SOU 1968:55

Bot eller böter

4. Anmälningsskyldighet enlig 10 & lagen om nykterhetsvård

4.1 Polisens anmälningsskyldighet enligt utredningens förslag 4. 2 Läkares anmälningsskyldighet. . .

360-

362

363 364 367

367

368 369

. Fylleriets återverkan i körkortshänseende 5.1 F ylleri och trafiksäkerhet . 5.2 Fylleriet som hinder vid ansökan om körkort. 5.3 Fylleriet som grund för återkallelse av körkort 5.4 Utredningens överväganden. . 5.5 Anmälan till körkortsregistret

5.6 Länsstyrelsens prövning

5.7 Reservation av herr Myhrman .

”. Fylleriet som grund för avstängning från rusdrycksinköp . 6.1 Läget då motboken avskaffades 6.2 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning 6.3 Lagändring 1957. . 6.4 1961 års nykterhetslagkommitté 6.5 Lagändring 1963. . 6.6 Spärrningen' | praktisk tillämpning 6.7 Utredningens överväganden.

. Verkställigheten av fylleriböter

7 .1 Bötesindrivning . 7.2 Förvandling av böter

. Förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

. De akut berusade och sjukförsäkringen . 9.1 Utredningens överväganden .

. Registreringen av fylleriet.

10.1 Kontrollstyrelsens särskilda register 10. 2 Central registrering är ofrånkomlig 10. 3 Anmälan till registret 10. 4 Registreringsmyndighet. 10. 5 Registrering av omhändertagna narkotikaberusade 10. 6 Länsnykterhetsnämndernas registrering 10.7 F örfattningsändringar

AVDELNING IV. UTREDNINGENS FÖRSLAG I PRAKTISK TILLÄMPNING

Kap. 18 Försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken

. Försökets uppläggning

. Klientelet

. Klinikverksamheten

Kap. 19 Klientelundersökning i Linköping . Medicinska data

. Sociala data . Eftervård

'. Diskussion .

Kap. 20 Västeråsförsöket . Försökets uppläggning

. Klientelet . Verksamheten . . Nykterhetsvårdande åtgärder .

. Bedömningar av resultatet

Kap. 21 Ulleråkersförsöket

. Försöksverksamhetens uppläggning . 1.1 Frågeställningar . . 1.2 Vårdavdelningens lokalmässiga disponering . 1.3 Inventarier

1.4 Personalen .

1.5 Försöksverksamhetens preludier

. Det ”sjukvårdsmässiga instrumentariet" kontra det "polisiära instrumentariet”.

. Samverkan polis- -nykterhetsvård- -sjukvård . 3.1 Fördelning av roller och ansvar

3. 2 Registrering och kanalisering av informationer 3 3 Arbetsteam- -konferenssystem

. Det tekniska omhändertagandet . . Undersökningsmaterial och registrering .

. Deskriptiv analys 6.1 Patienternas socioekonomiska situation 6.2 Alkoholiseringsgrad .

6.3 Berusningsgrad . .

6.4 Berusning av andra medel än alkoholhaltiga drycker 6.5 Blodalkoholhalt . 6.6 Medicinska data och ”alkoholism' 1 medicinsk mening" 6.7 Vårdtidernas längd . . 6.8 Vård- och behandlingsåtgärder

6. 9 Komplikationer under vården . 6.10 Attitydklimatet på vårdavdelningen .

6.11 Behov av medicinsk, social och annan service utöver värden på avdelningen

. Explanativ analys .

7.1 Socioekonomisk status och alkoholiseringsgrad 7.2 Berusningsgrad och blodalkoholhalt 7.3 Vårdtidens längd och blodalkohol.

7 .4 Socioekonomisk status, alkoholisering, berusningsgrad, vårdåtgärder och attitydklimatet . . . . .

435 436 436 437 438 438

439

441 442 443 443

444 445

448

448 451 452 453 453 454 456 457 457 458 460

463

463 463 464

466

. Erfarenheterna från försöket .

8.1 Vården 8.2 Patienterna

8.3 Personalen . . . . . . . . .

8.4 Tekniska synpunkter på personalens förhållanden

8.5 Genom försöket aktualiserade behov . . . 8.6 Ytterligare försök och kompletterande undersökningar

. Sammanfattning . Litteraturförteckning .

. Nykterhetsnämndens syn på försöksverksamheten .

AVDELNING V. APPENDIX

Summary in English Personregister I betänkandet åberopade utredningar.

Efterskrift

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 11 oktober 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att verkställa en utredning om formerna för samhällets åtgärder vid omhänder— tagande av berusade personer på allmän plats.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet den 14 okto- ber samma är följande sakkunniga att verkställa utredningen, nämligen re- geringsrådet Bengt Hjern, tillika ordförande, byråchefen Arne Hillbo, kansli- rådet Ossian Larnstedt, överdirektören Kurt Lindroth, överläkaren Gustaf Myhrman, ledamoten av riksdagens första kammare ombudsmannen Bertil Petersson samt ledamoten av riksdagens andra kammare avdelningsdirek- tören Daniel Wiklund. Till sekreterare förordnades departementssekretera- ren Torsten Johansson.

Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 1 juni 1964 by— rådirektören John Collett, den 13 januari 1966 hovrättsassessorn Erland Aspelin samt den 24 januari 1966 byggnadsrådet Tor Bunner, sekreteraren vid Svenska Landstingsförbundet Gunnar Danielsson och förste polisassi- stenten Karl Gustaf Sköld.

Under utredningsarbetet har samråd ägt rum med åtskillig medicinsk expertis, däribland överläkaren Bengt Berggren, överläkaren Rune Dim— berg, överläkaren Ring Lundquist, bitr. överläkaren Erik Sonnhammer och överläkaren Gerdt Wretmark. Vidare har byrådirektören Eckart Kiihlhorn tagit verksam del i de statistisk-sociologiska undersökningarna.

Utredningen har antagit namnet fylleristraffutredningen. Enligt Kungl. Maj:ts medgivande har utredningen den 11—14 april 1965 företagit studiebesök i Polen.

Rikspolisstyrelsen har i samråd med utredningen den 15 september 1966 utfärdat anvisningar till polisen angående omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer.

Utredningen har efter remiss avgett yttranden över narkomanvårdskom- mitténs båda betänkanden Narkotikaproblemet del I ( SOU 1967:25 ) och Narkotikaproblemet del II ( SOU 1967:41 ) samt över en den 24 april 1967 inom statsrådsberedningen upprättad promemoria med vissa synpunkter på utredningsbetänkanden, remissyttranden och propositioner.

Utredningen har låtit bedriva försöksverksamhet dels under mars 1966 vid Nordhemspolikliniken i Göteborg dels under tiden 23 oktober—23 de- cember 1967 vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala och vid polismyndigheten i Västerås. De båda sistnämnda försöken har krävt lång förberedelsetid och ett tämligen vidlyftigt efterarbete, vilket redovisats först i juni 1968. Detta har medfört att betänkandet kommit att framläggas betydligt senare än beräknat.

Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande — Bot eller böter — innefattande förslag till reformerad akutvård av berusade personer samt av- kriminalisering av fylleriet. En sammanfattning av utredningens förslag, av- fattad på engelska, finns intagen i slutet av betänkandet.

Betänkandet omfattar två delar, av vilka den senare innehåller vissa bi- lagor, som inte ansetts böra belasta den löpande texten i del I.

Reservation har avgetts av herr Myhrman med instämmande av herr Da- nielsson. Särskilda yttranden har avgetts av herr Wiklund med instämmande av herr Danielsson samt av herr Larnstedt med instämmande av herr Wik— lund.

Uppdraget är därmed slutfört. Stockholm den 28 juni 1968.

Bengt H jern Arne Hillbo Ossian Larnstedt Kurt Lindroth Gustaf Myhrman Bertil Petersson Daniel Wiklund

TorBunner John Collett

Gunnar Danielsson Karl Gustaf Sköld

/ Erland Aspelin Torsten Johansson

Sammanfattning

Enligt nu gällande ordning blir den som på allmän plats anträffas så berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat be- rusningsmedel, att det framgår av hans åtbörder eller tal, omhändertagen av po- lisen och transporterad till polisarrest, där han förvaras till dess han »återvun- nit sina sinnens bruk». Förvaringen på- går i allmänhet fem—sex timmar. Fyl- leriet faller under allmänt åtal. Straffet för fylleri är böter, högst 500 kronor. Till samma straff döms den som beru- sat sig på annat än alkoholhaltiga dryc- ker. Åklagaren kan i särskilda fall un- derlåta att åtala för fylleri. Särskild åtals- prövning skall ske om fylleristen är in- tagen på allmän vårdanstalt för alkohol- missbrukare. Under 1967 skedde 125 599 fylleriomhändertaganden. Man räknar med att cirka 70 procent av dessa fall leder till sakfällande.

Utredningen anser, att det nuvarande systemet med omhändertagande och be- straffning av akut berusade personer representerar ett förlegat betraktelse- sätt. Ur medicinsk synpunkt är den aku- ta berusningen att betrakta som ett sjuk- domstillstånd och omhändertagandet bör ta sikte på att bereda de berusade adekvat vård och behandling. Utöver de medicinska insatser som krävs för att omhändertagandet skall kunna ske un- der betryggande former bör en under- sökning göras av den berusades hälso- tillstånd och sociala förhållanden. Då så påkallas bör sociala hjälpåtgärder kny- tas direkt till omhändertagandet. Mål- sättningen bör vara att ge omhänderta- gandet ett social-medicinskt innehåll som rätt utnyttjat kan bilda plattform

för fortsatta nykterhetsvårdande åtgär- der.

Såsom systemet nu är utformat ger omhändertagandet av berusade personer inte utrymme för någon egentlig vård och behandling. Många polisarrester är otidsenligt utrustade. Omhändertagan- det synes inte tjäna annat ändamål än att få den berusade »pacificerad» under den korta tid förvaringen pågår. Han får vanligen lämna polisarresten i ett lindrigt nyktert, ofta bakrusigt tillstånd då återställarebehovet gör sig starkt gäl- lande. Någon kontakt med nykterhets- vården förekommer så gott som aldrig på detta stadium. Möjligheterna att en- gagera läkare i vården av de omhänder— tagna är mycket begränsade. Omhänder- tagandet är en polisiär uppgift men po- lisstationen är uppenbarligen inte rätta platsen för denna akutvård. Polisen ställs ofta inför svåra problem då det gäller att bedöma arten och graden av en berusning och risken för felbedöm- ningar är stor. Det har också i vissa fall inträffat att omhändertagna fyllerister avlidit under förvaringen i polisarrest.

Mot bakgrunden av rådande förhål- landen anser utredningen att en genom- gripande reform är nödvändig. Då det gäller att finna en ersättning för polis- arresterna har utredningen uppmärk- sammat det polska systemet med till- nyktringsstationer. Detta har i vissa av— seenden blivit förebild för utredning— ens förslag.

Avgörande för omhändertagandet skall i fortsättningen vara att någon anträffas så berusad att han bedöms vara i behov av vård. Det skall liksom nu bli polisens

sak att verkställa omhändertagandet och detta skall kunna ske på såväl allmän som enskild plats. Även den som berusat sig på annat än alkoholhaltiga drycker skall tas om hand, t. ex. narkotikaberu- sade. Akutvården skall förläggas till sär- skilda för ändamålet inrättade lokaler. För att akutvården skall få det avsed- da innehållet måste de omhändertagna kunna hållas kvar längre tid än vad nu är fallet hos polisen. Utredningen före- slår att omhändertagandet skall vara minst åtta timmar om inte särskilda skäl föreligger att släppa den omhändertag- ne tidigare. I allmänhet måste man räk- na med längre vårdtid. Enligt förslaget skall maximitiden vara 24 timmar eller — i alldeles speciella fall —— 48 timmar. Från den angivna utgångspunkten att akutvården bör vara en social-medicinsk och inte en polisiär uppgift föreslår ut- redningen att särskilda medicinska kli- niker, s.k. akutkliniker, inrättas på ett flertal orter i landet. Tillräckligt under- lag för sådan klinikverksamhet finns, förutom i de tre största städerna, i ett 15-tal större städer. Därmed når man drygt 70 procent av alla fylleriomhän- dertaganden i riket. Till verksamheten skall knytas läkare och annan sjuk- vårdspersonal. En socialassistent från nykterhetsnämnden på orten föreslås bli stationerad på akutklinik för att svara för den sociala sidan av verksamheten. Utredningen har utarbetat en modell över en akutklinik och därvid ingående beskrivit hur verksamheten bör bedri- vas för att akutvården skall få det av- sedda innehållet. Gången blir i korthet följande. Så snart den omhändertagne förts in på kliniken skall läkare eller an- nan ansvarig befattningshavare pröva om omhändertagandet skall bestå. Är de legala förutsättningarna uppfyllda och finns ej särskilda skäl för polisen att be- hålla den omhändertagne —- t. ex. där- för att han begått något allvarligare

brott eller är efterspanad — skall han läggas in på kliniken. I samband med intagningen sker en preliminär läkar- undersökning som främst tar sikte på en allmän bedömning av den berusades hälsotillstånd för att klargöra om några omedelbara medicinska åtgärder är på- kallade. Därefter kläs den omhändertag- ne i sjukhusklåder och läggs i säng för att sova. Flera patienter kan ligga i sam- ma rum. I undantagsfall kan det dock med hänsyn till den berusades tillstånd bli nödvändigt att lägga honom i isole-- ringsrum. Under vistelsen på kliniken blir patienten föremål för kontinuerlig övervakning. Då han nyktrat till sker en mera omfattande medicinsk under- sökning om detta anses behövligt, vilket i regel ej är fallet. Men i samtliga fall blir det nödvändigt med en summarisk social undersökning för att bedöma vad som i fortsättningen bör göras. Tanken är att den omhändertagne skall kunna slussas vidare in i de kanaler, dit han rätteligen hör hemma. Detta förutsätter bl.a. att utbyggnaden av akutkliniker samordnas med en upprustning och ut- byggnad av den öppna alkoholpolikli- niska vården. Genom den vid akutklini- ken stationerade socialassistenten etab- leras en fast kontakt mellan akutklini- ken och nykterhetsnämnden. Nykter- hetsnämnden får också omedelbar kon- takt med den akut berusade, vilket ut- gör ett betydelsefullt inslag i klinikverk- samheten.

Utredningen föreslår att behandlingen på akutklinik skall vara avgiftsfri för den omhändertagne. Han bör dock ej äga rätt att enligt den allmänna sjukför- säkringen uppbära sjukpenning under den korta vårdtid det här är fråga om. En undantagsregel härom har intagits i lagen om allmän försäkring.

Med hänsyn till rådande bristsituation inom sjukvårdens område torde sär- skilda problem uppkomma då det gäller

att förse akutklinikerna med den nöd- vändiga personalen. Dessa svårigheter gör sig särskilt gällande om klinikerna blir fristående inrättningar. Utredning- en förordar därför att akutklinikerna förläggs i anslutning till sjukhus. Där- med kan akutklinikens läkare förena sin tjänstgöring där med ordinarie läkar- jour vid annan sjukhusavdelning, skö- terskor och vårdare kan hämtas från sjukhuset och sjukhusets övriga resurser — centrallaboratorium, kök, personallo- kaler o. s. v. —- kan utnyttjas. Utredning- en har från dessa förutsättningar upp- rättat ett lokalprogram för en akutklinik med 20 vårdplatser, vilken åskådlig- gjorts genom en i betänkandet intagen planritning.

Driftskostnaderna för en fullt utbyggd akutklinik enligt lokalprogrammet har beräknats till 1 266000 kronor per år, varav 115 000 avser kapitalkostnader exklusive gemensamhetskostnader. Ut- redningen räknar emellertid med att driftskostnaderna bör kunna reduceras dels om en redan befintlig byggnad tasi anspråk för ändamålet dels om akutkli- niken förläggs i anslutning till en alko- holpoliklinik, varigenom personalen kan mera rationellt utnyttjas. Enligt särskil- da direktiv äger utredningen inte pröva vem som skall bära kostnadsansvaret för verksamheten.1

På mindre orter, som inte har till- räckligt underlag för inrättandet av särskilda akutkliniker, måste omhän- dertagandet ordnas på annat sätt. Om andra möjligheter inte står till buds, t. ex. att lägga ett akutintag i anslutning till en alkoholpoliklinik, måste även i fortsättningen polisens förvaringsloka- ler tas i anspråk. Det förutsätts då att dessa lokaler rustas upp, att ett fast samarbete etableras mellan polismyn- digheten och läkare på orten samt att någon tjänsteman från nykterhetsnämn- den intermittent stationeras hos polisen

för att svara för den sociala sidan av verksamheten.

Utredningens förslag om reforme- rad vård och behandling av akut beru- sade ger anledning till åtskilliga delpro- blem. En fråga är hur omhändertagan- det skall ordnas vid stora publikevene- mang, folkfester, o.dyl., då fylleriet före- kommer i mycket stor omfattning. Ut- redningen räknar här med att omhän- dertagandet liksom nu måste ske under extraordinära former. Verksamheten bör så nära som möjligt följa den ord— ning som föreslås skola gälla, då om- händertagandet sker i förvaringslokaler hos polisen. En annan fråga avser om- händertagandet av narkotikaberusade. Dessa bör liksom alkoholberusade in- rymmas i akutvården. Den fortsatta be— handlingen av narkotikaberusade avses skola ske inom ramen för det av 1968 års riksdag antagna vårdprogrammet.

Förslaget, som tar sikte på att möta den akuta berusningen med vård och behandling, ger inte utrymme för något strafftänkande. Utredningen diskuterar de skäl som i den allmänna debatten förts fram till försvar för kriminalise- ringen av fylleriet men anser inte dessa vara bärkraftiga. Straffet synes varken ha någon allmänpreventiv eller indivi— dualpreventiv effekt. För alkoholisten och vanesuparen spelar böterna ur den- na synpunkt ingen som helst roll. Ej heller de s.k. tillfällighetsfylleristerna synes fästa vidare avseende vid själva bötespåföljden. Däremot kan det vara av betydelse ur preventionssynpunkt att fylleriet leder till omhändertagande och att den berusade riskerar olika åtgärder från samhällets sida (registrering hos nykterhetsnämnden, åtgärder från kör- kortsmyndigheten o.s.v.) på grund av fylleriet. De undersökningar utredning-

1 Särskilt yttrande i denna fråga har av— getts av herr Wiklund med instämmande av herr Danielsson.

en låtit utföra visar emellertid att till- fällighetsfylleriet är en relativt sällsynt företeelse. Endast 10 procent av samtli- ga fylleriförseelser som nu registreras är sålunda att betrakta som engångsför- seelser. Härtill kommer att fylleristkli- entelet i mycket stor utsträckning be- står av nergångna socialt avvikande människor. Straffbeläggandet kan i många fall få negativa verkningar ur all- män vårdsynpunkt. Utredningen anser det oundvikligt att fylleristraffet ut- mönstras ur lagen. Förslaget innebär att även det militära fylleriet avkriminali- seras.

Upphävandet av fylleristraffet med- för inte att även fylleriets särskilda rättsverkningar faller bort. Omhänder- taganden på grund av berusning före- slås sålunda i fortsättningen kunna läg— gas till grund för nykterhetsvårdande tvångsåtgärder på samma sätt som nu sker med tillämpning av den s. k. fylle- riindikationen i 15 5 lagen om nykter- hetsvård.1 Vidare föreslås att omhänder- tagandet skall kunna leda till ingripan- de från körkortsmyndighetens sida, om detta anses påkallat ur trafiksäkerhets- synpunkt.2 Den nu i rusdrycksförsälj- ningsförordningen stadgade automatis— ka spärrningen av återfallsfyllerister vid systembolagets utminuteringsställen anses emellertid ändamålslös och före- slås skola upphävas.

Utredningens reformförslag får ut— rymme i en lag om omhändertagande och behandling av berusade personer. Lagen är så utformad att den skall kun— na träda i kraft omedelbart och utan hinder av att verksamheten med akut- kliniker ej är utbyggd. Inrättandet av akutkliniker blir på många håll en fråga om utveckling på relativt lång sikt och måste ske successivt efter hand som för- utsättningar för en klinikverksamhet finns på orten i fråga. Under övergångs- tiden blir det nödvändigt att utnyttja

polisens förvaringslokaler, varvid för- utsätts att dessa rustas upp och att verk— samheten här utformas enligt den ord- ning som föreslås skola gälla på mindre orter, där underlag saknas för en klinik- verksamhet. Lagen avser endast att bil- da ramen för det nya vårdprogrammet. Betydande utrymme lämnas åt det loka— la initiativet då det gäller verksamhe- tens innehåll. I fråga om inrättandet och driften av akutkliniker avses sjukvårds- lagens bestämmelser äga tillämpning. För att få en uppfattning om hur ut— redningens förslag kommer att fungera i praktiken har utredningen i mars 1966 låtit genomföra en mindre försöks- verksamhet vid Nordhemspolikliniken och 4:e polisvaktdistriktet i Göteborg. Denna följdes av en större sådan, brett upplagd försöksverksamhet vid Uller- åkers sjukhus i Uppsala under novem- ber—december 1967. Genom dessa för- sök har utredningen fått klara belägg för att den föreslagna klinikverksamhe- ten inte bara är fullt ut genomförbar utan att den också skapar helt nya för- utsättningar för en aktiv och verknings- full social-medicinsk behandling av nykterhetsvårdens klientel. Parallellt med Ulleråkersförsöket genomfördes en försöksverksamhet vid Västeråspolisen i syfte att undersöka utfallet av den del av förslaget som tar sikte på att refor- mera omhändertagande i polisens förva— ringslokaler. Detta försök gav till resul- tat att betydande förbättringar kan gö- ras inom ramen för nu gällande system. Det står emellertid fullt klart att ett om- händertagande i polisens regi aldrig ens tillnärmelsevis kan bli likvärdigt med den vård och behandling som kan läm- nas på akutklinik. 1 I denna fråga har särskilt yttrande avgetts av herr Larnstedt med instämmande av herr Wiklund. 2 I denna fråga har reservation avgetts av

herr Myhrman med instämmande av herr Danielsson.

Teori och verklighet

1 . Arbetsgången

Då fylleristraffutredningen under bör— jan av 1964 inledde sitt arbete stod det alldeles klart att uppdraget innefattade åtskilliga svåröverskådliga problem. Det kunde sålunda omedelbart konsta- teras att avkriminaliseringen av fylle- riet inte var en så enkel operation som man på vissa håll ville göra gällande. Visserligen var utredningen enig i att övervägande skäl talade för ett slopan- de av fylleristraffet —— och denna upp- fattning delades av de flesta auktorite- ter på området — men man kunde lik- väl inte bortse ifrån att det fanns före- språkare för motsatt åsikt. Några me- nade också, att reformen borde begrän- sas till att gälla sådana fall, där en straffpåföljd tedde sig helt meningslös (alkoholister, vanesupare o.dyl.) men att de 5. k. tillfällighetsfylleristerna allt- jämt ur allmän synpunkt borde räkna med en straffrättslig reaktion. En an- nan fråga var om avkriminaliseringen av fylleriet skulle föra med sig rätts- verkningar i andra hänseenden. Den lagakraftvunna fylleridomen kunde nämligen ligga till grund för olika sam- hällsingripanden, t. ex. nykterhetsnämn- dens tvångsingripande mot alkoholmiss- brukare eller körkortsmyndighetens åtgärd mot körkortsinnehavare. Det var inte alls självklart att borttagandet av straffpåföljden även borde leda till att sådana konsekvenser av fylleriet föll bort.

1.1 Vården och behandlingen av fyllerister

— en primär fråga

Under sina inledande diskussioner fann utredningen emellertid att avkriminali- seringen och dess rättsverkningar en- dast utgjorde en del av ett vida större problem, nämligen hur samhället i fort- sättningen borde ta hand om fylleris- terna och vad ett fylleriomhändertagan— de egentligen borde syfta till. Det var inte mycket vunnet med att avskaffa fylleristraffet om inte detta ersattes med någon positiv reaktion från samhällets sida. Denna fråga kom att dominera ut- redningens arbete under de första åren. Den straffrättsliga aspekten på fylleriet sköts därmed tills vidare åt sidan och diskussionen fördes i stället över på det sociala och social-medicinska planet.

1.2 Informationer om rådande ordning Utredningen såg som sin första uppgift att söka klarlägga hur det nuvarande systemet med omhändertagande och be- handling av fyllerister fungerade. Det var ur denna synpunkt av vikt att under- söka hur de på fältet berörda läkarna, poliserna och socialvårdstjänstemännen bedömde situationen samt att på nära håll följa deras verksamhet. Vidare mås- te man göra klart för sig hur fyllerist- klientelet egentligen var sammansatt. En sådan klientelundersökning var av betydelse då det gällde att bedöma vil- ka relevanta åtgärder som borde knytas till omhändertagandet av fylleristen.

Den var självfallet också av värde då det gällde att ta ståndpunkt i avkriminalise— ringsfrågan. Utredningen fann det alltså nödvändigt att låta genomföra en större statistisk—sociologisk undersökning och uppdrog åt sin expert, byrådirektören John Collett, att svara därför. Efter hand som denna undersökning fördes fram kunde Collett redovisa resultaten för ut- redningen. I övrigt valde utredningen olika vägar för att skaffa sig en så full- ständig bild som möjligt över samhällets sätt att angripa fylleriet.

Under våren 1964 hölls sammanträ- den med läkarexpertis och andra sak- kunniga inom alkoholvårdens område. Studiebesök gjordes på polisstationer, varvid utredningen med egna ögon kun- de se hur finkningen av fyllerister ver- kade i praktiken. Vidare besöktes andra institutioner, bl.a. Mariapolikliniken i Stockholm och allmänna vårdanstalten Svartsjö. Syftet med dessa konferenser och studiebesök var inte bara att få kunskaper om polisens och de nykter- hetsvårdande organens hittillsvarande insatser på detta område. Det gällde också och framför allt att undersöka rå- dande brister i systemet och aktivera be— rörda befattningshavare att föreslå möj- liga vägar till förbättringar. Ur denna synpunkt gavs rikligt underlag för me- ningsutbyten och utredningen kunde från många håll ta emot uppslag och värdefulla synpunkter som förde dis- kussionen framåt.

Av särskilt intresse för utredningen var att undersöka polisens och de nyk- terhetsvårdande myndigheternas praxis i fråga om tillämpningen av gällande regelsystem. I detta syfte lät utredning- en under våren 1964 göra en större en- kätundersökning bland ett 60-tal polis- distrikt i landet. Svaren på de uppgjor- da frågorna gav vid handen att det i åtskilliga stycken fanns utrymme för en ganska varierande praxis och att tolk—

ningen av gällande bestämmelser inte var enhetlig. Det visade sig också att polisens resurser i fråga om behand- lingen av fylleristerna växlade från en ort till en annan. Som exempel kan nämnas att på fråga huruvida samråd förekom med medicinsk expertis vid bedömningen om den akut berusade be— hövde läkarvård lämnades olika svar, som tydde på att sådant samråd ägde rum på vissa håll men på andra inte alls. Möjligheterna att vid behov tillkal- la läkare för undersökning av fylleris- terna varierade också. I fråga om för- varingstidens längd kunde man märka skillnader i polismyndigheternas praxis. På en del håll varade omhändertagan- det aldrig längre än sex-sju timmar. På andra håll var det regel att en omhän— dertagen fyllerist fick lämna arrestloka- lerna tidigast efter fem-sex timmar. I en- kätsvaren riktades också åtskillig kri- tik mot nuvarande ordning i fråga om straff och omhändertagande för fylleri.

Liknande enkäter gjordes bland ett 60-tal nykterhetsnämnder och ett 50-tal barnavårdsnämnder i landet.

Det material som utredningen sålun- da på skilda vägar införskaffade under detta första skede av utredningsarbetet gav klara belägg för att den nuvarande ordningen att placera de akut berusade i fyllerifinkor hos polisen och efter några timmars förvaring släppa ut dem, ofta i ett halvrusigt och nergånget till- stånd, inte kunde anses tillfredsställan— de. Det var en allmän uppfattning att fylleristerna egentligen inte alls hörde hemma hos polisen. Vården och be- handlingen av de akut berusade var i första hand en medicinsk uppgift och polisen var inte rustad för att göra den medicinska bedömningen av dessa fall. Från polishåll framhölls också att man helst ville befrias från denna vårdupp- gift som låg utanför den egentliga poli- siära verksamheten. Härtill kom att po-

lisarresterna inte kunde sägas vara lämpliga förvaringsutrymmen för fyl- lerister. Visserligen fanns det moderna sådana arrestlokaler men alltför många exempel kunde lämnas på primitiva, ohygieniska fyllerifinkor som alltjämt var i bruk. En påtaglig brist i gällande system var vidare att omhändertagan- det hos polisen inte gav utrymme för nödvändiga undersökningar av fylle- risternas förhållanden. I många fall bor- de omedelbara hjälpåtgärder sättas in vilket numera ej är möjligt. Fylleris- ten togs in i fylleriarresten och fick lämna denna i det skick han befann sig utan att man ens tog reda på om han hade någonstans att ta vägen. I många fall fortsatte han att dricka sprit ome- delbart efter frigivandet. Det hände ej sällan att samme fyllerist finkades både en och kanske flera gånger samma dygn. Någon omedelbar kontakt med nykterhetsnämnden förekom inte.

1.3 Målsättningen för en reform Det saknas i detta sammanhang anled- ning att gå närmare in på de brister i systemet som utredningen fann uppen- bara. Det sagda bör vara tillräckligt för att förstå att utredningen bedömde en genomgripande reform som ofrånkom- lig. Utredningen kunde också på ett ti- digt stadium av sitt arbete dra upp rikt- linjerna för detta reformprogram. Ut- gångspunkten blev att det akuta vård- behovet i fortsättningen skulle vara av- görande kriterium för omhändertagan- det av berusade personer. Omhänderta- gandet borde inriktas på att ge adekvat vård, anpassad efter det individuella fallet. I denna vårduppgift borde läkare ta verksam del. Vidare var det nödvän- digt att knyta an omhändertagandet till den sociala vårdsidan. Omhändertagan- det borde bilda plattform för fortsatta nykterhetsvårdande åtgärder, då såda- na bedömdes vara erforderliga. Målsätt-

ningen borde bli att ge omhänderta- gandet ett positivt innehåll med tyngd- punkten lagd på social-medicinska in- satser.

L4 Studiebesök i Polen Utredningens överväganden förde tan- ken till inrättandet av särskilda social- medicinska kliniker för omhänderta- gande, vård Och behandling av akut be- rusade personer. Ett embryo till sådan klinikverksamhet hade på sin tid skis- serats av dåvarande ordföranden i strafflagberedningen Karl Schlyter. Det var också känt att man sedan länge i Polen drev klinikverksamhet i akt och mening att lämna adekvat vård åt akut berusade. Utredningen såg som sin upp- gift att på ort och ställe studera denna verksamhet. Studiebesöket i Polen ägde rum den 11—14 april 1965 och följde ett omfattande program. Bl. a. besöktes två 5. k. tillnyktringsstationer, en i Lodz och en i Warszawa. Dessa stationer ut— gjorde enklare sjukvårdsinrättningar dit alla fyllerister transporterades genom »milisens» försorg, togs om hand och behandlades av vårdpersonal under lä- kares ledning samt fick erforderlig hjälp i det akuta berusningsskedet. Det är inte överord att säga att utredningen, som hade att jämföra denna verksam- het med den finkning av fyllerister som sker här i landet, blev imponerad över vad som visades. Det stod klart att Po- len på detta område nått mycket långt och att vi här hade mycket att lära. Polenresan fick avgörande betydelse för utredningens fortsatta arbete. Ut— redningen hade fått se åtskilliga av sina idéer i praktisk tillämpning. Visserligen kunde förhållandena i Polen inte sägas vara helt jämförbara med svenska för- hållanden, men stora likheter fanns bl. a. i fråga om befolkningens alkoholvanor. Det fanns ej heller anledning tro att fylleristerna i Polen skilde sig nämn-

värt från de svenska fylleristerna ur all- män vårdsynpunkt. En annan sak var att det i Polen ställde sig betydligt lät- tare att få läkare och annan vårdper- sonal till denna verksamhet än vad vi här i landet på grund av personalbris- ten inom sjukvården kunde räkna med.

1.5 Planerna på en klinikverksamhet börjar ta form

På grundval av de erfarenheter som in- hämtats gjorde utredningen upp en plan för omhändertagande, vård och behand- ling av berusade enligt utredningens intentioner. Denna plan kom att inne- fatta en närmare beskrivning av såväl förutsättningarna för ett omhänderta- gande som innehållet i den tänkta verksamheten.

Beskrivningen tog i första hand sikte på att skildra verksamheten vid en av- giftningsklinik eller —— som den i fort- sättningen skulle kallas — akutklinik. Härigenom ville utredningen visa gång- en i den tänkta verksamheten från det att den berusade togs om hand av poli- sen och överlämnades till kliniken till dess han fick lämna denna.

Det visade sig under utarbetandet av denna plan att en akutklinik med nöd- vändighet måste ha ett visst »patient- underlag» för att verksamheten skulle vara försvarlig ur ekonomisk synpunkt. En klinik med minst 20 vårdplatser bor- de enligt utredningens mening här vara normgivande. Det sagda medförde att klinikverksamheten liksom i Polen mås- te begränsas till större städer. Utred- ningen kunde genom att kartlägga fylle- rifrekvensen på olika håll i landet kon- statera att ett 20-tal städer uppfyllde detta krav på tillräckligt underlag för en klinik. Inrättades kliniker i dessa städer skulle man nå drygt 70 procent av alla fylleriomhändertaganden i riket.

Såsom skall framgå av de följande motivavsnitten ställdes utredningen in—

för åtskilliga praktiska problcm då det gällde att ge idéerna ett konkret innehåll. Utredningens grundtanke att vården av de berusade främst var en medicinsk fråga innebar i själva verket att sjukvården ställdes inför en ny, om- fattande vårduppgift. Fanns det resur- ser i fråga om personal och annat för detta? Var sjukvården beredd att ta på sig denna uppgift? Utredningen fråga- de sig också om det överhuvudtaget var möjligt att lägga fyllerister i vanliga sjukhussängar, om vårdpersonalen på en klinik skulle kunna bemästra detta klientel vid stor intagningsfrekvens på kliniken eller då en eller kanske flera störande och bråkiga fyllerister förva- rades där samtidigt. Men frågorna gäll- de också vilka uppgifter man borde läg- ga på olika befattningshavare: var skulle gränsen gå för polisens medver- kan i fråga om omhändertagandet av fyllerister och i vilken utsträckning skulle läkare behöva engageras för verk— samheten. Den grundläggande frågan måste bli att söka bestämma kriterierna för den medicinska respektive sociala vården.

Utredningen fann det nödvändigt att betona verksamhetens karaktär av om— händertagande under det akuta skedet. Någon grundligare undersökning av pa- tienterna i medicinskt och socialt hänseende kunde det av tidsskäl inte bli fråga om. Ej heller kunde klinikerna ge- utrymme åt någon långtidsvård. En sär- skild fråga gällde hur lång förvarings- tid man borde räkna med för att om- händertagandet skulle få det avsedda innehållet. Utredningen ansåg det mo- tiverat att föreslå en bestämd maximi- tid, 24 timmar eller i alldeles speciella fall 48 timmar. Vidare talade övervä- gande skäl för att tiden i normala fall inte borde bli kortare än 8 timmar.. Under alla förhållanden borde tiden va- ra så lång att den omhändertagne in--

nan han tilläts lämna kliniken åter var nykter och kunde fungera tillfredsstäl- lande. Dessutom måste tiden vara till- räcklig för att den nödvändiga social- medicinska undersökningen skulle kun— na hinnas med. Dessa överväganden led- de till att man måste tänka sig att verk- .samhetcn på akutklinik i åtskilliga fall följdes av annan verksamhet i sluten eller öppen vård. Akutkliniken borde alltså spela en viktig roll som »sorte- ring'scentral» då det gällde att slussa klienterna vidare in i de kanaler, dit de rätteligen hörde hemma. Denna mål- sättning medförde att klinikerna borde knytas nära an till alkoholpoliklinisk verksamhet och att utbyggnaden av akutkliniker borde samordnas med en ut— byggnad av öppna vårdformer på det nykterhetsvårdande fältet. Utredningens idéer kom i detta hänseende att nå längre än det polska systemet enligt vilket de s.k. tillnyktringsstationerna var självständiga inrättningar utan di- rekt samarbete med annan sjukvård och det sociala vårdområdet i stort.

1.6 Försöksverksamheten vid Nordhemspolikli- niken

Det ligger alltid en fara i att bygga upp en modell för en verksamhet, avsedd att föras ut i det praktiska livet. En sådan modell riskerar lätt att få ett idémässigt innehåll som inte har tillräcklig an- knytning till verkligheten. För att om möjligt förebygga att den nu gjorda pla- nen skulle mötas med sådan kritik och betraktas som en skrivbordsprodukt ansåg utredningen det vara viktigt och nödvändigt att pröva dess hållbarhet genom en försöksverksamhet.

Efter att ha inhämtat Kungl. Maj:ts tillstånd startade utredningen i mars 1966 en mindre sådan försöksverksam- het vid Nordhemspolikliniken i Göte- borg. Denna klinik, som ligger vägg i vägg med fjärde polisvaktdistriktet, ut-

rustades så att den kunde ta emot akut berusade för avgiftning under sjukhus- mässiga former. Klinikens kapacitet till- lät att var femte fyllerist som togs om hand på polisvaktkontoret kunde bere- das plats på kliniken. Verksamheten kunde bedrivas i huvudsaklig överens- stämmelse med utredningens plan. I ett avseende måste man dock avvika från planen. Det saknades nämligen förutsätt- ningar att på alkoholpolikliniken inre- da isoleringsrum, vilket medförde att de våldsamma fylleristerna måste hållas kvar hos polisen. Försökstiden inskränk- tes till sju dygn. För att få alla vecko- dagar representerade valde man att låta verksamheten pågå vart fjärde dygn med början den 1 mars. Överläkaren dr Ring Lundquist ledde försöket.

Syftet med denna försöksverksamhet var som nämnts i första hand att se om det överhuvudtaget var möjligt att lägga akut berusade personer i vanliga sjuk- hussängar och ge dem adekvat vård dels med hänsyn till personalens funktioner dels med hänsyn till klienternas till- stånd och förhållanden i övrigt. Ur den- na synpunkt gav försöket klart positi- va resultat. Det visade sig att de beru- sade i de allra flesta fall fann sig väl tillrätta i denna sjukhusmiljö och att atmosfären här ej sällan verkade däm- pande på de omhändertagna. Genom försöket kunde man också få en preli- minär medicinsk bedömning av samtli- ga fyllerister som under försöksperio- den togs om hand av polisen. Försöksle- daren var nämligen personligen närva- rande då de berusade fördes in på po- lisvaktkontoret och kunde fortlöpande anteckna sina iakttagelser. De fylleris- ter som enligt den förut nämnda urvals- principen togs in på alkoholpoliklini- ken blev föremål för noggrannare un- dersökning och observation. Den medi- cinska undersökningen kompletterades med social utredning av fallen och då

så erfordrades kurativa hjälpåtgärder genom en på kliniken stationerad tjäns- teman från nykterhetsnämnden.

1.7 Alternativa förslag till akutkliniker

De praktiska erfarenheter som vunnits genom försöksverksamheten i Göteborg gav stöd åt utredningens idéer. Utred- ningen kunde nu med utgångspunkt från den gjorda planen utarbeta ett mera i detalj gående förslag. Som tidigare nämnts stod det emellertid klart att den tänkta klinikverksamheten måste be- gränsas till större och medelstora stä- der, där underlag fanns för en sådan. På mindre orter måste man komma fram till andra lösningar. Utredningen diskuterade här möjligheten att reser- vera vissa rum på sjukhus eller andra sjukvårdsinrättningar för mottagande och vård av de akut berusade. En annan möjlighet var att låta den lokala nykter- hetsnämnden svara för verksamheten i lokaler som ställdes till dess förfogan- de, t.ex. ett akutintag i anslutning till en alkoholpoliklinik. Det var emellertid uppenbart att dessa lösningar i prakti- ken skulle bli svåra att genomföra, främst därför att verksamheten i hur li- ten skala den än skulle bedrivas ändå krävde relativt stor vårdpersonal. Här- till kom att intagningen av patienter på en sådan mindre klinik skulle fördela sig mycket ojämnt. Vissa dagar skulle kanske inte något omhändertagande ske, andra dagar kanske ett eller annat strö- fall medan det vid vissa tillfällen kunde tänkas bli fråga om större beläggning. Detta gjorde att man aldrig med säker- het kunde beräkna hur stor personal- styrka som skulle behövas för denna vårduppgift och att låta den ordinarie vårdpersonalen ständigt hålla jour, be— redd att rycka in så snart en fyllerist togs om hand, kunde inte anses försvar- ligt. I rådande bristsituation på sjuk- vårdens område fanns ej heller möjlig—

het att hålla vissa sjukrum reserverade för fylleristklientelet, kanske för att en— dast begagnas någon dag i veckan. Dessa och andra synpunkter medför- de att utredningen fann det orealistiskt att på mindre orter inrätta akutkliniker eller att bedriva annan därmed fullt lik- värdig verksamhet. Man torde i stället här i de allra flesta fall bli nödsakad att även i fortsättningen utnyttja polisens förvaringslokaler för omhändertagandet. Utredningen inriktade sig därför på att försöka åstadkomma en ordning som så nära som möjligt anslöt sig till förhål- landena på en akutklinik. Dels borde polisarresterna rustas upp i lokalmäs- sigt hänseende — bl.a. gällde det att komma ifrån den traditionella »fylleri- finkan» och försöka ge lokalerna mera karaktär av sjukrum — dels borde ett fastare samarbete etableras mellan poli— sen och den social-medicinska sektorn. Möjlighet borde erbjudas polisen att få ökad läkarmedverkan i vården av de omhändertagna och annan hjälp vid be- dömningen av fallen. Någon socialvårds- tjänsteman från nykterhetsnämnden borde åtminstone intermittent vara sta- tionerad hos polisen för att göra erfor- derliga sociala utredningar samt lämna de akut berusade nödvändig kurativ hjälp. Utredningen betraktade denna verksamhet hos polisen som ett nödvän- digt substitut för akutkliniker dels på orter där förutsättningar saknades för inrättandet av sådana kliniker och dels på övriga orter innan verksamheten med akutkliniker hunnit byggas ut. Självfallet kunde man inte tänka sig en verksamhet som fullt svarade mot det social-medicinska vårdprogram som ut- redningen dragit upp för akutkliniker- na. Man kunde sålunda inte komma ifrån att polisen på dessa orter alltjämt skulle svara för verksamheten och att det polisiära ingripandet skulle sätta sin prägel på denna. På många håll sakna-

des också resurser inom sjukvården och den sociala sektorn, vilket förde med sig att man inte vågade räkna med någ- ra mera genomgripande social-medicins- ka insatser. Det var ej heller säkert att klienterna skulle uppfatta den skillnad i vården och behandlingen som utred- ningens förslag ville ge uttryck åt, vi]- ket givetvis vore att beklaga. Lika fullt måste man av praktiska skäl acceptera denna lösning.

1.8 Modellen

Under ett veckosammanträde i Lysekil i juli 1966 tog utredningen definitivt ställ- ning till ett utarbetat avsnitt angående omhändertagande, vård och behandling av akut berusade personer. Detta, som kom att bilda den allmänna motivering— en till utredningens förslag, innefattade en i detalj gående beskrivning över den tänkta verksamheten såväl på akutkli- nik som på andra förvaringslokaler. Utredningen ansåg det dock inte möjligt att binda förslaget alltför hårt eftersom förverkligandet av planen i hög grad måste bli beroende av rådande förutsätt- ningar på det lokala planet. Det borde därför lämnas utrymme för varierande lösningar inom en given ram, då det gällde utformningen av verksamheten. Från denna utgångspunkt kom utred- ningens förslag att utgöra en modell för verksamheten med omhändertagan- de och behandling av berusade personer. I anslutning till denna upprättades sena- re ett lokalprogram för en akutklinik, åskådliggjord genom planritning. Under det fortsatta arbetet med re- formprogrammet ställdes utredningen inför många delproblem. Bland dem som omhändertogs i ett akut berusningsske- de fanns också personer som berusat sig på annat än alkohol. Även dessa, narkomaner och andra missbrukare, borde inrymmas i akutvården, vilket gav anledning till särskilda övervägan-

den. En annan fråga var hur man skulle lösa omhändertagandet vid större folk— fester, motortävlingar, marknader o.dyl., då man erfarenhetsmässigt måste räkna med massfylleri. Vården och behand- lingen av militära fyllerister (och av- kriminaliseringen av det militära fylle— riet) ägnades särskild uppmärksamhet.

1.9 Av ' '

Medan planerna för den tänkta akutvår- den tog form återupptogs frågan om av— kriminaliseringen av fylleriet. Med ut- redningens grunduppfattning att den akuta berusningen framför allt var en medicinsk fråga som borde falla inom sjukvårdens område, framstod krimina- liseringen av fylleriet som inkonsekvent och ibland direkt olämplig. Utredningen såg som sin uppgift att ta upp och skär- skåda de argument som i den allmänna debatten förts fram som skäl för ett bibe— hållande av fylleristraffet. Man hade därvid särskilt pekat på att straffbeläg- gandet kunde verka allmänt återhållan- de och bidraga till ett bättre nykterhets— läge. Mot bakgrunden av de erfarenhe- ter som inhämtades bl. a. genom den förut nämnda statistisk-sociologiska un- dersökningen ansåg sig utredningen dock kunna konstatera att fylleristraffet som sådant inte hade någon avhållande effekt. Utredningen kunde i stället peka på åtskilliga omständigheter som tydde på att straffbeläggandet i stället kunde ha en negativ verkan och att det i varje fall lämnade de flesta som drabbades därav opåverkade. Utredningen kunde också visa att det 5. k. tillfällighetsfylle- riet var en relativt ovanlig företeelse. Det kunde under inga förhållanden an- ses motiverat att bibehålla fylleristraf- fet för den lilla grupp det här var frå- gan om. Vid det förut omnämnda sam- manträdet i Lysekil tog utredningen slutlig ståndpunkt till ett utarbetat av- snitt i avkriminaliseringsfrågan. För-

' en

slaget innebar att fylleristraffet skulle bortfalla.

1.10 Utredningens förslag i den allmänna debatten

Det av utredningen sålunda föreslagna reformprogrammet kom på olika sätt till allmänhetens kännedom, dels genom en presskommuniké och dels genom att ut- redningens ledamöter Och experter skrev artiklar i ämnet i dagspress och facktidskrifter eller engagerades som föredragshållare, i diskussioner o.dyl. Utredningen ansåg det värdefullt att på detta sätt föra ut sina idéer och få dem sakligt diskuterade. I avkriminalise- ringsfrågan kunde utredningen därvid märka en markant uppslutning kring ut- redningens förslag bland dem som i sitt praktiska arbete konfronteras med alko- holistvårdens problem. Även i pressen rådde en i stort sett positiv mening om nödvändigheten av denna reforms ge- nomförande. I fråga om utredningens förslag om reformerad akutvård var uppfattningen likaledes övervägande po- sitiv. En viss skepsis kunde dock råda beträffande möjligheten att inom över- skådlig tid skaffa resurser till den ut- byggnad av klinikverksamheten som förutsattes. Man pekade på möjligheten att i rådande bristsituation på sjukvår- dens område få fram erforderligt antal läkare och annan sjukvårdspersonal. Med hänsyn till det statsfinansiella lä- get ansågs det ej heller realistiskt att tänka sig en större upprustning på detta område. Om landstingskommunerna skulle svara för kostnaderna för denna verksamhet kunde man befara att in- tresset därför skulle stå tillbaka för andra trängande behov inom sjukvår- den.

1.11 Skrivelse till sjukvårdshuvudmännen Dessa och andra liknande argument var självfallet av stor betydelse och måste

noga övervägas. För att få en uppfatt- ning om vilka möjligheter som fanns att inom sjukvårdens område inrätta och driva akutkliniker med beaktande av de resurser man för närvarande förfogade över och kunde antas erhålla inom de närmaste åren, beredde utredningen landets samtliga sjukvårdshuvudmän tillfälle att under hösten 1966 inkomma med synpunkter på ämnet. Av de svar som efter hand inflöt från sjukvårdshu- vudmännen framgick att man på de all- ra flesta håll var klart positivt inställd till inrättande av akutkliniker och man kunde också i vissa fall anvisa vägar för ett realiserande av programmet. Det var emellertid tydligt att sjukvårdshu- vudmännen allmänt utgick ifrån att kostnadsansvaret för verksamheten skulle vila på staten.

Syftet med utredningens skrivelse till sjukvårdshuvudmännen var också att förbereda dem på den kommande refor- men så att man vid planeringen av nya sjukhus kunde ta med i beräkningen be- hovet av utrymmen för akutkliniker. Utredningen kunde också konstatera att projekteringen av sjukhus på flera håll följde denna linje. Som exempel kan nämnas att vid planeringen av Dande- ryds sjukhus reserverades utrymmen för en dylik klinik och detsamma gäll— de projekteringen av det nya Mariasjuk- huset i Stockholm. I Malmö uppfördes en ny alkoholklinik på sjukhusområdet, vari även lämnades plats för en akutav- delning. Utredningen såg det som en be- tydelsefull del i arbetet att på detta sätt kunna ge impulser till och stimulera be- rörda myndigheter att redan nu påbör- ja utbyggnaden av akutkliniker.

1.12 Lagrar-slag På grundval av den utarbetade allmän- na motiveringen till reformerad vård och behandling av berusade personer utformade utredningen nu ett förslag

till lag i ämnet. Denna lag borde bilda ramen för den beskrivna verksamheten men inte klavbinda denna. Som förut nämnts måste betydande utrymme läm— nas åt berörda lokala myndigheters eg- na initiativ och olika lösningar kunde accepteras då det gällde utformningen av verksamheten. Utredningen fann det därför vara nödvändigt att begränsa in- nehållet i lagen till vissa centrala mo- ment som under alla förhållanden bor— de gälla, om verksamheten skulle kunna bedrivas enligt utredningens intentio- ner. Det förutsattes att lagen skulle kompletteras med tillämpningsföreskrif- ter och följas av särskilda anvisningar från berörda centrala myndigheter (so- cialstyrelsen och rikspolisstyrelsen).

Den föreslagna lagen om omhänderta- gande och behandling av berusade per- soner avfattades så att den skulle regle- ra samtliga fall av omhändertagande, vare sig dessa nu skedde på akutklinik eller i andra förvaringslokaler. Den skulle kunna träda i kraft utan att man behövde avvakta en fullständig utbygg- nad av akutklinikverksamheten. Genom lagen kunde såväl fylleriparagrafen i brottsbalken som den alltjämt gällande 1841 års förordning om fylleri och dryckenskap upphävas.

1.13 Avkriminaliseringens rättsverkningar

Det återstod nu för utredningen att överväga om ett omhändertagande på grund av akut berusning borde leda till vissa rättsverkningar i likhet med vad som nu gäller en lagakraftvunnen fylleri- dom. Utredningen ansåg sig inte kunna acceptera att avkriminaliseringen av fylleriet automatiskt skulle medföra att också fylleriets rättsverkningar klipptes av. I stället för fylleridomen borde beslutet om omhändertagande kunna läggas till grund för samhälleli- ga ingripanden, om detta ansågs moti— verat. Enligt utredningens majoritet bor-

de upprepade omhändertaganden åtmin- stone tillsvidare kunna indicera tvångs- ingripanden från nykterhetsnämndens sida i likhet med vad nu stadgas i 15 & la- gen om nykterhetsvård. Vidare borde ett fylleriomhändertagande kunna åberopas som skäl för ingripande från körkorts- myndighetens sida. Inom utredningen fanns dock även här förespråkare för en annan uppfattning, nämligen att körkortsfrågan inte skulle vara beroen- de av ett eller annat fylleriomhänderta- gande utan att ingripandet borde prö- vas utifrån andra förutsättningar. Be- träffande fylleriets övriga rättsverk- ningar ansåg utredningen att nuvarande bestämmelse i rusdrycksförsäljningsför- ordningen om automatisk spärrning av återfallsfyllerister vid systembolagens. försäljningsställen var ändamålslös och borde utgå. I övrigt föranledde utred- ningens förslag ändringar i åtskilliga författningar. Särskild uppmärksamhet ägnades frågan om fylleriet och sjukför- säkringen.

2. Utredningens förslag i praktisk tillämpning

Under slutskedet av utredningens arbe- te väcktes tanken att den upprättade modellen över en akutklinik borde prö- vas i praktiken innan förslaget lades fram. Det var också av stort intresse att undersöka hur omhändertagandet av fyllerister i polisens förvaringslokaler skulle komma att fungera i praktisk till- lämpning på orter där akutkliniker inte fanns att tillgå, om denna verksamhet fick det av utredningen förordade inne- hållet. Visserligen hade utredningen re— dan tidigare fått viss praktisk erfaren- het av reformprogrammet genom den förut omnämnda försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken i Göteborg. Denna verksamhet hade emellertid be-

gränsats till en kort tidsperiod, endast ett bestämt urval av klientelet hade kun- nat beredas plats på kliniken och åt- skilliga frågor av praktisk natur hade inte aktualiserats eller lämnats obesva- rade. Det gällde nu att bygga upp en klinikverksamhet som direkt tog sikte på att förverkliga utredningens plan och som kunde bedrivas under en lång- re sammanhängande period i full styr- ka. Akutkliniken borde om möjligt kny— tas an till ett befintligt sjukhus och i största möjliga utsträckning följa det lokalprogram som utredningen upprät- tat. Parallellt med denna försöksverk- samhet med akutklinik borde försöksvis anordnas en verksamhet vid en arrest- avdelning hos polisen, upprustad enligt utredningens förslag, i syfte att under- söka hållbarheten i denna del av re- formprogrammet.

2.1 Imeråkersförsöket

Det visade sig att förutsättningar för en försöksverksamhet med akutklinik kun— de erbjudas vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Vid de kontakter som togs för- klarade sig sjukhusledningen intresse- rad och villig att där försöksvis inrätta en akutklinik för omhändertagande och vård av akut berusade. Lokaler i befint— lig byggnad kunde ställas i ordning för ändamålet och läkare samt annan sjuk- vårdspersonal kunde hämtas från sjuk- huset. Sedan utredningen den 4 novem- ber 1966 erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att bedriva denna försöksverksamhet in- leddes ett omfattande förberedelsear- bete. Av skilda orsaker — det gällde dels att utrymma en våning i en befint- lig sjukhusbyggnad och utrusta denna för akutvården samt dels att lösgöra personal för uppgiften — kunde försö- ket äga rum först under hösten 1967. Det blev slutgiltigt bestämt att verksamhe- ten skulle pågå under två månader (den 23/10—23/12). Försöket leddes av över-

läkaren vid Ulleråkers sjukhus Bengt Berggren.

Ur utredningens synpunkt blev Uller- åkersförsöket en avgjord framgång. Det visade sig att den gjorda modellen över en akutklinik i alla väsentliga delar kunde föras ut i praktisk tillämpning. Arbetsgången, sådan utredningen tänkt sig denna, kunde följas utan störande avbrott. De våldsamma yttringar av fyl- leriet, som accentueras hos den berusa- de då han låses in i en gallerförsedd cell, förekom inte på akutkliniken. Yt- terst få fall av samtliga omhändertagna »kastade upp» på kliniken, vilket är an- märkningsvärt om man beaktar att det enligt polisens erfarenhet ofta förekom- mer att fyllerister förorenar i arrestlo- kalerna. Över huvud taget visade sig de omhändertagna vara betydligt mera lätt- skötta än vad man kanske hade väntat. Sjukhusmiljön och det bemötande de fick på akutkliniken verkade uppenbar- ligen dämpande och upplevdes som nå- got positivt. Några svårigheter att ge- nomföra de medicinska undersökning- arna — vilka med hänsyn till att det var fråga om ett försök utvidgades till att avse insamlandet av en betydande mängd medicinska data -— fanns inte. Det visade sig också att såväl läkare och övrig sjukvårdspersonal som den på kliniken stationerade socialvårdstjänste- mannen i de allra flesta fallen kunde etablera god kontakt med de omhänder- tagna.

Av särskilt intresse var att se hur väl samarbetet mellan polisen och akutkli- nikens personal utvecklades. Helt natur- ligt fanns det många poliser som från början ställde sig skeptiska eller i något fall direkt avvisande till den nya verk- samheten. Med erfarenheterna från fylleristklientelet i polisens förvarings- lokaler utgick dessa polismän från att den polis, som enligt planen var statio- nerad på kliniken, skulle ställas inför en

omöjlig uppgift då det gällde att upp- rätthålla ordningen bland de omhänder- tagna. Efter hand som verksamheten kom i gång och poliserna fann att deras farhågor var obefogade, förbyttes deras negativa inställning i en klart positiv anda.

Det är självfallet av stor betydelse att de personer som engageras i en akut— vård av detta slag är intresserade och lämpade för denna verksamhet. Att Ulleråkersförsöket slog så väl ut måste i stor utsträckning tillskrivas de insat- ser som gjordes av försöksledaren och hans medarbetare. Försöket präglades av en påtaglig strävan från alla berör- da befattningshavare att åstadkomma ett fullgott resultat och åtskilliga exem- pel lämnades på föredömliga presta- tioner.

Som tidigare framhållits skall den uppgjorda modellen över en klinikverk- samhet vara normgivande för inrättan- det och driften av akutkliniker ute på fältet men är inte avsedd att slaviskt följas i alla delar. Det visade sig också att vissa avsteg kom att göras från den- na modell under Ulleråkersförsöket. Enligt utredningens plan skulle sålunda samtliga fyllerister, som togs om hand av polisen, föras till akutkliniken. En- dast i undantagsfall, t. ex. därför att den omhändertagne var efterlyst för brott, skulle han föras till polisens arrestloka- ler. För att möjliggöra att även de våld- sammaste och »farliga» fylleristerna kunde tas emot på akutkliniken hade utredningen i sin plan förutsatt att sär- skilda isoleringsrum skulle finnas att tillgå. Dr Berggren ansåg emellertid att isolering av de akut berusade var oför- enlig med den sjukvårdsmässiga be- handling som skulle prägla klinikverk- samheten. Målsättningen på Ulleråkers- kliniken borde vara att man med de re- surser som stod till buds skulle kunna ta emot samtliga fall och lägga dem 1

vanliga patientrum. Denna målsättning kunde helt fullföljas beträffande 327 av 333 fall. I 6 fall måste däremot vården avbrytas och patienten föras över till polisstationen. 13 av polisen omhänder- tagna personer befanns vara misstänkta för brott och intogs ej på vårdavdel- ningen. 12 personer var ej transportabla och måste föras direkt till polisarrest.

Man kan naturligtvis diskutera det lämpliga i att på detta sätt undandraga en viss om än mycket ringa del av klien- telet från det social-medicinska behand- lingsprogrammet. De medicinska skäl som motiverar att omhändertagandet sker på akutklinik i stället för i polisens arrestavdelning kan självfallet sägas gälla samtliga fall och inte minst de all— ra svåraste. Dr Berggren har i sin redo- görelse för Ulleråkersförsöket redovisat sin syn på denna fråga. Det framstår dock klart att det ur praktiska synpunk- ter inte skulle ha mött några hinder mot att utvidga försöket till att även om- fatta detta speciella klientel, givetvis dock under förutsättning att betryggan— de säkerhetsanordningar vidtagits. Ut- redningen har full förståelse för de be- handlingssynpunkter som föranlett för- söksledningen att avstå från en sådan utvidgning. Det oaktat anser utredning- en att den uppgjorda modellen över en akutklinik ändå bör ge uttryck åt den ursprungliga tanken, nämligen att man i speciella fall måste räkna med behov av isoleringsrum och att polisen i prin— cip ej skall behöva förvara akut beru- sade personer i arrestavdelning på orter där akutklinik finns inrättad, inte ens om de är uppenbart svårhanterliga. Det får sedan ankomma på de lokala myn- digheterna att pröva om modellen i detta hänseende är möjlig att applicera på det konkreta planet.

I fråga om den lokalmässiga dispone- ringen av akutkliniken kom Ulleråkers- försöket också att innebära vissa avsteg

från utredningens modell. I den allmän- na motiveringen har utredningen fram- hållit betydelsen av att antalet omhän- dertagna i varje patientrum bör begrän- sas för att de skall kunna sova ut i lugn och ro. Mot denna bakgrund har utred- ningen i sitt lokalprogram för en akut- klinik räknat med högst 4-patientrum. På Ulleråkerskliniken ansågs emellertid dessa synpunkter inte väga särskilt tungt. Det var i stället bl.a. ur bevak- ningssynpunkt önskvärt att patienterna sammanfördes i större rum. Patienter- na lades därför i stället i G-patientrum. Några olägenheter av den art utredning- en räknat med uppkom inte genom den- na ordning. Utredningen anser det följ- aktligen motiverat att låta modellen även ge utrymme för större patientrum (sjuksalar). Som förut nämnts bör emel- lertid detaljutformningen av klinikerna överlåtas åt det lokala initiativet.

Utredningen har i sin allmänna mo- tivering beskrivit polisens medverkan i klinikverksamheten. Med den upplägg- ning Ulleråkersförsöket fick kom poli- sen att spela en betydande roll. För att försöksverksamheten skulle kunna be- drivas inom ramen för nu gällande lag- stiftning arrangerades försöket på så— dant sätt att polisens arrestavdelning »flyttade ut» till Ulleråkers sjukhus och den social—medicinska vården och be- handlingen knöts an till denna. Ansvaret för omhändertagandet kom således allt- jämt att vila på polisen. Det sagda med- förde att en polisman ständigt var sta- tionerad på akutkliniken för att fullgöra de polisiära uppgifterna. Som tidigare framhållits kom denne polisman att på ett naturligt sätt involveras i det lagar- bete, som kännetecknade klinikverksam- heten.

Även enligt utredningens tanke rö- rande en akutklinik skall polisen svara för vissa uppgifter i samband med om- händertagandet. Hans närvaro är sålun-

da påkallad vid identifieringen och av- visiteringen av den omhändertagne, han har att ta kontakt med polisvaktkonto- ret för att undersöka om den omhänder- tagne finns antecknad i spärregister o. dyl. och göra anmälan om omhänder- tagandet. En möjlighet är att lägga dessa uppgifter på den polisman som verkstäl— ler omhändertagandet och transporte- rar den berusade till kliniken. Med led- ning av de erfarenheter som vunnits genom Ulleråkersförsöket (och tidigare genom försöksverksamheten vid Nord- hemspolikliniken i Göteborg) kan det emellertid anses motiverat att i stället låta en särskild polisman vara statione- rad vid kliniken för att ombesörja dessa uppgifter. Härigenom kan man vinna att den patrullerande polismannen inte be- höver anslå tid åt de förutnämnda upp- gifterna i samband med överlämnandet av den omhändertagne på kliniken. Sär- skilt då det blir fråga om flera omhän— dertaganden samtidigt kan långa vänte— tider uppkomma, vilket självfallet är äg- nat att hindra poliserna från andra vik- tigare tjänsteuppgifter.

2.2 Västeråsförsöket

Då det gällde att finna en polisarrestav- delning som lämpade sig för en försöks- verksamhet med omhändertagande av akut berusade personer i polisens regi, kom utredningen att rikta uppmärksam- heten på Västerås polisdistrikt. I Väster- ås fanns nämligen ett modernt polishus som inrymde fylleriarrester, vilka fyll- de högt ställda anspråk på ändamålsen- lighet. Det borde utan större kostnader vara möjligt att sätta dem i sådant skick att de kunde utnyttjas för en verksam- het enligt utredningens intentioner. Vid sammanträde i Västerås den 7 ju- ni 1967 diskuterade utredningen förut— sättningarna för en sådan försöksverk- samhet med representanter för polisen, socialvården-nykterhetsnämnden och

stadsläkarkåren. Från dessa myndighe- ters sida uttalades stort intresse för den- na verksamhet och såväl polisen som nykterhetsnämnden förklarade sig vil- liga att medverka. Stadsläkaren beklaga- de att man med hänsyn till den omfat- tande arbetsbörda som vilade på stads- läkarkåren troligen inte kunde räkna med någon medverkan från dess sida då det gällde en rutinmässig medicinsk undersökning och behandling av de om- händertagna hos polisen men han fram- höll att stadsläkarna med intresse skul- le följa verksamheten och lämna all möjlig hjälp om situationen i det en- skilda fallet ansågs särskilt oroande. Försöksverksamheten vid Västerås- polisen ägde rum i det närmaste paral- lellt med försöket vid Ulleråkers sjuk- hus, d.v. 5. under tiden den 23 oktober —21 december 1967. Sex av arrestloka- lerna utrustades med vanliga sängar och sängkläder samt inreddes med bord och en bekväm stol för att i största möjliga utsträckning ge intryck av sjukrum i stället för fyllericell. Vidare fanns till- gång till tvättrum för att de omhänder- tagna tillfredsställande skulle kunna sörja för sin personliga hygien. Möjlig- heter erbjöds de omhändertagna att klä sig i sovkläder och före frisläppandet byta till rena kläder, de kunde serveras varm dryck o. s. v. Överhuvudtaget strä- vade polisen och nykterhetsnämnden efter att ge lokalerna ett så »vänligt» ut- seende som förhållandena medgav. Tan- ken var att de omhändertagna, som en- ligt polisens bedömning kunde läggas i vanlig säng, vid införandet till polissta- tionen omedelbart skulle erbjudas att få sova ut i ett sådant »vilrum». De övriga omhändertagna, som i detta läge inte ansågs tillräckligt »pålitliga» för att kunna läggas i sjuksäng, skulle då de började nyktra till erbjudas att få flytta över till ett »vilrum» och få sova ut där.

Drygt 40 procent av samtliga omhän-

dertagna under försökstiden kom att helt eller delvis förvaras i de specialin- redda rummen i stället för i ordinära fylleriarrester. Man kan tycka att denna siffra borde ha varit högre. Det allmän- na intrycket får anses vara att polisen ibland var alltför försiktig och restrik- tiv då det gällde att utnyttja dessa nya förvaringsmöjligheter. Å andra sidan måste man betänka att den prövade ord- ningen med vilrum ställde större krav på polisen i fråga om bevakningen av de omhändertagna (vid polisstationen engagerades tillfällig arbetskraft som vakare), risken för suicidalförsök och för att de omhändertagna eljest skulle skada sig, förstöra inventarier o.s.v. var påtaglig jämfört med de fall, då förva- ringen ägde rum i ordinär fyllericell, som saknade inredning. Eftersom åtskil- liga fyllerister, som var kända av poli- sen, vid tidigare omhändertaganden vi- sat tendenser till våldsamma aggressio- ner ansåg sig polisen ej kunna ta på sitt ansvar att nu placera dem ivilrum. Här- till kommer att många fyllerister vägra- de att ta emot det gjorda erbjudandet att få sova ut i vilrum, troligen därför att denna form för omhändertagandet låg utanför det vanliga schemat och be- traktades med viss misstänksamhet. De som placerades i dessa förvaringsrum fann sig emellertid väl till rätta och några komplikationer inträffade inte här.

Man kan dock inte komma ifrån att förvaringen av akut berusade under de angivna betingelserna likväl av klien- terna uppfattades som ett omhänderta- gande i fylleriarrest. Någon klar av- gränsning mellan vilrummen och de vanliga cellerna kunde inte göras. De berusade som placerades i vilrum för att nyktra till under människovärdiga former blev påtagligt störda av oväsen- det från fyllericellerna. Det råder en ständig oro i en fylleriarrestavdelning

vilket i hög grad försvårar möjligheter- na att inom dess väggar försöka åstad- komma en »sjukvårdsmässig» förvaring av de omhändertagna. Åtskilliga bevis lämnades emellertid på att utredningens reformprogram, såvitt avser den lokal- mässiga upprustningen av fylleriarres- terna. av såväl poliserna själva som av många klienter upplevdes som ett myc- ket positivt inslag i polisens verksamhet på detta område. De berusade som fick sova ut i vilrum kunde lämna polissta- tionen i ett betydligt bättre skick än de som placerades i fyllericeller och släpp- tes efter kortare förvaringstid.

Erfarenheterna från Västerås-försöket visar att man vid ett realiserande av ut- redningens reformprogram bör utgå ifrån att det kommer att finnas vissa fyllerister som inte är i sådant tillstånd att de lämpligen kan förvaras i vanliga sjuksängar i en polisarrestavdelning. De möjligheter som erbjuds vid en akut- klinik att med tillgängliga medicinska medel »klara av» även våldsamma fyl- lerister torde i allmänhet inte föreligga på polisstationen. Man bör därför räkna med att sådana fyllerister även i fort- sättningen måste placeras i arrestloka- ler-isoleringsrum. Det stora flertalet akut berusade torde emellertid kunna läggas i vilrum, liknande dem som ställdes till polisens förfogande i Västerås. Det är dock högeligen önskvärt att dessa vil- rum på något sätt avskiljs från fylleri- cellerna i övrigt.

Utredningens reformförslag såvitt av- ser omhändertagande hos polisen tar också sikte på att knyta an nykterhets- nämnden till polisens arbete med om- händertagandet av berusade personer. Omhändertagandet bör innefatta en un- dersökning och genomgång av klientens sociala förhållanden och situation i öv- rigt. Nykterhetsnämnden bör sträva ef- ter att nå omedelbar kontakt med klien- ten i detta läge, där akuta hjälpåtgärder

ofta är som mest behövliga. För att för- verkliga dessa tankar fanns enligt upp- gjord jourlista under försökstiden i Väs- terås en socialvårdstjänsteman från nykterhetsnämnden stationerad hos po- lisen. Hans uppgift var att med ledning av den socialutredning, som införskaffa- des, samtala med klienterna innan de lämnade polisstationen och hjälpa dem att komma till rätta med sina problem. Genom att nykterhetsnämnden på det- ta sätt så att säga flyttade ut på fältet och placerades i händelsernas mitt ska- pades helt nya förutsättningar för nämndens aktivitet. Den omedelbara kontakten med fylleristklientelet visade sig vara mycket värdefull och kunde i många fall leda till betydelsefulla insat- ser. Det blev härigenom också möjligt för nykterhetsnämnden att tidigt fånga upp åtskilliga fall som eljest först på ett långt senare stadium skulle ha blivit fö- remål för nämndens åtgärder. Det visa- de sig att de klienter som fått sova ut och var ordentligt tillnyktrade, då de konfronterades med socialvårdstjänste- mannen, var betydligt mera behand- lingsinriktade och lättare att komma till tals med än de, som endast tillbringat några timmar i arrestavdelningen. Detta utgör ett viktigt skäl för att man enligt utredningens förslag bör räkna med be- tydligt längre förvaringstid hos polisen än vad som nu är gängse praxis. Försöket i Västerås kunde inte i alla delar följa utredningens intentioner i fråga om omhändertagandet av akut be- rusade i polisens förvaringslokaler. Bl. a. ansåg sig polisen som nämnts inte kunna kvarhålla de omhändertagna längre än fem—sex timmar, om de inte själva begärde att få sova ut. Vidare sak- nades den nödvändiga medverkan från läkarhåll. Inte desto mindre gav för- söksverksamheten stöd för uppfattning- en att man även på orter, där utrymme saknas för akutkliniker, med utnyttjan-

de av polisens förvaringslokaler kan åstadkomma en reformerad vård och be- handling av de akut berusade som åt- minstone i vissa delar ansluter sig till den föreslagna klinikverksamheten på större orter.

Klart är emellertid att en metod så- dan som den som praktiserades i Väs- terås aldrig kan bli ens tillnärmelsevis likvärdig med behandling på akutklinik.

"Västerås tillhör de städer som enligt utredningens förslag bör förses med akutklinik.

3. Förslagets genomförande

I föregående avsnitt har utredningen be- skrivit hur de problem som innefattas i uppdraget angripits, hur förslaget så småningom tagit form och utvecklats för att slutligen prövas på fältet. Erfa- renheterna har visat att planen över en klinikverksamhet för omhändertagande och behandling av berusade personer inom sjukvårdens ram är genomförbar, om de nödvändiga resurserna ställs till verksamhetens förfogande. Att reformen är mycket angelägen och bör ha hög prioritet i det nykterhetsvårdande ut- vecklingsarbetet kan ställas utom allt tvivel.

Det är uppenbart att en verksamhet med akutkliniker som skall spänna över hela landet inte kan genomföras över en dag. Därtill är vi inte rustade vare sig i fråga om personal eller lokaler. Man måste därför realistiskt räkna med en relativt lång övergångstid innan kli- nikverksamheten är fullt utbyggd. Mål- sättningen bör emellertid vara att på- skynda denna utveckling. Där förutsätt- ningar finns för inrättande av en akut- klinik bör man ej dröja med att sätta pla- nerna i verket. Redan nu pågår på vissa orter — om än i mindre skala — en medi- cinskt inriktad vård av akut berusade personer. Det bör vara möjligt att vida-

re utveckla denna aktivitet så att den fullt ut kan svara mot de anspråk som måste ställas på en akutklinik. På andra orter, där utrymme bör finnas för en klinikverksamhet, måste denna byggas upp från grunden. Anses resurserna inte förslå för en fullt utbyggd verksamhet på en sådan ort, kan man börja i be— gränsad omfattning och sedan succes- sivt öka kapaciteten till full styrka. En sådan uppbyggnad etappvis av klinik- verksamheten torde bli nödvändig i de största städerna, där fyllerisituationen är särskilt oroande.

Utbyggnaden av akutkliniker kräver självfallet noggrann planering och det är angeläget att denna planering sam- ordnas. Efter hand som klinikverksam- heten kommer i gång på olika orter sam- las ett betydande erfarenhetsmaterial som bör komma dem till godo som sva- rar för planeringen på andra håll. För att uppnå detta bör man tänka sig en verksamhet på central nivå som kan samla och kanalisera de vunna erfaren- heterna, uppmärksamma lokala initiativ och därmed medverka till en rationell utbyggnad av verksamheten.

I detta sammanhang vill utredningen peka på en hittills inte uppmärksam— mad sida av klinikverksamheten. Under försöket vid Ulleråkers sjukhus fram- kom att klinikbehandlingen kunde ge underlag för många intressanta forsk- ningsprojekt på det social-medicinska fältet. Försöksledningen tog också till- fället i akt att samla in en mängd data angående de omhändertagnas sociala och medicinska situation, vilka data skall vidare vetenskapligt bearbetas. Det är alldeles klart att klinikverksamheten rätt utformad kommer att kunna spela stor roll för alkoholforskningen och att värdefulla rön här kan vinnas av bety- delse för den framtida nykterhetspoliti— ken. Ur denna synpunkt är det av vikt att olika institutioner inom alkohol-

forskning, socialmedicin, sociologi o.s.v. engageras i planeringen av en klinikverksamhet och fortlöpande följer denna. Hur en sådan »driftskontroll» lämpligen bör byggas upp bör särskilt utredas på planeringsstadiet.

Ett successivt genomförande av ut- redningens förslag om akutkliniker för— utsätter att man under övergångstiden alltjämt tar polisens arrestlokaler i an- språk för omhändertagandet av berusa- de personer. Reformen innebär därför att man, innan de nödvändiga resurser- na för en klinikverksamhet finns att tillgå, på många håll först måste inrikta sig på att utrusta dessa lokaler så att de fyller de uppställda kraven på förva- ringsrum. Vidare bör den föreslagna

förbindelsen mellan polisen och nykter- hetsvården upprättas. Dessa reformåt- gärder bör kunna genomföras utan stör- re tidsutdräkt. Det är emellertid angelä- get att betona att denna reform endast är att betrakta som ett provisorium på sådana orter, där utrymme bör finnas för en klinikverksamhet.

Som tidigare nämnts är den föreslag- na lagen om omhändertagande och be- handling av berusade personer så av- fattad att den skall kunna träda i kraft omedelbart och utan hinder av att kli- nikverksamheten ej är utbyggd. Utred- ningen har ansett att skälen för en av- kriminalisering av fylleriet är så starka att förslaget i denna del inte bör för- dröjas.

AVDELNING I

Författningsförslag

Förslag till Lag om omhändertagande och behandling av berusade personer

Härigenom förordnas som följer.

1 5. Den som är så berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att han behöver vård, är att anse som sjuk och bör behandlas med hänsyn till sjukdomens art och särskilda förhållanden.

2 €. Anträffas någon på allmän eller enskild plats, utom- eller inomhus, så berusad att han bedömes vara i behov av omedelbar vård skall han omhändertagas.

3 5. Omhändertagandet verkställes av polisman.

4 g.

Den omhändertagne skall föras till särskild för ändamålet avsedd klinik eller, om så ej kan ske, till lokal som står till polismyndighetens förfogande för förva- ring av berusade personer. Ger den omhändertagnes hälsotillstånd anledning där- till skall han i stället föras till sjukhus eller läkare tillkallas.

Polismyndighetens förvaringslokaler för berusade personer skall vara godkända av länsläkaren, innan de tages i bruk, och skall fortlöpande inspekteras av denne. Högsta tillsynen över dessa lokaler utövas av rikspolisstyrelsen.

5 5.

Sedan den omhändertagne tagits emot på den särskilda kliniken eller i polis- myndighetens förvaringslokaler, skall omedelbart prövas huruvida omhänder- tagandet skall bestå. På klinik bör ej den mottagas vilken misstänkes ha begått brott av svårare beskaffenhet eller vilken polismyndigheten av annan anledning önskar kvarhålla för särskild åtgärd.

Den omhändertagne är skyldig att underkasta sig blodundersökning eller annan undersökning som anses erforderlig för bestämmande av berusningsgraden.

6 5.

Under tiden för omhändertagandet skall den omhändertagne fortlöpande under- kastas tillsyn. Undergår den omhändertagnes tillstånd allvarlig försämring eller yppas misstanke om sådan försämring skall han beredas den särskilda vård som betingas av omständigheterna.

Omhändertagen som vistas på särskild klinik skall undersökas rörande sitt häl- sotillstånd och sådana personliga förhållanden i övrigt som är av betydelse för behandlingen ur nykterhetsvårdssynpunkt. Om möjligt skall sådan undersökning ske även beträffande omhändertagen, som vistas på annan för ändamålet avsedd lokal.

8 &. Förutom att den omhändertagne undersökes rörande hälsotillstånd och person- liga förhållanden skall han meddelas de råd och anvisningar, som med hänsyn till berusningens art och omständigheterna i övrigt finnes erforderliga.

9 5. Den omhändertagne skall kvarhållas minst åtta timmar, såvida omhänderta- gandet ej utan olägenhet kan upphöra tidigare. Den som alltjämt är omhändertagen klockan 23 skall kvarhållas till klockan 6 påföljande dag, såvida detta kan ske utan olägenhet för den omhändertagne.

10 5.

Ej får någon vara omhändertagen enligt denna lag längre än 24 timmar, såvida ej med hänsyn till den omhändertagnes hälsotillstånd synnerliga skäl föreligger att kvarhålla honom längre. I sistnämnda fall får han kvarhållas i ytterligare högst 24 timmar.

11 5.

Innan omhändertagandet upphör eller i anslutning därtill skall i erforderlig omfattning samråd ske med de sociala organ,vilkas verksamhetsområde beröres. När den omhändertagne så begär skall samråd även ske med organisationer som ut— övar social hjälpverksamhet.

12 5.

På begäran av vederbörande nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd kan per— son som är omhändertagen föreläggas att inom viss angiven kortare tid inställa sig inför nämnden eller någon av nämndens tjänstemän.

Efter samråd med nykterhetsnämnden eller barnavårdsnämnden på orten kan den omhändertagne överlämnas till nämnden intill utgången av den tid omhän- dertagandet längst får bestå.

13 5.

Sedan det kommit till nykterhetsnämndens eller barnavårdsnämndens känne- dom att någon blivit omhändertagen enligt denna lag eller har någon som varit omhändertagen förelagts enligt 12 5 att inställa sig inför nämnden eller enligt samma lagrum överlämnats till nämnden, gäller för nämndens befattning med den person varom fråga är vad i lagen om nykterhetsvård och barnavårdslagen är stadgat.

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas hos den som omhändertagits enligt denna lag skall fråntagas den omhändertagne. Beslut här- om meddelas av befattningshavare som har att pröva huruvida omhändertagandet skall bestå. Med egendomen skall förfaras på sätt i 3 å lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. föreskrives. Belopp, som erhållits vid försäljning av egendomen, tillfaller kronan.

Vad i första stycket sägs må tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen.

15 5.

Påstår någon att omhändertagandet enligt denna lag saknat laga grund, äger han inom tre veckor från omhändertagandets upphörande hos den allmänna dom- stolen på den ort, där omhändertagandet skett, påkalla prövning av omhänder- tagandet.

Är av förhållandena påkallat att någon höres som vittne angående uppgivna om- ständigheter skall rätten utan dröjsmål föranstalta om sådant förhör. I fråga om ersättning till den som kallats till förhör skall vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna medel till vittne äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna på statsverket.

16 5.

Efter prövning varom i 15 % sägs skall domstol utfärda förklaring huruvida omhändertagandet varit lagligen grundat. Innebär sådan förklaring att omhänder- tagandet saknat laga grund skall några rättsverkningar icke följa av omhänder- tagandet. Har i dylikt fall egendom enligt 14 & fråntagits den omhändertagne och är egendomen förstörd eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av domstol. Ersättning utbe- talas av länsstyrelsen efter framställning av den ersättningsherättigade.

Talan mot underrätts beslut får av den omhändertagne föras hos hovrätten. Mot hovrättens beslut får klagan ej föras.

17 å.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den — —— —, dock att, innan förvaringslokal som i 4 5 andra stycket sägs godkänts av länsläkare, ingen får kvarhållas i sådan lokal längre än högst tolv timmar.

Genom denna lag upphäves förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och dryckenskap.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri stad- gande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall bestämmelsen i stället tillämpas.

Förslag till Lag om upphävande av 16 kap. 15 5 och 21 kap. 15 & brottsbalken

Härigenom förordnas att 16 kap. 15 5 och 21 kap. 15 & brottsbalken skall upp— höra att gälla.

Denna lag träder i kraft den ......

Förslag till Lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 10 och 15 55 lagen den 27 juli 1954 om nykterhets— vård1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

10 &.

Polis- och åklagarmyndighet, som er- håller kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt al- koholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, skall ofördröjligen göra anmälan därom hos nykterhets- nämnden.

Läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar al- koholhaltiga drycker, skall göra anmä- lan därom hos nykterhetsnämnden. Så- dan skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är, genom läkarens försorg blir föremål för behandling, äg- nad att undanröja skadeverkningarna av missbruket, eller då uttrycklig begäran, att anmälan ej skall göras, framställes av någon alkoholmissbrukaren närståen-_ de person och läkaren med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner åtgärd av nykterhetsnämnd icke böra ifrågakomma.

(Föreslagen lydelse)

10 &.

Polis- och åklagarmyndighet, som er- håller kännedom om att någon på grund av berusning av alkoholhaltiga drycker omhändertagits enligt lagen om omhän- dertagande och behandling av berusade personer eller eljest använt alkoholhal- tiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, skall ofördröjligen göra an- mälan därom hos nykterhetsnämnden. Sådan skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är, omhändertagits på särskild klinik enligt samma lag eller nämnden eller representant för denna eljest i annan ordning underrättats om det förhållande, som bör föranleda an- mälan.

Läkare, som i sin verksamhet erhål— ler kännedom om att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker, skall göra an- mälan därom hos nykterhetsnämnden. Sådan skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är, omhändertagits på särskild klinik enligt den i första stycket omnämnda lagen, eller eljest genom läkarens försorg blir föremål för behandling, ägnad att undanröja skade- verkningarna av missbruket, eller då uttrycklig begäran, att anmälan ej skall göras, framställes av någon alkoholmiss- brukaren närstående person och läka- ren med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner åtgärd av nykterhetsnämnd icke böra ifrågakom- ma.

1 Senaste lydelse av 15 å se 1964:175.

Om skyldighet för åklagare att göra anmälan i anledning av uppkommen fråga om förvandling av böter för fyl- leri är särskilt stadgat.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 %.

Den som ————————— störande levnadssätt.

Samma lag vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk,

genom lagakraftvunnen dom funnits skyldig till minst tre under de två se- nast förflutna åren begångna gärningar, innefattande fylleri, brott, som i 21 kap. 13 eller 14 5 brottsbalken sägs, därest han vid brottets begående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott, som avses i 4 5 lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott, där- est brottet varit en följd av förtäring av starka drycker, eller

utan att söka årligen försörja sig för ett kringflackande liv.

Detsamma gäller, då någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk,

utan att söka årligen försörja sig för ett kringflackande liv, eller

under de två senast förflutna åren, genom dom eller beslut som vunnit la- ga kraft, på grund av berusning av al— koholhaltiga drycker omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer eller funnits skyldig till brott som i 21 kap. 13 eller 14 & brottsbalken sägs, därest berusningen framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott som avses i 4 % la- gen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott; dock att händelse varom nu är fråga skall ha inträffat vid minst tre tillfällen under sagda period.

Beslut om ———————————— laga kraft.

Denna lag träder i kraft den ......

Förslag till Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) Härigenom förordnas, att 32 5 2 mom. samt 33 5 2 mom.1 vägtrafikförordningen den 28 september 1951 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

32 5.

2 mom. Efter prövning av de enligt 1 mom. ingivna handlingarna och den ytterligare utredning, som kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen att för sö- kanden utfärda körkort. Vid prövningen skall särskilt beaktas, huruvida sökan- den gjort sig känd för nyktert levnads- sätt och om det kan antagas, att han så- som förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra, om- döme och ansvar samt respekt för tra- fikens regler. Den, som sakfällts för fyl- leri eller olovlig körning, må ej erhålla körkort innan två år förflutit från för- seelsens begående, såvida det ej kan an- ses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person. För sökande, som lider av sådant lyte, så— dan sjukdom eller sådan syn- eller hör- selnedsättning, som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är, må körkort utfär- das allenast i de fall och på de villkor, som Konungen bestämmer.

2 mom. Efter prövning av de enligt 1 mom. ingivna handlingarna och den ytterligare utredning, som kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen att för sö- kanden utfärda körkort. Vid prövningen skall särskilt beaktas, huruvida sökan- den gjort sig känd för nyktert levnads- sätt och om det kan antagas, att han så— som förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra, om- döme och ansvar samt respekt för tra- fikens regler. Den som omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer eller sakfällts för olovlig körning, må ej er- hålla körkort innan två år förflutit från omhändertagandet eller förseelsens be- gående, såvida det ej kan anses uppen- bart, att sökanden ändock är att bedö- ma som en skötsam person. För sökan- de, som lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörsel- nedsättning, som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är, må körkort utfär- das allenast i de fall och på de villkor, som Konungen bestämmer.

Formulär till ————————— av Konungen. På körkort —————————— finnes angiven. Då körkort __________ — och traktor. Om sökanden ———————— nödiga glasögon.

1 Senaste lydelse se 1959z259.

33 5. 2 mom. I följande ————— åliggande förpliktelser;

5. om föraren gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning och det ej kan anses uppenbart, att föraren än— dock är att bedöma som en skötsam per- son, eller om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt icke bör betros med att innehava körkort;

5. om föraren omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behand- ling av berusade personer eller gjort sig skyldig till olovlig körning och det ej kan anses uppenbart, att föraren ändock är att bedöma som en skötsam person, eller om föraren med hänsyn till onyk- tert levnadssätt icke bör betros med att innehava körkort;

6. om föraren ——————— sådant föreläggande. Återkallelse av —————— körkortspliktigt fordon.

Denna förordning träder i kraft den . . . . . .

Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m.m.

Härigenom förordnas, att 27 g 3 mom.1 förordningen den 25 oktober 1940 angå- ende yrkesmässig automobiltrafik m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 5.

3 mom. Ansökan om _____ utfärdat körkort. Ansökan skall _____ sökandens körkort. Vid ansökan ————— trafik (lämplighetsintyg). Innan lämplighetsintyg ————— två åren. Polismyndighet skall ————— i saken.

Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.

Framkommer anmärkning — — — — —

Sökanden är _____ två åren.

Efter prövning av de enligt detta mo- ment ingivna handlingarna och efter den ytterligare utredning, som må an- ses erforderlig, äger länsstyrelsen att för sökande, som fyllt 21 år och innehar gällande körkort för bil samt i övrigt befunnits lämplig, utfärda trafikkort, å vilket i förekommande fall uttryckligen skall angivas, att det gäller för förande av omnihus. Vid prövningen skall sär— skilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom motor- fordonsförare kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt re- spekt för trafikens regler. Den, som sakfällts för fylleri eller olovlig kör- ning, må ej erhålla trafikkort innan två år förflutit från förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person.

att insändas.

Efter prövning av de enligt detta mo- ment ingivna handlingarna och efter den ytterligare utredning, som må an- ses erforderlig, äger länsstyrelsen att för sökande, som fyllt 21 år och innehar gällande körkort för bil samt i övrigt befunnits lämplig, utfärda trafikkort, å vilket i förekommande fall uttryckligen skall angivas, att det gäller för förande av omnibus. Vid prövningen skall sär- skilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom motor- fordonsförare kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt re- spekt för trafikens regler. Den, som omhändertagit's enligt lagen om omhän- dertagande och behandling av berusade personer eller sakfällts för olovlig kör- ning, må ej erhålla trafikkort innan två år förflutit från omhändertagandet eller förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person.

1 Senaste lydelse se 1959z261.

Formulär till ————————— av Konungen. Vad i ——————————— fogas fotografi. Om skyldighet ————— motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den ......

Förslag till Kungörelse om ändring i vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (nr 743)

Härigenom förordnas, att 80 5 2 mom.1 vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

olovligt tillgrepp av motordrivet for- don,

brott mot 16 kap. 15 5 eller 21 kap. 15 5 brottsbalken, eller

1 80 5. 2 mom. Har ———————— samma förordning, t &

(Föreslagen lydelse)

olovligt tillgrepp av motordrivet for- don, eller

—. brott mot — — — — — — — — — — eller beslutet. t

i; Har körkortsinnehavare — — —-— utfärdat körkortet.

& Har körkort — — _ _ — — _ länsstyrelsen härom.

Denna kungörelse träder i kraft den . . .

Har körkortsinnehavare omhänderta— gils enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer skall polismyndighet, som verkställt om- händertagandet, ofördröjligen översän- da meddelande härom jämte uppgift om numret på den omhändertagnes kör- kort till den länsstyrelse, som utfärdat detta. Har frågan om omhändertagande underställts domstols prövning och fin- ner domstol, att omhändertagandet icke varit lagligen grundat, skall domstolen ofördröjligen underrätta länsstyrelsen härom.

1 Senaste lydelse se 1966 :517.

Förslag till

Förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsfdrordningen den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 18 och 64 åå rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 19541 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

18 5. Rusdrycker må ————————— tjuguett år. Utminutering må —— — -—— förteckning (spärrlista).

På Spärrlista skall upptagas 1) den beträffande vilken nykterhets- nämnd meddelat beslut som avses i 14 ä 2 mom. lagen om nykterhetsvård;

2) den som icke må försälja rusdryc- ker och som genom laga kraftägande dom befunnits skyldig till brott som av- ses i 80 eller 81 5 eller till försök eller medverkan som avses i 89 5 1 och 2 mom. denna förordning eller till sådant förfarande med alkoholhaltiga drycker som avses i 69 5 lagen om nykterhets- vård eller 89 & barnavårdslagen; så ock

3) den som genom laga kraftägande dom befunnits hava vid mer än ett till- fälle inom en tidrymd av tolv månader gjort sig skyldig till rattfylleri, brott en- ligt 4 5 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott eller fylleri.

Spärrlista skall av detaljhandelsbola- get upprättas för län eller annat lämp- ligt område. Den som enligt vad under 2) i tredje stycket sägs må vägras utmi- nutering skall upptagas på mer än en sådan förteckning i den mån så finnes erforderligt för att hindra honom från inköp. Förteckningarna skola förnyas för varje månad.

Om upptagande på Spärrlista beslutar

På Spärrlista upptages 1) den beträffande vilken nykterhets- nämnd meddelat beslut som avses i 14 5 2 mom. lagen om nykterhetsvård; så ock

2) den som icke må försälja rusdryc- ker och som genom laga kraftägande dom befunnits skyldig till brott som av- ses i 80 eller 81 5 eller till försök eller medverkan som avses i 89 5 1 och 2 mom. denna förordning eller till sådant förfarande med alkoholhaltiga drycker som avses i 69 5 lagen om nykterhets— vård, 89 å barnavårdslagen eller 815 andra stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt.

Spärrlista skall av detaljhandelsbola- get upprättas för län eller annat lämp- ligt område. Den som enligt vad under 2) i tredje stycket sägs må vägras utmi- nutering skall upptagas på mer än en sådan förteckning i den mån så finnes erforderligt för att hindra honom från inköp. Förteckningarna skola förnyas för varje månad.

Den som upptagits på Spärrlista skall

1 Senaste lydelse av 18 och 64 åå se 1963 :221.

kontrollstyrelsen. Den som upptagits på Spärrlista skall avföras därifrån, i fall som under 1) i tredje stycket avses vid utgången av den tid som nykterhets- nämnden bestämt, i det under 2) i tred- je stycket nämnda fallet efter tolv må- nader samt i det under 3) i samma styc- ke avsedda fallet efter sea: månader.

(Nuvarande lydelse)

avföras därifrån, i fall som under 1) i tredje stycket avses vid utgången av den tid som nykterhetsnämnden bestämt samt i det under 2) i tredje stycket nämnda fallet efter tolv månader.

Kontrollstyrelsen lämnar detaljhan— delsbolaget uppgift över domar enligt tredje stycket 2).

(Föreslagen lydelse)

64 5.

1 mom. Meddelande om beslut, som avses i 18 & femte stycket förordningen, skall av kontrollstyrelsen i rekommen- derat brev snarast tillsändas den som beslutet avser.

1 mom. Meddelande om uppgift som avses i 18 5 sjätte stycket förordningen, skall av kontrollstyrelsen snarast tillsän- das den som uppgiften avser.

Avskrift av — -— — kommunens nykterhetsnämnd. Har polismyndighet — — — underrättas därom. Har detaljhandelsbolaget — — —— nykterhetsnämnd underrättas.

Denna förordning träder i kraft den . .

....

Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 25 augusti 1955 (nr 528) med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård

Härigenom förordnas att 9 51 kungörelsen den 25 augusti 1965 med vissa tillämp- ningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

95.

Beslut, som meddelas med stöd av 14 5 2 mom. lagen om nykterhetsvård, skall där så ske kan skriftligen delgivas den som avses med beslutet. Innefattar beslutet åtgärder i syfte att alkoholhal- tiga drycker ej skola utlämnas från det i rusdrycksförsäljningsförordningen omnämnda detaljhandelsbolaget, skall nämnden ofördröjligen avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen. Uppgifts- blankett fastställes och tillhandahålles av kontrollstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den . .

Beslut, som meddelas med stöd av 14 5 2 mom. lagen om nykterhetsvård, skall där så ske kan skriftligen delgivas den som avses med beslutet. Innefattar beslutet åtgärder i syfte att alkoholhal— tiga drycker ej skola utlämnas från det i rusdrycksförsäljningsförordningen omnämnda detaljhandelsbolaget, skall nämnden ofördröjligen avsända uppgift därom till bolagets distriktschef eller annan befattningshavare hos bolaget, som därtill utses. Med sådan befattnings- havare skall erforderligt samråd äga rum i de frågor som här avses.

1 Senaste lydelse se 1963 :477.

Förslag till Lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstralf

Härigenom förordnas, att 4 5 lagen den 20 mars 1964 om verkställighet av bötes- straff skall upphöra att gälla samt att 9 och 12 åå samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

45.

Har den bötfällde på grund av med- delat beslut intagits å allmän vårdan- stalt för alkoholmissbrukare eller fri- villigt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller har han intagits för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke uttagas böter, som avse före intag- ningen begånget fylleri eller förargelse- väckande beteende men ej tillika annat brott.

95.

Böter, som ———————— särskilda straffen.

Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omstän- digheterna föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras för hans tillrättaförande eller ock böterna ådömts för fylleri samt den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för så- dan förseelse.

Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omstän- digheterna föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras för hans tillrättaförande.

12 %.

Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gärning varom förmäles i 15 5 andra stycket la- gen om nykterhetsvård eller för sådan

Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gärning varom förmäles i 15 5 andra stycket la- gen om nykterhetsvård eller för sådan

gärning jämte annat brott, och har den bötfällde blivit dömd för minst tre un- der de två senast förflutna åren begång- na gärningar som nyss sagts, skall åkla- garen, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling, hos nykterhets- nämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos barnavårdsnämnden gö- ra anmälan om förhållandet. Har ej inom två månader därefter nykterhets- nämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes intagning å allmän vård— anstalt för alkoholmissbrukare eller har- navårdsnämnden ansökt hos socialsty- relsen om intagning av honom för sam- hällsvård i ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas för- vandling.

gärning jämte annat brott, och har den bötfällde vid minst tre tillfällen under de två senast förflutna åren gjort sig skyldig till gärningar som nyss sagts eller enligt meddelat beslut omhänder- tagits enligt lagen om omhändertagan- de och behandling av berusade perso- ner, skall åklagaren, innan talan an- hängiggöres om böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos barna- vårdsnämnden göra anmälan om för- hållandet. Har ej inom två månader där- efter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes intag- ning å allmän vårdanstalt för alkohol- missbrukare eller barnavårdsnämnden ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i ungdoms- vårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.

Blir på ————————— böternas förvandling.

Denna lag träder i kraft den ..... .

Förslag till Lag om ändring i lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom förordnas, att 1 5 lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkohol- haltiga drycker m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Alkoholhaltiga drycker eller andra be- rusningsmedel, vilka påträffas hos den som uppträder berusad på plats och sätt i 11 kap. 10 5 eller 26 kap. 15 5 straff— lagen sågs eller ock gör sig skyldig till gärning som avses i 26 kap. 13 eller 14 5 strafflagen och därvid är berusad, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, skola vara förverkade, om ej särskil- da skäl äro däremot.

Alkoholhaltiga drycker eller andra be- rusningsmedel, vilka påträffas hos den som gör sig skyldig till gärning som av- ses i 21 kap. 13 eller 14 5 brottsbalken och därvid är berusad, så att det fram- går av hans åtbörder eller tal, skola va- ra förverkade, om ej särskilda skäl äro däremot.

Samma lag ————————— begått gärningen. Medför någon _________

Denna lag träder i kraft den ......

— stycket sägs.

1 Senaste lydelse av 1 5 se 1967:50.

Förslag till

Lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 15 5 lagen den 25 maj 1962 om allmän försäk- ring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap. 15 5.

Sjukpenning utgår ej för tid då för- säkrad a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst; b) är intagen i annat barnhem än möd— rahem eller i ungdomsvårdsskola; c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt; (1) är intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare; e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas bekostnad.

Denna lag träder i kraft den ......

Sjukpenning utgår ej för tid då för- säkrad a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst; b) är intagen i annat barnhem än möd- rahem eller i ungdomsvårdsskola; c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt; (1) är intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare; e) är omhändertagen enligt lagen om omhändertagande och behandling av be- rusade personer; f) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas bekostnad.

1 Senaste lydelse av 3 kap. 15 5 se1966 :350.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 512) angående skyldighet för domstolar m.fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen

Härigenom förordnas, att 1 och 2 55 kungörelsen den 17 juni 1955 angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma kungörelse skall införas en ny paragraf, betecknad 2 a 5.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, funnits skyldig till:

fylleri,

brott som — —— —— till kontrollstyrel- sen.

Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, funnits skyldig till:

brott som — —— —— till kontrollstyrel- sen.

25.

Har någon av befattningshavare vid krigsmakten genom beslut, som vunnit laga kraft, ålagts disciplinstraff för:

fylleri eller brott som avses i 21 kap. 13 eller 14 5 brottsbalken , i fall då den bestraffade vid brottets begående varit berusad av alkoholhaltiga drycker så att det fram- gått av hans åtbörder eller tal,

skall den som ålagt straffet så snart ske kan, dock senast inom fjorton da- gar efter det att beslutet vunnit laga kraft, avsända uppgift därom till kon- trollstyrelsen.

Vad nu sagts gäller även då polisman ådömts disciplinstraff för fylleri.

Har någon av befattningshavare vid krigsmakten genom beslut, som vunnit laga kraft, ålagts disciplinstraff för brott som avses i 21 kap. 13 eller 14 5 brottsbalken , i fall då den bestraffade vid brottets begående varit berusad av alkoholhaltiga drycker så att det fram- gått av hans åtbörder eller tal, skall den som ålagt straffet så snart ske kan, dock senast inom fjorton dagar efter det att beslutet vunnit laga kraft, avsända upp- gift därom till kontrollstyrelsen.

2 a 5.

Har någon omhändertagits enligt la- gen om omhändertagande och behand— ling av berusade personer skall polis- myndighet som verkställt omhänderta-

1 Senaste lydelse av 1 och 2 55 se 1964 :729.

(Nuvarande lydelse)

gandet så snart ske kan och senast inom fjorton dagar efter omhändertagandet avsända uppgift härom till kontrollsty- relsen. Har berusningen orsakats av an- nat än alkoholhaltiga drycker skall det— ta angivas i uppgiften.

Har omhändertagandet underställts domstols prövning och finner domsto- len att omhändertagandet saknat laga grund skall så snart ske kan och senast inom fjorton dagar efter det att beslutet vunnit laga kraft, meddelande därom sändas till kontrollstyrelsen.

(Föreslagen lydelse)

75.

Uppgifter, som avses i 1—5 55, skola vara avfattade å blanketter, som faststäl- las och tillhandahållas av kontrollsty- relsen.

Uppgifterna skola, i den mån de in- komma till kontrollstyrelsen, utan dröjs- mål tillställas Iänsnykterhetsnämnden i det län, inom vilket den i uppgiften av— sedda personen är kyrkobokförd eller eljest vistas, eller, i fråga om Stockholm, stadens nykterhetsnämnd.

Denna kungörelse träder i kraft den . . .

Uppgifter, som avses i 1—5 55, skola vara avfattade å blanketter, som faststäl- las och tillhandahållas av kontrollsty- relsen.

Förslag till Kungörelse om lindring i kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 513) om särskilt straffregister rörande fylleri och vissa andra brott Härigenom förordnas, att 2 5 kungörelsen den 17 juni 1955 om särskilt straff- register rörande fylleri och vissa andra brottl skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att kungörelsens rubrik skall ha följande lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Kungörelse om särskilt straffregister Kungörelse om kontrollstyrelsens sär- rörande fylleri och vissa andra brott. skilda straffregister. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 2 5.

Utdrag av ——————————— av registret. I utdrag ————————— till kontrollstyrelsen. Uppgifter som —————— stads nykterhetsnämnd. Har, efter ————————— föreligga därtill.

Har framställning —————— begärda uppgifterna. Utdrag av —————————— uppgifterna avse.

Har kontrollstyrelsen jämlikt 18 5 femte stycket rusdrycksförsäljningsför— ordningen beslutat upptaga någon på spärrlista som där sägs, må i meddelan- de därom till det i förordningen om- nämnda detaljhandelsbolaget ävensom i meddelande, som avses i 64 5 1 mom. samma förordning, anges de uppgifter i registret, på vilka beslutet är grundat.

I vidare ——————————— för obehöriga.

Denna kungörelse träder i kraft den ......

1 Senaste lydelse av 2 5 se 1964z730.

Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 186) om skyldighet att inhämta utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret

Härigenom förordnas, att kungörelsen den 26 maj 1961 om skyldighet att in- hämta utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande lydelse)

Utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott skall införskaffas, in- nan någon fälles till ansvar för:

olovlig försäljning — — — alkohol- haltiga preparat.

Utdrag av kontrollstyrelsens straffre- gister skall ock införskaffas, innan mål om förvandling av böter avgöres, så- framt ej erforderliga upplysningar om förhållanden, varom utdraget skall inne- hålla uppgifter, kunna erhållas från Iänsnykterhetsnämnd eller annorledes. Framställning om utdrag för sådant än— damål skall, där ej särskilda skäl till an- nat föranleda, begränsas till att avse anteckningar om straff, som ådömts un- der de tre senast förflutna åren, samt uppgift huruvida den bötfällde är inskri- ven å allmän vårdanstalt för alkohol- missbrukare.

Då anledning därtill förekommer, skall utdrag av registret inhämtas även i andra brottmål än de ovan angivna. Rör målet allenast fylleri, förargelse— väckande beteende eller våldsamt mot- stånd, skall framställningen om utdrag, där ej särskilda skäl till annat föranle- da, begränsas på sätt ovan i andra styc- ket andra punkten sägs.

Denna kungörelse träder i kraft den . . .

(Föreslagen lydelse)

Utdrag av kontrollstyrelsens särskilda straffregister skall införskaffas, innan någon fälles till ansvar för:

olovlig försäljning — — _ alkohol- haltiga preparat.

Utdrag av kontrollstyrelsens straffre- gister skall ock införskaffas, innan mål om förvandling av böter avgöres, så- framt ej erforderliga upplysningar om förhållanden, varom utdraget skall inne- hålla uppgifter, kunna erhållas annorle- des. Framställning om utdrag för sådant ändamål skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, begränsas till att avse anteckningar om straff, som ådömts un- der de tre senast förflutna åren, beslut om omhändertagande som meddelats under samma tid enligt lagen om om- händertagande och behandling av be- rusade personer samt uppgift huruvida den bötfällde är inskriven å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Då anledning därtill förekommer, skall utdrag av registret inhämtas även i andra brottmål än de ovan angivna. Rör målet allenast förargelseväckande beteende eller våldsamt motstånd, skall framställningen om utdrag, där ej sär- skilda skäl till annat föranleda, begrän- sas på sätt ovan i andra stycket andra punkten sägs.

AVDELNING II

Bakgrunden till utredningens förslag

FÖRSTA KAPITLET

Inledning

1. Straflagberedningens yttrande 1953

Frågan om avkriminalisering av fylle- riet var redan under 1800-talet tidvis uppe till diskussion men på allvar väck- tes den först av strafflagberedningen i samband med att beredningen 1953 ytt- rade sig över straffrättskommitténs för- slag till brottsbalk, vari de dåvarande straffbestämmelserna om fylleri upp- togs utan saklig ändring. Det torde kun- na antas, att den drivande kraften ba- kom initiativet var beredningens dåva- rande ordförande, presidenten Karl Schlyter.1

1.1 Fylleristraffet l nämnda yttrande anförde strafflag- beredningen bl. a., att enligt beredning- ens mening bötesstraffet för fylleri var ett både otjänligt och eljest i många av- seenden olämpligt, mycket ofta direkt skadligt medel i kampen mot alkohol— missbruket. Kriminaliseringen av berus- ningen var inte nödvändig för ordning- ens upprätthållande. Berusade personer på allmän plats kunde omhändertas utan att fylleri var straffbelagt. Allmänpre— ventivt torde själva anhållandet spela en betydligt större roll än hotet om bö- ter, och moralbildning såsom återhål- lande faktor mot berusning torde bätt- re vinnas på andra vägar än genom be- straffning. Den individualpreventiva ef- fekt som fällande till böter i undan- tagsfall kunde tänkas få, närmast i fråga om förstagångstilltalade, måste allmänt sett vara av mycket underordnad bety-

delse i jämförelse med de mycket stora olägenheter, som var förbundna med bötesstraffets regelbundna tillämpning, och borde i varje fall, om bötesstraffet borttogs, kunna till fullo uppvägas av mera rationella åtgärder till fylleriets bekämpande. Berusningen borde därför inte bestraffas såsom sådan utan endast i de kvalificerade fall, då den berusade på särskilt sätt gjorde sig skyldig till förargelseväckande beteende på all- män plats. Bötesstraffet för sådant be- teende borde alltså behållas men, då det avsåg en ren polisförseelse, efter erfor- derlig omredigering placeras i annan författning än brottsbalken .

1.2 Omhändertagande och behandling av fyllerister

Också i fråga om själva omhänderta- gandet och behandlingen av fyllerister framförde strafflagberedningen i ytt- randet helt nya tankar, utmynnande i krav på klinikbehandling av fyllerister. Beredningen framhöll i detta hänseende att den akuta alkoholförgiftningen, ru- set, medicinskt sett var en sjukdom. Man borde därför i fråga om personer, vilka såsom berusade omhändertogs på allmän plats, söka träffa åtgärder som

1 En framträdande roll spelade helt säkert också en av beredningens sakkunniga, pro— fessorn Olof Kinberg, vilken redan under 1940-talet i olika sammanhang hävdade att fylleristerna borde bli föremål för social— medicinsk behandling i stället för förva— ring i polisarrest och straff. Se t.ex. O. Kinberg: Behandlingen av alkoholbrotts- lingar (1949), s. 27 ff.

skyddade den berusade för nära till hands liggande komplikationer, säker— ställde hans snara tillnyktrande och underlättade en undersökning, huru- vida han borde bli föremål för vårdåt- gärder enligt nykterhetsvårdslagstift- ningen eller på annan väg, men som dessutom var så beskaffade, att de bilda- de verksamma motiv mot upprepning av beteendet. Rätt utformade borde dessa åtgärder, åtminstone i städerna, kunna inte oväsentligt bidraga till nedbringan- det av det offentliga fylleriet. Erforder- liga lagstiftningsåtgärder borde enligt beredningens mening genomföras i sam- band med tillkomsten av den nya nyk- terhetsvårdslagstiftning, som då var un- der utarbetande inom inrikesdeparte— mentet. Denna lagstiftning syftade bl. a. till ingripande i begynnelsestadiet av al— koholmissbruk, varigenom förutsätt- ningarna för ett gott behandlingsresul- tat främjades. Det var tydligt, att ett omedelbart omhändertagande för under- sökning av varje fyllerist skulle skapa mera gynnsamma betingelser än dittills för en effektiv vård i de fall sådan Vård visade sig erforderlig. Tidpunkten syn- tes också nu vara lämplig att föreslå en mera radikal men dock human reak- tion mot det offentliga fylleriet, då från alla håll omvittnades, att krafttag måste vidtas för alkoholmissbrukets bekäm- pande.

1.3 Klinikverksamhet

Strafflagberedningen hävdade, att en lämplig utgångspunkt för en reform er— bjöd sig i det omhändertagande genom polisens försorg av berusade personer på allmän plats, som sedan länge prak- tiserats med stöd av 1841 års förord- ning mot fylleri och dryckenskap samt polisinstruktionen. Omhändertagandet borde emellertid inte begränsas till att avse endast den omhändertagnes till- nyktrande utan organiseras på ett från

medicinsk synpunkt mera tillfredsstäl- lande sätt. Enligt beredningens mening borde kliniker anordnas för de berusa- de personer, som anträffades på offent— lig plats eller eljest av polismyndighet måste omhändertas. I Stockholm, för att ta ett exempel, som kunde bli inspire- rande men inte normerande för åtgärder i mindre städer och samhällen, hade re— dan verkställts utredning angående en polisklinik, vilken kunde tjäna till ut— gångspunkt för en fortsatt undersök- ning av möjligheten att utbyta polisfin- korna för berusade mot läkarkliniker. Här borde en enda klinik vara tillfyl- lest, då klientelet förmodligen kom att transporteras per bil. I undantagsfall kom naturligtvis att dit föras även så- dana personer som föreföll polisen be- rusade men som vid närmare undersök- ning visade sig lida av någon annan sjukdom och därför omedelbart borde föras över till vanlig sjukvårdsinrätt- ning.

Kliniken borde enligt vad beredning- en framhöll ha en enkel utrustning men stå i nära lokal kontakt med ett sjuk- hus för omedelbart överförande av fall, som krävde skyndsamt ingripande. Ti- den för kvarhållandet fick lämpas efter fallets egenart. Lagbestämmelser därom måste bli nödvändiga. Förstagångsfylle- ri torde i allmänhet kunna behandlas på annat sätt än recidivfall. För att möj- liggöra kontroll över behovet av kvar- hållande borde bevisning om berusF ningens grad vid intagningen — blod— prov, anteckning om närvarande vitt- nen — tillvaratas. Då resurser i lokaler och personal inte i ett slag kunde åvä— gabringas för genomförande av ett långtgående vårdprogram, kunde man inte från början uppfylla alla de önske- mål som kunde synas rationella. —- Av kliniktiden torde i regel omkring ett dygn åtgå för avlägsnande av den in- tagnes rus- och bakrussymptom samt

personlig anpassning. Såväl av medi- cinska skäl som för ett inhämtande av nödiga upplysningar om den intagne och hans konfrontation med dessa upp- lysningar torde det i många fall vara erforderligt att han stannade kvar på kliniken ytterligare någon eller några dagar. Läkaren, assisterad av en repre- sentant för nykterhetsnämnden, borde ägna all möjlig tid till ingående samtal med den undersökte och i samråd överenskomma om arten och formen för den kontakt, som under den närmaste framtiden borde etableras mellan den- ne och nykterhetsnämnden. Om fortsatt nykterhetsvård erfordrades, borde det ankomma på nämnden att omedelbart åvägabringa sådan.

Olika meningar hade enligt bered- ningen uttalats om lämpligheten av att kräva vårdavgift av den som intagits på klinik. Framför allt hade allmänpreven- tiva hänsyn åberopats som skäl för en hög sådan avgift.

Beredningen ansåg att, när klinik- vård ägde rum, eftergift av åtal för för- argelseväckande beteende i stor ut- sträckning skulle komma att tillämpas. Vid kvarhållande på klinik i flera da- gar borde åtalseftergift vara regel. I or- ter där klinik ej kunde anordnas torde man få räkna med att åtal för förargel- seväckande beteende ifrågakom i större utsträckning än där klinik fanns. Att vårdmöjligheterna måste bli växlande på skilda orter, kunde inte anföras som skäl mot att effektivisera samhällsvår- den där den bäst behövdes och effek- tivt motarbeta fylleriet där det fram- trädde starkast.

Den sålunda skisserade lösningen syf- tade enligt beredningens mening till att avlägsna en ineffektiv och skadlig straff- form och att ge omedelbar vård åt den berusade och skapa en utgångspunkt för vidare nykterhetsfrämjande åtgärder, om sådana erfordrades. Men syftet där-

med var också att i ett psykologiskt känsligt ögonblick ingripa med väl av- vägda medel ägnade att förebygga fort— satt missbruk av rusdrycker och att i all- mänhet skapa ett kraftigt återhållande motiv mot självsvåldiga och farliga al- koholvanor. Slutligen avsåg den emel— lertid även att i den allmänna opinio- nen väcka insikt om den allvarliga in- nebörden i en fylleriförseelse.

Vad beredningen i yttrandet anfört borde enligt beredningens mening äga tillämpning även i de fall att berus— ningen haft annan orsak än förtäring av starka drycker.

En anordning liknande den av bered- ningen ifrågasatta hade enligt bered- ningen föreskrivits i Island enligt lag den 25 maj 1949, som dock då ännu inte hade trätt i kraft, och förekom även på vissa andra håll i utlandet.

1.4 Strafflagberedningen hemställan

Under hänvisning till det anförda hemställde beredningen att bestämmel- sen i brottsbalksförslaget om straff för fylleri utgick och att bestämmelsen om ansvar för förargelseväckande beteende efter erforderlig omredigering fördes över till annan författning. Vidare be- gärde beredningen skyndsam utredning angående upptagande i den blivande lagen om nykterhetsvård av bestämmel- ser om klinikbehandling av den som på allmän plats uppträdde berusad av starka drycker eller annat. Ett exem- plar av yttrandet överlämnades av be- redningen till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet.

2. F ylleriomhändertagandet i förslaget till lag om nykterhetsvård

Till frågan om klinikbehandling av fyllerister tog statsmakterna ställning 1954 i samband med att propositionen

(m- 159) med förslag till lag om nykter— hetsvård då förelades riksdagen. I pro- positionen anförde föredragande de- partementschefen, statsrådet Hedlund, bl. a. att det visserligen var av vikt, att ett inträffat fall av fylleri snarast ägna- des uppmärksamhet för utrönande av om alkoholmissbruk förelåg. Den före- slagna lagen om nykterhetsvård sökte emellertid på andra vägar främja detta intresse. Sålunda skulle det bl.a. åligga polismyndighet att ofördröjligen till nykterhetsnämnden anmäla varje fall av fylleri. Enligt departementschefens mening framstod det som naturligt, att den nya lagstiftningen först prövades, innan de av strafflagberedningen fram- förda projekten närmare övervägdes. Det av beredningen väckta spörsmålet syntes dessutom rymma åtskilliga pro— blem av större principiell betydelse samt vara till sina praktiska konsekven- ser så svårt att överblicka, att ställ- ningstagande till detsamma torde er— fordra en mera ingående utredning i ämnet.

Vad departementschefen sålunda an- fört mötte ej någon gensaga från riks- dagens sida.

3. Karl Schlyters skrivelse 1956

Tanken på klinikbehandling av fyl- lerister uppgavs emellertid ej av straff- lagberedningen. I skrivelse den 9 no- vember 1956 till statsrådet och chefen för socialdepartementet, till vilket de- partement nykterhetsvårdslagstiftning- en då överflyttats, erinrade sålunda be- redningens ordförande, Karl Schlyter, om det av beredningen tidigare fram- förda förslaget. Scblyter påpekade i skrivelsen att under förberedelserna till nämnda förslag särskilt ledamoten av beredningen professorn Olof Kinberg åberopat den berusades farlighet såsom ett skäl för ett allvarligare ingripande

mot den berusade än genom ett scha- blonmässigt anhållande och bötesfällan- de. Omhändertagandet på alkoholklini- ker i större städer, där faran från beru- sade gatutrafikanter var mest framträ- dande, möjliggjordc just en diskrimi- nering av de farliga fallen från de mindre farliga. För ett så allvarligt ingri- pande i den enskildes rörelsefrihet som klinikintagningen innebar erfordrades just den motivering, att samhället mås- te ha rätt att skydda sig mot den all- mänfara som kunde hota från berusade personer på allmän plats.

I skrivelsen anförde Schlyter vidare bl.a., att det tyvärr inte kunde hjälpas att välfärdsanordningar måste bli myc- ket olika i olika tätt befolkade delar av landet. Inrättandet av alkoholkliniker måste tydligen bli en kommunal ange- lägenhet som kunde lösas efter olika metoder på olika håll. Att sådana kli- niker inte genast kunde inrättas över- allt fick självklart inte hindra, att man började med kliniker där behovet var mest framträdande. Det var inte ens önskvärt att det på en gång i hela lan- det infördes en anordning med fylle- risters intagande på kliniker. Experi- mentet kunde börja i hur liten skala som helst, t. ex. i Stockholm eller Göte- borg.

Enligt vad Schlyter vidare framhöll hade också i debatter om den fria spri- ten, som i början av oktober 1956 före- kommit i radio, ett flertal läkare fram- fört önskemålet att läkarkliniker måtte ersätta polisfinkorna såsom upptag- ningslokaler för anhållna berusade, och direktören i Stockholms stads nykter- hetsnämnd hade beträffande Stock- holm framlagt ett förslag som mycket nära anslöt sig till beredningens upp- slag.

Efter att i skrivelsen avslutningsvis ha erinrat om det uttalande över bered- ningens förslag, som statsrådet och che-

fen för inrikesdepartementet gjorde i 1954 års proposition med förslag till lag om nykterhetsvård, ifrågasatte Schlyter, om inte tiden nu fick anses mogen för den mera ingående utredning i ämnet, varom inrikesministern i nyssnämnda proposition talat.

4. Yttranden över Schlyters skrivelse

Skrivelsen remitterades till nykter- hetsnämnderna i de tre största städer- na och till nykterhetsvårdsutredningen, vilken tillsatts 1956 med uppgift att ut- reda vissa frågor rörande vården av al- koholmissbrukare och därmed samman- hängande spörsmål.

4.l Stockholms stads nykterhetsnämnd

Stockholms stads nykterhetsnämnd an- förde i sitt remissvar bl.a., att erfa- renheterna med önskvärd tydlighet hade bevisat det nuvarande arrest- och fyl- leribötessystemets ineffektivitet, när det gällde att förmå de verkliga alkohol- missbrukarna att bli nyktra och sköt- samma eller att åtminstone begränsa sin konsumtion. Under sådana förhål- landen föreföll det nämnden vara mind- re välbetänkt att vidbli en sådan uppen- bart olämplig reaktionsform. — Sam- hällets reaktion mot omhändertagna be- rusade personer, att utan någon som helst undersökning eller kontroll pla- cera dem i polisfinkor, måste enligt nämndens uppfattning ur såväl psyko- logisk som humanitär och vårdmässig synpunkt betecknas som djupt otill- fredsställande. Flertalet anhållna torde kunna hänföras till det klientel som, jämsides med påtagliga brister i sin psykiska och fysiska status, kunde upp- visa ett mer eller mindre utvecklat alko- holmissbruk. För dessa personer måste en inspärrning i polisarrest vara i hög grad olämplig. Men inte heller beträf—

fande den grupp av relativt skötsamma alkoholkonsumenter _ vilka kanske av en tillfällighet blivit omhändertagna —— gick det att mobilisera något försvar- bart argument för en sådan åtgärd. Även dessa personer var i sitt berusade tillstånd offer för en akut alkoholför- giftning som fordrade behandling. Nämnden hälsade därför med tillfreds- ställelse beredningens förslag om kli- nikbehandling av personer anhållna för fylleri.

Enligt vad nykterhetsnämnden vidare framhöll skulle en ordning sådan som den strafflagberedningen föreslagit medföra väsentliga fördelar. Tillgång till kliniker, dit de för fylleri omhän- dertagna fördes, skulle ge de nykter- hetsvårdande organen möjligheter att kanske redan på ett tidigt stadium in- gripa stödjande och vårdande i det en- skilda fallet. Möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt komma till rätta med den enskilde individens problem bestämdes i hög grad av tidpunkten för ingripandet. Vårdresultatet torde stå i mycket nära relation till hur pass snabbt en begynnande eller redan för- värvad alkoholism kunde konstateras och bli föremål för en rationell behand- ling. I detta avseende var möjligheterna för närvarande synnerligen begränsade. I 10 5 lagen om nykterhetsvård stad- gades visserligen att polis- och åklagar- myndighet -— i vissa fall även läkare — som erhöll kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till up- penbar skada för sig eller annan, oför- dröjligen skulle anmäla detta till nyk- terhetsnämnden, men denna väg var omständlig och opraktisk samt ur psy- kologisk synvinkel inte alltid lämplig. Tiden mellan exempelvis det första an- hållandet och kontakten med nykter- hetsnämnden blev inte sällan alltför lång. Den arbetsbelastning de nykter-

hetsvårdande organen för närvarande — och troligen även för avsevärd tid fram- över — hade att brottas med, fram- tvingade i många fall en väntetid som för den enskilde individen kunde få mindre önskvärda konsekvenser. Ett realiserande av beredningens förslag om klinikbehandling av omhändertagna fyllerister skulle i det individuella fal- let på väsentliga punkter bidra till en effektivisering av nykterhetsvården.

Enligt vad i yttrandet vidare anför- des hade nykterhetsnämnden sedan 1945 tillsammans med sjukhusdirektio- nen i Stockholm bedrivit medicinsk al- koholistvård. Erfarenheterna hade visat, att denna verksamhet hade en stor och betydelsefull uppgift att fylla; alkoho— listvårdspoliklinikerna visade en stän- digt stigande besöksfrekvens. Mot bak- grunden härav framstod enligt nämn- dens mening behovet av klinikbehand- ling av omhändertagna berusade per— soner som särdeles angeläget. Detta klientel representerade i stor utsträck- ning alkoholmissbrukare som det var synnerligen svårt att få kontakt med och hjälpa till en rationell behandling. Genom den av beredningen föreslagna ordningen skulle dessa svårigheter i hög grad elimineras. Mot att som nu var fallet den enskilde fylleristen ofta erhöll poliklinisk vård först via nyk- terhetsnämndens försorg, skulle det fö- reslagna systemet få omedelbar verkan för den omhändertagne. Läkarna och nykterhetsnämnden skulle ges tillfälle att i samråd besluta om vilka åtgärder som var nödvändiga i det enskilda fal- let.

Enligt nykterhetsnämndens mening skulle ett genomförande av beredning- ens förslag medföra många praktiska problem. Särskilt i en storstad som Stockholm med ett förhållandevis stort antal anhållna personer per dygn, måste det med nödvändighet bli en omfattan-

de apparat. Att under sådana omstän— digheter ge en i det enskilda fallet lämpligt avpassad vård kunde stöta på betydande svårigheter. Därvid borde beredningens uppfattning, att i regel ett dygn av kliniktiden skulle åtgå för avlägsnande av den intagnes rus- och bakrussymptom, särskilt uppmärksam- mas. Enligt nämndens mening torde en så pass lång vårdtid endast i en del fall vara av behovet påkallad. Med hjälp av stimulerande medel, som snabbt hävde berusningen, torde drygt hälften av de omhändertagna kunna släppas eller transporteras hem redan efter fem till sex timmars vistelse på kliniken. I and— ra fall åter kunde det bli nödvändigt med en vårdtid på ett eller annat dygn. Nykterhetsnämnden anförde avslut- ningsvis att ett genomförande av bered- ningens förslag givetvis förutsatte en betydande utbyggnad av institutioner, som skulle svara för den medicinska diagnostiken och vårddifferentieringen.

4.2 Göteborgs stads nykterhetsnämnd Göteborgs stads nykterhetsnämnd för- klarade sig dela strafflagberedningens och Schlyters uppfattning att fylle- ri inte borde straffbeläggas och att be- stämmelserna om ansvar för förargelse- väckande beteende borde redigeras om och föras över till annan författning. Även beträffande frågan huruvida den, som på allmän plats uppträdde beru- sad av starka drycker eller annat, skul- le kunna göras till föremål för klinik- behandling var nämnden ense med be- redningen och Schlyter, att utredning ofördröjligen borde åstadkommas. Nyk- terhetsnämndens åsikt grundade sig huvudsakligen på de skäl strafflagbe- redningen och Schlyter andragit. Vissa andra omständigheter borde emellertid enligt nämndens mening också beaktas. Sålunda borde klinikbehandling ifråga- komma endast av återfallsfyllerister

och sådana förstagångsfyllerister, som efter utredning av nykterhetsnämnd visade sig vara avancerade alkoholister. Däremot borde tillfällighetsfyllerister utan symptom på alkoholism inte be- handlas på klinik, eftersom en sådan åtgärd skulle innebära en väsentlig skärpning av hittills tillämpade meto— der mot dem och medföra väsentliga kostnader för det allmänna utan mot- svarande terapeutiska fördelar. Det borde beträffande dessa fyllerister i princip vara tillräckligt, att polisen av- fordrade fylleristen erforderliga per- sonuppgifter och underrättade veder- börande nykterhetsnämnd. För att snabbt kunna avgöra om den påträffade fylleristen var återfallsfyllerist eller inte var det enligt nämndens mening erfor- derligt — i vart fall i de större städer- na _— att inrätta ett centralt och för polisen lättillgängligt register över per- soner som gripits för fylleri.

Enligt vad nykterhetsnämnden vida- re anförde kunde det emellertid ifråga- sättas om klinikbehandling borde tillgri- pas mot fylleristens önskan. Tvångsmäs- sig behandling var ofta inte genomför- bar. Å andra sidan kunde då de nykter- hetsfrämjande resultat, som ifrågava- rande åtgärder avsåg att skapa, helt omöjliggöras. Det kunde därför enligt nämndens åsikt övervägas, om inte väg- ran att underkasta sig klinikbehandling borde medföra, att fylleristerna i stål- let obligatoriskt blev föremål för åt- gärder från nykterhetsnämndens sida.

I yttrandet anfördes avslutningsvis att en utredning i ämnet även borde ta sikte på om man inte åtminstone i de större städerna kunde ersätta de olika polisarresterna med en gemensam central upptagningslokal, dit fylleris— ter kunde föras och där de kunde omhändertas av specialutbildad polis- personal, vilken lämpligen borde bi- trädas av socialvårdstjänstemän. Från

dessa centrala upptagningslokaler kun- de sedan sådana fyllerister, som ansågs vara i behov av medicinsk vård, föras över till eventuell klinikbehandling.

4.3 Malmö stads nykterhetsnämnd

Också Malmö stads nykterhetsnämnd tillstyrkte att straffet för fylleri slopades och ersattes med behandling i enlighet med strafflagberedningens förslag. Ju- ridisk, medicinsk och social expertis torde enligt vad nämnden gjorde gäl- lande i stort sett dela beredningens uppfattning, att fylleristraffet var inef- fektivt och inte ändamålsenligt. Det verkade varken avskräckande eller för- bättrande och hade inte vare sig indi- vidual- eller allmänpreventiv betydelse. Nykterhetsnämnden hade inte heller något att invända mot, att kommuner- na upprättade ifrågavarande kliniker. I Malmö kunde till den befintliga klini- ken för alkoholskadade knytas ett an- nex för de specialuppgifter, varom här var fråga. Det krävdes självfallet flera funktionärer, bl.a. behövdes minst ett par befattningshavare med placering vid polisverket för omedelbar kontakt med dem, som omhändertogs för fylle- ri. Kostnaderna för den tilltänkta verk— samheten borde emellertid åvila stats- verket.

4.4 Nykterhetsvårdsutredningen I det av nykterhetsvårdsutredningen avgivna yttrandet anfördes bl.a., att omhändertagandet av fyllerister på sätt som det nu tillämpades kunde anses nå- gorlunda fylla sin uppgift, om det en- bart betraktades som ett medel i den allmänna ordningens tjänst. Ur syn— punkten av den omhändertagnes behö- riga vårdande måste emellertid former- na för omhändertagande betecknas som primitiva och otidsenliga. Det framstod som en allvarlig brist i det nu- varande systemet, att omhändertagandet

för fylleri inte annat än rent undan- tagsvis inbegrep individuella vårdåt- gärder i egentlig mening. I främsta rummet anmälde sig önskemålet att de omhändertagna blev undersökta av lä- kare, så att eventuella sjukdomstecken utöver berusningssymptomen kunde föranleda erforderliga medicinska åt- gärder. I och med att läkekonsten för- fogade över medel, som gav tillnykt- ringsprocessen ett snabbare och lugna- re förlopp, syntes det vidare önskvärt, att de omhändertagna blev föremål för behandling i sådant syfte. Förutom att allmänt humanitära skäl talade därför skulle sannolikt polisens arbete med de omhändertagna avsevärt underlättas. Enligt nykterhetsvårdsutredningens mening förtjänade även erinras om att fylleristen vid den tidpunkt då han an- sågs nykter och alltså fick lämna ar- resten ofta befann sig i ett bakrustill- stånd, som kom vederbörande att ome- delbart söka berusa sig på nytt. I ljuset av aktuella forskningsresultat angående vissa tidigare ej uppmärksammade rubb- ningar, som åtföljde bakruset, syntes för övrigt innebörden av det i 1841 års förordning emot fylleri och drycken- skap begagnade uttrycket »återvinna sina sinnens bruk» kunna diskuteras. Dessa omständigheter torde motivera att man vid en översyn av formerna för omhändertagande av fyllerister ägnade särskild uppmärksamhet åt rusets efter- verkningar. Nykterhetsvårdsutredningen påpeka- de, att medicinsk undersökning och be- handling i anledning av det akuta till— ståndet hos personer, som omhänder- tagits för fylleri, inte kunde betecknas såsom nykterhetsvårdande åtgärder i nykterhetsvårdslagens mening. Sådan behandling torde nämligen inte i nämn- värd grad kunna påverka vederböran- des alkoholvanor. Införandet av dylik behandling av för fylleri omhänder-

tagna personer framstod därför som ett led i det polisiära ingripandet och inte som en uppgift för den samhälleliga nykterhetsvården.

Enligt vad i yttrandet vidare fram- hölls krävde ett införande av medicin- ska moment i fylleristbehandlingen en förstärkning av polisväsendets resurser. Möjligheterna därtill torde vara bäst i de större städerna, där också behovet av dylika åtgärder syntes vara störst. Å andra sidan måste den särskilt istor- städerna framträdande anhopningen av talrika fyllerifall under vissa korta tid— rymder, t. ex. vid veckoskiften och hel- ger, skapa speciella problem. Att räkna med att på polisstationerna kunna in- rätta klinikartade mottagningsavdel- ningar i erforderlig utsträckning torde, åtminstone f.n., inte vara realistiskt. Man torde framför allt få inrikta sig på att ambulatorisk läkar- och sjukvårds- personal stod till polisens förfogande för insatser på vaktkontoren. Hithöran- de frågor torde kräva ingående studium, kompletterat med försöksverksamhet.

Nykterhetsvårdsutredningen anförde vidare att omhändertagande för fylleri i viss utsträckning kunde fungera som en varning till den omhändertagne, så att han för framtiden avhöll sig från handlingar som kunde föranleda nytt ingripande. Den talrika förekomsten av återfallsfyllerister gav emellertid vid handen, att en dylik effekt av omhän— dertagandet och det därpå följande bö— tesstraffet långt ifrån var regel. Detta förhållande gav enligt utredningens me- ning onekligen stöd åt det i den remit- terade framställningen berörda syftet »att i ett psykologiskt känsligt ögonblick ingripa med väl avvägda medel ägnade att förebygga fortsatt missbruk av rus- drycker». I princip torde en sådan mål- sättning överensstämma med den grund- syn på frågan om samhällets reaktioner i anledning av alkoholmissbruk, på vil—

ken gällande nykterhetsvårdslagstiftning vilade. Enligt utredningens uppfattning var det i detta sammanhang, som kon- takten mellan den polisiära verksamhe- ten och den nykterhetsvårdande kom i fråga. Den metod, som nu tillämpades för att tillgodose behovet av sådan kon- takt, innebar ju att uppgift om fylleri till- .ställdes vederbörande nykterhetsnämnd, varefter det ankom på denna att för- anstalta om undersökning och att vid— taga de vårdåtgärder, som kunde befin- nas påkalladc och lämpliga. Utan tvivel var i många fall de åtgärder tillfyllest, som i enlighet med gällande bestäm- melser vidtogs av nykterhetsnämnderna i anledning av inkomna uppgifter om fylleriförseelser, och en förbättrad ef- fektivitet därvidlag borde kunna väntas bli följden av strävandena att öka den öppna nykterhetsvårdens resurser. Det kunde dock inte råda något tvivel om att i talrika fall undersöknings- och vårdåtgärder i omedelbar anslutning till alkoholmissbrukarens omhändertagan- de för fylleri skulle ge bättre resultat än åtgärder som vidtogs på ett senare sta- dium. Genom ett nära samarbete mellan polisen och vederbörande nykterhets- nämnd var det enligt utredningens me- ning redan nu möjligt —— ehuru i myc— ket begränsad omfattning —— att i sär— skilda fall tillgodose behovet av vårdåt- gärder i nära anslutning till ett omhän- dertagande för fylleri. Så kunde t. ex. efter överenskommelse mellan polis och nykterhetsnämnd en för fylleri omhän- dertagen person vid frigivningen eskor- teras till nämnden för utredning angå- ende hjälpbehovet. Alternativt kunde ef- ter meddelande från polisen någon fö- reträdare för nykterhetsnämnden sam- tala med den omhändertagne innan han frigavs och medverka till lämplig åt- gärd. För dylika insatser krävdes emel— lertid dels en grad av beredskap, som för flertalet nykterhetsnämnder var svår

att uppnå, dels tillgång till vårdmöjlig— heter, ej minst av medicinsk art, i vida större utsträckning än vad nu i allmän- het var fallet.

Sammanfattningsvis anförde nykter— hetsvårdsutredningen, att den nu till- lämpade metoden med skriftlig under- rättelse till nykterhetsnämnden om be— gånget fylleri i sig själv var mindre till- fredsställande i vissa fall. Med nuva— rande resurser på nykterhetsvårdens område kunde dock de möjligheter, som denna metod gav, inte anses till fullo utnyttjade. Två framgångslinjer var därför tänkbara, nämligen dels att i en- lighet med intentionerna i den remitte- rade framställningen skapa en ordning, som möjliggjorde undersöknings- och vårdåtgärder i omedelbar anslutning till omhändertagande för fylleri, dels att ge nykterhetsvården bättre resurser att verka inom ramen för nu gällande ord- ning. Emellertid syntes det utredningen inte realistiskt att därvid ställa frågan antingen — eller, utan det torde gälla att bedöma hur de två framgångslinjer— na kunde förenas och vilka praktiska fördelar var och en av dem kunde leda till.

Vad angick bötesstraffet för fylleri anslöt sig nykterhetsvårdsutredningen till de av strafflagberedningen anförda synpunkterna. Utredningen erinrade om att den som intagits på allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare i regel medgavs åtalseftergift för fylleri, som begåtts före intagningen, samt befriades från oguldna böter, som avsåg sådana fylleriförseelser. Härigenom undveks att vederbörandes alkoholmissbruk ut— löste en dubbel samhällsreaktion. I och med att i överensstämmelse med lagen om nykterhetsvård i princip varje fyl- leriförseelse uppfattades som en om- ständighet, som borde föranleda åtgärd av nykterhetsnämnden, kunde prin- cipiella invändningar resas mot till-

lämpningen av bötesstraff för fylleri över huvud taget. Av praktiskt intresse var vidare den omständigheten, att det för nykterhetsnämnden utan tvivel var lättare att med utgångspunkt från en rapporterad fylleriförseelse vinna ge- hör hos klienten för undersöknings- och behandlingsåtgärder, om han inte bötfälldes och därigenom bibragtes den uppfattningen att förseelsen var sonad och bragd ur världen.

5. Fylleristrafet i förslag till brottsbalk

Schlyters skrivelse och remissyttran- dena däröver ledde inte till någon ome- delbar åtgärd, antagligen beroende på att man önskade avvakta hur frågan om fylleristraffet skulle regleras i den bli- vande brottsbalken .

Vad sistnämnda fråga beträffar var det naturligt att denna kom upp till behandling i samband med att förslaget till brottsbalk prövades av Kungl. Maj:t. I den proposition (nr 10), varigenom brottsbalksförslaget förelades 1962 års riksdag, anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, bl.a. att även om kampen mot alkoholmissbruket främst borde föras med andra medel, det alltjämt förelåg ett behov av att kunna bestraffa fylleri på allmän plats. Departementschefen var därför inte beredd att föreslå ett slopande av straffet för fylleri. Inte hel- ler fann han tillräckliga skäl föreligga att flytta bestämmelserna mot fylleri och förargelseväckande beteende till annan författning än brottsbalken. Be- stämmelserna borde därför föras över från strafflagen till brottsbalken utan saklig ändring.

6. Motioner i riksdagen

Inom riksdagen höjdes emellertid rös- ter för en närmare utredning av de av strafflagberedningen väckta frågorna.

I två likalydande motioner (1:534' och 11:6522), väckta i anledning av pro— positionen med förslag till brottsbalk, hemställdes sålunda, att bestämmelsen om straff för fylleri skulle utgå ur brottsbalken. Därjämte begärdes att en utredning snarast igångsattes i syfte att utreda frågan om upptagande av be- stämmelser om straff för fylleri i annan författning än brottsbalken ävensom rörande vård och samhällsreaktion vid fall av berusning på allmän plats. Mo— tionärerna delade helt strafflagbered— ningens synpunkter på avkriminalise- ringen av fylleriet. Det förelåg enligt deras mening ett behov av utredning rörande samhällets åtgärder i samband med fylleriförseelser, varvid såväl in- dividualpreventiva som allmänpreven- tiva synpunkter borde beaktas. Inte minst de förstnämnda syntes under gäl- lande ordning betänkligt ha åsidosatts. Med hänsyn till önskvärdheten av att förebygga och motarbeta alkoholmiss— bruket borde vårdsynpunkterna på ett annat sätt än vad som dittills skett trä- da i förgrunden. Den oroande ökning av ungdomsfylleriet, som under de se- naste åren kunnat konstateras, utgjor- de en särskild anledning för statsmak- terna att tillse, att samhällets reaktion mot fylleriförseelserna blev nykterhets- politiskt tjänlig. Det omhändertagande, som f. n. ägde rum vid fylleri, tedde sig från humanitära, medicinska och psy- kologiska synpunkter närmast paro- diskt. Den temporärt alkoholförgiftade släpptes ut från arresten, så snart han ansågs kunna ta vara på sig själv. Han led då emellertid fortfarande av alko— holens efterverkningar och detta hans tillstånd kunde lätt medföra oöverlag- da handlingar eller ny alkoholförtäring.

1 Av herr Allan Hernelius.

2 Av herrar Henrik Munktell, Erik Magnus- son i Tumhult, Carl Erik Hedin, Sten Källe— nius och Lennart Stiernstedt.

Med enkla, tillgängliga medicinska me— del skulle han i många fall kunna skyd- das för sådana impulser.

Krav på utredning snarast möjligt av frågan om reformerade former för sam- hällets åtgärder mot berusade personer på allmän plats hade redan tidigare rests i ett par andra likalydande motio- ner vid 1962 års riksdag (112321 och 11:2102), varvid en i viss mån annan mo- tivering åberopades. Efter att ha erinrat om strafflagberedningens förslag i äm- net uttalade motionärerna, att någon reform av åsyftad art dock ännu inte ge- nomförts eller aviserats, vilket var så mycket mer anmärkningsvärt som man på vissa håll utomlands redan tillämpa- de ett annat och effektivare sätt för ga- tufylleristers tillfälliga omhändertagan- de och behandling eller planerade en reform i antydd riktning. Vad som ak- tualiserat motionerna var framför allt upplysningen, att en så väsentlig del av gatufylleristerna utgjordes av recidivis- ter, som uppenbarligen inte återfördes till ett nyktert liv eller nämnvärt hind- rades i sitt för bl. a. trafiken riskabla al- koholmissbruk genom några timmars omhändertagande i otillfredsställande former vid akuta rustillstånd och däref— ter utdömda bötespåföljder. Den höjning av standarden på polisens arrestlokaler, som på sina håll åstadkommits som ett resultat av den 1958 genomförda skärp- ningen av lagstiftningen om behand- lingen av häktade och anhållna m.fl., hade inte medfört någon förändring i princip av de otillfredsställande sam- hällsåtgärderna mot gatufylleriet. Vad särskilt gällde 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap fordrades att fylleristen återvunnit »sina sinnens bruk» för att han skulle kunna friges. Dittills hade detta ansetts erfordra fyra år fem timmars förvaring. Professor Leo- nard Goldbergs och hans medarbetares epokgörande rön rörande s. k. posttrau-

matiska effekter (rubbning av bl. a. ba- lansfunktionen i innerörat), vilka effek- ter kvarstod relativt lång tid efter att alkoholen försvunnit ur kroppen och vilka därför självfallet hade stor prak- tisk betydelse för beteendet, hade inte tilldragit sig tillbörlig uppmärksamhet i detta sammanhang och inte lett till de konsekvenser vad gällde t. ex. tidsläng— den för gatufylleristers omhändertagan- de, varom dessa rön syntes ge tydlig an- visning. Enligt dessa rön torde en fylle- rist inte kunna anses ha återvunnit »sina sinnens bruk» redan efter fyra— fem timmar.

7. Remissyttranden över motionerna

Yttrande över de båda sistnämnda mo- tionerna avgavs, efter remiss, av riks- åklagarämbetet, socialstyrelsen, medi- cinalstyrelsen och Stockholms stads nykterhetsnämnd.

7 .1 Riksåklagarämhetet Riksåklagarämbetet fann det för sin del tveksamt, huruvida det var lämpligt att generellt avskaffa straffet för fylleri. Ämbetet anslöt sig härutinnan till straff- rättskommitténs uttalande i dess förslag till lagstiftning angående brott mot sta- ten och allmänheten (SOU 1944:69 s. 233) att det, även om möjligheterna att genom straff motverka alkoholmissbruk måste anses begränsade, inte kunde an- ses betydelselöst att samhället med ett ej alltför ringa straff reagerade mot den anstötliga och råa yttring av alkohol- missbruk som fylleri på allmän plats ut- gjorde. Kommitténs uttalande ägde en- ligt ämbetets mening främst tillämp—

1 Av herr Per-Olof Hansson.

” Av fröken Brita Elmén och herrar Daniel Wiklund i Stockholm, Gustaf Kallberg, Manne Ståhl, Wald. Svensson, Einar Rim— merfors, Eric Nelander, C. W. Carlsson och Mac. P. Hamrin i Kalmar.

ning på tillfällighetsfyllerister, beträf— fande vilka fylleristraffet kunde antas utöva en viss avhållande effekt. Ämbe- tet vitsordade å andra sidan, att bötes- straff för fylleri i fråga om vanefylle- rister var ett merendels otjänligt och stundom direkt skadligt medel i kam- pen mot alkoholmissbruket. Det torde emellertid inte vara möjligt att ha straff- bestämmelser, som endast gällde tillfäl- lighetsfyllerister. En tänkbar lösning syntes ämbetet vara att kombinera en straffbestämmelse om fylleri med en re— gel, enligt vilken åtal för fylleri fick väckas respektive strafföreläggande ut- färdas endast där åklagaren efter hö- rande av nykterhetsnämnd fann åtal på- kallat för gärningsmannens tillrättafö- rande eller eljest från allmän synpunkt. Oavsett i vilken utsträckning krimina- liseringen av gatufylleriet behölls, an- såg ämbetet det emellertid angeläget, att formerna för omhändertagande av gatufyllerister blev föremål för översyn i syfte att uppnå en reglering, som bätt- re än f. n. tillgodosåg de krav som från såväl medicinsk som mera allmän so- cial-humanitär synpunkt härutinnan kunde uppställas. Att behov av en re- form på förevarande område förelåg an— såg ämbetet obestridligt.

7.2 Socialstyrelsen Socialstyrelsen yttrade, att den fråga, som behandlades i motionerna, var av största betydelse för hela nykterhets— vårdens funktion och framtida utveck- ling. Den begränsades ej till att gälla en- bart en ändring av formen för samhälls- reaktionen vid gatufylleri i syfte att träffa åtgärder, som skyddade den be— rusade för nära till hands liggande kom- plikationer i samband med omhänder- tagandet. I lika hög grad gällde det öka- de förutsättningar för mera adekvata åtgärder i begynnelsestadiet av alkohol- missbruk, möjligheter till snabbare in-

gripanden än vad som kunde förekom- ma f.n. och en omedelbarare kontakt mellan den tänkta kliniska behandlings- verksamheten och nykterhetsnämn- dens/barnavårdsnämndens represen- tant. Undersökningsförfarandet skulle härigenom uppfattas som mera me— ningsfyllt och därmed öka den under— söktes vilja till samarbete, vilket var nödvändigt för en framgångsrik be- handling. Styrelsen erinrade om att den vid flera tillfällen framhållit den oro— väckande utvecklingen av nykterhets— tillståndet bland ungdom, som bl. a. ytt- rade sig i stigande antal fylleriförseel— ser i allt lägre åldrar. Detta var enligt socialstyrelsens mening ett specialpro- blem, som måste tillmätas särskild bety— delse i sammanhanget; för ungdomsfyl- leristernas vidkommande fick nuva- rande förvaringsform anses speciellt olämplig. Under hänvisning till vad så— lunda anförts tillstyrkte socialstyrelsen, att den av motionärerna väckta frågan snarast möjligt blev föremål för offent— lig utredning.

7.3 Medicinalstyrelsen Medicinalstyrelsen anförde i sitt ytt— rande, att fyllerister torde böra omhän— dertas genom polisens försorg även i fortsättningen med hänsyn till att åt— skilliga fyllerister inte endast gjort sig: skyldiga till fylleriförseelse utan också till brottslig handling. Även med hänsyn till problemets storleksordning torde det vara orealistiskt att räkna med, att en första sortering skedde i medicinsk regi. Det var emellertid angeläget, att. ökade möjligheter skapades att erbjuda medicinsk vård åt dem, som verkligen. var i behov därav, enär det från prin— cipiell synpunkt var väsentligt, att män— niskor, som befann sig i ett stadium av akut förgiftning, erhöll den adekvata medicinska vård, som tillståndet i fråga. krävde. —— Vad den organisatoriska ut-

byggnaden av denna vård beträffade syntes denna enligt medicinalstyrelsens mening böra utformas efter olika rikt- linjer med hänsyn till de speciella för- hållanden som rådde inom vederböran- de sjukvårdsområde. Styrelsen påpeka- de att ett förslag till lösning av denna fråga i Stockholm framlagts av styrel- sen i yttrande över betänkande angåen- de nytt undervisningssjukhus i Stock— holm. Därvid underströks att Sabbats- bergs sjukhus' belägenhet torde inbjuda till att på sjukhusets område uppföra ett mindre sjukhus med institutioner för öppen specialistvård och med vårdplat- ser för kirurgisk och medicinsk olycks- fallsvård, akut alkoholistvård och akut psykiatrisk vård i övrigt. En sådan lös- ning skulle även innebära en möjlighet att åstadkomma synnerligen önskvärda resurser för omhändertagande av s.k. polisfall. Enligt vad medicinalstyrelsen vidare anförde hade ett annat förslag till lösning presterats av socialroteln i Stockholm, som efter verkställd under- sökning förordat, att omhändertagande av ungdomsfyllerister upp till 21 år kom till stånd vid en särskild institu- tion. I det aktuella fallet skulle detta innebära, att erforderligt antal platser för detta klientel inrättades vid den nu- varande Mariapolikliniken för alkohol- sjukdomar. En dylik organisation fann styrelsen ligga i linje med den av mo- tionärerna hävdade uppfattningen och torde därjämte kunna ge erfarenheter av betydande intresse för frågans fort- satta behandling. Medicinalstyrelsen fann det naturligt att nu ifrågasatt orga- nisation för omhändertagandet av fylle- rister, särskilt i områden där problemet kvantitativt var av betydande omfatt- ning, såvitt möjligt kom till stånd 1 an- slutning till redan nu befintliga institu- tioner för omhändertagande av alkohol- sjuka. Det fick sålunda anses vara syn- nerligen angeläget, att sortering och be—

handling inte i första hand blev en upp— gift för den redan nu hårt belastade akutsjukvården vid våra lasarett.

Mot bakgrunden av det anförda för- ordade medicinalstyrelsen, att en ut— redning kom till stånd, varvid förutsat- tes att särskild uppmärksamhet ägnades åt det förhållandet, att de för dylika uppgifter disponibla personalresurser- na var starkt begränsade.

7.4. Stockholms stads nykterhetsnämnd

Stockholms stads nykterhetsnämnd an— förde, att det i Stockholm årligen om- händertogs 20.000——25.0001 personer för fylleri på allmän plats. Uppskattnings- vis kunde sägas, att omkring hälften av dessa fylleriförseelser begicks av bo— stadslösa, socialt förkomna återfallsfyl— lerister. För dessa personer, som prak- tiskt taget undantagslöst var kända av nykterhetsnämnden, hade nämnden till sitt förfogande tre särskilda distrikts— byråer, envar bestående av en socialin- spektör, en förste socialassistent samt en eller flera socialassistenter jämte er- forderlig kontorspersonal med uppgift i första hand att anskaffa dem bostad och arbete. Därutöver hade nämnden tillgång till en rörlig arbetsenhet, bestå- ende av en socialinspektör, en förste socialassistent och två socialassistenter jämte erforderlig biträdeshjälp för handläggning i samråd med polismyn- digheten av ärenden rörande detta klientel vid trängande behov av hjälp och vård. Även om resurserna för detta speciella klientel av återfallsfyllerister kunde tyckas vara relativt väl utbygg- da, måste det enligt nämndens mening samtidigt framhållas, att dessa klienter, som svarade för omkring hälften av ga- tufylleriet i Stockholm, av flera skäl ut— gjorde en särskilt arbetskrävande grupp. Då de ofta förde en ambuleran-

1 Siffran är numera cirka 30.000.

de tillvaro inom staden, förelåg svårig- heter att anträffa dem, och om de an- träffades, var möjligheterna till adekva- ta vårdåtgärder inte sällan relativt be- gränsade. Till bilden hörde nämligen en viss obenägenhet att mottaga erbjud- na vårdmöjligheter och bristande insikt om den egna situationen, vartill kom allmänna problem med resocialisering- en på grund av nedsatt arbetsförmåga, avsaknad av uthållighet och ovana vid ordnade arbetsförhållanden.

Nykterhetsnämnden påpekade att den återstående delen av fylleristklientelet företedde betydande variationer i frå- ga om alkoholvanor. Vissa var klart hemfallna åt alkoholmissbruk, medan andra åter inte hade några alkohol- problem utan hade råkat ut för en till- fällig »olyckshändelse».

I yttrandet upplystes att samtliga in- komna rapporter om begångna fylleri— förseelser registrerades av nykterhets- nämnden och att olika åtgärder före- togs, beroende på vad nämnden förut kände om vederbörande eller på om- ständigheterna i övrigt. I de lindrigare fallen vidtogs ej särskild åtgärd utöver obligatorisk registerslagning. I andra fall kallades vederbörande att infinna sig vid nämndens informationsbyrå för samtal eller rådgivning. I mera allvar- liga fall överlämnades ärendet direkt till vederbörande distriktsbyrå för vi- dare handläggning. Det sagda gällde en- ligt vad nämnden framhöll den sociala delen av nämndens befattning med ga- tufylleristerna. Nämnden hade emeller- tid i ökad omfattning tagit medicinsk sakkunskap i anspråk bl.a. i form av ett antal egna heltidsanställda läkare, av vilka två enbart var avsedda för in- formationsbyråns verksamhet. Möjlig- heterna till ytterligare utbyggnad av den medicinska verksamheten för alko- holmissbrukare skulle av nämnden föl- jas med uppmärksamhet.

Avslutningsvis anförde nykterhets- nämnden, att den mest allvarliga frågan var, huruvida läkare samt sjukvårds— och socialvårdspersonal fanns att tillgå i en omfattning, som erfordrades för verkligt effektiva ingripanden i den av motionärerna antydda riktningen. En realistisk bedömning av dessa förhål- landen måste enligt nämndens mening nog ge vid handen, att resurserna här- för i varje fall inte f. n. förelåg.

8. Första lagutskottets utlåtande

I sitt över propositionen och motio- nerna avgivna utlåtande (nr 42) anför- de första Iagutskottet bl. a., att även ut- skottet vid sin prövning hade funnit, att hithörande problemkomplex borde utredas. Av de olika skäl, som anförts till stöd härför, nämnde utskottet att de ingripanden, som enligt nuvarande ord- ning följde efter det att en alkoholise- rad person gjort sig skyldig till fylleri på allmän plats, ofta framstod som me- ningslösa. Problemkomplexet inrymde enligt utskottets mening inte bara fråge- ställningar av social, medicinsk och ju- ridisk art utan även spörsmål av sam- hällsekonomisk natur. På vilket sätt de olika synpunkterna skulle avvägas mot varandra var inte möjligt att ange utan en mer omfattande utredning än den som kunnat verkställas i samband med utskottets granskning av propositionen och motionerna. Utskottet ville därför inte förorda några särskilda riktlinjer, efter vilka utredningsarbetet borde be- drivas, utan ansåg, att det borde bedri- vas förutsättningslöst.

Under åberopande av det anförda till- styrkte utskottet, att en utredning verk- ställdes rörande formerna för samhäl- lets åtgärder vid omhändertagande av berusade personer på allmän plats.

Vad utskottet sålunda hemställt god- kändes av riksdagen (rskr. nr 390).

Den 11 oktober 1963 beslöt Kungl. Maj:t att bemyndiga chefen för justitie- departementet att tillkalla sju sakkunni- ga för utredningsuppdraget och tre da- gar senare tillkallades de sakkunniga. I de samtidigt meddelade direktiven för utredningen anförde departementsche- fen, statsrådet Kling, bl. a. att det pro- blem som först mötte var i vad mån fyl- leri såsom sådant borde kriminaliseras. Problemet hade flera aspekter och mås- te ses ur olika synvinklar när det gällde olika kategorier av alkoholmissbrukare. Medan fylleristraffet kunde ha en viss avhållande effekt när det gällde tillfäl- lighetsmissbrukarna kunde detta inte med samma rätt sägas med avseende å vanefylleristerna. För den händelse ut- redningen skulle ge vid handen att fyl- leristraff borde finnas kvar, borde un- dersökas i vad mån man bättre än vad f. n. skedde skulle kunna skilja bort de fall där straffpåföljden tedde sig me- ningslös. Där kunde exempelvis tänkas särskild åtalsprövning i större utsträck- ning. Därest utredningen skulle kom- ma till att bestämmelserna i brottsbal- ken om kriminalisering av fylleri borde ändras eller utgå, hade utredningen en- ligt vad i direktiven vidare anfördes att undersöka vilka ändringar som i följd därav borde företagas i annan lagstift- ning. Där märktes bl. a. stadgandena i lagen om nykterhetsvård rörande den s. k. fylleriindikationen såsom grund för intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, bestämmelserna i rusdrycksförsäljningsförordningen om fylleri som grund för avstängning från rusdrycksinköp och vägtrafikförord- ningens regler om utfärdande och åter- kallelse av körkort. Det kunde vidare förtjäna att prövas, huruvida bestäm- melserna om straff för förargelseväc- kande beteende borde ändras med tan- ke på de talrika fall, då den som upp-

trädde berusad på allmän plats därige- nom också gjorde sig skyldig till förar- gelseväckande beteende.

Formerna för omhändertagandet av berusade personer på allmän plats bor- de enligt direktiven också övervägas. I nuvarande läge torde det inte kunna komma i fråga annat än att omhänder- tagande även i fortsättningen som re— gel borde ske genom polisens försorg. Emellertid borde undersökas om be- stämmelserna i 1841 års förordning och i allmänna polisinstruktionen var till- fyllest och lämpligt utformade ur all- män ordningssynpunkt och med hänsyn till de krav som borde ställas ur nyk- terhetsvårdssynpunkt.

I direktiven anfördes vidare att ut- redningen skulle pröva vilka åtgärder som borde vidtas med fylleristerna efter omhändertagandet. Det var här i främsta rummet en fråga om vilka re- surser i olika hänseenden, som stod till buds eller kunde skapas. Det erinrades i detta sammanhang om att statsmakter- na vid 1963 års riksdag uttalat sig för att den medicinska vården av alkohol- skadade i princip borde lämnas inom ramen för de allmänna sjukvårdsresur- serna. Utredningen borde pröva hithö— rande problem med avseende på såväl berusning genom alkoholhaltiga dryc- ker som berusning framkallad med and- ra medel.

Enligt vad i direktiven till sist påpe- kades stod det utredningen fritt att upp- taga sådana spörsmål, som aktualisera- des under utredningsarbetets gång och som föll inom ramen för det uppdrag som anförtrotts utredningen.

10. F ylleriet i pressdebatten

Det må till sist i detta sammanhang nämnas att även i pressen tid efter an- nan livligt diskuterats huruvida straf- fet för fylleri borde bibehållas och man

har därvid också kommit in på de mera vittomfattande problemen om hur be- handlingen av fylleristerna för fram- tiden borde lösas. Alldeles uppenbart är att man från presshåll varit starkt positiv till de grundtankar, varåt straff- lagberedningen på sin tid gav uttryck även om beredningen inte direkt åbe-

ropats. Särskilt torde pressen ha spelat en betydelsefull roll, då det gällt att på- verka en måhända motsträvig opinion att anlägga en mera positivt inriktad och human syn på frågan om behand- lingen av fyllerister. Detta gäller inte minst under den tid, då utredningens arbete pågått.

ANDRA KAPITLET

Historik

1. F ylleristrajfet i 1733 års förordning

Vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag bestraffades fylleri enligt förord- ningen den 17 april 1733 emot svalg och dryckenskap. Grundtanken bakom be- stämmelserna i denna förordning synes märkligt nog i första hand ha varit om- sorgen om fylleristens personliga väl- färd. I ingressen till förordningen erin- rades nämligen om de skadliga följder dryckenskapen hade för fylleristen och hans familj. I förordningen stadgades straff för den, som så överlastade sig med drycker, att var och en, som såg honom, »ögonskenligen» kunde märka, att han var drucken. Fylleri var således straffbart vare sig förseelsen inträffade på allmän plats eller enskild. — Straf- fet för fylleri var böter, första gången fem, andra gången tio och tredje gång- en femton daler silvermynt.1 Kunde den dömde inte betala böterna, skulle han sitta i fängelse, första gången fyra dagar, andra gången åtta dagar och tredje gången likaså åtta dagar, men då »vid vatten och bröd». Fjärde gången utdömdes böter om tjugo daler silver- mynt eller, vid underlåtenhet att betala böterna, fjorton dagars fängelse »vid vatten och bröd». Begiek någon fylleri flera gånger, skulle saken anmälas till »överdomaren, som hade att belägga en sådan brottsling med ett allvarsamt ar— bitralt straff», d.v.s. utmätt efter skä- lighet. Särskilda regler gällde för sol- dater, arbetare, tjänstefolk m.fl., inne- bärande att dessa, om de inte kunde be-

tala böterna, första och andra gånger- na fick »sitta i stocken» en respektive två söndagar och tredje gången »slita spö och ris». Förordningen innehöll också särregler om fylleri i kyrka, om fylleri av präster och andra tjänstemän i tjänsten, om fylleri av omyndiga, om straff för den, som förledde annan till fylleri och dryckenskap samt om värds- husvärds åligganden avseende utskänk- ningen av spritdrycker. Vidare fanns i förordningen en regel om, att därest någon begick brott »uti fylleri», fylle- riet inte skulle lända honom till ursäkt eller befrielse från ansvar för detta brott.

Några bestämmelser angående om- händertagande av fyllerister innehöll förordningen ej.

I en den 25 oktober 1733 utfärdad för- ordning angående forum för fylleriför- seelser angavs, att sådana förseelser skulle upptagas och avgöras vid käm— närs- och tingsrätterna.

2. Nykterhetsläget anses oroande

Förordningen emot svalg och dryc- kenskap gällde under återstoden av 1700-talet och något decennium in på 1800-talet. I en proposition till ständer- na år 1812 väcktes emellertid fråga om ändrade bestämmelser i ämnet. Den di- rekta orsaken härtill torde ha varit de försämrade förhållanden i nykterhets- hänseende, som följt av frigivandet av

1En daler silvermynt motsvarar 1 kr. 33 öre.

husbehovsbränningen 1810. Men i pro- positionen synes man också ha utgått från en annan principiell uppfattning om anledningen till ingripande mot fyl- lerister än den, som låg till grund för 1733 års förordning. Vad som 1812 an- sågs motivera åtgärder mot fyllerister torde sålunda framför allt ha varit om— sorgen om statens säkerhet och ord- ningens upprätthållande. I propositio- nen anfördes nämligen bl.a., att det »i en tid, då mer än någonsin svenska fol- kets forna enkelhet i seder och ordning i levnadssätt måste återföras, såvida Sverige längre skulle nämnas bland självständiga stater, utgjorde ett av Kungl. Maj:ts livligaste bekymmer, att böjelsen för starka drycker hos natio- nen icke mera allmänt hämmats, var- ken av givna föreskrifter och varningar eller av omsorgen för bibehållandet av eget värde och bestånd».

3. 1813 års förordning emot fylleri och dryckenskap

Propositionen innehöll ej något ut- arbetat förslag i ämnet. På uppdrag av ständerna upprättade emellertid lagut- skottet ett förslag till »allmän författ- ning emot omåttligt bruk av starka drycker och deras olovliga utminute- ring». Men vid sin granskning av för- slaget fann ständerna, att de flesta reg- lerna däri dels »efter lokala omständig- heter, såsom ekonomiska måste inrät- tas, dels ock i allmänhet voro till sin natur police-författningar». Med hän- syn härtill och då ständerna »ej till- trott sig att gilla och antaga förslaget», överlämnade de åt Kungl. Maj:t »att så- som ordningsmål» därom själv förord- na. I anledning härav utfärdade Kungl. Maj:t påföljande år — med upphävande av 1733 års förordning — en ny förord- ning i ämnet, nämligen förordningen den 24 augusti 1813 emot fylleri och

dryckenskap. Denna inleddes med en beskrivning av vad som var att anse som fylleri. För fylleri straffades enligt förordningen den som genom missbruk av starka drycker överlastade sig så, att det av hans åtbörder eller orediga sin- nesförfattning synbarligen kunde mär- kas, att han var drucken. Inte heller 1813 års förordning gjorde således nå- gon skillnad mellan fylleri, begånget på allmän eller enskild plats. Straffet var de fyra första gångerna böter, första gången tre riksdaler 16 skillingar, andra gången sex riksdaler 32 skillingar samt tredje och fjärde gångerna tretton riks- daler 16 skillingar. Fjärde gången skulle den dömde dessutom »sitta i stocken» en söndag och förklaras »oberättigad att deltaga i val eller väljas till sådana förrättningar, som innefattade medbor- gerligt förtroende». Begiek han fylleri en femte gång, skulle han sändas till Kronans arbetsinrättning eller spinnhus att där hållas till arbete i ett halvt år. Efter ytterligare förseelser straffades han varje gång med tvångsarbete i ett år. — Förordningen upptog också, i likhet med 1733 års förordning, särskilda reg- ler om straff för den, som trngade, för- ledde eller lockade annan till fylleri, om fylleri inför länsstyrelse, domstol och vid allmänna sammankomster, om fylleri i kyrka, om fylleri av omyndiga, av präster och andra tjänstemän och om värdshusvärds skyldigheter såvitt angick spritutskänkningen. Också re- geln i 1733 års förordning om att fylleri inte fick åberopas såsom ursäkt eller till befrielse från ansvar för andra sam- tidigt begångna brott hade motsvarig- het i den nya förordningen. — Stad- gandet om fylleri inför länsstyrelse, domstol etc. kompletterades av en be- stämmelse om rätt för vederbörande förrättningsman att avvisa person som var berusad i domstols- eller förrätt— ningslokalen. Sistnämnda bestämmelse

saknade motsvarighet i 1733 års förord- ning.

I motsats till sistnämnda förordning innehöll 1813 års förordning även be- stämmelser angående omhändertagande av fyllerister. Enligt förordningen kun- de nämligen var och en, som anträffa- des på väg eller gata överlastad av star- ka drycker, »när dess behöriga vårdan- de icke annorledes lät sig verkställa», förvaras i häkte till dess att han åter- vunnit sina sinnens bruk. Gjorde han där eller på andra allmänna ställen, så- som värdshus, näringsställen och kro- gar, i fylleri oljud, eller förnärma- de han andras fred och säkerhet, skulle han »ovillkorligen i häkte inmanas»; dock skulle han, sedan han åter blivit nykter, »på fri fot ställas, därest ej så- dant brott är begånget, varför han efter lag i fängelse hållas må».

I 1813 års förordning angavs som forumregel att fylleriförseelse i prin- cip skulle åtalas, i städerna vid vanlig domstol eller »police-inrättning» och på landet hos länsstyrelsen eller, om förseelsen begicks vid »något lagtima eller extra ordinarie ting», vid domstol.

4. Krav på mildare lagstiftning

Redan några år efter tillkomsten av 1813 års förordning framfördes inom ständerna allt starkare krav på änd- ringar i densamma. Dessa krav synes inte ha utgått från någon direkt änd- rad grundsyn på frågan utan torde främst ha föranletts av att bestämmel- serna i förordningen ansågs alltför vid- sträckta och stränga. Sålunda yrkades i en motion vid 1818 års riksdag (se bondest. prot. 2 s. 104) att fylleri skul- le bestraffas endast då det väckte all- män förargelse eller »sidvördnad mot auktoriteter» eller också då oljud, slags- mål eller andra brott förekom i sam- band med fylleriet. I en annan motion

vid 1823 års riksdag (se bondest. prot. 2 s. 704) föreslogs att åtal ej borde ske, då någon i »muntert lag eller bland vän- ner» förtärde rusdrycker till överflöd, om han inte ofredade någon eller förde oljud. Motionerna avstyrktes av lagut- skottet och avvisades även av ständerna. Därvid åberopades i huvudsak samma motivering nämligen att ett omåttligt bruk av starka drycker innefattade ett så lastbart förfarande, att den, som gjor— de sig skyldig därtill, inte borde undgå ansvar, även om han inte hade begått något annat brott i samband därmed. Ej heller ett av lagutskottet vid 1823 års riksdag framfört förslag att stockstraff och förlust av medborgerligt förtroende skulle avskaffas såsom påföljder för fylleri ledde till någon författnings- ändring.

Vid 1829—1830 års riksdag väcktes på nytt motioner med förslag till ändring- ar i 1813 års förordning. Motionsyrkan- dena gick i huvudsak ut på, att straff— barheten borde inskränkas till att en- dast gälla fylleri på allmän plats och att straffet borde mildras eller i viss utsträckning ersättas med varning av pastor eller kyrkoråd. I några motio- ner yrkades dock straffskärpning. I sitt över motionerna avgivna utlåtande (bet. nr 95) föreslog lagutskottet för sin del, att straff för fylleri skulle inträda endast om fylleristen anträffades på »väg, gata eller annat allmänt ställe», och att påföljden stockstraff skulle er- sättas med omyndigförklaring.

Vid ärendets behandling hos stän— derna yppades delade meningar om ut— skottets förslag. Av dem, som inom ständerna stödde förslaget, hävdade några att straffet borde mildras bl.a. därför, att fylleri ändå blev bestraffat dels genom den vanära det medförde- för vederbörande, och dels genom att ansvar dock följde för de brott, som fylleriet ofta hade i sitt släptåg. Andra

menade, att bötesstraffet var orättvist och föga ändamålsenligt, eftersom det svårare drabbade fylleristens familj än fylleristen själv. En ledamot ansåg, att förstagångsfylleri inte borde bestraffas, enär det ofta berodde på okunnighet. Och en annan ledamot yttrade, att det var lämpligare, att den som femte gång- en eller oftare gjorde sig skyldig till fylleri sattes på »dårhus» under läkar- vård än på »correctionsinrättning», då lasten enligt hans åsikt var en verk- lig sjukdom. Enligt vad ett par andra ledamöter anförde hade fästningsstraf— fet visat sig otjänligt; straffet var »van- mäktigt» mot dem, som inte kunde för- bättras, och kunde inte avskräcka dem, som tagit första steget på denna lastens bana. Bestraffningen på »corrections- hus» var för övrigt enligt deras mening inte heller lämplig, eftersom den drab- bade endast de fattiga.

Resultatet av meningsbrytningarna blev, att ärendet återremitterades till lagutskottet, som emellertid i nytt ut- låtande vidhöll sitt tidigare förslag. _ Ständerna godtog så till vida kritiken mot 1813 års förordning, att de i skri- velse till Kungl. Maj:t (nr 405/1830) föreslog bl.a. sådana ändringar i för- ordningen, att straffbarheten för fylleri begränsades till fall, då fylleristen an- träffades på »väg, gata eller annat all- mänt ställe» och att det »skymfliga stockstraffet» borttogs.

År 1834 väcktes återigen motioner med yrkanden om ändringar i 1813 års förordning. I en motion anfördes sålun- da, att både böter och stockstraff var olämpliga påföljder för fylleri, böterna därför att de inte innebar någon be- straffning för den rike men ofta var ganska kännbara för den fattige och stockstraffet därför att det endast väck- te liknöjdhet hos den bestraffade och medlidande hos åskådaren. I motionen föreslogs i stället, att fylleri första,

andra och tredje gångerna endast skul- le medföra varning av kyrkorådet. Även i en annan motion föreslogs, att varning skulle tilldelas vederbörande men blott vid »första resan» fylleri. Vid återfall skulle åtal anställas. Den som tre gånger dömts för fylleri skulle omyndigförklaras. Stockstraff och fästningsstraff borde avskaffas vid fylleri. I sitt över motionerna av- givna utlåtande (bet. nr 137) anförde lagutskottet, att »fylleri-lasten» borde ut- göra ämne för »brottmålslagen», om ge- nom fylleriet andras frid och säkerhet förnärmades eller allmän förargelse åstadkoms. I sådant fall hade lasten en- ligt utskottets mening övergått till att bli ett brott, och borde följaktligen, vare sig varning skett eller inte, bestraf- fas. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionerna. Utskottets hemställan god— kändes av ständerna.

Först 1837 ledde 1830 års nyssnämn- da riksdagsskrivelse till resultat. Då vidtog Kungl. Maj:t nämligen den änd- ringen i 1813 års förordning att stock- straffet vid fylleri borttogs. Någon änd— ring av själva gärningsbeskrivningen till att avse »väg, gata eller annat all- mänt ställe» —— såsom ständerna före- slagit —— gjordes däremot inte.

5. 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap

Inom ständerna lät man sig inte nöja med de begränsade ändringar i 1813 års förordning, som gjordes 1837. Vid 1840 års riksdag yrkades sålunda i en mo- tion, att förordningen skulle helt upp- hävas eller åtminstone ändras så, att den, som förtärt starka drycker utan att dock bli oredig och synbarligen drucken, skulle bli fri från ansvar. I sitt över motionen avgivna utlåtande (bet. nr 104) anförde lagutskottet, att miss- bruk av starka drycker utgjorde en last,

som genom sina fördärvliga verkningar straffade sig själv. Men om därigenom offentlig förargelse förorsakades eller andras frid eller säkerhet stördes, an- tog denna last jämväl egenskapen av brott samt »inträdde därmed på den allmänna straffrättens område». Utskot- tet kunde därför inte biträda yrkandet om upphävande av förordningen. Där- emot borde enligt utskottets mening vissa ändringar ske. Först och främst borde brottsbeskrivningen avfattas i mera enkla och bestämda ordalag. Vi— dare borde förordningen klart utmär- ka att ansvar för fylleri inträdde endast då »förargelse i allmänna levernet» åstadkoms, d.v.s. då den »av starka drycker synbarligen överlastade» an- träffades »å väg, gata eller annat all- mänt ställe». Vad gällde själva ansva- ret torde påföljderna av förhöjda böter och arbete på »correctionshus» vid återfall inte vara ändamålsenliga. Bort- sett från att en fyllerist inte kunde räk- nas till det slags brottslingar, för vilkas återfall i samma brott allmänna säker- heten fordrade höjda straff, måste det enligt utskottets åsikt tagas i betraktan- de, att dryckenskapslasten vanligen åt- följdes av misshushållning och att den, som »nedsölade sig» så i denna last, att han blev åtalad flera gånger där- för, merendels kom i en ofördelaktig ekonomisk ställning, vilken ytterligare måste försämras genom erläggande av dryga böter. Än mer gällde detta den, som på grund av fylleri sändes till ar- betsinrättning. Följden härav blev till slut, att fylleristen, med hustru och barn, föll »fattig-inrättningen» till last. Utskottet ansåg därför, att böterna för fylleri inte skulle höjas vid återfall och att påföljderna »corrections-arbete» och »förlust av medborgerligt förtroende» borde borttagas samt att den, som inte lät sig rätta av att bli straffad tre gång- er för fylleri utan återföll en fjärde

gång eller oftare, i stället skulle sättas under förmyndare.

Ehuru inom ständerna viss kritik framkom mot vad utskottet anfört och föreslagit, stannade dock ständerna för att godtaga utlåtandet. Ständernas be- slut anmäldes i skrivelse till Kungl. Maj:t 1841 (rskr. nr 187). Som ett resul- tat av skrivelsen utfärdades den 16 no- vember 1841 den i vissa delar ännu gäl- lande förordningen emot fylleri och dryckenskap. Härigenom blev ständer- nas önskemål i stort sett tillgodosedda. Sålunda skulle enligt förordningen den som genom missbruk av starka drycker överlastade sig så, att det av hans åt- börder eller orediga sinnesförfattning synbarligen kunde märkas, att han var drucken, och i det tillståndet anträffa- des på väg, gata eller annat allmänt ställe, böta, varje gång tre riksdaler 16 skillingar. Dömdes han fjärde gången för fylleri, skulle han dessutom förklaras oberättigad att deltaga i val eller väljas till sådana »förrättningar, som innefat- tade medborgerligt förtroende». I öv- rigt överensstämde förordningen i stort sett med 1813 års förordning. Bl. a. över- fördes till den nya förordningen i oför- ändrat skick bestämmelsen angående omhändertagande för fylleri. I 1841 års förordning upptogs också en regel, lik- nande den som förekom i 1813 års för- ordning, att fylleri, »varhelst det än sker», inte fick åberopas som ursäkt vid andra brott. Genom 1841 års för- ordning försvann länsstyrelsernas domsrätt; i övrigt var forumregeln oförändrad.

6. Prosten Gellerstedts motion

Det dröjde emellertid inte länge, förr- än även den nya förordningen kom att kritiseras inom ständerna. Sålunda kan nämnas att i en motion vid 1847 års riksdag prosten Gellerstedt föreslog, att

anstalter för drinkares mottagande för genomgående av viss kur skulle inrät- tas vid varje länslasarett och att fråga om ansvar för fylleri därefter borde förfalla. Enligt Gellerstedts mening var 1841 års förordning inte bara ändamåls- lös utan också olämplig. Erfarenheten hade nämligen visat, att begäret efter starka drycker så småningom blev en passion, som förnuftet inte förmådde att besegra. Därför kunde enligt hans åsikt dryckenskapen inte heller betrak- tas annorlunda än som en sjuklig före- teelse, varför botemedlet skulle sökas, inte hos domaren utan hos läkaren. Man hade på senare tid hittat ett välgörande medel, den s.k. Schreiberska fylleri- kuren. Att använda denna skulle vara mera förnuftsenligt än att tillämpa en strafflag, som vilade på ett misstag om beskaffenheten av det onda den skulle förekomma.

I sitt över motionen avgivna, av stän- derna sedermera godkända utlåtande (bet. nr 2) avstyrkte lagutskottet försla— get med motiveringen, att missbruk av starka drycker enligt utskottets mening var en last, som människan kunde av- hålla sig från och som, då lasten »för- närmade andras rätt och säkerhet eller störde allmän ordning», antog egen- skapen av ett brott och således utgjor- de föremål för brottmålslagstiftningen. Visserligen hade enligt utskottets me- ning verkningarna av lagstiftningen va- rit föga tillfredsställande, varför det var önskvärt att finna en verksammare påföljd, men det var tveksamt, om det föreslagna medlet mot fylleri skulle i högre grad uppfylla lagstiftningens än— damål.

7. 1864 års stramag

7.1 Högsta domstolens utlåtande

I det förslag till strafflag, som 1862 re- mitterades till högsta domstolen, fanns

ej någon bestämmelse om straff för fyl- leri. Högsta domstolen föreslog emeller- tid i sitt över det remitterade förslaget avgivna utlåtande, att den i 1841 års förordning stadgade bestämmelsen om straff för fylleri skulle utmönstras ur förordningen och i stället upptas i 18 kap. strafflagen, vilket kapitel innehöll regler om sedlighetsbrott.

Till stöd härför anförde domstolen bl. a., att fylleri visserligen kunde anses tillhöra s. k. polislag och ej allmän strafflag men att detsamma var förhål- landet med flera andra i lagförslaget upptagna brott. I allmänhet kunde man enligt domstolens uppfattning inte hel- ler dra någon skarp gräns mellan polis- brott och andra förbrytelser, såvida man inte, såsom hade skett i vissa ut- ländska lagar, ville söka en sådan i gra- den av den brottsliga gärningens be- skaffenhet, vilket det dock inte var frå- ga om här. — Enligt domstolens me- ning borde också ordalydelsen ändras och straffet bestämmas till böter, högst 100 riksdaler, för fylleri första och and- ra gången och till böter eller fängelse i högst sex månader vid återfall. Under hänvisning till vad sålunda anförts fö- reslog högsta domstolen, att stadgandet skulle få följande lydelse.

Beträdes någon med fylleri, ity att han så överlastar sig av starka drycker, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfatt— ning synbarligen märkas kan, det han druc- ken är, och träffas han i sådant tillstånd å väg, gata eller annat allmänt ställe; straf- fes med böter, högst 100 riksdaler. Sker det tredje gången eller oftare; vare straffet bö- ter eller fängelse i sex månader.

7.2 Kungl. Maj :ts proposition Mot vad högsta domstolen sålunda föreslagit hade Kungl. Maj:t ej någon erinran utan i den proposition (nr 37) med förslag till strafflag, som förelades riksdagen, upptogs i 18 kap. 15 5 ett stadgande av den lydelse högsta dom-

stolen föreslagit. Vid propositionens be- handling i lagutskottet förordade ut- skottet i sitt över propositionen avgivna utlåtande (bet. nr 35) en ordalydelse som närmare överensstämde med stad- gandet i 1841 års förordning. Vidare föreslog utskottet nedsättning av bötes- maximum till 50 riksdaler och bortta- gande av återfallsregeln. Enligt utskot— tets mening borde stadgandet erhålla följande avfattning.

Överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder eller orediga sin- nesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är, och träffas han i sådant tillstånd är väg, gata eller annat allmänt ställe; straffes för fylleri med böter, högst 50 riksdaler.

7.3 Ständerna: behandling av förslaget

Ridderskapet och adeln antog utskot- tets förslag. Det gjorde också präste- ståndet efter att till en början ha an- slutit sig till det förslag propositionen innehöll. Också borgarståndet accepte- rade i princip utskottsförslaget men vidtog en sänkning av bötesmaximum till 20 riksdaler. Bondeståndet beslöt för sin del sådan inskränkning av straff- barheten, att ansvar skulle inträda en- dast, om fylleristen förde oljud eller åstadkom förargelse. I likhet med bor- garståndet bestämde bondeståndet bö- tesmaximum till 20 riksdaler.

Efter votering beslöt ständerna i en- lighet med utskottets förslag utom så vitt avsåg bötesmaximum, beträffande vilket borgar- och bondeståndens me- ning segrade.

7.4 Föreskrifter om häkte

Av intresse i förevarande samman— hang är att i promulgationsförordning— en (19 5) till strafflagen upptogs vissa bestämmelser om häkte och om be- handlingen av häktade, som även om de i första hand avsåg straffprocessuellt

häktade personer, dock torde i tillämp- liga delar ha gällt också dem, som på grund av fylleri togs i arrest. Enligt dessa bestämmelser skulle häkte vara så beskaffat, att det inte var menligt för den häktades hälsa. Flera personer fick inte sättas i samma förvaringsrum, om det kunde undvikas. Häktad, som blev sjuk, skulle på allmän bekostnad åtnju- ta vård och läkemedel och, om han inte kunde vårdas inom häktet, förvaras på annat ställe, där han kunde få tjänlig vård.

7.5 Motioner om liberalare lagstiftning

Under de närmaste decennierna efter ikraftträdandet av 1864 års strafflag väcktes i riksdagen motioner, som syf- tade till att begränsa eller upphäva straffbeläggandet av fyllerister. I en motion vid 1870 års riksdag (11:44) föreslogs sålunda att straff för fylleri skulle inträda endast i sådana fall, då fylleristen i sitt berusade tillstånd be— gått annat brott som var belagt med bö- ter. I cn annan motion vid 1885 års riks- dag (I:16) föreslogs att fylleristraffet skulle avskaffas, varvid hänvisades till att en fyllerist som uppträdde förargel- seväckande ändå straffades enligt 11 kap. 15% strafflagen. Motionerna av- styrktes av lagutskottet, vars utlåtanden godkändes av kamrarna.

8. Lagändring 1904

8.1 Skärpta tongångar De under större delen av 1800-talet vid skilda tillfällen framträdande uttrycken för en mildare straffrättslig bedömning av fylleriet förbyttes i slutet av seklet mot tecken på en strängare syn i detta hänseende. Sålunda föreslogs i en mo- tion vid 1894 års riksdag (11:96), att bötesstraffet för fylleri skulle höjas för att »minska superiet och de brott, som följde i dess spår». Gällande bötesmaxi-

mum var enligt vad i motionen fram- hölls för lågt vid upprepade förseelser. I sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande (nr 52) avstyrkte lagutskot- tet emellertid motionen. Enligt utskot- tets mening var straffet för fylleri väl avpassat. Utskottet anförde, att den, som var hängiven åt fyllerilasten, inte torde låta sig rätta därigenom att han drabbades av allt högre bötesstraff vid upprepade förseelser. Nykterheten främjades i allmänhet bättre på andra vägar än genom bestämmelser om höjda straff för fylleri. — Även vid 1897 års riksdag väcktes en motion (11:45) med liknande yrkande men även den gången avvisades förslaget om straffskärpning. Annorlunda blev utgången av en mo- tion vid 1902 års riksdag (11:66), vari föreslogs, att begreppet »allmän plats», som hade bestämts olika i 11 kap. 15 å och i 18 kap. 15 & strafflagen, skulle få samma innebörd i båda lagrummen, och att begreppet skulle förtydligas och eventuellt utvidgas till att avse även andra platser än dem, som förut fanns uppräknade i nämnda lagrum. Vidare begärdes en höjning av bötes- maximum för fylleri till 50 riksdaler för att »minska de alltför talrika och av samma person upprepade fylleri- förseelserna».

8.2 Lagutskottets utlåtande

I utlåtande (nr 9) över motionen an- förde lagutskottet att goda skäl talade för en omarbetning av begreppet »all- män plats». Beträffande ett flertal stäl- len och lokaler, som inte alls eller en- dast med svårighet kunde inordnas un- der gällande föreskrifter, torde enligt utskottets mening kunna påstås, att där- städes bedrivet ofog av ifrågavarande art gjorde lika stort intrång på det all- männa fridskravet som om liknande ofog förekom på de nu uttryckligen skyddade platserna. Inte heller fanns

enligt utskottets uppfattning anledning att bestämma gränsen olika i de olika lagrummen. Beträffande höjningen av bötesmaximum ansåg utskottet visser- ligen, att en sådan inte var påkallad av något större behov, eftersom gällande maximum sällan utnyttjades. Men det förekom dock stundom fall, då vid gång efter annan upprepade fylleriförseelser det gällande straffmåttet inte gav do— maren tillfälle att inskrida nog kraftigt. En höjning syntes utskottet också be— fogad med hänsyn till penningvärdets fall och kunde heller inte befaras med- föra strängare straff för fylleriförseel- ser i vanliga fall. Utskottet tillstyrkte därför att i varje fall en utredning verk- ställdes av Kungl. Maj :t i angivna hän- seenden. — Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

8.3 Förslag till utvidgning av det straffbara området och straffskärpning

Sedan den av riksdagen begärda ut- redningen verkställts genom att riksda- gens skrivelse i ämnet remitterats till länsstyrelserna, utarbetades inom ve- derbörande departement ett förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 å och 18 kap. 15 5 strafflagen. Förslaget innefattade i första hand en ändring av gärningsbeskrivningen i 11 kap. 15 5 och 18 kap. 15 å strafflagen. Platsen, där fylleri skulle vara straffbart, angavs i 18 kap. 15 5 strafflagen genom en hän- visning till beskrivningen i 11 kap. 15 5 samma lag. Denna beskrivning föreslogs omfatta »väg, gata, torg eller annan plats, som var upplåten för allmän sam- färdsel eller eljest allmänneligen befors, eller där marknad eller auktion hölls, eller å järnvägståg, passagerarfartyg eller annat dylikt fortskaffningsmedel, som var för allmänheten tillgängligt, eller å rum, där offentligt föredrag hölls eller offentlig föreställning pågick, eller där mat eller dryck tillhandahölls all-

mänheten till förtäring eller varor hölls till salu för allmänheten, eller eljest å plats, som, mot eller utan avgift, var för allmänheten upplåten».

Till stöd för förslaget i denna del an- förde föredragande departementsche- fen i huvudsak, att man måste erkänna, att samma grunder, som krävde be- straffning i de i gällande strafflag an— givna fallen, kunde åberopas för skyd- dets utsträckande till en mångfald and- ra rum, liksom att förseelserna i fråga till sin art var så närbesläktade, att skyddet för allmänheten borde ställas lika i förhållande till båda. Hur långt man borde gå i att utvidga straffbudens tillämpning kunde givetvis vara före- mål för olika meningar. Departements- chefen hyste emellertid för sin del den uppfattningen, att den fred, som de be- rörda bestämmelserna åsyftade att skydda, borde tillkomma allmänheten å varje ställe, som var avsett att vara tillgängligt för allmänheten, vare sig mot eller utan avgift.

Vidare innebar förslaget en höjning av bötesmaximum vid fylleri till 100 riksdaler. Som motivering härför anför- de departementschefen bl. a., att av de länsstyrelser, som yttrat sig i ärendet, flertalet hade tillstyrkt en skärpning av straffet. Andra länsstyrelser hade tvekat inför en sådan åtgärd och ännu andra hade bestämt avstyrkt. De sist- nämnda hade huvudsakligen framhållit, att det för den, som tillfälligt gjorde sig skyldig till fylleri, var tillräckligt straff att bli bötfälld, utan avseende på bötes— beloppets storlek, medan å andra sidan intet straff var tillräckligt för att vara verksamt mot en drinkare. I invänd- ningen låg enligt departementschefens mening en sanning så till vida som det uppenbarligen var lönlöst att hoppas, att man genom straff kunde förmå »ut- bildade» alkoholister till avhållsamhet. Det enda riktiga förfaringssättet gent-

emot dessa var måhända att tvångsvis anbringa dem i särskilda kuranstalter och kvarhålla dem där, tills de blivit botade. Den frågan var emellertid av för stor räckvidd för att kunna upp- tas till avgörande i förevarande sam- manhang. Detta innebar enligt departe- mentschefens uppfattning dock inte nå- got hinder mot att pröva hur fylleri, betraktat som ett brott mot allmän ord- ning och anständighet, borde bestraffas. Departementschefen erinrade härvid om, att redan i samband med antagan- det av 1864 års strafflag två av stånden först hade beslutat sig för högre straff- satser än de 20 riksdaler, som omsider blev riksdagens beslut. Bötesmaximum för fylleri kom alltså då att sättas be- tydligt lägre än det maximum om 100 riksdaler, som bestämdes för oljud, ovä— sende m.fl. former av förargelseväc- kande beteende, oaktat att det måste erkännas, att fylleri åtminstone kunde ha en lika fridsstörande karaktär som nämnda förseelser. En jämförelse med andra länders strafflagar visade också, att fylleri bedömdes mildare här i riket än i de flesta andra stater.

8.4 Högsta domstolens utlåtande Vid förslagets granskning av högsta domstolen gjordes ej någon erinran mot förslaget att höja bötesmaximum till 100 riksdaler. Beträffande förslaget i övrigt gjordes visserligen en del anmärkning- ar, dock inga av större intresse. Näm- nas må emellertid att en ledamot av domstolen, justitierådet Thollander, rik- tade kritik mot att enligt förslaget straff- barheten för fylleri och förargelseväc- kande beteende uteslutande bands vid platsen för gärningarnas begående. Thollander menade, att en sådan be- stämmelse inte träffade rätt utan i visst avseende blev för vidsträckt, i visst av- seende för trång. För vidsträckt, då det måste vara meningslöst att bestraffa

förargelseväckande beteende i fall, då detsamma inte iakttogs av någon all- mänhet, som kunde ta anstöt därav. För trång, emedan oljud eller annat förar- gelseväckande beteende inom enskilt hus eller på enskilt område inte blev åt- komligt, även om det iakttagits av en större allmänhet. Han ansåg därför, att man i likhet med vad som var fallet i Norge, borde straffbelägga dylika be- teenden, oavsett platsen, men endast om de åstadkom allmän förargelse eller störde allmän fred och ordning. Thol- lander föreslog även att båda de ifråga- varande lagbuden skulle slås samman på så sätt, att stadgandet om fylleri överflyttades till 11 kap. 15 5 straff- lagen.

8.5. Kungl. Maj:ts proposition

Vad högsta domstolen anfört om det remitterade förslaget vann huvudsakli- gen beaktande i den proposition (nr 90) med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 5 och 18 kap 15 5 straff- lagen, som förelades 1904 års riksdag. Bl.a. utbyttes ordet »plats» i samman- ställningen »plats, som mot eller utan avgift, är för allmänheten upplåten» mot ordet »ställc», detta för att markera att ställen såväl utom- som inomhus av- sågs.

8.6 Lagutskottets utlåtande

Lagutskottet hade i sitt över proposi- tionen avgivna utlåtande (nr 45) intet att erinra mot den föreslagna lydelsen av 11 kap. 15 5 strafflagen. Vad däremot gällde 18 kap. 15 & strafflagen ansåg sig utskottet inte kunna tillstyrka stör- re höjning av bötesmaximum än till 50 kronor, varigenom domstolarna i alla fall kunde kraftigare än dittills i mån av behov inskrida mot förseelser av ifrågavarande slag.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation av herr Olsson i Mårdäng

motsatte sig reservanten förslaget om ändring av 18 kap. 15 & strafflagen. Så- som skäl härför anfördes bl.a., att det i de allra flesta fall var omöjligt att på bestraffningens väg vinna målet —— att förhindra fylleriförseelser — och att ge- nom en höjning av bötesmaximum fal- len av bötesförvandling skulle bli allt talrikare, varigenom de kortvariga fri- hetsstraffen, vilka enligt allmän upp- fattning var olämpliga, skulle komma att få väsenligt ökad användning.

8.7 Riksdagens beslut

Utskottets förslag följdes av båda kam- rarna, av andra kammaren efter vote- ring, varvid 111 röster avgavs till för- män för utskottets förslag och 72 till för- mån för reservationen (rskr. nr 94).

Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 å och 18 kap. 15 5 strafflagen utfär— dades den 8 juli 1904 (nr 29).

9. Lagändring 1925

9.1 Motioner om skärpt lagstiftning

Efter lagändringen 1904 kom det att dröja ända till 1920, innan frågan om fylleristraffet ånyo kom upp i riksda- gen. Två olika motioner väcktes då i ämnet. I den ena (I:78) anhölls om skyndsamt förslag till revision av gäl- lande lagbestämmelser mot fylleri och dryckenskap. Som skäl härför anfördes i motionen, att lagstiftningen på områ— det snart var 80 år gammal och att un- der den tid som gått uppfattningen om fylleri och dryckenskap väsentligt änd- rats. Särskilt syntes det påkallat att granska straffen för fylleri. Gällande straffsats torde få anses alldeles för låg. Vidare syntes en differentiering av straffen böra äga rum med hänsyn till fylleriförseelsernas art och beskaffen- het. Enbart en höjning av straffsatsen i 18 kap. 15 & strafflagen var emellertid inte tillräcklig. En grundlig omarbet-

ning av 1841 års förordning var också nödvändig.

Och i den andra motionen (I: 133) hemställdes om förslag till lagbestäm- melser och andra effektiva åtgärder i syfte att bekämpa olaglig tillverkning och försäljning av rusdrycker och att åstadkomma ett strängare beivrande av fylleriförseelser. I motionen åberopades därvid en inom socialstyrelsen upprät- tad statistik, som utvisade att antalet fylleriförseelser hade ökat avsevärt ef- ter 1917 och att under 1919 berusnings- medlet endast i 41 procent av alla fall av fylleriförseelser hade erhållits på le- galt sätt.

9.2 Sammansatta utskottets utlåtande och riksdagens skrivelse

Motionerna remitterades till sam- mansatta bevillnings- och första lagut- skottet, som i sitt över motionerna av- givna utlåtande (nr 1) bl.a. påpekade att en oroväckande stegring av antalet fylleriförseelser ägt rum under de två senaste åren. Detta beklagliga faktum syntes innebära en maning för stats- makterna att se till, vilka skärpta åtgär- der, som lämpligen kunde vidtas till be- kämpande av fylleriet. I sådant av- seende hade i den ena motionen påvi- sats, att en stor del av samtliga fylleri- förseelser orsakats av den f.n. över hela landet förekommande olaga till- verkningen och försäljningen av rus- drycker. En effektiv lagstiftning till bekämpande av sistnämnda slag av för- seelser torde därför även vara ett kraf- tigt verkandc medel till minskande av antalet fylleriförseelser. — Emellertid torde enligt utskottets mening även and- ra åtgärder mot fylleriet vara av beho- vet påkallade. Sålunda kunde den gäl— lande straffsatsen för fylleriförseelser med nuvarande låga penningvärde knappast anses vara ägnad att i någon högre grad verka återhållande på ve-

derbörande eller att hos honom till— räckligt kraftigt inskärpa samhällets krav på anständigt uppförande på of- fentliga platser. Utskottet ansåg det därför önskvärt, att jämväl en revision av gällande lagbestämmelser mot fylleri och dryckenskap kom till stånd. Vid en dylik revision, som syntes utskottet böra företas utan samband med den pågående omarbetningen av straffla- gen, borde inte bara erforderlig höjning av bötessatsen äga rum utan också un- dersökas, om och i vad mån bestämmel- serna i 1841 års förordning kunde be- höva omarbetas. Därvid borde även tas under övervägande ett av riksdagen i annat sammanhang uttalat önskemål, att 1913 års lag angående behandling av av alkoholister — vår första alkoholist- lag — måtte utsträckas att omfatta jäm- väl den, som var hemfallen åt drycken- skap och upprepade gånger dömts för fylleri. Under hänvisning till vad sålun- da anförts hemställde utskottet att riks- dagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast möjligt låta verkställa utredning om re- vision av gällande lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap samt för riks- dagen framlägga de förslag, vartill ut- redningen kunde ge anledning. Utskot- tets hemställan bifölls av båda kamrar- na, varefter riksdagens beslut anmäl- des i skrivelse den 5 maj 1920 (nr 204).

9.3 Yttranden över riksdagens skrivelse Över 1920 års riksdagsskrivelse lät Kungl. Maj:t inhämta yttranden från fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, kon- trollstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Av de hörda myndig- heterna ansågs allmänt en höjning av bötesskalan på grund av penningvär- dets fall påkallad. I några yttranden föreslogs även en höjning av straffet vid återfall, samt att straffet vid fylleri under färd med motorfordon skulle

kunna bestämmas till fängelse. Sålunda uttalade sig socialstyrelsen för straff- höjning vid återupprepning av fylleri och vid fylleri, som kunde medföra fara för annans säkerhet. Kontrollsty- relsen ifrågasatte, om inte straffet för fylleriförseelse av förare av transport- medel borde sättas till fängelse, såvida inte förmildrande omständigheter före- låg. Å andra sidan ansåg socialstyrelsen, att det borde övervägas, huruvida straff för fylleri över huvud taget borde ådö- mas eller, om det redan ådömts, borde verkställas i avseende å sådana perso- ner, rörande vilka förordnande medde- lats om intagning på alkoholistanstalt. Några av de hörda myndigheterna fram- höll såsom ett önskemål, att bestäm- melserna om fylleri bröts ut ur allmän- na strafflagen och att en speciell lag i ämnet utfärdades. Det framhölls också, att en kraftigare skyddslagstiftning och en mera individualiserad behandling var av behovet påkallade. I ett av över- ståthållarämbetet åberopat yttrande av polismästaren i Stockholm förordades sådant tillägg till 1841 års förordning, att skyldigheten att omhändertaga be- rusad, som gjorde oljud eller förnär- made andras frid eller säkerhet, ut— sträcktes till att även omfatta den, som i berusat tillstånd i övrigt störde den allmänna ordningen.

9.4 Förslag om straffhöjning

De synpunkter, som sålunda fram- förts, beaktades delvis i det förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 15 € straff- lagen, som Kungl. Maj:t år 1925 remit- terade till lagrådet. Förslaget innebar, att normalstraffet för fylleri skulle hö- jas från 50 till 100 kronor. Vid återfall i fylleri av den, som var hemfallen åt dryckenskap, skulle straffet vara böter, ej under 25 kronor; straffmaximum skulle m. a. o. i sådant fall vara det all- männa bötesmaximum om 500 kronor,

som då gällde. Om någon gjorde sig skyldig till fylleri under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa var beroende, skulle straffet vara böter fr.o.m. 50 t.o.m. 1000 kronor; förseelsen skulle emel- lertid inte få åtalas av allmän åklagare, om inte brottet angetts till åtal av målsäganden eller det begåtts på sådant ställe, som avsågs i 11 kap. 15 5 straff- lagen.

Såsom motiv för den föreslagna straffskärpningen anförde föredragan- de departementschefen bl.a., att en så- dan var påkallad dels på grund av pen- ningvärdets fall, dels av hänsyn till den starka känsla, med vilken det nutida samhället reagerade mot förseelser av denna art, särskilt då de skedde vane- mässigt eller under sådana omständig— heter, att andras liv eller hälsa därige— nom sattes i fara.

I avvaktan på mera ingående utred- ning och på ytterligare erfarenhet av vissa andra, nyligen vidtagna lagstift- ningsåtgärder upptogs i förslaget inte spörsmålet om vilka andra åtgärder. som kunde erfordras för bekämpande av fylleri och dryckenskap. År 1922 hade nämligen 1913 års alkoholistlag kompletterats med ett tillägg av inne- håll, att förordnande om intagning på alkoholistanstalt kunde meddelas — utom i de förut i lagen angivna fallen —— även då någon, som var hemfallen åt dryckenskap, under de två senast förflutna åren upprepade gånger dömts för fylleri. Vidare hade år 1924 antagits en lag rörande olovlig införsel och olovlig befattning i övrigt med sprit- drycker och vin samt en provisorisk lag angående förverkande i visst fall av sådana drycker, som påträffades hos person, som anhölls för fylleri.

9.5 Lagrådets utlåtande Lagrådet tillstyrkte i sitt utlåtande över det remitterade förslaget fördubb- lingen av straffmaximum för enkelt fyl- leri. Mot en sådan skärpning fanns en- ligt lagrådets mening så mycket mindre något att erinra som genom en år 1922 genomförd reform av bötesförvand- lingsskalan en avsevärd sänkning hade ägt rum av straffet för de talrika fall, då böterna avtjänades med fängelse. Och även om det omedelbara inflytan- det av en skarpare straffreaktion inte kunde väntas bli avsevärt, torde dock en mera indirekt påverkan därav på det allmänna uppfattningssättet inte vara utesluten. För detta syfte torde det vara mest angeläget att, såsom förslaget också innebar, särskilt ta sikte på de under försvårande omständigheter be- gångna förseelserna. Härvid erbjöd sig enligt lagrådets uppfattning åtskilliga utvägar. Den utväg, som valts i försla- get — att införa en särskild, strängare straffsats vid återfall i fylleri av den, som var hemfallen åt dryckenskap — ansåg sig lagrådet emellertid inte kun- na tillstyrka. En sådan lösning skulle enligt lagrådets åsikt främst komma att drabba vissa individer, som knappast kunde antas låta sig rätta därav, enär beträffande dem en vårdåtgärd syntes bättre på sin plats. Den skulle däremot inte få någon betydelse beträffande andra personer, som upprepade gånger inom kort tid försyndat sig under även i övrigt försvårande omständigheter, ehuru i sistnämnda fall en allvarligare näpst syntes välförtjänt och tillvaron av en skarpare straffregel kunde ha gynn- sam verkan. Dessutom ansåg lagrådet, att tillämpningen av den föreslagna strängare straffsatsen vid återfall i fyl- leri förutsatte en utredning, som kunde vara svår att förebringa i mål av detta slag. En lämpligare väg att nå angivna

mål än det förslaget valt var enligt lag- rådets mening att införa ett särskilt straffmaximum, exempelvis det allmän- na bötesmaximum, för det fall att fyl- leriförseelse begåtts under försvårande omständigheter, varunder då även åter- fall inom kortare tid borde inbegripas. — Lagrådet avstyrkte också det före- slagna särskilda straffbudet mot fylle- ri under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller häl- sa var beroende. Därvid påtalade lag— rådet i första hand, att stadgandet skul- le få sin plats i strafflagens 18 kap., som handlade om sedlighetsbrott. Men lagrådet ansåg också, att en regel av denna art borde avse även en mindre stark påverkan av starka drycker än den, som låg i uttrycket »överlastad av starka drycker», och att ifrågavarande uttryck var ägnat att framkalla ovisshet om rätta innebörden i detta hänseende. Vidare uttalade lagrådet betänkligheter mot att straffbarheten bestämts med hänsyn inte till den utövade verksam- heten såsom sådan utan till den omstän- digheten, att den tilltalade tillhörde visst yrke eller innehade viss tjänst. Även om berörda brister avlägsnades, skulle det emellertid enligt lagrådets mening bli vanskligt att infoga en i hu- vudsak likartad bestämmelse i allmänna strafflagen. Genom bestämmelsen flyt- tades nämligen straffreaktionens inträ- de i dessa fall till ett tidigare stadium än det, som var vanligt inom straffla— gen. Detta innebar ett principiellt steg, som lämpligare kunde övervägas vid en mera omfattande lagreform. Vid sådant förhållande var det desto större anled- ning att pröva, huruvida ett dylikt ge— nerellt lagbud, omfattande varjehanda skiftande situationer och levnadsför— hållanden, verkligen var påkallat av nå— got trängande behov. Detta syntes lag- rådet knappast vara fallet. Skydd i sär— skilda faresituationer torde kunna på

ett mera effektivt sätt beredas genom stadgande i specialförfattning eller ock- så i annan form än straff. De missför- hållanden, på vilka allmänhetens upp- märksamhet framför allt blivit fästad, torde vara de som förekom vid motor— fart till lands. Även härom torde visser- ligen gälla, att påföljden återkallande av körkort, som jämlikt 1923 års motor- fordonsförordning kunde drabba den, som i berusat tillstånd framförde auto- mobil, utgjorde ett allvarligare hot än bötesstraffet. Men det kunde enligt lag— rådets mening ifrågasättas, om inte i förordningen dylikt straff borde stad- gas för nämnda förseelse. Ansvar för rattfylleri fanns då ännu ej stadgat i svensk rätt.

9.6. Kungl. Maj:ts proposition

I proposition nr 63 till 1925 års riksdag med förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 15 S strafflagen tog Kungl. Maj:t hänsyn till vad lagrådet sålunda anfört. Straffmaximum vid enkelt fyl- leri sattes till 100 kronor. Straffet för fylleri, begånget under försvårande om- ständigheter, bestämdes till böter, ej under 25 kronor. Förslaget om straff för fylleri under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa var beroende, fullföljdes ej. I propositionen angavs, att den av lag- rådet ifrågasatta ändringen av motor- fordonsförordningen skulle komma att övervägas i kommunikationsdeparte- mentet.

9.7 Motioner i anledning av propositionen Propositionen gav anledning till ett par motioner i riksdagen. I den ena (1:203) yrkades avslag på propositio- nen samt förnyad utredning om revi- sion av gällande bestämmelser mot fyl- leri och dryckenskap. Som skäl härför anfördes väsentligen, att lagförslaget inte motsvarade de önskemål, varåt

1920 års riksdag gett uttryck. Riksda- gen syntes nämligen enligt vad i motio- nen uttalades ha ansett frågan om skärpning av straffet för fylleri äga un- derordnad betydelse jämfört med det av riksdagen särskilt framhållna önske- målet om revision av gällande bestäm- melser i 1841 års förordning om be- handlingen av berusade personer samt av dem, som var hemfallna åt drycken- skap och upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri. Lagförslaget däremot avsåg endast en straffskärpning och därjämte en utvidgad kriminalisering av den enkla fylleriförseelsen, som främst skulle komma att drabba åter- fallsfylleristerna. All erfarenhet gav emellertid enligt vad i motionen fram- hölls vid handen, att dryckenskapslas- ten inte med någon grad av effektivitet lät sig bekämpa genom straffbestäm- melser. Och framför allt var det klart, att det var just de personer, som skulle drabbas av de ifrågasatta högre straffen vid försvårande omständigheter, som minst av alla borde utsättas för straff utan framför andra krävde helt annan behandling. Den av riksdagen begärda utredningen borde därför ha till första utgångspunkt bestämmelserna i 1841 års förordning, som ju innehöll bestäm- melser, låt vara primitiva, om berusade personers behandling. — Och i den andra motionen (1:204) hemställdes i anslutning till vad socialstyrelsen för- ordat i sitt yttrande över 1920 års riks- dagsskrivelse att riksdagen måtte för sin del antaga en lagbestämmelse av innehåll, att, därest en person blivit jämlikt 1913 års alkoholistlag intagen å alkoholistanstalt, böter för fylleri, som dittills varken erlagts eller avtjänats, skulle vara förfallna.

9.8 Första lagutskottets utlåtande I sitt över propositionen avgivna ut- låtande (nr 33) hemställde första lag-

utskottet om bifall till propositionen och om avslag på motionerna. Utskottet anförde därvid bl.a., att höjningen av straffmaximum för enkelt fylleri var väl motiverad genom nuvarande låga pen- ningvärde. Vad angick den förhöjning av straffsatsen vid fylleri, begånget un- der försvårande omständigheter, mot vilken i den ena motionen kritik rik- tats, syntes densamma påkallad särskilt med hänsyn till sådana fall, då genom förseelsen andras liv eller hälsa sattes i fara. Att, såsom i den nämnda motio- nen yrkats, hos Kungl. Maj:t hemställa om förnyad utredning om revision av gällande bestämmelser emot fylleri och dryckenskap, fann utskottet inte lämp— ligt. Tillräcklig erfarenhet saknades ännu rörande verkningarna av de förut nämnda lagstiftningsåtgärder, som vid— togs 1922 och 1924. Då vidare genom bi— fall till det nu föreliggande lagförslaget och det förslag till ändringar i 1923 års motorfordonsförordning, som utskottet därefter skulle behandla, ytterligare åt- gärder till dryckenskapens bekämpande skulle vidtas, syntes det utskottet rikti- gast, att man tills vidare ställde sig av- vaktande. — Mot den andra motionen invände utskottet främst, att den knap- past hade ett sådant samband med pro- positionen, att den kunde komma under bedömande i förevarande sammanhang och att även bortsett därifrån de spörs- mål, som berördes i motionen, var allt- för invecklade för att riksdagen nu skul- le kunna ta ståndpunkt till dem.

I en vid utlåtandet fogad reservation yrkades avslag å propositionen.

9.9 Riksdagens beslut

Vad utskottet hemställt godkändes av kamrarna (rskr. nr 302). Lag i ämnet utfärdades den 6 juni 1925. Lagänd- ringen trädde i kraft den 1 juli 1925. Även den av lagrådet ifrågasatta änd- ringen av då gällande motorfordons-

förordning kom till stånd samma år. Därigenom infördes ett stadgande om särskilt straff för den, som under fram- förande av motorfordon var synbar- ligen berörd av starka drycker (41 5 2 mom.). Också denna författningsänd- ring trädde i kraft den 1 juli 1925.

10. Förslag till revision av lagstift- ningen

10.1 Direktiv för en utredning i ämnet

I oktober 1925 beslöt Kungl. Maj :t bemyndiga chefen för justitiedeparte- mentet att tillkalla särskilda sakkunni- ga för vidare beredning av den i 1920 års riksdagsskrivelse avsedda frågan om revision av gällande lagbestämmel— ser mot fylleri och dryckenskap och om de åtgärder, som i förevarande syf- te kunde finnas erforderliga. I direk— tiven för de sakkunniga anförde före- dragande departementschefen bl. a., att de lagstiftningsåtgärder, som dittills framgått såsom resultat av föreliggande utredning, endast berört särskilda de- taljspörsmål inom det omfattande ämne, som avsågs i riksdagens framställning. Dessa spörsmål hade varit av jämförel- sevis fristående karaktär och ansetts kunna genomföras utan det uppskov, som ett upptagande av hithörande frå- gor i ett större sammanhang måst med- föra. Därmed hade emellertid inte en lösning efter vidare linjer lämnats ur sikte. En närmare utredning borde komma till stånd angående lämpliga och tidsenliga lagbestämmelser för mot- verkande av fylleri och dryckenskap ävensom angående de åtgärder i övrigt, som i sammanhang därmed kunde fin- nas erforderliga.

10.2 De sakkunnigas betänkande 1926

Sedan med stöd av nämnda bemyn- digande sakkunniga tillkallats, avläm-

nade dessa den 30 september 1926 ett betänkande med förslag till lag angåen- de åtgärder mot dryckenskap och fylle- ri (SOU 1926:17). Lagförslaget inne- fattade två huvudavdelningar. Den förs- ta upptog, med vissa förändringar och tillägg, gällande bestämmelser i 1913 års alkoholistlag, medan den andra hu- vudsakligen utgjorde en sammanfatt- ning — med någon omarbetning — av stadgandena i 18 kap. 15 & strafflagen och de bestämmelser i 1841 års förord- ning, som ansågs fortfarande böra gälla.

I fråga om själva ansvarsbestämmel- sen för fylleri föreslogs i betänkandet ett tillägg, enligt vilket gärningsman- nen skulle vara förfallen till ansvar inte bara när han uppträdde på de stäl- len, som avsågs i 11 kap. 15 ?) straffla— gen, utan också om han anträffades på enskilt område, såvida han olovligen el- ler utan giltig anledning uppehöll sig där. Om förseelsen var begången på en- skilt område, som inte var beläget in- till allmän plats, fick emellertid enligt förslaget allmänt åtal för förseelsen väckas endast om den angavs till åtal av den, som ägde bestämma över områ- det. — Som motivering för dessa för- slag anförde de sakkunniga bl. a., att en fylleriförseelse väl i första hand fick betraktas som ett brott mot den yttre an- ständighet Och ordning, som borde råda människor emellan. Men man fick inte förbise, att förseelsen också i inte ringa mån hade karaktären av en polisför- seelse. Fylleriförseelsens straffbarhet kunde sålunda principiellt återföras till dels den sedliga känslans krav, dels angelägenheten att förekomma sådana under rusets inflytande möjliga hand- lingar, som kunde innebära brott eller eljest sätta liv, hälsa eller egendom i fara. Vid sådant förhållande kunde emellertid straffbarheten svårligen iu- skränkas till det fall, att förseelsen be- gåtts på allmän plats. De sakkunniga

tvekade därför inte att föreslå, att straff- barheten utsträcktes till fall, då den be— rusade anträffades på enskilt område, beläget omedelbart intill allmän plats, dock med den begränsningen, att ve- derbörande där olovligen eller utan gil- tig anledning uppehöll sig. Men inte nog härmed. Nämnda grunder för fylle- riets kriminalisering syntes de sakkun- niga med nödvändighet leda till, att straffbarheten utsträcktes även till alla övriga fall av fylleri, begånget på enskilt område. Hänsynen till privatlivets in— tressen och förhållanden gjorde det emellertid då nödvändigt att uppställa den fordran för åtalsrättens inträdande, att ägaren eller den, som eljest hade att bestämma över området, angav förseel- sen till allmänt åtal.

Beträffande bestämmelserna angåen— de omhändertagande av berusade per- soner anförde de sakkunniga, att de i anslutning till det förut nämnda yttran- det av polismästaren i Stockholm (jfr s. 94) ansett dessa regler böra redige- ras om. Enligt de sakkunnigas mening fick sålunda en fyllerist anhållas i vård- nadssyfte när fylleriet, utan att vara förenat med annat ordningsstörande uppträdande, ägde rum på väg eller gata eller annan därmed likställd all- män plats. Härtill hänfördes även intill sådan allmän plats beläget enskilt om- råde, där vederbörande obehörigen uppehöll sig. Vidare framhöll de sak- kunniga att fylleristen ovillkorligen skulle anhållas, då han gjorde oljud el- ler förnärmade annans fred eller säker- het eller i övrigt uppträdde störande vare sig på nyss nämnd plats eller på därintill beläget enskilt område, där han obehörigen uppehöll sig, eller i öv- rigt på vilket annat som helst till all- män plats hänförligt ställe. Den om— händertagne skulle enligt förslaget för- varas i häkte eller annat tjänligt rum samt försättas på fri fot, sedan det

onyktra tillståndet upphört och förhör med honom kunnat hållas.

Enligt förslaget skulle från 1841 års förordning till den föreslagna nya la- gen med vissa jämkningar överföras reglerna om att fylleri ej fick åberopas såsom ursäkt för andra brott och att person, som uppträdde synbarligen spritpåverkad inför domstol m.fl., ge- nast skulle kunna avvisas.

Över betänkandet avgavs efter remiss yttranden av ett stort antal myndig- heter, bl.a. socialstyrelsen, kontroll- styrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Det blev därvid före— mål för åtskilliga erinringar, bl.a. av socialstyrelsen och kontrollstyrelsen, vilka gjorde gällande, att ny utredning erfordrades.

10.3 Departementsförslaget På grundval av de sakkunnigas för— slag och remissyttrandena däröver utar- betades inom justitiedepartementet ett förslag till lag med vissa bestämmelser mot fylleri, vilket 1927 remitterades till lagrådet. Lagförslaget innehöll i huvud- sak bestämmelser om straff för fylleri, en speciell regel om straff för sprit- missbruk under utövning av viss »far- lig» verksamhet, föreskrifter angående avvisande och omhändertagande av be- rusade personer, ett stadgande om för- verkande av spritdrycker samt en fo- rumregel. I förslaget upptogs däremot inte den mera vittgående frågan om al— koholistbehandlingen, vilken ansågs böra utredas ytterligare. Vad först gäller straffet för fylleri innebar förslaget, att det straffbara om- rådet utsträcktes till att omfatta — för- utom ställe, som angavs i 11 kap. 15 5 strafflagen — annan plats där den be- rusade lätteligen syntes från sådant ställe. Vidare höjdes bötesmaximum, vid enkelt fylleri från 100 till 500 kro-

nor och vid fylleri, begånget under för- svårande omständigheter, från 500 till 1 000 kronor.

Beträffande utvidgningen av det straffbara området vid fylleri anförde föredragande departementschefen bl.a., att de sakkunnigas förslag att i allmän- het utsträcka fylleriansvaret till sådana fall, då den berusade uppträdde på en- skilt område, var för vittgående. Dess- utom var det praktiskt svårt att till- lämpa. Viss utvidgning av ansvaret bor- de dock ske, nämligen till fall, då den berusade anträffats på plats, som väl inte var att hänföra till något av de i 11 kap. 15 & strafflagen uppräknade ställe- na men där han dock var lätteligen syn— lig från sådant ställe. Uppenbarligen var i detta fall fylleriets förargelseväckande karaktär i allmänhet inte ringare än un- der den förutsättning, vid vilken straff- barheten enligt gällande rätt var knu- ten.

Såsom skäl för höjningen av bötes- maximum vid fylleri anfördes, att ge- nom den höjning av bötesstraffet, som skedde 1925, straffet med hänsyn till penningvärdets fall endast i ringa mån kom att överstiga det straffmått, som fastställdes vid strafflagens tillkomst. Att lagstiftningen vid bedömandet av fylleriet intog väsentligen samma stånd— punkt som för mer än sextio år sedan var enligt departementschefens mening i desto högre grad oegentligt, som det inte torde kunna betvivlas, att under denna tidrymd en skärpt uppfattning av det straffvärda i ett grovt och öppet framträdande spritmissbruk alltmer gjort sig gällande inom alla samhälls- lager. Ett särskilt skäl låg emellertid också däri, att fylleriförseelsen överför— des till specialstraffrätten. Vid faststäl- lande av bötessatser inom detta områ- de brukade nämligen numera hänsyn tas även till önskemålet att domstolen vid straffets utmätande skulle kunna

beakta den måga.

Vad beträffar förslaget om straff för spritmissbruk under utövning av »far- lig» verksamhet innebar förslaget i denna del att den, som vid utövning av dylik verksamhet var så påverkad av starka drycker att han inte kunde an- tas äga nödigt herravälde över sina handlingar, skulle straffas med böter, lägst 25 och högst 2000 kronor, eller, vid försvårande omständigheter, fängel- se i högst tre månader. Såsom farlig verksamhet betecknades enligt försla— get verksamhet så beskaffad att i hän- delse av bristande omsorg eller besin— ning vid utövningen fara lätteligen upp- stod för person eller för egendom av be- tydande värde. —— Såsom motivering för detta förslag anförde departementsche- fen bl.a., att behovet av en dylik be- stämmelse av olika skäl måste anses oavvisligt. De betänkligheter som yp- pats inom lagrådet 1925 mot den då föreslagna liknande regeln (jfr s. 95) hade väsentligen hänfört sig till dess införande i allmänna strafflagen. Men då nu detta sammanhang upplöstes, vil- le departementschefen för sin del till- styrka, att en blivande lag om straff för fylleri kom att innehålla jämväl ett stadgande i angiven riktning.

De i förslaget upptagna bestämmel- serna angående omhändertagande av berusade personer var utformade på motsvarande sätt som straffbestämmel- sen mot fylleri. Omhändertagande kun— de sålunda ske om personen i fråga an- träffades på något av de i 11 kap. 15 & strafflagen uppräknade ställena eller på annan plats, där han lätteligen syntes från sådant ställe. Vidare gavs regeln i förslaget en mera allmän avfattning än motsvarande stadgande i 1841 års för- ordning. Sålunda stadgades, att en av starka drycker överlastad person, som träffades på något av nyss angivna stäl-

sakfälldes betalningsför- len, kunde, där så fanns erforderligt, anhållas och förvaras i häkte till dess att han åter blivit nykter. — Till stöd för förslaget i denna del anförde de- partementschefen i huvudsak, att han i likhet med de sakkunniga ansåg be- stämmelsen om överlastad persons an- hållande och intagande i häkte böra i förhållande till motsvarande föreskrif- ter i 1841 års förordning innefatta möj— lighet till en något vidgad verksamhet från ordningsmaktens sida. Det moderna livet kunde inte medge samma efterlå- tenhet mot berusade individer som förr. Sålunda var det tydligt, att redan den alltmer ökade trafiken ofta nödgade po- lisen att omhändertaga den, som anträf- fades berusad på allmän plats. I själva verket avsåg de flesta åtalen för fylleri personer, som anhållits därför att de på grund av sitt tillstånd inte kunnat läm- nas utan vård. Men även ur ren ord- ningssynpunkt torde ett kraftigare in- skridande mot den druckne vara på- kallat. Att allmänheten numera i hög grad reagerade mot ett av starka dryc- ker påverkat uppträdande även där det tidigare knappast skulle ha uppfattats som egentligen störande, torde stå utom tvekan. Detta sammanhängde uppenbar- ligen med ett ändrat betraktelsesätt över huvud i fråga om dem, som gjorde sig skyldiga till missbruk av starka drycker. Det torde knappast vara över— drivet att påstå, att det hos de flesta människor väckte förargelse, om en be— rusad person utsatte sig för allmänhe- tens blickar. För sin del fann departe- mentschefen därför ifrågavarande be- stämmelse kunna erhålla en lydelse, som i högre grad än den nuvarande lämnade utrymme för ett i allmänhet efter omständigheterna lämpat ingri- pande. Åt vederbörande polisman torde kunna överlämnas att bedöma, om an- hållande var påkallat med hänsyn till den berusades behov av vård eller för

upprätthållande av ordning och säker- het. Ett stadgande av denna innebörd torde desto mindre böra väcka betänk- lighet som den däri inneslutna befogen- heten i huvudsak endast var att anse som en naturlig konsekvens av polis- myndighetens allmänna ordningsupp- gifter.

10.4 Lagrådets utlåtande Inom lagrådet biträddes förslaget i huvudsakliga delar endast av en leda- mot (justitierådet von Seth). övriga le- damöter (justitierådet Wedberg, rege- ringsrådet Planting—Gyllenbåga och justitierådet Alexandersson) fann i ut— låtande över remitterade förslaget att ett lagstadgande om straff för spritmiss- bruk vid utövning av »farlig» verksam- het inte borde komma till stånd och an- såg därför skäl saknas att från straff- lagen utesluta straffbudet mot fylleri. De hade dock intet att erinra emot, att det straffbara området för fylleri i en- lighet med det remitterade förslaget ut- sträcktes till att avse enskilt område, varifrån fylleristen lätteligen syntes från sådant ställe, som angavs i 11 kap. 15 5 strafflagen, men motsatte sig ny höjning av bötesmaxima. —— Såsom skäl för ståndpunkten att avstyrka förslaget om straff för spritmissbruk vid utövning av »farlig» verksamhet åberopades i utlå— tandet vad lagrådet redan 1925 anfört mot den då föreslagna liknande bestäm- melsen i ämnet (jfr s. 95). Enligt vad i utlåtandet anfördes fick väl betänklighe- terna dock vika, såframt ett mera påtag— ligt praktiskt behov kunde åberopas till förmån för förslaget i denna del. Ett så- dant hade dock inte blivit påvisat. Här- till kom den bristande effektivitet i till- lämpningen, som måste vidlåda bestäm- melsen, och den synnerligen stora ojämnhet, med vilken ett inskridande måste antas ske. — Mot de föreslagna

höjningarna av straffsatserna anfördes

i utlåtandet huvudsakligen, att straff— latituderna bestämts så sent som 1925 och att täta ändringar ej kunde undgå att verka störande och hinderligt i dom- stolarnas bemödanden att skapa en jämn och konsekvent rättstillämpning. Ej heller delades departementschefens uppfattning, att överflyttningen av straffbudet till specialstraffrätten skulle motivera en höjning. I fråga om rena polisförseelser, såsom fylleriförseelser, kunde det nämligen hävdas att propor- tionalisering efter betalningsförmåga inte borde ifrågakomma. Såsom särde- les anmärkningsvärt framstod det slut- ligen, att förseelserna oljud och förar- gelseväckande beteende, allt intill år 1925 belagda med strängare straff än allt fylleri, numera av lagstiftaren skul- le bedömas ojämförligt mycket mildare än även det enkla fylleriet utan försvå- rande omständigheter.

Beträffande de föreslagna nya regler- na om omhändertagande av berusade personer var det endast justitierådet von Seth, som yttrade sig. Enligt vad von Seth i utlåtandet framhöll var be- fogenheten för polismyndigheten att an- hålla och i häkte förvara överlastade personer naturligtvis att betrakta som en ren säkerhetsåtgärd, som borde medgivas framför allt i den allmän- na ordningens intresse men även i den överlastades eget och i andra perso- ners intresse, vilka han i sitt över- lastade tillstånd kunde utsätta för obe- hag. Något principiellt samband med straffreaktionen mot fylleriet hade den inte. Det var av vikt att fasthålla detta, då man hade att göra klart för sig, var man borde de lege ferenda dra gränsen för denna polismyndighetens befogen- het. Visade det sig, att det fanns ett be- hov att kunna på angivna sätt ta hand om en drucken person även i andra fall, än då han kunde åtalas och dömas för fylleri, borde man inte dra sig för att

utsträcka befogenheten att anhålla även sådana fall. — Det kunde enligt von Seths mening ifrågasättas om förslaget i detta hänseende tillgodosåg alla be- rättigade anspråk. Gång på gång före- kom det, att överlastade personer träng— de in på enskildas områden och rent av i hemmen samt störde och ofredade personer, som uppehöll sig där, utan att likväl göra sig skyldiga till förbry- telser, som i och för sig medgav deras häktande. Och vad värre var. De fall torde inte vara sällsynta, då polismyn- dighet av familjemedlem anropades om skydd mot annan familjemedlem, som i berusat tillstånd gjorde uppehållet i hemmet olidligt för övriga familjemed- lemmar och till och med betedde sig på ett sätt, som för dem innebar ett hot av allvarligaste slag, även om något egentligen brottsligt ännu ej förekom- mit. Individerna torde kunna göra an- språk på skydd även mot sådana stör— ningar. Under åberopande av vad så- lunda anförts hemställde von Seth att det måtte tas under övervägande, om det ej borde införas en bestämmelse av innebörd, att anhållande och förvaring i häkte av överlastad person kunde företas av polismyndighet även i andra fall, än då den överlastade anträffats på sådan plats, som avsågs i lagförslaget, såvida han förnärmade annans fred och säkerhet och polismyndigheten, då den— na av den förnärmade anlitades om skydd, fann anhållandet erforderligt för att den överlastade inte skulle kom- ma i tillfälle att upprepa sitt beteende.

10.5 Kungl. Maj :ts proposition

I proposition nr 32 till 1928 års riks- dag med förslag till lag angående fylle- ri m. m. vidhöll Kungl. Maj:t i princip det till lagrådet remitterade lagförsla- get, varvid dock i anledning av påpe- kanden från lagrådets sida vissa jämk- ningar vidtogs i detta. Beträffande von

Seths synpunkter på frågan om omhän- dertagande av berusade personer an- förde departementschefen, att han fann dessa synnerligen beaktansvärda. Enligt departementschefens mening tillhörde denna fråga emellertid området för en lagstiftning rörande alkoholmissbrukets bekämpande genom andra åtgärder än kriminella påföljder, vilken fråga tor- de komma under närmare övervägande vid fortsatt utredning i ämnet.

10.6 Första lagutskottets utlåtande

I sitt över propositionen avgivna ut- låtande (nr 24) fann första lagutskottet, att utvidgningen av det straffbara om- rådet för fylleri till att gälla även vissa enskilda områden var onödig och att den innebar ett alltför stort ingripande på privatlivets område samt att möjlig- heten för stadgandets användning i chi- kanöst syfte inte torde vara helt ute- sluten. I fråga om höjningen av den för fylleri stadgade straffsatsen ifrågasatte utskottet, om det var lämpligt att nu återigen och innan verkningarna av 1925 års straffskärpning kunnat bedö- mas, ytterligare skärpa straffet. Enligt utskottets mening fanns ej heller till- räckliga skäl för införande av ett gene— rellt straffbud mot spritmissbruk under utövning av »farlig» verksamhet. Ut— skottet avstyrkte för övrigt helt lagför- slaget under motivering att förslaget inte avsåg att åvägabringa en lösning av hithörande frågor efter de vidare lin- jer, som riksdagen med sin skrivelse år 1920 torde ha avsett. Utskottet påpeka- de härvid, att för riksdagen nu hade framlagts endast den del av sakkunnig- förslaget, som innehöll ansvarsbestäm- melser m. m. rörande fylleri medan an— givna förslag, såvitt det gällde alkoho- listbehandlingen, överlämnats till so— cialdepartementet för vidare beredning. I en vid utlåtandet fogad reservation

tillstyrktes propositionen med vissa smärre jämkningar.

10.7 Riksdagens beslut

Vid ärendets behandling i kamrarna kom dessa att stanna i skiljaktiga be— slut, i följd varav propositionen inte ledde till något positivt resultat, varom anmälan gjordes till Kungl. Maj:t i skri- velse den 4 maj 1928 (nr 155).

11 . Reformer på alkoholistvårdens om- råde.

Efter bakslaget med 1928 års proposi- tion dröjde det åtskilliga år innan frå- gan om fylleristraffet ånyo blev före- mål för diskussion och överväganden. Frågan om alkoholistbehandlingen, som ju av 1926 års sakkunniga behandlats parallellt med frågan om fylleristraffet, kom däremot inte att vila. Efter viss överarbetning av 1926 års sakkunnig- förslag (jfr SOU 1929: 29) ersattes 1913 års alkoholistlag av lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister. Vi- dare tillkom under 1930-talet ett par författningar i andra ämnen, vilka blev av betydelse även såvitt avser behand- lingen av fyllerister.

År 1934 utfärdades sålunda en kun- görelse angående förvaringen av perso- ner i härads- och stadsfängelser samt polisarrester. Den ersatte en kungörel- se från 1925, som emellertid inte hade gällt polisarrester, d. v. 5. de lokaler där fyllerister vanligen förvarades. Den nya kungörelsen upptog bl. a. regler om för- varingsrummens utrustning och skötsel, om mathållning samt om skyldighet att vid behov genast tillkalla läkare, om den intagne blev sjuk.

Vidare kan nämnas att i den lag om verkställighet av bötesstraff, som antogs 1937, vissa undantag uppställdes från principen, att böter vid bristande betal-

ning alltid skulle förvandlas till fängel- se. Sålunda stadgades i 8 5, att 5. k. små- böter inte skulle förvandlas. Ett par in- skränkningar gjordes dock. Förvandling skulle sålunda ske, om omständigheter- na föranledde till antagande, att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böter- na eller att straffets verkställighet er- fordrades för hans tillrättaförande el- ler bötesstraffet ådömts för fylleri samt den bötfällde under de före förvand- lingen senast förflutna två åren tre el- ler flera gånger fällts till ansvar för så- dan förseelse. Enligt 9 5 var förvand- ling också utesluten, när det gällde bö- ter, som ådömts någon, innan han inta- gits på allmän alkoholistanstalt. Hade förvandlingsbeslut redan meddelats, förföll det. Böter, som ådömts efter in- tagandet men före utskrivningen, fick inte förvandlas, om inte anstaltens sty- relse påkallade det. I 11 5 upptogs ytter- ligare ett undantag från förvandlings- regeln, avseende böter för fylleri. Upp— kom fråga om förvandling av sådana bö- ter och hade den bötfällde under de två senast förflutna åren blivit dömd tre el- ler flera gånger för fylleri, skulle åkla- garen, innan han väckte talan om för- vandling, anmäla förhållandet hos ve— derbörande nykterhetsnämnd. Gjordes inom två månader därefter ansökan av nykterhetsnämnden om den bötfälldes intagning på allmän alkoholistanstalt, fick talan om förvandling inte föras. Ledde ansökan till intagning, förföll frå— gan om förvandling. Gjordes däremot inte ansökan om tvångsintagning eller resulterade ansökningen inte i beslut om sådan intagning, skulle talan om för- vandling föras. — Undantagen från för- vandlingsprincipen medförde ursprung- ligen inte, att den bötfällde befriades från skyldigheten att betala böterna. I 4 % infördes emellertid 1952 en regel, som i viss utsträckning medgav sådan

befrielse. Om den bötfällde enligt med- delat beslut intagits på allmän alkoho— listanstalt eller frivilligt ingått på sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna ett år, fick sålunda enligt nämnda lagrum böter, som avsåg före intagandet begånget fylleri eller förar— gelseväckande beteende, men ej tillika annat brott, inte tas ut.

Stadgandet i 9 & bötesverkställighets- lagen medförde, att bötesdomar avseen- de mindre förseelser inte ledde till verkställighet, när vederbörande var in- tagen på alkoholistanstalt. Då det an- sågs olämpligt eller onödigt att bötfälla personer, som var intagna på alkoho- listanstalt, för småförseelser, infördes 1939 i 1931 års alkoholistlag en bestäm- melse (49 a 5) om möjlighet till åtals- eftergift. Enligt nämnda stadgande skul- le det ankomma på förste stadsfiskalen i Stockholm och landsfogde att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, om åtal lämpligen borde ske, när tvångsintagen misstänktes för att ha begått sådant brott före utskrivningen, på vilket inte kunde följa svårare straff än böter eller fängelse i högst sex må- nader. En ytterligare förutsättning var, att brottet hörde under allmänt åtal (jfr 57 % lagen om nykterhetsvård).

12. Fylleristrafet i 1948 års lag

12.1 Straffrättskommitténs betänkande

Vad fylleristraffet beträffar behand— lades detta ånyo i samband med det stora reformarbete på strafflagstift- ningens område, som förbereddes av straffrättskommittén. I sitt den 30 no— vember 1944 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69) anförde straffrättskommittén i detta ämne bl.a., att fylleri med hänsyn till brottets stora sociala betydelse visser-

ligen kunde behandlas i strafflagen, men att det borde flyttas från 18 till 11 kapitlet, i vilket enligt kommitténs för- slag skulle sammanföras alla brott mot allmän ordning. Kommittén föreslog också vissa jämkningar i själva gär- ningsbeskrivningen. För straffbart fyl- leri fordrades enligt förslaget bl.a. att fylleriet var begånget på plats, där den drucknes tillstånd lätteligen kunde iakttas av utomstående. Om platsen var upplåten för allmänheten eller inte var däremot ej avgörande. Vidare kräv- des att personen i fråga uppträdde »be- rusad» på sådan plats. Uttrycket »överlastad», som enligt kommitténs åsikt lätt kunde uppfattas såsom angi- vande en högre grad av alkoholpåver- kan än vad som var avsett, slopades alltså. Med ordet »uppträder» ville kommittén fastslå, att en förutsättning för straff var, att vederbörande själv begett sig till brottsplatsen. Någon ut- trycklig begränsning med hänsyn till berusningsmedlet gjordes ej. Detta kun- de m. a. 0. vara såväl alkoholhaltiga drycker som andra berusningsmedel. Kommittén diskuterade också straff- mätningen vid fylleri. I det hänseendet anförde kommittén bl.a., att särskilda sakkunniga inom finansdepartementet i ett är 1944 avgivet betänkande angåen— de nykterhetstillståndet under krigs- åren (SOU 1944: 3) betonat vikten av att straff för fylleri utmättes så, att det tillbörligen inskärpte, att samhället rea- gerade mot denna förseelse. De sakkun- niga hade funnit, att domstolarnas praxis var mycket växlande och i åt- skilliga fall inte uppfyllde detta krav, men de hade under hänvisning till straffrättskommitténs arbete avstått från att föreslå höjning av straffskalan för fylleri. I de yttranden, som inhäm- tats över sakkunnigbetänkandet, hade nästan genomgående anförts, att utred— ningen visat att många domstolar be-

dömde fylleri med alltför stor mildhet. — Straffrättskommittén delade de sak- kunnigas och remissinstansernas me- ning, att den praxis i fråga om straff- mätningen vid fylleri, som belysts ge- nom den av de sakkunniga verkställda utredningen, inte var tillfredsställande, eftersom straffet vid åtskilliga domsto- lar syntes utmätas alltför lågt. Fylleri var på grund av alkoholmissbrukets so- ciala skadeverkningar inte regelmässigt att uppfatta som en obetydlig förseelse utan krävde ett målmedvetet ingripan- de av det allmänna. Visserligen förbisåg kommittén inte, att möjligheterna att genom straff motverka alkoholmissbruk måste anses begränsade. Utan tvivel borde större värde för kampen mot al— koholmissbruket tillmätas andra medel, främst upplysande och uppfostrande verksamhet. Likväl torde det enligt kommitténs mening inte vara betydelse- löst, att samhället med ett ej alltför ringa straff reagerade mot den råa ytt- ring av alkoholmissbruk, som fylleri på allmän plats utgjorde. Från denna syn- punkt kunde det förtjäna att övervägas att som straff stadga dagsböter i stället för penningböter. Därigenom skulle lagstiftaren ge tillkänna, att fylleri inte var att uppfatta som en ren ordnings- förseelse. Av vissa skäl, främst med hänsyn till den arbetsbelastning, som en övergång till dagsbotsstraff skulle medföra för myndigheterna, ansåg sig kommittén emellertid inte höra föreslå en sådan ändring. I stället borde fylleri bestraffas med penningböter till inte alltför obetydligt belopp. Kommittén var emellertid inte beredd att, för att framtvinga en skärpt straffmätning, föreslå en höjning av straffminimum särskilt vid fylleri utan förutsatte att fylleristraffen i framtiden skulle även utan lagändring komma att skärpas på de håll där dessa förut varit alltför låga.

Såsom maximistraff föreslog kommit-

tén ett bötesbelopp om 500 kronor. Det var enligt kommitténs mening obehöv- ligt att såsom i gällande lag skett stadga särskilda straffsatser för normalfall och för fall där omständigheterna var försvårande. Det i gällande lag för nor— malfall upptagna maximum, 100 kro- nors böter, torde böra kunna överskri— das framför allt vid flera gånger uppre- pad förseelse och då fylleristen, t.ex. genom att åka cykel, framkallat fara för trafiken.

Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslog kommittén att i 11 kap. 10 & strafflagen skulle upptas ett stad- gande enligt vilket den som uppträdde berusad på plats där hans tillstånd lät- teligen kunde iakttas av utomstående skulle dömas för fylleri till böter, högst 500 kronor.

Kommittén föreslog också, att bestäm- melsen angående straff för förargel- seväckande beteende i 11 kapitlet straff- lagen skulle placeras omedelbart efter bestämmelsen om fylleri och begränsas till fall, där de föregående reglerna i kapitlet inte var tillämpliga. Syftet där- med var, att fylleri regelmässigt skulle bli till fullo bestraffat med tillämpning av den för fylleri avsedda bestämmel- sen endast och således ej längre — så- som dittills ofta varit fallet — i konkur- rens med bestämmelsen angående för- argelseväckande beteende.

12.2 Departementsförslaget Sedan straffrättskommitténs förslag i sedvanlig ordning underkastats remiss— behandling utarbetades inom justitie- departementet på grundval av kommit- téförslaget och remissyttrandena där- över ett förslag till lag om ändring i strafflagen, vilket 1946 remitterades till lagrådet. I remitterade förslaget god- tog föredragande departementschefen i huvudsak den av kommittén föreslagna lydelsen av fylleriparagrafen men an-

såg, att i förtydligande syfte borde till- läggas, att berusningen skulle framgå av vederbörandes »åtbörder eller ore- diga tal». I överensstämmelse med kom- mitténs förslag fann departementsche- fen anledning saknas att begränsa para- grafen till sådana fall, då berusnings- medlet varit starka drycker. I likhet med ett stort antal remissinstanser an- såg han, att det skulle vara att gå för långt att, på sätt kommittén föreslagit, bestraffa fylleri på varje plats där den berusades tillstånd lätteligen kunde iakttas av utomstående. En naturlig be- gränsning av straffbarheten var att såsom i gällande rätt kräva, att fylleriet skulle ha försiggått på plats, som var upplåten för eller eljest frekventerades av allmänheten. Departementschefen godtog slutligen kommitténs förslag be- träffande straffsatserna.

I sitt över remitterade förslaget av- givna utlåtande hade lagrådet beträf- fande stadgandet om straff för fylleri ej annat att erinra än att enligt lagrådets mening straffbestämmelsen borde avse endast berusning genom starka drycker, enär andra slag av berusning knappast kunde betecknas som fylleri i ordets hävdvunna bemärkelse. Vidare borde ordet »orediga» i sammanställningen »orediga tal» lämpligen utgå, eftersom understundom en. persons tal kunde visa, att han var drucken, även om talet inte var oredigt.

12.3 Kungl. Maj:ts proposition och riksdagens beslut I proposition nr 80 till 1948 års riks— dag med förslag till lag om ändring i strafflagen vidhöll Kungl. Maj:t att stad— gandet skulle avse alla slags berusnings- medel. Däremot borttogs i enlighet med lagrådets hemställan ordet »orediga» ur lagtexten. I sitt över propositionen avgivna ut- låtande (nr 39) tillstyrkte första lag-

utskottet i princip propositionen i fö— revarande del men hemställde om så- dan jämkning av lagtexten, att därav klart framgick att bestämmelsen gällde oberoende av berusningsmedlets art. Vidare föreslog utskottet den ändringen att brottet skulle benämnas fylleri, en- dast om berusningen framkallats av starka drycker.

Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen (rskr. nr 379). Lag om änd- ring i strafflagen utfärdades den 30 juni 1948 och trädde i kraft den 1 ja- nuari 1949.

13. Fylleristrafet i brottsbalken

Stadgandet om straff för fylleri fick alltså sin plats i 11 kap. 10 & straff- lagen. Utan någon ändring i sak över- fördes stadgandet vid brottsbalkens till- komst till 16 kap. 15 5 nämnda balk. En- ligt stadgandets gällande lydelse dömes för fylleri till böter högst 500 kronor den som på allmän plats, utom- eller inomhus, uppträder berusad av alkohol- haltiga drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal. Till böter, som nu sagts, dömes jämväl, om ruset orsa- kats av annat än alkoholhaltiga dryc- ker.

14. Lagen om nykterhetsvård

I samband med den stora motboks- reformen den 1 oktober 1955 ersattes 1931 års alkoholistlag av den nu gällan- de lagen i ämnet, lagen om nykterhets- vård. Den nya lagen, som bygger på ett förslag av 1946 års alkoholistvårdsut- redning, skiljer sig från 1931 års lag främst i det hänseendet att den möjlig— gör ingripande mot alkoholmissbruka- re på ett betydligt tidigare stadium än den gamla lagen.

15. F örvaringen av fyllerister enligt 1958 års lag

15.1 Motioner om förbättrade arrestlokaler m.m.

I sin till 1951 års riksdag avgivna äm- betsberättelse lämnade justitieombuds- mannen en ingående redogörelse för he- skaffenheten av härads- och stads- fängelserna samt polisarresterna i riket. Redogörelsen, som grundade sig på en av justitieombudsmannen under år 1950 verkställd utredning i ämnet, visade att förvaringslokalerna på många håll var synnerligen otillfredsställande. Med an- ledning av vad sålunda förekommit hem- ställdes i ett par likalydande motioner vid 1951 års riksdag (1:97 och II: 126) om skyndsam utredning rörande ändra- de lagbestämmelser om arrestlokaler, ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna befann sig i ett tillfreds- ställande skick. Och i ett par andra li- kalydande motioner vid samma års riksdag (I: 155 och II: 204) hemställdes om utredning rörande införande av lag- regler hur tillfälligt omhändertagande av bl.a. olika slag av sjuka personer skulle verkställas.

15.2 Riksdagens hemställan om utredning

Motionerna behandlades av första lagutskottet. I sitt utlåtande (nr 14) över de motioner, som gällde arrest- lokalernas beskaffenhet, hemställde ut- skottet — under hänvisning till justitie- ombudsmannens utredning — att riksda- gen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte ta un- der övervägande att meddela ändrade bestämmelser rörande arrestlokaler, äg- nade att skapa effektiva garantier för att lokalerna hölls i tillfredsställande skick. — Och i sitt utlåtande (nr 15) över de motioner, som avsåg frågan hur tillfälligt omhändertagande av bl.a. sjuka personer skulle verkställas, anför-

de utskottet bl.a., att en utredning bor- de ske i saken men att denna borde be— gränsas till åtgärder, som befanns möj- liga att genomföra i dåvarande läge. Utlåtandet utmynnade i en hemställan om utredning och förslag rörande vilka lokaler som borde ifrågakomma för för- varing av bl. a. tillfälligt omhändertag- na sjuka personer och alkoholister. Vad utskottet hemställt godkändes av riks- dagen (rskr. nr 89 och 90).

15.3 Polisarrestutredningen Den av riksdagen begärda utredning- en kom till stånd redan samma år då en sakkunnig tillkallades för att inom inrikesdepartementet se över gällande bestämmelser om arrestlokaler och utre- da därmed sammanhängande spörsmål. Sedermera uppdrog Kungl. Maj:t åt den sakkunnige att även utreda vilka loka- ler som borde ifrågakomma för förva- ring av tillfälligt omhändertagna sjuka personer och alkoholister. Utredningen, som antog benämningen polisarrestutredningen, avgav den 8 de— cember 1955 ett betänkande om häkten och arrester (SOU 1955: 54). Betänkan- det innehöll bl.a. förslag till lag om behandling av häktade m.fl. (häktes- lag) och till kungörelse med vissa före- skrifter angående härads- och stads- häkten samt polisarrester (häkteskun- görelse), avsedda att ersätta motsva- rande bestämmelser i strafflagens pro- mulgationsförordning och 1934 års för- ut omnämnda kungörelse (jfr s. 103). — Den föreslagna häkteslagen innehöll regler om visitering, förvaring och be- handling av omhändertagna, läkartill- syn, mathållning m. m. Häkteskungörel- sen upptog bestämmelser om förvarings- lokalernas beskaffenhet, utrustning och skötsel samt om tillsynen över loka- lerna.

Beträffande häkteslagen är det sär- skilt bestämmelserna om läkartillsyn,

som i förevarande sammanhang är av intresse. De föreslagna bestämmelserna innehöll bl.a., att förvaringslokal re- gelbundet skulle besökas av läkare för tillsyn av de omhändertagnas hälsotill- stånd och att person, som företedde tecken till sjukdom eller höggradig om- töckning av medvetandet eller eljest ett från det normala påtagligt avvikande beteende, alltid skulle utan dröjsmål undersökas av läkare och vårdas enligt dennes föreskrifter. Om någon var i be- hov av sjukhusvård skulle sådan ome- delbart beredas honom. — I motive- ringen till dessa bestämmelser anförde utredningen bl.a., att det enligt utred- ningens mening var angeläget, att ej en- dast arrestlokalerna utan även de om- händertagna blev föremål för konti- nuerlig tillsyn på ett mer kvalificerat sätt än dittills. En viss medicinsk till- syn över dem borde arrangeras genom avtal med läkare om regelbundna besök i förvaringslokalerna. Självfallet skulle effektiv tillsyn över de omhändertagna utövas genom vaktpersonalen. Denna borde därvid följa läkarens allmänna råd och anvisningar rörande tillsynen, vilken borde innefatta mer än en rutin- kontroll av de omhändertagnas uppfö- rande. Särskilt gällde detta kanske fyl- leristklientelet, beträffande vilket vissa enkla, medicinska åtgärder enligt upp- gift från läkarhåll skulle kunna vidtas av vaktpersonalen för att dämpa rus- symptomen. En omhändertagen fyllerist, som var bråkig, skulle därigenom kun- na bli påtagligt lätthanterligare. Med uttrycket »höggradig omtöckning av medvetandet» avsåg utredningen även svårare berusningstillstånd. Utredningen förordade, att vakthåll- ningen över och behandlingen av de olika kategorier personer, som polisen tillfälligt omhändertog, i största möj- liga utsträckning ombesörjdes av per- sonal, som hade speciell utbildning i

sjukvård och praktisk psykologi samt erfarenhet av människovård.

15.4. Remissyttranden

Över betänkandet avgavs efter remiss yttranden av ett stort antal myndighe- ter och organisationer. De av utred- ningen föreslagna bestämmelserna an- gående läkartillsyn av omhändertagna personer avstyrktes av flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig över för- slaget i denna del. Såsom skäl för den- na negativa ståndpunkt åberopades i allmänhet, att bestämmelserna var onö- diga eller praktiskt svårgenomförbara.

15.5 Förslag nu behandlingslag Ett på grundval av utredningens för- slag jämte remissyttrandena däröver utarbetat förslag till lag om behandling av personer, som intagits i häkte eller arrest, remitterades i december 1957 till lagrådet. Detta överensstämde i huvud- sak med det, som utredningen framlagt. Beträffande de av utredningen föreslag- na bestämmelserna om regelbundna lä- karbesök och om läkarundersökning av person, som företedde tecken till sjuk- dom, höggradig omtöckning av medve- tandet eller eljest ett från det normala påtagligt avvikande beteende ansåg fö- redragande departementschefen att des- sa borde jämkas så, att de bättre an- passades till det praktiska behovet och tillgängliga resurser. I huvudsak syntes föreskrifterna enligt departementsche- fens mening kunna upptas i en tillämp- ningskungörelse till lagen, medan i själ- va lagen endast borde stadgas, att vid behandlingen av den intagne erforder— lig hänsyn skulle tas till dennes ålder, kön och hälsotillstånd samt att läkares föreskrift rörande vården av intagen som var sjuk skulle beaktas. I överens- stämmelse med vad departementsche- fen sålunda anfört innehöll det remitte- rade förslaget ej några bestämmelser

om läkartillsyn av personer, som var omhändertagna i häkten eller arrester.

15.6 Kungl. Maj:ts proposition Mot förslaget gjordes från lagrådets sida ej några mera väsentliga erinring- ar och till 1958 års riksdag avläts pro- position (nr 68) med förslag till lag om behandling av häktade och anhållna m.fl. Lagförslaget överensstämde i hu- vudsak med det till lagrådet remittera- de förslaget. Vid propositionen fanns också fogat ett förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående härads- häkten, stadshäkten och polisarrester,

angivande minimikraven på dessa för- varingslokalers beskaffenhet och utrust— ning. I sitt över propositionen avgivna, av riksdagen sedermera godkända ut- låtande (nr 18) lämnade första lagut- skottet lagförslaget utan erinran och hemställde att riksdagen måtte för sin del antaga detsamma.

Lag om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., tillämpningskungörelse till nämnda lag samt kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäk- ten, stadshäkten och polisarrester ut— färdades den 25 april 1958 och trädde i kraft den 1 juli samma år.

TREDJE KAPITLET

Gällande rätt

1 . F ylleristrajfet

Straffbestämmelsen mot fylleri finns upptagen i 16 kap. 15 5 brottsbalken. Enligt första stycket döms för fylleri till böter, högst 500 kronor, den som på allmän plats, utom— eller inomhus, upp- träder berusad av alkoholhaltiga dryc- ker, så att det framgår av hans åtbör- der eller tal. Enligt andra stycket döms till samma straff, om ruset orsakats av annat än alkoholhaltiga drycker.

Praxis i fråga om straffmätningen vid fylleri var tidigare skiftande. Vanligen utdömdes högre böter vid återfall men bötesbeloppen varierade från ort till annan. Sedan riksåklagaren i rekom- mendation till statsåklagarna i novem- ber 1964 uttalat att höjning av böterna inte borde ske vid iteration samt att 50 kronors böter var den lämpligaste på- följden, synes en någorlunda enhetlig straffmätning ha åstadkommits i enlig- het med riksåklagarens förslag.

I 21 kap. 15 5 brottsbalken finns en speciell straffbestämmelse för krigs- män, enligt vilken krigsman döms för fylleri om han inom område eller ut- rymme, som nyttjas av krigsmakten, uppträder på sätt som i övrigt är ut- märkande för fylleri. Påföljden är dis- ciplinstraff, d. v. s. arrest eller disciplin- bot. Vanligen utdöms i praxis sex—åtta dagars arrest med förhöjning vid åter- fall.

Hela antalet avdömda fylleriförseel— ser, som begicks under 1962, var enligt kontrollstyrelsens statistik 74 689. An-

talet under 1963 var 71 608, vilken siff- ra bör ses i belysning av den strejk, som drabbade AB Vin- och Spritcentra— len under våren samma år. Under 1964 var antalet fylleriförseelser 75 033 och under 1965 79 648. Av förseelserna un- der 1962 begicks 11 732 av personer un- der 21 år. Motsvarande siffror var 1963 11 517, 1964 12 486 och 1965 14 099.

Antalet personer, som dömdes för fyl- leri, var 1962 46112, 1963 44 097, 1964 45 153 och 1965 47 936. Av de personer, som gjorde sig skyldiga till fylleri 1962, hade 26 722 (58 procent) minst en fylle- riförseelse under de närmast föregåen— de fem åren. 1963 uppgick motsvarande antal till 25 733 (58 procent), 1964 till 25 618 (57 procent) och 1965 till 26 605 (55 procent). Övriga, som begick fylleri under angivna år, hade alltså inte be- gått någon fylleriförseelse under respek- tive femårsperioder.

2. Omhändertagande av fyllerister Reglerna angående omhändertagande- av fyllerister finns i den förut flera gånger åberopade förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryc- kenskap.1 Enligt 7 & nämnda förordning må var och en, som, överlastad av star-

1Uppgift om 1841 års förordning (7 5) i lageditionen saknas fr.o.m. 1965 års upp- laga. Justitierådet C. G. Hellquist, som re- digerar lageditionen, har under hand upp- gett att anledningen härtill är att förord-— ningen, ehuru den inte formellt upphävts, enligt hans mening är att betrakta som oh- solet.

ka drycker, anträffas på väg eller gata och som inte kan behörigen vårdas på annat sätt, förvaras i häkte till dess han återvunnit sina sinnens bruk. Om han på de angivna platserna eller på andra allmänna ställen, såsom värdshus, nä- ringsställen och krogar, »i fylleri gör oljud eller förnärmar andras fred och säkerhet, skall han ovillkorligen i häkte inmanas». Enligt vad vidare stadgas skall han sättas på fri fot, sedan han åter blivit nykter, såvida han inte har begått sådant brott, för vilket han enligt lag må hållas i fängelse.

Omhändertagandet verkställs av polis— man.

Ingripande mot berusade kan också ske med stöd av polisinstruktionen den 3 december 1965. I 19 % nämnda instruk- tion stadgas, att polisman skall om det är nödvändigt för att upprätthålla all- män ordning, tillfälligt omhändertaga den som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fa- ra för denna. Sådant omhändertagande skall ske även när det fordras för att av- värja straffbelagd gärning. När polis- man omhändertagit någon enligt polis- instruktionen, skall han skyndsamt an- mäla det till sin förman, vilken omedel- bart skall pröva, om åtgärden skall be- stå.

Den som omhändertagits enligt 19 5 polisinstruktionen får enligt 22 5 hållas i förvar endast så länge han skulle ut- göra en omedelbar fara för allmän ord- ning och säkerhet, om han frigavs. Den

omhändertagne skall förhöras så snart det kan ske. Han får vid förvaringen inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet.

En väsentlig skillnad mellan 1841 års förordning och polisinstruktionen är, att medan 1841 års förordning endast medger åtgärder mot personer på all- män plats, polisinstruktioncn gäller oberoende av vilken plats det är fråga om; ingripande kan alltså ske mot ve— derbörande var som helst, t. o. m. i hans eget hem, om han där uppträder på så- dant sätt som anges i instruktionen.

En annan olikhet mellan 1841 års förordning och polisinstruktionen är att den förra endast avser »överlasta- de», d.v.s. berusade personer, medan det enligt den senare är likgiltigt, om vederbörande är berusad, endast lätt påverkad eller nykter, om övriga i in- struktionen uppställda förutsättningar för omhändertagande är uppfyllda. En person, som t.ex. stör ordningen på allmän plats och därvid är spritpåver- kad men inte i så hög grad, att han kan anses vara »överlastad» och därför inte kan omhändertas enligt 1841 års för- ordning, kan alltså i stället bli föremål för ingripande enligt polisinstruktio— nen. I ett sådant fall skall han natur- ligtvis inte straffas för fylleri; däremot kan straff för förargelseväckande be— teende tänkas ifrågakomma.

Det bör också observeras, att 1841

Tabell 3: 1. Omhändertaganden för fylleri

. Därav ersoner År TOtalkal the” 17 år och 18:20 är 21 år 1 e yngre och äldre 1963 102 002 3 413 7 602 90 987 1964 111 789 3 747 8 353 99 689 1965 117 745 4 292 10 218 103 235 1966 118 676 4 265 9 740 104 671 1967 125 599 4 493 9 563 111 543

års förordning enligt ordalagen endast avser berusning, framkallad av »starka drycker». På denna punkt torde förord- ningen emellertid i praxis tolkas så ex- tensivt, att ingripande med stöd av den- samma kan företas även mot personer, som berusat sig med andra medel, t. ex. tabletter eller thinner.

Frekvensen av antalet omhänderta- ganden för fylleri under de senaste åren framgår av tabell 3: 1.

Av omhändertagandena 1963 skedde 13786 på enskilt område. Motsvarande siffror var 1964 15 904, 1965 16129, 1966 16 730 och 1967 18 661.

3. Samarbete i kampen mot alkoholmiss- bruk

I 3 & polisinstruktionen föreskrivs att polisen fortlöpande skall samarbeta med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta sådan myn— dighet, när polisen får kännedom om förhållande som hör föranleda åtgärd av myndigheten. I anslutning till till- komsten av denna bestämmelse utfär- dade Kungl. Maj:t den 30 september 1959 ett cirkulär till samtliga läns- styrelser och Iokala polismyndigheter angående polisens brottsförebyggande verksamhet (SFS 474). I cirkuläret framhölls att polisen borde intensifiera den brottsförebyggande verksamheten i samarbete med socialvårdsmyndigheter- na. I de större polisdistrikten borde så- lunda —— framför allt på nätterna —sär- skild för verksamheten avdelad polis- personal patrullera tillsammans med befattningshavare vid barnavårdsnämn- den och därvid ägna speciell uppmärk- samhet åt barn och ungdom, som drev omkring på gatorna eller höll till på platser och i lokaler, vilka var kända som tillhåll för misskötsamma perso— ner. Vidare framhölls i cirkuläret vär- det av att ett samarbetsorgan upprätta—

des för regelbundna, ofta återkomman- de informella överläggningar mellan polisen, de socialvårdande myndighe— terna och övriga myndigheter med brottsförebyggande uppgifter. Polis- cheferna i de större och medelstora städerna uppmanades i cirkuläret att, i den mån så inte redan skett, ta ini- tiativ till bildande av sådana samar- betsorgan.

Det utfärdade cirkuläret följdes av ett av Kungl. Maj:t den 13 november 1959 till samtliga socialnämnder, bar- navårdsnämnder, nykterhetsnämnder, arbetsförmedlingsorgan, socialvårds— konsulenter och skyddskonsulenter av— givet cirkulär (SFS 492), vari under- ströks vikten av att dessa myndigheter å sin sida medverkade till ett gott sam- arbete med polisen.

4. F örverkande av alkoholhaltiga drycker

m.m.

En person, som omhändertas av poli- sen för fylleri, bär ofta på sig Spritflas- kor o. dyl. Sådan egendom kan av poli- sen tas i beslag och senare förklaras förverkad av domstol eller åklagare med stöd av reglerna i lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Enligt 1 & nämnda lag skall alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas bl.a. hos den som uppträder berusad på plats och sätt i 16 kap. 15 5 eller 21 kap. 15 & brottsbalken sägs, vara förverkade, såvida inte särskilda skäl talar där- emot. Angående beslag av sådan egen- dom äger enligt 2 5 de allmänna reg- lerna om beslag i brottmål motsvaran— de tillämpning med vissa avvikelser. Det är att märka att enligt 1958 års lag beslagtagen egendom kan förklaras för- verkad även om åtal för förseelsen ej väcks.

5. Behandlingen av omhändertagna per- soner

Behandlingen av personer, vilka bli- vit omhändertagna av polisen, regleras i lagen den 25 april 1958 om behand- lingen av häktade och anhållna m.fl. Lagens tio första paragrafer är skrivna med tanke på personer, som häktats, anhållits eller gripits för brott. Men en- ligt 11 9 skall dessa bestämmelser i till- lämpliga delar lända till efterrättelse, om någon eljest, för annat ändamål än verkställighet av straffdom, intas i fångvårdsanstalt eller häkte eller, på grund av fylleri eller av annan orsak, tas i förvar i polisarrest, med särskilt beaktande av anledningen till intag- ningen.

Enligt vad i lagen stadgas skall den omhändertagne behandlas med tillbör- lig hänsyn, så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggs (1 5). Han får beläggas med fängsel, d.v.s. förses med hand- eller fotbojor, endast om det prövas erforderligt för att förekomma flykt eller eljest är nöd- vändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Han får inte heller i övrigt underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med intagningen samt ordning och säkerhet (2 5). Senast vid ankomsten till förva- ringslokalen skall han visiteras. Därvid skall iakttas all den hänsyn som om- ständigheterna medger. Om möjligt skall vittne närvara. Pengar, värdesa- ker, legitimationshandlingar och såda- na föremål, som kan äventyra ordning och säkerhet, skall tas från honom för att särskilt förvaras (3 5). I varje rum får inte förvaras mer än en person så- vida det inte av utrymmesskäl är nöd- vändigt eller det påkallas av annan an- ledning (4 å). Vid behandlingen av den intagne skall erforderlig hänsyn tas till hans ålder, kön och hälsotillstånd. Lä-

kares anvisning rörande vården av den som är sjuk skall beaktas (5 5). — Till lagen ansluter sig en tillämpningskun— görelse. Enligt denna skall, om den om- händertagne beläggs med fängsel, an- teckning härom göras i en särskild lig- gare (2 5). Visitation av kvinna får ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. Förteckning över egendom, som omhändertagits i sam- band med visitation, skall upprättas i särskild liggare och undertecknas av den som utfört visitationen. Egendomen skall för den omhändertagnes räkning förvaras under överinseende av före- ståndaren för förvaringslokalen (3 5). Den som är farlig för annans personliga säkerhet skall hållas skild från övriga. Personer av olika kön skall hållas skil— da från varandra. I övrigt skall enligt vad i tillämpningskungörelsen stadgas eftersträvas att omhändertagen, särskilt om han är under 21 år, ej utsätts för olämpligt inflytande av annan intagen (4 5). Person, som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare skall till- kallas, skall så snart ske kan undersö— kas av läkare, såvida det ej framgår av omständigheterna, att det är utan gagn. Är han i behov av sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart ske kan. Kostnad för sjukvård får ej åläggas ho— nom. Avlider den omhändertagne eller träffas han av svårare sjukdoms- eller olycksfall, skall närstående ofördröjli— gen underrättas (5 6).

6. F örvaringslokalema

Bestämmelser om hur förvaringsloka- lerna skall vara beskaffade finns i kungörelsen den 25 april 1958 med vis- sa föreskrifter om allmänna häkten och polisarrester. Förvaringsrum skall en- ligt nämnda kungörelse fylla skäliga anspråk på sundhet (1 5). Det skall vara försett med fönster, som är inrät-

tat så, att rummet får god dager (2 5 första st. andra punkten). Golvytan skall vara minst sex kvadratmeter och rummets kubikinnehåll minst fem— ton kubikmeter. Byggnadsstadgans fö- reskrifter om våningshöjden i bonings- rum skall äga motsvarande tillämpning. Rummet skall vara på tillfredsställande sätt ljudisolerat (2 5 andra och tred- je st.). Vidare skall det vara försett med ändamålsenliga anordningar för uppvärmning, luftväxling och belys- ning samt med lämpligt signalsystem för påkallande av vaktpersonalens uppmärksamhet. Där skall också fin- nas stol, bord, hylla och säng jäm- te erforderlig sängutrustning. Dock får rum, som används till förvaring av berusad, våldsam eller sjuk person, i stället ha annan lämplig inredning. In- redningen i ett förvaringsrum skall så- vitt möjligt erhålla sådant utförande och förses med sådana skyddsanord- ningar, att den inte kan av den omhän- dertagne begagnas till skada för honom själv eller annan (3 5). Till förvarings— rum skall höra klosett och tvättställ. Därjämte skall finnas särskilt utrymme med lämpliga anordningar för förva- ring av vederbörandes kläder och öv- riga tillhörigheter (4 5). Förvarings- rum skall vid användningen dagligen rengöras och luftas samt vara uppvärmt till vanlig rumstemperatur. När det inte används, skall det hållas så uppvärmt att det kan tas i bruk utan längre tids- utdräkt. Förvaringsrum får ej använ- das till annat än avsett ändamål (5 5). Beklädnadspersedlar och toalettartiklar skall tillhandahållas intagen i den mån så erfordras och finnes lämpligt (6 5). Begagnade persedlar skall vid utläm- nande till intagen vara väl rengjorda (7 5). Tillsyn utövas av länsstyrelsen över häradshäkten, av kriminalvårds- styrelsen över andra allmänna häkten och polisarrester som är anordnade i

anslutning till sådana häkten samt av rikspolisstyrelsen över övriga polisar- rester. Polismyndighet skall biträda vid tillsyn som utövas av länsstyrelsen (8 5). Tillsynsmyndigheten meddelar de närmare föreskrifter som behövs för tillämpning av 1—7 åå. Om särskilda skäl föreligger må tillsynsmyndigheten medge undantag från bestämmelserna i 2 & första st. andra punkten, andra och tredje st. samt 3—5 55 (9 5). Kri- minalvårdsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och rikspolisstyrelsen upprättar i sam- råd normalritningar och tekniska an— visningar för byggande och inredning av allmänna häkten och polisarrester (11 5). Sådana anvisningar har utfär- dats 1958 (se Kungl. Byggnadsstyrel- sens Publikationer 1958z3). _ Viss tillsynsskyldighet har också lagts på länsläkarna. Enligt instruktionen för länsläkarväsendet (SFS 1965:792) skall sålunda länsläkarorganisationen minst en gång vartannat år inspektera allmän- na häkten och polisarrester och inom en månad efter inspektionen rapportera om iakttagelserna till länsstyrelsen. Slut- ligen kan nämnas att rikspolisstyrelsen 1967 ålagt länspolischeferna att en gång varje år inspektera polisarresterna och därvid om möjligt söka få vederböran- de länsläkare att medverka vid inspek- tionerna (se rikspolisstyrelsens anvis- ningar, bil. 6, del II av detta betän- kande).

När kungörelsen med vissa föreskrif- ter om allmänna häkten och polisarres- ter trädde i kraft den 1 juli 1958 fanns det åtskilliga polisarrester, som inte uppfyllde kungörelsens krav. Kommu- nerna, som före förstatligandet av po— lisväsendet den 1 januari 1965 var hu— vudmän för polisarresterna, begärde och fick i stor utsträckning dispens från föreskrifterna i avbidan på ny- eller ombyggnader av polishus. Många av dessa dispensfall har »levt kvar» till

i 1 . . ( I . . i i !

förstatligandet. I skrivelse den 18 ja- nuari 1965 till Kungl. Maj:t har riks- polisstyrelsen påtalat förhållandet och därvid påpekat, att »dispensarresterna» i åtskilliga fall är både hälsovådliga, primitiva och helt oanvändbara, och att det också finns andra arrester, som vis- serligen motsvarar kungörelsens mini— mikrav men som är hårt nedslitna ochi allmänt dåligt skick.

7. Processuella regler

Åtal för fylleri följer de allmänna regler i rättegångsbalken, vilka gäller brott, som hör under allmänt åtal. En— ligt huvudregeln i 20 kap. 6 & rätte- gångsbalken har åklagaren s. k. absolut åtalsplikt. En del undantag finns emel- lertid.

7.1 Åtalseftergift enligt 20 kap. 7 & rättegångs- balken Åklagare äger enligt 20 kap. 7 & rät- tegångsbalken besluta att inte åtala i följande fyra fall. Först och främst kan åklagaren be- sluta att inte åtala, om det är uppenbart, att i händelse av lagföring annan på- följd än böter inte skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagfö- ring ej är påkallad ur allmän synpunkt (p. 1). Vidare äger åklagaren avstå från åtal, om brottet förövats, innan den miss- tänkte dömts för annat av honom för- övat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i jäm- förelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse (p. 2).

Dessutom kan åklagare -— dock en- dast riksåklagaren — underlåta att väc— ka åtal, om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej erford- ras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hän-

syn till omständigheterna ej heller el-V jest är påkallat, att åtal väcks (p. 3).

Slutligen kan åklagaren besluta att ej åtala, om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig ab; normitet, som avses i 33 kap. 2 5 brotts—, balken, samt sluten psykiatrisk vård kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl (1) 4)

Antalet åtalseftergifter enligt 20 kap. 7 5 1. rättegångsbalken för fylleri och/ eller förargelseväckande beteende upp-' gick åren 1964—1967 till respektive 2 447, 892, 763 och 1 427. Åtalseftergif— terna enligt punkterna 2 och 4 isamma paragraf utgjorde 1965 50 respektive 83, 1966 30 respektive 69 och 1967 31 re- spektive 67. -—

7.2. Åtalseftergih enligt 1964 års lag

Regler som ger åklagaren rätt att av- stå från åtal finns också i lagen den 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Enligt 1 5 nämnda lag kan åklagaren underlåta att väcka åtal i två olika si— tuationer i fråga om brott som begåtts av någon, som vid tiden för brottet inte fyllt 18 år.

Den ena situationen är, att den una derårige ställs under övervakning eller omhändertas för samhällsvård enligt 26 eller 29 & barnavårdslagen eller blir föremål för annan därmed jämförlig åt- gärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsätt- ning samt det med skäl kan antas att härigenom vidtas vad som är lämpligast för hans tillrättaförande.

Den andra situationen föreligger, om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Dessa regler är subsidiära i förhål; lande till 20 kap. 7 5 rättegångsbalken, Åtal skall enligt 1 5 1964 års lag under alla förhållanden väckas, om det anses

påkallat ur allmän synpunkt. —— Om det enligt 1964 års lag föreligger skälig an- ledning att ej väcka åtal, skall åklaga- ren höra vederbörande barnavårds- nämnd, innan han beslutar i ärendet; är brottet ringa, kan han dock utan att höra barnavårdsnämnden besluta att ej åtala.

1965 meddelades enligt 1964 års lag 206 åtalseftergifter för fylleri. 1966 var motsvarande antal 286 och 1967 101.

7.3 Särskild åtalsprövning

Även 57 5 lagen om nykterhetsvård innehåller en bestämmelse om särskild åtalsprövning i viss situation. Den av- s'er fall, då någon, som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbru- kare, misstänks att ha begått brott före utskrivning från anstalten. Om för brot— tet inte är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader och brottet hör under allmänt åtal, skall åklagaren prö- va, huruvida åtal lämpligcn bör ske. In— nan åtalsfrågan avgörs, skall anstaltens styrelse höras, om det inte anses obe- hövligt. Har brottet begåtts, innan den intagne fyllt 18 år, skall sådan åtals- prövning ske även om högre straff är stadgat för brottet. Bestämmelsen gäl- ler både tvångsintagna och sådana fri- villigt intagna, som förbundit sig att kvarstanna på anstalten sex månader.

Under år 1964 meddelades 9 663 åtalseftergifter enligt 57 % nykterhets- vårdslagen för fylleri. Under 1965—1967 var motsvarande antal respektive 9 142, 10 426 och 10 273.

En liknande åtalsprövning skall ske enligt 69 5 barnavårdslagen, när någon, som inskrivits vid ungdomsvårdsskola, misstänks att ha före utskrivningen be- gått brott, som hör under allmänt åtal. Någon begränsning med hänsyn till brottets svårhetsgrad gäller inte. Sko- lans styrelse skall alltid höras.

Antalet åtalseftergifter enligt 69 5

barnavårdslagen för fylleri uppgick 1964 till 122, 1965 till 93, 1966 till 119 och 1967 till 134.

7.4 Lagföringen Lagföringen för fylleri sker genom strafföreläggande eller åtal vid domstol enligt de allmänna reglernairättegångs- balken. Enligt 48 kap. 1 ?; rättegångsbalken kan sålunda åklagare, då allmänt åtal skall äga rum för brott, för vilket en- dast stadgas böter, dock inte normerade böter, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den misstänkte det straff, som åklagaren anser brottet förskylla. Föreläggandet får dock inte avse dagsböter utöver 40. Är brottet förenat med egendoms förverkande el- ler annan sådan särskild rättsverkan, skall också denna rättsverkan föreläg- gas den misstänkte till godkännande. Föreligger flera brott skall föreläggan- det ske gemensamt för alla brotten. En- ligt 3 5 skall godkännandet göras skrift- ligen på föreläggandet. Godkänt straff- föreläggande gäller enligt 4 5 som laga- kraftägande dom. Enligt vad utredningen inhämtat in- kom under 1963 till åklagarmyndighe- ten i Stockholm omkring 18 400 rappor- ter för fylleri. 10 300 ärenden avgjordes genom godkänt strafföreläggande. I 6200 fall väcktes åtal vid domstol; i 5100 av dessa fall användes s.k. full- maktsstämning, d. v. s. vederbörande in- ställde sig genom befullmäktigt ombud, vanligen någon stadstjänare vilken er- kände på den åtalades vägnar. I 1 900 ärenden meddelades åtalseftergift, van- ligen enligt 57 å nykterhetsvårdslagen. I proposition nr 82 till 1968 års riks- dag föreslås ändring av gällande bestäm- melser om strafföreläggande. Vidare fö- reslås att fylleri skall kunna beivras ge- nom föreläggande av ordningsbot. Riks- dagen har antagit förslaget, som skall

träda i kraft den 1 juli 1968 (se vidare härom s. 494 ff).

8. Verkställighet av fylleriböter

Beträffande verkställigheten av de straff varom här är fråga gäller lagen den 20 mars 196/! om verkställighet av bötesstraff. Enligt denna skall böter som är förfallna till betalning genast erläggas. Anstånd eller avbetalning kan dock medges av indrivningsmyndighe- ten på vissa villkor (1—2 55). Erläggs inte böterna, skall de indrivas och i sista hand, om betalning inte heller kan åstadkommas genom indrivning, för- vandlas till fängelse (3 och 8 55). Vissa undantag har emellertid uppställts från regeln om förvandling och! indrivning av böterna.

Sålunda får böter för fylleri eller för- argelseväckande beteende, som inte även avser annat brott, ej tas ut, så- ledes vare sig indrivas eller förvandlas, om den bötfällde efter gärningens be- gående enligt meddelat beslut intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare eller frivilligt ingått på sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna där sex månader, eller om han intagits för samhällsvård i ung- domsvårdsskola (4 5).

Vidare får förvandling ej ske av s. k. småböter, d.v.s. högst fem dagsböter (vid gemensamt straff tio dagsböter) eller högst 50 kronor i penningböter (vid gemensamt straff 100 kronor). Även sådana böter skall dock förvand- las, om det kan antas, att den bötfäll- de av tredska eller uppenbar vårdslös- het underlåtit att betala böterna eller att förvandling erfordras för hans til]- rättaförande eller också böterna ådömts för fylleri samt den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för så- dan förseelse (9 5).

Förvandling är likaså utesluten, när det gäller böter, som ådömts någon, in- nan han enligt meddelat beslut intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare eller frivilligt ingått på sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna där sex månader, eller in- tagits på arbetsanstalt eller för sam- hällsvård i ungdomsvårdsskola. Har förvandlingsbeslut redan meddelats för- faller det. Böter, som ådömts efter in— tagandet men före utskrivningen, får ej heller förvandlas med mindre anstal- tens eller skolans styrelse påkallar det (11 å). . .

Slutligen finns ännu ett undanta från förvandlingsregeln, när det gäller böter för fylleri och vissa därmed jäm- ställda alkoholbrott, nämligen dels de militära brotten övergivande av post enligt 21 kap. 13 å brottsbalken och onykterhet i tjänsten enligt 21 kap. 14 å brottsbalken , därest vederbörande vid brottets begående varit berusad av star- ka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller ta], och dels trafikbrot— ten rattfylleri och s.k. rattonykterhet, därest brottet varit en följd av förtäring av starka drycker. Uppkommer fråga om förvandling av böter för nu angiv- na brott och har den bötfällde blivit dömd för minst tre under de senaste två åren begångna gärningar av berörda slag, skall åklagaren, innan han väcker talan om förvandling, anmäla förhållan- det hos vederbörande nykterhetsnämnd eller, om den bötfällde ej fyllt 21 år, hos barnavårdsnämnden. Görs inom två må- nader däreftcr ansökan av nykterhets- nämnden om den bötfälldes intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare eller av barnavårdsnämnden om hans intagning för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, får talan om för— vandling inte föras. Leder sådan ansö— kan till intagning, förfaller förvand_ lingsfrågan. Görs ej ansökan eller rc-

sulterar den inte i ett beslut om intag- n'ing, skall talan om förvandling där- emot föras (12 5).

I de fall som avses i 9, 11 och 12 55 är vederbörande således skyddad från förvandling men däremot inte från in— drivning. Domstol kan emellertid i des- sa fall förordna, att böterna inte heller får indrivas, om det skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning. Sådant förordnande får domstolen dock inte meddela, om det kan antas, att verkställighet erford- ras för den bötfälldes tillrättaförande eller så eljest är påkallat ur allmän synpunkt (5 5).

Här kan lämnas vissa av indrivnings- verket i Stockholm meddelade uppgif- ter om indrivningen av fylleriböter, upptagna i saköreslängd för april må- nad 1959 och ålagda antingen av åkla- garmyndigheten i Stockholm genom strafföreläggande eller av rådhusrätten genom dom.

[ saköreslängden från åklagarmyndighe— ten upptogs tillhopa 998 ärenden, avseende böter för fylleri. I 239 fall erlades betalning utan krav, i 73 fall efter krav och i 321 fall först efter olika indrivningsåtgärder. Böter— na betalades sålunda i 633 fall. I 303 fall av- kortades eller avskrevs böterna enligt olika regler i bötesverkställighetslagen, medan förvandling (villkorligt eller ovillkorligt) ägde rum i 62 fall.

Saköreslängden från rådhusrätten upptog 240 bötesärenden. I 135 fall betalades böter— na, varav frivilligt efter anmaning endast i 34 fall. I 89 fall avkortades eller avskrevs böterna. I återstående 16 fall skedde för- vandling av böterna. (Jfr del II, bil. 1 s. 45 ff).

9. F ylleriets rättsverkningar

9.1 Fylleriindikationen i lagen om nykterhets- vard

Enligt 15 5 lagen om nykterhets- vård kan nykterhetsnämnd ställa bl.a. den under övervakning, som är hem-

fallen åt alkoholmissbruk och som ge- nom lagakraftvunnen dom befunnits skyldig till minst tre under de två se- nast förflutna åren begångna gärningar, innefattande fylleri, brott, som anges i 21 kap. 13 eller 14 & brottsbalken (d. v. s. de militära brotten »övergivan- de av post» och »onykterhet i tjänst»), i de fall då han vid brottets be- gående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott, som avses i 4 5 lagen om straff för vissa trafikbrott (d. v. s. rattfylleri och s. k. rattonykter- het), därest brottet varit en följd av förtäring av starka drycker. I sista hand kan länsstyrelsen enligt 18 5 för- ordna att vederbörande skall tvångs- intas på allmän vårdanstalt för alko- holmissbrukare. Tvångsintagning får endast tillgripas under den ytterligare förutsättningen att hjälpåtgärder vidta- gits eller övervakning varit anordnad utan att personen i fråga kunnat åter- föras till ett nyktert liv eller hjälpåt— gärder och övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller försök med hjälpåtgärder eller övervakning med hänsyn till vederbörandes farlighet inte kan avvaktas.

9.2. Ingripande enligt barnavårdslagen

När det gäller alkoholmissbrukare un- der 21 år är det emellertid inte lagen om nykterhetsvård utan barnavårdsla- gen, som i första hand skall tillämpas. Enligt 25 5 b) barnavårdslagen kan barnavårdsnämnden sålunda ingripa mot unga människor som på grund av bl.a. brottslig gärning eller missbruk av rusdrycker eller narkotika är i be- hov av särskilda tillrättaförande åtgär- der från samhällets sida. Åtgärden kan bestå i t.ex. övervakning (26 5) eller, i sista hand, omhändertagande för sam— hällsvård, d.v.s. överlämnande till en- skilt hem, placering i lämplig anstalt

eller, som en sista utväg, inskrivning vid ungdomsvårdsskola (29 och 36 55).

9.3 Körkortet-ligan Viktiga rättsverkningar hänför sig ock— så till rätten att erhålla och inneha körkort. Sålunda skall länsstyrelsen vid prövningen av körkortsansökningar en- ligt 32 å vägtrafikförordningen särskilt beakta bl. a. om körkortssökanden gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt. Den som sakfällts för fylleri får inte er- hålla körkort innan två år förflutit från förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att han ändå är att be- döma som en skötsam person. —- Fin- ner länsstyrelsen skälig anledning till antagande, att en person, för vilken länsstyrelsen redan utfärdat körkort, inte uppfyller de krav på bl. a. pålitlig- het i nykterhetshänseende, som gäller för erhållande av körkort, skall läns- styrelsen enligt 33 5 vägtrafikförord- ningen skyndsamt ta upp frågan om hans lämplighet till omprövning. Där- vid skall körkortet återkallas bl. a. om föraren gjort sig skyldig till fylleri och det ej kan anses uppenbart, att han ändå är att bedöma som en skötsam person, eller om han med hänsyn till onyktert levnadssätt inte bör betros med att inneha körkort. Enligt 34 & kan länsstyrelsen emellertid i stället meddela föraren varning, om tillräck- liga skäl till återkallelse inte förelig- ger.

9.4 Avstängning från rusdrycksinköp Slutligen bör beträffande rättsverk- ningarna nämnas att enligt 18 & rus- drycksförsäljningsförordningen utminu- tering av rusdrycker kan vägras den som är upptagen på s. k. Spärrlista. Detta gäl- ler bl. a. person som genom lagakraftä- gande dom befunnits ha vid mer än ett tillfälle under en tidrymd av tolv måna- der gjort sig skyldig till rattfylleri, s.k.

rattonykterhet eller fylleri. Enligt 20 å råder förbud för andra att såsom om- bud eller på därmed jämförligt sätt skaffa rusdrycker åt personer, som är uppförda på Spärrlista.

10. Vissa bestämmelser om nykterhets- vård och barnavård

Detta avsnitt skall avslutas med yt- terligare några ord om innehållet i la- gen om nykterhetsvård och barnavårds- lagen.

Vad först gäller lagen om nykterhets- vård bör understrykas att lagen åsyftar att ge de nykterhetsvårdande organen —— i synnerhet nykterhetsnämnderna _— möjlighet att ingripa mot alkohol- missbruk på ett så tidigt stadium som möjligt. Enligt lagens definition före- ligger alkoholmissbruk då någon ej blott tillfälligt använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig el- ler annan (1 5).

Mot bakgrunden av lagens syftemål är det givetvis angeläget att nykterhets- nämnderna så snart som möjligt får kännedom om att någon missbrukar al- kohol. En fylleriförseelse är ofta det första tecknet på att alkoholmissbruk föreligger.

Kännedom om fylleriförseelser får nykterhetsnämnden i första band från polis och åklagare, vilka är skyldiga att ofördröjligen anmäla sådana förseel- ser till nämnden (10 5 första stycket). Viss anmälningsskyldighet har också läkare, som i sin verksamhet får veta, att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker (10 5 andra stycket). Anmälan om alkoholmissbruk kan naturligtvis även komma från annat håll, t. ex. från närstående eller grannar.

I de fall, då nykterhetsnämnden på ena eller andra sättet fått kännedom om att någon missbrukar alkohol, skall

nämnden enligt 12 & skyndsamt låta undersöka fallet och därvid inhämta den kännedom om klientens levnads- förhållanden och andra omständigheter, som behövs för fallets bedömande. Nämnden kan, om så erfordras, kalla klienten och eventuellt också annan person, som förmodas ha några upplys- ningar att lämna, att inställa sig inför nämnden. Vite får föreskrivas i kallel- sen. Hörsammas ej kallelsen, kan ve- derbörande under vissa förutsättningar hämtas (13 9”). Nämnden skall föran- stalta om läkarundersökning, om an- ledning därtill föreligger (12 5).

Framkommer vid undersökningen, att fråga endast är om en tillfällig för- löpning av en i övrigt skötsam person, skall nämnden naturligtvis inte vidta- ga några speciella behandlingsåtgärder utan kan avskriva ärendet, eventuellt efter att först ha informerat honom om alkoholens skadeverkningar och gett honom råd hur han i fortsättningen bör handskas med rusdrycker (jfr 4 5 1 mom.). Visar däremot undersökningen, att fråga verkligen är om en alkohol— missbrukare i lagens mening, skall nämnden i första hand vidtaga en eller flera lämpliga hjälpåtgärder, exempel- vis söka förmå honom att under viss tid fortlöpande upprätthålla förbindelse med nämnden eller att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka lämplig värd (14 5).

För vidtagande av hjälpåtgärd förut- sätts klientens frivilliga medverkan. Hjälpåtgärder kan alltså inte framtving- as. I allvarligare fall av alkoholmiss- bruk kan — såsom tidigare framhållits — tvångsåtgärder komma i fråga, näm- ligen övervakning (15 å) och, i sista hand, intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (18 5). Som villkor för dylika tvångsingripanden gäller först och främst, att vederböran- de är hemfallen åt alkoholmissbruk,

d.v.s. att han är vanemissbrukare. Det räcker emellertid inte härmed. Han måste dessutom befinnas tillhöra nå- gon av de i 15 9 angivna kategorier av alkoholmissbrukare, för vilka det är ut- märkande, att deras missbruk medfört eller kan befaras medföra vissa sociala skadeverkningar. En grupp är redan nämnd, nämligen återfallsfylleristerna. En annan grupp är de 5. k. farliga alko- holisterna. En tredje grupp utgörs av sådana alkoholister, vilka försummar sin försörjningsplikt. Övriga grupper består av dels alkoholister, som »parasi— terar» på samhället, familjen eller and- ra, dels sådana som är ur stånd att ta vård om sig själva, dels alkoholister, som för ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt, och dels slutligen de s.k. vagabonderande alko- holisterna (lösdrivare, nasare).

Det är nykterhetsnämnden som beslu- tar om övervakning (15 å) och länssty- relsen som beslutar om tvångsintagning, vanligen på ansökan av nykterhets- nämnden men i vissa fall på ansökan av polismyndigheten (18 och 19 åå).

Polismyndighet kan under vissa för- utsättningar tillfälligt omhändertaga farliga och vagabonderande alkoholis- ter samt alkoholister, som på grund av oförmåga att ta vård om sig själva är i trängande behov av omedelbar vård. Ansökan om tvångsintagning skall i så fall göras ofördröjligen hos länsstyrel— sen, som därvid har att skyndsamt prö- va, om omhändertagandet skall bestå (21 och 26 55). I alla dessa fall äger en- ligt 20 å polisinstruktionen enskild po- lisman omhändertaga alkoholisten i av- bidan på polismyndighetens beslut, så- vida fara i dröjsmål bedöms föreligga.

Beslutar länsstyrelsen om tvångsin— tagning, kan länsstyrelsen och i vissa fall nykterhetsnämnden bevilja anstånd med verkställigheten samt ställa alko- holmissbrukaren under övervakning

och meddela honom lydnadsföreskrif— ter. Samma myndighet kan också för- klara anståndet förverkat (35 och 36 55). Då anstånd förklarats förverkat eller länsstyrelse omedelbart beslutat om intagning, sker intagningen i regel på ett år. Utskrivning kan emellertid ske före vårdtidens utgång men vård- tiden kan också förlängas under vissa i lagen angivna förutsättningar (44 och 45 åå).

Den intagne kan efter en tids vistelse på anstalten, vanligen efter tre—fyra månader, beviljas s.k. försökspermis- sion. Som regel ställs han då under över- vakning och meddelas lydnadsföreskrif— ter. Undandrar han sig sedan övervak- ning eller bryter han mot meddelade lydnadsföreskrifter, kan han hämtas åter till anstalten (49—52 55).

Den som är hemfallen åt alkohol- missbruk kan även frivilligt ingå på all- män vårdanstalt under villkor att han förbinder sig att stanna där under viss tid, högst sex månader (58 5).

Vad barnavårdslagen beträffar är denna — såsom tidigare nämnts —— i princip tillämplig på underåriga alko- holmissbrukare. Enligt 25 & b) åligger det sålunda barnavårdsnämnd att ingri- pa mot den som är under 21 år och som bl.a. på grund av missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel är i behov av särskilda tillrättaförande åt- gärder från samhällets sida. Vad som är missbruk i barnavårdslagens mening får avgöras från fall till fall (se social- styrelsens publikation »Råd och anvis- ningar» nr 149 s. 2).

Skyldighet att till barnavårdsnämn- den anmäla misstänkta fall av alkohol- missbruk åvilar enligt 93 å myndighe- ter och befattningshavare, vilkas verk— samhet berör barnavården, samt läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och lära- re. Någon anmälningsskyldighet har

däremot inte uttryckligen ålagts polis- myndighet, men en sådan torde likväl följa av den förut återgivna bestämmel- sen i 3 9' polisinstruktionen.

När barnavårdsnämnd genom anmä— lan eller på annat sätt får kännedom om fall, där åtgärd enligt barnavårds- lagen kan antas vara påkallad, skall den utan dröjsmål inleda erforderlig utred- ning (14 5). Förhör med den under- årige, hans föräldrar och andra perso- ner kan hållas (15 9). Nämnden kan också föranstalta om läkarundersök— ning (16 5).

De åtgärder, som barnavårdsnämn- den skall vidtaga, om utredningen visar att de i 25 5 b) barnavårdslagen angiv- na förutsättningarna föreligger, är i första hand en eller flera förebyggande åtgärder (hjälpåtgärder, förmaning och varning, föreskrifter rörande den un- deråriges levnadsförhållanden samt övervakning, 26—28 55) och i sista iland omhändertagande för samhälls- vård (d.v.s. överlämnande till enskilt hem, placering i lämplig anstalt eller, som en sista utväg, intagning på ung- domsvårdsskola, 29 och 36 55).

Barnavårdsnämnd beslutar således inte bara om förebyggande åtgärder utan även om omhändertagande för samhällsvård. Nämndens beslut angå- ende omhändertagande för samhälls— vård skall dock underställas länsstyrel- sens prövning, om den underårige och hans föräldrar inte samtyckt till verk- ställighet av beslutet (24 5).

Barnavårdsnämnd kan också redan på utredningsstadiet i vissa fall tillfäl- ligt omhändertaga underårig person. Så kan ske då det föreligger sannolika skäl för ett ingripande med stöd av 25 % barnavårdslagen. Vidare krävs, att om- händertagandet anses nödvändigt på grund av risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller för brotts- lig eller annan skadlig verksamhet från

den underåriges sida eller med hänsyn till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare åt- gärder hindras (30 å).

Polismyndighet kan enligt barna- vårdslagen (33 5) i två särskilda situa- tioner tillfälligt beröva en underårig friheten, såvida det föreligger sanno- lika skäl för att ingripande mot honom med stöd av 25 5 är påkallat. I den ena situationen krävs, att den underåriges uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän ordning eller säkerhet. Den underårige kan då tillfälligt tas i förvar av polismyndigheten i avbidan på barnavårdsnämnds beslut. Anmä—

lan därom skall ofördröjligen göras till nämnden, som skyndsamt skall besluta, om den underårige skall omhändertas eller friges. — Den andra situationen föreligger, då den underårige kan an- tas vara under 18 år och man inte kan utröna hans namn eller bostad. Den nu- derårige får då av polismyndigheten hållas i förvar tills man utrett, hur det förhåller sig i dessa hänseenden. _ I nu angivna fall äger enskild polisman enligt 20 & polisinstruktionen proviso- riskt omhändertaga den underårige i avbidan på polismyndighetens beslut, om fara är i dröjsmål.

i 'i l l

1 . Allmänna synpunkter

En redogörelse för fyllerilagstiftningen i utländsk rätt måste av naturliga skäl begränsas till vissa länder — både i den västliga och östliga världen — som har särskilt intresse i detta samman- hang. Det kan självfallet inte här bli fråga om någon ingående redogörelse. Framställningen, som grundas på mate— rial insamlat under hösten 1964, vill främst peka på vissa grundläggande och typiska drag i gällande regelsystem. Utredningen har från dessa utgångs- punkter valt att undersöka förhållande- na i Danmark, Finland, Norge och Is- land, i England (med Wales), Schweiz (de sju kantonerna Basel, Fribourg, Ge- neve, S:t Gallen, Valais, Vaud och Zii- rich), Västtyskland, Amerikas Förenta Stater (Washington DC och delstaten Kalifornien), Sovjetunionen och Tjecko- slovakien. Förhållandena i Polen, som är av speciellt intresse för utredningen, redovisas i följande kapitel. Utredningen har i första hand under- sökt i vad mån fylleriet kriminaliseras i de olika länderna. I alla de länder, som omfattas av undersökningen, finns lagregler som stadgar straff för den som under vissa förhållanden uppträder be- rusad. I allmänhet bestraffas endast så- dant uppträdande som äger rum på of- fentlig plats. I regel är inte — som i Sverige —— det berusade tillståndet så- som sådant kriminaliserat utan straff- bestämmelserna anknyter i stället till det förhållandet att den berusade väckt

FJÄRDE KAPITLET

Utländsk rätt

förargelse, stört ordningen, utgjort tra- fikfara o. dyl. Någon direkt motsvarig— het till den svenska brottsbenämningen fylleri finns inte. I de flesta fall fram- går inte klart av lagbestämmelserna vil- ket berusningsmedel som avses. Flerta— let bestämmelser synes dock på grund av sin ordalydelse eller av andra upp— gifter att döma endast åsyfta berusning genom alkohol. I England gäller sär- skilda lagar beträffande narkotikabe- rusning. I Island och de schweiziska kantonerna S:t Gallen och Vaud avser straffbestämmelserna om berusning även annat berusningsmedel än alkohol och detta framhålls uttryckligen i de lagar som gäller i Västtyskland samt i Washington DC och Kalifornien. I Fin- land blir även den som berusat sig på narkotika lagförd, främst för att man därmed skall kunna klarlägga varifrån narkotikan kommit. I de flesta länder lagförs fylleristerna av polis eller dom- stol, men det förekommer också att andra myndigheter handhar dessa upp- gifter. Det är ganska vanligt att lagfö- ringen sker i omedelbar anslutning till ett omhändertagande för fylleri.

Av särskilt intresse för utredningen har varit att undersöka formerna för omhändertagandet av berusade perso- ner och de åtgärder som vidtas med den berusade efter omhändertagandet. Liksom i Sverige sker omhändertagan- det genom polisens försorg. Normalt förs den omhändertagne till närmaste polisstation där han placeras i arrest och får sova ruset av sig under tillsyn

av polispersonal. Undantagsvis tilläm- pas en annan ordning. I de olika län- derna brukar personer, vilkas hälsotill- stånd ger anledning till oro, föras till sjukhus eller i varje fall undersökas av läkare, som kallas till polisstationen. De arrestlokaler, vari fylleristerna nor- malt förvaras, håller ungefär samma standard som hos oss. Inredningen be- står sålunda vanligen endast av låga träbritsar eller lavar, ibland försedda med madrasser och filtar. På några håll finns ordentliga sängar. I eller invid arresterna brukar finnas avlopp, wc eller enklare toalettanordningar. Inte sällan är arrestlokalerna försedda med två eller flera liggplatser. — Sedan den omhändertagne nyktrat till brukar po- lisen höra honom angående omständig- heterna kring omhändertagandet. Efter förhöret brukar han i flertalet länder friges. Omhändertagandet varar i all- mänhet bara några timmar. I en del länder förekommer dock, att den om- händertagne i arresten skall avvakta lagföringen, vilket naturligtvis kan in- nebära något längre förvaringstid.

2. Omhändertagande och strof

2.1 Danmark

Den som berusar sig på offentlig plats gör sig skyldig till förseelse mot lokala ordningsföreskrifter, »politivedtaegter». Dessa bestämmelser är i stort sett lika- lydande för hela landet. Som exempel kan nämnas dem som gäller för Köpen- hamn: »Ingen må offentligt faerdes i så beruset tilstand, at han kan give anled- ning til ulempe for andre.» Med uttryc- ket »ulempe» torde närmast avses att den berusade uppträder störande för omgivningen. Vid sidan om gällande »politivedtaegter» innehåller den dan- ska strafflagen en bestämmelse enligt vilken den, som uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet försätter sig i berusat tillstånd skall straffas, om han i det till- ståndet »udsaetter andres person eller betydelige formuevaerdier for fare». Denna straffbestämmelse gäller alltså oavsett om den berusade uppträder på offentlig plats eller inte.

Omhändertagandet av fyllerister verkställs av polisen. Det finns inga närmare direktiv som klargör när en berusning skall anses vara av sådan grad, att den kan ge anledning till »ulempe for andre». I polisskolans nn- dervisningsmaterial anförs emellertid, att avgörande är var och när vederbö- rande påträffas och särskilt hur han uppför sig. Det framhålls också, att även om förutsättningarna för ett omhänder- tagande finns, detta skall framstå som förnuftigt i det enskilda fallet och att det under vissa omständigheter kan va- ra en lämplig lösning att försöka få den spritpåverkade förd till sitt hem i taxi, om han kan och vill betala. Man kan helt allmänt utgå ifrån att inte ens den tydligt påverkade omhändertas, om han inte konkret har varit »til ulempe» för andra eller berusningen är så hög att han faktiskt är hjälplös.

Då den omhändertagne förts in på polisstationen ringer polisen alltid till riksregistraturen (straffregistret) för att höra om den omhändertagne är registrerad för någon sjukdom, som kan förväxlas med berusning, t.ex. socker- sjuka, epilepsi eller malaria. Visar det sig att riksregistraturen innehåller upp- gift om sådan sjukdom förs den omhän- dertagne genast över till sjukhus. I Kö- penhamn transporterar polisen enligt särskilda anvisningar likaså till sjukhus spritpåverkade personer, som förts in till polisstationen i medvetslöst tillstånd eller som företer tecken på sjukdomar eller allvarligare skador. — Har om- händertagande skett av någon som är under 18 år brukar polisen alltid un-

i 1 ! | ! i ; l

derrätta vederbörandes familj, om det- ta är möjligt.

Omhändertagandet i polisarrest upp- hör normalt efter några timmar, då fyl- lcristen blivit nykter och förhör kunnat hållas med honom. Det förekommer emellertid också längre förvaringsti- der, t.ex. då fråga är om personer som efter tillnyktrandet skall föras över till köpenhamnspolisens »sociale Hjaelpe- tjeneste» för genomgående av avvänj- ningskur. Vidare brukar personer, som är utan bostad och arbete och som sak- nar medel att betala böterna med, s.k. »straksere», lagföras av polis eller dom- stol innan de friges. Enligt grundlagen måste anhållen inställas inom 24 tim- mar inför domare, om han inte frigetts dessförinnan.

I samband med omhändertagandet kan polisen förelägga den berusade ett bötesstraff. Sådant föreläggande tilläm- pas också beträffande »strakseren». Vägrar han att godkänna föreläggandct — vilket sällan förekommer _— går sa- ken omedelbart till domstol. Kallelse till domstol sker också i de fall, då po- lisen inte meddelar föreläggande. Dom- stolen handlägger målet vid offentlig förhandling, varvid polismästaren upp- träder som åklagare.

Straffet för fylleri är i regel böter, i allmänhet 60 Dkr.1 Böterna höjs vanli— gen inte vid återfall. I Köpenhamn ut— döms i regel inte straff för de fyllerister som förs över till den »sociale Hjaelpe- tjeneste». Straffrågan kan dock tas upp på nytt, om vederbörande efter kort tid undandrar sig en kur. I vissa fall kan i stället för straff meddelas varning.

Om den bötfällde inte kan betala sina fylleriböter inom viss tid, skall han i princip undergå ett kortvarigt frihets- straff. Frihetsstraffet bestäms i regel subsidiärt redan i bötesdomen eller bö- tesföreläggandet. Straffet varierar mel- lan två och fyra dagar. Normalt får de

bötfällda visst anstånd med bötesbetal- ningen. Vissa kategorier — främst »straksere» — medges emellertid inte något anstånd utan måste avtjäna det subsidiära frihetsstraffet genast, ofta i direkt anslutning till omhändertagan- det, om de inte omedelbart kan betala böterna. — Cirka tolv procent av samt— liga bötfällda avtjänar subsidiärt fri- hetsstraff.

Samtliga omhändertaganden för fyl- leri redovisas av polisen i riksregistrao turen. Där samlas också upplysningar i övrigt som kan antas vara av betydelse bl. a. i fråga om vederbörandes lämplig- het som motorfordonsförare, t.ex. upp- lysningar angående alkoholmissbruk. Vid utfärdande av körkort skall polisen inhämta upplysningar från riksregistra- turen.

Antalet omhändertaganden för fylleri i Danmark är väsentligen lägre än i Sve- rige. År 1965 omhändertogs sålunda 18 655 personer i Danmark medan mot- svarande antal i Sverige uppgick till 117 745. Detta förhållande beror natur- ligtvis främst på lagbestämmelsernas olika utformning och polisens praxis. Detta är dock endast en del av förkla- ringen till skillnaden i fyllerifrekven- sen. Denna bottnar sannolikt också i betydande olikheter i fråga om alko- holvanor mellan danskar och svenskar.

2.2 Finland2

Liksom i Sverige är fylleriet kriminali- serat i allmänna strafflagen. Till straff dömes var och en som på »allmän väg, gata eller annat offentligt ställe eller vid offentlig förrättning eller allmän sam-

1 1 dansk krona=70 svenska ören.

” Beträffande ny lagstiftning i Finland fr.o.m. den 1 januari 1969, se 5. 138. Fylleriet år i Finland från årsskiftet 1968/69 avkri- minaliserat.

mankomst uppträder uppenbart druc- ken och därigenom åstadkommer stör- ning eller förargelse». Omhändertagandet av berusade per- soner regleras i strafflagens promulga— tionsförordning, där det heter: »Träffas den, som är rusig, på allmän väg, gata eller annat offentligt ställe eller vid of- fentlig förrättning eller allmän sam- mankomst, eller stör han enskild eller allmän frid genom våldsamhet eller oljud, vare tillåtet att med våld avlägs- na honom och, om nödigt är, hålla honom i förvar tills ruset förgått.» Själva det faktum att vederbörande är berusad på allmän plats, utgör såle— des tillräcklig grund för ett omhänder- tagande. Det är inte, såsom när det gäl- ler straff för fylleri, nödvändigt att den druckne genom sitt tillstånd eller upp- trädande vållar »störning eller förargel- se». Kraven på berusningsgrad är vida- re mindre stränga, när det gäller om— händertagande än då fråga är om be- straffning (jfr uttrycken »rusig» och »uppenbart drucken»). Ytterligare bör märkas att omhändertagande kan ske även av en person som uppträder på enskilt område. I sådant fall kan där- emot straff för fylleri inte följa. Befinnes den omhändertagne vara sjuk eller skadad, t.ex. ha ådragit sig huvudskada, förs han till sjukhus för undersökning. Allt efter sjukdomens el- ler skadans art blir han efter undersök- ningen antingen transporterad till po- lisstationen för att sova ruset av sig i arrest eller inlagd på sjukhuset för vård. Det är vanligt att flera fyllerister förva— ras i samma arrest. Omhändertagandet i polisarrest skall vara tills »ruset för- gått». Någon maximitid är inte fast- ställd men i praktiken brukar den om- händertagne släppas efter fyra-sex tim-

mar. , Straffbeläggandet av fylleriet sker i regel genom s.k. strafforderförfarande,

vilket närmast torde motsvara vårt sy- stem med strafföreläggande. Vederbö— rande delges ett av åklagaren utfärdat föreläggande att betala visst bötesbe- lopp jämte ett inbetalningskort på be— loppet. Straffet kan sättas till lägst tio och högst hundra dagsböter. Kan den dömde inte betala böterna träder lik- som i Danmark i princip ett frihets- straff i stället för bötesstraffet. Cirka tio procent av de bötfällda avtjänar så- dant subsidiärt frihetsstraff. —- Före- läggandet meddelas fylleristen innan denne efter att ha sovit ruset av sig skall friges. Vill han ha saken prövad av domstol, skall han anmäla detta hos domstolen inom viss tid. I annat fall blir föreläggandet giltigt som lagakraft- vunnen dom. Mål mot underåriga får inte avgöras genom strafforder, såvida inte socialnämnden samtycker därtill. Vid svårare fall av fylleri, t.ex. i sam- band med tjänsteutövning, sker lagfö- ringen inför domstol.

I Finland finns allmänna bestämmel- ser om eftergift av åtal eller straff, när det gäller brott som begåtts av perso- ner under 18 år och där på brottet kan följa böter eller fängelse i högst tre må- nader. För att eftergift skall meddelas förutsätts att gärningen berott på oför- stånd eller tanklöshet och att skälig an- ledning finns till antagande att den unge skall låta sig rätta utan straff. Be- stämmelserna tillämpas bl. a. på fylleri.

I fråga om fylleriets rättsverkningar kan nämnas ett stadgande i motorfor- donsförordningen enligt vilket körkort dras in helt och hållet eller för viss tid om beträffande innehavaren yppats så- dana omständigheter som utgör hinder för erhållande av körkort. En sådan omständighet är att vederbörande på grund av sina levnadsvanor eller egen- skaper anses olämplig att föra bil. Om en person med körkort under ett år har anhållits tre gånger för fylleri, dras kör-

kortet in för viss tid, vanligen tre—sex månader.

Antalet omhändertaganden utgjorde 1965 i Finland 139 752 mot 117745 i Sverige. Den höga fyllerifrekvensen i Finland torde hänga samman med där rådande alkoholvanor. Många, som dric- ker alkohol, konsumerar stora kvantite- ter på en gång i avsikt att berusa sig. På grund av straffbestämmelsernas ut- formning blir endast omkring hälften av de omhändertagna senare åtalade och dömda för fylleri.

2.3. Norge

Enligt en särskild lag om lösdriveri, bettleri och dryckenskap, slesgjenger- loven», skall den straffas som »forsett- lig eller oaktsomt hensetter sig i en åpenbart beruset tilstand hvorunder han blir set på et almindelig beferdet eller for almindelig ferdsel bestemt sted». I Norge är alltså fylleriet som så- dant kriminaliserat. En annan stränga- re bestämmelse i samma lag gäller den som »forsettlig eller oaktsomt hensetter sig i beruset tilstand, hvorunder han forstyrrer den almindelige fred og or- den eller den lovlige ferdsel eller foru- lemper eller volder fare for andre». I detta fall gäller inget villkor att det skall vara fråga om offentlig plats el. dyl. Straffbestämmelserna är normerande för omhändertagandet. För att en person skall anses vara uppenbart berusad en- ligt »lesgjengerloven» måste detta på ett eller annat sätt ge sig till känna i hans uppförande eller utseende. Enligt den strängare bestämmelsen i lagen ställs inte så höga krav på berusningen utan här är det ordningsstörandet eller det kränkande eller farliga uppträdandet hos den berusade som i första hand mo- tiverar ett omhändertagande. I sådant fall kan som nämnts omhändertagandet ske även på enskild plats men polisen brukar inte ingripa på enskilt område

Är den omhändertagne medvetslös el— ler företer han andra allvarliga sjuk- domstecken, blir han föremål för läkar- undersökning, som kan resultera i att han omedelbart förs över till sjukhus. 1 andra fall läggs han i polisarrest. Inte sällan förvaras tre eller fyra arrestanter i samma cell.

Enligt »losgjengerloven» skall den omhändertagne hållas i fängsligt förvar tills han blivit nykter. I praktiken hålls han kvar till påföljande morgon, då han inställs inför en polistjänsteman för lag- föring. Normalt brukar polisen då före- lägga den omhändertagne ett bötes- straff. Fordras ytterligare utredning kan bötesföreläggandet meddelas senare. Godkänns inte föreläggandet eller vill polisen yrka fängelsestraff behandlas saken av domstol. I sistnämnda fall överförs den omhändertagne i häkte (»varetektsfengsel») i avvaktan på domstolsförhandlingen, vilken brukar ske följande dag.

Straffet för vanligt fylleri är böter, i regel mellan 30 och 75 Nkr.1 Har veder- börande under det sistförflutna året ti- digare tre gånger ålagts sådant straff, kan påföljden bli upp till tre månaders fängelse. Enligt den straffbestämmelse, som gäller fylleri då ordningen störs eller fara vållas, är påföljden böter eller fängelse i högst tre månader.

I »lösgjengerloven» finns bestämmel- ser om åtalseftergift eller bortfall av straff, om vederbörande blir föremål för vissa nykterhetsvårdande åtgärder. Sålunda kan åtal för fylleri underlåtas under förutsättning att vederbörande avhåller sig från rusdrycker under ett år. Han får då antingen avge skriftligt »avholdslöfte», skriva in sig i nyk- terhetsförening, underkasta sig över- vakning eller lägga in sig på kuranstalt.

1 1 norsk krona=72 svenska ören.

Bestämmelsen tillämpas företrädesvis på ungdom och förstagångsfyllerister. Vidare bortfaller fängelsestraff, som domstol ådömt någon för fylleri, om den dömde i enlighet med domstols be- myndigande av åklagaren tas in på tvångsarbetshus eller kuranstalt. I så fall bortfaller också tidigare ådömda, ej verkställda bötesstraff för fylleri. — Vid sidan härav har i Oslo i praxis ut- bildats den ordningen, att förstagångs— fyllerister regelmässigt får åtalseftergift i förening med varning. Denna ordning tillämpas också i en del andra fall, t.ex. då den tidigare fylleriförseelsen ligger långt tillbaka i tiden eller då fråga är om pensionärer. Det är slutligen vanligt att man låter med straffet bero, då ve- derbörande själv söker kontakt med po— lisens sociala kontor (jfr nedan s. 135) och engagerar sig i den verksamhet som kontoret bedriver.

Liksom i Danmark bestäms i regel ett subsidiärt frihetsstraff i bötesdomen el- ler bötesföreläggandet för det fall att den dömde inte betalar sina fylleriböter inom viss tid. Frihetsstraffet överstiger sällan tolv dagar. En bestämmelse i »lesgjengerloven» inskränker emeller- tid bruket av sådana subsidiära frihets- straff. Har den straffade inte inom de två sista åren dömts för fylleri, skall så- dant frihetsstraff inte verkställas, om han inte inom två år på nytt gör sig skyldig till sådan förseelse. — Normalt får de bötfällda visst anstånd med bö- tesbetalningen. Vissa kategorier, främst personer som saknar bostad och arbets— anställning, medges dock inte sådant anstånd utan måste avtjäna det subsi— diära frihetsstraffet genast, ofta i direkt anslutning till omhändertagandet, om de inte omedelbart kan betala böterna (jfr förhållandena i Danmark). Cirka 20 procent av de bötfällda avtjänar subsidiärt frihetsstraff.

Vad gäller fylleriets rättsverkningar

i körkortshänseende stadgas i »motor- vognloven» att körkortsaspirant skall förete intyg från polisen att han är pålitlig och nykter. Enligt samma lag kan polisen dra in körkortet om veder- börande anses olämplig som motorfor- donsförare, särskilt när han inte längre kan räknas som pålitlig och nykter. Avgörandena i dessa fall är överlåtna till polisens skönsmässiga prövning. Ett utslagsgivande moment är —— i varje fall i de större städerna — att körkortsin- nehavaren straffats för fylleri.

År 1965 togs 33 797 fyllerister om hand i Norge. Att fylleriet har så ringa omfattning i jämförelse med svenska förhållanden (117745 omhändertagan- den samma år) kan bl. a. sammanhänga med att man i Norge har en gynnsam- mare konsumtionsstruktur med ett relativt starkt inslag av öl. Möjligen kan också den lägre urbaniseringsgra- den göra risken för omhändertagande vid fylleri mindre än i vårt land.

2.4 Island

Den isländska nykterhetslagen stadgar straffansvar för var och en som på grund av berusning »orsakar orolighe- ter eller fara eller gör sig skyldig till förargelseväckande beteende på allmän plats, vid offentliga sammankomster» m. m. Dessutom är enligt lokala bestäm- melser, t. ex. ordningsstadgan för Reyk- javik, »förargelseväckande beteende genom märkbar berusning» på allmän plats alltid straffbart.

Enligt en lag om behandling av be- rusade och alkoholskadade personer skall polismyndigheten, då den tagit om hand en berusad, som flera gånger förut tagits för fylleri eller som miss- tänks lida av alkoholism eller visar ten- dens till alkoholism, »efter mottaget lä- karintyg föra den anhållne till sjuk- hus». Finns det inte plats på sjukhuset, skall vederbörande beredas annan me-

! !

dicinsk vård som står till buds. I nor- mala fall, då fylleristen läggs i arrest, skall han hållas i förvar tills han blivit nykter, vilket i allmänhet innebär att en person, som tagits om hand på kväl- len eller på natten, släpps morgonen därpå. Blir den omhändertagne föremål för läkarundersökning kan han efter omständigheterna hållas kvar upp till två dygn.

Lagföringen sker vanligast genom att fylleristen i samband med frisläppandet från arresten inställs inför domare. Mål, som gäller en förstagångsfyllerist, en ung fyllerist, en mycket ringa förseelse e.dyl., kan avslutas med varning, om omständigheterna tillåter, eller t.o.m. nedläggas. — Straffet enligt nykterhets- lagen är böter mellan 100 och 2 000 is- ländska kronor.1 Enligt Reykjaviks ord- ningsstadga är högsta straffet satt till böter om 1 000 isländska kronor.

2.5. England

I fråga om straffbeläggandet av fylleri gäller här ett flertal olika lagar. Åtskil- liga, t.ex. Metropolitan Police Act 1839, stadgar straff för den som anträffas drucken på gata eller allmän plats och därvid gör sig skyldig till störande eller olämpligt uppträdande (»riotous or in- deeent behaviour»). Enligt Licensing Act 1872 straffas den som anträffas drucken på allmän landsväg, annan all— män plats eller utskänkningsställe (här bestraffas således fylleriet som sådant) och den som under sådana förhållanden gör sig skyldig till störande eller för- argelseväckande uppträdande (»riotous or disorderly behaviour»).

Licensing Act 1902 ger polisen be- fogenhet att anhålla en person, som på- träffas berusad på allmän väg eller an- nan allmän plats eller utskänkningsstäl- le och som förefaller vara ur stånd att ta vård om sig själv. —— Är polisen tvek- sam om den omhändertagne verkligen

är berusad eller om han är sjuk och i behov av skyndsam medicinsk vård, tillkallas läkare. Har vederbörande om- händertagits på natten och är han på— följande morgon alltjämt berusad, till- kallas likaså alltid läkare. Detta gäller även i fall, då den berusade bestrider att det finns skäl för omhändertagande. I regel är det polisläkaren som tillkal- las, men den omhändertagne får anlita vilken läkare han vill, om han betalar kostnaderna därför. Visar läkarunder- sökningen att den omhändertagne är sjuk eller skadad, kan det bli nödvän— digt att transportera honom till sjuk— hus. — Det förekommer vidare att unga fyllerister transporteras hem till för- äldrarna i stället för att läggas i polis- arrest.

Den omhändertagne brukar friges mot borgen så snart den omedelbara be- rusningseffekten försvunnit. Kan han inte ställa borgen för sig, kvarhålls han tills han blivit lagförd av domstol. Det- ta sker snarast möjligt, vanligen inom 24 timmar. I fall, då den omhändertag- ne får lämna polisstationen mot borgen, förelägger polisen honom en förbindel- se att inställa sig inför domaren (»mag— istrate») snarast möjligt. Lagföringen sker sedan offentligen i den tilltalades närvaro. Straffet för fylleri är enligt Metropolitan Act 1839 böter högst tio pund2 eller fängelse i högst sju dagar samt enligt Licensing Act 1872 enbart böter, högst fem pund. Domaren kan också besluta att vederbörande skall be- tala läkararvode i fall, då läkare till- kallats för undersökning. —— Domstolen kan ge fylleristen villkorlig dom. Så- dan dom kan förknippas med föreskrif- ter om intagning på någon »institution» eller om vård på klinik för alkoholister (»centre for the treatment of alcohol- ies»). Den villkorliga domen och före- 1 I isländsk krona=12 svenska ören.

* 1 pund=12 kronor 44 öre.

skrifterna kan bara ges med vederbö- randes samtycke. En domstol kan ock- så besluta att villkorligt eller ovillkor- ligt låta vederbörande gå fri från an- svar.

2.6 Schweiz

De olika kantonerna har egna straffbe- stämmelser för fylleri. I allmänhet krävs för bestraffningen av en fyllerist att vederbörande uppträder förargelseväc- kande (Basel,1 Fribourg och Valais) el- ler kränker god sed och anständighet (S:t Gallen och Ziirich) eller utsätter personer eller egendom för avsevärd fara eller äventyrar sitt liv eller sin häl— sa (S:t Gallen) eller utgör hinder eller fara i trafiken (Geneve och Vaud). På inget håll förekommer att berusningen som sådan straffbeläggs.

Polisens befogenhet att omhänderta- ga berusade personer beror i allmänhet på straffbestämmelsernas utformning. I vissa kantoner kan emellertid omhän- dertagande ske även då straffbart fyl- leri inte föreligger. Som exempel kan nämnas att berusade, som är ur stånd att själva ta sig hem, kan omhändertasi kantonen Geneve, och i kantonen S:t Gallen får polisen likaså få om hand sådana personer, som på grund av be- rusning inte kan klara sig själva, t.ex. om de »förlorat orienteringen» eller inte längre kan stå på benen.

I de flesta av de kantoner, som un- dersökts, tillkallar polisen läkare eller för den omhändertagne till sjukhus, om det erfordras medicinsk undersökning. Detta kan t.ex. vara fallet, om det inte alls går att samtala med den omhänder- tagne (S:t Gallen) eller om man miss— tänker att han berusat sig på annat än alkohol (Vaud). I Geneve blir omhän- dertagna, som lider av mycket svår al- koholism, särskilt återfallsfyllerister,

föremål för läkarundersökning och vid behov överförda till psykiatrisk klinik.

— I Vaud brukar unga fyllerister över- lämnas till föräldrarna i stället för att läggas i polisarrest. Det förekommer också här att alkoholister överlämnas till social myndighet.

Tiden för omhändertagandet varierar i de olika kantonerna. Enligt polisstraff— lagen i Basel skall den omhändertagne friges så snart faran för fortsatt störan- de uppträdande avlägsnats, i varje fall inom 24 timmar. I Fribourg tar man vid bestämmande av kvarhållningstiden i det enskilda fallet hänsyn till de åtgär- der, som skall vidtas, och möjligheter- na för en framgångsrik behandling. I allmänhet gäller i de olika kantonerna att omhändertagandet skall vara kort- varigt. Som exempel kan nämnas att i Geneve gäller en kvarhållningstid om i regel åtta till tio timmar och i Vaud högst tolv timmar. Enligt vad som gäl- ler i Vaud kan emellertid tiden utsträc- kas ända upp till fem dagar, om det er- fordras mer ingående medicinsk under- sökning.

Lagföringen av fylleriet sker i de flesta kantonerna inför polisdomstol el- ler polischef. Men också kommunal- nämnd (»Gemeinderat» i S:t Gallen och »conseil communal» i Valais) eller an- nat kommunalt organ (»municipalité» i Vaud) kan handlägga fyllerimålen. I kantonerna Fribourg, S:t Gallen och Vaud sker lagföringen i enkla fall ome- delbart i samband med omhänderta- gandet.

Straffet är i de olika kantonerna utom Vaud satt till böter eller häkte. I kan- tonen Vaud gäller endast böter som på- följd, högst 50 SFr2 eller, vid återfall inom ett år, högst 80 SFr. I övriga kan— toner är bötesmaximum, där sådant ut- satts, bestämt till 100 SFr. Längsta tiden

1 I Basel förutsätts för straffbarhet att det är fråga om försvårande omständigheter el- ler om återfall.

' 1 schweizisk franc=1 krona 19 öre.

; l

för hållande i häkte varierar från åtta dagar (Valais) till 15 dagar (Fribourg). I S:t Gallen gäller att endast böter får förekomma för minderåriga under 18 år och därvid högst 30 SFr.

I flertalet kantoner finns bestämmel- ser om åtals- eller påföljdseftergift för fylleri. Som exempel bör nämnas, att i Fribourg kan eftergift av straffet med- delas, om vederbörande tas in på ar- betshem eller arbetsanstalt eller utfäster sig att avstå från alkoholhaltiga dryc— ker och samtycker till övervakning. Förstagångsfyllerister och ungdomar under 18 år kan också få straffeftergift. Enligt vad som gäller i Valais kan åtals- eftergift meddelas i vissa fall beroende på föreliggande omständigheter, t.ex. att den berusade tas om hand av läkare och läggs in på klinik.

2.7 Västtyskland I strafflagen stadgas uttryckligen att den som uppsåtligen eller av vårdslös- het försätter sig i ett rus som utesluter tillräknelighet (»in einen die Zurecb- nungsfähigkeit ausschliessenden Bausch versetzt») straffas endast när han i det- ta tillstånd begår en handling, som kan föranleda straff. Fylleri eller berusning i och för sig bestraffas således inte. En- ligt den västtyska trafiklagstiftningen får den, som på grund av kroppsliga eller själsliga brister inte kan röra sig säkert i trafiken, inte uppträda i denna såvida inte lämpliga åtgärder vidtas för att hindra honom från att utsätta andra för fara. Bestämmelsen tillämpas bl.a. på fotgängare, som uppträder berusade i den allmänna gatutrafiken. Berusade, som väcker allmän förar- gelse eller som inte kan klara sig själva, omhändertas av polis. Straffet för bl.a. berusad fotgängare, som mot gällande bestämmelser uppträ— der i trafiken, är böter högst 150 DM1 eller häkte högst sex veckor. — Enligt

allmänna lagregler kan strafförfaran- det inställas, om gärningsmannens skuld är ringa och följderna av gär- ningen obetydliga, såvida inte ett of- fentligt intresse kräver lagföring. När det gäller ungdomar under 18 år finns regler som ger ytterligare möjligheter till åtals- eller påföljdseftergift. Vidare finns allmänna bestämmelser om an- stånd med verkställigheten av frihets- straff på villkor bl.a. att den dömde underkastar sig en avvänjningskur.

2.8 Amerikas Förenta Stater

Liksom i Schweiz gäller här olika reg- ler i de olika delstaterna. Som exempel kan nämnas att i Washington (DC) straffas den, som är drucken eller be- rusad på gata eller annan allmän plats eller som, likgiltigt var, stör annans fred. I denna delstat bestraffas alltså berusningen som sådan. I Kalifornien straffas den, som på offentlig plats på- träffas berusad i sådant tillstånd, att han är oförmögen att ansvara för sin egen eller andras säkerhet eller som på grund av sitt tillstånd stör, uppehåller eller hindrar det fria utnyttjandet av gator, gångbanor eller andra allmänna vägar.

Såväl i Washington som i Kalifornien tar polisen hand om berusade, som gör sig skyldiga till straffbart fylleri. Vid bedömningen av huruvida ett omhän- dertagande skall ske tas i Washington hänsyn till det skick, vari vederbörande befinner sig, varvid särskilt uppmärk- sammas sådana omständigheter som lukt av alkohol, oordnad klädsel, oför— måga att gå eller föra sig normalt, röd— brusig ansiktsfärg, glansiga ögon, otyd- ligt eller osammanhängande tal, oför- måga att uppfatta vad som sker i om- givningen etc. När det gäller en berusad

11 Mark=1 krona 29 öre.

person, som uppehåller sig på enskild plats, förutsätts för omhändertagandet — liksom för straffbeläggandet — att vederbörande uppträder störande eller förargelseväckande. Omhändertagande kan här komma i fråga endast om detta begärs av någon som blivit störd eller förargad.

Förefaller den omhändertagne vara i behov av omedelbar medicinsk under— sökning sker sådan såväl i Washington som i Kalifornien av läkare, som kallas till polisstationen, eller av läkare på sjukhus, dit den omhändertagne trans- porteras. För polisen i Washington har utfärdats särskilda anvisningar för så- dant fall, att polisen tar om hand en till synes berusad person, som är med- vetslös eller halvt medvetslös eller som bär på sig identitetskort, utvisande att han är diabetiker. Polisen skall i dylikt fall omedelbart föra den omhändertag- ne till sjukhus. Att fylleristen transpor- teras hem eller till sjukhus eller under- söks av läkare förekommer mera sällan. »Den vanlige fylleristen» läggs in i po- lisarrest och får sova ruset av sig. Till- synen över honom utövas då endast av polispersonal.

I Washington friges den omhänder- tagne mot borgen av tio dollar1 så snart han har nyktrat till så pass, att han kan ta vara på sig själv eller ibland dessför- innan, om annan person tar hand om honom och övertar ansvaret för honom. Väljer den omhändertagne att låta ställd borgen förverkas undgår han i allmän- het lagföring för fylleriet. Ställs ej bor- gen, kvarhålls den omhändertagne i av- vaktan på rättegång, som i allmänhet äger rum påföljande morgon. — I Ka- lifornien blir den omhändertagne i all- mänhet frigiven så snart han nyktrat till. En förstagångsfyllerist kan friges inom fyra timmar, om hans tillstånd medger detta. I andra fall får den om- händertagne avvakta lagföringen inför

domstol, som i regel sker påföljande morgon.

Straffet för fylleri är i Washington böter högst 100 dollar eller fängelse högst 90 dagar eller såväl böter som fängelse. I Kalifornien straffas fylleris- ten med fängelse högst sex månader eller böter högst 500 dollar eller med både fängelse och böter.

I Washington gäller att domstol i frå- ga om kroniska alkoholmissbrukare som alternativ till straff kan förordna om öppen eller sluten vård. Den som frivilligt åtar sig att deltaga i ett pro- gram för att övervinna sitt alkoholmiss- bruk kan få villkorlig dom, om han lo- var att inte upprepa förseelsen. Ung- domar under 18 år överlämnas i lindri- gare fall till föräldrarna utan att någon rättslig åtgärd vidtas. Ungdomar i den- na ålder kan också föras till särskilt mottagningshem, varifrån de sedan kan överlämnas till uppfostringsanstalt. _ I Kalifornien förs inte målet inför do- maren om grund för åtal saknas eller om det gäller enkelt fylleri och vidare åtgärder bedöms onödiga. Domaren kan i förekommande fall se till, att veder- börande tas in på sjukhus eller under- kastas psykiatrisk behandling. Vidare brukar förstagångsfyllerister och perso— ner under 30 år efter omständigheterna frias från påföljd.

2.9. Sovjetunionen

Den som uppträder ovärdigt i berusat tillstånd utsätts för fördömande från ar- betarnas sida i kamratdomstolar och vid allmänna sammankomster med kol- lektiven i företag och institutioner. Uppträdande på gator eller andra all— männa platser i berusat tillstånd, som kränker den mänskliga värdigheten och allmänna seder, är straffbelagt. Fylleri i samband med brott betraktas som en

1 1 dollar=5 kronor 17 öre.

försvårande omständighet. Straffet för fylleri på allmän plats är böter, tre —— tio rubel.1 När det gäller en person un- der 16 år tas böterna ut av föräldrarna eller av annan ställföreträdare för den dömde.

I Sovjetunionen tillämpas den ord- ningen, att arbetskamrater och närstå- ende i första hand ges möjlighet att övertala vederbörande att bättra sig. Först om denna övertalningsmetod misslyckas, kan det bli tal om stränga- re åtgärder.

Polismyndigheterna driver särskilda »avrusningsanstalter» till vilka man för personer som påträffats på allmän plats i kraftigt berusat tillstånd. De tillses där av medicinsk personal och uppsynings- män. »Företagsledningen och de samhäl- leliga organisationerna på respektive arbetsplats» informeras om intagning- en. Anstalterna består av mottagnings- rum, desinfektionsrum, rum med sängar där de intagna placeras för att sova ru- set av sig samt rum för anstalternas me- dicinska personal och administration. De omhändertagna skrivs ut först se- dan de nyktrat till fullständigt och svå- rare bakrussymptom upphört. De får själva betala kostnaden för vistelsen på anstalten.

2.10 Tjeckoslovakien Berusning i och för sig är inte straff- bar men om »någon genom nyttjande av alkohol försätter sig i ett tillstånd som väcker allmän förargelse» gör han sig skyldig till en förseelse. I första hand försöker man möta fylleriet med behandling genom vederbörande natio— nalkommitté, statliga organ eller sam- hälleliga organisationer. Om denna be- handling inte leder till att medborga- ren bättrar sig, beivras förseelsen av nationalkommittén. Nationalkommittén kan då tillgripa antingen varning eller offentlig tillrättavisning eller bötes-

straff. Böterna kan sättas upp till 300 Kcs.2

I Tjeckoslovakien finns särskilda »in- tagningsstationer» för fyllerister, dit po- lisen för fylleristerna. De berusade kvar- hålls på stationerna 10—24 timmar för att nyktra till under tillsyn av läkare och sjuksköterskor. Man försöker ock- så övertyga återfallsfyllerister om nöd- vändigheten av att genomgå en kortva- rig vårdkur. De intagna får själva stå för kostnaderna för transport till och logi på stationerna.

3. Vård och behandling av alkoholmiss- brukare

I det följande skall i korthet redogöras för nykterhets- och barnavården i olika länder och hur denna vård griper in vid fylleri.

3.1 Danmark

Alkoholistvården är helt baserad på frivillighet. Några nykterhetsnämnder existerar inte. Tvångsingripande mot en person enbart därför att han miss- brukar alkohol är sålunda inte tillåtet. 1961 års Iov om offentlig försorg med- ger visserligen teoretiskt tvångsåtgärder mot missbrukare. Men det räcker då inte med att vederbörande är alkoholist utan han måste också vara beroende av so- cialhjälp (»subsistenslös») eller i vissa fall av privat ekonomisk hjälp. Om så är fallet kan socialnämnd efter hänvän- delse t.ex. från polisen besluta att ve- derbörande skall undergå en polikli- nisk antialkoholkur. Följer han sedan inte kuren, kan socialnämnden efter till- styrkan av tjänsteläkare tvångsvis ta in honom på avvänjningshem. Dessa reg- ler har emellertid hittills kommit till mycket ringa användning.

11 rubel=5 kronor 73 öre.

2 100 Kes (tjeckiska kronor)=73 kronor 5 öre.

Om socialnämndernas insatser inom nykterhetsvården således kan sägas vara obetydliga, bedriver däremot po- lisen en omfattande hjälpverksamhet på detta område. Av mycket stor praktisk betydelse är den verksamhet till förmån för alkoholskadade, som utövas av kö- penhamnspolisens förut omtalade »so- ciale Hjaelpetjeneste». Till denna över- för polisen bl.a. sådana personer, som regelbundet omhändertas för fylleri och som kan antas leva helt eller delvis på socialhjälp. Hjaelpetjenesten söker förmå vederbörande att frivilligt under- kasta sig en antabuskur. Samtycker denne därtill, blir han först föremål för läkarundersökning och antabusdosering på »kommunehospitalets» ambulato- rium för alkoholskadade. Finner läka- ren honom vara i behov av någon tids sluten vård, kan sådan beredas honom på ambulatoriets behandlingsinstitution »Overförstergården». Men räcker det enligt läkarens bedömning med öppen vård, skickar läkaren ett meddelande till hjaelpetjenesten om lämplig antabus- dosering. Patienten får sedan dagligen besöka hjaelpetjenesten för att få sin antabusdos. Besöken antecknas i ett kar- totek. Uteblir patienten, uppsöks han av hjaelpetjenestens spaningspatrull. Hjael- petjenesten försöker också hjälpa ho- nom med arbete, bostad, behandling för andra sjukdomar etc. Några tvångsme- del mot tredskande har hjaelpetjenesten inte. Den kan emellertid påkalla ingri- pande av socialnämnd enligt »forsorgs- loven» och åter aktualisera frågan om lagföring för fylleri, om vederbörande inte följer kuren.

Några institutioner, som direkt mot- svarar köpenhamnspolisens hjaelpetje- neste, finns inte i landsorten. Men i vis- sa större städer samarbetar polisen med lokala ambulatorier för alkoholskadade i syfte att få till stånd poliklinisk be- handling av alkoholiserade fyllerister.

Ett 20-tal sådana ambulatorier finns på olika håll i landet.

Det kan tilläggas att offentlig tjänste- man som i sin tjänst får vetskap om för— hållanden, som kan antas föranleda åt— gärder enligt »berne- og ungdomsfor- sorgsloven», är skyldig att anmäla detta till barnavårdsnämnden.

3.2 Finland

Socialnämnderna sköter de arbets— uppgifter, som hos oss vilar på nykter— hets- och barnavårdsnämnderna. En särskild lag om vården av dem som missbrukar berusningsmedel är här till- lämplig. Socialnämnd kan sålunda till- gripa vissa vårdåtgärder mot personer över 18 år, som för ett onyktert liv eller på annat sätt upprepade gånger miss- brukar alkohol eller andra berusnings- medel. I lagen uppställs vissa ytterliga- re förutsättningar för att ingripande skall få ske, t.ex. att personen i fråga under de senast förflutna tolv måna- derna vid tre eller flera tillfällen tagits för fylleri eller förorsakar »uppenbar störning eller förargelse i sin bostad el- ler annorstädes». Vårdåtgärder kan så- ledes i allmänhet tillgripas endast mot mer avancerade missbrukare. Undan- tag har emellertid gjorts för personer mellan 18 och 25 år. Ingripande mot en sådan person kan ske, om han under de senast förflutna sex månaderna någon gång påträffats berusad vid offentligt tillfälle eller på offentlig plats eller i närheten av sådan plats eller använder berusningsmedel till uppenbar skada för sig själv eller annan. De vårdåtgärder, som avses i lagen, är »rådgivning och handledning», »uppsikt» eller vård på »vårdanstalt eller annan inrättning». Är det fråga om en person under 18 år, är lagen om barnskydd tillämplig. Enligt denna lag skall socialnämnden vidtaga »skyddsåtgärder» mot under- åriga som påträffats berusade. De olika

?

skyddsåtgärder som kan ifrågakomma, är att ärendet behandlas som social- hjälpsfall, eller att den underårige eller hans föräldrar tilldelas varning, eller att nämnden med föräldrarnas samtycke tillsvidare »övertar den underårige i sin vård», eller att föreskrifter meddelas om att den underårige skall erhålla lämplig sysselsättning eller intas i »an- stalt, som stöder eller kompletterar hemuppfostran», eller bli föremål för annan lämplig åtgärd, eller också att »skyddsövervakare» förordnas. Om des- sa olika åtgärder befinns vara otillräck- liga eller resultatlösa, skall social- nämnden söka träffa överenskommelse med den underåriges föräldrar om att han skall överlämnas i nämndens vård för uppfostran utom hemmet. Han blir då placerad i annat enskilt hem eller i barnhem.

Vårdåtgärder enligt de nu nämnda la- garna aktualiseras genom att polisen en— ligt däri givna bestämmelser ofördröj- ligen skall underrätta socialnämnden, så snart polisen omhändertagit någon för fylleri.

3.3 Norge Domstol eller nykterhetsnämnd kan besluta om tvångsintagning på kuran- stalt av alkoholister. Om tvångsintagning efter beslut av domstol stadgas i »Imgjengerloven» att, om den som döms till fängelse enligt samma lag, stadigvarande missbrukar rusdrycker, kan rätten i domen bemyn— diga åklagaren att sätta den dömde i tvångsarbetshus eller i kuranstalt. Om särskilda omständigheter talar därför kan åklagarmyndigheten sedan vänta med att fatta beslut om tvångsintag— ning; så får t.ex. ske om den dömde skriftligen förbinder sig att avhålla sig från bruk av rusdrycker eller anmäler sig till inträde i en nykterhetsförening. Nykterhetsnämnds befogenhet att för-

anstalta om tvångsintagning på kuran- stalt av alkoholister regleras i en »Iov om edrueskapsvern och edrueskaps- nemnder». I praxis tillämpas emellertid dessa regler endast i mycket begränsad omfattning. Enligt nämnda lag kan nyk- terhetsnämnd också besluta om en rad andra åtgärder mot alkoholmissbruka- re, och polisen skall alltid underrätta nykterhetsnämnd om gjorda omhänder- taganden av fyllerister. Nämndernas faktiska medel och möjligheter på detta område är emellertid begränsade.

Det kan tilläggas, att polisen i viss utsträckning har egna »socialkontor», där speciellt lämpade och intresserade polismän i samarbete med nykterhets- nämnderna bedriver hjälparbete bland personer med alkoholproblem, närmast efter mönster från »Anonyma alkoho- lister».

Från norskt håll har slutligen upp- lysts, att polisen också underrättar barnavårdsnämnd, om den omhänder- tagne fylleristen är underårig, och att underrättelsen kan ge denna nämnd an- ledning att följa upp fallet.

3.4 Island

I lagen om behandling av berusade och alkoholskadade personer föreskrivs bl. a. att på statens sinnessjukhus skall inrättas platser för undersökning och kortvarig sjukhusbehandling samt an- ordnas läkarmottagning för poliklinisk behandling av alkoholmissbrukare. I anslutning till sinnessjukhuset skall uppföras en särskild anstalt för behand- ling av sådana alkoholmissbrukare, som inte kan få lämplig behandling på an- nat sätt, t.ex. sådana som lider av alko- holpsykoser. Vidare kan kommun eller annan sammanslutning efter särskilt tillstånd bygga och driva klinik eller anstalt för behandling och vård av al- koholskadade.

Som tidigare nämnts griper denna

sjukhus— eller klinikbehandling in vid fylleri på så sätt, att polisen »efter mot- taget läkarintyg» till sjukhuset överför alla omhändertagna, som anhållits fle- ra gånger förut för fylleri eller som misstänks lida av alkoholism. Den be— handling, som därefter sätts in, är rela- tivt kortvarig (högst två dygn). Ytter- ligare sjukhus— eller klinikbehandling eller poliklinisk efterbehandling kan sedan äga rum på frivillig väg. Intag- ning på alkoholistanstalt kan ske på egen ansökan av patienten eller efter omyndigförklaring på grund av alkoho- lism eller också enligt domstols dom.

Förenämnda lag innehåller också en bestämmelse om att polisen skall under- rätta nykterhetskonsulent eller nykter- hetsnämnd, när den omhändertagit en person, som på kort tid anhållits två eller flera gånger för fylleri. Nykter- hetsnämnd skall föra kortregister över dylika fall.

Enligt den isländska barna- och ung- domsvårdslagen är polis och domare skyldiga att ofördröjligen underrätta barnavårdsnämnd, då brott begåtts av barn under 16 är.

3.5 England

I England förekommer ingen annan social uppföljning av fyllerifall än den som kan åstadkommas inom ramen för en villkorlig dom.

3.6 Schweiz

I kantonen Basel blir alkoholister i första hand föremål för vård på råd- givningshyrå (»Beratungsstelle»). Ger vården inte resultat kan tvångsintag- ning på vårdanstalt under vissa förut- sättningar komma i fråga. Beslut härom fattas av »Gesamtregierungsrat». När det gäller underåriga alkoholister till- lämpas en bestämmelse i den schweiz- iska strafflagen, vari stadgas att, om en underårigs tillstånd kräver särskild

behandling på grund av att han t.ex. är hemfallen åt alkoholmissbruk, det ålig- ger behörigt samhällsorgan att föran- stalta om erforderlig vård.

I kantonen Fribourg bereds alkohol- missbrukare erforderlig social och me- dicinsk vård av ett organ, benämnt »le service medico—social antialeooli— que». Företrädare för detta organ kan inleda en undersökning redan under den tid, som alkoholmissbrukaren är omhändertagen hos polisen för fylleri. I allvarligare fall kan polischef under vissa förutsättningar besluta om tvångs- intagning av alkoholist på arbetshem eller arbetskoloni. Anstånd med intag— ningen kan medges, om vederbörande förbinder sig att avstå från bruk av al— kohol och underkastar sig övervakning.

I kantonen Genéve kan polisdomstol eller förmyndarkammare (»Chambre des tutelles») besluta, att en alkoholist skall undergå en avgiftningskur på al- koholklinik (»centre antialcoolique») eller sjukhus eller att han skall intas på alkoholistanstalt. Anstånd med intag- ningen kan medges på vissa villkor. När polisen tagit om hand en svårt alkoho- liserad person för fylleri, kan en social- assistent omedelbart inleda en under- sökning och sedan lämna förmyndar- kammaren eller domstolen rapport där- över. Den omhändertagne blir i sådant fall också föremål för läkarundersök- ning och, om han lider av mycket all- varlig kronisk alkoholism, omgående överförd till psykiatrisk klinik.

I kantonen S:t Gallen hänvisas alko- holmissbrukare till särskilda sociala by- råer (»Fiirsorgestellen»). Dessa byråer kan meddela alkoholmissbrukare var- ning eller förmå dem att genomgå en avvänjningskur. Som ytterligare utvä- gar tillgrips vid behov rusdrycksförbud, intagning på vårdanstalt eller omyndig- förklaring. Polisen underrättar förmyn- derskaps- och soeialvårdsförvaltningar-

% |

na, om fylleristen fortsätter med sitt missbruk.

Enligt den i kantonen Valais tilläm- pade ordningen blir alkoholmissbruka- re i första hand föremål för olika hjälp- åtgärder från samhällets sida; man hjäl- per honom t.ex. med arbete eller med medicinsk behandling, om sådan er- fordras. I sista hand kan förekomma tvångsintagning på alkoholistanstalt el- ler arbetskoloni. Anstånd med intag- ning kan medges, om vederbörande t.ex. i stället låter lägga in sig på medi- cinsk klinik för behandling.

I kantonen Vaud ankommer det främst på särskilda antialkoholbyråer (»offi- ces antialcooliques») att vidtaga erfor- derliga nykterhetsvårdande åtgärder gentemot missbrukare. En sådan byrå kan exempelvis förordna om medicinsk poliklinisk behandling och intagning på särskild anstalt. Byrån kan också ordna med bistånd från en nykterhets— organisation.

I kantonen Ziirich bedriver särskilda »Alkoholfiirsorgestellen» verksamhet av rådgivande art bland alkoholmiss- brukare. Vederbörande kan t.ex. upp- manas att gå in i en »Blå-Korsförening». Personer, som är hemfallna åt alkohol- missbruk, kan också förklaras omyndi- ga. Polisen underrättar alkoholbyråer, förmynderskapsmyndigheter och bar- navårdsnämnder om gjorda omhänder- taganden.

3.7 Västtyskland Domstol kan förordna om intagning på alkoholist— eller uppfostringsanstalt av alkoholmissbrukare, som i berusat tillstånd har begått brott eller som ådömts straff på grund av berusning.

3.8 Amerikas Förenta Stater

I Kalifornien kan domstol, som dömer i fyllerimål, besluta att en tilltalad som uppenbarligen är mycket sjuk skall överföras till sjukhus eller underkastas

psykiatrisk observation och behand- ling. Bortsett härifrån har den vanliga behandlingen av kroniska alkoholister, som omhändertagits för fylleri, länge endast bestått i att domstolen ådömt kortvariga frihetsstraff. Någon behand- ling för alkoholmissbruket har inte lämnats vare sig under fängelsetiden el- ler därefter. Efter frigivningen från fängelset har alkoholisten i regel ome- delbart återfallit i sitt missbruk, om- händertagits av polisen och på nytt dömts till kortvarigt fängelsestraff. Systemet har starkt kritiserats och av kritikerna getts den talande benämning- en svängdörrsbehandling (»revolving door treatment»). På senare tid har emellertid vissa reformer skett. Så t.ex. har polisen på sina håll inrättat särskil— da s.k. policefarms, där alkoholister får avtjäna sina straff i stället för i fängel- se och där de deltar i ett »rehabilite- ringsprogram». En del av dessa police- farms har alkoholkliniker, där alkoho- listerna får medicinsk och psykiatrisk behandling. Det har också i vissa lands- ändar inrättats fristående alkoholklini- ker eller inackorderingshem för alkoho- lister.

I Washington (DC) har inrättats en rehabiliteringsklinik för behandling av kroniska alkoholister. Alkoholister, som lagförs för fylleri, kan — som tidigare nämnts _ i en del fall få villkorlig dom, om de förbinder sig att delta i ett »rehabiliteringsprogram». Behandling- en börjar med att vederbörande får till- bringa några dagar i fängelse för att komma över det akuta skedet av berus— ningen. Den som döms till frihetsstraff för fylleri undergår detta i en tvångs— arbetsanstalt (»workhouse») och kan under strafftiden frivilligt deltaga i be- handlingsprogram, som anordnas av so- cialarbetare och AA-organisationer. Han kan efter frigivningen få hjälp av olika organisationer, om han så önskar.

Enligt en av Ryska Federativa Re- publikens Högsta Sovjet den 12 april 1967 antagen lag kan alkoholister efter beslut av folkdomstol sändas till särskil- da anstalter för att under ett till två år genomgå tvångsbehandling samtidigt som de skall utföra »för samhället nyt- tigt arbete».

3.10 Tjeckoslovakien

Alkoholister får avverka en obliga- torisk långvarig behandling (7—12 må- nader) vid en anstalt som inhysts i 1700-talspalatset i Lojovice utanför Prag. Intagningen sker på grund av domstolsutslag eller beslut från de kom- munala myndigheterna (nationalutskot- tet på hemorten). Både de patienter som genomgår en frivillig behandling och de som tagits in för obligatorisk behandling åtnjuter nationalförsäkring- ens förmåner. Det innebär att familjen får sjukpenning under alkoholistens sjukhusvistelse. Denna kompensation kan utgöra upp till 90 procent av famil- jeförsörjarens lön.

Pionjär i fråga om den frivilliga alko- holistbehandlingen är Apollinaire—klini- ken i Prag tillhörande universitetssjuk— husets psykiatriska avdelning. Under de första tolv åren har kliniken vår- dat cirka 2 000 personer, av vilka 1 800 slutfört kuren. När den ettåriga observa- tionsperioden efter utskrivningen upp- hör får kliniken rapporter om patien— tens tillstånd från hans familjeläkare, hustru och arbetsplats.

4. Vissa reformförslag i fråga om behandlingen av fyllerister

I Danmark har en inom justitiemi— nisteriet tillsatt kommitté i juli 1964 avgett ett betänkande, vari föreslagits, att i Köpenhamn inrättas en särskild

sjukhusavdelning. Denna skall från po- lisarresterna ta emot fyllerister, som är medvetslösa eller nästan medvetslösa eller som kan misstänkas lida av kroppslig eller själslig sjukdom eller som har ådragit sig ej obetydliga ska- dor. Sjukhusavdelningen föreslås få fem sängplatser och ha jour dygnet runt. Man förordar vidare att det inrättas en för Köpenhamn gemensam fylleriarrest (»faellesdetention»), om den kan för- läggas i omedelbar närhet till den före- slagna särskilda Sjukhusavdelningen. Denna gemensamma arrest föreslås ha 50 liggplatser.

I Finland har regeringen i proposition till 1967 års riksdag (nr 175) föreslagit att fylleriet såsom sådant skall avkrimi- naliseras. Fylleristraffet anses varken ha betydelse ur individualpreventiv el- ler allmänpreventiv synpunkt. Verkstäl— ligheten av fylleriböter anses också fort- gående åsamka staten stora kostnader utan nämnvärd nytta (av 744 personer, som den 1 november 1964 avtjänade för- vandlingsstraff för böter, utgjordes 85 procent av personer, som dömts för fyl- leri). Förslaget innebär att fylleripara- grafen upphävs. Dock är den förfallen till bötesansvar som stör nöjestillställ- ning genom att på ett förargelseväckan— de sätt uppträda berusad eller som på annat sätt väcker förargelse. Enligt en särskild bestämmelse skall tjänsteman, som anträffas drucken i tjänsteutövning, kunna dömas till böter eller skiljas från utövning av tjänst eller, då omständig— heterna är försvårande, dömas till av— sättning.

I Norge har »straffelovrådet» i ett i april 1964 avgivet betänkande föreslagit vissa ändringar i de straffrättsliga reg- lerna om fylleriförseelser och alkohol- missbruk. Straffelovrådet är enigt om att straff är föga ägnat som medel att motverka alkoholism men menar att straff för fylleri i en del fall kan ha en

självständig betydelse i specialpreven- tiv riktning. Rådet lägger dessutom vikt vid detta straffs generalpreventiva ef- fekt. Man finner det betänkligt att bort- se från den betydelse som kriminali- seringen av det offentliga fylleriet kan ha som ett led i gällande moralkodex. Rådet föreslår därför inte avkriminali- sering på detta område, utan förordar en del ändringar i nuvarande bestäm- melser för att inskränka bruket av straff så mycket som möjligt i de fall, då ef— fekten härav kan antas vara liten. Man framlägger ett förslag till lag om »straf— feretfslige reaksjoner mot drukken- skaps/orseelser og alkoholmissbruk». Enligt lagförslaget skall straff för fyl- leri inte ådömas den som tas in i arbets- hus. Är vederbörande tidigare ådömd straff, som inte verkställts, skall också detta bortfalla. Likaså skall ådömt straff bortfalla, om den dömde frivilligt läg- ger in sig på kuranstalt under minst fyra månader. Personer som en ensta- ka gång eller med förhållandevis långa mellanrum tas om hand för fylleri bör även i fortsättningen få åtalseftergift med varning. Den som uppträder up- penbart berusad på allmän plats men därvid varken stör allmän fred och ord- ning eller samfärdsel eller är till olä- genhet för andra, skall inte kunna ådö- mas fängelse utan bara böter. I mera graverande fall och vid upprepat fylle- ri skall alltjämt kunna dömas till fängel- se i högst tre månader. Den som böt- fälls skall alltid få rimligt betalnings- anstånd; nuvarande möjlighet till ome- delbar verkställighet av det subsidiära straffet skall alltså försvinna. Vissa maximigränser för subsidiärstraffets längd uppställs (10—18 dagar). Poli- sens skyldighet att underrätta nykter- hetsnämnderna begränsas något i syfte att ge nämnderna ökade möjligheter att effektivt behandla de fall som är i be- hov av vård. Polisen skall således först

underrätta nykterhetsnämnden när en person för andra gången inom en tolv— månadersperiod omhändertas för fylle— ri; är vederbörande under 21 år skall dock anmälan ske redan när han första gången tas om hand. När polisen finner skäl därtill, kan den underrätta nykter- hetsnämnden även i andra fall av fyl- leri. Person, som omhändertas för fylle- ri, skall av polisen hållas i förvar tills han blivit nykter. Vid behov kan förva- ringen ske på medicinsk observations- avdelning i stället för i polisarrest. _— Domstol föreslås vidare kunna besluta att en person, som inom loppet av de tolv sistförflutna månaderna två eller flera gånger omhändertagits för fylleri, får hållas i förvar av nykterhetsnämn- den i högst en vecka på sådan observa- tionsavdelning. Detsamma gäller om den gripne eljest missbrukar alkohol. Befo- genheten att besluta om tvångsintagning på kuranstalt av alkoholmissbrukare skall i fortsättningen endast tillkomma nykterhetsnämnd. Behandlingen av al- koholmissbrukare inom nykterhetsvår- dens ram skall alltid vara det primära, varför domstol enligt förslaget inte skall kunna ådöma någon tvångsarbete, om han lägges in på kuranstalt. Bestäm- melserna i den nya lagstiftningen skall gälla inte bara personer som är berusa- de av alkohol utan också personer som är berusade av annat medel.

I England har nyligen lagts fram en proposition om reformering av straff- och processrätten. Enligt propositionen skall fylleri inte längre straffas med fängelse. De påföljder, som skall kunna komma i fråga, är böter eller omhän- dertagande på alkoholistanstalt. Refor— men avses dock inte genomföras förrän inrikesministern blivit övertygad om att lämpliga behandlingsmöjligheter finns för fyllerister i tillräcklig ut- sträckning.

FEMTE KAPITLET

Det polska systemet

Såsom i annat sammanhang nämnts er- bjuder förhållandena i Polen ett allde- les speciellt intresse för utredningen. Där har man nämligen på förevarande område en betydligt mera avancerad lagstiftning än den i Sverige. Man har för att ta hand om och vårda akut be— rusade personer inrättat s.k. tillnykt- ringsstationer, som är ett slags enklare sjukvårdskliniker för behandling av detta klientel. Utredningen har på ort och ställe kunnat studera dessa statio- ner. En redogörelse för deras organisa- tion och arbetssätt lämnas i det följan- de. För att rätt förstå bakgrunden till denna klinikverksamhet skall dock först i korta drag redogöras för alko- hollagstiftningen och nykterhetsförhål- landena i Polen.

1. Antialkoholism-lagen i Polen

Alkohollagstiftningen i Polen innefat- tas väsentligen i en enda lag, lagen den 19 december 1959 mot alkohol- missbruk (antialkoholism-lagen).Lagen innehåller bestämmelser om såväl för- säljning av alkoholdrycker, upplysning i alkoholfrågan, vård av alkoholmiss- brukare och inrättande av tillnykt- ringskliniker som omhändertagande av fyllerister samt straff för vissa fall av berusning och rattfylleri.

1.1. Utminutering och utskänkning Lagen har till syfte att mera effektivt bekämpa alkoholmissbruket, vilket — såsom det framhålls i lagen _ har en

skadlig verkan på befolkningens hälsa, arbete, familjeliv och välfärd samt för- orsakar en ökning av brottsligheten.

Enligt lagens försäljningsbestämmel— ser är det bl. a. förbjudet att sälja och servera alkoholhaltiga drycker till per- soner, som visar tecken på alkoholpå- verkan. Drycker med mer än 4,5 pro- cent (volymprocent) alkohol — d.v.s. sådana som är starkare än vårt svenska mellanöl —- får inte säljas eller serve- ras till eller förtäras av personer under 18 år. Det är vidare förbjudet att sälja, servera eller förtära sådana drycker på arbetsplatser, marketenterier, sportan- läggningar, badplatser, folkparker o.dyl. — För försäljning — såväl utminutering som utskänkning — av drycker med mera än 4,5 procent alkohol krävs stat- lig licens; öl kan däremot säljas utan sådant tillstånd. Särskilda åtgärder vidtas för att antalet försäljningsstäl— len inte skall bli alltför stort. Utminu- tering sker —— utom i särskilda mono- polaffärer — i livsmedelsbutiker av kolonialvarutyp. Försäljningsställen får inte förekomma i närheten av trafik- anläggningar, undervisningsanstalter, sjukvårdsinrättningar och idrottsplat— ser.

Det lokala folkrådet (»kommunen») har befogenhet att förbjuda försäljning och servering av drycker med mera än 18 procent alkohol på lördagar, sön-— och helgdagar, avlöningsdagar och marknadsdagar. Försäljning förekom-A mer i allmänhet ej heller på sådana da- gar. Befogenheten sträcker sig dock inte

så långt att den avser servering även på restauranterna.

Det förtjänar här påpekas, att alko- holhalt och kvantitet alltid skall finnas uttryckligen angiven på flaskor, som innehåller alkoholhaltiga drycker.

1.2 Upplysning och undervisning Särskilda åtgärder skall enligt lagen vidtas för upplysning och undervisning avseende kampen mot alkoholmissbru- ket. Detta arbete står under ledning av den nationella sociala kommittén mot alkoholmissbruk. Vidare har man loka- la antialkoholkommittéer i varje stad för denna informationsverksamhet. Kommittéerna lämnar dels individuell rådgivning med hjälp av bl.a. läkare och psykologer, dels kollektiv informa- tion genom föreläsningar, filmer, broschyrer o.s.v. Målsättningen för in- formationsarbetet är inte helnykterhet utan nykterhet i betydelsen frihet från missbruk och en återhållen förbruk- ning. Endast för ungdomar under 18 år inskärper man helnykterhet. De är som nyss nämnts förbjudna att förtära star- kare drycker.

l.3 Behandling av alkoholmissbrukare

Av skatterna på alkoholhaltiga dryc- ker skall minst tio procent användas för att bekämpa alkoholmissbruket.

l lagavsnittet om vården av alkohol- skadade stadgas bl.a. att vanemässiga missbrukare, vilka genom sitt uppträ- dande orsakar upplösning av familje- livet, förleder ungdomen, utgör ett hot mot omgivningen eller stör den allmän- na ordningen, skall underkastas tvångs- mässig behandling. Detta kan ske i öp- pen eller sluten vård. Den öppna vår- den beslutas av lokala socialläkarkom- missioner (ungefär motsvarande våra nykterhetsnämnder med sju-åtta med- lemmar, av vilka en är läkare och en jurist) och äger rum vid alkoholpolikli-

niker. Det finns f.n. 383 polikliniker, som i betydande utsträckning också be- reder frivillig vård. Man har vidare bör- jat med inackorderingshem (»nattsana- torier») för alkoholmissbrukare. Den slutna vården lämnas vid särskilda alko- holsjukhus eller vid speciella avdel- ningar på psykiatriska sjukhus. Beslut om sådan vård fattas, på förslag av so- cialläkarkommissionen, av distrikts- domstolen; vårdtiden får inte överskri- da två år men rör sig vanligen om ett år.

1.4 Tillnyktringsstationer Folkrådet i städer med mer än 100 000 invånare är skyldigt att inrätta och dri- va särskilda tillnyktringsstationer (izba wytrzezwien). Länets folkråd (»läns— styrelsen») kan besluta att denna skyl— dighet skall gälla också för andra stä- der. Person, som i alkoholberusat till- stånd ställt till med uppträde (»skan- dal») på allmän plats eller på arbets— plats, skall föras till en tillnyktringssta- tion. Detsamma gäller den som på pri- vat område, t.ex. i en lägenhet, uppträ- der störande i berusat tillstånd. Man tar också hand om berusade för vilka det föreligger fara för liv eller hälsa, t.ex. i trafiksammanhang. Omhändertagandet görs i regel av milisen (d.v.s. polisen). Vem som helst, t.ex. en läkare, kan dock göra sådant omhändertagande. På sta- tionen skall den omhändertagne hållas kvar till dess han åter blivit nykter, dock inte längre än 24 timmar. Alkoholhaltiga drycker, som den omhändertagne för med sig, skall förklaras förverkade.

1.5 Ansvarsbestämmelser

När det gäller antialkoholism-lagens ansvarsbestämmelser är att märka att alkoholberusning vid tidpunkten för ett brotts begående betraktas som en för- svårande omständighet. —— Var och en

som förleder någon under 18 år att dric- ka, förser den underårige med alkohol- haltiga drycker, underlättar hans kon- sumtion eller uppmuntrar honom till sådan konsumtion, straffas med fängel- se eller häkte (i högst tre år). Olovlig försäljning straffas med fängelse (i högst två år) eller böter om högst 10 000 zlotys.1 — Den som i ett tillstånd av al- koholberusning stör den allmänna ord- ningen eller ställer till med uppträde (»skandal») på allmän plats eller ar- betsplats straffas med häkte (i högst tre månader) eller med böter om högst 4 500 zlotys. Fylleriet såsom sådant straffas däremot inte.

Lagen innehåller vidare stränga be- stämmelser om straff för rattfylleri och fylleri vid förande av fartyg och flyg- plan. Även onykterhet vid förande av andra färdmedel än motorfordon — t.ex. hästskjuts — bestraffas. Körkortet dras också in.

Blodprov får tas så snart misstanke 11 zloty=22 svenska öre; 10000 zlotys motsvarar ungefär fem genomsnittliga må- nadslöner.

föreligger att ett brott begåtts av en onykter person.

2. Nykerhetsförhållandena i Polen

2.1 Alkoholkonsumtionen

Polen är i fråga om konsumtion och missbruk av alkohol ganska jämförbart med vårt land. Alkoholförbrukningens storlek och fördelning framgår av la- be115:1.

Tabellen upptar inte förtäringen av hemgjort vin, vilken enligt gjorda be- räkningar uppgår till cirka 30—40 pro- cent av det vin som säljs i butikerna.

Till jämförelse kan nämnas att alko- holkonsumtionen i Sverige år 1964 ut- gjorde 4,3 liter alkohol (100 procent) per invånare. Härav konsumerades 61 pro- cent i form av spritdrycker —— mot i Polen 67 procent. Av vin respektive starköl och öl förtärdes i Sverige 4,2 respektive 32,4 volymliter per invånare.

Alkoholkonsumtionen i Polen ökade stadigt fram till 1957. Den har sedan stabiliserats på nuvarande jämförelse- vis höga nivå. En viss omfördelning har

Tabell 5: 1. Alkoholförbrukningen i Polen per invånare

Samman- Spritdrycker i liter (100 %) Vin 01 År lagt liter

alkohol Renat Annan S 'a (100 %) brännvin sprit ' Volymliter 1938 1,5 —— —- 1,30 0,1 4,4 1949 2,5 — —— 1,90 0,6 10,6 1950 2,7 2,18 0,13 2,31 0,9 13,9 1951 2,8 2,07 0,17 2,24 1,2 15,0 1952 2,7 1,95 0,21 2,16 1,5 16,4 1953 2,8 1,90 0,20 2,10 1,7 19,0 1954 3,1 1,89 0,35 2,24 2,2 19,6 1955 3,1 1,90 0,39 2,29 2,5 18,9 1956 3,2 1,98 0,35 2,33 2,9 18,7 1957 3,8 2,41 0,42 2,83 3,6 20,1 1958 3,6 2,19 0,35 2.54 4,0 21,3 1959 3,7 2,17 0,35 2,52 4,8 22,6 1960 3,5 2,18 0,24 2,42 4,5 22,8 1961 3,6 2,19 0,22 2,41 5,1 23,5 1962 3,6 2,14 0,27 2,41 4,9 21,7 1963 3,7 2,20 0,30 2,50 4,7 23,6 1964 3,6 2,10 0,30 2,40 4,9 23,8

dock skett, så att vodka och andra sprit— drycker gått tillbaka, medan konsum- tionen av vin och öl ökat. En liknande förskjutning har ägt rum i Sverige.

Vad beträffar konsumtionen av sprit kan nämnas att man i Polen —— i mot- sats till vad fallet är i Sverige —- säljer 95-procentig renad sprit (vodka) för förtäring. Denna vodka säljs bara i de särskilda monopolaffärerna. Den kon- sumeras i mer eller mindre utspätt skick. En del alkoholiserade personer, som vill ha så stark sprit som möjligt, förtär den ganska litet utspädd. Eljest köps den mest av familjer till högtid— liga tillfällen, helger o.dyl. Det är en tradition att blanda den med körsbärs- saft, ägg eller öl. Att bjuda på denna dryck anses vittna om värdfolkets kun- nande och gästfrihet. Den starka vod- kan uppges 1960 ha utgjort cirka en femtedel av hela vodkaförsäljningen.

I Polen är det vanligt att dricka myc- ket vodka på en gång i rent berusnings- syfte; i gengäld dricker man inte så ofta. I genomsnitt uppgår denna kon- sumtion vad gäller män, både i städer- na och på landsbygden, enligt gjorda un- dersökningar till cirka 24 cl åt gången.

Den största vodkakonsumtionen noteras bland åldersgrupperna 18—20 år på landsbygden och 21—24 år i städerna.

Av vinkonsumtionen faller 85 procent på billiga inhemska viner. Liksom sprit- drycker konsumeras vinet i betydande mängder vid enstaka tillfällen, men det förekommer dock mera sällan att vinet orsakar onykterhet. Den genomsnittliga engångsförtäringen är hos män cirka 35 cl, d.v.s. en halvbutelj. En undersök- ning har visat att konsumenterna av de största vodkakvantiteterna också svarar för de största vinmängderna.

Omkring 15 procent av all alkohol förtärs som öl.

I fråga om alkoholförbrukningen kan hänvisas till nedanstående tabell (5: 2).

2.2. Omhändertagandet: för fylleri

Nykteristernas andel av befolkningen, sju procent, torde vara mindre än i vårt land. Storförbrukarna, fem procent av befolkningen, beräknas ensamma svara för omkring halva alkoholförbrukning— en. Inga större skillnader i fråga om alkoholvanor förekommer mellan stads- och lantbefolkningen.

Antalet anhållanden för fylleri ut-

Tabell 5: 2. Alkoholförbrukningens struktur i Polen

Befolkning Årskonsumtion :

Grupper _ _ Per person i liter Samman- _

Miljoner Procent alkohol 100 % lagt miljo- ” personer ner liter al- ;

Män Kvinnor Samtliga koh01100 % ;

Sammanlagt 31,0 100 7,0 1,0 3,9 120 Z

1. Barn 0—15 år 10,8 35 — —— — —— ? Nykterister i ålder över 15 år (därav 9/10 kvin- nor) 2,2 7 -— — — — _

2. Måttligt drickande 16,6 53 6,3 1,0 3,6 60 :

3. Personer som ofta ' förtär stora spritmäng- : der (därav 9/10 män) 1,4 knappt 5 -— —— 43.0 60 å

Därav alkoholister 0,3—0,4 drygt 1 — — ca 108 —— '

gjorde år 1963 cirka 214 000. Blott om- kring en procent av de anhållna var un- der 18 år (mot över tre procent i Sve- rige). Samma år bestraffades 121000 personer för att de under ruset stört ordningen eller ställt till med uppträ- de. Drygt hälften av dem som tas för fylleri blir alltså dömda.

Det kan som jämförelse nämnas att det i Sverige 1963 omhändertogs 102 000 personer för fylleri. Eftersom Polens befolkning är omkring fyra gånger så stor som vårt lands, skulle den polska fyllerifrekvensen ligga vid ungefär hälf- ten av den svenska. Möjligen medför de polska bestämmelserna att ingripanden endast sker vid svårare fall av fylleri. Det svenska ungdomsfylleriet är san- nolikt allvarligare än det polska.

3. Verksamheten med tillnyktrings- stationer

Som framgår av den förut lämnade redogörelsen är alla städer med över 100000 invånare skyldiga att anordna tillnyktringsstationer. Även mindre stä- der kan åläggas inrätta sådana statio— ner. Som framgår av nedanstående ta- bell 5:3 finns det f.n. 22 stationer i lika många städer. Tre städer med över 100000 invånare, nämligen Radom (142000 inv.), Walbrzych (124000

inv.) och Kielce (101000 inv.) saknar ännu tillnyktringsstation.

Det anses tillräckligt med en enda till- nyktringsstation även i de största stä- derna. (I Warszawa plancrar man dock enligt uppgift att inrätta en andra sta- tion.) Det kan under sådana förhållan- den bli ganska långa transporter av fyl- leristerna. Trafikförhållandena möjlig- gör dock att milisens bilar snabbt kan transportera fylleristerna till stationen. Ett smidigt samarbete mellan milisen och stationerna anses också ha bidragit till att antalet stationer kunnat begrän- sas så som skett.

I stationerna finns sammanlagt 831 sängplatser. I de fyra största städerna _Warszawa, Lodz, Krakow och Wroc— law — överstiger platsantalet 40; anta- let anställda varierar där mellan 34 och 97. I övriga städer med mera än 100 000 invånare finns det 30—40 platser och 11—29 personer anställda.

Verksamheten med tillnyktringssta- tioner påbörjades 1956, då stationen i Warszawa tillkom. Stationerna drivs av respektive stads styrelser under tillsyn

av inrikesministeriet. Kontrollen av hälsovården vid stationerna utövas av läkarpersonal.

Stationerna är i huvudsak att betrak- ta som enklare sjukvårdskliniker. Deras uppgifter är att ta om hand fylleristerna

Tabell 5: 3. Städer med tillnyktringsstationer

Stadens namn Antal invå— Stadens namn Antal invå- nare nare Bialystok ...................... 136 400 Lublin .................... . . . . 201 000 Bielsko-Biala .................. 82 000 Lodz .......................... 739 600 Bydgoszcz ...................... 252 700 Poznan ........................ 434 200 Bytom ........................ 191 700 Ruda Slaska .................. 140 200 Charzow ...................... 153 500 Sosnowiec . . . ................... 138 500 Czestochowa .................... 174 100 Szczecin ...................... 307 700 Gdansk ........................ 316 700 Torun ........................ 112 700 Gdynia ........................ 162 900 Tychy ........................ 62 400 Gliwice ........................ 163 500 Warszawa ...................... 1 241 000 Katowice ...................... 285 200 Wroclaw ...................... 469 000 Krakow ........................ 512 900 Zabrze ........................ 200 000

% f l l i l i

tills de blivit nyktra, att ge dem lämp- lig hygienisk och sanitär vård, att bere- da dem första hjälp i medicinskt träng- ande fall, att upplysa dem om missbru— kets verkningar samt att påverka vane- missbrukare att genomgå behandling.

3.1. Personalstyrkan

I verksamheten kan särskiljas tre mo- ment: förvaltning, sjukvård och betjä- ning. Sjukvården är självfallet den vik- tigaste avdelningen. Antalet anställda bestäms av stadens styrelse under med- verkan av inrikesministeriet och skall stå i viss proportion till antalet säng- platser på stationen. I princip skall fin- nas minst 13 anställda, nämligen en chef (kan vara läkare), en bokförare, en kassör, tre läkare (vilka delvis kan ersättas av »fältskärer», d.v.s. funktio- närer med lägre medicinsk utbildning),

tre sjukvårdare, tre personer med för- varings- och bevakningssysslor och en städerska. En av läkarna svarar för sjukvården vid stationen. Chef, som in- te är läkare, får ej befatta sig med eller söka inverka på sjukvårdspersonalens arbete.

Om stationen har mer än 40 sängplat- ser, hålls den öppen dygnet runt. Detta gäller stationerna i Warszawa, Lodz, Krakow och Wroclaw. Personalstyrkan vid sådana stationer framgår i princip av tabell 5: 4.

Stationer med lägre platsantal har öppet bara på kvällar och nätter. Natt— jouren på samtliga stationer börjar på kvällen och fortgår till följande mor- gon (varierande klockslag). I varje jour- skift skall ingå läkare, personal som tar hand om kläder och värdesaker, sjukvårdare samt städerska. Minst en

Tabell 5:4. Personalantal vid tillnyktringsstationer, öppna dygnet runt

Slag av personal Antal Anmärkning

Förvaltningspersonal

Stationsföreståndare 1 Skiftföreståndare 4 Värdeförvaringspersonal 4 Chefsbokhållare 1 Bokhållare (kassör) 1 Registrator 1—2 Beroende på antalet klienter

Sjukvårdspersonal Sjukmottagningsföre-

ståndare 1 Läkare (fältskär) 3—4 Sjukvårdare 4— Från 4 och uppåt beroen- de på antalet klienter Salspersonal (ordnings- 4 Stationer som tar emot kvinnor

personal) har dessutom 4 sjukvårdarinnor

anställda, som tjänstgör både som salspersonal och sjuk- vårdarinnor.

Betjäningspersonal

Ekonomihantverkare 1 Tvätterska-strykerska 2 På stationer som har tvättstuga Eldare 2 Bud 1 Härtill kommer städ-

ningspersonal

läkare måste alltid finnas på stationen.

Som exempel kan nämnas att vid sta— tionen i Wroclaw, som har 60 sängplat- ser, personalen i varje jourskift består av sju personer, nämligen två läkare, en fältskär och fyra andra befattnings- havare. På dagen arbetar bara två-tre personer på stationen.

Vid tillfällen, då arbetshördan är sär- skilt stor, inkallas extra personal så- som läkare och personal från sjukhus samt medicine studerande.

Man använder sig inte av frivillig ar- betskraft vid stationerna utan bara av personal med normala avlöningsvillkor.

Läkarpersonalen utgörs i huvudsak av specialister inom psykiatri. De har gått igenom en särskild kurs på två-tre månader. Ett mindre antal läkare är heltidsanställda vid tillnyktringsstatio- nerna. I övrigt är det yngre läkare, som tar jour vid stationerna för att förbättra sina inkomster, finansiera fortsatta stu- dier o.s.v. Personalomsättningen bland läkarna är ganska stor. Många slutar ef- ter ett är, beroende bl. a. på att tjänst- göringen anses betungande. Övrig per- sonal stannar i regel längre. Det kan tilläggas, att tillgången på läkare i P0- len är god.

Kvinnlig personal finns på stationer- na bl.a. för att ta hand om kvinnliga fyllerister samt för tvättning och städ- ning. I övrigt har kvinnor inte ansetts lämpliga för det tunga fysiska arbete det här gäller. De riskerar också att ut- sättas för förolämpningar och fysiskt våld.

3.2. Förläggning och utrustning

En tillnyktringsstation förläggs i all- mänhet så att den ej inverkar störande på grannskapet. Stationen inrättas se- parat, således ej i anslutning till någon annan institution såsom sjukvårdsin- rättning eller milisstation. Det sist— nämnda anses för övrigt direkt olämp-

ligt, eftersom man av psykologiska skäl vill undvika all anknytning till milisen.

Tillnyktringsstationerna är försedda med ett stort antal utrymmen. Bl.a. finns väntrum med stolar, bänkar o.dyl., avklädningsrum, utrymmen för förva- ring av pengar och värdeföremål, gar- derob för förvaring av kläder, under- söknings- och behandlingsrum, labora- torium för blodprov, tvätt- och dusch- rum, sovrum — särskilda för män, kvinnor och ungdom — isoleringsrum för sjuka samt ekonomilokaler.

Sovrummen har ett varierande antal sängar. I de nyare stationerna är säng- antalet per rum mindre än i de äldre. I exempelvis Warszawa — där man har 116 platser, varav f.n. endast 75 utnytt- jas — är sängantalet per rum fyra. I Lodz med 86 platser är sängantalet sju. I Wroclaw med 60 platser har man fyra —- sex sängar i varje rum. Rum för kvinnor och för ungdom har i regel färre sängplatser. Rummen är ljusa och enkla utan andra möbler än snygga och ordentligt utrustade sängar. Man har belysning, ventilation, signalklocka, högtalare, titthål i dörrar och ibland toalett. I en del fall finns toalett endast i anslutning till rummen. I vissa rum är sängarna försedda med tvångsbälten (säkerhetsselar) för våldsamma och bråkiga fyllerister.

3.3 Intagning på tillnyktringsstation Vad gäller omhändertagandet av fyl- leristerna kan nämnas att transporten i regel sker med milisens radiobilar — dessa kan ta ett par fyllerister åt gång- en -— men också taxi, läkarbil och pri- vatbil kommer i fråga. Den som i berusat tillstånd begått nå- gon grövre kriminell handling, t. ex. stöld, förs alltid direkt till milisstation. I undantagsfall har det inträffat att per- son, som efter införandet på tillnykt- ringsstation vid kontroll visat sig ha be-

,:

gått grövre brott, sedermera förts över till milisstation.

Till milisstationen förs naturligtvis också fyllerister om det inte finns nå- gon tillnyktringsstation på platsen, vil- ket är fallet på landsbygden och i mind- re städer. Tillnyktringsstationerna upp- ges dock täcka in större delen av fylle- riet i landet. Beträffande milisstationer- na kan nämnas att de är utrustade med enkla, primitiva celler, vanligtvis av- sedda för två-tre personer. Behandling- en på milisstationerna torde inte nämn- värt skilja sig från vad som sker på po- lisstationerna i Sverige. Man släpper dock inte ut fylleristerna mitt i natten. Att så inte sker anses ha betydelse ur brottsförebyggande synpunkt.

Även i de fall då tillnyktringsstatio- nen är fullbelagd tas fylleristerna till närmaste milisstation. Det händer dock inte ofta att man behöver tillgripa den- na möjlighet. Tillnyktringsstationen är sålunda sällan fullbelagd vid veckoslu- ten eftersom försäljning av alkohol- drycker då ej förekommer. Däremot kan överbeläggning förekomma vid de allmänna festdagarna, framför allt po- pulära namnsdagar — såsom Jan — då det är vanligt att fira dagen med vodka.

Uppenbart sjuka fyllerister forslas di- rekt till sjukhus. Om så anses lämpligt, kan den berusade också föras direkt till sitt hem.

Då en fyllerist omhändertagits på till- nyktringsstationen, upphör milisens be- fattning med honom. För att undvika sammanblandning av milisens och sta- tionens funktioner sker i en del fall själva överlämnandet av fylleristen utan- för stationens byggnad. Man anser det mindre lämpligt att milisen släpps in i byggnaden. Personalen på stationen går i stället ut och hämtar in vederbörande.

Sedan fylleristen förts in på tillnykt- ringsstationen, prövas först om han verkligen är berusad och om han stört

ordningen. Berusad anses den vara, vil- kens psykiska funktioner är klart stör- da på grund av alkoholförtäring. Läka- re prövar detta. Huruvida den berusade stört ordningen avgörs på grundval av milismannens rapport. Stationschefen bestämmer sedan hur det skall förfaras med den omhändertagne. Är han beru- sad utan att ha stört ordningen får han stanna kvar på stationen utan att någon påföljd i form av straff sedermera ak- tualiseras. Någon möjlighet att få kvar- hållningsbeslutet omprövat finns ej. Det händer inte sällan, att den som tagits för fylleri inte själv anser sig vara be- rusad. Har den berusade stört ordning- en eller åstadkommit förargelse eller gjort sig skyldig till våldsamt motstånd, missfirmelse av milisman o. dyl. bestraf- fas han efter vistelsen på stationen i re- gel med böter. Har han begått sådan för- seelse men bedöms han ej vara berusad, får han genast lämna stationen för att sedan undergå straff för förseelsen. Han får givetvis lämna stationen också i det fall att han varken ansetts berusad eller varit ordningsstörande. Enligt statistik för 1964 har cirka fyra procent av dem som förts till tillnyktringsstationerna omedelbart fått lämna dessa. Läkarens bedömning sammanfaller således vanli— gen med milismannens. I de fall då lä- karen konstaterar svårare sjukdomstill- stånd, t.ex. sockersjuka eller epilepsi, förs den berusade över till sjukhus. Så sker också alltid med den som berusat sig på denaturerad sprit o. dyl.

3.4 Behandlingen Vad gäller behandlingen i övrigt på en tillnyktringsstation kan följande an- föras. . Efter det att fylleristen förts in i vänt- rummet och det bestämts att han skall stanna på stationen får han uppsöka av- klädningsrummet. Där kläds han av och iförs en kappa. Hans kläder, värdeföre-

mål och andra personliga tillhörigheter tas om hand och deponeras; kvitto här- över upprättas. Härefter underkastas han en allmän läkarundersökning var- vid blodprov tas. Läkaren bestämmer vidare vilka hygieniska åtgärder som behöver vidtas såsom rengöring, bad och duschning. Det övervägs också om man skall ge några läkemedel i det aku- ta berusningsskedet. Man iakttar viss återhållsamhet härmed på grund av ris- ken för komplikationer. I stor utsträck- ning ges dock lugnande medel.

Härefter får patienten ta på sig skjor- ta eller pyjamas. Han läggs till sängs för att sova ruset av sig. Man ser sedan till fylleristen regelbundet för att förhindra att komplikationer tillstöter, att den be- rusade söker begå självmord, misshand- lar sina kamrater o.s.v. I regel sover pa- tienterna lugnt. Som förut påpekats för- varas män, kvinnor och ungdomar åt- skilda från varandra.

Det förekommer naturligtvis inte så sällan att man får att göra med bråkiga och våldsamma fyllerister. Skulle flera sådana komma in på stationen på en gång, måste milisen ibland vänta med överlämnandet. Sedan bråkstaken väl har övertagits av stationen, brukar man däremot inte tillkalla milis för upprätt- hållande av ordningen. Det anses vik- tigt, att stationens karaktär av medi- cinsk anstalt strängt iakttas. Principen att inte blanda in milisen i verksamhe- ten vid stationen underlättar kontakten med patienterna. Bland personalen vid stationen finns för övrigt handfasta män, som kan ta hand om patienterna. Dessutom kan man spänna fast de allra våldsammaste fylleristerna med tvångs- bälten. Skulle en fyllerist likväl miss- handla läkare eller annan personal, har han att vänta straff härför.

Ett annat problem med fylleristerna är att de på grund av alkoholförgift- ningen ofta förorenar i sängar o.dyl.

Det blir då ibland nödvändigt att byta sänglinne. Det anses därför lämpligt att ha toaletter i eller i omedelbar anslut- ning till sjuksalarna. De är försedda med halvhöga dörrar så att man kan ob- servera patienterna, när de vistas där. Dörrarna till sjuksalarna hålls olåsta. För att hindra att patienterna lämnar stationen, är ytterporten låst. Patienter— nas kläder är också inlåsta. Patienterna kan under sin vistelse få betjäning av olika slag. De får tillfälle att snygga upp sig, borsta skor, ta bort fläckar på kläder, tvätta och stryka sina kläder o.s.v. På vissa stationer kan de t.o.m. få tvättning och strykning utför- da genom stationens försorg. De har också möjlighet att få varma drycker. På dagen kan mat erhållas från perso- nalköket. Rökning är inte tillåten. Be- sök hos de intagna får vanligen ej ske. Under vistelsen på stationen kan pa- tienterna, sedan de sovit ruset av sig — i den mån tiden så medger _— bli före- mål för profylaktisk behandling i form av upplysning i alkoholfrågor. Indivi- duellt kan det ske i form av samtal, vil- ket anses kunna ge gott resultat, när det inte är fråga om psykopater. Samta- let måste vara vänligt. Man frågar om orsaken till berusningen, hur ofta ve- derbörande dricker, om hälsa, familj, yrke och andra sociala faktorer. Man försöker förklara för patienten, varför han kom till stationen och påpekar vil- ka följderna kan bli om han blir vane- missbrukare. Om familjen eller han själv har svårigheter, ger man honom goda råd och försöker hjälpa honom på lämp- ligt sätt. Vid slutet av samtalet säger man åt honom att han kan vända sig till stadens antialkoholkommitté eller nå- gon antialkoholorganisation (»nykter- hetsklubb»). Är det fråga om någon, som inte inser att han är berusad, kan man ta upp hans prat på band och foto- grafera honom. Senare spelas bandet

upp och fotona visas. De som har barn får broschyrer om alkoholens inflytan- de på familjelivet. Allmänprofylaktiska åtgärder kan vara föreläsningar för he- la grupper, förevisning av filmer och diskussioner. Sådana medhinns dock mera sällan.

3.5 Utskrivning från tillnyktringsstation

Om patienten ådragit sig kroppsskada, som behandlats på stationen, sker en sär- skild läkarundersökningi samband med utskrivningen.

Patienten hålls kvar på stationen tills han blivit nykter, dock minst åtta tim- mar. Vanligast är att patienten förs in på stationen timmarna före klockan 24 och släpps ut klockan sju-åtta på mor- gonen. Det hör till undantagen att nå- gon släpps ut mitt i natten. Vistelsetiden rör sig i allmänhet om åtta-tio timmar. Den kan vid behov sträckas ut till 24 timmar. Skulle längre vårdtid visa sig nödvändig, förs patienten över till sjuk- hus.

Vid tillnyktringsstationerna tar man också emot rattfyllerister. På dem tar man blodprov. De är i allmänhet inte så berusade att de behöver tas om hand på tillnyktringsstation. Efter blodprovet förs de till milisstationen.

3.6 Eftervård

Bland de uppgifter, som åvilar en till- nyktringsstation, ingår att söka över- tala vanemissbrukare till fortsatt be- handling. Eftervården är antingen fri- villig eller tvångsmässig. I en del fall hänvisas patienten till stadens antialko- holkommitté för rådgivning. När det gäller att på frivillig väg förmå den om- händertagne att gå igenom antabuskur e1.dyl., skickas patienten till en alkohol- poliklinik. Om han inte följer kuren el- ler den inte hjälper, kan man tvinga honom att besöka socialläkarkommissio-

nen, som beslutar vad man skall göra med honom.

3.7. Omhändertagandets rättsverkningar

Vid återfallsfylleri inom kortare tid — två fyllerier inom två månader — är anmälan till socialläkarkommissionen obligatorisk; 25—30 procent av de fall som behandlas av dessa kommissioner har anmälts av tillnyktringsstationerna. På tillnyktringsstationen förs karto— tek, där alla som intagits registreras. Registret och däri samlade rapporter tjänar också andra syften. Om milisen gör en utredning om brott, kan man få upplysningar ur registren om den misstänkte. Förteckningar över de på tillnyktringsstationen intagna sänds re- gelbundet till milisen. Sådana förteck- ningar skickas också till socialläkar- kommissionen. .

När det gäller återfallsfyllerister, lämnas underrättelse till arbetsgivaren. Så sker t.ex. beträffande fyllerister, som har »farliga» yrken. Det anses viktigt att sådana yrkesutövare, bl. a. chauffö- rer, inte släpps ut för tidigt från statio- nen. En underrättelse till arbetsgivaren medför inte avsked. Tvärtom skall ar- betsgivare och alla samhällsorganisatio- ner, fackföreningar, partiet o.s.v. göra allt för att förbättra vederbörandes si- tuation t.ex. genom upplysning, råd och hjälp. Syftet är naturligtvis ytterst att om möjligt säkerställa hans insats i ar.- betslivet. .

Hos fylleristerna beslagtagna alkohol- drycker redovisas sedermera till veder- börande myndighet i och för förverkan- de.

Frågan om fylleristens innehav av körkort tas ej upp vid tillnyktringssta- tionen i annat fall än då han kört bil vid det tillfälle då han greps. Milisen tar då hand om körkortet i avvaktan på beslut om dess indragning.

Någon avstängning i spritförsäljnings-

butiker föranleds ej av intagning på tillnyktringsstationen. En sådan åtgärd är över huvud tekniskt omöjlig vid ett så fritt försäljningssystem som det pols- ka. Det enda man kan göra är att, om många berusade brukar samlas på vissa gator och platser, stänga den försälj— ningsbutik som ligger där. Härom be— slutar inrikesministeriet.

3.8 Vårdkostnader

Av det tidigare anförda framgår att någon bestraffning av fylleriet såsom sådant inte förekommer. Tillnyktrings— stationernas uppgift är att vårda, inte att straffa. Däremot måste stationernas patienter betala för omhändertagandet, nämligen för vistelsen på stationen 180 zloty, samt i övrigt i förekommande fall: för transport 35 zloty, för ned- smutsning av sång 50 zloty, för förore- ning av rum eller fordon 30 zloty och för viss betjäning 30 zloty. I medeltal torde utgiften för patienten röra sig om cirka 240 zloty eller drygt 50 kronor. Denna utgift är rätt kännbar med tanke på att den vanliga industriarbetarlönen lär vara omkring 2 000 zloty i månaden. Vederbörande skall i regel betala avgif- terna innan han lämnar stationen. Gör han det inte frivilligt, kan stationen ta pengar ur det som deponerats. Man kan också »panta» värdeföremål o.dyl. som han har haft på sig. Dessa formaliteter måste ske i närvaro av den omhänder- tagne, då han friges. Saker, som tagits i pant, måste lämnas tillbaka när han betalar. Om han inte betalat inom sju dagar efter frigivningen, kan stationen inleda exekutiva åtgärder mot honom. Arbetar han, kan stationen vända sig di— rekt till arbetsgivaren och be denne att ta pengarna ur lönen. Har han inget ar- bete, måste stationen vända sig till ve- derbörande exekutiva myndighet.

Alla tillnyktringsstationerna har egen

budget. De är i princip självbärande och måste således söka skapa medel till driften. Vid behov tillskjuter kommu- nen resterande medel. Sammanlagt går de 22 stationerna med vinst, under 1964 med tillsammans fem miljoner zloty, el- ler drygt en miljon kronor.

3.9 Sammanfattning Sammanfattningsvis kan framhållas att tillnyktringsstationerna anses vara ett viktigt led i kampen mot alkohol- missbruket. Inte minst från läkarhåll är man positivt inställd. Stationernas roll är noggrant bestämd. De utgör en ganska ny institution med motsvarighe- ter i ytterst få länder. Stationerna har helt andra möjligheter än milisen att ta hand om och vårda personer i akuta berusningstillstånd. Dessutom anses stationerna och deras verksamhet in— verka brottsförebyggande genom att de förhindrar förbrytelser som eljest skulle ha begåtts i onyktert eller bakrusigt till- stånd. Stationerna har att i olika avse- enden »göra i ordning» fylleristen, in- nan han går ut igen i samhället för att där göra sin insats. De anses vara den bästa formen för att få kontakt med alkoholmissbrukaren och få inflytande på förloppet av hans sjukdom. Huru- vida stationerna kan ha inverkat på fyl- leriets omfattning är dock inte möjligt att bedöma på grundval av det tillgäng- liga materialet. Att märka är dock att, som framgår av tidigare redovisad sta- tistik, fyllerifrekvensen i Polen är rela- tivt sett bara hälften så stor som den svenska. Någon allvarligare kritik mot tillnykt— ringsstationerna tycks inte ha förekom- mit. Det har dock försports kritiska rös- ter mot att alltför litet pengar ställts till stationernas förfogande trots att staten tar in omkring 900 miljoner zloty per år i skatt på spriten.

. , t . ! t r

1 . Fylleriomhändertaganden

Det är naturligtvis av intresse att veta om det i dagens Sverige »är lätt eller svårt» att bli tagen för fylleri. Något generellt svar på den frågan kan helt säkert inte lämnas. För den som dagli- gen har att passera de centrala delarna av Stockholms-city och på nära håll kan iakttaga förhållandena på en sådan plats som t.ex. Stortorget i Gamla stan ligger det närmast till hands att svara, att det fordras ganska mycket för att polisen skall ingripa mot fyllerister. Men frågar man fylleristen själv blir svaret måhända ett annat. En patient på en av våra statliga vårdanstalter be- rättade för utredningen att i hans hem- stad — en norrländsk kuststad —— han togs för fylleri praktiskt taget så snart polisen fick syn på honom; en gång hade han — enligt vad han vidare upp- gav -— t.o.m. blivit tagen för fylleri bara några minuter efter det han släppts ut från polisarresten, där han vistats un- der natten för att sova ruset av sig.

1.1 Polisens möjligheter att omhändertaga fylleristerärbegränsade Givet är att där det inte finns någon polis, det heller inte kan bli fråga om något omhändertagande av fyllerister. Polisen kan självfallet inte vara allestä- des närvarande. Polisens uppgifter är många och mångskiftande. Uppgiften att ta hand om fyllerister är bara en uppgift bland många, låt vara att den är betydelsefull men den kan inte be- traktas som den viktigaste. Det kan där-

SJÄTTE KAPITLET

Polisen och fylleriet1

för hända, att även om polis finns på platsen situationen kan vara sådan att han i första hand måste ingripa mot andra och allvarligare störningar av ordningen än sådana som en fyllerist kan ge upphov till.

Sedan är det naturligtvis så att även om polisen faktiskt har möjlighet att in— gripa mot en berusad, ingripandet ej nödvändigtvis behöver få formen av ett omhändertagande. Är yttringarna av be rusningen inte alltför påfallande, räcker det stundom med en uppmaning till den berusade att bege sig hem; det kan hän- da att polisen helt enkelt sätter honom i en taxi. Åtlyds uppmaningen, sker na- turligtvis ej något omhändertagande, ej heller någon rapportering.

1.2 Allmänna förutsättningar för ett omhänder- tagande

Är däremot fråga om mera påtagliga fall av berusning, får ingripandet for- men av ett omhändertagande. Rent all- mänt kan man väl säga, att omhänder- tagande sker då någon är så full att han inte kan ta vård om sig eller han — utan att vara direkt redlöst berusad -— stör den allmänna ordningen. Berusade som anträffas sovande, t.ex. på en park- soffa eller i en portgång, brukar i all— mänhet tas om hand. Vidare personer, som i sitt berusade tillstånd utsätter sig för faror i trafiken; en ej ovanlig situa- 1 Framställningen på s. 151—160 bygger på en av utredningen under våren 1964 gjord enkätundersökning bland ett 60—tal polis- myndigheter i riket.

störtar sig ut i den livligt trafikerade körbanan. Svårare blir bedömningen, då berusningsgraden såsom sådan ej framträder så starkt. I dessa fall är det den berusades allmänna uppträdande som blir avgörande för om ingripandet skall leda till ett omhändertagande. Upp- träder han skränigt eller ofredar han mötande, är han aggressiv och vill framkalla slagsmål eller åstadkommer han allmän förargelse, då torde polisen i allmänhet ta honom om hand. Även så- dana faktorer som tidpunkten på dyg- net, platsen och väderleken blir emel- lanåt av betydelse för bedömningen.

I det alldeles övervägande antalet fall är det naturligtvis berusningen av alko- holdrycker (sprit, vin och öl), som för- anleder polisens ingripande. Berus- ningsmedlet kan emellertid också vara annat, t.ex. thinner, dunder (hembränt, finkel), teknisk sprit, hårvatten eller skokräm. På senare år har det blivit alltmera vanligt att berusningen för- orsakas av narkotika. Huruvida berus- ningen framkallats av alkohol eller an- nat medel är ofta mycket svårt att av- göra i samband med omhändertagandet.

1.3 Fylleristen förs inte alltid till polisstation

Att en berusad person blivit omhän- dertagen, medför inte alltid att han förs till närmaste polisstation. Är han min- derårig, händer ibland att han i stället transporteras hem. Detta synes ske sär— skilt i de fall, då hemmet ligger på nära håll, och då man känner till att hemför- hållandena är goda. Med minderårig av— ses härvidlag barn under 15—18 år. Även då det gäller gamla personer — vanligen mycket gamla — följs på en del håll samma mönster. Man forslar hem dem, om man vet att det i hemmet finns någon som kan ta hand om dem. I viss utsträckning förekommer att be-

rusade kvinnor, exempelvis gravida

tionsbild är fylleristen, som handlöst kvinnor eller vårdnadshavare, transpor- teras hem. I Malmö brukar ibland fulla sjömän forslas i väg till sitt fartyg; så är fallet, då det uppdagas att fartyget snart skall lämna hamnen. Det har ock- så på vissa håll hänt — låt vara undan- tagsvis — att hemtransport skett i de fall då polisarresten redan varit över— belagd.

Då en fyllerist överförs till bostaden, sker detta antingen direkt eller via po- lisstationen eller arrestavdelningen, varifrån de anhöriga kontaktas.

Rent allmänt kan alltså göras gällan- de, att polisen är mycket återhållsam med att föra fylleristen till hans bostad i stället för till polisarresten. Så sker väl endast, då ett sådant handlande med hänsyn till för polismannen kända för- hållanden bedöms som försvarligt.

I fråga om rapportering av de fall, då vederbörande inte transporteras till po— lisstation utan till bostaden, är praxis skiftande. Det förekommer att rappor- tering inte äger rum i dessa fall.

1.4 Sjuka eller skadade fyllerister

Speciella problem erbjuder de fylle- rister, som företer kroppsskador eller tecken på sjukdom. Stundom kan det vara svårt att avgöra, om det rör sig om en fyllerist eller om en person, som är sjuk. Misstänker polisen att fråga är om en skadad eller sjuk människa, är det givet att polisen för honom till sjukhus eller på annat sätt ser till att han kom— mer under vård av läkare i stället för att transportera honom till polisstatio- nen. Det kan gälla epileptiker, diabeti- ker eller personer med hjärtbesvär. Be- träffande dem, som blivit på något sätt skadade, torde i allmänhet gälla att ska- dorna skall vara allvarliga eller svår- bedömbara eller i vart fall ej obetyd- liga för att polisen skall transportera den skadade till sjukhus eller läkare. Uppger någon att han är sjuk och stöds

påståendet av andra omständigheter, torde polisen se till, att vederbörande blir undersökt av läkare. Det förekom- mer vidare att man till sjukhus eller läkare för personer som kan antas ha berusat sig på narkotika, thinner eller T-sprit. Samma är fallet om personen är så redlöst berusad att han är medvets- lös eller så kraftigt berusad att han be- höver magpumpas oavsett vilket berus- ningsmedel det kan vara fråga om.

Även om det stundtals inträffat att personer kommit att föras till polisar- resten, ehuru läget motiverat transport till sjukhus eller läkare —— och även om i en del av dessa fall det blivit en olyck- lig utgång —— kvarstår dock intrycket, att polismännen med den stora erfaren- het de flesta av dem besitter beträffan- de det klientel det här gäller går till väga med klokhet och gott omdöme i de fall, då minsta tveksamhet råder om hälso- tillståndet hos den omhändertagne. Ett par polischefer har formulerat hand- lingsmönstret så att »det är bättre att anlita läkare och sjukhus en gång för mycket än en gång för litet».

Från polishåll har emellertid gjorts gällande, att man på sjukhusen på grund av klientelets särskilda beskaffen- het stundom har litet intresse för dessa personer.

På de flesta orter är det till lasaretten polisen brukar föra de personer, varom här är tal. Det är alltså i mindre ut- sträckning, som man vänder sig till en- skilda läkare (vanligen tjänsteläkare eller jourhavande läkare). På några håll brukar man anmoda läkare att infinna sig på polisstationen för att där under- söka den som tagits om hand.

2. I ntagningen på polisstation

2.1 Kontakt med anhöriga

Det kan knappast sägas vara regel att sedan den berusade förts in på polis-

stationen polisen tar kontakt med hans anhöriga. Fylleristen skäms vanligen för sitt tillstånd, och det är därför na— turligt att han inte vill, att det inträffa- de skall komma till familjens känne- dom. På vissa håll underrättas de anhö— riga blott om den omhändertagne ut- tryckligen begär det och hans begäran förefaller allvarligt menad. Vissa polis- myndigheter tar kontakt med familjen, om förvaringen på polisstationen äger rum under arbetstid. Vad nu sagts gäl— ler vuxna, manliga fyllerister. Då det däremot gäller underåriga, är det prak- tiskt taget regel att föräldrarna under— rättas. Så sker bl. a. i Stockholm, Göte- borg, Malmö och Norrköping. Även då det gäller personer, som är mycket gamla liksom kvinnor som är gravida eller har hemmavarande barn, tas i stör— re utsträckning än eljest kontakt med anhöriga.

2.2 Prövning av omhändertagandet Då en fyllerist omhändertagits och förts in på polisstationen sker en be- dömning, om omhändertagandet verk- ligen framstår såsom motiverat. Denna bedömning företas på de flesta håll av jourhavande polisbefäl; finns sådant befäl inte till hands, avgörs frågan av någon vakthavande poliskonstapel eller äldste i tjänst varande polisman. l svår- bedömda fall underställs frågan stun— dom polischefen. Liksom det redan vid själva omhän- dertagandet sker en bedömning huru- vida den berusade behöver föras till sjukhus eller läkare, äger helt naturligt en liknande prövning rum även sedan han förts in på polisstationen. Pröv- ningen är väl i allmänhet mycket sum- marisk. I de allra flesta fall torde gans- ka snart kunna konstateras att det är fråga om en vanlig fyllerist # ett fall utan komplikationer. Men framträder tecken, som avviker från dem som är

normala vid fylleri, eller påträffas me- dicinflaskor i fickorna hos den omhän- dertagne eller visar det sig att den om- händertagne är skadad — omständighe- ter som inte framkommit redan på ga- tan — är det på flertalet håll praxis att man på polisstationen söker bilda sig en uppfattning om, huruvida den om- händertagne behöver läkarvård eller inte. Detta sker t.ex. genom samtal med honom eller genom iakttagelser av hans beteende. Endast undantagsvis förekom- mer att polisen vid denna bedömning tar kontakt med läkare. Sedan den om- händertagne förts in på polisstationen, är det ju möjligt att låta fallet bedömas av flera personer; i allmänhet finns det på polisstationen kollegor till den po— lisman, som verkställt omhändertagan- det, samt befäl. I tveksamma fall är det naturligt att befälet konsulteras.

Situationen kan naturligtvis starkt förändras från tillfället för omhänder- tagandet till den senare tidpunkt, från vilken den omhändertagne vistas på po- lisstationen. Han kan plötsligt bli våld- sam eller allmäntillståndet kan försäm- ras. över huvud taget kan allehanda av- vikelser framträda, han får t.ex. myc- ket hög puls eller onormal ansiktsfärg, pupillerna reagerar kanske ej för ljus, han luktar »farligt» berusningsmedel eller luktar trots berusningen inte nå- gon sprit alls. I dessa lägen bedöms den omhändertagne vanligen vara i behov av läkarvård och han överförs då i all- mänhet till sjukhus —— så i de största städerna — eller till läkare eller också tillkallas läkare.

I de allra flesta fall är situationen na- turligtvis sådan att den omhändertagne får stanna kvar på polisstationen. In- nan han sätts in i själva arresten, sker regelmässigt avvisitering. Stundom tor- de avvisitering ske redan vid omhän-

dertagandet t.ex. om den berusade bär på sig föremål, som kan användas som tillhygge eller med vilket han kan ska- da sig. Även vid avvisitering på polis- stationen är det just sådana föremål, varmed han kan skada sig, vilka tas ifrån honom. De föremål det här gäller är hängslen, livrem, slips o.dyl. Själv- fallet tar man också ifrån honom sprit- drycker, som han bär på sig, liksom pengar och andra värdesaker. Man no- terar vad som tas i förvar och förvarar föremålen i särskilda utrymmen, stun- dom bakom lås.

Avvisitering verkställs av vaktperso- nalen på polisstationen under överinse- ende av befäl. På sina håll brukar avvi- siteringen ombesörjas av två polismän. Kvinna, som blivit omhändertagen, av- visiteras av kvinnlig personal.

2.4 Identifiering Utöver avvisitering förekommer på många håll att förhör hålls med den om- händertagne i omedelbar anslutning till att han förts in på polisstationen, dock givetvis under förutsättning att han be- finner sig i ett sådant skick att detta över huvud taget låter sig göra. Förhö- ret är mycket kortfattat och avser när- mast att identifiera den omhändertagne men kan även gälla omständigheterna kring själva alkoholförtäringen såsom tiden och platsen för denna samt berus- ningsmedlet. Andra åtgärder, som bru- kar vidtas på detta tidiga stadium, är slagning i tidningen »Polisunderrättel- ser», spärrlistor och andra tillgängliga register. Rusdrycker, som påträffas hos den berusade, tas i beslag, om detta inte skett redan förut.

3. F örvaringen i polisarrest

3.1 Inläggning i mest

Sedan avvisitering ägt rum och kort- fattat förhör hållits med den omhänder-

tagne, placeras han i arresten. Man und- viker att placera minderåriga i arrest. Om den minderårige inte kan forslas hem, söker man få kontakt med föräld- rarna, vilka i så fall får komma och hämta hem barnet. På en del håll und— viker man att placera minderåriga i samma lokal som andra fyllerister. Ock- så våldsamma fyllerister och kvinnor placeras för sig. På åtskilliga håll pla- cerar man regelmässigt aldrig mera än en fyllerist i samma arrest.

Man torde emellertid kunna utgå ifrån, att det på ett ganska stort antal platser förekommer att mer än en per- son samtidigt förvaras i varje arrest. Anledningen härtill är vanligen en kom- bination av brist på arrestlokaler och hög fyllerifrekvens, det sistnämnda sär— skilt vid speciella tillfällen såsom vid travtävlingar och olika slags helgarran- gemang. På en del håll är arresterna di- rekt byggda för förvaring av flera per- soner, och det kan tas för givet, att man där också utnyttjar möjligheterna.

Då mer än en person förvaras i en och samma arrest, torde det i allmänhet röra sig om blott ett par omhändertag- na fyllerister, men det förekommer dock att mer än två personer placeras i samma cell. På något håll förekommer det att upp till fem-sex personer förva- ras gemensamt.

Det antal arrestutrymmen, som på de olika platserna står polisen till buds, sy- nes på de allra flesta håll vara tillräck- ligt, åtminstone för normala förhållan- den. På åtskilliga håll räcker polisarres- terna även vid tillfällen, då fyllerifre- kvensen är hög, men vanligare torde vara att förvaringsutrymmena i dylika situationer är otillräckliga. I städer som Stockholm och Göteborg brukar man vid överbeläggning inom ett vakt- distrikt föra fylleristerna till andra vakt- distrikt, där lediga arrestutrymmen allt- jämt finns att tillgå.

Den vid speciella tillfällen rådande bristen på arrestutrymmen har på sina håll medfört, att fylleristerna släpps ut från arresterna tidigare än vad eljest skolat ske och att man på så sätt kan bereda plats för nya fyllerister.

3.2 Arrestlokalemas standard

Beträffande arresternas beskaffenhet råder mycket skiftande förhållanden. Ehuru arrestlokalerna på åtskilliga håll är både moderna och tidsenliga (t.ex. i Västerås och Vällingby), råder intet tvi- vel om att förhållandena på många håll är klart otillfredsställande. I några fall är arresterna t.o.m. utdömda av läka- re. Den undermåliga beskaffenheten på arresterna medför naturligtvis också, att dessa här och var ger ett synnerli- gen torftigt och deprimerande intryck. På några ställen är arrestlokalernas fönster försedda med galler, golven be- lagda med cement, asfalt eller betong. Dörrarna torde vanligen vara försedda med tittgluggar. Liggplatserna utgörs i allmänhet av britsar, stundom två britsar i samma arrest. _ På de flesta håll sak- nas läkar- eller undersökningsrum i an- slutning till arrestlokalerna. Där såda- na likväl förekommer är de på vissa platser av rätt tidsenlig beskaffenhet; de har då utrustats i samråd med läka- re och skiljer sig knappast från en van- lig modern privatläkarmottagning. På andra håll, där det finns läkar- eller undersökningsrum, är anordningarna dock skäligen enkla, t.ex. bestående av ett rum med en dyscha eller schäslong, ett undersökningsbord med ett mindre antal instrument, ett skrivbord, stolar, ett tvättställ, en våg, ett medicinskåp, en sjukvårdsväska, förbandsartiklar el- ler kanske hara något eller några av dessa tillbehör. I vilken utsträckning läkar- och undersökningsrummen verk- ligen kommer till användning är ovisst. På vissa håll torde de huvudsakligen

begagnas för undersökning av rattfylle- rister och mentalsjuka.

3.3 Tillsynen över omhändertagna De fyllerister, som placerats i polis- arrest, blir självfallet föremål för en viss tillsyn. Denna tillsyn sker på så sätt att någon vakthavande polisman med jämna mellanrum tittar till den omhän- dertagne, t. ex. genom att kika in genom tittgluggen i dörren. Intervallerna mel- lan inspektionstillfällena varierar från ort till annan. På något håll tittar man till vederbörande så ofta som var tionde minut under det att man på andra håll nöjer sig med att se till honom endast någon enstaka gång. Avgörande för in- tensiteten i tillsynen är helt naturligt den intagnes uppträdande och allmän- na tillstånd. Om så anses erforderligt, skärps tillsynen, vilket vanligen innebär att vederbörande hålls under kontinuer- lig uppsikt. Skärpt tillsyn förekommer t.ex. av redlöst berusade, av personer som berusat sig av annat än alkoholhal- tiga drycker och av berusade, vilkas allmäntillstånd är dåligt. Samma är för- hållandet beträffande dem, som åter- förts till arresten efter besök på sjukhus. Tillsynen underlättas på sina håll av förekomsten av moderna snabbtelefo- ner och högtalaranläggningar. Vid tillsynen kontrolleras särskilt att den intagne ej ligger på så sätt att and- ningsvägarna blir avstängda. Då det gäller omhändertagna kvinnor brukar tillsynen i allmänhet utövas av kvinnlig vaktpersonal, om sådan finns tillgänglig.

3.4 Kontakt med anhöriga Är det fråga om underårig, som pla- cerats i arrest, och har hans föräldrar inte redan underrättats om omhänder- tagandet, t.ex. därför att de inte kunnat anträffas, brukar polisen på rätt många håll söka nå kontakt med dem senare

under förvaringstiden. Eljest är det knappast särskilt vanligt att polisen sätter sig i förbindelse med de anhöri- ga under denna tid. För att så skall ske, torde någon speciell omständighet van- ligen tillkomma såsom att den omhän- dertagne uttryckligen begär detta eller att vistelsen i arresten blir särskilt långvarig (d.v.s. överstiger sex-sju tim- mar). Det är dock mindre vanligt att den omhändertagne begär att de anhö- riga skall underrättas.

3.5 Kontakt med sociala organ

Ej heller är det särskilt vanligt att po- lisen kontaktar nykterhets- eller barna- vårdsnämnder eller representanter för dessa organ. Redan den omständigheten att dessa nämnder inte har någon jour- tjänst på nätterna, utgör ett hinder mot sådana kontakter. Eljest händer att nyk- terhetsnämnder ibland underrättas be- träffande omhändertagna, som är no- toriska alkoholister, eller beträffande dem, om vilka är känt, att de är före- mål för någon åtgärd från nämndens sida eller är eftersökta av nämnden el- ler eljest behöver vård. Kontakt med barnavårdsnämnden tas stundom, då fråga är om underåriga, om vilka man vet att de är föremål för nämndens upp- märksamhet eller eftersökta av nämn- den.

3.6 Begäran om polisens service

Begär den omhändertagne att få kom- ma under läkarvård brukar han föras till läkare, om så bedöms erforderligt. Det inträffar ganska ofta, att den om- händertagne begär att läkare skall till- kallas för att ta blodprov på honom. I allmänhet brukar sådana önskemål ej villfaras; på åtskilliga orter torde det för övrigt vara praktiskt taget omöjligt att uppbringa läkare för tagande av blodprov på vanliga fyllerister.

Det är vanligt, att personer, som gri-

pils för fylleri och förts in på polissta- tionen för förvaring i arrest, begär att polisen skall göra både det ena och det andra för dem, medan de sitter i arres- ten. Polisen torde i allmänhet vara myc- ket restriktiv att tillmötesgå sådana önskemål, men rör det sig om en rim- lig begäran — vilket vanligen inte är fallet —— brukar polisen försöka hjälpa vederbörande; det kan t.ex. vara fråga om att ta hand om den omhändertagnes bil eller att låsa dörren till hans bostad.

Medan den omhändertagne vistas i arresten, är polisen givetvis även i and- ra hänseenden än vad i det föregående angetts sysselsatt med hans fall. Man undersöker om han förekommer i »P0- lisunderrättelser», spärrlistor och and- ra register. Visar det sig att vederböran- de har utskrivits eller försökspermitte- rats från allmän vårdanstalt för alko- holmissbrukare —— eller rent av avvikit från sådan anstalt — underrättas anstal- ten. Kommer det fram eller är det eljest känt att den omhändertagne tillhör länk- organisation, kan det hända att denna kontaktas. Någon enstaka gång kan det också vara motiverat, att arbetsgivaren underrättas.

4. Omhändertagandets upphörande

4.1 Allmänna förutsättningar för frigivandet Den omhändertagne släpps fri, då han bedöms vara nykter. Denna bedöm- ning är uppenbarligen ganska varieran- de från ort till annan och från fall till fall, och det kan följaktligen inte göras gällande, att det råder någon fullt en- hetlig praxis i detta hänseende. Några menar, att vederbörande är nykter, då han åter kan ta vård om sig och det ej föreligger någon risk för att han kom- mer att störa den allmänna ordningen.

Andra anger som kriterium på nykter- het, att vederbörande börjar tänka för- nuftigt efter att ha sovit ruset av sig. Andra svävande definitioner är att han »blivit så nykter att han kan anses vara klar eller vid sina sinnens bruk» eller att han blivit så återställd, att han ej »utgör en trafikfara eller över huvud ta- get någon fara för annan» eller att han är i det skick, att han kan släppas utan våda för sig själv eller omgivningen.

På de allra flesta håll torde polisen släppa fylleristerna så snart de bedöms som nyktra oavsett vid vilken tidpunkt på dygnet detta inträffar, alltså även — vilket ofta sker — mitt i natten. Om nå- gon begär det, brukar han dock med- ges ligga kvar till på morgonen, såvida han kan anföra godtagbart skäl härför och det ej är brist på platser på polis- stationen. I en stad som Stockholm rör det sig om 30—40 procent av fylleris- terna, som släpps ut på natten; i Sunds- vall var det år 1963 av 1 800 fall 420 som frigavs nattetid. På vissa platser torde man tillämpa det systemet, att man släpper folk nattetid, om det rör sig om människor, som är från orten och där har logi eller som relativt lätt kan med till buds stående trafikmedel ta sig hem. På ett fåtal håll förekommer praktiskt taget inte alls, att man släp- per ut någon under nattimmarna.

Det händer stundom, att personer friges innan påtagliga berusningssymp- tom försvunnit, men i så fall är situa- tionen vanligen den att de avhämtas på betryggande sätt av någon anhörig el- ler annan närstående.

Genomsnittstiden för förvaringen hos polisen torde kunna anges till något mer än fem timmar. Under september månad 1963 omhändertogs av de polis- myndigheter, vilka utredningen särskilt tillfrågat, 6084 personer. Hur lång tid dessa personer var omhändertagna framgår av följande uppställning:

483 ................ 3—4 ”

1 938 ................ 4—5 ” 2 597 ................ 5—6 ” 552 ................ 6—7 ” 222 ................ 7—8 ” 100 ................ 8—9 ” 67 ................ 9—10 ” 76 ......... mer än 10 ”

Att tiden för förvaringen i åtskilliga fall är så lång beror på flera fakto- rer. Det ligger i sakens natur, att en kraftigt berusad person måste hållas i förvar längre än en person, vilkens be- rusningsgrad inte varit så kraftig. En annan orsak till en mera långvarig för- varing än den genomsnittliga på fem- sex timmar torde vara, att berusningen orsakats av sprit och tabletter i kom- bination. Då en person, som omhänder- tagits sent på kvällen, begär att få stan- na kvar till på morgonen och hans öns- kan kan tillmötesgås, blir tiden för om- händertagandet naturligtvis längre än normalt. Frigivningen kan vidare för- dröjas av sådana omständigheter som att svårigheter uppstår att fastställa en persons identitet eller att viss under- sökning måste göras för att utröna om den omhändertagne gjort sig skyldig till brott. Det kan också hända, att någon kvarhålls på begäran av nykterhets- nämnd eller i avbidan på förpassning till vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller mentalsjukhus. Är personen i fråga sjuk eller eljest i svårt medtaget skick, kan det vara nödvändigt att kvarhålla honom för överföring till sjukhus eller konsultation av läkare eller för närmare överväganden, hur man bäst skall kun- na ordna för honom.

4.2 Förhör med den tillnyktrade Innan den omhändertagne friges, bru- kar polisen hålla förhör med honom. Detta förhör går i huvudsak ut på att

klarlägga om fylleriförseelsen erkänns eller inte. Svaret antecknas i protokol- let. I samband med erkännandet brukar på en del håll tillfälle beredas den om- händertagne att underteckna fullmakt för viss person att mottaga stämning och kallelse på honom att inställa sig inför domstol, varjämte fullmakten in- nehåller en förklaring att förseelsen er- känns. Så praktiseras framför allt be- träffande sjömän, personer från annan ort, resande, personer som är svåra att få tag i och utlänningar. Men på många håll förekommer över huvud taget inte, att det undertecknas någon förklaring om erkännande.

Vid frigivningen återfår den omhän- dertagne självfallet sina tillhörigheter, bortsett från sådana föremål som i sam- band med omhändertagandet tagits i beslag, t.ex. spritdrycker.

4.3 Kontakt med anhöriga eller andra Är den omhändertagne underårig, brukar på vissa håll föräldrarna eller andra anhöriga underrättas om frigiv- ningen, detta för att man skall kunna komma och hämta hem honom. Samma sker på vissa orter, då fråga är om sju- ka personer och alkoholister. Det före- kommer på några håll att anhöriga all- tid underrättas om frigivningen, alltså även då det gäller vuxna personer. På vissa håll sker sådan underrättelse inte regelmässigt utan efter en bedömning från fall till fall eller om den omhän- dertagne särskilt begär det. Det vanli- gaste torde dock vara, att polisen ej un- derrättar de anhöriga; i allmänhet för- håller det sig väl så att de omhänder- tagna inte vill att fylleriomhänderta- gandet skall komma till familjens kän- nedom. Läkare brukar på sina håll kon- taktas vid frigivningen, t.ex. om den omhändertagne bedöms vara sjuk, ab- norm eller enligt vad känt är tidigare

d:. _".um.” mA.—__..n— __ . ._,...

varit intagen på sjukhus. I Stockholm fö- rekommer ett visst samarbete mellan polismyndigheten och Mariapoliklini- ken, vilket kan få formen av att en om- händertagen hänvisas eller rentav trans- porteras från polisen direkt till klini- ken. Kontakterna mellan polis och lä- kare på frigivningsstadiet torde i öv- rigt vara tämligen sällsynta.

5. Polisens samarbete med sociala organ

Vad angår polisens samarbete med nykterhetsnämnderna synes detta på de flesta håll inskränka sig till fullgöran- det av den i 10 5 lagen om nykterhets- vård stadgade anmälningsskyldigheten. På ett ej obetydligt antal platser har dock ett mera påtagligt samarbete etab— lerats. Detta består då vanligen i utbyte av informationer, huvudsakligen per telefon. Ibland utvecklas samarbetet därhän att tjänstemännen hos de olika myndigheterna tar personliga kontakter med varandra eller att mer eller mindre regelbundet formliga konferenser hålls mellan tjänstemän på båda sidor. I Stockholm bedriver nykterhetsnämnden genom sin utesektion ett mycket nära samarbete med vaktdistriktens polis- patruller. I sådana städer som Göteborg och Örebro har nykterhetsnämnden en assistent stationerad hos polisen. Assi- stenten följer polisen i dess uppsö- kande verksamhet (jfr 1959 års cirku- lär, vilka redovisats i kapitlet Gällande rätt, s. 112.) Även förhållandet mellan polis och barnavårdsnämnder torde i huvudsak gestalta sig på samma sätt. Samarbete förekommer också mellan polis och läkare på åtskilliga platser, dock troligen inte på flertalet. Former— na för samarbetet skiftar från ort till annan. I allmänhet torde polisen ha nå- gon viss läkare att vända sig till i situa- tioner, då behov av läkarhjälp uppkom-

mer; läkaren kontaktas på telefon för rådgivning eller tillkallas i mera allvar- liga fall, t.ex. om skyndsamt ingripande är påkallat.

5.1 Underrättelseskyldighet enligt 10 5 lagen om nykterhetsvård Föreskriften i 10 % lagen om nykter- hetsvård, innebärande att polisen oför- dröjligen skall anmäla till nykterhets- nämnden, då polisen får kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri, synes i allmänhet fullgöras genom att polisen sänder avskrift eller kopia av polisrapport till nämnden. På en del håll torde särskild blankett användas för ändamålet. Vissa polismyndigheter, såsom polismyndigheten i Malmö, skic- kar förteckningar med namnen på de omhändertagna. Anmälningsskyldighe- ten fullgörs på en del håll muntligen el- ler på så sätt att någon tjänsteman på nykterhetsnämnden regelbundet infin- ner sig hos polisen för att ta emot an- mälningar. Så t.ex. tillämpas i Uppsala den ordningen, att en assistent från nykterhetsnämnden varje morgon besö- ker polisstationen och gör sig underrät- tad om vilka som varit intagna i fylleri- arrest under det gångna dygnet. I de fall förteckningar skickas eller anmä- lan görs muntligen, brukar polisrapport senare översändas till nämnden. På några håll verkställs anmälan inte av polisen utan av åklagarmyndigheten. Vissa polismyndigheter underrättar inte bara den lokala nykterhetsnämn- den utan även länsnykterhetsnämnden. Kravet på att anmälan skall göras »ofördröjligen» iakttas inte på alla håll. Även om kanske de flesta polismyndig- heter skickar iväg anmälan i omedelbar anslutning till frigivningen, samma dag eller dagen därefter, händer det dock på vissa orter, att det kan gå flera dagar innan anmälan görs. I Stockholm bru- kar anmälningarna samlas på hög och

skickas en gång i veckan. En del polis- myndigheter torde helt åsidosätta an- mälningsplikten; åtminstone sker inte anmälningarna i samtliga förekomman- de fall utan begränsas t.ex. till fall, då fylleriet bedöms vara till fara eller ska- da för någon.

5.2 Underrättelse till barnavårdsnämnd

Då fråga är om underåriga fyllerister, brukar en del polismyndigheter under- rätta även vederbörande barnavårds- nämnd. Samma gäller på en del håll, då fylleristen är barnafar och det kan be- faras, att barnens vård blir eftersatt ge- nom faderns spritmissbruk, eller fylle- risten är kvinna med hemmavarande barn. Vanligen sker dock anmälan en- bart till nykterhetsnämnden, varvid man räknar med att, om fylleristen är underårig, nykterhetsnämnden i sin tur underrättar barnavårdsnämnden. Be- träffande såväl formerna som tidpunk- ten för anmälningarna till barnavårds- nämnderna följs i stort sett samma mönster, som tillämpas i fråga om mot- svarande anmälningar till nykterhets- nämnd.

5.3 Övriga underrättelser Vissa polismyndigheter brukar skic- ka underrättelse om inträffade fylleri- fall även till andra myndigheter än nyk- terhets- och barnavårdsnämnder; på de flesta håll torde det dock stanna vid att anmälan görs till nykterhetsnämnd. Bland myndigheter, som kan komma i fråga för dylik underrättelse, kan näm- nas vårdanstalter för alkoholmissbruka- re, fångvårdsanstalter, mentalsjukhus, skol- och militärmyndigheter, försäk- ringskassor, social- och hälsovårds- nämnder samt skyddskonsulenter. Det kan också hända, att systembolag och —— då fråga är om sjöfolk — befäl på handelsfartyg underrättas.

6. Omhändertagandet av narkomaner m.fl. I det alldeles övervägande antalet fall är berusningsmedlet naturligtvis alko- hol. Som förut nämnts börjar det emel- lertid bli allt vanligare att annat än al- kohol är anledningen till att berusade personer tas om hand av polisen. Under 1963 var det t.ex. 630 personer (2,5 pro- cent av samtliga omhändertagna detta år), som i Stockholm togs om hand för berusning av annat än alkohol. I Malmö uppgick motsvarande antal till 30 av 4 730, i Norrköping till 10 av 2 093 och i Hälsingborg till 20 av 1 559. Behandlingen av dem, som omhän- dertagits på grund av berusning av an- nat än alkohol, är på åtskilliga orter i stort sett densamma som behandlingen av vanliga fyllerister. En skärpt upp- märksamhet torde dock ägnas dessa fall; den berusade hålls mera kontinuerligt under uppsikt. Det torde beträffande dessa berusningsfall också vara betyd- ligt vanligare att den omhändertagne kommer under läkarvård.

7. F ylleriomhändertagandet i kritisk be- lysning

Det torde här vara på sin plats att något närmare belysa de former, under vilka fylleristerna förvaras i polisarresterna. I den allmänna debatten har ju arrest- förvaringen gång efter annan starkt kri- tiserats och särskilt har debatten flam- mat upp, då det inträffat att någon dött i polisarresten, antingen detta skett på grund av sjukdom eller skador eller den omhändertagne tagit sig av daga. Något skall också sägas om i vilken utsträck- ning dylika händelser verkligen inträf- fat.

7.1. Åtskilliga fyllerister behöver medicinsk vård

Såsom tidigare konstaterats skall det åtminstone i storstäderna ha gått gans-

ka långt innan polisen griper någon för fylleri. Det kan följaktligen göras gällande, att de flesta fyllerister, som omhändertas, är starkt berusade och så- ledes i medicinskt hänseende att betrak- ta som akut sjuka. Inte så sällan kan till- ståndet vara direkt livshotande. Det kan ha framkallats av vilket berusnings- medel som helst, låt vara att en del be- rusningsmedel såsom träsprit och vissa narkotiska preparat är särskilt farliga. Förgiftningen kan drabba viktiga hjärn- centra. Den berusade kan lätt kvävas av uppkräkt magsäcksinnehåll. Självmords- faran är påtaglig. Fylleristen kan i sitt berusade tillstånd allvarligt skada sig själv. Han kan dessutom genom långva- rigt missbruk av berusningsmedel ha ådragit sig allvarliga kroppsliga sjuk- domar, såsom leversjukdomar, eller själsliga sjukdomar, t.ex. olika slags al- koholpsykoser, eller blivit allmänt svårt nedgången. Många fyllerister är följ- aktligen i behov av medicinsk behand- ling eller vård i berusningens akuta skede, och åtskilliga behöver vård även efter det att den akuta förgiftningen upphört.

7.2 Polisen är inte rustad att göra den medi- cinska bedömningen

Att bedöma arten av de berusnings- tillstånd det här gäller är ofta ej någon lätt uppgift. Bedömningen får naturligt- vis i första hand ske med utgångspunkt från vederbörandes utseende och all- männa beteende men även den berusa- des egna uppgifter om förtäringen, iakt- tagelser av skador, fynd av olika före- mål, som han bär på sig, såsom tablet- ter, läkarintyg, recept och olika slags identitetsmärken, som förekommer be- träffande vissa sjukdomar (t.ex. diabe- tes och epilepsi), kan vara vägledande för bedömningen. Men det är inte alltid som den omhändertagne är i stånd att lämna några uppgifter om sig själv el-

ler som man hos honom påträffar före- mål, som kan vara till vägledning. Och att på grundval av enbart iakttagelser av den omhändertagnes yttre bedöma hans tillstånd kan stundom vara en näs- tan omöjlig uppgift. Vad som framstår som typiska berusningssymptom — så- som raglande gång och sluddrigt tal _ kan också vara tecken på någon annan allvarlig sjukdom. Att vederbörande luktar sprit, är inget bevis på att han verkligen är berusad. Och även om han är berusad, kan han ju samtidigt vara svårt sjuk utan att detta ger sig till kän- na på särskilt sätt. Den berusade kan t.ex. i samband med fall i gatan ha ådragit sig en hjärnskada utan att det till en början ger påfallande symptom. Det är ej heller möjligt att utan närma- re medicinsk undersökning konstatera, om en redlöst berusad person lider av svårartat hjärtfel. En del sjukdomar fö- reter också tecken som nästan helt mot- svarar berusningssymptomen, t.ex. epi- leptiska omtöckningar och vissa till- stånd vid diabetes. Lukt av alkohol för- anleder lätt till den slutsatsen, att ve- derbörande bara är spritpåverkad me- dan han i själva verket också kan ha satt i sig något särskilt farligt berus- ningsmedel eller något berusningsme- del (t.ex. en dos sömnmedel), som i kombination med alkoholen så små- ningom leder till ett direkt livshotande förgiftningstillstånd. Särskilt svårt mås- te det vara att bedöma tillståndet hos en berusad person som sover. Det kan i vissa fall förhålla sig så att han håller på att falla in i ett medvetslöst tillstånd.

7.3 Polisens möjligheter att få den akut be- rusade under medicinsk vård är begränsade Nuvarande ordning kan näppeligen an- ses tillfredsställa ens blygsamma krav på diagnostisering och behandling av sjuka människor. Fylleristen förs så gott

som undantagslöst till närmaste polis- station. Där blir han visserligen föremål för en bedömning från polisens sida, om han är i behov av omedelbar läkar- vård, en bedömning som trots polisens ofta stora erfarenhet på området kan le- da till felaktig slutsats. Polisen har i förekommande fall också mycket små möjligheter att ordna sådan vård. Den har ju inte tillgång till egen läkare, som snabbt kan vara på plats utan man mås- te. i stället föra fylleristen till jourha- vande läkare eller till det allmänna akut- intaget på närmaste sjukhus. Jourhavan- de läkaren och läkarna på sjukhuset är emellertid kanske sysselsatta med be- handlingen av andra sjuka och har där- för inte tid och ibland ej heller intresse att syssla med fyllerister. Fylleristerna erbjuder ju också speciella problem ge— nom att omhändertagandena framför allt sker på kvällar, nätter och helger samt genom att fylleristerna ofta uppträder störande, liksom genom det förhållandet att de i allmänhet kräver omedelbar uppmärksamhet från läkarens sida. Sjukhusens mottagningslokaler är heller inte alltid ändamålsenligt utrustade för att kunna ta emot fyllerister som upp- träder störande. Härtill kommer bris- tande resurser hos polisen själv; man har varken personal eller transportme- del tillräckligt för att kunna åka i skyt- teltrafik mellan polisstationer och sjuk- hus med fyllerister och framför allt kan man inte avvara personal för att sitta timtals på sjukhus och vänta på att fyl- leristerna skall tas emot av doktorn. Svårigheterna för polisen att få fylle- risterna under läkarvård har ökat mer och mer med åren allt efter som anta- let omhändertaganden för fylleri stigit. I dagens läge är situationen vanligen den, att polisen försöker bereda fylle— rister läkarvård i sådana fall, då till- ståndet inger allvarligare farhågor, d.v.s. då någon är i det närmaste med-

vetslös eller företer skador som ej är obetydliga eller kan antas lida av någon allvarlig sjukdom eller ha förtärt något farligt berusningsmedel.

Transport till läkare eller till sjukhus sker alltså inte av fyllerister enbart där— för att de är kraftigt berusade eller all- mänt nedgångna. Det förefaller som om situationen skall vara på något sätt alar- merande för att så skall ske. Det vanliga schemat är i stället att fylleristerna får stanna några timmar i polisarresten, varvid man då och då kontrollerar att deras hälsotillstånd inte försämras eller att någon inte ligger och kvävs av upp- kastningar eller hänger sig i arresten eller misshandlar medarrestanter.

7.4 Risken för »celldöden» är stor

Det är tydligt att en sådan ordning innebär uppenbara risker för de omhän- dertagnas liv och hälsa, särskilt som po- lisen saknar egentlig medicinsk utbild- ning och felbedömningar lätt kan ske. Dödsfall och andra olyckor inträffar också då och då bland fylleristkliente- let.

Sålunda kan nämnas att bara under åren 1963—1965 inte mindre än 25 per- soner avled i omedelbar anslutning till att de tagits för fylleri och lagts in i po- lisarresten. En redogörelse för omstän— digheterna kring dessa dödsfall lämnas i en till detta betänkande fogad bilaga, till vilken hänvisas (bilaga 2, del II). Av redogörelsen framgår att det är mycket ovanligt att polisen transporterar även svårt förgiftade eller sjuka fyllerister direkt till sjukhus eller läkare. Redogö- relsen innefattar också en illustration till polisens svårigheter att bedöma när läkarvård är behövlig. Det bör här fram- hållas, att samtliga redovisade fall ut- retts i vederbörlig ordning och att inte i något av fallen det inträffade lagts någon enskild polisman till last såsom fel eller försummelse.

7.5 Ett av JO utrett dödsfall i fylleriarrest

Frågan om polisens behandling av fyllerister har uppmärksammats av riks- dagens justitieombudsman i ett av ho- nom handlagt ärende (J0:s ämbetsbe- rättelse 1963, s. 436 ff), som gällde kla- gomål mot polisen för att den inte be- rett läkarvård åt en alkohol- och tablett— berusad person utan låtit honom ligga kvar i polisarresten med dödlig utgång som följd.

De närmare omständigheterna kring dödsfallet var följande.

Den 18 februari 1960 på kvällen uppe- höll sig en person T. vid en pressbyrå- kiosk på en tunnelbanestation i Stock- holm. Plötsligt segnade T. ned och blev liggande på golvet. En radiopolispatrull, tillkallad av en fru A., som arbetade i kiosken, tog hand om T. och förde ho- nom till polisstation. Där blev T., som av polismännen antogs vara redlöst be- rusad, inlagd i förvaringscell. Anhöriga till T. gjorde gällande att T. var sjuk och inte berusad samt begärde att själ- va få ta hand om honom. Denna begä- ran villfors inte. Senare på natten för- des T. till sjukhus, där det konstaterades att han avlidit.

I anledning av det inträffade anförde fru A. hos justitieombudsmannen kla- gomål mot polisen med begäran om ut- redning huruvida de polismän som haft hand om T. gjort sig skyldiga till straff- bar gärning eller eftersatt tjänsteplikt.

Omfattande utredningar verkställdes, varvid bl.a. fastslogs att dödsorsaken varit en kombinerad förgiftning av al- kohol, barbitursyra och meprobamat.

Justitieombudsmannen lämnade i skrivelse till fru A. den 17 mars 1962 de anförda klagomålen mot polismännen utan åtgärd. Han framhöll därvid poli- sens svårigheter såväl att bereda om- händertagna fyllerister erforderlig akut vård och behandling med hänsyn till

att samhällets resurser härför var så otillfredsställande, som att bedöma om och när sådan vård och behandling er- fordrades. Ärendet ledde emellertid till att justitieombudsmannen tog upp frå- gan om det lät sig göra att till ledning för polispersonal utfärda allmänna an- visningar rörande vad sådan personal borde iakttaga i fråga om omhänderta- gande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer för att kunna erbjuda dem den behandling, som deras tillstånd krävde. Efter verk— ställd utredning, varvid yttrande in- hämtades från medicinalstyrelsen, hem— ställde justitieombudsmannen i skrivel- se till Kungl. Maj:t den 14 augusti 1963 om utfärdande av anvisningar i ämnet.

I förenämnda skrivelse anförde justi- tieombudsmannen bl.a., att det syntes synnerligen önskvärt att särskilda sjuk- vårdsavdelningar för omhändertagande av svårt berusade personer inrättades åtminstone i de större städerna. Innan sådana inrättades i större städer kom dock polispersonalen i dessa att ofta ställas inför svårigheter att bedöma, om särskilda vårdåtgärder borde vidtas beträffande berusade eller eljest om- töcknade personer. Sådana svårigheter kom även framdeles att möta polisen på de orter, där dylika sjukavdelningar ej lämpligen kunde inrättas. Med hänsyn till polispersonalens svårigheter att i nu avsedda fall avgöra huruvida särskilda åtgärder i vårdsyfte borde vidtas, vilka svårigheter på ett så markant sätt be- lysts i ärendet beträffande T., samt med hänsyn till de risker ur den enskildes synpunkt, som felbedömningar härut— innan kunde medföra, framstod det för justitieombudsmannen som i hög grad önskvärt att närmare anvisningar till polispersonalens ledning utfärdades i syfte att förekomma sådana beklagliga misstag som inträffat i förevarande fall. _— Enligt vad i skrivelsen vidare anför-

des hade professorn S. Björkman i ett av medicinalstyrelsen i ärendet åbero- pat yttrande framhållit svårigheterna att ge råd och föreskrifter beträffande de åtgärder, som borde vidtas vid olika fall av berusningssymptom, men ansett att ett någorlunda enkelt rättesnöre för handlandet möjligen kunde utarbetas. Björkman hade föreslagit att frågan bor— de göras till föremål för överväganden mellan polis och läkare. — Såsom Björkman framhållit torde enligt vad justitieombudsmannen avslutningsvis anförde de synpunkter, som kunde framkomma vid en sådan överläggning mellan sakkunniga, kunna resultera i vissa praktiska riktlinjer för polisper- sonalens åtgärder vid omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller el- jest omtöcknade personer. Enligt justi- tieombudsmannens mening var det av synnerlig vikt att polisen genom anvis- ningar och råd fick den vägledning som ur medicinsk synpunkt vore möjlig att ge med avseende på behandlingen av berusade eller eljest omtöcknade per- soner, vilka omhändertagits av polis.

Sedan rikspolisstyrelsen erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att i samråd med bl. a. fylleristraffutredningen utfärda de begärda anvisningarna, har sådana an- visningar numera utfärdats, se bilaga 4, del II.

7.6 Fylleriarresten är inte rätta platsen för omhändertagande av akut berusade Beträffande själva förvaringen i polis- arresterna ger nuvarande ordning an- ledning till åtskillig kritik. Fylleristen låses in i arresten. Har han otur hamnar han i en arrest med dålig belysning, galler för fönstren, springor i britsar och i golv, där spyor, urin och avföring lagrats och inte kan avlägsnas. Toalettanordningarna är dåli- ga och tvättmöjligheter saknas. I bästa fall kommer han i en modern arrest, som

är ljus, hygienisk och lättskurad samt försedd med ordentliga toalett— och tvättanordningar i närheten. Arresten är dock kal och fri från all annan in- redning än möjligen en brits eller en sluttande lave och ger mera intryck av finka än av ett sjukrum.

Oavsett om fylleristen placeras i en modern arrest eller inte, får han ligga där i sina egna kläder, som kanske är nedblodade, nedspydda eller på annat sätt förorenade. Det är inte ovanligt att han får dela rum med en eller flera andra fyllerister. Han får ligga på hårt underlag på brits eller direkt på golvet i stanken efter egna och andras spyor, exkrementer och urin eller direkt däri. Vill det sig illa, utsätts han för miss- handel eller homosexuella närmanden av rumskamrater.

I allmänhet har den omhändertagne möjlighet att innan han lämnar polis- stationen tvätta sig om ansikte och hän- der, om nu tvättanordningar finns på polisstationen, vilket inte alltid är fal- let. På en del ställen har han t.o.m. möjlighet att duscha. Men det är inte vanligt att han utnyttjar dessa möjlighe- ter. Han brukar inte tycka att det är så stor idé att göra det, om kläderna ändå är förorenade, och kläderna kan han inte få rengjorda eller borstade hos po- lisen, än mindre utbytta. Det lär dock förekomma att en del personer i ren protest ställer sig i duschen med klä- derna på, innan de lämnar stationen.

7 .7 Förvaringstiden

Efter fem till sex timmars förvaring har den omhändertagne i regel inte hunnit nyktra till fullständigt. Han be- finner sig då i ett tillstånd av bakrus, ibland med svårbemästrade återställare- behov. Har han pengar på sig, blir han i storstaden ett lättvunnet byte för langare. Saknar han pengar, kan det hända att han gör nästan vad som helst

för att komma över sådana för att kun- na skaffa mera sprit. Får han på ett el— ler annat sätt tag på mer av den begär— liga varan, kan det lätt hända att han hamnar hos polisen igen. Det är inte ovanligt, att en person tas för fylleri två till tre gånger inom loppet av ett och samma dygn. Bakrustillståndet kan emellertid också i sig självt vara far- ligt och leda till våldshandlingar och, framför allt, självmord.

7.8 Frigivandet sker ej sällan mitt i natten Fylleristen skall friges så snart han åter kan stå stadigt på benen d.v.s. i re— gel efter fem till sex timmar. Polisen är angelägen om att ingen skall vara berö- vad friheten längre än vad som motive- ras av anledningen till omhändertagan- det. Ofta följer man den regeln även om frisläppandet därigenom kommer att ske mitt i natten och även om fylleris- ten kanske inte har någonstans att ta vägen eller det är kallt ute eller han är allmänt nedgången och behöver kom- ma i kontakt med läkare eller nykter- hetsvårdande organ, när dessa träder i funktion på morgonen. Regeln drivs stundom så långt att man väcker ho- nom mitt i natten för att släppa ut ho- nom. Det har t.o.m. inträffat, att man transporterat en person, som rymt från en allmän vårdanstalt och som på kväl- len tagits om hand för fylleri, tillbaka till anstalten mitt i natten därför att man inte vågat hålla honom kvar i ar- resten till morgonen. Till stöd för den korta förvaringstiden brukar från po— lishåll åberopas ordalagen i 7 5 1841 års förordning, enligt vilken den omhänder- tagne fylleristen inte får förvaras i häk- te längre än till dess han återvunnit sina sinnens bruk. Det torde emellertid vara uppenbart, att denna bestämmelse i lju- set av senare vetenskapliga rön om ru- sets kvardröjande effekt inte bör tolkas på samma sätt nu som för över 100 år

sedan. — Det bör emellertid framhållas att det finns en del polismyndigheter, som försöker undvika att släppa ut fyl- lerister vind för våg mitt i natten. Så- lunda tillämpas t.ex. av polisen i Kristi- nehamn en ordning, som innebär att man där erbjuder fyllerister, som är svårt alkoholiserade och som enligt van- ligen tillämpade regler borde ha fri- getts under natten, att ligga kvar till på morgonen. Om vederbörande accepte- rar erbjudandet överförs han från ar- resten till ett rum med en ordentlig säng. På morgonen etableras sedan kon- takt med nykterhetsnämnden på orten.

7.9 Kontakten med sociala organ i akutskedet

Nykterhets- och barnavårdsnånmder håller i allmänhet öppet under dagtid måndagar t.o.m. fredagar men har stängt på lördagar och söndagar samt alla kvällar under veckans dagar. Som re- gel finns ej heller jour anordnad under de tider då nämnderna är stängda. Un- der de tider, då fyllerifrekvensen är hög, är nämnderna alltså inte alls i funktion, och eftersom polisen nästan aldrig anser sig kunna hålla kvar nå- gon tills nämnderna öppnat, blir det heller inte annat än undantagsvis nå- gon omedelbar kontakt mellan fylleris- terna och nämnderna. Den hjälp som en nämnd skulle kunna tillhandahålla en fyllerist i form av t.ex. allmän råd- givning eller behandling på alkoholpo- liklinik, bidrag till mat eller kläder samt mycket annat, kan alltså inte sät- tas in i en situation då behovet är som störst och hjälpen bäst behövs. Det blir i stället först när polisens anmälan till nykterhetsnämnden kommer in, som nämnden får kännedom om fallet och får möjlighet att agera. Men innan nämnden sedan nått kontakt med klien- ten har kanske åtskillig tid hunnit för- flyta och läget kanske blivit ett annat. Möjligheterna till en effektiv hjälp är

då inte så goda. Och nya fylleriet kan ha inträffat under mellantiden.

Som en illustration till den beskriv- ning som i det föregående lämnats, får

utredningen hänvisa till den i kapitel 18 lämnade skildringen av försöksverk- samheten vid Nordhemspolikliniken i Göteborg.

Det är en viktig grundsats i kampen mot alkoholmissbruket att ingripandet där- emot bör ske på ett så tidigt stadium som möjligt. Mycket ofta är det just ett fylleri som utgör det första utåt mani— festerade tecknet på alkoholmissbruk. Det är följaktligen av vikt att alla fall av fylleri kommer till nykterhetsnämn- dernas kännedom. Det är mot bakgrun- den härav, som 10 5 lagen om nykter- hetsvård innehåller bestämmelser om skyldighet för bl.a. polis och åklagare att till nykterhetsnämnden rapportera varje för polis- och åklagarmyndigheten känt fall av fylleri. I det närmast föl- jande skall skildras vilka åtgärder så- dana anmälningar ger upphov till från nykterhetsnämndernas sida.

1 . Nykterhetsvårdsutredning 1.1 Inledande åtgärder

Sedan nykterhetsnämnden fått in en anmälan av det slag det här gäller skall den enligt 12 5 lagen om nykterhets- vård skyndsamt låta verkställa utred— ning och därvid inhämta den kännedom om den anmäldes levnadsförhållanden och andra omständigheter, som behövs för fallets bedömande. Undersökning- en inleds vanligen med en kontroll av den anmäldes ålder. Är den anmälde under 21 år, skall ärendet i princip överlämnas till barnavårdsnämnden. Det är emellertid praxis, att nykterhets— nämnden även handlägger ärenden rö- rande underåriga, som är nära 21 års- gränsen. På vissa håll har man emeller-

SJUNDE KAPITLET

Fylleristklientelet och nämnderna1

tid enats om en annan åldersgräns i fråga om fördelningen av ärendena, vanligen så att barnavårdsnämnden handlägger de fall, där den anmälde är under 18 år och nykterhetsnämnden de övriga. Ofta samarbetar nykterhets- och barnavårdsnämnderna i alla ärenden rörande ungdomsfylleri, antingen så att samråd äger rum i varje enskilt ärende eller så att nykterhetsnämndens perso- nal utreder fallet åt barnavårdsnämn- den. I åtskilliga kommuner har de ifrå- gavarande nämnderna för övrigt ge- mensam utredningspersonal.

Då nykterhetsnämnden skall handläg- ga ärendet ligger det i sakens natur, att den tjänsteman hos nämnden, som skall svara för utredningen, först ser efter i nämndens särskilda register eller _ om sådant ej finns _ i kommunens so- cialregister om den anmälde redan finns registrerad. Om så är fallet, tar han gi- vetvis fram och studerar tidigare handlingar rörande den anmälde. Det är också möjligt, att han själv, i tjäns- ten eller privat, redan fått veta en del om den anmälde, en kännedom som han naturligtvis kan utnyttja vid den fortsatta utredningen. Självfallet försöker han också skaffa sig ytter- ligare upplysningar om den anmälde, t.ex. från någon annan ledamot eller tjänsteman hos nämnden, vilken kan

1Framställningen i detta kapitel bygger i huvudsak på den enkätundersökning som utredningen lät göra under våren 1964 bland ett ($O-tal nykterhetsnämnder och ett 110-tal barnavårdsnämnder.

antas känna till den anmälde. Vid be- hov kontaktar han också andra myn- digheter på orten. Han ringer kanske till polisen för att få veta mera om den aktuella förseelsen och om den anmälde, eller till barnavårdsnämnden för att kontrollera, om vederbörande varit fö- remål för barnavårdsnämndens upp- märksamhet i något sammanhang, där alkohol varit med i bilden. Har den an- mälde tidigare varit bosatt i annan kommun, införskaffas motsvarande upp- lysningar från nykterhetsnämnden, barnavårdsnämnden och polisen där. Också andra myndigheter kan på detta eller ett senare stadium behöva kontak- tas, såsom kontrollstyrelsen, vårdanstal- ter, skyddskonsulenter och arbetsför— medlingar.

1.2 Kallelse till nämnden

Naturligtvis är undersökningen i re- gel inte avslutad med dessa åtgärder. För att nämnden skall kunna bedöma, om den anmälde verkligen är alkohol- missbrukare och vilka åtgärder som i så fall bör vidtas mot honom, är det na- turligtvis ofta nödvändigt att nämnden får personlig kontakt med honom. Man brukar därför även kalla den anmälde att inställa sig inför nämnden eller nå- gon befattningshavare hos nämnden, i regel den tjänsteman, som har utred- ningen om hand. _— Återfallsfyllerister och personer, som redan finns registre- rade hos nämnden, kallas så gott som undantagslöst. De fall, då avsteg här— ifrån görs, gäller främst personer, som redan är föremål för åtgärder från nämndens sida eller fått vård på annat håll, t.ex. tagits in på fångvårdsanstalt, annan anstalt eller sjukhus. — Också tillfällighetsfyllerister, vilka är okända för nämnden eller kända såsom sköt- samma, kallas i regel till samtal. I sist— nämnda fall torde det emellertid vara rätt vanligt, att nämnderna i mindre

kommuner i förlitan på sin personkän- nedom avskriver ärendet utan att ha kallat vederbörande till samtal, åtmins- tone när fråga är om vuxna fyllerister. Det kan här påpekas att vissa länsnyk- terhetsnämnder varnat för en sådan ordning under motivering att många personer erfarenhetsmässigt länge kan dölja sitt missbruk för omgivningen el- ler åtminstone för myndigheterna och att en fylleriförseelse ofta är det första tecknet på ett begynnande eller redan utbildat alkoholmissbruk.

Om den person, vilken kallats till nämnden, inte hörsammar kallelsen, kan han hämtas genom polismyndighe- tens försorg. Denna utväg torde emeller- tid endast i undantagsfall anlitas, främst i fråga om svårt alkoholiserade perso- ner, vilka kan antas vara i behov av lä- karvård eller bli föremål för tvångsin- tagning. Ett allmänt intryck är, att nämn- derna verkligen vinnlägger sig om att få kontakt med återfallsfyllerister och unga förstagångsfyllerister. Man sö— ker vederbörande i deras hem eller an- norstädes, där de brukar uppehålla sig. Har personen i fråga flyttat till annan kommun, överlämnas ärendet dit.

Den redogörelse, som här lämnats, av- ser det stora flertalet nykterhetsnämn— der. Nämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö tillämpar en i viss mån av- vikande praxis. På grund av de speciel- la förhållanden, som råder på dessa platser (hög fyllerifrekvens, tung ar- betsbörda och svårigheter att nå fylle- risterna) söker nämnderna där inte per— sonlig kontakt med klienterna i samma utsträckning som sker på andra håll. Kontakt söks i själva verket endast i en mycket ringa del av de anmälda fallen, varvid man naturligtvis främst inriktar sig på att nå de grova alkoholmissbru- karna och de unga fylleristerna. Sålun— da tillämpar nykterhetsnämnden i Gö- teborg den ordningen, att man där en-

. __ A...-.MM_.._HM_._... _.

dast kallar ungdomar i åldern 21—25 år till samtal inför nämnden eller någon av dess tjänstemän samt vidare sådana personer över 25 år, som tidigare tagits om hand för fylleri. Vad beträffar förs- tagångsfylleristerna över 25 år brukar till dessa sändas en folder, innehållan- de upplysningar om vart de skall vända sig och hur de skall förfara, om de vill söka bot för sitt alkoholmissbruk.

1.3 Hembesök m.m.

I allvarliga eller mera svårbedömda fall måste undersökningen mången gång kompletteras med ytterligare åtgärder. Det kan t.ex. vara nödvändigt att få en uppfattning om den anmäldes hemför— hållanden och att samtala med hans fa- milj. I så fall brukar hembesök göras hos honom. Eller man behöver upplys- ningar om honom från hans grannar el- ler arbetsgivare eller andra, vilka kän- ner till honom. I dylika fall uppsöks dessa personer av utredaren eller kallas till honom eller nämnden för samtal. Kontakt med grannar, arbetsgivare eller andra utomstående privatpersoner är emellertid en åtgärd, som tillgrips en- dast i undantagsfall, eftersom en sådan åtgärd ofta kan vara till skada för den anmälde.

1.4 Läkarundersökning Lagen medger också, att vederböran— de underkastas läkarundersökning. Så skall ske, när anledning därtill förelig- ger. Läkarundersökning är obligatorisk, då fråga är om tvångsintagning på vård— anstalt. I övrigt torde nämnderna vara restriktiva, när det gäller att låta läkar- undersöka personer mot deras vilja. Detta förekommer huvudsakligen endast i sådana fall, när vederbörande uppen- barligen är i behov av läkarvård på grund av svårt alkoholmissbruk, sinnes- rubbning, nervösa störningar o.dyl. Lä- karundersökning kan naturligtvis kom-

ma till stånd också på frivillig väg och detta inträffar i viss utsträckning. Nämnderna brukar sålunda, om de an- ser att läkarundersökning behövs, er- bjuda personer att hos nämnden eller genom nämndens försorg undergå så- dan, ett erbjudande som rätt ofta accep- teras. Det är heller inte ovanligt, att nå- gon själv begär att bli läkarundersökt; en sådan begäran villfars givetvis, om den inte är klart ogrundad. Praxis är emellertid varierande, främst bero- ende på den olika tillgången på läkare hos nämnderna. Rent allmänt torde man dock kunna påstå, att läkarunder- sökning tillgrips i relativt liten omfatt- ning, ofta endast i fem-tio procent av alla anmälda fall. —— Undersökningen utförs i allmänhet av nämndens egen läkare eller läkare på alkoholpoliklinik, där sådan finns inrättad, eller tjänste- läkare. Men det förekommer givetvis också, att den anmälde hänvisas till sjukhus eller privatpraktiserande lä- kare.

1.5. Utredningstid

Det är svårt att ange hur lång tid de utredningar det här gäller i allmänhet tar i anspråk. Sådana inledande åtgär- der som registerslagning, inhämtande av upplysningar från andra myndighe- ter och utsändande av kallelser sker vanligen inom de allra närmaste dagar- na efter det en anmälan kommit in. Däremot är det naturligtvis som regel inte möjligt att så snabbt få kontakt med den anmälde själv för samtal eller för läkarundersökning, särskilt inte om han ej hörsammar kallelsen. Besvärliga ar- betsförhållanden hos nämnden — per- sonalbrist o.dyl. —— kan givetvis också medföra dröjsmål. En—fyra veckor an- ges av flera nämnder som normal ut- redningstid, men ännu längre tider är inte ovanliga, i varje fall inte, om den anmälde håller sig undan. Lägger man

härtill den ibland rätt långa tid, som förflyter, innan anmälningen kommit nämnden till handa från polisen, är det uppenbart, att det stundom kan dröja alltför länge, innan något ingripande från nämndens sida kommer till stånd.

1.6 Beslut

När utredningen är klar, återstår för nämnden att fatta beslut. Har utred- ningen visat, att alkoholmissbruk i la- gens mening inte föreligger, avskrivs ärendet utan någon ytterligare åtgärd från nämndens sida än en registrering av fylleriet. Finner nämnden det där— emot utrett, att den anmälde verkligen är alkoholmissbrukare, kan i lindrigare fall ifrågakomma någon eller några av de hjälpåtgärder, som anges i 14 & la- gen om nykterhetsvård, och i svårare fall — då vederbörande bedöms vara hemfallen åt alkoholmissbruk —— över- vakning eller tvångsintagning på vård- anstalt enligt 15 eller 18 å nämnda lag. Det är härvid att märka, att genomföran- det av hjälpåtgärder förutsätter klien- tens frivilliga medverkan. Avböjer klien- ten sådan åtgärd och är ej heller vill- koren för tvångsåtgärder enligt sist- nämnda båda lagrum uppfyllda, av- skrivs ärendet med undersökningen.

2. Barnavårdsnämndens utredning

Vad beträffar barnavårdsnämndernas befattning med fylleristklientelet skil— jer sig denna ej mycket från motsvaran- de verksamhet hos nykterhetsnämnder— na. Den utredning, som av barnavårds- nämnden skall göras i de fall då nämn— den fått underrättelse om att en under- årig gjort sig skyldig till fylleri, går i stort sett till på samma sätt som nykter- hetsnämndens motsvarande undersök- ning i fråga om vuxna fyllerister. En tjänsteman hos barnavårdsnämnden in-

leder utredningen med att »slå efter» den anmälde i nämndens register eller i socialregistret och studera tidigare handlingar om honom hos nämnden. Han införskaffar vidare vid behov kom— pletterande upplysningar om honom från polisen och nykterhetsnämnden i kommunen och i annan kommun, där han tidigare varit bosatt, liksom också från barnavårdsnämnden i den kom- munen. I stor utsträckning kontaktar han likaså den skola, där personen i frå- ga är eller varit elev. Även andra lokala organ kan han behöva vända sig till, så- som socialnämnden och pastorsexpedi- tionen.

2.1 Personlig kontakt

Också barnavårdsnämnden är natur- ligtvis för sin utredning och behandling av fallet beroende av att få personlig kontakt med den anmälde. Det ligger för övrigt i sakens natur, att det i all- mänhet är än viktigare att nå under- åriga alkoholmissbrukare än vuxna missbrukare. Barnavårdsnämnderna torde därför i större utsträckning än nykterhetsnämnderna verkligen etable- ra personlig förbindelse med fylleris- terna, oberoende av om dessa är första- gångs- eller återfallsfyllerister. Sålunda kallar man dem till samtal, och kommer de inte, söker man upp dem i deras hem. — Barnavårdsnämnderna torde likaså i större omfattning än vad som är fallet med nykterhetsnämnderna ta kontakt med den anmäldes familj och besöka hans hem. Att äga närmare kän- nedom om den anmäldes familje- och hemförhållanden är naturligtvis sär- skilt viktigt, när frågan gäller fylleri av underårig. Samtal med barnets föråld- rar ingår därför nästan som ett obliga- toriskt led i varje utredning, liksom be- sök i barnets hem.

Ibland behöver barnavårdsnämnder- na också upplysningar från utomståen-

... .4_r_ . _.—__s-._—._.....__—._n.m .-m .. ... . __

de, såsom grannar och arbetsgivare, åt- minstone i mera svårbedömda fall. Nämnderna torde emellertid härvidlag —— liksom nykterhetsnämnderna _ iakt- taga stor försiktighet med hänsyn till att sådana kontakter kan vålla veder- börande skada.

2.2 Läkarundersökning Självfallet kan läkarundersökning in- gå som ett led också i en av barnavårds- nämnd företagen utredning. Sådan un- dersökning är obligatorisk, när det gäl- ler omhändertagande för samhällsvård. I övrigt torde läkarundersökning före- komma endast i mera svårartade fall såsom då den anmälde är en avancerad alkoholmissbrukare eller är psykiskt störd eller eljest då behov av läkarvård är mera påtagligt. Praxis varierar efter tillgången på läkare på orten. — Under- sökningen utförs vanligen av någon lä- kare hos nämnden eller hos nykterhets- nämnden eller av läkare på alkoholpoli- klinik eller också av tjänsteläkare. Lä- kare på sjukhus eller privatpraktiseran- de läkare kan naturligtvis också anlitas, om sådana finns att tillgå.

2.3 Omhändertagande för utredning

Den möjlighet att omhändertaga en underårig för utredning, som barna- vårdslagen (30 %) anvisar, förefaller an- litas mycket sparsamt av barnavårds- nämnderna, när fråga är om unga alko- holmissbrukare. I hela riket företas år- ligen endast några enstaka dylika om— händertaganden. Främst är det då fråga om fall, då den underårige missbrukat alkohol i oroväckande grad och då skyndsamma åtgärder därför är befo— gade med hänsyn till hans hälsa eller utveckling eller då han helt undandrar sig kontakt och samarbete med nämn- den. Det sagda gäller fall, där alkoho- len utgör det dominerande problemet. Omhändertagande enligt 30 & barna-

vårdslagen är däremot mera vanligt i sådana situationer, då vid sidan av al- koholmissbruket andra former av social missanpassning är med i bilden såsom kriminalitet och lösdriveri.

2.4 Utredningstid Att generellt ange hur länge barna- vårdsnämnderna brukar hålla på med sina utredningar, låter sig ej göra. De lokala förhållandena — resurser m.m. —— är alltför olika för att så skall kunna ske. I det övervägande antalet fall torde emellertid utredningarna, liksom fal- let är i nykterhetsnämnderna, vara slutförda inom en —— fyra veckor. Men längre tider är inte ovanliga. I vissa fall torde utredningstiden vara ända till fyra månader.

2.5 Beslut

Sedan vederbörande tjänsteman slut- fört utredningen och redovisat ärendet för barnavårdsnämnden, ankommer det på denna att besluta i ärendet. När det gäller bedömningen av huruvida den som är föremål för nämndens uppmärk- samhet kan karakteriseras som alkohol— missbrukare, är det påfallande, att har- navårdsnämnderna i större utsträck- ning än nykterhetsnämnderna uppfat- tar också en tillfällig fylleriförseelse såsom ett utslag av missbruk. Av de nämnder, som utredningen tillfrågat i detta hänseende, hävdar visserligen några —— såsom nämnden i Malmö — att 25 5 b) barnavårdslagen inte alls är till- lämplig, om ärendet avser ett enstaka fylleri av någon, som i övrigt är välan- passad. Men flertalet övriga nämnder ger uttryck för en motsatt uppfattning. Förklaringen till att det övervägande antalet nämnder har denna uppfattning kan ligga i att barnavårdslagen i mot— sats till lagen om nykterhetsvård saknar en definition av begreppet alkoholmiss- bruk och att man därför kanske anser

sig ha »friare händer» vid bedömning- en. Socialstyrelsen har också, såsom nämnts i ett tidigare avsnitt (se 5. 121), uttalat sig för en mera vidsträckt tolk- ning av detta begrepp såvitt avser bar- navårdslagen. En annan förklaring kan vara, att det i fråga om underåriga är av särskilt stor vikt, att ett ingripande sätts in i ett så tidigt skede som möjligt.

En sak för sig är att barnavårdsnämn- derna, även om det anses att alkohol- missbruk i angiven mening förelegat, kanske ändå inte vidtar någon åtgärd. Nämnden skall ju enligt 25 5 b) barna- vårdslagen inte göra det, såvida veder- börande inte är i behov därav. Är t.ex. fråga om en klar tillfällighetsförseelse av en underårig, vilken i övrigt är väl anpassad i socialt hänseende, torde nämnderna säkerligen i de allra flesta fall nöja sig med att avskriva ärendet utan någon vidare åtgärd än en registre- ring. Det är också mycket vanligt, även i mera allvarliga fall av alkoholmiss- bruk, att vederbörande tjänsteman re— dan på utredningsstadiet under sina samtal med den underårige och hans föräldrar kommit överens med dessa om, att den underårige skall iakttaga vissa förhållningsregler i syfte att för- hindra fortsatt missbruk, såsom att byta vistelseort en tid eller att gå på behand- ling på alkoholpoliklinik. Visar det sig sedan, när ärendet skall behandlas av nämnden, att den anmälde följt dessa regler, kan nämnden ofta avskriva åren- det utan att behöva formellt besluta om någon särskild åtgärd; möjligen vilar man på avgörandet någon tid.

I de fall åter, då barnavårdsnämnden funnit att alkoholmissbruk föreligger och att den unge behöver tillrättaföras av nämnden, bör det bli någon form av positivt ingripande från nämndens sida. Vilka åtgärder, som brukar tillgripas i olika situationer, kan naturligtvis inte generellt anges. Rör det sig om perso-

ner utan allvarligare alkoholproblem, blir det väl i första hand fråga om lind- rigare hjälpåtgärder, innefattande t.ex. råd och stöd i fråga om fritidssyssel- sättning, byte av bostad eller arbete o.dyl. Gäller det däremot mera avance— rade alkoholmissbrukare, såsom åter- fallsfyllerister eller förstagångsfylleris- ter, vilka en längre tid missbrukat rus- drycker, aktualiseras mera ingripande åtgärder såsom omskolning eller läkar- behandling. Varning är en mera repres- sivt betonad åtgärd, som stundom bru- kar komma till användning. På en del håll tillämpar man den ordningen, att man varnar en underårig, som återfallit i fylleri en till två gånger; efter ytterli- gare återfall ställer man honom under övervakning. En kombination av olika slags åtgärder förekommer naturligtvis ofta.

Den yttersta utväg, som står barna- vårdsnämnden till buds i de mycket svåra fallen, är omhändertagande för samhällsvård. Denna utväg anlitas emel- lertid mycket sparsamt, som regel en- dast då alkoholmissbruket är förenat med andra symptom på missanpassning.

2.6 Narkotikamissbrukare

Det må här till sist påpekas att enligt 25 5 b) barnavårdslagen barnavårds- nämnderna har att vidtaga åtgärder även mot underåriga, som missbrukar andra berusningsmedel än alkohol, t.ex. narkotika. Ärenden rörande t.ex. narko- tikamissbrukare torde av nämnderna behandlas principiellt på samma sätt som ärenden rörande alkoholmissbruka- re. Dock får väl antas, att läkare kopp- las in på narkotikafallen i betydligt större utsträckning än då fråga är om alkoholmissbrukare.

Enligt 25 5 b) barnavårdslagen skall barnavårdsnämnderna ingripa inte bara mot missbruk av berusningsmedel bland barn och ungdom utan också mot andra

': 5.

former av social missanpassning hos derna i ärendet. Det är inte lätt att ange ungdomen såsom kriminalitet, sedeslöst i vilken utsträckning, som detta är fal- levnadssätt och parasitism. Situationen let. Några nämnder gör gällande, att de kan vara den, att en underårig, som an— unga fylleristerna i de allra flesta fall mälts till barnavårdsnämnden för fylle- samtidigt företer tecken på andra be- ri, också visar prov på annan bristande teenderubbningar, medan en del nämn- social anpassning, något som naturligt- der ger uttryck åt en motsatt åsikt. vis inverkar på utredningen och åtgär—

ÅTTONDE KAPITLET

Nykterhetsvårdens medicinska och sociala resurser1

1 . Medicinsk vård vid akut berusning

1.1 Sjukvårdens möjligheter att ta sig an klientelet

Möjligheterna att genomföra effektiva och någorlunda snabbt verkande refor- mer på det område, som utgör ämnet för utredningens uppdrag, är uppenbar- ligen beroende av vilka resurser sam- hället nu förfogar över i medicinskt och socialt hänseende. Härvidlag kan kon- stateras _— vad först gäller sjukvårdens möjligheter att ta sig an fylleristkliente- let i berusningens akutskede — att re- surserna är synnerligen begränsade. Sjukvården har åtminstone temporärt och inom vissa sektorer svårigheter då det gäller att tillgodose personalbeho- vet i fråga om läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Det säger sig självt, att det i ett sådant läge inte ges stort utrymme för undersökning, be- handling och vård av fyllerister inom sjukvårdens ram. Detta klientel erbjuder dessutom speciella problem. Fyllerifre- kvensen är störst under kvällar, nätter och helger, då läkarnas och sjukhusens verksamhet är starkt inskränkt; tenden— sen är f.n. även inom sjukvården att låta personalen så långt möjligt få en normal arbetsvecka med fria lördagar och helg- dagar. Fylleristerna uppträder ofta stö- rande, är stundom behandlingsovilliga och ibland direkt våldsamma. Att un- dersöka och behandla en fyllerist kan följaktligen vålla läkare och sköterskor stort besvär. I sitt akuta berusningstill-

stånd kan fylleristen inte läggas in på sjukhus bland övriga patienter utan måste hållas isolerad. De isoleringsrum som finns är dock i allmänhet redan upptagna av andra svårt sjuka personer. Att avdela särskild personal för över- vakning av fyllerister, vilket ofta skulle bli erforderligt, har man på grund av personalbristen på sjukhusen mycket små möjligheter till, speciellt nattetid och under helger.2

Nu angivna förhållanden innebär att medicinsk undersökning och behand- ling av fyllerister i allmänhet kan kom- ma till stånd endast i speciella fall, som kräver skyndsam behandling. Sjukhu- sen tar i princip alltid emot fyllerister, som är medvetslösa eller nästan med- vetslösa, likaså fyllerister, vilka miss- tänks ha förtärt något farligt berus— ningsmedel såsom tekniska preparat, denaturerad sprit, dunder (d.v.s. hem- bränt) eller narkotika, ensamt eller i förening med alkohol, samt personer, vilka kan antas lida av sjukdom, vars verkningar lätt kan förväxlas med be- rusning, t.ex. epilepsi och diabetes. Na-

1 Redogörelsen i detta kapitel avser, då an— nat inte anges, förhållandena den 1 januari 1967. En på vissa punkter mera ingående skildring i detta ämne har lämnats av 1964 års nykterhetsvårdsundersökning i dess ny- ligen framlagda betänkande Nykterhetsvår- dens läge (SOU 1967: 36), till vilket hänvi- sas.

2 Jfr G. Biörck, Sjukvårdens villkor, Udde- valla 1966.

... s.k.—...så.

"aff—lr '

turligtvis avvisar man ej heller fylle- rister, som ådragit sig svårare yttre el- ler inre skador såsom skallskador eller hjärnskakning. Andra kategorier, som tas emot på sjukhusen, är fyllerister med alkoholhallucinationer. Dessa fall tas alltså in som jourfall på sjukhusen —— främst kanske på mentalsjukhusen och på kroppssjukhusens psykiatriska avdelningar men också på deras medi- cinska och kirurgiska avdelningar.1 Det är emellertid påfallande att sjukhusen har stora svårigheter att behålla även all- varliga fall. Sålunda var det åtminstone till för blott något år sedan ej ovanligt, att medvetslöst berusade personer, som av polisen transporterats till sjukhus, måste föras tillbaka till polisstationen efter undersökning och eventuell be- handling. —— Finns ej sjukhus på orten ställer sig läkare inom den öppna vår- den —— främst provinsial-, stads- och so- cialläkare eller, där särskild läkarjour finns anordnad, jourhavande läkare —— i princip alltid till förfogande för un- dersökning och behandling av svåra akuta fall. I praktiken kan det emeller- tid mången gång vara besvärligt att i tid få kontakt med läkare; läkaren på or- ten kan vara upptagen av arbete med något annat svårt sjukdomsfall eller be- finna sig på sjukbesök i en avlägsen del av distriktet.

Det förekommer givetvis, att polisen när den tar hand om en fyllerist kon- taktar läkare även i andra fall än då si- tuationen är direkt livshotande. Men lä- get är då i allmänhet sådant att miss- tanke yppats att fråga ej är om blott en vanlig berusning. Visar emellertid läka- rens undersökning att det saknas fog för sådan misstanke, får polisen behålla den omhändertagne för vidare transport till polisstationen.

Det skall i detta sammanhang inte förbigås att åtskilliga läkare hyser stor förståelse för behovet av medicinsk

behandling av akut berusade eller har ett starkt intresse för de alkohol— sjukas problem. Inom ramen för si- na begränsade resurser gör dessa lä- kare aktningsvärda insatser på detta område. Polismyndighetcr och nykter- hetsnämnder på vissa håll har också omvittnat, att möjligheterna att få de akut berusade undersökta och behand- lade av läkare är tämligen goda och att många läkare ingalunda begränsar sin verksamhet till sådana katastroffall el- ler andra mycket allvarliga fall, som oundgängligen måste tas om band inom den allmänna sjukvården. De läkare det här gäller torde främst vara verksam- ma på psykiatriska kliniker och men- talsjukhus men återfinns också på me— dicinska kliniker och inom den öppna sjukvården. Här bör särskilt framhål- las den verksamhet för omhändertagan- de och behandling av akutberusade, som överläkaren docenten G. Wretmark på ett förtjänstfullt sätt bedriver på psykiatriska kliniken vid regionsjuk- huset i Linköping. På kliniken har in— rättats 13 sängplatser för personer som kommit i akut psykisk nödsituation. Ungefär hälften av patienterna består av alkoholsjuka människor, av vilka många är mer eller mindre berusade då de anländer till kliniken. De söker sig frivilligt till kliniken eller kommer dit genom förmedling av länkarna eller nykterhetsnämnden. En del av dem transporteras till kliniken av polisen, som också brukar hjälpa klinikpersona- len att hålla bråkiga patienter i styr. Intagning kan ske när som helst på dygnet. Patienterna får stanna över natten eller längre _ om så erfordras ända upp till 72 timmar. Till hands finns dygnet runt en läkare samt en mentalsköterska och ett sjukvårdsbiträ-

1 Jfr C. Johnsén m.fl., Alkoholpåverkade i ett kirurgiskt akutklientel, (redovisad i tid— skriften Alkoholfrågan 1966 nr 4 s. 158 ff).

de. Vid behov kan frivilliga vakare till- kallas utifrån; kliniken har avtalat med ett antal hemmafruar, som är bered- da att på kallelse omedelbart infin- na sig på kliniken för att hjälpa till med övervakningen av de intagna. Be- handlingen av de akut intoxikerade in- riktas på att snarast möjligt få patien- ten lugn så att han kan sova ruset av sig. Vid ankomsten bjuds han på en ci— garrett och kan, om han så önskar, få mat och dryck (saft). I de flesta fall lämnas lugnande medicin. Patienterna förvaras dels i vanliga sjukrum och dels i en sjukhussal, som avdelats i ett större antal »bås», vart och ett med en sovplats. I stället för dörrar till dessa avgränsade utrymmen finns draperier, vilket un- derlättar övervakningen. Innan patien- ten efter tillnyktrandet lämnar kliniken bereds han tillfälle till rådgivande sam- tal med läkare och annan specialutbil- dad personal. Den fortsatta kontakten sker med läkare på klinikens öppna mottagning (se vidare härom s. 182). Verksamheten, som påbörjades 1963, har undergått en betydande stegring. Under en månad 1966 uppgick antalet övernattningar av alkoholsjuka till 190, vilket är den högsta månadssiffran hit- tills. Som jämförelse mellan klinikens och polisens verksamhet för omhänder- tagande av alkoholsjuka kan nämnas, att antalet intagningar av alkoholsjuka på klinikens akutavdelning under sep- tember 1966 uppgick till 105, medan an- talet intagningar av fyllerister i polis- arresterna i staden under samma månad utgjorde 103.

I detta sammanhang bör också näm- nas den verksamhet med omhänderta- gande av akut berusade personer på barnpsykiatrisk klinik, som sedan den 1 mars 1967 bedrivs i Umeå. Till klini- ken förs alla unga fyllerister under 17 är, vilka tas om hand av polisen. Ett av klinikernas dagrum har ställts i ordning

till patientrum och utrustats med två sjukhussängar, bord och stolar. Omhän- dertagandet sker inom ramen för den barnpsykiatriska vården.1

1.2 Akutvård vid alkoholpoliklinik

Vad gäller akutfallen spelar de s.k. alkoholpoliklinikerna en viss roll, även om syftet med dessa polikliniker huvud- sakligen är att bereda alkoholsjuka öp- pen medicinsk vård. Det finns ett 100- tal alkoholpolikliniker i landet, varav det stora flertalet drivs i nykterhets- nämndernas och de övriga i sjukvårds- huvudmännens eller privata organisa- tioners regi. De flesta alkoholpoliklini- kerna har mottagning blott några en- staka timmar i veckan. De håller i all- mänhet inte jour, har i regel inga vård- platser och är över huvud taget varken lokalmässigt eller i personalhänseende rustade att ta emot akutberusade. Mariapolikliniken i Stockholm, som drivs av stadens sjukvårdsstyrelse för nykterhetsnämndens räkning i Maria sjukhus, lokaler, är ett exempel på en klinik, som har en avdelning för mot- tagning av rena akutfall. Denna inrym- mer 13 vårdplatser för vuxna, varjämte ytterligare en akutavdelning med sex vårdplatser för ungdom öppnats i sep— tember 1966. Avdelningarna är dygnet runt bemannade med läkare, sjuksköter- skor och sjukvårdare, ungdomsavdel- ningen dessutom med socialvårdstjäns- temän från barnavårdsnämnden. Klini- ken har till sitt förfogande ett väl utrus- tat laboratorium. — På vuxenavdelning— en intas i huvudsak patienter som kom- mer till kliniken genom förmedling av nykterhetsnämnden eller genom anhö- riga eller sådana patienter som själv- mant söker sig dit. Det förekommer också i undantagsfall att polisen trans-

1 Se vidare I. Nylander, Omhändertagande av fyllerister på barnpsykiatrisk klinik, Lä- kartidningen 1968 nr 9.

% i t

porterar dit omhändertagna fyllerister. Ungdomsavdelningen däremot fungerar som en mer renodlad akutpoliklinik för »polisfall», d.v.s. unga fyllerister som tas om hand av polisen. Polisen för dem först till polisstationen för identifiering, varefter de förs över till Mariakliniken. Erfarenheterna av den hittills bedrivna verksamheten vid ungdomsavdelningen betecknas av läkare och socialvårds- tjänstemän på kliniken som positiva. _ Antalet intagningar på akutavdelningen för vuxna uppgick under år 1967 till 1 900. På ungdomskliniken intogs under samma år 1 174 patienter, varav 304 var narkotikamissbrukare och 870 alkohol- missbrukare. Narkotikamissbrukarna hade frivilligt sökt sig till ungdomskli- niken. Av alkoholmissbrukarna hade 359 inremitterats till kliniken av barna— vårdsnämnden eller förts dit av anhö— riga medan 511 hade transporterats dit av polisen, sedan de av polisen omhän- dertagits för fylleri. Det kan nämnas att under år 1967 omhändertog polisen i Stockholm sammanlagt 1 535 ungdomar för fylleri.

I Göteborg finns Nordhemspoliklini- ken, vilken i likhet med Mariapoliklini- ken drivs av stadens sjukvårdsstyrelse för nykterhetsnämndens räkning. Den har en akutavdelning med sex vårdplat- ser. På avdelningen tjänstgör läkare och sjukvårdspersonal. Avdelningen hålls emellertid öppen endast på dagtid un- der söckendagar. Den allmänna verk- samheten på kliniken beskrivs ytterli- gare i kapitel 18, som behandlar en vid Nordhemspolikliniken av utredningen bedriven försöksverksamhet.

Utöver Mariapolikliniken och Nord- hemspolikliniken finns ytterligare ett antal polikliniker som har vissa möjlig- heter att ta emot akut berusade. Det är här fråga om polikliniker, som i allmän- het har öppet varje vardag varvid de betjänas av sjukvårdspersonal och, åt-

minstone tidvis, av läkare och som är utrustade med sängplatser. Sådana poli- kliniker, alla drivna av respektive nyk- terhetsnämnder, finns i Södertälje (en av två; två platser), Eskilstuna (en av två; elva platser), Jönköping (två plat- ser), Visby (en plats), Hälsingborg (en av två; tre platser), Halmstad (en plats), Borås (två platser), örebro (fyra plat- ser), Västerås (en plats), Östersund (en plats), Skellefteå (två platser), Umeå (fyra platser) och Gällivare (en plats). Det är dock endast ett fåtal av dessa po- likliniker, vars vårdplatser beläggs även nattetid; så sker blott i den mån perso- ner kan anskaffas såsom vakare. Så är fallet med poliklinikerna i Södertälje, Visby, Halmstad, Örebro, Skellefteå och Umeå. Vakarna består vanligen av per- sonal från sjukhusen eller från Röda Korset. — Vid sidan härav bör nämnas ett par alkoholpolikliniker som saknar egna sängplatser men som genom att de är inrymda på psykiatrisk klinik och förestås av överläkare på denna klinik har vissa, låt vara beränsade möjligheter, att få akut berusade pa- tienter inlagda på den psykiatriska kli- niken. Här avses dels en av nykter- hetsnämnden i Uppsala driven, till psy- kiatriska kliniken vid Akademiska sjuk- huset förlagd alkoholpoliklinik och dels en av landstinget vid psykiatriska kli- niken på lasarettet i Lund inrättad al- koholpoliklinik. '

De övriga alkoholpoliklinikerna sak- nar alltså praktiskt taget helt möjlighe— ter att ta emot akut berusade. Det bör emellertid framhållas, att på en del av poliklinikerna finns sängplatser, som skulle kunna användas för förvaring av berusade, om poliklinikerna hade öppet en längre tid på dygnet och om vakare kunde anskaffas; svårigheterna att till poliklinikerna knyta sådan personal, särskilt för tjänstgöring på nätterna, är dock stora. I detta sammanhang bör vi-

dare framhållas, att några nykterhets- nämnder förfogar övcr lokaler eller en- staka rum, som inte ligger i anslutning till alkoholpoliklinik eller läkarmottag- ning men som skulle kunna användas för förvaring av berusade, om blott per- sonalproblemen kunde lösas.

Nämnas bör vidare den avgiftnings- avdelning, som i februari 1966 inrättats på Vårdhemmet Högalid i Stockholm. Hemmet drivs av socialnämnden och är avsett för personer, som saknar försörj- ningsförmåga och bostad. En stor del av de inskrivna består av alkoholskada- de. På avgiftningsavdelningen, som drivs i nykterhetsnämndens regi, läggs in sådana på hemmet inskrivna perso— ner, som uppträder eller påträffas akut berusade. Denna avdelning har åtta platser, förlagda till fyra enkelrum och två dubbelrum. Där tjänstgör en läkare på vardagarna, ett par timmar varje morgon och tre—fyra timmar på efter- middagarna, samt sjuksköterskor och sjukvårdare; på avdelningen finns all- tid en sköterska och en vårdare i tjänst samtidigt. Till avdelningen är också knuten en nykterhetsvårdsassistent. Be- slut föreligger om att Högalidshemmet så småningom skall läggas ner och er- sättas av ett nytt hem i Skarpnäck.1

1.3 Länkarna

Den verksamhet, som länkarna bedri— ver, bör ej förbises i detta sammanhang. Länkarna är som bekant sammanslut- ningar av alkoholskadade människor, vilka försöker att med varandras hjälp avhålla sig från alkohol. Rörelsen har flera grenar. Den största av dem är Säll- skapen Länkarna, bestående av drygt 150 lokala grupper med tillhopa cirka 7 600 medlemmar; ett fyrtiotal av dessa grup- per med tillhopa cirka 1 900 medlemmar har bildat ett gemensamt forum, Sällska- pet Länkarnas Riksförbund. Den näst största grenen är Kamratföreningen Län-

ken med omkring 50 lokalföreningar och cirka 2 500 medlemmar, av vilka flerta- let — 45 kamratföreningar med sam- manlagt drygt 1 800 medlemmar — till- hör den centrala organisationen Län- kens Kamratförbund. Övriga länkorga- nisationer i landet, samtliga av lokal ka- raktär, har tillsammans omkring 300— 400 medlemmar. —— Medlemmar som återfaller i alkoholmissbruk och uppträ- der berusade tas i viss utsträckning om hand redan i akutskedet av andra länk- medlemmar och får sova ruset av sig i lokaler, över vilka föreningarna dispone- rar, under tillsyn av någon medlem. En- ligt uppgift förfogar statsbidragssökande länkföreningar över tillhopa ett 90-tal sjukbäddar. En del länkföreningar har också inackorderingshem, konvalescent- hem, sportstugor, sommar— och semester- hem. Även en del akutfall tas in på dessa hem. Inte så sällan har föreningarna god kontakt med läkare, som kan rådfrågas i alarmerande situationer. Omfattningen av länkarnas verksamhet när det gäller att ta hand om berusade medlemmar är emellertid svår att ange eftersom det är en intern angelägenhet för varje för- ening.”

1.4 Utbyggnad av akutsjukvården

För att i görligaste mån fullständiga bilden av sjukvårdens resurser i före- varande hänseende bör tilläggas att en allmän utbyggnad av sjukvården pågår eller planeras. Vid en del av de nya el- ler moderniserade sjukhusen skall in- rättas särskilda akut- och intensivvårds- avdelningar. En integrering av kropps- och mentalsjukvården pågår. Läkar-

1 Beträffande verksamheten vid Högalids- hemmet, se vidare bil. 8, del II. 2 En utförlig skildring av länkarnas bak— grund, organisation och verksamhet har lämnats av 1964 års nykterhetsvårdsunder- sökning i dess betänkande SOU 1967: 36 s. 92 ff till vilket hänvisas.

s.»—

1 ! . '?

hus och läkarstationer inom den öpp- na vården är under fortlöpande utveck- ling, varigenom skapas ökade möjlighe- ter till läkarjour. Sjukvårdsuppgifterna har samordnats genom provinsialläkar- nas och mentalsjukvårdens överförande till landstingssektorn i syfte att få till stånd en mera rationell ordning. Det är tydligt att även om dessa förbättringar inte tar omedelbart sikte på vården av de akutberusade kommer de likväl att i viss mån tillgodose också detta klientel.

Vad beträffar planeringar i syfte att åstadkomma förbättringar speciellt för de akutberusade bör främst nämnas vis- sa sjukvårdsprojekt i stockholmsområ- det och i Malmö. Sålunda har Stock- holms stads sjukvårdsstyrelse beslutat att bygga ut alkoholistvården vid Maria- polikliniken. Denna skall få helt nya 10- kaler som enligt preliminära planer även skall ge plats åt en mottagning för akut intoxikerade vuxna patienter. Mottag- ningen skall omfatta en intagningsenhet samt en diagnostik- och behandlingsen- het. Lokalerna beräknas stå inflyttnings- klara vid årsskiftet 1970/1971. I avvak- tan härpå har de nuvarande 13 akut- platserna för vuxna patienter proviso- riskt utökats till 36 platser, vilka tagits i bruk i februari 1968. Vidare planeras en särskild intagningsavdelning för ungdomsalkoholister. Slutligen har i en souterrängvåning reserverats utrym- me för en akutavdelning dit polisen direkt kan föra fyllerister som tas »på gatan» (20 platser). Frågan om ett sådant akutintag skall komma till stånd har emellertid från sjukvårdshu- vudmannens sida gjorts beroende av att kostnaderna för denna verksamhet skall komma att bestridas av statsmedel. — Vidare har Stockholms läns landsting beslutat att inom Danderyds sjukhus” mentalvårdsenhet inrätta en alkoholkli- nik, bestående av bl. a. en avdelning om 16 vårdplatser för akut intoxikerade

män och kvinnor, omfattande jämväl fall som överförts genom polisens för- sorg. Denna vårdavdelning skall funge- ra som observations- och utredningsav- delning med en genomsnittlig vårdtid upp till 48 timmar. Kliniken avses bli klar under åren 1970—1971. — Slutli- gen bör nämnas att Malmö stads sjuk- vårdsstyrelse vid Allmänna sjukhuset uppfört en alkoholklinik med bl.a. en akutavdelning om tio vårdplatser. Den nybyggnad, vari kliniken är inrymd, skall enligt underhandsuppgift kunna byggas på med en våning för att bereda plats för ytterligare en avdelning för akutberusade. Alkoholkliniken tas i bruk hösten 1968. — Också i en del andra städer har föreslagits eller dis- kuterats förbättringar av vårdresurser- na för akutberusade utan att dock förslagen eller diskussionerna ännu hunnit leda till några bestämda planer. Som exempel kan nämnas att nykter- hetsnämnden i Eskilstuna föreslagit in- rättande av ett s.k. övergångshem med bl.a. två platser för akutfall och att i Varberg planerats en alkoholpoliklinik med övernattningsrum. Vidare har i Norrköping diskuterats inrättande vid lasarettet av några sängplatser speciellt avsedda för personer med akuta alkohol- sjukdomar. Som ytterligare exempel bör anföras, att länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län gjort framställning hos landstinget om dess medverkan för anordnande av särskilda alkoholpolikli- niker vid lasaretten i Kristianstad och Ängelholm, varvid föreslagits att till po- liklinikerna skulle knytas ett mindre antal sängplatser för kortvarig vård av akuta fall. I Göteborg slutligen har bar- navårdsnämnden hemställt att staden skall låta ställa i ordning en alkoholpo- liklinik för unga alkoholmissbrukare med bl. a. åtta—tio akutvårdplatser. Sta- den har uppdragit åt sjukvårdsstyrelsen att utreda denna fråga. Vidare kan be-

träffande Göteborg nämnas, att profes- sorn B. Lindegård, som på sjukvårdssty- relsens uppdrag utrett frågan om hur den socialmedicinska verksamheten i staden skall läggas upp, i oktober 1967 föreslagit bl. a. att en vårdavdelning om 20 platser för fyllerister inrättas i an- slutning till en socialmedicinsk klinik vid Sahlgrenska sjukhuset. På avdel- ningen skall enligt förslaget i första hand läggas in fyllerister, som själv- mant söker sig dit, eventuellt med assi- stans av polis, och som bedöms vara be- handlingsbara, varvid främst unga fyl- lerister skulle komma i åtanke.

2. Fortsatt öppen medicinsk vård

2.1 Nykterhetsnämndernas kontakt med sjuk- vården

Vad angår de medicinska resurserna för den fortsatta behandlingen av fyllerist— klientelet — och härvidlag åsyftas främst de resurser, som nykterhetsvår- den har att bjuda i medicinskt hänseen- de — skall till en början erinras om att enligt 5 5 lagen om nykterhetsvård lä- kare om möjligt bör vara ledamot av nykterhetsnämnden. Har nykterhets- nämnd ingen läkare som ledamot skall enligt 6 & tjänsteläkare, d.v.s. i allmän- het provinsialläkare eller stadsläkare, deltaga i nämndens sammanträden, i den mån han inte hindras av andra tjänsteåligganden. Finns läkare i nämn- den, kan nämnden självfallet alltid vän— da sig till denne, om nämnden i ett visst fall finner medicinsk undersökning el- ler behandling erforderlig. I lika mån kan en nämnd, vilken saknar läkare, all- tid vända sig till den provinsial- eller stadsläkare, som enligt nyssnämnda lag- rum är skyldig att närvara vid nämn- dens sammanträden. Även andra läkare kan finnas att tillgå, nämligen sådana vilka på grund av särskilt intresse för

vården av alkoholskadade åtar sig att för nämndens räkning undersöka och kanske även behandla dessa klienter.

På mindre orter, där antalet alkohol- missbrukare inte är så stort, finns i all- mänhet inte något fast etablerat sam- arbete med läkare utanför nykterhets- nämnden; läkaren tar — efter överens- kommelse i varje särskilt fall —— emot de personer som nämnden skickar till honom. Hans insats torde därvid hu- vudsakligen bestå i undersökning och rådgivning. Någon kontinuerlig vård av patienten i anledning av dennes alko- holmissbruk torde han däremot mera sällan kunna lämna. Finner han behov av medicinsk vård föreligga, brukar han vanligen remittera patienten till sjuk- hus eller annan inrättning, där sådan vård kan ges.

I större och medelstora städer men också i en del mindre städer och andra tätorter med mer framträdande alko- holproblem är läkarinsatsen inom nyk- terhetsvården mera fast organiserad. Det förekommer här ej sällan att en el- ler flera läkare efter överenskommelse med nykterhetsnämnden åtagit sig att — vanligen på bestämda mottagningsti- der —— undersöka och eventuellt också behandla personer, vilka nämnden re- mitterat till honom. I en del fall in- skränker sig läkarens insats till under— sökning av patienter, råd till nykter— hetsnämnden angående lämpliga nyk- terhetsvårdande åtgärder och vid be- hov remiss av patienter till sjukhus el- ler andra vårdinrättningar medan där- emot behandling av patienterna inte fö- rekommer i någon nämnvärd utsträck- ning. På åtskilliga håll har läkare emel- lertid åtagit sig att även ge långsiktig medicinsk behandling av patienter (öp- pen vård) för att systematiskt återföra dem till ett nyktert levnadssätt, s.k. al- koholpoliklinisk verksamhet.

:;"-___- .. __ .. '!

2.2 Alkobolpoliklinikema

Tidigare har nämnts, att det finns ett 100-tal alkoholpolikliniker i landet, vilka drivs av nykterhetsnämnd eller annan huvudman. Dessa polikliniker är belägna på följande platser, nämligen Stockholm (8; Mariapolikliniken, Nor- ra polikliniken, Stadshagspolikliniken, Södersjukhusets alkoholpoliklinik, nyk- terhetsnämndens två läkarmottagningar och dess informationsbyrå samt Stads- missionens alkoholpoliklinik), Dande- ryd (3, varav en utgör en på försök startad alkoholdispensär för ungdom), Huddinge, Järfälla, Lidingö, Märsta, Nacka (2), Sollentuna, Solna, Sundby- berg, Södertälje (2), Österhaninge, En- köping, Skutskär, Tierp, Uppsala (2), Eskilstuna (2), Katrineholm, Nyköping, Oxelösund, Linköping, Motala, Norrkö- ping (2), Eksjö, Jönköping, Nässjö, Vetlanda, Ljungby, Växjö, Hultsfred, Kalmar, Nybro, Oskarshamn, Vimmer- by, Västervik, Visby, Karlshamn, Karls- krona, Olofström, Hälsingborg (2), Landskrona, Lund (2), Malmö (2), Halmstad, Kungsbacka, Göteborg (2; den förut nämnda Nordhemspolikliniken och den kyrkliga stadsmissionens polikli- nik), Mölndal, Partille, Borås (2), Fal- köping, Lidköping, Mariestad, Skara, Skövde, Tibro, Hagfors, Karlstad, Kris- tinehamn, Karlskoga, Lindesberg, Öre- bro, Arboga, Fagersta, Västerås, Bor- länge, Falun, Ludvika, Gävle, Sandviken, Bollnäs, Söderhamn, Sundsvall, Örn- sköldsvik, Östersund, Skellefteå, Umeå, Vilhelmina, Boden, Gällivare, Kalix, Ki- runa, Luleå, Malmberget, Piteå och Älvs- byn, tillhopa 104. Av dessa drivs 8 av re- spektive sjukvårdshuvudmän (4 i Stock- holm, bl.a. Mariapolikliniken, 2 i Dande- ryd, 1 i Lund och 1 i Göteborg, nämligen Nordhemspolikliniken), 2 av länkför- eningar (i Eksjö och Nässjö), 3 av and- ra organisationer (1 i Stockholm av

Stadsmissionen, 1 i Göteborg av Stads- missionen och 1 i Sundsvall av Medel- pads distrikt av Svenska nykterhets- vårdsförbundet) samt 1 av länsnykter- hetsnämnd (i Växjö), medan de övriga drivs av respektive kommunala nykter- hetsnämnder; några av poliklinikerna, såsom de i Danderyd och örnsköldsvik, är gemensamma för flera nykterhets- nämnder. 10 alkoholpolikliniker är in— rymda på sjukhus (Maria sjukhus och Södersjukhuset i Stockholm, lasarettet i Danderyd, Akademiska sjukhuset i Upp- sala, S:t Olofs sjukhus i Visby, lasaret- ten i Växjö, Karlshamn och Lund samt sjukstugan i Kungsbacka) och 3 i pro- vinsial- eller stadsläkares mottagnings- lokaler (i Ljungby, Olofström och Lin- desberg), medan de övriga antingen är fristående eller förlagda i anslutningtill respektive nykterhetsnämnders eller or- ganisationers egna lokaler.

De alkoholpolikliniker, som drivs i nykterhetsnämndernas regi, är främst avsedda för nämndernas egna klienter men står öppna även för frivilliga vård- sökande. Länkföreningarnas alkoholpo- likliniker betjänar i första hand för- eningarnas egna medlemmar. Sjukvårds- huvudmännens alkoholpolikliniker an- litas av alla kategorier av vårdbehövan- de alkoholsjuka, men många patienter torde höra hemma bland nykterhets- nämndernas klientel.

Såsom förut i detta kapitel påpekats är alkoholpoliklinikernas huvudsakliga syfte att bereda de alkoholsjuka medi- cinsk behandlingi öppen vård. Patien- terna får komma på bestämda mottag- ningstider för att behandlas med anta- bus, vitaminer o.dyl. På flertalet av po- liklinikerna finns tillgång till läkare blott en eller ett par gånger i veckan, vanligen endast någon timme varje gång. medan däremot sköterska brukar finnas tillhands under ytterligare några tim- mar i veckan, på en del håll t.o.m. varje

vardag, för att dela ut mediciner, ge sprutor etc. enligt doktorns ordinatio- ner. Det finns emellertid en del polikli- niker som har mottagning med både lå- kare och sköterska varje vardag eller så gott som varje vardag. Så sker vid Ma- riapolikliniken, Norra polikliniken, nykterhetsnämndens läkarexpeditioner och informationsbyrå i Stockholm, so- cialläkarmottagningen i Uppsala, klini- kerna i Eskilstuna (en av två), Norrkö- ping (en av två), Kalmar, Lund (en av två), Hälsingborg (en av två), Malmö och Halmstad, Nordhemspolikliniken i Göteborg samt poliklinikerna i Partille, Borås, Örebro, Fagersta, Västerås, Skel- lefteå och Umeå. De flesta av dessa hål- ler öppet bara några timmar varje dag. Öppet hela dagarna har Mariapoliklini- ken och Norra polikliniken i Stock— holm, poliklinikerna i Eskilstuna och Norrköping, Nordhemspolikliniken i Gö- teborg, samt poliklinikerna i Borås, Öre- bro, Skellefteå och Umeå. Några få alko- holpolikliniker har sängplatser för kortvarig avgiftningsbehandling. Vilka dessa är framgår av den tidigare fram- ställningen.

Det bör tilläggas, att en del av alko- holpoliklinikerna samtidigt fungerar som sociala rådgivnings- eller informa- tionsbyråer.

2.3 Alkoholpoliklinisk vård vid sjukhus Även en del sjukvårdsinrättningar be- handlar alkoholsjuka polikliniskt. Detta gäller framför allt de psykiatriska lasa- rettsavdelningarna. Alkoholsjuka, som övernattat på vilplatserna på psykiatris- ka kliniken vid regionsjukhuset i Linkö- ping, får återkomma varje morgon till kliniken för att ta den medicin, som or- dinerats av läkare på kliniken. Även and- ra former för fortsatt behandling erbjuds dessa patienter i öppen vård. Bl. a. försö- ker man här genom gruppterapi (grupp- samtal, diskussioner i grupp eller sam-

kväm), som leds av läkare eller annan personal vid kliniken, hålla fortlöpande kontakt med patienterna. Psykiatriska kliniken vid lasarettet i Kristianstad har fått påtaga sig uppgiften som alko- holpoliklinik, eftersom någon sådan po- liklinik inte finns inom länet.

Inom den öppna medicinska vården av alkoholskadade pågår eller planeras en utbyggnad. Det nya Maria-sjukhuset i Stockholm skall sålunda få en behand- lingsenhet för alkoholsjuka patienter, som där kan erhålla långtidsvård av dis- pensärtyp. Stockholms läns landsting har beslutat utreda frågan om anordnan- de av alkoholdispensärer vid annexsjuk- hus inom länet. Vissa planer på inrättan- de av kommunala alkoholpolikliniker fö- religger också på en del håll, såsom i Var- berg, Uddevalla och Mora.

2.4 Läkarmedverkan inom den öppna nykter- hetsvården

1964 års nykterhetsvårdsundersök- ning har låtit undersöka omfattningen av läkarmedverkan inom den öppna nykterhetsvården. Resultaten av några av dessa utredningar, avseende förhål- landena den 23 november 1964, skall i det följande i korthet återges. För när- mare studium av materialet kan hänvi- sas till nykterhetsvårdsundersökningens betänkande SOU 1967: 36 s. 142, 161 ff.

Vad först angår läkarmedverkan i nykterhetsnämnderna visar de gjorda undersökningarna att knappt hälften av nykterhetsnämnderna i rikets städer och köpingar har egen ledamot som är läkare. På landsbygden är det bara cir- ka tio procent av nämnderna som har läkarledamot.

Oavsett om läkare är representerad i nykterhetsnämnderna eller ej har des- sa på de allra flesta håll tillgång till lä— karmedverkan. Stockholm, Göteborg och Malmö liksom drygt hälften av öv- riga städer i storleksordningen över

50000 invånare har sålunda anställda läkare. Läkarmedverkan i större städer och en del mindre orter ordnas i öv- rigt genom att nykterhetsnämnden an- tingen anlitar av kommunen anställd läkare eller träffar avtal eller överens- kommelse med annan på orten bosatt läkare om medverkan. Det övervägande antalet mindre städer och köpingar (65 procent) och landskommuner (86 procent) väljer dock att i det en- skilda fallet anlita provinsialläkare el- ler annan tjänsteläkare utan att träffa särskilt avtal eller överenskommelse. Endast 15 av 1 006 nykterhetsnämnder saknar tillgång till läkarmedverkan. De möjligheter till läkarmedverkan som erbjuds nykterhetsnämnderna sy- nes emellertid relativt sällau tas i an- språk. Undersökningarna visar att 33 procent av landskommunerna och 8 procent av de mindre städerna och kö- pingarna inte alls anlitar läkare för nykterhetsvårdsarbetet och att drygt hälften av landskommunerna och 29 procent av de mindre städerna och kö- pingarna anlitar läkare mindre än en timme i månaden. Drygt en tredjedel av städerna över 50 000 invånare upp- visar över 60 timmars läkarmedverkan per månad. Flertalet större städer be- dömer också läkarmedverkan vara otill- räcklig medan de flesta landskommu- nerna (91 procent) och en betydande del av övriga städer och köpingar (77 procent) bedömer den som tillräcklig.

Trots den relativt begränsade tillgång- en på alkoholpolikliniker i landet har inte mindre än 426 kommuner av till- hopa 1 006 möjlighet att anlita sådana. Härav framgår att alkoholpolikliniker- na i betydande utsträckning kan utnytt- jas även av utomstående kommuner. 52 procent av de mindre städerna och kö- pingarna samt 60 procent av landskom- munerna saknar dock möjlighet att an- lita sådan poliklinik.

Vad beträffar nykterhetsnämndernas möjlighet att anlita psykiatrisk lasa- rettsklinik i olika kommuner visar de gjorda undersökningarna att drygt 31 procent av samtliga kommuner (31 pro- cent även av landskommunerna) upp- ger sig sakna denna möjlighet. Bland de 686 kommuner, som är tillgodosedda i detta hänseende, föreligger enligt vad nykterhetsvårdsundersökningen upply- ser avtal eller överenskommelse med sjukvårdshuvudmän eller överläkare om mottagning eller vårdplatser för nämn- dens klientel endast för 22 kommuner.

34 procent av samtliga kommuner (35 procent av landskommunerna) upp- ger sig sakna möjlighet att regelmässigt anlita mentalsjukhus för poliklinisk ut- redning och behandling av klientelet. I de fall där sådan möjlighet finns (660 kommuner) har avtal eller överens- kommelse i likhet med vad som gäller de psykiatriska lasarettsklinikerna träf- fats för 25 kommuner.

Nykterhetsvårdsundersökningen har

Tabell 8:1. Nykterhetsnämndernas bedömning av tillgången på medicinska vård- och be— handlingsresnrser avseende alkoholpolikliniker, psykiatriska kliniker och mentalsjukhus

.. .. . Andra städer övriga städer Namnden bedomer tlu- Storstäder över och Lands- Samtliga gangen som 50 000 inv. köpingar kommuner tillfredsställande — 2 112 579 693 otillfredsställande 3 9 103 198 313 Summa 3 11 215 777 1006

slutligen redovisat nykterhetsnämnder- nas bedömning av tillgången på medi- cinska vård- och behandlingsresurser avseende alkoholpolikliniker, psykia- triska kliniker och mentalsjukhus. Re- sultatet framgår av tabell &I på s. 183.

Såsom framgår av tabellen bedömer något mer än 31 procent av samtliga kommuner (25 procent av landskommu- nerna, 48 procent av mindre städer och köpingar) tillgången på medicinska vårdresurser som otillfredsställande. De orsaker som nämnderna angett till stöd härför är enligt vad nykterhetsvårdsun- dersökningen upplyser sjukvårdskrisen, bristen på personal, långa avstånd till vårdinstitutionen, bristande samord- ning av tillgängliga resurser, brist på vårdplatser och resurser, brist på akut- platser, brist på intresse från de sjuk- vårdande institutionerna att i tillräck- lig omfattning erbjuda nykterhetsvår— dens klientel vård m.m.

Vad gäller barnavårdsnämnderna har dessa i allmänhet ej några egna medi- cinska resurser för undersökning och behandling i öppen vård av unga alko- holmissbrukare utan de får hålla sig till vad nykterhetsnämnderna och sjuk- vårdshuvudmännen i den vägen kan er- bjuda. I viss utsträckning torde barna- vårdsnämnderna även kunna anlita de barn- och ungdomspsykiatriska klini— ker, av vilka det brukar finnas åtmins— tone en inom varje sjukvårdshuvud- mans verksamhetsområde, för medi- cinsk undersökning av nämndernas nyk— terhetsvårdsklientel.

3. Sluten medicinsk vård

3.1 Alkoholkliniker

Personer med allvarliga alkoholsjuk- domar (t.ex. delirium tremens, alkohol- hallucinos och alkoholparanoia) eller eljest svårt hemfallna alkoholmissbru-

kare kan i regel inte framgångsrikt be— handlas i öppen vård utan får i stället beredas klinisk vård på olika sjukvårds— inrättningar. Bland sjukvårdsinrätt— ningar, varom här är fråga, märks i första hand de särskilda vårdavdel- s.k. alkoholkliniker, som är anslutna till några av de tidigare nämn- da alkoholpoliklinikerna. Sålunda har Mariapolikliniken, förutom sin akutav- delning, två vårdavdelningar om sam- manlagt 48 platser, där alkoholskadade kan läggas in för klinisk vård; den ena avdelningen (30 platser) ligger på Maria sjukhus i anslutning till polikliniken, medan den andra (18 platser) är in- rymd på S:t Eriks sjukhus. Likaså har den andra stora alkoholpolikliniken i landet, Nordhemspolikliniken i Göte- borg, en avdelning för längre tids vård av alkoholsjuka; denna avdelning har 18 vårdplatser. Som en alkoholklinik kan också betraktas en avdelning om 27 vårdplatser på Ulvsunda sjukhem.

I detta sammanhang bör också erin— ras om den alkoholklinik, vilken enligt beslut av 1956 års riksdag inrättats vid Karolinska sjukhuset i Stockholm. Den- na klinik, som f.n. har 40 vårdplatser (den skall fullt utbyggd få 60), har vid sidan av sina vårduppgifter att tillgodo- se klinisk forskning och läkarutbildning på området i samarbete med den i sam- ma byggnad belägna institutionen för teoretisk alkoholforskning vid Karo- linska Institutet.

Enligt undersökningar företagna av 1964 års nykterhetsvårdsundersökning vårdades den 15 november 1965 tillhopa 83 patienter på de här nämnda alkohol- klinikerna.

ningar,

I övrigt följer den slutna kliniska vår- den av alkoholmissbrukare inte något bestämt mönster utan torde i hög grad bero på lokala resurser och vederböran-

:; Ms.-r.- n-f . ;.

man

de överläkares speciella intresse för vårdformen i fråga. Vård av alkoholska- dade förekommer både på kroppssjuk- hus och mentalsjukhus. En framstående roll härvidlag spelar otvivelaktigt men- talsjukhusen och de psykiatriska lasa- rettsavdelningarna. Sinnessjuklagstift- ningskommittén har i sitt betänkande »Mentalsjukvårdslag» (SOU 1964:40 s. 242) uppgett att på storstädernas men- talsjukhus alkoholisterna uppgår till 30 a 40 procent av intagningarna på de manliga avdelningarna. 1964 års nyk- terhetsvårdsundersökning har vid en undersökning av förhållandena den 15 november 1965 på sex mentalsjukhus och 14 psykiatriska kliniker funnit, att drygt tolv procent av patienterna på mentalsjukhusen och drygt 25 procent av patienterna på de psykiatriska klini- kerna var alkoholmissbrukare. Alkohol- missbruk bedömdes som primär orsak till intagningen i ungefär två tredjede- lar av dessa fall.

Också inom kroppssjukvården, främst på medicinska kliniker men även på re- habiliteringskliniker, kirurgiska klini- ker och olycksfallsavdelningar samt på sanatorier, vårdas patienter som bl.a. har alkoholproblem. I allmänhet torde dessa patienter frånsett avgiftningsbe- handling och annan speciell behandling dock inte i någon högre grad få be- handling för sina alkoholproblem. Lo- kala undantag finns dock. Sålunda tas på de medicinska klinikerna på region- sjukhuset i örebro och lasarettet i Gäv- le samt på kirurgiska kliniken på lasa- rettet i Varberg i rätt betydande omfatt- ning in patienter för vård just på grund av alkoholsjukdom eller svårt alkohol- missbruk. — 1964 års nykterhetsvårds- undersökning har även undersökt för- hållandena den 15 november 1965 vid 57 medicinska kliniker och 20 sanato- rier. Andelen alkoholmissbrukare bland de patienter som nämnda dag var in—

tagna på de medicinska klinikerna ut- gjorde cirka fem procent. Spridningen var dock stor med siffror, som ibland uppgick till eller översteg 20 procent. Drygt hälften av dessa intagningar be- dömdes vara primärt betingade av alko- holmissbruk. Av lungtuberkulospatien- terna på sanatorierna bestod tolv pro- cent av alkoholmissbrukare. Alkohol- missbruket som orsak till intagningen bedömdes som primärt endast för åtta procent av dessa fall.

På de olika här förut nämnda kropps- och mentalsjukhus som bereder klinisk vård åt alkoholskadade finns i allmän- het inte några särskilda vårdplatser, som ständigt står till förfogande för sådana patienter utan dessa får kon- kurrera med andra sjuka om de till- gängliga vårdplatserna, varvid vård- behovet blir avgörande för prioriteten. Undantagsvis förekommer dock att fas- ta vårdplatser för alkoholsjuka finns på sjukvårdsinrättningarna. Så är fallet vid ett par psykiatriska kliniker och någ- ra mentalsjukhus. Sålunda disponerar överläkaren vid nykterhetsnämndens alkoholpoliklinik i Uppsala, vilken sam- tidigt är överläkare på den psykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset, över några (högst 14) vårdplatser vid sist- nämnda klinik för avgiftningsbehand- ling. Så är även förhållandet i Lund, där landstingets alkoholpoliklinik har till- gång till några vårdplatser på psykia— triska kliniken vid lasarettet i staden. Särskilda avdelningar för alkoholskada- de finns vid följande mentalsjukhus, nämligen Beckomberga och Långbro sjukhus i Stockholm, Ulleråkers sjukhus i Uppsala, Karsuddens sjukhus i Katri- neholm, S:t Olofs sjukhus i Visby, Re— stads sjukhus i Vänersborg, Falbygdens sjukhus i Falköping, Mellringe sjukhus i Örebro och Frösö sjukhus i östersund. Avdelningen vid Karsuddens sjukhus håller dock på att avvecklas.

3.3 Medicinsk eftervård

Flera av de sjukhus, som i det före- gående nämnts, har möjligheter att, se- dan den kliniska vården på sjukhuset upphört, bereda de alkoholskadade me- dicinsk eftervård på konvalescenthem, enskilda vårdanstalter eller liknande in- rättningar. Sålunda kan en del av de pa- tienter, som vårdats på vårdavdelning- arna vid Maria sjukhus och S:t Eriks sjukhus, få eftervård på någon av de en- skilda vårdanstalter eller konvalescent- hem, som Stockholms stads nykter- hetsnämnd driver (Hamnvikshemmet, Kungsörstorp, Kydingeholm, Lida och Pettersbergsgården) eller på vårdhem- met Högalid, som drivs av socialnämn- den. Stockholms läns landsting har två sjukhem (Hackholmssundshemmet och Husbyhemmet), dit många alkoholska- dade överförs från Ulvsunda sjukhem för efterbehandling och rehabilitering. Landstinget i Uppsala län har en en- skild vårdanstalt (Eksätrahemmet), där alkoholister, som varit intagna på psy- kiatriska kliniken vid Akademiska sjuk- huset i Uppsala, i vissa fall kan beredas eftervård. De alkoholsjuka patienter, som övernattat på vilplatserna på psy- kiatriska kliniken i Linköping, kan i viss omfattning få plats på ett länkhem i staden (tio platser) eller på ett av nykterhetsnämnden i staden drivet ho- tell (14 platser) eller på nykterhets- nämndens inackorderingshem (tolv platser); de skall sedan så länge de vis- tas på dessa hem infinna sig varje mor- gon på kliniken för att få sina medici- ner. Landstinget i Örebro län har ett konvalescenthem (Skogstorp), som ute- slutande är avsett för alkoholskadade. Landstinget i Gävleborgs län driver en enskild vårdanstalt (Nordsjöhemmet), dit en del av de alkoholister, som vår- dats t.ex. på den medicinska lasaretts- avdelningen i Gävle, kan överföras för

kompletterande medicinsk efterbehand— ling.

I de flesta fall får de alkoholskadade, som varit intagna på sjukhus, alkohol- kliniker, konvalescenthem, enskilda vårdanstalter eller liknande inrättning- ar för sluten medicinsk vård, efter ut- skrivningen gå på poliklinisk behand- ling på sjukhuset eller på alkoholpoli- klinik under längre eller kortare tid.

3.4 Andra vårdmöjligheter Också när det gäller den kliniska vården av alkoholskadade står barna- vårdsnämnderna utan egna resurser för sitt nykterhetsvårdsklientel. De får även här anlita befintliga allmänna resurser vartill kommer de barn- och ungdoms- psykiatriska klinikerna, vilka emeller— tid endast i obetydlig omfattning torde kunna ta emot alkoholmissbrukare. Medicinsk vård av alkoholskadade ges i viss utsträckning på de allmänna vård- anstalterna för alkoholmissbrukare. Vis- sa ungdomsvårdsskolor har tillförts sär- skilda resurser för vård av alkohol- och narkotikamissbrukare. Är den alko— holskadade intagen på fångvårdsanstalt eller annan anstalt inom kriminalvården har styresmannen att tillse att den intag- ne får behandling för sina alkoholbesvär. Det förekommer ej sällan att sådan inta- gen »går på antabus» inne i anstalten samt att övervakningsnämnden medde- lar föreskrifter om sådan behandling un— der den prövotid, som skall följa efter villkorlig frigivning.

3.5. Utbyggnadsplaner

De förut nämnda projekten avseende en utbyggnad av alkoholistvården vid Maria sjukhus, Danderyds sjukhus och Allmänna sjukhuset i Malmö innefattar också sluten medicinsk vård. På Maria— sjukhuset planeras således att i anslut-

ning till de två akutavdelningarna och dispensäravdelningen inrätta två vård- avdelningar om vardera 32 platser för observations- och utredningsfall. Man räknar därjämte med att de 30 platser, som finns inrättade på nuvarande Maria sjukhus för längre tids vård av alkohol— sjuka, skall kunna användas även efter tillkomsten av nybyggnaden, dock en- dast under en övergångstid. Alkohol- kliniken på Danderyds sjukhus skall — förutom den tidigare nämnda akutin— toxikationsavdelningen — få ytterligare tre avdelningar, nämligen en avdelning om 16 vårdplatser för akutvård av män med en beräknad vårdtid av tio—fjorton dagar, en avdelning om 20 vårdplatser för män för längre tids vård (cirka fyra _sex veckor) och en avdelning om 20 vårdplatser för kvinnor för vård av så- väl akut— som långtidskaraktär. Alkohol- kliniken vid Malmö Allmänna sjukhus slutligen har jämte sin akutavdelning fått en avdelning om 20 platser för längre tids vård. Man planerar vidare att till denna klinik anknyta ett konvalescent- hem med omkring 25 vårdplatser. Mer obestämda planer på utbyggnad av den slutna medicinska alkoholistvården finns på andra håll.

4. Läkarutbildningen

Några ord skall i detta sammanhang sä- gas om undervisningen angående alko- holsjukdomar inom ramen för den van- liga läkarutbildningen. Någon friståen- de speciell kurs finns inte ordnad utan alkoholsjukdomarna studeras vid sidan av andra sjukdomar inom vissa ämnen, såsom farmakologi, intern-medicin, psy- kiatri, neurologi och socialmedicin. I ämnet farmakologi ges en rent teoretisk undervisning om gifter och deras verk- ningar. Därvid behandlas också alkoho-

len, dess omsättning, dess inverkan på leverfunktionen, antabuseffekten etc. I ämnet intern-medicin hålls en fem måna- der lång kurs. Härutöver har studeran- dena att i slutet av läkarutbildningen genomgå fyra månaders tjänstgöring vid medicinsk klinik. Av dessa skall tre må- nader fullgöras utanför undervisnings- sjukhus. Studerandena får då möta och be- döma de olika slag av sjukdomsfall som kan förekomma på en medicinsk avdel- ning, t. ex. akut intoxikerade som tas in under lördags- och söndagsjouren. I äm- net psykiatri är anordnad en tre måna- ders kurs kombinerad med praktisk tjänstgöring. Kursdeltagarna får här be- döma olika fall som kommer in på en psykiatrisk klinik, bl. a. alkoholmissbru- kare. Under denna kurs betonas själv- fallet de psykiatriska verkningarna av alkoholmissbruk. Dess neurologiska kom- plikationer behandlas under kursen i neurologi. Vid undervisningen i social- medicin behandlas alkoholmissbruket som samhällsproblem. Därvid redovisas också de sociala konsekvenserna för den enskilde och hans familj av sådant miss- bruk samt de möjligheter man för när- varande har att komma till rätta med dessa problem.

Socialstyrelsen och universitetskans- lersämbetet har den 22 februari 1968 på grundval av en inom ämbetsverken ge- nomförd utredning framlagt förslag till vissa ändringar av läkarutbildningen, in- nebärande bl. a. en betydande förstärk- ning av utbildningen i ämnet psykiatri.

5. Nykterhetsvårdens sociala resurser

5.1 Personalen

Vad beträffar nykterhetsvårdens socia- la resurser är det i första hand perso- nalresurserna, som kommer i blick- punkten. I små kommuner är det i regel

nykterhets- och barnavårdsnämndernas ordförande som, ofta vid sidan av annat arbete och utan något biträde, får svara för den nykterhetsvårdande verksamhe- ten i kommunen. Större kommuner är däremot utrustade med särskild social- vårdspersonal, vilken ombesörjer det utrednings- och vårdarbete, som åvilar nämnderna; dessutom anlitas i viss ut- sträckning frivillig arbetskraft, t.ex. för fullgörande av hjälpåtgärder och över- vakningsuppdrag. I många kommuner arbetar socialvårdstjänstemännen på deltid hos nykterhets- eller barnavårds- nämnden och utför vid sidan därav an- nat socialvårdsarbete åt kommunen, medan i andra kommuner, särskilt i stå- derna, tjänstemännen är heltidsanställ- da hos nämnden. I större städer har nykterhetsvårdsarbetet blivit alltmer specialiserat. Man har t.ex. indelat sta— den i distrikt med en nykterhetsvårds- byrå i varje distrikt eller gjort en indel- ning efter klientelets ålder med olika byråer för unga och vuxna missbruka- re. En vanlig form av specialisering i sådana städer är, att nykterhetsnämn- dernas förebyggande aktivitet koncen- trerats till särskilda rådgivnings- och informationsbyråer, dit personer med alkoholbesvär frivilligt söker sig. Verk- samheten är där inriktad på att med ledning av medicinsk och social under- sökning av den alkoholsjuke lämna råd och bistånd till främjande av olika slags hjälpåtgärder samt att lämna an- höriga råd och vägledning angående problem i samband med enskilda per— soners alkoholmissbruk. Dessa byråer förestås i allmänhet av någon social- vårdstjänsteman från nykterhetsnämn- den men har samtidigt tillgång till lä- kare för konsultation, eventuellt också för poliklinisk behandling; det här på- pekas, att flera av de förut nämnda al- koholpoliklinikerna samtidigt fungerar som sociala rådgivningsbyråer.

5.2 Arbetsvård

Bland andra resurser, som nämnder- na i sin verksamhet måste ha tillgång till, är olika slags anordningar för att bereda klienterna arbete och omskol— ning, bostad eller vård i skyddad miljö på halvöppna eller slutna socialvårds- inrättningar. Några arbeten eller om- skolningskurser i egen regi driver nämnderna inte utan verksamheten är av förmedlande art och består t.ex. i att någon tjänsteman hos nämnden via ar- betsvården och arbetsförmedlingen sö- ker skaffa arbete åt klienterna i den öppna arbetsmarknaden. Om detta inte lyckas —— många alkoholskadade är up- penbarligen ganska svårplacerade _ försöker man att placera dem i de spe- cialarbeten eller på de omskolningskur- ser, som bl. a. stat eller kommun har att erbjuda. Så t.ex. driver vissa landsting och även vissa primärkommuner och enstaka privata organisationer s.k. ar— betsträningsverkstäder eller verkstäder för skyddad sysselsättning, som är av- sedda för personer med fysiska eller psykiska defekter och vilka i princip står öppna även för alkoholskadade. Förutom dessa mera verkstadsbetonade anordningar finns i en del kommuner statsunderstödda skogs—, anläggnings- och parkarbeten samt andra liknande arbeten för svårplacerad arbetskraft, i vilka arbeten också nykterhetsvårdens klientel kan placeras. Vidare märks de av arbetsmarknadsstyrelsen administre- rade statliga beredskapsarbetena, av vi]— ka en del är speciellt avsedda för alko— holskadade; dessa arbeten, som i hu- vudsak avser vägbyggnads-, anlägg- nings— och skogsarbeten, omfattar ett fyrtiotal förläggningar på olika håll i landet. Vidare kan nämnas de omskol- ningskurser för partiellt arbetsföra och arbetslösa, som leds av skolöverstyrel- sen i samråd med arbetsmarknadssty-

" r *.;a ...—&:... L .. '-'” .

relsen och som i princip även står öpp- na för alkoholskadade; ett par kurser är direkt avsedda för alkoholskadade.

5.3. Login och härbärgen

Också verksamhet som består i att nämnderna bereder sina klienter bo- stad eller logi för natten är i huvudsak av det förmedlande slaget; här är det kontakter med bostadsförmedlingar och rumsuthyrare, som kännetecknar verk- samheten. På sina håll har nykterhets- nämnderna vissa egna resurser, vilka i huvudsak är inriktade på att tillfälligt tillgodose de mest trängande bostads— behoven. Några exempel härpå lämnas i det följande. Nämnden i Solna har för- hyrt en hel bostadsfastighet för att där logera bostadslösa alkoholmissbrukare, och nämnden i Eskilstuna har till sin disposition ett antal rum i en bostads- fastighet för samma ändamål. Nykter- hetsnämnden i Linköping driver som tidigare nämnts i egen regi hotellverk- samhet för sina akut bostadslösa klien- ter. Detsamma är fallet med nykterhets- nämnden i Stockholm, som dels fått re- serverade ett antal platser på ungkarls— hotell (15 platser på Hotell Kronoberg och 37 platser i en paviljong vid Hotell Skarpskytten) och dels driver ett kom— binerat hotell och inackorderingshem (Bandhagen). Dessutom är att märka den härbärgesverksamhet för bostads- lösa, i regel socialt missanpassade och gravt alkoholskadade män, vilken be- drivs i Stockholm av socialnämnden i samarbete med nykterhetsnämnden. I verksamheten ingår f.n. fyra natthär- bärgen, nämligen »Pilgården» (48 plat- ser), vilken samtidigt fungerar som ad- ministrations- och anvisningscentral, »Skarpnäck» (110 platser), »Skrubba» (112 platser) och »Vinden» (45 platser), samt två daghärbärgen. På natthärbärge- na får gästerna inte bara logi utan ock-

den

så ett enkelt kvällsmål och kaffe samt ett morgonmål med smörgåspaket. Gäster, som kan betala, får erlägga en avgift om 4: 50—5: 50 kronor per natt. Härbärgesverksamheten sorterar under en för socialnämnden och nykterhets- nämnden gemensam byrå, byrån för bo- stadslösa män. Till verksamheten är knutna socialarbetare, läkare och sjuk- sköterskor. På »Skarpnäck» och »Skrub— ba» håller läkare mottagning två kväl- lar i veckan och sjuksköterska fem kvällar i veckan. Vid varje härbärge finns dessutom anställda vaktmästare. Frågan om en utbyggnad av härbärgena såväl lokalmässigt som vad gäller kura- tiva åtgärder är under utredning. Som ett led häri ingår ett socialmedicinskt ut- rednings- och behandlingshem om 20 platser, vilket inrättats under senhösten 1967 av socialnämnden. Patienterna ut- väljs slumpmässigt ur natthärbärges- klientelet. De blir på hemmet föremål för en grundlig social, medicinsk och psykologisk undersökning. Behandling— en tar sikte på en optimal anpassning i varje enskilt fall, och de vårdmetoder som förut använts beskrivs. Verksamhe- ten står närmast under ledning av en heltidsanställd socialläkare. Vid heln- met tjänstgör vidare psykolog, sociallä- karassistenter, föreståndare, sjuksköter- skor, skötare/sköterskor, arbetsterapeut, kontorister och ekonomipersonal. Totalt finns det 20 anställda, vartill kommer psykolog- och socialpraktikanter. — Nämnas bör också att länkarna i rätt stor utsträckning bereder logi åt behö- vande medlemmar i sina samlingloka- ler, sportstugor, semesterhem etc.

5.4 Inackorderingshem Några nykterhetsnämnder har egna inackorderingshem, vilka har till ända- mål att under en övergångstid _ i regel omkring tre månader — erbjuda bostad

i skyddad miljö åt alkoholmissbrukare, som har vanligt förvärvsarbete utanför hemmet. Vistelsen på hemmet är i prin— cip frivillig. Inackorderingshemmen an- vänds såväl i fall, då indikationerna för tvångsintagning är för handen —— an- tingen såsom ersättning för tvångsintag- ning på allmän vårdanstalt eller för ef- tervård av personer, som försökspermit- terats eller slutligt utskrivits från sådan anstalt — som i fall, där anstaltsvård inte är aktuell utan där hjälpåtgärder i stället kommer till användning. Sådana hem drivs av nykterhetsnämnderna i Stockholm (6), Solna, Sundbyberg (ge- mensamt för Sollentuna, Solna och Sundbyberg), Södertälje, Uppsala, Es- kilstuna, Finspång, Linköping (2), Norrköping (2), Jönköping, Vetlanda, Kalmar, Karlskrona, Hälsingborg, Lund, Malmö (2), Göteborg, Borås, Skövde, Karlstad, Karlskoga, Örebro, Västerås, Avesta och Gävle. Dessutom finns ett in- ackorderingshem, som drivs av lands- ting, och ett, som drivs i en stiftelses regi. Det sammanlagda antalet vårdplat- ser utgjorde den 1 juli 1967 drygt 500. Flera nya inackorderingshem är under uppförande eller planeras.

Inom barna- och ungdomsvården finns barnhem av olika slag (upptagningshem, utredningshem, specialhem m.fl.), som i allmänhet drivs av landsting men också av en del barnavårdsnämnder, ideella organisationer och stiftelser.

5.5 Enskilda vårdanstalter

För patienter, vilka inte lämpligen kan placeras i den halvöppna vårdform, som inackorderingshemmen utgör, finns möjligheter till sluten vård utan att dock vård på allmän vårdanstalt alltid är in- dicerad. Bland de inrättningar, som härvidlag står till buds, märks främst de statsunderstödda enskilda vårdan- stalterna för alkoholmissbrukare. Be- handlingen på dessa anstalter består i

huvudsak i medicinsk vård, psykotera- pi, pedagogisk påverkan, sysselsätt- ningsterapi och åtgärder för patientens återanpassning efter anstaltsvistelsen. Vårdtiden brukar utgöra en till tre må- nader. Vården är frivillig men ingår ofta som ett led i den behandling veder- börande nykterhetsnämnd anvisat för patienten; vanligen utgör den en hjälp- åtgärd. Genom att frivilligt gå in på en enskild vårdanstalt undviks ofta en ifrå- gasatt tvångsintagning på allmän vård- anstalt. I allmänhet är dock de enskilda vårdanstalterna inriktade på behand- ling av ett mera godartat och behand- lingsvilligt klientel än det, som hör hemma på de allmänna vårdanstalterna. De som vårdas på dessa enskilda anstal- ter är sjukskrivna och brukar uppbära sjukpenning från försäkringskassan. Den 1 juli 1967 fanns det 20 enskilda, statsunderstödda vårdanstalter, av vilka nykterhetsnämnden i Stockholm drev fem, nykterhetsnämnderna i Göteborg och Gävle vardera en, landstingen i Uppsala, Gävleborgs och Västerbottens län vardera en, samt ideella organisa- tioner eller stiftelser de övriga tio. Det sammanlagda antalet vårdplatser var drygt 500. En utbyggnad av organisatio- nen pågår.

5.6 Allmänna vårdanstalter

Slutligen bör i detta sammanhang nämnas de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Enligt lagen om nykterhetsvård är dessa av två slag, nämligen dels statliga dels erkända an- stalter, d.v.s. enskilda anstalter som av Konungen erkänts såsom allmänna vård- anstalter. Båda slagen av anstalter har att ta emot alkoholmissbrukare, som med stöd av bestämmelserna i lagen om nykterhetsvård hänvisats till sådan vård, varvid kan ifrågakomma både tvångsintagning (18 5) och frivilligt in- gående på anstalten (58 5). Vården äri

...t=.-_._e._..i.-.z.r.

Puri—';- %% . .ta-f—déu... —.-. .

)A-CÄWÄI-foi s..”.

. akg"

princip av samma art som den vård, vilken meddelas på de enskilda vård- anstalterna, men har till skillnad från denna olika tvångsmässiga inslag. Den 1 juli 1967 fanns det sex statliga anstal- ter med tillhopa drygt 500 platser och 23 erkända anstalter med sammanlagt nära 1 600 platser.

5.7 Ungdomsvårdsskolor Motsvarigheten inom barnavården till de allmänna vårdanstalterna för alko- holmissbrukare är ungdomsvårdssko- lorna. Den 1 juli 1967 fanns 25 sådana skolor med sammanlagt nära 1 100 vård- platser. Fyra av skolorna, Bärby, Faga-

reds, Råby och Ryagårdens yrkessko- lor, har sjuk- och behandlingsavdel- ningar främst avsedda för ungdomar med allvarliga alkohol- eller narkotika- problem. Unga alkoholmissbrukare skrivs emellertid in också vid andra ung- domsvårdsskolor än de nu nämnda spe- cialskolorna. Enligt en uppgift i 1964 års nykterhetsvårdsundersöknings be- tänkande (SOU 1967: 36 s. 76) var alko- holmissbruk i cirka 40 procent av alla fall, som var inskrivna vid ungdoms- vårdsskolorna vid utgången av år 1965, en dominerande eller bidragande orsak till intagningen.

1 . Inledning

Som mått på alkoholmissbrukets utveck- ling och utbredning i samhället används huvudsakligen fylleristatistiken. Denna skiljer sig väsentligt från statistik på andra områden, exempelvis inkomststa- tistiken. För inkomststatistiken förelig- ger för varje inkomsttagare relativt säk- ra uppgifter om hans inkomster, de klassificeras och bearbetas, och man får ett tämligen tillförlitligt grepp om olika inkomstklasser. Då även uppgifter om penningvärdets förändringar föreligger, kan jämförelser göras över relativt långa perioder.

Fylleristatistiken är mycket mindre tillförlitlig. Polistätheten är olika på olika håll, den förändras också med ti- den. Likaså skiftar polisens möjligheter att upptäcka fylleri med hänsyn till va- riationerna i patrulleringsmetodiken. En ökad motorisering ger bättre möjlig- heter härvidlag. Därtill kommer att po- lisens uppfattning om när ingripande mot fylleri är påkallat kan variera.

Fylleribeteendet som sådant är inte heller ett tillförlitligt mått på alkohol- missbruk. Socialt välbärgade personer, som är berusade, åker antagligen taxi hem, medan socialt mindre välbärgade, exempelvis bostadslösa, löper väsentligt större risk att bli gripna. Man vet ock- så, att personer som är ovana att dricka, blir berusade av kvantiteter, som de va- na utan vidare tål, och det är tänkbart, att ungdomar med mera avancerade alkoholvanor lärt sig sköta alkoholen

NIONDE KAPITLET

Fylleriet i statistisk och sociologisk belysning

på sådant sätt, att de åtminstone inte råkar ut för fylleriförseelser, medan de mera skötsamma blir tagna.

Naturligtvis är fylleristatistiken inte oanvändbar, men man bör vara försik- tig med långtgående slutsatser, i synner- het beträffande förhållandet fylleri-al- koholmissbruk, beträffande jämförelser under längre perioder och beträffande jämförelser mellan olika orter, särskilt sådana med skiftande befolkningstäthet.

2. Omhändertaganden för fylleri

I Sverige företas årligen av polisen cirka 120 000 omhändertaganden för fylleri, varav c:a 90 procent i städerna och endast c:a 10 procent på landsbyg- den. Härtill kommer ett mindre antal fall, då militär personal inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmak- ten omhändertas för fylleri och införs i militär arrestlokal. Totalantalet under åren 1959—1967 upptäckta fyllerifall framgår av tab. 9: 1.

Härtill kommer de nyssnämnda mili- tära fallen. Antalet sådana kan uppskat- tas till 500 till 1 000 per år.

Vid bedömningen av nykterhetstill- ståndet i stort och inom olika delar av landet utgår man vanligen i första hand från polismyndigheternas uppgifter om antalet omhändertaganden för fylleri. Dessa visar, att Stockholm, Göteborg och Malmö tillsammans svarar för om- kring hälften av alla omhändertaganden för fylleri; dock har Göteborg i förhål-

.a!-*.=.-nr..å...- ME?r.——|mm*._nn-_.n—.

,'(4-,:_

Tab. 9:1 . Totalanlalet fyllerifall 1959 —1967

Av polisen redovisade omhändertaganden för fylleri År På allmän plats På enskilt område S:a 1959 87 500 14 100 101 600 1960 89 575 14 425 104 000 1961 94 225 15 175 109 400 1962 89 835 14 465 104 300 1963 88 216 13 786 102 002 1964 95 885 15 904 111 789 1965 101616 16129 117 745 1966 101946 16 730 118 676 1967 106 938 18 661 125 599

Siffrorna för 1959 —1962 är endast beräknade.

lande till sin folkmängd betydligt flera fyllerifall än Stockholm, som i sin tur har högre relativ fyllerifrekvens än Malmö. Övriga städer har en mycket varierande fyllerifrekvens liksom man, när det gäller enstaka städer och mind- re orter, kan finna rätt stora variationer från det ena året till det andra.

Fyllerifrekvensen är vidare större på sommaren än på vintern, vilket får an— ses innebära att den starkt påverkas av temperaturens växlingar. Årskurvans maximum, som vanligen inträffar i juni eller juli månad, ligger i allmänhet näs- tan dubbelt så högt som dess minimum, vilket brukar inträffa i januari eller februari månad. En mindre uppgång noteras som regel i samband med jul- helgen. Under 1963 medförde ”sprit- strejken” under våren detta år en tem- porär varubrist i systembolagets buti- ker, vilken återspeglades i fyllerikur- van. Under 1963 uppvisade nämligen april månad det minsta antalet omhän- dertaganden av samtliga månader. Un- der de närmast följande månaderna blev —— sedan varubristen upphört — fre- kvensen i gengäld något större än nor- malt.

Fylleriet varierar också under vec- kans olika dagar och under dygnets oli- ka timmar. Dessa variationer är inte föremål för fortlöpande statistik, men

det förhåller sig otvivelaktigt så att frek- vensen är större under slutet av veckan än under början. Fredagar och lördagar har sedan gammalt hög fyllerifrekvens och i den mån även torsdagen blivit av- löningsdag har ett ökat antal fyllerifall inträffat under denna veckodag. Beträf- fande dygnsvariationerna gäller att fyl- lerister kan påträffas under dygnets alla timmar, men att de flesta tas om hand mellan klockan 18 och 24.

På vissa mindre orter, där under den varma årstiden semesterfirare eller åskå— dare vid tävlingar av olika slag samlas i stort antal, får man erfarenhetsmässigt räkna med en kraftig ökning av fylleri- frekvensen (t.ex. i samband med mid- sommarfirandet i Säter och det s.k. ka- nonloppet i Karlskoga). Vissa markna- der medför även stor publiktillström- ning och därmed risker för fylleri. Det— ta söker man i möjligaste mån motverka genom att hålla systembutiken på orten stängd under själva marknadsdagen.

Vidare kan de ekonomiska konjunk- turerna direkt avspegla sig i fyllerifre- kvensen. Sålunda torde det jämförelse- vis stora antalet fyllerifall under våren 1961 kunna sättas i samband med den överhettning av den ekonomiska kon- junkturen som utmärkte denna tid.

Det övervägande antalet fylleriför- seelser begås av män. Kvinnor svarar

för mindre än 3 procent av samtliga omhändertaganden. Fylleriförseelser av kvinnor är förhållandevis något vanli- gare i Stockholm och Göteborg än i den övriga delen av landet. Dessa båda stä— der svarar tillsammans för mer än hälf- ten av allt kvinnofylleri.

3. Avdömda fylleriförseelser

Personer som i berusat tillstånd omhän- dertas på enskilt område går enligt gäl- lande lagstiftning fria från ansvar för fylleri. Åtalseftergift meddelas i allmän- het personer, som vid tidpunkten för omhändertagandet är intagna på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (57 5 lagen om nykterhetsvård). Det förekommer även att åtalseftergift med- delas på grund av klientens ungdom. I övriga fall fälls vederbörande normalt till ansvar, antingen genom att av åkla- gare utfärdat strafföreläggande god- känns av den misstänke eller genom domstolsdom. Individuella uppgifter om förseelserna skall i dessa fall insändas till kontrollstyrelsens straffregister. Samma gäller, då någon av militär be- fattningshavare ålagts disciplinstraff för fylleri.

Den individuella redovisningen till kontrollstyrelsens register av de av-

Tab. 9:2. Avdömda fylleriförseelser 1959 —1965

dömda fylleriförseelserna, häri inräknat de nämnda disciplinförseelserna, möj- liggör en utförligare statistisk bearbet- ning. Bl.a. kan kontrollstyrelsen fortlö- pande redovisa hur många män och kvinnor i olika åldrar som årligen gör sig skyldiga till fylleri, se tab. 9:2. Det framgår vidare hur många av dessa personer som under de fem närmast föregående åren gjort sig skyldiga till minst en fylleriförseelse.

På grund av de nämnda åtalseftergif- terna är antalet genom dom eller straff- föreläggande avdömda fylleriförseelser väsentligt mindre än antalet under sam- ma tid verkställda omhändertaganden för fylleri på allmän plats. Under de se- naste åren har inträffat en ökning av antalet omhändertaganden som inte motsvaras av ökat antal avdömda för— seelser, vilket innebär att antalet åtals— eftergifter ökat.

Av tab. 9: 2 framgår vidare, att årliga antalet avdömda fylleriförseelser är om- kring 65 procent större än motsvarande antal dömda personer och att av de se- nare drygt 40 procent varit anmärk— ningsfria under de fem närmast före- gående åren. Den sista kolumnen slut- ligen visar att antalet på detta sätt de— finierade »förstagångsfyllerister» mot- svarar drygt 25 procent av hela antalet

1 2 3 4 5

6 7 8 9

Är för Antal Motsv. Därav Kol. 2 D:o i procent Antal Kol. 4 Kol. 4 begå- förseelser antal utan för- utom av omhän- förse- i pro- i pro— endet personer seelse militär- dertaganden elser cent av cent av under fylleri på allmän per Kol. 3 Kol. 2 5 år plats person 1959 75 676 47 195 20 204 74 032 85 1,60 43 27 1960 74 849 46 542 19 536 73 344 82 1,61 42 26 1961 80 282 49 536 21 134 78 773 84 1,62 43 26 1962 74 689 46 112 19 390 73 230 82 1,62 42 26 1963 71 608 44 097 18 634 70 350 80 1,62 42 26 1964 75 033 45 153 19 535 73 688 78 1,66 43 26 21 480 78 1 66 45

Tau-Km . ; -

årligen begångna förseelser. Denna andel skulle uppenbarligen bli mindre om man hade haft en längre jämförelsepe- riod, eftersom återfall i fylleri mycket väl kan inträffa efter en längre period än fem år. Sistnämnda förhållande kom- mer att närmare belysas i de specialun- dersökningar som redovisas i det föl— jande.

Om de avdömda fylleriförseelserna fördelas efter de sakfälldas ålder och sätts i relation till motsvarande folk- mängd, finner man att frekvensen stiger snabbt från 15-årsåldern till 19—20-års- åldern för att därefter oavbrutet avtaga. I åldrarna 55—60 år är frekvensen ännu omkring hälften så stor som i åldrarna 19—20 år, men därefter sjunker den tämligen hastigt.

Ifrågavarande åldersfördelning har förändrats på ett anmärkningsvärt sätt under de senaste decennierna. Kurvans maximum, som under 1920- och 1930-ta- len inträffade först vid 25 år, har sedan förskjutits mot allt yngre åldrar och ligger nu som sagt vid 19—20 år. Denna förskjutning började redan före 1955. Ökningen av fyllerifrekvensen efter 1955 gäller alla åldrar men företrädes— vis de allra yngsta. I åldrarna 15—17 år har sålunda frekvensen mer än tre- dubblats. Relativt minst är ökningen i åldrarna 25—29 år.

Väljer man en kort observationspe- riod, t.ex. en vecka, är antalet omhän- dertaganden för fylleri endast obetyd- ligt större än motsvarande antal omhän- dertagna personer. Detta är helt natur- ligt, då endast ett fåtal personer brukar göra sig skyldiga till mer än en fylleri- förseelse under en så kort tid som en vecka. Det förekommer dock inte sällan, att personer blir omhändertagna två gånger under samma dag. Det har t.o.m. inträffat att en person blivit omhänder- tagen och införd i polisarrest fyra gång- er under loppet av ett dygn. Under lop-

pet av en längre tid, t.ex. ett år, hinner många personer göra sig skyldiga till både två och flera fylleriförseelser, vil- ket även kan uttryckas så att risken för återfall i fylleri statistiskt sett är täm- ligen stor. Tack vare registreringen av alla avdömda fylleriförseelser i kon- trollstyrelsens straffregister kan denna risk närmare studeras. Det bör dock ob- serveras, att registreringen endast gäl- ler avdömda fylleriförseelser, vilka mot- svarar endast drygt 70 procent av hela antalet omhändertaganden för fylleri, se tab. 9: 1 och 9: 2.

Av den fortlöpande statistiken över avdömda fylleriförseelser framgår hur många personer som årligen gör sig skyldiga till fylleri på allmän plats samt hur många av dessa som under den närmast föregående femårsperioden gjort sig skyldiga till sådana förseelser, se tab. 9: 2. Att gränsen satts till fem år har sin grund i en föreskrift om att ut- drag av registret som regel inte skall innehålla uppgifter om brott och för- seelser som ligger före en anmärknings- fri period om fem år. Till följd av denna föreskrift har ett stort antal äldre upp- gifter i registret kunnat avskiljas från den aktuella delen av registret till en inte aktuell del av detsamma.

Bötesstraff för enkelt fylleri utdöm- des för 61102 eller 77 procent av de 1965 begångna förseelserna. För 89 pro- cent av alla enkla fylleriförseelser ut- dömdes 50 kronor. Motsvarande andel var 1961 endast 62 procent, se lab. 9: 3.

4. Särskilda statistisk—sociologiska undersökningar

På utredningens uppdrag har utred- ningens statistiske expert byrådirektö- ren John Collett med biträde av fil. lic. Eckart Kiihlhorn utfört omfattande sta- tistisk-sociologiska undersökningar av fylleristklientelet. Dessa redovisas i sin

Tab. 9:3. Påföljden för fylleriförseelser 1961—1965

Antal avdömda förseelser Påföljden

1961 1962 1963 1964 1965 Annan påföljd än fylleriböter ......... 20 091 17 009 15 914 17 690 18 542 Bötesstraff för enkelt fylleri1 Mindre än 50 kr .................... 4 908 3 097 1 986 1 055 543 50 kr ............................. 39 860 41 429 42 184 49 105 54 570 55 ——75 kr ......................... 6 853 5 703 5 500 3 665 4 317 80 kr och mera ..................... 8 570 7 451 6 024 3 518 1672 Summa 80 282 | 74 689 | 71 608 75 033 79 644

1 Fylleri i kombination med på sin höjd förargelseväckande beteende.

helhet i del II bil. 1. Det torde därför vara tillräckligt att i förevarande kapi— tel endast lämna en kort redogörelse för undersökningarna och att något disku- tera de slutsatser som kan dras av dem.

4.1 Fylleristernas återfallstruktur

Materialet till denna undersökning ut- gjordes av samtliga i juni månad 1917 födda män som vid åtminstone något tillfälle före 1964 års utgång enligt upp— gift i kontrollstyrelsens straffregister gjort sig skyldiga till fylleri och som vid sistnämnda tidpunkt alltjämt var hem- mahörande i riket. Eftersom kvinno- fylleriet är en relativt sällsynt företeel- se, togs det inte med. Vidare uteslöts alla i utlandet födda personer. Stick- provet kom på detta sätt att omfatta 623 män. Detta innebär, att ungefär 14 procent av alla 1917 i riket födda män, som levde i riket vid slutet av år 1964, begått minst en fylleriförseelse intill 1964 års utgång.

Av stickprovet begick 51 procent en förseelse, 17 procent två förseelser, 14 procent tre—fyra förseelser och 18 pro- cent fem eller flera förseelser. Totalan- talet fylleriförseelser var 2 198, och en- dast 14,4 procent av detta antal föll på engångsfyllerister, d.v.s. endast omkring var sjunde fylleriförseelse visade sig vara av engångsnatur.

Antalet personer, som över huvud ta-

get gjorde sig skyldiga till fylleri, ut- gjorde 28 procent av totalantalet avdöm- da fylleriförseelser. Förhållandet kan även uttryckas så att 28 procent av des- sa förseelser kan anses som förstagångs- förseelser, medan övriga 72 procent är återfallsförseelser.

Om dessa relationer tillämpas på ak- tuella förhållanden skulle av det årliga antalet avdömda fylleriförseelser, 75 000 till 80000, c:a 22000 hänföra sig till förstagångsfyllerister.

Sedan motboken slopats ökade emel- lertid särskilt återfallsfylleriet, och andelen förstagångsförseelser kan där- för numera knappast vara högre än 20 procent, i synnerhet som f.n. antalet förstagångsfyllerister räknat på den se- naste femårsperioden motsvarar endast c:a 26 procent av hela antalet avdömda fylleriförseelser. Motsvarande gäller för andelen engångsförseelser av samtliga fylleriförseelser. Denna andel, som ut- gjorde 14,4 procent, torde således un- der nu aktuella förhållanden kunna an- ses utgöra endast omkring 10 procent.

Åldern vid första fylleriförseelsen vi- sade en tämligen stor spridning. Cirka 15 procent av samtliga begick den för- sta förseelsen före 21 års ålder och 12 procent först efter fyllda 40 år.

Anmärkningsvärt stort var sambandet mellan åldern vid den första förseelsen och återfallsrisken: ju yngre en person

var vid den första förseelsen desto stör- re var återfallsrisken. Av tab. 9: 4 fram- går att 73 procent av dem som begick sin första fylleriförseelse i åldern 15— 17 år återföll mot 10 procent av dem, som var i åldern 45—47 år då de första gången gjorde sig skyldiga till fylleri. Antalet förseelser per person i olika ål- dersgrupper visade en liknande tendens.

Tab. 9:14. Sambandet ålder—återfall

Ålder vid Antalet den första Pråctenftarliiied förseelser förseelsen er per person 15 —17 73 8.5 18 —20 61 4,5 21 —24 57 4,2 25 —29 51 3,2 30—34 35 2,7 35 —39 38 2,0 40 ——44 36 2,0 45 —47 10 1,3 Summa 49 3,5

Fördelar man materialet efter antalet år mellan den första och den andra för- seelsen, framgår att det för en fjärdedel av samtliga fyllerister förflutit högst 1,4 år, för hälften minst 3,5 år och för den återstående fjärdedelen 6,6 år eller mer mellan tidpunkterna för förseelserna.

En särskild fråga är om fylleristklien-

Tab. 9:5. Återfall ifylleri

telet har en accelererande återfallsfre- kvens, d.v.s. om fylleristerna återfaller i allt snabbare takt.

Av nedanstående tab. 9: 5 kan utläsas, att av dem som över huvud begått fyl- leri 49 procent återföll, att av dem som hade två förseelser 65 procent återföll och att av dem som hade tre förseelser 78 procent återföll. Tiden mellan första och andra förseelsen var i medeltal 5,07 år, mellan andra och tredje förseel- sen 3,17 år och mellan tredje och fjärde förseelsen 2,81 år.

Tabellen visar mycket tydligt, att fylle- risterna har en accelererande återfalls- struktur: antalet förseelser ökar i allt snabbare takt.

Undersökningen om fylleristernas återfallsstruktur visar således, att fylle- ri knappast kan betraktas som en till- fällighetsförseelse. Endast var sjunde förseelse var en engångsförseelse i un- dersökningsmaterialet. Ungefär hälften av fylleristerna återföll i fylleri, och återfallen skedde i allt snabbare takt. Med hänsyn till att återfallsfrekvensen har ökat efter motbokens slopande _— undersökningsmaterialet bestod av per- soner som till övervägande del begick sina första förseelser under motboksti- den — kan under nu aktuella förhållan- den endast ungefär var tionde förseelse

Förseelsens Antal personer med Procent som återfallit Tid i medeltal sedan ordningsnummer lägst angivet antal närmast föregående förseelser förseelse, år 1 623

2 306 49 5,07 3 199 65 3,17 4 155 78 2,81 5 1 13 73 2,02 6 88 7 8 2,05 7 74 84 2,35 8 62 84 2,10 9 53 85 1,28 1 0 48 91 1,08 1 1 43 90 1,37

anses vara en engångsförseelse. Unge- får 14 procent av alla år 1917 i Sverige födda män, som levde i riket vid slutet av 1964, hade begått minst en fylleriför- seelse.

4.2 Fylleristernas sociala situation 1959

Om man skall kunna rätt utforma sam- hällets åtgärder mot fylleri, måste man känna till fylleristklientelets sociala si- tuation. Frågan är om fylleristerna är i en socialt beklagansvärd situation och i behov av medicinsk och social vård eller om sambandet mellan fylleri och social missanpassning är svagt eller t.o.m. obefintligt. För att få svar på denna fråga, lät utredningen närmare undersöka den sociala situation i vilken alla män som 1959 gjorde sig skyldiga till fylleri befann sig detta år.

Undersökningspersonerna togs ur kontrollstyrelsens straffregister, vari- från antecknades deras fylleriförseelser, alkoholbrottslighet och tvångsåtgärder enligt nykterhetsvårdslagen. Uppgifter om bostadsort och boendeförhållanden inhämtades från länsbyråerna för folk- bokföringen. Soeialstyrelsen lämnade besked om intagningar på ungdoms- vårdsskola. De allmänna försäkrings- kassorna tillhandahöll upplysningar om pensionspoäng samt kopior av försäk- ringskort. Kriminalvårdsstyrelsen läm— nade uppgifter om brott ur det allmän— na kriminalregistret. Kronofogdarna an- tecknade på ett frågeformulär om och hur böterna för 1959 års fylleriförseelse betalats. Vederbörande kommunalmyn- digheter slutligen lämnade uppgifter om eventuella åtgärder enligt nykter- hetsvårds-, barnavårds- och socialvårds— lagstiftningen.

Stickprovet avsåg alla den 15:e i varje månad födda svenska män, som under 1959 gjort sig skyldiga till fylleri och vid 1964 års utgång vistades i riket. Det omfattade 1 289 personer. Bortfallet var

mindre än en procent. Beskrivningen av den sociala situationen avsåg i första hand år 1959, d.v.s. hänsyn togs inte till utvecklingen därefter. På vissa punkter var emellertid undantag nödvändiga, så- som när det gällde att mäta förhållan- den som hade samband med 1959 års förseelse men som tidsmässigt inträffa- de senare, exempelvis bötesinbetalning och nykterhetsvårdande åtgärder i an- ledning av 1959 års förseelse. Vidare fick till följd av tekniska skäl vissa för- hållanden observeras en längre tid, exempelvis förekomst av sjukdom. Även här avstod man alltså från principen att begränsa sig till förhållandena in- till 1959.

Drygt två tredjedelar av de undersökta personerna hade, när de 1959 gjorde sig skyldiga till fylleri, minst en tidigare fylleriförseelse, och av dessa hade fler— talet begått minst fem förseelser. Sär- skilt den äldre delen av klientelet — 22 procent av samtliga var över 50 år — var registrerade för ett stort antal tidi— gare förseelser. Medelåldern för kliente- let var ungefär 40 år.

Delade man upp materialet i första- gångsfyllerister och återfallsfyllerister, fanns inga signifikanta (statistiskt sä- kerställda) skillnader vad gällde födel— seorten. Ungefär 18 procent av alla fyl- lerister var födda i storstäderna. Där- emot skilde sig klientelet i fråga om boendeorten. Ungefär 35 procent av samtliga fyllerister bodde i storstäder- na, 28 procent av förstagångsfyllerister- na och 38 procent av återfallsfyllerister- na, vilket tyder på att återfallsfylleris- terna i större utsträckning flyttar in till storstäderna. Ett liknande samband fanns mellan fyllerifrekvens och orten för fylleriförseelsens begående. Om- kring 60 procent av alla begick förseel— sen i hemortskommunen, 51 procent av förstagångsfylleristerna och hela 66 pro- cent av återfallsfylleristerna. —— Endast

..”-. ..,..H-wmef—rl m

. .=x;l'-'... :

Klientelets ekonomiska situation mät- tes med hjälp av pensionspoängen för år 1963. Medelinkomsten uppgick till 12 124 kronor. Ju flera fylleriförseelser vederbörande hade begått, desto lägre var medelinkomsten, vilket framgår av följande sammanställning.

Antal tidigare Medelinkomst 1963 fylleriförseelser kr

0 13 551 1 13 628 2 ——3 12 684 4 och däröver 7 406 Samtliga 12 124

Undersökningen av fylleristernas in- komstsituation visade mycket tydligt att fylleristklientelet hade väsentligt lägre inkomster än genomsnittsbefolkningen och att återfallsfylleristerna —— 30 pro- cent av dessa hade årsinkomster under 5000 kronor — hörde till de sämst lottade i samhället. Denna bild för— stärktes när man kunde konstatera att fylleristernas behov av socialhjälp var stort. 32 procent av samtliga fylleris- ter fick socialhjälp under 1959—1964; för förstagångsfylleristerna var mot- svarande siffra 14 procent och för återfallsfylleristerna 40 procent. Här- vid måste man hålla i minnet att fyl- leristraffet ofta utgjordes av böter, vanligen 50 kronor. En undersökning av hur det gått med betalningen av böterna för 1959 års fylleriförseelser visade, att av de 1 289 fylleristerna 65 fick arrest eller frihetsstraff och att 154 ej återfanns i kronofogdemyndigheter- nas register, medan av de återstående 1 070 fylleristerna 254 eller 24 procent betalade in bötesbeloppet utan an— maning, 288 eller 27 procent efter an- maning och 377 eller 35 procent först i samband med indrivning. Mot bakgrun-

den av fylleristernas dokumenterade då- liga ekonomiska situation ligger det nä— ra till hands att anta, att samhällets åt- gärder här i stor utsträckning går stick i stäv mot varandra, i det att man ger med ena handen (socialhjälp) och tar med den andra (bötesindrivning). Un- dersökningen gav också vid handen, att 37 procent av de fyllerister, från vilka böterna måste drivas in, uppbar social- hjälp under perioden 1959—1964, me- dan av dem, som frivilligt betalade bö- terna, endast 16 procent befann sig i en liknande ekonomisk situation.

Klientelets sjuklighet bedömdes med ledning av antalet sjukdagar under pe- rioden 1959—1964. För att öka uppgif— ternas tillförlitlighet medtogs endast sjukperioder om minst sju dagar. En överslagsberäkning gav vid handen, att 1959 års fyllerister registrerats för i ge- nomsnitt 25 sjukdagar per år och indi- vid. Enligt riksförsäkringsverkets sta- tistik stannade antalet sjukdagar (samt- liga sjukdagar) bland manliga medlem- mar under 1957 vid tio dagar per år och medlem. Återfallsfylleristerna var sjuka i väsentligt större utsträckning än'förs— tagångsfylleristerna. Av förstagångsfylle- risterna hade 14 procent mer än 200 sjuk- dagar under åren 1959—1964 mot 34 procent av återfallsfylleristerna.

Någon uppdelning med hänsyn till olika sjukdomstyper på grundval av uppgifterna i försäkringskorten kunde ej ske. Dock antecknades förekomst av psykisk sjukdom under ifrågavarande sjukperioder hos 289 eller 22 procent av alla fyllerister eller, fördelat på första- gångs- och återfallsfyllerister, hos 13 procent av förstagångsfylleristerna och hos hela 32 procent av återfallsfylleris- terna.

Kriminalitet var enligt undersökning- en mycket vanlig bland fylleristerna. 36 procent hade begått straffregisterbrott före 1959 års fylleriförseelse och 10 pro-

cent mindre förseelser. Även här var skillnaden mellan återfallsfyllerister och förstagångsfyllerister stor, i det att av förstagångsfylleristerna endast 13 pro- cent hade begått straffregisterbrott, me— dan motsvarande andel av återfallsfylle- risterna uppgick till hela 48 procent. Om kriminalitet inträffar före eller ef- ter den första fylleriförseelsen är en ofta återkommande fråga, när man vill veta om alkoholmissbruk förorsakar kri- minalitet eller kriminalitet förorsakar alkoholmissbruk. Bland förstagångsfyl- leristerna hade majoriteten av yngre personer begått brott efter fylleriför- seelsen, medan det förhöll sig tvärtom med de äldre fylleristerna — ett förhål- lande som visar att man inte kan dra några bestämda slutsatser till ledning för besvarandet av nämnda fråga.

Vad slutligen gäller nykterhetsvårdan- de åtgärder mot fylleristerna hade 9 procent ställts under övervakning och 11 procent tvångsintagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare re- dan före 1959 års fylleriförseelser. I an- slutning till 1959 års förseelser hade nykterhetsnämnd (i vissa fall barna- vårdsnämnd) mot 34 procent inte vid- tagit några åtgärder och mot 29 procent inte vidtagit mer än utredningsåtgär- der, medan 17 procent blev föremål för hjälpåtgärd, 13 procent ställdes under övervakning eller frivilligt underkastade sig vård på vårdanstalt och 7 procent tvångsintogs på vårdanstalt. Av särskilt

Tab. 9:6. Nykterhetsvårdande åtgärder

stort intresse är att se vilka åtgärder som vidtogs mot förstagångsfyllerister- na, se tab. 9: 6.

4.3 Utvecklingen under åren 1959—1964

De i det närmast föregående avsnittet redovisade resultaten ger mycket kla- ra belägg för, att 1959 års fyllerist- klientel — som inte torde skilja sig nämnvärt från andra års fylleristklien- tel — var en i socialt hänseende dåligt anpassad grupp av människor; ifråga- varande personer var ofta sjuka, vanli- gen ogifta, hade låga inkomster, var kri- minellt belastade och hade varit före— mål för nykterhetsvård. Förstagångsfyl- leristerna befann sig dock enligt under- sökningen i en väsentligt bättre social situation år 1959 än vad återfallsfylle- risterna då gjorde. Undersökningen gav emellertid inte något besked om prog- nosen för olika kategorier av fyllerister. På grund härav analyserades utveck- lingen efter 1959 års fylleriförseelse in- till 1964 års slut. Materialet indelades därvid i olika grupper, nämligen debu- tanter, d.v.s. personer som begick sin första fylleriförseelse 1959, recidivister eller personer som gjort sig skyldiga till fylleri både före och efter 1959 års för- seelse, samt inaktuella, d.v.s. personer med minst en fylleriförseelse före 1959 men ej någon efteråt. Debutanterna upp— delades i sin tur på engångsfyllerister och återfallsfyllerister. Observationsti- den omfattade som nämnts utvecklingen

Nykterhetsvård i anslutning till 1959 års förseelse

Ingen åtgärd ..................... Ej mer än utredning ............... Ej mer än hjälpåtgärd ............. Tvångsåtgärd .....................

Summa

Förstagångsfyllerister Antal Procentuell fördelning 283 44 150 36 55 14 26 6 414 100

=” *I _?*

'l-T: _|

me:-Wåge—

Antal 110 _ 100 -

90 ' 80 - 70 60 50 40. 30- 20- 10-

tld * ”få” 15_17 18-20 2144 25.29 30-34

efter 1959 års förseelse fram till och med 1964.

I diagram 9: 1 anges åldersfördelning- en för nämnda tre grupper. Debutanter— na rekryterades huvudsakligen ur yngre åldersgrupper (genomsnittsåldern var 30 år), recidivisterna ur äldre grupper (genomsnittsålder 41 år), medan de in- aktuella knappast kunde hänföras till någon speciell åldersgrupp. Gruppen inaktuella kunde av olika orsaker inte tas med i den fortsatta analysen.

Denna undersökning, som således be— lyste förhållandena endast under tiden 1959—1964, gav vid handen att skillna- derna mellan debutanter och recidivis— ter i alla avseenden var statistiskt säker- ställda. Debutanterna var yngre, bodde i mindre utsträckning i storstäderna, hade oftare egen bostad och högre in- komster, var oftare gifta, mer sällan psykiskt sjuka, mindre belastade krimi- nellt och i mindre utsträckning före- mål för nykterhetsvårdande åtgärder. Ej heller fick debutanterna så ofta so- cialhjälp. När det gällde sjuklighet var

SOU 1968 :55 Diagram 9:1. Åldersfördelningen för debutanter, recidivister och inaktuella.

E] Debutanter

. Recidivister InaktUella

endast äldre recidivister oftare sjuka än äldre debutanter (30 år och äldre); beträffande de yngre var däremot skill- naden inte statistiskt säkerställd.

Debutanterna delades som nämnts upp i engångs— och återfallsfyllerister. Återfallsfylleristerna var yngre vid den första förseelsen. De hade 1963 lägre inkomster. De var i större utsträckning ogifta, begick mera brott och var i större omfattning föremål för nykterhetsvår- dande åtgärder. De fick också oftare so- cialhjälp. I fråga om boendeort, boende- förhållanden, sjuklighet och förekomst av psykisk sjukdom var skillnaderna dock inte signifikanta. För att få dessa skillnader ytterligare belysta delades debutanterna upp i två åldersgrupper: ungdomsfyllerister (födda 1935—1944) och äldre fyllerister (födda före år 1935). Även inom dessa grupper jämför- des engångsfylleristerna med återfalls- fylleristerna. De signifikanta skillnader som enligt vad nyss nämnts gällde mel- lan engångs- och återfallsfyllerister in- om gruppen ”samtliga debutanter” vi-

sade sig därvid gälla även inom grup- pen ungdomsfyllerister, d.v.s. återfalls- fylleristerna var yngre vid den första förseelsen, hade 1963 lägre inkomster etc. än engångsfylleristerna. Beträffan- de äldre fyllerister gällde därutöver att återfallsfylleristerna — i motsats till vad som var förhållandet inom gruppen samtliga debutanter och inom gruppen ungdomsfyllerister — oftare var sjuka och oftare hade anteckningar om psy- kiska sjukdomar än engångsfyllerister- na. Däremot hade återfallsfylleristerna bland äldre fyllerister inte sämre bo- endeförhållanden, ej lägre inkomster och inte heller mindre kriminalitet än engångsfylleristerna.

Det starkt ökande ungdomsfylleriet sedan mitten av 1950-talet är för när- varande ett stort socialpolitiskt problem. Utredningen fann det därför värt att undersöka om även risken för återfall ökat.

För att kunna ta ställning till denna fråga jämfördes från ovannämnda un- dersökning om fylleristernas återfalls— struktur (alla i juni 1917 födda män) de fyllerister som begick den första för- seelsen före 25 års ålder med motsvaran- de debutanter 1959. Av ”1917 års män” medtogs de som begick den första för- seelsen mellan 1932 och 1941 och som sex år efter förseelsen var i livet, och i likhet med 1959 års fyllerister observe- rades de i sex år. Av nedanstående upp- ställning i tab. 9: 7 framgår, att återfalls- risken för ungdomar i dag snarare tycks

Tab. 9:7. Återfallsrisk

vara mindre än vad den var för ungdo- men på 1940-talet. Minskningen är dock inte statistiskt säkerställd.

4.4 Sambandet mellan fylleri och andra sociala avvikelser

För att få en djupare inblick i debu- tanternas sociala situation analysera- des sambandet mellan följande nio va— riabler, nämligen boendeförhållanden, inkomst, civilstånd, sjuklighet, psykisk sjukdom, fylleriförseelser, kriminalitet, nykterhetsvård och socialhjälp. Sam- banden mellan dessa variabler beräkna- des som korrelationskoefficienter och sammanfördes med hjälp av s.k. kluster- analys för att man skulle få se om variablerna kunde hänföras till bakom- liggande faktorer (sc del II bil. 1 s. 63 ff). Analysen visade två olika klustrar eller grupper: i den första gruppen in- gick variablerna sjuklighet och före- komst av psykisk sjukdom och i den and— ra ingick de övriga variablerna. Bakom den första gruppen kunde tänkas ligga en sjuklighetsfaktor och bakom den andra en social faktor. Sjuklighetsfak- torn hade relativt svaga samband med fylleri och kriminalitet men relativt star- ka samband med inkomst, boendeförhål- landen, nykterhetsvård och socialvård. För att ytterligare belysa detta samband analyserades ungdomsfylleristerna och de äldre fylleristerna var för sig. Där- vid framkom följande skillnader: Ak— tivt avvikande beteende såsom krimina-

Uppnådd ålder År 1917 födda fyllerister 1959 års fyllerister

under året för första förseelsen Antal

Återfallsrisk

Antal Återfallsrisk

15 —17 15 0,5333 43 0,4651 18 —20 77 0,4416 93 0,4301 21 —24 190 0,4368 76 0,3289

Summa 282 0,4433 212 0,4009

—— . Hv??- pxnll'nm- .— ..v. -. 4

.J- wil-=

är nå.—a— !: '

.' sin???» Säv

litet och fylleri samt låg inkomst var mest utpräglat när det gällde dem som i unga år begick den första fylleriförseel- sen medan bland de äldre boendeför—

hållanden, civilstånd, sjuklighet och förekomst av psykisk sjukdom spelade en större roll.

AVDELNING III

Motiv och förslag

TIONDE KAPITLET

Den medicinska synen på alkoholmissbruk och fylleri

Bruket av alkoholhaltiga drycker har varit känt sedan årtusenden och där- med också de verkningar, som orsakas av omåttligt bruk av sådana drycker; det tillfälliga ruset och den bestående dryckenskapen.

Det tillfälliga ruset har, när det inte åtföljts av oskickligt beteende, ofta be- traktats som en ganska oskyldig förete- else. Däremot har ett vanemässigt omåttligt drickande merendels betrak- tats som moraliskt klandervärt och av kyrkliga och världsliga myndigheter gjorts till föremål för fördömande och bestraffning, stundom av eftertryckligt slag. Man kan spåra denna missaktning av alkoholmissbrukaren i de många för- klenande benämningar, som åsatts ho- nom, och i ännu bestående straffbestäm- melser. Denna inställning till alkohol— missbrukaren erinrar i åtskilligt om gångna tiders attityd till de mentalsju- ka, som länge kännetecknades av miss- aktning och hårdhet, t.o.m. bestraffning.

Under senare tid har på många håll i världen en ny syn på alkoholmissbru- ket och dess yttringar börjat göra sig gällande. Det har befunnits ändamålsen- ligt att betrakta vissa former av alko- holmissbruk som uttryck för sjukdom och att i alkoholmissbrukaren se inte en moraliskt klandervärd människa utan en sjuk i behov av medkänsla och om- vårdnad.

]. Beroendeframkallande ämnen Alkoholen tillhör de ämnen, till vilka under vissa betingelser en brukare kan

komma i beroende (eng. dependence). Man har sökt särskilja olika typer av sådana ämnen. En av världshälsoorga- nisationen tillsatt kommitté angav (1952) tre kategorier. En sådan katego— ri representerades av de egentliga nar— kotiska medlen såsom opium, morfin och heroin, vilka om de konsumeras i tillräckliga kvantiteter vanligen redan på kort tid, stundom endast några vec- kor, hos praktiskt taget alla brukare framkallar ett starkt begär. Detta har be— nämnts tillvänjning (eng. addiction). Konsumtionen av sådana medel kan in- te avbrytas utan vissa fysiska och psy- kiska besvär (s.k. abstinensfenomen). De har stora sociala skadeverkningar, och tillverkning och försäljning måste därför hållas under sträng internatio— nell kontroll. En annan kategori skulle enligt samma auktoritet kännetecknas av att medlen visserligen lätt leder till vanebildning (eng. habit forming), men det är fråga om en vana, som kan brytas utan nämnvärda fysiska eller psykiska obehag. Dessa medel är från social syn- punkt jämförelsevis ofarliga och kräver inte strängare kontroll. Enligt den nämn- da kommittén intar alkoholen en ställ- ning mellan dessa båda kategorier. Al- kohol tycks endast vid bruk i större mängd under längre tid och hos därför disponerade leda till det starka beroen- de, som kännetecknar narkotikamissbru— karen. Men i de fall, då sådant beroende uppstått, torde alkoholmissbrukarens si- tuation i många avseenden vara den— samma som narkotikaslavens. Det bör

påpekas, att under senare är ytterligare minst ett par grupper av vanebildande ämnen tillkommit, t.ex. s.k. centralt sti- mulerande ämnen (»knark», typexem— pel preludin) och s.k. hallucinogener (typexempel »LSD»).1

2. Narkomani — alkoholism

Beroende av dövande narkotiska me- del benämns narkomani och betraktas allmänt som sjukligt. Beroendet av al- kohol benämns alkoholism. Från medi- cinsk synpunkt finns ingen principiell skillnad; alkoholism kan, om man så vill, ses som en speciell form av narko- mani. Uppkomstsättet är väsentligen detsamma, de kroppsliga, själsliga och sociala skadeverkningarna i många av- seenden likartade och de problem av medicinsk och social natur, som be- handlingen har att lösa, är i mångt och mycket av samma slag.

Alkohol har betydligt mindre vanebil- dande förmåga än opiumpreparaten. I regel uppträder bundenhet till alkohol (alkoholism) först efter ett flerårigt bruk av relativt betydliga mängder. En person, som råkat i denna beroende- ställning, benämns alkoholist. Det är möjligt, att alkoholism hos särskilt dis— ponerade individer, kanske också hos ungdomar, kan utvecklas snabbare än hos andra människor och på kortare tid än ovan angivna.

3. Tecken på alkoholism

Det som kännetecknar alkoholisten och som skiljer honom eller henne från de friska är ett förändrat beteende gent- emot alkohol. I dagligt tal brukar detta betecknas som »begär» efter alkohol. Uttrycket är i så måtto missvisande som »begäret» inte behöver erfaras som en ständig önskan att dricka. Men en öns- kan att dricka är hos alkoholisten mera lättväckt än hos friska. Alkoholisten ger

lättare efter för den uppdykande im- pulsen att dricka (»lättväckt alkoholbe- gär»). Än viktigare är den förändring, som består i alkoholistens oförmåga att styra sin konsumtion; den tenderar där- för att bli för stor vid varje enskilt kon- sumtionstillfälle, ofta blir den större än vad vederbörande själv från början tänkte sig vid första glaset. Alkoholisten har inte den friska människans förmå- ga — som han likväl tidigare ägde —— att reglera sin konsumtion, att avbryta den vid ett »lagom».Alkoholisten dric- ker ofta så länge det finns något att dricka eller så länge han rent fysiskt förmår fortsätta, d.v.s. till dess han blir redlös. Det är denna alkoholistens oför- måga att hålla måtta, som ofta utsätter honom för lyckligare lottade medmän- niskors ovilja och klander. Hans omått- lighet betraktas från moralisk utgångs- punkt som en brist i hans karaktär, som en »last». Det väsentliga i den medicins- ka synen på alkoholistens giftberoende, liksom på andra former av giftberoende, är att tillståndet betraktas som sjukligt. För denna syn är alkoholistens lätt- väckta alkoholbegär och hans oförmåga att styra sin konsumtion, över huvud taget hans förändrade reaktionssätt, att jämföra med andra sjukligt förändrade reaktionssätt, t.ex. den allergiska pa- tientens reaktion mot ett födoämne el- ler läkemedel eller den mentalsjukes ab- norma sätt att reagera mot vardagsli- vets händelser.

Till de här ovan beskrivna karakte— ristiska drag, som kännetecknar alkoho- lism, nämligen det lättväckta begäret och förlusten av kontrollförmågan, kan fogas en rad smärre drag, som fullstän- digar bilden. Dit hör behovet av s.k.

1 En närmare beskrivning av olika narko- tiska medel och sjukdomsbilder vid läke- medelsmissbruk lämnas i narkomanvårds- kommitténs betänkande »Kartläggning och vård» (SOU1967:25).

återställare, vilket innebär, att veder— börande för att komma ur bakruset mås- te inleda en ny konsumtion med för- nyad berusning som följd. En frisk människa, som tillfälligt intagit olämp- ligt stor mängd alkohol, erfar i bakruset snarast en motvilja mot ny alkoholför- täring. Till alkoholismens kännetecken hör även en tendens till ständigt ökade kvantiteter. Det är inte ovanligt att en alkoholist konsumerar en halv—en liter starksprit per dygn, kanske veckor i sträck.

I och med att en person kommit i be- roende till alkohol, blivit alkoholist, har det hos honom eller henne etablerats en ödesdiger håll-i-gång—mekanism; det lättväckta begäret och oförmågan att styra konsumtionen kommer att vid- makthålla en konsumtion på hög nivå, som påskyndar uppträdandet av skade- verkningar på kroppens olika organ, al- koholskador.

4. Alkoholskador

Alkoholen är ett gift, som skadar fle- ra olika organsystem. Tidigare fäste man uppmärksamheten särskilt vid ska- dorna på matsmältningsorganen, bl.a. levern. Den s.k. suparlevern har i nyk- terhetspropagandan spelat en viss roll som ett med rätta avskräckande exem- pel på alkoholskada. Magkatarr och magsår, ofta av så svår natur, att opera- tion erfordras, är mycket vanligare bland alkoholmissbrukare än hos andra. I våra dagar fäster man dock större av- seende vid skadorna på nervsystemet, företrädesvis hjärnan. Dessa skador är nämligen de socialt viktigaste, då de ut- gör underlaget för personlighetsföränd- ringen vid alkoholism med därav föl— jande rubbningar i alkoholistens bete- ende och hans relationer till medmän— niskor och samhälle.

I tidigt skede yttrar sig skadorna på nervsystemet i form av trötthet, nervo- sitet och olust, dålig sömn med mar- drömmar, ångestkänslor, som särskilt gör sig gällande om morgnarna. Alko- holistens ångestkänslor innebär en be- tydlig självmordsrisk. Minnesrubbning- ar i form av tillfälliga minnesförluster är inte ovanliga.

Om alkoholmissbruket fortgår blir personlighetsförändringen alltmer fram- trädande. Det kännetecknande för den- na förändring är en avtrubbning och förflackning, som svårast drabbar de egenskaper, som man ur social syn- punkt betraktar som de värdefullaste: förmågan till samlevnad och samarbete. Den alkoholskadade människans per- sonlighet förändras inte sällan i självisk riktning. Familj och arbete försummas, vilket ofta leder till slitningar i äkten- skapet och misshälligheter på arbets- platsen. Reaktionen på alkohol kan va- ra märkbart förändrad med »dåligt öl- sinne» eller uppenbart abnorma reak- tioner. Den alkoholskadade kommer — delvis till följd av detta reaktionssätt och sitt försämrade omdöme —— lätt i konflikt med medmänniskor och sam- hälle: lägenhetsbråk, lagöverträdelser av olika slag, t.ex. rattfylleri och andra kriminella handlingar. Ekonomien un- dergrävs. Hela detta skede i sjukdomens utveckling har träffande benämnts det sociala nedstigandets stadium.

Alkoholismens slutskede känneteck- nas av ett mer eller mindre framträ- dande kroppsligt, själsligt och socialt förfall. I detta skede erbjuder den al- koholskadade den alltför välbekanta bilden av den försupna människan, »drinkaren», »fyllbulten», vars kropps- typ med sin rödbrusighet, pussighet, fetma och förtidigt åldrade utseende of- ta är lätt igenkännlig. De psykiska sjuk— domsyttringarna består främst i en all- män avtrubbning av själsförmögenhe-

terna, som brukar benämnas alkohol- demens. En sådan alkoholskadad män- niskas själsliv kännetecknas av torftig- het, den sjuke har förlorat förmågan att vårda sitt yttre, att upprätthålla sitt människovärde. Alkoholmissbrukets skadeverkningar på hjärnan kan för öv- rigt redan i tidigare skeden ge upphov till mentala sjukdomsyttringar. Ökänd och fruktad är den akuta mentalsjuk- domen delirium tremens (»dille») med stark oro och hallucinationer, som stundom utgör ett livshotande tillstånd. Denna sjukdom utlöses inte sällan i samband med att alkoholisten under sitt intensiva alkoholmissbruk drabbas av någon tillstötande sjukdom eller av olycksfall. Även andra sjukdomar i hjärna och nerver kan uppträda.

Alkoholistens sociala förfall betingas främst av, att han förlorat hälsa och ar- betsförmåga och inte sällan fått sin eko- nomi helt undergrävd. Den mentala av- trubbningen medför, att han inte för- mår upprätthålla omgivningens etiska och kulturella standard, han »sjunker igenom» och kan hamna i ett samhälle- ligt bottenskikt.

5. Alkoholismens orsaker

Orsakerna till, att vissa människor un- der sitt bruk av alkoholhaltiga dryc- ker småningom blir alkoholister, me- dan det övervägande flertalet brukare undgår detta olycksöde, är ofullstän— digt kända. Man räknar med både an— lags- och miljöfaktorer. Vissa person- lighetstyper antas vara mera utsatta än andra för risken att hamna i alko- holism. Men miljön antas även spela en avgörande roll i ett stort antal fall, vilket bl.a. illustreras av alkoholismens mycket växlande frekvens inom olika kulturer och inom olika yrken.

Forskningen har inte kunnat lämna

fullständiga svar på frågan om, vad det är som händer i hjärnan, när en män- niska blir bunden till alkoholmissbruk (eller till missbruk av narkotiska me- del). Det kan tänkas, att upprepade för- giftningstillfällen (rus) eller långvarig inverkan av alkohol skadar sådana om- råden av hjärnan, som innehåller reg- leringsmekanismer för konsumtionen. Rubbningar av förmågan att reglera konsumtionen av mat och dryck är kän- da vid vissa sjukliga tillstånd. Det har kunnat visas, att vissa rubbningar, bl.a. i balanssinnets funktion med åtföljan- de obehag, kvarstår ännu många tim- mar efter det att den intagna mängden alkohol hunnit förbrännas och någon al- koholhalt i blodet (»promille») inte längre kvarstår. Dessa rubbningar för- svinner vid en ny dos alkohol för att småningom återkomma på nytt. Man har tänkt sig möjligheten, att detta för— hållande bidrar till att alkoholmissbru- karen föranleds ta »en återställare» för att lindra obehagen och sålunda fort- sätter sin konsumtion. Men det kan'åven tänkas, att bundenheten till alkoholbruk (liksom andra former av giftberoende) uppstår som följd av psykiska skeenden jämförliga med annan vanebildning, in— stinktsprägling eller liknande.

6. Botemedel

Den ännu ofullständiga kunskapen om alkoholismens natur torde vara en av anledningarna till, att man inte kun- nat framställa något verksamt boteme- del. Den enda praktiskt framkomliga vägen är att med olika till buds stående medel söka hejda alkoholens förstö- relseverk på olika organsystem. Om av- hållsamheten kombineras med lämplig behandling kan en betydande allmän förbättring av det fysiska och psykiska tillståndet inträda, vilket utgör en för-

utsättning för strävandena till att so- cialt återinpassa (rehabilitera) den ska- dade i de fall, där relationerna till fa- milj, arbete och samhälle varit störda.

6.1. Sjukvård

I många skeden av sin sjukdom kan alkoholisten vara i behov av sjukvård. Vid börjande giftberoende kan medi- cinsk rådgivning oeh lämpliga lugnan- de medel ha värde. Under alkoholsjuk- domens förlopp förekommer ej sällan perioder av starkt ökat missbruk med åtföljande psykisk och fysisk utmatt- ning. Dylika perioder kan ofta snabbt brytas av några dagars sjukhusvård, eventuellt åtföljda av efterbehandling på konvalescenthem. Snabbt insatt be- handling kan många gånger även i långt avancerade fall förhindra en alltför svår störning av den sjukes relationer till familj och arbete. Självfallet kan tillstötande komplikationer från olika organ, t.ex. skadorna på matsmältnings- organen och de mentala följdsjukdo- marna, kräva omedelbar sjukhusvård. Delirium tremens är ett livshotande till- stånd och kan kräva högt kvalificerad sjukvård.

6.2. Sociala hjälpåtgärder

Alkoholismens svåra sociala återverk- ningar påkallar i alla skeden, att de me- dicinska åtgärderna kombineras med samhälleliga hjälpåtgärder för den sju- ke själv och för hans familj. Vid avan- cerat missbruk, som inte kan bringas att upphöra genom medicinska och sociala åtgärder, torde anstaltsvård, frivillig el- ler påtvungen, alltjämt vara oundviklig. Men i den mån de medicinska och so- ciala åtgärderna kan sättas in i ett ti- digt sjukdomsskede, innan de fysiska, mentala och sociala skadeverkningarna av alkoholmissbruket blivit alltför svå- ra, bör alkoholismens svåra slutskede med sitt fysiska, psykiska och sociala

förfall bli allt ovanligare och därmed även behovet av längre tids vård.

7. Alkoholism—fylleri

Vilken plats intar fylleriet bland al- koholmissbrukets mångahanda yttring- ar? Frågan har särskilt intresse för den- na utredning, som ägnas fylleriets kri- minalpolitiska och socialpolitiska be— handling.

Med fylleri betecknar man en berus- ning, som åtföljs av ett störande uppträ— dande, manifesterat exempelvis genom åtbörder och tal, ofredande av andra personer eller som utsätter vederböran— de själv för risker i trafiken eller på an- nat sätt.

Fylleri behöver lika litet som en be— rusning utan sådant störande uppträ- dande vara ett uttryck för alkoholism i den mening ordet här nyttjats — allt- så bundenhet till alkoholmissbruk. Det kan vara en olycklig tillfällighet, en förstagångs- och engångsföreteelse hos en person, som aldrig haft och inte se- nare får några svårigheter med alkohol. Det är inte ovanligt, att ungdomar, som gör sina första erfarenheter med alko- hol, kan råka berusa sig på ett sådant sätt, att fylleri blir följden.

Även om ett förstagångsfylleri sålun- da kan vara en episod utan allvarlig in- nebörd torde det likväl i många fall va- ra ett viktigt tecken på begynnande al- koholism eller t.o.m. rätt avancerad så- dan. De av alkoholmissbruket orsakade själsliga förändringarna, som beskri- vits här ovan, medför som nämnt ofta en försämring av omdömet och en för- ändring till det sämre av individens reaktion på alkohol. Det försämrade omdömet gör, att alkoholmissbrukaren blir oförsiktig, han blir inte längre så mån om sitt uppträdande som tidigare. Han kanske uppträder berusad på ar-

betsplatsen eller sätter sig vid ratten i alkoholpåverkat tillstånd trots de up- penbara riskerna för upptäckt och på- följder, allt handlingar, som kanske va- rit otänkbara ett tiotal år tidigare. Den alkoholskadade har blivit lättretlig och grälsjuk under rusets inflytande och ställer till bråk i hemmet, på närings- stället eller på gatan. Från medicinsk synpunkt finns därför all anledning att betrakta dessa sociala beteenderubb— ningar som en varningssignal, även om de är förstagångsföreteelser, så att man vid behov kan inleda behandling och sö- ka förebygga en fortsatt olycklig utveck- ling.

Med tilltagande alkoholskador blir fylleriet alltmer en vanemässig förete- else av uppenbart sjuklig natur. Vid avancerad alkoholism är en anhopning av fylleriförseelser vanlig, en och sam- ma person kan ha sakfällts över hundra- talet gånger, stundom för flera förseel- ser samma dygn eller samma vecka. Till denna anhopning bidrar troligen även sociala förhållanden: många avancerade alkoholister är hemlösa, gatan eller par- ken blir deras tillhåll och deras miss— bruk därmed mera iögonenfallande. De är i detta slutskede vanligen kända »po- liskunder» och just av denna orsak om— händertas de troligen med mindre tve- kan.

Det bör framhållas, att ett fylleri va- re sig det är en förstagångshändelse el- ler en vanemässig företeelse innebär en akut förgiftning, som under ogynnsam- ma förhållanden kan bli livshotande. Förgiftningen kan drabba livsviktiga hjärncentra. Inandning av uppkräkt

maginnehåll är en inte alldeles ovanlig dödsorsak. Självmordsfaran är påtaglig, vilket demonstreras av att årligen åt- skilliga berusade tar livet av sig i po- lisarrester, trots de försiktighetsmått, som författningsenligt skall vidtas. Stark berusning kan dölja livshotande skador, t.ex. inre blödningar. Från me- dicinsk synpunkt är det därför nödvän- digt att den berusade omhändertas och behandlas på betryggande sätt.

8. Medicinsk behandling av akut berusade

Den medicinska behandlingen i be- rusningens akutskede består främst i att den berusade övervakas under det svå- ra förgiftningsskedet, så att hans and— ningsvägar hålls fria och att eventuella tecken på andra komplikationer än kvävningsfaran (t.ex. inre blödningar, försämrad andning och hjärtverksam- het) snabbt blir observerade och be- handlade. Själva »avgiftningen», d.v.s. avlägsnandet av alkoholen ur blod och kroppsvätskor, åstadkommer kroppen själv genom att alkoholen förbränns. Kroppen förbränner sex—åtta gram al- kohol per timme, vilket innebär, att en man på 70 kg. förbränner 20 cl. bränn- vin (68 gram) på c:a 10 timmar, 30 cl. brännvin (102 gram) på c:a 13 tim- mar. Vid utpräglade orostillstånd kan tillförsel av lugnande medel vara påkal- lad men undviks helst, enär sådana me- del inte är riskfria vid alkoholförgift- ning och man ofta måste räkna med, att den berusade utöver alkohol intagit andra medel av bedövande slag.

ELFTE KAPITLET

Vård och behandling av akut berusade

1 . Allmänna synpunkter

Det utredningsarbete, som utmynnat i detta betänkande, har mer än vad som är vanligt kommit att bedrivas i offent- lighetens ljus. Redan på ett relativt ti- digt stadium av utredningsarbetet blev nämligen utredningens huvudtankar kända för allmänheten, dels genom att dessa på hösten 1965 presenterades vid ett föredrag, till vilket press och radio ägde tillträde, dels genom att vissa av utredningens ledamöter på skilda plat- ser i landet redogjorde för utrednings- arbetet, huvudsakligen för polis- och socialvårdspersonal. Utredningen har också under sitt fortsatta arbete vid olika tillfällen, bl.a. genom allmänna kommunikéer till Tidningarnas tele- grambyrå, presenterat sin uppfattning i uppkomna frågor. En sådan kommuni- ké, som utfärdades efter ett sommar- sammanträde i Lysekil i juli 1966 och som innehöll en koncentrerad redogö— relse för utredningens ståndpunktsta- ganden, väckte stor uppmärksamhet i press och andra massmedia. Nämnas bör vidare att utredningen i juli 1966 i skrivelser1 till samtliga sjukvårdshuvud- män i landet gett till känna sin uppfatt— ning om den framtida behandlingen av akut intoxikerade personer, vilket för- anlett sjukvårdshuvudmännen att till ut- redningen redovisa sina synpunkter på förslaget. Genom att utredningen sålun- da under utredningsarbetets gång av- siktligt »agerat inför öppen ridå» har det varit möjligt att bedöma om utred-

ningen haft opinionen för sig och att ta hänsyn till den kritik som framförts.

1.1 Avkriminaliseringen av fylleriet har blivit en sekundär fråga

Den fråga som särskilt i början av ut— redningsarbetet kommit i blickpunkten är spörsmålet om fylleriets avkrimina- lisering. Detta markeras även av det namn utredningen antagit och av att utredningen tillsatts efter föredragning av chefen för justitiedepartementet. I de för utredningen meddelade direkti— ven heter det också att »det problem som först möter vid utredningsarbetet är i vad mån fylleri såsom sådant bör kriminaliseras». Betecknande är att jämväl i pressdebatten och i diskussio- ner, som förekommit i anslutning till förhandspresentationer av utredning- ens projekt, avkriminaliseringsaspek- ten mycket klart kommit i förgrunden. På presshåll har avkriminaliseringstan- ken dominerat och nästan genomgåen- de hälsats med tillfredsställelse; på några håll har det t.o.m. betecknats så- som alldeles självklart att utredningen skulle föreslå fylleriets avkriminalise- ring. Det har även gjorts gällande, att detta just varit avsikten med utredning- ens tillsättande och att man redan från början av seklet varit på det klara med att fylleristraffet borde slopas. -— Vad sistnämnda påpekande beträffar må un- der hänvisning till den lämnade histo- riken inskjutas att det är direkt orik-

1 Se bilaga 3, del II.

tigt. — Andra röster, som under utred- ningsarbetet låtit sig höra, har ej lika enstämmigt varit positiva till tanken på fylleriets avkriminalisering, låt vara att sympatierna till alldeles övervägande del gått i denna riktning.

Det myckna talet om fylleristraffets slopande kan dock inte skymma det förhållandet att utredningsuppdraget har andra aspekter, som otvivelaktigt är mera intressanta och betydelsefulla. Även den som med bestämdhet fordrar att fylleristraffet skall avskaffas, måste fråga sig om enbart därmed egentligen är så mycket vunnetl, särskilt som han antagligen också hävdar att straffet inte har någon vare sig allmän- eller individualpreventiv effekt. Än vidare kan göras gällande att straffet i vis- sa situationer t.o.m. är direkt skadligt för dem som drabbas därav. Häri ligger visserligen ett skäl för fylleristraffets slopande. Men vad man vill uppnå är uppenbarligen att i stället för straff någon form av positiva åtgärder skall sättas in mot det tilltagande alkohol- missbruket (fylleriet). Mot bakgrunden härav är det tydligt att fylleristraffets slopande inte är en tillräcklig åtgärd och att utredningen följaktligen inte kan göra halt vid avkriminaliserings- frågan utan måste gå vidare in på den mera socialpolitiskt inriktade frågan om behandlingen av fylleristerna. Spörsmålet om fylleriets avkriminalise- ring är i själva verket en fråga av jäm- förelsevis underordnad karaktär även om den i och för sig kan ge anledning till ett flertal besvärliga överväganden bl. a. med hänsyn till de rättsverkningar som i olika hänseenden är knutna till fylleristraffet. I det följande kommer av- kriminaliseringsfrågan att närmare be- handlas.

Med det nu sagda har utredningen redan från början velat ge till känna att utredningen fattat sin uppgift inte som

ett sysslande i första hand med en täm- ligen isolerad straffrättslig fråga utan som ett arbete framför allt på nykter- hetsvårdens fält.

1.2 Frågan om klinikbehandling av fyllerister ärinte ny Utredningen kan ej heller göra gäl- lande, att den gett sig in på områden som är helt nya. Närmast kan utred- ningens uppdrag sägas utgöra en fort— sättning på det arbete, som under sena- re hälften av 1940-talet bedrevs av 1946 års alkoholistvårdsutredning och som ledde till tillkomsten av vår nu gällande lag om nykterhetsvård. T.o.m. en viss kontinuitet med alkoholistvårdsutred- ningen har etablerats genom att sekre- teraren i förenämnda utredning, riks- dagsmannen Daniel Wiklund, ingått så— som ledamot i fylleristraffutredningen. Det bör i detta sammanhang påpekas att då på grundval av alkoholistvårds- utredningens betänkande (SOU 1948: 23) proposition (nr 159) med förslag till lag om nykterhetsvård framlades för 1954 års riksdag, denna proposition blott utgjorde ett led i den omläggning av samhällets nykterhetspolitik, vars utåt mest kända yttring var motboks- systemets avskaffande den 1 oktober 1955. Såsom av inledningskapitlet till detta betänkande framgår var det också i samband med utarbetandet av propo- sitionen med förslag till lag om nykter- hetsvård, som ordföranden i strafflag- beredningen Karl Schlyter gjorde sina energiska propåer inte bara om fylle- riets avkriminalisering utan också om klinikbehandling av fyllerister.

1 I Finland avkriminaliseras fylleriet i och med ingången av 1969 utan att reformen kompletterats med några positiva åtgärder i anslutning till omhändertagandena för fyl— leri.

1.3 Ett fylleriomhändertagande kräver omedel- bar uppmärksamhet irån nykterhetsvårdens sida

Lagen om nykterhetsvård, som träd- de i kraft den 1 oktober 1955, uppbärs av den ledande tanken att ingripande mot alkoholmissbrukare skall ske på ett så tidigt stadium av alkoholmissbruk som möjligt, detta för att utsikterna till hävande av missbruket skall kunna bli på bästa sätt tillvaratagna. Detta var den största nyheten i den nya lagstift- ningen, ty enligt 1931 års alkoholistlag, som ersattes av lagen om nykterhets- vård, var det ej ens möjligt att vidtaga nykterhetsvårdande åtgärder av före- byggande natur mot andra än grova missbrukare, låt vara att nykterhets- nämnderna på sina håll i mån av till- gång på resurser ingrep utan stöd av lag med lindrigare hjälpåtgärder, även om vederbörande inte kunde anses ha varit hemfallen åt alkoholmissbruk. Med nu angivna utgångspunkt blev lagen om nykterhetsvård så konstrue- rad att möjlighet öppnades för nykter- hetsnämnderna att mycket snart få kän- nedom om förekommande fall av alko- holmissbruk. I detta sammanhang fram— hävdes just betydelsen av att alla fall av fylleri rapporterades till nykterhets- nämnden. Föredragande departements- chefen, statsrådet Hedlund, betonade i propositionen särskilt att en fylleriför- seelse, som ju förutsatte en ganska kva— lificerad grad av berusning, markera- de ett fortgående missbruk eller utgjor- de signalen till att ett missbruk höll på att utvecklas. Enligt lagen (10 &) ålig- ger det därför i första hand polismyn- dighet, som får vetskap om att någon gjort sig skyldig till fylleri, att oför- dröjligen göra anmälan därom till den lokala nykterhetsnämnden. Nämndens sak är sedan att med utgångspunkt från anmälan undersöka, om händelsen va- rit ett utslag av verkligt missbruk. Det

har förutsatts att undersökningen i åt- skilliga fyllerifall kan göras summarisk och inskränka sig till en granskning av anmälningsmaterialet. Lagens tanke är att om fylleriförseelsen vid undersök- ningen visar sig vara en tillfällig hän- delse, nämnden skall låta bero vid den företagna undersökningen. Markerar händelsen däremot ett verkligt miss- bruk, kan nämnden ej låta nöja sig med enbart en undersökning utan denna måste följas upp av hjälpåtgärder, an- passade efter förhållandena i det indi- viduella fallet.

Hur den enligt utredningens mening synnerligen betydelsefulla bestämmel- sen om polisens (och åklagarmyndig- hetens) anmälningsskyldighet i prakti— ken fungerat under den tid lagen om nykterhetsvård varit i kraft låter sig ej med bestämdhet säga. Den omfattande enkätundersökning som utredningen verkställt visar dock, att bestämmelsen i stort sett relativt samvetsgrant iakt- tas, låt vara att man på sina håll inte alltid tar så allvarligt på kravet att an- mälan skall göras »ofördröjligen». Som framgår av kapitlet »Polisen och fylle- riet» tillämpas t.ex. i Stockholm den ordningen att anmälningarna samlas på hög till en viss dag varje vecka och då expedieras. Enligt vad vidare av sam- ma kapitel framgår underlåter ett litet antal polismyndigheter antingen helt att fullgöra anmälningsskyldigheten eller inskränker densamma till att gälla en- bart vissa grova fall av fylleri; det blir i sistnämnda fall m.a.o. polisen själv som bedömer, när anmälan skall göras. Såväl total underlåtenhet att anmäla som förfarandet att polisen själv diskre- tionärt bedömer när anmälan skall ske, står direkt i strid mot lagen.

1.4 Nykterhetsnämndens möjligheter att in- gripa i anledning av en fyllerianmälan Lika viktigt som att anmälningsskyl- digheten fullgörs i enlighet med lagens intentioner, lika viktigt är att anmälan, då den inkommer till nykterhetsnämn— den, utlöser någon form av aktivitet. Som nyss nämnts är det nämndens upp- gift att omedelbart åtminstone under- söka fallet, även om undersökningen många gånger kan göras mycket summa- risk. Vilka möjligheter nykterhets— nämnderna i praktiken har att följa detta mönster, är naturligtvis en fråga om resurser. Det kan i detta samman— hang påpekas att i Stockholm årligen sker omkring 30 000 omhändertaganden för fylleri. Mot bakgrunden härav är det tydligt att ett mycket stort antal an- mälningar strömmar in från stock- holmspolisen till stadens nykterhets- nämnd. På samma sätt förhåller det sig i Göteborg, Malmö och andra större stä- der. Även om nykterhetsnämnderna i dessa städer i personellt avseende är re- lativt välrustade, är det dock tydligt att personalen ej räcker till för att nämn- derna skall kunna ägna varje anmälan tillbörlig uppmärksamhet. Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse har nykterhetsnämnd möjlighet att kal- la den som är föremål för nämndens undersökning att personligen inställa sig inför nämnden eller någon tjänste- man hos denna. I vilken mån nykter- hetsnämnderna utnyttjar denna möjlig- het är ovisst. Beträffande Stockholm kan nämnas att där tillämpas den ord- ningen att förstagångsfyllerister i ål- dern 21—25 är alltid kallas till nämn— den. Kallelsen har här närmast formen av en »inbjudan», detta naturligtvis för att inte genom en alltför byråkratisk utformning kallelsen skall avskräcka vederbörande från att infinna sig. Kal- lelserna hörsammas enligt uppgift av i runt tal hälften av de kallade. Äldre

.

förstagångsfyllerister kallas däremot ej regelmässigt till nämnden. Man brukar beträffande denna kategori begränsa sig till att kalla sådana fall, där man misstänker att 15 5 lagen om nykter- hetsvård är tillämplig, d.v.s. där veder- börandes missbruk är så avancerat, att han kan betecknas som hemfallen åt al— koholmissbruk. Beträffande återfallsfyl- lerister tillämpas kallelseförfarandet mera strängt. Vid behov tillgriper man beträffande denna grupp även hämt- ning. — Nykterhetsnämnden i Göteborg brukar kalla alla förstagångsfyllerister under 25 år. Förstagångsfyllerister över 25 år tillställs en broschyr, innehållan- de uppgifter om vådan av alkoholmiss- bruk jämte råd och upplysningar om vart man skall Vända sig för att få hjälp. Återfallsfyllerister kallas alltid till nämnden, om återfallet skett inom två år efter det senaste fylleriet. Kommer den kallade inte tillstädes i anledning av kallelsen, brukar en ny kallelse ut- sändas. Erfarenhctsmässigt brukar 75— 80 procent av de kallade förr eller sena- re infinna sig. —— Även i Malmö tilläm- pas den praxis att förstagångsfyllerister under 25 år kallas. I övrigt är det en- dast vissa grupper av återfallsfylleris— ter, till vilka kallelse sänds. Man brukar på detta sätt — eventuellt efter uppre— pade kallelser — få kontakt med cirka 70 procent av de kallade. -— I städer som Uppsala, Jönköping och Sundsvall skickas kallelse till alla, som omhänder- tagits för fylleri. De flesta synes hör- samma kallelsen; i alla tre städerna nämner man siffran 90 procent.

Någon enhetlig bild av hur lång tid som förflyter mellan fylleriförseelsen och inställelsen hos nämnden har ej stått att få. Så mycket förefaller dock klart, att det i allmänhet rör sig om ganska lång tid.

Den i 13 ä 1 mom. första stycket la- gen om nykterhetsvård anvisade möj—

ligheten att kalla den som är föremål för undersökning att inställa sig inför av nämnden anvisad läkare utnyttjas i brist på läkare i ytterst ringa utsträck— ning. Över huvud taget förekommer det sällan att personer, som tagits om hand för fylleri, blir undersökta av läkare. Endast i alldeles speciella fall händer det att läkare kopplas in på akutfallen. Detta har sin förklaring även i det för- hållandet att det ju är polisen, som om- besörjer omhändertagandena. Samarbe- tet mellan polis och läkare i fyllerifall har närmare skildrats i kapitlet »Polisen och fylleriet», till Vilket torde få hän— visas.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att även om det förekommer en viss »slussning» av fyllerister från polis till nykterhetsnämnd, denna knappast kan betecknas såsom särskilt effektiv, base- rad som den är på ett rapport- och kal— lelseförfarande med åtskilliga läckor i fogarna.

1.5 Polisens ingripande mot fylleriet

Det organ, som i första hand konfron- teras med fylleristerna, är enligt sakens natur polisen. Så länge berusningen på- går, är det i det alldeles övervägande antalet fall polisen och intet annat or- gan, som är inkopplad på fallen. Endast i begränsad omfattning — såsom vid misstanke om sjukdom eller kroppsska- da — kontaktas läkare eller förs fylle— risten till sjukhus. De nykterhetsvårdan- de organen kommer in i bilden först på ett senare stadium.

Det ställer sig ganska naturligt att det är polisen, som tar om hand fyllerister- na. En av polisens huvuduppgifter är ju att vaka över att ordningen upprätt- hålls på gator och andra allmänna plat— ser. En fyllerists uppträdande på såda- na platser ter sig också för gemene man främst som ett störande av den ordning som anses böra råda i samhället. Ett an-

nat skäl för omhändertagande är dock att fylleristen i berusningens akuta ske— de är att betrakta såsom en sjuk per— son, vilken av den anledningen bör tas om hand för behandling och vård. Det- ta motiv träder emellertid helt i bak- grunden för motivet att fylleristen stör den allmänna ordningen. Detta beror nu inte främst på att omhändertagandet av fylleristen är en polisiär uppgift utan på att polisen i de flesta fall är hänvisad till att placera fylleristen i polisstatio- ncns arrestlokal i stället för att trans- portera honom till läkare eller sjukhus.

1.6 Det nuvarande systemet ger ej tillräckligt utrymme för omedelbara nykterhetsvårdande åtgärder

Den grundläggande tanken i lagen om nykterhetsvård om önskvärdheten av att positiva åtgärder mot alkoholmiss- bruk sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt — en tanke, varåt innehål- let i 10 å nämnda lag ger uttryck — rimmar uppenbarligen illa med nuva- rande ordning att omedelbart sätta in fyllerister i polisarrester av ofta mycket dålig beskaffenhet för att redan efter blott några timmar släppa ut dem igen utan att de blivit bedömda ur vare sig medicinsk eller social synpunkt. Bort- sett från att på sina håll ett visst samar— bete etablerats mellan polis och nykter- hetsnämnd utgör den i 10 5 lagen om nykterhetsvård stadgade anmälnings— plikten den enda brygga, som i fylleri— fall förbinder polisens verksamhet med de nykterhetsvårdande organens. Bety- delsen av denna anmälningsplikt skall inte förringas. Den har otvivelaktigt medfört att nykterhetsnämnderna många gånger fått kännedom om alkoholmiss- bruk på ett tidigt stadium och att därigenom betingelser skapats för ett gynnsamt förlopp av den fortsatta be- handlingen. Detta hindrar dock inte — särskilt mot bakgrunden av de siffror

fylleristatistiken uppvisar —— att även andra vägar bör prövas för att än bättre tillgodose det väsentliga syftet med 1954 års stora reform på nykterhetsvårds- lagstiftningens område, nämligen att nykterhetsvårdande åtgärder blir snabbt och effektivt insatta mot alko- holmissbruk i ett begynnande skede. Vid sådana överväganden synes själ- va omhändertagandet utgöra en lämp- lig utgångspunkt. Genom omhänderta- gandet blir fylleristen temporärt berö— vad friheten, och detta frihetsberövande synes mycket väl kunna utnyttjas inte bara såsom nu är fallet för personens avgiftning i avbidan på att han åter blir någorlunda nykter utan även _ efter avgiftning — för undersökning och eventuellt en viss preliminär behand- ling. En sådan ordning tvingar tydligen till en omprövning av polisens ställning vid behandlingen av fylleristklientelet. Hur högt kvalificerad polisen än är, in- te minst genom sin ofta långa erfarenhet av detta klientel, och hur gott handlag polisen än har med de personer det här gäller har polisen varken utbildning el- ler i allmänhet kvalifikationer för de nya arbetsuppgifter som åsyftas. För öv- rigt ligger dessa uppgifter helt utanför den normala polisiära verksamheten. Härtill kommer såsom en mycket väsent- lig omständighet att de lokaler, som an- vänds för förvaring av fyllerister —— ar- resterna — föga lämpar sig för ett mera medicinskt och socialt inriktat omhän- dertagande av dessa. Visserligen finns på åtskilliga håll i landet nya och moder— na arrestlokaler, men de allra flesta har dock låg eller synnerligen låg standard, varom de i betänkandet intagna fotogra- fierna bär vittne. Gemensamt för alla dessa lokaler — de må vara bra eller då— liga — är dock att de är försedda med galler, celldörrar och andra liknande kännetecken som är utmärkande för en förvaringsplats för brottslingar. En del

av dessa lokaler är heller inte avsedda enbart för fyllerister utan även för andra personer, som polisen finner an- ledning att ta i förvar.

1.7 Omhändertagandet bör få ett socialmedi- cinskt innehåll

Om det alltså kan konstateras att var- ken polisen eller polisstationen är rätt organ eller plats för förvaring och un- dersökning av fyllerister, gäller det att finna någon annan framkomlig väg för att förverkliga tanken att omhänderta- gandet bör utnyttjas för någon form av kombinerad medicinsk och social un- dersökning av de omhändertagna. Inne- hållet i denna tanke kan kanske sam- manfattas på så sätt, att den nu rådande anmälningsplikten ersätts av eller kom- pletteras med ett förfarande, som inne- här att nykterhetsnämnden (respektive barnavårdsnämnden) får en omedelbar personlig kontakt med den som omhän- dertagits för fylleri. En sådan ordning måste självfallet vara betydligt mera verksam än de kontakter, som uppstår till följd av den i lagen om nykterhets- vård stadgade rapportskyldigheten; av vad tidigare anförts framgår ju att den- na i ett stort antal fall inte leder till nå- gon som helst konfrontation mellan klient och nykterhetsnämnd och att i de fall, då en sådan verkligen äger rum, den sker i efterhand och praktiskt ta- get alltid utan medverkan av läkare el- ler medicinskt skolad personal.

Innan utredningen kommer närmare in på denna fråga, synes det emellertid nödvändigt att beröra spörsmålen vem som skall verkställa själva omhänderta- gandet och under vilka förutsättningar omhändertagandet skall få ske.

2. Omhändertagande av fyllerister

2.1 Polisen bör verkställa omhändertagandena Att fyllerister liksom hittills skall på något sätt omhändertas, framstår som

en så självklar sak att det knappast finns anledning att orda mycket därom. Ganska givet är också, att omhänderta- gandet av fyllerister även i fortsättning- en bör ske genom polisens försorg. Re- dan i direktiven framhålls att någon an- nan lösning inte torde i dagens läge komma i fråga. Visserligen kan det må- hända förefalla önskvärt att polisen be- frias från denna uppgift, och nog skulle stöd härför kunna åberopas under hän- visning till att fylleriet inte bör angri- pas med straff utan med positiva åtgär— der av medicinskt och socialt innehåll. Praktiska hinder reser sig emellertid emot förverkligandet av en sådan tanke. Nu och under överskådlig tid framåt kommer det med all säkerhet inte att finnas något annat organ än just polisen för den uppgift det här gäller. Och även om man är av den meningen att polisen ej är rätt organ för den fortsatta befatt- ningen med fylleristerna, är det dock obestridligt att polisen är särskilt väl skickad att sköta omhändertagandena; det är ju att märka att det här ofta är fråga om ordningsstörande eller våld- samma personer. Polisen har i allmän- het också en stor erfarenhet att bygga på då det gäller att bedöma om en per- son är berusad eller inte, liksom polisen har stor rutin vad gäller sättet att handskas med fyllerister vid omhänder- tagandet och under transporten till po- lisstationen, erfarenheter som rimligen bör vara till stor nytta även vid tillämp- ningen av en ordning som i fortsättning— en följer ett annat mönster än det som f.n. gäller.

2.2 Allmänna förutsättningar för omhänder- tagande

Vad gäller förutsättningarna för om— händertagande synes i stort sett samma praxis kunna tillämpas som hittills. Vägledande för praxis har otvivelaktigt varit den i fylleriparagrafen (BrB 16:

15) lämnade beskrivningen av känne- tecknen på fylleri jämte stadgandet i 1841 års förordning om omhänderta- gande av fyllerister. Som tidigare nämnts inträder enligt brottsbalken an- svarspåföljd för den som är så berusad att »det framgår av hans åtbörder eller tal» och i 1841 års förordning talas om den som är »överlastad av starka dryc- ker». Det är emellertid uppenbart, att de angivna beskrivningarna lämnar rätt stort utrymme för den enskilde polis- mannens handlande i de enskilda fal- len. Från ort till annan torde praxis också vara rätt skiftande. Bara en sådan sak som tillgången på polis på en viss plats och polisens belastning med and- ra arbetsuppgifter torde ha en viss be— tydelse för polisens aktivitet i fråga om omhändertagande av fyllerister.

Då det nu gäller att i allmänna orda- lag — något annat än att rent allmänt yttra sig i detta ämne kan knappast komma i fråga — ange vilka betingelser som bör råda för att omhändertagande skall få ske, är det av vikt att ånyo er- inra om, att omhändertagandet av fyl- lerister i fortsättningen är förestavat i första hand av intresset att personer, som missbrukar alkohol, skall komma under behandling och vård. En sådan förändrad grundsyn kan kanske tänkas åstadkomma en viss förskjutning av praxis i den riktningen, att antalet om- händertaganden kan bli något större än hittills. Häremot är i så fall ingenting att säga, därest de omhändertagna i fort- sättningen förvaras och under tiden för omhändertagandet behandlas på ett an- nat sätt än f.n. _ I dagens läge före- kommer ibland, vilket framgår av ka- pitlet »Polisen och fylleriet», att om be— rusningsgraden hos en person inte är så påfallande, polisen inskränker sig till att uppmana honom att bege sig hem. Ett sådant tillvägagångssätt bör naturligtvis kunna förekomma även i

framtiden men det kan finnas skäl för polisen att här vara något mindre »ge- nerös» än hittills. Är det fråga om en person, som är mer än »salongsberu- sad», och är det för den enskilde polis- mannen känt att vederbörande missbru- kar alkohol, torde i allmänhet ett om- händertagande böra ske. Det kan ibland motiveras med att vederbörande enligt vad polisen har sig bekant eller får ve- ta, saknar bostad för natten. Rör det sig däremot om en för polismannen totalt obekant människa -— vilket vanligen torde vara fallet — kan det kanske vara tveksamt hur polisen skall förfara. Då man emellertid kan våga hoppas, att den allmänna inställningen till omhän- dertagande av berusade personer med tiden kommer att präglas av ökad insikt om att åtgärden är ett betydelsefullt led i kampen mot alkoholmissbruket, synes ingen invändning kunna göras mot att polisen även i dessa tveksamma fall skrider till ett omhändertagande. Det sagda innebär att polisens utrymme för att stanna vid att uppmana påtagligt be- rusade personer att själva ta sig hem blir tämligen snävt.

Tydligt är att om en person är så be- rusad, att han inte kan ta hand om sig själv, omhändertagande bör ske. Berus- ningsgraden är m.a.o. i detta fall allde- les särskilt kraftig. Det rör sig här na— turligtvis inte endast om personer, som är så berusade att de inte kan stå på benen, utan även om sådana som ving- lar omkring eller raglar, personer som inte kan styra sina steg och som därige- nom utgör en fara för sig själva och and- ra. Särskilt är det trafikens faror de är utsatta för i detta tillstånd. Omtanken om individen motiverar ett omhänder- tagande också i det fall då någon i be- rusat tillstånd anträffas sovande på en parksoffa, i en portgång, på en gata el- ler annan plats. Detta är alltså tämli- gen klara fall. Svårare blir bedömning-

en, då berusningsgraden är lägre men då det ändå tydligt framgår att veder- börande är berusad. Nyss har framhål- lits att polisens utrymme att inskränka sig till att ge den berusade en uppma— ning att bege sig hem med all sannolik— het blir rätt snävt avgränsat. Detta in- nebär emellertid inte, att polisen skall vara skyldig att omhändertaga alla per- soner, som är någorlunda märkbart be- rusade. Det måste fordras något mer än att personen i fråga luktar sprit eller att han uppträder på ett sätt som ger an- ledning att misstänka berusning för att han skall kunna tas om hand. Det ytter- ligare krav som får uppställas måste bli att han till följd av berusningen — som ändå inte får vara alltför obetydlig (jfr nedan) — uppträder på ett sådant sätt att polisen rimligen inte kan blunda eller slå dövörat till för hans förehavan- den. Förhåller det sig så att den berusa- de antastar andra människor på gatan med tillmälen eller att han rent allmänt uppträder skränigt eller på annat sätt störande, bör polisen ta hand om honom. Det finns självfallet ett otal varianter på olämpligt uppträdande, och det kan up- penbarligen inte komma i fråga att här presentera en katalog över dem alla. Det må vara nog att fastslå att utöver själva berusningen det i dessa fall måste tillkomma något klart ordningsstörande moment, som äger direkt samband med berusningen.

2.3 Omhändertagande bör kunna ske även på enskild plats

I den förut lämnade redogörelsen har påpekats den diskrepans som råder mel- lan 1841 års förordning och polisin- struktionen (19 'g') — de båda författ- ningar vilka ligger till grund för poli- sens rätt att omhändertaga personer _— i det att enligt 1841 års förordning rät- ten att omhändertaga någon är begrän- sad till allmän plats medan däremot

enligt polisinstruktionen ingripandet i denna form kan ske även på enskilt om— råde, t.ex. i någons hem. Det bör i detta sammanhang vidare erinras om att så— som villkor för att någon skall kunna fällas till ansvar för fylleri gäller att uppträdandet äger rum »på allmän plats, utom- eller inomhus».

Det har tidigare starkt betonats att rätten — och skyldigheten _ att om- händertaga fyllerister för framtiden främst bör bäras upp av intresset att alkoholmissbrukare på ett så tidigt sta- dium som möjligt kommer under lämp— lig behandling och vård. Mot denna bakgrund är det tydligt att den i 1841 års förordning stadgade begränsningen i rätten att omhändertaga någon ej läng- re bör upprätthållas. Är förutsättningar- na i övrigt för handen för ett omhän— dertagande, bör detta få ske, även om personen befinner sig på enskilt områ- de. Härmed är naturligtvis inte sagt att polisen utan särskild anledning skall tränga in i enskilda hem för att där ta hand om akut intoxikerade personer. En förutsättning för sådant ingripande bör vara att någon den berusade när- stående tillkallat polis därför att dess närvaro behövs för att bemästra en akut nödsituation — den berusade har t.ex. blivit våldsam eller visat så allvarliga förgiftningssymptom att han bör kom- ma under särskild medicinsk vård och behandling. Omhändertagandet av be- rusade personer på enskilt område innebär vidare att polisen får fog för så- dant ingripande, då den akut berusade uppehåller sig i portgångar eller trap- por till privata fastigheter, på inhägna- de tomter, i rivningsfastigheter o.dyl.

2.4 Även de som berusar sig på annat än alkohol bör tas om hand

Såsom i annat sammanhang påpekats straffas enligt 16 kap. 15 5 brottsbalken också den som är berusad av annat än

alkoholhaltiga drycker. 1841 års förord- ning gäller enligt ordalagen endast den, som är berusad av »starka drycker», men här har en stadig praxis medfört att förordningen tillämpas även på per- soner, som anträffas berusade av annat än alkohol. Någon anledning att i fråga om omhändertaganden göra skillnad på personer, som berusat sig av sprit eller annat medel, finns uppenbarligen inte. Personer, tillhörande båda grupperna, bör givetvis tas om hand, såvida berus— ningsgraden och det av berusningen föranledda uppträdandet ger anledning därtill. Den skillnad, som faktiskt exi- sterar mellan dessa båda grupper, får i stället göra sig gällande under den fortsatta behandlingen av fallen. Narko- manvårdskommittén har utrett denna fråga. Dess betänkanden har legat till grund för proposition den 29 decem- ber 1967 (1968z7) med förslag till nar- kotikastrafflag m. m., vilken förelagts 1968 års riksdag. Riksdagen har den 7 och 12 mars 1968 med vissa ändringar antagit förslaget (andra lagutskottets utl. 1968:1; statsutskottets utl. 1968237; rskr. 1968:81 och 98). Enligt vårdprogrammet skall bl.a. narkotikamissbrukarna er- bjudas behandling vid öppen mottag- ning eller vid psykiatriskt sjukhus eller klinik. För de svårast skadade missbru- karna skall särskilda vårdavdelningar inrättas. Vården skall ordnas inom ra- men för den socialvård och sjukvård som finns och för vilka ansvaret i hu- vudsak vilar på kommunala organ. La— gen om nykterhetsvård lämnar sålunda även i fortsättningen narkotikamissbru- karna helt utanför lagens tillämpning. Det är tydligt att med utgångspunkt från utredningens inställning att även de narkotikaberusade bör på samma sätt som de alkoholberusade tas om hand av polisen, utredningen inte kan undgå att komma in på frågan hur behandlingen av de narkotikaberusade i fortsättning-

en skall utformas. Utredningen kom- mer att i den fortsatta framställningen ytterligare beröra detta ämne.

2.5 Sammanfattande synpunkter Sammanfattningsvis kan alltså sägas att förutsättningarna och formerna för omhändertagande tänkes bli i stort sett desamma som hittills. Den grundläggan- de skillnaden mellan omhändertaganden nu och i framtiden ligger på ett annat plan i det att åtgärderna f.n. är föresta- vade främst av intresset att för tillfället eliminera fylleristerna såsom ordnings- störande element under det att omhän- dertagandena enligt den föreslagna nya ordningen motiveras av angelägenheten av att missbrukare av alkohol eller nar— kotika snabbt kommer under effektiv behandling och vård av kompetent per- sonaL Större blir skillnaden då utredningen nu övergår till frågan, hur de personer, som på allmän eller enskild plats om- händertagits av polisen för fylleri eller förgiftning av annat än alkoholhaltiga drycker, i fortsättningen skall behand- las.

3. Förvaringen av de omhändertagna

3.1 Polisarresterna är ej lämpliga förvaringe- ntrymmen för fyllerister

Redan av vad tidigare anförts framgår att utredningen —— med det principiella betraktelsesätt utredningen anlägger på spörsmålet om fylleristers behandling — inte anser polisens arrestlokaler lämpliga för förvaring av fyllerister, främst på grund av lokalernas beskaf- fenhet och genom att personalen inte besitter de speciella kvalifikationer som svarar mot de nya målsättningarna. Det gäller följaktligen att finna en ersätt- ning för polisarresterna, varvid proble- met inte minst är att kunna utnyttja re-

dan förefintliga men ytterst knappa re- surser för verksamheten i dess nya ut— formning.

3.2 Strafflagberedningens förslag om särskilda kliniker Frågan om tillskapandet av ett alter- nativ till polisarresterna är inte ny. Strafflagberedningen föreslog på sin tid — som framgår av inledningska- pitlet —— inrättande av speciella klini- ker (»alkoholkliniker», »läkarkliniker») för behandling av fyllerister. Grundtan- ken i beredningens förslag var att ett omedelbart omhändertagande för un- dersökning av varje fyllerist skulle ska- pa mera gynnsamma betingelser än ti- digare för en effektiv vård i de fall så- dan vård visade sig erforderlig. Enligt förslaget borde klinikerna ha en enkel utrustning men stå i nära lokal kontakt med ett sjukhus för överförande av fall, som krävde speciell behandling. Klinik- tiden skulle enligt beredningens för- slag kunna sträcka sig över flera dagar. Strafflagberedningen hade tänkt sig, att beredningens förslag om klinikbe— handling skulle av Kungl. Maj:t upptas till prövning i samband med tillkomsten av den nya nykterhetsvårdslagstiftning— en; bestämmelserna i ämnet skulle få sin plats i lagen om nykterhetsvård, vil- ken trädde i kraft den 1 oktober 1955. Så blev emellertid inte fallet, vilket må- hända är att beklaga. Förslaget avvisa- des under hänvisning till att den nya lagstiftningen först borde prövas. Det framhölls vidare, att den av beredning- en väckta frågan rymde åtskilliga pro- blem av större principiell betydelse och att den till sina konsekvenser var så svår att överblicka, att ett ställningsta- gande till förslaget krävde en mera in- gående utredning. Ett i propositionen ej redovisat skäl för uppskov torde ha varit att man under den aktuella tiden — hösten 1953 och våren 1954 -—— var

fullt upptagen i finans- och inrikesde- partementen med utarbetandet av de många propositioner, varigenom nykter— hetsvårdsreformen förelades riksdagen, varför man helt enkelt inte hade tid att även behandla strafflagberedningens in- tressanta och betydelsefulla förslag.

3.3 Alkoholpoliklinikema är ej avsedda för akutvård

Några kliniker för förvaring och pre- liminär behandling av fyllerister i den mening strafflagberedningen tänkte sig kom alltså inte till stånd i Sverige. De alkoholpolikliniker som nu finns på många ställen i landet är av helt annat slag. De fyller en viktig uppgift — sär- skilt kanske i städer som Stockholm, där åtminstone en av poliklinikerna är öppen dygnet runt, och Göteborg—_ men de motsvarar ingalunda utredningens nu aktuella intentioner för akut vård. Med dessa polikliniker förhåller det sig nämligen ej så att polisen dit trans— porterar de personer, som polisen tagit om hand för fylleri. Så torde dock i viss utsträckning ske vid den hösten 1966 öppnade ungdomskliniken vid Marial. Till alkoholpoliklinikerna kommer man i princip frivilligt, låt vara att behand- lingen där rätt ofta föranletts av rekom- mendationer från vederbörande nykter- hetsnämnd eller rentav föreskrivits inom ramen för de möjligheter brotts— balken och lagen om nykterhetsvård er— bjuder. Tanken är ej heller att de nuva- rande alkoholpoliklinikerna skall ersät- tas av någon ny form av kliniker. Alko- holpolikliniker av den typ som nu finns kommer att behövas även i framtiden. Den vård och behandling som skall läm- nas fylleristen i ett akut berusningsske- de måste i åtskilliga fall fullföljas i öp— pen vård och här kommer dessa alko- holpolikliniker att spela stor roll. Ut— redningen räknar följaktligen med att sådana alkoholpolikliniker skall inrät-

tas i större antal och bättre rustas upp i personellt och materiellt avseende. Det är emellertid uppenbart att om någon ny typ av kliniker skall skapas för att ta hand om de akut berusade, det blir en uppgift att samordna dessa klinikers verksamhet med den verksamhet, som bedrivs av de nuvarande alkoholpolikli- nikerna. En kombination av de båda ty- perna är måhända tänkbar. Till detta spörsmål får utredningen anledning återkomma, sedan närmare utvecklats hur utredningen tänker sig att procedu— ren framdeles skall utformas beträffan- de dem, som av polisen omhändertagits för fylleri.

3.4 Tillnyktringsstationerna i Polen Tankegångar liknande dem som legat till grund för strafflagberedningens un- der början av 1950-talet framförda för- slag om klinikbehandling av fyllerister måste ha utgjort underlaget för den lag- stiftning, varigenom man i Polen 1956 införde systemet med s.k. tillnyktrings- stationer. Det polska systemet har utför- ligt beskrivits i ett särskilt kapitel, till vilket torde få hänvisas. Utredningen har —— såsom framgår av nämnda kapi- tel —— på ort och ställe studerat de pols- ka tillnyktringsstationerna och har där- vid funnit att idén med dessa statio- ner rätt nära ansluter sig till utredning- ens egna överväganden. Karakteristiskt för det polska systemet är att de medi- cinska aspekterna dominerar i behand- lingsschemat. Tillnyktringsstationerna —— dit fylleristerna transporteras, sedan de tagits om hand av polisen — är i själva verket ett slags enklare sjukhus. Läkare finns dygnet runt till hands. T ill- nyktringsstationer finns inte på alla or- ter i Polen; i städer med över 100000 invånare är det obligatoriskt att sådana stationer inrättas under det att på mind-

1 Ungdomskliniken har sex platser.

re orter stationernas inrättande är be- roende av statlig myndighet (»länssty- relsen»).

3.5 Utredningens ståndpunktstagande Mot bakgrunden av den tidigare i ämnet förda debatten — väckt till liv av den framsynte Karl Schlyter —— samt erfa- renheterna från Polen har utredningen kommit fram till att en möjlig lösning av frågan om behandlingen av fyllerist- klientelet är att ett system av i huvud- sak den typ som praktiseras i Polen prövas också i Sverige. Ett ytterligare skäl att slå in på denna väg är att alko— holvanorna i Polen är tämligen likar- tade med dem i Sverige, låt vara att ung- domsfylleriet inte är så framträdande där som här. Men just ungdomsfylleriets stora och tilltagande utbredning i Sve- rige utgör ett starkt motiv för att de po- lisiärt betingade ingripandena får vika för åtgärder av mera medicinskt och so- cialt betonat innehåll. Det sagda innebär att utredningen i princip avvisar tanken på att polisarres- terna även i fortsättningen skall utgöra uppsamlingsplatser för de fyllerister po- lisen tar om hand. Skälen till denna in- ställning har redan tidigare redovisats. Man kan naturligtvis mot utredningens ställningstagande invända att det är fel att kassera polisarresterna endast av den anledningen att arresterna i dagens läge i stor utsträckning är så undermå- liga och för det avsedda ändamålet så bristfälligt utrustade att de inte motsva- rar de behov som i förevarande sam- manhang gör sig gällande. En tänkbar lösning vore i stället att arresternas standard höjdes och att till polisstatio- nerna knöts medicinskt och socialt ut- bildad personal, som tillsammans med polispersonalen skulle ombesörja de uppgifter det här gäller. Till förmån för en sådan lösning skulle kunna anföras att den ställer sig mindre kostsam och

personalkrävande än inrättandet av sär- skilda akutkliniker. Enligt utredningens mening saknar dessa invändningar inte helt fog, vilket kommer att återspeglas i de förslag utredningen fortsättningsvis lägger fram. Utredningens tanke är nämligen inte att särskilda akutkliniker skall finnas på alla orter i landet och än mindre att de skall bli lika många som de med polisarrester utrustade po- lisstationerna. Det ligger i sakens natur, att akutkliniker endast kan inrättas på större orter, d.v.s. på platser där det finns underlag för den avsedda kli- nikverksamheten. Som nyss påpekats förhåller det sig på samma sätt i Polen. På mindre orter får man söka sig fram till andra lösningar. Härvidlag ligger det närmast till hands att anknyta till polisarresterna men i så fall är det up- penbarligen nödvändigt att dessa refor- meras så att de i fortsättningen kan ac— cepteras som förvaringsplatser för fyl- lerister. Dylika alternativa lösningar föresvävade också strafflagberedningen som framhöll, att den omständigheten att vårdmöjligheterna blev växlande på skilda orter näppeligen kunde anföras såsom argument mot att effektivisera vården där den bäst behövdes och mot att effektivt söka stävja fylleriet, där det framträdde starkastl.

I det följande skall utredningen till en början skildra hur utredningen tän- ker sig att klinikbehandlingen av fylle- rister skall utformas. I ett senare avsnitt avser utredningen att ta upp frågan, hur behandlingen av fylleristerna lämpli- gen bör ske på platser, där särskilda akutkliniker ej kommer att stå till buds.

1 Det bör här anmärkas, att den i ett senare kapitel skildrade försöksverksamheten un— der hösten 1967 hos polisen i Västerås klart visade att inte heller modernt utrustade po- lisstationer med hög standard utgör de bäst lämpade förvaringsutrymmena för fylleris- ter.

Ett särskilt problem erbjuder behand- lingen av fyllerister i samband med tillställningar av typen »Midsommarfi- rande i Leksand», »Kanonloppet i Karl- skoga» och Kiviks marknad. Även till detta problem återkommer utredningen.

4. Klinikverksamheten

Det har tidigare framhållits, att utred- ningen anser att någon form av klinik- behandling är den principiellt riktiga formen för behandling av fyllerister och att polisarresterna inte bör använ- das för förvaring av fyllerister annat än på platser, där kliniker ej finns att till- gå, samt att under alla förhållanden po— lisarresterna bör i olika avseenden rus- tas upp för att i huvudsak kunna tjäna samma ändamål som klinikerna. Det har också påpekats att den form av kli- niker det här är fråga om är av annan karaktär än de nuvarande alkoholpoli- klinikerna. Förebilden är i stället bl.a. de polska tillnyktringsstationerna. Ut— redningen anser det emellertid av olika skäl inte lämpligt att även tillägna sig beteckningen »tillnyktringsstation» för den svenska motsvarigheten utan har valt att kalla denna »akutklinik».

4.1 Målsättningen Svaret på frågan hur akutklinikerna skall utrustas i fråga om personal och lokaler och hur de skall förläggas är naturligtvis beroende av vilka arbets- uppgifter utredningen tänker tilldela klinikerna. Rent allmänt kan målsätt- ningen sägas vara densamma som för de polska tillnyktringsstationerna. Akut- klinikerna skall ersätta de nuvarande »fyllerifinkorna»; det är med andra ord till klinikerna, som polisen skall trans— portera de akut berusade, som omhän- dertagits. Där skall den omhändertagne förvaras först och främst till dess han åter blivit nykter. Han skall underkastas

viss medicinsk undersökning och vid behov en preliminär behandling samt även bli föremål för en socialt inriktad summarisk utredning. Behandlingen skall följaktligen få en blandad medi- cinsk-social prägel med tyngdpunkten lagd på den medicinska.

5. Klientelet på akutklinik

Vad först beträffar frågan vilka perso- ner som skall förvaras på akutkliniker- na är det givet att dit skall föras och där skall läggas in i främsta rummet de personer, som polisen omhändertagit på grund av alkoholberusning. Det har förut framhållits, att polisen också skall vara skyldig att ta hand om personer, vilka berusat sig av annat än alkohol. Detta gör att klinikerna måste utrustas på så sätt att även narkotikaklientelet kan erhålla en adekvat behandling i det akuta skedet. Genom att akutklinikcrna förses med nödvändiga resurser för att kunna ta sig an även narkotikamissbru- kare, d.v.s. sådana fall som ej är särskilt komplicerade och som ej oundgängligen måste föras över till intensivvårdavdel- ning vid sjukhus, anser utredningen att ett mycket stort framsteg gjorts i förhål- lande till nu rådande ordning. Utred- ningen är emellertid medveten om att klinikbehandlingen av narkotikamiss- brukare måste kompletteras med ytter- ligare åtgärder, varigenom det blir möj- ligt att följa upp och behandla denna kategori även sedan klinikbehandlingen i anslutning till omhändertagandet av- slutats. Som tidigare nämnts har frågan om vården och behandlingen av narko- tikaklientelet nyligen varit föremål för lagstiftning.

5.1 Den akut berusade har begått brott

En särskild fråga knyter an till de personer, som tagits om hand av poli- sen för fylleri men som också gjort sig

skyldiga till brott av något slag. Finner polisen anledning att på grund av brot— tet gripa den berusade bör denne enligt utredningens mening inte transporteras till akutkliniken utan i stället föras till den plats, där polisen brukar förvara personer, vilka gripits eller anhållits för brott. Samma bör gälla personer som ef- terlysts därför att de avvikit från fång- vårdsanstalt 0. dyl. Är det emellertid fråga om lindrigare förseelser, t. ex. brott, på vilka inte torde följa annat än böter, och har polisen inte något ome- delbart intresse att behålla den omhän- dertagne för utredning, bör avgiftning- en äga rum på akutkliniken. I sådana fall kan det socialmedicinska intresset att få den omhändertagne under vård och be- handling sägas våga tyngre än det brotts- bekämpande intresset som polisen har att bevaka. Den omständigheten att en akut berusad person enligt vad förut sagts kan komma att föras till polisens förva— ringslokaler i stället för till akutklinik in- nebär självfallet inte att den berusade skall ställas helt utanför nykterhetsvår- dande åtgärder. Är den omhändertagne allvarligt sjuk eller skadad bör polisen söka kontakt med läkare eller sjukhus. Vidare bör naturligtvis nykterhetsnämn- den liksom hittills underrättas om fylle- riet. Det blir sedan nykterhetsnämndens sak att följa det schema som lagen om nykterhetsvård redan enligt gällande ly- delse anvisar. Står den omhändertagne under övervakning inom kriminalvår- dens ram blir det övervakningsnämnden som i samråd med nykterhetsnämnden får vidtaga de nödvändiga åtgärderna, t.ex. meddela föreskrifter om kontinuer— lig antialkoholbehandling på alkoholpo- liklinik eller om vård på sjukhus.

5.2 Rattfyllerister Även beträffande rattfyllerister kan gö- ras gällande att det polisiära kravet på utredning av brottet bör gå före intres-

set att personen tas om hand på akutkli- nik. I allmänhet förhåller det sig med rattfyllerister så att de ej är så berusa- de, att de kan tas om hand för fylleri och de bör då i princip ej heller föras till akutklinik. Det är emellertid angelä- get att dessa personer så fort som möj- ligt underkastas blodprovstagning och den kliniska undersökning, som sam— manhänger därmed. Man kan naturligt- vis tänka sig att de av utredningen före- slagna klinikerna liksom i Polen får till uppgift att ombesörja även dessa angelägenheter. Att utredningen åtmin- stone för närvarande ställer sig tveksam till en sådan tanke beror främst på att utredningen anser, att under organi- sationens uppbyggnadsperiod kliniker— na bör lämnas i fred för alltför många betungande uppgifter. Det kan också göras gällande att akutklinikernas möj- ligheter att vinna förtroende hos klien- telet i hög grad skulle motverkas om det blev känt, att klinikerna även betjänade de brottsbeivrande myndigheterna.

En grupp, som i detta sammanhang skall beröras, utgörs av de personer som i alkoholpåverkat tillstånd uppträder hråkigt utan att dock vara så berusade att förutsättningarna för omhänderta- gande för fylleri är för handen. Särskilt bland ungdomar förekommer det att även en ringa grad av berusning mani- festeras i en exceptionellt hög grad av bråkighet. F.n. praktiserar polisen be- träffande dessa personer den ordningen att dylika personer omhändertas kortva- rigt enligt bestämmelserna i polisinstruk- tionen och förvaras hos polisen till dess de hunnit »lugna ner sig»; däremot åbe- ropas i dessa fall inte 1841 års förord- ning. Denna praxis bör enligt utred- ningens mening tillämpas också i fort- sättningen. Den innebär alltså att i de fall där bråkigheten klart dominerar

personen i fråga inte skall underkastas klinikbehandling; endast den omstän- digheten att spritlukt kan förmärkas från andedräkten är ej tillräckligt för att en bråkstake skall omhändertas som fyllerist. Omhändertagandet får i stället grundas på det bråkiga uppträdandet, och förvaringen skall ske hos polisen. Klart är att situationen ofta kan vara tveksam. Det torde emellertid kunna överlämnas åt polisen, som har stor er- farenhet på detta område, att från fall till fall avgöra om vederbörande skall tas om hand som fyllerist eller inte. Vä- sentligt är att klinikerna i görligaste mån förskonas från alltför bråkiga ele- ment; man får tyvärr nog ändå räkna med att en del av de fyllerister, som tas om hand på en klinik, kommer att upp- träda störande eller eljest vara svåra att handskas med. Erfarenheterna från de av utredningen bedrivna försöksverk- samheterna vid Nordhemspolikliniken i Göteborg och Ulleråkers sjukhus i Uppsala visar dock, att den berusades attityd ofta blir en helt annan, då han tas emot på en så medicinskt betonad inrättning som en klinik, än då han —— såsom nu sker _— förs in på en polissta- tion. I tveksamma fall är polisen själv- fallet alltid försvarad om han tar med sig den omhändertagne till en klinik. Kanske man också kan påstå att intres- set av att berusade ungdomar kommer under behandling är så stort att kravet på berusning hos dessa ej bör ställas alltför högt.

Kravet på viss grad av berusning — det må vara på grund av alkoholförtä- ring eller av annat än alkoholhaltiga drycker —— måste givetvis alltid upprätt- hållas. Meningen är inte att personer, vilka på annan grund — t.ex. social för- kommenhet över huvud taget — behöver tas om hand skall föras till akutklini- kerna. Visserligen föreligger det sär- skilt i storstäderna ett stort latent behov

av en social jourtjänst; det bör dock va- ra andra sociala organ, som får svara för denna.

5.4 Frivilliga vårdsökande Såsom självklart betraktar utredning- en att personer, som i berusat tillstånd frivilligt söker sig till akutklinikerna, skall tas emot där. Utredningen anser det i själva verket såsom eftersträvans- värt att personer frivilligt söker upp klinikerna. Av den i annat sammanhang lämnade beskrivningen över akutintag— ningen av berusade personer vid psy- kiatriska kliniken på regionsjukhuset i Linköping framgår, att en stor del av patienterna frivilligt söker sig till den- na akutintagning och att det föreligger stort behov av sådan »frivillig» intag- ning. En förutsättning för att de av ut- redningen planerade akutklinikerna skall frekventeras av frivilliga Vårdsö- kande är självfallet att verksamheten får »good will» bland klienterna. För att personer frivilligt skall ta in på klini- kerna, är det otvivelaktigt också en för- utsättning att straffbarhet för fylleri ej inträder. Det är inte utredningens av- sikt att redan i detta sammanhang kom— ma in på avkriminaliseringsfrågan. Ut- redningen vill blott peka på att intres- set att stimulera berusade till frivilliga besök på klinikerna är ett argument till förmån för avkriminaliseringstanken. Detta intresse tillgodoses naturligtvis ytterligare av att klinikerna _ såsom den fortsatta framställningen kommer att ge vid handen — avses bli inrätt— ningar med vissa sjukvårdsresurser. Be- träffande personer, som frivilligt sökt sig till akutklinik, bör i princip inte an- mälan ske vare sig till nykterhetsnämn- den eller till annan registrerande myn— dighet. I detta sammanhang bör också upp- märksammas de fall, då alkoholsjuka personer frivilligt söker ett tillfälligt

omhändertagande utan att det är fråga om något akut berusningstillstånd. De- ras motiv härför är vanligen att de kän- ner att de är på väg in i en ny suppe— riod och önskar hjälp för att komma över detta tillstånd. Erfarenheterna från avgiftningsverksamheten vid psykiatris- ka kliniken vid regionsjukhuset i Lin- köping visar att denna situation inte är ovanlig. Det kan synas orimligt att av- visa dessa hjälpsökande under motive- ring att de inte är berusade och därmed de facto hänvisa dem till att först supa sig fulla innan de kan tas emot på akut- kliniken. Utredningen vill framhålla att alkoholsjuka som frivilligt söker vård i profylaktiskt syfte självfallet också bör beredas sådan vård, om detta är medi- cinskt motiverat. Den tänkta klinik- verksamheten är emellertid avsedd för mottagandet av akut berusade och till denna grupp hör inte dessa patienter. För dem fordras som regel längre vård- tid än vad som kan erbjudas på en akut— klinik. I första hand bör de därför i stället hänvisas till vårdavdelning vid alkoholpoliklinik, till alkoholklinik el. dyl., där särskild profylaktisk vård kan erbjudas dem. Det sagda innebär naturligtvis inte att man på en akutkli- nik alltid skall vara förhindrad att göra avsteg från huvudregeln att endast akut berusade skall tas emot där. Om det inte är möjligt att ordna vården på annat sätt bör den alkoholsjuke, som är på väg in i en supperiod, temporärt kunna tas emot på akutkliniken, då förhållandena i särskilda fall medger detta.

6. Inläggningen på akutklinik

6.1 Polisens uppgifter

Tanken är alltså, att det är polisen som skall avlämna de omhändertagna på akutklinikerna —— om nu inte någon in- finner sig där frivilligt eller överförs

dit av anhörig eller annan, från vilka fall i detta sammanhang kan bortses. Men i och med att polisen avlämnat en person på kliniken, är polisens roll inte slutförd. Först och främst bör det ålig- ga polisen att avge något slags rapport om omhändertagandet med angivande av omständigheterna kring detta. Detta bör kunna ske enligt något enklare for- mulär; blanketter för ändamålet bör finnas tillgängliga på kliniken. Rappor- ten bör underskrivas av polismannen. Ytterligare en uppgift för polisen blir att innan han lämnar kliniken ta reda på om den omhändertagne är »spär- rad». De s.k. spärregistrenl, vilka upp- tar namnen på personer, som efterlysts för brott, rymt från vårdanstalter o.s.v., förs f.n. lokalt men avsikten är att re- gistren framdeles skall upprättas cen— tralt. Uppgifter i detta hänseende torde polisen lättast kunna få genom att ta telefonkontakt med lokala polisstatio-

1 Enligt anvisningar, utfärdade av rikspo- lisstyrelsen, bör i spärregister registreras

a) efterspanad person; när det gäller större distrikt med hög slagningsfrekvens anses samtliga PU-efterlysningar böra re- gistreras;

b) person, beträffande vilken utredning om brott el. dyl. pågår;

e) annan person, som bör spärras, t.ex. person som är föremål för övervakning från polisens sida eller som fått permission, ut- skrivits på försök eller villkorligt frigetts från fångvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola, vårdanstalt för alkoholmissbrukare, mental- sjukhus eller annan inrättning, allt i den mån särskilda meddelanden härom inkom— mit till distriktet.

Till den kategori som upptas under c) kan också hänföras t.ex. person som söks av nykterhetsnämnd för förhör eller av åklagare för delgivning av strafföreläggan— de.

Registrering enligt a) avser alla personer, som är efterspanade i riket, medan regist— reringar enligt 11) och c) närmast gäller personer, som är bosatta inom distriktet eller har någon annan anknytning dit.

Det kan påpekas, att dessa anvisningar torde komma att bli föremål för översyn i samband med pågående omläggning av po- lisens centralregister till datasystem.

ner, som i sin tur sätter sig i förbindel- se med det centrala registret. För poli- sen måste följaktligen finnas inrättat ett särskilt utrymme på kliniken, där polis- mannen ostörd kan ägna sig åt denna syssla. Blir svaret från registret att den omhändertagne skall gripas exempelvis därför att han är efterlyst för brott, får polisen ta tillbaka honom och föra ho- nom till de lokaler, som står till poli- sens förfogande för förvaring av krimi- nella. Skulle det däremot visa sig, att den omhändertagne rymt från nykter- hetsvårdsanstalt, hör han få stanna kvar på kliniken tills han ordentligt nyktrat till och kan hämtas tillbaka till anstal- ten. På nu angivet sätt blir kliniken en preliminär utrednings- och sorterings- central för en mängd skiftande fall. Att här ange alla varianter, kan uppenbarli- gen inte komma i fråga. Det torde få ankomma på den jourhavande klinik- ledningen att från fall till fall avgöra, om den berusade skall behållas på kli- niken eller inte, varvid utredningens i det föregående gjorda allmänna uttalan— den och syftet med klinikbehandlingen får tjäna till ledning.

Tanken är att sedan polisen avläm- nat patienten på kliniken polisen så li- tet som möjligt i fortsättningen skall behöva syssla med fallet. Utöver kon- trollen huruvida patienten förekommer i spärregistret, kan polisen ibland ha intresse av att närvara vid avvisitering- en av en fyllerist, hos vilken kan anträf- fas brottsverktyg. Polisen kan möjligen också i vissa fall behöva hjälpa persona— len på kliniken att ta hand om och för- söka lugna ner bråkiga eller oroliga pa- tienter. Så sker f.n. i förekommande fall på sjukhusen, då polisen där avlämnar sjuka eller skadade fyllerister. Vårdper- sonalen på sjukhus är ju till alldeles övervägande del kvinnlig och klarar därför inte av en verkligt bråkig fylle- rist. På akutklinikerna bör emellertid

enligt utredningens mening också finnas manlig vårdpersonal, som kan ta hand om de bråkiga fylleristerna. Polisen skall följaktligen inte behöva befatta sig med dessa annat än om klinikens egna resur- ser i detta hänseende inte förslår. Såsom tidigare antytts räknar utredningen inte med att bråk i någon mera väsentlig om- fattning skall uppstå på klinikerna, detta framför allt med hänsyn till att miljön där i så hög grad kommer att skilja sig från förhållandena på en polisstation. Redan själva den karaktär av sjukhils, som tänkes prägla klinikerna, bör vara ägnad att lugna oroliga sinnen. _— Natur- ligtvis måste man dock under alla för- hållanden utgå ifrån att bråk och alle— handa uppträden kan komma att inträf- fa på klinikerna i större utsträckning än på vanliga sjukhus. I regel bör dessa enligt utredningens mening kunna be- mästras av klinikens egna resurser; ut— över manlig vårdpersonal bör för brå- kiga patienter isoleringsrum kunna an- ordnas.

I det föregående har utredningen ut- gått ifrån att de uppgifter, som vilar på polisen i samband med att den berusa- de tas om hand på akutkliniken, skall skötas av den polisman som verkställt omhändertagandet. Det bör emellertid i stället vara möjligt att, såsom skett vid den av utredningen bedrivna för- söksverksamheten på Ulleråkers sjuk- hus, låta en polisman vara stationerad på kliniken för att ombesörja dessa upp- gifter. Därmed behöver man inte ta de patrullerande polismännens tid i an- språk härför.

Det bör här påpekas, att den i det föregående beskrivna ordningen funge- rade mycket tillfredsställande vid för- söksverksamheten på Ulleråkers sjukhus.

6.2 Prövning av omhändertagandet

När en polisman enligt nu gällande ordning tagit hand om en fyllerist och

fört honom till polisstationen, äger vid avlämnandet på stationen en överpröv- ning rum, innebärande att något polis- befäl — vanligen jourhavande förste polisassistenten — eller annan förman tar ställning till, huruvida fylleristen skall behållas på stationen eller ej. Det kan ju hända, att polisbefälet eller för- mannen har en annan uppfattning än den patrullerande polismannen om det befogade i omhändertagandet. Detta torde emellertid ytterst sällan inträffa, eftersom våra poliser har en mycket stor vana att ta hand om fyllerister. En motsvarande överprövning måste enligt utredningens mening äga rum på akut- kliniken i samband med att någon intas där. Denna prövning bör verkställas av vederbörande läkare eller annan funk- tionär i ansvarig ställning på kliniken och grundas på en konfrontation med patienten och den rapport polismannen avlämnat. I allmänhet har väl polisman- nen vid detta tillfälle ännu ej hunnit lämna kliniken, varför möjligheter finns till samråd mellan klinikpersonalen och polismannen. Den blankett till summa- risk rapport, som polismannen skall fyl- la i, torde lämpligen kunna förses med ett tillägg, där vederbörande läkare el- ler den som fungerar i hans ställe an- tecknar, huruvida patienten uppfyller förutsättningarna för att bli intagen el- ler inte. I händelse av tveksamhet hand— lar polismannen enligt utredningens mening rätt, om han tar om hand den berusade och för honom till akutklini- ken, där fallet kan skärskådas också av andra personer. Att en överprövning måste ske framstår såsom särskilt ange- läget mot bakgrunden av förslaget att fylleriet skall avkriminaliseras. Därmed bortfaller ju det auktoritativa konstate- rande av fylleriet, som en fällande dom eller ett godkänt strafföreläggande in- nebär. Frågan om överprövningen sam- manhänger nära med det viktiga spörs-

målet om de rättsverkningar, som bör knytas till själva omhändertagandet. Detta spörsmål skall emellertid inte be- handlas i detta sammanhang utan ut- redningen avser att återkomma därtill ikapite117.

6.3 Säkrande av bevisning

Det är tydligt, att det skulle vara av stort värde, om man redan i samband med patientens avlämnande på kliniken kunde ta blodprov på honom för att därmed få belagt i vilken grad han verk- ligen är berusad. Ett sådant blodprov skulle vara ett viktigt bevismedel gent- emot den person, som efteråt gör gäl- lande, att han blivit omhändertagen utan grund. F.n. finns emellertid ej några metoder att omedelbart på plat- sen få helt tillförlitliga blodanalyser verkställda; att på alla omhändertagna personer ta blodprov som sedan sänds för analys till statens rättskemiska la- boratorium ——- såsom sker i rattfylleri- fall — kan av praktiska skäl uppenbar- ligen inte komma i fråga, eftersom det här rör sig om ett mycket stort antal analyser. Att för rutinfallen använda gaskromatografx skulle ställa sig för dyr- bart; sådan utrustning kan inte tänkas tillhöra standarden på klinikerna. Skul- le emellertid den tekniska utvecklingen medföra — vilket väl får anses vara en tidsfråga — att man genast kan få tagna blodprov utan större kostnader säkert analyserade, kommer frågan i ett annat läge. Då bör enligt utredningens mening varje klinik förses med sådan appara- tur att blodanalyser omedelbart kan verkställas. Apparatur för preliminär

1 Gaskromatograf är en apparat med vars hjälp man på fysikalisk väg snabbt kan se- parera olika ämnen i blodet, t.ex. alkohol, träsprit, sömnmedel och aceton. Resultaten registreras automatiskt på en kurva, som är klar för omedelbar avläsning. Se vidare en artikel av överläkaren R. Dimberg i Svenska läkartidningen årg. 1965 nr 21 (s. 1668).

mätning av alkoholkoncentrationen bör finnas på klinikerna.

Under senare år har uppmärksam- mats en annan metod för att snabbt och utan större kostnader kunna konstatera graden av alkoholpåverkan, nämligen alkoholanalys av utandningsluften. Oli— ka apparater — drunkometer, alcome- ter, breathalyser o.dyl. —— har i detta sammanhang tilldragit sig stort intres- se. Analysförfarandet kan i korthet be- skrivas så, att en viss mängd av den dju- pa inandningsluften (alveolarluften) samlas i apparaten och leds genom ett kemiskt medel (t.ex. en lösning av ka- liumbikromat och svavelsyra) varvid viss färgförändring uppkommer, som kan avläsas. Tillförlitligheten av denna metod har diskuterats och är föremål för undersökning.1 Huruvida denna ana- lysmetod kommer att bli av nytta som bevismedel vid akutklinikerna torde framtiden få utvisa.

6.4 Preliminär läkarundersökning

Av vad nu sagts framgår att så fort en patient avlämnats på kliniken, patien- ten tänkes bli föremål för en viss under- sökning genom vederbörande läkares försorg eller av annan funktionär i an— svarig ställning, en bedömning som allt- så i första hand skall gå ut på att pröva om patienten över huvud taget skall tas emot på kliniken. Denna undersökning kommer naturligtvis i de flesta fall inte att ta många minuter, eftersom en erfa- ren person ofta är i stånd att snabbt konstatera att fråga är om en fyllerist. Det ligger i sakens natur, att man sam- tidigt bör ge akt på om patienten är ett mera rutinbetonat fall eller om patien- tens tillstånd ger anledning till några speciella åtgärder. Det gäller m.a.o. för vederbörande att även pröva om pa- tienten befinner sig i ett sådant tillstånd att detta kan klaras av med klinikens egna resurser eller om tillståndet är så-

dant, att man måste skicka patienten vi- dare för särskild undersökning eller vård. En sådan bedömning torde i all- mänhet endast läkare kunna göra. Finns läkare inte genast till hands, bör sådan tillkallas, om situationen bedöms på minsta sätt tveksam eller oroande. Som av den följande framställningen kom- mer att framgå avser utredningen att akutklinikerna i allmänhet skall förläg- gas i anslutning till eller i närheten av redan befintliga sjukhus och vid sådant förhållande gäller avgörandet, huruvida patienten skall föras över till någon an- nan av sjukhusets avdelningar. Är den omhändertagne skadad, kan det vara skäl att sända honom vidare till den av- delning inom sjukhuset, där olycksfall tas in. Det kan också finnas anledning att skicka honom till röntgenavdelning.

Stundom kan situationen vara sådan att polisen redan vid omhändertagandet bedömer situationen såsom så allvarlig och brådskande att patienten omedel- bart bör föras över till sjukhusets van- liga akutintag. Självfallet bör polisen i dylika fall inte föra patienten till klini- ken, vilket bara skulle medföra onödig omgång och innebära ett farligt dröjs— mål. Svårt skadade eller medvetslösa personer bör lämpligen föras direkt till själva sjukhuset. Utskrivningen synes dock böra ske via akutkliniken, så att omhändertagandet kan bli vederbörli- gen registrerat där och man får möjlig- het att medicinskt och socialt följa upp fallet. Har en patient tagits in direkt på någon av sjukhusets övriga avdelningar, bör den medföljande polismannen dock rapportera omhändertagandet på klini- ken, innan han återgår till sin patrulle- ring.

1 Jfr H. Klette »Om alkoholanalys av ut— andningsluften som bevismedel vid trafik— nykterhetsbrott», Svensk Juristtidning 1964, häfte 4 (s. 266).

6.5 Genomgång av den berusades tillhörigheter o.dyl.

En annan given åtgärd i samband med en patients intagning på kliniken är att han kläs av och att hans person- liga ägodelar gås igenom och låses in. Denna procedur motsvarar den avvisi- tering som nu sker på polisstationerna. Avvisiteringen tjänar skilda syften. Dels är det angeläget att en person temporärt berövas föremål med vilka han kan göra sig skada, såsom slips, hängslen, livrem och kniv. Dels är det ur utredningssyn— punkt av betydelse att få konstaterat vad slags föremål personen i fråga här på sig. Att alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel, som påträffas hos den omhändertagne, skall tas ifrån den omhändertagne under vistelsen på kliniken är så självklart att anledning saknas att närmare utveckla skälen här- för. Utredningen avser att i ett senare sammanhang återkomma till frågan, hur man vidare skall förfara med sprit, tab- letter o.dyl., som tagits ifrån patienten på kliniken.

En genomgång av den omhändertag- nes tillhörigheter bör som förut nämnts i allmänhet ske, innan den medföljande polismannen hunnit avlägsna sig. Pro- ceduren synes böra verkställas av per- sonalen på kliniken i närvaro av polis- mannen. Särskilt utrymme bör finnas på kliniken för denna uppgift. I huvud- sak samma regler bör gälla som f.n. till- lämpas vid avvisitering (jfr 3 5 lagen om behandlingen av häktade och anhåll- na samt tillämpningsbestämmelserna till denna). En viss form av avvisitering hör för övrigt till sjukhusrutinen i sam- band med att en patient tas in på ett sjukhus.

6.6. Polisens anmälningsskyldighet

Sedan den nu nämnda genomgången ägt rum, bör —— om allt är i sin ordning — polismannens befattning med fallet

vara slutförd. Någon annan rapportering på polisstationen än att lämna en kopia av den på kliniken avgivna rapporten skall han inte behöva göra. Som utred- ningen senare i annat sammanhang när- mare skall utveckla bör det emellertid ankomma på polismyndigheten och ej på akutkliniken att svara för att den om- händertagne anmäls till de myndigheter (kontrollstyrelsen, länsstyrelsens kör- kortsregister) som skall registrera fallet. Kontakten med nykterhets- eller barna- vårdsnämnder tänkes dock personalen på kliniken skola ta. Till frågan om det mera konkreta samarbetet mellan klini- ken och de sociala organen avser utred- ningen återkomma i den fortsatta fram— ställningen.

Av vikt är att polisen snabbt och be- kvämt skall få möjlighet att fullgöra sina uppgifter på kliniken. Polisman- nens tid bör inte få tas i anspråk för ovidkommande göromål eller onö- digt och långvarigt väntande på att man på kliniken skall ta sig an den omhän- dertagne. Intagningsproceduren måste förutsättas bli snabbt avklarad; i de all- ra flesta fall skall det inte behöva ta lång tid innan man fått patienten be- dömd, identifierad, avklädd och lagd i säng.

Såsom framgår av den förut lämnade skildringen av förhållandena i Polen förekommer på tillnyktringsstationerna där att man brukar ta upp fylleristernas prat på band eller att man fotograferar dem för att sedan spela upp bandet el- ler filmen för dem, om de inte vill inse, att de vid tillfället varit berusade. Även om ett dylikt tillvägagångssätt inte kan frånkännas allt värde, vill utredningen dock inte rekommendera att detsamma vinner insteg i vårt land. Något direkt förbud mot sådana åtgöranden bör dock inte uppställas. Vid försöksverksamhe- ten på Ulleråkers sjukhus, där de intag- na övervakades med bl.a. TV-kameror,

filmades vissa av intagningsfallen och filmen kunde sedan spelas upp på TV- apparaten på motsvarande sätt som sker vid ljudupptagning på band.

7. Klinikbehandlingen

7.1 Patienten läggs i säng

Sedan de åtgärder vidtagits som i det föregående angetts skall patienten ifö— ras vanliga sjukhuskläder, eventuellt efter att ha tvättats eller duschats. I all- mänhet torde hans tillstånd dock vara sådant att det är lämpligast att snarast och utan ytterligare preludier få honom i säng. I vissa fall kan det vara angelä- get att vederbörande läkare eller annan ansvarig på kliniken tar sig en ny titt på honom. Patientens tillstånd kan ju ha förändrats, sedan han förts in på kli- niken, kanske i sådan grad att det kan vara nödvändigt att föra honom över till någon av sjukhusets övriga avdel- ningar. I vart fall bör en sådan besikt- ning ske för att man skall kunna bedö- ma om och i vad mån någon speciell behandling är påkallad före sänggåen- det. Situationen kan givetvis vara myc- ket skiftande beroende på att klientelet ju kan bestå av både alkoholmissbruka- rc och missbrukare av narkotika. I de allra flesta fall torde patientens till- stånd ej ge anledning till några som helst ordinationer utan det får räcka med att han kommer i säng. Ibland kan det vara befogat med en viss medicine- ring redan i det akuta skedet av berus- ningen. Som framgår av redogörelsen över förhållandena i Polen iakttar man där viss försiktighet med sådan medici- nering. Är patienten orolig eller våld- sam bör han efter läkares bedömning kunna ges något lugnande medel.

Efter de nu angivna preludierna skall patienten placeras i säng. Det är givet, att personer av skilda kön inte placeras

i samma rum. Likaså bör ungdomar pla- ccras för sig. Den i Polen anlitade me- toden att komma till rätta med bråkiga element genom att sela dem vid bädden med bälten bör inte komma till använd- ning hos oss. I stället bör på kliniken finnas särskilda isoleringsrum för des- sa personer, om det nu ej går att ge dem lugnande medel. Under försöksverksam— heten på Ulleråkers sjukhus förekom överhuvud inte någon isolering. För- söksledaren dr Bengt Berggren är av den uppfattningen att isolering alls inte bör förekomma, en uppfattning varom det kan råda delade meningar (jfr s. 35).

7.2 Tillsynen Sedan patienten kommit till sängs, hör han kontinuerligt hållas under viss uppsikt. I detta avseende befinner han sig i samma situation som övriga pa— tienter på ett sjukhus, där tillsyn av patienter hör till den gängse sjukhus- rutinen. Även om den för fylleri intag- ne inte kan jämföras med en svårt sjuk person, föreligger alltid faran, att han på grund av psykisk depression el. dyl. kan ta sig av daga eller göra sig skada. Sjukdomsbilden kan också — varom åt- skilliga på senare år inträffade fall bär vittne — förändras och föranleda snab- ba ingripanden. Rent allmänt kan na- turligtvis göras gällande att fylleripa- tienterna kommer att befinna sig i ett ur medicinsk synpunkt långt tryggare förvar på akutklinikerna än i polisar- resterna, där det vanligen inte finns några läkare att hastigt tillgå i händelse av uppkommen krissituation och där det ofta är långt till närmaste sjukhus. Den nu anförda synpunkten utgör otvi- velaktigt i sig själv ett ytterligare argu- ment för arresternas ersättande med kliniker.

Det får förutsättas, att man vid den kontroll av patienten, som alltid bör gö- ras innan han läggs i säng, ofta kan be-

döma graden av den tillsyn patienten behöver och ge vårdpersonalen direktiv i enlighet därmed. Det har tidigare nämnts, att klinikerna bör vara för- sedda med isoleringsrum, främst avsed- da för bråkiga och oroliga patienter. Tydligt är att de patienter, som lagts in på isoleringsrum, måste stå under skärpt uppsikt.

Tillsynen förutsätts skola utövas av vårdpersonalen på kliniken (sköterska, vårdare och biträden). Även i detta av- seende bör råda i huvudsak enahanda förhållanden som på sjukhus. Vid över- vakningen bör TV-kameror med fördel kunna användas såsom skett vid försöks- verksamheten på Ulleråkers sjukhus.

7.3 Tillnyktring

Patienten bör få ligga till sängs så länge det behövs för att han skall bli or— dentligt utsövd och tillnyktrad. De fles- ta fylleristerna tas naturligtvis in på kvällarna, vilket innebär att de får sova till på morgonen. Men man får också räkna med att patienter tas in under öv- riga tider på dygnet, redan tidigt under förmiddagen eller mycket sent på nat- ten. Önskvärdheten att varje patient skall i lugn och ro få sova ut utgör ett starkt skäl för att inte alltför många pa- tienter förvaras i samma rum. Rummen bör följaktligen också vara så ljudisole- rade, att patienterna ej störs av ljud el- ler huller utifrån korridorer och övriga lokaler.

Ett system sådant som här skisserats innebär även såtillvida en avsevärd för- ändring i förhållande till nuvarande ordning, att fylleristerna inte släpps ut efter i genomsnitt redan fem till sex timmar oberoende av vid vilken tid på dygnet denna frist lupit till ända. Så- som i annat sammanhang påpekats är vederbörande då vanligen i ett mycket dåligt skick, ofta långt ifrån avgiftad men med ett starkt uttalat återställarbe-

hov. Ej så sällan inträffar också att nå- gon efter blott några timmar är tillbaka i arresten efter en påspädning av den gamla, ej helt utslocknade »fyllan».

7.4 Den omhändertagnes sociala situation undersöks

Sedan patienten vaknat upp och åter kommit i ett någorlunda hyggligt skick, skall han på nytt inställas inför läkare. Den undersökning, som nu tänkes skola äga rum, får sägas utgöra det viktigaste ledet i klinikbehandlingen. Vid denna undersökning skall nämligen bedömas om och i förekommande fall hur patien— ten i fortsättningen skall behandlas. För att läkaren skall få bästa möjliga under- lag för denna bedömning är det emel- lertid av stor betydelse att han vid nn- dersökningen känner till vissa omstän- digheter beträffande patienten; han bör i själva verket ganska väl veta vad det är för person han har framför sig. Redan vid patientens mottagande på kliniken har väl i allmänhet kunnat ut- rönas vad patienten heter och var han har sitt hemvist. Antingen har patien- ten trots sin berusning själv kunnat uppge detta eller också har med ledning av handlingar, som påträffats hos ho- nom, nämnda data kunnat utrönas. Des- sa uppgifter är ju nödvändiga redan för att polismannen skall kunna göra de er- forderliga kontrollerna i spärregistren. Någon enstaka gång torde det väl inträf— fa att en person inte kan identifieras ex- empelvis därför att han är så berusad, att man inte kan få ur honom hans namn, och man ej heller kan påträffa några do- kument eller annat material hos honom, varur kan utläsas vem han är. I dylika fall bör med identifieringen få anstå till dess han nyktrat till. Sedan identifie- ringen verkställts, är det angeläget att få fram så många uppgifter i övrigt beträf- fande den omhändertagne som på den relativt korta tid, som står till buds, går

att få. Det är dessa uppgifter, som bör finnas tillgängliga för läkaren vid under- sökningen. Hopsamlandet av detta mate- rial bör självfallet dock ej ankomma på läkaren. Utredningen tänker sig att bland personalen på kliniken även skall ingå en socialassistent, anställd vid ortens nykterhets- eller barnavårdsnämnd men med tjänstgöringen förlagd till kliniken. Denne bör svara för införskaffandet av det material, varom här är fråga. Arbe- tet härmed torde kunna påbörjas redan innan patienten vaknat upp ur sin sömn. Man vet ju i allmänhet redan på ett relativt tidigt stadium hans namn och hemvist. Med utgångspunkt härifrån torde man genom telefonkontakt med vederbörande nykterhetsnämnd eller annat socialt organ ganska snart kunna få fram patientens sociala anamnes, särskilt om patienten är en person från orten. Det skall inte bestridas, att det naturligtvis ibland kan komma att bli både tidsödande och besvärligt att få fram de erforderliga uppgifterna, sär- skilt om det rör sig om personer från annan ort, personer som för ett kring- flackande liv eller är av utländsk natio- nalitet. De uppgifter, som samlas in per telefon eller genom andra informella kontakter, måste emellertid komplette- ras med upplysningar, som den omhän— dertagne själv kan lämna om sin person. Innan patienten tas emot av läkaren blir det följaktligen socialassistentens sak att samtala med patienten. Samtalet bör tydligen inte ha karaktären av ett förhör av inkvisitorisk typ utan ske i avspända former. Lämpligen bör den händelse som föranlett omhändertagan- det kunna bilda utgångspunkten för sam- talet. Man bör naturligtvis också söka få fram de mera väsentliga data rörande patientens person _ alkoholvanor, bo- stad och arhetsförhållanden _— som kan anses vara av betydelse för fallets vida- re bedömning. Meningen är dock inte

att någon fullständig social utredning skal! verkställas; därtill torde varken personalresurserna eller tiden komma att förslå. Det kan vara av värde, att de relevanta upplysningarna tecknas ned. För ändamålet torde. av praktiska skäl någon särskild blankett kunna använ- das.

Såsom tidigare nämnts kommer utred- ningen att i ett särskilt kapitel behand- la frågan, vilka rättsverkningar som skall knytas till själva omhändertagan- det. Därmed aktualiseras också möjlig- heten att få omhändertagandet över- prövat vid domstol. Då denna möjlighet av rättssäkerhetsskäl bör stå den om- händertagne till buds är det även ange- läget att han, innan han lämnar akut- kliniken, informeras om vilka konse- kvenser omhändertagandet kan få för honom och vilka förutsättningar som gäller för att få detsamma överprövat. En sådan information torde lämpligen kunna ske under det samtal som social- assistenten vid kliniken skall ha med den omhändertagne då denne nyktrat till och åter kommit i balans.

7.5 Läkarundersökning

Innan läkaren tar emot patienten för undersökningen, bör läkaren ha tagit del av vad som vid förfrågningar och vid samtal med patienten framkommit om denne. Sådan information kan ske muntligen av den tjänsteman, som gjort förfrågningarna, eller genom överläm- nande av den summariska rapporten över samtalet. Själva undersökningen bör naturligtvis avse patientens såväl kroppsliga som själsliga hälsa samt ske på sedvanligt sätt. I ett relativt stort an- tal fall torde undersökningen inte blotta några defekter i vare sig det ena eller andra hänseendet. Antalet fall, då mot- satsen är förhållandet, torde dock bli flera. Det är nämligen att märka, att även om det förekommer ett mycket

stort antal fyllerier i landet, antalet personer som svarar för dessa är myc- ket mindre. Många av dessa människor är i allmänhet nedgångna och på ena eller andra sättet i behov av medicinsk vård; starka belägg härför lämnas i den omfattande statistiska undersökning ut- redningen låtit verkställa och som redo— visats i kapitel 9. Nu är det visserligen inte meningen att på akutklinikerna skall meddelas någon kontinuerlig vård, vare sig sluten eller öppen. Väsentligt är däremot att vistelsen på kliniken skall utnyttjas för att få fastslaget vad slags vård patienterna i förekommande fall framdeles behöver. Arten av vård kan naturligtvis komma att omspänna hela skalan av förefintliga möjligheter. Det kan vara fråga om omedelbart överfö- rande till kropps- eller mentalsjukhus, intagning (tvångsvis eller frivilligt) på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, re- kommendation att ingå på inackorde- ringshem eller konvalescenthem jäm- te andra åtgärder av liknande slag. I ett mycket stort antal fall torde det vara tillfyllest med anvisning att underkasta sig antialkoholbehandling på alkohol- poliklinik. I ett ej ringa antal fall torde ingen annan åtgärd vara påkallad än en varning om vådorna av fortsatt alkohol- missbruk och upplysningar om vilka medel, som står till buds för att komma till rätta med problemen, därest dessa på nytt skulle ge sig till känna. Särskilt viktigt är detta uppenbarligen då fråga är om unga alkoholmissbrukare. När det gäller unga patienter torde det praktiskt taget alltid vara påkallat att vidtaga åt- gärder i någon form; arten av dessa åt- gärder torde emellertid närmast ankom- ma på barnavårdsnämnden eller nyk- terhetsnämnden att bestämma.

7.6 Sociala hjälpåtgärder Det säger sig självt, att det i detta betänkande inte kan lämnas något mera

i detalj gående schema över hur verk- samheten skall vara utformad på klini- kerna. Vad som i det föregående anförts i detta ämne får närmast betraktas så- som en modell utvisande hur utredning- en i stort tänker sig arbetsrutinen där. De lokala förhållandena, läkares och öv- rig personals personliga egenskaper tor- de få avgörande betydelse för praxis' ut- veckling inom den angivna ramen. Vä- sentligt är att personalen inte klavbinds av preciserade föreskrifter utan att svängrum finns för dem att handla efter omständigheterna från fall till fall; sär- skilt innan den nya verksamheten hun- nit vinna stadga, måste ett visst utrym- me finnas för de agerandes självstän- diga initiativ. Inte minst betydelsefullt är att beslut om åtgärder baseras på samarbete mellan olika grupper bland klinikernas personal. Det ligger i sakens natur att sedan patienten undersökts av läkare de beslut som fattas eller rekom- mendationer som lämnas skall ske i samförstånd med klinikens socialassi- stent, som deltagit i behandlingen av fallet. I vissa fall får man räkna med att åtgärden är huvudsakligen medicinskt betingad såsom då föreskrift lämnas att patienten framdeles skall underkasta sig antialkoholbehandling. Den hjälp pa— tienten behöver för att få kontakt med en alkoholpoliklinik och få tid reserve— rad på en sådan, bör socialassistenten kunna lämna antingen direkt eller ge- nom förmedling av annan tjänsteman hos nykterhetsnämnden. I åtskilliga fall lär det inte alls vara påkallat att några åtgärder av medicinskt innehåll vidtas. I stället kan det vara nödvändigt, att hjälpåtgärder av rent social karaktär sätts in. I sådana fall blir det en viktig uppgift för den på kliniken tjänstgöran- de socialassistenten att gripa in såsom huvudagerande. Ofta kan omedelbar so- cial hjälp vara av nöden. Det kan t.ex. vara fråga om en patient, som saknar

bostad eller medel till sitt omedelbara uppehälle. Redan innan patienten läm- nar kliniken bör i dylika fall åtgärder vidtas för att i görligaste mån reda ut situationen. Ofta kan det räcka med att socialassistenten per telefon sätter sig i förbindelse med nykterhetsnämn- den eller något annat socialt or- gan, redogör för omständigheterna och därefter ——i samråd med någon tjänste- man hos den andra myndigheten _— uppmanar patienten att bege sig dit, där han sedan får den ytterligare hjälp som kan behövas. Socialassistentens roll blir m.a.o. i första hand att för patien- tens räkning etablera de nödvändiga kontakterna; den fortsatta hjälpen an- kommer däremot inte på socialassisten- ten att lämna utan på det organ, dit pa- tienten av assistenten hänvisats.

Den bild som nu lämnats av social- assistentens funktioner på kliniken är naturligtvis långt ifrån uttömmande. Rent allmänt kan funktionen sägas vara att över hela linjen företräda de sociala intressena. Uppgiften kan tydligen sägas bli ganska maktpåliggande och kräva både omfattande kunskaper och stor er- farenhet av tjänstemannen. Till social- assistenter på klinikerna bör följaktli- gen användas endast kvalificerade so- cialvårdstjänstemän; till nybörjarupp- gifterna bör dessa funktioner ingalunda räknas. Vad nu sagts om assistentens kvalifikationer gäller givetvis även sjuk- vårdspersonalen. Av vikt är att denna besitter både förtrogenhet med och lämplighet för den avsedda klinikverk— samheten.

8. Vårdtiden på akutklinik

8.1 Polisens praxis

Tydligt är att de personer som lagts in på akutklinik, skall kunna hållas kvar där under viss tid. Att omhändertagan-

det är förknippat med frihetsberövande under viss tid är ingenting nytt. Så är förhållandet redan enligt gällande ord- ning. Hur lång tid frihetsförlusten skall bestå, är däremot en känsligare fråga. Den nuvarande ordningen präglas av en stark restriktivitet. Enligt 1841 års för- ordning får —— såsom i annat samman— hang påpekats — ingen förvaras i häkte längre än »till dess han återvunnit sina sinnens bruk», vilket enligt praxis i ge- nomsnitt innebär en tidrymd på fem till sex timmar. Omhändertagande med stöd av polisinstruktionen (19 %) är vanligen ännu kortare. Här gäller det ju tillfäl- liga ingripanden mot personer som stör ordningen; den omhändertagne får hål- las i förvar endast så länge han utgör en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet. Mot dessa korta frihets- berövanden är inte mycket att säga så länge de grundas på det i och för sig väl- lovliga intresset att fyllerister och ord— ningsstörande element skall avföras ur gatubilden. Även den omständigheten att de omhändertagna förvaras i polis- arrester utgör ett starkt vägande skäl för att tiden för omhändertagandet blir så kortvarig som möjligt. Å andra sidan kan också anföras skäl för att för- varingstiden redan enligt gällande ord- ning borde vara längre. Sålunda har det anmärkts att många fyllerister släpps ut, då de ännu inte är helt nyktra och befin- ner sigi ett tillstånd av bakrus och då de följaktligen ofta har ett starkt återstäl- larbehov. Med nutida kunskaper om ru- sets efterverkningar kan man på medi- cinska grunder t.o.m. ifrågasätta om den omhändertagne verkligen redan ef- ter fem-sex timmar »återvunnit sina sin- nens bruk». Utredningen vill i detta sam- manhang även hänvisa till redogörelsen för Ulleråkersförsöket (s. 465), som bl.a. utvisar att hela 22 procent av patienter- na vid utskrivningen från Ulleråkerskli- niken hade en högre promille i blodet

än 0,99, varvid särskilt är att märka att omhändertagandetiden här var betydligt längre än den som tillämpas i ordinär polisarrest. Vidare har det påtalats att polisens förklarliga återhållsamhet, då det gäller tiden för förvaring av de om- händertagna, stundom medför att perso— ner släpps ut mitt i natten utan att ha någonstans att ta vägen; detta gäller kan- ske särskilt i de situationer, då fylleri- frekvensen är stor och tillgången på för- varingsarrester är otillräcklig. Utredningen anser för sin del att med det system vi f.n. har några mera allvarliga invändningar ej kan riktas mot polisens praxis att släppa ut de om- händertagna efter relativt kort tid; i den mån det finns plats i arresterna, bör de omhändertagna dock få stanna kvar där till dess de blivit ordentligt nyktra; ej heller bör någon mot sin vilja släppas ut därifrån mitt i natten och lämnas mer eller mindre vind för väg.

8.2 Omhändertagande på akutklinik kräver längre vårdtid

Ett helt annat betraktelsesätt måste läggas på frågan om förvaringstidens längd om — såsom utredningen tänker sig — omhändertagandena i fortsätt- ningen kommer att bli av nykterhets- vårdande karaktär i stället för tämli- gen renodlat polisiära ingripanden. Det ligger i öppen dag, att en förvaringstid på fem till sex timmar inte förslår, om detta nya betraktelsesätt godtas. Det bör i detta sammanhang ånyo erinras om att strafflagberedningen på sin tid tyd— ligen räknade med en avsevärt längre förvaringstid än den hittills tillämpade; det framhölls av beredningen bl.a. att av kliniktiden i regel omkring ett dygn borde åtgå för avlägsnande av den in- tagnes rus- och bakrussymptom samt personliga anpassning. Beredningen tillade, att det i många fall torde vara behövligt att den intagne stannade kvar

på kliniken ytterligare någon eller några dagar, såväl av medicinska skäl som för inhämtande av nödiga upplys- ningar om den intagne och dennes kon- frontation med dessa upplysningar. Också i Polen är förvaringstiden betyd- ligt längre än i Sverige, vilket naturligt- vis förklaras av att man i Polen lägger tonvikten vid vårdsynpunkten; maxi- mitiden utgör där —— såsom tidigare nämnts — 24 timmar.

Enligt utredningens mening är det mot bakgrunden av utredningens grund- uppfattning i ämnet alldeles uppenbart att de som omhändertagits på klinik måste kunna kvarhållas där betydligt längre än den tid fylleristerna nu hålls kvar i polisarresterna. Att i detta hän- seende gå så långt som strafflagbered- ningen tänkte sig, synes dock ej på- kallat. Tiden för vistelsen på klinik av den typ det här gäller får bestämmas utifrån överväganden om klinikernas arbetsuppgifter och kapacitet. I det fö- regående har i stora drag beskrivits hur utredningen föreställer sig att gången skall vara vid behandlingen av de per- soner, som tagits in på akutklinik. Me- ningen är att de sålunda angivna åtgö- randena skall hinnas med och att detta skall kunna ske utan större hets. Av stor betydelse för verksamheten på kli- niken är att arbetet där kan bedrivas i en lugn och avspänd atmosfär. Ur den enskilde patientens synpunkt är det åter av vikt, att han inte hålls kvar på kliniken längre än absolut nödvändigt. Det är troligt, att de omhändertagna kommer att acceptera även relativt lång- variga förvaringstider men då ganska säkert endast under förutsättning, att de inges känslan att något verkligen uträttas på kliniken som är dem till nyt- ta. Även en relativt kort förvaringstid skulle å andra sidan inte accepteras utan bli plågsam, om tiden förbrukas i onyttig väntan och händelselöshet.

8.3 Omhändertagandet bör normalt vara högst 24 timmar

Sannolikt skulle med hänsyn till beho- vet av en social utredning en förvarings- tid på maximalt 24 timmar vara tillfyl— lest beträffande det stora flertalet patien- ter, om man inte behövde räkna med helgdagarna och de numera i betydande utsträckning arbetsfria lördagarna. Situa- tionen kompliceras ytterligare av att det just är vid veckosluten som fyllerifre- kvensen i allmänhet är som högst. Tyd- ligt är att på klinikerna måste finnas personal till hands dygnet runt. Detta gäller naturligtvis i första hand läkare och annan vårdpersonal. Helst bör ock- så hela tiden finnas tillgänglig personal, som svarar för de förut omnämnda so— ciala arbetsuppgifterna. Att få detta öns- kemål tillgodosett, torde dock knappast ligga inom möjligheternas ram. Det är vidare att märka, att klinikernas social— vårdsfunktionärer måste under förva- ringstiden kunna komma i kontakt med personalen på nykterhets— eller barna- vårdsnämnder. Såsom förut anförts är det meningen att sistnämnda personal skall förse klinikerna med tillgängliga uppgifter om de intagna, uppgifter som skall finnas till hands vid den slutliga läkarundersökningen och som bl.a. skall ligga till grund för de vidare åtgärder som beslutas. På nykterhetsnämnder och barnavårdsnämnder finns det f.n. personal i tjänst endast på dagtid under alla veckans dagar utom lördagar och söndagar. Med en kvarhållningstid på 24 timmar kan denna personal alltid nås fr.o.m. måndag t.o.m. fredag. En person som tas in på kliniken en söndag kl. 19, skall alltså få hållas kvar där till kl. 19 på måndagen. Här har kuratorn på kli- niken möjlighet att nå sina kontaktmän hos de sociala nämnderna från kl. 09 på måndagen till kl. 17 samma dag. Men allteftersom intagningarna sker ti-

digare under söndagstimmarna, krym— per den tid man på klinikerna har till sitt förfogande för kontakter med nämn- derna. Med en 24-timmarsfrist reduce- ras fristen till noll, då intagningarna sker före kl. 09 på söndagarna. Mest komplicerat blir det beträffande dem som tas in fr.o.m. fredagskvällen t.o.m. söndagsförmiddagen. Såsom nyss på- pekats är det dessvärre så att det är just under dessa timmar som antalet fylle- rister i regel är störst. Situationen skul- le otvivelaktigt kunna bemästras, om det på klinikerna fanns tillgänglig so- cialvårdspersonal under dagtid veckans alla dagar, alltså även under lördagar och söndagar. På kvällar och nätter skulle däremot någon sådan personal inte behöva vara i tjänst. Kvar står emellertid även då problemet med per- sonalen på nykterhets- och barnavårds- nämndernas expeditioner. Det kan självfallet inte krävas, att dessa skall hålla öppet lördagar och söndagar en- dast för att kunna stå till reds och sva- ra på eventuella förfrågningar från per- sonalen på klinikerna. En utväg är, att viss jourtjänstgöring anordnas. Detta torde åtminstone låta sig göra i de stör- re städerna, där personalkadern är stor. Det är ju också på dessa platser, som de flesta fyllerifallen förekommer. På mindre orter torde saken kunna ordnas genom telefonjour; ofta torde man kun- na vända sig till nämndens ordförande för att få de nödvändiga uppgifterna. Ett joursystem sådant som nu beskrivits förutsätter att klinikerna har tillgång till en fullständig förteckning över nämndernas jourtider med uppgift även om de jourhavandes namn och telefon- nummer. Enbart den omständigheten att man ej kan komma i förbindelse med vederbörande tjänsteman på nykterhets- eller barnavårdsnämnden bör emeller- tid ej vara tillräckligt för att man skall kunna hålla kvar en patient längre än

vad som är nödvändigt med hänsyn till hans hälsotillstånd. Det är ju tänkbart, att man kan få fram tillräckliga upplys- ningar om patienten på annat sätt. Den viktigaste upplysningskällan —— patien- ten själv —— finns ju alltid att tillgå, och i de allra flesta fall torde det ej finnas någon anledning att hysa misstro mot dennes egna uppgifter. Däremot torde man höra gå mycket försiktigt fram, då det gäller att inhämta upplysningar av patientens familjemedlemmar och öv— riga anförvanter. Patienterna bör på klinikerna kunna räkna med att deras vistelse där behandlas med diskretion. varför familjemedlemmar ej bör kon- taktas utan patientens uttryckliga sam- tycke. Naturligtvis bör ej heller utan så- dant samtycke kontakt tas med patien— tens arbetsgivare, hans anställda eller andra i sammanhanget ovidkommande personer.

8.4 I speciella fall kan tiden utsträckas till 48 timmar

Enligt utredningens mening måste man dock räkna med att det kommer att uppträda fall, då 24-timmarsfristen inte räcker till. I alldeles speciella fall bör därför enligt utredningens mening förvaringstiden kunna sträckas ut till högst 48 timmar. Såsom skäl för en så- dan förlängning bör kunna åberopas att patienten även efter en klinikvistelse på mera än 24 timmar inte är i ett sådant skick att han lämpligen bör tillåtas läm- na kliniken. Här är det alltså rent medi- cinska skäl, som motiverar att en pa- tient hålls kvar utöver den normala 24- timmarsfristen. Är patienten i ett syn- nerligen dåligt skick, svårt sjuk eller skadad får man räkna med att han förts över till någon av sjukhusets övriga av- delningar. Gränsfall kan emellertid tän- kas förekomma, då man inte finner det påkallat med en sådan överföring eller då man anser det lämpligt att något av-

vakta den vidare utvecklingen. För des- sa gränsfall bör man ha möjlighet att utnyttja den längre tidsfristen.

Även i det fall att någon patient ut- trycker önskemål om att få stanna kvar på kliniken i två hela dygn, bör detta kunna villfaras, om åtgärden är medi- cinskt eller socialt försvarlig samt platsbrist ej lägger hinder i vägen.

Det förekommer givetvis fall, då pa- tienten är svårt nedgången av alkohol- missbruk eller missbruk av annat berus— ningsmedel och behöver fortsatt vila och vård även sedan de två dygnen gått till ända. För att klinikerna inte skall förlora sin prägel av akutintag bör dock den fortsatta vården äga rum på andra institutioner, som samhället stäl- ler till förfogande, såsom alkoholklini- ker, psykiatriska kliniker, allmänna och enskilda vårdanstalter, konvalescent— hem o.dyl. Då utredningen föreslår en maximigräns om 48 timmar är denna att betrakta som yttersta gräns för ett tvångsmässigt kvarhållande av patien- terna. Om en patient uttryckligen begär att få stanna kvar utöver de 48 timmar- na bör från klinikens sida sörjas för att han förs över till någon av nyss- nämnda vårdinrättningar. Patienten är då inte längre att anse som ett akutfall och någon långtidsvård kan det själv— fallet inte bli fråga om på akutklini- kerna.

Rent allmänt bör framhållas att möj- ligheten till kvarhållning av patient längre än 24 timmar bör utnyttjas med stor försiktighet. Det är ju att märka, att många patienter är anställda och att de självfallet inte i onödan vill utebli från sina arbeten. I de fall då en patient behöver hållas kvar längre än tolv tim- mar torde sjukdom i allmänhet kunna åberopas; det är följaktligen av vikt att patienten får möjlighet att sätta sig i förbindelse med arbetsgivaren för att anmäla att han uteblir från arbetet.

Även andra omständigheter än patien- tens anställningsförhållanden bör krä-

1 va beaktande. Speciella uppdrag eller . andra förrättningar, resa, familjehögtid eller andra engagemang kan nämnas i detta sammanhang. Patienten bör där— för på ett relativt tidigt stadium under klinikvistelsen tillfrågas, huruvida det är något speciellt som står för dörren, så att han får komma i åtnjutande av förtur. Även om det är viktigt att alla patienter i stort sett får följa det sche- ma för klinikverksamheten som i det fö- regående angetts, bör det dock inte mö- ta något hinder att i vissa fall göra av— steg från den gängse ordningen. Tvärt- om kräver systemet smidighet i tillämp- ningen för att detsamma skall kunna omfattas med förtroende hos allmänhe- ten. Beträffande patienter, vilka måste släppas för tidigt, finns nästan alltid möjligheten att senare komma i kontakt med dem; man bör ni. a.o. på klinikerna söka sörja för att dessa patienter så snart som möjligt söker upp nykter- hetsnämnden eller annan social institu- tion. Vid utskrivningen från kliniken kan de lämpligen förses med någon skriftlig anvisning var nämnden är be— lägen jämtc uppgift om vilka möjlighe- ter som finns att komma till rätta med alkoholbesvär. Dylika skriftligt utforma- de, praktiska anvisningar kommer re— dan f.n. till användning på något håll i landet.

8.5 Minimitid för omhändertagandet

Av det hittills anförda framgår att ut- redningen förordar en maximitid om 24 timmar och i särskilda fall 48 timmar för omhändertagandet på akutklinik. Av det anförda torde vidare framgå att utredningen tänker sig att flertalet pa- tienter bör kunna släppas redan inom ett dygn från omhändertagandet under förutsättning att de då blivit tillräckligt avgiftade för att åter kunna fungera i

samhället och att den social-medicinska undersökningen kunnat genomföras om än mera summariskt. En fråga är om man bör bestämma någon minimitid för kvarhållandet. Ur klinikverksamhetens synpunkt kan det vara av betydelse att en sådan bestämmelse finns att hänvisa till, då en patient som själv anser sig »tillnyktrad» kräver att få lämna klini- ken, men läkaren bedömer situationen annorlunda. Erfarenheterna från bl.a. försöksverksamheten vid Nordhemspo- likliniken visar att det ibland kan före- komma att berusade personer, som vak- nar upp ur sin berusning efter några timmar, blir påstridiga och omedelbart vill lämna kliniken. Utan att personalen vid en akutklinik i en sådan situation kan åberopa laga grund för ett fortsatt kvarhållande torde det stundom bli svårt att övertyga patienten om nödvän- digheten av att han stannar kvar. Det sagda gör att utredningen anser det be- fogat att föreslå en viss minimitid för omhändertagandet. Som tidigare fram- hållits kan inte den av polisen i fråga om fylleriomhändertaganden i praxis tillämpade genomsnittstiden fem—sex timmar vara tillräcklig för att en beru- sad skall anses avgiftad och mogen för att lämna akutkliniken. Utredningen anser i stället att kvarhållningstiden normalt inte får bli kortare än åtta tim- mar. Denna gräns bör dock inte vara ovillkorlig. Finns särskilda skäl för att släppa patienten tidigare bör detta kun- na ske, om det prövas nödvändigt i det särskilda fallet.

9. Övriga frågor beträfande klinikverksamheten

9.1. Anmälningsskyldighet enligt 10 5 lagen om nykterhetsvård

En särskild fråga är hur den i 10 5 lagen om nykterhetsvård stadgade anmäl- ningsskyldigheten bör tillämpas beträf-

fande dem, som tagits in på akutklinik. Så mycket är klart att anmälningsskyl- digheten inte bör slopas endast av den anledningen att fyllerister i fortsätt— ningen tas om hand på kliniker i stål- let för på polisstationer. Tidigare har emellertid framhållits att omhänderta— gande på klinik syftar till att åstad- komma en mera påtaglig kontakt mel- lan alkoholmissbrukare och nykter- hetsvårdande organ än vad blott och bart en i efterhand gjord anmälan i bästa fall kan leda till. På sätt och vis kan omhändertagandet på klinik sägas innefatta en anmälan i sig själv, efter— som på kliniken en direkt konfrontation äger rum mellan den omhändertagne och den på kliniken stationerade social— assistenten. Anmälningsskyldigheten får m.a.o. anses fullgjord i och med att den- na konfrontation äger rum; lagen upp— ställer ju ej krav på att anmälan skall ske skriftligen. Något förenklat kan sa— ken också uttryckas på så sätt att vid det föreslagna nya systemet nykterhets- nämnden flyttar ut på fältet och skaffar sig en plattform i händelsernas mitt, varifrån nämnden kan agera på lämp- ligt sätt. Situationen är ju inte bara den att nämnden på detta sätt får »omedel- bara» anmälningar om inträffade fylleri- fall utan nämnden får ju också tillfälle att genom sin tjänsteman på kliniken göra en preliminär undersökning av fal- let (jfr 12 5 lagen om nykterhetsvård). Man bör rimligen också slippa ifrån en hel del av det omfattande kallelseför- farande (jfr 13 & nämnda lag), som inte överallt kan sägas fungera fullt tillfreds- ställande. En mycket viktig del av nyk— terhetsnämndernas verksamhet förut- sätts alltså av utredningen äga rum på klinikerna. Den vikt utredningen till- mäter denna verksamhet understryker betydelsen av — vilket utredningen i annat sammanhang framhållit — att de socialassistenter, som tjänstgör på kli-

nikerna, är väl kvalificerade och erfar- na. Betydclsefullt är också att kliniker- na förses med tillfredsställande tjänste- rum och nödvändiga hjälpmedel för dessa funktionärer så att de effektivt kan fullgöra sin uppgift.

Den för polisen stadgade anmälnings- skyldigheten kommer enligt utredning- ens mening i fortsättningen endast att gälla de fyllerister, vilka inte tas om hand på klinik och som inte heller i samband med omhändertagandet och vistelsen i polisarrest konfronteras med socialvårdens för uppgiften avsedda funktionärer. Till frågan om behandling- en av de fyllerister, som även i fort- sättningen måste förvaras på polisstatio- nerna, återkommer utredningen i ett se- nare sammanhang. Här skall endast in- skjutas att utredningen tänker sig att jämväl beträffande denna kategori en mera handfast kontakt skall etableras mellan den omhändertagne och social- vårdens målsmän redan under tiden för omhändertagandet.

Utredningen har förut antytt, att kli- nikerna skall äga ta emot fyllerister, som frivilligt söker sig dit. Det är enligt utredningens mening knappast troligt att det blir många personer, som kom- mer att utnyttja denna möjlighet. För att emellertid inte helt spoliera förverk- ligandet av denna tanke förutsätter ut- redningen att dessa personer behandlas med särskild diskretion, vilket bör in— nebära att 10 5 andra stycket lagen om nykterhetsvård blir tillämplig.

9.2 Vård och behandling av narkotikamiss- brukare

Vad utredningen hittills anfört i fråga om behandlingen på akutklinik avser akut intoxikerade patienter oberoende av om berusningen orsakats av alkohol eller annat berusningsmedel. Det är gi- vet att klinikerna framför allt kommer att ta hand om alkoholberusade men

man måste också räkna med att klini- kerna åtminstone på vissa orter kom- mer att frekventeras av personer, som berusat sig genom narkotika. Eftersom omhändertagandet av berusade perso- ner enligt utredningens mening skall utsträckas till att gälla även sådana, som anträffas på enskilt område, kan man förmoda att polisen i fortsättning- en kommer att ta hand om åtskilliga akut berusade narkotikamissbrukare som håller till i rivningsfastigheter och i de s.k. kvartarna. I många fall är des- sa patienter så allvarligt intoxikerade att de omedelbart bör föras till intensiv- vårdsavdelning vid sjukhus, men fall tor— de också förekomma då polisen kom- mer att ta dem med sig till akutklini- ken. Det blir sedan läkarens sak på kli— niken att bedöma om dessa patienter bör kvarhållas där eller föras över till sjukhusavdelning.

De narkotikamissbrukare, som tas om hand på akutklinik, skall som tidi- gare framhållits i princip behandlas på samma sätt som de alkoholberusade. Av- giftningsprocessen är emellertid här i många fall särskilt komplicerad. Dels torde i regel behövas lång tid innan pa- tienten åter kan fungera normalt. Dels kan det vara nödvändigt att hålla patien- ten under skärpt uppsikt med hänsyn till risken för komplikationer. Det kan vidare antas att den socialmedicinska undersökningen ofta måste bli särskilt grundlig då det gäller detta klientel. Man kan sålunda utgå ifrån att narkoti- kamissbrukarna i de flesta fall måste hållas kvar på kliniken under längre tid än vad som normalt torde bli fallet beträffande fylleristerna.

Eftersom lagen om nykterhetsvård in- te är tillämplig på dem, som berusat sig på annat än alkohol, faller narkotika- missbrukarna utanför nykterhetsnämn- dernas kompetensområde. Utredningen förutsätter emellertid att den vid akut-

kliniken stationerade socialassistenten likväl skall svara för den sociala utred— ning av narkotikamissbrukaren, som skall ligga till grund för den vidare be- dömningen av fallet. Någon särskild fö- reskrift om att denna utredning skall in- gå i socialassistentens uppgifter torde inte vara erforderlig. l åtskilliga fall kommer läkarens undersökning sanno- likt att medföra att patienten remitte- ras till sjukhus eller underkastas annan fortsatt läkarvård enligt det vårdpro- gram som antagits av 1968 års riksdag.

Till skillnad från nykterhetsvårds- klientelet är narkomaner och andra lä- kemedelsmisshrukare inte hänvisade till något bestämt organ, som har att svara för uppföljningen av fallen. Alkoholmiss- brukaren tillhör nykterhetsnämndens verksamhetsområde och den fortsatta vården blir i hög grad beroende av den aktivitet som nämnden ådagalägger. Nämnden har härvidlag ett brett re- gister till sitt förfogande; från hjälpåt- gärder, som bygger på klientens frivil- liga medverkan, till _ i sista hand — tvångsintagning på allmän vårdanstalt. Narkotikamissbrukaren däremot kan in- te bli föremål för tvångsingripanden av detta slag. Vården och behandlingen bygger helt på frivillig grund. Endast om sjukdomen utvecklar sig därhän att vård på lasarett för psykiskt sjuka är indicerad, kan institutionell vård fram- tvingas.1

9.3 Behandlingen av utlänningar

Några ord skall också sägas om fylle- rister av utländsk nationalitet. Vad först beträffar utlänningar, som är bo- satta här i landet, finns ej någon anled- ning att göra skillnad på dessa och Ian- dets egna medborgare. En stor grupp ut- länningar är emellertid här under en-

1,Annat dock beträffande de minderåriga narkotikamissbrukarna, på vilka barna- vårdslagen är tillämplig.

dast en kort tid t.ex. som turister; även de utländska sjömännen hör till bil- den. Enligt utredningens mening bör även fyllerister av denna kategori tas om hand och placeras på klinik under samma förutsättningar, som gäller för svenska medborgare. En annan sak är att beträffande denna kategori inte samma fullständiga arbetsschema kan följas som beträffande övriga patienter. Framför allt gäller det naturligtvis att se till att vederbörande utlänning inte är svårare sjuk eller allvarligt skadad. Om så inte är fallet, hör det räcka med, att han får sova ruset av sig på kliniken. Någon närmare undersökning av hans fysiska och psykiska status efter avgift- ningen torde i allmänhet inte vara på— kallad; personen i fråga förutsätts ju ganska snart skola återvända till sitt hemland. Ej heller torde det i de fles- ta fall vara nödvändigt med någon so- cialt inriktad undersökning. Fall kan dock ej sällan tänkas inträffa, då vissa insatser från klinikens socialassistent är erforderliga. Det bör åligga denne att i görligaste mån hjälpa utlänningar, som på ena eller andra sättet är blottställda. Även beträffande utlänningar bör den regeln gälla att man på kliniken skall veta att patienten, som skrivs ut från densamma, inte är lämnad vind för våg. Vad gäller vilsekomna utländska sjö- män kan en verksam åtgärd vara att så fort som möjligt transportera dem till de fartyg, där de är påmönstrade.

9.4 Vårdavgift Såsom av inledningskapitlet framgår diskuterades inom strafflagberedningen huruvida vårdavgift borde krävas av dem som varit intagna på klinik. Något konkret förslag i ämnet framlades inte av beredningen, eftersom olika mening— ar tydligen gjorde sig gällande inom be- redningen i denna fråga. Enligt en me- ningsriktning kunde allmänpreventiva

hänsyn åberopas för en hög sådan av- gift. —— Den förut lämnade redogörelsen för förhållandena i Polen visar att pa- tienterna på de polska tillnyktringssta- tionerna har att betala avgift inte bara för själva vistelsen på stationen utan även för diverse tjänster som kommer patienterna till del såsom för betjäning och tvättning av persedlar. Enligt upp- gift uppgår den sammanlagda avgiften till i medeltal ett belopp som motsva- rar 50 kronor per person, d.v.s. till sam- ma summa som utgör det vanligast till- lämpade bötesbeloppet i Sverige. Det är vidare att märka, att avgiften kan tas av pengar, som patienten bär på sig; har han inga pengar på sig, kan man som pant ta ifrån honom klocka, ringar och andra värdesaker. Det i Polen praktise- rade avgiftssystemet medför, att de polska tillnyktringsstationerna inte en- dast bär sina egna kostnader utan även ger inte obetydligt överskott.

Enligt utredningens mening bör nå- gon vårdavgift inte uttas av de personer, som varit omhändertagna på akutkli- nik. Att utredningen stannat för att inte föreslå någon sådan avgift sam- manhänger med att det här är fråga om en kombination av sjukhusvård och nykterhetsvård. Akutvården på sjukhus är som regel kostnadsfri för patienten i och med att försäkringskassan betalar avgiften (2 kap. 4 5 lagen om allmän försäkring).1 Häremot kan visserligen göras gällande att sjukdomen (fylleriet) är självförvållad och att patienten av den anledningen bör bidraga till de kostnader han genom sin dryckenskap

* I sitt betänkande »Förmåner och avgifter i sluten sjukvård m.m.» (SOU 1967:63) fö- reslår 1961 års sjukförsäkringsutredning att underhållsavgift skall uttas av patienter i sluten sjukvård. Förslaget innebär dock att patienter i akutsjukvård helt skall befrias från sådan avgift.

ådragit det allmänna.1 Såsom i annat sammanhang påpekats bottnar det en- staka fylleriet i allmänhet i djupare lig- gande orsaker, varför förenämnda syn- punkt inte bör tillmätas avgörande be- tydelse. Det allmänna intresset av att söka i görligaste mån komma till rätta med det särskilt i lägre åldrar allt mer ökade alkoholmissbruket gör det en- ligt utredningens mening till en upp- gift för samhället att svara för de nu ifrågavarande vårdkostnaderna. Utred- ningen vill gärna se klinikverksamhe— ten som ett av de allra betydelsefullaste leden i nykterhetsvården. Mot denna bakgrund skulle det enligt utredningens mening te sig inkonsekvent att låta dem som tas om hand för vård själva bära kostnaderna för denna del av verksam- heten.

Mot uttagande av vårdavgift torde även den omständigheten tala att en sådan avgift skulle av patienterna upp- fattas mindre såsom ett vederlag för lämnad behandling än som ett straff, likvärdigt med böter. Som tidigare framhållits är det angeläget att klini- kerna redan från början uppfattas så- som ett klart positivt inslag i den all- männa nykterhetsvårdande verksamhe- ten. Det är fara värt, att denna strävan skulle äventyras genom uttagande av vårdavgift.

Det bör för övrigt framhållas att en mycket stor del av de personer, som blir intagna på klinik, torde sakna medel att betala en eventuell vårdavgift. Att i dylika fall tillgripa så drastiska metoder som i motsvarande situation tillämpas i Polen kan inte komma i fråga här i Sve- rige. Man fick i stället använda sig av de möjligheter, som enligt gällande lag står till buds för indrivning av ford- ringar. Detta skulle i sin tur vålla åtskil- ligt administrativt trassel och därmed ej obetydliga kostnader med tanke på det klientel, varom här är fråga. — I sam-

manhanget bör även beaktas de svårig- heter till resocialisering som uppkom- mer i fall, då någon belastas med vård- skulder till höga belopp. Det kan med fog antas att dessa belopp i många fall skulle komma att bli avsevärt mycket större än de belopp, vartill böterna en- ligt nuvarande ordning i motsvarande situation kan uppgå.

9.5 Sjukpenning Då utredningen sålunda intar den ståndpunkten att behandlingen på akut- klinik skall vara avgiftsfri uppkommer frågan om de patienter, som vårdas på sådan klinik, skall ha rätt att uppbära sjukpenning under förvaringstiden. En- ligt lagen om allmän försäkring gäller numera att sjukpenning som regel utgår från och med dagen efter den, då ett sjukdomsfall inträffar (3 kap. 10 5). Är det fråga om kortare sjukperioder om högst sex dagar gäller vissa begräns— ningar i rätten att utfå sjukpenning för dag, då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsak- liga sysselsättning (fridagsregeln). Gäl- lande bestämmelser innebär emellertid att den som omhändertas för fylleri på akutklinik och kvarhålls där utöver da- gen för omhändertagandet i åtskilliga fall kan göra gällande rätt till sjukpen- ning för vårdtiden (åtminstone för en dag). En förutsättning därför är dock att omhändertagandet är att betrakta som ett sjukdomsfall. Den som av annan orsak än sjukdom tas i förvar på det allmännas bekostnad kan nämligen en— ligt 3 kap. 15 å förenämnda lag inte gö- ra gällande rätt till sjukpenning. Utredningen anser för sin del —— oav- sett om den akuta berusningen är att

1 Man kan naturligtvis också säga som f. d. direktören Olof Burman i Stockholms stads nykterhetsnämnd: »Om det är några som verkligen betalat för sin s.k. vård, så är det alkoholisterna.»

betrakta som sjukdom i lagens mening eller ej _— att den korta förvaringstid det här är fråga om samt omständig- heterna kring omhändertagandet inte motiverar att sjukpenning till någon del utgår under förvaringstiden på akutkli- nik. Det bör uttryckligen anges att akut- klinikerna i likhet med vad som är stad- gat för de allmänna vårdanstalterna in- te i detta hänseende är att likställa med andra sjukvårdsinrättningar. —— Med rätt stor sannolikhet kan man antaga, att sjukpenningen i många fall skulle användas till nya spritinköp. Medgivan- de av rätt till sjukpenning i rena fylleri- fall skulle även innebära en ej ringa ad— ministrativ belastning.

10. Akutklinikernas personalstab och förläggning

Mot bakgrunden av den skildring som i det föregående lämnats om de arbets- uppgifter, som skall förekomma på kli- nikerna, är det tydligt att dessa kommer att bli ganska personalkrävande inrätt- ningar. Just i detta förhållande ligger enligt utredningens mening de största svårigheterna att förverkliga reformen. Att i detta sammanhang närmare redo- göra för den situation, som f.n. råder på sjukvårdens och nykterhetsvårdens personalsida, synes ej påkallat.

Av det tidigare anförda framgår att på klinikerna måste finnas tillgång till läkare. Vidare måste finnas sköterskor och vårdare. Tidigare har nämnts att det också skall finnas socialt utbildade personer på klinikerna.

10.1. Anslutning till sjukhus

Det är tydligt att om klinikerna blir fristående inrättningar personalkadern måste dimensioneras efter toppbelägg— ningen på klinikerna, d.v.s. efter den beläggning som kan förväntas förekom- ma vid veckosluten. Å andra sidan skul-

le personalen med all sannolikhet inte bli fullt sysselsatt under dagar, då låg— beläggning vore rådande. Det nu sagda i förening med de rekryteringssvårig— heter, som kan förväntas uppstå, gör att utredningen anser att den tänkta klinik- verksamheten inte kan föras ut i prak— tiska livet, om inte klinikerna förläggs i anslutning till eller i närheten av redan förefintliga sjukvårdsinrättningar. Där finns ju redan f.n. viss allmän service- personal och denna bör kunna tas i anspråk även för verksamheten på kli- nikerna. Viss personal får naturligtvis tänkas vara fast stationerad där såsom ett antal sköterskor och vårdare. Läkar- personalen bör emellertid kunna tas från sjukhuset, till vilket den ifrågava- rande kliniken är lokalt ansluten. Tjänstgöringen där får tänkas regleras genom någon slags jourlista mellan sjukhusets för uppgiften kompetenta läkare. Självfallet kommer dock den nya uppgift, som här föreslås bli lagd på vissa sjukhus, att medföra viss för- stärkning av läkarpersonalen.

Det är emellertid inte bara rent per- sonella skäl, som talar för att klinikerna bör förläggas i anslutning till sjukhus. Genom en nära anknytning till ett stör- re sjukhus får klinikerna tillgång till sjukhusets resurser i övrigt. Det har ti- digare framhållits, att därest en person som omhändertagits är så illa däran att hans tillstånd inte kan bemästras med klinikens egna resurser, den omhänder- tagne bör föras antingen direkt till sjuk- husets vauliga akutintag eller överföras från akutkliniken till sjukhuset. Sjukhu- sets alla resurser avses m.a.o. stå till kli- nikens förfogande. Detta gäller inte ha- ra röntgen- och kirurgavdelning utan även sådana specialavdelningar som centrallaboratorium, kansli och kök.

När det gäller att avgöra om akutkli- nikerna skall förläggas i anslutning till kroppssjukvården eller till den psykia-

triska vården hör till en början fram- hållas att avgiftningen i första hand är en medicinsk fråga. Det är vidare att märka att läkarbristen f.n. är betydligt större inom mentalsjukvården än inom kroppssjukvården. Dessa synpunkter talar för att klinikerna knyts till kroppssjukhus. Å andra sidan är det hos psykiatern som alkohol- och narko- tikamissbrukare nu i största utsträck- ning vårdas. Personalen inom mental- sjukvården har generellt sett också mer vana att handskas med bråkiga och oro- liga patienter än vad fallet är med per- sonalen inom kroppssjukvården. Kan- ske kan man också antaga att läkare och annan vårdpersonal inom mentalsjuk- vården i allmänhet har större intresse och förståelse för vården av det klien- tel det nu är fråga om. Utredningen an- ser för sin del att något bestämt före- träde åt det ena eller andra vårdområ- det inte kan ges i fråga om förlägg- ningen av akutklinikerna. De lokala för- hållandena får bli avgörande för frågan vilket alternativ man skall välja. En nödvändig förutsättning för att en akut- klinik skall anslutas till mentalsjukhus är dock att sjukhuset är utrustat med laboratorium och har tillgång till invär- tesmedicinsk expertis. Som tidigare framhållits kan det i vissa situationer vara nödvändigt att utan dröjsmål föra en intoxikerad patient över till special- avdelning vid sjukhus, t.ex. för and- ningsvård, då akutklinikens egna resur- ser inte är tillräckliga för att klara av fallet. Problemet om valet mellan kroppssjukhus och mentalsjukhus kom- mer i framtiden att försvinna eftersom kropps- och mentalsjukvården skall in- tegreras; långt avancerade planer på så- dana »integrerade» sjukhus finns redan.

10.2 Extra personal

Det är inte givet att de rekryterings- svårigheter, som får förutsättas utgöra

det största praktiska hindret mot in- rättande av medicinska specialkliniker för adekvat behandling av akut intoxi- kerade, kommer att lösas enbart genom en relativt nära anknytning till vissa redan befintliga sjukhus. Utredningen har varit inne på tanken, att man för vissa enklare men likväl viktiga arbets- uppgifter skulle kunna anlita frivillig eller extra arbetskraft. Som tidigare framhållits förekommer det på den av docent Wretmark på psykiatriska kli- niken i Linköping bedrivna »tillnykt- ringsavdelningen» att ett antal hemma— fruar engageras på kliniken för att bi- träda med tillsynen av patienterna. Bl.a. har inom utredningen också diskuterats frågan huruvida inte medlemmar inom länkrörelsen skulle kunna göra värde- fulla insatser på klinikerna; en natur- lig arbetsuppgift vore att de tjänstgjor- de som vakare över de omhändertagna. Vidare kunde man tänka sig att de där- utöver kunde göra speciella insatser be- träffande omhändertagna, som själva vore länkmedlemmar. Liknande upp- gifter skulle kunna anförtros medlem- marna inom motsvarande organisatio- ner för narkotikamissbrukare. Utred- ningen har i detta ämne inte velat för- orda en bestämd lösning utan anser att frågan t.v. bör lämnas öppen. De lokala förhållandena torde böra bli avgörande för frågan om detta uppslag kan bära frukt.

10.3 Anslutning till annan inrättning än sjuk- hus

Då utredningen i det föregående för- ordat att akutklinikerna förläggs i an- slutning till sjukhus, är detta endast en rekommendation. Skulle det visa sig att man på någon ort kan inrätta en klinik, som motsvarar de anspråk utred- ningen ställer på en sådan, utan att kli- niken ansluts till sjukhus, bör detta självfallet kunna accepteras. Det väsent-

liga är att kliniken effektivt kan fullgö- ra sina ovan angivna funktioner. Det är ju möjligt, att nykterhetsnämnden på platsen kan finna en lämplig lösning, då det gäller frågan om förläggningen av en akutklinik, t.ex. i anslutning till en alkoholpoliklinik eller någon annan social inrättning. I så fall bör en sådan lösning under nyss angivna förutsätt- ning kunna godtas. Utredningen tror dock att det blir mycket svårt att kom- ma till rätta med bl.a. rekryteringspro- blemen och utrustningsbehoven, 0111 in- te sjukhuslinjen väljes. Även ur kost- nadssynpunkt torde denna bli förmånli- gast att följa.

Beträffande inrättande och drift av akutkliniker, som förläggs till sjukhus, blir bestämmelserna i sjukvårdslagen och med stöd därav meddelade före- skrifter utan vidare tillämpliga. Enligt bestämmelsen i 32 & sjukvårdslagen tor- de emellertid denna lag gälla även en klinikverksamhet som anordnas i annan kommuns regi än landstingskommu— nens.

10.4 Antal vårdplatser på akutklinik

Det är tydligt, att inte alla orter i landet kan förses med kliniker av den typ det här gäller. Utredningen anser, att en akutklinik bör ha plats för minst 20 omhändertagna. Därför får de orter utväljas, där det finns underlag för en sådan beläggning. De städer, som med denna utgångspunkt skulle komma i frå- ga, är Stockholm, Göteborg, Malmö, Sö- dertälje, Uppsala, Eskilstuna, Linkö- ping, Norrköping, Jönköping, Hälsing- borg, Uddevalla-Vänersborg—Trollhättan, Borås, Karlstad, örebro, Västerås, Fa- lun-Borlänge, Gävle, Sundsvall och ös- tersund. Med Stockholm avses i detta sammanhang Stor-Stockholm. Kliniker- na i Göteborg skulle även stå till förfo— gande för Kungsbacka, Kungälv och Mölndal. Kliniken i Eskilstuna skulle

betjäna även Torshälla, kliniken i Norr- köping även Söderköping, kliniken i Jönköping även Huskvarna, kliniken i Örebro även Kumla samt kliniken i Gävle även Sandviken. Möjligen skulle också Lund—Eslöv och Halmstad ge till- räckligt underlag för akutkliniker.

Enligt gjorda beräkningar skulle på klinikerna i de nu uppräknade områ- dena behövas följande antal platser, nämligen i Stockholm 185, i Göteborg 165, i Malmö 50, i Norrköping 35, i Gävle och Sundsvall vardera 30, 1 Hål- singborg, Uddevalla-Vänershorg-Trol]- hättan och Västerås vardera 25, i Örebro 20—25 samt i de övriga orterna vardera 20. Totalt skulle alltså behövas c:a 775 platser.

I följande kapitel av detta betänkan- de skall utredningen mera i detalj re- dovisa hur utredningen tänker sig att akutklinikerna skall förläggas.

Det ligger i sakens natur, att det inte med en gång kommer att kunna inrättas kliniker på alla de platser som i det föregående angetts. Reformen kan inte tänkas bli genomförd annat än succes- sivt under en ganska lång tidrymd. För- läggningen på varje plats måste bli fö- remål för specialutredning och detalj- planering med utgångspunkt från de allmänna riktlinjer utredningen dragit upp och med beaktande av de erfaren- heter man kunnat göra på platser, där man hunnit före med inrättande av kli— niker.

Såsom särskilt angeläget framstår det dock för utredningen att kliniker så fort som möjligt kommer till stånd i Stock- holm, Göteborg och Malmö. Därmed skulle också ett mycket stort steg ha ta- gits mot reformens praktiska förverkli- gande. Det är nämligen att märka att dessa tre städer svarar för i runt tal hälften av alla de omhändertaganden för fylleri som årligen förekommer i landet.

Vad gäller Stockholm kan sägas att det första steget redan har tagits. I fram- ställning den 15 mars 1966 har riks- polisstyrelsen nämligen — efter samråd med fylleristraffutredningen — hos byggnadsstyrelsen bl.a. hemställt att planeringsåtgärder snarast vidtas för byggande av en stor »tillnyktringssta- tion» inom östermalmsområdet samt att vid planeringen av kvarteret Kronoberg på Kungsholmen inrättande av en »till- nyktringsstation» även där kommer med i bedömningen för förvaring av fyllerister som omhändertagits i de cen- trala och västra delarna av innerstaden.

I framställningen anförs bl.a. att ar- rester för förvaring av personer, an- hållna för misstanke om brott, samt för förvaring av för fylleri omhändertagna kvinnor är anordnade centralt för hela Stockholms polisdistrikt i polishuset i kvarteret Kronoberg på Kungsholmen. Arrester för förvaring av för fylleri omhändertagna män är däremot de— centraliserade och anordnade i anslut- ning till de tolv vaktdistriktens och dess understationers tjänstelokaler. Dessa fylleriarrester är f.n. 71 och fördelade på 15 olika enheter enligt följande:

l:a (Gamla staden) .

2:a (Maria) .

3:e (Kungsholmen) . . . 4:e(Klara) . . . . . . . 1 5:e (Adolf Fredrik)

6:e (Vällingby) 6:e (Vaktkontoret vid Bromma) 7:e (Östermalm)

7:e (SommarstationpåDjurgården) 8:e (Katarina)

9:e (Johannes) 9:e (Understation till Värtan). 10:e (Enskede) 11:e (Midsommarkransen) 12:e (Farsta)

ex:—causa

thHbP—Nlhmwik

Summa 71

Enligt vad fortsättningsvis i skrivel- sen anförs förvarades i de nämnda ar- resterna sammanlagt 27 689 manliga fyl— lerister 1965.

Beträffande arresternas skick fram- hålls, att av arresterna inom innerstads- området endast en mindre del är med tvekan godtagbara; det övervägande an- talet är i ett mycket dåligt skick och inte alls i överensstämmelse med i lag och författning stadgade föreskrifter.

Rikspolisstyrelsen anför i skrivelsen vidare, att bortsett från de ekonomiska problemen det är synnerligen svårt att inom den tätbebyggda stadskärnan fin- na lämplig tomtmark för polisstationer med arrester. På en modern polisstation kombinerad med arrester måste ställas så många speciella krav — ofta stridan- de mot varandra —— att lokalisering och byggnadsutformning är synnerligen svårlösta. Man behöver bara nämna, att en polisstation bör med entré och re- ception vara belägen mot en central plats vid torg el. dyl. och vara lika lätt— tillgänglig för allmänheten som post, sjukkassa, bank och liknande inrätt- ningar. Samtidigt skall emellertid en- trén och receptionen ligga i anslutning till arrestlokalerna, där fyllerister skrä- nar, bråkar och slåss. Fylleristerna får ej störa de i reception och jour tjänst- görande funktionärerna. De får ej hel- ler störa den besökande allmänheten. Arrestintag och arrestfönster skall dess- utom vara så belägna att närboende el- ler förbipasserande ej utsätts för olä- genheter i form av oljud, buller eller annan sanitär olägenhet. Arresterna skall likväl vara så belägna att de kan förses med fönster utåt gata, park eller gård och i övrigt vara sunda och ända- målsenliga.

Att tillfredsställa alla dessa krav i en byggnadskropp belägen i det centrala Stockholm bereder enligt vad i skrivel-

sen framhålls närmast oöverstigliga svå- righeter. Man har ej heller till alla delar lyckats lösa detta problem. Anmärkning- ar kan riktas — och riktas alltjämt — mot samtliga arrestenheter i innersta- den. Följderna av de påtalade svårighe- terna har blivit att anskaffandet av ef- fektiva, sunda och trivsamma tjänstelo- kaler för polisen i hög grad fördröjts. De nuvarande tjänstelokalerna i inner- staden är starkt nedslitna och i behov av förnyelse. Därtill kommer att för- fattningsenliga arrester snarast måste iordningställas. Rikspolisstyrelsen un- derstryker mot denna bakgrund att ra- dikala åtgärder är nödvändiga.

I den fortsatta framställningen anför ämbetsverket, att det vid den fortsatta planeringen bör övervägas, om det är möjligt att vidtaga en viss centralisering vad gäller förvaring av fyllerister och sammanföra arresterna till ett mindre antal platser i staden men med ett större antal förvaringsrum i samma byggnad och helt skilda från polisstationerna. Stor hänsyn måste dock tas till trans- portvägarna, varför en sådan centrali- sering inte får drivas för långt. Det bör emellertid vara möjligt att vad beträf— far personer omhändertagna i Stock- holms innerstadsområde sammanföra dessa till tre platser i stället för till de nuvarande tio. En sådan centralisering skulle kunna ske utan störning av hit- tillsvarande projektering och utbyggnad av åttonde vaktdistriktets station vid Folkungagatan. För övriga delen av in- nerstaden bör ett sammanförande av de omhändertagna kunna ske till dels en plats på Östermalm, lämpligen i trakten av Valhallavägen—Lidingövägen, dels en plats på Kungsholmen, förslagsvis in- om kvarteret Kronoberg. Här bör — fri- stående från polisstationerna i övrigt — uppföras två större byggnader, s.k. till- nyktringsstationer, för omhändertagna berusade män.

Efter att ha utvecklat vissa synpunk- ter på bl.a. frågan om personaluppsätt— ningen och arbetsuppgifterna vid de tilltänkta »tillnyktringsstationerna» an- för rikspolisstyrelsen i skrivelsen föl- jande:

De nu rådande förhållandena i fråga om transport av fyllerister till de olika polis- stationerna i Stockholm synes vara tämli— gen allmänt accepterade. En jämförelse här- med mot vad som blir fallet vid en centra— lisering av förvaringsutrymmena bör ge vid handen att transportproblemen ej är oöver- komliga. Man kan nämligen peka på att det inom centralstationens område 1965 greps något över 4 000 fyllerister, d.v.s. något mer än 50 procent av samtliga fyllerister i fjär- de vaktdistriktet. Större delen av dessa för- des de trånga och besvärliga trafiklederna till Klara polisstation vid Regeringsgatan. Det torde vara betydligt bekvämare att fö— ra dessa till Kungsholmen. Av återstående fyllerister i fjärde vaktdistriktet greps det övervägande antalet i cityområdet och kring Norrmalmstorg. Att föra dessa till stationen vid Regeringsgatan eller till en ny station vid Valhallavägen—Lidingövägen torde ur transportsynpunkt vara likvärdigt. — Sedan nya Essingeleden blivit klar och därmed av- lastning av trafiken från Västerbron sker bör det ej ha större betydelse om man för fyllerister från hornsplansområdet till Kungsholmen i stället för till Maria polis— station vid Ringvägen. Det stora antalet fyllerister, som nu omhändertas på sluss- området, transporteras de rätt besvärliga trafiklederna till åttonde vaktdistriktet vid Folkungagatan. Det torde endast bli fråga om några minuters längre transportväg, om dessa i stället förs till någon av tillnykt- ringsstationerna på Kungsholmen eller Östermalm. Uppsamlingsutrymmen med väntarrester i likhet med vad som nu finns på centralstationen bör emellertid ordnas även på Hornsplan och Slussplan så att man vid tidpunkter, då fylleriet förekom- mer mera högfrekvent, kan samla upp de gripna för gemensam transport i den mån detta är möjligt.

Nya polisstationer som planeras förläggs i regel till större centrala platser med stor affärsverksamhet och av allmänheten livligt frekventerade områden. Det synes ej vara lämpligt, som polisen nu tvingas göra, att föra alla fyllerister inom vaktdistriktet, även de i vaktdistriktets periferi omhänder-

tagna, till polisstationen vid den centrala platsen för att några timmar senare släppa ut nyligen tillnyktrade personer inom ett sådant område. Även om det vid de stora tillnyktringsstationerna kommer att friges ett större antal personer samtidigt torde detta ändock innebära mindre olägenheter än ett frisläppande inom cityområden.

Någon kan måhända dra den slutsatsen att vad som nu föreslås skulle medföra be- hov av ytterligare personalförstärkningar i Stockholms polisdistrikt. Motsatsen torde emellertid bli fallet. I fjärde vaktdistriktet finns redan nu en särskild förstärknings— jour bestående av tre förste polisassistenter avdelade just för att ta hand om fyllerist- klientelet i vaktdistriktets arrestavdelning. Dessa fyllerister kan överföras till de nya tillnyktringsstationerna. I åttonde vaktdi- striktet finns en liknande förstärkningsjour men denna torde få bibehållas med hänsyn till att detta vaktdistrikt enligt förslaget får ta emot ett stort antal fyllerister. I öv- rigt torde förhållandet att man sammanför vakthållningen och behandlingen av fylle- risterna från tio olika platser till endast tre medföra väsentliga inbesparingar av jour— personal och utredningsmän på de berörda vaktdistrikten. Man bör därför kunna räk- na med en ej oväsentlig besparing av polis— personal. Detta oaktat vinnes en bättre, en- hetligare och säkrare behandling av fylle- risterna genom att den vid de stora till— nyktringsstationerna placerade personalen får såsom huvuduppgift att öva tillsyn av de intagna. De nuvarande förhållandena på distriktsstationerna gör att jourpersonalen kan utföra denna tillsyn endast såsom en biuppgift.

Rikspolisstyrelsen framhåller slutli- gen att då frågan om anskaffande av nya tjänstelokaler för polisen i Stock- holm, framför allt vad det gäller öster- malms- och cityområdena, snarast mås- te lösas och dä denna frågas lösning är intimt förknippad med byggandet av tillnyktringsstationer det av styrelsen skisserade förslaget snarast måtte bli fö- remål för beslut. En nybyggnad av ar- resterna i Stockholm måste enligt vad styrelsen vidare anför ske i etapper. Med hänsyn dels till att arresterna i det östra och norra innerstadsområdet är i sämsta skicket dels till att tjänsteloka-

lerna för sjunde vaktdistriktet på Öster- malm och fjärde vaktdistriktet i city är i mest trängande behov av ersättning hemställer styrelsen att i första bygg- nadsetappen denna del av polisdistrik- tet blir föremål för åtgärder. Vid loka- lisering och dimensionering av denna tillnyktringsstation bör också övervägas huruvida de till denna del av Stockholm angränsande polisdistrikten —— Solna och Lidingö — kan begagna sig av den- samma för förvaring av de i dessa polis— distrikt omhändertagna, manliga fylle- risterna. Styrelsen nämner, att antalet fyllerister som omhändertagits i dessa polisdistrikt under 1965 var för Solna 1 033 och för Lidingö 91. För fylleri om- händertagna kvinnor i de till Stockholm angränsande polisdistrikten har under 1965 i många fall förts till de centrala kvinnliga arresterna på Kungsholmen.

Även om innehållet i rikspolisstyrel- sens ovan återgivna skrivelse föga uppe- håller sig vid de medicinska och sociala synpunkterna på omhändertagande och förvaring av fyllerister är styrelsen dock —— enligt vad utredningen under hand er- farit — införstådd med att dessa syn- punkter fullt ut skall få göra sig gällande vid förverkligandet av de i skrivelsen framlagda förslagen. Skrivelsen prövas f.n. inom byggnadsstyrelsen och vid den fortsatta behandlingen av densamma av- sågs samråd skola äga rum mellan sist- nämnda ämbetsverk, å ena sidan, och rikspolisstyrelsen och fylleristraffutred- ningen, å den andra. Ur utredningens synpunkt är det angeläget att de i Stock- holm tilltänkta »tillnyktringsstationer- na» snarast kommer till stånd, gärna provisoriskt med möjlighet till viss för- söksverksamhet. De bör emellertid in- rättas så, att de vid det nya behandlings- systemets införande utan svårighet kan övergå till att fylla funktionen som akutkliniker i enlighet med de riktlin- jer som i det föregående angetts. Det

får däremot inte bli så att inrättandet av »tillnyktringsstationer» endast kommer att innebära ett sammanförande av hu- vudstadens polisarrester i större enhe- ter utan väsentliga förändringar i öv- rigt. En sådan utveckling skulle medfö- ra en permanentning av nuvarande ord- ning och hindra de reformer utredning- en anser önskvärda. På denna punkt råder emellertid fullt samförstånd mel- lan de av saken hittills berörda myndig- heterna.

11. Omhändertagande på annan plats än på akutklinik

11.1 Omedelbara reformåtgiirder

Det har tidigare i detta betänkande fle- ra gånger framhållits att utredningens förslag om inrättande av särskilda kli— niker för förvaring av fyllerister under det akuta skedet av förgiftningen _— vil- ket utredningen betraktar såsom sitt hu- vudförslag _— inte kan tänkas bli genom- fört annat än successivt och endast på vissa orter, låt vara att detta begränsa— de antal kliniker kan beräknas komma att vid full utbyggnad på de platser ut- redningen i det föregående angett svara för i runt tal 70 procent av alla omhändertaganden. Även om vissa pla- ner redan nu förekommer att inrätta akutkliniker i Stockholm, torde det dock med all sannolikhet komma att förflyla avsevärd tid innan det blir nå- got större antal kliniker i landet; såsom tidigare framhållits bedömer utredning- en det som särskilt angeläget att —— ut- över Stockholm —— Göteborg och Malmö mycket snart kommer att förses med kliniker. I Malmö har på Allmänna sjukhusets område uppförts en avdel- ning för alkoholsjuka, vilken utan allt- för vidlyftiga omändringar skall kunna fullgöra de funktioner som utredningen

anser böra tillkomma en klinik av det slag det här gäller.

Hur det än går med förslaget om in- rättande av kliniker är det dock tydligt att utredningen även måste pröva vilka förbättringar som omedelbart kan åstad- kommas inom ramen för nuvarande sy- stem. Det gäller m.a.o. att klargöra hur förfarandet vid omhändertagande av fyllerister bör vara utformat fram till den tidpunkt då klinikverksamheten kan starta på de olika orterna. Vidare måste anges hur förfarandet skall ge- stalta sig på orter som även framgent kommer att falla utanför klinikverk- samheten.

11.2 Anvisningar för polisen

Då det gäller omedelbara åtgärder — åtgärder, som kan och bör vidtas utan avbidan på prövningen av utredningens förslag om inrättande av kliniker — vill utredningen i första hand fästa upp- märksamheten på det initiativ riksda- gens justitieombudsman tagit genom sin förut omnämnda skrivelse den 14 augusti 1963 —— in extenso återgiven i justitieombudsmannens ämbetsberättel- se, avgiven till riksdagen år 1964 (s. 170—176) — vari justitieombudsman- nen hemställt att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utarbetande av de an- visningar, som kan meddelas till led— ning för polisens åtgärder vid omhän— dertagande, förvaring och vård av beru- sade eller eljest omtöcknade personer i syfte att dessa skall få den värd deras tillstånd kräver. Genom beslut den 30 december 1964 har denna skrivelse överlämnats till rikspolisstyrelsen med uppdrag att efter överläggningar med kriminalvårdssty-relsen, medicinalsty- relsen, fylleristraffutredningen och öv- riga berörda myndigheter och utred- ningar utfärda anvisningar i de avseen- den, som angetts i skrivelsen. Anvis- ningarna har utfärdats den 15 septem-

ber 1966 och är intagna som bilaga 4 i del II av detta betänkande. Dessförin- nan hade genom inrikesdepartementets försorg ett särtryck av tidskriften Svensk Polis nr 2/1963, innehållande en artikel av professorn T. Gordh med ru- briken »Praktiska råd för att stoppa celldöden» skickats ut till och anslagits på samtliga polisstationer.

Det är givet att de för polisen utfär- dade anvisningarna inte ger och ej hel- ler är avsedda att ge någon mera ingå- ende kunskap i den medicinska vården av akut berusade. De bör närmast be- traktas som en samling »tumregler» av mera praktiskt innehåll i syfte att före- bygga vissa särskilt livshotande situa— tioner. Polisen har i allmänhet stor er- farenhet och vana då det gäller att be— döma om en fyllerists beteende kan sägas avvika från det normala och i särskild mån ge anledning till oro. Men det inträffar likväl fall då polisen står tvekande inför den adekvata behand- lingsåtgärden. Anvisningarna ger klart vid handen att polisen, då närmare medicinsk bedömning är indicerad, bör se till att den omhändertagne kommer under läkarbehandling. Enligt utred- ningens mening är det av stor betydelse att polisen för att rätt kunna fullgöra sina uppgifter får viss undervisning av medicinsk expertis. Avsikten härmed är att polisen säkrare skall kunna bedö- ma olika berusningssymptom och lära känna symptomen på vissa sjukdomar, som lätt kan förväxlas med alkoholför— giftning. Viss sådan undervisning ges redan i polisskolan. I konstapelsklassen är fyra timmar anslagna till undervis- ning av läkare angående omhänderta- gande av fyllerister och därmed sam— manhängande problem, varjämte fyra— sex timmar ägnas åt alkoholsjukdomar och narkomanier. Fördjupad undervis- ning i ämnet meddelas i assistent- och kommissarieklasserna. En ökning av an-

talet undervisningstimmar i dessa frå- gor har beslutats under våren 1967 (jfr 1962 års polisutbildningskommittés be- tänkande »Polisutbildningen», SOU 1965: 53, och statsverkspropositionen 1967, bil. 4). Utredningen vill framhål- la vikten av att de fortbildningskur— ser som ges för de på fältet verksamma polismännen också tar sikte på att öka kunskaperna på nu förevarande om- råde.

11.3 Förvaringsutrymmen på annan plats än hos polisen Som förut påpekats kommer under en mer eller mindre lång övergångstid po— lisarrester att även i fortsättningen få användas som förvaringsutrymmen för fyllerister även på platser, där klini- ker avses skola inrättas. På orter, som inte kommer att förses med kliniker, måste arresterna även framgent per- manent användas för detta ändamål. En sådan ordning anser utredningen kun- na godtas särskilt med beaktande av att klinikerna efter systemets fullständiga utbyggnad kommer att svara för det alldeles övervägande antalet omhänder- taganden i landet. Det sagda synes dock ej böra utesluta att man på någon ort kan anordna förvaringsutrymmen på andra ställen än hos polisen. Ett så- dant arrangemang bör kunna accepte— ras under förutsättning att förvaringen sker under betryggande former och med iakttagande av de grundläggande principer som utredningen anser böra gälla för behandlingen av akut intoxike- rade. Ett visst utrymme för alternativa lösningar bör således finnas. Det är ju möjligt att på någon ort de lokala för- hållandena är gynnsamma för lösning- ar som kan sägas varken representera systemet med akutkliniker eller syste— met med arrester men som ändå inne- bär ett förverkligande i huvudsak av ut— redningens intentioner. Man kan här-

vidlag tänka sig att förvaringen sker i någon lokal, som nykterhetsnämnden el- ler något annat socialt organ dispone— rar över och att nämnden har möjlighe- ter att med tillgänglig personal svara för övervakningen av de omhändertagna. Även andra lösningar är tänkbara. Det väsentliga är att man inte känner sig alltför bunden till alternativen akutkli- niker-arrester utan att man mera inrik- tar sig på innehållet i den tilltänkta re- formen, d.v.s. att man låter de medicin- ska och sociala synpunkterna göra sig verksamt gällande och söker etablera en omedelbar och direkt kontakt mellan de omhändertagna och de hjälpkrafter av medicinsk eller social karaktär som i det enskilda fallet kan ställas till för- fogande.

11.4 Polisens förvaringslokaler

Eftersom polisarresterna alltså även i fortsättningen skall användas för för- varing av fyllerister, är det angeläget att framhålla betydelsen av att arrestlo- kalerna är för ändamålet lämpligt be- skaffade. Denna fråga får en speciell be- lysning av utredningens i det följande framlagda förslag om fylleriets avkri- minalisering. Om detta förslag vinner statsmakternas bifall kan naturligtvis med fog göras gällande att fylleristerna över huvud taget inte hör hemma på polisarresterna. En sådan lösning måste emellertid accepteras av rent praktiska skäl liksom det av i huvudsak samma anledning måste accepteras att det blir polisen som även i framtiden skall sköta själva omhändertagandet av fyllerister- na. Anknytningen till polisen kommer följaktligen att bestå även vid en av- kriminalisering av fylleriet. Vad ett för- verkligande av utredningens olika för- slag, däribland förslaget om fylleriets avkriminalisering och det senare redo- visade förslaget om längre förvarings- tid även i polisarresterna, dock måste

leda till är bl.a. att förvaringsutrym- mena på polisstationerna mindre får karaktären av arrester i traditionell me- ning än vad de ännu har.

Såsom av kapitlet över gällande rätt framgår finns i en särskild kungörelse bestämmelser och anvisningar om hur polisens förvaringslokaler skall vara beskaffade. Innehållet i dessa författ— ningsrum skall inte här upprepas utan det torde få räcka med en hänvis— ning till nämnda kapitel. Enligt utred- ningens mening saknas anledning att föreslå någon mera väsentlig ändring i denna kungörelse, som får sägas ge ut— tryck åt en mycket human inställning till det klientel som förvaras i arrester- na. Bestämmelserna kan anses ställa hö- ga krav på beskaffenheten av förva— ringsutrymmena.

En sak är hur polisarresterna enligt gällande bestämmelser skall vara beskaf- fade, en annan är hur de verkligen är beskaffade. Såsom av nyssnämnda ka- pitel framgår fick åtskilliga kommuner, som före 1965 var huvudmän för polis- arresterna, dispens från efterlevnaden av bestämmelserna. Läget är f.n. sådant att det i landet finns åtskilliga arrester, som långt ifrån motsvarar kraven. Så är förhållandet bl.a. i det centrala Stock- holm, vilket delvis utgör bakgrunden till rikspolisstyrelsens i det föregående. refererade skrivelse till byggnadsstyrel- sen om byggande av »tillnyktringssta- tioner». De nedan intagna fotografier- na är exempel på sådana arrestloka- ler, som enligt utredningens mening un— der inga förhållanden kan godtas. Det skall å andra sidan inte fördöljas att det också finns åtskilliga arrestlokaler — däribland i Stockholm — som mot- svarar mycket högt ställda krav på mo- dernitet och ändamålsenlighet. Sålunda kan nämnas att i Stockholms förorts- områden Farsta, Vällingby och Midsom- markransen nya arrestlokaler inrättats,

i samband med tillkomsten av nya po- lisstationer på dessa platser. På alla tre ställena finns särskilda läkarrum på sta- tionerna. Några nya och moderna ar- restlokaler har avbildats på s. 260. — I Västerås finns ett nyuppfört polishus av mycket hög klass. Såsom av den föl- jande framställningen framgår anordna- de utredningen där, parallellt med för- söksverksamheten vid Ulleråkers sjuk— hus, under hösten 1967 en försöksverk- samhet i huvudsak enligt de tankegång- ar, som strax skall anges.

Det bör i detta sammanhang vidare nämnas att det på åtskilliga orter i lan- det planeras eller håller på att byggas nya polishus, inrymmande bl.a. även fylleriarrester. I den mån akutkliniker inrättas på dessa orter blir fylleriarres- terna i stor utsträckning friställda. Det- ta betyder emellertid inte att de också blir överflödiga. De friställda utrymme- na torde sålunda behövas för andra po- lisiära ändamål, t.ex. för förvaring av gripna och anhållna och personer som tillfälligt omhändertagits enligt 19 & po- lisinstruktionen. Det är givetvis angelä- get att man vid planeringen av fylleri- arrester på orter, där kliniker kan kom- ma att inrättas, tillser att lokalerna dis- poneras så att de utan onödiga kostna- der kan ändras för att tjäna annat än- damål. De anvisningar som av bygg- nadsstyrelsen utfärdats till ledning vid byggandet och inredandet av polisarres- ter (se Kungl. byggnadsstyrelsens publi- kationer 19583) är f.n. föremål för översyn inom byggnadsstyrelsen. Enligt vad utredningen inhämtat kommer där- vid all möjlig hänsyn att tas till de nu framförda önskemålen.

Några exempel på planerade eller ny- byggda polishus skall hämtas från or- ter, där det med all sannolikhet inte kan komma i fråga att inrätta akutkliniker. Ett nytt polishus togs i bruk i Växjö 1963. Till de åtta fylleriarresterna kom-

mer även ett läkarrum (för rattfylleris- ter). I Hässleholm har ett nytt polishus färdigställts 1967, rymmande bl.a. en ar- restavdelning. Eslöv fick ett nytt polis- hus färdigt 1966; läkarrum ingår. Be- träffande Eslöv bör påpekas att man där iordningställt ett särskilt rum för husvilla (»härbärge»). Halmstad har ett polishus som blev färdigt 1962. Detta inrymmer utöver anhållningsarrester tolv fylleriarrester. Varje cell är cirka tio kvadratmeter; några av cellerna har inbyggd toalett. Läkarrum finns för blodprovstagning och undersökning av rattfyllerister. Nytt polishus i Varberg har färdigställts våren 1968. Detta polis- hus innehåller —— förutom arrester —— en sjukcell, ett förhörsrum i reserv, ett ad- vokat-/samtalsrum samt läkarrum. I Fa- gersta och Köping har man börjat upp- föra nya polishus 1967, medan man i Hudiksvall befinner sig på planerings- stadiet. På samtliga dessa ställen avses läkarrum skola inrättas. På diskussions- stadiet befinner man sig på ett antal platser såsom i Härnösand, Kramfors, Lycksele och Örnsköldsvik. Umeå fick ett nytt polishus färdigt hösten 1966.

En fullständig och aktuell förteckning över planerade och nybyggda polishus har fogats såsom bilaga till detta betän- kande (bilaga 7, del 11).

Det är alltså tydligt, att en successiv upprustning håller på att ske av lan- dets polishus, varvid man inrättar för- varingsarrester i god överensstämmelse med de i 1958 års kungörelse meddela- de föreskrifterna. Med hänsyn till rå- dande statsfinansiella läge, som tvingar till stor återhållsamhet i fråga om de statliga investeringarna, kan det förmo- das att det kommer att ta åtskillig tid innan denna upprustning blir till fullo genomförd. För utredningen är det emellertid angeläget att framhålla, att i avvägningen med andra behov investe- ringarna i polishusbyggen bör få ett

256 visst företräde särskilt mot bakgrunden av att arrestlokalerna enligt utredning- ens intentioner för framtiden avses sko- la tjäna även intresset av att alkoholsju- ka på ett så tidigt stadium som möjligt kommer under en lämplig medicinsk och social omvårdnad.

11.5 Kontakt med sjukvården

På orter, där fyllerister även framdeles skall förvaras i polisarrester, är det emellertid inte bara arrestlokalernas själva beskaffenhet som är av betydelse. Även behandlingen i övrigt måste så nära som över huvud taget är möjligt anknyta till de grundläggande princi- perna för klinikverksamheten. Härvid- lag är i första hand att märka att på po- lisstationerna inte kan meddelas någon egentlig medicinsk vård, eftersom man får räkna med att man där inte annat än mycket sporadiskt får tillgång till läka- re. Självfallet vore det synnerligen för- delaktigt om polismyndigheten på plat— sen kunde etablera en mera kontinuerlig samverkan med läkare. Ett sådant sam- arbete bör självfallet också eftersträvas, och det är även tänkbart att det på en del håll kan komma att lyckas att få ett sådant samarbete till stånd. Är i närhe- ten av polishuset någon läkarpraktik belägen (stadsläkarmottagning, läkar- hus etc.), bör förutsättningarna rimli- gen vara relativt gynnsamma för etable— rande av ett dylikt samarbete.

Då man emellertid nödgas utgå ifrån att det på en stor mängd platser åt- minstone inte i förstone kommer att kunna knytas någon läkare till polis— stationen, är det av vikt att till polisar— resterna inte transporteras berusade personer, som är skadade eller beträf- fande vilka misstanke föreligger att de är sjuka. Det torde i första hand få an- komma på den polis som verkställer omhändertagandet att bedöma — med ledning av de anvisningar rikspolissty-

relsen i ämnet utfärdat — om situatio— nen är sådan att den omhändertagne skall föras till polisstationen eller till sjukhus eller läkare. Enligt utredning- ens mening bör polisen efter övergång- en till det nya systemet vara betydligt mera inriktad på att i misstänkta fall föra fylleristen till sjukhus än vad f.n. är förhållandet.

Då en polis anländer till ett sjukhus med en fyllerist, vilken av polismannen bedöms vara i behov av åtminstone en närmare medicinsk undersökning, är man på sjukhuset skyldig att ta emot fylleristen. Detta får anses följa av vis— sa bestämmelser i sjukvårdslagen (3, 16, 24 och 25 E%). Motsvarande skyldighet föreligger för provinsialläkare och stadsdistriktsläkare beträffande fylleris- ter, som polisen vill ha undersökta av dessa läkare (24 och 25 %% sjukvårds- stadgan).

Enligt vad utredningen erfarit före- kommer f.n. i viss omfattning att man på sjukhusen ställer sig tveksam till att ta emot fyllerister, som polisen tagit om hand och som polisen inte velat ta på sitt ansvar att med hänsyn till veder- börandes tillstånd lägga in i arrest. Detta har förorsakat vissa slitningar mellan polis och läkare. Utredningen har sig dock inte bekant något fall, då man på sjukhusen avvisat någon fyllerist som alldeles uppenbart varit i behov av vård. Under senare år har för övrigt en mera positiv inställning börjat göra sig gällande även bland läkare, vilkas verk- samhetsområde normalt ligger utanför sysslandet med alkoholsjuka.

Det är tydligt att om —— såsom utred- ningen förordar — fylleriet avkrimi— naliseras och reformer genomförs som siktar till att fyllerister skall tas om hand på särskilda kliniker detta måste på längre eller kortare sikt påverka så- väl inställningen till fylleristklientelet i allmänhet som praxis på de orter, där

Gamla fylleriarrester, som fortfarande är i bruk

som fur/farande är

rj » (hun/u [j)/Iorir/rre'slrr ] i bru/: (forts) '

Gamla fylleriarrester, som fortfarande är i bru/; ( forls)

26 ( ) . Moderna fyllrz'iarrrsler ! l

l l »

kliniker ej finns och där polisen i miss- tänkta och allvarliga fall vänder sig med den omhändertagne till de vanliga sjukhusen. Vad utredningen med det sagda vill komma fram till är endast ett understrykande av önskvärdheten av att sjukhusen och tjänsteläkarna bereds möjlighet att ta sig an fyllerister, som polisen önskar överlämna till dem, samt en rekommendation att visa beredvil— lighet att i mån av tillgång på vårdplat— ser hålla kvar fylleristerna där för av- giftning och viss behandling. Det skall inte förnekas att fylleristklientelet kan vara både besvärligt för sjukhusperso- nalen och störande för andra patienter. Sjukhusen är väl i allmänhet ej heller utrustade på sådant sätt att dessa besvär- liga element kan hållas isolerade. Det är emellertid enligt utredningens mening önskvärt att på platser, där akutklini- ker för fyllerister ej kommer att finnas, sådana arrangemang vidtas att man på sjukhusen kan på lämpligt sätt ta emot fyllerister, som polisen fört dit, och att man även kan behålla dem där viss tid för avgiftning. Kan ett mottagande an- ordnas, har man i själva verket lyckats att få till stånd en klinik av det slag utredningen tänkt sig för större or- ter, låt vara av relativt blygsam omfatt- ning men där arbetsrutinen i stort bör följa samma mönster som på de »rik- tiga» klinikerna. Det sociala inslaget torde här böra ankomma på någon ku- rator att svara för; här gäller det fram- för allt kontakten med nykterhets- nämnd, alkoholpoliklinik och andra so- ciala institutioner. Utredningen före- ställer sig att de önskemål, varåt utred- ningen nu gett uttryck, skulle kunna vinna beaktande vid planeringen av nya större sjukhus och ombyggnaden av gamla utan att några alltför stora in- grepp skulle behöva göras. Den nu tänk- ta lösningen utgör ett ytterligare belägg för att det finns skilda vägar att gå då

det gäller realiserandet av utredningens grundtankar. Såsom förut flera gånger betonats anser utredningen det vara av vikt att det föreslagna nya systemet in- te binds alltför hårt till vissa på förhand bestämda lösningar utan att det i stål— let får bli beroende av de lokala för- hållandena hur idéerna skall omsättas i praktiken.

11.6 Tiden för omhändertagande i polisarrest Utöver förbättrade förvaringslokaler på polisstationerna och en vidgad använd— ning av möjligheterna att lägga in fyl- lerister på sjukhus är det angeläget att man även på orter, där kliniksystemet ej vinner insteg, får möjlighet att hålla kvar fylleristerna längre än f.n. Det har tidigare i detta betänkande angetts att förvaringstiden i polisarresterna i ge- nomsnitt uppgår till fem—sex timmar. Att förvaringstiden är så kort samman- hänger naturligtvis med att det i 1841 års förut omnämnda förordning stad- gats en begränsning såtillvida att veder- börande skall släppas ut, då »han åter— vunnit sina sinnens bruk». Även andra omständigheter såsom en momentan knapphet på arrester och tillfällig hög frekvens av fyllerister är självfallet äg- nade att påverka längden av förvarings- tiden under vissa veckodagar; då anta- let fyllerister är stort och tillgången på arrestlokaler är liten, tvingas man stundom att släppa ut de omhänder- tagna tidigare än efter fem—sex tim- mar. Utredningen har i annat sammanhang framhållit, att de korta förvaringstider- na är en av de allvarligaste bristerna med den nuvarande ordningen men samtidigt ansett dem kunna motiveras mot bakgrunden av att det enligt denna ordning är fråga om ett tämligen ren- odlat polisiärt ingripande med mycket små inslag av medicinska eller socialt inriktade behandlingsmoment. Det är

klart, att den fyllerist som släpps ut från polisarresten efter en vistelse där på endast fem—sex timmar eller efter ännu kortare tid inte befinner sig i ett sådant skick att han kan betecknas så- som återställd efter sin spritförtäring. I själva verket befinner han sig i ett till- stånd, då han är i hög grad mottaglig för nya påspädningar av alkohol och har ett starkt återställarebehov. I prak- tiken är det också ganska vanligt att fyl- lerister, som släppts ut från polisarres- ten, snart är tillbaka där igen. Fylleris— ten är i denna situation även ett lätt of- fer för langare, vilka gärna håller till i närheten av polisstationer med stor in- tagningsfrekvens (t.ex. den polisstation som ligger vägg i vägg med Nordhems- polikliniken i Göteborg). Till belysning av det sagda skall här anföras ett gro- teskt men inte alldeles unikt exempel. En person greps av polisen för fylleri den 4 april 1966 klockan 19.05. Den 5 april klockan 00.05 greps han för andra gången för samma slags förseelse. Kloc- kan 11.45 samma dag greps han för tredje gången. Fjärde gången finkades han klockan 18.05. Inom loppet av 23 timmar hade denne person alltså tagits för fylleri inte mindre än fyra gånger. Den i det följande lämnade skildring- en av försöksverksamheten på Nord- hemspolikliniken i Göteborg ger ytterli— gare exempel på täta återfall. Nämnda förhållande illustrerar otvivelaktigt vis- sa brister i nykterhetsvårdens nuvaran- de resurser.

Mot bakgrunden av det sagda anser utredningen sig böra förorda att även fyllerister, som omhändertagits och satts i polisens förvaringsutrymmen, skall kunna hållas kvar där intill en tid av högst 24 timmar. Denna förvarings- tid bör — såsom utredningen tänkt sig i speciella fall beträffande dem som om- händertagits på klinikerna —— under samma förutsättning kunna förlängas

med ytterligare 24 timmar. Det är att märka, att 24-timmarsfristen som regel utgör en maximitid. En fyllerist skall alltså kunna släppas före fristens utgång och detta skall också ske, om anled- ning saknas att hålla honom längre. Av betydelse är först och främst att fylle- risten får stanna kvar så länge, att hans återställarebehov är eliminerat och hans fysiska och sociala situation blivit någorlunda klarlagd. För starkt berusa- de personer kan även 24 timmar vara en alltför kort tid för att de därefter skall vara någorlunda i form. Om nå- gon frivilligt önskar stanna kvar, sedan de 24 timmarna gått till ända, bör detta medges honom, såvida inte särskilda skäl är däremot. Den omständigheten att man på polisstationen inte kan be- reda den omhändertagne någon vård i egentlig mening innebär dock att det ofta är meningslöst att hålla honom kvar där under längre tid.

24—timmarsfristen bör också medföra, att man inte släpper ut någon mitt i nat- ten, vilket f.n. förekommer i viss ut- sträckning. De flesta fyllerister tas ju på kvällarna, och de bör därför få stan- na kvar till nästa morgon. Mellan kloc- kan 00 och klockan 06 bör över huvud taget inte någon släppas ut, låt vara att fall kan förekomma, då så likväl är mo- tiverat. Utredningen förutsätter, att man på den lokala polisstationen med omdöme utnyttjar de möjligheter till förlängd kvarhållning som utredningen förordar.

11.7 Behandlingen av fyllerister i polisarrest

Förvaringen på polisstationen skall ske enligt i huvudsak samma former som på klinikerna med den väsentliga skillna- den som följer av olikheterna i fråga om lokaliteter och personaluppsättning. Ut- redningen utgår ifrån — i enlighet med vad tidigare anförts — att mycket svåra fall av alkoholförgiftning transporterats

till sjukhus eller läkare samt att så även skett med fyllerister, som är skadade eller misstänks vara sjuka. Det är up- penbart, att om någon — sedan han lagts in i polisens förvaringslokaler — börjar bete sig underligt eller insjuknar polisen omedelbart bör föra honom över till sjukhus för undersökning och even- tuellt behandling.

Personer som läggs in på polisstatio- nen skall naturligtvis avvisiteras. Detta bör såvitt möjligt ske på ett smidigt sätt och under humana former. Avvisite- ringen är _ enligt vad utredningen trott sig finna — en av de mest käns- liga åtgärderna i samband med en fylle- rists mottagande på polisstationen. Of- ta är det nämligen så att fylleristen för- håller sig relativt lugn fram till ögon- blicket för avvisiteringen. Då inträffar ofta en mycket våldsam reaktion. Ex- empel på dylika explosionsartade ut- brott gavs vid den försöksverksamhet som på utredningens initiativ var an— ordnad vid Nordhemspolikliniken i Gö- teborg.

Så långt det är möjligt bör behand- lingen och vården av de fyllerister, som tas om hand hos polisen, bedrivas efter samma mönster som gäller på akutkli- nik. Även den person, som läggs in i polisarrest, bör sålunda beredas möjlig- het att klä av sig, bada eller duscha samt klä sig i särskilda sovkläder före sänggåendet. Han bör ha möjlighet att sova ruset av sig i en säng försedd med madrass och sedvanlig sängutrustning. Han bör också ha möjlighet att själv snygga upp sina kläder och byta ut för- störda sådana innan han lämnar polis- stationen. Såsom av redogörelsen för försöksverksamheten på Nordhemspoli- kliniken framgår förekommer f.n. tyd- ligen att personer, som i sitt berusade tillstånd urinerat i kläderna, kastat upp och förorenat kläderna eller låtit avfö- ringen gå i byxorna, läggs in i detta

skick i arresten och sedan får lämna ar- resten i samma kläder. Det torde få an— komma på vederbörande nykterhets- nämnd att i samråd med den lokala po- lismyndigheten söka skapa en ordning, som tillgodoser de önskemål, varåt ut- redningen här gett uttryck. Åtminstone på nya polisstationer bör m. a. o. finnas möjlighet till bad eller duschning samt tillgång finnas till sängar och sängutrust- ning och ett förråd av sovkläder och bytespersedlar. Vidare bör finnas möj- lighet till tvättning eller rengöring av de omhändertagnas kläder. Självfallet bör också tillses att de personer, som hålls kvar under längre tid, serveras mat och dryck. Vad beträffar dessa och andra liknande serviceanordningar för- ordar utredningen att det blir nykter— hetsnämndernas sak att låta sörja här- för. Utredningen förutsätter att kost- naderna för dessa arrangemang omfat- tas av det statliga bidraget till de kom- munala nämndernas verksamhet. För utredningen framstår det som angeläget att efter det nya systemets genomföran- de polisen så mycket som möjligt avlas- tas från handhavandet av fylleristklien- telet. Beträffande klinikpatienterna går detta naturligtvis att genomföra i betyd- ligt större utsträckning än vad gäller det klientel, som även i fortsättningen skall förvaras på polisstationerna. På dessa är det uppenbarligen nödvändigt att ledningen av verksamheten även framgent ligger hos polisen men samti- digt är det naturligtvis önskvärt att po- lisen på detta område av sin verksamhet får all möjlig assistans av de sociala organen. Utredningen vill i detta sam- manhang understryka att utredningens ställningstagande på denna punkt na— turligtvis inte innefattar någon under- skattning av polisens betydelsefulla uppgifter i samhällslivet eller någon misstro mot polisens sätt att sköta fylle— ristklientelet. Utredningens förslag ut-

gör endast den naturliga konsekvensen av den förändrade syn på behandlingen av nämnda klientel, varåt detta betän- kande ger uttryck.

11.8 Soeialvården bör ta verksam del i arbetet

Det sagda medför, att nykterhetsnämn- derna måste i betydligt större utsträck- ning än f.n. engagera sig i behandlingen av alkoholmissbrukare redan på det stadium, när missbruket befinner sig i det akuta skedet, d.v.s. då fylle— risten är omhändertagen på grund av sitt fylleri. På klinikerna tänkes detta kunna ske genom att där finns statione- rad en socialassistent från nykterhets- nämnden. För de fyllerister, som även framdeles kommer att förvaras på po- lisstationerna, är det tydligen önskvärt med en motsvarande anordning, låt va- ra att arbetsuppgifternas karaktär blir något annorlunda på dessa ställen. Ut- redningen menar, att innan en fyllerist släpps ut från polisstationen det liksom på kliniken bör äga rum ett samtal mel- lan den omhändertagne och någon re- presentant för nykterhets(barnavårds)- nämnden. Detta samtal bör ha till syfte att såvitt möjligt utröna den omhänder- tagnes behov av stöd och hjälp i olika hänseenden, särskilt såvitt avser hans förhållande till alkohol (jfr 12 5 lagen om nykterhetsvård). Inte minst bety- delsefullt är att i förekommande fall hjälpa honom att komma under medi— cinsk vård. Även andra åtgärder kan naturligtvis komma i fråga; allmänt sett blir uppgiften att lämna en generell so- cial service åt de omhändertagna. Den- na kan vara mindre eller större. Uppenbart är att denna socialt inrik- tade verksamhet ej bör belasta den re- dan hårt ansträngda polispersonalen. Utredningen förordar i stället att på de polisstationer, där förhållandena så medger, det liksom på akutklinikerna bör längre eller kortare tid varje dag

finnas någon tjänsteman från nykter— hetsnämnden med uppgift att ombesörja en summarisk undersökning av så många fall som möjligt. Denne social- assistent bör äga disponera ett eget rum på polisstationen, där han i lugn och ro kan sköta sin viktiga syssla. Detta för- hållande bör beaktas vid byggandet av nya polisstationer och vid modernise- ringen av gamla. På några håll torde redan f.n. sådana utrymmen kunna ord- nas utan alltför vidlyftiga anordningar.

Liksom beträffande motsvarande tjänstgöring på akutklinikerna är det angeläget att kvalificerade tjänstemän anlitas för uppgiften att på polisstatio- nerna handha den sociala verksamhe- ten. Utom förmåga att kunna samarbeta med de övriga funktionärerna på polis- stationen måste på dessa tjänstemän kunna ställas kravet på erfarenhet av det klientel det här är fråga om och kunskap om vilka vägar som står till buds, då det gäller att komma till rätta med olika slags problem. Socialvårds- tjänstemän, som tidigare varit poliser, torde vara väl lämpade för uppgiften liksom andra funktionärer, som sysslar med socialt fältarbete.

Innan den omhändertagne tillåts läm- na polisstationen, bör han —— såsom tänkes ske även på klinikerna — upply- sas om de rättsverkningar som är för- bundna med omhändertagandet och vil- ka möjligheter som står honom till buds för att kunna få omhändertagandet överprövat.

Personer som omhändertagits av po- lisen och förts till sjukhus kan i vissa fall behöva lämnas tillbaka till polisen i stället för att utskrivas från sjukhusen. Så torde böra ske beträffande dem som t.ex. är misstänkta för att ha begått brott eller av någon annan anledning finns upptagna i polisens spärregister. Det angivna medför att polisen helst bör ha identifierat den omhändertagne,

[ )

innan polisen lämnar sjukhuset. Under alla förhållanden bör identifieringen ske innan patienten skrivs ut. Har iden- tifieringen skett av personalen på sjuk- huset, bör denna ha att underrätta po- lisen om resultatet så att polisen kan konstatera om vederbörande är införd i spärregistret eller inte. Det bör vara po- lisens sak att om polisen vill ha patien- ten överförd från sjukhuset till polisens lokaler själv hämta honom.

Den anmälningsskyldighet beträffan- de fylleriet som polisen enligt 10 5 gäl- lande lag har att fullgöra gentemot ve- derbörande nykterhetsnämnd får anses uppfylld genom att den omhändertagne före utskrivningen från polisstationen eller sjukhuset varit i personlig kontakt med nykterhetsnämndens representant. Har någon sådan kontakt inte kunnat etableras, får anmälningsskyldigheten fullgöras på sätt som nu sker. Utred- ningen vill i detta sammanhang emeller- tid ånyo understryka vikten av att de omhändertagna kommer i personlig kon- takt med nykterhets- eller sjukvårdens målsmän; skriftliga anmälningar bör m.a.o. förekomma endast undantagsvis.

Att den nu skisserade ordningen låter sig praktisera ger försöksverksamheten i Västerås belägg för. Denna försöks- verksamhet blottade visserligen en del brister, men utredningen förutsätter att dessa utan större svårighet skall kunna bemästras. Särskilt angeläget är att man hos polisen kan etablera en god kontakt med läkare på orten, ett problem som dessvärre inte kunde lösas i Västerås. Om försöksverksamheten där torde få hänvisas till den i det följande lämnade redogörelsen i detta ämne.

12. Massfylleri vid stora publikevenemang

Då utredningen i sin hittills lämnade framställning dragit upp riktlinjerna för

den framtida vården av akut berusade har en grundtanke varit att omhänder- tagandet främst skall förestavas av me- dicinska skäl och att det är angeläget att varje berusad person som är i behov av vård också bör tas om hand och be- redas sådan vård. Omhändertagandet förutsätts skola ske antingen på särskil- da akutkliniker, där sådana kan inrät- tas, eller i andra för ändamålet avpas- sade förvaringslokaler hos polisen. Mål- sättningen bör vara att skapa tillräckli- ga resurser för att kunna nå alla fylle- rister, som hamnat i en akut nödsitua- tion.

Som tidigare framhållits måste man emellertid räkna med situationer, som faller utanför ramen för den hittills pla- nerade ordningen. Av särskilt intresse i detta sammanhang är att undersöka hur systemet skall anpassas till stora publikevenemang och folkfester av typ kanonloppet i Karlskoga, midsommarfi- randet i Säter och Kiviks marknad, då enligt vad som är allmänt bekant alko- holförtäring och fylleri förekommer i mycket stor omfattning. Sådana tillställ- ningar varar i allmänhet endast någon eller några dagar och är i stor utsträck- ning förlagda till mindre orter, som därvid får uppleva en massinvasion av besökande från olika håll i landet. Som exempel på den stora besöksfrekvens det här kan bli fråga om kan nämnas att Kiviks marknad under en marknads- dag beräknas ha över 60 000 besökande och omkring 20 000 bilar.

12.1 Speciella förvaringsutrymmen Det är givet att de personer som be- rusar sig vid stora publikevenemang o.dyl. inte kan rymmas inom det be- handlingsprogram som normalt skall gäl- la för akut berusade personer, som tas om hand för fylleri på orten i fråga. Till en början bör märkas att varken de akut- kliniker, som kan finnas på platsen, eller

de förvaringslokaler, som polisen kom- mer att förfoga över för det ordinära fyl- leristklientelet inom distriktet, är dimen- sionerade för något massfylleri. Det ex- traordinära behovet av förvaringsloka- ler, som uppkommer då en tillställning av nu avsett slag anordnas inom polis- distriktet, måste tillgodoses på annat sätt. Är förhållandena sådana som t. ex. i Kivik att polisvaktkontor med fylleri- arrester saknas på orten och att fylle- rister, som tas om hand där, normalt måste föras till annan ort (Simrishamn) finns över huvud taget ingen möjlighet att följa den vanliga ordningen. Även om arrestlokaler skulle finnas att tillgå på annan ort torde det inte vara möj- ligt att transportera fylleristerna dit från festplatsen, bl.a. med hänsyn till att tillfartsvägarna ofta är blockerade el- ler eljest svårframkomliga på grund av den stora biltillströmningen. Man bör därför som regel räkna med att det blir nödvändigt att ordna speciella förva- ringslokaler för fylleristerna på själva festplatsen eller i dess omedelbara när- het. Tillfälliga förvaringsutrymmen kan också ordnas genom s.k. transportabla arrester, som ställs till polismyndighe- tens förfogande vid uppkommande be— hov. Inom rikspolisstyrelsen har under— sökts möjligheten att lösa behovet av provisoriska lokaler på denna väg. Som målsättning har angetts att en sådan transportabel arrestenhet bör finnas i varje län och stå till länspolischefens förfogande.

För att ta det förut nämnda exemplet med Kiviks marknad som utgångspunkt för den fortsatta framställningen kan nämnas, att där på marknadsfältet finns en särskild byggnad, som inrymmer dels lokaler för polisen och den sjuk— vårdspersonal, som fungerar under marknaden, dels en särskild avdelning med arrestlokaler avsedda bl.a. för om- händertagna fyllerister. Fylleriarrester-

na är enkla och endast utrustade med skumgummimadrasser. Det kan nämnas att under de två dagar marknaden på- gick 1965 togs sammanlagt 60 personer om hand för fylleri.] Enligt vad som uppges från polisen utgjorde motsvaran- de antal fyllerister under marknaden 1966 39 och under marknaden 1967 55.

12.2 Lokalerna bör rustas upp

Även om man enligt utredningens mening i största möjliga utsträckning bör försöka utnyttja de resurser, som normalt står polisen till buds för förva- ringen av akut berusade personer, mås- te man tydligen räkna med att omhän- dertagandet av fyllerister under tillställ- ningar av typ Kiviks marknad även i fortsättningen får ske under extraordi- nära former. För utredningen är det emellertid angeläget att framhålla att behandlingen av fyllerister även här så nära som möjligt bör anknyta till den ordning, som utredningen tidigare gjort sig till förespråkare för. Man bör så- lunda verka för att de tillfälliga loka- ler, som ställs till polisens förfogande för förvaringen av fyllerister på fest- platsen, rustas upp materiellt sett. Som regel bör gälla att ingen omhändertagen tillåts lämna lokalen innan han kommit i någorlunda hyggligt skick och symp- tomen på alkoholförtäringen försvunnit. För närvarande torde förvaringstiden på dessa specialarrester vara mycket kort, vilket främst har sin orsak i att omsättningen av fyllerister är stor och att det gäller att fortlöpande ge plats åt nya akuta fall. Det sagda medför att man på många håll måste räkna med en utbyggnad av antalet arrestplatser. Även om det inte torde vara realistiskt att

* Uppgiften är hämtad från en utredning angående socialpatrullverksamhet vid mid— sommarfester, motortävlingar, folkfester och stormarknader, vilken länsnykterhets— nämnden i Kristianstads län låtit utföra 1966.

tänka sig att de serviceanordningar, som utredningen tidigare förordat be- träffande polisarresterna (sängutrust- ning, nattkläder o. dyl.), skall finnas på de nu avsedda provisoriska lokalerna bör dock en upprustning ske även på detta område. Utredningen vill då främst peka på att de hygieniska för- hållandena bör vara tillfredsställande och att möjlighet alltid bör finnas för den omhändertagne att före frisläppan- det tvätta sig och rengöra sina kläder.

12.3 Läkumedverkan

En fråga av särskild betydelse är hur den medicinska tillsynen över de om- händertagna skall kunna ske, då förva- ringen äger rum under så speciella for- mer, som det här blir fråga om. Det är självfallet här av lika stor betydelse som i andra fall att polisen bereds möjlighet till läkarmedverkan i behandlingen av en omhändertagen akut intoxikerad person. På större tillställningar av nu avsett slag finns i allmänhet särskild sjukvårdspersonal, som kan ta hand om skadade och sjuka besökande. Enligt ut- redningens mening bör det på många håll vara möjligt att också engagera denna personal i tillsynen över de om- händertagna fylleristerna. Helst skulle man se att läkare alltid finns till hands, då polisen bedömer situationen på något sätt oroande. Under alla för- hållanden bör det finnas möjlighet för polisen att föra svårt intoxikerade per- soner till läkare, då detta anses nödvän- digt. Hur denna läkarmedverkan skall ordnas måste lösas utifrån de förutsätt- ningar som gäller på orten i fråga.

12.4 Kontakt med socialvården

Helt allmänt kan sägas att förhållan- dena sällan torde medge att man i de provisoriska förvaringslokalerna kan göra någon mera ingående social-medi-

cinsk undersökning av de omhänder- tagna. Är det fråga om allvarligare sjuk- domstecken torde det som regel bli frå- ga om transport till närmaste sjukhus. Läkarens insatser kommer väl i allmän- het att inskränkas till en preliminär be- dömning av fallen. Vad beträffar den sociala sidan av verksamheten framstår det som angeläget att man på platsen har tillgång till någon representant för nykterhets- och barnavårdsnämnden. Erfarenheterna visar att en stor del av dem som tas om hand för fylleri i sam- band med dessa stora publikevenemang är ungdomar.1 Utredningen vill för sin del förorda att den kommunala nykter- hetsnämnden på orten i samråd med barnavårdsnämnden avdelar en eller flera socialvårdstjänstemän att tjänst- göra hos polisen vid alla större arrange- mang av nu angivet slag. Socialassisten- tens uppgift skulle då närmast bli att gö- ra en preliminär undersökning av alla fall, som förs in på arrestavdelningen. Någon kontakt med vederbörande nyk- terhetsnämnd eller barnavårdsnämnd under detta utredningsskede torde det inte bli fråga om, utan tjänstemannens undersökning måste i huvudsak grundas på de uppgifter som den omhändertagne själv lämnar. Socialvårdstjänsteman- nens insatser torde i övrigt främst kom- ma att ligga på det kurativa planet. Är det fråga om underåriga fyllerister kan det ofta vara motiverat att ta kontakt med föräldrarna, som bör informeras om vad som inträffat. I varje särskilt fall bör anmälan göras till vederbörande nykterhets- eller barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer att följa upp fal- let.

* Av de 60 fyllerister som 1965 togs om hand på Kiviks marknad var närmare hälf- ten i åldrarna under 24 år och närmare en tredjedel under 20 år.

12.5 Alla fyllerister kan inte tas om hand

Den som haft tillfälle att besöka ett publikdragande evenemang av nu ifrå- gavarande slag har nog i allmänhet in- tryck av att polisen är mycket återhåll- sam med att ta hand om fyllerister som uppehåller sig på festområdet. Ett in- gripande från polisens sida förutsätter som regel att den berusade antingen är så omtöcknad att han inte kan ta vara på sig själv, riskerar att komma till ska— da eller är våldsam eller allvarligt stör ordningen. De fyllerister som lagt sig på festplatsen eller i dess närhet för att sova ruset av sig lämnas emellertid ofta i fred. Anledningen därtill är uppenbar: de lokaler som står polisen till buds för att härbärgera klienterna kan inte för- slå om alla, som uppfyller kraven på ett omhändertagande, skulle finkas. Med den inställning utredningen intagit i fråga om omhändertagandet av akut berusade personer, nämligen att det me- dicinska vårdbehovet bör vara utslags- givande, torde utrymmet för polisens agerande bli avsevärt vidgat. Detta är i och för sig önskvärt om man därige- nom kan åstadkomma en humanare och ur medicinsk synpunkt mera betryggan— de form för tillnyktrandet än om de be- rusade skall lämnas att utan tillsyn so— va ruset av sig. Likväl måste man rea- listiskt räkna med att polisen även framdeles kommer att vara relativt re- striktiv då det gäller att ingripa mot fyllerister vid större folkfester o.dyl., där fyllerifrekvensen är särskilt hög. Man kan emellertid utgå ifrån att poli- sen med sin stora erfarenhet av detta klientel kommer att ha omdöme nog att ta hand om sådana fyllerister, som är särskilt allvarligt intoxikerade eller i övrigt visar berusningssymptom som ger anledning till särskild oro. Att ändå åtskilliga akut berusade måste lämnas utanför den tillsyn, som kan erbjudas

dem på förvaringslokalerna, är att be- klaga men får nog betraktas som en nödvändig konsekvens av massfylleriet.

13. Alkoholpoliklinisk vård

Av den förut lämnade skildringen rö- rande förhållandena i Polen framgår att sedan patienterna tillåtits lämna till- nyktringsstationerna de praktiskt taget lämnas helt utan fortsatt tillsyn. Några återbesök förekommer inte —— vilket heller inte är avsett — och någon »slussning» till sjukhus, läkare eller andra sociala organ sker inte. De pols- ka tillnyktringsstationerna ingår m.a.o. inte såsom ett led i ett större behand- lingssammanhang utan behandlingen där är en åtgärd av nära nog isolerat slag. Enligt utredningens mening kan systemet ej byggas upp på samma sätt i Sverige. Här har vi den stora fördelen av att ha en fullt utbyggd om än brist- fällig organisation av den officiella nyk- terhetsvården. I denna bör behandling- en av fylleristerna passas in i sitt rätta sammanhang.

Det har tidigare i detta betänkande framhållits att omhändertagande av fyllerister inte bara bör syfta till en av- giftning och i förekommande fall en omedelbar behandling av patienterna utan även till att få till stånd en närma- re undersökning om behovet och arten av en behandling på längre sikt. Me— ningen är alltså att patienterna vid tid- punkten för omhändertagandets upphö- rande skall kunna hänvisas till de in- stitutioner och organ, som i varje sär— skilt fall kan göra de nödvändiga in- satserna. Det kan här vara fråga om fortsatt medicinsk vård eller om hjälp i annan form.

Vad den medicinska vården beträf- far är det tydligt att denna i viss ut- sträckning liksom hittills kan ske på

sjukhusen. Man kan emellertid utgå ifrån att det stora flertalet av dem, som behöver medicinsk vård för sina alko- holbesvär, inte är vare sig renodlade sjukhusfall eller lämpligen bör vårdas på sjukhus. Den vårdform som i stället torde bli aktuell år den polikliniska, en vårdform som sedan ett antal år är eta- blerad i Sverige. Denna omfattar vanli- gen konsultation och öppen behandling eller förmedling av specialvård; på en- staka orter såsom i Stockholm och Göte- borg är poliklinikerna utrustade med vårdavdelningar, där patienterna kan läggas in för vård under viss kortare tid.

13.1 Nuvarande målsättning för alkoholpoli- klinikerna Betydelsen av den polikliniska verk- samhetens utbyggnad betonades redan på sin tid av alkoholistvårdsutredning- en, som föreslog att 20 nya polikliniker skulle inrättas i landet. Utredningens anspråk får emellertid i dagens läge an- ses som tämligen blygsamma, vilket framgår av att utredningen kalkylerade med att varje poliklinik skulle dra en kostnad av endast 5 000 kronor per år. I en av de propositioner, som seder- mera utarbetades på grundval av alko- holistvårdsutredningens förslag ( prop. nr 158/1954 ), fann föredragande depar- tementschefen, statsrådet Hedlund (s. 106), i likhet med alkoholistvårdsutred- ningen det angeläget att alkoholpolikli- niker i ökat antal kom i bruk. Enligt departementschefens mening borde den polikliniska verksamheten liksom dit- tills vara en kommunal angelägenhet. Departementschefen ansåg, att polikli- nikerna _— särskilt i mindre samhällen —— ofta kunde anordnas under synner- ligen enkla yttre betingelser, exempel- vis på så sätt att den i nykterhetsnämn- den ingående läkarledamoten regelbun- det höll mottagning i någon nykterhets-

nämndens lokal, som för ändamålet bor— de förses med viss enklare utrustning, eller på sin egen praktik. Han tillade dock, att det i större städer givetvis tar- vades något vidlyftigare arrangemang.

Till vad departementschefen sålunda anfört anslöt sig särskilda utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 8 (s. 48).

Man kan gott säga att departements- chefens och utskottets önskemål blivit tillgodosedda. Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen för nykterhets- vårdens medicinska och sociala resur- ser i dagens läge framgår finns det f.n. i landet ett relativt stort antal po- likliniker, vilka nästan alla anordnats »under synnerligen enkla yttre beting- elser». Enligt utredningens mening för- tjänar många av dem med dagens an- språk knappast namnet »alkoholpoli- kliniker». Verkliga kliniker finns i dag endast i Stockholm (»Mariapoliklini- ken») och Göteborg (»Nordhemspolikli- niken»), men inte ens dessa är sådana att de motsvarar storstädernas behov.

13.2 En utbyggnad av alkoholpoliklinikerna är nödvändig Utredningen betraktar alkoholpolikli- nikerna som ett nödvändigt komple— ment till akutklinikerna för fyllerister. Alkoholpoliklinikernas uppgift blir att i förekommande fall sörja för den am- bulatoriska vården av dem, som efter omhändertagande på akutklinik behö- ver fortsatt behandling. Till alkoholpo- liklinik bör man också kunna direkt från akutklinik överföra eller remittera dem som är i behov av omedelbar vård under längre tid än den som är medgi- ven för patienternas förvaring på akut- klinikerna. Alkoholpoliklinikerna bör m.a.o. vara utrustade med vårdavdel- ningar med tillräckligt många platser. För att någon skall kunna överföras från akutklinik till alkoholpoliklinik

förutsätts att han själv går med på åt- gärden. Den av utredningen verkställda försöksverksamheten på Nordhemspoli- kliniken styrker, att ett verkligt behov föreligger i vissa fall av en omedelbart bedriven fortsatt vård. Men alkoholpoli- klinikerna skall naturligtvis också vara bibehållna vid sin nuvarande funktion; dit skall personer med alkoholbesvär frivilligt kunna söka sig för konsulta— tion och behandling. Alkoholpoliklinikerna har under se- nare år fått en långt större betydelse än vid tidpunkten för 1954 års proposition, vilken var en av de många propositio— ner som lades fram i samband med mot- boksreformen. Inte minst sammanhäng— er detta med de omfattande reformer på strafflagstiftningens område, som ge- nomfördes den 1 januari 1965. Dessa reformer kännetecknas ju av en för- skjutning av tyngdpunkten i kriminal- vården från sluten till öppen vård. I detta sammanhang bör erinras om möj— ligheten att överlämna någon till sär- skild vård, varom stadgas i 31 kap. brottsbalken. Kan den som begått brottslig gärning bli föremål för vård enligt lagen om nykterhetsvård genom övervakning eller tvångsintagning kan rätten enligt 2 & nämnda kapitel, efter hörande av nykterhetsnämnden eller, i fråga om den som är intagen på allmän vårdanstalt, anstaltens styrelse, över- lämna åt nämnden eller styrelsen att föranstalta om erforderlig vård. Den lämpliga vården kan i många fall vara att vederbörande underkastar sig anti- alkoholbehandling, och det är inte minst alkoholpoliklinikerna som kom- mer in i bilden, då det gäller sådan be- handling. — Inom den öppna kriminal- vården är det även i övrigt vanligt att personer hänvisas till dessa polikliniker för behandling. Kriminalvårdsklientelet är ju i mycket stor utsträckning belas- tat av alkoholmissbrukare — eller vice

versa — och därför är det vanligt att personer, som döms till skyddstillsyn eller villkorligt friges från fångvårds- anstalterna, meddelas föreskrifter att de skall underkasta sig behandling mot sitt alkoholmissbruk vid äventyr att skyddstillsynen undanröjs eller att den villkorligt medgivna friheten för- klaras förverkad. Föreskrift om anti- alkoholbehandling kan meddelas av övervakningsnämnd när som helst un- der den tid vederbörande vårdfall står under skyddstillsyn eller är villkorligt frigiven. Men för att föreskrifter av an- givet slag skall kunna meddelas är det nödvändigt att det finns institutioner som kan lämna den erforderliga be- handlingen. För den som tjänstgjort i en övervakningsnämnd är det bittert att gång på gång behöva konstatera att resurserna saknas. En utbyggnad kvan- titativt och kvalitativt av alkoholpoli- klinikerna skulle få en stor betydelse också för den öppna kriminalvårdens resultat.

13.3 Utbyggnaden av alkoholpolikliniker och akutkliniker bör samordnas

I första hand bör enligt utredningens mening poliklinikverksamheten byggas ut på de platser, där akutkliniker in- rättas och helst i takt med dessa. I Stockholm och Göteborg finns visserli- gen sedan åtskilliga år tillbaka alkohol- polikliniker men dessa kan inte ens en- ligt nuvarande ordning för behandling av alkoholsjuka anses tillfyllest vare sig i personellt hänseende eller såvitt avser kapaciteten i övrigt. Anspråken på poli- klinikerna måste med nödvändighet komma att öka sedan akutklinikerna börjat tas i bruk. I Malmö har en alko- holpoliklinik uppförts på Allmänna sjuk- husets område.

Utbyggnaden av poliklinikverksamhe— ten möter naturligtvis samma svårighe- ter som införandet av ett system med

akutkliniker för fyllerister: bristen på läkare och övrig personal samt proble- met att anskaffa lämpliga lokaler. En möjlighet att komma till rätta med en del av de praktiska problemen är en- ligt utredningens mening att förlägga poliklinikerna i anslutning till akutkli- nikerna. Samma personal skulle därige- nom kunna tjänstgöra på båda kliniker— na. Viktigt är emellertid att dessa likväl är åtskilda; varje klinik bör ha sin egen huvudingång och någon blandning av klientelet bör inte förekomma. Man kan tänka sig en byggnad vars ena halva ut- gör akutklinik och den andra alkohol- poliklinik, var och en med egen ingång från gaveln (jfr den på Karolinska sjukhusets område uppförda byggnad som inrymmer dels institutionen för teoretisk alkoholforskning vid Karo- linska institutet (Goldberg) dels en al- koholklinik (Lundquist). I Stockholm och Göteborg är det måhända möjligt att i viss utsträckning bygga ut de där redan förefintliga alkoholpolikliniker- na men helt säkert är det nödvändigt att det i dessa stora städer finns flera polikliniker, utspridda i staden. Poli— klinikverksamheten torde lämpligen kunna differentieras så att man på vissa polikliniker endast meddelar öppen me- dicinsk vård och att man på andra även har möjlighet att lägga in patienter för viss tids vård. Differentieringen skall också kunna ske på så sätt att någon poliklinik reserveras för det unga klien- telet och att någon får till uppgift att svara för det kvinnliga. Ett önskemål är att poliklinikerna ej blir alltför stora enheter. Viktigt är också med hänsyn till klientelets skiftande beskaffenhet att patienterna behandlas med diskre- tion, vilket måste påverka utformning- en av lokaliteterna. En patient skall kunna vända sig till en poliklinik utan att hans identitet blir röjd för annan än den av tystnadsplikt bundna persona-

len. Förhållandena får inte vara såda- na att patienter med fast vilja att söka bot för sina alkoholbesvär skräms bort från klinikerna på den grund att de där känner sig utlämnade till allmän beskå- dan eller behandlas på annat sätt än andra sjuka personer.

13.4. Alkoholpolikliniker i anslutning till sjuk- hus

På orter, där akutkliniker med anslu- tande alkoholpoliklinik ej inrättas — det är här fråga om orter där klientelet av alkoholmissbrukare ej är så stort _— torde det vara möjligt att på mental- sjukhusen och på kroppssjukhusens psykiatriska eller medicinska avdel— ningar mera renodlat än f.n. är fallet fullgöra de uppgifter, som eljest hör hemma på alkoholpoliklinikerna. Detta gäller såväl öppen medicinsk vård som sluten vård. På dessa sjukhus eller av- delningar bör därför alltid finnas reser- verade ett lämpligt antal platser för al- koholsjuka. Nuvarande förhållanden kan inte anses tillfredsställande mot bakgrunden av nykterhetsvårdens och den öppna kriminalvårdens aktuella be— hov.

Då det gäller den medicinska behand- lingen av alkoholsjuka synes det allt- jämt råda en föreställning att det här inte är så noga med kvaliteten på de an- ordningar, som ställs till förfogande. Detta har medfört att en del av de alko- holpolikliniker, som f.n. är i funktion, präglas av en viss torftighet och knapp- het. Den som besökt t.ex. Mariapoliklini- ken i Stockholm frapperas av den tris- tess, som råder i vissa av lokalerna där på grund av att de är trånga och en- kelt inredda. Enligt utredningens me- ning finns det ingen rimlig anledning att denna del av den sjukvårdande verksamheten skall behöva befinna sig i strykklass. Vi är med rätta stolta över den höga standarden på en del av våra

sjukhus. Enligt utredningens mening bör även alkoholpoliklinikerna ha en hög standard, såväl personellt som ma- teriellt.

13.5 Verksamheten med alkoholpolikliniker bör underordnas sjukvårdshuvudmännen Den polikliniska verksamheten är f.n. i allmänhet en primärkommunal angelä- genhet. Poliklinikerna lyder under nyk- terhetsnämnderna och eftersom verk- samheten anses ligga inom ramen för nykterhetsnämndernas allmänna nyk- terhetsvårdande åligganden är nyk- terhetsnämnderna berättigade till stats- bidrag (75 procent) för de kostna- der de lägger ned för anordnande och drift av alkoholpolikliniker. Mot bakgrunden av den alltmer starka an- knytning till den allmänna sjukvården,

som utredningen förordar för alkohol- poliklinikernas del, synes det utred— ningen viktigt att den ifrågavarande verksamheten för framtiden i stället un- derordnas sjukvårdshuvudmännen. På så sätt kommer all sjukvård i länet un- der en enhetlig ledning och möjlighe- terna till planering och samordning av skilda projekt blir bäst tillvaratagna. En sådan ordning innebär däremot inte att ej ett nära samarbete skall äga rum mel— lan personalen på poliklinikerna och nykterhetsvårdens funktionärer; det bör i detta sammanhang erinras om att Ma- riapolikliniken i Stockholm drivs av sjukvårdsstyrelsen men för nykterhets- nämndens räkning och att arrange- manget är likadant vad gäller Nord- hemspolikliniken i Göteborg.

1. Patientunderlag för en akutklinik

Såsom i annat sammanhang anförts kan det av praktiska skäl uppenbarligen in- te komma i fråga att akutkliniker för behandling av fyllerister inrättas i så- dan omfattning att klinikerna kommer att täcka allt fylleri i landet. En be- gränsning måste ske till orter, där be- hovet av kliniker är mera påtagligt och där goda sjukvårdsresurser finns.

Även om akutklinikerna ansluts till sjukhus måste de givetvis ha en del eg— na resurser såsom viss fast personal och särskilda lokaler. För att dessa re- surser skall kunna utnyttjas någorlunda rationellt, bör klinikerna inte vara allt- för små. Storleken kan diskuteras, men utredningen har för sin del funnit, att en klinik bör ha åtminstone 20 platser.

Fyllerifrekvensen varierar kraftigt med höga toppar vid veckosluten och med exceptionellt höga toppar vid vissa tillfällen såsom vid midsommarfester och andra lokala evenemang. Det är inte möjligt att dimensionera klinikerna efter de höga toppar, som förekommer vid dessa enstaka tillfällen. Man får nö- ja sig med att anpassa klinikernas stor- lek efter de vanliga veckoslutstopparna.

Utredningen har tänkt sig, att om- händertagandet på akutklinik i allmän- het skall fortgå betydligt längre än vad som nu sker i motsvarande fall på po- lisstation och att omhändertagandet på akutklinik ej skall upphöra nattetid. De flesta fyllerister omhändertas på kväl- larna, vilket alltså medför, att de får

TOLFTE KAPITLET

Förläggningen av akutkliniker

stanna kvar på klinikerna över natten. Med hänsyn härtill torde den genom- snittliga förvaringstiden på klinikerna kunna uppskattas till omkring tolv tim- mar.

Om en akutklinik inrättas på en viss ort, bör kliniken bereda plats åt fylle- rister som tas om hand inte bara på själva klinikorten utan också på platser i dess närhet. Hur vidsträckt en kliniks upptagningsområde bör vara, får be- stämmas med hänsyn till den omhän- dertagnes berättigade intresse av att inte bli förd alltför långt bort från sin uppehållsort samt till polisens intresse av att inte få alltför långa transportvä- gar. Enligt utredningens mening, vil— ken stöds av underhandsuppgifter från rikspolisstyrelsen, bör ett avstånd på upp till 25 kilometer mellan klinikorten och den ort där omhändertagandet sker kunna accepteras. Därmed är givetvis inte sagt att inte undantagsvis även fyl— lerister som tas om hand på ort utanför klinikens upptagningsområde bör trans- porteras till och läggas in på kliniken. Det kan t.ex. gälla fall, då polisen be- dömer att den omhändertagne är i be— hov av läkarvård i det akuta berus- ningsskedet och sådan vård lämpligen inte kan ordnas på närmare håll. Finns det plats på akutkliniken bör man själv- fallet också ta emot patienten där. Vid beräkningen av klinikernas platsantal har emellertid hänsyn inte tagits till så- dana undantagsfall.

Utredningen har med ledning av bl.a. uppgifter från olika polismyndigheter

och med bistånd från rikspolisstyrelsen kommit fram till att akutkliniker för fyllerister bör inrättas på följande orter med det antal platser, som nedan anges. De folkmängdssiffror för 1966 och 1967 som lämnas i det följande avser folk- mängden den 1 januari respektive år.

2 . Klinikorter

2.1 Stockholm

Antalet invånare uppgick 1966 till cirka 784 000 och 1967 till cirka 777 000. An- talet omhändertaganden för fylleri var under 1966 29509 och under 1967 31 050. Staden bildar eget polisdistrikt.

Polismyndigheten har beräknat att det skulle behövas 112 platser, om alla fyllerister lades in på akutklinik och kvarhölls där i fem timmar, d.v.s. lika länge som de nu brukar förvaras hos polisen. Inom rikspolisstyrelsen räknar man med ungefär samma antal platser vid planeringen av den framtida ut- byggnaden av fylleriarresterna i staden (jfr rikspolisstyrelsens skrivelse till byggnadsstyrelsen den 15 mars 1966 an- gående inrättandet av s.k. tillnyktrings- stationer, omnämnd tidigare på s. 249 ff). En förlängning av förvaringstiden till tolv timmar skulle innebära att platsantalet höjdes till cirka 170. Utred- ningen har härvid beaktat att omhän- dertagandena i viss mån är utspridda över hela dygnet även om de huvudsak- ligen äger rum mellan kl. 18 och 24, vil- ket medför att vissa sängplatser kan ut- nyttjas för mer än en fyllerist under samma dygn.

Till upptagningsområdet för akutkli- nikerna i Stockholm bör emellertid även höra städerna Djursholm, Lidingö, Nac- ka, Solna, Sundbyberg och Vaxholm, vidare köpingarna Danderyd, Saltsjöba- den, Sollentuna och Täby samt Öster- åkers, Gustavsbergs, Boo, Järfälla, Hud-

dinge, Botkyrka, Österhaninge och Ty- resö landskommuner. Antalet omhän- dertaganden för fylleri i dessa kommu- ner uppgick 1966 till cirka 2 500. Riks- polisstyrelsen har uppskattat det sam— lade behovet i framtiden av fylleriarres— ter inom dessa kommuner till omkring 50. Arresterna skulle bli i huvudsak för- lagda till centralorter i de berörda po- lisdistrikten. Uppenbart är dock att om klinikplatserna centraliseras till större enheter, varje plats kan utnytt- jas mera rationellt än då de är utsprid- da på många håll. Det beräknade sam- manlagda antalet klinikplatser i Stock— holm, cirka 170, torde därför ej behöva ökas med mer än 15 för att också de omgivande kommunerna skall kunna täckas av akutklinikerna. I Stor-Stock- holm skulle sålunda erfordras tillhopa 185 platser.

2.2 Södertälje Invånarantalet var 1966 46800 och 1967 50500. Antalet omhändertaganden för fylleri var 1966 1597 och 1967 1 243. Staden utgör huvudort i Södertälje po- lisdistrikt, vari också ingår tre lands- kommuner. Antalet omhändertaganden i dessa kommuner uppgick 1966 till 53. Polishus i staden har färdigställts 1966. Detta inrymmer nio fylleriarres— ter och ett rum för olika kategorier av våldsamma personer. Från rikspolissty— relsen har inhämtats att man där anser platsantalet med hänsyn till den under senare är kraftigt ökade fyllerifrekven- sen i staden vara något i underkant. Po- lismyndigheten i Södertälje har också under hand upplyst, att polisen under ett veckoslutsdygn normalt tar om hand omkring 20 fyllerister. Det sagda med- för att det i staden torde finnas under- lag för en klinik om minst 20 platser. Till klinikens upptagningsområde bör höra även Salems, Grödinge, Tu— ringe och Järna landskommuner; samt-

liga utom Grödinge ingår i Södertälje polisdistrikt.

2.3 Uppsala

Invånarantalet 1966 var 86 800 och 1967 94 500. Antalet omhändertaganden för fylleri var 1966 1450 och 1967 1876. Staden är huvudort i Uppsala polisdi- strikt, vari även ingår fem landskommu- ner. I dessa och ytterligare tre lands— kommuner, som numera inkorporerats med staden, omhändertogs 1966 tillhopa endast 12 fyllerister.

Enligt utredningens mening är det nödvändigt att Uppsala får en akutkli- nik. Platsantalet kan beräknas till 20.

Klinikområdet bör omfatta även Björklinge, Bälinge och Vattholma landskommuner, tillhöriga Uppsala po- lisdistrikt.

2.4 Eskilstuna

Invånarantalet var 1966 63800 och 1967 64 800. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 1 374 och 1967 1 523. Staden är huvudort i Eskilstuna polisdistrikt. Det- ta omfattar även Torshälla samt fem landskommuner. Antalet omhänderta- ganden utanför huvudorten uppgick 1966 till 136.

Även Eskilstuna bör komma i fråga för klinikverksamheten. Det av utredning- en beräknade minimiantalet vårdplatser för en klinik är här säkerligen tillfyl- lest.

Till klinikens upptagningsområde bör även höra Torshälla samt Kafjärdens, Hällby, Västra Rekarne, Husby-Rekarne och Ärla landskommuner, alla tillhöri- ga Eskilstuna polisdistrikt.

2.s Linköping

Invånarantalet var 1966 71 500 och 1967 77 300. Antalet fylleriomhändertagan- den var 1966 932 och 1967 1130. Staden är huvudort i Linköpings polisdistrikt, vilket även omfattar Åtvidabergs köping

och tio landskommuner. Antalet omhän- dertaganden 1966 utanför huvudorten var 84.

Polismyndigheten i staden räknar med att en akutklinik behöver 18 plat- ser. Enligt utredningens beräkning- ar bör Linköping ge tillräckligt under- lag för en akutklinik.

Klinikområdet bör omfatta även Vårdnäs, Norra Valkebo, Vreta Klosters och Åkerbo landskommuner, alla tillhö- riga Linköpings polisdistrikt.

2.6 Norrköping

Invånarantalet var 1966 93800 och 1967 94000. Antalet fylleriomhändertagan- den var 1966 2 559 och 1967 2545. Sta— den är huvudort i Norrköpings polis- distrikt, omfattande även Söderköping, Finspångs och Valdemarsviks köpingar samt tio landskommuner. Antalet om- händertaganden 1966 utanför huvudor- ten var 264.

Stadens polishus, färdigt 1965, inrym- mer 25 fylleriarrester och en Skyddsar- rest.

Om akutklinik inrättas i staden har polismyndigheten räknat med ett behov av 48 platser. Hur man kommit fram till denna siffra är ovisst. Enligt utredning- ens beräkningar bör antalet platser bli 35.

Till kliniken i Norrköping bör kunna föras fyllerister även från Söderköping samt Skärblacka, Kvillinge, Kolmår- dens och Vikbolandets landskommuner, alla belägna inom Norrköpings polis— distrikt.

2.7 Jönköping

Invånarantalet var 1966 53100 och 1967 53 700. Antalet fylleriomhändertagan- den var 1966 1 235 och 1967 1 082. Staden är huvudort i Jönköpings polis— distrikt. Detta omfattar även Gränna och Huskvarna städer, Norrahammars köping, sju landskommuner och en för-

samling. Antalet omhändertaganden i polisdistriktet utanför huvudorten upp- gick 1966 till 155.

En jämförelse med Linköpings polis- distrikt — vilken med hänsyn till anta- let omhändertaganden ligger nära till hands — leder till att även Jönköping bör få en akutklinik om 20 platser.

Jönköpingskliniken bör betjäna även Huskvarna stad, Norrahammars köping samt landskommunerna Skärstad, Leke- ryd, Tenhult, Månsarp, Bankeryd och Norra Mo, alla belägna inom Jönköpings polisdistrikt.

2.8 Hälsingborg

Invånarantalet var 1966 78 700 och 1967 79 400. Antalet fylleriomhändertagan- den var 1966 1 663 och 1967 1 520. Sta- den är huvudort i Hälsingborgs polisdi- strikt, som även omfattar Höganäs, Bjuvs köping och åtta landskommuner. Antalet omhändertaganden 1966 i di- striktet utanför huvudorten var 87.

Distriktet redovisar endast något el- ler ett par hundratal omhändertagan- den mera per år än vissa av de förut uppräknade städerna, som ansetts be- höva 20 klinikplatser. Enligt utredning- ens mening bör hälsingborgskliniken ut- rustas med 25 platser.

Hälsingborgsklinikens upptagnings- område bör omfatta även Ödåkra och Mörarps landskommuner, båda tillhöri- ga Hälsingborgs polisdistrikt.

2.9 Malmö

Invånarantalet var 1966 249 200 och 1967 253500. Antalet fylleriomhändertagan- den var 1966 5 493 och 1967 6 025. Sta- den är huvudort i Malmö polisdistrikt, som även omfattar Skanör och Falster- bo, Lomma och Svedala köpingar, sex landskommuner samt fyra församlingar. Antalet omhändertaganden 1966 i di- striktet utanför huvudorten var 51.

Enligt utredningens beräkningar tor-

de det i Malmö vara tillfyllest med 50 klinikplatser.

Klinikområdet bör omfatta även Lom- ma köping samt Burlövs och Bunkeflo landskommuner, båda tillhöriga Malmö polisdistrikt.

2.10 Göteborg

Invånarantalet var 1966 421800 och 1967 443300. Antalet fylleriomhänder- taganden var 1966 24 659 och 1967 25 930. Staden är huvudort i Göteborgs polisdistrikt, som även omfattar fyra landskommuner.

Polismyndigheten i staden har upp— skattat behovet av fylleriarrester vid fem timmars förvaring av varje fyllerist till 100. Som jämförelse kan nämnas att hela antalet fylleriarrester i staden — sedan nytt polishus med 38 sådana ar- rester färdigställts 1966 _— uppgår till 77 med plats för tillhopa närmare 100 fyllerister.

Om förvaringstiden blir i genomsnitt tolv timmar, har polismyndigheten räk- nat med att det skulle behövas 240 kli- nikplatser. Hur man kommit fram till denna siffra har inte angetts. Utredning- en har enligt sina beräkningsgrunder funnit, att en klinik för enbart Göteborg bör ha åtminstone 160 platser.

Till klinikens upptagningsområde bör emellertid höra inte bara Göteborg och de landskommuner däromkring, som nu tillhör Göteborgs polisdistrikt (Askim, Partille, Styrsö och Öckerö), utan också dels Mölndal, huvudort i Mölndals polisdistrikt, med 30600 in- vånare år 1967 och med 466 omhänder- taganden för fylleri samma är, dels Kungsbacka, huvudort i Kungsbacka po— lisdistrikt, med 6700 invånare år 1967 och 139 omhändertaganden samma år, och dels Kungälv. huvudort i Kungälvs polisdistrikt, med 10700 invånare och 205 omhändertaganden år 1967. Möln- dals- samt kungsbacka- och kungälvs-

klientelets placering på göteborgsklini- kerna bör tydligen föranleda en viss ökning av det sammanlagda platsantalet där, uppskattningsvis med fem platser. Totala platsantalet skulle således bli 165.

2.11 Uddevalla — Trollhättan — Vänersborg

Uddevalla hade 1966 36300 och 1967 36500 invånare. Antalet fylleriomhän— dertaganden var 1966 706 och 1967 649. Staden är huvudort i Uddevalla polisdi- strikt, som i övrigt omfattar Lysekil och tretton landskommuner. Antalet omhän- dertaganden 1966 i distriktet utanför huvudorten var 216. Rikspolisstyrelsen uppskattar behovet av fylleriarrester i distriktet till 9.

Trollhättan hade 1966 35 400 och 1967 40100 invånare. Antalet fylleriomhän- dertaganden var 1966 583 och 1967 574. Staden är huvudort i Trollhättans po- lisdistrikt, som i övrigt omfattar Lilla Edets köping, fem landskommuner och fyra församlingar. Antalet omhänderta- ganden 1966 i distriktet utanför huvud- orten var 61. Distriktet behöver enligt rikspolisstyrelsens bedömning lika många fylleriarrester som Uddevalla, d.v.s. 9.

Vänersborg hade 1966 19 600 och 1967 19700 invånare. Antalet fylleriomhän- dertaganden var 1966 261 och 1967 289. Staden är huvudort i Vänersborgs polis- distrikt, som i övrigt omfattar Melle— ruds köping och åtta landskommuner. Antalet omhändertaganden 1966 i di- striktet utanför huvudorten var 32. Rikspolisstyrelsen anser att distriktet behöver 6 fylleriarrester.

Intetdera av dessa distrikt har till- räckligt underlag för en egen akutkli- nik med 20 vårdplatser. Men tillsam- mans kan de bilda underlag för en ge- mensam klinik. Avståndet från Uddeval- la till var och en av de båda övriga stä- derna är drygt tre mil, d.v.s. något mer än vad utredningen eljest ansett vara

försvarligt. Fördelarna med klinikverk- samheten framför det nuvarande syste- met är dock så stora att man inte bör bestämt avvisa tanken på en gemensam klinik för dessa tre städer. Tvärtom sy- nes i detta speciella fall det något längre avståndet kunna accepteras. Akutkliniken bör förläggas till Uddeval- la, som också har den högsta fyllerifre- kvensen. En jämförelse med t.ex. Väs- terås visar att kliniken bör ha minst 25 platser.

Klinikens upptagningsområde bör omfatta — förutom Uddevalla, Troll- hättan och Vänersborg _ Ljungskile, Forshälla, Skredsviks, Lane-Ryrs och Munkedals landskommuner, belägna in— om Uddevalla polisdistrikt.

2.12 Borås

Antalet invånare uppgick 1966 till 69 500 och 1967 till 69 400. Antalet om- händertaganden för fylleri var 1966 1 260 och 1967 1 395. Staden är huvud— ort i Borås polisdistrikt, vari även ingår sju landskommuner och en församling. Antalet omhändertaganden 1966 i di- striktet utanför Borås stad var 28.

Nytt polishus, färdigt hösten 1966, inrymmer 18 fylleriarrester och en ar- rest för särskilt våldsamma fyllerister. Enligt utredningens mening är det tyd- ligt att en klinik bör finnas i Borås och att 20 platser där är tillräckligt.

Till kliniken bör föras även fylleris- ter som omhändertas i Dalsjöfors, Bräm- hults, Fristads, Sandhults och Viskafors landskommuner samt i Ljushults för- samling, belägna i Borås polisdistrikt.

Möjligen skulle kliniken kunna betjä- na även städerna Alingsås och Ulrice- hamn. Avståndet från Borås till envar av dessa städer är emellertid hela 37 km, varför övervägande skäl talar för att Alingsås och Ulricehamn inte inlem- mas i klinikområdet.

2.13 Karlstad

Invånarantalet var 1966 48 300 och 1967 51 900. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 1 467 och 1967 1 547. Staden är huvudort i Karlstads polisdistrikt, som i övrigt omfattar Forshaga, Grums och Hammarö köpingar, sju landskommu- ner och tre församlingar. 1966 omhän- dertogs i distriktet utanför staden 30 fyllerister.

Polishus, som tagits i bruk 1966, inne— håller 24 fylleriarrester. Enligt utred- ningens mening bör en klinik i Karlstad ha minst 20 platser.

Klinikområdet bör omfatta även Fors- haga och Hammarö köpingar samt Sto- ra Kils, Grava och Nors landskommu- ner, tillhöriga Karlstads polisdistrikt.

2.14 Örebro

Staden hade 1966 81 700 och 1967 86 000 invånare. Antalet fylleriomhändertagan- den var 1966 1 510 och 1967 1 974. Sta- den är huvudort i Örebro polisdistrikt, som i övrigt omfattar fem landskommu— ner och två församlingar. Antalet om- händertaganden i distriktet utanför Örebro stad uppgick 1966 till 22.

Polishuset i staden, färdigt 1958, in- rymmer 21 fylleriarrester. Enligt riks- polisstyrelsens bedömning bör 14 en- mansarrester räcka under nuvarande förhållanden.

Blir förvaringstiden tolv timmar, har polismyndigheten i örebro ansett, att antalet platser behöver vara 20. Enligt utredningens beräkningar bör en klinik i Örebro ha 20 till 25 platser.

Klinikområdet bör omfatta — för- utom örebro —— Tysslinge, Axbergs, Glanshammars och Stora Mellösa lands- kommuner samt Gällersta församling, ingående i Örebro polisdistrikt. Dess- utom bör till upptagningsområdet höra den i Hallsbergs polisdistrikt ingående staden Kumla, som 1967 hade 15 000 in- vånare och 71 fylleriomhändertaganden.

Staden hade 1966 89000 och 1967 107 000 invånare. Antalet fylleriomhän- dertaganden var 1966 1749 och 1967 2 435. Staden är huvudort i Västerås po— lisdistrikt, som också omfattar Hallsta- hammars köping och två landskommu- ner. Antalet omhändertaganden utanför huvudorten uppgick 1966 till 245. Till distriktet hörde då vissa landskommu- ner som den 1 januari 1967 inkorpore- rats med Västerås stad.

Det 1966 färdigställda mycket hög- klassiga polishuset inrymmer 17 fylle- riarrester. Enligt utredningens beräk- ningar bör en akutklinik i distriktet ha minst 25 platser.

Klinikområdet bör omfatta även i po- lisdistriktet ingående Hallstahammars köping samt Kolbäcks och Suraham- mars landskommuner.

2.16 Borlänge—Falun

Borlänge hade 1966 28 000 och 1967 28500 invånare. Antalet fylleriomhän- dertaganden var 1966 630 och 1967 741. Staden är huvudort i Borlänge polisdi- strikt, som i övrigt omfattar Säter samt fem landskommuner. Antalet omhänder- taganden 1966 i distriktet utanför hu- vudorten var 204, varav midsommarfyl- leristerna i Säter svarade för 124. Riks- polisstyrelsen uppskattar behovet av ar- rester för Borlänge med omgivningar utom Säter till 6—7.

Falun hade 1966 18 600 och 1967 33 300 invånare (ökning till följd av in- korporeringar). Antalet omhänderta— ganden för fylleri var 1966 402 och 1967 473. Staden är huvudort i Falu polisdi- strikt. I distriktet ingår också fyra landskommuner, där 1966 sammanlagt omhändertogs 15 fyllerister. Ett nytt po- lishus, som är under uppförande, skall rymma nio fylleriarrester jämte en skyddscell, men rikspolisstyrelsen bedö- mer också här arrestbehovet till 6—7.

Det är tydligt, att intet av dessa di- strikt har tillräckligt underlag för egen klinik med 20 platser. Däremot kan det tänkas att de tillsammans kunde få en gemensam klinik. Avståndet mellan stä- derna, cirka två mil, bör inte lägga hin- der i vägen härför. Underlaget för en klinik med 20 platser förefaller dock väl svagt. Det oaktat förordar utred- ningen att det inrättas en klinik i den- na del av landet. Den bör förläggas till Falun och omfatta — förutom Falun och Borlänge — Sundborns landskom- mun i Falu polisdistrikt.

2.l7 Gävle

Invånarantalet var 1966 59 900 och 1967 60600. Antalet omhändertaganden var 1966 2 082 och 1967 2 083. Staden är hu- vudort i Gävle polisdistrikt, som i övrigt omfattar fyra landskommuner. Antalet omhändertaganden i dessa kommuner 1966 var tillhopa 53.

Distriktet har en fyllerifrekvens per år som kan jämföras med Hälsingborgs och Västerås.

Polismyndigheten har räknat med ett behov av 45 platser för Gävle stad. Den- na siffra är uppenbarligen för hög. Un- der hänvisning till förhållandena i Häl- singborg och Västerås anser utredning- en att en akutklinik med 25 platser skul- le förslå för enbart Gävle. Klinikens upptagningsområde bör emellertid om- fatta även Valbo och Hille landskom- muner, som tillhör Gävle polisdistrikt. Dessutom bör Sandvikens stad, huvud- ort i Sandvikens polisdistrikt, ligga in- om klinikområdet. Sandviken är belä- gen 24 km från Gävle. Folkmängden uppgick 1967 till 24900 och samma år togs 323 fyllerister om hand. Detta med- för att ytterligare ett antal klinikplatser tillkommer. Utredningen anser att to- talt 30 platser bör räcka för hela upp- tagningsområdet.

2.18 Sundsvall Invånarantalet var 1966 59 300 och 1967 60 700. Antalet fylleriomhändertagan- den var 1966 1935 och 1967 1 881. Sta- den är huvudort i Sundsvalls polisdi— strikt. Övriga kommuner, som ingår i polisdistriktet, är Timrå och Ånge kö- pingar samt åtta landskommuner. An- talet omhändertaganden 1966 i distrik- tet utanför huvudorten var 382. Antalet fylleriomhändertaganden per år är i Sundsvall större än vad fallet är t.ex. i Hälsingborg (se ovan). Om upp- tagningsområdet kommer att innefatta jämväl Timrå köping, Matfors och Njur- unda landskommuner _— vilket utred- ningen förordar —— torde 30 platser vara tillräckligt för hela klinikområdet.

2.19 Östersund

Invånarantalet var 1966 25 600 och 1967 26 000. "Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 928 och 1967 963. Staden är huvudort i östersunds polisdistrikt, som även omfattar Frösö köping och 26 landskommuner. Antalet omhänderta- ganden 1966 i distriktet utanför huvud- orten var 253.

Den lokala polismyndigheten anser att Östersund med omgivningar kan bil- da underlag för en klinik med 20 plat- ser, vilket utredningen också förordar.

Till kliniken bör föras även fylleris- ter som tas om hand i Frösö köping samt i Brunflo och Lits landskommuner, tillhöriga Östersunds polisdistrikt.

För överskådlighetens skull lämnas här nedan i tabellform en översikt av vissa data och förslag, som i det före- gående redovisats. —

Det bör här påpekas att beräkning— arna av platsbehovet är approximativa. Hänsyn har sålunda inte kunnat tas till sådana osäkra faktorer som ändrad praxis eller ändrade resurser hos poli- sen, andelen fyllerister som på grund

av misstanke om brott, efterlysning el- ler annan anledning inte skall tas in på akutklinik, andelen frivilligt vårdsö- kande, än mindre till förändringar i de aktuella städernas befolknings- eller nä- ringsstruktur eller till utvecklingen av fylleriet över huvud taget i framtiden. Det är därför möjligt att man vid de specialutredningar som måste föregå in- ledandet av en klinikverksamhet på varje särskild ort kommer till annat re- sultat i vad avser platsbehovet. Det är också möjligt att även andra orter än de i tabellen angivna kan komma i frå- ga för verksamheten. Städer som en- ligt utredningens beräkningsgrunder ligger på gränsen till att höra utrustas

Tab. 12: 1. Förläggning av akutkliniker

med kliniker är Lund—Eslöv, Halm- stad och Boden—Luleå.

3. Sjukvårdsinrättningar på klinikorterna

En ytterligare förutsättning för att en viss ort skall utrustas med akutklinik är, såsom inledningsvis antytts, att det på orten finns eller kommer att finnas ett lämpligt sjukhus med väl utvecklad jourtjänst. Utredningens tanke är ju, att klinikerna i regel skall anknytas till sjukhus, vilkas resurser av olika slag därigenom skall kunna utnyttjas. An- knytningen kan ske till större lasarett för kroppssjuka, men också större lasa-

Inv.tal Omhändertaganden .. . . lomgiv- A_ntal Stågråäiåiläk I Staden ningen khmk' 1/1 1966 1/1 1967 platser 1966 1967 1966 Stockholm ........ 784 000 777 000 29 509 31 050 2 500 185 Södertälje ......... 46 800 50 500 1 597 1 243 53 20 Uppsala .......... 86 800 94 500 1 450 1 876 12 20 Eskilstuna ........ 63 800 64 800 1 374 1 523 136 20 Linköping ........ 71 600 77 300 932 1 130 84 20 Norrköping ....... 93 800 94 000 2 559 2 545 264 35 Jönköping ........ 53 300 53 700 1 235 1 082 155 20 Hälsingborg ....... 78 700 79 400 1 663 1 520 87 25 Malmö ........... 249 200 253 500 5 493 6 025 51 50 Göteborg .......... 421 800 443 300 24 659 25 930 . . Mölndal .......... 30 100 30 600 442 466 . . 165 Kungälv .......... 10 200 10 700 207 205 . . Kungsbacka ....... 6 200 6 700 133 139 . . Uddevalla ........ 36 300 36 500 706 649 216 Trollhättan ........ 35 400 40 100 583 574 61 : 25 Vänersborg ....... 19 600 19 700 261 289 32 Borås ............ 69 500 69 400 1 260 1 395 28 20 Karlstad .......... 48 300 51 900 1 467 1 547 30 20 Örebro ........... 81 700 86 000 1 510 1 974 22 20—25 Kumla ........... 10 300 15 000 66 71 . . Västerås .......... 89 000 107 000 1 749 2 435 245 25 Borlänge .......... 28 000 28 500 630 741 204 ; 20 Falun ............ 18 600 33 300 402 473 15 Gävle ............ 59 900 60 600 2 082 2 083 53 30 Sandviken ........ 23 800 24 900 309 323 . . Sundsvall ......... 59 300 60 700 1 935 1 881 382 30 Östersund ......... 25 600 26 000 928 963 253 20

rett för psykiskt sjuka bör, om där finns invärtesmedicinsk expertis, laborato- rium och dygnet—runt fungerande akut mottagning, kunna komma i fråga. Även om en klinik ansluts till en alkoholpo- liklinik eller görs helt fristående — lös- ningar som utredningen kan acceptera, förutsatt att de minimikrav, som utred- ningen ställer på en klinik, uppfylls — är det nödvändigt att sjukhus finns på orten, så att svårare fall kan överföras dit och expertisen där kan utnyttjas.

På samtliga de platser, som i det fö- regående angetts såsom förläggnings- ort för kliniker, finns f.n. eller kommer inom överskådlig framtid att finnas sjukhus, som får bedömas som lämpliga för uppgiften.

En närmare inventering av sjukhus- beståndet på de olika orterna visar föl- jande.

Stockholmsområdet. I norra delarna finns Danderyds sjukhus, Karolinska sjukhuset, S:t Görans sjukhus, Serafi- merlasarettet, Beckomberga sjukhus (för psykiskt sjuka), Sabbatsbergs sjuk— hus och S:t Eriks sjukhus. Dessutom planeras Lidingö sjukhus och Järva sjukhus samt rättspsykiatrisk klinik vid häktet i kvarteret Kronoberg på Kungs- holmen. Södra delarna har f.n. Söder- sjukhuset, Ersta sjukhus, Nacka sjukhus, Långbro sjukhus (för psykiskt sjuka) och Maria sjukhus. Serafimerlasarettet, nu beläget i norra delarna, kommer en- ligt planerna att överflyttas till södra delarna. Vidare är planerade Enskede- dalens sjukhus, Huddinge sjukhus och Haninge sjukhus. I detta sammanhang bör också nämnas att ett antal annex- sjukhus och läkarcentraler är under upp- förande eller planeras. Det torde dock inte vara möjligt att använda dem som bas för akutkliniker eftersom de är av- sedda för långtidsvård respektive öppen vård och ej torde ha resurser för den nu avsedda akutvården.

Utredningen ser det inte som sin upp- gift att direkt peka ut vilka sjukhus som bör komma i fråga. Förläggningen på varje plats måste, såsom i annat sam- manhang framhållits, bli föremål för specialutredning och detaljplanering med utgångspunkt från de allmänna riktlinjer utredningen uppdragit. Vissa rekommendationer kan dock här vara på sin plats. Det är sålunda enligt ut- redningens mening uppenbart att de 185 vårdplatser som behövs i stock- holmsregionen inte kan koncentreras till ett enda ställe. Hänsyn till å ena si- dan polisens transportproblem, å andra sidan svårigheterna att anordna läkar- jour på alla sjukhus leder till att plat- serna bör fördelas på åtminstone fyra sjukhus. Utredningen skulle kunna tän- ka sig att vårdplatserna anknyts i nor- ra delarna till Danderyds och S:t Gö- rans sjukhus och i södra delarna till Långbro sjukhus och Maria sjukhus (Mariapolikliniken), vilka alltså en— var skulle få en klinik med omkring 46 platser. Urvalet av sjukhus har gjorts under beaktande av dels de geografis- ka förhållandena dels befintliga eller planerade sjukvårdsresurser inom al- koholvården (Danderyds sjukhus kom- mer att få en välutrustad alkoholklinik, Långbro sjukhus har en särskild avdel- ning för alkoholsjuka och Mariapolikli- niken har nu både akutavdelning och avdelning för längre tids vård av alko- holister samt skall få ökade resurser).

En alternativ lösning är att de av rikspolisstyrelsen begärda ”tillnykt- ringsstationerna”, varom talats i annat sammanhang, omvandlas till kliniker. En sådan lösning har förutsetts av riks- polisstyrelsen och torde kunna godtas under förutsättning att tillnyktringssta- tionerna verkligen kommer att uppfylla de av utredningen uppställda kraven på klinikverksamheten.

I Södertälje finns redan nu ett lämp-

ligt lasarett, men ett nytt sjukhus pla- neras, vari skall ingå även en enhet om 250 vårdplatser för psykiskt sjuka.

Uppsala har Akademiska sjukhuset och Ulleråkers sjukhus (för psykiskt sjuka). Akademiska sjukhuset har det enligt uppgift mycket trångt och kan svårligen ge plats åt en klinik av det slag det här gäller. Däremot är förutsätt- ningarna för en anslutning till Ulleråkers sjukhus förhållandevis goda. Sjukhuset har både en somatisk vårdavdelning och en avdelning för alkoholskadade. Sjukhuset har 1967 utrustats med ett medicinskt forskningscentrum. Ordent- lig läkarjour är anordnad. Sjukhusets ledning är också mycket positivt in- ställd till tanken att få en klinik för fyl- lerister förlagd till sjukhuset. Utred— ningen har, såsom angetts 1 kap. 21, i slutet av 1967 bedrivit en försöksverk— samhet på Ulleråkers sjukhus. Erfaren- heterna av verksamheten blev så positi- va, att Uppsala läns landsting och Upp— sala stad framfört önskemål om att verk— samheten får fortsätta.

I Eskilstuna finns lasarett. Det bör nämnas, att enligt underhandsuppgifter från vederbörande landsting på lasaret- tets psykiatriska avdelning redan är in- rättade sex välisolerade rum, avsedda för vård av akut berusade. Rummen har emellertid aldrig använts för detta ändamål.

Linköping har regionsjukhus. Känd är den verksamhet, avseende akut vård av bl.a. berusade, vilken på sjukhusets psykiatriska klinik under provisoriska former bedrivs av överläkaren där, do- centen G. Wretmark. En redogörelse för denna verksamhet har lämnats i kap. 8. Jfr också kap. 19.

I Norrköping finns ett för ändamålet lämpligt lasarett. Jönköping har lasarett både för kroppsligt sjuka och för psykiskt sjuka, det sista benämnt Ryhovs sjukhus.

I Hälsingborg finns likaså ett lasarett för kroppsligt sjuka och ett för psykiskt sjuka (S:ta Maria sjukhus).

Malmö har Allmänna sjukhuset och Malmö östra sjukhus, det sistnämnda för psykiskt sjuka. Anknytningen bör ske till den alkoholklinik med tio akut- vårdplatser och 20 platser för efter- vård av alkoholsjuka, som uppförts vid Allmänna sjukhuset.

Också de 165 vårdplatserna, som be- hövs i göteborgsområdet, måste förde- las på flera kliniker. Polisens transport- svårigheter är väl här inte lika stora som i Stockholm, varför platserna bör kunna koncentreras till tre sjukhus. I göteborgsområdet finns f.n. emellertid inte så många sjukhus att välja på, en- dast Sahlgrenska sjukhuset samt S:t Jör- gens sjukhus och Lillhagens sjukhus, de två sistnämnda för psykiskt sjuka. Vida- re finns Nordhemspolikliniken. Åren 1972—1973 tillkommer dock Östra sjuk- huset med 2 000 vårdplatser, varav 300 är avsedda för psykiskt sjuka. Dessutom planeras ett sjukhus på Hisingen men detta beräknas inte bli färdigt förrän på 1990-talet. Mölndal och Kungälv har egna lasarett.

Sahlgrenska sjukhuset torde inte ha något markutrymme kvar för att kun- na hysa en klinik. Mölndals och Kung- älvs lasarett ligger för långt bort för att göteborgsfylleristerna skall kunna föras dit. Lillhagens sjukhus synes vara det sjukhus som f.n. har de största möj- ligheterna att mottaga en klinik. S:t Jör- gens sjukhus kan också ifrågakomma. Vissa utsikter torde även finnas att ändra den i anslutning till Nordhems- polikliniken belägna arrestavdelningen till en klinik med cirka 25 vårdplatser för fyllerister. Även på det blivande östra sjukhusets område torde plats eventuellt finnas för en klinik.

Utredningen kan alltså tänka sig att i Göteborg klinikerna ansluts till Lill—

hagens (47 pl.) och S:t Jörgens sjuk— hus (47 pl.) samt till Nordhemspoliklini- ken (24 pl.) och det blivande östra sjukhuset (47 pl.).

Uddevalla har lasarett, Borås och Karlstad likaså.

örebro har regionssjukhus och men- talsjukhus, Mellringe sjukhus. Vid det sistnämnda sjukhuset finns särskild av- delning för alkoholsjuka. Det bör här påpekas att vid årsskiftet 1968—1969 kommer att tas i bruk en ny psykia-

trisk klinik vid regionsjukhuset. Vid denna torde vissa möjligheter finnas att anordna en upptagningsavdelning för fyllerister.

Västerås har lasarett, Falun likaså. Även i Gävle finns lasarett.

Sundsvall har ett lasarett för kropps- ligt sjuka och ett för psykiskt sjuka, det sista benämnt Sidsjöns sjukhus.

Även i östersundsområdet finns ett la- sarett för kroppsligt sjuka och ett för psykiskt sjuka, Frösö sjukhus.

TRETTONDE KAPITLET

Lokalprogram för akutklinik

1 . Modellen

I kapitel 11 har utredningen i allmänna ordalag beskrivit hur verksamheten på en akutklinik bör bedrivas för att refor— men skall få det avsedda innehållet. Utredningen har inte velat binda försla— get alltför hårt utan lämnat betydande utrymme åt alternativa lösningar inom ramen för reformprogrammet. Utred- ningen har emellertid ansett att inrät- tandet av akutkliniker bör följa vissa riktlinjer som av praktiska skäl inte tor- de kunna frångås. Sålunda måste man kräva ett visst patientunderlag för att en självständig akutklinik över huvud taget skall kunna inrättas. Vidare torde det i allmänhet bli nödvändigt att kny- ta an akutkliniken till en redan befint- lig sjukvårdsinrättning, där de nödvän— diga medicinska resurserna finns att tillgå. Slutligen förutsättes att akutklini- ken i lokalmässigt hänseende fyller vis- sa minimikrav. Mot bakgrunden härav har utredningen låtit utarbeta en mo— dell över en akutklinik. Denna modell är avsedd att ligga till grund för den framtida utbyggnaden på detta område.

Vid upprättandet av modellen har ut— redningen utgått ifrån att kliniken skall ge plats för 20 patienter, att kliniken skall vara inrymd i en särskild bygg- nad i anslutning till eller i närheten av ett befintligt sjukhus, att klinikverksam- heten skall bedrivas enligt den ordning som närmare utvecklats i kapitel 11 samt att utrymme skall finnas dels för polisens aktiviteter i samband med

överlämnandet av patienterna och dels för en socialt inriktad verksamhet.

Det bör från början göras klart att modellen endast är avsedd att vara väg- ledande för den detaljplanering av en akutklinik som måste ske i varje sär- skilt fall. Kan de lokala förhållandena erbjuda andra lösningar som tillgodoser de krav man måste ställa på en akutkli- nik, kan det självfallet finnas anled— ning att i vissa delar frångå utredning- ens förslag.

2. Anknytning till sjukhus

Till sin institutionella utformning är akutkliniken tänkt som en avdelning vid ett större sjukhus, närmast administra- tivt knuten till lasaretts medicinska eller psykiatriska avdelningar respektive la- sarett för psykiatrisk vård. Fördelarna därmed är i första hand att man kan funktionellt utnyttja den allmänna jour— beredskap som i övrigt upprätthålls vid sjukhuset. Ställningen som en vård— avdelning bland de övriga vid sjukhu- set innebär vidare att akutkliniken får sitt behov av allmän service _ mat, vär— me, transporter etc. —— lika väl som labo- ratorieprov, medicinskt—tekniska un- dersökningar m.m. tillgodosett genom sjukhusets centrala servieeorganisation. Härtill kommer att de patienter som på grund av intoxikationens svårhets- grad, tillstötande komplikationer o.dyl. inte kan »klaras av» med akutklinikens resurser, utan tidsutdräkt kan överföras

till annan avdelning inom sjukhuset för adekvat behandling.

3. Läkarjouren

Klinikverksamheten är till stor del en medicinsk uppgift. Vården och behand- lingen av de omhändertagna kräver därför med nödvändighet att läkare är knuten till verksamheten. Det är läka- rens bedömning som skall vara slutgil— tigt avgörande för frågan om den akut- berusade kan anses behöva vård på kli- niken. Det är läkaren som skall bestäm- ma om särskilda behandlingsåtgärder påkallas under avgiftningsproceduren och det är läkaren som skall bedöma när patienten är i sådant skick att han kan lämna kliniken. Eftersom läkaren skall spela en så central roll i verksam- heten faller det sig naturligt att han också skall förestå kliniken.

Därmed är emellertid inte sagt att det med nödvändighet måste finnas särskil- da läkartjänster för verksamheten på akutkliniken. Enligt utredningens me- ning skall läkare i normala fall inte be- höva ständigt uppehålla sig där. Han skall endast »hålla i verksamheten» och vistas på kliniken då hans närvaro på- kallas. I betydande utsträckning torde han kunna överlåta rutinarbetet till an- nan befattningshavare på kliniken, t. ex. den legitimerade sjuksköterskan. Det måste ankomma på läkaren själv att av- göra om och i vad mån han personligen behöver ta del i verksamheten. Detta medför att som klinikläkare kan anlitas läkare som har sin huvudsakliga verk- samhet förlagd till annan sjukvårdsav— delning. Verksamheten vid akutkliniken skulle kunna ordnas så att överläkare vid annan avdelning vid sjukhuset ock- så svarar för klinikverksamheten samt att de läkare som skall fungera på akut- kliniken förenar denna tjänstgöring med den ordinarie läkarjouren. Vid den in-

tensivvårdsavdelning för akut berusade personer, vilken inrättats vid psykia- triska kliniken vid regionssjukhuset i Linköping, har man valt en sådan ord- ning.

Möjligheterna att praktiskt genomföra den nu skisserade planen för läkarens medverkan blir givetvis beroende av hur omfattande arbetsuppgifterna kom- mer att bli på akutkliniken. Är det frå- ga om en akutklinik med stor intag- ningskapacitet kan det visa sig nöd- vändigt, åtminstone under tider då in- tagningen är särskilt stor, att läkare ständigt finns tillgänglig på akutklini- ken. Det är inte säkert, att han under sådana förhållanden kan förena klinik- verksamheten med tjänstgöring på an- nat håll. Man bör därför räkna med möj- ligheten att det på vissa håll kommer att fordras särskild läkarberedskap för dessa kliniker. Under alla förhållanden torde klinikverksamheten, om den knyts an till annan sjukvårdsavdelning, kom- ma att kräva förstärkning av sjukhusets läkarjour.

I modellen över en akutklinik räknar utredningen sålunda med att den ordi- narie läkarjouren vid sjukhuset skall ut- sträckas till att gälla även akutkliniken. Utbyggnaden av denna läkarjour torde emellertid lämpligast böra lösas efter lokala bedömningar av tillgängliga re- surser och föreliggande behov.

4. Övrig sjukvårdspersonal

Eftersom beräkningen av personalupp- sättningen vid en akutklinik är att be- trakta såsom ett slags typskiss får man nog utgå ifrån att modellens applice- ring i det konkreta fallet kan medföra avvikelser såväl uppåt som nedåt. Ut- redningen vill särskilt peka på att be- tydande växlingar i beläggningsförhål- landena kan inverka på personalbeho-

vet. Under den varma årstiden torde beläggningen på kliniken bli större än under vintermånaderna. Antalet om- händertagna brukar också vara större i samband med veckoslut och helger än under vanliga söckendagar. Under ett och samma dygn torde den största he- läggningen inträffa på kvällar och nät- ter. Det sagda medför att man normalt måste räkna med flexibilitet i perso— naltillgången. Detta bör kunna uppnås genom att akutkliniken utnyttjar extra inkallad arbetskraft respektive tillförs arbetskraft från andra avdelningar på sjukhuset vid toppbelastning. Genom dylika arrangemang torde för övrigt platsantalet i mån av behov kunna ökas från 20 till 25 utan större förändringar i den fasta personaluppsättningen.

Den fasta vårdpersonalen föreslås be- stå av legitimerad sjuksköterska, man- liga vårdare och sjukvårdsbiträden. Därtill kommer ekonomibiträde samt under dagtid läkarsekreterare. Den so- ciala verksamheten skall utövas av en vid nykterhetsnämnden anställd, väl kvalificerad socialvårdstjänsteman (so- cialassistent), vilken stationeras på akutkliniken.

4.1. Sjuksköterskan

Som förut framhållits torde vården och behandlingen av de omhändertagna i hög grad komma att anförtros åt den legitimerade sjuksköterskan på kliniken. Är läkaren förhindrad av andra tjänste- åtgärder att närvara då en patient förs in på kliniken blir det sålunda sjukskö- terskan som får göra den preliminära medicinska bedömningen. Det blir hon som får svara för den kontinuerliga till- synen över de omhändertagna, för den medikamentella behandlingen enligt lä- kares ordinationer osv. Det säger sig självt att en sjuksköterska måste tjänst- göra på kliniken under dygnets alla timmar.

Behovet av mentalsjukvårdsutbildade skötare motiveras av att dessa kan an- litas för mera avancerade arbetsuppgif- ter än sjukvårdsbiträden och kan vara sjuksköterskan behjälpliga vid olika slags behandling (t. ex. tillsyn av dropp, blodtryckskontroll o.s.v.). De omhänder- tagna är ofta i ett dåligt somatiskt till- stånd och det kan bli nödvändigt att snabbt sätta in medikamentell behand- ling. Det torde även ur andra synpunk- ter vara väl motiverat med mentalsjuk- vårdsutbildade skötare. Dessa besitter värdefulla kunskaper i psykiatrisk sjuk- vård och torde ha en viss vana att ta hand om klientel med alkoholproblem.

Sjukvårdshiträdenas arbetsuppgifter hänför sig i huvudsak till städning, bäddning och den rutinmässiga patient- kontrollen.

En viktig del av vårdpersonalens ar- bete hestår i att utöva omedelbar tillsyn över inneliggande patienter. Vissa tek- niska hjälpmedel kan härvid underlät- ta arbetet. Under försöksverksamheten vid Ulleråkers sjukhus prövades med framgång övervakning genom televi- sion. En sådan anläggning kan otvivel- aktigt i viss mån bli personalbespa- rande.

Vårdare och vårdbiträden måste själv- fallet finnas tillgängliga dygnet runt. Den höga intagningsfrekvensen på ef- termiddagar, kvällar, nätter och helger gör att arbetsstyrkan måste vara störst under obekväm arbetstid.

4.3 Ekonomibiträden

Ekonomibiträden torde behöva finnas tillgängliga under dygnets alla timmar med tanke på att måltider kan behöva serveras vid olika tider och att det ur hygienisk synpunkt inte är lämpligt att den personal som sysslar med omhän— dertagandet och tillsynen över patien- terna även utför serveringsgöromål.

Läkarsekreteraren torde kunna ha van- lig kontorstid med lediga lördagar och söndagar. Läkarnas behov av assistans i det löpande expeditionsarbetet synes härvid under veckosluten kunna tillgo— doses av tjänstgörande socialassistent/ sjuksköterska. Utskriftsarbetet torde utan större förfång kunna utföras av läkarsekreteraren under veckans öv- riga dagar då arbetsbelastningen tro- ligen minskar.

m. m.

4.5 Andra befattningshavare

Till den fasta personalstyrkan skall så- som nämnts också höra en socialassi— stent, anställd vid den lokala nykter- hetsnämnden men stationerad på akut- kliniken. Dennes uppgift torde främst bli att göra erforderliga socialutred— ningar, samtala med patienterna och i övrigt lämna kurativ hjälp. Det kan inte nog betonas att till sådan befattningsha- vare bör väljas erfarna och väl kvalifi- cerade tjänstemän. Självfallet kommer socialassistenten också att genom sin personliga kontakt med patienterna medverka i tillsynen över dessa. Social- assistenten bör finnas tillgänglig på akutkliniken under den del av dygnet då intagning och utskrivning av pa- tienter är störst, d.v.s. under kvällar och morgnar.

Utredningen har i denna modell ut- gått ifrån att polisen inte skall deltaga i själva klinikverksamheten. Polisens

uppgifter har ansetts böra inskränkas till åtgärder i samband med överläm- nandet av den berusade på kliniken. Denna gräns för polisens medverkan anses motiverad ur behandlingssyn- punkt. Som jämförelse kan nämnas att polisen enligt det polska systemet med tillnyktringsstationer helt ställts utan- för verksamheten på sådan station. Emellertid kan skäl anföras för ökad medverkan från polisens sida. Om en polisman ingår i personalstyrkan kan han dels svara för de polisiära uppgif- terna i samband med omhändertagan- det på akutkliniken (kontrollen av den omhändertagne i polisens register över spärrade personer, avvisitering, avfat- tande av rapport över omhändertagan- det, underrättelse till olika myndighe- ter och organ o.s.v.) dels också vara per- sonalen behjälplig med tillsynen över klientelet, särskilt våldsamma och svår- hanterliga patienter. Fördelen med en sådan ordning skulle vara att den polis— man som verkställer omhändertagandet och transporterar den berusade till kli- niken, kan återgå i patrullering omedel- bart sedan den berusade avlämnats. Vid de försöksverksamheter som utredning- en bedrivit i Göteborg och Uppsala in- gick civilklädda polismän i klinikper- sonalen, vid Nordhemspolikliniken i Göteborg var han klädd i vit rock. I den nu framlagda modellen över en akutkli- nik har dock inte någon sådan befatt- ningshavare tagits med i personalupp- sättningen.

4.6. Sammanställning av personalbebovet vid en akutklinik

KI. 16.00—24.00 I leg. sjuksköterska alla dagar 5 manliga vårdare (varav 2 med mentalsjukvårdsutbild- ning) 2 sjukvårdsbiträden

:D)—A

Summa personal

ekonomibiträde

2 manliga vårdare (varav 1 med mentalsjukvårdsutbild-

Kl. 0.00—08.00 1 leg. sjuksköterska och KI. 08.00—16.00 ning) alla dagar 1 sjukvårdsbiträde

1 ekonomibiträde

Summa personal 5 per skift

KI. 20.00—24.00 I socialassistent

KI. 06.00—10.00 I socialassistent

alla dagar (Socialassistenterna torde kunna tjänstgöra på deltid och ha gemensam ersättare)

Kl. 0800—1630 måndag—fredag

1 läkarsekreterare

Ersättare: 2 leg. sjuksköterskor (ev. 4 deltidsanställda)

7 st. övrig personal

Summa personalbehov: 30

Anm. Läkarbehandling och läkartillsyn förutsätts ordnad genom anknytning till medicin- (psyk.—) avdelning samt i vad gäller jourtid sjukhusets allmänna jourmottagning.

5. Akutklinikens lokalmässiga disponering

Förutsättningarna för uppförande av akutkliniker är inte i och för sig givna. På vissa orter kan det bli fråga om att uppföra en ny byggnad som skall in- rymma akutkliniken. På andra håll kan det visa sig möjligt att utnyttja en redan befintlig byggnad, varvid man i viss mån blir bunden av lokalernas dispo- nering. Som exempel kan nämnas att akutkliniken under försöksverksamhe- ten vid Ulleråkers sjukhus kunde för- läggas i bottenvåningen till en äldre sjukhusbyggnad som med relativt enkla omändringsarbeten erbjöd lämpliga lo- kaler för klinikverksamheten.

Hur man än väljer att disponera loka- lerna är det dock ofrånkomligt att vissa rum och utrymmen måste finnas. En klinik måste vara försedd med intag- ningsrum, behandlingsrum, samtals-

rum och sjukrum i erforderlig omfatt— ning. I anslutning till sjukrummen bör finnas toaletter, tvätt- och duschrum. Vi- dare skall särskild lokal stå till polis- myndighetens förfogande för de upp— gifter som faller på polisen i samband med att den omhändertagne överlämnas till kliniken.

Vid upprättandet av förevarande mo- dell har utredningen utgått ifrån att en ny byggnad skall uppföras och att ett våningsplan (bottenvåning) tas i an- språk för akutklinik. Byggnaden place- ras i anslutning till eller i närheten av ett befintligt sjukhus. Kliniken förut- sätts vara utrustad med 20 vårdplatser men bör, om behov föreligger, kunna överbeläggas med cirka 25 procent. Lo- kalerna i övrigt dimensioneras för att medge vissa återbesök. En nära anslut- ning till sjukhusets akutintag anses önskvärd.

Vidare förutsätter utredningen att

macen emm. ' LKU'l'MC/H'AGNING _ _ vr |w|cj_sr._| | . jul mm. mm. röna. rena mm- :: mm- m _. som sön uma E.! P.| m. H_j_ _.l_. __ _ ' __ _. ,— vm ] ? wc TVÄ'I'l'RUN __ rönn BAD msn. rbmänxnm msmml n. IC ama .. mmm vmmc 4 PATJt. l! nuna. av en se |? A ' ' nur. n. NORR ! 1PAT.R. VÅRDAVDEIJI. 4 man. 20 m.. ! 1 runa. F , ...... Emf- 2 rum. 2 rum. TVAGN. wc. 'It/AGN. wc. 2 PATJI. 2 PAT.R. sun ? M 5 19 1.5 20 25

sambruk med sjukhusets olika lokaler skall ske i största möjliga utsträckning. Sålunda bör kliniken om möjligt replie- ra på centrala resurser i fråga om kök, personalmatsalar, sällskapsrum för per- sonalen, panncentral, garage och verk- städer, central- och tvättbytesförråd samt telefonväxel. Vidare bör sjukhusets medicinska och kirurgiska aktivitet ut- nyttjas.

Klinikbyggnaden bör konstrueras och planläggas så att den med minsta möj- liga ingrepp i det konstruktiva systemet kan disponeras om eller byggas ut.

Utifrån nämnda förutsättningar har utredningen låtit rita en lokalprogram- skiss, se fig. 13.1.

Som framgår av skissen har de loka- ler, som är avsedda för likartade eller närbesläktade ändamål, sammanförts i följande grupper: akutmottagning, ad— ministrations- och behandlingslokaler, vårdavdelning och personallokaler.

5.1. Akutmottagning

Akutintaget bör ligga avskilt och skyd- dat för insyn med inkörsel i byggnaden för minst två bilar samtidigt. Eftersom

det ej sällan inträffar att flera omhän- dertagna samtidigt förs in på kliniken bör det finnas väntrum i anslutning till akutintaget. Ett utredningsrum med därtill hörande väntrum har inritats för polisens behov. I inskrivningsrum- men skall de omhändertagna identifie- ras och kläs i sovkläder. Möjlighet finns

Nettoyta Väntrum, 2 st. ä 7 m2 ........ 14 Toaletter, 2 st. . .............. 4 Väntrum för polis ............ 12 Utredningsrum . .............. 12 Inskrivningsrum, 2 st. å 16 m2 32 Tvättrum .................... 12 Påklädningsrum ............ 12 Förråd ...................... 7 Förråd ...................... 7 Förråd ...................... 12 Undersökningsrum, 2 st. å 12 m2 24 Toalett ...................... 4 Städrum .................... 4

156 m2

5.2 Administrations- och behandlingslokaler

Dessa utrymmen är främst avsedda för den medicinska och sociala kon- frontation med patienterna, som skall

Nettoyta

Läkare: Expedition och mottagningsrum 21 Undersökningsrum ........... 12 Rum för sekreterare .......... 12 Blankettförråd . .............. 4 Reservrum .................. 12 Väntrum .................... 12 Översköterskeexpedition ...... 16 Rutinlaboratorium ............ 27 Förråd ...................... 8 Sköljrum .................... 6

också att duscha eller tvätta dem. Till akutmottagningen hör vidare undersök- ningsrum för den preliminära läkarun- dersökningen. Lokalerna har dispone- rats så att flera akutfall skall kunna tas emot samtidigt.

Utrymmenas disponering framgår av följande uppställning.

Anmärkningar

För intagna som väntar på inskrivning En för intagna och en för personal I avvaktan på ev. vidaretransport

Förläggs mellan inskrivningsrummen och förses med tvagningsbänk, dusch, sköljrumsutrustning och toalett

För rent linne För smutsigt linne För intagnas effekter Toalett i anslutning

ske innan de skrivs ut. Utrymmenas disponering framgår av följande upp- ställning.

Anmärkningar

Med tvättställ Toalett i anslutning

Med tvättställ och plats för medicinskåp För prov av blod, urin och faeces

För linne m. m. Tillika städrum

Rum för socialassistenten . . . . 12 Samtalsrum .................. 12 ltcservrum .................. 12 Kapprum och personaltoalett .. 16 182 1112

5.3 Vårdavdelning Av betydelse är att vårdavdelningen får en sådan plats i byggnaden att in- neliggande patienter inte blandar sig med de olika aktiviteterna på kliniken, att patienterna kan föras till och från vårdavdelningen utan större omgång samt att tillsynen över patienterna un- derlättas. Den av utredningen förordade T-formade byggnadskroppen synes väl kunna tillgodose dessa anspråk. Dimensioneringen av patientrummen kan diskuteras. Ur bevakningssynpunkt är att föredraga större enheter, t.ex. 6-patientrum, och erfarenheterna från försöksverksamheten vid Ulleråkers sjukhus visar att en sådan ordning fun- gerar väl. Å andra sidan kan man inte bortse ifrån att det i vissa fall kan verka störande för patienterna om alltför många placeras i samma rum. Då utredningen i förevarande modellskiss valt att be- gränsa antalet sängplatser till fyra re-

Nettoyta

4-patientrum, 2 st. 51 30 m2 60 2-patientrum, 4 st. a 18 m2 . . .. 72 1-patientrum, 4 st. a 12 m2 . . .. 48 Tvätt- och toalettrum, 3 st. å

12 m2 ....................... 36 Badrum .................... 12 Förråd . .................... 12 Skölj- och städrum . .......... 12 Vädringsrum ................ 12 Dagrum och matrum . ........ 21 Rökrum . .................... 12 Serveringskök . .............. 6

spektive två i varje rum innebär detta inte något definitivt ståndpunktstagan- de i denna fråga. Möjlighet bör finnas att — om så anses lämpligt — dispone- ra om utrymmena till större enheter. Även i fråga om lämpligheten att inreda isoleringsrum råder delade meningar, vilket framgår av doktor Berggrens re- dogörelse för Ulleråkers-försöket. Utred- ningen utgår emellertid här ifrån att samtliga omhändertagna fyllerister skall kunna beredas plats på akutkliniken, vilket torde göra det nödvändigt att i vissa fall tillgripa isoleringsrum. Under alla förhållanden kommer det att finnas behov av 1-patientrum för sådana pa- tienter som på grund av särskilda skäl inte bör placeras tillsammans med andra omhändertagna.

Den närmare disponeringen av ut- rymmena framgår av följande uppställ- ning.

Anmärkningar

Tvättställ i varje rum Tvättställ i varje rum Rummen förses med toalett och sluss för att kunna användas som isolerings— rum

Förläggs i direkt anslutning till varde- ra 4- och 2-patientrummen

För rent linne, sängar och sängkläder i reserv Med plats för sopsäck

Vaktrum .................... 12 Undersöknings- och behand- lingsrum .................. 12 Klädvårdsrum . .............. 12 339 m2 5.4 Personallokaler

I klinikvåningen har inritats perso— nalrum med pentry och vilorum för personalen. Personalens omklädnings- rum, tvättrum och toaletter har där-

Netloyla Omklädningsrum för manlig personal .................... 20 Tvättrum och toaletter ........ 12 Omklädningsrum för kvinnlig personal .................... 10 Tvättrum och toaletter ........ 6 Personalrum med pentry ...... 16 Vilorum för personal ........ 6

70 m2

6. Kostnaderna för en akutklinik

Stora osäkerhetsmoment är givetvis för- enade med att uppgöra kostnadsberäk- ningar för en helt ny verksamhet. Be- hovet av personal skiftar efter kliente- lets sammansättning. Drivs akutklini- ken som en självständig inrättning måste vidare personaltillgången stän- digt vara avpassad så att man kan möta även oväntade toppar i beläggningen. Är däremot kliniken knuten till en be- fintlig sjukhusanläggning, vilket utred- ningen förutsatt i den förut redovisade modellen, kan vissa möjligheter förelig- ga till en reducering av beredskapsin- satserna genom samverkan med andra sjukhusets kliniker. Personal kan dis- poneras om och påkallad beredskap kan åstadkommas genom att viss personal i

Toalett i anslutning

För de intagna

emot ansetts kunna förläggas till källar- planet.

Den närmare disponeringen av ut- rymmena framgår av följande uppställ- ning.

Anmärkningar

Med plats för 15 klädskåp

Med plats för 5 klädskåp

stället för aktiv tjänst utnyttjas för jour- eller beredskapstjänst. Detta torde i all synnerhet kunna bli fallet om akutkli- niken förläggs till lasarett för psykia- trisk vård.

Med reservation för skiftande för- hållanden och faktorer av här antydd art har följande kostnadsberäkning upp- rättats. Den är i stort sett grundad på en organisation, enligt vilken akutkli- niken förläggs till en sjukvårdsinrätt- ning men drivs som en självständig en- het i fråga om den för vården erforder- liga personalen. Dock tänkes den nöd- vändiga läkarinsatsen kunna ske genom någon form av anknytning till sjukhu- sets allmänna läkarorganisation. Till- kommande kostnader därför har inte medtagits i kostnadsberäkningen.

Driftskostnader för en akutklinik om 20 vårdplatser

A. Personalkostnader

Löner

©

sjukvårdsbiträden ekonomibiträden

qb—kb—iwv—h

ersättare

w O

S:a

5 sjuksköterskor .............. vårdare ....................

socialassistent ..............

126 000: — 185 000:— 78 000: — 58 000:— 33 000: — 19 000: — 136 000:—

635 000: —

O-tillägg och extra personal beräkn. 20 % på löne-

summan

Summa lönekostnader 921 000: ——

B. övriga driftskostnader

Uppskattade till 25 % på personalkostnader .................... Sociala förmåner beräkn. 25 % på lönesumman .. ..

127 000:— 159 000: -—

921 000: —

230 000: —

C. Kapitalkostnader exkl. gemensamhetskostnader

Beräknas utgöra 10 % av de samlade driftskostnaderna ..........

Summa årliga driftskostnader

6.1 Personalkostnader

Lönebeloppen har räknats fram med utgångspunkt från att befattningshavar- na såsom ett genomsnitt är placerade i för befattningshavarna gällande löne- grads andra löneklass och lönebeloppen avser ortsgrupp 4. Individuella variatio- ner med hänsyn till tjänsteställning, sär- skilda krav på utbildning etc. har inte särskilt beaktats. De variationer det här kan bli fråga om är emellertid inte av den storlek att de i mera märkbar mån påverkar det allmänna kostnadsutfallet.

Posten O-tillägg och extra personal har upptagits till 20 procent, vilket kan förefalla högt. Härvid är dock att mär— ka att i motsats till vad fallet är på van- liga vårdavdelningar, personaltätheten måste vara särskilt stor under kvällar och lördagar-söndagar, d. v. s. under ti-

115 000: _ 1 266 000: —

der då särskild ersättning skall utges för obekväm arbetstid.

I posten sociala förmåner ingår bl.a. avgifter till ATP (9,5 procent), arbets- givaravgift till sjukförsäkringen (2,6 procent), yrkesskadeavgift (0,1 pro- cent) samt kostnader för pension enligt landstingens pensionsreglemente (9 pro- cent). Upplysningsvis kan nämnas att Stockholms stad och Stockholms läns landsting för närvarande i sitt budget- arbete har ett generellt procentpåslag för sociala förmåner med 24 procent.

6.2 Övriga driftskostnader

Denna post kan i avsaknad av erfaren- heter inte närmare preciseras. I andra sammanhang inom sjukvården har man emellertid använt sig av en tumregel. På grundval av erfarenheterna från ett un—

der många år samlat större material har man kunnat konstatera att lönekostna- dernas andel i de samlade driftskostna- derna vid sjukvårdsinrättningar belöper sig till mellan 70—80 procent och att denna generella andel stått relativt oför- ändrad trots under senare år starkt väx- lande förhållanden. Övriga driftskostna- der skulle därmed kunna uppskattas till 25 procent av de samlade driftskostna- derna eller med andra ord ett påslag på lönekostnaderna med 33% procent. Med hänsyn till att kraven på medicin, teknisk utrustning och service, mathåll- ning etc. kan förväntas bli lägre vid en akutklinik än vid en traditionell vård- avdelning har ett generellt påslag här begränsats till endast 25 procent.

6.3 Kapitalkostnader

Kapitalkostnaderna har under senare år såsom schablon skattats till 15 procent av löne- och övriga driftskostnader. Tendensen är dock att man nu börjar räkna med ett något högre procenttal. Bakgrunden härtill är byggnadskostna- dernas utveckling inom sjukvårdssek- torn under senare år liksom den beräk- nade kortare ekonomiska livslängden för sjukvårdsbyggnader. I föreliggande beräkningar har emellertid utredningen stannat vid 10 procent. Klinikbyggna- den har därvid betraktats som ett se- parat objekt och den andel av kostna- derna för gemensamma byggnader av servicekaraktär, t. ex. kök, panncen- tral, värmekulvertar etc., som även den- na klinik bör belastas med, har inte medräknats, vilket förklarar den låga procentsatsen. Frågan hur dessa kost— nader skall bedömas torde få prövas i ett annat och större sammanhang.

Till jämförelse kan nämnas att utred- ningen låtit uppskatta kostnaden för uppförandet av den akutklinik som åter- getts i den tidigare redovisade modell- skissen. Denna klinik har en totalyta

inklusive omklädningsrum m.m. samt transportkulvert i källaren om cirka 1 225 m2, vilket motsvarar ungefär 3 800 m3. Erfarenhetsmässigt kan kostnaden per ms uppskattas till cirka 330 kronor. Kostnaden för byggnaden exklusive för- sörjningsåtgärder och yttre arbeten en- ligt prisläget den 1 april 1967 skulle då bli (3800 m3X330:—) cirka 1 250000 kronor. Kostnaden avser C-län.

7. Synpunkter på kostnadsfrågan

Inom akutsjukvården brukar man nor- malt räkna med en dagkostnad om cirka 170 kronor per patient. Motsvarande kostnad för den i utredningens modell återgivna akutkliniken skulle med 80- procentig beläggning bli cirka 200 kro- nor per patient. Det förutsätts då att kli- niken kommer att hysa avsevärt fler pa- tienter av olika slag (frivilliga vårdsö- kande, narkomaner, »långliggare» m.fl.) än vad man nu tar in på polisarrestav- delning. Att kostnaden relativt sett blir så hög torde framför allt bero på att det här är fråga om en liten enhet (20 plat- ser) som ändå kräver en betydande per- sonalstyrka för att vården och behand- lingen skall få det avsedda innehållet. Utredningen vill emellertid framhålla att den gjorda kostnadsberäkningen helt utgår ifrån att det är fråga om nybygg- nad och nyanskaffning av sådan utrust— ning, som enligt gängse sjukhusmässiga normer bör finnas på en sjukvårdsav- delning av detta slag. Det är emellertid mycket möjligt att man i stället kan ut- nyttja en äldre befintlig sjukhusbygg- nad för ändamålet i likhet med vad som skedde under försöksverksamheten vid Ulleråkers sjukhus. Erfarenheterna från denna försöksverksamhet visar också att en akutklinik inte behöver vara nå- gon »exklusiv» inrättning och att kost- naderna för dess inredning och utrust-

i » »

ning kan begränsas. Det finns vidare alla skäl att rationellt utnyttja akutkli- nikens resurser även under tider, då beläggningen är liten, d. v. 5. under dag- tid. Detta kan ske genom att, som ut- redningen förordar, en alkoholpolikli- nik förläggs i anslutning till akutklini- ken. En sådan utvidgning av verksam- hetsområdet medför att personalen vid akutkliniken i viss utsträckning kan tas i anspråk även för den öppna vården. Denna samordning av den slutna och öppna vården medför självfallet att kost- naden per patient blir betydligt lägre.

Vid en bedömning av kostnadernas storlek bör man inte bortse ifrån att den föreslagna klinikverksamheten kan medföra besparingar på andra områ- den. I första hand kommer inrättandet av en akutklinik att innebära att poli- sens fylleriarrestavdelning på orten kan avvecklas. Den personalstyrka hos poli- sen som nu är avdelad för omhänder- tagandet och tillsynen över fyllerister kan härigenom överföras till andra, be- tydelsefulla arbetsuppgifter, vilket på lång sikt innebär betydande vinster för samhället.

Det förekommer numera inte sällan att akut berusade personer måste föras till sjukhusens akutintag eller annan av- delning för undersökning och behand- ling av skador av olika slag, som de åsamkats i sitt berusade tillstånd. Åt- skilliga fyllerister måste också komma under läkarvård därför att deras till- stånd inger särskilda farhågor. Det är allmänt omvittnat att många av dessa fyllerister skapar speciella problem på sjukhusen genom att de stör ordningen och ofta är svåra att handskas med för läkare och annan sjukvårdspersonal. Härtill kommer att de tar upp plats på sjukhusen och ej sällan tar personalens tid och krafter i anspråk till förfång för övriga patienter. Det säger sig självt att mycket kan vinnas om dessa akut beru-

sade ej vidare skall behöva belasta de ordinarie akutmottagningarna och sjuk- vårdsavdelningarna. En inte oväsentlig besparing kan göras om flertalet av des- sa patienter i stället tas om hand på de särskilda akutklinikerna.

Slutligen vill utredningen peka på yt- terligare en omständighet som bör be- aktas vid en bedömning av kostnader- nas storlek. Utredningen har i sin kost- nadsberäkning även medtagit kostnaden för den socialassistent som skall vara stationerad på kliniken. Denne tjänste- man är emellertid tänkt skola ingå i den ordinarie personalkadern vid nykter— hetsnämnden på orten och någon ny befattningshavare är det alltså inte frå- ga om. Eftersom nykterhetsnämnden ge- nom denne socialassistent får omedel— bar kontakt med de akut berusade i samband med omhändertagandet, kan man också räkna med att reformen kommer att medföra viss arbetsbespa- ring för nämnden. Det numera prakti— serade kallelseförfarandet och den upp- sökande verksamheten för att nämnden skall komma i förbindelse med sina klienter, torde sålunda i åtskilliga fall kunna undvaras, preliminära undersök- ningar kan göras direkt på platsen o.s.v.

8. Kostnadsansvaret

Ett förverkligande av utredningens för- slag om inrättande av akutkliniker är av stort samhällsintresse. Det är också angeläget att denna reform inte för- dröjs utan att man på orter där förut- sättningar finns för en klinikverksam- het omedelbart kan inleda denna. På åtskilliga håll här i landet ligger man redan i startgroparna och har börjat för- bereda verksamheten. Som exempel kan nämnas att en akutklinik efter utred- ningens mönster ingår i planerna för

utbyggnaden av Mariasjukhuset i Stock- holm. I Uppsala fann man att den av ut- redningen bedrivna försöksverksamhe- ten vid Ulleråkers sjukhus slog så väl ut, att man nu önskar göra denna per- manent.

Innan fältet öppnas fritt för en ut- byggnad av den planerade klinikverk- samheten måste emellertid klargöras vem som skall bära det ekonomiska an- svaret för inrättandet och driften av akutkliniker. Denna fråga diskuterades inom utredningen under det inledande skedet av arbetet. Då utredningen be- redde sjukvårdshuvudmännen tillfälle att yttra sig över utredningens preli— minära utkast till en klinikverksamhet, visade de inkomna svaren med all tyd- lighet att sjukvårdshuvudmännen fäste avgörande vikt vid frågan om kostnads- fördelningen. I detta läge avsåg utred- ningen att närmare pröva denna fråga.

I samband med att utredningen i kungl. brev den 4 november 1966 gavs tillstånd att bedriva försöksverksamhe- ten vid Ulleråkers sjukhus meddelades emellertid inskränkning i de för utred- ningen gällande direktiven av innebörd att, om försöksverksamheten skulle ge vid handen att omhändertagandet av fyllerister bör utformas som sjukvård, utredningen ej ägde pröva kostnadsan- svaret för sålunda meddelad vård. För utredningen har det varit en grundre- gel att den akuta berusningen bör be- traktas som en sjukdom och att de beru- sade följaktligen bör komma under me— dicinsk vård. Att akutklinikerna an— knyts till befintliga sjukvårdsinrättning- ar ställer sig naturligt och är ofta prak- tiskt motiverat. Det bör dock inte un- danskymmas att omhändertagandet där- utöver har ett starkt nykterhetspolitiskt inslag och att anknytningen till det so- ciala vårdområdet är framträdande. Omhändertagandet av fyllerister ingår vidare som ett led i den polisiära verk-

samheten för ordningens upprätthål- lande.

I anledning av de lämnade tilläggs- direktiven anser sig emellertid utred- ningen inte kunna pröva kostnadsansva- ret för klinikverksamheten. Denna frå- ga måste alltså lämnas öppen.

9. Särskilt yttrande av herr Wiklund med instämmande av herr Danielsson

I skrivelse den 21 juli 1966 till samtliga sjukvårdshuvudmän i riket (se detta be— tänkande, bil. 4, del II) redogjorde ut- redningen i stora drag för sina planer på ett reformerat omhändertagande av fyllerister på akutkliniker inom sjuk- vårdens ram. Däri tog utredningen ock— så en — låt vara preliminär _ stånd- punkt i kostnadsfrågan. Utredningen uttalade sålunda, att sjukvårdshuvud- männen borde ansvara för klinikverk- samheten, medan statsverket borde stå för samtliga såväl anläggnings— som driftskostnader. Det förtjänar här påpe— kas att utredningen stod enhällig bakom dessa uttalanden.

över skrivelsen avgav ett antal lands- ting yttranden till utredningen. I ytt- randena fick utredningens i skrivelsen redovisade planer ett övervägande posi- tivt mottagande. Genomgående betona- des emellertid kraftigt kravet på full kostnadstäckning för landstingen.

För att pröva hållbarheten i de nämn- da planerna anhöll utredningen i skri- velse den 28 juli 1966 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet att få bedriva en försöksverksamhet vid Uller- åkers sjukhus i Uppsala. I brev den 4 november 1966 lämnade Kungl. Maj:t sitt medgivande till verksamhetens be— drivande. I anslutning till medgivandet föreskrev emellertid Kungl. Maj:t, att om försöksverksamheten skulle ge vid handen att omhändertagandet av fylle-

rister borde utformas som sjukvård ut- redningen inte skulle pröva kostnads- ansvaret härför.

Det sistnämnda innebar en inskränk— ning i utredningens direktiv. Svenska Landstingsförbundets styrelse har med anledning härav i skrivelse den 24 ja- nuari 1967 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet ansett sig böra tillkännage sin uppfattning i kostnads- frågan. I skrivelsen finner förbundssty— relsen sig böra särskilt påtala det för- hållandet, att utredningen först sedan denna på angivet sätt deklarerat sin in- ställning i denna fråga och landstingen med utgångspunkt från detta ställnings- tagande redovisat vissa principiella syn- punkter på reformprogrammet fått sitt uppdrag begränsat i vad avser frågan om kostnadsansvaret för meddelad vård. Mot bakgrunden av vad som förevarit och med beaktande jämväl av den form i vilken inskränkningen av utredning- ens uppdrag meddelats hade förbunds- styrelsen, enligt vad styrelsen i skri- velsen avslutningsvis anför, med skri- velsen velat klarlägga att den finner en av humanitära och vårdtekniska skäl påkallad ändring i formerna för omhän- dertagande av fyllerister inte kunna tas till intäkt för en ändring av kostnads- ansvaret för akut alkoholförgiftadcs om- händertagande.

Jag instämmer i vad landstingsför- bundet anfört i denna skrivelse. En in- skränkning av utredningens direktiv i efterhand — vilket inte ens redovisats i riksdagsberättelsen för år 1967, ehuru utredningen begärt att uppgift därom skulle införas — så att utredningen inte tillåtits pröva den mycket väsentliga kostnadsfrågan finner jag opåkallad. Vid den tidpunkt, då inskränkningen meddelades, hade utredningen visserli- gen endast tagit preliminär ståndpunkt i denna fråga. Intet talar emellertid för att utredningen skulle ha kommit att

ändra uppfattning under sitt fortsatta arbete.

Inskränkningen i utredningsdirekti- ven kan enligt mitt förmenande inte ut- göra hinder för mig att redovisa vilka skäl som för mig var avgörande, då jag biträdde den ståndpunkt i kostnadsfrå- gan, som utredningen redovisade i ovan- nämnda skrivelse den 21 juli 1966 till sjukvårdshuvudmännen.

Jag anser att samhällets intresse att i görligaste mån komma till rätta med det särskilt i lägre åldrar alltmer ökande alkoholmissbruket bör göra det till en uppgift för statsverket att även efter en reformering av sättet för berusades om- händertagande svara för uppkommande vårdkostnader. Klinikverksamheten blir enligt min mening ett led —— och ett ytterst betydelsefullt sådant —— i den all- männa nykterhetsvårdande verksamhe- ten. För den alldeles övervägande delen av kostnaderna för denna verksamhet (tre fjärdedelar) svarar ju redan f.n. staten. Fylleristernas omhändertagande på kliniker i stället för i polisens arres- ter, för vilka staten har att svara för kostnaderna, bör också medföra en på— taglig minskning av utgifterna för an- ordnande av arrester samt för de löpan— de kostnaderna (vakthållning m. m.) för dessa.

Mot denna bakgrund är det enligt min uppfattning konsekvent att staten även svarar för klinikverksamhetens samtliga kostnader.

Till stöd för att kostnaderna för kli- nikerna bör åvila staten vill jag också åberopa att om dessa läggs på sjuk— vårdshuvudmännen denna betydelseful- la reform kan komma att bli avsevärt fördröjd på grund av att sjukvårdshu- vudmännen är hårt engagerade i ut- byggnaden av andra viktiga sjukvårds- uppgifter. Reformens förverkligande kan i varje fall väntas bli ojämnt och ryckigt på grund av olika sjukvårdshu-

vudmäns skiftande intresse och förstå- else för den nya vårdformen.

Jag kan till sist inte heller undgå att beakta att staten och inte t.ex. lands- tingen genom Skatter på alkoholdrycker får in stora inkomster på alkoholhan-

teringen. Det är därför rimligt att stav ten efter den föreslagna reformens ge— nomförande liksom nu svarar för kost- naderna för vård Och behandling av dem som måste omhändertas för fyl- leri.

FJORTONDE KAPITLET

Avkriminaliseringen av fylleriet

1. Inledande synpunkter

Redan på ett tidigt stadium av utred- ningsarbetet har det stått klart för utredningen att frågan om fylleristraf- fets avskaffande i hög grad bör bli be— roende av att man kan finna en annan adekvat behandlingsform för omhänder- tagna fyllerister än den nuvarande po- lisarrester erbjuder. Bakom detta stånd- punktstagande ligger uppfattningen att samhällets åtgärder mot fylleriet inte kan betraktas som en isolerad straff- rättslig fråga utan i stället bör ses som ett socialmedicinskt spörsmål av bety- dande räckvidd. Tanken att den alko- holberusade bör komma under läkar- vård i stället för att straffas är inte ny. Redan i det antika Rom lär det ha funnits jurister som hävdat att alko- holismen borde betraktas som en sjuk- dom med alldeles bestämda orsaker. Samma uppfattning var allmänt veder- tagen bland läkare från slutet av 1700- talet. Då avkriminaliseringsfrågan här i landet fördes upp på riksdagsplanet under mitten av 1800-talet fanns — vilket framgår av den förut lämnade historiska översikten —— också före- språkare för tanken att dryckenska- pen påkallade medicinsk behandling i stället för straff. Liknande tankar har i våra dagar förts fram från olika håll; här bör främst nämnas namn som Olof Kinberg och Karl Schlyter. Den medi- cinska synen på fylleriet har närmare utvecklats i annat sammanhang i detta betänkande.

1.1 Fylleristraffet mot bakgrunden av utred- ningens förslag om reformerad akutvård

Utredningen har ansett att kravet på adekvat vård och behandling av fyl— leristerna bör kunna tillgodoses genom inrättandet av akutkliniker. I ett före- gående kapitel har den tänkta utform- ningen av och verksamheten vid dessa kliniker ingående beskrivits. Här skall endast framhållas att det måste vara av central betydelse för den framtida nykterhetspolitiken att sådana kliniker i den ena eller andra formen kommer till stånd. Härigenom uppnår man inte bara att fylleristen tas om hand under humana former och underkastas social- medicinsk behandling i ett stadium av akut alkoholförgiftning utan också att ett gynnsammare utgångsläge skapas för fortsatta medicinska och nykter- hetsvårdande insatser. Dessa kliniker bör ingå som en integrerad del av sam- hällets strävanden att hjälpa fylleris- ten att komma till rätta med sina alkoholproblem. Om klinikerna skall kunna spela en sådan roll är det ange- läget att klienterna inte uppfattar dem som straffanstalter utan att de utåt får karaktär av socialt inriktade sjuk- vårdsinrättningar. Man kan naturligt— vis inte komma ifrån att ett påtvingat omhändertagande på en klinik i och för sig kan motverka möjligheterna att skapa good-will åt inrättningen bland klienterna. Verksamheten bör emeller- tid från början läggas upp så att den helt präglas av det medicinska vård- behovet. Om klienterna efter tillnykt-

randet får klart för sig, att omhänder- tagandet skett med hänsyn till deras eget bästa och att de är i behov av medicinsk vård eller stöd från sociala vårdorgan, torde man i många fall kunna vinna förståelse för verksam- heten 0ch lägga grunden till ett fort- satt förtroendefullt samarbete.

Mot bakgrunden av det nu anförda kan man tycka att straffbeläggandet av fylleriet inte fyller någon funktion el— ler kanske rentav är direkt olämpligt. Den meningen kan med fog göras gäl— lande att den positiva inställningen till klinikverksamheten, som bör framma- nas hos klienterna, och möjligheterna till fortsatt samarbete med dem kom- mer att försvåras om behandlingen för- binds med en straffrättslig påföljd. Det ligger nämligen en motsättning i att å ena sidan betrakta fylleriet som ett sjukligt beteende, som påkallar me- dicinsk behandling, och å andra sidan straffbelägga samma beteende. Otvivel- aktigt kan det också i många fall vara mycket svårt att övertyga en fyllerist om att omhändertagandet varit medi- cinskt indicerat samtidigt som han vet, att han kommer att ställas till ansvar för sin berusning.

1.2 Olika uppfattningar om fylleristraffets ändamålsenlighet

Det vore emellertid att förenkla pro— blemen om man stannade vid att avskaffa fylleristraffet redan på denna grund. Visserligen har i den debatt, som förts i pressen sedan utredningen tillsattes. på vissa håll hävdats att av- skaffandet av fylleristraffet är så själv- klart, att frågan inte behöver närmare utredas. Resonemanget har renodlats därhän, att fylleriet bör betraktas som en sjukdom och att sjuka människor inte bör straffas utan tas om hand för medicinsk vård. Ingen vill väl bestrida att denna uppfattning är riktig, såvitt

den tar sikte på alkoholister och vane- supare. Men då det gäller personer som inte tillhör dessa kategorier, t. ex. ung- domar som super sig fulla under en fest därför att de tål mindre än de tror, finner man inte alltid samma för— ståelse för den medicinska aspekten på fylleriet.

Utredningen har sålunda kunnat mär- ka att det bland olika grupper i samhäl— let alltjämt finns en uppfattning att fyl- leristraffet är motiverat, då det gäller dessa s.k. tillfällighetsfyllerister, samt att vidare social-medicinsk vård här är opåkallad. Man menar nämligen att bötesstraffet i dessa fall många gånger kan innebära en tillräcklig reak— tion för att den dömde i fortsättningen skall avhålla sig från fylleri. Mot upp- fattningen att böterna skulle ha denna effekt och att medicinsk behandling eller nykterhetsvårdande insatser i öv- rigt inte skulle erfordras beträffande sådana fyllerister har invänts, att det torde vara mycket sällan som en person blir omhändertagen för fylleri första gången han är berusad. Fylleri anses ofta, kanske oftast, vara tecken på en viss grad av vanemässigt alkoholmiss- bruk. Erfarenheterna från alkoholist- vårdens klientel anses också visa att en fylleriförseelse ibland är det första för utomstående märkbara tecknet på ett höggradigt och långvarigt spritmiss- bruk. Det finns vidare många fall av svårartat alkoholmissbruk utan att en fylleriförseelse någonsin förekommit. Fylleri på allmän plats kan alltså myc— ket ofta —— även om det registreras som »olycksfall» — vara ett allvarligt symp- tom på alkoholmissbruk. På grund här- av menar man att en närmare socialme- dicinsk utredning i varje särskilt fall under inga omständigheter kan vara opåkallad.

Utredningen har tagit fasta på dessa synpunkter och i en särskild undersök-

.. ...-.. _.c. __..hs. .--..w_._.f_._.

ning, som redovisas i del II, bil. 1 (sam— manfattad i kapitel 9), närmare sökt be- lysa hur det egentligen förhåller sig med vad som allmänt brukar benämnas tillfällighetsfylleriet. Det finns anledning att i den fortsatta framställningen åter- komma härtill. Redan nu bör emellertid framhållas att denna undersökning klart visat att talet om »tillfällighetsfylleriet» är starkt överdrivet. I själva verket kan man på goda grunder ifrågasätta om det egentligen existerar något nämnvärt »tillfällighetsfylleri».

2. Fylleristrafets allmänt återhållande efekt

Av det anförda framgår att frågan om avkriminaliseringen av fylleriet inte är så självklar som man på vissa håll velat göra gällande. Det finns de som anser att fylleristraffet är ganska fast förank- rat i det allmänna rättsmedvetandet och att avskaffandet av straffpåföljden skul- le kunna leda till den inställningen hos allmänheten, att samhället därmed sanktionerar de råa och anstötliga ytt- ringar av alkoholmissbruk, som inne— fattas i fylleriet. Den meningen har ock- så framförts att straffbeläggandet i allt fall utgör ett betydelsefullt vapen i kampen mot spritmissbruket. Genom att bestraffa fyllerister på allmän plats vill man sålunda inskärpa hos medbor- garna att samhället reagerar mot omått- lig rusdrycksförtäring. Straffbeläggan- det anses avskräcka andra människor från att begå fylleri. Man menar bild- likt talat att straffhotet bör hänga över medborgarna som ett damoklessvärd, färdigt att omedelbart och med kraft slå till, då någon överträder lagbudet. Straffets allmänt återhållande funktion anses också ligga däri att straffhotet verkar moralbildande och moralförstär- kande på befolkningen. Ur nu angivna

synpunkter är straffets ändamål inte i första hand att förbättra den enskilde fylleristen utan att bekämpa fylleriet, nämligen utifrån den föreställningen att ingen skall begå ens en första fylle- riförseelse.

2.1 Befolkningens attityd till alkoholbruket

Det skulle leda för långt att närmare fördjupa sig i de straffteoretiska reso— nemang som förts kring frågan om straffets ändamål. Utredningen vill där- för endast begränsa sig till några all- männa synpunkter av betydelse just för fylleristraffet. Det bör då från början klarläggas att man inte kan räkna med någon enhetlig inställning till alkohol- bruket hos befolkningen. Det finns män- niskor som kategoriskt fördömer all rusdrycksförtäring av etiska skäl. And- ra, som också intar en helnykter posi- tion, lägger kanske mera praktiskt sam- hällsvårdande och nykterhetspolitiska aspekter på frågan eller betraktar den- na ur samhällsekonomisk synpunkt. Det finns vidare många människor med en moderat inställning till alkoholen. Man accepterar här en måttlig konsumtion som ett naturligt inslag i umgänges- livet. Ett gemensamt drag hos dem är att man inte kan tolerera en överdri- ven rusdrycksförtäring som leder till fylleri. Men det finns obestridligt också människor — låt vara ett mindre an- tal — som accepterar ett emellanåt in- träffande fylleri som ett normalt bete- ende eller i varje fall inte betraktar det- ta som något klandervärt. Inställningen torde i hög grad vara beroende av de alkoholvanor som präglar den miljö man själv lever i, umgängeslivet o. s. v. Det är givet att de, som inte ser något förkast- ligt i spritmissbruket, är utsatta för starkt tryck från samhällets uppfostran- de och upplysande verksamhet. Deras inställning strider mot den officiella moraluppfattningen som bl.a. kommit

till uttryck genom straffbeläggandet av fylleriet.

Belysande för befolkningens allmän- na attityd till alkoholen är resultatet av de intervjuundersökningar, som Cen- tralförbundet för nykterhetsundervis- ning låtit utföra genom SIFO under en följd av år. Män och kvinnor i åldern från 15 år har fått besvara frågan »vil- ken av följande inställningar motsvarar närmast den Ni själv har till spritbru- ket?» Tre alternativ har getts. Vid den senaste intervjuundersökningen år 1963 tillfrågades 590 män och 542 kvinnor. 21 procent av männen och 38 procent av kvinnorna ansåg att alla borde helt avstå från att dricka sprit. 63 procent av männen och 51 procent av kvinnorna menade att ingen borde dricka sprit mer än mycket måttligt. 11 procent av männen och 5 procent av kvinnorna förklarade att ett rus då och då gjorde ingenting. 5 procent respektive 6 pro- cent slutligen var osäkra och visste inte hur de skulle besvara frågan.

2.2 Den allmänna inställningen till bestraff- ningen av fyllerister

Den omständigheten att så relativt stor andel av befolkningen tycks inta- ga en klart negativ attityd till sprit- missbruket behöver givetvis inte bety- da att lika många är anhängare till me- ningen att fylleriet bör bestraffas. Det skulle fordras en omfattande sociolo- gisk undersökning för att få klarlagt Vilken inställningen till fylleristraffet är inom olika befolkningsgrupper. Utred- ningen vill dock ifrågasätta om straff- beläggandet verkligen är så djupt för- ankrat i folks rättsmedvetande, som man på vissa håll vill göra gällande. De människor, som inte betraktar fylle- riet som något onormalt utan snarare som en naturlig avslutning på vecko- slutssupandet, kan av förklarliga skäl

inte ha någon vidare förståelse för en straffrättslig påföljd. Samma inställning, fast från en annan utgångspunkt, intar de som vill se fylleriet som en social- medicinsk fråga och hävdar behand- ling i stället för straff.

Man kan fråga sig hur det förhåller sig med inställningen hos det stora flerta- let socialt och moraliskt välanpassade människor, som av olika bevekelsegrun- der reagerar negativt mot fylleriet. Man kan utgå ifrån att det inte är själva be- rusningen, det toxiska momentet. hos fylleristen som ogillas utan i stället de förargelseväckande inslagen i fylleris— tens uppträdande och hans samhälls- skadliga beteende. En person som raglar omkring på gångbanan, provocerar till samtal med mötande eller på annat sätt stör den allmänna trivseln, ger onekli- gen anledning till obehag och förargelse hos många i omgivningen. Den omedel— bara reaktionen hos dem torde då vara att fylleristen snarast bör tas om hand och föras bort från platsen, så att lugnet kan återställas. Har fylleriet tagit sig sådana uttryck att förbipasserande kän- ner sig kränkta av fylleristens uppträ- dande utan att denne dock begått an- nat brott än att just vara full, faller det sig ganska naturligt att man vän— tar någon påföljd från samhällets sida. Men är det då i första hand bötesstraf— fet man tänker på? Det finns anledning förmoda att många människor i stället uppfattar själva omhändertagandet, för— passningen till polisarrest och det där- efter följande kortvariga frihetsberö- vandet som de relevanta preventiva åt- gärderna. Då fylleristen inte ofredar nå- gon är det svårt att tro att någon utom- stående skulle känna sig förnärmad av hans beteende. Tvärtom kan ett polisi— ärt ingripande i sådana fall mötas med ovilja från omgivningens sida, i varje fall om omhändertagandet inte uppfat- tas som påkallat av hänsyn till fylle—

risten själv eller för att hindra att denne far illa.

Den uppfattningen torde nämligen va- ra allmänt utbredd, att fylleristen är en beklagansvärd person. Framför allt gäl- ler detta den kvalificerade fylleristen- alkoholisten, som genom sitt mänsk- liga förfall intar en särställning inom klientelet. Inte sällan ursäktas fylleris- ten med att han inte kan hjälpa att han beter sig som han gör, därför att han är full. Denna känsla för fylleristerna är givetvis olika stark bland olika iakt- tagare. Det är möjligt att toleransen är särskilt stor hos dem som själva bru- kar alkohol och vet att de skulle kun- na hamna i och kanske också befunnit sig i samma situation. Det ligger emel- lertid i öppen dag för varje iaktta- gare att en alkoholförgiftning försät- ter fylleristen i ett tillstånd, som ofta gör honom oförmögen att ta vård om sig. I själva fyllerisituationen ligger ett akut behov av social-medicinska hjälpåtgärder. Man kan också förmoda att många av de landvinningar, som gjorts på alkoholforskningens område, är på väg att spridas till en bredare allmänhet. Genom massmedia sker så- lunda viss upplysning i alkoholfrågan, vilket skapar ökad förståelse för en social-medicinsk inställning. Mycket ty- der också på att folk i allmänhet allt mer kommit att acceptera vård och be- handling som adekvata åtgärder i kam- pen mot fylleriet och att strafftänkandet i motsvarande grad förlorat terräng.1

Härmed är givetvis inte sagt att det inte alltjämt kan finnas förespråkare för tanken att straffbeläggandet ändå är motiverat. Som inledningsvis antytts har den meningen framförts på några håll att straffet visserligen saknar betydelse, då det gäller alkoholister och vanesupa- re, men att det ändå bör bibehållas med tanke på tillfällighetssuparna. Det är en populär uppfattning att tillfällighetsfyl-

leristen själv vållat sin situation och till skillnad från alkoholisten inte kan ursäktas. Särskilt unga fyllerister väc- ker många gånger indignation. I dessa fall menar man att omsorgen om det uppväxande släktet kräver att fylle- risten inte kommer ifrån förseelsen utan en ordentlig näpst.

2.3 Fylleristraffet i vid bemärkelse Utredningen har gjort den iaktta— gelsen att många, som önskar att fyl- leristraffet bibehålls, lägger en mycket vidsträckt innebörd i begreppet straff. Härmed avses ofta hela den samlade reaktionen från samhällets sida mot fylleristen och fylleriets sociala och psykologiska verkningar; polisingripan- det, det infamerande och obehagliga i att tas om hand till allmän beskådan, att under kanske rätt uppseendeväck- ande former föras till fylleristarrest, obehaget av att behöva sova ruset av sig i arresten, förklara bortovaron för närstående och kanske för arbets- givare, registreringen hos polisen, kon- trollstyrelsen och olika sociala nämn- der, körkortsindragning, avstängning från systembolagets försäljningsställen, svårigheter att få lämplighetsintyg o.s.v. Det är alltså en lång rad ingripanden i den enskildes intressesfär. Man kan då fråga sig vilken betydelse som allmänt tillmäts själva bötesföreläagandet jäm— fört med alla övriga samhällsåtgärder som förbinds med fylleriet. Det är tro- ligt att folk i allmänhet betraktar bö- tesstraffet som en mindre ingripande åtgärd. Omhändertagandet väcker upp- märksamhet. Bötesföreläggandet där-

1 I detta sammanhang kan nämnas en enkät- undersökning som Verdandi lät göra bland 6140 deltagare under Hjulfesten hösten 1966. 73 procent av dessa ansåg att fylleristen bor— de ha lämplig medicinsk behandling i stål- let för att sättas i arrest (jfr tidskriften Ver- dandisten nr 6—7 1967).

emot kan ske diskret och kommer of- tast inte till utomståendes kännedom.

2.4 Fylleristraffet som sådant är inte ekono- miskt kännbart för folk i allmänhet Framställningen leder in på frågan om straffet eller straffhotet har den avskräckande effekt på befolkningen, som man på vissa håll vill tillskriva det. En förutsättning härför torde vara att bötesstraffet, sett isolerat från övri- ga sanktioner mot fylleriet, verkligen upplevs som en kännbar reaktion. Straf- fet är i 16 kap. 15% brottsbalken be- stämt till böter, högst 500 kronor. Det är ganska belysande för rättsutveck- lingen på detta område att den diskus— sion, som sedan slutet av 1800-talet i riksdagen förts kring fylleristraffet, inte så mycket avsett frågan om straf- fet varit berättigat utan framför allt i vad mån det funnits anledning skärpa straffet. I sitt förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69) var straffrättskommit- tén också förespråkare för skärpt straff- mätning. Enligt vad kommittén utta- lade borde det tidigare för normalfal- len upptagna bötesmaximum av 100 kronor kunna överstigas framför allt vid flera gånger upprepad förseelse och man stannade vid att föreslå det straff- maximum av 500 kronor, som nu är gällande lag. Medan praxis vid utmä— tande av fylleriböter framför allt vid återfall tidigare varierat mycket på olika håll i landet tycks man numera ha nått fram till en enhetlig rättstill- lämpning. Vid statsåklagarmöte i no— vember 1964 uttalade riksåklagaren på föranstaltande av fylleristraffutredning- en att höjda böter vid återfall inte bor- de tillämpas och att 50 kronor i böter var den lämpligaste påföljden. Enligt vad utredningen inhämtat från kontroll— styrelsen synes denna rekommendation numera följas i de allra flesta fall.

Det kan med skäl påstås att ett bö- tesbelopp om 50 kronor i dagens pen- ningvärde inte kan kännas särskilt eko- nomiskt betungande för folk i allmän— het. Från vissa håll har också gjorts gällande att en kraftig skärpning är motiverad för att straffet skall få den avskräckande effekt man förväntar. Frånsett att straffet givetvis måste sät- tas i rimlig proportion till förseelsens art, vilket redan i och för sig medför en begränsning av böterna, kan åt- skilliga invändningar riktas mot en så- dan straffskärpning. Det måste givetvis bli fråga om en avsevärd höjning av böterna för att man skall kunna tala om ett kännbart straff. Höjningen skul- le emellertid under alla förhållanden framför allt komma att drabba de lägsta inkomsttagarna, bland vilka fyl- leristklientelet främst återfinns, medan den inte skulle bli vidare kännbar för de mera besuttna i samhället. Särskilt kännbar skulle straffskärpningen bli för återfallsfyllerister, som samlar på sig många bötesstraff. I flertalet fall skulle det visa sig uteslutet att driva in böterna och straffet skulle närmast framstå som ett slag i luften.

De orättvisor, som penningböterna för med sig genom att straffet inte drab— har alla lika, skulle givetvis kunna be- gränsas om man övergick till dagsbots- systemet. Utredningen har också fun-— nit förespråkare för en sådan tanke bland dem, som uttalat sig i avkrimi- naliseringsfrågan. I sitt tidigare nämn- da förslag (SOU 1944: 69) diskute- rade straffrättskommittén denna möj- lighet. Kommittén framhöll därvid, i betraktande av att de som ådrar sig" ansvar för fylleri till alldeles övervä- gande del är i små ekonomiska omstän-- digheter, att en övergång till dagsbots- systemet i realiteten skulle medföra en sänkning av de utdömda bötesbeloppen, såvida inte stadgades högre minimum

än det vanliga. Vidare ansågs en så- dan reform medföra att det i varje fyllerimål måste krävas särskild utred- ning angående den tilltalades ekonomis- ka förhållanden, vilket var uteslutet med hänsyn till det stora antal mål det här gäller. De praktiska synpunkter, som straffrättskommittén utifrån sina utgångspunkter lade på bötesstraffet, föranledde dåvarande departementsche- fen att avskriva tanken på införande av dagsböter för fylleriförseelser.

2.5 Andra faktorer än fylleristraffet avhåller folk från fylleri Det förhåller sig uppenbarligen så att fylleriböterna i och för sig inte verkar särskilt avskräckande på folk i allmänhet. Man kan därför på goda grunder förmoda att det är andra fak- torer som påverkar befolkningen och avhåller det stora flertalet människor från fylleri. I vad mån kriminalisering- en av fylleriet verkar moralbildande eller moralförstärkande kan man heller inte få någon bestämd uppfattning om. Så mycket är dock klart och detta framgår av den tidigare redogörelsen, att de flesta människor ansluter sig till den moraluppfattning, som bl.a. kommit till uttryck i fylleriparagrafen. Men det är då framför allt fråga om även i övrigt socialt och moraliskt väl- anpassade människor som inte löper vidare risk att göra sig skyldiga till fylleriförseelser. Det är ej heller troligt att deras moraluppfattning skulle för- svagas om straffet avskaffades, eftersom fylleriet i allt fall kommer att leda till kännbara ingripanden från samhäl- lets sida, åtgärder som allmänt torde uppfattas som betydligt allvarligare än bötespåföljden.

2.6 Ett finskt försök att mäta fylleristraffets allmänt återhållande effekt

I detta sammanhang förtjänar om-

nämnas ett experiment, som genomför- des i Finland under en treårsperiod med början är 1962.1 I tre medelstora städer sänktes den beräknade åtals- frekvensen beträffande antalet omhän- dertagna fyllerister från 40—50 pro- cent till 9—24 procent. I tre städer av motsvarande storlek (kontrollorter) bibehöll man rådande åtalspraxis. Förutsättningarna för omhändertagan- de (polisens praxis) skulle däremot vara oförändrade i samtliga städer. En jämförelse mellan utvecklingen i för- söksorterna och kontrollorterna avslö- jade inte någon statistiskt påvishar skill- nad i antalet omhändertagna under försökstiden. Av intervjuundersökning- ar bland polismän på försöksorterna framgick också att de flesta inte ansåg den ändrade åtalsfrekvensen ha med- fört någon förändring i antalet fylle- rister eller i deras beteende. Det vi- sade sig emellertid under försökets gång att folk i allmänhet saknade kän- nedom om experimentsituationen. Ge- nom särskilda studier, företagna av försökspersonal, som blandade sig med fylleristklientelet, kunde man sålunda konstatera att inte ens de kroniska al- koholisterna upptäckt att det rådde ändrad åtalspraxis. Någon fann det vis- serligen märkvärdigt att han inte blivit anmodad att underteckna och bekräfta den fyllerirapport, som normalt bru- kade föreläggas honom efter tillnyktran- det, men han förklarade detta med att han troligen inte denna gång varit till- räckligt berusad för att kunna åtalas. Den omständigheten att försöksverk- samheten inte blivit bekantgjord bland befolkningen i försöksorterna förringar givetvis värdet av experimentet, i vad

1 En närmare presentation av försöket finns intagen i en artikel av Patrik Törnudd »Fylleriböter som kriminalpolitiskt pro- blem» (tidskriften Alkoholpolitik nr 1/1967).

det tar sikte på att mäta straffets all- mänpreventiva effekt. Försöket ansågs dock ge belägg för den uppfattningen att bötfällningspolitiken, granskad se- parat från anhållningspolitiken, inte har någon väsentlig inverkan på de berusa— des beteende eller på förekomsten av fylleri.1

Såvitt utredningen har sig bekant har det i övrigt aldrig utförts någon under— sökning för att klarlägga fylleristraf- fets allmänt återhållande verkan. Vad man erfarenhetsmässigt känner angå- ende denna allmänverkan är endast en del av de fall där den inte haft någon effekt, d.v.s. människor som gjort sig skyldiga till fylleri. För andra icke-fyl- lerister uppkommer frågan: skulle de ha gjort sig skyldiga till fylleri om be- teendet inte varit straffbelagt? Det gäl- ler alltså att förklara varför en viss si- tuation inte inträffat och om denna si- tuation skulle ha inträffat vid ändrade betingelser. Med kännedom om de svå— righeter forskningen har att brottas med då det gäller att försöka vinna klarhet i fylleriets orsaker, måste det ställa sig nära nog omöjligt att fastställa orsakerna till att fylleri inte inträffat. Hur människan skulle bete sig i en tänkt situation och vilka faktorer som kunde tänkas påverka hennes handlande, kan ingen med säkerhet uttala sig om.

2.7 Fylleristraffet: allmänpreventiva verkan är inte klar-lagd

Man måste sålunda slå fast att frå- gan om fylleristraffets allmänt återhål- lande verkan leder in på outforskade områden, där det finns rikligt utrym- me för meningsskiljaktigheter. Anled- ningen därtill är uppenbar: diskussio- nen måste föras utifrån en rad obe- styrkta premisser. Man kan tycka att den som påstår att fylleristen måste dömas till böter för att andra sam- hällsmedborgare skall avhålla sig från

fylleri, också bör visa att straffet har denna effekt på andra samhällsmedbor— gare. Svårigheterna att utforska orsa— ken till uteblivna mänskliga beteenden är emellertid, som förut framhållits, nära nog oöverstigliga. Det torde i rea- liteten vara fråga om ett komplicerat nätverk av sociala, medicinska och psykologiska faktorer som bestämmer den enskilde individens återhållsamhet i förhållande till spritmissbruket. Vil- ken roll straffhotet spelar i detta sam- manhang råder det delade meningar om. Utredningen vill för sin del häv- da att ett avskaffande av fylleristraffet i förening med en intensifierad vård och behandling av fylleristklientelet under inga omständigheter kan antas försämra det allmänna nykterhetslä- get i riket.

3. Fylleristrafet och fylleristklientelet

I diskussionen om fylleristraffets än- damål har även framförts den mening- en att straffet verkar återhållande på den enskilde fylleristen, d.v.s. drabbar honom med sådan kraft att han inte vidare vill utsätta sig för risken att uppträda berusad. Denna uppfattning ger anledning att närmare skärskåda fylleristklientelet.

3.1 Fylleriet i statistisk belysning Till en början måste då konstateras att fylleriförseelserna är av mycket stor omfattning. Av kontrollstyrelsens statistik kan inhämtas att år 1965 gjor- des 117 745 omhändertaganden, d. v. 5. 19,4 per 1 000 invånare i åldern över 15 år. I 79 644 fall eller omkring 68 procent blev den omhändertagne dömd. Återstå- ende 32 procent skulle sålunda utgöra

1 Fylleriet är i Finland fr.o.m. den 1 januari 1969 avkriminaliserat. (Jfr s. 138).

dels fall, där fylleriet begåtts på enskilt område, och dels fall där vederbörande fått åtalseftergift t.ex. därför att han intagits på allmän vårdanstalt för al- koholmissbrukare. Tidigare har man räknat med att omkring 80 procent av antalet omhändertagna blivit sakfällda. De år 1965 avdömda förseelserna (79 644) hade begåtts av 47 936 perso- ner. Av sistnämnda antal utgjorde 26456 eller 55 procent fyllerister, som under de tidigare fem åren ådömts minst en fylleriförseelse. Återstoden, 21 480 personer, var alltså att anse som förstagångsfyllerister.

Då man försöker skaffa sig en bild över fyllerifrekvensen måste man emel- lertid räkna med att många »fylleri- fall» aldrig kommer till myndigheter- nas kännedom eller av olika anled- ningar inte föranleder omhändertagan- de och därmed registrering. Det finns alltså ett mycket betydande »mörker- tal» i fylleristatistiken. En mängd olika faktorer kan här spela in, t.ex. poli- sens effektivitet, toleransen hos den patrullerande polismannen, de omstän- digheter varunder fylleriet inträffat. Man kan utgå ifrån att polisen är mind- re benägen att ta hand om en fylle- rist, som kan transporteras hem ge- nom anhörigas eller vänners försorg. Vid större festliga sammanhang såsom motortävlingar, marknader eller andra publikevenemang, där spritmissbruk är vanligt förekommande bland besökan- de, kan av praktiska skäl inte alla fyl- lerister arresteras utan ordningsmakten måste begränsa sig till de mest kvalifi— cerade fallen. Att det registrerade an- talet fyllerister inte överensstämmer med det verkliga antalet kan indirekt utläsas ur statistiken. Som exempel kan nämnas att år 1965 endast omhänder- togs i Djursholm 9, i Sigtuna 7 och i Gränna 11 fyllerister. I Skanör med Falsterbo, som sommartid är välbesök-

ta turistorter, blev inte någon fyllerist omhändertagen detta år. Det sagda in- nebär dels att många av dem som regi— streras som förstagångsfyllerister har bakom sig tidigare icke registrerade fyllerifall och dels att det finns ett be— tydande antal personer, som åtminstone vid något tillfälle uppträtt berusade på allmän plats utan att bli omhändertag— na för fylleri.

Mot bakgrunden av det nu anförda kan fylleristatistiken visserligen inte sägas ge någon rättvis bild av den verkliga fyllerifrekvensen men den ger oss ändå betydelsefulla data om kli— entelet och omfattningen av myndighe- ternas ingripanden. Det har sålunda kunnat konstateras att antalet omhän- dertaganden steg omedelbart till om- kring det dubbla efter motbokssystemets slopande år 1954 för att sedan gå sakta tillbaka till år 1964. Därefter var tenden— sen åter ökande, men totalt sett ligger fyl- leriet fortfarande under 1956 års nivå. Antalet personer, som årligen tas om hand för fylleri, har inte ökat så mycket som antalet förseelser, d. v. s. antalet förseel- ser per person har ökat något. En ut- präglat ogynnsam bild företer ungdoms- fylleriet; i åldrarna 15—17 år har an- talet förseelser per invånare mer än tre— dubblats sedan 1954 och i åldrarna 18— 20 år har det fördubblats. Det anses ut- märkande för den skedda utvecklingen att fylleriet nått allt längre ner och breddats i de lägre åldersgrupperna samt att det bildats ett större och allt svårare klientel av vanesupare.

Uppmärksamheten bör särskilt riktas på klientelet av unga fyllerister. En inom kontrollstyrelsen utförd undersökning1 angående återfall i fylleri bland ung— domen förtjänar beaktande i detta sam-

1 Undersökningen är redovisad i tidskriften Alkoholfrågan 19635, 5. 213 ff.

Tabell 14.4. åldrar år 196/;

Fylleri Åldrar

vid Antal Motsvarande Därav Antal procent begåendet förseelser antal första— förseelser första- personer gångare 1 per person gångare

15—17 3 578 2 981 2 570 1,20 86 18—20 8 908 6 549 4 139 1,36 63 21—24 7 920 5 371 2 428 1.47 45 25— 54 627 30 252 10 398 1,81 34 Summa 75 033 45 153 19 535 1,66 43

manhang. Undersökningen avsåg ung- domar i åldrarna 15—24 år födda i juni eller juli månader, som under 1956 gjort sig skyldiga till en första fylleriförseelse. Det visade sig att av de 1594 första- gångsfylleristerna var det endast 55 pro- cent som var anmärkningsfria under den följande femårsperioden. Av de övriga gjorde sig 41 procent skyldiga till minst en ny fylleriförseelse medan återstående fyra procent begick rattfylleri eller an- nat brott under alkoholpåverkan. Åter- fallsfrekvensen var ojämförligt störst i åldrarna under 18 år, där inte mindre än 54 procent återföll minst en gång. Undersökningen Ungdom och alko- hol, som genomfördes i Stockholm för några år sedan, visade en ännu all- varligare utveckling.2 Av de 31 yng— lingar i åldern 15—21 år, som under tiden 29 januari—25 februari 1956 omhändertogs för fylleri och var man- talsskrivna i Stockholm, var 24 första- gångsfyllerister. Vid slagning i nykter- hetsnämndens centralregister på nyåret 1961 fann man, att 16 eller 66,7 pro- cent återfallit, därav tre eller 12,5 pro- cent inom ett år efter den första för— seelsen. På motsvarande sätt under- söktes de underåriga fyllerister, som omhändertogs i februari—mars 1960. Antalet förstagångsfyllerister var här 29 och av dem återföll fem eller 17,2 procent under de närmaste tolv måna-

derna efter den första förseelsen.

De redovisade siffrorna tyder på att man måste räkna med en betydande återfallsfrekvens bland unga första- gångsfyllerister. Ju högre upp man kommer i åldrarna desto större blir antalet förseelser per person och — i motsvarande grad — desto lägre blir andelen förstagångsfyllerister. Utveck- lingen belyses av tabell 14.4.

3.3 Fylleristraffet verkar inte återhållande på återfallsfylleristen Det är givetvis vanskligt att dra allt- för långtgående slutsatser av statistiken men det tillgängliga materialet ger än— då klara belägg för att fylleriböterna inte haft någon avskräckande verkan på stora delar av fylleristklientelet. Be- träffande alkoholisterna är detta all- deles klart och ingen vill väl påstå annat. Ett typiskt drag hos alkoholisten är att han söker upprätthålla en stän- dig alkoholpåverkan. Hos honom finns ett behov att fortsätta att dricka sprit, då han börjat, och inget straffhot i värl- den kan hindra honom därifrån. För missbrukaren, som inte blivit beroen— de av alkoholen, skulle straffet eller

1 Icke registrerade för någon fylleriförseel— se under de närmast föregående fem åren. ” Jfr stadskollegiets utlåtande och memo- rial, bihang 1962 nr 51.

straffhotet väl i och för sig kunna tän- kas stoppa ett fortsatt missbruk. Den höga återfallsfrekvensen tyder dock på att så i stor utsträckning ej är fallet. Hur stor del av återfallsfylleristerna som är att hänföra till kategorierna alkoholister och grava missbrukare är svårt att säga. En framkomlig men likväl ganska otillförlitlig väg är att undersöka hur många fall nykterhetsnämnderna har att handlägga årligen. Det visar sig då att nykterhetsnämnderna år 1964 ansett behov av mera ingripande åt- gärder föreligga, d.v.s. övervakning eller anstaltsvård, i omkring 16000 fall. Om dessa bortsorteras från det re- gistrerade antalet återfallsfyllerister, kvarstår ändå ett betydande antal fyl- lerister, på vilka straffet inte haft nå- gon återhållande verkan.

3.4. Tillfällighetsfylleristen

Men hur förhåller det sig då med dem, som inte återkommer i fylleriststa- tistiken? Har straffet på dem haft en så gynnsam effekt att de i fortsättningen avhållit sig från fylleri? Vi räknade år 1959 med 20204 eller 43 procent förstagångsfyllerister. Detta innebär inte att de genomgående varit skötsam- ma i nykterhetshänseende innan de de- buterade som fyllerister. Enligt lämnad uppgift framgår av anteckningarna i kontrollstyrelsens register att 459 av dessa »debutanter» under en femårspe- riod före registreringen varit föremål för mera ingripande nykterhetsvårdan- de åtgärder, d.v.s. ställts under över- vakning eller meddelats beslut om tvångsvis intagning på vårdanstalt. Det kan också förmodas att många av dem under samma tid varit föremål för lind- rigare förebyggande åtgärder. Anled- ning finns också att misstänka att det bakom de allra flesta förstagångsfylle- rierna ligger ett mer eller mindre ut- präglat alkoholmissbruk, som inte kom-

mit till myndigheternas kännedom. Kan— ske är det tillfälligheternas spel som gjort att fylleristen icke tidigare omhän- dertagits.

Talet om ”tillfällighetsfyllerister” är så till vida missvisande som man själv- fallet inte på förhand kan veta om den registrerade fylleriförseelsen utgör en enstaka händelse i en människas liv eller om den kommer att upprepas. Ur fylleristraffutredningens synpunkt har det varit av särskilt intresse att få klarhet om de personer, som nu gör sig skyldiga till fylleri, kan antas komma att återfalla och i vilken utsträckning detta kan väntas ske. Detta var ett av syftena med den stora undersökning, som utredningen låtit utföra beträffan- de fylleristklientelet och som redovi- sats i bilaga 1, del II. Genom att följa samtliga i juni månad 1917 födda män, som under perioden 1932—1964 vid åt- minstone något tillfälle registrerats för fylleri, har man kunnat få många vär- defulla data. Man har sålunda bl. a. kun- nat konstatera att endast omkring var sjunde fylleriförseelse visat sig vara av engångsnatur. Motsvarande antal en- gångsförseelser skulle under nu ak- tuella förhållanden bli en på tio fylle- riförseelser. Dessa uppgifter, sedda i be- lysning av vad tidigare sagts om mör- kertalet i fylleristatistiken, ger anled- ning att allvarligt ifrågasätta om det egentligen existerar något mera beak- tansvärt s. k. tillfällighetsfylleri.

Den höga återfallsfrekvensen framgår också klart om man betraktar de per- soner av 1917 års klass, som under den nämnda perioden gjort sig skyldiga till fylleri. 51 procent av denna klass har registrerats för en enda fylleriförseelse. Undersökningen visar också att ju ti- digare man debuterar, desto större är risken för återfall och desto fler blir återfallen. Av dem som begick sin första fylleriförseelse i åldern 16—17 år åter-

föll 73 procent medan motsvarande an- tal i åldersgruppen 45—47 år utgjorde 10 procent. Detta faktum har särskild relevans, om man beaktar den kraftiga ökningen av ungdomsfylleriet, som kän- netecknar utvecklingen de senaste åren. Om denna utveckling fortsätter finns det sålunda skäl att räkna med ytter- ligare ökning av återfallsfylleriet. Ansträngningarna har särskilt inrik- tats på att få fram en allsidig bild av fyl- leristklientelets ekonomiska och so- ciala situation samt att analysera sam- bandet mellan fylleri och olika former av social missanpassning. I detta hän- seende har undersökningspopulationen utgjorts av alla den 15:e födda svenska män, som registrerats för fylleriförse— else, begången under 1959, och som vid 1964 års slut vistades i riket. Att de som registrerats för flera återfall i fylleri och därmed manifesterat ett avvikande alkoholbeteende även i öv- rigt uppvisar ett avvikande socialt be— teendemönster är kanske inte ägnat att förvåna. De resultat, som undersökning- en här kommit till, stämmer överens med den bild av nykterhetsvårdskliente- Iet, som presenterats av 1964 års nykter- hetsvårdsundersöknlng i dess betän- kande SOU 1967:36. Utredningens un- dersökning visade också påtagliga skill- nader i den sociala anpassningen mel- lan dem som inte tidigare gjort sig skyl- diga till fylleriförseelser vid tidpunkten för 1959 års förseelse (förstagångsfylle- rister) och dem som därvid hade tidiga- re fyllerier bakom sig (återfallsfylleris- ter.) Ju fler fylleriförseelser desto lägre var medelinkomsten, desto större var sjukdomsfrekvensen (även psykisk sjuk- dom) och desto större var kriminalite- ten. Om förstagångsfylleristerna sålunda visade sig vara bättre anpassade än återfallsfylleristerna, tyder ändå under- sökningen på att de uppvisade sämre social anpassning än normalpopulatio-

nen. Det finns alltså anledning att inte betrakta det registrerade fylleriet som en isolerad företeelse utan sätta det in i ett större socialt sammanhang. De resul- tat som kan utläsas ur undersökningen, nämligen att de som tas om hand för fyl- leri i stor utsträckning är socialt miss- anpassade och att ett klart samband finns mellan ett avvikande alkoholbeteende och andra sociala avvikelser, utgör ett viktigt argument för avkriminalisering- en av fylleriet.

Den gjorda undersökningen ger stöd för att socialmedicinska insatser är på- kallade i de flesta fall som lett till fyl- leri. Det är sällan av en tillfällighet som en omhändertagen fyllerist berusat sig. Tillfälligheten torde snarast ligga i om- händertagandet. Det är därför inte för- svarligt att bagatellisera en fylleriför— seelse genom att påstå att denna en- dast är att betrakta såsom »olycksfall». Fylleriet kan i sig vara ett så allvarligt symptom på begynnande eller pågåen- de alkoholmissbruk att en närmare ut— redning i varje särskilt fall är motive— rad. Flertalet fall fordrar också fort— satta stödåtgärder inom ramen för po- liklinisk eller annan öppen nykterhets- vårdande verksamhet.

4. Fylleristrafets efekt på den enskilde fylleristen

Av den statistiska undersökningen kan vidare utläsas att de utdömda fylleri- böterna spelar liten roll för fylleristkli- entelets fortsatta förhållande till alko- holen. Naturligtvis förekommer det fall som inte återkommer i myndigheternas register. Man kan emellertid inte härav utan vidare dra den slutsatsen att straff- beläggandet av fylleriet i dessa fall haft en gynnsam effekt för den fortsat- ta utvecklingen. Straffet har sannolikt lämnat många helt oberörda och inte

alls påverkat deras beteende — de har däremot haft turen att undgå fortsatta samhälleliga ingripanden. Men man kan likväl inte bortse ifrån att det trots allt finns ett antal fyllerister som inte återfallit efter det första fylleriomhän- dertagandet. Frågan är om detta skett under direkt inflytande av straffbeläg- gandet.

4.1 Omhändertagandet verkar infamerande

För en person, som inte tidigare va- rit utsatt för obehaget och det infame- rande i att tas omhand för fylleri, ver- kar nog i allmänhet situationen efter tillnyktrandet utomordentligt avskräc- kande. Den chockartade upplevelse och känsla av ångest och förnedring, ofta i förening med kroppsliga besvär, som många gånger präglar fylleristen, då han släpps ut ur polisarresten, kan i och för sig väl tänkas ge honom en all- varlig tankeställare att ta sig till vara i framtiden. En omständighet som till- mäts särskild betydelse i detta samman- hang är registreringen av fylleriet. Blotta vetskapen om att finnas intagen i myndigheternas register, att vara ob- serverad och föremål för åtgärder från myndigheternas sida är ägnad att hos normala människor skapa olust och för- må dem till särskild försiktighet. Re— gistreringen kan få kännbara konse- kvenser. Tidigare utgjorde det lokala polisregistret en betydande källa vid utfärdandet av laglydnads- och straff- löshetsintyg för olika anställningspröv- ningar och för behörigheten att utöva vissa verksamheter. Efter ikraftträdan- det av lagen den 9 april 1965 om polis- register m.m. är sådana intyg i prin— cip avskaffade. Emellertid gäller allt- jämt, om än i begränsad omfattning, att de lokala polisregistren skall ligga till grund för utfärdande av intyg eller utlåtanden angående lämpligheten hos dem som ansöker om viss behörighet el-

ler rättighet eller tillstånd till viss verksamhet. Det är här främst fråga om ärenden angående körkort och tra- fikkort, körskoleverksamhet, luftfarts- certifikat, utskänkning av rusdrycker, realisation och gårdfarihandel.

4.2 Körkortet kommer i farozonen

I detta sammanhang bör särskilt kör- kortet uppmärksammas. Vid prövning av förutsättningarna för erhållande av körkort skall jämlikt 32 5 2 mom. väg- trafikförordningen särskilt beaktas hu- ruvida sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt. Den som sakfällts för fylleri kan ej få körkort innan två år förflutit från förseelsens begående, såvida det inte kan anses uppenbart att han ändå är att bedöma som en sköt- sam person. Motsvarande regler gäller för utfärdande av trafikkort jämlikt 27 ä 3 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m.m. Den som inte uppfyller de krav på pålitlig— het i nykterhetshänseende, som upp— ställts för erhållande av körkort, kan — om varning inte anses tillräcklig — jämlikt 33 5 2 mom. vägtrafikförord- ningen riskera att körkortet återkallas.

Det har från polishåll framhållits att många förstagångsfyllerister fäster av— görande vikt vid att körkortet kommer i farozonen och att detta hot väger av- sevärt tyngre än någon annan påföljd. Det råder ej heller tvekan om att många människor, inte minst de unga, är i stort beroende av bil för sin livsföring. I en undersökning angående rattfylleri- klientelet1 har bl. a. studerats körkorts— återkallelsernas sociala verkningar. 50 bilägare, som ådömts ovillkorligt fri- hetsstraff och vid intervjutillfället ha-

1 Hans Klette: Några resultat från tre ratt— fylleriundersökningar jämförda med trafik- nykterhetskommitténs lagförslag, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 1964, häf- te 2—3, s. 119 ff. '

de erfarenhet av i medeltal sex måna- ders körkortsåterkallelse, tillfrågades om dess verkan på de civila arbetsför- hållandena, ekonomin och de sociala relationerna. Det framkom att 30 pro- cent av de intervjuade tvingats byta ar- bete helt och att ytterligare 30 procent förlorat goda förvärvsmöjligheter in- om arbetet på grund av körkortsåterkal- lelsen. Vidare visade undersökningen att 58 procent av de intervjuade fått vidkännas inkomstbortfall, i medeltal närmare 100 kronor per vecka. För- fattaren kunde konstatera att detta för gruppen som helhet skulle betyda att körkortsåterkallelserna hade 2,5 gånger så stor verkan som fängelsestraffet, om faktorn ekonomin ses isolerad. Vad slutligen angår körkortsåterkallelsernas verkningar på de sociala relationerna framhölls som exempel på följderna av återkallelserna, att 44 procent av de intervjuade förlorat i medeltal sex tim— mar per vecka på att de ej kunde köra sin bil till och från arbetet samt att i 30 procent av fallen dessutom någon annan familjemedlem, mestadels frun, fått köra bilen. Den gjorda undersök- ningen visar med all tydlighet vilka betydande värden som står på spel för en fyllerist som innehar körkort eller står i begrepp att söka sådant.

4.3 Fylleristen blir ett nykterhetsvårdsfall Såsom i den tidigare framställningen närmare utvecklats skall jämlikt 10 5 lagen om nykterhetsvård anmälan ske till nykterhetsnämnden, då någon tagits för fylleri. En fyllerist som inte tidigare varit föremål för nykterhetsvårdande åtgärder blir härigenom registrerad hos nämnden. Man kan utgå ifrån att många fyllerister betraktar denna registrering som ett besvärande, kanske också av- skräckande ingripande. Att bli kallad till nykterhetsnämnden för samtal och rådgivning anses väl i allmänhet inte

innebära något allvarligare ingrepp i den personliga friheten, men nykter- hetsnämnderna har genom sin organi- satoriska sammanblandning av frivil- lig vård och tvångsåtgärder för många kommit att framstå som något av en Janusgestalt. Den ena sidan av verk- samheten vänder sig till klienterna för att genom olika hjälpåtgärder, som byg- ger på deras egen medverkan, kom- ma till rätta med problemen. Om detta emellertid bedöms som otillräckligt och man kan konstatera hemfallenhet, in- träder en annan sida av verksamheten. Genom att tillämpa 15 och 18 %& lagen om nykterhetsvård kan man tillgripa tvångsåtgärder, övervakning eller i sista hand omhändertagande på anstalt. Denna sida av verksamheten framstår för många som utmärkande för nyk- terhetsnämndens arbete. Det är uppen- bart att en sådan uppfattning om nämnden i hög grad försvårar dess strä- van att förmå folk att på frivillig väg söka hjälp för sina alkoholproblem. Det skapar också fruktan för fortsatta ingripanden från nämndens sida, inte minst bland dem som en gång omhän- dertagits för fylleri. Ur denna synpunkt faller det sig naturligt att en registre- ring hos nykterhetsnämnden kan för många förstagångsfyllerister spela be- tydande roll för den fortsatta utveck- lingen. Det sagda gäller även barna- vårdsnämnderna och deras befattning med de unga fylleristerna.

Det förhåller sig uppenbarligen så att förstagångsfylleristen har fullt klart för sig att han riskerar en rad olika åt— gärder från samhällets sida, om han återfaller. Utredningen har särskilt ve- lat framhålla risken att förlora körkor- tet och bli föremål för nykterhets- nämndens eller barnavårdsnämndens åt- gärder. Sannolikt utgör dessa riskmo- ment en väsentlig anledning till att vis- sa förstagångsfyllerister inte återkom-

mer i fylleristatistiken efter den första registreringen. Mera tveksamt är om dessa fyllerister fäster någon större vikt vid att de riskerar böter vid återfall i fylleriet.

5. Sammanfattning av utredningens uppfattning om fylleristraffets preventiva efekt

Det finns sålunda enligt utredningens mening mycket som talar för att fylle- ristraffet som sådant inte har någon egentligt avskräckande effekt på be- folkningen. Den moralbildande eller moralförstärkande verkan, som man på Vissa håll vill tillskriva fylleristraf- fet, torde kunna uppnås på annat sätt, främst genom uppfostran och upplys- ning i alkoholfrågan. Det kan därför inte vara sakligt motiverat att åberopa straffets allmänverkan som skäl mot en avkriminalisering. Ej heller kan straf— fet antas ha någon nämnvärt avhållande effekt på fylleristklientelet. Den höga återfallsfrekvensen och den bild vi fått av klientelet ger vid handen att straffet i flertalet fall får anses ända- målslöst. I de fall, där fylleristen inte återfallit efter en fylleriförseelse eller denna eljest kan betraktas som en en- staka företeelse —— fall som relativt sett torde vara sällsynt förekommande —— finns inget som motsäger att utveck- lingen skulle ha gått i samma rikt- ning oberoende av de utdömda fylleri- böterna.

6. F ylleristrajfet ur allmän vårdsynpunkt

6.1 Den akut berusade är ett vårdfall

För utredningen har det varit en grund- läggande regel att en omhändertagen fyllerist bör komma under adekvat so-

cial-medicinsk vård och behandling. Med den kännedom vi fått om fyllerist- klientelet finns det anledning räkna med behov av läkarinsatser i de allra flesta fall av fylleri. Utredningen har fått stöd för denna uppfattning från den medicinska sakkunskap som råd- frågats. Det framgår också med all tyd- lighet av den i kap. 18 införda redogö- relsen från försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken i Göteborg, att medicinska åtgärder är motiverade i flertalet fall, då polisen förpassar akut alkoholförgiftade personer till fyllerist- arrest. Den medicinska synen på fyl— leriet som ett akut sjukdomstillstånd utgör alltså ett bärande motiv för av- skaffande av fylleristraffet. Om samhäl- let, såsom utredningen föreslår, får tillgång till andra resurser för vård och behandling av fylleristerna, främst ge- nom tillskapandet av akutkliniker, blir motiven för en avkriminalisering ännu starkare.

Nu kan man naturligtvis inte kom— ma ifrån att det finns fall, där mera djupgående insatser från medicinskt el— ler socialt håll inte är omedelbart på- kallade. Utredningen har emellertid i det föregående velat visa att de fylle- rister, hos vilka fylleriet utgör ett till- fälligt avsteg från en till synes eljest välanpassad livsföring, är relativt säll- synta. Det kan ur denna synpunkt inte vara rimligt att avskilja dessa fylle- rister och bestraffa dem men inte and- ra. Härtill kommer att redan omhänder- tagandet och följderna därav, bortsett från straffbeläggandet, för dessa till- fällighetsfyllerister innebär ett så all- varligt ingripande att ytterligare reak- tion synes obehövlig. En inte ringa del av dessa fyllerister torde vara ung- domar, som ofta befinner sig i risk- zonen för asocial livsföring. Även ett enstaka fylleri påkallar här uppmärk— samhet från barnavårdsnämndens sida

och det är av vikt att åtgärderna sätts in så tidigt som möjligt i den unges ut- veckling. Enligt numera allmänt veder- tagen uppfattning är straffet här inte den lämpliga åtgärden för att komma till rätta med problemen. Utredningen har också erfarit att det i stor utsträck- ning meddelas åtalseftergift för första- gångsfyllerister i åldrarna under 18 år. Så sker t.ex. alltid i Stockholm. Denna praxis ger klart uttryck för att man anser andra åtgärder böra träda i stället för straffet.

Det är över huvud taget angeläget att behandlingen av alkoholmissbrukare kan sättas in så" snabbt och på ett så tidigt stadium som möjligt. Ett första omhändertagande för fylleri utgör en allvarlig varningssignal, som ofta på- kallar närmare undersökning och i flertalet fall bör leda till fortsatta nyk- terhetsvårdande åtgärder. Det råder dock betydande svårigheter för läkare och socialvårdare att etablera den nöd- vändiga kontakten med klienterna. In- te sällan bottnar detta i en negativ in- ställning till nykterhetsvården från kli- entens sida. Det är allmänt bekant att många fyllerister saknar insikt om sin egen situation eller i varje fall intar en avvisande noli—me-tangere-attityd mot läkare och socialarbetare, som en- gagerats i verksamheten. Enligt utred- ningens mening bör det dock finnas möjlighet att bryta udden av en sådan negativ inställning hos klienterna. En förutsättning härför är att akutkliniken får en sådan ställning att den allmänt — inte bara av klienterna — uppfattas som akutintag jämställd med övriga så- dana inom ett sjukhus. Vidare bör man vinna den allmänna opinionen för ökad förståelse för klinikernas verk- samhet. Den uppfattningen bör bli all- mänt rådande att omhändertagandet av en fyllerist i första hand är förestavat av intresset att få honom under läkar-

vård och behandling därför att det är fråga om en sjuk människa. Slutli- gen och inte minst är det av vikt att man genom individuella samtal med klienterna försöker klarlägga sjuk- domsbilden för dem och få dem att inse nödvändigheten av att följa den be— handlingsplan som läkare föreskriver i samråd med den socialvårdstjänsteman, som skall vara stationerad på kliniken.

6.2 Straffbeläggandet kan motverka behand- lingen Bestraffningen av fylleriet bör ses mot denna bakgrund. Utredningen har redan inledningsvis i detta kapitel fram- hållit att fylleristraffet rimmar illa med uppfattningen att fylleriet påkallar vård och behandling. För läkaren eller so- cialarbetaren, som har att övertyga klienten om att omhändertagandet är medicinskt indicerat och att akutkli- niken är till för att hjälpa honom att lösa sina problem, skulle straff- beläggandet av fylleriet antagligen upp- fattas som ett allvarligt hinder i behand- lingen. För fylleristen åter skulle in- tresset för läkarens synpunkter och den nykterhetsvårdande verksamheten tro- ligen minska eller kanske helt gå förlo- rat, om omhändertagandet på klinik förbinds med en straffrättslig påföljd. Utredningen har kommit till den upp- fattningen att de föreslagna klinikernas möjligheter att fungera enligt utred- ningens intentioner i hög grad skulle försvåras om fylleristraffet bibehölls. Det har också från socialvårdshåll framhållits att fylleristraffet i åtskil- liga fall har en klart negativ effekt ur behandlingssynpunkt. Många klienter uppges sålunda betrakta böterna som en slutlikvid som avskär vidare förbin- delse med nykterhetsvården. Straffet blir alltså ett tveeggat svärd. Nykter- hetsvårdens möjligheter att fånga upp alkoholmissbrukare och förmå dem att

etablera kontakt försvåras uppenbarli- gen i hög grad genom en sådan inställ- ning hos klientelet. En företagen un- dersökning1 visar också att personer, som kallats till nykterhetsvårdsbyrå i anledning av fyllerianmälan, uppvisar avsevärt sämre behandlingsresultat än de som av annan anledning måste upp- söka byrån. Mycket få av de kallade inleder fortlöpande förbindelser med byrån.

6.3 Indrivning av fylleriböter kan försvåra rehabiliteringen

Fylleristraffet kan också få en an- nan betydelse ur behandlingssynpunkt. Det samlade bötesbeloppet kan efter hand bli en påtaglig belastning för återfallsfylleristen, som så småningom inte ser annan möjlighet att befrias där- ifrån än att låta sig intas på allmän vård- anstalt, varvid böterna avskrivs, eller att låta böterna gå till förvandling. Er- farenheterna visar emellertid —- och detta bestyrks av den statistiska un- dersökning, som utredningen låtit ut- föra — att böterna i stor utsträckning betalas även av återfallsfyllerister, om än först i samband med indrivning. Även åtskilliga fyllerister, som hän- förts till kategorien socialhjälpsfall, full- gör sin bötesbetalning. Fylleristkliente- let återfinns i stor utsträckning bland de lägsta inkomsttagarna och social- hjälpsfallen. Sålunda visar förenämnda undersökning att 26 procent av samt— liga fyllerister och 38 procent av de fyllerister, som registrerats för minst fem fylleriförseelser, haft årsinkomst under 5000 kronor. Böterna bidrar i icke ringa del till den försämring av fylleristernas ekonomiska ställning som följer av alkoholmissbruket. Fylleristen får allt svårare att leva i ordnade för- hållanden allteftersom missbruket fort- sätter. Det ligger också nära till hands att han förlorar intresset för fast arbe-

te, då han finner att en avsevärd del av arbetslönen måste användas till att betala fylleriböter med.

De läkare och socialvårdare, som har att arbeta för fylleristens återanpass- ning, ställs ej sällan inför stora svårig- heter då det gäller att övertyga klien- ten om nödvändigheten av ordnat arbe- te. Ett tänkbart motargument från ho- nom är att arbetet inte lönar sig med hänsyn till bötesindrivningen. Det är vid sådant förhållande uppenbart att det fordras en betydande kraftinsats från klientens egen sida för att han skall kunna komma igång på nytt. Det är lika uppenbart att indrivningen av gamla böter kan försvåra rehabilite- ringsarbetet och motverka resultatet av gjorda ansträngningar.

7. Fylleristraffet ur social rättvisesynpunkt

Vid bedömningen av straffbeläggandet av fylleriet kan utredningen inte und- gå att anlägga vissa sociala rättvisesyn- punkter på straffet. Det förhåller sig obestridligt så att det främst är socialt avsigkomna personer och personer i den lägsta socialgruppen som tas om hand för fylleri. Andra fyllerister där- emot, som kan uppvisa en respektabel social ställning, undgår i stor utsträck- ning polisingripande. Då personer i högre socialskikt offentligen berusar sig sker detta oftast inomhus, t. ex. på restaurang. De har i allmänhet möjlig- het att ordna hemtransport med taxi el- ler på annat sätt, kanske genom vänners försorg. Med gatufylleristen förhåller det sig däremot många gånger annor-

1 »Fortlöpande förbindelser inom nykter- hetsvården —- en efterundersökning av hjälpåtgärdsklientel av Stockholms stads informationsbyrå i alkoholfrågor» (Alko- holfrågan 1961:7).

lunda. Utmärkande för honom är att han super utomhus, i portgångar eller på bekvämlighetsinrättningar och går- na uppehåller sig ute på allmänna plat- ser. Han har ingen tanke på att ta taxi hem, om han ens har någonstans att ta vägen, och kan i allmänhet ej heller räkna med annans bistånd för hemtransporten. I dessa fall leder allt- så fylleriet i allmänhet till omhänder- tagande och bestraffning.

Det är naturligtvis otillfredsställande att straffet på detta sätt endast kan komma att drabba en del av de akut berusade, som uppfyller lagens för- utsättningar för ett omhändertagande, beroende på skillnaden i socio—ekono— misk status. Lagstiftningen kan med rätta komma att uppfattas som en klass- lagstiftning av dem som blir omhänder— tagna.

7.1 Straffet drabbar ej alla lika I detta sammanhang vill utredningen åter erinra om det orättvisa i att fyl- leristraffet inte drabbar alla bötfällda fyllerister lika. För en person med ord- nad ekonomi innebär 50 kronor i böter inte något kännbart grepp i plånbo- ken. Ser man däremot på de små in— komsttagarna, bland vilka fylleristerna och framför allt återfallsfylleristerna i stor utsträckning hör hemma, blir för- hållandet annorlunda. Fylleriböterna kan här vara nog så kännbara och med— föra minskad försörjningsförmåga hos den bötfällde. Visserligen är hans eko- nomiska ställning många gånger redan undergrävd till följd av spritmissbru- ket genom att pengarna går till sprit i stället för till livets förnödenheter, men böterna bidrar i icke ringa mån till att ytterligare försämra situationen. Om fyl- leristen har familj blir det först som sist denna, som drabbas av straffbe— läggandet. I de fall där fylleristen upp- bär socialunderstöd för sin och sin

familjs försörjning och det allmänna härigenom i realiteten kommer att bidra till böternas betalning — ett förhållan- de som enligt vad den statistiska un- dersökningen utvisat inte är ovanligt — blir situationen nära nog grotesk. Nu kan man naturligtvis invända att det inte bara är fylleriböterna som orättvist drabbar de lägre inkomstta- garna. Detta gäller ju alla bötesstraff som inte är utformade enligt dagsbots— systemet, t.ex. åtskilliga straff i väg- trafikförordningen. Man kan emeller- tid inte komma ifrån att fylleriet intar en särställning i brottskatalogen, vilket medför att det är svårt att göra jäm- förelser med andra ordningsförseelser. Kriminaliseringen av fylleriet innebär att vissa symptom på ett akut siukdoms- tillstånd bestraffas. Alkoholförtäringen som sådan är inte straffbar utan tvärt— om sanktionerad av staten som har mo- nopol på försäljningen. Först då alko- holförtäringen når över gränsen för det tillåtna och försätter konsumen- ten i ett rus kan han, om han uppehåller sig på allmän plats och företer syn- bara tecken på berusning, straffas för sin förtäring. Det är emellertid uppen— bart för envar att den som förtär alko- hol själv har svårt att avgöra var grän- sen för det straffbara beteendet går, ef- tersom en mängd olika faktorer kan spe- la in i det individuella fallet. Det finns visserligen människor som vid återkom- mande tillfällen förtär ett bestämt kvantum alkohol i förvissning om att detta kommer att leda till ett sådant berusningstillstånd, som inte kan tole- reras av samhället. Gatufylleristen t. ex. är redan då han börjar dricka ur en butelj brännvin inställd på att han skall tömma denna och att han kommer att bli full. Spritförtäringen kan då sä- gas leda till ett av honom önskat resul- tat. Men det är här oftast fråga om män- niskor som är beroende av alkoholen

och som inte ser någon möjlighet att av- hålla sig därifrån. Fylleriet kan ur den- na synpunkt inte sägas vara medvetet planerat. En annan person, som inte bli- vit beroende av alkoholen, räknar nor- malt inte med att han skall bli full, då han börjar dricka sprit. Efter hand som konsumtionen fortsätter avtrubbas om- dömet och det blir allt svårare att be- stämma var gränsen för det straffbara beteendet går. Det är i allmänhet inte heller möjligt att på förhand avgöra hur mycket alkohol man tål i en given si- tuation. Toleransen växlar från indi- vid till individ, liksom den varierar hos den enskilde individen, där olika faktorer, såsom fysisk eller psykisk kondition, kan inverka på hans förmå- ga att tåla spriten. Det kan alltså myc- ket väl förhålla sig så att en person i ett sällskap, vilken förtär samma alko- holmängd som övriga dryckesbröder, blir kraftigt berusad medan de övriga inte företer nämnvärda berusnings- symptom.

Med det anförda vill utredningen un- derstryka att det finns en påtaglig skill- nad mellan fylleriet och övriga ord- ningsförseelser därigenom att fylleriet inte är medvetet planerat på samma sätt som t. ex. en felparkering. Den som förtär alkohol saknar många gånger förmåga att kontrollera konsumtionen och råkar i ett straffbart berusningstill- stånd mer eller mindre mot sin vilja. Det bör vidare framhållas att bakom de allra flesta fyllerier ligger anpass- ningssvårigheter, personliga konflikter eller andra ofta djupt rotade orsaker, vilket medför att fylleriet måste bedö- mas utifrån helt andra synpunkter och inte jämställas med vanliga ordnings- förseelser av bagatellartad beskaffen- het.

Vid angivna förhållanden verkar straffbeläggandet av fylleriet inte stå i överensstämmelse med grundsatsen om

allas likhet inför lagen. Det är ett oef- tergivligt krav att samhällets ingripan- de mot fylleriet inte blir beroende av fylleristens sociala eller ekonomiska för- hållanden. Ett vidmakthållande av be- straffningen av fylleriet leder uppenbart till en ur social rättvisesynpunkt icke önskvärd kategoriklyvning av dem som berusar sig offentligen.

8. Fylleristrafet ur samhällsekonomisk synpunkt

En fråga, som här också något skall beröras, är fylleriböternas betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt. Fylleri- böterna medför, i den mån de betalas, ett visst tillskott till statskassan. Om man approximativt -— och annat är inte möjligt i detta sammanhang _— be- räknar antalet avdömda fylleriförseel- ser under ett år till 80 000, att i 75 pro- cent eller 60000 av dessa fall böterna betalas samt att böterna vid varje tillfälle bestäms till 50 kronor skulle sammanlagt inflyta tre miljoner kro- nor. Jämförda med statsverkets in- komster på alkoholhanteringen, d.v.s. inkomsterna på sprit, vin och maltdryc- ker jämte rusdrycksförsäljningsmedlen, verkar bötesintäkterna dock inte sär- skilt höga. Dessa inkomster på alkohol- hanteringen beräknades i 1967 års stats- verksproposition till 2370 miljoner.1

Fylleristerna utgör en avsevärd del av det totala antalet personer, som gör sig skyldiga till brott. Under år 1963 har det totala antalet till ansvar fällda personer beräknats till 338 430.= Av

1 Som jämförelse kan nämnas att samma år beräknades inkomsterna av tobaksskat- ten till 1.525 miljoner och bensin- och brännoljeskatten till 1.760 miljoner. Sam— manlagda skatten på inkomst och förmö- genhet beräknades till 13.815 miljoner. 2 Uppgifterna hämtade från Statistiska centralbyråns publikation »Brottsligheten 1963».

dessa har 15 082 avsett brott mot straff— lagen utom fylleri och förargelseväc— kande beteende, 65085 fylleri och för- argelseväckande beteende samt 258 263 brott mot andra lagar och förordningar (härav 163 985 mot vägtrafikförord- ningen). 19,2 procent av samtliga har alltså avsett fylleri eller förargelseväc- kande beteende. Det är vid sådana för- hållanden uppenbart att fyllerimålen i hög grad belastar polis, åklagare och domstolar. Det är lika uppenbart att de fordrar stora arbetsinsatser på verk— ställighetsstadiet. Den av utredningen genomförda statistiska undersökningen visade att av de fyllerister, som betalade sina böter, 24 procent betalade utan anmaning, 27 procent efter anmaning samt inte mindre än 35 procent först i samband med indrivning. Då böterna går till förvandling måste åklagarmyn- dighet och domstol ägna ytterligare arbete åt fylleristerna.

Det är sålunda alldeles klart att straffbeläggandet av fylleriet orsakar samhället stora kostnader, som inte tillnärmelsevis motsvarar de intäkter som böterna kan sägas medföra. Detta vore i och för sig inte något att säga om, för den händelse bestraffningen kunde antas begränsa fylleriet och de samhällsskador som en utbredning av fylleriet för med sig. Som tidigare när- mare utvecklats anser emellertid nt- redningen att bestraffningen inte har en sådan återhållande effekt. De kostna- der samhället måste vidkännas för att nuvarande påföljdssystem skall fungera är därför under inga förhållanden sam- hällsekonomiskt motiverade. Härtill kommer att polis, åklagarmyndighet, domstol och exekutiva myndigheter kan ägna tid och arbete åt andra mera an- gelägna uppgifter, om de befrias från fyllerimålen.1

9. Utredningens ståndpunkt i avkriminaliseringsfrågan

Med den ändrade sociala grundsyn och den ökade förståelse för den medicin- ska aspekten på alkoholismen, som kän- netecknar nutidsmänniskan, är bestraff- ningen av fylleriet otidsenlig och ända- målslös samt oförenlig med samhällets strävanden att komma till rätta med alkoholproblemen. Enligt utredningens mening talar därför övervägande skäl för en avkriminalisering av fylleriet. Genom en sådan reform öppnas möj- ligheter för en rationell på socialmedi— cinsk grund anpassad behandling av fylleristerna. Men samtidigt innebär av- kriminaliseringen ett radikalt avstånds— tagande från den sedan gammalt häv- dade uppfattningen, att det samhälls- skadliga beteende, som innefattas i fyl- leriet, bör angripas på straffrättslig väg. Utredningen är emellertid fast överty- gad om att föreställningen om fylleri- straffets ändamålsenlighet — sedd mot bakgrunden av de kunskaper vi vun- nit genom alkoholforskningen och er- farenheterna från nykterhetsvårdens klientel — inte är sakligt motiverad. Utvecklingen har i stället nått därhän, att en lagändring nu får anses ofrån- komlig, en lagändring, som måste till- mätas hög prioritet inom det sociala framstegsarbetet. Utredningen finner det vara fullt i sin ordning att vårt land, som bör ha större möjligheter och re- surser till denna reform än många andra länder, tar steget fullt ut genom beslut om att bereda fylleristerna ade— kvat vård och behandling i stället för straff.

Som tidigare anförts finns det enligt utredningens mening ingen anledning

1 Enligt lag, som träder i kraft den 1 juli 1968, skall fylleristraffet i fortsättningen kunna åläggas genom ordningsföreläggande. (Se vidare »Efterskrift» s. 494.)

att i fråga om kriminaliseringen av fyl— leriet göra åtskillnad mellan alkoholis- ter, vanesupare samt fyllerister som inte blivit beroende av alkoholen. Den me— dicinska synen på den akuta berusning- en innebär att straffbeläggandet i intet fall kan anses motiverat. Vid sådant för—

hållande saknas här anledning att vida- re beröra den i utredningens direktiv väckta frågan om en utvidgad åtalspröv- ning i vissa fall kunde anses påkallad. Utredningen föreslår alltså att stadgan- det i 16 kap. 15 & brottsbalken upphävs.

FEMTONDE KAPITLET

Det militära fylleriet

Såsom i annat sammanhang nämnts av- döms i Sverige årligen i runt tal 75.000 fylleriförseelser. I detta antal ingår en mindre del — årligen omkring 1500 fylleriförseelser — som avser militärer, d.v.s. i princip värnpliktiga, hemvärns- män och hemvärnsrekryter samt vid krigsmakten anställda officerare, under- officerare, underbefäl och meniga. Det ligger i sakens natur, att det faller inom utredningens uppdrag att även upp- märksamma det militära fylleriet.

1. Militära strajfbestämmelser

Den allmänna bestämmelsen i 16 kap. 15 % brottsbalken om ansvar för fylleri gäller också militärer som uppträder be- rusade på allmän plats. Är den berusa— de uniformsklädd vid förseelsens begå— ende, kan han emellertid i regel räkna med att ansvarsfrågan kommer att hand— läggas av militär befattningshavare i disciplinmål i stället för av åklagare eller allmän domstol. Straffet blir i så fall inte böter utan disciplinstraff, d.v.s. arrest eller disciplinbot. Bestämmelser- na härom återfinns i 3 och 7—9 åå mi- litära rättegångslagen samt 2 5 lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän.

Vid sidan om den allmänna fylleripa- ragrafen finns i 21 kap. 15 % brottsbal- ken en speciell bestämmelse om fylleri, begånget av militär inom militärt om- råde. Det stadgas här att krigsman, som inom område eller utrymme som nyttjas

av krigsmakten, uppträder berusad av alkoholhaltiga drycker så att det fram- går av hans åtbörder eller ta] dömes för fylleri till disciplinstraff. Till samma straff dömes om ruset orsakats av an— nat än alkoholhaltiga drycker. Det är vid tillämpningen av denna paragraf likgiltigt om den berusade varit klädd i uniform eller ej. Förseelsen får enligt militära rättegångslagen behandlas i dis- ciplinmål, och så sker också i regel.

För det fall att en militär uppträder berusad i tjänsten gäller särskilda be— stämmelser. Har krigsman, som tjänst- gör såsom chef för avdelning av krigs— makten eller fullgör vakttjänst eller lik- nande uppgift, genom förtäring av al- koholhaltiga drycker eller annorledes satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten, straffas han enligt 21 kap. 13 & brotts- balken för övergivande av post. Är krigsman under tjänsteutövning så på- verkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att hans förmå- ga att fullgöra tjänsten måste antas vara nedsatt, ådrar han sig enligt 21 kap. 14 % brottsbalken ansvar för onyk- terhet i tjänsten. Påföljden är i båda fallen disciplinstraff eller fängelse. Dis- ciplinstraff för dessa brott kan enligt militära rättegångslagen i princip ådö- mas i disciplinmål.

I detta sammanhang bör erinras om bestämmelserna om tjänstefel av krigs- män. Officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad är en— ligt 21 kap. 21 % brottsbalken under- kastade ämbetsansvar. Den allmänna be-

stämmelsen om tjänstefel i 20 kap. 4 & brottsbalken är således tillämplig på dem. Straffet för tjänstefel är normalt böter eller suspension. Frågan om an- svar för tjänstefel kan enligt militära rättegångslagen handläggas i militärt disciplinmål, i vilket fall straffet nor- malt blir arrest eller disciplinbot i stäl- let för böter. För befäl av lägre grad än furir liksom för meniga finns i 21 kap. 18 & brottsbalken en speciell bestäm- melse enligt vilken den, som av försum- melse, oförstånd eller oskicklighet åsi- dosätter vad honom åligger enligt regle- menten, instruktioner eller andra all- männa bestämmelser, särskilda före- skrifter eller tjänstens beskaffenhet, kan dömas för tjänstefel till disciplinstraff. Det bör emellertid anmärkas, att denna bestämmelse liksom den allmänna be- stämmelsen om tjänstefel är tillämplig endast om gärningen ej är särskilt be- lagd med straff.

I fråga om påföljden för militärt fyl- leri på allmän plats utom tjänsten fästes avgörande vikt vid om den berusade varit klädd i uniform. Enligt 8 kap. 19———25 %% tjänstereglementet för krigs- makten (TjRK) får personal, som har lägst furirs grad, och fast anställd korp- ral efter eget beprövande bära uniform eller civil klädsel utom tjänsten. Annan manlig personal, d.v.s. i huvudsak värn- pliktiga korpraler, vice korpraler och meniga, måste däremot i princip bära uniform även utom tjänsten. Vissa un- dantag gäller dock. Det viktigaste inne- bär, att civil klädsel får bäras under se- mester, övningsuppehåll och annan tjänstledighet samt på fritid i anslutning till sön— och helgdagar. Vid in- och ut- passering till och från militär anlägg- ning får dock vederbörande inte bära civila kläder, såvida ej hans chef med- gett detta för särskilt tillfälle eller för särskild personal.

När det gäller att i disciplinmål be-

stämma straffet för fylleri står som förut nämnts valet i regel mellan arrest och disciplinbot. Bestämmelser om dessa straff finns i 32 kap. 6 % brottsbalken, i 1948 års lag om disciplinstraff för krigs— män samt i militära rättegångslagen. Ar- rest, som är ett frihetsstraff, kan i disci- plinmål ådömas i lägst tre och högst 15 da- gar. Med arreststraffet är emellertid också förenat löneavdrag under straff- tiden. Straffet verkställs i militärhäkte. Den som undergår arrest skall deltaga i tjänstgöring om strafftiden överstiger tio dagar. Även vid kortare arreststraff kan tjänstgöring förekomma. Disciplin- boten är ett rent penningstraff, innebä- rande löneavdrag under en t.o.m. 20 da- gar. Det bör i detta sammanhang påpe- kas att det enligt 14 & lagen om disci- plinstraff finns möjlighet att för »nlind— re förseelser» använda tillrättavisning i stället för disciplinstraff. De former av tillrättavisning, som kan förekomma, är varning, extratjänst samt utegångsför- bud (på sjön landgångsförbud) under högst sju dagar. Tillrättavisning är allt- så inte något straff och den tillämpas i praxis så gott som aldrig som reaktion mot fylleri.

Det straff, som i disciplinmål brukar utmätas för fylleri, vare sig fråga är om fylleri av uniformsklädd militär på all- män plats eller om fylleri av militär inom militärt område, är sex—åtta da- gars arrest med ett par dagars förhöj- ning vid återfall. Frekvensen av de ut— dömda straffen framgår av nedanståen- de tabell 15:1. Bestraffningsrätt tillkom- mer vissa högre militära befattnings- havare av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass. Innan disciplinstraff åläggs, skall utredning ha ägt rum ge- nom s.k. militärförhör och den bestraff- ningsberättigade ha inhämtat yttrande av auditör. Bestraffningsbeslutet kan inom viss tid överklagas hos allmän domstol.

Personalkategori

Arrest Disciplinbot

Vpl. officerare .

Fast anställt underbefäl av lägst furirs Vpl. furirer .

Övriga vpl.

Fast anställda officerare ................

.......

Fast anställda underofficerare ........... Vpl. underofficerare .....................

grad el. motsvarande tjänsteställning ........... 7

Övriga fast anställda . .......................... 24 Armén ............................... Marinen .............................. Flygvapnet ...........................

.......

5

88 658 52 476 20 162

Summa 167 1 332

I tjänstereglementet för krigsmakten har intagits vissa bestämmelser om för- bud mot förtäring av rusdrycker. Alko- holhaltiga drycker eller annat berus— ningsmedel får sålunda inte brukas före eller under tjänstgöring, om förtäringen kan inverka på förmågan att rätt full- göra ålagd eller förutsedd tjänsteupp- gift. Vidare får meniga inte medföra rusdrycker eller öl till kasernområde, läger eller annat uteslutande för krigs- maktens behov upplåtet område. Såda- na drycker får ej heller förvaras eller förtäras i sådana lokaler inom kasern- område etc., som helt eller delvis är av- sedda för meniga.

2. Omhändertagandet och förvaringen av militära fyllerister

Då en militär påträffas berusad utanför militärt område kan han självfallet tas om hand av polis med stöd av bestäm- melserna i 1841 års förordning eller po- lisinstruktionen. Enligt särskilda regler i den militära rättegångslagen kan emel— lertid sådant omhändertagande också verkställas av militär personal. I 36 % nämnda lag föreskrivs sålunda att krigs— man, som inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller —

iklädd militär tjänstedräkt ——- på allmän plats uppträder berusad, så att det fram- går av hans åtbörder eller tal, eller el- jest stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, enligt förmans för— ordnande må tas i förvar. Närmare be- stämmelser om vilken personal, som har rätt och skyldighet att ingripa mot be- rusade militärer, har meddelats i 19 kap. 25—43 55 tjänstereglementet för krigsmakten. Där uppräknas bl.a. för- man, överordnad som är uniformsklädd, vaktpersonal, ordningspatrull och mili- tärpolis.

Förvaringen av berusade kan ske i po- lisarrest eller i militära lokaler. Det fö- rekommer på vissa håll att polisen i stäl— let för att sätta in en omhändertagen mi- litär fyllerist i polisarrest, själv eller ge- nom tillkallad militär personal låter föra honom till annan förvaringslokal, som för detta ändamål finns tillgänglig på vederbörandes förband. I Stockholm brukar alla militära fyllerister transpor— teras till en arrest vid Örlogsvarvet på Skeppsholmen.

I den militära rättsvårdskungörelsen finns vissa bestämmelser om hur de mi- litära förvaringslokalerna skall vara be- skaffade och hur de intagna skall be- handlas. Den omhändertagne skall för- varas i militärhäkte eller, där sådant

inte finns att tillgå, i annan lämplig lo- kal. Militärhäkte skall vara så beskaffat, att vistelse däri ej kan medföra men för de intagnas hälsa. Förvaringsrum skall vara försett med bädd, stol och bord av enkel beskaffenhet. Rum, som används till förvaring av berusad eller våldsam person, kan dock ha annan för ända- målet anpassad inredning. Före insätt- ningen i militärhäkte skall vapen, tänd- stickor och annat, varmed den omhän- dertagne kan anlägga eld eller eljest göra skada, tas från honom. I den mån det anses erforderligt skall militärhäkte, då någon förvaras däri, stå under be- vakning. Om häktet inte står under be- vakning skall den intagne genom ring- ledning eller annan lämplig anordning kunna tillkalla personal från kasern- vakt eller från annat håll inom förban- det. Den som är våldsam får beläggas med lämpligt fängsel, dock ej under längre tid än säkerheten fordrar. En- ligt gällande bestämmelse om förvarings— tidens längd får den omhändertagne ej hållas i förvar längre än som betingas av det ändamål, som föranlett omhän- dertagandet.

Alkoholhaltiga drycker och andra be— rusningsmedel, som påträffas hos en mi- litär fyllerist och som skäligen kan an— tas vara förverkade på grund av be- stämmelserna i lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga dryc- ker m.m., kan tas i beslag av militär personal. Militär befattningshavare, som äger bestraffningsrätt i disciplinmål, skall omedelbart pröva om beslaget skall bestå. Den som drabbas av beslaget kan dock begära domstols prövning därav,i vilket fall målet omedelbart skall hän— skjutas till åklagaren. Den bestraffnings- berättigade kan i samband med utdö- mandet av disciplinstraff för fylleri för- klara egendomen förverkad.

Någon skyldighet för militära befatt- ningshavare att till nykterhetsnämnd

anmäla ett fylleriomhändertagande, mot- svarande den som åvilar polisen enligt 10 5 lagen om nykterhetsvård, finns inte. Ådömes disciplinstraff för fylleri, skall dock uppgift härom enligt 2 5 kungörelsen den 17 juni 1955 angående skyldighet för domstolar m.fl. att med— dela vissa uppgifter till kontrollstyrel- sen sändas till kontrollstyrelsen. Kon- trollstyrelsen har att i sin tur under- rätta länsnykterhetsnämnd.

3. Den militära nykterhetsvården

En viss intern militär nykterhetsvård ingår som ett led i personalvården inom krigsmakten. Personalvården skall un- der ledning av regementschefen hand- has av personalvårdsofficer och perso— nalvårdskonsulent. Såsom nykterhets- vårdande åtgärder betecknas dels de förut nämnda förbuden för meniga att införa, förvara och förtära rusdrycker och öl inom militärt område dels den militära övervakningen av alkoholmiss- brukare. Enligt 10 å tillämpningskungö- relsen till lagen om nykterhetsvård skall anmälan alltid ske till regementschef eller motsvarande chef, då någon som fullgör militärtjänstgöring är eller blir föremål för övervakning av nykterhets- nämnd. Bestämmelserna om den militä- ra övervakningen innehåller i huvud— sak följande. Militära myndigheter skall vid behov biträda nykterhetsvårdande myndigheter med övervakning av alko- holmissbrukare i militärtjänst. Rege- mentschefen skall tillse att missbrukare vid regementet övervakas. Han biträds därvid av vederbörande personalvårda- re vid förbandet. Kompanichef skall, om regementschefen inte förordnar sär- skild övervakare, vara militär överva- kare för alkoholmissbrukare, som är i tjänst vid kompaniet.

Av betydelse i nykterhetshänseende är vidare en bestämmelse i 12 kap. 21 &

tjänstereglementet för krigsmakten, enligt vilken personalvårdsofficeren el- ler personalvårdskonsulenten skall läm- na enskild rådgivning och bistånd i personliga angelägenheter. Häri torde också ligga att personalvårdaren bör ta kontakt med en alkoholmissbrukare och lämna honom de råd och den hjälp han kan behöva, t.ex. föranstalta om medi- cinsk behandling. Ej sällan anlitas den militäre personalvårdaren av nykter- hetsnämnd för social utredning av en klient, som fullgör militärtjänstgöring. Därmed ges också tillfälle för personal- vårdaren att bilda sig en uppfattning om vederbörandes alkoholproblem. Vid sidan om dessa speciella nykterhetsvår- dande insatser bedrivs inom den mili— tära bildningsverksamheten en allmänt förebyggande nykterhetsvård. Så kan t.ex. föredrag anordnas i alkoholfrågan, varvid Centralförbundet för nykterhets- undervisning brukar ställa föreläsare till förfogande. Åtminstone ett sådant föredrag hålls för varje årskull rekryter. Aktiviteten på detta område varierar starkt från förband till förband.

Det bör i detta sammanhang påpekas att den militära nykterhetsvården inte gått alldeles fri från kritik. Sålunda framhålls bl.a. i en av stabskonsulenten B. Sehlstedt på uppdrag av försvarssta— ben år 1966 utarbetad promemoria an- gående nykterhetsfrämjande åtgärder inom krigsmakten att när en värnplik— tig ådömts disciplinstraff för fylleri och nykterhetsnämnd eller barnavårds- nämnd fått rapport om förseelsen, det endast i enstaka fall förekommer att nämnden hos förbandet begär utredning angående den värnpliktiges alkoholva- nor med förslag till åtgärder. I allmän- het väntar man med undersökningen tills vederbörande kommit hem, eller också händer ingenting alls. Det föreslås i promemorian, att konsulenten i ome- delbar anslutning till militärförhör på

grund av fylleri skall samtala med den värnpliktige och göra sig underrättad om dennes alkoholvanor och orsakerna till eventuellt missbruk. Om så erford- ras, skall konsulenten remittera veder- börande till förbandsläkaren eller an- nan specialist och i övrigt vidtaga lämp- liga hjälpåtgärder. Vidare föreslås bl.a. en skyldighet för förbanden att rappor- tera fall av alkoholmissbruk till nyk- terhets- och barnavårdsnämnder.

4. Reformerad behandling av militära fyllerister

De grundläggande synpunkter, som ut- redningen i sin allmänna motivering lagt på frågan om omhändertagandet av berusade personer, gäller självfallet ock- så militära fyllerister. Dessa bör följakt— ligen i framtiden tas om hand och be- handlas på samma sätt som andra fylle- rister. I dessa fall kan en social-medi- cinskt inriktad behandling många gång- er te sig särskilt angelägen. Det är här i stor utsträckning fråga om unga männi- skor i åldrarna 20—21 år, där missbru- ket inte manifesterats och där möjlig- heter finns att med adekvata behand- lingsåtgärder bryta en hotande utveck- ling.

4.1 Akutvård inom militärsjukvården

Det sagda innebär inte att omhänder- tagandet av militära fyllerister med nöd- vändighet måste ske på de akutkliniker, som utredningen föreslår skola inrättas i större städer. Det kan finnas skäl att i stället söka finna en alternativ lösning till sådana kliniker, vilken särskilt tar sikte på de militära förhållandena. I första hand kommer då resurserna på den militära sjukvårdens område i blickfånget. De flesta förband har egna sjukvårdsavdelningar med egen läkar- och sköterskepersonal samt militära sjukvårdare. Den medicinska sidan av

klinikverksamheten skulle sålunda kun- na tillgodoses. De uppgifter, som enligt utredningens förslag skall läggas på en socialvårdstjänsteman vid sådan akut- klinik, skulle i det militära kunna full- göras av förbandets personalvårdskon— sulent, som intermittent fick tjänstgöra vid sjukvårdsavdelningcn.

Mot att lägga ett akutintag för beru- sade personer i anknytning till sjuk- vårdsavdelning vid militärförband talar emellertid den nuvarande organisatio- nen av militärsjukvården. Sådan sjuk- vårdsavdelning är avsedd för militära patienter, som är så lindrigt sjuka att de under civila förhållanden skulle ha vårdats i sina hem. Allvarligare sjuk- domsfall förs däremot till de civila sjuk- husen. Det sagda innebär, att varken läkare eller sköterska i regel finns till- gänglig på avdelningen under kvällar, nätter och helger. Alla avdelningar har ej heller isoleringsrum. Det går därför inte att i dagens läge förvara och be— handla berusade personer på dessa av- delningar. Det torde ej heller vara möj- ligt och ekonomiskt försvarligt att in- föra jourtjänst för läkare och sköter- skor och iordningställa isoleringsrum för omhändertagandet av det relativt fåtal berusade personer det här kan bli fråga om. För övrigt pågår för närva- rande en avveckling av den nuvarande förbandsjukvården.

I sitt den 25 maj 1964 avlämnade be— tänkande I »Krigsmaktens förbandssjuk- vård» (SOU 1964:20) föreslog sålunda 1962 års försvarssjukvårdsutredning en genomgripande reformering av den mi- litära förbandssjukvården. I proposition (nr 176) med förslag rörande organisa— tion m.m. av förbandssjukvården, vil- ken lades fram vid 1965 års riksdag, föreslog föredragande departementsche— fen, statsrådet Andersson, i huvudsak- lig överensstämmelse med försvarssjuk- vårdsutredningens förslag, att nuvaran-

de militärläkare ersattes med avtalsan- ställda förbands- och tjänsteläkare. För- bandsläkarna, som föreslogs vara civil— militära och anställda lnot arvode, skul- le främst ha hand om tillsynen över häl— so- och sjukvården vid förbanden samt vara förbandschefens medicinska råd- givare. Tjänsteläkarna, som föreslogs vara civila och åtnjuta ersättning efter prestation enligt särskilda taxor, skulle utföra hälsoundersökningen och med- dela sjukvård åt de värnpliktiga. Övrig personal vid förbanden förutsattes skola hänvisas till anvisningsläkare. De före- slagna riktlinjerna för förbandssjuk— vårdens organisation godkändes av riks- dagen (rskr nr 438).

4.2 Omhändertagande på klinikort

Utredningen anser det sålunda inte vara realistiskt att föra omhändertagna, berusade militärer till förbandens sjuk— vårdsavdelningar. Ej heller i övrigt tor- de det finnas förutsättningar för att med utnyttjande av de militära perso- nalvårdande resurserna skapa en sär- skild form för omhändertagande och behandling av detta klientel i enlighet med utredningens intentioner. Man bör i stället inrikta sig på att utnyttja de allmänna akutklinikerna på platser, där sådana inrättas. Någon skillnad i be- handlingen av militära och civila fylle- rister på sådana kliniker skall givetvis inte finnas. Polisen bör snarast under- rätta vederbörande förband, då en mili- tär från förbandet blivit omhändertagen på sådan klinik. Det kan vidare finnas anledning för klinikens personal att vid bestämmandet av förvaringstidens längd ta hänsyn till, att den omhändertagne bör återkomma till förbandet i tid till tjänstgöringens början, om hans till— stånd inte hindrar detta. Skulle han in— te inställa sig i tid kan detta medföra ansvar för undanhållande och därav föl- jande eftertjänst. Det finns också skäl

att i samband med omhändertagandets upphörande ta kontakt med personal- vårdare vid förbandet och i samråd med denne planera den fortsatta be- handlingen.

4.3 Polisarrest — militärhäkte

På orter där akutkliniker inte kan in- rättas kommer liksom nu valet att stå mellan förvaring i polisarrest och mili- tärhäkte. Utredningen har såsom när- mare utvecklats i kap. 11 tänkt sig att omhändertagandet i polisarrest så nära som möjligt skall anknyta till den verk- samhet, som bedrivs på klinikerna. För- slaget innebär bl.a. att polisarresterna rustas upp, att polisen får ökade möj- ligheter att bereda den omhändertagne läkarvård samt att en socialvårdstjänste- man från nykterhetsnämnd skall vara intermittent stationerad hos polisen för att göra erforderliga sociala utredningar och förbereda den fortsatta behandling— en. Om verksamheten byggs ut enligt ut- redningens förslag kommer polisarres- terna att bli ett betydelsefullt supple- ment till akutklinikerna, då det gäller omhändertagandet av akut berusade personer. En motsvarande upprustning av militärhäktena för att tillgodose vårdbehovet för de relativt fåtaliga mi- litära fylleristerna torde inte vara möj— lig. Eftersom militärhäktena uppenbar- ligen inte kan tillgodose de krav, som en- ligt utredningens förslag bör ställas på förvaringslokaler för akut berusade, för- ordar utredningen att de inte vidare nyttjas för sådant ändamål. I rena un- dantagsfall kan det dock bli nödvän— digt att föra den berusade till sådant särskilt militärt förvaringsutrymme, t.ex. om polisarrest inte finns inom rim- ligt avstånd, vilket under speciella för- hållanden kan tänkas förekomma un- der militärövning eller eljest i fält, eller om befintliga polisarrester är överbe- lagda.

Även under övergångstiden, innan po- lisarresterna hunnit rustas upp och be- handlingen här kan ske enligt den före- slagna ordningen, bör de militära fylle- risterna enligt utredningens mening för- varas hos polisen i stället för i militär- häkte. Det avgörande skälet härför är att polisen i högre grad än vaktpersona— len vid militärförband har erfarenhet av fylleristklientelet, har bättre förutsätt— ningar att övervaka de omhändertagna samt bättre kan bedöma hur pass allvar- ligt en omhändertagens tillstånd är och om han behöver läkarvård.

Vad hittills anförts om förvaring av militära fyllerister på akutklinik eller i polisarrest gäller inte bara sådana, som tas om hand utanför militärt område. Också de, som tas om hand inom sådant område, bör föras till akutklinik eller polisarrest och ej placeras i militärhäk- te. Transporten till akutklinik eller po- lisarrest bör i sådana fall ombesörjas av militär personal.

4.4 Den allmänna nykterhetsvårdens med- verkan

Den föreslagna ordningen för omhän- dertagande av militära fyllerister inne- bär att nykterhetsnämnd (barnavårds- nämnd) kan kopplas in på fallen redan i det akuta berusningsskedet. F.n. är nämndernas möjligheter att ingripa i en aktuell situation mycket små. Som tidi- gare framhållits sker inga underrättel- ser från militärt håll till nämnderna om inträffade omhändertaganden motsva- rande dem, som polisen har att lämna enligt 10 % lagen om nykterhetsvård. Blir den omhändertagne senare föremål för bestraffning i disciplinmål, sänds uppgift om beslutet till kontrollstyrel- sen, som därefter expedierar en kopia av uppgiften till länsnykterhetsnämn- den. I den mån länsnykterhetsnämnden i sin tur underrättar den kommunala nykterhetsnämnden om beslutet, sker

detta under alla förhållanden först se- dan avsevärd tid hunnit förflyta från omhändertagandet. Men även i fall, då nykterhetsnämnd eller barnavårds- nämnd underrättas om ett inträffat mi- litärt fylleri och man kan befara ett allvarligt missbruk, synes nämnderna ofta vara obenägna att ingripa så länge vederbörande är kvar i militärtjänst. En sådan ordning är inte förenlig med den grundläggande principen inom nykter- hetsvården att ett ingripande bör ske i ett så tidigt skede som möjligt. Enligt utredningens mening bör nämnderna i särskilt hög grad beakta de värnplikti— gas alkoholproblem, eftersom det här är fråga om ungdomar vilkas missbruk i allmänhet ännu ej manifesterats. Den interna militära nykterhetsvården kan inte ersätta men väl komplettera den allmänna nykterhetsvården. Genom den av utredningen föreslagna ordningen för omhändertagande av militära fylle- rister kan nämnderna på ett tidigt sta- dium etablera den nödvändiga kontak- ten med missbrukare. Nämnderna an— svarar för den fortsatta behandlingen och bör självfallet samarbeta med för- bandets personalorganisation så länge klienten fullgör värnpliktstjänstgöring. De resurser som finns att tillgå på det militära området bör tillvaratas. Perso- nalvårdskonsulenterna kan sålunda an- litas för att verkställa olika slags hjälp- åtgärder och övervakningsuppdrag. Ock- så militärläkaren bör kunna engageras för medicinska undersökningar, even- tuellt även för poliklinisk behandling av alkoholmissbrukare inom det militära.

5. Avkriminalisering av det militära

fylleriet

5.1 Den militära bestraffningen av fyllerister Straffet för fylleri i disciplinmål utgör i allmänhet minst sex—åtta dagars ar-

rest, om förseelsen begås utom tjänsten. Jämförd med den ordinära fylleriboten, 50 kronor, är den militära bestraffning- en påfallande hård. Att fylleriet inom det militära bedöms så allvarligt torde bl. a. ha sin grund i en traditionell upp- fattning om att den uniformsklädde fyl- leristen skadar landets och krigsmak- tens anseende. Denna uppfattning har kommit till uttryck i 6 kap. 10 % tjänste- reglementet för krigsmakten, vari stad— gas att krigsman skall iakttaga ett upp- förande som hedrar tjänsten och uni- formen.

Motsvarande bestämmelser finns iin- struktionerna för vissa statliga verk, vilkas tjänstemän bär uniform, såsom postverket, statens järnvägar, televerket och tullverket. Enligt uppgift från åkla- garmyndigheterna i Stockholm, Göte— borg och Malmö blir sådan tjänsteman, som begår fylleri då han är klädd i uni- form, ställd till ansvar i vanlig ordning av åklagare genom strafföreläggande eller av domstol. Den omständigheten att han bär uniform medför i allmänhet inte någon höjning av fylleriböterna, om fylleriet äger rum utom tjänsten. Enligt vad som inhämtats från nämnda verk skulle en sådan fylleriförseelse, om den togs upp i disciplinär ordning inom verket i stället för av åklagaren, normalt inte leda till svårare disciplin- straff än löneavdrag.

Särskilt anmärkningsvärd ter sig den hårda bestraffningen av det militära fyl- leriet på allmän plats om man betänker att det stora flertalet av militärerna — de meniga — i princip är tvungna att bära uniform även utom tjänsten. Det är ur denna synpunkt uppenbart att värn- pliktiga alkoholmissbrukare, som inte hör hemma på förläggningsorten och ej har möjligheter att under veckoslut eller annan fritid byta till civila kläder, alldeles särskilt riskerar att drabbas av den militära bestraffningen av fylleriet.

En annan anledning till att man inom det militära ser så allvarligt på fylleriet är att den uniformsklädde härigenom anses äventyra ordningen och discipli- nen inom krigsmakten. Utredningen har dock svårt att inse att en fylleriförseel- se, som äger rum utanför militärt om- råde, kan antas få sådana följder. Det väsentliga ur ordningssynpunkt är att den berusade tas om hand och hålls av- skild till dess han nyktrat till och ej längre genom sin berusning kan utgöra något störande inslag.

5.2 Kritik mot rådande ordning

Enligt utredningens mening saknas bärande skäl för att lägga andra syn- punkter på bestraffningen av fylleris- ter, som är klädda i uniform, då de tas om hand på allmän plats, än på fylleri- straffet i allmänhet. Några belägg för att det stränga arreststraffet skulle av— hålla militärer från att berusa sig och därigenom medverka till ett allmänt gott nykterhetstillstånd inom krigsmak— ten, finns inte. Den långvariga isolering- en i enrum, som arreststraffet i allmän— het innebär, kan däremot för det stora flertalet utgöra ett allvarligt lidande som inte står i rimlig proportion till förseelsens art; för många kan arrest- straffet t.o.m. vara direkt skadligt. Ut- redningen vill i detta sammanhang hän— visa till en artikel av fältläkaren vid ar- méstaben S. Urwitz, vari denne riktar skarp kritik mot användandet av ar— reststraff för militära brott och förseel- serl. Det bör vidare framhållas att de militärstraffsakkunniga, som tillkalla- des år 1961 med uppdrag att utreda de militära straff— och disciplinmedlen, en— ligt vad utredningen erfarit kommer att ge uttryck för den meningen att militärt fylleri på allmän plats i regel inte skall medföra arrest utan ekonomiskt straff, eventuellt i kombination med en ny strafform, s. k. fritidsstraff, vilket inne-

bär utegångsförbud under 8—15 dagar. Härigenom skulle bestraffningen av det militära fylleriet komma att närma sig det allmänna straffbeläggandet av fylle- riförseelser. De militärstraffsakkunniga har vid sina överväganden haft att utgå ifrån att straffbestämmelserna i 16 kap. 15 5 och 21 kap. 15 % brottsbalken skall bestå.

5.3 Utredningens ståndpunktstagaude

De allmänna synpunkter, som utred— ningen i föregående kapitel lagt på frå- gan om avkriminaliseringen av fylleriet, gäller också militärer, som tas om hand på grund av att de uppträder berusade, det må vara inom eller utom militärt område. Den omständigheten att veder- börande är klädd i uniform bör inte leda till annan bedömning i fråga om fylleriets straffbarhet. Även om omhän- dertagandet givetvis kan vara motiverat av hänsyn till den militära ordningen bör likväl tonvikten främst läggas på medicinska skäl — att den berusade i sitt akuta förgiftningstillstånd bör kom- ma under adekvat vård och behandling _ och missbruket bör mötas med andra medel än straff. Såsom tidigare framhål- lits bör den berusade militären föras till särskild medicinsk akutklinik eller förvaringslokal hos polisen för att nyk— tra till under mera betryggande former, varvid hans förhållanden närmare skall utredas ur medicinsk och social syn- punkt. Lika litet som det i fråga om be- handlingen av de omhändertagna finns anledning att göra åtskillnad mellan mi- litärer och andra kan det vara försvar- ligt att straffa militära fyllerister men inte andra. Enligt utredningens mening kräver avskaffandet av det allmänna fylleristraffet i 16 kap. 15 % brottsbal— ken att även den speciella straffbestäm- melsen om fylleri i 21 kap. 15 % brotts- balken upphävs.

1 Läkartidningen 1966, s. 4786 ff.

Avkriminaliseringen av det militära fylleriet innebär att den akuta berus- ningen som sådan ej vidare skall vara straffbar. Det bör emellertid framhål— las att utredningen inte därmed avser att också andra gärningar, som nu sär- skilt beläggs med straff, skall fritaga gärningsmannen från ansvar därför att de begåtts under påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel. Vad sär- skilt angår militära förhållanden bör straffet för övergivande av post och onykterhet i tjänsten enligt 21 kap. 13 och 14 55 brottsbalken bibehållas. Det är här inte enbart den omständigheten att krigsman befinner sig i ett akut be— rusningstillstånd eller eljest missbrukat rusgivande medel, som leder till straff- ansvar, utan framför allt det förhållan- det att han helt eller delvis satt sig ur stånd att fullgöra sin tjänst. I lika mån kan överträdelser av bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för krigsmak- ten medföra ansvar, då dessa överträ- delser äger samband med en akut be- rusning. Att vederbörande berusat sig på sitt logement kan sålunda t.ex. föra med sig disciplinär bestraffning för för- varing av rusdrycker och rusdrycksför- täring på militärt område.

En annan fråga, som kan ge anledning

till särskilda överväganden, är huruvida en militär i befälsställning, som uppträ- der så berusad utom tjänsten att han därmed kvalificerar sig för ett omhän- dertagande, bör bedömas annorlunda än en menig eller värnpliktig i samma situation. Det bör inte undanskymmas att man i allmänhet ställer mycket stora krav på sådana befäl, som är klädda i uniform och i särskilt hög grad kan sä- gas representera krigsmakten. Upphä- vandet av straffbestämmelserna för fyl- leri medför i och för sig att även sådan fast anställd militärpersonal skall få vård och behandling i stället för att straffas. Den berusades beteende kan emellertid stundom vara sådant att detta kan rubriceras som tjänstefel. Har t.ex. ett befäl i uniform uppträtt berusad inom militärt område eller på allmän plats, där honom underlydande perso- nal kan tänkas uppehålla sig, kan man tycka att han i betänklig grad åsidosatt vad honom åligger som befäl. Bedöms hans agerande som tjänstefel och blir han föremål för bestraffning i disciplin— mål, synes straffet dock böra stanna vid disciplinbot. Arreststraffet är nämligen, som förut framhållits, inte någon lämp— lig reaktionsform i detta sammanhang.

SEXTONDE KAPITLET

Motivering till den föreslagna lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer

15.

Den som är så berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att han behöver vård, är att anse som sjuk och bör behandlas med hänsyn till sjuk- domens art och särskilda förhållanden.

Ruset — det må vara framkallat av al- kohol eller andra berusningsmedel _— är en förgiftning och alltså att betrakta som en sjukdom. Eftersom förgiftnings- symptomen framför allt härrör från hjärnan och består i mer eller mindre höggradiga förändringar av de psykiska funktionerna är denna sjukdom närmast att jämställa med en akut psykos. Den akut intoxikerade bör underkastas be- handling i stället för straff. Denna prin- cipiella deklaration, som utgör grunden för utredningens förslag om vård och behandling av berusade personer, har ansetts böra inleda lagen.

I utredningens ståndpunktstagande ligger att den medicinska synen på fyl- leriet slagit igenom och skall bestämma behandlingen. Det är vårdbehovet och den enskildes berättigade intresse att få hjälp i ett akut förgiftningstillstånd som främst motiverar ett samhälleligt ingri- pande mot fylleriet.

Framhävandet av den medicinska aspekten kan leda till den slutsatsen att brott, som någon begår i ett akut berus- ningstillstånd, skall betraktas som utslag av sjukdomen och därför fritaga gär- ningsmannen från ansvar. Det är emel- lertid inte möjligt att dra sådana kon-

sekvenser av berusningen. Enligt 1 kap. 2 & brottsbalken anses det självförvål- lade ruset av kriminalpolitiska skäl inte kunna leda till att den brottslige skall betraktas som otillräknelig i la- gens mening och utredningen vill inte föreslå någon ändring härutinnan. Det är dock ur behandlingssynpunkt ange- läget att den berusade även i sådana fall bereds den vård och tillsyn som moti— veras av hans berusningstillstånd.

Enligt lagförslaget hör den berusade behandlas med hänsyn till sjukdomens art och särskilda förhållanden. Hur be- handlingen skall ske i det enskilda fal— let kan inte beskrivas med en allmän formel. Man måste här räkna med rika variationer i sjukdomsbilden. Ett akut förgiftningsfall kan vara en isolerad företeelse i en eljest normal livsföring. Det kan också ingå som ett led i ett hög- gradigt och långvarigt missbruk, som redan fått allvarliga skadeverkningar. Mellan dessa båda ytterligheter kan ligga ett mer eller mindre manifesterat sjukdomstillstånd. Behandlingen i det akuta förgiftningsläget kan också va- riera med hänsyn till den berusades kondition. Förgiftningen kan vara så höggradig att ett omedelbart medicinskt ingripande erfordras.

Behandlingen skall inte stanna vid att avgifta den berusade. I åtskilliga fall måste behandlingen fortsätta. Denna fortsatta behandling avses dock inte skola ske på akutkliniker, där de beru-

sade skall tas om hand för omedelbar vård under det akuta berusningsskedet, utan på alkoholkliniker och alkoholpoli— kliniker, vilka utredningen anser utgöra ett nödvändigt komplement till akutkli- nikerna. En huvudlinje i utredningens förslag är emellertid att verksamheten på sådana akutkliniker i väsentlig mån skall inriktas på att skapa ett så gynn- samt utgångsläge som möjligt för denna fortsatta vård av alkoholmissbrukare. Ur denna synpunkt är det nödvändigt att man på klinikerna också söker klar- lägga patienternas sociala situation. Det förutsätts sålunda att den medicinska be- handlingen (avgiftningen) samordnas med en socialt inriktad vård, vilket i sin tur kräver medverkan från de so- ciala vårdorganens sida.

Enligt lagförslaget skall även de som berusat sig på annat medel än alkohol- haltiga drycker underkastas vård och behandling. Utredningen avser därvid i första hand narkotikamissbrukare. Då en sådan missbrukare anträffas i ett akut berusningstillstånd hör han i lik- het med de akut alkoholintoxikerade tas om hand för intensivvård på akutklinik. Den fortsatta vården skall ske enligt det vårdprogram, som antagits av 1968 års riksdag.1

Den omständigheten att den akuta be- rusningen bör betraktas som en sjuk- dom, vilken påkallar medicinsk vård och behandling, kan leda till att de akut berusade också berättigas att uppbära Sjukpenning under den tid de vårdas på akutklinik. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen anser utred- ningen att ett omhändertagande på grund av akut berusning ej i och för sig bör motivera sådan rätt till sjukpen- ning (jfr vidare kap. 17 s. 398). Skulle emellertid akutvården ge vid handen att fortsatt medicinsk vård bör äga rum bör självfallet lagen om allmän försäk- ring träda in.

Anträffas någon på allmän eller enskild plats, utom- eller inomhus, så berusad att han bedömes vara i behov av omedel- bar vård skall han omhändertagas.

Den som uppträder berusad bör tas om hand. Såsom i den allmänna motive- ringen framhållits förestavas omhänder- tagandet främst av medicinska skäl. Det har därför uttryckligen angetts att det akuta vårdbehovet skall vara bestäm- mande för ett omhändertagande.

Som första förutsättning för omhän- dertagandet gäller att någon anträffas berusad. Det ställer sig i de flesta fall inte svårt att diagnosticera en berus- ning. Bedömningen grundas här på vis- sa typiska symptom hos den berusade. Vissa av de symptom, som allmänt upp- fattas som rustecken, kan emellertid vara framkallade av annat än förgift- ning. En hel rad av sjukdomstillstånd kan förväxlas med alkoholrus. Diagno- sen kan därför aldrig bli helt tillförlit- lig utan en närmare medicinsk under- sökning. Enligt utredningens förslag skall ett omhändertagande, för såvitt det sker på akutklinik, i de allra flesta fall följas av en sådan undersökning i och med att den omhändertagne kom- mer under läkarvård. I fall då tvekan råder om det är fråga om ett rus eller annan sjukdom, är därför omhänderta- gande alltid motiverat. Utredningen får i detta sammanhang hänvisa till innc- hållet i de av rikspolisstyrelsen i sam- råd med utredningen år 1966 utfär— dade anvisningarna (nr 4) angående omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade per- soner, vilka anvisningar fogats som bi- laga till detta betänkande (del II, bi- laga 4).

1 Jfr Kungl. Maj:ts prop. 1968:7 , andra lag- utskottets utl. 1968:1, statsutskottets utl. 1968:37 och rskr. 1968 :81 och 98.

Omhändertagandetskall kunna ägarum vare sig den berusade anträffas på all- män eller enskild plats. Förslaget innebär här en utvidgning av nu gällande ord- ning, enligt vilken förutsättningarna för ett omhändertagande enligt 1841 års för- ordning begränsas till fylleri på allmän plats. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen bör denna ut— vidgning ses som en följd av att fylle- riet avkriminaliseras och att vårdsyn- punkten i fortsättningen skall bestämma behovet av ett omhändertagande. En akut förgiftning påkallar nämligen i princip alltid behandling oavsett på vil- ken plats den inträffar. Det förekommer inte sällan att berusade personer uppe- håller sig i privata trädgårdar, rivnings- fastigheter, portgångar, förgårdar o.dyl. Ett omhändertagande på sådana platser bör inte underlåtas enbart på grund av att de utgör enskilt område. Det sagda får dock givetvis inte medföra att akut berusade annat än i undantagsfall skall

tas om hand i privata hem eller på en- skilda lokaler (trappor, portgångar o.dyl.). Ett sådant omhändertagande förutsätter att någon med särskild an- knytning till den berusade _ t.ex. en närstående — anmäler till polisen att han inte kan bemästra situationen eller att den berusade eljest bedöms vara i behov av särskild vård på grund av sin berusning. Det torde i allmänhet bli i samband med att polisens ingripande påkallas vid lägenhetsbråk, som omhän- dertagande här kan komma i fråga.

En särskild fråga gäller omhänderta- gandet av militärer, som anträffas beru— sade på militärt område. Som utred- ningen närmare utvecklat i sin allmän- na motivering bör i princip inte någon skillnad göras mellan civila och militära berusade personer. Uppträder den be- rusade militären så att ett omhänderta- gande anses motiverat ur vårdsynpunkt bör ett ingripande ske och det bör även

här ankomma på polisen att verkställa omhändertagandet. I normala fall bör vederbörande militära förband anmäla till polisen att den berusade bör tas om hand och föra honom till den plats, där förvaringen skall äga rum.

Som andra förutsättning för ett om- händertagande upptar lagförslaget att berusningen nått en sådan grad, att den berusade bedöms vara i akut behov av vård. Härigenom faller vad som i dag- ligt tal brukar kallas »salongsberusade» utanför lagens tillämpningsområde. Ett akut vårdbehov förutsätter påtaglig be- rusningsgrad. I första hand kommer i blickfånget de, som är så omtöcknade att de inte kan ta hand om sig själva, alltså de redlöst berusade. Till dessa klara fall bör också de, som uppvisar så- dana berusningstecken att de uppenbart utgör en fara för sig själva eller andra t.ex. i trafiksammanhang eller eljest. Till de akut vårdbehövande bör vidare räk— nas sådana fall, där berusningsgraden visserligen inte tar sig sådana uttryck att den berusade kan alldeles sägas sak- na herravälde över sina handlingar men då ruset likväl är påfallande och leder till ett uppträdande, som stör den all- männa ordningen.

Det bör i första hand bli den enskilde polismannens sak att bedöma om berus- _ningsgraden är sådan, att ett omedelbart

omhändertagande för vård är påkallat. Denna bedömning torde inte komma att skilja sig mycket från de överväganden som nu föregår ett fylleriomhänderta- gande. De i lagen angivna förutsätt- ningarna och syftet med ett omhänderta— gande synes därför inte komma att med— föra någon större förändring i det fak- tiska utfallet av antalet omhändertagan- den. Möjligen kommer den medicinska vårdsynpunkten att ge polisen större an— ledning än nu att ta hand om sådana fyllerister, som inte är mer berusade än att de i och för sig själva skulle kunna

ta sig hem med eller utan annans hjälp. Det förekommer numera ibland att po— lisen i sådana fall underlåter ett om- händertagande och i stället nöjer sig med att uppmana fylleristen att bege sig hem. Bedömer emellertid polisen berus- ningen vara så hög, att omedelbara vårdåtgärder är påkallade, medför lag— förslaget en ovillkorlig skyldighet för polismannen att omhändertaga den be- rusade.

Det kan tyckas att lagförslaget i allt- för hög grad gör frågan om ett omhän— dertagande beroende av den på fältet verksamme enskilde polismännens be- dömning av vårdbehovet. Utredningen har emellertid ansett att polisen med sin stora erfarenhet av fylleristklientelet är väl skickad att göra denna bedöm- ning. Det vore visserligen önskvärt om lagen närmare kunde precisera, när ett akut vårdbehov skall anses föreligga. En sådan beskrivning skulle emellertid bli alltför vidlyftig för att kunna rym— mas i en lagparagraf. Till grund för be- dömningen får ligga de synpunkter som utredningen framfört i sin allmänna motivering. Det bör vidare framhållas att den slutliga bedömningen, huruvida ett omhändertagande är motiverat, skall ligga på läkare eller annan ansvarig be- fattningshavare vid den akutklinik, till vilken den omhändertagne skall föras eller, på orter där sådan klinik inte finns, på vederbörande polisman, vanli- gen polisbefäl.

3 5. Omhändertagandet verkställes av polisman.

Polisens maktbefogenheter i samband med omhändertagandet följer av polis- instruktionen. Det framgår här att polis- mannen för att verkställa tjänsteåtgärd ej får använda strängare medel än för- hållandena kräver. Våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften inte kan lö-

sas på annat sätt. I dylikt fall skall han använda den lindrigaste formen av våld som kan leda till det avsedda resultatet. Vid omhändertagande skall tillses att åt- gärden inte väcker onödig uppmärksam- het eller orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundvikligt.

Polisen ansvarar för den omhänder- tagne intill dess beslut om intagning på sjukhus eller på akutklinik meddelats. På platser, där den omhändertagne skall förvaras i särskilda lokaler hos polisen, upphör inte polisens ansvar förrän den omhändertagne fått lämna lokalerna.

Att polisen skall svara för omhänder- tagandet ligger helt i linje med dess so- ciala hjälpverksamhet. Uppträder den berusade ordningsstörande är polisens ingripande även motiverat av hänsynen till allmän ordning. Polisens medverkan är en nödvändig förutsättning för att de berusade snabbt skall kunna komma un- der lämplig behandling.

45.

Den omhändertagne skall föras till särskild för ändamålet avsedd klinik eller, om så ej kan ske, till lokal som står till polismyn- dighetens förfogande för förvaring av be- rusade personer. Ger den omhändertagnes hälsotillstånd anledning därtill skall han i stället föras till sjukhus eller läkare till— kallas.

Polismyndighetens förvaringslokaler för berusade personer skall vara godkända av länsläkaren, innan de tages i bruk, och skall fortlöpande inspekteras av denne. Högsta tillsynen över dessa lokaler utövas av rikspolisstyrelsen.

Enligt utredningens förslag skall det i alla större och medelstora städer fin- nas akutkliniker för omhändertagandet av berusade personer. Klinikernas upp- tagningsområden omfattar förutom stä- derna även viss del av kringliggande landsbygd. Det är angeläget att den akut berusade så skyndsamt som möjligt kommer under särskild vård vid sådan

klinik. Sjukdomen kan ha tagit sådant förlopp att omedelbara medicinska åt— gärder måste sättas in.

Det blir i första hand på kliniken som den berusade skall tas om hand och be- redas adekvat vård. I de fall, då klini- kens resurser inte räcker till för att klara av ett allvarligt förgiftningstill— stånd, måste den berusade föras till an- nan sjukvårdsavdelning. Kan man redan vid omhändertagandet på goda grunder misstänka att den berusade är allvarligt sjuk —— om han t.ex. är medvetslös eller företer andra allvarliga sjukdomstecken — bör man för att vinna tid föra honom direkt till sjukhus. Det får sedan bli sjukhusets sak att bedöma, om han bör stanna kvar där för vård eller föras över till akutklinik.

På orter, där akutkliniker inte kan inrättas, måste frågan om förvaringen av de akut berusade lösas på annat sätt. Om annan möjlighet inte står till buds (t.ex. att ordna förvaringen i nykter— hetsnämndens regi) skall de omhänder- tagna enligt utredningens förslag för- varas i lokaler som för ändamålet ställs till polisens förfogande. Utredningen har ansett det önskvärt att ge behand- lingen i dessa lokaler en så nära an- knytning som möjligt till verksamheten vid akutklinikerna. Självfallet kan man dock inte här erbjuda samma vårdmöj- ligheter i medicinskt hänseende. Det kan sålunda inte bli fråga om någon kon— tinuerlig övervakning från läkarhåll. Det sagda leder till att polisen, som har att omhändertaga en berusad person på sådan ort, i särskilt hög grad bör ge akt på den berusades hälsotillstånd och, då symptomen är sådana att det finns skäl till antagande att den berusade behöver särskild läkarvård, bereda honom sådan (jfr rikspolisstyrelsens anvisningar, del II, bilaga 4).

I de allra flesta fall skall omhänderta- gandet leda till att den berusade kom-

mer under särskild vård och behandling vare sig detta sker på sjukhus, akutkli- nik eller på andra för ändamålet inrätta- de lokaler. Det kan emellertid finnas si— tuationer, då vårdbehovet måste vika för andra intressen. Misstänkes den omhändertagne ha begått allvarligare brott skall han regelmässigt inte föras till akutklinik utan behållas av polisen. Samma bör gälla andra personer, som polisen av särskild anledning måste be- hålla för åtgärd, t.ex. sådana som avvi- kit från fångvårdsanstalt. Stadgande härom har intagits i 5 &. Härmed är naturligtvis inte sagt annat än att till— nyktringen ändå måste ske under be- tryggande former. Det kan vidare före- komma fall, då den omhändertagne har särskilt intresse av att bli förd till an- nan plats än till ett vårdintag. Det kan t.ex. röra sig om en utländsk sjöman, vilkens båt just skall lämna landet. Det ankommer på polisen att i sådant säll- synt fall väga intresset av att tillgodose vårdbehovet mot den berusades intresse att inte bli akterseglad. I tveksamma fall bör polisen föra den berusade till akut- kliniken, där läkare eller annan an- svarig befattningshavare får ta ställning i frågan. Det kan endast i rena undan- tagsfall bli fråga om att inte transpor- tera en omhändertagen akut berusad till något av de i lagen angivna vårdinta- gen. Berusade ungdomar och åldringar bör inte, vilket nu sker i viss utsträck- ning, föras till sina hem utan till klini— ken. Ej heller bör som regel personer som avvikit från allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller annan liknan- de institution föras tillbaka till anstal- ten, innan de behandlats på kliniken för sin akuta berusning.

Utredningen har i sin allmänna moti- vering ingående beskrivit hur utred- ningen tänker sig att verksamheten på akutklinik bör utformas. Det har blivit en modell över en ordinär klinik med

20 vårdplatser. Lokalernas disponering har åskådliggjorts genom en i detta be- tänkande intagen planritning (s. 289). Utredningen har inte velat binda sig vid en viss typ av akutklinik utan lämnat utrymme för olika planlösningar. Det har emellertid ansetts önskvärt att upp- ställa vissa minimifordringar på utform- ningen av en sådan klinik, vilka bör gälla oavsett om kliniken inrättas i an- slutning till befintligt sjukhus, gemen- samt med en fristående alkoholpoliklinik eller som självständig institution. Om inrättande och drift av kliniker gäller sjukvårdslagens bestämmelser. Utredningen räknar med att inrättan- det av akutkliniker måste Ske på relativt lång sikt efter hand som de lokala för- hållandena och resurserna medger det- ta. Behovet av personal och övriga re- surser på sjukvårdens område måste tillgodoses för verksamhetens bedrivan- de. Det blir på de flesta håll fråga om att uppföra nya byggnader, såvida inte kliniken kan inrymmas i någon redan befintlig byggnad. Arbetet tar tid och måste noga planeras. Under övergångs- tiden blir det därför nödvändigt att ut- nyttja de lokaler, som polisen dispone- rar över för förvaring av berusade per- soner. På orter, där det finns moderna polishus med ändamålsenliga arrestloka- ler, torde denna temporära lösning inte medföra några större olägenheter. På andra håll, där arrestlokalerna är un- dermåliga och uppenbart olämpliga som förvaringsutrymmen, måste särskil- da åtgärder vidtas för att ställa dem i människovärdigt skick. Den bristfälliga ordningen aktualiserar på dessa orter en skyndsam utbyggnad av akutkliniker. För att understryka vikten av att po- lisens förvaringslokaler — det må vara i större orter under övergångstiden in- nan systemet med akutkliniker är fullt utbyggt eller på andra orter där sådana kliniker inte skall uppföras —— är till-

fredsställande ordnade ur medicinsk synpunkt, har i lagen särskilt stadgats att dessa lokaler före användandet skall vara godkända av länsläkaren. Länslä- karen har att vid prövningen av loka- lernas ändamålsenlighet utgå från de förutsättningar som angetts i den förut åberopade kungörelsen den 25 april 1958 med vissa föreskrifter om allmänna häkten och polisarrester. De synpunkter utredningen framfört i sin allmänna motivering rörande lokalernas utform- ning bör likaså beaktas. Den omständig- heten att länsläkaren anser sig kunna godkänna en lokal som förvaringsutrym- me för berusade personer får naturligt- vis inte föra med sig att berörda myndig- het i en ort, där tillräckligt underlag finns för inrättandet av akutklinik, slår sig till ro och ställer frågan om en så- dan klinikverksamhet på framtiden. Det är ett angeläget krav att, så snart möj- ligheter finns därtill, fylleriarresterna kan ersättas med akutkliniker.

Den högsta tillsynen över polisarres- terna i riket utövas av rikspolisstyrelsen och utredningen föreslår att detta även skall gälla de särskilda förvaringsloka- ler, vari berusade personer, vilka tas om hand av polisen, skall förvaras en- ligt utredningens förslag. I rikspolissty- relsens uppgifter ingår också en fort- löpande inspektion av polisarresterna. I av rikspolisstyrelsen den 7 april 1967 utfärdade föreskrifter angående inspek- tion av polisarrester, vilka föreskrifter översänts till samtliga länsstyrelser, har rikspolisstyrelsen närmare angett hur dessa inspektioner skall utföras. Före- skrifterna finns intagna i detta betän- kande, (del II, bilaga 6).

55.

Sedan den omhändertagne tagits emot på den särskilda kliniken eller i polismyndig- hetens förvaringslokaler, skall omedelbart prövas huruvida omhändertagandet skall

bestå. På klinik bör ej den mottagas vilken misstänkes ha begått brott av svårare be- skaffenhet eller vilken polismyndigheten av annan anledning önskar kvarhålla för sär- skild åtgärd.

Den omhändertagne är skyldig att under- kasta sig blodundersökning eller annan un- dersökning som anses erforderlig för be- stämmande av berusningsgraden.

Då polisman avlämnar den berusade på akutkliniken eller polisvaktkontoret skall han avge en kortfattad rapport över omhändertagandet. I rapporten skall anges tid och plats för omhänder- tagandet samt de närmare omständig- heter som motiverat detta. På grundval av denna rapport och de iakttagelser, som kan göras av den berusades hälso- tillstånd, skall därefter prövas om om— händertagandet skall bestå.

Denna prövning skall på akutklinik göras av någon där ansvarig befattnings- havare. I första hand ankommer detta på läkaren. Om han på grund av annan tjänsteåtgärd eller eljest är förhindrad att göra prövningen kan han uppdraga åt annan, t.ex. sjuksköterska eller so- cialvårdstjänsteman, att svara härför. Är berusningsgraden hos den omhän- dertagne inte uppenbar eller råder det eljest tvekan om omhändertagandet är indicerat, bör dock läkaren alltid själv bedöma frågan. Detsamma gäller om den omhändertagne förnekar att han är så berusad att han behöver tas om hand. Det kan i sådana fall bli fråga om att säkra bevisningen för ett omhänderta- gande, t.ex. genom att utnyttja viss apparatur (drunkometer, alcometer, breathalyser e.dyl.) eller genom blod- analys. Det bör i detta sammanhang erinras om att statsrådet och chefen för justitiedepartementet genom beslut den 29 juni 1967 efter gemensam framställ— ning av kommittén för lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott, trafik- målskommittén och fylleristraffutred- ningen medgett att förstnämnda kom-

mitté får låta företaga en undersökning av metoder för bestämning av alkohol- halten i utandningsluften. Härigenom hoppas man kunna nå fram till en en- kel och tidsbesparande men likväl till— förlitlig metod för bestämmande av be- rusningsgraden hos omhändertagna per- soner.

I de fall, då den omhändertagne förs in på polisvaktkontor, skall det liksom nu ankomma på vederbörande polisman att pröva om omhändertagandet skall bestå.

Prövningen bör utmynna i ett beslut som delges den omhändertagne innan omhändertagandet upphör. Av prak- tiska skäl synes detta beslut kunna teck- nas på den förut upprättade polisrap- porten, kompletterad med den omhän- dertagnes namn, adress, födelsetid (och födelsenummer). Dessa uppgifter torde många gånger inte kunna erhållas förr- än den omhändertagne klätts av och handlingar påträffats, som bestyrker hans identitet, eller den omhändertagne nyktrat till och kan lämna tillförlitliga uppgifter angående sin person. I be- slutet bör också anges att den omhän- dertagne, om han är missnöjd med be- slutet, kan få frågan om omhänderta- gandet underställd domstols prövning (jfr 15 5 första stycket).

Polisens medverkan skall i allmänhet upphöra i och med att den omhänder- tagne tagits emot på kliniken och identi- fierats. I vissa fall, då den omhänder- tagne är svårregerlig, kan polisens när- varo dock påkallas ända till dess ade- kvata vårdåtgärder kunnat vidtas. Det kan finnas skäl att, såsom skedde under den av utredningen bedrivna försöks- verksamheten vid Ulleråkers sjukhus (jfr kap. 21), låta en polisman ingå i personalen på akutkliniken för att om- besörja de polisiära uppgifterna.

Det kan förekomma situationer då po— lisen har ett berättigat intresse att be-

hålla den omhändertagne. Detta är re- gelmässigt fallet, om den omhändertag- ne har begått allvarligare brott, d.v.s. brott som torde leda till allvarligare på— följd än böter och där skäl till anhål- lande föreligger. Misstänkes han för så- dant brott bör brottsutredningen inte fördröjas genom att klienten vårdas på akutklinik. Det är också ur andra syn- punkter olämpligt att en sådan person inryms i klinikens behandlingsprogram.

Polisen kan även i andra fall än nu sagts ha intresse av att kvarhålla den omhändertagne för särskild åtgärd. Är denne t.ex. misstänkt för rattfylleri, bör han skyndsamt föras till läkare för un- dersökning och blodprovstagning. Upp- visar han så hög berusningsgrad att han anses behöva vård på akutklinik torde det finnas möjlighet att där företaga denna undersökning och ta erforder- liga blodprov. I annat fall synes i all- mänhet sådan läkarundersökning och blodprovstagning inte höra ske på akut- klinik. Det faller nämligen i princip utanför klinikens intressesfär att hjälpa åklagaren att säkra bevisning för åtals väckande mot dem som inte behandlas på kliniken. Det bör överlåtas åt klini- kens läkare att i varje särskilt fall prö- va om han skall ställa sig till förfogande för denna undersökning.

En annan anledning för polisen att be- hålla den omhändertagne kan vara att denne är efterlyst av annan orsak än brott. Över huvud taget bör i allmänhet inte den som polisen på något sätt »har något otalt med» överlämnas till klinik. Genom kontroll av spärrlistan, som inom överskådlig tid avses skola bli riksom- fattande, har polisen möjlighet att bil- da sig en uppfattning om, huruvida den omhändertagne bör överlämnas till kli- niken eller i stället tas med till polis- arresten.

Stadgandet har i förevarande para- graf utformats som en rekommendation

att ej mottaga omhändertagna av nu an— givet slag. Detta innebär alltså att något formligt hinder mot att ta emot perso- ner ur denna kategori ej föreligger. Fall kan uppenbarligen vara för handen då det är lämpligt att kliniken åtminstone tills vidare får ta hand om sådana per- soner, t.ex. under avgiftningsskedet.

65.

Under tiden för omhändertagandet skall den omhändertagne fortlöpande underkas- tas tillsyn. Undergår den omhändertagnes tillstånd allvarlig försämring eller yppas misstanke om sådan försämring skall han beredas den särskilda vård som betingas av omständigheterna.

I och med att beslut fattats om att den omhändertagne skall hållas kvar på akutklinik övertar kliniken ansvaret för honom. Den första hehandlingsåtgärden torde i de allra flesta fall bli att se till att patienten kommer i säng och får sova ruset av sig. Om läkare så finner lämpligt, kan han föreskriva särskild behandling. Innan den omhändertagne läggs i säng, bör han nämligen under- sökas av läkare. I de allra flesta fall tor- de denna undersökning bli summarisk och inte leda till några extraordinära åtgärder. Den omhändertagne kan emel- lertid förete tecken, som tyder på att fallet bör ägnas särskild uppmärksam- het. Detta kan ge anledning till en grundligare undersökning med utnytt— jande av den medicinska apparatur som står till buds. Det är uppenbart att pa- tienterna redan vid denna första under- sökning kommer att differentieras med hänsyn härtill.

På orter, som kommer att sakna akut- klinik, ligger ansvaret för behandlingen på polisen. För att polisen skall kunna sköta sin ansvarsfulla uppgift förut- sätts ett etablerat samarbete med läka- re. Helst bör läkare tillkallas så fort en omhändertagen berusad förts in på po-

lisvaktkontoret. Då detta av praktiska skäl inte låter sig göra torde läkarens medverkan komma att inskränkas till allvarligare fall av berusning och fall, då den berusades förhållanden eljest ger anledning till insatser från läkar— håll. Utredningen vill särskilt framhålla vikten av att polisens anspråk på med- verkan från läkares sida får gensvar från läkarna själva. Finner läkaren att den berusades hälsotillstånd inte hind- rar att denne kvarstannar hos polisen, kan det ändå vara motiverat att lämna polisen råd och särskilda anvisningar för den fortsatta behandlingen. Läkaren bör också i komplicerade fall hålla sig fortlöpande underrättad om avgiftning- ens vidare förlopp.

Behandlingen av berusade personer är i hög grad beroende av att dessa un- derkastas kontinuerlig, noggrann tillsyn under avgiftningsprocessen. Personalen bör noggrant observera avvikelser i det normala tillnyktringsförloppet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas de patienter, som i det akuta sjukdomstillståndet upp- träder våldsamt och oregerligt och på grund härav måste hållas isolerade. De kan inte sällan orsaka sig själva kropps— skador av nog så allvarlig art. Finner personalen att patientens hälsotillstånd allvarligt försämras under tillnyktringen, bör läkare omedelbart tillkallas. Denne har sedan att bedöma om läget är så allvarligt att patienten måste föras från akutkliniken till annan sjukvårdsavdel- ning. Inträffar fallet i förvaringslokal hos polisen, bör polisen inte dröja med att transportera sådan klient till sjuk- hus eller tillkalla läkare.

Att tillsynen sker på betryggande sätt är en av hörnpelarna i behandlingsla- gen. Härigenom kan åtskilliga av de far- liga situationer, som uppkommer som en följd av ruset och som i vissa fall kan få dödlig utgång, förebyggas. Ett lämp- ligt sätt att betryggande ordna över-

vakningen är med hjälp av intern TV. Utredningen förutsätter, att sådan form av övervakning blir allmänt förekom- mande.

75.

Omhändertagen som vistas på särskild kli— nik skall undersökas rörande sitt hälsotill— stånd och sådana personliga förhållanden i övrigt som är av betydelse för behandlingen ur nykterhetsvårdssynpunkt. Om möjligt skall sådan undersökning ske även beträf— fande omhändertagen, som vistas på annan för ändamålet avsedd lokal.

Omhändertagandet avser inte bara att avgifta patienten och få honom i nå- gorlunda hyggligt tillstånd. Omhänderta- gandet skall också syfta till en under- sökning av hans allmänna hälsotillstånd och hans sociala förhållanden. Denna undersökning skall ligga till grund för den fortsatta behandlingen av patienten.

Redan då den omhändertagne förs in på akutklinik skall han om möjligt un- dersökas av läkare. Det torde dock här i de allra flesta fall bli fråga om en myc- ket summarisk undersökning. Den beru- sades tillstånd är i allmänhet inte så— dant att det finns förutsättningar för en närmare kontakt mellan läkare och pa- tient. Det blir i detta läge främst fråga om att så snart som möjligt få konsta- terat huruvida patientens hälsotillstånd ger anledning till speciella åtgärder och, om så ej är fallet, få honom lagd i säng. Medan han sover ruset av sig, skall den på kliniken verksamme socialvårds- tjänstemannen sammanställa de data an- gående patienten, som kan införskaffas genom socialregister eller på annat sätt.

Först då patienten vaknat upp ur sin berusning och befinner sig i någorlunda hyggligt skick är han mogen för en när- mare medicinsk undersökning. Under- sökningen bör främst ta sikte på att få fram en bild över patientens allmänna hälsotillstånd och de skador som direkt eller indirekt kan härledas från hans

missbruk av rusgivande medel. Patien- ten är ofta i detta läge behandlingsvillig. Husets efterdyningar skapar nämligen ej sällan förutsättningar för självrann- sakan och en säkert allvarligt menad vilja att komma till rätta med proble- men. Det säger sig självt att den situa— tion, i vilken patienten då befinner sig, hör utnyttjas. Hans egna ansträngningar att vilja stoppa en farlig utveckling bör underbyggas och stödjas. Läkaren bör noga klargöra för honom vad som fram- kommit vid den medicinska undersök- ningen och vilka konsekvenser ett fort- satt missbruk kan få för hans hälsa. Av särskild vikt är att kunna ge honom råd och anvisningar för den fortsatta be- handlingen.

Undersökningen av den omhänder- tagne och de samtal som förs med denne kan ge anledning till att föra fallet över på det psykisk-terapeutiska planet. På de kliniker, där avgiftningsproceduren leds av läkare inom kroppssjukvården, kan därför den fortsatta behandlingen i viss utsträckning påkalla psykiaters eller psykologs medverkan. Det är själv- fallet inte möjligt att dra en klar gräns mellan de olika stadierna i behand- lingen. Helst skulle man se att läkare med olika specialiseringar kunde knytas till den kliniska behandlingen av de omhändertagna. Ligger kliniken inom ett sjukhusområde, kan man visserligen räkna med att läkare från andra avdel- ningar kan engageras i verksamheten. Det normala torde dock bli att den lä- kare, som fungerar på akutklinik, remit- terar patienten till psykiater eller annan specialist, då sådan anses behövlig. Man måste förutsätta ett ingående samarbete mellan läkare på akutklinik och annan medicinsk expertis.

Den medicinska undersökningen skall suppleras med den undersökning an- gående patientens personliga förhållan- den, som socialassistenten utför. Social-

assistentens medverkan förutsätter att denne genom samtal med patienten sät- ter sig in i hans situation. Det torde i allmänhet inte vara möjligt för assisten— ten att på den korta tid som står till buds, innan patienten lämnar kliniken, skaffa sig en så fullständig bild över hans förhållanden, att denna ger tillräckligt underlag för en lösning av alla problem. Ofta torde patienten dock vara känd ti— digare på grund av misskötsamhet i nykterhetshänseende. I åtskilliga fall måste den kurativa verksamheten fort— sätta och förbindas med hjälp- och stöd— åtgärder sedan omhändertagandet upp- hört. Socialassistentens uppgift torde i stor utsträckning komma att inskränkas till att råda och kanske övertala patien- ten att söka de kontakter som anvisas samt ordna med tid för patienten på t.ex. alkoholpoliklinik, nykterhetsvårds- byrå eller annan inrättning. Självfallet bör socialassistenten samråda med lä— karen. Behandlingen av patienterna på akutklinik blir i hög grad en fråga om lagarbete mellan företrädare för den medicinska och sociala verksamheten. De synpunkter utredningen hittills lagt på frågan om undersökning och be- handling av omhändertagna akut beru- sade personer tar främst sikte på verk- samheten vid akutklinik. Det är emel- lertid uppenbart att omhändertagande, som sker i lokaler under polisens till- syn, om möjligt bör följa samma rikt— linjer. I varje fall då det är fråga om allvarligare berusning eller klientens förhållanden eljest ger särskild anled— ning därtill bör han även här under- kastas läkarundersökning. Ett omhän- dertagande bör under alla omständig- heter medföra att någon socialvårds- tjänsteman kopplas in på fallet, under- söker klientens sociala förhållanden och lämnar råd och anvisningar angåen- de den fortsatta behandlingen. I den all- männa motiveringen har det framhållits

som betydelsefullt att någon tjänsteman från nykterhetsnämnden dagligen sta- tioneras kortare eller längre tid på po- lisstationen liksom att man där har eta- blerat fast kontakt med någon läkare på orten.

85.

Förutom att den omhändertagne undersö— kes rörande hälsotillstånd och personliga förhållanden skall han meddelas de råd och anvisningar, som med hänsyn till berusning- ens art och omständigheterna i övrigt finnes erforderliga.

Omhändertagandet förestavas främst av intresset att få den berusade under adekvat vård och behandling. I första hand gäller det att avgifta honom och få honom i någorlunda hyggligt allmän- tillstånd. Hans sjukdomsbild och sociala förhållanden bör klarläggas och han bör upplysas om sjukdomens verkningar. Men omhändertagandet syftar, till skill- nad från vad fallet är t.ex. i Polen, ännu längre. Det bör nämligen också tjäna som plattform för fortsatta be- handlingsåtgärder. Akutkliniken kom- mer härigenom att fungera som en sluss, varifrån patienter, som anses behöva vidare nykterhetsvårdande bistånd, kan föras över till annan verksamhet. Det ligger i klinikverksamhetens natur att den fortsatta behandlingen, som anvisas från klinikens sida, skall bygga på pa— tientens frivilliga medverkan. Kliniken bör dock arbeta för att han verkligen följer de råd och anvisningar som med- delas honom. Innan omhändertagandet upphör bör därför förutsättningarna om möjligt ha ordnats för patienten att följa ett uppgjort behandlingsprogram, kon- takt ha tagits med de organ som skall kopplas in på fallet, tid ha beställts för konsultation hos läkare o.s.v. Det ligger givetvis en fara i att släppa greppet om patienten, då han befinner sig i en klart behandlingsvillig situation. Kliniken bör därför sträva efter att skapa ett så

gynnsamt utgångsläge som möjligt för den fortsatta behandlingen. Denna bör om möjligt påbörjas i omedelbar anslut— ning till omhändertagandet.

På orter, där en akutklinik kan in— rymmas inom sjukhusets psykiatriska avdelning — detta är t.ex. fallet i Lin- köping — finns särskilt gynnsamma be— tingelser för den fortsatta behandlingen. Patienten kan här fullfölja kontakten med de läkare och den personal, som behandlat honom i det akuta berus— ningsskedet. Under sådana förhållanden faller det sig ofta naturligt för honom att uppsöka avdelningens öppna mottag— ning. Ett sådant gynnsamt läge kan också uppnås om akutkliniken inrättas i omedelbar anslutning till en alkohol- poliklinik eller vice versa. Utredningen har i annat sammanhang framhållit som högeligen önskvärt att akutklinik och eftervårdsklinik (alkoholpoliklinik) kombineras på så sätt att de inryms i samma byggnad eller åtminstone för- läggs i nära anslutning till varandra. På andra orter, där akutkliniken måste bli en självständig institution med eller utan anknytning till sjukhusområdet, kan det ställa sig svårare att förmå klienten att fullfölja behandlingen. Pa— tienten måste här slussas över till en an- nan och för honom kanske främmande institution. Han måste söka kontakt med andra läkare och annan personal, som inte tidigare behandlat honom. För att de råd och anvisningar, som meddelas honom på akutkliniken, skall följas för- utsätts här ett intimt samarbete mellan akutkliniken och de institutioner och organ som skall svara för den fortsatta behandlingen (jfr 11 5).

Det sagda innebär att inrättandet av akutkliniker helst måste ske parallellt med en utbyggnad av den öppna poli- kliniska nykterhetsvården. Vidare bör man sträva efter att öka kapaciteten hos de psykiatriska klinikerna så att alko-

holsjuka och narkomaner utan långa väntetider här kan erbjudas erforderlig vård och behandling. Den fortsatta be- handlingen förutsätter också att det finns tillgång till konvalescenthem och inackorderingshem. Alla tillgängliga resurser på den öppna nykterhetsvår- dens område bör tillvaratas. Man bör ej heller bortse ifrån att ideella organisa- tioner och länkrörelsen spelar en viktig roll i rehabiliteringsarbetet.

Som förut framhållits är det inte me— ningen att akutkliniken skall ställa sanktioner bakom sina försök att förmå klienterna att följa de råd och anvis- ningar som meddelas. Verksamheten skall bygga på ett förtroendefullt sam- arbete mellan patienten och klinikens personal. Är klienten ställd under nyk— terhetsnämnden kan hans vägran att frivilligt underkasta sig fortsatt behand- ling dock leda till tvångsingripanden från nämndens sida. Härigenom skapas i realiteten ett påtryckningsmedel som väl kan tänkas göra klienten benägen att frivilligt följa behandlingen.

Även den, som omhändertagits i an— nan lokal än akutklinik, bör förmås följa de råd och anvisningar som läkare eller socialassistent meddelar honom. I dessa fall kommer det framför allt att vila på nykterhetsnämnden att se till att om- händertagandet leder till fortsatt be- handling, då sådan erfordras.

95.

Den omhändertagne skall kvarhållas minst åtta timmar, såvida omhändertagandet ej utan olägenhet kan upphöra tidigare.

Den som alltjämt är omhändertagen kloc— kan 23 skall kvarhållas till klockan 6 på— följande dag, såvida detta kan ske utan olägenhet för den omhändertagne.

10 5.

Ej får någon vara omhändertagen enligt denna lag längre än 24 timmar såvida ej med hänsyn till den omhändertagnes hälso- tillstånd synnerliga skäl föreligger att kvar-

hålla honom längre. I sistnämnda fall får han kvarhållas i ytterligare högst 24 tim- mar.

Omhändertagandets varaktighet bör bli beroende av skilda faktorer. Dels måste tiden vara så lång att den beru- sade hinner nyktra till och komma i ett någorlunda hyggligt skick. Dels måste det finnas utrymme för de nödvändiga undersökningarna angående den om- händertagnes hälsotillstånd och person- liga förhållanden. Vidare bör tiden medge en planering av den fortsatta be- handlingen, då sådan erfordras. Slutli- gen talar skäl för att omhändertagandet inte bör upphöra vid en tidpunkt, som uppenbarligen är olämplig ur behand- lingssynpunkt. Man bör t.ex. undvika att släppa ut en patient mitt i natten, om han saknar bostad och lever i oordna- de förhållanden.

Understrykas bör att tiden för om- händertagandet bör utnyttjas effektivt. För patienterna är det av stor psykolo- gisk betydelse att de får känslan att nå- got verkligen händer. Denna aspekt har utredningen redan i den allmänna motiveringen betonat.

Självfallet får ett tvångsmässigt kvar- hållande av en patient inte vara längre än som motiveras av vårdbehovet och intresset att få hans situation klarlagd. Omhändertagandet innebär ett frihets- berövande, som i det enskilda fallet kan få vissa ekonomiska följder eller andra personliga olägenheter, låt vara att sådana konsekvenser i görligaste mån bör undvikas.

Utredningen har ansett att ett omhän- dertagande i normala fall inte bör vara längre än åtta—tolv timmar. Denna tid bör emellertid kunna underskridas; det är här alltså inte fråga om en absolut minimitid på åtta timmar. I lika mån bör den övre gränsen kunna utsträckas i tiden, dock längst till 24 timmar, eller i alldeles speciella fall till 48 timmar.

Det är självfallet inte möjligt att räkna med samma tidsgränser för alla om- händertagna. Frågan när en omhänder- tagen kan betraktas som avgiftad måste besvaras från fall till fall. En mängd olika omständigheter kan här inverka på bedömningen såsom berusningsgra- den, de medel som orsakat förgiftningen och den omhändertagnes allmänna kon— dition. Det kan också visa sig nödvän- digt att behålla vissa patienter längre än andra beroende på svårigheterna att få fram nödvändiga data för den social- medicinska undersökningen. Vad som framkommer vid sådan undersökning kan ge anledning till en grundligare och mera tidskrävande genomgång av pa- tientens situation.

Utredningens förslag att sätta minsta tiden för omhändertagandet till åtta timmar har sin grund i att den berusade före denna tid erfarenhetsmässigt inte kan anses ha »återvunnit sina sinnens bruk». Ur medicinsk synpunkt är av- giftningen en betydligt längre process. I de flesta fall har dock avgiftningen efter åtta timmar nått så långt, att de utåt märkbara symptomen av ruset försvun- nit eller i varje fall drivits tillbaka så, att patienten kan uppträda normalt och föra ett ordnat samtal. Stundom inträder nu andra reaktioner, som i dagligt tal brukar kallas bakrus. I detta stadium kan också ett mer eller mindre utpräglat återstäl- larbehov göra sig gällande. När utred— ningen fixerat en nedre gräns på åtta timmar har utredningen därmed när- mast velat ge uttryck åt uppfattningen att nuvarande korta omhändertagande- tider för genomsnittsfallen inte bör i motsvarande fall gälla för framtiden. Kan en person släppas redan inom åtta timmar, skall så naturligtvis ske. Ingen får kvarhållas längre än nödvändigt.

Man måste alltså räkna med flexibili— tet i fråga om tidsgränserna. Den nedre gränsen, åtta timmar, bör som nyss

framhållits kunna underskridas. För att detta skall ske måste patienten dock ha nyktrat till så pass, att de påtagliga be- rusningssymptomen är borta. Härutöver bör fordras att han kan åberopa skäl för att släppas ut tidigare. Han kan t.ex. behöva inställa sig vid någon viktig för- rättning eller på sitt arbete. Är det fråga om militär befattningshavare kan det vara motiverat att låta honom lämna lo- kalerna för att han skall kunna inställa sig vid sitt förband före tjänstgöringens början. I annat fall riskerar han att dö- mas för undanhållande. Allmänt bör dock gälla att patienten hellre bör hål- las kvar ytterligare några timmar än att tillåtas uppsöka sin arbetsplats i ett om ock måttligt spritpåverkat tillstånd. Det kan nämligen i många fall vara till ska- da för honom och andra att låta honom gå i sådant skick till arbetet. Omhänder- tagandet bör i varje fall inte upphöra ti- digare än efter åtta timmar utan att man förvissat sig om att detta kan ske utan olägenhet för den omhändertagne.

I de flesta fall torde omhänderta- gandet ske på kvällen mellan klockan 20—24. Man måste räkna med att dessa omhändertagna inte hinner nyktra till förrän påföljande morgon, då de kan bli undersökta av läkare. Patienter, som fordrar grundligare undersökning och fortsatt social-medicinsk behandling, bör hållas kvar även under förmiddagstim- marna, då den vidare vården kan pla- neras, om möjligt i samråd med andra myndigheter och organ, som skall kopp- las in på fallet.

Omhändertagandet bör endast undan— tagsvis upphöra nattetid. Dels är det i allmänhet olämpligt ur behandlingssyn- punkt att släppa ut en patient vid den- na tid, dels kan detta verka störande på övriga omhändertagna och försvåra verksamheten. I 9 5 andra stycket har därför intagits en bestämmelse, enligt vilken den som alltjämt är omhänder-

tagen klockan 23 i allmänhet får finna sig i att hållas kvar till klockan sex på— följande morgon. Kan han släppas tidi- gare utan att detta medför någon olägen- het ur vårdsynpunkt bör han dock inte ovillkorligen hållas kvar. Ett frigivande under natten förutsätter givetvis att den omhändertagne nyktrat till. Man bör också förvissa sig om att den omhänder- tagne inte är i sådant skick att han kom- mer att fortsätta ett tidigare påbörjat missbruk, så snart han lämnat lokalerna.

Den övre gränsen för kvarhållande, 24 timmar eller i särskilda fall 48 tim- mar, tar framför allt sikte på de svårt nedgångna patienterna. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen får ett kvarhållande upp till 48 timmar endast motiveras av medicinska skäl. En grupp, där man måste räkna med en mera tidskrävande avgiftning, utgör narkomanerna. De fordrar i allmänhet särskilda social-medicinska insatser, som i åtskilliga fall bör följas av fortsatt kli- nisk behandling.

Nu kan det naturligtvis göras gällande att inte ens en tidrymd av 48 timmar alltid är tillfyllest. Många alkoholskada- de behöver förvisso en längre tids vård och behandling. Enligt utredningens mening bör denna fortsatta vård dock inte ske på akutklinikerna. Som tidigare påpekats är det önskvärt att inrättandet av akutkliniker sker parallellt med en utbyggnad av alkoholpolikliniker av typ Mariapolikliniken och Nordhems- polikliniken. Utredningen har också ut- talat önskvärdheten av att akutkliniker och alkoholpolikliniker kopplas lokalt tillsammans. På dessa alkoholpoliklini- ker bör följaktligen de klienter kunna erbjudas plats vilka behöver längre vård än 48 timmar. I en del fall bör sådana klienter också kunna erhålla fortsatt vård vid de vanliga sjukhusen, kropps- eller mentalsjukhusen, allt efter omstän- digheterna.

Bestämmelserna i denna lag avser tvångsvis omhändertagande av berusa- de personer. I lagen har inte reglerats det fall, att någon frivilligt söker vård och behandling i ett akut berusnings- skede. Denna möjlighet bör dock stå de berusade till buds. I lika mån bör en person, som tvångsvis tagits om hand på akutklinik, kunna på frivillig väg bli underkastad fortsatt behandling utan hänsynstagande till de i lagen bestämda tidsgränserna. Verksamheten vid en akutklinik ger dock inte utrymme för någon långtidsvård. Det normala bör därför som nyss sagts vara, att patien- ter, som önskar fortsatt klinisk behand- ling, överförs till vårdavdelning i an- slutning till alkoholpoliklinik, psykia- trisk klinik eller annan institution.

11 5.

Innan omhändertagandet upphör eller i an- slutning därtill skall i erforderlig om— fattning samråd ske med de sociala organ, vilkas verksamhetsområde beröres. När den omhändertagne så begär skall samråd även ske med organisationer som utövar social hjälpverksamhet.

Omhändertagandet av akut berusade personer bör ingå såsom ett integrerat led i den sociala hjälpverksamheten. Patienterna är inte sällan redan föremål för stödåtgärder från andra organ så- som nykterhetsnämnd, barnavårds— nämnd och socialnämnd. Om så ej är fallet, kan undersökningen av klientens personliga förhållanden ge vid handen att det föreligger behov av sådana och andra åtgärder. Den fortsatta behand- lingen av klienten är i hög grad be- roende av att olika sociala myndigheter engageras i fallet och samverkar i an- strängningarna att få klienten in i ord- nade förhållanden.

Genom omhändertagandet kan det bli möjligt att temporärt bryta en långt— gående förgiftning, som genom dagliga

påspädningar fått ett kroniskt förlopp. Det är dock inte realistiskt att tro att omhändertagandet i sig självt kan leda till nämnvärda resultat i kampen mot alkoholsjukdom eller narkomani. Om- händertagandet kan emellertid rätt ut- nyttjat spela en viktig roll som anhalt på vägen mot ett allmänt tillfrisknande. I de fall åter, då sjukdomen inte fått ett kroniskt förlopp, innebär omhänder- tagandet dock en allvarlig varningssig- nal, som kan förebygga en fortsatt ogynnsam utveckling.

För att ett omhändertagande skall få betydelse på längre sikt måste den läka- re och socialvårdstjänsteman som syss- lar med patienten under det akuta be- rusningsskedet, samarbeta med andra sociala vårdorgan. I lagen har därför uttryckligen stadgats att samråd skall ske med sådana organ, vilkas verksam- hetsområde berörs. Detta samarbete kan ta sig olika former. I allmänhet torde det bli fråga om informella telefonsam- tal mellan personalen vid akutkliniken och tjänstemän vid berörda organ. Då det gäller vissa klienter, som upprepade gånger tagits om hand på klinik, kan det vara lämpligt att läkare, socialvårds— tjänstemän och andra, som har hand om fallet, träffas för att närmare konferera om lämpliga åtgärder. Man kan också utgå ifrån att tjänstemän vid nykter- hetsnämnd, barnavårdsnämnd eller andra organ, som berörs av verksamhe- ten, söker upp sina klienter på akutkli- niken, varvid möjlighet finns till över- läggningar med den där verksamma personalen i ansvarig ställning.

Då det i paragrafen talas om »organi- sationer» åsyftas sådana frivilliga sam- manslutningar som t.ex. länkföreningar- na. Utredningen räknar med att dessa föreningar skall kunna i olika hänseen- den göra stor nytta i anslutning till kli- nikverksamheten. En förutsättning för deras medverkan i det enskilda fallet

är dock att klienten själv begär att de engageras. Samma bör gälla de mot- svarande sammanslutningar av narko- maner, som vunnit erforderlig organi- satorisk stadga.

Om möjligt bör erforderligt samråd äga rum innan patienten lämnar klini- ken. Härigenom kan man nämligen vid samtal med patienten göra klart för denne att en viss tjänsteman vid det be- rörda organet eller funktionär hos sam- manslutningen (t.ex. länkförening) en- gagerats i hans fall eller att tid ordnats för honom på alkoholpoliklinik, psy- kiatrisk mottagning eller annan institu- tion. Patienten är nämligen framför allt betjänt av konkreta förslag till vidare behandlingsåtgärder i stället för all- männa råd och anvisningar av mera abstrakt innehåll. Skulle emellertid om- händertagandet upphöra vid en tid- punkt, innan erforderlig kontakt kun- nat tas med berörda tjänsteman, bör denne snarast möjligt underrättas om de åtgärder som från klinikens sida an- visats patienten.

Även då omhändertagandet skett på annan lokal än akutklinik skall samråd ske med berörda sociala hjälporgan eller i förekommande fall andra organi- sationer. Det bör därvid ankomma på polisen att ta erforderliga kontakter. Främst torde denna uppgift dock kom— ma att åvila den socialvårdstjänsteman, som enligt utredningens förslag skall vara intermittent placerad hos polisen.

12 %.

På begäran av vederbörande nykterhets- nämnd eller barnavårdsnämnd kan person som är omhändertagen föreläggas att inom viss angiven kortare tid inställa sig inför nämnden eller någon av nämndens tjänste- män.

Efter samråd med nykterhetsnämnden eller barnavårdsnämnden på orten kan den omhändertagne överlämnas till nämnden intill utgången av den tid omhändertagan- det längst får bestå.

Behandlingen vid akutklinik och de råd och anvisningar, som därifrån med- delas för den fortsatta vården, tar sikte på att på frivillig väg vinna klienterna för ett vårdprogram. Vissa tvångsmo- ment är dock förbundna med verksam- heten, främst den föreliggande skyldig- heten för klienten att stanna kvar på akutkliniken så länge omhändertagan- det pågår samt att underkasta sig den social-medicinska undersökning, som anses erforderlig.

Det svårast belastade klientelet, som omhändertas i ett akut berusningsskede, har i allmänhet tidigare varit före— mål för nykterhetsnämndens tvångsåt- gärder. Möjligheterna att förmå dessa omhändertagna att frivilligt följa råd och anvisningar för den fortsatta be- handlingen kan därför ofta te sig myc- ket små. I allmänhet har nykterhets- nämnden redan på ett tidigt stadium försökt att komma till rätta med dem genom hjälpåtgärder enligt 14 5. lagen om nykterhetsvård. Härmed är natur- ligtvis inte sagt att dessa kvalificerade alkoholmissbrukare bör falla utanför akutklinikernas behandlingsprogram. Nya behandlingsformer kan visa sig lämpliga enligt vad som framkommer vid den social-medicinska undersökning- en och klienterna bör självfallet stimu- leras att söka den vård och behandling som läkare tillråder. I de flesta fall torde dock den fortsatta vården bli be- roende av att nämnden ställer tvångs- medel bakom de föreslagna åtgär- derna.

Nykterhetsnämnden är givetvis an- gelägen om att så snart som möjligt ef- ter ett konstaterat missbruk komma i personlig förbindelse med klienten. För närvarande praktiseras ett kallelseför- farande, som inte alltid kan anses fylla kraven på ett snabbt ingripande. Svå- righeterna att nå en grav alkoholmiss- brukare med sådan kallelse till tjänste-

man eller sammanträde inför nämnden eller att förmå honom att hörsamma kallelsen, är påtagliga. Härav följer att det ofta förflyter lång tid, varunder klientens tillstånd ytterligare kan för- sämras, innan den nödvändiga kontak— ten etableras. Ofta har han fått den upp- fattningen att fyllerihändelsen redan är helt utagerad. Ur denna synpunkt er- bjuder själva omhändertagandet vare sig detta sker på akutklinik eller på an- nan lokal ett utmärkt tillfälle för nämn— den att få klienten delgiven kallelse. En— ligt den föreslagna nya ordningen är ju förutsatt att även i de fall, då någon omhändertagits på polisstation, ett nära samarbete skall äga rum mellan polis och nykterhetsnämnd respektive barna- vårdsnämnd, helst på så sätt att nämn— den har någon tjänsteman intermittent placerad på stationen för att fullgöra i viss mån samma uppgifter som social- assistenten på akutkliniken.

Det kan vara av vikt för nykterhets- nämnden att få klienten inställd inför nämnden eller tjänsteman hos nämnden i omedelbar eller nära anslutning till omhändertagandet. Detta är regelmäs- sigt fallet, då tidigare undersökning av klientens förhållanden föranlett ingri- pande från nämndens sida. Även i andra fall kan det vara motiverat att kalla den omhändertagne till nykterhetsnämnden för att närmare höra honom om hans situation. Omhändertagandet av en be- rusad person ger nämligen i de flesta fall anledning till misstanke att det bak— om omhändertagandet 1igger ett mer eller mindre avancerat alkoholmissbruk. Det blir i första hand den på kliniken verksamme socialvårdstjänstemannen (eller vederbörande hos polisen), som har att undersöka förhållandet och an— mäla till nämnden om fallet påkallar särskilda åtgärder från nämndens sida.

För att tillgodose nykterhetsnämn- dens intresse att få klienten inställd in-

för nämnden eller någon företrädare för denna har i förevarande paragraf stad- gats att den omhändertagne kan föreläg- gas att inställa sig inför nämnden eller någon av dess tjänstemän inom viss an- given kortare tid. Möjlighet har vidare erbjudits nämnden att under den för omhändertagandet bestämda tidsrymden övertaga klienten för utredning.

Vad nu sagts om nykterhetsnämnd gäller också barnavårdsnämnd i fall, då det är fråga om underåriga missbrukare.

Utredningen är medveten om att en sammankoppling av behandlingen vid akutklinik med tvångsingripanden från nykterhetsnämndens sida, som det här kan bli fråga om, kan vara ägnad att skapa viss misstro från klienternas sida mot klinikverksamheten. Det bör dock framhållas att ett överlämnande av kli- enten till nämnden endast bör ske i så- dana fall, då det föreligger ett verkligt behov för nämnden att omedelbart eller så snart som möjligt få komma till tals med klienten, och det inte är tillfyllest med den kontakt som etablerats på kli- niken (eller på polisstationen). Den på kliniken tjänstgörande socialvårdstjäns- temannen bör söka intala klienten att det är i dennes eget intresse att bege sig till nämnden för att där få den ytterli- gare hjälp man på kliniken ej har möj— lighet att ge honom.

Inom utredningen har det rått dela- de meningar om det ligger i linje med den nya verksamhetens allmänna anda att införa detta tvångsmoment i behand— lingen. Det kan framför allt från medi- cinskt håll göras gällande att verksam- heten härigenom förlorar en betydelse— full ingrediens nämligen patienternas tillit till kliniken och deras känsla av att vara intagna för medicinsk vård un- der sjukhusmässiga former.

Utredningen anser att visst fog finns för dessa invändningar. Att bestämmel- serna likväl tagits upp förestavas främst

av en önskan från utredningens sida att få frågan uppmärksammad och prövad vid den fortsatta behandlingen av lag- förslaget.

Föreläggande för den omhändertagne att inställa sig inför nämnden bör med- delas av läkare eller annan ansvarig be- fattningshavare på akutkliniken eller _— beträffande den som är omhändertagen hos polisen _— av vederbörande polisbe- fäl efter formlös begäran av t.ex. den på akutkliniken respektive hos polisen sta— tionerade socialvårdstjänstemannen, som förutsättes dessförinnan ha samrått med nykterhets-(barnavårds-) nämnden. Föreläggande tänkes komma till an- vändning i de fall, då den omhänder— tagne ej hör hemma på orten. Bor han däremot på den ort där omhändertagan- det skett, ligger det närmast till hands att man sätter honom i en bil och kör iväg med honom till nämnden eller att nå- gon tjänsteman där kommer och hämtar honom. Utredningen utgår alltså ifrån att föreläggande eller överlämnande av kli- enten på sätt som nyss beskrivits får ett ganska stort utrymme i arbetsruti- nen.

Både föreläggande och överlämnande kan ju ske på sådant sätt att åtgärden inte framstår som ett alltför tvångs- mässigt betonat inripande. Det gäller ju här att vinna klientens förtroende Och söka förmå honom att inse att det är i hans eget intresse att han beger sig till nämnden, antingen nu det är fråga om nämnden i hans hemort (»föreläggan- de») eller nämnden på platsen (»över- lämnande»).

13 5. Har det kommit till nykterhetsnämndens eller barnavårdsnämndens kännedom att någon blivit omhändertagen enligt denna lag eller har någon som varit omhänder- tagen förelagts enligt 12 5 att inställa sig inför nämnden eller enligt samma lagrum

överlämnats till nämnden, gäller för nämn- dens befattning med den person varom frå-

ga är vad i lagen om nykterhetsvård och barnavårdslagen är stadgat.

Av skäl som tidigare anförts bör be- handlingen på en akutklinik avgränsas från den verksamhet nykterhetsnämn- den i mera traditionell mening bedri- ver. Klinikverksamheten avser att be- reda den omhändertagne medicinsk vård och behandling i ett akut berus- ningsskede och hjälpa honom att på fri- villig väg komma till rätta med sina al- koholproblem. Det är givetvis önskvärt att behandlingen fullföljes på basis av den social-medicinska undersökning, som skall göras i samband med omhän- dertagandet. Det ligger dock inte inom klinikverksamhetens ram att framtvinga fullföljandet av en anvisad behandlings- plan.

Ett omhändertagande på akutklinik eller annan förvaringslokal kan emeller- tid utgöra incitament för nykterhets- nämnden eller barnavårdsnämnden att ingripa med åtgärder enligt lagen om nykterhetsvård eller barnavårdslagen. Omhändertagandet bör självfallet inte innebära någon inskränkning i nämn- dernas rörelsefrihet härutinnan.

Då nykterhetsnämnd får kännedom om att en berusad person omhänderta— gits — vilket sker antingen genom den personliga konfrontationen med den på akutkliniken eller i förekommande fall hos polisen stationerade socialvårds- tjänstemannen eller, i fall då sådan kon- frontation ej sker, genom anmälan en- ligt 10 å lagen om nykterhetsvård — skall nämnden enligt 12 & nyssnämnda lag skyndsamt låta verkställa undersök- ning av fallet. Motsvarande skyldighet åligger barnavårdsnämnd enligt 14 & barnavårdslagen. En preliminär (och summarisk) undersökning av den beru- sades personliga förhållanden skall som nämnts göras redan på akutkliniken av den där stationerade socialassistenten. Sker omhändertagandet i förvaringslo-

kal hos polisen skall denna undersök- ning göras av den socialvårdstjänste- man, som eventuellt kan vara tillstädes på polisstationen vid tillfället. Under- sökningen kan ge vid handen att ären- det inte fordrar omedelbara åtgärder från nämndens sida. I dylikt fall torde nämnden i allmänhet sakna anledning att kalla klienten till sig. I stället kom- mer det att falla på läkare och (eller) vederbörande socialvårdstjänsteman att i samråd med nykterhetsnämnden och andra organ meddela den omhändertag- ne erforderliga råd och anvisningar för den fortsatta vården. Nämnden bör dock söka följa den fortsatta utveck- lingen och självfallet ingripa om för- hållandena påkallar detta.

Skulle emellertid den preliminära, omedelbara undersökningen av klien- tens förhållanden visa att situationen är så allvarlig att det inte räcker med enbart råd och anvisningar blir situatio- nen en annan. En grundligare undersök- ning måste i så fall ske och klienten bör i dessa fall antingen överlämnas direkt till nämnden eller kallas att snarast in- ställa sig där (jfr 12 5). En vidare nu- dersökning kan i värsta fall leda till att nämnden anser sig böra tillgripa tvångs- åtgärder, i sista hand intagning på all— män vårdanstalt respektive omhänder- tagande för samhällsvård, varvid de le- gala förutsättningarna för sådana åt- gärder givetvis måste vara uppfyllda.

Man kan alltså säga att genom klinik- verksamheten och den i viss mån refor- merade verksamheten på polisstationen de mera godartade fallen sorteras ut och klaras av omedelbart; i samförstånd meddelar läkaren och socialassistenten klienten de råd och anvisningar om den fortsatta behandlingen som kan vara er- forderliga. Socialassistenten handlar här självständigt på nykterhetsnämn- dens (barnavårdsnämndens) vägnar. Nämnden har genom socialassistenten

flyttat ut på fältet och fullgör där sin uppgift.

De återstående mera grava fallen kan ej klaras av på kliniken eller på polis- stationen. Dessa får i stället överläm- nas till nykterhetsnämnden (barna- vårdsnämnden) för fortsatt undersök- ning och prövning i likhet med vad nu sker beträffande alla fall som rapporte- ras till nämnden.

Innehållet i förevarande paragraf ger uttryck åt det tämligen självklara för- hållandet att nykterhetsnämnden (bar- navårdsnämnden) såväl på omhänder- tagandestadiet som senare har att hand— la i enlighet med de föreskrifter, som anges i lagen om nykterhetsvård (bar- navårdslagen).

14 &.

Alkoholhaltiga drycker eller andra berus— ningsmedel som påträffas hos den som om- händertagits enligt denna lag skall från- tagas den omhändertagne. Beslut härom meddelas av befattningshavare som har att pröva huruvida omhändertagandet skall be- stå. Med egendomen skall förfaras på sätt i 3 5 lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. föreskrives. Belopp, som erhållits vid försäljning av egendomen, tillfaller kronan.

Vad i första stycket sägs må tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller ka- nyl, som kan användas för insprutning i människokroppen.

Då alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel påträffas hos någon, som tas om hand för fylleri, tar polisen egendomen i beslag. Egendomen kan sedan med stöd av bestämmelserna i lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. förklaras förverkad av åklagare eller domstol. För beslaget gäller vissa avvikelser från de allmänna reglerna i rättegångsbalken . Möjlighet finns sålunda att omedelbart bevisligen förstöra beslagtagen egen- dom, om värdet är ringa eller åtgärden

eljest måste anses försvarlig. I annat fall skall egendomen försäljas. Det ankom- mer på undersökningsledaren eller åkla- garen att meddela beslut om förstörande eller försäljning av egendomen. Går be— slaget åter och är egendomen förstörd eller såld, utgår ersättning av allmänna medel för egendomen. Beslut om ersätt- ning meddelas av åklagaren. Åklagaren behöver ej iakttaga den i 27 kap. 7 & rättegångsbalken gällande tidsfristen för väckande av åtal efter verkställt be- slag, såvida inte rätten utsatt sådan tid. I fall då åtal inte väckes skall åklaga- ren ändå pröva huruvida egendomen skall vara förverkad.

Enligt utredningens förslag kommer åklagarens befattning med nu ifrågava- rande klientel att helt upphöra. Det sy- nes då följdriktigt att även befria ho- nom från prövningen av de särskilda rättsverkningar, som i fortsättningen skall förbindas med omhändertagande av berusade personer. Det vore visser- ligen tänkbart att anpassa 1958 års lag efter de ändrade förhållanden, som in- träder genom avkriminaliseringen av fylleriet. Innebörden härav skulle bli att alkoholhaltiga drycker m.m., som anträffas hos den omhändertagne på akutklinik eller annan förvaringslokal, tas i beslag. Det skulle därefter ankom- ma på åklagaren att pröva förverkande- frågan på motsvarande sätt som numera sker, då åklagaren underlåter att väcka åtal mot en fyllerist, hos vilken påträf- fats alkoholhaltiga drycker. En sådan ordning förefaller dock vara föga ända- målsenlig. Att den omhändertagne skall lämna ifrån sig medförda rusdrycker och andra berusningsmedel är själv- klart. Lika självklart är att denna egen— dom inte skall återlämnas till honom, då omhändertagandet upphör. Detta motiveras främst av nykterhetsvårdande intresse och ingår som ett led i behand- lingen av den omhändertagne. Det bör

emellertid vara möjligt att genom ett smidigare och mindre formellt förfa— rande utan åklagarens medverkan från- hända klienten dessa berusningsmedel.

Utredningen har under sina övervä- ganden uppmärksammat det sätt, varpå frågan lösts, då alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller in- jektionssprutor och kanyler anträffas hos någon, som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. En- ligt 63 5 lagen om nykterhetsvård kan sådan egendom omhändertagas av fö- reståndaren på anstalten. Denne skall därefter förfara med egendomen som om densamma vore förverkad. En hän- visning till 3 5 i 1958 års lag ger vid handen att föreståndaren i dylikt fall har att bevisligen förstöra egendomen, om dess värde är ringa eller egen— domens förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall skall han låta försälja egendomen, d.v.s. rusdrycker till det i rusdrycksförsäljningsförord- ningen omnämnda partihandelsbolaget, öl till tillverkare av dylik vara och annan egendom på sätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Utredningen har funnit att bestäm- melsen i 63 5 lagen om nykterhetsvård är en lämplig förebild till regleringen av förfarandet med alkoholhaltiga dryc— ker och andra berusningsmedel m. ni., som påträffas hos den, vilken omhänder- tagits på akutklinik eller annan förva- ringslokal. Härigenom uppnår man, att den påträffade egendomen kan avlägs— nas utan omständlig procedur. Vidare ligger en sådan ordning i linje med den social-medicinska behandling, som kli— enten skall underkastas. Det kan näm- ligen vara av betydelse ur behandlings- synpunkt att omedelbart kunna förstöra rusdrycker, narkotiska medel o.dyl., som den omhändertagne bär på sig. Åklagarens medverkan skulle däremot

kunna ge klienten den föreställningen att det är fråga om förverkande på grund av brott och att klienten således alltjämt är underkastad straffrättslig be- dömning.

Innan beslut fattas om att egendomen skall frånhändas klienten måste själv- fallet noga prövas, att det verkligen är fråga om rusgivande medel. Då det gäl- ler alkoholhaltiga drycker råder det ingen tvekan härom. Beträffande tablet- . ter och andra liknande preparat kan det

däremot ibland vara svårare att avgöra, om egendomen bör tas om hand och för- störas. Det får givetvis inte vara så att tabletter, som läkare ordinerat den om- händertagne på grund av sjukdom, skall tas ifrån honom. Vissa mediciner kan emellertid tänkas innehålla narkotika. Det måste bli läkarens sak att avgöra, om klienten har fullgoda skäl för sitt innehav av sådana läkemedel. Har den berusade omhändertagits på annan lo- kal än akutklinik bör polisen i tvek- samma fall rådgöra med läkare innan egendomen tas om hand och förstörs.

Den befattningshavare, som enligt5 & har att pröva om omhändertagandet av den berusade skall bestå, bör också be- sluta om vad som skall göras med de rusgivande medel, som påträffas hos. den omhändertagne. På akutklinik an— kommer detta i allmänhet på vederbö— rande läkare, på annan förvaringslokal på vederbörande polisbefäl. Beslut bör delges klienten innan omhändertagan- det upphör.

I de flesta fall rör det sig om så små kvantiteter, att egendomen omedelbart kan förstöras. Över denna procedur, som skall ske i närvaro av vittne, hör upprättas protokoll. Skulle det undan- tagsvis vara fråga om större egendom, t.ex. ett antal obrutna brännvinsbuteljer, bör egendomen försäljas på sätt anges i 2 % 1958 års lag om förverkande av al- koholhaltiga drycker m.m. Belopp, som

erhålles vid sådan försäljning, tillfaller Kronan.

Om den situationen inträffar att dom— stol enligt 15 å i denna lag förklarar ett omhändertagande sakna laga grund, skall omhändertagandets rättsverkning- ar upphöra. Har i dylikt fall alkohol- haltiga drycker eller annat berusnings- medel tagits från den omhändertagne och förstörts eller sålts, hör han tiller- kännas ersättning för egendomens vär- de. Bestämmelse härom har upptagits i 16 %.

Innehållet i förevarande paragraf för- anleder ändring av 1958 års lag om för- verkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Förslag härom har upptagits i ka- pitlet om avkriminaliseringens rätts- verkningar.

15 &.

Påstår någon att omhändertagandet enligt denna lag saknat laga grund, äger han inom tre veckor från omhändertagandets upphö- rande hos den allmänna domstolen på den ort, där omhändertagandet skett, begära prövning av omhändertagandet.

Är av förhållandena påkallat att någon höres som vittne angående uppgivna om- ständigheter skall rätten utan dröjsmål för— anstalta om sådant förhör. I fråga om er- sättning till den som kallats till förhör skall vad som finnes stadgat angående er— sättning av allmänna medel till vittne äga motsvarande tillämpning; dock skall er- sättning alltid stanna på statsverket.

16 5.

Efter prövning varom i 15 & sägs skall dom- stol utfårda förklaring huruvida omhänder- tagandet varit lagligen grundat. Innebär så— dan förklaring att omhändertagandet sak- nat laga grund skall några rättsverkningar icke följa av omhändertagandet. Har i dylikt fall egendom enligt 14 å fråntagits den om- händertagne och är egendomen förstörd eller såld, skall ersättning av allmänna medel ut— gå med belopp, som motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av domstol. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av den ersättningsberättigade.

Talan mot underrätts beslut får av den omhändertagne föras hos hovrätten. Mot hovrättens beslut får klagan ej föras.

Omhändertagandet av en berusad per- son innebär ett frihetsberövande, som kan få betydande konsekvenser för den enskilde. Avkriminaliseringen av fylle- riet medför visserligen, att den berusa- des beteende inte skall stämplas som straffbart och leda till ansvar enligt brottsbalken . Det ingripande från poli- sens sida, som det här blir fråga om, väcker dock alltid uppmärksamhet och kommer av många människor att upp— levas som infamerande. Att omhänder- tagandet motiveras av medicinska skäl torde inte förändra denna djupt rotade inställning hos befolkningen, även om man kan hoppas att utvecklingen kom- mer att leda till en mera nyanserad syn på de akut berusade. Man måste vidare räkna med att ett omhändertagande ut- över obehaget med själva frihetsberö— vandet också kan få sociala verkningar för den omhändertagne och hans när- stående i umgängeslivet, på arbetsplat- sen o.s.v. Som närmare utvecklas i ka- pitlet om avkriminaliseringens rätts- verkningar kan nämligen ett omhänder- tagande leda till allvarliga konsekven- ser för den enskilde.

Det är med hänsyn till vad nu sagts uppenbart att omhändertagandet måste vara väl underbyggt. Man måste fordra en noggrann prövning av de legala förutsättningarna för ett sådant ingri- pande i varje särskilt fall. Genom att omhändertagandet verkställs efter pröv- ning av polisman och därefter slutligen prövas av läkare eller annan ansvarig befattningshavare vid akutklinik eller av polisbefäl vid polisvaktkontor, ska- pas vissa garantier för att omhänderta— gandet är lagligen grundat. Som i den allmänna motiveringen påpekats torde det i framtiden bli möjligt att ernå en

ytterligare garanti, nämligen när det finns att tillgå en säker och relativt bil- lig apparatur för tagande av blodprov eller dylikt i samtliga fall av omhänder- taganden. Undersökning av alkoholkon- centrationen i blodet (eller utandnings- luften) bör då ingå som ett led i den medicinska undersökning, som den om- händertagne skall underkastas. Det bör emellertid inte undanskymmas att la- gen ger utrymme för skilda bedöm- ningar och att den ansvarige bedöma- ren stundom kan ställas inför svåra avvägningsfall. Särskilt svårbedömbara blir de fall, då fråga är om personer, som utåt uppvisar mindre påfallande symptom på akut berusning men där de- ras beteende ändå kan motivera ett om- händertagande. Det förekommer ej säl- lan att den berusade själv finner omhän— dertagandet opåkallat. I regel kan hans tal härom lätt avfärdas under hänvis- ning till hans allmänna tillstånd. Man bör dock inte bortse från möjligheten att. läkaren eller polisbefälet i enstaka fall kan komma att felbedöma situa- tionen.

Även om man alltså kan utgå ifrån att vårdbehov föreligger i de allra flesta fall, då någon tagits om hand på akut- klinik eller annan förvaringslokal för berusade personer, hör den omhänder- tagne ha möjlighet att få beslutet om omhändertagandet överprövat. Detta är ett rättssäkerhetskrav, som kan sägas gälla alla frihetsberövanden. Eftersom omhändertagandet i detta fall kan föra med sig rättsverkningar, som sträcker sig längre än själva frihetsberövandet, finns det här ännu starkare skäl att till- godose kravet på en sådan överpröv- ningsrätt.

Beslutet om omhändertagandet skall fattas i administrativ ordning av läkare eller annan ansvarig befattningshavare på akutklinik eller av polisbefäl på po- lisvaktkontor. Med hänsyn härtill och

då beslutet har ett socialpolitiskt inne- håll med omedelbar anknytning till nyk- terhetsvården ligger det nära till hands att lägga överprövningen hos länssty— relsen. Länsstyrelsen fungerar i stor utsträckning som besvärsinstans inom socialförvaltningen. Enligt 38 å andra stycket länsstyrelseinstruktionen äger länsstyrelsen hålla muntligt förhör för vinnande av utredning i där anhängigt ärende. Närmare bestämmelser om så- dant förhör har bl.a. getts i lagen om nykterhetsvård och i barnavårdslagen (jfr 26 5 lagen om nykterhetsvård av- seende prövning av fråga om tvångsin- tagning på allmän vårdanstalt och 75 & barnavårdslagen avseende förfarandet i underställningsmål). Något formligt rät- tegångsförfarande blir det dock inte fråga om. Länsstyrelsen saknar t.ex. möjlighet att hålla vittnesförhör. Finner länsstyrelsen av förhållandena påkallat att någon höres som vittne kan länssty- relsen dock i vissa fall begära att dom— stol föranstaltar om sådant förhör (jfr 29 5 lagen om nykterhetsvård och 76 & barnavårdslagen). Denna möjlighet till bevisupptagning utom rättegång lär dock sällan utnyttjas av länsstyrelserna.

I sitt den 7 april 1967 avgivna be- tänkande »Den statliga länsförvaltning- en» (SOU 1967:20) föreslår Iänsförvalt- ningsutredningen bl.a. att särskilda medborgarrepresentanter — nämnde— män —— skall deltaga i länsstyrelsens av- görande av vissa rätts- och förvaltnings- ärenden. Härigenom skapas enligt läns— förvaltningsutredningens mening förut- sättning för att vid muntliga förhand- lingar låta länsstyrelsen få samma befo- genheter i fråga om bevisningen som enligt 36—40 kap. rättegångsbalken till- kommer domstol. Detta innebär bl.a. att länsstyrelsen i dylika fall skall få höra vittnen på ed.

Den som är missnöjd med ett beslut om omhändertagande på akutklinik eller

annan motsvarande förvaringslokal kan tänkas göra gällande, att han inte alls varit berusad av alkoholhaltiga dryc- ker eller annat berusningsmedel. Han kan påstå att han vid omhändertagandet varit omtöcknad av annat än berus- ning. Han kan också ha den uppfatt- ningen att han visserligen varit berusad men att berusningen inte varit så hög- gradig att den påkallat ett omhänderta- gande och att det således inte förelegat något omedelbart vårdbehov. Oavsett vil- ken grund han vill anföra till stöd för sin klagan, måste en legal prövning av om- ständigheterna vid omhändertagandet bli beroende av den utredning, som kan införskaffas. Det torde ofta bli nödvän- digt att höra olika personer som haft att göra med den omhändertagne, t.ex. den polisman som verkställt omhänderta- gandet eller någon av befattningshavar- na på akutkliniken. Även klaganden kan vilja åberopa muntlig bevisning. Det kan vidare vara av betydelse vid bedömningen att ta del av resultatet av vissa prov, som kan ha tagits i sam- band med den medicinska undersök- ningen, t.ex. genom blodanalys eller al- koholanalys av utandningsluften. Överprövningen kommer alltså i stor utsträckning att innefatta en bevisvär- dering. Med hänsyn härtill talar prak- tiska skäl för att överprövningen inte läggs hos länsstyrelsen utan i stället hos allmän domstol. Förfarandet vid läns- styrelsen enligt nu gällande ordning skulle nämligen i hög grad betungas av att man i flertalet ärenden måste begära bevisupptagning vid domstol, innan ärendet slutligen prövas. Detta synes vara en onödig omgång. Det är ange— läget att ärendet kan avgöras utan tids- utdräkt. Det faller sig också naturligt att samma myndighet som har att ta upp bevisningen, också prövar värdet därav. Det förekommer i andra sammanhang att domstol handhar överprövningen av

administrativa frihetsberövanden (jfr 37 kap. 8 & brottsbalken angående över— prövningen av beslut, som fattats av övervakningsnämnd i fråga om tillfäl- ligt omhändertagande av den som ådömts skyddstillsyn). Ett genomföran- de av länsförvaltningsutredningens fö- renämnda förslag skulle visserligen ska- pa helt andra förutsättningar för läns- styrelsens prövning av omhändertagan- dets laglighet. Emellertid anser utred— ningen sig inte kunna lägga dessa förslag till grund för sitt ståndpunktstagande i ämnet innan förslaget slutgiltigt prö- vats.

Även den rent praktiska omständig— heten att domstolarna för de flesta kla- gandena torde finnas på närmare håll än de fåtaliga länsstyrelserna talar för att prövningen förläggs till allmän dom- stol.

Utredningen har vid sina övervägan- den funnit att en överprövning hos all- män domstol väl tillgodoser kravet på ett ändamålsenligt och ur rättssäkerhets- synpunkt betryggande förfarande.

Det kan tyckas att domstolens med- verkan i detta sammanhang skulle stri- da mot den tidigare hävdade principen att omhändertagandet av berusade per- soner i och med avkriminaliseringen av fylleriet skall undandras rättslig prövning. Den domstolsprövning, som det här kan bli fråga om, skall emeller- tid självfallet inte ha någon straffrätts- lig anknytning. Institutet avser att till— godose den enskildes rätt att få förut— sättningarna för omhändertagandet och de därav följande rättsverkningarna lagligen prövade. Domstolen har således endast att bedöma, om det förelegat ett sådant akut vårdbehov att ett samhälls- ingripande varit lagligen motiverat. Ur den omhändertagnes synpunkt torde det vara fullt i sin ordning att denna fråga klargörs genom domstolsförhand— ling.

Initiativet till domstolsprövning skall alltså komma från den omhändertagne. Av naturliga skäl kommer ärendet att anhängiggöras först sedan omhänderta- gandet upphört. Man kan på goda grun- der räkna med att överprövning kom- mer att begäras i mycket ringa utsträck- ning. Av intresse i detta sammanhang är vissa uppgifter angående fyllerimål, som lämnats av Stockholms rådhusrätts 16:e avdelning avseende första kvartalet 1967. Av 2108 därvid handlagda mål dömdes den åtalade enligt eget erkän- nande i 1902 fall och mot sitt nekande i 120 fall. I 10 fall frikändes den åtala- de och i 76 fall nedlades väckt åtal. Av samtliga ådömda mål överklagades en- dast en dom i hovrätten av den dömde. I de allra flesta fall torde klienten själv komma att inse att omhändertagandet varit berättigat ur vårdsynpunkt. Han bör dock innan han skrivs ut alltid un- derrättas om sin rätt att få omhänder— tagandet överprövat. Stadgandet härom torde böra upptas i lagens tillämpnings- kungörelse.

I fråga om förfarandet inför domstol bör lagen den 20 december 1946 om be- handling au domstolsärenden vara till- lämplig. Prövningen skall alltså ankom- ma på en lagfaren domare utan nämnd. Den som påkallar domstols prövning av omhändertagandet bör ansöka härom inom tre veckor från omhändertagan- dets upphörande. Då sådan ansökan in- kommit till domstolen, bör denna un- derrätta de organ, som tidigare fått an- mälan om omhändertagandet (kontroll- styrelsen, länsstyrelsen, nykterhets- nämnden), därom. Föreskrift härom sy- nes lämpligen böra införas i förenämn— da kungörelse.

Besvärstiden motiveras främst av önskvärdheten att få ärendet prövat me- dan omständigheterna kring omhänder- tagandet ännu kan hållas i färskt min— ne. Prövningen torde nämligen som för—

ut framhållits i hög grad bygga på munt- liga utsagor. Visserligen kan det hända att klaganden först på ett senare sta- dium kommer att drabbas av rättsverk- ningar till följd av omhändertagandet —- hans ansökan om körkort avslås t.ex. under hänvisning till ett tidigare om— händertagande _ vilket kan aktualisera en överprövning av det bakomliggande beslutet. Det skulle emellertid i åtskilli- ga fall innebära stora svårigheter att tillförlitligen utreda omständigheterna vid ett omhändertagande, som ligger långt tillbaka i tiden.

Innan domstolen handlägger ärendet bör den, som meddelat beslutet om om— händertagandet, beredas tillfälle att ytt- ra sig. Han bör därvid redovisa de om- ständigheter, som legat till grund för be- slutet. Finner domstolen att förhållan- dena påkallar muntlig förhandling bör sådan utsättas utan dröjsmål. Till sam- manträdet bör klaganden kallas. Det kan därjämte finnas anledning att munt- ligen höra läkare eller annan befatt- ningshavare, som beslutat om omhän- dertagandet. Vidare torde det i de flesta fall visa sig nödvändigt att hålla vitt- nesförhör, t.ex. med den polisman som verkställt omhändertagandet. Påkallar klaganden att någon höres som vittne bör hans framställning härom prövas enligt de regler som gäller för rättegång i allmänhet (jfr 35 kap. 7 5 rättegångs- balken).

Domstolens prövning bör utmynna i en förklaring huruvida omhändertagan- de varit lagligen grundat. Det blir då fråga om ett slutligt beslut, mot vilket talan bör kunna föras i hovrätten. En- ligt utredningens mening bör hovrätten vara sista besvärsinstans.

Om domstolen förklarar att förutsätt— ningar saknats för omhändertagande medför detta, att alla rättsverkningar, som är förbundna med omhändertagan- det, upphör. Har omhändertagandet re—

gistrerats hos nykterhetsnämnden, i kontrollstyrelsens register eller i läns- styrelsens körkortsregister, skall re- gistreringen avföras. I den mån registre- ringen medfört ingripanden från myn- digheternas sida bör dessa återgå. Skul- le egendom, som avses i 14 5 ha för- störts eller sålts, bör domstolen tiller- känna klaganden ersättning för dess värde. Han kan däremot av naturliga skäl inte få frihetsberövandet ogjort. Ej heller hör han kunna räkna med ersätt- ning för det intrång i friheten, som om- händertagandet orsakat honom (jfr la- gen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m.fl.).

I administrativ ordning torde få ut- färdas föreskrifter om skyldighet för domstol att underrätta vederbörande organ om domstolens förklaring att laga grund saknats för omhändertagandet.

17 5.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Utredningen har strävat efter att ge förevarande lagförslag ett koncist inne- håll, begränsat till sådana bestämmelser som ansetts särskilt betydelsefulla. Nå- gon närmare beskrivning av formerna för själva omhändertagandet och den vård och behandling, som skall beredas berusade personer, har inte ansetts böra ges utrymme i lagen. I lagtexten har däremot införts de grundläggande reg- ler som avses bilda ramen för verksam- heten och gälla generellt, oavsett hur verksamheten kommer att läggas upp på det lokala planet.

De allmänna motiven och specialmoti- veringen till denna lag lämnar åtskilliga synpunkter på utformningen av klinik- verksamheten sådan utredningen tän- ker sig denna. Dessa synpunkter är av- sedda att ligga till grund för den pla-

nering i detalj som måste ske på en ort, innan verksamheten kan sätta i gång. Förslaget utgör alltså en modell som, då den skall appliceras på fältet, måste kunna anpassas efter de lokala förhål- landena. Det är givet att delade me- ningar kan råda om olika sidor i den skisserade klinikverksamheten, och ut- redningen har ej velat binda förslaget för hårt. Det finns således rika möjlig- heter att inom den i lagen angivna ra- men utforma ett ändamålsenligt hand- lingsprogram som tar sikte på att till- godose olika krav och önskemål. Eftersom lagen fått en så föga de- taljerad avfattning måste man förut- sätta att den kan komma att följas av råd och anvisningar som utfärdas på administrativ väg. Som exempel på dy- lika anvisningar kan nämnas de av rikspolisstyrelsen i samråd med utred- ningen lämnade anvisningarna angående omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade per- soner (jfr del II, bilaga 4). Dessa anvis— ningar följer i stort sett den ordning, som utredningen tänkt sig skola gälla på orter, där de akut berusade kommer att förvaras i lokaler under polisens överinseende. Utredningen har dock me— ra än rikspolisstyrelsen betonat det me- dicinska vårdbehovet och räknat med ökade möjligheter att kunna överlämna akut berusade till sjukhus eller eljest be— reda dem läkarvård. Vidare har utred- ningen föreslagit att en socialvårds- tjänsteman från nykterhets- eller barna— vårdsnämnden skall vara intermittent stationerad hos polisen för att utföra nödvändiga socialutredningar angående de omhändertagnas förhållanden. Om ut- redningens förslag i nu angivna delar accepteras kan det bli nödvändigt att i vissa stycken komplettera rikspolissty- relsens anvisningar. Särskilda anvis- ningar synes också böra utfärdas för att klarlägga polisens ställning i förhållan-

de till akutklinikerna. Utredningen fö— reställer stg att det för den enskilde po- lismannen måste vara betydelsefullt att veta var gränsen för polisens medver- kan i klinikverksamheten skall gå. Ut- redningen har tidigare i sina motiv be- handlat denna fråga.

Inrättandet av akutkliniker bör också medföra att andra centrala myndighe- ter, främst då socialstyrelsen, utfärdar råd och anvisningar för verksamhetens bedrivande. Det torde här framför allt bli fråga om rekommendationer till lä- kare, socialvårdstjänstemän och andra befattningshavare, som inryms i verk- samheten, att följa vissa behandlings— normer. Frågan om nykterhets- och bar- navårdsnämndernas medverkan liksom frågan om samarbetet mellan persona- len vid akutklinik och andra organ bör också ägnas uppmärksamhet i sådana anvisningar.

Mot bakgrunden av det förut anförda har utredningen tänkt sig att förevaran- de lag skall suppleras med en tillämp- ningskungörelse. Denna bör innehålla vissa regler av allmänt intresse som tar sikte på själva förfarandet vid omhän- dertagandet och behandlingen av be- rusade personer. Utredningen har inte ansett det lämpligt att nu lägga fram något i detalj gående förslag till sådan kungörelse, eftersom dess innehåll blir beroende av hur lagen kommer att slut- ligen utformas och vilken erfarenhet man efter en viss tids tillämpning fått av klinikverksamheten. Här skall där- för blott nämnas några exempel på före- skrifter som synes böra få plats i en tillämpningskungörelse.

I anslutning till 4 & bör framhållas att den polisman, som tar hand om en be- rusad person och för honom till akut— klinik eller polisstation, är skyldig att avge skriftlig rapport angående omstän- digheterna vid omhändertagandet. Så- dan rapport bör avfattas på fastställt

formulär. Vidare bör klargöras vilka be- fattningshavare, som skall anses behö- riga att enligt 5 % pröva förutsättning- arna för ett omhändertagande och sättet för meddelande av sådant beslut. Lämp- ligen kan detta beslut tecknas på den förenämnda rapporten. Närmare bestäm— melser angående föreläggande enligt 12 5 bör också ha sin plats i tillämp- ningskungörelsen.

Enligt utredningens förslag skall det åligga polismyndighet att till olika myn- digheter (körkortsregistret, kontroll— styrelsens register) anmäla då en beru- sad person omhändertas på akutklinik eller hos polisen. Av många skäl har ut- redningen ansett det önskvärt att sådan anmälningsskyldighet ej åläggs akutkli- nikernas läkare eller övrig vårdperso— nal. Tillämpningskungörelsen bör inne- hålla närmare uppgifter angående an- mälningsskyldigheten.

I tillämpningskungörelsen bör vidare intas närmare föreskrifter om den rätt till överprövning varom stadgas i 15 och 16 55. Det bör uttryckligen anges att den omhändertagne alltid före frisläp— pandet skall underrättas om sin rätt till överprövning och om tid och sätt för denna. I fall, då domstol efter prövning finner omhändertagandet sakna laga grund, skall domstolen, på sätt närmare bör anges i tillämpningskungörelsen, omedelbart underrätta nykterhets- nämnd, kontrollstyrelsens register och i förekommande fall länsstyrelsens kör— kortsregister.

övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den — — —, dock att, innan förvaringslokal som i 4 5 andra stycket sägs godkänts av länsläkare, icke någon får kvarhållas i sådan lokal längre än högst tolv timmar.

Genom denna lag upphäves förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och dryckenskap.

Förekommer i lag eller författning hän—

visning till eller avses eljest däri stadgan- de, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall bestämmelsen i stället tillämpas.

Utredningens förslag om avkriminali- sering av fylleriet kan genomföras utan vidare tidsutdräkt. Det är också enligt utredningens mening angeläget att detta sker så skyndsamt som möjligt med hän- syn till de olägenheter, som är förknip- pade med straffbeläggandet av fylleriet.

Det är vidare angeläget att nuvarande ordning med omhändertagande av beru- sade personer i fylleriarrest snarast möjligt ersätts med den av utredningen förordade klinikverksamheten. Helst skulle man se att polisens befattning med vården av de omhändertagna kun— de upphöra samtidigt som fylleristraf- fet utmönstrades ur lagen. En sådan tanke är emellertid inte realistisk. Man måste sålunda räkna med en relativt lång övergångstid innan systemet med akutkliniker är fullt utbyggt. Under denna övergångstid är det nödvändigt att alltjämt förvara berusade personer i lokaler, som står till polismyndighetens förfogande för detta ändamål. Vidare måste verksamheten med akutkliniker begränsas till sådana orter, där tillräck- ligt underlag finns för sådana kliniker. På övriga orter torde man sålunda även i fortsättningen komma att förvara akut berusade personer i polisens förvarings- lokaler. En upprustning av dessa loka- ler, kombinerad med ökad kontakt med de socialvårdande myndigheterna och ett visst inslag av läkarmedverkan, som utredningen föreslår, torde dock under alla förhållanden kunna ske utan onö- digt dröjsmål.

Det sagda medför att utredningen i det lämnade lagförslaget gett utrymme för den alternativa (och på åtskilliga håll temporära) lösningen av frågan om förvaringen av de akut berusade, som innebär att polisen skall svara för denna vårduppgift. Det är emellertid angeläget

att betona att på blivande klinikorter polisens handhavande av denna vård- uppgift endast bör ses som ett proviso- rium. Så snart förutsättningar finns för inrättande av akutklinik på sådan ort, bör arbetet härmed sättas i gång. Det bör vara en målmedveten strävan hos berörda myndigheter att så snart sig göra låter kunna erbjuda ifrågavarande klientel den social-medicinska vård och behandling, som kan lämnas på akut- klinik.

Den föreslagna lagen skall alltså vara tillämplig även under övergångstiden in- nan klinikverksamheten byggts ut. I frå- ga om den lagstadgade rätten att kvar- hålla de omhändertagna under tillnykt— ringen torde emellertid viss avvikelse böra ske i fråga om sådana personer, som förvaras hos polisen. Bestämmel- serna i 9 och 10 55 angående fövarings— tidens längd förutsätter nämligen att 10- kalerna är tillfredsställande och ända- målsenligt ordnade samt att möjlighet till någon form av social-medicinska in— satser kan erbjudas under förvarings- tiden. Om lokalerna inte fyller sådana krav kan det synas direkt olämpligt att hålla kvar den omhändertagne längre än vad som är absolut nödvändigt med hänsyn till hans berusningstillstånd. För närvarande finns åtskilliga polisarrester som ur medicinsk och humanitär syn- punkt inte lämpar sig för någon längre förvaringstid. I den mån dessa inte rus- tas upp innan lagen träder i kraft och kan godkännas av länsläkaren enligt vad som upptagits i 4 &, får omhänder- tagandet inte fortgå längre än högst tolv timmar. I åtskilliga sådana fall tor- de det bli nödvändigt att låta den om- händertagne lämna lokalerna så snart han är tillräckligt nykter för att åter kunna fungera i samhället. De lokal- mässiga förhållandena tillåter inte här något längre omhändertagande.

SJUTTONDE KAPITLET

Avkriminaliseringens rättsverkningar

1. Inledande synpunkter

Den som tas om hand för fylleri riske- rar utöver bötesstraffet en rad ingripan- den från samhällets sida, vilka i många fall uppfattas som betydligt allvarligare än själva straffbeläggandet. Genom po- lisens och åklagarmyndighetens anmäl- ningsskyldighet i 10 5 lagen om nykter- hetsvård kommer fylleriförseelsen till nykterhetsnämndens kännedom och kan jämlikt 15 och 18 Så samma lag läggas till grund för tvångsåtgärder. Vidare re- gistreras alla avdömda fyllerier i kon- trollstyrelsens straffregister enligt kun- görelsen den 17 juni 1955 angående skyldighet för domstolar m. fl. att med- dela vissa uppgifter till kontrollstyrel— sen. Registreringen kan under vissa för- hållanden leda till att den dömde för- lorar rätten till inköp av rusdrycker på utminuteringsställe (18 % rusdrycksför- säljningsförordningen). Innehar den dömde körkort skall länsstyrelsen jäm- likt 80 5 2 mom. vägtrafikkungörelsen underrättas om fylleriförseelsen. Den kanske mest kännbara påföljden av fyl- leriet är att den dömde kan vägras kör- kort eller få detta återkallat (32 & 2 mom. och 33 5 2 mom. vägtrafikförord- ningen).

Fylleridomen kan även ur andra syn- punkter direkt eller indirekt få bety- delse för den dömdes fortsatta levnads- förhållanden. Vid sökande av anställ- ning i offentlig eller privat tjänst kan sålunda ett dokumenterat fylleri ibland åberopas mot sökanden, i vart fall om

nyktert levnadssätt anses särskilt bety- delsefullt för tjänsteutövningen. Som exempel härpå kan nämnas att regle- menten och ordningsstadgor för spår- vägsföretag allmänt föreskriver att till tjänstgöring, varav trafiksäkerheten är beroende, inte får användas annan än den som är känd för pålitlighet, nyk— terhet och ordentlighet. För erhållande av tillstånd eller auktorisering till vissa näringar förutsätts att sökanden gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet, ej missbrukar alkohol o.dyl. (jfr 9 5 4 mom. näringsfrihetsförordningen, 35 förordningen ang. handel med skrot, lump och begagnat gods, 40 5 1 mom. rus- drycksförsäljningsförordningen, 7 och 11 55 ölförsäljningsförordningen och 14 & vapenförordningen.) Det sagda må vara tillräckligt för att visa vilka långt gående verkningar fylleriet kan få för en människa.

I allmänhet krävs mer än en avdömd förseelse för att en fylleridom skall leda till särskilda ingripanden från samhäl- lets sida. Den s.k. fylleriindikationen, som kan ligga till grund för nykterhets— nämndens tvångsingripande (övervak- ning eller intagning på allmän vårdan- stalt), förutsätter sålunda att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, gjort sig skyldig till minst tre under de två sista åren begångna gärningar, inne- fattande bl.a. fylleri. För att hamna på spärrlista vid utminuteringsställe på grund av fylleri fordras att vederböran- de gjort sig skyldig till minst två fylleri- förseelser eller trafiknykterhetsbrott

inom en tidrymd av tolv månader. Då det däremot gäller fylleriets återverkan på körkortet kan en enda förseelse i och för sig vara tillräcklig grund för ingri- pande. En körkortsaspirant som dömts för en fylleriförseelse kan nämligen in- te vara säker på att få körkort förrän två år förflutit från förseelsens begående (32 % 2 mom. första stycket vägtrafik- förordningen). Likaså kan den dömde, som innehar körkort, riskera att detta återkallas redan efter en fylleriförseelse, såvida ej länsstyrelsen nöjer sig med att meddela varning (33 5 2 mom. 5. och 34 5 andra stycket vägtrafikförordning- en).

Fylleridomen utgör alltså för närva- rande det faktum, på vilket myndighe- terna kan grunda ingripanden av olika slag. Genom att fylleriet medför straff- ansvar kan den, som anser sig utan laga grund ha blivit tagen för fylleri, få tag- ligheten härav överprövad. Han kan, om han så önskar, föra saken vidare till högre instans. Ogillas åtalet för fylleri, blir vederbörande självfallet ej heller registrerad i t. ex. körkortsregister eller kontrollstyrelsens register. En annan sak är att den frikände inte kan få fri- hetsberövandet ogjort. Han torde ej hel- ler kunna räkna med någon ersättning för det intrång i friheten, som omhän- dertagandet förorsakat honom (jfr la- gen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.) .

Utredningens förslag att avskaffa fyl- leristraffet och därmed nuvarande dom- stolsprövning av fylleriet medför att också den nuvarande grunden för fylle- riets rättsverkningar rycks undan. Prövningen av fylleriet kommer i stål- let att inskränkas till en bedömning, om omhändertagandet av den berusade är motiverat med hänsyn till det akuta vårdbehovet. Denna bedömning kommer att göras av ansvarig befattningshavare

vid akutklinik eller, på orter där sådan klinik saknas, av tjänstgörande polisbe— fäl. Det blir här fråga om en prövning motsvarande den som numera sker, då en berusad person förts in till ett polis- vaktkontor. För att tillgodose rättssäker- hetens krav på att omhändertagandet är lagligen grundat, vilket inte minst är av vikt om omhändertagandet skall få sär- skilda rättsverkningar, bör emellertid den omhändertagne enligt utredningens mening kunna få omhändertagandet överprövat av domstol.

Ett beslut om omhändertagande på akutklinik kommer att få vidgat inne- håll jämfört med ett beslut om omhän- dertagande i fylleriarrest. Dels utsträcks tiden för frihetsberövandet i vissa fall ända upp till 24 timmar och i undan- tagsfall 48 timmar. Dels kommer den omhändertagne på kliniken att undergå social-medicinsk behandling, som förut- sätter hans egen medverkan. Den sjuk- husmässiga vården kommer här att sät- ta sin prägel på omhändertagandet.

Man kan naturligtvis ifrågasätta om fylleriet efter denna reforms genomfö- rande överhuvudtaget bör leda till så- dana rättsverkningar, som för närvaran- de grundas på fylleridomen. Avkrimina- liseringen för med sig att beslutet om omhändertagande kommer att bli det enda konstitutiva faktum, till vilket så- dana rättsverkningar kan knytas. Så- som i annat sammanhang framhållits är det ur behandlingssynpunkt angeläget att klienten inte uppfattar detta beslut som ett straff. Omhändertagandet är framför allt dikterat av medicinska hän- syn och vårdsynpunkten skall prägla klinikverksamheten. Behandlingen bör i hög grad bygga på och eftersträva ett förtroendefullt förhållande mellan klien— ten och klinikens personal. Det är en av hörnpelarna i den tänkta klinikverk- samheten, att denna skall erbjuda klien- ten en positiv miljö, som skapar förut-

sättningar för fortsatt rehabilitering och underbygger hans vilja att komma till rätta med sina alkoholproblem. Om- händertagandets eventuella rättsverk- ningar bör ses mot denna bakgrund. Om klienten efter omhändertagandet för fylleri utsätts för tvångsingripanden, som avsevärt inskränker hans livsfö- ring, kan detta av honom betraktas som ett misstroende och försvåra behand- lingen. Det är därför anledning att gå försiktigt fram, då det gäller att utnytt- ja ett beslut om omhändertagande som slagträ för andra samhällsingripanden. Härmed är naturligtvis inte sagt att inte den kvalificerade fylleristen, liksom andra sjuka människor, måste finna sig i vissa ingripanden som motiveras av sjukdomen. Den grundläggande frågan är emellertid om omhändertagandet som sådant, generellt och utan hänsynsta- gande till fylleristens förhållanden i öv- rigt, bör åberopas som grund för tvångs- åtgärder.

Det sagda kan exemplifieras med en av fylleriets kanske mest ingripande på— följder, nämligen förlusten av körkort. Denna påföljd uppfattas helt visst av de flesta som drabbas därav såsom ett straff. Körkortet spelar en mycket stor roll för den enskilde; det har rentav kommit att betraktas som bevis på med- borgerligt förtroende. Om ett fylleriom— händertagande generellt leder till att körkortet återkallas, kan man befara att åtgärden i hög grad kommer att mot- verka den positiva inställning till kli- nikverksamheten och samhällets nykter- hetsvård, som man vill frammana hos klienten. Körkortsfrågan har emellertid också en annan sida. Samhället måste ställa stora krav på medborgarna, då det gäller en så farlig och ansvarsfull verksamhet som förande av motorfor- don. Den som berusar sig till den grad, att han måste tas om hand för fylleri, har ur samhällets synpunkt inte upp-

fyllt de krav på ansvar och omdöme, som man vill ställa på en fordonsförare. Företagna undersökningar anses nämli- gen ge klara belägg för att personer, som visar höggradig misskötsamhet i nykterhetshänseende, påfallande ofta uppvisar en olycksbelastning i trafiken, som väsentligen överstiger det normala. Att fylleristen måhända i det enskilda fallet har full insikt i faran att föra mo- torfordon under spritpåverkat tillstånd anses inte höra leda till avsteg från den generella uppfattningen, att den som tas om hand för fylleri är diskvalificerad som körkortsinnehavare. Vid den avväg- ning som måste göras mellan å ena si- dan intresset att vinna fylleristens för- troende för samhällets hjälpåtgärder och få honom att åter fungera normalt i samhället samt å andra sidan nödvän- digheten att tillgodose trafiksäkerhetens krav har alltså det nykterhetsvårdande intresset fått träda tillbaka.

Man kan emellertid diskutera om inte nuvarande regler om fylleriets återverk— ningar i bl. a. körkortshänseende fått en alltför schematisk utformning. Utred- ningen skall i det följande återkomma till denna fråga i samband med att fyl- leriets särskilda rättsverkningar närma- re undersöks.

Väljer man att lägga fylleriomhänder- tagandet i stället för fylleridomen till grund för vissa tvångsingripanden från samhällets sida, medför detta en utvidg- ning av tillämpningsområdet för myn- digheternas aktivitet. Den som berusar sig på enskild plats kan enligt nuvaran- de lag inte straffas för fylleri och und— går alltså registrering i kontrollstyrel- sens särskilda straffregister. Ej heller registreras de fall, då åklagaren medde— lar åtalseftergift eller då omhändertagan- det eljest inte medför ansvar. Man räknar nu med att omkring 70 procent av anta- let omhändertagna fyllerister döms för fylleri. Det bör erinras om att omhän-

dertagande enligt utredningens förslag skall kunna ske även då fylleristen an- träffas på enskilt område.

2. Fylleri —- förargelseväckande beteende

I detta sammanhang vill utredningen behandla frågan om gränsdragningen mellan fylleri och förargelseväckande beteende samt den betydelse denna kan ha vid avkriminalisering av fylleriet. Bestämmelserna i 16 kap. 15 och 16 55 brottsbalken är så konstruerade, att fyl— leriet, som i och för sig kan anses vara ägnat att väcka förargelse, avskilts från de beteenden som kan medföra ansvar enligt 16 kap. 16 & brottsbalken. Lag- tekniskt är detta ordnat på sådant sätt att straffbestämmelsen om förargelse- väckande beteende, som placerats ome- delbart efter bestämmelsen om fylleri, begränsats till sådana fall, där de före- gående reglerna i kapitlet inte är till- lämpliga. Denna ordning härrör från straffrättskommitténs förslag till lag- stiftning om brott mot staten och all- mänheten (SOU 1944:69). Syftet där- med var att fylleri regelmässigt skulle anses till fullo bestraffat med tillämp- ning av fylleriparagrafen och ej längre _ vilket ofta dittills varit fallet —i kon- kurrens med bestämmelsen om förargel- seväckande beteende.

I praxis synes ha utbildat sig den ord- ningen att en fyllerist, som uppträder allmänt förargelseväckande t. ex. genom att skräna, antasta förbipasserande eller lägga sig på gångbanan, i allmänhet en- dast blir åtalad för fylleri, oaktat hans uppträdande även kan uppfylla rekvi- siten för förargelseväckande beteende. Gör däremot en lindrigt alkoholpåver- kad eller nykter person sig skyldig till ett liknande beteende, torde han inte undgå ansvar enligt 16 kap. 16 & brottsbal-

ken. I själva verket synes i många fall fylleristens uppträdande vid en strikt lagtillämpning kvalificera honom till an- svar för inte bara fylleri och förargel- seväckande beteende utan även en rad andra straffbelagda gärningar, t. ex. missfirmelse mot tjänsteman, våldsamt motstånd eller beljugande av myndig- het. Den straffrättsliga bedömningen av fylleristerna kännetecknas emellertid av stor tolerans och överseende, vilket helt naturligt har sin grund i att fylleristens beteende står under direkt inflytande av ett akut förgiftningstillstånd.

I den diskussion som förts kring frå- gan om fylleristraffet har från vissa håll framhållits, att avkriminaliseringen av fylleriet i och för sig skulle bli verk- ningslös, därför att fylleristen ändå kommer att ställas till ansvar, om inte för annat så i vart fall för förargelse- väckande beteende. Det skulle nämli— gen, menar man, endast bli fråga om att sätta annan rubrik på fylleriet. Straff— ansvaret skulle man inte komma ifrån. En sådan uppfattning kan självfallet inte godtas. Efter upphävandet av fylleripa- ragrafen skall givetvis inte de beteen- den, som numera anses falla inom fyl- leriets råmärken, bestraffas. Gör sig däremot fylleristen skyldig till sådana gärningar, som man inte kan överse med på grund av hans berusning, d.v.s. gärningar vilka nu bestraffas särskilt utöver fylleriet, hör han ej heller i fort- sättningen undgå ansvar därför. Det är således inte fråga om att ändra den rättstillämpning som vunnit insteg.

Det torde inte vara möjligt att i detalj precisera vad som skall anses falla inom fylleriets straffria område. Så mycket är emellertid klart att den som tas om hand för fylleri, därför att han vinglar omkring på gångbanan, provocerar till meningslösa samtal med obekanta eller kanske för ett högljutt och störande tal, inte bör åtalas för förargelseväckande

beteende. Enligt utredningens mening bör den ändrade grundsyn, som präglar förslaget om omhändertagande av fylle- rister, också komma till uttryck däri, att de typiska dragen i fylleristens uppträ- dande accepteras som utslag av hans sjukdomstillstånd. Sådana beteendeytt- ringar kan efter reformens genomföran- de inte anses vara ägnade att väcka för— argelse hos allmänheten.

Det kan emellertid uppkomma situa- tioner, då fylleristens beteende över- skrider gränsen för det straffria områ— det. Att samhället inte låter det själv- förvållade ruset ursäkta påtagliga lag- överträdelser är en sedan länge hävdad princip, som numera kommit till ut— tryck i 1 kap. 2 & brottsbalken. Denna ståndpunkt är betingad av kriminalpo- litiska skäl (jfr prop. nr 10/1962, 5. B 57 ff.). Frågan om fylleristens upp— trädande skall anses falla under förar— gelseväckande beteende måste bedö- mas från fall till fall. Åtskilliga faktorer kan här spela in i det enskilda fallet såsom tid och plats för gärningen, gra- den av dess anstötlighet, dess skade- verkningar etc. Lagens brottsbeskriv- ning, att beteendet skall vara ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, ger onekligen anledning till skilda värde— ringar som växlar i takt med samhälls- utvecklingen.

De synpunkter utredningen lagt på frågan om gränsdragningen mellan 16 kap. 15 och 16 55 brottsbalken är inte nya. Samma överväganden måste varje åklagare göra, då han nu har att pröva om en fyllerist skall åtalas förutom för fylleri jämväl för förargelseväckande beteende. Som tidigare framhållits utgår utredningen ifrån att en motsvarande prövning måste ske, då det i framtiden kan bli fråga om att ställa den, som om- händertagits på grund av akut berus- ning, under åtal för förargelseväckande beteende. Det hör med den innebörd ut-

redningen vill lägga i ordalydelsen näg- nat att väcka förargelse hos allmänhe- ten» inte möta större betänkligheter mot att i de allra flesta fall låta fylleristen gå fri från ansvar.

Med hänsyn till det anförda har ut- redningen inte funnit anledning att fö- reslå någon ändring av nuvarande lag- bestämmelse om förargelseväckande be— teende.

Vad utredningen hittills anfört i frå- ga om förargelseväckande beteende kan i viss utsträckning också gälla andra straffbara inslag i fylleristens beteende, främst sådana som upptagits i 17 ka- pitlet brottsbalken (brott mot allmän verksamhet). Det förhåller sig många gånger så att en berusad person, som skall omhändertas av polis, blir bråkig och besvärlig. Kanske sätter han sig till motvärn, rycker och sliter med armar- na för att bli fri, tar spjärn då han skall föras in i polisbilen eller fäller upprör- da och stundom direkt förolämpande omdömen om polisen. Det är känt att po- lisen ofta visar överseende, då det gäller sådana beteendeyttringar, och dessa sy- nes många gånger aldrig bli lagförda. Ut- redningen vill inte tro att upphävandet av fylleriansvaret kommer att medföra den förändringen i den enskilde polis- mannens attityd, att han skulle bli mer benägen att rapportera sådana inslag i fylleristens allmänna uppträdande än vad nu är fallet. Tvärtom torde man kunna räkna med ökad förståelse för fyllerisituationen, om denna sätts in i ett medicinskt sammanhang. Härmed är naturligtvis inte sagt att uppenbart råa och anstötliga angrepp på polisen, som en fyllerist kan göra sig skyldig till, bör lämnas obeivrade. Det är för ord- ningens upprätthållande angeläget att samhället reagerar mot sådant beteende, oavsett om det sker under rusets påver— kan eller ej.

3. Fylleriindikationen i 15 5 lagen om nykterhetsvård

Tvångsåtgärd enligt lagen om nykter— hetsvård _ övervakning eller tvångsin- tagning på allmän vårdanstalt —— förut- sätter dels att personen i fråga är hem- fallen åt alkoholmissbruk och dels att i samband med missbruket kunnat kon- stateras någon av de i 15 5 lagen om nykterhetsvård angivna s.k. specialin- dikationerna. För tvångsintagning krävs därjämte i regel att bjälpåtgärd eller övervakning först prövats med negativt resultat. Som specialindikationer upp- tar 15 5 lagen om nykterhetsvård att personen i fråga befinnes a) vara farlig för annans personliga säker- het eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller utsätta någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller c) ligga det allmänna, sin familj eller an- nan till last, eller vara ur stånd att ta vård om sig själv, eller e) föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt. h) d)

Härtill kommer den s.k. fylleriindi— kationen, nämligen det fall, att någon genom lagakraftvunnen dom funnits skyldig till minst tre under de två se- nast förflutna åren begångna gärningar,

innefattande fylleri, brott, som avses i 21 kap. 13 eller 14 % brottsbalken (d. v. s. krigsmans övergivande av post eller onykterhet i tjänsten), därest han vid brottets begående varit berusad av star- ka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott, som avses i 4 & trafikbrottslagen (d. v. s. rattfylleri och rattonykterhet), därest brottet va- rit en följd av förtäring av starka dryc- ker. Slutligen upptar lagen som special- indikation det fall att någon utan att söka ärligen försörja sig för ett kring- flackande liv.

Näst indikationen »ur stånd att ta vård om sig själv» är fylleriindikatio- nen den flitigast utnyttjade av special- indikationerna i 15 5 lagen om nykter- hetsvård. Följande uppställning (tabell 17:1) visar frekvensen av de olika in- dikationerna. För fullständighetens skull har även medtagits intagnings- grunderna enligt 55 5 (tvångsvis åter- intagning) och 58 5 (frivilligt ingående på allmän vårdanstalt). Uppgifterna har hämtats från statistiska centralbyråns publikation »Socialvården 1962».

Fylleriindikationen saknades ur- sprungligen i alkoholistlagen. Under förarbetena till 1913 års lag framkom förslag om att upprepat fylleri skulle tas upp bland de särskilda intagnings- grunderna, men denna indikation ute-

Tabell 17:1. 15 å-fallen, fördelade på olika indikationer år 1962.

Lands- bygd

Indikationer

Antal Städer

Procent Hela Städer riket

"1 .. 7.— 0 ..

603 762 390 1616 389 1 054 35

farlighet ......................... pliktförsummelse ................. ligga ngn till last .................. ur stånd att ta vård om sig grovt störande levnadssätt .......... fylleriindikation .................. kringflackande liv frivilligt ingående (58 å) ........... 158 återtagning (55 å) ................. 178 straffriförklarad (19 5 2 mom.) 3

1 763 3 193 1 492 7 436 1 464 5 993

75 1 077 1 954

12

p—A p..

en CD

w o—Oowqumq Hmem—Amwv—q

w Gomorxuoxlcaco

p—l ...

Hw—lpqliwcotow

slöts redan i det till lagrådet remittera- de förslaget. År 1922 utvidgades emel- lertid lagens tillämpningsområde till att omfatta sådan åt dryckenskap hem— fallen person som under de två senast förflutna åren blivit upprepade gånger dömd till ansvar för fylleri. Genom se- nare lagändring preciserades antalet er- forderliga domfällanden till tre eller flera. I 1954 års lag om nykterhetsvård erhöll fylleriindikationen vidgad inne- börd genom att göras beroende av an- talet avdömda förseelser, inte av antalet domfällanden.

3.1 Fylleriindikationen i kritisk belysning

I sitt betänkande »Översyn av nykter- hetsvården» (SOU 1961:58) tog nykter- hetsvårdsutredningen avstånd från fyl- leriindikationen. Utredningen framhöll bl. a., att den mest hållbara motivering- en för upprepade fylleriförseelser som specialindikation syntes vara, att fyl- leristen genom upprepade förseelser vi- sat klar benägenhet för ett handlings- sätt — nämligen att i onyktert tillstånd vistas på allmän plats — som kunde medföra större eller mindre samhälls- olägenhet. Härvid syntes fylleriindika- tionen genom sin schematiska karaktär skilja sig från övriga specialindikatio— ner. Då det gällde farlighet, pliktför- summelse etc. måste den faktiska för- handenvaron av ifrågavarande skada eller olägenhet påvisas på sådant sätt att graden därav kunde bedömas. Vid prövningen av fylleriindikationens till- lämplighet behövde däremot graden av skadan inte på samma sätt beaktas. Av- görande var i stället antalet registrerade förseelser under viss tid. Fylleriindika— tionen intog i viss mån en särställning bland specialindikationerna så tillvida, att fylleriförseelsen redan i och för sig var kriminaliserad. Genom specialbe- stämmelser rörande åtalseftergift och bötesverkställighet hade samhället gjort

det möjligt att i viss utsträckning und- vika att en på vårdanstalt intagen per- son straffades för fylleri. Helt kunde det dock ej undvikas att fylleriförseel- ser utlöste dubbla samhällsreaktioner, som kunde te sig orättvisa för dem som blev föremål därför.

Utredningen framhöll också fylleriin- dikationens negativa verkan ur vårdsyn— punkt. Då det gällde att för alkoholmiss- brukaren klargöra motiven för samhälls- ingripandet var det enligt utredning- ens mening svårt att bemöta en sådan invändning att ingen utomstående till- fogats skada genom hans livsföring och att skadan för hans egen del stannat vid de bötesstraff som ådömts honom. Om- vänt kunde fylleriets framträdande roll som vårdindikation medverka till att vårdtagare, som hade ringa eller ingen fylleribelastning, därav drog slutsatsen att deras missbruk varit mindre kvalifi- cerat.

Enligt vad nykterhetsvårdsutredning- en vidare anförde gav erfarenheterna vid handen att fylleriförseelsen visser- ligen kunde vara tecken på allvarligt al- koholmissbruk och därför ej på något sätt fick bagatelliseras men ofta var mycket otillförlitlig som indikator på alkoholmissbrukets art och omfattning hos en person. I den helhetsbild av al- koholmissbrukarens situation vilken måste ligga till grund för samhällets åt- gärder i det enskilda fallet, kunde där- för det officiellt registrerade fylleriet endast ingå som en detalj bland många andra. Emellertid fanns otvivelaktigt en viss tendens att vid överväganden i vårdärenden tillmäta den registrerade fylleriförseelsen särskild betydelse, ef- tersom denna låg till grund för en av specialindikationerna i lagen. Fylleriin— dikationen kunde härigenom — även i fall där den ej var tillämplig — indi— rekt motverka att bedömningen av åt- gärdsfallen blev tillräckligt allsidig.

Enligt nykterhetsvårdsutredningens mening syntes fylleriindikationen i högre grad än andra i lagen upptagna specialindikationer ge anledning till principiella erinringar och vara för- enad med praktiska olägenheter. Nya specialindikationer, nämligen oförmåga att ta vård om sig, störande levnadssätt samt kringflackande liv, hade tillkom- mit sedan fylleriindikationen infördes i lagen och den samhälleliga nykterhets- vårdens verksamhetsområde hade utvid- gats sedan dess. Dessa omständigheter hade i avsevärd grad försvagat de mo- tiv, som tidigare kunnat åberopas till förmån för fylleriindikationen. Denna borde därför enligt utredningens me- ning utmönstras ur lagen. Visserligen var det främst i egenskap av tvångsin- tagningsgrund som fylleriindikationen gav anledning till invändningar. De an- förda kritiska synpunkterna ansågs dock i stort sett gälla även i de fall, då tvångsingripandet inskränkte sig till övervakning. Det torde för övrigt ej komma i fråga att införa olika special— indikationer för övervakning och tvångsintagning.

I den proposition (nr 13) med för- slag till lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954L (nr 579) om nykter- hetsvård, som på grundval av nykter- hetsvårdsutredningens betänkande lades fram för 1963 års riksdag, hänvisade fö— redragande departementschefen, stats- rådet Aspling, till att utredningens för— slag i nu ifrågavarande del rönt mot- stånd från de remissinstanser, som ha- de hand om tillämpningen av lagen om nykterhetsvård, samt framhöll att det otvivelaktigt förhöll sig så att det ofta fanns förutsättningar för såväl fylleri- indikationen som annan specialindika— tion, men att den senare var svårare att leda i bevis. För sådana fall ansåg de- partementschefen att fylleriindikatio- nen hade sin betydelse genom att den

var klar och oomtvistlig och lätt att konstatera utan tidsutdräkt. Härigenom hade man möjlighet till ett snabbt in- gripande på ett relativt tidigt stadium av alkoholmissbruket, något som var av stor betydelse för ett gynnsamt resul- tat av samhällets vårdåtgärder. För det fall åter, då ingen annan specialindika- tion än fylleriindikationen kunde åbe- ropas, ansåg departementschefen inga sådana omständigheter ha framkommit, som berättigade till slutsatsen att nuva- rande regler ledde till opåkallade ingri- panden. Ej heller kunde på grundval av det föreliggande materialet med fog på— stås att förefinligheten av fylleriindika- tionen eljest var till men vid lagtillämp- ningen eller innebar risk för att denna leddes in på fel spår. Departementsche- fen påpekade även att frågan om tillsät- tande av en utredning om fylleristraf- fets avkriminalisering aktualiserats vid 1962 års riksdag, varför i avbidan på de överväganden, som kunde bli följden av en sådan utredning, under alla om- ständigheter någon ändring i lagen om nykterhetsvård på ifrågavarande punkt inte borde göras. Departementschefen ansåg sig följaktligen inte kunna biträ- da nykterhetsvårdsutredningens förslag om ändring i 15 5 lagen om nykterhets- vård.

3.2 Utredningens överväganden Utredningens förslag att avkriminali- sera fylleriet aktualiserar på nytt frå- gan om fylleriindikationen bör bibehål- las. Att denna specialindikation inte kan behållas i sin nuvarande utform- ning är givet redan därigenom att det efter avkriminaliseringen inte kommer att finnas några fylleriförseelser, på vilka nykterhetsnämnden kan grunda sina tvångsingripanden. Frågan gäller i stället om ett beslut om omhändertagan— de i fortsättningen bör på motsvarande

sätt läggas till grund för nykterhetsvår- dande tvångsåtgärder.

Ur principiell uppfattning kan det in- te vara riktigt att låta fylleriomhänder- tagandet tjäna som indikator på alko- holmissbrukets art och omfattning. Ut- redningen ansluter sig till vad nykter- hetsvårdsutredningen härutinnan an- fört. Upprepade omhändertaganden ger visserligen anledning till misstanke att det bakom fyllerierna ligger ett allvar- ligt alkoholmissbruk. Det är emellertid inte möjligt att av ett dokumenterat återfall i fylleri alltid dra den slutsat- sen, att klienten är hemfallen åt alkohol— missbruk. Ett sådant konstaterande för- utsätter, såsom nykterhetsvårdsutred- ningen framhållit, att man skaffar sig en allsidig bild över klientens levnads- förhållanden.

Även ur behandlingssynpunkt måste man hysa betänkligheter mot att lägga ett beslut om omhändertagande av den akut berusade till grund för nykterhets- vårdande tvångsåtgärder. Framför allt gäller detta då omhändertagandet sker på akutklinik. Verksamheten på sådan klinik skall inriktas på socialmedicinsk vård och behandling, som i stor ut— sträckning bygger på klientens egen medverkan. Det är förutsatt, att akut- klinikerna etablerar livligt samarbete med andra öppna vårdformer, framför allt med alkoholpoliklinikerna, vilka — såsom i annat sammanhang framhållits — helst bör vara förlagda i direkt eller nära anslutning till akutklinikerna. Som tidigare upprepade gånger påpekats är det av vikt att man vinner klientens förtroende och motverkar föreställning- en att omhändertagandet är ett straff. Nykterhetsnämndens medverkan på akutkliniken bör särskilt ta sikte på att stödja och fånga upp den omhändertag- nes egna initiativ till rehabilitering. Om klienten däremot finner att omhänder— tagandet direkt kan åberopas mot ho-

nom som grund för tvångsåtgärder kan detta minska hans förtroende för kli— nikverksamheten.

Det finns alltså enligt utredningens mening starka skäl som talar för att in- te införa någon »omhändertagandeindi- kation» i stället för fylleriindikationen. Emellertid har frågan en praktisk-nyk- terhetsvårdande aspekt som inte bör undanskymmas. Nuvarande system för tvångsingripanden från nykterhets- nämndens sida har en viktig målsätt- ning, nämligen att på ett så tidigt sta- dium som möjligt av ett pågående alko— holmissbruk sätta in motangrepp. Fram- för allt gäller det att verksamt bidraga till att unga alkoholmissbrukare kom- mer under lämplig vård. Man bör inte blunda för att många av de klienter som tas om hand på akutklinik saknar insikt om sin situation och är högst ovilliga att följa den behandling som läkare eller socialvårdstjänstemän re- kommenderar. Misslyckas den frivilliga behandlingen —— detta kan visa sig ge- nom upprepade återfall i fylleri — åter- står enligt lagen om nykterhetsvård in- te något annat än att tillgripa tvångsåt- gärder. Ur denna synpunkt kan fylleri- indikationen inte frånkännas betydel- se. Det synes också främst vara sådana praktiska hänsyn, önskvärdheten av ett snabbt ingripande och svårigheten att implicera fallet under någon av de öv— riga specialindikationerna, som motive- rat ett bibehållande av fylleriindikatio- nen och gjort den till ett så flitigt ut- nyttjat instrument.

De på fältet verksamma nykterhets- vårdande organen har i allmänhet tagit klar ståndpunkt för bibehållandet av fylleriindikationen, varvid man fram- för allt åberopat praktiskt nykterhets- politiska skäl. Såsom systemet för när- varande är utformat skulle det sanno- likt möta stort motstånd från dessa myndigheters sida om fylleriindikatio-

nen avskaffades utan att någon annan specialindikation sattes i dess ställe. Det ligger inte inom utredningens uppdrag att föreslå någon annan ändring av nu gällande system för nykterhetsnämn- dernas tvångsingripande än vad som di- rekt motiveras av fylleristraffets avskaf- fande. Genom det av 1964 års nykter- hetsvårdsundersökning framlagda be- tänkandet (SOU 1967:36) har emeller- tid frågan om en översyn av hela det regelkomplex, som omspänner förutsätt— ningarna och formerna för nykterhets- nämndens ingripande, kommit i blick- fånget. Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, har nyligen tillsatt en utredning med uppgift att bl.a. på grundval av nykterhetsvårdsundersök- ningens kartläggning ompröva hela den sociala vårdlagstiftningen (socialutred- ningen). Härigenom kommer också fyl- leriindikationen att behandlas i ett stör- re sammanhang, vilket ger möjlighet till en allsidigare bedömning av frågan. Utredningen har med hänsyn till det anförda stannat vid att föreslå att fylle- riindikationen tills vidare bibehålls. Dess tillämpning bör bli beroende av att någon minst tre gånger under de två se- nast förflutna åren uppträtt så berusad av alkoholhaltiga drycker att han tagits om hand för fylleri. Med omhänderta- gandet bör här likställas det fall att nå- gon genom lagakraftägande dom fun— nits skyldig till brott som avses i 21 kap. 13 eller 14 & brottsbalken, därest han vid brottets begående varit berusad av alkoholhaltiga drycker, så att det framgått av hans åtbörder och tal, eller brott som avses i 4 % trafikbrottslagen, därest brottet varit en följd av förtäring av sådana drycker. Utredningen är med- veten om att förslaget innebär en ut- vidgning av tillämpningsområdet för nykterhetsnämndens tvångsingripanden, eftersom nämnden enligt nuvarande ord- ning endast kan grunda sina beslut på

sådana omhändertaganden, som föran- lett lagföring och straff. Denna utvidg- ning står dock i överensstämmelse med fylleriindikationens syfte. Det är ju inte lagföringen som sådan utan det faktiskt konstaterade alkoholmissbruket som är relevant ur nykterhetsnämndens syn- punkt. En av de nuvarande bristerna i fylleriindikationen ligger just i begräns- ningen av dess tillämpningsområde. Många akuta alkoholförgiftningar, som skulle kunna indicera ingripanden från nykterhetsnämndens sida, kommer i själva verket inte till nämndens känne— dom.

En förutsättning för tillämpningen av fylleriindikationen bör liksom nu vara att klienten är hemfallen åt alkoholmiss— bruk. Utredningen vill emellertid fram- hålla vikten av att detta konstaterande tillmäts självständig betydelse. Att nå- gon vid tre återkommande tillfällen ta- gits om hand för fylleri är inte tillräck- lig grund för att han skall anses hem— fallen. Härutöver måste krävas att fylle- riomhändertagandena ingår som led i en allmän misskötsamhet i nykterhets- hänseende. En undersökning av de når- mare levnadsförhållandena i det enskil- da fallet är därför nödvändig för att nämnden skall äga ingripa med stöd av fylleriindikationen. Har ett omhänder- tagande lett till att klienten kontinuer- ligt eller eljest på tillfredsställande sätt frivilligt underkastat sig fortsatt medi- cinsk behandling — t. ex. på alkoholpo- liklinik — bör det naturligtvis inte kom— ma i fråga att han tvångsvis tas in på allmän vårdanstalt. I sådana fall bör den längst gående åtgärden vara övervak- ning.

Utredningen föreslår vidare den re- daktionella ändringen att specialindika- tionen »kringflackande liv» sätts ome- delbart före fylleriindikationen. Härige- nom markeras ytterligare att fylleriin- dikationen skiljer sig från övriga spe-

cialindikationer och att den huvudsak- ligen bör begagnas endast i sådana fall, då annan indikation inte är direkt till- lämplig.

3.3 Särskilt yttrande av herr Larnstedt med instämmande av ben Wiklund

För min del anser jag inte att fylleriin- dikationen tills vidare bör bibehållas. Jag finner det angeläget att denna spe- cialindikation som ej grundar sig på något konstaterat vårdbehov borttages i samband med att fylleristraffet för- svinner. Ifrågavarande specialindika- tion, som enligt gällande lagstiftning förutsätter lagakraftvunnen dom för fyl- leri, åberopas för närvarande -— trots nykterhetsvårdsutredningens kritik av förfarandet —— i ett stort antal fall som enda grund, förutom hemfallenhet, för tvångsingripande. Vid en avkriminali- sering skulle användningen av denna specialindikation utvidgas därigenom att även fylleri, som nu ej föranleder dom (ex.vis omhändertagande av beru- sad person på enskilt område eller då åtalseftergift meddelats), skulle kunna åberOpas som skäl för tvångsingripande.

Utredningens förslag om omhänderta- gande på klinik och slopande av straff för fylleri innebär en önskvärd och nöd- vändig humanisering av vården av de berusade. De försök som gjorts vid Ulleråkers sjukhus visar också att den- na form för omhändertagande i stort sett accepteras av de vårdade. På klini— kerna bör i princip kunna mottagas inte endast de som förts dit genom polisens försorg utan även de som frivilligt sökt vård. Man har anledning befara att po- sitiva attityder till vårdformen kommer att motverkas om de omhändertagna får veta att vård på kliniken kan komma att åberopas för vidtagande av tvångs- åtgärder.

Socialutredningens uppdrag är syn- nerligen omfattande och förslag om änd-

ringar i nykterhetsvårdslagstiftningen kan förväntas bli genomförda först om åtskilliga år. För min del anser jag att man varken bör eller behöver vänta på förslag från socialutredningen utan att fylleriindikationen bör slopas redan i samband med att fylleriet avkriminali- seras. Det ter sig ur vårdsynpunkt som orimligt att vidtagna vårdåtgärder — såsom inläggning på avgiftningsklinik —— i ett senare skede skall kunna läggas till grund för tvångsåtgärder, t.ex. tvångsintagning på vårdanstalt.

Specialindikationen i 15 % Nvl »ur stånd att ta vård om sig själv», den s.k. hjälplöshetsindikationen, torde i många fall vara tillämplig på personer beträf- fande vilka fylleriindikationen nu åbero- pas. Tillämpningen av hjälplöshetsindi- l—zationen torde emellertid som regel för- utsätta en mer ingående undersökning av klientens förhållanden i skilda hän- seenden och en redovisning av de olika åtgärder som av sociala myndigheter vidtagits, alternativt kan vidtagas i syf- te att avhjälpa och förbättra hans situa- tion såsom hjälp med bostad, arbete, sjukhusvård etc. Även hans hälsotill- stånd förutsättes vid tillämpningen av hjälplöshetsindikationen bli noggranna- re undersökt. I den mån utredningen le- der fram till att tvångsomhändertagande är påkallat torde som alternativ till be- stämmelserna i nykterhetsvårdslagen lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall kunna tillämpas. Mot bakgrund av det anförda finner jag det följdriktigt att utredningen bort föreslå att fylleri- indikationen slopas i samband med att fylleriet avkriminaliseras.

4. Anmälningsskyldighet enligt 10 5 lagen om nykterhetsvård

Polis- och åklagarmyndighetens anmäl- ningsskyldighet enligt 10 % lagen om nykterhetsvård har tillkommit för att de

nykterhetsvårdande myndigheterna skall kunna ingripa mot ett konstaterat miss- förhållande på ett så tidigt stadium som möjligt. Lagen föreskriver därför att polis- och åklagarmyndighet, som får kännedom om att någon gjort sig skyl- dig till fylleri eller eljest använt alko- holhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, ofördröjligen skall göra anmälan därom hos nykterhets- nämnden. I annat sammanhang har för- utsättningarna för anmälningsskyldig- heten och den praktiska tillämpningen därav närmare beskrivits (se sid. 159). Utredningen ansåg sig därvid kunna konstatera att polismyndigheterna inte alltid tar så allvarligt på anmälnings- skyldigheten. Det kan dröja flera dagar, ja, ända upp till en vecka, innan nyk- terhetsnämnden underrättas om ett fyl- leriomhändertagande, som bör föranle— da omedelbara åtgärder. Betydelsen av en snabb kommunikation mellan polisen och nykterhetsvårdande myndigheter kan inte nog framhävas.

Enligt utredningens förslag om akut- kliniker kommer en tjänsteman från nykterhetsnämnden att vara stationerad på sådan klinik för att svara för den so- ciala sidan av verksamheten. Härigenom löser sig frågan om polisens skyldighet att anmäla fylleriet på ett enkelt sätt. Någon särskild anmälan från polisens sida behöver inte ske, eftersom nämn— den redan i och med att den akut beru- sade tas om hand på kliniken får kun- skap härom. Polisens befrielse från an- mälningsskyldigheten i sådant fall lig- ger för övrigt i linje med motiven till 10 5 lagen om nykterhetsvård, vari al- koholistvårdsutredningen uttalat att an- mälningsskyldighet självfallet ej behö— ver fullgöras i sådana fall, då anmälan rörande det aktuella fallet kan antas

komma att ingå till nykterhetsnämnden i annan ordning eller nämnden själv skaffat sig kännedom om detta.

På orter, som inte kommer att utrus- tas med särskilda akutkliniker, skall de akut berusade i stället tas om hand i förvaringslokaler hos polisen. Även här förutsätts nykterhetsnämndens medver- kan. Det kan emellertid inte bli fråga om att på alla orter hålla personal från nykterhetsnämnden ständigt avdelad hos polisen. Då en fyllerist tas om hand bör det i stället ankomma på polisen att omgående underrätta nykterhets- nämnden eller barnavårdsnämnden, som därefter har att se till att någon på nämn— den tar kontakt med den omhändertagne och gör den sociala utredning, som anses påkallad. Här kan det alltså vara befogat att föreskriva skyldighet för polisen att hos nämnden anmäla fylleriomhänderta- gandet. En sådan anmälan bör göras i god tid innan fylleristen nyktrat till och skall lämna lokalen. I allmänhet torde det bli nämndens ordförande eller annan ledamot eller tjänsteman av nämnden, till vilken sådan anmälan kommer att ske.

Polisens nuvarande anmälningsskyl— dighet avser inte endast det förhållan- det, att någon gjort sig skyldig till fyl- leri. Om polisen eller åklagarmyndighe- ten eljest får kännedom om att någon använt alkoholhaltiga drycker till up- penbar skada för sig själv eller annan, skall anmälan ofördröjligen göras här- om hos nykterhetsnämnden. En sådan anmälan kan t. ex. grundas på omstän— digheter som kommit fram under brotts- utredning eller genom att polisen till— kallats i anledning av lägenhetsbråk, suicidalförsök, anmälan om vanvård av barn o.s.v. Utredningen föreslår inte någon ändring i denna anmälningsplikt.

På grund av det anförda föreslår ut- redningen ett bibehållande av bestäm- melsen i 10 5 första stycket lagen om

nykterhetsvård, enligt vilket polis- och åklagarmyndighet, som erhåller känne- dom om att någon använt alkoholhalti— ga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, ofördröjligen skall göra an— mälan härom hos nykterhetsnämnden. I klarhetens intresse bör dock uttryck- ligen stadgas undantag från denna an- mälningsskyldighet för de fall att den, varom fråga är, tagits om hand på akut- klinik eller nämnden eljest i annan ord- ning underrättats om det förhållande, som bör föranleda anmälan.

4.2 Läkares anmälningsskyldighet

10 5 andra stycket lagen om nykterhets- vård föreskriver att läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar alkoholhaltiga dryc— ker, är skyldig att anmäla detta hos nämnden. Med hänsyn främst till att så- dan anmälningsplikt kan komma i kon- flikt med läkarens tystnadsplikt och läg- ga hämsko på en behandling, som patien- ten frivilligt vill underkasta sig, har lä- karen dock i stor utsträckning medgetts möjlighet att avstå från anmälan. Sådan skyldighet bör självfallet ej heller före- ligga för läkare, som beslutar om omhän- dertagande på akutklinik. Av skäl som tidigare nämnts kommer nämligen ett sådant beslut ändå till nämndens känne- dom. En erinran härom bör intas i be- stämmelsen om läkarens anmälnings- skyldighet.

I detta sammanhang bör också berö- ras det fall, att någon frivilligt och utan polisens medverkan begär att få bli om- händertagen på akutklinik i ett akut be- rusningsskede. Utredningen förutsätter att denna möjlighet skall stå de berusa- de till buds, även om det sannolikt kom- mer att höra till undantagen att någon begagnar sig därav. Det är inte i och för sig givet att ett sådant frivilligt om- händertagande bör föranleda registre— ring hos nykterhetsnämnden. Nämnden

bör givetvis verka för att klienten, lik- som vid tvångsvis omhändertagande, får den kurativa behandling som bör in— gå i ett socialmedicinskt vårdprogram. Det bör emellertid ankomma på läkaren vid kliniken att i samråd med den där stationerade socialvårdstjänstemannen avgöra om klienten bör upptas som ett allmänt vårdfall eller särskiljas som ett sådant fall, vilket läkaren med stöd av 10 å andra stycket lagen om nykterhets- vård inte anser bör leda till åtgärder från nykterhetsnämndens sida.

I 10 % tredje stycket lagen om nykter- hetsvård finns en hänvisning till åkla- gares anmälningsskyldighet då fråga gäller förvandling av böter för fylleri. Eftersom sådan bötesförvandling för- svinner i och med avkriminaliseringen av fylleriet, kan detta stycke utgå.

5. Fylleriets återverkan i körkortshänseende

Rätten att inneha körkort är för många av vita] betydelse för fullgörandet av åtskilliga samhällsfunktioner, för valet av arbete och bostad, användning av fri- tid 0. s. v. Körkortet utgör ett kompetens- bevis som av många inte kan undvaras utan betydande inskränkningar i den normala livsföringen. Det är därför ett samhällsintresse att så många männi— skor som möjligt kan komma i åtnju- tande av de förmåner som innehavet av körkort innebär.

Det ligger emellertid i öppen dag att det finns människor, som inte är läm- pade som motorförare och därför ej bör betros med körkort. Motorismens snabba utveckling och den höga olycks— frekvensen i trafiken har medfört öka- de krav på trafiksäkerhet. Lämpligheten hos en motorförare anses vara beroende inte blott av teoretiskt kunnande och körskicklighet utan även och framför

allt av ansvarskänsla, omdömesgillhet och benägenhet att ta hänsyn till andra. Genom att sådana karaktärsdrag förut- sätter god social anpassning har kör- kortet av många rent av kommit att uppfattas som ett bevis på medborger— ligt förtroende. Bedömningen av en per- sons lämplighet såsom motorförare _— inte minst ur nykterhetssynpunkt _ in- nebär därför ej sällan vanskliga avvä- ganden. Hänsyn måste tas såväl till den enskildes intresse att ej utan tvingande skäl betas sin rätt och stämplas som »opålitlig» som till det allmännas in- tresse att hindra de verkligt trafikfar- liga förarna från att uppträda i tra- fiken. Det är givet att det många gånger kan vara svårt att på förhand säga om en persons brister i social anpassning också skall diskvalificera honom som motorförare. Något säkert belägg för att han utgör en fara i trafiken torde i all- mänhet inte kunna ernås utan att han först på något sätt dokumenterat sin olämplighet som förare. Enligt nuvaran- de ordning kan emellertid den omstän- digheten att en person i sin livsföring visat prov på asocialt beteende ge grun- dad anledning till misstanke att han är »trafikfarlig» och alltså inte lämplig som motorförare och denna misstanke kan vara skäl nog för att vägra honom körkort eller beröva honom innehavet av sådant.

Bakom denna uppfattning ligger ett av trafiksäkerhetsutredm'ngen avgivet betänkande Trafiksäkerhet II ( SOU 1957:18 ). Utredningen ansåg sig böra fästa stor vikt vid den mänskliga fak— torns roll som faromoment i trafiken. Man kunde konstatera att vissa förare statistiskt sett var mera olycksbenägna än andra. Av samtliga i körkortsregist— ren upptagna personer fanns endast ett relativt fåtal, som över huvud belasta— des med trafikförseelser. Inom denna grupp var det återigen endast relativt

få förare, som belastades med större an- tal förseelser. Med hänsyn härtill ansåg sig utredningen böra förorda att kraftiga åtgärder sattes in mot det mindre antal förare som genom sitt uppträdande i trafiken eller på annat sätt kunde ge grundad anledning till misstanke om olämplighet. Trafiksäkerhetsutredningen kunde vi- sa att de olycksbelastade förarna i ex- ceptionellt stor utsträckning återfanns i allmänna straffregistret, kontrollstyrel— sens straffregister och de militära straffregistren. Utredningen påtalade också att dessa förare i mycket större omfattning än de olycksfria förarna va- rit föremål för hjälpåtgärder från so- cialvårdande myndigheters sida. Av vis- sa undersökningar framgick att alkohol- missbrukarna hade mycket stark social och kriminell belastning och att i syn- nerhet de personer, som begår rattfylle- ribrott, ofta i påfallande hög grad be- lastades med annan kriminalitet eller med tidigare trafikförseelser. Mot bak- grunden av de vunna erfarenheterna drog utredningen den slutsatsen att per- soner, som i sin allmänna livsföring in- te iakttar tillbörlig hänsyn till sina med— människor eller som eljest visar prov på ansvarslös inställning och en bris- tande social anpassning, påfallande ofta visar samma negativa egenskaper då de uppträder som motorförare. Utredning- en uttryckte sin mening i tesen att män- niskan i allmänhet kör som hon lever.

5.1 Fylleri och trafiksäkerhet

I detta sammanhang kommer uppmärk- samheten att i särskilt hög grad riktas mot fylleristklientelet. Sedan lång tid tillbaka har vi här i landet ställt krav på en motorförare att han skall vara nyk- ter och skötsam (vara känd för nyktert levnadssätt). Trafiksäkerhetsutredning- en kunde konstatera att personer, som visar höggradig misskötsamhet i nykter—

hetshänseende, påfallande ofta åda- galägger inte bara bristande förmåga till social anpassning i allmänhet utan därjämte uppvisar en olycksbelast- ning i trafiken väsentligt överstigande det normala. Det var därför synnerli- gen angeläget att tillse att personer med nykterhetsanmärkningar inte tillåts upp- träda som motorförare. Ur denna syn- punkt var det befogat att gå fram med betydande mått av stränghet, då det gällde att bedöma den inverkan som fylleriförseelser borde ha på frågan om körkortsaspirants lämplighet som mo— torförare. Visserligen kunde det sägas att en enstaka fylleriförseelse inte be- hövde tyda på att vederbörande var en svår missbrukare av alkohol och att bland fylleristerna undantagsvis kunde finnas personer, vilkas tidigare livsfö- ring gav anledning förmoda, att det ak- tuella fylleriet endast var ett enstaka fall av misskötsamhet. Den omständighe— ten att en person super sig full ingav emellertid — alldeles oberoende av de upplysningar som kunde erhållas om hans livsföring i övrigt —- en så stark misstanke om opålitlighet i nykterhets- hänseende, att det inte kunde vara för- svarligt att ge en sådan person rätt att föra motorfordon, så länge misstanke bestod. I fall, då en körkortsinnehavare gjorde sig skyldig till fylleri, fanns det enligt trafiksäkerhetsutredningens me- ning all anledning att ingripa. Utred- ningen fann det anmärkningsvärt att medan hinder för erhållande av körkort ansågs föreligga under ett år efter en begången fylleriförseelse, en fylleriför- seelse i regel inte föranledde återkal- lelse av körkort eller ens en närmare undersökning av förarens nykterhets- förhållanden. Ur trafiksäkerhetssyn- punkt fanns skäl att med största miss- tänksamhet betrakta de körkortsinne- havare, som visade sådan hållningslös- het i sina alkoholvanor att de gjorde

sig skyldiga till fylleriförseelser. En sådan förare kunde inte längre presu- meras som pålitlig ur nykterhetssyn- punkt. Varje fylleriförseelse måste där- för föranleda att vederbörandes allmän— na lämplighet som motorförare togs upp till omprövning. En sådan omprövning måste i regel resultera i att körkortet återkallades. Emellertid kunde en fylle- riförseelse i vissa fall ha karaktären av en ren engångsförseelse, begången av en person som i alla avseenden visat sig vara fullständigt skötsam och pålitlig i sina alkoholvanor. I detta fall borde körkortsmyndigheten kunna tillgripa ett kvalificerat varningsförfarande. Trafiksäkerhetsutredningens betän- kande lades till grund för den propo- sition (nr 69) med förslag till ändring- ar i vägtrafikförordningen m. m. vilken lades fram vid 1958 års riksdag. Före— dragande departementschefen, statsrå- det Skoglund, framhöll i propositionen, att det viktigaste vid lämplighetspröv- ningen borde vara att få fram en hel— hetsbild av vederbörande men icke det ofta tillfälliga förhållandet, om veder- börande sakfällts för enstaka brott eller förseelser. Det var inte ens möjligt att med bestämdhet säga, att vissa brott eller förseelser borde generellt diskva- lificera någon som motorförare. En för- seelse kunde i det ena fallet framstå som ett tillfälligt avsteg från en i öv- rigt skötsam livsföring men i ett annat fall blotta sådana brister i vederböran- des mentalitet eller moraliska utrust- ning, att han under inga förhållanden borde betros med körkort. De regler som utformades till stöd för bedöman- det i körkortsärenden, borde därför ej vara av tvingande art utan borde ge- nom sin avfattning tydligt markera, att de blott avsåg normalfall och att av- steg från dem ej blott vore möjliga utan många gånger också tillrådliga. Depar- tementschefen ansåg sig följaktligen in-

te helt kunna biträda trafiksäkerhetsut- redningens förslag att en fylleriförseelse generellt skulle medföra att körkorts- sökande förlorade sin rätt till körkort. I stället förordade han en bestämmelse av innehåll att den, som under de två sistförflutna åren gjort sig skyldig till fylleri, inte ägde erhålla körkort med mindre händelsen uppenbarligen var att anse som en enstaka förseelse av en i övrigt skötsam person. I likhet med trafiksäkerhetsutredningen fann depar- tementschefen att gällande regler för återkallelse av körkort inte var tillräck- ligt stränga, varför en skärpning var nödvändig. Han anslöt sig till vad utred- ningen anfört i fråga om fylleriet som grund för körkortsåterkallelse.

I en vid påföljande års riksdag avgi- ven proposition (nr 136) med förslag till förordning om ändring i vägtrafik- förordningen föreslogs vissa ytterligare jämkningar i bestämmelserna om fylle- riets återverkan i körkortshänseende.

Båda propositionerna bifölls på berör- da punkter av riksdagen och reglerna har sedan dess haft sitt nuvarande inne- håll i dessa delar.

I 32 S 2 mom. vägtrafikförordningen stadgas sålunda att den, som sakfällts för fylleri (eller olovlig körning), ej må erhålla körkort innan två år förflu- tit från förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person.

Motsvarande bestämmelse har influtit i 27 5 3 mom. c) nionde stycket förord- ningen angående yrkesmässig automo- biltrafik m. m., såvitt avser utfärdande av trafikkort.

Enligt 33 5 2 mom. första stycket 5. vägtrafikförordningen skall — då kör— kortsmyndigheten inte finner tillräckligt att meddela varning —— körkortet åter— kallas om föraren gjort sig skyldig till fylleri och det ej kan anses uppenbart

att föraren ändock är att bedöma som en skötsam person.

5.2 Fylleriet som binder vid ansökan om körkort

Vid bedömningen av en persons lämp- lighet som motorförare kan alltså en eller flera fylleriförseelser få avgöran- de betydelse. Fylleriet utgör ett viktigt indicium på att en körkortssökande är opålitlig i nykterhetshänseende, varför han inte bör betros med körkort så länge det finns anledning befara att fyl- leriet kommer att upprepas. Sådan miss- tanke kvarstår i princip intill dess två år förflutit från den senaste fylleriför- seelsen utan att sökanden gett anledning till ytterligare anmärkning mot sin skötsamhet. Ett frångående av denna prövotid kan endast ske om det vid lämplighetsprövningen framkommer att sökanden visat sådan skötsamhet i sin allmänna livsföring, att fylleriet när- mast måste betraktas som »olycksfall». Denna lämplighetsprövning görs av läns— styrelsen, sedan ansökan om körkort in— lämnats. Till ansökningshandlingarna skall sökanden foga ett lämplighetsin— tyg, som utfärdats av polismyndighet. Har polisen vid slagning i tillgängliga register, genom att höra nykterhets- nämnden eller genom annan utredning funnit att sökandens lämplighet kan ifrågasättas, skall polisen noggrant un- dersöka dennes personliga förhållanden. En redogörelse för denna personunder- sökning skall överlämnas till länssty- relsen.

Framgår det av polisens undersök- ning att en körkortssökande gjort sig skyldig till en eller flera fylleriförseel- ser och har ej två år förflutit från den sista förseelsen, blir prövningen alltså beroende av om sökanden ändå kan an- ses som skötsam. Det är uppenbart att man härvid bör sträva efter att få fram en så långt möjligt utslagsgivande och rätt-

visande bild av personen i fråga. För att få en föreställning om de bedöm- ningsprinciper som körkortsmyndighe- terna tillämpar i dylika fall har utred- ningen i rundfråga till länsstyrelser- na begärt en redogörelse härför. Efter- som det blir fråga om en individuell prövning med hänsynstagande till om- ständigheterna i varje särskilt fall, har det givetvis inte varit möjligt för kör- kortsmyndigheterna att redovisa några fasta, allmängiltiga normer för bedöm- ningen av frågan vad som bör krävas för att en person skall anses uppenbart skötsam. Vissa »tumregler» har emeller- tid utbildats, då det gäller tillämpning- en av tvåårsregeln vid utfärdande av körkort till en person som gjort sig skyldig till fylleri.

Då personundersökningen visar att sökanden är uppenbart skötsam an- ser sig körkortsmyndigheterna allmänt oförhindrade att utfärda körkort, även om sökanden har en eller undantagsvis flera fylleriförseelser bakom sig. Nyk- terhetsnämndens utlåtande synes här- vid tillmätas avgörande betydelse. I vis- sa fall inhämtas även yttrande från läns-

nykterhetsnämnden. Några körkorts- myndigheter anser det inte nödvändigt att kräva viss prövotid från fylleriför- seelsens begående innan körkortet ut- färdas till en i övrigt skötsam sökande. Flertalet körkortsmyndigheter uppger dock att sådan prövotid brukar iakttas. Länsstyrelsen i Östergötlands län, som får anses representativ för denna upp— fattning, framhåller sålunda att sökan- dens tidigare livsföring visserligen kan ge anledning förmoda, att förseelsen en- dast är tecken på tillfällig misskötsam- het men den omständigheten att sökan- den visat opålitlighet i nykterhetshän- seende genom att uppträda berusad ut— gör dock skälig anledning att inte betro honom med körkort förrän så lång tid förflutit efter förseelsen, att vidare

misskötsamhet ej torde vara att befara. En väntetid av nio—tolv månader från förseelsens begående anser länsstyrel- sen ge tillräckligt underlag för att läns- styrelsen med erforderlig säkerhet skall kunna bedöma sökandens pålitlighet i nykterhetshänseende. Om förseelsen uppenbarligen innebär tillfälligt avsteg från en i övrigt skötsam livsföring kan väntetiden i särskilda fall nedsättas till omkring sex månader. Andra länsstyrel- ser, bl. a. länsstyrelsen i Jönköpings län, gör väntetiden beroende av antalet fyl- leriförseelser. Har sökanden gjort sig skyldig till en fylleriförseelse får han vänta ungefär ett år; har han gjort sig skyldig till två eller flera förseelser får han vänta ett och ett halvt till två år.

Det råder även olika uppfattningar hos körkortsmyndigheterna huruvida upprepade fylleriförseelser under en tvåårsperiod bör utgöra hinder för körkort, då annan misskötsamhet ej kan läggas sökanden till last. Några kör- kortsmyndigheter hävdar att ansökan i dylikt fall alltid avslås och att sökan- den alltså måste vänta tills minst två år förflutit från sista förseelsen. Flertalet körkortsmyndigheter anser dock att av- steg från tvåårsregeln även här kan fö- rekomma. Gäller det tre eller flera fylle- riförseelser, torde det dock nästan un- dantagslöst vara fråga om en allmänt misskötsam person, som inte kan betros med körkort.

Eftersom lämplighetsprövningen sker från fall till fall kan en körkortsaspi- rant, som belastats med fylleriförseelse, aldrig vara säker på hur hans ansökan kommer att bedömas. Även om hans all- männa livsföring ej ger anledning till någon allvarligare anmärkning måste han räkna med möjligheten att kör- kortsmyndigheten kommer att göra kör- kortsutfärdandet beroende av viss tids skötsamhet i nykterhetshänseende efter fylleriförseelsen.

374. Tabell 17:2. Antal fall är 1965 avseende negativt förhandsbesked resp. avslagen ansökan om körkort/trafikkort på grund av fylleriförseelse under de två sistlidna

åren Länsstyrelse Neg. förhandsbesked Avslagsbeslut Körkort Trafikkort Körkort Trafikkort

Stockholms stad .................. 18 1 -— — Stockholms län ................... 20 — 2 — Uppsala län ...................... 7 — 3 -—- Södermanlands län ................ 7 — 3 — Östergötlands län ................. 17 1 — — Jönköpings län ................... 26 — — — Kronobergs län ................... 3 —- 1 —— Kalmar län ....................... 9 — 1 — Gotlands län ..................... 1 — 3 2 Blekinge län ...................... 4 —- —— — Kristianstads län .................. 12 — — —— Malmöhus län .................... 31 — 5 — Hallands län ..................... 81 31 4 — Gbg och Bohus län ................ 24 — — — Älvsborgs län ..................... 2 —— 22 — Skaraborgs län ................... 1 — —- — Värmlands län .................... 14 — 1 — Örebro län ....................... 21 —— 4 — Västmanlands län ................. 16 — 1 — Kopparbergs län .................. 38 1 3 — Gävleborgs län .................... 91 1 51 —— Västernorrlands län ................ 5 — 4 — Jämtlands län .................... 13 — 10 3 Västerbottens län .................. 3 — 2 — Norrbottens län ................... 7 —— 2 —

Totalt 316 7 76 5

1 Häri ingår även fall då annan grund utöver fylleriet åberopats mot sökanden.

Enligt 32 5 1 mom. fjärde stycket väg- trafikförordningen äger en körkortsaspi- rant begära förhandsprövning (»för— handsbesked») hos länsstyrelsen. Här- igenom kan han utan att först behöva offra tid och pengar på förarutbildning, få reda på hur hans situation kommer att bedömas. Länsstyrelsen skall på grundval av ingivet lämplighetsintyg och eventuellt annan utredning pröva sökandens lämplighet. Finner länssty- relsen hinder ej möta med hänsyn till sökandens personliga vandel föreläggs han att komplettera sina ansöknings- handlingar. I annat fall ges negativt för- handsbesked. Som framgår av ovan- stående labell 17:2 är förhandsprövniug

mycket vanlig på de allra flesta håll, då fråga är om körkortssökande, som gjort sig skyldiga till fylleri.

5.3 Fylleriet som gmnd för återkallelse av körkort

Länsstyrelsen skall fortlöpande följa körkortsinnehavarens utveckling såsom förare och ingripa om han i något hän- seende skulle visa sig olämplig. En för- utsättning för sådant ingripande är att den i vägtrafikkungörelsen föreskrivna anmälningskyldigheten fullgörs av be- rörda myndigheter och organ.

Vad särskilt angår de förare, som vi- sar opålitlighet i nykterhetshänseende, stadgas i 16 kap. 80 5 2 mom. första

stycket nämnda kungörelse, att anmälan skall ske till länsstyrelsen, då körkorts- innehavare funnits skyldig till brott mot 16 kap. 15 5 eller 21 kap. 15 & brottsbalken (fylleri resp. militärt fyl- leri) eller brott mot 21 kap. 13 eller 14 & brottsbalken (krigsmans övergivande av post resp. onykterhet i tjänsten) , vid vars begående han varit berusad så att det framgått av hans åtbörder eller tal. Det ankommer i dylikt fall på domstol eller, ifråga om beslut meddelat av befattnings- havare vid krigsmakten, på denne att ofördröjligen översända avskrift av do- men eller beslutet jämte uppgift om numret på den dömdes körkort till den länsstyrelse som utfärdat detta. I 16 kap. 80 & 3 mom. vägtrafikkungörelsen före- skrivs motsvarande skyldighet för nyk- terhetsnämnd, som föranstaltat om tvångsåtgärder enligt lagen om nykter- hetsvård eller eljest funnit rätten till kör- kort böra omprövas till följd av körkorts- innehavarens alkoholmissbruk. Vad vi- dare angår polismyndighetens anmäl- ningsskyldighet finns i 16 kap. 81 & väg- trafikkungörelsen en bestämmelse, enligt vilken polismyndighet, då anledning fö- rekommer till återkallelse av körkort, har att göra framställning härom till länsstyrelsen. Någon uttrycklig före- skrift om skyldighet för läkare att till körkortsmyndighet anmäla spritmiss- bruk eller andra brister i nykterhets- hänseende, som han iakttar hos en pa- tient, har däremot inte intagits i vägtra- fikkungörelsen. Emellertid har i ett av medicinalstyrelsen (numera socialsty- relsen) år 1965 utfärdat cirkulär (MF nr 31) getts vissa rekommendationer till läkare att efter eget bedömande till vederbörande länsläkare eller förste stadsläkare anmäla vissa sjukdomar eller defekttillstånd av den art, att de uppenbarligen kan medföra synnerlig fara för trafiksäkerheten vid förande av

motorfordon. Som exempel på sådant —

tillstånd anges bl. a. kronisk alkoholism och narkomani. Länsläkaren eller förste stadsläkaren har därefter att hos kör- kortsmyndigheten anmäla förhållandet. Indirekt kan underrättelse till körkorts- myndighet också ske från läkare i de fall, då läkaren enligt 10 5 lagen om nykterhetsvård hos nykterhetsnämnd anmält att någon missbrukar alkohol- haltiga drycker.

Då länsstyrelsen genom anmälan eller på annat sätt får kännedom om att en körkortsinnehavare gjort sig skyldig till fylleri eller i övrigt misskött sig i nyk— terhetshänseende, skall frågan om hans lämplighet tas upp till omprövning. I regel inhämtas nykterhetsnämndens ytt- rande. Det förekommer även att veder- börande polismyndighet får i uppdrag att närmare utreda körkortsinnehava- rens förhållanden. Framkommer det ut- över fylleriförseelsen ej några negativa omständigheter som ger stöd för en me— ra påtaglig misskötsamhet läggs ärendet i allmänhet ad acta. Skulle utredningen visa att körkortsinnehavaren inte är skötsam men ej heller ge belägg för nå- gon allvarligare misskötsamhet före- kommer det dock att varning meddelas. Visar däremot utredningen att föraren är allmänt misskötsam beror det på omständigheterna i det särskilda fallet vilka åtgärder som skall vidtas. I regel återkallas körkortet. Sådan reaktion an— ser många körkortsmyndigheter även böra komma i fråga i fall, då två fylleri— förseelser lagts föraren till last under en tvåårsperiod och utredningen inte visar att han är känd för nyktert lev- nadssätt. Tre eller flera fylleriförseel- ser under en period av omkring två år anses allmänt visa sådan opålitlighet att återkallelse blir följden. Detta är även förhållandet då någon efter meddelad varning på grund av fylleriförseelse(r) inom en tid av upp till två år ånyo döms för fylleri.

Av nedanstående tabell 17:3 framgår att varning tillgrips i mycket stor ut- sträckning mot körkortsinnehavare som gör sig skyldiga till fylleri. Varning kan meddelas i stället för återkallelse i så- dana fall, då en körkortsinnehavare sak- fällts för fylleri vid ett eller flera till- fällen och även gjort sig känd för mind- re skötsamhet i övrigt. Det bör dock krävas att han med hänsyn till vad som upplysts om hans förhållanden kan an- tas låta sig rätta genom varning. Läns- styrelsen i östergötlands län har i an— ledning av utredningens förut omnämn- da rundskrivelse framhållit, att man särskilt beaktar huruvida en återkallel— se skulle medföra svåra ekonomiska konsekvenser för föraren. Detta förhål-

Tabell 17:3. Antal fall är 1965 avseende

lande anses ej sällan utgöra en särskilt stark press på föraren att undvika åter- fall och talar därför i och för sig för att föraren kan låta sig rätta utan åter- kallelse. Länsstyrelsen har vidare upp- gett sig ta hänsyn till om föraren är väl medveten om sina alkoholproblem och därför underkastat sig läkarvård eller visat sig angelägen att noga följa av nykterhetsvårdande myndighet medde- lade lydnadsföreskrifter. Finns fog för antagande att övervakning eller annan nykterhetsvårdande åtgärd skall kunna återföra vederbörande till nyktert lev- nadssätt och nykterhetsnämnd eller länsnykterhetsnämnd i följd härav fö- reslår varning, följer länsstyrelsen of- tast förslaget. Länsstyrelsen har vidare

varning resp. återkallelse på grund av

anmälan om fylleriförseelse

Meddelad varning Återkallelse Länsstyrelse Körkort Tratikkort Körkort Tratikkort

Stockholms stad .................. 386 20 20 1 Stockholms län ................... 95 4 26 1 Uppsala län ..................... 11 1 35 1 Södermanlands län ............... 52 — 28 1 Östergötlands län ................. 57 2 17 — Jönköpings län ................... 63 — 44 — Kronobergs län ................... 36 —— 14 — Kalmar län ...................... 83 — 12 — Gotlands län ..................... 42 2 45 8 Blekinge län ..................... 47 —— 16 1 Kristianstads län ................. 57 5 16 — Malmöhus län ................... 112 4 45 1 Hallands län ..................... 1191 41 131 — Gbg och Bohus län ................ 129 2 35 2 Älvsborgs län .................... 79 7 20 3 Skaraborgs län ................... 59 5 22 — Värmlands län ................... 100 8 27 2 Örebro län ...................... 68 1 30 1 Västmanlands län ................ 59 2 42 — Kopparbergs län .................. 188 9 43 3 Gävleborgs län ................... 741 3 321 — Västernorrlands län ............... 66 5 11 2 Jämtlands län .................... 36 5 21 2 Västerbottens län ................. 57 7 23 1 Norrbottens län .................. 48 5 44 10

Totalt 2 123 101 681 40

1 Häri ingår även fall då annan grund utöver fylleriet åberopats mot föraren.

framhållit att den, sedan varning med- delats i ett dylikt mera kvalificerat fall, följer vederbörandes förhållanden i nykterhetshänseende under ett—två år genom att inhämta nykterhetsnämndens yttrande. Ett sådant förfarande tillämpas i stället för att förelägga vederbörande att inge lämplighetsintyg.

Återkallelse på grund av fylleri och misskötsamhet i nykterhetshänseende medför att nytt körkort inte får utfär— das innan ett år förflutit från den dag föraren gått förlustig rätten att föra körkortspliktigt fordon. Någon rätt att få nytt körkort efter ett år föreligger dock inte. Ettårstiden är en minimitid. Stadgandet i 32 5 2 mom. vägtrafikför- ordningen om två års uppehåll efter en inträffad fylleriförseelse gör — som ti- digare påpekats — att den som dömts för fylleri vanligen får vänta betydligt längre än ett år innan han kan få nytt körkort. Om synnerliga skäl föreligger kan körkortsmyndigheten i beslutet om återkallelse bestämma kortare tid än ett år inom vilken körkort först på nytt får utfärdas, dock lägst tre månader. Det förekommer att länsstyrelsen anser så- dana skäl föreligga, då beslutet om åter- kallelse meddelats förhållandevis lång tid efter den händelse som föranlett åter-kallelsen. Kortare återkallelsetid än ett år kan vidare motiveras av hänsynen till förarens personliga förhållanden, hans behov av körkortet i förvärvsarbe- te och för familjens försörjning eller till önskvärdheten att i görligaste mån kunna underlätta hans resocialisering. Under de allra senaste åren har läns- styrelserna börjat tillämpa kortare åter- kallelsetider betydligt oftare än vad ti- digare var fallet. Förare som vill åter- få körkort måste ansöka härom i vanlig ordning och underkasta sig den lämplig— hetsprövning som alltid skall föregå ut- färdandet av ett körkort.

En genomgång av körkortsmyndighe-

ternas praxis visar att man i allmänhet ställer större krav på skötsamheten i nykterhetshänseende hos en körkorts- aspirant än hos en person som redan förvärvat körkort. Man bör här bemär- ka uttrycket i 32 5 2 mom. vägtrafikför- ordningen »känd för nyktert levnads- sätt», vilket krav gäller för den som önskar erhålla körkort. Den som gjort sig skyldig till en eller flera fylleriför— seelser måste sålunda i regel räkna med viss prövotid innan han kan betros med körkort medan däremot en körkortsin- nehavare i liknande situation många gånger behåller sin rätt till körkortet, eventuellt efter meddelad varning. Det kan synas inkonsekvent ur trafiksäker- hetssynpunkt att en körkortsinnehavare på detta sätt skall bli mildare bedömd än en körkortsaspirant, då båda kan presumeras vara lika trafikfarliga. Ur den enskildes synpunkt torde emeller- tid ett beslut om körkortsåterkallelse få långt allvarligare konsekvenser än ett avslagsbeslut på körkortsansökan. I det senare fallet har ju sökanden ännu ej blivit beroende av körkortet för sin för— sörjning eller livsföring i övrigt. An- ledning torde därför ofta finnas att prö— va mindre ingripande åtgärder mot en körkortsinnehavare än återkallelse. Det kan även vara av betydelse för det nyk- terhetsvårdande arbetet att en klient bibehålls i sin rätt till körkort, vilket kan stimulera honom att följa en upp- gjord behandlingsplan. Återkallas där- emot körkortet, kan detta uppfattas som ett allvarligt misstroende och försvåra återanpassningen. Bedömningen i ett körkortsärende innebär därför många gånger en vansklig avvägning mellan å ena sidan trafiksäkerhetens krav att fö— rare med nykterhetsanmärkningar bör avlägsnas ur trafiken och å andra sidan det nykterhetsvårdande intresset att för— söka återföra klienten till ett nyktert levnadssätt.

5.4 Utredningens överväganden Körkortsmyndighetens ingripande i anledning av en fylleriförseelse uppfat- tas säkerligen av de flesta människor som ett särskilt straff vid sidan om de böter som kan följa på förseelsen. I förarbetena till gällande bestämmelser om fylleriets återverkan i körkortshän- seende betonas visserligen att dessa en- dast är att anse som skyddsregler till— komna i trafiksäkerhetens intresse. Att den enskilde, som drabbas av en kör- kortsåterkallelse, upplever denna som ett kännbart straff är dock ofrånkom- ligt. Såsom framhållits i kapitlet om avkriminaliseringen torde körkortsreak- tionen också i viss utsträckning avhålla människor från fylleri. För den kör- kortsinnehavare som meddelats var- ning på grund av en fylleriförseelse in— nebär ett återfall i fylleri avsevärda ris- ker för att han skall förlora körkortet. Den tidigare lämnade redogörelsen för praxis visar

körkortsmyndigheternas också att varning i de allra flesta fall får avsedd verkan. Man kan sålunda in—

te frånkänna körkortsmyndigheternas verksamhet viss preventiv betydelse i kampen mot alkoholmissbruket.

Enligt utredningens mening har upp- fattningen att fylleriet bör leda till nå- gon form av ingripande från körkorts— myndighets sida blivit allmänt vederta- gen, och det torde inte nu finnas anled- ning att lägga annan bedömning på frå- gan än den som kommit till uttryck i förarbetena till gällande regler i väg— trafikförordningen. Det bör dock fram- hållas att det ligger en viss fara i att schematiskt inordna fylleristklientelet under kategorien »opålitliga ur trafik— säkerhetssynpunkt». Från medicinskt håll har påpekats att en person med al- koholproblem likväl kan äga ansvar och omdöme nog att ställa stränga krav på nykterhet i trafiken. Man kan därför in-

te bortse ifrån att en och annan person med nykterhetsanmärkning kan komma att inrangeras under nämnda kategori utan att han i verklig mening är att anse som trafikfarlig. Eftersom körkortsmyn- digheterna skall grunda sina beslut på en allmän genomgång av vederbörandes personliga förhållanden synes dock hän- syn i särskilda fall kunna tas till en så- dan beaktansvärd inställning hos en fö- rare, om denna tillförlitligen kan do— kumenteras. Utredningen vill även framhålla betydelsen av att körkorts- myndigheterna vid sin prövning beak- tar, att en person visar vilja att söka komma till rätta med sina alkoholpro— blem och självmant underkastar sig be- handling som innebär fortsatt avhåll— samhet. Det är av vikt att en sådan per- son vinner förtroende och körkortet kan i vissa fall utgöra ett stöd för honom, vilket kan ha stor betydelse ur behand- lingssynpunkt. Som tidigare framhållits har vissa körkortsmyndigheter också vi- sat förståelse för denna aspekt på kör- kortsinnehavet.

Utredningen anser sålunda att fylleri— straffets avskaffande ej bör medföra att fylleriet undandras körkortsmyndighe- ternas prövning. De rättsverkningar i körkortshänseende som nu knyts till en ådömd fylleriförseelse bör i fortsätt— ningen i stället hänföras till ett omhän- dertagande på grund av berusning. Den berusade som tas om hand på akutkli- nik eller i lokaler, som står under polis- myndighetens tillsyn, får sålunda räk- na med att omhändertagandet kan åbe- ropas mot honom vid ansökan om kör— kort eller — om han redan innehar körkort — leda till att hans körkorts- innehav upptas till omprövning.

Vid upprättandet av det lämplighets- intyg, som sökanden skall bifoga kör- kortsansökan, har polismyndigheten att höra vederbörande nykterhetsnämnd. Utredningen utgår ifrån att nykterhets-

nämnden enligt den föreslagna lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer i framtiden alltid kommer att på ett eller annat sätt kopp- las in på varje fall av akut berusning, som leder till ett omhändertagande. Härigenom kan polisen få uppgifter om de omständigheter vilka föranlett om- händertagandet och den behandling sö- kanden erhållit under och efter omhän— dertagandet. Uppgifterna bör noga re- dovisas i den personundersökning, som polismyndigheten skall utföra i dy- lika fall (32 ä 1 mom. åttonde stycket vägtrafikförordningen). Det kan ibland finnas anledning för polisen att även höra läkare eller annan personal vid akutklinik för att fullständiga redogö- relsen. Det bör därefter liksom nu an- komma på länsstyrelsen att bedöma vil- ken betydelse ett omhändertagande på grund av berusning bör ha för pröv- ningen av sökandens lämplighet som motorförare.

5.5 Anmälan till körkortsregistret

Blir en körkortsinnehavare omhän- dertagen på grund av berusning, bör länsstyrelsen underrättas om förhållan— det. För närvarande sker sådan anmä- lan av domstol eller — om fylleriet inte föranleder åtal vid domstol — av åkla- gare som meddelat strafföreläggande eller av polismyndighet. Utredningen har övervägt hur anmälan lämpligen bör ske efter fylleriets avkriminalise- ring. En möjlighet vore att lägga anmäl- ningsskyldigheten på ansvarig befatt- ningshavare vid den akutklinik, på vil- ken den berusade omhändertagits. En sådan ordning väcker emellertid be- tänkligheter. Det är en grundprincip i utredningens förslag att verksamheten vid sådan klinik skall ha en social-me- dicinsk inriktning. Behandlingen byg- ger på ett förtroendefullt samarbete med patienterna, vilket lätt kunde ruh-

bas om dessa skulle finna att omhänder- tagandet ledde till anmälan från klini- kens sida till andra myndigheter med åtföljande reaktioner. Eftersom kör- kortsingripandet såsom tidigare fram- hållits allmänt uppfattas som en straff- reaktion vore det särskilt olyckligt att sätta denna i förbindelse med klinik- verksamheten. Det torde också vara denna behandlingsaspekt som föranlett, att någon anmälningsskyldighet till kör- kortsregistret inte ålagts läkare, som på poliklinisk väg behandlar personer med alkoholbesvär.

En annan möjlighet vore att låta nyk— terhetsnämnden svara för den anmälan som nu avses. I 80 ä 3 mom. vägtrafik- kungörelsen finns redan nu föreskrift om skyldighet för nykterhetsnämnd att göra anmälan i fall då nämnden beslu- tat ställa körkortsinnehavare under övervakning eller då nämnden till an- nan länsstyrelse än den, som utfärdat körkortet, ansökt om körkortsinnehava— rens intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Finner nykter- hetsnämnden i annat fall än nu sagts att rätten för viss person att inneha kör- kort bör omprövas till följd av dennes alkoholmissbruk åligger det nämnden att i samma mån anmäla förhållandet till körkortsmyndigheten. Vid den för- frågan som utredningen gjort hos kör- kortsmyndigheterna har från vissa håll framhållits, att nykterhetsnämnderna endast i ringa utsträckning anmäler nykterhetsvårdsfall till länsstyrelsen. Det förekommer sålunda att körkorts— myndigheterna får kännedom om tidi- gare nykterhetsanmärkningar först se- dan anmälan inkommit från domstol om en begången fylleriförseelse. Nykterhets- nämndernas obenägenhet att anmäla missbrukare torde förestavas av de skäl som nyss anförts, nämligen en strävan att få till stånd ett förtroendefullt sam- arbete med klienterna. Visserligen vore

det möjligt att lägga anmälningsskyldig- heten på nykterhetsnämnderna, men denna lösning kan likväl inte anses full- god. Ett praktiskt tillvägagångssätt vo- re att t. ex. låta den socialvårdstjänste- man, som skall vara stationerad på akut- kliniken, svara för anmälan. Det nykter- hetsvårdande arbetet och nämndens an- strängningar att söka vinna klienterna på sin sida skulle emellertid försvåras, om nämnden i deras ögon kom att spe- la rollen som »angivare» eller initiativ- tagare till en körkortsreaktion. Utredningen har vid sina övervägan- den funnit att starka skäl talar för att an- mälningsskyldigheten i stället läggs på polismyndighet. Polisen saknar anknyt- ning till det social-medicinska vårdin- taget. Det ligger helt i linje med den po- lisiära verksamheten att till annan myn- dighet anmäla uppdagade missförhål- landen. Härtill kommer att det i första hand är polisen som arbetar för att tra- fiksäkerhetens krav skall tillgodoses, vilket ju är grunden för anmälnings- skyldigheten. Även andra praktiska skäl talar för att anmälningarna skall göras av polisen. I ej ringa utsträckning kommer fylleristerna att förvaras i 10- kaler hos polisen, i varje fall under en relativt lång övergångstid innan syste- met med akutkliniker är fullt utbyggt. Den polisman, som verkställer ett om- händertagande, skall på polisvaktkon- toret avge rapport om händelsen. Är det fråga om en intagning på akutklinik skall han, innan han lämnar kliniken, närvara vid avvisiteringen och identi- fieringen av den omhändertagne. Fram- kommer det vid denna procedur att den omhändertagne innehar körkort bör po- lismannen anteckna detta i sin rapport. Kan den omhändertagne inte lämna till— förlitliga uppgifter om han är körkorts- innehavare bör polismyndigheten, då rapport inkommit från vederbörande polisman, i vanlig ordning utreda för-

hållandet. Anmälan till länsstyrelsen bör göras av vederbörande polisbefäl så snart som möjligt efter det att någon, som veterligen innehar körkort, rappor- terats ha blivit omhändertagen på akut- klinik. Sker omhändertagandet på lokal hos polisen bör det åligga det polisbe- fäl, som meddelat beslut om intagning- en, att också svara för körkortsanmälan.

5.6 Länsstyrelsens prövning

Då anmälan om omhändertagandet in- kommit till länsstyrelsen skall enligt 13 kap. 74 & vägtrafikkungörelsen anteck- ning göras på vederbörandes register— kort i körkortsregistret. Länsstyrelsen har vidare att skyndsamt uppta frågan om hans lämplighet som motorförare till omprövning. Förfarandet avses bli det- samma som när anmälan nu inkommer om en fylleriförseelse. Länsstyrelsen bör alltså låta verkställa en ingående undersökning av förarens personliga förhållanden och hans allmänna sköt- samhet i nykterhetshänseende. Det kan ur denna synpunkt vara av betydelse att få klarlagt omständigheterna kring omhändertagandet och de nykterhets- vårdande åtgärder som föranletts där- av. Avgörande betydelse för körkorts- reaktionen måste fästas vid det yttrande som kan lämnas av nykterhetsnämnd och i förekommande fall läkare eller an— nan personal vid akutklinik. Eftersom det måste bli fråga om en prövning, som tar hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet, torde det inte vara möj- ligt att uppställa några allmängiltiga normer för bedömningen. Utredningen vill endast i detta sammanhang fram- hålla vikten av att körkortsmyndighe— terna så långt möjligt söker tillgodose det nykterhetsvårdande intresset att in- te utan tvingande skäl ta körkortet från en person, som är i behov därav för sin anpassning och som visar vilja och för- måga att följa en given behandlingsplan.

Utredningens förslag i hithörande de- lar innebär vissa ändringar i 32 och 33 %% vägtrafikförordningen, 27 % förord- ningen angående yrkesmässig automo- biltrafik m.m. samt 16 kap. 80 & Väg- trafikkungörelsen. Ändringarna beting- as endast av att beslutet om omhänder- tagande av en berusad person skall er- sätta fylleridomen; någon ändring i sak blir det således inte fråga om.

5.7 Reservation av herr Myhrman med instämmande av herr Danielsson

Det har i utredningens hela arbete varit en ledande tanke att ersätta en äldre tids bestraffning av fylleristen med en ändamålsenlig vård. Under sådana för- hållanden borde man även bestämt ha uttalat sig för att befria fylleristen från vissa andra sanktioner. Dit hör främst fylleriets återverkan på körkortsinne- hav. För närvarande tillämpas en praxis enligt vilken fylleri kan medföra indrag- ning av körkort. I det moderna samhäl- let, där innehav av körkort mycket ofta utgör ett villkor för att en människa skall kunna fullgöra sitt yrke, innebär en körkortsindragning ett hot mot ve— derbörandes existens. Gentemot en kör- kortsindragning väger ett bötesstraff fjäderlätt. Det är högst tvivelaktigt om indragning av körkort i samband med fylleri — här avses givetvis fylleri utan samband med förandet av motorfordon _ som trafiksäkerhetsfrämjande åtgärd fyller någon funktion, som står i rimlig relation till det allvarliga ingreppet. En körkortsindragning kan i hög grad för- svåra rehabiliteringen av en person, som behandlas för alkoholsjukdom. Det är oundgängligen nödvändigt, att behandlingen vid de av utredningen pla- nerade klinikerna, liksom all människo- vård, får äga rum i en anda av förtro- ende. Läkare och vårdpersonal bör inte sättas att medverka i sanktioner mot de vårdade.

6. Fylleriet som grund för avstängning från rusdrycksinköp

6.1 Läget då motboken avskaffades

I och med att motbokssystemet avskaf— fades 1955 infördes i princip fri inköps- rätt till rusdrycker. Enligt den nya rus- drycksförsäljningsförordningen (Rff) fick dock utminutering inte ske till ung- domar under 21 år (18 % första stycket Bff). Ej heller fick utminutering ske till den, som enligt underrättelse som kom— mit utminuteringsstället till handa, av nykterhetsnämnd förbjudits att inköpa rusdrycker hos detaljhandelsbolaget (18 5 andra stycket Rff). Sådant förbud kunde enligt 14 5 andra stycket lagen om nykterhetsvård meddelas av länsnyk- terhetsnämnd eller — efter delegation _— av kommunal nykterhetsnämnd be- träffande den, som befunnits missbruka alkoholhaltiga drycker, samt enligt 80% 4 mom. Rff av länsnykterhetsnämnd be— träffande den, som straffats för olovlig rusdrycksförsäljning. Förbudet var så konstruerat att den, som överträdde detta, var underkastad hötesansvar. Ut— lämning av rusdrycker fick vidare ej ske till den, som var synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel och skulle likaledes vägras, när särskild anledning till miss- tanke förelåg att varan var avsedd att olovligen tillhandahållas någon (19 % Rff). Legitimation krävdes normalt var- ken av den, som köpte för egen räkning eller av den, som uppträdde som ombud för annan. Butikspersonal, som miss- tänkte att köparen ej fyllt 21 år eller att ombud ej fyllt 18 år, kunde dock kräva ålderslegitimation. Då ombud gjorde större uppköp, krävdes också i regel full- makt.

6.2 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning

I sitt den 7 januari 1957 avgivna betän- kande med förslag till ändringar i rus—

drycksförsäljningsförordningen (stenci- lerat) konstaterade 1956 års rusdrycks— försäljningsutredning, att den fria för- säljningen haft vissa negativa verkning— ar. Utredningen framhöll sålunda bl. a. att åtskilliga personer, som under mot- bokssystemets tid varit avstängda från möjligheten att på legal väg köpa rus- drycker, såsom alkoholmissbrukare, per- soner som sakfällts för fylleri eller gjort sig skyldiga till brott eller förseelser un- der påverkan av alkohol samt langare, nu tillhörde utminuteringsställenas kund- krets. Särskilt stötande fann man det va- ra att personer intagna på allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare kunnat göra inköp på utminuteringsställe. I fall då vederbörande nykterhetsnämnd inte meddelat inköpsförbud för sådan person hade systembolagspersonalen ingen for- mell rätt att vägra försäljning. Utred- ningen påpekade att nykterhetsnämnder- na i synnerligen begränsad omfattning tillgripit möjligheten att enligt lagen om nykterhetsvård utfärda inköpsförbud för missbrukare. Rusdrycksförsäljningsutredningen fö- reslog effektivare regler för avstäng— ning. Den dittillsvarande ordningen att nykterhetsnämnd vid bötesansvar kun- de förbjuda missbrukare att köpa hos systembolaget skulle avskaffas. I stäl- let skulle nämnden meddela bolagets distriktsförvaltning att den beslutat att rusdrycker inte fick utlämnas till miss- brukaren. Utredningen framhöll att så- dan avstängning i första hand borde ta sikte på de grova missbrukarna. En riktpunkt borde vara att avstängning skulle ske i fall då det ur ordnings- och sociala synpunkter framstod som direkt anstötligt att utlämna rusdrycker. Det skulle sålunda ankomma på länsnykter- hetsnämnd att besluta om avstängning men sådan nämnd skulle ha möjlighet att delegera avstängningsrätten till kom- munal nykterhetsnämnd. I fråga om den

tekniska utformningen av avstängnings- förfarandet diskuterade utredningen in- förandet av inköpskort. Utredningen fann emellertid att ett sådant system var för- bundet med allvarliga olägenheter och föreslog därför inte detta. I stället för— ordades att systembolagets distriktsför- valtningar skulle upprätta lokala spärr- listor på de avstängda. Den som önska- de köpa rusdrycker skulle vara skyldig att på begäran styrka sin identitet och ålder med handling, som innehöll upp- gift om vederbörandes namn och födel— setid. Ombudsåldern borde höjas till 21 år. Utredningen framhöll, att begäran om legitimation skulle ske med omdöme och urskillning. För de skötsamma kö- parnas vidkommande borde man sålun- da alltjämt sträva efter att rusdrycksin- köpen skulle kunna ske utan egentliga formaliteter. Ombud skulle på begäran uppvisa skriftlig fullmakt och legitima- tion för sig själv och uppdragsgivaren.

6.3 Lagändring 1957

Rusdrycksförsäljningsutredningens nu i grova drag återgivna förslag lades till grund för den proposition (nr 143) med förslag till ändringar :" rusdrycks- försäljningsförordningen, vilken lades fram vid 1957 år riksdag. Föredra- gande departementschefen, statsrådet Sträng, anslöt sig i allt väsentligt till ut- redningens förslag i nu nämnda delar. Riksdagen godkände också förslaget i dessa stycken. I 17 5 rusdrycksförsälj- ningsförordningen infördes ett stadgan- de enligt vilket allmänheten på begäran var skyldig att legitimera sig vid inköp av rusdrycker. Vidare ändrades stad- gandet i 14 5 2 mom. lagen om nykter- hetsvård på så sätt att däri föreskrevs att länsnykterhetsnämnd och -— då de- legation skett av beslutanderätten —— kommunal nykterhetsnämnd kunde, där detta prövades vara av gagn, föranstal- ta om åtgärder i syfte att alkoholhaltiga

drycker ej skulle utlämnas till den, som befunnits missbruka sådana drycker. I 9 % kungörelsen den 25 augusti 1955 med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård stadgades i anslut- ning härtill att nämndens beslut skulle, där så kunde ske, skriftligen delges den som avsågs med beslutet. Vidare skulle underrättelse om beslutet ofördröjligen tillställas vederbörande distriktschef eller annan befattningshavare vid detalj- handelsbolaget. Därjämte stadgades att det ålåg nykterhetsnämnd att lämna så- dan befattningshavare underrättelse om personer som genom lagakraftvunnen dom befunnits skyldiga till olovlig rus- drycksförsäljning.

Ändringen innebar att den dittillsva- rande ordningen att alkoholmissbrukare och langare vid bötesansvar kunde av nykterhetsnämnden förbjudas inköpa alkoholhaltiga drycker ersattes med ett system enligt vilket nämnden i stället skulle begära hos detaljhandelsbolaget att få nämnda kundkategorier uppförda på spärrlistor.

Det tekniska förfarandet vid avstäng- ningen reglerades i 18 % rusdrycksför- säljningsförordningen. Häri föreskrevs att de som avstängts av nykterhetsnämnd liksom de som dömts för olovlig rus— drycksförsäljning skulle upptas på loka- la spärrlistor för en tid av högst ett år. Det ålåg detaljhandelsbolaget att för kommun eller annat lämpligt område upprätta och till utminuteringsställena inom området sända förteckning över de personer, som sålunda skulle vägras utminutering. Detaljhandelsbolaget ha- de att minst en gång varje kvartal med vederbörande nykterhetsnämnd ta upp frågan om vilka som borde förekomma på sådan förteckning.

6.4 1961 års nykterhetslagkommitté

Bestämmelserna om avstängning från inköpsrätt blev åter föremål för över-

syn av 1961 års nykterhetslagkommitté. I sitt den 22 februari 1962 avgivna be— tänkande »Skärpta regler för rusdrycks— inköp» (SOU 1962:13) framhöll kom- mittén att enligt vad som allmänt om- vittnats de år 1957 införda bestämmel- serna om avstängning av alkoholmiss— brukare och langare syntes ha innebu- rit ett steg i rätt riktning. Frekvensen av avstängningar var emellertid mycket skiftande. Framför allt i vissa landsorts— län syntes avstängning av missbrukare ha praktiserats i mindre omfattning än som torde ha avsetts vid lagstiftningens tillkomst. Att så blivit fallet var förklar- ligt med tanke på att legitimationskon- trollen var begränsad och att det från vårdsynpunkt kunde framstå som oläg- ligt att vidtaga en åtgärd som kunde rubba missbrukarens förtroende för nykterhetsnämnden. Dessa erfarenheter förde utredningen in på tanken att vissa gärningar, varigenom misskötsamhet i nykterhetsavseende kunde anses klart dokumenterad, borde automatiskt —— d.v.s. utan nykterhetsnämndens med- verkan — medföra avstängning från in- köp. Sådan misskötsamhet ansågs före— ligga om någon under loppet av tolv må— nader gjorde sig skyldig till mer än en fylleriförseelse, likaså vid rattfylleri- brott.

Nykterhetslagkommitte'n räknade med att antalet avstängda skulle stiga till mer än det dubbla om spärrningarna utvidgades till att avse de nya katego- rierna av missbrukare. För att kontrol- len skulle bli effektiv föreslog man att spärrlistorna skulle gälla större områ- den. Vidare ansåg kommittén det vara ofrånkomligt att införa obligatorisk aIl- män Iegitimationskontroll, bl.a. därför att de nytillkomna kategorierna i spärr- listorna endast i viss utsträckning hörde till den krets av personer som på grund av sitt uppförande eller sin klädsel kun—

de ge anledning till misstanke att veder- börande var avstängd.

6.5 Lagändring 1963

Den föreslagna utvidgningen av av- stängningsförfarandet lades till grund för den proposition (nr 82) med förslag till förordning om ändring i rusdrycks- försäljningsförordningen, vilken lades fram för 1963 års riksdag. Föredra- gande departementschefen, statsrådet Sträng, ansåg sig i princip kunna till- styrka kommitténs förslag om automa- tisk avstängning vid upprepat fylleri och rattfylleri. Han erinrade om att syf- tet med den genomförda utredningen främst varit att finna lämpliga metoder för att hindra missbrukare och langare från att komma över rusdrycker i sy- stembutikerna. Från social synpunkt måste det vara angeläget att förebygga inköp i sådana fall. Alltför stora för- väntningar i detta hänseende fick givet- vis inte ställas på en isolerad åtgärd som den nu aktuella. Vad det här gällde var att utforma ett system vilket, så långt det var praktiskt möjligt, elimine- rade de olägenheter som för närvaran- de var förknippade med den fria för- säljningen. I de fall där avstängning enligt kommitténs förslag skulle ske, d.v.s. då någon under relativt kort tid mer än en gång dömts för fylleri eller rattfylleri, fick det anses, att olägenhe- ter av sådant slag manifesterats. Det var sålunda inte här fråga om åtgärder av egentligt nykterhetsvårdande karaktär. Nykterhetsvårdsorganen skulle inte hel- ler ha möjlighet att till bedömning ta upp alla de fall som det här rörde sig om. I åtskilliga av dessa fall torde för övrigt inte finnas förutsättningar för in- gripande enligt nykterhetsvårdslagen. Även från nykterhetsvårdens synpunkt torde kunna sättas i fråga, om det inte var lämpligare att avstängningen i de här aktuella fallen fick karaktären av

en rutinmässig åtgärd av ett från nyk- terhetsvården fristående organ. Enligt departementschefens mening borde be- stämmelserna rörande avstängningsför- farandet utformas så att avstängning skulle ske när en person enligt laga- kraftägande dom gjort sig skyldig till brott av här ifrågavarande art vid två tillfällen inom en tidrymd av tolv må- nader, oavsett om det därvid varit fråga om fylleri eller rattfylleri. Enbart dom för rattfylleri vid ett tillfälle skulle allt- så inte medföra avstängning. Ej heller skulle dom för sådant brott som avses i 4 g 2 mom. lagen om straff för vissa tra- fikbrott, s.k. rattonykterhet, eller dom för anstiftan av eller medhjälp till här nämnda brott läggas till grund för av- stängning. I likhet med kommittén fö- reslog departementschefen att avstäng- ningstiden för de tillkommande fallen skulle vara sex månader.

Vad beträffar kommitténs förslag om en obligatorisk allmän legitimations- kontroll hänvisade departementschefen till att förslaget vid remissbehandling— en blivit föremål för delade meningar. Vad som främst ansetts tala mot den obligatoriska legitimationskontrollen hade varit de olägenheter en sådan skulle förorsaka de skötsamma kunder- na och en befarad brist på förståelse för åtgärderna från allmänhetens sida. Samtidigt hade uttalats tvivel om beho- vet och effektiviteten av en så radikal åtgärd. Som ytterligare ett skäl mot kon— trollen hade framhållits kostnaderna för denna. Departementschefen kunde såtillvida ansluta sig till kommitténs uppfattning att han fann att en skärp— ning av legitimationskontrollen borde genomföras. Spritlangningen och där- med sammanhängande missbruk skulle, även om utminuteringsreglerna inte ändrades, göra en sådan skärpning på— kallad. Departementschefen ville dock inte gå så långt som kommittén föresla-

git. Under förutsättning att en väsentlig skärpning av kontrollen genomfördes inom de nuvarande bestämmelsernas ram ansåg han att reglerna om obliga- torisk allmän legitimationskontroll kun- de undvaras. För att en ökad intermit- tent kontroll skulle få önskvärd effekti- vitet torde det vara nödvändigt att av- kräva kunderna legitimation även un— der tider av större kundanhopningar. Givetvis borde man samtidigt eftersträ- va att i möjligaste mån undvika olägen- heter för allmänheten. Att den skärpta legitimationskontrollen drog med sig ökade kostnader för att tillgodose dessa båda önskemål var oundvikligt. Enligt departementschefens mening borde det- ta emellertid inte ge anledning till tve- kan inför en ökning av legitimations— kontrollen. De i vart fall relativt be- gränsade belopp, som det här rörde sig om, måste anses väl använda, om man härigenom i större utsträckning än hit- tills kunde begränsa möjligheterna för langare och missbrukare att komma över sprit i systembutikerna. Departe- mentschefen förordade vidare i enlighet med kommitténs förslag att skärpta krav skulle uppställas på legitimations- handlingar.

I sitt över propositionen avgivna be- tänkande nr 41 tillstyrkte bevillningsut- skottet förslaget om automatisk spärr- ning av fyllerister och rattfyllerister, dock med det tillägget att till denna ka- tegori även skulle hänföras personer som gjort sig skyldiga till brott mot 45 2 mom. lagen om straff för vissa trafik- brott (s. k. rattonykterhet). Utskottet tillstyrkte vidare förslaget om en inter- mittent legitimationskontroll. I en till betänkandet fogad reservation förorda— des bifall till ett förslag om allmän legi- timation. Vid behandlingen i kamrarna av propositionen kom kamrarna att i frågan om allmän legitimation inta olika ståndpunkter. Andra kammaren biföll

reservationen medan första kammaren biföll utskottets förslag. Efter samman- jämkning följde emellertid andra kam- maren första kammaren på denna punkt. Riksdagens beslut blev alltså att Kungl. Maj:ts förslag om intermittent kontroll godtogs.

Gällande bestämmelser om begräns- ningar i den fria inköpsrätten, som trädde i kraft den 1 oktober 1963, finns intagna i 18 % rusdrycksförsäljnings- förordningen. I nämnda författningsrum stadgas att rusdrycker inte får utläm- nas till den som kan antas ej ha fyllt 21 år. Vidare skall utminutering vägras den som är upptagen på spärrlista. På sådan lista skall upptas

1) fall där länsnykterhetsnämnd eller, då delegation skett, kommunal nykter- hetsnämnd beslutat göra framställning till kontrollstyrelsen om avstängning (14 5 2 mom. lagen om nykterhets- vård);

2) den som inte får försälja rusdryc- ker och som genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till olovlig för- säljning eller olovligt innehav av rus— drycker (80 och 81 5 rusdrycksförsälj- ningsförordningen) eller försök eller medverkan till sådant brott (89 5 1 och 2 mom. rusdrycksförsäljningsförord- ningen) eller olovligt tillhandagående med alkoholhaltiga drycker åt vissa för vård omhändertagna m.fl. (69 & lagen om nykterhetsvård och 89 & barnavårds- lagen) samt

3) den som genom lagakraftägande dom befunnits vid mer än ett tillfälle inom en tidrymd av tolv månader ha gjort sig skyldig till rattfylleri, brott enligt 4 5 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott (rattonykterhet) eller fylleri.

6.6 Spänningen i praktisk tillämpning

Vidkommande det tekniska förfarings- sättet vid spärrning gällde enligt den

1957 genomförda ordningen att nykter- hetsnämnd, som enligt 14 ä 2 mom. la- gen om nykterhetsvård hade att besluta om avstängning, meddelade sitt beslut direkt till systembolagets distriktschef, som upprättade lokala spärrlistor. Upp- gift om domar rörande straff för olaga försäljning lämnades, sedan domarna vunnit laga kraft, av länsnykterhets- nämnden till distriktschefen. Länsnyk- terhetsnämnden, som i sin tur fick un- derrättelse om sådana avdömda förseel— ser från kontrollstyrelsens straffregis- ter, fick själv hos vederbörande dom— stol bevaka att domarna vann laga kraft. I och med införandet av automatisk spärrning av fyllerister m.fl. 1963 an- sågs det lämpligt att avstängningsför- farandet anknöts till kontrollstyrelsens straffregister. Fr.o.m. den 1 oktober 1963 ankommer det därför på kontroll- styrelsen att besluta om upptagande på spärrlista. Detta gäller formellt även nykterhetsvårdsfallen. Någon reell be- slutanderätt har kontrollstyrelsen dock inte i dessa fall. Förfarandet kan nu i korthet beskrivas på följande sätt. Sedan föreskrivna uppgifter angående personer som dömts för fylleri m.m. sänts in till kontrollstyrelsens särskilda straffregister (jfr kungörelsen den 17 juni 1955 ang. skyldighet för domstolar m.fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen), sker en summarisk granskning av uppgifterna, varefter dessa sorteras upp länsvis. Till uppgif- terna hörande talonger sänds till läns— styrelserna för identifiering. Sedan ta— longerna återkommit till kontrollstyrel- sen, noteras eventuella ändrade person- data på uppgifterna och på de kopior av uppgifterna som är avsedda för läns- nykterhetsnämnderna. Dessa kopior ex- pedieras. Straffregistrets spärravdelning tar därefter hand om alla uppgifter av- seende brott som kvalificerar för av- stängning enligt 18 5 rusdrycksförsälj-

ningsförordningen, d. v. s. fylleri, trafik- nykterhetsbrott, langning och olovligt tillhandagående med rusdrycker. Upp- gifter som avser fall där länsnykterhets— nämnd eller, då delegation skett, kom- munal nykterhetsnämnd enligt 14 % 2 mom. lagen om nykterhetsvård beslutat begära avstängning av missbrukare (nykterhetsvårdsfall) sänds direkt från nämnden till straffregistrets spärrav- delning.

Enligt av kontrollstyrelsen tillämpad praxis verkar de olika spärranledning- arna i 18 % rusdrycksförsäljningsför- ordningen i princip oberoende av var- andra, och olika spärrningar kan kom- ma att helt eller delvis sammanfalla. Vid bestämmandet av spärrningstidens längd måste därför i varje särskilt fall genomgång ske av vederbörandes akt, då sådan tidigare lagts upp. Är veder- börande redan föremål för avstängning under viss tid, kan den nya uppgiften, som tills vidare införs i ett särskilt s. k. vänteregister, medföra att tiden för- längs. I vänteregistret införs även per- soner, som kvalificerat sig för avstäng- ning men ännu inte fyllt 21 år. Spärr— tiden är för nykterhetsvårdsfallen be- stämd till högst ett år, för langningsfal- len till tolv månader och för fyllerifal- len respektive trafiknykterhetsbrotten till sex månader. Reglerna om samman- fallande och förlängning av spärrning kan i åtskilliga fall ge anledning till vissa avvägningar. Kontrollstyrelsen har i en upprättad promemoria närmare an- gett hur arbetet praktiskt bedrives och hur de nämnda reglerna tillämpas.

Kontrollstyrelsens beslut om avstäng- ning sätts upp på fastställda formulär, som är försedda med genomslagskopior. Skilda formulär används för de tre olika grupperna av ärenden, nykterhetsvårds- fallen, langarna och fylleristerna m.fl. I besluten anges den tid varunder spärr- ningen skall gälla. Beslutet delges med

den spärrade. Vidare sänds ett exem- plar av beslutet till systembolagets hu- vudkontor. Är fråga om avstängning på grund av fylleri, trafiknykterhetsbrott eller rusdrycksförsäljningsbrott sänds dessutom ett exemplar av beslutet till vederbörande länsnykterhetsnämnd. Ett koncept av beslutet behåller kontroll- styrelsen och lägger in i vederbörandes akt.

Det åligger systembolaget att upprätta spärrlistor över avstängda personer. Varje sådan lista skall täcka ett län med den jämkning som kan befinnas lämplig med hänsyn till allmänhetens köpvanor. En viss ort kan t. ex. hänföras till spärr— listan för annat län eller för såväl eget som annat län. Är avsikten att någon skall spärras i område utöver hemorts- länet — detta är t. ex. ofta angeläget be- träffande langare — gör kontrollstyrel- sen eller systembolagets huvudkontor anteckning härom på spärrbeslutet. Ve- derbörande kommer då att upptas på mer än en spärrlista.

De uppgifter angående spärrade, som sänds från kontrollstyrelsen till system- bolaget, förs in på spärrlistorna, då des— sa förnyas. Detta sker en gång i måna- den. Samtidigt avförs personer för vilka spärrtiden gått ut. Listorna skickas ut till varje utminuteringsställe inom re- spektive områden. En sådan lista skall finnas tillgänglig vid varje kassaappa- rat. Som tidigare framhållits förekom- mer inte någon obligatorisk allmän le— gitimationsskyldighet vid utminutering- en. I stället utövas intermittent kontroll av kunderna antingen under viss tids- period eller enligt slumpmässigt urval. Vid en del kassaapparater sitter en röd lampa som lyser då kunden skall förete legitimationshandling. Möjlighet finns att på förhand bestämma i vilken omfatt— ning kontroll skall ske. Vid hög kundfre- kvens kan intervallerna mellan kontrol- lerna sättas längre än vid tider, då det

är glesare mellan kunderna. För legiti- mationen krävs att kunden uppvisar av myndighet utfärdad eller därmed likvär- dig handling försedd med fotografi. Sak— nar kunden godtagbar legitimations- handling, kan han vägras inköp. Upp— visar han legitimationshandling, skall butikspersonalen med ledning av upp- gifterna om födelsetid och namn kontrol- lera om kunden förekommer i spärrlis- tan. Om så är fallet, underrättas han om att utminutering inte får ske. Butiksper- sonalen kan även i andra fall, då veder- börande ej är upptagen på spärrlista, vägra försäljning. Kan man på goda grunder anta att kunden inte avser att handla för egen räkning och saknar han fullmakt, utfärdad i behörig ordning, utlämnas sålunda ej rusdrycker. Ej hel- ler kan den som uppträder synbarligen påverkad av alkoholhaltiga drycker i försäljningslokalen räkna med att bli expedierad. Enbart den omständigheten att butikspersonalen misstänker att en kund missbrukar rusdrycker, utgör dock ej tillräckligt skäl för att avvisa kunden.

Införandet av den automatiska spärr— ningen av fyllerister och personer som begått trafiknykterhetsbrott har med- fört en icke obetydlig ökning av antalet spärrade. Medan man den 4 december 1962 räknade med 12 144 personer upp- tagna på spärrlistor, utgjorde antalet den 1 januari 1967 16 440 personer. Att ökningen inte blivit så stor, som nykterhetslagkommittén räknade med, torde främst förklaras av att åtskilliga av de personer, som kvalificerar sig för avstängning på grund av fylleri, tidigare spärrats såsom nykterhetsvårdsfall. Det sammanlagda antalet spärrbeslut år 1966 uppgick till närmare 26000 och fördelades på olika kategorier av åren— den enligt tabell 17.4.

Av tabell 17:4 framgår att enbart fyl- leriförseelserna representerar drygt över

hälften av samtliga beslut om avstäng- ning. Det visar sig också att langnings- fallen utgör en relativt liten andel. En tredjedel av besluten avser nykterhets- vårdsfall.

Den hittills lämnade redogörelsen an— gående förfarandet vid avstängning ger vid handen att det krävs en ganska om- fattande administration för att systemet skall kunna fungera. Vid kontrollstyrel- sen finns inrättad en särskild spärrav- delning, förlagd i anknytning till det särskilda straffregistret. Vid spärrav- delningen tjänstgör en kansliskrivare, en kontorist samt ett kontorsbiträde. Kostnaderna för kontrollstyrelsens arbe- te med spärrningarna uppgår till cirka 100 000 kronor per år. Någon motsvaran- de uppskattning av de kostnader, som spärrningarna förorsakar systembola- get, har inte gjorts.

6.7 Utredningens överväganden

Utredningens förslag om avkriminali- sering av fylleriet aktualiserar på nytt frågan om den automatiska spärrningen av fyllerister m.fl. Det gäller här när- mast att avgöra huruvida beslut om om- händertagande av berusade personer bör i stället för lagakraftvunna fylleri- domar utgöra grund för avstängning från inköpsrätt vid systembutikerna.

Tabell 17%. Antal avstängningsbesluf 1966.

Utredningen anser däremot inte att det ligger inom utredningsuppdragets ram att även pröva den mera vittomfattande frågan, om avstängningsförfarandet så- som sådant är motiverat i kampen mot alkoholmissbruket. Denna fråga är kon- troversiell och leder in på allmänna nykterhetspolitiska överväganden som inte hör hemma i detta sammanhang. Det torde närmast få ankomma på alko- holpolitiska utredningen att pröva om man i framtiden bör vidmakthålla detta system.

Utgångspunkten för utredningens överväganden bör alltså vara att nykter- hetsvårdsfall (14 5 2 mom. lagen om nyk- terhetsvård) och personer som gjort sig skyldiga till olovlig överlåtelse och in- nehav av rusdrycker (80 och 81 55 rus- drycksförsäljningsförordningen m.m.) även i fortsättningen skall kunna bli föremål för avstängning från inköps- rätt. Avstängningen av en person, mot vilken nykterhetsnämnden funnit an- ledning till ingripande, kan alltid moti- veras med att åtgärden ingår som ett led i behandlingen och att det skulle va- ra direkt stötande ur social synpunkt om samhället sanktionerade en utminu- tering, som stod i uppenbar strid mot nykterhetsvårdens intresse. 1 lika mån kan avstängningen av en langare moti-

Orsak till beslut Hela D_ärav antalet kvmnor

Framställning av nykterhetsnämnd ........................... 8 447 584 Förseelse som avses i 80 el. 81 & Rff1 ......................... 1 294 59 Otillåtet tillhandagående med alkoholhaltiga drycker etc.a ........ 6 1 Endast fylleriförseelser ..................................... 14 269 227 Fylleriförseelse och trafiklagbrott ............................ 1 320 5 Endast trafiklagbrott ....................................... 490 3

Summa 25 826 879

1 D.v.s. olovlig försäljning, olovligt innehav och olovligt tillhandagående med rusdrycker. 2 D.v.s. fall som avses i 69 5 lagen om nykterhetsvård och 89 & barnavårdslagen (för vård om- händertagna etc.).

veras av hänsynen till de skador, som är förbundna med den olovliga rus— drycksöverlåtelsen. Avstängningen av nu berörda kategorier innebär under alla förhållanden att samhället klart markerar att utminuteringen är förbun- den med ett nykterhetsvårdande ansvar.

Genom 1963 års utvidgning av spärr— anledningarna till att även omfatta fall av upprepat fylleri och trafiknykter- hetsbrott inom en tolvmånadersperiod har man delvis slagit in på en ny väg. Det har uttryckligen framhållits att det här inte är fråga om åtgärder av egent- ligt nykterhetsvårdande karaktär. Den bakomliggande tanken torde vara att de personer, som det här blir fråga om, än- då visat sådan opålitlighet i nykterhets- hänseende att de temporärt inte bör be— tros med inköpsrätt. Till skillnad från nykterhetsvårdsfallen sker här inte nå- gon prövning av lämpligheten av en av— stängning i det enskilda fallet. Den auto- matiska spärrningen, grundad på fylle- riförseelser och trafiknykterhetsbrott begångna inom en viss tidrymd, ger också stort utrymme åt tillfälligheternas spel. Det kan vara en tillfällighet, om ett upprepat fylleri ligger inom eller utom tolvmånadersperioden. Det kan likale— des vara en tillfällighet, om en berusad person i det ena eller andra fallet blivit omhändertagen och sakfälld för fylleri. Har han t. ex. uppehållit sig i en port- gång eller på annan enskild plats vid omhändertagandet, går han fri från an- svar och fylleriet kvalificerar då ej hel- ler för avstängning. Man kan sålunda inte komma ifrån att ett stort antal al- koholmissbrukare likväl undgår att fö- ras upp på listan. Härtill kommer att man inte har någon säker garanti för att de spärrade personerna alltid har så all- varliga alkoholproblem att en avstäng- ning är motiverad. Det kan —— låt vara undantagsvis — förekomma personer, som av särskilda omständigheter beru-

sat sig och tagits om hand för fylleri vid mer än ett tillfälle under kort tid- rymd, men där en närmare undersök— ning av _fallet kan visa att en ingripande åtgärd av nu förevarande slag likväl inte är motiverad. Det kan förflyta re— lativt lång tid från förseelsens begående till domfällandet, varigenom den ak- tuella situationen kan vara en helt an— nan, då avstängningen skall effektueras. Slutligen får man räkna med att perso- ner som är alkoholmissbrukare men är mera socialt anpassade undgår att bli omhändertagna av polisen och alltså ej blir avstängda.

De kritiska synpunkter, som kan läg— gas på systemet med automatisk av- stängning av fyllerister, skulle dock in- te väga särskilt tungt om systemet lik- väl kunde sägas leda till en förbättring av det allmänna nykterhetsläget. Utred— ningen anser sig emellertid kunna kon- statera att den automatiska spärrningen av fyllerister och personer som begått rattfylleri och rattonykterhet inte haft någon egentlig effekt. Den har i varje fall inte satt några positiva spår i fylle- ristatistiken. Anledningen till att spärr- ningarna i realiteten blivit verknings— lösa är lätt att inse. Nuvarande ordning med intermittent legitimationskontroll i systembutikerna medför att even- tuellt spärrade fyllerister i stor ut- sträckning undgår den röda lampan. Från utminuteringsställena har också omvittnats att det är mycket sällan som någon spärrad fyllerist påträffas och kan avvisas. Kanske skulle den av 1961 års nykterhetslagkommitté föreslagna allmänna obligatoriska legitimations— kontrollen ha förändrat situationen. Det finns emellertid ändå alltid möjlig- heter för den som så önskar att på ille- gal väg, genom ombud eller på annat sätt komma över de eftertraktade va— rorna.

Mot bakgrunden av det hittills anför-

da kan man sätta ifråga om den automa- tiska spärrningen av fyllerister fyller någon verklig uppgift. Enligt utred- ningens mening kan det inte vara för- svarligt att vidmakthålla denna ordning, som kräver en särskild administration och därmed förbundna kostnader, om den inte kan sägas vara ett verksamt medel i kampen mot alkoholmissbruket. Med den erfarenhet vi fått av det fak- tiska utfallet av fylleristspärrningarna kan dessa närmast betraktas som slag i luften. Denna spärrning har också fått något av ett löjets skimmer över sig och skapar inte förtroende för samhällets förmåga att bemästra de problem, som följer av den fria försäljningen. Utredningen anser sålunda att avkri- minaliseringen av fylleriet bör leda till att den automatiska spärrningen av fyl— lerister och personer, som begått trafik- nykterhetsbrott, bör upphöra. Man bör i stället räkna med att de personer, som vid upprepade tillfällen tas om hand på grund av berusning och ur nykterhets— vårdande synpunkt bör hindras från fortsatt åtkomst av rusdrycker, efter prövning i varje särskilt fall bör bli fö- remål för avstängning. Det bör sålunda ankomma på nykterhetsnämnden att, sedan underrättelser inkommit om verkställda omhändertaganden, pröva om en avstängning är motiverad. Av- stängningen får här ses som ett led i den behandling som nykterhetsnämn- den finner erforderlig. Avstängningen skall enligt 14 5 2 mom. lagen om nyk- terhetsvård förekomma, där det prövas vara till gagn. Utredningen förutsätter att nykterhetsnämnderna i erforderlig ut— sträckning kommer att besluta om sådan avstängning i och med att den automa- tiska spärrningen av fyllerister upphör. Det sagda innebär, att man i huvud- sak bör återgå till de spärrningsregler som gällde före 1963 års reform. Den utvidgning som därvid gjordes av kate-

gorin langare i 18 & rusdrycksförsälj- ningsförordningen, innebärande att även de spärras, som dömts för brott mot 69 5 lagen om nykterhetsvård och 89 % barnavårdslagen (anskaffning av alko— holhaltiga drycker åt Vissa för vård om- händertagna m. fl.), bör dock stå kvar. Till denna grupp bör även hänföras dem, som enligt 81 å andra stycket la- gen om behandling i fångvårdsanstalt straffats för att de lämnat åt intagen på sådan anstalt alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller hjälpt den intagne att komma över sådana drycker eller medel.

I och med att fylleri och trafiknykter- hetsbrott utgår som automatisk spärr— ningsanledning synes kontrollstyrelsens särskilda spärravdelning kunna avveck- las. Härigenom och genom härav föran- ledda åtgärder hos systembolagens di— striktskontor kan en inte obetydlig be- sparing göras i kostnadshänseende. Det bör i stället liksom före den 1 oktober 1963 ankomma på nykterhetsnämnder- na att sända sina beslut direkt till sy- stembolaget (distriktschefen). Under- rättelse till systembolaget om domar för olovlig försäljning m.m. bör däremot inte som tidigare sändas via länsnykter- hetsnämnderna. Enligt ändring den (3 september 1963, nr 475, av kungörelsen angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kon- trollstyrelsen inrapporteras nämligen numera domarna till kontrollstyrelsen först sedan de vunnit laga kraft. Uppgif- ter angående lagakraftägande domar för olovlig försäljning m. ni. bör därför sän— das direkt från kontrollstyrelsens straff- register till systembolagets distriktschef. Kopia av uppgifterna bör skickas till länsnykterhetsnämnden. Kontrollstyrel- sen bör vidare sända uppgift angående det brott, som kvalificerar för avstäng- ning, till den som avses med uppgiften. Spärrlista över missbrukare och langare

bör liksom nu upprättas av systembola- gets distriktskontor.

Utredningens förslag innebär ändring- ar i rusdrycksförsäljningsförordningen och i tillämpningskungörelsen till lagen om nykterhetsvård. Den slutgiltiga ut- formningen av bestämmelserna på ifrå- gavarande område torde emellertid, som förut nämnts, bli beroende av det för— slag som alkoholpolitiska utredningen kan väntas lägga fram och de övervä- ganden som kan komma att följa härav.

7. Verkställigheten av fylleriböter

Bötesstraff kan verkställas genom fri- villig eller framtvingad betalning eller genom att böterna förvandlas till fängel- se. Bestämmelserna härom finns intag- na i Iagen den 20 mars 1964 om verk- ställighet av bötesstraff (den s. k. bötes- verkställighetslagen), vilken den 1 ja- nuari 1965 ersatte lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff.

7.1 Böteeindrivning

Erläggs böterna ej i föreskriven ord- ning skall de drivas in. Undantag här- ifrån gäller i vissa fall beträffande bö- ter avseende fylleri eller förargelseväc- kande beteende. I 4 & bötesverkställig- hetslagen stadgas nämligen att i det fall då den bötfällde på grund av meddelat beslut tagits in på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt gått in på sådan anstalt och därvid för- bundit sig att kvarstanna på anstalten sex månader eller då han tagits in för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, får inte uttas böter som avser före intag- ningen begånget fylleri eller förargelse- väckande beteende men ej tillika annat brott.

Bakgrunden till nuvarande bestäm- melser

Bakom bestämmelsen i 4 & bötesverk-

ställighetslagen ligger en inom justitie- departementet den 12 februari 1952 upp- rättad promemoria angående förvand- ling av böter i vissa fall m. m., vari bl. a. diskuterades huruvida skyldigheten att betala böter borde upphöra vid intagning på allmän vårdanstalt. I promemorian anfördes att det, åtminstone då det gällde böter för fylleri eller andra förseelser som stod i samband med spritmissbruket, kunde synas otillfredsställande att, se— dan samhället inskridit mot detta miss- bruk med ett frihetsberövande, uttaga böter, som haft till syfte att stävja sprit- missbruket eller vissa yttringar därav men visat sig gagnlösa. Att böterna och frihetsberövandet härrörde från olika myndigheter kunde knappast vara av av- görande betydelse. Härtill kom att ett fri— hetsberövande ofta medförde ekonomis- ka svårigheter för den intagne och hans familj; indrivning av böterna utgjorde en ökad börda och kunde försvåra alkoho- listvården. Å andra sidan kunde vid in- träde på vårdanstalt ett automatiskt bortfall av alla böter, oavsett brottets beskaffenhet, inte gärna komma i fråga. Om böterna avsåg t. ex. falskdeklara- tion, ransoneringsbrott eller annat brott i näringsverksamhet, vilket medförde vinning och som ej direkt sammanhäng- de med spritmissbruket, förelåg inte li- ka starka skäl att dessa skulle bortfalla, då den bötfällde blev föremål för alko- holistvård. Enligt promemorian syntes det alltså ofrånkomligt att, om intag- ning på allmän vårdanstalt skulle med- föra bortfall av böter, detta skedde först efter prövning i varje särskilt fall och begränsades i huvudsak till vad som ha- de samband med spritmissbruket. Att tillägga domstol eller administrativ myndighet befogenhet att ingå på en så- dan prövning var dock en reform med vittgående principiella konsekvenser; frågan härom ägde samband med andra spörsmål om eftergift av påföljd för

brott och om åtgärder mot alkohol- brottsligheten. Enligt promemorian var det därför inte lämpligt att ta upp den- na fråga, utan den borde behandlas i ett större sammanhang. Det fick ankomma på Kungl. Maj:t att liksom dittills av nåd efterskänka böter i ömmande fall, och det borde åligga föreståndarna för vårdanstalterna att hjälpa de intagna med att begära nåd, då nåd var be- fogad.

I några av de yttranden, som inford- rades från olika myndigheter, däribland riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, strafflagberedningen och hovrätten över Skåne och Blekinge, behandlades den i promemorian berörda frågan om skyl- digheten att betala böter efter intagning på vårdanstalt. Alla nu nämnda myndig- heter uttalade sig för tanken att böter, som ådömts för fylleri, borde bortfalla.

I den proposition (nr 232) med för- slag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 55 lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff, m.m., som förelades 1952 års riksdag, framhöll föredragande departements— chefen, statsrådet Zetterberg, att det kunde övervägas, om inte intagning på allmän vårdanstalt — vare sig intag- ningen skedde enligt meddelat beslut eller frivilligt med åtagande att kvar- stanna ett år — också borde medföra den verkan att skyldighet att betala bö- ter, åtminstone i viss utsträckning, bort- föll. I promemorian hade framhållits att sådant bortfall av böter borde ske en- dast efter prövning i varje särskilt fall och begränsas i huvudsak till vad som hade samband med spritmissbruket. Frågan härom ägde emellertid samband med andra spörsmål om eftergift av åtal och åtgärder mot alkoholbrottslig- het. Den borde därför enligt den i pro- memorian uttalade meningen inte tas upp nu utan behandlas i ett större sam- manhang. Skälen för denna ståndpunkt

syntes enligt departementschefens me- ning övertygande, när det gällde bötes- straff i allmänhet. Såsom i flera yttran- den påpekats kunde man dock överväga att låta böter för fylleri bortfalla utan prövning. Då det uppenbarligen förelåg stora olägenheter av bötesindrivning i samband med anstaltsvård för alkoho- lism och det dessutom måste anses rim- ligt att böter för fylleri inte drevs in, se- dan spritmissbruket lett till ett frihets- berövande, biträdde departementschefen denna mening, ehuru därigenom ej åstad- koms någon fullt konsekvent lösning för sådana fall, då böterna utgjorde gemen- samt straff för fylleri och annat brott. Det syntes dessutom vara praktiskt mo- tiverat att, utöver vad i yttrandena fö- reslagits, låta även böter som ådömts för förargelseväckande beteende, bort- falla utan prövning. Departementsche- fen förordade sålunda en ändring av 4 % bötesverkställighetslagen av innebörd att böter, som avsåg före intagandet på allmän alkoholistanstalt begånget fylleri eller förargelseväckande beteende, inte fick uttas. Då ett gemensamt bötesstraff avsåg ej blott fylleri och förargelseväc- kande beteende utan även något brott av annat slag, kunde däremot den före- slagna regeln tydligen ej tillämpas. Om det i sådant fall förelåg anledning till befrielse från böter måste alltså enligt departementschefens mening, liksom dittills, nådeinstitutet anlitas. Propositionen bifölls av riksdagen. Den sålunda införda bestämmelsen i 4 5 1937 års bötesverkställighetslag un- derkastades viss ändring är 1963 i sam- band med att längsta vårdtiden vid fri- villigt ingående på allmän vårdanstalt sänktes från ett år till sex månader. Vi- dare skedde i den nya lagen om verk- ställighet av bötesstraff, som trädde i kraft den 1 januari 1965, den utvidg- ningen att stadgandet även kom att om- fatta det fallet att den bötfällde inta-

gits för samhällsvård i ungdomsvårds- skola.

I propositionen den 29 november 1963 (nr 10/1964) med förslag till lag om infö- rande av brottsbalken m. m., vilken även innefattade förslaget till den nya bötes- verkställighetslagen, drog föredragande departementschefen, statsrådet Kling, ånyo upp frågan om möjligheten att ge- nerellt medge bortfall av böter, som ådömts före utskrivningen från allmän vårdanstalt eller ungdomsvårdsskola. Departementschefen framhöll (s. 179 ff) att olika skäl kunde åberopas för sådant bortfall. Den utskrivnes ekonomi hade ofta som en följd av anstaltsvistelsen och olika förhållanden i tiden före den- na blivit undergrävd och han var van- ligen helt beroende av sin arbetsin- komst. Hans vilja till återanpassning i samhället torde vidare ej sällan i hög grad påverkas av hur han bedömde möj- ligheterna att ekonomiskt reda upp sin situation. En bötesindrivning, som för- sämrade hans möjligheter härutinnan, kunde under sådana förhållanden få mycket ogynnsamma verkningar. Om han hade försörjningsplikt kunde böter- nas uttagande vidare komma att onödigt hårt drabba dem, som var beroende av honom för sin försörjning. Departe- mentschefen ansåg emellertid att infö_ randet av en generell regel om bortfall av böter i nu berörda fall inte var möj— lig utan närmare utredning med avseen— de på verkningarna därav i olika hän- seenden. Frågan därom lämnades där- för öppen. Enligt departementschefens mening tillhörde den de spörsmål, som borde övervägas vid en vidare reforme- ring av bötesverkställighetslagen. De- partementschefen föreslog i stället en bestämmelse, enligt vilken betalnings- skyldigheten för böter i vissa fall skulle kunna efterges efter särskild prövning i det enskilda fallet. Förslaget, som bi— fölls av riksdagen, infördes i 5 & bötes-

verkställighetslagen. Stadgandet avser endast sådana böter, som enligt bestäm- melse i bötesverkställighetslagen inte kan förvandlas. Skulle i dylikt fall bö— ternas uttagande vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är be- roende av honom för sin försörjning, äger rätten förordna att böterna inte får uttas. Sådant förordnande får dock inte ges, om omständigheterna föranleder an- tagande att verkställighet av bötesstraf- fet erfordras för den bötfälldes tillrätta- förande eller ur allmän synpunkt. Mål om eftergivande av betalningsskyldighet för böter tas upp av rätten i den ort, där den bötfällde finns, på ansökan av denne eller åklagaren.

Utredningens överväganden

Utredningens förslag om avkrimina- lisering av fylleriet medför att den sär- skilda bestämmelsen i 4 5 bötesverk- ställighetslagen om befrielse från skyl- digheten att betala fylleriböter, som ådömts före intagning på allmän vård- anstalt eller för samhällsvård i ung- domsvårdsskola, utgår. Fråga uppkom- mer då om man ändå skall behålla be- stämmelsen att böter, som ådömts för förargelseväckande beteende, inte får uttas. Som ovan framhållits var det av praktiska skäl som böter för förargelse- väckande beteende kom att likställas med fylleriböter i nu angivet hänseende.

I annat sammanhang har utredningen framhållit, att avkriminaliseringen av fylleriet självfallet inte får föra med sig att bestämmelsen i 16 kap. 16 % brotts— balken om förargelseväckande beteende skall tillgripas för att bestraffa den, som tas om hand på grund av akut berus- ning. Ett beteende som nu anses falla inom fylleriets råmärken bör m.a.o. inte i straffrättslig mening bedömas som allmänt förargelseväckande. Ur denna synpunkt saknas anledning att efter fyl- leriets avkriminalisering särskilja det

förargelseväckande beteendet från öv- riga brott eller förseelser — t. ex. brott eller förseelse mot allmän ordning, brott mot allmän verksamhet, trafik- brott o. dyl. — vilka kan ha samband med den akuta berusningen eller miss- bruket av rusgivande medel.

Mot denna bakgrund synes det inte vara motiverat att bibehålla undantags- regeln i 4 & bötesverkställighetslagen så- vitt avser böter, som utdömts för för- argelseväckande beteende före intag- ning på allmän vårdanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola. De fall, då det i framtiden kommer att ut- dömas böter för förargelseväckande be- teende, begånget under akut berusning, torde bli relativt sällsynta. Utredningen föreslår alltså att 4 5 bötesverkställig— hetslagen i dess helhet upphävs. Försla- get innebär att böter som avser före in- tagningen begånget förargelseväckande beteende i fortsättningen får uttas.

Det sagda innebär emellertid inte att man bör släppa den grundtanke, som kommit till uttryck i 1952 års departe- mentspromemoria och i propositionen till gällande bötesverkställighetslag, nämligen att det ur behandlingssyn- punkt är angeläget att söka skapa ett så gynnsamt utgångsläge som möjligt, då det gäller resocialiseringen av dem som tagits om hand för institutionell vård på grund av missbruk av rusgivande medel. Det är allmänt omvittnat att den som skrivs ut från allmän vårdanstalt för fortsatt behandling utom anstalt inte tål stora påfrestningar och att hotet om verkställighet av tidigare bötesstraff ej sällan kan medverka till att vunna be- handlingsresultat spolieras. Det finns sålunda starka skäl som talar för att ge— nomföra den ordningen att böter för brott som begåtts innan anstaltsvården sätts in — i varje fall om brottet äger samband med det missbruk som föran- lett intagningen på anstalt —— ej får ut—

tas. Enligt utredningens mening är det- ta en stor och betydelsefull fråga ur all- män vårdsynpunkt. Det torde vara en uppgift för socialutredningen som till- satts för en samlad översyn av den so- ciala vårdlagstiftningen att närmare prö- va förutsättningarna för bortfall av böter i dylika fall.

7.2 F örvandling av böter

Från huvudregeln att böter, som ej be- talas, skall förvandlas till fängelse gäl- ler i 9 å bötesverkställighetslagen un- dantag beträffande småböter (fem dags— böter eller femtio kronor omedelbart i penningar eller —— i fråga om böter så- som gemensamt straff för flera brott -— tio dagsböter eller etthundra kronor omedelbart i penningar). Även de mins- ta bötesstraffen skall emellertid i vissa fall förvandlas. Om den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet un- derlåtit att betala böterna skall sålunda förvandling äga rum. Vidare skall bö- terna förvandlas om detta erfordras för den bötfälldes tillrättaförande. Slutligen gäller enligt 9 5 att böter, som ådömts för fylleri, skall förvandlas, om den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för sådan förseelse.

Utredningens förslag om avkriminali- sering av fylleriet medför uppenbarli- gen att den särskilda bestämmelsen i 9 5 bötesverkställighetslagen angående förvandling av fylleriböter utgår.

I 12 & bötesverkställighetslagen har intagits en bestämmelse angående för- vandling av böter, som ådömts någon för gärningar, som enligt 15 å lagen om nykterhetsvård kan föranleda tvångsin- gripande från nykterhetsnämndens sida, nämligen dels fylleri dels övergivande av post och onykterhet i tjänsten (21 kap. 13 och 14 5,8, brottsbalken) om den dömde vid brottets begående varit be- rusad av starka drycker så att det fram-

gått av hans åtbörder eller tal samt dels brott som avses i 4 & trafikbrottslagen, om brottet varit en följd av förtäring av starka drycker. Uppkommer fråga om förvandling av böter för sådan gärning eller för sådan gärning jämte annat brott, och har den bötfällde blivit dömd för minst tre under de två senast för- flutna åren begångna gärningar som nyss sagts, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt 21 år, hos barnavårds- nämnden anmäla förhållandet. Har inte inom två månader därefter nykterhets- nämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden ansökt hos social— styrelsen om intagning av honom för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas för- vandling. Leder åklagarens anmälan till att den bötfällde tas in på allmän vård- anstalt eller ungdomsvårdsskola förfal- ler frågan om böternas förvandling. ln- nefattar beslutet ej sådant förordnande skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.

Som framgår av den tidigare redo- görelsen föreslår utredningen inte att den s. k. fylleriindikationen i 15 5 lagen om nykterhetsvård skall utgå i samband med avkriminaliseringen av fylleriet. Utredningen förordar i stället att 15 & åtminstone tills vidare får ett innehåll enligt vilket den som vid minst tre till- fällen under de två senast förflutna åren omhändertagits på grund av alkoholbe— rusning enligt lagen om omhänderta- gande och behandling av berusade per- soner eller funnits skyldig till vissa an- givna alkoholbrott skall kunna bli före— mål för tvångsingripande från nykter— hetsnämndens sida, dock endast under förutsättning att han bedöms vara hem- fallen åt alkoholmissbruk. Då fråga upp—

kommer om förvandling av böter för brott, som avses i 15 5 lagen om nykter- hetsvård i den lydelse utredningen för- ordar, synes följaktligen ett omhänderta- gande på grund av akut berusning böra tillmätas samma betydelse som nu en fylleriförseelse. Det sagda innebär att i fall då någon t. ex. under en tvåårspe- riod vid två tillfällen tagits om hand på akutklinik samt dessutom dömts till bö- ter för rattonykterhet, och då alltså in- dikation för åtgärd enligt 15 5 lagen om nykterhetsvård är för handen, åklaga- rens talan om bötesförvandling bör vara beroende av att intagning på allmän vårdanstalt respektive i ungdomsvårds- skola inte kommer till stånd.

8. Förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Det förekommer ej sällan att berusade personer som tas om hand av polisen bär på sig rusdrycker eller andra rus- givande medel. I allmänhet rör det sig om mindre mängder, t. ex. en skvätt i en delvis urdrucken butelj eller några ta- bletter i en ask. Men det kan också nå- gon gång vara fråga om en eller flera obrutna buteljer eller ett mindre parti narkotiska medel. Då den berusade vi- siteras av polisen tas egendomen i be- slag. Den skall, om ej särskilda skäl är däremot, vara förverkad. Bestämmelser härom finns intagna i lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Denna avser förutom de nämnda fyllerifallen även sådana fall, då någon gör sig skyldig till vissa mili- tära brott (övergivande av post och onykterhet i tjänsten) och därvid är be- rusad, så att det framgår av hans åtbör- der eller tal. Vidare är förverkandela— gen tillämplig vid brott mot 4 % trafik- brottslagen (rattfylleri och rattonykter- het), 325 % sjölagen (berusning vid fö-

rande av fartyg m. m.) och 13 kap. 6 & luftfartslagen (berusning vid förande av luftfartyg m. m.) samt då någon olovli- gen medför rusdrycker vid offentlig till- ställning.

Bestämmelserna i förverkandelagen innebär vissa avvikelser från de allmän- na reglerna om beslag i brottmål. Sålun— da gäller inte den i 27 kap. 7 & rätte- gångsbalken stadgade tidsfristen för åtals väckande, såvida inte rätten utsatt sådan tid. Vidare skall åklagaren även i fall, då åtal ej väcks, pröva om den be- slagtagna egendomen skall vara förver- kad. Möjlighet finns att omedelbart be- visligen förstöra beslagtagen egendom, om värdet är ringa eller åtgärden eljest måste anses försvarlig. I annat fall får egendomen försäljas på sätt särskilt fö- reskrivs. Det ankommer på undersök- ningsledaren eller åklagaren att beslu- ta om förstörande eller försäljning. Sär- skilda regler gäller om rätt till ersätt- ning för förstörd eller försåld egendom i fall, då beslaget gått åter.

Vid sidan om förverkandelagen gäller enligt 63 % lagen om nykterhetsvård att då alkoholhaltiga drycker påträffas hos den som är underkastad föreskrift en- ligt nämnda lag om avhållsamhet från bruk av sådana drycker, dessa kan av polisen omhändertas. Vidare kan alko- holhaltiga drycker eller andra berus- ningsmedel som påträffas hos eller an— kommer till den, som är intagen på all- män vårdanstalt för alkoholmissbrukare, tas om hand av föreståndaren på anstal— ten. Med den omhändertagna egendomen skall förfaras på sätt i 3 & förverkande- lagen föreskrivs, d. v. s. egendomen skall förstöras eller försäljas i föreskriven ordning. Motsvarande bestämmelser ges i 88 a & barnavårdslagen och 82 5 lagen om behandling i fångvårdsanstalt såvitt avser alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos eller ankommer till intagen på barnhem eller

ungdomsvårdsskola respektive på fång- vårdsanstalt.

Den omständigheten att fylleriet en- ligt utredningens förslag ej vidare skall vara straffbart bör självfallet inte med- föra att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos den omhändertagne akut berusade, ej skall tas ifrån honom. Enligt utred- ningens mening skall sådan egendom vara förverkad. Förfarandet med såda— na berusningsmedel bör i likhet med vad som gäller enligt 63 5 lagen om nyk- terhetsvård kunna regleras på ett enkelt och smidigt sätt. I den föreslagna lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer (14 5) har en be- stämmelse införts härom. Bestämmelser- na om förverkande av alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel vid omhändertagande på grund av akut berusning kan därmed utgå ur 1958 års förverkandelag.

9. De akut berusade och sjukförsäkringen

Alla svenska medborgare och andra här i riket bosatta personer är försäkrade enligt lagen om allmän försäkring. ] lagens andra avdelning finns bestäm- melser om sjukförsäkringen. Enligt den- na äger försäkrad rätt till ersättning för läkarvård på sätt närmare anges. Vidare ger sjukförsäkringen i princip varje försäkrad rätt till sjukpenning på grundval av placering i sjukpenning- klass. En förutsättning för sådan place— ring är att den försäkrade är inskriven vid allmän försäkringskassa och uppbär en årsinkomst av förvärvsarbete på minst 1 800 kronor. Kvinnlig försäkrad som ej uppbär sådan inkomst skall lik- väl under vissa förutsättningar vara pla- cerad i sjukpenningklass.

Sjukpenning utgår vid sjukdom som

förorsakar nedsättning av arbetsförmå- gan med minst hälften. Vid fullstän- dig nedsättning av arbetsförmågan utgår hel sjukpenning, i annat fall halv sjukpenning. Vid bedömandet av om fullständig nedsättning av arbets- förmågan föreligger skall, om sjukdo— men kan antas vara kortvarig, särskilt beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är satt ur stånd att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt ar- bete. Vad som skall anses som sjukdom utsägs inte i lagen. Under förarbetena till lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring uttalade social- vårdskommittén1 till ledning för en be— stämning av sjukdomsbegreppet att man vid bedömandet av om sjukdom förelig- ger borde hålla sig till vad som enligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning är att anse som sjukdom. Med denna utgångspunkt kunde såsom sjukdom betecknas varje onormalt kropps- eller själstillstånd, vilket inte sammanhängde med den normala livs- processen.

Sjukpenning utgår i princip inte för den dag då sjukdomsfallet inträffat. Nå- gon karenstid i övrigt förekommer nu- mera ej. Däremot har i 3 kap. 10 & lagen om allmän försäkring införts en s.k. fri- dagsregel för sjukperioder som inte va- rar mer än sex dagar utöver dagen för insjuknandet. Innebörden härav är att sjukpenning under sådan period endast utgår för dag då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvud- sakliga sysselsättning. Under en och samma sjukperiod skall dock fridagsre— geln kunna tillämpas på högst två fri- dagar. Från fridagsregeln gäller vissa undantag, nämligen då sjukpenningen avser semesterdag, då sjukpenningen avser försäkrad som vid sjukperiodens början äger uppbära dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa och då sjuk- penningen avser kvinnlig försäkrad som

är placerad i sjukpenningklass nr 1 (enbart grundsjukpenning) eller sjuk- penningklass nr 2 och skulle ha varit placerad i den förstnämnda klassen om hennes inkomst av förvärvsarbete inte uppgått till 1 800 kronor för år. I prak- tiken medför fridagsregeln att en per- son med »fria lördagar» vilken insjuk— nar en fredag och åter är frisk påföl- jande måndag, i normala fall inte kan göra gällande rätt till sjukpenning un- der perioden.

För att sjukpenning skall utgå måste den försäkrade anmäla sjukdomsfallet till allmän försäkringskassa. Sjukpen- ning utgår inte för tid innan sådan an- mälan gjorts, såvida inte hinder mött för anmälan (t.ex. då sjukdomen på- verkat den sjukes fysiska eller psykiska förmåga att göra eller låta göra anmä- lan) eller eljest särskilda skäl gör att sjukpenning ändå bör utgå. Socialför- säkringsutredningen har framhållit att försummad anmälan aldrig bör kunna åberopas då den försäkrade vårdats på sjukvårdsinrättning.

Från de allmänna reglerna om rätt till sjukpenning stadgas enligt 3 kap. 15 S undantag för de fall då försäkrad a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller va— penfri tjänst; b) är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdoms- vårdsskola; c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsantalt; d) är intagen i allmän vårdanstalt för al- koholmissbrukare eller e) i annat fall än vad nu sagts av annan orsak än sjuk- dom tagits i förvar på det allmännas be- kostnad. I nu uppräknade fall utgår ingen sjukpenning.

1 SOU 1944:15, s. 162.

hänsyn till denna sjukdoms art och sär- skilda förhållanden. Lägger man ett så— dant betraktelsesätt på fylleriet och lå- ter man det akuta vårdbehovet vara be- stämmande för omhändertagandet av en berusad person, uppkommer frågan om de omhändertagna också skall kunna grunda anspråk på ersättning enligt den allmänna sjukförsäkringen. Den vård och behandling som skall beredas de omhändertagna på akutklinik eller i po- lisens förvaringslokaler skall enligt ut- redningens förslag vara avgiftsfri. I den mån akutvården skall rymmas inom sjukvårdens ram torde de allmänna reg- lerna om sjukvårdsersättning enligt la- gen om allmän försäkring böra tilläm- pas. En särskild fråga är om de akut be- rusade också skall kunna göra gällande rätt till sjukpenning under tiden för om- händertagandet.

Problemet synes ha begränsad räck— vidd. I åtskilliga fall torde de som tas om hand på grund av akut berusning och räknas till de mera kvalificerade fallen (alkoholister, svårt nergånga per- soner o. dyl.) inte vara placerade i sjuk- penningklass, varför någon rätt till sjuk- penning överhuvudtaget inte aktualise- ras. Man kan räkna med att just dessa klienter ofta kommer att kvarhållas längre tid än de normala åtta—tolv tim— marna. Andra omhändertagna, som le- ver under ordnade förhållanden och är placerade i sjukpenningklass, torde i de flesta fallen kunna lämna akutkliniken dagen efter omhändertagandet i god tid innan de skall inställa sig på arbetet, vilket medför att ej heller här någon sjukpenning kommer på tal. För »vecko- slutsfylleristen» medför fridagsregeln att omhändertagandet sällan kommer att inkräkta på dennes förvärvsarbete.

Man kan dock inte bortse ifrån att det likväl kan inträffa fall då den omhän- dertagne måste stanna kvar för vård ut- över »insjuknandedagen» och legala

förutsättningar finns för erhållande av sjukpenning. Detta gäller framför allt då den berusade tas om hand på kväl- len och han påföljande morgon inte be- finner sig i sådant skick att det ur me- dicinsk synpunkt kan anses försvarligt att låta honom gå till arbetet.

Som tidigare framhållits i den all- männa motiveringen är utredningen in- te beredd att i dessa fall låta sjukförsäk- ringen träda in för att kompensera ett eventuellt inkomstbortfall. Den korttids- vård det här är fråga om — omhänder- tagandet är begränsat till 24 timmar el- ler i alldeles speciella fall 48 timmar — och de omständigheter som föranleder omhändertagandet synes i och för sig utgöra tillräckligt skäl för denna stånd— punkt. Härtill kommer att personalen på akutklinik i görligaste mån bör be- frias från administrativa sysslor. Då den omhändertagne förs in på akutkli- nik eller i polisens förvaringslokaler är han i allmänhet själv oförmögen att an- mäla sjukdomsfallet till försäkringskas- san. Att i detta läge låta klinikpersona- len eller polisen ombesörja anmälnings- skyldigheten synes obefogat. Visserligen kan den omhändertagne efter frisläp- pandet eller då han nyktrat till själv anmäla sjukdomsfallet, varvid han kan åberopa den akuta berusningen som skäl för att anmälan inte gjorts i tid. Det skulle emellertid för många te sig stötande om den som berusat sig och ta- gits om hand för tillnyktring på det all- männas bekostnad, efter »tillfrisknan- det» skulle kunna göra anspråk på er- sättning för inkomstbortfall under den den tid han varit omhändertagen. Och vetskapen om att många av dessa klien- ter skulle begagna sjukpenningen till in- köp av rusdrycker talar direkt mot en sådan ordning.

Utredningen förordar sålunda att un- dantag görs från de allmänna reglerna om sjukpenning då fråga är om omhän-

dertagande enligt den föreslagna lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer. Föreskrift härom bör lämpligen införas bland undantagen i 3 kap. 15 5 lagen om allmän försäk- ring. Skulle emellertid den omhänder- tagne anses behöva fortsatt vård utöver akutvården och bedömer läkare hans tillstånd vara sådant att sjukskrivning är motiverad, bör självfallet sjukförsäk- ringen äga full tillämpning.

10. Registreringen av fylleriet 10.1 Kontrollstyrelsens särskilda register Registreringen av fylleriförseelser och vissa andra brott sker i ett centralt re- gister, det s.k. särskilda straffregistret, som förs av kontrollstyrelsen. Bestäm- melser om detta register har upptagits i tre författningar, nämligen kungörelsen den 17 juni 1955 om särskilt straffregis- ter rörande fylleri och vissa andra brott, kungörelsen den 17 juni 1955 on- gående skyldighet för domstolar m.fl. att meddela vissa uppgifter till kontroll- styrelsen samt kungörelsen den 26 maj 1961 om skyldighet att inhämta utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straff- registret.

Registret skall innehålla uppgifter om den som genom lagakraftvunnen dom (varmed likställs godkänt strafföreläg- gande) funnits skyldig till

1. fylleri;

2. övergivande av post eller onykterhet i tjänsten (21 kap. 13 eller 14 5 brottsbalken) i fall, då den dö'mde varit berusad av alko- holhaltiga drycker så att det framgått av hans åtbörder eller tal;

3. vissa brott mot rusdrycksförsäljnings- förordningen, ölförsäljningsförordningen, förordningen om tillverkning av sprit och vin samt förordningen om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat;

4. sådant förfarande med alkoholhaltiga drycker som avses i 69 5 lagen om nykter— hetsvård, 89 å barnavårdslagen eller 81 5 andra stycket lagen om behandling i fång- vårdsanstalt;

5. brott som avses i 4 5 lagen om straff för vissa trafikbrott (rattfylleri eller ratt- onykterhet) ; eller

6. annan straffbelagd handling, som enligt vad utredningen visar begåtts under påver— kan av alkoholhaltiga drycker.

Registreringen skall vidare omfatta den, som genom lagakraftvunnet beslut av befattningshavare vid krigsmakten ålagts disciplinstraff för fylleri eller övergivande av post eller onykterhet i tjänsten, då den bestraffade vid brottets begående varit berusad av alkoholhalti— ga drycker så att det framgått av hans åtbörder eller tal. I fall, då polisman ålagts disciplinstraff för fylleri, skall registret även innehålla uppgift härom.

I det särskilda straffregistret skall vi- dare upptas fall, då någon med stöd av lagen om nykterhetsvård ställts under övervakning eller då länsstyrelsen be- slutat om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. In- tagning på och utskrivning från sådan anstalt av sistnämnda personer skall no- teras i registret. Även de som frivilligt går in på allmän vårdanstalt blir regi- strerade.

Uppgift till registret skall lämnas av den domstol som sist handlagt målet eller — ifråga om utfärdat strafföreläg- gande — av vederbörande åklagare. Be- träffande disciplinstraff ankommer an- mälningsskyldigheten på den, som ålagt straffet. Uppgift om den, mot vilken tvångsåtgärd vidtagits enligt lagen om nykterhetsvård, skall lämnas av nykter- hetsnämnden, polismyndigheten eller fö- reståndaren för allmän vårdanstalt, där alkoholmissbrukaren vårdats.

Det särskilda straffregistret tjänar ett flertal olika ändamål. Uppgifterna däri skall sålunda bl.a. ligga till grund för kontrollstyrelsens beslut om avstäng- ning från rusdrycksinköp. Domstol, po- lis— och åklagarmyndighet är ej sällan hänvisade till att begära uppgifter från

registret. I vissa fall, då fråga är om brott mot rusdrycksförsäljningsförord- ningen, ölförsäljningsförordningen, för- ordningen om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat samt förordningen om tillverkning av sprit och vin, finns uttrycklig föreskrift om skyldighet att införskaffa utdrag ur re— gistret innan vederbörande fälls till an- svar. I de allra flesta fall måste åklagare begära utdrag ur registret för att få klarlagt om anledning finns till åtalsef- tergift enligt 57 5 lagen om nykterhets- vård (brottet begått före den misstänk- tes utskrivning från allmän vårdan— stalt). Av de framställningar om utfåen- de av registerutdrag som görs från åkla- garmyndighet lär enligt uppgift mer än hälften avse fall, då fråga gäller an- svar för fylleri. I mål om förvandling av böter har såväl domstol som åklagare på grund av bestämmelserna i 11 och 12 55 bötesverkställighetslagen behov av att veta, om den bötfällde vårdas på all- män vårdanstalt eller om han gjort sig skyldig till alkoholbrott de senaste två åren. Det kan också för bestämmande av påföljden eller för straffmätningen i brottmål vara av betydelse för domsto- len att ha tillgång till registerutdrag, som utvisar den åtalades antecedentia i nykterhetshänseende.

Även de nykterhetsvårdande myndig- heterna, länsnykterhetsnämnderna och Stockholms stads nykterhetsnämnd samt socialstyrelsen, äger rätt att få utdrag ur registret, varigenom nykterhetsvår- dens behov av upplysningar om nykter- hetsanmärkningar m. m. hos klienterna kan tillgodoses. Slutligen bör nämnas att det särskilda straffregistret fyller en viktig funktion som källa för alkohol- forskning och utredningsverksamhet på det nykterhetsvårdande fältet samt som underlag för statistiken över fylleri och alkoholbrottslighet.

I ett den 31 december 1962 till stats-

rådet och chefen för justitiedepartemen- tet avgivet betänkande Registrering av alkoholbrottslighet m.m. (stencilerat) föreslog f. d. hovrättspresidenten Maths Heuman såsom särskilt tillkallad utred- ningsman vissa ändringar i fråga om det särskilda straffregistret. Förslaget innebar att ett centralt register alltjämt skulle finnas, förlagt till kontrollstyrel- sen. De regler som skulle gälla för detta register föreslogs skola föras samman i en lag. En viss utvidgning av registre- ringen förordades bl. a. till sådana fall, då åklagaren meddelat åtalseftergift och då en fällande dom skulle ha föranlett registrering. Vidare föreslogs att av- skiljande av registeruppgifter borde reg- leras samt att i lagen borde intas be- stämmelser i syfte att vid fylleriförseel- ser o. dyl. begränsa framställningarna om utdrag av registret. Den föreslagna reformen av det särskilda straffregistret har, frånsett vissa ändringar i 1955 års kungörelser, ännu inte genomförts. Det finns anledning förmoda att en av an- ledningarna till att förslaget tills vidare fått vila är att man vill avvakta resultatet av fylleristraffutredningens arbete.

10.2 Central registrering är ofrånkomlig

Utredningens förslag om avskaffandet av fylleristraffet medför att gällande be— stämmelser om det särskilda straffre- gistret måste revideras. Man kan då till en början fråga sig om det, sedan fylle- riet avskilts från det straffbara områ- det, över huvud taget år nödvändigt att föra ett centralt register över dem, som tas om hand på grund av akut berus- ning. Om en sådan registrering anses erforderlig återstår att pröva om denna, liksom för närvarande, bör ske hos kon- trollstyrelsen.

Vad den första frågan beträffar synes behovet av ett centralt register framför allt vara avhängigt av vilka rättsverk-

ningar som skall förbindas med ett om- händertagande av berusade personer en- ligt utredningens förslag. Som framgår av den tidigare redogörelsen i detta ka- pitel anser utredningen vissa sådana rättsverkningar vara ofrånkomliga. Ut- redningen har sålunda inte funnit det möjligt att under nuvarande förhållan- den slopa den s.k. fylleriindikationen för tvångsingripande enligt 15 5 lagen om nykterhetsvård. Ej heller har utred- ningen velat förorda att fylleriet i fort- sättningen frånkänns betydelse vid läns- styrelsernas prövning av körkortsären- den. Däremot föreslår utredningen att nu- varande bestämmelser om automatisk av- stängning av återfallsfyllerister från sy- stembolagens utminuteringsställen skall upphävas.

Utredningens ståndpunkt i fråga om fylleriets rättsverkningar leder till att man efter fylleristraffets avskaffande ändå måste ha tillgång till ett centralt register över inträffade fyllerifall. I stäl- let för registrering av avdömda fylleri- förseelser blir det nu fråga om registre- ring av beslutade omhändertaganden av berusade personer, vare sig omhänder— tagandet skall ske på akutklinik eller i förvaringslokaler hos polisen. Detta medför en utvidgning av nuvarande re- gistrering. För närvarande blir nämli- gen endast de, som genom lagakraftvun- na domar fälls till ansvar för fylleri, re— gistrerade. Då åklagaren meddelar åtals- eftergift eller då ett fylleriomhänderta- gande av annan grund inte leder till straff, sker däremot ingen anmälan till det särskilda straffregistret. Som tidiga- re framhållits föreslog presidenten Heu- man i sitt betänkande om registreringen av alkoholbrottslighet ändring på denna punkt. Utredningens förslag innebär vi- dare att även de, som anträffas på en- skild plats, skall kunna tas om hand för vård och behandling. Sådana omhänder- tagna undgår för närvarande straff och

faller alltså utanför den centrala regi- streringen.

Registret kommer att fylla många upp- gifter. Härigenom tillgodoses såväl de rättsskipande som de nykterhetsvårdan- de organens behov av upplysningar. Uppkommer t. ex. fråga om förvand- ling av böter måste åklagaren först genom utdrag ur registret undersöka om sådana indikationer föreligger att tvångsintagning på allmän vårdanstalt kan aktualiseras (jfr 12 % bötesverk- ställighetslagen). Då polisen har att pröva förutsättningarna för utfärdande av lämplighetsintyg i körkortsärenden m.m., vari sökandens skötsamhet ur nykterhetssynpunkt är av betydelse, torde det ofta vara nödvändigt att gå till det centrala registret. Innan beslut fattas om tvångsintagning på allmän vårdanstalt under åberopande av »fylle- riindikationen», torde länsstyrelsen all- tid kräva utdrag ur registret, vilket styrker förekomsten av denna special- indikation.

10.3 Anmälan till registret

En central registrering av alla fylleri- omhändertaganden förutsätter anmäl- ningsskyldighet. En fråga är alltså på vem det skall ankomma att till registret anmäla dessa fall. Som utredningen i annat sammanhang framhållit bör de befattningshavare, som skall svara för den socialmedicinska vården av de om- händertagna på akutklinik, i största möjliga utsträckning befrias från admi- nistrativa göromål. Det är vidare ur be- handlingssynpunkt angeläget att deras verksamhet inte kopplas samman med fylleriets rättsverkningar, t. ex. kör- kortsindragning, nykterhetsvårdande tvångsåtgärder o. dyl. Enligt utredning- ens mening talar alla skäl för att det bör vara polisens sak att svara för dessa anmälningar till registret. Anmälan bör ske så snart som möjligt efter det att be-

slut fattats om den omhändertagnes kvarhållande på akutklinik eller i de lo— kaler, som står till polisens förfogande för förvaring av omhändertagna beru- sade personer. Däremot anser inte ut- redningen att man i dessa fall behöver avvakta treveckorsfristen för fullföljd av talan mot beslutet. Det torde bli rela— tivt sällsynt att en omhändertagen kommer att besvära sig hos domstol. Skulle frågan om omhändertagandet un- derställas domstols prövning och dom- stolen finna att omhändertagandet inte varit lagligen grundat, måste domstolen sända uppgift härom till registret så snart ske kan efter det att beslutet vun- nit laga kraft. I dylikt fall kommer an— märkningen självfallet att avföras ur re— gistret.

10.4 Registreringsmyndighet Vad därefter angår frågan hos vil— ken myndighet den centrala registre— ringen av omhändertagna berusade per- soner bör ske, kan i och för sig övervä- gas att lägga denna uppgift på annan än kontrollstyrelsen. Registrets karaktär av straffregister talar sålunda mot att beslut om omhändertaganden, som i fortsättningen skall grundas på social- medicinsk bedömning utan straffrättslig anknytning, skall föras till kontrollsty- relsens register. Å andra sidan förekom- mer redan nu att registret innehåller uppgifter om beslutade vårdåtgärder. Som nämnts registreras de som av nyk- terhetsnämnd ställs under övervakning eller efter länsstyrelsens resolution tas om hand för vård på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. I sitt förut omnämnda betänkande fö- reslog presidenten Heuman att registre- ringen av alkoholbrottslighet skulle lig- ga kvar hos kontrollstyrelsen. Alterna- tivt tänkte han sig att man — om en central aktsamling beträffande kliente— let på vårdanstalter för alkoholmissbru-

kare kunde anordnas hos socialstyrel- sen — borde överväga att föra över kon— trollstyrelsens straffregister dit. Utred- ningens förslag om avkriminalisering av fylleriet ger ytterligare motiv för en sådan alternativ lösning.

Även om alltså övervägande skäl talar för att överföra registreringen av de om- händertagna akut berusade från kon- trollstyrelsens straffregister till ett cen- tralt register, lämpligen förlagt till den nya socialstyrelsen, har utredningen likväl inte velat förorda att så sker i nu- varande läge. Anledningen härtill är framför allt att det nu råder stor oviss- het om var och hur registreringen på detta och angränsande områden i fram- tiden kommer att ordnas. En arbets- grupp inom statistiska centralbyrån är sålunda sysselsatt med en översyn av hela socialvårdsstatistiken. Statistiken på nykterhetsvårdsområdet är f.n. splitt- rad på statistiska centralbyrån, social- styrelsen och kontrollstyrelsen. Av en inom centralbyrån den 11 augusti 1966 upprättad promemoria (stencilerad) framgår att behovet av en integrering här är uppenbart. Hur frågan slutgiltigt skall lösas torde emellertid bli beroende av bl. a. resultatet av fylleristraffutred- ningens arbete, sammanslagningen av social- och medicinalstyrelsen och den översyn av nykterhetsvården som påbör- jats efter avlämnandet av 1964 års nyk- terhetsvårdsundersöknings betänkande (SOU 1967:36). — Vidare har justitiede- partementets budget— och planeringssek— retariat i samarbete med statskontoret den 1 december 1966 utarbetat en prome— moria (stencilerad) angående samord- nad bearbetning av data inom justitiede- partementets område. Man tänker sig här en samordning av rikspolisstyrelsens, kriminalvårdsstyrelsens och kontrollsty- relsens register efter ADB-system. Ett samarbetsorgan för ADB inom rättsvä- sendet har tillsatts för att bl. a. överväga

det särskilda straffregistrets framtida ställning.

Under rådande förhållanden anser ut- redningen det vara lämpligast att tills vidare behålla registreringen av de om- händertagna berusade hos kontrollsty- relsen. Det kan då ifrågasättas om inte de tre kungörelserna angående det sär- skilda straffregistret nu bör föras sam- man till en gemensam lag i enlighet med presidenten Heumans förslag. Av samma skäl som åberopats för ett bibe- hållande av registreringen hos kontroll- styrelsen anser dock utredningen att en sådan reform bör anstå till dess klarhet vunnits i fråga om registrets framtida ställning.

10.5 Registrering av omhändertagna narkotikaberusade

I kontrollstyrelsens nuvarande regis- ter införs endast de som döms för fyl- leri på grund av alkoholberusning. Har någon tagits om hand på grund av be- rusning av annat än alkoholhaltiga drycker och bestraffats enligt 16 kap. 15 % andra stycket eller 21 kap. 15 5 andra stycket brottsbalken, sker där— emot ingen registrering. Enligt utred— ningens förslag skall omhändertagande av berusade personer kunna ske oavsett vilket berusningsmedel som använts. Även narkomaner skall sålunda kunna bli föremål för den intensivvård som det föreslagna systemet skall erbjuda. Det kan då övervägas om inte den av ut- redningen föreslagna ordningen också bör medföra att registreringen utvidgas till att gälla samtliga fall av omhänder- taganden oberoende av vilket berus- ningsmedel som använts. Den omstän- digheten att registret tills vidare skall ligga kvar hos kontrollstyrelsen synes inte i och för sig hindra en sådan regi- strering. Att narkotikamissbrukare faller utanför nykterhetsvårdens område ut- gör ej heller något bärande skäl mot att

man uppnår en gemensam registrering av samtliga akut berusade som tas om hand för vård och behandling. Å andra sidan måste en differentiering ske mel- lan alkoholberusade och andra berusa- de bl.a. med hänsyn till de ändamål som registret skall betjäna. Den före- slagna utformningen av »fylleriindika— tionen» i 15 5 lagen om nykterhetsvård avser sålunda självfallet endast alkohol- berusade. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att anmälan till kontrollstyrelsens register skall ske i samtliga fall, då beslut meddelats om omhändertagande på grund av akut be- rusning. Har emellertid omhändertagan- det indicerats av annan berusning än alkoholberusning måste anmälan till re- gistret innehålla uppgift härom, varige- nom de myndigheter, som begår utdrag ur registret, kan tillgodoses på denna punkt.

10.6 länsnykterhetsnämnderna registrering

Enligt 7 5 andra stycket kungörelsen angående skyldighet för domstolar m.fl. att meddela vissa uppgifter till kontroll- styrelsen skall kontrollstyrelsen över- sända de inkomna uppgifterna till läns- nykterhetsnämnden i det län, inom vil- ket den i uppgiften avsedda personen är kyrkobokförd eller eljest vistas, eller, i fråga om Stockholm, till stadens nyk- terhetsnämnd. Några föreskrifter har inte lämnats angående länsnykterhets— nämndernas fortsatta åtgärder med des- sa uppgifter. I allmänhet brukar nämn- derna registrera uppgifterna i egna re- gister, som inte är enhetligt utformade, varefter uppgifterna i vissa fall beford- ras vidare till den lokala nykterhets- nämnden. Dessa register synes emeller- tid sakna ett bestämt ändamål. De är inte så fullständigt förda att de tillför- litligen kan ligga till grund för nyk- terhetsvårdande tvångsåtgärder. Då

tvångsintagning på allmän vårdanstalt aktualiseras eller då en persons förhål- landen ur nykterhetsvårdssynpunkt när- mare skall klarläggas måste sålunda all- tid utdrag begäras från kontrollstyrel- sens straffregister. Ur dessa synpunkter talar övervägande skäl för att länsnyk- terhetsnämndernas registrering i denna del kan undvaras.

Man kan även i övrigt ifrågasätta om 7 % förevarande kungörelse har någon egentlig funktion att fylla ur nykterhets- vårdande synpunkt. Uppgifterna har in- te något aktuellt nyhetsvärde för nyk— terhetsnämnderna. Långt innan laga- kraftvunnen dom föreligger har nämli- gen de kommunala nykterhetsnämnder- na så gott som alltid fått kännedom om de fall som avses med uppgifterna. Ge- nom polisens och åklagarmyndighetens anmälningsskyldighet enligt 10 5 lagen om nykterhetsvård får sålunda nämn- derna redan under polisutredningen uppgift om dem som kan misstänkas missbruka alkoholhaltiga drycker. Är det fråga om trafikonykterhetsbrott blir nykterhetsnämnderna dessutom engage- rade i fallet i samband med att körkorts- frågan tas upp till prövning. Vad sär- skilt angår fylleri kommer ju nämnder- na att kopplas in på fallen redan i sam- band med omhändertagandena efter- som, vilket utredningen föreslår, en tjänsteman från nykterhetsnämnden kommer att vara placerad på akutklini- ken eller intermittent stationerad hos po- lisen. Det ter sig här helt meningslöst att uppgift om samma sak sedermera skall översändas till nykterhetsnämnden via länsnykterhetsnämnden från kontroll- styrelsen. Den omständigheten att läns- nykterhetsnämnderna genom uppgifts- lämnandet från kontrollstyrelsen hålls kontinuerligt informerade om inträffade alkoholbrott, vilket kan vara av betydel— se för deras möjligheter att följa de loka- la nykterhetsnämndernas arbete, synes

ej heller vara tillräckligt skäl för ett bi- behållande av nuvarande ordning.

På grund av det anförda föreslår ut- redningen att 7 5 andra stycket föreva- rande kungörelse upphävs. I den mån de nykterhetsvårdande myndigheterna efter genomförandet av utredningens förslag önskar få upplysning om en kli- ents tidigare förhållanden ur nykter- hetsvårdssynpunkt bör kontrollstyrel- sens register anlitas. Någon anledning för kontrollstyrelsen att utan sådan framställan ex officio översända upp- gifter torde däremot inte finnas.

Genom den sålunda föreslagna åtgär- den bortfaller behovet av en arbetskraft hos kontrollstyrelsen. Hos länsnykter— hetsnämnder och kommunala nykter- hetsnämnder görs betydande arbetsbe- sparingar som kan komma det egentliga vårdarbetet till godo.

10.7. Förfatmingsändringar

Utredningens förslag medför att vissa ändringar måste göras i de särskilda kungörelserna angående kontrollstyrel— sens straffregister.

I kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 512) angående skyldighet för domstolar m.fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen bör uppgiftsskyldighe- ten rörande fylleri ersättas med en skyl- dighet för vederbörande polismyndig- het att till kontrollstyrelsen anmäla skedda omhändertaganden enligt den föreslagna lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer. Har berusningen orsakats av annat än al- koholhaltiga drycker skall som nämnts anmälan innehålla uppgift härom. I fall då omhändertagandet efter domstols prövning funnits sakna laga grund, bör det ankomma på domstolen att sända uppgift till kontrollstyrelsen. Särskild föreskrift härom har intagits i förslaget. Vidare synes den ändringen böra göras i 2 5 att skyldighet att till registret an-

mäla fall, då polisman ådömts disciplin- straff för fylleri, utgår. Frågan om disci- plinär bestraffning av polisman regleras nämligen numera i statstjänstemannala- gen och det saknas anledning att i detta hänseende särskilja polismännen från andra tjänstemän. Slutligen bör enligt vad tidigare anförts 7 5 andra stycket upphävas.

Avkriminaliseringen av fylleriet med- för att rubriken till kungörelsen den 17 juni 1.955 (nr 513) om särskilt straffre- gister rörande fylleri och vissa andra brott, bör ändras. Vidare följer av ut- redningens förslag att upphäva kontroll-

styrelsens beslutanderätt i fråga om automatisk spärrning av fyllerister m.fl. från systembolagens utminuteringsstäl- len, att det i 2 % sjunde stycket upptag- na stadgandet kan utgå.

Vad slutligen beträffar kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 186) om skyldighet att inhämta utdrag av det hos kontroll- styrelsen förda straffregistret bör här göras vissa redaktionella ändringar. Vi- dare bör det i kungörelsen upptagna stadgandet, enligt vilket i mål om bötes- förvandling uppgift skall kunna inhäm- tas från länsnykterhetsnämnd i stället för från kontrollstyrelsens register, utgå.

AVDELNING IV

Utredningens förslag i praktisk tillämpning

ADERTONDE KAPITLET

Försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken .

1. F örsökets uppläggning

Polisstationen vid fjärde polisvaktdi— striktet i Göteborg, belägen vid Tredje Långgatan i Järntorgskvarteren, har för omhändertagande av fyllerister tillgång till 23 arrester, varav fyra är dubbelar- rester. Man kan alltså där på en gång förvara maximalt 27 fyllerister. Till po- lisstationen förs fyllerister, som tas om hand i de centrala och västra delarna av Göteborg. De östra stadsdelarna och Hisingsdistriktet belägger i första hand sina egna arrester. När långgatsstatio- nen blir fullbelagd meddelas detta de övriga distrikten och radiobilarna, var- på man belägger dessa vaktdistrikts ar- rester. När sedan platser ånyo blir le- diga på långgatsstationen, skickar man ut meddelande om detta till de övriga distrikten och till radiobilar och piket.1 Kapaciteten hos långgatsstationen är så- ledes betydande.

Under år 1965 omhändertogs på lång- gatsstationen mer än 15 000 fyllerister, vilket betyder, att ungefär var åttonde fyllerist i Sverige hamnade där.

Sedan den 1 januari 1960 drivs i en med polishuset sammanbyggd fastighet en kommunal alkoholpoliklinik -— Nordhemspolikliniken — administrerad av sjukvårdsstyrelsen i Göteborg. En dörr är upptagen i muren mellan de båda byggnaderna. Därigenom kan po- lisen lätt och snabbt få medicinsk hjälp och kliniken i sin tur få polishjälp, när allvarligare bråk uppstår på kliniken. Samarbetet mellan de båda institutio-

nerna har under de gångna åren varit mycket gott.

De rådande lokala förhållandena för- anledde fylleristraffutredningen att lå- ta företaga en provundersökning dels av fylleristklientelet i allmänhet, dels — något noggrannare _ av viss, slumpmäs- sigt vald del av samma klientel. Denna undersökning, för vilken ej några mera strikta direktiv utfärdades, ägde rum un- der sju dygn i mars månad 1966. För att få alla veckodagar representerade valde man med tanke på undersökningsperso- nalens berättigade krav på vila att låta undersökningen pågå vart fjärde dygn med början den 1 mars klockan åtta på morgonen.

Under de sju dygn, som undersök— ningen varade, infördes till fjärde vakt- distriktet sammanlagt 320 fyllerister, fördelade på de olika dagarna sålunda (inom parentes anges antalet fyllerister som överfördes till kliniken):

tisdagen den 1 mars 46 lördagen " 5 ” 56 onsdagen ” 9 ” 45 söndagen ” 13 ” 13 torsdagen ” 17 ” 63 måndagen” 21 ” 38 fredagen ” 25 ” 59

%

( 8) (10) ( 9) ( 3) ( 8) ( 7) (10)

(55 ) 2. Klientelet

Av de 320 fylleristerna infördes allt- så till polikliniken för närmare under- sökning sammanlagt 55 män. Samtliga 1 Det sagda gäller förhållandena i mars 1966; sedermera har genom tillkomsten av nytt polishus situationen delvis ändrats.

de omhändertagna var män; kvinnliga fyllerister förs i Göteborg alltid till en särskild »kvinnofinka». Av de omhän- dertagna manliga fylleristerna blev så- ledes 17 procent föremål för en något mera noggrann medicinsk bedömning. Det gick ej att genomföra undersökning- en helt som planerat, nämligen att ex- akt var femte fyllerist skulle införas till polikliniken. Orsakerna härtill skall se— nare beröras.

Åldersfördelningen hos fylleristerna framgår av följande tabell.

Tabell 18: I. Kvar Till 12155)!— hos poli— Summa polisen kliniken under 21 15 2 17 21—25 26 1 27 26—30 25 3 28 31—35 42 8 50 136—40 45 7 52 41—45 40 13 53 46—50 23 6 29 51—55 20 5 25 56—60 15 5 20 61—65 5 3 8 66—70 4 1 5 över 70 5 1 6 265 55 320

Den yngste fylleristen var 17 år gam- mal, den äldste 81 år. Det bör här in- skjutas att polisarresterna knappast är lämpliga förvaringsställen för intoxike- rade 81—åringar. Man fick intrycket att klientelet var ganska svårt alkoholska- dat. En undersökning har gjorts beträf- fande antalet fylleriförseelser hos det undersökta klientelet. Uppgifterna har lämnats av stadens nykterhetsnämnd. Undersökningen redovisas i följande ta- bell.

Mest belastad var en 70-åring med 360 fylleriförseelser.

Av de omhändertagna var 129 förut kända på Nordhemspolikliniken (40 procent). Av de till polikliniken över-

Tabell 18: 2. Hos poli- . . Antal f lleri- _ Till poh- förseglser seråtågiar "kliniken Summa overforda nande över 200 7 5 12 101—200 30 2 32 51—100 39 9 48 26— 50 28 8 36 11— 25 36 10 46 6— 10 33 7 40 1— 5 43 9 52 Ej känd hos NN 49 5 54 265 55 320

förda var 22 tidigare kända (40 pro— cent).

Genomsnittligt torde poliklinikmate- rialet ha varit mera belastat än polisma- terialet, medelåldern hos poliklinikma- terialet var också något högre. Till stor del sammanhänger detta med att polis- materialet innehöll flera utlänningar med låg ålder. Såsom undersökningen var upplagd, skulle utlänningar ej tas in på polikliniken. Antalet utlänningar var förhållandevis stort i polismateria- let. I gruppen med 1—5 fylleriförseelser var 22 utlänningar. Bland dem, som ej var kända av nykterhetsnämnden, fanns 19 utlänningar. Det ställde sig ibland mycket svårt att helt få klarlagt nations— tillhörigheten. En del män med utländs— ka namn och utländsk födelseort visade sig numera vara svenska medborgare. Likväl torde närmare 50 av de omhän- dertagna ha varit utlänningar, de flesta av dem finska medborgare, några norr- män, ett fåtal danskar och tyskar samt en ungrare. Söndagsdygnet redovisade sju utlänningar mot sex svenskar.

Många av fylleristerna var bostadslö- sa. Många av dem uppgav att de sakna- de fast bostad. En icke oväsentlig de] uppgav täckadresser.

Undersökningsledaren _— överläkaren doktor Ring Lundquist _ var närva-

rande vid undersökningen hela tiden under de sju dygnen med undantag av en och en halv timme på kvällen den 5 mars. Då tjänstgjorde i hans ställe två läkare med speciellt socialmedicinskt intresse. Detta innebär, att av de 320 omhändertagna fylleristerna mer än 300 i större eller mindre mån observerades av undersökningsledaren. Denne gjor- de därvid en del såväl medicinska som sociala rön, för vilka här i korthet skall redogöras. Axplocket, som tagits ur det »fylleristmaterial» som förvarades i po— lisarrest, har huvudsakligen gjorts för att man skall kunna bilda sig en upp- fattning om vilka problem, däribland medicinska, som medicinskt oskolad personal tvingas ta ställning till.

Tisdagen den 1 mars

Fall nr 3. Epileptiker, gravt hjärnskadad, spastiker. Ringde f.ö. några dagar senare till sin assistent på nykterhetsnämnden och riktade anklagelser mot Lundquist för att Lundquist ej motsatte sig hans finkande — Lundquist borde ha sett att han var svårt sjuk.

Fall nr 4. Finkades åter samma dag. Fall nr 10. Kombinerad förgiftning, del- vis tablettpåverkad. Objekt för observation av Lundquist.

Fall nr 20. Sprit- och tablettpäverkad narkoman på dagspermission från stadens mentalsjukhus. Observationsfall.

Fall nr 29. Uselt allmäntillstånd vid in— förandet till polisen. Tjänstgörande förste polisassistent uppgav att man »utan vida- re» omedelbart hade låtit föra mannen till Sahlgrenska sjukhuset, om Lundquist ej varit närvarande. Mannen var i det närmas— te medvetslös. När man lyckades få honom att tala, klagade han över hjärtsmärtor och värk i vänster arm. Elektrocardiogram togs i finkan och det gav ej anledning till oro. När han efter sex timmar väcktes, sjönk han emellertid samman, varför Lundquist lade in honom på poliklinikens vårdavdel- ning för vidare observation och vård.

Fall nr 40. Ungrare i hysteriskt konfu- sionstillstånd, låg helt orörlig på golvet. Det övervägdes, om han skulle sändas till mentalsjukhus, men Lundquist förordade observation.

Fall nr 3. Uppgavs vara »avhystad från spårvagn», inga anamnestiska uppgifter i övrigt. Låg på golvet, reagerade ej på till— tal. Obekväm klinisk undersökning visade intet anmärkningsvärt. Observation.

Onsdagen den 9 mars

Fall nr 8. Avföringen hade gått i kläder- na, extremt illaluktande. Åtgärd: finkning. Väcktes efter sex timmar, fick lämna po— lishuset, ingen åtgärd i övrigt.

Fall nr 9. Finkades åter samma dag. Fall nr 10. Finkades åter samma dag. Fall nr 15. Finkades åter samma dag. Under mellantiden köpt två balvbuteljer renat brännvin av langare —— alltid påpass— liga och till hands åt bakfulla.

Fall nr 18. 81—årig försörjningshemsgub- be. Skrabbig och trött. Observation. Kunde efter någon timme på Lundquists uttryckli- ga begäran åter beredas plats på försörj- ningshemmet.

Fall nr 19. Finkades åter samma dag, vid sista tillfället helt redlös.

Fall nr 25. Fryntlig och fet 70—åring. Hade vanan inne, varit med om samma pro- cedur 360 gånger tidigare.

Fall nr 30. Extremt illaluktande, massor av avföring i kläderna. Argsint. Skulle skan— dalisera polisen genom pressen. Lades i ar- resten, väcktes efter de vanliga sex tim— marna och fick gå; ingen åtgärd i övrigt.

Söndagen den 13 mars

Fall nr 10. Senildement åldring, »portför- bjuden» på försörjningshemmet under en månad. Ingenstans att ta vägen vid avgång— en.

Fall nr 13. Våldsam yngre man, infördes med handfängsel.

Torsdagen den 17 mars

Fall nr 8. 74-årigt försörjningsfall, helt förfallen, påträffades av polisen sovande i en plantering. Åter finkad några timmar efter frigivningen.

Fall nr 12. Kombinerad förgiftning, mas- sor av tabletter i fickorna. Observation.

Fall nr 22. Psykiskt defekt man, vilkens rätta plats torde varit mentalsjukhus. Skrek högljutt, starkt orolig.

Fall nr 29. Utlänning, blev illa sparkad av annan fyllerist i dubbelcell.

Fall nr 30. Dement, hjärnskadad, hjärt- sjuk Sfi-åring med massor av fyllerier. Väl känd av Lundquist. Observation.

Fall nr 34. Hemlös 55-åring med fullt av

avföring i kläderna. Ut mitt i natten, lika eller mera stinkande; ingenstans att ta vä- gen.

Fall nr 40. Återkom senare samma dygn ännu mera berusad.

Fall nr 48. Berusad, mutistisk, tysk sjö- man, dolsk. Slog och bankade oerhört på celldörren, slog sönder sin högra hand. Gick och lade sig först efter halvannan timme.

Måndagen den 21 mars

Fall nr 17. 23—årig fil. stud. Goda studie— resultat. Lundquist trodde att det var en förstagångsfyllerist och ville ta in honom, men han avböjde då han ej ansåg sig be- rusad. Talade med honom vid frisläppan— det, fann då att han hade tre fyllerier tidi- gare. Han har sedermera upptagit kontakt med Lundquist.

Fall nr 19. Slog och bankade enormt pä celldörren, Orolig, olycklig, varför Lund- quist lade in honom på vårdavdelningen ef- ter frisläppandet.

Fall nr 23. Kombinerad förgiftning med massor av olika sorters tabletter i fickorna. Observation.

Fall nr 30. Insulin och insulinspruta i fickan, diabetiker. Erbjöds poliklinikplats men ansåg sig ej berusad. Observation.

Fall nr 33. Avhämtad på Sahlgrenska sjukhuset, infördes på bår, nersprutad. Observation.

Fall nr 34. Mentalsjuk, därom ingen tve- kan. Ej trängande vårdbehov.

Fall nr 36 och 37. Måttligt spritpåverkade ynglingar, gripna då de under morgontim- marna höll på att gräva den enes grav i en plantering på Linnéplatsen. Förebud till någon sorts ritualmord? Högst bisarr psyk— isk förgiftningsbild. Lundquist fick syssla ingående med dem och deras föräldrar till klockan 11 följande dag. Högst trolig diag- nos: marijuanaförgiftning, mycket vag misstanke på LSD.—förgiftning. Vårdattest till mentalsjukhus på den ene. Varken poli- sen eller Lundquist hade sett något liknan— de tidigare.

Fall nr 38. Infördes tillsammans med sin schäferhnnd; fick dela cell med denna.

Fredagen den 25 mars

Fall nr 9. Kolossalt berusad. Diverse tab- letter i fickorna. Observation.

Fall nr 14. Avföring i kläderna. Ingen speciell åtgärd. Bostadslös.

Fall nr 19. Massivt näsblod efter slags—

mål. När han släpptes var han helt nerblo- dad. Groteskt utseende. Överfördes till po— likliniken och tvättades ren. Lades därefter in på vårdavdelningen. Väl känd av per- sonalen sedan länge.

Fall nr 25. Kombinerad förgiftning, sprit +valiumtabletter. Observation.

Fall nr 26. Hade dagspermission från sta- dens mentalsjukhus. Återfördes dit vid fri- släppandet.

Fall nr 38. I det närmaste komatös av spritförgiftning. Observation.

Fall nr 41. Blev extremt lömsk vid avvi- siteringen. Skulle egentligen in till poli— kliniken, men Lundquist avstod. Ett fall, som på ett intressant sätt belyser frågan, var polisens medverkan vid ett reformerat behandlingssystem bör upphöra.

Fall nr 50. Oerhört våldsam yngling, slog vilt omkring sig, bet sig fast i konstaplar- na.

I anslutning till ovanstående axplock har Lundquist gjort följande reflexio- ner. Dct nuvarande omhändertagandet av fyllerister är inte tidsenligt. Polisens resurser att socialt hjälpa fylleristerna är högst otillfredsställande. De nästan obligatoriska sex timmarna i arresten är för de allra flesta fylleristerna en alltför kort tid. De får lämna polishuset bakrusiga och långt ifrån fullsövda. De blir därigenom inte sällan offer för langare, och ofta blir de åter finkade samma dygn, vilket medicinskt sett be- tyder ett än svårare och mera utdraget förgiftningstillstånd. Berusade perso- ner med kroppsliga och psykiska ska- vanker utsätts för risker, som medi- cinskt skolad personal måste betrakta med ogillande. Det är närmast förvå- nansvärt i hur hög grad polisbefälet lyckas klara av även medicinskt sett rätt intrikata fall, men det är absolut orealistiskt att tänka sig att inte misstag kan begås. Som förhållandena nu är lägger man ett alltför stort ansvar på personer, av vilka man ej kan begära att de skall klara av saken. Lundquist tillägger att undersökningen i vissa hän— seenden berört honom chockartat; han

visste inte, att förhållandena var så be- kymmersamma som de visade sig vara.

3. Klinikverksamheten

Vid undersökningen på polikliniken tjänstgjorde under de aktuella dygnen följande personal:

1 läkare; 1 sjuksköterska; 1 sjukvårdsbiträde; 1 sjukvårdare; 2 socialarbetare, nämligen avdelning- ens ordinarie kurator eller assistent från nykterhetsnämnden jämte en nykterhetsvårdsassistent, placerad vid registret på nykterhetsnämn- den;samt polisman (utklädd till sjukvårda- re).

Därtill kom tillfällig hjälp från poli- klinikens befattningshavare i övrigt, la- boratoriesköterska, expeditionshjälp o.s.v.

Alla medverkande fullgjorde sina uppdrag på ett mycket intresserat och ambitiöst sätt. Arbetet var mycket krä— vande men det kunde dock slutföras i stort sett enligt i förväg uppgjorda pla- ner.

Det hade av fylleristraffutredningen framförts önskemål att var femte fylle— rist _ utländska medborgare och »spär- rade» personer undantagna — skulle överföras till polikliniken för noggran- nare diagnostik, mera medicinskt in- riktad vård och för snabbt igångsättan- de av möjliga sociala hjälp- och stödåt- gärder. Under tre av de sju dygnen kun- de anvisningarna helt följas. En dag måste man hoppa över en mycket vild- sint fyllerist. De resterande tre dygnen förrycktes schemat av olika orsaker, varav några här skall nämnas. En för polikliniken »aktuell» man bad Lund- quist argsint »dra åt helvete». En måste återföras sedan man kommit en bit på

väg, då han gjorde våldsamt motstånd. I ett fall avrådde polisen Lundquist be- stämt från att försöka idka övertalning. I fyra fall nekade vederbörande följa med in därför att han inte ansåg sig be- rusad och ej heller i behov av medi- cinsk vård. Samtliga dessa fyra blev i stället finkade. I två fall var Lundquist upptagen av arbete på polikliniken och kunde ej komma till tals med de »rik- tiga numren». Ett fall missades därför att arbete med ett par marijuanaförgif— tade hos polisen upptog Lundquists tid.

I de allra flesta fallen följde vederbö- rande utan svårighet med till poliklini- ken, och inte få visade en påtaglig iver att följa med. De var tacksamma redan från början. Tre fördes till polikliniken i det närmaste redlösa. I allmänhet var det inte förenat med några nämnvärda svårigheter att klä av patienterna och få dem i säng men undantag förekom. Några fattade inte riktigt galoppen. De undrade lite vad som var på gång. En ung närmast redlös man var på misshu- mör och slog till sköterskan men lugna- des relativt snart. Det övervägande fler- talet lät sig villigt undersökas, men någ- ra få vägrade provtagningar. Ett par stycken ville inte vara »försökskani- ner». Tio stycken vägrade ta emot er- bjuden sömnmedicin; en del av dessa blev efter hand lite besvärliga, framför allt störande för de övriga: de pratade och sjöng visor, de skulle upp och röka stup i ett, och de sysselsatte personalen över hövan till förfång för annat arbete.

Tre av de till polikliniken överförda måste sändas i retur till polisavdelning- en. AV dessa kom en aldrig ens i säng. Det föreföll som om han vädrade någon form av försåt, och han bad efter en stund att få återvända till finkan, vilket han också fick. En synnerligen omogen och hysterisk ung man kunde inte be- hållas därför att han absolut inte kunde komma till ro. Han vägrade att ligga i

sin säng och han försökte sig lite på slagsmål. Därtill var han högljudd och synnerligen störande för medpatienter- na. Hade isoleringsrum funnits tillgäng- ligt hade han med största sannolikhet kunnat hållas kvar. Den tredje mannen vaknade efter sex och en halv timme och var vresigt oförskämd. Han hotade skandalisera polikliniken och krävde att få återgå till polisen.

Några av dem, som efter hand fick lämna polikliniken, hade man besvär med, särskilt med dem som vägrade me- dicinsk terapi. En patient sov dock utan sömnmedel i över 13 timmar, en tid att jämföra med de vanliga sex timmarna i polisarrest. Värsta bekymren beredde en man som efter en två och en halv tim- mes lång vila i sängen beskyllde perso- nalen för »psykisk tortyr», därför att man inte ville släppa iväg honom. Han var nu inte särskilt berusad, och Lund- quist ansåg honom ej så påverkad att indikationerna för omhändertagande var särskilt starka. Två av patienterna var starkt motoriskt oroliga. De sprang upp ideligen och var mycket störande. De skulle troligen med lätthet ha kun- nat lugnas ner om man haft tillgång till isoleringsrum. En fick lämna poliklini- ken efter sju timmar därför att han skulle gå till sitt arbete och ansågs i stånd till det. En fick lämna kliniken i förtid på grund av platsbrist på klini- ken. En fick gå efter nära sex timmar därför att han »skulle låsa upp för hust- run»; henne hade han tydligen låst in av någon anledning. Ett par stycken av patienterna kunde man lätt lugna ner genom att ge dem tillåtelse att gå upp och röka någon gång. Många bad att få ligga kvar så lång tid som möjligt.

I regel var emellertid patienterna synnerligen tacksamma, och flera av dem yttrade spontant att »så här skulle det alltid vara». Många var intresserade av hur det skulle bli med böterna. Ett

par var rädda för att de skulle rappor— teras till nykterhetsnämnden. När de väl var färdigklädda och hade kvitterat ut sina tillhörigheter, hade de mestadels bråttom ut. De var endast undantagsvis benägna att samtala med den närvaran- de socialarbetaren.

Klientelet visade sig vara svårt belas- tat i fyllerihänseende. 49 av de 55 var kända på nykterhetsnämnden, 22 hade redan tidigare haft kontakt med polikli- niken. Minst 31 patienter hade tidigare en eller flera gånger varit intagna på anstalter för alkoholmissbrukare. 15 uppgav att de saknade bostad — troli- gen befann sig många fler i samma pre— dikament, men de uppgav täckadresser. Tolv överfördes för vidare vård till po- liklinikens vårdavdelning. Indikationer- na skiftade. En del var i dåligt skick medicinskt sett. Ett par flyttades över för platsbristens skull. Ett par »filmade till sig» vårdplatser. De skrev ut sig fortast möjligt dagen därpå.

Närmast beklämmande var att endast tre stycken av samtliga som fördes över till polikliniken visade intresse för ef- terbehandling. Många anmälde visserli- gen intresse men de uteblev. Av de tre kan endast en sägas ha genomfört en strikt behandling.

Allvarligare kroppsliga sjukdomstec- ken var inte vanliga. Några patienter hade en påtagligt förhöjd sänknings- reaktion. Av dessa hade en lungkatarr, varför han hänvisades till sin ordinarie läkare. En medelålders man hade tec- ken till kronisk myocardit. En socker- sjuk ingick i materialet. En hade en mycket ful psoriasis och rekommende- rades söka hudläkare. Han var f.ö. syn- nerligen vanvårdad och måste badas, innan han lades till sängs. En patient hade en ganska uttalad sekundäranemi. Ett flertal visade, som man kunde vänta, leverförstoring. Leverfunktionsprov togs på 27 patienter, och av dessa hade 14

stycken patologiska transaminasvärden, tre av dem jämväl patologiska thymol— värden.

Den äldste patienten företedde tec- ken till en senil involution. Ej så få var hjärnskadade, avtrubbade och mer eller mindre dementa.

I materialet ingick två stycken 19- åringar. Den ene av dessa erbjöd en närmast tröstlös prognos. Han var svårt alkoholiserad. Han hade ett stort antal fylleriförseelser bakom sig och har san- nolikt ett än större framför sig. Han var kriminaliserad. Han hade varit intagen på ungdomsvårdsskola. Man hade för- sökt på alla sätt att hjälpa och stödja ho- nom, men han återföll ständigt. Den andre var en ren förstagångsfyllerist. Han var anställd vid telegrafverket. Han hade i motsats till den andre ynglingen en god hemmiljö. Han var mager, gäng- lig och tunn, och han hade festat på några flaskor starköl samt en halvbutelj starkvin och av detta blivit i det när-

maste redlös. Han mådde illa och kräk- tes, och han snyftade och snörvlade. Han var djupt olycklig för att föräldrar- na skulle få vetskap om hans situation, och han tog löfte av Lundquist att inte ringa upp föräldrarna. Han fick innan han gick tala ut med socialarbetaren och med Lundquist, och Lundquist rådde honom att öppet tala om för sina föräldrar hur det hela hade gått till. Han lovade också Lundquist att snarast söka kontakt med rådgivningsbyrån i alkoholfrågor. Ett par timmar senare blev Lundquist uppringd av en högeli- gen förtretad mor, som i ampra orda- lag kritiserade Lundquist för att han inte hade ringt upp föräldrarna. Där- efter har Lundquist inte hört något från den unge mannen, och det har inte råd— givningsbyrån heller.

Det må här slutligen påpekas att de personer som togs in för undersökning på kliniken inte åtalades för fylleri.

NITTONDE KAPITLET

Klientelundersökning i Linköping

I avsnittet »Nykterhetsvårdens medi- cinska och sociala resurser» har utred- ningen redovisat den verksamhet för omhändertagande av akut alkoholsjuka, vilken bedrivs på psykiatriska kliniken vid regionsjukhuset i Linköping under ledning av överläkaren där, docenten G. Wretmark.

Av stor betydelse i detta sammanhang är också de jämförande undersökningar av alkoholpatienterna på kliniken och av fylleristerna i polisarresten i Linkö— ping, vilka Wretmark under hösten 1966 utfört i samarbete med bitr. överläka- ren G. Franklin och underläkaren J.-E. Svensson. Wretmark och hans medar- betare har samlat statistiska, medicin— ska och sociala data rörande dels de alkoholsjuka som under augusti—sep- tember intagits på klinikens akutavdel- ning och dels de fyllerister som mellan kl. 18 och 23 varje kväll under tiden den 1 september—den 4 oktober fanns intag- na i polisarresten eller infördes dit. Mellan angivna klockslag uppehöll sig således någon av läkarna på polisstatio- nen och registrerade alla fyllerister. Huvudparten eller 85 procent av samt- liga fyllerister kunde man därigenom få med i materialet.

I klinikmaterialet ingår 138 personer med 234 intagningstillfällen och i arrest- materialet 93 personer med 102 arreste— ringstillfällen. Skillnaden i »återintag- ningsfrekvens» beror främst på att det i klinikmaterialet ingår sju notoriska recidivister, som ensamma svarar för 50 intagningstillfällen.

Fördelningen på ålder och kön i de båda materialen visas i figur 19:1 och 19: 2. Trots att medelåldern i de båda materialen inte skiljer sig mycket åt är det ändå uppenbart, att de yngsta ålders- grupperna oftare kommer i arresten, medan för klinikens del tyngdpunkten ligger i åldersgruppen 35—50 år.

I arrestmaterialet var det sju perso- ner som omhändertagits för fylleri för första gången, medan 48,4 procent ej hade någon fylleriförseelse senaste året.

Av arrestmaterialet, räknat på intag- ningstillfällen, hade 4,8 procent över- nattat på kliniken under föregående vecka, 8,8 procent under föregående månad och 24,5 procent under det se- nast förflutna året. Man kan alltså kon- statera att det här i stort sett rör sig om två skilda material med relativt liten överlappning.

Antalet intagningar på kliniken för- delar sig ganska jämnt över veckans alla dagar, se figur 19: 3, medan man i arrestmaterialet noterat en betydande topp på lördagar, se figur 19: 4.

I figur 19:5 redovisas antalet intag- ningstillfällen per person på kliniken under augusti—september. I det övervä- gande antalet fall är det fråga om ett in- tagningstillfälle, medan endast en myc- ket liten grupp svarar för flera än tre intagningar. Av de två personer som un— der den aktuella perioden svarat för vardera tolv intagningar var den ene en man, som redan på små alkoholmäng— der utvecklade en psykotisk bild, och den andre en man, som väntade på intag—

-n= I38 (6:123 Q=|5 ) = 39,4 M=lo4,n & = ll,9 5: 7,2

j_.g EIS lll—Zl; 25—29 310—34 35—39 160—44 105—49 50—54 55—59 (ill—64 65—69 Ålder

Fig. 19:1. Klientelets ålder; klinikmaterialet.

Ani-ul individer 20

n=93,(d'=9z,9= |) M= 35,3 5: l5.3

[3 | I lir—|E) 20-24- 25—29 150-34 55—39 40-44 145—49 50—54 55—59 60-64 55—69 70-74Älder' Fig. 19:2. Åldersfördelningen i arrestmaterialet.

Söndag Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag Fig. 19:3. Intagningstillfällen ( % ) fördelade på veckodagar : klinikmaterialet.

7 Sola

o/a %'L— 20

Söndag Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag Fig. 19:4. Intagningstillfällen ( % ) fördelade på veckodagar; arrestmaterialet.

'_'

4 5 6

= =_

7 8 9 IO

Antal intagningstillfällen

Fig. 19:5. Antalet intagningstillfällen per person på kliniken under augusti—september.

ning på allmän vårdanstalt. Det är emel- lertid den relativt lilla gruppen männi- skor, som svarar för många intagnings— tillfällen, som gör arbetet plågsamt och som sliter mest på personalen. Ett smi- digare och snabbare intagningsförfaran- de på institution avsedd för mera lång- varig alkoholistvård är därför önskvärt.

Hur patienten har kommit till klini- ken framgår av figur 19: 6. över hälften har kommit självmant och resten med assistans av familj, nykterhetsnämnd o.s.v. I 15,4 procent av alla fall har pa- tienterna haft läkarremisser, och i 10,7 procent har polisen själv tagit initiati- vet till att patienten kommit till klini- ken utan att han först suttit i arresten. Då inremitterande instanser inte alltid kunnat renodlas utan ibland förekom— mer i kombination överstiger summan 100 procent. »Annan» representerar i

regel en kamrat, vilken inte så sällan varit i sådant skick, att även han blivit intagen.

Av naturliga skäl är polisen enda in- remitterande instans när det gäller ar- restmaterialet — utom i ett fall, när ve- derbörande själv kom in på polisstatio— nen och aggressivt klagade över att hans taxi ej kommit. Han befanns vara på- tagligt berusad och togs för fylleri på enskilt område.

1. Medicinska data

Bedömningen av berusningsgraden i de båda materialen anges i figur 19: 7. Be- rusningsgraden har indelats i följande fyra grader: grad 0 » 1=Lättare påverkan men i stort sett bibehållen fasad.

Själv Familjen NN Länkarna

Polisen Lö kare

g. 1 9:6. Inremitterande instans. Psyk. kliniken (hela materialet).

2=Sluddrig, vinglig, distanslös, bråkig, påstridig, negativis- tisk, svårhanterlig. 3=Redlös.

Man finner klart högre berusnings- grad i arrestmaterialet och man kan också nämna, att grad 2 i arrestmateria- let oftare närmade sig grad 3 än i klini- kens material. Viktigt är också att no- tera det ganska stora antalet med be- rusningsgrad 0 och 1 i klinikens mate— rial. Dessa utgör i stort sett två katego- rier: dels de som kommer för att få hjälp att inte börja dricka eller fort- sätta påbörjat drickande, dels de som kommer i abstinensfas.

Förekomsten av kronisk alkoholism, addiktion, annan psykisk sjukdom och somatisk sjukdom redovisas i tabell 1.9: 1. När det gäller klassificeringen av alko-

holsjukdomens olika stadier har under- sökningen följt Bowman och Jellinek (1942) och Åmark (1951). Addiktion förekom oftare i klinikmaterialet, skill— naden är signifikant men är inte så stor som när det gäller kronisk alkoholism. Alkoholsjukdom över huvud taget åter- fanns i 81,8 procent i klinikens mate- rial och i 54,7 procent i arrestmateria- let.

Tabell 19: 1. Sjukdomsfördelning.

(siffrorna avser antalet personer).

Kliniken Arrest

Kron.a1k. 56 40,6 % 16 16,8 %

Addiktion 77,5 % 49 51,6 %

Annan psyk.sjd 50,0 % 42 44,2 %

Somatisk sjd. 12,3 % 13 13,7 %

0/0 intagnings— tillfällen "lll

m Psykiatrisk klinik D Arrest

_!

Berusningsgrad

Fig. 19:7. Berusningsgrad.

Att klinikmaterialet har kommit läng- re in i en verklig alkoholsjukdom åter- speglas bl. a. av de tidigare nämnda ål- dersskillnaderna. Det är dock värt att uppmärksamma att över hälften av ar- restmaterialet utvecklat addiktion.

När det gäller somatisk sjukdom är det här fråga om »uppgiven somatisk sjukdom». Det rörde sig mycket sällan om sjukdomstillstånd, som krävde mera omedelbara åtgärder. I arrestmaterialet företedde dessutom 6,9 procent någon form av somatisk skada, mestadels i form av kontusionsskador. I klinikma- terialet var motsvarande siffra 3,9 pro— cent.

»Annan psykisk sjukdom» förekom lika ofta i de båda materialen. I unge— fär hälften av fallen var det fråga om

»abnorm personlighet» medan resten utgjordes av insufficienstillstånd mesta— dels med depressiv prägel. Det kan an- märkas att i arrestmaterialet återfanns två personer, vilka vårdats under diag- nosen schizofreni.

I endast 2,9 procent av arrestmate- rialet hade läkare tillkallats, vilket kan stämma till eftertanke mot bakgrunden av det anförda.

Av abstinenssymptom noterades i kli- nikmaterialet syndrom B i 14,1 procent, syndrom C i 2,6 procent, delirium tre— mens i 2,6 procent (sex personer på dessa två månader). Fyra personer fö- retedde en hallucinos och en utveckla- de generella krampanfall. I arrestmate- rialet har inte några allvarliga absti- nenssymptom registrerats, vilket får ses

mot bakgrunden av att arrestanterna släpptes så tidigt, att de alltjämt befann sig under alkoholpåverkan.

Blandras, d. v. s. samtidig tablettpå- verkan, noterades i 13,7 procent av kli- nikens material och i 5,2 procent av ar- restmaterialet. I arrestmaterialet fanns också några, där berusningen väsentli- gen torde ha berott på thinnersniffning. Siffrorna beträffande blandras är osäk- ra och torde vara minimisiffror.

0/0

När det gäller klinikmaterialet har medicinkonsult behövts i 2,1 procent. Intensivvårdsavdelningens resurser har anlitats i några fall per år. En del fall har givetvis kommit direkt till intensiv- vårdsavdelningen.

För att belysa svårigheterna med klientelet har registrerats fall av våld— samhet och aggressioner. Våldsamhet förekom i 32,4 procent av arrestmateria- let och i 6,4 procent av klinikmaterialet.

50

lj ,

= = '|'! C | | ID N

= ln .'_

Fig. 19:8. Vdrdlider på klinikens »akutavdelning».

in Q' |

in er Antal timmar

= m

=: en I I en 5

|i/o'finknirigar _25

:,

7

Timmar

Fig. 19:9. Tid för vistelse :" arrestlokal; n = 100, M -= 5,9, s = 2,6.

Att andelen härav är större när det gäl- ler arrestmaterialet är naturligt, ef- tersom en av anledningarna till omhän- dertagande av polis är just våldsamhet och aggressivitet. På kliniken har i drygt 2 procent av intagningstillfällena behövts polis för övervakning, och i 1,3 procent har använts annat manligt »extravak».

Enligt uppgift från polisen har un- der vissa månader genomsnittligt 1,5 timmes polishjälp per dygn investerats i denna verksamhet. I siffran ingår dock polisövervakning av sådana som varit anhållna.

Vårdtiderna framgår av figur 19: 8 och

19: 9. Som väntat visar sig vårdtiderna på kliniken vara avsevärt längre än i arresten. På kliniken ligger de flesta i 11—20 timmar medan i arresten flertalet vistas i 4—7 timmar. Flera av de myc- ket långa vårdtiderna på klinikens akut- avdelning beror på att patienterna un- der denna tid väntat på omhändertagan- de i annan form eller utvecklat svåra abstinenssymptom.

2. Sociala data

Vid den jämförelse mellan de olika ma- terialen med avseende på civilstånd som gjorts i figur 19:10 har endast medta-

Psgkia'trisk klinik

9 9/o 0,9 l7/0

29,7 0/0

E;

& 3+ önklinqor

Arrest

Fig. 19:10. Ciuilstånd i relation till % intagningstillfällen.

gits personer över 30 år, d. v. 5. de som varit i giftasvuxen ålder. Därvid fram- kommer en signifikant skillnad på så sätt att klinikmaterialet innehåller fler gifta (x2=7,67. p>0,01). Siffrorna visar jämfört med statistiska uppgifter från Linköping, att i båda materialen anta- let gifta är cirka 40 procent lägre än i befolkningen i övrigt.

Fördelningen på socialgrupper och bostadsförhållanden framgår av tabell 19:2. Med avseende på socialgrupper framkommer den signifikanta skillna- den, att klinikmaterialet innehåller fler tillhörande socialgrupp II (x”=7,18. p (0,01). Till viss del kan denna skillnad bero på den olikartade åldersfördel- ningen. När det gäller bostadsförhållan- dena föreligger inte några skillnader.

De olika klientelens arbetsanpassning redovisas i tabell 19: 3. Arrestmaterialet har en signifikant bättre arbetsanpass- ning än klinikmaterialet (x2=4,94. p( 0,05).

Tabell 19: 2

Socialgruppstillhörighet resp. bostadsför— hållanden beräknat per intagningstillfälle.

Kliniken Arrest

Socialgrupp I — Socialgrupp II 16,7 % Socialgrupp III 83,3 %

sal

79,5 % 12,0 % 6.4 % 1,7 % 0,4 %

Har egen bostad Inackorderad Helt utan bostad Ibland utan bostad Inget angivet

lis—ss

Tabell 19: 3 Arbetsanpassning räknat per intagningstill- fälle.

Kliniken Arrest

81,0 % 23,4 % 19,0 % 4,3 %

73,5 %1 8,8 % 19,6 % 7,8 %1

Har arbete Varit borta Helt utan arbete Pensionär

1varav 1 pensionär med ett omhänderta- gande hade arbete.

Vid beräkningarna i tabell 1922 och 193 har de sju notoriska recidivisterna inte tagits med, detta för att utesluta hu- vuddelen av den felkälla, som annars skulle föreligga vid beräkning per intag- ningstillfälle, då ju dessa sju svarar för inte mindre än 50 intagningar. En beräk- ning per person har varit svår att ge- nomföra då arbetsanpassningen varie- rat under den tid registreringen omfat- tar.

Den sämre arbetsanpassningen i kli- nikmaterialet beror rimligen på att man i det materialet återfinner flera verk- ligt alkoholsjuka.

3. Eftervård

Vad händer med dessa människor ef- ter omhändertagandet? I arrestmateria— let förekommer endast i enstaka fall, att de efter frisläppandet omhändertas på något speciellt sätt, utan de går hem eller i varje fall ut på gatan. Någon enda har haft permission eller avvikit från mentalsjukhus eller fångvårdsanstalt och har i så fall återförts dit. Den rutin- mässiga anmälningen till nykterhets— nämnden föranleder i en del fall hän— visning till vårdinstans men nykterhets- vårdens resurser måste betecknas som katastrofalt otillräckliga.

I tabell 19: 1; visas vart patienten gått från klinikens akutavdelning. 9,4 pro- cent av fallen har omhändertagits i slu- ten sjukhusvård. Med de övriga har i stor utsträckning avtalats om öppen ef- tervård, huvudsakligen på kliniken. Förutsättning har varit att de bott i Linköping, vilket 73,2 procent av klinik- materialet gjorde. 67 personer gick i av- talad eftervård, varav 44 mera regelbun- det. Detta betyder, att 76 procent av dem, som haft möjlighet till eftervård, gick i någon form av sådan. Den vanli- gaste besöksfrekvensen var sex-tio gång- er. Sju personer fick viss eftervård på

Tabell 19: 4 Eftervård. (klinikmaterialet).

Utgången till:

Hemmet Länkarna Vård i NN :s regi Augustbergsgården Alkoholistanstalt Hotell via NN

Mentalsjukhus Psyk.klinik Övriga

RI . . t'.” H+.

$$

$å$$å$ MQPMHM HÖOl—lwm

_.

nykterhetsnämndens läkarmottagning, där psykiater från kliniken arbetar.

I dessa 67 fall av avtalad eftervård var det 24 som ej fullföljde denna, van- ligen på grund av recidiv. Under efter— vårdstiden kunde noteras 16 personer med sådant recidiv.

Till eftervårdsmöjligheter med sång kan man förutom kliniken och mental- sjukhus även räkna nykterhetsnämn- dens upptagningshem liksom länkarnas. Dit gick drygt 13 procent. Några patien- ter hänvisades till annan klinik. Sam- manlagt omhändertogs sålunda cirka 25 procent i vårdform med säng. Medräk- nas arrestmaterialet torde proportionen bli mindre, men siffran torde dock ha viss relevans för planerandet av en framtida alkoholistvårdsorganisation.

4. Personal och platsbehov

På basis av gjorda erfarenheter har Wretmark och hans medarbetare för- sökt att uppskatta de lokal- och perso— nalmässiga resurser, som framtida akut- kliniker bör vara utrustade med. De an- för härom i huvudsak följande.

För verksamheten vid kliniken har det funnits två personer i tjänst dygnet runt, således motsvarande ungefär sex anställda. Dessutom har »extravak», motsvarande cirka sju tjänster, anlitats för denna verk- samhet. Det har alltså behövts 13 tjänster för den akuta alkoholistvården.

Eftersom det i stort sett rör sig om två olika material måste man räkna med en fördubbling av antalet tjänster om fylleri- straffutredningens intentioner skall kunna följas. Denna beräkning grundar sig också på att antalet intagningstillfällen på klini— ken under september månad var 105 och att det under samma tid infördes 103 fylleris— ter till arresten i Linköping.

Även om arrestklientelets vårdtider kan väntas bli kortare, torde man inte komma ifrån en dubblering, då arbetsbelastningen är mera beroende av antalet intagningstill— fällen än av antalet samtidigt vårdade per- soner. Dessutom måste man beräkna större personalinsats när det blir fråga om att ta hand om ett mer hråkigt klientel. Läggs därtill en kuratorstjänst och en sekreterar— tjänst kommer man mycket nära den siffra som fylleristraffutredningen angett, nämli- gen 30 personer på 20 platser.

Variationen i intagningstillfällen på de olika Veckodagarna inger betänkligheter när det gäller möjligheten att rationellt ut- nyttja personalen.

För att få ett grepp om hur dessa varia- tioner ter sig har adderats det genomsnitt— liga antalet alkoholfall, som varit intagna på klinikens akutavdelning och i arrestlo-

Antal intagningstillfällen l5

kalen under registreringsperioden. Resulta— tet redovisas i figur 19:11.

Lägger man ihop de båda materialen på detta sätt, minskar således variationerna även om det alltjämt kvarstår en betydan- de topp på lördagarna. På basis av dessa beräkningar kommer man fram till, att det genomsnittliga platsbehovet i Linköping f.n. uppgår till sju platser om man undan— tar lördagar, då behovet stiger till tolv. Detta gäller under förutsättning att den ge- nomsnittliga vårdtiden är 24 timmar.

En betydande svårighet ligger emellertid däri, att antalet vårdbehövande skiftar mycket starkt från dag till dag. Under re- gistreringsperioden har det sammanlagda antalet omhändertagna på kliniken respek- tive i arresten uppgått till cirka 20 per dygn. Även med tanke på att frekvensen av intagningar på kliniken hittills varit sti- gande torde det vara säkrast att räkna med en så stor marginal, att man även i detta avseende följer fylleristraffutredningens rekommendation att i Linköping dimensio- nera »avgiftningsstationen» för 20 platser.

Denna siffra torde inte kunna generalise- ras att gälla alla städer av Linköpings stor- leksklass, då arresteringsfrekvensen varie— rar starkt mellan olika städer. Under år

| Arrest IlIlIll Psqkiotrisk klinik

Sön dag Måndag Tisdag

Fig. 19:11. Variationen i intagningstillfällen.

Onsdag

Lördag

Fredag

Torsdag

1965 motsvarade antalet fyllerifall i Linkö- ping 15,5 promille av befolkningen, i Norr- köping 26,0 promille, i Uppsala 16,0 promil- le, i Hälsingborg 19,0 promille, i Västerås 20,0 promille, i Örebro 24,0 promille, i Borås 20,0 promille och i Gävle 29,0 promille. Ar- resteringsfrekvensen torde dock också va- riera med olika resurser och olika praxis hos polisen i skilda städer. Den låga siff- ran för Linköpings del kan förhoppningsvis sättas i samband med klinikens verksam- het, en uppfattning som delas av represen- tanter för såväl polisen som nykterhets- nämnden i Linköping.

5. Diskussion

Mot bakgrunden av de redovisade rö- nen diskuterar Wretmark och hans kol- leger några allmänna frågor av princi— piell betydelse i detta sammanhang. De uttalar härvidlag bl. a. följande.

En förutsättning för att den ifrågavaran- de verksamheten har kunnat bedrivas på kliniken har varit bl.a. att klinikens nio läkartjänster ständigt varit besatta. Hade så inte varit fallet skulle jourbördan ha blivit orimligt tung. Det går därför knap- past att anordna »avgiftningsstationer» i psykiatrisk regi förrän läkartillgången bli- vit mycket större än vad som f.n. är fallet på flertalet ställen.

»Avgiftningsstationen» bör ligga i geo- grafisk närhet av en intensivvårdsavdel-

ning, dock inte så nära denna eller annan akut mottagning att den verkar störande t.ex. för personer med hjärtinfarkter. Den bör vara avskild och ha intim anknytning till psykiatrisk enhet.

Genom att verksamheten uteslutande ad- ministreras från den psykiatriska enheten blir det också ett någorlunda begränsat an— tal läkare som ingår i systemet. Detta in- nebär en stor fördel, därför att den värd det här är fråga om kräver sin särskilda specialisering. En annan betydande fördel är att dessa läkare relativt snabbt får in— tim kännedom om klientelet och att den mottagande läkaren får möjlighet att sedan följa patientens eftervård. Värdet av så- dan kontinuitet har kommit att uppfattas som omistligt.

Avslutningsvis understryks, att de plane- rade aavgiftningsstationerna» bör ha ett vidare syfte, så att i anslutning till dessa också sådana alkoholsjuka, som inte är in— toxikerade, kan tas emot. Detta synes ut- göra en viktig förutsättning för att asta- tionen» skall få ett värde även ur profy— laktisk synpunkt. Ett sådant syfte kan knappast vinnas om mottagandet skall ske inom ramen för en för hela sjukhuset ge— mensam central mottagningsenhet. Alko- holproblemet är ett kombinerat medicinskt, psykiatriskt och socialt komplex. Detta komplex måste emellertid betraktas och behandlas som en helhet. Det synes vara till nackdel om avgiftningsproceduren ut- bröts ur denna helhet.

TJUGONDE KAPITLET

Västeråsförsöket

]. F örsökets uppläggning I följande kapitel skall redogöras för den försöksverksamhet som under tiden 23 oktober—23 december 1967 bedrevs vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala i syf- te att pröva hållbarheten av utredning- ens planer på klinikbehandling av fylle- rister. Akutkliniker kan emellertid in- rättas endast på större orter och man får räkna med en relativt lång uppbygg- nadsperiod innan verksamheten kan komma igång på alla håll. På mindre orter liksom på de blivande klinikor- terna under en övergångstid måste där- för fylleristerna alltjämt förvaras i po- lisarrest. Utredningen anser det följakt- ligen nödvändigt att behandlingen och förvaringen av fyllerister hos polisen förbättras och så nära som möjligt föl— jer de principer som utmärker klinik- behandlingen. Förslag till sådana re— formåtgärder har lagts fram av utred- ningen. För att få en uppfattning om det praktiska utfallet av förslaget i den- na del har utredningen samtidigt med Ulleråkersförsöket låtit genomföra en försöksverksamhet i Västerås. Att just Västerås valdes berodde främst på att man där har moderna, ändamålsenliga polisarrester och att polisen och social- förvaltningen ställde sig mycket positi- va till att deltaga i en sådan verksamhet.

Av de 17 fylleriarresterna i Västerås utrustades sex med var sin bäddad säng, ett bord och en fåtölj. I dessa s.k. vil- rum skulle fylleristerna om möjligt pla- ceras direkt i stället för i vanlig arrest. Undantag gjordes dels för fyllerister

som motsatte sig förvaring i vilrum, dels för fyllerister som var bråkiga, oroliga eller höggradigt berusade. De sistnämn- da undantagen betingades av att förva- ringen av sådana berusade i sängar mel- lan lakan kunde antas innefatta större risker för olycksfall (t.ex. skada vid fall ur sängen) och dödsfall (t. ex. ge- nom kvävning eller hängning) än för- varingen i de ordinarie polisarresterna, vilka endast var utrustade med en skum- gummimadrass på golvet. De fyllerister. som inte lades direkt i vilrum, skulle i stället placeras i vanlig arrest men ef- ter några timmar, om deras tillstånd medgav detta, erbjudas att flytta över i vilrum för att sova ut i säng.

För tillsynen av fylleristerna och för städning och bäddning i vilrummen an- litades 12 civila vakare. Enligt det upp- gjorda arbetsschemat skulle en sådan vakare tjänstgöra varje natt i arrestav- delningen, dit han kvällen innan skulle kallas av polisen per telefon så snart den första fylleristen tagits om hand.

Femton socialassistenter från stadens socialförvaltning ställde sig till förfo- gande för jourtjänst med tjänstgöring ett dygn 1 sänder. Den jourhavande assistenten skulle infinna sig efter kal- lelse av polis sedan han först från so- cialförvaltningens register hämtat even- tuella personakter och andra handling- ar rörande de omhändertagna.

Socialassistenterna skulle om möjligt hålla ett rådgivande samtal med varje fyllerist innan denne frigavs. De om- händertagna skulle i samband därmed

kunna bjudas på kaffe, läskedrycker och cigarretter. De som så önskade skulle få tvätta sig och duscha innan de lämnade polisstationen. Om så erfordrades kun- de de få nya underkläder, skjortor och strumpor ur ett förråd, som skulle till- handahållas på polisstationen av social- förvaltningen.

Tanken var också att kontakt med lä- kare i samband med omhändertagandet av fylleristerna skulle tas i större ut- sträckning än vad som nu är fallet. Ut— redningen var emellertid redan på för- hand informerad om att någon nämn- värd medverkan från läkarhåll i vården av de akut berusade inte var möjlig un- der denna tid med hänsyn till den stora arbetsbörda som då vilade på tjänste- läkarna i Västerås.

I samband med försöksverksamheten skulle också vissa data rörande de om- händertagna samlas in enligt ett av ut- redningen utarbetat formulär som skul- le fyllas i av vakthavande polisbefäl och jourhavande socialassistent. Enligt for- muläret skulle sålunda inhämtas dels vissa allmänna personuppgifter (ålder, yrke, nationalitet, civilstånd), dels vissa uppgifter kring omhändertagandet (da- gen för omhändertagandet, förvaringssät- tet, förvaringstidens längd, berusnings- graden, herusningsmedlet, förekomsten av sjukdom och skador samt tillståndet och uppträdandet under förvaringsti- den), dels ock vissa uppgifter angående vederbörandes situation i nykterhets- vårdshänseende (om han tidigare var känd av nykterhetsnämnden, övriga upp-

gifter av betydelse ur behandlingssyn- punkt samt aktuell bedömning av fallet).

Försöksverksamheten kunde i stort sett följa den uppgjorda planen. Resul- tatet av de insamlade uppgifterna redo- visas i det följande.

2. Klientelet

Det sammanlagda antalet personer som togs för fylleri i Västerås under för- söksverksamheten uppgick till 273, var- av 13 kvinnor. Av dessa 273 personer blev 47 omhändertagna mer än en gång under försöksperioden (recidivister; jfr tabell 20:1).

Sammanlagt 360 omhändertaganden ägde rum under den aktuella perioden. Av dessa skedde 259 på allmän plats, 87 på enskilt område medan i återstå- ende 14 fall anteckning saknas om plat- sen för omhändertagandet.

Äldersfördelningen av de omhänder— tagna framgår av tabell 20:2.

Medelåldern för männen uppgick till 35 år, för kvinnorna till 25 år och för recidivisterna till 36 år.

Av de 273 klienterna hade 168 eller 62 procent blivit sakfällda för minst en fylleriförseelse under den senaste femårsperioden. Av tabell 20:3 framgår klienternas fyllerifrekvens enligt kon- trollstyrelsens straffregister.

I 51 fall redovisades särskilda skador och sjukdomar hos de omhändertagna. Sålunda uppmärksammades

22 fall av smärre blessyrer (skrubbsår

Tabell 20:1. Omhändertagna berusade under försöksperioden

Antal omhändertaganden

4 5 6 7 8

Män ........... Kvinnor ........ Samtliga .......

Ålder. år Män

Kvinnor

Därav recidivister

Samtliga

15 —17 16 18 -—20 33 21 ——24 36 25 ——29 21 30 —39 46 40 —49 54 50 —59 30 60 —64 10 65 _a) 14

Samtliga 260

18 35 38 23 48 57 30 10 14

273

lC—BMMMKQM

)— w

Tabell 20:3. Klienternas fyllerifrekvens (procent)

Ålder

Antal tidigare förseelser

4—8

| 9—19

15—17 18—24 25 —29 30—49

50 —m

Samtliga

o.dyl.), en del uppkomna under det ak- tuella ruset;

5 fall av allvarligare skador (skall- och ryggskador, revbens- och lårbensbrott), vil- ka vederbörande tidigare ådragit sig;

10 fall av tidigare hjärnskakning, hjärn— blödning eller hjärnhinneinflammation;

2 fall av hjärtbesvär; 4 fall av epilepsi; 2 fall av sockersjuka; samt 2 fall av lungsjukdom.

Vidare hade en omhändertagen opere- rats för magsår, en hade äggvita, en klagade över andningsbesvär och en an- sågs klart mentalsjuk. Bedömningarna gjordes av polis och socialassistent utan läkarmedverkan.

I två av de angivna fallen försökte man från polisstationen få kontakt med

jourhavande läkare under förvaringsti- den. Två omhändertagna kördes till la- sarettet för undersökning och behand- ling av skador i huvudet, vilka veder- börande ådragit sig vid slagsmål; båda återkom till polisstationen, sedan de på lasarettet blivit undersökta och hopsyd- da. Två omhändertagna blev i samband med frigivningen skjutsade till lasaret- tet, den ene för omplåstring av skrubb- sår och den andre för undersökning i anledning av magbesvär. Det kan till- läggas, att en person transporterades direkt från sin bostad till lasarettet, där han fick en lugnande injektion, och se- dan överfördes till polisstationen. Berusningsgraden vid omhändertagan- det bedömdes mot bakgrunden av klien—

ternas beteende. Uppgifter om berus- ningsgraden föreligger beträffande 271 av de 273 klienterna. (Beträffande dem som omhändertagits mer än en gång av- ser denna redovisning det första till- fället.) Av samtliga betecknades 32 pro- cent som måttligt, 59 procent som högt och 9 procent som redlöst berusade.

Berusningsmedlet angavs vara enbart alkohol i 341 fall, alkohol och läkeme- del i 6 fall, alkohol och T-sprit i 2 fall och enbart T-sprit i 9 fall. I ett fall väg- rade den omhändertagne att uppge vad han berusat sig av och i ett fall finns berusningsmedlet ej antecknat.

Av samtliga fyllerister var 33 utländs- ka medborgare. Endast 32 personer var bosatta utanför Västerås. Vidare kan nämnas att 54 av de omhändertagna var gifta, 164 var ogifta, 47 skilda (inklu— sive hemskilda) och 8 änklingar.

3. Verksamheten

Omhändertagandena fördelade sig på de olika veckodagarna sålunda att 46 skedde på söndagar, 21 på måndagar, 43 på tisdagar, 54 på onsdagar, 57 på tors- dagar, 51 på fredagar och 88 på lör- dagar.

I följande sammanställning redovisas vid vilka tider på dygnet omhänderta- gandena skett.

Klockan

6— 7 7—— 8 8— 9 9—10 10—11 11—12 12—13 13—14 14—15 15—16 16—17 17—18

Av de 260 manliga klienterna förva- rades 59 procent enbart i polisarrest och 41 procent i vilrummen. Av de 13 omhändertagna kvinnorna avgiftades 7 i polisarrest och 6 i vilrummen. Av ta- bell 20:4 framgår att de äldre klienter- na i större utsträckning förvarades i vilrummen.

Tabell 20:41. Förvaring av klienterna (procent)

Polis- arrest

Vil- rummen

Ålder S:a

15——24 63 37 91 (100) 25-—49 61 39 128 (100)

54 (100)

Samtliga 59 41 273 (100)

50 —w 54 46

Under förvaringstiden var 31 eller 11 procent av klienterna bråkiga eller hög- ljudda. Av dessa låg 5 i vilrummen. Av de 13 kvinnliga klienterna var inte mind- re än 6 bråkiga eller högljudda.

I 96 fall placerades klienterna direkt i vilrum och i 51 fall överfördes de dit sedan de först sovit ruset av sig i van- lig arrest. De återstående 213 förvara- des enbart i polisarrest. Som anledning härtill har angetts följande orsaker:

Höggradig berusning eller bråkighet .. 141 Vilrummen upptagna 8 Andra anledningar .................. 6

Summa 213

Av tabell 20:5 framgår, hur länge de omhändertagna kvarhölls för tillnykt- ring.

4. Nykterhetsvårdande åtgärder

190 av klienterna var kända för nyk- terhetsnämnden och därutöver 24 av har- navårdsnämnden. För att kunna belysa

Enbart polis- arrest

Antal timmar

Vil- rummen

Samtliga fall

3— 4 4— 5 5— 6 6— 7 7— 8 8— 9 9—10 10—11 11—12 12—13 13—14 14—15 15—16 16—17 17—18 18—19 19—20

S:a

Cilo

MM mc»

o-A v—u—A H&m—mmamwoumh

213 147 360

klientelets belastning i nykterhetshän- seende har uppgifterna av nykterhets- nämnden och barnavårdsnämnden kom- pletterats med uppgifterna ur kontroll- styrelsens straffregister och ordnats på följande sätt:

Förstagångsfall: ej kända för nykterhets— nämnd eller barnavårdsnämnd och utan fylleriförseelser. Utredningsfall: 1—3 tidigare fylleriförseel— ser och/eller kända för nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd (ej tvångsåtgär- der).

Observationsfallz mer än 3 fylleriförseel— ser under senaste femårsperiod och/eller föremål för övervakning. Vårdfall: varit intagen på allmän eller en- skild anstalt för alkoholmissbrukare un— der senaste femårsperiod.

I tabell 20:6 redogörs för klienternas belastning i nykterhetshänseende. Av tabellen framgår att 22 procent av kli- enterna utgjordes av förstagångsfall, 36 procent av utredningsfall, 23 procent av observationsfall och 19 procent av vård- fall.

Omedelbart efter tillnyktringen skulle klienterna beredas tillfälle till ett råd- givande samtal med nykterhetsnämn- dens representant. Samtalet hade i förs- ta hand ett terapeutiskt syfte. Dessutom skulle under samtalet utrönas i vad mån klienten var i behov av ytterligare vård. Resultaten av åtgärderna efter tillnykt- ringen visas i tabell 20:7. För 30 klien— ter eller 11 procent kom något rådgi- vande samtal inte till stånd. Flertalet av dessa vägrade att deltaga i samtalet. Bland de övriga var antingen utred- ning genom polisen angående brott eller också språksvårigheter orsak till att nå- got samtal inte ägde rum efter tillnykt- ringen. Den relativa andelen av vägrare var minst bland förstagångsfallen. För 115 klienter eller 42 procent stannade kontakterna vid rådgivande samtal.

Tabell 20:61 Klienternas belastning i nykterhetshänseende (procent)

Utrednings- fall

Första- gångsfall

Observations-

fall Vårdfall

61 39 34 37 23 36 11 38 13 33

22 36

Terapeutiska åtgärder

Första- gångs- fall

Utred- Observa- nings- tions- fall fall

Rådgivande samtal kom ej till stånd . . . . Endast rådgivande samtal ............ Remitterad till annan nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd ............ Sociala åtgärder .................... Rekommendation och förmedling av medicinsk vård ................... Intensifierad uppföljning och observation Intensifierad övervakning, planerad över— vakning ......................... Förnyad anstaltsvård, planerad anstalts- vård ............................

Samtliga

13 49

6 2

I 10 procent av fallen remitterades ärendet efter samtalet till barnavårds- nämnden eller också till nykterhets- nämnden i klientens boendeort. Mot- svarande andel för förstagångsfallen uppgick till 27 procent. För inte mind- re än 101 klienter eller 37 procent vid- togs eller planerades fortsatta åtgärder genom nykterhetsnämnden. Motsvaran- de andel uppgick för förstagångsfall till 23 procent, för utredningsfall till 42 procent och för både observations- och vårdfall till 54 procent. För 8 klienter eller 3 procent vidtogs eller planerades sociala hjälpåtgärder, t.ex. hjälp med arbetsanskaffning eller i bostadsfrågor. För 26 klienter eller 10 procent förmed- lades kontakt med sjukvården, i allmän- het för behandling vid alkoholpolikli- nik. En intensifierad uppföljning — t.ex. utredning, hembesök och beslut om åtgärder vid senare tidpunkt anord— nades för 48 klienter eller 18 procent. För 12 klienter eller 4 procent avisera- des övervakning eller en intensifiering av en pågående övervakning. För 7 kli- enter eller 3 procent planerades an- staltsvård. Dessa 7 klienter har redan tidigare vistats på anstalt.

5. Bedömningar av resultatet

De i försöksverksamheten engagerade myndigheterna _— polismyndigheten och socialförvaltningen i Västerås — har på utredningens begäran lämnat vissa synpunkter på utfallet av försöket.

Polismästaren Harald Erling ansåg sig sålunda kunna konstatera att erfarenhe- terna varit övervägande positiva. Han framhöll särskilt det värdefulla i att kunna sätta in stödjande och hjälpande åtgärder omedelbart efter omhänderta- gandet av fylleristen. Vidare kunde han notera en viss förbättring i kontakten mellan polispersonalen och de omhän- dertagna, vilka helt naturligt fann be- handlingen mer human. Till de klart po- sitiva sidorna hörde också att samarbetet mellan socialvården och polisen ledde till att de olika befattningshavarna fick ökad förståelse för och inblick i den andra myndighetens arbete.

Enligt Erlings mening skulle uppen— barligen betydligt fler fyllerister ha valt att stanna kvar för vård om denna er- bjudits på annat håll än »under polisens tak». Nu var det primära intresset hos många omhändertagna att så snart som

möjligt lämna polisstationen. Vilrum- mens förläggning i direkt anslutning till arrestavdelningen förde med sig att de som låg kvar ofta blev störda av hög- ljudda och bråkiga fyllerister i intill- liggande fyllericeller.

Socialsekreteraren K. A. Bergwall har i en till utredningen ingiven promemo- ria likaledes pekat på det olämpliga i att placera vilrummen inom arrestav- delningen. Han framhåller vidare, att antalet vilrum borde ha varit flera i för- hållande till antalet arrester samt att vil- rummen borde ha utnyttjats mera än vad som nu blev fallet. Eftersom många av de omhändertagna inte var fullt utvi- lade eller avgiftade, då de lämnade ar- resten, återverkade detta på samtalet med socialassistenten. En fördel hade varit om polisen kunnat hålla kvar de omhändertagna under längre tid. Ur tillnyktrings- och vårdsynpunkt skulle den omhändertagne ha varit bäst be- tjänt av att hållas kvar hela natten i det fall att han tagits om hand på kvällen. I sammanhanget påtalar Bergwall svå- righeten att övertala den omhändertag- ne att ligga kvar på grund av dennes ofta inrotade motvilja mot polisarresten.

Bergwall framhåller vidare att läkar- frågan ej var tillfredsställande löst. I intetdera av de fall, då en assistent be- dömde läkarundersökning vara behöv- lig, kunde tillfrågad läkare ställa sig till förfogande för besök på polisstationen. För en omhändertagen som var orolig och snarast ville bli släppt för att få en »återställare» hade det varit lämpligt om läkare kunnat ge honom något lug— nande medel.

Bland fördelarna med verksamheten pekar Bergwall på möjligheten att eta- blera omedelbar kontakt med den om- händertagne. Det var i sådant fall svårt för klienten att bagatellisera sitt miss- bruk. I den akuta situationen gavs han inte tid att i efterhand konstruera mo-

tiv för sitt alkoholbruk. Socialvårdens vilja att hjälpa den omhändertagne stod i klar kontrast till det polisiära ingri- pandet och gav klienten en mer positiv inställning till nykterhetsvården. Kon- takten mellan polisen och socialassi- stenten kunde ge befattningshavarna en mera nyanserad bild av arbetet med al- koholmissbrukare vilket i sin tur ska- pade förutsättningar för en enhetlig in- ställning till problemen.

Av stort värde var att nykterhetsvår- den genom kontakten med klienten kun- de rekommendera eller vidtaga omedel- bara åtgärder. Därmed fick nämnden också förbindelse med personer som förut ställt sig avvisande och inte hör- sammat kallelse till samtal men som nu öppet talade om sina problem och be- gärde hjälp.

Under försöksperioden var det möj- ligt att i vissa fall ta kontakt med den omhändertagnes anhöriga, varvid dessa kunde tala om sina problem med so- cialassistenten. Försöket förde det goda med sig att socialassistentens medver- kan på polisstationen gav mycket god PR åt samhällets nykterhetsvårdande verksamhet.

Sammanfattningsvis framhåller Berg- wall att man vid en framtida utbygg- nad av akutvården i polisens regi sär- skilt bör beakta att vilrummen blir av- skilda från arresterna och får utgöra en enhet för sig, att såväl vilrummen som arresterna TV-bevakas, att särskild lä- kare och sjuksköterska kan anlitas i fö- rekommande fall, att möjlighet finns att ge de omhändertagna lugnande medi- cin, att särskilda sjukhusplatser ställs till förfogande i speciella fall och att den omhändertagne får stanna kvar på sjukhuset tills han blivit avgiftad samt att den på polisstationen omhändertag- ne kan hållas kvar så länge detta be- döms erforderligt ur vård- och avgift- ningssynpunkt.

TJUGOFÖRSTA KAPITLET

Ulleråkersförsöket

Såsom i tidigare sammanhang framhåll- lits genomfördes under tiden den 23 ok- tober—den 23 december 1967 genom ut- redningens försorg en försöksverksam- het vid Ulleråkers sjukhus, syftande till att pröva om utredningens förslag såda- na de skildrats i det föregående prak- tiskt låter sig genomföra. Detta kapitel innefattar en redogörelse för denna för- söksverksamhet.

Försöksverksamheten har letts av överläkaren vid alkoholkliniken vid sjukhuset Bengt Berggren, och redogörel- sen följer en rapport, som denne sam- manställt på grundval av erfarenheter och data som samlats in under försöks- tiden, och utredningen har valt att i allt väsentligt följa rapportens ut- tryckssätt. Vårdprogram och arbets- former har planerats av Berggren efter samråd och konsultation med represen- tanter för polisen och nykterhetsnämn- den i Uppsala. Iakttagelserna i samband med vården av de enskilda patienterna har registrerats enligt metoder och for- mulär som utarbetats av Berggren ef- ter konsultation med professor Leo- nard Goldberg och dr Kjell Bjerver vid institutionen för teoretisk alkoholforsk- ning vid Karolinska sjukhuset. De in- samlade data har bearbetats statistiskt och huvudansvaret för denna del har burits av fil. Iic. Eckart Kiihlhorn, som också utnyttjats som sociologisk expert för undersökningen. Rapporten redovi- sar en betydande del, dock ej alla de iakttagelser som gjorts på basis av re- gistrerade data.

Vid rapportens ingivande till fylleri- straffutredningen har Berggren uttalat planer på att fullfölja bearbetningen av redan säkrade data i en ny publikation och eventuellt komplettera med ytterli- gare data dels för att tillfredsställa sta- tistiska krav på materialets omfattning, dels för att med retrospektiva studier av materialet belysa frågor som ej varit aktuella i denna rapport avseende psy- kiatriska och socialpsykiatriska utveck- lingsproblem hos klientelet och dels för att följa upp undersökningen.

1. Försöksverksamhetens uppläggning

Utredningen hade genom avtal med Upp- sala läns landsting efter förhandlingar 1966 och 1967 fått möjlighet att etablera en försöksverksamhet med behandling på sjukhus av berusade personer, som omhändertagits av polis på allmänt och enskilt område. Verksamheten skulle ge ytterligare belysning åt de problem, som klientelet kunde förväntas aktualisera inom sjukvården. Försöket kunde starta först den 23 oktober 1967 och skulle om- fatta två månader, trots att på flera håll denna tidsperiod ansågs bli väl kort för att dra vittgående slutsatser. Försöks- verksamheten förlades till en av Uller- åkers sjukhus vårdavdelningar och sjuk- huset medverkade vid rekrytering av personal.

Man iordningställde sålunda i en av de äldre sjukhusbyggnaderna en vård- avdelning i bottenplanet, tidigare omfat- tande c:a tjugo vårdplatser. Personal till

avdelningen erhölls dels genom att så- dan överfördes från annan avdelning dels genom nyrekrytering. Avsikten var att skapa en organisation som kunde bedriva den avsedda verksamheten på sjukvårdsmässigt sätt.

I försöket skulle uppmärksammas dels praktiska, vårdtekniska och arbetsor- ganisatoriska problem, dels problem sammanhängande med den nödvändiga samordningen av verksamheten med po- lisens och de nykterhetsvårdande myn- digheternas aktiviteter, dels problem kring klientelet, dess sammansättning, struktur och behov.

1.1 Frågeställningar Följande frågor aktualiserades vid upp- läggningen av försöksverksamheten.

a) I vilken utsträckning och med vilka konsekvenser kan inom sjukhusorganisatio- nen med sjukvårdsmässig metodik och med sjukvårdspersonal ett alternativ erbjudas till det polisiära omhändertagandet, »det polisiära instrumentariet» i omhänder- tagandeproceduren utbytas mot »det sjuk— vårdsmässiga instrumentariet»?

13) Hur kan polisens, de nykterhetsvår- dande myndigheternas och sjukvårdens me— toder samordnas för att göra omhänderta- gandet till en mera informativ, mera dia— gnostiskt alert, mera terapeutisk och mera humanitär procedur än de polisiära ruti- nerna?

c) Hur är klientelet strukturerat vid en granskning ur sjukvårdssynpunkt och ur so- cialmedicinsk synpunkt?

d) Hur uppträder och reagerar patienter- na på det sjukvårdsmässiga jämfört med det polisiära omhändertagandet och hur förhål- ler sig sjukvårdspersonal, polis och socialar— betare i det nya omhändertagandesystemet?

e) Vilka behov manifesterar dessa patien- ter när de underkastats en granskning av socialarbetare, polis och sjukvårdspersonal gemensamt i ett integrerat vårdsystem?

1.2 Vårdavdelningens lokalmässiga disponering De provisoriskt iordningställda lokaler- na hade, som framgår av Fig. 21:1,

en bestämd principiell uppbyggnad. Så- lunda bedömdes följande synpunkter vid lokalplaneringen vara betydelse- fulla.

a) Transportvägen från entré till mottag- ningsrum måste vara kortast möjlig. Andra patienter eller avdelningar fick inte störas av dem som togs in på avdelningen;

b) Mottagningsrum skulle ligga nära en— trén i änden av vårdavdelningen med mini— mal risk att störa arbetet inne på vårdav— delningen;

c) Kort kommunikation krävdes mellan mottagningsrum och intensivövervaknings— salen;

d) Direktkontakt skulle föreligga mellan sköterskeexpedition, d. v. s. centrum för per— sonalens aktiviteter, och intensivövervak— ningssalen;

e) Intensivövervakningssalen skulle vara tillräckligt stor för att kunna mottaga samt— liga nya patienter och härbärgera dem i minst tre timmar;

f) Möjlighet skulle finnas att till ostörda rum lätt överföra sovande eller lugna pa- tienter från intensivövervakningssalen;

g) TV-övervakning skulle »lugna» patientutrymmen ;

11) Vårdavdelningen skulle delas upp i två (gärna flera) med korridormellanväggar och dörrar avskilda underavdelningar;

i) Undersökningsrummet skulle vara av- skilt men i nära anslutning till transportvä- gen mellan mottagningsrum och intensiv- övervakningssal.

anordnas i

Lokalerna bedömdes kunna hysa maximalt c:a tjugo patienter om alla utrymmen togs i anspråk. Vårdavdel— ningens yta beräknades till 509 m2.

De för försöksverksamheten tillgäng- liga lokalerna befanns emellertid vara behäftade med några väsentliga brister, som i detta sammanhang bör påpekas. Bättre toalettmöjligheter borde sålunda finnas vid en framtida utbyggnad av verksamheten (c:a fem eller sex wc i nära anslutning till patientrummen). Vid anhopning av nyintagningar före- låg vidare ett klart behov av två eller eventuellt tre mottagningsrum av iden— tiskt lika utseende och belägna på mot-

TV- namram w- WMPELARE

X * TV'KAMERA

Fig. 21:1. Skiss över vårdavdelningen.

svarande sätt i förhållande till avdel- ningen och entrén. I undersöknings- rum skall givetvis finnas sanitära an- ordningar — handfat, diskbänk för pro- ver o.s.v. Inom en nära framtid kom- mer med säkerhet särskilda lokaler att behövas för kvinnor. Det är ej lämpligt ur vårdsynpunkt att blanda könen under berusningens häftigaste skede.

1.3 Inventarier

Avdelningens utrustning komplettera- des med mjuk golvbeläggning på mot— tagningsrummets stengolv för att ned- bringa risken för olycksfall. Undersök— ningsrummets utrustning bestod av provtagningsapparatur och förvarings— arrangemang för prover, vidare vanlig undersökningsarsenal, apparatur för parenteral vätsketillförsel (d.v.s. vät— skeingjutning i kärlsystemet), intuba- tionsinstrumentarium, instrumentarium för syrgastillförsel och annan för om- händertagande av medvetslösa och för- giftade personer elementär utrustning inklusive sugapparat för andningsvägar- na. TV-apparatur installerades för över- vakning av dels mottagningsrum, dels de »lugna» patientrummen. — I inten- sivövervakningssalen beslöts att ej in-

montera TV—övervakning, då den direk- ta kontakten med personalen där till- mättes särskild betydelse ur terapeu— tisk synpunkt. _ Det bör tilläggas att flera sängar var försedda med hjul, nå- got som givetvis borde gälla samtliga sängar. Vidare borde sängarna vara för— sedda med möjlighet till tippning vid inträffade chocktillstånd etc.

Enligt planen för försöksverksamhe- ten skulle avdelningen inte inrymma s.k. isoleringsceller med fastskruvade sängar, speciella fasta inredningsdetal- jer och dylikt som, (även om sådana existerar på mentalsjukhus och vissa allmänna vårdanstalter och givetvis i polisarrester) ej ansågs i princip sjuk- vårdsmässiga. Likaså skulle ej bälten. handfängsel etc. få förekomma. Extra skyddsräcken på sängarna skulle vara genombrutna, typ staket och ej säng- bräder, som isolerar de vårdade från omgivningen och ger dem känsla att vara instängda.

Understrykas bör att försöksavdel- ningen fick en klart sjukvårdsmässig, vitmålad och »hygienisk atmosfär». In- redningen präglades sålunda av enkel— het och professionell stil, och vid de provisoriska inrednings-arbetena lades särskild vikt vid att i utformning, färg- sättning och detaljer undvika den grå—

trista, slitna och anstaltsbetonade in- teriören.

1.4 Personalen

Inom ramen för tillgängliga medel kun- de följande personalstyrka ställas upp för försökets genomförande:

Underläkare: 1,5 översköterska (koordinerande) : 1 översköterskor: 1,75 I:ste skötare: 2 Skötare: 3,75 Ekonomibiträde: 1 Sekreterare: 1

Extravakter: till ett antal som krävdes för vården och som inkallades efter behov.

Tillhopa arbetade på avdelningen un- der försöksperioden 28 personer korta— re eller längre tider.

Undersökningsledare och ansvarig

medicinsk chef var som tidigare nämnts Berggren.

Utom det nämnda antalet befattnings- havare, rekryterade från sjukvårdsper— sonal, arbetade vid avdelningen en po- lisman och en socialvårdstjänsteman från nykterhetsvårdsbyrån i Uppsala med tjänstgöring dygnet runt, när pa- tient vårdades på avdelningen.

1.5 Försöksverksamhetens preludier Med de lokala nykterhetsvårdande myn- digheterna, nykterhetsvårdsbyråns per- sonal, polisen, sjukhusledningen och med representanter för alkoholkliniken vid Ulleråkers sjukhus hölls några pla- neringskonferenser, där dels samarbets- former diskuterades, dels praktiska de- taljer i omhändertagandet, patienttrans- porterna och patientselektionen behand- lades. Dessa initiala diskussioner präg- lades av en principiellt positiv inställ- ning till projektet men samtidigt av en betydande restriktivitet från samtliga håll vad gällde engagemang och prak- tisk medverkan. Med hänsyn till polis- representanternas informationer om

svårigheter, problem och risker vid om- händertagandet av berusade personer, ifrågasattes om vissa för polisen kända patienter på grund av sin habituella aggressivitet överhuvudtaget skulle kun- na vårdas inom ramen för försöksverk- samheten. Det föreslogs, att de skulle gallras bort ur försöksklientelet vid en bedömning av vederbörande polisbefäl.

Från representanter för de patrulle— rande polismännen framkom tydligt stark skepsis beträffande det menings— fulla i att alls deltaga i arbetet inom av- delningen. Polismännen hade vid in- spektion av lokalerna funnit att dessa var olämpliga och att lokalernas inred- ning och utformning skulle medföra be— tydande svårigheter och risker vid arbe— tet med omhändertagandet av de beru- sade. Endast genom kommendering kun- de också sedermera de enskilda polis- männens medverkan dygnet runt säkras sedan man vid försök till frivillig rekry- tering ej lyckats mobilisera en enda po- lisman.

Representanterna för nykterhetsnämn- den fann det tveksamt, om det var be- rättigat att ta i anspråk en socialarbe— tare hela dygnet för att medverka i för- söksverksamheten.

Ej heller från skötarepersonalens si- da kom några spontana önskemål om att få deltaga i arbetet utan här bedömdes verksamheten innan den startade täm- ligen generellt bland sjukhusets perso- nal som någonting onödigt, obehagligt och riskabelt, på en del håll direkt mot- bjudande utifrån de prioriteringar av arbetsuppgifter, som personalen med de dåvarande värderingarna var benägen att göra.

Vid preliminära förfrågningar hos un- derläkarföreningen befanns dennas in- ställning vara principiellt negativ till verksamheten såsom sådan, då man me- nade att existerande arbetsuppgifter för sjukhusets läkarkapacitet uteslöt nya ej

klart vårdbehövande klientelgrupper, där det medicinska vårdbehovet ej var traditionellt dokumenterat, men också då man menade att arbetsuppgifterna av det slag försöksverksamheten avsåg ej kunde anses inkluderade i gällande av- tal. Hänvändelsen till sjukhusets under- läkare ägde rum, då avdelningens 1,5 un- derläkare svårligen skulle kunna täcka dygnets alla timmar.

Egentligen kunde, förutom hos alko- holklinikens ledning, endast hos själva sjukhusledningen iakttas en odelat posi- tiv inställning till försöksprojektet. Så- lunda framskaffade sjukhusledningen _ med vissa svårigheter och i samarbete med alkoholkliniken _ den nämnda vårdavdelningen och den utrustning som krävdes för verksamheten, bl. a. genom ett antal omflyttningar av patienter till och mellan olika vårdavdelningar. Sjuk- husledningen hade emellertid ej några möjligheter att ekonomiskt stärka för- utsättningarna för försöket, varför detta dels kom att omfatta endast två måna- der, dels måste bedrivas med en betyd- ligt mindre personalstyrka än den som fylleristraffutredningen i sina förslag rekommenderat.

Emellertid kunde man småningom ge- nom en individuellt bedriven rekrytering bland sköterskepersonalen, genom polis- ledningens medverkan och genom nyk- terhetsnämndens tillmötesgående etable- ra en arbetsorganisation, som möjlig— gjorde försökets genomförande.

2. Det ”sjukvårdsmässiga instrumentariet” kontra det ”polisiära instrumentariet”

I och med formuleringen i den rubri- cerade frågeställningen framträdde krav på definitioner.

Man definierade det polisiära instru- mentariet som medel och attityd för ut-

övande av en auktoritär, total, ansvars- övertagande och övermaktsbetonad funk- tion gentemot patienten med målsätt- ningen att tillgodose i första hand så- kerhetskrav och eliminera risker för pa- tient, allmänhet och polis. Utmärkande för det polisiära instrumentariet var också en rättssäkerhetsgaranterande am- bition, i detta sammanhang aktualiserad genom de vid polisiärt omhändertagan- de restriktiva vårdtiderna hos polisen. "l polisernas attityd och i polisernas ar— betsinstruktion uppfattades det som mer väsentligt att så snart som möjligt släp- pa de omhändertagna än att erbjuda dem vård längre tid av exempelvis so— cialmedicinska skäl, därmed garante- rande den omhändertagnes rättssäker- het i första hand. Först i andra hand kunde polisen bedöma det angeläget att uppmärksamma medicinska problem, sociala komplikationer etc.

Det sjukvårdsmässiga omhändertagane det däremot skulle i den metodplane- ring som genomfördes med hela teamet i första hand göra patienten till före— mål för medicinsk uppmärksamhet, eli- minera eller begränsa olycksfallsrisker och komplikationsrisker samt omfatta somatisk och psykiatrisk exploration inom ramen för en effektiv rutin. Där- vid bedömdes det som direkt skadligt att i det sjukvårdsmässiga instrumen- tariet inkludera isoleringsceller, fäng- sel av några slag, även bälten av det slag som ibland används inom men- talsjukvården. Man gick mycket långt i bortrensningen av metoder och instru- ment av vad som kunde kallas poli- siärt slag. Man t.o.m. avstod från ut- nyttjandet av s.k. sängbräder, eftersom sådana kunde utsätta intoxikerade pa» tienter för en isolering och en avskild— het som skulle kunna vara ångestska— pande och/eller accelerera oro och aggressivitet med antiterapeutisk ver-' kan. Noggranna personalinstruktioner

utfärdades i konsekvens med detta syn- sätt och i vårdtekniken utmönstrades målmedvetet alla inslag av vad som de— finierades såsom »polisiärt» betonat omhändertagande. En regel löd: »gärna omfamning, aldrig brottning». Bakom det bestämda och klara avståndstagan- det från isoleringsteknik vid omhänder- tagandet av de intoxikerade patienterna låg den bestämda uppfattningen, att så- väl ur neurofysiologisk, psykologisk som upplevelsemässig synpunkt isole- ring aldrig kan vara terapeutisk och alltid principiellt måste bedömas som skadlig. Det minskade sensoriska inflö— det i isoleringssituationen accelererar reaktioner av oro, aggressivitet och ångest och ökar väsentligt olycksfalls- risker och risker för suicidförsök. Iso- leringssituationen är dessutom mer per— sonalkrävande än ett kollektivt omhän- dertagande i en gemensam lokal och så— lunda också ekonomiskt ofördelaktig.

I det sjukvårdsmässiga instrumenta- riet ansågs också ingä en attityd som tillät att i första hand, vid bedömning av patienternas vårdbehov och lämplig vårdtid, ta hänsyn till medicinska och sociala faktorer och först i andra hand beakta och garantera de rättssäkerhets— krav som eventuellt skulle kunna tänkas bli åsidosatta vid ett kvarhållande på sjukvårdsmässiga grunder.

De möjligheter till sjukhusvård av pa- tienter mot deras vilja, som gällande la- gar erbjuder, kunde ej utnyttjas i för- söksverksamheten. Patienterna var for— mellt ej intagna på sjukhuset utan kvar- h'ölls där på polisens ansvar. Man beslöt då att pröva i vilken utsträckning klien- telet och polisen kunde acceptera att under försöket godtaga en ompriorite- ring på sådant sätt att läkarens rekom- mendation om förlängd vårdtid direkt bildade underlag för den ansvarige po— lismannens beslut om ytterligare kvar— hållande.

Vid genomförandet av försöksverk- samheten valde man att på detta sätt försöka testa i vilken utsträckning »sjukvårdsinstrumentariet» var till fyl- lest, och ur målsättningen exkluderades sålunda föreställningen att på vårdav- delningen skulle kunna vårdas varje fall, som omhändertogs för fylleri av polisen. Man beslöt att i stället mäta hur stor del av klientelet som kunde an- ses inrymmas i ett sålunda definierat, väl avgränsat och »rent» sjukvårdsin- strumentarium. Ett personalteam som ej förfogade över tvångsmedel och isole- ringsceller skulle tvingas att bruka andra metoder och att mobilisera tera- peutisk talang i högre grad än om till— gång till tvångsmedel fanns. Detta för- utsatte tillräcklig numerär i personalen för aktivt övervakningsarbete och för personlig kontakt med var och en av de intagna.

Innehållet och innebörden i denna del av »den aktiva omvårdnaden» be- dömdes bli avgörande för vårdresulta- tet. Ytterligare medicinsk verksamhet, farmakologisk och annan behandling, sågs som komplement. Man räknade med att misstänkta för brott och ej trans- portabla skulle få sin vård på vanligt sätt inom polisstationens arrestlokaler, men också att sjukvårdsresurserna skul- le komma till korta i fall som innebar mycket höga risker ur säkerhetssyn- punkt, fall som innebar sådan grad av hot mot personalens och medpatienter- nas säkerhet, att de därigenom bringade systemet ur funktion. Det bedömdes klart olämpligt för genomförandet av det på många sätt ändå så spännande försöket, om det skulle belastas med all- varliga misshandelsskador på sjuk- vårdspersonal eller medpatienter. Båda dessa kategorier personer syntes ha rätt att fordra en någorlunda riskfri arbets- och vårdmiljö. De nackdelar med detta synsätt som skulle kunna befaras var

framför allt ett oproportionerligt högt antal ej vårdbara fall som skulle åter- remitteras till polisen. Emellertid an- sågs även ett sådant resultat vara av värde för den fortsatta diskussionen.

3. Samverkan polis-nykterhetsvård- sjukvård Enligt försöksverksamhetens frågeställ- ningar skulle undersökas vilka förutsätt- ningar för samordning av polisens, nyk- terhetsvårdens och sjukvårdens meto- der som skulle kunna skapas. Under de sista två decennierna har man i hela världen kunnat iaktta ett starkt till- tagande intresse för samordning av samhällets olika vård-aktiviteter. De traditionellt isolerade mentalsjukhusen och den likaledes till dessa traditionellt koncentrerade psykiatrin och mental- sjukvården omorienteras på de flesta håll i världen med hjälp av lagstiftning, organisatoriska förändringar och kom- pletteringar till att i allt högre grad samverka med andra samhällets vårdor- gan, till att kommunicera med det sam- hälle som mentalsjukvården har att tjä- na. Den sjukhusorienterade mentalsjuk- vården får alltmer i den moderna ut- vecklingen ge plats för en samhällsorien- terad mentalhälsovård i enlighet med socialpsykiatrisk teori. En aktiv mentalhygienisk inriktning hos samhället och i modern mentalhäl- sovårdspolitik omfattar nya och allt in- tensivare ambitioner att bedriva psykia- trisk verksamhet med profylaxverkan och förskjuta investeringar av arbete, intresse och uppmärksamhet mot tidiga faser i sjukdomsprocesserna för att ska— pa ökade möjligheter till tidigt ingri— pande. Man har funnit att sådan akti- vitet underlättas när ute i samhället en samverkan etableras och en direktkom- munikation kommer till stånd mellan olika vårdagenturer, socialvård, barna-

vård, polis, skolhälsovård o.s.v. Det har framhållits att den traditionella men- talsjukvården och den professionella psykiatrin tidigare i endast ringa ut- sträckning konfronterats med de tidi- gaste tecknen på begynnande sjukdoms— processer, vilka tecken och symptom dock ofta kunnat iakttas av andra män— niskovårdande organ. Det är sålunda av utomordentlig betydelse för den sam- hällsorienterade mentalhälsovården att öppna kanaler för information från de nämnda vårdagenturerna i samhället in i den professionella psykiatrin och att åstadkomma samverkan.

Alkoholkliniken vid Ulleråkers sjuk- hus torde ha en sådan socialpsykiatrisk attityd. Den har i sina program sedan något år tillbaka angett etablerandet av denna kommunikation som betydelse- full och befrämjande för vård och be- handling av de enskilda fallen och för klinikens effektiva drift. Således be- dömdes det som synnerligen betydelse- fullt för försöksverksamheten att denna smidigt och effektivt kunde kanalisera information och kunskaper om kliente- let, som polis och nykterhetsnämnd ha- de samlade och lättillgängliga men som tidigare ej vanligen var omedelbart till- gängliga för sjukvården.

Det gällde här inte bara den person- kännedom, som fanns hos polisens be- fattningshavare och hos socialarbetar- na i nykterhetsnämnden, utan också det språk, de värderingar och den praxis, som man hade inom polis och nykter- hetsnämnd och som fick förutsättas va— ra skild i väsentliga avseenden från vär- deringar och praxis inom sjukvården.

Utan ett gemensamt »språk» skulle en: meningsfull kommunikation mellan des- sa instanser ej uppnås. Kommunika- tionstekniska störningar och hinder för samverkan mellan olika vårdagenturer synes lätt kunna uppstå och påpekas också i rapporter, där man intresserat

sig för dessa problem. Det gällde allt- så att uppnå en hög kommunikations- aktivitet mellan befattningshavare re- presenterande olika system i samhället med olika lagstiftningsmässig bakgrund, med olika utbildning och med skilda värderingar, arbetsdirektiv och praxis. .För att uppnå detta mål bedömdes det primärt som orimligt att vänta sig att polisen och socialarbetarna omedel- bart aecepterade sjukvårdens värdering- ar och målsättningar och att man med någon framgång skulle vänta sig att be— fattningshavare inom polis och social- vård skulle ge upp sina professionella identiteter och ta upp nya, lånade från sjukvården och med sjukvårdspersona- len som föredöme. Det bedömdes som möjligt att ha framgång i detta samman- hang först om även befattningshavarna inom sjukvården gjorde kompromis- ser, något som, med det speciella arbe— te försöksverksamheten skulle bedriva, också kunde förväntas vara möjligt. Otvivelaktigt hade sjukvården ej haft samma erfarenhet av vården av akut in- toxikerade som polisen och eventuellt även socialarbetaren inom nykterhets- nämnden.

För att uppnå effektivast möjliga kommunikation mellan befattningsha- varna och för att etablera ett nytt, för den speciella typ av vårdarbete det gäll- de, rationellt system som kunde omfat— tas av de olika representanterna för de nämnda disparata systemen organisera- des ansvarsfördelning och arbete enligt följande principer.

3.1 Fördelning av roller och ansvar

Mot bakgrund av de antydda teoretiska övervägandena men även av negativa erfarenheter från annat håll, t. ex. Ma- riapolikliniken, kunde man vänta sig en god medverkan från polismannens och socialarbetarens sida endast om väsentliga och bekanta ansvarsfunktio-

ner kunde tilldelas dessa även inom den nya verksamheten. Sålunda arbetades avsiktligt fram en bestämd rollkonture- ring för alla befattningshavarna. Det blev tidigt klart att kvarhållandet av patienter mot deras vilja innebar för polismännen en särskild konflikt mot bakgrund av deras utbildning och deras vanliga arbetsdirektiv.

Denna problematik bearbetades nog- grant i konferenser före starten och i början av verksamheten med olika re- presentanter för polisen. Polismännens orientering visade sig vara klart rätts- vårdande och en stark motvilja mani- festerades mot tanken att kvarhålla pa- tienter längre tid än vad som gällt en- ligt instruktion och tidigare praxis, d. v. s. fem—sex timmar. Dessa och lik- nande konflikter eller kollisioner med uppfattningar om plikt och målsättning, som poliserna traditionellt är vana vid att respektera, kunde framgångsrikt lö- sas. Det praktiska ansvaret för vården lades på vårdpersonalen men samtidigt förblev det formella ansvaret för verk- samheten hos polisen. Sjukvårdens ar- bete definierades som en assistans till polisen och läkaren fick rollen av po- lisens medicinska konsult, som kunde rekommendera förlängning av vårdti- den, kvarhållande o. s. v., något som po- lismannen med detta stöd kunde accep— tera ansvaret för.

Försöksverksamheten kunde uppfat- tas som en filial till Uppsala-polisen och sjukvårdspersonalen som assistenter till den ansvarige närvarande polismannen. Denne bar det formella ansvaret för kvarhållandet av patienterna på rekom— mendation av läkaren, rekommendatio- ner givna utifrån de medicinska över- väganden som skulle prioriteras i den- na speciella verksamhet.

På likartat sätt hade socialarbetarna möjlighet att ta upp den för dem nya rollen av funktionärer inom sjukvår-

dens ram i en för dem ovanlig situa- tion, vård av akut berusade under poli- sens kvarhållande. Socialarbetarnas tra— ditionella funktion som utredare med de mest nyanserade och fullständiga in- formationerna om många av patienter- na och med de största kunskaperna om klientelet i stort och på lång sikt, kun- de här vidgas till att omfatta den akuta krisen, med tidigt ingripande och med etablering av relationer till patienten i krissituationen samt med omgående kanalisering av information in i teamet.

3.2 Registrering och kanalisering av informationer

Fortfarande för att befrämja den effek- tiva kommunikationen fördelades på läkare, sköterska, polis och socialarbe- tare insamlandet av informationer om de enskilda patienterna på sådant sätt, att varje befattningshavares journal blev oumbärlig för den totala bedömningen av fallet. Sålunda ansvarade var och en för upprättandet av var sin del av pa- tientjournalen och denna var ej full- ständig om någon av befattningshavar- nas journaldelar saknades. Genom detta förfaringssätt som kan synas omständ- ligt vann man dels effekten av den obli- gatoriska medverkan av samtliga olika kompetenser, dels en rationell ordning när var och en skaffade fram och regi- strerade de informationer han hade ge— nom sin yrkesmässiga förankring, lätt kunde mobilisera och var van att hand- skas med.

Informationer om de inneliggande pa- tienterna samlades in tidigt på morgo- nen från register och klientakter för att kanaliseras till den gemensamma infor- mationspoolen vid den dagliga konfe- rensen kl. 07.00.

3.3 Arhetsteam-konferenssystem Verksamhetens karaktär av försök un- derlättade skapandet av teamanda och

arbetsgemenskap. Man arbetade enligt vanliga, etablerade metoder och tekni- ker målmedvetet från början på att lösa upp de tendenser till hierarkisk struk— turering som alltid finns inom sjukvår- den och som inte torde vara främman— de vare sig för polisen eller för nyk- terhetsvården. Ett rikligt konfererande med medverkan av representanter för alla de olika kompetenserna ägde rum. Vid denna var beslutsfunktionen klart och målmedvetet fördelad på alla i tea- met och vid de diskussioner som där för- des kunde med framgång de olika befatt- ningshavarnas värderingar, orientering och inställning bearbetas mot en synte- tisering av de olika normsystemen.

Vid de inledande diskussionerna up- pehöll man sig vid något tillfälle vid polismannens integrering i arbetet och tänkte sig bl. a. att hans uniform skulle kunna i denna typ av arbete vara en opraktisk, eventuellt provocerande de— talj, i första hand för patienterna. Vid övervägandet om det var en vinst att låta polismannen vara förklädd till sjuk- vårdspersonal eller om man därvid un- derskattade en identitets-förlust i bort- fallet av stödjande yttre insignier, som inte endast polismän torde uppleva utan även återfinns hos sjukvårdspersonal i vita rock'ar, beslöt man att rekommen- dera polismännen att, om de så önska- de, gärna uppträda i avdelningsarbetet i uniform. Någon tvekan hos patienter- na om vem som var polis, vem som var socialvårdsassistent och vem som till- hörde sjukvårdspersonalen torde emel- lertid vanligtvis ej ha förekommit, sär- skilt som många av patienterna var per- sonligen bekanta med polismännen från tidigare konfrontationer. Resultatet blev emellertid att såväl socialarbetare som polismän tjänstgjorde i vanlig civil klädsel.

Däremot bedömdes det som lämpligt att sjukvårdspersonalen, som hade det

direkta praktiska omhändertagandet och kontakten med patienten på sitt ansvar, underströk sin traditionella vårdare-roll inför patientklientelet med hjälp av kor- rekt sjuksköterskeuniform.

4. Det tekniska omhändertagandet

Efter omhändertagandet ute i staden transporterades patienterna med radio- bilar den cirka två km långa vägen till vårdavdelningen, där de omedel- bart innanför entrén fördes in i ett mottagningsrum. Detta rum var utrus- tat med nybäddade sängar, närliggande toalettmöjligheter, möjlighet till tvätt- ning och dusch. I rummet fanns alltid varmt kaffe, smörgåsar och cigarretter. Målsättningen i det initiala mottagandet av patienterna var att snabbast möjligt få patienten avklädd och ner i sängen. Någon vecka efter starten inkom ett an- tal patienter med vapen, huvudsakligen knivar, och det beslöts att de polismän som fört in patienten skulle svara för den första delen av avvisiteringen med hänsyn till att de var mer kompetenta och hade bättre personkännedom och bättre teknik vid eventuella hotfulla si- tuationer än vad man kunde vänta sig av sjukvårdspersonalen. Den senare »programmerades» också att ej vara in- ställd på att patienterna var farliga utan att nalkas dem som sjuka hjälpbehövan- de. Så snart avvisiteringen var avslutad lämnade polismännen mottagningsrum- met och avklädning, eventuell tvättning och omstoppning i sängen skedde med enbart sjukvårdspersonalen agerande och närvarande. I detta skede utnyttja— des målmedvetet en övertalningsteknik, där detta behövdes, med huvudsakligen varma och vänliga tonfall, generösa och permissiva attityder och patienterna bjöds regelmässigt på kaffe, smörgås och cigarretter i denna situation. Kaffe- koppen och cigarretten hade ej endast

funktionen av att vara en symbolisk gest, en kommunikation av generositet och trygghet, utan hade också den tri- viala men effektiva funktionen att i många fall binda patientens händer och därvid minska hans möjligheter att mot- arbeta personalens vårdarbete. Närmandet till patienten genomför- des av sjukvårdspersonalen så att det innebar en upplevelse av ett helt annat slag, än vad patienterna annars var va- na vid: ett ej sällan bestämt, auktoritärt övervåld, som vid ett polisiärt omhän- dertagande polisen i sin arbetssituation tvingas använda. Den andra fasen av omhändertagandet omfattade en nog- grann läkarundersökning med summa- risk anamnesupptagning, där detta kun— de äga rum, kroppsundersökning, urin- och blodprover. Dessa undersökningar utfördes i ett undersökningsrum beläget mellan mottagningsrummet och över- vakningssalen. Efter en vid läkarunder- sökningen gjord bedömning av behovet av och riskerna för farmakologisk be- handling ordinerades sådan i en del fall. Patienten fördes därefter in i den stora övervakningssalen, som hade di- rektkontakt med sköterskeexpeditionen och utgjorde avdelningscentrum där alltid personal uppehöll sig, när de ej var direkt sysselsatta med aktiv patient- vård. Övervakningssalen kunde rymma upp till sju patienter samtidigt. Behandlingsmålet under övervakning- en var att så snabbt som möjligt få pa- tienten i sömn, att understödja regres- siva-passiva tendenser, och att ha pa- tienten så beroende och så trygg som möjligt. När patienten somnat flyttades han ut till ett sovrum, som också kunde härbärgera cirka sju patienter. Vid överbeläggning utnyttjades korridorer och vissa andra rum och de sovande pa— tienterna kunde alltså få sin nattvila ostörd. Det ifrågasattes om den tämligen liv-

liga stämningen på övervakningssalen i en del fall skulle allvarligt störa med— patienter och om nytillkomna notoriskt oroliga och högljudda patienter skulle äventyra de andras vila och trivsel, eventuellt provocera till massoro eller aggressivitet. Vid planeringen avstod man från att ta sådana hänsyn och be- slöt istället att ur den aktiva övervak- ningen i övervakningssalen aldrig i nå— got fall föra oroliga, ångestfyllda eller högljudda patienter utan istället till de mindre rummen och till den lugnare sovsalen flytta endast de patienter som skulle kunna blivit störda, de sovande, de lugna, de deprimerade, de patienter som lätt kunde hjälpas till sömn.

Den tredje fasen av vården, vilan, be— dömdes som särskilt betydelsefull i de fall där patienterna ännu hade en oskadad arbetsrelation. Målsättningen var då att få en så effektiv vila som möjligt och tidigt på morgonen före ut- skrivningen behandla patienten mot bakruset och därmed säkra hans åter- gång i arbete om detta kunde åstadkom- mas. Försöksvcrksamhetens krav på ut- redning hade prioriterats högt och i de fall, där patienterna skulle återgå till arbete, påbörjades utredningarna redan omkring kl. 05.00 de morgnar, när många patienter skulle skrivas ut. Vederbörande socialassistent hade då det första samtalet med patienterna, och i konferens gjordes remitteringar och rekommendationer till olika vård- instanser för eventuell eftervård.

I planeringen av verksamheten räk- nade man med att ett obekant antal fall skulle kunna visa sådan aggressivitet, utsätta sig själva, medpatienter och per- sonal för sådana risker att omhänder- tagande och vård inom försöksverksam- hetens ram därigenom skulle omöjlig- göras. Det beslöts före starten att i så- dana fall skulle dessa patienter, när läkaren på rimliga grunder kunnat ute-

sluta några allvarliga medicinska risker eller komplikationer, föras över till po- lisstationen genom polisens försorg. Det förutsattes då att den somatiska och psykiatriska undersökningen som pla- nerats i varje fall ändå inte skulle kun- na genomföras. Det förutsattes emeller- tid också att sådana patienter efter nå- gon eller några timmars vistelse på po- lisstationen skulle kunna föras tillbaka till vårdavdelningen för fortsatt vård och vila. Beslutet om överföring till po- lisstationen skulle fattas av läkaren och polismannen i samråd.

5. Undersökningsmaterial och registrering

Trots det från polisen och annat håll framförda förslaget att en viss selektion ur säkerhetssynpunkt var lämplig be- slöt man för att garantera en fullstän- dig bild av klientelet att sådan selek- tion hos polisen ej skulle ske. Sålunda skulle varje av patrullerande polismän omhändertagen fyllerist eller berusad på enskild plats, som skulle ha trans- porterats till polisstationen i Uppsala, i stället föras till vårdavdelningen på Ulleråkers sjukhus under försöksperio- den. Man var emellertid tvungen att acceptera vissa undantag.

a) För fylleri eller som berusade på en— skild plats omhändertagna personer som samtidigt var efterspanade och misstänkta för brott. I dessa fall prioriterades polisens brottsförebyggande och brottsutredande in- tressen framför försöksverksamhetens. Så— dana fall fördes till och omhändertogs på polisstationen och fördes ej till vårdavdel— ningen.

b) Sådana fall som av de patrullerande polismännen vid omhändertagandet bedöm— des som ej transportabla. Man fick räkna med att ett obekant antal fall skulle i trans— porten med polisbil kunna utsätta sig själ- va och polismännen för sådana risker att en förlängd transport till Ulleråkers sjuk— hus ej kunde accepteras.

e) Patienter som vid ankomsten eller ef- ter någon tids vård på vårdavdelningen be— dömdes som säkerhetsrisker och där några medicinska skäl ej hindrade fortsatt vård på polisstation, s.k. överföringsfall.

Under försöksperioden skedde 333 in- tagningar på vårdavdelningen (se dia- gram 21 :1). Intagningarna fördelade sig på 267 patienter. Av de 333 intagning- arna avbröts vården i 6 fall och ve- derbörande patienter fördes över till polisstationen för fortsatt omhänderta- gande eller frisläppande. 13 av polisen omhändertagna personer befanns vara misstänkta för brott och intogs ej på

vårdavdelningen. 12 personer var ej transportabla.

Intagningarnas fördelning på vecko- dagar framgår av följande tablå.

Måndagar 10,8 procent Tisdagar 12,2 ,, Onsdagar 16,6 ,, Torsdagar 14,4 ,, Fredagar 20,4 ,, Lördagar 20,8 ,,

Söndagar 4,8 ,,

Av diagrammet framgår den kraftiga variationen i belastning på avdelning-

Diagram 21 :1. Antalet intagningar under försöksperioden.

Antal intagningar l'l l4 _— ' Överföringsfull n —— 7 — '— '" r—

ID _— 8 __ G_— 4_———— | 1 j

7.32517143114-68loqublåm2124262830146 1011141618

Oktober November December

en mellan olika dagar. Vidare visar dia- grammet, att av de till polisstationen från avdelningen överförda patienterna de flesta överfördes under första för- söksmånaden. Avdelningens personal upplevde en kontinuerligt ökande sä- kerhet i arbetet, och samtidigt som rutiner stabiliserades torde behovet att överföra patienter till polisstationen ha avtagit. Det framgår också att över— föringarna ej inträffade vid eller som en biverkan av tillfälligt högt intagnings- tryck utan under normalbelastade dygn. Högsta antalet omhändertagna på vård- avdelningen något dygn under försöks- perioden var femton patienter och lägsta noll. Maxima inträffade onsdag, fredag och lördag. Kraftiga förskjut- ningar i dessa maxima någon eller någ- ra dagar och omstruktureringar av in- tagningspanoramat kunde iakttas vid några tillfällen, t. ex. efter att ett mord inträffat i staden, då förskjutningar äg- de rum och omhändertagandena nådde sina höjdpunkter senare i veckan än vad som var vanligt. Vid en jämförelse med frekvensen omhändertaganden un- der motsvarande tidsperiod 1966 be- fanns en ökning ha ägt rum. Denna mot- svaras emellertid väl av den ökning av fylleriomhändertaganden som kunnat konstateras under hela året 1967 jäm- fört med året 1966 i Uppsala. Under tidsperioden 23 oktober—23 december 1966 gjordes 250 omhändertaganden för fylleri i Uppsala. Antalet omhändertag- na i Uppsala har ökat under 1967 med 29 procent från år 1966. I landet i dess helhet ligger motsvarande ökning på 5,8 procent. Orsaken till denna ökning är okänd. Polisen anger med bestämdhet på förfrågan, att dess praxis ej är för- ändrad, ej heller har dess utrustning med t. ex. radiobilar etc. kompletterats eller utökats under 1967.

Under den initiala perioden skedde såväl registreringar som organisatoriska

förändringar på ett icke stabilt sätt. Samträningen av personal och utarbe— tandet av metoderna medförde att det undersökningsmaterial som presenteras i rapporten huvudsakligen omfattar de konsekutiva intagningarna under pe- rioden den 13/11—den 23/12. Denna period kallas undersökningsperioden och materialet undersökningsmateria- Iet. Under undersökningsperioden in- togs 169 patienter, svarande mot 218 in— tagningar, se tab. 21:1.

Tab. 21.1. Antal omhändertaganden under undersökningsperioden

Antal omhän-

dertaganden Antal patienter

140 18 6 2 2 1

Totalt

Den totala tid vårdavdelningen var i verksamhet 23 oktober—23 december kallas försöksperioden och materialet från denna försöksmaterialet. De redo- visade data om patienter med flera in- tagningar avser i allmänhet förhållan- dena vid den första intagningen.

Som tidigare nämnts utfördes regi- streringar på fem standardiserade for- mulär av de olika befattningshavarna, läkaren, sköterskan, polismannen, so- cialassistenten och sekreteraren. Därut- över har ett av institutionen för teore— tisk alkoholforskning (Goldberg) utar- betat frågeformulär beträffande patien- ternas alkoholvanor kommit till använd- ning.

P. g. a. konstaterade reliabilitetsbris- ter hos socialregisterdata (Kiihlhorn 1968) har uppgifter om fylleri och nyk- terhetsvård kompletterats med utdrag ur kontrollstyrelsens straffregister. Upp-

gifter om förekomst av kriminalitet har lämnats av kriminalvårdsstyrelsen. In- komstdata har levererats av lokala skat- temyndigheter. Olika laboratorieunder- sökningar av tagna prover på patienter- na har utförts vid Ulleråkers sjukhus la- boratorium. Urinundersökningar avse- ende identifikation av vissa läkemedel och narkotika har utförts av dr C. G. Sandberg, forskningskliniken, Uller- åkers sjukhus. Blodalkoholanalyserna har utförts vid institutionen för teore- tisk alkoholforskning, Karolinska insti- tutet.

Undersökningsmaterialet har databe- arbetats vid Försvarets forskningsan- stalt.

Vid hypotesprövning har i princip den me- todik tillämpats som finns beskriven i del II, bil. 1, till detta betänkande, nämligen zz—test, och signifikanstest av medelvärden. Både riktade och icke riktade hypoteser har förkastats på 5-procentnivån, d. v. 5. när p-värdet är mindre än 0,05 (12) eller när CR—värdet överstiger 1,65 (riktade hypote— ser) resp. 1,96 (icke riktade hypoteser). Som korrelationskoefficienter har använts vid kontinuerliga variabler produktmomentkor— relationen, vid två dikotomiserade variabler phi-koefficienten, vid en kontinuerlig och en dikotomiserad variabel den punkt-bise— rala koefficienten och motsvarande signifi- kanstester. Som associationsmått tillämpa- des kontingenskoefficienten.

Vid icke-parametriska data har som korre- lationsmått använts y-koefficienten. Därut- över har vid icke normalfördelade variabler mediantesten och Wilcoxon matched-pairs- signed-ranks test använts. Den matematiska modellen för den tillämpade statistiska me- todiken återfinns i Freund (1962), Ferguson (1959) och beträffande y-koefficienten i Hays (1964).

6. Deskriptiv analys

6.1 Patienternas socioekonomiska situation

Patienternas åldersfördelning illustre- ras av tab. 21:2.

Ålder Antal patienter

14—17 9 18—20 11 21—24 20 25—29 16 30—39 35 40—49 30 50—59 32 60—64 8 65 o. äld. 8

Totalt 169

Patienternas genomsnittliga ålder var 39 år. Två patienter hade inte fyllt 15 år.

Enligt folkbokföringen var 112 pa- tienter bosatta i Uppsala, medan 57 var mantalsskrivna eller bosatta på andra orter.

För fylleri på allmän plats omhän— dertogs 105 patienter eller 62 procent, medan 63 eller 37 procent omhänder- togs för fylleri på enskilt område; en av patienterna intogs för »logi».

Av tab. 21:3 framgår att endast 20 procent av patienterna var gifta. Inte mindre än 27 procent var frånskilda eller under hemskillnad och 50 procent var ogifta. Andelen änklingar/änkor uppgick till 3 procent. Skillnaden mel- lan patientmaterialet och en normal- population med samma ålders- och köns- fördelning är statistiskt säkerställd (x”:393,06, df=3, p(0,001).

Patienternas civilstånd i olika ålders- grupper återges i tab. 21:4. Tabellen vi- sar att patienterna under 25 år i stort sett är ogifta. Bland äldre patienter är ungefär en fjärdedel gifta, medan an- delen frånskilda uppgår till 38 procent för de äldsta patienterna.

Tillhopa 107 eller 63 procent hade egen bostad, 27 eller 16 procent bodde i by- resruni, 13 eller 8 procent bodde på ungkarlshem, medan 22 eller 13 procent

Civilstånd Antal patienter Noiaälllzg/E?Ia'

34 Änkling, änka ...................... 6 Frånskild, under hemskillnad ........ 45 Ogift .............................. 84

Totalt 169

Tab. 21 :4. Ciuilstdnd och ålder (%)

Civilstånd Totalt . ' 50 o. äldre

8 25 20 Änkling, änka ................... —— 8 3

Frånskild, under hemskillnad . . . . 2 38 27 90 29 50

100 100 100 (40) (81) (48) (169)

helt saknade bostad. Av de 169 patien- medan 8 procent hade skyddat arbete, terna bodde 87 eller 51 procent ensam- tillfälligt arbete eller gick på omskol- ma, 33 eller 120 procent hos far/mor, ningskurs. Andelen arbetslösa uppgick 33 eller 20 procent med make/maka och till 31 procent. De flesta arbetslösa åter- 16 eller 9 procent med annan person. fanns bland patienter mellan 50 och 64 Bostadssituationen och den sociala si- år i vilken åldersgrupp de utgjorde 43 tuationen i bostaden har sammanfattats procent. till en skala, »boendesituationen» se tab.21:5. Patienternas inkomstsituation jämfö- Som tab. 21:6' visar hade endast 61 res i tab. 21:7 med inkomstsituationeu procent av patienterna fast arbete, ut- för en normalpopulation med motsva- bildade sig eller var icke förvärvsarbe- rande ålders- och könsfördelning. Bland tande hemmafruar eller pensionärer, patienterna fanns 10 där endast hus—

Tab. 21 :5. Boendesituation (%)

Boendesituation 50 o. äldre

Egen bostad m. familj ............ 29 Egen bostad m.a. pers. .......... 6 Egen bostad, ensamboende ........ 34 Hyresrum 8 Ungkarlshem 6 Saknar bostad 17

Totalt 100 (48)

Arbetsförhållanden

Totalt

Saknar arbete Skyddat arbete, omskol- ning, tillf. arb. ........ Fast arbete, under utbild- ning, icke förvärvsarbe— tande pensionär ........ 100 77

37 12

51 52 100 61

Totalt 100

(9)

100 (31)

100 (81)

100 (40)

100 (8)

100 (169)

hållsföreståndaren hade inkomster (van- ligen skolungdomar och hemmafruar). För 2 patienter har inkomstuppgifter ej kunnat erhållas. Skillnaden mellan in- komster hos undersökningsmaterialet och normalpopulationen är statistiskt säkerställd (;f=86,45, df=5, p(0,001).

Tab. 21 :7. Inkomstsituation

Inkomstsituation för undersöknings- populationen uppdelad på gifta och övriga framgår av tab. 21:8. De gifta patienterna hade något högre inkoms- ter än de ogifta.

Den ekonomiska situationen hos de tio patienter där endast hushållsföre-

Årsinkomst (brutto, 1966) kronor

Patienter

Normalbefolkning %

72 35 23 15 7 5

5 000—9 999 10 000—14 999 ................ 15 000—19 999 ................ 20 000—24 999 ................ 25 000 och mer ...............

19 20 18 18 12 13

Totalt 157

Tab. 21 :8. Inkomst och civilstånd

Årsinkomst (brutto 1966)

Civilstånd

Kronor

Gifta

Totalt

Övriga

0—2 499 ....................

2 500—4 999 .................... 5 000—7 499 .................... 7 500—9 999 .................... 10 000—12 499 . .................. 12 500—14 999 . .................. 15 000—17 499 ................... 17 500—19 999 ................... 20 000—22 499 . .................. 22 500—24 999 ................... 25 000 och mer ..................

&HthP-WOI—Ammq

42

Totalt

c» IQ

ståndaren hade inkomster framgår av följande tablå.

Inkomst i kronor Antal personer 12 500—14 999 1 15 000—17 499 1 22 500—24 999 3 25 000 och mer 5 Totalt 10

I kriminalregistret återfanns 87 pa- tienter eller 51 procent. Motsvarande siffra för hela den manliga befolkning- en är 10—15 procent. För att ytterliga- re belysa patienternas socioekonomiska situation illustreras i tab. 21:9 hur de socialt mest depriverade (avvikande) _ de bostadslösa, arbetslösa och lågt avlönade — hade den högsta återfalls- frekvensen under undersökningsperio- den.

6.2 Alkoholiseringsgrad Patienterna grupperades i fem olika ka- tegorier som definierades på grundval av anteckningar hos nykterhetsnämn- den/barnavårdsnämnden och/eller fyl- leristraffregistret under de senaste fem åren, med följande beteckningar:

1. Debutanter: Inga anteckningar.

. Accidentella: 1—2 fyllerianteckningar och/eller hjälpåtgärder genom nykterhets- nämnd/barnavårdsnämnd.

. Recidivister: 3—8 fyllerianteckningar och/eller hjälpåtgärder genom nykterhets- nämnd/barnavårdsnämnd.

. övervakningspatienter:

Övervakning genom nykterh ets-

Tab. 21:9. Social deprivation/återfallsfrekvens

Social deprivation

Engångs- intagningar

Återintag- ningar % %

Totalt

Med bostad ........................ Utan bostad Med arbete Utan arbete ........................ Inkomst större än 5 000 kr. ..........

Inkomst mindre än 5 000 kr. ........

85 15 100 (147) 73 27 100 (22) 89 11 100 (117) 69 31 100 (52) 84 16 100 (96) 81 19 100 (73)

Totalt .............................

83 17 100 (169)

nämnd och/eller minst nio fylleri- anteckningar.

5. Anstaltspatienter och skid-row-habi- tuéer: Anstaltsvård och tio eller fler fylle- rianteckningar.

Vid undersökningar över socialt de- finierad alkoholism är det nödvändigt att skilja mellan prevalens av alkoho- lism och incidens av intoxikation. Stu- dier som baseras på en kort undersök- ningsperiod visar en kraftig överrepre- sentation av återfallsfyllerister i för-

hållande till tillfällighetsfyllerister. Det- ta innebär att den population som blev tillgänglig genom försöksverksamheten var väsentligt mera alkoholiserad än en representativ fylleristpopulation. I tab. 21:10 jämförs alkoholiseringsgraden hos vårdavdelningens patienter med alkoho- liseringsgraden hos personer som under tidsperioden 1 juli 1961—30 juni 1904 blivit dömda för fylleri och/eller ratt-

Tab. 21:10. Alkoholiseringsgrad

fylleri eller som varit föremål för tvångsåtgärder genom nykterhetsnämn— den (Collett, 1965).

Av tabellen framgår att vårdavdel- ningens patienter uppvisade väsentligt högre alkoholiseringsgrad än en popu- lation av missbrukare, definierad ge- nom incidenscn av nykterhetsanmärk- ningar under den senaste treårsperioden (f:479,63, df=5, p(0,001). Givetvis ha-

Alkoholiseringsgrad

Antal patienter på vårdavd.

Representativ miss— brukarpopulation (%)

Debutanter ......................

Accidentella Recidivister Övervakningspatienter ........... Anstaltspatienter och skid-row- habituéer .....................

34 30 12 21

72

61,1 18,0 6,8 8,0

6,1

Totalt

100,0 ( 132 000)

de också de mest alkoholiserade patien- terna den största återfallsfrekvensen under loppet av undersökningsperio- den, se tab. 21:11.

Tab. 21:11. Alkoholiseringsgrad och återfall

6.3 Berusningsgrad Termen berusningsgrad uttrycker i den- na rapport den med vissa bestämda un- dersökningsmetoder fastställda avvikel- sen från normalbeteendet vid klinisk

Alkoholiseringsgrad

Engångs- intagningar

Åter- intagningar % %

Totalt

Debutanter

Accidentella ........................ Recidivister ........................ Övervakningspatienter ..............

Anstaltspatienter och skid-row- habituéer ........................

Totalt

100 (34) 100 (30) 100 (12) 100 (21)

100 (72) 100 (169)

undersökning av en patient. Skalan Över berusningsgrader har erhållits genom att kombinera resultaten av »Rombergs skärpta prov», bedömning av talförmå- ga och bedömning av gångförmåga. Den på detta sätt definierade berusningsgra- den baserar sig inte på uppgifter om konsumerad alkohol eller om blodalko- 1101.

I tab. 21:12 redovisas berusningsgra— den för de 169 patienterna. För de soul återintagits har endast berusningsgra- den vid första intagningen medtagits.

Tab. 21:12. Berusningsgrad

Antal

Berusningsgrad patienter %

Uppgift saknas ....... 1 1 Något påverkad ....... 26 15 Sluddrar, vinglar lätt . . 45 27 Sluddrar och vinglar . . 44 26 Redlöst berusad1 ...... . 53 31

Totalt ................ 169 100

1 Ur stånd att utan hjälp förflytta sig gåen- de.

Det har i olika sammanhang gjorts gällande att avancerade vanefyllerister vid åsynen av polisen brukar bege sig in på enskilt område för att slippa bli dömda för fylleri, vilket de alltså kan undvika eftersom ett omhändertagande på enskilt område ej medför straff. En signifikansanalys på grundval av det här föreliggande materialet har emel- lertid inte kunnat verifiera denna hy- potes. Det är möjligt att detta samman- hänger med att hotet om ett bötfällan- de p.g.a. hans ekonomiska situation och annat ej kommer den avancerade vanefylleristen vid.

Det bör emellertid i detta samman- hang påpekas, att alla de fyllerister, som under den ifrågavarande tiden intogs på Ulleråkers sjukhus, slapp åtal.

6.4 Berusning med andra medel än alkoholhaltiga drycker

Av de 169 patienterna uppgav 12 för polisen att de endast druckit öl. Enligt läkarundersökningen hade samtliga av de alkoholberusade patienterna druckit sprit (huvudsakligen klinisk bedömning av lukten). 5 patienter hade druckit T-sprit och dessa konsumenter hade samtliga hög alkoholiseringsgrad. Mått- lig berusningsgrad uppvisade 2 av dem, och de övriga 3 högre berusningsgradcr.

Samtliga patienters urin undersöktes med avseende på förekomst av opiater, barbitursyrepreparat, centralstimulan- tia, tranquillizers av meprobamat- och heminevrintyp. Vidare gjordes kvantita- tiva bestämningar på samtliga patienters blod avseende barbiturathalten.

Vid dessa undersökningar gjordes be- tydligt anspråkslösare fynd än vad man hade väntat: hos ingen patient påvisa- des opiater, hos 3 centralstimulantia och hos 12 barbiturater.

6.5 Blodalkoholhalt

På samtliga omhändertagna togs blod- prov, s.k. trippelprov (d.v.s. tre obe— roende blodprov vid samma tidpunkt), för att bestämma blodalkoholhalten. Denna bestämning utfördes enligt Wid- mark-metoden. Man avsåg att upprepa blodprovstagningcn varannan timme och så skedde i ett stort antal fall. Som förut nämnts analyserades blodproven vid institutionen för teoretisk alkohol- forskning. F.n. föreligger resultatet av- seende de omhändertaganden som sked- de mellan den 3 november och 29 no- vember, inalles blodprover från 124 om- händertaganden.

I tab. 21:13 återfinns resultat av det första blodprovet vid omhändertagan- det.

Antal in— tagningar

Blodalkohol E'/oo (Widmark)

&

?? once

0,50—0,74 0,75—0,99 LOG—1,24 1,25—1,49 1,50—1,74 1,75—1,99 2,00—2,24 2,25—2,49 2,50—2,74 2,75—2,99 3,00—3,24 3,25—3,49 3,50—3,74

l

u...—A... "PFPOOFOOPOPPOP mmm—bwamqwm

.

Totalt

... o 9 o

Som framgår av tabellen erhöll man vid 6 omhändertaganden blodalkohol- halter under 0,49 promille och dessa fördelade sig på följande sätt: 0,01; 0,02; 0,03; 0,05; 0,31 och 0,49. Media- nen för de erhållna blodalkoholhalterna från de 124 fallen är 2,30 promille. De 6 omhändertagandena med blodalko- holhalt under 0,49 promille fördelade sig på 3 patienter, av vilka 1 patient stod för fyra intagningar vid vilka han berusat sig med triklorethylen (sniff- ning). Hos den andra patienten kunde ej något annat icke-alkoholhaltigt be- rusningsmedel påvisas, men hos den tredje fann man vid blodprov spår av sömnmedel av barbiturattyp. Dessa 3 patienter hade tillsammans 13 återfall under undersökningsperioden och under hela försöksverksamheten stod denna lilla patientgrupp för sammanlagt 20 intagningar. 2 av patienterna kom att konkurrera om rekordplatsen i återin- tagningar under hela försöksperioden. Samtliga 3 tillhörde skid-rowkategorin och alla återfanns i kriminalregistret.

6.6 Medicinska data och ”alkoholism i medicinsk mening”

Inom försöksverksamhetens ram skulle en mängd punktdata ha kunnat registre-

ras under rubriken medicinska data. Emellertid har det bedömts som föga tillförlitligt, kanske direkt missvisande att med sådana engångsdata som vore tillgängliga under de korta vårdtiderna söka beskriva patienternas hälsotill- stånd. önskvärt hade varit att man på detta klientel kunnat bedriva en exten- siv hälsokontroll med fullföljda medi- cinska utredningar. De beräknade vård- tiderna, sjukhusets laboratorieresurser samt försöksverksamhetens personal- styrka och kostnadsram tillät ej en så- dan extensiv hälsokontroll. Vidare för- flöt huvuddelen av vårdtiden nattetid och man bedömde att utskrivningarna, i de fall då patienterna hade arbete, borde ske så att patienterna kunde åter- gå i detta. Patienternas motivation och förmåga till medverkan var också un- der den större delen av vårdperioden begränsad och svårigheterna att bedri- va tillförlitlig anamnesupptagning och undersökning av de berusade patienter- na var avsevärda.

I valet mellan att å ena sidan intaga en planerad terapeutisk attityd, permis- sivt präglad och syftande till effektivast möjliga vila för patienterna, och å andra sidan att med nödvändig beslut- samhet och disciplin genomföra en nog- grann läkarundersökning, beslöt man att låta de terapeutiska intressena över- väga framför kraven på fullständig psy- kiatrisk och somatisk utredning. Varje patient genomgick dock så gott sig göra lät en rutinmässig läkarundersökning och en psykiatrisk intervju. Läkarun- dersökningen kompletterades med la- boratorieprover av rutintyp samt så- dana prover som var ägnade att avslöja förekomst av leverskada.

Av de 169 patienterna företedde 44 kliniska tecken på leveraffektion vid kroppsundersökningen och hos 13 av dessa blev leverskadediagnosen verifie- rad med positiva laboratorieprover.

Samtliga 13 ingick i gruppen anstalts- patienter och skid-row-babituéer.

Vid förekomst av kirurgiska skador såsom frakturer, luxationer och sår och vid symptom på invärtesmedicinsk, neurologisk eller annan sjukdom be- handlade den tjänstgörande läkaren pa- tienterna, ombesörjde remitteringar för specialistundersökningar och intagning på sjukhus, allt i en omfattning och på en nivå som motsvarade en allmän-läka- res mottagningsverksamhet.

Utöver detta kom automatiskt en bety- dande uppmärksamhet att vändas mot den psykiatriska problematiken i de en- skilda fallen och då psykiatriska symp- tom förelåg, som motiverade intagning för ytterligare utredning eller för vård och behandling, kunde intagningar ef- fektueras direkt till alkoholkliniken inom vars verksamhetsram försöksverk- samheten låg.

Alkoholism i medicinsk mening sökte man studera hos patienterna med ut-

gångspunkt från sådana registrerade da- ta som har relevans för alkoholism en- ligt WHO:s definition (WHO, 1951). För att utröna i vilken utsträckning patien- terna kunde betecknas som alkoholis- ter i medicinsk, egentligen i tvärveten- skaplig mening, kartlade man deras al- koholvanor genom utnyttjande av ett standardiserat frågeformulär.

Som »excessive drinkers» beteckna- des de personer som använder alkohol- drycker till överdrift utan att vara be- roende och som WHO-alkoholister klas- sificerades de som använder alkohol- drycker till överdrift och som uppvisar fysiskt och/eller psykiskt alkoholbero- ende. Som kriterier på alkoholism val- des black-out, återställarbehov och/eller förlust av kontroll över alkoholkonsum- tionen, d.v.s. de begynnande kritiska och kroniska faserna enligt Jellinek (Jellinek 1952).

Av tekniska skäl kunde emellertid en.- dast en del patienter intervjuas. Vid va-

Tab. 21 :14. Antal respondenter för alkoholvaneundersökning

Alkoholiseringsgrad Respondenter

Icke

respondenter Totalt

Debutanter

Accidentella ........................ Recidivister ........................ Övervakningspatienter ..............

Anstaltspatienter och skid-row- habituéer ........................

16 18 34 12 18 30

9 3 12 14 7 21

48 24 72

Totalt 99 70

let av respondenter var urvalsförfaran- det inte under kontroll. Som tab. 21:14 visar har de mest alkoholiserade patien- terna i större utsträckning varit respon- denter vid intervjuerna än de med låg alkoholiseringsgrad. Detta torde sam- manhänga med att de mest alkoholise- rade haft oftare recidiv under vårdpe- rioden och därmed ökat sin sannolikhet att bli respondenter.

Tab. 21:15 illustrerar i vilken ut- sträckning de efter nämnda registrera- de data klassificerade patienterna är alkoholister enligt WHO:s definition. Av debutanterna är 6 procent WHO- alkoholister, av de accidentella 17 pro- cent, av recidivisterna 33 procent, av övervakningspatienterna 71 procent och av anstaltspatienterna och skid-row-habi- tuéerna 69 procent.

Tab. 21:15. Alkoholuanor och alkoholiseringsgrad

Alkobolvanor

Alkoholiseringsgrad

Isolerad intoxikation

WHO-alko- Tom”

holism

Excessive drinking

Debutanter Accidentella

Recidivister . Övervakningspatienter .

Anstaltspatienter och skid-row- habituéer .

Totalt

15:39,013, df: 10, p (0,001.

Ingen av WHO-alkoholisterna var un- der tjugo år.

Eliminerar man den genom urvalsför- farandet betingade stratifieringen så uppgår andelen alkoholister till 46 pro- cent. Andelen intagningar av alkoho- lister utgjorde 51 procent av totalanta- let intagningar. Detta värde överens- stämmer väl med det som erhölls vid Wretmarks undersökning i Linköping (jfr kap. 19), där hos 54 procent av ar-

Tab. 21 :16. Alkoholvanor och nykterhetsvård

restintagningarna under en något kor- tare undcrsökningsperiod konstaterades »alkoholsjukdom överhuvudtaget».

Av tab. 21:16 framgår att alkoholva- norna har ett starkt samband med nyk- terhetsnämndens aktuella åtgärder.

6.7 Vårdtidernas längd Vårdtidernas längd bestämdes i första hand av de normala (legitima), sociala kraven på patienterna, arbetskrav etc.

Alkobolvanor

Nykterhetsvård

Isolerad intoxikation

Excessive drinking Totalt WHO-alk.

Inga åtgärder . 16 Hjälpåtgärder . .................. 8 Övervakning .................... 3 Anstaltsvård 4

23 22 18 36

Totalt 31

99

12-=28,537, df=6, p ( 0,001.

och i andra hand av berusningsgraden. När klara, påtagliga medicinska indika- tioner förelåg gjordes emellertid ut- skrivningen ej beroende av om berus- ningen avklingat eller om återgång i arbete krävdes utan anpassades efter traditionella medicinska regler och praxis. Sålunda kvarhölls regelmässigt

okomplicerade fall över natten och ut- skrevs påföljande morgon efter avslu- tade undersökningar och intervjuer och efter akut hangover-behandling. Den ge- nomsnittliga vårdtiden var tolv timmar och en närmare specificering återges i tab. 21:17. '

Vårdtidens längd i timmar

Antal patienter

Antal

Klädsel patienter %

20 29 27 22 49

8 18 och längre ........ 14

169

Totalt

Uppgift saknas ...... 4 2 Ordnad 70 Oordnad 19 11 Smutsig ............ 20 12 Förorenad genom ex- krementer och/ eller uppkastningar ....... 7 4

Totalt 1 69 1 00

6.8 Vård- och behandlingsåtgärder

Sedan patienterna efter polisomhänder- tagande i staden transporterats till vårdavdelningen gjordes vid ankomsten en preliminär bedömning av deras till- stånd och därvid registrerades deras yttre habitus, klädsel etc., se tab. 21:18. Åtgärder vidtogs mot 16 patienter, som var nedsmutsade eller hade blessyrer av mindre allvarligt slag: 1 patient blev

föremål för »stor tvättning», 5 fick mindre sårskador eller dylikt omlagda och 10 patienter fick sårskador sutu- rerade.

Medicineringen med avseende på al- koholbetingade symptom framgår av lab. 21:19.

Tab. 21:19. Medicinering med avseende på alkoholbetingade symptom

Medicinering Antal patienter

Intet

Uppgift saknas . ...................................... 1 Heminevrin högst 0,5 g, Librium 50 mg, Lergigan 25 mg

per os eller i.m., Ansopal högst 1,5 g ................ 14

65

Librium högst 100 mg i.m., Lergigan 25—50 mg i.m., eller

per os, Heminevrin 1 g .............................. 56 Nozinan 50 mg i.m., Lergigan mer än 50 mg i.m. ........ 27 Dylik medicin men dessutom krampprofylax, Fenemal 0,1, Difhydan ............................................ 6

Totalt 169

Därutöver fick 4 patienter annan farmakologisk behandling än den ovan- nämnda.

I en hel del fall krävdes tidsödande vårdinsatser från personalens sida för att bl.a. planmässigt skapa den önskvärda tryggheten för oroliga patienter. Om— fattningen av vårdpersonalens kontakt med patienterna belyses i tab. 21:20.

6.9 Komplikationer under vården

Som komplikationer under värden har registrerats sådana företeelser som in- nebar ett tillskott eller en ändring av de förväntade vårdrutinerna på avdel— ningen. I tab. 21:21 återges frekvensen av dylika komplikationer.

Kontakten Antal patienter

Uppgift saknas . Endast rutinmässig ................................... Mindre än 15 min. utanför rutinen 15—45 min. utanför rutinen Mer än 45 min. utanför rutinen ........................

Totalt

Tab. 21:21. Komplikationer under värden

Komplikationer

I procent av samt-

Antal patienter liga patienter

Ramlat ur sängen ......................... Kräkning . ............................... 'Förorening av sängen genom urin och/eller av— föring .................................

Totalt

...

Av de 169 patienterna var 4 trots medicinering med lugnande medel brå- kiga enligt vårdpersonalens bedömning.

Det totala antalet patienter med vård- komplikationer-bråkighet och/eller stör— ningar av nattvilan uppgick till 25 eller 515 procent.

6.10 Attitydklimatet på vårdavdelningen Enligt polisprotokollet var vid omhän- dertagandet 9 procent av patienterna bråkiga och 4 procent hotande, aggres- siva eller våldsamma. Den tjänstgöran- de läkarens bedömning som antagligen innebar högre krav på patienternas uppträdande framgår av lab. 21:22.

Patienternas attityder till vården på avdelningen bedömdes av skötarperso- nalen. Överensstämmelsen mellan de sju bedömarna (Skötarna) är relativt hög, kontingenskoefficienten uppgår till 0,62 mot en maximal teoretisk koefficient av 0,91. Resultatet åskådliggörs i tab. 21:23.

I tab. 21:24 belyses attityderna vid den första och sista intagningen av de 29 patienter som under undersöknings- perioden återintogs någon eller flera gånger. För 3 patienter saknas uppgifter.

Tab. 21:22. Patienternas uppträdande enligt läkarens bedömning

Uppträdande Antal patienter %

Uppgift saknas ...................................... 1 Passiv, medgörlig .................................... 56 'Aktiv, irriterad 26 Aggressiv ............................................ . 17

Totalt 100

Attityden vid intagningen Antal patienter

Uppgift saknas

Indifferent Positiv Negativ, vill till polisstation .............. Allmänt negativ ..........................

Starkt positiv ............................

Totalt

Tab. 21 :24. Attityderna vid första och sista intagningen

Sista intagningen

Första intagningen Negativt

Indifferent Positivt

Negativt ............ Indifferent .......... Positivt .............

Totalt

y=0,514, cn=3,52.

Tab. 21 :25. Attityder till vårdavdelningen vid utskrivningen

Attityden vid utskrivningen Antal patienter %

Uppgift saknas

Indifferent

Starkt positivt .

............ O 0 ............ 13 8

önskade vård vid polisstationen .......... Allmänt negativt .........................

Positivt ..................................

............

12 7

51 30 74 44 19 11

Totalt 169 100

Av tabellen framgår att det finns ett starkt samband mellan attityderna vid de olika intagningstillfällena. Av de 13 patienter som ändrade attityder hade vid sista intagningen 9 patienter mera positiva och 4 patienter mera negativa attityder än vid föregående intagning. Patienternas attityder till vården vid utskrivning belyses i tab. 21:25.

Vid jämförelse mellan patienternas at- tityder finner man att 20 patienter ha- de mera negativa attityder vid utskriv- ningen än vid inskrivningen. 60 patien-

ter hade oförändrade attityder. Inte mindre än 89 patienter hade mera posi— tiva attityder vid utskrivningen än vid inskrivningen. Denna attitydförändring är statistisk säkerställd (Clt=10,07). För de 29 patienter som intogs oftare än en gång under undersökningsperio- den saknas i 13 fall uppgifter om atti— tyderna vid den första och/eller den sista utskrivningen. Av de resterande 16 var vid den första utskrivningen 5 negativt inställda till vården, 5 var in- differenta och 6 hade positiva attityder. Vid den sista utskrivningen hade ingen

av dessa 16 negativa attityder, 4 var in- differenta och 12 var positivt inställda till vården. Även detta resultat tyder på en positiv attitydförändring under un— dersökningsperiodens förlopp hos de patienter som konfronterats med vår- den upprepade gånger.

I enlighet med socialpsykiatrisk teori

påverkas i väsentlig utsträckning vård- och behandlingsresultat av personalens attityder och sålunda studerades också sköterskornas attityder och upplevelser av kontakten med patienterna, Av tab. 21:26 framgår hur sköterskorna upplev- de patientkontakterna med avseende på trygghet — rädsla.

Tab. 21:26. Sköterskornas upplevelse av patientkontakten

Trygghet —— rädsla

Antal patienter

Uppgift saknas Full trygghet i kontakten Osäker — rädd

Panikslagen ..............................

Totalt

Tab. 21:27. Sköterskornas attityder mot patienterna

Attityder

Antal patienter %

Uppgift saknas

Patienten motbjudande .

............ 78 ............ 19 11

Tycker om patienten ...................... Likgiltig för patienten ....................

Jag är starkt aggressiv, får behärska mig . .

1 1

11 6 6 4

Totalt 169 100

Sköterskorna hade också skyldighet att i sina registreringar redovisa i vad mån de upplevde patienterna som sym- patiska eller ej. För att undvika att svarsutfallen påverkades av yrkesetiska principer inom sjuksköterskekåren be- drevs under försöksperioden en konti- nuerlig information och diskussion om dessa frågors innebörd. I den hela ti- den pågående diskussionen och hand- ledningen av personalen bearbetades frågor sammanhängande med interper- sonella processer och underblåstes in- tresset för dessa processers problema- tik och betydelse för vård och behand- lingsarbete.

Sjuksköterskorna klassificerade sina attityder enligt tab. 21:27.

6.11 Behov av medicinsk, social eller annan service utöver värden på avdelningen

Bedömningarna av behoven av medi- cinska, sociala och andra åtgärder är givetvis osäkra och beroende av många svårkontrollerade faktorer. Det kan fin- nas skillnader mellan bedömarens och samhällets eller samhällskontrollörer- nas uppfattning om behovens angelä- genhet och prioritet.

Institutionella nyheter, exempelvis sjukhusvård för berusade patienter, skapar i sig nya behov vilka ej alltid kan överblickas. På grund av sådana och andra problem har mot bakgrun— den av försökets tids- och kostnadsram inte gjorts några försök att kvantifiera patienternas latenta behov av service el-

ler att klassificera patienterna enligt en hypotetisk servicemodell. Behoven av ytterligare medicinsk, social eller annan service vid utskrivningen har därför de- finicrats endast mot bakgrunden av in- sufficiens av sådan beskaffenhet som enligt våra socialpolitiska normer bru— kar vara föremål för åtgärder från sam-

hällets sida. För att få en viss bild av patienternas sociala insufficienstill— stånd och deras behov av ytterligare åt- gärder har arbets- och bostadslöshet betecknats som särskilda sociala insuffi- cienstillståndet. Resultatet redovisas i tab. 21:28.

Tab. 21 :28. Särskilda sociala insufficienstillståndet

Insufficienskriterier

I procent av samt-

Antal patienter liga patienter

Endast arbetslös Endast bostadslös .......................... Arbetslös och bostadslös ..................

Totalt

19 9 12

40

32 15 20 67

Nykterhetsnämndernas och/eller har- navårdsnämndernas aktuella åtgärder under försöksverksamheten har tagits som utgångspunkt för en kvantifiering av patienternas behov av den service som ges i den nuvarande vårdmodellen. Detta behov har betecknats som allmän- na sociala insufficienstillståndet, lab. 21:29.

se

På likartat sätt har medicinsk insuf- ficiens och behov av ytterligare medi- cinska åtgärder klassificerats på grund- val av om patienterna överförts till so- matisk eller psykiatrisk vård eller re- kommenderats sådan vård eller behand- ling vid konferenser i försöksteamet.

Det förtjänar framhållas att »åtgärder vid utskrivningen» alltid beslöts oavsett om de var polisiära, sociala eller medi- cinska, efter genomgång av fallet med samtliga befattningshavare, represente- rande de olika i försöksverksamheten engagerade vårdsektorerna.

Om avsikten att inom intensivvårds- avdelningen följa normer i ett för verk- samheten nytt rationellt systcm fullföljts, torde de speciella åtgärderna vid ut- skrivningen åtcrgc något av patientgrup- pens behovsstruktur och intensivvårds- systemets funktion.

De i konferenserna rekommenderade åtgärderna vid utskrivningen återges i tab. 21:30.

Tab. 21:29. Allmänna sociala insnfficienstillståndet

Aktuell nykterhetsvård som kriterium på social insufficiens

I procent av samt—

Antal patienter liga patienter

12 11 10

33

Hjälpåtgärder ............................... Övervakning ................................ Tvångsintagning, försökspermittering .........

21 19 15

Totalt

55

Åtgärder

I procent av samtliga patienter

Antal patienter

Uppgift saknas .......................... Överförd till allmän psykiatrisk vårdavdelning ............ Överförd till somatisk vårdavdelning ....... Överförd till alkoholavdelning ............. Rekommenderad eller remitterad till alkoholpoliklinik . . . . Rekommenderad eller remitterad till annan medicinsk vård Rekommenderad eller remitterad till barnpsykiatrisk institu-

1 25 15

De 144 patienter soin ej överfördes, rekommenderades eller remitterades till någon av de nämnda vårdagenturerna, blev utan undantag föremål för nykter— hetsnämndens intresse. I en rad fall gjordes därvid av försöksteamet be- stämda planeringar i vilka således ve- derbörande socialarbetare-nykterhets- nämndsrepresentant kunde medverka med säkerligen speciell sakkunskap och — efter den föregående teamdebatten —— med sannolikt bättre effekt på det

Tab. 21:31. Medicinskt insufficienstillstånd

speciella informationstrycket och med den karaktär av intervention i akut kris som beslutet fick. Sådan intervention skedde i uppskattningsvis cirka en tredjedel av dessa fall.

De på likartat sätt konferensbedömda medicinska insufficienstillstånden fram- går av tab. 21:31. Bland de medicinska insufficenstillstånden »somatiskt» ingår de tidigare nämnda 13 patienterna med leverskador.

Insufficienskriterier I procent av samt-

Antal patienter liga patienter

Somatiskt

Alkoholskada Psykiatriskt ej alkoholskada .............

Ospecificerad ............................ Flera olika insufficienstillstånd ...........

Totalt 33 20

11

18

2 1 6 4 5 3 2 l

Tab. 21:32. Patienternas socialmedicinska insufficienspanorama

Aktuellt insufficienstillstånd I procent av samt-

Antal patienter liga patienter

Socialt A (arbete/bostad) .................... 25 14 Socialt B (nykterhetsvård) . .................. 18 11 Medicinskt .................................. 16 9 Socialt A och socialt B ........................ 28 17 Socialt A och medicinskt . .................... 8 5 Socialt B och medicinskt . .................... 3 2 Socialt A, socialt B och medicinskt ............ 6 4

Totalt 62

Det socialmedicinska insufficienspa- noramat för undersökningspopulationen illustreras av tab. 21:32. Härav framgår att inte mindre än 62 procent av patien- terna är i behov av aktuell medicinsk och/eller social service.

7. Explanativ analys

7.1 Socioekonomisk status och alkoholiseringsgrad

Tidigare undersökningar på alkoholom- rådet har visat att alkoholmissbrukare har låg socio—ekonomisk status. Ett så- dant samband kan bero antingen på att

låg socioekonomisk status innebär en ökad vulnerabilitet för alkoholmissbruk eller på att alkoholmissbruk medför en ökad risk för social och ekonomisk de- privation.

I tab. 21:33 redovisas resultatet av en analys för de 169 patienterna i form av en korrelationsmatris: patienter med en hög alkoholiseringsgrad tenderar också att bli registrerade för kriminalitet och att få lägre inkomster. De är oftare ar- betslösa och har sämre bostadsförhål- landen än patienterna med låg alkoho- liseringsgrad. Samtliga korrelationer är statistiskt Säkerställda.

Tab. 21:33. Social bakgrund och avvikande beteenden

Variabel 1 2

1 Boendesituation 0 2 Arbetsförhållanden 3 Inkomst ........................ 4 Kriminalitet 5 Alkoholiseringsgrad .............

+0,381 0 +0,397 ——0,170 —-—0,343

+0,196 0 —-0,238 —0,276 0 —0,468 —0,328 +0,320

Som tidigare i rapporten begagnas termen alkoholiseringsgrad även här med innebörden social alkoholisering och denna definition är baserad på in- cidens av nykterhetsanmärkningar. Det är då rimligt att ifrågasätta om inte de socialt mest depriverade, exempelvis bostads- och arbetslösa, med större san- nolikhet blir omhändertagna för fylleri än personer med bostad och arbete.

Vidare torde tvångsåtgärder i allmän- het vidtas genom nykterhetsnämnder endast i de fall då vederbörande »ligger annan till last». Skulle tvångsåtgärder vara välmotiverade är det på sin plats att undersöka om inte sambandet mel- lan alkoholiseringsgrad och social de- privation blir mindre påtagligt om alko- holiseringsgradsdefinitionen utbyts från den hittills använda sociala till en som baseras på alkoholkonsumtionens inten- sitet och frekvens.

7.2 Berusningsgrad och blodalkoholhalt Blodprov har analyserats från 66 pa- tienter som ingår i undersökningspopu- lationen. I tab. 21:34 återges förhållandet mel- lan berusningsgrad och blodalkoholhalt för dessa patienter. Genom att numrera de sju olika kate- gorierna av blodalkoholhalt i grader 1—— 7 kan olika blodalkoholhalter uttryckas som gradmedelvärden. I tab. 21:35 visas, att lätt berusade inte har avsevärt lägre gradmedelvärden.

Något samband mellan blodalkohol- halt och berusningsgrad kan här ej på- visas. En förklaring till detta kan möj- ligen vara att konsumenter med hög he- rusningsgrad på låg blodalkoholnivå skulle kunna vara ovana konsumenter (Boalt-v. Euler, 1952). Undersöker man sambandet mellan berusningsgrad och

Blodalkoholhalt o/oo

Berusningsgrad 1,50— 2,00— 2,50— 3,00— 1,99 2,49 2,99 3,49

3 4 5 6

Något påverkad

Sluddrar, vinglar lätt . Sluddrar o. vinglar ............ Sluddrar o. vinglar kraftigt . . . . Redlöst berusad ..............

Totalt

as 031031.le

_;

y=0,077 CR=0,291 ej sign.

Tab. 21:35. Berusningsgrad och blodalkoholkategori

Berusningsgrad

Gradmedclvärdet för blodalkoholkategorin

Något påverkad

Redlöst berusad Sluddrar och vinglar lätt ................. Sluddrar och vinglar ..................... Sluddrar och vinglar kraftigt .............

3,43 4,20 3,88 4,22 4,10

3,98

Totalt

blodalkoholhalt i olika alkoholiserings- kategorier, visar det sig att inte heller i någon av kategorierna de mest beru— sade skulle ha den högsta blodalkohol- halten (jfr tab. 21:36). Det sålunda ana- lyserade materialet ger stöd åt hypote- sen att det inte finns något nämnvärt samband mellan berusningsgrad och blodalkoholhalt i en icke-experimentell situation, eller — om man så vill — att den föreliggande situationen, betraktad som experimentsituation, på väsentliga punkter karakteriseras av selektionen av försökspersoner. Den selektion som här skett har till grund den patrullerande polismannens diagnos, ställd princi- piellt på basis av den för honom till- gängliga informationen och den aktuella kommunikationen med »försöksperso- nen».

Man får alltså förutsätta att elemen- tära socialpsykologiska och kommuni-

kativa processer hos den diagnostiseran- de, patrullerande polismannen lättare provocerar beslut om omhändertagande dels av kända omhändertagandeobjekt, dels av dramatiskt avvikande beteende (högljudda, bråkiga och farliga).

Det finns också anledning att förut- sätta att vissa grupper av socialt depri- verade personer som företrädesvis vis— tas på platser där ingripande lätt kan ske dels primärt är vulnerabla med av- seende på ingripandet, dels parallellt kommunicerar vanemässigt med polisen på ett sådant sätt att beslut om ingri- pande blir naturligt.

7.3 Vårdtidens längd och blodalkohol Den genomsnittliga vårdtiden för de 124 intagningar där blodprovsrcsultaten fö- religger uppgick till 12,45 timmar. För- delningen framgår av tab. 21:37.

Tab. 21:36. Berusningsgrad och blodalkoholhalt i olika alkoholiseringskategorier

Dehutanter- övervak— vakningspatienter

Anstaltspatienter och skid-row-hal)ituéer

Berusningsgrad

antal pat.

medelvärde BA-grad

medelvärde

antal pat. BA-grad

Något påverkad .................. Sluddrar och vinglar lätt ........ Sluddrar och vinglar ............. Sluddrar Och vinglar kraftigt Redlöst berusad .................

3,33 4,11 3,91 4,40 4,00

3,50 4,33 3,86 4,00 4,00

Totalt

4,00 3,94

Tab. 21:37. Blodalkoholhalt och vårdtid

Blodalkoholhalt O/oo

Genomsnittlig

Antal Intagning” vårdtid i timmar

0,00—0,49 0,50—1,49 1,50—1,99 2,00—2,49 2,50—2,99 3,00—3,64

6 14,16 6 12,36 23 12,07 38 12,03 37 13,05 14,16

Totalt

124 12,45

Den genomsnittliga vårdtiden var allt- så inte längre för patienter med högre blodalkoholhalter. Härvid måste emel- lertid hållas i minnet att vårdtidens längd även bestämdes av faktorer som ej hängde samman med arbetsrutinerna och med en bedömning av det totala vårdbehovet. Exempelvis ingick i vård— rutinerna att inga patienter skrevs ut mellan klockan 24 och 05. Dessa meka- nismer torde huvudsakligen ha fått till resultat att vissa patienter vårdades längre än som var motiverat av t. ex. berusningsgrad.

För att undersöka i vilken utsträck— ning patienterna skrevs ut med alkohol i blodet har på basis av det sista blod- provet före utskrivningen blodalkohol- halten vid vårdtidens slut uppskattats. Denna beräkning har skett med led- ning av Goldbergs matematiska modell (Goldberg, 1957). Som estimat på ;?,

förbränningshastigheten i promille per minut, har valts 0,003, (1. v. 5. det genom- snittliga värdet vid konsumtion av mer än 20 cl. alkohol. I tab. 21:38 redovisas resultaten.

Av tabellen kan beräknas att 70 pro- cent av intagningsfallen hade en blodal- kohol under 0,5 promille, 8 procent ha— de en promille mellan 0,5 och 0,99 me- dan 22 procent hade en högre promille.

Om man hade utgått från premissen att alla fallen skulle vårdas tills blod- alkoholen hade sjunkit till 0,00 promil- le, borde 55,6 procent av de 124 fallen ha vårdats längre. Av tab. 21:39 fram- går differensen mellan den beräknade (0 promille) och den faktiska vårdtiden vid de 124 intagningarna, d. v. s. beho- vet av ytterligare vårdtid för att kunna utskriva samtliga med blodalkoholhal- ten 0 promille.

Blodalkoholhalten vid utskrivningen (promille) Antal intagningar %

44,4 25,8 4,8 3,2 8,1 7,3 2,4 2,4 0,8 0,8

100,0

0,00 .......................................... 50,49 ..........................................

0,50—0,74 ....................................

0,75-—0,99

Loo—1,24 ....................................

1,25—1,49

150-1,74 .................................... 1,75—1,99 ....................................

2,00——2,24

235—2,49 ....................................

Totalt 124

0.20!

H—wwwohmwm

Tab. 21:39. Beräknad kompletterande vårdtid tiIl blodalkoholhalt 0,00 promille

Beräknad kompletterande vårdtid till blodalkohol-

halt 0,00 promille Antal intagningar %

44,4

Ingen komplettering ............................ 55 19,4 5 2 timmar .................................. 24 2— 4 ,, 4— 6 6— 8 8—10 >10

Totalt 124

14 11,3 11 8,9 12 9,6 5 4,0 3 2,4

100,0

Av tabellen kan beräknas att den ge- nomsnittliga faktiska vårdtiden för de 124 fallen borde kompletteras med drygt fyra timmar, d.v.s. från 12,45 timmar till ungefär 17 timmar, om utskrivning skulle ha skett först sedan all alkohol försvunnit ur blodet.

Förvaringstiden för personer som nyktrat till i polisarrester överstiger i allmänhet inte 6 timmar. Försöksverk- samheten i Västerås (jfr kap. 20) visade exempelvis att medianen för förvarings- tiden av samtliga intoxikerade personer uppgick till 6,48 timmar. De patienter som vårdades i vilrum hade en median- vårdtid av endast 8 timmar.

De här redovisade resultaten anger att patienterna'vid Ulleråkers sjukhus vår- dades väsentligt längre än vad som är brukligt vid det traditionella omhänder- tagandet hos polisen och tyder på att

en ytterligare förlängning av vårdtiden kan vara erforderlig om i framtiden blodalkoholhalten tillmätes större vikt vid bedömningen av vårdtidens längd.

7.4 Socioekonomisk status, alkoholisering, berusningsgrad, vårdåtgärder och attitydklimatet

Intensivvårdssituationen är beroende av olika faktorer: patientens socioekono- miska status, alkoholiseringsgrad, be- rusningsgrad, attityder samt vårdperso- nalens attityder. Man skulle kunna utgå från två skilda stratifieringsmönster i vårdsituationen. För det första kan eller väntas patientens socioekonomiska si- tuation och alkoholiseringsgrad stå i samband med hans berusningsgrad med vårdkomplikationer och attityder och kan därmed åstadkomma en selektiv vårddifferentiering. I allmänhet förvän-

tar man att socialt depriverade patien- ter är starkt alkoholiserade, starkt be- rusade, har negativa attityder till vår- den, provocerar negativa attityder hos vårdaren och att de därmed hamnar i en mer sanktionell än terapeutisk vård- situation. För det andra kan tänkas att patientens socioekonomiska situation och alkoholiseringsgrad inte står i sam- band med hans berusningsgrad och inte heller med hans attityder eller också att förväntningar om sådant samband inte

råder inom vårdsystemet. Detta skulle innebära att vårddifferentieringen inte blir selektiv utan definieras av patien- ternas akuta vårdbehov, vilket kan va- riera vid olika vårdtillfällen.

En hypotes om vilka samband som förväntas mellan socioekonomisk situa- tion, kriminalitet, alkoholiseringsgrad, berusningsgrad, vårdfaktorer under in- tensivvården och attityder vid en selek- tivt strukturerad intensivvårdssituation illustreras i Fig. 21:2.

Fig. 21:2. Hypotetiska samband vid en selektivt strukturerad vårdsituation

1 Socioekonomisk situation . 2 Kriminalitet .

3 Alkoholiseringsgrad

4 Berusningsgrad . ........................ 5 Vårdintensitet .......................... 6 Attityder ..............................

1 2 3 4

. + 0 — o —— +

Figuren upptar hypotetiska samband mellan olika variabler och + betecknar ett positivt samband, —— ett negativt samband.

I tab. 21:40 återges de empiriska sam- banden mellan de olika variablerna i form av en korrelationsmatris. Av tabel- len framgår följande.

1) Attityderna till vården vid inskriv- ningen och utskrivningen hade inget samband med den socioekonomiska si- tuationen, kriminalitet, alkoholisering och berusningsgrad;

2) Faktorer som karakteriserade vård- situationen såsom intensivvårdens längd, medicinering och vårdarens kontaktin- tensitet med patienterna hade ett nega- tivt samband med den socioekonomiska situationen och ett positivt samband med kriminalitet och alkoholiserings- grad;

3) Attityderna hade ett svagt kom- plext samband med vissa faktorer som karakteriserar vårdsituationen, t.ex. vårdtidens längd och medicinering.

Av tabellen framgår att det inte före- legat någon tendens till selektiv vårddif- ferentiering. Det vårdbehov som kan anses vara betingat av den socioekono- miska situationen och alkoholiseringen utlöste ett tillskott av åtgärder under vårdtiden. Denna tolkning får ytterligare stöd genom den tidigare visade positive— ringen av attityden hos de patienter som vårdades flera gånger på avdelningen.

8. Erfarenheterna från försöket

I följande avsnitt har försöksledaren, dr Bengt Berggren, redovisat sin syn på försöksverksamheten och diskuterat utfallet därav.

8.1 Vården

Klinikverksamheten fick benämningen »Intensivvårdsavdelningen (IV)» (ne- dan kallad IV) eftersom man tog fasta på att det centrala i försöket var en inom kort tidsperiod koncentrerad ak- tiv behandling och vård av patienter,

hos vilka man i samtliga fall förväntade ett intoxikationsinslag. Undersökningar- na visade i ett litet antal fall att intoxi- kation över huvud taget ej förelåg. I ett icke obetydligt antal fall var intoxika- tionen relativt låg.

. ,51

Under planeringen av försöket hade diskuterats om resurser för kvalificerad behandling av mycket allvarligt intoxi- kerade, medvetslösa etc., skulle kunna bli aktuell. Erfarenheterna visade seder- mera att i endast ett fåtal fall den om- händertagne var redlöst berusad och i ett mycket ringa antal fall medvetslös. Sålunda kan erfarenheterna ej ge stöd för några krav på omfattande och kvali- ficerade resurser för aktiv behandling av allvarliga intoxikationsfall. Det ringa antalet bland-intoxikationer motiverar ej heller något behov av avancerat in- strumentarium för högkvalificerad be- handling.

Avdelningen förfogade över intuba- tionsutrustning, möjlighet att ge syrgas, att ge konstgjord andning och att vid- taga åtgärder för att suga andningsvä- gar rena, men denna utrustning kom en- dast till användning vid några få till- fällen, vid vilka för övrigt behovet av åtgärder av detta slag ej kunde upp- fattas som absolut. Ej heller var man tvingad att på grund av intoxikations— graden remittera något fall för omedel- bar vård på Akademiska sjukhusets nar- kosklinik, där respiratorbehandling skulle kunna ha satts in. Det är inte heller känt, att under försöksperioden någon omhändertagen berusad transpor- terades direkt från polisen till Akade- miska sjukhuset för kvalificerad inten- sivvård på grund av intoxikationsgra- den.

. 0,317 0,355

. 0,047 0.020

0,050 — 0,032

0,185 0,240 0,181

_ I : 4: "U == .t _ .. U '.: - 0 i. N '— Q t #4 & ”= &. "= : ':? 5 & % Vä => & = V: : L. N Q "=? U 5— == V; & .5 & » _Vä _: D »: Q & N ! u.? N I: a = .5 ': rx

Om försöket drivits en längre tid, skulle man dock med sannolikhet små- ningom kunnat förvänta sig enstaka in- toxikationer av sådant slag att vård på narkosavdelning med respiratorbehand-

9 Kontaktintensitet . . . . . . . . . 10 Vårdarens attityder . . . . . . . .

5 Alkoholiseringsgrad 7 Vårdtidens längd . 8Medicinering........ ....

4 Kriminalitet . . . . . . . 6 Berusningsgrad

2 Arhetsförhållanden . 3 Inkomst

1 Boende-situation . . . . . . . . .

Tab. 21 :40. Sambanden mellan socioekonomisk situation,

11 Attityder vid intagningen .. 12 Attityder vid utskrivningen

ling skulle blivit nödvändig. [ sådant fall är det rimligast att räkna med medver- kan från den permanent fungerande narkosavdelningen i staden.

Det kan alltså anmärkas, att bered- skapen för avancerad intoxikationsbe- handling ej var särskilt hög. Komplika- tioner i form av fördjupning av intoxi- kationer, andningskomplikationer eller intoxikationsbetingade chocktillstånd förekom heller praktiskt taget aldrig. Vid några få tillfällen kunde antydda cirkulationsinsufficienser, blodtrycks- fall och andningspåverkan iakttas, men vid dessa tillfällen kunde man dels med lätthet kupera en eventuell farlig ut- veckling dels härleda de antydda kom- plikationerna till den behandling med dämpande farmaka som ägt rum. På av- delningen syntes ej en högre frekvens komplikationer härvidlag förekomma än vad man har på en psykiatrisk jour- mottagning där orostillstånd behandlas akut med dämpande och lugnande läke- medel och där man också får räkna med en viss förekomst av känslighets— reaktioner och potentieringar av icke kända mediciner som patienterna har intagit.

Vården kunde uppdelas i en intensiv- vårdsfas och en intermediärvårdsfas. Den lugne sovande och medicinerande patienten erbjöd naturligtvis inte några större vårdproblem och praktiskt taget samtliga patienter kunde föras in i denna fas. Omkring kl. 01 fick arbetet på avdelningen låg intensitet med en- staka provtagningar, rutinmässig kon- troll av sovande patienter och någon gång nyintagningar. Vanligtvis prägla- des avdelningen fram till morgontim- marna av fullständigt lugn.

Vårdkomplikationerna inträffade med få undantag i intensivvårdsfasen, d. v. 5. de första timmarna av patientens vård på avdelningen. Insamling av data över polisens omhändertagande av akut be-

rusade, motsvarande försöksverksam- hetens registreringar, utfördes beklag- ligtvis ej, men de tjänstgörande polis- männen uppgav samstämmigt att vård- komplikationer, som varit vanliga och hört till regeln vid omhändertagandet hos polisen, på IV blivit sällsynta eller lyst med sin frånvaro. Det berättades att arrestlokalerna nästan alltid på morg- narna måste spolas rena efter uppkräk— ningar och dylikt, då fyllerister för- varats där. Att uppkastningar endast undantagsvis förekom på avdelningen torde främst kunna förklaras av den psykologiska effekt som det sjukvårds- mässiga omhändertagandet medförde för patienterna.

I detta omhändertagande utsattes pa- tienterna, särskilt under intensivvårds- fasen, för ett rikt sensoriskt inflöde med diverse manipulationer, fysisk kontakt med vårdpersonalen, mellanmänsklig »emotionell kontakt» så långt sig göra lät, ljus och ljudintryck av olika slag, inte minst från medpatienter i övervak- ningssalen, där aktiviteten programen- ligt var hög och ljuset aldrig släcktes så länge någon orolig eller vaken patient vårdades där. Samtidigt fick emellertid patienterna lugnande och dämpande mediciner. Den gemensamma målsätt- ningen för dessa åtgärder var att för- hindra att patienten utsattes för ångest- provocerande isolering och upplevelser av vanmakt och hot, som är ofrånkom- liga i den klassiska arrestsituationen. De läkemedel som använts har också i be- tydande grad haft dämpande effekt just på kräkningsreflexen, något som säker- ligen spelat sin roll, ehuru först i inter— mediärvårdsfasen.

De korta vårdtiderna och avsaknaden av en effektiv eftervårdsapparat var ett allvarligt hinder för fullföljandet av det påbörjade diagnostiska arbetet. Labora- torierna i staden kunde omöjligt ge en snabbservice av sådan omfattning som

motsvarade det starkt ökade kravet under försöksperioden. Flera av de tag- na proverna var av sådan art, att svaren från laboratoriet ej kunde erhållas förr- än först lång tid efter det att patienten utskrivits från avdelningen. I försöket saknades sålunda ett väsentligt kapitel, nämligen det som skulle gett besked om den vårdkonsumtion som de erhållna upplysningarna om klientelet skulle kunna ge upphov till och omfattningen av de resurser som därvid skulle kom- ma att krävas för att vården skulle bli komplett.

Under hela försöksperioden kom som nämnts ett antal patienter av säkerhets- skäl att avskiljas från vården inom av— delningen. Vid sex intagningar fördes sålunda patienten över till polisstatio- nen. Dessa sex överföringar fördelade sig på fem patienter. Vid närmare granskning av dessa fall visade det sig emellertid att några av återremittering- arna ej endast baserade sig på farlig— heten och säkerhetsaspekterna utan ock- så på ett tillmötesgående av mycket starkt aggressivt framställda krav på polisiär vård istället för vård på Uller- åkers sjukhus, krav framställda av pa- tienterna själva.

Patient nr 1: FL vårdades 4 gånger på IV. Första gången ville han inte kvarstanna och man fann »lämpligt» att tillmötesgå hans önskan att föra honom över till polis— stationen c:a 1 timme efter intagningen. Vid nästa intagning var patienten ej vård— bar inom IV av säkerhetsskäl, aggressiv, våldsam och hotande. Han fördes då efter c:a 15 minuter över till polisstationen. Vid de påföljande två intagningstillfällena re- gistrerades ingen nämnvärd aggressivitet och ingen nämnvärd säkerhetsrisk hos den- ne patient och värden av honom förflöt vid dessa tillfällen utan några komplika- tioner eller störningar.

Patient nr 2: BO fördes över till polissta- tionen 40 minuter efter intagningen på IV på grund av hans egen aggressivt och hot-

fullt framförda vägran att ta emot vård på Ulleråkers sjukhus. Tidigare hade BO avtjänat straff för bl.a. misshandel.

Patient nr 3: BA intogs en gång på IV men greps för fylleri åtminstone ytterligare en gång under försöksperioden. Han bedömdes vid det senare tillfället av polismännen som ej transportabel och fördes då över huvud taget aldrig till IV. Vid det första tillfället vårdades han c:a sju timmar och hade vid intagningen en måttlig berusningsgrad och en måttlig blodalkoholhalt. Denne patient var en ökänd slagskämpe, han har rikliga spår av gamla knivskärningar. Av omgiv- ning och polismän, bland vilka han var väl känd, betraktades han som utomordent— ligt farlig och synnerligen >>hård, lömsk och aggressiv». Efter sju timmars värd, som förflutit utan allvarligare intermezzon men under en betydande spänning, greps han av raseri, ville bli utsläppt och hotade därvid personalen bl. a. genom att använda rullsängar som tillhyggen mot sköterskorna i korridoren. Han återfördes till polissta— tionen och kunde där få ut sina tillhörig- heter och friges eftersom han ej längre be— dömdes vara berusad i någon nämnvärd grad. Han var då tämligen tillnyktrad och hans uppträdande synes kunna tolkas me- ra som uttryck för hans habituella metod för övertalning, välkänd sedan många år i de kretsar som haft kontakt med honom, än som specifikt alkoholbetingat. Denne pa- tient var 25 är gammal, avancerad i institu- tionskarriären med c:a 10 års institutionsliv bakom sig, fast förankrad i en kriminell subkultur med distinkt geografisk lokali- sering i staden och tillhörande en klan av personer med likartad antisocial förankring.

Patient nr 4: SS, 21 år, blev omedelbart efter intagningen våldsam och aggressiv och belades under denna fas i omhänder- tagandet med handbojor av polismännen, som programenligt skötte avvisiteringen. Han kunde därefter ej lugnas utan åter- fördes till polisstationen. Sedan många år är SS känd för ungdomskriminalitet och har avtjänat straff på ungdomsfängelse för grov skadegörelse.

Patient nr 5: FA hade anhållits berusad på enskilt område och vårdades 30 minuter men var hotfull och våldsam så att han måste överföras till polisstationen. Två vec— kor senare intogs han på nytt på IV och vid detta tillfälle förflöt vården utan kom— plikationer.

Det uppfattades som ett överraskande resultat att av 333 intagningar endast sex föll inom denna kategori, som ledde till överföringar till polisstationen. Det är rimligt att låta detta resultat bekräfta arbetshypotesen, att avsaknad av isole- ringsmöjligheter, handfängsel och andra tvångsmedel skulle mobilisera nya meto- der och terapeutiska talanger hos befatt— ningshavarna. Denna kapacitet hos per- sonalen skulle, om den haft tillgång till tvångsmedel eller om handfasthet och övervåld sanktionerals, ej ha kunnat fri— göras och utnyttjas.

Under försöksperiodens två månader inträffade givetvis ett antal misshandels- tillbud. Emellertid har endast två av de slag av okänt antal, som patienterna mättat mot Skötarna, träffat sitt mål. Vid ena tillfället fick en manlig skötare genom slag en s. k. fläskläpp av en beru— sad, prostituerad kvinna. Vid det andra tillfället erhöll en sjuksköterska ett slag i bröstet av en äldre, tidigare för schizo- freni vårdad man. Kroppsskadorna vid båda dessa tillfällen var negligerbara.

Vårdarbctet skedde emellertid under förutsättningar som obönhörligen måste ge en skenbild vid bedömningen av vårdresultaten. I en experimentsitna- tion, där observation, behandling och vård av patienter utsätts för kontroll och registrering och det hela sker un- der strålkastarbelysning, intensifieras uppmärksamhet, intresse och entusiasm. En riktigare bild av sjukvårdens möj— ligheter och sjukvårdspersonals kapa- citet samt av de resultat, som på lång sikt kunde vinnas, skulle man ha fått om försöksverksamheten fått pågå be- tydligt längrc tid än vad som blev fallet.

Den socialpsykiatriska approach, som försöksverksamheten hade, medförde att bl.a. interpersonella relationersbe- tydelse underströks vid diskussioner och vid teamets patientbedömningar. Man kunde härvid vid upprepade till-

fällen iakttaga, särskilt hos de yngsta patienterna, hur betydande störningar förelåg i dynamiken inom familjerna till de omhändertagna. En av de yngsta patienterna kom ofta på tal. Denne, en 14-årig pojke som hittats redlös på en gata i staden, kunde givetvis inte stämp- las som alkoholist. Däremot kom man omedelbart vid konfrontationen med detta fall, liksom med flera andra unga patienter, att självklart förutsätta pa— togena familjerelationer, och man ville se dessa patienter ej som primärt sjuka utan hellre som symptombärare för sju- ka sociala system. Det blev självklart, att familjerna i många fall skulle vara det centrala objektet för en behandling som syftade till etiologien. I det nämnda fallet kom modern höggradigt berusad vid ettiden på natten och krävde i'n- dignerat att få fortsätta vården av sitt barn. . Det finns anledning antaga — och erfarenheterna från förstagångsfall på avdelningen bekräftade ofta detta —— att de initiala faserna av progredierande alkoholskada ofta har samband med' akuta kriser. Hos individer, som är dis— ponerade för alkoholmissbruk, inträffar det första fylleriet sannolikt ej utan mer eller mindre lätt iakttagbara utlösande moment. Inom den socialpsykiatriska de- batten har akuta kriser, utvecklings— kriser, sorgreaktioner, somatiska sjuk- domstillstånd, identitets- och objekts— förluster av olika slag, arbetsförlust, miljöförlust etc. tillmätts stor betydelse som utlösningsmoment för både alko— holmissbruk och narkomani men också för annan psykisk sjukdom och för psy- kosomatiska sjukdomar. Under IV-för- söket hade man tillfälle att studera detta och skulle med förbättrade resurser ha haft möjlighet att akutintervenera i så- dana kriser, s. k. »krispsykoterapi». Vårdarbetet och denna inriktning av alla befattningshavares uppmärksamhet

övertygade så småningom om att akut tidig krisintervention borde vara mera lättillgänglig och kanske effektiv, jäm- fört med de vårdformer och den behand- lingspolicy som man sedan gammalt va— rit hänvisad till. Socialarbetarna kunde därvid beklaga den traditionella situa- tionen, där resurserna i synnerligen hög grad konsumerades av avancera- de framskridna fall, »malignt sjuka», utanför terapeutiska möjligheter och där tiden för intervention i akut kris sedan länge försuttits. Läkare och sjuk- vårdspersonal hade i princip samma upplevelser av vården av problemdric- kare och alkoholister. Till sjukhuset förs också erfarenhetsmässigt mera säl- lan tidiga fall i akut kris, men däremot rikligt med avancerade och i princip te- rapiresistenta patienter. Vid diskussio- nen omkring dessa ting kunde polisen skildra hur vanligtvis omhändertagan— de och kvarhållande av unga eller de- buterande fall upplevdes som stötande och skadligt för de unga patienterna och hur samma åtgärder riktade mot de kroniska recidivisterna och skid-row— habituéerna uppfattades som menings- lösa.

Man kunde på avdelningen konstatera att stora grupper av personer som en- ligt alla tillgängliga uppgifter konsu- merar rikligt med alkohol, t. ex. studen- ter, lyste med sin frånvaro. Sålunda om- händertogs endast två studenter av vil— ka den ene var en klart avancerad, al- koholiserad överliggare. Den andra stu- denten var en utländsk stipendiat med fläckfri vandel i akademiska kretsar de sista tre åren men mitt uppe i en lättidentifierad psykologisk-social kris. Den låga frekvensen studentfyllerister anger en liten risk för polisingripanden hos denna grupp men därför ej nödvän- digtvis en låg missbruksfrekvens.

Det har påpekats att det finns grup- per av alkoholmissbrukare som ej ka-

naliseras ini nykterhetsvården på grund av en »för låg vulnerabilitet» för sam- hällsingripanden, nykterhetsingripan- den och polisingripanden. Det är inte osannolikt att sjukvården också på lik- artat sätt missar en hel del av alkohol- missbrukarna. På avdelningen kom i och med den ökade uppmärksamheten på samtliga fall diskussionen upprepade gånger att röra sig om det inadekvata i att debutanterna ej blev föremål för mera intensiva terapeutiska aktiviteter och att en permanent IV—verksamhet skulle tvingas att ta upp sådana aktivite- ter mera målmedvetet än den traditionel- la nykterhetsvården, polisen eller sjuk- vården. En permanent IV-verksamhet skulle alltså ställa bestämda krav på om- fördelning av resurserna på basis av de påträngande informationerna och tving- as prioritera program, där de terapeu- tiska aktiviteterna investerades tidigare i alkoholiseringsprocessen. Denna fråga skall beröras senare.

8.2 Patienterna

Under den första perioden av försöks- verksamheten reagerade givetvis många patienter mot det oväntade i att om- händertas på mentalsjukhuset i stället för hos polisen. Bland de patienter som reagerade negativt fanns en grupp som stegrade sig inför upplevelsen att plöts— ligt befinna sig på Ulleråkers sjukhus och protesterade indignerat över den enligt dessa patienters tydliga uppfatt— ning överdrivet protektiva åtgärden från polisens sida. De menade, att de därmed uppfattades som farliga, sinnes- sjuka och att detta var felaktigt.

En annan grupp gav också uttryck åt bestörtning, men av ett annat slag. Kon- frontationen med IV, med sjukvårds- personalen och med atmosfären på IV, kom dem så att säga att »tappa hakan». Det var en tämligen stor grupp patien- ter, som praktiskt taget momentant för-

ändrades i sitt berusningsbeteende i pur förvåning över det oväntade mot- tagandet och den överraskande vårdat- mosfären. De syntes förlora de sedvanli- ga stimuli i form av hot utifrån, fasthåll- ning och invanda fientliga relationer till polis, vilka tidigare varit en förutsätt- ning för motorisk hyperaktivitet och di- verse berusningsbeteenden. Hos denna grupp inträdde snabbt ett stort lugn och de var utomordentligt lättmanövrerade i vårdsituationen.

En tredje grupp gav på ett synnerli- gen informativt sätt uttryck åt vad som ofta påpekats beträffande alkoholister, nämligen att de har dålig självkänsla och visar talrika depressiva självför- ringande drag. Denna grupp, vanligt- vis äldre män, gav uttryck åt självankla- gelser och menade att IV:s vård var bortkastad på dem och att de ej var värda de ansträngningar och den om- tanke som de blev utsatta för utan att de lika väl kunde negligeras eller möj- ligen komma till polisarresten ett tag i samband med sitt fylleri.

En fjärde grupp reagerade med på- taglig oro inför IV—situationen. Det var en tämligen liten grupp där detta kunde iakttas och dessa patienter vädjade be- stämt om att få bli omhändertagna på det sätt de var vana vid på polissta- tionen. Dessa patienter vände sig till de polismän som transporterat dem till av- delningen och bönföll att få bli förda tillbaka till polisstationen. I några fall skedde även detta. Det är frestande att ta deras oro och deras intensiva vädjan om att få fortsätta sin invanda institu— tionalisering som ett tecken på de starka upplevelser av otrygghet dessa patienter erfor inför risken att tvingas ur de in- vanda, trygga relationerna till omvärl— den, den ändlösa ringvägen med de kända anhalterna polisstationen, anstalt- en, nykterhetsnämnden, gatan och fäng— elset, eventuellt mentalsjukhuset.

Åter en annan grupp patienter var kända som potentiellt farliga och erfa- renhetsmässigt riskabla i omhänderta- gandesituationen, »opålitliga, sluga, snabba och som slagskämpar erkänt ef- fektiva». I klimatet på IV syntes sådana tendenser få dålig näring. Från polis- männens sida kunde gång på gång kon— stateras hur denna kategori av patien- ter, som tidigare ständigt vid upprepade konfrontationer med polisen varit svåra att handskas med, farliga och aggressi- va, på IV intog en avspänd och för po- lismännen helt överraskande och ny attityd. Från att ha varit kända som lömska, oberäkneliga, fientliga och agg- ressiva kom denna grupp patienter att i IV—situationen uppträda dels avspänt dels »muntert» men en del av dem tru- ligt, skamset, och oväntat ofta utan den vanliga öppna fientligheten och aggres- siviteten.

8.3 Personalen

Som tidigare nämnts hade före försöks- verksamhetens start beslutats att man skulle försöka få personalen att fungera rationellt i enlighet med renodlade sjuk- vårdsprinciper. Detta innebar nu faktiskt ej att den i mentalsjukvården tillgäng- liga personalen så att säga kunde släp- pas lös och förväntas arbeta enligt kän- da konventionella mönster, och att per- sonalen skulle vara i IV-försökets me- ning sjukvårdsmässig. Den personal som Ulleråkers sjukhus förfogar över är till närmare 50 procent outbildad och ar- betar i korttidsvikariat. Befattningsha- varna präglas av en stor rörlighet inom hela sjukhusets organisation, är talrika och har synnerligen varierande yrkes- mässig bakgrund, tidigare utbildning, allmänbildningsnivå etc. Det är uppen- bart, att arbetsmotivationen för olika typer av arbetsuppgifter inom en så heterogen personalgrupp varierar syn- nerligen starkt.

Det »renodlat sjukvårdsmässiga» mås- te alltså medvetet planeras och vid IV inläras under synnerligen kort tid.

Undersökningar visar att den lågt ut- bildade personalen med lång praktisk erfarenhet har större svårigheter att anamma nya arbetsuppgifter och att medverka i en icke auktoritär kommu- nikation inom ett team, när de ej tidi— gare varit tränade för detta. Det hade i de preliminära diskussionerna om av- delningens struktur och organisation framkastats från olika håll att rekryte— ring skulle lämpligen ske bland »hand— fasta», förslagvis pensionerade skötare, med hänsyn just till dessas erfarenhet och tillgänglighet ur rekryteringssyn- punkt. Denna plan slopades alltså.

Det har antytts att arbetsmotivationen bland alla befattningshavarna efter en ganska kort tid blev påtagligt hög och entusiasmen för det ovanliga och nya vårdarbetet påtagligt stark. Det skall än en gång understrykas att denna utveck- ling av befattningshavarnas attityder till arbetet delvis varit beroende av IV— avdelningens karaktär av pionjärför- sök och således ej utan vidare skall för- väntas bli en effekt vid upptagandet av intensivvård för fyllerister av detta slag på mera rutinmässig bas.

För att snabbt etablera ett fungerande teamarbete krävs ansvarsfördelning och fördelning av delaktighet i beslut samt insyn i de informationsmaterial som besluten och rekommendationerna skall bygga på. Det har tidigare redovisats, hur man tekniskt gick till väga med pa- tientjournalernas sammansättning av deljournaler, med konferensprocedurer inför varje utskrivning, med ansvarsför- delning och med rollstrukturering. Det finns ingen anledning att antaga att sjukvårdspersonal i någon högre grad skulle primärt reagera på annat sätt än vanliga samhällsmedborgare gör på de provokationer som berusade individer

levererar. I arbetsledning och arbetsin- struktion på IV förutsattes möjligen att den yrkesmässiga prestigen kanske skul— le tvinga befattningshavarna till ett be- härskat, polerat och korrekt uppträdan- de visavi de berusade patienternas provokationer.

Det fanns emellertid all anledning att söka undvika en sådan försvarsbeto- nad, distant och kyligt formell kontakt som utväg ur provokationsstressen. När kommunikationen mellan befattnings- havarna i gruppen blivit tillräckligt väl— etablerad och gruppmedlemmarnas po- sitioner och attityder någorlunda klara för de övriga, skulle man emellertid kunna räkna med att en del av den av patienterna provocerade fientligheten, aggressiviteten och motviljan hos be- fattningshavarna skulle kunna kanali- seras inom gruppen. Man räknade med, att det förelåg stor risk för en sådan kumulation av aggressiv energi hos skö- tarna om det inte fanns tillgång till det dränage som den fungerande gruppen utgjorde. Risken för explosioner i den direkta patientkontakten skulle med ut- nyttjande av terapeutiska grupp-proces- ser minska liksom förbrukningen av psykisk energi hos den enskilda befatt- ningshavaren.

Man kunde konstatera att trots en klart bestämd reserverad hållning hos alla, tydligt iakttagbar innan försöket startade, en sådan kommunikation likväl etablerades snabbt. Det är svårt att i ef- terhand analysera hur det kom sig att attityderna till hela försöket förändra- des så snabbt och så kapitalt på någon eller några veckor men det är otvivel- aktigt att så skedde och detta kunde även konstateras av alla inblandade med likartad förvåning. Det är möjligt att hos många redan tidigare förelåg be- tydande tvivel och motvilja mot tradi- tionell praxis och att kraven på ändrad attityd, nytt arbetssätt, delaktighet i

ansvar etc. välkomnades i princip och kunde accepteras tämligen lätt. Ett nytt vårdsystem kan ha inneburit en ny möj- lighet till en ny lojalitet, accentuerad av teamarbetet och med den status försöket fick genom att ha tillkommit såsom ett uppdrag från en statlig utredning och lned anteciperade sociala effekter av principiell betydelse.

8.4. Tekniska synpunkter på personalens förhållanden

Givetvis varierade mellan de olika be- fattningshavarna och även mellan olika grupper av befattningshavare möjlig- heterna till denna snabba omställning från tidigare praxis och förmåga att acceptera och utföra nya arbetsuppgif— ter. De läkare som utom alkoholklini— kens överläkare var engagerade i för- söket var vikarierande medicine kandi- dater på för ändamålet inrättade extra- läkarebefattningar. Med den korta er- farenhet av underläkararbete inom sjukhus, som de besatt, kunde de med lätthet acceptera och inordna sig i det icke-auktoritära arbetssystemet.

Inom lV kunde man konstatera att de polismän som varit starkt negativa och t.o.m. direkt fientliga mot IV-för- söket före dess start, själva påpekade det märkliga i sin förändrade inställ- ning efter några veckor. Det frapperade också att polismännen, som sedan gam- malt var vana vid dessa patienter, upp- visade en så hög flexibilitet och god förmåga att utnyttja tidigare erfaren- heter, informationer och metoder i de nya funktionerna, där målsättningen förvisso upplevts som helt förändrad.

Vissa av socialarbetarna hade sam- ma överraskande förmåga att snabbt och flexibelt finna sin roll i IV—systemet men andra åter hade därvidlag större svårigheter. Det är möjligt att IV—syste- met innehar en lättnad i polismännens

ansvar för patienterna och en förskjut— ning av ansvarsbördan över på social- arbetarna, vilka tidigare ej fungerat i akutsituationen. Beträffande sjukvårds- personalens sammansättning och om- fattning tillät ej resurserna större per- sonalstyrka än cirka hälften av den som fylleristraffutredningen föreslagit som lämplig för en IV-avdelning av den storlek det här gällde. Detta inne- har, att extrapersonal måste finnas till- gänglig och sådan kunde alltid inkallas med kort varsel. Den växlande arbets- belastningen krävde givetvis en sådan ordning, men det torde också ha va- rit nödvändigt ur ekonomisk synpunkt. IV:s permanenta personalstab planera- des som ett absolut minimum och ök- ningarna i personalbehov garderades genom att arbets- och belastningstoppar— na fick motsvaras av speciella schema— tekniska arrangemang och den nämnda beredskapspersonalen.

Med den personalstyrka som IV dis- ponerade över kom emellertid arbets- schemat att bli synnerligen pressande och medförde att de schemabundna skö- tarna på IV tjänstgjorde med ledighet var fjärde kväll, respektive vart fjärde veckoslut. Det är självklart att ett så- dant schema ej kan genomföras utan en onormalt hög arbetsmotivation hos per- sonalen.

Personalstyrkan kompletterades efter några veckor så att en av de leg. sjuk— sköterskorna, som deltagit från början, fick rollen av koordinerande avdel- ningssköterska. Med hänsyn till det kon- tinuerliga informationsbehovet, kravet på en kontinuerlig kontroll av praxis och registreringar ansågs detta nödvän- digt och den koordinerande avdelnings— sköterskans arbetsinstruktion innebar ej en bestämd arbetstid men däremot uppgiften att »se till att allting flöt en— ligt planerna». Hon kom sålunda att tjänstgöra enligt eget gottfinnande på

kvällstid, under veckoslut osv. En sådan ordning är i de numera synnerligen stela arbetssystem, som sjukvården tvingats anamma. sannolikt ej rutinmässigt ge- nomförbar och antagligen svår att ac- ceptera ur facklig synpunkt. För IV- verksamhetens genomförande var den emellertid nödvändig. Officiellt bokför- des den koordinerande avdelningsskö- terskans arbetstid som s.k. »ekonomi- tid».

För rekryteringen och organisationen av sjukvårdspersonalen och för arbetet under ett rutinmässigt omhändertagan- de av akut berusade är det sålunda ej realistiskt att räkna med en fix liten personalstyrka som fungerar enbart inom IV—avdelningen. Den speciella at- mosfär och press under vilken persona- len där arbetar, torde ej heller utgöra ett i längden hälsosamt klimat men un— der kortare tider ger arbetet med viss- het en positiv utbildningseffekt och sti- mulans.

För att genomföra ett rutinmässigt omhändertagande av berusade patien- ter i linje med IV-försöket torde sålunda krävas att man har möjlighet att för IV—avdelningen engagera mera personal. Detta skulle kunna ske på sådant sätt att läkarjouren vid större sjukhus för- stärktes och att läkaruppgifterna för— delades på hela den del av läkarstaben som har jouruppgifter, medförande både kontinuerlig kontakt med denna del av arbetet och en fördelning. Ett sådant arrangemang, som fylleristraffutredning- en förordat i sin plan för en akutkli- nik, kommer att krävas inte minst ur ut- bildningssynpunkt då ju en tjänstgöring på heltid vid IV har synnerligen begrän- sat utbildningsvärde.

För skötarnas del skulle enligt en grov bedömning ett uttag av arbetsinsatser motsvarande en skötarekapacitet på IV- avdelningen från minst fem motsvarande befattningshavare på sjukhuset eller möj-

ligen enbart inom alkoholkliniken vara lämpligt. Personalen i beredskap be- höver emellertid ej vara kvalificerad i samma utsträckning, och för den be- höver man inte heller befara de nega- tiva effekterna då man inom denna ka- tegori lätt kan erhålla den spridning av arbetsinsatserna som är ur vissa syn- punkter önskvärd.

8.5 Genom försöket aktualiserade behov

Vårdtiderna

De undersökningar av blodalkoholhal- ten som gjorts vid 124 intagningar har visat att ett betydande antal patienter skrevs ut från IV med avsevärda blod- alkoholhalter. Sålunda skulle man ha att räkna med en genomsnittlig vårdtid av cirka 17 timmar för att kunna garantera en utskrivning av enbart blodalkohol- fria patienter. En sådan målsättning innebär att antalet samtidigt vårdade patienter skulle öka och att vissa utrust- ningsdetaljer måste förbättras. Bl. a. måste man på ett mera flexibelt sätt servera patienterna måltider, vilket skulle medföra särskilda bespisnings- problem, ökat behov av köksutrymmen, ekonomipersonal osv.

Det torde också förhålla sig så att skill- naden i vårdtid mellan 12 och 17 tim- mar innebär ökad risk för utskrivning vid olämplig tidpunkt, d. v. s. på efter- middagen. Vid det längre vårdtidsal- ternativet kan man komma att finna lämpligt att i likhet med vad som skedde på IV—avdelningen fortsätta vår- den till tidigt påföljande morgon, då pa- tienten kan återvända direkt till arbetet. Härigenom skulle man för vissa patien- ter troligen kunna förebygga risken för omedelbart recidiv, som lätt kan inträffa vid utskrivning till sysslolöshet. En så- dan planerad utskrivning skulle kunna innebära att risken för kedjerecidiv blev lägre än vid omhändertagandet i polis-

arrest enligt nu gällande ordning. Enligt vad i annat sammanhang i detta betän- kande påvisats förekommer det ej sällan att en person begår ny fylleriförseelse endast några timmar efter frisläppandet från fylleriarresten.

En ökning av vårdtiden till 17 tim- mar skulle i själva verket innebära en reell ökning av vårdtiden till cirka 36 timmar i åtskilliga fall, nämligen de som tas in på kvällstid, får vård under på— följande natt och dag och skrivs ut på terapeutiskt optimal tid, (1. v. 5. efter yt- terligare en natt (påföljande morgon).

Ett sådant arrangemang medför inte nödvändigtvis en motsvarande kost- nadsökning, om man utgår från kostna- den per patientvårdtimme inom IV utan denna kostnad kan då förväntas bli läg- re eftersom utnyttjandegraden av avdel- ningen blir högre. IV—avdelningen var under försöket långa tider helt tom på patienter, men aldrig utan vårdpersonal på grund av de arbetsschematekniska förutsättningarna och behovet av att all- tid hålla beredskap. En sådan påbyggnad av värden med förlängning av vårdti- den skulle alltså kunna betraktas som en lättvårdsfas efter de tidigare två vårdfaserna, intensivvårdsfasen och in- termediärvårdsfasen.

Frivilligt vårdsökande Redan tidigt under försöksperioden fö- rekom att patienter, som fått kontakt med IV, hört talas om verksamheten el— ler på annat sätt animerats, vände sig direkt till IV—avdelningen och begärde intagning och vård. Det var dels patien- ter som var alkoholintoxikerade, dels nyktra patienter som hade alkoholpro- blem och med ett momentant omhän- dertagande ansåg sig kunna avvärja ris- ken för ett alkoholrecidiv. Sådana pa— tienter togs inte emot på IV under för- sökstiden i enlighet med de strikta be- gränsningar som iakttogs med hänsyn

till verksamhetens karaktär av försök. På en rutinmässigt bedriven IV skulle det emellertid vara omöjligt att upprätt— hålla en sådan attityd och det skulle dessutom vara ur terapeutisk synpunkt synnerligen fördelaktigt att kunna ut- nyttja IV-avdelningen för sådana patien— ter som nämnts.

Den av Wretmark bedrivna verksam- heten i Linköping (jfr kap. 19) visar att dessa alkoholsjuka kan få vård utan komplicerade formella omgångar, vän- tetider etc., och att frivilliga hjälpsökan- de utnyttjar denna vårdform i starkt sti- gande omfattning så fort resurser finns att tillgå.

För de befattningshavare som varit engagerade i försöket tedde det sig myc- ket snart som en naturlig utveckling av IV att avdelningen skulle bringas att fun- gera som en observations- eller en akut- avdelning för samtliga fall, som mani- festerade ett akut vårdbehov, oavsett om detta accentuerats genom ett polisingri- pande eller ej, en s.k. walk-in-clinic.

Även en sådan utveckling kräver vid rutinmässig IV-verksamhet sannolikt en större avdelning för det aktuella be- folkningsunderlaget, en något ökad per- sonalstyrka och avsevärt bättre lokalre- surser men medför också möjlighet till ett mera ekonomiskt utnyttjande av de investerade resurserna vad gäller både lokaler och personal.

En synnerligen grov beräkning har gjorts av de kostnader som IV-verksam- heten dragit. Med reservation för be- räkningssättet och med beaktande av att i beloppen inkluderas vissa engångs- kostnader för iordningställandet och ut- rustningen av lokalerna, vilka kostnader uppenbarligen skulle minska vid en per- manent verksamhet, har varje intag- ning under försöksperioden kommit att kosta cirka 450 kronor. Varje pa- tientvårdtimme har enligt samma sätt att räkna kostat 35 kronor. Otvivel-

aktigt måste sådana kostnader, då man ej kunnat beräkna effekten av inves- teringen, te sig mycket höga och åter- finns väl knappast alls inom sjukvår- den annat än inom enstaka högt spe- cialiserade avdelningar under vissa korta faser av behandlingsarbetet. Det är emellertid uppenbart möjligt att sän- ka kostnaden per patientvårdtimme av- sevärt liksom kostnaden per intagning. Det bör härvid särskilt beaktas att det här varit fråga om en försöksverksam- het, som helt naturligt medför speciella kostnader.

I den mån en rutinmässigt vårdarbe- tande enhet med liknande målsättning- ar som IV, där patienterna ej får vårdas mer än högst PÅ:—2 dygn, skulle kunna integreras med det polisiära arbetet, skulle den komma att utgöra ett synner- ligen betydelsefullt tillskott. En sådan avdelning skulle utgöra en väsentlig för- utsättning för mer nyanserade ställnings- taganden vid intagningsärenden än vad som nu sker och för akutingripanden mot många hjälpbehövande som f. n. ej kan ske. Avdelningen skulle alltså dels ge plats åt vårdbehövande akut berusa- de, dels utgöra bas för observation och akutingripanden, som f. n. får improvi- seras antingen med för korta observatio- ner eller med otillräckliga undersök- ningar av jourhavande läkare i tids- och platsnöd, dels förhindra onödiga trau- matiserande och antiterapeutiska intag- ningar i ofta tvivelaktiga avdelnings- miljöer.

Vilka ekonomiska konsekvenser och vilka vinster som en sådan observa- tionsavdelning skulle kunna medföra för patienterna och sjukvården, blir gi- vetvis beroende av en mängd komplice- rade faktorer, bl. &. de som hänger sam- man med integrationen av en sådan av- delning i den redan existerande sjuk- vårdsapparaten och med dess effekt på denna apparat. Det är emellertid ställt

utom allt tvivel att en sådan observa- tionsavdelning pekar i samma riktning som väsenliga utvecklingstrender runt- om i världen och stämmer med målsätt- ningarna för den samhällsorienterade psykiatrin, som i Sverige ännu ej slagit igenom. Vårdplatstalet för mentalsjuk- vården i Sverige har kommit att bli bland de högsta i världen och tenderar till att öka under det att redan i våra grannländer Norge och särskilt i Dan- mark man kunnat stanna vid betydligt lägre antal platser för heltidshospitali- sering av psykiskt sjuka. Enligt en ny- utkommen bok (David A. Vail, 1968) om Skandinaviska mentalhälsovårdssys- tem görs vissa jämförelser med Minne- sota, där den samhällsinriktade psykia- trin, s. k. »community psychiatry», med— fört betydande minskning av antalet platser inom mentalsjukvården under (30-talet. Av dessa jämförelser framgår att svensk psykiatri synes kräva heltids- hospitalisering i bortemot dubbelt så hög omfattning som mentalsjukvården i Minnesota, vars befolkningstäthet är un- gefär densamma. Som bekant konsume- ras en ökande andel av mentalsjukvår- dens vårdplatser av patienter med al- koholskador.

Medicinska utredningar

Det hade varit önskvärt om de medi- cinska utredningarna varit bättre än vad IV-avdelningen presterat. Likaledes skul- le en rutinmässigt bedriven IV, eller vad som här kallats en observationsavdel- ning, komma att kräva en komplettering av de tillgängliga laboratoriemässiga re- surserna såväl för önskvärd snabbhet i service med hänsyn till de korta vårdti- derna som för den avsevärda ökningen av antalet prover.

Försöksverksamheten har replierat på andra laboratorier i Stockholm och på sjukhusets forskningsklinik, som ej kan förväntas rutinmässigt klara av den höga

laboratorieverksamhet som en observa- tionsavdelning skulle kräva.

Uppföljning och eftervård Antydda frustrerade ambitioner till upp- följning och fullföljande av etablerade terapeutiska relationer i de enskilda fallen medför obönhörligen att en ob- servationsavdelning kommer att ställa stora anspråk på organisationen av en öppen vård för de alkoholskadade. Det skall framhållas, att en överföring av arbetsuppgifter från en observationsav- delning till en öppenvårdsavdelning med fortsatt uppföljning måste förutsättas på lång sikt bli ekonomisk och ratio- nell. En utveckling av öppenvårdsverk— samheten kan emellertid dra vissa kost- nader i starten men man skall med visshet finna att trycket på resurserna för intagning i fulltidshospitalisering därigenom skall komma att sjunka. Det är dock möjligt att detta inte sker re- dan i och med starten av en sådan Öp— penvård i samarbete med en observa- tionsavdelning, eftersom det sannolikt finns stora latenta behov av hjälp, vård och behandling i samhället.

I öppenvårdsverksamhetens uppfölj- ning kan också ännu bättre än inom en begränsad IV-verksamhet vårdbehoven värderas och »onödig fulltidsvård» und- vikas. Inom IV-verksamheten upplevdes det som en stor vinst för socialarbetar- na att direkt kunna påbörja vårdarbetet [ akutsituationen, något som de enligt det traditionella arbetssättet hade få möjligheter till.

Ur sjukvårdens synpunkt var emeller- tid behovet att kunna fullfölja påbörjat arbete ej tillgodosett och av läkare och sjukvårdspersonal upplevdes det ofta som otillfredsställande att skriva ut pa- tienterna utan att utredningar fullföljts och utan att annan fortsatt kontakt kunnat inledas med patienten än den socialvårdande. Detta torde också i

många fall kunna betecknas som farligt och med en normal medicinsk ambi- tionsnivå ej acceptabelt. Något exempel skall lämnas på behandlingsbehov som bedömdes vara väsentliga men som ändå inte kunde tillfredsställas av IV-verk- samheten i den aktuella utformningen.

Gång på gång fick man inblickar i in- dividuella patienters psykopatologi, ut- vecklingsproblem, utvecklingsstörning- är och sexuella problematik utöver de rutinmässiga informationerna om so- ciala förhållanden och alkoholproble- matik som givetvis IV—verksamheten in- riktats på. När individuella psykopato- logiska processer och interpersonella problem i familjer framskymtade fanns få, om ens några möjligheter att ta upp och bearbeta problemen, vilka ständigt uppfattades som väsentliga bakgrunds- faktorer i den sociala nedgångenheten,i alkoholiseringen o.s.v. Praktiskt taget aldrig etablerades för informationsän- damål eller med terapeutiska målsätt- ningar kontakt med patienternas fa- miljer eller sexuella partners. I viss ut- sträckning bedrivs sådant arbete av so- cialarbetarna inom nykterhetsnämnden, men för sjukvårdspersonalens del skulle fortsatt integrerad eftervård med med- verkan av både socialarbetare och den psykiatriskt skolade personalen säker- ligen varit fruktbärande, under alla för- hållanden tillfredsställande för sjuk- vårdspersonal och läkare.

Det har förefallit principiellt riktigt att betrakta IV-verksamheten som en komplettering mera till den polikliniska sektorn av sjukvården än till den kli- niska, även om IV dock bedrivit 24—tim- marshospitalisering under kort tid. Det skulle sannolikt vara mer givande i många sammanhang att se de framtida observationsavdelningarna som komple- ment till öppenvårdsverksamhet än som delar av den kliniska slutna vårdverk— samheten.

8.6. Ytterligare försök och kompletterande undersökningar

Som redan antytts har den tidiga per- sonlighetsutvecklingen hos dessa patien- ter kommit att uppmärksammas med den inriktning på etiologi som varje sjukvårdande verksamhet måste ha, men utredningar och diagnostik har ej kun- nat genomföras på ett tillfredsställande och fullständigt sätt härvidlag. För en fortsatt IV-verksamhet eller en observa- tionsavdelningsverksamhet och för en differentiering av värden, för rekommen- dationer om eftervård o.s.v., som kan ske utifrån en framtida observationsav- delnings värderingar, skulle det varit synnerligen värdefullt att på det till- gängliga materialet på IV ha haft till- gång till information om tidig psyko- social och psykosexuell utveckling re- dan från de första levnadsåren och framåt. Likaså bör den föreliggande un- dersökningen kompletteras med en översyn av efterresultaten, kanske inte därför att man kan hoppas på några större förändringar i karriären hos det stora antalet patienter med hög alkoho- liseringsgrad utan därför att det före- faller tänkbart att de förstagångsintag— ningar som konfronterades med IV-om- händertagandet i sin kris, skall utveck- las annorlunda än förstagångsfylleris- ter i det traditionella omhändertagan- det. Det finns också möjligheter att re- dan på det föreliggande materialet göra noggrannare studier över patienternas hälsotillstånd. En annan fråga som bör bearbetas är sambandet mellan alkoho- liseringsgrad i social mening och berus- ningsgrad och blodalkoholsänkningens karaktär.

Det är ej osannolikt, att man vid en studie av alkoholens försvinnande i blod kan finna samband ej i första hand med kliniska symptom på en långt gängen alkoholskada utan med tecken på avancerad social skada. Detta skulle

i så fall innebära, att det föreliggande materialet eventuellt erbjuder förutsätt- ningar för ett studium huruvida hos vissa alkoholmissbrukare iakttagelser och fynd av huvudsakligen social eller sociologisk natur, bättre än en rutin- mässig klinisk undersökning kan ligga till grund för hypoteser om fysiologiska skador hos patienterna. Därvid skulle man med större vederhäftighet än ti- digare kunna hävda krav på noggranna medicinska utredningar inom socialt och sociologiskt definierbara grupper av alkoholmissbrukare.

Sådana ytterligare undersökningar skulle naturligtvis också syfta till att bättre differentiera bland alkoholmiss- brukarna och att bättre kunna bedöma utsikterna för terapi i det enskilda fallet.

9. Sammanfattning

Ett praktiskt experiment med omhän- dertagande av berusade personer, som tagits av polisen i Uppsala stad för fyl- lkI'l eller för berusning på enskilt om- råde, har genomförts vid Ulleråkers sjukhus under tiden 23 oktober—23 de- cember 1967. Undantagna från vård på den s. k. intensivvårdsavdelningen (IV) var ej transportabla patienter och pa- tienter misstänkta för brott. Vidare skulle patienter kunna föras över från avdelningen till polisstationen då sär- skilda behov förelåg.

Försöksverksamheten omfattade 333 intagningar. I sex av dessa fall fördes den intagne över till polisstationen. In- tagningarna fördelade sig på 267 pa- tienter av vilka 15 var kvinnor.

Åtal för fylleri skedde icke i något av fallen.

Verksamheten bedrevs efter social- psykiatriska principer och vid den praktiska utformningen av arbetet togs

särskilt hänsyn till interpersonella pro- cesser i personalgruppen och mellan patienter och personal.

För arbetets genomförande förutsat- tes en öppen kommunikation och fritt informationsflöde i alla riktningar inom personalgruppen vara väsentligt. Infor- mationsinsamlande och vårdsysslor för- delades ej enligt status bland befatt- ningshavarna utan företrädesvis enligt kompetens. Beslutsprocesser genomför- des enligt team-principen med högsta möjliga delaktighet för samtliga invol- verade befattningshavare.

En studie av socialpsykiatriska pro- blem hos ett undersökningsklientel om- fattande 169 patienter svarande mot 218 intagningar under tiden 13/11— 23/12 1967 genomfördes och därvid un- dersöktes bl. a. attitydklimatet inom av- delningen i samband med vården av pa- tienterna.

1. Det var möjligt, att inom en juste- rad sjukvårdsmiljö integrera polisiär, socialarbetande och sjukvårdande per- sonal till utmärkt inbördes kommuni- kation och att genomföra vårduppgiften när statusmässiga och systemmässiga differenser och motsättningar motarbe- tades aktivt, när befattningshavarnas in- dividuella ansvar undergrävdes till för- män för ett gruppmässigt ansvar och när befattningshavarnas professionella identitet utifrån sina ursprungssystem demonstrativt respekterades och det nya vårdsystemet anpassades till dessa krav.

2. Det praktiska vårdarbetet kunde göras så gott som friktionsfritt såväl vad gällde spänningar mellan befattningsha- varna som mellan personal och patien- ter. Det är sannolikt att den relativa av- saknaden av konflikter och motsättningar delvis berodde på verksamhetens karak- tär av försök men också på det målmed- vetna utnyttjandet av styrda grupp-pro-

cesser och på fördelningen av ansvar för arbete och beslut.

3. I den praktiska utformningen av arbetsmetodiken belades viss traditio- nell praxis i mentalsjukvården och inom den polisiära vården med tabu. Sålunda fick inga patienter isoleras, bindas eller utsättas för handgripligt övervåld. Den- na bestämda metodplanering medförde den för många överraskande erfaren- heten att isolering ej krävs för de pa- tienter som här varit aktuella.

4. De initiala förväntningarna hos sjukvårdspersonal, polis och socialar- betare beträffande olika slag av svåra komplikationer, som skulle kunna in- träffa i och med den nämnda metodpla- neringen, förbyttes efter kort tid i mot- satsen, dels vid konfrontation med klien- telet, dels vid upplevelsen av de egna personliga resurserna hos befattnings— havarna, resurser för att terapeutiskt kunna ta hand om patienterna inom de begränsningar som IV:s ram ställde men med de tillskott av förutsättningar som arbetsorganisationen gav.

5. Patienterna hade en väsentligt säm- re socioekonomisk status och var oftare kriminella och mera alkoholiserade än motsvarande normalbefolkning.

6. Patienterna var starkt intoxikerade och den genomsnittliga blodalkoholhal- ten uppgick till 2,20 promille.

7. Patienternas blodalkoholhalt hade inget samband med beteendeförändring- ar under ruset eller med patienternas al- koholiseringsgrad. Trots att patienterna vårdades i genomsnitt 12,45 timmar ut- skrevs 22 procent med blodalkoholhalt om minst 1 promille. Den genomsnitt- liga vårdtiden för att uppnå blodalko- holhalt 0 skulle ha behövt omfatta ge- nomsnittligt 17 timmar.

8. Beteendeförändringar under ruset hade inget samband med patienternas socioekonomiska status, alkoholiserings- grad eller kriminalitet.

9. Endast 8 procent av patienterna hade vid utskrivningen en negativ atti- tyd till vården, medan motsvarande an- del uppgick till 31 procent vid inskriv- ningen. De patienter som vårdades of— tare än en gång hade vid både den sista in- och utskrivningen en mera positiv attityd till vården än vid den första in- oeh utskrivningen. 10. Patienternas attityder till vården hade inget samband med deras socio- ekonomiska status, kriminalitet, alko- holiseringsgrad eller berusningsgrad. 11. Det förekom relativt få vård- komplikationer och patienterna kunde vårdas som andra patienter inom psy- kiatrisk sjukhusvård, även om IV:s ut- rustning och metoder i vad avser ut- nyttjande av tvångsmedel planerats me— ra restriktivt än mentalsjukvården i öv- rigt. 12. Inte mindre än 62 procent var i aktuellt behov av eftervård av social, psykiatrisk och kroppsmedicinsk natur.

Det föreliggande informationsmate- rialet har alltså inte gett stöd åt hypo- tesen, att patienter med låg socioekono- misk status, med registrerad krimina— litet, med hög frekvens av s. k. nykter- hetsanmärkningar, skulle reagera nega- tivt till en vårdsituation präglad av principiell sjukvårdsmässighet, eller skulle förorsaka komplikationer som skulle motivera andra vårdresurser, eller annan terapeutisk potential än vad som kan utvinnas respektive frigöras ur den existerande sjukvården.

10. Litteraturförteckning

Berggren, B.: Socialmedicinsk Tidskrift 3/1968. Stockholm 1968. Boalt, G., von Euler, R.: Alkoholproblem. Stockholm 1959. Bonnichsen, R., Sjöberg, L., Björkman, S., Theorell, H.: Medicinsk expertre-

dogörelse. Nykterhet i Trafik ( SOU 1963:72 , bilaga 2). Stockholm 1963. Bruun, K.: Alkoholism och narkomani. I arbetet Sociala avvikelser och So- cialkontroll. Göteborg-Uppsala 1964. Collett, J.: Ny undersökning om miss- bruksklientelets omfattning. Alkohol- frågan 6/1965. Stockholm 1965. Ferguson, G. A.: Statistical Analyses in Psychology and Education. New York 1959. Freund, J".: Mathematical Statistics. Englewood Cliffs 1962. Goldberg, L.: Alkoholbestämning med Widmarks mikrometod. Trafiknykter- het ( SOU 1953:20 , bilaga 3). Stock- holm 1953. Hays, W. L.: Statistics for psychologists. New York 1964. Kiihlhorn, E.: Ett tillförlitlighetstest av data i »Nykterhetsvårdens läge». So- ciologisk forskning 2/1968. Lund 1968. Partanen, J., Bruun, K., Markkanen, T.: Inheritance of Drinking Behaviour. Helsingfors 1966. WHO Technical Report Series No 42. Geneve 1951. Wretmark, G., Franklin, G., Svensson, E.: Alkoholavgiftning på sjukhus. Lä- kartidningen nr 22/1967. Åmark, C. A.: Study in Alcoholism. Kö- penhamn 1951.

11. Nykterhetsnämndens syn på försöksverksamheten

Under tiden den 23 oktober—den 23 de- cember 1967 medverkade Uppsala stads nykterhetsnämnd i fylleristraffutred- ningens försöksverksamhet vid Uller- åkers sjukhus i Uppsala med sjukhus- vård av fyllerister. Föreliggande avsnitt, som baseras på uppgifter, lämnade av nykterhetsnämndens ordförande Sven Eric Åkerfeldt och byråföreståndaren E. Burman, kommer att redovisa so- cialvårdsorganets, nykterhetsnämndens,

erfarenheter och synpunkter på försö- ket sett ur nykterhetsnämndens s_vn- vinkel.

Under försöksverksamheten etablera- des så småningom ett mycket gott sam- arbete mellan polismyndigheten, sjuk- vården och socialvården. Det visade sig att det inte förelåg några svårigheter av avgörande och oöverstiglig art att om- händertaga och vårda akut alkoholför- giftade personer i sjukhusmässiga for- mer. Socialarbetaren upplevde situatio- nen att få arbeta i ett team där polis, lä- kare, sjukvårdspersonal och socialarbe- tare ingick som mycket positiv. En all- sidig bedömning av patientens situation kunde ske och en adekvat samordning av vårdresurserna kunde äga rum.

Den omedelbara kontakten med den som gripits för fylleri var särskilt vär— defull och gav socialarbetaren en mer realistisk utgångspunkt och en bättre kontakt och relation med klienten jäm— fört med det sätt varpå socialarbetaren har att arbeta under nu gällande sed- vanliga förhållanden. Detta gällde både förstagångsfylleristerna men även reci- divisterna, vilkas situation kunde följas bättre vilket ledde till adekvatare och snabbare vårdåtgärder.

Då det gällde ungdomsfylleristerna var erfarenheterna mycket goda. I flera fall kunde föräldrarna eller vårdnads- havarna underrättas omedelbart och det hände då och då att ungdomarna häm— tades från sjukhuset av föräldrarna. Barnavårdsnämnden fick också snabbt möjlighet att följa upp ärendena.

Den humanisering av vården av akut alkoholförgiftade, som försöket innebar, upplevde nykterhetsnämnden som myc- ket värdefull. Det gavs under försöket många exempel på hur denna humani-

sering bildade en gynnsammare utgångs- punkt för vårdorganen att följa upp vår— den och att det hos många människor som greps för fylleri efterlämnade en ur vårdsynpunkt positivare inställning till samhällets ingripande.

För personer som inte var boende i Uppsala visade det sig betydelsefullt att nykterhetsnämnden omedelbart kun- de kontakta hemortens nykterhetsnämnd och på olika sätt i samråd med den vid- taga erforderliga hjälpåtgärder.

Enligt nykterhetsnämnden var det av stor betydelse att på detta sätt kunna sätta in samhällets resurser i ett sam- manhang. Nykterhetsvården fick sålun- da betydligt bättre förutsättningar att förverkliga lagstiftarnas målsättning för nykterhetsvården. Bl.a. ökades möjlig— heterna för samhället att i enskilda ärenden få till stånd en kvalificerad rådgivning, erbjuda hjälpåtgärder i oli- ka former och på det sättet skapa förut- sättningar för en positivare och öppna- re syn i alkoholfrågan.

Sammanfattningsvis framhöll nykter- hetsnämnden att erfarenheterna från försöksverksamheten, trots den begrän- sade tid det var fråga om, genomgåen- de var mycket positiva och att en om- läggning av formerna för omhänderta- gande av akut alkoholförgiftade perso- ner efter de riktlinjer försöket anvisa- de är en både nödvändig och riktig reform, som kommer att få stor betydel- se för nykterhetsvårdens möjligheter till riktiga vårdinsatser. Nämnden ställde sig helt bakom en utveckling som tog sikte på en humanisering av omhänder- tagandeformerna och en ökad samord- ning av samhällets resurser vid behand- lingen av alkoholskadade.

AVDELNING V

Appendix

Summary

According to Swedish custom, 3 person found in a public place in a state of in- toxication by alcohol or other ine- briants, as evidenced by his gestures or speech, is arrested and retained in jail until he has "returned to his senses.” This process usually takes five or six hours. Public drunkenness is liable to public prosecution and is punishable hy fines up to a maximum of Sw. Cr. 500. The same sentence may be imposed on persons convicted for intoxication by other means than alcohol. In certain cases, the public prosecutor may forego prosecution for drunkenness. The prose- cution of offenders who are inmates of institutions for alcoholics shall be a matter for special consideration. A total of 125,599 arrests for public drunken- ness were made in 1967. About 70 per cent of these cases were actionable.

Prevailing policies with regard to the handling of the problem of drunkenness have been widely discussed and also sharply criticized. In October 1963, the Parliament ordered the establishment of a Governmental Commission1 to study the criminalization of drunkenness and the methods of care and treatment of acutely intoxicated persons. The Com- mission has now completed its study and presented its recommendations for reforms.

The Commission expressed the opin- ion that the present system of arresting and punishing the acutely intoxicated re- presents an obsolete attitude to the problem. From the medical point of view, acute intoxication should be re-

garded as an illness, and the purpose of apprehending drunks should be to pro- vide them with adequate care and treatment. In addition to medical pre- cautions to ensure that the arrested per- son is held under safe conditions, a study should be made of his physical condition and social background. Medi— cal and social services should be called on immediately, if required. The objec- tive should be to give the period of ar- rest a socio-medical content which, if properly utilized, could provide a Springboard for continued rehabilitative measures.

Under the present system, the arrest of drunks leaves no room for true care and treatment. Many jails are poorly equipped. The only purpose of arrest appears to be to "pacify” the drunk during the short time he is held in custody. He is allowed to leave jail scarcely sober and often with a hang- over that calls for a "hair of the dog that bit him.” Contact with the temper- ance authorities is scarcely ever made in this situation. The possibilities of in- volving physicians in the care of those under arrest are extremely limited.

Arrest is a police function, but the police station is clearly not the right place for the emergency treatment re- quired. The police are often faced with the difficult problem of evaluating the nature and degree of intoxication, and 1 The Commission consisted of seven mem- bers, two of them MPs and the remainder experts in the field. Chairman of the com- mission was Mr. Bengt Hjern, member of the Swedish Supreme Administrative Court.

there is great danger that mistaken judgements will be made. Cases of death during custody in the police station are not unknown.

Against the background of prevailing conditions, the Commission found that far-reaching reforms are required. As a possible alternative to jailing drunks, the Commission drew attention to the Polish system of sobering-up stations, which it used as a model for its recom- mendations.

In the future, a condition for arrest shall be that the individual in question is found in such an intoxicated state that he is considered to require care. It will continue to be the responsibility of the police to make the arrest, and this may be done in both public and private places. Persons under the influence of other intoxicants than alcohol shall also be taken into custody. Emergency treatment shall be given in special loca- lities equipped for the purpose.

For emergency treatment to be effec- tive, the patient must be retained longer than is now the case in the police sta- tion. The Commission proposed that custody should last at least eight hours, unless there is good reason for earlier release. A longer period will usually be required. A maximum of 24 hours or, in exceptional cases, 48 hours was propos- ed.

On the assumption that emergency care should be a socio-medical and not a police function, the Commission pro- posed that special medical stations, or detoxification clinics, be established in a number of different towns and cities. This type of activity would be justified in the approximately 15 towns which, together with Stockholm, Göteborg and Malmö, account for more than 70 per cent of all arrests for drunkenness in the country. It was recommended that a case worker from the local temperance

board1 be assigned to the detoxification clinic to handle the welfare aspect of the program.

The Commission designed a model for a detoxification clinic with detailed instructions as to the manner in which the program should be conducted in order to be effective. The process may be summarized as follows: As soon as the arrested person has been admitted to the clinic, a physician or other re- sponsible official will determine whe- ther he should be retained. If the legal requirements are satisfied and if there is no special reason for the police to retain custody of the offender, e.g. if he is suspected of a more serious crime or is wanted by the police, he shall be committed to the clinic. At this point there shall be a preliminary medical examination aimed primarily at a gene- ral estimation of the inebriate”s state of health to determine whether immediate medical treatment is called for. He shall then be dressed in hospital clothes and put to bed. Several patients may share a room. In exceptional cases it may be necessary to isolate the patient. The drunk shall be under constant super- vision while in the clinic. When he has sobered up, he shall undergo a more extensive medical examination, if such is considered indicated. In all cases, however, a brief social case history shall be taken in order to determine 1 There is a temperance board in every Swedish municipality. The board shall be aware of temperance problems and take steps to solve them. It has the power to intervene in cases of alcoholism and to provide supportive measures or, if these prove inadequate, to arrange for commit— ment to an institution for alcoholics. The members of the board are appointed by the municipal authorities and shall be at least five in number. One of the members shall, if possible, be a physician. The temperance boards in large towns have at their disposal an organization of social welfare officers, who are responsible for investigations and Who execute the board*s decisions.

what should be done in the future. The idea is to shunt the patient into the right Channels. This presupposes that the expansion of detoxification clinics will be coordinated with modernization and expansion of the out—patient care of alcoholics. Through the social worker attached to the clinic, a firm tie can be established between the clinic and the temperance board. The temperance board will thus have immediate contact with the acutely intoxicated, which is a significant element of the program.

The Commission proposed that treat- ment in detoxification clinics be free of charge to the patient, but that he have not the right to health insurance pay- ments1 during the brief period in ques- tion. A special clause to this effect has been included in the Law on General Insurance.

Due to the current manpower short- age in the field of medicine, special problems will be encountered in pro- viding the detoxification clinics with qualified personnel. These problems will be particularly difficult if the clin- ics are independent institutions. The Commission therefore recommended that they be attached to hospitals. In this way, the physician assigned to the detoxification clinic could combine his service there with his regular hospital duties, nurses and orderlies could be brought from the hospital, and the other resources of the hospital—labora- tories, kitchens, personnel living quar- ters, etc.—could be used. Proceeding from these assumptions, the Commission designed a program for a 20-bed detoxi- fication clinic, illustrated by a basic- plan.

The operational costs of a fully equipped detoxification clinic accord- ing to the aforementioned program were estimated at Sw. Cr. 1,266,000, of which Sw. Cr. 115,000 would be capital

expenditures excluding joint costs. The Commission anticipated that operational costs could be reduced by taking over existing quarters and by locating de- toxification clinics in conjunction with out-patient departments for alcoholics in order better to utilize personnel.

In smaller places without an adequate foundation for a special detoxification clinic, the custody of drunks will have to be handled in another way. If no other solution can be found, the present system of arrest in the police station will have to be retained. In that case, it is assumed that the jails will be renovated, that close cooperation will be establish- ed between the police and the local phy- sician, and that an officer of the tem- perance board will be stationed periodi- cally with the police in order to take re- sponsibility for the welfare aspect of the program.

The Commission's recommendations for a reform of the care and treatment of the acutely intoxicated give rise to a num- ber of different problems. One question concerns the way in which arrests should be handled in connection with major public events, popular festivities, etc., where drunkenness is very wide- spread. The Commission assumed that arrests in these cases must continue to be made under exceptional conditions. The process should follow as closely as possible the order proposed for cases in which arrest is carried out in the police station. Another question concerns the arrest of persons under the influence of

1 All Swedish citizens and all persons domi— ciled in Sweden are insured under the Law on General Insurance, Which entities insured persons to free medical and hospital care. In addition, sickness allowances are paid beginning, in principle, on the first day of the illness. These allowances are intended to compensate for loss of income. Their level is determined in relation to the in- sured person's income according to a fixed scale.

narcotics. These cases too should be in- cluded in the detoxification program. The subsequent treatment of drug ad- dicts will be handled within the frame- work of the program adopted by the 1968 Parliament.1

The recommendations for the care and treatment of the acutely intoxicated leave no room for punitive attitudes. The Commission examined the argu- ments in the public discussion in favour of criminalization of drunkenness, but found them untenable. Punishment ap- pears to have no deterrent effect either generally or individually. Alcoholics and habitual drinkers are not put off by fines. Nor does the occasional ine- briate appear to be concerned with the fine itself. On the other hand, the fact that drunkenness leads to arrest and that the inebriate risks various forms of official reprisals (registration with the temperance board, withdrawal of driv- ing license, etc.) may serve as a deter— rent. The investigations made for the Commission revealed, however, that oc- casional drunkenness is relatively rare and that only ten per cent of all cases of public drunkenness currently re- gistered can be regarded as non-recur- rent. Furthermore, the drunken clientele consists primarily of the down-and-out and asocial. Penalization frequently has negative effects from the point of view of general welfare. The Commission found it essential that punishment for drunkenness be eliminated from the law. This would also mean decrimina- lization of drunkenness in the armed forces.

The abolition of punishment for drunkenness would not mean that the special legal consequences of intoxica- tion would also disappear. Arrest for drunkenness in the future could serve as a basis for compulsory rehabilitative measures in the same way as the so-

called drunkenness indication in Chap- ter 15 of the Temperance Act is cur- rently applied. Compulsory measures could thus be applied to alcoholics who had been arrested at least three times during the last two years or sentenced for certain specific offenses connected with alcohol. The Commission further recommended that arrest lead to inter— vention by the driving license authority, if found necessary for traffic safety. On the other hand, the automatic pro- hibition of the sale of alcoholic bev- erages to chronic drunks, prescribed in the Order Relating to the Sale of Wines and Liquors, was considered to be meaningless and should therefore be annulled.2

The Commission's recommendations will be incorporated in a law concern- ing the arrest and treatment of ine- briates. The law is so formulated that it will take effect immediately, even though the system of detoxification clin- ics has not yet been introduced. The establishment of the clinics will in many areas be & long-term project and will have to be made gradually as re- sources become available in the com- munity in question. Police custodial quarters will have to be used during the transitional period, but it is as- sumed that they will be renovated and that the detoxification program will be organized according to the system pro- pcsed for small communities lacking the

1 The goal of this program is to expand both open and closed treatment facilities for drug addicts. Closed treatment shall pref- erably be provided in hospital psychiatric wards.

* The Swedish Government has a monopoly for the sale of alcoholic beverages, and liquor, Wines and strong beer may only be sold in special shops. The ban on purchases by certain individuals (alcoholics, persons convicted for drunken driving, etc.) speci- fied by law is easily circumvented, how- ever, by the use of stooges, etc. Proof of identity is not universally required.

prerequisites of a true detoxification clinic. The intent of the law is only to provide a framework for the new treat— ment program. Considerable leeway is left for local initiative in formulating its content.

In order to test the practicability of the new program, the Commission spon- sored a small experiment at the Nord- hem Out-Patient Department and the Fourth Police Precinct in Göteborg in March 1966. This was followed by a more broadly conceived experiment at the Ulleråker Mental Hospital in Upp- sala during the period November—De- cember, 1967. These two experiments revealed unequivocally that the detoxi-

fication clinic concept is not only fully workable but that it also creates en- tirely new premises for an active and effective socio-medical treatment of drunks. An experiment with the Väster- ås police parallel with the one at Uller- åker was conducted to determine the outcome of the proposal to reform the system of custody in police stations. As a result, it was found that considerable improvements can be made within the framework of the existing system. It re— mains quite clear, however, that care and treatment at a detoxification clinic will provide an incomparably better method of handling drunks than com- mitment to jail.

Personregister

Sida 101 325 366 467 434 174 435 164 482 245 452 230 433 416

87 465 269 . . 110 400—403

175

67, 70, 299

231, 311

81, 393 435, 447 180

Alexandersson, N. Andersson, S. . Aspling, S. Berggren, B. . Bergwall, K. A. Biörck, G. Bjerver, K. . Björkman, S. . Burman, E. . Burman, O. . Collett, J. Dimberg, B. Erling, H. Franklin, G. Gellerstedt, J. D. . Goldberg, L. . Hedlund, G. Hellquist, C. G. Heuman, M. . Johnsén, C. . Kinberg, 0. . Klette, H. Kling, H. . Kiihlhorn, E. Lindegård, B. .

. . 364, 34, 35, 435, 438,

77, 271, 435, 447, 70, 215,

Lindell, I. Lundquist, G. . Lundquist, R. . Nylander, I. . Olsson i Mårdäng . . Planting-Gyllenbåga E. J. G. . Sandberg, C. G. . . . . . . Schlyter, K. 27, 67, 70—72, 76, 214, 224, Sehlstedt, B. Skoglund, G. Sträng, G. Svensson, J. E. . Thollander, A. F. . Törnudd, P. v. Seth, P. .. Urwitz, S. Vail, D. . Wedberg, A. Wiklund, D. Wretmark, G.

382,

175, 247, 416, 425, 427, 456,

Zetterberg, H. . Åkerfeldt, S. E.

29, 41 0—415

76 271

176

92 101 448

299 324 371 384 416

91 305 102 328 478 101 214

477 392 482

I betänkandet åberopade utredningar

Strafflagberedningen s. 67—73, 75—77, 82, 222—224, 238, 244

Straffrättskommittén (SOU 1944:69) s. 67, 77, 104, 105, 304, 305, 360 1946 års alkoholistvårdsutredning (SOU 1948:23) s. 106, 214, 269, 368

Socialvårdskommittén (SOU 1944:15) s. 397

Socialförsäkringsutredningen ( SOU 1952:39 ) s. 397

Polisarrestutredningen ( SOU 1955:54 ) s. 107, 108

1953 års trafiksäkerhetsutredning ( SOU 1957:18 ) s. 370—372

1956 års rusdrycksförsäljningsutredning s. 381

1956 års nykterhetsvårdsutredning (SOU 1961:58) s. 71, 73—75, 363, 364

1961 års nykterhetslagkommitté (SOU 1962:13) s. 383, 387, 389

Sinnesjuklagstiftningskommittén 1964:40) 5.185

1962 års polisutbildningskommitté (SOU 1965:53) s. 253

1962 års försvarssjukvårdsutredning (SOU 1964:20) s. 325 1964 års nykterhetsvårdsundersökning (SOU 1967:36) s. 174, 178, 182, 191, 310, 366, 402 Länsförvaltningsutredningen (SOU 1967:20) s. 351, 352

Medicinalstyrelsens narkomanvårds- kommitté ( SOU 1967:25 och 41) s. 208, 221

Militärstraffsakkunniga s. 328

(SOU

Kommittén för lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott s. 336

Trafikmålskommittén s. 336 Alkoholpolitiska utredningen s. 388, 391 Socialutredningen s. 366, 367, 394

Efterskrift

Sedan utredningens betänkande i hu- vudsakliga delar satts i tryck har Kungl. Maj:t den 15 mars 1968 lagt fram en pro- position (nr 82) till riksdagen med för- slag till lag om ändring i rättegångsbal- ken m. m. Eftersom detta förslag, vilket numera antagits av riksdagen (rskr 274) , i vissa stycken berör utredningens arbe- te och får betydelse vid avkriminalise- ringen av fylleriet skall här i korthet re- dogöras för lagstiftningens innehåll i dessa delar. Därefter skall undersökas i vad mån utredningens ståndpunktsta- gande i avkriminaliseringsfrågan kom- mer att leda till ändringar i de nu antag- na lagarna, som skall träda i kraft den 1 juli 1968 (SFS 193—203).

Lagändringen innebär att brott av lindrigare beskaffenhet skall i ökad ut- sträckning kunna beivras i förenklade former. Sålunda skall tillämpningsområ- det för strafföreläggande vidgas till att avse vissa brott i vilkas straffskalor in- går —— förutom böter — fängelse i högst sex månader, om brottet i det enskilda fallet inte anses förskylla högre straff än bötesstraff som får utkrävas genom strafföreläggande. I samband härmed kommer det högsta straff som får åläg- gas genom strafföreläggande att höjas till 50 dagsböter för enkelt brott och 60 dagsböter när det gäller gemensamt straff för flera brott. Det skall ankomma på Kungl. Maj:t att förordna vilka brott av angivna kategori med fängelse i straff- skalan som skall falla under strafföre- läggandets tillämpningsområde. Straff- föreläggande skall i fortsättningen också kunna godkännas av ombud för den misstänkte.

Av särskilt intresse ur utredningens synpunkt är att systemet med ordnings- bot, som hittills försöksvis tillämpats i vissa polisdistrikt, skall bli permanent och gälla i hela landet. Riksåklagaren skall i samråd med rikspolisstyrelsen bestämma vilka förseelser som skall fö- ras in under detta system. Kungl. Maj:t kan dock meddela föreskrifter om det högsta belopp till vilket ordningsbot får bestämmas och om andra begränsningar för användningen av förfarandet. Vidare sker sådana författningsändringar som gör det möjligt att beivra fylleri genom ordningsföreläggande.

Bestämmelserna angående strafföre- läggande och föreläggande av ordnings- bot skall sammanföras i 48 kap. rätte- gångsbalken.

Ordningsbotssystemet

Enligt nu gällande lag av den 3 juni 1966 (nr 247) om ordningsbot kan ansvar för vissa brott, som inte är belagda med svå- rare straff än böter omedelbart i pen- ningar och ej heller normerade böter, tas upp genom att polisman förelägger den misstänkte ett bötesstraff (ordnings— bot) till godkännande. Ett godkänt ord- ningsföreläggande gäller som lagakraft- vunnen dom. Polismannen är vid be- stämmandet av ordningsboten bunden av en taxa som fastställts av riksåklaga— ren (eller i vissa fall av statsåklagare). I ordningsbotskungörelsen den 16 decem- ber 1966 (nr 536) lämnas närmare be- stämmelser angående lagens tillämplig- het. Som förut nämnts är systemet med ordningsbot begränsat till att gälla vissa

polisdistrikt. Det tar sikte på att beivra ett flertal typer av trafikförseelser.

När det gäller fylleriförseelser före- ligger i och för sig redan nu inte något hinder mot att lagen om ordningsbot blir tillämplig. Emellertid har det inte varit möjligt av praktiska skäl att an- vända ordningsföreläggande vid beiv— rande av dessa förseelser. En av anled- ningarna därtill har varit att fylleri ej sällan leder till förverkande av sprit- drycker och sådant förverkande kan in- te ske enligt ordningsbotslagen. Vidare medför bestämmelsen om särskild åtals- prövning enligt 57 5 lagen om nykter- hetsvård att ordningsbot inte kunnat fö— reläggas eftersom polismannen av natur- liga skäl som regel inte vet om den miss- tänkte är intagen på allmän vårdanstalt, då frågan om ordningsföreläggande ak- tualiseras. För att få visshet härom mås- te utdrag inhämtas från kontrollstyrel- sens straffregister. Samma synpunkt gör sig gällande då det blir fråga om verk- ställigheten av fylleriböter enligt gäl- lande bestämmelser.

Den nya ordningen att även låta fyl- leriet inrymmas i systemet med ord- ningsbot förutsätter sålunda vissa lag- ändringar. Efter den 1 juli 1968 skall så- lunda förverkande kunna åläggas i ord- ningsföreläggande. Bestämmelser som möjliggör detta har införts i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Vad angår den särskilda åtals- prövningen i 57 5 lagen om nykterhets— vård förutsätts att åklagaren skall kunna förordna att ordningsbot för fylleri eller för fylleri jämte annat brott inte skall uttas, när omständigheterna är sådana som avses i nämnda paragraf. Det skall sålunda ankomma på polisen att sända ett exemplar av föreläggandet till kon- trollstyrelsens straffregister, varifrån handlingen sänds tillbaka till polisen med uppgift huruvida vederbörande är intagen på vårdanstalt. Om så är fallet

skall polisen lämna uppgiften till åkla- gare som har att pröva om böterna skall tas ut. Beslutar åklagaren att så inte skall ske och har böterna redan hunnit erläggas, skall de omgående återbetalas. Bestämmelser som möjliggör för åklaga- ren att meddela sådant förordnande om att fylleriböterna inte skall uttas har in- förts i 57 5 lagen om nykterhetsvård. I lagen om verkställighet av bötesstraff kompletteras 4 5 med ett nytt stycke, som innehåller en hänvisning till före- nämnda bestämmelse.

Utredningens överväganden

Det kan synas vara en överloppsgärning att nu, då avkriminaliseringen av fylle- riet är omedelbart förestående, genom- föra en ordning som tar sikte på att för- enkla straffbeläggandet av fylleriet. I propositionen motiveras detta med att man får räkna med att ganska avse- värd tid måste förflyta innan av- kriminaliseringen kan genomföras, sär- skilt med hänsyn till de organisa- toriska åtgärder som måste föregå ge- nomförandet. Utredningen vill i detta sammanhang endast hänvisa till att fyl- leristraffet enligt utredningens förslag bör upphävas utan vidare dröjsmål och att denna reform inte nödvändigtvis för- utsätter att den föreslagna verksamheten med akutkliniker blir utbyggd. Avkriminaliseringen av fylleriet måste självfallet föra med sig att de särbestäm— melser, som antagits för att systemet med ordningsbot skall kunna tillämpas vid fylleri, utgår. Det blir då fråga om att återställa 57 5 lagen om nykterhetsvård i dess nuvarande lydelse samt att upp- häva det nu antagna andra stycket till 4 5 lagen om verkställighet av bötes- straff. Som framgår av den förut läm- nade redogörelsen om avkriminalise- ringens rättsverkningar föreslår utred- ningen att sistnämnda paragraf i dess

helhet skall upphävas. De nu gjorda änd— ringarna i lagen om förverkande av al- koholhaltiga drycker m.m., varigenom förverkande skall kunna åläggas i ord- ningsföreläggande, tar inte enbart sikte på fall då fråga är om beivrande av fyl—

leri. Även i andra fall kan förverkande bli aktuellt, t. ex. vid ringa varusmugg- ling. Bestämmelsen i denna del bör där- för äga tillämplighet oavsett om fylleriet avkriminaliseras.

1) 57 5 lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

(Lagrummets lydelse enligt den av riks- dagen antagna lagen)

Misstänkes den, som tvångsintagits å allmän vårdanstalt eller, på sätt i 58 & sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader, att hava före ut- skrivning från anstalten begått brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fäng- else i sex månader, och hör brottet un- der allmänt åtal, skall åklagaren pröva, huruvida åtal lämpligen bör ske. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år, skall sådan prövning ske än- då att svårare straff än nyss sagts är stadgat för brottet.

Är det eller de brott som begåtts före utskrivningen fylleri eller fylleri jämte annat brott och har den intagne godkänt föreläggande av ordningsbot härför, skall åklagaren, om det finnes lämpligt, förordna att böterna ej skola uttagas.

Innan fråga, som avses i första eller andra stycket, avgöres skall anstaltens styrelse höras, om det ej finnes obehöv- ligt.

(Lagrummets lydelse enligt utredning- ens förslag)

Misstänkes den, som tvångsintagits å allmän vårdanstalt eller, på sätt i 58 % sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader, att hava före ut— skrivning från anstalten begått brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader, och hör brottet under allmänt åtal, skall åklagaren prö- va, huruvida åtal lämpligen bör ske. Innan åtalsfrågan avgöres, skall anstal- tens styrelse höras, om det ej finnes obe- hövligt. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år, skall frågan om åtal prövas i nämnda ordning ändå att svårare straff än nyss sagts är stadgat för brottet.

2) 4 5 lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff

(Lagrummets lydelse enligt den av riks- dagen antagna lagen)

Har den bötfällde på grund av med- delat beslut intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt in- gått å sådan anstalt och därvid förbun- dit sig att kvarstanna & anstalten sex månader eller har han intagits för sam— hällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke

(Lagrummets lydelse enligt utredning- ens förslag)

uttagas böter, som avse före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckan- de beteende men ej tillika annat brott.

Om rätt för åklagare att i visst fall förordna att böter för fylleri eller för fylleri jämte annat brott ej skola uttagas gälla särskilda bestämmelser.

Nordisk udredningsserie (Nu) 1968

Kronologisk förteckning

. Nordisk patentråd. Tredje instans i patentsaker. . Kopenhavns quthavns framtid.

. Handelsdokumentguide.

. Konsumentlovgivning i Danmark, Finland, Norge 09 Svenge Nordisk gränsregion. Näringspolitikoch samhällsservice. Nordic Economic and Social Cooperation. . Harmonisering av socialhjälpslagstiftningen i de nor- diska länderna. . Langtidsplan for Nordforsk.

_... — opp mma—

Statens offentliga utredningar 1968

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Handläggningenav säkerhetsfrågor. [4] Trafikmåls'utredningar. [19] Förvaltningslag. [27]

Intersexuelles könstillhörighet. [28] _ Verkställighet av utländska domar. [40] Utsökningsrätt VII. [41] Dagpressens situation; [48]

Vattenlagens torrläggningsbestämmelser. ['51] Fylleristraffutredni'ngen. 1. Bot eller böter. Del 1. [55]

Försvarsdeparlementet

Ekonomisystem för försvaret. [1] ' Ekonomisystem för försvaret. Bih'ang. [2] Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. [10] 'Frivilligförsvaret 1. [54]-

Socialdepartementet

Pensionärstillskott m.m. [21] Företagshälsovå'rd. [44]

Kommunikationsdepartement'et

Allmänna vägar. :[17] Parkering. [18] Bilre istre'ring. [23] Loka -trafiksery_rce. [33] Transportforsknin ens organisation. [34] Storlandstin'gets örfattning. -35] Förvaltningfoch folkstyre. [4 ] 4 Arkiv inom hälso- och sjukvård. [53]

Finansdepartementet

Kcncentrationsutrednin en. ||. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. [3] || . Industrins strukturoch konkurrens- förhållanden. [5] IV. Strukturutveckling och konkurrens i'no'm handeln. [6] V. Ägande och inflytande inom det pri- vata näringslivet. [7] Upphandling—av byggnader. Del. I. Formerna. [20] Avstämning av 1965 års långtidsutredning. [24]

Åzndrade avskrivningsregier för rörelse- och hyres astigheter. [ 6]

1966 års fastighetstaxeringsko'mmittéer. 1. 1965 års all- männa fastighetstexering. [31]. 2. Fastighetstaxeringens regler och organisation. [32]

Eldistributionens rationalisering. [39] Affärsverksutredningen. 1. Affärsverke'n: Ekonomi, kon- kurrens och effektivitet. Del 1. [45] 2. Del 2. Bilagor. [46] Trakto'rbeskattn'ing. [50 Statligt förarskydd. [52

Utbildningsdepartementet

1958 års utredning kyrka—stat: Xl. Svenska kyrkan och staten. [11] Förvaltningen av kyrklig jord mm. [12]

Läromede'lsutredningen. 1.8kolboks'leyeran'ser. [14]- 2. läromedel för specialundervisning. [36 1965 års Musikutbildningskommitté. 1". Sverige. Del. 'I. *[15'] 2. Del. II. [49]. Studieprognos och studietramgang. [25] _ Förslag till predikntexter ur Gamla Testamentet för kyrko- årets sön- och helgdagar. [42]

.usikutbiidnihg i

Jordbruksdepartemente't

Skogsbrukets planläggningsfrågor. [8] Virkesbalanser 1967. [9] Fritidsfisket. [13] Rennäringen i Sverige. [16] Jordhävdslag. [22]

Inrikesdepartementet

Statistikbehovoch statistikproduktion för regionala utred- ningar. [29] _ . Bostadsbyggandets planering och kreditförsörjnmg. [30] Ko'n'fliktdirektiv. [37] Boendeservice 1. [38]. Upphandling av stora bostadsprojekt. [43]