SOU 1968:55

Bot eller böter

4. Anmälningsskyldighet enlig 10 & lagen om nykterhetsvård

4.1 Polisens anmälningsskyldighet enligt utredningens förslag 4. 2 Läkares anmälningsskyldighet. . .

360-

362

363 364 367

367

368 369

. Fylleriets återverkan i körkortshänseende 5.1 F ylleri och trafiksäkerhet . 5.2 Fylleriet som hinder vid ansökan om körkort. 5.3 Fylleriet som grund för återkallelse av körkort 5.4 Utredningens överväganden. . 5.5 Anmälan till körkortsregistret

5.6 Länsstyrelsens prövning

5.7 Reservation av herr Myhrman .

”. Fylleriet som grund för avstängning från rusdrycksinköp . 6.1 Läget då motboken avskaffades 6.2 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning 6.3 Lagändring 1957. . 6.4 1961 års nykterhetslagkommitté 6.5 Lagändring 1963. . 6.6 Spärrningen' | praktisk tillämpning 6.7 Utredningens överväganden.

. Verkställigheten av fylleriböter

7 .1 Bötesindrivning . 7.2 Förvandling av böter

. Förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

. De akut berusade och sjukförsäkringen . 9.1 Utredningens överväganden .

. Registreringen av fylleriet.

10.1 Kontrollstyrelsens särskilda register 10. 2 Central registrering är ofrånkomlig 10. 3 Anmälan till registret 10. 4 Registreringsmyndighet. 10. 5 Registrering av omhändertagna narkotikaberusade 10. 6 Länsnykterhetsnämndernas registrering 10.7 F örfattningsändringar

AVDELNING IV. UTREDNINGENS FÖRSLAG I PRAKTISK TILLÄMPNING

Kap. 18 Försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken

. Försökets uppläggning

. Klientelet

. Klinikverksamheten

Kap. 19 Klientelundersökning i Linköping . Medicinska data

. Sociala data . Eftervård

'. Diskussion .

Kap. 20 Västeråsförsöket . Försökets uppläggning

. Klientelet . Verksamheten . . Nykterhetsvårdande åtgärder .

. Bedömningar av resultatet

Kap. 21 Ulleråkersförsöket

. Försöksverksamhetens uppläggning . 1.1 Frågeställningar . . 1.2 Vårdavdelningens lokalmässiga disponering . 1.3 Inventarier

1.4 Personalen .

1.5 Försöksverksamhetens preludier

. Det ”sjukvårdsmässiga instrumentariet" kontra det "polisiära instrumentariet”.

. Samverkan polis- -nykterhetsvård- -sjukvård . 3.1 Fördelning av roller och ansvar

3. 2 Registrering och kanalisering av informationer 3 3 Arbetsteam- -konferenssystem

. Det tekniska omhändertagandet . . Undersökningsmaterial och registrering .

. Deskriptiv analys 6.1 Patienternas socioekonomiska situation 6.2 Alkoholiseringsgrad .

6.3 Berusningsgrad . .

6.4 Berusning av andra medel än alkoholhaltiga drycker 6.5 Blodalkoholhalt . 6.6 Medicinska data och ”alkoholism' 1 medicinsk mening" 6.7 Vårdtidernas längd . . 6.8 Vård- och behandlingsåtgärder

6. 9 Komplikationer under vården . 6.10 Attitydklimatet på vårdavdelningen .

6.11 Behov av medicinsk, social och annan service utöver värden på avdelningen

. Explanativ analys .

7.1 Socioekonomisk status och alkoholiseringsgrad 7.2 Berusningsgrad och blodalkoholhalt 7.3 Vårdtidens längd och blodalkohol.

7 .4 Socioekonomisk status, alkoholisering, berusningsgrad, vårdåtgärder och attitydklimatet . . . . .

435 436 436 437 438 438

439

441 442 443 443

444 445

448

448 451 452 453 453 454 456 457 457 458 460

463

463 463 464

466

. Erfarenheterna från försöket .

8.1 Vården 8.2 Patienterna

8.3 Personalen . . . . . . . . .

8.4 Tekniska synpunkter på personalens förhållanden

8.5 Genom försöket aktualiserade behov . . . 8.6 Ytterligare försök och kompletterande undersökningar

. Sammanfattning . Litteraturförteckning .

. Nykterhetsnämndens syn på försöksverksamheten .

AVDELNING V. APPENDIX

Summary in English Personregister I betänkandet åberopade utredningar.

Efterskrift

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 11 oktober 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att verkställa en utredning om formerna för samhällets åtgärder vid omhänder— tagande av berusade personer på allmän plats.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet den 14 okto- ber samma är följande sakkunniga att verkställa utredningen, nämligen re- geringsrådet Bengt Hjern, tillika ordförande, byråchefen Arne Hillbo, kansli- rådet Ossian Larnstedt, överdirektören Kurt Lindroth, överläkaren Gustaf Myhrman, ledamoten av riksdagens första kammare ombudsmannen Bertil Petersson samt ledamoten av riksdagens andra kammare avdelningsdirek- tören Daniel Wiklund. Till sekreterare förordnades departementssekretera- ren Torsten Johansson.

Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 1 juni 1964 by— rådirektören John Collett, den 13 januari 1966 hovrättsassessorn Erland Aspelin samt den 24 januari 1966 byggnadsrådet Tor Bunner, sekreteraren vid Svenska Landstingsförbundet Gunnar Danielsson och förste polisassi- stenten Karl Gustaf Sköld.

Under utredningsarbetet har samråd ägt rum med åtskillig medicinsk expertis, däribland överläkaren Bengt Berggren, överläkaren Rune Dim— berg, överläkaren Ring Lundquist, bitr. överläkaren Erik Sonnhammer och överläkaren Gerdt Wretmark. Vidare har byrådirektören Eckart Kiihlhorn tagit verksam del i de statistisk-sociologiska undersökningarna.

Utredningen har antagit namnet fylleristraffutredningen. Enligt Kungl. Maj:ts medgivande har utredningen den 11—14 april 1965 företagit studiebesök i Polen.

Rikspolisstyrelsen har i samråd med utredningen den 15 september 1966 utfärdat anvisningar till polisen angående omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer.

Utredningen har efter remiss avgett yttranden över narkomanvårdskom- mitténs båda betänkanden Narkotikaproblemet del I ( SOU 1967:25 ) och Narkotikaproblemet del II ( SOU 1967:41 ) samt över en den 24 april 1967 inom statsrådsberedningen upprättad promemoria med vissa synpunkter på utredningsbetänkanden, remissyttranden och propositioner.

Utredningen har låtit bedriva försöksverksamhet dels under mars 1966 vid Nordhemspolikliniken i Göteborg dels under tiden 23 oktober—23 de- cember 1967 vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala och vid polismyndigheten i Västerås. De båda sistnämnda försöken har krävt lång förberedelsetid och ett tämligen vidlyftigt efterarbete, vilket redovisats först i juni 1968. Detta har medfört att betänkandet kommit att framläggas betydligt senare än beräknat.

Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande Bot eller böter innefattande förslag till reformerad akutvård av berusade personer samt av- kriminalisering av fylleriet. En sammanfattning av utredningens förslag, av- fattad på engelska, finns intagen i slutet av betänkandet.

Betänkandet omfattar två delar, av vilka den senare innehåller vissa bi- lagor, som inte ansetts böra belasta den löpande texten i del I.

Reservation har avgetts av herr Myhrman med instämmande av herr Da- nielsson. Särskilda yttranden har avgetts av herr Wiklund med instämmande av herr Danielsson samt av herr Larnstedt med instämmande av herr Wik— lund.

Uppdraget är därmed slutfört. Stockholm den 28 juni 1968.

Bengt H jern Arne Hillbo Ossian Larnstedt Kurt Lindroth Gustaf Myhrman Bertil Petersson Daniel Wiklund

TorBunner John Collett

Gunnar Danielsson Karl Gustaf Sköld

/ Erland Aspelin Torsten Johansson

Sammanfattning

Enligt nu gällande ordning blir den som på allmän plats anträffas så berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat be- rusningsmedel, att det framgår av hans åtbörder eller tal, omhändertagen av po- lisen och transporterad till polisarrest, där han förvaras till dess han »återvun- nit sina sinnens bruk». Förvaringen på- går i allmänhet fem—sex timmar. Fyl- leriet faller under allmänt åtal. Straffet för fylleri är böter, högst 500 kronor. Till samma straff döms den som beru- sat sig på annat än alkoholhaltiga dryc- ker. Åklagaren kan i särskilda fall un- derlåta att åtala för fylleri. Särskild åtals- prövning skall ske om fylleristen är in- tagen på allmän vårdanstalt för alkohol- missbrukare. Under 1967 skedde 125 599 fylleriomhändertaganden. Man räknar med att cirka 70 procent av dessa fall leder till sakfällande.

Utredningen anser, att det nuvarande systemet med omhändertagande och be- straffning av akut berusade personer representerar ett förlegat betraktelse- sätt. Ur medicinsk synpunkt är den aku- ta berusningen att betrakta som ett sjuk- domstillstånd och omhändertagandet bör ta sikte på att bereda de berusade adekvat vård och behandling. Utöver de medicinska insatser som krävs för att omhändertagandet skall kunna ske un- der betryggande former bör en under- sökning göras av den berusades hälso- tillstånd och sociala förhållanden. Då så påkallas bör sociala hjälpåtgärder kny- tas direkt till omhändertagandet. Mål- sättningen bör vara att ge omhänderta- gandet ett social-medicinskt innehåll som rätt utnyttjat kan bilda plattform

för fortsatta nykterhetsvårdande åtgär- der.

Såsom systemet nu är utformat ger omhändertagandet av berusade personer inte utrymme för någon egentlig vård och behandling. Många polisarrester är otidsenligt utrustade. Omhändertagan- det synes inte tjäna annat ändamål än att få den berusade »pacificerad» under den korta tid förvaringen pågår. Han får vanligen lämna polisarresten i ett lindrigt nyktert, ofta bakrusigt tillstånd då återställarebehovet gör sig starkt gäl- lande. Någon kontakt med nykterhets- vården förekommer så gott som aldrig på detta stadium. Möjligheterna att en- gagera läkare i vården av de omhänder— tagna är mycket begränsade. Omhänder- tagandet är en polisiär uppgift men po- lisstationen är uppenbarligen inte rätta platsen för denna akutvård. Polisen ställs ofta inför svåra problem då det gäller att bedöma arten och graden av en berusning och risken för felbedöm- ningar är stor. Det har också i vissa fall inträffat att omhändertagna fyllerister avlidit under förvaringen i polisarrest.

Mot bakgrunden av rådande förhål- landen anser utredningen att en genom- gripande reform är nödvändig. Då det gäller att finna en ersättning för polis- arresterna har utredningen uppmärk- sammat det polska systemet med till- nyktringsstationer. Detta har i vissa av— seenden blivit förebild för utredning— ens förslag.

Avgörande för omhändertagandet skall i fortsättningen vara att någon anträffas så berusad att han bedöms vara i behov av vård. Det skall liksom nu bli polisens

sak att verkställa omhändertagandet och detta skall kunna ske på såväl allmän som enskild plats. Även den som berusat sig på annat än alkoholhaltiga drycker skall tas om hand, t. ex. narkotikaberu- sade. Akutvården skall förläggas till sär- skilda för ändamålet inrättade lokaler. För att akutvården skall få det avsed- da innehållet måste de omhändertagna kunna hållas kvar längre tid än vad nu är fallet hos polisen. Utredningen före- slår att omhändertagandet skall vara minst åtta timmar om inte särskilda skäl föreligger att släppa den omhändertag- ne tidigare. I allmänhet måste man räk- na med längre vårdtid. Enligt förslaget skall maximitiden vara 24 timmar eller i alldeles speciella fall —— 48 timmar. Från den angivna utgångspunkten att akutvården bör vara en social-medicinsk och inte en polisiär uppgift föreslår ut- redningen att särskilda medicinska kli- niker, s.k. akutkliniker, inrättas på ett flertal orter i landet. Tillräckligt under- lag för sådan klinikverksamhet finns, förutom i de tre största städerna, i ett 15-tal större städer. Därmed når man drygt 70 procent av alla fylleriomhän- dertaganden i riket. Till verksamheten skall knytas läkare och annan sjuk- vårdspersonal. En socialassistent från nykterhetsnämnden på orten föreslås bli stationerad på akutklinik för att svara för den sociala sidan av verksamheten. Utredningen har utarbetat en modell över en akutklinik och därvid ingående beskrivit hur verksamheten bör bedri- vas för att akutvården skall få det av- sedda innehållet. Gången blir i korthet följande. Så snart den omhändertagne förts in på kliniken skall läkare eller an- nan ansvarig befattningshavare pröva om omhändertagandet skall bestå. Är de legala förutsättningarna uppfyllda och finns ej särskilda skäl för polisen att be- hålla den omhändertagne —- t. ex. där- för att han begått något allvarligare

brott eller är efterspanad — skall han läggas in på kliniken. I samband med intagningen sker en preliminär läkar- undersökning som främst tar sikte på en allmän bedömning av den berusades hälsotillstånd för att klargöra om några omedelbara medicinska åtgärder är på- kallade. Därefter kläs den omhändertag- ne i sjukhusklåder och läggs i säng för att sova. Flera patienter kan ligga i sam- ma rum. I undantagsfall kan det dock med hänsyn till den berusades tillstånd bli nödvändigt att lägga honom i isole-- ringsrum. Under vistelsen på kliniken blir patienten föremål för kontinuerlig övervakning. Då han nyktrat till sker en mera omfattande medicinsk under- sökning om detta anses behövligt, vilket i regel ej är fallet. Men i samtliga fall blir det nödvändigt med en summarisk social undersökning för att bedöma vad som i fortsättningen bör göras. Tanken är att den omhändertagne skall kunna slussas vidare in i de kanaler, dit han rätteligen hör hemma. Detta förutsätter bl.a. att utbyggnaden av akutkliniker samordnas med en upprustning och ut- byggnad av den öppna alkoholpolikli- niska vården. Genom den vid akutklini- ken stationerade socialassistenten etab- leras en fast kontakt mellan akutklini- ken och nykterhetsnämnden. Nykter- hetsnämnden får också omedelbar kon- takt med den akut berusade, vilket ut- gör ett betydelsefullt inslag i klinikverk- samheten.

Utredningen föreslår att behandlingen på akutklinik skall vara avgiftsfri för den omhändertagne. Han bör dock ej äga rätt att enligt den allmänna sjukför- säkringen uppbära sjukpenning under den korta vårdtid det här är fråga om. En undantagsregel härom har intagits i lagen om allmän försäkring.

Med hänsyn till rådande bristsituation inom sjukvårdens område torde sär- skilda problem uppkomma då det gäller

att förse akutklinikerna med den nöd- vändiga personalen. Dessa svårigheter gör sig särskilt gällande om klinikerna blir fristående inrättningar. Utredning- en förordar därför att akutklinikerna förläggs i anslutning till sjukhus. Där- med kan akutklinikens läkare förena sin tjänstgöring där med ordinarie läkar- jour vid annan sjukhusavdelning, skö- terskor och vårdare kan hämtas från sjukhuset och sjukhusets övriga resurser centrallaboratorium, kök, personallo- kaler o. s. v. —- kan utnyttjas. Utredning- en har från dessa förutsättningar upp- rättat ett lokalprogram för en akutklinik med 20 vårdplatser, vilken åskådlig- gjorts genom en i betänkandet intagen planritning.

Driftskostnaderna för en fullt utbyggd akutklinik enligt lokalprogrammet har beräknats till 1 266000 kronor per år, varav 115 000 avser kapitalkostnader exklusive gemensamhetskostnader. Ut- redningen räknar emellertid med att driftskostnaderna bör kunna reduceras dels om en redan befintlig byggnad tasi anspråk för ändamålet dels om akutkli- niken förläggs i anslutning till en alko- holpoliklinik, varigenom personalen kan mera rationellt utnyttjas. Enligt särskil- da direktiv äger utredningen inte pröva vem som skall bära kostnadsansvaret för verksamheten.1

På mindre orter, som inte har till- räckligt underlag för inrättandet av särskilda akutkliniker, måste omhän- dertagandet ordnas på annat sätt. Om andra möjligheter inte står till buds, t. ex. att lägga ett akutintag i anslutning till en alkoholpoliklinik, måste även i fortsättningen polisens förvaringsloka- ler tas i anspråk. Det förutsätts då att dessa lokaler rustas upp, att ett fast samarbete etableras mellan polismyn- digheten och läkare på orten samt att någon tjänsteman från nykterhetsnämn- den intermittent stationeras hos polisen

för att svara för den sociala sidan av verksamheten.

Utredningens förslag om reforme- rad vård och behandling av akut beru- sade ger anledning till åtskilliga delpro- blem. En fråga är hur omhändertagan- det skall ordnas vid stora publikevene- mang, folkfester, o.dyl., då fylleriet före- kommer i mycket stor omfattning. Ut- redningen räknar här med att omhän- dertagandet liksom nu måste ske under extraordinära former. Verksamheten bör så nära som möjligt följa den ord— ning som föreslås skola gälla, då om- händertagandet sker i förvaringslokaler hos polisen. En annan fråga avser om- händertagandet av narkotikaberusade. Dessa bör liksom alkoholberusade in- rymmas i akutvården. Den fortsatta be— handlingen av narkotikaberusade avses skola ske inom ramen för det av 1968 års riksdag antagna vårdprogrammet.

Förslaget, som tar sikte på att möta den akuta berusningen med vård och behandling, ger inte utrymme för något strafftänkande. Utredningen diskuterar de skäl som i den allmänna debatten förts fram till försvar för kriminalise- ringen av fylleriet men anser inte dessa vara bärkraftiga. Straffet synes varken ha någon allmänpreventiv eller indivi— dualpreventiv effekt. För alkoholisten och vanesuparen spelar böterna ur den- na synpunkt ingen som helst roll. Ej heller de s.k. tillfällighetsfylleristerna synes fästa vidare avseende vid själva bötespåföljden. Däremot kan det vara av betydelse ur preventionssynpunkt att fylleriet leder till omhändertagande och att den berusade riskerar olika åtgärder från samhällets sida (registrering hos nykterhetsnämnden, åtgärder från kör- kortsmyndigheten o.s.v.) på grund av fylleriet. De undersökningar utredning-

1 Särskilt yttrande i denna fråga har av— getts av herr Wiklund med instämmande av herr Danielsson.

en låtit utföra visar emellertid att till- fällighetsfylleriet är en relativt sällsynt företeelse. Endast 10 procent av samtli- ga fylleriförseelser som nu registreras är sålunda att betrakta som engångsför- seelser. Härtill kommer att fylleristkli- entelet i mycket stor utsträckning be- står av nergångna socialt avvikande människor. Straffbeläggandet kan i många fall få negativa verkningar ur all- män vårdsynpunkt. Utredningen anser det oundvikligt att fylleristraffet ut- mönstras ur lagen. Förslaget innebär att även det militära fylleriet avkriminali- seras.

Upphävandet av fylleristraffet med- för inte att även fylleriets särskilda rättsverkningar faller bort. Omhänder- taganden på grund av berusning före- slås sålunda i fortsättningen kunna läg— gas till grund för nykterhetsvårdande tvångsåtgärder på samma sätt som nu sker med tillämpning av den s. k. fylle- riindikationen i 15 5 lagen om nykter- hetsvård.1 Vidare föreslås att omhänder- tagandet skall kunna leda till ingripan- de från körkortsmyndighetens sida, om detta anses påkallat ur trafiksäkerhets- synpunkt.2 Den nu i rusdrycksförsälj- ningsförordningen stadgade automatis— ka spärrningen av återfallsfyllerister vid systembolagets utminuteringsställen anses emellertid ändamålslös och före- slås skola upphävas.

Utredningens reformförslag får ut— rymme i en lag om omhändertagande och behandling av berusade personer. Lagen är så utformad att den skall kun— na träda i kraft omedelbart och utan hinder av att verksamheten med akut- kliniker ej är utbyggd. Inrättandet av akutkliniker blir på många håll en fråga om utveckling på relativt lång sikt och måste ske successivt efter hand som för- utsättningar för en klinikverksamhet finns på orten i fråga. Under övergångs- tiden blir det nödvändigt att utnyttja

polisens förvaringslokaler, varvid för- utsätts att dessa rustas upp och att verk— samheten här utformas enligt den ord- ning som föreslås skola gälla på mindre orter, där underlag saknas för en klinik- verksamhet. Lagen avser endast att bil- da ramen för det nya vårdprogrammet. Betydande utrymme lämnas åt det loka— la initiativet då det gäller verksamhe- tens innehåll. I fråga om inrättandet och driften av akutkliniker avses sjukvårds- lagens bestämmelser äga tillämpning. För att få en uppfattning om hur ut— redningens förslag kommer att fungera i praktiken har utredningen i mars 1966 låtit genomföra en mindre försöks- verksamhet vid Nordhemspolikliniken och 4:e polisvaktdistriktet i Göteborg. Denna följdes av en större sådan, brett upplagd försöksverksamhet vid Uller- åkers sjukhus i Uppsala under novem- ber—december 1967. Genom dessa för- sök har utredningen fått klara belägg för att den föreslagna klinikverksamhe- ten inte bara är fullt ut genomförbar utan att den också skapar helt nya för- utsättningar för en aktiv och verknings- full social-medicinsk behandling av nykterhetsvårdens klientel. Parallellt med Ulleråkersförsöket genomfördes en försöksverksamhet vid Västeråspolisen i syfte att undersöka utfallet av den del av förslaget som tar sikte på att refor- mera omhändertagande i polisens förva— ringslokaler. Detta försök gav till resul- tat att betydande förbättringar kan gö- ras inom ramen för nu gällande system. Det står emellertid fullt klart att ett om- händertagande i polisens regi aldrig ens tillnärmelsevis kan bli likvärdigt med den vård och behandling som kan läm- nas på akutklinik. 1 I denna fråga har särskilt yttrande avgetts av herr Larnstedt med instämmande av herr Wiklund. 2 I denna fråga har reservation avgetts av

herr Myhrman med instämmande av herr Danielsson.

Teori och verklighet

1 . Arbetsgången

Då fylleristraffutredningen under bör— jan av 1964 inledde sitt arbete stod det alldeles klart att uppdraget innefattade åtskilliga svåröverskådliga problem. Det kunde sålunda omedelbart konsta- teras att avkriminaliseringen av fylle- riet inte var en så enkel operation som man på vissa håll ville göra gällande. Visserligen var utredningen enig i att övervägande skäl talade för ett slopan- de av fylleristraffet —— och denna upp- fattning delades av de flesta auktorite- ter på området — men man kunde lik- väl inte bortse ifrån att det fanns före- språkare för motsatt åsikt. Några me- nade också, att reformen borde begrän- sas till att gälla sådana fall, där en straffpåföljd tedde sig helt meningslös (alkoholister, vanesupare o.dyl.) men att de 5. k. tillfällighetsfylleristerna allt- jämt ur allmän synpunkt borde räkna med en straffrättslig reaktion. En an- nan fråga var om avkriminaliseringen av fylleriet skulle föra med sig rätts- verkningar i andra hänseenden. Den lagakraftvunna fylleridomen kunde nämligen ligga till grund för olika sam- hällsingripanden, t. ex. nykterhetsnämn- dens tvångsingripande mot alkoholmiss- brukare eller körkortsmyndighetens åtgärd mot körkortsinnehavare. Det var inte alls självklart att borttagandet av straffpåföljden även borde leda till att sådana konsekvenser av fylleriet föll bort.

1.1 Vården och behandlingen av fyllerister

en primär fråga

Under sina inledande diskussioner fann utredningen emellertid att avkriminali- seringen och dess rättsverkningar en- dast utgjorde en del av ett vida större problem, nämligen hur samhället i fort- sättningen borde ta hand om fylleris- terna och vad ett fylleriomhändertagan— de egentligen borde syfta till. Det var inte mycket vunnet med att avskaffa fylleristraffet om inte detta ersattes med någon positiv reaktion från samhällets sida. Denna fråga kom att dominera ut- redningens arbete under de första åren. Den straffrättsliga aspekten på fylleriet sköts därmed tills vidare åt sidan och diskussionen fördes i stället över på det sociala och social-medicinska planet.

1.2 Informationer om rådande ordning Utredningen såg som sin första uppgift att söka klarlägga hur det nuvarande systemet med omhändertagande och be- handling av fyllerister fungerade. Det var ur denna synpunkt av vikt att under- söka hur de på fältet berörda läkarna, poliserna och socialvårdstjänstemännen bedömde situationen samt att på nära håll följa deras verksamhet. Vidare mås- te man göra klart för sig hur fyllerist- klientelet egentligen var sammansatt. En sådan klientelundersökning var av betydelse då det gällde att bedöma vil- ka relevanta åtgärder som borde knytas till omhändertagandet av fylleristen.

Den var självfallet också av värde då det gällde att ta ståndpunkt i avkriminalise— ringsfrågan. Utredningen fann det alltså nödvändigt att låta genomföra en större statistisk—sociologisk undersökning och uppdrog åt sin expert, byrådirektören John Collett, att svara därför. Efter hand som denna undersökning fördes fram kunde Collett redovisa resultaten för ut- redningen. I övrigt valde utredningen olika vägar för att skaffa sig en så full- ständig bild som möjligt över samhällets sätt att angripa fylleriet.

Under våren 1964 hölls sammanträ- den med läkarexpertis och andra sak- kunniga inom alkoholvårdens område. Studiebesök gjordes på polisstationer, varvid utredningen med egna ögon kun- de se hur finkningen av fyllerister ver- kade i praktiken. Vidare besöktes andra institutioner, bl.a. Mariapolikliniken i Stockholm och allmänna vårdanstalten Svartsjö. Syftet med dessa konferenser och studiebesök var inte bara att få kunskaper om polisens och de nykter- hetsvårdande organens hittillsvarande insatser på detta område. Det gällde också och framför allt att undersöka rå- dande brister i systemet och aktivera be— rörda befattningshavare att föreslå möj- liga vägar till förbättringar. Ur denna synpunkt gavs rikligt underlag för me- ningsutbyten och utredningen kunde från många håll ta emot uppslag och värdefulla synpunkter som förde dis- kussionen framåt.

Av särskilt intresse för utredningen var att undersöka polisens och de nyk- terhetsvårdande myndigheternas praxis i fråga om tillämpningen av gällande regelsystem. I detta syfte lät utredning- en under våren 1964 göra en större en- kätundersökning bland ett 60-tal polis- distrikt i landet. Svaren på de uppgjor- da frågorna gav vid handen att det i åtskilliga stycken fanns utrymme för en ganska varierande praxis och att tolk—

ningen av gällande bestämmelser inte var enhetlig. Det visade sig också att polisens resurser i fråga om behand- lingen av fylleristerna växlade från en ort till en annan. Som exempel kan nämnas att på fråga huruvida samråd förekom med medicinsk expertis vid bedömningen om den akut berusade be— hövde läkarvård lämnades olika svar, som tydde på att sådant samråd ägde rum på vissa håll men på andra inte alls. Möjligheterna att vid behov tillkal- la läkare för undersökning av fylleris- terna varierade också. I fråga om för- varingstidens längd kunde man märka skillnader i polismyndigheternas praxis. På en del håll varade omhändertagan- det aldrig längre än sex-sju timmar. På andra håll var det regel att en omhän— dertagen fyllerist fick lämna arrestloka- lerna tidigast efter fem-sex timmar. I en- kätsvaren riktades också åtskillig kri- tik mot nuvarande ordning i fråga om straff och omhändertagande för fylleri.

Liknande enkäter gjordes bland ett 60-tal nykterhetsnämnder och ett 50-tal barnavårdsnämnder i landet.

Det material som utredningen sålun- da på skilda vägar införskaffade under detta första skede av utredningsarbetet gav klara belägg för att den nuvarande ordningen att placera de akut berusade i fyllerifinkor hos polisen och efter några timmars förvaring släppa ut dem, ofta i ett halvrusigt och nergånget till- stånd, inte kunde anses tillfredsställan— de. Det var en allmän uppfattning att fylleristerna egentligen inte alls hörde hemma hos polisen. Vården och be- handlingen av de akut berusade var i första hand en medicinsk uppgift och polisen var inte rustad för att göra den medicinska bedömningen av dessa fall. Från polishåll framhölls också att man helst ville befrias från denna vårdupp- gift som låg utanför den egentliga poli- siära verksamheten. Härtill kom att po-

lisarresterna inte kunde sägas vara lämpliga förvaringsutrymmen för fyl- lerister. Visserligen fanns det moderna sådana arrestlokaler men alltför många exempel kunde lämnas på primitiva, ohygieniska fyllerifinkor som alltjämt var i bruk. En påtaglig brist i gällande system var vidare att omhändertagan- det hos polisen inte gav utrymme för nödvändiga undersökningar av fylle- risternas förhållanden. I många fall bor- de omedelbara hjälpåtgärder sättas in vilket numera ej är möjligt. Fylleris- ten togs in i fylleriarresten och fick lämna denna i det skick han befann sig utan att man ens tog reda på om han hade någonstans att ta vägen. I många fall fortsatte han att dricka sprit ome- delbart efter frigivandet. Det hände ej sällan att samme fyllerist finkades både en och kanske flera gånger samma dygn. Någon omedelbar kontakt med nykterhetsnämnden förekom inte.

1.3 Målsättningen för en reform Det saknas i detta sammanhang anled- ning att gå närmare in på de brister i systemet som utredningen fann uppen- bara. Det sagda bör vara tillräckligt för att förstå att utredningen bedömde en genomgripande reform som ofrånkom- lig. Utredningen kunde också på ett ti- digt stadium av sitt arbete dra upp rikt- linjerna för detta reformprogram. Ut- gångspunkten blev att det akuta vård- behovet i fortsättningen skulle vara av- görande kriterium för omhändertagan- det av berusade personer. Omhänderta- gandet borde inriktas på att ge adekvat vård, anpassad efter det individuella fallet. I denna vårduppgift borde läkare ta verksam del. Vidare var det nödvän- digt att knyta an omhändertagandet till den sociala vårdsidan. Omhändertagan- det borde bilda plattform för fortsatta nykterhetsvårdande åtgärder, då såda- na bedömdes vara erforderliga. Målsätt-

ningen borde bli att ge omhänderta- gandet ett positivt innehåll med tyngd- punkten lagd på social-medicinska in- satser.

L4 Studiebesök i Polen Utredningens överväganden förde tan- ken till inrättandet av särskilda social- medicinska kliniker för omhänderta- gande, vård Och behandling av akut be- rusade personer. Ett embryo till sådan klinikverksamhet hade på sin tid skis- serats av dåvarande ordföranden i strafflagberedningen Karl Schlyter. Det var också känt att man sedan länge i Polen drev klinikverksamhet i akt och mening att lämna adekvat vård åt akut berusade. Utredningen såg som sin upp- gift att på ort och ställe studera denna verksamhet. Studiebesöket i Polen ägde rum den 11—14 april 1965 och följde ett omfattande program. Bl. a. besöktes två 5. k. tillnyktringsstationer, en i Lodz och en i Warszawa. Dessa stationer ut— gjorde enklare sjukvårdsinrättningar dit alla fyllerister transporterades genom »milisens» försorg, togs om hand och behandlades av vårdpersonal under lä- kares ledning samt fick erforderlig hjälp i det akuta berusningsskedet. Det är inte överord att säga att utredningen, som hade att jämföra denna verksam- het med den finkning av fyllerister som sker här i landet, blev imponerad över vad som visades. Det stod klart att Po- len på detta område nått mycket långt och att vi här hade mycket att lära. Polenresan fick avgörande betydelse för utredningens fortsatta arbete. Ut— redningen hade fått se åtskilliga av sina idéer i praktisk tillämpning. Visserligen kunde förhållandena i Polen inte sägas vara helt jämförbara med svenska för- hållanden, men stora likheter fanns bl. a. i fråga om befolkningens alkoholvanor. Det fanns ej heller anledning tro att fylleristerna i Polen skilde sig nämn-

värt från de svenska fylleristerna ur all- män vårdsynpunkt. En annan sak var att det i Polen ställde sig betydligt lät- tare att få läkare och annan vårdper- sonal till denna verksamhet än vad vi här i landet på grund av personalbris- ten inom sjukvården kunde räkna med.

1.5 Planerna på en klinikverksamhet börjar ta form

På grundval av de erfarenheter som in- hämtats gjorde utredningen upp en plan för omhändertagande, vård och behand- ling av berusade enligt utredningens intentioner. Denna plan kom att inne- fatta en närmare beskrivning av såväl förutsättningarna för ett omhänderta- gande som innehållet i den tänkta verksamheten.

Beskrivningen tog i första hand sikte på att skildra verksamheten vid en av- giftningsklinik eller —— som den i fort- sättningen skulle kallas — akutklinik. Härigenom ville utredningen visa gång- en i den tänkta verksamheten från det att den berusade togs om hand av poli- sen och överlämnades till kliniken till dess han fick lämna denna.

Det visade sig under utarbetandet av denna plan att en akutklinik med nöd- vändighet måste ha ett visst »patient- underlag» för att verksamheten skulle vara försvarlig ur ekonomisk synpunkt. En klinik med minst 20 vårdplatser bor- de enligt utredningens mening här vara normgivande. Det sagda medförde att klinikverksamheten liksom i Polen mås- te begränsas till större städer. Utred- ningen kunde genom att kartlägga fylle- rifrekvensen på olika håll i landet kon- statera att ett 20-tal städer uppfyllde detta krav på tillräckligt underlag för en klinik. Inrättades kliniker i dessa städer skulle man nå drygt 70 procent av alla fylleriomhändertaganden i riket.

Såsom skall framgå av de följande motivavsnitten ställdes utredningen in—

för åtskilliga praktiska problcm då det gällde att ge idéerna ett konkret innehåll. Utredningens grundtanke att vården av de berusade främst var en medicinsk fråga innebar i själva verket att sjukvården ställdes inför en ny, om- fattande vårduppgift. Fanns det resur- ser i fråga om personal och annat för detta? Var sjukvården beredd att ta på sig denna uppgift? Utredningen fråga- de sig också om det överhuvudtaget var möjligt att lägga fyllerister i vanliga sjukhussängar, om vårdpersonalen på en klinik skulle kunna bemästra detta klientel vid stor intagningsfrekvens på kliniken eller då en eller kanske flera störande och bråkiga fyllerister förva- rades där samtidigt. Men frågorna gäll- de också vilka uppgifter man borde läg- ga på olika befattningshavare: var skulle gränsen gå för polisens medver- kan i fråga om omhändertagandet av fyllerister och i vilken utsträckning skulle läkare behöva engageras för verk— samheten. Den grundläggande frågan måste bli att söka bestämma kriterierna för den medicinska respektive sociala vården.

Utredningen fann det nödvändigt att betona verksamhetens karaktär av om— händertagande under det akuta skedet. Någon grundligare undersökning av pa- tienterna i medicinskt och socialt hänseende kunde det av tidsskäl inte bli fråga om. Ej heller kunde klinikerna ge- utrymme åt någon långtidsvård. En sär- skild fråga gällde hur lång förvarings- tid man borde räkna med för att om- händertagandet skulle få det avsedda innehållet. Utredningen ansåg det mo- tiverat att föreslå en bestämd maximi- tid, 24 timmar eller i alldeles speciella fall 48 timmar. Vidare talade övervä- gande skäl för att tiden i normala fall inte borde bli kortare än 8 timmar.. Under alla förhållanden borde tiden va- ra så lång att den omhändertagne in--

nan han tilläts lämna kliniken åter var nykter och kunde fungera tillfredsstäl- lande. Dessutom måste tiden vara till- räcklig för att den nödvändiga social- medicinska undersökningen skulle kun— na hinnas med. Dessa överväganden led- de till att man måste tänka sig att verk- .samhetcn på akutklinik i åtskilliga fall följdes av annan verksamhet i sluten eller öppen vård. Akutkliniken borde alltså spela en viktig roll som »sorte- ring'scentral» då det gällde att slussa klienterna vidare in i de kanaler, dit de rätteligen hörde hemma. Denna mål- sättning medförde att klinikerna borde knytas nära an till alkoholpoliklinisk verksamhet och att utbyggnaden av akutkliniker borde samordnas med en ut— byggnad av öppna vårdformer på det nykterhetsvårdande fältet. Utredningens idéer kom i detta hänseende att nå längre än det polska systemet enligt vilket de s.k. tillnyktringsstationerna var självständiga inrättningar utan di- rekt samarbete med annan sjukvård och det sociala vårdområdet i stort.

1.6 Försöksverksamheten vid Nordhemspolikli- niken

Det ligger alltid en fara i att bygga upp en modell för en verksamhet, avsedd att föras ut i det praktiska livet. En sådan modell riskerar lätt att få ett idémässigt innehåll som inte har tillräcklig an- knytning till verkligheten. För att om möjligt förebygga att den nu gjorda pla- nen skulle mötas med sådan kritik och betraktas som en skrivbordsprodukt ansåg utredningen det vara viktigt och nödvändigt att pröva dess hållbarhet genom en försöksverksamhet.

Efter att ha inhämtat Kungl. Maj:ts tillstånd startade utredningen i mars 1966 en mindre sådan försöksverksam- het vid Nordhemspolikliniken i Göte- borg. Denna klinik, som ligger vägg i vägg med fjärde polisvaktdistriktet, ut-

rustades så att den kunde ta emot akut berusade för avgiftning under sjukhus- mässiga former. Klinikens kapacitet till- lät att var femte fyllerist som togs om hand på polisvaktkontoret kunde bere- das plats på kliniken. Verksamheten kunde bedrivas i huvudsaklig överens- stämmelse med utredningens plan. I ett avseende måste man dock avvika från planen. Det saknades nämligen förutsätt- ningar att på alkoholpolikliniken inre- da isoleringsrum, vilket medförde att de våldsamma fylleristerna måste hållas kvar hos polisen. Försökstiden inskränk- tes till sju dygn. För att få alla vecko- dagar representerade valde man att låta verksamheten pågå vart fjärde dygn med början den 1 mars. Överläkaren dr Ring Lundquist ledde försöket.

Syftet med denna försöksverksamhet var som nämnts i första hand att se om det överhuvudtaget var möjligt att lägga akut berusade personer i vanliga sjuk- hussängar och ge dem adekvat vård dels med hänsyn till personalens funktioner dels med hänsyn till klienternas till- stånd och förhållanden i övrigt. Ur den- na synpunkt gav försöket klart positi- va resultat. Det visade sig att de beru- sade i de allra flesta fall fann sig väl tillrätta i denna sjukhusmiljö och att atmosfären här ej sällan verkade däm- pande på de omhändertagna. Genom försöket kunde man också få en preli- minär medicinsk bedömning av samtli- ga fyllerister som under försöksperio- den togs om hand av polisen. Försöksle- daren var nämligen personligen närva- rande då de berusade fördes in på po- lisvaktkontoret och kunde fortlöpande anteckna sina iakttagelser. De fylleris- ter som enligt den förut nämnda urvals- principen togs in på alkoholpoliklini- ken blev föremål för noggrannare un- dersökning och observation. Den medi- cinska undersökningen kompletterades med social utredning av fallen och då

så erfordrades kurativa hjälpåtgärder genom en på kliniken stationerad tjäns- teman från nykterhetsnämnden.

1.7 Alternativa förslag till akutkliniker

De praktiska erfarenheter som vunnits genom försöksverksamheten i Göteborg gav stöd åt utredningens idéer. Utred- ningen kunde nu med utgångspunkt från den gjorda planen utarbeta ett mera i detalj gående förslag. Som tidigare nämnts stod det emellertid klart att den tänkta klinikverksamheten måste be- gränsas till större och medelstora stä- der, där underlag fanns för en sådan. På mindre orter måste man komma fram till andra lösningar. Utredningen diskuterade här möjligheten att reser- vera vissa rum på sjukhus eller andra sjukvårdsinrättningar för mottagande och vård av de akut berusade. En annan möjlighet var att låta den lokala nykter- hetsnämnden svara för verksamheten i lokaler som ställdes till dess förfogan- de, t.ex. ett akutintag i anslutning till en alkoholpoliklinik. Det var emellertid uppenbart att dessa lösningar i prakti- ken skulle bli svåra att genomföra, främst därför att verksamheten i hur li- ten skala den än skulle bedrivas ändå krävde relativt stor vårdpersonal. Här- till kom att intagningen av patienter på en sådan mindre klinik skulle fördela sig mycket ojämnt. Vissa dagar skulle kanske inte något omhändertagande ske, andra dagar kanske ett eller annat strö- fall medan det vid vissa tillfällen kunde tänkas bli fråga om större beläggning. Detta gjorde att man aldrig med säker- het kunde beräkna hur stor personal- styrka som skulle behövas för denna vårduppgift och att låta den ordinarie vårdpersonalen ständigt hålla jour, be— redd att rycka in så snart en fyllerist togs om hand, kunde inte anses försvar- ligt. I rådande bristsituation på sjuk- vårdens område fanns ej heller möjlig—

het att hålla vissa sjukrum reserverade för fylleristklientelet, kanske för att en— dast begagnas någon dag i veckan. Dessa och andra synpunkter medför- de att utredningen fann det orealistiskt att på mindre orter inrätta akutkliniker eller att bedriva annan därmed fullt lik- värdig verksamhet. Man torde i stället här i de allra flesta fall bli nödsakad att även i fortsättningen utnyttja polisens förvaringslokaler för omhändertagandet. Utredningen inriktade sig därför på att försöka åstadkomma en ordning som så nära som möjligt anslöt sig till förhål- landena på en akutklinik. Dels borde polisarresterna rustas upp i lokalmäs- sigt hänseende — bl.a. gällde det att komma ifrån den traditionella »fylleri- finkan» och försöka ge lokalerna mera karaktär av sjukrum — dels borde ett fastare samarbete etableras mellan poli— sen och den social-medicinska sektorn. Möjlighet borde erbjudas polisen att få ökad läkarmedverkan i vården av de omhändertagna och annan hjälp vid be- dömningen av fallen. Någon socialvårds- tjänsteman från nykterhetsnämnden borde åtminstone intermittent vara sta- tionerad hos polisen för att göra erfor- derliga sociala utredningar samt lämna de akut berusade nödvändig kurativ hjälp. Utredningen betraktade denna verksamhet hos polisen som ett nödvän- digt substitut för akutkliniker dels på orter där förutsättningar saknades för inrättandet av sådana kliniker och dels på övriga orter innan verksamheten med akutkliniker hunnit byggas ut. Självfallet kunde man inte tänka sig en verksamhet som fullt svarade mot det social-medicinska vårdprogram som ut- redningen dragit upp för akutkliniker- na. Man kunde sålunda inte komma ifrån att polisen på dessa orter alltjämt skulle svara för verksamheten och att det polisiära ingripandet skulle sätta sin prägel på denna. På många håll sakna-

des också resurser inom sjukvården och den sociala sektorn, vilket förde med sig att man inte vågade räkna med någ- ra mera genomgripande social-medicins- ka insatser. Det var ej heller säkert att klienterna skulle uppfatta den skillnad i vården och behandlingen som utred- ningens förslag ville ge uttryck åt, vi]- ket givetvis vore att beklaga. Lika fullt måste man av praktiska skäl acceptera denna lösning.

1.8 Modellen

Under ett veckosammanträde i Lysekil i juli 1966 tog utredningen definitivt ställ- ning till ett utarbetat avsnitt angående omhändertagande, vård och behandling av akut berusade personer. Detta, som kom att bilda den allmänna motivering— en till utredningens förslag, innefattade en i detalj gående beskrivning över den tänkta verksamheten såväl på akutkli- nik som på andra förvaringslokaler. Utredningen ansåg det dock inte möjligt att binda förslaget alltför hårt eftersom förverkligandet av planen i hög grad måste bli beroende av rådande förutsätt- ningar på det lokala planet. Det borde därför lämnas utrymme för varierande lösningar inom en given ram, då det gällde utformningen av verksamheten. Från denna utgångspunkt kom utred- ningens förslag att utgöra en modell för verksamheten med omhändertagan- de och behandling av berusade personer. I anslutning till denna upprättades sena- re ett lokalprogram för en akutklinik, åskådliggjord genom planritning. Under det fortsatta arbetet med re- formprogrammet ställdes utredningen inför många delproblem. Bland dem som omhändertogs i ett akut berusningsske- de fanns också personer som berusat sig på annat än alkohol. Även dessa, narkomaner och andra missbrukare, borde inrymmas i akutvården, vilket gav anledning till särskilda övervägan-

den. En annan fråga var hur man skulle lösa omhändertagandet vid större folk— fester, motortävlingar, marknader o.dyl., då man erfarenhetsmässigt måste räkna med massfylleri. Vården och behand- lingen av militära fyllerister (och av- kriminaliseringen av det militära fylle— riet) ägnades särskild uppmärksamhet.

1.9 Av ' '

Medan planerna för den tänkta akutvår- den tog form återupptogs frågan om av— kriminaliseringen av fylleriet. Med ut- redningens grunduppfattning att den akuta berusningen framför allt var en medicinsk fråga som borde falla inom sjukvårdens område, framstod krimina- liseringen av fylleriet som inkonsekvent och ibland direkt olämplig. Utredningen såg som sin uppgift att ta upp och skär- skåda de argument som i den allmänna debatten förts fram som skäl för ett bibe— hållande av fylleristraffet. Man hade därvid särskilt pekat på att straffbeläg- gandet kunde verka allmänt återhållan- de och bidraga till ett bättre nykterhets— läge. Mot bakgrunden av de erfarenhe- ter som inhämtades bl. a. genom den förut nämnda statistisk-sociologiska un- dersökningen ansåg sig utredningen dock kunna konstatera att fylleristraffet som sådant inte hade någon avhållande effekt. Utredningen kunde i stället peka på åtskilliga omständigheter som tydde på att straffbeläggandet i stället kunde ha en negativ verkan och att det i varje fall lämnade de flesta som drabbades därav opåverkade. Utredningen kunde också visa att det 5. k. tillfällighetsfylle- riet var en relativt ovanlig företeelse. Det kunde under inga förhållanden an- ses motiverat att bibehålla fylleristraf- fet för den lilla grupp det här var frå- gan om. Vid det förut omnämnda sam- manträdet i Lysekil tog utredningen slutlig ståndpunkt till ett utarbetat av- snitt i avkriminaliseringsfrågan. För-

' en

slaget innebar att fylleristraffet skulle bortfalla.

1.10 Utredningens förslag i den allmänna debatten

Det av utredningen sålunda föreslagna reformprogrammet kom på olika sätt till allmänhetens kännedom, dels genom en presskommuniké och dels genom att ut- redningens ledamöter Och experter skrev artiklar i ämnet i dagspress och facktidskrifter eller engagerades som föredragshållare, i diskussioner o.dyl. Utredningen ansåg det värdefullt att på detta sätt föra ut sina idéer och få dem sakligt diskuterade. I avkriminalise- ringsfrågan kunde utredningen därvid märka en markant uppslutning kring ut- redningens förslag bland dem som i sitt praktiska arbete konfronteras med alko- holistvårdens problem. Även i pressen rådde en i stort sett positiv mening om nödvändigheten av denna reforms ge- nomförande. I fråga om utredningens förslag om reformerad akutvård var uppfattningen likaledes övervägande po- sitiv. En viss skepsis kunde dock råda beträffande möjligheten att inom över- skådlig tid skaffa resurser till den ut- byggnad av klinikverksamheten som förutsattes. Man pekade på möjligheten att i rådande bristsituation på sjukvår- dens område få fram erforderligt antal läkare och annan sjukvårdspersonal. Med hänsyn till det statsfinansiella lä- get ansågs det ej heller realistiskt att tänka sig en större upprustning på detta område. Om landstingskommunerna skulle svara för kostnaderna för denna verksamhet kunde man befara att in- tresset därför skulle stå tillbaka för andra trängande behov inom sjukvår- den.

1.11 Skrivelse till sjukvårdshuvudmännen Dessa och andra liknande argument var självfallet av stor betydelse och måste

noga övervägas. För att få en uppfatt- ning om vilka möjligheter som fanns att inom sjukvårdens område inrätta och driva akutkliniker med beaktande av de resurser man för närvarande förfogade över och kunde antas erhålla inom de närmaste åren, beredde utredningen landets samtliga sjukvårdshuvudmän tillfälle att under hösten 1966 inkomma med synpunkter på ämnet. Av de svar som efter hand inflöt från sjukvårdshu- vudmännen framgick att man på de all- ra flesta håll var klart positivt inställd till inrättande av akutkliniker och man kunde också i vissa fall anvisa vägar för ett realiserande av programmet. Det var emellertid tydligt att sjukvårdshu- vudmännen allmänt utgick ifrån att kostnadsansvaret för verksamheten skulle vila på staten.

Syftet med utredningens skrivelse till sjukvårdshuvudmännen var också att förbereda dem på den kommande refor- men så att man vid planeringen av nya sjukhus kunde ta med i beräkningen be- hovet av utrymmen för akutkliniker. Utredningen kunde också konstatera att projekteringen av sjukhus på flera håll följde denna linje. Som exempel kan nämnas att vid planeringen av Dande- ryds sjukhus reserverades utrymmen för en dylik klinik och detsamma gäll— de projekteringen av det nya Mariasjuk- huset i Stockholm. I Malmö uppfördes en ny alkoholklinik på sjukhusområdet, vari även lämnades plats för en akutav- delning. Utredningen såg det som en be- tydelsefull del i arbetet att på detta sätt kunna ge impulser till och stimulera be- rörda myndigheter att redan nu påbör- ja utbyggnaden av akutkliniker.

1.12 Lagrar-slag På grundval av den utarbetade allmän- na motiveringen till reformerad vård och behandling av berusade personer utformade utredningen nu ett förslag

till lag i ämnet. Denna lag borde bilda ramen för den beskrivna verksamheten men inte klavbinda denna. Som förut nämnts måste betydande utrymme läm— nas åt berörda lokala myndigheters eg- na initiativ och olika lösningar kunde accepteras då det gällde utformningen av verksamheten. Utredningen fann det därför vara nödvändigt att begränsa in- nehållet i lagen till vissa centrala mo- ment som under alla förhållanden bor— de gälla, om verksamheten skulle kunna bedrivas enligt utredningens intentio- ner. Det förutsattes att lagen skulle kompletteras med tillämpningsföreskrif- ter och följas av särskilda anvisningar från berörda centrala myndigheter (so- cialstyrelsen och rikspolisstyrelsen).

Den föreslagna lagen om omhänderta- gande och behandling av berusade per- soner avfattades så att den skulle regle- ra samtliga fall av omhändertagande, vare sig dessa nu skedde på akutklinik eller i andra förvaringslokaler. Den skulle kunna träda i kraft utan att man behövde avvakta en fullständig utbygg- nad av akutklinikverksamheten. Genom lagen kunde såväl fylleriparagrafen i brottsbalken som den alltjämt gällande 1841 års förordning om fylleri och dryckenskap upphävas.

1.13 Avkriminaliseringens rättsverkningar

Det återstod nu för utredningen att överväga om ett omhändertagande på grund av akut berusning borde leda till vissa rättsverkningar i likhet med vad som nu gäller en lagakraftvunnen fylleri- dom. Utredningen ansåg sig inte kunna acceptera att avkriminaliseringen av fylleriet automatiskt skulle medföra att också fylleriets rättsverkningar klipptes av. I stället för fylleridomen borde beslutet om omhändertagande kunna läggas till grund för samhälleli- ga ingripanden, om detta ansågs moti— verat. Enligt utredningens majoritet bor-

de upprepade omhändertaganden åtmin- stone tillsvidare kunna indicera tvångs- ingripanden från nykterhetsnämndens sida i likhet med vad nu stadgas i 15 & la- gen om nykterhetsvård. Vidare borde ett fylleriomhändertagande kunna åberopas som skäl för ingripande från körkorts- myndighetens sida. Inom utredningen fanns dock även här förespråkare för en annan uppfattning, nämligen att körkortsfrågan inte skulle vara beroen- de av ett eller annat fylleriomhänderta- gande utan att ingripandet borde prö- vas utifrån andra förutsättningar. Be- träffande fylleriets övriga rättsverk- ningar ansåg utredningen att nuvarande bestämmelse i rusdrycksförsäljningsför- ordningen om automatisk spärrning av återfallsfyllerister vid systembolagens. försäljningsställen var ändamålslös och borde utgå. I övrigt föranledde utred- ningens förslag ändringar i åtskilliga författningar. Särskild uppmärksamhet ägnades frågan om fylleriet och sjukför- säkringen.

2. Utredningens förslag i praktisk tillämpning

Under slutskedet av utredningens arbe- te väcktes tanken att den upprättade modellen över en akutklinik borde prö- vas i praktiken innan förslaget lades fram. Det var också av stort intresse att undersöka hur omhändertagandet av fyllerister i polisens förvaringslokaler skulle komma att fungera i praktisk till- lämpning på orter där akutkliniker inte fanns att tillgå, om denna verksamhet fick det av utredningen förordade inne- hållet. Visserligen hade utredningen re— dan tidigare fått viss praktisk erfaren- het av reformprogrammet genom den förut omnämnda försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken i Göteborg. Denna verksamhet hade emellertid be-

gränsats till en kort tidsperiod, endast ett bestämt urval av klientelet hade kun- nat beredas plats på kliniken och åt- skilliga frågor av praktisk natur hade inte aktualiserats eller lämnats obesva- rade. Det gällde nu att bygga upp en klinikverksamhet som direkt tog sikte på att förverkliga utredningens plan och som kunde bedrivas under en lång- re sammanhängande period i full styr- ka. Akutkliniken borde om möjligt kny— tas an till ett befintligt sjukhus och i största möjliga utsträckning följa det lokalprogram som utredningen upprät- tat. Parallellt med denna försöksverk- samhet med akutklinik borde försöksvis anordnas en verksamhet vid en arrest- avdelning hos polisen, upprustad enligt utredningens förslag, i syfte att under- söka hållbarheten i denna del av re- formprogrammet.

2.1 Imeråkersförsöket

Det visade sig att förutsättningar för en försöksverksamhet med akutklinik kun— de erbjudas vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Vid de kontakter som togs för- klarade sig sjukhusledningen intresse- rad och villig att där försöksvis inrätta en akutklinik för omhändertagande och vård av akut berusade. Lokaler i befint— lig byggnad kunde ställas i ordning för ändamålet och läkare samt annan sjuk- vårdspersonal kunde hämtas från sjuk- huset. Sedan utredningen den 4 novem- ber 1966 erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att bedriva denna försöksverksamhet in- leddes ett omfattande förberedelsear- bete. Av skilda orsaker — det gällde dels att utrymma en våning i en befint- lig sjukhusbyggnad och utrusta denna för akutvården samt dels att lösgöra personal för uppgiften kunde försö- ket äga rum först under hösten 1967. Det blev slutgiltigt bestämt att verksamhe- ten skulle pågå under två månader (den 23/10—23/12). Försöket leddes av över-

läkaren vid Ulleråkers sjukhus Bengt Berggren.

Ur utredningens synpunkt blev Uller- åkersförsöket en avgjord framgång. Det visade sig att den gjorda modellen över en akutklinik i alla väsentliga delar kunde föras ut i praktisk tillämpning. Arbetsgången, sådan utredningen tänkt sig denna, kunde följas utan störande avbrott. De våldsamma yttringar av fyl- leriet, som accentueras hos den berusa- de då han låses in i en gallerförsedd cell, förekom inte på akutkliniken. Yt- terst få fall av samtliga omhändertagna »kastade upp» på kliniken, vilket är an- märkningsvärt om man beaktar att det enligt polisens erfarenhet ofta förekom- mer att fyllerister förorenar i arrestlo- kalerna. Över huvud taget visade sig de omhändertagna vara betydligt mera lätt- skötta än vad man kanske hade väntat. Sjukhusmiljön och det bemötande de fick på akutkliniken verkade uppenbar- ligen dämpande och upplevdes som nå- got positivt. Några svårigheter att ge- nomföra de medicinska undersökning- arna vilka med hänsyn till att det var fråga om ett försök utvidgades till att avse insamlandet av en betydande mängd medicinska data -— fanns inte. Det visade sig också att såväl läkare och övrig sjukvårdspersonal som den på kliniken stationerade socialvårdstjänste- mannen i de allra flesta fallen kunde etablera god kontakt med de omhänder- tagna.

Av särskilt intresse var att se hur väl samarbetet mellan polisen och akutkli- nikens personal utvecklades. Helt natur- ligt fanns det många poliser som från början ställde sig skeptiska eller i något fall direkt avvisande till den nya verk- samheten. Med erfarenheterna från fylleristklientelet i polisens förvarings- lokaler utgick dessa polismän från att den polis, som enligt planen var statio- nerad på kliniken, skulle ställas inför en

omöjlig uppgift då det gällde att upp- rätthålla ordningen bland de omhänder- tagna. Efter hand som verksamheten kom i gång och poliserna fann att deras farhågor var obefogade, förbyttes deras negativa inställning i en klart positiv anda.

Det är självfallet av stor betydelse att de personer som engageras i en akut— vård av detta slag är intresserade och lämpade för denna verksamhet. Att Ulleråkersförsöket slog så väl ut måste i stor utsträckning tillskrivas de insat- ser som gjordes av försöksledaren och hans medarbetare. Försöket präglades av en påtaglig strävan från alla berör- da befattningshavare att åstadkomma ett fullgott resultat och åtskilliga exem- pel lämnades på föredömliga presta- tioner.

Som tidigare framhållits skall den uppgjorda modellen över en klinikverk- samhet vara normgivande för inrättan- det och driften av akutkliniker ute på fältet men är inte avsedd att slaviskt följas i alla delar. Det visade sig också att vissa avsteg kom att göras från den- na modell under Ulleråkersförsöket. Enligt utredningens plan skulle sålunda samtliga fyllerister, som togs om hand av polisen, föras till akutkliniken. En- dast i undantagsfall, t. ex. därför att den omhändertagne var efterlyst för brott, skulle han föras till polisens arrestloka- ler. För att möjliggöra att även de våld- sammaste och »farliga» fylleristerna kunde tas emot på akutkliniken hade utredningen i sin plan förutsatt att sär- skilda isoleringsrum skulle finnas att tillgå. Dr Berggren ansåg emellertid att isolering av de akut berusade var oför- enlig med den sjukvårdsmässiga be- handling som skulle prägla klinikverk- samheten. Målsättningen på Ulleråkers- kliniken borde vara att man med de re- surser som stod till buds skulle kunna ta emot samtliga fall och lägga dem 1

vanliga patientrum. Denna målsättning kunde helt fullföljas beträffande 327 av 333 fall. I 6 fall måste däremot vården avbrytas och patienten föras över till polisstationen. 13 av polisen omhänder- tagna personer befanns vara misstänkta för brott och intogs ej på vårdavdel- ningen. 12 personer var ej transportabla och måste föras direkt till polisarrest.

Man kan naturligtvis diskutera det lämpliga i att på detta sätt undandraga en viss om än mycket ringa del av klien- telet från det social-medicinska behand- lingsprogrammet. De medicinska skäl som motiverar att omhändertagandet sker på akutklinik i stället för i polisens arrestavdelning kan självfallet sägas gälla samtliga fall och inte minst de all— ra svåraste. Dr Berggren har i sin redo- görelse för Ulleråkersförsöket redovisat sin syn på denna fråga. Det framstår dock klart att det ur praktiska synpunk- ter inte skulle ha mött några hinder mot att utvidga försöket till att även om- fatta detta speciella klientel, givetvis dock under förutsättning att betryggan— de säkerhetsanordningar vidtagits. Ut- redningen har full förståelse för de be- handlingssynpunkter som föranlett för- söksledningen att avstå från en sådan utvidgning. Det oaktat anser utredning- en att den uppgjorda modellen över en akutklinik ändå bör ge uttryck åt den ursprungliga tanken, nämligen att man i speciella fall måste räkna med behov av isoleringsrum och att polisen i prin— cip ej skall behöva förvara akut beru- sade personer i arrestavdelning på orter där akutklinik finns inrättad, inte ens om de är uppenbart svårhanterliga. Det får sedan ankomma på de lokala myn- digheterna att pröva om modellen i detta hänseende är möjlig att applicera på det konkreta planet.

I fråga om den lokalmässiga dispone- ringen av akutkliniken kom Ulleråkers- försöket också att innebära vissa avsteg

från utredningens modell. I den allmän- na motiveringen har utredningen fram- hållit betydelsen av att antalet omhän- dertagna i varje patientrum bör begrän- sas för att de skall kunna sova ut i lugn och ro. Mot denna bakgrund har utred- ningen i sitt lokalprogram för en akut- klinik räknat med högst 4-patientrum. På Ulleråkerskliniken ansågs emellertid dessa synpunkter inte väga särskilt tungt. Det var i stället bl.a. ur bevak- ningssynpunkt önskvärt att patienterna sammanfördes i större rum. Patienter- na lades därför i stället i G-patientrum. Några olägenheter av den art utredning- en räknat med uppkom inte genom den- na ordning. Utredningen anser det följ- aktligen motiverat att låta modellen även ge utrymme för större patientrum (sjuksalar). Som förut nämnts bör emel- lertid detaljutformningen av klinikerna överlåtas åt det lokala initiativet.

Utredningen har i sin allmänna mo- tivering beskrivit polisens medverkan i klinikverksamheten. Med den upplägg- ning Ulleråkersförsöket fick kom poli- sen att spela en betydande roll. För att försöksverksamheten skulle kunna be- drivas inom ramen för nu gällande lag- stiftning arrangerades försöket på så— dant sätt att polisens arrestavdelning »flyttade ut» till Ulleråkers sjukhus och den social—medicinska vården och be- handlingen knöts an till denna. Ansvaret för omhändertagandet kom således allt- jämt att vila på polisen. Det sagda med- förde att en polisman ständigt var sta- tionerad på akutkliniken för att fullgöra de polisiära uppgifterna. Som tidigare framhållits kom denne polisman att på ett naturligt sätt involveras i det lagar- bete, som kännetecknade klinikverksam- heten.

Även enligt utredningens tanke rö- rande en akutklinik skall polisen svara för vissa uppgifter i samband med om- händertagandet. Hans närvaro är sålun-

da påkallad vid identifieringen och av- visiteringen av den omhändertagne, han har att ta kontakt med polisvaktkonto- ret för att undersöka om den omhänder- tagne finns antecknad i spärregister o. dyl. och göra anmälan om omhänder- tagandet. En möjlighet är att lägga dessa uppgifter på den polisman som verkstäl— ler omhändertagandet och transporte- rar den berusade till kliniken. Med led- ning av de erfarenheter som vunnits genom Ulleråkersförsöket (och tidigare genom försöksverksamheten vid Nord- hemspolikliniken i Göteborg) kan det emellertid anses motiverat att i stället låta en särskild polisman vara statione- rad vid kliniken för att ombesörja dessa uppgifter. Härigenom kan man vinna att den patrullerande polismannen inte be- höver anslå tid åt de förutnämnda upp- gifterna i samband med överlämnandet av den omhändertagne på kliniken. Sär- skilt då det blir fråga om flera omhän— dertaganden samtidigt kan långa vänte— tider uppkomma, vilket självfallet är äg- nat att hindra poliserna från andra vik- tigare tjänsteuppgifter.

2.2 Västeråsförsöket

Då det gällde att finna en polisarrestav- delning som lämpade sig för en försöks- verksamhet med omhändertagande av akut berusade personer i polisens regi, kom utredningen att rikta uppmärksam- heten på Västerås polisdistrikt. I Väster- ås fanns nämligen ett modernt polishus som inrymde fylleriarrester, vilka fyll- de högt ställda anspråk på ändamålsen- lighet. Det borde utan större kostnader vara möjligt att sätta dem i sådant skick att de kunde utnyttjas för en verksam- het enligt utredningens intentioner. Vid sammanträde i Västerås den 7 ju- ni 1967 diskuterade utredningen förut— sättningarna för en sådan försöksverk- samhet med representanter för polisen, socialvården-nykterhetsnämnden och

stadsläkarkåren. Från dessa myndighe- ters sida uttalades stort intresse för den- na verksamhet och såväl polisen som nykterhetsnämnden förklarade sig vil- liga att medverka. Stadsläkaren beklaga- de att man med hänsyn till den omfat- tande arbetsbörda som vilade på stads- läkarkåren troligen inte kunde räkna med någon medverkan från dess sida då det gällde en rutinmässig medicinsk undersökning och behandling av de om- händertagna hos polisen men han fram- höll att stadsläkarna med intresse skul- le följa verksamheten och lämna all möjlig hjälp om situationen i det en- skilda fallet ansågs särskilt oroande. Försöksverksamheten vid Västerås- polisen ägde rum i det närmaste paral- lellt med försöket vid Ulleråkers sjuk- hus, d.v. 5. under tiden den 23 oktober —21 december 1967. Sex av arrestloka- lerna utrustades med vanliga sängar och sängkläder samt inreddes med bord och en bekväm stol för att i största möjliga utsträckning ge intryck av sjukrum i stället för fyllericell. Vidare fanns till- gång till tvättrum för att de omhänder- tagna tillfredsställande skulle kunna sörja för sin personliga hygien. Möjlig- heter erbjöds de omhändertagna att klä sig i sovkläder och före frisläppandet byta till rena kläder, de kunde serveras varm dryck o. s. v. Överhuvudtaget strä- vade polisen och nykterhetsnämnden efter att ge lokalerna ett så »vänligt» ut- seende som förhållandena medgav. Tan- ken var att de omhändertagna, som en- ligt polisens bedömning kunde läggas i vanlig säng, vid införandet till polissta- tionen omedelbart skulle erbjudas att få sova ut i ett sådant »vilrum». De övriga omhändertagna, som i detta läge inte ansågs tillräckligt »pålitliga» för att kunna läggas i sjuksäng, skulle då de började nyktra till erbjudas att få flytta över till ett »vilrum» och få sova ut där.

Drygt 40 procent av samtliga omhän-

dertagna under försökstiden kom att helt eller delvis förvaras i de specialin- redda rummen i stället för i ordinära fylleriarrester. Man kan tycka att denna siffra borde ha varit högre. Det allmän- na intrycket får anses vara att polisen ibland var alltför försiktig och restrik- tiv då det gällde att utnyttja dessa nya förvaringsmöjligheter. Å andra sidan måste man betänka att den prövade ord- ningen med vilrum ställde större krav på polisen i fråga om bevakningen av de omhändertagna (vid polisstationen engagerades tillfällig arbetskraft som vakare), risken för suicidalförsök och för att de omhändertagna eljest skulle skada sig, förstöra inventarier o.s.v. var påtaglig jämfört med de fall, då förva- ringen ägde rum i ordinär fyllericell, som saknade inredning. Eftersom åtskil- liga fyllerister, som var kända av poli- sen, vid tidigare omhändertaganden vi- sat tendenser till våldsamma aggressio- ner ansåg sig polisen ej kunna ta på sitt ansvar att nu placera dem ivilrum. Här- till kommer att många fyllerister vägra- de att ta emot det gjorda erbjudandet att få sova ut i vilrum, troligen därför att denna form för omhändertagandet låg utanför det vanliga schemat och be- traktades med viss misstänksamhet. De som placerades i dessa förvaringsrum fann sig emellertid väl till rätta och några komplikationer inträffade inte här.

Man kan dock inte komma ifrån att förvaringen av akut berusade under de angivna betingelserna likväl av klien- terna uppfattades som ett omhänderta- gande i fylleriarrest. Någon klar av- gränsning mellan vilrummen och de vanliga cellerna kunde inte göras. De berusade som placerades i vilrum för att nyktra till under människovärdiga former blev påtagligt störda av oväsen- det från fyllericellerna. Det råder en ständig oro i en fylleriarrestavdelning

vilket i hög grad försvårar möjligheter- na att inom dess väggar försöka åstad- komma en »sjukvårdsmässig» förvaring av de omhändertagna. Åtskilliga bevis lämnades emellertid på att utredningens reformprogram, såvitt avser den lokal- mässiga upprustningen av fylleriarres- terna. av såväl poliserna själva som av många klienter upplevdes som ett myc- ket positivt inslag i polisens verksamhet på detta område. De berusade som fick sova ut i vilrum kunde lämna polissta- tionen i ett betydligt bättre skick än de som placerades i fyllericeller och släpp- tes efter kortare förvaringstid.

Erfarenheterna från Västerås-försöket visar att man vid ett realiserande av ut- redningens reformprogram bör utgå ifrån att det kommer att finnas vissa fyllerister som inte är i sådant tillstånd att de lämpligen kan förvaras i vanliga sjuksängar i en polisarrestavdelning. De möjligheter som erbjuds vid en akut- klinik att med tillgängliga medicinska medel »klara av» även våldsamma fyl- lerister torde i allmänhet inte föreligga på polisstationen. Man bör därför räkna med att sådana fyllerister även i fort- sättningen måste placeras i arrestloka- ler-isoleringsrum. Det stora flertalet akut berusade torde emellertid kunna läggas i vilrum, liknande dem som ställdes till polisens förfogande i Västerås. Det är dock högeligen önskvärt att dessa vil- rum på något sätt avskiljs från fylleri- cellerna i övrigt.

Utredningens reformförslag såvitt av- ser omhändertagande hos polisen tar också sikte på att knyta an nykterhets- nämnden till polisens arbete med om- händertagandet av berusade personer. Omhändertagandet bör innefatta en un- dersökning och genomgång av klientens sociala förhållanden och situation i öv- rigt. Nykterhetsnämnden bör sträva ef- ter att nå omedelbar kontakt med klien- ten i detta läge, där akuta hjälpåtgärder

ofta är som mest behövliga. För att för- verkliga dessa tankar fanns enligt upp- gjord jourlista under försökstiden i Väs- terås en socialvårdstjänsteman från nykterhetsnämnden stationerad hos po- lisen. Hans uppgift var att med ledning av den socialutredning, som införskaffa- des, samtala med klienterna innan de lämnade polisstationen och hjälpa dem att komma till rätta med sina problem. Genom att nykterhetsnämnden på det- ta sätt så att säga flyttade ut på fältet och placerades i händelsernas mitt ska- pades helt nya förutsättningar för nämndens aktivitet. Den omedelbara kontakten med fylleristklientelet visade sig vara mycket värdefull och kunde i många fall leda till betydelsefulla insat- ser. Det blev härigenom också möjligt för nykterhetsnämnden att tidigt fånga upp åtskilliga fall som eljest först på ett långt senare stadium skulle ha blivit fö- remål för nämndens åtgärder. Det visa- de sig att de klienter som fått sova ut och var ordentligt tillnyktrade, då de konfronterades med socialvårdstjänste- mannen, var betydligt mera behand- lingsinriktade och lättare att komma till tals med än de, som endast tillbringat några timmar i arrestavdelningen. Detta utgör ett viktigt skäl för att man enligt utredningens förslag bör räkna med be- tydligt längre förvaringstid hos polisen än vad som nu är gängse praxis. Försöket i Västerås kunde inte i alla delar följa utredningens intentioner i fråga om omhändertagandet av akut be- rusade i polisens förvaringslokaler. Bl. a. ansåg sig polisen som nämnts inte kunna kvarhålla de omhändertagna längre än fem—sex timmar, om de inte själva begärde att få sova ut. Vidare sak- nades den nödvändiga medverkan från läkarhåll. Inte desto mindre gav för- söksverksamheten stöd för uppfattning- en att man även på orter, där utrymme saknas för akutkliniker, med utnyttjan-

de av polisens förvaringslokaler kan åstadkomma en reformerad vård och be- handling av de akut berusade som åt- minstone i vissa delar ansluter sig till den föreslagna klinikverksamheten på större orter.

Klart är emellertid att en metod så- dan som den som praktiserades i Väs- terås aldrig kan bli ens tillnärmelsevis likvärdig med behandling på akutklinik.

"Västerås tillhör de städer som enligt utredningens förslag bör förses med akutklinik.

3. Förslagets genomförande

I föregående avsnitt har utredningen be- skrivit hur de problem som innefattas i uppdraget angripits, hur förslaget så småningom tagit form och utvecklats för att slutligen prövas på fältet. Erfa- renheterna har visat att planen över en klinikverksamhet för omhändertagande och behandling av berusade personer inom sjukvårdens ram är genomförbar, om de nödvändiga resurserna ställs till verksamhetens förfogande. Att reformen är mycket angelägen och bör ha hög prioritet i det nykterhetsvårdande ut- vecklingsarbetet kan ställas utom allt tvivel.

Det är uppenbart att en verksamhet med akutkliniker som skall spänna över hela landet inte kan genomföras över en dag. Därtill är vi inte rustade vare sig i fråga om personal eller lokaler. Man måste därför realistiskt räkna med en relativt lång övergångstid innan kli- nikverksamheten är fullt utbyggd. Mål- sättningen bör emellertid vara att på- skynda denna utveckling. Där förutsätt- ningar finns för inrättande av en akut- klinik bör man ej dröja med att sätta pla- nerna i verket. Redan nu pågår på vissa orter om än i mindre skala en medi- cinskt inriktad vård av akut berusade personer. Det bör vara möjligt att vida-

re utveckla denna aktivitet så att den fullt ut kan svara mot de anspråk som måste ställas på en akutklinik. På andra orter, där utrymme bör finnas för en klinikverksamhet, måste denna byggas upp från grunden. Anses resurserna inte förslå för en fullt utbyggd verksamhet på en sådan ort, kan man börja i be— gränsad omfattning och sedan succes- sivt öka kapaciteten till full styrka. En sådan uppbyggnad etappvis av klinik- verksamheten torde bli nödvändig i de största städerna, där fyllerisituationen är särskilt oroande.

Utbyggnaden av akutkliniker kräver självfallet noggrann planering och det är angeläget att denna planering sam- ordnas. Efter hand som klinikverksam- heten kommer i gång på olika orter sam- las ett betydande erfarenhetsmaterial som bör komma dem till godo som sva- rar för planeringen på andra håll. För att uppnå detta bör man tänka sig en verksamhet på central nivå som kan samla och kanalisera de vunna erfaren- heterna, uppmärksamma lokala initiativ och därmed medverka till en rationell utbyggnad av verksamheten.

I detta sammanhang vill utredningen peka på en hittills inte uppmärksam— mad sida av klinikverksamheten. Under försöket vid Ulleråkers sjukhus fram- kom att klinikbehandlingen kunde ge underlag för många intressanta forsk- ningsprojekt på det social-medicinska fältet. Försöksledningen tog också till- fället i akt att samla in en mängd data angående de omhändertagnas sociala och medicinska situation, vilka data skall vidare vetenskapligt bearbetas. Det är alldeles klart att klinikverksamheten rätt utformad kommer att kunna spela stor roll för alkoholforskningen och att värdefulla rön här kan vinnas av bety- delse för den framtida nykterhetspoliti— ken. Ur denna synpunkt är det av vikt att olika institutioner inom alkohol-

forskning, socialmedicin, sociologi o.s.v. engageras i planeringen av en klinikverksamhet och fortlöpande följer denna. Hur en sådan »driftskontroll» lämpligen bör byggas upp bör särskilt utredas på planeringsstadiet.

Ett successivt genomförande av ut- redningens förslag om akutkliniker för— utsätter att man under övergångstiden alltjämt tar polisens arrestlokaler i an- språk för omhändertagandet av berusa- de personer. Reformen innebär därför att man, innan de nödvändiga resurser- na för en klinikverksamhet finns att tillgå, på många håll först måste inrikta sig på att utrusta dessa lokaler så att de fyller de uppställda kraven på förva- ringsrum. Vidare bör den föreslagna

förbindelsen mellan polisen och nykter- hetsvården upprättas. Dessa reformåt- gärder bör kunna genomföras utan stör- re tidsutdräkt. Det är emellertid angelä- get att betona att denna reform endast är att betrakta som ett provisorium på sådana orter, där utrymme bör finnas för en klinikverksamhet.

Som tidigare nämnts är den föreslag- na lagen om omhändertagande och be- handling av berusade personer så av- fattad att den skall kunna träda i kraft omedelbart och utan hinder av att kli- nikverksamheten ej är utbyggd. Utred- ningen har ansett att skälen för en av- kriminalisering av fylleriet är så starka att förslaget i denna del inte bör för- dröjas.

AVDELNING I

Författningsförslag

Förslag till Lag om omhändertagande och behandling av berusade personer

Härigenom förordnas som följer.

1 5. Den som är så berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att han behöver vård, är att anse som sjuk och bör behandlas med hänsyn till sjukdomens art och särskilda förhållanden.

2 €. Anträffas någon på allmän eller enskild plats, utom- eller inomhus, så berusad att han bedömes vara i behov av omedelbar vård skall han omhändertagas.

3 5. Omhändertagandet verkställes av polisman.

4 g.

Den omhändertagne skall föras till särskild för ändamålet avsedd klinik eller, om så ej kan ske, till lokal som står till polismyndighetens förfogande för förva- ring av berusade personer. Ger den omhändertagnes hälsotillstånd anledning där- till skall han i stället föras till sjukhus eller läkare tillkallas.

Polismyndighetens förvaringslokaler för berusade personer skall vara godkända av länsläkaren, innan de tages i bruk, och skall fortlöpande inspekteras av denne. Högsta tillsynen över dessa lokaler utövas av rikspolisstyrelsen.

5 5.

Sedan den omhändertagne tagits emot på den särskilda kliniken eller i polis- myndighetens förvaringslokaler, skall omedelbart prövas huruvida omhänder- tagandet skall bestå. På klinik bör ej den mottagas vilken misstänkes ha begått brott av svårare beskaffenhet eller vilken polismyndigheten av annan anledning önskar kvarhålla för särskild åtgärd.

Den omhändertagne är skyldig att underkasta sig blodundersökning eller annan undersökning som anses erforderlig för bestämmande av berusningsgraden.

6 5.

Under tiden för omhändertagandet skall den omhändertagne fortlöpande under- kastas tillsyn. Undergår den omhändertagnes tillstånd allvarlig försämring eller yppas misstanke om sådan försämring skall han beredas den särskilda vård som betingas av omständigheterna.

Omhändertagen som vistas på särskild klinik skall undersökas rörande sitt häl- sotillstånd och sådana personliga förhållanden i övrigt som är av betydelse för behandlingen ur nykterhetsvårdssynpunkt. Om möjligt skall sådan undersökning ske även beträffande omhändertagen, som vistas på annan för ändamålet avsedd lokal.

8 &. Förutom att den omhändertagne undersökes rörande hälsotillstånd och person- liga förhållanden skall han meddelas de råd och anvisningar, som med hänsyn till berusningens art och omständigheterna i övrigt finnes erforderliga.

9 5. Den omhändertagne skall kvarhållas minst åtta timmar, såvida omhänderta- gandet ej utan olägenhet kan upphöra tidigare. Den som alltjämt är omhändertagen klockan 23 skall kvarhållas till klockan 6 påföljande dag, såvida detta kan ske utan olägenhet för den omhändertagne.

10 5.

Ej får någon vara omhändertagen enligt denna lag längre än 24 timmar, såvida ej med hänsyn till den omhändertagnes hälsotillstånd synnerliga skäl föreligger att kvarhålla honom längre. I sistnämnda fall får han kvarhållas i ytterligare högst 24 timmar.

11 5.

Innan omhändertagandet upphör eller i anslutning därtill skall i erforderlig omfattning samråd ske med de sociala organ,vilkas verksamhetsområde beröres. När den omhändertagne så begär skall samråd även ske med organisationer som ut— övar social hjälpverksamhet.

12 5.

På begäran av vederbörande nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd kan per— son som är omhändertagen föreläggas att inom viss angiven kortare tid inställa sig inför nämnden eller någon av nämndens tjänstemän.

Efter samråd med nykterhetsnämnden eller barnavårdsnämnden på orten kan den omhändertagne överlämnas till nämnden intill utgången av den tid omhän- dertagandet längst får bestå.

13 5.

Sedan det kommit till nykterhetsnämndens eller barnavårdsnämndens känne- dom att någon blivit omhändertagen enligt denna lag eller har någon som varit omhändertagen förelagts enligt 12 5 att inställa sig inför nämnden eller enligt samma lagrum överlämnats till nämnden, gäller för nämndens befattning med den person varom fråga är vad i lagen om nykterhetsvård och barnavårdslagen är stadgat.

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas hos den som omhändertagits enligt denna lag skall fråntagas den omhändertagne. Beslut här- om meddelas av befattningshavare som har att pröva huruvida omhändertagandet skall bestå. Med egendomen skall förfaras på sätt i 3 å lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. föreskrives. Belopp, som erhållits vid försäljning av egendomen, tillfaller kronan.

Vad i första stycket sägs må tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen.

15 5.

Påstår någon att omhändertagandet enligt denna lag saknat laga grund, äger han inom tre veckor från omhändertagandets upphörande hos den allmänna dom- stolen på den ort, där omhändertagandet skett, påkalla prövning av omhänder- tagandet.

Är av förhållandena påkallat att någon höres som vittne angående uppgivna om- ständigheter skall rätten utan dröjsmål föranstalta om sådant förhör. I fråga om ersättning till den som kallats till förhör skall vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna medel till vittne äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna på statsverket.

16 5.

Efter prövning varom i 15 % sägs skall domstol utfärda förklaring huruvida omhändertagandet varit lagligen grundat. Innebär sådan förklaring att omhänder- tagandet saknat laga grund skall några rättsverkningar icke följa av omhänder- tagandet. Har i dylikt fall egendom enligt 14 & fråntagits den omhändertagne och är egendomen förstörd eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av domstol. Ersättning utbe- talas av länsstyrelsen efter framställning av den ersättningsherättigade.

Talan mot underrätts beslut får av den omhändertagne föras hos hovrätten. Mot hovrättens beslut får klagan ej föras.

17 å.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den —— —, dock att, innan förvaringslokal som i 4 5 andra stycket sägs godkänts av länsläkare, ingen får kvarhållas i sådan lokal längre än högst tolv timmar.

Genom denna lag upphäves förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och dryckenskap.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri stad- gande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall bestämmelsen i stället tillämpas.

Förslag till Lag om upphävande av 16 kap. 15 5 och 21 kap. 15 & brottsbalken

Härigenom förordnas att 16 kap. 15 5 och 21 kap. 15 & brottsbalken skall upp— höra att gälla.

Denna lag träder i kraft den ......

Förslag till Lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 10 och 15 55 lagen den 27 juli 1954 om nykterhets— vård1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

10 &.

Polis- och åklagarmyndighet, som er- håller kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt al- koholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, skall ofördröjligen göra anmälan därom hos nykterhets- nämnden.

Läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar al- koholhaltiga drycker, skall göra anmä- lan därom hos nykterhetsnämnden. Så- dan skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är, genom läkarens försorg blir föremål för behandling, äg- nad att undanröja skadeverkningarna av missbruket, eller då uttrycklig begäran, att anmälan ej skall göras, framställes av någon alkoholmissbrukaren närståen-_ de person och läkaren med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner åtgärd av nykterhetsnämnd icke böra ifrågakomma.

(Föreslagen lydelse)

10 &.

Polis- och åklagarmyndighet, som er- håller kännedom om att någon på grund av berusning av alkoholhaltiga drycker omhändertagits enligt lagen om omhän- dertagande och behandling av berusade personer eller eljest använt alkoholhal- tiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, skall ofördröjligen göra an- mälan därom hos nykterhetsnämnden. Sådan skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är, omhändertagits på särskild klinik enligt samma lag eller nämnden eller representant för denna eljest i annan ordning underrättats om det förhållande, som bör föranleda an- mälan.

Läkare, som i sin verksamhet erhål— ler kännedom om att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker, skall göra an- mälan därom hos nykterhetsnämnden. Sådan skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är, omhändertagits på särskild klinik enligt den i första stycket omnämnda lagen, eller eljest genom läkarens försorg blir föremål för behandling, ägnad att undanröja skade- verkningarna av missbruket, eller då uttrycklig begäran, att anmälan ej skall göras, framställes av någon alkoholmiss- brukaren närstående person och läka- ren med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner åtgärd av nykterhetsnämnd icke böra ifrågakom- ma.

1 Senaste lydelse av 15 å se 1964:175.

Om skyldighet för åklagare att göra anmälan i anledning av uppkommen fråga om förvandling av böter för fyl- leri är särskilt stadgat.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 %.

Den som ————————— störande levnadssätt.

Samma lag vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk,

genom lagakraftvunnen dom funnits skyldig till minst tre under de två se- nast förflutna åren begångna gärningar, innefattande fylleri, brott, som i 21 kap. 13 eller 14 5 brottsbalken sägs, därest han vid brottets begående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott, som avses i 4 5 lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott, där- est brottet varit en följd av förtäring av starka drycker, eller

utan att söka årligen försörja sig för ett kringflackande liv.

Detsamma gäller, då någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk,

utan att söka årligen försörja sig för ett kringflackande liv, eller

under de två senast förflutna åren, genom dom eller beslut som vunnit la- ga kraft, på grund av berusning av al— koholhaltiga drycker omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer eller funnits skyldig till brott som i 21 kap. 13 eller 14 & brottsbalken sägs, därest berusningen framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott som avses i 4 % la- gen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott; dock att händelse varom nu är fråga skall ha inträffat vid minst tre tillfällen under sagda period.

Beslut om ———————————— laga kraft.

Denna lag träder i kraft den ......

Förslag till Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) Härigenom förordnas, att 32 5 2 mom. samt 33 5 2 mom.1 vägtrafikförordningen den 28 september 1951 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

32 5.

2 mom. Efter prövning av de enligt 1 mom. ingivna handlingarna och den ytterligare utredning, som kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen att för sö- kanden utfärda körkort. Vid prövningen skall särskilt beaktas, huruvida sökan- den gjort sig känd för nyktert levnads- sätt och om det kan antagas, att han så- som förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra, om- döme och ansvar samt respekt för tra- fikens regler. Den, som sakfällts för fyl- leri eller olovlig körning, må ej erhålla körkort innan två år förflutit från för- seelsens begående, såvida det ej kan an- ses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person. För sökande, som lider av sådant lyte, så— dan sjukdom eller sådan syn- eller hör- selnedsättning, som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är, må körkort utfär- das allenast i de fall och på de villkor, som Konungen bestämmer.

2 mom. Efter prövning av de enligt 1 mom. ingivna handlingarna och den ytterligare utredning, som kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen att för sö- kanden utfärda körkort. Vid prövningen skall särskilt beaktas, huruvida sökan- den gjort sig känd för nyktert levnads- sätt och om det kan antagas, att han så— som förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra, om- döme och ansvar samt respekt för tra- fikens regler. Den som omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer eller sakfällts för olovlig körning, må ej er- hålla körkort innan två år förflutit från omhändertagandet eller förseelsens be- gående, såvida det ej kan anses uppen- bart, att sökanden ändock är att bedö- ma som en skötsam person. För sökan- de, som lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörsel- nedsättning, som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är, må körkort utfär- das allenast i de fall och på de villkor, som Konungen bestämmer.

Formulär till ————————— av Konungen. På körkort —————————— finnes angiven. Då körkort __________ — och traktor. Om sökanden ———————— nödiga glasögon.

1 Senaste lydelse se 1959z259.

33 5. 2 mom. I följande ————— åliggande förpliktelser;

5. om föraren gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning och det ej kan anses uppenbart, att föraren än— dock är att bedöma som en skötsam per- son, eller om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt icke bör betros med att innehava körkort;

5. om föraren omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behand- ling av berusade personer eller gjort sig skyldig till olovlig körning och det ej kan anses uppenbart, att föraren ändock är att bedöma som en skötsam person, eller om föraren med hänsyn till onyk- tert levnadssätt icke bör betros med att innehava körkort;

6. om föraren ——————— sådant föreläggande. Återkallelse av —————— körkortspliktigt fordon.

Denna förordning träder i kraft den . . . . . .

Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m.m.

Härigenom förordnas, att 27 g 3 mom.1 förordningen den 25 oktober 1940 angå- ende yrkesmässig automobiltrafik m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 5.

3 mom. Ansökan om _____ utfärdat körkort. Ansökan skall _____ sökandens körkort. Vid ansökan ————— trafik (lämplighetsintyg). Innan lämplighetsintyg ————— två åren. Polismyndighet skall ————— i saken.

Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.

Framkommer anmärkning — — — — —

Sökanden är _____ två åren.

Efter prövning av de enligt detta mo- ment ingivna handlingarna och efter den ytterligare utredning, som må an- ses erforderlig, äger länsstyrelsen att för sökande, som fyllt 21 år och innehar gällande körkort för bil samt i övrigt befunnits lämplig, utfärda trafikkort, å vilket i förekommande fall uttryckligen skall angivas, att det gäller för förande av omnihus. Vid prövningen skall sär— skilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom motor- fordonsförare kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt re- spekt för trafikens regler. Den, som sakfällts för fylleri eller olovlig kör- ning, må ej erhålla trafikkort innan två år förflutit från förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person.

att insändas.

Efter prövning av de enligt detta mo- ment ingivna handlingarna och efter den ytterligare utredning, som må an- ses erforderlig, äger länsstyrelsen att för sökande, som fyllt 21 år och innehar gällande körkort för bil samt i övrigt befunnits lämplig, utfärda trafikkort, å vilket i förekommande fall uttryckligen skall angivas, att det gäller för förande av omnibus. Vid prövningen skall sär- skilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom motor- fordonsförare kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt re- spekt för trafikens regler. Den, som omhändertagit's enligt lagen om omhän- dertagande och behandling av berusade personer eller sakfällts för olovlig kör- ning, må ej erhålla trafikkort innan två år förflutit från omhändertagandet eller förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person.

1 Senaste lydelse se 1959z261.

Formulär till ————————— av Konungen. Vad i ——————————— fogas fotografi. Om skyldighet ————— motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den ......

Förslag till Kungörelse om ändring i vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (nr 743)

Härigenom förordnas, att 80 5 2 mom.1 vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

olovligt tillgrepp av motordrivet for- don,

brott mot 16 kap. 15 5 eller 21 kap. 15 5 brottsbalken, eller

1 80 5. 2 mom. Har ———————— samma förordning, t &

(Föreslagen lydelse)

olovligt tillgrepp av motordrivet for- don, eller

—. brott mot — — — — — eller beslutet. t

i; Har körkortsinnehavare — — —-— utfärdat körkortet.

& Har körkort — — _ _ _ länsstyrelsen härom.

Denna kungörelse träder i kraft den . . .

Har körkortsinnehavare omhänderta— gils enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer skall polismyndighet, som verkställt om- händertagandet, ofördröjligen översän- da meddelande härom jämte uppgift om numret på den omhändertagnes kör- kort till den länsstyrelse, som utfärdat detta. Har frågan om omhändertagande underställts domstols prövning och fin- ner domstol, att omhändertagandet icke varit lagligen grundat, skall domstolen ofördröjligen underrätta länsstyrelsen härom.

1 Senaste lydelse se 1966 :517.

Förslag till

Förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsfdrordningen den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 18 och 64 åå rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 19541 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

18 5. Rusdrycker må ————————— tjuguett år. Utminutering må —— -—— förteckning (spärrlista).

På Spärrlista skall upptagas 1) den beträffande vilken nykterhets- nämnd meddelat beslut som avses i 14 ä 2 mom. lagen om nykterhetsvård;

2) den som icke må försälja rusdryc- ker och som genom laga kraftägande dom befunnits skyldig till brott som av- ses i 80 eller 81 5 eller till försök eller medverkan som avses i 89 5 1 och 2 mom. denna förordning eller till sådant förfarande med alkoholhaltiga drycker som avses i 69 5 lagen om nykterhets- vård eller 89 & barnavårdslagen; så ock

3) den som genom laga kraftägande dom befunnits hava vid mer än ett till- fälle inom en tidrymd av tolv månader gjort sig skyldig till rattfylleri, brott en- ligt 4 5 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott eller fylleri.

Spärrlista skall av detaljhandelsbola- get upprättas för län eller annat lämp- ligt område. Den som enligt vad under 2) i tredje stycket sägs må vägras utmi- nutering skall upptagas på mer än en sådan förteckning i den mån så finnes erforderligt för att hindra honom från inköp. Förteckningarna skola förnyas för varje månad.

Om upptagande på Spärrlista beslutar

På Spärrlista upptages 1) den beträffande vilken nykterhets- nämnd meddelat beslut som avses i 14 5 2 mom. lagen om nykterhetsvård; så ock

2) den som icke må försälja rusdryc- ker och som genom laga kraftägande dom befunnits skyldig till brott som av- ses i 80 eller 81 5 eller till försök eller medverkan som avses i 89 5 1 och 2 mom. denna förordning eller till sådant förfarande med alkoholhaltiga drycker som avses i 69 5 lagen om nykterhets— vård, 89 å barnavårdslagen eller 815 andra stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt.

Spärrlista skall av detaljhandelsbola- get upprättas för län eller annat lämp- ligt område. Den som enligt vad under 2) i tredje stycket sägs må vägras utmi- nutering skall upptagas på mer än en sådan förteckning i den mån så finnes erforderligt för att hindra honom från inköp. Förteckningarna skola förnyas för varje månad.

Den som upptagits på Spärrlista skall

1 Senaste lydelse av 18 och 64 åå se 1963 :221.

kontrollstyrelsen. Den som upptagits på Spärrlista skall avföras därifrån, i fall som under 1) i tredje stycket avses vid utgången av den tid som nykterhets- nämnden bestämt, i det under 2) i tred- je stycket nämnda fallet efter tolv må- nader samt i det under 3) i samma styc- ke avsedda fallet efter sea: månader.

(Nuvarande lydelse)

avföras därifrån, i fall som under 1) i tredje stycket avses vid utgången av den tid som nykterhetsnämnden bestämt samt i det under 2) i tredje stycket nämnda fallet efter tolv månader.

Kontrollstyrelsen lämnar detaljhan— delsbolaget uppgift över domar enligt tredje stycket 2).

(Föreslagen lydelse)

64 5.

1 mom. Meddelande om beslut, som avses i 18 & femte stycket förordningen, skall av kontrollstyrelsen i rekommen- derat brev snarast tillsändas den som beslutet avser.

1 mom. Meddelande om uppgift som avses i 18 5 sjätte stycket förordningen, skall av kontrollstyrelsen snarast tillsän- das den som uppgiften avser.

Avskrift av — -— — kommunens nykterhetsnämnd. Har polismyndighet underrättas därom. Har detaljhandelsbolaget — —— nykterhetsnämnd underrättas.

Denna förordning träder i kraft den . .

....

Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 25 augusti 1955 (nr 528) med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård

Härigenom förordnas att 9 51 kungörelsen den 25 augusti 1965 med vissa tillämp- ningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

95.

Beslut, som meddelas med stöd av 14 5 2 mom. lagen om nykterhetsvård, skall där så ske kan skriftligen delgivas den som avses med beslutet. Innefattar beslutet åtgärder i syfte att alkoholhal- tiga drycker ej skola utlämnas från det i rusdrycksförsäljningsförordningen omnämnda detaljhandelsbolaget, skall nämnden ofördröjligen avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen. Uppgifts- blankett fastställes och tillhandahålles av kontrollstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den . .

Beslut, som meddelas med stöd av 14 5 2 mom. lagen om nykterhetsvård, skall där så ske kan skriftligen delgivas den som avses med beslutet. Innefattar beslutet åtgärder i syfte att alkoholhal— tiga drycker ej skola utlämnas från det i rusdrycksförsäljningsförordningen omnämnda detaljhandelsbolaget, skall nämnden ofördröjligen avsända uppgift därom till bolagets distriktschef eller annan befattningshavare hos bolaget, som därtill utses. Med sådan befattnings- havare skall erforderligt samråd äga rum i de frågor som här avses.

1 Senaste lydelse se 1963 :477.

Förslag till Lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstralf

Härigenom förordnas, att 4 5 lagen den 20 mars 1964 om verkställighet av bötes- straff skall upphöra att gälla samt att 9 och 12 åå samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

45.

Har den bötfällde på grund av med- delat beslut intagits å allmän vårdan- stalt för alkoholmissbrukare eller fri- villigt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller har han intagits för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke uttagas böter, som avse före intag- ningen begånget fylleri eller förargelse- väckande beteende men ej tillika annat brott.

95.

Böter, som ———————— särskilda straffen.

Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omstän- digheterna föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras för hans tillrättaförande eller ock böterna ådömts för fylleri samt den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för så- dan förseelse.

Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omstän- digheterna föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras för hans tillrättaförande.

12 %.

Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gärning varom förmäles i 15 5 andra stycket la- gen om nykterhetsvård eller för sådan

Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gärning varom förmäles i 15 5 andra stycket la- gen om nykterhetsvård eller för sådan

gärning jämte annat brott, och har den bötfällde blivit dömd för minst tre un- der de två senast förflutna åren begång- na gärningar som nyss sagts, skall åkla- garen, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling, hos nykterhets- nämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos barnavårdsnämnden gö- ra anmälan om förhållandet. Har ej inom två månader därefter nykterhets- nämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes intagning å allmän vård— anstalt för alkoholmissbrukare eller har- navårdsnämnden ansökt hos socialsty- relsen om intagning av honom för sam- hällsvård i ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas för- vandling.

gärning jämte annat brott, och har den bötfällde vid minst tre tillfällen under de två senast förflutna åren gjort sig skyldig till gärningar som nyss sagts eller enligt meddelat beslut omhänder- tagits enligt lagen om omhändertagan- de och behandling av berusade perso- ner, skall åklagaren, innan talan an- hängiggöres om böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos barna- vårdsnämnden göra anmälan om för- hållandet. Har ej inom två månader där- efter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes intag- ning å allmän vårdanstalt för alkohol- missbrukare eller barnavårdsnämnden ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i ungdoms- vårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.

Blir på ————————— böternas förvandling.

Denna lag träder i kraft den ..... .

Förslag till Lag om ändring i lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom förordnas, att 1 5 lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkohol- haltiga drycker m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Alkoholhaltiga drycker eller andra be- rusningsmedel, vilka påträffas hos den som uppträder berusad på plats och sätt i 11 kap. 10 5 eller 26 kap. 15 5 straff— lagen sågs eller ock gör sig skyldig till gärning som avses i 26 kap. 13 eller 14 5 strafflagen och därvid är berusad, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, skola vara förverkade, om ej särskil- da skäl äro däremot.

Alkoholhaltiga drycker eller andra be- rusningsmedel, vilka påträffas hos den som gör sig skyldig till gärning som av- ses i 21 kap. 13 eller 14 5 brottsbalken och därvid är berusad, så att det fram- går av hans åtbörder eller tal, skola va- ra förverkade, om ej särskilda skäl äro däremot.

Samma lag ————————— begått gärningen. Medför någon _________

Denna lag träder i kraft den ......

— stycket sägs.

1 Senaste lydelse av 1 5 se 1967:50.

Förslag till

Lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 15 5 lagen den 25 maj 1962 om allmän försäk- ring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap. 15 5.

Sjukpenning utgår ej för tid då för- säkrad a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst; b) är intagen i annat barnhem än möd— rahem eller i ungdomsvårdsskola; c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt; (1) är intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare; e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas bekostnad.

Denna lag träder i kraft den ......

Sjukpenning utgår ej för tid då för- säkrad a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst; b) är intagen i annat barnhem än möd- rahem eller i ungdomsvårdsskola; c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt; (1) är intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare; e) är omhändertagen enligt lagen om omhändertagande och behandling av be- rusade personer; f) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas bekostnad.

1 Senaste lydelse av 3 kap. 15 5 se1966 :350.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 512) angående skyldighet för domstolar m.fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen

Härigenom förordnas, att 1 och 2 55 kungörelsen den 17 juni 1955 angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma kungörelse skall införas en ny paragraf, betecknad 2 a 5.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, funnits skyldig till:

fylleri,

brott som —— —— till kontrollstyrel- sen.

Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, funnits skyldig till:

brott som —— —— till kontrollstyrel- sen.

25.

Har någon av befattningshavare vid krigsmakten genom beslut, som vunnit laga kraft, ålagts disciplinstraff för:

fylleri eller brott som avses i 21 kap. 13 eller 14 5 brottsbalken , i fall då den bestraffade vid brottets begående varit berusad av alkoholhaltiga drycker så att det fram- gått av hans åtbörder eller tal,

skall den som ålagt straffet så snart ske kan, dock senast inom fjorton da- gar efter det att beslutet vunnit laga kraft, avsända uppgift därom till kon- trollstyrelsen.

Vad nu sagts gäller även då polisman ådömts disciplinstraff för fylleri.

Har någon av befattningshavare vid krigsmakten genom beslut, som vunnit laga kraft, ålagts disciplinstraff för brott som avses i 21 kap. 13 eller 14 5 brottsbalken , i fall då den bestraffade vid brottets begående varit berusad av alkoholhaltiga drycker så att det fram- gått av hans åtbörder eller tal, skall den som ålagt straffet så snart ske kan, dock senast inom fjorton dagar efter det att beslutet vunnit laga kraft, avsända upp- gift därom till kontrollstyrelsen.

2 a 5.

Har någon omhändertagits enligt la- gen om omhändertagande och behand— ling av berusade personer skall polis- myndighet som verkställt omhänderta-

1 Senaste lydelse av 1 och 2 55 se 1964 :729.

(Nuvarande lydelse)

gandet så snart ske kan och senast inom fjorton dagar efter omhändertagandet avsända uppgift härom till kontrollsty- relsen. Har berusningen orsakats av an- nat än alkoholhaltiga drycker skall det— ta angivas i uppgiften.

Har omhändertagandet underställts domstols prövning och finner domsto- len att omhändertagandet saknat laga grund skall så snart ske kan och senast inom fjorton dagar efter det att beslutet vunnit laga kraft, meddelande därom sändas till kontrollstyrelsen.

(Föreslagen lydelse)

75.

Uppgifter, som avses i 1—5 55, skola vara avfattade å blanketter, som faststäl- las och tillhandahållas av kontrollsty- relsen.

Uppgifterna skola, i den mån de in- komma till kontrollstyrelsen, utan dröjs- mål tillställas Iänsnykterhetsnämnden i det län, inom vilket den i uppgiften av— sedda personen är kyrkobokförd eller eljest vistas, eller, i fråga om Stockholm, stadens nykterhetsnämnd.

Denna kungörelse träder i kraft den . . .

Uppgifter, som avses i 1—5 55, skola vara avfattade å blanketter, som faststäl- las och tillhandahållas av kontrollsty- relsen.

Förslag till Kungörelse om lindring i kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 513) om särskilt straffregister rörande fylleri och vissa andra brott Härigenom förordnas, att 2 5 kungörelsen den 17 juni 1955 om särskilt straff- register rörande fylleri och vissa andra brottl skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att kungörelsens rubrik skall ha följande lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Kungörelse om särskilt straffregister Kungörelse om kontrollstyrelsens sär- rörande fylleri och vissa andra brott. skilda straffregister. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 2 5.

Utdrag av ——————————— av registret. I utdrag ————————— till kontrollstyrelsen. Uppgifter som —————— stads nykterhetsnämnd. Har, efter ————————— föreligga därtill.

Har framställning —————— begärda uppgifterna. Utdrag av —————————— uppgifterna avse.

Har kontrollstyrelsen jämlikt 18 5 femte stycket rusdrycksförsäljningsför— ordningen beslutat upptaga någon på spärrlista som där sägs, må i meddelan- de därom till det i förordningen om- nämnda detaljhandelsbolaget ävensom i meddelande, som avses i 64 5 1 mom. samma förordning, anges de uppgifter i registret, på vilka beslutet är grundat.

I vidare ——————————— för obehöriga.

Denna kungörelse träder i kraft den ......

1 Senaste lydelse av 2 5 se 1964z730.

Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 186) om skyldighet att inhämta utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret

Härigenom förordnas, att kungörelsen den 26 maj 1961 om skyldighet att in- hämta utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande lydelse)

Utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott skall införskaffas, in- nan någon fälles till ansvar för:

olovlig försäljning — — alkohol- haltiga preparat.

Utdrag av kontrollstyrelsens straffre- gister skall ock införskaffas, innan mål om förvandling av böter avgöres, så- framt ej erforderliga upplysningar om förhållanden, varom utdraget skall inne- hålla uppgifter, kunna erhållas från Iänsnykterhetsnämnd eller annorledes. Framställning om utdrag för sådant än— damål skall, där ej särskilda skäl till an- nat föranleda, begränsas till att avse anteckningar om straff, som ådömts un- der de tre senast förflutna åren, samt uppgift huruvida den bötfällde är inskri- ven å allmän vårdanstalt för alkohol- missbrukare.

Då anledning därtill förekommer, skall utdrag av registret inhämtas även i andra brottmål än de ovan angivna. Rör målet allenast fylleri, förargelse— väckande beteende eller våldsamt mot- stånd, skall framställningen om utdrag, där ej särskilda skäl till annat föranle- da, begränsas på sätt ovan i andra styc- ket andra punkten sägs.

Denna kungörelse träder i kraft den . . .

(Föreslagen lydelse)

Utdrag av kontrollstyrelsens särskilda straffregister skall införskaffas, innan någon fälles till ansvar för:

olovlig försäljning — — _ alkohol- haltiga preparat.

Utdrag av kontrollstyrelsens straffre- gister skall ock införskaffas, innan mål om förvandling av böter avgöres, så- framt ej erforderliga upplysningar om förhållanden, varom utdraget skall inne- hålla uppgifter, kunna erhållas annorle- des. Framställning om utdrag för sådant ändamål skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, begränsas till att avse anteckningar om straff, som ådömts un- der de tre senast förflutna åren, beslut om omhändertagande som meddelats under samma tid enligt lagen om om- händertagande och behandling av be- rusade personer samt uppgift huruvida den bötfällde är inskriven å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Då anledning därtill förekommer, skall utdrag av registret inhämtas även i andra brottmål än de ovan angivna. Rör målet allenast förargelseväckande beteende eller våldsamt motstånd, skall framställningen om utdrag, där ej sär- skilda skäl till annat föranleda, begrän- sas på sätt ovan i andra stycket andra punkten sägs.

AVDELNING II

Bakgrunden till utredningens förslag

FÖRSTA KAPITLET

Inledning

1. Straflagberedningens yttrande 1953

Frågan om avkriminalisering av fylle- riet var redan under 1800-talet tidvis uppe till diskussion men på allvar väck- tes den först av strafflagberedningen i samband med att beredningen 1953 ytt- rade sig över straffrättskommitténs för- slag till brottsbalk, vari de dåvarande straffbestämmelserna om fylleri upp- togs utan saklig ändring. Det torde kun- na antas, att den drivande kraften ba- kom initiativet var beredningens dåva- rande ordförande, presidenten Karl Schlyter.1

1.1 Fylleristraffet l nämnda yttrande anförde strafflag- beredningen bl. a., att enligt beredning- ens mening bötesstraffet för fylleri var ett både otjänligt och eljest i många av- seenden olämpligt, mycket ofta direkt skadligt medel i kampen mot alkohol— missbruket. Kriminaliseringen av berus- ningen var inte nödvändig för ordning- ens upprätthållande. Berusade personer på allmän plats kunde omhändertas utan att fylleri var straffbelagt. Allmänpre— ventivt torde själva anhållandet spela en betydligt större roll än hotet om bö- ter, och moralbildning såsom återhål- lande faktor mot berusning torde bätt- re vinnas på andra vägar än genom be- straffning. Den individualpreventiva ef- fekt som fällande till böter i undan- tagsfall kunde tänkas få, närmast i fråga om förstagångstilltalade, måste allmänt sett vara av mycket underordnad bety-

delse i jämförelse med de mycket stora olägenheter, som var förbundna med bötesstraffets regelbundna tillämpning, och borde i varje fall, om bötesstraffet borttogs, kunna till fullo uppvägas av mera rationella åtgärder till fylleriets bekämpande. Berusningen borde därför inte bestraffas såsom sådan utan endast i de kvalificerade fall, då den berusade på särskilt sätt gjorde sig skyldig till förargelseväckande beteende på all- män plats. Bötesstraffet för sådant be- teende borde alltså behållas men, då det avsåg en ren polisförseelse, efter erfor- derlig omredigering placeras i annan författning än brottsbalken .

1.2 Omhändertagande och behandling av fyllerister

Också i fråga om själva omhänderta- gandet och behandlingen av fyllerister framförde strafflagberedningen i ytt- randet helt nya tankar, utmynnande i krav på klinikbehandling av fyllerister. Beredningen framhöll i detta hänseende att den akuta alkoholförgiftningen, ru- set, medicinskt sett var en sjukdom. Man borde därför i fråga om personer, vilka såsom berusade omhändertogs på allmän plats, söka träffa åtgärder som

1 En framträdande roll spelade helt säkert också en av beredningens sakkunniga, pro— fessorn Olof Kinberg, vilken redan under 1940-talet i olika sammanhang hävdade att fylleristerna borde bli föremål för social— medicinsk behandling i stället för förva— ring i polisarrest och straff. Se t.ex. O. Kinberg: Behandlingen av alkoholbrotts- lingar (1949), s. 27 ff.

skyddade den berusade för nära till hands liggande komplikationer, säker— ställde hans snara tillnyktrande och underlättade en undersökning, huru- vida han borde bli föremål för vårdåt- gärder enligt nykterhetsvårdslagstift- ningen eller på annan väg, men som dessutom var så beskaffade, att de bilda- de verksamma motiv mot upprepning av beteendet. Rätt utformade borde dessa åtgärder, åtminstone i städerna, kunna inte oväsentligt bidraga till nedbringan- det av det offentliga fylleriet. Erforder- liga lagstiftningsåtgärder borde enligt beredningens mening genomföras i sam- band med tillkomsten av den nya nyk- terhetsvårdslagstiftning, som då var un- der utarbetande inom inrikesdeparte— mentet. Denna lagstiftning syftade bl. a. till ingripande i begynnelsestadiet av al— koholmissbruk, varigenom förutsätt- ningarna för ett gott behandlingsresul- tat främjades. Det var tydligt, att ett omedelbart omhändertagande för under- sökning av varje fyllerist skulle skapa mera gynnsamma betingelser än dittills för en effektiv vård i de fall sådan Vård visade sig erforderlig. Tidpunkten syn- tes också nu vara lämplig att föreslå en mera radikal men dock human reak- tion mot det offentliga fylleriet, då från alla håll omvittnades, att krafttag måste vidtas för alkoholmissbrukets bekäm- pande.

1.3 Klinikverksamhet

Strafflagberedningen hävdade, att en lämplig utgångspunkt för en reform er— bjöd sig i det omhändertagande genom polisens försorg av berusade personer på allmän plats, som sedan länge prak- tiserats med stöd av 1841 års förord- ning mot fylleri och dryckenskap samt polisinstruktionen. Omhändertagandet borde emellertid inte begränsas till att avse endast den omhändertagnes till- nyktrande utan organiseras på ett från

medicinsk synpunkt mera tillfredsstäl- lande sätt. Enligt beredningens mening borde kliniker anordnas för de berusa- de personer, som anträffades på offent— lig plats eller eljest av polismyndighet måste omhändertas. I Stockholm, för att ta ett exempel, som kunde bli inspire- rande men inte normerande för åtgärder i mindre städer och samhällen, hade re— dan verkställts utredning angående en polisklinik, vilken kunde tjäna till ut— gångspunkt för en fortsatt undersök- ning av möjligheten att utbyta polisfin- korna för berusade mot läkarkliniker. Här borde en enda klinik vara tillfyl- lest, då klientelet förmodligen kom att transporteras per bil. I undantagsfall kom naturligtvis att dit föras även så- dana personer som föreföll polisen be- rusade men som vid närmare undersök- ning visade sig lida av någon annan sjukdom och därför omedelbart borde föras över till vanlig sjukvårdsinrätt- ning.

Kliniken borde enligt vad beredning- en framhöll ha en enkel utrustning men stå i nära lokal kontakt med ett sjuk- hus för omedelbart överförande av fall, som krävde skyndsamt ingripande. Ti- den för kvarhållandet fick lämpas efter fallets egenart. Lagbestämmelser därom måste bli nödvändiga. Förstagångsfylle- ri torde i allmänhet kunna behandlas på annat sätt än recidivfall. För att möj- liggöra kontroll över behovet av kvar- hållande borde bevisning om berusF ningens grad vid intagningen blod— prov, anteckning om närvarande vitt- nen tillvaratas. Då resurser i lokaler och personal inte i ett slag kunde åvä— gabringas för genomförande av ett långtgående vårdprogram, kunde man inte från början uppfylla alla de önske- mål som kunde synas rationella. —- Av kliniktiden torde i regel omkring ett dygn åtgå för avlägsnande av den in- tagnes rus- och bakrussymptom samt

personlig anpassning. Såväl av medi- cinska skäl som för ett inhämtande av nödiga upplysningar om den intagne och hans konfrontation med dessa upp- lysningar torde det i många fall vara erforderligt att han stannade kvar på kliniken ytterligare någon eller några dagar. Läkaren, assisterad av en repre- sentant för nykterhetsnämnden, borde ägna all möjlig tid till ingående samtal med den undersökte och i samråd överenskomma om arten och formen för den kontakt, som under den närmaste framtiden borde etableras mellan den- ne och nykterhetsnämnden. Om fortsatt nykterhetsvård erfordrades, borde det ankomma på nämnden att omedelbart åvägabringa sådan.

Olika meningar hade enligt bered- ningen uttalats om lämpligheten av att kräva vårdavgift av den som intagits på klinik. Framför allt hade allmänpreven- tiva hänsyn åberopats som skäl för en hög sådan avgift.

Beredningen ansåg att, när klinik- vård ägde rum, eftergift av åtal för för- argelseväckande beteende i stor ut- sträckning skulle komma att tillämpas. Vid kvarhållande på klinik i flera da- gar borde åtalseftergift vara regel. I or- ter där klinik ej kunde anordnas torde man få räkna med att åtal för förargel- seväckande beteende ifrågakom i större utsträckning än där klinik fanns. Att vårdmöjligheterna måste bli växlande på skilda orter, kunde inte anföras som skäl mot att effektivisera samhällsvår- den där den bäst behövdes och effek- tivt motarbeta fylleriet där det fram- trädde starkast.

Den sålunda skisserade lösningen syf- tade enligt beredningens mening till att avlägsna en ineffektiv och skadlig straff- form och att ge omedelbar vård åt den berusade och skapa en utgångspunkt för vidare nykterhetsfrämjande åtgärder, om sådana erfordrades. Men syftet där-

med var också att i ett psykologiskt känsligt ögonblick ingripa med väl av- vägda medel ägnade att förebygga fort— satt missbruk av rusdrycker och att i all- mänhet skapa ett kraftigt återhållande motiv mot självsvåldiga och farliga al- koholvanor. Slutligen avsåg den emel— lertid även att i den allmänna opinio- nen väcka insikt om den allvarliga in- nebörden i en fylleriförseelse.

Vad beredningen i yttrandet anfört borde enligt beredningens mening äga tillämpning även i de fall att berus— ningen haft annan orsak än förtäring av starka drycker.

En anordning liknande den av bered- ningen ifrågasatta hade enligt bered- ningen föreskrivits i Island enligt lag den 25 maj 1949, som dock då ännu inte hade trätt i kraft, och förekom även på vissa andra håll i utlandet.

1.4 Strafflagberedningen hemställan

Under hänvisning till det anförda hemställde beredningen att bestämmel- sen i brottsbalksförslaget om straff för fylleri utgick och att bestämmelsen om ansvar för förargelseväckande beteende efter erforderlig omredigering fördes över till annan författning. Vidare be- gärde beredningen skyndsam utredning angående upptagande i den blivande lagen om nykterhetsvård av bestämmel- ser om klinikbehandling av den som på allmän plats uppträdde berusad av starka drycker eller annat. Ett exem- plar av yttrandet överlämnades av be- redningen till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet.

2. F ylleriomhändertagandet i förslaget till lag om nykterhetsvård

Till frågan om klinikbehandling av fyllerister tog statsmakterna ställning 1954 i samband med att propositionen

(m- 159) med förslag till lag om nykter— hetsvård då förelades riksdagen. I pro- positionen anförde föredragande de- partementschefen, statsrådet Hedlund, bl. a. att det visserligen var av vikt, att ett inträffat fall av fylleri snarast ägna- des uppmärksamhet för utrönande av om alkoholmissbruk förelåg. Den före- slagna lagen om nykterhetsvård sökte emellertid på andra vägar främja detta intresse. Sålunda skulle det bl.a. åligga polismyndighet att ofördröjligen till nykterhetsnämnden anmäla varje fall av fylleri. Enligt departementschefens mening framstod det som naturligt, att den nya lagstiftningen först prövades, innan de av strafflagberedningen fram- förda projekten närmare övervägdes. Det av beredningen väckta spörsmålet syntes dessutom rymma åtskilliga pro— blem av större principiell betydelse samt vara till sina praktiska konsekven- ser så svårt att överblicka, att ställ- ningstagande till detsamma torde er— fordra en mera ingående utredning i ämnet.

Vad departementschefen sålunda an- fört mötte ej någon gensaga från riks- dagens sida.

3. Karl Schlyters skrivelse 1956

Tanken på klinikbehandling av fyl- lerister uppgavs emellertid ej av straff- lagberedningen. I skrivelse den 9 no- vember 1956 till statsrådet och chefen för socialdepartementet, till vilket de- partement nykterhetsvårdslagstiftning- en då överflyttats, erinrade sålunda be- redningens ordförande, Karl Schlyter, om det av beredningen tidigare fram- förda förslaget. Scblyter påpekade i skrivelsen att under förberedelserna till nämnda förslag särskilt ledamoten av beredningen professorn Olof Kinberg åberopat den berusades farlighet såsom ett skäl för ett allvarligare ingripande

mot den berusade än genom ett scha- blonmässigt anhållande och bötesfällan- de. Omhändertagandet på alkoholklini- ker i större städer, där faran från beru- sade gatutrafikanter var mest framträ- dande, möjliggjordc just en diskrimi- nering av de farliga fallen från de mindre farliga. För ett så allvarligt ingri- pande i den enskildes rörelsefrihet som klinikintagningen innebar erfordrades just den motivering, att samhället mås- te ha rätt att skydda sig mot den all- mänfara som kunde hota från berusade personer på allmän plats.

I skrivelsen anförde Schlyter vidare bl.a., att det tyvärr inte kunde hjälpas att välfärdsanordningar måste bli myc- ket olika i olika tätt befolkade delar av landet. Inrättandet av alkoholkliniker måste tydligen bli en kommunal ange- lägenhet som kunde lösas efter olika metoder på olika håll. Att sådana kli- niker inte genast kunde inrättas över- allt fick självklart inte hindra, att man började med kliniker där behovet var mest framträdande. Det var inte ens önskvärt att det på en gång i hela lan- det infördes en anordning med fylle- risters intagande på kliniker. Experi- mentet kunde börja i hur liten skala som helst, t. ex. i Stockholm eller Göte- borg.

Enligt vad Schlyter vidare framhöll hade också i debatter om den fria spri- ten, som i början av oktober 1956 före- kommit i radio, ett flertal läkare fram- fört önskemålet att läkarkliniker måtte ersätta polisfinkorna såsom upptag- ningslokaler för anhållna berusade, och direktören i Stockholms stads nykter- hetsnämnd hade beträffande Stock- holm framlagt ett förslag som mycket nära anslöt sig till beredningens upp- slag.

Efter att i skrivelsen avslutningsvis ha erinrat om det uttalande över bered- ningens förslag, som statsrådet och che-

fen för inrikesdepartementet gjorde i 1954 års proposition med förslag till lag om nykterhetsvård, ifrågasatte Schlyter, om inte tiden nu fick anses mogen för den mera ingående utredning i ämnet, varom inrikesministern i nyssnämnda proposition talat.

4. Yttranden över Schlyters skrivelse

Skrivelsen remitterades till nykter- hetsnämnderna i de tre största städer- na och till nykterhetsvårdsutredningen, vilken tillsatts 1956 med uppgift att ut- reda vissa frågor rörande vården av al- koholmissbrukare och därmed samman- hängande spörsmål.

4.l Stockholms stads nykterhetsnämnd

Stockholms stads nykterhetsnämnd an- förde i sitt remissvar bl.a., att erfa- renheterna med önskvärd tydlighet hade bevisat det nuvarande arrest- och fyl- leribötessystemets ineffektivitet, när det gällde att förmå de verkliga alkohol- missbrukarna att bli nyktra och sköt- samma eller att åtminstone begränsa sin konsumtion. Under sådana förhål- landen föreföll det nämnden vara mind- re välbetänkt att vidbli en sådan uppen- bart olämplig reaktionsform. Sam- hällets reaktion mot omhändertagna be- rusade personer, att utan någon som helst undersökning eller kontroll pla- cera dem i polisfinkor, måste enligt nämndens uppfattning ur såväl psyko- logisk som humanitär och vårdmässig synpunkt betecknas som djupt otill- fredsställande. Flertalet anhållna torde kunna hänföras till det klientel som, jämsides med påtagliga brister i sin psykiska och fysiska status, kunde upp- visa ett mer eller mindre utvecklat alko- holmissbruk. För dessa personer måste en inspärrning i polisarrest vara i hög grad olämplig. Men inte heller beträf—

fande den grupp av relativt skötsamma alkoholkonsumenter _ vilka kanske av en tillfällighet blivit omhändertagna —— gick det att mobilisera något försvar- bart argument för en sådan åtgärd. Även dessa personer var i sitt berusade tillstånd offer för en akut alkoholför- giftning som fordrade behandling. Nämnden hälsade därför med tillfreds- ställelse beredningens förslag om kli- nikbehandling av personer anhållna för fylleri.

Enligt vad nykterhetsnämnden vidare framhöll skulle en ordning sådan som den strafflagberedningen föreslagit medföra väsentliga fördelar. Tillgång till kliniker, dit de för fylleri omhän- dertagna fördes, skulle ge de nykter- hetsvårdande organen möjligheter att kanske redan på ett tidigt stadium in- gripa stödjande och vårdande i det en- skilda fallet. Möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt komma till rätta med den enskilde individens problem bestämdes i hög grad av tidpunkten för ingripandet. Vårdresultatet torde stå i mycket nära relation till hur pass snabbt en begynnande eller redan för- värvad alkoholism kunde konstateras och bli föremål för en rationell behand- ling. I detta avseende var möjligheterna för närvarande synnerligen begränsade. I 10 5 lagen om nykterhetsvård stad- gades visserligen att polis- och åklagar- myndighet -— i vissa fall även läkare — som erhöll kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till up- penbar skada för sig eller annan, oför- dröjligen skulle anmäla detta till nyk- terhetsnämnden, men denna väg var omständlig och opraktisk samt ur psy- kologisk synvinkel inte alltid lämplig. Tiden mellan exempelvis det första an- hållandet och kontakten med nykter- hetsnämnden blev inte sällan alltför lång. Den arbetsbelastning de nykter-

hetsvårdande organen för närvarande och troligen även för avsevärd tid fram- över — hade att brottas med, fram- tvingade i många fall en väntetid som för den enskilde individen kunde få mindre önskvärda konsekvenser. Ett realiserande av beredningens förslag om klinikbehandling av omhändertagna fyllerister skulle i det individuella fal- let på väsentliga punkter bidra till en effektivisering av nykterhetsvården.

Enligt vad i yttrandet vidare anför- des hade nykterhetsnämnden sedan 1945 tillsammans med sjukhusdirektio- nen i Stockholm bedrivit medicinsk al- koholistvård. Erfarenheterna hade visat, att denna verksamhet hade en stor och betydelsefull uppgift att fylla; alkoho— listvårdspoliklinikerna visade en stän- digt stigande besöksfrekvens. Mot bak- grunden härav framstod enligt nämn- dens mening behovet av klinikbehand- ling av omhändertagna berusade per— soner som särdeles angeläget. Detta klientel representerade i stor utsträck- ning alkoholmissbrukare som det var synnerligen svårt att få kontakt med och hjälpa till en rationell behandling. Genom den av beredningen föreslagna ordningen skulle dessa svårigheter i hög grad elimineras. Mot att som nu var fallet den enskilde fylleristen ofta erhöll poliklinisk vård först via nyk- terhetsnämndens försorg, skulle det fö- reslagna systemet få omedelbar verkan för den omhändertagne. Läkarna och nykterhetsnämnden skulle ges tillfälle att i samråd besluta om vilka åtgärder som var nödvändiga i det enskilda fal- let.

Enligt nykterhetsnämndens mening skulle ett genomförande av beredning- ens förslag medföra många praktiska problem. Särskilt i en storstad som Stockholm med ett förhållandevis stort antal anhållna personer per dygn, måste det med nödvändighet bli en omfattan-

de apparat. Att under sådana omstän— digheter ge en i det enskilda fallet lämpligt avpassad vård kunde stöta på betydande svårigheter. Därvid borde beredningens uppfattning, att i regel ett dygn av kliniktiden skulle åtgå för avlägsnande av den intagnes rus- och bakrussymptom, särskilt uppmärksam- mas. Enligt nämndens mening torde en så pass lång vårdtid endast i en del fall vara av behovet påkallad. Med hjälp av stimulerande medel, som snabbt hävde berusningen, torde drygt hälften av de omhändertagna kunna släppas eller transporteras hem redan efter fem till sex timmars vistelse på kliniken. I and— ra fall åter kunde det bli nödvändigt med en vårdtid på ett eller annat dygn. Nykterhetsnämnden anförde avslut- ningsvis att ett genomförande av bered- ningens förslag givetvis förutsatte en betydande utbyggnad av institutioner, som skulle svara för den medicinska diagnostiken och vårddifferentieringen.

4.2 Göteborgs stads nykterhetsnämnd Göteborgs stads nykterhetsnämnd för- klarade sig dela strafflagberedningens och Schlyters uppfattning att fylle- ri inte borde straffbeläggas och att be- stämmelserna om ansvar för förargelse- väckande beteende borde redigeras om och föras över till annan författning. Även beträffande frågan huruvida den, som på allmän plats uppträdde beru- sad av starka drycker eller annat, skul- le kunna göras till föremål för klinik- behandling var nämnden ense med be- redningen och Schlyter, att utredning ofördröjligen borde åstadkommas. Nyk- terhetsnämndens åsikt grundade sig huvudsakligen på de skäl strafflagbe- redningen och Schlyter andragit. Vissa andra omständigheter borde emellertid enligt nämndens mening också beaktas. Sålunda borde klinikbehandling ifråga- komma endast av återfallsfyllerister

och sådana förstagångsfyllerister, som efter utredning av nykterhetsnämnd visade sig vara avancerade alkoholister. Däremot borde tillfällighetsfyllerister utan symptom på alkoholism inte be- handlas på klinik, eftersom en sådan åtgärd skulle innebära en väsentlig skärpning av hittills tillämpade meto— der mot dem och medföra väsentliga kostnader för det allmänna utan mot- svarande terapeutiska fördelar. Det borde beträffande dessa fyllerister i princip vara tillräckligt, att polisen av- fordrade fylleristen erforderliga per- sonuppgifter och underrättade veder- börande nykterhetsnämnd. För att snabbt kunna avgöra om den påträffade fylleristen var återfallsfyllerist eller inte var det enligt nämndens mening erfor- derligt i vart fall i de större städer- na _— att inrätta ett centralt och för polisen lättillgängligt register över per- soner som gripits för fylleri.

Enligt vad nykterhetsnämnden vida- re anförde kunde det emellertid ifråga- sättas om klinikbehandling borde tillgri- pas mot fylleristens önskan. Tvångsmäs- sig behandling var ofta inte genomför- bar. Å andra sidan kunde då de nykter- hetsfrämjande resultat, som ifrågava- rande åtgärder avsåg att skapa, helt omöjliggöras. Det kunde därför enligt nämndens åsikt övervägas, om inte väg- ran att underkasta sig klinikbehandling borde medföra, att fylleristerna i stål- let obligatoriskt blev föremål för åt- gärder från nykterhetsnämndens sida.

I yttrandet anfördes avslutningsvis att en utredning i ämnet även borde ta sikte på om man inte åtminstone i de större städerna kunde ersätta de olika polisarresterna med en gemensam central upptagningslokal, dit fylleris— ter kunde föras och där de kunde omhändertas av specialutbildad polis- personal, vilken lämpligen borde bi- trädas av socialvårdstjänstemän. Från

dessa centrala upptagningslokaler kun- de sedan sådana fyllerister, som ansågs vara i behov av medicinsk vård, föras över till eventuell klinikbehandling.

4.3 Malmö stads nykterhetsnämnd

Också Malmö stads nykterhetsnämnd tillstyrkte att straffet för fylleri slopades och ersattes med behandling i enlighet med strafflagberedningens förslag. Ju- ridisk, medicinsk och social expertis torde enligt vad nämnden gjorde gäl- lande i stort sett dela beredningens uppfattning, att fylleristraffet var inef- fektivt och inte ändamålsenligt. Det verkade varken avskräckande eller för- bättrande och hade inte vare sig indi- vidual- eller allmänpreventiv betydelse. Nykterhetsnämnden hade inte heller något att invända mot, att kommuner- na upprättade ifrågavarande kliniker. I Malmö kunde till den befintliga klini- ken för alkoholskadade knytas ett an- nex för de specialuppgifter, varom här var fråga. Det krävdes självfallet flera funktionärer, bl.a. behövdes minst ett par befattningshavare med placering vid polisverket för omedelbar kontakt med dem, som omhändertogs för fylle- ri. Kostnaderna för den tilltänkta verk— samheten borde emellertid åvila stats- verket.

4.4 Nykterhetsvårdsutredningen I det av nykterhetsvårdsutredningen avgivna yttrandet anfördes bl.a., att omhändertagandet av fyllerister på sätt som det nu tillämpades kunde anses nå- gorlunda fylla sin uppgift, om det en- bart betraktades som ett medel i den allmänna ordningens tjänst. Ur syn— punkten av den omhändertagnes behö- riga vårdande måste emellertid former- na för omhändertagande betecknas som primitiva och otidsenliga. Det framstod som en allvarlig brist i det nu- varande systemet, att omhändertagandet

för fylleri inte annat än rent undan- tagsvis inbegrep individuella vårdåt- gärder i egentlig mening. I främsta rummet anmälde sig önskemålet att de omhändertagna blev undersökta av lä- kare, så att eventuella sjukdomstecken utöver berusningssymptomen kunde föranleda erforderliga medicinska åt- gärder. I och med att läkekonsten för- fogade över medel, som gav tillnykt- ringsprocessen ett snabbare och lugna- re förlopp, syntes det vidare önskvärt, att de omhändertagna blev föremål för behandling i sådant syfte. Förutom att allmänt humanitära skäl talade därför skulle sannolikt polisens arbete med de omhändertagna avsevärt underlättas. Enligt nykterhetsvårdsutredningens mening förtjänade även erinras om att fylleristen vid den tidpunkt då han an- sågs nykter och alltså fick lämna ar- resten ofta befann sig i ett bakrustill- stånd, som kom vederbörande att ome- delbart söka berusa sig på nytt. I ljuset av aktuella forskningsresultat angående vissa tidigare ej uppmärksammade rubb- ningar, som åtföljde bakruset, syntes för övrigt innebörden av det i 1841 års förordning emot fylleri och drycken- skap begagnade uttrycket »återvinna sina sinnens bruk» kunna diskuteras. Dessa omständigheter torde motivera att man vid en översyn av formerna för omhändertagande av fyllerister ägnade särskild uppmärksamhet åt rusets efter- verkningar. Nykterhetsvårdsutredningen påpeka- de, att medicinsk undersökning och be- handling i anledning av det akuta till— ståndet hos personer, som omhänder- tagits för fylleri, inte kunde betecknas såsom nykterhetsvårdande åtgärder i nykterhetsvårdslagens mening. Sådan behandling torde nämligen inte i nämn- värd grad kunna påverka vederböran- des alkoholvanor. Införandet av dylik behandling av för fylleri omhänder-

tagna personer framstod därför som ett led i det polisiära ingripandet och inte som en uppgift för den samhälleliga nykterhetsvården.

Enligt vad i yttrandet vidare fram- hölls krävde ett införande av medicin- ska moment i fylleristbehandlingen en förstärkning av polisväsendets resurser. Möjligheterna därtill torde vara bäst i de större städerna, där också behovet av dylika åtgärder syntes vara störst. Å andra sidan måste den särskilt istor- städerna framträdande anhopningen av talrika fyllerifall under vissa korta tid— rymder, t. ex. vid veckoskiften och hel- ger, skapa speciella problem. Att räkna med att på polisstationerna kunna in- rätta klinikartade mottagningsavdel- ningar i erforderlig utsträckning torde, åtminstone f.n., inte vara realistiskt. Man torde framför allt få inrikta sig på att ambulatorisk läkar- och sjukvårds- personal stod till polisens förfogande för insatser på vaktkontoren. Hithöran- de frågor torde kräva ingående studium, kompletterat med försöksverksamhet.

Nykterhetsvårdsutredningen anförde vidare att omhändertagande för fylleri i viss utsträckning kunde fungera som en varning till den omhändertagne, så att han för framtiden avhöll sig från handlingar som kunde föranleda nytt ingripande. Den talrika förekomsten av återfallsfyllerister gav emellertid vid handen, att en dylik effekt av omhän— dertagandet och det därpå följande bö— tesstraffet långt ifrån var regel. Detta förhållande gav enligt utredningens me- ning onekligen stöd åt det i den remit- terade framställningen berörda syftet »att i ett psykologiskt känsligt ögonblick ingripa med väl avvägda medel ägnade att förebygga fortsatt missbruk av rus- drycker». I princip torde en sådan mål- sättning överensstämma med den grund- syn på frågan om samhällets reaktioner i anledning av alkoholmissbruk, på vil—

ken gällande nykterhetsvårdslagstiftning vilade. Enligt utredningens uppfattning var det i detta sammanhang, som kon- takten mellan den polisiära verksamhe- ten och den nykterhetsvårdande kom i fråga. Den metod, som nu tillämpades för att tillgodose behovet av sådan kon- takt, innebar ju att uppgift om fylleri till- .ställdes vederbörande nykterhetsnämnd, varefter det ankom på denna att för- anstalta om undersökning och att vid— taga de vårdåtgärder, som kunde befin- nas påkalladc och lämpliga. Utan tvivel var i många fall de åtgärder tillfyllest, som i enlighet med gällande bestäm- melser vidtogs av nykterhetsnämnderna i anledning av inkomna uppgifter om fylleriförseelser, och en förbättrad ef- fektivitet därvidlag borde kunna väntas bli följden av strävandena att öka den öppna nykterhetsvårdens resurser. Det kunde dock inte råda något tvivel om att i talrika fall undersöknings- och vårdåtgärder i omedelbar anslutning till alkoholmissbrukarens omhändertagan- de för fylleri skulle ge bättre resultat än åtgärder som vidtogs på ett senare sta- dium. Genom ett nära samarbete mellan polisen och vederbörande nykterhets- nämnd var det enligt utredningens me- ning redan nu möjligt —— ehuru i myc— ket begränsad omfattning —— att i sär— skilda fall tillgodose behovet av vårdåt- gärder i nära anslutning till ett omhän- dertagande för fylleri. Så kunde t. ex. efter överenskommelse mellan polis och nykterhetsnämnd en för fylleri omhän- dertagen person vid frigivningen eskor- teras till nämnden för utredning angå- ende hjälpbehovet. Alternativt kunde ef- ter meddelande från polisen någon fö- reträdare för nykterhetsnämnden sam- tala med den omhändertagne innan han frigavs och medverka till lämplig åt- gärd. För dylika insatser krävdes emel— lertid dels en grad av beredskap, som för flertalet nykterhetsnämnder var svår

att uppnå, dels tillgång till vårdmöjlig— heter, ej minst av medicinsk art, i vida större utsträckning än vad nu i allmän- het var fallet.

Sammanfattningsvis anförde nykter— hetsvårdsutredningen, att den nu till- lämpade metoden med skriftlig under- rättelse till nykterhetsnämnden om be— gånget fylleri i sig själv var mindre till- fredsställande i vissa fall. Med nuva— rande resurser på nykterhetsvårdens område kunde dock de möjligheter, som denna metod gav, inte anses till fullo utnyttjade. Två framgångslinjer var därför tänkbara, nämligen dels att i en- lighet med intentionerna i den remitte- rade framställningen skapa en ordning, som möjliggjorde undersöknings- och vårdåtgärder i omedelbar anslutning till omhändertagande för fylleri, dels att ge nykterhetsvården bättre resurser att verka inom ramen för nu gällande ord- ning. Emellertid syntes det utredningen inte realistiskt att därvid ställa frågan antingen — eller, utan det torde gälla att bedöma hur de två framgångslinjer— na kunde förenas och vilka praktiska fördelar var och en av dem kunde leda till.

Vad angick bötesstraffet för fylleri anslöt sig nykterhetsvårdsutredningen till de av strafflagberedningen anförda synpunkterna. Utredningen erinrade om att den som intagits på allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare i regel medgavs åtalseftergift för fylleri, som begåtts före intagningen, samt befriades från oguldna böter, som avsåg sådana fylleriförseelser. Härigenom undveks att vederbörandes alkoholmissbruk ut— löste en dubbel samhällsreaktion. I och med att i överensstämmelse med lagen om nykterhetsvård i princip varje fyl- leriförseelse uppfattades som en om- ständighet, som borde föranleda åtgärd av nykterhetsnämnden, kunde prin- cipiella invändningar resas mot till-

lämpningen av bötesstraff för fylleri över huvud taget. Av praktiskt intresse var vidare den omständigheten, att det för nykterhetsnämnden utan tvivel var lättare att med utgångspunkt från en rapporterad fylleriförseelse vinna ge- hör hos klienten för undersöknings- och behandlingsåtgärder, om han inte bötfälldes och därigenom bibragtes den uppfattningen att förseelsen var sonad och bragd ur världen.

5. Fylleristrafet i förslag till brottsbalk

Schlyters skrivelse och remissyttran- dena däröver ledde inte till någon ome- delbar åtgärd, antagligen beroende på att man önskade avvakta hur frågan om fylleristraffet skulle regleras i den bli- vande brottsbalken .

Vad sistnämnda fråga beträffar var det naturligt att denna kom upp till behandling i samband med att förslaget till brottsbalk prövades av Kungl. Maj:t. I den proposition (nr 10), varigenom brottsbalksförslaget förelades 1962 års riksdag, anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, bl.a. att även om kampen mot alkoholmissbruket främst borde föras med andra medel, det alltjämt förelåg ett behov av att kunna bestraffa fylleri på allmän plats. Departementschefen var därför inte beredd att föreslå ett slopande av straffet för fylleri. Inte hel- ler fann han tillräckliga skäl föreligga att flytta bestämmelserna mot fylleri och förargelseväckande beteende till annan författning än brottsbalken. Be- stämmelserna borde därför föras över från strafflagen till brottsbalken utan saklig ändring.

6. Motioner i riksdagen

Inom riksdagen höjdes emellertid rös- ter för en närmare utredning av de av strafflagberedningen väckta frågorna.

I två likalydande motioner (1:534' och 11:6522), väckta i anledning av pro— positionen med förslag till brottsbalk, hemställdes sålunda, att bestämmelsen om straff för fylleri skulle utgå ur brottsbalken. Därjämte begärdes att en utredning snarast igångsattes i syfte att utreda frågan om upptagande av be- stämmelser om straff för fylleri i annan författning än brottsbalken ävensom rörande vård och samhällsreaktion vid fall av berusning på allmän plats. Mo— tionärerna delade helt strafflagbered— ningens synpunkter på avkriminalise- ringen av fylleriet. Det förelåg enligt deras mening ett behov av utredning rörande samhällets åtgärder i samband med fylleriförseelser, varvid såväl in- dividualpreventiva som allmänpreven- tiva synpunkter borde beaktas. Inte minst de förstnämnda syntes under gäl- lande ordning betänkligt ha åsidosatts. Med hänsyn till önskvärdheten av att förebygga och motarbeta alkoholmiss— bruket borde vårdsynpunkterna på ett annat sätt än vad som dittills skett trä- da i förgrunden. Den oroande ökning av ungdomsfylleriet, som under de se- naste åren kunnat konstateras, utgjor- de en särskild anledning för statsmak- terna att tillse, att samhällets reaktion mot fylleriförseelserna blev nykterhets- politiskt tjänlig. Det omhändertagande, som f. n. ägde rum vid fylleri, tedde sig från humanitära, medicinska och psy- kologiska synpunkter närmast paro- diskt. Den temporärt alkoholförgiftade släpptes ut från arresten, så snart han ansågs kunna ta vara på sig själv. Han led då emellertid fortfarande av alko— holens efterverkningar och detta hans tillstånd kunde lätt medföra oöverlag- da handlingar eller ny alkoholförtäring.

1 Av herr Allan Hernelius.

2 Av herrar Henrik Munktell, Erik Magnus- son i Tumhult, Carl Erik Hedin, Sten Källe— nius och Lennart Stiernstedt.

Med enkla, tillgängliga medicinska me— del skulle han i många fall kunna skyd- das för sådana impulser.

Krav på utredning snarast möjligt av frågan om reformerade former för sam- hällets åtgärder mot berusade personer på allmän plats hade redan tidigare rests i ett par andra likalydande motio- ner vid 1962 års riksdag (112321 och 11:2102), varvid en i viss mån annan mo- tivering åberopades. Efter att ha erinrat om strafflagberedningens förslag i äm- net uttalade motionärerna, att någon reform av åsyftad art dock ännu inte ge- nomförts eller aviserats, vilket var så mycket mer anmärkningsvärt som man på vissa håll utomlands redan tillämpa- de ett annat och effektivare sätt för ga- tufylleristers tillfälliga omhändertagan- de och behandling eller planerade en reform i antydd riktning. Vad som ak- tualiserat motionerna var framför allt upplysningen, att en så väsentlig del av gatufylleristerna utgjordes av recidivis- ter, som uppenbarligen inte återfördes till ett nyktert liv eller nämnvärt hind- rades i sitt för bl. a. trafiken riskabla al- koholmissbruk genom några timmars omhändertagande i otillfredsställande former vid akuta rustillstånd och däref— ter utdömda bötespåföljder. Den höjning av standarden på polisens arrestlokaler, som på sina håll åstadkommits som ett resultat av den 1958 genomförda skärp- ningen av lagstiftningen om behand- lingen av häktade och anhållna m.fl., hade inte medfört någon förändring i princip av de otillfredsställande sam- hällsåtgärderna mot gatufylleriet. Vad särskilt gällde 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap fordrades att fylleristen återvunnit »sina sinnens bruk» för att han skulle kunna friges. Dittills hade detta ansetts erfordra fyra år fem timmars förvaring. Professor Leo- nard Goldbergs och hans medarbetares epokgörande rön rörande s. k. posttrau-

matiska effekter (rubbning av bl. a. ba- lansfunktionen i innerörat), vilka effek- ter kvarstod relativt lång tid efter att alkoholen försvunnit ur kroppen och vilka därför självfallet hade stor prak- tisk betydelse för beteendet, hade inte tilldragit sig tillbörlig uppmärksamhet i detta sammanhang och inte lett till de konsekvenser vad gällde t. ex. tidsläng— den för gatufylleristers omhändertagan- de, varom dessa rön syntes ge tydlig an- visning. Enligt dessa rön torde en fylle- rist inte kunna anses ha återvunnit »sina sinnens bruk» redan efter fyra— fem timmar.

7. Remissyttranden över motionerna

Yttrande över de båda sistnämnda mo- tionerna avgavs, efter remiss, av riks- åklagarämbetet, socialstyrelsen, medi- cinalstyrelsen och Stockholms stads nykterhetsnämnd.

7 .1 Riksåklagarämhetet Riksåklagarämbetet fann det för sin del tveksamt, huruvida det var lämpligt att generellt avskaffa straffet för fylleri. Ämbetet anslöt sig härutinnan till straff- rättskommitténs uttalande i dess förslag till lagstiftning angående brott mot sta- ten och allmänheten (SOU 1944:69 s. 233) att det, även om möjligheterna att genom straff motverka alkoholmissbruk måste anses begränsade, inte kunde an- ses betydelselöst att samhället med ett ej alltför ringa straff reagerade mot den anstötliga och råa yttring av alkohol- missbruk som fylleri på allmän plats ut- gjorde. Kommitténs uttalande ägde en- ligt ämbetets mening främst tillämp—

1 Av herr Per-Olof Hansson.

” Av fröken Brita Elmén och herrar Daniel Wiklund i Stockholm, Gustaf Kallberg, Manne Ståhl, Wald. Svensson, Einar Rim— merfors, Eric Nelander, C. W. Carlsson och Mac. P. Hamrin i Kalmar.

ning på tillfällighetsfyllerister, beträf— fande vilka fylleristraffet kunde antas utöva en viss avhållande effekt. Ämbe- tet vitsordade å andra sidan, att bötes- straff för fylleri i fråga om vanefylle- rister var ett merendels otjänligt och stundom direkt skadligt medel i kam- pen mot alkoholmissbruket. Det torde emellertid inte vara möjligt att ha straff- bestämmelser, som endast gällde tillfäl- lighetsfyllerister. En tänkbar lösning syntes ämbetet vara att kombinera en straffbestämmelse om fylleri med en re— gel, enligt vilken åtal för fylleri fick väckas respektive strafföreläggande ut- färdas endast där åklagaren efter hö- rande av nykterhetsnämnd fann åtal på- kallat för gärningsmannens tillrättafö- rande eller eljest från allmän synpunkt. Oavsett i vilken utsträckning krimina- liseringen av gatufylleriet behölls, an- såg ämbetet det emellertid angeläget, att formerna för omhändertagande av gatufyllerister blev föremål för översyn i syfte att uppnå en reglering, som bätt- re än f. n. tillgodosåg de krav som från såväl medicinsk som mera allmän so- cial-humanitär synpunkt härutinnan kunde uppställas. Att behov av en re- form på förevarande område förelåg an— såg ämbetet obestridligt.

7.2 Socialstyrelsen Socialstyrelsen yttrade, att den fråga, som behandlades i motionerna, var av största betydelse för hela nykterhets— vårdens funktion och framtida utveck- ling. Den begränsades ej till att gälla en- bart en ändring av formen för samhälls- reaktionen vid gatufylleri i syfte att träffa åtgärder, som skyddade den be— rusade för nära till hands liggande kom- plikationer i samband med omhänder- tagandet. I lika hög grad gällde det öka- de förutsättningar för mera adekvata åtgärder i begynnelsestadiet av alkohol- missbruk, möjligheter till snabbare in-

gripanden än vad som kunde förekom- ma f.n. och en omedelbarare kontakt mellan den tänkta kliniska behandlings- verksamheten och nykterhetsnämn- dens/barnavårdsnämndens represen- tant. Undersökningsförfarandet skulle härigenom uppfattas som mera me— ningsfyllt och därmed öka den under— söktes vilja till samarbete, vilket var nödvändigt för en framgångsrik be- handling. Styrelsen erinrade om att den vid flera tillfällen framhållit den oro— väckande utvecklingen av nykterhets— tillståndet bland ungdom, som bl. a. ytt- rade sig i stigande antal fylleriförseel— ser i allt lägre åldrar. Detta var enligt socialstyrelsens mening ett specialpro- blem, som måste tillmätas särskild bety— delse i sammanhanget; för ungdomsfyl- leristernas vidkommande fick nuva- rande förvaringsform anses speciellt olämplig. Under hänvisning till vad så— lunda anförts tillstyrkte socialstyrelsen, att den av motionärerna väckta frågan snarast möjligt blev föremål för offent— lig utredning.

7.3 Medicinalstyrelsen Medicinalstyrelsen anförde i sitt ytt— rande, att fyllerister torde böra omhän— dertas genom polisens försorg även i fortsättningen med hänsyn till att åt— skilliga fyllerister inte endast gjort sig: skyldiga till fylleriförseelse utan också till brottslig handling. Även med hänsyn till problemets storleksordning torde det vara orealistiskt att räkna med, att en första sortering skedde i medicinsk regi. Det var emellertid angeläget, att. ökade möjligheter skapades att erbjuda medicinsk vård åt dem, som verkligen. var i behov därav, enär det från prin— cipiell synpunkt var väsentligt, att män— niskor, som befann sig i ett stadium av akut förgiftning, erhöll den adekvata medicinska vård, som tillståndet i fråga. krävde. —— Vad den organisatoriska ut-

byggnaden av denna vård beträffade syntes denna enligt medicinalstyrelsens mening böra utformas efter olika rikt- linjer med hänsyn till de speciella för- hållanden som rådde inom vederböran- de sjukvårdsområde. Styrelsen påpeka- de att ett förslag till lösning av denna fråga i Stockholm framlagts av styrel- sen i yttrande över betänkande angåen- de nytt undervisningssjukhus i Stock— holm. Därvid underströks att Sabbats- bergs sjukhus' belägenhet torde inbjuda till att på sjukhusets område uppföra ett mindre sjukhus med institutioner för öppen specialistvård och med vårdplat- ser för kirurgisk och medicinsk olycks- fallsvård, akut alkoholistvård och akut psykiatrisk vård i övrigt. En sådan lös- ning skulle även innebära en möjlighet att åstadkomma synnerligen önskvärda resurser för omhändertagande av s.k. polisfall. Enligt vad medicinalstyrelsen vidare anförde hade ett annat förslag till lösning presterats av socialroteln i Stockholm, som efter verkställd under- sökning förordat, att omhändertagande av ungdomsfyllerister upp till 21 år kom till stånd vid en särskild institu- tion. I det aktuella fallet skulle detta innebära, att erforderligt antal platser för detta klientel inrättades vid den nu- varande Mariapolikliniken för alkohol- sjukdomar. En dylik organisation fann styrelsen ligga i linje med den av mo- tionärerna hävdade uppfattningen och torde därjämte kunna ge erfarenheter av betydande intresse för frågans fort- satta behandling. Medicinalstyrelsen fann det naturligt att nu ifrågasatt orga- nisation för omhändertagandet av fylle- rister, särskilt i områden där problemet kvantitativt var av betydande omfatt- ning, såvitt möjligt kom till stånd 1 an- slutning till redan nu befintliga institu- tioner för omhändertagande av alkohol- sjuka. Det fick sålunda anses vara syn- nerligen angeläget, att sortering och be—

handling inte i första hand blev en upp— gift för den redan nu hårt belastade akutsjukvården vid våra lasarett.

Mot bakgrunden av det anförda för- ordade medicinalstyrelsen, att en ut— redning kom till stånd, varvid förutsat- tes att särskild uppmärksamhet ägnades åt det förhållandet, att de för dylika uppgifter disponibla personalresurser- na var starkt begränsade.

7.4. Stockholms stads nykterhetsnämnd

Stockholms stads nykterhetsnämnd an— förde, att det i Stockholm årligen om- händertogs 20.000——25.0001 personer för fylleri på allmän plats. Uppskattnings- vis kunde sägas, att omkring hälften av dessa fylleriförseelser begicks av bo— stadslösa, socialt förkomna återfallsfyl— lerister. För dessa personer, som prak- tiskt taget undantagslöst var kända av nykterhetsnämnden, hade nämnden till sitt förfogande tre särskilda distrikts— byråer, envar bestående av en socialin- spektör, en förste socialassistent samt en eller flera socialassistenter jämte er- forderlig kontorspersonal med uppgift i första hand att anskaffa dem bostad och arbete. Därutöver hade nämnden tillgång till en rörlig arbetsenhet, bestå- ende av en socialinspektör, en förste socialassistent och två socialassistenter jämte erforderlig biträdeshjälp för handläggning i samråd med polismyn- digheten av ärenden rörande detta klientel vid trängande behov av hjälp och vård. Även om resurserna för detta speciella klientel av återfallsfyllerister kunde tyckas vara relativt väl utbygg- da, måste det enligt nämndens mening samtidigt framhållas, att dessa klienter, som svarade för omkring hälften av ga- tufylleriet i Stockholm, av flera skäl ut— gjorde en särskilt arbetskrävande grupp. Då de ofta förde en ambuleran-

1 Siffran är numera cirka 30.000.

de tillvaro inom staden, förelåg svårig- heter att anträffa dem, och om de an- träffades, var möjligheterna till adekva- ta vårdåtgärder inte sällan relativt be- gränsade. Till bilden hörde nämligen en viss obenägenhet att mottaga erbjud- na vårdmöjligheter och bristande insikt om den egna situationen, vartill kom allmänna problem med resocialisering- en på grund av nedsatt arbetsförmåga, avsaknad av uthållighet och ovana vid ordnade arbetsförhållanden.

Nykterhetsnämnden påpekade att den återstående delen av fylleristklientelet företedde betydande variationer i frå- ga om alkoholvanor. Vissa var klart hemfallna åt alkoholmissbruk, medan andra åter inte hade några alkohol- problem utan hade råkat ut för en till- fällig »olyckshändelse».

I yttrandet upplystes att samtliga in- komna rapporter om begångna fylleri— förseelser registrerades av nykterhets- nämnden och att olika åtgärder före- togs, beroende på vad nämnden förut kände om vederbörande eller på om- ständigheterna i övrigt. I de lindrigare fallen vidtogs ej särskild åtgärd utöver obligatorisk registerslagning. I andra fall kallades vederbörande att infinna sig vid nämndens informationsbyrå för samtal eller rådgivning. I mera allvar- liga fall överlämnades ärendet direkt till vederbörande distriktsbyrå för vi- dare handläggning. Det sagda gällde en- ligt vad nämnden framhöll den sociala delen av nämndens befattning med ga- tufylleristerna. Nämnden hade emeller- tid i ökad omfattning tagit medicinsk sakkunskap i anspråk bl.a. i form av ett antal egna heltidsanställda läkare, av vilka två enbart var avsedda för in- formationsbyråns verksamhet. Möjlig- heterna till ytterligare utbyggnad av den medicinska verksamheten för alko- holmissbrukare skulle av nämnden föl- jas med uppmärksamhet.

Avslutningsvis anförde nykterhets- nämnden, att den mest allvarliga frågan var, huruvida läkare samt sjukvårds— och socialvårdspersonal fanns att tillgå i en omfattning, som erfordrades för verkligt effektiva ingripanden i den av motionärerna antydda riktningen. En realistisk bedömning av dessa förhål- landen måste enligt nämndens mening nog ge vid handen, att resurserna här- för i varje fall inte f. n. förelåg.

8. Första lagutskottets utlåtande

I sitt över propositionen och motio- nerna avgivna utlåtande (nr 42) anför- de första Iagutskottet bl. a., att även ut- skottet vid sin prövning hade funnit, att hithörande problemkomplex borde utredas. Av de olika skäl, som anförts till stöd härför, nämnde utskottet att de ingripanden, som enligt nuvarande ord- ning följde efter det att en alkoholise- rad person gjort sig skyldig till fylleri på allmän plats, ofta framstod som me- ningslösa. Problemkomplexet inrymde enligt utskottets mening inte bara fråge- ställningar av social, medicinsk och ju- ridisk art utan även spörsmål av sam- hällsekonomisk natur. På vilket sätt de olika synpunkterna skulle avvägas mot varandra var inte möjligt att ange utan en mer omfattande utredning än den som kunnat verkställas i samband med utskottets granskning av propositionen och motionerna. Utskottet ville därför inte förorda några särskilda riktlinjer, efter vilka utredningsarbetet borde be- drivas, utan ansåg, att det borde bedri- vas förutsättningslöst.

Under åberopande av det anförda till- styrkte utskottet, att en utredning verk- ställdes rörande formerna för samhäl- lets åtgärder vid omhändertagande av berusade personer på allmän plats.

Vad utskottet sålunda hemställt god- kändes av riksdagen (rskr. nr 390).

Den 11 oktober 1963 beslöt Kungl. Maj:t att bemyndiga chefen för justitie- departementet att tillkalla sju sakkunni- ga för utredningsuppdraget och tre da- gar senare tillkallades de sakkunniga. I de samtidigt meddelade direktiven för utredningen anförde departementsche- fen, statsrådet Kling, bl. a. att det pro- blem som först mötte var i vad mån fyl- leri såsom sådant borde kriminaliseras. Problemet hade flera aspekter och mås- te ses ur olika synvinklar när det gällde olika kategorier av alkoholmissbrukare. Medan fylleristraffet kunde ha en viss avhållande effekt när det gällde tillfäl- lighetsmissbrukarna kunde detta inte med samma rätt sägas med avseende å vanefylleristerna. För den händelse ut- redningen skulle ge vid handen att fyl- leristraff borde finnas kvar, borde un- dersökas i vad mån man bättre än vad f. n. skedde skulle kunna skilja bort de fall där straffpåföljden tedde sig me- ningslös. Där kunde exempelvis tänkas särskild åtalsprövning i större utsträck- ning. Därest utredningen skulle kom- ma till att bestämmelserna i brottsbal- ken om kriminalisering av fylleri borde ändras eller utgå, hade utredningen en- ligt vad i direktiven vidare anfördes att undersöka vilka ändringar som i följd därav borde företagas i annan lagstift- ning. Där märktes bl. a. stadgandena i lagen om nykterhetsvård rörande den s. k. fylleriindikationen såsom grund för intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, bestämmelserna i rusdrycksförsäljningsförordningen om fylleri som grund för avstängning från rusdrycksinköp och vägtrafikförord- ningens regler om utfärdande och åter- kallelse av körkort. Det kunde vidare förtjäna att prövas, huruvida bestäm- melserna om straff för förargelseväc- kande beteende borde ändras med tan- ke på de talrika fall, då den som upp-

trädde berusad på allmän plats därige- nom också gjorde sig skyldig till förar- gelseväckande beteende.

Formerna för omhändertagandet av berusade personer på allmän plats bor- de enligt direktiven också övervägas. I nuvarande läge torde det inte kunna komma i fråga annat än att omhänder- tagande även i fortsättningen som re— gel borde ske genom polisens försorg. Emellertid borde undersökas om be- stämmelserna i 1841 års förordning och i allmänna polisinstruktionen var till- fyllest och lämpligt utformade ur all- män ordningssynpunkt och med hänsyn till de krav som borde ställas ur nyk- terhetsvårdssynpunkt.

I direktiven anfördes vidare att ut- redningen skulle pröva vilka åtgärder som borde vidtas med fylleristerna efter omhändertagandet. Det var här i främsta rummet en fråga om vilka re- surser i olika hänseenden, som stod till buds eller kunde skapas. Det erinrades i detta sammanhang om att statsmakter- na vid 1963 års riksdag uttalat sig för att den medicinska vården av alkohol- skadade i princip borde lämnas inom ramen för de allmänna sjukvårdsresur- serna. Utredningen borde pröva hithö— rande problem med avseende på såväl berusning genom alkoholhaltiga dryc- ker som berusning framkallad med and- ra medel.

Enligt vad i direktiven till sist påpe- kades stod det utredningen fritt att upp- taga sådana spörsmål, som aktualisera- des under utredningsarbetets gång och som föll inom ramen för det uppdrag som anförtrotts utredningen.

10. F ylleriet i pressdebatten

Det må till sist i detta sammanhang nämnas att även i pressen tid efter an- nan livligt diskuterats huruvida straf- fet för fylleri borde bibehållas och man

har därvid också kommit in på de mera vittomfattande problemen om hur be- handlingen av fylleristerna för fram- tiden borde lösas. Alldeles uppenbart är att man från presshåll varit starkt positiv till de grundtankar, varåt straff- lagberedningen på sin tid gav uttryck även om beredningen inte direkt åbe-

ropats. Särskilt torde pressen ha spelat en betydelsefull roll, då det gällt att på- verka en måhända motsträvig opinion att anlägga en mera positivt inriktad och human syn på frågan om behand- lingen av fyllerister. Detta gäller inte minst under den tid, då utredningens arbete pågått.

ANDRA KAPITLET

Historik

1. F ylleristrajfet i 1733 års förordning

Vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag bestraffades fylleri enligt förord- ningen den 17 april 1733 emot svalg och dryckenskap. Grundtanken bakom be- stämmelserna i denna förordning synes märkligt nog i första hand ha varit om- sorgen om fylleristens personliga väl- färd. I ingressen till förordningen erin- rades nämligen om de skadliga följder dryckenskapen hade för fylleristen och hans familj. I förordningen stadgades straff för den, som så överlastade sig med drycker, att var och en, som såg honom, »ögonskenligen» kunde märka, att han var drucken. Fylleri var således straffbart vare sig förseelsen inträffade på allmän plats eller enskild. Straf- fet för fylleri var böter, första gången fem, andra gången tio och tredje gång- en femton daler silvermynt.1 Kunde den dömde inte betala böterna, skulle han sitta i fängelse, första gången fyra dagar, andra gången åtta dagar och tredje gången likaså åtta dagar, men då »vid vatten och bröd». Fjärde gången utdömdes böter om tjugo daler silver- mynt eller, vid underlåtenhet att betala böterna, fjorton dagars fängelse »vid vatten och bröd». Begiek någon fylleri flera gånger, skulle saken anmälas till »överdomaren, som hade att belägga en sådan brottsling med ett allvarsamt ar— bitralt straff», d.v.s. utmätt efter skä- lighet. Särskilda regler gällde för sol- dater, arbetare, tjänstefolk m.fl., inne- bärande att dessa, om de inte kunde be-

tala böterna, första och andra gånger- na fick »sitta i stocken» en respektive två söndagar och tredje gången »slita spö och ris». Förordningen innehöll också särregler om fylleri i kyrka, om fylleri av präster och andra tjänstemän i tjänsten, om fylleri av omyndiga, om straff för den, som förledde annan till fylleri och dryckenskap samt om värds- husvärds åligganden avseende utskänk- ningen av spritdrycker. Vidare fanns i förordningen en regel om, att därest någon begick brott »uti fylleri», fylle- riet inte skulle lända honom till ursäkt eller befrielse från ansvar för detta brott.

Några bestämmelser angående om- händertagande av fyllerister innehöll förordningen ej.

I en den 25 oktober 1733 utfärdad för- ordning angående forum för fylleriför- seelser angavs, att sådana förseelser skulle upptagas och avgöras vid käm— närs- och tingsrätterna.

2. Nykterhetsläget anses oroande

Förordningen emot svalg och dryc- kenskap gällde under återstoden av 1700-talet och något decennium in på 1800-talet. I en proposition till ständer- na år 1812 väcktes emellertid fråga om ändrade bestämmelser i ämnet. Den di- rekta orsaken härtill torde ha varit de försämrade förhållanden i nykterhets- hänseende, som följt av frigivandet av

1En daler silvermynt motsvarar 1 kr. 33 öre.

husbehovsbränningen 1810. Men i pro- positionen synes man också ha utgått från en annan principiell uppfattning om anledningen till ingripande mot fyl- lerister än den, som låg till grund för 1733 års förordning. Vad som 1812 an- sågs motivera åtgärder mot fyllerister torde sålunda framför allt ha varit om— sorgen om statens säkerhet och ord- ningens upprätthållande. I propositio- nen anfördes nämligen bl.a., att det »i en tid, då mer än någonsin svenska fol- kets forna enkelhet i seder och ordning i levnadssätt måste återföras, såvida Sverige längre skulle nämnas bland självständiga stater, utgjorde ett av Kungl. Maj:ts livligaste bekymmer, att böjelsen för starka drycker hos natio- nen icke mera allmänt hämmats, var- ken av givna föreskrifter och varningar eller av omsorgen för bibehållandet av eget värde och bestånd».

3. 1813 års förordning emot fylleri och dryckenskap

Propositionen innehöll ej något ut- arbetat förslag i ämnet. På uppdrag av ständerna upprättade emellertid lagut- skottet ett förslag till »allmän författ- ning emot omåttligt bruk av starka drycker och deras olovliga utminute- ring». Men vid sin granskning av för- slaget fann ständerna, att de flesta reg- lerna däri dels »efter lokala omständig- heter, såsom ekonomiska måste inrät- tas, dels ock i allmänhet voro till sin natur police-författningar». Med hän- syn härtill och då ständerna »ej till- trott sig att gilla och antaga förslaget», överlämnade de åt Kungl. Maj:t »att så- som ordningsmål» därom själv förord- na. I anledning härav utfärdade Kungl. Maj:t påföljande år med upphävande av 1733 års förordning en ny förord- ning i ämnet, nämligen förordningen den 24 augusti 1813 emot fylleri och

dryckenskap. Denna inleddes med en beskrivning av vad som var att anse som fylleri. För fylleri straffades enligt förordningen den som genom missbruk av starka drycker överlastade sig så, att det av hans åtbörder eller orediga sin- nesförfattning synbarligen kunde mär- kas, att han var drucken. Inte heller 1813 års förordning gjorde således nå- gon skillnad mellan fylleri, begånget på allmän eller enskild plats. Straffet var de fyra första gångerna böter, första gången tre riksdaler 16 skillingar, andra gången sex riksdaler 32 skillingar samt tredje och fjärde gångerna tretton riks- daler 16 skillingar. Fjärde gången skulle den dömde dessutom »sitta i stocken» en söndag och förklaras »oberättigad att deltaga i val eller väljas till sådana förrättningar, som innefattade medbor- gerligt förtroende». Begiek han fylleri en femte gång, skulle han sändas till Kronans arbetsinrättning eller spinnhus att där hållas till arbete i ett halvt år. Efter ytterligare förseelser straffades han varje gång med tvångsarbete i ett år. Förordningen upptog också, i likhet med 1733 års förordning, särskilda reg- ler om straff för den, som trngade, för- ledde eller lockade annan till fylleri, om fylleri inför länsstyrelse, domstol och vid allmänna sammankomster, om fylleri i kyrka, om fylleri av omyndiga, av präster och andra tjänstemän och om värdshusvärds skyldigheter såvitt angick spritutskänkningen. Också re- geln i 1733 års förordning om att fylleri inte fick åberopas såsom ursäkt eller till befrielse från ansvar för andra sam- tidigt begångna brott hade motsvarig- het i den nya förordningen. Stad- gandet om fylleri inför länsstyrelse, domstol etc. kompletterades av en be- stämmelse om rätt för vederbörande förrättningsman att avvisa person som var berusad i domstols- eller förrätt— ningslokalen. Sistnämnda bestämmelse

saknade motsvarighet i 1733 års förord- ning.

I motsats till sistnämnda förordning innehöll 1813 års förordning även be- stämmelser angående omhändertagande av fyllerister. Enligt förordningen kun- de nämligen var och en, som anträffa- des på väg eller gata överlastad av star- ka drycker, »när dess behöriga vårdan- de icke annorledes lät sig verkställa», förvaras i häkte till dess att han åter- vunnit sina sinnens bruk. Gjorde han där eller på andra allmänna ställen, så- som värdshus, näringsställen och kro- gar, i fylleri oljud, eller förnärma- de han andras fred och säkerhet, skulle han »ovillkorligen i häkte inmanas»; dock skulle han, sedan han åter blivit nykter, »på fri fot ställas, därest ej så- dant brott är begånget, varför han efter lag i fängelse hållas må».

I 1813 års förordning angavs som forumregel att fylleriförseelse i prin- cip skulle åtalas, i städerna vid vanlig domstol eller »police-inrättning» och på landet hos länsstyrelsen eller, om förseelsen begicks vid »något lagtima eller extra ordinarie ting», vid domstol.

4. Krav på mildare lagstiftning

Redan några år efter tillkomsten av 1813 års förordning framfördes inom ständerna allt starkare krav på änd- ringar i densamma. Dessa krav synes inte ha utgått från någon direkt änd- rad grundsyn på frågan utan torde främst ha föranletts av att bestämmel- serna i förordningen ansågs alltför vid- sträckta och stränga. Sålunda yrkades i en motion vid 1818 års riksdag (se bondest. prot. 2 s. 104) att fylleri skul- le bestraffas endast då det väckte all- män förargelse eller »sidvördnad mot auktoriteter» eller också då oljud, slags- mål eller andra brott förekom i sam- band med fylleriet. I en annan motion

vid 1823 års riksdag (se bondest. prot. 2 s. 704) föreslogs att åtal ej borde ske, då någon i »muntert lag eller bland vän- ner» förtärde rusdrycker till överflöd, om han inte ofredade någon eller förde oljud. Motionerna avstyrktes av lagut- skottet och avvisades även av ständerna. Därvid åberopades i huvudsak samma motivering nämligen att ett omåttligt bruk av starka drycker innefattade ett så lastbart förfarande, att den, som gjor— de sig skyldig därtill, inte borde undgå ansvar, även om han inte hade begått något annat brott i samband därmed. Ej heller ett av lagutskottet vid 1823 års riksdag framfört förslag att stockstraff och förlust av medborgerligt förtroende skulle avskaffas såsom påföljder för fylleri ledde till någon författnings- ändring.

Vid 1829—1830 års riksdag väcktes på nytt motioner med förslag till ändring- ar i 1813 års förordning. Motionsyrkan- dena gick i huvudsak ut på, att straff— barheten borde inskränkas till att en- dast gälla fylleri på allmän plats och att straffet borde mildras eller i viss utsträckning ersättas med varning av pastor eller kyrkoråd. I några motio- ner yrkades dock straffskärpning. I sitt över motionerna avgivna utlåtande (bet. nr 95) föreslog lagutskottet för sin del, att straff för fylleri skulle inträda endast om fylleristen anträffades på »väg, gata eller annat allmänt ställe», och att påföljden stockstraff skulle er- sättas med omyndigförklaring.

Vid ärendets behandling hos stän— derna yppades delade meningar om ut— skottets förslag. Av dem, som inom ständerna stödde förslaget, hävdade några att straffet borde mildras bl.a. därför, att fylleri ändå blev bestraffat dels genom den vanära det medförde- för vederbörande, och dels genom att ansvar dock följde för de brott, som fylleriet ofta hade i sitt släptåg. Andra

menade, att bötesstraffet var orättvist och föga ändamålsenligt, eftersom det svårare drabbade fylleristens familj än fylleristen själv. En ledamot ansåg, att förstagångsfylleri inte borde bestraffas, enär det ofta berodde på okunnighet. Och en annan ledamot yttrade, att det var lämpligare, att den som femte gång- en eller oftare gjorde sig skyldig till fylleri sattes på »dårhus» under läkar- vård än på »correctionsinrättning», då lasten enligt hans åsikt var en verk- lig sjukdom. Enligt vad ett par andra ledamöter anförde hade fästningsstraf— fet visat sig otjänligt; straffet var »van- mäktigt» mot dem, som inte kunde för- bättras, och kunde inte avskräcka dem, som tagit första steget på denna lastens bana. Bestraffningen på »corrections- hus» var för övrigt enligt deras mening inte heller lämplig, eftersom den drab- bade endast de fattiga.

Resultatet av meningsbrytningarna blev, att ärendet återremitterades till lagutskottet, som emellertid i nytt ut- låtande vidhöll sitt tidigare förslag. _ Ständerna godtog så till vida kritiken mot 1813 års förordning, att de i skri- velse till Kungl. Maj:t (nr 405/1830) föreslog bl.a. sådana ändringar i för- ordningen, att straffbarheten för fylleri begränsades till fall, då fylleristen an- träffades på »väg, gata eller annat all- mänt ställe» och att det »skymfliga stockstraffet» borttogs.

År 1834 väcktes återigen motioner med yrkanden om ändringar i 1813 års förordning. I en motion anfördes sålun- da, att både böter och stockstraff var olämpliga påföljder för fylleri, böterna därför att de inte innebar någon be- straffning för den rike men ofta var ganska kännbara för den fattige och stockstraffet därför att det endast väck- te liknöjdhet hos den bestraffade och medlidande hos åskådaren. I motionen föreslogs i stället, att fylleri första,

andra och tredje gångerna endast skul- le medföra varning av kyrkorådet. Även i en annan motion föreslogs, att varning skulle tilldelas vederbörande men blott vid »första resan» fylleri. Vid återfall skulle åtal anställas. Den som tre gånger dömts för fylleri skulle omyndigförklaras. Stockstraff och fästningsstraff borde avskaffas vid fylleri. I sitt över motionerna av- givna utlåtande (bet. nr 137) anförde lagutskottet, att »fylleri-lasten» borde ut- göra ämne för »brottmålslagen», om ge- nom fylleriet andras frid och säkerhet förnärmades eller allmän förargelse åstadkoms. I sådant fall hade lasten en- ligt utskottets mening övergått till att bli ett brott, och borde följaktligen, vare sig varning skett eller inte, bestraf- fas. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionerna. Utskottets hemställan god— kändes av ständerna.

Först 1837 ledde 1830 års nyssnämn- da riksdagsskrivelse till resultat. Då vidtog Kungl. Maj:t nämligen den änd- ringen i 1813 års förordning att stock- straffet vid fylleri borttogs. Någon änd— ring av själva gärningsbeskrivningen till att avse »väg, gata eller annat all- mänt ställe» —— såsom ständerna före- slagit —— gjordes däremot inte.

5. 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap

Inom ständerna lät man sig inte nöja med de begränsade ändringar i 1813 års förordning, som gjordes 1837. Vid 1840 års riksdag yrkades sålunda i en mo- tion, att förordningen skulle helt upp- hävas eller åtminstone ändras så, att den, som förtärt starka drycker utan att dock bli oredig och synbarligen drucken, skulle bli fri från ansvar. I sitt över motionen avgivna utlåtande (bet. nr 104) anförde lagutskottet, att miss- bruk av starka drycker utgjorde en last,

som genom sina fördärvliga verkningar straffade sig själv. Men om därigenom offentlig förargelse förorsakades eller andras frid eller säkerhet stördes, an- tog denna last jämväl egenskapen av brott samt »inträdde därmed på den allmänna straffrättens område». Utskot- tet kunde därför inte biträda yrkandet om upphävande av förordningen. Där- emot borde enligt utskottets mening vissa ändringar ske. Först och främst borde brottsbeskrivningen avfattas i mera enkla och bestämda ordalag. Vi— dare borde förordningen klart utmär- ka att ansvar för fylleri inträdde endast då »förargelse i allmänna levernet» åstadkoms, d.v.s. då den »av starka drycker synbarligen överlastade» an- träffades »å väg, gata eller annat all- mänt ställe». Vad gällde själva ansva- ret torde påföljderna av förhöjda böter och arbete på »correctionshus» vid återfall inte vara ändamålsenliga. Bort- sett från att en fyllerist inte kunde räk- nas till det slags brottslingar, för vilkas återfall i samma brott allmänna säker- heten fordrade höjda straff, måste det enligt utskottets åsikt tagas i betraktan- de, att dryckenskapslasten vanligen åt- följdes av misshushållning och att den, som »nedsölade sig» så i denna last, att han blev åtalad flera gånger där- för, merendels kom i en ofördelaktig ekonomisk ställning, vilken ytterligare måste försämras genom erläggande av dryga böter. Än mer gällde detta den, som på grund av fylleri sändes till ar- betsinrättning. Följden härav blev till slut, att fylleristen, med hustru och barn, föll »fattig-inrättningen» till last. Utskottet ansåg därför, att böterna för fylleri inte skulle höjas vid återfall och att påföljderna »corrections-arbete» och »förlust av medborgerligt förtroende» borde borttagas samt att den, som inte lät sig rätta av att bli straffad tre gång- er för fylleri utan återföll en fjärde

gång eller oftare, i stället skulle sättas under förmyndare.

Ehuru inom ständerna viss kritik framkom mot vad utskottet anfört och föreslagit, stannade dock ständerna för att godtaga utlåtandet. Ständernas be- slut anmäldes i skrivelse till Kungl. Maj:t 1841 (rskr. nr 187). Som ett resul- tat av skrivelsen utfärdades den 16 no- vember 1841 den i vissa delar ännu gäl- lande förordningen emot fylleri och dryckenskap. Härigenom blev ständer- nas önskemål i stort sett tillgodosedda. Sålunda skulle enligt förordningen den som genom missbruk av starka drycker överlastade sig så, att det av hans åt- börder eller orediga sinnesförfattning synbarligen kunde märkas, att han var drucken, och i det tillståndet anträffa- des på väg, gata eller annat allmänt ställe, böta, varje gång tre riksdaler 16 skillingar. Dömdes han fjärde gången för fylleri, skulle han dessutom förklaras oberättigad att deltaga i val eller väljas till sådana »förrättningar, som innefat- tade medborgerligt förtroende». I öv- rigt överensstämde förordningen i stort sett med 1813 års förordning. Bl. a. över- fördes till den nya förordningen i oför- ändrat skick bestämmelsen angående omhändertagande för fylleri. I 1841 års förordning upptogs också en regel, lik- nande den som förekom i 1813 års för- ordning, att fylleri, »varhelst det än sker», inte fick åberopas som ursäkt vid andra brott. Genom 1841 års för- ordning försvann länsstyrelsernas domsrätt; i övrigt var forumregeln oförändrad.

6. Prosten Gellerstedts motion

Det dröjde emellertid inte länge, förr- än även den nya förordningen kom att kritiseras inom ständerna. Sålunda kan nämnas att i en motion vid 1847 års riksdag prosten Gellerstedt föreslog, att

anstalter för drinkares mottagande för genomgående av viss kur skulle inrät- tas vid varje länslasarett och att fråga om ansvar för fylleri därefter borde förfalla. Enligt Gellerstedts mening var 1841 års förordning inte bara ändamåls- lös utan också olämplig. Erfarenheten hade nämligen visat, att begäret efter starka drycker så småningom blev en passion, som förnuftet inte förmådde att besegra. Därför kunde enligt hans åsikt dryckenskapen inte heller betrak- tas annorlunda än som en sjuklig före- teelse, varför botemedlet skulle sökas, inte hos domaren utan hos läkaren. Man hade på senare tid hittat ett välgörande medel, den s.k. Schreiberska fylleri- kuren. Att använda denna skulle vara mera förnuftsenligt än att tillämpa en strafflag, som vilade på ett misstag om beskaffenheten av det onda den skulle förekomma.

I sitt över motionen avgivna, av stän- derna sedermera godkända utlåtande (bet. nr 2) avstyrkte lagutskottet försla— get med motiveringen, att missbruk av starka drycker enligt utskottets mening var en last, som människan kunde av- hålla sig från och som, då lasten »för- närmade andras rätt och säkerhet eller störde allmän ordning», antog egen- skapen av ett brott och således utgjor- de föremål för brottmålslagstiftningen. Visserligen hade enligt utskottets me- ning verkningarna av lagstiftningen va- rit föga tillfredsställande, varför det var önskvärt att finna en verksammare påföljd, men det var tveksamt, om det föreslagna medlet mot fylleri skulle i högre grad uppfylla lagstiftningens än— damål.

7. 1864 års stramag

7.1 Högsta domstolens utlåtande

I det förslag till strafflag, som 1862 re- mitterades till högsta domstolen, fanns

ej någon bestämmelse om straff för fyl- leri. Högsta domstolen föreslog emeller- tid i sitt över det remitterade förslaget avgivna utlåtande, att den i 1841 års förordning stadgade bestämmelsen om straff för fylleri skulle utmönstras ur förordningen och i stället upptas i 18 kap. strafflagen, vilket kapitel innehöll regler om sedlighetsbrott.

Till stöd härför anförde domstolen bl. a., att fylleri visserligen kunde anses tillhöra s. k. polislag och ej allmän strafflag men att detsamma var förhål- landet med flera andra i lagförslaget upptagna brott. I allmänhet kunde man enligt domstolens uppfattning inte hel- ler dra någon skarp gräns mellan polis- brott och andra förbrytelser, såvida man inte, såsom hade skett i vissa ut- ländska lagar, ville söka en sådan i gra- den av den brottsliga gärningens be- skaffenhet, vilket det dock inte var frå- ga om här. Enligt domstolens me- ning borde också ordalydelsen ändras och straffet bestämmas till böter, högst 100 riksdaler, för fylleri första och and- ra gången och till böter eller fängelse i högst sex månader vid återfall. Under hänvisning till vad sålunda anförts fö- reslog högsta domstolen, att stadgandet skulle få följande lydelse.

Beträdes någon med fylleri, ity att han så överlastar sig av starka drycker, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfatt— ning synbarligen märkas kan, det han druc- ken är, och träffas han i sådant tillstånd å väg, gata eller annat allmänt ställe; straf- fes med böter, högst 100 riksdaler. Sker det tredje gången eller oftare; vare straffet bö- ter eller fängelse i sex månader.

7.2 Kungl. Maj :ts proposition Mot vad högsta domstolen sålunda föreslagit hade Kungl. Maj:t ej någon erinran utan i den proposition (nr 37) med förslag till strafflag, som förelades riksdagen, upptogs i 18 kap. 15 5 ett stadgande av den lydelse högsta dom-

stolen föreslagit. Vid propositionens be- handling i lagutskottet förordade ut- skottet i sitt över propositionen avgivna utlåtande (bet. nr 35) en ordalydelse som närmare överensstämde med stad- gandet i 1841 års förordning. Vidare föreslog utskottet nedsättning av bötes- maximum till 50 riksdaler och bortta- gande av återfallsregeln. Enligt utskot— tets mening borde stadgandet erhålla följande avfattning.

Överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder eller orediga sin- nesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är, och träffas han i sådant tillstånd är väg, gata eller annat allmänt ställe; straffes för fylleri med böter, högst 50 riksdaler.

7.3 Ständerna: behandling av förslaget

Ridderskapet och adeln antog utskot- tets förslag. Det gjorde också präste- ståndet efter att till en början ha an- slutit sig till det förslag propositionen innehöll. Också borgarståndet accepte- rade i princip utskottsförslaget men vidtog en sänkning av bötesmaximum till 20 riksdaler. Bondeståndet beslöt för sin del sådan inskränkning av straff- barheten, att ansvar skulle inträda en- dast, om fylleristen förde oljud eller åstadkom förargelse. I likhet med bor- garståndet bestämde bondeståndet bö- tesmaximum till 20 riksdaler.

Efter votering beslöt ständerna i en- lighet med utskottets förslag utom så vitt avsåg bötesmaximum, beträffande vilket borgar- och bondeståndens me- ning segrade.

7.4 Föreskrifter om häkte

Av intresse i förevarande samman— hang är att i promulgationsförordning— en (19 5) till strafflagen upptogs vissa bestämmelser om häkte och om be- handlingen av häktade, som även om de i första hand avsåg straffprocessuellt

häktade personer, dock torde i tillämp- liga delar ha gällt också dem, som på grund av fylleri togs i arrest. Enligt dessa bestämmelser skulle häkte vara så beskaffat, att det inte var menligt för den häktades hälsa. Flera personer fick inte sättas i samma förvaringsrum, om det kunde undvikas. Häktad, som blev sjuk, skulle på allmän bekostnad åtnju- ta vård och läkemedel och, om han inte kunde vårdas inom häktet, förvaras på annat ställe, där han kunde få tjänlig vård.

7.5 Motioner om liberalare lagstiftning

Under de närmaste decennierna efter ikraftträdandet av 1864 års strafflag väcktes i riksdagen motioner, som syf- tade till att begränsa eller upphäva straffbeläggandet av fyllerister. I en motion vid 1870 års riksdag (11:44) föreslogs sålunda att straff för fylleri skulle inträda endast i sådana fall, då fylleristen i sitt berusade tillstånd be— gått annat brott som var belagt med bö- ter. I cn annan motion vid 1885 års riks- dag (I:16) föreslogs att fylleristraffet skulle avskaffas, varvid hänvisades till att en fyllerist som uppträdde förargel- seväckande ändå straffades enligt 11 kap. 15% strafflagen. Motionerna av- styrktes av lagutskottet, vars utlåtanden godkändes av kamrarna.

8. Lagändring 1904

8.1 Skärpta tongångar De under större delen av 1800-talet vid skilda tillfällen framträdande uttrycken för en mildare straffrättslig bedömning av fylleriet förbyttes i slutet av seklet mot tecken på en strängare syn i detta hänseende. Sålunda föreslogs i en mo- tion vid 1894 års riksdag (11:96), att bötesstraffet för fylleri skulle höjas för att »minska superiet och de brott, som följde i dess spår». Gällande bötesmaxi-

mum var enligt vad i motionen fram- hölls för lågt vid upprepade förseelser. I sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande (nr 52) avstyrkte lagutskot- tet emellertid motionen. Enligt utskot- tets mening var straffet för fylleri väl avpassat. Utskottet anförde, att den, som var hängiven åt fyllerilasten, inte torde låta sig rätta därigenom att han drabbades av allt högre bötesstraff vid upprepade förseelser. Nykterheten främjades i allmänhet bättre på andra vägar än genom bestämmelser om höjda straff för fylleri. Även vid 1897 års riksdag väcktes en motion (11:45) med liknande yrkande men även den gången avvisades förslaget om straffskärpning. Annorlunda blev utgången av en mo- tion vid 1902 års riksdag (11:66), vari föreslogs, att begreppet »allmän plats», som hade bestämts olika i 11 kap. 15 å och i 18 kap. 15 & strafflagen, skulle få samma innebörd i båda lagrummen, och att begreppet skulle förtydligas och eventuellt utvidgas till att avse även andra platser än dem, som förut fanns uppräknade i nämnda lagrum. Vidare begärdes en höjning av bötes- maximum för fylleri till 50 riksdaler för att »minska de alltför talrika och av samma person upprepade fylleri- förseelserna».

8.2 Lagutskottets utlåtande

I utlåtande (nr 9) över motionen an- förde lagutskottet att goda skäl talade för en omarbetning av begreppet »all- män plats». Beträffande ett flertal stäl- len och lokaler, som inte alls eller en- dast med svårighet kunde inordnas un- der gällande föreskrifter, torde enligt utskottets mening kunna påstås, att där- städes bedrivet ofog av ifrågavarande art gjorde lika stort intrång på det all- männa fridskravet som om liknande ofog förekom på de nu uttryckligen skyddade platserna. Inte heller fanns

enligt utskottets uppfattning anledning att bestämma gränsen olika i de olika lagrummen. Beträffande höjningen av bötesmaximum ansåg utskottet visser- ligen, att en sådan inte var påkallad av något större behov, eftersom gällande maximum sällan utnyttjades. Men det förekom dock stundom fall, då vid gång efter annan upprepade fylleriförseelser det gällande straffmåttet inte gav do— maren tillfälle att inskrida nog kraftigt. En höjning syntes utskottet också be— fogad med hänsyn till penningvärdets fall och kunde heller inte befaras med- föra strängare straff för fylleriförseel- ser i vanliga fall. Utskottet tillstyrkte därför att i varje fall en utredning verk- ställdes av Kungl. Maj :t i angivna hän- seenden. — Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

8.3 Förslag till utvidgning av det straffbara området och straffskärpning

Sedan den av riksdagen begärda ut- redningen verkställts genom att riksda- gens skrivelse i ämnet remitterats till länsstyrelserna, utarbetades inom ve- derbörande departement ett förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 å och 18 kap. 15 5 strafflagen. Förslaget innefattade i första hand en ändring av gärningsbeskrivningen i 11 kap. 15 5 och 18 kap. 15 å strafflagen. Platsen, där fylleri skulle vara straffbart, angavs i 18 kap. 15 5 strafflagen genom en hän- visning till beskrivningen i 11 kap. 15 5 samma lag. Denna beskrivning föreslogs omfatta »väg, gata, torg eller annan plats, som var upplåten för allmän sam- färdsel eller eljest allmänneligen befors, eller där marknad eller auktion hölls, eller å järnvägståg, passagerarfartyg eller annat dylikt fortskaffningsmedel, som var för allmänheten tillgängligt, eller å rum, där offentligt föredrag hölls eller offentlig föreställning pågick, eller där mat eller dryck tillhandahölls all-

mänheten till förtäring eller varor hölls till salu för allmänheten, eller eljest å plats, som, mot eller utan avgift, var för allmänheten upplåten».

Till stöd för förslaget i denna del an- förde föredragande departementsche- fen i huvudsak, att man måste erkänna, att samma grunder, som krävde be- straffning i de i gällande strafflag an— givna fallen, kunde åberopas för skyd- dets utsträckande till en mångfald and- ra rum, liksom att förseelserna i fråga till sin art var så närbesläktade, att skyddet för allmänheten borde ställas lika i förhållande till båda. Hur långt man borde gå i att utvidga straffbudens tillämpning kunde givetvis vara före- mål för olika meningar. Departements- chefen hyste emellertid för sin del den uppfattningen, att den fred, som de be- rörda bestämmelserna åsyftade att skydda, borde tillkomma allmänheten å varje ställe, som var avsett att vara tillgängligt för allmänheten, vare sig mot eller utan avgift.

Vidare innebar förslaget en höjning av bötesmaximum vid fylleri till 100 riksdaler. Som motivering härför anför- de departementschefen bl. a., att av de länsstyrelser, som yttrat sig i ärendet, flertalet hade tillstyrkt en skärpning av straffet. Andra länsstyrelser hade tvekat inför en sådan åtgärd och ännu andra hade bestämt avstyrkt. De sist- nämnda hade huvudsakligen framhållit, att det för den, som tillfälligt gjorde sig skyldig till fylleri, var tillräckligt straff att bli bötfälld, utan avseende på bötes— beloppets storlek, medan å andra sidan intet straff var tillräckligt för att vara verksamt mot en drinkare. I invänd- ningen låg enligt departementschefens mening en sanning så till vida som det uppenbarligen var lönlöst att hoppas, att man genom straff kunde förmå »ut- bildade» alkoholister till avhållsamhet. Det enda riktiga förfaringssättet gent-

emot dessa var måhända att tvångsvis anbringa dem i särskilda kuranstalter och kvarhålla dem där, tills de blivit botade. Den frågan var emellertid av för stor räckvidd för att kunna upp- tas till avgörande i förevarande sam- manhang. Detta innebar enligt departe- mentschefens uppfattning dock inte nå- got hinder mot att pröva hur fylleri, betraktat som ett brott mot allmän ord- ning och anständighet, borde bestraffas. Departementschefen erinrade härvid om, att redan i samband med antagan- det av 1864 års strafflag två av stånden först hade beslutat sig för högre straff- satser än de 20 riksdaler, som omsider blev riksdagens beslut. Bötesmaximum för fylleri kom alltså då att sättas be- tydligt lägre än det maximum om 100 riksdaler, som bestämdes för oljud, ovä— sende m.fl. former av förargelseväc- kande beteende, oaktat att det måste erkännas, att fylleri åtminstone kunde ha en lika fridsstörande karaktär som nämnda förseelser. En jämförelse med andra länders strafflagar visade också, att fylleri bedömdes mildare här i riket än i de flesta andra stater.

8.4 Högsta domstolens utlåtande Vid förslagets granskning av högsta domstolen gjordes ej någon erinran mot förslaget att höja bötesmaximum till 100 riksdaler. Beträffande förslaget i övrigt gjordes visserligen en del anmärkning- ar, dock inga av större intresse. Näm- nas må emellertid att en ledamot av domstolen, justitierådet Thollander, rik- tade kritik mot att enligt förslaget straff- barheten för fylleri och förargelseväc- kande beteende uteslutande bands vid platsen för gärningarnas begående. Thollander menade, att en sådan be- stämmelse inte träffade rätt utan i visst avseende blev för vidsträckt, i visst av- seende för trång. För vidsträckt, då det måste vara meningslöst att bestraffa

förargelseväckande beteende i fall, då detsamma inte iakttogs av någon all- mänhet, som kunde ta anstöt därav. För trång, emedan oljud eller annat förar- gelseväckande beteende inom enskilt hus eller på enskilt område inte blev åt- komligt, även om det iakttagits av en större allmänhet. Han ansåg därför, att man i likhet med vad som var fallet i Norge, borde straffbelägga dylika be- teenden, oavsett platsen, men endast om de åstadkom allmän förargelse eller störde allmän fred och ordning. Thol- lander föreslog även att båda de ifråga- varande lagbuden skulle slås samman på så sätt, att stadgandet om fylleri överflyttades till 11 kap. 15 5 straff- lagen.

8.5. Kungl. Maj:ts proposition

Vad högsta domstolen anfört om det remitterade förslaget vann huvudsakli- gen beaktande i den proposition (nr 90) med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 5 och 18 kap 15 5 straff- lagen, som förelades 1904 års riksdag. Bl.a. utbyttes ordet »plats» i samman- ställningen »plats, som mot eller utan avgift, är för allmänheten upplåten» mot ordet »ställc», detta för att markera att ställen såväl utom- som inomhus av- sågs.

8.6 Lagutskottets utlåtande

Lagutskottet hade i sitt över proposi- tionen avgivna utlåtande (nr 45) intet att erinra mot den föreslagna lydelsen av 11 kap. 15 5 strafflagen. Vad däremot gällde 18 kap. 15 & strafflagen ansåg sig utskottet inte kunna tillstyrka stör- re höjning av bötesmaximum än till 50 kronor, varigenom domstolarna i alla fall kunde kraftigare än dittills i mån av behov inskrida mot förseelser av ifrågavarande slag.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation av herr Olsson i Mårdäng

motsatte sig reservanten förslaget om ändring av 18 kap. 15 & strafflagen. Så- som skäl härför anfördes bl.a., att det i de allra flesta fall var omöjligt att på bestraffningens väg vinna målet —— att förhindra fylleriförseelser — och att ge- nom en höjning av bötesmaximum fal- len av bötesförvandling skulle bli allt talrikare, varigenom de kortvariga fri- hetsstraffen, vilka enligt allmän upp- fattning var olämpliga, skulle komma att få väsenligt ökad användning.

8.7 Riksdagens beslut

Utskottets förslag följdes av båda kam- rarna, av andra kammaren efter vote- ring, varvid 111 röster avgavs till för- män för utskottets förslag och 72 till för- mån för reservationen (rskr. nr 94).

Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 å och 18 kap. 15 5 strafflagen utfär— dades den 8 juli 1904 (nr 29).

9. Lagändring 1925

9.1 Motioner om skärpt lagstiftning

Efter lagändringen 1904 kom det att dröja ända till 1920, innan frågan om fylleristraffet ånyo kom upp i riksda- gen. Två olika motioner väcktes då i ämnet. I den ena (I:78) anhölls om skyndsamt förslag till revision av gäl- lande lagbestämmelser mot fylleri och dryckenskap. Som skäl härför anfördes i motionen, att lagstiftningen på områ— det snart var 80 år gammal och att un- der den tid som gått uppfattningen om fylleri och dryckenskap väsentligt änd- rats. Särskilt syntes det påkallat att granska straffen för fylleri. Gällande straffsats torde få anses alldeles för låg. Vidare syntes en differentiering av straffen böra äga rum med hänsyn till fylleriförseelsernas art och beskaffen- het. Enbart en höjning av straffsatsen i 18 kap. 15 & strafflagen var emellertid inte tillräcklig. En grundlig omarbet-

ning av 1841 års förordning var också nödvändig.

Och i den andra motionen (I: 133) hemställdes om förslag till lagbestäm- melser och andra effektiva åtgärder i syfte att bekämpa olaglig tillverkning och försäljning av rusdrycker och att åstadkomma ett strängare beivrande av fylleriförseelser. I motionen åberopades därvid en inom socialstyrelsen upprät- tad statistik, som utvisade att antalet fylleriförseelser hade ökat avsevärt ef- ter 1917 och att under 1919 berusnings- medlet endast i 41 procent av alla fall av fylleriförseelser hade erhållits på le- galt sätt.

9.2 Sammansatta utskottets utlåtande och riksdagens skrivelse

Motionerna remitterades till sam- mansatta bevillnings- och första lagut- skottet, som i sitt över motionerna av- givna utlåtande (nr 1) bl.a. påpekade att en oroväckande stegring av antalet fylleriförseelser ägt rum under de två senaste åren. Detta beklagliga faktum syntes innebära en maning för stats- makterna att se till, vilka skärpta åtgär- der, som lämpligen kunde vidtas till be- kämpande av fylleriet. I sådant av- seende hade i den ena motionen påvi- sats, att en stor del av samtliga fylleri- förseelser orsakats av den f.n. över hela landet förekommande olaga till- verkningen och försäljningen av rus- drycker. En effektiv lagstiftning till bekämpande av sistnämnda slag av för- seelser torde därför även vara ett kraf- tigt verkandc medel till minskande av antalet fylleriförseelser. Emellertid torde enligt utskottets mening även and- ra åtgärder mot fylleriet vara av beho- vet påkallade. Sålunda kunde den gäl— lande straffsatsen för fylleriförseelser med nuvarande låga penningvärde knappast anses vara ägnad att i någon högre grad verka återhållande på ve-

derbörande eller att hos honom till— räckligt kraftigt inskärpa samhällets krav på anständigt uppförande på of- fentliga platser. Utskottet ansåg det därför önskvärt, att jämväl en revision av gällande lagbestämmelser mot fylleri och dryckenskap kom till stånd. Vid en dylik revision, som syntes utskottet böra företas utan samband med den pågående omarbetningen av straffla- gen, borde inte bara erforderlig höjning av bötessatsen äga rum utan också un- dersökas, om och i vad mån bestämmel- serna i 1841 års förordning kunde be- höva omarbetas. Därvid borde även tas under övervägande ett av riksdagen i annat sammanhang uttalat önskemål, att 1913 års lag angående behandling av av alkoholister — vår första alkoholist- lag måtte utsträckas att omfatta jäm- väl den, som var hemfallen åt drycken- skap och upprepade gånger dömts för fylleri. Under hänvisning till vad sålun- da anförts hemställde utskottet att riks- dagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast möjligt låta verkställa utredning om re- vision av gällande lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap samt för riks- dagen framlägga de förslag, vartill ut- redningen kunde ge anledning. Utskot- tets hemställan bifölls av båda kamrar- na, varefter riksdagens beslut anmäl- des i skrivelse den 5 maj 1920 (nr 204).

9.3 Yttranden över riksdagens skrivelse Över 1920 års riksdagsskrivelse lät Kungl. Maj:t inhämta yttranden från fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, kon- trollstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Av de hörda myndig- heterna ansågs allmänt en höjning av bötesskalan på grund av penningvär- dets fall påkallad. I några yttranden föreslogs även en höjning av straffet vid återfall, samt att straffet vid fylleri under färd med motorfordon skulle

kunna bestämmas till fängelse. Sålunda uttalade sig socialstyrelsen för straff- höjning vid återupprepning av fylleri och vid fylleri, som kunde medföra fara för annans säkerhet. Kontrollsty- relsen ifrågasatte, om inte straffet för fylleriförseelse av förare av transport- medel borde sättas till fängelse, såvida inte förmildrande omständigheter före- låg. Å andra sidan ansåg socialstyrelsen, att det borde övervägas, huruvida straff för fylleri över huvud taget borde ådö- mas eller, om det redan ådömts, borde verkställas i avseende å sådana perso- ner, rörande vilka förordnande medde- lats om intagning på alkoholistanstalt. Några av de hörda myndigheterna fram- höll såsom ett önskemål, att bestäm- melserna om fylleri bröts ut ur allmän- na strafflagen och att en speciell lag i ämnet utfärdades. Det framhölls också, att en kraftigare skyddslagstiftning och en mera individualiserad behandling var av behovet påkallade. I ett av över- ståthållarämbetet åberopat yttrande av polismästaren i Stockholm förordades sådant tillägg till 1841 års förordning, att skyldigheten att omhändertaga be- rusad, som gjorde oljud eller förnär- made andras frid eller säkerhet, ut— sträcktes till att även omfatta den, som i berusat tillstånd i övrigt störde den allmänna ordningen.

9.4 Förslag om straffhöjning

De synpunkter, som sålunda fram- förts, beaktades delvis i det förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 15 € straff- lagen, som Kungl. Maj:t år 1925 remit- terade till lagrådet. Förslaget innebar, att normalstraffet för fylleri skulle hö- jas från 50 till 100 kronor. Vid återfall i fylleri av den, som var hemfallen åt dryckenskap, skulle straffet vara böter, ej under 25 kronor; straffmaximum skulle m. a. o. i sådant fall vara det all- männa bötesmaximum om 500 kronor,

som då gällde. Om någon gjorde sig skyldig till fylleri under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa var beroende, skulle straffet vara böter fr.o.m. 50 t.o.m. 1000 kronor; förseelsen skulle emel- lertid inte få åtalas av allmän åklagare, om inte brottet angetts till åtal av målsäganden eller det begåtts på sådant ställe, som avsågs i 11 kap. 15 5 straff- lagen.

Såsom motiv för den föreslagna straffskärpningen anförde föredragan- de departementschefen bl.a., att en så- dan var påkallad dels på grund av pen- ningvärdets fall, dels av hänsyn till den starka känsla, med vilken det nutida samhället reagerade mot förseelser av denna art, särskilt då de skedde vane- mässigt eller under sådana omständig— heter, att andras liv eller hälsa därige— nom sattes i fara.

I avvaktan på mera ingående utred- ning och på ytterligare erfarenhet av vissa andra, nyligen vidtagna lagstift- ningsåtgärder upptogs i förslaget inte spörsmålet om vilka andra åtgärder. som kunde erfordras för bekämpande av fylleri och dryckenskap. År 1922 hade nämligen 1913 års alkoholistlag kompletterats med ett tillägg av inne- håll, att förordnande om intagning på alkoholistanstalt kunde meddelas — utom i de förut i lagen angivna fallen —— även då någon, som var hemfallen åt dryckenskap, under de två senast förflutna åren upprepade gånger dömts för fylleri. Vidare hade år 1924 antagits en lag rörande olovlig införsel och olovlig befattning i övrigt med sprit- drycker och vin samt en provisorisk lag angående förverkande i visst fall av sådana drycker, som påträffades hos person, som anhölls för fylleri.

9.5 Lagrådets utlåtande Lagrådet tillstyrkte i sitt utlåtande över det remitterade förslaget fördubb- lingen av straffmaximum för enkelt fyl- leri. Mot en sådan skärpning fanns en- ligt lagrådets mening så mycket mindre något att erinra som genom en år 1922 genomförd reform av bötesförvand- lingsskalan en avsevärd sänkning hade ägt rum av straffet för de talrika fall, då böterna avtjänades med fängelse. Och även om det omedelbara inflytan- det av en skarpare straffreaktion inte kunde väntas bli avsevärt, torde dock en mera indirekt påverkan därav på det allmänna uppfattningssättet inte vara utesluten. För detta syfte torde det vara mest angeläget att, såsom förslaget också innebar, särskilt ta sikte på de under försvårande omständigheter be- gångna förseelserna. Härvid erbjöd sig enligt lagrådets uppfattning åtskilliga utvägar. Den utväg, som valts i försla- get att införa en särskild, strängare straffsats vid återfall i fylleri av den, som var hemfallen åt dryckenskap ansåg sig lagrådet emellertid inte kun- na tillstyrka. En sådan lösning skulle enligt lagrådets åsikt främst komma att drabba vissa individer, som knappast kunde antas låta sig rätta därav, enär beträffande dem en vårdåtgärd syntes bättre på sin plats. Den skulle däremot inte få någon betydelse beträffande andra personer, som upprepade gånger inom kort tid försyndat sig under även i övrigt försvårande omständigheter, ehuru i sistnämnda fall en allvarligare näpst syntes välförtjänt och tillvaron av en skarpare straffregel kunde ha gynn- sam verkan. Dessutom ansåg lagrådet, att tillämpningen av den föreslagna strängare straffsatsen vid återfall i fyl- leri förutsatte en utredning, som kunde vara svår att förebringa i mål av detta slag. En lämpligare väg att nå angivna

mål än det förslaget valt var enligt lag- rådets mening att införa ett särskilt straffmaximum, exempelvis det allmän- na bötesmaximum, för det fall att fyl- leriförseelse begåtts under försvårande omständigheter, varunder då även åter- fall inom kortare tid borde inbegripas. Lagrådet avstyrkte också det före- slagna särskilda straffbudet mot fylle- ri under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller häl- sa var beroende. Därvid påtalade lag— rådet i första hand, att stadgandet skul- le få sin plats i strafflagens 18 kap., som handlade om sedlighetsbrott. Men lagrådet ansåg också, att en regel av denna art borde avse även en mindre stark påverkan av starka drycker än den, som låg i uttrycket »överlastad av starka drycker», och att ifrågavarande uttryck var ägnat att framkalla ovisshet om rätta innebörden i detta hänseende. Vidare uttalade lagrådet betänkligheter mot att straffbarheten bestämts med hänsyn inte till den utövade verksam- heten såsom sådan utan till den omstän- digheten, att den tilltalade tillhörde visst yrke eller innehade viss tjänst. Även om berörda brister avlägsnades, skulle det emellertid enligt lagrådets mening bli vanskligt att infoga en i hu- vudsak likartad bestämmelse i allmänna strafflagen. Genom bestämmelsen flyt- tades nämligen straffreaktionens inträ- de i dessa fall till ett tidigare stadium än det, som var vanligt inom straffla— gen. Detta innebar ett principiellt steg, som lämpligare kunde övervägas vid en mera omfattande lagreform. Vid sådant förhållande var det desto större anled- ning att pröva, huruvida ett dylikt ge— nerellt lagbud, omfattande varjehanda skiftande situationer och levnadsför— hållanden, verkligen var påkallat av nå— got trängande behov. Detta syntes lag- rådet knappast vara fallet. Skydd i sär— skilda faresituationer torde kunna på

ett mera effektivt sätt beredas genom stadgande i specialförfattning eller ock- så i annan form än straff. De missför- hållanden, på vilka allmänhetens upp- märksamhet framför allt blivit fästad, torde vara de som förekom vid motor— fart till lands. Även härom torde visser- ligen gälla, att påföljden återkallande av körkort, som jämlikt 1923 års motor- fordonsförordning kunde drabba den, som i berusat tillstånd framförde auto- mobil, utgjorde ett allvarligare hot än bötesstraffet. Men det kunde enligt lag— rådets mening ifrågasättas, om inte i förordningen dylikt straff borde stad- gas för nämnda förseelse. Ansvar för rattfylleri fanns då ännu ej stadgat i svensk rätt.

9.6. Kungl. Maj:ts proposition

I proposition nr 63 till 1925 års riksdag med förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 15 S strafflagen tog Kungl. Maj:t hänsyn till vad lagrådet sålunda anfört. Straffmaximum vid enkelt fyl- leri sattes till 100 kronor. Straffet för fylleri, begånget under försvårande om- ständigheter, bestämdes till böter, ej under 25 kronor. Förslaget om straff för fylleri under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa var beroende, fullföljdes ej. I propositionen angavs, att den av lag- rådet ifrågasatta ändringen av motor- fordonsförordningen skulle komma att övervägas i kommunikationsdeparte- mentet.

9.7 Motioner i anledning av propositionen Propositionen gav anledning till ett par motioner i riksdagen. I den ena (1:203) yrkades avslag på propositio- nen samt förnyad utredning om revi- sion av gällande bestämmelser mot fyl- leri och dryckenskap. Som skäl härför anfördes väsentligen, att lagförslaget inte motsvarade de önskemål, varåt

1920 års riksdag gett uttryck. Riksda- gen syntes nämligen enligt vad i motio- nen uttalades ha ansett frågan om skärpning av straffet för fylleri äga un- derordnad betydelse jämfört med det av riksdagen särskilt framhållna önske- målet om revision av gällande bestäm- melser i 1841 års förordning om be- handlingen av berusade personer samt av dem, som var hemfallna åt drycken- skap och upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri. Lagförslaget däremot avsåg endast en straffskärpning och därjämte en utvidgad kriminalisering av den enkla fylleriförseelsen, som främst skulle komma att drabba åter- fallsfylleristerna. All erfarenhet gav emellertid enligt vad i motionen fram- hölls vid handen, att dryckenskapslas- ten inte med någon grad av effektivitet lät sig bekämpa genom straffbestäm- melser. Och framför allt var det klart, att det var just de personer, som skulle drabbas av de ifrågasatta högre straffen vid försvårande omständigheter, som minst av alla borde utsättas för straff utan framför andra krävde helt annan behandling. Den av riksdagen begärda utredningen borde därför ha till första utgångspunkt bestämmelserna i 1841 års förordning, som ju innehöll bestäm- melser, låt vara primitiva, om berusade personers behandling. Och i den andra motionen (1:204) hemställdes i anslutning till vad socialstyrelsen för- ordat i sitt yttrande över 1920 års riks- dagsskrivelse att riksdagen måtte för sin del antaga en lagbestämmelse av innehåll, att, därest en person blivit jämlikt 1913 års alkoholistlag intagen å alkoholistanstalt, böter för fylleri, som dittills varken erlagts eller avtjänats, skulle vara förfallna.

9.8 Första lagutskottets utlåtande I sitt över propositionen avgivna ut- låtande (nr 33) hemställde första lag-

utskottet om bifall till propositionen och om avslag på motionerna. Utskottet anförde därvid bl.a., att höjningen av straffmaximum för enkelt fylleri var väl motiverad genom nuvarande låga pen- ningvärde. Vad angick den förhöjning av straffsatsen vid fylleri, begånget un- der försvårande omständigheter, mot vilken i den ena motionen kritik rik- tats, syntes densamma påkallad särskilt med hänsyn till sådana fall, då genom förseelsen andras liv eller hälsa sattes i fara. Att, såsom i den nämnda motio- nen yrkats, hos Kungl. Maj:t hemställa om förnyad utredning om revision av gällande bestämmelser emot fylleri och dryckenskap, fann utskottet inte lämp— ligt. Tillräcklig erfarenhet saknades ännu rörande verkningarna av de förut nämnda lagstiftningsåtgärder, som vid— togs 1922 och 1924. Då vidare genom bi— fall till det nu föreliggande lagförslaget och det förslag till ändringar i 1923 års motorfordonsförordning, som utskottet därefter skulle behandla, ytterligare åt- gärder till dryckenskapens bekämpande skulle vidtas, syntes det utskottet rikti- gast, att man tills vidare ställde sig av- vaktande. Mot den andra motionen invände utskottet främst, att den knap- past hade ett sådant samband med pro- positionen, att den kunde komma under bedömande i förevarande sammanhang och att även bortsett därifrån de spörs- mål, som berördes i motionen, var allt- för invecklade för att riksdagen nu skul- le kunna ta ståndpunkt till dem.

I en vid utlåtandet fogad reservation yrkades avslag å propositionen.

9.9 Riksdagens beslut

Vad utskottet hemställt godkändes av kamrarna (rskr. nr 302). Lag i ämnet utfärdades den 6 juni 1925. Lagänd- ringen trädde i kraft den 1 juli 1925. Även den av lagrådet ifrågasatta änd- ringen av då gällande motorfordons-

förordning kom till stånd samma år. Därigenom infördes ett stadgande om särskilt straff för den, som under fram- förande av motorfordon var synbar- ligen berörd av starka drycker (41 5 2 mom.). Också denna författningsänd- ring trädde i kraft den 1 juli 1925.

10. Förslag till revision av lagstift- ningen

10.1 Direktiv för en utredning i ämnet

I oktober 1925 beslöt Kungl. Maj :t bemyndiga chefen för justitiedeparte- mentet att tillkalla särskilda sakkunni- ga för vidare beredning av den i 1920 års riksdagsskrivelse avsedda frågan om revision av gällande lagbestämmel— ser mot fylleri och dryckenskap och om de åtgärder, som i förevarande syf- te kunde finnas erforderliga. I direk— tiven för de sakkunniga anförde före- dragande departementschefen bl. a., att de lagstiftningsåtgärder, som dittills framgått såsom resultat av föreliggande utredning, endast berört särskilda de- taljspörsmål inom det omfattande ämne, som avsågs i riksdagens framställning. Dessa spörsmål hade varit av jämförel- sevis fristående karaktär och ansetts kunna genomföras utan det uppskov, som ett upptagande av hithörande frå- gor i ett större sammanhang måst med- föra. Därmed hade emellertid inte en lösning efter vidare linjer lämnats ur sikte. En närmare utredning borde komma till stånd angående lämpliga och tidsenliga lagbestämmelser för mot- verkande av fylleri och dryckenskap ävensom angående de åtgärder i övrigt, som i sammanhang därmed kunde fin- nas erforderliga.

10.2 De sakkunnigas betänkande 1926

Sedan med stöd av nämnda bemyn- digande sakkunniga tillkallats, avläm-

nade dessa den 30 september 1926 ett betänkande med förslag till lag angåen- de åtgärder mot dryckenskap och fylle- ri (SOU 1926:17). Lagförslaget inne- fattade två huvudavdelningar. Den förs- ta upptog, med vissa förändringar och tillägg, gällande bestämmelser i 1913 års alkoholistlag, medan den andra hu- vudsakligen utgjorde en sammanfatt- ning med någon omarbetning av stadgandena i 18 kap. 15 & strafflagen och de bestämmelser i 1841 års förord- ning, som ansågs fortfarande böra gälla.

I fråga om själva ansvarsbestämmel- sen för fylleri föreslogs i betänkandet ett tillägg, enligt vilket gärningsman- nen skulle vara förfallen till ansvar inte bara när han uppträdde på de stäl- len, som avsågs i 11 kap. 15 ?) straffla— gen, utan också om han anträffades på enskilt område, såvida han olovligen el- ler utan giltig anledning uppehöll sig där. Om förseelsen var begången på en- skilt område, som inte var beläget in- till allmän plats, fick emellertid enligt förslaget allmänt åtal för förseelsen väckas endast om den angavs till åtal av den, som ägde bestämma över områ- det. — Som motivering för dessa för- slag anförde de sakkunniga bl. a., att en fylleriförseelse väl i första hand fick betraktas som ett brott mot den yttre an- ständighet Och ordning, som borde råda människor emellan. Men man fick inte förbise, att förseelsen också i inte ringa mån hade karaktären av en polisför- seelse. Fylleriförseelsens straffbarhet kunde sålunda principiellt återföras till dels den sedliga känslans krav, dels angelägenheten att förekomma sådana under rusets inflytande möjliga hand- lingar, som kunde innebära brott eller eljest sätta liv, hälsa eller egendom i fara. Vid sådant förhållande kunde emellertid straffbarheten svårligen iu- skränkas till det fall, att förseelsen be- gåtts på allmän plats. De sakkunniga

tvekade därför inte att föreslå, att straff- barheten utsträcktes till fall, då den be— rusade anträffades på enskilt område, beläget omedelbart intill allmän plats, dock med den begränsningen, att ve- derbörande där olovligen eller utan gil- tig anledning uppehöll sig. Men inte nog härmed. Nämnda grunder för fylle- riets kriminalisering syntes de sakkun- niga med nödvändighet leda till, att straffbarheten utsträcktes även till alla övriga fall av fylleri, begånget på enskilt område. Hänsynen till privatlivets in— tressen och förhållanden gjorde det emellertid då nödvändigt att uppställa den fordran för åtalsrättens inträdande, att ägaren eller den, som eljest hade att bestämma över området, angav förseel- sen till allmänt åtal.

Beträffande bestämmelserna angåen— de omhändertagande av berusade per- soner anförde de sakkunniga, att de i anslutning till det förut nämnda yttran- det av polismästaren i Stockholm (jfr s. 94) ansett dessa regler böra redige- ras om. Enligt de sakkunnigas mening fick sålunda en fyllerist anhållas i vård- nadssyfte när fylleriet, utan att vara förenat med annat ordningsstörande uppträdande, ägde rum på väg eller gata eller annan därmed likställd all- män plats. Härtill hänfördes även intill sådan allmän plats beläget enskilt om- råde, där vederbörande obehörigen uppehöll sig. Vidare framhöll de sak- kunniga att fylleristen ovillkorligen skulle anhållas, då han gjorde oljud el- ler förnärmade annans fred eller säker- het eller i övrigt uppträdde störande vare sig på nyss nämnd plats eller på därintill beläget enskilt område, där han obehörigen uppehöll sig, eller i öv- rigt på vilket annat som helst till all- män plats hänförligt ställe. Den om— händertagne skulle enligt förslaget för- varas i häkte eller annat tjänligt rum samt försättas på fri fot, sedan det

onyktra tillståndet upphört och förhör med honom kunnat hållas.

Enligt förslaget skulle från 1841 års förordning till den föreslagna nya la- gen med vissa jämkningar överföras reglerna om att fylleri ej fick åberopas såsom ursäkt för andra brott och att person, som uppträdde synbarligen spritpåverkad inför domstol m.fl., ge- nast skulle kunna avvisas.

Över betänkandet avgavs efter remiss yttranden av ett stort antal myndig- heter, bl.a. socialstyrelsen, kontroll- styrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Det blev därvid före— mål för åtskilliga erinringar, bl.a. av socialstyrelsen och kontrollstyrelsen, vilka gjorde gällande, att ny utredning erfordrades.

10.3 Departementsförslaget På grundval av de sakkunnigas för— slag och remissyttrandena däröver utar- betades inom justitiedepartementet ett förslag till lag med vissa bestämmelser mot fylleri, vilket 1927 remitterades till lagrådet. Lagförslaget innehöll i huvud- sak bestämmelser om straff för fylleri, en speciell regel om straff för sprit- missbruk under utövning av viss »far- lig» verksamhet, föreskrifter angående avvisande och omhändertagande av be- rusade personer, ett stadgande om för- verkande av spritdrycker samt en fo- rumregel. I förslaget upptogs däremot inte den mera vittgående frågan om al— koholistbehandlingen, vilken ansågs böra utredas ytterligare. Vad först gäller straffet för fylleri innebar förslaget, att det straffbara om- rådet utsträcktes till att omfatta — för- utom ställe, som angavs i 11 kap. 15 5 strafflagen annan plats där den be- rusade lätteligen syntes från sådant ställe. Vidare höjdes bötesmaximum, vid enkelt fylleri från 100 till 500 kro-

nor och vid fylleri, begånget under för- svårande omständigheter, från 500 till 1 000 kronor.

Beträffande utvidgningen av det straffbara området vid fylleri anförde föredragande departementschefen bl.a., att de sakkunnigas förslag att i allmän- het utsträcka fylleriansvaret till sådana fall, då den berusade uppträdde på en- skilt område, var för vittgående. Dess- utom var det praktiskt svårt att till- lämpa. Viss utvidgning av ansvaret bor- de dock ske, nämligen till fall, då den berusade anträffats på plats, som väl inte var att hänföra till något av de i 11 kap. 15 & strafflagen uppräknade ställe- na men där han dock var lätteligen syn— lig från sådant ställe. Uppenbarligen var i detta fall fylleriets förargelseväckande karaktär i allmänhet inte ringare än un- der den förutsättning, vid vilken straff- barheten enligt gällande rätt var knu- ten.

Såsom skäl för höjningen av bötes- maximum vid fylleri anfördes, att ge- nom den höjning av bötesstraffet, som skedde 1925, straffet med hänsyn till penningvärdets fall endast i ringa mån kom att överstiga det straffmått, som fastställdes vid strafflagens tillkomst. Att lagstiftningen vid bedömandet av fylleriet intog väsentligen samma stånd— punkt som för mer än sextio år sedan var enligt departementschefens mening i desto högre grad oegentligt, som det inte torde kunna betvivlas, att under denna tidrymd en skärpt uppfattning av det straffvärda i ett grovt och öppet framträdande spritmissbruk alltmer gjort sig gällande inom alla samhälls- lager. Ett särskilt skäl låg emellertid också däri, att fylleriförseelsen överför— des till specialstraffrätten. Vid faststäl- lande av bötessatser inom detta områ- de brukade nämligen numera hänsyn tas även till önskemålet att domstolen vid straffets utmätande skulle kunna

beakta den måga.

Vad beträffar förslaget om straff för spritmissbruk under utövning av »far- lig» verksamhet innebar förslaget i denna del att den, som vid utövning av dylik verksamhet var så påverkad av starka drycker att han inte kunde an- tas äga nödigt herravälde över sina handlingar, skulle straffas med böter, lägst 25 och högst 2000 kronor, eller, vid försvårande omständigheter, fängel- se i högst tre månader. Såsom farlig verksamhet betecknades enligt försla— get verksamhet så beskaffad att i hän- delse av bristande omsorg eller besin— ning vid utövningen fara lätteligen upp- stod för person eller för egendom av be- tydande värde. —— Såsom motivering för detta förslag anförde departementsche- fen bl.a., att behovet av en dylik be- stämmelse av olika skäl måste anses oavvisligt. De betänkligheter som yp- pats inom lagrådet 1925 mot den då föreslagna liknande regeln (jfr s. 95) hade väsentligen hänfört sig till dess införande i allmänna strafflagen. Men då nu detta sammanhang upplöstes, vil- le departementschefen för sin del till- styrka, att en blivande lag om straff för fylleri kom att innehålla jämväl ett stadgande i angiven riktning.

De i förslaget upptagna bestämmel- serna angående omhändertagande av berusade personer var utformade på motsvarande sätt som straffbestämmel- sen mot fylleri. Omhändertagande kun— de sålunda ske om personen i fråga an- träffades på något av de i 11 kap. 15 & strafflagen uppräknade ställena eller på annan plats, där han lätteligen syntes från sådant ställe. Vidare gavs regeln i förslaget en mera allmän avfattning än motsvarande stadgande i 1841 års för- ordning. Sålunda stadgades, att en av starka drycker överlastad person, som träffades på något av nyss angivna stäl-

sakfälldes betalningsför- len, kunde, där så fanns erforderligt, anhållas och förvaras i häkte till dess att han åter blivit nykter. Till stöd för förslaget i denna del anförde de- partementschefen i huvudsak, att han i likhet med de sakkunniga ansåg be- stämmelsen om överlastad persons an- hållande och intagande i häkte böra i förhållande till motsvarande föreskrif- ter i 1841 års förordning innefatta möj— lighet till en något vidgad verksamhet från ordningsmaktens sida. Det moderna livet kunde inte medge samma efterlå- tenhet mot berusade individer som förr. Sålunda var det tydligt, att redan den alltmer ökade trafiken ofta nödgade po- lisen att omhändertaga den, som anträf- fades berusad på allmän plats. I själva verket avsåg de flesta åtalen för fylleri personer, som anhållits därför att de på grund av sitt tillstånd inte kunnat läm- nas utan vård. Men även ur ren ord- ningssynpunkt torde ett kraftigare in- skridande mot den druckne vara på- kallat. Att allmänheten numera i hög grad reagerade mot ett av starka dryc- ker påverkat uppträdande även där det tidigare knappast skulle ha uppfattats som egentligen störande, torde stå utom tvekan. Detta sammanhängde uppenbar- ligen med ett ändrat betraktelsesätt över huvud i fråga om dem, som gjorde sig skyldiga till missbruk av starka drycker. Det torde knappast vara över— drivet att påstå, att det hos de flesta människor väckte förargelse, om en be— rusad person utsatte sig för allmänhe- tens blickar. För sin del fann departe- mentschefen därför ifrågavarande be- stämmelse kunna erhålla en lydelse, som i högre grad än den nuvarande lämnade utrymme för ett i allmänhet efter omständigheterna lämpat ingri- pande. Åt vederbörande polisman torde kunna överlämnas att bedöma, om an- hållande var påkallat med hänsyn till den berusades behov av vård eller för

upprätthållande av ordning och säker- het. Ett stadgande av denna innebörd torde desto mindre böra väcka betänk- lighet som den däri inneslutna befogen- heten i huvudsak endast var att anse som en naturlig konsekvens av polis- myndighetens allmänna ordningsupp- gifter.

10.4 Lagrådets utlåtande Inom lagrådet biträddes förslaget i huvudsakliga delar endast av en leda- mot (justitierådet von Seth). övriga le- damöter (justitierådet Wedberg, rege- ringsrådet Planting—Gyllenbåga och justitierådet Alexandersson) fann i ut— låtande över remitterade förslaget att ett lagstadgande om straff för spritmiss- bruk vid utövning av »farlig» verksam- het inte borde komma till stånd och an- såg därför skäl saknas att från straff- lagen utesluta straffbudet mot fylleri. De hade dock intet att erinra emot, att det straffbara området för fylleri i en- lighet med det remitterade förslaget ut- sträcktes till att avse enskilt område, varifrån fylleristen lätteligen syntes från sådant ställe, som angavs i 11 kap. 15 5 strafflagen, men motsatte sig ny höjning av bötesmaxima. —— Såsom skäl för ståndpunkten att avstyrka förslaget om straff för spritmissbruk vid utövning av »farlig» verksamhet åberopades i utlå— tandet vad lagrådet redan 1925 anfört mot den då föreslagna liknande bestäm- melsen i ämnet (jfr s. 95). Enligt vad i utlåtandet anfördes fick väl betänklighe- terna dock vika, såframt ett mera påtag— ligt praktiskt behov kunde åberopas till förmån för förslaget i denna del. Ett så- dant hade dock inte blivit påvisat. Här- till kom den bristande effektivitet i till- lämpningen, som måste vidlåda bestäm- melsen, och den synnerligen stora ojämnhet, med vilken ett inskridande måste antas ske. Mot de föreslagna

höjningarna av straffsatserna anfördes

i utlåtandet huvudsakligen, att straff— latituderna bestämts så sent som 1925 och att täta ändringar ej kunde undgå att verka störande och hinderligt i dom- stolarnas bemödanden att skapa en jämn och konsekvent rättstillämpning. Ej heller delades departementschefens uppfattning, att överflyttningen av straffbudet till specialstraffrätten skulle motivera en höjning. I fråga om rena polisförseelser, såsom fylleriförseelser, kunde det nämligen hävdas att propor- tionalisering efter betalningsförmåga inte borde ifrågakomma. Såsom särde- les anmärkningsvärt framstod det slut- ligen, att förseelserna oljud och förar- gelseväckande beteende, allt intill år 1925 belagda med strängare straff än allt fylleri, numera av lagstiftaren skul- le bedömas ojämförligt mycket mildare än även det enkla fylleriet utan försvå- rande omständigheter.

Beträffande de föreslagna nya regler- na om omhändertagande av berusade personer var det endast justitierådet von Seth, som yttrade sig. Enligt vad von Seth i utlåtandet framhöll var be- fogenheten för polismyndigheten att an- hålla och i häkte förvara överlastade personer naturligtvis att betrakta som en ren säkerhetsåtgärd, som borde medgivas framför allt i den allmän- na ordningens intresse men även i den överlastades eget och i andra perso- ners intresse, vilka han i sitt över- lastade tillstånd kunde utsätta för obe- hag. Något principiellt samband med straffreaktionen mot fylleriet hade den inte. Det var av vikt att fasthålla detta, då man hade att göra klart för sig, var man borde de lege ferenda dra gränsen för denna polismyndighetens befogen- het. Visade det sig, att det fanns ett be- hov att kunna på angivna sätt ta hand om en drucken person även i andra fall, än då han kunde åtalas och dömas för fylleri, borde man inte dra sig för att

utsträcka befogenheten att anhålla även sådana fall. Det kunde enligt von Seths mening ifrågasättas om förslaget i detta hänseende tillgodosåg alla be- rättigade anspråk. Gång på gång före- kom det, att överlastade personer träng— de in på enskildas områden och rent av i hemmen samt störde och ofredade personer, som uppehöll sig där, utan att likväl göra sig skyldiga till förbry- telser, som i och för sig medgav deras häktande. Och vad värre var. De fall torde inte vara sällsynta, då polismyn- dighet av familjemedlem anropades om skydd mot annan familjemedlem, som i berusat tillstånd gjorde uppehållet i hemmet olidligt för övriga familjemed- lemmar och till och med betedde sig på ett sätt, som för dem innebar ett hot av allvarligaste slag, även om något egentligen brottsligt ännu ej förekom- mit. Individerna torde kunna göra an- språk på skydd även mot sådana stör— ningar. Under åberopande av vad så- lunda anförts hemställde von Seth att det måtte tas under övervägande, om det ej borde införas en bestämmelse av innebörd, att anhållande och förvaring i häkte av överlastad person kunde företas av polismyndighet även i andra fall, än då den överlastade anträffats på sådan plats, som avsågs i lagförslaget, såvida han förnärmade annans fred och säkerhet och polismyndigheten, då den— na av den förnärmade anlitades om skydd, fann anhållandet erforderligt för att den överlastade inte skulle kom- ma i tillfälle att upprepa sitt beteende.

10.5 Kungl. Maj :ts proposition

I proposition nr 32 till 1928 års riks- dag med förslag till lag angående fylle- ri m. m. vidhöll Kungl. Maj:t i princip det till lagrådet remitterade lagförsla- get, varvid dock i anledning av påpe- kanden från lagrådets sida vissa jämk- ningar vidtogs i detta. Beträffande von

Seths synpunkter på frågan om omhän- dertagande av berusade personer an- förde departementschefen, att han fann dessa synnerligen beaktansvärda. Enligt departementschefens mening tillhörde denna fråga emellertid området för en lagstiftning rörande alkoholmissbrukets bekämpande genom andra åtgärder än kriminella påföljder, vilken fråga tor- de komma under närmare övervägande vid fortsatt utredning i ämnet.

10.6 Första lagutskottets utlåtande

I sitt över propositionen avgivna ut- låtande (nr 24) fann första lagutskottet, att utvidgningen av det straffbara om- rådet för fylleri till att gälla även vissa enskilda områden var onödig och att den innebar ett alltför stort ingripande på privatlivets område samt att möjlig- heten för stadgandets användning i chi- kanöst syfte inte torde vara helt ute- sluten. I fråga om höjningen av den för fylleri stadgade straffsatsen ifrågasatte utskottet, om det var lämpligt att nu återigen och innan verkningarna av 1925 års straffskärpning kunnat bedö- mas, ytterligare skärpa straffet. Enligt utskottets mening fanns ej heller till- räckliga skäl för införande av ett gene— rellt straffbud mot spritmissbruk under utövning av »farlig» verksamhet. Ut— skottet avstyrkte för övrigt helt lagför- slaget under motivering att förslaget inte avsåg att åvägabringa en lösning av hithörande frågor efter de vidare lin- jer, som riksdagen med sin skrivelse år 1920 torde ha avsett. Utskottet påpeka- de härvid, att för riksdagen nu hade framlagts endast den del av sakkunnig- förslaget, som innehöll ansvarsbestäm- melser m. m. rörande fylleri medan an— givna förslag, såvitt det gällde alkoho- listbehandlingen, överlämnats till so— cialdepartementet för vidare beredning. I en vid utlåtandet fogad reservation

tillstyrktes propositionen med vissa smärre jämkningar.

10.7 Riksdagens beslut

Vid ärendets behandling i kamrarna kom dessa att stanna i skiljaktiga be— slut, i följd varav propositionen inte ledde till något positivt resultat, varom anmälan gjordes till Kungl. Maj:t i skri- velse den 4 maj 1928 (nr 155).

11 . Reformer på alkoholistvårdens om- råde.

Efter bakslaget med 1928 års proposi- tion dröjde det åtskilliga år innan frå- gan om fylleristraffet ånyo blev före- mål för diskussion och överväganden. Frågan om alkoholistbehandlingen, som ju av 1926 års sakkunniga behandlats parallellt med frågan om fylleristraffet, kom däremot inte att vila. Efter viss överarbetning av 1926 års sakkunnig- förslag (jfr SOU 1929: 29) ersattes 1913 års alkoholistlag av lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister. Vi- dare tillkom under 1930-talet ett par författningar i andra ämnen, vilka blev av betydelse även såvitt avser behand- lingen av fyllerister.

År 1934 utfärdades sålunda en kun- görelse angående förvaringen av perso- ner i härads- och stadsfängelser samt polisarrester. Den ersatte en kungörel- se från 1925, som emellertid inte hade gällt polisarrester, d. v. 5. de lokaler där fyllerister vanligen förvarades. Den nya kungörelsen upptog bl. a. regler om för- varingsrummens utrustning och skötsel, om mathållning samt om skyldighet att vid behov genast tillkalla läkare, om den intagne blev sjuk.

Vidare kan nämnas att i den lag om verkställighet av bötesstraff, som antogs 1937, vissa undantag uppställdes från principen, att böter vid bristande betal-

ning alltid skulle förvandlas till fängel- se. Sålunda stadgades i 8 5, att 5. k. små- böter inte skulle förvandlas. Ett par in- skränkningar gjordes dock. Förvandling skulle sålunda ske, om omständigheter- na föranledde till antagande, att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böter- na eller att straffets verkställighet er- fordrades för hans tillrättaförande el- ler bötesstraffet ådömts för fylleri samt den bötfällde under de före förvand- lingen senast förflutna två åren tre el- ler flera gånger fällts till ansvar för så- dan förseelse. Enligt 9 5 var förvand- ling också utesluten, när det gällde bö- ter, som ådömts någon, innan han inta- gits på allmän alkoholistanstalt. Hade förvandlingsbeslut redan meddelats, förföll det. Böter, som ådömts efter in- tagandet men före utskrivningen, fick inte förvandlas, om inte anstaltens sty- relse påkallade det. I 11 5 upptogs ytter- ligare ett undantag från förvandlings- regeln, avseende böter för fylleri. Upp— kom fråga om förvandling av sådana bö- ter och hade den bötfällde under de två senast förflutna åren blivit dömd tre el- ler flera gånger för fylleri, skulle åkla- garen, innan han väckte talan om för- vandling, anmäla förhållandet hos ve— derbörande nykterhetsnämnd. Gjordes inom två månader därefter ansökan av nykterhetsnämnden om den bötfälldes intagning på allmän alkoholistanstalt, fick talan om förvandling inte föras. Ledde ansökan till intagning, förföll frå— gan om förvandling. Gjordes däremot inte ansökan om tvångsintagning eller resulterade ansökningen inte i beslut om sådan intagning, skulle talan om för- vandling föras. Undantagen från för- vandlingsprincipen medförde ursprung- ligen inte, att den bötfällde befriades från skyldigheten att betala böterna. I 4 % infördes emellertid 1952 en regel, som i viss utsträckning medgav sådan

befrielse. Om den bötfällde enligt med- delat beslut intagits på allmän alkoho— listanstalt eller frivilligt ingått på sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna ett år, fick sålunda enligt nämnda lagrum böter, som avsåg före intagandet begånget fylleri eller förar— gelseväckande beteende, men ej tillika annat brott, inte tas ut.

Stadgandet i 9 & bötesverkställighets- lagen medförde, att bötesdomar avseen- de mindre förseelser inte ledde till verkställighet, när vederbörande var in- tagen på alkoholistanstalt. Då det an- sågs olämpligt eller onödigt att bötfälla personer, som var intagna på alkoho- listanstalt, för småförseelser, infördes 1939 i 1931 års alkoholistlag en bestäm- melse (49 a 5) om möjlighet till åtals- eftergift. Enligt nämnda stadgande skul- le det ankomma på förste stadsfiskalen i Stockholm och landsfogde att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, om åtal lämpligen borde ske, när tvångsintagen misstänktes för att ha begått sådant brott före utskrivningen, på vilket inte kunde följa svårare straff än böter eller fängelse i högst sex må- nader. En ytterligare förutsättning var, att brottet hörde under allmänt åtal (jfr 57 % lagen om nykterhetsvård).

12. Fylleristrafet i 1948 års lag

12.1 Straffrättskommitténs betänkande

Vad fylleristraffet beträffar behand— lades detta ånyo i samband med det stora reformarbete på strafflagstift- ningens område, som förbereddes av straffrättskommittén. I sitt den 30 no— vember 1944 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69) anförde straffrättskommittén i detta ämne bl.a., att fylleri med hänsyn till brottets stora sociala betydelse visser-

ligen kunde behandlas i strafflagen, men att det borde flyttas från 18 till 11 kapitlet, i vilket enligt kommitténs för- slag skulle sammanföras alla brott mot allmän ordning. Kommittén föreslog också vissa jämkningar i själva gär- ningsbeskrivningen. För straffbart fyl- leri fordrades enligt förslaget bl.a. att fylleriet var begånget på plats, där den drucknes tillstånd lätteligen kunde iakttas av utomstående. Om platsen var upplåten för allmänheten eller inte var däremot ej avgörande. Vidare kräv- des att personen i fråga uppträdde »be- rusad» på sådan plats. Uttrycket »överlastad», som enligt kommitténs åsikt lätt kunde uppfattas såsom angi- vande en högre grad av alkoholpåver- kan än vad som var avsett, slopades alltså. Med ordet »uppträder» ville kommittén fastslå, att en förutsättning för straff var, att vederbörande själv begett sig till brottsplatsen. Någon ut- trycklig begränsning med hänsyn till berusningsmedlet gjordes ej. Detta kun- de m. a. 0. vara såväl alkoholhaltiga drycker som andra berusningsmedel. Kommittén diskuterade också straff- mätningen vid fylleri. I det hänseendet anförde kommittén bl.a., att särskilda sakkunniga inom finansdepartementet i ett är 1944 avgivet betänkande angåen— de nykterhetstillståndet under krigs- åren (SOU 1944: 3) betonat vikten av att straff för fylleri utmättes så, att det tillbörligen inskärpte, att samhället rea- gerade mot denna förseelse. De sakkun- niga hade funnit, att domstolarnas praxis var mycket växlande och i åt- skilliga fall inte uppfyllde detta krav, men de hade under hänvisning till straffrättskommitténs arbete avstått från att föreslå höjning av straffskalan för fylleri. I de yttranden, som inhäm- tats över sakkunnigbetänkandet, hade nästan genomgående anförts, att utred— ningen visat att många domstolar be-

dömde fylleri med alltför stor mildhet. Straffrättskommittén delade de sak- kunnigas och remissinstansernas me- ning, att den praxis i fråga om straff- mätningen vid fylleri, som belysts ge- nom den av de sakkunniga verkställda utredningen, inte var tillfredsställande, eftersom straffet vid åtskilliga domsto- lar syntes utmätas alltför lågt. Fylleri var på grund av alkoholmissbrukets so- ciala skadeverkningar inte regelmässigt att uppfatta som en obetydlig förseelse utan krävde ett målmedvetet ingripan- de av det allmänna. Visserligen förbisåg kommittén inte, att möjligheterna att genom straff motverka alkoholmissbruk måste anses begränsade. Utan tvivel borde större värde för kampen mot al— koholmissbruket tillmätas andra medel, främst upplysande och uppfostrande verksamhet. Likväl torde det enligt kommitténs mening inte vara betydelse- löst, att samhället med ett ej alltför ringa straff reagerade mot den råa ytt- ring av alkoholmissbruk, som fylleri på allmän plats utgjorde. Från denna syn- punkt kunde det förtjäna att övervägas att som straff stadga dagsböter i stället för penningböter. Därigenom skulle lagstiftaren ge tillkänna, att fylleri inte var att uppfatta som en ren ordnings- förseelse. Av vissa skäl, främst med hänsyn till den arbetsbelastning, som en övergång till dagsbotsstraff skulle medföra för myndigheterna, ansåg sig kommittén emellertid inte höra föreslå en sådan ändring. I stället borde fylleri bestraffas med penningböter till inte alltför obetydligt belopp. Kommittén var emellertid inte beredd att, för att framtvinga en skärpt straffmätning, föreslå en höjning av straffminimum särskilt vid fylleri utan förutsatte att fylleristraffen i framtiden skulle även utan lagändring komma att skärpas på de håll där dessa förut varit alltför låga.

Såsom maximistraff föreslog kommit-

tén ett bötesbelopp om 500 kronor. Det var enligt kommitténs mening obehöv- ligt att såsom i gällande lag skett stadga särskilda straffsatser för normalfall och för fall där omständigheterna var försvårande. Det i gällande lag för nor— malfall upptagna maximum, 100 kro- nors böter, torde böra kunna överskri— das framför allt vid flera gånger uppre- pad förseelse och då fylleristen, t.ex. genom att åka cykel, framkallat fara för trafiken.

Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslog kommittén att i 11 kap. 10 & strafflagen skulle upptas ett stad- gande enligt vilket den som uppträdde berusad på plats där hans tillstånd lät- teligen kunde iakttas av utomstående skulle dömas för fylleri till böter, högst 500 kronor.

Kommittén föreslog också, att bestäm- melsen angående straff för förargel- seväckande beteende i 11 kapitlet straff- lagen skulle placeras omedelbart efter bestämmelsen om fylleri och begränsas till fall, där de föregående reglerna i kapitlet inte var tillämpliga. Syftet där- med var, att fylleri regelmässigt skulle bli till fullo bestraffat med tillämpning av den för fylleri avsedda bestämmel- sen endast och således ej längre — så- som dittills ofta varit fallet i konkur- rens med bestämmelsen angående för- argelseväckande beteende.

12.2 Departementsförslaget Sedan straffrättskommitténs förslag i sedvanlig ordning underkastats remiss— behandling utarbetades inom justitie- departementet på grundval av kommit- téförslaget och remissyttrandena där- över ett förslag till lag om ändring i strafflagen, vilket 1946 remitterades till lagrådet. I remitterade förslaget god- tog föredragande departementschefen i huvudsak den av kommittén föreslagna lydelsen av fylleriparagrafen men an-

såg, att i förtydligande syfte borde till- läggas, att berusningen skulle framgå av vederbörandes »åtbörder eller ore- diga tal». I överensstämmelse med kom- mitténs förslag fann departementsche- fen anledning saknas att begränsa para- grafen till sådana fall, då berusnings- medlet varit starka drycker. I likhet med ett stort antal remissinstanser an- såg han, att det skulle vara att gå för långt att, på sätt kommittén föreslagit, bestraffa fylleri på varje plats där den berusades tillstånd lätteligen kunde iakttas av utomstående. En naturlig be- gränsning av straffbarheten var att såsom i gällande rätt kräva, att fylleriet skulle ha försiggått på plats, som var upplåten för eller eljest frekventerades av allmänheten. Departementschefen godtog slutligen kommitténs förslag be- träffande straffsatserna.

I sitt över remitterade förslaget av- givna utlåtande hade lagrådet beträf- fande stadgandet om straff för fylleri ej annat att erinra än att enligt lagrådets mening straffbestämmelsen borde avse endast berusning genom starka drycker, enär andra slag av berusning knappast kunde betecknas som fylleri i ordets hävdvunna bemärkelse. Vidare borde ordet »orediga» i sammanställningen »orediga tal» lämpligen utgå, eftersom understundom en. persons tal kunde visa, att han var drucken, även om talet inte var oredigt.

12.3 Kungl. Maj:ts proposition och riksdagens beslut I proposition nr 80 till 1948 års riks— dag med förslag till lag om ändring i strafflagen vidhöll Kungl. Maj:t att stad— gandet skulle avse alla slags berusnings- medel. Däremot borttogs i enlighet med lagrådets hemställan ordet »orediga» ur lagtexten. I sitt över propositionen avgivna ut- låtande (nr 39) tillstyrkte första lag-

utskottet i princip propositionen i fö— revarande del men hemställde om så- dan jämkning av lagtexten, att därav klart framgick att bestämmelsen gällde oberoende av berusningsmedlets art. Vidare föreslog utskottet den ändringen att brottet skulle benämnas fylleri, en- dast om berusningen framkallats av starka drycker.

Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen (rskr. nr 379). Lag om änd- ring i strafflagen utfärdades den 30 juni 1948 och trädde i kraft den 1 ja- nuari 1949.

13. Fylleristrafet i brottsbalken

Stadgandet om straff för fylleri fick alltså sin plats i 11 kap. 10 & straff- lagen. Utan någon ändring i sak över- fördes stadgandet vid brottsbalkens till- komst till 16 kap. 15 5 nämnda balk. En- ligt stadgandets gällande lydelse dömes för fylleri till böter högst 500 kronor den som på allmän plats, utom- eller inomhus, uppträder berusad av alkohol- haltiga drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal. Till böter, som nu sagts, dömes jämväl, om ruset orsa- kats av annat än alkoholhaltiga dryc- ker.

14. Lagen om nykterhetsvård

I samband med den stora motboks- reformen den 1 oktober 1955 ersattes 1931 års alkoholistlag av den nu gällan- de lagen i ämnet, lagen om nykterhets- vård. Den nya lagen, som bygger på ett förslag av 1946 års alkoholistvårdsut- redning, skiljer sig från 1931 års lag främst i det hänseendet att den möjlig— gör ingripande mot alkoholmissbruka- re på ett betydligt tidigare stadium än den gamla lagen.

15. F örvaringen av fyllerister enligt 1958 års lag

15.1 Motioner om förbättrade arrestlokaler m.m.

I sin till 1951 års riksdag avgivna äm- betsberättelse lämnade justitieombuds- mannen en ingående redogörelse för he- skaffenheten av härads- och stads- fängelserna samt polisarresterna i riket. Redogörelsen, som grundade sig på en av justitieombudsmannen under år 1950 verkställd utredning i ämnet, visade att förvaringslokalerna på många håll var synnerligen otillfredsställande. Med an- ledning av vad sålunda förekommit hem- ställdes i ett par likalydande motioner vid 1951 års riksdag (1:97 och II: 126) om skyndsam utredning rörande ändra- de lagbestämmelser om arrestlokaler, ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna befann sig i ett tillfreds- ställande skick. Och i ett par andra li- kalydande motioner vid samma års riksdag (I: 155 och II: 204) hemställdes om utredning rörande införande av lag- regler hur tillfälligt omhändertagande av bl.a. olika slag av sjuka personer skulle verkställas.

15.2 Riksdagens hemställan om utredning

Motionerna behandlades av första lagutskottet. I sitt utlåtande (nr 14) över de motioner, som gällde arrest- lokalernas beskaffenhet, hemställde ut- skottet — under hänvisning till justitie- ombudsmannens utredning att riksda- gen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte ta un- der övervägande att meddela ändrade bestämmelser rörande arrestlokaler, äg- nade att skapa effektiva garantier för att lokalerna hölls i tillfredsställande skick. Och i sitt utlåtande (nr 15) över de motioner, som avsåg frågan hur tillfälligt omhändertagande av bl.a. sjuka personer skulle verkställas, anför-

de utskottet bl.a., att en utredning bor- de ske i saken men att denna borde be— gränsas till åtgärder, som befanns möj- liga att genomföra i dåvarande läge. Utlåtandet utmynnade i en hemställan om utredning och förslag rörande vilka lokaler som borde ifrågakomma för för- varing av bl. a. tillfälligt omhändertag- na sjuka personer och alkoholister. Vad utskottet hemställt godkändes av riks- dagen (rskr. nr 89 och 90).

15.3 Polisarrestutredningen Den av riksdagen begärda utredning- en kom till stånd redan samma år då en sakkunnig tillkallades för att inom inrikesdepartementet se över gällande bestämmelser om arrestlokaler och utre- da därmed sammanhängande spörsmål. Sedermera uppdrog Kungl. Maj:t åt den sakkunnige att även utreda vilka loka- ler som borde ifrågakomma för förva- ring av tillfälligt omhändertagna sjuka personer och alkoholister. Utredningen, som antog benämningen polisarrestutredningen, avgav den 8 de— cember 1955 ett betänkande om häkten och arrester (SOU 1955: 54). Betänkan- det innehöll bl.a. förslag till lag om behandling av häktade m.fl. (häktes- lag) och till kungörelse med vissa före- skrifter angående härads- och stads- häkten samt polisarrester (häkteskun- görelse), avsedda att ersätta motsva- rande bestämmelser i strafflagens pro- mulgationsförordning och 1934 års för- ut omnämnda kungörelse (jfr s. 103). Den föreslagna häkteslagen innehöll regler om visitering, förvaring och be- handling av omhändertagna, läkartill- syn, mathållning m. m. Häkteskungörel- sen upptog bestämmelser om förvarings- lokalernas beskaffenhet, utrustning och skötsel samt om tillsynen över loka- lerna.

Beträffande häkteslagen är det sär- skilt bestämmelserna om läkartillsyn,

som i förevarande sammanhang är av intresse. De föreslagna bestämmelserna innehöll bl.a., att förvaringslokal re- gelbundet skulle besökas av läkare för tillsyn av de omhändertagnas hälsotill- stånd och att person, som företedde tecken till sjukdom eller höggradig om- töckning av medvetandet eller eljest ett från det normala påtagligt avvikande beteende, alltid skulle utan dröjsmål undersökas av läkare och vårdas enligt dennes föreskrifter. Om någon var i be- hov av sjukhusvård skulle sådan ome- delbart beredas honom. — I motive- ringen till dessa bestämmelser anförde utredningen bl.a., att det enligt utred- ningens mening var angeläget, att ej en- dast arrestlokalerna utan även de om- händertagna blev föremål för konti- nuerlig tillsyn på ett mer kvalificerat sätt än dittills. En viss medicinsk till- syn över dem borde arrangeras genom avtal med läkare om regelbundna besök i förvaringslokalerna. Självfallet skulle effektiv tillsyn över de omhändertagna utövas genom vaktpersonalen. Denna borde därvid följa läkarens allmänna råd och anvisningar rörande tillsynen, vilken borde innefatta mer än en rutin- kontroll av de omhändertagnas uppfö- rande. Särskilt gällde detta kanske fyl- leristklientelet, beträffande vilket vissa enkla, medicinska åtgärder enligt upp- gift från läkarhåll skulle kunna vidtas av vaktpersonalen för att dämpa rus- symptomen. En omhändertagen fyllerist, som var bråkig, skulle därigenom kun- na bli påtagligt lätthanterligare. Med uttrycket »höggradig omtöckning av medvetandet» avsåg utredningen även svårare berusningstillstånd. Utredningen förordade, att vakthåll- ningen över och behandlingen av de olika kategorier personer, som polisen tillfälligt omhändertog, i största möj- liga utsträckning ombesörjdes av per- sonal, som hade speciell utbildning i

sjukvård och praktisk psykologi samt erfarenhet av människovård.

15.4. Remissyttranden

Över betänkandet avgavs efter remiss yttranden av ett stort antal myndighe- ter och organisationer. De av utred- ningen föreslagna bestämmelserna an- gående läkartillsyn av omhändertagna personer avstyrktes av flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig över för- slaget i denna del. Såsom skäl för den- na negativa ståndpunkt åberopades i allmänhet, att bestämmelserna var onö- diga eller praktiskt svårgenomförbara.

15.5 Förslag nu behandlingslag Ett på grundval av utredningens för- slag jämte remissyttrandena däröver utarbetat förslag till lag om behandling av personer, som intagits i häkte eller arrest, remitterades i december 1957 till lagrådet. Detta överensstämde i huvud- sak med det, som utredningen framlagt. Beträffande de av utredningen föreslag- na bestämmelserna om regelbundna lä- karbesök och om läkarundersökning av person, som företedde tecken till sjuk- dom, höggradig omtöckning av medve- tandet eller eljest ett från det normala påtagligt avvikande beteende ansåg fö- redragande departementschefen att des- sa borde jämkas så, att de bättre an- passades till det praktiska behovet och tillgängliga resurser. I huvudsak syntes föreskrifterna enligt departementsche- fens mening kunna upptas i en tillämp- ningskungörelse till lagen, medan i själ- va lagen endast borde stadgas, att vid behandlingen av den intagne erforder— lig hänsyn skulle tas till dennes ålder, kön och hälsotillstånd samt att läkares föreskrift rörande vården av intagen som var sjuk skulle beaktas. I överens- stämmelse med vad departementsche- fen sålunda anfört innehöll det remitte- rade förslaget ej några bestämmelser

om läkartillsyn av personer, som var omhändertagna i häkten eller arrester.

15.6 Kungl. Maj:ts proposition Mot förslaget gjordes från lagrådets sida ej några mera väsentliga erinring- ar och till 1958 års riksdag avläts pro- position (nr 68) med förslag till lag om behandling av häktade och anhållna m.fl. Lagförslaget överensstämde i hu- vudsak med det till lagrådet remittera- de förslaget. Vid propositionen fanns också fogat ett förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående härads- häkten, stadshäkten och polisarrester,

angivande minimikraven på dessa för- varingslokalers beskaffenhet och utrust— ning. I sitt över propositionen avgivna, av riksdagen sedermera godkända ut- låtande (nr 18) lämnade första lagut- skottet lagförslaget utan erinran och hemställde att riksdagen måtte för sin del antaga detsamma.

Lag om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., tillämpningskungörelse till nämnda lag samt kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäk- ten, stadshäkten och polisarrester ut— färdades den 25 april 1958 och trädde i kraft den 1 juli samma år.

TREDJE KAPITLET

Gällande rätt

1 . F ylleristrajfet

Straffbestämmelsen mot fylleri finns upptagen i 16 kap. 15 5 brottsbalken. Enligt första stycket döms för fylleri till böter, högst 500 kronor, den som på allmän plats, utom— eller inomhus, upp- träder berusad av alkoholhaltiga dryc- ker, så att det framgår av hans åtbör- der eller tal. Enligt andra stycket döms till samma straff, om ruset orsakats av annat än alkoholhaltiga drycker.

Praxis i fråga om straffmätningen vid fylleri var tidigare skiftande. Vanligen utdömdes högre böter vid återfall men bötesbeloppen varierade från ort till annan. Sedan riksåklagaren i rekom- mendation till statsåklagarna i novem- ber 1964 uttalat att höjning av böterna inte borde ske vid iteration samt att 50 kronors böter var den lämpligaste på- följden, synes en någorlunda enhetlig straffmätning ha åstadkommits i enlig- het med riksåklagarens förslag.

I 21 kap. 15 5 brottsbalken finns en speciell straffbestämmelse för krigs- män, enligt vilken krigsman döms för fylleri om han inom område eller ut- rymme, som nyttjas av krigsmakten, uppträder på sätt som i övrigt är ut- märkande för fylleri. Påföljden är dis- ciplinstraff, d. v. s. arrest eller disciplin- bot. Vanligen utdöms i praxis sex—åtta dagars arrest med förhöjning vid åter- fall.

Hela antalet avdömda fylleriförseel— ser, som begicks under 1962, var enligt kontrollstyrelsens statistik 74 689. An-

talet under 1963 var 71 608, vilken siff- ra bör ses i belysning av den strejk, som drabbade AB Vin- och Spritcentra— len under våren samma år. Under 1964 var antalet fylleriförseelser 75 033 och under 1965 79 648. Av förseelserna un- der 1962 begicks 11 732 av personer un- der 21 år. Motsvarande siffror var 1963 11 517, 1964 12 486 och 1965 14 099.

Antalet personer, som dömdes för fyl- leri, var 1962 46112, 1963 44 097, 1964 45 153 och 1965 47 936. Av de personer, som gjorde sig skyldiga till fylleri 1962, hade 26 722 (58 procent) minst en fylle- riförseelse under de närmast föregåen— de fem åren. 1963 uppgick motsvarande antal till 25 733 (58 procent), 1964 till 25 618 (57 procent) och 1965 till 26 605 (55 procent). Övriga, som begick fylleri under angivna år, hade alltså inte be- gått någon fylleriförseelse under respek- tive femårsperioder.

2. Omhändertagande av fyllerister Reglerna angående omhändertagande- av fyllerister finns i den förut flera gånger åberopade förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryc- kenskap.1 Enligt 7 & nämnda förordning må var och en, som, överlastad av star-

1Uppgift om 1841 års förordning (7 5) i lageditionen saknas fr.o.m. 1965 års upp- laga. Justitierådet C. G. Hellquist, som re- digerar lageditionen, har under hand upp- gett att anledningen härtill är att förord-— ningen, ehuru den inte formellt upphävts, enligt hans mening är att betrakta som oh- solet.

ka drycker, anträffas på väg eller gata och som inte kan behörigen vårdas på annat sätt, förvaras i häkte till dess han återvunnit sina sinnens bruk. Om han på de angivna platserna eller på andra allmänna ställen, såsom värdshus, nä- ringsställen och krogar, »i fylleri gör oljud eller förnärmar andras fred och säkerhet, skall han ovillkorligen i häkte inmanas». Enligt vad vidare stadgas skall han sättas på fri fot, sedan han åter blivit nykter, såvida han inte har begått sådant brott, för vilket han enligt lag må hållas i fängelse.

Omhändertagandet verkställs av polis— man.

Ingripande mot berusade kan också ske med stöd av polisinstruktionen den 3 december 1965. I 19 % nämnda instruk- tion stadgas, att polisman skall om det är nödvändigt för att upprätthålla all- män ordning, tillfälligt omhändertaga den som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fa- ra för denna. Sådant omhändertagande skall ske även när det fordras för att av- värja straffbelagd gärning. När polis- man omhändertagit någon enligt polis- instruktionen, skall han skyndsamt an- mäla det till sin förman, vilken omedel- bart skall pröva, om åtgärden skall be- stå.

Den som omhändertagits enligt 19 5 polisinstruktionen får enligt 22 5 hållas i förvar endast så länge han skulle ut- göra en omedelbar fara för allmän ord- ning och säkerhet, om han frigavs. Den

omhändertagne skall förhöras så snart det kan ske. Han får vid förvaringen inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet.

En väsentlig skillnad mellan 1841 års förordning och polisinstruktionen är, att medan 1841 års förordning endast medger åtgärder mot personer på all- män plats, polisinstruktioncn gäller oberoende av vilken plats det är fråga om; ingripande kan alltså ske mot ve— derbörande var som helst, t. o. m. i hans eget hem, om han där uppträder på så- dant sätt som anges i instruktionen.

En annan olikhet mellan 1841 års förordning och polisinstruktionen är att den förra endast avser »överlasta- de», d.v.s. berusade personer, medan det enligt den senare är likgiltigt, om vederbörande är berusad, endast lätt påverkad eller nykter, om övriga i in- struktionen uppställda förutsättningar för omhändertagande är uppfyllda. En person, som t.ex. stör ordningen på allmän plats och därvid är spritpåver- kad men inte i så hög grad, att han kan anses vara »överlastad» och därför inte kan omhändertas enligt 1841 års för- ordning, kan alltså i stället bli föremål för ingripande enligt polisinstruktio— nen. I ett sådant fall skall han natur- ligtvis inte straffas för fylleri; däremot kan straff för förargelseväckande be— teende tänkas ifrågakomma.

Det bör också observeras, att 1841

Tabell 3: 1. Omhändertaganden för fylleri

. Därav ersoner År TOtalkal the” 17 år och 18:20 är 21 år 1 e yngre och äldre 1963 102 002 3 413 7 602 90 987 1964 111 789 3 747 8 353 99 689 1965 117 745 4 292 10 218 103 235 1966 118 676 4 265 9 740 104 671 1967 125 599 4 493 9 563 111 543

års förordning enligt ordalagen endast avser berusning, framkallad av »starka drycker». På denna punkt torde förord- ningen emellertid i praxis tolkas så ex- tensivt, att ingripande med stöd av den- samma kan företas även mot personer, som berusat sig med andra medel, t. ex. tabletter eller thinner.

Frekvensen av antalet omhänderta- ganden för fylleri under de senaste åren framgår av tabell 3: 1.

Av omhändertagandena 1963 skedde 13786 på enskilt område. Motsvarande siffror var 1964 15 904, 1965 16129, 1966 16 730 och 1967 18 661.

3. Samarbete i kampen mot alkoholmiss- bruk

I 3 & polisinstruktionen föreskrivs att polisen fortlöpande skall samarbeta med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta sådan myn— dighet, när polisen får kännedom om förhållande som hör föranleda åtgärd av myndigheten. I anslutning till till- komsten av denna bestämmelse utfär- dade Kungl. Maj:t den 30 september 1959 ett cirkulär till samtliga läns- styrelser och Iokala polismyndigheter angående polisens brottsförebyggande verksamhet (SFS 474). I cirkuläret framhölls att polisen borde intensifiera den brottsförebyggande verksamheten i samarbete med socialvårdsmyndigheter- na. I de större polisdistrikten borde så- lunda —— framför allt på nätterna —sär- skild för verksamheten avdelad polis- personal patrullera tillsammans med befattningshavare vid barnavårdsnämn- den och därvid ägna speciell uppmärk- samhet åt barn och ungdom, som drev omkring på gatorna eller höll till på platser och i lokaler, vilka var kända som tillhåll för misskötsamma perso— ner. Vidare framhölls i cirkuläret vär- det av att ett samarbetsorgan upprätta—

des för regelbundna, ofta återkomman- de informella överläggningar mellan polisen, de socialvårdande myndighe— terna och övriga myndigheter med brottsförebyggande uppgifter. Polis- cheferna i de större och medelstora städerna uppmanades i cirkuläret att, i den mån så inte redan skett, ta ini- tiativ till bildande av sådana samar- betsorgan.

Det utfärdade cirkuläret följdes av ett av Kungl. Maj:t den 13 november 1959 till samtliga socialnämnder, bar- navårdsnämnder, nykterhetsnämnder, arbetsförmedlingsorgan, socialvårds— konsulenter och skyddskonsulenter av— givet cirkulär (SFS 492), vari under- ströks vikten av att dessa myndigheter å sin sida medverkade till ett gott sam- arbete med polisen.

4. F örverkande av alkoholhaltiga drycker

m.m.

En person, som omhändertas av poli- sen för fylleri, bär ofta på sig Spritflas- kor o. dyl. Sådan egendom kan av poli- sen tas i beslag och senare förklaras förverkad av domstol eller åklagare med stöd av reglerna i lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Enligt 1 & nämnda lag skall alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas bl.a. hos den som uppträder berusad på plats och sätt i 16 kap. 15 5 eller 21 kap. 15 & brottsbalken sägs, vara förverkade, såvida inte särskilda skäl talar där- emot. Angående beslag av sådan egen- dom äger enligt 2 5 de allmänna reg- lerna om beslag i brottmål motsvaran— de tillämpning med vissa avvikelser. Det är att märka att enligt 1958 års lag beslagtagen egendom kan förklaras för- verkad även om åtal för förseelsen ej väcks.

5. Behandlingen av omhändertagna per- soner

Behandlingen av personer, vilka bli- vit omhändertagna av polisen, regleras i lagen den 25 april 1958 om behand- lingen av häktade och anhållna m.fl. Lagens tio första paragrafer är skrivna med tanke på personer, som häktats, anhållits eller gripits för brott. Men en- ligt 11 9 skall dessa bestämmelser i till- lämpliga delar lända till efterrättelse, om någon eljest, för annat ändamål än verkställighet av straffdom, intas i fångvårdsanstalt eller häkte eller, på grund av fylleri eller av annan orsak, tas i förvar i polisarrest, med särskilt beaktande av anledningen till intag- ningen.

Enligt vad i lagen stadgas skall den omhändertagne behandlas med tillbör- lig hänsyn, så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggs (1 5). Han får beläggas med fängsel, d.v.s. förses med hand- eller fotbojor, endast om det prövas erforderligt för att förekomma flykt eller eljest är nöd- vändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Han får inte heller i övrigt underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med intagningen samt ordning och säkerhet (2 5). Senast vid ankomsten till förva- ringslokalen skall han visiteras. Därvid skall iakttas all den hänsyn som om- ständigheterna medger. Om möjligt skall vittne närvara. Pengar, värdesa- ker, legitimationshandlingar och såda- na föremål, som kan äventyra ordning och säkerhet, skall tas från honom för att särskilt förvaras (3 5). I varje rum får inte förvaras mer än en person så- vida det inte av utrymmesskäl är nöd- vändigt eller det påkallas av annan an- ledning (4 å). Vid behandlingen av den intagne skall erforderlig hänsyn tas till hans ålder, kön och hälsotillstånd. Lä-

kares anvisning rörande vården av den som är sjuk skall beaktas (5 5). Till lagen ansluter sig en tillämpningskun— görelse. Enligt denna skall, om den om- händertagne beläggs med fängsel, an- teckning härom göras i en särskild lig- gare (2 5). Visitation av kvinna får ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. Förteckning över egendom, som omhändertagits i sam- band med visitation, skall upprättas i särskild liggare och undertecknas av den som utfört visitationen. Egendomen skall för den omhändertagnes räkning förvaras under överinseende av före- ståndaren för förvaringslokalen (3 5). Den som är farlig för annans personliga säkerhet skall hållas skild från övriga. Personer av olika kön skall hållas skil— da från varandra. I övrigt skall enligt vad i tillämpningskungörelsen stadgas eftersträvas att omhändertagen, särskilt om han är under 21 år, ej utsätts för olämpligt inflytande av annan intagen (4 5). Person, som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare skall till- kallas, skall så snart ske kan undersö— kas av läkare, såvida det ej framgår av omständigheterna, att det är utan gagn. Är han i behov av sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart ske kan. Kostnad för sjukvård får ej åläggas ho— nom. Avlider den omhändertagne eller träffas han av svårare sjukdoms- eller olycksfall, skall närstående ofördröjli— gen underrättas (5 6).

6. F örvaringslokalema

Bestämmelser om hur förvaringsloka- lerna skall vara beskaffade finns i kungörelsen den 25 april 1958 med vis- sa föreskrifter om allmänna häkten och polisarrester. Förvaringsrum skall en- ligt nämnda kungörelse fylla skäliga anspråk på sundhet (1 5). Det skall vara försett med fönster, som är inrät-

tat så, att rummet får god dager (2 5 första st. andra punkten). Golvytan skall vara minst sex kvadratmeter och rummets kubikinnehåll minst fem— ton kubikmeter. Byggnadsstadgans fö- reskrifter om våningshöjden i bonings- rum skall äga motsvarande tillämpning. Rummet skall vara på tillfredsställande sätt ljudisolerat (2 5 andra och tred- je st.). Vidare skall det vara försett med ändamålsenliga anordningar för uppvärmning, luftväxling och belys- ning samt med lämpligt signalsystem för påkallande av vaktpersonalens uppmärksamhet. Där skall också fin- nas stol, bord, hylla och säng jäm- te erforderlig sängutrustning. Dock får rum, som används till förvaring av berusad, våldsam eller sjuk person, i stället ha annan lämplig inredning. In- redningen i ett förvaringsrum skall så- vitt möjligt erhålla sådant utförande och förses med sådana skyddsanord- ningar, att den inte kan av den omhän- dertagne begagnas till skada för honom själv eller annan (3 5). Till förvarings— rum skall höra klosett och tvättställ. Därjämte skall finnas särskilt utrymme med lämpliga anordningar för förva- ring av vederbörandes kläder och öv- riga tillhörigheter (4 5). Förvarings- rum skall vid användningen dagligen rengöras och luftas samt vara uppvärmt till vanlig rumstemperatur. När det inte används, skall det hållas så uppvärmt att det kan tas i bruk utan längre tids- utdräkt. Förvaringsrum får ej använ- das till annat än avsett ändamål (5 5). Beklädnadspersedlar och toalettartiklar skall tillhandahållas intagen i den mån så erfordras och finnes lämpligt (6 5). Begagnade persedlar skall vid utläm- nande till intagen vara väl rengjorda (7 5). Tillsyn utövas av länsstyrelsen över häradshäkten, av kriminalvårds- styrelsen över andra allmänna häkten och polisarrester som är anordnade i

anslutning till sådana häkten samt av rikspolisstyrelsen över övriga polisar- rester. Polismyndighet skall biträda vid tillsyn som utövas av länsstyrelsen (8 5). Tillsynsmyndigheten meddelar de närmare föreskrifter som behövs för tillämpning av 1—7 åå. Om särskilda skäl föreligger må tillsynsmyndigheten medge undantag från bestämmelserna i 2 & första st. andra punkten, andra och tredje st. samt 3—5 55 (9 5). Kri- minalvårdsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och rikspolisstyrelsen upprättar i sam- råd normalritningar och tekniska an— visningar för byggande och inredning av allmänna häkten och polisarrester (11 5). Sådana anvisningar har utfär- dats 1958 (se Kungl. Byggnadsstyrel- sens Publikationer 1958z3). _ Viss tillsynsskyldighet har också lagts på länsläkarna. Enligt instruktionen för länsläkarväsendet (SFS 1965:792) skall sålunda länsläkarorganisationen minst en gång vartannat år inspektera allmän- na häkten och polisarrester och inom en månad efter inspektionen rapportera om iakttagelserna till länsstyrelsen. Slut- ligen kan nämnas att rikspolisstyrelsen 1967 ålagt länspolischeferna att en gång varje år inspektera polisarresterna och därvid om möjligt söka få vederböran- de länsläkare att medverka vid inspek- tionerna (se rikspolisstyrelsens anvis- ningar, bil. 6, del II av detta betän- kande).

När kungörelsen med vissa föreskrif- ter om allmänna häkten och polisarres- ter trädde i kraft den 1 juli 1958 fanns det åtskilliga polisarrester, som inte uppfyllde kungörelsens krav. Kommu- nerna, som före förstatligandet av po— lisväsendet den 1 januari 1965 var hu— vudmän för polisarresterna, begärde och fick i stor utsträckning dispens från föreskrifterna i avbidan på ny- eller ombyggnader av polishus. Många av dessa dispensfall har »levt kvar» till

i 1 . . ( I . . i i !

förstatligandet. I skrivelse den 18 ja- nuari 1965 till Kungl. Maj:t har riks- polisstyrelsen påtalat förhållandet och därvid påpekat, att »dispensarresterna» i åtskilliga fall är både hälsovådliga, primitiva och helt oanvändbara, och att det också finns andra arrester, som vis- serligen motsvarar kungörelsens mini— mikrav men som är hårt nedslitna ochi allmänt dåligt skick.

7. Processuella regler

Åtal för fylleri följer de allmänna regler i rättegångsbalken, vilka gäller brott, som hör under allmänt åtal. En— ligt huvudregeln i 20 kap. 6 & rätte- gångsbalken har åklagaren s. k. absolut åtalsplikt. En del undantag finns emel- lertid.

7.1 Åtalseftergift enligt 20 kap. 7 & rättegångs- balken Åklagare äger enligt 20 kap. 7 & rät- tegångsbalken besluta att inte åtala i följande fyra fall. Först och främst kan åklagaren be- sluta att inte åtala, om det är uppenbart, att i händelse av lagföring annan på- följd än böter inte skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagfö- ring ej är påkallad ur allmän synpunkt (p. 1). Vidare äger åklagaren avstå från åtal, om brottet förövats, innan den miss- tänkte dömts för annat av honom för- övat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i jäm- förelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse (p. 2).

Dessutom kan åklagare -— dock en- dast riksåklagaren — underlåta att väc— ka åtal, om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej erford- ras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hän-

syn till omständigheterna ej heller el-V jest är påkallat, att åtal väcks (p. 3).

Slutligen kan åklagaren besluta att ej åtala, om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig ab; normitet, som avses i 33 kap. 2 5 brotts—, balken, samt sluten psykiatrisk vård kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl (1) 4)

Antalet åtalseftergifter enligt 20 kap. 7 5 1. rättegångsbalken för fylleri och/ eller förargelseväckande beteende upp-' gick åren 1964—1967 till respektive 2 447, 892, 763 och 1 427. Åtalseftergif— terna enligt punkterna 2 och 4 isamma paragraf utgjorde 1965 50 respektive 83, 1966 30 respektive 69 och 1967 31 re- spektive 67. -—

7.2. Åtalseftergih enligt 1964 års lag

Regler som ger åklagaren rätt att av- stå från åtal finns också i lagen den 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Enligt 1 5 nämnda lag kan åklagaren underlåta att väcka åtal i två olika si— tuationer i fråga om brott som begåtts av någon, som vid tiden för brottet inte fyllt 18 år.

Den ena situationen är, att den una derårige ställs under övervakning eller omhändertas för samhällsvård enligt 26 eller 29 & barnavårdslagen eller blir föremål för annan därmed jämförlig åt- gärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsätt- ning samt det med skäl kan antas att härigenom vidtas vad som är lämpligast för hans tillrättaförande.

Den andra situationen föreligger, om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Dessa regler är subsidiära i förhål; lande till 20 kap. 7 5 rättegångsbalken, Åtal skall enligt 1 5 1964 års lag under alla förhållanden väckas, om det anses

påkallat ur allmän synpunkt. —— Om det enligt 1964 års lag föreligger skälig an- ledning att ej väcka åtal, skall åklaga- ren höra vederbörande barnavårds- nämnd, innan han beslutar i ärendet; är brottet ringa, kan han dock utan att höra barnavårdsnämnden besluta att ej åtala.

1965 meddelades enligt 1964 års lag 206 åtalseftergifter för fylleri. 1966 var motsvarande antal 286 och 1967 101.

7.3 Särskild åtalsprövning

Även 57 5 lagen om nykterhetsvård innehåller en bestämmelse om särskild åtalsprövning i viss situation. Den av- s'er fall, då någon, som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbru- kare, misstänks att ha begått brott före utskrivning från anstalten. Om för brot— tet inte är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader och brottet hör under allmänt åtal, skall åklagaren prö- va, huruvida åtal lämpligcn bör ske. In— nan åtalsfrågan avgörs, skall anstaltens styrelse höras, om det inte anses obe- hövligt. Har brottet begåtts, innan den intagne fyllt 18 år, skall sådan åtals- prövning ske även om högre straff är stadgat för brottet. Bestämmelsen gäl- ler både tvångsintagna och sådana fri- villigt intagna, som förbundit sig att kvarstanna på anstalten sex månader.

Under år 1964 meddelades 9 663 åtalseftergifter enligt 57 % nykterhets- vårdslagen för fylleri. Under 1965—1967 var motsvarande antal respektive 9 142, 10 426 och 10 273.

En liknande åtalsprövning skall ske enligt 69 5 barnavårdslagen, när någon, som inskrivits vid ungdomsvårdsskola, misstänks att ha före utskrivningen be- gått brott, som hör under allmänt åtal. Någon begränsning med hänsyn till brottets svårhetsgrad gäller inte. Sko- lans styrelse skall alltid höras.

Antalet åtalseftergifter enligt 69 5

barnavårdslagen för fylleri uppgick 1964 till 122, 1965 till 93, 1966 till 119 och 1967 till 134.

7.4 Lagföringen Lagföringen för fylleri sker genom strafföreläggande eller åtal vid domstol enligt de allmänna reglernairättegångs- balken. Enligt 48 kap. 1 ?; rättegångsbalken kan sålunda åklagare, då allmänt åtal skall äga rum för brott, för vilket en- dast stadgas böter, dock inte normerade böter, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den misstänkte det straff, som åklagaren anser brottet förskylla. Föreläggandet får dock inte avse dagsböter utöver 40. Är brottet förenat med egendoms förverkande el- ler annan sådan särskild rättsverkan, skall också denna rättsverkan föreläg- gas den misstänkte till godkännande. Föreligger flera brott skall föreläggan- det ske gemensamt för alla brotten. En- ligt 3 5 skall godkännandet göras skrift- ligen på föreläggandet. Godkänt straff- föreläggande gäller enligt 4 5 som laga- kraftägande dom. Enligt vad utredningen inhämtat in- kom under 1963 till åklagarmyndighe- ten i Stockholm omkring 18 400 rappor- ter för fylleri. 10 300 ärenden avgjordes genom godkänt strafföreläggande. I 6200 fall väcktes åtal vid domstol; i 5100 av dessa fall användes s.k. full- maktsstämning, d. v. s. vederbörande in- ställde sig genom befullmäktigt ombud, vanligen någon stadstjänare vilken er- kände på den åtalades vägnar. I 1 900 ärenden meddelades åtalseftergift, van- ligen enligt 57 å nykterhetsvårdslagen. I proposition nr 82 till 1968 års riks- dag föreslås ändring av gällande bestäm- melser om strafföreläggande. Vidare fö- reslås att fylleri skall kunna beivras ge- nom föreläggande av ordningsbot. Riks- dagen har antagit förslaget, som skall

träda i kraft den 1 juli 1968 (se vidare härom s. 494 ff).

8. Verkställighet av fylleriböter

Beträffande verkställigheten av de straff varom här är fråga gäller lagen den 20 mars 196/! om verkställighet av bötesstraff. Enligt denna skall böter som är förfallna till betalning genast erläggas. Anstånd eller avbetalning kan dock medges av indrivningsmyndighe- ten på vissa villkor (1—2 55). Erläggs inte böterna, skall de indrivas och i sista hand, om betalning inte heller kan åstadkommas genom indrivning, för- vandlas till fängelse (3 och 8 55). Vissa undantag har emellertid uppställts från regeln om förvandling och! indrivning av böterna.

Sålunda får böter för fylleri eller för- argelseväckande beteende, som inte även avser annat brott, ej tas ut, så- ledes vare sig indrivas eller förvandlas, om den bötfällde efter gärningens be- gående enligt meddelat beslut intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare eller frivilligt ingått på sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna där sex månader, eller om han intagits för samhällsvård i ung- domsvårdsskola (4 5).

Vidare får förvandling ej ske av s. k. småböter, d.v.s. högst fem dagsböter (vid gemensamt straff tio dagsböter) eller högst 50 kronor i penningböter (vid gemensamt straff 100 kronor). Även sådana böter skall dock förvand- las, om det kan antas, att den bötfäll- de av tredska eller uppenbar vårdslös- het underlåtit att betala böterna eller att förvandling erfordras för hans til]- rättaförande eller också böterna ådömts för fylleri samt den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för så- dan förseelse (9 5).

Förvandling är likaså utesluten, när det gäller böter, som ådömts någon, in- nan han enligt meddelat beslut intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare eller frivilligt ingått på sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna där sex månader, eller in- tagits på arbetsanstalt eller för sam- hällsvård i ungdomsvårdsskola. Har förvandlingsbeslut redan meddelats för- faller det. Böter, som ådömts efter in— tagandet men före utskrivningen, får ej heller förvandlas med mindre anstal- tens eller skolans styrelse påkallar det (11 å). . .

Slutligen finns ännu ett undanta från förvandlingsregeln, när det gäller böter för fylleri och vissa därmed jäm- ställda alkoholbrott, nämligen dels de militära brotten övergivande av post enligt 21 kap. 13 å brottsbalken och onykterhet i tjänsten enligt 21 kap. 14 å brottsbalken , därest vederbörande vid brottets begående varit berusad av star- ka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller ta], och dels trafikbrot— ten rattfylleri och s.k. rattonykterhet, därest brottet varit en följd av förtäring av starka drycker. Uppkommer fråga om förvandling av böter för nu angiv- na brott och har den bötfällde blivit dömd för minst tre under de senaste två åren begångna gärningar av berörda slag, skall åklagaren, innan han väcker talan om förvandling, anmäla förhållan- det hos vederbörande nykterhetsnämnd eller, om den bötfällde ej fyllt 21 år, hos barnavårdsnämnden. Görs inom två må- nader däreftcr ansökan av nykterhets- nämnden om den bötfälldes intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare eller av barnavårdsnämnden om hans intagning för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, får talan om för— vandling inte föras. Leder sådan ansö— kan till intagning, förfaller förvand_ lingsfrågan. Görs ej ansökan eller rc-

sulterar den inte i ett beslut om intag- n'ing, skall talan om förvandling där- emot föras (12 5).

I de fall som avses i 9, 11 och 12 55 är vederbörande således skyddad från förvandling men däremot inte från in— drivning. Domstol kan emellertid i des- sa fall förordna, att böterna inte heller får indrivas, om det skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning. Sådant förordnande får domstolen dock inte meddela, om det kan antas, att verkställighet erford- ras för den bötfälldes tillrättaförande eller så eljest är påkallat ur allmän synpunkt (5 5).

Här kan lämnas vissa av indrivnings- verket i Stockholm meddelade uppgif- ter om indrivningen av fylleriböter, upptagna i saköreslängd för april må- nad 1959 och ålagda antingen av åkla- garmyndigheten i Stockholm genom strafföreläggande eller av rådhusrätten genom dom.

[ saköreslängden från åklagarmyndighe— ten upptogs tillhopa 998 ärenden, avseende böter för fylleri. I 239 fall erlades betalning utan krav, i 73 fall efter krav och i 321 fall först efter olika indrivningsåtgärder. Böter— na betalades sålunda i 633 fall. I 303 fall av- kortades eller avskrevs böterna enligt olika regler i bötesverkställighetslagen, medan förvandling (villkorligt eller ovillkorligt) ägde rum i 62 fall.

Saköreslängden från rådhusrätten upptog 240 bötesärenden. I 135 fall betalades böter— na, varav frivilligt efter anmaning endast i 34 fall. I 89 fall avkortades eller avskrevs böterna. I återstående 16 fall skedde för- vandling av böterna. (Jfr del II, bil. 1 s. 45 ff).

9. F ylleriets rättsverkningar

9.1 Fylleriindikationen i lagen om nykterhets- vard

Enligt 15 5 lagen om nykterhets- vård kan nykterhetsnämnd ställa bl.a. den under övervakning, som är hem-

fallen åt alkoholmissbruk och som ge- nom lagakraftvunnen dom befunnits skyldig till minst tre under de två se- nast förflutna åren begångna gärningar, innefattande fylleri, brott, som anges i 21 kap. 13 eller 14 & brottsbalken (d. v. s. de militära brotten »övergivan- de av post» och »onykterhet i tjänst»), i de fall då han vid brottets be- gående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott, som avses i 4 5 lagen om straff för vissa trafikbrott (d. v. s. rattfylleri och s. k. rattonykter- het), därest brottet varit en följd av förtäring av starka drycker. I sista hand kan länsstyrelsen enligt 18 5 för- ordna att vederbörande skall tvångs- intas på allmän vårdanstalt för alko- holmissbrukare. Tvångsintagning får endast tillgripas under den ytterligare förutsättningen att hjälpåtgärder vidta- gits eller övervakning varit anordnad utan att personen i fråga kunnat åter- föras till ett nyktert liv eller hjälpåt— gärder och övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller försök med hjälpåtgärder eller övervakning med hänsyn till vederbörandes farlighet inte kan avvaktas.

9.2. Ingripande enligt barnavårdslagen

När det gäller alkoholmissbrukare un- der 21 år är det emellertid inte lagen om nykterhetsvård utan barnavårdsla- gen, som i första hand skall tillämpas. Enligt 25 5 b) barnavårdslagen kan barnavårdsnämnden sålunda ingripa mot unga människor som på grund av bl.a. brottslig gärning eller missbruk av rusdrycker eller narkotika är i be- hov av särskilda tillrättaförande åtgär- der från samhällets sida. Åtgärden kan bestå i t.ex. övervakning (26 5) eller, i sista hand, omhändertagande för sam— hällsvård, d.v.s. överlämnande till en- skilt hem, placering i lämplig anstalt

eller, som en sista utväg, inskrivning vid ungdomsvårdsskola (29 och 36 55).

9.3 Körkortet-ligan Viktiga rättsverkningar hänför sig ock— så till rätten att erhålla och inneha körkort. Sålunda skall länsstyrelsen vid prövningen av körkortsansökningar en- ligt 32 å vägtrafikförordningen särskilt beakta bl. a. om körkortssökanden gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt. Den som sakfällts för fylleri får inte er- hålla körkort innan två år förflutit från förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att han ändå är att be- döma som en skötsam person. —- Fin- ner länsstyrelsen skälig anledning till antagande, att en person, för vilken länsstyrelsen redan utfärdat körkort, inte uppfyller de krav på bl. a. pålitlig- het i nykterhetshänseende, som gäller för erhållande av körkort, skall läns- styrelsen enligt 33 5 vägtrafikförord- ningen skyndsamt ta upp frågan om hans lämplighet till omprövning. Där- vid skall körkortet återkallas bl. a. om föraren gjort sig skyldig till fylleri och det ej kan anses uppenbart, att han ändå är att bedöma som en skötsam person, eller om han med hänsyn till onyktert levnadssätt inte bör betros med att inneha körkort. Enligt 34 & kan länsstyrelsen emellertid i stället meddela föraren varning, om tillräck- liga skäl till återkallelse inte förelig- ger.

9.4 Avstängning från rusdrycksinköp Slutligen bör beträffande rättsverk- ningarna nämnas att enligt 18 & rus- drycksförsäljningsförordningen utminu- tering av rusdrycker kan vägras den som är upptagen på s. k. Spärrlista. Detta gäl- ler bl. a. person som genom lagakraftä- gande dom befunnits ha vid mer än ett tillfälle under en tidrymd av tolv måna- der gjort sig skyldig till rattfylleri, s.k.

rattonykterhet eller fylleri. Enligt 20 å råder förbud för andra att såsom om- bud eller på därmed jämförligt sätt skaffa rusdrycker åt personer, som är uppförda på Spärrlista.

10. Vissa bestämmelser om nykterhets- vård och barnavård

Detta avsnitt skall avslutas med yt- terligare några ord om innehållet i la- gen om nykterhetsvård och barnavårds- lagen.

Vad först gäller lagen om nykterhets- vård bör understrykas att lagen åsyftar att ge de nykterhetsvårdande organen —— i synnerhet nykterhetsnämnderna _— möjlighet att ingripa mot alkohol- missbruk på ett så tidigt stadium som möjligt. Enligt lagens definition före- ligger alkoholmissbruk då någon ej blott tillfälligt använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig el- ler annan (1 5).

Mot bakgrunden av lagens syftemål är det givetvis angeläget att nykterhets- nämnderna så snart som möjligt får kännedom om att någon missbrukar al- kohol. En fylleriförseelse är ofta det första tecknet på att alkoholmissbruk föreligger.

Kännedom om fylleriförseelser får nykterhetsnämnden i första band från polis och åklagare, vilka är skyldiga att ofördröjligen anmäla sådana förseel- ser till nämnden (10 5 första stycket). Viss anmälningsskyldighet har också läkare, som i sin verksamhet får veta, att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker (10 5 andra stycket). Anmälan om alkoholmissbruk kan naturligtvis även komma från annat håll, t. ex. från närstående eller grannar.

I de fall, då nykterhetsnämnden på ena eller andra sättet fått kännedom om att någon missbrukar alkohol, skall

nämnden enligt 12 & skyndsamt låta undersöka fallet och därvid inhämta den kännedom om klientens levnads- förhållanden och andra omständigheter, som behövs för fallets bedömande. Nämnden kan, om så erfordras, kalla klienten och eventuellt också annan person, som förmodas ha några upplys- ningar att lämna, att inställa sig inför nämnden. Vite får föreskrivas i kallel- sen. Hörsammas ej kallelsen, kan ve- derbörande under vissa förutsättningar hämtas (13 9”). Nämnden skall föran- stalta om läkarundersökning, om an- ledning därtill föreligger (12 5).

Framkommer vid undersökningen, att fråga endast är om en tillfällig för- löpning av en i övrigt skötsam person, skall nämnden naturligtvis inte vidta- ga några speciella behandlingsåtgärder utan kan avskriva ärendet, eventuellt efter att först ha informerat honom om alkoholens skadeverkningar och gett honom råd hur han i fortsättningen bör handskas med rusdrycker (jfr 4 5 1 mom.). Visar däremot undersökningen, att fråga verkligen är om en alkohol— missbrukare i lagens mening, skall nämnden i första hand vidtaga en eller flera lämpliga hjälpåtgärder, exempel- vis söka förmå honom att under viss tid fortlöpande upprätthålla förbindelse med nämnden eller att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka lämplig värd (14 5).

För vidtagande av hjälpåtgärd förut- sätts klientens frivilliga medverkan. Hjälpåtgärder kan alltså inte framtving- as. I allvarligare fall av alkoholmiss- bruk kan såsom tidigare framhållits — tvångsåtgärder komma i fråga, näm- ligen övervakning (15 å) och, i sista hand, intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (18 5). Som villkor för dylika tvångsingripanden gäller först och främst, att vederböran- de är hemfallen åt alkoholmissbruk,

d.v.s. att han är vanemissbrukare. Det räcker emellertid inte härmed. Han måste dessutom befinnas tillhöra nå- gon av de i 15 9 angivna kategorier av alkoholmissbrukare, för vilka det är ut- märkande, att deras missbruk medfört eller kan befaras medföra vissa sociala skadeverkningar. En grupp är redan nämnd, nämligen återfallsfylleristerna. En annan grupp är de 5. k. farliga alko- holisterna. En tredje grupp utgörs av sådana alkoholister, vilka försummar sin försörjningsplikt. Övriga grupper består av dels alkoholister, som »parasi— terar» på samhället, familjen eller and- ra, dels sådana som är ur stånd att ta vård om sig själva, dels alkoholister, som för ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt, och dels slutligen de s.k. vagabonderande alko- holisterna (lösdrivare, nasare).

Det är nykterhetsnämnden som beslu- tar om övervakning (15 å) och länssty- relsen som beslutar om tvångsintagning, vanligen på ansökan av nykterhets- nämnden men i vissa fall på ansökan av polismyndigheten (18 och 19 åå).

Polismyndighet kan under vissa för- utsättningar tillfälligt omhändertaga farliga och vagabonderande alkoholis- ter samt alkoholister, som på grund av oförmåga att ta vård om sig själva är i trängande behov av omedelbar vård. Ansökan om tvångsintagning skall i så fall göras ofördröjligen hos länsstyrel— sen, som därvid har att skyndsamt prö- va, om omhändertagandet skall bestå (21 och 26 55). I alla dessa fall äger en- ligt 20 å polisinstruktionen enskild po- lisman omhändertaga alkoholisten i av- bidan på polismyndighetens beslut, så- vida fara i dröjsmål bedöms föreligga.

Beslutar länsstyrelsen om tvångsin— tagning, kan länsstyrelsen och i vissa fall nykterhetsnämnden bevilja anstånd med verkställigheten samt ställa alko- holmissbrukaren under övervakning

och meddela honom lydnadsföreskrif— ter. Samma myndighet kan också för- klara anståndet förverkat (35 och 36 55). Då anstånd förklarats förverkat eller länsstyrelse omedelbart beslutat om intagning, sker intagningen i regel på ett år. Utskrivning kan emellertid ske före vårdtidens utgång men vård- tiden kan också förlängas under vissa i lagen angivna förutsättningar (44 och 45 åå).

Den intagne kan efter en tids vistelse på anstalten, vanligen efter tre—fyra månader, beviljas s.k. försökspermis- sion. Som regel ställs han då under över- vakning och meddelas lydnadsföreskrif— ter. Undandrar han sig sedan övervak- ning eller bryter han mot meddelade lydnadsföreskrifter, kan han hämtas åter till anstalten (49—52 55).

Den som är hemfallen åt alkohol- missbruk kan även frivilligt ingå på all- män vårdanstalt under villkor att han förbinder sig att stanna där under viss tid, högst sex månader (58 5).

Vad barnavårdslagen beträffar är denna såsom tidigare nämnts —— i princip tillämplig på underåriga alko- holmissbrukare. Enligt 25 & b) åligger det sålunda barnavårdsnämnd att ingri- pa mot den som är under 21 år och som bl.a. på grund av missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel är i behov av särskilda tillrättaförande åt- gärder från samhällets sida. Vad som är missbruk i barnavårdslagens mening får avgöras från fall till fall (se social- styrelsens publikation »Råd och anvis- ningar» nr 149 s. 2).

Skyldighet att till barnavårdsnämn- den anmäla misstänkta fall av alkohol- missbruk åvilar enligt 93 å myndighe- ter och befattningshavare, vilkas verk— samhet berör barnavården, samt läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och lära- re. Någon anmälningsskyldighet har

däremot inte uttryckligen ålagts polis- myndighet, men en sådan torde likväl följa av den förut återgivna bestämmel- sen i 3 9' polisinstruktionen.

När barnavårdsnämnd genom anmä— lan eller på annat sätt får kännedom om fall, där åtgärd enligt barnavårds- lagen kan antas vara påkallad, skall den utan dröjsmål inleda erforderlig utred- ning (14 5). Förhör med den under- årige, hans föräldrar och andra perso- ner kan hållas (15 9). Nämnden kan också föranstalta om läkarundersök— ning (16 5).

De åtgärder, som barnavårdsnämn- den skall vidtaga, om utredningen visar att de i 25 5 b) barnavårdslagen angiv- na förutsättningarna föreligger, är i första hand en eller flera förebyggande åtgärder (hjälpåtgärder, förmaning och varning, föreskrifter rörande den un- deråriges levnadsförhållanden samt övervakning, 26—28 55) och i sista iland omhändertagande för samhälls- vård (d.v.s. överlämnande till enskilt hem, placering i lämplig anstalt eller, som en sista utväg, intagning på ung- domsvårdsskola, 29 och 36 55).

Barnavårdsnämnd beslutar således inte bara om förebyggande åtgärder utan även om omhändertagande för samhällsvård. Nämndens beslut angå- ende omhändertagande för samhälls— vård skall dock underställas länsstyrel- sens prövning, om den underårige och hans föräldrar inte samtyckt till verk- ställighet av beslutet (24 5).

Barnavårdsnämnd kan också redan på utredningsstadiet i vissa fall tillfäl- ligt omhändertaga underårig person. Så kan ske då det föreligger sannolika skäl för ett ingripande med stöd av 25 % barnavårdslagen. Vidare krävs, att om- händertagandet anses nödvändigt på grund av risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller för brotts- lig eller annan skadlig verksamhet från

den underåriges sida eller med hänsyn till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare åt- gärder hindras (30 å).

Polismyndighet kan enligt barna- vårdslagen (33 5) i två särskilda situa- tioner tillfälligt beröva en underårig friheten, såvida det föreligger sanno- lika skäl för att ingripande mot honom med stöd av 25 5 är påkallat. I den ena situationen krävs, att den underåriges uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän ordning eller säkerhet. Den underårige kan då tillfälligt tas i förvar av polismyndigheten i avbidan på barnavårdsnämnds beslut. Anmä—

lan därom skall ofördröjligen göras till nämnden, som skyndsamt skall besluta, om den underårige skall omhändertas eller friges. Den andra situationen föreligger, då den underårige kan an- tas vara under 18 år och man inte kan utröna hans namn eller bostad. Den nu- derårige får då av polismyndigheten hållas i förvar tills man utrett, hur det förhåller sig i dessa hänseenden. _ I nu angivna fall äger enskild polisman enligt 20 & polisinstruktionen proviso- riskt omhändertaga den underårige i avbidan på polismyndighetens beslut, om fara är i dröjsmål.

i 'i l l

1 . Allmänna synpunkter

En redogörelse för fyllerilagstiftningen i utländsk rätt måste av naturliga skäl begränsas till vissa länder både i den västliga och östliga världen som har särskilt intresse i detta samman- hang. Det kan självfallet inte här bli fråga om någon ingående redogörelse. Framställningen, som grundas på mate— rial insamlat under hösten 1964, vill främst peka på vissa grundläggande och typiska drag i gällande regelsystem. Utredningen har från dessa utgångs- punkter valt att undersöka förhållande- na i Danmark, Finland, Norge och Is- land, i England (med Wales), Schweiz (de sju kantonerna Basel, Fribourg, Ge- neve, S:t Gallen, Valais, Vaud och Zii- rich), Västtyskland, Amerikas Förenta Stater (Washington DC och delstaten Kalifornien), Sovjetunionen och Tjecko- slovakien. Förhållandena i Polen, som är av speciellt intresse för utredningen, redovisas i följande kapitel. Utredningen har i första hand under- sökt i vad mån fylleriet kriminaliseras i de olika länderna. I alla de länder, som omfattas av undersökningen, finns lagregler som stadgar straff för den som under vissa förhållanden uppträder be- rusad. I allmänhet bestraffas endast så- dant uppträdande som äger rum på of- fentlig plats. I regel är inte som i Sverige —— det berusade tillståndet så- som sådant kriminaliserat utan straff- bestämmelserna anknyter i stället till det förhållandet att den berusade väckt

FJÄRDE KAPITLET

Utländsk rätt

förargelse, stört ordningen, utgjort tra- fikfara o. dyl. Någon direkt motsvarig— het till den svenska brottsbenämningen fylleri finns inte. I de flesta fall fram- går inte klart av lagbestämmelserna vil- ket berusningsmedel som avses. Flerta— let bestämmelser synes dock på grund av sin ordalydelse eller av andra upp— gifter att döma endast åsyfta berusning genom alkohol. I England gäller sär- skilda lagar beträffande narkotikabe- rusning. I Island och de schweiziska kantonerna S:t Gallen och Vaud avser straffbestämmelserna om berusning även annat berusningsmedel än alkohol och detta framhålls uttryckligen i de lagar som gäller i Västtyskland samt i Washington DC och Kalifornien. I Fin- land blir även den som berusat sig på narkotika lagförd, främst för att man därmed skall kunna klarlägga varifrån narkotikan kommit. I de flesta länder lagförs fylleristerna av polis eller dom- stol, men det förekommer också att andra myndigheter handhar dessa upp- gifter. Det är ganska vanligt att lagfö- ringen sker i omedelbar anslutning till ett omhändertagande för fylleri.

Av särskilt intresse för utredningen har varit att undersöka formerna för omhändertagandet av berusade perso- ner och de åtgärder som vidtas med den berusade efter omhändertagandet. Liksom i Sverige sker omhändertagan- det genom polisens försorg. Normalt förs den omhändertagne till närmaste polisstation där han placeras i arrest och får sova ruset av sig under tillsyn

av polispersonal. Undantagsvis tilläm- pas en annan ordning. I de olika län- derna brukar personer, vilkas hälsotill- stånd ger anledning till oro, föras till sjukhus eller i varje fall undersökas av läkare, som kallas till polisstationen. De arrestlokaler, vari fylleristerna nor- malt förvaras, håller ungefär samma standard som hos oss. Inredningen be- står sålunda vanligen endast av låga träbritsar eller lavar, ibland försedda med madrasser och filtar. På några håll finns ordentliga sängar. I eller invid arresterna brukar finnas avlopp, wc eller enklare toalettanordningar. Inte sällan är arrestlokalerna försedda med två eller flera liggplatser. Sedan den omhändertagne nyktrat till brukar po- lisen höra honom angående omständig- heterna kring omhändertagandet. Efter förhöret brukar han i flertalet länder friges. Omhändertagandet varar i all- mänhet bara några timmar. I en del länder förekommer dock, att den om- händertagne i arresten skall avvakta lagföringen, vilket naturligtvis kan in- nebära något längre förvaringstid.

2. Omhändertagande och strof

2.1 Danmark

Den som berusar sig på offentlig plats gör sig skyldig till förseelse mot lokala ordningsföreskrifter, »politivedtaegter». Dessa bestämmelser är i stort sett lika- lydande för hela landet. Som exempel kan nämnas dem som gäller för Köpen- hamn: »Ingen må offentligt faerdes i så beruset tilstand, at han kan give anled- ning til ulempe for andre.» Med uttryc- ket »ulempe» torde närmast avses att den berusade uppträder störande för omgivningen. Vid sidan om gällande »politivedtaegter» innehåller den dan- ska strafflagen en bestämmelse enligt vilken den, som uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet försätter sig i berusat tillstånd skall straffas, om han i det till- ståndet »udsaetter andres person eller betydelige formuevaerdier for fare». Denna straffbestämmelse gäller alltså oavsett om den berusade uppträder på offentlig plats eller inte.

Omhändertagandet av fyllerister verkställs av polisen. Det finns inga närmare direktiv som klargör när en berusning skall anses vara av sådan grad, att den kan ge anledning till »ulempe for andre». I polisskolans nn- dervisningsmaterial anförs emellertid, att avgörande är var och när vederbö- rande påträffas och särskilt hur han uppför sig. Det framhålls också, att även om förutsättningarna för ett omhänder- tagande finns, detta skall framstå som förnuftigt i det enskilda fallet och att det under vissa omständigheter kan va- ra en lämplig lösning att försöka få den spritpåverkade förd till sitt hem i taxi, om han kan och vill betala. Man kan helt allmänt utgå ifrån att inte ens den tydligt påverkade omhändertas, om han inte konkret har varit »til ulempe» för andra eller berusningen är så hög att han faktiskt är hjälplös.

Då den omhändertagne förts in på polisstationen ringer polisen alltid till riksregistraturen (straffregistret) för att höra om den omhändertagne är registrerad för någon sjukdom, som kan förväxlas med berusning, t.ex. socker- sjuka, epilepsi eller malaria. Visar det sig att riksregistraturen innehåller upp- gift om sådan sjukdom förs den omhän- dertagne genast över till sjukhus. I Kö- penhamn transporterar polisen enligt särskilda anvisningar likaså till sjukhus spritpåverkade personer, som förts in till polisstationen i medvetslöst tillstånd eller som företer tecken på sjukdomar eller allvarligare skador. Har om- händertagande skett av någon som är under 18 år brukar polisen alltid un-

i 1 ! | ! i ; l

derrätta vederbörandes familj, om det- ta är möjligt.

Omhändertagandet i polisarrest upp- hör normalt efter några timmar, då fyl- lcristen blivit nykter och förhör kunnat hållas med honom. Det förekommer emellertid också längre förvaringsti- der, t.ex. då fråga är om personer som efter tillnyktrandet skall föras över till köpenhamnspolisens »sociale Hjaelpe- tjeneste» för genomgående av avvänj- ningskur. Vidare brukar personer, som är utan bostad och arbete och som sak- nar medel att betala böterna med, s.k. »straksere», lagföras av polis eller dom- stol innan de friges. Enligt grundlagen måste anhållen inställas inom 24 tim- mar inför domare, om han inte frigetts dessförinnan.

I samband med omhändertagandet kan polisen förelägga den berusade ett bötesstraff. Sådant föreläggande tilläm- pas också beträffande »strakseren». Vägrar han att godkänna föreläggandct vilket sällan förekommer _— går sa- ken omedelbart till domstol. Kallelse till domstol sker också i de fall, då po- lisen inte meddelar föreläggande. Dom- stolen handlägger målet vid offentlig förhandling, varvid polismästaren upp- träder som åklagare.

Straffet för fylleri är i regel böter, i allmänhet 60 Dkr.1 Böterna höjs vanli— gen inte vid återfall. I Köpenhamn ut— döms i regel inte straff för de fyllerister som förs över till den »sociale Hjaelpe- tjeneste». Straffrågan kan dock tas upp på nytt, om vederbörande efter kort tid undandrar sig en kur. I vissa fall kan i stället för straff meddelas varning.

Om den bötfällde inte kan betala sina fylleriböter inom viss tid, skall han i princip undergå ett kortvarigt frihets- straff. Frihetsstraffet bestäms i regel subsidiärt redan i bötesdomen eller bö- tesföreläggandet. Straffet varierar mel- lan två och fyra dagar. Normalt får de

bötfällda visst anstånd med bötesbetal- ningen. Vissa kategorier främst »straksere» medges emellertid inte något anstånd utan måste avtjäna det subsidiära frihetsstraffet genast, ofta i direkt anslutning till omhändertagan- det, om de inte omedelbart kan betala böterna. Cirka tolv procent av samt— liga bötfällda avtjänar subsidiärt fri- hetsstraff.

Samtliga omhändertaganden för fyl- leri redovisas av polisen i riksregistrao turen. Där samlas också upplysningar i övrigt som kan antas vara av betydelse bl. a. i fråga om vederbörandes lämplig- het som motorfordonsförare, t.ex. upp- lysningar angående alkoholmissbruk. Vid utfärdande av körkort skall polisen inhämta upplysningar från riksregistra- turen.

Antalet omhändertaganden för fylleri i Danmark är väsentligen lägre än i Sve- rige. År 1965 omhändertogs sålunda 18 655 personer i Danmark medan mot- svarande antal i Sverige uppgick till 117 745. Detta förhållande beror natur- ligtvis främst på lagbestämmelsernas olika utformning och polisens praxis. Detta är dock endast en del av förkla- ringen till skillnaden i fyllerifrekven- sen. Denna bottnar sannolikt också i betydande olikheter i fråga om alko- holvanor mellan danskar och svenskar.

2.2 Finland2

Liksom i Sverige är fylleriet kriminali- serat i allmänna strafflagen. Till straff dömes var och en som på »allmän väg, gata eller annat offentligt ställe eller vid offentlig förrättning eller allmän sam-

1 1 dansk krona=70 svenska ören.

” Beträffande ny lagstiftning i Finland fr.o.m. den 1 januari 1969, se 5. 138. Fylleriet år i Finland från årsskiftet 1968/69 avkri- minaliserat.

mankomst uppträder uppenbart druc- ken och därigenom åstadkommer stör- ning eller förargelse». Omhändertagandet av berusade per- soner regleras i strafflagens promulga— tionsförordning, där det heter: »Träffas den, som är rusig, på allmän väg, gata eller annat offentligt ställe eller vid of- fentlig förrättning eller allmän sam- mankomst, eller stör han enskild eller allmän frid genom våldsamhet eller oljud, vare tillåtet att med våld avlägs- na honom och, om nödigt är, hålla honom i förvar tills ruset förgått.» Själva det faktum att vederbörande är berusad på allmän plats, utgör såle— des tillräcklig grund för ett omhänder- tagande. Det är inte, såsom när det gäl- ler straff för fylleri, nödvändigt att den druckne genom sitt tillstånd eller upp- trädande vållar »störning eller förargel- se». Kraven på berusningsgrad är vida- re mindre stränga, när det gäller om— händertagande än då fråga är om be- straffning (jfr uttrycken »rusig» och »uppenbart drucken»). Ytterligare bör märkas att omhändertagande kan ske även av en person som uppträder på enskilt område. I sådant fall kan där- emot straff för fylleri inte följa. Befinnes den omhändertagne vara sjuk eller skadad, t.ex. ha ådragit sig huvudskada, förs han till sjukhus för undersökning. Allt efter sjukdomens el- ler skadans art blir han efter undersök- ningen antingen transporterad till po- lisstationen för att sova ruset av sig i arrest eller inlagd på sjukhuset för vård. Det är vanligt att flera fyllerister förva— ras i samma arrest. Omhändertagandet i polisarrest skall vara tills »ruset för- gått». Någon maximitid är inte fast- ställd men i praktiken brukar den om- händertagne släppas efter fyra-sex tim-

mar. , Straffbeläggandet av fylleriet sker i regel genom s.k. strafforderförfarande,

vilket närmast torde motsvara vårt sy- stem med strafföreläggande. Vederbö— rande delges ett av åklagaren utfärdat föreläggande att betala visst bötesbe- lopp jämte ett inbetalningskort på be— loppet. Straffet kan sättas till lägst tio och högst hundra dagsböter. Kan den dömde inte betala böterna träder lik- som i Danmark i princip ett frihets- straff i stället för bötesstraffet. Cirka tio procent av de bötfällda avtjänar så- dant subsidiärt frihetsstraff. —- Före- läggandet meddelas fylleristen innan denne efter att ha sovit ruset av sig skall friges. Vill han ha saken prövad av domstol, skall han anmäla detta hos domstolen inom viss tid. I annat fall blir föreläggandet giltigt som lagakraft- vunnen dom. Mål mot underåriga får inte avgöras genom strafforder, såvida inte socialnämnden samtycker därtill. Vid svårare fall av fylleri, t.ex. i sam- band med tjänsteutövning, sker lagfö- ringen inför domstol.

I Finland finns allmänna bestämmel- ser om eftergift av åtal eller straff, när det gäller brott som begåtts av perso- ner under 18 år och där på brottet kan följa böter eller fängelse i högst tre må- nader. För att eftergift skall meddelas förutsätts att gärningen berott på oför- stånd eller tanklöshet och att skälig an- ledning finns till antagande att den unge skall låta sig rätta utan straff. Be- stämmelserna tillämpas bl. a. på fylleri.

I fråga om fylleriets rättsverkningar kan nämnas ett stadgande i motorfor- donsförordningen enligt vilket körkort dras in helt och hållet eller för viss tid om beträffande innehavaren yppats så- dana omständigheter som utgör hinder för erhållande av körkort. En sådan omständighet är att vederbörande på grund av sina levnadsvanor eller egen- skaper anses olämplig att föra bil. Om en person med körkort under ett år har anhållits tre gånger för fylleri, dras kör-

kortet in för viss tid, vanligen tre—sex månader.

Antalet omhändertaganden utgjorde 1965 i Finland 139 752 mot 117745 i Sverige. Den höga fyllerifrekvensen i Finland torde hänga samman med där rådande alkoholvanor. Många, som dric- ker alkohol, konsumerar stora kvantite- ter på en gång i avsikt att berusa sig. På grund av straffbestämmelsernas ut- formning blir endast omkring hälften av de omhändertagna senare åtalade och dömda för fylleri.

2.3. Norge

Enligt en särskild lag om lösdriveri, bettleri och dryckenskap, slesgjenger- loven», skall den straffas som »forsett- lig eller oaktsomt hensetter sig i en åpenbart beruset tilstand hvorunder han blir set på et almindelig beferdet eller for almindelig ferdsel bestemt sted». I Norge är alltså fylleriet som så- dant kriminaliserat. En annan stränga- re bestämmelse i samma lag gäller den som »forsettlig eller oaktsomt hensetter sig i beruset tilstand, hvorunder han forstyrrer den almindelige fred og or- den eller den lovlige ferdsel eller foru- lemper eller volder fare for andre». I detta fall gäller inget villkor att det skall vara fråga om offentlig plats el. dyl. Straffbestämmelserna är normerande för omhändertagandet. För att en person skall anses vara uppenbart berusad en- ligt »lesgjengerloven» måste detta på ett eller annat sätt ge sig till känna i hans uppförande eller utseende. Enligt den strängare bestämmelsen i lagen ställs inte så höga krav på berusningen utan här är det ordningsstörandet eller det kränkande eller farliga uppträdandet hos den berusade som i första hand mo- tiverar ett omhändertagande. I sådant fall kan som nämnts omhändertagandet ske även på enskild plats men polisen brukar inte ingripa på enskilt område

Är den omhändertagne medvetslös el— ler företer han andra allvarliga sjuk- domstecken, blir han föremål för läkar- undersökning, som kan resultera i att han omedelbart förs över till sjukhus. 1 andra fall läggs han i polisarrest. Inte sällan förvaras tre eller fyra arrestanter i samma cell.

Enligt »losgjengerloven» skall den omhändertagne hållas i fängsligt förvar tills han blivit nykter. I praktiken hålls han kvar till påföljande morgon, då han inställs inför en polistjänsteman för lag- föring. Normalt brukar polisen då före- lägga den omhändertagne ett bötes- straff. Fordras ytterligare utredning kan bötesföreläggandet meddelas senare. Godkänns inte föreläggandet eller vill polisen yrka fängelsestraff behandlas saken av domstol. I sistnämnda fall överförs den omhändertagne i häkte (»varetektsfengsel») i avvaktan på domstolsförhandlingen, vilken brukar ske följande dag.

Straffet för vanligt fylleri är böter, i regel mellan 30 och 75 Nkr.1 Har veder- börande under det sistförflutna året ti- digare tre gånger ålagts sådant straff, kan påföljden bli upp till tre månaders fängelse. Enligt den straffbestämmelse, som gäller fylleri då ordningen störs eller fara vållas, är påföljden böter eller fängelse i högst tre månader.

I »lösgjengerloven» finns bestämmel- ser om åtalseftergift eller bortfall av straff, om vederbörande blir föremål för vissa nykterhetsvårdande åtgärder. Sålunda kan åtal för fylleri underlåtas under förutsättning att vederbörande avhåller sig från rusdrycker under ett år. Han får då antingen avge skriftligt »avholdslöfte», skriva in sig i nyk- terhetsförening, underkasta sig över- vakning eller lägga in sig på kuranstalt.

1 1 norsk krona=72 svenska ören.

Bestämmelsen tillämpas företrädesvis på ungdom och förstagångsfyllerister. Vidare bortfaller fängelsestraff, som domstol ådömt någon för fylleri, om den dömde i enlighet med domstols be- myndigande av åklagaren tas in på tvångsarbetshus eller kuranstalt. I så fall bortfaller också tidigare ådömda, ej verkställda bötesstraff för fylleri. Vid sidan härav har i Oslo i praxis ut- bildats den ordningen, att förstagångs— fyllerister regelmässigt får åtalseftergift i förening med varning. Denna ordning tillämpas också i en del andra fall, t.ex. då den tidigare fylleriförseelsen ligger långt tillbaka i tiden eller då fråga är om pensionärer. Det är slutligen vanligt att man låter med straffet bero, då ve- derbörande själv söker kontakt med po— lisens sociala kontor (jfr nedan s. 135) och engagerar sig i den verksamhet som kontoret bedriver.

Liksom i Danmark bestäms i regel ett subsidiärt frihetsstraff i bötesdomen el- ler bötesföreläggandet för det fall att den dömde inte betalar sina fylleriböter inom viss tid. Frihetsstraffet överstiger sällan tolv dagar. En bestämmelse i »lesgjengerloven» inskränker emeller- tid bruket av sådana subsidiära frihets- straff. Har den straffade inte inom de två sista åren dömts för fylleri, skall så- dant frihetsstraff inte verkställas, om han inte inom två år på nytt gör sig skyldig till sådan förseelse. — Normalt får de bötfällda visst anstånd med bö- tesbetalningen. Vissa kategorier, främst personer som saknar bostad och arbets— anställning, medges dock inte sådant anstånd utan måste avtjäna det subsi— diära frihetsstraffet genast, ofta i direkt anslutning till omhändertagandet, om de inte omedelbart kan betala böterna (jfr förhållandena i Danmark). Cirka 20 procent av de bötfällda avtjänar subsidiärt frihetsstraff.

Vad gäller fylleriets rättsverkningar

i körkortshänseende stadgas i »motor- vognloven» att körkortsaspirant skall förete intyg från polisen att han är pålitlig och nykter. Enligt samma lag kan polisen dra in körkortet om veder- börande anses olämplig som motorfor- donsförare, särskilt när han inte längre kan räknas som pålitlig och nykter. Avgörandena i dessa fall är överlåtna till polisens skönsmässiga prövning. Ett utslagsgivande moment är —— i varje fall i de större städerna att körkortsin- nehavaren straffats för fylleri.

År 1965 togs 33 797 fyllerister om hand i Norge. Att fylleriet har så ringa omfattning i jämförelse med svenska förhållanden (117745 omhändertagan- den samma år) kan bl. a. sammanhänga med att man i Norge har en gynnsam- mare konsumtionsstruktur med ett relativt starkt inslag av öl. Möjligen kan också den lägre urbaniseringsgra- den göra risken för omhändertagande vid fylleri mindre än i vårt land.

2.4 Island

Den isländska nykterhetslagen stadgar straffansvar för var och en som på grund av berusning »orsakar orolighe- ter eller fara eller gör sig skyldig till förargelseväckande beteende på allmän plats, vid offentliga sammankomster» m. m. Dessutom är enligt lokala bestäm- melser, t. ex. ordningsstadgan för Reyk- javik, »förargelseväckande beteende genom märkbar berusning» på allmän plats alltid straffbart.

Enligt en lag om behandling av be- rusade och alkoholskadade personer skall polismyndigheten, då den tagit om hand en berusad, som flera gånger förut tagits för fylleri eller som miss- tänks lida av alkoholism eller visar ten- dens till alkoholism, »efter mottaget lä- karintyg föra den anhållne till sjuk- hus». Finns det inte plats på sjukhuset, skall vederbörande beredas annan me-

! !

dicinsk vård som står till buds. I nor- mala fall, då fylleristen läggs i arrest, skall han hållas i förvar tills han blivit nykter, vilket i allmänhet innebär att en person, som tagits om hand på kväl- len eller på natten, släpps morgonen därpå. Blir den omhändertagne föremål för läkarundersökning kan han efter omständigheterna hållas kvar upp till två dygn.

Lagföringen sker vanligast genom att fylleristen i samband med frisläppandet från arresten inställs inför domare. Mål, som gäller en förstagångsfyllerist, en ung fyllerist, en mycket ringa förseelse e.dyl., kan avslutas med varning, om omständigheterna tillåter, eller t.o.m. nedläggas. — Straffet enligt nykterhets- lagen är böter mellan 100 och 2 000 is- ländska kronor.1 Enligt Reykjaviks ord- ningsstadga är högsta straffet satt till böter om 1 000 isländska kronor.

2.5. England

I fråga om straffbeläggandet av fylleri gäller här ett flertal olika lagar. Åtskil- liga, t.ex. Metropolitan Police Act 1839, stadgar straff för den som anträffas drucken på gata eller allmän plats och därvid gör sig skyldig till störande eller olämpligt uppträdande (»riotous or in- deeent behaviour»). Enligt Licensing Act 1872 straffas den som anträffas drucken på allmän landsväg, annan all— män plats eller utskänkningsställe (här bestraffas således fylleriet som sådant) och den som under sådana förhållanden gör sig skyldig till störande eller för- argelseväckande uppträdande (»riotous or disorderly behaviour»).

Licensing Act 1902 ger polisen be- fogenhet att anhålla en person, som på- träffas berusad på allmän väg eller an- nan allmän plats eller utskänkningsstäl- le och som förefaller vara ur stånd att ta vård om sig själv. —— Är polisen tvek- sam om den omhändertagne verkligen

är berusad eller om han är sjuk och i behov av skyndsam medicinsk vård, tillkallas läkare. Har vederbörande om- händertagits på natten och är han på— följande morgon alltjämt berusad, till- kallas likaså alltid läkare. Detta gäller även i fall, då den berusade bestrider att det finns skäl för omhändertagande. I regel är det polisläkaren som tillkal- las, men den omhändertagne får anlita vilken läkare han vill, om han betalar kostnaderna därför. Visar läkarunder- sökningen att den omhändertagne är sjuk eller skadad, kan det bli nödvän— digt att transportera honom till sjuk— hus. — Det förekommer vidare att unga fyllerister transporteras hem till för- äldrarna i stället för att läggas i polis- arrest.

Den omhändertagne brukar friges mot borgen så snart den omedelbara be- rusningseffekten försvunnit. Kan han inte ställa borgen för sig, kvarhålls han tills han blivit lagförd av domstol. Det- ta sker snarast möjligt, vanligen inom 24 timmar. I fall, då den omhändertag- ne får lämna polisstationen mot borgen, förelägger polisen honom en förbindel- se att inställa sig inför domaren (»mag— istrate») snarast möjligt. Lagföringen sker sedan offentligen i den tilltalades närvaro. Straffet för fylleri är enligt Metropolitan Act 1839 böter högst tio pund2 eller fängelse i högst sju dagar samt enligt Licensing Act 1872 enbart böter, högst fem pund. Domaren kan också besluta att vederbörande skall be- tala läkararvode i fall, då läkare till- kallats för undersökning. —— Domstolen kan ge fylleristen villkorlig dom. Så- dan dom kan förknippas med föreskrif- ter om intagning på någon »institution» eller om vård på klinik för alkoholister (»centre for the treatment of alcohol- ies»). Den villkorliga domen och före- 1 I isländsk krona=12 svenska ören.

* 1 pund=12 kronor 44 öre.

skrifterna kan bara ges med vederbö- randes samtycke. En domstol kan ock- så besluta att villkorligt eller ovillkor- ligt låta vederbörande gå fri från an- svar.

2.6 Schweiz

De olika kantonerna har egna straffbe- stämmelser för fylleri. I allmänhet krävs för bestraffningen av en fyllerist att vederbörande uppträder förargelseväc- kande (Basel,1 Fribourg och Valais) el- ler kränker god sed och anständighet (S:t Gallen och Ziirich) eller utsätter personer eller egendom för avsevärd fara eller äventyrar sitt liv eller sin häl— sa (S:t Gallen) eller utgör hinder eller fara i trafiken (Geneve och Vaud). På inget håll förekommer att berusningen som sådan straffbeläggs.

Polisens befogenhet att omhänderta- ga berusade personer beror i allmänhet på straffbestämmelsernas utformning. I vissa kantoner kan emellertid omhän- dertagande ske även då straffbart fyl- leri inte föreligger. Som exempel kan nämnas att berusade, som är ur stånd att själva ta sig hem, kan omhändertasi kantonen Geneve, och i kantonen S:t Gallen får polisen likaså få om hand sådana personer, som på grund av be- rusning inte kan klara sig själva, t.ex. om de »förlorat orienteringen» eller inte längre kan stå på benen.

I de flesta av de kantoner, som un- dersökts, tillkallar polisen läkare eller för den omhändertagne till sjukhus, om det erfordras medicinsk undersökning. Detta kan t.ex. vara fallet, om det inte alls går att samtala med den omhänder- tagne (S:t Gallen) eller om man miss— tänker att han berusat sig på annat än alkohol (Vaud). I Geneve blir omhän- dertagna, som lider av mycket svår al- koholism, särskilt återfallsfyllerister,

föremål för läkarundersökning och vid behov överförda till psykiatrisk klinik.

I Vaud brukar unga fyllerister över- lämnas till föräldrarna i stället för att läggas i polisarrest. Det förekommer också här att alkoholister överlämnas till social myndighet.

Tiden för omhändertagandet varierar i de olika kantonerna. Enligt polisstraff— lagen i Basel skall den omhändertagne friges så snart faran för fortsatt störan- de uppträdande avlägsnats, i varje fall inom 24 timmar. I Fribourg tar man vid bestämmande av kvarhållningstiden i det enskilda fallet hänsyn till de åtgär- der, som skall vidtas, och möjligheter- na för en framgångsrik behandling. I allmänhet gäller i de olika kantonerna att omhändertagandet skall vara kort- varigt. Som exempel kan nämnas att i Geneve gäller en kvarhållningstid om i regel åtta till tio timmar och i Vaud högst tolv timmar. Enligt vad som gäl- ler i Vaud kan emellertid tiden utsträc- kas ända upp till fem dagar, om det er- fordras mer ingående medicinsk under- sökning.

Lagföringen av fylleriet sker i de flesta kantonerna inför polisdomstol el- ler polischef. Men också kommunal- nämnd (»Gemeinderat» i S:t Gallen och »conseil communal» i Valais) eller an- nat kommunalt organ (»municipalité» i Vaud) kan handlägga fyllerimålen. I kantonerna Fribourg, S:t Gallen och Vaud sker lagföringen i enkla fall ome- delbart i samband med omhänderta- gandet.

Straffet är i de olika kantonerna utom Vaud satt till böter eller häkte. I kan- tonen Vaud gäller endast böter som på- följd, högst 50 SFr2 eller, vid återfall inom ett år, högst 80 SFr. I övriga kan— toner är bötesmaximum, där sådant ut- satts, bestämt till 100 SFr. Längsta tiden

1 I Basel förutsätts för straffbarhet att det är fråga om försvårande omständigheter el- ler om återfall.

' 1 schweizisk franc=1 krona 19 öre.

; l

för hållande i häkte varierar från åtta dagar (Valais) till 15 dagar (Fribourg). I S:t Gallen gäller att endast böter får förekomma för minderåriga under 18 år och därvid högst 30 SFr.

I flertalet kantoner finns bestämmel- ser om åtals- eller påföljdseftergift för fylleri. Som exempel bör nämnas, att i Fribourg kan eftergift av straffet med- delas, om vederbörande tas in på ar- betshem eller arbetsanstalt eller utfäster sig att avstå från alkoholhaltiga dryc— ker och samtycker till övervakning. Förstagångsfyllerister och ungdomar under 18 år kan också få straffeftergift. Enligt vad som gäller i Valais kan åtals- eftergift meddelas i vissa fall beroende på föreliggande omständigheter, t.ex. att den berusade tas om hand av läkare och läggs in på klinik.

2.7 Västtyskland I strafflagen stadgas uttryckligen att den som uppsåtligen eller av vårdslös- het försätter sig i ett rus som utesluter tillräknelighet (»in einen die Zurecb- nungsfähigkeit ausschliessenden Bausch versetzt») straffas endast när han i det- ta tillstånd begår en handling, som kan föranleda straff. Fylleri eller berusning i och för sig bestraffas således inte. En- ligt den västtyska trafiklagstiftningen får den, som på grund av kroppsliga eller själsliga brister inte kan röra sig säkert i trafiken, inte uppträda i denna såvida inte lämpliga åtgärder vidtas för att hindra honom från att utsätta andra för fara. Bestämmelsen tillämpas bl.a. på fotgängare, som uppträder berusade i den allmänna gatutrafiken. Berusade, som väcker allmän förar- gelse eller som inte kan klara sig själva, omhändertas av polis. Straffet för bl.a. berusad fotgängare, som mot gällande bestämmelser uppträ— der i trafiken, är böter högst 150 DM1 eller häkte högst sex veckor. Enligt

allmänna lagregler kan strafförfaran- det inställas, om gärningsmannens skuld är ringa och följderna av gär- ningen obetydliga, såvida inte ett of- fentligt intresse kräver lagföring. När det gäller ungdomar under 18 år finns regler som ger ytterligare möjligheter till åtals- eller påföljdseftergift. Vidare finns allmänna bestämmelser om an- stånd med verkställigheten av frihets- straff på villkor bl.a. att den dömde underkastar sig en avvänjningskur.

2.8 Amerikas Förenta Stater

Liksom i Schweiz gäller här olika reg- ler i de olika delstaterna. Som exempel kan nämnas att i Washington (DC) straffas den, som är drucken eller be- rusad på gata eller annan allmän plats eller som, likgiltigt var, stör annans fred. I denna delstat bestraffas alltså berusningen som sådan. I Kalifornien straffas den, som på offentlig plats på- träffas berusad i sådant tillstånd, att han är oförmögen att ansvara för sin egen eller andras säkerhet eller som på grund av sitt tillstånd stör, uppehåller eller hindrar det fria utnyttjandet av gator, gångbanor eller andra allmänna vägar.

Såväl i Washington som i Kalifornien tar polisen hand om berusade, som gör sig skyldiga till straffbart fylleri. Vid bedömningen av huruvida ett omhän- dertagande skall ske tas i Washington hänsyn till det skick, vari vederbörande befinner sig, varvid särskilt uppmärk- sammas sådana omständigheter som lukt av alkohol, oordnad klädsel, oför— måga att gå eller föra sig normalt, röd— brusig ansiktsfärg, glansiga ögon, otyd- ligt eller osammanhängande tal, oför- måga att uppfatta vad som sker i om- givningen etc. När det gäller en berusad

11 Mark=1 krona 29 öre.

person, som uppehåller sig på enskild plats, förutsätts för omhändertagandet liksom för straffbeläggandet att vederbörande uppträder störande eller förargelseväckande. Omhändertagande kan här komma i fråga endast om detta begärs av någon som blivit störd eller förargad.

Förefaller den omhändertagne vara i behov av omedelbar medicinsk under— sökning sker sådan såväl i Washington som i Kalifornien av läkare, som kallas till polisstationen, eller av läkare på sjukhus, dit den omhändertagne trans- porteras. För polisen i Washington har utfärdats särskilda anvisningar för så- dant fall, att polisen tar om hand en till synes berusad person, som är med- vetslös eller halvt medvetslös eller som bär på sig identitetskort, utvisande att han är diabetiker. Polisen skall i dylikt fall omedelbart föra den omhändertag- ne till sjukhus. Att fylleristen transpor- teras hem eller till sjukhus eller under- söks av läkare förekommer mera sällan. »Den vanlige fylleristen» läggs in i po- lisarrest och får sova ruset av sig. Till- synen över honom utövas då endast av polispersonal.

I Washington friges den omhänder- tagne mot borgen av tio dollar1 så snart han har nyktrat till så pass, att han kan ta vara på sig själv eller ibland dessför- innan, om annan person tar hand om honom och övertar ansvaret för honom. Väljer den omhändertagne att låta ställd borgen förverkas undgår han i allmän- het lagföring för fylleriet. Ställs ej bor- gen, kvarhålls den omhändertagne i av- vaktan på rättegång, som i allmänhet äger rum påföljande morgon. I Ka- lifornien blir den omhändertagne i all- mänhet frigiven så snart han nyktrat till. En förstagångsfyllerist kan friges inom fyra timmar, om hans tillstånd medger detta. I andra fall får den om- händertagne avvakta lagföringen inför

domstol, som i regel sker påföljande morgon.

Straffet för fylleri är i Washington böter högst 100 dollar eller fängelse högst 90 dagar eller såväl böter som fängelse. I Kalifornien straffas fylleris- ten med fängelse högst sex månader eller böter högst 500 dollar eller med både fängelse och böter.

I Washington gäller att domstol i frå- ga om kroniska alkoholmissbrukare som alternativ till straff kan förordna om öppen eller sluten vård. Den som frivilligt åtar sig att deltaga i ett pro- gram för att övervinna sitt alkoholmiss- bruk kan få villkorlig dom, om han lo- var att inte upprepa förseelsen. Ung- domar under 18 år överlämnas i lindri- gare fall till föräldrarna utan att någon rättslig åtgärd vidtas. Ungdomar i den- na ålder kan också föras till särskilt mottagningshem, varifrån de sedan kan överlämnas till uppfostringsanstalt. _ I Kalifornien förs inte målet inför do- maren om grund för åtal saknas eller om det gäller enkelt fylleri och vidare åtgärder bedöms onödiga. Domaren kan i förekommande fall se till, att veder- börande tas in på sjukhus eller under- kastas psykiatrisk behandling. Vidare brukar förstagångsfyllerister och perso— ner under 30 år efter omständigheterna frias från påföljd.

2.9. Sovjetunionen

Den som uppträder ovärdigt i berusat tillstånd utsätts för fördömande från ar- betarnas sida i kamratdomstolar och vid allmänna sammankomster med kol- lektiven i företag och institutioner. Uppträdande på gator eller andra all— männa platser i berusat tillstånd, som kränker den mänskliga värdigheten och allmänna seder, är straffbelagt. Fylleri i samband med brott betraktas som en

1 1 dollar=5 kronor 17 öre.

försvårande omständighet. Straffet för fylleri på allmän plats är böter, tre —— tio rubel.1 När det gäller en person un- der 16 år tas böterna ut av föräldrarna eller av annan ställföreträdare för den dömde.

I Sovjetunionen tillämpas den ord- ningen, att arbetskamrater och närstå- ende i första hand ges möjlighet att övertala vederbörande att bättra sig. Först om denna övertalningsmetod misslyckas, kan det bli tal om stränga- re åtgärder.

Polismyndigheterna driver särskilda »avrusningsanstalter» till vilka man för personer som påträffats på allmän plats i kraftigt berusat tillstånd. De tillses där av medicinsk personal och uppsynings- män. »Företagsledningen och de samhäl- leliga organisationerna på respektive arbetsplats» informeras om intagning- en. Anstalterna består av mottagnings- rum, desinfektionsrum, rum med sängar där de intagna placeras för att sova ru- set av sig samt rum för anstalternas me- dicinska personal och administration. De omhändertagna skrivs ut först se- dan de nyktrat till fullständigt och svå- rare bakrussymptom upphört. De får själva betala kostnaden för vistelsen på anstalten.

2.10 Tjeckoslovakien Berusning i och för sig är inte straff- bar men om »någon genom nyttjande av alkohol försätter sig i ett tillstånd som väcker allmän förargelse» gör han sig skyldig till en förseelse. I första hand försöker man möta fylleriet med behandling genom vederbörande natio— nalkommitté, statliga organ eller sam- hälleliga organisationer. Om denna be- handling inte leder till att medborga- ren bättrar sig, beivras förseelsen av nationalkommittén. Nationalkommittén kan då tillgripa antingen varning eller offentlig tillrättavisning eller bötes-

straff. Böterna kan sättas upp till 300 Kcs.2

I Tjeckoslovakien finns särskilda »in- tagningsstationer» för fyllerister, dit po- lisen för fylleristerna. De berusade kvar- hålls på stationerna 10—24 timmar för att nyktra till under tillsyn av läkare och sjuksköterskor. Man försöker ock- så övertyga återfallsfyllerister om nöd- vändigheten av att genomgå en kortva- rig vårdkur. De intagna får själva stå för kostnaderna för transport till och logi på stationerna.

3. Vård och behandling av alkoholmiss- brukare

I det följande skall i korthet redogöras för nykterhets- och barnavården i olika länder och hur denna vård griper in vid fylleri.

3.1 Danmark

Alkoholistvården är helt baserad på frivillighet. Några nykterhetsnämnder existerar inte. Tvångsingripande mot en person enbart därför att han miss- brukar alkohol är sålunda inte tillåtet. 1961 års Iov om offentlig försorg med- ger visserligen teoretiskt tvångsåtgärder mot missbrukare. Men det räcker då inte med att vederbörande är alkoholist utan han måste också vara beroende av so- cialhjälp (»subsistenslös») eller i vissa fall av privat ekonomisk hjälp. Om så är fallet kan socialnämnd efter hänvän- delse t.ex. från polisen besluta att ve- derbörande skall undergå en polikli- nisk antialkoholkur. Följer han sedan inte kuren, kan socialnämnden efter till- styrkan av tjänsteläkare tvångsvis ta in honom på avvänjningshem. Dessa reg- ler har emellertid hittills kommit till mycket ringa användning.

11 rubel=5 kronor 73 öre.

2 100 Kes (tjeckiska kronor)=73 kronor 5 öre.

Om socialnämndernas insatser inom nykterhetsvården således kan sägas vara obetydliga, bedriver däremot po- lisen en omfattande hjälpverksamhet på detta område. Av mycket stor praktisk betydelse är den verksamhet till förmån för alkoholskadade, som utövas av kö- penhamnspolisens förut omtalade »so- ciale Hjaelpetjeneste». Till denna över- för polisen bl.a. sådana personer, som regelbundet omhändertas för fylleri och som kan antas leva helt eller delvis på socialhjälp. Hjaelpetjenesten söker förmå vederbörande att frivilligt under- kasta sig en antabuskur. Samtycker denne därtill, blir han först föremål för läkarundersökning och antabusdosering på »kommunehospitalets» ambulato- rium för alkoholskadade. Finner läka- ren honom vara i behov av någon tids sluten vård, kan sådan beredas honom på ambulatoriets behandlingsinstitution »Overförstergården». Men räcker det enligt läkarens bedömning med öppen vård, skickar läkaren ett meddelande till hjaelpetjenesten om lämplig antabus- dosering. Patienten får sedan dagligen besöka hjaelpetjenesten för att få sin antabusdos. Besöken antecknas i ett kar- totek. Uteblir patienten, uppsöks han av hjaelpetjenestens spaningspatrull. Hjael- petjenesten försöker också hjälpa ho- nom med arbete, bostad, behandling för andra sjukdomar etc. Några tvångsme- del mot tredskande har hjaelpetjenesten inte. Den kan emellertid påkalla ingri- pande av socialnämnd enligt »forsorgs- loven» och åter aktualisera frågan om lagföring för fylleri, om vederbörande inte följer kuren.

Några institutioner, som direkt mot- svarar köpenhamnspolisens hjaelpetje- neste, finns inte i landsorten. Men i vis- sa större städer samarbetar polisen med lokala ambulatorier för alkoholskadade i syfte att få till stånd poliklinisk be- handling av alkoholiserade fyllerister.

Ett 20-tal sådana ambulatorier finns på olika håll i landet.

Det kan tilläggas att offentlig tjänste- man som i sin tjänst får vetskap om för— hållanden, som kan antas föranleda åt— gärder enligt »berne- og ungdomsfor- sorgsloven», är skyldig att anmäla detta till barnavårdsnämnden.

3.2 Finland

Socialnämnderna sköter de arbets— uppgifter, som hos oss vilar på nykter— hets- och barnavårdsnämnderna. En särskild lag om vården av dem som missbrukar berusningsmedel är här till- lämplig. Socialnämnd kan sålunda till- gripa vissa vårdåtgärder mot personer över 18 år, som för ett onyktert liv eller på annat sätt upprepade gånger miss- brukar alkohol eller andra berusnings- medel. I lagen uppställs vissa ytterliga- re förutsättningar för att ingripande skall få ske, t.ex. att personen i fråga under de senast förflutna tolv måna- derna vid tre eller flera tillfällen tagits för fylleri eller förorsakar »uppenbar störning eller förargelse i sin bostad el- ler annorstädes». Vårdåtgärder kan så- ledes i allmänhet tillgripas endast mot mer avancerade missbrukare. Undan- tag har emellertid gjorts för personer mellan 18 och 25 år. Ingripande mot en sådan person kan ske, om han under de senast förflutna sex månaderna någon gång påträffats berusad vid offentligt tillfälle eller på offentlig plats eller i närheten av sådan plats eller använder berusningsmedel till uppenbar skada för sig själv eller annan. De vårdåtgärder, som avses i lagen, är »rådgivning och handledning», »uppsikt» eller vård på »vårdanstalt eller annan inrättning». Är det fråga om en person under 18 år, är lagen om barnskydd tillämplig. Enligt denna lag skall socialnämnden vidtaga »skyddsåtgärder» mot under- åriga som påträffats berusade. De olika

?

skyddsåtgärder som kan ifrågakomma, är att ärendet behandlas som social- hjälpsfall, eller att den underårige eller hans föräldrar tilldelas varning, eller att nämnden med föräldrarnas samtycke tillsvidare »övertar den underårige i sin vård», eller att föreskrifter meddelas om att den underårige skall erhålla lämplig sysselsättning eller intas i »an- stalt, som stöder eller kompletterar hemuppfostran», eller bli föremål för annan lämplig åtgärd, eller också att »skyddsövervakare» förordnas. Om des- sa olika åtgärder befinns vara otillräck- liga eller resultatlösa, skall social- nämnden söka träffa överenskommelse med den underåriges föräldrar om att han skall överlämnas i nämndens vård för uppfostran utom hemmet. Han blir då placerad i annat enskilt hem eller i barnhem.

Vårdåtgärder enligt de nu nämnda la- garna aktualiseras genom att polisen en— ligt däri givna bestämmelser ofördröj- ligen skall underrätta socialnämnden, så snart polisen omhändertagit någon för fylleri.

3.3 Norge Domstol eller nykterhetsnämnd kan besluta om tvångsintagning på kuran- stalt av alkoholister. Om tvångsintagning efter beslut av domstol stadgas i »Imgjengerloven» att, om den som döms till fängelse enligt samma lag, stadigvarande missbrukar rusdrycker, kan rätten i domen bemyn— diga åklagaren att sätta den dömde i tvångsarbetshus eller i kuranstalt. Om särskilda omständigheter talar därför kan åklagarmyndigheten sedan vänta med att fatta beslut om tvångsintag— ning; så får t.ex. ske om den dömde skriftligen förbinder sig att avhålla sig från bruk av rusdrycker eller anmäler sig till inträde i en nykterhetsförening. Nykterhetsnämnds befogenhet att för-

anstalta om tvångsintagning på kuran- stalt av alkoholister regleras i en »Iov om edrueskapsvern och edrueskaps- nemnder». I praxis tillämpas emellertid dessa regler endast i mycket begränsad omfattning. Enligt nämnda lag kan nyk- terhetsnämnd också besluta om en rad andra åtgärder mot alkoholmissbruka- re, och polisen skall alltid underrätta nykterhetsnämnd om gjorda omhänder- taganden av fyllerister. Nämndernas faktiska medel och möjligheter på detta område är emellertid begränsade.

Det kan tilläggas, att polisen i viss utsträckning har egna »socialkontor», där speciellt lämpade och intresserade polismän i samarbete med nykterhets- nämnderna bedriver hjälparbete bland personer med alkoholproblem, närmast efter mönster från »Anonyma alkoho- lister».

Från norskt håll har slutligen upp- lysts, att polisen också underrättar barnavårdsnämnd, om den omhänder- tagne fylleristen är underårig, och att underrättelsen kan ge denna nämnd an- ledning att följa upp fallet.

3.4 Island

I lagen om behandling av berusade och alkoholskadade personer föreskrivs bl. a. att på statens sinnessjukhus skall inrättas platser för undersökning och kortvarig sjukhusbehandling samt an- ordnas läkarmottagning för poliklinisk behandling av alkoholmissbrukare. I anslutning till sinnessjukhuset skall uppföras en särskild anstalt för behand- ling av sådana alkoholmissbrukare, som inte kan få lämplig behandling på an- nat sätt, t.ex. sådana som lider av alko- holpsykoser. Vidare kan kommun eller annan sammanslutning efter särskilt tillstånd bygga och driva klinik eller anstalt för behandling och vård av al- koholskadade.

Som tidigare nämnts griper denna

sjukhus— eller klinikbehandling in vid fylleri på så sätt, att polisen »efter mot- taget läkarintyg» till sjukhuset överför alla omhändertagna, som anhållits fle- ra gånger förut för fylleri eller som misstänks lida av alkoholism. Den be— handling, som därefter sätts in, är rela- tivt kortvarig (högst två dygn). Ytter- ligare sjukhus— eller klinikbehandling eller poliklinisk efterbehandling kan sedan äga rum på frivillig väg. Intag- ning på alkoholistanstalt kan ske på egen ansökan av patienten eller efter omyndigförklaring på grund av alkoho- lism eller också enligt domstols dom.

Förenämnda lag innehåller också en bestämmelse om att polisen skall under- rätta nykterhetskonsulent eller nykter- hetsnämnd, när den omhändertagit en person, som på kort tid anhållits två eller flera gånger för fylleri. Nykter- hetsnämnd skall föra kortregister över dylika fall.

Enligt den isländska barna- och ung- domsvårdslagen är polis och domare skyldiga att ofördröjligen underrätta barnavårdsnämnd, då brott begåtts av barn under 16 är.

3.5 England

I England förekommer ingen annan social uppföljning av fyllerifall än den som kan åstadkommas inom ramen för en villkorlig dom.

3.6 Schweiz

I kantonen Basel blir alkoholister i första hand föremål för vård på råd- givningshyrå (»Beratungsstelle»). Ger vården inte resultat kan tvångsintag- ning på vårdanstalt under vissa förut- sättningar komma i fråga. Beslut härom fattas av »Gesamtregierungsrat». När det gäller underåriga alkoholister till- lämpas en bestämmelse i den schweiz- iska strafflagen, vari stadgas att, om en underårigs tillstånd kräver särskild

behandling på grund av att han t.ex. är hemfallen åt alkoholmissbruk, det ålig- ger behörigt samhällsorgan att föran- stalta om erforderlig vård.

I kantonen Fribourg bereds alkohol- missbrukare erforderlig social och me- dicinsk vård av ett organ, benämnt »le service medico—social antialeooli— que». Företrädare för detta organ kan inleda en undersökning redan under den tid, som alkoholmissbrukaren är omhändertagen hos polisen för fylleri. I allvarligare fall kan polischef under vissa förutsättningar besluta om tvångs- intagning av alkoholist på arbetshem eller arbetskoloni. Anstånd med intag— ningen kan medges, om vederbörande förbinder sig att avstå från bruk av al— kohol och underkastar sig övervakning.

I kantonen Genéve kan polisdomstol eller förmyndarkammare (»Chambre des tutelles») besluta, att en alkoholist skall undergå en avgiftningskur på al- koholklinik (»centre antialcoolique») eller sjukhus eller att han skall intas på alkoholistanstalt. Anstånd med intag- ningen kan medges på vissa villkor. När polisen tagit om hand en svårt alkoho- liserad person för fylleri, kan en social- assistent omedelbart inleda en under- sökning och sedan lämna förmyndar- kammaren eller domstolen rapport där- över. Den omhändertagne blir i sådant fall också föremål för läkarundersök- ning och, om han lider av mycket all- varlig kronisk alkoholism, omgående överförd till psykiatrisk klinik.

I kantonen S:t Gallen hänvisas alko- holmissbrukare till särskilda sociala by- råer (»Fiirsorgestellen»). Dessa byråer kan meddela alkoholmissbrukare var- ning eller förmå dem att genomgå en avvänjningskur. Som ytterligare utvä- gar tillgrips vid behov rusdrycksförbud, intagning på vårdanstalt eller omyndig- förklaring. Polisen underrättar förmyn- derskaps- och soeialvårdsförvaltningar-

% |

na, om fylleristen fortsätter med sitt missbruk.

Enligt den i kantonen Valais tilläm- pade ordningen blir alkoholmissbruka- re i första hand föremål för olika hjälp- åtgärder från samhällets sida; man hjäl- per honom t.ex. med arbete eller med medicinsk behandling, om sådan er- fordras. I sista hand kan förekomma tvångsintagning på alkoholistanstalt el- ler arbetskoloni. Anstånd med intag- ning kan medges, om vederbörande t.ex. i stället låter lägga in sig på medi- cinsk klinik för behandling.

I kantonen Vaud ankommer det främst på särskilda antialkoholbyråer (»offi- ces antialcooliques») att vidtaga erfor- derliga nykterhetsvårdande åtgärder gentemot missbrukare. En sådan byrå kan exempelvis förordna om medicinsk poliklinisk behandling och intagning på särskild anstalt. Byrån kan också ordna med bistånd från en nykterhets— organisation.

I kantonen Ziirich bedriver särskilda »Alkoholfiirsorgestellen» verksamhet av rådgivande art bland alkoholmiss- brukare. Vederbörande kan t.ex. upp- manas att gå in i en »Blå-Korsförening». Personer, som är hemfallna åt alkohol- missbruk, kan också förklaras omyndi- ga. Polisen underrättar alkoholbyråer, förmynderskapsmyndigheter och bar- navårdsnämnder om gjorda omhänder- taganden.

3.7 Västtyskland Domstol kan förordna om intagning på alkoholist— eller uppfostringsanstalt av alkoholmissbrukare, som i berusat tillstånd har begått brott eller som ådömts straff på grund av berusning.

3.8 Amerikas Förenta Stater

I Kalifornien kan domstol, som dömer i fyllerimål, besluta att en tilltalad som uppenbarligen är mycket sjuk skall överföras till sjukhus eller underkastas

psykiatrisk observation och behand- ling. Bortsett härifrån har den vanliga behandlingen av kroniska alkoholister, som omhändertagits för fylleri, länge endast bestått i att domstolen ådömt kortvariga frihetsstraff. Någon behand- ling för alkoholmissbruket har inte lämnats vare sig under fängelsetiden el- ler därefter. Efter frigivningen från fängelset har alkoholisten i regel ome- delbart återfallit i sitt missbruk, om- händertagits av polisen och på nytt dömts till kortvarigt fängelsestraff. Systemet har starkt kritiserats och av kritikerna getts den talande benämning- en svängdörrsbehandling (»revolving door treatment»). På senare tid har emellertid vissa reformer skett. Så t.ex. har polisen på sina håll inrättat särskil— da s.k. policefarms, där alkoholister får avtjäna sina straff i stället för i fängel- se och där de deltar i ett »rehabilite- ringsprogram». En del av dessa police- farms har alkoholkliniker, där alkoho- listerna får medicinsk och psykiatrisk behandling. Det har också i vissa lands- ändar inrättats fristående alkoholklini- ker eller inackorderingshem för alkoho- lister.

I Washington (DC) har inrättats en rehabiliteringsklinik för behandling av kroniska alkoholister. Alkoholister, som lagförs för fylleri, kan som tidigare nämnts _ i en del fall få villkorlig dom, om de förbinder sig att delta i ett »rehabiliteringsprogram». Behandling- en börjar med att vederbörande får till- bringa några dagar i fängelse för att komma över det akuta skedet av berus— ningen. Den som döms till frihetsstraff för fylleri undergår detta i en tvångs— arbetsanstalt (»workhouse») och kan under strafftiden frivilligt deltaga i be- handlingsprogram, som anordnas av so- cialarbetare och AA-organisationer. Han kan efter frigivningen få hjälp av olika organisationer, om han så önskar.

Enligt en av Ryska Federativa Re- publikens Högsta Sovjet den 12 april 1967 antagen lag kan alkoholister efter beslut av folkdomstol sändas till särskil- da anstalter för att under ett till två år genomgå tvångsbehandling samtidigt som de skall utföra »för samhället nyt- tigt arbete».

3.10 Tjeckoslovakien

Alkoholister får avverka en obliga- torisk långvarig behandling (7—12 må- nader) vid en anstalt som inhysts i 1700-talspalatset i Lojovice utanför Prag. Intagningen sker på grund av domstolsutslag eller beslut från de kom- munala myndigheterna (nationalutskot- tet på hemorten). Både de patienter som genomgår en frivillig behandling och de som tagits in för obligatorisk behandling åtnjuter nationalförsäkring- ens förmåner. Det innebär att familjen får sjukpenning under alkoholistens sjukhusvistelse. Denna kompensation kan utgöra upp till 90 procent av famil- jeförsörjarens lön.

Pionjär i fråga om den frivilliga alko- holistbehandlingen är Apollinaire—klini- ken i Prag tillhörande universitetssjuk— husets psykiatriska avdelning. Under de första tolv åren har kliniken vår- dat cirka 2 000 personer, av vilka 1 800 slutfört kuren. När den ettåriga observa- tionsperioden efter utskrivningen upp- hör får kliniken rapporter om patien— tens tillstånd från hans familjeläkare, hustru och arbetsplats.

4. Vissa reformförslag i fråga om behandlingen av fyllerister

I Danmark har en inom justitiemi— nisteriet tillsatt kommitté i juli 1964 avgett ett betänkande, vari föreslagits, att i Köpenhamn inrättas en särskild

sjukhusavdelning. Denna skall från po- lisarresterna ta emot fyllerister, som är medvetslösa eller nästan medvetslösa eller som kan misstänkas lida av kroppslig eller själslig sjukdom eller som har ådragit sig ej obetydliga ska- dor. Sjukhusavdelningen föreslås få fem sängplatser och ha jour dygnet runt. Man förordar vidare att det inrättas en för Köpenhamn gemensam fylleriarrest (»faellesdetention»), om den kan för- läggas i omedelbar närhet till den före- slagna särskilda Sjukhusavdelningen. Denna gemensamma arrest föreslås ha 50 liggplatser.

I Finland har regeringen i proposition till 1967 års riksdag (nr 175) föreslagit att fylleriet såsom sådant skall avkrimi- naliseras. Fylleristraffet anses varken ha betydelse ur individualpreventiv el- ler allmänpreventiv synpunkt. Verkstäl— ligheten av fylleriböter anses också fort- gående åsamka staten stora kostnader utan nämnvärd nytta (av 744 personer, som den 1 november 1964 avtjänade för- vandlingsstraff för böter, utgjordes 85 procent av personer, som dömts för fyl- leri). Förslaget innebär att fylleripara- grafen upphävs. Dock är den förfallen till bötesansvar som stör nöjestillställ- ning genom att på ett förargelseväckan— de sätt uppträda berusad eller som på annat sätt väcker förargelse. Enligt en särskild bestämmelse skall tjänsteman, som anträffas drucken i tjänsteutövning, kunna dömas till böter eller skiljas från utövning av tjänst eller, då omständig— heterna är försvårande, dömas till av— sättning.

I Norge har »straffelovrådet» i ett i april 1964 avgivet betänkande föreslagit vissa ändringar i de straffrättsliga reg- lerna om fylleriförseelser och alkohol- missbruk. Straffelovrådet är enigt om att straff är föga ägnat som medel att motverka alkoholism men menar att straff för fylleri i en del fall kan ha en

självständig betydelse i specialpreven- tiv riktning. Rådet lägger dessutom vikt vid detta straffs generalpreventiva ef- fekt. Man finner det betänkligt att bort- se från den betydelse som kriminali- seringen av det offentliga fylleriet kan ha som ett led i gällande moralkodex. Rådet föreslår därför inte avkriminali- sering på detta område, utan förordar en del ändringar i nuvarande bestäm- melser för att inskränka bruket av straff så mycket som möjligt i de fall, då ef— fekten härav kan antas vara liten. Man framlägger ett förslag till lag om »straf— feretfslige reaksjoner mot drukken- skaps/orseelser og alkoholmissbruk». Enligt lagförslaget skall straff för fyl- leri inte ådömas den som tas in i arbets- hus. Är vederbörande tidigare ådömd straff, som inte verkställts, skall också detta bortfalla. Likaså skall ådömt straff bortfalla, om den dömde frivilligt läg- ger in sig på kuranstalt under minst fyra månader. Personer som en ensta- ka gång eller med förhållandevis långa mellanrum tas om hand för fylleri bör även i fortsättningen få åtalseftergift med varning. Den som uppträder up- penbart berusad på allmän plats men därvid varken stör allmän fred och ord- ning eller samfärdsel eller är till olä- genhet för andra, skall inte kunna ådö- mas fängelse utan bara böter. I mera graverande fall och vid upprepat fylle- ri skall alltjämt kunna dömas till fängel- se i högst tre månader. Den som böt- fälls skall alltid få rimligt betalnings- anstånd; nuvarande möjlighet till ome- delbar verkställighet av det subsidiära straffet skall alltså försvinna. Vissa maximigränser för subsidiärstraffets längd uppställs (10—18 dagar). Poli- sens skyldighet att underrätta nykter- hetsnämnderna begränsas något i syfte att ge nämnderna ökade möjligheter att effektivt behandla de fall som är i be- hov av vård. Polisen skall således först

underrätta nykterhetsnämnden när en person för andra gången inom en tolv— månadersperiod omhändertas för fylle— ri; är vederbörande under 21 år skall dock anmälan ske redan när han första gången tas om hand. När polisen finner skäl därtill, kan den underrätta nykter- hetsnämnden även i andra fall av fyl- leri. Person, som omhändertas för fylle- ri, skall av polisen hållas i förvar tills han blivit nykter. Vid behov kan förva- ringen ske på medicinsk observations- avdelning i stället för i polisarrest. _— Domstol föreslås vidare kunna besluta att en person, som inom loppet av de tolv sistförflutna månaderna två eller flera gånger omhändertagits för fylleri, får hållas i förvar av nykterhetsnämn- den i högst en vecka på sådan observa- tionsavdelning. Detsamma gäller om den gripne eljest missbrukar alkohol. Befo- genheten att besluta om tvångsintagning på kuranstalt av alkoholmissbrukare skall i fortsättningen endast tillkomma nykterhetsnämnd. Behandlingen av al- koholmissbrukare inom nykterhetsvår- dens ram skall alltid vara det primära, varför domstol enligt förslaget inte skall kunna ådöma någon tvångsarbete, om han lägges in på kuranstalt. Bestäm- melserna i den nya lagstiftningen skall gälla inte bara personer som är berusa- de av alkohol utan också personer som är berusade av annat medel.

I England har nyligen lagts fram en proposition om reformering av straff- och processrätten. Enligt propositionen skall fylleri inte längre straffas med fängelse. De påföljder, som skall kunna komma i fråga, är böter eller omhän- dertagande på alkoholistanstalt. Refor— men avses dock inte genomföras förrän inrikesministern blivit övertygad om att lämpliga behandlingsmöjligheter finns för fyllerister i tillräcklig ut- sträckning.

FEMTE KAPITLET

Det polska systemet

Såsom i annat sammanhang nämnts er- bjuder förhållandena i Polen ett allde- les speciellt intresse för utredningen. Där har man nämligen på förevarande område en betydligt mera avancerad lagstiftning än den i Sverige. Man har för att ta hand om och vårda akut be— rusade personer inrättat s.k. tillnykt- ringsstationer, som är ett slags enklare sjukvårdskliniker för behandling av detta klientel. Utredningen har på ort och ställe kunnat studera dessa statio- ner. En redogörelse för deras organisa- tion och arbetssätt lämnas i det följan- de. För att rätt förstå bakgrunden till denna klinikverksamhet skall dock först i korta drag redogöras för alko- hollagstiftningen och nykterhetsförhål- landena i Polen.

1. Antialkoholism-lagen i Polen

Alkohollagstiftningen i Polen innefat- tas väsentligen i en enda lag, lagen den 19 december 1959 mot alkohol- missbruk (antialkoholism-lagen).Lagen innehåller bestämmelser om såväl för- säljning av alkoholdrycker, upplysning i alkoholfrågan, vård av alkoholmiss- brukare och inrättande av tillnykt- ringskliniker som omhändertagande av fyllerister samt straff för vissa fall av berusning och rattfylleri.

1.1. Utminutering och utskänkning Lagen har till syfte att mera effektivt bekämpa alkoholmissbruket, vilket — såsom det framhålls i lagen _ har en

skadlig verkan på befolkningens hälsa, arbete, familjeliv och välfärd samt för- orsakar en ökning av brottsligheten.

Enligt lagens försäljningsbestämmel— ser är det bl. a. förbjudet att sälja och servera alkoholhaltiga drycker till per- soner, som visar tecken på alkoholpå- verkan. Drycker med mer än 4,5 pro- cent (volymprocent) alkohol — d.v.s. sådana som är starkare än vårt svenska mellanöl —- får inte säljas eller serve- ras till eller förtäras av personer under 18 år. Det är vidare förbjudet att sälja, servera eller förtära sådana drycker på arbetsplatser, marketenterier, sportan- läggningar, badplatser, folkparker o.dyl. — För försäljning — såväl utminutering som utskänkning av drycker med mera än 4,5 procent alkohol krävs stat- lig licens; öl kan däremot säljas utan sådant tillstånd. Särskilda åtgärder vidtas för att antalet försäljningsstäl— len inte skall bli alltför stort. Utminu- tering sker —— utom i särskilda mono- polaffärer — i livsmedelsbutiker av kolonialvarutyp. Försäljningsställen får inte förekomma i närheten av trafik- anläggningar, undervisningsanstalter, sjukvårdsinrättningar och idrottsplat— ser.

Det lokala folkrådet (»kommunen») har befogenhet att förbjuda försäljning och servering av drycker med mera än 18 procent alkohol på lördagar, sön-— och helgdagar, avlöningsdagar och marknadsdagar. Försäljning förekom-A mer i allmänhet ej heller på sådana da- gar. Befogenheten sträcker sig dock inte

så långt att den avser servering även på restauranterna.

Det förtjänar här påpekas, att alko- holhalt och kvantitet alltid skall finnas uttryckligen angiven på flaskor, som innehåller alkoholhaltiga drycker.

1.2 Upplysning och undervisning Särskilda åtgärder skall enligt lagen vidtas för upplysning och undervisning avseende kampen mot alkoholmissbru- ket. Detta arbete står under ledning av den nationella sociala kommittén mot alkoholmissbruk. Vidare har man loka- la antialkoholkommittéer i varje stad för denna informationsverksamhet. Kommittéerna lämnar dels individuell rådgivning med hjälp av bl.a. läkare och psykologer, dels kollektiv informa- tion genom föreläsningar, filmer, broschyrer o.s.v. Målsättningen för in- formationsarbetet är inte helnykterhet utan nykterhet i betydelsen frihet från missbruk och en återhållen förbruk- ning. Endast för ungdomar under 18 år inskärper man helnykterhet. De är som nyss nämnts förbjudna att förtära star- kare drycker.

l.3 Behandling av alkoholmissbrukare

Av skatterna på alkoholhaltiga dryc- ker skall minst tio procent användas för att bekämpa alkoholmissbruket.

l lagavsnittet om vården av alkohol- skadade stadgas bl.a. att vanemässiga missbrukare, vilka genom sitt uppträ- dande orsakar upplösning av familje- livet, förleder ungdomen, utgör ett hot mot omgivningen eller stör den allmän- na ordningen, skall underkastas tvångs- mässig behandling. Detta kan ske i öp- pen eller sluten vård. Den öppna vår- den beslutas av lokala socialläkarkom- missioner (ungefär motsvarande våra nykterhetsnämnder med sju-åtta med- lemmar, av vilka en är läkare och en jurist) och äger rum vid alkoholpolikli-

niker. Det finns f.n. 383 polikliniker, som i betydande utsträckning också be- reder frivillig vård. Man har vidare bör- jat med inackorderingshem (»nattsana- torier») för alkoholmissbrukare. Den slutna vården lämnas vid särskilda alko- holsjukhus eller vid speciella avdel- ningar på psykiatriska sjukhus. Beslut om sådan vård fattas, på förslag av so- cialläkarkommissionen, av distrikts- domstolen; vårdtiden får inte överskri- da två år men rör sig vanligen om ett år.

1.4 Tillnyktringsstationer Folkrådet i städer med mer än 100 000 invånare är skyldigt att inrätta och dri- va särskilda tillnyktringsstationer (izba wytrzezwien). Länets folkråd (»läns— styrelsen») kan besluta att denna skyl— dighet skall gälla också för andra stä- der. Person, som i alkoholberusat till- stånd ställt till med uppträde (»skan- dal») på allmän plats eller på arbets— plats, skall föras till en tillnyktringssta- tion. Detsamma gäller den som på pri- vat område, t.ex. i en lägenhet, uppträ- der störande i berusat tillstånd. Man tar också hand om berusade för vilka det föreligger fara för liv eller hälsa, t.ex. i trafiksammanhang. Omhändertagandet görs i regel av milisen (d.v.s. polisen). Vem som helst, t.ex. en läkare, kan dock göra sådant omhändertagande. På sta- tionen skall den omhändertagne hållas kvar till dess han åter blivit nykter, dock inte längre än 24 timmar. Alkoholhaltiga drycker, som den omhändertagne för med sig, skall förklaras förverkade.

1.5 Ansvarsbestämmelser

När det gäller antialkoholism-lagens ansvarsbestämmelser är att märka att alkoholberusning vid tidpunkten för ett brotts begående betraktas som en för- svårande omständighet. —— Var och en

som förleder någon under 18 år att dric- ka, förser den underårige med alkohol- haltiga drycker, underlättar hans kon- sumtion eller uppmuntrar honom till sådan konsumtion, straffas med fängel- se eller häkte (i högst tre år). Olovlig försäljning straffas med fängelse (i högst två år) eller böter om högst 10 000 zlotys.1 Den som i ett tillstånd av al- koholberusning stör den allmänna ord- ningen eller ställer till med uppträde (»skandal») på allmän plats eller ar- betsplats straffas med häkte (i högst tre månader) eller med böter om högst 4 500 zlotys. Fylleriet såsom sådant straffas däremot inte.

Lagen innehåller vidare stränga be- stämmelser om straff för rattfylleri och fylleri vid förande av fartyg och flyg- plan. Även onykterhet vid förande av andra färdmedel än motorfordon — t.ex. hästskjuts bestraffas. Körkortet dras också in.

Blodprov får tas så snart misstanke 11 zloty=22 svenska öre; 10000 zlotys motsvarar ungefär fem genomsnittliga må- nadslöner.

föreligger att ett brott begåtts av en onykter person.

2. Nykerhetsförhållandena i Polen

2.1 Alkoholkonsumtionen

Polen är i fråga om konsumtion och missbruk av alkohol ganska jämförbart med vårt land. Alkoholförbrukningens storlek och fördelning framgår av la- be115:1.

Tabellen upptar inte förtäringen av hemgjort vin, vilken enligt gjorda be- räkningar uppgår till cirka 30—40 pro- cent av det vin som säljs i butikerna.

Till jämförelse kan nämnas att alko- holkonsumtionen i Sverige år 1964 ut- gjorde 4,3 liter alkohol (100 procent) per invånare. Härav konsumerades 61 pro- cent i form av spritdrycker —— mot i Polen 67 procent. Av vin respektive starköl och öl förtärdes i Sverige 4,2 respektive 32,4 volymliter per invånare.

Alkoholkonsumtionen i Polen ökade stadigt fram till 1957. Den har sedan stabiliserats på nuvarande jämförelse- vis höga nivå. En viss omfördelning har

Tabell 5: 1. Alkoholförbrukningen i Polen per invånare

Samman- Spritdrycker i liter (100 %) Vin 01 År lagt liter

alkohol Renat Annan S 'a (100 %) brännvin sprit ' Volymliter 1938 1,5 —— —- 1,30 0,1 4,4 1949 2,5 —— 1,90 0,6 10,6 1950 2,7 2,18 0,13 2,31 0,9 13,9 1951 2,8 2,07 0,17 2,24 1,2 15,0 1952 2,7 1,95 0,21 2,16 1,5 16,4 1953 2,8 1,90 0,20 2,10 1,7 19,0 1954 3,1 1,89 0,35 2,24 2,2 19,6 1955 3,1 1,90 0,39 2,29 2,5 18,9 1956 3,2 1,98 0,35 2,33 2,9 18,7 1957 3,8 2,41 0,42 2,83 3,6 20,1 1958 3,6 2,19 0,35 2.54 4,0 21,3 1959 3,7 2,17 0,35 2,52 4,8 22,6 1960 3,5 2,18 0,24 2,42 4,5 22,8 1961 3,6 2,19 0,22 2,41 5,1 23,5 1962 3,6 2,14 0,27 2,41 4,9 21,7 1963 3,7 2,20 0,30 2,50 4,7 23,6 1964 3,6 2,10 0,30 2,40 4,9 23,8

dock skett, så att vodka och andra sprit— drycker gått tillbaka, medan konsum- tionen av vin och öl ökat. En liknande förskjutning har ägt rum i Sverige.

Vad beträffar konsumtionen av sprit kan nämnas att man i Polen —— i mot- sats till vad fallet är i Sverige —- säljer 95-procentig renad sprit (vodka) för förtäring. Denna vodka säljs bara i de särskilda monopolaffärerna. Den kon- sumeras i mer eller mindre utspätt skick. En del alkoholiserade personer, som vill ha så stark sprit som möjligt, förtär den ganska litet utspädd. Eljest köps den mest av familjer till högtid— liga tillfällen, helger o.dyl. Det är en tradition att blanda den med körsbärs- saft, ägg eller öl. Att bjuda på denna dryck anses vittna om värdfolkets kun- nande och gästfrihet. Den starka vod- kan uppges 1960 ha utgjort cirka en femtedel av hela vodkaförsäljningen.

I Polen är det vanligt att dricka myc- ket vodka på en gång i rent berusnings- syfte; i gengäld dricker man inte så ofta. I genomsnitt uppgår denna kon- sumtion vad gäller män, både i städer- na och på landsbygden, enligt gjorda un- dersökningar till cirka 24 cl åt gången.

Den största vodkakonsumtionen noteras bland åldersgrupperna 18—20 år på landsbygden och 21—24 år i städerna.

Av vinkonsumtionen faller 85 procent på billiga inhemska viner. Liksom sprit- drycker konsumeras vinet i betydande mängder vid enstaka tillfällen, men det förekommer dock mera sällan att vinet orsakar onykterhet. Den genomsnittliga engångsförtäringen är hos män cirka 35 cl, d.v.s. en halvbutelj. En undersök- ning har visat att konsumenterna av de största vodkakvantiteterna också svarar för de största vinmängderna.

Omkring 15 procent av all alkohol förtärs som öl.

I fråga om alkoholförbrukningen kan hänvisas till nedanstående tabell (5: 2).

2.2. Omhändertagandet: för fylleri

Nykteristernas andel av befolkningen, sju procent, torde vara mindre än i vårt land. Storförbrukarna, fem procent av befolkningen, beräknas ensamma svara för omkring halva alkoholförbrukning— en. Inga större skillnader i fråga om alkoholvanor förekommer mellan stads- och lantbefolkningen.

Antalet anhållanden för fylleri ut-

Tabell 5: 2. Alkoholförbrukningens struktur i Polen

Befolkning Årskonsumtion :

Grupper _ _ Per person i liter Samman- _

Miljoner Procent alkohol 100 % lagt miljo- personer ner liter al- ;

Män Kvinnor Samtliga koh01100 % ;

Sammanlagt 31,0 100 7,0 1,0 3,9 120 Z

1. Barn 0—15 år 10,8 35 —— —— ? Nykterister i ålder över 15 år (därav 9/10 kvin- nor) 2,2 7 -— — — — _

2. Måttligt drickande 16,6 53 6,3 1,0 3,6 60 :

3. Personer som ofta ' förtär stora spritmäng- : der (därav 9/10 män) 1,4 knappt 5 -— —— 43.0 60 å

Därav alkoholister 0,3—0,4 drygt 1 — ca 108 —— '

gjorde år 1963 cirka 214 000. Blott om- kring en procent av de anhållna var un- der 18 år (mot över tre procent i Sve- rige). Samma år bestraffades 121000 personer för att de under ruset stört ordningen eller ställt till med uppträ- de. Drygt hälften av dem som tas för fylleri blir alltså dömda.

Det kan som jämförelse nämnas att det i Sverige 1963 omhändertogs 102 000 personer för fylleri. Eftersom Polens befolkning är omkring fyra gånger så stor som vårt lands, skulle den polska fyllerifrekvensen ligga vid ungefär hälf- ten av den svenska. Möjligen medför de polska bestämmelserna att ingripanden endast sker vid svårare fall av fylleri. Det svenska ungdomsfylleriet är san- nolikt allvarligare än det polska.

3. Verksamheten med tillnyktrings- stationer

Som framgår av den förut lämnade redogörelsen är alla städer med över 100000 invånare skyldiga att anordna tillnyktringsstationer. Även mindre stä- der kan åläggas inrätta sådana statio— ner. Som framgår av nedanstående ta- bell 5:3 finns det f.n. 22 stationer i lika många städer. Tre städer med över 100000 invånare, nämligen Radom (142000 inv.), Walbrzych (124000

inv.) och Kielce (101000 inv.) saknar ännu tillnyktringsstation.

Det anses tillräckligt med en enda till- nyktringsstation även i de största stä- derna. (I Warszawa plancrar man dock enligt uppgift att inrätta en andra sta- tion.) Det kan under sådana förhållan- den bli ganska långa transporter av fyl- leristerna. Trafikförhållandena möjlig- gör dock att milisens bilar snabbt kan transportera fylleristerna till stationen. Ett smidigt samarbete mellan milisen och stationerna anses också ha bidragit till att antalet stationer kunnat begrän- sas så som skett.

I stationerna finns sammanlagt 831 sängplatser. I de fyra största städerna _Warszawa, Lodz, Krakow och Wroc— law överstiger platsantalet 40; anta- let anställda varierar där mellan 34 och 97. I övriga städer med mera än 100 000 invånare finns det 30—40 platser och 11—29 personer anställda.

Verksamheten med tillnyktringssta- tioner påbörjades 1956, då stationen i Warszawa tillkom. Stationerna drivs av respektive stads styrelser under tillsyn

av inrikesministeriet. Kontrollen av hälsovården vid stationerna utövas av läkarpersonal.

Stationerna är i huvudsak att betrak- ta som enklare sjukvårdskliniker. Deras uppgifter är att ta om hand fylleristerna

Tabell 5: 3. Städer med tillnyktringsstationer

Stadens namn Antal invå— Stadens namn Antal invå- nare nare Bialystok ...................... 136 400 Lublin .................... . . . . 201 000 Bielsko-Biala .................. 82 000 Lodz .......................... 739 600 Bydgoszcz ...................... 252 700 Poznan ........................ 434 200 Bytom ........................ 191 700 Ruda Slaska .................. 140 200 Charzow ...................... 153 500 Sosnowiec . . . ................... 138 500 Czestochowa .................... 174 100 Szczecin ...................... 307 700 Gdansk ........................ 316 700 Torun ........................ 112 700 Gdynia ........................ 162 900 Tychy ........................ 62 400 Gliwice ........................ 163 500 Warszawa ...................... 1 241 000 Katowice ...................... 285 200 Wroclaw ...................... 469 000 Krakow ........................ 512 900 Zabrze ........................ 200 000

% f l l i l i

tills de blivit nyktra, att ge dem lämp- lig hygienisk och sanitär vård, att bere- da dem första hjälp i medicinskt träng- ande fall, att upplysa dem om missbru— kets verkningar samt att påverka vane- missbrukare att genomgå behandling.

3.1. Personalstyrkan

I verksamheten kan särskiljas tre mo- ment: förvaltning, sjukvård och betjä- ning. Sjukvården är självfallet den vik- tigaste avdelningen. Antalet anställda bestäms av stadens styrelse under med- verkan av inrikesministeriet och skall stå i viss proportion till antalet säng- platser på stationen. I princip skall fin- nas minst 13 anställda, nämligen en chef (kan vara läkare), en bokförare, en kassör, tre läkare (vilka delvis kan ersättas av »fältskärer», d.v.s. funktio- närer med lägre medicinsk utbildning),

tre sjukvårdare, tre personer med för- varings- och bevakningssysslor och en städerska. En av läkarna svarar för sjukvården vid stationen. Chef, som in- te är läkare, får ej befatta sig med eller söka inverka på sjukvårdspersonalens arbete.

Om stationen har mer än 40 sängplat- ser, hålls den öppen dygnet runt. Detta gäller stationerna i Warszawa, Lodz, Krakow och Wroclaw. Personalstyrkan vid sådana stationer framgår i princip av tabell 5: 4.

Stationer med lägre platsantal har öppet bara på kvällar och nätter. Natt— jouren på samtliga stationer börjar på kvällen och fortgår till följande mor- gon (varierande klockslag). I varje jour- skift skall ingå läkare, personal som tar hand om kläder och värdesaker, sjukvårdare samt städerska. Minst en

Tabell 5:4. Personalantal vid tillnyktringsstationer, öppna dygnet runt

Slag av personal Antal Anmärkning

Förvaltningspersonal

Stationsföreståndare 1 Skiftföreståndare 4 Värdeförvaringspersonal 4 Chefsbokhållare 1 Bokhållare (kassör) 1 Registrator 1—2 Beroende på antalet klienter

Sjukvårdspersonal Sjukmottagningsföre-

ståndare 1 Läkare (fältskär) 3—4 Sjukvårdare 4— Från 4 och uppåt beroen- de på antalet klienter Salspersonal (ordnings- 4 Stationer som tar emot kvinnor

personal) har dessutom 4 sjukvårdarinnor

anställda, som tjänstgör både som salspersonal och sjuk- vårdarinnor.

Betjäningspersonal

Ekonomihantverkare 1 Tvätterska-strykerska 2 På stationer som har tvättstuga Eldare 2 Bud 1 Härtill kommer städ-

ningspersonal

läkare måste alltid finnas på stationen.

Som exempel kan nämnas att vid sta— tionen i Wroclaw, som har 60 sängplat- ser, personalen i varje jourskift består av sju personer, nämligen två läkare, en fältskär och fyra andra befattnings- havare. På dagen arbetar bara två-tre personer på stationen.

Vid tillfällen, då arbetshördan är sär- skilt stor, inkallas extra personal så- som läkare och personal från sjukhus samt medicine studerande.

Man använder sig inte av frivillig ar- betskraft vid stationerna utan bara av personal med normala avlöningsvillkor.

Läkarpersonalen utgörs i huvudsak av specialister inom psykiatri. De har gått igenom en särskild kurs på två-tre månader. Ett mindre antal läkare är heltidsanställda vid tillnyktringsstatio- nerna. I övrigt är det yngre läkare, som tar jour vid stationerna för att förbättra sina inkomster, finansiera fortsatta stu- dier o.s.v. Personalomsättningen bland läkarna är ganska stor. Många slutar ef- ter ett är, beroende bl. a. på att tjänst- göringen anses betungande. Övrig per- sonal stannar i regel längre. Det kan tilläggas, att tillgången på läkare i P0- len är god.

Kvinnlig personal finns på stationer- na bl.a. för att ta hand om kvinnliga fyllerister samt för tvättning och städ- ning. I övrigt har kvinnor inte ansetts lämpliga för det tunga fysiska arbete det här gäller. De riskerar också att ut- sättas för förolämpningar och fysiskt våld.

3.2. Förläggning och utrustning

En tillnyktringsstation förläggs i all- mänhet så att den ej inverkar störande på grannskapet. Stationen inrättas se- parat, således ej i anslutning till någon annan institution såsom sjukvårdsin- rättning eller milisstation. Det sist— nämnda anses för övrigt direkt olämp-

ligt, eftersom man av psykologiska skäl vill undvika all anknytning till milisen.

Tillnyktringsstationerna är försedda med ett stort antal utrymmen. Bl.a. finns väntrum med stolar, bänkar o.dyl., avklädningsrum, utrymmen för förva- ring av pengar och värdeföremål, gar- derob för förvaring av kläder, under- söknings- och behandlingsrum, labora- torium för blodprov, tvätt- och dusch- rum, sovrum särskilda för män, kvinnor och ungdom isoleringsrum för sjuka samt ekonomilokaler.

Sovrummen har ett varierande antal sängar. I de nyare stationerna är säng- antalet per rum mindre än i de äldre. I exempelvis Warszawa där man har 116 platser, varav f.n. endast 75 utnytt- jas är sängantalet per rum fyra. I Lodz med 86 platser är sängantalet sju. I Wroclaw med 60 platser har man fyra —- sex sängar i varje rum. Rum för kvinnor och för ungdom har i regel färre sängplatser. Rummen är ljusa och enkla utan andra möbler än snygga och ordentligt utrustade sängar. Man har belysning, ventilation, signalklocka, högtalare, titthål i dörrar och ibland toalett. I en del fall finns toalett endast i anslutning till rummen. I vissa rum är sängarna försedda med tvångsbälten (säkerhetsselar) för våldsamma och bråkiga fyllerister.

3.3 Intagning på tillnyktringsstation Vad gäller omhändertagandet av fyl- leristerna kan nämnas att transporten i regel sker med milisens radiobilar dessa kan ta ett par fyllerister åt gång- en -— men också taxi, läkarbil och pri- vatbil kommer i fråga. Den som i berusat tillstånd begått nå- gon grövre kriminell handling, t. ex. stöld, förs alltid direkt till milisstation. I undantagsfall har det inträffat att per- son, som efter införandet på tillnykt- ringsstation vid kontroll visat sig ha be-

,:

gått grövre brott, sedermera förts över till milisstation.

Till milisstationen förs naturligtvis också fyllerister om det inte finns nå- gon tillnyktringsstation på platsen, vil- ket är fallet på landsbygden och i mind- re städer. Tillnyktringsstationerna upp- ges dock täcka in större delen av fylle- riet i landet. Beträffande milisstationer- na kan nämnas att de är utrustade med enkla, primitiva celler, vanligtvis av- sedda för två-tre personer. Behandling- en på milisstationerna torde inte nämn- värt skilja sig från vad som sker på po- lisstationerna i Sverige. Man släpper dock inte ut fylleristerna mitt i natten. Att så inte sker anses ha betydelse ur brottsförebyggande synpunkt.

Även i de fall då tillnyktringsstatio- nen är fullbelagd tas fylleristerna till närmaste milisstation. Det händer dock inte ofta att man behöver tillgripa den- na möjlighet. Tillnyktringsstationen är sålunda sällan fullbelagd vid veckoslu- ten eftersom försäljning av alkohol- drycker då ej förekommer. Däremot kan överbeläggning förekomma vid de allmänna festdagarna, framför allt po- pulära namnsdagar såsom Jan — då det är vanligt att fira dagen med vodka.

Uppenbart sjuka fyllerister forslas di- rekt till sjukhus. Om så anses lämpligt, kan den berusade också föras direkt till sitt hem.

Då en fyllerist omhändertagits på till- nyktringsstationen, upphör milisens be- fattning med honom. För att undvika sammanblandning av milisens och sta- tionens funktioner sker i en del fall själva överlämnandet av fylleristen utan- för stationens byggnad. Man anser det mindre lämpligt att milisen släpps in i byggnaden. Personalen på stationen går i stället ut och hämtar in vederbörande.

Sedan fylleristen förts in på tillnykt- ringsstationen, prövas först om han verkligen är berusad och om han stört

ordningen. Berusad anses den vara, vil- kens psykiska funktioner är klart stör- da på grund av alkoholförtäring. Läka- re prövar detta. Huruvida den berusade stört ordningen avgörs på grundval av milismannens rapport. Stationschefen bestämmer sedan hur det skall förfaras med den omhändertagne. Är han beru- sad utan att ha stört ordningen får han stanna kvar på stationen utan att någon påföljd i form av straff sedermera ak- tualiseras. Någon möjlighet att få kvar- hållningsbeslutet omprövat finns ej. Det händer inte sällan, att den som tagits för fylleri inte själv anser sig vara be- rusad. Har den berusade stört ordning- en eller åstadkommit förargelse eller gjort sig skyldig till våldsamt motstånd, missfirmelse av milisman o. dyl. bestraf- fas han efter vistelsen på stationen i re- gel med böter. Har han begått sådan för- seelse men bedöms han ej vara berusad, får han genast lämna stationen för att sedan undergå straff för förseelsen. Han får givetvis lämna stationen också i det fall att han varken ansetts berusad eller varit ordningsstörande. Enligt statistik för 1964 har cirka fyra procent av dem som förts till tillnyktringsstationerna omedelbart fått lämna dessa. Läkarens bedömning sammanfaller således vanli— gen med milismannens. I de fall då lä- karen konstaterar svårare sjukdomstill- stånd, t.ex. sockersjuka eller epilepsi, förs den berusade över till sjukhus. Så sker också alltid med den som berusat sig på denaturerad sprit o. dyl.

3.4 Behandlingen Vad gäller behandlingen i övrigt på en tillnyktringsstation kan följande an- föras. . Efter det att fylleristen förts in i vänt- rummet och det bestämts att han skall stanna på stationen får han uppsöka av- klädningsrummet. Där kläds han av och iförs en kappa. Hans kläder, värdeföre-

mål och andra personliga tillhörigheter tas om hand och deponeras; kvitto här- över upprättas. Härefter underkastas han en allmän läkarundersökning var- vid blodprov tas. Läkaren bestämmer vidare vilka hygieniska åtgärder som behöver vidtas såsom rengöring, bad och duschning. Det övervägs också om man skall ge några läkemedel i det aku- ta berusningsskedet. Man iakttar viss återhållsamhet härmed på grund av ris- ken för komplikationer. I stor utsträck- ning ges dock lugnande medel.

Härefter får patienten ta på sig skjor- ta eller pyjamas. Han läggs till sängs för att sova ruset av sig. Man ser sedan till fylleristen regelbundet för att förhindra att komplikationer tillstöter, att den be- rusade söker begå självmord, misshand- lar sina kamrater o.s.v. I regel sover pa- tienterna lugnt. Som förut påpekats för- varas män, kvinnor och ungdomar åt- skilda från varandra.

Det förekommer naturligtvis inte så sällan att man får att göra med bråkiga och våldsamma fyllerister. Skulle flera sådana komma in på stationen på en gång, måste milisen ibland vänta med överlämnandet. Sedan bråkstaken väl har övertagits av stationen, brukar man däremot inte tillkalla milis för upprätt- hållande av ordningen. Det anses vik- tigt, att stationens karaktär av medi- cinsk anstalt strängt iakttas. Principen att inte blanda in milisen i verksamhe- ten vid stationen underlättar kontakten med patienterna. Bland personalen vid stationen finns för övrigt handfasta män, som kan ta hand om patienterna. Dessutom kan man spänna fast de allra våldsammaste fylleristerna med tvångs- bälten. Skulle en fyllerist likväl miss- handla läkare eller annan personal, har han att vänta straff härför.

Ett annat problem med fylleristerna är att de på grund av alkoholförgift- ningen ofta förorenar i sängar o.dyl.

Det blir då ibland nödvändigt att byta sänglinne. Det anses därför lämpligt att ha toaletter i eller i omedelbar anslut- ning till sjuksalarna. De är försedda med halvhöga dörrar så att man kan ob- servera patienterna, när de vistas där. Dörrarna till sjuksalarna hålls olåsta. För att hindra att patienterna lämnar stationen, är ytterporten låst. Patienter— nas kläder är också inlåsta. Patienterna kan under sin vistelse få betjäning av olika slag. De får tillfälle att snygga upp sig, borsta skor, ta bort fläckar på kläder, tvätta och stryka sina kläder o.s.v. På vissa stationer kan de t.o.m. få tvättning och strykning utför- da genom stationens försorg. De har också möjlighet att få varma drycker. På dagen kan mat erhållas från perso- nalköket. Rökning är inte tillåten. Be- sök hos de intagna får vanligen ej ske. Under vistelsen på stationen kan pa- tienterna, sedan de sovit ruset av sig i den mån tiden så medger _— bli före- mål för profylaktisk behandling i form av upplysning i alkoholfrågor. Indivi- duellt kan det ske i form av samtal, vil- ket anses kunna ge gott resultat, när det inte är fråga om psykopater. Samta- let måste vara vänligt. Man frågar om orsaken till berusningen, hur ofta ve- derbörande dricker, om hälsa, familj, yrke och andra sociala faktorer. Man försöker förklara för patienten, varför han kom till stationen och påpekar vil- ka följderna kan bli om han blir vane- missbrukare. Om familjen eller han själv har svårigheter, ger man honom goda råd och försöker hjälpa honom på lämp- ligt sätt. Vid slutet av samtalet säger man åt honom att han kan vända sig till stadens antialkoholkommitté eller nå- gon antialkoholorganisation (»nykter- hetsklubb»). Är det fråga om någon, som inte inser att han är berusad, kan man ta upp hans prat på band och foto- grafera honom. Senare spelas bandet

upp och fotona visas. De som har barn får broschyrer om alkoholens inflytan- de på familjelivet. Allmänprofylaktiska åtgärder kan vara föreläsningar för he- la grupper, förevisning av filmer och diskussioner. Sådana medhinns dock mera sällan.

3.5 Utskrivning från tillnyktringsstation

Om patienten ådragit sig kroppsskada, som behandlats på stationen, sker en sär- skild läkarundersökningi samband med utskrivningen.

Patienten hålls kvar på stationen tills han blivit nykter, dock minst åtta tim- mar. Vanligast är att patienten förs in på stationen timmarna före klockan 24 och släpps ut klockan sju-åtta på mor- gonen. Det hör till undantagen att nå- gon släpps ut mitt i natten. Vistelsetiden rör sig i allmänhet om åtta-tio timmar. Den kan vid behov sträckas ut till 24 timmar. Skulle längre vårdtid visa sig nödvändig, förs patienten över till sjuk- hus.

Vid tillnyktringsstationerna tar man också emot rattfyllerister. På dem tar man blodprov. De är i allmänhet inte så berusade att de behöver tas om hand på tillnyktringsstation. Efter blodprovet förs de till milisstationen.

3.6 Eftervård

Bland de uppgifter, som åvilar en till- nyktringsstation, ingår att söka över- tala vanemissbrukare till fortsatt be- handling. Eftervården är antingen fri- villig eller tvångsmässig. I en del fall hänvisas patienten till stadens antialko- holkommitté för rådgivning. När det gäller att på frivillig väg förmå den om- händertagne att gå igenom antabuskur e1.dyl., skickas patienten till en alkohol- poliklinik. Om han inte följer kuren el- ler den inte hjälper, kan man tvinga honom att besöka socialläkarkommissio-

nen, som beslutar vad man skall göra med honom.

3.7. Omhändertagandets rättsverkningar

Vid återfallsfylleri inom kortare tid — två fyllerier inom två månader är anmälan till socialläkarkommissionen obligatorisk; 25—30 procent av de fall som behandlas av dessa kommissioner har anmälts av tillnyktringsstationerna. På tillnyktringsstationen förs karto— tek, där alla som intagits registreras. Registret och däri samlade rapporter tjänar också andra syften. Om milisen gör en utredning om brott, kan man få upplysningar ur registren om den misstänkte. Förteckningar över de på tillnyktringsstationen intagna sänds re- gelbundet till milisen. Sådana förteck- ningar skickas också till socialläkar- kommissionen. .

När det gäller återfallsfyllerister, lämnas underrättelse till arbetsgivaren. Så sker t.ex. beträffande fyllerister, som har »farliga» yrken. Det anses viktigt att sådana yrkesutövare, bl. a. chauffö- rer, inte släpps ut för tidigt från statio- nen. En underrättelse till arbetsgivaren medför inte avsked. Tvärtom skall ar- betsgivare och alla samhällsorganisatio- ner, fackföreningar, partiet o.s.v. göra allt för att förbättra vederbörandes si- tuation t.ex. genom upplysning, råd och hjälp. Syftet är naturligtvis ytterst att om möjligt säkerställa hans insats i ar.- betslivet. .

Hos fylleristerna beslagtagna alkohol- drycker redovisas sedermera till veder- börande myndighet i och för förverkan- de.

Frågan om fylleristens innehav av körkort tas ej upp vid tillnyktringssta- tionen i annat fall än då han kört bil vid det tillfälle då han greps. Milisen tar då hand om körkortet i avvaktan på beslut om dess indragning.

Någon avstängning i spritförsäljnings-

butiker föranleds ej av intagning på tillnyktringsstationen. En sådan åtgärd är över huvud tekniskt omöjlig vid ett så fritt försäljningssystem som det pols- ka. Det enda man kan göra är att, om många berusade brukar samlas på vissa gator och platser, stänga den försälj— ningsbutik som ligger där. Härom be— slutar inrikesministeriet.

3.8 Vårdkostnader

Av det tidigare anförda framgår att någon bestraffning av fylleriet såsom sådant inte förekommer. Tillnyktrings— stationernas uppgift är att vårda, inte att straffa. Däremot måste stationernas patienter betala för omhändertagandet, nämligen för vistelsen på stationen 180 zloty, samt i övrigt i förekommande fall: för transport 35 zloty, för ned- smutsning av sång 50 zloty, för förore- ning av rum eller fordon 30 zloty och för viss betjäning 30 zloty. I medeltal torde utgiften för patienten röra sig om cirka 240 zloty eller drygt 50 kronor. Denna utgift är rätt kännbar med tanke på att den vanliga industriarbetarlönen lär vara omkring 2 000 zloty i månaden. Vederbörande skall i regel betala avgif- terna innan han lämnar stationen. Gör han det inte frivilligt, kan stationen ta pengar ur det som deponerats. Man kan också »panta» värdeföremål o.dyl. som han har haft på sig. Dessa formaliteter måste ske i närvaro av den omhänder- tagne, då han friges. Saker, som tagits i pant, måste lämnas tillbaka när han betalar. Om han inte betalat inom sju dagar efter frigivningen, kan stationen inleda exekutiva åtgärder mot honom. Arbetar han, kan stationen vända sig di— rekt till arbetsgivaren och be denne att ta pengarna ur lönen. Har han inget ar- bete, måste stationen vända sig till ve- derbörande exekutiva myndighet.

Alla tillnyktringsstationerna har egen

budget. De är i princip självbärande och måste således söka skapa medel till driften. Vid behov tillskjuter kommu- nen resterande medel. Sammanlagt går de 22 stationerna med vinst, under 1964 med tillsammans fem miljoner zloty, el- ler drygt en miljon kronor.

3.9 Sammanfattning Sammanfattningsvis kan framhållas att tillnyktringsstationerna anses vara ett viktigt led i kampen mot alkohol- missbruket. Inte minst från läkarhåll är man positivt inställd. Stationernas roll är noggrant bestämd. De utgör en ganska ny institution med motsvarighe- ter i ytterst få länder. Stationerna har helt andra möjligheter än milisen att ta hand om och vårda personer i akuta berusningstillstånd. Dessutom anses stationerna och deras verksamhet in— verka brottsförebyggande genom att de förhindrar förbrytelser som eljest skulle ha begåtts i onyktert eller bakrusigt till- stånd. Stationerna har att i olika avse- enden »göra i ordning» fylleristen, in- nan han går ut igen i samhället för att där göra sin insats. De anses vara den bästa formen för att få kontakt med alkoholmissbrukaren och få inflytande på förloppet av hans sjukdom. Huru- vida stationerna kan ha inverkat på fyl- leriets omfattning är dock inte möjligt att bedöma på grundval av det tillgäng- liga materialet. Att märka är dock att, som framgår av tidigare redovisad sta- tistik, fyllerifrekvensen i Polen är rela- tivt sett bara hälften så stor som den svenska. Någon allvarligare kritik mot tillnykt— ringsstationerna tycks inte ha förekom- mit. Det har dock försports kritiska rös- ter mot att alltför litet pengar ställts till stationernas förfogande trots att staten tar in omkring 900 miljoner zloty per år i skatt på spriten.

. , t . ! t r

1 . Fylleriomhändertaganden

Det är naturligtvis av intresse att veta om det i dagens Sverige »är lätt eller svårt» att bli tagen för fylleri. Något generellt svar på den frågan kan helt säkert inte lämnas. För den som dagli- gen har att passera de centrala delarna av Stockholms-city och på nära håll kan iakttaga förhållandena på en sådan plats som t.ex. Stortorget i Gamla stan ligger det närmast till hands att svara, att det fordras ganska mycket för att polisen skall ingripa mot fyllerister. Men frågar man fylleristen själv blir svaret måhända ett annat. En patient på en av våra statliga vårdanstalter be- rättade för utredningen att i hans hem- stad en norrländsk kuststad —— han togs för fylleri praktiskt taget så snart polisen fick syn på honom; en gång hade han — enligt vad han vidare upp- gav -— t.o.m. blivit tagen för fylleri bara några minuter efter det han släppts ut från polisarresten, där han vistats un- der natten för att sova ruset av sig.

1.1 Polisens möjligheter att omhändertaga fylleristerärbegränsade Givet är att där det inte finns någon polis, det heller inte kan bli fråga om något omhändertagande av fyllerister. Polisen kan självfallet inte vara allestä- des närvarande. Polisens uppgifter är många och mångskiftande. Uppgiften att ta hand om fyllerister är bara en uppgift bland många, låt vara att den är betydelsefull men den kan inte be- traktas som den viktigaste. Det kan där-

SJÄTTE KAPITLET

Polisen och fylleriet1

för hända, att även om polis finns på platsen situationen kan vara sådan att han i första hand måste ingripa mot andra och allvarligare störningar av ordningen än sådana som en fyllerist kan ge upphov till.

Sedan är det naturligtvis så att även om polisen faktiskt har möjlighet att in— gripa mot en berusad, ingripandet ej nödvändigtvis behöver få formen av ett omhändertagande. Är yttringarna av be rusningen inte alltför påfallande, räcker det stundom med en uppmaning till den berusade att bege sig hem; det kan hän- da att polisen helt enkelt sätter honom i en taxi. Åtlyds uppmaningen, sker na- turligtvis ej något omhändertagande, ej heller någon rapportering.

1.2 Allmänna förutsättningar för ett omhänder- tagande

Är däremot fråga om mera påtagliga fall av berusning, får ingripandet for- men av ett omhändertagande. Rent all- mänt kan man väl säga, att omhänder- tagande sker då någon är så full att han inte kan ta vård om sig eller han utan att vara direkt redlöst berusad -— stör den allmänna ordningen. Berusade som anträffas sovande, t.ex. på en park- soffa eller i en portgång, brukar i all— mänhet tas om hand. Vidare personer, som i sitt berusade tillstånd utsätter sig för faror i trafiken; en ej ovanlig situa- 1 Framställningen på s. 151—160 bygger på en av utredningen under våren 1964 gjord enkätundersökning bland ett 60—tal polis- myndigheter i riket.

störtar sig ut i den livligt trafikerade körbanan. Svårare blir bedömningen, då berusningsgraden såsom sådan ej framträder så starkt. I dessa fall är det den berusades allmänna uppträdande som blir avgörande för om ingripandet skall leda till ett omhändertagande. Upp- träder han skränigt eller ofredar han mötande, är han aggressiv och vill framkalla slagsmål eller åstadkommer han allmän förargelse, då torde polisen i allmänhet ta honom om hand. Även så- dana faktorer som tidpunkten på dyg- net, platsen och väderleken blir emel- lanåt av betydelse för bedömningen.

I det alldeles övervägande antalet fall är det naturligtvis berusningen av alko- holdrycker (sprit, vin och öl), som för- anleder polisens ingripande. Berus- ningsmedlet kan emellertid också vara annat, t.ex. thinner, dunder (hembränt, finkel), teknisk sprit, hårvatten eller skokräm. På senare år har det blivit alltmera vanligt att berusningen för- orsakas av narkotika. Huruvida berus- ningen framkallats av alkohol eller an- nat medel är ofta mycket svårt att av- göra i samband med omhändertagandet.

1.3 Fylleristen förs inte alltid till polisstation

Att en berusad person blivit omhän- dertagen, medför inte alltid att han förs till närmaste polisstation. Är han min- derårig, händer ibland att han i stället transporteras hem. Detta synes ske sär— skilt i de fall, då hemmet ligger på nära håll, och då man känner till att hemför- hållandena är goda. Med minderårig av— ses härvidlag barn under 15—18 år. Även då det gäller gamla personer — vanligen mycket gamla — följs på en del håll samma mönster. Man forslar hem dem, om man vet att det i hemmet finns någon som kan ta hand om dem. I viss utsträckning förekommer att be-

rusade kvinnor, exempelvis gravida

tionsbild är fylleristen, som handlöst kvinnor eller vårdnadshavare, transpor- teras hem. I Malmö brukar ibland fulla sjömän forslas i väg till sitt fartyg; så är fallet, då det uppdagas att fartyget snart skall lämna hamnen. Det har ock- så på vissa håll hänt — låt vara undan- tagsvis — att hemtransport skett i de fall då polisarresten redan varit över— belagd.

Då en fyllerist överförs till bostaden, sker detta antingen direkt eller via po- lisstationen eller arrestavdelningen, varifrån de anhöriga kontaktas.

Rent allmänt kan alltså göras gällan- de, att polisen är mycket återhållsam med att föra fylleristen till hans bostad i stället för till polisarresten. Så sker väl endast, då ett sådant handlande med hänsyn till för polismannen kända för- hållanden bedöms som försvarligt.

I fråga om rapportering av de fall, då vederbörande inte transporteras till po— lisstation utan till bostaden, är praxis skiftande. Det förekommer att rappor- tering inte äger rum i dessa fall.

1.4 Sjuka eller skadade fyllerister

Speciella problem erbjuder de fylle- rister, som företer kroppsskador eller tecken på sjukdom. Stundom kan det vara svårt att avgöra, om det rör sig om en fyllerist eller om en person, som är sjuk. Misstänker polisen att fråga är om en skadad eller sjuk människa, är det givet att polisen för honom till sjukhus eller på annat sätt ser till att han kom— mer under vård av läkare i stället för att transportera honom till polisstatio- nen. Det kan gälla epileptiker, diabeti- ker eller personer med hjärtbesvär. Be- träffande dem, som blivit på något sätt skadade, torde i allmänhet gälla att ska- dorna skall vara allvarliga eller svår- bedömbara eller i vart fall ej obetyd- liga för att polisen skall transportera den skadade till sjukhus eller läkare. Uppger någon att han är sjuk och stöds

påståendet av andra omständigheter, torde polisen se till, att vederbörande blir undersökt av läkare. Det förekom- mer vidare att man till sjukhus eller läkare för personer som kan antas ha berusat sig på narkotika, thinner eller T-sprit. Samma är fallet om personen är så redlöst berusad att han är medvets- lös eller så kraftigt berusad att han be- höver magpumpas oavsett vilket berus- ningsmedel det kan vara fråga om.

Även om det stundtals inträffat att personer kommit att föras till polisar- resten, ehuru läget motiverat transport till sjukhus eller läkare —— och även om i en del av dessa fall det blivit en olyck- lig utgång —— kvarstår dock intrycket, att polismännen med den stora erfaren- het de flesta av dem besitter beträffan- de det klientel det här gäller går till väga med klokhet och gott omdöme i de fall, då minsta tveksamhet råder om hälso- tillståndet hos den omhändertagne. Ett par polischefer har formulerat hand- lingsmönstret så att »det är bättre att anlita läkare och sjukhus en gång för mycket än en gång för litet».

Från polishåll har emellertid gjorts gällande, att man på sjukhusen på grund av klientelets särskilda beskaffen- het stundom har litet intresse för dessa personer.

På de flesta orter är det till lasaretten polisen brukar föra de personer, varom här är tal. Det är alltså i mindre ut- sträckning, som man vänder sig till en- skilda läkare (vanligen tjänsteläkare eller jourhavande läkare). På några håll brukar man anmoda läkare att infinna sig på polisstationen för att där under- söka den som tagits om hand.

2. I ntagningen på polisstation

2.1 Kontakt med anhöriga

Det kan knappast sägas vara regel att sedan den berusade förts in på polis-

stationen polisen tar kontakt med hans anhöriga. Fylleristen skäms vanligen för sitt tillstånd, och det är därför na— turligt att han inte vill, att det inträffa- de skall komma till familjens känne- dom. På vissa håll underrättas de anhö— riga blott om den omhändertagne ut- tryckligen begär det och hans begäran förefaller allvarligt menad. Vissa polis- myndigheter tar kontakt med familjen, om förvaringen på polisstationen äger rum under arbetstid. Vad nu sagts gäl— ler vuxna, manliga fyllerister. Då det däremot gäller underåriga, är det prak- tiskt taget regel att föräldrarna under— rättas. Så sker bl. a. i Stockholm, Göte- borg, Malmö och Norrköping. Även då det gäller personer, som är mycket gamla liksom kvinnor som är gravida eller har hemmavarande barn, tas i stör— re utsträckning än eljest kontakt med anhöriga.

2.2 Prövning av omhändertagandet Då en fyllerist omhändertagits och förts in på polisstationen sker en be- dömning, om omhändertagandet verk- ligen framstår såsom motiverat. Denna bedömning företas på de flesta håll av jourhavande polisbefäl; finns sådant befäl inte till hands, avgörs frågan av någon vakthavande poliskonstapel eller äldste i tjänst varande polisman. l svår- bedömda fall underställs frågan stun— dom polischefen. Liksom det redan vid själva omhän- dertagandet sker en bedömning huru- vida den berusade behöver föras till sjukhus eller läkare, äger helt naturligt en liknande prövning rum även sedan han förts in på polisstationen. Pröv- ningen är väl i allmänhet mycket sum- marisk. I de allra flesta fall torde gans- ka snart kunna konstateras att det är fråga om en vanlig fyllerist # ett fall utan komplikationer. Men framträder tecken, som avviker från dem som är

normala vid fylleri, eller påträffas me- dicinflaskor i fickorna hos den omhän- dertagne eller visar det sig att den om- händertagne är skadad — omständighe- ter som inte framkommit redan på ga- tan — är det på flertalet håll praxis att man på polisstationen söker bilda sig en uppfattning om, huruvida den om- händertagne behöver läkarvård eller inte. Detta sker t.ex. genom samtal med honom eller genom iakttagelser av hans beteende. Endast undantagsvis förekom- mer att polisen vid denna bedömning tar kontakt med läkare. Sedan den om- händertagne förts in på polisstationen, är det ju möjligt att låta fallet bedömas av flera personer; i allmänhet finns det på polisstationen kollegor till den po— lisman, som verkställt omhändertagan- det, samt befäl. I tveksamma fall är det naturligt att befälet konsulteras.

Situationen kan naturligtvis starkt förändras från tillfället för omhänder- tagandet till den senare tidpunkt, från vilken den omhändertagne vistas på po- lisstationen. Han kan plötsligt bli våld- sam eller allmäntillståndet kan försäm- ras. över huvud taget kan allehanda av- vikelser framträda, han får t.ex. myc- ket hög puls eller onormal ansiktsfärg, pupillerna reagerar kanske ej för ljus, han luktar »farligt» berusningsmedel eller luktar trots berusningen inte nå- gon sprit alls. I dessa lägen bedöms den omhändertagne vanligen vara i behov av läkarvård och han överförs då i all- mänhet till sjukhus —— så i de största städerna eller till läkare eller också tillkallas läkare.

I de allra flesta fall är situationen na- turligtvis sådan att den omhändertagne får stanna kvar på polisstationen. In- nan han sätts in i själva arresten, sker regelmässigt avvisitering. Stundom tor- de avvisitering ske redan vid omhän-

dertagandet t.ex. om den berusade bär på sig föremål, som kan användas som tillhygge eller med vilket han kan ska- da sig. Även vid avvisitering på polis- stationen är det just sådana föremål, varmed han kan skada sig, vilka tas ifrån honom. De föremål det här gäller är hängslen, livrem, slips o.dyl. Själv- fallet tar man också ifrån honom sprit- drycker, som han bär på sig, liksom pengar och andra värdesaker. Man no- terar vad som tas i förvar och förvarar föremålen i särskilda utrymmen, stun- dom bakom lås.

Avvisitering verkställs av vaktperso- nalen på polisstationen under överinse- ende av befäl. På sina håll brukar avvi- siteringen ombesörjas av två polismän. Kvinna, som blivit omhändertagen, av- visiteras av kvinnlig personal.

2.4 Identifiering Utöver avvisitering förekommer på många håll att förhör hålls med den om- händertagne i omedelbar anslutning till att han förts in på polisstationen, dock givetvis under förutsättning att han be- finner sig i ett sådant skick att detta över huvud taget låter sig göra. Förhö- ret är mycket kortfattat och avser när- mast att identifiera den omhändertagne men kan även gälla omständigheterna kring själva alkoholförtäringen såsom tiden och platsen för denna samt berus- ningsmedlet. Andra åtgärder, som bru- kar vidtas på detta tidiga stadium, är slagning i tidningen »Polisunderrättel- ser», spärrlistor och andra tillgängliga register. Rusdrycker, som påträffas hos den berusade, tas i beslag, om detta inte skett redan förut.

3. F örvaringen i polisarrest

3.1 Inläggning i mest

Sedan avvisitering ägt rum och kort- fattat förhör hållits med den omhänder-

tagne, placeras han i arresten. Man und- viker att placera minderåriga i arrest. Om den minderårige inte kan forslas hem, söker man få kontakt med föräld- rarna, vilka i så fall får komma och hämta hem barnet. På en del håll und— viker man att placera minderåriga i samma lokal som andra fyllerister. Ock- så våldsamma fyllerister och kvinnor placeras för sig. På åtskilliga håll pla- cerar man regelmässigt aldrig mera än en fyllerist i samma arrest.

Man torde emellertid kunna utgå ifrån, att det på ett ganska stort antal platser förekommer att mer än en per- son samtidigt förvaras i varje arrest. Anledningen härtill är vanligen en kom- bination av brist på arrestlokaler och hög fyllerifrekvens, det sistnämnda sär— skilt vid speciella tillfällen såsom vid travtävlingar och olika slags helgarran- gemang. På en del håll är arresterna di- rekt byggda för förvaring av flera per- soner, och det kan tas för givet, att man där också utnyttjar möjligheterna.

Då mer än en person förvaras i en och samma arrest, torde det i allmänhet röra sig om blott ett par omhändertag- na fyllerister, men det förekommer dock att mer än två personer placeras i samma cell. På något håll förekommer det att upp till fem-sex personer förva- ras gemensamt.

Det antal arrestutrymmen, som på de olika platserna står polisen till buds, sy- nes på de allra flesta håll vara tillräck- ligt, åtminstone för normala förhållan- den. På åtskilliga håll räcker polisarres- terna även vid tillfällen, då fyllerifre- kvensen är hög, men vanligare torde vara att förvaringsutrymmena i dylika situationer är otillräckliga. I städer som Stockholm och Göteborg brukar man vid överbeläggning inom ett vakt- distrikt föra fylleristerna till andra vakt- distrikt, där lediga arrestutrymmen allt- jämt finns att tillgå.

Den vid speciella tillfällen rådande bristen på arrestutrymmen har på sina håll medfört, att fylleristerna släpps ut från arresterna tidigare än vad eljest skolat ske och att man på så sätt kan bereda plats för nya fyllerister.

3.2 Arrestlokalemas standard

Beträffande arresternas beskaffenhet råder mycket skiftande förhållanden. Ehuru arrestlokalerna på åtskilliga håll är både moderna och tidsenliga (t.ex. i Västerås och Vällingby), råder intet tvi- vel om att förhållandena på många håll är klart otillfredsställande. I några fall är arresterna t.o.m. utdömda av läka- re. Den undermåliga beskaffenheten på arresterna medför naturligtvis också, att dessa här och var ger ett synnerli- gen torftigt och deprimerande intryck. På några ställen är arrestlokalernas fönster försedda med galler, golven be- lagda med cement, asfalt eller betong. Dörrarna torde vanligen vara försedda med tittgluggar. Liggplatserna utgörs i allmänhet av britsar, stundom två britsar i samma arrest. _ På de flesta håll sak- nas läkar- eller undersökningsrum i an- slutning till arrestlokalerna. Där såda- na likväl förekommer är de på vissa platser av rätt tidsenlig beskaffenhet; de har då utrustats i samråd med läka- re och skiljer sig knappast från en van- lig modern privatläkarmottagning. På andra håll, där det finns läkar- eller undersökningsrum, är anordningarna dock skäligen enkla, t.ex. bestående av ett rum med en dyscha eller schäslong, ett undersökningsbord med ett mindre antal instrument, ett skrivbord, stolar, ett tvättställ, en våg, ett medicinskåp, en sjukvårdsväska, förbandsartiklar el- ler kanske hara något eller några av dessa tillbehör. I vilken utsträckning läkar- och undersökningsrummen verk- ligen kommer till användning är ovisst. På vissa håll torde de huvudsakligen

begagnas för undersökning av rattfylle- rister och mentalsjuka.

3.3 Tillsynen över omhändertagna De fyllerister, som placerats i polis- arrest, blir självfallet föremål för en viss tillsyn. Denna tillsyn sker på så sätt att någon vakthavande polisman med jämna mellanrum tittar till den omhän- dertagne, t. ex. genom att kika in genom tittgluggen i dörren. Intervallerna mel- lan inspektionstillfällena varierar från ort till annan. På något håll tittar man till vederbörande så ofta som var tionde minut under det att man på andra håll nöjer sig med att se till honom endast någon enstaka gång. Avgörande för in- tensiteten i tillsynen är helt naturligt den intagnes uppträdande och allmän- na tillstånd. Om så anses erforderligt, skärps tillsynen, vilket vanligen innebär att vederbörande hålls under kontinuer- lig uppsikt. Skärpt tillsyn förekommer t.ex. av redlöst berusade, av personer som berusat sig av annat än alkoholhal- tiga drycker och av berusade, vilkas allmäntillstånd är dåligt. Samma är för- hållandet beträffande dem, som åter- förts till arresten efter besök på sjukhus. Tillsynen underlättas på sina håll av förekomsten av moderna snabbtelefo- ner och högtalaranläggningar. Vid tillsynen kontrolleras särskilt att den intagne ej ligger på så sätt att and- ningsvägarna blir avstängda. Då det gäller omhändertagna kvinnor brukar tillsynen i allmänhet utövas av kvinnlig vaktpersonal, om sådan finns tillgänglig.

3.4 Kontakt med anhöriga Är det fråga om underårig, som pla- cerats i arrest, och har hans föräldrar inte redan underrättats om omhänder- tagandet, t.ex. därför att de inte kunnat anträffas, brukar polisen på rätt många håll söka nå kontakt med dem senare

under förvaringstiden. Eljest är det knappast särskilt vanligt att polisen sätter sig i förbindelse med de anhöri- ga under denna tid. För att så skall ske, torde någon speciell omständighet van- ligen tillkomma såsom att den omhän- dertagne uttryckligen begär detta eller att vistelsen i arresten blir särskilt långvarig (d.v.s. överstiger sex-sju tim- mar). Det är dock mindre vanligt att den omhändertagne begär att de anhö- riga skall underrättas.

3.5 Kontakt med sociala organ

Ej heller är det särskilt vanligt att po- lisen kontaktar nykterhets- eller barna- vårdsnämnder eller representanter för dessa organ. Redan den omständigheten att dessa nämnder inte har någon jour- tjänst på nätterna, utgör ett hinder mot sådana kontakter. Eljest händer att nyk- terhetsnämnder ibland underrättas be- träffande omhändertagna, som är no- toriska alkoholister, eller beträffande dem, om vilka är känt, att de är före- mål för någon åtgärd från nämndens sida eller är eftersökta av nämnden el- ler eljest behöver vård. Kontakt med barnavårdsnämnden tas stundom, då fråga är om underåriga, om vilka man vet att de är föremål för nämndens upp- märksamhet eller eftersökta av nämn- den.

3.6 Begäran om polisens service

Begär den omhändertagne att få kom- ma under läkarvård brukar han föras till läkare, om så bedöms erforderligt. Det inträffar ganska ofta, att den om- händertagne begär att läkare skall till- kallas för att ta blodprov på honom. I allmänhet brukar sådana önskemål ej villfaras; på åtskilliga orter torde det för övrigt vara praktiskt taget omöjligt att uppbringa läkare för tagande av blodprov på vanliga fyllerister.

Det är vanligt, att personer, som gri-

pils för fylleri och förts in på polissta- tionen för förvaring i arrest, begär att polisen skall göra både det ena och det andra för dem, medan de sitter i arres- ten. Polisen torde i allmänhet vara myc- ket restriktiv att tillmötesgå sådana önskemål, men rör det sig om en rim- lig begäran vilket vanligen inte är fallet —— brukar polisen försöka hjälpa vederbörande; det kan t.ex. vara fråga om att ta hand om den omhändertagnes bil eller att låsa dörren till hans bostad.

Medan den omhändertagne vistas i arresten, är polisen givetvis även i and- ra hänseenden än vad i det föregående angetts sysselsatt med hans fall. Man undersöker om han förekommer i »P0- lisunderrättelser», spärrlistor och and- ra register. Visar det sig att vederböran- de har utskrivits eller försökspermitte- rats från allmän vårdanstalt för alko- holmissbrukare —— eller rent av avvikit från sådan anstalt underrättas anstal- ten. Kommer det fram eller är det eljest känt att den omhändertagne tillhör länk- organisation, kan det hända att denna kontaktas. Någon enstaka gång kan det också vara motiverat, att arbetsgivaren underrättas.

4. Omhändertagandets upphörande

4.1 Allmänna förutsättningar för frigivandet Den omhändertagne släpps fri, då han bedöms vara nykter. Denna bedöm- ning är uppenbarligen ganska varieran- de från ort till annan och från fall till fall, och det kan följaktligen inte göras gällande, att det råder någon fullt en- hetlig praxis i detta hänseende. Några menar, att vederbörande är nykter, då han åter kan ta vård om sig och det ej föreligger någon risk för att han kom- mer att störa den allmänna ordningen.

Andra anger som kriterium på nykter- het, att vederbörande börjar tänka för- nuftigt efter att ha sovit ruset av sig. Andra svävande definitioner är att han »blivit så nykter att han kan anses vara klar eller vid sina sinnens bruk» eller att han blivit så återställd, att han ej »utgör en trafikfara eller över huvud ta- get någon fara för annan» eller att han är i det skick, att han kan släppas utan våda för sig själv eller omgivningen.

På de allra flesta håll torde polisen släppa fylleristerna så snart de bedöms som nyktra oavsett vid vilken tidpunkt på dygnet detta inträffar, alltså även vilket ofta sker mitt i natten. Om nå- gon begär det, brukar han dock med- ges ligga kvar till på morgonen, såvida han kan anföra godtagbart skäl härför och det ej är brist på platser på polis- stationen. I en stad som Stockholm rör det sig om 30—40 procent av fylleris- terna, som släpps ut på natten; i Sunds- vall var det år 1963 av 1 800 fall 420 som frigavs nattetid. På vissa platser torde man tillämpa det systemet, att man släpper folk nattetid, om det rör sig om människor, som är från orten och där har logi eller som relativt lätt kan med till buds stående trafikmedel ta sig hem. På ett fåtal håll förekommer praktiskt taget inte alls, att man släp- per ut någon under nattimmarna.

Det händer stundom, att personer friges innan påtagliga berusningssymp- tom försvunnit, men i så fall är situa- tionen vanligen den att de avhämtas på betryggande sätt av någon anhörig el- ler annan närstående.

Genomsnittstiden för förvaringen hos polisen torde kunna anges till något mer än fem timmar. Under september månad 1963 omhändertogs av de polis- myndigheter, vilka utredningen särskilt tillfrågat, 6084 personer. Hur lång tid dessa personer var omhändertagna framgår av följande uppställning:

483 ................ 3—4

1 938 ................ 4—5 ” 2 597 ................ 5—6 ” 552 ................ 6—7 222 ................ 7—8 ” 100 ................ 8—9 67 ................ 9—10 ” 76 ......... mer än 10

Att tiden för förvaringen i åtskilliga fall är så lång beror på flera fakto- rer. Det ligger i sakens natur, att en kraftigt berusad person måste hållas i förvar längre än en person, vilkens be- rusningsgrad inte varit så kraftig. En annan orsak till en mera långvarig för- varing än den genomsnittliga på fem- sex timmar torde vara, att berusningen orsakats av sprit och tabletter i kom- bination. Då en person, som omhänder- tagits sent på kvällen, begär att få stan- na kvar till på morgonen och hans öns- kan kan tillmötesgås, blir tiden för om- händertagandet naturligtvis längre än normalt. Frigivningen kan vidare för- dröjas av sådana omständigheter som att svårigheter uppstår att fastställa en persons identitet eller att viss under- sökning måste göras för att utröna om den omhändertagne gjort sig skyldig till brott. Det kan också hända, att någon kvarhålls på begäran av nykterhets- nämnd eller i avbidan på förpassning till vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller mentalsjukhus. Är personen i fråga sjuk eller eljest i svårt medtaget skick, kan det vara nödvändigt att kvarhålla honom för överföring till sjukhus eller konsultation av läkare eller för närmare överväganden, hur man bäst skall kun- na ordna för honom.

4.2 Förhör med den tillnyktrade Innan den omhändertagne friges, bru- kar polisen hålla förhör med honom. Detta förhör går i huvudsak ut på att

klarlägga om fylleriförseelsen erkänns eller inte. Svaret antecknas i protokol- let. I samband med erkännandet brukar på en del håll tillfälle beredas den om- händertagne att underteckna fullmakt för viss person att mottaga stämning och kallelse på honom att inställa sig inför domstol, varjämte fullmakten in- nehåller en förklaring att förseelsen er- känns. Så praktiseras framför allt be- träffande sjömän, personer från annan ort, resande, personer som är svåra att få tag i och utlänningar. Men på många håll förekommer över huvud taget inte, att det undertecknas någon förklaring om erkännande.

Vid frigivningen återfår den omhän- dertagne självfallet sina tillhörigheter, bortsett från sådana föremål som i sam- band med omhändertagandet tagits i beslag, t.ex. spritdrycker.

4.3 Kontakt med anhöriga eller andra Är den omhändertagne underårig, brukar på vissa håll föräldrarna eller andra anhöriga underrättas om frigiv- ningen, detta för att man skall kunna komma och hämta hem honom. Samma sker på vissa orter, då fråga är om sju- ka personer och alkoholister. Det före- kommer på några håll att anhöriga all- tid underrättas om frigivningen, alltså även då det gäller vuxna personer. På vissa håll sker sådan underrättelse inte regelmässigt utan efter en bedömning från fall till fall eller om den omhän- dertagne särskilt begär det. Det vanli- gaste torde dock vara, att polisen ej un- derrättar de anhöriga; i allmänhet för- håller det sig väl så att de omhänder- tagna inte vill att fylleriomhänderta- gandet skall komma till familjens kän- nedom. Läkare brukar på sina håll kon- taktas vid frigivningen, t.ex. om den omhändertagne bedöms vara sjuk, ab- norm eller enligt vad känt är tidigare

d:. _".um.” mA.—__..n— __ . ._,...

varit intagen på sjukhus. I Stockholm fö- rekommer ett visst samarbete mellan polismyndigheten och Mariapoliklini- ken, vilket kan få formen av att en om- händertagen hänvisas eller rentav trans- porteras från polisen direkt till klini- ken. Kontakterna mellan polis och lä- kare på frigivningsstadiet torde i öv- rigt vara tämligen sällsynta.

5. Polisens samarbete med sociala organ

Vad angår polisens samarbete med nykterhetsnämnderna synes detta på de flesta håll inskränka sig till fullgöran- det av den i 10 5 lagen om nykterhets- vård stadgade anmälningsskyldigheten. På ett ej obetydligt antal platser har dock ett mera påtagligt samarbete etab— lerats. Detta består då vanligen i utbyte av informationer, huvudsakligen per telefon. Ibland utvecklas samarbetet därhän att tjänstemännen hos de olika myndigheterna tar personliga kontakter med varandra eller att mer eller mindre regelbundet formliga konferenser hålls mellan tjänstemän på båda sidor. I Stockholm bedriver nykterhetsnämnden genom sin utesektion ett mycket nära samarbete med vaktdistriktens polis- patruller. I sådana städer som Göteborg och Örebro har nykterhetsnämnden en assistent stationerad hos polisen. Assi- stenten följer polisen i dess uppsö- kande verksamhet (jfr 1959 års cirku- lär, vilka redovisats i kapitlet Gällande rätt, s. 112.) Även förhållandet mellan polis och barnavårdsnämnder torde i huvudsak gestalta sig på samma sätt. Samarbete förekommer också mellan polis och läkare på åtskilliga platser, dock troligen inte på flertalet. Former— na för samarbetet skiftar från ort till annan. I allmänhet torde polisen ha nå- gon viss läkare att vända sig till i situa- tioner, då behov av läkarhjälp uppkom-

mer; läkaren kontaktas på telefon för rådgivning eller tillkallas i mera allvar- liga fall, t.ex. om skyndsamt ingripande är påkallat.

5.1 Underrättelseskyldighet enligt 10 5 lagen om nykterhetsvård Föreskriften i 10 % lagen om nykter- hetsvård, innebärande att polisen oför- dröjligen skall anmäla till nykterhets- nämnden, då polisen får kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri, synes i allmänhet fullgöras genom att polisen sänder avskrift eller kopia av polisrapport till nämnden. På en del håll torde särskild blankett användas för ändamålet. Vissa polismyndigheter, såsom polismyndigheten i Malmö, skic- kar förteckningar med namnen på de omhändertagna. Anmälningsskyldighe- ten fullgörs på en del håll muntligen el- ler på så sätt att någon tjänsteman på nykterhetsnämnden regelbundet infin- ner sig hos polisen för att ta emot an- mälningar. Så t.ex. tillämpas i Uppsala den ordningen, att en assistent från nykterhetsnämnden varje morgon besö- ker polisstationen och gör sig underrät- tad om vilka som varit intagna i fylleri- arrest under det gångna dygnet. I de fall förteckningar skickas eller anmä- lan görs muntligen, brukar polisrapport senare översändas till nämnden. På några håll verkställs anmälan inte av polisen utan av åklagarmyndigheten. Vissa polismyndigheter underrättar inte bara den lokala nykterhetsnämn- den utan även länsnykterhetsnämnden. Kravet på att anmälan skall göras »ofördröjligen» iakttas inte på alla håll. Även om kanske de flesta polismyndig- heter skickar iväg anmälan i omedelbar anslutning till frigivningen, samma dag eller dagen därefter, händer det dock på vissa orter, att det kan gå flera dagar innan anmälan görs. I Stockholm bru- kar anmälningarna samlas på hög och

skickas en gång i veckan. En del polis- myndigheter torde helt åsidosätta an- mälningsplikten; åtminstone sker inte anmälningarna i samtliga förekomman- de fall utan begränsas t.ex. till fall, då fylleriet bedöms vara till fara eller ska- da för någon.

5.2 Underrättelse till barnavårdsnämnd

Då fråga är om underåriga fyllerister, brukar en del polismyndigheter under- rätta även vederbörande barnavårds- nämnd. Samma gäller på en del håll, då fylleristen är barnafar och det kan be- faras, att barnens vård blir eftersatt ge- nom faderns spritmissbruk, eller fylle- risten är kvinna med hemmavarande barn. Vanligen sker dock anmälan en- bart till nykterhetsnämnden, varvid man räknar med att, om fylleristen är underårig, nykterhetsnämnden i sin tur underrättar barnavårdsnämnden. Be- träffande såväl formerna som tidpunk- ten för anmälningarna till barnavårds- nämnderna följs i stort sett samma mönster, som tillämpas i fråga om mot- svarande anmälningar till nykterhets- nämnd.

5.3 Övriga underrättelser Vissa polismyndigheter brukar skic- ka underrättelse om inträffade fylleri- fall även till andra myndigheter än nyk- terhets- och barnavårdsnämnder; på de flesta håll torde det dock stanna vid att anmälan görs till nykterhetsnämnd. Bland myndigheter, som kan komma i fråga för dylik underrättelse, kan näm- nas vårdanstalter för alkoholmissbruka- re, fångvårdsanstalter, mentalsjukhus, skol- och militärmyndigheter, försäk- ringskassor, social- och hälsovårds- nämnder samt skyddskonsulenter. Det kan också hända, att systembolag och —— då fråga är om sjöfolk — befäl på handelsfartyg underrättas.

6. Omhändertagandet av narkomaner m.fl. I det alldeles övervägande antalet fall är berusningsmedlet naturligtvis alko- hol. Som förut nämnts börjar det emel- lertid bli allt vanligare att annat än al- kohol är anledningen till att berusade personer tas om hand av polisen. Under 1963 var det t.ex. 630 personer (2,5 pro- cent av samtliga omhändertagna detta år), som i Stockholm togs om hand för berusning av annat än alkohol. I Malmö uppgick motsvarande antal till 30 av 4 730, i Norrköping till 10 av 2 093 och i Hälsingborg till 20 av 1 559. Behandlingen av dem, som omhän- dertagits på grund av berusning av an- nat än alkohol, är på åtskilliga orter i stort sett densamma som behandlingen av vanliga fyllerister. En skärpt upp- märksamhet torde dock ägnas dessa fall; den berusade hålls mera kontinuerligt under uppsikt. Det torde beträffande dessa berusningsfall också vara betyd- ligt vanligare att den omhändertagne kommer under läkarvård.

7. F ylleriomhändertagandet i kritisk be- lysning

Det torde här vara på sin plats att något närmare belysa de former, under vilka fylleristerna förvaras i polisarresterna. I den allmänna debatten har ju arrest- förvaringen gång efter annan starkt kri- tiserats och särskilt har debatten flam- mat upp, då det inträffat att någon dött i polisarresten, antingen detta skett på grund av sjukdom eller skador eller den omhändertagne tagit sig av daga. Något skall också sägas om i vilken utsträck- ning dylika händelser verkligen inträf- fat.

7.1. Åtskilliga fyllerister behöver medicinsk vård

Såsom tidigare konstaterats skall det åtminstone i storstäderna ha gått gans-

ka långt innan polisen griper någon för fylleri. Det kan följaktligen göras gällande, att de flesta fyllerister, som omhändertas, är starkt berusade och så- ledes i medicinskt hänseende att betrak- ta som akut sjuka. Inte så sällan kan till- ståndet vara direkt livshotande. Det kan ha framkallats av vilket berusnings- medel som helst, låt vara att en del be- rusningsmedel såsom träsprit och vissa narkotiska preparat är särskilt farliga. Förgiftningen kan drabba viktiga hjärn- centra. Den berusade kan lätt kvävas av uppkräkt magsäcksinnehåll. Självmords- faran är påtaglig. Fylleristen kan i sitt berusade tillstånd allvarligt skada sig själv. Han kan dessutom genom långva- rigt missbruk av berusningsmedel ha ådragit sig allvarliga kroppsliga sjuk- domar, såsom leversjukdomar, eller själsliga sjukdomar, t.ex. olika slags al- koholpsykoser, eller blivit allmänt svårt nedgången. Många fyllerister är följ- aktligen i behov av medicinsk behand- ling eller vård i berusningens akuta skede, och åtskilliga behöver vård även efter det att den akuta förgiftningen upphört.

7.2 Polisen är inte rustad att göra den medi- cinska bedömningen

Att bedöma arten av de berusnings- tillstånd det här gäller är ofta ej någon lätt uppgift. Bedömningen får naturligt- vis i första hand ske med utgångspunkt från vederbörandes utseende och all- männa beteende men även den berusa- des egna uppgifter om förtäringen, iakt- tagelser av skador, fynd av olika före- mål, som han bär på sig, såsom tablet- ter, läkarintyg, recept och olika slags identitetsmärken, som förekommer be- träffande vissa sjukdomar (t.ex. diabe- tes och epilepsi), kan vara vägledande för bedömningen. Men det är inte alltid som den omhändertagne är i stånd att lämna några uppgifter om sig själv el-

ler som man hos honom påträffar före- mål, som kan vara till vägledning. Och att på grundval av enbart iakttagelser av den omhändertagnes yttre bedöma hans tillstånd kan stundom vara en näs- tan omöjlig uppgift. Vad som framstår som typiska berusningssymptom så- som raglande gång och sluddrigt tal _ kan också vara tecken på någon annan allvarlig sjukdom. Att vederbörande luktar sprit, är inget bevis på att han verkligen är berusad. Och även om han är berusad, kan han ju samtidigt vara svårt sjuk utan att detta ger sig till kän- na på särskilt sätt. Den berusade kan t.ex. i samband med fall i gatan ha ådragit sig en hjärnskada utan att det till en början ger påfallande symptom. Det är ej heller möjligt att utan närma- re medicinsk undersökning konstatera, om en redlöst berusad person lider av svårartat hjärtfel. En del sjukdomar fö- reter också tecken som nästan helt mot- svarar berusningssymptomen, t.ex. epi- leptiska omtöckningar och vissa till- stånd vid diabetes. Lukt av alkohol för- anleder lätt till den slutsatsen, att ve- derbörande bara är spritpåverkad me- dan han i själva verket också kan ha satt i sig något särskilt farligt berus- ningsmedel eller något berusningsme- del (t.ex. en dos sömnmedel), som i kombination med alkoholen så små- ningom leder till ett direkt livshotande förgiftningstillstånd. Särskilt svårt mås- te det vara att bedöma tillståndet hos en berusad person som sover. Det kan i vissa fall förhålla sig så att han håller på att falla in i ett medvetslöst tillstånd.

7.3 Polisens möjligheter att få den akut be- rusade under medicinsk vård är begränsade Nuvarande ordning kan näppeligen an- ses tillfredsställa ens blygsamma krav på diagnostisering och behandling av sjuka människor. Fylleristen förs så gott

som undantagslöst till närmaste polis- station. Där blir han visserligen föremål för en bedömning från polisens sida, om han är i behov av omedelbar läkar- vård, en bedömning som trots polisens ofta stora erfarenhet på området kan le- da till felaktig slutsats. Polisen har i förekommande fall också mycket små möjligheter att ordna sådan vård. Den har ju inte tillgång till egen läkare, som snabbt kan vara på plats utan man mås- te. i stället föra fylleristen till jourha- vande läkare eller till det allmänna akut- intaget på närmaste sjukhus. Jourhavan- de läkaren och läkarna på sjukhuset är emellertid kanske sysselsatta med be- handlingen av andra sjuka och har där- för inte tid och ibland ej heller intresse att syssla med fyllerister. Fylleristerna erbjuder ju också speciella problem ge— nom att omhändertagandena framför allt sker på kvällar, nätter och helger samt genom att fylleristerna ofta uppträder störande, liksom genom det förhållandet att de i allmänhet kräver omedelbar uppmärksamhet från läkarens sida. Sjukhusens mottagningslokaler är heller inte alltid ändamålsenligt utrustade för att kunna ta emot fyllerister som upp- träder störande. Härtill kommer bris- tande resurser hos polisen själv; man har varken personal eller transportme- del tillräckligt för att kunna åka i skyt- teltrafik mellan polisstationer och sjuk- hus med fyllerister och framför allt kan man inte avvara personal för att sitta timtals på sjukhus och vänta på att fyl- leristerna skall tas emot av doktorn. Svårigheterna för polisen att få fylle- risterna under läkarvård har ökat mer och mer med åren allt efter som anta- let omhändertaganden för fylleri stigit. I dagens läge är situationen vanligen den, att polisen försöker bereda fylle— rister läkarvård i sådana fall, då till- ståndet inger allvarligare farhågor, d.v.s. då någon är i det närmaste med-

vetslös eller företer skador som ej är obetydliga eller kan antas lida av någon allvarlig sjukdom eller ha förtärt något farligt berusningsmedel.

Transport till läkare eller till sjukhus sker alltså inte av fyllerister enbart där— för att de är kraftigt berusade eller all- mänt nedgångna. Det förefaller som om situationen skall vara på något sätt alar- merande för att så skall ske. Det vanliga schemat är i stället att fylleristerna får stanna några timmar i polisarresten, varvid man då och då kontrollerar att deras hälsotillstånd inte försämras eller att någon inte ligger och kvävs av upp- kastningar eller hänger sig i arresten eller misshandlar medarrestanter.

7.4 Risken för »celldöden» är stor

Det är tydligt att en sådan ordning innebär uppenbara risker för de omhän- dertagnas liv och hälsa, särskilt som po- lisen saknar egentlig medicinsk utbild- ning och felbedömningar lätt kan ske. Dödsfall och andra olyckor inträffar också då och då bland fylleristkliente- let.

Sålunda kan nämnas att bara under åren 1963—1965 inte mindre än 25 per- soner avled i omedelbar anslutning till att de tagits för fylleri och lagts in i po- lisarresten. En redogörelse för omstän— digheterna kring dessa dödsfall lämnas i en till detta betänkande fogad bilaga, till vilken hänvisas (bilaga 2, del II). Av redogörelsen framgår att det är mycket ovanligt att polisen transporterar även svårt förgiftade eller sjuka fyllerister direkt till sjukhus eller läkare. Redogö- relsen innefattar också en illustration till polisens svårigheter att bedöma när läkarvård är behövlig. Det bör här fram- hållas, att samtliga redovisade fall ut- retts i vederbörlig ordning och att inte i något av fallen det inträffade lagts någon enskild polisman till last såsom fel eller försummelse.

7.5 Ett av JO utrett dödsfall i fylleriarrest

Frågan om polisens behandling av fyllerister har uppmärksammats av riks- dagens justitieombudsman i ett av ho- nom handlagt ärende (J0:s ämbetsbe- rättelse 1963, s. 436 ff), som gällde kla- gomål mot polisen för att den inte be- rett läkarvård åt en alkohol- och tablett— berusad person utan låtit honom ligga kvar i polisarresten med dödlig utgång som följd.

De närmare omständigheterna kring dödsfallet var följande.

Den 18 februari 1960 på kvällen uppe- höll sig en person T. vid en pressbyrå- kiosk på en tunnelbanestation i Stock- holm. Plötsligt segnade T. ned och blev liggande på golvet. En radiopolispatrull, tillkallad av en fru A., som arbetade i kiosken, tog hand om T. och förde ho- nom till polisstation. Där blev T., som av polismännen antogs vara redlöst be- rusad, inlagd i förvaringscell. Anhöriga till T. gjorde gällande att T. var sjuk och inte berusad samt begärde att själ- va få ta hand om honom. Denna begä- ran villfors inte. Senare på natten för- des T. till sjukhus, där det konstaterades att han avlidit.

I anledning av det inträffade anförde fru A. hos justitieombudsmannen kla- gomål mot polisen med begäran om ut- redning huruvida de polismän som haft hand om T. gjort sig skyldiga till straff- bar gärning eller eftersatt tjänsteplikt.

Omfattande utredningar verkställdes, varvid bl.a. fastslogs att dödsorsaken varit en kombinerad förgiftning av al- kohol, barbitursyra och meprobamat.

Justitieombudsmannen lämnade i skrivelse till fru A. den 17 mars 1962 de anförda klagomålen mot polismännen utan åtgärd. Han framhöll därvid poli- sens svårigheter såväl att bereda om- händertagna fyllerister erforderlig akut vård och behandling med hänsyn till

att samhällets resurser härför var så otillfredsställande, som att bedöma om och när sådan vård och behandling er- fordrades. Ärendet ledde emellertid till att justitieombudsmannen tog upp frå- gan om det lät sig göra att till ledning för polispersonal utfärda allmänna an- visningar rörande vad sådan personal borde iakttaga i fråga om omhänderta- gande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer för att kunna erbjuda dem den behandling, som deras tillstånd krävde. Efter verk— ställd utredning, varvid yttrande in- hämtades från medicinalstyrelsen, hem— ställde justitieombudsmannen i skrivel- se till Kungl. Maj:t den 14 augusti 1963 om utfärdande av anvisningar i ämnet.

I förenämnda skrivelse anförde justi- tieombudsmannen bl.a., att det syntes synnerligen önskvärt att särskilda sjuk- vårdsavdelningar för omhändertagande av svårt berusade personer inrättades åtminstone i de större städerna. Innan sådana inrättades i större städer kom dock polispersonalen i dessa att ofta ställas inför svårigheter att bedöma, om särskilda vårdåtgärder borde vidtas beträffande berusade eller eljest om- töcknade personer. Sådana svårigheter kom även framdeles att möta polisen på de orter, där dylika sjukavdelningar ej lämpligen kunde inrättas. Med hänsyn till polispersonalens svårigheter att i nu avsedda fall avgöra huruvida särskilda åtgärder i vårdsyfte borde vidtas, vilka svårigheter på ett så markant sätt be- lysts i ärendet beträffande T., samt med hänsyn till de risker ur den enskildes synpunkt, som felbedömningar härut— innan kunde medföra, framstod det för justitieombudsmannen som i hög grad önskvärt att närmare anvisningar till polispersonalens ledning utfärdades i syfte att förekomma sådana beklagliga misstag som inträffat i förevarande fall. _— Enligt vad i skrivelsen vidare anför-

des hade professorn S. Björkman i ett av medicinalstyrelsen i ärendet åbero- pat yttrande framhållit svårigheterna att ge råd och föreskrifter beträffande de åtgärder, som borde vidtas vid olika fall av berusningssymptom, men ansett att ett någorlunda enkelt rättesnöre för handlandet möjligen kunde utarbetas. Björkman hade föreslagit att frågan bor— de göras till föremål för överväganden mellan polis och läkare. Såsom Björkman framhållit torde enligt vad justitieombudsmannen avslutningsvis anförde de synpunkter, som kunde framkomma vid en sådan överläggning mellan sakkunniga, kunna resultera i vissa praktiska riktlinjer för polisper- sonalens åtgärder vid omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller el- jest omtöcknade personer. Enligt justi- tieombudsmannens mening var det av synnerlig vikt att polisen genom anvis- ningar och råd fick den vägledning som ur medicinsk synpunkt vore möjlig att ge med avseende på behandlingen av berusade eller eljest omtöcknade per- soner, vilka omhändertagits av polis.

Sedan rikspolisstyrelsen erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att i samråd med bl. a. fylleristraffutredningen utfärda de begärda anvisningarna, har sådana an- visningar numera utfärdats, se bilaga 4, del II.

7.6 Fylleriarresten är inte rätta platsen för omhändertagande av akut berusade Beträffande själva förvaringen i polis- arresterna ger nuvarande ordning an- ledning till åtskillig kritik. Fylleristen låses in i arresten. Har han otur hamnar han i en arrest med dålig belysning, galler för fönstren, springor i britsar och i golv, där spyor, urin och avföring lagrats och inte kan avlägsnas. Toalettanordningarna är dåli- ga och tvättmöjligheter saknas. I bästa fall kommer han i en modern arrest, som

är ljus, hygienisk och lättskurad samt försedd med ordentliga toalett— och tvättanordningar i närheten. Arresten är dock kal och fri från all annan in- redning än möjligen en brits eller en sluttande lave och ger mera intryck av finka än av ett sjukrum.

Oavsett om fylleristen placeras i en modern arrest eller inte, får han ligga där i sina egna kläder, som kanske är nedblodade, nedspydda eller på annat sätt förorenade. Det är inte ovanligt att han får dela rum med en eller flera andra fyllerister. Han får ligga på hårt underlag på brits eller direkt på golvet i stanken efter egna och andras spyor, exkrementer och urin eller direkt däri. Vill det sig illa, utsätts han för miss- handel eller homosexuella närmanden av rumskamrater.

I allmänhet har den omhändertagne möjlighet att innan han lämnar polis- stationen tvätta sig om ansikte och hän- der, om nu tvättanordningar finns på polisstationen, vilket inte alltid är fal- let. På en del ställen har han t.o.m. möjlighet att duscha. Men det är inte vanligt att han utnyttjar dessa möjlighe- ter. Han brukar inte tycka att det är så stor idé att göra det, om kläderna ändå är förorenade, och kläderna kan han inte få rengjorda eller borstade hos po- lisen, än mindre utbytta. Det lär dock förekomma att en del personer i ren protest ställer sig i duschen med klä- derna på, innan de lämnar stationen.

7 .7 Förvaringstiden

Efter fem till sex timmars förvaring har den omhändertagne i regel inte hunnit nyktra till fullständigt. Han be- finner sig då i ett tillstånd av bakrus, ibland med svårbemästrade återställare- behov. Har han pengar på sig, blir han i storstaden ett lättvunnet byte för langare. Saknar han pengar, kan det hända att han gör nästan vad som helst

för att komma över sådana för att kun- na skaffa mera sprit. Får han på ett el— ler annat sätt tag på mer av den begär— liga varan, kan det lätt hända att han hamnar hos polisen igen. Det är inte ovanligt, att en person tas för fylleri två till tre gånger inom loppet av ett och samma dygn. Bakrustillståndet kan emellertid också i sig självt vara far- ligt och leda till våldshandlingar och, framför allt, självmord.

7.8 Frigivandet sker ej sällan mitt i natten Fylleristen skall friges så snart han åter kan stå stadigt på benen d.v.s. i re— gel efter fem till sex timmar. Polisen är angelägen om att ingen skall vara berö- vad friheten längre än vad som motive- ras av anledningen till omhändertagan- det. Ofta följer man den regeln även om frisläppandet därigenom kommer att ske mitt i natten och även om fylleris- ten kanske inte har någonstans att ta vägen eller det är kallt ute eller han är allmänt nedgången och behöver kom- ma i kontakt med läkare eller nykter- hetsvårdande organ, när dessa träder i funktion på morgonen. Regeln drivs stundom så långt att man väcker ho- nom mitt i natten för att släppa ut ho- nom. Det har t.o.m. inträffat, att man transporterat en person, som rymt från en allmän vårdanstalt och som på kväl- len tagits om hand för fylleri, tillbaka till anstalten mitt i natten därför att man inte vågat hålla honom kvar i ar- resten till morgonen. Till stöd för den korta förvaringstiden brukar från po— lishåll åberopas ordalagen i 7 5 1841 års förordning, enligt vilken den omhänder- tagne fylleristen inte får förvaras i häk- te längre än till dess han återvunnit sina sinnens bruk. Det torde emellertid vara uppenbart, att denna bestämmelse i lju- set av senare vetenskapliga rön om ru- sets kvardröjande effekt inte bör tolkas på samma sätt nu som för över 100 år

sedan. Det bör emellertid framhållas att det finns en del polismyndigheter, som försöker undvika att släppa ut fyl- lerister vind för våg mitt i natten. Så- lunda tillämpas t.ex. av polisen i Kristi- nehamn en ordning, som innebär att man där erbjuder fyllerister, som är svårt alkoholiserade och som enligt van- ligen tillämpade regler borde ha fri- getts under natten, att ligga kvar till på morgonen. Om vederbörande accepte- rar erbjudandet överförs han från ar- resten till ett rum med en ordentlig säng. På morgonen etableras sedan kon- takt med nykterhetsnämnden på orten.

7.9 Kontakten med sociala organ i akutskedet

Nykterhets- och barnavårdsnånmder håller i allmänhet öppet under dagtid måndagar t.o.m. fredagar men har stängt på lördagar och söndagar samt alla kvällar under veckans dagar. Som re- gel finns ej heller jour anordnad under de tider då nämnderna är stängda. Un- der de tider, då fyllerifrekvensen är hög, är nämnderna alltså inte alls i funktion, och eftersom polisen nästan aldrig anser sig kunna hålla kvar nå- gon tills nämnderna öppnat, blir det heller inte annat än undantagsvis nå- gon omedelbar kontakt mellan fylleris- terna och nämnderna. Den hjälp som en nämnd skulle kunna tillhandahålla en fyllerist i form av t.ex. allmän råd- givning eller behandling på alkoholpo- liklinik, bidrag till mat eller kläder samt mycket annat, kan alltså inte sät- tas in i en situation då behovet är som störst och hjälpen bäst behövs. Det blir i stället först när polisens anmälan till nykterhetsnämnden kommer in, som nämnden får kännedom om fallet och får möjlighet att agera. Men innan nämnden sedan nått kontakt med klien- ten har kanske åtskillig tid hunnit för- flyta och läget kanske blivit ett annat. Möjligheterna till en effektiv hjälp är

då inte så goda. Och nya fylleriet kan ha inträffat under mellantiden.

Som en illustration till den beskriv- ning som i det föregående lämnats, får

utredningen hänvisa till den i kapitel 18 lämnade skildringen av försöksverk- samheten vid Nordhemspolikliniken i Göteborg.

Det är en viktig grundsats i kampen mot alkoholmissbruket att ingripandet där- emot bör ske på ett så tidigt stadium som möjligt. Mycket ofta är det just ett fylleri som utgör det första utåt mani— festerade tecknet på alkoholmissbruk. Det är följaktligen av vikt att alla fall av fylleri kommer till nykterhetsnämn- dernas kännedom. Det är mot bakgrun- den härav, som 10 5 lagen om nykter- hetsvård innehåller bestämmelser om skyldighet för bl.a. polis och åklagare att till nykterhetsnämnden rapportera varje för polis- och åklagarmyndigheten känt fall av fylleri. I det närmast föl- jande skall skildras vilka åtgärder så- dana anmälningar ger upphov till från nykterhetsnämndernas sida.

1 . Nykterhetsvårdsutredning 1.1 Inledande åtgärder

Sedan nykterhetsnämnden fått in en anmälan av det slag det här gäller skall den enligt 12 5 lagen om nykterhets- vård skyndsamt låta verkställa utred— ning och därvid inhämta den kännedom om den anmäldes levnadsförhållanden och andra omständigheter, som behövs för fallets bedömande. Undersökning- en inleds vanligen med en kontroll av den anmäldes ålder. Är den anmälde under 21 år, skall ärendet i princip överlämnas till barnavårdsnämnden. Det är emellertid praxis, att nykterhets— nämnden även handlägger ärenden rö- rande underåriga, som är nära 21 års- gränsen. På vissa håll har man emeller-

SJUNDE KAPITLET

Fylleristklientelet och nämnderna1

tid enats om en annan åldersgräns i fråga om fördelningen av ärendena, vanligen så att barnavårdsnämnden handlägger de fall, där den anmälde är under 18 år och nykterhetsnämnden de övriga. Ofta samarbetar nykterhets- och barnavårdsnämnderna i alla ärenden rörande ungdomsfylleri, antingen så att samråd äger rum i varje enskilt ärende eller så att nykterhetsnämndens perso- nal utreder fallet åt barnavårdsnämn- den. I åtskilliga kommuner har de ifrå- gavarande nämnderna för övrigt ge- mensam utredningspersonal.

Då nykterhetsnämnden skall handläg- ga ärendet ligger det i sakens natur, att den tjänsteman hos nämnden, som skall svara för utredningen, först ser efter i nämndens särskilda register eller _ om sådant ej finns _ i kommunens so- cialregister om den anmälde redan finns registrerad. Om så är fallet, tar han gi- vetvis fram och studerar tidigare handlingar rörande den anmälde. Det är också möjligt, att han själv, i tjäns- ten eller privat, redan fått veta en del om den anmälde, en kännedom som han naturligtvis kan utnyttja vid den fortsatta utredningen. Självfallet försöker han också skaffa sig ytter- ligare upplysningar om den anmälde, t.ex. från någon annan ledamot eller tjänsteman hos nämnden, vilken kan

1Framställningen i detta kapitel bygger i huvudsak på den enkätundersökning som utredningen lät göra under våren 1964 bland ett ($O-tal nykterhetsnämnder och ett 110-tal barnavårdsnämnder.

antas känna till den anmälde. Vid be- hov kontaktar han också andra myn- digheter på orten. Han ringer kanske till polisen för att få veta mera om den aktuella förseelsen och om den anmälde, eller till barnavårdsnämnden för att kontrollera, om vederbörande varit fö- remål för barnavårdsnämndens upp- märksamhet i något sammanhang, där alkohol varit med i bilden. Har den an- mälde tidigare varit bosatt i annan kommun, införskaffas motsvarande upp- lysningar från nykterhetsnämnden, barnavårdsnämnden och polisen där. Också andra myndigheter kan på detta eller ett senare stadium behöva kontak- tas, såsom kontrollstyrelsen, vårdanstal- ter, skyddskonsulenter och arbetsför— medlingar.

1.2 Kallelse till nämnden

Naturligtvis är undersökningen i re- gel inte avslutad med dessa åtgärder. För att nämnden skall kunna bedöma, om den anmälde verkligen är alkohol- missbrukare och vilka åtgärder som i så fall bör vidtas mot honom, är det na- turligtvis ofta nödvändigt att nämnden får personlig kontakt med honom. Man brukar därför även kalla den anmälde att inställa sig inför nämnden eller nå- gon befattningshavare hos nämnden, i regel den tjänsteman, som har utred- ningen om hand. _— Återfallsfyllerister och personer, som redan finns registre- rade hos nämnden, kallas så gott som undantagslöst. De fall, då avsteg här— ifrån görs, gäller främst personer, som redan är föremål för åtgärder från nämndens sida eller fått vård på annat håll, t.ex. tagits in på fångvårdsanstalt, annan anstalt eller sjukhus. — Också tillfällighetsfyllerister, vilka är okända för nämnden eller kända såsom sköt- samma, kallas i regel till samtal. I sist— nämnda fall torde det emellertid vara rätt vanligt, att nämnderna i mindre

kommuner i förlitan på sin personkän- nedom avskriver ärendet utan att ha kallat vederbörande till samtal, åtmins- tone när fråga är om vuxna fyllerister. Det kan här påpekas att vissa länsnyk- terhetsnämnder varnat för en sådan ordning under motivering att många personer erfarenhetsmässigt länge kan dölja sitt missbruk för omgivningen el- ler åtminstone för myndigheterna och att en fylleriförseelse ofta är det första tecknet på ett begynnande eller redan utbildat alkoholmissbruk.

Om den person, vilken kallats till nämnden, inte hörsammar kallelsen, kan han hämtas genom polismyndighe- tens försorg. Denna utväg torde emeller- tid endast i undantagsfall anlitas, främst i fråga om svårt alkoholiserade perso- ner, vilka kan antas vara i behov av lä- karvård eller bli föremål för tvångsin- tagning. Ett allmänt intryck är, att nämn- derna verkligen vinnlägger sig om att få kontakt med återfallsfyllerister och unga förstagångsfyllerister. Man sö— ker vederbörande i deras hem eller an- norstädes, där de brukar uppehålla sig. Har personen i fråga flyttat till annan kommun, överlämnas ärendet dit.

Den redogörelse, som här lämnats, av- ser det stora flertalet nykterhetsnämn— der. Nämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö tillämpar en i viss mån av- vikande praxis. På grund av de speciel- la förhållanden, som råder på dessa platser (hög fyllerifrekvens, tung ar- betsbörda och svårigheter att nå fylle- risterna) söker nämnderna där inte per— sonlig kontakt med klienterna i samma utsträckning som sker på andra håll. Kontakt söks i själva verket endast i en mycket ringa del av de anmälda fallen, varvid man naturligtvis främst inriktar sig på att nå de grova alkoholmissbru- karna och de unga fylleristerna. Sålun— da tillämpar nykterhetsnämnden i Gö- teborg den ordningen, att man där en-

. __ A...-.MM_.._HM_._... _.

dast kallar ungdomar i åldern 21—25 år till samtal inför nämnden eller någon av dess tjänstemän samt vidare sådana personer över 25 år, som tidigare tagits om hand för fylleri. Vad beträffar förs- tagångsfylleristerna över 25 år brukar till dessa sändas en folder, innehållan- de upplysningar om vart de skall vända sig och hur de skall förfara, om de vill söka bot för sitt alkoholmissbruk.

1.3 Hembesök m.m.

I allvarliga eller mera svårbedömda fall måste undersökningen mången gång kompletteras med ytterligare åtgärder. Det kan t.ex. vara nödvändigt att få en uppfattning om den anmäldes hemför— hållanden och att samtala med hans fa- milj. I så fall brukar hembesök göras hos honom. Eller man behöver upplys- ningar om honom från hans grannar el- ler arbetsgivare eller andra, vilka kän- ner till honom. I dylika fall uppsöks dessa personer av utredaren eller kallas till honom eller nämnden för samtal. Kontakt med grannar, arbetsgivare eller andra utomstående privatpersoner är emellertid en åtgärd, som tillgrips en- dast i undantagsfall, eftersom en sådan åtgärd ofta kan vara till skada för den anmälde.

1.4 Läkarundersökning Lagen medger också, att vederböran— de underkastas läkarundersökning. Så skall ske, när anledning därtill förelig- ger. Läkarundersökning är obligatorisk, då fråga är om tvångsintagning på vård— anstalt. I övrigt torde nämnderna vara restriktiva, när det gäller att låta läkar- undersöka personer mot deras vilja. Detta förekommer huvudsakligen endast i sådana fall, när vederbörande uppen- barligen är i behov av läkarvård på grund av svårt alkoholmissbruk, sinnes- rubbning, nervösa störningar o.dyl. Lä- karundersökning kan naturligtvis kom-

ma till stånd också på frivillig väg och detta inträffar i viss utsträckning. Nämnderna brukar sålunda, om de an- ser att läkarundersökning behövs, er- bjuda personer att hos nämnden eller genom nämndens försorg undergå så- dan, ett erbjudande som rätt ofta accep- teras. Det är heller inte ovanligt, att nå- gon själv begär att bli läkarundersökt; en sådan begäran villfars givetvis, om den inte är klart ogrundad. Praxis är emellertid varierande, främst bero- ende på den olika tillgången på läkare hos nämnderna. Rent allmänt torde man dock kunna påstå, att läkarunder- sökning tillgrips i relativt liten omfatt- ning, ofta endast i fem-tio procent av alla anmälda fall. —— Undersökningen utförs i allmänhet av nämndens egen läkare eller läkare på alkoholpoliklinik, där sådan finns inrättad, eller tjänste- läkare. Men det förekommer givetvis också, att den anmälde hänvisas till sjukhus eller privatpraktiserande lä- kare.

1.5. Utredningstid

Det är svårt att ange hur lång tid de utredningar det här gäller i allmänhet tar i anspråk. Sådana inledande åtgär- der som registerslagning, inhämtande av upplysningar från andra myndighe- ter och utsändande av kallelser sker vanligen inom de allra närmaste dagar- na efter det en anmälan kommit in. Däremot är det naturligtvis som regel inte möjligt att så snabbt få kontakt med den anmälde själv för samtal eller för läkarundersökning, särskilt inte om han ej hörsammar kallelsen. Besvärliga ar- betsförhållanden hos nämnden per- sonalbrist o.dyl. —— kan givetvis också medföra dröjsmål. En—fyra veckor an- ges av flera nämnder som normal ut- redningstid, men ännu längre tider är inte ovanliga, i varje fall inte, om den anmälde håller sig undan. Lägger man

härtill den ibland rätt långa tid, som förflyter, innan anmälningen kommit nämnden till handa från polisen, är det uppenbart, att det stundom kan dröja alltför länge, innan något ingripande från nämndens sida kommer till stånd.

1.6 Beslut

När utredningen är klar, återstår för nämnden att fatta beslut. Har utred- ningen visat, att alkoholmissbruk i la- gens mening inte föreligger, avskrivs ärendet utan någon ytterligare åtgärd från nämndens sida än en registrering av fylleriet. Finner nämnden det där— emot utrett, att den anmälde verkligen är alkoholmissbrukare, kan i lindrigare fall ifrågakomma någon eller några av de hjälpåtgärder, som anges i 14 & la- gen om nykterhetsvård, och i svårare fall då vederbörande bedöms vara hemfallen åt alkoholmissbruk —— över- vakning eller tvångsintagning på vård- anstalt enligt 15 eller 18 å nämnda lag. Det är härvid att märka, att genomföran- det av hjälpåtgärder förutsätter klien- tens frivilliga medverkan. Avböjer klien- ten sådan åtgärd och är ej heller vill- koren för tvångsåtgärder enligt sist- nämnda båda lagrum uppfyllda, av- skrivs ärendet med undersökningen.

2. Barnavårdsnämndens utredning

Vad beträffar barnavårdsnämndernas befattning med fylleristklientelet skil— jer sig denna ej mycket från motsvaran- de verksamhet hos nykterhetsnämnder— na. Den utredning, som av barnavårds- nämnden skall göras i de fall då nämn— den fått underrättelse om att en under- årig gjort sig skyldig till fylleri, går i stort sett till på samma sätt som nykter- hetsnämndens motsvarande undersök- ning i fråga om vuxna fyllerister. En tjänsteman hos barnavårdsnämnden in-

leder utredningen med att »slå efter» den anmälde i nämndens register eller i socialregistret och studera tidigare handlingar om honom hos nämnden. Han införskaffar vidare vid behov kom— pletterande upplysningar om honom från polisen och nykterhetsnämnden i kommunen och i annan kommun, där han tidigare varit bosatt, liksom också från barnavårdsnämnden i den kom- munen. I stor utsträckning kontaktar han likaså den skola, där personen i frå- ga är eller varit elev. Även andra lokala organ kan han behöva vända sig till, så- som socialnämnden och pastorsexpedi- tionen.

2.1 Personlig kontakt

Också barnavårdsnämnden är natur- ligtvis för sin utredning och behandling av fallet beroende av att få personlig kontakt med den anmälde. Det ligger för övrigt i sakens natur, att det i all- mänhet är än viktigare att nå under- åriga alkoholmissbrukare än vuxna missbrukare. Barnavårdsnämnderna torde därför i större utsträckning än nykterhetsnämnderna verkligen etable- ra personlig förbindelse med fylleris- terna, oberoende av om dessa är första- gångs- eller återfallsfyllerister. Sålunda kallar man dem till samtal, och kommer de inte, söker man upp dem i deras hem. Barnavårdsnämnderna torde likaså i större omfattning än vad som är fallet med nykterhetsnämnderna ta kontakt med den anmäldes familj och besöka hans hem. Att äga närmare kän- nedom om den anmäldes familje- och hemförhållanden är naturligtvis sär- skilt viktigt, när frågan gäller fylleri av underårig. Samtal med barnets föråld- rar ingår därför nästan som ett obliga- toriskt led i varje utredning, liksom be- sök i barnets hem.

Ibland behöver barnavårdsnämnder- na också upplysningar från utomståen-

... .4_r_ . _.—__s-._—._.....__—._n.m .-m .. ... . __

de, såsom grannar och arbetsgivare, åt- minstone i mera svårbedömda fall. Nämnderna torde emellertid härvidlag —— liksom nykterhetsnämnderna _ iakt- taga stor försiktighet med hänsyn till att sådana kontakter kan vålla veder- börande skada.

2.2 Läkarundersökning Självfallet kan läkarundersökning in- gå som ett led också i en av barnavårds- nämnd företagen utredning. Sådan un- dersökning är obligatorisk, när det gäl- ler omhändertagande för samhällsvård. I övrigt torde läkarundersökning före- komma endast i mera svårartade fall såsom då den anmälde är en avancerad alkoholmissbrukare eller är psykiskt störd eller eljest då behov av läkarvård är mera påtagligt. Praxis varierar efter tillgången på läkare på orten. Under- sökningen utförs vanligen av någon lä- kare hos nämnden eller hos nykterhets- nämnden eller av läkare på alkoholpoli- klinik eller också av tjänsteläkare. Lä- kare på sjukhus eller privatpraktiseran- de läkare kan naturligtvis också anlitas, om sådana finns att tillgå.

2.3 Omhändertagande för utredning

Den möjlighet att omhändertaga en underårig för utredning, som barna- vårdslagen (30 %) anvisar, förefaller an- litas mycket sparsamt av barnavårds- nämnderna, när fråga är om unga alko- holmissbrukare. I hela riket företas år- ligen endast några enstaka dylika om— händertaganden. Främst är det då fråga om fall, då den underårige missbrukat alkohol i oroväckande grad och då skyndsamma åtgärder därför är befo— gade med hänsyn till hans hälsa eller utveckling eller då han helt undandrar sig kontakt och samarbete med nämn- den. Det sagda gäller fall, där alkoho- len utgör det dominerande problemet. Omhändertagande enligt 30 & barna-

vårdslagen är däremot mera vanligt i sådana situationer, då vid sidan av al- koholmissbruket andra former av social missanpassning är med i bilden såsom kriminalitet och lösdriveri.

2.4 Utredningstid Att generellt ange hur länge barna- vårdsnämnderna brukar hålla på med sina utredningar, låter sig ej göra. De lokala förhållandena — resurser m.m. —— är alltför olika för att så skall kunna ske. I det övervägande antalet fall torde emellertid utredningarna, liksom fal- let är i nykterhetsnämnderna, vara slutförda inom en —— fyra veckor. Men längre tider är inte ovanliga. I vissa fall torde utredningstiden vara ända till fyra månader.

2.5 Beslut

Sedan vederbörande tjänsteman slut- fört utredningen och redovisat ärendet för barnavårdsnämnden, ankommer det på denna att besluta i ärendet. När det gäller bedömningen av huruvida den som är föremål för nämndens uppmärk- samhet kan karakteriseras som alkohol— missbrukare, är det påfallande, att har- navårdsnämnderna i större utsträck- ning än nykterhetsnämnderna uppfat- tar också en tillfällig fylleriförseelse såsom ett utslag av missbruk. Av de nämnder, som utredningen tillfrågat i detta hänseende, hävdar visserligen några —— såsom nämnden i Malmö att 25 5 b) barnavårdslagen inte alls är till- lämplig, om ärendet avser ett enstaka fylleri av någon, som i övrigt är välan- passad. Men flertalet övriga nämnder ger uttryck för en motsatt uppfattning. Förklaringen till att det övervägande antalet nämnder har denna uppfattning kan ligga i att barnavårdslagen i mot— sats till lagen om nykterhetsvård saknar en definition av begreppet alkoholmiss- bruk och att man därför kanske anser

sig ha »friare händer» vid bedömning- en. Socialstyrelsen har också, såsom nämnts i ett tidigare avsnitt (se 5. 121), uttalat sig för en mera vidsträckt tolk- ning av detta begrepp såvitt avser bar- navårdslagen. En annan förklaring kan vara, att det i fråga om underåriga är av särskilt stor vikt, att ett ingripande sätts in i ett så tidigt skede som möjligt.

En sak för sig är att barnavårdsnämn- derna, även om det anses att alkohol- missbruk i angiven mening förelegat, kanske ändå inte vidtar någon åtgärd. Nämnden skall ju enligt 25 5 b) barna- vårdslagen inte göra det, såvida veder- börande inte är i behov därav. Är t.ex. fråga om en klar tillfällighetsförseelse av en underårig, vilken i övrigt är väl anpassad i socialt hänseende, torde nämnderna säkerligen i de allra flesta fall nöja sig med att avskriva ärendet utan någon vidare åtgärd än en registre- ring. Det är också mycket vanligt, även i mera allvarliga fall av alkoholmiss- bruk, att vederbörande tjänsteman re— dan på utredningsstadiet under sina samtal med den underårige och hans föräldrar kommit överens med dessa om, att den underårige skall iakttaga vissa förhållningsregler i syfte att för- hindra fortsatt missbruk, såsom att byta vistelseort en tid eller att gå på behand- ling på alkoholpoliklinik. Visar det sig sedan, när ärendet skall behandlas av nämnden, att den anmälde följt dessa regler, kan nämnden ofta avskriva åren- det utan att behöva formellt besluta om någon särskild åtgärd; möjligen vilar man på avgörandet någon tid.

I de fall åter, då barnavårdsnämnden funnit att alkoholmissbruk föreligger och att den unge behöver tillrättaföras av nämnden, bör det bli någon form av positivt ingripande från nämndens sida. Vilka åtgärder, som brukar tillgripas i olika situationer, kan naturligtvis inte generellt anges. Rör det sig om perso-

ner utan allvarligare alkoholproblem, blir det väl i första hand fråga om lind- rigare hjälpåtgärder, innefattande t.ex. råd och stöd i fråga om fritidssyssel- sättning, byte av bostad eller arbete o.dyl. Gäller det däremot mera avance— rade alkoholmissbrukare, såsom åter- fallsfyllerister eller förstagångsfylleris- ter, vilka en längre tid missbrukat rus- drycker, aktualiseras mera ingripande åtgärder såsom omskolning eller läkar- behandling. Varning är en mera repres- sivt betonad åtgärd, som stundom bru- kar komma till användning. På en del håll tillämpar man den ordningen, att man varnar en underårig, som återfallit i fylleri en till två gånger; efter ytterli- gare återfall ställer man honom under övervakning. En kombination av olika slags åtgärder förekommer naturligtvis ofta.

Den yttersta utväg, som står barna- vårdsnämnden till buds i de mycket svåra fallen, är omhändertagande för samhällsvård. Denna utväg anlitas emel- lertid mycket sparsamt, som regel en- dast då alkoholmissbruket är förenat med andra symptom på missanpassning.

2.6 Narkotikamissbrukare

Det må här till sist påpekas att enligt 25 5 b) barnavårdslagen barnavårds- nämnderna har att vidtaga åtgärder även mot underåriga, som missbrukar andra berusningsmedel än alkohol, t.ex. narkotika. Ärenden rörande t.ex. narko- tikamissbrukare torde av nämnderna behandlas principiellt på samma sätt som ärenden rörande alkoholmissbruka- re. Dock får väl antas, att läkare kopp- las in på narkotikafallen i betydligt större utsträckning än då fråga är om alkoholmissbrukare.

Enligt 25 5 b) barnavårdslagen skall barnavårdsnämnderna ingripa inte bara mot missbruk av berusningsmedel bland barn och ungdom utan också mot andra

': 5.

former av social missanpassning hos derna i ärendet. Det är inte lätt att ange ungdomen såsom kriminalitet, sedeslöst i vilken utsträckning, som detta är fal- levnadssätt och parasitism. Situationen let. Några nämnder gör gällande, att de kan vara den, att en underårig, som an— unga fylleristerna i de allra flesta fall mälts till barnavårdsnämnden för fylle- samtidigt företer tecken på andra be- ri, också visar prov på annan bristande teenderubbningar, medan en del nämn- social anpassning, något som naturligt- der ger uttryck åt en motsatt åsikt. vis inverkar på utredningen och åtgär—

ÅTTONDE KAPITLET

Nykterhetsvårdens medicinska och sociala resurser1

1 . Medicinsk vård vid akut berusning

1.1 Sjukvårdens möjligheter att ta sig an klientelet

Möjligheterna att genomföra effektiva och någorlunda snabbt verkande refor- mer på det område, som utgör ämnet för utredningens uppdrag, är uppenbar- ligen beroende av vilka resurser sam- hället nu förfogar över i medicinskt och socialt hänseende. Härvidlag kan kon- stateras _— vad först gäller sjukvårdens möjligheter att ta sig an fylleristkliente- let i berusningens akutskede — att re- surserna är synnerligen begränsade. Sjukvården har åtminstone temporärt och inom vissa sektorer svårigheter då det gäller att tillgodose personalbeho- vet i fråga om läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Det säger sig självt, att det i ett sådant läge inte ges stort utrymme för undersökning, be- handling och vård av fyllerister inom sjukvårdens ram. Detta klientel erbjuder dessutom speciella problem. Fyllerifre- kvensen är störst under kvällar, nätter och helger, då läkarnas och sjukhusens verksamhet är starkt inskränkt; tenden— sen är f.n. även inom sjukvården att låta personalen så långt möjligt få en normal arbetsvecka med fria lördagar och helg- dagar. Fylleristerna uppträder ofta stö- rande, är stundom behandlingsovilliga och ibland direkt våldsamma. Att un- dersöka och behandla en fyllerist kan följaktligen vålla läkare och sköterskor stort besvär. I sitt akuta berusningstill-

stånd kan fylleristen inte läggas in på sjukhus bland övriga patienter utan måste hållas isolerad. De isoleringsrum som finns är dock i allmänhet redan upptagna av andra svårt sjuka personer. Att avdela särskild personal för över- vakning av fyllerister, vilket ofta skulle bli erforderligt, har man på grund av personalbristen på sjukhusen mycket små möjligheter till, speciellt nattetid och under helger.2

Nu angivna förhållanden innebär att medicinsk undersökning och behand- ling av fyllerister i allmänhet kan kom- ma till stånd endast i speciella fall, som kräver skyndsam behandling. Sjukhu- sen tar i princip alltid emot fyllerister, som är medvetslösa eller nästan med- vetslösa, likaså fyllerister, vilka miss- tänks ha förtärt något farligt berus— ningsmedel såsom tekniska preparat, denaturerad sprit, dunder (d.v.s. hem- bränt) eller narkotika, ensamt eller i förening med alkohol, samt personer, vilka kan antas lida av sjukdom, vars verkningar lätt kan förväxlas med be- rusning, t.ex. epilepsi och diabetes. Na-

1 Redogörelsen i detta kapitel avser, då an— nat inte anges, förhållandena den 1 januari 1967. En på vissa punkter mera ingående skildring i detta ämne har lämnats av 1964 års nykterhetsvårdsundersökning i dess ny- ligen framlagda betänkande Nykterhetsvår- dens läge (SOU 1967: 36), till vilket hänvi- sas.

2 Jfr G. Biörck, Sjukvårdens villkor, Udde- valla 1966.

... s.k.—...så.

"aff—lr '

turligtvis avvisar man ej heller fylle- rister, som ådragit sig svårare yttre el- ler inre skador såsom skallskador eller hjärnskakning. Andra kategorier, som tas emot på sjukhusen, är fyllerister med alkoholhallucinationer. Dessa fall tas alltså in som jourfall på sjukhusen —— främst kanske på mentalsjukhusen och på kroppssjukhusens psykiatriska avdelningar men också på deras medi- cinska och kirurgiska avdelningar.1 Det är emellertid påfallande att sjukhusen har stora svårigheter att behålla även all- varliga fall. Sålunda var det åtminstone till för blott något år sedan ej ovanligt, att medvetslöst berusade personer, som av polisen transporterats till sjukhus, måste föras tillbaka till polisstationen efter undersökning och eventuell be- handling. —— Finns ej sjukhus på orten ställer sig läkare inom den öppna vår- den —— främst provinsial-, stads- och so- cialläkare eller, där särskild läkarjour finns anordnad, jourhavande läkare —— i princip alltid till förfogande för un- dersökning och behandling av svåra akuta fall. I praktiken kan det emeller- tid mången gång vara besvärligt att i tid få kontakt med läkare; läkaren på or- ten kan vara upptagen av arbete med något annat svårt sjukdomsfall eller be- finna sig på sjukbesök i en avlägsen del av distriktet.

Det förekommer givetvis, att polisen när den tar hand om en fyllerist kon- taktar läkare även i andra fall än då si- tuationen är direkt livshotande. Men lä- get är då i allmänhet sådant att miss- tanke yppats att fråga ej är om blott en vanlig berusning. Visar emellertid läka- rens undersökning att det saknas fog för sådan misstanke, får polisen behålla den omhändertagne för vidare transport till polisstationen.

Det skall i detta sammanhang inte förbigås att åtskilliga läkare hyser stor förståelse för behovet av medicinsk

behandling av akut berusade eller har ett starkt intresse för de alkohol— sjukas problem. Inom ramen för si- na begränsade resurser gör dessa lä- kare aktningsvärda insatser på detta område. Polismyndighetcr och nykter- hetsnämnder på vissa håll har också omvittnat, att möjligheterna att få de akut berusade undersökta och behand- lade av läkare är tämligen goda och att många läkare ingalunda begränsar sin verksamhet till sådana katastroffall el- ler andra mycket allvarliga fall, som oundgängligen måste tas om band inom den allmänna sjukvården. De läkare det här gäller torde främst vara verksam- ma på psykiatriska kliniker och men- talsjukhus men återfinns också på me— dicinska kliniker och inom den öppna sjukvården. Här bör särskilt framhål- las den verksamhet för omhändertagan- de och behandling av akutberusade, som överläkaren docenten G. Wretmark på ett förtjänstfullt sätt bedriver på psykiatriska kliniken vid regionsjuk- huset i Linköping. På kliniken har in— rättats 13 sängplatser för personer som kommit i akut psykisk nödsituation. Ungefär hälften av patienterna består av alkoholsjuka människor, av vilka många är mer eller mindre berusade då de anländer till kliniken. De söker sig frivilligt till kliniken eller kommer dit genom förmedling av länkarna eller nykterhetsnämnden. En del av dem transporteras till kliniken av polisen, som också brukar hjälpa klinikpersona- len att hålla bråkiga patienter i styr. Intagning kan ske när som helst på dygnet. Patienterna får stanna över natten eller längre _ om så erfordras ända upp till 72 timmar. Till hands finns dygnet runt en läkare samt en mentalsköterska och ett sjukvårdsbiträ-

1 Jfr C. Johnsén m.fl., Alkoholpåverkade i ett kirurgiskt akutklientel, (redovisad i tid— skriften Alkoholfrågan 1966 nr 4 s. 158 ff).

de. Vid behov kan frivilliga vakare till- kallas utifrån; kliniken har avtalat med ett antal hemmafruar, som är bered- da att på kallelse omedelbart infin- na sig på kliniken för att hjälpa till med övervakningen av de intagna. Be- handlingen av de akut intoxikerade in- riktas på att snarast möjligt få patien- ten lugn så att han kan sova ruset av sig. Vid ankomsten bjuds han på en ci— garrett och kan, om han så önskar, få mat och dryck (saft). I de flesta fall lämnas lugnande medicin. Patienterna förvaras dels i vanliga sjukrum och dels i en sjukhussal, som avdelats i ett större antal »bås», vart och ett med en sovplats. I stället för dörrar till dessa avgränsade utrymmen finns draperier, vilket un- derlättar övervakningen. Innan patien- ten efter tillnyktrandet lämnar kliniken bereds han tillfälle till rådgivande sam- tal med läkare och annan specialutbil- dad personal. Den fortsatta kontakten sker med läkare på klinikens öppna mottagning (se vidare härom s. 182). Verksamheten, som påbörjades 1963, har undergått en betydande stegring. Under en månad 1966 uppgick antalet övernattningar av alkoholsjuka till 190, vilket är den högsta månadssiffran hit- tills. Som jämförelse mellan klinikens och polisens verksamhet för omhänder- tagande av alkoholsjuka kan nämnas, att antalet intagningar av alkoholsjuka på klinikens akutavdelning under sep- tember 1966 uppgick till 105, medan an- talet intagningar av fyllerister i polis- arresterna i staden under samma månad utgjorde 103.

I detta sammanhang bör också näm- nas den verksamhet med omhänderta- gande av akut berusade personer på barnpsykiatrisk klinik, som sedan den 1 mars 1967 bedrivs i Umeå. Till klini- ken förs alla unga fyllerister under 17 är, vilka tas om hand av polisen. Ett av klinikernas dagrum har ställts i ordning

till patientrum och utrustats med två sjukhussängar, bord och stolar. Omhän- dertagandet sker inom ramen för den barnpsykiatriska vården.1

1.2 Akutvård vid alkoholpoliklinik

Vad gäller akutfallen spelar de s.k. alkoholpoliklinikerna en viss roll, även om syftet med dessa polikliniker huvud- sakligen är att bereda alkoholsjuka öp- pen medicinsk vård. Det finns ett 100- tal alkoholpolikliniker i landet, varav det stora flertalet drivs i nykterhets- nämndernas och de övriga i sjukvårds- huvudmännens eller privata organisa- tioners regi. De flesta alkoholpoliklini- kerna har mottagning blott några en- staka timmar i veckan. De håller i all- mänhet inte jour, har i regel inga vård- platser och är över huvud taget varken lokalmässigt eller i personalhänseende rustade att ta emot akutberusade. Mariapolikliniken i Stockholm, som drivs av stadens sjukvårdsstyrelse för nykterhetsnämndens räkning i Maria sjukhus, lokaler, är ett exempel på en klinik, som har en avdelning för mot- tagning av rena akutfall. Denna inrym- mer 13 vårdplatser för vuxna, varjämte ytterligare en akutavdelning med sex vårdplatser för ungdom öppnats i sep— tember 1966. Avdelningarna är dygnet runt bemannade med läkare, sjuksköter- skor och sjukvårdare, ungdomsavdel- ningen dessutom med socialvårdstjäns- temän från barnavårdsnämnden. Klini- ken har till sitt förfogande ett väl utrus- tat laboratorium. På vuxenavdelning— en intas i huvudsak patienter som kom- mer till kliniken genom förmedling av nykterhetsnämnden eller genom anhö- riga eller sådana patienter som själv- mant söker sig dit. Det förekommer också i undantagsfall att polisen trans-

1 Se vidare I. Nylander, Omhändertagande av fyllerister på barnpsykiatrisk klinik, Lä- kartidningen 1968 nr 9.

% i t

porterar dit omhändertagna fyllerister. Ungdomsavdelningen däremot fungerar som en mer renodlad akutpoliklinik för »polisfall», d.v.s. unga fyllerister som tas om hand av polisen. Polisen för dem först till polisstationen för identifiering, varefter de förs över till Mariakliniken. Erfarenheterna av den hittills bedrivna verksamheten vid ungdomsavdelningen betecknas av läkare och socialvårds- tjänstemän på kliniken som positiva. _ Antalet intagningar på akutavdelningen för vuxna uppgick under år 1967 till 1 900. På ungdomskliniken intogs under samma år 1 174 patienter, varav 304 var narkotikamissbrukare och 870 alkohol- missbrukare. Narkotikamissbrukarna hade frivilligt sökt sig till ungdomskli- niken. Av alkoholmissbrukarna hade 359 inremitterats till kliniken av barna— vårdsnämnden eller förts dit av anhö— riga medan 511 hade transporterats dit av polisen, sedan de av polisen omhän- dertagits för fylleri. Det kan nämnas att under år 1967 omhändertog polisen i Stockholm sammanlagt 1 535 ungdomar för fylleri.

I Göteborg finns Nordhemspoliklini- ken, vilken i likhet med Mariapoliklini- ken drivs av stadens sjukvårdsstyrelse för nykterhetsnämndens räkning. Den har en akutavdelning med sex vårdplat- ser. På avdelningen tjänstgör läkare och sjukvårdspersonal. Avdelningen hålls emellertid öppen endast på dagtid un- der söckendagar. Den allmänna verk- samheten på kliniken beskrivs ytterli- gare i kapitel 18, som behandlar en vid Nordhemspolikliniken av utredningen bedriven försöksverksamhet.

Utöver Mariapolikliniken och Nord- hemspolikliniken finns ytterligare ett antal polikliniker som har vissa möjlig- heter att ta emot akut berusade. Det är här fråga om polikliniker, som i allmän- het har öppet varje vardag varvid de betjänas av sjukvårdspersonal och, åt-

minstone tidvis, av läkare och som är utrustade med sängplatser. Sådana poli- kliniker, alla drivna av respektive nyk- terhetsnämnder, finns i Södertälje (en av två; två platser), Eskilstuna (en av två; elva platser), Jönköping (två plat- ser), Visby (en plats), Hälsingborg (en av två; tre platser), Halmstad (en plats), Borås (två platser), örebro (fyra plat- ser), Västerås (en plats), Östersund (en plats), Skellefteå (två platser), Umeå (fyra platser) och Gällivare (en plats). Det är dock endast ett fåtal av dessa po- likliniker, vars vårdplatser beläggs även nattetid; så sker blott i den mån perso- ner kan anskaffas såsom vakare. Så är fallet med poliklinikerna i Södertälje, Visby, Halmstad, Örebro, Skellefteå och Umeå. Vakarna består vanligen av per- sonal från sjukhusen eller från Röda Korset. Vid sidan härav bör nämnas ett par alkoholpolikliniker som saknar egna sängplatser men som genom att de är inrymda på psykiatrisk klinik och förestås av överläkare på denna klinik har vissa, låt vara beränsade möjligheter, att få akut berusade pa- tienter inlagda på den psykiatriska kli- niken. Här avses dels en av nykter- hetsnämnden i Uppsala driven, till psy- kiatriska kliniken vid Akademiska sjuk- huset förlagd alkoholpoliklinik och dels en av landstinget vid psykiatriska kli- niken på lasarettet i Lund inrättad al- koholpoliklinik. '

De övriga alkoholpoliklinikerna sak- nar alltså praktiskt taget helt möjlighe— ter att ta emot akut berusade. Det bör emellertid framhållas, att på en del av poliklinikerna finns sängplatser, som skulle kunna användas för förvaring av berusade, om poliklinikerna hade öppet en längre tid på dygnet och om vakare kunde anskaffas; svårigheterna att till poliklinikerna knyta sådan personal, särskilt för tjänstgöring på nätterna, är dock stora. I detta sammanhang bör vi-

dare framhållas, att några nykterhets- nämnder förfogar övcr lokaler eller en- staka rum, som inte ligger i anslutning till alkoholpoliklinik eller läkarmottag- ning men som skulle kunna användas för förvaring av berusade, om blott per- sonalproblemen kunde lösas.

Nämnas bör vidare den avgiftnings- avdelning, som i februari 1966 inrättats på Vårdhemmet Högalid i Stockholm. Hemmet drivs av socialnämnden och är avsett för personer, som saknar försörj- ningsförmåga och bostad. En stor del av de inskrivna består av alkoholskada- de. På avgiftningsavdelningen, som drivs i nykterhetsnämndens regi, läggs in sådana på hemmet inskrivna perso— ner, som uppträder eller påträffas akut berusade. Denna avdelning har åtta platser, förlagda till fyra enkelrum och två dubbelrum. Där tjänstgör en läkare på vardagarna, ett par timmar varje morgon och tre—fyra timmar på efter- middagarna, samt sjuksköterskor och sjukvårdare; på avdelningen finns all- tid en sköterska och en vårdare i tjänst samtidigt. Till avdelningen är också knuten en nykterhetsvårdsassistent. Be- slut föreligger om att Högalidshemmet så småningom skall läggas ner och er- sättas av ett nytt hem i Skarpnäck.1

1.3 Länkarna

Den verksamhet, som länkarna bedri— ver, bör ej förbises i detta sammanhang. Länkarna är som bekant sammanslut- ningar av alkoholskadade människor, vilka försöker att med varandras hjälp avhålla sig från alkohol. Rörelsen har flera grenar. Den största av dem är Säll- skapen Länkarna, bestående av drygt 150 lokala grupper med tillhopa cirka 7 600 medlemmar; ett fyrtiotal av dessa grup- per med tillhopa cirka 1 900 medlemmar har bildat ett gemensamt forum, Sällska- pet Länkarnas Riksförbund. Den näst största grenen är Kamratföreningen Län-

ken med omkring 50 lokalföreningar och cirka 2 500 medlemmar, av vilka flerta- let 45 kamratföreningar med sam- manlagt drygt 1 800 medlemmar — till- hör den centrala organisationen Län- kens Kamratförbund. Övriga länkorga- nisationer i landet, samtliga av lokal ka- raktär, har tillsammans omkring 300— 400 medlemmar. —— Medlemmar som återfaller i alkoholmissbruk och uppträ- der berusade tas i viss utsträckning om hand redan i akutskedet av andra länk- medlemmar och får sova ruset av sig i lokaler, över vilka föreningarna dispone- rar, under tillsyn av någon medlem. En- ligt uppgift förfogar statsbidragssökande länkföreningar över tillhopa ett 90-tal sjukbäddar. En del länkföreningar har också inackorderingshem, konvalescent- hem, sportstugor, sommar— och semester- hem. Även en del akutfall tas in på dessa hem. Inte så sällan har föreningarna god kontakt med läkare, som kan rådfrågas i alarmerande situationer. Omfattningen av länkarnas verksamhet när det gäller att ta hand om berusade medlemmar är emellertid svår att ange eftersom det är en intern angelägenhet för varje för- ening.”

1.4 Utbyggnad av akutsjukvården

För att i görligaste mån fullständiga bilden av sjukvårdens resurser i före- varande hänseende bör tilläggas att en allmän utbyggnad av sjukvården pågår eller planeras. Vid en del av de nya el- ler moderniserade sjukhusen skall in- rättas särskilda akut- och intensivvårds- avdelningar. En integrering av kropps- och mentalsjukvården pågår. Läkar-

1 Beträffande verksamheten vid Högalids- hemmet, se vidare bil. 8, del II. 2 En utförlig skildring av länkarnas bak— grund, organisation och verksamhet har lämnats av 1964 års nykterhetsvårdsunder- sökning i dess betänkande SOU 1967: 36 s. 92 ff till vilket hänvisas.

s.»—

1 ! . '?

hus och läkarstationer inom den öpp- na vården är under fortlöpande utveck- ling, varigenom skapas ökade möjlighe- ter till läkarjour. Sjukvårdsuppgifterna har samordnats genom provinsialläkar- nas och mentalsjukvårdens överförande till landstingssektorn i syfte att få till stånd en mera rationell ordning. Det är tydligt att även om dessa förbättringar inte tar omedelbart sikte på vården av de akutberusade kommer de likväl att i viss mån tillgodose också detta klientel.

Vad beträffar planeringar i syfte att åstadkomma förbättringar speciellt för de akutberusade bör främst nämnas vis- sa sjukvårdsprojekt i stockholmsområ- det och i Malmö. Sålunda har Stock- holms stads sjukvårdsstyrelse beslutat att bygga ut alkoholistvården vid Maria- polikliniken. Denna skall få helt nya 10- kaler som enligt preliminära planer även skall ge plats åt en mottagning för akut intoxikerade vuxna patienter. Mottag- ningen skall omfatta en intagningsenhet samt en diagnostik- och behandlingsen- het. Lokalerna beräknas stå inflyttnings- klara vid årsskiftet 1970/1971. I avvak- tan härpå har de nuvarande 13 akut- platserna för vuxna patienter proviso- riskt utökats till 36 platser, vilka tagits i bruk i februari 1968. Vidare planeras en särskild intagningsavdelning för ungdomsalkoholister. Slutligen har i en souterrängvåning reserverats utrym- me för en akutavdelning dit polisen direkt kan föra fyllerister som tas »på gatan» (20 platser). Frågan om ett sådant akutintag skall komma till stånd har emellertid från sjukvårdshu- vudmannens sida gjorts beroende av att kostnaderna för denna verksamhet skall komma att bestridas av statsmedel. Vidare har Stockholms läns landsting beslutat att inom Danderyds sjukhus” mentalvårdsenhet inrätta en alkoholkli- nik, bestående av bl. a. en avdelning om 16 vårdplatser för akut intoxikerade

män och kvinnor, omfattande jämväl fall som överförts genom polisens för- sorg. Denna vårdavdelning skall funge- ra som observations- och utredningsav- delning med en genomsnittlig vårdtid upp till 48 timmar. Kliniken avses bli klar under åren 1970—1971. Slutli- gen bör nämnas att Malmö stads sjuk- vårdsstyrelse vid Allmänna sjukhuset uppfört en alkoholklinik med bl.a. en akutavdelning om tio vårdplatser. Den nybyggnad, vari kliniken är inrymd, skall enligt underhandsuppgift kunna byggas på med en våning för att bereda plats för ytterligare en avdelning för akutberusade. Alkoholkliniken tas i bruk hösten 1968. Också i en del andra städer har föreslagits eller dis- kuterats förbättringar av vårdresurser- na för akutberusade utan att dock förslagen eller diskussionerna ännu hunnit leda till några bestämda planer. Som exempel kan nämnas att nykter- hetsnämnden i Eskilstuna föreslagit in- rättande av ett s.k. övergångshem med bl.a. två platser för akutfall och att i Varberg planerats en alkoholpoliklinik med övernattningsrum. Vidare har i Norrköping diskuterats inrättande vid lasarettet av några sängplatser speciellt avsedda för personer med akuta alkohol- sjukdomar. Som ytterligare exempel bör anföras, att länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län gjort framställning hos landstinget om dess medverkan för anordnande av särskilda alkoholpolikli- niker vid lasaretten i Kristianstad och Ängelholm, varvid föreslagits att till po- liklinikerna skulle knytas ett mindre antal sängplatser för kortvarig vård av akuta fall. I Göteborg slutligen har bar- navårdsnämnden hemställt att staden skall låta ställa i ordning en alkoholpo- liklinik för unga alkoholmissbrukare med bl. a. åtta—tio akutvårdplatser. Sta- den har uppdragit åt sjukvårdsstyrelsen att utreda denna fråga. Vidare kan be-

träffande Göteborg nämnas, att profes- sorn B. Lindegård, som på sjukvårdssty- relsens uppdrag utrett frågan om hur den socialmedicinska verksamheten i staden skall läggas upp, i oktober 1967 föreslagit bl. a. att en vårdavdelning om 20 platser för fyllerister inrättas i an- slutning till en socialmedicinsk klinik vid Sahlgrenska sjukhuset. På avdel- ningen skall enligt förslaget i första hand läggas in fyllerister, som själv- mant söker sig dit, eventuellt med assi- stans av polis, och som bedöms vara be- handlingsbara, varvid främst unga fyl- lerister skulle komma i åtanke.

2. Fortsatt öppen medicinsk vård

2.1 Nykterhetsnämndernas kontakt med sjuk- vården

Vad angår de medicinska resurserna för den fortsatta behandlingen av fyllerist— klientelet och härvidlag åsyftas främst de resurser, som nykterhetsvår- den har att bjuda i medicinskt hänseen- de — skall till en början erinras om att enligt 5 5 lagen om nykterhetsvård lä- kare om möjligt bör vara ledamot av nykterhetsnämnden. Har nykterhets- nämnd ingen läkare som ledamot skall enligt 6 & tjänsteläkare, d.v.s. i allmän- het provinsialläkare eller stadsläkare, deltaga i nämndens sammanträden, i den mån han inte hindras av andra tjänsteåligganden. Finns läkare i nämn- den, kan nämnden självfallet alltid vän— da sig till denne, om nämnden i ett visst fall finner medicinsk undersökning el- ler behandling erforderlig. I lika mån kan en nämnd, vilken saknar läkare, all- tid vända sig till den provinsial- eller stadsläkare, som enligt nyssnämnda lag- rum är skyldig att närvara vid nämn- dens sammanträden. Även andra läkare kan finnas att tillgå, nämligen sådana vilka på grund av särskilt intresse för

vården av alkoholskadade åtar sig att för nämndens räkning undersöka och kanske även behandla dessa klienter.

På mindre orter, där antalet alkohol- missbrukare inte är så stort, finns i all- mänhet inte något fast etablerat sam- arbete med läkare utanför nykterhets- nämnden; läkaren tar efter överens- kommelse i varje särskilt fall —— emot de personer som nämnden skickar till honom. Hans insats torde därvid hu- vudsakligen bestå i undersökning och rådgivning. Någon kontinuerlig vård av patienten i anledning av dennes alko- holmissbruk torde han däremot mera sällan kunna lämna. Finner han behov av medicinsk vård föreligga, brukar han vanligen remittera patienten till sjuk- hus eller annan inrättning, där sådan vård kan ges.

I större och medelstora städer men också i en del mindre städer och andra tätorter med mer framträdande alko- holproblem är läkarinsatsen inom nyk- terhetsvården mera fast organiserad. Det förekommer här ej sällan att en el- ler flera läkare efter överenskommelse med nykterhetsnämnden åtagit sig att vanligen på bestämda mottagningsti- der —— undersöka och eventuellt också behandla personer, vilka nämnden re- mitterat till honom. I en del fall in- skränker sig läkarens insats till under— sökning av patienter, råd till nykter— hetsnämnden angående lämpliga nyk- terhetsvårdande åtgärder och vid be- hov remiss av patienter till sjukhus el- ler andra vårdinrättningar medan där- emot behandling av patienterna inte fö- rekommer i någon nämnvärd utsträck- ning. På åtskilliga håll har läkare emel- lertid åtagit sig att även ge långsiktig medicinsk behandling av patienter (öp- pen vård) för att systematiskt återföra dem till ett nyktert levnadssätt, s.k. al- koholpoliklinisk verksamhet.

:;"-___- .. __ .. '!

2.2 Alkobolpoliklinikema

Tidigare har nämnts, att det finns ett 100-tal alkoholpolikliniker i landet, vilka drivs av nykterhetsnämnd eller annan huvudman. Dessa polikliniker är belägna på följande platser, nämligen Stockholm (8; Mariapolikliniken, Nor- ra polikliniken, Stadshagspolikliniken, Södersjukhusets alkoholpoliklinik, nyk- terhetsnämndens två läkarmottagningar och dess informationsbyrå samt Stads- missionens alkoholpoliklinik), Dande- ryd (3, varav en utgör en på försök startad alkoholdispensär för ungdom), Huddinge, Järfälla, Lidingö, Märsta, Nacka (2), Sollentuna, Solna, Sundby- berg, Södertälje (2), Österhaninge, En- köping, Skutskär, Tierp, Uppsala (2), Eskilstuna (2), Katrineholm, Nyköping, Oxelösund, Linköping, Motala, Norrkö- ping (2), Eksjö, Jönköping, Nässjö, Vetlanda, Ljungby, Växjö, Hultsfred, Kalmar, Nybro, Oskarshamn, Vimmer- by, Västervik, Visby, Karlshamn, Karls- krona, Olofström, Hälsingborg (2), Landskrona, Lund (2), Malmö (2), Halmstad, Kungsbacka, Göteborg (2; den förut nämnda Nordhemspolikliniken och den kyrkliga stadsmissionens polikli- nik), Mölndal, Partille, Borås (2), Fal- köping, Lidköping, Mariestad, Skara, Skövde, Tibro, Hagfors, Karlstad, Kris- tinehamn, Karlskoga, Lindesberg, Öre- bro, Arboga, Fagersta, Västerås, Bor- länge, Falun, Ludvika, Gävle, Sandviken, Bollnäs, Söderhamn, Sundsvall, Örn- sköldsvik, Östersund, Skellefteå, Umeå, Vilhelmina, Boden, Gällivare, Kalix, Ki- runa, Luleå, Malmberget, Piteå och Älvs- byn, tillhopa 104. Av dessa drivs 8 av re- spektive sjukvårdshuvudmän (4 i Stock- holm, bl.a. Mariapolikliniken, 2 i Dande- ryd, 1 i Lund och 1 i Göteborg, nämligen Nordhemspolikliniken), 2 av länkför- eningar (i Eksjö och Nässjö), 3 av and- ra organisationer (1 i Stockholm av

Stadsmissionen, 1 i Göteborg av Stads- missionen och 1 i Sundsvall av Medel- pads distrikt av Svenska nykterhets- vårdsförbundet) samt 1 av länsnykter- hetsnämnd (i Växjö), medan de övriga drivs av respektive kommunala nykter- hetsnämnder; några av poliklinikerna, såsom de i Danderyd och örnsköldsvik, är gemensamma för flera nykterhets- nämnder. 10 alkoholpolikliniker är in— rymda på sjukhus (Maria sjukhus och Södersjukhuset i Stockholm, lasarettet i Danderyd, Akademiska sjukhuset i Upp- sala, S:t Olofs sjukhus i Visby, lasaret- ten i Växjö, Karlshamn och Lund samt sjukstugan i Kungsbacka) och 3 i pro- vinsial- eller stadsläkares mottagnings- lokaler (i Ljungby, Olofström och Lin- desberg), medan de övriga antingen är fristående eller förlagda i anslutningtill respektive nykterhetsnämnders eller or- ganisationers egna lokaler.

De alkoholpolikliniker, som drivs i nykterhetsnämndernas regi, är främst avsedda för nämndernas egna klienter men står öppna även för frivilliga vård- sökande. Länkföreningarnas alkoholpo- likliniker betjänar i första hand för- eningarnas egna medlemmar. Sjukvårds- huvudmännens alkoholpolikliniker an- litas av alla kategorier av vårdbehövan- de alkoholsjuka, men många patienter torde höra hemma bland nykterhets- nämndernas klientel.

Såsom förut i detta kapitel påpekats är alkoholpoliklinikernas huvudsakliga syfte att bereda de alkoholsjuka medi- cinsk behandlingi öppen vård. Patien- terna får komma på bestämda mottag- ningstider för att behandlas med anta- bus, vitaminer o.dyl. På flertalet av po- liklinikerna finns tillgång till läkare blott en eller ett par gånger i veckan, vanligen endast någon timme varje gång. medan däremot sköterska brukar finnas tillhands under ytterligare några tim- mar i veckan, på en del håll t.o.m. varje

vardag, för att dela ut mediciner, ge sprutor etc. enligt doktorns ordinatio- ner. Det finns emellertid en del polikli- niker som har mottagning med både lå- kare och sköterska varje vardag eller så gott som varje vardag. Så sker vid Ma- riapolikliniken, Norra polikliniken, nykterhetsnämndens läkarexpeditioner och informationsbyrå i Stockholm, so- cialläkarmottagningen i Uppsala, klini- kerna i Eskilstuna (en av två), Norrkö- ping (en av två), Kalmar, Lund (en av två), Hälsingborg (en av två), Malmö och Halmstad, Nordhemspolikliniken i Göteborg samt poliklinikerna i Partille, Borås, Örebro, Fagersta, Västerås, Skel- lefteå och Umeå. De flesta av dessa hål- ler öppet bara några timmar varje dag. Öppet hela dagarna har Mariapoliklini- ken och Norra polikliniken i Stock— holm, poliklinikerna i Eskilstuna och Norrköping, Nordhemspolikliniken i Gö- teborg, samt poliklinikerna i Borås, Öre- bro, Skellefteå och Umeå. Några få alko- holpolikliniker har sängplatser för kortvarig avgiftningsbehandling. Vilka dessa är framgår av den tidigare fram- ställningen.

Det bör tilläggas, att en del av alko- holpoliklinikerna samtidigt fungerar som sociala rådgivnings- eller informa- tionsbyråer.

2.3 Alkoholpoliklinisk vård vid sjukhus Även en del sjukvårdsinrättningar be- handlar alkoholsjuka polikliniskt. Detta gäller framför allt de psykiatriska lasa- rettsavdelningarna. Alkoholsjuka, som övernattat på vilplatserna på psykiatris- ka kliniken vid regionsjukhuset i Linkö- ping, får återkomma varje morgon till kliniken för att ta den medicin, som or- dinerats av läkare på kliniken. Även and- ra former för fortsatt behandling erbjuds dessa patienter i öppen vård. Bl. a. försö- ker man här genom gruppterapi (grupp- samtal, diskussioner i grupp eller sam-

kväm), som leds av läkare eller annan personal vid kliniken, hålla fortlöpande kontakt med patienterna. Psykiatriska kliniken vid lasarettet i Kristianstad har fått påtaga sig uppgiften som alko- holpoliklinik, eftersom någon sådan po- liklinik inte finns inom länet.

Inom den öppna medicinska vården av alkoholskadade pågår eller planeras en utbyggnad. Det nya Maria-sjukhuset i Stockholm skall sålunda få en behand- lingsenhet för alkoholsjuka patienter, som där kan erhålla långtidsvård av dis- pensärtyp. Stockholms läns landsting har beslutat utreda frågan om anordnan- de av alkoholdispensärer vid annexsjuk- hus inom länet. Vissa planer på inrättan- de av kommunala alkoholpolikliniker fö- religger också på en del håll, såsom i Var- berg, Uddevalla och Mora.

2.4 Läkarmedverkan inom den öppna nykter- hetsvården

1964 års nykterhetsvårdsundersök- ning har låtit undersöka omfattningen av läkarmedverkan inom den öppna nykterhetsvården. Resultaten av några av dessa utredningar, avseende förhål- landena den 23 november 1964, skall i det följande i korthet återges. För när- mare studium av materialet kan hänvi- sas till nykterhetsvårdsundersökningens betänkande SOU 1967: 36 s. 142, 161 ff.

Vad först angår läkarmedverkan i nykterhetsnämnderna visar de gjorda undersökningarna att knappt hälften av nykterhetsnämnderna i rikets städer och köpingar har egen ledamot som är läkare. På landsbygden är det bara cir- ka tio procent av nämnderna som har läkarledamot.

Oavsett om läkare är representerad i nykterhetsnämnderna eller ej har des- sa på de allra flesta håll tillgång till lä— karmedverkan. Stockholm, Göteborg och Malmö liksom drygt hälften av öv- riga städer i storleksordningen över

50000 invånare har sålunda anställda läkare. Läkarmedverkan i större städer och en del mindre orter ordnas i öv- rigt genom att nykterhetsnämnden an- tingen anlitar av kommunen anställd läkare eller träffar avtal eller överens- kommelse med annan på orten bosatt läkare om medverkan. Det övervägande antalet mindre städer och köpingar (65 procent) och landskommuner (86 procent) väljer dock att i det en- skilda fallet anlita provinsialläkare el- ler annan tjänsteläkare utan att träffa särskilt avtal eller överenskommelse. Endast 15 av 1 006 nykterhetsnämnder saknar tillgång till läkarmedverkan. De möjligheter till läkarmedverkan som erbjuds nykterhetsnämnderna sy- nes emellertid relativt sällau tas i an- språk. Undersökningarna visar att 33 procent av landskommunerna och 8 procent av de mindre städerna och kö- pingarna inte alls anlitar läkare för nykterhetsvårdsarbetet och att drygt hälften av landskommunerna och 29 procent av de mindre städerna och kö- pingarna anlitar läkare mindre än en timme i månaden. Drygt en tredjedel av städerna över 50 000 invånare upp- visar över 60 timmars läkarmedverkan per månad. Flertalet större städer be- dömer också läkarmedverkan vara otill- räcklig medan de flesta landskommu- nerna (91 procent) och en betydande del av övriga städer och köpingar (77 procent) bedömer den som tillräcklig.

Trots den relativt begränsade tillgång- en på alkoholpolikliniker i landet har inte mindre än 426 kommuner av till- hopa 1 006 möjlighet att anlita sådana. Härav framgår att alkoholpolikliniker- na i betydande utsträckning kan utnytt- jas även av utomstående kommuner. 52 procent av de mindre städerna och kö- pingarna samt 60 procent av landskom- munerna saknar dock möjlighet att an- lita sådan poliklinik.

Vad beträffar nykterhetsnämndernas möjlighet att anlita psykiatrisk lasa- rettsklinik i olika kommuner visar de gjorda undersökningarna att drygt 31 procent av samtliga kommuner (31 pro- cent även av landskommunerna) upp- ger sig sakna denna möjlighet. Bland de 686 kommuner, som är tillgodosedda i detta hänseende, föreligger enligt vad nykterhetsvårdsundersökningen upply- ser avtal eller överenskommelse med sjukvårdshuvudmän eller överläkare om mottagning eller vårdplatser för nämn- dens klientel endast för 22 kommuner.

34 procent av samtliga kommuner (35 procent av landskommunerna) upp- ger sig sakna möjlighet att regelmässigt anlita mentalsjukhus för poliklinisk ut- redning och behandling av klientelet. I de fall där sådan möjlighet finns (660 kommuner) har avtal eller överens- kommelse i likhet med vad som gäller de psykiatriska lasarettsklinikerna träf- fats för 25 kommuner.

Nykterhetsvårdsundersökningen har

Tabell 8:1. Nykterhetsnämndernas bedömning av tillgången på medicinska vård- och be— handlingsresnrser avseende alkoholpolikliniker, psykiatriska kliniker och mentalsjukhus

.. .. . Andra städer övriga städer Namnden bedomer tlu- Storstäder över och Lands- Samtliga gangen som 50 000 inv. köpingar kommuner tillfredsställande 2 112 579 693 otillfredsställande 3 9 103 198 313 Summa 3 11 215 777 1006

slutligen redovisat nykterhetsnämnder- nas bedömning av tillgången på medi- cinska vård- och behandlingsresurser avseende alkoholpolikliniker, psykia- triska kliniker och mentalsjukhus. Re- sultatet framgår av tabell &I på s. 183.

Såsom framgår av tabellen bedömer något mer än 31 procent av samtliga kommuner (25 procent av landskommu- nerna, 48 procent av mindre städer och köpingar) tillgången på medicinska vårdresurser som otillfredsställande. De orsaker som nämnderna angett till stöd härför är enligt vad nykterhetsvårdsun- dersökningen upplyser sjukvårdskrisen, bristen på personal, långa avstånd till vårdinstitutionen, bristande samord- ning av tillgängliga resurser, brist på vårdplatser och resurser, brist på akut- platser, brist på intresse från de sjuk- vårdande institutionerna att i tillräck- lig omfattning erbjuda nykterhetsvår— dens klientel vård m.m.

Vad gäller barnavårdsnämnderna har dessa i allmänhet ej några egna medi- cinska resurser för undersökning och behandling i öppen vård av unga alko- holmissbrukare utan de får hålla sig till vad nykterhetsnämnderna och sjuk- vårdshuvudmännen i den vägen kan er- bjuda. I viss utsträckning torde barna- vårdsnämnderna även kunna anlita de barn- och ungdomspsykiatriska klini— ker, av vilka det brukar finnas åtmins— tone en inom varje sjukvårdshuvud- mans verksamhetsområde, för medi- cinsk undersökning av nämndernas nyk— terhetsvårdsklientel.

3. Sluten medicinsk vård

3.1 Alkoholkliniker

Personer med allvarliga alkoholsjuk- domar (t.ex. delirium tremens, alkohol- hallucinos och alkoholparanoia) eller eljest svårt hemfallna alkoholmissbru-

kare kan i regel inte framgångsrikt be— handlas i öppen vård utan får i stället beredas klinisk vård på olika sjukvårds— inrättningar. Bland sjukvårdsinrätt— ningar, varom här är fråga, märks i första hand de särskilda vårdavdel- s.k. alkoholkliniker, som är anslutna till några av de tidigare nämn- da alkoholpoliklinikerna. Sålunda har Mariapolikliniken, förutom sin akutav- delning, två vårdavdelningar om sam- manlagt 48 platser, där alkoholskadade kan läggas in för klinisk vård; den ena avdelningen (30 platser) ligger på Maria sjukhus i anslutning till polikliniken, medan den andra (18 platser) är in- rymd på S:t Eriks sjukhus. Likaså har den andra stora alkoholpolikliniken i landet, Nordhemspolikliniken i Göte- borg, en avdelning för längre tids vård av alkoholsjuka; denna avdelning har 18 vårdplatser. Som en alkoholklinik kan också betraktas en avdelning om 27 vårdplatser på Ulvsunda sjukhem.

I detta sammanhang bör också erin— ras om den alkoholklinik, vilken enligt beslut av 1956 års riksdag inrättats vid Karolinska sjukhuset i Stockholm. Den- na klinik, som f.n. har 40 vårdplatser (den skall fullt utbyggd få 60), har vid sidan av sina vårduppgifter att tillgodo- se klinisk forskning och läkarutbildning på området i samarbete med den i sam- ma byggnad belägna institutionen för teoretisk alkoholforskning vid Karo- linska Institutet.

Enligt undersökningar företagna av 1964 års nykterhetsvårdsundersökning vårdades den 15 november 1965 tillhopa 83 patienter på de här nämnda alkohol- klinikerna.

ningar,

I övrigt följer den slutna kliniska vår- den av alkoholmissbrukare inte något bestämt mönster utan torde i hög grad bero på lokala resurser och vederböran-

:; Ms.-r.- n-f . ;.

man

de överläkares speciella intresse för vårdformen i fråga. Vård av alkoholska- dade förekommer både på kroppssjuk- hus och mentalsjukhus. En framstående roll härvidlag spelar otvivelaktigt men- talsjukhusen och de psykiatriska lasa- rettsavdelningarna. Sinnessjuklagstift- ningskommittén har i sitt betänkande »Mentalsjukvårdslag» (SOU 1964:40 s. 242) uppgett att på storstädernas men- talsjukhus alkoholisterna uppgår till 30 a 40 procent av intagningarna på de manliga avdelningarna. 1964 års nyk- terhetsvårdsundersökning har vid en undersökning av förhållandena den 15 november 1965 på sex mentalsjukhus och 14 psykiatriska kliniker funnit, att drygt tolv procent av patienterna på mentalsjukhusen och drygt 25 procent av patienterna på de psykiatriska klini- kerna var alkoholmissbrukare. Alkohol- missbruk bedömdes som primär orsak till intagningen i ungefär två tredjede- lar av dessa fall.

Också inom kroppssjukvården, främst på medicinska kliniker men även på re- habiliteringskliniker, kirurgiska klini- ker och olycksfallsavdelningar samt på sanatorier, vårdas patienter som bl.a. har alkoholproblem. I allmänhet torde dessa patienter frånsett avgiftningsbe- handling och annan speciell behandling dock inte i någon högre grad få be- handling för sina alkoholproblem. Lo- kala undantag finns dock. Sålunda tas på de medicinska klinikerna på region- sjukhuset i örebro och lasarettet i Gäv- le samt på kirurgiska kliniken på lasa- rettet i Varberg i rätt betydande omfatt- ning in patienter för vård just på grund av alkoholsjukdom eller svårt alkohol- missbruk. — 1964 års nykterhetsvårds- undersökning har även undersökt för- hållandena den 15 november 1965 vid 57 medicinska kliniker och 20 sanato- rier. Andelen alkoholmissbrukare bland de patienter som nämnda dag var in—

tagna på de medicinska klinikerna ut- gjorde cirka fem procent. Spridningen var dock stor med siffror, som ibland uppgick till eller översteg 20 procent. Drygt hälften av dessa intagningar be- dömdes vara primärt betingade av alko- holmissbruk. Av lungtuberkulospatien- terna på sanatorierna bestod tolv pro- cent av alkoholmissbrukare. Alkohol- missbruket som orsak till intagningen bedömdes som primärt endast för åtta procent av dessa fall.

På de olika här förut nämnda kropps- och mentalsjukhus som bereder klinisk vård åt alkoholskadade finns i allmän- het inte några särskilda vårdplatser, som ständigt står till förfogande för sådana patienter utan dessa får kon- kurrera med andra sjuka om de till- gängliga vårdplatserna, varvid vård- behovet blir avgörande för prioriteten. Undantagsvis förekommer dock att fas- ta vårdplatser för alkoholsjuka finns på sjukvårdsinrättningarna. Så är fallet vid ett par psykiatriska kliniker och någ- ra mentalsjukhus. Sålunda disponerar överläkaren vid nykterhetsnämndens alkoholpoliklinik i Uppsala, vilken sam- tidigt är överläkare på den psykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset, över några (högst 14) vårdplatser vid sist- nämnda klinik för avgiftningsbehand- ling. Så är även förhållandet i Lund, där landstingets alkoholpoliklinik har till- gång till några vårdplatser på psykia— triska kliniken vid lasarettet i staden. Särskilda avdelningar för alkoholskada- de finns vid följande mentalsjukhus, nämligen Beckomberga och Långbro sjukhus i Stockholm, Ulleråkers sjukhus i Uppsala, Karsuddens sjukhus i Katri- neholm, S:t Olofs sjukhus i Visby, Re— stads sjukhus i Vänersborg, Falbygdens sjukhus i Falköping, Mellringe sjukhus i Örebro och Frösö sjukhus i östersund. Avdelningen vid Karsuddens sjukhus håller dock på att avvecklas.

3.3 Medicinsk eftervård

Flera av de sjukhus, som i det före- gående nämnts, har möjligheter att, se- dan den kliniska vården på sjukhuset upphört, bereda de alkoholskadade me- dicinsk eftervård på konvalescenthem, enskilda vårdanstalter eller liknande in- rättningar. Sålunda kan en del av de pa- tienter, som vårdats på vårdavdelning- arna vid Maria sjukhus och S:t Eriks sjukhus, få eftervård på någon av de en- skilda vårdanstalter eller konvalescent- hem, som Stockholms stads nykter- hetsnämnd driver (Hamnvikshemmet, Kungsörstorp, Kydingeholm, Lida och Pettersbergsgården) eller på vårdhem- met Högalid, som drivs av socialnämn- den. Stockholms läns landsting har två sjukhem (Hackholmssundshemmet och Husbyhemmet), dit många alkoholska- dade överförs från Ulvsunda sjukhem för efterbehandling och rehabilitering. Landstinget i Uppsala län har en en- skild vårdanstalt (Eksätrahemmet), där alkoholister, som varit intagna på psy- kiatriska kliniken vid Akademiska sjuk- huset i Uppsala, i vissa fall kan beredas eftervård. De alkoholsjuka patienter, som övernattat på vilplatserna på psy- kiatriska kliniken i Linköping, kan i viss omfattning få plats på ett länkhem i staden (tio platser) eller på ett av nykterhetsnämnden i staden drivet ho- tell (14 platser) eller på nykterhets- nämndens inackorderingshem (tolv platser); de skall sedan så länge de vis- tas på dessa hem infinna sig varje mor- gon på kliniken för att få sina medici- ner. Landstinget i Örebro län har ett konvalescenthem (Skogstorp), som ute- slutande är avsett för alkoholskadade. Landstinget i Gävleborgs län driver en enskild vårdanstalt (Nordsjöhemmet), dit en del av de alkoholister, som vår- dats t.ex. på den medicinska lasaretts- avdelningen i Gävle, kan överföras för

kompletterande medicinsk efterbehand— ling.

I de flesta fall får de alkoholskadade, som varit intagna på sjukhus, alkohol- kliniker, konvalescenthem, enskilda vårdanstalter eller liknande inrättning- ar för sluten medicinsk vård, efter ut- skrivningen gå på poliklinisk behand- ling på sjukhuset eller på alkoholpoli- klinik under längre eller kortare tid.

3.4 Andra vårdmöjligheter Också när det gäller den kliniska vården av alkoholskadade står barna- vårdsnämnderna utan egna resurser för sitt nykterhetsvårdsklientel. De får även här anlita befintliga allmänna resurser vartill kommer de barn- och ungdoms- psykiatriska klinikerna, vilka emeller— tid endast i obetydlig omfattning torde kunna ta emot alkoholmissbrukare. Medicinsk vård av alkoholskadade ges i viss utsträckning på de allmänna vård- anstalterna för alkoholmissbrukare. Vis- sa ungdomsvårdsskolor har tillförts sär- skilda resurser för vård av alkohol- och narkotikamissbrukare. Är den alko— holskadade intagen på fångvårdsanstalt eller annan anstalt inom kriminalvården har styresmannen att tillse att den intag- ne får behandling för sina alkoholbesvär. Det förekommer ej sällan att sådan inta- gen »går på antabus» inne i anstalten samt att övervakningsnämnden medde- lar föreskrifter om sådan behandling un— der den prövotid, som skall följa efter villkorlig frigivning.

3.5. Utbyggnadsplaner

De förut nämnda projekten avseende en utbyggnad av alkoholistvården vid Maria sjukhus, Danderyds sjukhus och Allmänna sjukhuset i Malmö innefattar också sluten medicinsk vård. På Maria— sjukhuset planeras således att i anslut-

ning till de två akutavdelningarna och dispensäravdelningen inrätta två vård- avdelningar om vardera 32 platser för observations- och utredningsfall. Man räknar därjämte med att de 30 platser, som finns inrättade på nuvarande Maria sjukhus för längre tids vård av alkohol— sjuka, skall kunna användas även efter tillkomsten av nybyggnaden, dock en- dast under en övergångstid. Alkohol- kliniken på Danderyds sjukhus skall — förutom den tidigare nämnda akutin— toxikationsavdelningen få ytterligare tre avdelningar, nämligen en avdelning om 16 vårdplatser för akutvård av män med en beräknad vårdtid av tio—fjorton dagar, en avdelning om 20 vårdplatser för män för längre tids vård (cirka fyra _sex veckor) och en avdelning om 20 vårdplatser för kvinnor för vård av så- väl akut— som långtidskaraktär. Alkohol- kliniken vid Malmö Allmänna sjukhus slutligen har jämte sin akutavdelning fått en avdelning om 20 platser för längre tids vård. Man planerar vidare att till denna klinik anknyta ett konvalescent- hem med omkring 25 vårdplatser. Mer obestämda planer på utbyggnad av den slutna medicinska alkoholistvården finns på andra håll.

4. Läkarutbildningen

Några ord skall i detta sammanhang sä- gas om undervisningen angående alko- holsjukdomar inom ramen för den van- liga läkarutbildningen. Någon friståen- de speciell kurs finns inte ordnad utan alkoholsjukdomarna studeras vid sidan av andra sjukdomar inom vissa ämnen, såsom farmakologi, intern-medicin, psy- kiatri, neurologi och socialmedicin. I ämnet farmakologi ges en rent teoretisk undervisning om gifter och deras verk- ningar. Därvid behandlas också alkoho-

len, dess omsättning, dess inverkan på leverfunktionen, antabuseffekten etc. I ämnet intern-medicin hålls en fem måna- der lång kurs. Härutöver har studeran- dena att i slutet av läkarutbildningen genomgå fyra månaders tjänstgöring vid medicinsk klinik. Av dessa skall tre må- nader fullgöras utanför undervisnings- sjukhus. Studerandena får då möta och be- döma de olika slag av sjukdomsfall som kan förekomma på en medicinsk avdel- ning, t. ex. akut intoxikerade som tas in under lördags- och söndagsjouren. I äm- net psykiatri är anordnad en tre måna- ders kurs kombinerad med praktisk tjänstgöring. Kursdeltagarna får här be- döma olika fall som kommer in på en psykiatrisk klinik, bl. a. alkoholmissbru- kare. Under denna kurs betonas själv- fallet de psykiatriska verkningarna av alkoholmissbruk. Dess neurologiska kom- plikationer behandlas under kursen i neurologi. Vid undervisningen i social- medicin behandlas alkoholmissbruket som samhällsproblem. Därvid redovisas också de sociala konsekvenserna för den enskilde och hans familj av sådant miss- bruk samt de möjligheter man för när- varande har att komma till rätta med dessa problem.

Socialstyrelsen och universitetskans- lersämbetet har den 22 februari 1968 på grundval av en inom ämbetsverken ge- nomförd utredning framlagt förslag till vissa ändringar av läkarutbildningen, in- nebärande bl. a. en betydande förstärk- ning av utbildningen i ämnet psykiatri.

5. Nykterhetsvårdens sociala resurser

5.1 Personalen

Vad beträffar nykterhetsvårdens socia- la resurser är det i första hand perso- nalresurserna, som kommer i blick- punkten. I små kommuner är det i regel

nykterhets- och barnavårdsnämndernas ordförande som, ofta vid sidan av annat arbete och utan något biträde, får svara för den nykterhetsvårdande verksamhe- ten i kommunen. Större kommuner är däremot utrustade med särskild social- vårdspersonal, vilken ombesörjer det utrednings- och vårdarbete, som åvilar nämnderna; dessutom anlitas i viss ut- sträckning frivillig arbetskraft, t.ex. för fullgörande av hjälpåtgärder och över- vakningsuppdrag. I många kommuner arbetar socialvårdstjänstemännen på deltid hos nykterhets- eller barnavårds- nämnden och utför vid sidan därav an- nat socialvårdsarbete åt kommunen, medan i andra kommuner, särskilt i stå- derna, tjänstemännen är heltidsanställ- da hos nämnden. I större städer har nykterhetsvårdsarbetet blivit alltmer specialiserat. Man har t.ex. indelat sta— den i distrikt med en nykterhetsvårds- byrå i varje distrikt eller gjort en indel- ning efter klientelets ålder med olika byråer för unga och vuxna missbruka- re. En vanlig form av specialisering i sådana städer är, att nykterhetsnämn- dernas förebyggande aktivitet koncen- trerats till särskilda rådgivnings- och informationsbyråer, dit personer med alkoholbesvär frivilligt söker sig. Verk- samheten är där inriktad på att med ledning av medicinsk och social under- sökning av den alkoholsjuke lämna råd och bistånd till främjande av olika slags hjälpåtgärder samt att lämna an- höriga råd och vägledning angående problem i samband med enskilda per— soners alkoholmissbruk. Dessa byråer förestås i allmänhet av någon social- vårdstjänsteman från nykterhetsnämn- den men har samtidigt tillgång till lä- kare för konsultation, eventuellt också för poliklinisk behandling; det här på- pekas, att flera av de förut nämnda al- koholpoliklinikerna samtidigt fungerar som sociala rådgivningsbyråer.

5.2 Arbetsvård

Bland andra resurser, som nämnder- na i sin verksamhet måste ha tillgång till, är olika slags anordningar för att bereda klienterna arbete och omskol— ning, bostad eller vård i skyddad miljö på halvöppna eller slutna socialvårds- inrättningar. Några arbeten eller om- skolningskurser i egen regi driver nämnderna inte utan verksamheten är av förmedlande art och består t.ex. i att någon tjänsteman hos nämnden via ar- betsvården och arbetsförmedlingen sö- ker skaffa arbete åt klienterna i den öppna arbetsmarknaden. Om detta inte lyckas —— många alkoholskadade är up- penbarligen ganska svårplacerade _ försöker man att placera dem i de spe- cialarbeten eller på de omskolningskur- ser, som bl. a. stat eller kommun har att erbjuda. Så t.ex. driver vissa landsting och även vissa primärkommuner och enstaka privata organisationer s.k. ar— betsträningsverkstäder eller verkstäder för skyddad sysselsättning, som är av- sedda för personer med fysiska eller psykiska defekter och vilka i princip står öppna även för alkoholskadade. Förutom dessa mera verkstadsbetonade anordningar finns i en del kommuner statsunderstödda skogs—, anläggnings- och parkarbeten samt andra liknande arbeten för svårplacerad arbetskraft, i vilka arbeten också nykterhetsvårdens klientel kan placeras. Vidare märks de av arbetsmarknadsstyrelsen administre- rade statliga beredskapsarbetena, av vi]— ka en del är speciellt avsedda för alko— holskadade; dessa arbeten, som i hu- vudsak avser vägbyggnads-, anlägg- nings— och skogsarbeten, omfattar ett fyrtiotal förläggningar på olika håll i landet. Vidare kan nämnas de omskol- ningskurser för partiellt arbetsföra och arbetslösa, som leds av skolöverstyrel- sen i samråd med arbetsmarknadssty-

" r *.;a ...—&:... L .. '-'” .

relsen och som i princip även står öpp- na för alkoholskadade; ett par kurser är direkt avsedda för alkoholskadade.

5.3. Login och härbärgen

Också verksamhet som består i att nämnderna bereder sina klienter bo- stad eller logi för natten är i huvudsak av det förmedlande slaget; här är det kontakter med bostadsförmedlingar och rumsuthyrare, som kännetecknar verk- samheten. På sina håll har nykterhets- nämnderna vissa egna resurser, vilka i huvudsak är inriktade på att tillfälligt tillgodose de mest trängande bostads— behoven. Några exempel härpå lämnas i det följande. Nämnden i Solna har för- hyrt en hel bostadsfastighet för att där logera bostadslösa alkoholmissbrukare, och nämnden i Eskilstuna har till sin disposition ett antal rum i en bostads- fastighet för samma ändamål. Nykter- hetsnämnden i Linköping driver som tidigare nämnts i egen regi hotellverk- samhet för sina akut bostadslösa klien- ter. Detsamma är fallet med nykterhets- nämnden i Stockholm, som dels fått re- serverade ett antal platser på ungkarls— hotell (15 platser på Hotell Kronoberg och 37 platser i en paviljong vid Hotell Skarpskytten) och dels driver ett kom— binerat hotell och inackorderingshem (Bandhagen). Dessutom är att märka den härbärgesverksamhet för bostads- lösa, i regel socialt missanpassade och gravt alkoholskadade män, vilken be- drivs i Stockholm av socialnämnden i samarbete med nykterhetsnämnden. I verksamheten ingår f.n. fyra natthär- bärgen, nämligen »Pilgården» (48 plat- ser), vilken samtidigt fungerar som ad- ministrations- och anvisningscentral, »Skarpnäck» (110 platser), »Skrubba» (112 platser) och »Vinden» (45 platser), samt två daghärbärgen. På natthärbärge- na får gästerna inte bara logi utan ock-

den

så ett enkelt kvällsmål och kaffe samt ett morgonmål med smörgåspaket. Gäster, som kan betala, får erlägga en avgift om 4: 50—5: 50 kronor per natt. Härbärgesverksamheten sorterar under en för socialnämnden och nykterhets- nämnden gemensam byrå, byrån för bo- stadslösa män. Till verksamheten är knutna socialarbetare, läkare och sjuk- sköterskor. På »Skarpnäck» och »Skrub— ba» håller läkare mottagning två kväl- lar i veckan och sjuksköterska fem kvällar i veckan. Vid varje härbärge finns dessutom anställda vaktmästare. Frågan om en utbyggnad av härbärgena såväl lokalmässigt som vad gäller kura- tiva åtgärder är under utredning. Som ett led häri ingår ett socialmedicinskt ut- rednings- och behandlingshem om 20 platser, vilket inrättats under senhösten 1967 av socialnämnden. Patienterna ut- väljs slumpmässigt ur natthärbärges- klientelet. De blir på hemmet föremål för en grundlig social, medicinsk och psykologisk undersökning. Behandling— en tar sikte på en optimal anpassning i varje enskilt fall, och de vårdmetoder som förut använts beskrivs. Verksamhe- ten står närmast under ledning av en heltidsanställd socialläkare. Vid heln- met tjänstgör vidare psykolog, sociallä- karassistenter, föreståndare, sjuksköter- skor, skötare/sköterskor, arbetsterapeut, kontorister och ekonomipersonal. Totalt finns det 20 anställda, vartill kommer psykolog- och socialpraktikanter. Nämnas bör också att länkarna i rätt stor utsträckning bereder logi åt behö- vande medlemmar i sina samlingloka- ler, sportstugor, semesterhem etc.

5.4 Inackorderingshem Några nykterhetsnämnder har egna inackorderingshem, vilka har till ända- mål att under en övergångstid _ i regel omkring tre månader erbjuda bostad

i skyddad miljö åt alkoholmissbrukare, som har vanligt förvärvsarbete utanför hemmet. Vistelsen på hemmet är i prin— cip frivillig. Inackorderingshemmen an- vänds såväl i fall, då indikationerna för tvångsintagning är för handen —— an- tingen såsom ersättning för tvångsintag- ning på allmän vårdanstalt eller för ef- tervård av personer, som försökspermit- terats eller slutligt utskrivits från sådan anstalt som i fall, där anstaltsvård inte är aktuell utan där hjälpåtgärder i stället kommer till användning. Sådana hem drivs av nykterhetsnämnderna i Stockholm (6), Solna, Sundbyberg (ge- mensamt för Sollentuna, Solna och Sundbyberg), Södertälje, Uppsala, Es- kilstuna, Finspång, Linköping (2), Norrköping (2), Jönköping, Vetlanda, Kalmar, Karlskrona, Hälsingborg, Lund, Malmö (2), Göteborg, Borås, Skövde, Karlstad, Karlskoga, Örebro, Västerås, Avesta och Gävle. Dessutom finns ett in- ackorderingshem, som drivs av lands- ting, och ett, som drivs i en stiftelses regi. Det sammanlagda antalet vårdplat- ser utgjorde den 1 juli 1967 drygt 500. Flera nya inackorderingshem är under uppförande eller planeras.

Inom barna- och ungdomsvården finns barnhem av olika slag (upptagningshem, utredningshem, specialhem m.fl.), som i allmänhet drivs av landsting men också av en del barnavårdsnämnder, ideella organisationer och stiftelser.

5.5 Enskilda vårdanstalter

För patienter, vilka inte lämpligen kan placeras i den halvöppna vårdform, som inackorderingshemmen utgör, finns möjligheter till sluten vård utan att dock vård på allmän vårdanstalt alltid är in- dicerad. Bland de inrättningar, som härvidlag står till buds, märks främst de statsunderstödda enskilda vårdan- stalterna för alkoholmissbrukare. Be- handlingen på dessa anstalter består i

huvudsak i medicinsk vård, psykotera- pi, pedagogisk påverkan, sysselsätt- ningsterapi och åtgärder för patientens återanpassning efter anstaltsvistelsen. Vårdtiden brukar utgöra en till tre må- nader. Vården är frivillig men ingår ofta som ett led i den behandling veder- börande nykterhetsnämnd anvisat för patienten; vanligen utgör den en hjälp- åtgärd. Genom att frivilligt gå in på en enskild vårdanstalt undviks ofta en ifrå- gasatt tvångsintagning på allmän vård- anstalt. I allmänhet är dock de enskilda vårdanstalterna inriktade på behand- ling av ett mera godartat och behand- lingsvilligt klientel än det, som hör hemma på de allmänna vårdanstalterna. De som vårdas på dessa enskilda anstal- ter är sjukskrivna och brukar uppbära sjukpenning från försäkringskassan. Den 1 juli 1967 fanns det 20 enskilda, statsunderstödda vårdanstalter, av vilka nykterhetsnämnden i Stockholm drev fem, nykterhetsnämnderna i Göteborg och Gävle vardera en, landstingen i Uppsala, Gävleborgs och Västerbottens län vardera en, samt ideella organisa- tioner eller stiftelser de övriga tio. Det sammanlagda antalet vårdplatser var drygt 500. En utbyggnad av organisatio- nen pågår.

5.6 Allmänna vårdanstalter

Slutligen bör i detta sammanhang nämnas de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Enligt lagen om nykterhetsvård är dessa av två slag, nämligen dels statliga dels erkända an- stalter, d.v.s. enskilda anstalter som av Konungen erkänts såsom allmänna vård- anstalter. Båda slagen av anstalter har att ta emot alkoholmissbrukare, som med stöd av bestämmelserna i lagen om nykterhetsvård hänvisats till sådan vård, varvid kan ifrågakomma både tvångsintagning (18 5) och frivilligt in- gående på anstalten (58 5). Vården äri

...t=.-_._e._..i.-.z.r.

Puri—';- %% . .ta-f—déu... —.-. .

)A-CÄWÄI-foi s..”.

. akg"

princip av samma art som den vård, vilken meddelas på de enskilda vård- anstalterna, men har till skillnad från denna olika tvångsmässiga inslag. Den 1 juli 1967 fanns det sex statliga anstal- ter med tillhopa drygt 500 platser och 23 erkända anstalter med sammanlagt nära 1 600 platser.

5.7 Ungdomsvårdsskolor Motsvarigheten inom barnavården till de allmänna vårdanstalterna för alko- holmissbrukare är ungdomsvårdssko- lorna. Den 1 juli 1967 fanns 25 sådana skolor med sammanlagt nära 1 100 vård- platser. Fyra av skolorna, Bärby, Faga-

reds, Råby och Ryagårdens yrkessko- lor, har sjuk- och behandlingsavdel- ningar främst avsedda för ungdomar med allvarliga alkohol- eller narkotika- problem. Unga alkoholmissbrukare skrivs emellertid in också vid andra ung- domsvårdsskolor än de nu nämnda spe- cialskolorna. Enligt en uppgift i 1964 års nykterhetsvårdsundersöknings be- tänkande (SOU 1967: 36 s. 76) var alko- holmissbruk i cirka 40 procent av alla fall, som var inskrivna vid ungdoms- vårdsskolorna vid utgången av år 1965, en dominerande eller bidragande orsak till intagningen.

1 . Inledning

Som mått på alkoholmissbrukets utveck- ling och utbredning i samhället används huvudsakligen fylleristatistiken. Denna skiljer sig väsentligt från statistik på andra områden, exempelvis inkomststa- tistiken. För inkomststatistiken förelig- ger för varje inkomsttagare relativt säk- ra uppgifter om hans inkomster, de klassificeras och bearbetas, och man får ett tämligen tillförlitligt grepp om olika inkomstklasser. Då även uppgifter om penningvärdets förändringar föreligger, kan jämförelser göras över relativt långa perioder.

Fylleristatistiken är mycket mindre tillförlitlig. Polistätheten är olika på olika håll, den förändras också med ti- den. Likaså skiftar polisens möjligheter att upptäcka fylleri med hänsyn till va- riationerna i patrulleringsmetodiken. En ökad motorisering ger bättre möjlig- heter härvidlag. Därtill kommer att po- lisens uppfattning om när ingripande mot fylleri är påkallat kan variera.

Fylleribeteendet som sådant är inte heller ett tillförlitligt mått på alkohol- missbruk. Socialt välbärgade personer, som är berusade, åker antagligen taxi hem, medan socialt mindre välbärgade, exempelvis bostadslösa, löper väsentligt större risk att bli gripna. Man vet ock- så, att personer som är ovana att dricka, blir berusade av kvantiteter, som de va- na utan vidare tål, och det är tänkbart, att ungdomar med mera avancerade alkoholvanor lärt sig sköta alkoholen

NIONDE KAPITLET

Fylleriet i statistisk och sociologisk belysning

på sådant sätt, att de åtminstone inte råkar ut för fylleriförseelser, medan de mera skötsamma blir tagna.

Naturligtvis är fylleristatistiken inte oanvändbar, men man bör vara försik- tig med långtgående slutsatser, i synner- het beträffande förhållandet fylleri-al- koholmissbruk, beträffande jämförelser under längre perioder och beträffande jämförelser mellan olika orter, särskilt sådana med skiftande befolkningstäthet.

2. Omhändertaganden för fylleri

I Sverige företas årligen av polisen cirka 120 000 omhändertaganden för fylleri, varav c:a 90 procent i städerna och endast c:a 10 procent på landsbyg- den. Härtill kommer ett mindre antal fall, då militär personal inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmak- ten omhändertas för fylleri och införs i militär arrestlokal. Totalantalet under åren 1959—1967 upptäckta fyllerifall framgår av tab. 9: 1.

Härtill kommer de nyssnämnda mili- tära fallen. Antalet sådana kan uppskat- tas till 500 till 1 000 per år.

Vid bedömningen av nykterhetstill- ståndet i stort och inom olika delar av landet utgår man vanligen i första hand från polismyndigheternas uppgifter om antalet omhändertaganden för fylleri. Dessa visar, att Stockholm, Göteborg och Malmö tillsammans svarar för om- kring hälften av alla omhändertaganden för fylleri; dock har Göteborg i förhål-

.a!-*.=.-nr..å...- ME?r.——|mm*._nn-_.n—.

,'(4-,:_

Tab. 9:1 . Totalanlalet fyllerifall 1959 —1967

Av polisen redovisade omhändertaganden för fylleri År På allmän plats På enskilt område S:a 1959 87 500 14 100 101 600 1960 89 575 14 425 104 000 1961 94 225 15 175 109 400 1962 89 835 14 465 104 300 1963 88 216 13 786 102 002 1964 95 885 15 904 111 789 1965 101616 16129 117 745 1966 101946 16 730 118 676 1967 106 938 18 661 125 599

Siffrorna för 1959 —1962 är endast beräknade.

lande till sin folkmängd betydligt flera fyllerifall än Stockholm, som i sin tur har högre relativ fyllerifrekvens än Malmö. Övriga städer har en mycket varierande fyllerifrekvens liksom man, när det gäller enstaka städer och mind- re orter, kan finna rätt stora variationer från det ena året till det andra.

Fyllerifrekvensen är vidare större på sommaren än på vintern, vilket får an— ses innebära att den starkt påverkas av temperaturens växlingar. Årskurvans maximum, som vanligen inträffar i juni eller juli månad, ligger i allmänhet näs- tan dubbelt så högt som dess minimum, vilket brukar inträffa i januari eller februari månad. En mindre uppgång noteras som regel i samband med jul- helgen. Under 1963 medförde ”sprit- strejken” under våren detta år en tem- porär varubrist i systembolagets buti- ker, vilken återspeglades i fyllerikur- van. Under 1963 uppvisade nämligen april månad det minsta antalet omhän- dertaganden av samtliga månader. Un- der de närmast följande månaderna blev —— sedan varubristen upphört — fre- kvensen i gengäld något större än nor- malt.

Fylleriet varierar också under vec- kans olika dagar och under dygnets oli- ka timmar. Dessa variationer är inte föremål för fortlöpande statistik, men

det förhåller sig otvivelaktigt så att frek- vensen är större under slutet av veckan än under början. Fredagar och lördagar har sedan gammalt hög fyllerifrekvens och i den mån även torsdagen blivit av- löningsdag har ett ökat antal fyllerifall inträffat under denna veckodag. Beträf- fande dygnsvariationerna gäller att fyl- lerister kan påträffas under dygnets alla timmar, men att de flesta tas om hand mellan klockan 18 och 24.

På vissa mindre orter, där under den varma årstiden semesterfirare eller åskå— dare vid tävlingar av olika slag samlas i stort antal, får man erfarenhetsmässigt räkna med en kraftig ökning av fylleri- frekvensen (t.ex. i samband med mid- sommarfirandet i Säter och det s.k. ka- nonloppet i Karlskoga). Vissa markna- der medför även stor publiktillström- ning och därmed risker för fylleri. Det— ta söker man i möjligaste mån motverka genom att hålla systembutiken på orten stängd under själva marknadsdagen.

Vidare kan de ekonomiska konjunk- turerna direkt avspegla sig i fyllerifre- kvensen. Sålunda torde det jämförelse- vis stora antalet fyllerifall under våren 1961 kunna sättas i samband med den överhettning av den ekonomiska kon- junkturen som utmärkte denna tid.

Det övervägande antalet fylleriför- seelser begås av män. Kvinnor svarar

för mindre än 3 procent av samtliga omhändertaganden. Fylleriförseelser av kvinnor är förhållandevis något vanli- gare i Stockholm och Göteborg än i den övriga delen av landet. Dessa båda stä— der svarar tillsammans för mer än hälf- ten av allt kvinnofylleri.

3. Avdömda fylleriförseelser

Personer som i berusat tillstånd omhän- dertas på enskilt område går enligt gäl- lande lagstiftning fria från ansvar för fylleri. Åtalseftergift meddelas i allmän- het personer, som vid tidpunkten för omhändertagandet är intagna på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (57 5 lagen om nykterhetsvård). Det förekommer även att åtalseftergift med- delas på grund av klientens ungdom. I övriga fall fälls vederbörande normalt till ansvar, antingen genom att av åkla- gare utfärdat strafföreläggande god- känns av den misstänke eller genom domstolsdom. Individuella uppgifter om förseelserna skall i dessa fall insändas till kontrollstyrelsens straffregister. Samma gäller, då någon av militär be- fattningshavare ålagts disciplinstraff för fylleri.

Den individuella redovisningen till kontrollstyrelsens register av de av-

Tab. 9:2. Avdömda fylleriförseelser 1959 —1965

dömda fylleriförseelserna, häri inräknat de nämnda disciplinförseelserna, möj- liggör en utförligare statistisk bearbet- ning. Bl.a. kan kontrollstyrelsen fortlö- pande redovisa hur många män och kvinnor i olika åldrar som årligen gör sig skyldiga till fylleri, se tab. 9:2. Det framgår vidare hur många av dessa personer som under de fem närmast föregående åren gjort sig skyldiga till minst en fylleriförseelse.

På grund av de nämnda åtalseftergif- terna är antalet genom dom eller straff- föreläggande avdömda fylleriförseelser väsentligt mindre än antalet under sam- ma tid verkställda omhändertaganden för fylleri på allmän plats. Under de se- naste åren har inträffat en ökning av antalet omhändertaganden som inte motsvaras av ökat antal avdömda för— seelser, vilket innebär att antalet åtals— eftergifter ökat.

Av tab. 9: 2 framgår vidare, att årliga antalet avdömda fylleriförseelser är om- kring 65 procent större än motsvarande antal dömda personer och att av de se- nare drygt 40 procent varit anmärk— ningsfria under de fem närmast före- gående åren. Den sista kolumnen slut- ligen visar att antalet på detta sätt de— finierade »förstagångsfyllerister» mot- svarar drygt 25 procent av hela antalet

1 2 3 4 5

6 7 8 9

Är för Antal Motsv. Därav Kol. 2 D:o i procent Antal Kol. 4 Kol. 4 begå- förseelser antal utan för- utom av omhän- förse- i pro- i pro— endet personer seelse militär- dertaganden elser cent av cent av under fylleri på allmän per Kol. 3 Kol. 2 5 år plats person 1959 75 676 47 195 20 204 74 032 85 1,60 43 27 1960 74 849 46 542 19 536 73 344 82 1,61 42 26 1961 80 282 49 536 21 134 78 773 84 1,62 43 26 1962 74 689 46 112 19 390 73 230 82 1,62 42 26 1963 71 608 44 097 18 634 70 350 80 1,62 42 26 1964 75 033 45 153 19 535 73 688 78 1,66 43 26 21 480 78 1 66 45

Tau-Km . ; -

årligen begångna förseelser. Denna andel skulle uppenbarligen bli mindre om man hade haft en längre jämförelsepe- riod, eftersom återfall i fylleri mycket väl kan inträffa efter en längre period än fem år. Sistnämnda förhållande kom- mer att närmare belysas i de specialun- dersökningar som redovisas i det föl— jande.

Om de avdömda fylleriförseelserna fördelas efter de sakfälldas ålder och sätts i relation till motsvarande folk- mängd, finner man att frekvensen stiger snabbt från 15-årsåldern till 19—20-års- åldern för att därefter oavbrutet avtaga. I åldrarna 55—60 år är frekvensen ännu omkring hälften så stor som i åldrarna 19—20 år, men därefter sjunker den tämligen hastigt.

Ifrågavarande åldersfördelning har förändrats på ett anmärkningsvärt sätt under de senaste decennierna. Kurvans maximum, som under 1920- och 1930-ta- len inträffade först vid 25 år, har sedan förskjutits mot allt yngre åldrar och ligger nu som sagt vid 19—20 år. Denna förskjutning började redan före 1955. Ökningen av fyllerifrekvensen efter 1955 gäller alla åldrar men företrädes— vis de allra yngsta. I åldrarna 15—17 år har sålunda frekvensen mer än tre- dubblats. Relativt minst är ökningen i åldrarna 25—29 år.

Väljer man en kort observationspe- riod, t.ex. en vecka, är antalet omhän- dertaganden för fylleri endast obetyd- ligt större än motsvarande antal omhän- dertagna personer. Detta är helt natur- ligt, då endast ett fåtal personer brukar göra sig skyldiga till mer än en fylleri- förseelse under en så kort tid som en vecka. Det förekommer dock inte sällan, att personer blir omhändertagna två gånger under samma dag. Det har t.o.m. inträffat att en person blivit omhänder- tagen och införd i polisarrest fyra gång- er under loppet av ett dygn. Under lop-

pet av en längre tid, t.ex. ett år, hinner många personer göra sig skyldiga till både två och flera fylleriförseelser, vil- ket även kan uttryckas så att risken för återfall i fylleri statistiskt sett är täm- ligen stor. Tack vare registreringen av alla avdömda fylleriförseelser i kon- trollstyrelsens straffregister kan denna risk närmare studeras. Det bör dock ob- serveras, att registreringen endast gäl- ler avdömda fylleriförseelser, vilka mot- svarar endast drygt 70 procent av hela antalet omhändertaganden för fylleri, se tab. 9: 1 och 9: 2.

Av den fortlöpande statistiken över avdömda fylleriförseelser framgår hur många personer som årligen gör sig skyldiga till fylleri på allmän plats samt hur många av dessa som under den närmast föregående femårsperioden gjort sig skyldiga till sådana förseelser, se tab. 9: 2. Att gränsen satts till fem år har sin grund i en föreskrift om att ut- drag av registret som regel inte skall innehålla uppgifter om brott och för- seelser som ligger före en anmärknings- fri period om fem år. Till följd av denna föreskrift har ett stort antal äldre upp- gifter i registret kunnat avskiljas från den aktuella delen av registret till en inte aktuell del av detsamma.

Bötesstraff för enkelt fylleri utdöm- des för 61102 eller 77 procent av de 1965 begångna förseelserna. För 89 pro- cent av alla enkla fylleriförseelser ut- dömdes 50 kronor. Motsvarande andel var 1961 endast 62 procent, se lab. 9: 3.

4. Särskilda statistisk—sociologiska undersökningar

På utredningens uppdrag har utred- ningens statistiske expert byrådirektö- ren John Collett med biträde av fil. lic. Eckart Kiihlhorn utfört omfattande sta- tistisk-sociologiska undersökningar av fylleristklientelet. Dessa redovisas i sin

Tab. 9:3. Påföljden för fylleriförseelser 1961—1965

Antal avdömda förseelser Påföljden

1961 1962 1963 1964 1965 Annan påföljd än fylleriböter ......... 20 091 17 009 15 914 17 690 18 542 Bötesstraff för enkelt fylleri1 Mindre än 50 kr .................... 4 908 3 097 1 986 1 055 543 50 kr ............................. 39 860 41 429 42 184 49 105 54 570 55 ——75 kr ......................... 6 853 5 703 5 500 3 665 4 317 80 kr och mera ..................... 8 570 7 451 6 024 3 518 1672 Summa 80 282 | 74 689 | 71 608 75 033 79 644

1 Fylleri i kombination med på sin höjd förargelseväckande beteende.

helhet i del II bil. 1. Det torde därför vara tillräckligt att i förevarande kapi— tel endast lämna en kort redogörelse för undersökningarna och att något disku- tera de slutsatser som kan dras av dem.

4.1 Fylleristernas återfallstruktur

Materialet till denna undersökning ut- gjordes av samtliga i juni månad 1917 födda män som vid åtminstone något tillfälle före 1964 års utgång enligt upp— gift i kontrollstyrelsens straffregister gjort sig skyldiga till fylleri och som vid sistnämnda tidpunkt alltjämt var hem- mahörande i riket. Eftersom kvinno- fylleriet är en relativt sällsynt företeel- se, togs det inte med. Vidare uteslöts alla i utlandet födda personer. Stick- provet kom på detta sätt att omfatta 623 män. Detta innebär, att ungefär 14 procent av alla 1917 i riket födda män, som levde i riket vid slutet av år 1964, begått minst en fylleriförseelse intill 1964 års utgång.

Av stickprovet begick 51 procent en förseelse, 17 procent två förseelser, 14 procent tre—fyra förseelser och 18 pro- cent fem eller flera förseelser. Totalan- talet fylleriförseelser var 2 198, och en- dast 14,4 procent av detta antal föll på engångsfyllerister, d.v.s. endast omkring var sjunde fylleriförseelse visade sig vara av engångsnatur.

Antalet personer, som över huvud ta-

get gjorde sig skyldiga till fylleri, ut- gjorde 28 procent av totalantalet avdöm- da fylleriförseelser. Förhållandet kan även uttryckas så att 28 procent av des- sa förseelser kan anses som förstagångs- förseelser, medan övriga 72 procent är återfallsförseelser.

Om dessa relationer tillämpas på ak- tuella förhållanden skulle av det årliga antalet avdömda fylleriförseelser, 75 000 till 80000, c:a 22000 hänföra sig till förstagångsfyllerister.

Sedan motboken slopats ökade emel- lertid särskilt återfallsfylleriet, och andelen förstagångsförseelser kan där- för numera knappast vara högre än 20 procent, i synnerhet som f.n. antalet förstagångsfyllerister räknat på den se- naste femårsperioden motsvarar endast c:a 26 procent av hela antalet avdömda fylleriförseelser. Motsvarande gäller för andelen engångsförseelser av samtliga fylleriförseelser. Denna andel, som ut- gjorde 14,4 procent, torde således un- der nu aktuella förhållanden kunna an- ses utgöra endast omkring 10 procent.

Åldern vid första fylleriförseelsen vi- sade en tämligen stor spridning. Cirka 15 procent av samtliga begick den för- sta förseelsen före 21 års ålder och 12 procent först efter fyllda 40 år.

Anmärkningsvärt stort var sambandet mellan åldern vid den första förseelsen och återfallsrisken: ju yngre en person

var vid den första förseelsen desto stör- re var återfallsrisken. Av tab. 9: 4 fram- går att 73 procent av dem som begick sin första fylleriförseelse i åldern 15— 17 år återföll mot 10 procent av dem, som var i åldern 45—47 år då de första gången gjorde sig skyldiga till fylleri. Antalet förseelser per person i olika ål- dersgrupper visade en liknande tendens.

Tab. 9:14. Sambandet ålder—återfall

Ålder vid Antalet den första Pråctenftarliiied förseelser förseelsen er per person 15 —17 73 8.5 18 —20 61 4,5 21 —24 57 4,2 25 —29 51 3,2 30—34 35 2,7 35 —39 38 2,0 40 ——44 36 2,0 45 —47 10 1,3 Summa 49 3,5

Fördelar man materialet efter antalet år mellan den första och den andra för- seelsen, framgår att det för en fjärdedel av samtliga fyllerister förflutit högst 1,4 år, för hälften minst 3,5 år och för den återstående fjärdedelen 6,6 år eller mer mellan tidpunkterna för förseelserna.

En särskild fråga är om fylleristklien-

Tab. 9:5. Återfall ifylleri

telet har en accelererande återfallsfre- kvens, d.v.s. om fylleristerna återfaller i allt snabbare takt.

Av nedanstående tab. 9: 5 kan utläsas, att av dem som över huvud begått fyl- leri 49 procent återföll, att av dem som hade två förseelser 65 procent återföll och att av dem som hade tre förseelser 78 procent återföll. Tiden mellan första och andra förseelsen var i medeltal 5,07 år, mellan andra och tredje förseel- sen 3,17 år och mellan tredje och fjärde förseelsen 2,81 år.

Tabellen visar mycket tydligt, att fylle- risterna har en accelererande återfalls- struktur: antalet förseelser ökar i allt snabbare takt.

Undersökningen om fylleristernas återfallsstruktur visar således, att fylle- ri knappast kan betraktas som en till- fällighetsförseelse. Endast var sjunde förseelse var en engångsförseelse i un- dersökningsmaterialet. Ungefär hälften av fylleristerna återföll i fylleri, och återfallen skedde i allt snabbare takt. Med hänsyn till att återfallsfrekvensen har ökat efter motbokens slopande _— undersökningsmaterialet bestod av per- soner som till övervägande del begick sina första förseelser under motboksti- den — kan under nu aktuella förhållan- den endast ungefär var tionde förseelse

Förseelsens Antal personer med Procent som återfallit Tid i medeltal sedan ordningsnummer lägst angivet antal närmast föregående förseelser förseelse, år 1 623

2 306 49 5,07 3 199 65 3,17 4 155 78 2,81 5 1 13 73 2,02 6 88 7 8 2,05 7 74 84 2,35 8 62 84 2,10 9 53 85 1,28 1 0 48 91 1,08 1 1 43 90 1,37

anses vara en engångsförseelse. Unge- får 14 procent av alla år 1917 i Sverige födda män, som levde i riket vid slutet av 1964, hade begått minst en fylleriför- seelse.

4.2 Fylleristernas sociala situation 1959

Om man skall kunna rätt utforma sam- hällets åtgärder mot fylleri, måste man känna till fylleristklientelets sociala si- tuation. Frågan är om fylleristerna är i en socialt beklagansvärd situation och i behov av medicinsk och social vård eller om sambandet mellan fylleri och social missanpassning är svagt eller t.o.m. obefintligt. För att få svar på denna fråga, lät utredningen närmare undersöka den sociala situation i vilken alla män som 1959 gjorde sig skyldiga till fylleri befann sig detta år.

Undersökningspersonerna togs ur kontrollstyrelsens straffregister, vari- från antecknades deras fylleriförseelser, alkoholbrottslighet och tvångsåtgärder enligt nykterhetsvårdslagen. Uppgifter om bostadsort och boendeförhållanden inhämtades från länsbyråerna för folk- bokföringen. Soeialstyrelsen lämnade besked om intagningar på ungdoms- vårdsskola. De allmänna försäkrings- kassorna tillhandahöll upplysningar om pensionspoäng samt kopior av försäk- ringskort. Kriminalvårdsstyrelsen läm— nade uppgifter om brott ur det allmän— na kriminalregistret. Kronofogdarna an- tecknade på ett frågeformulär om och hur böterna för 1959 års fylleriförseelse betalats. Vederbörande kommunalmyn- digheter slutligen lämnade uppgifter om eventuella åtgärder enligt nykter- hetsvårds-, barnavårds- och socialvårds— lagstiftningen.

Stickprovet avsåg alla den 15:e i varje månad födda svenska män, som under 1959 gjort sig skyldiga till fylleri och vid 1964 års utgång vistades i riket. Det omfattade 1 289 personer. Bortfallet var

mindre än en procent. Beskrivningen av den sociala situationen avsåg i första hand år 1959, d.v.s. hänsyn togs inte till utvecklingen därefter. På vissa punkter var emellertid undantag nödvändiga, så- som när det gällde att mäta förhållan- den som hade samband med 1959 års förseelse men som tidsmässigt inträffa- de senare, exempelvis bötesinbetalning och nykterhetsvårdande åtgärder i an- ledning av 1959 års förseelse. Vidare fick till följd av tekniska skäl vissa för- hållanden observeras en längre tid, exempelvis förekomst av sjukdom. Även här avstod man alltså från principen att begränsa sig till förhållandena in- till 1959.

Drygt två tredjedelar av de undersökta personerna hade, när de 1959 gjorde sig skyldiga till fylleri, minst en tidigare fylleriförseelse, och av dessa hade fler— talet begått minst fem förseelser. Sär- skilt den äldre delen av klientelet 22 procent av samtliga var över 50 år — var registrerade för ett stort antal tidi— gare förseelser. Medelåldern för kliente- let var ungefär 40 år.

Delade man upp materialet i första- gångsfyllerister och återfallsfyllerister, fanns inga signifikanta (statistiskt sä- kerställda) skillnader vad gällde födel— seorten. Ungefär 18 procent av alla fyl- lerister var födda i storstäderna. Där- emot skilde sig klientelet i fråga om boendeorten. Ungefär 35 procent av samtliga fyllerister bodde i storstäder- na, 28 procent av förstagångsfyllerister- na och 38 procent av återfallsfyllerister- na, vilket tyder på att återfallsfylleris- terna i större utsträckning flyttar in till storstäderna. Ett liknande samband fanns mellan fyllerifrekvens och orten för fylleriförseelsens begående. Om- kring 60 procent av alla begick förseel— sen i hemortskommunen, 51 procent av förstagångsfylleristerna och hela 66 pro- cent av återfallsfylleristerna. —— Endast

..”-. ..,..H-wmef—rl m

. .=x;l'-'... :

Klientelets ekonomiska situation mät- tes med hjälp av pensionspoängen för år 1963. Medelinkomsten uppgick till 12 124 kronor. Ju flera fylleriförseelser vederbörande hade begått, desto lägre var medelinkomsten, vilket framgår av följande sammanställning.

Antal tidigare Medelinkomst 1963 fylleriförseelser kr

0 13 551 1 13 628 2 ——3 12 684 4 och däröver 7 406 Samtliga 12 124

Undersökningen av fylleristernas in- komstsituation visade mycket tydligt att fylleristklientelet hade väsentligt lägre inkomster än genomsnittsbefolkningen och att återfallsfylleristerna —— 30 pro- cent av dessa hade årsinkomster under 5000 kronor hörde till de sämst lottade i samhället. Denna bild för— stärktes när man kunde konstatera att fylleristernas behov av socialhjälp var stort. 32 procent av samtliga fylleris- ter fick socialhjälp under 1959—1964; för förstagångsfylleristerna var mot- svarande siffra 14 procent och för återfallsfylleristerna 40 procent. Här- vid måste man hålla i minnet att fyl- leristraffet ofta utgjordes av böter, vanligen 50 kronor. En undersökning av hur det gått med betalningen av böterna för 1959 års fylleriförseelser visade, att av de 1 289 fylleristerna 65 fick arrest eller frihetsstraff och att 154 ej återfanns i kronofogdemyndigheter- nas register, medan av de återstående 1 070 fylleristerna 254 eller 24 procent betalade in bötesbeloppet utan an— maning, 288 eller 27 procent efter an- maning och 377 eller 35 procent först i samband med indrivning. Mot bakgrun-

den av fylleristernas dokumenterade då- liga ekonomiska situation ligger det nä— ra till hands att anta, att samhällets åt- gärder här i stor utsträckning går stick i stäv mot varandra, i det att man ger med ena handen (socialhjälp) och tar med den andra (bötesindrivning). Un- dersökningen gav också vid handen, att 37 procent av de fyllerister, från vilka böterna måste drivas in, uppbar social- hjälp under perioden 1959—1964, me- dan av dem, som frivilligt betalade bö- terna, endast 16 procent befann sig i en liknande ekonomisk situation.

Klientelets sjuklighet bedömdes med ledning av antalet sjukdagar under pe- rioden 1959—1964. För att öka uppgif— ternas tillförlitlighet medtogs endast sjukperioder om minst sju dagar. En överslagsberäkning gav vid handen, att 1959 års fyllerister registrerats för i ge- nomsnitt 25 sjukdagar per år och indi- vid. Enligt riksförsäkringsverkets sta- tistik stannade antalet sjukdagar (samt- liga sjukdagar) bland manliga medlem- mar under 1957 vid tio dagar per år och medlem. Återfallsfylleristerna var sjuka i väsentligt större utsträckning än'förs— tagångsfylleristerna. Av förstagångsfylle- risterna hade 14 procent mer än 200 sjuk- dagar under åren 1959—1964 mot 34 procent av återfallsfylleristerna.

Någon uppdelning med hänsyn till olika sjukdomstyper på grundval av uppgifterna i försäkringskorten kunde ej ske. Dock antecknades förekomst av psykisk sjukdom under ifrågavarande sjukperioder hos 289 eller 22 procent av alla fyllerister eller, fördelat på första- gångs- och återfallsfyllerister, hos 13 procent av förstagångsfylleristerna och hos hela 32 procent av återfallsfylleris- terna.

Kriminalitet var enligt undersökning- en mycket vanlig bland fylleristerna. 36 procent hade begått straffregisterbrott före 1959 års fylleriförseelse och 10 pro-

cent mindre förseelser. Även här var skillnaden mellan återfallsfyllerister och förstagångsfyllerister stor, i det att av förstagångsfylleristerna endast 13 pro- cent hade begått straffregisterbrott, me— dan motsvarande andel av återfallsfylle- risterna uppgick till hela 48 procent. Om kriminalitet inträffar före eller ef- ter den första fylleriförseelsen är en ofta återkommande fråga, när man vill veta om alkoholmissbruk förorsakar kri- minalitet eller kriminalitet förorsakar alkoholmissbruk. Bland förstagångsfyl- leristerna hade majoriteten av yngre personer begått brott efter fylleriför- seelsen, medan det förhöll sig tvärtom med de äldre fylleristerna ett förhål- lande som visar att man inte kan dra några bestämda slutsatser till ledning för besvarandet av nämnda fråga.

Vad slutligen gäller nykterhetsvårdan- de åtgärder mot fylleristerna hade 9 procent ställts under övervakning och 11 procent tvångsintagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare re- dan före 1959 års fylleriförseelser. I an- slutning till 1959 års förseelser hade nykterhetsnämnd (i vissa fall barna- vårdsnämnd) mot 34 procent inte vid- tagit några åtgärder och mot 29 procent inte vidtagit mer än utredningsåtgär- der, medan 17 procent blev föremål för hjälpåtgärd, 13 procent ställdes under övervakning eller frivilligt underkastade sig vård på vårdanstalt och 7 procent tvångsintogs på vårdanstalt. Av särskilt

Tab. 9:6. Nykterhetsvårdande åtgärder

stort intresse är att se vilka åtgärder som vidtogs mot förstagångsfyllerister- na, se tab. 9: 6.

4.3 Utvecklingen under åren 1959—1964

De i det närmast föregående avsnittet redovisade resultaten ger mycket kla- ra belägg för, att 1959 års fyllerist- klientel — som inte torde skilja sig nämnvärt från andra års fylleristklien- tel var en i socialt hänseende dåligt anpassad grupp av människor; ifråga- varande personer var ofta sjuka, vanli- gen ogifta, hade låga inkomster, var kri- minellt belastade och hade varit före— mål för nykterhetsvård. Förstagångsfyl- leristerna befann sig dock enligt under- sökningen i en väsentligt bättre social situation år 1959 än vad återfallsfylle- risterna då gjorde. Undersökningen gav emellertid inte något besked om prog- nosen för olika kategorier av fyllerister. På grund härav analyserades utveck- lingen efter 1959 års fylleriförseelse in- till 1964 års slut. Materialet indelades därvid i olika grupper, nämligen debu- tanter, d.v.s. personer som begick sin första fylleriförseelse 1959, recidivister eller personer som gjort sig skyldiga till fylleri både före och efter 1959 års för- seelse, samt inaktuella, d.v.s. personer med minst en fylleriförseelse före 1959 men ej någon efteråt. Debutanterna upp— delades i sin tur på engångsfyllerister och återfallsfyllerister. Observationsti- den omfattade som nämnts utvecklingen

Nykterhetsvård i anslutning till 1959 års förseelse

Ingen åtgärd ..................... Ej mer än utredning ............... Ej mer än hjälpåtgärd ............. Tvångsåtgärd .....................

Summa

Förstagångsfyllerister Antal Procentuell fördelning 283 44 150 36 55 14 26 6 414 100

=” *I _?*

'l-T: _|

me:-Wåge—

Antal 110 _ 100 -

90 ' 80 - 70 60 50 40. 30- 20- 10-

tld * ”få” 15_17 18-20 2144 25.29 30-34

efter 1959 års förseelse fram till och med 1964.

I diagram 9: 1 anges åldersfördelning- en för nämnda tre grupper. Debutanter— na rekryterades huvudsakligen ur yngre åldersgrupper (genomsnittsåldern var 30 år), recidivisterna ur äldre grupper (genomsnittsålder 41 år), medan de in- aktuella knappast kunde hänföras till någon speciell åldersgrupp. Gruppen inaktuella kunde av olika orsaker inte tas med i den fortsatta analysen.

Denna undersökning, som således be— lyste förhållandena endast under tiden 1959—1964, gav vid handen att skillna- derna mellan debutanter och recidivis— ter i alla avseenden var statistiskt säker- ställda. Debutanterna var yngre, bodde i mindre utsträckning i storstäderna, hade oftare egen bostad och högre in- komster, var oftare gifta, mer sällan psykiskt sjuka, mindre belastade krimi- nellt och i mindre utsträckning före- mål för nykterhetsvårdande åtgärder. Ej heller fick debutanterna så ofta so- cialhjälp. När det gällde sjuklighet var

SOU 1968 :55 Diagram 9:1. Åldersfördelningen för debutanter, recidivister och inaktuella.

E] Debutanter

. Recidivister InaktUella

endast äldre recidivister oftare sjuka än äldre debutanter (30 år och äldre); beträffande de yngre var däremot skill- naden inte statistiskt säkerställd.

Debutanterna delades som nämnts upp i engångs— och återfallsfyllerister. Återfallsfylleristerna var yngre vid den första förseelsen. De hade 1963 lägre inkomster. De var i större utsträckning ogifta, begick mera brott och var i större omfattning föremål för nykterhetsvår- dande åtgärder. De fick också oftare so- cialhjälp. I fråga om boendeort, boende- förhållanden, sjuklighet och förekomst av psykisk sjukdom var skillnaderna dock inte signifikanta. För att få dessa skillnader ytterligare belysta delades debutanterna upp i två åldersgrupper: ungdomsfyllerister (födda 1935—1944) och äldre fyllerister (födda före år 1935). Även inom dessa grupper jämför- des engångsfylleristerna med återfalls- fylleristerna. De signifikanta skillnader som enligt vad nyss nämnts gällde mel- lan engångs- och återfallsfyllerister in- om gruppen ”samtliga debutanter” vi-

sade sig därvid gälla även inom grup- pen ungdomsfyllerister, d.v.s. återfalls- fylleristerna var yngre vid den första förseelsen, hade 1963 lägre inkomster etc. än engångsfylleristerna. Beträffan- de äldre fyllerister gällde därutöver att återfallsfylleristerna — i motsats till vad som var förhållandet inom gruppen samtliga debutanter och inom gruppen ungdomsfyllerister — oftare var sjuka och oftare hade anteckningar om psy- kiska sjukdomar än engångsfyllerister- na. Däremot hade återfallsfylleristerna bland äldre fyllerister inte sämre bo- endeförhållanden, ej lägre inkomster och inte heller mindre kriminalitet än engångsfylleristerna.

Det starkt ökande ungdomsfylleriet sedan mitten av 1950-talet är för när- varande ett stort socialpolitiskt problem. Utredningen fann det därför värt att undersöka om även risken för återfall ökat.

För att kunna ta ställning till denna fråga jämfördes från ovannämnda un- dersökning om fylleristernas återfalls— struktur (alla i juni 1917 födda män) de fyllerister som begick den första för- seelsen före 25 års ålder med motsvaran- de debutanter 1959. Av ”1917 års män” medtogs de som begick den första för- seelsen mellan 1932 och 1941 och som sex år efter förseelsen var i livet, och i likhet med 1959 års fyllerister observe- rades de i sex år. Av nedanstående upp- ställning i tab. 9: 7 framgår, att återfalls- risken för ungdomar i dag snarare tycks

Tab. 9:7. Återfallsrisk

vara mindre än vad den var för ungdo- men på 1940-talet. Minskningen är dock inte statistiskt säkerställd.

4.4 Sambandet mellan fylleri och andra sociala avvikelser

För att få en djupare inblick i debu- tanternas sociala situation analysera- des sambandet mellan följande nio va— riabler, nämligen boendeförhållanden, inkomst, civilstånd, sjuklighet, psykisk sjukdom, fylleriförseelser, kriminalitet, nykterhetsvård och socialhjälp. Sam- banden mellan dessa variabler beräkna- des som korrelationskoefficienter och sammanfördes med hjälp av s.k. kluster- analys för att man skulle få se om variablerna kunde hänföras till bakom- liggande faktorer (sc del II bil. 1 s. 63 ff). Analysen visade två olika klustrar eller grupper: i den första gruppen in- gick variablerna sjuklighet och före- komst av psykisk sjukdom och i den and— ra ingick de övriga variablerna. Bakom den första gruppen kunde tänkas ligga en sjuklighetsfaktor och bakom den andra en social faktor. Sjuklighetsfak- torn hade relativt svaga samband med fylleri och kriminalitet men relativt star- ka samband med inkomst, boendeförhål- landen, nykterhetsvård och socialvård. För att ytterligare belysa detta samband analyserades ungdomsfylleristerna och de äldre fylleristerna var för sig. Där- vid framkom följande skillnader: Ak— tivt avvikande beteende såsom krimina-

Uppnådd ålder År 1917 födda fyllerister 1959 års fyllerister

under året för första förseelsen Antal

Återfallsrisk

Antal Återfallsrisk

15 —17 15 0,5333 43 0,4651 18 —20 77 0,4416 93 0,4301 21 —24 190 0,4368 76 0,3289

Summa 282 0,4433 212 0,4009

—— . Hv??- pxnll'nm- .— ..v. -. 4

.J- wil-=

är nå.—a— !: '

.' sin???» Säv

litet och fylleri samt låg inkomst var mest utpräglat när det gällde dem som i unga år begick den första fylleriförseel- sen medan bland de äldre boendeför—

hållanden, civilstånd, sjuklighet och förekomst av psykisk sjukdom spelade en större roll.

AVDELNING III

Motiv och förslag

TIONDE KAPITLET

Den medicinska synen på alkoholmissbruk och fylleri

Bruket av alkoholhaltiga drycker har varit känt sedan årtusenden och där- med också de verkningar, som orsakas av omåttligt bruk av sådana drycker; det tillfälliga ruset och den bestående dryckenskapen.

Det tillfälliga ruset har, när det inte åtföljts av oskickligt beteende, ofta be- traktats som en ganska oskyldig förete- else. Däremot har ett vanemässigt omåttligt drickande merendels betrak- tats som moraliskt klandervärt och av kyrkliga och världsliga myndigheter gjorts till föremål för fördömande och bestraffning, stundom av eftertryckligt slag. Man kan spåra denna missaktning av alkoholmissbrukaren i de många för- klenande benämningar, som åsatts ho- nom, och i ännu bestående straffbestäm- melser. Denna inställning till alkohol— missbrukaren erinrar i åtskilligt om gångna tiders attityd till de mentalsju- ka, som länge kännetecknades av miss- aktning och hårdhet, t.o.m. bestraffning.

Under senare tid har på många håll i världen en ny syn på alkoholmissbru- ket och dess yttringar börjat göra sig gällande. Det har befunnits ändamålsen- ligt att betrakta vissa former av alko- holmissbruk som uttryck för sjukdom och att i alkoholmissbrukaren se inte en moraliskt klandervärd människa utan en sjuk i behov av medkänsla och om- vårdnad.

]. Beroendeframkallande ämnen Alkoholen tillhör de ämnen, till vilka under vissa betingelser en brukare kan

komma i beroende (eng. dependence). Man har sökt särskilja olika typer av sådana ämnen. En av världshälsoorga- nisationen tillsatt kommitté angav (1952) tre kategorier. En sådan katego— ri representerades av de egentliga nar— kotiska medlen såsom opium, morfin och heroin, vilka om de konsumeras i tillräckliga kvantiteter vanligen redan på kort tid, stundom endast några vec- kor, hos praktiskt taget alla brukare framkallar ett starkt begär. Detta har be— nämnts tillvänjning (eng. addiction). Konsumtionen av sådana medel kan in- te avbrytas utan vissa fysiska och psy- kiska besvär (s.k. abstinensfenomen). De har stora sociala skadeverkningar, och tillverkning och försäljning måste därför hållas under sträng internatio— nell kontroll. En annan kategori skulle enligt samma auktoritet kännetecknas av att medlen visserligen lätt leder till vanebildning (eng. habit forming), men det är fråga om en vana, som kan brytas utan nämnvärda fysiska eller psykiska obehag. Dessa medel är från social syn- punkt jämförelsevis ofarliga och kräver inte strängare kontroll. Enligt den nämn- da kommittén intar alkoholen en ställ- ning mellan dessa båda kategorier. Al- kohol tycks endast vid bruk i större mängd under längre tid och hos därför disponerade leda till det starka beroen- de, som kännetecknar narkotikamissbru— karen. Men i de fall, då sådant beroende uppstått, torde alkoholmissbrukarens si- tuation i många avseenden vara den— samma som narkotikaslavens. Det bör

påpekas, att under senare är ytterligare minst ett par grupper av vanebildande ämnen tillkommit, t.ex. s.k. centralt sti- mulerande ämnen (»knark», typexem— pel preludin) och s.k. hallucinogener (typexempel »LSD»).1

2. Narkomani — alkoholism

Beroende av dövande narkotiska me- del benämns narkomani och betraktas allmänt som sjukligt. Beroendet av al- kohol benämns alkoholism. Från medi- cinsk synpunkt finns ingen principiell skillnad; alkoholism kan, om man så vill, ses som en speciell form av narko- mani. Uppkomstsättet är väsentligen detsamma, de kroppsliga, själsliga och sociala skadeverkningarna i många av- seenden likartade och de problem av medicinsk och social natur, som be- handlingen har att lösa, är i mångt och mycket av samma slag.

Alkohol har betydligt mindre vanebil- dande förmåga än opiumpreparaten. I regel uppträder bundenhet till alkohol (alkoholism) först efter ett flerårigt bruk av relativt betydliga mängder. En person, som råkat i denna beroende- ställning, benämns alkoholist. Det är möjligt, att alkoholism hos särskilt dis— ponerade individer, kanske också hos ungdomar, kan utvecklas snabbare än hos andra människor och på kortare tid än ovan angivna.

3. Tecken på alkoholism

Det som kännetecknar alkoholisten och som skiljer honom eller henne från de friska är ett förändrat beteende gent- emot alkohol. I dagligt tal brukar detta betecknas som »begär» efter alkohol. Uttrycket är i så måtto missvisande som »begäret» inte behöver erfaras som en ständig önskan att dricka. Men en öns- kan att dricka är hos alkoholisten mera lättväckt än hos friska. Alkoholisten ger

lättare efter för den uppdykande im- pulsen att dricka (»lättväckt alkoholbe- gär»). Än viktigare är den förändring, som består i alkoholistens oförmåga att styra sin konsumtion; den tenderar där- för att bli för stor vid varje enskilt kon- sumtionstillfälle, ofta blir den större än vad vederbörande själv från början tänkte sig vid första glaset. Alkoholisten har inte den friska människans förmå- ga — som han likväl tidigare ägde —— att reglera sin konsumtion, att avbryta den vid ett »lagom».Alkoholisten dric- ker ofta så länge det finns något att dricka eller så länge han rent fysiskt förmår fortsätta, d.v.s. till dess han blir redlös. Det är denna alkoholistens oför- måga att hålla måtta, som ofta utsätter honom för lyckligare lottade medmän- niskors ovilja och klander. Hans omått- lighet betraktas från moralisk utgångs- punkt som en brist i hans karaktär, som en »last». Det väsentliga i den medicins- ka synen på alkoholistens giftberoende, liksom på andra former av giftberoende, är att tillståndet betraktas som sjukligt. För denna syn är alkoholistens lätt- väckta alkoholbegär och hans oförmåga att styra sin konsumtion, över huvud taget hans förändrade reaktionssätt, att jämföra med andra sjukligt förändrade reaktionssätt, t.ex. den allergiska pa- tientens reaktion mot ett födoämne el- ler läkemedel eller den mentalsjukes ab- norma sätt att reagera mot vardagsli- vets händelser.

Till de här ovan beskrivna karakte— ristiska drag, som kännetecknar alkoho- lism, nämligen det lättväckta begäret och förlusten av kontrollförmågan, kan fogas en rad smärre drag, som fullstän- digar bilden. Dit hör behovet av s.k.

1 En närmare beskrivning av olika narko- tiska medel och sjukdomsbilder vid läke- medelsmissbruk lämnas i narkomanvårds- kommitténs betänkande »Kartläggning och vård» (SOU1967:25).

återställare, vilket innebär, att veder— börande för att komma ur bakruset mås- te inleda en ny konsumtion med för- nyad berusning som följd. En frisk människa, som tillfälligt intagit olämp- ligt stor mängd alkohol, erfar i bakruset snarast en motvilja mot ny alkoholför- täring. Till alkoholismens kännetecken hör även en tendens till ständigt ökade kvantiteter. Det är inte ovanligt att en alkoholist konsumerar en halv—en liter starksprit per dygn, kanske veckor i sträck.

I och med att en person kommit i be- roende till alkohol, blivit alkoholist, har det hos honom eller henne etablerats en ödesdiger håll-i-gång—mekanism; det lättväckta begäret och oförmågan att styra konsumtionen kommer att vid- makthålla en konsumtion på hög nivå, som påskyndar uppträdandet av skade- verkningar på kroppens olika organ, al- koholskador.

4. Alkoholskador

Alkoholen är ett gift, som skadar fle- ra olika organsystem. Tidigare fäste man uppmärksamheten särskilt vid ska- dorna på matsmältningsorganen, bl.a. levern. Den s.k. suparlevern har i nyk- terhetspropagandan spelat en viss roll som ett med rätta avskräckande exem- pel på alkoholskada. Magkatarr och magsår, ofta av så svår natur, att opera- tion erfordras, är mycket vanligare bland alkoholmissbrukare än hos andra. I våra dagar fäster man dock större av- seende vid skadorna på nervsystemet, företrädesvis hjärnan. Dessa skador är nämligen de socialt viktigaste, då de ut- gör underlaget för personlighetsföränd- ringen vid alkoholism med därav föl— jande rubbningar i alkoholistens bete- ende och hans relationer till medmän— niskor och samhälle.

I tidigt skede yttrar sig skadorna på nervsystemet i form av trötthet, nervo- sitet och olust, dålig sömn med mar- drömmar, ångestkänslor, som särskilt gör sig gällande om morgnarna. Alko- holistens ångestkänslor innebär en be- tydlig självmordsrisk. Minnesrubbning- ar i form av tillfälliga minnesförluster är inte ovanliga.

Om alkoholmissbruket fortgår blir personlighetsförändringen alltmer fram- trädande. Det kännetecknande för den- na förändring är en avtrubbning och förflackning, som svårast drabbar de egenskaper, som man ur social syn- punkt betraktar som de värdefullaste: förmågan till samlevnad och samarbete. Den alkoholskadade människans per- sonlighet förändras inte sällan i självisk riktning. Familj och arbete försummas, vilket ofta leder till slitningar i äkten- skapet och misshälligheter på arbets- platsen. Reaktionen på alkohol kan va- ra märkbart förändrad med »dåligt öl- sinne» eller uppenbart abnorma reak- tioner. Den alkoholskadade kommer delvis till följd av detta reaktionssätt och sitt försämrade omdöme —— lätt i konflikt med medmänniskor och sam- hälle: lägenhetsbråk, lagöverträdelser av olika slag, t.ex. rattfylleri och andra kriminella handlingar. Ekonomien un- dergrävs. Hela detta skede i sjukdomens utveckling har träffande benämnts det sociala nedstigandets stadium.

Alkoholismens slutskede känneteck- nas av ett mer eller mindre framträ- dande kroppsligt, själsligt och socialt förfall. I detta skede erbjuder den al- koholskadade den alltför välbekanta bilden av den försupna människan, »drinkaren», »fyllbulten», vars kropps- typ med sin rödbrusighet, pussighet, fetma och förtidigt åldrade utseende of- ta är lätt igenkännlig. De psykiska sjuk— domsyttringarna består främst i en all- män avtrubbning av själsförmögenhe-

terna, som brukar benämnas alkohol- demens. En sådan alkoholskadad män- niskas själsliv kännetecknas av torftig- het, den sjuke har förlorat förmågan att vårda sitt yttre, att upprätthålla sitt människovärde. Alkoholmissbrukets skadeverkningar på hjärnan kan för öv- rigt redan i tidigare skeden ge upphov till mentala sjukdomsyttringar. Ökänd och fruktad är den akuta mentalsjuk- domen delirium tremens (»dille») med stark oro och hallucinationer, som stundom utgör ett livshotande tillstånd. Denna sjukdom utlöses inte sällan i samband med att alkoholisten under sitt intensiva alkoholmissbruk drabbas av någon tillstötande sjukdom eller av olycksfall. Även andra sjukdomar i hjärna och nerver kan uppträda.

Alkoholistens sociala förfall betingas främst av, att han förlorat hälsa och ar- betsförmåga och inte sällan fått sin eko- nomi helt undergrävd. Den mentala av- trubbningen medför, att han inte för- mår upprätthålla omgivningens etiska och kulturella standard, han »sjunker igenom» och kan hamna i ett samhälle- ligt bottenskikt.

5. Alkoholismens orsaker

Orsakerna till, att vissa människor un- der sitt bruk av alkoholhaltiga dryc- ker småningom blir alkoholister, me- dan det övervägande flertalet brukare undgår detta olycksöde, är ofullstän— digt kända. Man räknar med både an— lags- och miljöfaktorer. Vissa person- lighetstyper antas vara mera utsatta än andra för risken att hamna i alko- holism. Men miljön antas även spela en avgörande roll i ett stort antal fall, vilket bl.a. illustreras av alkoholismens mycket växlande frekvens inom olika kulturer och inom olika yrken.

Forskningen har inte kunnat lämna

fullständiga svar på frågan om, vad det är som händer i hjärnan, när en män- niska blir bunden till alkoholmissbruk (eller till missbruk av narkotiska me- del). Det kan tänkas, att upprepade för- giftningstillfällen (rus) eller långvarig inverkan av alkohol skadar sådana om- råden av hjärnan, som innehåller reg- leringsmekanismer för konsumtionen. Rubbningar av förmågan att reglera konsumtionen av mat och dryck är kän- da vid vissa sjukliga tillstånd. Det har kunnat visas, att vissa rubbningar, bl.a. i balanssinnets funktion med åtföljan- de obehag, kvarstår ännu många tim- mar efter det att den intagna mängden alkohol hunnit förbrännas och någon al- koholhalt i blodet (»promille») inte längre kvarstår. Dessa rubbningar för- svinner vid en ny dos alkohol för att småningom återkomma på nytt. Man har tänkt sig möjligheten, att detta för— hållande bidrar till att alkoholmissbru- karen föranleds ta »en återställare» för att lindra obehagen och sålunda fort- sätter sin konsumtion. Men det kan'åven tänkas, att bundenheten till alkoholbruk (liksom andra former av giftberoende) uppstår som följd av psykiska skeenden jämförliga med annan vanebildning, in— stinktsprägling eller liknande.

6. Botemedel

Den ännu ofullständiga kunskapen om alkoholismens natur torde vara en av anledningarna till, att man inte kun- nat framställa något verksamt boteme- del. Den enda praktiskt framkomliga vägen är att med olika till buds stående medel söka hejda alkoholens förstö- relseverk på olika organsystem. Om av- hållsamheten kombineras med lämplig behandling kan en betydande allmän förbättring av det fysiska och psykiska tillståndet inträda, vilket utgör en för-

utsättning för strävandena till att so- cialt återinpassa (rehabilitera) den ska- dade i de fall, där relationerna till fa- milj, arbete och samhälle varit störda.

6.1. Sjukvård

I många skeden av sin sjukdom kan alkoholisten vara i behov av sjukvård. Vid börjande giftberoende kan medi- cinsk rådgivning oeh lämpliga lugnan- de medel ha värde. Under alkoholsjuk- domens förlopp förekommer ej sällan perioder av starkt ökat missbruk med åtföljande psykisk och fysisk utmatt- ning. Dylika perioder kan ofta snabbt brytas av några dagars sjukhusvård, eventuellt åtföljda av efterbehandling på konvalescenthem. Snabbt insatt be- handling kan många gånger även i långt avancerade fall förhindra en alltför svår störning av den sjukes relationer till familj och arbete. Självfallet kan tillstötande komplikationer från olika organ, t.ex. skadorna på matsmältnings- organen och de mentala följdsjukdo- marna, kräva omedelbar sjukhusvård. Delirium tremens är ett livshotande till- stånd och kan kräva högt kvalificerad sjukvård.

6.2. Sociala hjälpåtgärder

Alkoholismens svåra sociala återverk- ningar påkallar i alla skeden, att de me- dicinska åtgärderna kombineras med samhälleliga hjälpåtgärder för den sju- ke själv och för hans familj. Vid avan- cerat missbruk, som inte kan bringas att upphöra genom medicinska och sociala åtgärder, torde anstaltsvård, frivillig el- ler påtvungen, alltjämt vara oundviklig. Men i den mån de medicinska och so- ciala åtgärderna kan sättas in i ett ti- digt sjukdomsskede, innan de fysiska, mentala och sociala skadeverkningarna av alkoholmissbruket blivit alltför svå- ra, bör alkoholismens svåra slutskede med sitt fysiska, psykiska och sociala

förfall bli allt ovanligare och därmed även behovet av längre tids vård.

7. Alkoholism—fylleri

Vilken plats intar fylleriet bland al- koholmissbrukets mångahanda yttring- ar? Frågan har särskilt intresse för den- na utredning, som ägnas fylleriets kri- minalpolitiska och socialpolitiska be— handling.

Med fylleri betecknar man en berus- ning, som åtföljs av ett störande uppträ— dande, manifesterat exempelvis genom åtbörder och tal, ofredande av andra personer eller som utsätter vederböran— de själv för risker i trafiken eller på an- nat sätt.

Fylleri behöver lika litet som en be— rusning utan sådant störande uppträ- dande vara ett uttryck för alkoholism i den mening ordet här nyttjats allt- så bundenhet till alkoholmissbruk. Det kan vara en olycklig tillfällighet, en förstagångs- och engångsföreteelse hos en person, som aldrig haft och inte se- nare får några svårigheter med alkohol. Det är inte ovanligt, att ungdomar, som gör sina första erfarenheter med alko- hol, kan råka berusa sig på ett sådant sätt, att fylleri blir följden.

Även om ett förstagångsfylleri sålun- da kan vara en episod utan allvarlig in- nebörd torde det likväl i många fall va- ra ett viktigt tecken på begynnande al- koholism eller t.o.m. rätt avancerad så- dan. De av alkoholmissbruket orsakade själsliga förändringarna, som beskri- vits här ovan, medför som nämnt ofta en försämring av omdömet och en för- ändring till det sämre av individens reaktion på alkohol. Det försämrade omdömet gör, att alkoholmissbrukaren blir oförsiktig, han blir inte längre så mån om sitt uppträdande som tidigare. Han kanske uppträder berusad på ar-

betsplatsen eller sätter sig vid ratten i alkoholpåverkat tillstånd trots de up- penbara riskerna för upptäckt och på- följder, allt handlingar, som kanske va- rit otänkbara ett tiotal år tidigare. Den alkoholskadade har blivit lättretlig och grälsjuk under rusets inflytande och ställer till bråk i hemmet, på närings- stället eller på gatan. Från medicinsk synpunkt finns därför all anledning att betrakta dessa sociala beteenderubb— ningar som en varningssignal, även om de är förstagångsföreteelser, så att man vid behov kan inleda behandling och sö- ka förebygga en fortsatt olycklig utveck- ling.

Med tilltagande alkoholskador blir fylleriet alltmer en vanemässig förete- else av uppenbart sjuklig natur. Vid avancerad alkoholism är en anhopning av fylleriförseelser vanlig, en och sam- ma person kan ha sakfällts över hundra- talet gånger, stundom för flera förseel- ser samma dygn eller samma vecka. Till denna anhopning bidrar troligen även sociala förhållanden: många avancerade alkoholister är hemlösa, gatan eller par- ken blir deras tillhåll och deras miss— bruk därmed mera iögonenfallande. De är i detta slutskede vanligen kända »po- liskunder» och just av denna orsak om— händertas de troligen med mindre tve- kan.

Det bör framhållas, att ett fylleri va- re sig det är en förstagångshändelse el- ler en vanemässig företeelse innebär en akut förgiftning, som under ogynnsam- ma förhållanden kan bli livshotande. Förgiftningen kan drabba livsviktiga hjärncentra. Inandning av uppkräkt

maginnehåll är en inte alldeles ovanlig dödsorsak. Självmordsfaran är påtaglig, vilket demonstreras av att årligen åt- skilliga berusade tar livet av sig i po- lisarrester, trots de försiktighetsmått, som författningsenligt skall vidtas. Stark berusning kan dölja livshotande skador, t.ex. inre blödningar. Från me- dicinsk synpunkt är det därför nödvän- digt att den berusade omhändertas och behandlas på betryggande sätt.

8. Medicinsk behandling av akut berusade

Den medicinska behandlingen i be- rusningens akutskede består främst i att den berusade övervakas under det svå- ra förgiftningsskedet, så att hans and— ningsvägar hålls fria och att eventuella tecken på andra komplikationer än kvävningsfaran (t.ex. inre blödningar, försämrad andning och hjärtverksam- het) snabbt blir observerade och be- handlade. Själva »avgiftningen», d.v.s. avlägsnandet av alkoholen ur blod och kroppsvätskor, åstadkommer kroppen själv genom att alkoholen förbränns. Kroppen förbränner sex—åtta gram al- kohol per timme, vilket innebär, att en man på 70 kg. förbränner 20 cl. bränn- vin (68 gram) på c:a 10 timmar, 30 cl. brännvin (102 gram) på c:a 13 tim- mar. Vid utpräglade orostillstånd kan tillförsel av lugnande medel vara påkal- lad men undviks helst, enär sådana me- del inte är riskfria vid alkoholförgift- ning och man ofta måste räkna med, att den berusade utöver alkohol intagit andra medel av bedövande slag.

ELFTE KAPITLET

Vård och behandling av akut berusade

1 . Allmänna synpunkter

Det utredningsarbete, som utmynnat i detta betänkande, har mer än vad som är vanligt kommit att bedrivas i offent- lighetens ljus. Redan på ett relativt ti- digt stadium av utredningsarbetet blev nämligen utredningens huvudtankar kända för allmänheten, dels genom att dessa på hösten 1965 presenterades vid ett föredrag, till vilket press och radio ägde tillträde, dels genom att vissa av utredningens ledamöter på skilda plat- ser i landet redogjorde för utrednings- arbetet, huvudsakligen för polis- och socialvårdspersonal. Utredningen har också under sitt fortsatta arbete vid olika tillfällen, bl.a. genom allmänna kommunikéer till Tidningarnas tele- grambyrå, presenterat sin uppfattning i uppkomna frågor. En sådan kommuni- ké, som utfärdades efter ett sommar- sammanträde i Lysekil i juli 1966 och som innehöll en koncentrerad redogö— relse för utredningens ståndpunktsta- ganden, väckte stor uppmärksamhet i press och andra massmedia. Nämnas bör vidare att utredningen i juli 1966 i skrivelser1 till samtliga sjukvårdshuvud- män i landet gett till känna sin uppfatt— ning om den framtida behandlingen av akut intoxikerade personer, vilket för- anlett sjukvårdshuvudmännen att till ut- redningen redovisa sina synpunkter på förslaget. Genom att utredningen sålun- da under utredningsarbetets gång av- siktligt »agerat inför öppen ridå» har det varit möjligt att bedöma om utred-

ningen haft opinionen för sig och att ta hänsyn till den kritik som framförts.

1.1 Avkriminaliseringen av fylleriet har blivit en sekundär fråga

Den fråga som särskilt i början av ut— redningsarbetet kommit i blickpunkten är spörsmålet om fylleriets avkrimina- lisering. Detta markeras även av det namn utredningen antagit och av att utredningen tillsatts efter föredragning av chefen för justitiedepartementet. I de för utredningen meddelade direkti— ven heter det också att »det problem som först möter vid utredningsarbetet är i vad mån fylleri såsom sådant bör kriminaliseras». Betecknande är att jämväl i pressdebatten och i diskussio- ner, som förekommit i anslutning till förhandspresentationer av utredning- ens projekt, avkriminaliseringsaspek- ten mycket klart kommit i förgrunden. På presshåll har avkriminaliseringstan- ken dominerat och nästan genomgåen- de hälsats med tillfredsställelse; på några håll har det t.o.m. betecknats så- som alldeles självklart att utredningen skulle föreslå fylleriets avkriminalise- ring. Det har även gjorts gällande, att detta just varit avsikten med utredning- ens tillsättande och att man redan från början av seklet varit på det klara med att fylleristraffet borde slopas. -— Vad sistnämnda påpekande beträffar må un- der hänvisning till den lämnade histo- riken inskjutas att det är direkt orik-

1 Se bilaga 3, del II.

tigt. Andra röster, som under utred- ningsarbetet låtit sig höra, har ej lika enstämmigt varit positiva till tanken på fylleriets avkriminalisering, låt vara att sympatierna till alldeles övervägande del gått i denna riktning.

Det myckna talet om fylleristraffets slopande kan dock inte skymma det förhållandet att utredningsuppdraget har andra aspekter, som otvivelaktigt är mera intressanta och betydelsefulla. Även den som med bestämdhet fordrar att fylleristraffet skall avskaffas, måste fråga sig om enbart därmed egentligen är så mycket vunnetl, särskilt som han antagligen också hävdar att straffet inte har någon vare sig allmän- eller individualpreventiv effekt. Än vidare kan göras gällande att straffet i vis- sa situationer t.o.m. är direkt skadligt för dem som drabbas därav. Häri ligger visserligen ett skäl för fylleristraffets slopande. Men vad man vill uppnå är uppenbarligen att i stället för straff någon form av positiva åtgärder skall sättas in mot det tilltagande alkohol- missbruket (fylleriet). Mot bakgrunden härav är det tydligt att fylleristraffets slopande inte är en tillräcklig åtgärd och att utredningen följaktligen inte kan göra halt vid avkriminaliserings- frågan utan måste gå vidare in på den mera socialpolitiskt inriktade frågan om behandlingen av fylleristerna. Spörsmålet om fylleriets avkriminalise- ring är i själva verket en fråga av jäm- förelsevis underordnad karaktär även om den i och för sig kan ge anledning till ett flertal besvärliga överväganden bl. a. med hänsyn till de rättsverkningar som i olika hänseenden är knutna till fylleristraffet. I det följande kommer av- kriminaliseringsfrågan att närmare be- handlas.

Med det nu sagda har utredningen redan från början velat ge till känna att utredningen fattat sin uppgift inte som

ett sysslande i första hand med en täm- ligen isolerad straffrättslig fråga utan som ett arbete framför allt på nykter- hetsvårdens fält.

1.2 Frågan om klinikbehandling av fyllerister ärinte ny Utredningen kan ej heller göra gäl- lande, att den gett sig in på områden som är helt nya. Närmast kan utred- ningens uppdrag sägas utgöra en fort— sättning på det arbete, som under sena- re hälften av 1940-talet bedrevs av 1946 års alkoholistvårdsutredning och som ledde till tillkomsten av vår nu gällande lag om nykterhetsvård. T.o.m. en viss kontinuitet med alkoholistvårdsutred- ningen har etablerats genom att sekre- teraren i förenämnda utredning, riks- dagsmannen Daniel Wiklund, ingått så— som ledamot i fylleristraffutredningen. Det bör i detta sammanhang påpekas att då på grundval av alkoholistvårds- utredningens betänkande (SOU 1948: 23) proposition (nr 159) med förslag till lag om nykterhetsvård framlades för 1954 års riksdag, denna proposition blott utgjorde ett led i den omläggning av samhällets nykterhetspolitik, vars utåt mest kända yttring var motboks- systemets avskaffande den 1 oktober 1955. Såsom av inledningskapitlet till detta betänkande framgår var det också i samband med utarbetandet av propo- sitionen med förslag till lag om nykter- hetsvård, som ordföranden i strafflag- beredningen Karl Schlyter gjorde sina energiska propåer inte bara om fylle- riets avkriminalisering utan också om klinikbehandling av fyllerister.

1 I Finland avkriminaliseras fylleriet i och med ingången av 1969 utan att reformen kompletterats med några positiva åtgärder i anslutning till omhändertagandena för fyl— leri.

1.3 Ett fylleriomhändertagande kräver omedel- bar uppmärksamhet irån nykterhetsvårdens sida

Lagen om nykterhetsvård, som träd- de i kraft den 1 oktober 1955, uppbärs av den ledande tanken att ingripande mot alkoholmissbrukare skall ske på ett så tidigt stadium av alkoholmissbruk som möjligt, detta för att utsikterna till hävande av missbruket skall kunna bli på bästa sätt tillvaratagna. Detta var den största nyheten i den nya lagstift- ningen, ty enligt 1931 års alkoholistlag, som ersattes av lagen om nykterhets- vård, var det ej ens möjligt att vidtaga nykterhetsvårdande åtgärder av före- byggande natur mot andra än grova missbrukare, låt vara att nykterhets- nämnderna på sina håll i mån av till- gång på resurser ingrep utan stöd av lag med lindrigare hjälpåtgärder, även om vederbörande inte kunde anses ha varit hemfallen åt alkoholmissbruk. Med nu angivna utgångspunkt blev lagen om nykterhetsvård så konstrue- rad att möjlighet öppnades för nykter- hetsnämnderna att mycket snart få kän- nedom om förekommande fall av alko- holmissbruk. I detta sammanhang fram— hävdes just betydelsen av att alla fall av fylleri rapporterades till nykterhets- nämnden. Föredragande departements- chefen, statsrådet Hedlund, betonade i propositionen särskilt att en fylleriför- seelse, som ju förutsatte en ganska kva— lificerad grad av berusning, markera- de ett fortgående missbruk eller utgjor- de signalen till att ett missbruk höll på att utvecklas. Enligt lagen (10 &) ålig- ger det därför i första hand polismyn- dighet, som får vetskap om att någon gjort sig skyldig till fylleri, att oför- dröjligen göra anmälan därom till den lokala nykterhetsnämnden. Nämndens sak är sedan att med utgångspunkt från anmälan undersöka, om händelsen va- rit ett utslag av verkligt missbruk. Det

har förutsatts att undersökningen i åt- skilliga fyllerifall kan göras summarisk och inskränka sig till en granskning av anmälningsmaterialet. Lagens tanke är att om fylleriförseelsen vid undersök- ningen visar sig vara en tillfällig hän- delse, nämnden skall låta bero vid den företagna undersökningen. Markerar händelsen däremot ett verkligt miss- bruk, kan nämnden ej låta nöja sig med enbart en undersökning utan denna måste följas upp av hjälpåtgärder, an- passade efter förhållandena i det indi- viduella fallet.

Hur den enligt utredningens mening synnerligen betydelsefulla bestämmel- sen om polisens (och åklagarmyndig- hetens) anmälningsskyldighet i prakti— ken fungerat under den tid lagen om nykterhetsvård varit i kraft låter sig ej med bestämdhet säga. Den omfattande enkätundersökning som utredningen verkställt visar dock, att bestämmelsen i stort sett relativt samvetsgrant iakt- tas, låt vara att man på sina håll inte alltid tar så allvarligt på kravet att an- mälan skall göras »ofördröjligen». Som framgår av kapitlet »Polisen och fylle- riet» tillämpas t.ex. i Stockholm den ordningen att anmälningarna samlas på hög till en viss dag varje vecka och då expedieras. Enligt vad vidare av sam- ma kapitel framgår underlåter ett litet antal polismyndigheter antingen helt att fullgöra anmälningsskyldigheten eller inskränker densamma till att gälla en- bart vissa grova fall av fylleri; det blir i sistnämnda fall m.a.o. polisen själv som bedömer, när anmälan skall göras. Såväl total underlåtenhet att anmäla som förfarandet att polisen själv diskre- tionärt bedömer när anmälan skall ske, står direkt i strid mot lagen.

1.4 Nykterhetsnämndens möjligheter att in- gripa i anledning av en fyllerianmälan Lika viktigt som att anmälningsskyl- digheten fullgörs i enlighet med lagens intentioner, lika viktigt är att anmälan, då den inkommer till nykterhetsnämn— den, utlöser någon form av aktivitet. Som nyss nämnts är det nämndens upp- gift att omedelbart åtminstone under- söka fallet, även om undersökningen många gånger kan göras mycket summa- risk. Vilka möjligheter nykterhets— nämnderna i praktiken har att följa detta mönster, är naturligtvis en fråga om resurser. Det kan i detta samman— hang påpekas att i Stockholm årligen sker omkring 30 000 omhändertaganden för fylleri. Mot bakgrunden härav är det tydligt att ett mycket stort antal an- mälningar strömmar in från stock- holmspolisen till stadens nykterhets- nämnd. På samma sätt förhåller det sig i Göteborg, Malmö och andra större stä- der. Även om nykterhetsnämnderna i dessa städer i personellt avseende är re- lativt välrustade, är det dock tydligt att personalen ej räcker till för att nämn- derna skall kunna ägna varje anmälan tillbörlig uppmärksamhet. Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse har nykterhetsnämnd möjlighet att kal- la den som är föremål för nämndens undersökning att personligen inställa sig inför nämnden eller någon tjänste- man hos denna. I vilken mån nykter- hetsnämnderna utnyttjar denna möjlig- het är ovisst. Beträffande Stockholm kan nämnas att där tillämpas den ord- ningen att förstagångsfyllerister i ål- dern 21—25 är alltid kallas till nämn— den. Kallelsen har här närmast formen av en »inbjudan», detta naturligtvis för att inte genom en alltför byråkratisk utformning kallelsen skall avskräcka vederbörande från att infinna sig. Kal- lelserna hörsammas enligt uppgift av i runt tal hälften av de kallade. Äldre

.

förstagångsfyllerister kallas däremot ej regelmässigt till nämnden. Man brukar beträffande denna kategori begränsa sig till att kalla sådana fall, där man misstänker att 15 5 lagen om nykter- hetsvård är tillämplig, d.v.s. där veder- börandes missbruk är så avancerat, att han kan betecknas som hemfallen åt al— koholmissbruk. Beträffande återfallsfyl- lerister tillämpas kallelseförfarandet mera strängt. Vid behov tillgriper man beträffande denna grupp även hämt- ning. Nykterhetsnämnden i Göteborg brukar kalla alla förstagångsfyllerister under 25 år. Förstagångsfyllerister över 25 år tillställs en broschyr, innehållan- de uppgifter om vådan av alkoholmiss- bruk jämte råd och upplysningar om vart man skall Vända sig för att få hjälp. Återfallsfyllerister kallas alltid till nämnden, om återfallet skett inom två år efter det senaste fylleriet. Kommer den kallade inte tillstädes i anledning av kallelsen, brukar en ny kallelse ut- sändas. Erfarenhctsmässigt brukar 75— 80 procent av de kallade förr eller sena- re infinna sig. —— Även i Malmö tilläm- pas den praxis att förstagångsfyllerister under 25 år kallas. I övrigt är det en- dast vissa grupper av återfallsfylleris— ter, till vilka kallelse sänds. Man brukar på detta sätt eventuellt efter uppre— pade kallelser få kontakt med cirka 70 procent av de kallade. -— I städer som Uppsala, Jönköping och Sundsvall skickas kallelse till alla, som omhänder- tagits för fylleri. De flesta synes hör- samma kallelsen; i alla tre städerna nämner man siffran 90 procent.

Någon enhetlig bild av hur lång tid som förflyter mellan fylleriförseelsen och inställelsen hos nämnden har ej stått att få. Så mycket förefaller dock klart, att det i allmänhet rör sig om ganska lång tid.

Den i 13 ä 1 mom. första stycket la- gen om nykterhetsvård anvisade möj—

ligheten att kalla den som är föremål för undersökning att inställa sig inför av nämnden anvisad läkare utnyttjas i brist på läkare i ytterst ringa utsträck— ning. Över huvud taget förekommer det sällan att personer, som tagits om hand för fylleri, blir undersökta av läkare. Endast i alldeles speciella fall händer det att läkare kopplas in på akutfallen. Detta har sin förklaring även i det för- hållandet att det ju är polisen, som om- besörjer omhändertagandena. Samarbe- tet mellan polis och läkare i fyllerifall har närmare skildrats i kapitlet »Polisen och fylleriet», till Vilket torde få hän— visas.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att även om det förekommer en viss »slussning» av fyllerister från polis till nykterhetsnämnd, denna knappast kan betecknas såsom särskilt effektiv, base- rad som den är på ett rapport- och kal— lelseförfarande med åtskilliga läckor i fogarna.

1.5 Polisens ingripande mot fylleriet

Det organ, som i första hand konfron- teras med fylleristerna, är enligt sakens natur polisen. Så länge berusningen på- går, är det i det alldeles övervägande antalet fall polisen och intet annat or- gan, som är inkopplad på fallen. Endast i begränsad omfattning såsom vid misstanke om sjukdom eller kroppsska- da — kontaktas läkare eller förs fylle— risten till sjukhus. De nykterhetsvårdan- de organen kommer in i bilden först på ett senare stadium.

Det ställer sig ganska naturligt att det är polisen, som tar om hand fyllerister- na. En av polisens huvuduppgifter är ju att vaka över att ordningen upprätt- hålls på gator och andra allmänna plat— ser. En fyllerists uppträdande på såda- na platser ter sig också för gemene man främst som ett störande av den ordning som anses böra råda i samhället. Ett an-

nat skäl för omhändertagande är dock att fylleristen i berusningens akuta ske— de är att betrakta såsom en sjuk per— son, vilken av den anledningen bör tas om hand för behandling och vård. Det- ta motiv träder emellertid helt i bak- grunden för motivet att fylleristen stör den allmänna ordningen. Detta beror nu inte främst på att omhändertagandet av fylleristen är en polisiär uppgift utan på att polisen i de flesta fall är hänvisad till att placera fylleristen i polisstatio- ncns arrestlokal i stället för att trans- portera honom till läkare eller sjukhus.

1.6 Det nuvarande systemet ger ej tillräckligt utrymme för omedelbara nykterhetsvårdande åtgärder

Den grundläggande tanken i lagen om nykterhetsvård om önskvärdheten av att positiva åtgärder mot alkoholmiss- bruk sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt en tanke, varåt innehål- let i 10 å nämnda lag ger uttryck rimmar uppenbarligen illa med nuva- rande ordning att omedelbart sätta in fyllerister i polisarrester av ofta mycket dålig beskaffenhet för att redan efter blott några timmar släppa ut dem igen utan att de blivit bedömda ur vare sig medicinsk eller social synpunkt. Bort- sett från att på sina håll ett visst samar— bete etablerats mellan polis och nykter- hetsnämnd utgör den i 10 5 lagen om nykterhetsvård stadgade anmälnings— plikten den enda brygga, som i fylleri— fall förbinder polisens verksamhet med de nykterhetsvårdande organens. Bety- delsen av denna anmälningsplikt skall inte förringas. Den har otvivelaktigt medfört att nykterhetsnämnderna många gånger fått kännedom om alkoholmiss- bruk på ett tidigt stadium och att därigenom betingelser skapats för ett gynnsamt förlopp av den fortsatta be- handlingen. Detta hindrar dock inte — särskilt mot bakgrunden av de siffror

fylleristatistiken uppvisar —— att även andra vägar bör prövas för att än bättre tillgodose det väsentliga syftet med 1954 års stora reform på nykterhetsvårds- lagstiftningens område, nämligen att nykterhetsvårdande åtgärder blir snabbt och effektivt insatta mot alko- holmissbruk i ett begynnande skede. Vid sådana överväganden synes själ- va omhändertagandet utgöra en lämp- lig utgångspunkt. Genom omhänderta- gandet blir fylleristen temporärt berö— vad friheten, och detta frihetsberövande synes mycket väl kunna utnyttjas inte bara såsom nu är fallet för personens avgiftning i avbidan på att han åter blir någorlunda nykter utan även _ efter avgiftning för undersökning och eventuellt en viss preliminär behand- ling. En sådan ordning tvingar tydligen till en omprövning av polisens ställning vid behandlingen av fylleristklientelet. Hur högt kvalificerad polisen än är, in- te minst genom sin ofta långa erfarenhet av detta klientel, och hur gott handlag polisen än har med de personer det här gäller har polisen varken utbildning el- ler i allmänhet kvalifikationer för de nya arbetsuppgifter som åsyftas. För öv- rigt ligger dessa uppgifter helt utanför den normala polisiära verksamheten. Härtill kommer såsom en mycket väsent- lig omständighet att de lokaler, som an- vänds för förvaring av fyllerister —— ar- resterna föga lämpar sig för ett mera medicinskt och socialt inriktat omhän- dertagande av dessa. Visserligen finns på åtskilliga håll i landet nya och moder— na arrestlokaler, men de allra flesta har dock låg eller synnerligen låg standard, varom de i betänkandet intagna fotogra- fierna bär vittne. Gemensamt för alla dessa lokaler — de må vara bra eller då— liga — är dock att de är försedda med galler, celldörrar och andra liknande kännetecken som är utmärkande för en förvaringsplats för brottslingar. En del

av dessa lokaler är heller inte avsedda enbart för fyllerister utan även för andra personer, som polisen finner an- ledning att ta i förvar.

1.7 Omhändertagandet bör få ett socialmedi- cinskt innehåll

Om det alltså kan konstateras att var- ken polisen eller polisstationen är rätt organ eller plats för förvaring och un- dersökning av fyllerister, gäller det att finna någon annan framkomlig väg för att förverkliga tanken att omhänderta- gandet bör utnyttjas för någon form av kombinerad medicinsk och social un- dersökning av de omhändertagna. Inne- hållet i denna tanke kan kanske sam- manfattas på så sätt, att den nu rådande anmälningsplikten ersätts av eller kom- pletteras med ett förfarande, som inne- här att nykterhetsnämnden (respektive barnavårdsnämnden) får en omedelbar personlig kontakt med den som omhän- dertagits för fylleri. En sådan ordning måste självfallet vara betydligt mera verksam än de kontakter, som uppstår till följd av den i lagen om nykterhets- vård stadgade rapportskyldigheten; av vad tidigare anförts framgår ju att den- na i ett stort antal fall inte leder till nå- gon som helst konfrontation mellan klient och nykterhetsnämnd och att i de fall, då en sådan verkligen äger rum, den sker i efterhand och praktiskt ta- get alltid utan medverkan av läkare el- ler medicinskt skolad personal.

Innan utredningen kommer närmare in på denna fråga, synes det emellertid nödvändigt att beröra spörsmålen vem som skall verkställa själva omhänderta- gandet och under vilka förutsättningar omhändertagandet skall få ske.

2. Omhändertagande av fyllerister

2.1 Polisen bör verkställa omhändertagandena Att fyllerister liksom hittills skall på något sätt omhändertas, framstår som

en så självklar sak att det knappast finns anledning att orda mycket därom. Ganska givet är också, att omhänderta- gandet av fyllerister även i fortsättning- en bör ske genom polisens försorg. Re- dan i direktiven framhålls att någon an- nan lösning inte torde i dagens läge komma i fråga. Visserligen kan det må- hända förefalla önskvärt att polisen be- frias från denna uppgift, och nog skulle stöd härför kunna åberopas under hän- visning till att fylleriet inte bör angri- pas med straff utan med positiva åtgär— der av medicinskt och socialt innehåll. Praktiska hinder reser sig emellertid emot förverkligandet av en sådan tanke. Nu och under överskådlig tid framåt kommer det med all säkerhet inte att finnas något annat organ än just polisen för den uppgift det här gäller. Och även om man är av den meningen att polisen ej är rätt organ för den fortsatta befatt- ningen med fylleristerna, är det dock obestridligt att polisen är särskilt väl skickad att sköta omhändertagandena; det är ju att märka att det här ofta är fråga om ordningsstörande eller våld- samma personer. Polisen har i allmän- het också en stor erfarenhet att bygga på då det gäller att bedöma om en per- son är berusad eller inte, liksom polisen har stor rutin vad gäller sättet att handskas med fyllerister vid omhänder- tagandet och under transporten till po- lisstationen, erfarenheter som rimligen bör vara till stor nytta även vid tillämp- ningen av en ordning som i fortsättning— en följer ett annat mönster än det som f.n. gäller.

2.2 Allmänna förutsättningar för omhänder- tagande

Vad gäller förutsättningarna för om— händertagande synes i stort sett samma praxis kunna tillämpas som hittills. Vägledande för praxis har otvivelaktigt varit den i fylleriparagrafen (BrB 16:

15) lämnade beskrivningen av känne- tecknen på fylleri jämte stadgandet i 1841 års förordning om omhänderta- gande av fyllerister. Som tidigare nämnts inträder enligt brottsbalken an- svarspåföljd för den som är så berusad att »det framgår av hans åtbörder eller tal» och i 1841 års förordning talas om den som är »överlastad av starka dryc- ker». Det är emellertid uppenbart, att de angivna beskrivningarna lämnar rätt stort utrymme för den enskilde polis- mannens handlande i de enskilda fal- len. Från ort till annan torde praxis också vara rätt skiftande. Bara en sådan sak som tillgången på polis på en viss plats och polisens belastning med and- ra arbetsuppgifter torde ha en viss be— tydelse för polisens aktivitet i fråga om omhändertagande av fyllerister.

Då det nu gäller att i allmänna orda- lag något annat än att rent allmänt yttra sig i detta ämne kan knappast komma i fråga ange vilka betingelser som bör råda för att omhändertagande skall få ske, är det av vikt att ånyo er- inra om, att omhändertagandet av fyl- lerister i fortsättningen är förestavat i första hand av intresset att personer, som missbrukar alkohol, skall komma under behandling och vård. En sådan förändrad grundsyn kan kanske tänkas åstadkomma en viss förskjutning av praxis i den riktningen, att antalet om- händertaganden kan bli något större än hittills. Häremot är i så fall ingenting att säga, därest de omhändertagna i fort- sättningen förvaras och under tiden för omhändertagandet behandlas på ett an- nat sätt än f.n. _ I dagens läge före- kommer ibland, vilket framgår av ka- pitlet »Polisen och fylleriet», att om be— rusningsgraden hos en person inte är så påfallande, polisen inskränker sig till att uppmana honom att bege sig hem. Ett sådant tillvägagångssätt bör naturligtvis kunna förekomma även i

framtiden men det kan finnas skäl för polisen att här vara något mindre »ge- nerös» än hittills. Är det fråga om en person, som är mer än »salongsberu- sad», och är det för den enskilde polis- mannen känt att vederbörande missbru- kar alkohol, torde i allmänhet ett om- händertagande böra ske. Det kan ibland motiveras med att vederbörande enligt vad polisen har sig bekant eller får ve- ta, saknar bostad för natten. Rör det sig däremot om en för polismannen totalt obekant människa -— vilket vanligen torde vara fallet — kan det kanske vara tveksamt hur polisen skall förfara. Då man emellertid kan våga hoppas, att den allmänna inställningen till omhän- dertagande av berusade personer med tiden kommer att präglas av ökad insikt om att åtgärden är ett betydelsefullt led i kampen mot alkoholmissbruket, synes ingen invändning kunna göras mot att polisen även i dessa tveksamma fall skrider till ett omhändertagande. Det sagda innebär att polisens utrymme för att stanna vid att uppmana påtagligt be- rusade personer att själva ta sig hem blir tämligen snävt.

Tydligt är att om en person är så be- rusad, att han inte kan ta hand om sig själv, omhändertagande bör ske. Berus- ningsgraden är m.a.o. i detta fall allde- les särskilt kraftig. Det rör sig här na— turligtvis inte endast om personer, som är så berusade att de inte kan stå på benen, utan även om sådana som ving- lar omkring eller raglar, personer som inte kan styra sina steg och som därige- nom utgör en fara för sig själva och and- ra. Särskilt är det trafikens faror de är utsatta för i detta tillstånd. Omtanken om individen motiverar ett omhänder- tagande också i det fall då någon i be- rusat tillstånd anträffas sovande på en parksoffa, i en portgång, på en gata el- ler annan plats. Detta är alltså tämli- gen klara fall. Svårare blir bedömning-

en, då berusningsgraden är lägre men då det ändå tydligt framgår att veder- börande är berusad. Nyss har framhål- lits att polisens utrymme att inskränka sig till att ge den berusade en uppma— ning att bege sig hem med all sannolik— het blir rätt snävt avgränsat. Detta in- nebär emellertid inte, att polisen skall vara skyldig att omhändertaga alla per- soner, som är någorlunda märkbart be- rusade. Det måste fordras något mer än att personen i fråga luktar sprit eller att han uppträder på ett sätt som ger an- ledning att misstänka berusning för att han skall kunna tas om hand. Det ytter- ligare krav som får uppställas måste bli att han till följd av berusningen som ändå inte får vara alltför obetydlig (jfr nedan) uppträder på ett sådant sätt att polisen rimligen inte kan blunda eller slå dövörat till för hans förehavan- den. Förhåller det sig så att den berusa- de antastar andra människor på gatan med tillmälen eller att han rent allmänt uppträder skränigt eller på annat sätt störande, bör polisen ta hand om honom. Det finns självfallet ett otal varianter på olämpligt uppträdande, och det kan up- penbarligen inte komma i fråga att här presentera en katalog över dem alla. Det må vara nog att fastslå att utöver själva berusningen det i dessa fall måste tillkomma något klart ordningsstörande moment, som äger direkt samband med berusningen.

2.3 Omhändertagande bör kunna ske även på enskild plats

I den förut lämnade redogörelsen har påpekats den diskrepans som råder mel- lan 1841 års förordning och polisin- struktionen (19 'g') — de båda författ- ningar vilka ligger till grund för poli- sens rätt att omhändertaga personer _— i det att enligt 1841 års förordning rät- ten att omhändertaga någon är begrän- sad till allmän plats medan däremot

enligt polisinstruktionen ingripandet i denna form kan ske även på enskilt om— råde, t.ex. i någons hem. Det bör i detta sammanhang vidare erinras om att så— som villkor för att någon skall kunna fällas till ansvar för fylleri gäller att uppträdandet äger rum »på allmän plats, utom- eller inomhus».

Det har tidigare starkt betonats att rätten och skyldigheten _ att om- händertaga fyllerister för framtiden främst bör bäras upp av intresset att alkoholmissbrukare på ett så tidigt sta- dium som möjligt kommer under lämp— lig behandling och vård. Mot denna bakgrund är det tydligt att den i 1841 års förordning stadgade begränsningen i rätten att omhändertaga någon ej läng- re bör upprätthållas. Är förutsättningar- na i övrigt för handen för ett omhän— dertagande, bör detta få ske, även om personen befinner sig på enskilt områ- de. Härmed är naturligtvis inte sagt att polisen utan särskild anledning skall tränga in i enskilda hem för att där ta hand om akut intoxikerade personer. En förutsättning för sådant ingripande bör vara att någon den berusade när- stående tillkallat polis därför att dess närvaro behövs för att bemästra en akut nödsituation den berusade har t.ex. blivit våldsam eller visat så allvarliga förgiftningssymptom att han bör kom- ma under särskild medicinsk vård och behandling. Omhändertagandet av be- rusade personer på enskilt område innebär vidare att polisen får fog för så- dant ingripande, då den akut berusade uppehåller sig i portgångar eller trap- por till privata fastigheter, på inhägna- de tomter, i rivningsfastigheter o.dyl.

2.4 Även de som berusar sig på annat än alkohol bör tas om hand

Såsom i annat sammanhang påpekats straffas enligt 16 kap. 15 5 brottsbalken också den som är berusad av annat än

alkoholhaltiga drycker. 1841 års förord- ning gäller enligt ordalagen endast den, som är berusad av »starka drycker», men här har en stadig praxis medfört att förordningen tillämpas även på per- soner, som anträffas berusade av annat än alkohol. Någon anledning att i fråga om omhändertaganden göra skillnad på personer, som berusat sig av sprit eller annat medel, finns uppenbarligen inte. Personer, tillhörande båda grupperna, bör givetvis tas om hand, såvida berus— ningsgraden och det av berusningen föranledda uppträdandet ger anledning därtill. Den skillnad, som faktiskt exi- sterar mellan dessa båda grupper, får i stället göra sig gällande under den fortsatta behandlingen av fallen. Narko- manvårdskommittén har utrett denna fråga. Dess betänkanden har legat till grund för proposition den 29 decem- ber 1967 (1968z7) med förslag till nar- kotikastrafflag m. m., vilken förelagts 1968 års riksdag. Riksdagen har den 7 och 12 mars 1968 med vissa ändringar antagit förslaget (andra lagutskottets utl. 1968:1; statsutskottets utl. 1968237; rskr. 1968:81 och 98). Enligt vårdprogrammet skall bl.a. narkotikamissbrukarna er- bjudas behandling vid öppen mottag- ning eller vid psykiatriskt sjukhus eller klinik. För de svårast skadade missbru- karna skall särskilda vårdavdelningar inrättas. Vården skall ordnas inom ra- men för den socialvård och sjukvård som finns och för vilka ansvaret i hu- vudsak vilar på kommunala organ. La— gen om nykterhetsvård lämnar sålunda även i fortsättningen narkotikamissbru- karna helt utanför lagens tillämpning. Det är tydligt att med utgångspunkt från utredningens inställning att även de narkotikaberusade bör på samma sätt som de alkoholberusade tas om hand av polisen, utredningen inte kan undgå att komma in på frågan hur behandlingen av de narkotikaberusade i fortsättning-

en skall utformas. Utredningen kom- mer att i den fortsatta framställningen ytterligare beröra detta ämne.

2.5 Sammanfattande synpunkter Sammanfattningsvis kan alltså sägas att förutsättningarna och formerna för omhändertagande tänkes bli i stort sett desamma som hittills. Den grundläggan- de skillnaden mellan omhändertaganden nu och i framtiden ligger på ett annat plan i det att åtgärderna f.n. är föresta- vade främst av intresset att för tillfället eliminera fylleristerna såsom ordnings- störande element under det att omhän- dertagandena enligt den föreslagna nya ordningen motiveras av angelägenheten av att missbrukare av alkohol eller nar— kotika snabbt kommer under effektiv behandling och vård av kompetent per- sonaL Större blir skillnaden då utredningen nu övergår till frågan, hur de personer, som på allmän eller enskild plats om- händertagits av polisen för fylleri eller förgiftning av annat än alkoholhaltiga drycker, i fortsättningen skall behand- las.

3. Förvaringen av de omhändertagna

3.1 Polisarresterna är ej lämpliga förvaringe- ntrymmen för fyllerister

Redan av vad tidigare anförts framgår att utredningen —— med det principiella betraktelsesätt utredningen anlägger på spörsmålet om fylleristers behandling — inte anser polisens arrestlokaler lämpliga för förvaring av fyllerister, främst på grund av lokalernas beskaf- fenhet och genom att personalen inte besitter de speciella kvalifikationer som svarar mot de nya målsättningarna. Det gäller följaktligen att finna en ersätt- ning för polisarresterna, varvid proble- met inte minst är att kunna utnyttja re-

dan förefintliga men ytterst knappa re- surser för verksamheten i dess nya ut— formning.

3.2 Strafflagberedningens förslag om särskilda kliniker Frågan om tillskapandet av ett alter- nativ till polisarresterna är inte ny. Strafflagberedningen föreslog på sin tid som framgår av inledningska- pitlet —— inrättande av speciella klini- ker (»alkoholkliniker», »läkarkliniker») för behandling av fyllerister. Grundtan- ken i beredningens förslag var att ett omedelbart omhändertagande för un- dersökning av varje fyllerist skulle ska- pa mera gynnsamma betingelser än ti- digare för en effektiv vård i de fall så- dan vård visade sig erforderlig. Enligt förslaget borde klinikerna ha en enkel utrustning men stå i nära lokal kontakt med ett sjukhus för överförande av fall, som krävde speciell behandling. Klinik- tiden skulle enligt beredningens för- slag kunna sträcka sig över flera dagar. Strafflagberedningen hade tänkt sig, att beredningens förslag om klinikbe— handling skulle av Kungl. Maj:t upptas till prövning i samband med tillkomsten av den nya nykterhetsvårdslagstiftning— en; bestämmelserna i ämnet skulle få sin plats i lagen om nykterhetsvård, vil- ken trädde i kraft den 1 oktober 1955. Så blev emellertid inte fallet, vilket må- hända är att beklaga. Förslaget avvisa- des under hänvisning till att den nya lagstiftningen först borde prövas. Det framhölls vidare, att den av beredning- en väckta frågan rymde åtskilliga pro- blem av större principiell betydelse och att den till sina konsekvenser var så svår att överblicka, att ett ställningsta- gande till förslaget krävde en mera in- gående utredning. Ett i propositionen ej redovisat skäl för uppskov torde ha varit att man under den aktuella tiden hösten 1953 och våren 1954 -—— var

fullt upptagen i finans- och inrikesde- partementen med utarbetandet av de många propositioner, varigenom nykter— hetsvårdsreformen förelades riksdagen, varför man helt enkelt inte hade tid att även behandla strafflagberedningens in- tressanta och betydelsefulla förslag.

3.3 Alkoholpoliklinikema är ej avsedda för akutvård

Några kliniker för förvaring och pre- liminär behandling av fyllerister i den mening strafflagberedningen tänkte sig kom alltså inte till stånd i Sverige. De alkoholpolikliniker som nu finns på många ställen i landet är av helt annat slag. De fyller en viktig uppgift sär- skilt kanske i städer som Stockholm, där åtminstone en av poliklinikerna är öppen dygnet runt, och Göteborg—_ men de motsvarar ingalunda utredningens nu aktuella intentioner för akut vård. Med dessa polikliniker förhåller det sig nämligen ej så att polisen dit trans— porterar de personer, som polisen tagit om hand för fylleri. Så torde dock i viss utsträckning ske vid den hösten 1966 öppnade ungdomskliniken vid Marial. Till alkoholpoliklinikerna kommer man i princip frivilligt, låt vara att behand- lingen där rätt ofta föranletts av rekom- mendationer från vederbörande nykter- hetsnämnd eller rentav föreskrivits inom ramen för de möjligheter brotts— balken och lagen om nykterhetsvård er— bjuder. Tanken är ej heller att de nuva- rande alkoholpoliklinikerna skall ersät- tas av någon ny form av kliniker. Alko- holpolikliniker av den typ som nu finns kommer att behövas även i framtiden. Den vård och behandling som skall läm- nas fylleristen i ett akut berusningsske- de måste i åtskilliga fall fullföljas i öp— pen vård och här kommer dessa alko- holpolikliniker att spela stor roll. Ut— redningen räknar följaktligen med att sådana alkoholpolikliniker skall inrät-

tas i större antal och bättre rustas upp i personellt och materiellt avseende. Det är emellertid uppenbart att om någon ny typ av kliniker skall skapas för att ta hand om de akut berusade, det blir en uppgift att samordna dessa klinikers verksamhet med den verksamhet, som bedrivs av de nuvarande alkoholpolikli- nikerna. En kombination av de båda ty- perna är måhända tänkbar. Till detta spörsmål får utredningen anledning återkomma, sedan närmare utvecklats hur utredningen tänker sig att procedu— ren framdeles skall utformas beträffan- de dem, som av polisen omhändertagits för fylleri.

3.4 Tillnyktringsstationerna i Polen Tankegångar liknande dem som legat till grund för strafflagberedningens un- der början av 1950-talet framförda för- slag om klinikbehandling av fyllerister måste ha utgjort underlaget för den lag- stiftning, varigenom man i Polen 1956 införde systemet med s.k. tillnyktrings- stationer. Det polska systemet har utför- ligt beskrivits i ett särskilt kapitel, till vilket torde få hänvisas. Utredningen har —— såsom framgår av nämnda kapi- tel —— på ort och ställe studerat de pols- ka tillnyktringsstationerna och har där- vid funnit att idén med dessa statio- ner rätt nära ansluter sig till utredning- ens egna överväganden. Karakteristiskt för det polska systemet är att de medi- cinska aspekterna dominerar i behand- lingsschemat. Tillnyktringsstationerna —— dit fylleristerna transporteras, sedan de tagits om hand av polisen är i själva verket ett slags enklare sjukhus. Läkare finns dygnet runt till hands. T ill- nyktringsstationer finns inte på alla or- ter i Polen; i städer med över 100000 invånare är det obligatoriskt att sådana stationer inrättas under det att på mind-

1 Ungdomskliniken har sex platser.

re orter stationernas inrättande är be- roende av statlig myndighet (»länssty- relsen»).

3.5 Utredningens ståndpunktstagande Mot bakgrunden av den tidigare i ämnet förda debatten väckt till liv av den framsynte Karl Schlyter —— samt erfa- renheterna från Polen har utredningen kommit fram till att en möjlig lösning av frågan om behandlingen av fyllerist- klientelet är att ett system av i huvud- sak den typ som praktiseras i Polen prövas också i Sverige. Ett ytterligare skäl att slå in på denna väg är att alko— holvanorna i Polen är tämligen likar- tade med dem i Sverige, låt vara att ung- domsfylleriet inte är så framträdande där som här. Men just ungdomsfylleriets stora och tilltagande utbredning i Sve- rige utgör ett starkt motiv för att de po- lisiärt betingade ingripandena får vika för åtgärder av mera medicinskt och so- cialt betonat innehåll. Det sagda innebär att utredningen i princip avvisar tanken på att polisarres- terna även i fortsättningen skall utgöra uppsamlingsplatser för de fyllerister po- lisen tar om hand. Skälen till denna in- ställning har redan tidigare redovisats. Man kan naturligtvis mot utredningens ställningstagande invända att det är fel att kassera polisarresterna endast av den anledningen att arresterna i dagens läge i stor utsträckning är så undermå- liga och för det avsedda ändamålet så bristfälligt utrustade att de inte motsva- rar de behov som i förevarande sam- manhang gör sig gällande. En tänkbar lösning vore i stället att arresternas standard höjdes och att till polisstatio- nerna knöts medicinskt och socialt ut- bildad personal, som tillsammans med polispersonalen skulle ombesörja de uppgifter det här gäller. Till förmån för en sådan lösning skulle kunna anföras att den ställer sig mindre kostsam och

personalkrävande än inrättandet av sär- skilda akutkliniker. Enligt utredningens mening saknar dessa invändningar inte helt fog, vilket kommer att återspeglas i de förslag utredningen fortsättningsvis lägger fram. Utredningens tanke är nämligen inte att särskilda akutkliniker skall finnas på alla orter i landet och än mindre att de skall bli lika många som de med polisarrester utrustade po- lisstationerna. Det ligger i sakens natur, att akutkliniker endast kan inrättas på större orter, d.v.s. på platser där det finns underlag för den avsedda kli- nikverksamheten. Som nyss påpekats förhåller det sig på samma sätt i Polen. På mindre orter får man söka sig fram till andra lösningar. Härvidlag ligger det närmast till hands att anknyta till polisarresterna men i så fall är det up- penbarligen nödvändigt att dessa refor- meras så att de i fortsättningen kan ac— cepteras som förvaringsplatser för fyl- lerister. Dylika alternativa lösningar föresvävade också strafflagberedningen som framhöll, att den omständigheten att vårdmöjligheterna blev växlande på skilda orter näppeligen kunde anföras såsom argument mot att effektivisera vården där den bäst behövdes och mot att effektivt söka stävja fylleriet, där det framträdde starkastl.

I det följande skall utredningen till en början skildra hur utredningen tän- ker sig att klinikbehandlingen av fylle- rister skall utformas. I ett senare avsnitt avser utredningen att ta upp frågan, hur behandlingen av fylleristerna lämpli- gen bör ske på platser, där särskilda akutkliniker ej kommer att stå till buds.

1 Det bör här anmärkas, att den i ett senare kapitel skildrade försöksverksamheten un— der hösten 1967 hos polisen i Västerås klart visade att inte heller modernt utrustade po- lisstationer med hög standard utgör de bäst lämpade förvaringsutrymmena för fylleris- ter.

Ett särskilt problem erbjuder behand- lingen av fyllerister i samband med tillställningar av typen »Midsommarfi- rande i Leksand», »Kanonloppet i Karl- skoga» och Kiviks marknad. Även till detta problem återkommer utredningen.

4. Klinikverksamheten

Det har tidigare framhållits, att utred- ningen anser att någon form av klinik- behandling är den principiellt riktiga formen för behandling av fyllerister och att polisarresterna inte bör använ- das för förvaring av fyllerister annat än på platser, där kliniker ej finns att till- gå, samt att under alla förhållanden po— lisarresterna bör i olika avseenden rus- tas upp för att i huvudsak kunna tjäna samma ändamål som klinikerna. Det har också påpekats att den form av kli- niker det här är fråga om är av annan karaktär än de nuvarande alkoholpoli- klinikerna. Förebilden är i stället bl.a. de polska tillnyktringsstationerna. Ut— redningen anser det emellertid av olika skäl inte lämpligt att även tillägna sig beteckningen »tillnyktringsstation» för den svenska motsvarigheten utan har valt att kalla denna »akutklinik».

4.1 Målsättningen Svaret på frågan hur akutklinikerna skall utrustas i fråga om personal och lokaler och hur de skall förläggas är naturligtvis beroende av vilka arbets- uppgifter utredningen tänker tilldela klinikerna. Rent allmänt kan målsätt- ningen sägas vara densamma som för de polska tillnyktringsstationerna. Akut- klinikerna skall ersätta de nuvarande »fyllerifinkorna»; det är med andra ord till klinikerna, som polisen skall trans— portera de akut berusade, som omhän- dertagits. Där skall den omhändertagne förvaras först och främst till dess han åter blivit nykter. Han skall underkastas

viss medicinsk undersökning och vid behov en preliminär behandling samt även bli föremål för en socialt inriktad summarisk utredning. Behandlingen skall följaktligen få en blandad medi- cinsk-social prägel med tyngdpunkten lagd på den medicinska.

5. Klientelet på akutklinik

Vad först beträffar frågan vilka perso- ner som skall förvaras på akutkliniker- na är det givet att dit skall föras och där skall läggas in i främsta rummet de personer, som polisen omhändertagit på grund av alkoholberusning. Det har förut framhållits, att polisen också skall vara skyldig att ta hand om personer, vilka berusat sig av annat än alkohol. Detta gör att klinikerna måste utrustas på så sätt att även narkotikaklientelet kan erhålla en adekvat behandling i det akuta skedet. Genom att akutklinikcrna förses med nödvändiga resurser för att kunna ta sig an även narkotikamissbru- kare, d.v.s. sådana fall som ej är särskilt komplicerade och som ej oundgängligen måste föras över till intensivvårdavdel- ning vid sjukhus, anser utredningen att ett mycket stort framsteg gjorts i förhål- lande till nu rådande ordning. Utred- ningen är emellertid medveten om att klinikbehandlingen av narkotikamiss- brukare måste kompletteras med ytter- ligare åtgärder, varigenom det blir möj- ligt att följa upp och behandla denna kategori även sedan klinikbehandlingen i anslutning till omhändertagandet av- slutats. Som tidigare nämnts har frågan om vården och behandlingen av narko- tikaklientelet nyligen varit föremål för lagstiftning.

5.1 Den akut berusade har begått brott

En särskild fråga knyter an till de personer, som tagits om hand av poli- sen för fylleri men som också gjort sig

skyldiga till brott av något slag. Finner polisen anledning att på grund av brot— tet gripa den berusade bör denne enligt utredningens mening inte transporteras till akutkliniken utan i stället föras till den plats, där polisen brukar förvara personer, vilka gripits eller anhållits för brott. Samma bör gälla personer som ef- terlysts därför att de avvikit från fång- vårdsanstalt 0. dyl. Är det emellertid fråga om lindrigare förseelser, t. ex. brott, på vilka inte torde följa annat än böter, och har polisen inte något ome- delbart intresse att behålla den omhän- dertagne för utredning, bör avgiftning- en äga rum på akutkliniken. I sådana fall kan det socialmedicinska intresset att få den omhändertagne under vård och be- handling sägas våga tyngre än det brotts- bekämpande intresset som polisen har att bevaka. Den omständigheten att en akut berusad person enligt vad förut sagts kan komma att föras till polisens förva— ringslokaler i stället för till akutklinik in- nebär självfallet inte att den berusade skall ställas helt utanför nykterhetsvår- dande åtgärder. Är den omhändertagne allvarligt sjuk eller skadad bör polisen söka kontakt med läkare eller sjukhus. Vidare bör naturligtvis nykterhetsnämn- den liksom hittills underrättas om fylle- riet. Det blir sedan nykterhetsnämndens sak att följa det schema som lagen om nykterhetsvård redan enligt gällande ly- delse anvisar. Står den omhändertagne under övervakning inom kriminalvår- dens ram blir det övervakningsnämnden som i samråd med nykterhetsnämnden får vidtaga de nödvändiga åtgärderna, t.ex. meddela föreskrifter om kontinuer— lig antialkoholbehandling på alkoholpo- liklinik eller om vård på sjukhus.

5.2 Rattfyllerister Även beträffande rattfyllerister kan gö- ras gällande att det polisiära kravet på utredning av brottet bör gå före intres-

set att personen tas om hand på akutkli- nik. I allmänhet förhåller det sig med rattfyllerister så att de ej är så berusa- de, att de kan tas om hand för fylleri och de bör då i princip ej heller föras till akutklinik. Det är emellertid angelä- get att dessa personer så fort som möj- ligt underkastas blodprovstagning och den kliniska undersökning, som sam— manhänger därmed. Man kan naturligt- vis tänka sig att de av utredningen före- slagna klinikerna liksom i Polen får till uppgift att ombesörja även dessa angelägenheter. Att utredningen åtmin- stone för närvarande ställer sig tveksam till en sådan tanke beror främst på att utredningen anser, att under organi- sationens uppbyggnadsperiod kliniker— na bör lämnas i fred för alltför många betungande uppgifter. Det kan också göras gällande att akutklinikernas möj- ligheter att vinna förtroende hos klien- telet i hög grad skulle motverkas om det blev känt, att klinikerna även betjänade de brottsbeivrande myndigheterna.

En grupp, som i detta sammanhang skall beröras, utgörs av de personer som i alkoholpåverkat tillstånd uppträder hråkigt utan att dock vara så berusade att förutsättningarna för omhänderta- gande för fylleri är för handen. Särskilt bland ungdomar förekommer det att även en ringa grad av berusning mani- festeras i en exceptionellt hög grad av bråkighet. F.n. praktiserar polisen be- träffande dessa personer den ordningen att dylika personer omhändertas kortva- rigt enligt bestämmelserna i polisinstruk- tionen och förvaras hos polisen till dess de hunnit »lugna ner sig»; däremot åbe- ropas i dessa fall inte 1841 års förord- ning. Denna praxis bör enligt utred- ningens mening tillämpas också i fort- sättningen. Den innebär alltså att i de fall där bråkigheten klart dominerar

personen i fråga inte skall underkastas klinikbehandling; endast den omstän- digheten att spritlukt kan förmärkas från andedräkten är ej tillräckligt för att en bråkstake skall omhändertas som fyllerist. Omhändertagandet får i stället grundas på det bråkiga uppträdandet, och förvaringen skall ske hos polisen. Klart är att situationen ofta kan vara tveksam. Det torde emellertid kunna överlämnas åt polisen, som har stor er- farenhet på detta område, att från fall till fall avgöra om vederbörande skall tas om hand som fyllerist eller inte. Vä- sentligt är att klinikerna i görligaste mån förskonas från alltför bråkiga ele- ment; man får tyvärr nog ändå räkna med att en del av de fyllerister, som tas om hand på en klinik, kommer att upp- träda störande eller eljest vara svåra att handskas med. Erfarenheterna från de av utredningen bedrivna försöksverk- samheterna vid Nordhemspolikliniken i Göteborg och Ulleråkers sjukhus i Uppsala visar dock, att den berusades attityd ofta blir en helt annan, då han tas emot på en så medicinskt betonad inrättning som en klinik, än då han —— såsom nu sker _— förs in på en polissta- tion. I tveksamma fall är polisen själv- fallet alltid försvarad om han tar med sig den omhändertagne till en klinik. Kanske man också kan påstå att intres- set av att berusade ungdomar kommer under behandling är så stort att kravet på berusning hos dessa ej bör ställas alltför högt.

Kravet på viss grad av berusning — det må vara på grund av alkoholförtä- ring eller av annat än alkoholhaltiga drycker —— måste givetvis alltid upprätt- hållas. Meningen är inte att personer, vilka på annan grund t.ex. social för- kommenhet över huvud taget — behöver tas om hand skall föras till akutklini- kerna. Visserligen föreligger det sär- skilt i storstäderna ett stort latent behov

av en social jourtjänst; det bör dock va- ra andra sociala organ, som får svara för denna.

5.4 Frivilliga vårdsökande Såsom självklart betraktar utredning- en att personer, som i berusat tillstånd frivilligt söker sig till akutklinikerna, skall tas emot där. Utredningen anser det i själva verket såsom eftersträvans- värt att personer frivilligt söker upp klinikerna. Av den i annat sammanhang lämnade beskrivningen över akutintag— ningen av berusade personer vid psy- kiatriska kliniken på regionsjukhuset i Linköping framgår, att en stor del av patienterna frivilligt söker sig till den- na akutintagning och att det föreligger stort behov av sådan »frivillig» intag- ning. En förutsättning för att de av ut- redningen planerade akutklinikerna skall frekventeras av frivilliga Vårdsö- kande är självfallet att verksamheten får »good will» bland klienterna. För att personer frivilligt skall ta in på klini- kerna, är det otvivelaktigt också en för- utsättning att straffbarhet för fylleri ej inträder. Det är inte utredningens av- sikt att redan i detta sammanhang kom— ma in på avkriminaliseringsfrågan. Ut- redningen vill blott peka på att intres- set att stimulera berusade till frivilliga besök på klinikerna är ett argument till förmån för avkriminaliseringstanken. Detta intresse tillgodoses naturligtvis ytterligare av att klinikerna _ såsom den fortsatta framställningen kommer att ge vid handen avses bli inrätt— ningar med vissa sjukvårdsresurser. Be- träffande personer, som frivilligt sökt sig till akutklinik, bör i princip inte an- mälan ske vare sig till nykterhetsnämn- den eller till annan registrerande myn— dighet. I detta sammanhang bör också upp- märksammas de fall, då alkoholsjuka personer frivilligt söker ett tillfälligt

omhändertagande utan att det är fråga om något akut berusningstillstånd. De- ras motiv härför är vanligen att de kän- ner att de är på väg in i en ny suppe— riod och önskar hjälp för att komma över detta tillstånd. Erfarenheterna från avgiftningsverksamheten vid psykiatris- ka kliniken vid regionsjukhuset i Lin- köping visar att denna situation inte är ovanlig. Det kan synas orimligt att av- visa dessa hjälpsökande under motive- ring att de inte är berusade och därmed de facto hänvisa dem till att först supa sig fulla innan de kan tas emot på akut- kliniken. Utredningen vill framhålla att alkoholsjuka som frivilligt söker vård i profylaktiskt syfte självfallet också bör beredas sådan vård, om detta är medi- cinskt motiverat. Den tänkta klinik- verksamheten är emellertid avsedd för mottagandet av akut berusade och till denna grupp hör inte dessa patienter. För dem fordras som regel längre vård- tid än vad som kan erbjudas på en akut— klinik. I första hand bör de därför i stället hänvisas till vårdavdelning vid alkoholpoliklinik, till alkoholklinik el. dyl., där särskild profylaktisk vård kan erbjudas dem. Det sagda innebär naturligtvis inte att man på en akutkli- nik alltid skall vara förhindrad att göra avsteg från huvudregeln att endast akut berusade skall tas emot där. Om det inte är möjligt att ordna vården på annat sätt bör den alkoholsjuke, som är på väg in i en supperiod, temporärt kunna tas emot på akutkliniken, då förhållandena i särskilda fall medger detta.

6. Inläggningen på akutklinik

6.1 Polisens uppgifter

Tanken är alltså, att det är polisen som skall avlämna de omhändertagna på akutklinikerna —— om nu inte någon in- finner sig där frivilligt eller överförs

dit av anhörig eller annan, från vilka fall i detta sammanhang kan bortses. Men i och med att polisen avlämnat en person på kliniken, är polisens roll inte slutförd. Först och främst bör det ålig- ga polisen att avge något slags rapport om omhändertagandet med angivande av omständigheterna kring detta. Detta bör kunna ske enligt något enklare for- mulär; blanketter för ändamålet bör finnas tillgängliga på kliniken. Rappor- ten bör underskrivas av polismannen. Ytterligare en uppgift för polisen blir att innan han lämnar kliniken ta reda på om den omhändertagne är »spär- rad». De s.k. spärregistrenl, vilka upp- tar namnen på personer, som efterlysts för brott, rymt från vårdanstalter o.s.v., förs f.n. lokalt men avsikten är att re- gistren framdeles skall upprättas cen— tralt. Uppgifter i detta hänseende torde polisen lättast kunna få genom att ta telefonkontakt med lokala polisstatio-

1 Enligt anvisningar, utfärdade av rikspo- lisstyrelsen, bör i spärregister registreras

a) efterspanad person; när det gäller större distrikt med hög slagningsfrekvens anses samtliga PU-efterlysningar böra re- gistreras;

b) person, beträffande vilken utredning om brott el. dyl. pågår;

e) annan person, som bör spärras, t.ex. person som är föremål för övervakning från polisens sida eller som fått permission, ut- skrivits på försök eller villkorligt frigetts från fångvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola, vårdanstalt för alkoholmissbrukare, mental- sjukhus eller annan inrättning, allt i den mån särskilda meddelanden härom inkom— mit till distriktet.

Till den kategori som upptas under c) kan också hänföras t.ex. person som söks av nykterhetsnämnd för förhör eller av åklagare för delgivning av strafföreläggan— de.

Registrering enligt a) avser alla personer, som är efterspanade i riket, medan regist— reringar enligt 11) och c) närmast gäller personer, som är bosatta inom distriktet eller har någon annan anknytning dit.

Det kan påpekas, att dessa anvisningar torde komma att bli föremål för översyn i samband med pågående omläggning av po- lisens centralregister till datasystem.

ner, som i sin tur sätter sig i förbindel- se med det centrala registret. För poli- sen måste följaktligen finnas inrättat ett särskilt utrymme på kliniken, där polis- mannen ostörd kan ägna sig åt denna syssla. Blir svaret från registret att den omhändertagne skall gripas exempelvis därför att han är efterlyst för brott, får polisen ta tillbaka honom och föra ho- nom till de lokaler, som står till poli- sens förfogande för förvaring av krimi- nella. Skulle det däremot visa sig, att den omhändertagne rymt från nykter- hetsvårdsanstalt, hör han få stanna kvar på kliniken tills han ordentligt nyktrat till och kan hämtas tillbaka till anstal- ten. På nu angivet sätt blir kliniken en preliminär utrednings- och sorterings- central för en mängd skiftande fall. Att här ange alla varianter, kan uppenbarli- gen inte komma i fråga. Det torde få ankomma på den jourhavande klinik- ledningen att från fall till fall avgöra, om den berusade skall behållas på kli- niken eller inte, varvid utredningens i det föregående gjorda allmänna uttalan— den och syftet med klinikbehandlingen får tjäna till ledning.

Tanken är att sedan polisen avläm- nat patienten på kliniken polisen så li- tet som möjligt i fortsättningen skall behöva syssla med fallet. Utöver kon- trollen huruvida patienten förekommer i spärregistret, kan polisen ibland ha intresse av att närvara vid avvisitering- en av en fyllerist, hos vilken kan anträf- fas brottsverktyg. Polisen kan möjligen också i vissa fall behöva hjälpa persona— len på kliniken att ta hand om och för- söka lugna ner bråkiga eller oroliga pa- tienter. Så sker f.n. i förekommande fall på sjukhusen, då polisen där avlämnar sjuka eller skadade fyllerister. Vårdper- sonalen på sjukhus är ju till alldeles övervägande del kvinnlig och klarar därför inte av en verkligt bråkig fylle- rist. På akutklinikerna bör emellertid

enligt utredningens mening också finnas manlig vårdpersonal, som kan ta hand om de bråkiga fylleristerna. Polisen skall följaktligen inte behöva befatta sig med dessa annat än om klinikens egna resur- ser i detta hänseende inte förslår. Såsom tidigare antytts räknar utredningen inte med att bråk i någon mera väsentlig om- fattning skall uppstå på klinikerna, detta framför allt med hänsyn till att miljön där i så hög grad kommer att skilja sig från förhållandena på en polisstation. Redan själva den karaktär av sjukhils, som tänkes prägla klinikerna, bör vara ägnad att lugna oroliga sinnen. _— Natur- ligtvis måste man dock under alla för- hållanden utgå ifrån att bråk och alle— handa uppträden kan komma att inträf- fa på klinikerna i större utsträckning än på vanliga sjukhus. I regel bör dessa enligt utredningens mening kunna be- mästras av klinikens egna resurser; ut— över manlig vårdpersonal bör för brå- kiga patienter isoleringsrum kunna an- ordnas.

I det föregående har utredningen ut- gått ifrån att de uppgifter, som vilar på polisen i samband med att den berusa- de tas om hand på akutkliniken, skall skötas av den polisman som verkställt omhändertagandet. Det bör emellertid i stället vara möjligt att, såsom skett vid den av utredningen bedrivna för- söksverksamheten på Ulleråkers sjuk- hus, låta en polisman vara stationerad på kliniken för att ombesörja dessa upp- gifter. Därmed behöver man inte ta de patrullerande polismännens tid i an- språk härför.

Det bör här påpekas, att den i det föregående beskrivna ordningen funge- rade mycket tillfredsställande vid för- söksverksamheten på Ulleråkers sjukhus.

6.2 Prövning av omhändertagandet

När en polisman enligt nu gällande ordning tagit hand om en fyllerist och

fört honom till polisstationen, äger vid avlämnandet på stationen en överpröv- ning rum, innebärande att något polis- befäl — vanligen jourhavande förste polisassistenten eller annan förman tar ställning till, huruvida fylleristen skall behållas på stationen eller ej. Det kan ju hända, att polisbefälet eller för- mannen har en annan uppfattning än den patrullerande polismannen om det befogade i omhändertagandet. Detta torde emellertid ytterst sällan inträffa, eftersom våra poliser har en mycket stor vana att ta hand om fyllerister. En motsvarande överprövning måste enligt utredningens mening äga rum på akut- kliniken i samband med att någon intas där. Denna prövning bör verkställas av vederbörande läkare eller annan funk- tionär i ansvarig ställning på kliniken och grundas på en konfrontation med patienten och den rapport polismannen avlämnat. I allmänhet har väl polisman- nen vid detta tillfälle ännu ej hunnit lämna kliniken, varför möjligheter finns till samråd mellan klinikpersonalen och polismannen. Den blankett till summa- risk rapport, som polismannen skall fyl- la i, torde lämpligen kunna förses med ett tillägg, där vederbörande läkare el- ler den som fungerar i hans ställe an- tecknar, huruvida patienten uppfyller förutsättningarna för att bli intagen el- ler inte. I händelse av tveksamhet hand— lar polismannen enligt utredningens mening rätt, om han tar om hand den berusade och för honom till akutklini- ken, där fallet kan skärskådas också av andra personer. Att en överprövning måste ske framstår såsom särskilt ange- läget mot bakgrunden av förslaget att fylleriet skall avkriminaliseras. Därmed bortfaller ju det auktoritativa konstate- rande av fylleriet, som en fällande dom eller ett godkänt strafföreläggande in- nebär. Frågan om överprövningen sam- manhänger nära med det viktiga spörs-

målet om de rättsverkningar, som bör knytas till själva omhändertagandet. Detta spörsmål skall emellertid inte be- handlas i detta sammanhang utan ut- redningen avser att återkomma därtill ikapite117.

6.3 Säkrande av bevisning

Det är tydligt, att det skulle vara av stort värde, om man redan i samband med patientens avlämnande på kliniken kunde ta blodprov på honom för att därmed få belagt i vilken grad han verk- ligen är berusad. Ett sådant blodprov skulle vara ett viktigt bevismedel gent- emot den person, som efteråt gör gäl- lande, att han blivit omhändertagen utan grund. F.n. finns emellertid ej några metoder att omedelbart på plat- sen få helt tillförlitliga blodanalyser verkställda; att på alla omhändertagna personer ta blodprov som sedan sänds för analys till statens rättskemiska la- boratorium ——- såsom sker i rattfylleri- fall kan av praktiska skäl uppenbar- ligen inte komma i fråga, eftersom det här rör sig om ett mycket stort antal analyser. Att för rutinfallen använda gaskromatografx skulle ställa sig för dyr- bart; sådan utrustning kan inte tänkas tillhöra standarden på klinikerna. Skul- le emellertid den tekniska utvecklingen medföra vilket väl får anses vara en tidsfråga att man genast kan få tagna blodprov utan större kostnader säkert analyserade, kommer frågan i ett annat läge. Då bör enligt utredningens mening varje klinik förses med sådan appara- tur att blodanalyser omedelbart kan verkställas. Apparatur för preliminär

1 Gaskromatograf är en apparat med vars hjälp man på fysikalisk väg snabbt kan se- parera olika ämnen i blodet, t.ex. alkohol, träsprit, sömnmedel och aceton. Resultaten registreras automatiskt på en kurva, som är klar för omedelbar avläsning. Se vidare en artikel av överläkaren R. Dimberg i Svenska läkartidningen årg. 1965 nr 21 (s. 1668).

mätning av alkoholkoncentrationen bör finnas på klinikerna.

Under senare år har uppmärksam- mats en annan metod för att snabbt och utan större kostnader kunna konstatera graden av alkoholpåverkan, nämligen alkoholanalys av utandningsluften. Oli— ka apparater — drunkometer, alcome- ter, breathalyser o.dyl. —— har i detta sammanhang tilldragit sig stort intres- se. Analysförfarandet kan i korthet be- skrivas så, att en viss mängd av den dju- pa inandningsluften (alveolarluften) samlas i apparaten och leds genom ett kemiskt medel (t.ex. en lösning av ka- liumbikromat och svavelsyra) varvid viss färgförändring uppkommer, som kan avläsas. Tillförlitligheten av denna metod har diskuterats och är föremål för undersökning.1 Huruvida denna ana- lysmetod kommer att bli av nytta som bevismedel vid akutklinikerna torde framtiden få utvisa.

6.4 Preliminär läkarundersökning

Av vad nu sagts framgår att så fort en patient avlämnats på kliniken, patien- ten tänkes bli föremål för en viss under- sökning genom vederbörande läkares försorg eller av annan funktionär i an— svarig ställning, en bedömning som allt- så i första hand skall gå ut på att pröva om patienten över huvud taget skall tas emot på kliniken. Denna undersökning kommer naturligtvis i de flesta fall inte att ta många minuter, eftersom en erfa- ren person ofta är i stånd att snabbt konstatera att fråga är om en fyllerist. Det ligger i sakens natur, att man sam- tidigt bör ge akt på om patienten är ett mera rutinbetonat fall eller om patien- tens tillstånd ger anledning till några speciella åtgärder. Det gäller m.a.o. för vederbörande att även pröva om pa- tienten befinner sig i ett sådant tillstånd att detta kan klaras av med klinikens egna resurser eller om tillståndet är så-

dant, att man måste skicka patienten vi- dare för särskild undersökning eller vård. En sådan bedömning torde i all- mänhet endast läkare kunna göra. Finns läkare inte genast till hands, bör sådan tillkallas, om situationen bedöms på minsta sätt tveksam eller oroande. Som av den följande framställningen kom- mer att framgå avser utredningen att akutklinikerna i allmänhet skall förläg- gas i anslutning till eller i närheten av redan befintliga sjukhus och vid sådant förhållande gäller avgörandet, huruvida patienten skall föras över till någon an- nan av sjukhusets avdelningar. Är den omhändertagne skadad, kan det vara skäl att sända honom vidare till den av- delning inom sjukhuset, där olycksfall tas in. Det kan också finnas anledning att skicka honom till röntgenavdelning.

Stundom kan situationen vara sådan att polisen redan vid omhändertagandet bedömer situationen såsom så allvarlig och brådskande att patienten omedel- bart bör föras över till sjukhusets van- liga akutintag. Självfallet bör polisen i dylika fall inte föra patienten till klini- ken, vilket bara skulle medföra onödig omgång och innebära ett farligt dröjs— mål. Svårt skadade eller medvetslösa personer bör lämpligen föras direkt till själva sjukhuset. Utskrivningen synes dock böra ske via akutkliniken, så att omhändertagandet kan bli vederbörli- gen registrerat där och man får möjlig- het att medicinskt och socialt följa upp fallet. Har en patient tagits in direkt på någon av sjukhusets övriga avdelningar, bör den medföljande polismannen dock rapportera omhändertagandet på klini- ken, innan han återgår till sin patrulle- ring.

1 Jfr H. Klette »Om alkoholanalys av ut— andningsluften som bevismedel vid trafik— nykterhetsbrott», Svensk Juristtidning 1964, häfte 4 (s. 266).

6.5 Genomgång av den berusades tillhörigheter o.dyl.

En annan given åtgärd i samband med en patients intagning på kliniken är att han kläs av och att hans person- liga ägodelar gås igenom och låses in. Denna procedur motsvarar den avvisi- tering som nu sker på polisstationerna. Avvisiteringen tjänar skilda syften. Dels är det angeläget att en person temporärt berövas föremål med vilka han kan göra sig skada, såsom slips, hängslen, livrem och kniv. Dels är det ur utredningssyn— punkt av betydelse att få konstaterat vad slags föremål personen i fråga här på sig. Att alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel, som påträffas hos den omhändertagne, skall tas ifrån den omhändertagne under vistelsen på kliniken är så självklart att anledning saknas att närmare utveckla skälen här- för. Utredningen avser att i ett senare sammanhang återkomma till frågan, hur man vidare skall förfara med sprit, tab- letter o.dyl., som tagits ifrån patienten på kliniken.

En genomgång av den omhändertag- nes tillhörigheter bör som förut nämnts i allmänhet ske, innan den medföljande polismannen hunnit avlägsna sig. Pro- ceduren synes böra verkställas av per- sonalen på kliniken i närvaro av polis- mannen. Särskilt utrymme bör finnas på kliniken för denna uppgift. I huvud- sak samma regler bör gälla som f.n. till- lämpas vid avvisitering (jfr 3 5 lagen om behandlingen av häktade och anhåll- na samt tillämpningsbestämmelserna till denna). En viss form av avvisitering hör för övrigt till sjukhusrutinen i sam- band med att en patient tas in på ett sjukhus.

6.6. Polisens anmälningsskyldighet

Sedan den nu nämnda genomgången ägt rum, bör —— om allt är i sin ordning polismannens befattning med fallet

vara slutförd. Någon annan rapportering på polisstationen än att lämna en kopia av den på kliniken avgivna rapporten skall han inte behöva göra. Som utred- ningen senare i annat sammanhang när- mare skall utveckla bör det emellertid ankomma på polismyndigheten och ej på akutkliniken att svara för att den om- händertagne anmäls till de myndigheter (kontrollstyrelsen, länsstyrelsens kör- kortsregister) som skall registrera fallet. Kontakten med nykterhets- eller barna- vårdsnämnder tänkes dock personalen på kliniken skola ta. Till frågan om det mera konkreta samarbetet mellan klini- ken och de sociala organen avser utred- ningen återkomma i den fortsatta fram— ställningen.

Av vikt är att polisen snabbt och be- kvämt skall få möjlighet att fullgöra sina uppgifter på kliniken. Polisman- nens tid bör inte få tas i anspråk för ovidkommande göromål eller onö- digt och långvarigt väntande på att man på kliniken skall ta sig an den omhän- dertagne. Intagningsproceduren måste förutsättas bli snabbt avklarad; i de all- ra flesta fall skall det inte behöva ta lång tid innan man fått patienten be- dömd, identifierad, avklädd och lagd i säng.

Såsom framgår av den förut lämnade skildringen av förhållandena i Polen förekommer på tillnyktringsstationerna där att man brukar ta upp fylleristernas prat på band eller att man fotograferar dem för att sedan spela upp bandet el- ler filmen för dem, om de inte vill inse, att de vid tillfället varit berusade. Även om ett dylikt tillvägagångssätt inte kan frånkännas allt värde, vill utredningen dock inte rekommendera att detsamma vinner insteg i vårt land. Något direkt förbud mot sådana åtgöranden bör dock inte uppställas. Vid försöksverksamhe- ten på Ulleråkers sjukhus, där de intag- na övervakades med bl.a. TV-kameror,

filmades vissa av intagningsfallen och filmen kunde sedan spelas upp på TV- apparaten på motsvarande sätt som sker vid ljudupptagning på band.

7. Klinikbehandlingen

7.1 Patienten läggs i säng

Sedan de åtgärder vidtagits som i det föregående angetts skall patienten ifö— ras vanliga sjukhuskläder, eventuellt efter att ha tvättats eller duschats. I all- mänhet torde hans tillstånd dock vara sådant att det är lämpligast att snarast och utan ytterligare preludier få honom i säng. I vissa fall kan det vara angelä- get att vederbörande läkare eller annan ansvarig på kliniken tar sig en ny titt på honom. Patientens tillstånd kan ju ha förändrats, sedan han förts in på kli- niken, kanske i sådan grad att det kan vara nödvändigt att föra honom över till någon av sjukhusets övriga avdel- ningar. I vart fall bör en sådan besikt- ning ske för att man skall kunna bedö- ma om och i vad mån någon speciell behandling är påkallad före sänggåen- det. Situationen kan givetvis vara myc- ket skiftande beroende på att klientelet ju kan bestå av både alkoholmissbruka- rc och missbrukare av narkotika. I de allra flesta fall torde patientens till- stånd ej ge anledning till några som helst ordinationer utan det får räcka med att han kommer i säng. Ibland kan det vara befogat med en viss medicine- ring redan i det akuta skedet av berus- ningen. Som framgår av redogörelsen över förhållandena i Polen iakttar man där viss försiktighet med sådan medici- nering. Är patienten orolig eller våld- sam bör han efter läkares bedömning kunna ges något lugnande medel.

Efter de nu angivna preludierna skall patienten placeras i säng. Det är givet, att personer av skilda kön inte placeras

i samma rum. Likaså bör ungdomar pla- ccras för sig. Den i Polen anlitade me- toden att komma till rätta med bråkiga element genom att sela dem vid bädden med bälten bör inte komma till använd- ning hos oss. I stället bör på kliniken finnas särskilda isoleringsrum för des- sa personer, om det nu ej går att ge dem lugnande medel. Under försöksverksam— heten på Ulleråkers sjukhus förekom överhuvud inte någon isolering. För- söksledaren dr Bengt Berggren är av den uppfattningen att isolering alls inte bör förekomma, en uppfattning varom det kan råda delade meningar (jfr s. 35).

7.2 Tillsynen Sedan patienten kommit till sängs, hör han kontinuerligt hållas under viss uppsikt. I detta avseende befinner han sig i samma situation som övriga pa— tienter på ett sjukhus, där tillsyn av patienter hör till den gängse sjukhus- rutinen. Även om den för fylleri intag- ne inte kan jämföras med en svårt sjuk person, föreligger alltid faran, att han på grund av psykisk depression el. dyl. kan ta sig av daga eller göra sig skada. Sjukdomsbilden kan också varom åt- skilliga på senare år inträffade fall bär vittne — förändras och föranleda snab- ba ingripanden. Rent allmänt kan na- turligtvis göras gällande att fylleripa- tienterna kommer att befinna sig i ett ur medicinsk synpunkt långt tryggare förvar på akutklinikerna än i polisar- resterna, där det vanligen inte finns några läkare att hastigt tillgå i händelse av uppkommen krissituation och där det ofta är långt till närmaste sjukhus. Den nu anförda synpunkten utgör otvi- velaktigt i sig själv ett ytterligare argu- ment för arresternas ersättande med kliniker.

Det får förutsättas, att man vid den kontroll av patienten, som alltid bör gö- ras innan han läggs i säng, ofta kan be-

döma graden av den tillsyn patienten behöver och ge vårdpersonalen direktiv i enlighet därmed. Det har tidigare nämnts, att klinikerna bör vara för- sedda med isoleringsrum, främst avsed- da för bråkiga och oroliga patienter. Tydligt är att de patienter, som lagts in på isoleringsrum, måste stå under skärpt uppsikt.

Tillsynen förutsätts skola utövas av vårdpersonalen på kliniken (sköterska, vårdare och biträden). Även i detta av- seende bör råda i huvudsak enahanda förhållanden som på sjukhus. Vid över- vakningen bör TV-kameror med fördel kunna användas såsom skett vid försöks- verksamheten på Ulleråkers sjukhus.

7.3 Tillnyktring

Patienten bör få ligga till sängs så länge det behövs för att han skall bli or— dentligt utsövd och tillnyktrad. De fles- ta fylleristerna tas naturligtvis in på kvällarna, vilket innebär att de får sova till på morgonen. Men man får också räkna med att patienter tas in under öv- riga tider på dygnet, redan tidigt under förmiddagen eller mycket sent på nat- ten. Önskvärdheten att varje patient skall i lugn och ro få sova ut utgör ett starkt skäl för att inte alltför många pa- tienter förvaras i samma rum. Rummen bör följaktligen också vara så ljudisole- rade, att patienterna ej störs av ljud el- ler huller utifrån korridorer och övriga lokaler.

Ett system sådant som här skisserats innebär även såtillvida en avsevärd för- ändring i förhållande till nuvarande ordning, att fylleristerna inte släpps ut efter i genomsnitt redan fem till sex timmar oberoende av vid vilken tid på dygnet denna frist lupit till ända. Så- som i annat sammanhang påpekats är vederbörande då vanligen i ett mycket dåligt skick, ofta långt ifrån avgiftad men med ett starkt uttalat återställarbe-

hov. Ej så sällan inträffar också att nå- gon efter blott några timmar är tillbaka i arresten efter en påspädning av den gamla, ej helt utslocknade »fyllan».

7.4 Den omhändertagnes sociala situation undersöks

Sedan patienten vaknat upp och åter kommit i ett någorlunda hyggligt skick, skall han på nytt inställas inför läkare. Den undersökning, som nu tänkes skola äga rum, får sägas utgöra det viktigaste ledet i klinikbehandlingen. Vid denna undersökning skall nämligen bedömas om och i förekommande fall hur patien— ten i fortsättningen skall behandlas. För att läkaren skall få bästa möjliga under- lag för denna bedömning är det emel- lertid av stor betydelse att han vid nn- dersökningen känner till vissa omstän- digheter beträffande patienten; han bör i själva verket ganska väl veta vad det är för person han har framför sig. Redan vid patientens mottagande på kliniken har väl i allmänhet kunnat ut- rönas vad patienten heter och var han har sitt hemvist. Antingen har patien- ten trots sin berusning själv kunnat uppge detta eller också har med ledning av handlingar, som påträffats hos ho- nom, nämnda data kunnat utrönas. Des- sa uppgifter är ju nödvändiga redan för att polismannen skall kunna göra de er- forderliga kontrollerna i spärregistren. Någon enstaka gång torde det väl inträf— fa att en person inte kan identifieras ex- empelvis därför att han är så berusad, att man inte kan få ur honom hans namn, och man ej heller kan påträffa några do- kument eller annat material hos honom, varur kan utläsas vem han är. I dylika fall bör med identifieringen få anstå till dess han nyktrat till. Sedan identifie- ringen verkställts, är det angeläget att få fram så många uppgifter i övrigt beträf- fande den omhändertagne som på den relativt korta tid, som står till buds, går

att få. Det är dessa uppgifter, som bör finnas tillgängliga för läkaren vid under- sökningen. Hopsamlandet av detta mate- rial bör självfallet dock ej ankomma på läkaren. Utredningen tänker sig att bland personalen på kliniken även skall ingå en socialassistent, anställd vid ortens nykterhets- eller barnavårdsnämnd men med tjänstgöringen förlagd till kliniken. Denne bör svara för införskaffandet av det material, varom här är fråga. Arbe- tet härmed torde kunna påbörjas redan innan patienten vaknat upp ur sin sömn. Man vet ju i allmänhet redan på ett relativt tidigt stadium hans namn och hemvist. Med utgångspunkt härifrån torde man genom telefonkontakt med vederbörande nykterhetsnämnd eller annat socialt organ ganska snart kunna få fram patientens sociala anamnes, särskilt om patienten är en person från orten. Det skall inte bestridas, att det naturligtvis ibland kan komma att bli både tidsödande och besvärligt att få fram de erforderliga uppgifterna, sär- skilt om det rör sig om personer från annan ort, personer som för ett kring- flackande liv eller är av utländsk natio- nalitet. De uppgifter, som samlas in per telefon eller genom andra informella kontakter, måste emellertid komplette- ras med upplysningar, som den omhän— dertagne själv kan lämna om sin person. Innan patienten tas emot av läkaren blir det följaktligen socialassistentens sak att samtala med patienten. Samtalet bör tydligen inte ha karaktären av ett förhör av inkvisitorisk typ utan ske i avspända former. Lämpligen bör den händelse som föranlett omhändertagan- det kunna bilda utgångspunkten för sam- talet. Man bör naturligtvis också söka få fram de mera väsentliga data rörande patientens person _ alkoholvanor, bo- stad och arhetsförhållanden _— som kan anses vara av betydelse för fallets vida- re bedömning. Meningen är dock inte

att någon fullständig social utredning skal! verkställas; därtill torde varken personalresurserna eller tiden komma att förslå. Det kan vara av värde, att de relevanta upplysningarna tecknas ned. För ändamålet torde. av praktiska skäl någon särskild blankett kunna använ- das.

Såsom tidigare nämnts kommer utred- ningen att i ett särskilt kapitel behand- la frågan, vilka rättsverkningar som skall knytas till själva omhändertagan- det. Därmed aktualiseras också möjlig- heten att få omhändertagandet över- prövat vid domstol. Då denna möjlighet av rättssäkerhetsskäl bör stå den om- händertagne till buds är det även ange- läget att han, innan han lämnar akut- kliniken, informeras om vilka konse- kvenser omhändertagandet kan få för honom och vilka förutsättningar som gäller för att få detsamma överprövat. En sådan information torde lämpligen kunna ske under det samtal som social- assistenten vid kliniken skall ha med den omhändertagne då denne nyktrat till och åter kommit i balans.

7.5 Läkarundersökning

Innan läkaren tar emot patienten för undersökningen, bör läkaren ha tagit del av vad som vid förfrågningar och vid samtal med patienten framkommit om denne. Sådan information kan ske muntligen av den tjänsteman, som gjort förfrågningarna, eller genom överläm- nande av den summariska rapporten över samtalet. Själva undersökningen bör naturligtvis avse patientens såväl kroppsliga som själsliga hälsa samt ske på sedvanligt sätt. I ett relativt stort an- tal fall torde undersökningen inte blotta några defekter i vare sig det ena eller andra hänseendet. Antalet fall, då mot- satsen är förhållandet, torde dock bli flera. Det är nämligen att märka, att även om det förekommer ett mycket

stort antal fyllerier i landet, antalet personer som svarar för dessa är myc- ket mindre. Många av dessa människor är i allmänhet nedgångna och på ena eller andra sättet i behov av medicinsk vård; starka belägg härför lämnas i den omfattande statistiska undersökning ut- redningen låtit verkställa och som redo— visats i kapitel 9. Nu är det visserligen inte meningen att på akutklinikerna skall meddelas någon kontinuerlig vård, vare sig sluten eller öppen. Väsentligt är däremot att vistelsen på kliniken skall utnyttjas för att få fastslaget vad slags vård patienterna i förekommande fall framdeles behöver. Arten av vård kan naturligtvis komma att omspänna hela skalan av förefintliga möjligheter. Det kan vara fråga om omedelbart överfö- rande till kropps- eller mentalsjukhus, intagning (tvångsvis eller frivilligt) på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, re- kommendation att ingå på inackorde- ringshem eller konvalescenthem jäm- te andra åtgärder av liknande slag. I ett mycket stort antal fall torde det vara tillfyllest med anvisning att underkasta sig antialkoholbehandling på alkohol- poliklinik. I ett ej ringa antal fall torde ingen annan åtgärd vara påkallad än en varning om vådorna av fortsatt alkohol- missbruk och upplysningar om vilka medel, som står till buds för att komma till rätta med problemen, därest dessa på nytt skulle ge sig till känna. Särskilt viktigt är detta uppenbarligen då fråga är om unga alkoholmissbrukare. När det gäller unga patienter torde det praktiskt taget alltid vara påkallat att vidtaga åt- gärder i någon form; arten av dessa åt- gärder torde emellertid närmast ankom- ma på barnavårdsnämnden eller nyk- terhetsnämnden att bestämma.

7.6 Sociala hjälpåtgärder Det säger sig självt, att det i detta betänkande inte kan lämnas något mera

i detalj gående schema över hur verk- samheten skall vara utformad på klini- kerna. Vad som i det föregående anförts i detta ämne får närmast betraktas så- som en modell utvisande hur utredning- en i stort tänker sig arbetsrutinen där. De lokala förhållandena, läkares och öv- rig personals personliga egenskaper tor- de få avgörande betydelse för praxis' ut- veckling inom den angivna ramen. Vä- sentligt är att personalen inte klavbinds av preciserade föreskrifter utan att svängrum finns för dem att handla efter omständigheterna från fall till fall; sär- skilt innan den nya verksamheten hun- nit vinna stadga, måste ett visst utrym- me finnas för de agerandes självstän- diga initiativ. Inte minst betydelsefullt är att beslut om åtgärder baseras på samarbete mellan olika grupper bland klinikernas personal. Det ligger i sakens natur att sedan patienten undersökts av läkare de beslut som fattas eller rekom- mendationer som lämnas skall ske i samförstånd med klinikens socialassi- stent, som deltagit i behandlingen av fallet. I vissa fall får man räkna med att åtgärden är huvudsakligen medicinskt betingad såsom då föreskrift lämnas att patienten framdeles skall underkasta sig antialkoholbehandling. Den hjälp pa— tienten behöver för att få kontakt med en alkoholpoliklinik och få tid reserve— rad på en sådan, bör socialassistenten kunna lämna antingen direkt eller ge- nom förmedling av annan tjänsteman hos nykterhetsnämnden. I åtskilliga fall lär det inte alls vara påkallat att några åtgärder av medicinskt innehåll vidtas. I stället kan det vara nödvändigt, att hjälpåtgärder av rent social karaktär sätts in. I sådana fall blir det en viktig uppgift för den på kliniken tjänstgöran- de socialassistenten att gripa in såsom huvudagerande. Ofta kan omedelbar so- cial hjälp vara av nöden. Det kan t.ex. vara fråga om en patient, som saknar

bostad eller medel till sitt omedelbara uppehälle. Redan innan patienten läm- nar kliniken bör i dylika fall åtgärder vidtas för att i görligaste mån reda ut situationen. Ofta kan det räcka med att socialassistenten per telefon sätter sig i förbindelse med nykterhetsnämn- den eller något annat socialt or- gan, redogör för omständigheterna och därefter ——i samråd med någon tjänste- man hos den andra myndigheten _— uppmanar patienten att bege sig dit, där han sedan får den ytterligare hjälp som kan behövas. Socialassistentens roll blir m.a.o. i första hand att för patien- tens räkning etablera de nödvändiga kontakterna; den fortsatta hjälpen an- kommer däremot inte på socialassisten- ten att lämna utan på det organ, dit pa- tienten av assistenten hänvisats.

Den bild som nu lämnats av social- assistentens funktioner på kliniken är naturligtvis långt ifrån uttömmande. Rent allmänt kan funktionen sägas vara att över hela linjen företräda de sociala intressena. Uppgiften kan tydligen sägas bli ganska maktpåliggande och kräva både omfattande kunskaper och stor er- farenhet av tjänstemannen. Till social- assistenter på klinikerna bör följaktli- gen användas endast kvalificerade so- cialvårdstjänstemän; till nybörjarupp- gifterna bör dessa funktioner ingalunda räknas. Vad nu sagts om assistentens kvalifikationer gäller givetvis även sjuk- vårdspersonalen. Av vikt är att denna besitter både förtrogenhet med och lämplighet för den avsedda klinikverk— samheten.

8. Vårdtiden på akutklinik

8.1 Polisens praxis

Tydligt är att de personer som lagts in på akutklinik, skall kunna hållas kvar där under viss tid. Att omhändertagan-

det är förknippat med frihetsberövande under viss tid är ingenting nytt. Så är förhållandet redan enligt gällande ord- ning. Hur lång tid frihetsförlusten skall bestå, är däremot en känsligare fråga. Den nuvarande ordningen präglas av en stark restriktivitet. Enligt 1841 års för- ordning får —— såsom i annat samman— hang påpekats — ingen förvaras i häkte längre än »till dess han återvunnit sina sinnens bruk», vilket enligt praxis i ge- nomsnitt innebär en tidrymd på fem till sex timmar. Omhändertagande med stöd av polisinstruktionen (19 %) är vanligen ännu kortare. Här gäller det ju tillfäl- liga ingripanden mot personer som stör ordningen; den omhändertagne får hål- las i förvar endast så länge han utgör en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet. Mot dessa korta frihets- berövanden är inte mycket att säga så länge de grundas på det i och för sig väl- lovliga intresset att fyllerister och ord— ningsstörande element skall avföras ur gatubilden. Även den omständigheten att de omhändertagna förvaras i polis- arrester utgör ett starkt vägande skäl för att tiden för omhändertagandet blir så kortvarig som möjligt. Å andra sidan kan också anföras skäl för att för- varingstiden redan enligt gällande ord- ning borde vara längre. Sålunda har det anmärkts att många fyllerister släpps ut, då de ännu inte är helt nyktra och befin- ner sigi ett tillstånd av bakrus och då de följaktligen ofta har ett starkt återstäl- larbehov. Med nutida kunskaper om ru- sets efterverkningar kan man på medi- cinska grunder t.o.m. ifrågasätta om den omhändertagne verkligen redan ef- ter fem-sex timmar »återvunnit sina sin- nens bruk». Utredningen vill i detta sam- manhang även hänvisa till redogörelsen för Ulleråkersförsöket (s. 465), som bl.a. utvisar att hela 22 procent av patienter- na vid utskrivningen från Ulleråkerskli- niken hade en högre promille i blodet

än 0,99, varvid särskilt är att märka att omhändertagandetiden här var betydligt längre än den som tillämpas i ordinär polisarrest. Vidare har det påtalats att polisens förklarliga återhållsamhet, då det gäller tiden för förvaring av de om- händertagna, stundom medför att perso— ner släpps ut mitt i natten utan att ha någonstans att ta vägen; detta gäller kan- ske särskilt i de situationer, då fylleri- frekvensen är stor och tillgången på för- varingsarrester är otillräcklig. Utredningen anser för sin del att med det system vi f.n. har några mera allvarliga invändningar ej kan riktas mot polisens praxis att släppa ut de om- händertagna efter relativt kort tid; i den mån det finns plats i arresterna, bör de omhändertagna dock få stanna kvar där till dess de blivit ordentligt nyktra; ej heller bör någon mot sin vilja släppas ut därifrån mitt