SOU 1967:20

Den statliga länsförvaltningen

Sammanfattning

Problemställningen Grundtanken i länsförvaltningsutredningens förslag är att den översiktliga samhällsplanering, som ankommer på de statliga länsmyndigheterna, i framtiden skall ledas och samordnas av länsstyrelsen. Besluten i viktigare planeringsfrågor skall där fattas av landshövdingen och tio representanter för länets befolkning. Länsstyrelsen skall även i övrigt utrustas för att vara ett aktivt, initiativtagande och samordnande organ. Samhällsplaneringen blll, jämte förvaltningsrättskipning samt allmän ordning och säkerhet, den dominerande Uppgiften för den nya länsstyrelsen; skatteväsendet och en rad detaljbetonade ärenden flyttas öv er på andra organ. '

Nödvändigheten av att effektivisera den samhällsPlanering som utövas av statliga länsorgan framträder starkt mot bakgrunden-rav den intensiva om- daning av samhället som ägt rum och pågår i ständigt ökad takt: industria- lisering och rationalisering, servicenäringarnas framväxt, den minskade sys— selsättningen inom jordbruket, förbättrade kommunikationer, befolknings- omflyttningar f1å11 glesbygd till tätorter och från mindre tätorter till stör- re, o. s. v. * " ' '

För de planeringsuppgifter som väntar i framtiden är den nuvarande länsförvaltningen icke lämpligt organiserad. Den omfattar, vid sidan av länsstyrelsen, ett tjugotal från varandra fi istående organ: e'xpertorgan, såsöm länsarkitekten, överlantmätaren, vägförvaltningen, länsläkaren och social- vårdskonsulenten, samt länsnämnder, såsom länsarbetsnämnden, länsbo- stadsnämnden, lantbruksnämnden och länsskolnämnden. De "har ”alla spe- ciella uppgifter, som utföres under ledning av de centrala ämbetsverken i Stockholm, men de har ocksa mer eller mindre stark anknytning till läns- stylelsen, för vilken de delvis tjänstgör som expertorgan.

Vissa olägenheter av att den statliga länsförvaltningen på detta sätt splitt— rats på ett flertal olika organ gjorde sig så småningöm kännbara och för— anledde önskemål om bättre samordning. En del åtgärder i'sådant syfte vidtogs också efter förslag av 1948 års länsstyrelseutredni'ng, medan andra av denna utredning framförda förslag ställdes på framtiden. Dessa förslag togs upp på nytt i statsrevisorernas berättelse för år 1958. Speciella organi- sationsfrågor inom den statliga länsförvaltningen har också varit aktuella i samband med olika statliga utredningar som avslutade eller började sitt arbete under åren omkring 1960. I ' '

Flera omständigheter bidrog sålunda till att framhäva behovet av en sam- lad översyn och omprövning av den statliga länsförvaltningens organisation.

Åt länsförvaltningsutredningen uppdrogs att företaga denna översyn och därvid förutsättningslöst granska och framlägga förslag rörande princi- perna för den statliga länsförvaltningens ordnande för framtiden.

Samverkan I enlighet med det anförda har det varit en huvudfråga för länsförvaltnings- utredningen, hur man skall kunna tillgodose behovet av en enhetlig, aktiv och samordnande ledning av samhällsplaneringen. Där är, såsom framgått, många av de statliga länsmyndigheterna engagerade och ömsesidigt beroen- de av varandra. Andra viktiga verksamhetsfält, där den nuvarande splitt- ringen av länsförvaltningen gjort sig märkbar, är socialvården och den all- männa hälsovården.

Vart och ett av de olika länsorganen arbetar inom sitt fack för ett visst mål och efter riktlinjer som angivits i beslut av statsmakterna och ofta där- utöver närmare preciserats av vederbörande centrala verk. Avigsidan av den därigenom uppkomna, i många fall nödvändiga specialiseringen är, att man har svårt att tillgodose kraven på samverkan och samordning vid pla- nering samt tillsyn och kontroll.

Vad särskilt angår den översiktliga samhällsplaneringen är det uppenbart, att planering, beslut och åtgärder inom en gren av denna i regel inverkar på annan samhällsplanering eller kan få direkta följdverkningar för en annan del av samhällsbyggandet. För att nå samstämmighet och samord- ning vid planering för länet eller delar därav är det därför nödvändigt, att olika statliga länsorgan har en gemensam grund att stå på ifråga om data, analyser och prognoser beträffande befolkning, näringsliv, servicean- ordningar, kommunikationer m. m.

Näringslivets expansion och strukturförändringar blir i många hänseen- den bestämmande för samhällsplaneringen. Å andra sidan har samhälls- organens beslut och åtgärder —— i fråga om bostadsbyggandet, trafikleder- nas sträckning och kapacitet, utbyggnaden av det högre undervisnings- väsendet m.m. — sin betydelse för näringslivets utveckling och lokalise- ring. Samhällsbyggandet är därför en komplicerad procedur, inom vilken beslut och åtgärder på skilda fackområden behöver samordnas under stän— digt beaktande av utvecklingstendenserna inom näringslivet, befolkningens numerär och fördelning m.m. Samhällets och näringslivets anläggningar kostar stora summor och har vanligen lång brukstid. Den samhällseko- nomiska betydelsen av en samordnad och framåtblickande planering kan inte nog framhållas.

Inom samhällsplaneringen har riksledningen och övriga centrala instan- ser, de regionala, statliga och landstingskommunala instanserna samt de kommunala, lokala instanserna var och en sina betydelsefulla uppgifter. I betänkandet understrykes vikten av en väl samordnad översiktlig sam- hällsplanering på regional nivå. Detta gäller i första hand utrednings- och

samordningsfunktionerna. Även beslutsbefogenheterna bör i stor utsträck— ning samlas där, ehuru vissa begränsningar naturligen föreligger. Å ena si- dan måste riksledningen för verksamheten inom olika förvaltningsgrenar ange riktlinjer och handlingsramar samt utföra planering som omfattar riket i dess helhet eller stora delar därav. Å andra sidan har kommuner och landstingskommuner bestämmanderätt inom viktiga områden. Ett fortsatt initiativ- och ansvarstagande från deras sida bör enligt utredning- en på allt sätt främjas.

Olägenheterna av den starkt differentierade länsförvaltningen har mins- kats genom de reformer som beslöts på grundval av 1948 års länsstyrelse- utrednings förslag. Ett flertal av länsstyrelseexperterna och vissa länsnämn- ders tjänstemän kan sålunda deltaga i handläggningen hos länsstyrelsen av ärenden inom deras verksamhetsområden. Länsstyrelsen är också ålagd att följa och verka för samordning av andra statliga länsmyndigheters ar- bete. Vidare är landshövdingarna i allmänhet ordförande i olika länsnämn- der. I flertalet län förekommer mer eller mindre regelbundna samråd mel-. lan representanter för länsstyrelsen och länsnämnder samt experter. Stor betydelse har slutligen de planeri-ngsråd, som nyligen knutits till länssty- relserna för att deltaga i handläggningen av samhällsplaneringsfrågor. I dessa ingår företrädare för kommuner och näringsliv. Avsikten är att rå- den skall främja en samverkan mellan länsstyrelsen, kommuner och fri- stående länsorgan.

Dessa åtgärder kan emellertid enligt utredningens mening icke anses tillräckliga i den pågående strukturomvandlingen av näringsliv och sam- hälle och den därmed följande ökningen av statlig och kommunal verksam- het på de flesta av samhällslivets områden. Man måste ställa avsevärt större krav än tidigare på en väl underbyggd, framåtblickande och enhetligt ledd samhällsplanering.

Länsförvaltningsutredningen har därför ansett, att målet för en reform av länsförvaltningen bör vara att åstadkomma en aktiv och enhetlig ledning av den översiktliga samhällsplaneringen inom den statliga sektorn och en vidare överblick, samordning och samverkan på sagda område. Ansvaret härför inom den statliga länsförvaltningen bör vila på en länsmyndighet. Enligt utredningens mening bör de nya gemensamma uppgifterna läggas på länsstyrelsen, vari då skall ingå representanter för länets befolkning och som upprustas för att kunna fylla dessa uppgifter.

Utredningen föreslår sålunda, att det skall ankomma på länsstyrelsen att sörja för att ett grundläggande material finns tillgängligt och hålles aktuellt beträffande befolkningsförhållanden, näringsliv, bebyggelseplane- ring, samhälleliga serviceanordningar m. m. och för att översiktlig inven— tering och planering för länet i olika avseenden kommer till stånd. Special- utredningar inom fackområde, för vilket särskilt organ finnes inom läns- förvaltningen, bör givetvis verkställas av detta organ.

På länsstyrelsen skall enligt förslaget ankomma att besluta i alla till stat- lig länsmyndighets ämbetsbefattning hörande samhällsplaneringsfrågor av översiktlig natur eller eljest av särskild vikt. Om och i den mån besluts— befogenheten i detta avseende för närvarande ligger hos annan statlig läns- myndighet, skall avgörandet i stället tillkomma länsstyrelsen.

Begreppet översiktlig samhällsplanering har utredningen sökt belysa när- mare. I priucip avser den därmed planering som angår länet eller en länsdel i stort. Utmärkande för frågor om översiktlig planering är, att de vanligen i betydelsefulla hänseenden berör flera regionala myndigheters ämbetsom- råden eller sträcker sig över kommungränserna. Exempel är vägplaneringen, vattenvärdsfrågor som omfattar hela sjö- och vattendragssystem eller vä- sentliga delar därav, utredningar och planering beträffande jordbrukets och skogsbrukets lokalisering och utveckling, den allmänna skolplaneringen för länet, m. m. Utredningen förutsätter att Kungl. Maj:t utfärdar föreskrifter och anvisningar för uppdelningen av beslutsbefogenheterna mellan länssty— relsen och fackorganen.

Utredningen betonar, att fristående länsnämnder och länsstyrelseexperter som hittills skall arbeta med samhällsplaneringsfrågorna inom sina fack- områden. Vid handläggningen i länsstyrelsen skall de framföra sina fack- synpunkter. Alla för en planeringsfrågas lösning betydelsefulla allmänna och fackmässiga synpunkter bör läggas fram redan under frågans bered- ning; beslutet i länsstyrelsen skall ge till resultat en för länsmyndigheterna gemensam handlingslinje. Om i visst fall ett fristående fackorgan inte anser sig kunna godtaga länsstyrelsens avgörande och häri får stöd av sitt cen- trala verk, har utredningen tänkt sig att frågan, efter framställning av det centrala verket, skall avgöras av Kungl. Maj:t.

En omfattande samhällsplanering sker också inom landstingskommu- nerna. Främst avser den sjukhus och andra vårdinrättningar, men den om- fattar, i växlande omfattning, även andra delar av samhällsbyggandet. Ut- redningen understryker, att samordning och samverkan mellan de lands- tingskommunala och statliga sektorerna av samhällsplaneringen är nödvän— dig. Eftersom landstinget är exklusivt beslutande inom sitt område, förut- sätter detta frivillig medverkan. Utredningen räknar med en nära sam- verkan på tjänstemannaplanet. Det synes också naturligt, att landstinget vid sin planering utnyttjar data och övrigt material hos länsstyrelsen och in- hämtar dess menng i viktigare frågor som är beroende av eller påverkar samhällsplaneringen på andra områden.

Förslaget bygger på att primärkommunernas arbete med planeringsfrå- gor och deras ansvarstagande för dessa skall fortsätta att utvecklas. En nära samverkan mellan kommunerna och länsstyrelsen förutsättes ske. Länsstyrelsens ökade möjligheter till överblick och samordning kommer även kommunerna tillgodo.

För beredningen av samhällsplaneringsfrågorna och för samarbetet i des-

sa med de fristående länsmyndigheterna föreslås, att i länsstyrelsen skall finnas ett för länsförvaltningen gemensamt beredningsorgan (planerings- beredning). I planeringsberedningen skall ingå tjänstemän från länssty- relsen samt representanter för sådana fristående länsorgan som medverkar i samhällsplaneringen. Även företrädare för landstinget (landstingsfri stad) liksom representanter för berörda kommuner skall ha rätt att deltaga i be- redningens arbete. Planeringsberedningen skall ha till huvuduppgift att rent fackmannamässigt studera länets förhållanden, jämföra planeringsalterlna- tiv och sammanjämka de förslag och ställningstaganden som varje delta— gare (grupp av deltagare) eller representerat organ arbetar med inom sitt särskilda fack. Beredningen skall även i övrigt utgöra ett forum för tjänste- männens överläggningar samt för ömsesidig orientering och information. Den bör arbeta i flexibla former; alla bör hållas underrättade om vad som skall förekomma, men man bör inte kalla flera till varje sammanträde än som krävs för frågornas behandling.

Koncentration av arbetsuppgifterna Om länsstyrelsen, såsom avsetts, skall kunna ägna sig främst åt samhälls- planering, allmän ordning och säkerhet samt förvaltningsråttskipning, bör enligt utredningens mening sådana arbetsuppgifter avskiljas, som inte har direkt samband med huvuduppgifterna.

I detta syfte tog utredningen på ett tidigt stadium initiativ till en särskild utredning av frågan, huruvida icke taxeringsverksamheten samt uppbörds- och folkbokföringsverksamheterna lämpligen borde brytas ut från länssty- relsen och förläggas till fristående regionala organ. Denna utredning har anförtrotts åt landskontorsutredningen. Länsförvaltningsutredningen har vid utformningen av sina förslag utgått från att landskontorsutredningens förslag kommer att genomföras.

Länsförvaltningsutredningen har vidare undersökt möjligheterna att av- lasta länsstyrelsen sådana detaljärenden, som saknar egentligt samband med länsstyrelsens uppgifter i övrigt, och har gjort en enkät i denna fråga. På grundval av svaren på enkäten framlägger utredningen förslag till ut- skiftning av vissa länsstyrelseärenden, främst till de lokala polismyndighe— terna.

Medborgarlig representation i länsstyrelsen

I länsstyrelsen fattas nu alla beslut av tjänstemän, ett förhållande som stundom kritiserats och föranlett förslag om att lekmän skulle ingå i läns— styrelsen vid avgörandet av särskilda slags mål och ärenden. Sådana för- slag har framlagts av 1948 års länsstyrelseutredning och den år 1953 till- satta utredningen om administrativa frihetsberövanden. Nyligen har, så- som nämnts, vid länsstyrelsernas sida ställts planeringsråd med represen-

tanter för kommuner och näringsliv med uppgift att deltaga i handlägg— ningen av samhällsplaneriugsfrågor.

Såsom framgått skall enligt länsförvaltningsutredningens förslag läns— styrelsen i än högre grad än nu bli ett initiativtagande, ledande och sam— ordnande organ inom den statliga länsförvaltningen. Den skall kunna ta ansvaret för länets utveckling och befolkningens välfärd. Därvid krävs ett intensifierat samarbete med landstings- och primärkommuner, intressesam- mauslutningar och företag.

För att länsstyrelsen skall kunna fylla dessa nya uppgifter och dess be- slut och åtgärder få önskvärd förankring bland länets befolkning är det enligt utredningens mening en oundgänglig förutsättning, att representan— ter för befolkningen ingår i länsstyrelsen och tar ansvar för dess verksam- het. Utredningen föreslår därför att en medborgerlig representation införes i länsstyrelsen. Representanter för länsbefolkningen skall tillsammans med landshövdingen såsom ordförande och verkschef bilda verkets ledning. Den— na verkssxtyrelse, i vilken varje ledamot givetvis skall ha individuell rösträtt, kommer att ytterst bära ansvaret för länsstyrelsens verksamhet. Dess hu- vuduppgifter blir att avgöra frågor, som sedvanligen ankommer på en verks— styrelse, och att fatta beslut i samhällsplaneringsfrågor av översiktlig natur eller eljest av större vikt. Verksstyrelsen träder i stället för planeringsrådet.

Antalet ledamöter i verksstyrelsen, utöver landshövdingen, föreslås bli tio. De blir därmed tillräckligt många för att primärkommuner, näringsliv och arbetstagare samt olika länsdelar skall kunna bli företrädda, men å andra sidan inte fler än att de kan bilda ett hanterligt och väl sammanhållet led— ningsorgan.

I frågan om sättet att utse de medborgerliga representanterna i verkssty— relsen har utredningen övervägt två alternativ. Det ena innebär att leda— möterna väljes i någon form av länets befolkning, det andra att ett visst antal väljes, medan de övriga utses av Kungl. Maj:t.

Till förmån för det förstnämnda alternativet har främst åberopats, att man endast med detta alternativ kan fullt ut tillgodose kraven på bestäm- manderätt för länsbefolkningen. För det kombinerade alternativet åter har bl. a. ansetts tala, att länsstyrelsen skall på en gång företräda länsbefolk- ningens intressen och vara riksstyrelsens representant i länet. Båda dessa funktioner bör avspeglas i verksstyrelsens sammansättning.

Utredningens majoritet har förordat det senare alternativet. Enligt majo- ritetens förslag skall fyra ledamöter utses av Kungl. Maj:t och återstående sex, (1. v. s. flertalet, väljas. En minoritet inom utredningen (fyra ledamöter) har däremot ansett, att samtliga medborgarrepresentanter i verksstyrelsen bör väljas.

Även i fråga om sättet att välja de sex — enligt minoriteten tio _ leda- möterna har utredningen diskuterat olika alternativ. Ett sådant är att låta länets vid kommunalval röstberättigade invånare eller kommunernas full-

mäktige välja ledamöterna, direkt eller genom val av en elektorsförsamling. Utredningen har emellertid avvisat detta alternativ, då det synts vara allt- för kostsamt och valtekniskt invecklat. I stället föreslås, att landstinget eller, om flera landsting eller landstingsfri stad finnes, landstingen och stadsfull- mäktige väljer ledamöterna. I senare fallet bör antalet mandat fördelas ef- ter befolkningstalet.

Medborgarrepresentanter bör också ha medbestämmanderätt i frågor om ingrepp i den personliga friheten eller andra åtgärder av väsentlig betydelse för den enskilde i personligt eller ekonomiskt avseende. Därmed tillgodoses ett viktigt rättssäkerhetskrav. Man kan emellertid i regel inte räkna med att verksstyrelsens ledamöter skall kunna ägna sig åt dessa uppgifter.

Utredningen föreslår därför att särskilda medborgarrepresentanter — nämndemän — skall deltaga i länsstyrelsens avgöranden av de åsyftade rätts- och förvaltningsärendena. Handläggningen skall ske under ordföran- deskap av en högre länsstyrelsetjänsteman med juridisk utbildning. Nämn- den skall i första hand deltaga i mål om administrativa frihetsberövanden och därmed jämförliga målgrupper. I dessa mål har utredningen ansett nämndens deltagande vara så betydelsefullt, att det bör vara obligatoriskt.

I övriga mål och ärenden av rättslig natur skall länsstyrelsen äga be- stämma om nämnd skall deltaga. Så kan bli aktuellt i mål om vissa beslut av barnavårdsnämnd, hälsovårdsärenden, kommunala mål och körkorts— mål. Beskaffenheten av dylika mål och ärenden kan givetvis variera högst betydligt. Till följd av lagbestämmelser eller fast praxis kan i många fall ut- gången vara given. I andra fall kan finnas vidsträckt utrymme för skälig- hets- och lämplighetssynpunkter; där är nämndens medverkan av särskilt värde. Mål som gäller besvär över byggnadsnämnds beslut —— i princip av samma typ som de förut nämnda — har emellertid vanligen sammanhang med samhällsplaneringen. Därför föreslås, att de skall avgöras av verks- styrelsen, inte med nämnden.

Normalt skall i nämnden ingå fyra nämndemän; i körkortsmål bör dock två nämndemän vara tillräckligt. Hur många nämndemän som skall utses i varje län får bero på den beräknade arbetsmängden och hur ofta man fin- ner det möjligt att ta varje nämndeman i anspråk. Det föreslås att nämn- demännen utses av den samlade verksstyrelsen.

Utredningen har ingående diskuterat, om man bör kräva att nämndeman har sakkunskap inom områden, där nämnden skall medverka, eller om el- jest särskilda behörighetsvillkor bör uppställas. Av olika skäl har emeller- tid utredningen stannat för att såsom enda kompetensvillkor kräva erfa- renhet i allmänna värv.

Genom nämndemännens deltagande under domaransvar i de från rätts- synpunkt viktigaste målen i länsstyrelsen skapas enligt utredningens me- ning förutsättniug för att vid muntliga förhandlingar låta länsstyrelsen få

samma befogenheter i fråga om bevisningen som enligt 36—40 kap. rätte- gångsbalken tillkommer domstol. Detta innebär bl. a. att länsstyrelsen i dy- lika fall skall få höra vittnen på ed. Vad angår mål om frihetsberövanden hyser utredningen den uppfattningen att länsstyrelsen, om utredningens förslag genomföres, kommer att väl motsvara de krav på domstolsmässig- het som hävdats i olika internationella sammanhang.

Länsnämnder och länsstyrelseexperter Tidigare diskussioner om samordnings- och samverkansproblemen i den statliga länsförvaltningen har vanligen tagit sikte på att organisatoriskt sammanföra fristående länsorgan med länsstyrelsen.

Såvitt angår den översiktliga samhällsplaneringen har utredningen ansett det väsentliga vara, att man inom den statliga länsförvaltningen får ett sam- lat grepp härom och en gemensam grundsyn på länets utveckling i olika av- seenden. Detta syfte uppnås genom förslagen att inom länet samla planeé ringsverksamhetens utrednings-, samordnings- och beslutsfunktioner hos den nya länsstyrelsen. Frågan om att sammanföra övriga länsorgan med länsstyrelsen kan under sådana förhållanden bedömas utifrån andra syn- punkter. Utredningen anser, att om en länsmyndighet huvudsakligen har uppgifter inom den översiktliga samhällsplaneringen eller om den eljest har uppgifter med väsentligt samband med länsstyrelsen, bör denna läns- myndighet organisatoriskt ingå i länsstyrelsen. Om däremot den fristående länsmyndighetens verksamhet domineras av uppgifter, som inte avser över- siktlig samhällsplanering eller som väsentligen är av verkställande art i förhållande till länsstyrelsens eller centralt verks beslut, bÖI myndigheten förbli fristående.

I enlighet med denna princip har utredningen funnit, att länsarbets— nämnden, länsbostadsnämnden, lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsskolnämnden bör förbli självständiga.

Liknande synpunkter har utredningen anlagt i fråga om vägförvaltning- en. Vid planläggningen av det allmänna vägnätet i länet och vid bidragsgiv— ningen till samhällen som är egna väghållare och till enskilda vägar är väg— förvaltningen länsstyrelsens expertorgan och vägdirektören föredragande i länsstyrelsen. I dessa avseenden är vägförvaltningen sålunda redan fast knuten till länsstyrelsen. Den kvantitativt största delen av vägförvaltningens verksamhet avser emellertid teknisk—ekonomiska utredningar, verkställig- het och drift (byggande och underhåll m. m.), varmed länsstyrelsen i stort sett icke har anledning att befatta sig. Även vägförvaltningen bör alltså kvarstå såsom självständigt organ. Däremot bör länsvägnänmden kunna avvecklas. Dess uppgifter övertages av medborgarrepresentanterna i läns- styrelsen. På liknande sätt bör vägnämndernas uppgifter kunna överflyttas på primärkommunerna.

På socialvårdens område har utredningen funnit, att länsnykterhet's-

nämnden än så länge har en uppgift att fylla som självständigt organ genom sin initiativtagande, rådgivande och utredande verksamhet till stöd för kommunernas nykterhetsnämnder. Utredningen anser sig därför inte kunna förorda att länsnykterhetsnämnden avskaffas.

De utanför länsstyrelsen stående befattningshavare med speciella upp- gifter, som brukar benämnas länsstyrelseexperter, har i motsats till läns- nämnderna i regel en sådan ställning, att de enligt den nyss angivna grun— den bör tillhöra länsstyrelsen. För deras vidkommande får även beaktas oli- ka personal- och arbetsorganisatoriska synpunkter.

Utredningen anser- sålunda, att rådande ordning med sakbehandling in- om ett fackorgan och den formella men avgörande prövningen inom länssty— relsen knappast motsvarar kraven på en rationell förvaltningsorganisation. Avvägningen mellan allmänt administrativa och juridiska synpunkter samt speciella faöksynpunkter bör ske inom den beslutande myndigheten under lika ansvar för de olika synpunkternas företrädare. Om fackrepresentan- terna infogas i länsstyrelsen, ökas också möjligheterna att utnyttja perso- nalen effektivt och rationellt.

Då samhällsplaneringen och vad därmed sammanhänger kommer att in— taga en framträdande plats i den nya länsstyrelsens verksamhet, har ut- redningen med de angivna utgångspunkterna funnit naturligt, att länsarki- tekten knytes till länsstyrelsen ' -

Öv erlantmätarens arbetsuppgifter avser däremot till väsentlig del frågor som ligger utanför länsstyrelsens arbetsområde. Utredningen förordar där-' för, att överlantmätaren, i vart fall tills vidare, förblir fristående.

Vad angår socialvårdskonsulenten och nykterhetsvårdskonsulenten anslu- ter sig utredningen till socialvårdskonsulentutredningens förslag att samla den sociala expertisen till en konsulentgrupp, tillsammans med den i läns- styrelsen ingående barnavårdskonsulenten. Då konsulentverksamheten till helt övervägande det avser ämnesområden som tillhör länsstyrelsen, bör konsulentgruppeu ingå i länsstyrelsen. Detta bör enligt utredningens upp- fattning inte utgöra något hinder mot att nykterhetsvårdskonsulenten också tjänstgör hos länsnykterhetsnämnden. Genom den organisatoriska samhö- righeten med länsstyrelsen uppnår man enligt utredningens mening bety- dande fördelar i form av ett mera effektivt och rationellt socialvårdsarbete i länsinstansen under enhetlig ledning.

Utredningen förordar även, att barnavårdsombudet anslutes till konsu- lentgruppeu och därmed får statligt huvudmannaskap. Utredningen finner det också naturligt, att den regionala socialkonsulentgruppen inom länssty- relsen övertar vården utom skola av ungdomsvårdsskoleelever. Denna ut- övas nu inom fem eftervårdskonsulentdistrikt. Däremot föreslås inte nå- gon ändring i skyddskonsulentens ställning. . '

Länsläkarorganisationen, d. v. s. länsläkaren, biträdande länsläkaren och länshälsovårdskonsulenten, är länsstyrelsens expertorgan inom den all-

männa hälsovårdens (omgivningshygienens) område. Länsläkarväsendet är också medicinalstyrelsens regionala serviceorgan inom hälso- och sjuk— vården. Länsläkaren utövar för medicinalstyrelsens räkning tillsyn över sjukvårdsinrättningar, apotek och flertalet läkare, tandläkare m. fl. Läns- läkaren utnyttjats vidare som konsult åt landstinget.

Emellertid överväger i regel de uppgifter, som har samband med länssty— relsearbetet. Dessa uppgifter utföres vanligen också i nära samarbete med andra länsstyrelseexperter. Av vikt är här bl. a. det miljövårdande arbete, som hör till naturvården i vid mening. Men detsamma gäller i stor utsträck- ning också den allmänna hälsovården och socialvården. I detta lagarbete kan länsläkarorganisationen icke undvaras. Utredningen föreslår därför, att organisationen skall ingå i den nya länsstyrelsen.

Beträffande länsveterinären gäller i stort sett detsamma som om läns- läkaren. Länsveterinärens arbete har dock kommit att i än högre grad in- riktas på uppgifter, som tillhör länsstyrelsen. Viktigast är härvid arbetet med livsmedelshygienen, där samverkan med länsingenjör, länsläkare och länshälsovårdskonsulent erfordras. Länsförvaltningsutredningen föreslår att också länsveterinären skall ingå i länsstyrelsen.

Under hänvisning till förslagen om medborgerlig representation i länssty- relsen och samhällsplaneringsfrågornas behandling i planeringsberedningen ifrågasätter utredningen, om det är erforderligt att bibehålla naturvårds- råden, vilka till största delen består av tjänstemän som skall ingå i plane- ringsberedningen.

Förslagen att länsarkitekten, länsläkaren, länsveterinären, socialvårds- konsulenten, nykterhetsvårdskonsulenten och barnavårdsombudet jämte medarbetare och biträdespersonal skall bli länsstyrelsens tjänstemän aktua- liserar vissa frågor om deras ställning inom länsstyrelsen och i förhållandet till deras nuvarande huvudmän.

Utredningen framhåller, att den föreslagna förändringen självfallet inte- innebär inskränkning av expertens möjligheter att arbeta ute på fältet eller att framföra sina facksynpunkter. Däremot förbättras möjligheterna till samråd med andra befattningshavare i länsstyrelsen. När en fråga blir före- mål för länsstyrelsens prövning och experten tidigare såsom representant för det allmänna intresset tagit ställning i samma mål eller ärende, skall han dock avge sitt sakkunnigyttrande men inte deltaga i länsstyrelsens beslut.

Det är angeläget —- även ur länsstyrelsens synpunkt —— att den ömsesi- diga kontakten mellan experterna och de centrala fackmyndigheterna he- varas. Inom områden där experten fullgör uppgifter för det centrala verket bör detta alltjämt kunna ge honom direktiv. Även inom det för experten och länsstyrelsen gemensamma området bör det centrala verket inom vissa givna gränser äga utfärda bindande anvisningar.

l l l l

Länsstyrelsens heredsknpsorganisation m. m. I ett särskilt avsnitt av betänkandet har länsförvaltningsutredningen läm- nat en utförlig redogörelse för länsstyrelsernas totalförsvarsuppgifter och beredskapsorganisation, militärassistenterna däri inbegripna. I fråga om de sistnämnda har utredningen redovisat en enkät till länsstyrelserna och över- ståthållarämbetet. Att utredningen så ingående sysslat med militärassisten— terna har berott på att utredningen i juni 1965 fått särskilt uppdrag att ut- reda behovet av militärt utbildad personal vid nämnda myndigheter.

Den regionala beredskapsplanläggningen för det civila försvaret utföres i huvudsak av länsstyrelserna. Dessa har sålunda att planlägga för civilför- svaret, för socialvård, veterinärvård, polisiär verksamhet, biltrafik, försörj- ning med förnödenheter, psykologiskt försvar 111. m. samt för den egna krigsorganisationen. I krig leder och samordnar länsstyrelsen verksamhe- ten i länet på olika områden.

Militärassistenten skall främst vara kontaktman mellan länsstyrelsen och de militära myndigheterna och biträda länsstyrelsen vid handläggningen av försvarsärenden.

Länsstyrelsens försvarsplanläggning utföres inom civilförsvarssektionen med den däri ingående allmänna beredskapsdetaljen. Militärassistenten del- tar i detta arbete men lyder direkt under landshövding och landssekreterare. Ledningen av arbetet och ansvaret för förberedelserna ankommer i stor ut- sträckning på den sistnämnde.

Någon ändring 1 länsstyrelsens krigs- och beredskapsuppgifter föranledes inte av länsförvaltningsutredningens i det föregående angivna förslag. Ut- redningen föreslår emellertid vissa ändringar i organisationen i syfte att förstärka denna och få en rationellare ansvarsfördelning. Enligt förslaget skall i den nya länsstyrelsen ingå en särskild beredskapsbyrå. Den skall fö- restås av en beredskapschef, direkt underställd landssekreteraren, som däri- genom kan avlastas de detaljmässiga ärendena och samordningsfrågorna. Byrån indelas i en civilförsvarssektion och en allmän beredskapssektion med var sin chef. Förslaget är utformat i nära anslutning till den för överståt- hållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län gemensamma beredskaps- organisationen. Då beredskapsfrågorna till sin art och omfattning kan skif- ta mellan länen, har en viss flexibilitet i organisationen eftersträvats. Beho- vet härav har tillgodosetts vid lösningen av militärassistentfrågan.

I denna del föreslår utredningen följande. Heltidsanställd militärassistent skall finnas i vart och ett av de tre storstadslänen. Detsamma kan gälla en- staka andra län på grund av deras försvarspolitiska betydelse och andra sär- skilda omständigheter. I övriga län tänkes organisationen utformad enligt ettdera av två alternativ. Det ena alternativet innebär, att den civila bered- skapsorganisationen är fullt utbyggd efter förut angivna riktlinjer. Behovet av militärt utbildad personal tillgodoses då genom att länsstyrelsen på del- tid och mot särskilt arvode anlitar officer i närmaste militärområdes- eller

försvarsområdesstab. Enligt det andra alternativet finnes en heltidsanställd militärassistent, varvid emellertid den civila organisationen minskas genom att beredskapschefen samtidigt fungerar som chef för endera av bered— skapsbyråns sektioner.

Vilket alternativ som bör väljas i varje särskilt län beror på olika faktorer och kan inte på förhand anges. Det får i första hand ankomma på länssty— relsen att i samråd med civilbefälhavare och militärbefälhavare överväga frågan och inge förslag till Kungl. Maj:t.

Kameralväsendet Utredningen har i ett särskilt avsnitt behandlat vissa frågor rörande den kamerala verksamheten inom den statliga länsförvaltningen. Den huvud- fråga, som utredningen haft att ta ställning till, har gällt om den kamerala verksamheten hos olika fristående länsmyndigheter bör överflyttas till läns- styrelsen såsom ett regionalt serviceorgan. En sådan ordning tillämpas f. 11. beträffande länsskolnämnden.

I fråga om länsarbetsnämnder, länsbostadsnämnder, skogsvårdsstyrelser och vägförvaltningar har emellertid den kamerala verksamheten centrali— serats till respektive centrala verk och där automatiserats. Med hänsyn här— till anser utredningen, att någon överflyttning av de nämnda myndigheter- nas kamerala verksamhet till länsstyrelsen icke bör ske.

Däremot förordar utredningen, att länsstyrelsen blir kameralt service— organ till det av landskontorsutredningen föreslagna skatteverket. Vidare föreslås att vissa kamerala uppgifter överförs till länsstyrelsen från olika s. k. underförvaltningar (landsarkiv, vissa bibliotek och skolor m. fl.), vilka helt eller delvis erhåller anslagsmedel från länsstyrelsen.

Länsstyrelsens inre organisation m. m.

Den nya länsstyrelse som länsförvaltningsutredningen föreslår kommer att av den nuvarande länsstyrelsen omfatta landskansliet (inkl. länsingenjörs- kontoret fr.o.m. den 1 juli 1967), länspolischefens expedition och en del av kameralsektionen. Därtill kommer de förut nämnda länsstyrelseexper- terna och deras personal. Utredningen har räknat med att den nya läns- styrelsen i viss omfattning måste rustas upp för att kunna fullgöra sina framtida uppgifter, särskilt på samhällsplaneringens område.

Med dessa förutsättningar framlägges ett principförslag rörande länssty- relsens inre organisation. Detta förslag är avsett att fullföljas genom sär- skilda organisationsundersökningar, varvid förslag till personalstater m. m. utarbetas för de olika länsstyrelserna. En schematisk tablå över den före- slagna organisationen ingår i Avd. III kap. 7.

Förslaget innebär i sina huvuddrag följande. Landshövdingen är verkschef och ordförande i verkets styrelse. Under

honom skall finnas en souschef som, utan bindning till särskilda uppgifter, skall leda och organisera arbetet inom verket i dess helhet. Han skall sär- skilt biträda landshövdingen i länsstyrelsens samhällsplanerade verksam- het och i övrigt deltaga i verksstyrelsens överläggningar. Han bör ha kvali- ficerad juridisk kompetens. Även om souschefens uppgifter i väsentlig mån kommer att skilja sig från den nuvarande landssekreterarens, hör han kun- na övertaga dennes tjänstetitel, som har gammal hävd.

I den nya länsstyrelsen bör, liksom i den nuvarande, verkets indelning i organisationsenheter och ärendenas fördelning på dessa så vitt möjligt ske efter ärendenas natur och de olika ärendegruppernas inbördes sammanhang.

Länsstyrelsen indelas i en planeringsavdelning, en rättsavdelning, en per- sonal- och kameralbyrå, en beredskapsbyrå och en länspolisbyrå.

Inom planeringsavdelningen utföres den samhällsplanering som ankom- mer på lånsstyrelsen. De viktigaste ärendegrupperna är de som angår nä- ringslivets lokalisering, plan- och byggnadsväsendet, vägväsendet, natur- vården samt kommunal och annan indelning. Planeringsavdelningen in- delas i en allmän sektion, som fungerar som avdelningens kansli, en ut— redningssektion med samhällsvetenskapligt utbildade befattningshavare och en teknisk sektion, vari ingår länsarkitekten samt länsingenjören och an— nan för naturvården erforderlig personal. Till avdelningen anslutes den förut nämnda planeringsberedningen.

Inom rättsavdelningen handlägges huvuddelen av länsstyrelsens rätts— och förvaltningsärenden. Avdelningen indelas i en rättssektion, en allmän sek— tion och en social- och hälsovårdssektion. Chef för avdelningen skall vara en kvalificerad jurist. Hans tjänstetitel föreslås bli rättschef.

De huvudsakliga ärendegrupperna på rättssektionen blir utsöknings- ärenden, administrativa frihetsberövanden och vissa besvärsmål enligt barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna, utlänningsärenden, kommunala mål, hälsovårdsmål samt kör- och trafikkortsärenden. Sektionen blir sålun- da i första hand kansli för förvaltningsrättskipningen, särskilt i mål och ärenden som skall avgöras med nämnd.

Till allmänna sektionen föres en rad olika ärendegrupper av allmän för- valtningsnatur, såsom ärenden rörande lotterier, jakt och fiske, handel (firma- och föreningsregistrering), medborgarskap, allmänna val, bilregist— rering, yrkesmässig trafik och brandväsendet.

Till social- och hälsovårdssektionen skall höra bl. a. att verkställa ut- redning och bevakning av det allmännas intresse i mål om administrativa frihetsberövanden. Hit hör i övrigt höra ärenden om socialvård och hälso— vård, familjebidrag till värnpliktiga, rusdrycker och öl samt husdjurssjuk- domar, djurskydd och växtsjukdomar. I sektionen ingår bl.a. de sociala konsulenterna, länsläkaren och länshälsovårdskonsulenten samt länsveteri- naren.

Personal- och kameralbyrån omhänderhar bl. a. personal— och löneärcn- den, personalvård och personalutbildningsfrågor, organisations- och ratio- naliseringsfrågor, vissa statsbidrags- och ersättningsärenden, medelsförvalt- ningen, kassarörelsen samt anordnings- och bokföringsväsendet.

Inom beredskapsbyrån utföres under beredskapschefens ledning plan- läggningen av civilförsvaret, det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret och andra grenar av det civila försvaret. Byrån indelas i en civil- försvarssektion och en allmän beredskapssektion. Till beredskapsbyrån kny- tes även militärassistenten. Han ställes direkt under beredskapschefen.

Till Iänspolisbyrån samlas alla ärenden som avser länsstyrelsens befatt- ning med polisväsendet. Vidare bör här handläggas vissa ärenden rörande allmän ordning och säkerhet samt vapen och ammunition.

Utredningen har räknat med att den upprustning på olika områden som förslagen innefattar skall medföra ökade kostnader för avlöningar m. m. på 12—15 milj. kronor årligen.

Lagförslag

Utredningsförslagen skulle i och för sig påkalla en översyn av åtskilliga lagar och andra författningar, instruktioner m. m. Utredningen har emel- lertid av flera skäl inte ansett det möjligt eller ens lämpligt att redan nu utarbeta erforderliga ändringsförslag.

Däremot framlägger utredningen ett förslag till lag om länsförvaltningen, i vilket principerna för den nya länsförvaltningen fastslås.

Lagförslaget innehåller bestämmelser om den nya länsstyrelsens befo- genheter på samhällsplaneringens område, om länsstyrelsens ledamöter och nämndemän, om vilka frågor som skall avgöras av länsstyrelsen i dess hel— het eller med nämnd eller på tjänstemannaplanet, om övriga statliga läns- organs skyldighet och kommunernas rätt att medverka i planeringsbered- ningen samt om bevismedel, omröstning, jäv m.m. Gällande bestämmel- ser om länsvägnämnder och vägnämnder samt om planeringsråd föreslås upphävda.

Länsförvaltningsutredningen har utgått från antagandet att dess reform- förslag skall kunna genomföras den 1 januari 1971.

AVDELNING I

INLEDNING

Översiktlig historik. Utredningsuppdraget m. m.

Den statliga regionala förvaltningen med länet eller i några fall flera län som geografiskt verksamhetsområde omfattar närmare tjugotalet myndig- heter och organ. Hit hör främst länsstyrelsen och andra allmänna förvalt- ningsmyndigheter som länsarbetsnämuden, länsbostadsnämnden m. fl. nämnder samt sådana expertorgan som länsarkitekten, länsläkaren, social- vårdskonsulenten m. fl. Förutom dessa mera egentliga statliga länsorgan finns andra regionalt verksamma myndigheter, organisationer och befatt- ningshavare, vilka antingen har från länsindelningen mer eller mindre av- vikande verksamhetsområden, t.. ex. skyddskonsulenterna och fiskeriinten- denterna, eller är icke statliga, såsom hushållningssällskapen, landsantikva- rierna 111. fl., men som ändå genom sin verksamhet och anknytning till den statliga förvaltningsvelgksamheten i länen kan sägas höra till bilden av denna. .

Den statliga länsförvaltningen .— varmed= här närmast åsyftas myndig- heter och ,organ av den först nämnda kategorin _- har byggts upp och ut- vecklats successivt. Mera väsentliga organisationsförändringar har i allmän- het haft-avseende på speciella verksamhetsgrenar inom denna förvaltning. Särskilt under 1940-talet utbyggdes länsförvaltningen betydligt. Länsstyrel- sernas uppgifter utökades och i samband därmed även deras personal. Vidare tillskapades för olika nya statliga uppgifter särskilda organ i läns- instansen, nämligen vägförvaltning och länsvägnämnd samt länsarbets— nämnd, länsbostadsnämnd, lantbruksnämnd och distriktsingenjör för vat- ten och avlopp. Den alltmer framträdande splittringen av den statliga läns- förvaltningen och farhågorna för, att den nödvändiga samordningen mellan verksamhetsgrenarna skulle äventyras ledde till att 1948 års länsstyrelse- utredning tillsattes med uppgift att utreda frågan om länsstyrelsernas orga- nisation och allmänna ställning. _

I sitt betänkande (SOU 1950: 28) föreslog denna utredning att länsarbets- nämnd, länsbostadsnämnd, mödrahjälpsnämnd, länsnykterhetsnämnd och länsvägnämnd skulle inordnas i länsstyrelsen. Lekmannamedverkan i läns— styrelsen skulle införas. Vidare föreslogs, att vissa fristående länsstyrelse— experter skulle inlemmas i länsstyrelsen samt att de alltjämt utanför läns- styrelsen stående experterna skulle kunna åläggas att vara föredragande eller eljest deltaga i handläggningen i länsstyrelsen av dem berörande ärenden.

Beträffande länsstyrelsernas inre organisation föreslog utredningen, att landskansli och landskontor skulle indelas i sektioner, var och en med sitt

bestämda verksamhetsområde och med sektionschefen som huvudförcdra— gande. Avdelningscheferna skulle i princip befrias från egen föredragning -och i stället leda hela avdelningens verksamhet.

Till följd av de skiftande meningar om förslaget, som uttalades av remiss- instanserna, överarbetades detta inom inrikesdepartementet. Statsmakter- nas beslut i frågan (prop. 1952: 155, StU 129, rskr 240) innebar, att utred- ningens förslag rörande länsstyrelsens inre organisation genomfördes, un— der det att någon inordning av fristående organ inte kom till stånd. Förslaget om lekmannamedverkan sköts likaledes på framtiden. Däremot meddelades bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen, som gav länsstyrelsen möjlighet dels att förordna flertalet länsstyrelseexperter som föredragande och dels att bestämma, att dessa experter _ även då de inte är föredragande — samt tj änstemän hos länsnämnderna skall deltaga i handläggningen i läns- styrelsen av visst ärende eller vissa slag av ärenden. Länsstyrelserna ålades vidare att i erforderlig omfattning följa verksamheten hos de statliga myn- digheter i länet, vilkas arbetsuppgifter berör länsstyrelsen, samt att verka för samordning i möjligaste mån av den statliga verksamheten inom sådana områden, med vilka länsstyrelsen har att ta befattning.

Statsrevisorerna framlade i sin berättelse för år 1958, 5 36, ett organisa- tionsförslag beträffande länsförvaltningen, som i stort sett följde länssty- relseutredningens linjer. Målet borde vara, anförde revisorerna, att vinna en rutinmässig samordning utan den nuvarande omständliga samråds- och kontrollverksamheten. I första hand borde övervägas att inordna länsar- betsnämnd, länsbostadsnämnd och mödrahjälpsnämnd i länsstyrelsen. Även de då nyligen inrättade länsskolnämndernas ställning borde övervägas. Det påpekades vidare, att frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen kunde väntas bli prövad inom en nära framtid i samband med ställningstagande till förslag från utredningen rörande administrativa frihetsberövanden. Re- visorernas förslag vann vid remissbehandlingen större anslutning än läns- styrelseutredningens förslag, men statsutskottet (1959z87) begränsade sig med hänsyn till vissa anförda omständigheter till att för riksdagen omför- mäla vad i ärendet förevarit; riksdagen (FK 15: 75, AK 15: 142) beslöt lägga utlåtandet till handlingarna.

Även vid 1960 års riksdag berördes vissa hithörande frågor, nämligen i de likalydande motionerna I: 4 och II: 2 samt I: 253 och II: 311. I dessa mo- tioner hemställdes, att riksdagen måtte anhålla om utredning angående bl. a. möjligheterna till decentralisering och till sammanslagning av statliga organ på såväl det centrala som det regionala planet. Då kamrarna stan- nade 1 olika beslut, förföll emellertid frågan.

I direktiven för de under åren 1959 och 1960 tillsatta utredningarna rö- rande den bostadspolitiska organisationen, rörande den samhälleliga loka- liseringsverksamheten och rörande riktlinjerna för den framtida jordbruks— politiken berördes flera viktiga delfrågor angående länsförvaltningens orga-

nisation. Problem avseende denna var även aktuella i samband med åtskil- liga andra utredningar, såsom 1957 års polisutredning, uppbördsorganisa- tionskommittén, socialpolitiska kommittén, 1959 års länsindelningsutred- ning och socialvårdskonsulentutredningen.

Direktiven för vårt utredningsarbete innefattas i ett anförande till stats- rådsprotokollet över inrikesärenden den 28 april 1961 av chefen för inrikes- departementet, statsrådet Johansson. Efter att ha erinrat om här ovan i korthet berörda förhållanden anförde departementschefen följande.

Då nu åtskilliga viktiga speciella organisationsfrågor relativt snart torde kom— ma under statsmakternas prövning, är det nödvändigt att var och en av dessa frågor sättes in och bedömes i ett större sammanhang, så att den statliga länsför- valtningen som helhet kan organiseras på det ur olika synpunkter lämpligaste sättet. Visserligen innehåller länsstyrelseutredningens liksom statsrevisorernas förslag i ämnet för en sådan bedömning betydelsefulla synpunkter. Någon slutlig prövning av dessas giltighet har dock såsom framgår av vad jag anfört ej kommit till stånd, bortsett från de ställningstaganden i fråga om behovet av samordning, som 1952 års beslut innebar. Ehuru länsstyrelsen i enlighet med detta beslut i viss mån konstituerats som det centrala länsorganet med en vidsträckt men ej närmare definierad rätt och skyldighet att taga initiativ, är samordningen inom länsför- valtningen fortfarande bristfällig såsom bl. a. framgår av remissyttrandena över statsrevisorernas förslag. Slutligen vill jag här framhålla att delade meningar rått och alltjämt råder både om den mest ändamålsenliga utformningen av länsförvalt- ningens organisation och — på vissa områden _— även beträffande arbetsfördel- ningen mellan olika instanser i förvaltningen. Inom skilda verksamhetsgrenar kan mot varandra stridande tendenser i sistnämnda avseende spåras.

Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att totalförsvarets intressen krä- ver en stark koncentration till länsstyrelsen av både planering och verkställande befogenheter. Detta har också beaktats vid uppgörandet av krigsorganisations- planer för länsförvaltningen. Enligt dessa skall i krig flera av de fristående läns- organen ingå i länsstyrelsen.

Vad jag sålunda anfört framhäver starkt behovet av en förutsättningslös och allsidig undersökning rörande grunderna för den statliga länsförvaltningens ord- nande för framtiden. Jag förordar därför att en sådan utredning nu kommer till stånd. Beträffande de synpunkter, som bör vara vägledande för utredningen, vill jag här framhålla följande.

Utredningen skall ytterst syfta till att ge en grundval för ett principiellt ställ— ningstagande rörande den statliga länsförvaltningens organisation. Fördelar och nackdelar av å ena sidan en till länsstyrelsen koncentrerad länsförvaltning och å andra sidan en på olika specialorgan fördelad förvaltning bör noga undersökas och vägas mot varandra. Vidare bör övervägas huruvida de synpunkter, som varit bestämmande för besluten om tillskapande av de olika fristående länsorganen, fortfarande äger giltighet samt i vad mån nya skäl kan anföras till förmån för den bestående ordningen. Nästa steg bör vara att klarlägga vilka omständigheter av organisatorisk eller annan art, vare sig av allmän räckvidd eller för olika verksamhetsområden speciella, som kan åberopas för en större eller mindre kon— centration av arbetsuppgifter, alternativt till länsstyrelsen eller genom separat sammanslagning av två eller flera av de fristående länsmyndigheterna.

över huvud måste största vikt fästas vid frågan om samordning både inom de olika verksamhetsområdena i länsförvaltningen och mellan dessa verksamhets- områden. Som speciellt betydelsefulla i detta hänseende vill jag nämna samhälls-

planeringen och byggnadsväsendet liksom socialvården i vidsträckt mening samt den allmänna hälsovården med vattenvården. På dessa områden räder för när- varande en viss splittring i organisatoriskt avseende i länsförvaltningen, vilket har till följd att dubbelarbete förekommer varjämte ett stundom tungrott sam— råds- och remissförfarande ej sällan måste tillgripas. Dubbla inspektionssystem tillämpas också på vissa områden. För att förbättra samordningen måste en sådan organisation eftersträvas som tillgodoser både det allmännas nytta och kommu- nernas och allmänhetens intresse av en fullgod service.

Departementschefen framhöll vidare, att även om angivna önskemål i flera fall med fördel kunde tillgodoses genom anknytning till länsstyrelsen, en sådan lösning i andra fall torde framstå som mindre önskvärd eller obe- hövlig, bl. a. med hänsyn till verksamhetens art. Beträffande verksamhets— grenar, som ansågs böra administreras av specialorgan, borde emellertid noggrant undersökas i vad mån särskilda kontakt- och samordningslinjer med andra verksamhetsgrenar måste skapas. Härvid borde eftersträvas att vinna samordning så rutinmässigt som möjligt. I sammanhang härmed uttalade departementschefen vidare:

Avgörande för organisationsfrågans lösning är emellertid i främsta rummet arbetsuppgifternas beskaffenhet och omfattning samt det därav betingade, ur effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkter mest lämpliga förfarandet vid arbets- uppgifternas utförande. Givet är sålunda att spörsmålet om den lämpligaste ar- betsfördelningen mellan olika instanser i förvaltningen har stor betydelse för organisationsproblemen. Decentraliseringsfrågorna har därför nära samband med frågan om länsförvaltningens organisation, bl. a. på det sättet att decentralise- ringar underlättas genom förstärkning av länsorganens allmänna eller speciella kompetens och kvalitet.

I direktiven framhölls också beträffande de från länsstyrelsen fristående länsorganen den skillnad som föreligger mellan å ena sidan länsnämnderna, som med några undantag är utrustade med egen beslutanderätt, och å andra sidan expertmyndigheterna, vilka i huvudsak har till uppgift att som rådgivare tillhandagå länsstyrelsen och i viss mån andra myndigheter med expertis av olika slag och som med vissa undantag saknar självständig be- slutanderätt. I anslutning härtill anförde departementschefen följande.

Denna artskillnad mellan länsnämnder och expertmyndigheter medför givetvis, att i det här aktuella sammanhanget i viss mån skilda bedömningsgrunder måste tillämpas i fråga om de olika slagen av myndigheter. Beträffande spörsmålet om inordning av länsnämnderna i länsstyrelsen framstår som några av huvudpunk- terna frågorna om kravet på närmare samordning inom planeringsverksamheten samt behovet av organisatoriska förutsättningar för gemensamma beslut i vissa ärenden, som nu handlägges vart för sig i olika organ. Frågan om experternas anknytning till länsstyrelsen torde mera få bedömas ur interna personal- och arbetsorganisatoriska synpunkter.

Departementschefen berörde därefter frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen, närmast såsom en förutsättning för inordnande av läns- nämnder. Det borde härvid, uttalade departementschefen, undersökas i vil-

ka ärendegrupper — inom såväl länsstyrelsens som länsnämndernas nu- varande verksamhetsområden — en medverkan av lekmän kunde anses behövlig och önskvärd. Riktlinjer för uppdelning på pleniärenden och tjänstemannaärenden borde anges och de organisatoriska konsekvenserna av lekmannamedverkan i länsstyrelsen utredas, varjämte förfarandet mäste regleras.

Andra speciella frågor, som enligt direktiven borde uppmärksammas, var t. ex. spörsmålet om en separat överflyttning av kamerala göromål från de fristående organen till länsstyrelsen eller överförande av vissa kamerala uppgifter till riksbankens avdelningskontor.

I fråga om länsstyrelsernas och de fristående organens inre organisation framhöll departementschefen, att denna torde behöva beröras endast i den mån så befanns påkallat på grund av förändringar i länsförvaltningens yttre organisation eller i arbetsfördelningen mellan olika organ. Hinder borde dock ej möta att även eljest föreslå organisationsåndringar som bedömdes medföra påtagliga fördelar framför nuvarande ordning.

Sammanfattningsvis uttalade departementschefen, att utredningen ytterst skulle syfta till att förutsättningslöst granska och framlägga förslag röran- de principerna för den statliga länsförvaltningens ordnande för framtiden. Det ifrågasattes, om icke detta principförslag lämpligen kunde redovisas i samband med ett konkret förslag rörande lekmannamedverkan i länssty- relserna. Samtidigt borde emellertid utredningen särskilt inriktas på vissa avsnitt, främst de problem som var föremål för utredning genom andra kommittéer, och resultaten av utredningen i dessa avseenden redovisas.

Utredningen skulle enligt direktiven ske i samråd med de däri berörda utredningarna och kommittéerna samt med andra utredningar, som be— handlade i förevarande hänseenden aktuella frågor, liksom också med stats- kontoret och de centrala verk, vilkas verksamhetsområden berördes av ut- redningens förslag.

Till vårt ovan angivna huvuduppdrag har sedermera lagts ett speciellt ut- redningsuppdrag. På grundval av 1963 års militärassistentutrednings be— tänkande »Behovet av militärt utbildad personal vid överståthållarämbetet och länsstyrelserna» (stenc. Fö 1964: 2) framlade nämligen Kungl. Maj:t förslag i ämnet till 1965 års riksdag (prop. nr 66). Riksdagen beslöt emel- lertid avslå förslaget om riktlinjer för den regionala militärassistentorga— nisationen samt hemställde, att det måtte uppdragas åt länsförvaltningsut— redningen att skyndsamt pröva frågan. I anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t i skrivelse den 3 juni 1965 åt oss att så skyndsamt som omständig- heterna tillät utreda behovet av militärt utbildad personal vid överståthål- larämbetet och länsstyrelserna.

Vi började vårt arbete under hösten 1961. Som en första uppgift såg vi att noggrant kartlägga den statliga länsförvaltningens arbetsuppgifter och organisation samt att så långt möjligt skaffa oss kännedom om dess funktionssätt, Tyngdpunkten lades därvid på de praktiska problem, sär- skilt i fråga om samordningen av olika verksamhetsgrenar, som enligt skil- da myndigheters och befattningshavares erfarenhet framträtt. Utredningen i sin helhet har sålunda besökt fyra länsstyrelser, därvid även representan- ter för ett flertal fristående länsorgan varit närvarande. Hos ytterligare några andra länsstyrelser och länsorgan har överläggningar ägt rum och uppgifter inhämtats vid besök av ordföranden, sekreterarna och experten Wijkman. Därutöver har från samtliga länsstyrelser _ i vissa fall efter hörande av andra länsmyndigheter —— inhämtats uppgifter och synpunkter i olika hänseenden. Vidare har på vår begäran olika länsstyrelseexperter och chefstjänstemän hos länsnämnder vid föredragningar inför oss ingåen- de redogjort för respektive myndigheters uppgifter, organisation och arbets- sätt.

Under utredningsarbetets gång har vi, främst genom utredningens ord— förande och sekreterare, samrått eller eljest upptagit kontakt med de cen- trala verk m. fl., som berörs av utredningsuppdraget, och med de utred- ningar som haft att behandla frågor av betydelse för vår utredning.

I vårt utredningsarbete har vi utgått från att arbetsfördelningen mellan å ena sidan de kommunala och regionala sjålvstyrelseorganen och å and- ra sidan de statliga regionala organ, som representerar riksstyrelsen, skulle förbli i princip oförändrade. Vi har sålunda icke ansett det vara vår uppgift eller eljest funnit anledning att behandla frågan, huruvida i nämnda hänseende några principiella förändringar eller eljest väsent— liga justeringar i den bestående arbetsfördelningen bör ske, detta så mycket mindre som det uppdragits åt den år 1964 tillsatta länsdemokratiutredning- en att behandla detta problem.

Vår utredning har varit inriktad på två huvudfrågor, nämligen frågan om anordnande av medborgerlig representation i länsstyrelsen och frågan om bättre samordning av de olika länsorganens verksamhet. Vid våra över— väganden i sistnämnda fråga fann vi det angeläget, att en närmare under- sökning gjordes rörande möjligheterna att från länsstyrelsen utskilja så— dana större arbetsområden eller ärendegrupper, som inte hade det samband med länsförvaltningen i övrigt, att för deras de] några egentliga samord- nings- och samverkansbehov på länsplanet syntes föreligga. Detta syntes oss vara fallet med länsstyrelsens uppgifter beträffande taxering samt upp- hörd och folkbokföring. Vi hemställde därför hos chefen för inrikesdepar- tementet, att en särskild utredning i förevarande fråga måtte komma till stånd. I anledning härav tillsattes landskontorsutredningen i februari 1964.

Som följd av landskontorsutredningens förslag, att stora delar av lands- kontorets verksamhet skall utbrytas från länsstyrelsen och ombesörjas av

särskilda regionala organ, länsskatterätt och skatteverk, samt våra egna förslag i frågorna om medborgerlig representation i länsstyrelsen och sam— ordning av den statliga länsförvaltningen har även länsstyrelsens inre orga— nisation blivit en betydelsefull fråga.

Under den tid utredningsarbetet pågått har även andra förhållanden in— träffat, som haft betydelse för vårt arbete och påverkat våra ställningsta- ganden. Sålunda har frågan om en ändrad länsindelning behandlats av den i januari 1963 tillsatta länsindelningsutredningen. Vidare har framlagts en rad utredningsbetänkanden m. ni., som på ett eller annat sätt rört den statliga länsförvaltningen, dess uppgifter och organisation och över vilka vi avgivit remissyttranden. Flera av dem har lett till för vårt utrednings- arbete betydelsefulla beslut av statsmakterna. Till de i detta sammanhang viktigaste hör beslutet om polisväsendets förstatligande från och med den 1 januari 1965, antagandet av ny naturvårdslag år 1964 och senare princip- beslutet om vatten- och luftvårdens Organisatoriska sammanförande med naturvården i inskränkt mening. Betydelsefulla är också besluten vid 1964 års höstriksdag om riktlinjer för en aktiv statlig lokaliseringspolitik och vid den följande vårriksdagen om organisationen för detta ändamål. De förslag, som övriga här åsyftade betänkanden m. m. innehåller, har statsmakterna ännu inte tagit ställning till, men de har självfallet varit i blickfältet vid våra överväganden. Detta gäller t. ex. socialvårdskonsulentutredningens förslag.

Ytterligare andra utredningar pågår, som berör eller kan komma att be— röra uppgifter eller organisationen för den del av länsförvaltningen som närmast angår oss. Här må nämnas exempelvis förvaltningsdomstolskom— mittén, livsmedelsstadgekommittén, veterinärväsendeutredningen, bilre- gisterutredningen och rennäringssakkunniga.

Vad angår redovisningen av vår utrednings resultat så stod det redan på ett tidigt stadium klart, att det på grund av frågornas inbördes samman- hang skulle vara svårt att bryta ut och behandla en eller flera särskilda frågor för sig. Vi fann det i stället lämpligt att inrikta arbetet på att ut- arbeta ett samlat förslag. grundat på genomgång och överväganden av alla olika delfrågor. Det förslag vi nu framlägger är i överensstämmelse med direktiven ett principförslag. Ett sådant principförslag behöver helt natur— ligt kompletteras genom specialutredningar rörande organisationens närma- re utformning och personalsta—ter för de olika länsstyrelserna, ny länssty- relseinstruktion och normalarbetsordning m. m. I dessa hänseenden inne- håller alltså betänkandet icke några detaljerade förslag.

I betänkandet har icke annat än i undantagsfall kunnat beaktas ny eller ändrad lagstiftning eller vad som eljest förekommit efter den 31 december 1966.

AVDELNING II

NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN

KAPITEL 1

Den statliga förvaltningen i länet

I det följande lämnas en översikt av den statliga förvaltningen i länet. Den begränsning, som detta uttryck i och för sig innehåller genom relationen till länet och statligt huvudmannaskap, kan och bör emellertid i detta sam- manhang inte iakttagas strikt. I redogörelsen ingår sålunda också statliga regionala organ, såsom yrkesinspektionen och fiskeriintendenten, vilkas geo— grafiska verksamhetsområden inte följer länsindelningen men som har ar- betsuppgifter med viss anknytning till de egentliga länsorganens förvalt- ningsverksamhet. Likaså har medtagits icke statliga organisationer och be- fattningshavare _ t. ex. företagareföreningen, handelskammaren, lands— antikvarien, jaktvårdskonsulenten _ som har vissa funktioner för statens räkning eller eljest i icke obetydlig omfattning bistår rent statliga länsmyn— digheter, främst länsstyrelsen, med sin expertis.

De olika organen redovisas var för sig. Efter länsstyrelsen följer de utan— för länsstyrelsen stående myndigheterna m. m., sammanförda och gruppe- rade efter sina huvudsakliga uppgifter och samband, inbördes och med läns- styrelsen: sådana länsorgan som väsentligen har betydelse för samhällspla- nering och samhällsbyggande, sådana som är verksamma inom socialvård samt hälso- och sjukvård och slutligen en tredje grupp, omfattande övriga organ. Som kommer att framgå av redogörelsen hör många av de fristående länsorganen, särskilt experterna, i själva verket hemma i flera olika sam- manhang genom att deras expertis utnyttjas inom skilda sektorer av läns- förvaltningen. Sambandslinjerna de olika organen emellan och till centrala och lokala förvaltningsmyndigheter antydes också i översikten.

Då man läser redogörelsen bör man beakta, att de skilda myndigheterna ifråga om funktionssättet delvis har olika karaktär. Länsstyrelsen är sålun- da en allmän, mångsidig förvaltningsmyndighet för länet med självständig beslutanderätt i flertalet till dess ämbetsbefattning hörande frågor. Övriga statliga länsmyndigheter däremot är mera speciellt inriktade, var för sig, på ett avgränsat verksamhetsfält. Några länsorgan, såsom länsbostads- nämnd, lantbruksnämnd och liknande organ av nämndtyp, har självständig beslutanderätt, medan vissa andra (länsvägnämnd, länsnykterhetsnämnd) väsentligen har rådgivande och övervakande funktion liksom flertalet läns- styrelseexperter.

Beträffande länsstyrelsen har huvudvikten lagts på redogörelsen för lands- kansliet, under det att den andra avdelningen inom länsstyrelsen, landskon-

toret, behandlats mera summariskt, då en fyllig redogörelse för landskonto- ret lämnas i landskontorsutredningens betänkande, till vilket torde få hän- visas.

Till belysning av den regionala förvaltningen utomlands har ombudsman- nen jur. kand. Per Langenfelt på vårt uppdrag utarbetat en översikt över förhållandena i detta hänseende i vissa främmande länder, vilken är fogad till betänkandet som bilaga 1.

En mera ingående redovisning av de statliga länsorganens — liksom också landstingets —— arbetsuppgifter och samverkan inom samhällsplaneringen, socialvården, hälso- och sjukvården m.fl. områden lämnas i bilaga 2 och bilaga 3. På Vilka vågar man i dag sökt nå en samordning av den statliga länsförvaltningen belyses slutligen också i Avd. III kap. 1 under rubriken Samordningsproblemen.

Uppgifter om antalet anställda den 30 juni 1966 hos länsstyrelserna och vissa andra länsorgan har sammanställts i bilaga lp.

Länsstyrelsen

Enligt länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333; efter ändringar i sin helhet intagen i SFS 1964: 765) finns i varje län en länsstyrelse, för vilken landshövdingen är chef. Denne är inför Kungl. Maj:t ansvarig för lä- nets styrelse och förvaltning.

Länsstyrelsen består av två avdelningar, landskansliet och landskontoret, samt, utom i Gotlands län, en länspolischefsexpedition. Landssekreteraren är chef för landskansliet, landskamreraren för landskontoret och länspolis- chefen för sin expedition. De är var för sin arbetsenhet landshövdingens ställföreträdare. Länsstyrelsens nuvarande organisation framgår av en i Avd. III kap. 7 intagen schematisk tablå.

Under länsstyrelsen lyder, i de avseenden och i den omfattning särskilda författningar anger, cheferna för de lokala skattemyndigheterna i länet, kon- sulenter inom lappväsendet, polischefer, utmätningsmän, civilförsvarschefer samt övriga till de lokala skattemyndigheterna, lappväsendet, exekutions- väsendet, polisväsendet och civilförsvaret i länet hörande tjänstemän.

Länsstyrelsen lyder, till skillnad från övriga statliga länsorgan, direkt un- der Kungl. Maj:t. Med avseende på sin verksamhet är länsstyrelsen dock i begränsad omfattning skyldig att ställa sig till efterrättelse av vissa centrala ämbetsverk utfärdade föreskrifter.

Historik m. m.

I detta avsnitt lämnas en översiktlig, kronologisk redogörelse för utveckling- en beträffande länsstyrelsens organisation och ställning inom länsförvalt- ningen.

Genom 1634 års regeringsform skedde en första indelning av riket i egent-

liga förvaltningsområden, hövdingedömen eller, som de senare kom att kallas, län, och lades grunden till den högre civila lokalförvaltningen, representerad av länsstyrelserna. Beträffande länsstyrelsens organisation gavs i regerings- formen ingen annan bestämmelse än att i varje län skulle finnas en lands- hövding med en bokhållare och en handskrivare till sitt biträde. Landshöv- dingens kompetensområde var så avgränsat, att han utgjorde en ämbetsman med uppgifter endast inom civilförvaltningens område. År 1635 tillkom den första allmänna landshövdingeinstruktionen i den bemärkelsen, att den var likalydande för samtliga landshövdingar. Instruktionen var ett viktigt led i strävandena att centralisera förvaltningsmakten till konungen, eller sna- rare till riksstyrelsen, de fem kollegierna. Landshövdingen blev i egenskap av konungens ställföreträdare i länet, hans befallningshavare, kollegiernas exekutiva organ.

I en är 1687 utfärdad landshövdingeinstruktion omnämndes för första gången en uppdelning av länsstyrelseuppgifterna på nuvarande två avdel- ningar. Avdelningscheferna erhöll titlarna landssekreterare och landsbok- hållare. Uttryckliga föreskrifter angående ärendefördelningen mellan avdel- ningarna intogs dock först i ett kungl. brev år 1752.

Under frihetstiden krävde ständerna ökat inflytande över rikets förvalt- ning och år 1734 tillskapades en landshövdingeinstruktion, som ansågs bätt- re anpassad till rådande statsskick. I denna fastslogs landshövdingens an- svar inför ej endast Kungl. Maj:t utan även rikets ständer. Det ankom på landshövdingen att med all makt hindra återinförande av kungligt envälde.

1734 års instruktion innebar betydelsefulla förändringar beträffande läns- styrelsens inre organisation. Dittills hade beslutanderätten i länsstyrelsen ut- övats av landshövdingen utan någon medverkan av avdelningscheferna. I instruktionen föreskrevs nu, att landshövdingens beslut måste kontrasigne- ras av landssekreteraren eller landskamreraren (vilken titel samtidigt in- fördes). Den förstnämnde ålades dessutom att därvid »giva landshövdingen tillkänna vad som kunde påminnas», något som således erinrade om reser- vationsskyldighet. Ehuru landshövdingen alltjämt var ensam beslutande utan formell föredragning, kan det sägas att länsstyrelsen år 1734 från att ha varit en individualmyndighet, d. v. s. utgjorts av en enda fysisk person, blev en kollektiv myndighet genom att dess beslut förutsatte samverkan av ämbetsmän. Den byråkratiska principen vann insteg inom den statliga lo- kalförvaltningen. Genom förutnämnda kungliga brev år 1752 angående för- delning av länsstyrelseärendena infördes bestämmelser om formlig föredrag- ning i de ärenden som landshövdingen avgjorde. Avdelningscheferna var än- da in på 1900-talet i stort sett de enda föredragandena.

Först i landshövdingeinstruktionen år 1855 gjordes försök till en definition av begreppet länsstyrelse: »Styrelsen inom varje län är anförtrodd åt en landshövding såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande, vilken utövar den- samma med biträde av landssekreterare och landskamrerare.» Genom denna

något oklara definition (som för övrigt länge bibehölls i stort sett oförändrad i senare instruktioner) avsåg man att framhålla det reella förhållandet, att länets styrelse icke utövades av landshövdingen ensam, ehuru han ägde ex- klusiv beslutanderätt, utan av honom jämte avdelningscheferna såsom före- dragande. En nyhet innebar vidare stadgandet i 1855 års instruktion, att vid landshövdingevakans samt landshövdingens frånvaro länets styrelse skulle utövas av avdelningscheferna gemensamt under benämningen landshöv- dingeämbetet.

Den stora ökningen av länsstyrelsernas göromål i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet framtvingade en lösning av vissa organisatoriska pro- blem, vilket resulterade i en ny landshövdingeinstruktion år 1918. Det hade länge stått klart, att med den växande arbetsbördan all föredragning i läns- styrelsen ej kunde ombesörjas av avdelningscheferna. På sina håll hade man redan börjat förfara så, att avdelningschef tidvis befriades från löpande gö- romål för att mera odelat kunna ägna sig åt större och viktigare frågor, där- vid länsnotarier och länsbokhållare förordnades att föredraga eljest till av— delningschefens föredragning hörande ärenden. I något fall hade Kungl. Maj :t lämnat landshövdingen medgivande att beträffande lämpliga ärende- grupper förordna länsnotarie att vara föredragande i landssekreterarens ställe. Genom 1918 års instruktion tillskapades en helt ny, allmängiltig före- dragningsordning. Det stadgades att länsassessor skulle under samma an- svar som avdelningschef i länsstyrelsen bereda och föredraga de ärenden, som bestämdes av Kungl. Maj :t i en för länet fastställd fördelningsplan. Vi- dare skulle det åligga länsnotarie och länsbokhållare att, om Kungl. Maj:t så förordnade, i avdelningschefens eller länsassessors ställe bereda och föredraga vissa grupper av ärenden.

En även i fortsättningen successivt ökande arbetsbörda för länsstyrel- serna medförde emellertid snart behov av ytterligare förändringar med av— seende på deras arbetssätt. På grundval av 1935 års Iänsstyrelseutrednings förslag utfärdades år 1937 en landshövdingeinstruktion, vilken innehöll flera betydelsefulla förändringar bland annat i fråga om föredragning och beslutanderätt vid förfall för landshövdingen. Systemet med s. k. enmans- ärenden, d. v. s. ärenden som kan avgöras av föredraganden ensam, inför- des. För att länsstyrelserna själva vid behov skulle kunna avlasta avdel- ningschef en del av hans arbetsbörda medgavs dem rätt till s. k. delegation, varigenom handläggningen av vissa ärenden kunde anförtros underordnad föredragande. I enlighet med rådande praxis företogs även den ändringen, att beslutanderätten i landshövdingens frånvaro skulle gemensamt utövas av vederbörande avdelningschef och föredraganden.

Bland de förändringar i länsstyrelsens organisation, som härefter ägde rum under tiden fram till 1952 års genomgripande omorganisation, varom vidare nedan, må nämnas följande.

År 1943 infördes ett system med s. k. arbetsdetaljer i länsstyrelsen, vil-

ket i huvudsak innebar att inom vardera avdelningen inrättades detaljer, i regel fyra, vid vilka diariefördes och till föredragning bereddes vissa be- stämda, varandra närstående ärendegrupper. För varje detalj var under vederbörande föredragande en landskanslist eller landskontorist förestån— dare.

År 1944 inrättades en särskild försvarsavdelning vid länsstyrelsen (om- organiserad år 1953 till en civilförsvarssektion), i vilken ingick en militär- assistent.

I samband med vägväsendets förstatligande från och med år 1944 blev de nyinrättade vägförvaltningarnas chefstjänstemän, vägdirektörerna, före- dragande hos länsstyrelserna i vissa vägärenden. Vid vägdirektörens före- dragning inför landshövdingen skall landssekreteraren närvara.

År 1947 intogs i landshövdingeinstruktionen en allmän bestämmelse att länsstyrelsen ägde i arbetsordningen eller eljest uppdraga beslutanderätten åt avdelningschef beträffande ärendegrupper av den art att de ej skäligen borde kräva deltagande av landshövdingen. För landskontorets vidkom- mande hade detta i begränsad utsträckning varit möjligt sedan år 1943.

Under förra delen av 1600-talet, då länen tillkom som enheter för den regionala civilförvaltningen, intog länsstyrelsen ställningen av en verklig lantregering. Konungamaktens befogenheter var i hög grad delegerade till landshövdingen i vad gällde länets inre angelägenheter. Orsaken härtill var främst de stora avstånden och dåliga kommunikationerna, vilka omöjlig— gjorde en effektiv central ledning av regionalförvaltningen. Trots att rege- ringsmakten successivt ökade och förutsättningarna även i övrigt för en starkare central ledning blev gynnsammare, bibehöll länsstyrelsen ända in på 1800-talet sin karaktär av lantregering.

Under 1800-talets senare del och särskilt under 1900—talet gick utveck- lingen i riktning mot minskat inflytande för länsstyrelsen. Olika förvalt- ningsgrenar utsöndrades efter hand från länsstyrelsens ämbetsbefattning och lades direkt und-er ett centralt ämbetsverk, i allmänhet regionalt repre- senterat av en chefstjänsteman. Exempel härpå utgör skogs— och domänvä- sendet, lantmäteriväsendet och det ecklesiastika boställsväsendet, alla på sin tid omfattande och viktiga länsstyrelseuppgifter. Centraliseu'ingstenden- sen gjorde sig gällande även vid tillkomsten av nya statliga vecrksamherts- områden. För dessa tillskapades i regel speciella, under central myndighet lydande länsorgan vid sidan av länsstyrelsen. Det enda betydande undantaget härifrån utgjorde civilförsvaret, som emellertid även det ursprungligen fö- reslagits skola regionalt administreras av ett fristående organ. De nya fri— stående regionalorga'nen fick i de flesta fall länet till verksamhetsområde. De konstruerades antingen såsom konsulent- eller expertorgan under det centrala verket — ej sällan med direkt uppgift att samtidigt biträda läns- styrelsen i dess verksamhet — eller såsom kollegiala, med självständig

beslutanderätt utrustade organ, nämnder, vilkas verksamhet ofta icke var närmare reglerad i förhållande till länsstyrelsen.

1948 års Iänsstyrelseutredning, som hade att utreda bland annat frågan om länsstyrelsens ställning inom den regionala statsförvaltningen, pekade i sitt betänkande (SOU 1950: 28) på flera orsaker till nyss antydda centra- lisering av förvaltningen, vilka samtidigt resulterat i en långt gående dif- ferentiering på länsplanet. En av de främsta orsakerna ansågs vara de förbättrade kommunikationerna, vilka möjliggjorde snabb och kontinuer— lig kontakt mellan d—e centrala myndigheterna _ som blev all-t flera _ och deras regionala organ. Centralmyndighete-rnas ökade tillgång på kvalifice— rad personal för handhavande av de regionala förvaltningsuppgifterna hade också medfört att länsstyrelsen såsom mellaninstans betraktades som onö- dig. Länsstyrelsen hade vidare med sin dittillsvarande organisation haft svårt att tillgodose de centrala fackmyndigheternas krav på sakkunnig och enhetlig handläggning av de speciella förvaltningsuppgifterna. Slutligen an- sågs länsstyrelsens organisation och traditionella ställning inom förvaltning- en oförenlig med den lekmannamedverkan, som vissa förvaltningsgrenar krävde, samt med ett subordinationsförhållande till centralt verk.

Länsstyrelseutredningen framhöll bland annat, att en fortsatt reducering av länsstyrelsens kompetensområde skulle medföra att länsstyrelsen mins- kade i betydelse som allmänt remiss- och utredningsorgan åt Kungl. Maj:t. Vidare skulle länsstyrelsen, genom att verksamhetsområden av vital bety- delse för länet ställdes utanför dess ledning och kontroll, få svårt att full— göra i första hand sin allmänna, viktiga uppgift »att giva noggrann akt på länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa» men också andra uppgifter av mera löpande natur, vilka ägde ett nära samband med de fristående organ-ens.

I syfte att åstadkomma en i möjligaste mån koncentrerad länsförvaltrning föreslog länsstyrelseutredningen i sitt betänkande, i vad angick länsförvalt- ningens yttre organisation, bland annat att i länsstyrelsen skulle inordnas länsarbetsnämuden, länsbostadsnämnden, mödrahjälpsnämnden (som nu- mera upphört), länsnykterhetsnämnden och länsvägnämnden samt de fri- stående lämsstyrelseexperterna socialvårdskonsulenten och lappfogden (nu— mera förste konsulent vid lappväsendet). Beträffande flertalet av övriga experter föreslog utredningen, att dessa skulle kunna förordnas att vara föredragande eller eljest deltaga i handläggningen i länsstyrelsen av dem berörande ärenden.

I vad gällde länsstyrelsens inre organisation innehöll länsstyrelseutred- ningens förslag flera viktiga förändringar. De båda avdelningarna föreslogs uppdelade i sektion-er — närmast motsvarande byråerna i de centrala äm- betsverken — vilket skulle underlätta en inre decentralisering av länssty- relsearbetet. Avdelningscheferna skulle befrias från egen föredragning för att i stället kunna dels biträda landshövdingen i dennes allmänna verksamhet

vid sidan av länsstyrelsens egentliga uppgifter och dels enligt landshöv- dingens direktiv leda verksamheten inom länsstyrelsen. I handläggningen av vissa viktigare ärendegrupper föreslogs lekmän skola deltaga.

Efter remissbehandling av länsstyrelsentredningens förslag uppdrog Kungl. Maj:t åt utredningens sekreterare att i vissa avseenden överarbeta förslaget med utgångspunkt från antagandet att länsarbetsnämuden, läns- bostadsnämnden, länsnykterhetsnämnden och länsvägnämnden tillsvidare icke skulle inordnas i länsstyrelsen men att förslaget i övrigt i tillämpliga delar borde genomföras.

I en promemoria den 14 juli 1951 (stencilerad) framlades förslag till en partiell länsstyrelsereform. I promemorian lämnades beträffande den yttre organisationen förslag .till olika bestämmelser, avsedda att stärka garantier- na för ökad samordning mellan länsorganen; endast mödrahjälpsnämnden föreslogs inordnad i länsstyrelsen. I fråga om den inre organisationen åbe— ropades i huvudsak länsstyrelseutredningens förslag.

Förslag till omorganisation av länsstyrelser-na förelades 1952 års riks- dag (prop. 155, SU 129). I propositionen, som med vissa smärre ändringar byggde på 1951 års förslag, förordades en intensivare samverkan på tjänste- mannaplanet såsom den under rådande förhållanden lämpligaste vägen till samordning inom länsförvaltningen. Departementschefen ansåg sig icke kun— na taga slutlig ställning till frågan om lekmannamedverkan i länstyrelsen och kunde därför heller icke förorda att mödrahjälpsnämnden inordnades i denna. —— Den av riksdagen beslutade omorganisationen (rskr 240) trädde i tillämpning, såvitt gällde den inre organisationen i huvudsak den 1 januari 1953, och i övrigt den 1 augusti samma år. Sistnämnda dag trädde också en ny länsstyrelseinstruktion i kraft.

Den organisation som länsstyrelsen erhöll år 1953 är i allt väsentligt fort- farande gällande.

Önskemålet att bringa länsstyrelseinstruktionen 'till bättre överensstäm- melse med föreskrifterna i allmänna verksstadgan samt vissa förändringar i taxeringsfö—rfarandet föranledde utfärdandet av nu gällande 1958 års läns- styrelseinstruktion.

I samband med polisväsendets förstatligande den 1 januari 1965 uppde- lades förutvarande landsfogdens funktioner som polischef och åklagare och inrättades i varje län en tjänst som länspolischef, vilken ingår i länsstyrel- sen.

Den nuvarande ordningen Framställningen i detta avsnitt berör i första hand länsstyrelsens organisa— tion och därmed sammanhängande frågor. Länsstyrelsens arbetsuppgifter nämnes här endast översiktligt; de redovisas mera i detalj i samband med redogörelsen i bilagorna 2 och 3 för de olika verksamhetsområdena inom länsförvaltningen.

42 Arbetsuppgifter Länsstyrelsens kompetensområde sträcker sig över praktiskt taget samtliga verksamhetsgrenar inom den statliga regionala förvaltningen. Såsom till- syns—, fastställelse- och besvärsmyndighet utövar länsstyrelsen även visst inflytande över den kommunala förvaltningen. Till skillnad från övriga statliga länsorgan har länsstyrelsen _ vid sidan av sina bestämda förvaltningsuppgifter —— vidsträckta allmänna befogen— heter. Enligt instruktionen skall länsstyrelsen sålunda »giva noggrann akt på länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa». Om länsstyrelsen finner åtgärd påkallad, som den icke själv äger vidtaga, bör länsstyrelsen göra framställning i ämnet hos Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet. Länsstyrelsen bör i övrigt hålla Kungl. Maj :t underrättad om sådant som kan vara av särskild vikt att veta beträffande länet. Det åligger vidare länsstyrelsen att verka för att den statliga verksamheten inom områden, som länsstyrelsen har att befatta sig med, i möjligaste mån samordnas. Dessa länsstyrelsens allmänna uppgifter lämnar stort utrymme för initiativ av olika slag. Såsom högsta polismyndighet i länet har länsstyrelsen ansvaret för och ledningen av polisverksamheten i enlighet med bestämmelser i polisinstruk- tionen. Länsstyrelsen skall bland annat tillse att allmän ordning och säker- het upprätthålles, ägna uppmärksamhet åt polisväsendets organisation och effektivitet samt svara för planeringen av länets polisbe-redskap. I den omfattning som anges i skilda författningar har länsstyrelsen vi- dare att ta befattning med socialvården, hälso- och sjukvården, ekonomiskt lokaliseringsstöd, plan- och byggnadsväsendet, fastighetsbildningsväsendet, naturvården, väg- och trafikväsendet, brandförsvaret, civilförsvaret och an- nan försvarsberedskap, exekutionsväsendet, folkbokföringsväsendet, beskatt— nings- och uppbördsväsendet samt medelsförvaltningen. Utöver ärenden inom nyss angivna större ämnesområden handlägger läns- styrelsen också åtskilliga speciella ärenden, av vilka som exempel kan nämnas ärenden angående pass, lotterier, explosiva varor, jakt, fiske, han- del, medborgarskap, äktenskapsdispenser, rusdrycker och öl, fastighetsför- värv, kommunala lån m. m., allmänna val och kommunal, ecklesiastik, ad- ministrativ eller judiciell indelning. Till länsstyrelsens särskilda uppgifter hör också att i olika avseenden bevaka kronan-s rätt samt, såvitt det ej ankommer på annan myndighet, tillse att dess egendom inom länet ej vanvårdas eller obehörigen disponeras. Länsstyrelsen skall på begäran tillhandagå andra myndigheter med upp- lysningar och biträde. Som regional remissmyndighet åt Kungl. Maj:t och de centrala ämbetsverken fyller länsstyrelsen en viktig uppgift. En viktig del av länsstyrelsen-s ämbetsbefattning utgör den tillsyn, som länsstyrelsen i olika avseende-n har att utöva. Länsstyrels-einstruktionen innehåller härvidlag en allmän föreskrift, att länsstyrelsen inom de större

verksamhetsområdena skall övervaka att andra statliga myndigheter, kom- muner och enskilda fullgör sina författningsenliga åligganden. Tillsynsbe- fogenheterna — närmare angivna i författningar på respektive områden —— torde vara särskilt uttalade inom plan— och byggnadsväsendet, social- vården, den allmänna hälsovården, civilförsvaret och brandväsendet. Störst betydelse har tillsynen över den kommunala verksamheten, närmast den s. k. reglerade förvaltningen, vilken i stor utsträckning omfattar uppgifter av statlig karaktär och handhas av olika kommunala nämnder.

Länsstyrelsen utövar sin uppsikt på i huvudsak tre olika sätt, nämligen genom allmän tillsyn av skifta-nde beskaffenhet, fastställelseprövning (be- byggelseplaner, kommunala stadgor m. m.) och besvärsprövning.

Den allmänna tillsynen inskränker sig i många fall till ett rådgivnings- och anmaningsförfarande men är stundom förenad med vissa maktbefogen- heter, såsom rått att utfärda förbud, förelägga vite eller vidtaga åtgärder i det kommunala organets respektive den enskildes ställe. Länsstyrelsens rätt enligt länsstyrelseinstruktionen att föranstalta om sammanträde med kom— munala myndigheter eller enskilda personer för överläggningar i viss fråga kan, såsom sammanhängande med länsstyrelsens initiativrätt, också sägas utgöra ett led i den allmänna tillsynen. Detsamma gäller länsstyrelsens befo- genhet enligt kommunallagen och landstingslagen att förordna om samman- träde med kommunalfullmäktige, resp. att hos Kungl. Maj:t göra framställ- ning om landstingsmöte.

Såsom besvärsmyndighet prövar länsstyrelsen såväl beslut av kommu- nala organ (fullmäktige, drätselkammare eller kommunalnämnd, styrelser och nämnder samt undantagsvis kommunal befattningshavare, exempelvis brandchef ) som beslut av andra offentliga, statliga intressen företrädande organ och befattningshavare (t. ex. länsvägnämnd, vägsynenämnd, arrende- nämnd, valnämnd, polismyndighet, u—tmätningsman, intendent för utskänk- ningsärenden, särskilt förordnad :förrättningsman) ävensom sammanslut— ingar av enskilda (vägförening, jaktvårdsområde, fiskevårdsområde, all- männingsstämma).

Den statliga verksamhetens ökade omfattning i länen och tillkomsten av allt flera fristående organ har medfört behov av samordning och samverkan inom länsförvaltningen. Särskilt gäller detta på samhällsplaneringens om— råde, där olika länsorgan var för sig handlägger frågor av allmän och vital betydelse för länet i dess helhet. I flera av de viktigare organens in- struktioner finns numera också —— främst såsom ett resultat av 1948 års länsstyrelseutrednings arbete _— intagna bestämmelser om samverkan av organisatorisk eller annan art. Vid sidan härav förekommer —— varifrån tills- vidare bortses — samverkan i praxis genom sporadiska underhandskontak- ter i växlande former mellan länsorganen.

Det är naturligt att länsstyrelsen såsom det centrala länsorganet särskilt

ålagts att svara för samordning av förvaltningsverksamheten i länet. Som tidigare omtalats har länsstyrelsen sålunda att allmänt verka för att den statliga verksamheten inom sådana områden, med vilka länsstyrelsen har att taga befattning, i möjligaste mån samordnas. Det åligger vidare länssty- relsen att i erforderlig omfattning följa verksamheten inom länsarbets- nämnd, länsbostadsnämnd, lantbruksnämnd och länsskolnämnd samt hos andra statliga länsmyndigheter, vilkas arbetsuppgifter berör till länsstyrel- sens ämbetsbefattning hörande frågor. Till länsstyrelseinstruktionens mera allmänt hållna föreskrifter om samverkan hör också bestämmelsen att läns- styrelsen i erforderlig utsträckning skall samarbeta och samråda med andra statliga myndigheter, kommunala myndigheter samt företrädare för menig- heter och sammanslutningar.

Med länsstyrelseinstruktionens nu nämnda bestämmelser om samverkan i länsförvaltningen korresponderar föreskrifter i länsnämndernas och vissa andra beslutande länsorgans instruktioner. Länsstyrelsen skall sålunda un- derrättas om länsarbetsnämndens, länsbostadsnänmdens, lantbruksnämn— dens och länsskolnämndens sammanträden och därvid förekommande ären- den. Landshövdingen, landssekreteraren eller annan av länsstyrelsen därtill förordnad tjänsteman äger närvara vid dessa myndigheters _— dock ej läns- skolnämndens —— sammanträden och deltaga i överläggningarna. Den leda- mot i länsskolnämnden, som länsstyrelsen äger utse, är vanligtvis en tj änste- man hos länsstyrelsen. Landshövdingen eller avdelningschef må närvara vid hushållningssällskapets sammanträden och deltaga i överläggningarna. Vi— dare innebär den skyldighet som åligger vissa nämnder att vid handlägg- ningen av viktigare frågor, berörande annan lånsmyndighets arbetsområde, bereda representant för denna tillfälle deltaga, att även länsstyrelsen kan komma att engageras. I åtskilliga instruktioner föreskrives att vid behov samråd skall ske med andra berörda myndigheter, däribland länsstyrelsen.

I detta sammanhang kan nämnas den möjlighet till samordning av läns- styrelsens och länsnämndernas verksamhet som landshövdingens ordföran- deskap i flertalet nämnder erbjuder.

Av betydelse för organisatorisk samverkan i länsförvaltningen är också länsstyrelsens möjlighet enligt länsstyrelseinstruktionen att såsom föredra- gande anlita vissa länsstyrelseexperter, m. m.

Vägdirektören är sedan år 1943 obligatoriskt föredragande i vissa angivna vägärenden och kan av länsstyrelsen åläggas föredragning jämväl i andra ärenden inom kommunikationsväsendet. Länsstyrelsen äger _— i huvud- sak sedan den 1 augusti 1953 —— uppdraga åt jämväl följande befattnings- havare att vara föredragande i ärenden berörande deras verksamhetsområ- den, nämligen annan tjänsteman vid vägförvaltningen än Vägdirektören, länsarkitekten, biträda-nde länsarkitekt och assistent vid länsarkitektkonto- ret, länsläkaren, biträdande länsläkare, länsveterinären, länsingenjören, so- cialvådskonsulenten, intendenten för utskänkningsärenden samt konsulent

inom lappväsendet. I Gotlands län kan vidare polischefen och polissekrete- raren i Visby polisdistrikt åläggas föredragningsskyldighet. Länsstyrelsen -— i särskilda fall landshövdingen eller avdelningschef — kan också bestäm- ma, att i handläggningen av visst ärende eller vissa slag av ärenden skall deltaga tjänsteman som nyss sagts, även om han ej är föredragande, även- som överlantmätaren, biträdande överlantmätare, kontorslantmätare, läns— brandinspektören, länsarbetsdirektören, länsbostadsdirektören, lantbruks- direktören, länsjägmästaren, länsskolinspektören och skolinspektör eller annan tjänsteman hos länsarbetsnämuden, länsbostadsnämnden, lantbruks- nämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsskolnämnden.

Inre organisation, m. m. Länsstyrelsens båda avdelningar är var för sig indelade i sektioner.

Landskansliet är i regel indelat i en allmän sektion, en planeringssektion och en civilförsvarssektion. I sju län (B, M, 0, P, Y, AC, BD) finns även en socialsektion för ärenden som i övriga län handlägges inom allmänna sektionens socialdetalj. I Gotlands län består landskansliet dock av endast en civilförsvarssektion och en sektion för övriga ärenden. Vidare saknar Stock- holms län egen civilförsvarssektion; gemensamma för länet och Stockholms stad finns i stället en civilförsvarssektion och en allmän beredskapssektion.

Till civilförsvarssektionen —- med undantag av den för Stockholms stad och län gemensamma — hör en allmän heredskapsdetalj och ett priskontor.

På de olika sektionerna handlägges företrädesvis följande grupper av ärenden, nämligen på

allmänna sektionen: allmän ordning och säkerhet, polisväsendet utom ärenden som handlägges på länspolischefens expedition, personalfrågor be— träffande landskansliet och den lokala polisorganisationen, utsökningsväsen- det, kommunala frågor, allmänna val samt, såvitt det ej hör till annan sek- tion, socialvård och hälso- och sjukvård,

planeringssektionen: plan- och byggnadsväsendet, fastighetsbildning, na- turvård, fornminnen, elektrifiering, väg- och trafikväsendet samt kommu- nal, administrativ, judiciell eller ecklesiastik indelning,

civilförsvarssektionen: civilförsvaret och brandväsendet samt, på allmän- na beredskapsdetaljen, övrig försvarsberedskap utom beredskapen för polis- väsendet samt

socialsektionen (där sådan finns): socialvård samt hälso- och sjukvård ävensom andra därmed sammanhängande frågor.

Landskontoret är indelat i en kameralsektion, en taxeringssektion och en uppbördssektion. Till kameralsektionen hör prövningsnämndens kansli och till taxeringssektionen ett varuskattekontor. Vid landskontoret finns där- jämte ett datakontor, vilket i Uppsala, Gotlands, Blekinge, Hallands och Jämtlands län hör till uppbördssektionen och i övriga län utgör en sär- skild sektion, datasektionen.

På sektionerna handlägges i huvudsak följande ärendegrupper, nämligen på

kameralsektionen: allmänt ekonomiska ärenden samt andra kamerala ärenden än uppbördsärenden, ärenden angående utseende av ledamöter i beskattningsnämnder och övriga ärenden rörande taxeringsorganisationen, ärenden som enligt taxeringsförfattningarna skall handläggas av prövnings- nämndens kansli, arvs- och gåvoskatt ävensom vissa personal- och löneären- den beträffande såväl länsstyrelsens och häradsskrivarorganisationens per- sonal som befattningshavare inom de lokala polis- och exekutionsorganisa- tionerna samt länsarkitektsorganisationen och länsskolnämnden,

taxeringssektionen: skatte- och taxeringsfrågor, i den mån de ej hör till annan sektion, samt

uppbördssektionen: ärenden rörande folkbokförings-, uppbörds-, och in- drivningsväsendet samt speciella skatter, i den mån ärendena ej hör till an- nan sektion, samt

datasektionen: ärenden rörande anskaffning, underhåll och drift av läns- styrelsens datamaskinanläggning samt rörande folkbokföringen utom i fråga om besvär eller underställning i kyrkobokförings- och mantalsskrivnings- frågor.

Chefer för länsstyrelsens olika sektioner är, för envar av allmänna sek- tionen, planeringssektionen, kameralsektionen, uppbördssektionen och, i vad avser Gotlands län, sektionen för övriga ärenden en förste länsassessor, för taxeringssektionen en förste taxeringsintendent, för civilförsvarssektio- nen en civilförsvarsdirektör, för socialsektionen en länsassessor och för data- sektionen en byrådirektör. I Gotlands län är dock landskamreraren tillika chef för kameralsektionen.

I de tre största länen finns på vardera avdelningen en förste länsassessor, som ej är sektionschef. Denne är avdelningschefens ställföreträdare.

På länspolischefens expedition handlägges ärenden som angår polisens verksamhetsformer, samarbete med åklagarmyndigheter och polisnämnder samt informationsverksamhet, vissa av de ärenden som enligt polisinstruk- tionen ankommer på länsstyrelsen (i huvudsak angående ledningen av polis- styrkorna i länets polisdistrikt, länstrafikgruppens verksamhet, rekryte- ring och fortbildning av polismän samt försvarsplanläggningen) ävensom ärenden som enligt lag eller annan författning ankommer på länspolische- fen.

Inom ramen för länsstyrelseinstruktionen eller eljest av Kungl. Maj :t ut- färdade föreskrifter har länsstyrelsen att i arbetsordning meddela erforder— liga bestämmelser angåen-de bland annat fördelning av ärendena mellan sektionerna —- i praktiken dock i huvudsak bestämd genom av Kungl. Maj :t fastställda diarieplaner för de olika sektionerna _ föredragandenas tjänst- göring å sektionerna, grunderna för fördelning av föredragningsskyldighe- ten samt beslutanderättens fördelning. Utan hinder av arbetsordningens

föreskrifter har avdelningschef rätt att göra tillfälliga ändringar beträf- fande tjänstgöringen på sektionerna. J ämväl ändringar i arbetsfördelningen må bestämmas av honom eller, efter hans bemyndigande, av sektionschef. Ändringar som nu sagts må dock ej vidtagas såvitt angår Vägdirektören eller förste taxeringsintendenten och denne underställd personal.

Avdelningscheferna, vilka sedan sek'tionsindelningens genomförande i princip varit befriade från föredragningsskyldighet, har vid sidan av upp- giften att närmast under landshövdingen leda sin avdelnings verksamhet (överdirektörsuppgift) bland annat att öva tillsyn över och svara för sam— ordning och enhetlighet i länsstyrelsens inre arbete (expeditionschefsupp- gifter). Landskamreraren åligger, utöver uppgiften att vara avdelningschef, att tjänstgöra som ordförande i prövningsnämnden och fastighetsprövnings- nämnden.

Sektionscheferna har var för sin sektion till huvudsaklig uppgift att följa utvecklingen inom sektionens verksamhetsområde, att föredraga eller själ- va avgöra sektionen tillhörande ärenden samt att leda, fördela och övervaka arbetet inom sektionen. Förste taxeringsintendenten åligger därutöver bl. a. att närmast under landshövdingen tillse att taxeringsarbetet i första instans ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt.

Länspolischefen har avdnelniingschefs ställning i det avseendet, att han såvitt angår ärenden som hör till hans expedition, bland annat den opera— tiva polisverksamh-eten, är landshövdingens ställföreträdare. Ehuru även i övrigt utrustad med vidare befogenheter än sektionschef-erna, har han lik- som dessa viss föredragningsskyldighet samt ansvaret .för arbetet på sin expedition.

I fråga om fördelning av beslutanderätten i länsstyrelsen meddelas vissa allmänna bestämmelser i länsstyrelseinstruk-tionen. Av Kungl. Maj:t fast- ställt exempel på arbetsordning för länsstyrelserna innehåller närmare an- visningar härom.

Landshövdingen äger ensam besluta i alla ärenden som föredrages för honom (landshövdingeärenden). För att kunna fylla sin tidigare nämnda uppgift att svara för samordning och enhetlighet i länsstyrelsearbetet skall vederbörande avdelningschef i princip deltaga i handläggningen av dessa ärenden. I handläggningen av vissa, i instruktionen särskilt angivna lands- hövdingeärenden rörande i huvudsak länsstyrelsens personal och arbetsför- hållanden skall båda avdelningscheferna deltaga.

Länsstyrelsen må i arbetsordning eller eljest uppdraga beslutanderätten åt avdelningschef beträffande vissa grupper av ärenden (avdelningschefs- ärenden). På samma sä-tt kan också uppdragas åt sektionschef eller annan föredragande att, på föredragning av eller eljest i närvaro av annan tjänste— man, meddela beslut i vissa ärendegrupper som ej anses kräva deltagande av landshövdingen eller avdelningschefen (sektionsärenden). Yppas vid handläggning-en av sektionsärende olika meningar bland de deltagande eller

kan beslut i sådant ärende väntas medföra verkningar utöver det enskilda fallet, skall ärendet hänskjutas till avgörande av avdelningschefen eller, om ärendet anses bli prejudicerande eller få s-törre räckvidd, underställas landshövdingen.

Sek'tionschef eller annan föredragande må ensam meddela beslut dels i ärenden av expeditionell natur och dels i sådana, i arbetsordningen an- givna ärenden, vilkas avgörande ej skäligen bör kräva deltagande av mer än en person (enmansärenden). Kungl. Maj:t föreskriver i särskild ordning vilka ärendegrupper som får handläggas som enmansärenden.

Avdelningschef skall beträffande ärenden, vari han utövar beslutande- rätten, opåmint hålla landshövdingen underrättad om viktigare avgöran- den och tillämpad praxis. Samma skyldighet åligger sektionschef och an- nan föredragande gentemot avdelningschefen.

Utan hinder av arbetsordningen äger landshövdingen påkalla föredrag- ning av ärende som skolat handläggas som avdelningschefs-, sektions- eller enmansärende. Avdelningschef kan på liknande sätt påkalla föredragning eller själv besluta i ärende, hänförligt till de två sistnämnda grupperna.

Länspolischefen utövar ensam beslutanderätten i ärenden rörande poli- sens verksamhetsformer samt de länsstyrelsen åvilande ärenden angående i huvudsak den operativa polisverksamheten, vilka enligt vad ovan sag—ts skall handläggas på hans expedition (länspolischefsärenden). Länspolische- fen har beträffande dessa ärenden _ i likhet med vad som gäller för av- delningschef _ viss anmälnings- och underställningsskyldighet gentemot landshövdingen. Landshövdingen äger vidare på föredragning av länspolis- chefen själv besluta i nu angivna ärenden, när fråga är om allvarliga ord- ningsstörande händelser, händelser som kräver operativa överväganden,

m. m.

Länspolischefen må i arbetsordning åläggas att för landshövdingen före- draga eller själv avgöra jämväl sådana på landskansliet ankommande ären- den, som angår polisväsendets organisation och därmed sammanhängande frågor, allmän ordning och säkerhet, vapeninnehav samt tävling på väg. Sektionschef skall tillse att länspolischefen i dessa ärenden erhåller nödigt biträde av sektionens personal.

Vissa i länsstyrelselnst—ruktionen närmare angivna ärenden ävensom ären- den, vari landshövdingen förbehållit sig beslutanderätten, får endast undan— tagsvis avgöras i hans frånvaro.

Vad i länsstyrelseinstruvktionen stadgas om föredragande och föredrag- ning, skyldighet att anmäla avvikande mening samt beslutanderättens ut- övande gäller också de länsstyrelseexperter, chefstjänstemän hos länsnämn- der, m. fl., som är föredragande eller deltar i ärendehandläggningen, dock att skyldigheten för föredragande att upprätta och expediera beslut i stället skall ankomma på vederbörande sektionschef. Denne skall för övrigt också tillse att erforderligt biträde lämnas de föredragande.

Finner länsstyrelsen vid behandling av ett ärende nödig—t höra länets in- vånare eller m—enighet inom länet eller vill länsstyrelsen eljest i viss fråga överlägga med kommunala myndigheter eller enskilda personer, äger läns- styrelsen föranstalta om sammanträde inför länsstyrelsen eller någon dess tj änstcman. För utredning i anhängigt ärende må länsstyrelsen vidare, med iakttagande i vissa fall av särskilda bestämmelser därom, anordna muntligt förhör inför länsstyrelsen; förhör förekommer regelbundet i ärenden an— gående utvisning av utlänning, .tvångsin-tagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare samt omhändertagande för samhällsvård enligt barna- vårdslage'n. Länsstyrelsen äger också förordna om vittnesförhör vid allmän underrätt.

Länsstyrelsen bör, om möjligt regelbundet, för överläggningar i tjänste- ärend—en av mera allmän betydelse sammankalla länets polischefer, civilför- svarschefer, utmätningsmän och chefer för lokala skattemyndigheter.

Förutom sin allmänt administrativa personal har länsstyrelsen också vissa tjänstemän som främst arbetar med speciella uppgifter, nämligen bar- navårdskonsulent, länsplanerare (planeringsdirektör, byrådirektör), militär- assistent, civilförsvarsingenjör, föreståndare för priskontoret samt i flertalet län en hel- eller deltidsanställd naturvårdssakkunnig (naturvårdsintendent).

I varje län finns sedan år 1945 en barnavårdskonsulent (från början be- nämnd barnavårdsassistent), vilken såsom länsstyrelsens tjänsteman hand- har vissa uppgifter inom barnavården.

Barnavårdskonsulentens huvuduppgifter anges i Kungl. Maj:ts kungö- relse den 9 december 1960 (nr 720) med bestämmelser angående barnavårds- konsulenterna vid länsstyrelserna. Sammanfattningsvis kan barnavårdskon- sulentens uppgifter sägas i första hand vara inriktade på tillsyn och råd- givning i fråga om fosterbarnsvården och barnavårdsanstalterna.

Det åligger konsulenten att i länsstyrelsen vara föredragande i eller bi- träda vid handläggningen av de ärenden rörande barnavård som länsstyrel- sen bestämmer. Konsulenten skall särskilt ta befattning med den verksam- het beträffande barnavårdsanstalterna och fosterbarnsvården i länet, som ankommer på länsstyrelsen. Vidare åligger det konsulenten att biträda bar- navårdsnämnderna vid anskaffande av fosterhem och i mån av tid även bi- stå dem vid utredningar med anledning av ansökningar om tillstånd att mot— taga fosterbarn. I län där särskilt barnavårdsombud är anställt är konsulen— ten i princip befriad från göromål rörande fosterhemsförmedlingen.

En viktig del av barnavårdskonsulentens arbete utgör inspektionerna av länets barnavårdsanstalter. Vidare skall konsulenten följa intagningen i barn- hem och — i förekommande fall i samråd med vårdnadshavaren, barna- vårdsnämnden och barnhemmets styrelse — verka för att barnen intages i lämpligaste barnhem eller, om det skulle vara bättre för dem, placeras i en- skilt hem.

I fråga om fosterbarnsvården åligger det barnavårdskonsulenten att genom resor eller på annat sätt hålla sig noggrant underrättad om förhållandena in- om fosterbarnsvården. Konsulenten skall även verka för att det finns erfor- derlig tillgång på lämpliga fosterhem.

Barnavårdskonsulenten skall tillhandagå myndigheter och enskilda med upplysningar och råd i olika barnavårdsfrågor. Konsulenten skall fortlöpan- de samverka med vederbörande socialvårdskonsulent och samarbeta med andra inom barnavården verksamma myndigheter, sammanslutningar m. fl.

Socialstyrelsen äger att hos länsstyrelsen påkalla biträde av barnavårds- konsulenten för verkställande av särskild inspektion eller utredning eller för annan angelägenhet på barnavårdens område.

Vid flertalet länsstyrelser anställdes under åren omkring 1960 såsom extra befattningshavare en s. k. länsutredare, vars främsta uppgift blev att biträda vid upprättandet av länsstyrelsernas förslag till indelning av länen i kommunblock. Vid sidan härav bedrev länsutredaren i många fall fort- löpande utredningsarbete — insamlande och systematisering av material samt upprättande av prognoser för olika områden av samhällslivet _ till grund för industrilokalisering, bebyggelseplanering och annan samhällspla- nerande verksamhet och medverkade därvid ej sällan i länsstyrelsens hand- läggning av aktuella ärenden med näringsgeografisk eller samhällsekono- misk anknytning.

Samtidigt med tillkomsten av planeringsråden vid länsstyrelserna den 1 juli 1965 — varom mera i den fortsatta framställningen —— inrättades vid varje länsstyrelse en tjänst som Iänsplanerare (byrådirektör, i vissa län plaueringsdirektör). Länsplaneraren, som ersatt den tidigare länsutredaren, är icke inordnad i viss sektion. Det åligger honom att göra utredningar och avge förslag i frågor om samhällsplanering i länet, att närmast under lands- sekreteraren handlägga ärenden om statligt stöd som avser näringslivets lokalisering och att i den utsträckning länsstyrelsen bestämmer vara före- dragande i planeringsärenden. Antalet befattningshavare för ifrågavarande uppgifter har i alla län successivt ökats.

Vid flertalet länsstyrelser finns numera anställd en särskild befattnings— havare för naturvårdsverksamheten, ofta benämnd naturvårdsintendent el- ler liknande. Denne, som i ett tiotal län tjänstgör på heltid, tillhör plane- ringssektionen men tar också befattning med vissa ärenden på landskans- liets övriga sektioner. En av naturvårdsintendentens huvuduppgifter är att leda det långsiktiga inventeringsarhete i länet, som skall tjäna som under- lag för länsstyrelsens åtgärder enligt naturvårdslagen m. m. Bland viktigare löpande ärenden, som beredes av naturvårdsintendenten, kan nämnas såda- na som angår avsättandet av naturreservat, förordnande om strandskydds- eller landskapskyddsområde, meddelande av täkttillstånd, fridlysning av na- turminne, växter eller djur samt utlåtande i vatten- och avloppsfrågor. Na- turvårdsintendenten ombesörjer vidare länsstyrelsens registrering av natur-

vårdsbeslut och rapportering till statens naturvårdsnämnd. Han är också den som närmast svarar för tillsyn och rådgivning beträffande kommuner- nas naturvårdsarbete.

Militärassistentema -— en i varje län _ tjänstgör på landskansliet utan att tillhöra viss sektion; i praxis anses de vara direkt underställda lands- hövdingen och landssekreteraren. De är antingen i kommandoväg förordna- de, av försvarsstaben avlönade officerare på aktiv stat eller också arvodes- anställda pensionerade officerare. Enligt länsstyrelseinstruktionen åligger det militärassistent att vara kontaktman mellan länsstyrelsen och de mili- tära myndigheterna, att då länsstyrelsen av särskilda skäl så förordnar vara föredragande samt att enligt länsstyrelsens närmare bestämmande biträda vid handläggningen av försvarsärenden ävensom utföra de övriga uppgifter, som enligt länsstyrelsens arbetsordning eller särskilt meddelade föreskrifter ankommer på honom. Militärassistentens främsta uppgift i praxis torde vara att biträda landssekreteraren vid planläggningen av det civila totalförsvaret och vid ledningen av länsstyrelsens fortlöpande verksamhet på detta om— råde. I vissa län ianspråktages militärassistenten dock i stor utsträckning för handläggning, såsom föredragande eller eljest, av mera löpande rutinären- den, som har anknytning till militära förhållanden utan att angå länssty- relsens egentliga krigsplanläggning. Militärassistenten och dennes arbets- uppgifter behandlas närmare i avd. III kap. 5.

Civilförsvarsingenjör handlägger under civilförsvarsdirektören företrädes- vis ärenden rörande byggnadstekniska frågor och andra ärenden av tek- nisk natur och kan därvid åläggas föredragningsskyldighet.

På priskontoret (saknas i Stockholms län), vilket jämte allmänna bered- skapsdetaljen tillhör civilförsvarssektionen, handlägges ärenden som har avseende på länsstyrelsens uppgift att biträda statens pris- och kartellnämnd vid inhämtandet av uppgifter enligt lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Föreståndaren är föredragande i dessa ärenden samt arbetsledare för priskontoret.

Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 januari 1965 (nr 10) skall från och med den 1 juli 1965 i varje län finnas ett planeringsråd. Dess uppgift är att som rådgivande organ deltaga i länsstyrelsens handläggning av sådana ärenden om samhällsplanering eller kommunal, administrativ eller judiciell indelning eller näringslivets lokalisering, som är av allmän betydelse eller av större vikt. Rådet utgöres av nio inom länet bosatta ledamöter, av vilka fyra utses av Kungl. Maj:t bland personer som är väl förtrogna med arbets- marknaden, näringslivet och förhållandena i övrigt inom länet samt fem av landstinget bland personer med erfarenhet av kommunala värv och före- trädesvis så, att olika delar av länet blir representerade. För län med stad utanför landsting gäller särskilda regler med avseende på fördelningen av ledamöter mellan staden och länet i övrigt.

Såsom ett slags expertorgan till länsstyrelsen finns i varje län ett natur- värdsråd samt i flertalet län ett »Iänsråd» eller liknande. Råden har utbil- dats i praxis och deras verksamhet är icke författningsmässigt reglerad. De är av varierande storlek och sammansättning och sammanträder mer eller mindre regelbundet.

De större, mera regelbundet sammanträdande länsråden, vilka mesta— dels fungerar som både samordnande och rådgivande organ i viktigare sam- hällsplaneringsfrågor, består av en större krets länsstyrelseexperter och andra tjänstemän, representerande flertalet statliga verksamhetsområden. I ett länsråd av detta slag är antingen landshövdingen eller landssekrete- raren ordförande, och i övrigt deltar planeringsassessorn, länsarkitekten, länsingenjören, vägdirektören, överlantmätaren, länsläkaren och länsnämn— dernas chefstjänstemän.

Naturvårdsråden är ej endast rådgivande organ utan verkställer ofta egna utredningar och framlägger förslag i olika naturvårdsfrågor. Ett na- turvårdsråd av genomsnittstyp synes vara sammansatt av landshövdingen, ordförande, landssekreteraren, vice ordförande, länsarkitekten, vägdirektö- ren, överlantmätaren, länsjägmästaren, landsantikvarien, naturvårdsinten- denten samt svenska naturskyddsföreningens länsombud. Bland andra före- kommande ledamöter kan nämnas hushållningssällskapets trädgårdskonsu- lent samt representanter för landstinget och naturvårds- och hembygdsför- eningar.

Det har tidigare nämnts, att länsstyrelsen i sin verksamhet i begränsad omfattning har att ställa sig till efterrättelse vissa av centrala ämbetsverk utfärdade föreskrifter, och här skall endast anmärkas, att de centrala verk, varom i första hand är fråga, utgöres av socialstyrelsen, civilförsvarsstyrel- sen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, statens pris- och kar- tellnämnd och riksrevisionsverket.

Besvär över länsstyrelsens beslut anföres i regel direkt hos Kungl. Maj:t och prövas i statsrådet eller av regeringsrätten. I vissa fall skall dock be- svär anföras hos annan myndighet, såsom hovrätten (utsökningsmål, arvs- och gåvoskatt, m. m.), kammarrätten (skatte- och uppbördsmål, mantals- skrivnings- och kyrkobokföringsmål samt mål rörande socialhjälp, famil- jebidrag, bilskatt, resekostnadsersättning och traktamente, m. m.), social- styrelsen (allmänna barnbidrag), utlänningskommissionen (utvisning av utlänning), kommerskollegium (tillstånd för utlänning till kringförings- handel), kriminalvårdsnämnden (anstånd med verkställighet av frihets- straff), samt kammarkollegium (åborätt).

Länsarbetsnämnden

Såsom regional myndighet för allmänna arbetsmarkna—dsfrågor finns i varje län en länsarbetsnämnd. I Stockholms stad och län finns dock en gemensam länsarbetsnämnd. Länsarbetsnämndernas kanslier är för närvarande för- lagda till länens residensstäder utom i Södermanlands, Älvsborgs och Skara- borgs län, där stationeringsorterna är respektive Eskilstuna, Borås och Skövde.

Länsarbetsnämnderna tillkom år 1940, då — i anslutning till att tjänste- plik—tslagens bestämmelser angående arbetsförmedling m. m. bragtes i till- lämpning — den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten, som uppstått på kommunalt initiativ och dittills åvilat landstingen och städerna utanför de-ssa, provisoriskt ställdes under statlig ledning.

I syfte främst att göra länsarbetsnämnderna mera lämpade såsom sam— ordningsorgan för av sysselsättningsläget betingat planeringsarbete inom länen ägde under åren 1944—1945 viss omorganisation av nämnderna rum, därvid bland annat antalet ledamöter i varje nämnd väsentligt ökades. I samband härmed utsågs landshövdingarna — med några undantag —— till ordförande i nämnderna. Från och med den 1 januari 1948 förstatligades definitivt den offentliga arbetsförmedlingen, varvid dittillsvarande arbets- marknadskommissionen ombildades och blev arbetsmarknadsstyrelsen. Denna har bl. a. till uppgift att omhänderha den centrala ledningen av ar- betsförmedlingen. Länsarbetsnämnderna blev permanenta, under styrelsen lydande statliga länsorgan.

I den proposition, vari förslaget om a-rbetsförmedlingsverksamhetens slut— liga förstatligande framlades (1947: 239), uttalade departementschefen bland annat följande. En enhetlig, hela landet omfattande arbetsförmedling vore ett grundvillkor för en aktiv arbetsmarknadspolitik på skilda områden från samhällets sida. Erfarenheten visade, att arbetsförmedlingens effektivi- tet i hög grad befrämjades av en statlig ledning. Genom länsarbetsnämnder- na kunde den kontakt med bland annat övriga statliga länsmyndigheter med allmänna förvaltningsuppgifter upprätthållas, som fordrades för arbetsför- medlingsverksamhetens inordnande i ett större sammanhang.

Länsarbetsnämndernas organisation och allmänna verksamhet framgår av Kungl. Maj :ts instruktion för arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbets- nämnderna den 3 december 1965 (nr 667). Deras viktigaste arbetsuppgifter regleras i första hand i arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368).

Länsarbetsnämnden består —— om Kungl. Maj:t icke beträffande viss nämnd föreskriver att flera ledamöter skall finnas — av ordförande och sju andra ledamöter, av vilka en är vice ordförande. Samtliga förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag av chefen för arbetsmarknadsstyrelsen för en tid av högst tre år. Av ledamöterna är enligt praxis tre representanter för ar-

betsgivar- och arbetstagarorganisationerna. I samtliga län är landshöv- dingen länsarbetsnämndens ordförande. Nämndens verkställande tjänste— man och chef för dess kansli är länsarbetsdirektören.

För den del av länsarbetsnämndens verksamhet som utgöres av den offentliga arbetsförmedlingen finns i varje län under nämnden ett huvud- kontor samt erforderligt antal avdelningskontor och ombud ävensom i vissa län sjömanshus, vid vilka dessutom registrering och mönstring av sjömän äger rum. Samtliga län är numera vad gäller arbetsförme—dlingsverksamhe- ten indelade i kretsar. För verksamheten inom varje krets svarar ett s. k. kretskontor, som samtidigt är huvud- eller avdelningskontor. Kretskontoret har till uppgift att med råd och anvisningar bistå övriga avdelningskontor inom kretsen samt att vid behov ställa extra arbetskraft till deras förfo— gande.

Länsstyrelsen skall underrättas om länsarbetsnämndens sammanträden och där förekommande ärenden. Landssekreteraren eller annan av läns- styrelsen därtill utsedd tjänsteman äger närvara vid sammanträde med nämnden och deltaga i överläggningarna.

I enlighet med fastställda planer för länsstyrelsens krigsorganisation skall länsstyrelsen i krig övertaga de arbetsuppgifter, som ankommer på länsarbetsnämnden.

En av länsarbetsnämndens främsta uppgifter utgör ledningen av arbets- förmedlin-gen i länet och viss där—till knuten särskild verksamhet, syftande till att dels förhjälpa arbetssökande till arbete och dels tillgodose efterfrå- gan på arbetskraft inom skilda områden av arbetsmarknaden. Denna nämn- dens verksamhet bedrives vid de tidigare nämnda arbetsförmedlingskont-o- ren; vid dessa finns bland annat särskilda expeditioner för yrkesvägled- ning och arbetsvård. Vid den planläggning av och tillsyn över yrkesvägled- ningen, som åvilar länsarbetsnämuden, har denna att samarbeta med sko- lor och myndigheter.

Till länsarbetsnämndens uppgifter hör att följa utvecklingen på arbets— marknaden i länet. I detta syfte upprättar nämnden allmänna prognoser för hela arbetsmarknaden och speciella prognoser för byggarbetsmarkna- den fyra gånger per år. Prognoserna omfattar de närmaste tolv måna- dernas utveckling. Genom egna och genom arbetsförmedlingens fortlöpan- de kontakter med företag och organisationer följer nämnden upp utveck- lingen mellan prognostillfällena. Länsarbetsnämnden har också att plan- lägga och vidtaga eller hos arbetsmarknadsstyrelsen göra framställning om de åtgärder som utvecklingen på arbetsmarknaden ger anledning till.

På länsarbetsnämnden och nämnden underställda förmedlingar ankom- mer vidare att genom olika åtgärder underlätta omställningen på arbets- marknaden. Syftet härmed är att främja balansen på arbetsmarknaden och en rationell användning av arbetskraften. Samtidigt kan den enskildes val av yrke och arbete underlättas. Till de resurser, som länsarbetsnämnderna

disponerar för att underlätta rörligheten, hör arbetsförmedling och infor- mation om arbetsmarknadens tillstånd och behov, ekonomiska bidrag till flyttande av arbetskraft, bistånd med anskaffning av bostad i samband med flyttning, inlösen av eget hem samt arbetsmarknadsutbildning, d. v. s. omskolning och fortbildning.

Om efterfrågan på arbetskraft är otillräcklig för att få till stånd den ef- tersträvade balansen, kan länsarbetsnämnden initiera statligt, kommunalt eller enskilt beredskapsarbete. Möjligheter finns också att göra extra stat- liga eller statsunderstödda kommunala beställningar hos industrin. I viss utsträckning kan länsarbetsnämnd själv besluta om smärre beredskaps- arbeten.

I fråga om dessa och andra sysselsättningsskapande åtgärder _ t. ex. skyddad sysselsättning för handikappade _ sker ett nära samarbete med kommunerna. I ärenden avseende lokaliseringsstöd till företag som nyeta- bleras eller utvidgas samverkar länsarbetsdirektörerna med bl. a. länssty- relserna.

Länsarbetsnämnden är även ansvarig för sysselsättningsplaneringen inom byggnads- och anläggningsverksamheten. Samverkan sker här med regio- nala bygga-rbetsnämnder. Som underlag för planeringen inhämtar läns— arbetsnämnderna uppgifter om byggnads- och anläggningsprojekt under planering. I enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens bemyndigande har läns- arbetsnämnden att utfärda igångsättningstillstånd för Visst slag av bygg- nadsarbete enligt lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete den 31 maj 1963 (nr 268). I fråga om övrigt byggnadsarbete rekommenderar länsarbetsnämnden lämpliga igångsättningstider efter samråd med berörd byggarbetsnämnd. De uppgifter som inhämtas för sysselsättningsplanering- en inom byggnadsindustrin används också när länsarbetsnämnden upprät- tar förslag till investeringsreserv av statliga och statskommunala arbets- objekt, som med kort varsel skall kunna igångsättas för att motverka eller avhjälpa arbetslöshet.

I övrigt handhar länsarbetsnämnden de uppgifter, som av Kungl. Maj:t ell-er arbetsmarknadsstyrelsen ålägges nämnden. Bland sådana uppgifter förtjänar särskilt framhållas nämn-dens medverkan i utredningar av olika slag, som bedrives under ledning av arbetsmarknadsstyrelsen men även av andra centrala myndigheter. Länsarbetsnämnden åligger i detta samman- hang främst att insamla och vidarebefordra statistiskt material av olika slag, varav nämnden även själv kan begagna sig bland annat vid sin upp- lysnings- och rådgivningsverksamhet.

Ärende hos länsarbetsnämnd avgöras av nämnden i plenum. I arbetsord- ning eller genom särskilt beslut må arbetsmarknadsstyrelsen överlämna åt ordföranden eller annan ledamot eller åt länsarbetsdirektören eller annan tjänsteman att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på nämnden i plenum. Är pleni-

ärende så brådskande att nämnden ej hinner sammanträda, må ordföran— den besluta ensam i närvaro av länsarbetsdirektören eller annan föredra- gande. I sådan ordning fattat beslut skall anmälas vid nästa plenum.

Länsarbetsnämnden är beslutför, då utom ordföranden minst fyra andra ledamöter är närvarande, om icke Kungl. Maj :t föreskriver annat i fråga om viss nämnd.

Besvär över länsarbetsnämndens beslut prövas av arbetsmarknadsstyrel- sen om annat ej är föreskrivet.

Länsbostadsnämnden

Såsom länsmyndighet för den statliga verksamheten för främjande av bo- stadsförsörjningen finns i varje län en länsbostadsnämnd, vilken -—- med undantag för Älvsborgs län och Skaraborgs län — är förlagd till residens— staden. I nyssnämnda län är nämnden stationerad i Borås respektive Ska- ra. Stockholms stad och Stockholms län har en gemensam bostadsnämnd ; föreskrifterna om länsbostadsnämnd avser även denna nämnd. Bostads- styrelsen är central myndighet för länsbostadsnämnde-rna (bostadsnämn- den).

Såsom en åtgärd för motverkande av arbetslöshet anvisade 1933 års riksdag anslag till främjande av bostadsbyggande samt inrättades samma år statens byggnadslånebyrå för administreringen av den statliga verksam- heten på området. Redan tidigare hade emellertid frågor rörande bland annat statliga lån och bidrag för bostadsförsörjningen på landsbygden ut- brutits från hushållningssällskapens arbetsområde och anförtrotts en stat- lig egnahemsorganisation med egnahemsstyrelsen som central myndighet och egnahemsnämnder som regionala organ. Efter hand som den offentliga finansieringen av bostadsbyggandet ökade under senaste kriget kom bygg— nadslånebyrån att omhänderha större delen av den offentliga låne- och bi— dragsverksamheten för bostadsändamål.

Från och med den 1 juli 1948 uppgick statens byggnadslånebyrå i den ny- bildade bostadsstyrelsen, som också övertog vissa av egnahemsstyrelsens uppgifter. Såsom regionala organ inrättades samtidigt länsbostadsnämn— derna. Egnahemsorganisationen upphörde och dess övriga arbetsuppgifter, bland annat låne_ och bidragsverksamheten beträffande förvärv av jord- bruksfastighet m. m., övertogs centralt av lantbruksstyrelsen och regionalt av de nybildade lantbruksnämnderna.

Vid 1947 års riksdag (prop. 2,35, SU 244, rskr 493) behandlades dels riktlinjerna för bostadspolitiken under den närmaste framtiden och dels frågan om den bostadspolitiska verksamhetens principiella organisation. Det framhölls i propositionen bland annat, att bostadspolitiken, som syftade till en högre bostadsstandard, måste inriktas på åtgärder ägnade att säkerstäl- la, dels att hyrorna hölls på en nivå som möjliggjorde för hushållen att ef-

terfråga nyproducerade, rymliga och fullgott utrustade lägenheter, dels att initiativ till produktion av bostäder togs i erforderlig omfattning och dels att bostadshusen uppfördes och förvaltades på ändamålsenligt sätt. Den statliga bostadspolitiska verksamheten skulle främst innefatta beviljande av lån och bidrag samt biträde åt kommuner m. fl. med råd och anvisningar. På kommunerna, vilka i första hand svarade för bostadsplaneringen, skulle ankomma att upprätta bostadsförsörjningsplaner (numera bostadsbygg- nadsprogram) till ledning för beräkning av kommunens framtida bostads- behov samt att förmedla statliga lån och bidrag för bostadsförsörjningen.

Beträffande bostadspolitikens organisation uttalades i propositionen, att handhavandet av hithörande arbetsuppgifter i största möjliga utsträckning borde decentraliseras. Länsorgan med uppgift att på olika sätt verka för en planmässig förbättring av bostadsförhållandena i länet kunde komma att få en stor bostadspolitisk betydelse. Dessa länsorgan borde, i likhet med egnahemsnämnderna och de nyligen föreslagna lantbruksnämnderna, vara statliga. På organen borde ankomma att med sin sakkunskap i olika frågor rörande bostadsförsörjningen bistå kommunerna med råd och anvisningar i bostadspolitiska frågor. Vidare borde beslutanderätten i låne- och bidrags- ärenden beträffande bostadsförsörjningen i viss utsträckning kunna upp- dragas åt länsorganen. Dessa kunde jämväl ha vissa kontrollerande upp- gifter.

Den bostadspolitiska verksamhetens närmare organisation behandlades av 1948 års riksdag (prop. 218, SU 159, rskr 336). Departementschefen fö- reslog i propositionen bland annat överflyttning till länsorganen av vissa på det centrala organet ankommande uppgifter, däribland långivningen be- träffande enfamiljshus, utom i vissa större orter. Vad gällde lån och bi— drag till bostäder på jordbruksfastighet fann departementschefen övervä- gande skäl tala för att beslut i dessa ärenden fattades av jordbrukspolitiska organ, regionalt sålunda av lantbruksnämnderna. Riksdagen beslöt dock i stället godkänna utskottets förslag att frågor om sådana lån och bidrag skulle avgöras av länsbostadsnämnden efter samråd med lantbruksnämn- den.

Länsbostadsnämndernas organisation och arbetsuppgifter regleras i Kungl. Maj:ts instruktion för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna den 3 december 1965 (nr 669).

Länsbostadsnämnden utgöres av ordförande och fem andra ledamöter, om Kungl. Maj:t icke beträffande viss nämnd föreskriver att flera leda- möter skall finnas. Länsbostadsdirektören, nämndens chefstjänsteman, är självskriven ledamot. Ordföranden och annan ledamot än länsbostadsdi- rektören förordnas av Kungl. Maj :t för en tid av högst tre år. Den 1 juli 1966 var i aderton län landshövdingen nämndens ordförande. Landshövdingen — även om han ej är ledamot i nämnden _— så ock landssekreteraren eller annan av länsstyrelsen därtill utsedd tjänsteman äger närvara vid nämn-

dens sammanträden och deltaga i överläggningarna. Länsstyrelsen skall un- derrättas om länsbostadsnämndens sammanträden och därvid förekomman— de ärenden. Vid handläggning inom nämnden av fråga av större vikt, som berör annan länsmyndighets arbetsområde, skall jämväl representant för denna myndighet beredas tillfälle deltaga i nämndens överläggningar.

Länsbostadsnämnden skall inom länet handha den statliga låne- och bi- dragsverksamheten till främjande av bostadsförsörjningen, i den mån den- na verksamhet ej ankommer på bostadsstyrelsen eller annan statlig myn- dighet. Sålunda beviljar länsbostadsnämnden bostadslån till nybyggnad eller ombyggnad av en-, två- eller flerfamiljshus, förbättringslån för om- byggnad av en- och tvåfamilj shus, vinterbidrag, invalidbostadsbidrag m. fl. bidrag av bostadspolitisk natur. Länsbostadsnämnden tar även befattning med familjebostadsbidrag och pensionärsbostadsbidrag, vilka beviljas av kommunerna men för vilka ersättning av statsmedel lämnas av nämnden efter granskning av bidragsårendena.

Länsbostadsnämndens nu angivna verksamhet är visserligen av huvud- sakligast bankmässig karaktär, i det att nämnden i överensstämmelse med angivna låne- och bidragsvillkor prövar den tilltänkta byggnadens kredit- värde, sökandens ekonomiska förutsättningar m. m. (länsarkitektsorganisa- tionen utför i mån av personalresurser den bostadstekniska granskningen i låneärenden från kommuner, till vilka granskningen ännu icke blivit ut- lagd). Emellertid får redan den fördelning mellan kommunerna av till- gängliga lånemedel för länet, vilken åligger länsbostadsnämnden, även stor samhällsplanerande betydelse. I anslutning till låne- och bidragsverk- samheten ankommer det vidare på länsbostadsnämnden att genom råd och anvisningar till kommuner och andra främja långsiktig planering av bostadsbyggandet och verka för en fortgående förbättring av bostadsför- sörjningen i länet.

Enligt kungörelsen angående kommunala bostadsbyggnadsprogram skall kommunerna vid upprättandet av sådana program samråda med, bland andra, länsbostadsnämnden, till vilken det vidare åligger kommunerna att årligen lämna redogörelse för upprättade program.

Länsbostadsnämnderna skall sammanställa och i samråd med andra läns- organ bedöma kommunernas program. Nämnderna skall vidare med led— ning av programmen lämna övriga länsmyndigheter de uppgifter, som kan vara av betydelse för deras verksamhet. På länsbostadsnämnderna ankom- mer också att på grundval av bostadsbyggnadsprogrammen och bedömning- ar för de kommuner, som icke är skyldiga att upprätta program, årligen till bostadsstyrelsen redovisa det erforderliga bostadsbyggandet i länet. Upp- gifter härom ligger bl. a. till grund för bostadsstyrelsens fördelning mellan länen av de av riksdagen årligen fastställda ramarna för beslut om statliga bostadslån.

Ärende avgöres av länsbostadsnämnden i plenum. I arbetsordning eller

genom särskilt beslut må bostadsstyrelsen överlämna åt ordföranden eller annan ledamot eller åt länsbostadsdirektören eller annan tjänsteman att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på nämnden i plenum. Är pleniärende så brådskande, att nämnden ej hinner sammanträda, må ordföranden besluta ensam i närvaro av länsbostadsdirektören eller annan föredragande; be- slutet skall anmälas vid närmast följande sammanträde.

Lånsbostadsnämnden är beslutför, då ordföranden och minst tre leda— möter är närvarande, om Kungl. Maj:t icke föreskrivit annat i fråga om viss nämnd.

Besvär över länsbostadsnämndens beslut prövas av bostadsstyrelsen om annat ej är stadgat.

Lantbruksnämnden

I varje län finns en lantbruksnämnd med en lantbruksdirektör som chefs- tjänsteman. Älvsborgs län har dock två lantbruksnämnder, förlagda till Vänersborg och Borås och med verksamhetsområden som sammanfaller med de båda hushållningssällskapens i länet. Lantbruksnämnden har i Gö- teborgs och Bohus län sitt säte i Uddevalla och i Skaraborgs län i Skara. I övrigt är nämnderna förlagda till residensstäderna. Verksamhetsområdet för lantbruksnämnden i Stockholms län omfattar även Stockholms stad.

Lantbruksnämnderna, som lyder under lantbruksstyrelsen, tillkom ge- nom beslut av 1947 års riksdag (prop. 1947: 75 angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m., SäU 2, rskr 424), varefter deras ämbetsbefattning, organisation, m. m. fastställdes av riksdagen nästföljan- de år (prop. 1948: 149 angående organisationen av rationaliseringsverk- samheten på jordbrukets område m. m., JoU 27, rskr 233).

I förstnämnda proposition (1947: 75) anförde departementschefen bland annat, att det närmaste målet för den jordbrukspolitik, som statsmakterna under överskådlig tid borde föra, vore att bereda jordbruksbefolkningen möjlighet att uppnå och bevara jämställdhet i inkomsthänseende med andra befolkningsgrupper. Härvid borde staten bland annat medverka till en om- fattande rationalisering inom jordbruket i syfte att nedbringa dess produk- tionskostnader. Särskild uppmärksamhet vid rationaliseringen borde ägnas sådana brukningsdelar, som med hänsyn till storlek och form ej kunde anses lämpliga under rådande förhållanden. Rationaliseringsarbetet skulle i första hand vara en jordbrukarnas egen verksamhet, till vilken statsmak- terna lämnade sitt biträde genom upplysningar och ekonomiskt stöd samt, om så erfordrades, genom lagstiftning, som undanröjde hinder för plane- rade rationaliseringsåtgärder. Med hänsyn till den betydelse det hade, att utvecklingen inom jordbruksnäringen gick i en riktning som bäst överens— stämde med hela samhällets intressen, syntes det dock samtidigt nödvän-

digt att en planering av rationaliseringsarbetet kom till stånd under med- verkan av statsmakterna, som också borde följa och leda utvecklingen på området.

Departementschefen accepterade den uppdelning av rationaliseringsarbe- tet som föreslagits, nämligen i åtgärder för yttre rationalisering, för inre rationalisering samt för rationalisering av driftsförhållandena, varvid åtgär- derna för yttre och inre rationalisering skulle åvila statliga organ. Innebör- den av de olika rationaliseringsformerna redovisas nedan i samband med redogörelsen för lanthruksnämndens arbetsuppgifter.

Beträffande rationaliseringsverksamhetens regionala organisation anför- de departementschefen i samma proposition bland annat följande.

Det vore uppenbarligen av vikt, att vid arbetet för jordbrukets rationali- sering ett förtroendefullt samarbete kom till stånd mellan jordbrukarna och de organ, som skulle omhänderha den statliga verksamheten på om- rådet. Med tanke härpå vore det nödvändigt, att jordbrukarna blev repre- senterade i nämnda organ på sådant sätt, att de fick tillfälle att aktivt deltaga i rationaliseringsarbetet. Samtidigt syntes det emellertid, med hän- syn till den yttre och inre rationaliseringens avgörande betydelse för effek- tiviseringen av landets jordbruk, nödvändigt att organen för denna verk- samhet hade en sådan sammansättning, att det allmänna fick ett avgöran- de inflytande. Ett annat viktigt önskemål i fråga om den regionala organi— sationen vore att denna tillgodosåg erforderlig samordning mellan de olika rationaliseringsgrenarna. Den rådande uppdelningen av det statliga ratio- naliseringsarbetet mellan egnahemsnämnderna, som svarade för den yttre rationaliseringen, och hushållningssällskapen, vilka den inre rationalise- ringen åvilade, vore ur skilda synpunkter ej tillfredsställande. En utväg vore att sammanföra samtliga tre rationaliseringsgrenar till ett och samma organ, därvid antingen hela verksamheten lades hos hushållningssällska- pen eller ett särskilt organ för ändamålet tillskapades. Departementschefen vore av den bestämda uppfattningen, att arbetsuppgifterna skulle få sådan omfattning, att de ej lämpligen kunde sammanhållas i ett organ med den organisationsform hushållningssällskapen hade. Alternativet att inom säll- skapen inrätta särskilda nämnder med uppgift att besluta i hithörande ärenden av typiskt statlig karaktär kunde ej heller förordas. Valdes utvä- gen att låta ett särskilt fristående organ handha rationaliseringsverksam- heten i dess helhet, blev hushållningssällskapens återstående verksamhet av alltför ringa omfattning. En viss uppdelning av rationaliseringsarbe- tet syntes sålunda ofrånkomlig. Departementschefen förordade härvidlag, att verksamheten för den inre rationaliseringen, som i hög grad kunde komma att påverkas av åtgärder för den yttre rationaliseringen, samord— nades med denna och att de båda rationaliseringsgrenarna anförtroddes ett organ, så sammansatt att det i princip framstod såsom statligt. Orga-

net kunde erhålla benämningen lantbruksnämnd och övertaga den stat- liga verksamhet för jordbrukets yttre och inre rationalisering, som dit- tills åvilat egnahemsnämnd, hushållningssällskap och torrläggningsnämnd, ävensom jordbrukskommissionens uppgifter i fråga om utövande av till— syn över efterlevnaden av vanhävdslagstiftningen. Lantbruksnämndernas sammansättning skulle vara sådan, att bland annat garantier fanns för ett intimt samarbete med hushållningssällskapen, vilka alltjämt skulle om- händerha rationaliseringen av jordbrukets driftsförhållanden.

Riktlinjerna för verksamheten har sedan vid olika tillfällen ——- särskilt genom beslut av 1959 års riksdag (prop. 148, JoU 30, rskr 284) och 1963 års riksdag (prop. 125, JoU 15, rskr 286) —— undergått vissa ändringar i syfte att anpassa dem med hänsyn till inträffade förändringar i de allmän- na förutsättningarna.

År 1960 genomfördes en omorganisation av lantbruksstyrelsen och lant- bruksnämnderna i syfte att anpassa dem efter utvecklingen samt till änd- ringarna i arbetsuppgifternas inriktning och beräknade framtida omfatt— ning. 1959 och 1960 års beslut innebar bl. a. att de skogliga arbetsenheterna inom lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna, avsedda för verksamhe- ten med strukturrationalisering i skogsmark, fick en permanent organisa- tion.

Lantbruksnämndernas organisation och verksamhet framgår av Kungl. Maj :ts instruktion den 3 december 1965 (nr 793) för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna.

Lantbruksnämnden utgöres av sju ledamöter. Tre av dem utses av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år, varvid en förordnas att vara ordförande. Två ledamöter utses av hushållningssällskapet eller dess förvaltningsutskott för samma tid. Lantbruksdirektören och sällskapets direktör är självskrivna ledamöter. I samtliga nämnder är för närvarande landshövdingen i länet ordförande. Inom varje lantbruksnämnd finns, om ej lantbruksstyrelsen efter framställning av nämnden bestämmer annat, minst två delegationer, en för yttre och en för inre rationalisering. Nämnden äger därjämte för vissa grupper av ärenden inrätta erforderligt antal ständiga eller tillfälliga delegationer. Delegation består av tre ledamöter, vilka tillika är ledamöter i nämnden. Lantbruksdirektören är självskriven ledamot i delegationen för den yttre och hushållningssällskapets direktör i delegationen för den inre rationaliseringen. Delegation utser inom sig ordförande. Lantbruksnämn- den äger bestämma att tjänsteman, som föredrager ärende i delegation, skall, vad sådant ärende beträffar, ingå som ledamot av delegationen. Lant- bruksdirektören har rätt att närvara vid sammanträde med delegation vil- ken han ej tillhör.

Landshövdingen äger närvara vid lantbruksnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, även om han ej är ledamot av nämnden.

Detsamma gäller landssekreteraren eller annan tjänsteman som länsstyrel- sen bestämmer. Vid handläggningen av frågor av större vikt, som berör annan länsmyndighets arbetsområde, äger representant för myndigheten närvara och deltaga i nämndens överläggningar.

Lantbruksnämnden skall i lämplig omfattning utse ortsombud, Vilka har att uppehålla kontakten mellan nämnden och ortsbefolkningen främst ge- nom att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar.

Lantbruksnämnden har att inom sitt verksamhetsområde med uppmärk— samhet följa lantbrukets tillstånd och utveckling samt själv vidtaga eller hos lantbruksstyrelsen föreslå de åtgärder, som är påkallade eller i övrigt lämpliga.

Det åligger lantbruksnämnden i första hand att på länsplanet handha de statliga åtgärderna för jordbrukets yttre och inre rationalisering och vad därmed sammanhänger. Med yttre rationalisering förstås åtgärder till åstadkommande av lämpligare brukningsenheter i fråga om storlek, arron- dering m. m. Inre rationalisering innebär vidtagande av varaktiga förbätt— ringsåtgärder beträffande jord och byggnader eller andra fasta anläggningar. Driftsrationaliseringen, d. v. s. övriga åtgärder för att förbättra driftsförhål- landena inom och det ekonomiska utbytet av jordbruket eller trädgårds- näringen, handhas av hushållningssällskapen.

Nämnderna har att genom rådgivning och upplysning främja jordbrukets rationalisering samt strukturrationaliseringen i skogsmark. Statligt stöd till såväl yttre som inre rationalisering beviljas av nämnderna i form av lånegaranti och statsbidrag. För främjande av den yttre rationaliseringen bedriver nämnden vidare en aktiv inköpspolitik, d. v. s. köper mark, som därefter kan säljas till förstärkning av andra brukningsenheter. För samma ändamål inlöser nämnden mark i samband med sin prövning av förvärvs- tillstånd jämlikt den s. k. jordförvärvslagen. I lantbruksnämndens verksam- het för den inre rationaliseringen ingår bland annat att biträda jordbru- karna ined teknisk planering, avseende sådant som torrläggning, täckdik- ning, m. m.

Till ledning för sin verksamhet utför lantbruksnämnderna översiktliga utredningar och planeringar rörande landsbygden (alternativt jord- och skogsbrukets strukturrationalisering samt därmed sammanhängande jord- bruksfrågor i övrigt). Sådana utredningar avser att inom län och regioner dels översiktligt kartlägga rådande förhållanden och utvecklingstendenser rörande produktionsunderlaget i mark, brukningsenheter, befolkning och arbetskraft m. m., dels analysera behovet av åtgärder samt att ange riktlin- jer för rådgivnings- och rationaliseringsarbetet inom lantbruksnämnderna. Utredningarna utförs i samarbete med andra länsorgan och som en integre- rad del av den allmänna lokaliserings- och samhällsplaneringen.

För att utforma planer för förbättringsåtgärder som bör komma till stånd

inom ett relativt begränsat område verkställer lantbruksnämnderna s. k. individualplanering, som omfattar ett mindre antal fastigheter och vanligen aktualiserats genom behov av storleksrationalisering eller bättre ägoarron— dering.

I instruktionen anges sålunda lantbruksnämndens särskilda uppgifter vara att

verka för rådgivning och upplysning i syfte att främja jordbrukets och skogsbrukets rationalisering,

när förhållandena påkallar det låta på lämpligt sätt verkställa individual— planering eller annan utredning om behovet av och förutsättningarna för yttre eller inre rationalisering av jordbruket eller yttre rationalisering av skogsbruket på viss brukningsenhet eller grupp av brukningsenheter,

medverka vid översiktliga utredningar och planeringar som berör lands- bygden,

i den mån det icke ankommer på annan myndighet handha övriga stat- liga åtgärder för jordhrukets och skogsbrukets yttre rationalisering, däri inbegripet förvärv och försäljning av fast egendom,

tillse att vanhävd icke förekommer på jordbruk, i den utsträckning tillgång på medel och personal medger det tillhanda- gå med upprättande av tekniska planer för jordbrukets inre rationalise— ring samt, i den mån det ej ankommer på annan myndighet, handha det statliga stödet i övrigt för sådan rationalisering,

övervaka att de som genom nämnden erhållit statligt stöd fullgör sina skyldigheter mot staten,

i den mån förhållandena föranleder det vidtaga åtgärder mot dem, som erhållit län eller bidrag, eller andra, som är skyldiga att erlägga betalning till nämnden, för att indriva förfallna belopp samt i sådant syfte besluta om lagsökning, konkursansökning eller annan nödvändig åtgärd,

utse ortsombud och bestämma omfattningen av sådant ombuds arbets- område.

Nämnden skall biträda lantmäterimyndigheterna, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelsen i deras arbetsuppgifter.

Ärenden av större vikt skall handläggas av lantbruksnänmden i plenum. I nämndens instruktion anges vissa, hit alltid hänförliga grupper av åren- den, bland annat mera omfattande individualplaneringar och andra större utredningar samt viktigare ärenden rörande förvärv och försäljning av fast egendom ävensom ärenden, vilka av nämndens ordförande eller från dele- gation hänskjutes till avgörande i plenum. Lantbruksnämnden är beslutför, då ordföranden eller vice ordföranden och minst fyra andra ledamöter är närvarande.

Är ärende så brådskande, att nämnden ej hinner sammankallas, må det avgöras genom meddelanden mellan ordföranden eller vice ordföranden

och minst fyra andra ledamöter eller, om så ej låter sig göra, av ordföranden ensam. Beslutet skall anmälas vid nämndens närmast följande samman- träde.

Lantbruksnämnden äger överlämna åt ordföranden eller åt lantbruks— direktören eller annan tjänsteman att avgöra ärende eller vissa grupper av ärenden.

Länsstyrelsen m. fl. skall underrättas om lantbruksnämndens samman- träden i plenum och där förekommande ärenden. I ärenden rörande fastig— hetsbildning skall nämnden samråda med överlantmätaren, och vidare skall samråd med länsjägmästaren ske i ärenden, berörande skogliga frågor av större vikt.

Besvär över lantbruksnämndens beslut anföres, om annat ej är före- skrivet, hos lantbruksstyrelsen.

På grundval av ett av 1960 års jordbruksutredning framlagt delbetänkan- de >>Organisationen av rationaliseringsverksamheten m. m. på jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden» (SOU 1964:55), fattades vid 1965 års riksdag (prop. 1965: 100, JoU 17, rskr 256) principbeslut an- gående ändrad organisation för jordbrukets och trädgårdsnäringens ratio- nalisering. Beslutet innebär att lantbruksnämndens och hushållningssällska- pets uppgifter på området föres samman i ett nytt regionalt organ, be- nämnt lantbrnksnämnd; hushållningssällskapen skall kvarstå som själv- ständiga organ med uppgift bl. a. att vara kontaktorgan mellan lantbruks- nämnderna och näringsutövare inom jordbruket och trädgårdsnäringen.

I propositionen anförde departementschefen beträffande behovet av en ny organisation bland annat följande.

»Omdaningsprocessen inom jordbruket har i många fall fört med sig att en kombination av förbättringar, som sker i ett sammanhang eller i nära anslutning till varandra, är nödvändig för att nå lönsamhet. Svårigheterna att hålla isär den yttre och den inre rationaliseringen samt driftsrationaliseringen har således blivit allt mer framträdande. Med hänsyn till denna utveckling anser jag i likhet med jordbruksutredningen att den nuvarande grunden för uppdelning av verksamhe- ten mellan lantbruksnämnder och hushållningssällskap inte längre är lämplig. Splittringen medför att de resurser, som staten ställer till förfogande, inte kan bli optimalt utnyttjade. För den enskilde jordbrukaren torde det ibland vara svårt att avgöra till vilket av de båda organen han bör vända sig. Berörda olägenheter av den nuvarande organisationen kan, såsom jordbruksutredningen funnit, inte lämpligen avhjälpas på annat sätt än att de båda organens uppgifter i fråga om rationaliseringen förs samman. Som jag inledningsvis anfört torde för överskåd- lig tid behov föreligga av statlig medverkan i jordbrukets rationalisering. Med hänsyn bl. a. härtill delar jag jordbruksutredningens uppfattning att principbeslut i förevarande organisationsfråga bör kunna fattas utan att man avvaktar utred- ningens förslag rörande de allmänna jordbrukspolitiska riktlinjerna.»

Den nya lantbruksnämnden skall bestå av nio ledamöter, varav Kungl. Maj:t utser ordförande, som bör vara landshövdingen, och tre andra leda-

möter samt landstinget —— efter samråd med hushållningssällskapet —— fyra ledamöter; nämndens chefstjänsteman är självskriven ledamot.

Den närmare utformningen av de nya lantbruksnämndernas organisa— tion m. m. är föremål för utredning genom tillkallad sakkunnig, vilken avgivit huvudbetänkande (SOU 1966: 49). Den nya organisationen beräk- nas kunna genomföras tidigast den 1 juli 1967.

H ushållningssä llskapet

Hushållningssällskapets verksamhetsområde omfattar i regel ett län. Älvs— borgs län är dock uppdelat mellan två hushållningssällskap, förlagda till Vänersborg och Borås, varjämte Stockholms län och Stockholms stad hän- föres till ett sällskap.. Stationeringsorten är i Göteborgs och Bohus län Udde- valla, i Skaraborgs län Skara och i övriga län residensstaden.

Hushållningssällskapen har till ändamål att främja jordbruket och där- till hörande binäringar samt fiske, hemslöjd och hemvård. De bygger på ledamotskap av personer, stundom även juridiska sådana, vilka äger in- tresse för sällskapets verksamhet. Sedan 1948 kan envar kommunalt röst- berättigad bli medlem genom att erlägga årsavgift. För närvarande inrym- mer sällskapen omkring hälften av landets jordbrukare.

Hushållningssällskapen står under lantbruksstyrelsens allmänna tillsyn, men i fråga om vissa särskilda grenar av sällskapens verksamhet utövas till- synen av andra centrala myndigheter (fiskeristyrelsen, veterinärstyrelsen, Ianthrukshögskolan, statistiska centralbyrån m. fl.). Sedan år 1948 finns ett centralt samarbetsorgan för sällskapen, hushållningssällskapens för- hund.

Flertalet hushållningssällskap tillkom på initiativ av statsmakterna un- der åren 1813—1814. Dessförinnan hade dock ett antal sällskap —— det första redan år 1791 — bildats på enskilt initiativ. Hushållningssällskapens sam- mansättning, organisation och arbetsformer har efter hand undergått en viss förändring, men sällskapen har dock hela tiden haft samma huvud- uppgift, nämligen främjandet av jordbruket och dess binäringar. Vid den omorganisation av hushållningssällskapen, som ägde rum är 1948 i sam- band med lantbruksnämndernas tillkomst, inskränktes sällskapens själv- bestämmanderätt på vissa områden och ökades i motsvarande mån det all- männas insyn och inflytande över sällskapens verksamhet. Bland annat skulle Kungl. Maj:t utse ordförande i sällskapets styrelse, förvaltningsut- skottet, och lantbruksdirektören vara självskriven ledamot i utskottet. Å andra sidan tillfördes sällskapen ökade uppgifter inom vissa verksamhets- områden, exempelvis i fråga om jordbrukets mekanisering.

Riksdagsbeslutet år 1959 om den framtida utformningen av den statliga verksamheten för jordbrukets rationalisering (prop. 148, JoU 30, rskr 284) innebar bland annat en fastare anknytning mellan sällskapens och de stat-

liga organens rationaliseringsverksamhet. Sällskapen har dock i princip förblivit självständiga organisationer med möjlighet att utforma sin verk- samhet efter skiftande lokala förhållanden.

Hushållningssällskapens nuvarande organisation och verksamhet fram- går dels av kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394, nytr. 1958: 248) med all- männa grunder för hushållningssällskaps organisation (prop. 1944: 172, JoU 60, rskr 398; 1947: 76, SäU 6, rskr 463) och dels av för varje sällskap av Kungl. Maj:t fastställda stadgar, avfattade i huvudsaklig överensstäm— melse med kungörelsens grunder.

Sällskapens verksamhet finansieras till övervägande del genom statliga anslag. Villkoren för statsbidrag, m. m., anges i ett av Kungl. Maj:t den 10 december 1965 fastställt reglemente med vissa bestämmelser för hushåll- ningssällskapsorganisationen.

Hushållningssällskapets beslutanderätt utövas, i den mån den ej tillkom- mer förvaltningsutskottet, på sällskapets sammanträden av valda ombud — lantbruksombud — jämte förvaltningsutskottets ledamöter. Lantbruksom- buden, vilkas antal bestämmes av Kungl. Maj:t och i regel överensstäm- mer med antalet landstingsmän, väljes av sällskapets medlemmar. Kungl. Maj:t utser ordförande i sällskapet för en tid av fyra år. I samtliga sällskap är landshövdingen i länet ordförande. Hushållningssällskap skall vara upp— delat i underavdelningar, hushållningsgillen, omfattande i regel minst en socken. Gillets uppgift är att inom sitt område på olika sätt främja sällska- pets verksamhet och tillvarata dess intressen. Gillet, som har egen styrelse, kan inom sig utse gillesombud för olika delar av sitt område samt tillsätta kommittéer för särskilda uppgifter.

Förvaltningsutskottet, hushållningssällskapets styrelse, består av elva le- damöter. Ordförande i utskottet är sällskapets ordförande. Sj älvskrivna le— damöter är vidare sällskapets direktör och lantbruksdirektören. Av övriga ledamöter utses fyra av sällskapet bland dess ledamöter och fyra av lands- tinget, alla för en tid av fyra år. Förvaltningsutskottet äger, om så prövas lämpligt, tillsätta särskilda nämnder för handhavande av olika grenar av hushållningssällskapets verksamhet eller för beredning av vissa ärenden. Sådan nämnd, t. ex. undervisnings—, försöks-, husdjurs- eller fiskerinämnd, utses bland sällskapets ledamöter för högst fyra år. Såsom en särskilt viktig nämnd kan framhållas den, enligt föreskrifter från lantbruksstyrelsen, inom varje hushållningssällskaps område tillsatta programnämnden, som har till uppgift att uppgöra program för rådgivningens ämnesinnehåll och planer för den kursverksamhet, som skall bedrivas med anslaget för kurs- verksamhet rörande jordbrukets rationalisering. I denna nämnd är sällska- pets direktör, lantbruksdirektören och länsjägmästaren självskrivna leda- möter varjämte tillfälle skall beredas bland andra länsarbetsnämnden, över- lantmätaren, jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, länsförbundet av RLF och lantarbetareorganisationen att utse vardera en ledamot.

Ansvaret för utformningen och ledningen av hushållningssällskapets verksamhet åvilar närmast sällskapets direktör, som förordnas av Kungl. Maj :t. Han är chef för sällskapets kansli och de olika konsulentenheterna inom sällskapet, nämligen jordbruks-, husdjurs-, maskin-, trädgårds-, fis- keri—, hemkonsulent-, ekonomi- och veterinärenheter.

Som tidigare nämnts är hushållningssällskapets ändamål att främja jordbruket med binäringar ävensom fiske, hemslöjd och hemvård. Huvud- uppgiften har alltid varit att sprida kunskap om metoder, hjälpmedel, f orskningsrcsultat och erfarenheter på hithörande områden.

Hushållningssällskapets verksamhet inom jordbruket syftar till en ratio- nalisering av driftsförhållandena. Åtgärderna kan ha avseende på växt- odling, gödning, husdjursskötsel m.fl. driftsområden, jordbrukets mekani- sering, m. m.

Sällskapens verksamhet såväl för jordbrukets driftsrationalisering som inom övriga områden av lanthushållningen är i första hand inriktad på upp- lysning och rådgivning. Ehuru enskild rådgivning alltjämt förekommer i betydande utsträckning, har sällskapen i brist på personal allt mer över- gått till grupprådgivning. Vid sidan av kurser i speciella ämnen förekom- mer praktiska demonstrationer, föredrag och filmvisningar vid jordbrukar- dagar, maskindagar etc. Kursverksamheten. — till vilken statsbidrag ut- går — bedrivs av hushållningssällskap och lantbruksnämnd gemensamt. I denna medverkar bl. a. även befattningshavare hos andra länsorgan, främst länsarbetsnämnden och skogsvårdsstyrelsen.

På egna eller arrenderade gårdar bedriver hushållningssällskapen en om- fattande försöksverksamhet beträffande växtodling och husdjursskötsel.

Hushållningssällskapen omhänderhar regionalt ett flertal statliga upp- gifter på jordbrukets områdc. Sålunda förmedlar sällskapen olika statliga lån och bidrag, deltar i statlig försöksverksamhet, medverkar vid statlig kontroll, upprättar statistik, m. m.

I kungörelsen med allmänna grunder för hushållningssällskapens orga- nisation uppräknas vissa ärenden, vilka får avgöras endast vid hushåll- ningssällskaps ordinarie sammanträde. Bland dessa kan nämnas ärenden angående val av ledamöter i förvaltningsutskottet, fastställande av inkomst- och utgiftsstat, bestämmande av antalet hushållningsgillen, fastställande av stadgar för gillen samt bestämmande av årsavgift.

Hushållningssällskap må ej fatta beslut, om icke minst hälften av säll- skapets röstberättigade är närvarande.

Förvaltningsutskottet åligger att följa utvecklingen inom sällskapets olika verksamhetsgrenar, att handha sällskapets ekonomiska angelägen- heter, att bereda ärenden som för avgörande överlämnas till sällskapet, att ombesörja verkställigheten av sällskapets beslut, att avge yttranden som infordrats från sällskapet samt att tillsätta och entlediga befattningshavare hos sällskapet.

Förvaltningsutskottet må fatta beslut endast om minst två tredjedelar av dess ledamöter är närvarande.

Besvär över hushållningssällskaps beslut anföres __ i stort sett på s. k.. kommunala grunder _ hos lantbruksstyrelsen. Över vissa beslut av för- valtningsutskott kan jämväl besvär anföras hos lantbruksstyrelsen.

Såsom nämnts i redogörelsen ovan för lantbruksnämnden fattades vid 1965 års riksdag principbeslut om en ny organisation beträffande rationa- liseringsverksamheten på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden, in- nebärande bland annat en begränsning i framtiden av hushållningssällska- pens verksamhet i förhållande till de nya lantbruksnämndernas.

Skogsvårdsstyrelsen

För handhavande av skogsvården och därmed sammanhängande verksam— het finns i varje län en skogsvårdsstyrelse, i regel förlagd till residenssta- den. I Kalmar län är dock stationeringsorten Västervik, i Blekinge län Ronneby, i Malmöhus län Lund, i Göteborgs och Bohus län Uddevalla, i Älvsborgs län Borås och i Västernorrlands län Sollefteå. Verksamhets— området för skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län omfattar jämväl Stock- holms stad.

Skogsvårdsstyrelserna, vilka inrättades år 1903 i samband med tillkoms- ten av en allmän skogsvårdslag, ställdes år 1941 under central ledning av den då nyinrättade Skogsstyrelsen.

1896 års skogskommitté uttalade i sitt förslag, i vad det gällde inrät— tande av skogsvårdsstyrelser, bland annatföljande. Det vore ur skogsvårds- synpunkt ej tillfyllest att endast uppställa abstrakta regler, vilka de en- skilda skogsägarna hade att rätta sig efter. Om samhällets krav på skogs- markens bevarande skulle kunna tillgodoses, samtidigt som den enskilde Skogsägarens frihet ej oskäligt inskränktes, måste ett organ tillskapas, som övervakade men på samma gång understödde den enskilda Skogshushåll- ningen. I sistnämnda hänseende kunde anföras sådana åtgärder från or- ganets sida som att utbreda kunskap angående rationell skogsvård, bevilja bidrag för avdikning, skogsodling, hyggesrensning m.m., genom anställda tjänstemän lämna skogsägare råd och anvisningar vid skogsskötseln, till- handahålla frö och plantor, m. m.

Verksamheten vid skogsvårdsstyrelserna —— från början inrättade i samt- liga län utom Norrbottens, Västerbottens och Gotlands län -— vilken visade sig kunna anpassas efter lokala förhållanden, ökade snabbt i omfattning.

En ny, mera differentierad allmän skogsvårdslag tillkom år 1923. Skogs- vårdsstyrelserna fick mera vittgående uppgifter i fråga om tillsyn samt biträde vid beståndsvård och avverkning.

År 1925 inrättades skogsvårdsstyrelser i Västerbottens och Norrbottens län. Gotlands län hade erhållit skogsvårdsstyrelse redan år 1908.

Under 1920- och 1930-talen utvidgades skogsvårdsstyrelsernas verksam- het med, bland annat, bidragsgivning till skogsdiknings- och skogsodlings- företag samt planläggning av skogsvägar.

I en ny förordning är 1941 angående skogsvårdsstyrelserna fastslogs ut- tryckligen styrelsernas ställning såSOm å ena sidan allmänna myndigheter med uppgift att tillvarataga särskilda statsintressen samt å andra sidan hjälporgan till den enskilde skogsägarens tjänst. I förordningen betonades vidare särskilt att skogsvårdsstyrelserna hade att verka för ett planmässigt bedrivande av skogsvårdsarbetet. I förarbetena till förordningen uttalade departementschefen bland annat, att skogsvårdsstyrelserna borde repre- sentera det samlade skogsvårdsintresset på orten och därför såvitt möjligt verka fritt och självständigt. Någon ändring beträffande styrelsernas orga- nisatoriska ställning syntes ej påkallad.

Vid behandlingen av ett av 1944 års skogsvårdsstyrelseutrednjng fram- lagt förslag, rörande framför allt styrelsernas personalorganisation och finansieringen av deras verksamhet, framhöll departementschefen (prop. 1946: 126) att skogsvårdsstyrelsernas ursprungliga huvuduppgift att över- vaka skogsvårdslagarnas efterlevnad allt mer skjutits i bakgrunden och styrelsernas främsta arbetsuppgift blivit att bidraga till skogsvårdens främ- jande och vara bärare av det allmännas intresse av en klok och framsynt skogsvårds- och avverkningspolitik. Det vore härvid värdefullt, om staten bereddes ökade möjligheter att inrikta skogsvårdsstyrelsernas verksamhet efter de linjer som var mest ändamålsenliga för landet i dess helhet. Emel- lertid vore, med hänsyn till vikten av att skogsvårdsstyrelserna i sitt hand- lande ej i högre grad blev bundna av allmängiltiga bestämmelser, en alltför stark central reglering av styrelsernas verksamhet ej lämplig eller önsk- värd. Skogsvårdsstyrelserna måste äga frihet att inom av statsmakterna uppdragna ramar och efter av dessa fastställda riktlinjer bedriva sin verk- samhet under hänsynstagande till lokala förhållanden och behov. I likhet med utredningen ansåg departementschefen angeläget att skogsvårdssty- relsernas undervisnings- och upplysningsverksamhet intensifierades och att styrelserna i ökad omfattning ägnade sig åt upprättande av skogs- vårdsplaner. Propositionen ledde till en del förändringar beträffande främst skogsvårdsstyrelsernas personaladministration och medelsförvaltning men även tillsyns- och undervisningsuppgifter, allt innebärande att styrelsernas verksamhet kom under ökat inflytande av staten.

Genom statsmakternas beslut är 1949 (prop. 1949: 124) tilldelades skogsvårdsstyrelserna uppgiften att igångsätta den första mera enhetligt organiserade yrkesutbildningen inom skogsbrukets område.

Med utgångspunkt från 1955 års skogsvårdsutrednings betänkande »Skogsvården å enskilda skogar» (SOU 1958: 30) genomfördes vid 1960

års riksdag betydande ändringar i skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet (prop. 106, BevJoU 1, rskr 326). Dittills gällande förordning angående skogsvårdsstyrelserna samt reglemente för dessa ersattes av nya sådana (SFS 1960: 267 och 322), vilka trädde i kraft den 1 juli samma år. Genom nya bestämmelser i fråga om styrelsernas sammansättning och personalorganisation, besvärsrätt, m.m. förändrades styrelsernas förvalt- ningsrättsliga ställning så att den nu i flertalet avseenden överensstämmer med den som intages av helt statliga länsorgan. I fråga om verksamhetens finansiering intar skogsvårdsstyrelserna dock en särställning.

Skogsvårdsstyrelsens organisation och allmänna verksamhet regleras i nyssnämnda förordning och reglemente.. I övrigt anges styrelsens arbets- uppgifter i olika författningar, främst skogsvårdslagen den 21 maj 1948 samt ett flertal bidrags- och låneförfattningar.

Skogsvårdsstyrelsen utgöres av sju ledamöter. Styrelsens chefstjänste- man, länsjägmästaren, är självskriven ledamot. Av övriga ledamöter utses tre av Kungl. Maj:t, varav en ordförande, samt tre av landstinget, alla för en tid av fyra år. För närvarande är landshövdingen styrelsens ordförande i aderton län.

Länsstyrelsen skall underrättas om skogsvårdsstyrelsens plenisamman- tråden och där förekommande ärenden. Landshövdingen äger, även om han ej är ledamot av styrelsen, närvara vid dess sammanträden och del- taga i överläggningarna. Detsamma gäller landssekreteraren eller annan av länsstyrelsen därtill förordnad tjänsteman. Vid handläggning inom skogs- vårdsstyrelsen av viktigare fråga, som berör annan länsmyndighets ar- betsområde, skall jämväl representant för denna myndighet beredas till- fälle deltaga i styrelsens överläggningar.

Skogsvårdsstyrelsen har till uppgift att främja och stödja den enskilda skogshushållningen samt verka för att skogsvårdsarbetet på de enskilda skogarna inom styrelsens verksamhetsområde bedrives på ett planmässigt sätt ävenSOm utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt gäl- lande skogsvårds-, naturvårds- och andra författningar ankommer på sty- relsen.

Den verksamhet i praxis, som skogsvårdsstyrelsen till lösande av dessa sina uppgifter bedriver, kan i huvudsak redovisas under följande rubriker, nämligen rådgivnings-, upplysnings- och utbildningsverksamhet, bestånds- vård och avverkning, återväxtfrämjande åtgärder, skogsdikning, skogs— vägbyggande, skogsbruksplanläggning m.m., övervakande av skogslagarnas efterlevnad samt verksamhet i övrigt. Med enstaka undantag är skogsvårds- styrelsens arbete uppdelat på olika sektioner, i de medelstora länen en skogsvårdssektion, en skogsteknisk sektion och en undervisningssektion.

S. k. allmän skogsupplysning bedrivs främst genom spridande av broschy- rer och cirkulär samt genom artiklar i tidningar och gemensamt med hus- hållningssällskapen utgivna tidskrifter. Enskild rådgivning i skogsskötsel-

frågor sker antingen på Skogsägarens egen begäran eller också på initiativ av vederbörande tjänsteman hos skogsvårdsstyrelsen. Grupprådgivning be- träffande drivningsteknik, skogsvård m.m. äger i första hand rum vid s.k. skogsdagar, till vilka skogsägare och annat skogsfolk inom visst område inbjudes. Den egentliga skogliga yrkesutbildningen — vilken kan föregås av yrkesorientering i de allmänna skolorna och viss förberedande yrkes- utbildning — har blivit en av skogsvårdsstyrelsernas största och viktigaste uppgifter. Den bedrivs dels vid fasta undervisningsanstalter, skogsbruks— skolor m.fl., och dels i form av rörlig kursverksamhet. En viktig uppgift för skogsvårdsstyrelserna i detta sammanhang är också att söka samord- na av skilda huvudmän bedriven utbildning.

Skogsvårdsstyrelsernas i fråga om arbetsvolym största uppgift utgör de- ras medverkan vid avverkning och beståndsvård, främst i form av skrift- liga eller muntliga anvisningar för avverkningarnas bedrivande samt ar- betsledning vid utsyning av skog och röjning i plant- och ungskog.

När det gäller återväxtarbetet medverkar skogsvårdsstyrelserna på olika sätt, exempelvis genom rådgivning till enskilda skogsägare, arbetsledning vid skogsodling m. m. och tillhandahållande av maskiner och specialarbe- tare för mekaniserade skogsvårdsåtgärder. Till styrelsernas uppgifter på detta område hör också att svara för erforderlig tillgång på frö och plantor av lämplig beskaffenhet, vilket väsentligen sker genom produktion i styrel- sernas regi.

Till sådana skogsförbättringsåtgärder, som nämnts i det föregående, samt i vissa delar av Norrland även till andra åtgärder för ökad skogs- produktion kan under vissa förutsättningar utgå bidrag av statsmedel. De beviljas av skogsvårdsstyrelsen.

I fråga om skogsdikning är skogsvårdsstyrelsernas uppgift att projektera torrläggningsföretag och bevilja bidrag till sådana samt att kontrollera un- derhållet av det stora antal dikningar, som tidigare utförts med statsbidrag.

Skogsvårdsstyrelsen har att utföra planering av skogsvägnätet i länet, vil- ket i regel sker genom successivt upprättande av regionala planer för om- råden, där skogsvägbyggandet är särskilt aktuellt. Planeringen sker i sam- råd med bland andra vägförvaltningen och länets skogsägaregrupper. Skogs- vårdsstyrelsen projekterar samt beviljar bidrag och lån för byggande av skogsvägar.

I ökande omfattning biträder skogsvårdsstyrelsen skogsägarna genom upprättande av olika planer, oftast s. k. skogsbruksplaner, för skogens sköt- sel, gällande enskilda brukningsenheter eller _ som underlag för samver- kan — ett större skogsområde. Styrelsen åtar sig vidare skogsvärderings- uppdrag och dylikt.

Det åligger skogsvårdsstyrelsen att övervaka att skogsvårdslagstiftning- ens avverknings— och återväxtregler iakttages samt att vid behov ingripa mot skogsägaren, bland annat genom att träffa överenskommelser eller

meddela avverkningsförbud. De övervakande uppgifterna fullgör-es iregel i anslutning till styrelsens rådgivande och biträdande verksamhet.

Bland skogsvårdsstyrelsens övriga arbetsuppgifter kan nämnas delta— gande i översiktliga länsutredningar, biträde åt länsstyrelsen i vissa lrigs- beredskapsfrågor och vid fastighetstaxeringen, förvaltning av naturminnen på enskild mark och annan medverkan inom naturvården.

Slutligen kan i fråga om skogsvårdsstyrelsens ovan redovisade arbets- uppgifter framhållas att rådgivnings- och biträdesverksamheten uistan helt är begränsad till privatägda skogar medan planläggnings— och [tred- ningsverksamheten, skogsvägsverksamheten och övervakningsuppgiiterna även berör bolagsskogar, kommunernas skogar och allmänningsslaogar. Yrkesutbildningen, slutligen, tar sikte på alla skogsägarekategorier.

I reglementet för skogsvårdsstyrelserna anges vilka ärenden som skall handläggas i plenum. Bland dessa kan nämnas sådana som angår frågor om verksamhetens allmänna inriktning, viktigare författningsfrågox och frågor om förvärv eller försäljning av fast egendom.

Skogsvårdsstyrelsen är beslutför då ordföranden och minst fyra andra ledamöter är närvarande.

Är något ärende så brådskande, att styrelsen ej hinner sammankallas, må det avgöras genom meddelanden mellan ordföranden och minst fyra leda- möter eller, i vissa fall, av ordföranden ensam på föredragning av länsjäg- mästaren eller annan befattningshavare. Så fattat beslut skall anmälas vid nästkommande sammanträde.

Skogsvårdsstyrelsen må överlämna åt länsjägmästaren eller annan sty- relsens tjänsteman att avgöra vissa grupper av ärenden. Länsjägmästaren må även i annat fall vidtaga åtgärd, som ej utan verklig olägenhet kan upp- skjutas.

Besvär över skogsvårdsstyrelsens beslut anföres i regel hos Skogsstyrelsen.

Det bör här anmärkas, att det ingår i uppdraget för skogspolitiska utred- ningen (direktiv, se riksdagsberättelsen 1966: Jo 28) att pröva frågan om den organisatoriska utformningen av statens medverkan i skogsbrukets ra- tionalisering.

Länsskolnämnden

För varje län finns såsom regional statsmyndighet på skolväsendets område en länsskolnämnd, förlagd till länets residensstad. För Stockholms stad och Stockholms län utövas länsskolnämndens uppgifter från och med den 1 juli 1964 av en gemensam skolnämnd ; vad här nedan sägs om länsskol- nämnd gäller i tillämpliga delar skolnämnden.

Skolväsendets regionala, statliga organ utgjordes före länsskolnämnder- nas tillkomst den 1 juli 1958 av domkapitlet, länsstyrelsen och folkskolin- spektionen. Enligt för dessa myndigheter senast gällande bestämmelser på

hithörande område var domkapitlet och länsstyrelsen mellaninstanser i vis- sa besvärsmål samt hade att, jämte folkskolinspektören, utöva tillsyn över folkskoleväsendet och i vissa fall besluta i första instans. Vidare fungerade samtliga tre organ som remissmyndigheter, varjämte främst folkskolinspek— tionen meddelade råd och anvisningar till lokal Skolmyndighet.

1945 års folkskolesakkunniga (SOU 1948: 28) föreslog inrättande av nya mellaninstanser för folkskoleväsendet, benämnda skoldirektioner, vilkas verksamhetsområde skulle i huvudsak sammanfalla med de dåvarande folk- skolinspektörernas. Skoldirektionen skulle bestå av dess chefstjänsteman, folkskolinspektören, en lärare samt av Kungl. Maj:t och skolstyrelserna inom direktionsomrädet utsedda lekmän. Skoldirektionen förutsattes skola ersätta folkskolinspektionen samt övertaga flertalet på domkapitlet an- kommande skolärenden varjämte på direktionen skulle överflyttas vissa ärenden från skolöverstyrelsen. De sakkunniga diskuterade även möjlighe- ten att konstituera länsstyrelserna som mellaninstanser med sådan kompe- tens som föreslagits beträffande skoldirektionerna. Tanken härpå avvisa- des dock under framhållande, dels att länsstyrelserna saknade erforderlig pedagogisk sakkunskap och erfarenhet och dels att länen ej vore lämpliga verksamhetsområden för skolväsendets mellaninstanser.

Även 1946 års skolkommission (SOU 1948:27) föreslog lekmannamed- verkan i mellaninstanserna, vilka för övrigt, ansåg kommissionen, borde äga kompetens för en regional inspektion av det allmänna skolväsendet i sin helhet, alltså även realskolor och gymnasier.

I propositionen 1950: 133 förklarades emellertid, att frågan om nya mel- laninstanser för skolväsendet borde vila i avbidan på slutförandet av 1948 års länsstyrelseutrednings arbete samt därefter, jämte vissa andra frågor, ytterligare utredas av särskilda sakkunniga.

Länsstyrelseutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1950: 28) flera omständigheter som talade för att skolväsendets mellaninstanser inordna- des i lånsstyrelserna. Bland annat underströk utredningen, att skolväsen- dets organisationsfrågor ägde ett mycket nära samband med den utveck— lingsplanering på skilda områden som ankom på eller följdes av länssty- relserna, såsom bebyggelseplanering, väg— och trafikplanering, m. m. Med den organisation av länsstyrelsen, som utredningen föreslagit, vore det möjligt att bilda en särskild skolsektion, vartill kunde knytas erforderlig pedagogisk expertis. Länsstyrelseutredningen förutsatte, att ett sådant al- ternativ skulle komma att övervägas vid ett slutligt ståndpunktstagande i fråga om skolväsendets regionala organisation.

I propositionen nr 182 till 1956 års riksdag framlades ett av 1951 års skol- styrelseutredning avgivet förslag beträffande, bland annat, skolväsendets regionala organisation. Utredningen utgick från att mellaninstansorganisa— tionen för att bli effektiv måste byggas upp av nya fristående, kollegiala länsorgan med uppgift att enbart ägna sig åt skolväsendet. Organens leda-

möter skulle till övervägande del utgöras av förtroendevalda lekmän, men även fackmän borde ingå i organen. Tanken på att anförtro länsstyrelserna de regionala skoluppgifterna avfärdade skolstyrelseutredningen redan av det skälet, att i länsstyrelsernas arbete, även efter deras omorganisation år 1952, saknades den medverkan av lekmän, som länsstyrelseutredningen fö- reslagit, men även därför att, enligt utredningens mening, skolväsendets mellaninstans endast i ringa utsträckning skulle behöva samordna sin verk— samhet med andra grenar av länsförvaltningen.

Riksdagen antog skolstyrelseutredningens förslag till inrättande av de nuvarande länsskolnämnderna (KSU 1, rskr 420).

Länsskolnämndernas och skolnämndens för Stockholms stad och Stock- holms län organisation framgår av skollagen den 6 juni 1962 (nr 319) samt Kungl. Maj:ts instruktioner för nämnderna den 3 december 1965 (nr 741 resp. 742). I instruktionerna anges också nämndernas allmänna ämbets- befattning. Nämndernas närmare arbetsuppgifter regleras i skilda författ- ningar, främst nyssnämnda skollag den 6 juni 1962 och skolstadgan sam- ma dag (nr 439).

Länsskolnämnden, vilken liksom skolnämnden lyder under skolöver- styrelsen, utgöres av nio inom länet bosatta, för fyra är utsedda ledamöter. Av ledamöterna utses två av Kungl. Maj:t, varav en bland företrädare för arbetsgivare och en bland företrädare för arbetstagare inom länet. Skolöver- styrelsen och länsstyrelsen utser vardera en ledamot samt landstinget (re- spektive landstingen eller landstinget jämte landstingsfri stad) fem leda- möter.

Skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms län utgöres av nio, inom staden eller länet bosatta ledamöter, varav en utses av överståthållar- ämbetet och länsstyrelsen i samråd, fyra av stadsfullmäktige i Stockholm och fyra av Stockholms läns landsting. Stadsfullmäktige och landstinget bör i samråd tillse, att företrädare för arbetsgivare och arbetstagare ingår i nämnden till ett antal av minst en ledamot från vardera gruppen.

Den av skolöverstyrelsen utsedde ledamoten skall äga pedagogisk sakkun- skap och erfarenhet. Den ledamot, som utses av länsstyrelsen (överståthål- larämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län), skall vara i allmän tjänst anställd förvaltningsjurist eller domare. De landstingsvalda (resp. av stads— fullmäktige i Stockholm och Stockholms läns landsting valda) ledamöterna skall ha visat intresse för utbildningsfrågor. Slutligen skall en av landsting— ets representanter i länsskolnämnden äga särskild kännedom om lands- bygdens skolväsen. Kungl. Maj:t förordnar ordförande i nämnderna.

Vid handläggning inom länsskolnämnden av viktigare frågor, berörande annan länsmyndighets arbetsområde, skall representant för myndigheten be- redas tillfälle deltaga i nämndens överläggningar. Länsstyrelsen skall all- tid underrättas om nämndens plenisammanträden och där förekommande ärenden.

Hos länsskolnämnd är anställda en eller flera skolinspektörer. En inspek- tör hos varje nämnd är länsskolinspektör och chef för nämndens kansli. Vi- dare finns vid varje nämnd en byrådirektör och viss biträdespersonal samt vid flera nämnder en länsskolpsykolog.

Till länsskolnämnden är knutet ett tekniskt råd, bestående av ordförande och ytterligare minst två ledamöter, som utses av skolöverstyrelsen. Rådet _ vars ledamöter skall ha intresse för utbildningsfrågor på det tekniska om- rådet samt god industriell erfarenhet i ledande befattning eller god känne— dom om teknisk utbildning och forskning — har till uppgift att följa ingen— jörsuthildningcn och den tekniska utbildningen i övrigt samt till länsskol- nämnden avge förslag vartill rådet kan finna anledning. I tekniskt råd hos nämnd, som har inseende över sjöbefälsskola, ingår ytterligare en leda- mot med erfarenhet i fråga om sjöfart m. m.

Länsskolnämnden har under skolöverstyrelsen inseendet över grund— skolor, skolenhet av specialskolan, kommunala yrkesskolor och facksko- lor samt statliga och kommunala gymnasier ävensom folkskolor och fort- sättningsskolor, statliga skolor för undervisning av syn-, hörsel- och tal- skadade elever, statliga realskolor och högre kommunala skolor, sjöbefäls- skolor, vissa av landsting och enskilda med statsbidrag anordnade yrkes— skolor, statsunderstödda privatskolor samt andra skolor, i den mån Kungl. Maj:t beslutar därom. Länsskolnämnden har även att öva tillsyn över un- dervisningen av skolpliktiga barn i enskilda skolor samt vid sjukvårds- anstalter och barnhem.

Länsskolnämndens uppgifter kan indelas i följande huvudgrupper, näm- ligen åtgärder beträffande skolväsendets planering, ledning av och tillsyn över den pedagogiska verksamheten, direkt inspekterande verksamhet, be- slut eller yttranden i olika ärenden rörande den inre skolorganisationen samt handläggning av vissa besvärsmål.

I fråga om planeringsverksamheten åligger det instruktionsenligt läns- skolnämnden att i erforderligt samråd med övriga samhällsplanerande myn- digheter och institutioner inom länet sörja för en ändamålsenlig planering av skolväsendet samt planlägga för skolornas verksamhet i händelse av krig eller krigsfara. Härvid må först framhållas länsskolnämndens direkt pla— nerande verksamhet. Sålunda utför nämnden fortlöpande en översiktlig planering av skolväsendet i dess helhet inom länet med stöd av uppgifter från kommunerna, andra statliga länsorgan, centrala myndigheter m. fl. Planeringen tjänar i första hand till ledning för nämnden vid dess över- väganden och beslut i olika skolfrågor.

Länsskolnämndens uppgift att fastställa s. k. elevområde för kommu- nala m. fl. skolor i länet är av viss betydelse ur planeringssynpunkt. Elevom- råde skall omfatta den kommun, som handhar förvaltningen av ifråga- varande skola, men i området skall också, om så erfordras för skolväsen- dets ändamålsenliga organisation, ingå en eller flera andra kommuner

eller delar därav. Vid bestämmande av elevområde har länsskolnämnden ledning av den organisationsplan —— upptagande bland annat varje skolen- het —— som det åligger envar kommun att upprätta och i avskrift tillställa nämnden.

Vidare utövar länsskolnämnden inflytande på lokaliseringen av gymna— siala skolor, i det att nämnden har att yttra sig över kommuns framställ- ning till Kungl. Maj:t om inrättande eller medgivande till inrättande av sådana skolor.

Slutligen kan till länsskolnämndens uppgifter av betydelse för skolpla- neringen hänföras nämndens befattning med statsbidrag till byggnadsarbe- ten inom det allmänna skolväsendet samt till yrkesskolor. I ärenden angå- ende sådana bidrag avger länsskolnämnden yttrande till skolöverstyrelsen och verkställer i vissa fall den prövning av skollokalbehovet, som utgör förutsättning för statsbidrag. Vidare uppgör nämnden förslag till turord- ning mellan bidragsansökningarna i länet på grundval av en bedömning av de olika byggnadsföretagens angelägenhetsgrad.

Vad angår den pedagogiska verksamheten vid länets skolor åligger det länsskolnämnden att främja skolväsendets utveckling, försöksverksamhet och skolpsykologisk verksamhet, att verka för att skolarbetet bedrives än- damålsenligt och tillse att det fortgår enligt gällande föreskrifter, att be— driva upplysningsverksamhet beträffande skolväsendet, att vaka över an- skaffningen av pedagogiska hjälpmedel samt att främja lärarnas fort- bildning.

Länsskolnämnden meddelar beslut eller avger yttrande i åtskilliga åren- den, som rör den inre skolorganisationen. Bestämmelser härom återfinns i skollagen och framför allt skolstadgan, men även i andra särskilda för- fattningar. Som exempel kan nämnas ärenden angående skolenhet, klass- anordning, lärotider, specialundervisning och särskild undervisning, under- visningsskyldighet och fyllnadstjänstgöring för lärare, tillsättning av skol- ledartjänster och flertalet ordinarie lärarbefattningar, utseende av ledamö- ter i antagningsnämnd för gymnasium, utfärdande av instruktioner för vis- sa befattningshavare, beviljande av tjänstledighet för lärare i vissa fall, disciplinär bestraffning av skolledare eller lärare, anmälan till åtal av sådan tjänsteman, föreläggande för föräldrar att hålla barn i skolan samt hämt- ning av elev som ej fullgör sin skolgång.

Länsskolnämnden svarar för den omedelbara inspektionen av skolor under nämndens inseende. Länet kan därvid av nämnden indelas i två eller flera inspektionsområden.

Besvär över vissa av skolstyrelse meddelade beslut ävensom beslut av sty- relse för yrkesskola, skolkollegier m. fl. prövas av länsskolnämnden.

Av länsskolnämnden i plenum skall handläggas vissa, i instruktionen närmare angivna ärenden, bland vilka kan nämnas sådana som angår vik- tigare skolplaneringsfrågor, fastställande av instruktioner, pedagogiska

spörsmål av allmän eller principiell natur, disciplinära åtgärder, tillsätt- ning av lärartjänster, yttranden över betänkanden m. m., besvärsprövning samt frågor som skolinspektör, byrådirektör eller länsskolpsykolog hän- skjuter till avgörande i plenum. Sistnämnda tjänstemän äger rätt att del— taga i nämndens överläggningar. Om pleniärende är så brådskande, att det inte kan anstå till länsskolnämndens sammanträde, får det avgöras av ord— föranden eller vice ordföranden och ytterligare minst fyra ledamöter eller, om så inte kan ske, av ordföranden ensam. I sådan ordning fattat beslut skall anmälas vid nämndens nästföljande sammanträde.

Länsskolnänmden är beslutför, då förutom ordföranden eller vice ord- föranden minst fyra ledamöter är närvarande.

Länsskolnämnden äger bestämma, att nämnden i disciplinmål skall bestå av den av länsstyrelsen utsedde ledamoten såsom ordförande samt fyra av övriga ledamöter.

Ärenden som ej avgöres i plenum handlägges av tjänsteman hos nämli- den enligt närmare föreskrifter i arbetsordningen.

Besvär över länsskolnämndens beslut anföres hos Kungl. Maj:t, sålunda icke hos skolöverstyrelsen. Mål angående vissa avlöningsförmåner prövas dock av kammarrätten.

Vägförvaltningen

För varje län finns såsom regionalt organ inom den statliga vägorganisa- tionen en vägförvaltning, lydande under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Chef för vägförvaltningen är vägdirektören. Vägförvaltningarnas huvudde- lar är förlagda till länens residensstäder. I fråga om vägunderhåll är länen indelade i vägmästarområden med en vägmästare som arbetsledare.

I enlighet med fastställda planer för länsstyrelsens krigsorganisation skall länsstyrelsen i krig övertaga de arbetsuppgifter, som ankommer på vägförvaltningen.

Vägförvaltningarna och deras centralorgan, väg- och vattenbyggnadssty— relsen — liksom länsvägnämnderna och vägnämnderna såsom företrädare för de lokala vägintressena _— tillkom genom beslut av 1942 års riksdag om vägväsendets förstatligande från och med år 1944 (prop. 122, Så2 2, rskr 325). I samband med förstatligandet inskränktes avsevärt länssty- relsens beslutsbefogenheter med avseende på vägväsendet,

I nyssnämnda proposition framhölls vid behandlingen av frågan 0111 det statliga vägväsendets organisation bland annat, att den allmänna väghåll— ningen kunde sägas innefatta två huvuduppgifter, nämligen dels ombe- sörjande av vägunderhåll och vägbyggnad, dels ock planläggning av det allmänna vägnätets utformande. Departementschefen uttalade i frågan om vilka myndigheter som lämpligen borde omhänderha de olika uppgifterna bland annat följande.

Det syntes utan vidare klart, att vägunderhålls- och vägbyggnadsarbe—

tena, vilka uteslutande vore av teknisk-ekonomisk natur, skulle ombesör- jas av ett statligt tekniskt verk, omfattande centralorgan och distriktsför- valtningar. Ett av de viktigaste skälen för vägväsendets förstatligande vore nämligen möjligheten att därigenom skapa en rationell organisation för vägarbetenas bedrivande. Något behov av att bereda länsstyrelserna och or- ganen för de lokala vägintressena inflytande på sättet för dessa arbetcns utförande torde ej föreligga. Planläggningen av vägnätets utformande åter vore en uppgift som bland annat krävde ingående kunskap om olika or- ters ekonomiska och sociala förhållanden. Då det vore uppenbart, att ett centralt tekniskt verk ej kunde i detalj känna dessa förhållanden, måste vid planläggningen samverkan äga rum mellan det centrala verket, läns- styrelserna och organen för de lokala vägintressena. För att säkerställa ett vederbörligt beaktande av de lokala synpunkterna torde det vara nödvän- digt att lägga det regionala ståndpunktstagandet i vägfrågor hos länssty- relserna. Detta kunde ske bland annat därigenom, att länsstyrelserna tilla- des befogenhet att upprätta förslag till avgörande av länets vägbyggnads- frågor. Skulle vid prövning av sådant förslag den centrala vägmyndigheten vara av annan mening än länsstyrelsen, borde ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning. Härigenom skulle länsstyrelserna i stort sett bibehålla sitt dittillsvarande inflytande på vägfrågorna. För länsstyrelsernas stånd- punktstaganden fordrades emellertid även teknisk sakkunskap. Länssty- relserna behövde därför vid ärendenas beredande biträde av vägförvalt- ningarna. Förutsättningar för ett verkligt intimt samråd mellan länssty- relse och vägförvaltning kunde skapas genom att Vägdirektören gjordes till föredragande i länsstyrelsen beträffande vägärenden.

Vägförvaltningens allmänna verksamhet anges i Kungl. Maj:ts instruk- tion för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna den 3 december 1965 (nr 688). Förvaltningens närmare arbetsuppgifter regleras i ett flertal författningar, främst lagen om allmänna vägar den 30 juni 1943, stadgan samma dag angående behandling av vissa vägfrågor (väg- stadgan), vägtrafikförordningen den 28 september 1951, vägmärkeskungö- relsen den 7 december 1951 (ny vägmärkeskungörelse den 27 januari 1966 träder principiellt i kraft den 3 september 1967) samt olika bidragsförfatt- ningar.

Enligt instruktionen handhar vägförvaltningen inom sitt verksamhets- område den allmänna väghållningen (projektering, byggande och under- håll) på landsbygden och handlägger dessutom ärenden om väg- och gatu- hållningen i städer och samhällen som är väghållare samt ärenden om en- skilda vägar.

Normalt är vägförvaltningen organiserad på tre tekniska avdelningar (projekterings-, byggnads- och vägunderhållsavdelning), en kansliavdel- ning samt en sektion för enskild väghållning, var och en lydande under väg— direktören.

Den del av den allmänna väghållningen som omfattar vägbyggande och vägunderhåll, d. v. s. rena verkställighetsåtgärder, ombesörjes av vägför- valtningen utan att länsstyrelsen eller någon annan länsmyndighet har möjlighet att inverka på utförandet.

I fråga om planeringen av allmänna vägar har vägförvaltningen i huvud- sak att lämna länsstyrelsen sakkunnigt biträde. Sålunda bereder vägför- valtningen ärenden angående byggande av allmän väg, förändring av en- skild väg till allmän, indragning av allmän väg, 111. m., samt upprättar för- slag till flerårsplaner för byggande av riksvägar, länsvägar och ödebygds— vägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är beslutande och fastställande myndighet i nyss angivna ärenden.

Det åligger vägförvaltningen att upprätta sådan arbetsplan, som erford— ras innan byggandet av allmän väg påbörjas. Arbetsplan fastställes, sedan länsstyrelsen yttrat sig över densamma, av väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen.

Till vägplaneringen ansluter sig ytterligare några grupper av ärenden, vari vägförvaltningen — ej sällan på eget initiativ _— företar utredningar och framför förslag till länsstyrelsen, såsom rörande förbud mot anslut- ning av enskild väg till allmän, utsträckning av allmänna väglagens förbud mot uppförande av byggnad m. 111. inom visst avstånd från vägmitt eller meddelande av förbud mot byggnads uppförande inom visst avstånd från väg, om vars byggande fråga väckts.

Vägförvaltningens medverkan vid upprättandet inom väg- och vatten— byggnadsstyrelsen av s. k. fördelningsplan för statsbidrag till viktigare ga- tor och vägar i städer och stadsliknande samhällen, som är väghållare, har också viss betydelse för vägplaneringen, eftersom bidrag oftast utgör en förutsättning för trafikledernas tillkomst. Över väghållningen i dessa stä- der och samhällen, vilken handhas av kommunal nämnd eller styrelse, ut— övar vägförvaltningen viss tillsyn.

Beträffande det enskilda vägväsendet (utom skogsvägnätet) sker ej nå- gon översiktlig planering för länet, men statligt bidrag är nästan undantags— löst nödvändigt för byggandet och underhållet av enskild väg. Länsstyrel- sen beslutar om sådant statsbidrag men den teknisk-ekonomiska gransk- ningen i bidragsärendet sker inom vägförvaltningen.

I de ärenden, som nämnts i det föregående, liksom i en del andra till kommunikationsväsendet hörande ärenden är enligt länsstyrelseinstruk- tionen vägdirektören, eller efter länsstyrelsens bestämmande någon annan vägförvaltningens tjänsteman, obligatoriskt föredragande vid ärendenas handläggning i länsstyrelsen. Godkännande av arbetsplan för byggande av enskild väg, vartill statsbidrag sökes, handlägges i regel av vägdirektören såsom enmansärende.

Vägförvaltningen avger regelmässigt yttrande till länsstyrelsen i vissa vägtrafikärenden enligt vägtrafikförordningen, såsom beträffande utfär—

dande av lokala trafikföreskrifter och tillstånd till tävling på väg. Det är också vanligt att vägförvaltningen hos länsstyrelsen anmäler behov av viss lokal trafikföreskrift.

En viktig del av vägförvaltningens verksamhet utgör det samråd som en- ligt byggnadslagstiftningen äger rum mellan förvaltningen samt planför- fattare, länsarkitekten rn. fl. Vägförvaltningen avger också yttrande till länsstyrelsen i planärenden.

Till vägförvaltningens uppgifter bör även att uppsätta och underhålla erforderliga vägmärken vid allmänna vägar samt i vissa fall även vid en- skilda vägar.

Vad angår vägförvaltningens kamerala arbete kan nämnas att förvalt— ningen handlägger länsingenjörens personal- och avlöningsärenden.

Besvär över vägförvaltningens (vägdirektörens) beslut föres hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, om annat ej är föreskrivet.

Vid 1966 års höstriksdag har beslutats en ny organisation för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, rn. m. (prop. 1966:129, SU 152, rskr 361). Be- slutet innebär bl. a. en successiv förändring och utbyggnad av vägverkets regionala organisation. De befintliga tre särskilda planeringsavdelningar- na för större projekteringsarbeten benämnes framdeles projekteringskontor och ställes direkt under verkets driftavdelning. Vid behov skall ytterligare projekteringskontor kunna inrättas. Vidare upprättas en regional byggnads- organisation, t. v. bestående av tre byggnadsdistrikt, vartdera omfattande flera län, och i övrigt byggnadskontor, motsvarande vägförvaltningarnas byggnadsavdelningar; distrikt och kontor ställes direkt under verkets bygg- nadsavdelning. För verkets (rullande) planering för bl.a. byggande och underhåll indelas landet i ett antal planläggningsområden. Arbetsområ- dena för byggnadsdistrikt och projekteringsavdelningarna avses samman- falla med planläggningsområdena. Denna senare indelning ärdock avsedd att endast vara en verkets interna områdesindelning vid arbetsplaneringen. Länsstyrelsernas inflytande på planläggningen av vägnätet kommer att som hittills regleras genom bestämmelser i väglag och vägstadga.

Länsvägnämnden m. m.

Varje län är i fråga om den allmänna, kronan åvilande väghållningen inde- lat i vägnämndsonu'åden, ett vart omfattande en eller regelmässigt flera kommuner. De lokala vägintressena inom vägnämndsområde företrädes av en vägnämnd, som har att verka för att vägbehoven inom området på bästa sätt tillgodoses. Med uppgift att verka för att vägfrågor, som är gemensam— ma för flera eller alla vägnämndsområden, erhåller den för hela länet mest ändamålsenliga lösningen finns i varje län en länsvägnämnd.

Syftet med inrättandet av vägnämnder och länsvägnämnder — vilka lik-

som vägförvaltningarna tillkom i samband med vägväsendets förstatligan- de från och med år 1944 —— var att såsom ersättning för de tidigare väg- distriklen med deras beslutanderätt i vägfrågorna tillskapa organ, genom vilka ett visst medinflytande på dessa frågor bevarades åt representanter för befolkningen i länet.

I lagen om vägnämnder och länsvägnämnder den 30 juni 1943 (nr 436) regleras dessa nämnders organisation och allmänna verksamhet.

Vägnämnd skall bestå av fem, för fyra år valda ledamöter. Dessa väljes, om vägnämndsområdet utgöres av endast en kommun, av dennas fullmäkti- ge och eljest av ombud för de i området ingående kommunerna.

Vägnämnd har att avge av Kungl. Maj :t, väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen, länsstyrelsen eller vägförvaltningen i länet infordrade yttranden i frå— gor om byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän, in- rättande av särskild vinterväg och indragning av allmän väg. Vägnämnd äger också själv framställa förslag i frågor rörande vägväsendet och väg- trafiken inom sitt område varjämte vägnämnd må anföra besvär över be- slut som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen.

Det kan här också nämnas, att vägförvaltningen vid upprättandet av ar- betsplan för byggande av allmän väg skall samråda med ordföranden i ve- derbörande vägnämnd beträffande vägens sträckning och utformning i öv- rigt.

Vägnämnd sammanträder, förutom å tider nämnden eller dess ordföran- de bestämmer, bland annat då länsstyrelsen förordnar därom. Länsstyrelsen skall ofördröjligen underrättas om utsatt sammanträde. Vid vägnämnds sammanträde äger landshövdingen och vägdirektören eller den, som någon av dem förordnar i sitt ställe, att vara tillstädes och deltaga i överläggning— arna men ej i besluten. På begäran av nämndens ordförande skall vägdi- rektören eller av honom utsedd tjänsteman vid vägförvaltningen närvara vid sammanträde för att tillhandagå med upplysningar.

Vägnämnd är beslutför om minst tre ledamöter är närvarande.

Länsvägnämndens ledamöter, vilka väljes för fyra år, utses av länssty— relsen samt skogsvårdsstyrelsen och vägnämnder-na i länet så, att länssty- relsen förordnar två ledamöter samt skogsvårdsstyrelsen och varje väg- nämnd en ledamot, dock att vägnämnd i Gotlands län utser två ledamöter. Av de ledamöter, som förordnas av länsstyrelsen, skall en vara represen— tant för städerna i länet. Vägnämnd må till ledamot välja endast den som vid valet är ledamot i nämnden. Skogsvårdsstyrelsens representant skall bland annat vara väl förtrogen med skogsförhällandena i länet.

Länsvägnämnden har att avge yttranden till samma myndigheter som vägnämnd och äger i likhet med sådan anföra besvär över väg- och vatten- byggnadsstyrelsens och länsstyrelsens beslut.

Det bör understrykas, att länsvägnämnden liksom vägnämnd ej har nä- gon beslutanderätt i vägfrågor utan endast en rådgivande funktion. Vikti-

gast i detta hänseende är länsvägnämndens medverkan vid utarbetandet inom vägförvaltningen av förslag till flerårsplaner för byggande av riks- vägar m.m.

Beträffande tidpunkten för länsvägnämndens sammanträden, underrät- telse därom, rätt att närvara vid sammanträdena saint vägförvaltningens skyldighet att tillhandagå nämnden med upplysningar gäller samma be- stämmelser som för vägnämnd. Länsvägnämndcn är beslutför, om minst halva antalet ledamöter är tillstädes.

Besvär över länsvägnämndens eller vägnämnds beslut anföres — i stort sett på s. k. kommunala grunder # hos länsstyrelsen.

Länsarkitekten

Varje län utgör ett länsarkitektsdistrikt, i vilket är anställda länsarkitekt, en eller flera biträdande länsarkitekter samt andra tjänstemän och biträ- despersonal. I Stockholms stad saknas motsvarande statliga organisation.

Länsarkitekten förordnas av Kungl. Maj:t efter anmälan av byggnads- styrelsen för en tid av, för varje gång, högst sex år.

Chefsmyndighet för länsarkitektsorganisationen, vars länsarkitektkontor är förlagda till residensstäderna, är byggnadsstyrelsen, den centrala för- valtningsmyndigheten för ärenden rörande planläggning av bebyggelse och byggnadsväsendet i övrigt.

Redan på 1860-talet uppkom tanken att inrätta regionala statliga organ på plan- och byggnadsväsendets område. Emellertid beslöts inrättande av länsarkitekttjänster först vid 1917 års riksdag samtidigt med att dåvarande överintendentsämbetet ombildades till en byggnadsstyrelse. Införandet av länsarkitektsinstitutionen motiverades med att utvecklingen på byggnads- området och särskilt inom planväsendet påkallade en regional statsmyndig- het. Länsarkitektsorganisationen, för vilken den första instruktionen utfär- dades år 1919, trädde i verksamhet i slutet av år 1920. Den bestod från bör- jan av endast fem länsarkitekter men utvidgades efter hand, så att den år 1934 omfattade tolv länsarkitekter, envar med sitt distrikt. I många av di- strikten, tillsammans omfattande hela riket utom Stockholms stad, ingick flera län. Utöver visst årligt arvode av statsmedel erhöll länsarkitekterna särskild gottgörelse för mera omfattande uppdrag för statsmyndighets räk- ning. För kommunala uppdrag ägde länsarkitekterna uppbära ersättning enligt av byggnadsstyrelsen fastställd taxa. Länsarkitekterna tilläts i övrigt att utan särskilt tillstånd bedriva privatverksamhet i den mån denna ej inverkade hinderligt på deras tj änsteutövning.

Den är 1917 beslutade organisationen hade uppbyggts under förutsätt- ning att länsarkitektsbefattningarna skulle utgöra bisysslor och att läns- arkitekterna i stor utsträckning skulle kunna ägna sig åt privat arkitekt— verksamhet. Sedan det visat sig att länsarkitekternas statliga arbetsupp-

gifter —— icke minst efter tillkomsten av 1931 års stadsplanelagstiftning — kommit att öka i en icke beräknad omfattning, riktades kritik mot såväl länsarkitekternas nyss antydda dubbelställning som mot distriktens stor— lek och bristen på statligt avlönad personal inom desamma.

Enligt beslut av 1935 års riksdag (prop. 190) genomfördes med verkan från den 1 januari 1936 en väsentlig omorganisation av länsarkitektsinsti- tutionen, varigenom grunden lades till nu gällande ordning. Länsarkitek— terna blev helt statsavlönade, deras rätt att åtaga sig privata uppdrag gjor— des beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd, antalet distrikt utökades till fjor— ton och särskilda länsarkitektkontor inrättades, vid vilka skulle tjänstgöra, förutom länsarkitekten såsom chef, biträdande länsarkitekt samt viss an— nan statsavlönad personal. Länsarkitektkontoren inrymdes i anslutning till vederbörande länsstyrelse, som i princip ägde förfoga över länsarkitekten såsom en biträdande tjänsteman. Den 15 juni 1935 utfärdades en ny in- struktion för länsarkitektsorganisationen.

Genom Kungl. brev den 29 juni 1945 förordnades, att från och med den 1 juli 1945 varje län skulle utgöra ett länsarkitektsdistrikt med länsarki- tektkontoret förlagt till residensstaden.

I samband med länsstyrelsereformen 1952 förtydligades innebörden av länsstyrelsens ovannämnda rätt att förfoga över länsarkitekten genom att i länsstyrelseinstruktionen _ liksom beträffande ett flertal andra länssty- relseexperter —— föreskrevs att länsstyrelsen ägde uppdraga åt länsarkitek— ten, biträdande länsarkitekt och assistent vid länsarkitektkontoret att vara föredragande i ärenden berörande deras verksamhetsområde eller eljest deltaga i handläggningen av visst ärende eller vissa slag av ärenden.

I Kungl. Maj:ts instruktion för länsarkitektsorganisationen den 3 decem- ber 1965 (nr 701) anges tre huvuduppgifter för organisationen, nämligen att biträda hyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i deras verksamhet inom planläggnings- och byggnadsväsendet, att handha den närmaste tillsynen över fastigheter som förvaltas av byggnadsstyrelsen samt att utöva arki— tektverksamhet för statsverkets räkning.

Att biträda länsstyrelsen i plan- och byggnadsfrågor utgör numera läns- arkitektsorganisationens dominerande uppgift. Det får sålunda anses ålig- ga länsarkitekten att med uppmärksamhet följa planläggnings- och be- byggelseförhållandena i länet och verka för en förbättring av gällande pla- ner och byggnadsföreskrifter samt till länsstyrelsen anmäla behov av plan- läggning eller annan åtgärd för reglering av bebyggelsen. Länsarkitektens närmare arbetsuppgifter såsom biträde åt länsstyrelsen regleras i olika för- fattningar, främst byggnadslagen och byggnadstadgan, men även författ— ningar såsom fastighetsbildningslagen, jorddelningslagen, lagen om allmän- na vägar, naturvårdslagen, byggnadsminneslagen och fornminneslagen.

Den vanligaste formen för länsarkitektens biträde åt länsstyrelsen i plan- och byggnadsfrågor är sakkunnig granskning och därpå grundade yttranden

i ärenden som remitteras till honom från länsstyrelsen. Ärenden angående olika bebyggelseplaner och byggnadsförbud samt dispens därifrån, natur- vårdsärenden och fastighetsbildningsärenden är regelmässigt föremåi för sådan remiss. Till andra, ej så ofta förekommande ärenden, som mererdels påkallar länsarkitektens yttrande, hör exempelvis ärenden angående an- läggande eller utvidgning av begravningsplats.

Vidare är det vanligt att länsarkitekten biträder länsstyrelsen genom att deltaga i handläggningen av visst ärende eller vissa slag av ärenden riran- de plan- och byggnadsväsendet. Undantagsvis förekommer att länsarkitek- ten i sådana ärenden är föredragande hos länsstyrelsen.

Efter länsstyrelsens bestämmande utför eller är länsarkitekten nirva- rande vid besiktningar och andra förrättningar.

Av stor vikt är de initiativ till någon länsstyrelsens åtgärd i byggnads— reglerande syfte, som i många fall utgår från länsarkitekten.

Slutligen kan länsarkitekten sägas biträda länsstyrelsen genom upply- sande och rådgivande verksamhet gentemot andra myndigheter, kommuner och enskilda samt genom att han deltar i sådant samråd mellan planför- fattare m.fl. som jämlikt byggnadsstadgan skall föregå upprättande av plan- förslag.

Länsarkitekten har även vissa, i förhållande till länsstyrelsen mera själv- ständiga uppgifter på fastighetshildningsväsendets, byggnadsväsendets och naturvårdens områden.

Enligt lantmäteriinstruktionen skall länsarkitekten sålunda beredas till- fälle att till överlantmätaren yttra sig över avstyckningsförrättning som kan antagas vara av intresse för bebyggelseplaneringen. Länsarkitekten har ock— så enligt jorddelningslagen rätt att klaga över ägodelningsrätts eller hov- rätts beslut att fastställa eller tillåta jorddelning. Vidare kan länsstyrelsen bestämma att avstyckning får ske utan hinder av visst däremot av länssty- relsen meddelat förbud, om länsarkitekten ej har något att erinra mot avstyckningen. —— Vid den granskning av bostadslåneärenden, varmed läns— arkitektkontoret biträder länsbostadsnämnden, har länsarkitekten att ge uttryck för planmyndigheternas syn på byggnadsföretagets lokalisering och anpassning i övrigt till gällande byggnadsföreskrifter. _ Länsarkitekten äger göra ansökan hos överexekutor om handräckning till rättelse av åt- gärd som företagits i strid mot vissa förbud eller föreskrifter enligt natur- vårdslagen.

I sin verksamhet inom byggnadsväsendet och fastighetsbildningsväsen- det samarbetar länsarkitekten med bl. a. överlantmätaren, vägdirektören, länsingenjören, lantbruksdirektören och länsbostadsdirektören. I natur- vårdsärenden förekommer dessutom kontakter med länsjägmästaren och landsantikvarien.

Länsarkitektens befattning med kronans byggnader omfattar bl.a. vissa ekonomiska göromål samt tillsyn och vård av fastigheterna.

I den mån tjänsten i övrigt medger det är länsarkitekten skyldig att för statens räkning åtaga sig uppdrag av statlig eller kommunal myndighet el— ler enskild att verkställa utredning från planläggningssynpunkt, uppgöra förslag till plan eller annan bebyggelsereglerande åtgärd, utföra arkitekt- uppdrag till statligt, kommunalt eller med statliga medel understött bygg- nadsföretag eller företaga undersökning, utöva kontroll och verkställa be- siktning av sådant byggnadsföretag eller därmed sammanhängande anlägg- ning. Mottaget uppdrag skall anmälas till länsstyrelsen.

Länsarkitekten skall i princip själv avgöra på länsarkitektsorganisatio- nen ankommande ärenden men har rätt att delegera sina åligganden till biträdande länsarkitekt.

Besvär över länsarkitektens beslut föres, om annat ej är föreskrivet, hos byggnadsstyrelsen.

I en promemoria den 27 juni 1966, vilken upprättats av en av chefen för kommunikationsdepartementet tillsatt arbetsgrupp för byggnadsstyrelsens omorganisation, har framlagts förslag om styrelsens uppdelning i ett byg- gande och fastighetsförvaltande verk (den nya byggnadsstyrelsen) och ett planverk, det sistnämnda med uppgift att handha den del av den nuvaran- de byggnadsstyrelsens verksamhet som direkt sammanhänger med bygg— nadslagens och byggnadsstadgans tillämpning. Enligt förslaget bör denna klyvning av byggnadsstyrelsen på det regionala planet medföra, att arbets— uppgifter och personal tillhörande fastighetsförvaltningsområdet utbrytes ur länsarkitektsorganisationen och överföres till en särskild distriktsorga- nisation, där varje distrikt omfattar flera län. Denna organisation skall även omhänderha styrelsens nybyggnadsverksamhet. Den skall vara direkt un- derställd den nya byggnadsstyrelsen.

Länsingenjören

I varje län utom i Gotlands län finns en under väg- och vattenbyggnadssty- relsen lydande länsingenj ör. Verksamhetsområdet för länsingenjören i Stockholms län omfattar jämväl Gotland. Länsingenjörerna är stationerade i residensstäderna. I de tre största länen finns en biträdande länsingenjör. I kameralt och personaladministrativt hänseende är länsingenjörerna knutna till vägförvaltningarna, vilka sålunda bland annat ombesörjer löneutbetal- ningar till befattningshavare vid länsingenj örskontoren samt ställer kontors— och skrivpersonal till länsingenjörernas förfogande.

Genom kungörelse den 17 november 1944 förordnade Kungl. Maj:t bland annat, att till utförande av vissa anläggningar för vattenförsörjning och avlopp fick utgå statsbidrag. Sådant bidrag skulle beviljas av Kungl. Maj:t (i ämnet gäller numera kungörelsen den 5 juni 1959, nr 251). Samtidigt be- myndigade Kungl. Maj:t väg— och vattenbyggnadsstyrelsen att för biträde

vid handläggning av frågor om anläggningar för vattenförsörjning och av- lopp anställa erforderligt antal distriktsingenjörer, Vilka, med stationering vid vägförvaltningarna, skulle ställas till de länsstyrelsers förfogande, som kunde vara i behov därav. Sedan den 1 juli 1945 har frågor om nyanställ- ning av distriktsingenjörer för vatten och avlopp (fr. o. m. den 1 juli 1963 benämnda länsingenjörer) varit underställda Kungl. Maj:ts prövning. Un- der ett femtontal år var vissa län sammanförda till distrikt med en gemen- sam ingenjör.

I ett av särskilda sakkunniga år 1946 framlagt betänkande med förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (SOU 1946: 10) fö- reslogs att distriktsingenjörerna och deras biträden skulle inordnas i väg- förvaltningarnas organisation. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförde i yttrande över förslaget bland annat, att distriktsingenjörernas arbetsuppgif- ter endast delvis ägde en naturlig anknytning till vägförvaltningarnas verk- samhet. Endast när det gällde att i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens egen regi eller under dess kontroll utföra en anläggning förelåg väsentliga skäl för sammanförande av väg- och vattenbyggnadsverkets arbetsuppgifter be- träffande vattenförsörjning och avlopp med övriga verksamhetsgrenar. Sty- relsen föreslog därför att distriktsingenjörerna skulle på eget ansvar hand— lägga andra frågor än kontroll över utförande av anläggningar. Att inskjuta vägdirektörerna som en ny mellaninstans vore ej lämpligt.

Vid behandling av nyssnämnda fråga i propositionen nr 286 till 1946 års riksdag anslöt sig departementschefen till väg- och vattenbyggnadsstyrel— sens förslag under framhållande, att distriktsorganisationens arbete, åt- minstone vid denna tidpunkt, vore inriktat huvudsakligen på utrednings- och planläggningsfrågor som hade jämförelsevis ringa samband med väg- förvaltningarnas verksamhet.

Länsingenjörens verksamhet regleras i första hand av den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 22 februari 1961 utfärdade, fr. o. m. den 1 mars samma år gällande arbetsordningen för vatten- och avloppsorganisa- tionens distriktsingenjörskontor. Bland de författningar, som därutöver är av särskild betydelse för länsingenjörens verksamhet, kan nämnas vat- tenlagen, lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden, kungörelsen om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m., hälsovårdsstadgan, byggnadslagen och byggnadsstadgan, jorddelningsla- gen, förordningen om brandfarliga varor samt den tidigare nämnda kungö- relsen om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar.

Länsingenjören handlägger numera ej endast ärenden angående stats— bidrag till vatten- och avloppsanläggningar utan också ett flertal andra frå- gor angående vattenvärden. Hans verksamhet kan sammanfattningsvis sä- gas hänföra sig till två stora områden, nämligen samhällsplaneringen samt den allmänna hälsovården och vattenvärden.

Enligt arbetsordningen har länsingenjören till huvuduppgift att verka för en ur såväl allmän som enskild synpunkt ändamålsenlig planering och utveckling inom vatten- och avlopps- (va—) området, varvid särskilt vatten- vårdens intressen skall beaktas. Han skall därvid bevaka att verksamheten inom länet bedrives med tillgodoseende av såväl tekniska och ekonomiska som omgivningshygieniska och estetiska synpunkter. Genom inspektioner och på annat sätt har länsingenjören att skaffa sig noggrann kännedom om länets va-frågor. Han skall verka för att skötseln av via—anläggning- ar blir tillfredsställande och skall därvid samarbeta med huvudmännen för anläggningarna samt hälsovårdsnämnderna.

Det är svårt att dra någon bestämd gräns mellan länsingenjörens pla- nerande verksamhet och hans arbetsuppgifter inom den allmänna hälso- och vattenvärden. De ärenden han handlägger berör ofta samtidigt flera förvaltningsomräden.

Inom samhällsplaneringen gör länsingenjören sin största insats genom det biträde åt länsstyrelsen och kommunerna i planerings- och andra ären- den berörande byggnads- och jorddelningslagstiftningen, som enligt ar- betsordningen åligger honom. Vad angår bebyggelseplaneringen har läns- ingenjören att medverka till att va—förslag utarbetas i anslutning till bebyg— gelseplaner samt att granska sådana förslag. Ic-ke minst viktigt är det sam- råd redan före planläggningsarbetets igångsättande, som regelmässigt äger rum mellan länsingenjören samt huvudmannen för planläggningen (oftast kommun), planförfattaren, hälsovårdsnänmden, byggnadsnämnden och oli- ka berörda statliga länsorgan. I principiella frågor skall länsingenjören samråda med central myndighet. Om länsingenjören finner va-frågor lämp— ligen böra lösas gemensamt för flera samhällen, hör han ägna genomföran- det av ett sådant projekt särskild uppmärksamhet. Även byggnadsdispens- och avstyckningsärenden kan innehålla moment av samhällsplanering, bland annat därigenom att de kan aktualisera va-planering eller byggnadsförbud i avvaktan på att erforderliga va-anläggningar kommer till stånd.

Länsingenjören medverkar också vid sådan samhällsplanering som för- anledes av industrilokalisering. Genom länsarbetsnämnden erhåller läns- ingenjören i viss utsträckning uppgifter om planerade industribyggen och kan därigenom tillse att vat-frågorna vid lokaliseringen vederbörligen be- aktas. Vanligen kommer länsingenjören dock i kontakt med dessa lokalise- ringsärenden genom att kommunal myndighet i samband med ansökan om byggnadslov efterhör hans synpunkter eller genOm att länsstyrelsen infordrar hans yttrande i markförvärvs- och byggnadsdispensärenden. Av direkt betydelse för industrilokaliseringen är vidare länsingenjörens upp— gift att vid länsstyrelsens handläggning av ärenden jämlikt kungörelsen om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening, m. m. medverka till att erforderliga utredningar kommer till stånd samt i före— kommande fall framlägga förslag till åtgärder.

Av stor betydelse för samhällsplaneringen är de sammanställningar be- träffande vattenintag, avloppsutsläpp m. m. i länets vattendrag, som i stor omfattning göres vid länsingenjörskontoren samt de utredningar som där sker angående behovet av regionala va-anläggningar.

Slutligen kan länsingenjörens yttrande till (ev. föredragning hos) läns— styrelsen i ärenden angående statsbidrag till va-anläggningar enligt tidi- gare nämnd kungörelse —— åtminstone då fråga är om större anläggningar — tänkas bli av betydelse vid bedömande av samhällsplaneringsfrågor. An- sökan om sådant bidrag inges till länsingenjören men prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (i vissa fall bostadsstyrelsen) efter yttrande av länsstyrelsen. Länsingenjören —— som för övrigt äger rätt meddela tillstånd till anläggnings påbörjande innan frågan om statsbidrag blivit avgjord _ ombesörjer regelmässigt föreskriven avsyning av anläggning, vartill bidrag utgått. Det åligger honom att fortlöpande kontrollera driften av sådan an- läggning.

I planerings- och lokaliseringsfrågor inom va-området samverkar läns- ingenjören — förutom med länsstyrelsen och olika kommunala myndig- heter — främst med länsarkitekten men i viss utsträckning även med över- lantmätaren, vägförvaltningen och länsläkaren samt länsarbetsnämnden (utöver industrilokalisering, t. ex. frågor om bidrag till projektering av va-anläggningar och till beredskapsarbeten inom va-området) och läns— bostadsnämnden (ärenden angående bostadslån).

Inom den allmänna hälsovården och vattenvärden har länsingenjören åt- skilliga uppgifter, därvid han i stor omfattning biträder och samarbetar med såväl kommunala som olika statliga organ vid deras handläggning av hithörande ärenden. Som tidigare påpekats kan inom detta arbetsområde även samhällsplaneringsfrågor komma att beröras.

Vid uppkommen akut vattenförorening eller vid epidemi, som kan ha samband med vattenförorening, skall länsingenjören underrätta vattenin- spektionen och andra berörda myndigheter samt medverka i erforderliga undersökningar.

Vid tillämpning av förordningen om brandfarliga varor ävensom vid lagring och hantering av andra, av förordningen ej omfattade produkter eller ämnen, som kan förorsaka vattenförorening, har länsingenjören att verka för att hänsyn tages till vattenskyddssynpunkter. Samverkan sker här med bl. a. byggnadsnämnden såsom tillståndsmyndighet samt länssty- relsen såsom länsmyndighet inom byggnadsväsendet och den allmänna häl— sovården.

Länsingenjören skall biträda länsstyrelsen i va—frågor, som uppkommer i hälsovårdsärenden samt ärenden enligt vattenlagen (bl. a. bestämmelser till skydd för grundvattentillgång), lagen om allmänna vatten- och avlopps- anläggningar och expropriationslagen. Han skall i sådana ärenden med- verka till erforderliga utredningar och framlägga förslag till eventuella åt-

gärder. Vidare åligger det länsingenjören att biträda länsstyrelsen i va— ärenden, berörande civilförsvaret.

Länsingenjören är skyldig mottaga förordnande av länsstyrelsen att vara tillsynsman i vissa fall jämlikt lagen om tillsyn över sjöar, vattendrag och andra vattenområden.

Vid handläggning hos länsarbetsnämnden och länsbostadsnämnden av ärenden, som berör va-frågor, har länsingenj ören att avge remissyttranden. Han skall i övrigt tillhandagå statliga myndigheter, kommuner och enskilda med råd och upplysningar i sådana frågor.

Länsingenjören bör följa vid vattendomstol anhängiggjorda mål, som berör va-frågor inom länet. Om målet angår villkor för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten skall han samråda med vatten- inspektionen och, om så är påkallat, kammarkollegiet.

I sådana va-ärenden, där sakkunnigt bedömande av de sanitära förhållan- dena är av särskild betydelse för länsingenjörens ståndpunktstagande, sam- arbetar denne regelmässigt med länsläkaren, oftast i form av samordnade inspektioner och undersökningar på platsen.

Slutligen kan nämnas att länsingenjören fortlöpande verkställer prov- tagningar och andra undersökningar i anslutning till de utvecklingsarbeten inom v-a-området som bedrives av väg- och vattenhyggnadsstyrelsen. I viss utsträckning biträder han jämväl andra centrala myndigheter genom ut- redningar och yttranden i va-frågor.

Enligt arbetsordningen skall länsingenjören personligen deltaga i be- handlingen av alla viktigare frågor. Som särskilt angeläget framhålles att länsingenjören själv handhar kontakten med andra myndigheter i plane- ringsfrågor.

Vid 1965 års riksdag (prop. 1965: 97, JoU 16, rskr 255) fattades prin- cipbeslut angående en för hela naturvårdsområdet gemensam organisation, innebärande att statens vatteninspektion, våg- och vattenbyggnadsstyrel- sens vatten- och avloppsbyrå samt statens luftvårdsnämnd skall samman— föras med statens naturvårdsnämnd, vilken sålunda blir det centrala orga- net på området, samt att länsingenjörskontoren inordnas i länsstyrelserna. Tidpunkten för omorganisationen, såväl centralt som regionalt, fastställdes till den 1 juli 1967. Statskontoret har därefter på Kungl. Maj:ts uppdrag företagit utredning och framlagt förslag rörande den närmare organisatio- nen av naturvårdsverksamheten (stencil Jo 1966: 2).

Öve rlantmätaren

I varje läns residensstad finns ett länslantmäterikontor. Överlantmätaren är chef för kontoret och i administrativt hänseende förman för lantmäteri- personalen i länet. Under överlantmätaren lyder sålunda bl. a. länets i lant- mäteriets förrättningsorganisation ingående distriktsenheter, envar med en distriktslantmätare som chef. Rikets länslantmäterikontor utgör jämte för- rättningsorganisationen den s. k. lantmäteristaten, för vilken lantmäteri- styrelsen är chefsmyndighet.

Länslantmäterikontoren, som uppstod redan under 1700-talet, har efter hand som de tillagts nya arbetsuppgifter undergått betydande organisato- riska förändringar. Som en följd av utökad lantmäteriverksamhet inom förrättningsorganisationen förstärktes år 1948 länslanmäterikontoren i trä- ga om kvalificerade tjänstemän, och år 1960 skedde en ej oväsentlig utbygg- nad av kontorens personella resurser.

I propositionen nr 74 till 1960 års riksdag uttalade departementschefen bland annat följande. Lantmäteriorganisationens arbetsuppgifter, som främst avsåg att genom ändringar i fastighetsindelningen skapa för skilda ändamål lämpliga fastigheter, hörde nära samman med statsmakternas riktlinjer för bland annat jordbruks- och bostadspolitiken samt samhälls- planeringen. Organisationens insatser vore ofta av väsentlig betydelse för genomförandet av dessa riktlinjer. Vid tiden för tillkomsten av lantmäteriets gällande organisation (1947—1948) hade de av statsmakterna under åren 1946—1948 antagna riktlinjerna för nyssnämnda verksamhetsområden ännu ej börjat tillämpas, varför omfattningen och inriktningen av en bety- dande del av lantmäteriets arbetsuppgifter ej kunnat klart överhlickas. Länslantmäterikontorens organisation och arbetsuppgifter hade tidigare till stor del präglats av den kontrollerande Och fastställande funktion, som i fastighetsbildningslagstiftningen tillagts överlantmät'arna, samt av dessas befattning med fastighetsregistreringen. Under senare år hade emellertid överlantmätarnas samordnande och ledande funktioner inom lantmäteri- verksamheten i lånen samt deras uppgifter som företrädare för fastighets- bildningssynpunkterna inom länsförvaltningen konunit alltmer i förgrunden. Vid sidan härav hade länslantmäterikontorens uppgifter med avseende på biträde åt förrättningsorganisationen ökat. En fortsatt utveckling av läns- lantmäterikontorens och särskilt överlantmätarnas arbetsuppgifter i antydd riktning vore att förvänta. Lantmäteriverksamheten borde i större utsträck- ning än dittills samordnas med de åtgärder som på angränsande områden vidtogs av andra länsorgan såsom länsstyrelse, länsbostadsnämnd, lant- bruksnämnd, hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelse och länsarkitekt. I detta sammanhang kunde erinras om de uttalanden i fråga om dylik sam- ordning som gjordes och de riktlinjer som fastställdes av 1959 års riksdag vid bestämmandet av nya grunder för rationaliseringsverksamheten inom

jordbruket och skogsbruket. Överlantmätarnas ledning av lantmäteriverk- samheten i länen borde främst sikta till effektivast möjliga insatser i fråga om denna verksamhets skilda grenar. Det vore sålunda angeläget att över— lantmätarna tog initiativ till sådana planeringsåtgärder, som borde föregå större fastighetsregleringsprojekt, i syfte bland annat att bedöma nyttan av och turordningen mellan skilda projekt. I trakter med livlig fastighets- bildningsverksamhet för bebyggelseändamål vore insatser från överlantmä- tarens sida ej sällan påkallade för en översiktlig lösning av de problem som regelbundet återkom vid fastighetsbildning i sådana trakter. För sin pla- neringsverksamhet kunde överlantmätarna utnyttja antingen, i enlighet med 1959 års riksdagsbeslut rörande riktlinjerna för jordbrukets yttre ra- tionalisering, direkt under dem sorterande specialenheter eller också per- sonal vid länskontoren. Det torde ur planeringssynpunkt ofta vara lämp— ligt om vissa utredningsuppdrag, som formellt ingick i distriktsorganisa- tionernas åligganden, i stället helt eller delvis utfördes på länslantmäterikon— toren.

Lantmäteriväsendets regionala organisation samt överlantmätarens all- männa åligganden är fastställda i Kungl. Maj:ts instruktion för lantmäteri- styrelsen och lantmäteristaten (lantmäteriinstruktionen) den 3 december 1965 (nr 794).

På länslantmäterikontoren finns under överlantmätaren anställda biträ- dande överlantmätare (endast i vissa län), lantmätare samt biträdesperso- nal.

Överlantmätaren har att leda och öva tillsyn över länets lantmäterivä- sende samt att ta initiativ till och medverka i planeringar och andra åt- gärder, ägnade att främja en ändamålsenlig fastighetsindelning inom länet. Han skall verka för samordning av fastighetsbildningen med åtgärder som på angränsande områden planlägges och utföres genom andra myndigheter och organ. Sålunda skall han bl. a. medverka i arbetet för en ändamålsen- lig lokalisering och planläggning av bebyggelsen samt för jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering. Det åligger honom att tillhandahålla länsstyrelsen, länsarkitekten, lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen sådana uppgifter rörande fastighetsindelningen, som är av intresse för dessa myndigheters verksamhet.

Överlantmätaren har _ i motsats till flertalet s. k. länsstyrelseexeperter — betydande egna beslutsbefogenheter inom verksamhetsområden utanför länsstyrelsens ämbetsbefattning. Härvidlag må främst nämnas den faststäl— lelseprövning av lantmäteriförrättningar enligt jorddelningslagen, vanligen avstyckningar och ägoutbyten, som åligger överlantmätaren och utgör en av hans mest omfattande arbetsuppgifter. Som fastställelsemyndighet kan överlantmätaren här sägas inta en nyckelställning mellan å ena sidan fastig- hetsbildningen och å andra sidan planeringen för bebyggelse samt för jord- brukets och skogsbrukets yttre rationalisering.

Överlantmätaren äger icke utan att länsarkitekten erhållit tillfälle att ytt- ra sig meddela fastställelsebeslut eller till ägodelningsrätt eller ägodelnings- domare avge yttrande i fråga om avstyckningsförrättning, som kan antagas vara av intresse för de myndigheter som handhar bebyggelseplaneringen. Avstyrker länsarkitekten ifrågasatt fastighetsbildning och delar överlant- mätaren icke hans uppfattning, skall även länsstyrelsens yttrande inhäm- tas. Vid sin fastställelseprövning av lantmäteriförrättningar för bebyggelse eller yttrande häröver har överlantmätaren i övrigt att beakta de planpoli- tiska synpunkter som kommit till uttryck i vissa bestämmelser i jorddel- ningslagen. Om överlantmätaren i samband med prövning av avstyckning för bebyggelse finner behov föreligga av stadsplan eller byggnadsplan för visst område, skall han anmäla detta till länsstyrelsen.

Innan överlantmätaren fastställer eller till ägodelningsdomare eller ägo— delningsrätt avger yttrande beträffande förrättning som kan antagas ha jordpolitisk betydelse, åligger det honom att inhämta lantbruksnämndens yttrande. Han skall vidare verka för rådgivning och upplysning i syfte att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering.

Överlantmätaren är skyldig deltaga i handläggningen i länsstyrelsen och lantbruksnämnden av ärende inom hans verksamhetsområde.

Vid sin fastställelseprövning och övriga verksamhet inom fastighetsbild- ningens område har överlantmätaren anledning att ta kontakt med — för- utom länsstyrelsen och lantbruksnåmnden —— sådana länsorgan som läns— bostadsnämnden, skogsvårdsstyrelsen, vägförvaltningen och länsingenjören.

Det åligger överlantmätaren att såsom sakkunnig biträda ägodelnings- rätt eller annan domstol.

Överlantmätaren har, i likhet med länsarkitekten, klagorätt beträffande ägodelningsrätts Och hovrätts beslut att fastställa eller tillåta jorddelning.

På anmodan av offentlig myndighet åligger det överlantmätaren att verk- ställa utredningar och avgiva utlåtanden i ärenden, som handlägges hos myndigheten. Länsstyrelsen inhämtar i stor utsträckning yttranden från överlantmätaren, främst i olika planärenden men även i andra ärenden, t. ex. sådana som angår förordnande om strandskyddsområde enligt naturvårds- lagen, vägföreningar enligt lagen om enskilda Vägar, m. 111.

En annan uppgift för överlantmätaren, som äger visst samband med för- rättningsgranskningen, är att vara registerförare. Överlantmätaren skall i jordregistret ävensom i vissa fall i fastighetsregister enligt de för stad gäl- lande bestämmelserna registrera ändringar i fastighetsindelningen. Han kommer härvid i kontakt med inskrivningsväsendet vid de allmänna under- rätterna i länet.

Överlantmätaren skall enligt lantmäteristyrelsens anvisningar låta upp- rätta och hålla aktuella översiktskartor, som utvisar fastighetsindelningen i länet samt områden inom vilka planer och särskilda bestämmelser bör be- aktas vid fastighetsbildningen.

Förrättningsorganisationen inspekteras av överlantmätaren, som vid be- hov skall meddela de skilda enheterna råd och anvisningar rörande deras organisation och arbetsmetoder.

Ehuru lantmäteristyrelsen omhänderhar den kamerala verksamheten inom förrättningsorganisationen, åligger det dock överlantmätaren att granska och yttra sig över lantmäteripersonalens reseräkningar, m. m.

Besvär över överlantmätarens beslut föres, om annat ej är föreskrivet, hos lantmäteristyrelsen.

Landsantikvarien

Landsantikvarierna, envar med ett län eller (betr. Älvsborgs län) del av lån såsom verksamhetsområde och med några undantag stationerade i residens- städerna, är tjänstemän anställda hos en inom respektive område verksam organisation (förening) med kulturminnesvårdande uppgifter. Till lands- antikvariernas avlöningar utgår under vissa förutsättningar och villkor stats— bidrag enligt kungörelsen därom den 27 maj 1955 (nr 317). För administra- tionskostnaderna i övrigt torde organisationerna i Viss utsträckning bevil- jas anslag från landsting, kommuner m. fl.

Landsantikvarien företräder inom sitt område riksantikvarieämbetet och svarar inför detta för fornminnes- och byggnadsminnesvården. I samband härmed ankommer på honom även sådana uppgifter inom naturvården, som avser skydd av kulturlandskapet.

Landsantikvarien är enligt bestämmelser i bidragskungörelsen skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter för verksamheten, som riks- antikvarieämbetet utfärdar, samt att utföra de uppdrag ämbetet ålägger honom. Särskilt skall han, i den mån det ej sker genom ämbetets egen för- sorg, utföra inventeringar av och upprätta beskrivningar över fasta forn- minnen och andra kulturhistoriska minnesmärken samt öva tillsyn över vården av dessa.

Åt länsstyrelsen lämnar landsantikvarien sakkunnigt biträde i ärenden enligt fornminnes— och byggnadsminneslagarna. Hans medverkan kan vi- dare påkallas vid handläggning i länsstyrelsen eller annat regionalt organ av plan- och byggnadsärenden, vari skall beaktas intresset av att bevara eller i möjligaste mån skydda kulturminne, säregen bebyggelsemiljö, m. m. Enligt vägstadgan skall vid upprättande av arbetsplan för allmän väg sam- råd i förekommande fall ske med landsantikvarien beträffande vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt.

Landsantikvarien tillhandagår kommuner m. fl. med råd och upplysning- ar rörande hembygdsvård m. m.

I regel torde landsantikvarien vara den lokala organisationens (förening- ens) sekreterare samt föreståndare för dess museala samlingar och inrätt- ningar.

Företagareföreningen

I varje län samt i Stockholms stad finns en företagareförening med uppgift att främja utvecklingen av hantverk och småindustri, särskilt i trakter där en utbyggnad eller differentiering av näringslivet anses önskvärd. De första föreningarna bildades år 1938 och den sista i Stockholm år 1961. Förening- arna är organiserade som ekonomiska föreningar med enskilda personer, företag och föreningar, kommuner, landsting och hushållningssällskap så- som medlemmar. I föreningarnas styrelser ingår representanter för skilda grenar av länets näringsliv samt, i växlande omfattning, för olika regionala organ (vanligen landstinget och länsarbetsnämnden). I allmänhet är lands— hövdingen styrelsens ordförande. Föreningarna åtnjuter statligt bidrag till sina administrationskostnader.

Företagareföreningarna fullgör sin uppgift genom att lämna råd och upp— lysningar i administrativa, tekniska och kommersiella frågor till företag, kommuner m. fl., bedriva låneverksamhet samt i någon omfattning åtaga sig utredningsuppdrag. Kommerskollegium är central tillsynsmyndighct beträffande låneverksamheten.

Stödverksamheten består i att föreningarna dels inom ramen för tillde- lade statliga medel beviljar lån, främst för investeringsändamål, och dels efter utredning yttrar sig i ärenden angående statlig kreditgaranti, vilka av- göres av kommerskollegium.

På länsplanet håller företagareföreningarna i första hand kontakt med länsstyrelserna och länsarbetsnämnderna, framför allt då det gäller dessa myndigheters befattning med ärenden angående statligt lokaliseringsstöd.

Företagareföreningarnas organisation och verksamhet är föremål för ut- redning av 1962 års företagareföreningsutredning (direktiv, se riksdagsbe— rättelsen 1963: I H 17).

Handelskammaren

De auktoriserade handelskamrarna, tolv till antalet, utgör envar inom sitt distrikt styrelse för en enskild sammanslutning av näringsidkare. Handels- kammardistrikten _ tillhopa täckande hela riket —— omfattar i regel ett el- ler flera län eller delar av län. Stockholms och Göteborgs städer med om- nejd bildar dock var för sig ett eget distrikt. Kamrarna har sina huvud- expeditioner i respektive Stockholm, Norrköping, Jönköping, Visby, Malmö, Göteborg, Borås, Karlstad, Örebro, Gävle, Sundsvall och Luleå. Handelskamrarna har till ändamål att främja och inför myndigheter fö- reträda handelns, industrins och sjöfartens allmänna intressen. I samhälls— planeringsfrågor framför och hävdar kamrarna dessa näringsgrenars syn- punkter, antingen på eget initiativ eller i remissyttranden, bidrar med sta-

tistiskt eller annat utredningsmaterial, m. in. Det är t. ex. ej ovanligt att kamrarna yttrar sig i viktigare bebyggelseplaneringsärenden, där handelns och industrins intressen särskilt beröres (stadsplan för affärscentrum e. dyl.").

Länsnykterhetsnämnden

Såsom statligt, allmänt nykterhetsfrämjande organ finns i varje län en läns— nykterhetsnämnd. Liksom de kommunala nykterhetsnämnderna står läns- nykterhetsnämnden under central tillsyn av socialstyrelsen.

I sitt år 1934 avgivna betänkande med förslag bland annat till lag om nykterhetsvård föreslog rusdryckslagstiftningsrevisionen _— i syfte att åstad- komma en effektiv kontroll över de lokala nykterhetsnämndernas verksam- het och samtidigt tillgodose bchovet av ökad kompetens inom nykterhets- vården _— inrättande i varje län av ett nykterhetsnämnderna överordnat statligt organ, en länsnykterhetsnämnd. Även i en är 1937 inom socialde— partementet upprättad promemoria med förslag till vissa ändringar i då- varande alkoholistlag förordades en sådan förstärkning av nykterhets— nämndsorganisationen.

Av den proposition (1938: 207 med förslag till lag om ändring i vissa de— lar av 1931 års alkoholistlag), som låg till grund för 1938 års riksdags be— slut om inrättande från och med år 1939 av länsnykterhetsnämnder, fram— går bland annat följ ande. I ett flertal yttranden över rusdryckslagstiftnings- revisionens betänkande samt 1937 års departementspromemoria gjordes ut- talanden i avstyr—kande riktning, såvitt angår frågan om inrättande av läns- nykterhetsnämnder. Bland annat åberopades att länsnykterhetsnämnder— nas föreslagna befogenheter skulle utgöra ett dittills okänt intrång i den kommunala självbestämmanderätten, att nämndernas brist på person- kännedom gjorde deras möjligheter att ingripa i fall, då lokal nämnd un- derlåtit att vidtaga åtgärder, illusoriska samt att länsnykterhetsnämnder- nas ställning i förhållande till de lokala nämnderna kunde innebära risker för kompetenskonflikter. Såsom alternativa kontrollorgan inom nykter— hetsvården nämndes bland annat befintliga länssammanslutningar av nyk- terhetsnämnder, med i varje fall rådgivande och vägledande funktioner, el- ler också särskilda nykterhetskonsulenter med socialstyrelsen som chefs— myndighet.

Departementschefen framhöll, att åtskilliga anmärkningar riktats mot det sätt, varpå de kommunala nykterhetsnämnderna fullgjorde sina upp- gifter; främst gällde det nämndernas underlåtenhet _— stundom på grund av personliga relationer — att med tillgängliga medel ingripa mot alkoho- lister, som uppenbarligen vore i behov av vård. Man hade allmänt kommit till insikt om att åtgärder till förbättring av förhållandena på detta område måste vidtagas. Mot förslaget att anlita nykterhetsnämndssammanslut-

ningarna såsom kontrollorgan kunde med fog invändas, att kontrollen över nykterhetsnämnderna ej kunde förväntas bli tillräckligt effektiv, om den utövades av representanter för nämnderna själva. Särskilda nykterhets- konsulenter kunde väl utöva en gagnande, speciellt rådgivande verksam— het men skulle i många fall sakna erforderlig auktoritet gentemot nämn- derna. För övrigt kunde många gånger de frågor kontrollorganet hade att behandla vara av så ömtålig karaktär, att de lämpligen borde bedömas av flera sakkunniga personer. Departementschefen förordade för sin del in— rättande av länsnykterhetsnämnder, vilka skulle bistå de kommunala nyk- terhetsnämnderna med råd och anvisningar men även öva tillsyn över des— sa nämnders verksamhet med rätt att ingripa i enskilda fall, då nykterhets— nämnd kunde anses ha eftersatt sin skyldighet. Invändningen i remissytt— randen att inrättandet av länsnykterhetsnämnder med vida befogenheter skulle utgöra ett alltför starkt ingrepp i den kommunala självbestäm- manderätten borde, med hänsyn till det allmänt vitsordade behovet av kontroll över de lokala nykterhetsnämnderna, ej tillmätas avgörande be- tydelse. Om, i enlighet med förslaget, länsnykterhetsnämnden hade ett ombud i varje lokal nykterhetsnämnd, kunde ej bristande personkän- nedom antagas göra länsnykterhetsnämndens möjlighet att ingripa illu- sorisk. Risken för kompetenskonflikter mellan tillsynsorganet och nykter- hetsnämnderna syntes ej särskilt stor. I fråga om länsnykterhetsnämndens sammansättning anförde departementschefen bland annat, att den leda- mot, som föreslagits skola utses av länsstyrelsen, i första hand borde äga juridisk utbildning. Några krav på särskilda kvalifikationer hos ledamöter— na — med undantag av den av socialstyrelsen efter samråd med medici— nalstyrelsen utsedde ledamoten, som skulle vara läkare —— borde ej upp- ställas.

Länsnykterhetsnämndernas organisation framgår av lagen om nykter- hetsvård den 27 juli 1954 (nr 579). Nämndernas allmänna ämbetsbefatt- ning regleras i nyssnämnda lag samt i Kungl. Maj:ts instruktion för nämn- derna den 3 december 1965 (nr 7901). Länsnykterhetsnämndernas närma— re arbetsuppgifter anges i skilda författningar, såsom nykterhetsvårdslagen, rusdrycksförsäljningsförordningen och förordningen om försäljning av al— koholfria drycker.

Länsnykterhetsnämnden består av fem (i län med två landsting eller " landstingsfri stad, sex) inom länet bosatta, för två år valda ledamöter, som ,- fyllt 23 år. Av ledamöterna utses en, vilken tillika är ordförande, av so— cialstyrelsen, en, som skall vara läkare, likaledes av socialstyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen, en av länsstyrelsen samt två—tre av lands- tinget (respektive landstingen eller landstinget jämte landstingsfri stad). .

Länsnykterhetsnämndens verksamhet ledes, under ordföranden, av en L nykterhetsvårdskonsulent, i flertalet län biträdd av en nykterhetsvårdsassi- ', stent.

Länsnykterhetsnämnden har att inom länet —— på samma sätt som de kommunala nykterhetsnämnderna inom sina verksamhetsområden —— över- vaka nykterhetstillståndet samt vidtaga åtgärder för dess förbättrande. Till sådana allmänt nykterhetsfrämjande åtgärder hör exempelvis upplys— ningar, råd och anvisningar till försäljare av alkoholhaltiga drycker samt till enskilda personer i frågor, som äger samband med nämndens uppgifter. Hit kan vidare räknas framställningar till olika myndigheter i nykterhetsfrä— gor samt initiativ och medverkan till förbättrande av medicinska och so— ciala anordningar i primärkommuns eller landstings regi, såsom alkohol- polikliniker, vårdhem, inackorderingshem, m. 111.

Det åligger särskilt länsnykterhetsnämnden att hålla sig noggrant under- rättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva till- syn över att nämnderna fullgör sina uppgifter samt att lämna dem väg— ledning och bistånd. Tillsynen utövas vanligen genom granskning av in- sända protokollskopior från de lokala nämndernas sammanträden, genom besök av länsnämndens konsulent eller assistent hos nämnderna samt ge- nom granskning av ansökningar om statsbidrag till kostnaderna för det kommunala nykterhetsvårdsarbetet. Till fullgörande av sin tillsynsuppgift äger länsnykterhetsnämnden också ta del av alla handlingar hos de kom- munala nykterhetsnämnderna.

Underlåter lokal nykterhetsnämnd att vidtaga erforderlig åtgärd eller handlägger den ej ärende på nöjaktigt sätt, har länsnykterhetsnämnden — därest rättelse ej kan vinnas genom råd och anvisningar eller ärendets art påfordrar omedelbart ingripande -— att själv vidtaga de åtgärder, som sko- lat ankomma på den lokala nämnden.

Länsnykterhetsnämndens rådgivning till de kommunala nämnderna sker, förutom i enskilda vårdfall, främst därigenom att länsnämnden fortlöpan— de anordnar kurser för ledamöter i de kommunala nämnderna, utsänder cirkulär och meddelanden angående ny lagstiftning m.m. samt genom sina tjänstemän bistår lokalnämnderna med utredningar angående anmälda eller iakttagna alkoholmissbrukare.

Som antytts i det föregående granskar länsnykterhetsnämnden de lokala nämndernas ansökningar om statsbidrag till kostnaderna för deras verk- samhet. Över ansökningarna skall länsnämnden avge yttrande till social— styrelsen.

Länsnykterhetsnämnden äger föranstalta om åtgärder i syfte att till alko- holmissbrukare ej må utlämnas alkoholhaltiga drycker från detaljhandels- bolaget eller andra försäljare av sådana drycker. Efter länsnämndens be- myndigande kan samma befogenheter tillkomma jämväl kommunal nykter- hetsnämnd.

En väsentlig del av länsnykterhetsnämndens arbete består i att avge ytt- randen till olika myndigheter. Sålunda avger nämnden i stor omfattning

4—660400. Länsförvaltningen I

yttranden till länsstyrelsen i körkortsärenden och ärenden angående tvångs- intagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare ävensom till intendenten för utskänkningsärenden.

Nykterhetsvårdskonsulenten eller assistent hos länsnämnden är i stor utsträckning närvarande vid länsstyrelsens förhör i mål angående tvångs- intagning av alkoholmissbrukare.

Under senare år har länsnykterhetsnämnderna, i enlighet med socialsty- relsens anvisningar, i allt större utsträckning och mera direkt än tidigare engagerat sig i s. k. eftervård, d. v. s. åtgärder för alkoholmissbrukares åter— anpassning i samhället. Uppgifterna på detta område omfattar t. ex. anord- nande av övervakning, bostads- och arbetsanskaffning, anskaffande av plats på inackorderingshem och åtgärder för tillgodoseende av akuta hjälpbehov. Härvidlag biträder oftast länsnämndens tjänstemän de kommunala nykter- hetsnämnderna samt förmedlar kontakt mellan dessa och regionala hjälp- organ, såsom skyddskonsulenten, socialvårdskonsulenten och barnavårds- konsulenten.

Hos länsnykterhetsnämnden föres ett regionalt anmärkningsregister, ba- serat på fylleriuppgifter och andra nykterhetsanmärkningar. Länsnämnden skall avgiva årlig berättelse till länsstyrelsen och socialstyrelsen angående nykterhetstillståndet i länet samt länsnämndens verksamhet.

Nykterhetsvårdskonsulenten åligger bland annat att hålla sig väl under- rättad om de kommunala nämndernas arbetsförhållanden och sätt att full— göra sina uppgifter samt att vid behov lämna nämnderna råd, anvisningar och bistånd. För denna verksamhet skall han företaga erforderliga tj änste— resor samt föra journal över resorna och vad därvid förekommit. Konsulen- ten är föredragande vid länsnämndens sammanträden, varvid han äger del- taga i överläggningarna och framlägga förslag. En annan viktig uppgift för konsulenten är att följa nykterhetsvårdens utveckling i länet och taga initiativ till åtgärder, ägnade att främja denna vård. Bland konsulentens ar- betsuppgifter må också nämnas att han svarar för länsnämndens kamerala göromål.

Länsnykterhetsnämnden sammanträder enligt ordförandens bestämmande då göromålens omfattning och beskaffenhet föranleder därtill. Nämnden är beslutför då förutom ordföranden minst två andra ledamöter är närvarande.

Ärende avgöres av nämnden i plenum. I arbetsordning eller genom sär— skilt beslut kan socialstyrelsen överlämna åt nämndens ordförande eller åt nykterhetsvårdskonsulenten eller annan tjänsteman att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör an- komma på nämnden i plenum. Är pleniärende så brådskande att nämnden inte hinner sammanträda, kan ordföranden besluta ensam i närvaro av nyk— terhetsvårdskonsulenten eller annan föredragande. Sådant beslut skall an- mälas vid nästa plenum.

Besvär över länsnykterhetsnämndens beslut, som meddelats jämlikt nyk— terhetsvårdslagen, föres hos länsstyrelsen och över andra nämndens beslut hos socialstyrelsen.

Socialvårdskonsulenten

Riket är indelat i tretton socialvårdskonsulentdistrikt, vartdera omfattande ett eller två län (Stockholms stad samt Stockholms och Uppsala län utgör dock ett distrikt). Beträffande Gotlands län, som ej ingår i distriktsindel— ningen, fullgöres de på socialvårdskonsulent ankommande uppgifterna, så— vitt de äger anknytning till barnavården, av barnavårdskonsulenten i länet samt i övrigt av länets nykterhetsvårdskonsulent. Socialvårdskonsulenterna är underställda socialstyrelsen.

Enligt 1871 års fattigvårdsförordning ägde länsstyrelsen tillhålla fattig- vårdssamhälle som i visst fall underlåtit att lämna erforderlig fattigvård att fullgöra sin skyldighet. Denna befogenhet torde länsstyrelserna i allmänhet ha utövat endast i samband med prövning av klagomål från understöds- tagare eller annan. För den kontroll beträffande fattigvårdens handhavande, som därutöver mera sporadiskt förekom, var länsstyrelserna hänvisade till att anlita — förutom sina egna tjänstemän _— kronofogdar, länsmän och tjänsteläkare.

I samband med införandet av en ny fattigvårdslag beslöt 1918 års riks— dag att riket för den statliga, regionala tillsyns- och rådgivningsverksamhe- ten på fattigvårdens område skulle indelas i åtta distrikt med var sin fat- tigvårdskonsulent. Konsulenternas gentemot kommunerna i första hand rådgivande men också kontrollerande verksamhet skulle ej medföra in- skränkning i länsstyrelsernas kontrollbefogenhet eller skyldighet att prö- va besvär över kommuns beslut i fattigvårdsårende. Konsulenterna skulle också tillhandagå länsstyrelserna i allt som rörde dessas befattning med fattigvårdsförvaltningen i kommunerna.

Redan år 1919 utökades antalet fattigvårdskonsulentdistrikt till nio. Samma år utfärdades den första instruktionen för konsulenterna. I denna föreskrevs bland annat, att fattigvårdskonsulenten skulle ägna noggrann uppmärksamhet åt _— förutom fattigvården —— barnavården inom distriktet och vid behov tillhandagå barnavårdsnämnderna med råd och upplysningar. Konsulenten skulle vara rådgivande organ jämväl åt nykterhetsnämnderna.

Genom 1924 års barnavårdslag överfördes handläggningen av en del har- navårdsärenden från fattigvårdsstyrelserna till barnavårdsnämnderna. Åt länsstyrelsen uppdrogs att med biträde av en barnavårdskonsulent utöva tillsyn jämväl över barnavården i länet. Barnavårdskonsulenten skulle ock— så tillhandagå barnavårdsnämnderna med råd och upplysningar. Befattning- en såsom barnavårdskonsulent skulle innehas av vederbörande fattigvårds— konsulent. År 1925 utfärdades instruktion för statens fattigvårds— och barna- vårdskonsulenter.

Antalet konsulentdistrikt utökades från och med den 1 oktober 1945 till tretton. Samma år tillkom i varje län en barnavårdsassistent (numera be- nämnd barnavårdskonsulent), vilken såsom länsstyrelsens egen tjänsteman skulle biträda med vissa tillsyns- och rådgivningsuppgifter inom barnavår- den. Fattigvårds— och barnavårdskonsulenterna bibehöll dock i stort sett sina dittillsvarande uppgifter på detta område.

År 1953 ändrades benämningen fattigvårds- och barnavårdskonsulent till socialvårdskonsulent. Samtidigt kompletterades 1925 års konsulentinstruk- tion med ett stadgande om skyldighet för socialvårdskonsulent att hos läns- styrelsen vara föredragande i eller eljest deltaga i handläggningen av så- dana mål och ärenden, som länsstyrelsen bestämde.

Socialvårdskonsulentens allmänna arbetsuppgifter anges i Kungl. Maj:ts instruktion för statens socialvårdskonsulenter den 3 december 1965 (nr 789). De är av dels övervakande och kontrollerande, dels rådgivande natur. Verksamheten regleras närmare i olika författningar på socialvårdens om- råde och bedrives med ledning av socialstyrelsens föreskrifter och anvis- ningar.

Sociialvårdskonsulenten har att biträda länsstyrelsen i frågor rörande socialhjälp, barnavård och bidragsförskott, framför allt vid tillsynen över kommunernas socialhjälps- och barnavårdsverksamhet. Konsulenten avger yttrande till länsstyrelsen i mål och ärenden rörande socialhjälp och barna- vård, som remitteras till honom.

Socialvårdskonsulenten skall under socialstyrelsens ledning biträda vid tillsynen över tillämpningen av lagen om allmänna barnbidrag, såvitt angår på barnavårdsnämnderna ankommande åtgärder. Konsulentens tillsyn gent— emot barnavårdsnämndcrna avser även fullgörandet av deras förpliktelser enligt föräldrabalken, vilken bland annat innehåller föreskrifter beträffan- de barnavårdsmännens verksamhet.

Det åligger socialvårdskonsulenten att lämna socialnämnderna och barna— vårdsnämnderna upplysningar och råd i frågor som berör deras verksam- hetsområden.

Enligt instruktionen har socialvårdskonsulenten att genom inspektions- och andra tjänsteresor inom distriktet göra sig underrättad om förhållan— dena på de områden, som är föremål för hans verksamhet.

Vid dessa resor, som företages i samråd med vederbörande länsstyrelse, utövar socialvårdskonsulenten tillsyn över att socialnämnderna och barna— vårdsnämnderna lämnar erforderlig och lämplig hjälp och vård. I sam- band med inspektionen granskar konsulenten nämndernas sammanträdes— protokoll och andra handlingar, däribland nämndernas förteckningar över dem, som är föremål för åtgärd.

Har hos socialvårdskonsulent gjorts anmälan om att kommun, social- nämnd, barnavårdsnämnd eller inom socialvården verksam person åsidosatt sin skyldighet eller finner konsulenten eljest anledning antaga att fel, för— summelse eller missbruk föreligger, skall han verkställa undersökning och

söka åstadkomma rättelse genom erinringar. Rättas ej missförhållandet, skall konsulenten göra anmälan hos länsstyrelsen.

Vid inspektionsbesöken lämnar socialvårdskonsulenten nämnder och be— fattningshavare sådana upplysningar och råd, som påkallas av uppmärk- sammade förhållanden eller som eljest enklast lämnas på platsen. Det kan gälla sådana frågor som planläggning av vårdhem, sättet för nämndernas kontakt med myndigheter och organisationer, åtgärder för en aktiv ung- domsvård i kommunen samt —— vilket är vanligt —— tolkning av olika be- stämmelser i författningar på socialvårdens område. Ej sällan är konsulen- ten nämnderna behjälplig med utredningar i de enskilda fallen genom att verkställa hembesök hos hj älpsökande m. fl.

Socialvårdskonsulenten avger _ ibland efter att ha verkställt erforder— lig kompletterande utredning — regelmässigt yttrande till länsstyrelsen i mål rörande underställning av barnavårdsnämnds beslut angående omhän- dertagande för samhällsvård. Vid förhör inför länsstyrelsen i sådana mål är i flertalet län socialvårdskonsulenten närvarande.

Vid sidan av länsstyrelsen inhämtar flera andra organ yttranden från eller begär utredningar av socialvårdskonsulenten. Exempel härpå utgör under- rätternas remisser i vårdnadsfrågor och åklagares i ärenden angående åtals- eftergift. Bland andra organ på länsplanet, med vilka socialvårdskonsu- lenten mera regelbundet samverkar, kan nämnas länsskolnämnden, länsnyk— terhetsnämnden, länsläkaren, skyddskonsulenten, eftervårdskonsulenten samt olika landstingsorgan.

Socialvårdskonsulenten medverkar i stor utsträckning i lokala kurser, anordnade av Svenska socialvårdsförbundets länsförbund, kommuner m.fl.

Det åligger socialvårdskonsulenten att på begäran med råd och upplys- ningar tillhandagå förening eller enskild, som inom distriktet utövar fri- villig hj älp- eller barnavårdsverksamhet. Konsulenten har också att söka be- fordra samarbete mellan den offentliga socialhjälpen och barnavården samt enskilda hjälpföretag och mellan sådana inbördes ävensom verka för att den enskilda hjälpverksamheten ordnas så, att socialhjälpens och barna- vårdens syften främjas.

Socialvårdskonsulenten skall halvårsvis till socialstyrelsen inge en allmän plan för verksamheten samt årligen till socialstyrelsen och länsstyrelsen av- lämna berättelse över sin verksamhet under det senaste kalenderåret. Till socialstyrelsen lämnar konsulenten dessutom vissa statistiska uppgifter.

Skyddskonsulenten

Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 april 1964 (nr 114) är .riket fr. o. m. den 1 juli 1964 indelat i trettionio skyddskonsulentdistrikt. Härav samman- faller elva distrikt med var sitt län. Ett vart av övriga distrikt omfattar ett län jämte eller med undantag av viss eller vissa domsagor, en eller två stä-

der jämte viss eller vissa domsagor, en stad (Göteborg och Malmö), del av stad (Stockholm) eller vissa domsagor. Distrikten i Stockholm (5) och Göteborg (2) är på visst sätt differentierade med hänsyn till klientelets ålder m. m.

I varje distrikt är anställda en skyddskonsulent, en biträdande skydds— konsulent (i aderton distrikt) samt — med undantag av två distrikt — en eller flera skyddsassistenter ävensom biträdespersonal.

Kriminalvårdsstyrelsen (förutvarande fångvårdsstyrelsen) är i egenskap av central statsmyndighet för ärenden angående kriminalvård chefsmyn- dighet för bland annat skyddskonsulentorganisationen. Styrelsen äger så— lunda utfärda allmänna föreskrifter beträffande skyddskonsulenternas verk- samhet samt svarar för organisationens administration. Under kriminal- vårdsstyrelsen skall kriminalvårdsdircktör leda och ansvara för verksam- heten inom de skyddskonsulentdistrikt, som hör till kriminalvårdsräjongen. Huvudmannaskapet för skyddskonsulenterna kan emellertid med avseende på deras arbetsuppgifter sågas åvila jämväl andra organ, nämligen veder- börande övervakningsnämnd (sådan nämnds verksamhetsområde omfattar i princip en eller flera allmänna underrätters domkrets) samt internerings- nämnden och ungdomsfängelsenämnden.

Från början vilade skyddsverksamheten helt på frivilliga organ såsom fångvårdsföreningar, skyddsföreningar eller liknande. Viss central ledning av denna verksamhet kom senare att utövas av styrelsen över rikets fängel- ser och arbetsinrättningar, år 1859 ombildad till fångvårdsstyrelsen. Lo- kalt ålåg det, enligt 1910 års instruktion för fångvårdsstyrelsen och fång- vårdsstaten, direktör och pastor vid fångvårdsanstalt att verka för stöd åt frigivna fångar. År 1938 inrättades vid varje fångvårdsanstalt en anstalts- nämnd, vilken fick till uppgift att bereda utkomst åt eller på annat sätt söka hjälpa och stödja den som skulle lämna anstalten; anstaltsnämnderna är numera såvitt avser kriminalvård i frihet ersatta av övervakningsnämn- der.

I samband med lagstiftning om villkorlig dom och villkorlig frigivning fastslogs behovet av ett antal särskilda befattningshavare med uppgift att var och en inom sitt distrikt ta befattning med skyddsverksamheten i dess olika former. Genom statsmakternas beslut lades år 1939 grunden till nu- varande skyddskonsulentorganisation. Denna har därefter successivt ut— byggts och ändringar skett i distriktsindelningen. I huvudsaklig överens- stämmelse med 1956 års eftervårdsutrednings förslag (SOU 1961: 16) fat- tades senast vid 1962 års riksdag (prop. 1, bil. 4, SU 2, rskr 2) beslut om en väsentlig utbyggnad i tre etapper t.o.m. budgetåret 1964/1965 i syfte att anpassa organisationen till de ökade uppgifter inom skyddsverksamhe— ten som ikraftträdandet den 1 januari 1965 av den nya brottsbalken be- räknades skola medföra. I nyssnämnda proposition framhölls bland an- nat, att i förslaget till brottsbalk förutsattes en än vidare tillämpning av

,

kriminalvård i frihet. Med hänsyn därtill och då vidare befattningshavare inom skyddskonsulentorganisationen enligt brottsbalksförslaget skulle kom- ma att erhålla mera kvalificerade uppgifter, ansågs organisationen snarast behöva förstärkas i fråga om den fackutbildade personalen.

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för kriminalvårdsorganisationen den 3 december 1965 (nr 632), vilken trädde i kraft den I januari 1966, skall skyddskonsulenten under kriminalvårdsdircktören leda och ansvara för verksamheten inom distriktet. I den mån övriga göromål ej lägger hinder i vägen, skall skyddskonsulenten, biträdande skyddskonsulent och skydds— assistent även verkställa personundersökning i brottmål och fullgöra upp- drag som övervakare. De är vidare skyldiga att tjänstgöra som föredra- gande hos övervakningsnämnd inom skyddskonsulentdistriktet samt att närvara vid sammanträde med sådan nämnd, kriminalvårdsnämnden (prö- var besvär över övervakningsnämnds beslut i ärenden angående villkorlig frigivning m. In.), ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden för att tillhandagå med upplysningar.

Skyddskonsulenten är verksam inom alla områden av kriminalvård i fri- het. Hans arbetsuppgifter framgår i allt väsentligt av brottsbalken (som ersatt, förutom strafflagen, bl. a. lagen om villkorlig dom, lagen om vill- korlig frigivning, lagen om ungdomsfängelse och lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt) samt dess följdförfattningar, främst kungö- relsen den 6 november 1964 (nr 630) med vissa föreskrifter rörande tillämp- ningen av lagen om behandling i fångvårdsanstalt, kungörelsen den 6 no- vember 1964 (nr 632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott samt instruktionen för övervakningsnämnderna den 6 november 1964 (nr 628).

Skyddskonsulentens uppgifter inskränker sig emellertid inte till att ta be- fattning med dem som vårdas i frihet. Han är också verksam på ett tidigare stadium. Sålunda kan han kallas för att lämna upplysningar och råd vid sammanträde med behandlingskollegium, ett vid varje fångvårdsanstalt in- rättat rådgivande organ, som har att handlägga frågor rörande de intagnas behandling. Vidare förutsättes att samråd skall kunna ske mellan styres- mannen vid fångvårdsanstalt och skyddskonsulenten till förberedande av in- tagens frigivning eller överförande till vård utom anstalt.

Den främsta uppgiften för tjänstemännen inom skyddskonsulentorgani- sationen är dock att vara föredragande hos eller på annat sätt biträda de obligatoriska övervakningsnämnderna, vilka lokalt svarar för ledningen av och tillsynen över frivården. Övervakningsnämnderna _— vilka för övrigt är i första hand beslutande organ i fråga om villkorlig frigivning samt, efter uppdrag av ungdomsfängelsenämnden respektive interneringsnämn- den, även beträffande intagens överförande till vård utom anstalt —— hand- har övervakningen av villkorligt frigivna och dem som dömts till skydds— tillsyn (motsvarar närmast det före brottsbalkens ikraftträdande tillämpa-

de institutet villkorlig dom med övervakning) ävensom av dem som dömts till internering eller ungdomsfängelse och efter viss tid överförts till vård utom anstalt. Skyddskonsulenten skall under övervakningsnämnden ha det närmaste överinseendet över nu nämnda övervakning.

Övervakare skall samarbeta med skyddskonsulenten och till denne fort- löpande anmäla de åtgärder som under övervakningen vidtages gentemot den dömde. Vidare skall han bland annat kvartalsvis avge rapport till skyddskonsulenten om den dömdes uppförande, sysselsättning 111. ni.; så— vitt angår villkorligt frigivna eller sådana som överförts till vård utom anstalt skall skyddskonsulenten införa övervakar-ens uppgifter i en särskild behandlingsjournal. Finner skyddskonsulenten att fråga som rör behand— lingen av den dömde bör upptagas av övervakningsnämnden, skall han anmäla detta till nämnden.

Bland sådana organ utanför kriminalvården, vilka på olika sätt medver- kar vid anordnande av eftervård och med vilka skyddskonsulenten kan ha anledning taga kontakt, må i första hand nämnas länsarbetsnämnden saint socialvårds—, nykterhetsvårds-, barnavårds- och eftervårdskonsulenterna ävensom kommunala nämnder med social verksamhet.

Vissa uppgifter, som eljest ankommer på skyddskonsulent i Stockholm och Göteborg, fullgöres enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande av be- fattningshavare hos föreningarna Skyddsvärnet i Stockholm och Skydds- värnet i Göteborg, vilka föreningar åtnj uter statsbidrag härför.

Talan mot beslut av skyddskonsulent föres, om annat ej är föreskrivet, genom besvär hos kriminalvårdsstyrelsen.

Eftervårdskonsulenten

Eftervårdskonsulenterna, sex till antalet, ingår i socialstyrelsens personal. För deras verksamhet är riket genom Kungl. brev den 30 maj 1952 uppde- lat i fem distrikt. I första distriktet (Stockholm med angränsande omrä- den) tjänstgör två konsulenter.

För eftervårdskonsulenterna gällande instruktion fastställdes genom Kungl. brev den 16 augusti 1946.

Enligt instruktionen åligger det eftervårdskonsulenten att under förman- skap av chefen för socialstyrelsens skolbyrå inom sitt distrikt biträda vid eftervården av elever, som utackorderats eller villkorligt utskrivits från ungdomsvårdsskola.

Det ankommer sålunda på eftervårdskonsulenten att öva allmän tillsyn över utackorderingsverksamheten och övervakningsarbetet inom distriktet. Han skall vidare bistå övervakare över villkorligt utskriven elev, elevs för- äldrar m. fl. med råd och upplysningar. Bland konsulentens övriga allmän- na uppgifter kan nämnas hans medverkan vid upprättande av sådana sär— skilda inackorderingshem, som avses för eftervården vid ungdomsvårds-

skolorna; konsulenten äger besluta angående tillstånd att vistas på dylikt hem.

På anmodan av rektor för ungdomsvårdsskola skall eftervårdskonsulen— ten medverka för ordnande av lämplig inackordering för elev eller anskaf- fande av övervakare och bostad för elev som skall villkorligt utskrivas från skolan ävensom samarbeta med arbetsförmedlingen i syfte att skaffa lämp- lig anställning för elev som utskrivits eller skall utskrivas.

Intendenten för utskänkningsärenden

Enligt rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521) till- kommer rätt till utminutering av rusdrycker endast ett för ändamålet bil- dat, av Konungen godkänt aktiebolag, detaljhandelsholaget (Nya System- aktiebolaget). Riket är indelat i detaljhandelsdistrikt, vart och ett under ledning av en av bolaget utsedd och hos detta anställd distriktschef. Distrik- ten sammanfaller med länen, dock att Kristianstads och Blekinge län utgör ett distrikt samt Göteborgs och Bohus län och Hallands län ett distrikt. Till bolaget finns i varje län anknuten en rådgivande nämnd, bestående av fem ledamöter, varav två utses av länsstyrelsen, två av landstinget och en av länsnykterhetsnämnden.

Såvitt angår utskänkning av rusdrycker företrädes detaljhandelsholaget i varje län av intendenten för utskänkningsärenden, _vilken är den för lä— net utsedde distriktschefen. Bolaget skall vid behov utse jämväl biträdande intendenter.

Intendenternas för utskänkningsärenden verksamhet regleras i rusdrycks- försäljningsförordningen samt i Kungl. Maj:ts instruktion för intenden- terna den 12 november 1954 (nr 647). Intendenterna har att ställa sig till efterrättelse de allmänna anvisningar angående verksamheten som kon- trollstyrelsen utfärdar.

I förarbetena till rusdrycksförsäljningsförordningen uttalade departe- mentschefen i fråga om de föreslagna restauranginspektörernas (av riks— dagen antogs benämningen intendent för utskänkningsärenden) ställning bland annat följande.

Systembolagens direktörer ombesörjer det på bolagen ankommande utrednings- och kontrollarbetet och har härigenom, som nyss antytts, förvärvat stor sakkun- skap på hithörande områden. Om deras ställning förändras på sådant sätt att de handlar under ämbetsansvar, blir det möjligt att koncentrera utrednings- och kontrolluppgifterna på dem. För den skull behöver de icke vara statsanställda. De kan alltjämt vara anställda och avlönade av utminuteringsorganet och handla å dess vägnar. Detta gör bl. a. möjligt att bibehålla den formellt sett något oegent- liga men praktiskt lämpliga anordningen att utminuteringsorganet är bärare av utskänkningsrättigheterna. Den ändrade ställningen bör komma till uttryck på det sättet att de utredande och kontrollerande uppgifterna fullgöres av direktö— ren såsom offentlig tjänsteman, restauranginspektör. Han bör därvid vara un- derställd länsstyrelsen. I egenskap av tjänsteman kan han själv infordra yttran-

den i utskänkningsfrågor från kommuner, nykterhetsnämnder och andra. Han bör kunna få handräckning av polismyndighet för utredning rörande missför- hållanden.

Den som vill bedriva utskänkning (årsutskänkning, tillfällig utskänkning eller trafikutskänkning) skall göra anmälan därom till intendenten för ut- skänkningsärenden. Över anmälan skall intendenten regelmässigt inhämta yttranden från länsnykterhetsnämnden, polismyndigheten och kommunal- fullmäktige ävensom verkställa den utredning i övrigt som erfordras i ären- det. Sedan utredningen slutförts skall den rådgivande nämnden höras. Läns— styrelsen meddelar efter ansökan detaljhandelsholaget tillstånd till ifråga- varande utskänkning, varefter det ankommer på bolaget att överlåta till- ståndet till den som skall bedriva utskänkningen.

Intendenten är skyldig att hos länsstyrelsen föredraga eller också avge yttrande i sådana utskänkningsärenden, vari detaljhandelsholaget eller in- tendenten ej har enskild motpart. Det åligger honom vidare att under läns- styrelsen handha tillsynen över utskänkningen i länet. Iakttages vid ut- skänkning ej rusdrycksförsäljningsförordningens bestämmelser eller av länsstyrelsen särskilt meddelade föreskrifter, skall intendenten, efter höran- de av den rådgivande nämnden, alltefter omständigheterna tillhålla rättig- hetsinnehavaren att vidtaga rättelse, hos länsstyrelsen hemställa om före- skrifter för utskänkningen eller påkalla länsstyrelsens förklaring att gällan- de överlåtelseavtal skall upphöra.

I sin verksamhet skall intendenten samarbeta med myndigheter och sam- manslutningar med nykterhetsfrämjande uppgifter samt tillhandagå rät- tighetsinnehavare med råd och upplysningar. Det åligger honom vidare att närvara vid den rådgivande nämndens sammanträden, därvid han äger att yttra sig.

Över intendentens beslut må besvär anföras hos länsstyrelsen. Vidtages mot intendent eller biträdande intendent åtgärd för anställande av åtal för tjänstefel, äger länsstyrelsen med omedelbar verkan avstänga vederbörande från tjänstgöring i avvaktan på slutlig dom, domstols förord- nande eller beslut att åtal ej skall ske.

Länsläkaren

Varje län utgör ett länsläkardistrikt. I varje distrikt består länsläkarorgani- sationen av en länsläkare samt biträdande länsläkare och länshälsovårds- konsulenter till det antal Kungl. Maj:t bestämmer. Stad, som ej tillhör landstingskommun, ingår ej i länsläkardistrikt. Enligt allmänna läkarin- struktionen den 10 maj 1963 (nr 341) fullgör i sådan stad förste stadslä- karen på organisationen ankommande uppgifter. Länsläkarorganisationen, som den 1 juli 1962 ersatte de sedan 1890-talet i huvudsak såsom länssty-

relsernas experter i hälsovårdsfrågor verksamma förste provinsialläkarna, lyder under medicinalstyrelsen.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket (ÖHS-kommit- tén) uttalade i sitt betänkande (SOU 1958:15) i samband med behand- lingen avnfrågan om utformningen av den statliga hälso- och sjukvårdsor- ganisationen på länsplanet bland annat följande.

Oavsett tillgången på läkare för administrativa och jämförliga uppgifter på landstingssidan förelåg sådant ökat behov av tillgång på läkarexpertis för de statliga uppgifterna på länsplanet inom den allmänna hälso- och sjukvården, att förste provinsialläkarinstitutionen snarast borde ersättas med en mera tidsenligt dimensionerad och utrustad länsläkarorganisation. Geom en dylik förstärkning av den regionala organisationen skulle bland annat råd och bistånd i större omfattning kunna lämnas de lokala organen i deras omgivningshygieniska verksamhet (åtgärder som avser att skapa yttre betingelser för ett gott hälsotillstånd eller undanröja och oskadliggöra hälsovådliga miljöfaktorer), samtidigt som de statliga länsorganens upp- gifter på detta allt viktigare område av den allmänna hälsovården skulle bättre tillgodoses. Länsläkarorganisationens främsta uppgift borde vara att på länsplanet medverka i all planering inom hälso- och sjukvården i syfte att nå en god samordning och integration mellan skilda, av olika huvudmän drivna verksamhetsgrenar. Överhuvudtaget borde eftersträvas att till organi- serad samverkan i anknytning till länsstyrelserna samla all den medicinska och teknisk-hygieniska expertis, som erfordras för fullgörandet av de stat- liga regionala hälso— och sjukvårdsuppgifterna. I syfte att på länsplanet åstadkomma ett nära samarbete i fastare former än de dittillsvarande före- slog därför kommittén, att länsläkarinstitutionens befattningshavare jämte följande experter, nämligen länsveterinären, distriktsingenjören för vatten och avlopp (nu länsingenjören), socialvårdskonsulenten samt yrkes- och socialinspektör skulle bilda en »hälsovårdsdelegation» på länsplanet. Expert, vilkens verksamhetsområde omfattade mer än ett län, förutsattes ingå i samtliga dessa läns delegationer. I vissa ärenden, t. ex. viktigare plane- ringsärenden, kunde samarbete etableras även med andra experter, såsom länsarkitekten och överlantmätaren. Vid sammanträde med delegation bor- de länsstyrelsen vara representerad.

Vid behandlingen av ÖHS-kommitténs förslag i propositionen nr 181 till 1961 års riksdag konstaterade departementschefen inledningsvis att de nya allvarliga hygieniska risker, som den starka utvecklingen inom teknik och vetenskap på många områden medfört, krävde en förstärkt hälsovårdsor- ganisation på såväl lokal- som länsplanet och anförde beträffande organisa- tionen av den regionala hälsovårdstillsynen bland annat följande.

Den statliga hälsovårdsorganisationen på länsplanet borde erhålla sådana resurser, att det skapades ökade möjligheter för ifrågavarande experter att stå de lokala organen till tjänst med råd och utredningar samt att i

övrigt intensifiera sitt fältarbete. En intim samverkan mellan berörda ex- perter vore förutsättningen för ett effektivt hälsovårdsarbete. I avvaktan på länsförvaltningsutredningens förslag beträffande hälsovårdsexperternas framtida ställning i den statliga länsorganisationen borde emellertid, enligt departementschefens mening, tills vidare en mera informell forn. för sam- arbete mellan experterna prövas än den av kommittén föreslagna. Diskussio- ner under hand mellan hälsovårdsexperterna, främst länsläkaren, länsvete- rinären och länsingenjören, i gemensamma frågor torde — i synnerhet om experterna bereddes lokaler i anslutning till varandra och länsstyrelsen — tills vidare vara tillfyllest. Föreskrift om sådan samverkan kunde lämnas i instruktionen för vederbörande expert. I större frågor, där det vore av särskild vikt att synpunkter från jämväl andra experter än de nyss nämnda beaktades, borde det lämpligen åligga länsläkaren att svara för att erfor- derligt samråd ägde rum. Arbetsuppgifterna för länsläkaren, den medicinskt skolade administratören, skulle till övervägande del komma att avse områ- den utanför den av landstingen bedrivna hälso- och sjukvården. Det borde sålunda i huvudsak åligga honom att medverka vid planeringen av och utöva tillsyn över den allmänna hälso- och sjukvården i länet, att tillhanda- gå länsstyrelsen och kommunala organ med råd och anvisningar, att vara samordnande organ i hälso- och sjukvårdsfrågor, att i länsstyrelsen vara föredragande i hälsovårdsärenden samt att fullgöra uppgifter såsom medi- cinalstyrelsens företrädare på länsplanet.

Det område, sammanfattningsvis benämnt allmän hälso- och sjukvård, inom vilket länsläkarorganisationen är verksam, kan uppdelas i tre del- områden, nämligen omgivningshygien, förebyggande vård och sjukvård. Inom sjukvården skiljes mellan öppen vård och sluten vård (vård a an- stalt). Begreppet omgivningshygien, såsom det ovan definierats, torde i det närmaste motsvara vad SOm i hälsovårdsstadgan och närstående författ- ningar betecknas som allmän hälsovård.

Länsläkarorganisationens allmänna ämbetsbefattning, åligganden i för- hållande till andra myndigheter, m. m., anges i Kungl. Maj:ts instruktion för länsläkarväsendet den 3 december 1965 (nr 792). De olika arbetsupp— gifterna regleras närmare i skilda författningar, såsom hälsovårdsstadgan, livsmedelsstadgan, epidemilagen, lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, m. fl. Vissa uppgifter äger direkt anknytning till länsstyrel- sens verksamhet inOm hälso- och sjukvården, andra åter berör ämnen vid sidan av länsstyrelsens ämbetsbefattning. Sistnämnda arbetsuppgifter ålig- ger länsläkarorganisationen i dess egenskap av regionalt organ för medi- cinalstyrelsen.

Länsläkarorganisationen har enligt sin instruktion till huvudsaklig upp- gift att verka för den allmänna hälsovårdens främjande och följa plane- ringen av den allmänna sjukvården samt att ha tillsyn över vissa inrätt-

ningar, den öppna sjukvården och personer som yrkesmässigt utövar hälso- och sjukvårdande verksamhet.

I fråga om den allmänna hälsovården åligger det länsläkarorganisationen särskilt att följa det av olika organ bedrivna hälsovårdsarbetet, att vaka över att.gällande föreskrifter på området iakttages, att verka för en god planering inom den allmänna hälsovårdens olika grenar och för samordning av hälsovårdsuppgifter som ombesörjes av skilda organ, att medverka vid utbildning av förtroendemän och tjänstemän inom den kommunala hälso- vården, att stå kommuner och sammanslutningar till tjänst med råd i frå— gor som angår den allmänna hälsovården samt att utöva upplysningsverk- samhet.

Vad beträffar den allmänna sjukvården skall länsläkarorganisationen i första hand ägna uppmärksamhet åt bekämpandet av sjukdomar, på vilka epidemilagen äger tillämpning. När sådan sjukdom hotar att vinna stor om- fattning inom länet, skall länsläkaren eller annan tj änsteman vid organisa- tionen genom besök på de hotade orterna övervaka att lämpliga åtgärder Vidtages för att hindra sjukdomens spridning. Enligt kungörelsen om lä- kares anmälningsplikt beträffande vissa epidemiskt uppträdande sjukdomar, m. m. och lagen om ympning mot smittkoppor har länsläkaren i detta sam- manhang vissa särskilda uppgifter, såsom rapportering till medicinalsty- relsen samt medgivande av befrielse från ympningsplikt.

Det ankommer vidare på länsläkarorganisationen att — i den utsträckning medicinalstyrelsen bestämmer _ öva tillsyn över sjukstugor, epidemisjuk— stugor, förlossningshem m. fl. i sjukvårdslagen avsedda sjukvårdsinrätt— ningar, enskilda sjukhem, kommunala hem för åldringar m. fl., anstalter för vård och uppfostran av barn och andra vårdanstalter ävensom fång- vårds- och arbetsanstalter, att visitera apotek samt att inspektera allmänna häkten och polisarrester. Organisationen har bl. a. också överinseendet över tjänsteläkarna (provinsialläkare och stadsdistriktsläkare) i länet i vad av— ser på dem ankommande statliga uppgifter och skall ägna tillsyn åt den hälso- och sjukvårdande verksamhet i övrigt, som i allmän tjänst eller enskilt utövas av läkare, tandläkare, sjuksköterskor, barnmorskor och sjuk- gymnaster i länet.

I förhållande till länsstyrelsen, som enligt hälsovårdsstadgan har att vaka över den allmänna hälsovården i länet och som även har vissa upp— gifter inom den allmänna sjukvården, åligger det länsläkarorganisationen att med råd biträda vid handläggning av ärenden, vilka kräver medicinsk eller annan inom organisationen företrädd sakkunskap. Vidare skall orga- sationen, då hälsovårdsnämnd underlåter att fullgöra sina åligganden i fråga om den allmänna hälso- och sjukvården, anmäla detta till länsstyrelsen. Till länsstyrelsen skall organisationen också i övrigt anmäla uppmärksam- made missförhållanden inom den allmänna hälsovården och föreslå åtgär-

der för deras avhjälpande. Slutligen ankommer det på länsläkarorganisatio- men att övervaka efterlevnaden av länsstyrelsens föreskrifter avseende den allmänna hälso- och sjukvården, att verkställa de förrättningar som läns- styrelsen beslutar om samt att till länsstyrelsen av ge rapport över inspek- tion av häkten och arrester.

Förutom i hälsovårdsmål inhämtar länsstyrelsen regelmässigt länsläkar- organisationens yttrande i ärenden angående fastställelse av lokala hälso- vårdsordningar och livsmedelsordningar, i vattenvärdsärenden, vissa kör— kortsärenden samt ärenden som angår anslag ur allmänna arvsfonden, an— läggning eller utvidgning av kyrkogård, flyttning av lik, ersättning åt smit- tobärare, m. fl.

Med avseende på samhällsplaneringen ianspråktages länsläkarorganisa- tionen i ärenden, vari allmänna hälsovårdsfrågor (omgivningshygieniska frågor) är aktuella. Så kan vara fallet i bebyggelseplaneringsärenden samt enskilda lokaliserings- och byggnadsärenden, där hänsyn till bullerstör— ningar, luftföroreningar, vatten- och avloppsförhållanden o. dyl. kan inverka vid bedömandet.

I frågor som rör den allmänna hälsovården skall länsläkarorganisationen verka för ett nära samarbete med övriga till länsstyrelsen knutna expert- organ. Då organisationen på grund av särskilda omständigheter verkställer inspektion av livsmedelshygieniska förhållanden skall detta ske i samarbete med länsveterinären. I övrigt förekommer samverkan mellan länsstyrelse- experterna framför allt i ärenden, där omgivningshygieniska synpunkter kräver särskilt beaktande.

Enligt lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar an- kommer det på länsläkaren att i egenskap av sundhetsinspektör under ve- derbörande hälsovårdsmyndighet (länsstyrelsen och, i stad utanför lands- ting, hälsovårdsnämnden) handha den närmare befattningen med åtgärder, som syftar till att förekomma sjukdomarnas utbredning.

Länsläkarorganisationen åligger i förhållande till medicinalstyrelsen bland annat att avge infordrade utlåtanden och göra erforderliga framställ- ningar. Vissa ärenden remitteras rutinmässigt till länsläkaren, t. ex. sådana som angår apoteks öppethållande, inrättande av filialapotek eller läkeme- delsförråd och avsyning av tandpoliklinik, Även i ärenden av större räck- vidd, ofta sådana som remitterats till medicinalstyrelsen från annan central myndighet med anledning av pågående utredningar, anmodas eller beredes länsläkarorganisationen tillfälle att yttra sig. En annan ganska omfattan- de uppgift för organisationen utgör sammanställningar för medicinalsty- relsens räkning av vissa statistiska uppgifter beträffande frekvensen i länet av könssjukdomar, epidemiska sjukdomar in. 111. Vidare skall länsläkar— organisationen till medicinalstyrelsen avlämna löpande rapporter ävensom årlig berättelse angående organisationens verksamhet.

Länsläkaren skall såvitt möjligt närvara vid sammanträden med lands-

tingets hälso- och sjukvårdsstyrelse, vars verksamhet främst omfattar all- män sjukvård men även kan beröra omgivningshygieniska frågor. I stor om- fattning anlitas länsläkaren såsom konsult åt landstinget. På många håll har länsläkarorganisationen en viktig funktion såsom kontaktmyndighet mellan landstinget och medicinalstyrelsen.

Länsläkaren äger närvara vid hälsovårdsnämnds sammanträde (dock ej i stad där förste stadsläkaren är likställd med länsläkaren) och deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad till protokollet.

Länsläkaren må ålägga biträdande länsläkare att självständigt fullgöra länsläkaren åvilande uppgifter.

Talan mot beslut av länsläkarorganisationen föres, om ej annat är före- skrivet, hos medicinalstyrelsen.

Länsveterinären

Enligt allmänna veterinärinstruktionen den 17 november 1933 (nr 616) skall för varje län finnas en i residensstaden stationerad länsveterinär. I Stock— holms stad fullgöres länsveterinärs tjänsteåligganden av en förste stads- veterinär.

Under 1820-talets första år började vissa länsstyrelser att genom förord- nanden tillsvidare anställa s. k. provinsialdjurläkare, vilka skulle biträda vid fullgörandet av de uppgifter inom den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren, som sedan mitten av 1700-talet åvilat länsstyrelserna. År 1824 utfärdade Kungl. Maj:t reglemente för djurläkare i riket. Det statliga re- gionala veterinärväsendet kan dock sägas ha grundlagts först genom ett be— slut av 1830 års riksdag att bevilja anslag till avlöning av en djurläkare i varje län. Tjänsterna tillsattes av länsstyrelsen efter förslag av sundhets— kollegium. År 1877 ombildades tjänsterna till länsveterinärtjänster, vilka skulle tillsättas av Kungl. Maj:t. Under ett fyrtiotal år fram till början av 1920-talet fanns det i riket trettiotvå länsveterinärer, envar med eget distrikt. Från början torde provinsialdjurläkarna ha ansetts tillhöra landsstaten men år 1830 underställdes de sundhetskollegium, senare ombildat till medicinalstyrelsen. Numera lyder länsveterinärerna under den år 1947 ur medicinalstyrelsen utbrutna veterinärstyrelsen.

Länsveterinärens ämbetsbefattning anges i allmänna veterinärinstruk- tionen. Hans närmare arbetsuppgifter regleras i olika författningar, främst epizootilagen, djurskyddslagen, hälsovårdsstadgan och livsmedelsstadgan.

Länsveterinärens verksamhet _— liksom länsläkarens _ innefattar huvud- sakligast inspektions- och tillsynsuppgifter samt fackmässig rådgivning ät länsstyrelsen och andra myndigheter. Någon självständig beslutanderätt i ärenden, varmed länsstyrelsen på det veterinära området har att taga be- fattning, har han i stort sett icke. I egenskap av veterinärstyrelsens regionala

organ utövar länsveterinären i betydande omfattning kontroll och tillsyn jämväl på områden, som ligger utanför länsstyrelsens ämbetsbefattning.

Sammanfattningsvis skulle länsveterinärens arbetsuppgifter kunna inde- las i tre huvudgrupper, nämligen tillsyn över den allmänna hälso- och sjuk— vården bland husdjuren samt djurskyddet, tillsyn över livsmedelskontrol- len samt överinseende över tjänsteveterinärerna vid det civila veterinärvå- sendet och enskilt verksamma veterinärer inom länet.

Beträffande såväl den allmänna hälso- och sjukvården som livsmedelskon- trollen har länsveterinären enligt instruktionen att tillhandagå länsstyrelsen, hushållningssällskap och kommunala myndigheter med råd och anvisning- ar.

Länsveterinären skall göra sig noga underrättad om husdjursskötselns till- stånd i länet och de faktorer som kan inverka på en rationell husdjurs— hygien. Han skall vid behov meddela råd och anvisningar i frågor rörande den allmänna hälsovården och utövar också inspektion av stallar och and— ra lokaler där djur hålles, förvaras eller behandlas, särskilt med avseende på hygieniska anordningar och smittreningsmöjligheter samt för övervak- ning av att hälsovårdsstadgans bestämmelser efterleves.

Det åligger länsveterinären att skyndsamt underrätta länsstyrelsen och ve— derbörande hälsovårdsnämnd ävensom vcterinärstyrelscn om inträffade fall av i epizootilagen upptagna och vissa andra smittsamma sjukdomar bland husdjuren i länet eller angränsande område. Han skall själv vidtaga vissa förberedande åtgärder för att hindra sjukdomens spridning, föreslå åtgär- der till sjukdomens fortsatta bekämpande samt fortlöpande övervaka att påbjudna åtgärder Vidtages av hälsovårdsnämnd och enskild.

Med avseende på den allmänna hälso— och sjukvården bland djuren skall länsveterinären, efter förordnande av veterinärstyrelsen eller länsstyrelsen, också verkställa utredningar och vidtaga åtgärder till förekommande eller hämmande av smittsam sjukdom.

Varje månad skall länsveterinären avlämna rapport till veterinärstyrel- sen angående inom länet inträffade fall av vissa smittsamma sjukdomar hos husdjur.

I fråga om livsmedelskontrollen tillkommer det länsveterinär att som ve- terinärstyrelsens regionala representant utöva tillsyn över livsmedelsstad- gans efterlevnad. Han skall härvid hålla sig väl underrättad om livsmedels- hygienen i länet och om hälsovårdsnämndernas verksamhet i detta avseen- de. Han skall genom råd och anvisningar samt genom tillrättaläggande av missförhållanden medverka till att kontrollen av livsmedelshygienen fyller sin uppgift. '

För fullgörande av dessa åligganden äger länsveterinär tillträde till loka— ler och anordningar för livsmedels framställning, bearbetning, förpackning, lagring, beredning, transport och tillhandahållande. Han skall i behövlig

omfattning företaga ainspektioner och avge de rapporter och göra de fram- ställningar, vartill inspektionerna kan föranleda.

Länsveterinä1en skall i rådgivande egenskap bitiäda länsstyrelsen vid handläggning av ärenden rörande den allmänna hälso- och Sj ukv ai den bland husdjur samt livsmedelskontrollen. Han skall dels avge yttranden i såda- na ärenden och dels underrätta länsstyrelsen om missförhållanden på dessa områden samt föreslå åtgärder för deras avhjälpande. Vidare åligger det länsveterinären att övervaka att länsstyrelsens föreskrifter i ovan nämnda ärenden iakttages. Länsveterinären har att verkställa de förrättningar samt företaga de undersökningar och inspektioner, vartill han förordnas av läns- styrelsen.

Enligt djurskyddslagen skall länsveterinären biträda länsstyrelsen vid tillsynen av att hälsovårdsnämnder och deras tillsyningsmän samt distrikts- och stadveterinärer fullgör'sina i lagen föreskrivna åligganden.

I frågor angående allmän hälso- och sjukvård bland husdjuren samt livsmedelskontroll skall länsveterinären avge förslag och utlåtanden till veterinärstyrelsen, själv göra erforderliga framställningar och i övrigt full- göra vad veterinärstyu'elsen uppdrar åt honom i tjänsten.

På såväl den allmänna hälso- och sjukvårdens område som i fråga om livsmedelskontrollen förekommer ofta ett intimt samarbete mellan länsve- terinärerna och hushållningssällskapens veterinäravdelningar (flera av des- sa bedriver veterinärbakteriologiska undersökningar vid egna laboratorier). I sin befattning med livsmedelskontrollen samverkar länsveterinären med länsläkaren, som övar tillsyn över personalen inom livsmedelshanteringen.

Länsveterinären åligger att öva inseende över de vid det civila veterinär- väsendet i länet anställda veterinärernas tjänsteverksamhet. Härvid avses dels distriktsveterinärer och veterinärstipendiater, vilka jämte länsveteri- närerna utgör den s.k. veterinärstaten, dels veterinärer vid hushållnings- sällskapens veterinäravdelningar, dels stadsveterinärer, och dels olika slag av besiktningsveterinärer samt karantäns- och övriga gränsskyddsveteri- närer. Länsveterinären skall också tillse att veterinärer, som inom länet utövar enskild verksamhet, iakttar vad som enligt gällande instruktioner och författningar åligger dem. Finner länsveterinären anledning till anmärk- ning mot veterinär, skall han söka åstadkomma rättelse och, om så erford- ras, anmäla förhållandet hos vederbörande myndighet (veterinärstyrelsen, hushållningssällskap, kommunal myndighet).

I likhet med länsläkaren äger länsveterinären vara närvarande vid hälso- vårdsnämnds sammanträde och deltaga i överläggningarna samt få sin me- ning antecknad till protokollet.

Länsveterinären skall till veterinärstyrelsen och länsstyrelsen avge års— redogörelse beträffande sin tjänsteverksamhet samt hälsotillståndet bland husdjuren i länet.

Från att ha avsett främst djursjukvård och bekämpande av epizootiska

sjukdomar har länsveterinärernas verksamhet numera kommit att domi- neras av uppgifter inom livsmedelskontrollen. Den gällande allmänna vete- rinärinstruktionen är föråldrad. Förslag till ny instruktion är föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

Allmänna försäkringskassan

Enligt lagen om allmän försäkring den 25 maj 1962 (nr 381) handhas den allmänna försäkringen centralt av riksförsäkringsverket och regionalt av de allmänna försäkringskassorna.

Den allmänna försäkringen utgöres av sjukförsäkring (sjukvårdsersätt- ning, sjukpenning med barntillägg, moderskapspenning), folkpensionering (ålderspension, förtidspension, familjepension och tilläggsförmåner till folk- pension: barntillägg, invaliditetstillägg, invaliditetsersättning) samt försäk- ring för tilläggspension (ATP: ålders-, förtids- och familjepension).

Allmän försäkringskassa skall finnas för varje landstingskommun samt varje stad utanför landsting. Enligt Kungl. Maj:ts bestämmande må dock försäkringskassa ha visst annat verksamhetsområde ; f. 11. finns gemensam kassa för Kalmar läns norra och södra landsting. Vid varje försäkrings- kassa finns, förutom centralkontor, ett antal lokalkontor med serviceupp- gifter.

Riksförsäkringsverket utfärdar föreskrifter för och utövar tillsyn över försäkringskassorna.

I försäkringskassa skall finnas en styrelse bestående av sju, för en tid av fyra år valda ledamöter, varav en utses av Kungl. Maj:t, en av medici- nalstyrelsen, en av länsstyrelsen och övriga av landstinget (stadsfullmäk— tige). Hos kassan skall vara anställda en direktör, en eller flera föredragan— de för pensionsärenden, en eller flera förtroendeläkare ävensom andra tjänstemän. Vidare skall i försäkringskassa för prövning av vissa försäk- ringsfrågor finnas en eller flera pensionsdelegationer samt för varje kom— mun en försäkringsnämnd med kommunvalda ledamöter, vilken också har att tillhandagå styrelsen, delegation och lokalkontor med råd och upplys- ningar.

I försäkringskassorna handlägges — förutom den allmänna obligatoriska försäkringen i dess olika, ovan angivna former — även ärenden angåen- de frivillig sjukpenningförsäkring och frågor rörande de inkomstprövade pensionsförmånerna hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning avgöres av pensionsdelegation, ärenden rörande hustrutillägg och bostadstillägg av för— säkringsnämnd samt övriga försäkringsärenden av kassans styrelse.

Försäkringskassorna biträder riksförsäkringsverket med utredningar i ärenden angående yrkesskadeförsäkring och frivillig pensionsförsäkring.

I den mån Kungl. Maj:t så förordnar är försäkringskassa skyldig att bi-

träda vid annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet samt att tillställa socialregister erforderliga uppgifter. Det åligger vidare försäk- ringskassa att tillhandagå statlig eller kommunal myndighet, försäkrings- inrättning och arbetsgivare med yttranden och upplysningar.

I sin verksamhet samarbetar försäkringskassan i icke ringa omfattning med länsbyrån för folkbokföring och de lokala skattemyndigheterna, vilka har vissa uppgifter på socialförsäkringens område. Länsbyrän förser så- lunda försäkringskassan med bl. a. avtryck av personplåtar, som användes vid upprättandet av vissa register över de försäkrade (registreringen är i princip anknuten till mantalsskrivningen). Lokal skattemyndighet åter be- stämmer den försäkrades pensionsgrundande inkomst enligt riksförsäk- ringsverkets anvisningar, ombesörjer debitering av vissa försäkringsavgifter samt mottar arbetsgivareuppgifter och utövar kontroll över uppgiftsskyl- dighetens fullgörande.

Talan mot beslut av försäkringskassa i ärende rörande allmän försäk- ring föres hos riksförsäkringsverket.

Yrkesinspektionen

Tillsyn över efterlevnaden av arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningen utövas centralt av arbetarskyddsstyrelsen samt regionalt, under styrelsens överinseende och ledning, av yrkesinspektionen. Inspektionens befattnings— havare utgöres av yrkesinspektörer och, såvitt avser viss yrkesverksamhet (skogsavverkning, arbeten inom trafikväsendet, gruvdrift, m. m.), special— inspektörer.

För den allmänna yrkesinspektionen är riket indelat i elva yrkesinspek- tionsdistrikt, omfattande ett distrikt Stockholms stad och Gotlands län samt de övriga två eller flera län (i två fall del av län). I varje distrikt finns en yrkesinspektör och biträdande yrkesinspektör jämte viss annan personal. I varje distrikt skall för främjande av samarbetet mellan den allmänna yr— kesinspektionen samt arbetsgivare och arbetstagare finnas ett rådgivande organ, yrkesinspektionens förtroenderåd, bestående av yrkesinspektören som ordförande och sju andra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter.

För yrkesinspektionen gäller instruktion den 3 december 1965 (nr 791). I sin verksamhet samarbetar inspektionen med kommunala tillsynsmän samt skyddsombud och skyddskommittéer, utsedda på arbetsplatser av viss storlek.

Yrkesinspektionens tillsyn ägnas främst sådan verksamhet, som med hänsyn till arbetets natur elle-r andra förhållanden kan anses medföra sär— skild fara för ohälsa eller olycksfall. Inspektör äger i vissa fall till rättelse av missförhållande meddela arbetsgivare eller motsvarande föreläggande eller förbud av olika slag.

Som en särskild uppgift för yrkesinspektör kan nämnas yttrande till po- lismyndighet i ärende angående tillverkning eller handel med gift samt god— kännande av föreståndare för sådan verksamhet.

Yrkesinspektionen tillhandagår arbetsgivare, arbetstagare och skydds— ombud med upplysningar, råd och anvisningar i frågor som rör säkerhet och sundhet i arbetet.

Länsstyrelsen _ vars direkta befogenhet i fråga om arbetarskydd eljest inskränker sig till att förordna besiktningsläkare för besiktning av minder— åriga arbetstagare samt att i vissa fall utse kommunal tillsynsman — har stundom anledning att inhämta yrkesinspektörens yttrande. Detta är fallet beträffande främst vissa byggnadsdispens— och hälsovårdsärenden.

Besvär över beslut av yrkesinspektör anföres i förekommande fall hos arbetarskyddsstyrelsen, om annat ej är föreskrivet.

Förste konsulent vid lappväsendet

Lappväsendet sorterar under jordbruksdepartementet. Konsulenterna —— tre i Norrbottens län med var sitt distrikt och en i vartdera Västerbottens och Jämtlands län — jämte assistenter och instruktörer lyder emellertid enligt Kungl. Maj:ts instruktion för tjänstemän vid lappväsendet den 31 augusti 1938 (nr 592) närmast under länsstyrelsen. I förhållande till denna intar konsulenterna dock i flera avseenden en fristående ställning.

Konsulenternas uppgifter innefattar i huvudsak tillsyn och viss ledning av lappbyarnas administration, tillsyn __ i samarbete med socialvårdskon— sulenten _ över kommunernas socialhjälps- och barnavårdsverksamhet be- träffande samerna, upplysning och rådgivning åt samerna i fråga om ren- skötseln samt ombesörjande av olika anordningar för rennäringens behov (övernattningsstugor, renstängsel, renslakterier m.m.) och förvaltningen av dessa. Samtidigt åligger det konsulenterna att bevaka samernas speciella intressen.

Konsulenterna är länsstyrelsernas experter i ärenden som berör lappvä- sendet. De torde i stor utsträckning anlitas som föredragande i dessa ären- den.

Länsbrandinspektören

Det allmänna brandförsvaret är i första hand en kommunal angelägenhet och kommunernas skyldigheter härvidlag regleras i brandlagcn den 30 mars 1962 (nr 90) och brandstadgan samma dag (nr 91). Tillsynen över brandförsvaret åvilar centralt statens brandinspektion, vars chef är riks- brandinspektören, och regionalt länsstyrelsen.

Såsom biträde åt länsstyrelsen i frågor rörande länets brandförsvar finns i varje län en länsbrandinspektör. Denne, i regel en brandchef vid kom- munal brandkår, tillsättes av länsstyrelsen genom förordnande tills vidare.

Enligt instruktionen för länsbrandinspektörerna den 3 december 1965 (nr 685) åligger det länsbrandinspektören, bland annat, att enligt länssty- relsens bestämmande avge yttranden, verkställa besiktningar och inom läns- styrelsen deltaga i handläggningen av visst eller vissa slag av ärenden, att till länsstyrelsen anmäla brister i länets brandförsvar och avge förslag till deras avhjälpande, att ha överinseendet över skogsbrandbevakningen samt att ta initiativ till kurser och övningar i brandsläckning. Han skall vidare, särskilt i vad angår brandtjänsten, medverka vid planläggningen och ge- nomförandet av länets civilförsvar.

Såsom exempel på ärendegrupper, vari länsstyrelsen regelmässigt på- kallar länsbrandinspektörens medverkan, kan nämnas plan- och byggnads- ärenden där brandskyddsynpunkter bör särskilt beaktas, ärenden angående fastställande av brandordning, prövning av besvär över förelägganden en- ligt brandlagstiftningen, kontroll över brandskydds- och utrymningsanord- ningar vid offentliga samlingslokaler, vårdhem etc. samt ärenden rörande förvaring av brandfarliga och explosiva varor m. 111.

Det åligger också länsbrandinspektören att bistå kommunerna i länet med råd i frågor av allmän betydelse för brandförsvaret.

Statens bilinspektion

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är chefsmyndighet för statens bilinspek- tion. För inspektionens verksamhet är riket indelat i distrikt (f. n. femton, vartdera omfattande ett eller två län; Stockholms stad samt Stockholms och Gotlands län utgör dock ett distrikt), vilkas antal och gränser bestämmes av chefsmyndigheten efter samråd med vederbörande länsstyrelser. Chef i varje distrikt är en förste bilinspektör. I distrikten tjänstgör i övrigt bilinspektö- rer, förste trafikassistenter och trafikassistenter samt viss ytterligare per- sonal. Kungl. Maj :t bestämmer de orter där bilinspektör skall vara statione- rad.

På 1920-talet utövade länsstyrelserna tillsyn över s. k. automobilbesikt- ningsmän och tillades så småningom också rätt att själva utse sådana. År 1936 skedde en omorganisation och centralisering av besiktningsverksam— heten. Besiktningsmännen skulle utses av Kungl. Maj:t och deras verksam- het stålldes i allt väsentligt under tillsyn av väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen. År 1947 sammanfördes besiktningsmännen i statens bilinspektion.

Bilinspektionens organisation framgår av Kungl. Maj:ts instruktion för inspektionen den 3 december 1965 (nr 697). Inspektionens uppgifter regle- ras i skilda författningar, främst vägtrafikförordningen och vägtrafikkun- görelsen, samt genom föreskrifter meddelade av väg— och vattenbyggnads- styrelsen.

Bilinspektionens verksamhet kan sammanfattningsvis sägas bestå dels i vissa fortlöpande uppgifter, vilka inspektionen regionalt har att själv'-

ständigt fullgöra men som dock till övervägande del utgör underlag för länsstyrelsens beslut och åtgärder, och dels i uppgifter som avser att läm— na länsstyrelsen ett direkt biträde.

En av bilinspektionens huvuduppgifter utgör besiktning av registre— ringspliktiga fordon (registrerings-, typ- och kontrollbesiktning). De pe— riodiska kontrollbesiktningarna av vissa äldre fordon utföres emellertid av särskilda, vid företaget AB Svensk Bilprovning anställda besiktnings- män. Till denna gren av verksamheten kan också räknas uppgiften att ut- färda lämplighetsintyg beträffande fordon som av länsstyrelsen skall god- kännas för användning i yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse.

Bilinspektionen ombesörjer — liksom polispersonal _ viss löpande kontroll av fordon i trafik. Bilinspektör äger sålunda utföra s. k. flygande besiktning och, om därvid fordon befinnes bristfälligt, meddela körförbud eller förelägga ägaren att inställa fordonet för kontrollhesiktning. Inspek- tör kan vidare avkräva fordonsförare vissa handlingar, såsom besiktnings- instrument, lämplighetsintyg och körkort.

Till inspektionens löpande, självständiga uppgifter hör också prövningen av körkorts- och trafikkortssökande samt av föreståndare, instruktörer och lärare vid körskolor.

Genom regelbundna inspektioner biträder bilinspektionen länsstyrelsen vid kontrollen över verksamheten vid körskolorna. Vidare utövar inspek- tionen tillsyn över de personer, som av länsstyrelsen särskilt förordnats att anställa prov med dem som söker körkort för traktor.

Bilinspektionen anlitas i viss omfattning såsom sakkunnigt remissor- gan åt länsstyrelsen. Sålunda inhämtar länsstyrelsen stundom förste bilin- spektörens yttrande i registreringsärenden (t. ex. beträffande klassifice- ring av fordon), bilskatteärenden, ärenden angående utfärdande av körkort för invalidiserad person samt ärenden rörande körskolor.

Emot beslut av bilinspektör rörande typbesiktning må besvär anföras hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

F iskeriintendenten

Fiskeristyrelsen är chefsmyndighet för statens lokala fiskeriadministration, vilken utgöres av bl. a. fiskeriintendentsorganisationen. Denna organisa— tion omfattar fem sötvattensdistrikt och två kust- och havsdistrikt. Salt- sjöfisket i Norrbottens och Västerbottens län hör till övre norra sötvattens- distriktet. Inom varje distrikt är en fiskeriintendent chefstjänsteman var- jämte finns anställda biträdande fiskeriintendenter, vissa andra tjänstemän samt biträdespersonal.

För fiskeriintendentsorganisationen gäller instruktionen för fiskeristy- relsen med statens vatteninspektion och för statens lokala fiskeriadmi- nistration den 3 december 1965 (nr 798).

Fiskeriintendenten skall inom sitt distrikt ägna uppmärksamhet åt fis- kets tillstånd samt verka för fiskets utveckling och för god fiskevård. För främjande av dessa ändamål har intendenten att samarbeta med hushåll- ningssällskapen (fiskerikonsulenterna), bedriva rådgivnings- och upplys- ningsverksamhet i fiskerifrågor, undersöka och beskriva distriktets fiske- vatten samt i samarbete med statens vatteninspektion söka motverka vat- tenföroreningar och andra för fisket skadliga ingrepp i fiskevatten.

Det åligger vidare fiskeriintendenten att på begäran såsom sakkunnig tillhandagå domstolar och andra myndigheter.

Fiskeriintendenten är länsstyrelsens remissorgan i fiskeärenden, t. ex. sådana som angår meddelande av lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande (lokal fiskestadga) ävensom andra särskilda föreskrifter, fast- ställande — vid vanvård av fiske —- av s. k. fiskeriplan, beslut om bildande av fiskevårdsområde samt meddelande av tillstånd och förbud jämlikt fis- kerilagstiftningen.

J akwårdskonsulenten

Riket är indelat i fjorton jaktvårdskonsulentdistrikt, ett vart omfattande ett eller flera län. Inom varje distrikt tjänstgör en hos Svenska Jägareför- bundet anställd jaktvårdskonsulent, stationerad i residensstad i anslutning till vederbörande läns jaktvårdsförening. Konsulenten biträdes i sin verk- samhet av likaledes hos Jägareförbundet anställda länsjaktv'årdare, place— rade på olika platser inom distriktet.

Jaktvårdskonsulentens verksamhet regleras genom föreskrifter och an- visningar från Jägareförbundet. Iionsulenten har två huvuduppgifter, näm- ligen dels att tillhandagå jaktvårdssammanslutningar och enskilda med råd och upplysningar i frågor rörande jaktutövning och viltvård och dels att övervaka tillämpningen av gällande bestämmelser på dessa områden och till vederbörande myndighet (polismyndighet och länsstyrelse) anmäla eventuella överträdelser.

Vidare anlitas jaktvårdskonsulenten, främst av länsstyrelsen, såsom sak- kunnigt remissorgan i jaktärenden. Som exempel på ärenden, vilka rutin- mässigt remitteras från länsstyrelsen, kan nämnas ärenden rörande bil- dande av jaktvårdsområde och fastställelse av beslut därom, åtgärder i an- ledning av viltskador på gröda, skog eller plantering, meddelande av olika tillstånd och förbud enligt jaktstadgan samt förordnande av jakttillsyns- män m. fl.

Övriga länsorgan m.fl.

Till länsorganen bör också räknas el-konsulenten som lämnar länsstyrel- sen sakkunnigt biträde i frågor inom elkraftförsörjningens område. Som el—konsulent anlitas i ett flertal län de elektriska länsföreningarna, i andra län vattenfallsverkets lokala kraftverksförvaltningar, ingenjörer hos de större enskilda kraftverksföretagen eller någon konsulterande firma på förevarande verksamhetsfält.

Även riksbankens avdelningskontor bör nämnas i sammanhanget, då des— sa svarar för den statliga verksamheten beträffande bosättningslån och förvaltar bl. a. värnpliktslån och de före den nuvarande bostadspolitiska organisationens tillkomst utgivna egnahemslånen.

Slutligen må erinras om att ytterligare statliga regionala myndigheter finns, som helt eller till största delen handlägger frågor utan direkt an- knytning till länsförvaltningen men med vilka länsstyrelsen och andra länsorgan i begränsad omfattning har kontakt. Hit hör exempelvis domän— verkets överjägmästare och domänintendenter, andra affärsdrivande verks distriktsförvaltningar, kommerskollegiets bergmästare, m. fl.

KAPITEL ?.

Landstingsförvaltningen

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för landstingskommunens verksamhet och organisation. Beträffande den landstingskommunala verk- samheten kan ytterligare hänvisas till länsindelningsutredningens betän- kande.

Varje län utgör en landstingskommun. Göteborg och Malmö står dock, liksom Stockholm, utanför den landstingskommunala indelningen. Dessa städer svarar själva för uppgifter som elj est ankommer på sådan kommun. Vidare är Kalmar län delat i två landstingskommuner. Utredning pågår emellertid om att förena Göteborg och Malmö med respektive landstings- kommun. Det skall här också erinras om att Stockholms stad och Stock- holms läns landsting fattat principbeslut att med sikte på år 1971 samman- gå i ett regionalt organ, tillsvidare benämnt storlandsting. Detta avses skola omhänderha jämväl vissa primärkommunala uppgifter.

Landstingskommunernas centrala förvaltningar, kanslierna, är förlagda till länens residensstäder med följande undantag: i Stockholms läns, Kal- mar läns norra och Malmöhus läns landstingskommuner ligger kanslierna i resp. Solna, Västervik och Lund.

Landstingsinstitutionen tillkom genom 1862 års förordning om lands- ting. Avsikten var att landstingen skulle handha frågor av kommunal natur, som borde lösas för större sammanhållna områden än primärkommunerna. Även om landstingen från början tillades beskattnings- och lånerätt, var deras befogenheter under flera årtionden relativt begränsade. Landstings- ordförandena utsågs av Kungl. Maj:t, och alla viktigare landstingsbeslut krävde fastställelse av länsstyrelsen eller Kungl. Maj:t. Under början av 1900-talet fick landstingen efter hand en friare ställning, och genom 1924 års lag om landsting avskaffades i allt väsentligt underställningstvånget; landstingen blev organ med verklig självstyrelse. Landstingsverksamheten utökades successivt genom bestämmelser i specialförfattningar och genom landstingens egna åtaganden.

Landstingens allmänna kompetens och arbetsformer blev närmare regle- rade genom nu gällande Iandstingslag den 11; maj 1951; (nr 319). I denna infördes begreppet landstingskommun såsom beteckning för den kommu- nala enheten (juridiska personen) och dess geografiska verksamhetsom-

råde. Bestämmelserna i lagen ger uttryck för en strävan att samordna landstingskommunernas och primärkommunernas verksamhetsformer. Den kraftiga expansionen av den landstingskommunala verksamheten föranledde beslut av 1965 års riksdag om en rad ändringar i landstings- lagen. Ändringarna, som trädde i kraft den 1 januari 1966, syftade till att underlätta för landstingskommunernas beslutande organ att följa och leda utvecklingen på de olika verksamhetsområdena. Bl. a. infördes rätt för landstingen att i princip sammanträda enligt eget bestämmande samt att tillsätta mellan mötena verksamma beredningsutskott. Vidare gavs ökat utrymme för en differentierad central ledning av olika verksamhetsgrenar.

Landstingskommunens allmänna kompetens anges i 4 g landstingslagen sålunda:

Landstingskommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter avseende hälso- och sjukvård, undervisning, social- vård, jordbrukets och andra näringars utveckling med mera dylikt, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.

Angående vissa på landstingskommun ankommande angelägenheter är särskilt stadgat.

Uppräkningen av vissa viktigare landstingsuppgifter innebär i praktiken inte någon egentlig kompetensbegränsning. Landstinget har rätt att vårda även andra för länet gemensamma angelägenheter än sådana som kan in- rymmas i exemplifieringen. I vart fall gäller detta angelägenheter, som har anknytning till eller är besläktade med dessa. Däremot innefattar para- grafen en mera bestämd gränsdragning i förhållande till staten och primär- kommunerna. Utanför kompetensområdet faller angelägenheter, som i sin helhet är förbehållna staten, och sålunda även den verksamhet som inom landstingskommunens område ankommer på länsstyrelsen och andra myn- digheter inom den statliga länsförvaltningen. Kompetensfördelningen mel- lan landstingskommunen och primärkommunerna tar närmast sikte på att lokalt avgränsa deras verksamhetsområden. Landstingskommunen är oför- hindrad att i vad angår kommunen i dess helhet främja samma intressen och behov som det ankommer på primärkommunerna att sörja för inom sina områden, såsom beträffande socialvård, anläggningar för vatten och avlopp m. m. Å andra sidan kan den inte från en primärkommun övertaga uppgifter, som kan sägas utgöra en denna kommuns angelägenhet.

Landstingskommunen ombesörjer dels obligatoriska, dels frivilliga ar- betsuppgifter. De förra åsyftas i andra stycket av nyss citerade lagrum och regleras närmare genom specialförfattningar. Även vissa i formellt avseen— de frivilliga uppgifter kan emellertid vara reglerade i lag. Om nämligen landstingskommun utnyttjar möjligheten att erhålla statsbidrag till viss, i och för sig frivillig verksamhet, måste denna bedrivas i enlighet med de riktlinjer som anges i bidragsförfattningen. De obligatoriska arbetsupp- gifterna är numera helt dominerande.

Inom den reglerade förvaltningen intar hälso- och sjukvårdsverksam— heten en central plats. Landstingskommunens skyldigheter i fråga om hälso- och sjukvården regleras genom ett flertal författningar på området, främst sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 262) och sjukvårdsstadgan den 29 mars 1963 (nr 70), vari också uppdrages allmänna riktlinjer för den landstingskommunala organisationen på området.

Varje landstingskommun (stad som ej tillhör landstingskommun) utgör enligt sjukvårdslagen ett sjukvårdsområde. Det åligger landstingskommu- nen att inom området svara för såväl den öppna som den slutna värden för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån ej annan drar försorg härom. Genom överförandet år 1963 av provinsialläkarväsendet från staten till landstingskommunerna samordnades den öppna och den slutna kropps- sjukvården. Ett ytterligare steg mot ett enhetligt regionalt huvudmanna— skap för den offentliga sjukvården har tagits genom att landstingskommu— nerna övertagit mentalsjukvården fr. o. m. den 1 januari 1967. Sistnämnda reform har medfört den största ökningen av landstingskommunernas arbete sedan deras tillkomst.

Den landstingskommunala hälso- och sjukvården omfattar också vissa särskilda verksamhetsgrenar, som på en gång har sjukvårdande och före- byggande inriktning, nämligen distriktsköterske— och barnmorskeväsendet, den förebyggande mödra- och barnavården, dispensärväsendet och folk— tandvården.

Planeringen av sjukvården, framför allt sjukhusens lokalisering och dimensionering, tillhör landstingskommunernas viktigaste och mest om- fattande uppgifter. Därvid ställs stora krav på samordning med olika myn- digheters åtgärder inom andra grenar av samhällsplaneringen. Tidigare planerades i huvudsak varje gren av sjukvården för sig, men efter hand som landstingskommunernas huvudmannaskap på området utökats har man övergått till en översiktlig generalplanering för all öppen och sluten vård. Vad angår den slutna vården, så fordrar landstingskommunens planer härför visserligen inte fastställelse av statlig myndighet, men anläggning av sjukhus får inte påbörjas förrän sjukhusets förläggning — enligt praxis dock närmast begränsad till frågan om sjukhusets belägenhet inom ifråga- varande ort — och ritningarna för sjukhuset godkänts av centrala sjuk- vårdsberedningen eller i vissa fall medicinalstyrelsen. Detsamma gäller större till- eller ombyggnad av sjukhus.

Nära anknytning till sjukvården har undervisningen och värden av psy— kiskt efterblivna, för vilken landstingskommunerna i princip är ansvariga huvudmän och för vilken gäller särskild lagstiftning. De specialsjukhus och särskilda anstalter för ett mera svårskött klientel, som staten hittills svarat för, övergår till landstingskommunerna inom ramen för den tidigare nämn- da mentalsjukvårdsreformen.

Landstingskommunerna är inte skyldiga att svara för någon form av undervisnings- eller utbildningsverksamhet. De landstingskommunala in- satserna på dessa områden är likväl betydande.

Med några få undantag är landstingskommunerna huvudmän för en eller flera folkhögskolor. Vidare driver landstingskommunerna flertalet av lant- brukets yrkesskolor (lantbruksskolor och lanthushållsskolor), vilka ofta utvecklats ur folkhögskoleväsendet. Därutöver lämnar landstingskommu- nerna i stor utsträckning bidrag till enskilda folkhögskolor och yrkesskolor inom lantbruket. Det kan i detta sammanhang nämnas, att förslag före- ligger att landstingskommunerna skall övertaga huvudmannaskapet för skogsvårdsstyrelsernas skogsskolor (SOU 1965: 67).

Tyngst på den landstingskommunala yrkesutbildningens område har hit- tills de centrala verkstadsskolorna vägt. Inom varje landstingskommun finns numera minst en sådan skola. Till primärkommunala yrkesskolor be- viljar landstingskommunerna betydande anslag.

De flesta skolorna för utbildning av sjuksköterskor, barnsköterskor, sjukvårdsbiträden och annan sjukvårdspersonal drivs i landstingskommu- nal regi. Vid sidan härav förekommer bidragsgivning till sådana skolor med annan huvudman.

Slutligen må nämnas, att ekonomiska insatser från landstingskommuner- nas sida sker inom det frivilliga folkbildningsarbetet i form av bidrag till studiecirklar, konferenser m. m.

Landstingskommunerna har också vissa renodlat sociala uppgifter, vä- sentligen bestående i att de är huvudmän för institutioner inom barnavår- den och arbetsvården.

Enligt barnavårdslagen svarar landstingskommunerna sålunda för den slutna barnavården. De är skyldiga att anordna barnhem för länets behov och upprätta barnhemsplan, vilken efter yttrande av länsstyrelsen fastställes av Kungl. Maj:t. I anslutning till barnhemsvården bedriver landstingskom- munerna fosterhemsförmedling och barnkoloniverksamhet samt inrättar ungdomshem, barndaghem vid sj ukhus etc.

I detta sammanhang bör också nämnas, att landstingskommunerna enligt särskild lagstiftning har ansvaret för inrättande och drift av särskilda elev- hem, där rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade barn kan få in- ackordering.

Arbetsvården har på senare år ägnats allt större uppmärksamhet från landstingskommunernas sida. Nära nog alla landsting driver arbetstränings— verkstäder för anpassning i arbetslivet, och på många håll drivs även s. k. skyddade verkstäder för partiellt arbetsföra.

I fråga om den sociala verksamheten kan slutligen nämnas, att lands- tingskommunerna lämnar bidrag till nykterhetsvård, blindvård, husmoders- semestrar m. m. dylikt och att flera är huvudmän för rättshjälpsanstalter och familj erådgivningsbyråer.

Utöver vad nu sagts engagerar sig landstingskommunerna inom en rad andra områden, framför allt sådana som berör näringslivet och kommu- nikationer-na. Landstingskommunala bidrag utgår exempelvis till hushåll- ningssällskapen och företagareföreningarna, till det enskilda vägväsendet, inrikesflyget och turisttrafiken. Några landstingskommuner har inrättat egna organ för regionplanering, från vilka service lämnas regionala myn- digheter och primärkommunerna.

Landstingskommunerna utgör valkorporationer till riksdagens första kammare. De utser också, som närmare skall behandlas i det följande, leda- möter i vissa länsorgan.

Landstingskommunens beslutanderätt utövas av landstinget vid lands- tingsmöten. Förvaltning och verkställighet tillkommer landstingskommu- nens f örvaltningsutskott och övriga nämnder.

Landstingets ledamöter, landstingsmännen, utses vart fjärde år genom allmänna, direkta och proportionella val, som förrättas samtidigt med kom- munalvalen. Landstingsmans mandatperiod räknas från och med den 1 januari året efter det, då valet skett. Det må nämnas, att landshövding, landssekreterare, landskamrerare och landstingsdirektör inte får utses till landstingsman.

Landstinget sammanträder obligatoriskt första måndagen i oktober må- nad och i övrigt enligt eget bestämmande. Vanligen hålles ett sammanträde på våren. Landstingsmöte skall hållas när Kungl. Maj:t omedelbart eller på framställning av länsstyrelsen förordnar därom eller då förvaltningsut- skottet m. fl. begär det.

Förslagsrätt vid landstingsmöte har landstingsman, förvaltningsutskottet eller annan landstingets nämnd samt länsstyrelsen. För landstinget gäller ett dubbelt beredningstvång. Ett ärende får sålunda, med visst undantag, inte avgöras förrän det beretts dels av vederbörande nämnd och dels av särskilt utskott, som landstinget utsett bland sina ledamöter. Förekomsten av särskilda beredningsutskott och ärendenas fördelning på dessa regleras i den arbetsordning, som landstinget är skyldigt att antaga.

Landshövdingen, eller i hans ställe den äldste avdelningschefen i läns- styrelsen, har rätt att övervara landstingsmöte och deltaga i överläggning- arna men ej i besluten. Föredragningslista tillställes på förhand länssty- relsen.

Protokoll från 1andstingsmötena skall översändas bl. a. till länsstyrelsen och kommunerna.

Förvaltningsutskottet utgör landstingskommunens styrelse och motsva— rar närmast primärkommunens kommunalnämnd eller drätselkammare. Det är en obligatorisk nämnd och får inte förväxlas med beredningsutskot- ten, som är sammansatta av landstingsmän och endast har beredande, inte verkställande funktioner.

Landstinget väljer ledamöter i förvaltningsutskottet och utser ordföran— de. Antalet ledamöter kan variera men får inte understiga fem. Valet avscr en fyraårsperiod och förrättas vid landstingsmötet i oktober månad året efter det, då landstingsval ägt rum. Ej valbara är bl. a. landshövdingen och tidigare, i fråga om val till landstinget angivna tjänstemän.

Förvaltningsutskottet intar en stark ställning inom landstingsorganisa- tionen, beroende bland annat på att landstinget som regel sammanträder med långa tidsmellanrum och endast under kort tid. Utskottets verksamhet kan i stort hänföras till följande uppgifter, nämligen att bereda ärenden till landstinget, att verkställa landstingets beslut, att utöva ledningen av lands- tingskommunens förvaltning, att handha vissa i specialförfattning före- skrivna göromål samt att i olika hänseenden företräda landstinget mellan dess möten.

Beredningsfunktionen inrymmer bl. a. en ovillkorlig rätt för förvaltnings- utskottet att yttra sig i ärenden som beretts av annan nämnd än utskottet. Vidare innebär denna funktion, att framställningar från organisationer och enskilda, vilka saknar förslagsrätt till landstinget, framföres genom för— valtningsutskottet. Alla ärenden till landstinget kanaliseras sålunda ge- nom utskottet.

Verkställigheten av landstingets beslut har, liksom beredningsuppgif— tema, i allt större omfattning kommit att vila på andra centrala nämnder än förvaltningsutskottet eller på lokala direktioner och styrelser för sjuk- hus, skolor etc. Verkställigheten av vissa viktigare beslut, exempelvis be- träffande investeringar i fastigheter, kvarstår dock i regel hos förvaltnings- utskottet, som inte sällan uppdrar genomförandet åt någon underkommitté.

Ledningen och samordningen av landstingskommunens förvaltning är numera en av förvaltningsutskottets centrala uppgifter. Utskottet har där- vid inseendc över de andra nämndernas verksamhet. Förvaltningsutskottet har emellertid inte rätt att ingripa i verksamhet, som en i särskild författ- ning reglerad nämnd utövar enligt författningen. Tillsynen har därför väsentligen kommit att hänföra sig till de olika specialnämndernas ekono- miska förvaltning, för vilken utskottet har rätt att meddela råd och anvis- ningar, Inom övervägande antalet landsting är finansförvaltningen starkt centraliserad till förvaltningsutskottet. Upprättande av förslag till utgifts- och inkomststat är en obligatorisk uppgift för utskottet.

Förvaltningsutskottets författningsreglerade uppgifter är av större om- fattning endast om utskottet samtidigt är hälso- och sjukvårdsstyrelsc.

Förvaltningsutskottets ställföreträdarskap för landstinget inskränker sig inte till handläggning av löpande ärenden utan innebär långt vidare be— fogenheter. Syftet är att utskottet mellan landstingsmötena skall kunna fatta beslut på landstingets vägnar. Landstinget är i princip obundet, då det gäller att bestämma gränserna för ställföreträdarskapet, och detta har i de olika landstingen fått varierande utformning.

Landstinget skall antaga reglemente för förvaltningsutskottet, vari ut— skottets verksamhet närmare regleras. Förvaltningsutskottet sammanträder i regel minst en gång i månaden.

Ledningen av landstingskommunens (landstingsfri stads) sjukvårdan— de verksamhet skall enligt föreskrift i sjukvårdslagen utövas av en sjuk- vårdsstyrelse. Denna styrelse och förvaltningsutskottet utgör landstings- kommunens centrala obligatoriska nämnder. Landstinget kan emellertid besluta, att sjukvårdsstyrelsen skall utgöras av förvaltningsutskottet eller viss avdelning av utskottet. Sjukvårdsstyrelsen skall bl. a. med uppmärk- samhet följa sjukvårdens behov och utveckling samt för landstinget fram- lägga de förslag, som finnes påkallade. För att främja planmässighet i sjukvården upprättar sjukvårdsstyrelsen efter samråd med berörda myn— digheter översiktsplaner för olika grenar av sjukvården. Till sammanträde med sjukvårdsstyrelsen skall kallas bland andra länsläkaren.

För olika, i specialförfattningar angivna landstingskommunala uppgifter förutsättes särskilda förvaltnings- och verkställighetsorgan av mera lokal karaktär. För sjukhus skall finnas en direktion, för yrkesskola en styrelse 0. s. v. Dessa organs uppgifter är huvudsakligen detaljreglerade i författ— ning.

För sin oreglerade verksamhet eller för uppgifter enligt speciallagstift- ning, där intet sägs om organisationen, kan landstinget tillsätta särskilda nämnder eller liknande. Arbetsformerna för sådana fakultativa organ be- stämmes i regel av förvaltningsutskottet.

För de löpande förvaltningsuppgifterna i landstingskommunen svarar en på central och lokal nivå fördelad tjänstemannaorganisation.

Den av förvaltningsutskottet centralt ledda administrationen är samlad i vad man brukar kalla landstingets kansli, för vilket en landstingsdirektör i regel är chef. Landstingsdirektören leder och samordnar beredningen av ärenden till förvaltningsutskottet och är oftast föredragande i detta. Han företräder vidare förvaltningsutskottet i olika sammanhang men har själv- ständig beslutanderätt endast i den mån sådan uttryckligen delegerats till honom. Ansvaret för kontinuitet och enhetlighet i arbetet inom landstings- kommunens olika förvaltningsgrenar åvilar landstingsdirektören.

Den landstingskommunala verksamhetens allt större omfattning har på senare år aktualiserat frågan om formerna för förtroendemännens med- verkan i arbetet på berednings- och verkställighetsstadiet. I vissa lands— tingskommuner har sålunda ledamöter i förvaltningsutskottet såsom hel- tidssysselsatta landstingsråd knutits till den centrala förvaltningen.

Landstingets egenskap av kommunbildning för länet tar sig bl. &. ut— tryck i en rad bestämmelser, som syftar till samordning av landstings- kommunens och andra regionalt verksamma organs arbete. Olika former för regional samverkan har också framvuxit i praxis. Här skall lämnas några exempel.

Enligt länsstyrelseinstruktionen åligger det länsstyrelsen att giva nog— grann akt på länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets ut- veckling och dess befolknings bästa. Länsstyrelsen skall vidare i erforder- lig utsträckning samarbeta och samråda med bl. a. kommunala myndig— heter. Härmed korresponderar en bestämmelse i landstingslagen att för- valtningsutskottet med uppmärksamhet skall följa de frågor, som kan inverka på landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning, samt hos landstinget och landstingskommunens övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finnes påkallade; vid behov av upplysning från andra tjänstemän i länet än de landstings— kommunala kan förvaltningsutskottet vända sig till länsstyrelsen.

Dessa allmänt formulerade bestämmelser, som understryker betydelsen av regionalt samarbete, kompletteras av andra, mera detaljerade föreskrif— ter i landstingslagen m. fl. författningar. En del av dessa har redan be- rörts i det föregående Länsstyrelsen får sålunda föredragningslista över de ärenden som skall behandlas av landstinget, landshövdingen äger när— vara och yttra sig vid landstingsmöte, och landstingets protokoll skall över— sändas till länsstyrelsen. Vidare har länsstyrelsen förslagsrätt vid lands- tingsmöte och kan hos Kungl. Maj:t göra framställning om att sådant möte skall hållas. Det har också nämnts, att länsläkaren skall kallas till sjukvårdsstyrelsens sammanträden.

Landstinget tillser å andra sidan, att länets befolkning blir represente— rad inom olika grenar av den statliga länsförvaltningen. Sålunda utser landstinget vissa ledamöter i planeringsrådet vid länsstyrelsen, i länsskol- nämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsnykterhetsnämnden. Även i styrelse för hushållningssällskap, företagareförening och allmän försäkringskassa utser landstinget ledamöter. Det må i detta sammanhang också erinras om att, enligt principbeslutet vid 1965 års riksdag om ändrad organisation för jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering, landstingen skall utse några av ledamöterna i de nya lantbruksnämnderna, som beräknas kunna träda i funktion den 1 juli 1967.

Mellan landstingen samt länsstyrelserna och andra statliga länsorgan fö— rekommer i stor utsträckning informella överläggningar och orienteringar, företrädesvis på tjänstemannaplanet. Som exempel härpå kan nämnas verksamheten i länsstyrelsernas naturvårdsråd samt i länsråd eller liknande organ för expertsamråd. På åtskilliga håll är i dessa icke obligatoriska sam— verkansorgan landstinget representerat av landstingsdirektören eller annan tjänsteman.

Över beslut av landsting äger medlem av landstingskommunen anföra besvär hos regeringsrätten efter i stort sett samma grunder som gäller beträffande besvär enligt kommunallagen, I princip kan således endast lagligheten, ej lämpligheten av beslutet komma under prövning. I fråga om besvär över beslut av förvaltningsutskott eller annan landstingskom— munal nämnd gäller motsvarande bestämmelser. I begränsad omfattning kan dock härvid lämplighetsprövning komma i fråga enligt bestämmelser i specialförfattningar.

AVDELNING III

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

KAPITEL 1

Allmänna synpunkter

Bakgrunden

Den statliga länsförvaltningen, ledd av landshövdingarna, har under år- hundraden varit en hörnpelare i den svenska statsförvaltningen. Även om landshövdingarna i första hand varit Konungens tromän ute i länen, har omsorgen om länet och dess befolkning av gammalt framstått som en av de viktigaste uppgifterna.

Kraven på den statliga länsförvaltningen och dennas organisation har tid efter annan växlat. Ända in i sen tid har likväl både arbetsuppgifter och organisation kunnat hållas tämligen väl samman. Under de sista årtiondena, framför allt under och efter andra världskriget, har emellertid denna ba- lans rubbats. Å ena sidan har skatteväsendet vuxit och kommit att domi- nera i personalhänseende inom länsstyrelsen men har samtidigt blivit allt- mera självständigt och börjat framstä som ett främmande element i för- hållande till länsstyrelsen i övrigt. Å andra sidan har den del av länsför- valtningen som icke arbetar med skatter ändrat karaktär. Förvaltningsären- den av äldre typ finns kvar men har kommit i skymundan i jämförelse med nya uppgifter. De nya arbetsområdena tillkom i betydande utsträckning under andra världskriget och ansågs då ha mer eller mindre tillfällig karak- tär. Man fann också angeläget att kunna utöva en stark central ledning av verksamheten. Det var då naturligt, att man, vid sidan av att nya upp- gifter lades på länsstyrelserna, i betydande utsträckning tillskapade fristå- ende regionala organ som arbetade under det centrala ämbetsverkets ome- delbara ledning. Denna tendens har fortsatt under efterkrigstiden, då en del av krisorganisationen blev permanent och nya organ tillkom för att genomföra efterkrigstidens reformer. Exempel på sådana regionala organ är länsarbetsnämnder, länsbostadsnämnder och lantbruksnämnder men ock- så expertorgan, såsom länsingenj örerna.

Samtidigt har också behovet av en förbättrad översiktlig samhällsplane- ring gjort sig gällande med växande styrka. Sådan planering tillkommer i första hand kommunerna, var och en inom sitt område. Därutöver krävs emellertid på länsplanet en samordning och en fördelning av de resurser, som staten ställer till förfogande. Denna verksamhet på länsplanet är re- dan nu en uppgift för länsstyrelsen men faller också i större eller mindre utsträckning inom de från länsstyrelsen fristående länsorganens områden. Behovet av nära samverkan mellan länsmyndigheterna vid planeringen samt

mellan dessa och landstingskommuner och kommuner har framträtt allt- mera och tagit sig olika organisatoriska uttryck.

Ett av de viktigaste kraven på planeringsverksamheten i länen är ju att man tillser, att investeringar och andra åtgärder inom samhällsbyggandet dimensioneras på rätt sätt, anpassas till varandra och samordnas i tid och rum.

Den samverkan mellan olika länsorgan, som härvid skett, har på många håll varit av stor betydelse. För den enhetliga, översiktliga planering, som blir alltmer nödvändig, har emellertid de organisatoriska förutsättningarna till stor del saknats. Även inom andra områden av länsförvaltningen, exem- pelvis inom socialvården, har behovet av ökad samverkan blivit allt påtag- ligare.

Sedan länge har också en allmän reform av länsförvaltningen stått på dagordningen. En genomgripande ändring föreslogs på sin tid av 1948 års länsstyrelseutredning: flertalet nu fristående länsorgan skulle organisato- riskt sammanföras med länsstyrelsen. Förslaget väckte emellertid mot- stånd och ställdes på framtiden. När utredningens förslag i övrigt genom- fördes vid 1952 års riksdag, hänvisade statsmakterna i stället till samver- kan mellan olika länsorgan på tjänstemannaplanet. Samma förslag upp— togs på nytt av statsrevisorerna år 1958. Revisorerna betraktade 1952 års riksdagsbeslut som ett provisorium och föreslog, att man ånyo skulle företa en utredning med sikte på att sammanföra så stora delar som möjligt av länsförvaltningen till en organisatorisk enhet inom länsstyrelsens ram. Även denna gång framfördes invändningar från flertalet hörda myndig- heter och sammanslutningar. Det vitsordades emellertid allmänt att den nuvarande organisationen inte är tillfredsställande.

Vår utredning har närmast tillkommit i anledning av statsrevisorernas uttalanden men är enligt direktiven förutsättningslös.

För oss har det stått klart att länsförvaltningens nuvarande organisation är behäftad med allvarliga brister. Framför allt gäller detta den över- siktliga samhällsplaneringen. Vi skall i det följande närmare behandla de problem som sammanhänger med denna. Redan här vill vi emellertid peka på vissa drag i utvecklingen som understryker behovet av en snar reform av samhällets och särskilt den statliga länsförvaltningens plane- ringsresurser.

Näringslivet undergår en fortlöpande, allt snabbare utveckling mot ökad industrialisering och rationalisering. Inom industrin koncentreras produk— tionen i stor utsträckning till allt större enheter. Samtidigt utbygges service- näringarna för att motsvara de krav som följer med en ökad standard. Å andra sidan minskar antalet sysselsatta inom jordbruket.

Förändringarna inom näringslivet avspeglas i befolkningsrörelserna. På landsbygden utglesas befolkningen, medan tätortsbefolkningen växer. Inte minst bilismens utveckling har lett till en ökad rörlighet, som ställer stora

och delvis nya krav på en rationell planering. Detta gäller bland annat mark- användningen.

Även inom den offentliga förvaltningen har stora förändringar skett. Mest märkbara är dessa måhända på det kommunala området. I början på 1950— talet skedde en omfattande sammanslagning av småkommuner till bärkraf- tigare enheter. Denna reform fullföljes nu inom ramen för kommun- blocken. Den avsedda föreningen av kommunerna inom blocken till stora primärkommuner, var och en i princip uppbyggd kring en centralort, har försiggått i snabbare takt än man vågat räkna med. Härigenom skapas kom- muner med bättre resurser både för en initiativkraftig planering och för annan kommunal verksamhet. _ På länsplanet har landstingens förvalt- ningsapparat utbyggts och fått hand om allt viktigare uppgifter.

Denna utveckling har i betydande grad påverkat den statliga centralför- vallningen. Också på det regionala planet har den statliga förvaltningen ändrats och utbyggts i åtskilliga hänseenden. Bland annat har, såsom nämnts, ett stort antal särskilda länsorgan tillkommit. Under tiden har kravet på en samordnad och kraftfull planeringsinsats vuxit sig allt star- kare. I länsstyrelserna har man också till nyligen helt saknat det stöd som en medverkan av representanter för länsbefolkningen utgör.

På den statliga länsförvaltningen måste ställas det kravet, att den kan utföra en initiativkraftig, samordnad planering. Härför kräves, att länets befolkning genom egna representanter får inflytande på verksamheten.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att vårt land under de senaste är— tiondena präglats av ett intensivt samhällsbyggande. Av allt att döma be- finner vi oss blott i början av en genomgripande omdaning av samhälle-t, som kommer att ställa stora krav på en förutseende planering och rationell samverkan mellan alla dem som medverkar i samhällsbyggandet. Att här— vid stora värden står på spel är uppenbart.

Vi har sålunda blivit övertygade om att djupgående och snara ändringar erfordras inom den statliga länsförvaltningen. Vad som förekommit tidigare har emellertid otvetydigt givit vid handen, att man inte främst bör försöka vinna det uppställda målet genom att sammanslå de självständiga läns- organen med länsstyrelsen. Man måste försöka angripa problemen från del- vis ändrade utgångspunkter.

Samordningsproblemen

De statliga länsorganen är, med undantag för länsstyrelsen, utpräglade fack- organ. Vare sig de är allmänt administrativa myndigheter med egen be— slutanderätt, som exempelvis flertalet länsnämnder, eller expertorgan med uppgift att utöva tillsyn och att med sin sakkunskap biträda myndigheter, kommuner och enskilda, är de specialiserade var på sitt förvaltningsområde. De ingår där som led i en till visst fack begränsad förvaltningsorganisation

med central, regional och vanligen även lokal instans. Även landstingen framstår i viss mån som fackorgan i det att deras verksamhet främst do— mineras av landstingskommunens uppgifter inom sjukvården och närliggan- de områden, ehuru tendensen på senare år alltmer blivit att landstingen diskuterar och engagerar sig i olika uppgifter på många andra områden inom länen. Länsstyrelsens arbetsuppgifter hänför sig däremot till en mångfald, delvis vitt skilda och av olika författningskomplex reglerade för- valtningsgrenar. Länsstyrelsen har därutöver en allmän men ej närmare angiven rätt och skyldighet att ta initiativ i frågor som berör länets för- hållanden och dess befolkning.

Den här antydda strukturen av förvaltningens organisation —— det bort- ses då från länsstyrelsens speciella ställning — innebär att förvaltningsor- ganens arbetsuppgifter har koncentrerats till specialområden, vilket med— fört att fackorganens befattningshavare förvärvat stor sakkunskap och att dessa organ i och för sig blivit ägnade att handha den särskilda förvalt- ningsverksamhet det kan vara fråga om. I dagens komplicerade samhälle, där statlig och kommunal verksamhet ständigt växer och utvidgas till nya områden, är specialisering ofrånkomlig även inom förvaltningen. Man torde i själva verket ha anledning räkna med ett ökat behov av expertis på olika områden. Om detta för länsförvaltningens vidkommande skall kunna till- godoses bättre än nu, är beroende bl. a. av att länen som administrativa ar- betsenheter har eller får lämplig omfattning.

I specialiseringen kan emellertid också stundom ligga en risk för bris- tande samordning med beslut och åtgärder av andra myndigheter. På alla nivåer inom förvaltningen erfordras, i större eller mindre utsträckning, samverkan mellan myndigheter och samordning av mål och medel för de- ras verksamhet. Handlingslinjerna på gemensamma arbetsfält bör såvitt möjligt bringas att redan från början överensstämma och eventuellt upp- komna konfliktssituationer få en lösning.

Inte minst gäller det sagda på länsplanet, där så många specialförvalt- ningsorgan finnes och har till uppgift att, vart och ett inom sitt område, genom planering för länet eller genom andra åtgärder förverkliga stats— makternas intentioner och tillgodose invänarnas intressen samt i konkreta situationer i enlighet härmed tillämpa gällande lagstiftning eller centralt givna direktiv och anvisningar i förhållandet till kommuner och enskilda.

I Avd. II och de därtill anslutande bilagorna 2 och 3 skildras hur förvalt— ningen i länen är ordnad på bl. a. samhällsplaneringens, socialvårdens och den allmänna hälso- och sjukvårdens områden, vilka i sin tur inrym- mer ett större eller mindre antal speciella förvaltningsgrenar. Av redogö- relsen framgår, att på ett vart av de nämnda huvudområdena och i många fall även inom varje speciell förvaltningsgren för sig flera olika länsorgan är verksamma. Många länsorgan har med andra ord arbetsuppgifter, som har nära beröring med andra länsorgans. De ovannämnda verksamhetsom—

rådena framstår som de viktigaste gemensamma sektorerna med hänsyn till såväl betydelsen av den där beskrivna förvaltningsverksamheten som det ömsesidiga och starka beroende som råder mellan de deltagande organens planering, beslut och åtgärder.

Varje fackorgan har sitt mål för verksamheten, vilket bestämts genom beslut av statsmakterna och kommit till uttryck på olika sätt: genom in— struktioner och materiella författningsbestämmelser, genom uttalanden i samband med anslag o, s. v. Det förekommer ofta, att mål och riktlinjer för organets verksamhet därutöver närmare preciseras genom direktiv och anvisningar från det centrala verk varunder organet lyder. I det avseende som här är på tal skiljer sig väl i princip inte länsstyrelsen i sin verksam— het från specialorganen utom så tillvida, att länsstyrelsen lyder direkt un- der Kungl. Maj:t och inte annat än undantagsvis är underkastad något centralt verks rätt att utfärda direktiv i enskilda ärenden. I detta samman- hang bör också hållas i minnet, att länsstyrelsens avgöranden generellt sett i större utsträckning än andra allmänt administrativa länsmyndigheters beslut är av judiciell karaktär och där så är fallet inte kan vara underkas- tade direktivgivning annat än i form av allmänna tillämpningsföreskrfter.

Fackorganen är nästan undantagslöst anknutna till ett centralt verk. I förhållande till sidoordnade länsorgan intar de i regel en formellt själv- ständig ställning. Det är därför i och för sig naturligt, om vart och ett av dem i sitt handlande främst vägledes av sitt speciella mål och utifrån sina facksynpunkter hävdar en egen bestämd uppfattning om vad som bör göras för att målet för organets speciella verksamhet skall näs och utvecklingen inom länet i det särskilda avseendet bäst gagnas.

Vad särskilt angår den översiktliga samhällsplaneringen är det uppen- bart, att planering, beslut och åtgärder inom en gren av samhällsplane- ringen med därtill knuten rådgivning åt kommuner och enskilda mycket ofta berör annan samhällsplanering eller får direkta följdverkningar inom en annan del av samhällsbyggandet. Det är förklarligt, om fackorganen inte kan ha sådan överblick över sammanhangen, att alla relevanta syn— punkter på deras planering får göra sig gällande eller att alla verkningar av ett beslut eller rådgivning i viss riktning beaktas. De mest närliggande och uppenbara kontaktbehoven tillgodoses säkerligen, medan andra, för det samlade resultatet lika viktiga kontakter kan komma att förbises. Att orga— nisationen härvidlag inte i allo fyllt måttet står utom allt tvivel.

En del länsorgan, som är engagerade i samhällsplaneringen, utför själva planläggning i olika hänseenden. Andra åter har att som expertorgan el- ler fastställande myndigheter ta ställning till exempelvis kommunala or- gans planering. Oavsett om planeringen från början utföres lokalt eller regionalt, behöver de regionala organen grundläggande data om länsom- rådet eller särskilda delar därav, såsom beträffande befolkning, näringsliv, serviceanordningar m. m., samt om rådande utvecklingstendenser, förelig-

gande utbyggnadsplaner" för bebyggelse, kommunikationer, större företag och serviceanordningar, vattenvård och annan naturvård m.m. Länsor- ganen är eller har i varje fall, såsom nedan vidare framgår, till helt nyligen i största utsträckning varit hänvisade att vart för sig anskaffa och vid be- hov för sitt speciella ändamål bearbeta det för deras verksamhet er- forderliga primärmaterialet. Detta kan härröra från olika källor, såsom den officiella statistiken eller vederbörande centrala verks eller kom- muns egna statistiska uppgifter, eller också anskaffas det genom enkäter och undersökningar. Vad här sagts om primärmaterialet gäller i viss mån även därpå grundade prognoser.

Det säger sig självt, att de olika länsorganens primärmaterial och progno- ser under sådana förhållanden ofta inte är fullständiga eller direkt jämför— bara. Prognoser för begränsade områden, såsom kommuner och delar därav, är ofta inte heller avstämda mot varandra eller mot prognoserna för större områden. Detta kan lätt leda till skilda uppfattningar hos länsorganen om föreliggande förhållanden och olikheter i deras bedömning av den väntade utvecklingen. En stor del av grundmaterialet och delvis även prognoserna har gemensamt intresse för flera länsorgan. I den mån varje organ för sig anskaffar detta material och gör egna prognoser, innebär detta därför ett onödigt dubbelarbete. Det bör emellertid här erinras om att ett betydelse- fullt steg mot en förbättrad och rationellare ordning i nu ifrågavarande hänseende togs genom statsmakternas beslut är 1964 angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik. Därvid gjordes länsstyrelserna till regionala lokaliseringsorgan, vilkas funktion angavs skola omfatta bl. a. samman- ställning och analys av olika data rörande länets befolknings- och närings- livsförhållanden m. m. samt uppgörande av prognoser och annan bedöm- ning av utvecklingstendenser.

Näringslivets expansion och strukturförändringar blir i många hänseen- den bestämmande för samhällsplaneringen. Det gäller både den kommuna- la planeringen — primärkommunernas såväl som landstingskommunernas —— och den samhällsplanering som olika statliga organ svarar för. Vad den kommunala planeringen angår kan här erinras om exempelvis den bety- delse, som pågående strukturrationalisering inom jord- och skogsbruket i många kommuner har för befolkningens numerär eller geografiska fördel- ning inom kommunen och därmed för t. ex. skolväsendets organisation, eller om de krav på sjukvårdens utbyggnad, som en kraftigt expanderande in- dustriort eller -region kan medföra. Samtidigt påverkas emellertid närings- livets utveckling och lokalisering av det allmännas verksamhet. Trafikle- dernas sträckning och kapacitet och förläggningen av anstalter för högre undervisning är blott några exempel på faktorer, som i betydande mån kan inverka på olika orters attraktivitet och konkurrensförmåga inom närings- livet och även eljest påverka en bygds utveckling. Kommunal och statlig planering i dessa och andra hänseenden får sålunda en viss styrningseffekt

och ger i sin tur upphov till nya samhällsplaneringsproblem på andra om- råden: bostadsbyggande, kraftförsörj ning o. s. v.

Andra faktorer av betydelse för samhällsplaneringen är den ökade rör- ligheten bland befolkningen, den växlande ålders- och könssammansättning- en hos denna, urbaniseringsprocessen, motorfordonsbeståndets tillväxt, de till följd av kommunikationsmedlens utveckling ökade möjligheterna till bosättning på längre avstånd från arbetsplatsen, vatten- och luftförorening- arna, behovet av en aktiv naturvård, den ökade fritiden och tendensen till dubbel bosättning. Uppenbarligen spelar den kollektiva närtrafiken en allt större roll för samhällsutvecklingen. Man bör i sammanhanget även särskilt uppmärksamma glesbygdernas trafikproblem.

Det kan sålunda konstateras, att samhällsbyggandet blir en alltmera komplicerad procedur, där det blir allt viktigare att vid planeringen iakttaga det rumsliga och tidsmässiga sammanhanget mellan beslut och åtgärder inom skilda fackområden och beakta vilka verkningarna av det ena sam- hällsorganets åtgöranden kan bli för verksamheten inom ett annat förvalt- ningsområde. Härtill kommer så det förut berörda växelspelet och ömse- sidiga beroendeförhållandet mellan samhällsorganens verksamhet och nå— ringslivet. De i många fall stora kostnaderna för och den i regel långa var— aktigheten av samhällets och näringslivets anläggningar, såsom exempelvis vägar, skolor, sjukhus, industribyggnader m. m., understryker vidare bety- delsen även ur samhällsekonomisk synpunkt av en samordnad och framåt- blickande samhällsplanering. Prognoser och andra bedömningar av den framtida utvecklingen är enligt sakens natur alltid mer eller mindre osäk- ra. Plötsliga och opåräknade förändringar i fråga om befolkningsförhållan- dena, näringslivets utveckling m. m. — en verksamhet lägges ner, en annan expanderar kraftigt, etc. —— kan på en eller flera viktiga punkter kullkasta uppgjorda planer. Desto betydelsefullare är det att planerna är flexibla och att handlingsberedskapen för att möta oväntade situationer är god.

Inom de i samhällsbyggandet engagerade förvaltningsgrenarna kan pla- nerings- och beslutsbefogenheterna fördelas på olika sätt mellan central, regional och lokal instans. Till vilken nivå man bör förlägga verksamhetens tyngdpunkt är enligt vårt sätt att se huvudsakligen en praktisk lämplighets- fråga. Fördelar och nackdelar kan _ se även bilaga 2 — åberopas i fråga om var och en av de tre nämnda instanserna och får vägas mot varandra.

Den lokala, kommunala nivån erbjuder fördelen av direkt kontakt med samhällsmedlemmarna och god kännedom om lokala förhållanden och spe— ciella problem. Den planeringsverksamhet som pågår och utvecklas inom kommuner och kommunblock på många håll med stor intensitet och fram— synthet — måste självfallet, såsom närmare utvecklas i det följande under rubriken Riktlinjer för en länsförvaltningsreform, vara grundvalen för all samhällsplanering. Därtill kommer emellertid samordningsuppgifter och

tekniska komplikationer som kommunerna inte alltid ensamma förmår be- mästra.

Om åter planering och beslutsfattande sker på riksplanet, har man för- delen av vid överblick samt ekonomiska och personella resurser för att till- godose behovet av sakkunskap. Som betydande nackdelar framstår emel- lertid, att det lokala medborgerliga intresset och ansvaret kommer i bak- grunden samt att erforderlig information och kontakt mellan central och lokal nivå får långa och dyrbara vägar att gå.

Under de angivna förhållandena blir länsnivån av särskild vikt. Inom länen har som tidigare antytts ett flertal statliga myndigheter, landstingen och andra organ uppgifter på samhällsplaneringens område. Bättre möj- ligheter föreligger där än på centralt håll att skapa överblick över ett större geografiskt område utan att likväl förlora den mera omedelbara kännedo- men om de lokala förhållandena, att verka för samordning och samverkan över kommungränserna och att även i övrigt upprätthålla nära förbindel— ser med kommunerna. Förutsättningar föreligger också att — utöver vad som redan finns — på länsplanet åstadkomma ett medborgerligt engage- mang i planeringsuppgifter och förvaltning.

Starka skäl talar sålunda enligt vår mening för att tyngdpunkten i den översiktliga samhällsplaneringens utrednings- och samordningsfunktioner bör ligga på regional nivå. Även beslutsbefogenheterna bör i betydande utsträckning delegeras dit. En begränsning ligger givetvis i att många pla- neringsfrågor är av riksomfattande natur eller eljest berör stora områden och därför måste förbehållas den centrala riksledningen. Ofta kommer läns— styrelserna i sådana frågor att fungera som riksledningens verkställande och, på det regionala planet, samordnande organ. Vidare begränsas besluts- befogenheterna av centralt givna riktlinjer och handlingsramar eller riksled- ningens intresse att i andra fall ha avgörandet i sin hand. Å andra sidan kvarstår självfallet den kommunala självbestämmanderätten och behovet av kommunalt initiativ- och ansvarstagande.

Mot bakgrunden av den viktiga roll som länsnivån — de antydda be- gränsningarna till trots _- bör spela i samhällsbyggandet framstår den rå- dande splittringen av den översiktliga samhällsplaneringen på olika organ i den statliga länsförvaltningen såsom klart olämplig.

Men även i andra avseenden än de som har anknytning till samhälls— planeringen är den rådande splittringen olämplig. Inom t. ex. socialvården och hälsovården och deras olika grenar är länsinstansen också mottagare och förmedlare till kommunerna av råd och anvisningar från centralt håll. Konfrontationen med de konkreta problemen i kommunerna och överblic- ken över förhållandena inom ett större geografiskt område än kommu- nen gör det naturligt och möjligt att på regional nivå anpassa de allmänna riktlinjerna för de olika organens verksamhet till varandra och till länets

förhållanden samt att genom en samordnad ledning öka aktiviteten Och effektiviteten utåt.

Även om den statliga tillsynen i viss mån varit inbegripen i de tidigare resonemangen, bl. a. länsstyrelsens besvärs- och fastställelseprövning, kan det vara anledning att här framhålla, att också den statliga inspektions- verksamheten på länsplanet är splittrad och utövas av ett flertal organ. Den allmänna tillsyn, som åvilar länsstyrelsen inom bl. a. plan- och bygg- nadsväsendet, den allmänna hälsovården, naturvården, vattenvärden, social- vården och brandväsendet, utövas vanligen i första hand genom olika ex- pertmyndigheter som ingår i länsförvaltningen. Det är förklarligt, om de olika expertorganen i sin inspektionsverksamhet, som ju också innefattar råd och anvisningar, främst hävdar sina speciella facksynpunkter, som må- hända inte alltid går väl samman med de åsikter, som någon annan av samma fråga berörd expert hyser, eller med de allmänna synpunkter av t. ex. juridisk eller ekonomisk art, som länsstyrelsen kan ha anledning läg- ga på frågan.

För att så långt möjligt neutralisera olägenheterna av den starkt splittra— de länsförvaltningen har olika åtgärder vidtagits. Förutsättningarna härför har väsentligt förbättrats genom de reformer av länsstyrelsernas inre or- ganisation som beslöts av 1952 års riksdag på förslag av 1948 års läns- styrelseutredning.

Omorganisationen av länsstyrelserna innebar bl. a. att författningsmäs- siga förutsättningar skapades för samverkan inom länsstyrelsens ram mel- lan företrädare för olika verksamhetsområden. Genom föreskrifter i läns- styrelseinstruktionen öppnades sålunda möjlighet att förordna flertalet av de fristående länsstyrelseexperterna att vara föredragande hos länsstyrelsen och att även eljest deltaga i handläggningen där av ärenden som berör de- ras verksamhetsområde. Det sistnämnda gäller också tj änstemännen hos vis- sa länsnämnder. Här avsedda vägar till samverkan har dock främst betydel- se som medel att arbetstekniskt förenkla handläggningsordningen; remisser och remissyttranden kan undvaras och diarieföringen minskas.

Länsstyrelsen har emellertid också konstituerats som ett i viss mån sam- manhållande organ inom länsförvaltningen. Det har nämligen ålagts läns- styrelsen att i erforderlig omfattning följa verksamheten hos de statliga myndigheter i länet, vilkas arbetsuppgifter berör till länsstyrelsen hörande frågor, och att verka för att den statliga verksamheten inom sådana om- råden, med vilka länsstyrelsen har att ta befattning, i möjligaste mån sam- ordnas. Bestämmelserna kompletteras av föreskrifter i vissa länsnämnders instruktion, att länsstyrelsen skall underrättas om nämndens sammanträ- den och att representant för länsstyrelsen äger deltaga i nämndens över- läggningar med rätt att avge reservation.

I fråga om vissa länsnämnder och liknande organ, främst länsarbets-

nämnd, länsbostadsnämnd, lantbruksnämnd, hushållningssällskap, skogs- vårdsstyrelse och företagareförening, har man vidare sökt befordra sam- ordningen genom att anförtro ordförandeskapet åt landshövdingen. Något över hela linjen genomfört system är det emellertid här inte fråga om. I den mån länsstyrelserna vid utseende av ledamot i länsskolnämnden utsett någon av länsstyrelsens tjänstemän, har även beträffande denna nämnd skett en viss personell anknytning till länsstyrelsen.

Landshövdingens medverkan i länsnämnderna har ett betydande värde. Det ligger emellertid i sakens natur, att hans personliga insatser härvidlag måste bli begränsade, även om han på olika sätt biträdes av i första hand landssekreteraren. Den mångfald av ämbetsuppgifter och allmänna upp- drag, som i regel åvilar landshövdingen, och landssekreterarens stora ar- betsbörda i det inre länsstyrelsearbetet måste med nödvändighet begränsa bådas möjligheter att följa den planerande verksamheten inom andra stat- liga länsorgan och samordna denna såväl organen emellan som i förhållan- de till länsstyrelsen. I hög grad måste därför samordningen bli beroende av de fristående länsorganen och deras tjänstemän.

Som ett uttryck för strävandena efter samverkan har man också att se förekomsten i flertalet län av s. k. länsråd eller liknande organ. Dessa ut— göres av mer eller mindre specialiserade arbetsgrupper av länsstyrelse- experter och chefstjänstemän hos länsnämnder, vilka under ledning av länsstyrelsen eller eljest i närvaro av representant för denna sammanträ- der för att dryfta allmänna frågor beträffande länet eller enskilda ären- den av gemensamt intresse. Genom denna anordning har ett forum ska- pats för informella överläggningar mellan representanter för olika länsor- gan, vilket otvivelaktigt underlättat information och samverkan. Inom läns- råden kan emellertid endast ske samråd; de kan inte fatta nägra beslut, utan ärendena måste slutbehandlas i vanlig ordning hos den behöriga myn- digheten.

I detta sammanhang bör ytterligare erinras om de planeringsråd, vilka fr. o. m. den 1 juli 1965 knutits till länsstyrelserna för rådgivning i vikti- gare frågor rörande samhällsplanering, näringslivets lokalisering och kom- munal och annan indelning och i vilka ingår kommunala förtroendemän och företrädare för näringslivet. Genom planeringsråden har länsförvalt- ningens utåtriktade kontakter och samverkan med länets kommuner och näringsliv främjats. Att med planeringsråden även eftersträvats en direkt samordningseffekt framgår av ett uttalande av departementschefen i pro— positionen till 1964 års riksdag angående riktlinjer för en aktiv lokalise- ringspolitik m. m. (nr 185). Han framhöll sålunda, att det torde kunna förutsättas att rådets uppfattning komme att tillmätas särskild tyngd vid de olika frågornas fortsatta behandling i kommuner, landsting och andra länsorgan. Omnämnas bör slutligen också, att i en del län redan tidigare funnits på frivillig grund tillkomna näringsråd eller liknande organ, med

vilka länsstyrelsen kunnat överlägga i frågor om länets näringsliv och dess utveckling. Åtminstone på sina håll torde dessa alltjämt bestå vid sidan av planeringsråden.

Gemensamt för de olika former av samverkan inom länsförvaltningen som omnämnts i det föregående år, att resultatet ytterst är beroende av rent personliga arbetsinsatser samt viljan och förmågan hos enskilda tjänste- män att blicka ut över det egna verksamhetsområdet.

Sammanfattningsvis kan sägas, att man trots aktningsvärda insatser från olika håll icke kunnat åstadkomma en tillräckligt kraftfull ledning, enhet- lig målsättning och effektiv samordning inom de gemensamma sektorer av den statliga länsförvaltningen som har särskild betydelse för samhälls- livet och samhällsutvecklingen. Härför saknas såväl de författningsmässiga och organisatoriska förutsättningarna som ock — åtminstone i en del avseenden _ de personella och tekniska resurserna. Redan i nuläget fram- står bristerna som avsevärda. För det samhällsbyggande som förestår är den statliga länsförvaltningen uppenbarligen icke rustad.

Huvudmålet för en länsförvaltningsreform bör därför vara att skapa för- utsättningar för en initiativkraftig och enhetlig ledning inom den översikt- liga samhällsplaneringen och för bättre överblick, samverkan och samord- ning på sagda område. För att nå detta mål behöver man inte beträda den tidigare diskuterade vägen att sammanföra praktiskt taget hela länsför- valtningen inom länsstyrelsen. För länsstyrelsen skulle det inte innebära någon vinst, om de stora och personalkrävande specialuppgifter som nu åvilar vissa länsnämnder överfördes till länsstyrelsen. Man bör i stället försöka finna nya former för att handlägga de samfällda frågorna med gemensam ledning, gemensamma initiativ och ett gemensamt forum för beslut. Man måste ge ökad kraft åt den initiativtagande verksamhet som länsstyrelserna visserligen redan bedriver men som kommer att erfordras i långt större utsträckning i framtiden. Länsstyrelsen är den naturliga bära- ren av de nya gemensamma uppgifterna inom den statliga länsförvaltning- en. För att länsstyrelserna skall kunna axla dessa erfordras emellertid en genomgripande ändring och förstärkning av deras organisation. En förut- sättning är att man genom en allmänt medborgerlig representation i läns- styrelsen tillför denna kunskaper och erfarenhet och ger ökad tyngd åt dess beslut. Utifrån dessa utgångspunkter har vi noga övervägt dels olika principiella lösningar för att bäst tillgodose de krav som här angivits, dels vilka verksamhetsformer som är bäst förenliga med moderna demokratiska värderingar.

Tidigare överväganden om lekmannamedverkan i länsstyrelsen

Inom den statliga förvaltningen i vårt land har man sedan lång tid tillbaka anlitat allmänt medborgerliga representanter eller, som den tekniska ter- men något oegentligt lyder, lekmän. Med lekmän avses då över huvud per- soner utanför de yrkesmässiga befattningshavarnas krets. Lekmän ingår sålunda exempelvis i ett flertal centrala verks styrelser, i regionala nämnder som länsbostadsnämnder, skogsvårdsstyrelser m. fl. och även i lokala stat- liga organ, t. ex. taxeringsnämnder och trafiknämnder. Som regel innebär lekmännens medverkan att de deltar i besluten och således är medansva— riga i dessa, men exempel ges också på medverkan av rådgivande karaktär.

I länsstyrelsen fattas som bekant alla beslut av tjänstemän. Detta för- hållande har tid efter annan varit föremål för kritik och föranlett förslag att lekmän skulle beredas plats i länsstyrelsen vid avgörandet av särskilda slags mål och ärenden.

Visserligen står det länsstyrelsen fritt att vid behov söka kontakt med per- soner inom länet, som äger särskild kunskap och erfarenhet inom visst verk— samhetsområde eller är väl bekanta med förhållandena i en viss ort eller bygd. Så sker också i många fall. Men detta är en kunskapskälla bland många andra, och den tillfrågade har inget ansvar för länsstyrelsens avgörande.

Frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen har vid upprepade till- fällen förts fram i kommittéförslag och i propositioner och motioner till riksdagen. Här må från senare tid erinras om de förslag, som framlades av 1948 års länsstyrelseutredning och den år 1953 tillsatta utredningen om administrativa frihetsberövanden. Till den förstnämnda utredningens för- slag i detta hänseende tog departementschefen inte någon slutlig ställning; inte heller den sistnämnda utredningens betänkande har lett till något resultat.

Däremot har nyligen, såsom omnämnts tidigare i olika sammanhanff, vid länsstyrelsernas sida ställts planeringsråd med uppgift att för rådgiv- ning deltaga i handläggningen av sådana ärenden om samhällsplanering eller kommunal, administrativ eller judiciell indelning eller näringslivets lokalisering som är av allmän betydelse eller större vikt.

I sammanhang med diskussionerna om författningsreformen har bl, a. genom vissa riksdagsmotioner fråga väckts om ett allmänt demokratiskt inflytande på hela den statliga länsförvaltningen, varvid man tänkt sig att denna förvaltning skulle sammanföras med den landstingskommunala till en regional självstyrelseorganisation. Denna fråga, länsdemokratifrågan, har överlämnats till länsdemokratiutredningen och faller utanför vårt ar- betsområde. Vi har därför i enlighet med våra direktiv utgått från den nu— varande arbetsfördelningen mellan statliga och kommunala organ. Å andra sidan är det naturligt, att vi även med denna utgångspunkt eftersträvat en demokratisering av den statliga länsförvaltningen.

För en lekmannamedverkan i länsstyrelsen har i de officiella förslagen och den allmänna debatten anförts en rad olika skäl. Det har sålunda fram- hållits, att genom lekmännen särskild sakkunskap kan tillföras länsstyrel- sen i form av värdefull orts- och personkännedom eller speciell fackkunskap av det ena eller andra slaget. Värdet av att det mera allmänt medborgerliga omdömet blir representerat i länsstyrelsen har också betonats. Lekmanna- medverkan har vidare setts som ett medel att ge allmänheten insyn i läns- styrelsens verksamhet och därigenom utåt vinna förståelse för de uppgifter länsstyrelsen har att fullgöra samt bibehålla och stärka förtroendet för länsstyrelsen. Då lekmän föreslagits skola deltaga i mål och ärenden av rättslig natur, såsom ingrepp i den personliga friheten eller beslut av eko— nomisk betydelse för den enskilde, har framhävts att lekmännen kunde bidraga till att förstärka garantierna för rättssäkerhet och ur skälighets— synpunkt riktiga avgöranden.

Mot lekmäns deltagande i länsstyrelsen har också rests vissa invändning- ar, i mindre utsträckning kanske av principiell än av praktisk och ekono- misk natur. Det har bl. a. anförts att lekmannamedverkan skulle medföra tungroddhet och omständlighet i ärendenas handläggning och fördröja de- ras avgörande. Man har också påpekat, att ett visst merarbete måste upp- komma för tj änstemännen och att förvaltningskostnaderna skulle öka.

De anförda betänkligheterna torde i allmänhet ha tagit sikte på nu före- liggande förhållanden, med de begränsade möjligheter länsstyrelsen har att leda de statliga länsmyndigheternas arbete för samhällsbyggandet. På sina håll torde också ha förelegat den missuppfattningen, att medborgerliga re- presentanter skulle deltaga i detaljärenden eller frågor av formell natur.

Medborgerlig representation i länsstyrelsen

Enligt vår mening är det en oundgänglig förutsättning för lösandet av de nya uppgifterna, att representanter för länets befolkning finnes inom läns- styrelsen och att befolkningen genom egna representanter får inflytande på och ansvar för länsstyrelsens verksamhet. Den nya länsstyrelse som vi föreslår kommer att i mycket skilj-a sig från den nuvarande. Tyngdpunk- ten i dess verksamhet kommer att ligga på den översiktliga samhällspla- neringen, och länsstyrelsen får där långt större befogenheter än nu. Ett intensifierat samarbete kommer att krävas med landstings- och primär- kommuner, intressesammanslutningar och enskilda företag.

Givetvis måste de medborgerliga representanternas medverkan anordnas på ett rationellt sätt. Deras uppgift blir i främsta rummet att ta ansvar för och ställning till sådana frågor på den översiktliga samhällsplaneringens område, i vilka beslutanderätten på sätt nedan kommer att anges skall till— komma länsstyrelsen eller som eljest är av större vikt. Däremot är det var- ken behövligt eller lämpligt, inte ens praktiskt möjligt att betunga de med-

borgerliga representanterna med detaljfrågor, juridisk-tekniska frågor el- ler rutinmässigt löpande ärenden. Det skulle tynga arbetet och minska med— borgarrepresentanternas intresse för detta. Därmed skulle man också mins- ka möjligheterna att till länsstyrelsen knyta de ledande inom länets poli- tiska liv och näringsliv.

Riktlinjer för en länsförvaltningsreform

Vi har, såsom framgått av det föregående, funnit starka skäl tala för att tyngdpunkten i den översiktliga samhällsplaneringens utrednings- och samordningsfunktioner bör ligga på regional nivå. För att detta skall bli möjligt bör i varje län ansvaret för nämnda funktioner och de däremot svarande befogenheterna koncentreras till ett organ. På detta bör ankom— ma att tillse, att grundläggande material finnes tillgängligt och hålles ak- tuellt beträffande befolkningsförhållanden, näringsliv, samhälleliga ser- viceanordningar m. m. och att översiktlig inventering och planering för länet i olika avseenden kommer till stånd. Det bör ankomma på samma organ att leda och samordna den översiktliga samhällsplaneringen i länet. För att organet skall kunna fullgöra dessa uppgifter måste det självfallet inom den nuvarande statliga sektorn äga de härför nödvändiga besluts- befogenheterna.

Skall man bibehålla en statlig förvaltning i länen av ungefär nuvarande omfattning, har det, såsom redan antytts, stått klart för oss att något annat organ än länsstyrelsen inte kan ifrågakomma för de tilltänkta uppgifterna inom samhällsplaneringen. Vi avser då en länsstyrelse, i vilken medbor- garrepresentanter fattar beslut och bär ansvar för dessa och i vilken finnes en väl kvalificerad tjänstemannastab.

I sin nya utformning bör länsstyrelsen vara det centrala, aktiva och samordnande organ som här avses. På länsstyrelsen bör då också ankom- ma att besluta i alla till statlig länsmyndighets ämbetsbefattning hörande samhällsplaneringsfrågor av översiktlig natur eller eljest av särskild vikt. I den mån beslutsbefogenheten härutinnan eljest skulle ligga hos annan statlig länsmyndighet bör den alltså överflyttas på länsstyrelsen. Det blir anledning att i senare sammanhang närmare utveckla innebörden av denna beslutsbefogenhet.

Länsstyrelsens beslut i nu ifrågavarande hänseende är alltså avsedda att bli gällande för de statliga länsorganens del. Vi vill här betona, att läns- nämnder och länsstyrelseexperter givetvis alltjämt skall ta befattning även med de samhällsplaneringsfrågor inom deras fackområden, som enligt det förut sagda och vad som närmare utvecklas i nästföljande kapitel skall avgöras av länsstyrelsen. De skall liksom hittills ta ståndpunkt i dessa och tillhandahålla sina facksynpunkter. Den tilltänkta reformen innebär bl. a.,

att samtliga på en planeringsfråga inverkande allmänna synpunkter och facksynpunkter skall kunna göra sig gällande redan under frågans bered- ning och att alla av en fråga berörda länsmyndigheters åsikter skall mötas och vägas mot varandra till en syntes, som ger en för myndigheterna ge- mensam handlingslinje. Anser sig ändå i något visst fall ett fristående länsorgan inte kunna acceptera länsstyrelsens avgörande och häri får stöd av sitt centrala verk, har vi tänkt oss att frågan, efter framställning av den centrala myndigheten, skall avgöras av Kungl. Maj:t.

Vid sidan av den översiktliga samhällsplanering, som skall ske inom den statliga länsförvaltningen, sker en omfattande planering inom landstings- kommunerna. Denna avser i första hand sjukhus och andra vårdenheter men också, i skiftande omfattning, andra grenar av samhällsbyggandet.

Då landstinget är exklusivt beslutande inom sitt område, får den här lik- som eljest nödvändiga samverkan ske på frivillighetens väg. För en sådan samverkan torde emellertid våra förslag erbjuda goda förutsättningar.

Inom länsstyrelsen verkställes den allmänna planeringen för länet. Där samlas data om aktuella förhållanden och prognoser, och där beslutas un- der medverkan av representanter för länets befolkning allmänna riktlinjer för näringslivets lokalisering, bostadsbyggande, vägar och andra kommu- nikationer, undervisningsväsende o. s. v. En majoritet av medborgarrepre— sentanterna skall, enligt vad vi föreslår i nästföljande kapitel, väljas av landstinget. Redan häri torde ligga goda möjligheter till insyn och medver- kan från landstingskommunens sida. Vi förordar också att ledande tjäns- temän i landstingskommunen deltar i det organ för planeringsärendenas beredning (planeringsberedningen), som föreslås i det följande.

Vid landstingskommunens egen planering bör det under sådana om- ständigheter falla sig naturligt att begagna sig av den service i fråga om data m. in. som finnes hos länsstyrelsen, utnyttja planeringsberedningen för samråd på tjänstemannaplanet och inhämta länsstyrelsens mening om exempelvis större sjukhusprojekt eller andra viktiga frågor som är beroende av eller påverkar samhällsplaneringen i stort. Det slutliga avgö- randet sker givetvis därefter i landstinget på vanligt sätt.

I detta sammanhang är vi också angelägna att framhålla, att den aktive— ring och koncentration av den statliga regionala samhällsplaneringen, som vi vill möjliggöra, icke är avsedd att begränsa primärkommunernas an— svar och uppgifter inom samhällsplaneringen. Tvärtom är våra förslag i hög grad avsedda att komma primärkommunerna till godo och bör ge för- utsättningar för ett intensifierat samråd med och stöd åt kommunerna. Vi räknar med att de större kommuner, som efter hand bildas, skall ut- göra lämpligare enheter än många av de nuvarande kommunerna för den samhällsplanerande verksamhet, som kommunerna själva bedriver, och få ökade personella resurser ifråga om planeringsexpertis. Över huvud taget

tillmäter vi kommunernas egen samhällsplanering och därmed samman- hängande verksamhet en ökande b-etydelse i framtiden. Genom rationellare kommunindelning och ökade resurser kommer också kommunernas ansvar och befogenheter på området att vidgas. Härigenom kan en betydande ar- betsbörda avlastas från den statliga länsförvaltningen, till båtnad för länsstyrelsens huvuduppgifter inom den översiktliga samhällsplaneringen. Till dessa hör som nämnts att effektivt samarbeta med primärkommu- nerna.

Även i fråga om socialvården och den allmänna hälsovården och vatten- vården bör länsstyrelsen — vid sidan av sina judiciella funktioner — intaga en ledande och samordnande ställning och utöva en aktiv verksamhet. Till länsstyrelsens arbetsuppgifter bör vidare som hittills höra bl. a. frågor rö- rande polisväsendet i länet samt civilförsvaret och den allmänna krigshe— redskapen.

Å andra sidan bör sådana arbetsuppgifter, som nu ligger på länsstyrel- sen men som i mindre män eller inte alls kräver samordning med annan verksamhet inom eller utom länsstyrelsen, avskiljas från länsstyrelsen i den utsträckning så är möjligt och lämpligt ur andra synpunkter. Denna tanke har legat bakom vår åtgärd att hos Kungl. Maj:t väcka frågan om en utbrytning ur länsstyrelsen av taxerings- och uppbördssektionerna, vilken behandlats av landskontorsutredningen. I övrigt bör efter hand som till- fälle ges åtskilliga arbetsuppgifter kunna överflyttas till kommunala eller lokala statliga organ, t. ex. polismyndigheterna. Denna fråga behandlas närmare i ett senare avsnitt av betänkandet.

Med den här förordade arbetsfördelningen torde länsstyrelsen få ett väl avgränsat arbetsområde, där tyngdpunkten ligger på samordningen av den statliga samhällsplaneringen med därtill hörande berednings- och besluts- funktioner. Genomför—s detta förslag, torde frågan huruvida de särskilda länsorganen skall organisatoriskt förenas med länsstyrelsen kunna bli långt mindre brännande än förut. Nämnda fråga synes enligt vår mening lämp- ligen kunna lösas på följande sätt.

Har en länsmyndighet huvudsakligen uppgifter inom den översiktliga samhällsplaneringen eller eljest uppgifter som har väsentligt samband med den nya länsstyrelsens verksamhet, bör denna länsmyndighet framdeles or- ganisatoriskt tillhöra länsstyrelsen, givetvis med bibehållet inflytande för vederbörande centrala ämbetsverk på tillsättning av befattningshavare samt rätt för verket att utfärda generella anvisningar eller, i förekommande fall, bindande direktiv. Är däremot den del av länsmyndighetens verksamhet, som icke har beröring med länsstyrelsen, den dominerande, bör länsmyndig— heten alltjämt vara fristående i organisatoriskt hänseende. I enlighet med dessa grundsatser synes flertalet av de för länsstyrelsens verksamhet bety- delsefulla länsstyrelseexperterna böra ingå i länsstyrelsen såsom dess tj äns- temän. Detta utgör en organisatorisk utbyggnad och ett fullföljande av den

av länsstyrelseutredningen föreslagna och av statsmakterna antagna prin- cipen för samarbete på tjänstemannaplanet.

I fråga om länsnämnderna och motsvarande fristående länsorgan gäller däremot, att de i betydande omfattning har tekniskt utredande och verk— ställande funktioner och andra arbetsuppgifter, som inte kräver samordning med andra länsmyndigheters verksamhet. Om deras beslutanderätt i frå- gor om översiktlig samhällsplanering överföres till länsstyrelsen och tillika deras kvarstående arbetsuppgifter är tillräckliga som underlag för en själv- ständig förvaltningsorganisation, är det inte nödvändigt ur samordnings- synpunkt och, beträffande organ med förhållandevis stor personal, t.o.m. snarast onödigt tyngande att organisatoriskt sammanföra dem med läns- styrelsen.

I den mån länsnämnder och andra länsmyndigheter enligt vårt förslag lämnas att bestå som självständiga länsorgan, har vi inte funnit anled-l ning att närmare ingå på dessa myndigheters organisation. Den nuva- rande organisationen är i väsentliga avseenden grundad på bedömningar av vad som erfordras för att lösa myndigheternas fackuppgifter. Reformer av sådana specialorgans organisation synes även i fortsättningen böra för- beredas av specialutredningar, varvid dessa givetvis har att ta hänsyn till vad statsmakterna kan komma att besluta i fråga om den allmänna länsför- valtningsreformen. Härvid bör beaktas, att de fristående länsnämnderna i sådana frågor som inte angår den översiktliga länsplaneringen framdeles torde komma att intaga samma ställning som nu. Samtidigt vill vi — med ledning av våra allmänna överväganden —— understryka önskvärdheten av att de medborgerliga representanterna i dessa nämnder tillförsäkras inflytande.

I det föregående har understrukits vikten av att även beredningen av samhällsplaneringsfrågorna samordnas. Härför erfordras i första hand, att länsstyrelsens planeringsavdelning är väl rustad för att ta erforderliga initiativ i och för länets utveckling och förkovran på olika områden. En viktig sida av den samordnande verksamheten bör vara att för den samlade länsförvaltningens räkning insamla, åjourföra och utvärdera data av olika slag som berör länet, d.v.s. uppgifter om befolkning, näringsliv m.m. i nu- läget, om prognoser över den väntade utvecklingen samt om föreliggande planer av olika slag för länet och delar därav. Denna verksamhet är också viktig som servicefunktion gentemot kommuner och näringsliv. För ända- målet bör i varje länsstyrelse inrättas en i planeringsavdelningen ingående utredningssektion. Nämnda sektion innebär en vidareutveckling av den nu- varande länsplanerarinstitutionen.

Vidare erfordras ett till länsstyrelsen hörande organ för samarbetet med de fristående länsmyndigheterna. De s. k. länsråden fyller nu på sina håll denna funktion. Mot länsråden har emellertid anmärkts, att de alltför myc- ket verkat genom formliga sammanträden, vilka för en del medverkande in-

neburit onödig tidsförlust. Det nya organ, som avses skola samordna bered- ningen av samhällsplaneringsfrågor, bör vara mera flexibelt. En rimlig av- vägning synes kunna erhållas, om visserligen samtliga länsorgan, lands- tinget inbegripet, har möjlighet att bli representerade genom någon chefs— tjänsteman och underrättas om vad som försiggår men länsstyrelsen i varje särskilt fall icke kallar fler till sammanträde än som är omedelbart berörda. Givetvis bör även primärkommuner, som är omedelbart intresserade av en planeringsfråga, äga rätt att vara representerade vid dennas behandling. Ledningen av detta organ, förslagsvis benämnt planeringsberedning, bör under länsledningen utövas av chefen för planeringsavdelningen. Kärnan blir den förut nämnda utredningssektionen. Planeringsberedningen bör även kunna tjänstgöra som forum för överläggningar inom en större eller mind— re tjänstemannakrets i enskilda ärenden och för utbyte av informationer.

Den nya länsstyrelsen erhåller en mångsidig funktion. För genomfö- randet av centralt fattade beslut företräder länsstyrelsen riksledningen _ liksom övriga statliga länsorgan. Samtidigt ankommer det enligt länssty— relseinstruktionen på länsstyrelsen »att giva noggrann akt på länets till- stånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling och dess befolk- nings bästa». I dessa funktioner ligger icke något motsatsförhållande.

Av de medborgarrepresentanter som skall vara ledamöter i länsstyrelsen bör enligt vår mening flertalet utses genom val inom länet. I nästföljande kapitel föreslås, att antalet medborgarrepresentanter sättes till tio och att av dessa sex väljes av landstinget eller, om landstingsfri stad finnes, av lands- tinget och stadsfullmäktige i nämnda stad. Återstående fyra utses av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till de sålunda utsedda tio ledamöternas ställning och uppgifter finns det enligt vår uppfattning inte någon anledning att bibe— hålla planeringsrådet.

En allmänt medborgerlig medverkan i länsstyrelsen är emellertid önsk- värd även i andra avseenden än de nu behandlade. Det ankommer på läns- styrelsen att som första instans eller efter besvär avgöra en rad olika mål ' och ärenden av judiciell natur, vari fråga är om ingrepp i den personliga friheten eller åtgärder som eljest kan ha väsentlig betydelse för den enskil- de i personligt eller ekonomiskt hänseende. Hit hör främst mål om admi- nistrativa frihetsberövanden och därmed likartade mål och ärenden men också exempelvis körkortsåterkallelser.

Det måste i sådana fall medföra en värdefull förstärkning av länsstyrel- sen såsom administrativ domstol att denna tillföres erfarna och omdömes- gilla personer utanför tjänstemannakretsen. Med sina erfarenheter från det praktiska livet och kännedom om allmänna eller lokala förhållanden kan dessa vidare bidraga till en tillfredsställande bedömning av målen. Även rättssäkerhetssynpunkter gör sig gällande. Med nödvändighet måste inom förvaltningsverksamheten förutsättningarna för myndigheternas ingripan—

den vara tämligen allmänt formulerade. Och i mål som rör ingrepp i den personliga friheten gäller det ofta att bedöma inte bara förhandenvaron av faktiska förhållanden utan även de människor målet rör. Författningarna lämnar många gånger utrymme åt skälighets- och lämplighetssynpunkter. Den här avsedda förstärkningen av länsstyrelsen med medborgarrepresen- tanter bör vara ägnad att öka den enskildes och allmänhetens förtroende för länsstyrelsen.

Vi anser därför, att medborgarrepresentanter bör deltaga även i läns— styrelsens handläggning av vissa rätts- och förvaltningsärenden under ord- förandeskap i regel av en högre länsstyrelsetjänsteman med juridisk utbild— ning. Det kan emellertid inte förutsättas, att ledamöterna i länsstyrelsen i allmänhet skulle kunna ägna sig även åt här avsedda mål och ärenden. Särskilda personer — förslagsvis kallade nämndemän —— bör därför utses för detta uppdrag. Nämndemännen bör väljas av länsstyrelsen i dess hel- het, inom eller utom denna.

Den nya länsstyrelsens inre organisation skall närmare behandlas senare i kap. 7. Vi vill emellertid redan här, mot bakgrunden av våra ställnings- taganden i huvudfrågorna, teckna en bild i stora drag av hur vi tänker oss att den nya länsstyrelsen skall organiseras och arbeta. Vi utgår då från att taxerings- och uppbördssektionerna samt prövningsnämnden och dess kansli i enlighet med landskontorsutredningens förslag kommer att av- skiljas från länsstyrelsen till självständiga regionala organ, skatteverk och

skattedomstol. ,

Länsstyrelsen består av landshövdingen såsom ordförande och verkschef samt tio andra ledamöter. Verket indelas i olika arbetsenheter, av vilka de viktigaste blir en planeringsavdelning och en rättsavdelning. Närmast under chefen bör finnas en souschef —— i stället för som nu tre. I mindre län kan souschefen eventuellt också vara chef för planeringsavdelningen. Till pla- neringsavdelningen knytes bl. a. länsarkitektkontoret, utredningssektionen och planeringsberedningen.

Rätts— och förvaltningsärenden avgöres i princip av chefen för rättsavdel- ningen, i förekommande fall med nämnd. Hans avdelning bör organiseras så att olika tjänstemän arbetar med tillsyn, övervakning och tillvaratagande av det allmännas intressen, å ena, samt judiciella uppgifter å den andra si- dan. Sålunda bör exempelvis i mål om nykterhetsvård eller barnavård nyk- terhetsvårdskonsulenten eller socialvårdskonsulenten inte deltaga i målens avgörande eller beredande utan i dessa yttra sig såsom företrädare för sitt vårdområde. Länsstyrelsen bör i mål om administrativa frihetsberövanden kunna arbeta i domstolsmässiga former. Därvid bör emellertid organisations- tillhörigheten till länsstyrelsen fullt ut bevaras. Sambandet med den vanliga förvaltningsverksamheten bör utgöra en styrka i förvaltningsrättskipningen, liksom den vanliga förvaltningsverksamheten vinner uppenbara fördelar

bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt genom sambandet med den dömande verksamheten.

Denna organisationsmodell är avsedd för län av areal- och befolknings- mässigt olika storlek och med varierande sammansättning i fråga om tät- orter och glesbygd, näringsliv m. m. Personaluppsättningen får däremot i sina detaljer förutsättas bli anpassad efter de skiftningar i behov som kan visa sig finnas länen emellan.

Vår utredning är avsedd att skapa underlag för ett principiellt stånd- punktstagande av statsmakterna rörande den framtida länsförvaltningen. I enlighet härmed har huvudvikten lagts vid att ange riktlinjer för den bli- vande organisationen. Detta har inte hindrat att vi tagit ställning i en lång rad konkreta frågor. Ett förslag till lag om länsförvaltningen har utarbetats, och vi kommer i kap. 7 att ange hur vi anser att den nya länsstyrelsen i ett län av normalstorlek i stora drag bör organiseras. Vi gör också i kap. 8 vissa beräkningar av kostnaderna för reformen. Här skall ytterligare berö- ras några frågor, som sammanhänger med övergången till den nya organisa- tionen.

Det har från början förutsatts, att vårt arbete skulle fullföljas genom specialundersökningar. Därvid får organisationen närmare utmejslas, per- sonalstater upprättas och noggrannare kostnadsberäkningar göras. I ett flertal av dessa frågor kan för övrigt ställning tagas först sedan statsmak- terna fastställt den framtida länsindelningen. Såsom framgår av kap. 10 erfordras också visst lagstiftningsarbete.

Vårt arbete har bedrivits parallellt med länsindelningsutredningen och landskontorsutredningen och i samråd med dessa. Vi har även samrått med länsdemokratiutredningen. I det följande begränsar vi oss emellertid till de övergångsfrågor, som omedelbart sammanhänger med våra egna förslag.

Vi vill understryka, att de av oss föreslagna reformerna är så angelägna att deras förverkligande bör ske snarast möjligt. Vårt land befinner sig i ett utvecklingsskede, som i intensitet saknar motstycke under gångna tider. Utvecklingen och omstruktureringen av näringslivet och utbyggnaden av samhällets service sker i snabb takt och kan förväntas accelerera ytterligare. Det är då viktigare än någonsin, att utvecklingen stödjes av en effektiv och rationellt arbetande samhällsplanering. Stora värden står här på spel. Så- som tidigare framhållits är den nuvarande länsförvaltningen inte rustad och organiserad för de nya uppgifter som väntar. Det är därför angeläget, att en reformerad statlig länsförvaltning kan komma i arbete så snart som möjligt. Som en arbetshypotes har vi utgått från att den nya organisatio- nen skall träda i kraft den 1 januari 1971. Om detta skall bli möjligt, måste det förut nämnda kompletterande utredningsarbetet sättas i gång snarast. Även övriga förberedelser bör vidtagas i god tid.

I detta sammanhang vill vi framhålla, att den föreslagna upprustningen i personellt hänseende till viss del omfattar svårrekryterad personal. Det kan därför ta någon tid, innan kadrerna blir helt fyllda. Viss tid kan också behövas för att trimma personalen för de nya uppgifterna. Då det är ange- läget att de nya länsstyrelserna redan från början är rustade för sina vik- tiga uppgifter, vill vi förorda att personalrekryteringen förberedes på ett tidigt stadium.

Vissa övergångsfrågor uppkommer i samband med ikraftträdandet av den föreslagna lagen om länsförvaltningen. Beträffande dessa frågor hän- visas till kap. 10.

KAPITEL 2

Medborgerlig representation i länsstyrelsen

Inledning

Den nya länsstyrelse, vars huvuddrag vi tecknat i det föregående kapitlet, kommer att i viktiga hänseenden skilja sig från den nuvarande. Arbetsupp- gifterna koncentreras till sådana som har väsentlig betydelse för länets ut- veckling och befolkningens välfärd. På dessa områden, framför allt inom den statliga översiktliga samhällsplaneringen, får länsstyrelsen långt större befogenheter än nu. Samtidigt förvandlas länsstyrelsen från ett ämbetsverk av äldre typ, med ämbetsmän såsom ensamt beslutande, till en myndighet, i vilken de viktigare besluten fattas i samverkan mellan representanter för länets befolkning och ämbetsmän. Dessa representanter bildar tillsam- mans med länsstyrelsens chef verkets styrelse. Vidare skall finnas bisit- tare, nämndemän, för att deltaga i handläggningen av mål om administra- tiva frihetsberövanden och vissa andra rätts- och förvaltningsärenden.

Här skall nu till närmare behandling upptagas frågorna om formen för medborgarrepresentanternas medverkan, beslutsordningen då ledamöterna eller nämndemännen deltar i länsstyrelsens avgöranden, antalet ledamöter och nämndemän, det sätt och de grunder efter vilka de bör utses, behörig- hetsvillkoren för dem, de huvudfrågor i vilka de bör deltaga och de bestäm- melser i ämnet som erfordras, m.m.

Då vi i den fortsatta framställningen använder uttrycket (länsstyrelsens) ledamöter, avses därmed de medborgerliga representanter som jämte lands- hövdingen skall utgöra verkets styrelse, ehuru denne givetvis som styrel- sens ordförande också är ledamot av styrelsen.

Formen för medborgarrepresentanternas medverkan

Vårt förslag om en allmänt medborgerlig representation i länsstyrelsen är grundat på uppfattningen, att länets invånare genom utsedda representan- ter bör ta del i den allmänna ledningen av myndighetens verksamhet och i avgörandet av för länet och dess utveckling viktiga frågor, särskilt på sam— hällsplaneringens område. Medborgerlig medverkan i vissa rätts- och för- valtningsärenden föreslås främst i avsikt att tillföra länsstyrelsen erfaren- heter och kännedom från det praktiska livet samt stärka rättsskyddsgaran- tierna. De angivna ändamålen når man, enligt vår mening, endast om med-

horgarrepresentanterna blir medbeslutande och tillsammans med den eller de i beslutet deltagande tjänstemännen bär ansvaret för fattade beslut.

För att länsstyrelsens särskilda ledamöter och nämndemän skall få det inflytande på frågornas avgörande som avses och deras ansvar framstå klart bör de ha individuell rösträtt. Beslut av länsstyrelsen i dess helhet eller med nämnd bör fattas enligt majoritetsprincipenoch med utslagsröst för ordföranden. Denna huvudregel bör tillämpas så långt det är möjligt. För vissa fall måste emellertid ges modifierande och kompletterande regler. En- ligt bestämmelser i 23 å andra stycket och 26 5 andra stycket statstjänste- mannalagen den 3 juni 1965 (nr 274) gäller redan, att då vid avgörande om bl. a. disciplinstraff, åtalsanmälan eller avstängning flera deltar i 'av- görandet, rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt i fråga om ansvar skall äga motsvarande tillämpning. De åsyftade omröstningsreg- ler'na bör även gälla vid fattande av beslut i huvudsaken i mål om åter— kallelse av körkort eller trafikkort, mål om administrativa frihetsberö- vanden och ärenden angående utvisning. I nu nämnda mål och ärenden kan i vissa fall beträffande olika moment i beslutsfattandet — såsom rö- rande grunden för ifrågasatt ingripande eller annan åtgärd eller angående arten eller omfattningen av dessa flera olika meningar göra sig gällan- de på sådant sätt, att beslutets innehåll inte går att bestämma med tillämp- ning allenast av majoritetsprincipen. De ingripanden eller åtgärder var- om nu är fråga har visserligen inte karaktären av straff utan utgör skydds- eller vårdåtgärder, men deras beskaffenhet och betydelse för den som blir föremål för åtgärden motiverar, att reglerna för omröstning i fråga om ansvar göres tillämpliga. Detsamma torde böra gälla utdömande av vite. Yppas eljest vid omröstning flera än två meningar utan att absolut majo- ritet föreligger för någon, bör rättegångsbalkens regler för omröstning i överrätt i tvistemål äga motsvarande tillämpning.

I fråga om föredraganden gäller nu den ordningen, att denne icke deltar i länsstyrelsens avgörande som medbeslutande. Någon ändring härvidlag har vi inte tänkt oss, vare sig besluten fattas av länsstyrelsen i dess helhet, med nämnd eller av någon ämbetsman. Föredraganden bör sålunda inte heller framdeles deltaga i besluten. Däremot hör han liksom nu ha rätt och skyldighet att vid avvikande mening anmäla reservation. Självfallet bör detsamma gälla var och en i beslutet deltagande ledamot eller nämndeman liksom också annan i ärendes slutliga handläggning deltagande tjänsteman än föredraganden.

Länsstyrelsens ledamöter

När det gäller att bestämma på vilket sätt man skall utse de personer, som jämte landshövdingen skall utgöra den nya länsstyrelsen, finns i och för sig olika möjligheter. Ett alternativ är att ledamöterna utses bland lä- nets befolkning av Kungl. Maj:t, ett annat att de väljes i någon form av länets befolkning eller representanter för denna. En tredje möjlighet är, att några ledamöter väljes, medan andra utses av Kungl. Maj:t, alltså en kom- bination av de båda förut nämnda alternativen. Det är närmast de båda sistnämnda möjligheterna som vi diskuterat.

Till förmån för att samtliga ledamöter skulle väljas inom länet _ såsom närmare utvecklas i det följande ifrågakommer av praktiska skäl knappast någon annan valkorporation än landstinget —— har i främsta rummet an- förts, att man endast med detta alternativ kan fullt ut tillgodose kraven på bestämmanderätt för länsbefolkningen. Vidare kan erinras om att ett val i en politisk församling måste ske efter politiska grunder; valet skall avspegla den väljande korporationens sammansättning i politiskt avseende. Den balans som därvid eftersträvats skall inte i efterhand kunna rubbas från den styrande maktens sida. För att åstadkomma en sådan balans er- fordras därjämte, att antalet av de ledamöter som korporationen väljer blir tillräckligt stort. Tillgodoses detta krav, torde också möjlighet finnas att på önskvärt sätt få olika näringar, arbetstagarorganisationer, primärkom- munala intressen och länsdelar företrädda i länsstyrelsen. En sådan för— delning underlättas av att ansvaret för valet kommer att vila på ett enda organ. Till stöd för dettas överväganden kan och bör vägledande föreskrif- ter meddelas om de olika intressen som bör vara företrädda, liksom beträf- fande valets förberedande genom att namnförslag inhämtas från kommun- organisationer, näringsorganisationer och arbetstagarorganisationer. Det ligger emellertid i sakens natur, att sådana föreskrifter inte kan få bindan- de karaktär. Ansvaret för att fördelningen blir så riktig som möjligt får enligt vanliga demokratiska principer —— lika väl som ansvaret för att de utsedda ledamöterna är personligen lämpliga — ytterst vila på den väl- jande församlingen.

Häremot har till förmån för det kombinerade alternativet erinrats om att länsstyrelsen både har att vårda sig om länet och företräda dess befolk- nings intressen och att vara riksstyrelsens representant i länet och genom- föra riksledningens beslut. Länsstyrelsen är sålunda ett statligt organ, som är ansvarigt inför riksstyrelsen. Dessa länsstyrelsens funktioner bör komma till uttryck i det beslutande organets sammansättning. Länets invånare bör visserligen genom sina representanter i landstinget välja en betydande del av länsstyrelsens ledamöter. Andra ledamöter bör emellertid —— liksom

länschefen och hans medarbetare — utses av Kungl. Maj:t. Några av de kollegiala länsmyndigheterna och, enligt statsmakternas nyligen träffade beslut, planeringsråden vid länsstyrelserna erbjuder exempel på att man kan kombinera centralt förordnade och regionalt valda ledamöter. En sär- skild fördel är, att man därigenom kan till länsstyrelsen knyta framträdan- de näringslivs-, arbetstagar- eller kommunrepresentanter, om vilkas lämp- lighet delade meningar inte behöver råda men som av olika skäl icke skulle kunna medtagas i ett politiskt val. I den mån primärkommunernas och landstingskommunernas intressen inte sammanfaller, skapas särskilda ga- rantier för beaktande av de primärkommunala intressena, om Kungl. Maj :t utser vissa ledamöter. Gentemot kravet att landstinget skall utse samtliga ledamöter har vidare erinrats, att den väljande församlingens uppgift icke är att tillsätta egna förtroendemän utan att utse ledamöter i ett statligt organ, vilket såsom nämnts företräder riksstyrelsen. Att även denna, som hämtar sitt mandat från riksdagen och folkets i riksdagsmannaval uttryckta vilja, får utse vissa ledamöter är under sådana förhållanden naturligt. Enligt vår mening bör man försöka att på rimligt sätt tillgodose båda de tankelinjer som här redovisats. Detta synes kunna ske, om Kungl. Maj:t visserligen utser några ledamöter men flertalet väljes av landstinget. De landstingsvalda ledamöterna bör bilda majoritet inom länsstyrelsen och bli tillräckligt många för att möjliggöra ett differentierat urval med tanke på politisk förankring, bosättning inom olika länsdelar, anknytning till nä- ringsliv och yrkesgrupper o. s. v. Vidare bör gälla, att landstingets val

äger rum efter det Kungl. Maj:t utsett ledamöter. Härigenom förebygges risken för att en av landstinget avsedd balans i politiska och andra avseen- den rubbas i efterhand.

I det följande kommer vi att föreslå, att antalet ledamöter — utöver läns- chefen —— skall bli tio. Av dessa bör, i enlighet med nu angivna riktlinjer, fyra utses av Kungl. Maj:t och — sedan de förordnats — återstående sex väljas av landstinget.

Frågan om det lämpliga antalet ledamöter i länsstyrelsen — utöver lands- hövdingen kan ses ur olika synvinklar. Å ena sidan kan det anses som ett önskemål att antalet är så stort, att bland dem som skall väljas utrymme finnes för en partipolitiskt —— så långt möjligt — rättvis representation. Det är vidare önskvärt, att primärkommuner, näringsliv och arbetstagare liksom olika länsdelar blir företrädda. I och för sig innebär naturligtvis ett stort antal ledamöter en däremot svarande ökning av möjligheterna till kontakter med skilda delar av länet samt till en rikt differentierad repre- sentation inom länsstyrelsen av speciella kunskaper, erfarenheter och in- tressen. Å andra sidan är det enligt Vår mening oundgängligen nödvändigt att begränsa antalet, om verksstyrelsen skall kunna bli ett hanterligt och väl

sammansvetsat ledningsorgan, där ledamöterna inte i främsta rummet anser sig företräda viss ort eller bygd eller visst gruppintresse utan känner sig förpliktade att handla med hela länets bästa för ögonen.

Vissa hållpunkter för bedömningen av denna fråga kan erhållas från andra statliga verk och organ, i vilka medborgerlig representation är an— ordnad. Beträffande centrala ämbetsverk kan nämnas, att arbetsmarknads— styrelsen består av verkets chef, en överdirektör och elva andra ledamöter, bostadsstyrelsen av verkschefen, en byråchef och fem andra ledamöter, Skogsstyrelsen av verkschefen och fem andra ledamöter, lantbruksstyrelsen av verkets chef, två överdirektörer och minst fyra andra ledamöter, riks— polisstyrelsen av verkets chef, en överdirektör och minst fem andra leda- möter. Antalet särskilt utsedda ledamöter i dessa centrala verk varierar sålunda mellan fyra och elva. I länsnämnderna ingår ett skiftande antal le- damöter, från fem (länsnykterhetsnämnd) till nio (länsskolnämnd). Hus- hållningssällskaps förvaltningsutskott har elva ledamöter. I detta samman- hang kan även nämnas, att antalet ledamöter i landstings förvaltningsut- skott skall bestämmas av landstinget men inte får understiga fem. Det van- ligaste förekommande antalet är tio—tolv. Länsstyrelsernas planeringsråd består av nio ledamöter.

Efter att ha övervägt de för— och nackdelar, som är förenade med olika tänkbara alternativ ifråga om antalet ledamöter i länsstyrelsen, har vi stan- nat för att föreslå att detta sättes till tio, av vilka som förut nämnts fyra bör utses av Kungl. Maj:t och sex bör väljas. För varje ledamot bör fin- nas en personlig suppleant.

Också i fråga om sättet att välja de sex ledamöterna i länsstyrelsen jämte suppleanter kan i och för sig olika alternativ tänkas. Ledamöterna avses ju skola representera länets befolkning, och det skulle då ligga nära till hands att låta länets vid kommunalval röstberättigade invånare eller kom- munernas fullmäktige välja dessa ledamöter, direkt eller genom val till en elektorsförsamling vilken i sin tur skulle välja ledamöterna. Vi har ingående undersökt, hur sådana val skulle kunna tänkas ordnade. Därvid har förutsatts, att valet skulle vara proportionellt, så att den partipoli— tiska ställningen i länet, i eventuella valkretsar eller i kommunernas full— mäktigeförsamlingar skulle återspeglas. Resultatet av dessa undersökning- ar kan sammanfattas på följande sätt.

Ett direkt val, där varje kommunalt röstberättigad invånare i länet skulle rösta på kandidater till uppdragen som ledamöter i länsstyrelsen skulle till omfattning och kostnader närmast vara att jämföra med val till riksdagens andra kammare. Det skulle därjämte helt få karaktären av förtroendeman- naval, och möjligheterna skulle bli små att tillse att olika länsdelar och grenar av näringslivet blir representerade.

Den nya länsstyrelsen kommer —— särskilt som initiativtagande, ledande och samordnande organ ifråga om den översiktliga samhällsplaneringen —— att i betydande utsträckning syssla med frågor som direkt berör kommu- nerna och deras utveckling. Härtill kommer, att dessa frågor i många fall avser områden där kommunerna själva är aktivt engagerade i planering och plangenomförande. Detta är omständigheter som i och för sig skulle kunna tala för att ifrågavarande sex ledamöter skulle väljas av kommu- nerna, d. v. s. av deras fullmäktige.

Om valet skulle förrättas av kommunernas fullmäktige, skulle det emel- lertid — med hänsyn till å ena sidan det antal länsstyrelseledamöter valet skall avse och å andra sidan antalet kommuner i varje län _ uppenbarligen vara uteslutet, att varje kommun för sig skulle välja länsstyrelseledamöter. I stället finge man tänka sig antingen att kommunerna gemensamt eller sammanförda i högst två, ungefär jämnstora »valkretsar» valde ledamöterna direkt, eller också att varje kommun valde ett antal elektorer till en elek- torsförsamling. Med en sådan ordning skulle man inte undgå risken att valet stundom skulle kunna bli slumpartat eller styrt av rent lokala intressen. En elektorsförsamling, å andra sidan, måste komma att bli stor i alla län, i fler- talet län till och med mycket stor, eftersom varje kommun skulle utse så många elektorer, att valet av dem kunde vara proportionellt, och dessutom de större kommunerna rimligtvis borde Välja ett större antal elektorer än de mindre kommunerna för att vara tillförsäkrade ett inflytande som åt— minstone i någon mån stode i proportion till deras invånarantal jämfört med de mindre kommunernas.

Hur man än söker lösa de valtekniska problemen, har det stått klart för oss, att det skulle bli ett kostsamt och omständligt förfarande. Vidare skulle den grundläggande tanken med proportionellt val inte låta sig reali- seras utan orimliga konsekvenser i form av invecklade regler. Vi har där- för icke funnit oss kunna förorda något av de berörda valsätten.

Den i praktiken bäst framkomliga vägen är enligt vår uppfattning att landstinget eller, om flera landsting eller landstingsfri stad finnes, lands- tingen och stadsfullmäktige väljer de sex ledamöterna i länsstyrelsen. Landstinget och stadsfullmäktige i landstingsfri stad utgör i detta samman- hang naturliga valkorporationer, som genom sin sammansättning i stort sett återspeglar den partipolitiska ställningen i länet och som kan förutsät- tas regelmässigt sammanträda å tid som är lämplig för den valförrättning varom nu är fråga.

Såsom tidigare antytts bör i samband med en författningsmässig reglering av den nya länsstyrelsens sammansättning föreskrifter ges om att det bör tillses, att olika delar av länet samt primärkommuner, näringsliv och arbets- tagare blir företrädda. Dessa föreskrifter bör gälla både de ledamöter som skall utses av Kungl. Maj:t och dem som skall väljas.

Om länsstyrelseledamöterna utses på detta sätt, bör kunna förväntas att ledande personer inom länet, som är väl förtrogna med och anknutna till länets politiska och kommunala verksamhet och näringsliv, skall kom- ma att ingå bland ledamöter och suppleanter och att dessa också skall komma att representera skilda delar av länet. Genom att huvuddelen av länsstyrelsens ledamöter och suppleanter väljes av landstinget eller lands- tinget och stadsfullmäktige i landstingsfri stad uppnår man också den förbindelse med nämnda institutioner som vi ansett så väsentlig.

Om inom länet finnes flera landsting eller stad som inte ingår i lands- tingskommun, bör landstingen och stadsfullmäktige var för sig välja läns- styrelseledamöter och suppleanter för dem. Antalet mandat bör på lämp- ligt sätt fördelas dem emellan. Då annan rättvis fördelningsnorm inte torde finnas än befolkningstalet, förordar vi, att denna norm lägges till grund. Fördelningen bör lämpligen göras av länsstyrelsen med ledning av befolk- ningstalen vid ingången av det år, då valet skall äga rum.

Uppdragen som länsstyrelseledamot och suppleant för sådan bör vara tidsbegränsade. Vi föreslår att mandattiden blir densamma som vid kom- munala val, f. n. fyra år. Mandattiden bör löpa från och med kalenderåret efter det under vilket ledamöterna och suppleanterna utsetts.

Vad angår beslutförhet torde få förutsättas, att vid förfall för ledamot hans personlige suppleant i regel kan inträda. För att tillfälliga omstän- digheter icke skall kunna medföra, att länsstyrelsen inte kan fatta beslut, synes emellertid böra gälla att den är beslutför om jämte ordföranden minst sju ledamöter eller suppleanter är närvarande.

Såsom behörighetsvillkor för ledamot och suppleant synes böra gälla, att vederbörande är svensk medborgare, har fyllt 25 år och är bosatt inom länet samt ej är omyndigförklarad eller försatt i konkurs. Utöver dessa grund- läggande behörighetskrav synes det inte erforderligt att meddela särskilda bestämmelser i syfte att utestänga personer som av olika skäl kan vara mindre lämpliga. Att exempelvis befattningshavare hos länsstyrelsen inte bör komma ifråga torde ändå vara självklart.

Ledamot av länsstyrelsen och ersättare för honom blir på vanligt sätt underkastad ämbetsansvar.

För uppdraget som ledamot bör utgå arvode jämte rese- och traktaments- ersättning enligt allmänna resereglementet. I sammanhanget vill vi fram- hålla vikten av att arvodena blir så tilltagna, att ledamöter och supplean- ter inte skall behöva göra ekonomiska uppoffringar genom att deltaga i länsstyrelsearbetet. '

När det gäller att på lämpligt sätt avgränsa de frågor, i vilka ledamöter— na skall deltaga, synes följande synpunkter böra vara vägledande.

Den nya länsstyrelsen skall enligt vårt förslag vara den centrala statliga länsmyndigheten och sålunda utöva den statliga förvaltningen inom länet, där sådan förvaltning inte är anförtrodd annan myndighet eller annat

organ. Dess arbete som central länsmyndighet skall kännetecknas av aktiv ledning och samordning av den statliga förvaltningsverksamheten på sam- hällsplaneringens område och i övrigt inom de förvaltningsområden som hör till länsstyrelsens ämbetsbefattning. Länsstyrelsen skall leda och ta initiativ till utrednings- och prognosverksamhet, översiktlig planläggning och andra åtgärder som erfordras för att man för de statliga länsmyndig- heternas vidkommande skall vinna översikt över länets förhållanden i olika avseenden, genom en enhetlig målsättning uppnå samstämmighet i beslut och åtgärder och kunna lämna kommuner och enskilda service. Till läns- styrelsens uppgifter skall också höra att utöva tillsyn och judiciell och administrativ verksamhet i övrigt på skilda områden.

Ansvaret för länsstyrelsens verksamhet kommer ytterst att åvila verks- chefen och övriga ledamöter. Detta innebär i första hand, att de gemen- samt skall utöva den allmänna ledningen av länsstyrelsens verksamhet och avgöra samhällsplaneringsfrågor av översiktlig natur eller eljest av särskild vikt och att de i dessa avseenden skall vara initiativtagande och samordnan- de. Det är däremot, som tidigare framhållits, varken nödvändigt eller ens lämpligt att ställa krav på att länsstyrelsen i dess helhet skall befatta sig med detaljfrågor, juridisk-tekniska frågor eller rutinmässigt löpande ären- den. Dessa bör i princip liksom nu avgöras på tjänstemannaplanet. Till ple- niärenden bör därför endast hänföras sådana ärenden som är av större vikt eller eljest av principiell eller allmän betydelse.

Länsstyrelsen i dess helhet skall sålunda avgöra frågor, som sedvanligen ankommer på en verksstyrelse, samt frågor som avser eller eljest är av be— tydelse för den översiktliga planeringen i länet. Den närmare innebörden härav skall utvecklas i det följande. Det bör dock dessförinnan framhållas, att uttrycket avgöra i detta sammanhang givetvis innefattar inte bara så- dana beslut i egentlig mening, som det enligt lag eller författning nu eller framdeles ankommer på länsstyrelsen att meddela, utan även fastställande av handlingsprogram och allmänna riktlinjer inom länsstyrelsens förvalt- ningsområde samt yttranden, förslag och andra framställningar.

Vad då först angår de frågor som skall avgöras av länsstyrelsens chef och andra ledamöter såsom verksstyrelse, så synes till dylika pleniärenden böra —— i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i allmänhet numera gäller för centrala verks styrelser — hänföras följande frågor, nämligen

viktigare författningsfrågor, viktigare frågor om organisation, arbetsordning eller tjänsteföreskrifter, frågor om förslag till anslagsframställning till riksdagen och andra frågor av större ekonomisk betydelse, frågor om tillsättning av tjänst i lägst lönegrad 26 på löneplan A och frågor om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning, allt såvitt angår länsstyrelsen och under denna lydande statliga myndigheter.

Vårt förslag på denna punkt syftar självfallet inte till någon ändring i de befogenheter som enligt vad därom må gälla tillkommer länsstyrelsen un—

6—660400. Länsförvaltningen I

derordnad myndighet, t. ex. polischefs befogenhet enligt polisinstruktionen att meddela särskilda föreskrifter för polisdistriktets tjänstemän eller, i de tre största polisdistrikten, att besluta om disciplinär bestraffning. Däremot följer av det sagda att besvär över underordnad myndighets beslut i så- dana frågor bör avgöras av länsstyrelsen i dess helhet.

För att förekomma missförstånd eller kompetenstvister bör här fastslås, att det ankommer på länsstyrelsen som sådan att inom ramen för dess ämbetsbefogenheter bestämma vilka ärenden den önskar behandla och av- göra i plenum och vilka den finner höra och kunna handläggas i annan ordning —— allt med de begränsningar som framgår av lag, författning eller stadgad praxis eller de speciella regler som stadgas för handläggning av ärenden av olika slag. Med det sist sagda åsyftas bl. a. mål och ärenden om administrativa frihetsberövanden och andra rättsärenden, vilka enligt vad som anges i det följande skall handläggas inom länsstyrelsens nämnd.

Länsstyrelseledamöternas viktigaste insatser torde emellertid komma att göras på samhällsplaneringens område. Det är därför av betydelse, att man här gör en rationell uppdelning mellan huvudfrågor, som bör avgöras av länsstyrelsen i dess helhet, och övriga mer eller mindre detaljbetonade frå- gor, som kan och bör handläggas av tjänstemän. Huvudfrågorna torde i främsta rummet uppkomma inom den översiktliga samhällsplaneringen. Beträffande frågor, som faller inom detta område, vill vi förorda som en huvudregel, att de avgöres av länsstyrelsen i dess helhet. Undantag bör självfallet gälla för frågor, som visserligen formellt rör översiktlig sam- hällsplanering men likväl är av övervägande juridisk-teknisk eller expe— ditionell natur. Beträffande andra frågor om samhällsplanering bör däre- mot en individuell bedömning göras av deras betydelse, så att endast frå— gor av större vikt upptages av länsstyrelsen i dess helhet. Denna bedömning måste enligt sakens natur göras av den befattningshavare i länsstyrelsen som eljest har att besluta i ärendet. Såsom ett korrektiv mot eventuella fel- bedömningar härvidlag förordar vi emellertid, att en fråga obligatoriskt skall behandlas av länsstyrelsen i dess helhet, om minst tre av ledamöterna _— muntligen eller skriftligen —— gör framställning därom.

Begreppet Översiktlig samhällsplanering får sålunda enligt vårt förslag grundläggande betydelse för fördelningen inom länsstyrelsen mellan pleni- ärenden och ärenden, som skall handläggas av tjänstemän. Det bör emel— lertid erinras om att detta begrepp även är avgörande vid den överföring av utrednings- och beslutsfunktioner i samhällsplaneringsfrågor till läns— styrelsen från övriga statliga regionala organ som föreslagits i nästföregå- ende kapitel. Det skall sålunda enligt förslaget ankomma på länsstyrelsen att, utan hinder av vad eljest är stadgat eller varit gällande, för länets vid- kommande besluta i alla till statlig myndighets ämbetsbefattning hörande frågor som rör eller har betydelse för översiktlig samhällsplanering eller

163

dess genomförande. Innebörden av begreppet översiktlig samhällsplane— ring torde därför få behandlas redan i förevarande sammanhang.

Det ligger i sakens natur, att en uttömmande definition av begreppet översiktlig samhällsplanering inte kan göras i en författningstext. Därtill är hithörande frågor alltför mångskiftande. I regel torde emellertid anled- ning till tvekan inte föreligga. Med översiktlig samhällsplanering avses i princip planer och genomförandet av planer, som angår länet eller en läns— del i stort och som inte enbart gäller sådan i detalj gående planering som exempelvis stadsplaner, byggnadsplaner, va—planer för särskilda orter, ar- rondering av jordbruk eller förläggning av lågstadieskolor. Utmärkande för frågor om översiktlig samhällsplanering är, att de vanligen i betydelse— fulla hänseenden berör flera regionala myndigheters ämbetsområden eller sträcker sina verkningar över kommungränserna. Avvägningsfrågor i vad gäller fördelningen i stort av vissa resurser som staten ställer till länets förfogande hör i första hand dit, vidare till exempel frågor om byggande av viktigare allmänna vägar, andra kommunikationsfrågor, som berör hela länet eller stora delar därav, och vattenvärdsfrågor, som omfattar hela sjö- och vattendragssystem. Frågor, vilka så gott som alltid får anses höra till översiktlig samhällsplanering, är frågor om kommunal, ecklesiastik, ad— ministrativ eller judiciell indelning samt näringslivets lokalisering och an- nan lokalisering av större räckvidd, exempelvis lokalisering av större stat- liga anläggningar.

Vi skall i det följande genom exemplifiering från de särskilda länsmyn- digheternas och länsstyrelsens nuvarande arbetsområden försöka närmare belysa innebörden av det sagda. Det torde också bli nödvändigt, att Kungl. Maj :t utfärdar vägledande föreskrifter och anvisningar för den nu ifråga- varande uppdelningen av beslutsbefogenheter. Vi är emellertid medvetna om att det oaktat i enskilda fall kan komma att uppstå tvekan, om ett särskilt ärende skall avgöras av länsstyrelsen in pleno eller av befattnings- havare hos länsstyrelsen eller av fristående länsmyndighet. Då sådana kom— petensfrågor, i vart fall i första hand, måste kunna snabbt avgöras på läns- planet, synes inte någon annan möjlighet finnas än att de avgörs av läns- styrelsen. Att detta avgörande, i fall av olika meningar mellan länsstyrelsens befattningshavare och fristående länsmyndighet, bör fattas av länsstyrelsen i dess helhet, är enligt vår mening uppenbart. Genom det personella sam- bandet mellan länsstyrelsen och vederbörande länsmyndighet _ vi föreslår inte någon ändring härvidlag —— torde garantier finnas för att kompetens- frågorna skall kunna avgöras på ett riktigt och smidigt sätt.

Såsom frågor rörande översiktlig samhällsplanering kan från de fristå- ende länsmyndigheternas arbetsområden nämnas frågor

i länsbostadsnämnden avseende lokaliseringen i stort på länsdelar och kommunblock av det bostadsbyggande som rymmes inom länet tilldelade ramar, vidare service till kommunerna vid upprättande av kommunala bo- stadsbyggnadsprogram samt bedömning av programmen,

i lantbruksnämnden rörande översiktliga utredningar och översiktlig pla- nering beträffande jordbrukets och skogsbrukets lokalisering och utveck— ling sanit därpå grundade handlingsprogram för olika bygder, avseende jord- och skogsbrukets strukturanpassning och framtida inriktning,

i skogsvårdsstyrelsen rörande översiktliga utredningar beträffande skogs- brukets utveckling, rationalisering och bedrivande (t. ex. översiktliga väg- nätsplaner, markanvändningsplaner, avverkningsplaner) och därpå grun- dade handlingsprogram för länet eller länsdelar,

i länsarbetsnämnden rörande arbeten för att främja sysselsättningen, vilka är större, långsiktiga eller eljest av vikt för den översiktliga samhälls- planeringen, och rörande försvarsplanläggning, samt

i länsskolnämnden rörande allmän planering av skolväsendet, särskilt så- vitt avser grundskolans högstadium, gymnasier, fackskolor och yrkessko- lor, samt lokalisering av byggnader för sådana skolor till olika orter.

Redan i nästföregående kapitel har framhållits som ett starkt önskemål, att landstingets planering samordnas med övrig samhällsplanering i länet. Denna samordning blir givetvis för landstingets vidkommande helt frivillig. Såsom närmare utvecklats i samma kapitel bör emellertid de bästa förut- sättningar finnas för att erforderligt samarbete skall komma till stånd. Vi anser det naturligt att ledande befattningshavare hos landstinget deltar i planeringsberedningen hos länsstyrelsen och att exempelvis frågor om sjukhuslokaliseringar av landstingskommunen upptages i denna beredning och, före det slutliga avgörandet i landstinget, för yttrande överlämnas till länsstyrelsen. Överhuvudtaget räknar vi med att en nära kontakt kommer att hållas mellan länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott.

Vad här sagts om samarbetet med landstinget äger också i stor utsträck- ning giltighet i fråga om primärkommunerna. Vi räknar sålunda med att länsstyrelserna icke blott skall ge primärkommunerna service utan även i stor omfattning anlita dessas ledande män i samhällsplaneringsarbetet. Ett förtroendefullt samarbete med landstings- och primärkommunerna är en oundgänglig förutsättning för en framgångsrik samhällsplanering.

På länsstyrelsen redan nu ankommande ärenden som kan sägas avse sam- hällsplanering hänför sig i första hand till näringslivets lokalisering, plan- och byggnadsväsendet, fastighetsbildningen, vägväsendet, trafikväsendet, el- kraftförsörjningen, naturvården med vattenvärden samt kommunal och administrativ indelning. Härtill kommer att länsstyrelsen som remissin- stans stundom har att ta befattning med frågor om planering av service- anläggningar av olika slag på exempelvis skolväsendets, sjukvårdens m. fl. områden, kommunikationsanordningar, militära anläggningar m. m.

Av det tidigare anförda torde framgå, att man ifråga om länsstyrelsens nuvarande samhällsplaneringsärenden knappast kan och heller inte lämp- ligen bör uppdraga någon absolut och strikt gräns mellan de ärenden eller ärendegrupper som skall vara pleniärenden och dem, som skall avgöras på

tjänstemannaplanet. Viktigare frågor som angår översiktlig samhällspla- nering bör dock, enligt förut angivna riktlinjer, avgöras av länsstyrelsen i dess helhet, i den mån de inte är av övervägande juridisk-teknisk eller ex- peditionell natur.

Efter genomgång av de på länsstyrelsen ankommande samhällsplane- ringsärendena har vi funnit, att följande ärenden vanligen kan hänföras till översiktlig samhällsplanering och därför, i den mån de är av större bety- delse, bör avgöras av länsstyrelsen i dess helhet, nämligen sådana som angår

fråga om upprättande av regionplan eller motsvarande plan; förslag till sådan plan; förslag till generalplan; fråga om föranstaltande av förslag till regionplan eller generalplan,

upprättande av flerårsplaner för byggande av riks-, läns- och ödebygdsvägar; flerårsplan för byggande av storbroar; förslag till ändring i flerårsplan för all- männa vägar eller eljest till vägföretag utanför flerårsplan; fördelningsplan för statsbidrag till byggande av allmänna vägar och för den allmänna samfärdseln nödiga gator i städer och samhällen som är väghållare,

järnvägs-, hamn- och flygplatsfrågor; planering av el-distributionen; översikt- lig planering beträffande naturreservat, strandskyddsområden och för täkt av sten, grus o. dyl. särskilt ömtåliga områden; bildande av naturreservat,

frågor om kommunal, ecklesiastik, administrativ eller judiciell indelning, översiktlig planering rörande näringslivets lokalisering; rådgivning beträffande näringslivets lokalisering; stöd åt företag i samband med dess lokalisering,

yttrande i förekommande fall över kommunal eller statlig planering av service- anordningar, post— och telekommunikationer, militära anläggningar och liknande,

yttranden över viktigare betänkanden eller eljest i allmänna frågor som rör samhällsplanering.

Vid sidan av de uppräknade frågorna finns åtskilliga samhällsplanerings- frågor som, utan att röra översiktlig planering, likväl kan ha sådan vikt att de bör behandlas av länsstyrelsen in pleno. Exempel på sådana frågor är:

fastställande av förslag till stadsplan, byggnadsplan eller område för utom- plansbestämmelser; fråga om föranstaltande av sådan plan-ering,

förordnande om strandskyddsområde; fridlysning av naturminne; fastställande av område och bestämmelser för fornminne; tillstånd till täkt av sten, grus o. dyl.; förbud mot nybyggnad eller annat arbetsföretag som kan skada landskapsbilden inom särskilt ömtåliga områden.

Övriga för närvarande på länsstyrelsen ankommande samhällsplanerings- ärenden bör enligt vår mening som regel avgöras på tjänstemannaplanet. Visst ärende bör emellertid enligt vad tidigare förordats kunna hänskjutas till avgörande i plenum, t. ex. med hänsyn till de konsekvenser ärendet kan väntas få ur olika planeringssynpunkter eller ärendets särskilda betydelse eller kontroversiella natur. Till de ärenden, som det enligt vår uppfattning sålunda kan bli aktuellt att i enstaka fall hänskjuta till avgörande av läns— styrelsen i dess helhet, hör särskilt ärenden av följande slag:

fråga om förordnande, i samband med fastställande av förslag till byggnads- plan eller stadsplan för mark i en ägares hand, att ägaren skall avstå mark till

väg eller annan allmän plats eller om kommuns framställning till Kungl. Maj:t i vissa fall att få lösa mark för att möjliggöra stadsplans genomförande; meddelande av nybyggnadsförbud, förbud mot schaktning, trädfällning och liknande inom blivande planområde eller förbud mot nybyggnad m. m. till skydd för speciella intressen såsom försvaret eller luftfarten; medgivande av undantag från särskilt meddelat eller direkt på grund av bestämmelse i byggnadslagen gällande förbud mot nybyggnad m. m., däri inbegripet det allmänna tätbebyggelseförbudet,

meddelande av förbud mot avstyckning i avvaktan på upprättande eller ändring av stadsplan eller byggnadsplan; medgivande av undantag från särskilt meddelat eller direkt på grund av bestämmelse i jorddelnings— eller fastighetsbildnings- lagen gällande avstyckningsförbud; meddelande av anvisningar för tillämpning av bestämmelser i nämnda lagar rörande avstyckning inom icke detaljplanelagt område,

upprättande av arbetsplan för allmän väg; förslag till indragning av väg från allmänt underhåll; ansökan om byggande av allmän väg eller övertagande av en- skild väg till allmänt underhåll; statsbidrag till byggande eller underhåll av en- skild väg,

tillstånd till yrkesmässig biltrafik; besvär över beslut av trafiknämnd i ärende angående trafiktillstånd; av trafiknämnd underställt beslut i sådant ärende; ytt- rande i ärenden angående statens järnvägars eller postverkets busstrafik m. m.; statsbidrag till linjetrafik på landsbygden,

koncession för framdragande eller begagnande av elektrisk starkströmsled- ning; statsbidrag till nyelektrifiering eller upprustning av el-nät,

meddelande av tidsbegränsat förbud till skydd för påtänkt naturreservat eller naturminne; medgivande av undantag från bestämmelser som meddelats beträf- fande naturreservat eller naturminne; medgivande av undantag från bestämmelse i naturvårdslagen beträffande strandskyddsområde; medgivande av undantag från särskilt meddelat förbud inom visst område mot nybyggnad eller annat ar- betsföretag som kan skada landskapsbilden och meddelande av föreskrifter i sam— band därmed,

föreläggande för kommun att ordna eller tillse, att va-anläggning kommer till stånd; statsbidrag till va-anläggning; annat föreläggande, yttrande eller annan åt— gärd i va-ärende som har sammanhang med bebyggelseplanering eller naturvård,

förberedande sammanträde i större vattenmål; yttrande eller framställning till Kungl. Maj:t eller kammarkollegiet i sådana mål; expropriation, främst sådan för bebyggelse,

fastställande av plan för ålderdomshem i viss kommun, kommuns befriande från skyldigheten att själv eller gemensamt med annan kommun ha ålderdomshem,

viktigare frågor rörande planläggning av länsstyrelsens verksamhet i krig eller vid beredskapstillstånd.

I detta sammanhang torde få upptagas frågan om den lämpliga formen för att handlägga byggnadsmålen. Dessa omfattar besvär över byggnads- nämnds beslut angående byggnadslov och förelägganden av olika slag m. m. Principiellt avser nämnda mål rättsliga avgöranden av samma typ som mål om administrativa frihetsberövanden, hälsovårdsmål o. dyl. De innefattar emellertid i många fall frågor om dispenser från gällande planer och från byggnadsförbud av olika slag, som sammanhänger med planeringsarbetet. Även till den del så inte är fallet, spelar hänsyn till föreliggande planer of- tast en betydelsefull roll vid målens avgörande.

Såsom närmare utvecklas i det följande förordar vi, att besvärsmål i all- mänhet skall avgöras inom en särskild avdelning av länsstyrelsen och, i betydande utsträckning, under medverkan av nämndemän. De dispensfrå- gor som uppkommer i byggnadsmålen kan emellertid inte rätt gärna över- föras från länsstyrelsens planeringsavdelning och verksstyrelsen till sagda avdelning och nämndemän enbart därför att de uppkommer i ett besvärs- mål. Givetvis skulle man kunna undgå en del av olägenheterna med en sådan överföring, om man exempelvis föreskrev, att vissa av länsstyrelsens ledamöter skulle tjänstgöra som nämndemän i byggnadsmålen. Åtskilligt dubbelarbete skulle likväl inte kunna undvikas.

Av dessa skäl har vi funnit mest rationellt, att samtliga byggnadsmål handlägges och avgöres på planeringsavdelningen och, under förutsättning att målet inte är väsentligen av juridisk-teknisk natur eller bagatellartat, av länsstyrelsen in pleno. Därvid synes dock lämpligen böra gälla att läns- styrelsen är beslutför om fyra av de särskilt utsedda ledamöterna eller suppleanterna är närvarande.

Huvudparten av ledamöternas uppgifter kommer sålunda att falla inom planeringsavdelningens område, medan nämndemännen tjänstgör i mål . och ärenden inom den avdelning som har rättskipande och förvaltande funktioner. Såsom här ovan förordats bör byggnadsmålen avgöras under medverkan av länsstyrelsens ledamöter och beredas inom planeringsav- delningen. På samma sätt bör ledamöterna, såsom ingående i verksstyrel- sen, deltaga i disciplinmål. Med hänsyn till dessa båda målgruppers juri- diska natur och för att bevara sambandet med den rättskipande verksam- heten i övrigt vill vi emellertid förorda, att chefen för rättsavdelningen _ liksom även länschefens ställföreträdare — ingår som ledamöter i läns- styrelsen vid målens handläggning och avgörande.

Länsstyrelsens nämndemän

Vårt förslag att medborgarrepresentanter skall ingå i länsstyrelsen även vid avgörandet av vissa rätts- och förvaltningsärenden har som förut angivits sin grund i att vi ansett att en dylik medborgerlig medverkan skulle inne-' bära ett värdefullt tillskott av allmänna erfarenheter och kunskaper, bi- draga till en riktig avvägning mellan allmänna intressen och enskildas, ofta personligt eller ekonomiskt känsliga intressen och stärka tilliten till riktig- heten av träffade avgöranden.

Även om man av olika skäl måste vara återhållsam vid bestämmandet av de grupper av mål och ärenden, vari nu ifrågavarande medborgarrepresen— tanter, nämndemän, bör medverka, är det att förutse, att målen och åren- dena blir förhållandevis många och att sammanträden behöver hållas täm- ligen ofta. Därför bör antalet vid varje tillfälle deltagande nämndemän inte vara alltför stort. Vad det här gäller är ju främst att tillföra länsstyrelsen

ett element av allmänt medborgerligt omdöme. Om person— och ortskänne- dom kan bli företrädd inom nämnden är detta visserligen också värdefullt, men man torde allra minst i dagens samhälle kunna räkna med att härvid- lag täcka ett helt län. Från sådan synpunkt behöver man därför inte efter- sträva en mångtalig nämnd. Önskemålet att olika delar av länet företrädes inom nämnden kan, såsom strax skall visas, tillgodoses på annat sätt.

Vi föreslår att antalet nämndemän normalt skall vara minst fyra. I kör- kortsmål synes dock, med hänsyn till dessas stora antal och merendels täm- ligen enkla beskaffenhet, vara tillräckligt att två nämndemän tjänstgör.

Även om det med tanke på kontinuiteten i avgörandena i och för sig kunde vara önskvärt, att samma nämndemän ständigt deltar i den rättski- pande verksamheten, torde det vara orealistiskt, i vart fall inom större län, att räkna med att samma nämndemän skulle kunna deltaga i alla mål, med de inkallelser på kort varsel som kan ifrågakomma bl. a. i mål om admi- nistrativa frihetsberövanden. Vi vill därför föreslå, att man använder sam- ma system som vid de allmänna underrätterna och utser så många nämn— demän att de kan indelas i två eller flera lag, som avlöser varandra.

Hur många nämndemän som skall utses i varje län bör bestämmas på grundval av å ena sidan den beräknade arbetsmängden för nämnden samt å andra sidan det högsta antal sammanträden varje nämndeman normalt bör deltaga i, förslagsvis två i månaden. Även målens eller ärendenas geo— grafiska fördelning bör enligt vår mening beaktas. Särskilt gäller detta så— dana mål, i vilka som regel muntligt förhör hålles och därför länsstyrelsen kan behöva sammanträda utanför residensstaden. Av denna anledning men även för att så långt möjligt tillgodose intresset av lokalkännedom synes det önskvärt att olika delar av länet blir företrädda bland nämndemännen. Det bör särskilt tillses, att inom länsdelar som ligger på längre avstånd från re- sidensstaden tillräckligt antal nämndemän finnes utsedda för att kunna avgöra mål och ärenden från sådan länsdel.

Enligt vårt förslag blir samtliga nämndemän liksom vid de allmänna dom- stolarna ordinarie, d. v. s. får inbördes lika ställning. Detta synes vara att föredraga framför ett system med färre ordinarie nämndemän jämte er- sättare för dem. Med den föreslagna ordningen undviker man att suppleant jämförelsevis sällan får tillfälle att tjänstgöra, vilket kan medföra att supple— anten kommer att stå främmande för verksamheten i länsstyrelsen. Vi— dare torde det här förordade systemet ge bättre möjligheter att fördela tjänstgöringen jämnt på nämndemännen och större frihet att vid förfall in- kalla annan nämndeman. I nu förevarande hänseende överensstämmer för- slaget i huvudsak också med vad 1948 års länsstyrelseutredning och utred- ningen om administrativa frihetsberövanden föreslog beträffande bisittare i länsstyrelse respektive socialdomstol.

Då nämndemännen kan sägas representera länets inbyggare, bör — så- som fallet är med nämndemännen vid de allmänna underrätterna _ dessa i princip utses av länsinvånarna själva. Det skulle dock enligt vår mening innebära en onödig omgång att låta nämndemännen utses genom val på samma sätt som huvuddelen av länsstyrelsens ledamöter. Kravet på med- borgerligt inflytande vid utseende av nämndemän kan enligt värt för- menande enklast och bäst tillgodoses om det anförtros åt länsstyrelsen i dess helhet att utse nämndemän. Nämndemännen blir då utsedda av ett kol- legium, i vilket landstingsvalda ledamöter är i majoritet. Uppdraget som nämndeman blir på detta sätt grundat på ett allmänt medborgerligt förtro- ende.

I enlighet med det anförda föreslår vi, att länsstyrelsen skall bestämma antalet nämndemän och att länsstyrelsen i dess helhet inom eller utom sig utser nämndemännen.

I fråga om mandattid, allmänna behörighetsvillkor och ämbetsansvar för nämndeman föreslås skola gälla samma regler som för ledamot av läns- styrelsen. Därjämte synes böra stadgas, att nämndeman skall avlägga do— mared eller däremot svarande försäkran.

I detta sammanhang bör även den frågan beröras, huruvida nämndeman _ utöver de allmänna behörighetsvillkoren — bör fylla särskilda krav på sakkunskap eller eljest utses efter någon särskild grund.

De mål och ärenden, som skall avgöras med nämnd, hänför sig till vitt skilda områden. Otvivelaktigt skulle därför svårigheter kunna uppkomma, om man ställde krav på att bland nämndemännen skulle inrymmas sak— kunskap på alla ifrågakommande ämnesområden och att vid varje tillfälle just de nämndemän skulle deltaga som representerade sakkunskap i då behandlade mål och ärenden.

Krav på sakkunskap hos nämndemännen inom de viktigaste områdena, såsom barna- och ungdomsvård, nykterhetsvård och hälsovård, samt på det väg- och trafiktekniska området skulle på ett mindre lyckligt sätt begränsa urvalet till vissa kategorier av kommunala befattningshavare och eljest i vissa yrken verksamma personer. En dylik begränsning skulle inte överens- stämma med vår grundsyn att nämndemännen skall vara representanter för länets medborgare. Om man uppställde krav på att det alltid i nämnden skall finnas företrädare för särskild sakkunskap, skulle det vidare fordras att nämnden hade olika sammansättning i olika slags mål. Följden härav skulle bli, att man behövde ett väsentligt utökat antal nämndemän och att det skulle bli svårt att smidigt och jämnt fördela nämndemännens tjänst- göringsskyldighet.

Vad särskilt angår de i olika sammanhang framförda önskemålen om medicinsk sakkunskap, så skulle det naturligtvis i och för sig vara av vår- de, om läkare med speciell inriktning på psykiatriska eller allmänt sociala

frågor kunde ingå i länsstyrelsen vid handläggningen av vissa sociala mål, såsom barnavårdsmål och nykterhetsvårdsmål. Genom läkares direkta medverkan i länsstyrelsens handläggning av dylika mål — vanligen även innefattande muntliga förhör med den målet rör _— skulle i många fall de medicinska synpunkterna kunna komma bättre fram än genom enbart sakkunnigutlåtande av en utomstående läkare. Emellertid måste man för- utse betydande svårigheter och kostnader, om läkare skulle obligatoriskt medverka i mål av ifrågavarande slag. Sammanträden för avgörande av mål om administrativa frihetsberövanden torde, särskilt i de större länen, behöva hållas minst en gång i veckan, ibland ännu oftare. Inte sällan torde det krävas, att sammanträde äger rum utanför residensstaden, med tids- ödande resor som följd. Även om uppdraget att som nämndeman med- verka i länsstyrelsens verksamhet på förevarande område fördelades på flera olika läkare, skulle det bli svårt eller till och med omöjligt att i det mer eller mindre tidsbundna och ofta tidskrävande länsstyrelsearbetet engagera läkare, som i regel är strängt upptagna av andra uppgifter. Man torde vi- dare svårligen kunna undgå att medge läkaren särskild ersättning för hans arbete. Att medicinsk sakkunskap obligatoriskt skall ingå i nämnden synes därför inte höra krävas.

Till de anförda, i huvudsak praktiska synpunkterna på frågan kom- mer även den principiellt viktiga synpunkten, att ändamålet med nämnde- männen inte i första hand är att tillföra länsstyrelsen sakkunskap av spe— cialistkaraktär utan att genom ianspråktagande av det allmänna medbor- gerliga omdömet stärka garantierna för riktiga avgöranden i viktiga frågor samt att tillgodose önskemålen om insyn och kontroll och därmed stärka förtroendet för länsstyrelsens avgöranden. Anmärkas kan, att länsstyrelsen givetvis i mån av behov bör anlita läkare såsom sakkunniga. Länsläkaren eller biträdande länsläkaren torde ofta med fördel kunna medverka i så- dan egenskap.

Vår slutsats blir därför, att nämndemännen inte skall representera sär- skild sakkunskap inom de områden där de enligt vårt förslag skall med- verka i länsstyrelsearbetet. Givetvis är det dock en fördel, om det bland nämndemännen ingår personer med dylika kvalifikationer och att det all- mänt medborgerliga omdömet således kan förenas med särskild sakkun- skap. I främsta rummet bör emellertid enligt vår mening tillses, att till nämndemän utses personer, vilkas allmänna förutsättningar för uppdraget är goda och vilka ådagalagt sådana egenskaper i offentlig verksamhet. Nämndemännen bör sålunda vara erfarna i allmänna värv. Det är givetvis inte lämpligt, att till nämndemän utses någon länsstyrelsens egen tjänste- man.

Tidigare har framhållits såsom önskvärt, att nämndemännen hämtas från olika delar av länet och att så vitt möjligt för delar av länet, som är be-

lägna på längre avstånd från residensorten, nämndemän utses till sådant antal, att de som regel kan bilda en fulltalig nämnd i mål och ärenden från ifrågavarande länsdel. Att detta iakttages har vi, med vår allmänna grund- syn på dessa frågor, funnit så betydelsefullt, att en särskild bestämmelse i ämnet synes påkallad. Härav bör dock inte följa någon begränsning av nänmdemännens formella behörighet att deltaga i mål och ärenden från olika länsdelar. Praktiska hänsyn till lämplig tjänstgöringsfördelning och reseavständet till sammanträdesorten får bestämma vilka nämndemän som skall kallas vid varje tillfälle.

Vilka mål och ärenden som enligt vår mening bör avgöras av länsstyrelsen med nämnd har i stora drag redan antytts i den tidigare framställningen. Gemensamt för dem är, att avgörandena är av judiciell art och avser åtgär— der, som starkt ingriper i enskilds rättssfär i personligt eller ekonomiskt hänseende. Hit hör i första hand mål om administrativa frihetsberövanden och liknande mål men också exempelvis hälsovårdsmål och andra mål av ekonomisk betydelse, dock icke byggnadsmålen, som enligt vad tidigare förordats skall handläggas under medverkan av länsstyrelsens ledamöter.

Beträffande flertalet målgrupper gäller emellertid, att de omfattar avgö- randen av sinsemellan mycket skiftande beskaffenhet. Inom en och samma grupp kan sålunda finnas mål, vilkas utgång på ett avgörande sätt kan ge— stalta en människas framtid, men också ärenden, vilkas avgörande mera har karaktär av formell lagtillämpning. Det måste därför i vidsträckt om- fattning överlämnas till länsstyrelsen att bestämma om nämnd skall del- taga eller ej. I det följande skall vi försöka ange några hållpunkter för den- na bedömning. Vi kommer sålunda att nämna åtskilliga grupper av mål och ärenden, i vilka nämnd regelmässigt eller i vart fall i betydande utsträck- ning bör deltaga. I fråga om några begränsade grupper av mål har vi emel- lertid ansett, att nämndens deltagande utgör en så viktig rättssäkerhetsga— ranti att det bör vara obligatoriskt. Dessa grupper omfattar de administra- tiva frihetsberövandena och därmed jämförliga åtgärder.

Vi föreslår sålunda, att följande mål och ärenden alltid skall avgöras av länsstyrelsen med nämnd, nämligen

mål om verkställighet av dom angående vårdnaden om barn och mål om hand- räckning rörande barn,

mål angående omhändertagande av barn för samhällsvård så ock mål om fort- satt sådan vård och om förbud att taga barn från fosterhem,

mål om tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och om återintagning å sådan anstalt, samt ärenden om utvisning av utlänning.

I den mån förhör anordnas i sådant mål skall detta självfallet hållas i närvaro av nämnden. Dess medverkan skall i övrigt avse beslutet i huvud-

saken. Om samtidigt beslut skall fattas i andra frågor, t. ex. om i förvar tagen utlännings kvarblivande i förvar eller om ersättning åt biträde eller vittne, bör nämndens medverkan lämpligen omfatta även dylika beslut. Be- slut av processuell eller expeditionell beskaffenhet, som föregår eller efter— följer förhör eller beslut i huvudsaken, bör däremot som regel kunna med- delas utan nämnd.

Vi övergår härefter till de mål, i vilka nämnds deltagande varken kan eller bör vara obligatoriskt men i vilka rättssäkerhetssynpunkter eller andra skäl ofta gör det påkallat att nämnden inkallas. Följande slag av mål och ärenden synes ha sådan karaktär, nämligen

mål angående förbud för underhållsskyldig att avflytta från riket, mål om besvär över polismyndighets beslut att återkalla tillstånd för enskild att inneha vapen (resp. förbjuda vederbörande att inneha vapen som deklare- rats enligt tidigare gällande författningar i ämnet), i förekommande fall även tillstånd att förvärva ammunition,

ärenden angående utfärdande av pass, då omständigheterna ger anledning över- väga att avslå ansökningen, samt angående återkallande av pass eller begränsning av giltigheten av gällande pass ävensom mål om besvär över polismyndighets be- slut i passärende,

kommunala besvärsmål, mål om besvär över barnavårdsnämnds beslut, varigenom nämnden meddelat bestämmelse enligt 41 å andra stycket barnavårdslagen om rätt till umgänge med någon som är omhändertagen, avslagit ansökan om tillstånd att mottaga foster- barn eller träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 51 % nämnda lag,

ärenden angående ansökan om eftergivande av återkrav mot underhållsskyldig då bidragsförskott utgår,

hälsovårdsärenden och mål om besvär över häsovårdsnämnds beslut, ärenden angående återkallelse av körkort eller trafikkort samt angående an- sökan om erhållande eller återfående av körkort eller trafikkort, då omständig- heterna ger anledning överväga att avslå ansökningen.

Flertalet av ovan angivna mål och ärenden gäller som regel frågor, som på det närmaste berör enskildas personliga förhållanden eller ekonomiska intressen och vari dessa måste vägas mot ett allmänt intresse av det ena eller andra slaget. Ett undantag från denna karakteristik får väl de kom- munala besvärsmålen anses utgöra, då besvärsmöjligheten här närmast har till ändamål att åstadkomma en legalitetskontroll. Denna omständighet ta- lar emellertid enligt vår mening inte emot att de kommunala besvärsmå- len prövas av länsstyrelsen med nämnd. I de vanligaste fallen, då som grund för besvären anföres att det beslutande organet överskridit sin be- fogenhet, kommer nämligen ofta att i besvärsprövningen ingå vanskliga skälighets- eller lämplighetsbedömanden. Har däremot besvären grundats på anmärkningar av huvudsakligen formell natur, synes målet kunna prö- vas utan nämnd.

Såsom nyss framhållits kan hithörande mål och ärenden i övrigt vara av högst varierande beskaffenhet, sett ur synpunkten av behovet att nämnd

deltar vid avgörandet. På grund av gällande lagbestämmelser eller med hän- syn till fast utbildad praxis kan i många fall utgången vara given, där vissa fakta föreligger. Så är t. ex. fallet med körkortsåterkallelser i anled- ning av rattfylleri. I andra fall åter kan vidsträckt utrymme finnas för skälighets— eller lämplighetsbedömning. Där är givetvis nämndens med- verkan av särskilt värde. Vid bedömning av om ett mål eller ärende av de angivna slagen bör handläggas med nämnd eller ej bör man enligt vår me- ning ta för regel att tillkalla nämnd, om målet eller ärendet lämnar ut- rymme för skälighetsöverväganden eller eljest är tveksamt och tveksamhe- ten inte enbart hänför sig till lagtolkning eller formalia. Vi fäster för vår del särskild vikt vid att nämnden deltar i körkortsmål, vilkas utgång inte är helt självklar —— vi syftar givetvis här icke på fall, där avgörandet gäller om varning skall meddelas eller varje åtgärd skall utebli. Man bör i de av- sedda målen inte utan bärande skäl avstå från den rättssäkerhetsgaranti som nämnden representerar.

Det bör givetvis inte vara uteslutet att nämnden deltar även i andra mål och ärenden än de förut uppräknade. Någon formell begränsning av läns- styrelsens befogenhet att hänskjuta mål eller ärende till nämnd bör alltså inte ske. En viktig reell begränsning ligger emellertid i att nämnden inte får anlitas i frågor, som tillkommer länsstyrelsen in pleno.

— Nämndemännens deltagande i länsstyrelsearbetet bör ordnas så, att detta blir så litet betungande för dem som möjligt. Helst bör bestämda samman- trädesdagar fastställas. För handläggning av brådskande ärenden angå- ende tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, omhän- dertagande för samhällsvård eller utvisning av utlänning torde dock få för- utses, att sammanträde kan behöva hållas utanför fastställd ordning. Tjänst- göringen för nämndemännen bör så långt möjligt fördelas jämnt på dem och, på sätt förut angivits, under hänsynstagande till deras bosättningsort, eventuell särskild sakkunskap m. m.

Som ordförande i nämnden bör normalt den blivande rättsavdelningens chef fungera. Det förutsättes, att han har juridisk examen samt är tings— meriterad eller i varje fall genom tidigare tjänstgöring förvärvat en med tingsmeriteringen likvärdig kompetens som förvaltningsjurist. Han skall ha avlagt domared eller däremot svarande försäkran. I mål och ärenden som enligt vårt förslag alltid skall avgöras med nämnd bör ordförandeska- pet exklusivt vara förbehållet rättsavdelningens chef, givetvis med den möjlighet som måste finnas att annan länsstyrelsetjänsteman med samma kompetens ersätter honom vid semester, sjukdom och liknande fall. I övrigt skall emellertid, i överensstämmelse med nu tillämpade principer, länssty- relsens chef eller souschef — efter vad som må gälla om arbetsfördelningen dem emellan —— äga rätt att övertaga ordförandeskapet. En sådan ordning är betingad av att eljest länsstyrelsens chef eller souschef skulle kunna

komma att se sig utesluten från att fatta beslut eller deltaga i beslutsfat- tandet i ett mål eller ärende genom att detta hänskjutes till avgörande med nämnd. Den omständigheten att länsstyrelsens chef eller souschef eller båda i visst fall inträder i nämnden bör inte medföra att rättsavdelningens chef utestänges från att deltaga i handläggning och beslut. Han skall kvar- stå i det utökade kollegiet för att under alla omständigheter juridisk sak— kunskap skall vara representerad däri.

Genom nämndens deltagande i de från rättsskyddssynpunkt viktigare målen ändrar den administrativa rättskipningen inom länsstyrelsen i viss mån karaktär. Rättssäkerhetsgarantierna stärkes, och handläggningen blir mera domstolsmässig. Av skäl som angivits i det föregående kapitlet måste man bibehålla det organisatoriska sambandet med länsstyrelsen i övrigt och dess förvaltningsuppgifter av icke judiciell natur. Såsom tidigare fram- hållits anser vi det nämligen vara en styrka både för den rättskipande och för den mera utpräglat förvaltningsmässiga verksamheten att det orga- nisatoriska sambandet bevaras. Här kan också erinras om att en strikt upp- delning på tjänstemannaplanet inte alltid kan upprätthållas. Planeringsav— delningens befattningshavare måste i viss utsträckning medverka i bered- ningen av exempelvis hälsovårdsmål, liksom befattningshavare med place- ring på rättsavdelningen kan behöva anlitas, när det gäller vissa frågor inom samhällsplaneringen.

Rättsskyddsgarantierna blir emellertid så starka, att vi inte hyser be- tänkligheter mot att föreslå, att vid muntliga förhandlingar i mål om ad- ministrativa frihetsberövanden och övriga obligatoriska nämndmål läns- styrelsen får samma befogenheter i fråga om bevisningen som enligt 36—40 kap. rättegångsbalken tillkommer domstol. Detta innebär bl. a., att läns- styrelsen i sådana fall äger höra vittnen på ed, medan den hittills varit hänvisad att höra vittnen utan edsansvar eller att begära särskilt vittnes- förhör inför allmän domstol. En ändring härutinnan har länge framstått som önskvärd och möjliggöres av de i övrigt föreslagna reformerna.

Vad särskilt angår mål om frihetsberövanden torde länsstyrelsen, om våra förslag genomföres, väl motsvara de krav på domstolsmässighet som framförts i olika internationella sammanhang. Detsamma gäller körkorts— målen, som under senare år livligt diskuterats från rättsskyddssynpunkt.

Med det sagda har vi inte tagit ställning till den tid efter annan och senast i besvärssakkunnigas betänkande om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27) diskuterade möjligheten att låta vissa förvaltningsmyndigheter även i formellt hänseende framträda som domstolar när de fullgör judi- ciella uppgifter. Det kan emellertid framhållas, att om det skulle bli ak- tuellt att förverkliga denna tanke, den nya länsstyrelsen, då den arbetar med nämnd, i och för sig synes väl kvalificerad att intaga en sådan ställ- ning.

Vissa gemensamma frågor

De medborgerliga representanterna i länsstyrelsen, såväl länsstyrelsens le- damöter som nämndemännen, måste ha vissa garantier för att deras infly— tande skall kunna göra sig gällande. Vi betraktar det sålunda som själv- klart, att de skall bli väl insatta i de frågor, i vilkas behandling de deltar; de bör på lämpligt sätt få del av föreliggande material och i förekom- mande fall informeras om tillämplig lagstiftnings innehåll och av länssty- relsen eller högre instanser tillämpad praxis. En allmän föreskrift härom kan vara befogad, men detaljerade regler om tillvägagångssättet torde inte höra meddelas. Föredragning i erforderlig omfattning av handlingarna i ärendet bör som regel förekomma. I vissa fall kan det vara lämpligt att i förväg utsända ärendelista med upplysningar om ärendenas innehåll eller särskild promemoria beträffande visst ärende. Ledamot eller nämndeman som så önskar skall på lämpligt sätt få tillfälle att ta del av handlingarna och givetvis oberoende av om dessa är offentliga eller ej.

De grundläggande bestämmelserna om den nya länsstyrelsens uppgifter och befogenheter samt om verkets styrelse och nämndemän bör komma till uttryck i en samfällt stiftad lag.

Bestämmelserna om länsstyrelsens befogenheter på samhällsplaneringens område innebär en ändring i vad som beslutats av Kungl. Maj:t och riks- dagen och bör därför meddelas i samma ordning. Förslaget om den nya verksstyrelsen, i vilken huvuddelen utses av landstingen och stadsfullmäk- tige i landstingsfria städer, medför att kommunerna får medinflytande på den statliga regionala förvaltningen. Detta medinflytande synes böra lagfäs- tas på samma sätt som andra kommunala befogenheter. Detsamma gäller i viss mån även reglerna om nämnds deltagande i mål om administrativa frihetsberövanden m. m. Det må påpekas att sistnämnda regler tillika utgör en rättssäkerhetsgaranti och att de medför att besluten fattas av organ med annan sammansättning än som förutsatts i barnavårdslagen, lagen om nyk- terhetsvård m. fl. berörda lagar. Slutligen erfordras _ i avbidan på stats- makternas ställningstagande till besvärssakkunnigas förslag till lag om för- valtningsförfarandet _— lagbestämmelser om domared, jäv och rätt för läns- styrelsen att höra vittnen och utöva andra befogenheter med avseende på bevisningen som eljest endast tillkommer domstol.

Bestämmelserna bör sammanföras i en lag om länsförvaltningen. I övrigt erforderliga föreskrifter torde få meddelas i tillämpningskungö- relse till lagen, länsstyrelseinstruktion eller i den mån varje länsstyrelse för sig avses äga bestämma i vissa detaljfrågor — vederbörande länssty- relses arbetsordning eller genom särskilda beslut av länsstyrelsen.

KAPITEL 3

Länsnämnder och länsstyrelseexperter

Inledning

Det är en huvudlinje i våra förslag, att länsstyrelsen i framtiden skall bli det aktivt ledande och samordnande statliga förvaltningsorganet på läns-» planet, främst i fråga om samhällsplaneringen men också inom andra viktiga förvaltningsområden, där ett flertal olika länsorgan är verksamma, såsom socialvården och den allmänna hälsovården.

I tidigare diskussioner har frågan om samordningen av dessa aktiviteter sammankopplats med frågan om att organisatoriskt sammanföra fristående länsorgan med länsstyrelsen. Av de allmänna synpunkter som anförts i kap. 1 torde framgå, att en sådan sammankoppling ingalunda är ofrånkomlig. Tvärtom har vi funnit att man bör angripa denna fråga från delvis nya ut- gångspunkter.

Vad angår samhällsplaneringen har som det väsentliga i samordningskra- vet framstått att få ett samlat grepp om den översiktliga planeringen och en gemensam grundsyn på länets utveckling i skilda hänseenden. Detta åstad- kommes i första hand genom att ge den nya länsstyrelsen beslutanderätt i alla frågor rörande översiktlig samhällsplanering och andra viktiga därmed sammanhängande frågor, genom att skapa ett beredande organ inom läns- styrelsen i dessa frågor, planeringsberedningen, vari ingår även representan- ter för berörda länsmyndigheter och expertorgan utanför länsstyrelsen, och genom att utbygga länsplanerarinstitutionen i länsstyrelsen till en utred- ningssektion. Med dessa förutsättningar har vi funnit, att frågan om en or- ganisatorisk samordning mellan de fristående länsorganen och länsstyrelsen bör kunna lösas på ett naturligt sätt. Som en huvudprincip har angivits, att om en länsmyndighet huvudsakligen har uppgifter inom den översiktliga samhällsplaneringen eller eljest uppgifter som har väsentligt samband med den nya länsstyrelsens verksamhet, bör denna länsmyndighet framdeles organisatoriskt ingå i länsstyrelsen eller dess uppgifter eljest övertagas av denna. Om äter den del av det fristående länsorganets verksamhet, som inte avser översiktlig planering eller också väsentligen är av verkställande art i förhållande till central myndighets eller länsstyrelsens beslut, är den helt övervägande, bör länsmyndigheten bibehålla sin ställning av friståen- en organ.

Det är utifrån de ovan angivna synpunkterna som vi här avser att när-

177 mare behandla frågan om de i förhållande till länsstyrelsen fristående stat- liga länsmyndigheternas organisatoriska ställning i den framtida länsför- valtningen. Påpekas kan, att frågan om denna ställning väsentligen gäller de praktiska möjligheterna att finna lämpliga former för att utföra arbetsupp- gifterna. Förhållandet till allmänheten spelar också sin roll, i det att ett organ som huvudsakligen framträder på länsstyrelsens vägnar också bör tillhöra denna. Däremot innebär en ändring av den organisatoriska tillhörig- heten i och för sig icke någon ändring av organets befogenheter. Även de or— gan som föreslås skola tillhöra länsstyrelsen kommer, såsom närmare ut- vecklas i det följande, att i stort sett bibehålla de självständiga befogenheter de nu har. Å andra sidan får de statliga länsorgan som förblir fristående följa länsstyrelsens beslut i frågor rörande den översiktliga samhällsplane- ringen eller dess genomförande.

Länsnämnderna m. fl.

Av länsnämnder och liknande länsmyndigheter, vilkas verksamhet till stör- re eller mindre del rör samhällsplanering, skall här till en början behand- las länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, lantbruksnämnden, skogs- vårdsstyrelsen och länsskolnämnden.

Länsarbetsnämnden med därtill hörande arbetsförmedlingskontor (hu- vud-, krets- och avdelningskontor) har som huvuduppgift att svara för ar- betsförmedlingen och viss annan därmed sammanhängande verksamhet, såsom yrkesvägledning och arbetsvård. Nämnden administrerar utbildnings- och omskolningskurser och tar även eljest befattning med åtgärder till mot- verkande av arbetslöshet. Den handlägger vidare ärenden rörande arbets- tillstånd för utlänningar, bistånd åt flyktingar m. m., och handhar planlägg— ning och registrering av arbetskraft för krig eller krigsberedskap. Om och i den mån igångsättningstillstånd för byggnadsarbete erfordras, ankommer det som regel på länsarbetsnämnden att besluta i dessa ärenden. Nämndens tjänstemän deltar i övrigt i den sysselsättningsplanering för byggnads- och anläggningsindustrin som bedrives inom de s. k. byggarbetsnämnderna.

Den utrednings- och planläggningsverksamhet av betydelse för samhälls- utvecklingen, som länsarbetsnämnden utför eller deltar i, avser främst större och mera långsiktiga arbeten till motverkande av arbetslöshet. Denna del av nämndens verksamhet har sålunda samband med den översiktliga sam- hällsplaneringen.

Länsbostadsnämnden handhar — med vissa, i sammanhanget betydelse- lösa undantag — den statliga låne- och bidragsverksamheten beträffande bostadsbyggandet, innefattande bl. 3. beslut i anledning av ansökningar om bostadslån, förbättringslån och olika slags bidrag av bostadspolitisk natur. Nämnden beslutar vidare om förskott och ersättning åt kommunerna för

178

familjebostadsbidrag och pensionärsbostadsbidrag som beviljas av kommu— nernas förm—edlingsorgan.

Volymmässigt är länsbostadsnämndens verksamhet huvudsakligen av bankmässig art. Merparten av hostadslånen torde numera avse bostäder in- om planlagda områden. När det gäller enskilda ärenden _— såväl ny— och ombyggnadslån som förbättringslån — torde egentligt samråd med andra. länsorgan främst krävas beträffande bebyggelse i glesbygden.

E-tt direkt och betydelsefullt samband med den översiktliga samhällspla- neringen har länsbostadsnämndens verksamhet självfallet vid lokaliseringen i stort på länsdelar och kommunblock av det bostadsbyggande, som omfat- tas av länet tilldelade ramar, samt genom medverkan vid upprättandet av de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen och bedömningen av dessa.

Lantbruksnämnden har som huvuduppgift att på länsplanet svara för den statliga verksamheten för jordbrukets och trädgårdsnäringens yttre och inre— rationalisering, däri även inbegripet skogsbrukets strukturrationalisering. Verksamheten bedrivs i nära samverkan med skogsvårdsstyrelse, hushåll- ningssällskap och lantmäteriorganisation. Enligt principbeslut vid 1965 års riksdag (prop. 1965:100, JoU 17, rskr 256) skall även statens medverkan. i jordbrukets driftsrationalisering, som nu är anförtrodd åt hushållnings- sällskapen, framdeles utövas genom lantbruksnämnderna, vilkas uppgifter och organisation även i övrigt kan väntas undergå vissa förändringar till följd av nämnda beslut. Nämnden handhar vidare den statliga jordbruks— egnahemsverksamheten och utgivandet av arealtillägg till mindre jordbruk. För nu nämnda olika ändamål lämnar lantbruks—nämnden ett omfattande ekonomiskt och tekniskt stöd genom lånegarantier och statsbidrag, inköp och försäljning av jord, teknisk planering och projektering samt upplys— ning och rådgivning. Nämnden handlägger också ärenden angående för- värvstillstånd enligt jordförvärvslagen och ärenden enligt 1947 års lag om uppsikt å jordbruk.

För att erhålla underlag för handlingsprogram och konkreta rationali- seringsinsatser utför lantbruksnämnden översiktliga utredningar rörande rådande förhållanden och utveck-lingstendenser inom jordbruk och skogs- bruk, såsom ifråga om produktionsundcrlaget i mark, brukningsenheternas antal och storlek, befolkning och arbetskraft m. m. På grundval av utred- ningarna utformar nämnden handlingsprogram för sin rationaliserings- och rådgivningsverksamhet efter de av statsmakterna uppdragna allmänna rikt- linjerna. Den framtida markanvändningen för olika ändamål är härvid en viktig fråga. Denna del av nämndens verksamhet har givetvis samman- hang med och betydelse för andra grenar av samhällsplaneringen.

Skogsvårdsstyrelsen har till huvuduppgift att främja och stödja den en- skilda skogshushållningen samt verka för ett planmässigt skogsvårdsarbete i de enskilda skogarna. Den utövar också tillsyn över att skogsvårdslagen efterleves. Till fullgörande av sin huvuduppgift bedriver skogsvårdsstyrel-

.sen en omfattande rådgivnings-, upplysnings- och utbildningsverksamhet, planlägger och medverkar —— genom arbetsledning, stämpling, försäljning av frö och plantor, m. m. —— i beståndsvärd och avverkning, återväxtfräm- jande åtgärder, skogsdikning, skogsindelning och skogsuppskattning m. m. Styrelsen handhar den statliga lån- och bidragsgivningen till skogsförbätt- ringsåtgärder och, inom vissa delar av landet, åtgärder för ökad skogspro- duktion. Den utför planering av skogsvägnätet för större områden och pro- jekterar skogsvägsföretag samt beviljar statliga lån och bidrag till sådana.

Av intresse för annan samhällsplanering torde särskilt vara frågor om markanvändning, översiktlig skogsvägnätsplanering och det statliga ekono- miska stödet åt skogsvägbyggandet.

Länsskolnämnden har inseendet över det obligatoriska skolväsendet samt flertalet andra statliga och kommunala skolor, såsom gymnasier, facksko- lor, yrkesskolor m. fl. Nämndens uppgifter innefattar dels ledning och ut- veckling av den pedagogiska verksamheten genom inspektioner, upplysning, rådgivning och anordnande av konferenser, fortbildningskurser m. m., och dels handläggning (för beslut eller yttrande) av ett stort antal administra— tiva ärenden av skiftande beskaffenhet rörande den inre skolorganisationen, bl. a. tjänstetillsättningar.

Länsskolnämnden har också att —- i erforderligt samråd med övriga sam- hällsplanerande myndigheter och institutioner i länet —— utföra en fort- löpande översiktlig planering av skolväsendet i dess helhet inom länet. Nämnden tar vidare befattning med frågor om inrättande av högre skolor inom kommunerna och statsbidrag till skolbyggnadsföretag, varigenom nämnden utövar inflytande på lokalisering och dimensionering av skolloka- ler och tidsprioritering av byggnadsföretagen. Här berörda sidor av länsskol- nämndens verksamhet står givetvis i mycket nära sammanhang med annan .samhällsplanering på länsplanet.

Sammanfattningsvis kan sägas, att de ovan behandlade kollegiala läns- myndigheterna dels utför eller medverkar i planerings- och utrednings- verksamhet, hänförlig under begreppet samhällsplanering i vidsträckt be- märkelse, dels genom beslut i konkreta fall — ofta på grundval av plane- rings- och utredningsverksamhetens resultat — medverkar till genomföran- det av statsmakternas politik på ifrågavarande specialområde, och dels har ytterligare andra specialförvaltningsuppgifter, i vissa fall av betydande omfattning.

Det torde helt allmänt kunna konstateras, att här ifrågavarande organ ut- vecklats betydligt sedan de tillkom och särskilt under senare tid. I ökande utsträckning har de vunnit rutin och erfarenhet. Det har visat sig möjligt att genom decentralisering av ärenden från deras centrala verk anförtro dem allt flera arbetsuppgifter. De har fått en självständigare ställning i för— hållande till centralorganen. Även personalmässigt har de vuxit.

Beträffande länsarbetsnämndens, länsbostadsnämndens, lantbruksnämn-

dens, skogsvårdsstyrelsens och länsskolnämndens ställning i den framtida länsförvaltningen må framhållas, att dessa organ har många och kvantita— tivt dominerande verkställighets- och andra specialförvaltningsuppgifter, vilka i stort sett ligger utanför vad länsstyrelsen har att taga befattning med eller skulle kunna tänkas ha anledning att deltaga i. Denna omstän- dighet talar för att de bibehålles som självständiga organ.

En del av denna förvaltningsverksamhet, t. ex. bostadslångivningen, läm- nandet av kreditgarantier och bidrag till jordbrukets rationalisering, utgi— vandet av lån och bidrag till skogsvägsföretag, bör visserligen ha som ut- gångspunkt och underlag översiktliga utredningar och planer. Beträffande dessa skall enligt våra förslag avgörandet ligga hos länsstyrelsen. Att fack- organet skall lämna medverkan vid tillkomsten och utformningen av denna planering har likaledes understrukits. Längre torde emellertid inte det naturliga sambandet i arbetsuppgifter mellan länsstyrelsen och fackorganen sträcka sig, Länsstyrelsens beslut i de översiktliga samhällsplaneringsfrå- gorna utgör en av de allmänna grundvalarna för fackorganens arbete. Var- ken ur samhällsplaneringssynpunkt eller andra för länsstyrelsens arbete vitala synpunkter torde det emellertid ha någon större betydelse, hur man handlägger de enskilda ärendena om lån, bidrag och liknande. Än mindre är naturligtvis detta fallet med här berörda fackorgans övriga specialför- valtningsuppgifter, som för vissa organs del har en betydande omfattning och vilkas handläggning i länsstyrelsen inte synes medföra några speciella fördelar. Om man skulle inlemma ifrågavarande fackorgan i länsstyrelsen och därmed ge denna ansvaret för de omfattande och disparata förvaltnings— uppgifter varom här är fråga, skulle man knappast vinna några fördelar från organisatorisk synpunkt. Tvärtom kunde man befara att länsstyrelsens verksamhet skulle splittras, så att man inte skulle kunna uppnå den enhet i organisation och arbetsuppgifter som våra förslag åsyftar. Att iakttaga för- siktighet härvidlag står i god samklang med våra förslag i kap. 4 att ut- skilja en rad detaljärenden från länsstyrelsens handläggning och med vårt initiativ att få till stånd en särskild utredning om skatteväsendets skiljande från länsstyrelsen.

De här behandlade fristående länsorganens kvalificerade befattnings- havare är till övervägande del fackmän med specialutbildning eller eljest särskild förvärvad erfarenhet av det ena eller andra slaget, såsom på ar- betsmarknadens, bostadsförsörjningens, jordbrukets, skogsbrukets, skolut- bildningens eller annat område, för vilket representanter saknas inom den nuvarande länsstyrelsen. Uppenbart är, att dylik arbetskraft måste finnas även framdeles, också för det fall att verksamheten skulle äga rum inom en gemensam yttre organisatorisk ram. Någon personalvinst är sålunda i detta avseende inte att räkna med.

De synpunkter vi anlagt på förhållandet mellan å ena sidan länsstyrel-

sen och å andra sidan länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, lantbruks- nämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsskolnämnden äger enligt vår uppfatt- ning motsvarande tillämpning på förhållandet dessa nämnder emellan. Övervägande skäl synes alltså tala för att man inte, vid sidan av länssty— relsen, organisatoriskt sammanför två eller flera av de nämnda fristående länsmyndigheterna. Vad angår lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen bör här också erinras om statsmakternas nyss nämnda principbeslut år 1965 angående ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden, vilket bl. a. innebar att tan- ken på att nu infoga skogsvårdsstyrelsen i ett för jordbruk och skogsbruk gemensamt regionalt organ avvisades. Som i tidigare sammanhang antytts blir emellertid frågan härom föremål för förnyat Övervägande inom skogs- politiska utredningen.

Länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, lantbruksnämnden, länsskol— nämnden och, såvitt f. 11. kan bedömas, skogsvårdsstyrelsen bör sålunda bibehållas som självständiga länsmyndigheter. Under sådana omständig— heter torde det, såsom tidigare sagts, varken vara erforderligt eller eljest påkallat att närmare behandla dessa organs inre organisation. Vi vill dock erinra om våra tidigare uttalanden om önskvärdheten att de medborgerliga representanterna i dessa nämnder tillförsäkras inflytande.

Till de organ på länsplanet, vilkas verksamhet faller inom samhällspla— neringens och samhällshyggandets område, hör också vägförvaltningen och Iänsvägnämnden.

Den kvantitativt utan tvekan största delen av vägförvaltningens och underlydande arbetsenheters (vägmästarområdens) verksamhet avser pro— jektering, byggande och underhåll av allmänna vägar, förhyrning och inköp av fastigheter, maskiner och materiel, administrering av förvalt— ningsp-ersonal och övrig arbetskraft samt därmed sammanhängande och i övrigt förekommande kamerala uppgifter. Hit hör också bl. a. den tekniska gransknings- och kontrollverksamheten m. m. i ärenden angående stats- bidrag till byggande och underhåll av enskilda vägar samt godkännande av arbetsplaner för statsbidragsberättigade gator och vägar i städer och samhällen som är väghållare. Det är här fråga om teknisk-ekonomiska ut- redningar samt verkställighet och drift, som länsstyrelsen på det hela taget torde sakna möjlighet och anledning att öva något inflytande på, bortsett från den i och för sig viktiga sida av vägprojekteringen som berör land- skapsvärden. Åtskilligt av denna verksamhet kommer att ligga kvar hos vägförvaltningarna i länen, även efter genomförandet av statsmakternas, på grundval av väg- och vattenbyggnadsstyrelseutredningens förslag (SOU 1965: 47) nyligen fattade beslut rörande ny organisation för väg- och vat— tenbyggnadsstyrelsen, m. m. (prop. 1966:129, SU 152, rskr 361). Som i

annat sammanhang nämnts, innebär beslutet bl. a., att delar av vägförvalt— ningarnas projekterannde och byggande verksamhet övergår eller kan kom- ma att övergå till ett antal regionala enheter, i vissa fall med flera län som arbetsområde.

Vägförvaltningens ovan berörda verksamhet kan emellertid av perso- nal- och arbetsorganisatoriska skäl inte lämpligen skiljas från dess över- siktliga planläggning av det allmänna vägnätets utformning och utbyggnad inom länet och därmed sammanhängande verksamhet avseende flerårspla- ner av skilda slag, arbetsplaner för de vägbyggnadsföretag som vägförvalt- ningen svarar för, fördelningsplaner beträffande de statliga bidragen till gator och vägar i städer och samhällen ävensom beredningen i övrigt _— d. v. s. utöver den tekniska granskningen och kontrollen _ av ärendena angående statsbidrag till enskilda vägar. Såsom framhållits i nyssnämnda betänkande och understrukits av oss i remissyttrande över detsamma skall planläggningen av det allmänna vägnätets utformning och utbyggnad utfö- ras inom länen. I nu ifrågavarande hänseenden är vägförvaltningen länssty- relsens expertorgan och bereder ärendena i länsstyrelsen, varvid vägdirek— tören är föredragande. Den med annan samhällsplanering sammanhängande och för denna betydelsefulla planeringen och prioriteringen av större all— männa vägföretag och bidragsgivningen till byggandet av enskilda vägar är sålunda redan knutna till länsstyrelsen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ifrågasätter vi inte någon ändring i vägförvaltningens organisatoriska ställning i länsförvaltningen. I samman— hanget bör emellertid nämnas, att statsutskottet i sitt nyss angivna utlåtan- de i frågan om ny organisation för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fram- höll vikten av att vid planering och projektering vederbörlig hänsyn tages till regionala och lokala synpunkter samt att redan på länsplanet en sam- ordning av vägplaneringen sker med den övriga samhällsplaneringen. Vi vill understryka detta uttalande. Vägplaneringen bör sålunda på ett tidigt stadium samt allsidigt och genomgående samordnas med annan samhälls- planering. Detta bör ske genom att man även vid vägplaneringen utnyttjar den av oss föreslagna utredningssektionens samlade material rörande länets förhållanden och förutsebara utveckling samt genom att vägfrågorna be- handlas i ett så tidigt skede som möjligt inom planeringsberedningen. Om- vänt bör givetvis också i sin tur planeringsfrågor, som kan vara av bety— delse för vägplaneringen, föras fram i planeringsberedningen så tidigt som möjligt.

Länsvägnämnden biträder vid planläggningen av det allmänna vägnätets utbyggnad. Den har inte någon självständig beslutanderätt i vägfrågor utan fyller funktionen av ett rådgivande regionalt organ på vägplaneringens om- råde. Främst medverkar den vid upprättandet av förslag till flerårsplaner. Genom sin sammansättning representerar nämnden det i de lokala väg—

183

nämnderna ingående allmänna lekmannaintresset i vägfrågor, varjämte i nämnden skall ingå två av länsstyrelsen utsedda ledamöter, av vilka en skall företräda städerna i länet, samt en av skogsvårdsstyrelsen utsedd ledamot, som är förfaren i skogsbruk och väl förtrogen med skogsförhållandena i länet.

Med vårt förslag till ny länsstyrelse, varigenom denna kommer att bestå av —— förutom verkets chef — ett antal företrädare för länets invånare, blir de intressen som uppbär länsvägnämnden i tillräcklig grad tillgodo- sedda inom länsstyrelsen. Kravet på ett i länsinstans infogat allmänt med— borgerligt inflytande på vägplaneringen kommer sålunda att vara uppfyllt. Detta inflytande blir för övrigt starkare än det som länsvägnämnden nu kan utöva, eftersom de medborgerliga representanterna kommer att deltaga i länsstyrelsens beslut och inte bara såsom länsvägnämnden ha en rådgi- vande funktion.

Under angivna omständigheter synes oss tillräckliga skäl inte finnas att ha ett rådgivande länsorgan på vägväsendets område. Vi föreslår därför, att länsvägnämnderna skall upphöra.

I detta sammanhang vill vi beträffande den mot länsvägnämnden svaran- de Iokala representationen på vägväsendets område, vägnämnderna, ifråga— sätta om inte även dessa bör avvecklas och deras funktioner anförtros kommunblocken. Förslag i sådan riktning har tidigare framförts av en inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsatt kommitté i dess betänkan- de om vägväsendets distriktsorganisation (SOU 1962:46). Kommunerna här det primära ansvaret för bebyggelseutvecklingen, som har ett nära samband med vägnätets utbyggnad och standard. De har även i övrigt ett starkt intresse av vägfrågorna på grund av dessas betydelse för kommu- nernas näringsliv. På det lokala planet synes därför kommuner och kom- munblock vara en naturlig kontaktpunkt för länets vägmyndigheter vid planering och projektering av allmänna vägar, Redan nu torde vägförvalt— ningarna i stor utsträckning i viktigare vägfrågor ta kontakt direkt med berörda kommuner. Vi förordar därför, att även vägnämnderna avvecklas.

Företagareföreningen medverkar stundom i den lokaliseringspolitiska verksamheten inom länet, främst genom att föreningens direktör biträder länsstyrelsen genom utredningar — tillsammans med länsarbetsdirektören —— av ärenden rörande rådgivning och företagsstöd som länsstyrelsen har att handlägga såsom regionalt lokaliseringspolitiskt organ. Även föreningens egen verksamhet såsom förmedlare av statligt kreditstöd i olika former åt småindustri och hantverk har sin betydelse för näringslivets utveckling och utgör därmed en faktor i samhällsplaneringen.

Företagareföreningen är en enskild sammanslutning, om än med vissa statliga funktioner, och vi saknar från våra utgångspunkter anledning att föreslå ändring i detta förhållande. På grund härav och med hänsyn till

pågående utredning beträffande föreningarnas organisation och verksam- het framlägger vi inte något förslag om att sammanföra föreningarna med den statliga länsförvaltningen. Vi förutsätter emellertid, att i frågor där lokaliseringspolitiska synpunkter aktualiseras samarbete äger rum mellan föreningarna och länsstyrelserna.

På socialvårdens område möter främst frågan om länsnykterhetsnämn- dens framtida ställning i länsförvaltningen.

Länsnykterhetsnämnden har att övervaka nykterhetstillståndet inom länet och vidtaga åtgärder för dess förbättrande. Den tar sålunda ofta ini- tiativ i olika hänseenden, t. ex. till medicinska och sociala anordningar till hjälp för den kommunala nykterhetsvården, anordnar kurser för utbild- ning och fortbildning av de kommunala nykterhetsnämndernas ledamö- ter och tjänstemän, medverkar i eftervården av alkoholmissbrukare, m.m. Nämnden skall utöva tillsyn över kommunernas nykterhetsvårdande verk- samhet samt lämna nykterhetsnämnderna råd och anvisningar. Genom sina tjänstemän biträder den ofta de kommunala nämnderna med utredningar angående enskilda alkoholmissbrukare. Nämnden äger, om så erfordras, in- gripa i nykterhetsnämnds ställe. Den anlitas i betydande omfattning av olika myndigheter som remissorgan, t. ex. av länsstyrelsen i nykterhetsvårdsmål och körkortsmål.

I skilda sammanhang har tidigare framförts tanken att avskaffa läns- nykterhetsnämnden och överflytta dess uppgifter till länsstyrelsen och ett konsulentorgan inom eller utom denna. 1948 års länsstyrelseutredning före- slog sålunda, att länsnykterhetsnämndens arbetsuppgifter skulle överföras till länsstyrelsen med däri ingående socialkonsulent och socialassistent. Frå- gan har därefter även behandlats av bl.a. nykterhetsvårdsutredningen i dess betänkande »Översyn av nykterhetsvården» (SOU 1961: 58) och av social- vårdskonsulentutredningen i dess betänkande »Den statliga konsulentverk— samheten på socialvårdens område» (SOU 1963: 30).

Medan på det sociala området länsstyrelsen är regionalt tillsynsorgan ifråga om kommunernas verksamhet enligt socialhjälpslagen och barna- vårdslagen, tillkommer som nämnts tillsynsbefogenheterna i länsinstans på nykterhetsvårdens område länsnykterhetsnämnden. I det praktiska nyk- terhetsvårdsarbetet föreligger givetvis beröringspunkter med annan social- vård. Samverkan mellan företrädare för olika grenar av socialvården är ofta en nödvändig förutsättning för en effektiv och allsidig hjälpinsats.

Otvivelaktigt kan vissa skäl tala för att man söker åvägabringa en mera enhetlig och sammanhållen organisation för de arbetsuppgifter som an- kommer på regionala myndigheter enligt socialhjälpslagen, barnavårds- lagen och nykterhetsvårdslagen. Emellertid torde erfarenheten också visa, att länsnykterhetsnämnden alltjämt har en viktig funktion att fylla som initiativtagande och rådgivande länsorgan till stöd för kommunerna i de-

ras nykterhetsvårdande verksamhet och för biträde med utredningar i be- svärliga nykterhetsvårdsärenden. Självfallet kan förutsättningarna ändras, i den mån de kommunala förvaltningarna växer sig starkare. Vi har emeller- tid inte ansett oss kunna förorda att länsnykterhetsnämnden avskaffas för närvarande. Därmed har ställning dock inte tagits i fråga om nykterhets- vårdskonsulenten och hans förhållande till övriga länskonsulenter på social- vårdens område. Denna fråga behandlas senare i detta kapitel.

Till de länsorgan som har uppgifter inom socialvården i vidsträckt bc- märkelse är även att räkna allmän försäkringskassa, vilken är regionalt organ för den allmänna socialförsäkringsverksamheten (sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring för tilläggspension). Allmän försäkrings- kassa utövar dels i stor utsträckning statliga funktioner _ beträffande folkpension och tilläggspension —— och dels mera självständigt sjukför- säkringsverksamhet, som finansieras med avgifter från arbetsgivare och försäkrade samt statsbidrag. Det statliga inflytandet på kassans organisa— tion och verksamhet —— genom lagstiftning och på annat sätt —— är bety- dande. Allmän försäkringskassa är emellertid icke något i strikt mening statligt organ. Med hänsyn såväl härtill som till arten av kassans verksam— het saknas anledning att nu överväga att organisatoriskt sammanföra kas- san med länsstyrelsen.

Den här verkställda genomgången har givit vid handen, att intet av de hit- tills behandlade länsorganen bör organisatoriskt sammanföras med läns— styrelsen. Erforderlig samordning i viktigare frågor rörande översiktlig sam- hällsplanering erhålles i stället genom att länsstyrelsen, med hjälp av plane- ringsberedningen, leder utredningsarbetet och i sin av medborgarrepresen- tanter sammansatta verksstyrelse utövar beslutanderätten för länets vid- kommande. Därutöver erfordras givetvis informell samverkan i en lång rad frågor.

Länsstyrelseexperterna m.fl.

Medan det i förhållandet mellan länsstyrelse och länsnämnder (motsvaran- de) med självständig beslutanderätt och mellan dessa senare inbördes främst gällt att vinna garantier för att en gemensam översiktlig samhälls- planering kommer till stånd, är samordningsproblemen till stora delar av annan art beträffande de utanför länsstyrelsen stående befattningshavare med speciella uppgifter, som brukar benämnas länsstyrelseexperter. Av praktiska skäl användes denna benämning i den fortsatta framställningen, ehuru tjänstemän med juridisk eller annan särskild sakkunskap inom läns— styrelsen i lika män skulle kunna betecknas som experter.

I våra direktiv har framhållits, att frågan om experternas anknytning till länsstyrelsen bl.a. torde få bedömas ur interna personal- och arbets- organisatoriska synpunkter. Man möter här den principiella frågan, huru-

vida nuvarande ordning med sakbehandling inom ett organ och den for- mella men avgörande prövningen förlagd till ett annat motsvarar kraven på en rationellt arbetande förvaltning. I den moderna förvaltningsrättsliga doktrinen torde man vara överens om att specialkunskaper och speciella intressen bör inordnas i den administrativa apparaten så, att de blir på ett naturligt sätt inpassade i den större helheten.

I de centrala verken sker som regel den sakliga och den formella pröv- ningen inom vederbörande verk genom samverkan mellan en eller flera fackbyråer och en juridisk byrå eller motsvarande. Även 0111 länsstyrelsen har en mer omfattande judiciell verksamhet än flertalet centrala verk, mo— tiverar detta knappast att länsstyrelsens ärenden skall slutligt handläggas och avgöras av jurister, medan den speciella sakgranskningen förläggs till ett utomstående expertorgan. Den riktiga avvägningen mellan de allmänt administrativa och juridiska synpunkterna, å ena, och de speciella facksyn- punkterna, å andra sidan, synes i stället böra bygga på likställighet mellan och i lika mån ansvarig ställning för de olika synpunkternas företrädare.

Om man vill försöka skapa en så fast organiserad och effektivt arbetande länsförvaltning som möjligt, ter det sig därför naturligt att låta de speciella facksynpunkterna på antytt sätt komma till uttryck inom länsstyrelsen.

Den nya länsstyrelsens verksamhet bör, som tidigare betonats, präglas av initiativ och aktivt planerande inom flera viktiga förvaltningsområden. Med den konkurrens om personal, särskilt kvalificerad sådan, som brukar råda, är det nödvändigt att tillgängliga krafter utnyttjas effektivt och rationellt. I den mån nu fristående experter kan infogas i länsstyrelsens organisation, får länsstyrelsen bättre möjligheter att leda och sammanhålla även deras verksamhet och inrikta den på sådana arbetsuppgifter, som är mest aktuella och som kräver en tidsmässigt och personellt samlad insats.

Man kan Vidare räkna med att samordning och samarbete mellan exper- terna och mellan dessa och övrig personal i länsstyrelsen automatiskt un- derlättas och främjas. Om så erfordras kan samordningen och samarbetet ytterligare säkerställas och effektiviseras genom interna tjänsteföreskrif— ter. Detta gäller såväl befattningshavarnas utåtriktade inspektions- och rådgivningsverksamhet genom resor och sammanträden som det inre ar- betet. Inte minst bör beaktas att om experten ingår i länsstyrelsen så kom- mer frågor, som i och för sig ligger inom den formella ramen för länsstyrel— sens uppgifter men med nuvarande organisation av expertväsendet ofta stannar på expertnivå, att redan från början vara aktuella i länsstyrelsen. Bättre förutsättningar skapas alltså för en allsidig behandling och samord- ning på ett tidigt stadium.

Ytterligare en vinst torde vara, att experterna i långt mindre omfattning än nu behöver utarbeta formella skriftliga yttranden i länsstyrelseärenden där deras medverkan som fackmän erfordras. Visar det sig i särskilda fall erforderligt att expertsynpunkterna lämnas i skriftlig form —— t. ex. där-

187

för att sökanden eller klaganden bör få del av dessa innan ärendet avgöres och därmed möjlighet att bemöta av experten anförda synpunkter _ kan detta ske i promemorieform.

Ärenden i vilkas behandling inom länsstyrelsen expert skall deltaga behö— ver slutligen diarieföras endast på ett ställe och inte som nu både hos läns- styrelsen och, efter remiss till experten, i flertalet fall hos denne. Kontors- organisationen blir också i övrigt gemensam. Även om länsstyrelsen redan nu i viss utsträckning tillhandahåller biträdeshjälp åt experter som saknar egen kontorsorganisation, bör en gemensam sådan organisation medföra en rationellare arbetsfördelning och större elasticitet. Härvid förutsättes som självklart, att experterna och deras medarbetare har lokaler gemensamt med länsstyrelsen i övrigt.

Om man ändrar huvudmannaskapet för länsstyrelseexperterna, så att de kommer att ingå i länsstyrelsen som dess tjänstemän, får man givetvis överväga vad detta kan innebära för förhållandet mellan vederbörande ex- pert och det centrala verk experten nu sorterar under. Vi återkommer till denna fråga efter den följande genomgången av länsstyrelseexperterna.

Eftersom den nya länsstyrelsens verksamhet kommer att domineras av samhällsplanering och därmed sammanhängande uppgifter, är länsarki- tekten, länsingenjören och överlantmätaren, vilka redan spelar en viktig roll i detta "arbete, av särskilt intresse. I detta arbete deltar även andra specialister som redan är knutna till länsstyrelsen, bl. a. länsplanerarna och naturvårdsintendenterna. Vi återkommer 1 kap. 7 till de samarbets— frågor inom den nya länsstyrelsen som aktualiseras av detta arbete.

Länsarkitektens verksamhet domineras, på sätt antytts, numera helt av hans uppgifter som länsstyrelsens expert inom samhällsplaneringen, så- som granskning av planärenden enligt byggnadslagstiftningen samt inspek- tioner och utredningar i andra plan— och byggnadsärenden, fastighetsbild- ningsärenden, naturvårdsärenden, byggnads- och fornminnesärenden m, m. Även länsarkitektens upplysnings- och rådgivningsverksamhet gentemot andra länsmyndigheter, kommuner och enskilda är i de flesta fall att se som utflöde av hans uppgift att biträda länsstyrelsen inom olika grenar av samhällsplaneringen.

Länsarkitekten intar sålunda, främst i sin egenskap av länsstyrelsens expert, en central ställning inom samhällsplaneringen i länet. Vi föreslår därför att länsarkitekten och hans personal skall ingå i länsstyrelsen. Or- ganisationsförändringen föranleder i och för sig inte någon ändring av de självständiga uppgifter och befogenheter utanför länsstyrelsearbetet som länsarkitekten nu har.

Länsingenjören skall enligt principbeslut vid 1965 års vårriksdag an- gående vatten— och luftvårdens organisation (prop. 1965: 97, JoU 16, rskr 255) inordnas i länsstyrelsen den 1 juli 1967. Vi saknar anledning att före— slå omprövning av detta beslut.

Överlantmätaren är länsstyrelsens expert i de jämförelsevis fåtaliga fas- tighetsbildningsärenden, som tillhör länsstyrelsens ämbetsbefattning, samt i övrigt i plan- och byggnadsärenden där fastighetsbildningstekniska syn- punkter behöver inhämtas. Uppenbart är att en intim samverkan måste ske mellan lantmäterimyndigheterna — överlantmätaren såväl som lant— mäteriets distriktsenheter —— och planmyndigheterna, d. v. s. länsstyrelsen och länsarkitekten,

Lika klart är emellertid att överlantmätarens arbetsuppgifter till väsent- lig del —— ledningen av och tillsynen över länets lantmäteriväsende, fast- ställelseprövningen av lantmäteriförrättningar avseende annat än bebyggel- se, förande av jordregister, biträde åt ägodelningsrätt, service åt olika myn- digheter och enskilda — faller utanför länsstyrelsens ämbetsområde. Det— samma får anses gälla överlantmätarens medverkan i den förberedande planeringen och genomförandet av fastighetsbildning i samband med jord- brukets och skogsbrukets rationalisering. Vad beträffar överlantmätarens fastställelseprövning av avstyckningar för bebyggelse, så torde dessa som regel endast i ett mindre antal fall vara sådana, att länsstyrelsen som plan- myndighet har intresse av att kunna öva direkt inflytande på dem. Den sam- ordning och samverkan som erfordras i detta hänseende torde redan nu ha kommit in i banor, som i stort sett ger ett tillfredsställande resultat, så långt detta är möjligt med hänsyn till den skilda pro—eessgången för jord- delningsmål och planärenden. Vi förordar därför, att överlantmätaren —— så länge lantmäteristaten behåller i stort sett nuvarande karaktär _ även i fortsättningen skall vara fristående i förhållande till länsstyrelsen.

Vad härefter angår de fristående experterna på socialvårdens område, så möter här först socialvårdskonsulenten och nykterhetsvårdskonsulenten.

Socialvårdskonsulentens huvuduppgift är att biträda länsstyrelsen vid tillsynen över kommunernas verksamhet ifråga om socialhjälp och barna- vård och andra uppgifter inom socialvården, att avge yttranden i ärenden rörande socialhjälp och barnavård m. in., som av länsstyrelsen remitteras till konsulenten, samt att genom råd och upplysningar bistå kommuner och enskilda på här ifrågavarande område. Socialvårdskonsulenten har även att biträda socialstyrelsen med tillsyn över barnavårdsnämndernas åtgärder enligt lagen om allmänna barnbidrag och avge yttranden till sty- relsen i olika frågor om socialhjälp och barnavård. I betydande omfattning förekommer samråd och andra kontakter mellan socialvårdskonsulenten och andra myndigheter och konsulentorgan på regional nivå, av vilka här särskilt må framhållas nykterhetsvårdskonsulenten och länsläkaren. Det säger sig självt, att ett fortlöpande samarbete också sker med länsstyrelsens barnavårdskonsulent och med barnavårdsombudet.

Socialvårdskonsulenten är organisatoriskt knuten till socialstyrelsen men intar en självständig ställning i förhållande till såväl socialstyrelsen som

länsstyrelsen. Huvuddelen av socialvårdskonsulentens arbete utföres emeller— tid för länsstyrelsens räkning, vare sig det är fråga om tillsyn och kontroll eller utredningar och yttranden. Även konsulentens verksamhet för social- styrelsens eller andra myndigheters räkning avser ämnesområden, som hör till länsstyrelsens ämbetsbefattning.

Nykterhetsvårdskonsulenten är länsnykterhetsnämndens tjänsteman. Han leder under ordföranden arbetet hos nämnden och biträdes i detta av en eller flera nykterhetsvårdsassistenter. Beträffande konsulentens och assis- tenternas arbetsuppgifter kan i stort sett hänvisas till förut lämnade redo— görelser för länsnykterhetsnämnden. Ärenden som avgöres av nämnden i plenum föredrages av konsulent eller assistent. Det egentliga konsulentar- betet tar emellertid merparten av tjänstemännens tid.

Socialvårdskonsulentutredningen har i sitt förut nämnda betänkande rörande den statliga konsulentverksamheten på socialvårdens område ut- talat sig för att den sociala expertisen på länsplanet samlas till en konsu- lentgrupp. Syftet med detta förslag är att åstadkomma en intensifierad samverkan mellan de statliga konsulenterna och successivt skapa ökade möjligheter för envar av de samarbetande tjänstemännen att i praktiskt arbete ensam agera även i mera komplicerade vårdfall. På denna konsulent- grupp skulle ankomma de uppgifter ifråga om rådgivning och tillsyn som nu omhänderhas av socialvårds-, barnavårds— och nykterhetsvårdskonsu— lenterna. Enligt utredningens förslag skulle även de s. k. eftervårdskonsu- lenternas verksamhet övertagas av den samordnade konsulentorganisatio- nen och därjämte barnavårdsombudet anknytas till samma organisation. Utredningen har vidare uttalat, att socialvårdskonsulenternas nuvarande verksamhet, för att kunna tillfredsställande fullgöras, i princip kräver en konsulent i varje län samt att konsulentverksamheten inom nykterhets— vården bör ingå som en del av konsulentgruppens uppgifter.

Att organisatoriskt sammanföra de till länen knutna konsulenterna inom socialvården är även enligt vår uppfattning rationellt. Det torde härvidlag räcka med att erinra om att familjeprincipen alltmer vinner tillämpning i kommunernas organisation på hithörande områden. Vi anser oss därför i och för sig kunna tillstyrka, att socialvårds- och barnavårdskonsulenterna samt nykterhetsvårdskonsulenterna (och -assistenterna) länsvis samman- hålles i en arbetsgrupp. Vi delar också socialvårdskonsulentutredningens uppfattning, att systemet med socialvårdskonsulenter som är gemensamma för flera län icke fungerat tillfredsställande. Med den nya länsindelning, var- med man har att räkna, bortfaller helt förutsättningarna fö-r denna anord— ning. Konsulentväsendet på socialvårdens område bör därför utbyggas så, att i varje län kommer att finnas det antal konsulenter och assistenter som erfordras för att de uppgifter, som nu ankommer på socialvårdskonsulen- ten, barnavårdskonsulenten och nykterhetsvårdskonsulenten, skall kunna fullgöras på ett helt tillfredsställande sätt.

190

Huvudmannaskapet för socialvårdskonsulenter samt nykterhetsvårdskon- sulenter och nykterhetsvårdsassistenter ligger hos socialstyrelsen, medan barnavårdskonsulenterna är länsstyrelsernas tjänstemän. För de konsulen- ter och assistenter, som skall ingå i den förut nämnda länskonsulentgrup— pen på socialvårdens område, bör självfallet huvudmannaskapet vara en- hetligt. I detta avseende erbjuder sig två alternativ, nämligen antingen att konsulentgruppen bildar ett från länsstyrelsen fristående konsulentorgan med socialstyrelsen som huvudman, varvid barnavårdskonsulenten flyttas ut från länsstyrelsen, eller också att de konsulenter och assistenter som nu står utanför länsstyrelsen inlemmas i länsstyrelsen som dess tjänstemän.

Såsom ovan påvisats arbetar såväl socialvårdskonsulenten som barna— vårdskonsulenten huvudsakligen med uppgifter som faller inom länssty- relsens område. Med hänsyn härtill bör _ i överensstämmelse med våra tidigare deklarerade allmänna synpunkter på experternas ställning i för- hållande till länsstyrelsen _ de nämnda konsulenterna ingå i länsstyrel- sen. Härav bör även följa, att nykterhetsvårdskonsulenten och nykterhets- vårdsassistenterna blir länsstyrelsens tjänstemän. Ändringen i den organi- satoriska ställningen för nykterhetsvårdskonsulenten kan enligt vår me- ning inte utgöra något hinder mot att han tillika är sekreterare och före- dragande i länsnykterhetsnämnden.

Samlas länsexpertisen på socialvårdens område inom länsstyrelsens ram, kommer detta enligt vår uppfattning _ även med beaktande av att nykter- hetsvårdskonsulenten bibehåller sina uppgifter för länsnykterhetsnämnden _ att medföra en effektivisering och rationalisering av socialvårdsarbetet på länsplanet. Konsulentverksamheten kommer att stå under enhetlig led- ning, utövad på samma nivå, den regionala, där konsulenterna är samlade. Den fastare organisatoriska samhörigheten bör rimligtvis också ge till re- sultat ett ökat utbyte av erfarenheter och en ökad samverkan mellan alla länsstyrelsens i socialvårdsarbetet engagerade tjänstemän. Härav bör vidare följa möjligheter till samordning och minskad differentiering av verk- samheten på fältet vid inspektioner, utredningar och rådgivning. l länssty- _ relsen kommer att finnas ett gemensamt och för alla berörda tjänstemän tillgängligt aktmaterial och en gemensam kontorsorganisation. Om _ så- som vi föreslår längre fram i detta kapitel och i kap. 7 _ även länsläkar- organisationen ingår i den nya länsstyrelsen och där tillsammans med bl. a. socialvårdens konsulenter bildar en sektion, är grunden lagd till en social/ medicinsk arbetsgrupp inom länsstyrelsens ram, vilken kan utbyggas med ytterligare expertis och tillföras vidgade uppgifter på socialvårdens samt hälso- och sjukvårdens områden.

I detta sammanhang må erinras om att i flertalet län finnes anställt ett barnavårdsombud med uppgift att anskaffa fosterhem och sommarhem och att på begäran av barnavårdsnämnd inom länet, landstingets förvaltnings- utskott, barnavårdskonsulenten eller enskild tillhandagå vid placering av

barn i fosterhem, sommarhem och anstalter av olika slag. Huvudman för barnavårdsombudet är vederbörande läns socialvårdsförbund (barnavårds- förbund), och kostnaden för ombudet bestrides av Allmänna Barnhuset och landstinget. Ett undantag utgör Örebro län, där landstinget anställt egen tjänsteman för bl. a. fosterhemsförmedlingen. Eftersom barnavårdsombu— dets arbetsuppgifter hänger nära samman med länsstyrelsens och de sociala konsulenternas, bör ombudet framdeles ingå i konsulentgruppen vid läns- styrelsen. En konsekvens härav blir, att vi förordar att staten övertar huvud— mannaskapet för barnavårdsombuden.

Eftervårdskonsulenten (sex konsulenter i fem distrikt) år socialstyrel- sens tjänsteman. Han skall under chefen för socialstyrelsens skolbyrå inom sitt distrikt biträda vid eftervården av elever, som utackorderats eller vill- korligt utskrivits från ungdomsvårdsskola.

Eftervårdskonsulenterna torde för närvarande knappast vara att räkna som länsstyrelseexperter i egentlig mening. Emellertid har socialvårds- konsulentutredningen, såsom nånmts, föreslagit att eftervårdskonsulenter— nas verksamhet överföres till en samordnad konsulentorganisation på läns- planet. I fråga om eftervårdskonsulenterna var socialvårdskonsulentutred- ningens förslag grundat på tankar, som framkommit inom 1961 års utred- ning om effektivare åtgärder för vård utom skola av ungdomsvårdsskole- elever.

Sistnämnda utredning uttalade sig i ett första delbetänkande (social— departementets stencil 1963z4) för genomförandet av förslaget om läns— organ för den samlade socialvården. I sitt slutbetänkande »Vård utom sko- la av ungdomsvårdsskoleelever» (SOU 1966:43) utgår utredningen från socialkonsulentkontoren som lämpliga basorgan vid uppbyggandet av en regional behandlingsverksamhet beträffande vården utom skola av ung— domsvårdsskoleelever. För ändamålet skulle till kontoren knytas psykiatrisk och psykologisk expertis. En försöksverksamhet i vissa län efter dessa rikt- linjer förordas av utredningen.

För vår del finner vi det naturligt, att den ifrågavarande vården övertages av den regionala socialkonsulentorganisationen, och har i remissyttrande över utredningens nämnda slutbetänkande anslutit oss till denna tanke. En konsekvens av vår tidigare redovisade ståndpunkt att den regionala kon- sulentorganisationen skall tillhöra länsstyrelsen blir emellertid, att även vården utom skola av ungdomsvårdsskoleelever blir en länsstyrelsens ange- lägenhet.

Skyddskonsulenten (i olika distrikt därjämte biträdande skyddskonsulent och en eller flera skyddsassistenter) är, närmast under kriminalvårdssty- relsen, verksam främst inom kriminalvården i frihet och biträder härvid _ förutom nämnda styrelse _ övervakningsnämnder och vissa centrala nämnder på kriminalvårdens område.

Skyddskonsulentorganisationens uppgifter anknyter på olika sätt till

socialvårdsorganens verksamhet. Kriminalvården i frihet och socialvården har delvis ett gemensamt klientel, särskilt bland de unga lagöverträdarna och bland alkoholmissbrukarna. Ett nära samarbete måste därför äga rum mellan skyddskonsulenten och olika lokala och regionala socialvårdsorgan. Skäl skulle sålunda i och för sig kunna anföras för en närmare anknyt- ning av skyddskonsulentorganisationen till länsorganen på socialvårdens område. En organisatorisk samordning med länsstyrelsen såsom det cen- trala organet i länet beträffande socialhjälp och barnavård och med vik- tiga funktioner även inom nykterhetsvården skulle därvid kunna tänkas, särskilt om socialvårds- och nykterhetsvårdskonsulenterna såsom vi före- slagit kommer att ingå i länsstyrelsen.

Emellertid kan vägande skäl också anföras mot en sådan anordning. Skyddskonsulentorganisationen är av speciell karaktär, präglad av tillhörig- heten till kriminalvården. Den är vidare fast anknuten till domstolar, över- vakningsnämnder och behandlingskollegier samt de centrala kriminalvårds-, ungdomsfängelse- och interneringsnämnderna. Att infoga skyddskonsulen- terna i de nya länsstyrelserna synes med tanke härpå för närvarande icke kunna förordas. Vi är emellertid inte främmande för tanken att man i framtiden närmare organisatoriskt samordnar den vård i frihet som bedrives inom kriminalvård och socialvård.

I detta sammanhang kan erinras om att det ifrågavarande klientelet inte sällan har blivit föremål för psykiatrisk vård i någon form. Samarbete kan därför erfordras inte bara mellan socialvård och kriminalvård utan också mellan dessa vårdformer eller endera av dem och den hjälpverksamhet som bedrives inom mentalsjukvården.

Länsläkaren jämte biträdande länsläkare och länshälsovårdskonsulent, där sådan finnes, är länsstyrelsens expertorgan främst på den allmänna hälsovårdens område och inom den del av den allmänna sjukvården, var- med länsstyrelsen har att ta befattning (epidemiska sjukdomar, könssjuk- domar, m.m.). Länsläkarorganisationen biträder länsstyrelsen genom ut- redningar och yttranden. Den meddelar råd och upplysningar till kommu- ner m.fl. och utövar en allmän tillsyns- och inspektionsverksamhet avse- ende hälsovårdsförhållandena i länet, bl.a. viss tillsyn över ålderdomshem, barnavårdsanstalter, häkten och arrester och över de kommunala hälso- vårdsnämndernas arbete. 1 frågor som rör den allmänna hälsovården skall organisationen instruktionsenligt verka för ett nära samarbete med övriga till länsstyrelsen knutna expertorgan, såsom länsingenjör (vattenvärd), länsveterinär (livsmedelskontroll och viss omgivningshygienisk kontroll) och länsarkitekt (omgivningshygieniska frågor i samband med bebyggelse- och trafikledsplaneringen m. m.). Mellan länsläkaren samt länsstyrelsen och konsulenterna på socialvårdens område förekommer jämväl samarbete

i socialhygieniska och socialmedicinska frågor. Länsläkaren fyller även en viktig funktion inom länsstyrelsen vid krig eller beredskapstillstånd.

Länsläkarorganisationen har emellertid också viktiga uppgifter som fal- ler utanför området för länsstyrelsens ämbetsbefattning. Organisationen skall sålunda följa planeringen av den allmänna sjukvården, ha viss till- syn över sjukvårdsinrättningar av skilda slag, fångvårds- och arbetsanstal- ter, tjänsteläkarna _ ifråga om deras statliga uppgifter _ och annan me- dicinalpersonal, apotek m.m. samt till medicinalstyrelsen avge löpande rap— porter om verksamheten och årsberättelse, föra vissa förteckningar över medicinalpersonal, m.m. I skiftande omfattning torde länsläkaren vidare tagas i anspråk av landstinget som konsult, ett samarbete-som vuxit fram ur förste provinsialläkarens och sedermera länsläkarens instruktionsenliga skyldighet att såvitt möjligt närvara vid landstingets sjukvårdsstyrelses sammanträden.

I stad som ej tillhör landstingskommun fullgör förste stadsläkaren de uppgifter som eljest ankommer på länsläkare.

I den proposition till 1961 års riksdag angående hälsovård och öppen sj uk- vård inom landstingsområdena m. m. (nr 181), som låg till grund för stats- makternas beslut (SU 186, rskr 394) att fr. o. m. den 1 juli 1962 ersätta förste provinsalläkarinstitutionen med en successivt utbyggd länsläkarorga- nisation, anförde departementschefen bl. a., att organisationens befattnings- havare, liksom för det dåvarande förste provinsialläkarna, borde i sin hälso- och sjukvårdande verksamhet vara underställda medicinalstyrelsen. Huru- vida de framdeles i administrativt hänseende skulle knytas fastare till läns- styrelsen var en fråga, som ansågs böra upptagas av länsförvaltningsutred- ningen. l avbidan på resultatet av utredningens överväganden härutinnan föreslogs, att befattningshavarna tills vidare skulle administrativt intaga samma ställning till medicinalstyrelsen och länsstyrelsen som förste pro- vinsialläkarna.

Som framgått har länsläkaren _ varmed här i förekommande fall även åsyftas biträdande länsläkaren _ vid sidan av länsstyrelseuppgifterna and- ra statliga uppgifter som företrädare för medicinalstyrelsen. Länshälso- vårdskonsulentens arbetsuppgifter _ vilka enligt departementschefens ut— talande i ovannämnda proposition väsentligen skulle vara att tillhandagå hälsovårdsnämnderna med råd och bistånd i omgivningshygieniska frå- gor, däri inbegripet sådana frågor som berör livsmedelshygienen och va- frågor _ avser däremot helt frågor inom ämnesområden, som det i olika sammanhang kan tillhöra länsstyrelsen att ta befattning med.

Då det gällt att ta ståndpunkt till frågan om länsläkarorganisationens ställning framdeles inom länsförvaltningen, har vi anlagt följande syn— punkter.

Länsläkarorganisationens expertis erfordras inom flera olika områden

7—660400. Länsförvaltningen I

av länsstyrelsens verksamhet och anknyter där i stor utsträckning till an- nan expertmedverkan i länsstyrelsearbetet. Tyngdpunkten i länsläkarorga— nisationens arbete för länsstyrelsen ligger inom den allmänna hälsovården med vattenvård och annan miljövård. Organisationens medverkan i läns- styrelsens övervakande och judiciella verksamhet på detta område avser främst mål och ärenden enligt hälsovårdslagstiftningen, däri inbegripna sådana som angår den inom den yrkesmässiga livsmedelshanteringen sys- selsatta personalen, åtgärder mot spridningen av smittsamma sjukdomar samt vattenvärdsfrågor, i vilka medicinsk-hygieniska synpunkter bör be— aktas. I växlande omfattning är länsläkarorganisationen också inkopplad i socialvårdsfrågor, körkortsmål m. m.

I" den förut berörda propositionen till 1965 års riksdag (nr 97) angående vatten— och luftvårdens organisation framhöll departementschefen, att det i dagens läge framstod som synnerligen angeläget att samordna och effek— tivisera de splittrade resurserna på vattenvärdsområdet och att åstadkom- ma en för hela naturvårdsområdet samlad, slagkraftig organisation.

.'I' sitt gemensamma förslag till ett för socialvård och medicinalväsende gemensamt verk (SOU 1965:49, avd. C) har vidare socialstyrelseutred- ningen och MCA-utredningen visat, hurusom socialvården och medicinal- väsendet har många och betydelsefulla beröringspunkter. Utredningarna har därför förordat, att ett för båda områdena gemensamt verk organise— ras. Socialstyrelseutredningen har i sitt förslag till socialstyrelsens orga- nisation (avd. A i nyssnämnda betänkande) förutsatt, att socialkonsulent- kontor under socialstyrelsens huvudmannaskap inrättas i varje län i enlig— het med socialvårdskonsulentutredningens tidigare ovan berörda förslag. Beträffande den regionala organisationen har socialstyrelse- och MCA- utredningarna i sitt gemensamma förslag anfört bl. a. att en sammanslag- ning på det centrala planet gjorde det angeläget, att det nya verket fick tillgång till både fackmässigt och administrativt väl utbyggda regionala or- gan, inom vilka även på regionalplanet kunde uppnås den integration mel— lan medicin och socialvård, som var ett av huvudsyftena med sammanslag- ningen av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen. Utredningarna ansåg där— för, att socialkonsulentkontoren och länsläkarorganisationen borde sam- ordnas, men att av olika skäl frågan om den mera definitiva utformningen av den regionala statliga organisationen på förevarande områden borde bli föremål för särskild utredning.

Om den statliga verksamheten på länsplanet inom naturvården i vid- sträckt bemärkelse, inom den allmänna hälsovården och inom socialvår- den skall bli framåtsyftande, aktiv och präglad av initiativ, erfordras enligt vår mening _ såväl vid översiktlig utredning och planering som i de en- skilda målen och ärendena _ en intim samverkan mellan allmänt administ- rativ personal och experter under en enhetlig ledning på samma nivå. I detta lagarbete har länsläkarorganisationen sin givna plats. Ett närmande mellan

medicinalväsendet och socialvården på länsplanet synes angeläget, oavsett om någon sammanslagning av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen kom- mer till stånd.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att även om länsläkarorganisatio- nen har åtskilliga viktiga arbetsuppgifter som faller utanför länsstyrelse- arbetets ram, likväl de uppgifter som har anknytning till länsstyrelsen är av sådan väsentlig betydelse, att länsläkarorganisationen bör tillhöra den nya länsstyrelsen. Vi förordar att så sker. Detta hindrar givetvis inte, att länsläkaren alltjämt självständigt fullgör sådana uppgifter, som icke fal- ler inom området för länsstyrelsens ämbetsbefattning. Inte heller påverkas länsläkarens möjlighet att vara konsult åt landstinget.

Motsvarande förändring synes inte påkallad med avseende på de förste stadsläkare i stad utanför landsting, som där fullgör på länsläkare ankom- mande uppgifter. '

Länsveterinären är länsstyrelsens sakkunnige i frågor om hälso— och sjukvård bland djur, djurskydd samt livsmedelskontroll och med livs- medelsproduktionen sammanhängande omgivningshygieniska frågor.

—Länsveterinärens expertis inom djursjukvården tar länsstyrelsen i an- språk väsentligen i ärenden enligt epizootilagen. Länsstyrelsens befattning med dessa ärenden är begränsad till kortare eller längre tidsperioder, då epizo'otier av någon omfattning hotar eller vinner utbredning i länet ; beho- vet av länsveterinärens sakkunskap och direkta medverkan ilänsstyrelsens arbete är emellertid då desto intensivare. Länsveterinären övervakar vidare häl-sovårdsnämndernas befattning med djurskyddet. På livsmedelskontrol- lens område utövar länsveterinären för länsstyrelsens räkning en kontinuer- lig och omfattande tillsyns- och inspektionsverksamhet. Vidare lämnar han råd och anvisningar till hälsovårdsnämnderna och livsmedelsföretag av skil- da slag. Han rapporterar missförhållanden till länsstyrelsen och föreslår ät- gärder för deras avhjälpande. Utvecklingen på livsmedelstillverkningens och -distributionens område påkallar ökade insatser från länsveterinärens sida. Omgivningshygienen i dessa sammanhang, vilken framstår som alltmer be- tydelsefull och tekniskt krävande, fordrar nära samarbete med länsläkar- organisationen liksom också med länsingenjören.

Som representant för veterinärstyrelsen har länsveterinären vissa upp- gifter, som ligger utanför länsstyrelsens ämbetsområde. Han har inom lä- net inseende över de civila tjänsteveterinärerna och enskilt verksamma ve- terinärer, avger till veterinärstyrelsen förslag och utlåtanden, årsredogö— relse för sin verksamhet och för hälsotillståndet bland husdjuren, statis- tiska och andra uppgifter, m.m. Även i andra olika sammanhang är han veterinärstyrelsens regionala organ. Så är fallet exempelvis när det gäller utredning och åtgärder i fråga om andra smittsamma sjukdomar än de av epizootilagen reglerade, i första hand till människor överförbara s.k. zoo- noser.

Den viktigaste delen av länsveterinärens arbete faller emellertid inom verksamhetsområden, som det tillkommer länsstyrelsen att ta befattning med. Särskilt i fråga om livsmedelskontrollen krävs och kommer säkerligen än mer framdeles att krävas kraftfulla och samordnade insatser från de regionala hälsovårdsmyndigheternas sida.

Liksom ifråga om länsläkarorganisationen föreslår vi därför, att läns- veterinären skall ingå i länsstyrelsen. Med avseende på de arbetsuppgifter för veterinärstyrelsen, som det inte kan anses tillkomma länsstyrelsen att ta befattning med, bör länsveterinären intaga samma självständiga ställning som för motsvarande fall förutsatts beträffande länsläkaren.

Här skall slutligen erinras om att två andra utredningar är verksamma i fråga om veterinärväsendet. Livsmedelsstadgekommittén (direktiv riks- dagsberättelsen 1964: I S 42) skall sålunda se över livsmedelslagstiftningen. Enligt direktiven för de sakkunniga bör översynen omfatta inte bara de materiella reglerna utan även livsmedelskontrollen, närmast formerna för kontrollen och kontrollorganens befogenheter. Vid samråd med företrädare för livsmedelsstadgekommittén har framgått, att en skärpning och effektivi— sering av livsmedelskontrollen anses påkallad, och att för den skull kon- trollorganen i regional instans kan tänkas få vidgade arbetsuppgifter och beslutsbefogenheter.

Den andra här åsyftade utredningen är veterinärväsendeutredningen (di- rektiv riksdagsberättelsen 1966: Jo 30). Denna utredning har till uppgift att verkställa en översyn av vissa delar av veterinärväsendets organisation och att anpassa denna till utvecklingens krav. Enligt direktiven bör de sak- kunniga i första hand söka klarlägga behovet och arten av de framtida ve- terinära insatserna inom hälso- och sjukvården bland husdjuren. De sak- kunniga bör emellertid också, bland annat, ingående pröva de framtida ve- terinära insatserna vad gäller livsmedelskontrollen och därmed samman— hängande uppgifter. Såsom framhållits vid kontakter med denna utredning är dess arbete i sistnämnda hänseende beroende av vad livsmedelsstadge- kommittén kan komma att föreslå beträffande livsmedelskontrollen.

Vårt förslag att infoga länsveterinären i länsstyrelsen torde vara ägnat att skapa bättre förutsättningar för den effektivisering av verksamheten som åsyftas med nämnda båda utredningar.

Förste konsulent vid Iappväsendet jämte assistent och instruktörer ut- övar främst tillsyn samt upplysning och rådgivning i fråga om lappbyarnas administration och renskötselns utövande samt ombesörjer olika anordning- ar för rennäringens behov och svarar för deras underhåll. På konsulenten ankommer också att i skilda sammanhang bevaka samernas och rennäring- ens intressen, då intrång däri skett eller ifrågasättes.

För närvarande pågår en översyn av renbeteslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor genom 1964 års rennäringssakkunniga. (direktiv

riksdagsberättelsen 1965:I Jo 28). I de sakkunnigas uppdrag ingår bl.a. att pröva den framtida regionala organisationen för rennäringsfrågorna.

Vid kontakt med 1964 års rennäringssakkunniga har framgått, att de sakkunniga, som i första hand tagit itu med revisionen av renbeteslagstift- ningen, ännu inte tagit ställning till frågorna om vilka arbetsuppgifter på rennäringens område som bör åvila statliga regionala organ, hur uppgif- terna bör fördelas på olika organ och vilka förändringar i den nuvarande organisationen som bör vidtagas.

Konsulenterna är länsstyrelsernas experter med avseende på de till lapp- väsendet hörande ärenden som ankommer på länsstyrelsen. I ganska stor utsträckning torde konsulenterna anlitas som föredragande i dessa ärenden. I realiteten kan konsulenterna och assistenterna sägas vara länsstyrelsens tjänstemän. Det kan därför i och för sig förordas, att de även formellt göres till tjänstemän i länsstyrelsen. Den rent praktiska verksamheten inom lapp- väsendet med uppförandet av renvaktarstugor, renstängsel, renslakterier m.m. och förvaltningen av dylika anordningar skulle därmed också bli en länsstyrelsens uppgift och instruktörerna, under närmaste förmanskap av konsulent, komma att sortera under länsstyrelsen.

Dä emellertid rennäringssakkunnigas arbete kan tänkas resultera i för- slag om väsentliga ändringar i såväl länsstyrelsens som förste konsulenter- nas och övriga till lappväsendet hörande tjänstemäns arbetsuppgifter och inbördes relationer, torde ett slutligt ställningstagande i frågan om de nämn- da tjänstemännens organisatoriska ställning böra anstå tills vidare.

Det återstår att beröra ytterligare några expertorgan, som i större eller mindre utsträckning fungerar som sakkunniga åt länsstyrelsen.

Hit hör yrkesinspektionen, bilinspektionen och fiskeriintendentorganisa- tionen.

Bilinspektionens huvudsakliga verksamhet (fordonsbesiktning, prövning av körkorts- och trafikkortssökande och bilskolornas funktionärer) ger visserligen ett väsentligt underlag för länsstyrelsens beslut och åtgärder ifråga om bilregistrering, körkort och trafikkort, godkännande av före- ståndare, lärare och instruktörer vid körskolorna, m. m. Verksamheten är emellertid av rent teknisk eller eljest speciell art, och länsstyrelsen torde därför inte kunna ha något direkt inflytande på verksamheten. Härtill kom- mer att besiktningsmans uppgifter även fullgöres av särskilt förordnade besiktningsmän hos AB Svensk bilprovning, militära besiktningsmän och, såvitt avser prov för traktorkörkort, andra därtill särskilt förordnade per- soner.

Beträffande yrkesinspektörerna och fiskeriintendenterna torde gälla, att deras verksamhet till allra största delen avser annat än att som experter biträda länsstyrelsen.

Med hänsyn till nu antydda förhållanden ifrågasättes inte någon föränd—

ring av yrkesinspektionens, bilinspektionens eller fiskeriintendenternas organisatoriska ställning.

Landsantikvarien, intendenten för utskänkningsärenden och jaktvårds- konsulenten har alla annan huvudman än staten. Detsamma gäller läns- brandinspektören, även om tjänsten som länsbrandinspektör i sig själv är en statlig arvodesbefattning. DeSSa experters verksamhet avser till helt övervägande de] uppgifter i huvudmannens tjänst och endast i mindre omfattning funktionen som länsstyrelsens expert. Härvidlag må dock fram— hållas., att landsantikvarien har en icke oviktig uppgift i fråga om lands- skapsvården och kulturminnesvården. Vi vill också understryka vikten av att hans medverkan sker på ett tidigt stadium inom planeringsberedningen i hithörande frågor. För närvarande torde emellertid saknas anledning att föreslå, att de nämnda experterna omvandlas till statliga tjänstemän, eller att dryfta någon organisatorisk inordning i länsstyrelsen eller annat statligt länsorgan.

Somiett länsstyrelsens expertorgan kan man slutligen också betrakta naturvårdsrådet. Detta är emellertid inte någon författningsmässigt regle- rad institution, och det består av tjänstemän, representerande olika läns- myndigheter, och enskilda personer utanför denna tjänstemannakrets.

Naturvårdsrådens insatser-i det regionala naturvårdsarbetet torde vara av växlande beskaffenhet och omfattning, beroende på rådens samman- sättning och ledamöternas skiftande möjligheter att lägga ned tid och kraf- ter på arbetet. Olikheterna länen emellan är också stora i fråga om natur- vårdsproblemens art och svårighetsgrad. Det torde emellertid vara om— vittnat, att naturvårdsråden på många håll inlagt stora förtjänster genom initiativ, utredningar och sakkunnigyttranden till länsstyrelsen.

Mot bakgrunden av de förslag vi framlägger beträffande länsförvaltning— ens framtida organisation kan likväl den frågan ställas, huruvida anord- ningen med ett särskilt råd vid länsstyrelsens sida på naturvårdens område bör bibehållas.

Till en början kan framhållas, _att begreppet naturvård kommer att få en avsevärt vidgad innebörd i och med att statsmakternas förut omnämnda principbeslut om vattenvärdens och luftvårdens sammanförande med na— turvården blir genomfört. Det bör inte heller glömmas, att statens natur- vårdsnämnd numera är central myndighet även för jakt— och viltvårds- frågor. Därav bör följa, att man utökar kretsen av tjänstemän och utom— stående som i regional instans engageras i naturvårdsarbetet. I sådant hän— seende kan bland tjänstemännen nämnas exempelvis länsingenjören, läns- läkaren, länsveterinären, lantbruksdirektören och jakvårdskonsulenten.

Såvitt länsstyrelsen angår måste givetvis ansvaret för och ledningen av naturvårdsverksamheten, såsom utgörande en gren av samhällsplaneringen, ytterst ligga hos den nya länsstyrelsen i plenum, där också besluten i

naturvårdsfrågor av översiktlig natur eller eljest av särskild vikt skall fattas. Som tidigare framgått räknar vi med att i den nya länsstyrelsen kommer att ingå representanter för olika näringsgrenar och skilda delar av länet. I planeringsberedningen kommer vidare flertalet av de experter inom eller utom länsstyrelsen, som är av betydelse för naturvårdsarbetet, att vara tillgängliga och bidraga till en allsidig belysning av där behandlade frågor. I övrigt får det förutsättas, att man vid de större naturvårdsfrågor- nas beredning _ som sällan kan vara uteslutande en mans arbete _ ut— nyttjar tekniken med informella arbetsgrupper och att föredraganden i öv- rigt samarbetar med de tjänstemän, vilkas synpunkter behöver inhämtas i det aktuella ärendet.

Under angivna förhållanden torde det knappast vara erforderligt att dess— utom ha ett rådgivande organ i naturvårdsfrågor, till största delen be- stående av just de personer som deltar i länsstyrelsens beslut eller ären- denas beredning 1 länsstyrelsen.

Vi finner det emellertid angeläget, att man tillvaratar och i länsstyrel- sens naturvårdsarbete nyttiggör den fond av kunskaper och erfarenheter, sem av naturvården särskilt intresserade lekmän och specialister utanför kretsen av tjänstemän i länsförvaltningen representerar. Förslag och ut- redningar från dessa frivilliga krafters sida torde utgöra ett värdefullt stöd och en mången gång oumbärlig hjälp, om länsstyrelsens naturvårds- arbete skall bli framgångsrikt. Det förefaller naturligt, att personer med här avsedd kapacitet _ såsom också kan och bör ske med intressenter på andra för länsstyrelsens arbete vitala områden _ deltar i planeringsbered- ningen och den eller de mindre arbetsgrupper, som kan komma att bildas för beredningen av naturvårdsfrågor. I princip bör de utses på förhand och kallas, när naturvårdsfrågor av vikt behandlas i planeringsberedningen. Självfallet bör därvid arvode och i förekommande fall traktamente och resekostnadsersättning utgå på sätt nu är fallet beträffande lekmanna- ledamöter i naturvårdsrådet.

Experternas ställning i länsstyrelsen

I detta sammanhang skall slutligen med några ord beröras, vilka konsekven— ser förslaget att inlemma viSSa länsstyrelseexperter i länsstyrelsen kan få i jämförelse med nuläget och i det framtida förhållandet till deras nuva- rande huvudmän.

Det bör då först konstateras, att en av de viktigaste fördelarna med att infoga ifrågavarande experter i länsstyrelseorganisationen är, att länsstyrel- sen i större utsträckning än för närvarande kan leda och inrikta experternas arbete på mål som är väsentliga för länsstyrelsens eller den övriga statliga länsförvaltningens verksamhet. Likväl är det uppenbart, att experterna all- mänt sett måste intaga en förhållandevis självständig ställning. En stor och

betydelsefull del av deras verksamhet avser inspektioner och rådgivning m. m. åt kommuner och enskilda, Visserligen kan behovet av direkt kon- troll bli mindre, i och med att kommunernas ekonomiska och personella resurser växer _ bl. a. genom större kommunbildningar _ och de kommu— nala organen vinner ökad rutin och erfarenhet. Men samtidigt torde utveck- lingen inom vårt samhälle — förändringar i befolkningens fördelning och sammansättning, industrins lokalisering, naturresursernas exploatering m. m. _ ställa ökade krav på råd och anvisningar av teknisk och annan art från länsstyrelseexperternas sida.

Att en expert blir länsstyrelsens tjänsteman får därför inte medföra, att hans viktiga fältarbete eftersättes eller att hans möjligheter att framföra sina fackmannasynpunkter inskränkes. I och med att han blir tjänsteman i en större organisation betonas emellertid vikten av att han i frågor, där allmänna ekonomiska, sociala, administrativa eller andra synpunkter bör beaktas, konfererar med andra befattningshavare i länsstyrelsen, innan han lämnar råd och anvisningar.

I övrigt bör experternas självständiga ställning i länsstyrelsen komma till uttryck även däri, att expert t. ex. i mål och ärenden, som avgörs på rätts- avdelningen med nämnd, avger sitt yttrande som sakkunnig men icke deltar i länsstyrelsens beslut, när en fråga blir föremål för länsstyrelsens pröv- ning på grund av besvär eller ansökan och experten tidigare såsom repre- sentant för det allmänna tagit ställning i samma mål eller ärende.

Vad angår förhållandet mellan de till länsstyrelsen hörande experterna och deras centrala fackmyndigheter, så är det givetvis angeläget att be- vara den ömsesidiga kontakten mellan dem även efter det att huvudmanna- skapet för experterna flyttats över till länsstyrelsen. Att så blir fallet bör ligga lika mycket i länsstyrelsens som vederbörande centrala verks intresse, då därigenom ett nära och omedelbart samarbete mellan central och regio- nal instans främjas. På områden, där en länsstyrelsens expert fullgör upp- gifter för det centrala verkets räkning som faller utanför länsstyrelsens kompetensområde _ såsom exempelvis länsarkitekten i fråga om kronans byggnader, länsläkaren beträffande tillsyn över vissa sj ukvårdsinrättningar, apotek och medicinalpersonal och länsveterinären i fråga om inseendet över de civila veterinärerna och den del av den allmänna hälsovården bland husdjuren, för vilken länsstyrelsen inte har direkt ansvar _ bör alltjämt gå en direkt befälslinje från det centrala verket till experten i länsstyrel- sen. Men även inom det för expert och länsstyrelse gemensamma kompe- tensområdet bör det centrala verket — jämlikt bestämmelser därom som må finnas i lag eller annan författning, i överensstämmelse med riktlinjer, angivna av Kungl. Maj:t, eller efter Kungl. Maj:ts särskilda bemyndigande _ äga utfärda inte bara anvisningar utan också bindande föreskrifter av olika slag. Dylika anvisningar och föreskrifter kan komma att formellt rikta sig till länsstyrelsen, även om de som regel närmast angår experten.

I övrigt avses icke att förslaget om vissa länsstyrelseexperters inlemmande i länsstyrelsen skall medföra någon direktivrätt för vederbörande centrala verk gentemot länsstyrelsen.

Självfallet bör det centrala verket äga inflytande på tillsättning av ex— perttjänsterna i länsstyrelsen. Det förutsättes sålunda, att såväl länsstyrel- sen som det centrala verket skall yttra sig i tillsättningsärenden som av- göres av Kungl. Maj:t. Det centrala verket bör likaledes uttala sig om de sökande, dä tjänst tillsättes av länsstyrelsen.

Möjlighet torde vidare böra finnas för det centrala verket att ta initiativ till utbyte av expertpersonal eller till att låta expert viss tid tjänstgöra i annat län eller i verket. Givet är att dylika arrangemang skall vidtagas i samråd med länsstyrelsen.

En konsekvens av våra här redovisade ståndpunkter är, att vi inte ansett oss böra föreslå någon ändring i fråga om experternas tjänsteställning och tjänstetitlar.

I förevarande sammanhang anmärkes slutligen, att vi inte funnit oss böra ta upp till behandling frågan om införande av rätt för expert _ i eller utom länsstyrelsen _ att som företrädare för visst allmänt intresse anföra besvär över länsstyrelsens eller underordnad myndighets beslut.

KAPITEL 4

Ändringar i fördelningen av arbetsuppgifter

I våra direktiv framhålles bland annat, att det är arbetsuppgifternas be— skaffenhet och omfattning samt det ur effektivitets- och rättssäkerhets- synpunkt lämpligaste förfarandet vid uppgifternas utförande, som i främsta rummet är avgörande för lösningen av organisationsfrågorna på länspla— net. Utgångspunkten för arbetet i utredningen har i enlighet härmed varit att draga upp riktlinjer för en organisation, som på rationellast möjliga sätt kan bemästra de uppgifter, som enligt grundlag, annan lagstiftning eller hävd ankommer på den statliga länsförvaltningen. Arbetsfördelningen mellan länsstyrelsen och övriga statliga länsorgan är däremot inte på för- hand given. Tvärtom har det utgjort ett väsentligt led i utredningsarbetet att finna en lämplig fördelning av ansvarsområden och beslutsfunktioner de statliga länsorganen emellan. Vi har också, såsom framgår redan av de föregående kapitlen, velat förorda djupgående ändringar i den nuvarande arbetsfördelningen med ökade beslutsfunktioner för länsstyrelsen inom den översiktliga samhällsplaneringen. Det ligger emellertid i sakens natur, att en omorganisation av den statliga länsförvaltningen även kan aktuali- sera vissa ändringar i fördelningen av uppgifter mellan centrala organ, länsmyndigheter och lokala organ. Organisatoriska skäl kan exempelvis tala för att ärenden eller ärendegrupper överflyttas från länsstyrelsen till polismyndigheter eller andra lokala organ, Sådana ändringar innebär inte något egentligt avsteg från den förut angivna principiella utgångspunkten utan endast en anpassning i vissa detaljfrågor till organisationsförslagen av den givna arbetsfördelningen mellan organ på olika nivåer.

Den nya länsstyrelse, som vi föreslår, kommer att få delvis andra upp- gifter än den nuvarande. Tyngdpunkten kommer att ligga på uppgiften att vara ett aktivt, initiativtagande, samordnande och ledande organ, som har ansvaret för länets utveckling, för den översiktliga statliga samhällsplane— ringen och för socialvård, allmän hälsovård m. m. Liksom hittills kommer länsstyrelsen att vara ett allmänt förvaltande organ inom länet med betydel- sefulla rättsvårdande uppgifter. De här antydda förändringarna kommer emellertid att på ett helt annat sätt än tidigare understryka kravet på inre sammanhang mellan de olika arbetsuppgifterna.

Om man på nyss angivet sätt till länsstyrelsen överför betydelsefulla uppgifter inom den översiktliga samhällsplaneringen m. m., framstår det

sålunda som angeläget att arbetsuppgifter, som nu åvilar länsstyrelsen men som inte alls eller endast i ringa mån kräver samordning med annan verk— samhet i länsstyrelsen, i möjlig utsträckning avskiljs frän denna. Vär fram- ställning hos Kungl. Maj:t om utbrytning ur länsstyrelsen av taxerings- och uppbördssektionerna _ vilken fråga sedermera prövats av landskon- torsutredningen _ ger uttryck för denna tanke. Av samma skäl har vi ansett oss böra särskilt undersöka möjligheterna att från länsstyrelsen till andra, statliga eller kommunala organ inom länet överflytta beslu- tanderätten i första instans beträffande olika ärendegrupper. l samman- hanget kan framhållas, att länsstyrelsens ökade arbetsuppgifter av mera översiktlig natur kommer att ställa stora krav på aktiv, kontinuerlig och initiativbetonad verksamhet särskilt från de kvalificerade befattnings— havarnas sida. Ett starkt önskemål är därför att dessa befattningshavare inte bindes vid sådana, oftast löpande detalj=D Gröromål, som inte har direkt anknytning till deras större och viktigare arbetsuppgifter. Givetvis bör möj- ligheten till delegation av beslutanderätten inom länsstyrelsen utnyttjas, men denna utväg torde endast erbjuda en begränsad lösning av problemet. Även detta utgör ett skäl att avskilja ä1endegrupper av åsyftat slag från länsstyrelsen. ,

I skrivelse till länsstyrelserna den 25 november 1964 hemställde vi, att de _ efter hörande av länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, länsskol- nämnden, lantbruksnämnden och vägförvaltningen _ skulle framföra för- slag och synpunkter beträffande behovet och lämpligheten av en annan för- delning än den nuvarande av de statliga arbetsuppgifterna på länsplanet. Under hänvisning till innehållet i denna skrivelse anhöll vi samtidigt hos arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, väg- och vat— tenbyggnadsstyrelsen samt Svenska kommunförbundet och Svenska lands- tingsförbundet om uttalande i frågan.

Enkäten syftade till en allsidig belysning av spörsmålet om den lämpli- gaste arbetsfördelningen mellan olika över-, under— och sidoordnade organ och således inte enbart till en undersökning av möjligheterna att avlasta länsstyrelsen vissa arbetsuppgifter. Den innehöll bland annat följande.

Förekommer inom länsstyrelsen eller annat regionalt organ ärenden (ärende— grupper), vilkas handläggning _ vare sig denna regelmässigt utmynnar i beslut eller i yttrande eller förslag till högre myndighet _ utan olägenhet borde kunna överföras till annat länsorgan eller till lokalt statligt eller kommunalt organ? _ Vid besvarandet torde jämväl angivas, i vad mån önskemål föreligger om öve1- flyttning av ärenden (ärendegrupper) på hithörande områden från centralt or- gan till länsstyrelsen eller annat regionalt organ.

Det underströks i anslutning härtill, att man torde kunna utgå från att ärenden rörande planering för olika ändamål inom länet centralt, aktivt och samordnande skulle komma att handläggas av länsstyrelsen. Man kunde vidare räkna med, att det även i fortsättningen skulle ankomma på länssty-

relsen att handlägga rättsärenden och andra förvaltningsärenden på skilda områden.

Från de hörda myndigheterna inkom åtskilliga förslag, innebärande såväl decentralisering från central till regional eller från regional till lokal in- stans som en omfördelning av arbetsuppgifter mellan sidoordnade länsorgan.

Från några länsstyrelser framfördes därvid förslag om decentralisering av beslutanderätten i vissa ärendegrupper från Kungl. Maj :t till länsstyrel- sen. Ehuru beaktansvärda skäl utan tvivel talar för flera av dessa förslag, har vi inte i något fall funnit att de äger så nära samband med vårt arbete, att de bör behandlas i sammanhang därmed. I stället har vi ansett att för- slagen bör övervägas av den pågående departementsutredningen, som bland annat har att närmare undersöka möjligheterna av en längre gående dele- gering eller decentralisering från Kungl. Maj:t av vissa ärendegrupper, sär- skilt sådana av mera löpande art varom här är fråga. Förslagen har därför under hand överlämnats till denna utredning.

Vi har, som redan nämnts, föreslagit att beslutanderätten i ärenden rö- rande översiktlig samhällsplanering, som nu handläggs av länsnämnd eller motsvarande organ, skall överföras till länsstyrelsen. I den mån länsstyrel- serna eller någon länsnämnd i sina enkätsvar nu framlagt förslag i samma riktning, har vi således redan tagit ställning härtill.

Från länsnämndernas sida har lämnats en del förslag, som innebär om- fördelning av arbetsuppgifter mellan nämnderna eller decentralisering av beslutanderätten i vissa ärenden från de centrala myndigheterna till nämn- derna eller från dessa till kommunal instans. Dessa förslag har emellertid inte bedömts äga någon nämnvärd betydelse för de organisationsfrågor, som vi har att pröva. Tillräckliga skäl synes därför inte föreligga att här ta ställ- ning till förslagen. Nu ifrågavarande fördelningsfrågor torde efter fram- ställning kunna upptagas till behandling av de centrala myndigheterna på berörda områden.

De förslag, som härefter återstår och som utgör det övervägande antalet, avser med några undantag överförande av arbetsuppgifter från länsstyrel- sen till annat regionalt organ eller till lokal statlig eller kommunal instans. Frågorna härom har ett nära samband med den framtida länsstyrelsens uppgifter och organisation. Förslagen behandlas var för sig i det följande, i den mån vi ansett oss kunna tillstyrka dem. Därjämte upptages några i en- kätsvaren ej nämnda ärendegrupper, vilka ansetts lämpligen kunna avskiljas från länsstyrelsens handläggning.

I detta sammanhang bör nämnas att, så som rättsvården i fråga om admi- nistrativa frihetsberövanden kommer att organiseras i den föreslagna nya länsstyrelsen, förutsättningar kommer att finnas att, som ursprungligen avsågs, till länsstyrelsen förlägga prövningen av frågor om ingripanden en- ligt lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Med hänsyn till sam- manhanget med de frågor om frihetsberövanden som länsstyrelsen i övrigt

har att handlägga talar utan tvivel åtskilliga skäl för en överflyttning av dessa ingripanden till länsstyrelsen. Vi har emellertid ansett det ligga utan- för vårt uppdrag att framlägga förslag härom.

Vårt ställningstagande till de olika ärendegrupper, som vi ansett kunna avskiljas från länsstyrelsen, grundas väsentligen på följande allmänna syn- punkter.

Huvudsyftet med den avsedda decentraliseringen från länsstyrelsen är, att denna såvitt möjligt inte skall belastas med detaljärenden, som saknar egentligt samband med länsstyrelsens uppgifter i övrigt. Härav följer, att man bör inom länsstyrelsen behålla sådana ärenden, som visserligen är rutinartade eller av expeditionell natur men som har nära samband med handläggningen av andra större och viktigare ärenden, exempelvis på sam- hällsplaneringens eller socialvårdens områden. En decentralisering av dylika arbetsuppgifter skulle endast leda till osäkerhet och minskad effektivitet. Kravet på rättssäkerhet kan vidare utgöra hinder mot en alltför långt gå- ende decentralisering. Ärenden, vid vilkas avgörande rättsliga bedömanden dominerar, bör sålunda inte handläggas av annan myndighet än sådan, där juridisk expertis finns företrädd eller rättsintressena kan bli på annat sätt tillräckligt beaktade.

Det bör också understrykas, att önskemålet om koncentration av länssty- relsens arbete kring mera väsentliga uppgifter inte heller eljest kan bli en- samt avgörande för frågan om en ärendegrupp bör avskiljas och läggas på annan myndighet. Hänsyn måste också tagas exempelvis till allmänhetens intresse av att erhålla en god service. Det får därjämte tillses, att uppgifter, som man vill överföra från länsstyrelsen till annan myndighet, inte ligger helt vid sidan av den verksamhet myndigheten redan bedriver. Annars riskerar man att splittra och störa myndighetens inriktning på sina egent- liga huvuduppgifter. Erforderlig hänsyn bör vidare tagas till det överta- gande organets resurser i fråga om personal m. m.

Ett ytterligare skäl mot att nu till närmare granskning upptaga en ifråga- satt decentralisering kan vara, att det verksamhetsområde, vari uppgifterna ingår, nyligen varit eller är eller kan inom kort väntas bli föremål för sär— skild översyn.

De ändringar i fördelningen av arbetsuppgifter på länsplanet, som för- ordas i det följande, innebär väsentligen en decentralisering från länssty- relsen till lokala organ, i främsta rummet polismyndigheterna. I några fall förordar vi emellertid också en överflyttning till sidoordnat länsorgan. Här- utöver ifrågasätter vi i några enstaka fall decentralisering från central myn- dighet till länsstyrelsen. Förslagen aktualiserar en lång rad författningsänd- ringar. Då vår utredning närmast har karaktär av en principutredning, vars resultat kan förverkligas först om flera år, har vi inte ansett oss böra ut- arbeta förslag till dylika författningsändringar. Dessa berör till större de-

len författningar, som ofta ändras; författningsförslag, som utarbetas nu, skulle därför till större delen hinna bli föråldrade, innan de kan läggas till grund för beslut av statsmakterna.

Den på senare år genomförda omorganisationen av polisväsendet har bland annat inneburit större resurser och ökad kompetens i lokal instans. Härigenom måste, allmänt sett, förutsättningarna för delegering av beslutan- derätt till lokal polismyndighet anses ha avsevärt förbättrats. I länsstyrel- sen handläggs för närvarande en rad ärenden, företrädesvis s.k. ansöknings- ärenden, i vilka polismyndigheten verkställer utredning och avger yttrande. Åtskilliga av dessa ärenden hänför sig vidare till verksamhetsområden, där polismyndigheterna under länsstyrelsen utövar den allmänna tillsynen. I den mån länsstyrelsens avgörande i dessa ärenden inte kan sägas inne— hålla nägot väsentligt moment av rättslig prövning utan regelmässigt grun- dar sig på polismyndighetens yttrande _ exempelvis beträffande sökandens lämplighet eller de rent tekniska förutsättningarna för bifall _ synes be- slutanderätten utan olägenhet kunna överflyttas på polismyndigheten. Ut- över möjligheten till ökad koncentration i länsstyrelsens arbete torde här- igenom även andra fördelar stå att vinna. Särskilt i län med stora reseav- stånd medför en decentralisering till lokal polismyndighet ökade möjligheter till personlig kontakt mellan allmänheten och den beslutande myndigheten. Genom bortfallet av tidsödande remisser kan allmänheten vidare räkna med en snabbare handläggning av ärendena.

Riskerna för bristande enhetlighet i polismyndigheternas avgöranden kan på olika sätt motverkas, exempelvis genom centralt eller _ beträffande om- råden där länsstyrelsen har tillsynsuppgifter _ regionalt utfärdade anvis- ningar. Möjligheten att anföra besvär hos länsstyrelsen verkar givetvis i samma riktning och utgör därutöver en tämligen god garanti för att rätts- säkerhetskraven blir tillgodosedda.

Med utgångspunkt från vad nu sagts förordas, att följande ärendegrupper överförs från länsstyrelsen till de lokala polismyndigheterna.

Vapenärenden 1. Införsel av vapen och ammunition

Polismyndigheterna meddelar f. n. tillstånd till förvärv och innehav av sådan materiel. I nu förevarande ärenden verkställes i stort sett samma utredning.

2. Handel med skjutvapen Polismyndigheterna övervakar denna handel. Önskemålet att alla vapenärenden i första instans avgöres av samma myndighet talar för att även dessa ärenden an- förtros polismyndigheterna. Förslagen föranleder ändringar i 28, 30, 35, m. fl. %% vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340). .

Decentralisering av dessa ärenden _ i de stora och medelstora länen mellan 10 000 och 30 000 om året _ skulle medföra en betydande avlastning i länssty- relsens arbetsbörda. Kravet på lokal service åt allmänheten är här starkt uttalat. Som regel är det fråga om vanliga rutinärenden, vari prövningen huvudsakligen sker från polisiär synpunkt.

Rikspolisstyrelsen kan efter samråd med länsstyrelsen bestämma, att viss polis- myndighet i ort som ej utgör residensort må vara passmyndighet. Denna möjlig- het har emellertid utnyttjats endast i begränsad omfattning (betr. sex polismyn- digheter). Kungl. Maj:t prövar f. 11. ett av rikspolisstyrelsen framlagt förslag att fr. o. m. 1 juli 1967 generellt överflytta passärendena till polismyndigheterna. Vi vill understryka, att ett positivt ställningstagande till detta förslag är önskvärt från de synpunkter vi har att företräda.

Lotteriärenden

Länsstyrelsen meddelar f. n. tillstånd till lotteri, där försäljning sker inom mer än ett polisdistrikt eller insatserna sammanlagt uppgår till mer än 5000 men högst 50 000 kronor.

En jämkning av beslutanderätten bör ske i dessa ärenden. Det föreslås, att lotte- ritillstånd meddelas av polismyndighet, såvida försäljning endast sker inom po- lisdistriktet och insatserna sammanlagt inte överstiger 30 000 kronor.

Ändring bör i enlighet med det sagda ske i 33% lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207).

Explosiva varor

1. Förråd, transport och handel 2. Tillverkning, magasin, m. m. 3. Tillsyn

Polismyndigheterna meddelar redan tillstånd till innehav av s. k. förbruknings- förråd av explosiva varor. De biträder därjämte länsstyrelsen vid tillsynen över olika slags förvaring och hantering av dessa varor.

Polismyndigheterna synes utan olägenhet kunna överta ovannämnda ärenden. Prövningen omfattar i huvudsak sökandens lämplighet samt ordningsfrågor och tekniska säkerhetsfrågor. Därjämte kan påpekas, att allmänna anvisningar eller yttrande regelmässigt avges av sprängämnesinspektionen.

Godtages förslaget, bör ändring ske i 9, 21, 40, 43, 44, 48, 55, m. fl. %& förord- ningen den 10 juni 1949 om explosiva varor (senaste lydelse SFS 1963: 185).

Fiske

Förordnande av fisketillsynsman

Polismyndighet äger f. n. förordna tillsynsman (ordningsvakt) för jaktbevak- ning inom polisdistriktet.

Överflyttningen bör komma till uttryck i lagen om rätt till fiske och i fiskeri- stadgan den 24 september 1954 (nr 607).

Handel

Gårdfarihandel, realisation samt tillstånd för utlänning att under kringre- sande idka handel eller hantverk.

I dessa ärenden prövas i första hand sökandens lämplighet och personliga för- hållanden i övrigt. Polismyndighet övervakar bl. a. realisationerna. Det kan också framhållas, att polismyndigheterna f. n, meddelar vissa handelstillstånd, såsom beträffande preventivmedel samt skrot, lump och begagnat gods.

Ändringar bör i enlighet med det anförda ske i 55 9 och 26 förordningen den 18 juni 1864 ang. utvidgad näringsfrihet.

Åtgärder mot olaga innehav av radioapparat Anledning till länsstyrelsens medverkan i dessa enkla rutinärenden, som initie- ras av televerket, synes helt saknas.

Förslaget föranleder ändringi 125 kungörelsen den 23 maj 1958 angående rätt att innehava radiomottagningsapparat (nr 231).

Körskolor Meddelande och återkallelse av tillstånd att bedriva körskola, godkännande av föreståndare, lärare och instruktörer vid körskolor samt tillsynen över sådana skolor.

I dessa ärenden förekommer endast lämplighets— och ej behovsprövning. Till— synen torde kunna utövas i samverkan med förste bilinspektören.

I anledning av förslaget bör ändring ske i 365 vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).

Biluthymingsrörelse Meddelande och återkallelse av tillstånd att bedriva yrkesmässig biluthyr— ningsrörelse, godkännande av bil i sådan rörelse samt tillsynen över uthyr— ningsrörelser.

Med undantag för uthyrning av vissa tyngre fordon prövas i tillståndsärende endast sökandens lämplighet. Då det gäller godkännande av bil och vid utövandet av tillsynen torde polismyndigheten även här kunna samverka med förste bilin- spektören.

Förslaget medför ändring i 32% förordningen den 25 oktober 1940 ang. yrkes— mässig automobiltrafik m. m. (nr 910) .

Innehav av film Meddelande och återkallelse av tillstånd att inneha större förråd av film och godkännande av lokal för sådant förråd.

För uppfattningen att dessa ärenden med fördel handläggs av polismyndighet kan åberopas i stort samma skäl som ovan beträffande explosiva v.aror

I enlighet med det anförda bör ändring ske i 55 förordningen den 3 juni 1932 med vissa bestämmelser angående film (nr 178).

Några länsstyrelser framhåller, att fastställandet av kommunala köttbe- siktningstaxor och sotningstaxor inte synes behöva åvila länsstyrelsen utan bör kunna anförtros stads- eller kommunalfullmäktige. Som skäl åberopas, att liknande kommunala taxor, såsom vattenförbruknings- och renhållnings- taxor, inte fordrar fastställelse av länsstyrelsen samt att det kommunala besvärsinstitutet utgör tillräcklig garanti mot eventuellt missbruk. Också

vi anser, att dessa ärenden utan olägenhet kan avskiljas från länsstyrel— sens handläggning. Efter vad vi inhämtat kommer nu berörda frågor dock att övervägas av kommunalrättskommittén.

Enligt allmänna ordningsstadgan får barn under 15 år inte medverka vid offentliga tillställningar utan länsstyrelsens medgivande. Sådant medgi- vande lämnas under förutsättning att risk för menlig inverkan på barnets andliga eller fysiska hälsa inte kan anses föreligga. Från några håll föreslås nu, att barnavårdsnämnderna skall äga lämna dylikt medgivande. Då till— stånd varom nu är fråga endast torde lämnas under förutsättning av för- äldrars, skolmyndigheters eller läkares medgivande eller tillstyrkan, sy- nes dessa ärenden utan olägenhet kunna avgöras av kommunal myndig- het. Vi förordar därför, att ärendena överförs till barnavårdsnämnderna. Dessa har tillgång till läkare och annan i detta sammanhang önskvärd ex- pertis och har dessutom erfarenhet av liknande ärenden, avseende dispens från kommunalt förbud för barn att idka viss handel. I enlighet härmed hör ändring ske i 21 & allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617).

Flera länsstyrelser och några lantbruksnämnder anser, att lantbruks— nämnden, i stället för länsstyrelsen, skall äga förordna förrättningsman en- ligt vattenlagen för syneförrättning i fråga om företag som huvudsakligen avser torrläggning av mark för jordbruksändamål. Enligt särskild författ— ning skall ansökan om sådant förordnande inges till lantbruksnämnden, som har att med förslag på lämplig förrättningsman överlämna ansök— ningen till länsstyrelsen. Då enligt bestämmelse i vattenlagen endast be- fattningshavare med viss angiven kompetens kan ifrågakomma som för- rättningsman och länsstyrelsen alltid torde förordna den som lantbruks- nämnden föreslår, ser vi inte något hinder mot att lantbruksnämnden själv utövar nu ifrågavarande befogenhet. Förslaget föranleder ändring i 10 kap. 33 & vattenlagen, varjämte kungörelsen den 17 juni 1948 ang. förfarandet i vissa fall vid förordnande av förrättningsman enligt 10 kap. 32 å vatten- lagen (nr 355) synes kunna upphävas.

Till överlantmätaren bör enligt några enkätsvar överflyttas ärenden, som angår förordnande av förrättningsman enligt ensittarlagen eller förrättnings— man till laga delning av enskild väg. Dessa ärenden, i vilka det endast gäl- ler att pröva den föreslagna förrättningsmannens kompetens och bedöma hans lämplighet för uppgiften och där länstyrelsen undantagslöst följer överlantmätarens förslag, synes inte kräva handläggning av länsstyrelsen. De bör därför även enligt vår mening överflyttas till överlantmätaren och ändring ske i 6 och 7 55 ensittarlagen samt 19 och 78 55 lagen om enskilda vägar.

Länsstyrelsen beslutar om och utbetalar ersättning till s.k. kroniska smittbärare, som på grund av myndighets ingripande jämlikt epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan fått vidkännas inkomstbortfall eller

annan förlust. Det ifrågasätts i vissa enkätsvar, om inte sådan ersättning i stället borde utbetalas av de allmänna försäkringskassorna, vilka redan beslutar om enahanda ersättning till tillfälliga smittbärare. Från den enskil- des synpunkt skulle det otvivelaktigt te sig enklare att i dessa ersättnings- ärenden kunna vända sig till en och samma myndighet. Då vi inte kan finna något hinder mot att kassorna handlägger jämväl här ifrågavarande ersätt- ningsärenden, vill vi därför förorda att ärendena överflyttas dit samt att ändring sker i 11 och 12 55 lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt smitt- bärare (nr 293).

Från några håll föreslår man, att beslutanderätten i fråga om statsbi- drag till enskilda vägar överförs till vägförvaltningen, som svarar för all utredning på detta område. Detta skulle, påpekas det, innebära en bety- dande rationalisering. Vi finner för vår del, att handläggningen av dessa ärenden, som kan ha visst samband med planeringsfrågor i länsstyrelsen, icke bör överföras till annan myndighet. I stället vill vi, i syfte att åstad— komma en enklare och snabbare handläggning, förorda att sådan ändring vidtages i länsstyrelsernas arbetsordningar, att vägdirektören äger på läns- styrelsens vägnar ensam besluta i alla ärenden där ansökningen bifalles.

Vad angår frågan om decentralisering av uppgifter från centrala myndig- heter till länsstyrelsen har vi, såsom framgår av det förut anförda, inte an- sett oss böra ingå härpå i vidare mån än frågan har omedelbart samband med den framtida länsstyrelsens organisation och arbetsuppgifter. Med denna utgångspunkt har vi endast funnit anledning uttala oss beträffande vissa ärenden, vilka för närvarande handläggs av civilförsvarsstyrelsen.

Områden och platser för anordnande av enskilda skyddsrum skall anges i organisationsplan för civilförsvarsområde. Förslag till sådan plan upp- rättas av länsstyrelsen. Planen skall i vissa hänseenden, bland annat be- träffande områden för enskilda skyddsrum, fastställas av civilförsvarssty- relsen. Förslag föreligger nu i vissa enkätsvar, att länsstyrelsen får befo— genhet att fastställa områden och platser för enskilda skyddsrum. Därvid åberopas, att gränserna för skyddsrumsområden måste bestämmas med hänsyn till bland annat gällande stads- och byggnadsplaner och att grän- serna ofta måste revideras i samband med ändringar i sådana planer. Det synes därför lämpligt, framhålls det, att länsstyrelsen, som har en helt an— nan överblick än det centrala organet över bebyggelseplaneringen i länet och den utveckling som där äger rum, betros med berörda uppgift. En överflyttning till länsstyrelsen anses kunna ske utan olägenhet, enär så- dana föreskrifter och anvisningar på området finns meddelade, att länssty- relsen erhåller erforderlig vägledning vid sina bedömanden.

Vi finner här föreslagen decentralisering stå i överensstämmelse med våra strävanden att åstadkomma en samordnad planering i länet på skilda om-

råden och vill därför tillstyrka förslaget. I enlighet härmed bör ändring ske i 24 _S, civilförsvarslagen.

I anslutning härtill skulle kunna övervägas om inte också _ såsom i någ- ra enkätsvar föreslagits _ granskningen av kommunernas förslag till ut— förande, med statsbidrag, av allmänna skyddsrum lämpligen kunde an- förtros länsstyrelsen. Inom denna torde finnas härför erforderlig teknisk expertis.

Beträffande tidpunkten för ett genomförande av här angiven omfördel- ning av arbetsuppgifter får anföras följande. I princip bör genomförandet lämpligen ske i samband med den omorganisation av länsförvaltningen som vi föreslår. I den mån det kan ske tidigare, skulle detta emellertid, åtmins- tone i vissa fall, kunna vara till fördel och underlätta omorganisationen. Då det är fråga om att från länsstyrelsens handläggning avskilja en ur ar- betssynpunkt särskilt betungande ärendegrupp eller då det exempelvis gäl- ler ärenden, där allmänhetens intresse av förbättrad service framträder starkt, är det uppenbarligen ett önskemål att åtgärder Vidtages snarast möj- ligt, i den mån så kan ske med hänsyn till möjligheterna att förse det motta- gande organet med erforderlig personal m. in. Vi har emellertid stannat för att inte här försöka göra någon angelägenhetsgradering beträffande de olika ärendegrupperna. Ett ställningstagande härvidlag torde kräva mera ingåen- de undersökningar på de olika ämnesområdena än som varit möjliga inom ramen för denna utredning.

KAPITEL 5

Beredskapsorganisation m. m.

Länsstyrelsens totalförsvarsuppgifter och beredskapsorganisation

Totalförsvarets målsättning, indelning, olika ansvarsnivåer, m. m. Vid 1963 års riksdag fastställdes följande allmänna målsättning för vårt totalförsvar.

Totalförsvarets främsta uppgift är att vara så förberett för kriget, att det verkar fredsbevarande. Totalförsvaret måste därför snabbt kunna höja beredskapen och utveckla full styrka. Det skall ge uttryck åt vårt folks vilja att bevara landets fri— het och vår motståndskraft mot påtryckningar.

Skulle vi likväl utsättas för angrepp, är det krigsmaktens uppgift att möta detta och förhindra att svenskt territorium besätts. Civilförsvarets uppgift är att skydda befolkning och egendom mot skador av fientliga anfall samt att rädda överlevan— de vid sådana anfall. Folkförsörjningen i vidaste bemärkelse skall tryggas genom det ekonomiska försvaret. Det psykologiska försvarets uppgift är att vidmakthålla en fast försvarsvilja och motståndsanda.

Sjukvård, socialvård, polisväsende, kommunikationer och annan samhällelig verksamhet anpassas med hänsyn till inriktningen av de samlade försvarsan- strängningarna.

Totalförsvarets olika delar samverkar och understöder varandra så att största försvarseffekt ernås.

Som framgår härav kan totalförsvaret indelas i olika huvudgrenar, näm- ligen det militära försvaret, civilförsvaret — och med detta nära samman- hängande verksamhet för polisiär beredskap, hälso— och sjukvård och so- cialvård _— det ekonomiska försvaret samt det psykologiska försvaret. Här- till kommer vad man brukar kalla den administrativa beredskapen, vilken innebär bland annat åtgärder för reglering, genom författning eller på an- nat sätt, av olika myndigheters verksamhet och befogenheter i händelse av krig eller krigsfara.

Det moderna kriget berör ej endast krigsmakten utan praktiskt taget alla funktioner i vårt samhälle. De civila försvarsåtgärderna har efter hand tillmätts ökad betydelse och i takt med den tekniska utvecklingen fått allt större omfattning.

Inom den civila sektorn av totalförsvaret är en mångfald olika myn— digheter engagerade, vilka centralt, regionalt och lokalt i fred förbereder sina krigsuppgifter. En genomgående princip vid utformningen av det ci- vila totalförsvarets organisation och arbetssätt är nämligen att ansvaret för

olika verksamhetsområden i krig eller beredskapsläge skall åvila samma myndigheter, som har ansvaret för motsvarande verksamhet i fred. I krigs- planläggningen ingår också att pröva olika organisationsformer för en så snabb övergång som möjligt från freds- till krigsförhållanden. Ledningen av totalförsvaret i krig både centralt och regionalt skall i erforderlig om- fattning kunna utövas även före och under övergången från freds- till krigs- organisation. Vid sin krigsplanläggning har myndigheterna att nära sam- verka med varandra och med krigsmakten. För att underlätta samverkan i sistnämnda hänseende har bland annat vissa myndigheter tilldelats en särskild kontaktman med militär utbildning, en militärassistent.

Högsta ledningen av totalförsvaret utövas av Kungl. Maj:t. Totalförsvars- uppgifter åvilar i växlande omfattning samtliga departement. De största uppgifterna har försvarsdepartementet samt inrikesdepartementet, under vilket civilförsvaret och det psykologiska försvaret lyder. I det ekonomiska försvaret ingående uppgifter faller främst under kommunikations-, social-, jordbruks- och handelsdepartementen.

Inom regeringen är i fredstid försvarsministern närmast ansvarig för samordningen av totalförsvarsfrågorna och skall tillse, att av regeringen fastställda allmänna riktlinjer följes och att en riktig avvägning sker av insatser och resurser mellan totalförsvarets olika grenar. Sedan den 1 juli 1962 finns inom försvarsdepartementet organiserad en särskild samord- ningsavdelning, vars främsta uppgift är att under försvarsministern verka för samordning av totalförsvarets krigsplanläggning, budgetarbete, lagstift- ning och övningar. Vid övergång till krigsorganisation ställes avdelningen till statsministerns omedelbara förfogande.

Under Kungl. Maj:t utövas den centrala ledningen av totalförsvaret av ett stort antal, sinsemellan sidoordnade centrala verk och myndigheter med uppgift att i krig som fred leda totalförsvarsverksamheten inom sina an- svarsområden och därvid tillse att erforderlig samordning mellan olika totalförsvarsgrenar kommer till stånd; en gemensam och samordnad in- sats av militära och civila resurser skall eftersträvas. En viktig uppgift i fred för de centrala myndigheterna är bland annat att förbereda en decen- tralisering av ansvar och befogenheter till regionala organ och tillse att de- centraliseringen i görligaste mån parallellställes, d. v. s. drives lika långt inom alla verksamhetsgrenar, som är beroende av varandra och mellan vilka i krig samarbete måste ske på det regionala planet.

Av de civila centrala myndigheterna har civilförsvarsstyrelsen, översty— relsen för ekonomisk försvarsberedskap och beredskapsnämnden för psy- kologiskt försvar till enda eller huvudsaklig uppgift att förbereda delar av totalförsvaret för krig, medan de övriga _ arbetsmarknadsstyrelsen, so- cialstyrelsen, statens jordbruksnämnd, medicinalstyrelsen, rikspolisstyrel-

sen, kommunikationsverken m. fl. —— blott befattar sig med sådana totalför- svarsuppgifter, som har direkt samband med deras verksamhet i fred.

Det stora antalet centrala myndigheter med uppgifter inom totalförsvaret och det förhållandet att nästan alla förvaltningsgrenar beröres medför be— tydande samordningsproblem. På samma sätt som inom regeringen måste redan i fred de centrala myndigheternas krigsplanläggning, budgetarbete, utbildning och övningar inom totalförsvaret samordnas. Den 1 juli 1962 _ samtidigt med tidigare nämnda samordningsavdelning —— inrättades total- försvarets chefsnämnd, i vilken för närvarande överbefälhavaren är ordfö- rande, med uppgift att i central instans verka för samordning mellan total- försvarets huvudgrenar. Vid samma tidpunkt tillkom vidare, såsom ett fo— rum för överläggningar och ömsesidig orientering mellan regering och de centrala myndigheterna, försvarsrådet med statsministern som ordförande. De centrala myndigheternas mera fortlöpande samverkan med krigsmak- ten, slutligen, underlättas genom att under försvarsstaben lydande militär— assistenter är knutna till flertalet av de ur totalförsvarssynpunkt viktigare myndigheterna, t. ex. civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen och kommunikationsverken.

Beträffande riksdagen skall enligt stadgande i regeringsformen, om riket kommer i krig och krigsförhållandena så påkallar, riksdagens krigs— delegation träda i riksdagens ställe. Krigsdelegationen, som väljes vid varje riksdag kort efter dess öppnande, består av femtio ledamöter, av vilka var- dera kammaren inom sig utser hälften.

Statsverksamhetens ledning är i fred i stor utsträckning centraliserad. Det nutida kriget, som möjliggör snabba anfall med starka stridsmedel mot skil- da delar av Vårt territorium, fram-tvingar emellertid en genomgripande för- ändring av ledningsförhållandena i krig. Förbindelseavbrott och behov av skyndsamma beslut på krigsskådeplatsen kan antagas komma att omöjlig- göra eller avsevärt försvåra en central ledning annat än i mycket stora drag. Det blir därför nödvändigt att i ett tidigt skede decentralisera stora delar av den högsta och centrala ledningens befogenheter till regionala organ.

Totalförsvarets regionala ledning i krig bygger med få undantag på i fred befintliga regionala ledningsorgan och gällande administrativ indelning. Härigenom underlättas en snabb omställning från freds- till krigsadmi- nistration, vilket som tidigare framhållits har avgörande betydelse för to- talförsvarets effektivitet.

Totalförsvarets regionala ledningsorganisation är uppdelad på två nivåer, den högre regionala, omfattande på civil sida civilbefälhavare och chefer för kommunikationsverkens m. fl. centrala statliga och icke statliga orga- nisationers1 regionala ledningsorgan och på militär sida militärbefälhavare,

1 Postverket, televerket, statens järnvägar, sjöfartsverket, centrala driftsledningen, drivmedelscentralen, Sveriges Radio AB, tullverket och svenska kyrkan.

samt den lägre regionala, bestående av länsstyrelser och distriktschefer eller motsvarande ur kommunikationsverken m. fl. och på den militära sidan av försvarsområdesbefälhavare. Civilbefälhavare och länsstyrelser lyder direkt under Kungl. Maj:t, medan övriga regionala organ är underställda central myndighet eller motsvarande, respektive närmast högre regionalt organ.

Länsstyrelsernas fredsmässiga verksamhet omfattar flera av de ur total- försvarssynpunkt viktigaste samhällsfunktionerna. De har därför tillagts den ledande ställningen i fråga om den civila länsförvaltningen i krig och svarar för beredskapsplanläggningen på länsplanet beträffande åtskilliga totalförsvarsgrenar, även sådana som ej har direkt samband med deras fredsverksamhet. Länsstyrelsernas totalförsvarsuppgifter och deras organi- sation härför skall belysas närmare i den fortsatta framställningen. Här skall ytterligare endast nämnas, att i länsstyrelsen ingår en militärassistent med främsta uppgift att vara kontaktman mellan länsstyrelsen och militära myndigheter och att i fred biträda vid handläggning av försvarsä—renden inom länsstyrelsen. Frågan om behovet av militärassistenter vid länsstyrel- serna och överståthållarämbetet —— vilken uppdragits åt länsförvaltnings- utredningen att särskilt pröva — blir föremål för särskild behandling i ett senare avsnitt av detta kapitel.

Den statliga civila fredsförvaltningen i regional instans är framför allt uppbyggd kring länen som enheter, och beredskapsplanläggningen inom den civila sektorn av totalförsvaret är, såsom redan antytts, koncentrerad till länsstyrelserna. Även i krig tänkes länsstyrelserna bli de i första hand le- dande och samordnande regionala organen. Härvidlag föreligger en skillnad i förhållande till den militära sektorn, där tyngdpunkten i det regionala för- svaret är förlagd till militärområdena, alltså den högre nivån, och icke till försvarsområdena.

Emellertid uppkommer inom det civila försvaret åtskilliga frågor på det regionala planet, vilka kräver överblick över större områden än ett län. Som exempel kan nämnas frågor angående utrymning, undanförsel, diri- gering av flyktingströmmar, disposition av arbetskraft, fördelning av livs- medel och materiel samt utnyttjande av transportmedel och sjukvårdsre- surser. Ofta fordras också inom dessa och andra områden civil-militär sam- verkan på högre regional nivå. Mot bakgrunden härav inrättades år 1951 civilbefälhaomorganisationen. Som främsta motivering för denna åberopa- des behovet att i krig ha tillgång till en befattningshavare med uppgift att åstadkomma samordning dels mellan olika länsstyrelser, dels mellan läns- styrelser och sådana civila myndigheter, vilkas verksamhetsområden om- spände mer än ett län, och dels mellan civila och militära myndigheter. Men även i fred ansågs civilbefälhavaren ha en viktig uppgift att fylla såsom samordnare av försvarsplanläggningen på skilda områden.

Riket är indelat i sex civilområden (det sj ätte, bestående av Västerbottens och Norrbottens län, tillkom den 1 januari 1965), vart och ett omfattande

två eller flera län och sammanfallande med militärområdena. Civilbefälha- vare är en av landshövdingarna inom området. Han har till sitt förfogande ett kansli, som i krig organiseras i nära överensstämmelse med länsstyrel— sens krigsorganisation.

Det bör framhållas, att civilbefälhavarna normalt icke utgör en mellanin— stans mellan totalförsvarets högsta och centrala ledning samt länsstyrel- serna med sidoordnade civila organ i lägre regional instans. Länsstyrelserna rn. fl. är i krig de i första hand agerande organen på länsplanet och svarar självständigt för sin krigsplanläggning i fred. Civilbefälhavarens uppgifter är närmast av samordnande och rådgivande natur och avser endast verk- samhet över länsgränserna.

Enligt den s. k. administrativa fullmaktslagen (SFS 1942: 87) har emel- lertid civilbefälhavaren och länsstyrelsen i vissa fall särskilda, vittgående beslutsbefogenheter. Kan under krig förbindelsen mellan någon del av riket och riksstyrelsen icke eller allenast med avsevärd svårighet upprätthållas eller föreligger eljest under krig trängande behov av omedelbara åtgärder, äger nämligen civilbefälhavare inom sitt område, eller, om hans beslut ej kan avvaktas, länsstyrelse i vad angår länet, utan särskilt uppdrag utöva befogenhet som enligt nämnda lag tillkommer Konungen. Detta innebär alltså, att civilbefälhavare kan besluta om decentralisering av ärenden till sig själv eller länsstyrelse. I konsekvens härmed har civilbefälhavare vidare tillagts rätt att vid förbindelseavbrott, då krigshandlingar mot rikets terri- torium inletts, förordna om beredskapstillstånd.

Civilbefälhavarinstruktionen (SFS 1951:429) anger endast i grova drag arbetsuppgifterna i fred och krig. Vid sidan av sin instruktionsenliga hu- vuduppgift i fred, nämligen att verka för att civila försvarsåtgärder inom civilområdet i erforderlig omfattning planlägges och att planläggningen samordnas mellan de olika myndigheterna, har civilbefälhavarna i praxis kommit att ägna sig jämväl åt andra uppgifter, främst ledning av utbild— ning och övningar inom totalförsvaret samt förberedelsearbete för egna krigsuppgifter.

Civilbefälhavarens befogenheter i krig är närmare reglerade endast på hälso- och sjukvårdens område, där han i samråd med militärbefälhavaren inom ramen för ett civil-militärt samarbetsorgan, regionala sjukvårdsled- ningen, har att leda och samordna verksamheten inom civilområdet. Be— träffande civilbefälhavarens övriga uppgifter i krig, då förbindelserna med riksstyrelsen fortfarande fungerar, innehåller instruktionen endast en all- män föreskrift angående samordning av de civila försvarsansträngningarna och om samverkan med och understödjande av det militära försvaret, m. m. Någon vägledning beträffande vilka uppgifter det här kan bli fråga om ger dock uppbyggnaden av civilbefälhavarkansliernas krigsorganisation. Tve- kan i fråga om kompetensfördelningen i krig mellan civilbefälhavare och länsstyrelser har vid olika tillfällen uppstått. Frågan om civilbefälhavar-

nas befogenheter och uppgifter i krig prövas emellertid för närvarande av 1964 års civilbefälhavarutredning; utredningen —— som beräknas kunna slutföra sitt arbete under år 1967 _ har till uppgift att utarbeta förslag till krigsinstruktion för civilbefälhavarna och till erforderliga ändringar i freds- instruktionen för dessa samt överse krigsorganisationen för civilbefälhavare och länsstyrelser.

Vid 1964 års riksdag (prop. 1964:109, SU 189, rskr 362) antogs vissa i det föregående redan antydda riktlinjer för en ny organisation av totalför— svarets ledning i högre regional instans. Beslutet grundades på 1960 års försvarsledningsutrednings förslag i betänkandet »Totalförsvarets regionala ledning» (delvis publicerat i SOU 1963: 65). Den nya organisationen, som syftar till bättre samordning i krig och fred, medför möjlighet till enhetlig ledning inom geografiska ansvarsområden, vilka är gemensamma för krigs- makten och det civila försvaret och som bygger på den civiladministrativa indelningen. Sex helt sammanfallande militär- och civilområden bildas, där- vid Gotland ingår i respektive område på fastlandet samt Västerbottens och Norrbottens län sammanföres till ett nytt, sjätte civilområde. Inom varje område skall krigsmaktens verksamhet inom samtliga försvarsgrenar ledas av en militär chef _— militärbefälhavare _ och den civila försvarsverksam— heten inriktas och samordnas av en civil chef civilbefälhavare. I de en- staka fall, då ett län delas av militär-civilområdesgräns, förordar departe- mentschefen i propositionen —— med företräde åt kravet på sammanfallande gränser på den högre regionala nivån _— i fråga om ledningen i krig av det delade länet, att en av länsdelarna tillföres angränsande lån ; vid krigsplan- läggningen däremot skall den fredsadministrativa indelningen icke brytas. Det förutskickas, att indelningen i militär-civilområden kan komma att omprövas, då resultatet av pågående länsindelningsutredning föreligger.

Övergång till ny, under första åren som provisorisk betraktad fredsorga- nisation för krigsmaktens högre regionala ledning samt föreslagna änd- ringar i civilområdesindelningen — utom beträffande det redan tillkomna sjätte civilområdet — har sedermera skett hösten 1966. Provisorisk freds- organisation för militärområdesstaber m. fl. har antagits av 1966 års riks- dag (prop. 1966:110). Utarbetandet av krigsmaktens regionala lednings- organisation i krig pågår parallellt med tidigare nämnda översyn av civil- befälhavarnas krigsorganisation m. m.

Mellan kommunikationsverkens m. fl. organs regionala indelning, vilken utformats under hänsynstagande till kommunikationstekniska och företags- ekonomiska krav, å ena sidan, samt den militärterritoriella indelningen och indelningen i civilområden och län, å andra sidan, råder för närvarande i flera fall icke full överensstämmelse. Departementschefen har emellertid i ovannämnda proposition 1964:109 utgått från att totalförsvarets intres— sen blir vederbörligen beaktade, då särskilda indelningsfrågor kommer un- der bedömande.

Landstingen svarar för att den allmänt civila hälso— och sjukvården om— ställes till krigsorganisation och att verksamheten därefter bedrives plan— enligt. Planläggningen härför i fred åvilar också landstingen. Ledningen i krig av den civila hälso- och sjukvården i länen utövas emellertid av läns- styrelserna.

Inom totalförsvaret finns slutligen åtskilliga i lokal instans verksamma organ. Dessa har i allmänhet till uppgift att verkställa de regionala led- ningsorganens beslut samt i fred biträda vid den regionala krigsplanlägg— ningen men kan också, såsom kommunerna, ha egna beredskaps- och för- svarsuppgifter.

Under länsstyrelserna lyder bl. a. civilförsvarschefer, polischefer, vägtra- fikombud, krigstjänsteläkare, arbetsförmedlingskontor samt kommunala kristidsnämnder m. fl. En del av organen träder i funktion först under krig eller beredskap och andra, exempelvis arbetsförmedlingskontoren, är i fred icke underställda länsstyrelsen. Kommunikationsverkens m. fl. regionala ledningsorgan är representerade av lokala ombud eller liknande.

Primärkommunerna fullgör viktiga uppgifter inom det lokala försvaret. I samband med fastställandet av ny civilförsvarsorganisation år 1959 över— fördes från civilförsvarets ansvarsområde till kommunerna skyldigheten att i olika hänseenden omhänderta utrymd eller krigsdrabbad befolkning samt att iståndsätta krigsskadade kommunaltekniska anläggningar för elektrici- tet, gas, vatten, m. m. Dessa uppgifter, för vilka i början saknades författ- ningsmässigt stöd, regleras numera i lagen om kommunal beredskap (SFS 1964: 63), som trädde i kraft den 1 juli 1964. I denna lag föreskrivs också en allmän skyldighet för kommun att i fred planlägga eller på annat sätt vidtaga de förberedelser, som erfordras för att kommunen skall kunna full- göra icke blott sina nyssnämnda uppgifter utan även utöva den totalför- svarsverksamhet i övrigt som enligt lag eller eljest åligger primärkommun. Vidare meddelas vissa bestämmelser angående kommuns krigsorganisa- tion m. m.1 Länsstyrelserna skall utöva tillsyn över såväl kommunernas planläggning som deras verksamhet under beredskap och krig och äger i visst beredskapsläge meddela kommun erforderliga föreskrifter i avseende på försvarsverksamheten. Av de uppgifter —— utöver i beredskapslagen sär- skilt angivna —— som enligt skilda författningar åligger kommun, kan här nämnas byggande och underhåll av allmänna skyddsrum enligt civilför— svarslagen, vidtagande av vissa åtgärder för tryggande av folkförsörjningen enligt den s. k. kommunala fullmaktslagen samt utgivande av krigshjälp, en särskild form av socialhjälp i krig, enligt lagen om krigshjälp den 20 mars 1964 (nr 47).

1 Frågan om en likartad reglering av landstingens beredskapsorganisation och planlägg— ningsskyldighet är föremål för utredning, vilken beräknas vara slutförd under år 1967.

Länsstyrelsen och det civila totalförsvaret

Det har i det föregående konstaterats, att ansvaret för det civila försvaret på regional nivå i första hand åvilar organ i den lägre instansen och att länsstyrelsen, vars fredsmässiga verksamhet omspänner ett flertal områden av väsentlig betydelse för totalförsvaret, därvid kommit att intaga platsen som den ledande och samordnande myndigheten. Länsstyrelsen har sålunda som centralt ledningsorgan inom länet i krig tillagts vidsträckta befogen- heter, även gentemot eljest icke underställda regionala och lokala organ. Vidare är den civila krigsplanläggningen på länsplanet koncentrerad till länsstyrelsen, som härvid även svarar för planläggning inom vissa, till det ekonomiska och psykologiska försvaret hänförliga områden, för vilka sär- skilda förvaltningsorgan i fred saknas.

I samma mån som länsstyrelserna erhållit ökade uppgifter inom total- försvaret har fastare organisatoriska former för deras försvars- och bered- skapsverksamhet' vuxit fram. En till länsstyrelsens organisation i fred an- passad krigsorganisation fastställdes år 1958. Administrationen i fred för handläggning av totalförsvarsärenden har'nyligen översetts. Sålunda omor- ganiserades c1v1lforsvalssekt10nerna den 1 juli 1960 och den allmänna be- redskapsdetalj en inom dessa sektioner tillkom den 1 juli 1962.

I de två närmast följande avsnitten behandlas, var för sig, länsstyrelsens uppgifter och organisation i fråga om totalförsvaret, dels i krig och dels i fred.

Uppgifter och organisation ikrig I krigsinstruktionen för länsstyrelserna den 12 januari 1962 (nr 4) stadgas att länsstyrelsen såsom högsta civila förvaltningsmyndighet inom länet skall tillse att sådana på civil myndighet ankommande åtgärder Vidtages, som är ägnade att främja totalförsvaret, samt i övrigt verka för att länets till- gångar av olika slag fördelas och utnyttjas på ett med hänsyn till den sam- lade försvarsinsatsen och civilbefolkningens behov ändamålsenligt sätt. Länsstyrelsens krigsuppgifter, som berör praktiskt taget samtliga civila totalförsvarsgrenar, anges vara

att leda civilförsvaret och tillse att dess resurser fördelas och insättes på ett med hänsyn till läget anpassat sätt,

att leda och med övrig försvarsverksamhet samordna den allmänt civila hälso- och sjukvården, epizootibekämpningen och annan djursjukvård samt livsmedels- kontrollen,

att leda och samordna det psykologiska försvaret i länet samt vidtaga åtgärder för att bevara och stärka befolkningens försvarsvilja och motståndsanda,

att handha ledningen av polisväsendet samt ansvara för att allmän ordning och säkerhet upprätthålles,

att i vad ankommer på civil myndighet verka för att tillgängliga transport- medel och transportleder utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt,

att vidtaga åtgärder för att trygga befolkningens försörjning och verka för att från försvarssynpunkt betydelsefull produktion upprätthålles i största möjliga om- fattning samt fullgöra på länsstyrelsen ankommande uppgifter i avseende å undanförsel och förstöring,

att svara för att från försvars- och försörjningssynpunkt viktig verksamhet till- godoses med erforderlig arbetskraft,

att leda vägväsendet och svara för att väghållningen anpassas efter lägets krav, att tillse att den socialvårdande verksamheten bedrives och upprätthålles på ett med hänsyn till befolkningsomflyttningar och övriga förhållanden lämpligt sätt,

att vidtaga åtgärder för att trygga betalningsväsendet och penningförsörjningen, att verka för att förbindelserna inom länet i möjligaste mån upprätthålles samt att i övrigt vidtaga åtgärder för den statliga och kommunala administrationens anpassning efter rådande förhållanden.

I enlighet med fastställda planer för länsstyrelsens krigsorganisation skall länsstyrelsen övertaga de arbetsuppgifter som i fred ankommer på läns- arbetsnämnden och vägförvaltningen i länet.

Länsstyrelsen är även i krig direkt underställd Kungl. Maj:t och i sitt handlande i princip icke bunden eller beroende av direktiv från central myndighet. Beträffande civilförsvaret och den allmänna hälso- och sjuk- vården har länsstyrelsen dock att ställa sig till efterrättelse av civilförsvars- styrelsen och medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter. I fråga om den all- männa hälso— och sjukvården är länsstyrelsen dessutom underställd civilbe- fälhavaren, vilken som tidigare sagts leder och samordnar denna verksam— het inom civilområdet. Att länsstyrelsen enligt administrativa fullmakts- lagen vid avbrott i förbindelserna med riksstyrelsen m. m. i vissa fall äger utöva Kungl. Maj:ts befogenheter har redan nämnts i samband med redo- görelsen för civilbefälhavarens uppgifter.

Ansvaret för att den civila försvarsverksamheten i länet samordnas åvilar länsstyrelsen, som i detta avseende utrustats med särskilda befogen- heter. Enligt krigsinstruktionen äger sålunda länsstyrelsen, när det prövas oundgängligt för nödig samordning av försvarsansträngningarna, för sär- skilda fall meddela inom länet verksam regional eller lokal civil myndighet med statliga förvaltningsuppgifter — riksdagens verk dock undantagna —— föreskrift om verksamhetens bedrivande och inriktning, även om myndig- heten eljest icke är underställd länsstyrelsen.

Krigsinstruktionen innehåller Vidare bland annat bestämmelser om rätt för länsstyrelsen att övertaga uppgifter från underordnad statsmyndighet eller överföra uppgifter från en sådan till en annan liksom att decentrali- sera visst ärende eller vissa ärendegrupper till underställd statsmyndighet eller kommunal myndighet.

Länsstyrelsen skall utöva sin verksamhet i erforderlig samverkan med myndigheter och organisationer med särskilda uppgifter inom totalförsva— ret. Sådan samverkan torde i största utsträckning kunna äga rum inom ge- mensam grupperingsplats. Förutom med enheter ur kommunikationsverken

förväntas länsstyrelsen få starkt behov av samverkan med militära myn— digheter, närmast försvarsområdesstaben. Som exempel på områden, där civil och militär verksamhet måste noga samordnas, kan nämnas utrym- ning, undanförsel och förstöring, markbevakning, transporter, väghållning, kraftförsörjning, anskaffning och fördelning av livsmedel, arbetskraft och materiel samt sjukvård.

Såsom kontaktman mellan länsstyrelsen och de militära myndigheterna står militärassistenten till landshövdingens direkta förfogande. Militäras— sistenten skall enligt krigsinstruktionen föreslå eller i mån av befogenhet själv vidtaga åtgärder för samordning av civil och militär verksamhet i länet. Det åligger honom därvid särskilt att noga hålla sig underrättad om viktigare militär planläggning och verksamhet, att biträda länsstyrel- sens befattningshavare i frågor som berör den militära verksamheten samt att närvara vid viktigare överläggningar mellan länsstyrelsen och militär myndighet.

Länsstyrelsens verksamhet i krig leds av landshövdingen, och länssty- relsen består, på samma sätt som i fred, av två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landshövdingen utser en av avdelningscheferna att vara hans ställföreträdare.

Intill år 1950 var länsstyrelsensorganisation i krig icke särskilt reglerad. Det överläts åt länsstyrelserna att själva välja den organisationsform, som kunde anses lämplig med hänsyn till krigsuppgiftema. Fastare regler, in- nebärande bland annat att länsstyrelsen krigsorganiserades på sektioner, tillkom år 1951. I den sedan år 1958 gällande krigsorganisationen är sek- tionsindelningen ytterligare specialiserad efter länsstyrelsens krigsuppgif— ter, samtidigt som en anpassning i olika hänseenden till länsstyrelsens or— ganisation och arbetsformer i fred eftersträvats.

Varje länsstyrelse svarar för den närmare utformningen av sin krigs— organisation, uppgör krigsplaceringsplan m. m. Vid krigsplaceringen är länsstyrelsen icke bunden av befattningshavares avdelnings- eller sektions- tillhörighet i fredstid. Länsstyrelsen äger rätt att för sin krigsorganisation ta i anspråk jämväl statliga eller kommunala befattningshavare m. fl., som står utanför länsstyrelsen. I krigsorganisationen kommer nämligen att ingå vissa sektioner, som icke har någon motsvarighet i fred och inom vars ar- betsområde länsstyrelsen saknar eller har otillräcklig expertis bland de egna befattningshavarna. Till chef för sådan sektion eller till annan be— fattning i denna förordnas ofta någon länsstyrelseexpert eller högre tjänste- man hos länsnämnd men också då det gäller uppgifter på det ekonomiska och psykologiska försvarets områden, för vilka i fred saknas egentlig läns— administration — representant för det enskilda näringslivet, pressen, m. fl. Den som förordnats att vara sektionschef i länsstyrelsens krigsorganisation —— vare sig han tillhör länsstyrelsen eller ej -— skall i fred vara föredragan- de i eller eljest deltaga i handläggningen av sådana till den allmänna be-

redskapsdetaljen hörande ärenden, som berör hans sektion och är av större betydelse.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län har gemensam krigsorganisation. Denna fastställdes år 1961 och ansluter i allt väsentligt till krigsorganisationen för länsstyrelserna i övrigt. 1962 års krigsinstruk- tion för länsstyrelserna gäller i tillämpliga delar även för krigslänsstyrel- sen för Stockholms stad och län.

Antalet befattningshavare vid de krigsorganiserade länsstyrelserna kom- mer givetvis att variera med hänsyn till länens struktur, strategiska läge m.m.

Uppgifter och organisation ifred Ansvaret för den regionala beredskapsplanläggningen inom totalförsvarets civila sektor vilar, med några undantag, helt på länsstyrelserna. Dessa har sålunda att —- i de hänseenden och i den omfattning som framgår av den fortsatta framställningen —— planlägga för civilförsvaret med dess olika tjänstegrenar, - för socialvård, veterinärvård, polisiär verksamhet, trafik, försörjning med olika förnödenheter, psykologiskt försvar och vissa andra funktioner under beredskap och krig. Att länsstyrelserna dessutom. skall följa och lämna anvisningarvför den försvarsplanläggning, som äger rum vid länsarbetsnämnder och vägförvaltningar, har redan nämnts.

Till länsstyrelsernas verksamhet inom totalförsvaret är-v-idare att hänföra planläggningsåtgärder för den egna krigsorganisationen och för. övergång från freds- till krigsadministration. Länsstyrelserna fastställer bl. a. krigs- arbetsordning samt upprättar olika planer för den interna verksamheten, såsom ledningsplan, personalplan, utrustningsplan, grupperings- och un- derhållsplan, alarmeringsplan, transportplan och samhandsplan. Länssty- relserna skall också tillse att personal, som är avsedd att ingå i krigsorga- nisationen, erhåller erforderlig utbildning för sin krigsuppgift.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att kyrkoberedskapsutredningen i sitt betänkande »Kyrklig beredskap» (SOU 1965: 59) föreslagit, att vissa regionala beredskapsuppgifter skall åvila länsstyrelsen, såsom beträffande planläggning för ianspråktagande och skydd av gudstjänstlokaler, anord- nande av begravningsplatser, kyrkobokföring och samordning mellan kyrk- lig verksamhet och psykologiskt försvar. '

Länsstyrelsens planläggningsverksamhet regleras förutom av olika lagar och andra författningar i stor utsträckning genom föreskrifter eller råd och anvisningar från centrala myndigheter, bl. a. civilförsvarsstyrelsen, över- styrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, beredskapsnämnden för psyko- logiskt försvar, statens jordbruksnämnd och arbetsmarknadsstyrelsen. Planläggningen utföres under nära samverkan med sidoordnade civila stat- liga organ, såsom länsarbetsnämnden och vägförvaltningen, med försvars- områdesstab, med kommunala myndigheter samt med intresseorganisationer

och enskilda företag. Denna samverkan tar sig oftast uttryck i gemensamt krigsplanläggningsarhete, förberett genom konferenser, krigsspel och öv- ningar. Som exempel på de senare kan nämnas periodiskt återkommande stabstjänstövningar för försvarsområdesstaber och länsstyrelser m. fl. mili- tära och civila ledningsorgan _ vanligen gemensamt ledda av militär— och civilbefälhavare — där de deltagande så långt möjligt övar i krigsorga— nisation.

Försvarsplanläggningen —— om man bortser från den polisiära — ut- föres i första hand inom civilförsvarssektionen med den därtill knutna allmänna beredskapsdetaljen, låt vara att grundläggande uppgifter för plan— läggningen till en del hämtas från verksamhet inom länsstyrelsens övriga sektioner. Emellertid förekommer det i det löpande arbetet utanför civil— försvarssektionen stundom ärenden, vid vilkas handläggning det är viktigt att försvarssynpunkter vinner beaktande; exempel härpå erbjuder ärenden angående järnvägsnedläggelse och vissa vä gplanerings- och byggnadsför— budsärenden på planeringssektionen samt vattenförsörjningsärenden på so— cialsektionen. Länsstyrelseinstruktionen innehåller en erinran härom genom bestämmelsen »att verksamheten i fred skall så bedrivas att jämväl de krav, som totalförsvaret i krig uppställer, i största möjliga utsträckning kunna tillgodoses».

Civilförsuaret, som för sin verksamhet i stor utsträckning är beroende av kommunala tillgångar beträffande personal, lokaler och materiel, är i prin— cip uppbyggt som en lokal organisation. Riket är sålunda indelat i civilför— svarsområden, vilkas gränser i stort sett är anpassade till kommunblocken. Antalet sådana, av Kungl. Maj:t bestämda områden utgör för närvarande 100. För fullgörandet av uppgifter inom civilförsvarets olika s. k. tjänste- grenar är civilförsvaret inom varje civilförsvarsområde organiserat i kårer, nämligen en ledningskår, en räddningskår, en brandkår, en sjukvårdskår, en skyddskär och en bevakningskår.

Under beredskap och krig utövas den omedelbara ledningen av civilför— svaret inom varje civilförsvarsområde av en civilförsvarschef, som i fred utses av länsstyrelsen. Under denne lyder distriktschefer för civilförsvars— distrikt, vari civilförsvarsområde enligt länssty1elsens beslut kan vara in- delat. I kommun, där civilförsvarschef eller distriktschef icke har sin uppe- hållsplats, skall finnas ett av länsstyrelsen utsett civilförsvarsombud med uppgift att verka för samordning mellan de kommunala myndigheternas verksamhet och civilförsvaret samt leda inkvartering och annan av civil- försvarschefen bestämd verksamhet.

Tidigare svarade civilförsvarscheferna jämväl för de fredsadministrativa civilförsvarsuppgifterna inom sina områden, (1. v. s. i huvudsak planlägg- ning, mobiliseringsförberedelser samt inskrivning och utbildning av civil- försvarspersonal. Den omdaning av civilförsvaret, som beslutades vid 1959

och 1960 års riksdagar och genomfördes den 1 juli 1960, innebar emeller- tid bland annat att dessa uppgifter överflyttades på länsstyrelserna, vilkas civilförsvarssektioner förstärktes. För en regional centralisering av admi- nistrationen talade främst behovet av större enhetlighet i planläggningen. Samtidigt beslöts en övergång till större civilförsvarsområden, främst i syfte att underlätta utrymningsplanläggningen.

År 1960 genomfördes också vissa, för länsstyrelsens befattning med ci- vilförsvaret viktiga beslut, som rörde framför allt civilförsvarets skadeav- hjälpande verksamhet. I syfte att koncentrera civilförsvarets verksamhet kring dess huvuduppgift att skydda civilbefolkning och egendom mot ska- dor av fientliga anfall samt rädda överlevande från sådana anfall överför- des vissa av civilförsvarets dittillsvarande tjänstegrenar till andra sam- hällsorgan. Säkerhetstjänsten, däremot ej civilförsvarets ordnings— och be- vakningstjänst, överflyttades till polisväsendet, röjnings- och reparations- tjänsten till kommunerna, undanförsel och förstöring till det ekonomiska försvaret och bombröjning till krigsmakten. I samma syfte uppdrogs en principiell gränslinje mellan civilförsvarets och kommunernas ansvar för sociala hjälpåtgärder i samband med utrymning och inkvartering. Vidare tillskapades inom det allmänna civilförsvaret regionala reservstyrkor, und- sättningskårer, avsedda att vid behov förstärka det lokala civilförsvaret. Om upprättandet av undsättningskårer samt dessas antal, huvudorter och uppgifter beslutar Kungl. Maj:t. Organisationen och administrationen av undsättningkår åvilar emellertid länsstyrelsen i det län, där kårens hu- vudort är belägen.

Förutom med det allmänna regionala och lokala civilförsvaret har läns— styrelsen att ta befattning med verkskyddet —— räddnings-, brand-, samarit- och bevakningstjänst — för särskilda anläggningar och byggnader, såsom större industrier, sjukhus och förvaltningsbyggnader. Länsstyrelsen be- stämmer de objekt, för vilka verkskydd skall anordnas, samt övar tillsyn över att ägaren eller den som eljest är ansvarig för anläggningen eller bygg— naden fullgör den planering och ledning av verkskyddet som åligger honom..

Länsstyrelsens ledning av länets civilförsvar innebär framför allt en omfattande planläggningsverksamhet. I samråd med civilförsvarschefer, kommunernas civilförsvarsnämnder och andra berörda civila myndigheter ävensom militära myndigheter skall länsstyrelsen för varje civilförsvars- område upprätta dels en särskild organisationsplan, där civilförsvarets om- fattning och beskaffenhet anges i sina huvuddrag, och dels specialplaner för det allmänna civilförsvarets olika tjänstegrenar — ledningstj änst, rädd- ningstjänst, brandtj änst, sjukvårdstjänst, skyddstjänst (utrymning, inkvar- tering, radiakskydd, m. m.) samt ordnings— och bevakningstjänst —— även- som en mobiliseringsplan för övergången till krigsorganisation.

Organisationsplan _- vilken fortlöpande skall revideras och som i vissa delar icke blir gällande med mindre den fastställes av civilförsvarsstyrelsen

_— skall innehålla uppgift om bl. 3. inom området företrädda tjänstegrenar, distriktsindelning, civilförsvarschefens m. fl. uppehållsplats, antalet kårer och deras omfattning m. m., områden och orter för vilka utrymning eller inkvartering skall vara planlagd, orter, områden och platser där allmänna och enskilda skyddsrum skall finnas, vilken materiel och annan egendom som kommun skall ställa till civilförsvarets förfogande samt områden och platser där verkskydd skall finnas.

Till länsstyrelsens administrativa civilförsvarsuppgifter hör vidare att handlägga frågor angående uttagning samt viss utbildning och övning av civilförsvarspersonal samt att utöva tillsyn över civilförsvarsverksamheten ilänet.

Länsstyrelsen ombesörjer uttagning av personal för det allmänna civil— försvaret samt inskriver och registrerar sådan personal ävensom personal för verkskyddet. Inskrivningen, vid vilken bland andra civilförsvarscheferna biträder, skall ske i samråd med länsarbetsnämnden, och till denna skall an- mälan om inskriven personal sedermera ske för intagning i beredskapsre- gistret. Vidare handlägger länsstyrelsen ärenden angående uppskov med militärtjänst, anstånd med civilförsvarsutbildning och vissa andra personal- ärenden.

Den lokala utbildningen av det allmänna civilförsvarets och verkskyd- dens personal administreras av länsstyrelsen, som därvid bland annat upp- rättar årlig utbildningsplan, uttager och kallar personal samt anskaffar instruktörer, materiel och lokaler för utbildningen. Den pedagogiska upp- läggningen av kurser o. dyl. ankommer däremot på civilförsvarsstyrelsen.

Det åligger länsstyrelsen att tillse att statliga myndigheter, kommuner och enskilda fullgör sina skyldigheter beträffande civilförsvaret och att mobiliseringsberedskapen i länet hålles på en hög nivå. Tillsynen utövas företrädesvis genom inspektioner och konferenser samt genom anordnan- de av civilförsvarsspel och övningar. Informationsverksamhet gentemot fri- villiga beredsk*apsorganisationer m. fl. kan också sägas ingå i tillsynen.

Länsstyrelsen svarar slutligen för vissa civilförsvarsuppgifter av över- vägande teknisk natur. Dessa hänför sig framför allt till frågor angående anordnande av skyddsrum. Länsstyrelsen handlägger ärenden rörande stats- bidrag till skyddsrum, prövar eller yttrar sig i ärenden angående dispens från skyddsrumsbestämmelser, kontrollerar utförande, underhåll och sköt— sel av allmänna och enskilda skyddsrum m. m. Vidare svarar länsstyrelsen för förvaring och skötsel av viss civilförsvarsmateriel samt för kontroll av förbindelsenät, alarmeringssystem och andra elektro-tekniska anläggning- ar för civilförsvaret.

Vid ledningen av civilförsvaret har länsstyrelsen att ställa sig till efter- rättelse de föreskrifter civilförsvarsstyrelsen meddelar. Sådana föreskrif- ter ävensom råd och anvisningar för länsstyrelsens civilförsvarsverksam- het utfärdas av civilförsvarsstyrelsen i stor omfattning.

8—660400. Länsförvaltningen I

Då det gäller socialvården i vidsträckt bemärkelse kan länsstyrelsens krigsförberedelser sägas beröra två, i funktionellt avseende skilda områden. Det ena angår civilförsvarets sociala hjälpverksamhet i samband med en utrymningsrörelse och det andra kommunernas socialvårdande verksam- het. 1959 års principbeslut angående ansvarsfördelningen mellan civilför- svaret och ordinarie samhällsorgan i fråga om den skadeavhjälpande verk— samheten i krig innebär bland annat, att civilförsvaret skall vidtaga sådana sociala hjälpåtgärder, som påkallas i omedelbar anslutning till en utrym- ning eller till inkvartering av utrymd eller krigsskadad befolkning, medan det fortsatta omhändertagandet i inkvarteringsorten åvilar vederbörande kommun; tidpunkten för ansvarsövergången är närmare bestämd i lagen om kommunal beredskap.

Planläggningen av civilförsvarets sociala hjälpverksamhet ingår som ett led i länsstyrelsens utrymningsplanläggning. Specialplaner för personal-, lokal— och materialanskaffning, livsmedelsförsörjning m. ta. vid utspis- ning och inkvartering torde vanligen upprättas.

Kommunerna skall enligt kommunala beredskapslagen i fredstid förbe- reda sin särskilda biståndsverksamhet beträffande utrymda och krigsska- dade liksom det åligger dem att förbereda annan för totalförsvaret viktig kommunal verksamhet. Länsstyrelsen skall tillse att kommunernas förbe- redelsearbete bedrives på ett ändamålsenligt sätt och att samordning sker med annan beredskapsplanläggning. Det förutsättes att länsstyrelsen därvid meddelar råd och anvisningar för kommunernas arbete, framför allt be- träffande planläggningen av sådana kommunala uppgifter under krig och beredskap, vilka saknar direkt motsvarighet i fred, såsom är fallet med bland annat nu ifrågavarande särskilda biståndsverksamhet och den spe- ciella form av socialhjälp, krigshjälp, som avses skola utgå i samband där- med. Centrala anvisningar för kommunernas beredskapsplanläggning på olika områden är under utarbetande.

Länsstyrelsen leder i krig den civila veterinäruerksamheten i länet och har också att i fredstid planlägga härför. I avsaknad av författningsmässig reglering av krigsveterinärvården —— liknande den som på det allmänt civila medicinalväsendets område föreligger i form av krigssjukvårdslag och krigssjukvårdskungörelse —- har dock planläggningen hittills i huvudsak ombesörjts centralt av veterinärstyrelsen. Styrelsen har bland annat indelat länen i krigsveterinärområden, uppgjort planer för slakthus- och laborato- rieorganisationen samt krigsplacerat veterinärpersonalen. Genom en nyligen företagen ändring (SFS 1966:52) i krigssjukvårdslagen har emellertid grundläggande bestämmelser angående det civila veterinärväsendets orga- nisation i krig intagits i lagen. Vidare har i den krigsveterinärkungörelse (SFS 1966: 768), som trätt i kraft i december 1966, intagits närmare be- stämmelser om veterinärverksamhetens krigsorganisation och planläggning-

en härför; det kan särskilt nämnas, att det åligger länsveterinär att upp- rätta organisationsplan för verksamheten inom de krigsveterinärområden, vari veterinärstyrelsen indelar landet.

Beredskapsplanläggningen för den allmänna hälso- och sjukvården, som bland annat beträffande livsmedelskontrollen har beröringspunkter med veterinärverksamheten, åvilar som tidigare framhållits numera i sin helhet landstingen. Planläggningen skall dock ske i samverkan med länsstyrelser- na, vilka i krig leder och samordnar den allmänna hälso- och sjukvården i länen.

Den allmänna polisverksamheten är i princip avsedd att under krigstid upprätthållas i samma omfattning och utövas i samma organisatoriska former som i fred. I den krigsorganiserade länsstyrelsen är länspolis- chefen som regel chef för polissektionen, och den lokala verksamheten i po- lisdistrikten skall fortgå under ledning av polischeferna. I vissa hänseen- den kommer likväl polisens ställning och verksamhet att undergå vik- tig-a förändringar som en följd av skyldigheten för polisväsendets perso- nal att medverka i rikets försvar. Förändringarna hänför sig dels till den egna, egentliga polisverksamheten, som kan förväntas få en delvis an— nan inriktning än i fred, och dels till uppgiften att understödja andra inom det civila och militära försvaret verksamma organ. I sistnämnda hän— seende är det framför allt fråga om en förstärkning av civilförsvaret.

Polisens verksamhet i krig kommer — vid sidan av den egentliga säker- hetstjänsten — att huvudsakligen omfatta ordnings- och bevakningsupp- gifter samt uppgifter inom det lokala kuppförsvaret. Ordnings- och bevak- ningstjänsten kommer i mycket stor utsträckning att hänföra sig till civil- försvarets verksamhet. För trafikreglering m. m. i samband med större utrymningsrörelser, exempelvis, torde civilförsvaret oftast behöva anlita ordinarie polispersonal vid sidan av civilförsvarspolisen. Detsamma är för— hållandet beträffande den bevakning av anläggningar och byggnader, för vilken civilförsvaret är primärt ansvarigt. Behovet av nära samverkan mellan civilförsvaret och polisväsendet är på olika sätt tillgodosett. Rekry- teringen till civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst sker huvudsak- ligen bland polismän, och polischeferna är i regel tillika civilförsvarsche- fer. Vidare äger civilförsvarschef rätt att under civilförsvarsberedskap för- ordna att polismän inom civilförsvarsområdet skall avdelas för att full- göra särskilda med civilförsvaret sammanhängande uppgifter. Såsom en sär- skild polisuppgift _ vid sidan av polisens skyldighet att aktivt deltaga i. det lokala kuppförsvaret -—- tillkommer medverkan vid gränsövervakning- en, för vilken länsstyrelsen har ansvaret och ledningen.

Ansvaret för att polisens verksamhet i krig på olika sätt förberedes äv'i- lar länsstyrelsen och underlydande polischefer. Länsstyrelsen har sålunda

att i fred uppgöra de allmänna planer och vidtaga de förberedelser i övrigt som påkallas av polisens särskilda ställning och verksamhet i krig. Vidare skall länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter och anvisningar till ledning för den detaljplanläggning och övrigt förberedelsearbete som lokalt åligger polischeferna. De allmänna riktlinjerna för beredskapsarbetet an- ger länsstyrelsen i en s. k. stomplan, som bland annat innehåller uppgifter beträffande vilka polismän som befriats från militär försvarsplikt m. m. och vilka polisstationer som skall vara ständigt bemannade vid polisväsendets olika beredskapsgrader samt föreskrifter angående planläggning av sam- bandstjänst, polisens förflyttning vid ockupationshot, samlingsplatser och reservlokaler för polispersonal, medverkan i det lokala kuppförsvaret m. 111.

De grundläggande bestämmelserna rörande omfattningen av gränsöver- vakningen, den personal som skall sköta Övervakningen m. ni., skall upp- tagas i en särskild av länsstyrelsen utfärdad organisationsplan.

En viktig plats bland länsstyrelsens förberedande uppgifter ifråga om polisverksamheten i krig intar utbildningen av polispersonal i civilförsvars— tjänst samt i vapenbruk och stridstaktik.

Inom rikspolisstyrelsen håller man på att utarbeta centrala anvisningar för länsstyrelsernas beredskapsplanläggning på polisväsendets område. Riks- polisstyrelsen har också tagit upp frågan om att eventuellt överflytta civil— försvarets bevakningsuppgifter och vissa ordningsuppgifter till polisväsen- det.

Det ekonomiska försvaret har till uppgift att under krig vari landet kan bli indraget eller i ett avspärrningsläge tillgodose totalförsvarets behov av förnödenheter och trygga folkförsörjningen i vidaste bemärkelse. Planlägg— ningen och beredskapsåtgärderna i fred på det ekonomiska försvarets om- råde tar därför främst sikte på att så långt möjligt säkerställa tillgången i ett skärpt läge av förnödenheter och tjänster av skilda slag. Till förbere— delserna hör sålunda lagring av bl. a. livsmedel, bränsle, drivmedel och rå- varor. Planläggning sker också beträffande krigsindustriell produktion, un— danförsel och förstöring, ransoneringar samt utnyttjande av arbetskraft, elkraft och transportmedel för skilda ändamål. För landets försörjning fordras även förberedelser för att säkerställa handel och distribution, repa- rationsverksamhet, tele- och postkommunikationer, bank- och försäkrings- väsende m. m. På regional nivå är det främst länsstyrelserna, länsarbets- nämnderna och kommunikationsverkens distriktsorgan som svarar för krigsplanläggningen på förevarande områden. Länsstyrelserna har därvid att leda, övervaka och samordna försvarsförberedelserna. Länsstyrelsernas planläggningsuppgifter och planläggningsansvar hänför sig därför till prak- tiskt taget alla områden av det ekonomiska försvaret. Planläggningen sker i samråd med och enligt anvisningar från centrala myndigheter, i första hand överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, statens jordbruks-

nämnd, centrala civila transportkommittén, arbetsmarknadsstyrelsen m.fl. I länsstyrelsernas krigsorganisation ingår bl. a. en försörjnings-, en trafik- och en arbetsmarknadssektion.

Länsstyrelsens försörjningsplanläggning omfattar förberedelsearbete för livsmedels- och bränsleförsörjning, krigsproduktion, undanförsel och för- störing, regleringsverksamhet m. m. Planläggningen tar sig icke alltid, på samma sätt som beträffande tidigare berörda totalförsvarsområden, uttryck i konkreta åtgärder på länsplanet utan består till stor del i beräkningar av länets tillgångar och behov till ledning för en på detta område centralt ut- förd beredskapsplanläggning. Även om länsstyrelsen svårligen kan vidtaga närmare förberedande åtgärder på länsplanet för fördelning i krig av resur- ser mellan olika verksamhetsområden eller liknande, är det ändå av stor vikt att länsstyrelsen fortlöpande håller sig underrättad om förhållandena i länet på de områden varom här är fråga. Hos länsstyrelsen upprättas där- för register och förteckningar av skilda slag, vilka i stor utsträckning byg- ger på uppgifter från de planläggande centrala myndigheterna. I fråga om andra grenar av det ekonomiska livet skall länsstyrelsen utföra undersök- ningar, som påkallas av de centrala myndigheterna eller av länsstyrelsen finnes erforderliga.

På Iiusmedelsområdet införskaffar och sammanställer länsstyrelsen upp— gifter om produktion, förädling och lagring, beräknar livsmedelsbehoven och redovisar försörjningsläget till jordbruksnämnden. Vidare medverkar länsstyrelsen vid revidering av nämndens företagsregister genom att inhäm- ta uppgifter från företag som ingår i registret. Representant för länsstyrel- sen besöker även livsmedelsindustrier i länet.

Under medverkan av sakkunniga från näringslivet handlägger länssty- relsen frågor rörande planläggning för krigsleveranser och krigsproduktion och har att besluta bl. a. om framställningar från myndigheter, som önskar ianspråktaga lager av livsmedel vid krig eller krigsfara. Länsstyrelsen för— bereder vidare upprättande av kristidsnämnder och utdelning av ransone- ringshandlingar till kommunerna samt förvarar och kontrollerar dylika handlingar. Länsstyrelsen medverkar också vid jordbruksnämndens an- skaffning av lokaler för beredskapslager av livsmedel, besöker dylika la— ger och för register över dem. För att mjölförsörjningen skall kunna säker- ställas i krig beräknar länsstyrelsen förmalningsbehov, inventerar kvarn— tillgången och planlägger utnyttjandet av kvarnar.

Länsstyrelsen planlägger utflyttning av vissa handelsföretag från orter, som skall slutligt utrymmas, samt medverkar vid anskaffning av lokaler för vissa centrala organisationer, som skall flytta till annan ort i samband med slutlig utrymning av den fredstida uppehållsorten.

Bland ytterligare förberedelseuppgifter, som efter hand kommer att ak- tualiseras för länsstyrelsernas del på livsmedelsområdet, kan bl. a. näm- nas medverkan vid planläggning av krigsproduktion vid livsmedelsindustri-

er, reservanläggningar (slakterier, charkuterier, bagerier), undanförsel av boskap, mottagning av flyktingdjur samt drivmedelsransonering för jord— bruket.

Länsstyrelsens medverkan vid planeringen på bränsle- och drivmedels- området tar bl. a. sikte på problemen i samband med ransoneringar. Läns- styrelsen kommer sålunda att bli tilldelningsmyndighet när det gäller driv- medel för den civila trafiken, jordbruket, skogsbruket, fisket, trädgårds— skötseln samt vissa motorredskap och stationära motorer och kommer också att få ansvar för redovisning och kontroll. Även när det gäller en bränsleransonering avses länsstyrelsen få vissa tillsynsuppgifter över kris- tidsnämndernas verksamhet.

Länsstyrelsen har vidare att planlägga för avverkning inom länet av ved för bränsle- och gengasändamål i händelse av en bränsleförsörjningskris och skall i samband därmed undersöka möjligheterna till avverkning med hänsyn till arbetskraftsbehov och för ändamålet tillgängliga transportresur- ser. Länsstyrelsen meddelar planläggningstillstånd för krigsanskaffning av brännved.

I samband med planeringen för drivmedelscentralens verksamhet skall länsstyrelsen bl. a. ombesörja uttagning av vissa bensinstationer och svara för bemanningen av dessa, uttaga och låta beredskapsregistrera tankbilfö- rare samt förbereda ianspråktagande av lokaler för drivmedelscentralens behov.

När det gäller försörjningsplanläggningen på varuområdet i övrigt förva- ras hos länsstyrelsen bl. a. register över länets krigsproduktionsföretag, s. k. K- och F-företag, samt industritablåer eller motsvarande handlingar, som utvisar företagens fredsproduktion och planerade krigsproduktion, be- hov av råvaror, bränslen, arbetskraft m. m. Tablåerna upprättas centralt, men länsstyrelserna har vissa uppgifter med avseende på kontrollen av planläggningens aktualitet och företagens krigsförberedelser. Länsstyrel- sen skall sålunda enligt anvisningar av överstyrelsen för ekonomisk för- svarsberedskap genomföra s. k. industribesök.

Vid den planläggning av krigsleveranser som sker med sikte på utnytt- jande eller ianspråktagande av allmänbruksvaror av standardkaraktär, som normalt förekommer i lager hos tillverkare, grossister och detaljhandlare, skall länsstyrelsen i vissa fall meddela planläggningstillstånd samt stå till planläggande myndigheters förfogande för samråd rörande krigsleveranser inom länet.

Som tidigare nämnts överflyttades ansvaret för undanförsel och förstö— ring år 1960 från civilförsvaret till det ekonomiska försvarets organ. Un- danförselplanläggningen omfattar sådana krigs- och försörjningsviktiga för- nödenheter som livsmedel, läkemedel, sjukvårdsmateriel, reservdelar, bräns- len, drivmedel, råvaror för den krigsviktiga industrin, transportmedel och boskap. Enligt anvisningar av överstyrelsen för ekonomisk försvarsbered-

skap i samråd med arméförvaltningen, statens jordbruksnämnd och sjuk- vårdsberedskapsnämnden svarar länsstyrelserna för planläggningen av un- danförseln på regional nivå. Länsstyrelsernas beredskapsverksamhet på detta område består främst i att biträda vid anskaffande av lagerlokaler samt att beräkna och säkerställa erforderliga transportmedel. Som ett led i undanförseln planeras även utflyttning av vissa grosshandelsföretag i ut- rymningsorterna i syfte att säkerställa varudistributionen i krig. Länssty- relserna medverkar även i dessa hänseenden, när det gäller att anskaffa lämpliga lokaler för lager och administration.

Planläggning sker vidare för undanförsel av arkivalier, boksamlingar, konstverk och kulturhistoriska föremål enligt anvisningar av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap i samråd med de centrala kulturinstitu- tionerna. För den regionala verksamheten på detta område är till länssty- relserna knutna olika experter.

Även då det gäller konsumtionsregleringar på hithörande varuområden måste länsstyrelserna förbereda sig på viss medverkan.

Länsstyrelsernas krigstransportplanläggning tar sikte på att klarlägga behovet av transporter inom länet vid beredskaps- och krigstillstånd samt möjligheterna att täcka detta behov och genomföra transporterna. Därvid skall beaktas resultaten av verkställda undersökningar inom övriga grenar av den ekonomiska försvarsberedskapen. Planläggningen på landsvägsom- rådet underlättas av att länsstyrelsen har direkt tillgång till bilregistret och därigenom har möjlighet att kontinuerligt följa tillgången på fordon. Ge- nom sin befattning med den yrkesmässiga trafiken har länsstyrelsen vidare god inblick i länets transportväsende. Vid sin planläggning biträdes läns- styrelsen i viss utsträckning av de av länsstyrelsen utsedda och redan i fred verksamma vägtrafikombuden samt sakkunniga för buss- och lastbilstra- fik; länen är indelade i vägtrafikområden, i huvudsak anpassade till civil- försvarsområdena.

Länsstyrelsernas transportplanläggning sammanställes i en krigstrans- portplan, som utgör den stomme varpå länsstyrelsen skall grunda sin transportreglerande och transportledande verksamhet vid beredskap och krig. Krigstransportplanen består av en allmän del, särskilda delar angå- ende transportmedel, personal och olika slag av transporter samt ett stort antal specialplaner. Transportplanens allmänna del innehåller bl. a. åt- gärdskalender, organisationsplaner, uppgifter angående väg— och landsvägs- nätet, hamnar och lastageplatser, kartor m. 111.

På grundval av fortlöpande uppgifter från bilregistret upprättar länssty- relsen ett transportberedskapsregister, som upptar för civil transportverk- samhet disponibla bussar, lastbilar, släpvagnar m. fl. fordon, vilka ej ut- tagits jämlikt uttagningskungörelsen.

Länsstyrelsen skall svara för att tillgången på ledningspersonal och fö- rare för det civila transportväsendet säkerställes. Särskilt frågan om rekry-

tering av fordonsförare måste därvid ägnas stor uppmärksamhet. För samt- liga i transportberedskapsregistret upptagna fordon skall sålunda finnas en i fred planlagd förarberedskap. Vid länsstyrelsen upprättas ett personalbe- redskapsregister över personal som erfordras i ledningsorganisationen och som förare. I vissa fall sker beredskapsregistrering av ledningspersonal och förare hos länsarbetsnämnden.

Vissa transportbehov beräknas och redovisas i särskilda specialplaner. Hit hör t. ex. behovet av fordon för krigsmaktens och civilförsvarets mobi- lisering, s. k. mobfordon och C-fordon, bussambulanser, förstärkningsfor- don för att tillgodose oförutsedda större transportbehov med hög prioritet, fordon för utrymnings- och undanförseltransporter, för kringgångstranspor- ter vid längre avbrott på järnvägslinjer etc.

När det gäller det tekniska genomförandet av en ransonering av drivme- del för landsvägstransporter ankommer det på länsstyrelsen att regionalt leda och i stor utsträckning själv handha arbetet med tillståndsprövning samt utdelning av ransoneringskort.

Länsstyrelsen har vidare att planlägga för lokala sjötransporter, i till- lämpliga delar enligt samma grunder som gäller för landtransporter.

Genom lagen om kommunal beredskap har länsstyrelserna ålagts bety- delsefulla uppgifter i vad avser den kommunala beredskapsplanläggningen. Det ankommer sålunda på länsstyrelsen att följa tillämpningen av lagen och därvid tillse att såväl förberedelsearbetet som själva verksamheten be- drives på ett ändamålsenligt sätt och samordnas med annan beredskaps- planläggning och försvarsverksamhet. Finner länsstyrelsen med hänsyn till beredskapsuppgifternas omfattning eller betydelse i viss kommun erfor- derligt, att förberedelserna redovisas i särskild plan, kan länsstyrelsen för- ordna att kommunen skall upprätta och antaga sådan plan samt under— ställa länsstyrelsen denna för godkännande. Enligt kommunala beredskaps- kungörelsen den 16 oktober 1964 (nr 722) åligger det vederbörande centra- la myndigheter att, efter visst samråd, var och en för sitt verksamhetsom- råde meddela anvisningar för den planläggning och de andra förberedelser, som kommunen skall vidtaga enligt lagen. Dylika anvisningar är f. n. un- der utarbetande — bl. a. hos berörda centrala myndigheter inom det eko- nomiska försvaret —- under ledning av samordningsdelegationen för kom- munal beredskapsplanläggning. Som underlag för den kommunala plan- läggningen på det ekonomiska försvarets område kommer länsstyrelserna att få tillhandahålla kommunerna uppgifter exempelvis beträffande till- gängliga leverantörer av fasta och flytande bränslen, företag inom länet från vilka leverans av andra viktiga förnödenheter i första hand skall ske till detaljaffärer eller till kommun enligt tecknade krigsleveransbesked, lämpligt belägna motorreparationsverkstäder, bensinstationer inom kom— munen som skall betjäna den civila trafiken, bank- och försäkringskontor som skall fortsätta sin verksamhet 0. s. v.

Till länsstyrelsernas förberedelser på det ekonomiska försvarets område kan slutligen även räknas medverkan när det gäller åtgärder för tryggande av penningfärsörjningen i krig.

I fråga om det psykologiska försvaret _ innebärande åtgärder som an- går nyhetsförmedling, upplysningsverksamhet, rådgivning i publicerings— frågor, pressens, ljudradions och televisionens verksamhet i krig m. m. — kan länsstyrelsens förberedelsearbete sägas i stort sett inskränka sig till uttagning och utbildning av personal till krigslänsstyrelsens sektion för psykologiskt försvar, till uttagning av fordon och förare för tidningsdistri- bution samt till medverkan vid anskaffande av reservtryckerier.

Slutligen kan _ såsom nära sammanhängande med beredskapsplanlägg- ningen på olika områden _ nämnas den grupp av löpande ärenden i läns- styrelsen som angår skydd och bevakning av vissa anläggningar m. 111. En- ligt lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret 111. 111. (nr 358) och tillämpningskungörelsen härtill den 24 maj 1940 (nr 383), bevakningskungörelsen, äger länsstyrelsen bl. a. utfärda förbud för obehöriga att beträda (eller fotografera eller vidtaga vissa andra åtgärder inom) anläggning, inrättning, fartyg eller luftfartyg samt till sådan anlägg- ning eller inrättning hörande område som är av betydelse för försvarsväsen— det; föreligger synnerliga skäl därtill kan länsstyrelsen utfärda motsvaran- de förbud även ifråga om annat område av betydelse för försvarsväsendet än som nyss sagts. Länsstyrelsen äger vidare ålägga den som bedriver indu- striell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folk- försörjningen att vidtaga särskilda skyddsåtgärder i fråga om bevakning,! inhägnad m. 111.

Länsstyrelsens försvarsplanläggning —— bortsett från planläggningen för polisväsendet _ är förlagd till civilförsvarssektionen och den därtill orga- nisatoriskt knutna allmänna beredskapsdetaljen; beträffande polisväsen- det utföres planläggningen under ledning av länspolischefen på dennes ex- pedition. Ansvaret för länsstyrelsens beredskapsverksamhet åvilar un- der landshövdingen ytterst landssekreteraren. Under honom svarar civil- försvarsdirektören för planläggningen av civilförsvaret och de för läns- styrelsens krigsorganisation utsedda sektionscheferna för planläggningen inom övriga grenar av försvarsberedskapen. För överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län — som har gemensam krigsorganisation — finns en för försvarsberedskapen gemensam organisation, bestå— ende av en civilförsvarssektion och en allmän beredskapssektion. Sek- tionerna ingår i överståthållarämbetets organisation, men deras verksam- het leds av landssekreteraren o-ch en av ämbetets kanslidirektörer gemen- samt.

Sedan omorganisationen den 1 juli 1960 är civilförsvarssektionen — bortsett från allmänna beredskapsdetaljen och det till sektionen likaledes hörande priskontoret —— uppdelad på fyra detaljer, nämligen organisations- detaljen, personal- och utbildningsdetaljen, tekniska detaljen och förråds- detaljen. Chef för respektive detaljer är en civilförsvarsinspektör, en förste landskanslist eller civilförsvarsinspektör, en förste civilförsvarsingenj ör och en förvaltare. I de större län, där det finns en biträdande civilförvarsdirek- tör, är denne som regel chef för organisationsdetaljen, inom vilken den huvudsakliga krigsplanläggningen äger rum. Syftet med detaljindelningen, som icke är bindande för länsstyrelserna men av dem genomgående till- lämpas, är att åstadkomma en arbetstekniskt lämplig gränsdragning mel- lan civilförsvarets olika delområden och underlätta ansvarsfördelningen mellan berörda befattningshavare. Sektionschefen, civilförsvarsdirektören, har i fråga om inriktningen och ledningen av arbetet på dessa civilför- svarsdetaljer samma ansvar och befogenheter som på andra sektioner tillkommer sektionscheferna i länsstyrelsen. Som framgår av det följande är hans ställning en annan då det gäller verksamheten inom allmänna be- redskapsdetaljen och priskontoret.

Handläggningen inom länsstyrelsen av sådana civila försvarsärenden, som icke är att hänföra till civilförsvaret, var före tillkomsten av de allmän- na beredskapsdetaljerna den 1 juli 1962 uppdelad på skilda sektioner, vil- ken ordning ansågs bäst tillgodose kravet på största möjliga överensstäm- melse mellan fredsorganisationen och krigsorganisationen. De länsstyrelse- tjänstemän, framför allt sektionschefer, som innehade en ledande befatt— ning i krigsorganisationen, hade vid sidan av sina löpande fredsgöromål att själva i detalj svara för planläggningen inom sitt beredskapsområde. Vid konkurrens mellan fredsgöromålen och beredskapsuppgifterna blev de se- nare ofta eftersatta. Detsamma var förhållandet beträffande det krigsplan— läggningsarbete, med vilket befattningshavare på olika sektioner skulle bi- träda sådana sektionschefer i krigsorganisationen som i fred icke tillhörde länsstyrelsen. Sistnämnda sektionschefer saknade för övrigt möjlighet att utöva någon direkt arbetsledning för den länsstyrelsepersonal som ställdes till deras förfogande. Det splittrade planläggningsarbetet medförde vidare att landssekreteraren, som det åvilade att leda och internt samordna läns- styrelsens försvarsverksamhet, i stor utsträckning måste ägna sig åt detalj- spörsmål. Nu angivna olägenheter i fråga om försvarsplanläggningen föran- ledde Kungl. Maj:t att uppdraga åt dåvarande statens organisationsnämnd att verkställa utredning angående organisationen för handläggning inom överståthållarämbetet och länsstyrelserna av sådana civila försvarsärenden, som icke omfattades av civilförsvaret.

I sin år 1961 avlämnade redogörelse föreslog organisationsnämnden, att ifrågavarande försvarsärenden, med undantag för den polisiära beredska- pen, skulle sammanföras till en särskild enhet, allmän beredskapsdetalj,

inom civilförsvarssektionen, att civilförsvarsdirektören skulle utöva den kontorsmässiga arbetsledningen på detaljen samt att landssekreteraren i sin samordningsverksamhet skulle biträdas av civilförsvarsdirektören; de för krigsorganisationen förordnade sektionscheferna skulle alltjämt bära an— svaret för själva planläggningsarbetets inriktning och bedrivande. Vid sitt bedömande av hur arbetsuppgifterna borde fördelas inom länsstyrelsen ha- de nämnden eftersträvat en organisationsform, som kunde uppfylla följande krav.

1. Verksamheten för samordning av de olika planläggningsområdena måste göras effektiv och beträffande detaljfrågor avlastas från avdelningschefsplanet.

2. Särskilda kunskaper och insikter vilka fanns företrädda framför allt hos de för krigsorganisationen utsedda sektionscheferna måste få göra sig gällande i arbetets inriktning och efter klara ansvarslinjer.

3. Konkurrens mellan löpande fredsgöromål och krigsplanläggningsuppgifter borde undvikas.

4. Den personal som skulle handha de mera rutinmässiga planläggningsupp— gifterna i fred borde stå under kontinuerlig, enhetlig arbetsledning.

5. Såvitt möjligt borde arbetsuppgifterna inom beredskapsområdet samman- föras i sådana kvantiteter, att den härför erforderliga organisationen fick en storlek som gjorde den relativt okänslig för frånvaro bland personalen.

Organisationsnämndens förslag antogs av 1962 års riksdag och den allt- jämt gällande handläggningsordningen genomfördes den 1 juli samma år.

Som redan sagts åvilar ansvaret för försvarsplanläggningen på allmänna beredskapsdetaljen under landssekreteraren vederbörande sektionschefer i krigsorganisationen, vilka till stor del utgöres av utanför länsstyrelsen stå— ende experter. Dessa saknar emellertid i de flesta fall möjlighet att själva utöva den omedelbara ledningen av planläggningsverksamheten och kan än mindre leda och övervaka personalens dagliga arbete. Nämnda uppgifter åvilar i stället en förste inspektör eller inspektör såsom chef för detaljen. Denne leder till detaljen hörande planläggningsarbete och annan bered— skapsverksamhet enligt anvisningar av landssekreteraren eller krigssek- tionschef. I fråga om den kontorsmässiga arbetsledningen är han dock un- derställd civilförsvarsdirektören, som svarar härför beträffande civilför— svarssektionen i dess helhet. Det har vidare särskilt ålagts chefen för all— männa beredskapsdetaljen att enligt landssekreterarens bestämmande ver- ka för samordning av planläggningsarbetet inom detaljens olika områden. Detaljchefen är slutligen föredragande i sådana till detaljen hörande ären- den, vilkas handläggning icke enligt arbetsordningen eller på grund av sär- skilt uppdrag tillkommer annan. Föredragning sker huvudsakligen inför krigssektionscheferna, vilka i viss omfattning tillagts beslutanderätt.

Ansvaret för den interna samordningen av länsstyrelsens planläggnings- arbete inom olika grenar av försvarsberedskapen åvilar landssekreteraren. Uppgiften anses bland annat svara mot dennes centrala ställning i länssty- relsens krigsorganisation. Även om förutsättningarna att lösa mera detal-

jerade samordningsfrågor på sektionsplanet avsevärt förbättrats genom in- rättandet av en allmän beredskapsdetalj, har det ändå bedömts nödvändigt att landssekreteraren, med hänsyn till sina omfattande fredsgöromål i öv- rigt, erhåller kvalificerat biträde vid samordningsverksamheten. Det har i länsstyrelseinstruktionen ålagts civilförsvarsdirektören att lämna sådant biträde. Såsom ansvarig för bland annat civilförsvarets utrymningsplan- läggning, vilken är av grundläggande betydelse för övrig beredskapsplan- läggning, har han ansetts vara den lämpligaste för denna uppgift, även om han icke svarar för den planläggning som bedrivs på allmänna beredskaps- detaljen.

I den för överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län ge- mensamma beredskapsorganisationen, som tillkom redan den 1 juli 1960, har uppgiften att biträda avdelningscheferna vid samordningen av försvars- planläggningen ålagts en särskild högre befattningshavare. Denne ägnar sig helt åt samordningsuppgifter och innehar närmast ställning av ett slags biträdande avdelningschef.

Vid flertalet länsstyrelser medverkar jämväl militärassistenten i det in- terna samordningsarbetet. För militärassistentens uppgifter härvidlag lik- som i fråga om försvarsberedskapen i övrigt lämnas närmare redogörelse i följande avsnitt av kapitlet.

I beredskapsärenden, där juridiska bedömanden kan bli erforderliga, bi- trädes civilförsvarssektionens befattningshavare i regel av en därtill utsedd jurist inom landskansliet.

Den 1 mars 1963 uppdrog Kungl. Maj :t åt statskontoret att verkställa granskning av arbetsformerna och personalbehovet inom länsstyrelsernas civilförsvarssektioner. I sin den 13 september samma år daterade utredning föreslog statskontoret sådan ändring i 19 & länsstyrelseinstruktionen, att ci- vilförsvarsdirektörens sektionschefsansvar beträffande den allmänna be- redskapsdetaljen utvidgades till att omfatta jämväl skyldighet att med upp- märksamhet följa försvarsplanläggningen inom detaljens verksamhetsom- råde. Enligt statskontorets mening måste nämligen civilförsvarsdirektören vara väl insatt i denna planläggning för att kunna fullgöra sin uppgift att biträda landssekreteraren vid samordningen av planeringsarbetet inom olika grenar av försvarsberedskapen. Sedan förslaget remissbehandlats, där- vid det bland annat avstyrkts av överbefälhavaren, överstyrelsen för eko- nomisk försvarsberedskap och fem länsstyrelser, uttalade departements- chefen i 1964 års statsverksproposition, att han icke fann det påkallat att för det dåvarande göra någon ändring i länsstyrelseinstruktionen.

Den regionala militärassistentorganisationen

Inledning I januari 1964 framlade 1963 års militärassistentutredning sitt betänkande »Behovet av militärt utbildad personal vid överståthållarämbetet och läns- styrelserna» (stenc. Fö 1964z2). Utredningen konstaterade, att länsstyrel- serna (överståthållarämbetet) var i behov av ständig tillgång till militär ex- pertis för samordning av olika totalförsvarsuppgifter och föreslog att detta behov även i fortsättningen tillgodosågs genom att officerare, i princip kap- tener på aktiv stat, placerades såsom militärassistenter hos dessa myndig- heter. Utredningen föreslog vidare vissa förändringar i fråga om militär- assistenternas arbetsuppgifter, utbildning, anställningsförhållanden, m. m.

I prop. 1965: 66 anslöt sig departementschefen i allt väsentligt till mili— tärassistentutredningens synpunkter och förslag men förordade, att samt- liga militärassistentbefattningar besattes med maj orer.

Statsutskottet, som i sitt utlåtande över nämnda proposition (nr 88) samtidigt behandlade två likalydande motioner i ämnet (1: 666 och 11: 786), hemställde — under hänvisning till att remissmyndigheterna uttalat delade meningar beträffande såväl behovet av militärassistenter som dessas ar- betsuppgifter — att riksdagen måtte med bifall till motionerna avslå de av Kungl. Maj:t förordade riktlinjerna för den regionala militärassistentorga- nisationen samt hemställa att åt länsförvaltningsutredningen uppdrogs att skyndsamt pröva frågan. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets för— slag.

Kungl. Maj:t uppdrog i skrivelse den 3 juni 1965 åt oss att så skyndsamt som omständigheterna tillät utreda behovet av militärt utbildad personal vid överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

För fullgörande av detta uppdrag fann vi erforderligt bland annat att skaffa oss närmare kännedom om militärassistenternas arbetsuppgifter i praxis. Vi har därför i en enkät till länsstyrelserna hemställt om svar på vissa frågor angående militärassistenternas verksamhet. Enkätens innehåll och länsstyrelsernas svar redovisas nedan under avsnittet Arbetsuppgifter.

För historik, nuvarande organisation, militärassistenternas utbildning och anställningsförhållanden, m. m., lämnas i det följande en mera kortfattad redogörelse, som i huvudsak bygger på militärassistentutredningens be- tänkande.

Historik

Efter indelningsverkets avskaffande övertog länsstyrelserna åtskilliga upp- gifter i fråga om mobiliseringsförberedelser o. dyl. Under 1910- och 1920- talen tillkom bestämmelser beträffande länsstyrelsernas befattning med

krigsmaktens rekvisitioner, truppers transport och förläggning, vägförbin- delsernas upprätthållande, understödet av den militära sjuk- och veterinär- vårdstjänsten, m. m. Länsstyrelsernas försvarsuppgifter ökade väsentligt under 1930-talet, då de ålades att svara jämväl för det civila luftskyddet.

Ännu i mitten av 1930-talet saknade länsstyrelserna för sina försvars— uppgifter egen personal med militär sakkunskap och var hänvisade till att mot arvode anlita tillfällig hjälp av pensionerade officerare. Det förekom också att aktiva officerare för kortare tid ställdes till länsstyrelsernas för- fogande.

1935 års länsstyrelseutredning upptog den av 1930 års försvarskommitté tidigare väckta frågan om anställande av militära befattningshavare vid länsstyrelserna. De militära ärendenas ökade omfattning och den snabba utvecklingen på luftskyddets område ansågs påkalla en sådan lösning. Be- fattningshavarna, av Kungl. Maj:t för två år i sänder förordnade pensione— rade officerare, föreslogs skola benämnas försvarsassistenter. Med hänsyn till behovet av nära kontakt med militära problemställningar borde läns- styrelserna dock ej betagas möjligheten att även i fortsättningen erhålla biträde av aktiva officerare.

Beslut om inrättande av försvarsassistenttjänster fattades vid 1937 års riksdag (prop. 178, SU 162, rskr 389). Försvarsassistenterna skulle icke vara föredragande i länsstyrelsen.

Vid 1944 års riksdag (prop. 268 och 270, Sä2U 5 och 6, rskr 472 och 474) beslöts, i enlighet med 1943 års civilförsvarsutrednings förslag, att vid läns- styrelserna skulle inrättas en särskild försvarsavdelning (nuvarande civil- försvarssektionen), i vilken ingick en militärassistent. Dennes arbetsuppgif- ter skulle i högre grad än tidigare vara inriktade på samordnings— och sam- verkansfrågor. I landshövdingeinstruktionen angavs militärassistentens ålig- ganden sålunda: att vara sambandsman mellan länsstyrelsen och de militära myndigheterna, att enligt länsstyrelsens närmare bestämmande biträda ci- vilförsvarsdirektören vid fullgörandet av denne åvilande uppgifter samt att i övrigt fullgöra de göromål som länsstyrelsen föreskrev. I försvarssta- bens stat upptogs sju beställningar för militärassistenter i län som ur för- svarssynpunkt ansågs särskilt utsatta, medan militärassistentbefattning- arna i övriga län och Stockholms stad skulle uppehållas av arvodesanställda, pensionerade officerare.

År 1945 uppfördes ytterligare sju militärassistentbefattningar på för-— svarsstabens stat. Fördelningen mellan aktiva och pensionerade officerare inom den regionala militärassistentorganisationen har därefter varit oför— ändrad.

I samband med 1952 års omorganisation av länsstyrelserna ålades mili- tärassistenten föredragningsskyldighet. Han skulle vidare vara skyldig att biträda samtliga länsstyrelsens sektionschefer vid handläggningen av för- svarsärenden. Ehuru knuten till civilförsvarssektionen blev militärassisten- ten sålunda ej längre direkt underställd civilförsvarsdirektören.

År 1959 uppdrogs åt chefen för försvarsstaben att verkställa en allmän översyn av militärassistentorganisationen. Frågan hade aktualiserats ge- nom ett uttalande av 1958 års riksdags revisorer angående militärassisten- ternas pensionsålder. I sitt förslag, som framlades år 1961, förordade för- svarsstabschefen att den regionala militärassistentorganisationen i princip bibehölls oförändrad. För Stockholms stad och Stockholms län, som sedan år 1960 hade gemensamma sektioner för civilförsvaret och den allmänna be- redskapen, föreslogs dock en gemensam militärassistent.

Dåvarande statens organisationsnämnd, som åren 1960—1961 utredde frågan angående organisationen för handläggningen i överståthållarämbe- tet och länsstyrelserna av sådana civila försvarsärenden, som ej var att hän- föra till civilförsvaret, ifrågasatte bland annat om militärassistentens ar— betsuppgifter motiverade att han i fred placerades i länsstyrelsen.

I 1962 års statsverksproposition konstaterades, mot bakgrunden av nyss- nämnda kontroversiella uppfattningar, att den regionala militärassistent- organisationen borde ytterligare överses, men att 1960 års försvarslednings— utrednings förslag beträffande totalförsvaret i regional instans borde av- vaktas.

1963 års militärassistentutredning tillkom i september 1963, vid vilken tid- punkt försvarsledningsutredningen i det närmaste avslutat sitt arbete.

Organisation, m. m.

Militärassistentbefattningarna är i 14 län (B, C, D, E, L, M, 0, P, T, U, X, Y, AC och BD) avsedda för aktiva officerare och i övriga län samt Stockholms stad för arvodesanställda officerare.

Militärassistenterna förordnas av Kungl. Maj:t. Befattningarna för ak- tiva officerare uppehålles av kaptener och är uppförda på försvarsstabens stat. De för pensionerade officerare avsedda arvodesbefattningarna redovi— sas under länsstyrelsernas (överståthållarämbetets) avlöningsanslag. De aktiva officerarna tjänstgör i regel tre till fem år, de arvodesanställda van— ligtvis längre.

Enligt av Kungl. Maj:t fastställt exempel på arbetsordning för länssty- relse tjänstgör militärassistenten på landskansliet utan att tillhöra viss sektion. Därmed lyder han direkt under landshövdingen och landssekrete- raren. Militärassistenten vid överståthållarämbetet lyder närmast under chefen för andra kansliavdelningen, vari ingår de för ämbetet och länssty- relsen i Stockholms län gemensamma civilförsvars- och allmänna bered- skapssektionerna. Enligt krigsinstruktionen för länsstyrelserna (SFS 1962: 4) —— gällande jämväl för krigslänsstyrelsen för Stockholms stad och län _ skall finnas en direkt under landshövdingen (krigslänschefen) lydande militärassistent. Militärassistentens förhållande till militära myndigheter är icke-närmare reglerat.

Militärassistenterna bör ha genomgått militär högskola eller motsvarande

utbildning samt om möjligt äga erfarenhet av tjänstgöring vid militärområ- des- eller försvarsområdesstab.

Militärassistentutredningen föreslog, att militärassistentens organisato- riska ställning fastställdes genom föreskrift i länsstyrelseinstruktionen (in- struktionen för överståthållarämbetet) att »för biträde med handläggning av försvarsärenden skall finnas en militärassistent, som tjänstgör å lands— kansliet (andra kansliavdelningen) utan att tillhöra viss sektion». Som mi- litärassistenter borde endast ifrågakomma aktiva» officerare >>i karriären». Pensionerade officerare kunde nämligen ej förväntas besitta erforderliga aktuella kunskaper om krigsmakten och totalförsvaret i övrigt. Av militär- assistentbefattningarna, uppförda på försvarsstabens stat, borde 20 avses för kaptener och 5 för majorer eller kaptener. Med hänsyn bland annat till rekryteringen borde befattningarna vara förenade med ett årligt arvode av 1 740 kronor. Militärassistenterna borde förordnas för en tid av lägst fyra och högst fem år. De borde före anställningen genomgå en särskild, kortare militärassistentkurs. I fråga om befordran, militär utbildning, anmälnings- skyldighet enligt tjänstgöringsreglementet för krigsmakten, m. m., skulle chefen för försvarsstaben vara att anse som personalkårchef för militäras- sistenterna.

Utredningens förslag i denna del föranledde i stort sett ingen erinran från remissmyndigheterna. Några av dem (civilbefälhavaren i femte civilom— rådet samt länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge och Kopparbergs län) ansåg emellertid arvodesanställda, pensionerade officerare ur vissa syn- punkter och under vissa förutsättningar vara lika väl eller bättre lämpade att vara militärassistenter. Vidare föreslog två' länsstyrelser (Hallands och Norrbottens län) att militärassistenten placerades i civilförsvarssektionen, där huvuddelen av försvarsarbetet utföres.

Departementschefen (prop. 1965: 66), som med hänsyn till krigsmaktens behov i händelse av krig av yngre officerare i de stridande förbanden fann mindre lämpligt ur totalförsvarssynpunkt att placera yngre aktiva officerare som militärassistenter, förordade att samtliga militärassistentbefattningar besattes med majorer. Härigenom gjordes det vidare möjligt att låta mili- tärassistenterna kvarstå i tjänst längre tid än utredningen föreslagit, cirka tio i stället för fyra till fem år. I övrigt biträdde departementschefen mili— tärassistentutredningens förslag.

Arbetsuppgifter Militärassistentens arbetsuppgifter anges i 22 å länsstyrelseinstruktionen så- lunda:

att vara kontaktman mellan länsstyrelsen och de militära myndigheterna, att, då länsstyrelsen av särskilda skäl så förordnar, enligt vad i 25 % stadgas vara föredragande, att enligt länsstyrelsens närmare bestämmande biträda vid handläggningen av försvarsärenden samt

att i övrigt utföra de göromål, som ankommer på militärassistenten enligt ar- betsordningen eller eljest av länsstyrelsen meddelade föreskrifter.

Stort utrymme lämnas sålunda åt länsstyrelsen att själv i detalj bestäm— ma militärassistentens arbetsuppgifter.

Militärassistentutredningen konstaterade stora skiljaktigheter mellan de olika lånen i fråga om militärassistentens uppgifter i praxis och ansåg detta förhållande i icke ringa mån bero på att uppgifterna bestämdes med hän- syn till vederbörande militärassistents personliga läggning, utbildning och övriga förutsättningar. Valet av arbetsuppgifter kunde även tänkas på— verkas av kvalifikationerna hos de befattningshavare i övrigt som handlade länsstyrelsens totalförsvarsärenden.

] vissa län omfattade militärassistentens verksamhet uppgifter inom länsstyrelsens hela ansvarsområde beträffande totalförsvaret, medan i and- ra län hans uppgifter var mer eller mindre begränsade till frågor angående länsstyrelsens interna verksamhet. Flertalet militärassistenter deltog dock i handläggningen av ärenden som avsåg samordning mellan länsstyrelsen och militära myndigheter samt inom länsstyrelsen, länsstyrelsens krigsor- ganisation, utbildning och övning av länsstyrelsens personal, planläggning av försvarsövningar samt ömsesidig information mellan länsstyrelsen och militära enheter.

Militärassistentutredningen sade sig ha kommit till den uppfattningen, att de arvodesanställda militärassistenterna i större utsträckning än de aktiva ålades föredragning i eller eljest handlade detaljärenden av begränsad be- tydelse för totalförsvaret.

Enligt militärassistentutredningens mening var det dock — trots de så- lunda konstaterade olikheterna mellan länen — motiverat med hänsyn till varierande lokala förhållanden, att militärassistentens verksamhet, inom ramen för angivna principiella arbetsuppgifter, närmare reglerades av varje länsstyrelse för sig och icke genom en särskild instruktion e. dyl. för militär- assistenterna.

I sitt betänkande anlade militärassistentutredningen vissa synpunkter på frågan om militärassistenternas utnyttjande. Utredningen anförde därvid bland annat följande.

Utredningen vill redan här slå fast, att militärassistenten skall fullgöra de upp- gifter, som från totalförsvarssynpunkt ger bästa effekt. Den har vidare utgått ifrån, att det i militärassistentens verksamhet inte så mycket är fråga om att väga den militära betydelsen av varje detaljärende för sig. Fastmer gäller det att säker- ställa sammanhanget mellan länsstyrelsens totalförsvarsplanläggning i stort samt den militära verksamheten och planläggningen. Militärassistentens kunskaper om krigsmakten och om totalförsvaret i övrigt bör främst utnyttjas för kontakter mellan länsstyrelsen och militära myndigheter samt för kontinuerlig orientering om militära problem och tillhandahållande av militär sakkunskap inom samtliga de sektioner av länsstyrelsen, som är berörda av krigsplanläggningsarbetet. Denna inriktning av hans arbete gör det naturligt, att han främst kommer att biträda landssekreteraren (vederbörande kanslidirektör) i dennes samordningsuppgifter.

Vad avser samverkan mellan länsstyrelsen och militära myndigheter medverkar militärassistenten självfallet i de lägen, då principfrågor behandlas och verksam- heten är av sådan art, att den berör flera totalförsvarsfunktioner, ävensom då kunskap om förhållanden inom både den militära och civila sektorn av totalför— svaret erfordras. Detta utesluter givetvis inte, att i detaljfrågor samverkan sker på annat sätt, till exempel genom att befattningshavare i länsstyrelse och försvars- områdesstab tar direktkontakt med varandra.

Militärassistenten bör sålunda ha till huvuduppgift att såsom en länsstyrelsens tjänsteman under landssekreteraren (kanslidirektören) medverka vid samord- ningen av krigsplanläggningen inom länsstyrelsen samt mellan länsstyrelsen och de militära myndigheterna rörande verksamheten i såväl krig som fred.

I övrigt borde militärassistenten enligt utredningen medverka vid utbild- ning och övning av länsstyrelsens personal samt bedriva informations- och upplysningsverksamhet mellan civila och militära myndigheter.

Militärassistenten borde, framhöll utredningen, som militär expert åt länsstyrelsen medverka vid handläggningen av frågor som krävde kvali- ficerade militära bedömanden och icke bindas vid rutinartat detaljarbete. Han borde vidare endast undantagsvis utnyttjas som föredragande utan i stället biträda vid eller deltaga i handläggningen av ärenden med militär anknytning. I syfte att begränsa militärassistentens utnyttjande som före- dragande, framför allt i detaljärenden, föreslog utredningen sådan ändring i länsstyrelseinstruktionen respektive instruktionen för överståthållaräm— betet, att militärassistenten skulle kunna åläggas föredragningsskyldighet endast då särskilda skäl förelåge. Genom kungörelse som trädde i kraft den 1 januari 1965 ändrades instruktionernas bestämmelser angående militär- assistentens arbetsuppgifter i överensstämmelse härmed.

Militärassistentutredningen fann slutligen hinder ej möta mot att mili- tärassistenten i mån av behov ställdes till förfogande åt andra civila myn- digheter, vilka hade att svara för planläggning av betydelse för länsstyrel- sens verksamhet i krig, t. ex. landstinget.

Övervägande antalet remissmyndigheter anslöt sig i princip till utredning- ens förslag i fråga om militärassistentens arbetsuppgifter. På några väsent- liga punkter anmäldes emellertid avvikande mening.

Några myndigheter (statskontoret, överstyrelsen för ekonomisk försvars- beredskap, civilbefälhavaren i fjärde civilområdet samt länsstyrelserna i Uppsala, Hallands, Västmanlands och Västernorrlands län) ansåg sålunda att det icke i första hand borde vara militärassistentens uppgift att ombesör- ja kontakten mellan Iänsstyrelsen och militära myndigheter. Denna kontakt borde i fred — på samma sätt som inom den gemensamma uppehållsplatsen i krig — utan förmedlan av militärassistenten uppehållas direkt mellan ve- derbörande befattningshavare i länsstyrelsen och försvarsområdesstaben. Om militärassistenten ålades att vara kontaktman kunde, framhölls det från några håll, denna med tanke på en beredskapssituation önskvärda och naturliga samverkan i fred komma att försvåras eller t. o. m. förhind- ras. Motsatt uppfattning hade länsstyrelsen i Kristianstads län, som fram—

höll, att en stor del av de i länsstyrelsens krigsorganisation ingående be- fattningshavarna bl. a. av tidsskäl torde sakna möjlighet att uppehålla de fortlöpande kontakter med militära myndigheter, som krigsplanlägg- ningen krävde, vartill kom att försvarsområdesstabens personal i fred en- dast omfattade en ringa del av de befattningshavare, med vilka länssty- relsen under krigsförhållanden hade att samarbeta.

Mot förslaget att militärassistentens främsta uppgift, vid sidan av nyss- nämnda kontaktverksamhet, borde vara att under landssekreteraren med- verka vid samordningen av totalförsvarsfrågor inom länsstyrelsen restes delvis kraftiga invändningar (statskontoret, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, civilbefälhavaren i första civilområdet samt länsstyrel- serna i Uppsala, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Västmanlands, Väster— norrlands och Norrbottens län) .

Rent principiellt, hävdades det på några håll, måste samordningsarbetet under landssekreteraren åvila en civil befattningshavare med ingående kännedom om det civila försvarets olika grenar och stor erfarenhet av civil förvaltning. Militärassistenten torde under den förhållandevis korta tid han tjänstgjorde vid länsstyrelsen knappast hinna förvärva dessa egenskaper. Det pekades vidare allmänt på att samordningsverksamheten redan var reg- lerad i länsstyrelseinstruktionen. Enligt denna (19 och 21 a 55) ålåg det civilförsvarsdirektören, bland annat, att efter landssekreterarens bestäm- mande biträda med samordningen av planeringsarbetet inom olika grenar av försvarsberedskapen. Samma skyldighet hade förste inspektör eller in- spektör på beredskapsdetaljen beträffande samordningen av planläggnings— arbetet inom detaljens olika områden. En länsstyrelse underströk särskilt, att denna ordning var den naturliga med tanke på civilförsvarets centrala ställning i länsstyrelsens totalförsvarsverksamhet. Kopplades militärassis- tenten in som en tredje samordnande befattningshavare, kunde oklarhet i ansvars— och kompetenshänseende lätt uppstå, ansåg bl. a. statskontoret. Däremot fann flertalet myndigheter självklart, att militärassistentens sak- kunskap vid behov skulle utnyttjas även på samordningsområdet.

En del remissmyndigheter (civilförsvarsstyrelsen, civilbefälhavarna i första och fjärde civilområdena samt länsstyrelserna i Malmöhus och Hal- lands län) gav i detta sammanhang uttryck för sin uppfattning, att sam- ordningsfrågorna inom länsstyrelsen skulle erhålla sin bästa lösning, om ansvaret för dem _ under landssekreteraren eller eventuellt direkt under landshövdingen _ lades på chefen för en särskild försvarssektion e. dyl., i vilken för övrigt militärassistenten kunde tänkas ingå.

Två civilbefälhavare och två länsstyrelser (andra och tredje civilom- rådena resp. Jämtlands och Göteborgs och Bohus län) ifrågasatte, om det icke borde stadgas skyldighet för militärassistent vid länsstyrelse, där civilbefälhavare hade sitt fredskansli, att vid behov medverka i kansliets arbete.

Vad angår slutligen frågan om militärassistentens föredragningsskyldig— het, så ansåg flera länsstyrelser (Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län), att utred- ningen härvidlag föreslagit alltför stor restriktivitet. Bland annat åberopa- des betydelsen av att militärassistenten genom föredragning skaffade sig närmare kännedom om länsstyrelsens arbetssätt m. m. Beträffande vissa ärendegrupper, som det var naturligt att militärassistenten handlade, skulle det också innebära en onödig omgång att använda annan befattningshavare som föredragande. Vidare hävdades på sina håll, att militärassistenten ej skulle erhålla full sysselsättning, om länsstyrelsens möjlighet att göra ho- nom till föredragande begränsades på sätt som föreslagits. En del myndig- heter påpekade slutligen, att en något vidare föredragningsskyldighet för militärassistenten också stod i bättre överensstämmelse med länsstyrelsens rätt enligt 40 & länsstyrelseinstruktionen att uppdraga åt ett flertal exper- ter utanför länsstyrelsen att vara föredragande i ärenden rörande deras verksamhet.

Departementschefen, som beträffande militärassistentens arbetsuppgifter i allt väsentligt anslöt sig till militärassistentutredningens förslag, anförde:

Med hänsyn till de erinringar, som på denna punkt anförts av vissa remiss— instanser, vill jag understryka, att militärassistentens ställning givetvis inte får fattas så, att den skulle utgöra ett hinder för direkta kontakter mellan andra befattningshavare vid länsstyrelsen och företrädare för övriga regionala organ eller medföra en begränsning av andra länsstyrelsefunktionärers befattning med totalförsvarsfrågor. Militärassistenten bör —— såsom utredningen framhållit — be- traktas som länsstyrelsens militäre expert och i denna egenskap delta i handlägg- ningen av frågor, som kräver även militära bedömanden. Att han därvid blir den som främst får ta befattning med samordning av den civila och militära plan- läggningen inom länet och dessutom har att biträda vid samordningen av övriga totalförsvarsfrågor finner jag helt naturligt.

Som framgår av det föregående hade bland andra länsstyrelserna delade meningar beträffande vilka arbetsuppgifter som hör åvila militärassistenten. Militärassistentutredningen konstaterade också att dennes uppgifter av olika anledningar varierar från län till län.

Då frågan om behovet av militärassistenter vid länsstyrelserna (överståt- hållarämbetet) syntes böra prövas bland annat mot bakgrunden av dessa befattningshavares nuvarande arbetsuppgifter, beslöt vi att genom en enkät till länsstyrelserna (överståthållarämbetet) inhämta närmare uppgifter an- gående militärassistenternas verksamhet i praktiken i de olika länen.

Här nedan redovisas i sammandrag svaren på de olika frågorna i enkä— ten.

A. Hur fördelar sig enligt länsstyrelsens ungefärliga uppskattning militär- assistentens arbetstid procentuellt på följande slag av arbetsuppgifter

Svar i % genomsn. högst lägst . samordning inom totalförsvaret mellan länsstyrelsen och militära 28 70 3 myndigheter? . samordning av totalförsvarsverksamheten inom länsstyrelsen och 36 60 10 därmed sammanhängande uppgifter såsom arbete med länsstyrel— sens krigsorganisation, utbildning och övning av länsstyrelsens per- sonal i fråga om totalförsvaret, planläggning av försvarsövningar, m. m.? 3. handläggning av löpande ärenden som har anknytning till totalför— 21 50 svaret men som icke innebär samordning enligt 1. och 2. ovan? 4. handläggning av eventuellt övriga ärenden? 15 45

Några länsstyrelser är angelägna att påpeka, att militärassistentens verk- samhet fördelar sig på annat sätt än som framgår av det sagda de år då länsstyrelsen deltar i stabsövningar gemensamt med andra civila länsmyn- digheter och försvarsområdesstaben. Vid de omfattande förberedelserna till dessa övningar, som i princip äger rum vart sjätte år, ägnar militärassis- tenten sin arbetstid till helt övervägande del åt samordningsfrågor enligt främst 2. men även 1.

Vid två länsstyrelser ombesörjes den löpande kontakten med militära myndigheter helt av vederbörande civila befattningshavare och engageras militärassistenten endast då allmänna riktlinjer för kontaktverksamheten diskuteras eller mera omfattande information om militära problemställ- ningar äger rum. Som exempel på sådana arbetsuppgifter, som innebär samordning av civil och militär försvarsverksamhet (l.), anföres

arbete med förberedelser för överläggningar i större frågor mellan länsstyrelsen och militära myndigheter; deltagande i stabsorienteringar och samordningskonferenser; militär-civil krigsplanläggning avseende grupperingsplan m. m. för gemensam stabsplats, sjukvård, vattenförsörjning, utrymning, trafikreglering, motorrepara- tionstjänst, markbevakning, gränsövervakning och polisens verksamhet i krig; medverkan vid utarbetande av försvarsområdesstabens kuppförsvarsplan; planläggning för länsstyrelsens och försvarsområdesstabens m. fl. gemensamma övningar; föredrag vid militära förband angående totalförsvarets civila sektor; medverkan vid lokalisering av militära byggnader m. m.

Det lämnas också exempel på arbetsuppgifter, som rör samordning av to- talförsvarsverksamheten inom länsstyrelsen och därmed sammanhängande göromål (2.), såsom

upprättande och revidering av krigsorganisationens grupperings-, lednings- och

utrustningsplaner;

biträde vid utarbetande av länsstyrelsens krigsarbetsordning; planläggning och andra förberedelser för den civila försvarssektorns deltagande i övningar med militärområdes- och försvarsområdesstab;

utarbetande av rapporteringsanvisningar för länsstyrelsen underställda organ; utbildning och övning av krigsorganisationens expeditions- och sambandsper- sonal; medverkan i totalförsvarsspel; medverkan vid remissyttranden som berör samordningsfrågor.

B. Vilka är huvudgrupperna av ärenden under A 3. och t.?

Det understrykes på några håll, att gränsen mellan löpande ärenden en- ligt A 3. och ärenden som innebär samordning är flytande. Avgörandet av åt- skilliga löpande ärenden utgör nämligen samtidigt ett led i samordningen. Följande exempel på löpande ärenden har emellertid lämnats: fortlöpande orientering av länsstyrelsen och militära myndigheter angående de- ras respektive totalförsvarsverksamhet;

biträde vid upprättande och revidering av vissa specialplaner såsom för livsme- delsförsörjning, transportberedskap, bevakning, kuppberedskap, samband, ut- rymning och undanförsel; medverkan vid planläggning för civilförsvarets krigsorganisation; biträde vid utbildning och övningar inom civilförsvaret; förberedelsearbete för stabsövningar e. dyl.; säkerhetsfrågor (tillträdesförbud, områdesavspärrning vid militära övningar, skyddsområdesbestämmelser, säkerhetstjänsten vid stabsplats, personalkontroll), stundom i samverkan med länspolischefen; ledningen av självskyddsutbildningen i länet; stridsutbildning av polispersonal; biträde vid rekrytering av värnpliktig personal till civilförsvaret; inskrivning av värnpliktiga och uppskov med militärtjänstgöring: fastighetsdisposition under beredskap; rekvisitions- och uttagningsärenden; yttrande i vapenärenden; medverkan i ärenden ang. förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret; medverkan vid förordnande av ledamöter i värderings- och uttagningsnämnd, vissa besiktningsmän m. fl.; medverkan vid remissyttranden i ärenden med militär anknytning.

Såsom övriga ärenden redovisas bl. a. ärenden angående åtgärder i samband med militära förbandsövningar i länet; organisation och utbildning av länsstyrelsens verkshemvärn; rekvisition av militär hjälp vid skogsbrandsläckning; biträde vid upprättande av polisens beredskapsplaner; information om totalförsvaret för värnpliktiga m. fl.; upprättande av plan för radiakskydd; medverkan i civilförsvarsövningar.

C. Har föredragningsskyldighet ålagts militärassistenten och, om så är fallet, i vilka ärenden? I fyra län anlitas militärassistenten överhuvud icke såsom föredragande Vid tre länsstyrelser har militärassistenten icke någon i arbetsordning fastställd, generell föredragningsskyldighet men anlitas såsom föredraganu de i enstaka, vid varje särskilt tillfälle bestämda ärenden.

Militärassistenterna i övriga län har i växlande, stundom ganska bety- dande omfattning ålagts föredragningsskyldighet i särskilda, i arbetsord- ningen angivna ärenden, ofta av löpande natur.

Av länsstyrelserna uppgivna ärendegrupper, i vilka militärassistenten är föredragande, är i huvudsak de här nedan förtecknade. Vid varje ärende- grupp har inom parentes angivits antalet länsstyrelser, där föredragning av militärassistenten förekommer i ärendegruppen ifråga.

lnskrivning av värnpliktiga (12); planläggning för länsstyrelsens kuppberedskap (11); förberedelser för stabsövningar, m. m. (10); förande av mobiliserings— och åtgärdskalender (10); utbildningsplan för länsstyrelsens krigsorganisation (9); utbildning och övning av krigsorganisationens personal (9); uppskov med militärtjänstgöring (7); hemvärnets m. fl. frivilligorganisationers verksamhet (6); bevakning (3); förordnande av ledamöter i värderings- och uttagningsnämnd, besiktningsmän m. fl. (3); detaljplanläggning för krigslänsstyrels-ens sektioner (3); planläggning för gemensam stabsplats, m. m. (2); uttagning och placering av personal i länsstyrelsens krigsorganisation (2); interna säkerhetsfrågor (2); remissyttranden i ärenden med militär anknytning (2); länsstyrelsens krigsarbetsordning i vissa delar (1); viss grundplanläggning för länsstyrelsens krigsorganisation (1); polisens verksamhet i krig (1);

gränsövervakning (1);

stridsutbildning av viss personal (1); beväpning och utrustning inom länsstyrelsens krigsorganisation (1); rekvisitions- och uttagningsärenden (1); lokalisering av militära byggnader (1).

Behovet av militärassistenter vid länsstyrelserna Militärassistentutredningen fann — såsom framgår redan av inledningen —— att länsstyrelserna (överståthållarämbetet) hade ett klart behov av mi- litärt utbildad personal samt att detta behov borde tillgodoses genom att aktiva officerare såsom militärassistenter placerades hos dessa myndig- heter. Utredningen hade kommit till denna uppfattning efter kontakter med länsstyrelser, militärbefäls- och försvarsområdesstaber samt i total- försvarsplanläggningen deltagande centrala myndigheter, vilka alla mer eller mindre starkt vitsordat behov av militär expertis vid länsstyrelserna.

I sitt betänkande anlade militärassistentutredningen i huvudsak följande synpunkter på nu berörda fråga.

Länsstyrelsernas behov av militärt utbildad personal bör i första hand bedömas mot bakgrunden av deras totalförsvarsuppgifter i krig och för- beredelsearbetet härför i fred. Det hör emellertid härvid beaktas, att mili—

tära och civila totalförsvarsåtgärder både i krig och fred ingriper i var- andra och att krav på samordning dem emellan uppstår.

Enligt krigsinstruktionen för länsstyrelserna skall länsstyrelsen såsom högsta civila förvaltningsmyndighet inom länet tillse att sådana på civil myndighet ankommande åtgärder Vidtages, som är ägnade att främja totalförsvaret, samt i övrigt verka för att länets tillgångar av olika slag för- delas och utnyttjas på ett med hänsyn till den samlade försvarsinsatsen och civilbefolkningens behov ändamålsenligt sätt. Länsstyrelsen skall ut- öva sin verksamhet under erforderlig samverkan med myndigheter och or- ganisationer med särskilda uppgifter inom totalförsvaret. l lägen, då för— bindelserna med riksledningen är brutna eller försvårade, får länsstyrel- sen särskilt vittgående uppgifter och befogenheter.

Länsstyrelsens krigsuppgifter måste förberedas i fred. Länsstyrelsein— struktionen innehåller den allmänna föreskriften, att verksamheten i fred skall bedrivas så,. att jämväl de krav som totalförsvaret i krig uppställer i största möjliga utsträckning tillgodoses. Under förberedelsearbetet måste vidare den för totalförsvaret år 1963 fastställda målsättningen beaktas. Enligt denna skall bland annat totalförsvaret vara så förberett för krig, att det snabbt kan höja beredskapen och utveckla full styrka; totalförsvarets olika delar skall samverka och understödja varandra så att full försvars- effekt ernås.

Länsstyrelsens planläggningsverksamhet i fred berör samtliga tre civila grenar av totalförsvaret _ civilförsvaret med hälso— och sjukvård samt polisiär beredskap, det ekonomiska försvaret och det psykologiska försva- ret —— liksom även det bistånd, som dessa grenar skall kunna lämna krigs- makten.

Det finns i krig knappast något område i samhället, där hänsyn till egna och andras militära åtgärder icke behöver tagas. En stor del av länssty— relsens fredsverksamhet har följaktligen också nära anknytning till krigs- maktens verksamhet. Behov av personal i stånd att göra militära bedö- manden föreligger därför vid länsstyrelserna såväl i krig som under krigs— planläggningen i fred.

Utvecklingen torde — som försvarsledningsutredningen visat _ gå mot allt starkare regionala civila och militära ledningsorgan. Detta innebär bland annat, att länsstyrelserna kan komma att åläggas ytterligare bety- delsefulla planläggnings- och ledningsuppgifter, vilka medför ökade krav på länsstyrelserna då det gäller att samordna totalförsvarsverksamheten. Därmed torde också de tillfällen öka, då militär sakkunskap behöver med- verka. Utvecklingen ställer vidare allt större krav på beredskapen och för- mågan att snabbt övergå från freds- till krigsorganisation. Nu nämnda för- hållanden nödvändiggör i än högre grad noga samordnade förberedelser in- om totalförsvaret och understryker ytterligare behovet av militär expertis vid länsstyrelserna i fred.

Totalförsvarets resurser kommer alltid att vara knappa. Exklusiva or- ganisationer för varje särskild funktion kan därför ej byggas upp och ut- nyttjas inom en begränsad sektor annat än i vissa undantagsfall. Re- surserna måste därför utnyttjas flexibelt med kraftsamling än inom den ena, än inom den andra grenen av totalförsvaret. Med hänsyn till att läns- styrelserna har att samordna verksamheten mellan tre grenar av totalför- svaret inbördes samt mellan dessa och krigsmakten måste länsstyrelsernas samordningsuppgifter tillmätas stor betydelse. Länsstyrelsernas funktions- säkerhet som regionalt civilt ledningsorgan är även från militär synpunkt av stor vikt.

Ansvaret för länsstyrelsens samordning av totalförsvaret åvilar under landshövdingen i allt väsentligt landssekreteraren. Denne är i fred strängt upptagen av löpande förvaltningsärenden m. m. och måste därför när det gäller totalförsvaret biträdas av lämplig personal. Även detta förhållande talar starkt för militärassistenter vid länsstyrelserna.

I detta sammanhang må påpekas, att den allmänna beredskapsdetaljen vid länsstyrelsen tillkom, icke för att ersätta militärassistenten, utan i syfte att underlätta landssekreterarens samordningsarbete och de i krigsorgani- sationen ingående sektionschefernas detaljplanläggning främst inom det ekonomiska försvaret.

Det i andra sammanhang framförda förslaget att överföra militärassi- stenterna till försvarsområdesstaberna, som alltså i stället skulle svara för länsstyrelsernas behov av militär sakkunskap, kan ej anses lämpligt. Vis- serligen skulle därigenom försvarsområdesstaberna erhålla en i nuläget önskvärd personell förstärkning, men en i stab placerad militärassistent kan ej antagas förvärva för sin samverkansuppgift erforderliga kunskaper om länsstyrelsens totalförsvarsuppgifter, organisation, arbetssätt m. m. Dessutom skulle länsstyrelserna icke äga ständig tillgång till militär exper- tis, vilket måste anses nödvändigt.

Att låta en i allmänna militära problem insatt landsstatsjurist övertaga militärassistentens åligganden, vilket även diskuterats, synes icke heller vara en lämplig lösning. Det torde vara lättare och ur totalförsvarssyn- punkt mera fördelaktigt att ge en officer —— som dock har viss utbildning och erfarenhet av administrativa göromål —— nödiga kunskaper om läns- styrelsens organisation och arbetssätt än att bibringa en landsstatsjurist den högre militära utbildning och kunskaper om krigsmakten, som skulle erfordras. Meritvärdet för juristen av en sådan tjänstgöring framstår ock- så som ovisst.

Inrättande av särskilda försvarssektioner vid länsstyrelserna, vilket i olika sammanhang varit på tal, skulle icke komma att minska behovet av militärassistenter.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län har, oberoende av den administrativa ordningen med gemensamma planläggningsorgan,

var för sig ansvaret för krigsplanläggningen inom sitt område. Omställ- ningen från freds- till krigssamhälle innebär för dessa myndigheter sär- skilda svårigheter, sammanhängande dels med omfattningen av utrymning och undanförsel m. 111. inom storstadsregionen och dels med övergången till en gemensam krigsorganisation. Dessa särskilda förhållanden konsti- tuerar i fred behovet av en militärassistent för vardera myndigheten.

Remissmyndigheterna delade, med några få undantag, militärassistent- utredningens uppfattning i fråga om behovet av militärt utbildad personal vid länsstyrelserna (överståthållarämbetet) och ansåg att detta behov, så- som för närvarande är fallet, borde tillgodoses genom militärassistenter.

Fyra myndigheter (statskontoret, civilbefälhavaren i fjärde civilområ— det samt länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län) ansåg behov icke föreligga av militärassistenter vid länsstyrelserna. Det kan sä- gas vara deras gemensamma uppfattning, att de huvuduppgifter för mili- tärassistenten som utredningen föreslagit — samordning av krigsplanlägg— ningen inom länsstyrelsen samt mellan länsstyrelsen och militära myndig— heter — lämpligen borde åvila civil(a) befattningshavare hos länsstyrelsen och att de arbetsuppgifter i övrigt, som kunde tänkas ankomma på mili- tärassistenten, ej var av den art eller omfattning att de motiverade en mi- litär tjänsteman i länsstyrelsen.

Statskontoret ansåg bland annat, att utredningen underskattat länssty- sernas förmåga och resurser att utan tillgång på militär personal samord- na sin försvarsplanläggning internt och externt med annan sådan planlägg— ning, t. ex. krigsmaktens. Det kunde bland annat erinras om, att allmänna beredskapsdetaljer nyligen inrättats i länsstyrelserna samt att för över- ståthållarämbetets och länsstyrelsens i Stockholms län vidkommande en särskild högre civil befattningshavare fanns anställd för biträde med den interna krigsplanläggningen. Statskontoret underströk, liksom övriga nyss- nämnda myndigheter, vikten av att samverkan mellan länsstyrelsen och be- rörd militär stab redan i fredstid ombesörjdes genom direkt personlig kon- takt mellan vederbörande befattningshavare i länsstyrelsen och staben och icke genom förmedling av en särskild sambandsman.

Enligt statskontorets mening borde behovet av militär expertis i regional instans tillgodoses i annan ordning, eventuellt genom att en för ändamålet lämplig officer i stab, med vilken länsstyrelsen hade att samarbeta, i före- kommande fall konsulterades.

Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet föreslog en annan särskild lösning av totalförsvarets samordningsproblem och anförde därvid bland annat följande.

Jag delar helt utredningens uppfattning att länsstyrelserna har en betydelse- full samordningsuppgift i fråga om det civila försvaret på länsplanet och det är nödvändigt, att länsstyrelserna ges mot uppgiften svarande resurser. Det är även

orealistiskt att tänka sig att landssekreterarna, som för närvarande bär huvud- ansvaret för samordningen, med sina alltmer ökande arbetsbördor skall hinna fullgöra denna uppgift. Landssekreterarna måste därför helt eller delvis avlastas nämnda ansvar. Detta förhållande har sedan länge varit väl känt för länsstyrel- serna men man har i brist på resurser tvingats acceptera läget. När man från länsstyrelsernas sida deklarerat att behov av militär expertis skulle föreligga hos länsstyrelserna, tror jag mig våga påstå att länsstyrelserna i den trängda situa- tion, vari de befinner sig, sett en »räddningsplanka» som skulle kunna utnytt- jas för att avhjälpa rådande personalsvårigheter. För egen del hyser jag den upp- fattningen att man med utredningens förslag är inne på en mindre lämplig väg, om man verkligen vill söka komma till rätta med länsstyrelsernas försvarspro- blem och höja den samlade försvarsberedskapen till den nivå man eftertraktar. Jag vill därför redan här framhålla, att en fullt acceptabel lösning av dessa pro- blem knappast kan åstadkommas förrän man inrättar en särskild försvarsav- delning eller försvarssektion inom länsstyrelserna, där alla försvarsfrågor knyts samman och där en särskild sektionschef blir ansvarig för samordningen under landssekreteraren.

Det är givet att den befattningshavare, som skall ha hand om nämnda sam- ordning inom en länsstyrelse och den närmaste kontakten med den militära si- dan bör ha vissa insikter i militära frågor. Jag anser det emellertid icke motive- rat att man för den skull anlitar en militär befattningshavare alldenstund det här är fråga om en uppgift, som helt faller inom ramen för den civila förvaltningen. Bortsett från att det bör vara en strävan att ge i första hand innehavarna av chefs- tjänster inom länsstyrelserna en vidgad inblick i totalförsvarsfrågor, bör en nå- got mer omfattande utbildning kunna ske för den befattningshavare, som even- tuellt tilldelas det särskilt Viktiga samordningsansvaret. Den utbildning som med— delas Vid försvarshögskolan bör i förening med övningar och konferenser samt fortlöpande personliga kontakter vara tillfyllest för att vederbörande skall kunna fullgöra sin uppgift. Här vill jag erinra om att även militärassistenterna ansetts böra erhålla särskild utbildning för sin tjänstgöring vid länsstyrelse. För övrigt måste det från totalförsvarssynpunkt anses vara minst lika angeläget att den civila förvaltningens företrädare bibringas erforderliga kunskaper om militära ting som att militär personal utbildas för verksamhet inom ett område, där ve— derbörande under endast viss tidsperiod kommer att verka. _______

Jag anser sålunda att länsstyrelserna för sin fredsverksamhet icke har något behov av militärassistenter. Ett visst behov kan möjligen förefinnas i de fyra län, som saknar i fred organiserade försvarsområdesstaber. I sådana fall kan dock som hittills samverkan ske med angränsande försvarsområdesstab. Under krig anser jag behovet av militärassistenter vara om möjligt mindre med hänsyn till den sa-mgruppering och ämnesområdesvisa »samsittning» som då sker.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhöll bland annat, att under de mer än tjugufem år, som förflutit sedan militär expertis ställdes till läns- styrelsens direkta förfogande, förhållandena avsevärt ändrats. Tillkomsten och den fortsatta utbyggnaden av civilförsvarssektionerna hade inneburit väsentligt ökade möjligheter för länsstyrelserna att leda och samordna sin totalförsvarsverksamhet. Länsstyrelsernas befattningshavare hade vidare under årens lopp vidgat sina kunskaper om totalförsvaret och blivit bättre skickade att fullgöra sina uppgifter inom detta. Det kunde i detta samman- hang erinras om den särskilda utbildning vid försvarshögskolan som läns- styrelsernas högre befattningshavare numera genomgick och om den er-

farenhet av stabstj änst länsstyrelsens tjänstemän erhöll genom deltagande i olika övningar och spel. Länsstyrelsen påpekade — liksom flera myndighe- ter gjorde då de yttrade sig beträffande militärassistentens arbetsuppgifter — att behovet av en särskild tjänsteman för att biträda landssekreteraren i samordningsfrågor fick anses mindre framträdande än tidigare sedan civil— försvarsdirektören i länsstyrelseinstruktionen uttryckligen ålagts denna uppgift. Länsstyrelsen ifrågasatte också, om militärassistentens medverkan var absolut nödvändig då det gällde utbildning av länsstyrelsens krigspla- cerade personal och övning av denna inför återkommande stabsövningar. Den grundläggande specialutbildningen i sambandstjänst och expeditions- tjänst skedde vid sidan av länsstyrelsen. I vad angick stabsövningarna, så förflöt så lång tid mellan dessa, att ombyte av militärassistent i regel hun- nit äga rum. Det syntes därför lämpligare att inför dessa övningar tillfälligt anlita en officer med tidigare erfarenhet på området.

Länsstyrelsen fann det försvarbart med en direkt inplacering av militär- assistenter i länsstyrelserna endast under förutsättning att militärassisten— ten blev fullt sysselsatt med kvalificerat arbete, som verkligen krävde mili- tär sakkunskap vilken ej lämpligen kunde tillföras länsstyrelsen på enklare sätt. Med de begränsade arbetsuppgifter för militärassistenten, som utred- ningen föreslagit, och med de möjligheter till direkt samarbete mellan mi- litära och civila myndigheter som stod till buds, ville länsstyrelsen ifråga- sätta om såväl ur militär som civil synpunkt behov av heltidsarbetande militär tjänsteman vid länsstyrelserna i själva verket förelåg. En tänkbar utväg vore i stället att förstärka försvarsområdesstaberna med ytterligare kvalificerad stabspersonal och ålägga staberna att vid behov biträda läns- styrelserna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasatte om militärassistenterna, som i huvudsak skulle utgöras av kaptener, var tillräckligt kvalificerade att göra de viktiga militära bedömningar i krig och under krigsplanlägg— ning, som utredningen förutsatte. Motsvarande bedömningar i militära sta- ber torde göras av befattningshavare i betydligt högre ansvarsställning. Samverkan med militära myndigheter kunde för övrigt tidsmässigt ej bli en huvuduppgift för militärassistenten. Denna verksamhet hade ej sådan omfattning. Direkt kontakt mellan civila och militära befattningshavare i chefsställning tedde sig med hänsyn till det nu sagda som den mest ra— tionella samverkansformen. Då det gällde samordning av krigsplanlägg- ningen inom länsstyrelsen framstod det som naturligt, att inspektör på all— männa beredskapsdetaljen ålades det närmaste ansvaret härför såvitt gäll- de detaljens verksamhetsområde. I sin dagliga verksamhet erhöll han »gratis» den detaljkännedom, som erfordrades för denna uppgift. Lika na- turligt var det, med tanke på civilförsvarets centrala ställning, att civilför- svarsdirektören, likaledes enligt landssekreterarens bestämmande och när- mast under denne, biträdde vid samordningen av planeringsarbetet inom olika grenar av länsstyrelsens totalförsvarsverksamhet.

Även om således, enligt länsstyrelsens förmenande, militärassistenterna ej behövdes för nu nämnda samverkans- och samordningsuppgifter, torde de med den brist på personal som rådde på sina håll likväl fylla en viktig upp— gift såsom arbetskraftsförstärkning. Endast ur denna synpunkt kunde de— ras bibehållande i länsstyrelserna motiveras. Eljest fann länsstyrelsen mest ändamålsenligt att försvarsområdesstaberna tillhandahöll länsstyrelserna erforderlig militär sakkunskap.

Av de remissuttalanden, vari behovet av militärassistenter vid länssty- relserna särskilt understrukits, må här återges följande.

Överbefälhavaren betonade, att behov av militärassistenter vid länssty- relserna förelåg ur såväl militär som civil synpunkt. Krigsmaktens mobi— lisering, koncentrering och operationer krävde medverkan och stöd från den civila sektorn av totalförsvaret. Å andra sidan var det vid planeringen av de civila funktionerna och samordningen dem emellan och med krigs- makten nödvändigt att kunna göra militära bedömanden. Härför erfordra- des en militär befattningshavare, som var insatt i de militära regionala led— ningsorganens uppgifter, planer, organisation och arbetsformer i såväl krig som fred. Samtidigt måste emellertid denne _— både när det gällde att orien- tera militära myndigheter och att medverka vid den civila krigsplanlägg- ningen —— vara väl förtrogen med motsvarande förhållanden i länsstyrelsen, vilket förutsatte att han tjänstgjorde där.

Även länsstyrelsen i Hallands län framhöll värdet ur militär synpunkt av en i länsstyrelsen placerad militärassistent. Den militära sektorns fördel härav blev allt större efter hand som det civila försvaret ökade i betydelse.

Försvarets civilförvaltning fruktade att en placering av militärassisten— terna i försvarsområdesstaberna kunde medföra risk för att dessa befatt— ningshavares tjänstgöringsförhållanden blev så splittrade, att syftet med hela militärassistentorganisationen förfelades.

Civilbefälhavarna i första och tredje civilområdena samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bedömde frågan särskilt mot bakgrunden av läns— styrelsens uppgifter i krig. De båda sistnämnda anförde i gemensamt ytt- rande härvidlag följande. '

Länsstyrelsen skall under krig bl. a. samordna civila försvarsåtgärder och understödja det militära försvaret. Förutsättningar för ett samordnat totalförsvar underlättas av att samverkande myndigheter under krig grupperas i gemensam stabsplats. Genom en lämplig gruppering inom stabsplatsen kan samordning av olika försvarsfunktioner ytterligare säkerställas. Omfattningen av länsstyrelsens arbetsuppgifter i krig och kravet på effektiv ledning av länsstyrelsens stabsar- bete utesluter emellertid en alltför långt gående samgruppering av staberna inom den gemensamma stabsplatsen. Inriktningen av totalförsvaret på de angelägnaste uppgifterna regleras vid gemensamma överläggningar mellan försvarsområdesbe- fälhavare, länsstyrelse och övriga samverkande myndigheter. Därutöver är det emellertid nödvändigt att länsledningen kontinuerligt hålles orienterad om det militära läget ävensom att försvarsområdesbefälhavaren orienteras om utveck— lingen inom det civila försvaret. Erfarenheterna från genomförda stabstjänstöv-

ningar visar att militärassistenten härvidlag fullgör väsentliga uppgifter vid sam- ordningen av totalförsvaret, uppgifter som svårligen skulle kunna fullgöras utan ingående kännedom om totalförsvaret. Även med hänsyn till militärassistentens uppgift i krig anser civilbefälhavaren och länsstyrelsen således i hög grad moti- verat med militärassistent vid länsstyrelse redan i fred.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbot— tens län pekade på att länsstyrelsernas uppgifter inom totalförsvaret un- der senare år blivit, och troligen även framdeles skulle komma att bli, allt- mer omfattande. Detta medförde ökade krav pä länsstyrelsernas förmåga att samordna försvarsverksamheten. Länsstyrelsernas möjligheter att där- vid tillräckligt beakta krigsmaktens behov och den militära planläggningen förutsatte ständig tillgång till militär expertis.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län underströk, att tillgång på militär exper— tis hos länsstyrelserna i fred underlättade en snabb övergång till krigsorga- nisation. Länsstyrelserna i Gotlands och Örebro län anlade liknande syn- punkter.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anförde bland annat.

Tillkomsten av militärassistentinstitutionen måste ses mot bakgrunden av att länsstyrelserna icke varit och sannolikt icke kan bli organisatoriskt uppbyggda med hänsyn till alla de försvarsuppgifter, som undan för undan åläggs dem. Länsstyrelserna måste anförtro komplicerade och grannlaga försvarsuppgifter åt därtill lämpade befattningshavare i fredslänsstyrelsen och även i kretsen där utanför, trots att försvarsuppgifterna ofta är helt artskilda från vederbörandes fredsarbetsuppgifter. Det måste framstå som naturligt, att den försvarsinstitution, som kommit längst — främst planläggnings- och utbildningsmässigt -— och där- igenom utgör ryggraden, nämligen krigsmakten, biträder länsstyrelserna i för- svarsarbetet genom tillhandahållande av specialutbildade stabsofficerare som militärassistenter. Behovet härav är så uppenbart, att det icke skulle behöva dis- kuteras. Att kostnaderna för militärassistenternas avlöning -—— med undantag för ett särskilt militärassistentarvode —- bör drabba försvarshuvudtiteln, synes också naturligt med hänsyn till den nödvändiga stödfunktion för krigsmakten, som länsstyrelsernas försvarsarbete utgör.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län fann i ett ge- mensamt yttrande, att de särskilda förhållandena i Stockholms stad och län —— förekomsten av tre försvarsområden, den vidsträckta skärgården och flera skiljande vattenleder samt koncentrationen av befolkning, myndighe- ter och institutioner som innebar betydande svårigheter vid planläggning och genomförande av utrymning och undanförsel -— medförde behöv av en militärassistent för vardera myndigheten.

Departementschefen delade, som tidigare nämnts, militärassistentutred- ningens uppfattning att överståthållarämbetet och länsstyrelserna hade be- hov av ständig tillgång till militär sakkunskap och biträdde också i princip förslaget, att detta behov skulle tillgodoses genom att högskoleutbildade officerare på aktiv stat såsom militärassistenter knöts till dessa myndig- heter.

I de inledningsvis nämnda, vid 1965 års riksdag väckta motionerna (I: 666 av herrar Sundin och Dahlén; II: 786 av herr Nihlfors m. fl.) uttalade motionärerna bland annat, att de mot bakgrunden av remissmyndigheternas tveksamhet i fråga om såväl behovet av militärassistenter som dessas arbets— uppgifter fann det överraskande att departementschefen tagit positiv ställ— ning till militärassistentutredningens förslag och dessutom förordat att samtliga militärassistentbefattningar besattes med majorer. Motionärerna hänvisade särskilt till att statskontoret, det statliga rationaliseringsorganet, ställt sig skeptiskt beträffande behovet av ifrågavarande befattningar samt till att länsförvaltningsutredningen med säkerhet kunde antagas komma att behandla frågan om militärassistentorganisationen. Motionärerna hemställ- de, att den nuvarande militärassistentorganisationen tills vidare måtte bestå i avvaktan på länsförvaltningsutredningens betänkande och att de i Kungl. Maj:ts prop. nr 66 förordade riktlinjerna för den regionala militärassi- stentorganisationen, som skulle medföra framtida ökade kostnader, icke godkändes.

Statsutskottet anförde i sitt tidigare berörda utlåtande (1965z88) av- slutningsvis följande.

Av det anförda framgår att delade meningar råda såväl beträffande behovet av militärassistenter som i fråga om dessas arbetsuppgifter. Såsom statskontoret framhållit har utredningen lämnat vissa uppgifter rörande militärassistentorga- nisationens omfattning och arbetsuppgifter men ej redovisat någon mera uttöm- mande kartläggning i övrigt, innefattande bl. a. tillgången på befattningshavare för samordning av planeringsarbetet inom olika grenar av försvarsberedskapen. Vidare saknas värdering av hittills utfört arbete på detta område liksom bedöm- ning av kapaciteten inom ramen för nuvarande personella resurser. Härigenom ha möjligheterna till alternativa lösningar väsentligt beskurits, varjämte ett ställ- ningstagande till utredningens förslag försvårats. Utskottet vill vidare erinra om att länsförvaltningsutredningen i sitt remissyttrande uttalat, att utredningen icke har anledning ifrågasätta behovet vid varje länsstyrelse av en militärassistent men att utredningen icke varit i tillfälle att genom egna undersökningar eller eljest bilda sig en närmare uppfattning om detta behov. Däremot anser utred— ningen, att ställningstagande till sådana spörsmål som militärassistentens inpla- cering på viss sektion och dennes föredragningsskyldighet bör anstå tills utred- ningen framlagt sitt förslag.

Med hänsyn till vad i ärendet sålunda förekommit är utskottet icke nu berett att fatta slutlig ställning till frågan om den regionala militärassistentorganisatio- nen. Länsförvaltningsutredningens förenämnda yttrande ger utskottet anledning hemställa, att utredningen får närmare pröva detta spörsmål.

Överväganden och förslag

Genom beslut av statsmakterna har vi fått i uppdrag att särskilt utreda frågan om behovet av militärassistenter vid länsstyrelserna. Nämnda fråga äger nära samband med det större spörsmålet om organisationen i fred för handläggning av de civila försvarsärenden som ankommer på de nuvarande länsstyrelserna. Vi har därför ansett oss böra närmare ingå även på sist- nämnda spörsmål och pröva de båda frågorna i ett sammanhang.

Som framgått av det föregående har under de senaste åren olika åtgär- der vidtagits från statsmakternas sida i syfte att förstärka och effektivisera totalförsvarets centrala och regionala ledning. Bland annat har i fråga om totalförsvaret i högre regional instans —— i enlighet med 1960 års försvars- ledningsutrednings förslag — antagits riktlinjer för en ny organisation, som medger enhetlig ledning både i krig och fred inom geografiska ansvars- områden, vilka är gemensamma för krigsmakten och det civila försvaret och som bygger på den civiladministrativa indelningen. I samband med övervägandena beträffande denna särskilt för krigsmaktens del genomgri- pande omorganisation underströk vederbörande departementschef, att effek— ten av en ändamålsenlig militär ledningsorganisation kunde allvarligt för- svagas, om de civila försvarsgrenarna tilläts släpa efter. Erfarenheterna under senare år hade, framhölls det, alltmer bestyrkt nödvändigheten av en vältrimmad ledningsorganisation på högre regional nivå, för att de civila försvarsinstanserna i krig skulle kunna bli effektiva och väl samordnade. Det var mot denna bakgrund nödvändigt att de fredstida planläggnings- resurserna blev tillräckligt stora.

Som ett led i strävandena att få till stånd en utvidgad samverkan på militärbefälhavar- och civilbefälhavarplanet tillsattes 1964 års civilbefäl- havarutredning. Denna har, som redan berörts, till uppgift att utreda frå- gan om civilbefälhavarnas befogenheter och uppgifter i krig samt att ut— arbeta förslag till krigsinstruktion för civilbefälhavarna och till erforder- liga ändringar i deras fredsinstruktion, varjämte utredningen skall överse krigsorganisationen för civilbefälhavare och länsstyrelser.

Länen utgör de administrativa områden, för vilka ledningen i krig av det civila försvaret i lägre regional instans är uppbyggd, och i varje län är länsstyrelsen det ledande och samordnande organet. Över huvud är inom totalförsvarets civila sektor tyngdpunkten i det regionala försvaret för- lagd till länen. I dessa utförs följaktligen också i första hand den regionala beredskapsplanläggningen, och planläggningsarbetet har koncentrerats till länsstyrelserna. Försvarsledningsutredningen utgick från att länsstyrel- serna under överskådlig framtid måste behålla sina nuvarande lednings— uppgifter inom det civila försvaret. Vid sina överväganden rörande den

framtida regionala ledningsorganisationen räknade utredningen därför med länsstyrelserna och deras försvarsuppgifter som fasta utgångsvärden. Ut- redningen underströk också vikten av att länsstyrelserna hade en sådan organisation och sådana befogenheter, att de tillfredsställande kunde lösa sina planläggningsuppgifter i fred.

Den av oss föreslagna omorganisationen av länsförvaltningen i stort ger inte anledning till en annan grundsyn än nämnda utredning angivit. Vi ut- går alltså från att de civila försvarsuppgifterna på regionalplanet i första hand skall ombesörj as av de nya länsstyrelserna.

Utvecklingen mot en allt starkare regional ledningsorganisation avser visserligen i främsta rummet den högre regionala nivån men kan också förväntas medföra, att kraven på länsstyrelsernas medverkan i totalför- svaret kommer att ytterligare öka. Detta gäller särskilt uppgiften att regio- nalt leda och samordna den civila försvarsplanläggningen i fred. Med tan- ke på den förbättrade samverkan mellan regionala militära och civila or- gan, som avses skola följa av omorganisationen, torde det även vara ett militärt intresse att länsstyrelsernas planläggningsarbete bedrivs rationellt och att utrymme finns för erforderlig samverkan med militära myndighe- ter. En ömsesidig anpassning mellan den militära och civila planläggning- en måste eftersträvas även på länsplanet. Det är därvid särskilt viktigt att planläggningsarbetet i länsstyrelsen bedrivs under iakttagande av det civila försvarets uppgift att i olika avseenden understödja krigsmakten.

Länsstyrelsens organisation i fred för handläggning av beredskapsären— den har — efter hand som länsstyrelsen tillagts allt fler betydelsefulla lednings- och planläggningsuppgifter inom totalförsvaret —— vid olika till- fällen varit föremål för översyn. Omorganisationen den 1 juli 1960 av de då- varande civilförsvarssektionerua och tillkomsten två år senare av de allmän- na beredskapsdetaljerna innebar viktiga steg mot en beredskapsorganisa- tion, som medger en mera enhetlig ledning och koncentrerad handläggning av försvarsfrågorna i länsstyrelsen.

Även om länsstyrelsernas beredskapsorganisation sålunda successivt har förbättrats, kvarstår dock vissa svagheter, som i främsta rummet sam- manhänger med den interna ansvarsfördelningen. Dessa har påtalats vid olika tillfällen, bl. a. från statskontorets sida. Ledningen av arbetet och ansvaret för att erforderliga förberedelser göres vilar sålunda inte bara i fråga om huvudlinjerna utan även i fråga om åtskilliga detaljer på lands- sekreteraren. Dessa uppgifter är mycket omfattande och svåra att medhinna vid sidan av övriga uppgifter. Det är därför inte ägnat att förvåna, om be- redskapsuppgifterna stundom fått stå tillbaka för samhällsplaneringsarbete och andra brådskande ärenden. En annan svaghet är att ansvarsfördelningen mellan civilförsvarsdirektören, krigssektionscheferna och befattningshavar- na på den allmänna beredskapsdetaljen är oenhetlig och i vissa stycken

9—660400. Länsförvaltningen I

oklar. Även militärassistentens ställning och funktioner har på sina håll föranlett osäkerhet och motsättningar.

Det sagda innebär givetvis inte, att souschefen i den nya länsstyrelsen bör helt frikopplas från beredskapsplaneringen. Denna utgör ett viktigt led i länsstyrelsens verksamhet, för vilket både länschefen och hans närmaste man bör känna ett levande intresse. Souschefen är även i krig länschefens ställföreträdare, och av länsstyrelsens befattningshavare kan endast han förväntas ha den erforderliga överblicken i vad angår de olika förhållan- den inom länet som har betydelse för totalförsvarsverksamheten.

Souschefens arbete med beredskapsärendena bör emellertid, om man vill undgå den förut antydda konkurrenssituationen, begränsas till de stora linjerna i planering och övriga förberedelser samt till avgöranden i andra viktiga eller kontroversiella frågor. Att de viktigaste beredskapsfrågorna bör avgöras av länsstyrelsen i dess helhet bör påpekas i detta samman- hang. Souschefen bör å andra sidan inte betungas med detaljplanläggning och andra enskilda frågor, som rör samordningen av krigsplanläggningen.

För att åstadkomma en enhetlig ledning och en rationell ansvarsfördel— ning även i detaljfrågorna erfordras enligt vår mening, att beredskapsar- betet under souschefen ledes av en kvalificerad befattningshavare med överblick över hela fältet och med mera vidsträckta befogenheter än de nu- varande civilförsvarsdirektörerna har. Befattningshavaren i fråga bör kun- na ägna sig åt denna uppgift utan konkurrens med andra fredsuppgifter.

Kravet på enhetlig ledning torde innebära, att ansvaret för planläggning— en inom de grenar av försvarsberedskapen, som inte tillhör civilförsvaret, i princip överflyttas från krigssektionscheferna till fast anställda befatt- ningshavare vid den nya länsstyrelsen. Sektionschefernas fackkunskap kan ändå utnyttjas vid planläggningen genom att de tjänstgör som experter i länsstyrelsen,

För att länsstyrelsens beredskapsorganisation skall bli effektiv kräves slutligen att den medger en snabb övergång till krigsförhållanden. Man bör därför vid utformningen av fredsorganisationen utgå från den av stats- makterna beslutade krigsorganisationen och tillse att de i fred arbetande befattningshavarna på enklaste sätt kan inordnas i denna.

Med här angivna principiella synpunkter på den framtida länsstyrelsens beredskapsorganisation som bakgrund har vi uppställt och diskuterat olika huvudalternativ. Vid bedömningen av dessa alternativ bör beaktas, att vi här utgår från en ny länsindelning med större arbetsområden för länssty- relserna än för närvarande.

Enligt ett av alternativen skulle beredskapsfrågorna handläggas på en i planeringsavdelningen inordnad försvarssektion. På avdelningschefen skul- le därvid ankomma att biträda souschefen vid samordningen av försvars—

planläggningen, medan civilförsvarsdirektören som sektionschef skulle leda det löpande planläggningsarbetet. Denna lösning kräver endast obe— tydliga ändringar i länsstyrelsens nuvarande beredskapsorganisation, vil- ket i och för sig är en fördel. Emellertid uppnår man inte syftet att avbörda souschefen det omedelbara ansvaret för försvarsplanläggningen. Att över— föra detta ansvar på chefen för planeringsavdelningen torde nämligen knappast vara en framkomlig väg med tanke på de omfattande och viktiga uppgifter i övrigt, som kommer att åvila denne. Därtill kommer, att sam- bandet mellan krigsplanläggning och samhällsplanering inte är särskilt framträdande.

Såsom ett annat alternativ har ifrågasatts att inrätta en polis- och för- svarsavdelning, bestående av en polissektion och en försvarssektion. Läns- polischefen skulle vara avdelningschef och tillika chef för polissektionen. För försvarssektionen skulle civilförsvarsdirektören vara chef. Det sam- band, som i en del hänseenden råder mellan planläggningen för polis- verksamheten i krig och planläggningen på andra civila beredskapsom— råden, skulle kunna tala för en sådan organisation. I praktiken intar läns- polischefen sålunda redan en självständig ställning beträffande ansvaret för en viktig gren av krigsplanläggningen. Mot detta alternativ kan emeller— tid göras samma huvudinvändning som mot det förra, nämligen att kon- kurrens mellan krigsplanläggning och andra fredsgöromål i länsstyrelsen inte kan undvikas. En stark ledning av försvarsverksamheten under sous- chefen torde alltså inte heller på denna väg kunna åstadkommas.

Den beredskapsorganisation, som vi funnit häst motsvara de allmänna krav vi uppställt och som vi därför slutligen stannat för, innebär följande.

I länsstyrelsen inrättas en från övriga enheter i länsstyrelsen fristående beredskapsbyrå, vilken förestås av en beredskapschef, direkt underställd souschefen. Byrån indelas i en civilförsvarssektion med civilförsvarsdirek- tören som chef och en allmän beredskapssektion, som leds av en särskild chef. I sistnämnda sektion ingår priskontoret. Med hänsyn till de mång- skiftande, komplicerade och ofta svårbedömda problem icke minst av sam- ordningskaraktär, som föreligger inom allmänna heredskapssektionen, bör denna sektion organisatoriskt likställas med civilförsvarssektionen.

Beredskapschefen har under souschefen ett självständigt ansvar för led- ningen och samordningen av försvarsplanläggningen på byrån. Sektions— cheferna, som i princip bör vara likställda, leder var för sin sektion det löpande planläggningsarbetet och har därvid samma ansvar och befogen- heter som tillkommer övriga sektionschefer i länsstyrelsen. De är i första hand föredragande inför beredskapschefen. De nuvarande krigssektions- cheferna får _— i den mån de står utanför länsstyrelsen — ställning av läns- styrelseexperter med föredragningsskyldighet.

Den organisation vi här skisserat ansluter sig nära till den för överståt-

hållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län gemensamma beredskaps— organisationen, där uppgiften att biträda avdelningscheferna vid samord- ningen av försvarsplanläggningen åligger en särskild, kvalificerad befatt- ningshavare och där planläggningsarbetet bedrivs på två sektioner. Det måste enligt vår mening vara förenat med stora fördelar att på detta sätt anknyta till en organisationsform, som redan prövats under flera år och av vilken erfarenheterna enligt uppgift är de allra bästa. Skillnaden består huvudsakligen däri, att beredskapschefen enligt vårt förslag skall få större ansvar och mera självständiga uppgifter än nyssnämnde befattningshavare. Vi är medvetna om att beredskapsfrågorna ingalunda överallt har eller kan väntas få samma omfattning som i Stockholmsområdet. En viss flexibili- tet i organisationen bör därför eftersträvas. Detta behov har beaktats vid utformningen av de förslag i militärassistentfrågan som framlägges i det följande.

Förslaget förutsätter, såsom redan torde ha framgått, att ansvaret för samordningen av försvarsplanläggningen i den nya länsstyrelsen skall un- der souschefen ligga på beredskapschefen. Souschefen bör ha ansvaret för de stora linjerna i planläggningsarbetet och besluta i kontroversiella eller eljest särskilt viktiga beredskapsfrågor. Såsom tidigare nämnts hör vissa frågor handläggas av länsstyrelsen i dess helhet. Självfallet kan läget under krigsförhållanden bli ett annat. Det har också framhållits att denna an— svarsfördelning förutsätter att beredskapschefen översiktligt leder det lö— pande planläggningsarbetet inom samtliga på beredskapsbyrån förekom— mande beredskapsområden ; planläggningen för den polisiära verksamheten i krig leds av länspolischefen och utförs hos denne.

Souschefens befattning med beredskapsfrågorna torde med föreslagen organisation inte behöva bli betungande. Hans möjligheter att koncentrera sig på sin huvuduppgift att leda samhällsplaneringen i länsstyrelsen blir avgjort större, än om någon av de andra här ovan diskuterade organisations- formerna väljes.

Beredskapschefens ingående kännedom om försvarsplanläggningen på olika områden får antas göra honom särskilt lämplig för en ledande befatt- ning i länsstyrelsens krigsorganisation. Även sektionscheferna torde kunna väl inpassas i krigsorganisationen.

Vi räknar med att den organisation vi föreslår kommer att tillgodose även militära intressen. Samverkan i fred mellan militära myndigheter och läns- styrelsen lär nämligen i hög grad underlättas av att i länsstyrelsen finns en ansvarig befattningshavare, beredskapschefen, som uteslutande ägnar sig åt totalförsvaret och som väl behärskar olika civila grenar därav.

Vad slutligen angår frågan om möjligheterna att erhålla personal med erforderlig kompetens till tjänsterna i den nya organisationen, torde denna inte behöva erbjuda några särskilda svårigheter. Vi vill bland annat peka på det underlag som personalen i de centrala myndigheterna på området

utgör. Exempel finns på att befattningshavare i ansvarig ställning inom den nuvarande regionala beredskapsorganisationen rekryterats denna väg. Å andra sidan bör möjlighet finnas för personal, som på regional nivå sysslar med beredskapsfrågor, att tjänstgöra hos motsvarande centrala myndigheter. Överhuvudtaget bör man i beredskapsarbetet i princip sträva efter att få till stånd en viss cirkulation mellan personal i central och re- gional instans.

Frågan om behovet av militärassistenter vid överståthållarämbetet och länsstyrelserna bör bedömas mot bakgrunden av det förslag som framlagts i det föregående.

Allmänt sett måste militärassistentfrågan i första hand bedömas med hänsyn till länsstyrelsens totalförsvarsuppgifter i krig samt omfattningen och beskaffenheten av planläggningsarbetet härför i fred. En rad olika fak- torer spelar därvid in. Resurserna hos länsstyrelsens beredskapsorganisa— tion, formerna för samverkan med militära organ, m. m. är sålunda av betydelse.

Militärassistentfrågan berör emellertid hela totalförsvaret och kan därför inte betraktas som en uteslutande civil angelägenhet. Mellan militära och civila försvarsåtgärder i krig råder en ständig växelverkan, som nödvändig— gör en väl samordnad planläggning i fred. Då det gäller att finna lämpliga vägar för denna samordning, bör självfallet båda sidors intressen beaktas.

Vid bedömningen av den civila sektorns behov av militärassistenter har man i första hand att utgå från länsstyrelsernas egna uttalanden. Militär- assistentorganisationen har nu verkat så länge, att förhållandevis säkra slut- satser angående dess effektivitet kunnat dras från dessa myndigheters sida. Bland annat har länsstyrelserna var för sig haft erfarenhet av flera militär- assistenter och varit i tillfälle att jämföra deras insatser.

Länsstyrelsernas uppfattningar skiljer sig inte lika mycket beträffande själva huvudfrågan, behovet av militärt utbildad personal i länsstyrelsen, som då det gäller att bestämma militärassistentens arbetsuppgifter. De allra flesta länsstyrelserna och flera andra myndigheter har sålunda vitsordat behovet av militärassistenter. Vad därvid framförts har ytterligare under- strukits vid muntliga kontakter med flera länsstyrelser. I själva verket är det endast ett par länsstyrelser, som direkt uttalat sig mot bibehållande av nuvarande militärassistentorganisation och ansett, att behovet av militär sakkunskap bör tillgodoses på annan väg. Sistnämnda ståndpunkt intages i övrigt blott av statskontoret och en av civilbefälhavarna. Motiveringen har härvid varit, att de huvuduppgifter för militärassistenten, som militärassi- stentutredningen föreslagit _— att biträda vid samordningen av krigsplan- läggningen inom länsstyrelsen samt att vara kontaktman mellan länssty- relsen och militära myndigheter —— lika väl eller bättre kan omhänderhas av civila befattningshavare i länsstyrelsen.

Härmed är man inne på frågor som rör länsstyrelsens interna bered— skapsorganisation. En nödvändig förutsättning för att nyss nämnda upp— gifter skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt är nämligen, enligt vad vi tidigare understrukit, att denna organisation inrymmer en befattnings— havare, som är väl insatt i planläggningsarbetet inom olika grenar av to— talförsvaret och som har tid att ägna samverkans- och samordningsfrå— gorna tillräcklig uppmärksamhet. I detta hänseende föreligger, såsom nämnts, brister i nuvarande organisation. Man torde häri få söka den främ— sta orsaken till att militärassistenterna i betydande utsträckning tas i an- språk för samordningsverksamhet, och det torde vara ställt utom allt tvivel att de därvid på många håll gör beaktansvärda insatser.

Om man på nyss föreslaget sätt förstärker ledningen av länsstyrelsens civila beredskapsorganisation, kan militärassistentfrågan komma i ett annat läge. Tillförs organisationen en befattningshavare —— beredskapschefen —— som har till enda eller huvudsaklig uppgift att samordna försvarsplanlägg- ningen, torde nämligen åtskilliga av militärassistentens nuvarande upp- gifter bortfalla, och frågan om hans bibehållande i länsstyrelsen blir från länsstyrelsernas synpunkt mera tveksam.

Vad åter angår fördelarna från militär synpunkt av en i länsstyrelsen pla- cerad militärassistent, så underströks dessa kraftigt av överbefälhavaren i dennes yttrande över militärassistentutredningens förslag. Även från civilt håll framhölls i detta sammanhang krigsmaktens speciella krav på nära kontakt med den civila försvarsplanläggningen.

Vid överläggningar med chefen för försvarsstaben har denne anfört, att militärassistenten hade sin största uppgift som samverkansman mellan läns- styrelsen och militära organ; vid samordningen av den civila försvarsplan- läggningen hade hans insatser inte samma betydelse. Länstyrelsens förbe— redelser i fred för utrymning, undanförsel och olika åtgärder, som avser att underlätta krigsmaktens verksamhet, måste, framhölls det vidare, bedri- vas i oavlåtlig samverkan med militära myndigheter. De kvalificerade mili- tära bedömanden, som därvid krävdes, förutsatte sålunda, att krigsmakten disponerade över en befattningshavare med ingående kännedom om den civila sektorns planläggning, arbetsformer, m.m. Någon annan än en i läns— styrelsen placerad officer kunde därvidlag knappast komma i fråga. En för— stärkning av länsstyrelsernas beredskapsorganisation var ur flera synpunk— ter önskvärd men skulle, för krigsmaktens vidkommande, inte minska be- hovet av militärassistenter. Tillgången på lämpliga officerare för militär- assistentorganisationen hade varit något ojämn, vilket bland annat samman— hängde med att tjänsten som militärassistent hittills betraktats som en slut- befattning. Från försvarsledningens sida avsåg man emellertid, att militär- assistenttjänstgöringen i fortsättningen skulle utgöra merit för fortsatt stabstjänst och förbehållas officerare i karriären, företrädesvis majorer.

De sålunda anförda militära synpunkterna på frågan synes i och för sig

beaktansvärda. Ett fortlöpande samarbete mellan länsstyrelsen och de regio— nala militära myndigheterna torde vara av särskild betydelse för en smidig övergång till krigsorganisation och för genomförandet av inledande militära

operationer.

Såsom nyss antytts kommer emellertid frågan i ett delvis ändrat läge, om statsmakterna godtar vårt förslag till förstärkning av ledningen för länssty- relsernas civila beredskapsorganisation. Det kan sålunda ifrågasättas, om heltidsanställda militärassistenter under sådana förhållanden behövs i samt- liga län -— här som eljest avser vi självfallet de väntade nya länen. En mera flexibel organisation synes böra eftersträvas, som medger hänsynstagande till förhållandena i de olika länen. I vissa län kan behovet av samverkan med de militära myndigheterna vara mindre uttalat än i andra, medan må- hända den civila sidan kan kräva jämförelsevis större insatser. I andra län åter kan de militära kraven väga tyngre än de civila. Ytterligare får beaktas den skillnad i arbetsvolym på hithörande områden, som föreligger mellan storstadslänen och övriga län.

Med ledning av dessa synpunkter har vi ansett oss böra föreslå följande. I vart och ett av de tre storstadslänen skall, vid sidan av den civila be- redskapsorganisationen, finnas en heltidsanställd militärassistent. Total- försvaret kräver här uppenbarligen speciella resurser. Detsamma kan gälla enstaka andra län som har särskild försvarspolitisk betydelse och där an- talet ärenden på såväl den civila som den militära sidan visat sig klart kräva både en fullständig civil beredskapsorganisation och en heltidsanställd militärassistent.

Då det gäller övriga län torde förhållandena ur försvarssynpunkt, så- som antytts, växla. Det bör här i första hand ankomma på vederbörande länsstyrelse att i samråd med civilbefälhavare och militärbefälhavare över- väga den för länet lämpligaste beredskapsorganisationen och upprätta för- slag därom till Kungl. Maj:t. Härvid tänker vi oss att man bör välja mel- lan i huvudsak följande två alternativ,

Enligt det ena alternativet är den civila beredskapsorganisationen fullt utbyggd enligt förut angivna riktlinjer. Däremot finns inte någon vid länsstyrelsen heltidsanställd militärassistent. I stället får länsstyrelsen på deltid och mot särskilt arvode anlita en i närmaste militärområdes- eller försvarsområdesstab tjänstgörande officer såsom militär expert. Denne skall därvid under viss tid, förslagsvis fyrtio timmar i månaden, tjänstgöra i länsstyrelsen.

Det andra alternativet innebär, att en heltidsanställd militärassistent skall finnas, men att länsstyrelsens tilltänkta beredskapsorganisation på det sättet reduceras, att beredskapsbyråns chef, beredskapschefen, tillika är chef för en av byråns sektioner.

Vilket alternativ som bör väljas i varje enskilt län varken kan eller'bör på förhand angivas. Hänsyn får tagas till sådana faktorer som länets stra-

tegiska läge, behovet av samverkan med militära myndigheter, omfatt- ningen av den behövliga civila försvarsplanläggningen, närheten till militär stab och möjligheten att erhålla lämpliga befattningshavare. Rent allmänt torde emellertid kunna sägas, att i län, där de militära beredskapsfrå— gorna dominerar, alternativet med heltidsanställd militärassistent bör väljas, medan alternativet med en stark civil beredskapsorganisation är att föredraga i län, där samordningen av den civila försvarsplanläggningen i länsstyrelsen är förhållandevis mera krävande-. I län som saknar förvars- områdesstah kan måhända också föreligga större behov av en militärassi- stent i länsstyrelsen.

I detta sammanhang skall också något beröras frågan om militär— assistentens arbetsuppgifter. Som tidigare framhållits uppvisar länen härvidlag stora skiljaktigheter. Orsakerna härtill kan vara många: den allmänna inriktningen av beredskapsarbetet i länsstyrelsen, beredskaps— frågornas art och omfattning, militärassistentens personliga förutsätt- ningar m. m. Dessa olikheter är självfallet inte tillfredsställande. Ge— nom den av oss föreslagna omorganisationen torde emellertid förutsätt- ningar skapas för en bättre ordning härvidlag. Heltidsanställda militär- assistenter kommer endast att finnas i de län, där uppgiften att samverka med de militära myndigheterna kommer att ta huvuddelen av militär- assistentens tid i anspråk och där hans arbetskraft i regel inte behöver användas för samordningen av den civila försvarsplaneringen. Under dessa förutsättningar anser vi oss kunna godta militärassistentutredningens upp- fattning, att det med hänsyn till varierande lokala förhållanden bör över- låtas åt varje länsstyrelse att själv, inom ramen för de allmänna uppgifter som anges i länsstyrelseinstruktionen, närmare reglera militärassistentens arbetsuppgifter.

Vad angår den särskilda frågan om militärassistentens föredragnings- skyldighet, bör uppenbarligen restriktivitet iakttagas. Någon ändring i läns- styrelseinstruktionens föreskrift i detta avseende föreslås alltså inte.

Med hänsyn särskilt till den utveckling, som det regionala försvaret för närvarande undergår, är det enligt vår mening angeläget att man eftersträvar en hög kvalitet hos militärassistenterna. Vi förordar därför, att samtliga militärassistentbefattningar besättes med aktiva officerare i karriären. Militärassistenterna bör som regel tjänstgöra i länsstyrelsen fyra å fem år.

Beträffande militärassistenternas utbildning, särskilda kvalifikationer sam-t lydnads- och anställningsförhållanden ansluter vi oss till vad mili— tärassistentutredningen anfört därom.

I den av oss föreslagna beredskapsorganisationen för länsstyrelserna synes militärassistenten lämpligen böra knytas till beredskapsbyrån och närmast lyda under beredskapschefen men icke inordnas i viss sektion. Hans ställning bör komma till uttryck i länsstyrelseinstruktionen.

KAPITEL 6

Kameralväsendet

Nuvarande förhållanden

Länsstyrelsens kameralsektion I 12 5 länsstyrelseinstruktionen lämnas en allmän redogörelse för lands— kontorets organisation och för de ärenden, som skall avgöras på landskon- torets olika sektioner. Enligt denna bestämmelse handläggs på kameral- sektionen företrädesvis allmänt ekonomiska ärenden samt andra kame- rala ärenden än uppbördsärenden, ärenden angående utseende av ledamö- ter i beskattningsnämnder och övriga ärenden rörande taxeringsorganisa- tionen, ärenden som enligt taxeringsförfattningarna skall handläggas av prövningsnämndens kansli, frågor om arvsskatt och gåvoskatt samt övriga ärenden, som inte hör till annan sektion.

Redan denna allmänna beskrivning visar att verksamheten inom kame- ralsektionen är mångfacetterad och mer omfattande än vad sektionens benämning antyder. Till kameralsektionen hör sålunda prövningsnämn- dens kansli, som emellertid arbetsmässigt och i praktiken även organisa- toriskt bildar en från sektionen i övrigt skild enhet under ledning av landskamreraren i hans egenskap av ordförande i prövningsnämnden. Frå- gan om prövningsnämndens kansli behandlas av landskontorsutredningen, som föreslår att prövningsnämnden skall ombildas till en från länsstyrel- sen fristående regional skattedomstol. I den fortsatta framställningen bortses därför från prövningsnämndens kansli, och med »kameralsektio- tionen» avses sålunda sektionen med undantag av detta kansli.

Även i denna inskränkta bemärkelse har kameralsektionen uppgifter inom olika ämnesområden, vilka i och för sig inte förutsätter tillhörighet till en och samma sektion utan som — i den tilltänkta nya organisationen av länsstyrelsen samt av skatte- och uppbördsväsendet enligt landskontors- utredningens förslag — kan få en annan organisatorisk anknytning än den nuvarande. Med utgångspunkt härifrån torde det vara lämpligt att indela verksamheten inom kameralsektionen i fyra grupper, nämligen

personal- och organisationsärenden; anordnings- och bokföringsårenden;

ärenden rörande skatteväsendet och taxeringsorganisationen; samt rättsärenden.

Denna systematisering på olika sakområden innebär dock inte att om— rådena är klart avgränsade. Ärenden av rättslig karaktär finns sålunda inom samtliga fyra ärendegrupperna.

Vissa av länsstyrelsens personal- och organisationsärenden handläggs inom vardera avdelningen för sig. På landskansliet avgörs sålunda frågor rörande tillsättning och avsked, tjänstledighet och vikariat, disciplinären— den samt andra personalfrågor, som avser denna avdelnings personal samt personal vid den lokala polisorganisationen, medan motsvarande frågor av- görs på landskontoret, såvitt angår dess personal och personal som är ge- mensam för de båda avdelningarna. Landskontoret har också hand om de personalärenden som gäller den övriga landsstaten, d. v. 5. de lokala skat- temyndigheterna och den lokala exekutionsorganisationen. Dessutom hand- läggs på landskontoret frågor rörande pension åt och löneklassuppflytt— ning av tjänstemän i landsstaten — alltså även landskansliets personal. Landskontoret för även landsstatens tjänstematrikel. Däremot handlägger vardera avdelningen för sig ärenden rörande uppflyttning inom reglerad befordringsgång.

Sådana organisationsärenden, som gäller länsstyrelsens arbetsordning, lokaler, arkivärenden m. m., brukar handläggas inom den avdelning de berör. Andra dylika frågor, såsom ärenden rörande anskaffning av inven- tarier, ankommer på kameralsektionen.

Det till kameralsektionen förlagda anordnings- och bokföringsväsen- det, vartill i detta sammanhang även torde få hänföras länsstyrelsens kassarörelse och medelsförvaltning, har en betydande omfattning. Läns— styrelsen disponerar sålunda en mångfald riksstatsanslag, hänförliga till skilda statsdepartement. En närmare redogörelse för denna verksamhet torde dock inte vara påkallad i vidare män än som erfordras för utredning- ens syfte. Hår må endast som exempel på göromål inom länsstyrelsens all— mänt kamerala förvaltning nämnas utbetalning av vissa statsbidrag, bl. a. till kommunernas kostnader för familjebidrag åt värnpliktiga, till allmänna samlingslokaler samt till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. Vi- dare må nämnas arbetet med de till länsstyrelsens förfogande ställda an- slagen inom civilförsvarsväsendet.

Kameralsektionens uppgifter inom det ekonomiskt-administrativa områ- det är likaledes omfattande. På sektionen ankommer sålunda att utbetala löner, reseersättningar m. m. till landsstatens tjänstemän samt att förvalta landsstatens expensmedel. Men sektionens verksamhet är härvidlag inte inskränkt till landsstaten utan gäller också löner och omkostnader avseen- de vissa andra länsorgan, nämligen länsarkitektsorganisationen och läns- skolnämnden.

Vad beträffar länsförvaltningen i övrigt är kameralsektionens uppgifter

däremot begränsade. För länsläkarväsendet tillämpas den ordningen, att medicinalstyrelsen disponerar avlöningsanslaget, medan dispositionsrätten till omkostnadsanslaget är fördelad enligt Vissa grunder mellan medicinal- styrelsen och länsstyrelserna. Emellertid har länsstyrelserna också dels att inom ramen för dem tilldelade avlöningsanslag tillhandahålla länsläkare, biträdande länsläkare och länshälsovårdskonsulent skriv- och expeditions— personal och dels att bestrida kostnaderna för länsläkarorganisationens ex- penser. Det är vidare föreskrivet, att länsstyrelserna skall tillhandahålla skrivpersonal åt länsveterinär, som anvisats tjänstelokal hos länsstyrel- sen.

Vanligen utförs sakgranskning och siffergranskning av handlingarna på kameralsektionen, innan utanordning sker. I vissa fall sker emellertid granskningen hos annan myndighet. Det ankommer sålunda på länsskol- nämnden att — både siffermässigt och i sak —— granska kommunernas an— sökningar om statsbidrag för det allmänna skolväsendet samt bestämma med vilket belopp statsbidrag skall utgå. Utanordningen ombesörjs där- efter av länsstyrelsen enligt nämndens utbetalningsbesked.

I andra fall fattas utbetalningsbeslut inom andra enheter i länsstyrelsen; skatterestitutioner brukar sålunda beslutas på uppbördssektionen eller, i fråga om allmän varuskatt, på varuskattekontoret; inom planeringssek- tionen beslutas om restitution av bilskatt, statsbidrag till enskilda vägar etc. Besluten överlämnas härefter till kameralsektionen för utanordning.

I här angivna och åtskilliga andra fall fungerar kameralsektionen som ett serviceorgan med i huvudsak expeditionella och bokföringsmässiga upp- gifter.

Enligt 12 & medelsförvaltningskungörelsen den 11 december 1964 (nr 886) skall på lan-dskontoret föras räkenskaper och avges redovisning över länets upphörd och länsstyrelsens medelsförvaltning enligt bestämmelser i kungörelsen eller andra föreskrifter. l paragrafen anges de räkenskaper som skall föras och de redogörelser som skall upprättas.

Kassabokföringen —— in- och utbetalningar — av skatter och andra upp- bördsmedel säker på kameralsektionen, medan den löpande uppbördsbok- föringen är förlagd till uppbördssektionen. En gång i månaden utförs emellertid på kameralsektionen s. k. debiteringsbokföring med ledning av uppgifter från uppbördssektionen rörande debiterade uppbördsmedel, bö— ter och övriga medel, som redovisas i landskontorets månadsräkning.

Till kassabokföringen hör att månatligen bokföra de medel, som inle- vereras till länsstyrelsen av kronofogdemyndigheterna. Kontrollen av de- ras redovisningar liksom av indrivningsverksamheten i övrigt ombesörjs emellertid på uppbördssektionen, som även har att närmast svara för de inventeringar, som länsstyrelsen årligen skall förrätta hos dessa myndig- heter.

Vanligtvis sker inbetalningarna till länsstyrelsen med anlitande av post- giro. Förutom ett allmänt postgirokonto för inbetalningar har länsstyrelser- na flera sådana konton för särskilda ändamål, varav ett för arvs- och gåvoskatt, ett för allmän varuskatt och ett för skatt ingående i den all- männa uppbörden. De medel som inflyter på dessa konton bokförs liksom andra kassamedel på kameralsektionen, men kontroll, avstämningar och krediteringar sker, såvitt gäller allmän varuskatt, på varuskattekontoret och, såvitt gäller skatt ingående i den allmänna uppbörden, på uppbörds- sektionen.

Det förekommer emellertid också —— stundom i betydande utsträckning _— att medel inbetalas kontant till länsstyrelsen. Så kan exempelvis vara fal— let beträffande medel som skall erläggas vid exekutiv auktion å fast egen- dom, avgifter för registrering av motorfordon eller anmälan till fordonsre- gister, gåvoskatt och bilskatt, avgifter för anmälan eller ansökan till han- dels- eller föreningsregister m. 111. Denna kassaverksamhet, som har karak- tär av servicefunktion, äger rum på kameralsektionen och handhas där av en eller flera kassörer.

Som kameralsektionens tredje stora ärendegrupp upptages i denna redo- görelse den som avser ärenden inom skatteväsendet och taxeringsorganisa- tionen.

Länsstyrelsen är beskat-tnings- och uppbördsmyndighet i fråga om gåvo- skatt och dessutom uppbördsmyndighet i fråga om arvsskat-t. För sist- nämnda skatt fungerar allmän underrätt som beskattningsmyndighet. Läns- styrelsens göromål på hithörande områden utföres inom kameralsektio- nen. De omfattar bl.a. att granska inkomna gåvoskattedeklarationer, att fastställa gåvoskatt samt att tillse att fastställd arvsskatt och gåvoskatt inbetalas inom föreskriven tid och i annat fall föranstalta om att skatten blir indriven. På kameralsektionen förvaras och bevakas vidare sådana skuldförbindelser och säkerheter, vilka lämnas i ärenden rörande anstånd med erläggande av arvs- och gåvoskatt.

Vidare handläggs på kameralsektionen en rad ärenden, som avser taxe- ringsorganisationen i första instans, nämligen indelning av länet i taxe- ringsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt, bestämmande av de särskilda taxeringsnämndernas verksamhetsområden, förordnande av ordförande och vissa andra funktionärer i taxeringsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd samt av fastighetstaxeringsombud och konsulenter för taxering av vattenfalls- fastigheter, vidare förordnande av taxeringsassistent att biträda särskild taxeringsnämnd och bestämmande av ersättningar för taxeringsarbetet. Vid länsstyrelsens handläggning av dessa ärenden deltar också taxeringssek- tionens chef, förste taxeringsintendenten.

Även frågor berörande taxeringsorganisationen i andra instans avgörs inom kameralsektionen — i detta fall utan att taxeringsintendenten äger

deltaga. För utseendet av ledamöter och suppleanter i prövningsnämnd gäller den ordningen, att länsstyrelsen får förslag på lämpliga personer från landstingets förvaltningsutskott och stadsfullmäktige i landstings- fri stad, varefter länsstyrelsen i sin tur avger förslag till Kungl. Maj:t an- gående antalet ledamöter i prövningsnämnden och personer, som är lämp- liga att ingå i nämnden. Kungl. Maj:t utser så ledamöter och suppleanter i prövningsnämnde-n för en tid av fyra år.

De är allmän fastighetstaxering äger rum förstärks prövningsnämnden med nio ledamöter jämte sex suppleanter. Dessa utses emellertid inte av Kungl. Maj:t utan av länsstyrelsen enligt de grunder som anges i 134 & taxeringsförordningen.

Till kameralsektionen brukar också höra fastställandet av skatteutjäm- ningsbidrag till kommuner m. fl. Icke sällan avgörs emellertid dessa frågor på uppbördssektionen.

På lkameralsektionen handläggs åtskilliga ärenden av rättslig karaktär. Sås0m torde framgå av den redan lämnade redogörelsen har även vissa av de ärenden, som tidigare behandlats, sådan karaktär. Här används be— teckningen rättsärenden endast som ett sammanfattande begrepp för åren- den, som inte ansetts kunna eller höra inordnas i någon av de förut be- rörda ärendegrupperna.

Vissa av de till denna grupp hänförliga ärendena är av utpräglat judi- ciell natur. Bland dessa bör främst nämnas vitesmålen, vilka nära an- sluter sig till den nyss behandlade gruppen ärenden rörande skattevä- sendet. Flertalet av de på kameralsektionens handläggning ankommande vitesmålen gäller sålunda viten, som förelagts enligt bestämmelser i taxe- ringsförordningen av taxeringsnämnd eller befattningshavare på taxerings- sektionen och vilkas utdömande påkallas av taxeringsintendent. Hit hör också uttagande av försuttna viten enligt andra författningar, såsom varu- skatteförordningen, arvsskatteförordningen samt uppbörds- och folkbok- föringsförordningarna.

En annan uppgift, som enligt taxeringsförordningen ankommer på läns- styrelsen, sammanhänger med dess ställning som besvärsinstans i 'kommu- nala besvärsmål. Enligt 6 & nämnda förordning får besvär över val av leda- möter och suppleanter i taxeringsnämnd anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valets förrättande. I övrigt gäller om överklagandet i till- lämpliga delar kommunallagens besvärsregler. Medan kommunalbesvär eljest vanligen avgörs på landskansliet, handläggs dessa besvär på kameral- sektionen. I fråga om val av ledamöter och suppleanter i fastighetstaxe- ringsnämnd finns en bestämmelse av motsvarande innebörd i 133 5 2 mom. taxeringsförordningen. I båda fallen gäller att länsstyrelsens beslut inte får överklagas.

En annan grupp av besvärsmål som avgörs på kameralsektionen är mål

angående tamiljebidragsnämnds beslut om familjebidrag åt värnpliktiga. Denna rättsprövande verksamhet ligger samtidigt inom ramen för länssty- relsens allmänna åliggande att utöva tillsyn över familjebidragsnämnder- nas verksamhet och främja en enhetlig tillämpning av gällande bestäm- melser på detta område. Såsom tidigare nämnts ankommer det också på kameralsektionen att granska familjebidragsnämndernas ansökningar om statsbidrag samt att fastställa och utbetala sådana statsbidrag och statsbi- dragsförskott. Statsbidragskontrollen, som innefattar både granskning av de värnpliktigas ansökningar och sifferkontroll, har förut i denna redo- görelse hänförts till den ärendegrupp, som rubricerats »anordnings- och bokföringsårenden».

Bland länsstyrelsens tillsynsfunktioner är inom kameralsektionens verk- samhetsområde främst att nämna tillsynen över stiftelser. Denna uppgift, som är en av sektionens mest omfattande, är reglerad i 1929 års lag om tillsyn över stiftelser. Tillsynslagen avsåg ursprungligen främst s.k. ideella stiftelser, men efterhand har företagens pensions- och personalstif— telser blivit de dominerande. Särskilt blev så fallet när den bestämmelsen infördes, att företag fick åtnjuta avdrag vid taxering för avsättning till s.k. fri pensionsstiftelse endast under förutsättning att stiftelsen var ställd under tillsyn enligt lagen. Nybildningen av pensionsstiftelser har emellertid varit relativt begränsad under de senaste åren, vilket har sam- band med tillkomsten av den allmänna tilläggspensionsförsäkringen.

Länsstyrelsens uppgifter på detta område avser bl. a. att övervaka att stiftelsens förvaltning handhas i överensstämmelse med lag och stiftelsens stadgar. Länsstyrelsen har sålunda att tillse, att stiftelsen årligen insänder redovisningshandlingar inom föreskriven tid och att dessa handlingar är kompletta och underskrivna i vederbörlig ordning, samt att kontrollera bl. a. att stiftelsens medel inte använts för annat än avsett ändamål och att dess förmögenhet är nöjaktigt placerad.

Då fråga uppkommer om ändring av stiftelses ändamålsbestämning, ankommer det på länsstyrelsen att med eget yttrande underställa Kungl. Maj:t framställning om den ändring av stiftelsens stadgar, som detta kan leda till. Dessa s. k. permutationsärenden ligger på kameralsektionen.

Bland länsstyrelsens tillsynsuppgifter hör i detta sammanhang också om- nämnas åliggandet att årligen föranstalta om den inspektion av krono- fogdemyndighets verksamhet, som verkställes av länsstyrelsen i egenskap av över—exekutor. Enligt särskilt stadgande (numera 4 & Kungl. kung. den 27 nov. 1964 med vissa bestämmelser om överexekutors verksamhet) bör denna inspektion, om inte särskilda förhållanden föranleder annat, göras i samband med den inventering av kronofogdemyndighets medelsförvalt- ning, som tidigare berörts.

Länsstyrelsens befattning med fastighetsväsendet och särskilt kronans fastigheter var i äldre tider en av dess mest väsentliga uppgifter. I huvud-

sak har emellertid fastighetsförvaltningen och andra fastighetsärenden efterhand överförts till andra myndigheter. Vissa ärenden inom detta om- råde ligger emellertid alltjämt kvar hos länsstyrelsen.

På kameralsektionen ankommer sålunda bl. a. att vårda jordeboken och tillse att vederbörliga anteckningar sker i den. Bland övriga hithörande upp- gifter må nämnas ärenden, som avser avlösning av rätt till delaktighet i häradsallmänning, marks införlivning med sådan allmänning och länssty- relserna eljest åvilande göromål enligt lagen om häradsallmänningar eller andra författningar om allmänningar, vidare skatteköp av kronoegendom, frågor om åborätt samt ärenden rörande upplåtelse från kronan av rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde eller rörande förvalt- ningen av kronans fiske i vissa norrlandslän m.m. I några fall är här fråga om äldre och sällan tillämpade rättsinstitut.

Slutligen må nämnas ytterligare några viktiga uppgifter av allmänt förval- tande natur, som ankommer på kameralsektionen.

Hit hör befattningen med ärenden avseende allmänna arvsfonden, såsom att mottaga ansökningar om att fonden tillfallet arv skall avstås, att göra utredningar och avge utlåtanden i anledning av sådana ansökningar samt att enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande besluta om formen och villkoren för försäljning av arvsfonden tillhörig fastighet, vars värde ej överstiger 50 000 kronor.

Kameralsektionen har vidare omfattande göromål med avseende på för- valtningen av andra statliga fonder. Särskilt gäller detta älgskadefonden. På sektionen mottas sålunda inkomna anmälningar om fällda älgar och uppbärs älgavgifter, vilka bokförs på denna fond. Från fonden utbetalas ersättningar för älgskada på gröda o.dyl. och bidrag till förebyggande av älgskador m.m. Sådana ersättningar och bidrag beviljas av länsstyrelsen, som också utser gode män för värdering av älgskador.

I vissa fall kan också utgå ersättning ur älgskadefonden för sådan trafik- skada på motorfordon, som orsakats av älg. Ansökan om dylik ersättning ställs till statens naturvårdsnämnd och inges till länsstyrelsen, som efter utredning vidarebefordrar ansökningen med eget yttrande.

Kameralsektionen handlägger vidare regelmässigt de ärenden, som sam- manhänger med länsstyrelsens allmänna åliggande att förvalta utlämnade lån och förskott, att vaka över lämnade skuldförbindelser och säkerheter samt att vidtaga åtgärder för utkrävande av kronans rätt. Vidare förvaltas på denna sektion de medel, som nedsatts hos länsstyrelsen i egenskap av överexekutor enligt lagen om gälds betalning genom penningars nedsättan- de i allmänt förvar m. fl. författningar. Medel, som nedsatts hos annan över- exekutor än länsstyrelsen, skall årligen inventeras av den tjänsteman läns- styrelsen förordnar.

På länsstyrelsernas kameralsektioner — här bortses alltjämt från pröv— ningsnämndskanslierna _— finns, förutom sektionschefen, ytterligare ett antal tjänstemän med juridisk utbildning, vanligen två eller tre i de medel- stora länen. I övrigt består sektionens personal i sådana län av normalt tre till fem tjänstemän i landskanslistkarriären samt av ett växlande antal befattningshavare i biträdeskarriären, varav två eller tre är kontorsskrivare eller kansliskrivare med mera självständiga uppgifter, såsom att vara kas— sör eller svara för vissa bokföringsgöromål m. m.

I länsstyrelseinstruktionen finns allmänna föreskrifter om vad som ålig- ger vissa tjänstemän på kameralsektionen. Sektionschefen, förste läns- assessor, har samma allmänna skyldigheter som varje annan sektionschef hos länsstyrelsen. Länsassessor på sektionen —— där sådan tjänst finns inrät— tad — kan i den utsträckning länsstyrelsen bestämmer få beslutanderätt i vissa ärenden i sektionschefens ställe. Det åligger vidare länsassessor eller förste länsnotarie att, efter länsstyrelsens bestämmande, övervaka räken- skapsarbetet och ha tillsyn över de underordnade tjänstemän, som syss- lar med anordnings- och bokföringsgöromål. Länsassistenten på kame- ralsektionen har till särskilt åliggande att leda arbetet med räkenskaps- föringen och att ha tillsyn över kassagöromålen på länsstyrelsen. Han kan vidare förordnas att fullgöra sådana göromål på sektionen, som enligt vad nyss sagts eljest ankommer på länsassessor eller förste länsnotarie.

Närmare föreskrifter om fördelningen av föredragningsskyldigheten och beslutanderätten meddelas på vanligt sätt av länsstyrelserna i deras arbets-

ordningar.

Annan statlig kameral verksamhet i länen Länsstyrelsen är i kameralt hänseende huvudförvaltning och redovisar som sådan i sina räkenskaper riksstatens inkomsttitlar och anslag direkt mot budgeten samt avger månatlig kassarapport till riksrevisionsverket för den löpande riksbokföringen. Övriga statliga organ eller myndigheter i länen är däremot med några få undantag, bl.a. universiteten och högskolorna, icke huvudförvaltningar.

Förvaltningar som är direkt underordnade huvudförvaltningarna brukar benämnas Iokalförvaltningar. Flera av dessa har en mer eller mindre om- fattande kameral verksamhet. I den mån de för egna räkenskaper har de att lämna månatliga kassarapporter till sin huvudförvaltning. Dessa rapporter ligger till grund för huvudförvaltningens huvudbokföring och rapportering till riksrevisionsverket.

Myndigheter som erhåller anslagsmedel från en huvudförvaltning men i övrigt inte är underordnade denna benämnes i kameralt hänseende under- förvaltningar. Dessa disponerar visserligen riksstatsanslagen för sin verk— samhet, men de redovisar dem inte mot budgeten. Medel tillhandahålles dem efter rekvisition av huvudförvaltningen, som bokför utbetalt belopp på

vederbörligt riksstatsanslag. Åtskilliga underförvaltningar erhåller anslags- medel helt eller delvis från länstyrelserna. Så är bl.a. fallet med landsarki- ven, stifts- och landsbiblioteken, vissa specialskolor för syn- och hörselska- dade m.fl., sjöbefälsskolorna, folk- och förskoleseminarierna m.m. Under- förvaltningarna skall i allmänhet upprätta egna huvudböcker, vilka tillsam- mans med verifikationer översänds till riksrevisionsverket.

I det följande lämnas en kort redogörelse för hur den kamerala verksam- heten hos vissa länsorgan är anordnad.

Länsarbetsnämnden Av de riksstatsanslag arbetsmarknadsstyrelsen disponerar insätter styrelsen medel på ett centralt postgirokonto till länsarbetsnämndernas förfogande. Nämnderna beslutar och verkställer individuella utbetalningar enligt de föreskrifter som meddelats för deras olika verksamhetsgrenar. Löneutbetal- ningarna till den fast anställda personalen hos nämnderna är dock centrali- serad till arbetsmarknadsstyrelsen. Vissa utbetalningar sker också från regionkontor, lokala beredskapsarbetsplatser och centralförråd. Varje läns- arbetsnämnd och regionkontor har ett särskilt lönegirokonto.

Länsarbetsnämnds utbetalningar avser bl. a. omkostnader, löner till extra— personal, bidrag till rörlighetsstimulerande och sysselsättningsfrämjande åtgärder, omskolningsbidrag och kostnader för omhändertagande av flyk- tingar. I sammanhanget bör också nämnas att länsarbetsnämnderna om- besörj er kansligöromål _ inbegripet kamerala uppgifter _— åt kursstyrelser- na för centrala kurser för arbetslösa i skolöverstyrelsens regi.

Varje länsarbetsnämnd har ett inkomstpostgirokonto, på vilket inbetal- ningar till nämnden sker. Dessa består huvudsakligen av avbetalningar från gäldenärer. Fordringarna utgörs av bohags- och startlån till utlänningar, återkrav av rörlighetsstimulerande bidrag eller omskolningsbidrag m.m. Dessutom förekommer fordringar, som uppkommit genom beställningar hos kursverksamhetens verkstäder av enskilda och företag. Arbetet med bevakning och indrivning av fordringar uppges innebära en avsevärd be- lastning på nämnderna.

Beslut om utanordning meddelas av länsarbetsnämnden genom länsar- betsdirektör och kansliinspektör i förening. Inkomster och utgifter bokförcs maskinellt hos nämnden, som månatligen upprättar redovisning i form av kassarapport med bilagor. Redovisningen jämte verifikationer tillställs ar- betsmarknadsstyrelsen senast den 6 i nästföljande månad.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen sammanställs och bokförs de månadsredo- visningar, som inkommer från länsarbetsnämnderna samt från regionkon- tor, beredskapsarbetsplatser och centralförråd. Senast den 20 i varje månad skall styrelsen insända kassarapport till riksrevisionsverket för den gångna kalendermånaden.

Länsbostadsnämnden Den kamerala verksamheten inom den bostadspolitiska organisationen är i huvudsak centraliserad till bostadsstyrelsen, vars kamerala sektion ombe- sörjer utbetalning av löner, reseräkningar och expenser för länsbostads- nämndernas räkning. Nämnderna disponerar endast en liten kontantkassa för reseförskott till sina tjänstemän, smärre omkostnader o. dyl.

Utbetalningarna av de län eller bidrag, nämnderna beviljat, görs likaledes av styrelsen, som också utför lånebokföring och låneavisering med hjälp av hålkortsmaskiner. Styrelsen avser att igångsätta en utredning med syfte att bedöma om det är lönsamt att lägga över dessa rutiner till automatisk databehandling. I samband härmed kommer man också att undersöka lämp— ligheten av att databehandla angränsande rutiner.

Låneavisering sker två gånger årligen, per den 30 juni och den 31 decem— ber. Avierna tillställes länsbostadsnämnderna, som efter viss granskning översänder dem till de kommunala förmedlingsorganen. Sedan låntagarna inbetalat debiterade lånekostnader, skall förmedlingsorganet redovisa be— loppen till nämnderna senast den 15 augusti respektive den 15 februari. För sådana inbetalningar disponerar varje länsbostadsnämnd ett postgirokonto. Medel, som inflyter på detta konto, överförs automatiskt till statsverkets checkräkning och redovisas varje månad i kassarapport till bostadssty— relsen.

Länsbostadsnämnderna har också till uppgift att vidtaga åtgärder för in— drivning av obetalda lånekostnader. Efterkommes icke anmaning att erläg— ga förfallna belopp, föranstaltar nämnderna om lagsökning eller, i sista hand, exekutiv försäljning av fastigheten.

Granskning av kommunernas beslut om familjebostadsbidrag och pen-— sionärsbostadsbidrag åvilar därjämte länsbostadsnämnderna.

Lantbruksnämnden

Lantbruksstyrelsen upprättar för varje budgetår en för styrelsen och lant— bruksnämnderna gemensam titelplan för de anslagsmedel, varöver styrelsen förfogar. Beträffande de anslag där medelstilldelningen är begränsad an- visar styrelsen medel till de olika nämnderna.

Lantbruksnämnderna fattar egna utanordningsbeslut samt ombesörjer även utbetalning och bokföring. Anordningsbeslut meddelas av lantbruks- direktör och kamrerare tillsammans. Löneutbetalningarna till den fast an— ställda personalen är dock centraliserad till styrelsen, som för ändamålet. anlitar en dataanläggning.

Varje nämnd har två särskilda postgirokonton, ett för inbetalningar och ett för utbetalningar. Utbetalningarna avser bl. a. expenser, löner och andra ersättningar till tillfälligt anställd personal m.m. Den beloppsmässigt mest omfattande delen av den kamerala verksamheten avser emellertid nämn- dernas fastighetsförvaltning.

Nämnderna rapporterar månadsvis sina bokförda inkomster och utgifter till styrelsen, där de sammanförs med styrelsens inkomster och utgifter till en hela organisationen omfattande redovisning, som sedan lämnas till riks— revisionsverket.

Såsom förut nämnts har 1965 års lantbruksorganisationsutredning nyli- gen framlagt förslag beträffande de nya lantbruksnämndernas organisa— tion. På dct kamerala omrädet förordar utredningen en centralisering från nämnderna till lantbruksstyrelsen av uppbörd, utbetalning och bokföring.

Länsskolnämnden Länsstyrelserna utbetalar och disponerar länsskolnämndernas avlönings— och omkostnadsanslag. I fråga om vissa anslagsposter bestämmer dock skolöverstyrelsen om medelsfördelningen. De kamerala funktionerna är såtillvida uppdelade, att besluten i sak meddelas av nämnden i form av s. k. utbetalningsbesked, medan länsstyrelsen beslutar om utanordning och svarar för bokföring, rapporter och redovisning.

Såsom tidigare antytts gäller motsvarande ordning i fråga om vissa statsbidrag till skolväsendet, bl. a. bidraget till driftskostnader för obliga- toriska skolor. Länsstyrelsernas anordningsbeslut sker även i detta fall sedan nämnden efter granskning av statsbidragsansökningen meddelat ut- betalningsbesked.

Det bör emellertid framhållas, att vissa statsbidrag avseende skolväsen- det inte föregås av granskning hos länsskolnämnden utan utbetalas direkt av länsstyrelserna, t. ex. statsbidrag till driften av yrkesskolor, fackskolor och gymnasier. I flera fall utbetalar länsstyrelsen också, såsom förut be- rörts, anslagsmedel efter rekvisition av underförvaltning inom undervis- ningsväsendet.

Skogsvårdsstyrelsen

Vid varje skogsvårdsstyrelse finns inrättad en kansliorganisation, som ombesörjer administrativa och kamerala göromål och som står under direkt ledning av en kamrerare. Denna enhet är uppbyggd av olika detaljer, så- som bokföringsdetalj, avlöningsdetalj m. m. Detaljernas omfattning och antal varierar med hänsyn till styrelsernas storlek.

Skogsvårdsstyrelsen förvaltar de medel, som årligen ställs till deras för- fogande genom Skogsstyrelsen. De beslutar självständigt över medlens an- vändning och har egen kassarörelse, för vilken särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser gäller. I finansiellt hänseende är skogsvårdssty- relsernas verksamhet uppdelad i en allmän del samt en, av statsmedel oberoende, affärsmässigt bedriven frö- och plantrörelse. Vardera verk- samheten har sin egen bokföring. Revision av räkenskaper och förvaltning sker årligen genom riksrevisionsverket.

Skogsstyrelsen har under de senaste åren genomfört en viss centralise-

ring av den kamerala verksamheten. Bl. a. har avlöningsrutinen för alla löneplansanställda inom organisationen koncentrerats till ämbetsverket, som i samband därmed även övertagit frågor om löneklassplaceringar m. m. Vidare sker numera central bearbetning av större delen av det sta— tistiska material, som återspeglar verksamheten i skogsvårdsstyrelseorga- nisationen. För nu nämnda centraliserade uppgifter används automatisk databehandling som hjälpmedel. Faktureringsarbetet vid skogsvårdsstyrel- serna, vilket i huvudsak avser styrelsernas service- samt frö— och plant- verksamhet, har också rationaliserats genom en koncentration av dessa göromål till två skogsvårdsstyrelser, som utrustats med speciella fakture- ringsmaskiner för ändamålet. Inom ämbetsverket övervägs ytterligare cen- traliseringsåtgärder med ökad användning av automatisk databehandling av bl. a. skogsvårdsstyrelsernas bokföring.

Vägförvaltningen Av de anslag Kungl. Maj:t ställer till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande anvisar styrelsen de olika vägförvaltningarna erforderliga an- slag för deras verksamhet under de olika riksstatsanslagen, Härvid över- sättes riksstatens anslagsbeteckningar till av styrelsen fastställda kontobe- teckningar för databehandling av bokföringsmaterialet.

Uppföljning av hur de anslag som disponeras av verket används sker gen0m rapportering från vägförvaltningarna till styrelsen. Vägförvaltning- arna översänder därvid varje månad till verket kassarapport med tillhö- rande verifikationshandliugar.

Större delen av de utbetalningar som verkställes av en vågförvaltning avser betalning för fakturor. Dessa prisgranskas, attesteras och konteras först på vederbörande avdelning, byggnadsplats eller vägmästarområde. Därefter sker på vägförvaltningens kansliavdelning slutkontroll och kame— ral granskning, vilken även omfattar anslagsbelastningen. Slutligen sker utbetalning enligt särskild rutin, som ansluter sig till verkets räkenskaps- redovisning.

Till de kamerala arbetsuppgifterna vid vägförvaltningarna hör även ut- betalning av löner till sammanlagt cirka 4 900 tjänstemän och 8 500 arbe- tare, granskning och betalning av reseräkningar, marklösenersättningar m. m. På inkomstsidan är särskilt att nämna inkomster föranledda av tjänster till utomstående.

InOm väg- och vattenbyggnadsverket pågår ett omfattande utvecklings— arbete för införande av ett ekonomiskt-administrativt system. Genom de ekonomiska rutiner, som nu utprovas, bl, a. för budgetering och budget- uppföljning, avses verksamheten komma att bli mera företagsmässigt in- riktad. Den nya organisation för verket, varom 1966 års höstriksdag be— slutat, innebär även en väsentlig utbyggnad av ekonomifunktionen.

I anslutning härtill bedrives ett systemarbete för anpassning av redovis-

ningen till automatisk databehandling. För att nå så stora fördelar som möjligt av databehandlingen och bättre tillgodose informationsbeliovet efter- strävas bl. a. en samordning av kostnads- och utgiftsbokföringen. Betydan— de ändringar i kontosystemet uppges därvid bli erforderliga.

Överväganden och förslag

Inom statsförvaltningen har på senare år framträtt en tendens att skapa större kamerala förvaltningar och att centralisera vissa kamerala arbets- uppgifter. Utvecklingen har påskyndats av framstegen inom kontorstek- niken, på sista tiden främst ADB-tekniken, men är ännu långt ifrån av- slutad, något som bl. a. framgår av prop. 1967: 79 angående organisationen av den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten, m. m.

Vad den kamerala verksamheten i länen beträffar har centraliseringen skett efter olika grunder, dels regionala och dels funktionella. Det regio- nala systemet tillämpas bl. a. beträffande länsskolnämnderna, vilka _ så- som tidigare närmare belysts _ i kameralt hänseende replierar på läns— styrelserna, medan en mer eller mindre genomförd centralisering efter funktionell grund förekommer i fråga om de länsorgan, som är lokalför- valtningar.

Den rationalisering av det kamerala arbetet som skett och som fortgår i snabb takt har aktualiserat frågan om en uppdelning av de kamerala beslutsfunktionema efter i huvudsak samma mönster som mellan länsskol- nämnd och länsstyrelse. Enligt denna tankelinje skulle länsstyrelsen eller annan statlig länsmyndighet fungera som kameralt serviceorgan för den samlade statliga länsförvaltningen eller i vart fall för så stora delar därav som möjligt. En i viss mån likartad beslutsordning har nyligen genomförts inom polisväsendet _ varvid de kamerala serviceuppgifterna dock lagts centralt för hela landet på rikspolisstyrelsen _ och det finns anledning att här redogöra något för hur detta system fungerar.

Polisberedningen föreslog i sitt betänkande angående den regionala po— lisorganisationen att länsstyrelserna skulle ombesörja medelsförvaltningen för den lokala polisorganisationen. Den huvudsakliga bokföringen av polis- väsendets utgifter och inkomster skulle sålunda läggas på länsstyrelserna. Löneuträkningarna skulle visserligen ske centralt genom försvarets civil- förvaltnings dataanläggning, men länsstyrelserna skulle ombesörja avlö- ningsstatbokföringen. En viktig del av länsstyrelsernas bokföringsarbete skulle enligt förslaget komma att utgöras av den fortlöpande anslagskon— trollen, och en annan väsentlig del av arbetet med polisväsendets ekono— miska förvaltning skulle bestå av anordningsärenden av olika slag. För dessa och vissa andra arbetsuppgifter tillfördes landskontoren ett antal tjänster inom landskanslist— och biträdeskarriären.

Emellertid har länsstyrelserna inte fått dessa arbetsuppgifter, utan i stål-

let ombesörjer rikspolisstyrelsen centralt utbetalning, bokföring och an- slagskontroll med användande av ett databehandlingssystem, som utarbe- tats av statskontoret. Försvarets civilförvaltning handhar dock arbetet med uträkning och utbetalning av lönerna.

Denna ändrade ordning har uödvändiggjort en precisering av de kame— rala beslutsbefogenheterna, något som inte behövdes i det konventionella kamerala system som polisberedningen föreslog. Polischef har sålunda fått rätt att i åtskilliga fall teckna utbetalningsbeslut, vilket skall ha föregåtts av kameral granskning. I fråga om utbetalningar enligt sådant beslut fun- gerar rikspolisstyrelsen närmast som ett kameralt serviceorgan. Nämnas bör, att besvär över dylikt utbetalningsbeslut, t. ex. beträffande reseräk- ning från en polischefen underställd befattningshavare, anföres i den ord- ning som eljest gäller för besvär över polischefs beslut, d. v. s. besvären skall prövas av länsstyrelsen.

Om man skall bygga vidare på systemet med ett regionalt kameralt serviceorgan, som länsstyrelsens kameralsektion redan nu i viss utsträck- ning är, torde det vara uppenbart, att en uppdelning av de kamerala upp- gifterna i likhet med vad nyss anförts bör konuna till stånd. Denna upp- delning bör i så fall innebära, att vederbörande myndighet efter gransk- ning meddelar beslut i sak och att serviceorganet ombesörjer utanordning, bokföring, redovisning och vad därmed sammanhänger,

Redan av den förut lämnade redogörelsen torde emellertid framgå, att en generell centralisering av den kamerala förvaltningen efter regional grund inte rätt gärna kan tänkas. Därtill är de skilda organen alltför olika i fråga om uppgifter och arbetsmetoder, och den centralisering efter funk- tionell grund till vederbörande centrala ämbetsverk som verkställts för ett flertal länsmyndigheters vidkommande synes för deras del vara rationell.

Beträffande dessa länsorgan gäller sålunda, att den kamerala verksam- heten är så intimt förbunden med organets allmänna uppgifter och så integrerad med centralmyndighetens kamerala verksamhet, att en omlägg- ning efter regional grund inte synes innebära någon fördel. Vissa länsorgan har dessutom en så omfattande eller speciell kameral verksamhet eller ett så anordnat bokföringssystem, att en överföring av arbetsuppgifter till ett kameralt länsorgan skulle förutsätta en genomgripande omorganisation och omläggning av arbetsrutinerna.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har länsorganens kamerala uppgifter också i flera fall överförts till central databehandling, och en ytterligare utveckling i denna riktning pågår. Frågan om en ökad användning av datatekniken övervägs sålunda på flera håll inom den centrala administrationen. I detta sammanhang bör nämnas, att en utred— ning om att centralisera avlöningsuträkningar och andra avlöningsrutiner för större delen av statsförvaltningen pågår inom statskontoret. Det får

förutsättas, att även länens dataanläggningar kan komma till användning för kamerala uppgifter. I vad mån så blir fallet saknas dock möjlighet att överblicka för närvarande.

Slutsatsen av det nu anförda blir, att en generell överföring av länsmyn- digheternas kamerala göromål till ett regionalt organ, t. ex. länsstyrelsen, icke kan förordas. Den centralisering efter funktionell grund som verkställts- i fråga om länsarbetsnämnder, länsbostadsnämnder, vägförvaltningar, lant- bruksnämnder och skogsvårdsstyrelser men även i fråga om polisen synes sålunda böra bibehållas. Å andra sidan synes det uppenbart, att man bör på det regionala planet ha kvar den förvaltning som nu ombesörjes av läns- styrelsen för egen och andra länsorgans räkning. Om vissa länsstyrelseex- perter, i enlighet med vad som föreslagits i kap. 3, infogas i den nya läns- styrelsen, bör konsekvensen också bli, att med dem sammanhängande ka- meral förvaltning sker regionalt.

Vidare torde det vara lämpligt att till ett regionalt serviceorgan överföra vissa kamerala uppgifter, vilka nu ankommer på de underförvaltningar som _ enligt vad som i det föregående nämnts — efter rekvisition erhåller an— slagsmedel från länsstyrelsen men i Övrigt själva svarar för medelsförvalt- ning, bokföring och redovisning. Dessa underförvaltande myndigheter har nämligen vanligen en svag kameral organisation och saknar därför möjlig— het att få rutinerad kameral personal och mera avancerade kontorstekni-ska hjälpmedel. Det har också konstaterats, att deras kamerala verksamhet, så- som naturligt är, inte alltid kan skötas på samma tillfredsställande sätt som vid större kamerala förvaltningar. Granskningen av de huvudböcker, som upprättas vid sådana små myndigheter, uppges bereda riksrevisionsverket svårigheter och kräva en oproportionerligt stor arbetsinsats.

Beträffande dessa underförvaltningar synes det sålunda lämpligt, att en omläggning sker till samma system som tillämpas i förhållandet länsskol- nämnd - länsstyrelse. De nuvarande underförvaltningarna bör därvid alltjämt svara för sakgranskning och besluta om utbetalning, men övriga kamerala åtgärder bör ske hos serviceorganet.

Vad beträffar de myndigheter, som landskontorsutredningen föreslår in- rättade i länen, d. v. s. länsskatterätter och skatteverk, så avses de först- nämnda skola i kameralt hänseende sortera under kammarrätten, medan frågan hur skatteverkens ekonomiska förvaltning skall administreras läm— nats öppen av utredningen. Då det är en allmän strävan att begränsa au— talet huvudförvaltningar, torde inte höra ifrågakomma att både länsstyrel- sen och skatteverket får sådan karaktär. Det är emellertid inte utan vidare givet, att länsstyrelsen bör fungera som länets kamerala serviceorgan. Ge- nomförs i enlighet med landskontorsutredningens förslag en utbrytning från länsstyrelsen av landskontorets huvuddel, bl. a. datakontoret, kan sålunda ifrågasättas, om inte den till landskontoret knutna anordnings- och bok- föringsverksamheten bör följa med, vilket skulle innebära att skatteverket finge betjäna länsstyrelsen i kameralt hänseende i stället för tvärtom.

För det sist angivna alternativet talar bl. a., att den kamerala förvaltning— en, arbetsmässigt sett, har vissa beröringspunkter med skatteförvaltningen, särskilt i vad gäller sambandet mellan upphörd och indrivning, å den ena sidan, samt den kassamässiga redovisningen av skatter m. m., å den andra. Detta alternativ skulle också i princip kunna innebära större smidighet vid skatterestitutioner o. dyl. Vidare kunde datakontorets förläggning till skat- teverket vara ett skäl för att denna myndighet skulle handha de kamerala uppgifterna, vilka i framtiden i stor utsträckning k-an väntas bli databehand— lade.

Mot att förlägga den kamerala serviceverksamheten till skatteverket kan emellertid anföras, att myndighetens uppgifter bör begränsas till de områden för vilka den är avsedd och inte utvidgas till göromål inom den allmänna länsförvaltningen, dit även kameralförvaltningen hör. Länsstyrelsernas ka- merala uppgifter är dessutom _ och torde under alla omständigheter förbli _ så omfattande, att en ordning, som innebär att kameral granskning och beslut i sak sker på länsstyrelsen samt det kamerala arbetet i övrigt på skat- teverket, måste bli avsevärt mera omständligt än det omvända förfarandet.

Då de skäl, som talar för att länsstyrelsen alltjämt skall vara huvudför- valtning och därmed också kameralt serviceorgan för bl. a. skatteverket och tidigare berörda underförvaltningar, synes helt övervägande, bygger det föl- jande på att så blir fallet. En given förutsättning är härvid, att Skatteverkets datamaskin skall kunna användas för kamerala uppgifter i samma utsträck- ning som om den var placerad hos länsstyrelsen.

När det gäller den kameral—a förvaltningen av skatteverket bör länsstyrel— sens verksamhet vara begränsad till uppgifter som sammanhänger med ut— anordning och bokföring, medan besluten i sak bör fattas av skatteverket. För att möjliggöra ett snabbt och smidigt förfarande i fråga om skatteresti- tutioner, bör skatteverket ombesörja dessa och därvid äga disponera ett sär- skilt utbetalningspostgirokonto för ändamålet.

Frågan om hur de på länsstyrelsen för närvarande ankommande ären- dena rörande skatteväsendet och taxeringsorganisationen skall handläggas efter omorganisationen har ingående behandlats av landskontorsutredning- en, som bl. a. föreslår att länsstyrelsens uppgifter i fråga om arvs- och gå- vobeskattningen övertages av skatteverket. De ärenden som rör taxerings- organisationen i första instans skall enligt landskontorsutredningens förslag likaledes handläggas av skatteverket, dock med undantag av uppgiften att förordna ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd, ordförande och en ledamot i fastighetstaxeringsnämnd samt fastighetstaxeringsombud och konsulenter för taxering av vattenfallsfastigheter. Tanken är, att länssty- relsen skall utse dessa funktionärer på förslag av skatteverket.

Vidare föreslår landskontorsutredningen, att nämndemännen i den läns- skatterätt som avses ersätta prövningsnämnden skall utses genom val av

landstinget och stadsfullmäktige i landstingsfri stad i stället för, såsom nu är fallet, genom förordnande av Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen tänkes emeller- tid alltjämt förordna de ledamöter som skall inträda i skatteråtten i mål rörande allmän fastighetstaxering. I dessa hänseenden har vi samma me- ning som landskontorsutredningen.

Den nuvarande indelningen av länsstyrelsen i landskansli och landskon- tor med endels helt väsensskilda, endels tämligen likartade arbetsuppgifter har medfört en arbetsfördelning mellan avdelningarna i hithörande frågor, som inte alltid är helt rationell och som stundom leder till oklarhet på vil- kendera avdelningen ett ärende skall handläggas. Utbrytningen av huvud- delen av landskontoret gör det möjligt att få till stånd en bättre ordning i åtskilliga hänseenden. Det nuvarande systemet att landskansliet och lands- kontoret i princip var för sig handlägger sina personal- och organisations- ärenden försvinner automatiskt i och med omorganisationen. De nya avdel- ningar och därmed jämställda större enheter som avses komma att finnas i den framtida länsstyrelsen bör givetvis inte var för sig handlägga sådana ärenden, utan dessa bör sammanföras till en enhet, förslagsvis benämnd per- sonal- och kameralbyrån, vilken tänkes skola lyda direkt under souschefen.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen handläggs för närva- rande på kameralsektionen åtskilliga ärenden av rättslig natur. Dessa ären- den har ofta sådan karaktär att de kan anses ligga mer inom ramen för länsstyrelsens judiciella eller allmänt förvaltande verksamhet än inom det kamerala området. I den nya organisationen synes det lämpligare att hän- föra sådana ärenden till länsstyrelsens rättsavdelning än till dess personal- och kameralbyrå.

I gruppen »rättsärenden» ingår de vitesmål, som handläggs på kameral- sektionen. Den helt övervägande delen sådana mål avser viten, som förelagts enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- eller folkbokföringsförfattningarna. Av- görandet av dessa vitesmål skall enligt landskontorsutredningens förslag övertagas av länsskatterätten. Länsstyrelsen bör emellertid alltjämt handha de övriga vitesmål som nu avgörs på kameralsektionen, bl. a. viten enligt lagen om tillsyn över stiftelser. Dessa vitesmål bör handläggas på rättsav- delningen.

Lika naturligt faller det sig att andra ärenden av judiciell natur skall av- göras på rättsavdelningen. Hit hör den besvärsprövning som nu äger rum på kameralsektionen, såsom besvär över familjebidragsnämnds beslut, be- svär över val av taxeringsledamöter enligt taxeringsförordningen, besvär en- ligt 47 5 1 mom. lagen om häradsallmänningar m. 111. Även flertalet av de övriga ärenden vilka i detta sammanhang betecknats som »rättsärenden» _ stiftelsetillsynen, fastighetsärenden, arvsfonds- och vissa andra fondären- den 111. m. _ synes böra överföras till rättsavdelningen.

Mer tveksamt är, om förvaltningen av lånehandlingar, säkerheter och me-

del som nedsatts hos länsstyrelsen i egenskap av överexekutor bör åvila personal- och kameralbyrån eller rättsavdelningen. Då här främst är fråga om en ekonomisk förvaltning, torde emellertid övervägande skäl tala för att denna bör anförtros nämnda byrå.

Kronofogdeorganisationen lyder i administrativt hänseende under länssty- relsen, och de personalärenden som avser denna organisation handläggs nu på kameralsektionen. Eftersom kronofogdeorganisationens huvudsakliga verksamhet avser indrivning av skatter, böter och andra allmänna medel, s. k. allmänna mål, kan man vara tveksam, huruvida organisationen i fort- sättningen bör sortera under länsstyrelsen eller skatteverket. Landskontors- utredningen föreslår för sin del, att exekutionsväsendet alltjämt skall lyda under länsstyrelsen, främst av det skälet, att skatteverket när det gäller in— drivningsverksamheten företräder ett partsintresse, som dessutom stundom kan konkurrera med enskilds intresse. Skulle inom lagberedningen pågå- ende utredning leda till att överexekutorsverksamheten avskiljes från läns— styrelsen, kommer frågan givetvis i ett annat läge.

Enligt landskontorsutredningens mening bör man inte heller bibehålla sammankopplingen av sådan inventering som länsstyrelsen _ i framtiden skatteverket _ förrättar hos kronofogdemyndighet med den inspektion som länsstyrelsen utför i egenskap av överexekutor. Minskningen av antalet exe— kutionsmyndigheter genom 1964 års omorganisation till knappt en fjärdedel .av det förutvarande gör att denna sammankoppling knappast längre är mo- tiverad. Så blir än mindre fallet efter en utbrytning av uppbördsverksam- heten från länsstyrelsen. Överexekutorsinspektionen bör därför utföras av befattningshavare hos länsstyrelsen.

Inom personal- och kameralbyrån bör, förutom personal- och organisa- tionsärenden, även handläggas anordnings- och bokföringsårenden. Frågor- na rörande personalvård och personalutbildning torde efter hand bli allt mer betydelsefulla. Särskilt viktigt blir det, att dessa sidor av personalpoli- tiken ägnas tillräcklig uppmärksamhet i de nya stora lån, man har att räk- na med, för att göra länsstyrelsetj änstgöringen tillräckligt attraktiv och kon- kurrenskraftig.

Såsom förut antytts föreslås byrån bilda en fristående enhet och lyda direkt under souschefen. Under denne bör byråns chef fungera som perso- nalchef och vara föredragande eller, i vissa frågor, beslutande i personal- och organisationsärendena, dock med undantag av dem som rör polisvä— sendet.

För anordnings- och bokföringsverksamheten bör inom byrån finnas ett kassakontor. Detta torde kunna förestås av en kvalificerad befattningsha- vare inom landskanslistkarriären, förslagsvis benämnd kamrerare, vilken

bör övervaka och leda bokföringsarbetet och kassarörelsen samt vara före- dragande i anordningsärenden.

Förslaget innebär, att den nuvarande kameralsektionens arbetsuppgifter blir uppdelade på flera enheter. Arvs- och gåvoskatteärendena och flertalet ärenden rörande taxeringsorganisationen överförs sålunda till skatteverket och vitesmälen till länsskatterätten, medan de ärenden, som länsstyrelsen avses ha kvar, blir fördelade mellan rättsavdelningen och personal- och ka- meralbyrån. I personellt hänseende kommer denna uppdelning i första hand att återverka på kameralsektionens juristpersonal, medan landskanslist— och biträdespersonalen i huvudsak torde överföras till nämnda byrå, främst kassakontoret.

På personal- och kameralbyrån bör chefen ha juridisk utbildning, men i övrigt torde _ bortsett från de största länsstyrelserna _ ytterligare jurist- personal inte erfordras där. Emellertid bör länsstyrelsens yngre jurister som ett led i sin utbildning tjänstgöra någon tid på denna byrå för att vin- na förtrogenhet med personalfrågor och inblick i byråns allmänna verk— samhet.

De uppgifter, som skatteverket övertar från den nuvarande kameralsektio— nen, främst gåvoskatteärenden samt verkets egna personal- och organisa- tionsfrågor, är så omfattande att man i normalfallet får räkna med att en av kameralsektionens jurister i samband med utbrytningen övergår till skatteverket. Kameralsektionens övriga juristtjänster beräknas bli överförda till rättsavdelningen.

De bland kameralsektionens befattningshavare som kvarstannar i länssty- relsen bör ha samma utsikter att vinna befordran till högre tjänst som per-— sonalen på det nuvarande landskansliet. Möjligheten att efter någon tid övergå till skatteverket eller länsskatterätten bör givetvis också stå öppen för dem.

KAPITEL 7

Länsstyrelsens inre organisation

Förutsättningar

Enligt våra i det föregående framlagda förslag skall den nya länsstyrelsen bestå av landshövdingen såsom verkschef och ordförande samt tio andra le- damöter, representerande länets befolkning. Dessa bildar tillsammans ver- kets styrelse. Vid avgörandet av vissa rätts- och förvaltningsärenden skall andra medborgerliga representanter, nämndemän, ingå i länsstyrelsen.

Inom länet får länsstyrelsen ställning av central statlig förvaltningsmyn- dighet med uppgift att särskilt inom samhällsplaneringen vara ett aktivt och samordnande organ. Avgörandet av samhällsplaneringsfrågor av över- siktlig natur koncentreras till länsstyrelsen.

Vi föreslår vidare att vissa länsstyrelseexperter, nämligen länsarkitekten, länsingenjören, länsläkaren, länsveterinären, socialvårdskonsulenten, nyk- terhetsvårdskonsulenten och barnavårdsombudet jämte medarbetare och biträdespersonal skall bli länsstyrelsens tjänstemän.

I våra förslag har vi slutligen också utgått från förutsättningen, att skatteväsendet utskiljes från länsstyrelsen till fristående regionala organ, skatteverk och skattedomstol, i enlighet med landskontorsutredningens för- slag.

Det sagda innebär, att personalen på landskontoret med få undantag lämnar länsstyrelsen. Kvar står det nuvarande landskansliet jämte läns- polischefens expedition och en del av kameralsektionens befattningshavare. Å andra sidan tillkommer de förut nämnda länsstyrelseexperterna och de— ras personal. Därjämte har vi räknat med att den nya länsstyrelsen på olika punkter måste rustas upp för att kunna fullgöra sina framtida upp- gifter. I all synnerhet gäller detta sådana organisationsenheter som blir engagerade i samhällsplaneringsarbetet.

Det har för oss varit uppenbart, att denna nya länsstyrelse inte kan organiseras som ett odelat landskansli. Redan nu är de större lands— kanslierna enligt allmän erfarenhet alltför tunga enheter för att på ett smidigt sätt kunna sammanhållas i en avdelning. Därtill är personalen för stor och, framför allt, uppgifterna alltför disparata. Tillföres landskansliet enligt våra förslag de nyss nämnda expertenheterna och sker därutöver en upprustning i personellt hänseende, måste den nya länsstyrelsen, för att kunna fungera smidigt och effektivt, uppdelas i avdelningar. Vi har redan i kap. 1 antytt, att man därvid i främsta rummet bör tänka sig en avdel-

ning med huvuduppgifter inom samhällsplaneringen och en annan avdel- ning för förvaltningsrättskipning och allmänt förvaltande funktioner. Där- utöver kan erfordras stabsorgan och andra organ med speciella uppgifter.

Till avdelningen för samhällsplanering skall, enligt vad vi tidigare för- ordat, knytas ett särskilt organ för samverkan på tjänstemannaplanet mel- lan olika regionala myndigheter, benämnt planeringsberedningen.

I det föregående har det också förutsatts, att landshövdingen närmast under sig behöver en befattningshavare, som motsvarar den nuvarande landssekreteraren men som i motsats till denne kan såsom souschef, utan bindning till speciella uppgifter, leda och organisera arbetet inom länssty- relsen i dess helhet. På detta sätt kan ledningsuppgifterna rationellt förde- las dem emellan.

När vi nu med dessa förutsättningar skall framlägga förslag om hur den nya länsstyrelsen skall indelas i avdelningar och lägre enheter och om hur arbetsuppgifterna skall fördelas på dessa, har vi i enlighet med våra direk- tiv utgått ifrån att vi inte skall utforma detaljerade personalstater och instruktioner. Vårt arbete har i stället inriktats på att åstadkomma ett principförslag, som i sina huvuddrag kan tillämpas på länsstyrelser i län av olika storleksordning, sådana de kan komma att framträda efter ett beslut om ändrad länsindelning. Ett särskilt problem har därvid varit, att man inte kan räkna med att länen blir lika i fråga om storlek och arbets- uppgifter. Våra överväganden måste enligt sakens natur i främsta rummet ta sikte på vad som är och framdeles kan förväntas bli ett län av genom- snittlig storlek. Vi har emellertid strävat efter att finna organisationsfor- mer, som med vissa modifikationer _ utökning av personalen på olika en- heter, i några fall uppdelning av enheter _ också skall kunna ligga till grund för organisationen i de största länsstyrelserna.

Med denna uppläggning är det ofrånkomligt att våra förslag i fråga om länsstyrelsens inre organisation och därmed sammanhängande frågor måste bli i viss mån schematiska och avse en tänkt »normallänsstyrelse». Vi ut- går från att våra förslag skall fullföljas genom särskilda organisationsun- dersökningar, varvid man utarbetar förslag till personalstater, instruktio- ner och arbetsordningar m. m.

Organisationsindelning och ärendefördelning

Den nuvarande indelningen av länsstyrelsen bygger i huvudsak på de olika ärendenas och ärendegruppernas art och inbördes samhörighet. För åtskil- liga ärendegrupper gäller emellertid, att de har anknytning till flera äm- nesområden eller är så speciella att de saknar sammanhang med andra större verksamhetsområden inom länsstyrelsen. I vissa fall, där tvekan kan ha rätt om var en ärendegrupp borde handläggas, torde man i viss mån ha vägletts av en strävan att någorlunda jämnt fördela arbetsbördan.

Även vid uppbyggandet av den nya länsstyrelsen bör grundprincipen självfallet vara, att indelningen i större och mindre organisationsenheter och ärendenas fördelning på dessa så långt möjligt sker efter ärendenas natur och de olika ärendegruppernas inbördes sammanhang. Av nyss an- tydda skäl kan dock denna princip inte alltid vara ensamt bestämmande. Redan i detta sammanhang bör också betonas, att indelningen i organisa- tionsenheter och ärendenas fördelning på dessa icke får innebära annat än att ansvaret för de olika ärendegrupperna i första band ligger på sådana enheter. En betydande del av länsstyrelsens arbete måste bli en produkt av samverkan mellan skilda enheter, och det blir en viktig uppgift för länsstyrelsens ledning att tillse, att erforderlig samverkan kommer till stånd. Vad särskilt angår sådana experter som länsarkitekt, länsingenjör och länsläkare bör de visserligen placeras där de naturligt hör hemma och där deras insatser bäst behövs, men det står också klart att de måste kunna användas över praktiskt taget hela fältet för länsstyrelsens verk- samhet. Självfallet skall det också ligga i verksledningens befogenheter att flytta personal från en arbetsenhet till en annan för att utjämna olikheter i arbetsbelastningen.

Med tanke på den omfattande judiciella förvaltningsverksamhet, som länsstyrelsen skall utöva, vore det i och för sig tänkbart att till grund för länsstyrelsens inre organisation lägga en uppdelning i förvaltningsrättskip- ning och annan förvaltning. Grundtanken skulle vara, att de judiciella ärendena borde handläggas i mera domstolsmässiga former än övrig för- valtningsverksamhet. Mot en sådan indelning talar emellertid redan svå- righeten att på ett entydigt sätt avgränsa förvaltningsrättskipningen. Man finge då beträda samma väg som när det gällt att dela upp de administra- tiva besvårsmålen på Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten, d. v. s. i detalj räkna upp de olika ärendena. Därvid finge man till förvaltnings- rättskipningen föra mål och ärenden rörande påbud, förbud eller annat åläggande, återkallande av tidigare lämnat tillstånd eller andra förvalt- ningsakter som påverkar den enskildes eller, i vissa fall, en kommuns rättsläge. Konsekvent genomförd skulle en sådan uppdelning medföra en organisatorisk splittring av många och viktiga ämnesområden, som skulle försvåra ledning och överblick och minska förvaltningens effektivitet. Det skulle, för att ta ett exempel, te sig föga rationellt att handlägga ären- den om utfärdande av nybyggnadsförbud och eventuellt ärenden om dis- penser inom en organisationsenhet i länsstyrelsen, medan de frågor om bebyggelseplanering som utgör grunden för de förra ärendenas avgörande skulle behandlas inom en annan organisationsenhet.

Dessa skäl måste enligt vår mening vara avgörande. För ett verk med så vidsträckta och olikartade arbetsuppgifter som den nya länsstyrelsen synes indelningen i stället, liksom nu, i allt väsentligt böra bygga på de olika upp-

gifternas sakliga innebörd och sammanhang. Därigenom möjliggöres spe- cialisering och rationella arbetsformer och underlättas samverkan.

Av den redogörelse för den nya länsstyrelsens arbetsuppgifter, som läm- nats i tidigare avsnitt av betänkandet, torde framgå att dessa i stort hän- för sig till följande ämnesområden, nämligen samhällsplanering, trafikvä— sende, socialvård, allmän hälsovård, civilförsvars- och annan beredskaps- planering, polisväsende, överexekutorsärenden, kommunala ärenden samt personal— och kameralfrågor. Härtill kommer en rad sinsemellan olikar- tade förvaltningsärenden, av vilka flertalet för närvarande handlägges på allmänna sektionen.

Bland dessa olika områden får i framtiden samhällsplaneringen och vad därmed sammanhänger _ plan- och byggnadsväsende, naturvård m. m. _ särskild tyngd. Det synes då naturligt, såsom redan nämnts, att sam— hällsplaneringen får bilda underlag för en särskild avdelning, en plane- ringsavdelning. Andra ämnesområden är tämligen skarpt avgränsade utan att likväl ha sådan betydelse, att man bör skapa särskilda avdelningar för dem. Så är fallet med polisväsendet och beredskapsfrågorna. För dessa synes man i stället lämpligen kunna bilda särskilda, något mindre enhe- ter, byråer, som dock arbetar direkt under länsledningen. Denna organisa- tionsform synes också kunna väljas för det erforderliga gemensamma stabs— organet, till vilket bl. a. personal- och kameralfrågor bör föras. Övriga ämnesområden företer visserligen sinsemellan betydande olikheter. De har dock det gemensamma draget, att de antingen innefattar förvaltnings- rättskipning i egentlig mening eller också mer eller mindre juridiskt be- tonade allmänna förvaltningsärenden. Hit hör de administrativa frihets- berövandena men också annan socialvård, vidare utsökningsmål, hälso- vård, körkort och åtskilligt annat. De synes därför lämpligen kunna sam- manföras till en gemensam andra avdelning, vilken med hänsyn till åren- denas karaktär skulle kunna benämnas rättsavdelning.

Som resultat av våra överväganden rörande den nya länsstyrelsens inre organisation föreslår vi i enlighet med det anförda, att länsstyrelsen _ un- der verksledningen och souschefen _ indelas i en, planeringsavdelning, en rättsavdelning, en personal- och kameralbyrå, en beredskapsbyrå och en länspolisbyrå. Den nya organisationen åskådliggöres schematiskt på en tablå, s. 289. Till jämförelse lämnas en motsvarande tablå över den nuva- rande länsstyrelsen på s. 288.

Beträffande de olika enheternas uppgifter i stort kan anföras följande. Inom planeringsavdelningen utföres den översiktliga samhällsplanering för länet som ankommer på länsstyrelsen. Där avgöres eller beredes också öv- riga till samhällsplaneringen hörande ärenden, av vilka de viktigaste hän- för sig till näringslivets lokalisering, plan- och byggnadsväsendet, vägväsen- det och naturvården samt kommunal och annan indelning.

Den nuvarande länsstyrelsen

Planeringsrådei LÄNSSTYRE LSE N 9 ledamöter Lundshövdlngen (chef)

l l l

LANDSKANSLI') LÄNSPOLIS- Gam—SFTL LANDSKONTOR” Landssekreteraren (avd.chef) CHEFENS | nämnden Landskamreraren (avd.chef)

I | | | | EXPEDITION | | | | | - Läns olis- Landskamr | - .. Allmän Social- Plane- Löns- Civil- che en :) df 'I Kameral- Taxenngs- Uppbords- Datakonior sektion sektion rings- plane- försv.- (or .) *) sektion rahr- sektion - |

en et

allmän [SCU 8._'ed' prövnings- varuskatte- beredsk. nämndens kontor detalj kansli

sektion sektion sektion (sekålon)

prls- kontor

Anmärkningar:

1 I Gotlands län är landskansliet indelat ien civilförsvarssektion och en sektion för övriga ärenden.

" Särskild socialsektion finns i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. I övriga län handlägges till denna sektion hörande ärenden inom allmänna sektionen.

" Länspolischefstjänst och -expedition saknas i Gotlands län.

' I Göteborgs och Bohus län finns vid landskontoret en särskild sektion för sjömansskatteärenden (sjömansskattekontor).

& Datakontoret hör i Uppsala, Gotlands, Blekinge, Hallands och Jämtlands län till uppbördssektionen men bildar i övriga län en särskild sektion (datasektion).

10—660400. Länsförvaltningen I

Den nya länsstyrelsen (enligt principförslag)

LÄNSSTYRELSEN Landshövdingen (ordf. och verks- chef) och 10 ledamöter

l

Landssekreterare (souschef)

l

Planeringschef

Rättsch ef

Länspolis-

Planeringsavdelning

Rättsavdelning Chef

med nämnd

chef

Beredskapschef

Allmän Utred- Teknisk sektion nings- sektion

. kt" (kansli) se ion (länsarkitekt

länsingenjör natu rv. sakk.)

Planeringsberedning:

Länsstyrelsetjänstemän experter utanför länsstyrelsen länsnämnders chefstjänstemän

repr. för landstingets kansli

Rätts- sektion

Personal- och

Allmän SOCiGl' kameralbyrä sektion och häl-

sovårds- sektion

Länspolis- Beredskapsbyrå byrå

_Civil- Allmän Mil. fOFSVGFS beredskaps- ass. sektion sekhon

(social- kom.-gr. Iänsläk.

På rättsavdelningen handlägges alla de rätts- och förvaltningsärenden, som inte på grund av sitt sakliga innehåll lämpligen hör till annan avdel- ning eller byrå. De större ämnesområdena blir här överexekutorsärenden, socialvård, hälsovård, brandväsende, kommunala mål och ärenden, val, han- del, trafik och i vissa län lappväsendet.

Personal- och kameralbyrån blir ett gemensamt stabsorgan för länssty- relsen, som bl. a. svarar för petita m. m. Dit koncentreras personal- och organisationsfrågor (utom rörande polisväsendet), personalvård samt an- ordnings- Och bokföringsväsendet.

Inom beredskapsbyråns ansvarsområde faller civilförsvarsfrågor och den allmänna beredskapsplaneringen.

Till länspolisbyrån slutligen bör, med vissa undantag, samlas ärenden rörande polisväsendet, allmän ordning och säkerhet m. in.

Vi övergår härefter till den närmare fördelningen av ärendena på de nämnda större enheterna och organisationen inom dessa. Vad angår ärende- fördelningen vill vi framhålla, att våra förslag härom främst syftar till att ange, var vi tänkt oss att de kvalitativt och kvantitativt viktigaste ärende- grupperna bör handläggas med hänsyn till sin huvudsakliga art. Vi är så- lunda medvetna om att en senare organisationsundersökning kan ge nya synpunkter på fördelningen av vissa ärendegrupper, särskilt sådana som innehåller ärenden av skiftande natur och därför har anknytning till flera avdelningar, byråer eller sektioner.

Planeringsavdelningen På denna avdelning handlägges på länsstyrelsen ankommande samhälls- planeringsfrågor. Hit hör en rad olika ärendegrupper, sådana som t. ex.

1. näringslivets lokalisering,

2. frågor om lokalisering av anstalter för den högre undervisningen, sjukvårds- anstalter och militära anläggningar, frågor om anordnande av järnvägs-, sjö— och lufttrafik, m. m.,

3. byggnadsväsendet, däri inbegripet ärenden enligt jorddelnings- och fastig— hetsbildningslagarna,

4. vägväsendet, föreskrifter för vägtrafiken och dispenser från sådana före- skrifter,

5. hamnar och sjötrafikföreskrifter,

6. naturvården i vidsträckt bemärkelse, fornminnen och byggnadsminnen,

7. byggande i vatten, vattenreglering och flottning jämte därmed sammanhäng- ande ärenden samt expropriation (utom fördelning av vattenskade- och expro- priationsersättningar) ,

8. elkraftförsörjningen,

9. kommunal och annan indelning.

Till avdelningen kommer att höra samtliga de ärendegrupper som nu handlägges på landskansliets planeringssektion med undantag för bilre- gistrering, kör- och trafikkort, yrkesmässig trafik, fastighetsförvärv, täv-

);.

ling på väg samt vanhävd och bulvanförhållanden. Dessa ärenden föres till andra enheter inom länsstyrelsen. Inom nu nämnda ärendegrupper före- kommer visserligen enstaka fall, som kan sägas höra till samhällsplane- ringen (t. ex. statsbidrag till linjetrafik på landsbygden), men till helt över- vägande del rör det sig om allmänna förvaltningsärenden. Även eljest kan för övrigt inom annan organisationsenhet än planeringsavdelningen komma att handläggas ärende som också innebär planering, t. ex. planering för åldringsvården. I dessa och andra ärenden med planeringsaspekter bör givet- vis även planeringsavdelningen inkopplas.

Den personal som erfordras för verksamheten inom planeringsavdelning- en utgöres av dels allmän förvaltningspersonal (jurist-, landskanslist- och biträdespersonal) och dels expertis jämte teknisk biträdespersonal inom de till samhällsplaneringen hörande ämnesområdena. Till den senare kategorin är att räkna befattningshavare med samhällsvetenskaplig utbildning, arki- tekter, byggnadstekniker och experter på vatten- och luftvård samt natur- vård. Av nu befintlig personal i den statliga länsförvaltningen skulle plane- ringsavdelningen sålunda omfatta en del av den allmänt administrativa personalen inom den nuvarande planeringssektionen, befattningshavare in— om länsplanerarinstitutionen, naturvårdssakkunniga (»naturvårdsinten- dent» och liknande) samt befattningshavare på länsarkitektkontoret och länsingenjörskontoret. Vi har även övervägt att låta länsläkarorganisationen ingå i planeringsavdelningen. Huvuddelen av denna organisations arbete kommer emellertid att falla på rättsavdelningens område, och vi har därför ansett, att länsläkarorganisationen bör hänföras till nämnda avdelning.

För den närmare organisationen av planeringsavdelningen har olika alter- nativ övervägts. Ett alternativ vore att skapa särskilda arbetsenheter, sek- tioner, för olika grenar av samhällsplaneringen. Därvid skulle man exem- pelvis kunna tänka sig en sektion för plan- och byggnadsväsendet samt vägväsendet, ärenden rörande byggande i vatten m. m. och elkraftförsörj- ningen, en sektion för naturvården, fornminnen och byggnadsminnen och en sektion för näringslivets lokalisering, vartill måhända även borde föras övriga samhällsplaneringsfrågor. I sektionen för plan- och byggnadsväsen- det m. ni. skulle då länsarkitektkontoret ingå, i naturvårdssektionen läns- ingenjörskontoret, naturvårdsintendenten och övriga experter inom natur- vården samt i lokaliseringssektionen den samhällsvetenskapliga expertisen. Varje sektion skulle fungera som en enhet för sig med avseende på diarie- föring, beredning av ärendena och annan verksamhet samt avfattande och expediering av länsstyrelsens beslut.

En dylik organisationsmodell skulle ha den fördelen, att man finge en särskild sektion för varje större verksamhetsområde och att ansvaret för verksamheten inom sektionen — åtminstone formellt — vore samlat hos en person, sektionens chef.

Mot detta organisationsalternativ kan emellertid anföras, att de olika sek-

tionernas intressesfärer i själva verket sträcker sig utanför den egna sek- tionen och att framför allt experterna ingalunda kan begränsa sitt arbete till uppgifter, som formellt hör till den ena eller andra sektionen, utan måste i olika kombinationer medverka över hela fältet såväl i det framåt- syftande planeringsarbetet som i många löpande ärenden. En strikt sek- tionsindelning av här diskuterad typ skulle också strida mot vår grund- tanke att på det regionala planet undanröja skiljemurarna mellan olika grenar av samhällsplaneringen och söka åstadkomma en i själva organisa- tionen inbyggd samverkan mellan befattningshavarna. Vidare skulle be- hovet av juridisk sakkunskap knappast vara tillräckligt stort inom natur- vårdssektionen och lokaliseringssektionen var för sig för att en jurist skulle bli fullt sysselsatt.

Vi har därför inte ansett oss kunna förorda ett sådant organisationsalter- nativ. I stället har vi undersökt möjligheten att åstadkomma en indelning, som visserligen möjliggör en fast arbetsledning och en rationell fördelning av arbetsuppgifterna men likväl ger uttryck för tanken att avdelningen i viktigare frågor skall kunna arbeta som ett enhetligt arbetslag.

En sådan indelning skulle kunna erhållas, om man i särskilda sektioner sammanförde den juridiskt administrativa, den samhällsvetenskapliga re- spektive den tekniska expertpersonalen. Enklare administrativa göromål skulle då kunna helt handläggas inom den juridiskt administrativa sektio- nen. I andra ärenden skulle denna sektion svara för diarieföring, remis- ser och beslutens avfattning, medan befattningshavare på de övriga sek- tionerna skulle inkopplas alltefter ärendenas sakliga beskaffenhet. Denna indelning skulle på ett naturligt sätt markera de tekniska experternas sär- skilda ställning såsom företrädare var och en för sitt område och ge en grundval för det självständiga handlande i vissa frågor, som, enligt vad som utvecklats i kap. 3, skall ankomma på dem i frågor som ligger utanför läns- styrelsens arbetsfält.

Det förslag till planeringsavdelningens organisation, som vi i enlighet härmed stannat för, innebär följande.

Avdelningen indelas i en allmän sektion, en utredningssektion och en teknisk sektion. Den allmänna sektionen är avdelningens juridiska enhet och fungerar som dess gemensamma kansli. Här sker all diarieföring cen— tralt. Efter anvisning av den befattningshavare inom eller utom sektionen, som är föredragande, ombesörjes remisser till andra myndigheter eller organ och upprättas koncept till beslut eller annan expedition. Givetvis sva- rar sektionen därefter även för utskrift och expediering. I sektionen bör ingå juristpersonal, däribland sektionens chef, samt huvudparten av avdel- ningens kanslist- och biträdespersonal.

Utredningssektionens huvuduppgift blir att insamla, åjourföra och ut- värdera data rörande länets förhållanden (befolkning, företag, anläggning- ar, transportförhållanden, markanvändning och dylikt) samt att på grund-

. ...,—.H.

val av dessa data och särskilda utredningar upprätta prognoser för länet eller större regioner inom detta och utarbeta underlag för förslag till plane- ringsätgärder. I sektionen skall vidare samlas planer och planskisser, som kan vara av betydelse för att vinna en samlad överblick av utvecklingen inom länet eller delar därav, såsom översiktliga planer hos kommuner och centrala myndigheter, liksom naturligtvis planer, handlingsprogram eller allmänna riktlinjer för samhällsplaneringen och dess genomförande, som beslutats av länsstyrelsen eller upprättats eller förberetts inom den statliga länsförvaltningen. Utredningssektionen innebär en vidareutveckling av den nuvarande länsplanerarinstitutionen. Sektionens personal bör omfatta be- fattningshavare med samhällsvetenskaplig utbildning, tekniska biträden (för kartritning och liknande) och andra medarbetare och biträden.

Den tekniska sektionens funktion slutligen blir att tillhandahålla huvud- delen av den expertis, som behövs för länsstyrelsens verksamhet inom plan- och byggnadsväsendet samt naturvården i vidsträckt bemärkelse. Sektionen skall i sistnämnda hänseende också svara för erforderligt inventerings- och utredningsarbete och för översiktlig planering. Den skall vidare med- verka i beredningen av löpande ärenden. I sektionen bör ingå erforderliga teknisk-ekonomiska experter med arkitekt-, ingenjörs- och naturvetenskap- lig utbildning, i första hand länsarkitekten, länsingenjören och naturvårds- intendenten, jämte teknisk biträdespersonal. Endera av de nu nämnda tjänstemännen på den tekniska sektionen bör vara administrativ chef för denna sektion.

Avdelningens chef skall ha ansvaret för och leda avdelningens verksam- het i stort. Härvid hör han främst ägna sig åt att leda och själv medverka i arbetet med den översiktliga samhällsplaneringen. Han bör vidare vara föredragande eller eljest deltaga i ärenden som skall avgöras ovanför av- delningsnivån. I andra ärenden hör han vara beslutande i den män inte beslutanderätten lagts hos befattningshavare inom sektion.

Till planeringsavdelningen skall, såsom tidigare nämnts, knytas ett or— gan för överläggningar och beredning på tjänstemannaplanet i viktigare samhällsplaneringsfrägor, planeringsberedningen. Detta organ bör i regel ledas av souschefen. Däri bör från länsstyrelsen vidare ingå planerings— avdelningens chef, cheferna för allmänna sektionen och utredningssektio- nen samt de tekniska experterna. Därtill kommer representanter för sådana fristående statliga länsorgan som medverkar i samhällsplaneringen. Såsom framhållits i kap. 1 bör företrädare för landstinget (landstingsfri stad) likSOm även för berörd kommun äga rätt att efter eget bedömande deltaga i beredningens arbete.

Planeringsberedningens huvuduppgift bör vara att rent fackmannamäs- sigt studera länets förhållanden, jämföra planeringsalternativ och samman- jämka de förslag och ställningstaganden, som varje deltagare (grupp av

deltagare) eller representerat organ arbetar med inom sitt speciella fack, när det gäller frågor om översiktlig planering och dess genomförande. Be— redningen bör sålunda på den översiktliga samhällsplaneringens område fungera som ett för länsförvaltningen gemensamt beredningsorgan. I pla- neringsberedningen bör framför allt behandlas sådana frågor som skall bli föremål för ställningstagande av länsstyrelsen i dess helhet. Utredningar, planer, handlingsprogram och allmänna riktlinjer inom områden, där ett självständigt fackorgan finnes inom den statliga länsförvaltningen, skall givetvis i första hand få sin fackmässiga utformning och beredning inom fackorganet, i förekommande fall med utnyttjande av tillgängliga data hos utredningssektionen och i samverkan med denna. Men planeringsbered- ningen skall här som eljest utgöra forum för experters och övriga tjänste- mäns överläggningar, liksom för ömsesidig orientering och information.

Som tidigare antytts bör planeringsberedningen arbeta i förhållandevis fria former. Alla deltagare bör underrättas om beredningens sammanträ- den och om vilka frågor som skall företas till behandling. Man bör emel- lertid för att spara de olika befattningshavarnas tid och krafter endast kalla dem som bedömes kunna bli omedelbart berörda. Det förekommer icke sällan, att länsstyrelsen behöver anlita specialister eller intressenter utanför länsstyrelsen och övriga i planeringsberedningen representerade organ. Även sådana personer bör kunna deltaga i beredningens arbete. Exempel på ämnesområden, där utomstående specialister kan behövas, är naturvården och elkraftförsörjningen.

Rättsavdelningen Inom denna avdelning handlägges de rätts- och förvaltningsärenden som inte med hänsyn till sitt sakinnehåll eller anknytning till ärenden på annan avdelning eller byrå bör höra dit. Huvuddelen av arbetsuppgifterna kom- mer från den nuvarande allmänna sektionen och socialsektionen. För att koncentrera planeringsavdelningens verksamhet till dess egentliga arbets- fält föreslås vidare, att ärenden rörande bilregistrcring och därtill höran- de arbetsuppgifter, kör- och trafikkort, yrkesmässig trafik, fastighetsför- värv samt vanhävd och bulvanförhållanden föres till rättsavdelningen. Vad särskilt angår bilregistrcringen, så har arbetsbördan ökat kraftigt med den växande bilparken; samtidigt bedrivs arbetet i orationella och personal- krävande former. Bilregistreringen jämte debitering och redovisning av bil- skatt är därför tyngande inslag i länsstyrelsens verksamhet. Frågan om fordonsregistreringen och vad därmed sammanhänger är emellertid före- mål för utredning av bilregisterutredningen. I vilken mån länsstyrelsen i framtiden kommer att vara engagerad i fordonsregistreringen är därför Ovisst. I avvaktan på resultatet av nämnda utrednings arbete måste man räkna med att verksamheten på området skall fortgå i nuvarande form

:. ”___—"L __w— _ .-

och organisatoriskt inpassas i den nya länsstyrelsen. Det synes då uppen- bart att den mera hör hemma i rättsavdelningen med dess mångfald av förvaltningsuppgifter än på planeringsavdelningen. Slutligen må också er- inras om förslaget i kap. 6, att vissa rättsärenden på den nuvarande kame- relsektionen skall överflyttas till rättsavdelningen.

De mål och ärenden, som sålunda skall tillkomma rättsavdelningen, är av skiftande beskaffenhet och svårighetsgrad. Även antalsmässigt företer de olika ärendegrupperna stora skillnader. Efter vilka grunder man än gör en fördelning av ärendena på olika organisatoriska enheter, kan man i vart fall i en länsstyrelse av normal storlek inte undgå att till en och samma enhet föra sinsemellan ganska olikartade ärendegrupper. Varje enhet bör nämligen ha ett så stort verksamhetsfält att det medger en till antal och beskaffenhet lämplig personaluppsättning.

Liksom i fråga om planeringsavdelningen är olika indelningsgrunder tänkbara. Förutsättningarna är emellertid delvis olika. Visserligen kommer samverkan många gånger att behövas både inom och utom avdelningen, men ärendena kan i långt större utsträckning avgöras inom varje enhet för sig. Därtill kommer, att på avdelningen faller huvuddelen av länssty- relsens förvaltningsrättskipning. Att denna i möjlig mån bör utövas i domstolsliknande former är ett starkt rättssäkerhetsintresse. I synnerhet gäller detta sådana förvaltningsmål, som enligt vårt förslag skall hand- läggas med nämnd. Därvid bör exempelvis länsläkaren eller de sociala kon- sulenterna, när de företräder allmänna hälsovårds- eller sociala intressen, inte deltaga i avgörandet utan vara verksamma i partsliknande ställning, varvid deras uttalanden och ståndpunkter kan bemötas av den enskilde.

Vad här anförts leder till att man inom avdelningen bör skapa en rätts- sektion, vars uppgift i första hand blir att vara kansli för förvaltningsrätt- skipningen, särskilt i nämndmål. Administrativa frihetsberövanden bör sålunda i princip höra hit men också den rättskipning som utövas i exe- kutionsmål och utlänningsärenden. Till rättssektionen synes vidare lämp- ligen kunna föras körkort och trafikkort samt ärendegrupper, där länssty- relsen visserligen utövar förvaltningsverksamhet men det huvudsakliga arbetet består i att pröva besvär. Exempel härpå utgör kommunala be- svärsmål.

Länsstyrelsens initiativtagande och övervakande verksamhet inom hälso- vård och socialvård, liksom bevakningen av det allmännas intressen i för- valtningsrättskipningen på detta område, har mycket gemensamt. Förslag föreligger ju också om gemensamt huvudmannaskap på det centrala pla- net för dessa områden. Det synes då naturligt att deras företrädare inom länsstyrelsen, i främsta rummet länsläkaren, länsveterinären och de sociala konsulenterna, tillsammans bildar en social- och hälsovårdssektion.

Övriga uppgifter på avdelningen synes kunna sammanföras till en allmän sektion.

Vi föreslår sålunda, att rättsavdelningen indelas i en rättssektion, en allmän sektion och en social- och hälsovårdssektion. Till rättssektionen bör höra följande mål och ärenden, nämligen

1. utsökningsärenden,

2. barnavård: mål angående omhändertagande av barn för samhällsvård samt mål om fortsatt sådan vård och om förbud att taga barn från fosterhem, övriga underställnings- och besvärsmål enligt barnavårdslagen,

3. nykterhetsvård: mål om tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkohol- missbrukare och om återintagning å sådan anstalt, övriga besvärsmål enligt lagen om nykterhetsvård,

4. utlänningsärenden (utom verkställighet av beslut om förpassning, förvisning eller utvisning) ,

5. kommunala mål och ärenden,

6. mål om besvär över hälsovårdsnämnds beslut,

7. mål om besvär över polismyndighets eller polisnämnds beslut (utom såvitt angår personal- och kameralärenden), sålunda bl. a. i ärenden ang. vapen, pass och explosiva varor,

8. brandfarliga varor,

9. kör- och trafikkort, 10. vanhävd, 11. bulvanförhållanden. Anmärkas kan att det huvudsakliga arbetet i vissa här ovan avsedda ärenden i själva verket kan komma att utföras på social- och hälsovårds- sektionen. Det slutliga avgörandet sker emellertid på rättssektionen med eller utan nämnd. Det kan förtjäna erinras om att vi i kap. 1 förordat, att byggnadsmålen skall höra till planeringsavdelningen och i allmänhet av- göras av länsstyrelsen i plenum. Även disciplinmål o. dyl. skall handläggas

i plenum men beredas på personal- och kameralbyrån, resp. länspolisbyrån.

Inom allmänna sektionen bör handläggas ärenden som avser

1. lotterier,

2. jakt och fiske utom förordnande av tillsynsman,

3. tillstånd till förvärv av fast egendom,

4. handel,

5. allmän ordning och säkerhet utom sådana ärenden som tillhör läns-polis- byrån,

6. medborgarskap,

7. allmänna val,

8. bilregistrering,

9. yrkesmässig trafik, 10. brandväsendet, 11. allmänningar, 12. stiftelser och permutationer,

13. allmänna arvsfonden, 14. kronan tillhörig fast och lös egendom, 15. lappväsendet, 16. diverse förordnanden (notarius publicus, minoritetsrevisor i aktiebolag, m. fl.).

Även inom de arbetsområden, som sålunda skall tillhöra den allmänna sektionen, kan förekomma besvärsmål, stundom kanske sådana i vilka nämnd bör deltaga. Detta bör emellertid icke medföra att målet flyttas över till rättssektionen.

Till social- och hälsovårdssektionen bör hänföras ärenden angående

]. socialhjälp, barnavård och nykterhetsvård utom sådana mål som handlägges på rättssektionen, utredning och bevakning av det allmännas intressen i dessa mål,

2. familjebidrag till värnpliktiga,

. allmänna barnbidrag, . bidragsförskott, . kriminalvård, . äktenskapsdispens, . hälso- och sjukvård utom besvär över hälsovårdsnämnds beslut, utredning och bevakning av det allmännas intressen i dessa besvärsmål,

8. rusdrycker, öl och alkoholfria drycker,

9. husdjurssjukdomar och djurskydd samt växtsjukdomar.

QGUIhU—J

Även på social- och hälsovårdssektionen kan förekomma besvärsmål. De böri sin helhet handläggas där.

För handläggningen av de kvalificerade frågorna inom rättssektionen och allmänna sektionen erfordras uppenbarligen befattningshavare med juri- disk utbildning. Även på social- och hälsovårdssektionen torde erfordras åtminstone någon jurist. I denna sektion bör i övrigt ingå experterna på socialvårdens och hälsovårdens område, d. v. s. socialkonsulenterna, läns- läkaren och länshälsovårdskonsulenten samt länsveterinären.

Att socialkonsulenterna bör tillhöra social- och hälsovårdssektionen tor- de icke behöva närmare motiveras. De bör där, på sätt föreslagits i kap. 3, bilda en särskild arbetsgrupp.

Beträffande länsläkaren har förut antytts, att frågan om hans organisa- toriska ställning inom länsstyrelsen kan ses ur flera synpunkter. Länssty- relsen har sålunda behov av den i länsläkarorganisationen ingående exper- tisen för fullgörandet av uppgifter inom olika verksamhetsområden. Dessa arbetsuppgifter faller enligt de ovan framlagda förslagen på skilda avdel- ningar och sektioner. Sålunda kommer att till planeringsavdelningen höra utrednings- och planläggningsfrågor rörande lokalisering och bebyggelse samt vatten- och luftvård, i vilka länsläkaren bör medverka som sakkunnig inom omgivningshygienen. Å andra sidan skall inom rättsavdelningen hand- läggas frågor inom den allmänna hälsovårdens område, där länsläkarorga- nisationen skall fylla den viktiga funktionen av tillsyns- och kontrollorgan samt rådgivande expert och företrädare för det allmänna intresset. Det är också önskvärt att länsläkaren nära samarbetar med socialvårdens konsu- lenter och med sin allmänna medicinska sakkunskap biträder rättssektio- nen vid avgörandet av barnavårds- och nykterhetsvårdsärenden, vissa kör-

11—660400. Länsförvaltningen I

kortsärenden m. m. I vilken utsträckning länsläkaren kommer att ägna sig åt var och en av dessa olika arbetsuppgifter kan variera från län till län. Allmänt sett torde dock tyngdpunkten i länsläkarens och länshälsovårds- konsulentens arbete komma att ligga inom området för rättsavdelningens verksamhet. En särskild fördel med en placering på nämnda avdelning är att de kan organisatoriskt sammanföras med socialvårdens konsulentgrupp i en sektion. Ytterligare kan erinras om att länsveterinären självklart hör hemma på denna sektion och att han måste samverka med länsläkaren och länshälsovårdskonsulenten i många hänseenden vid tillsyns- och kontroll- verksamhet.

Det bör emellertid ånyo understrykas, att sektionstillhörigheten icke får utgöra något hinder för att utnyttja länsläkarens liksom andra experters fackkunskaper var de än erfordras. Lika självklart som det är att t. ex. länsingenjören medverkar med teknisk-ekonomiska synpunkter i hälso- vårdsfrågor som behandlas inom rättsavdelningen, lika givet bör länsläka- ren deltaga i sådana frågor inom planeringsavdelningen, där hans sakkun- skap erfordras eller det av honom företrädda allmänna intresset med av— seende på hälsovården bör komma till tals.

För envar av rättssektionen och allmänna sektionen bör finnas en sek- tionschef, medan för social- och hälsovårdssektionen det administrativa chefskapet icke synes behöva bli mera betungande än att det kan utövas av rättsavdelningens chef. Denne bör i övrigt leda och samordna verksamheten inom avdelningen i dess helhet samt så långt möjligt vara ordförande eller beslutande i viktigare mål och ärenden på avdelningen. I sektionerna bör vidare ingå, som förut nämnts, befattningshavare med juridisk eller annan högre utbildning samt landskanslist- och biträdespersonal. För skrivgöro- målen bör kunna övervägas att ordna en för avdelningen gemensam skriv- central.

Personal- och kameralbyrån

Uppgifterna i stort för denna byrå har redan antytts tidigare i detta kapitel. I kap. 6 har vidare redovisats synpunkter och förslag beträffande kameral- väsendet. Av det där anförda framgår bl. a., att länsstyrelsen på skatte— väsendets område i huvudsak endast kommer att behålla uppgiften att utse vissa funktionärer i taxeringsnämnderna m. m. samt bokföringen av in- flutna och restituerade skattemedel. Dessa ärenden bör ligga på personal- och kameralbyrån.

I kap. 6 har förordats, att vissa rättsärenden på den nuvarande kameral- sektionen skall handläggas på rättsavdelningen. Dessa ärenden har i det föregående fördelats på olika sektioner inom rättsavdelningen och inne- fattar bl. a. besvär över val av ledamöter i taxerings- och fastighetstaxe- ringsnämnder (rättssektionen), ärenden rörande allmänningar, allmänna arvsfonden, stiftelser och permutationer, kronan tillhörig fast och lös egen-

dom m. m. och lappväsendet (allmänna sektionen), samt familjebidrags- ärenden (social— och hälsovårdssektionen). Slutligen erinras om förslaget i kap. 6, att länsstyrelsen skall bli regionalt serviceorgan dels för vissa underförvaltningar och dels, i överensstämmelse med vad även landskon- torsutredningen föreslagit, för skatteverket.

Till personal- och kameralbyrån har vi, som tidigare nämnts, avsett att hänföra bl. a. den på länsstyrelsen ankommande handläggningen av perso- nal- och löneärenden, personalvård och personalutbildningsfrågor. I per- sonalärenden inbegripes även besvär till länsstyrelsen i sådana frågor samt disciplinfrågor. Inom länsstyrelsen kommer emellertid att finnas en sär- skild enhet för länsstyrelsens befattning med polisväsendet. Vi har ansett det lämpligt att söka dit samla de nu på olika enheter spridda ärendena rörande polisens organisation och verksamhet m. m. Det har synts oss mest rationellt att däri även inbegripa personalärenden av förut angivet slag som avser den lokala polisorganisationen. De bör följaktligen inte tillhöra per- sonal- och kameralbyråns arbetsuppgifter.

På personal- och kameralbyrån bör i enlighet med det anförda hand- läggas ärenden som angår

1. anslagsäskanden,

2. personal— och lönefrågor, personalvård och personalutbildning, allt utom såvitt angår den lokala polisorganisationen,

3. organisation och rationalisering avseende länsstyrelsens verksamhet,

4. tjänstelokaler, inventarier och andra förnödenheter,

5. förordnanden som ej kan hänföras till annan rubrik på denna eller annan organisationsenhet,

6. statsbidrag, ersättningar, lån och understöd vilka ej avser ändamål av den art att ärendet tillhör annan organisationsenhet,

7. statsverkets fordringar, så ock förvaltningen av kronans åtkomsthandlingar beträffande fast egendom samt fordrings- och säkerhetshandlingar,

8. bevakning i övrigt av kronans rätt,

9. medelsförvaltningen, kassarörelsen samt anordnings- och bokföringsväsen- det, 10. älgskade- och jaktvårdsfonderna. I de fall då ärenden angående statsbidrag och andra bidrag, ersättningar, lån och understöd handlägges på annan organisationsenhet än personal- och kameralbyrån, synes ärendet, om beslutet skall följas av utanordning av medel, böra handläggas gemensamt med nämnda byrå, så att dubbla beslut undvikes.

Beträffande den för byråns verksamhet erforderliga personalen hänvisas till vad som anförts idenna fråga i kap. 6.

Beredskapsbyrån I kap. 5 har lämnats en fyllig redogörelse för länsstyrelsens uppgifter inom totalförsvaret samt dess därav föranledda arbete med beredskapsplanlägg- ning och organisation i fred. Vi har där också framlagt ett principförslag

till länsstyrelsens beredskapsorganisation och till lösning av militärassis— tentfrågan. I förevarande sammanhang kan därför i stort hänvisas till kap. 5. Tilläggas kan emellertid, att ärenden om administrativ beredskap — nu tillhörande allmänna sektionens arbetsområde — lämpligen synes böra handläggas på beredskapsbyråns allmänna beredskapssektion. Ären- den angående polisens verksamhet i krig föreslås däremot i det följande skola tillhöra länspolisbyrån. Det erinras slutligen om att vi ovan föresla- git, att frågor rörande brandväsendet skall handläggas på rättsavdelningens allmänna sektion.

Länspolisbyråu Innan vi går närmare in på länspolisbyråns organisation vill vi framhålla, att vi icke funnit anledning att ompröva länspolischefens ställning gent- emot rikspolisstyrelsen och i länsstyrelsen samt därmed sammanhängande frågor rörande polisens organisation. Vi utgår sålunda från föreliggande riksdagsbeslut i ämnet och framlägger endast sådana förslag som kan så— gas utgöra omedelbara konsekvenser av övriga reformer på den statliga länsförvaltningens område. Såsom framhållits redan i kap. 1 bör inom länsstyrelsen finnas en souschef, som är länschefens ställföreträdare och svarar för länsstyrelsen i dess helhet, givetvis med de begränsningar som kan ligga i att rättsavdelningens chef, länspolischefen och andra högre befattningshavare har en självständig beslutanderätt inom olika områden. Härav följer, att även länspolischefen, med den angivna, i sammanhanget viktiga begränsningen, bör vara administrativt underställd länsledningen, d. v. s. länsstyrelsen in pleno, landshövdingen och hans ställföreträdare. Vidare bör polisärenden, som nu är fördelade på olika enheter inom läns- styrelsen, så långt möjligt sammanföras hos den nya länspolisbyrån. Vi vill slutligen i detta sammanhang erinra om att den nya länsstyrelsen, där representanter för länsbefolkningen medverkar i viktigare beslut, ger poli- sen en ytterligare demokratisk förankring på det regionala planet. Att så sker innebär enligt vår uppfattning en vinst från allmänt demokratiska utgångspunkter.

Till länspolisbyrån bör, som nämnts, samlas alla ärenden, som avser länsstyrelsens befattning med polisväsendet, däri inbegripna besvär över polischefs beslut i personalärenden. Besvär över polischefs beslut i rent kamerala ärenden, t. ex. angående reseräkningar, synes däremot böra hand- läggas på personal- och kameralbyrån.

Vidare synes ärenden angående verkställighet av förpassnings-, förvis- nings- och utvisningsbeslut böra handläggas på lånspolisbyrån, liksom ock- så vissa ärenden rörande allmän ordning och säkerhet, innehav av vapen och ammunition och tävlingar på väg, dock ej besvär över beslut av befatt— ningshavare inom polisväsendet. Det bör påpekas, att enligt vårt förslag i kap. 4 av vapenärendena endast tillsynen samt besvär kommer att kvarstå som en länsstyrelsens uppgift.

På länspolisbyrån bör sålunda handläggas ärenden som avser ]. polisens verksamhetsformer, samarbete med åklagarmyndigheter och polis- nämnder samt informationsverksamhet,

2. på länsstyrelsen ankommande uppgifter enligt 37—39, 50 och 51 så polisin- struktionen,

3. på länspolischefen enligt lag eller annan författning ankommande uppgifter,

4. polisväsendets organisation och behov samt arbetsordning för polisdistrikt,

5. tillsättning av eller avsked från tjänst, personalvård och disciplinär bestraff— ning såvitt angår den lokala polisorganisationen,

6. polisens utbildning och utrustning, arrestlokaler,

7. belöning eller ersättning för hjälp åt polisman,

8. polisens verksamhet vid krig eller krigsfara,

9. allmän ordning och säkerhet: rättsmedicinsk obduktion, tillstånd till begrav- ning, utfärdande av tjänstekort, meddelande av passertillstånd, rekvisition av mi- litär för annat ändamål än brandsläckning, föreläggande av vite enligt 7 5 1 mom. länsstyrelseinstruktionen, kostnad för allmän ordningshållning enligt 17 å andra stycket allmänna ordningsstadgan samt förordnande av ordningsman, ordnings- vakt och passkontrollant, jakt- eller fisketillsynsman,

10. vapen och ammunition,

11. tävling på väg, 12. verkställighet av förpassnings-, förvisnings- och utvisningsbeslut.

Chefskapet för länspolisbyrån utövas av länspolischefen. I övrigt erford- ras för byråns verksamhet, liksom nu för länspolischefens expedition, viss annan kvalificerad personal med polisutbildning samt biträdespersonal.

Vi vill understryka, att våra förslag icke innebär någon ändring i läns- polischefens befogenhet att självständigt besluta i operativa och därmed jämförliga frågor. Med dessa tar souschefen icke befattning annat än när han är vikarie för landshövdingen. Vi återkommer härtill i det följande.

Landshövding och souschef, beslutsordning och föredragning Landshövdingen är verkschef i länsstyrelsen och ordförande i dess styrelse. Han utses liksom övriga högre befattningshavare av Kungl. Maj :t.

I frågor, som avgöres av länsstyrelsen i dess helhet eller med nämnd, skall länsstyrelsens beslut fattas enligt de regler som upptagits i förslaget till lag om länsförvaltningen och för vilka närmare .redogjorts 1 kap. 2 under rubriken Formen för medborgarrepresentanternas medverkan. Mål som avses i 7 Q första stycket 1)—4) nämnda lag är helt undantagna från lands- hövdingens beslutanderätt. I övrigt bör landshövdingen ensam äga beslu- tanderätt i de ärenden som föredrages för honom.

Souschefen är ställföreträdare för landshövdingen. I denna egenskap hör han, även då han inte i landshövdingens ställe för ordet i verkets styrelse, vara närvarande vid länsstyrelsens plenisammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna. Såvitt angår disciplinmål och byggnadsmål hör han, av skäl som angivits i kap. 2, även äga deltaga i besluten. Han bör främst ägna sig åt länsstyrelsens verksamhet på samhällsplaneringens område. I

sådant hänseende hör han tillhandagå landshövdingen och under honom svara för samordningen inom länsstyrelsen och i förhållandet till fristå- ende länsorgan. Härav följer att han också lämpligen i regel och särskilt vid behandlingen av viktigare frågor bör leda överläggningarna i planerings- beredningen.

Såsom länsstyrelsens administrative chef närmast under landshövdingen bör souschefen även i övrigt leda länsstyrelsens verksamhet och ha tillsyn över arbetet och över att tjänstemännen fullgör sina åligganden. Han bör som nu deltaga vid avgörandet av ärenden som föredrages för landshöv- dingen.

Souschefens uppgifter blir i betydande mån andra och större än den nu- varande landssekreterarens. Det skulle därför ha varit anledning att ge souschefsbefattningen ett annat namn. Då emellertid landssekreterartiteln har gammal hävd, har utredningen stannat för att föreslå denna titel för souschefen.

Beträffande möjligheten att delegera landshövdingens beslutanderätt till andra tjänstemän inom länsstyrelsen föreslås inte någon principiell ändring i rådande system. I nära överensstämmelse med vad som nu gäller bör så- lunda kunna uppdragas åt landssekreteraren, chef för avdelning, byrå eller sektion eller annan föredragande att, på föredragning av eller eljest i när- varo av annan tjänsteman eller ock ensam, på länsstyrelsens vägnar utöva beslutaderätten. Som allmän princip bör gälla att beslutanderätten inte förlägges högre upp bland befattningshavarna än som frågornas regelmäs- siga beskaffenhet och svårighetsgrad påfordrar.

Vad särskilt angår länspolischefen bör framhållas, att — såsom tidigare antytts — någon ändring inte ifrågasättes i vad som nu enligt 29 g 2 mom. första stycket och 32 5 1 mom. länsstyrelseinstruktionen gäller därom, att länspolischefen i princip är ensam beslutande i ärenden rörande polisens verksamhetsformer och ärenden som sägs i 37—39, 50 och 51 55 polisin- struktionen men att landshövdingen utan hinder därav i vissa fall äger på föredragning av länspolischefen besluta i nyss angivna ärenden. Enligt före— skrift i 16 a 5 1 mom. första stycket samma instruktion utövar länspolis- chefen såsom landshövdingens ställföreträdare dennes befogenheter —— med visst undantag — såvitt avser ärenden som går till länspolischefens expe— dition, d. v. s. ärenden som angår polisens verksamhetsformer, polisens samarbete med åklagarmyndigheter och polisnämnder samt polisens infor- mationsverksamhet, ärenden som enligt ovan angivna paragrafer i polis— instruktionen ankommer på länsstyrelsen samt ärenden som enligt lag eller annan författning ankommer på länspolischefen. Vidare gäller enligt 16 a 5 2 mom. första stycket länsstyrelseinstruktionen, att länspolischefen kan åläggas att för landshövdingen föredraga (eller själv avgöra) vissa närmare angivna ärenden, de flesta avseende den lokala polisorganisationen, vilka

nu ankommer på landskansliet men som enligt vårt förslag ovan skall handläggas på länspolisbyrån.

Med hänsyn till den ställning, som vi avser att landssekreteraren skall intaga i länsstyrelsen, finns det enligt vår uppfattning icke något skäl att från området för hans befogenheter som landshövdingens ställföreträdare undantaga ifrågavarande ärenden.

Några principiella förändringar i förhållande till vad som gäller enligt länsstyrelseinstruktionen föreslås inte beträffande föredragning av mål och ärenden för beslut, föredragandens åligganden och hans rätt och skyldighet att anmäla avvikande mening. Vad nu sagts avser också i motsvarande mån tjänstemäns deltagande i ärendes avgörande i annan egenskap än föredra- gande eller beslutande.

Landssekreteraren bör i princip vara befriad från föredragningsskyldig- het. Det torde emellertid vara lämpligt att han är föredragande i särskilda viktigare ärenden eller ärendegrupper, speciellt om de skall avgöras av länsstyrelsen i dess helhet. Exempel på sådana ärenden eller ärendegrup— per är frågor om tillsättande av eller entledigande från landskanslist- och högre tjänster inom länsstyrelsen och motsvarande tjänster inom exeku- tionsväsendet, frågor om besvär över tj änstetillsättning och om disciplinär bestraffning såvitt angår länsstyrelsens och kronofogdemyndighets perso— nal. Motsvarande ärenden rörande de lokala polismyndigheternas personal bör föredragas av länspolischefen; i enlighet med vad som tidigare angi— vits skall därvid även landssekreteraren deltaga i länsstyrelsens beslut, liksom också chefen för rättsavdelningen, då ärende avgöres av länsstyrel- sen i plenum.

Vad angår fördelningen i övrigt av föredragningsskyldigheten på läns- styrelsens befattningshavare, så får denna givetvis som nu ske under hän— synstagande till ärendenas beskaffenhet och svårighetsgrad, tjänstemän- nens formella kompetens och duglighet samt kravet på en i möjligaste mån jämn fördelning av arbetsbördan. Det bör, liksom i fråga om beslu- tanderätten, vara en strävan att inte förlägga föredragningsskyldigheten hög- re upp inom de olika personalkategorierna än som kan anses nödvändigt för att trygga en kompetent handläggning. De i länsstyrelsen ingående exper- terna bör givetvis även utnyttjas som föredragande, framför allt i ärenden där den sakkunniga bedömningen har väsentlig betydelse för länsstyrel- sens beslut. De bör i detta hänseende principiellt intaga samma ställning som övriga högre befattningshavare i länsstyrelsen. I den mån en bedöm- ning eller granskning ur allmänt förvaltningsrättsliga eller andra speciella juridiska synpunkter erfordras i ärende, som föredrages av expert, bör be- fattningshavare med juridisk utbildning svara härför och sålunda deltaga i beslutet, där inte den beslutande är befattningshavare med sådan kompe— tens. Det bör alltså i allmänhet vara tillräckligt att en i ärendets handlägg-

ning deltagande befattningshavare är jurist. Vid övervägande av frågan, i vilken utsträckning expert skall tagas i anspråk som föredragande, får givetvis behörig hänsyn tagas till i Vilken mån detta låter sig förenas med kravet på att experten också skall vara verksam ute på fältet och således kan förväntas ofta vara borta från länsstyrelsens tjänstelokaler. I mål och ärenden, där experten tidigare tagit ställning såsom representant för det allmännas intresse, bör han av jävsskäl i allmänhet inte tjänstgöra som föredragande.

Vi vill i detta sammanhang framhålla såsom lämpligt, att i den mån en planeringsfråga i länsstyrelsen härrör från en självständig länsmyndig— het — härom hänvisas till kap. 2 dennas chefstjänsteman i regel tjänst- gör som föredragande i ärendet. Så sker ju redan i flertalet vägfrågor.

Vi förutsätter att till ledning för länsstyrelserna vid upprättandet av ar- betsordning även framdeles kommer att finnas en av Kungl. Maj:t fast- ställd normalarbetsordning.

Kompetensfordringar

Som framgår av det föregående kommer landssekreterarens arbetsuppgif- ter att i väsentlig mån bestå i att såsom landshövdingens ställföreträdare och närmaste man vara administrativ chef för länsstyrelsens personal samt deltaga bl. a. i länsstyrelsens arbete på samhällsplaneringens område och vid avgörandet av andra frågor som föredrages för landshövdingen eller för landssekreteraren själv såsom beslutande.

På landssekreteraren kommer därför i främsta rummet att ställas krav på att han äger allmän erfarenhet i förvaltningstjänst, initiativkraft och god förmåga att organisera och leda länsstyrelsens arbete. Han bör vidare, liksom vikarie för honom, fylla krav på kvalificerad juridisk kompetens. Visserligen konnner med nödvändighet juridisk sakkunskap framdeles lik— som nu att behöva finnas även hos andra högre befattningshavare. Men för flera av cheferna för de olika organisationsenheter-na torde något formellt krav på just juridisk kompetens _ eller överhuvud annan speciell högre examen _— icke böra uppställas.

De mål och ärenden, som enligt vårt förslag skall handläggas inom rätts— avdelningen, är i allmänhet av uttalat rättslig natur; vissa av dem kommer också att handläggas i domstolsliknande former. Under dessa förhållanden är det givet, att krav på hög juridisk kompetens måste ställas på chefen för rättsavdelningen, vilken förslagsvis synes kunna benämnas rättschef. Vad här sagts gäller i tillämpliga delar cheferna för rättssektionen och all- männa sektionen.

Av planeringsavdelningens chef måste krävas ett på utbildning och er- farenhet grundat intresse för planeringsarbete. Han måste vidare ha ad-

ministrativ rutin. Något formellt krav på viss utbildning eller på tidigare tjänstgöring hos länsstyrelse eller annan förvaltningsmyndighet med upp- gifter på samhällsplaneringens område anser vi dock inte att man bör uppställa för tjänsten som chef för planeringsavdelningen. Till denna bör skilda högre ntbildningsbanor och tjänstgöring av skiftande slag inom för- valtningen kunna leda. För nu ifrågavarande befattningshavare synes tjänstetiteln planeringschef kunna förordas.

Till planeringsavdelningens verksamhet hörande frågor har i betydande omfattning inslag av allmän förvaltningsjuridik. Man måste därför sörja för att juridisk expertis blir företrädd inom planeringsavdelningen av en eller flera befattningshavare. Som redan berörts bör de vara placerade på avdelningens allmänna sektion. Att chefen för denna sektion bör vara jurist torde vara givet.

Även personal- och kameralbyråns chef bör äga juridisk utbildning. För behörighet till tjänsten som länspolischef bör gälla samma formella kom— petenskrav som nu.

Sammanfattningsvis bör alltså krav uppställas på avlagd juris kandidat- examen för behörighet till tjänsterna som landssekreterare, rättschef, chef för personal- och kameralbyrån och länspolisbyrån samt vidare för tjäns- terna som sektionschef på rättsavdelningens rättssektion och allmänna sektion ävensom planeringsavdelningens allmänna sektion. Samma bör gälla en befattningshavare på social- och hälsovårdssektionen. Därutöver torde erfordras ytterligare ett antal jurister. För övriga tjänster har vi för vår del inte funnit anledning föreslå några andra formella kompetenskrav än dem som enligt nu gällande föreskrifter må vara stadgade eller enligt praxis iakttages.

F ilialkontor för länsförvaltningen ?

Länsindelningsutredningens arbete kan förväntas utmynna i förslag om ett minskat antal län. Bifalles detta förslag, kommer några av de nuva— rande residensstäderna att bli utan länsstyrelse och övriga statliga läns- förvaltningsorgan.

I princip torde detta förhållande inte behöva inverka på vårt arbete att uppdraga principiella riktlinjer för den framtida statliga länsförvaltningen. Länsindelningsutredningens ståndpunktstaganden är grundade på övervä- ganden, vilken indelning som från olika synpunkter, däribland de funk- tionella och dem som avser befolkningens behov av service m. m., fram- står som den mest rationella.

Särskilda problem kan emellertid uppkomma, om en tidigare residens- ort kommer att ligga på långt avstånd från den framtida och dessutom utgör centrum för en väl avgränsad region.

Det kan förtjäna påpekas, att motsvarande problem kan uppkomma på landskontorsutredningens område och att man inom denna utredning över— väger att skapa möjligheter att vid behov inrätta filialer för de tillämnade länsskatteverken. Vidare avser nämnda utredning att de tilltänkta läns- skatterätterna vid behandling av mål från ifrågavarande regioner normalt skall sammanträda i den gamla residensorten och att därvid nämndemän skall anlitas från det gamla länet.

Redan i annat sammanhang har för vår utrednings vidkommande för— utsatts, att mål om administrativa frihetsberövanden i betydande omfatt- ning skall komma att handläggas utanför residensstäderna. Så sker också nu, och en övergång till större län gör denna handläggningsform ännu mera önskvärd. Likaså har förutsatts, att i dylika mål från avlägsnare länsdelar, vare sig de tidigare varit egna län eller inte, nämndemännen om möjligt skall vara bosatta i denna länsdel. Vad sålunda förordats är ut- tryck för samma princip som tillämpas i domsagor med flera tingslag. Man har en kansliort men flera tingsställen.

Det torde vidare kunna förutsättas, att länsstyrelsens ledning samt and- ra representanter för länsstyrelsen, liksom för övriga länsmyndigheter, ofta kommer att befinna sig på resande fot för överläggningar med kommunal- män och andra. I samband därmed bör de utresta befattningshavarna givet- vis kunna stå till förfogande för förfrågningar och andra kontakter. Vi förutsätter, att organisationen blir tillräckligt stor och i övrigt så avpas- sad, att denna form av service kan bli en realitet.

Dessa frågor ligger emellertid vid sidan om det egentliga filialproblemet. En filialorganisation innebär i stället, att man under nyss angivna förut- sättningar stationerar en del av personalen hos länsstyrelsen utanför re- sidensorten och låter den bilda ett avdelningskontor.

För en filialorganisation kan olika alternativ tänkas, från en praktiskt taget fullt utrustad länsstyrelse till någon form av permanent mottagning för allmänheten.

Beträffande den förstnämnda ytter-ligheten, en i det närmaste fullt ut- rustad länsstyrelse, kan konstateras, att den inte representerar någon prak- tiskt framkomlig väg. Den skulle innebära, att den nya länsindelningen blev meningslös. Denna ytterlighet kan därför avföras från vidare diskus— sion.

Den motsatta ytterligheten, ett mottagningsställe för allmänheten där upplysningar kan lämnas om kontaktvägar m.m. och inkomna handlingar kan kompletteras och vidarebefordras till rätt adressat, bör däremot inte utan vidare lämnas åsido. Därigenom skulle länsstyrelsen få möjlighet att även i fortsättningen ge en permanent service inom sitt förvaltningsom- råde ät befolkningen i avlägsna länsdelar, som nu utgör eget län. Erfaren- heten har visat att länsstyrelsen, vid sidan av sina författningsreglerade uppgifter, i betydande utsträckning lämnar länsbefolkningen och även

kommunerna hjälp i formella hänseenden och annan rättshjälp. Det synes angeläget att denna verksamhet kan fortsätta även i framtida större län. Anordningen med ett mottagningsställe torde i vissa stycken ha betydan- de fördelar i jämförelse med att exempelvis länsstyrelsens tjänstemän re- ser ut och håller regelbundna mottagningar. En kombination av de båda antydda möjligheterna skulle givetvis också kunna övervägas.

Det ligger emellertid i sakens natur, att värdet av en sådan filialorga- nisation måste bli förhållandevis begränsat. Kommunalmän och andra, som besöker länsstyrelsen, torde i allmänhet vilja träffa befattningshavare som har ett avgörande inflytande på deras ärenden. De vill också gärna försöka kombinera ärenden hos olika myndigheter. Man måste därför räkna med att många — om de inte kan utnyttja en särskild, lokal mot- tagning för ledande befattningshavare — kommer att se sig nödsakade att gå förbi filialen och resa till länsstyrelsen i den nya residensstaden. Man kan inte heller bortse från att det finns risk att personalen på det lilla filialkontor, varom här är fråga, efter några år kan känna sig i viss mån isolerad i förhållande till länsstyrelsen i övrigt. Värdet av ett filial— kontor minskas givetvis, om så sker.

Vid sidan av de nyss nämnda alternativen — som givetvis kan varieras på olika sätt _ skulle närmast återstå att diskutera avdelningskontor av ungefär den typ, som landskontorsutredningen tänkt sig för skatteverkens vikommande. Nämnda utrednings planer går ut på att man i den »gamla» residensstaden placerar så många taxeringsfunktionärer, att de självstän- digt kan handlägga rutinmässig taxeringskontroll och bevakning i skatte— rätten beträffande sådana skattskyldiga, som är bosatta inom regionen. Vad åter angår folkbokföring och upphörd tänker sig däremot landskon— torsutredningen, att de regionala funktionerna helt skulle koncentreras till den nya residensstaden.

Förutsättningarna för att anordna ett liknande avdelningskontor för den nya länsstyrelsen synes ställa sig i viss mån olika för skilda avdelningar inom denna.

Vad först angår planeringsavdelningen hör till en början framhållas, att ett av vår utrednings huvudsyften är att åstadkomma koncentration och samordning av den översiktliga samhällsplaneringen till en aktiv, bättre utrustad ny länsstyrelse. Från denna synpunkt ter sig varje splittring på olika orter olämplig. Det kan emellertid erinras om att åtskilligt samhälls- planeringsarbete har rutinkaraktär och icke med nödvändighet kräver den översikt och de resurser, varöver den samlade länsstyrelsen förfogar. Hit hör exempelvis frågor om mindre ändringar i detaljplaner, ett flertal dispen- ser från sådana planer och i åtskilliga fall besvär över byggnadsnämnds beslut, bl.a. i granntvister. Vidare bör beaktas, att de avsedda regionerna är väl avgränsade från övriga länsdelar och att samhällsplaneringen därför åtminstone delvis endast i mindre mån har samband med planeringen för länet i övrigt. Många ärenden skulle sålunda i och för sig kunna hand—

läggas vid ett avdelningskontor, till vilket planeringsavdelningen tillhan- dahållit exempelvis en jurist, en biträdande länsarkitekt och en biträdande länsingenjör. Ärenden som avgöres på tjänstemannaplanet skulle i viss utsträckning kunna slutbehandlas, andra ärenden skulle kunna beredas i olika hänseenden, innan de vidarebefordras till länsstyrelsen i residens- staden. Vissa besparingar skulle kunna göras i resekostnader m.m. Perso— nalen vid avdelningskontoret skulle också kunna förvärva ortskännedom. Mot dessa fördelar får vägas de avsevärda nackdelar, som särskilt för pla- neringsavdelningen måste följa med en splittring av personalen. Dessa nackdelar väger enligt vår mening mycket tungt.

För rättsavdelningen skulle kunna ifrågakomma att vid ett avdelnings- kontor handlägga mål om administrativa frihetsberövanden, körkort o.dyl. från den gamla länsregionen samt andra förvaltningsärenden med klar an- knytning till denna. Man skulle kunna tänka sig, att en av rättschefens när- maste medarbetare jämte ytterligare några befattningshavare avdelades för dessa uppgifter. Även här måste man förutsätta, att splittringen av per- sonalen skulle kunna vålla olägenheter, låt vara mindre uttalade än för planeringsavdelningen.

I fråga om vissa delar av den nya länsstyrelsen skulle sålunda en filial- förvaltning av den sist diskuterade typen i tidigare länsregioner, belägna på längre avstånd från den framtida residensstaden, i och för sig vara möjlig att anordna och vara förenad med vissa fördelar. Vad man fram- för allt skulle kunna vinna vore något bättre service för befolkningen, bättre ortskännedom och vissa mindre besparingar, främst av resekostnader. Man finge i så fall tänka sig ett avdelningskontor gemensamt för länssty- relsen och under gemensam ledning, där löpande ärenden och andra »var- dagsärenden» kunde handläggas självständigt och andra ärenden kunde förberedas. Nackdelarna ligger i personalens splittring på olika orter, främst i form av försvårad arbetsledning och, i vissa fall, sämre överblick. Avdel- ningskontoret skulle också bli jämförelsevis litet och därmed sårbart för personalstörningar i form av vakanser och långvariga sjukdomsfall.

Vad här anförts har icke annat syfte än att ge en antydan om vissa problem, som för vårt utredningsområdes vidkommande kan uppkomma i samband med en ändrad länsindelning, och om hur dessa problem kan lösas. Det torde framgå, att en filialförvaltning enligt något av de disku- terade alternativen under särskilda förutsättningar kan innebära en möj— lighet att komma till rätta med eljest svårbemästrade problem. Hur en så- dan förvaltning än anordnas blir den emellertid alltid förbunden med olägenheter från både myndigheternas och allmänhetens synpunkter.

. 5—7: __

KAPITEL 8

Kostnadsfrågor

Det ligger i sakens natur, att man inte kan på grundval av det principför— slag till ny länsstyrelse som vi framlägger göra mera exakta beräkningar av kostnaderna för länsstyrelserna, sådana de kommer att gestalta sig enligt förslaget. Härför erfordras först och främst en detaljundersökning av per- sonalbehovet på varje länsstyrelse. En oviss faktor i sammanhanget är givet- vis också, vilket antal län och länsstyrelser man har att räkna med i fram- tiden. I fråga om kostnaderna för reformen får vi därför begränsa oss till att framföra några allmänna synpunkter och göra vissa överslagsberäk- ningar.

Såvitt angår länsstyrelsen innebär landskontorsutredningens förslag, att större delen av det nuvarande landskontoret bortfaller. Å andra sidan har vi föreslagit, att vissa nu i förhållande till länsstyrelsen fristående expert- organ införlivas med denna. Dessa förändringar medför i fråga om kost— naderna i första hand endast, att kostnader överföres mellan olika anslags- poster i statsbudgeten. I och för sig ändras alltså inte kostnaderna för den statliga länsförvaltningen som helhet. Vissa mindre besparingar bör dock — under förutsättning av en lämplig lokaldisposition -— vara möjliga beträf- fande biträdespersonalen genom en rationellare organisation inom den nya länsstyrelsen. Vi vill vidare erinra om den överflyttning av mindre kvalifi- cerade ärenden till annan myndighet, som föreslagits i kap. 4, och den inten- sifierade rationaliseringsverksamhet, som bör upptagas av den 1 kap. 7 före- slagna personal- och kameralbyrån. Denna rationaliseringsverksamhet bör inte minst ta sikte på att begränsa behovet av kvalificerade tjänstemän.

På samma sätt bör vissa besparingar kunna ske, om de minsta och relativt sett mest kostnadskrävande länen försvinner. I den mån besparingar av sist angivet slag kan uppkomma, utgör de emellertid ett resultat av länsindel- ningsreformen och inte av våra förslag. Vi bortser därför i det följande från dessa besparingar.

Såsom framgår av de tidigare kapitlen kommer emellertid våra förslag att inom den statliga sektorn innebära vidgade uppgifter för länsförvaltningen. Framför allt gäller detta samhällsplaneringen, där den ökade aktiviteten kommer att kräva ökat arbete på tjänstemannaplanet. Vidare tillkommer kostnader för länsstyrelsens ledamöter och nämndemän. Vad angår leda- möterna har vi förut uttalat oss för att ersättningen till dem inte tilltages för lågt. I sammanhanget vill vi erinra om att vi från deras sida förutsätter en

betydande aktivitet även mellan sammanträdena. Ersättningarna bör i vart fall inte vara lägre än de som tillkommer ledamöter av styrelser i centrala verk. Nänmdemännens ersättningar synes böra följa de normer som gäller för ersättning åt vattenrättsnämndemän.

Ytterligare får man beakta, att den intensifierade samverkan, som våra förslag syftar till, kommer att ta ökad tid i anspråk. För att fältarbetet inte skall bli lidande på detta, kan vissa personalökningar visa sig er- forderliga. Det sagda gäller även andra områden än samhällsplaneringen, icke minst socialvården, där vårt organisationsförslag ger bättre möjlig- heter till en effektiv och samlad insats.

För att våra organisationsförslag skall kunna resultera i den avsedda effektiviseringen och över huvud taget i en högre standard fordras, att orga- nisationen inte blir för knappt tilltagen. Ökade krav kommer också att stäl- las på tjänstemännens kvalifikationer, vilket måste avspegla sig i deras tjänste- och löneställningar. Här kommer återigen samhällsplaneringen i blickpunkten. Planeringens uppläggning och utförande kommer att spela en stor roll i samhällsekonomin. Detta förhållande liksom behovet av en effektiv organisation och ledning av arbetet kommer att ställa stora krav på souschefen men också på planeringschefen. Hos båda dessa tjänstemän kommer att krävas initiativförmåga, överblick och omdöme.

Viktigt är också att man för olika juristbefattningar, i första hand befatt- ningen som rättschef, kan förvärva personer med gedigna juridiska kun- skaper och god administrationsförmåga. Av rättschefens egenskaper kom— mer i hög grad att hero, om den administrativa rättskipningen i länsstyrel- sen skall stå på den höga nivå som vi förutsätter. Han skall också, liksom planeringsavdelningens chef om denne är jurist, vara i stånd att rycka in som vikarie för souschefen.

Vi har enligt numera vedertagen praxis inte ansett oss böra gå in på de olika befattningshavarnas tjänste- och löneställning. Klart är emellertid, att de krav på organisationens dimensionering och tjänstemännens kvalifika- tioner, som vi antytt, måste leda till en viss, om än måttlig, kostnadsökning.

För att, trots de inledningsvis angivna svårigheterna, ändå ge en unge- färlig föreställning om kostnaderna för en medelstor länsstyrelse enligt vårt organisationsförslag har vi gjort vissa beräkningar, avseende ett län av medelstorlek, nämligen Östergötlands län.

Som grund för beräkningarna ligger uppgifter om löner och omkostnader budgetåret 1965/66 för följande (delar av) statliga förvaltningsmyndigheter i nämnda län, nämligen del av länsstyrelsen (landshövding, landskansli, länspolischefens expedition, den del av kameralsektionen, som enligt vårt bedömande erfordras för arbetsuppgifter som skall ankomma på den nya länsstyrelsen, och viss del av den för hela länsstyrelsen gemensamma perso- nalen), länsarkitektkontoret, länsingenjörskontoret, länsläkarorganisatio- nen, länsveterinären, socialvårdskonsulenten (beträffande denna konsulent

har vi bortsett från vissa, av tillfälliga omständigheter föranleddda extra lö- nekostnader) samt nykterhetsvårdskonsulenten jämte assistent och biträden. Motsvarande uppgifter beträffande barnavårdsombudet — som ju har annan huvudman än staten men enligt vårt förslag skall ingå som tjänsteman i länsstyrelsen _ avser kalenderåret 1966, vilket emellertid i sammanhanget torde vara utan nämnvärd betydelse. Sammanlagda beloppet av löner och omkostnader för här ifrågavarande förvaltningsverksamhet — med i runt tal 150 befattningshavare — uppgick till 4 012 000 kronor. Lönebelopp som utgått retroaktivt för första halvåret 1966 är då icke medräknade. I fråga om omkostnaderna bör påpekas, att däri icke ingår lokalhyror eller däremot svarande, beräknade kostnader för lokaler i statens fastigheter, ej heller mera betydande engångskostnader. I omkostnaderna för ovan angiven del av länsstyrelsen ingående belopp, avseende expenser och sjukvård, har vi- dare endast kunnat beräknas ungefärligt, d. v. s. till en mot ifrågavarande personal proportionell del av hela länsstyrelsens expens- och sjukvårdskost- nader.

Den angivna summan visar alltså, vilka kostnader som skulle ha uppkom- mit budgetåret 1965/66 för länsstyrelsen i Östergötlands län, om den av oss föreslagna organisationen varit genomförd då utan att gällande personalsta- ter och lönegradsplaceringar i något avseende ändrats. Den ger endast ut- tryck för omfördelningen av uppgifter och personal och innebär totalt sett varken kostnadsökningar eller kostnadsminskningar. För att bringa sum- man i ungefärlig nivå med dagens kostnadsläge torde till denna böra läggas omkring 15 procent av lönekostnaderna och 10 procent av omkostnaderna, motsvarande de löneökningar m. ni., som utgör resultatet av 1966 års avtals- uppgörelse, resp. de allmänna stegringar som inträtt för omkostnadernas del. Summan blir då 4 550 000 kronor.

Av tidigare angivna skäl får härtill läggas kostnader för att vinna större effektivitet i samhällsplanering m. m. och en förstärkning av rättsskydds- garantierna för den enskilde. Vi har räknat med att kostnadsökningen mot- svarar 10—12 procent av den sistnämnda summan. Detta tillägg innefattar en grov uppskattning av de anslagsökningar, som erfordras för att verk- samheten i den nya länsstyrelsen skall tillgodose de krav vi uppställt i det föregående. Självfallet har vi också tagit hänsyn till tänkbara besparing— ar. Tillägget skulle för Östergötlands län uppgå till cirka 500 000 kronor. Ef- ter förhållandet mellan befolkningstalet i Östergötlands län och i hela riket (1/1 1966) samt mellan kostnaderna för länsstyrelsen i nämnda län och för samtliga länsstyrelser jämte överståthållarämbetet (budgetåret 1965/66), skulle den totala kostnadsökningen i anledning av våra förslag mycket grovt kunna uppskattas till 12 milj. kronor per år.

KAPITEL 9

Förslag till

Lag om länsförvaltningen

Härigenom förordnas som följer.

1 g. Länsstyrelsen utövar den statliga förvaltningen inom länet, där ej sådan förvaltning enligt lag, annan författning eller praxis är anförtrodd åt annan myndighet eller annat organ.

2 5.

På länsstyrelsen ankommer, utan hinder av vad eljest är stadgat eller va- rit gällande, att inom länet besluta i alla till statlig myndighets ämbetsbe— fattning hörande frågor, som enligt föreskrift av Konungen skall anses avse översiktlig samhällsplanering eller dess genomförande, däri inbegri- pet frågor om kommunal, ecklesiastik, administrativ eller judiciell indelning samt näringslivets lokalisering och annan lokalisering av större räckvidd.

3 g. Vad länstyrelsen beslutat enligt 2 5 skall bli gällande, om ej frågan på grund av besvär, efter framställning av central myndighet eller annorledes prövats av Konungen.

4 5.

Länsstyrelsen består av landshövdingen såsom ordförande och verkschef samt tio andra ledamöter, som är svenska medborgare, fyllt tjugufem är och är bosatta inom länet. Sistnämnda ledamöter, jämte suppleanter för envar av dem, utses för en tid av fyra år i sänder. Fyra sådana ledamöter och suppleanter för dem förordnas av Konungen. Övriga ledamöter och suppleanter väljes därefter av landstinget eller, om i länet ingår flera lands- ting eller stad som ej deltager i landsting, av landstingen och stadsfullmäk- tige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen beslutar med led— ning av befolkningstalen. Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande som motsvarar det tal vilket erhålles om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid proportionellt val är särskilt stadgat.

Vid förordnande och val av ledamöter och suppleanter bör tillses, att pri-

märkommuner, näringsliv och arbetstagare blir företrädda. Ledamöterna bör också företräda olika delar av länet. För detta ändamål bör namnförslag inhämtas från kommunorganisationer, näringsorganisationer och arbetsta- garorganisationer.

5 g .

Av länsstyrelsen i dess helhet skall avgöras 1) frågor som avses i 2 g, i den mån de icke är av övervägande juridisk- teknisk eller expeditionell natur,

2) frågor av större vikt, som avser detaljplaner av icke översiktlig natur eller bör avgöras mot bakgrunden av föreliggande sådana planer eller kan inverka på kommande beslut om dylika planer,

3) andra frågor rörande samhällsplanering, i den mån länsstyrelsen så beslutar eller minst tre av de särskilt utsedda ledamöterna gör framställ- ning därom,

4) mål om besvär över byggnadsnämnds beslut, 5) frågor, som rör tillsättande eller entledigande av landshövdingens ställ- företrädare, avdelningschef, chef för byrå, sektionschef, länsassessor eller an- nan därmed i lönehänseende jämställd tjänsteman, så ock frågor om besvär rörande tjänstetillsättning och om disciplinär bestraffning, samt

6) frågor, som angår framställningar eller yttranden till Konungen eller till annan myndighet, allt i den mån de är av större vikt eller länsstyrelsen eljest så finner lämpligt.

Länsstyrelsen i dess helhet är beslutför, om jämte ordföranden minst sju eller, i mål om besvär över byggnadsnämnds beslut, minst fyra andra leda— möter eller suppleanter är närvarande. I mål och ärenden, som avses i första stycket vid 4) och 5), skall landshövdingens ställföreträdare och rättschefen äga inträda såsom ledamöter i länsstyrelsen.

6 &.

Länsstyrelsen i dess helhet skall för en tid av fyra år i sänder bland sina särskilt utsedda ledamöter eller andra i allmänna värv förfarna, inom länet bosatta svenska män eller kvinnor, som fyllt tjugufem år, utse erforderligt antal nämndemän för att deltaga i beslut i rättsärenden.

Nämndeman skall ha avlagt domared eller däremot svarande försäkran, innan han utövar sitt uppdrag.

Vid utseende av nämndemän skall tillses, att olika delar av länet blir före- trädda samt att inom delar av lån, som ligger på längre avstånd från resi- densstaden, tillräckligt antal nämndemän utses för att kunna avgöra mål och ärenden från sådan länsdel.

7 &.

Nämndemän skall deltaga vid det slutliga avgörandet av 1) mål om verkställighet av dom angående vårdnaden om barn och mål om handräckning rörande barn,

2) mål angående omhändertagande av barn för samhällsvård, så ock mål om fortsatt sådan vård och om förbud att taga barn från fosterhem,

3) mål om tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och om återintagning å sådan anstalt,

4) ärenden om utvisning av utlänning samt 5) andra mål och ärenden av rättslig natur i den mån länsstyrelsen så beslutar och frågan icke avgöres av länsstyrelsen i dess helhet.

8 5.

Länstyrelsen beslutar om antalet nämndemän, så ock om tjänstgöringensv fördelning dem emellan. Därvid bör tillses, att i mål och ärenden, vilka här- rör från del av länet som ligger på längre avstånd från residensstaden, nämndemännen om möjligt är bosatta i nämnda länsdel.

Nämndemännen skall varje gång vara minst fyra. I mål om körkort må de vara färre, dock minst två. Är nämndeman av jäv förhindrad att tjänst- göra eller uteblir han och kan annan nämndeman ej utan tidsutdräkt in— finna sig, må länsstyrelsen till tjänstgöring i nämnden kalla någon som är valbar till nämndeman.

9 5. I mål eller ärende, som icke avgöres av länsstyrelsen i dess helhet eller med nämnd, meddelas länsstyrelsens beslut av landshövdingen eller den tjänsteman vid länsstyrelsen, åt vilken målet eller ärendet enligt denna lag,. instruktion eller eljest överlämnats.

10 5.

Vid beredning av fråga rörande samhällsplanering (planeringsberedning) skall, utom länsstyrelsen, övriga statliga myndigheter, som beröres av frå- gan, deltaga och lämna erforderlig medverkan. Företrädare för landstings- kommun äger deltaga i planeringsberedning i fråga, som har samband med landstingskommunens verksamhet. Vid planeringsberedning skall företrä- dare för berörda kommuner i erforderlig utsträckning erhålla tillfälle att deltaga.

11 5.

På rättschefen ankommer att såsom ordförande jämte nämnd handlägga mål och ärenden som avses i 7 5 1)—4), så ock att själv eller såsom ord- förande jämte nämnd handlägga andra mål och ärenden av rättslig natur, i den mån icke landshövdingen eller hans ställföreträdare inträder. I dessa fall äger rättschefen deltaga, om nämnd medverkar.

12 &.

Länsstyrelsen äger vid muntlig förhandling i mål och ärenden, som band- lägges med nämnd, höra vittnen samt även i övrigt utöva de befogenheter som enligt 36—40 kap. rättegångsbalken tillkommer domstol.

- gera: rum.-#

När fråga avgöres av länsstyrelsen i dess helhet eller med nämnd, äger envar i beslutet deltagande lika rösträtt och gäller därvid den mening, som omfattas av mer än hälften, eller, vid lika röstetal, den mening som före- trädes av ordföranden. I fråga om disciplinär bestraffning, åtalsanmälan eller avstängning, så ock i mål, som avses i 7 5 vid 2)—4), samt i mål om utdömande av vite, om körkort och trafikkort skall dock bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken rörande omröstning i överrätt gälla i tillämpliga delar.

14 5.

Angående jäv för ledamot, nämndeman och tjänsteman skall vad i rätte- gångsbalken stadgas om jäv mot domare i tillämpliga delar lända till efter- rättelse, där ej ärendet är av blott expeditionell art. Såsom jäv skall dock icke anses att någon i annan statlig länsmyndighet, hos landstingskommun eller annan kommun deltagit i handläggningen av fråga, i vilken det enligt 2 & ankommer på länsstyrelsen att besluta.

15 5.

Den som är omyndigförklarad eller försatt i konkurs må ej vara särskilt utsedd ledamot, suppleant för sådan eller nämndeman. Inträffar dylikt hin- der eller blir ledamot som nu sagts, suppleant för sådan eller nämndeman eljest obehörig eller avgår han, skall länsstyrelsen föranstalta om att ny ledamot, suppleant eller nämndeman utses i hans ställe. Därvid skall, under tid då landstinget ej sammanträder, val förrättas av dess förvaltningsutskott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men skall gälla redan dess- förinnan i avseende på åtgärder som erfordras för dess tillämpning efter ikraftträdandet. Ledamöter och suppleanter för dem skall första gången ut- ses för år 1971. Nämndemän skall första gången utses för åren 1971 och 1972.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämn- der och länsvägnämnder, så ock kungörelsen den 29 januari 1965 (nr 10) om planeringsråd i länen.

KAPITEL 10

Motivering till den föreslagna lagen om länsförvaltningen

De förslag som vi framlägger berör ett stort antal författningar av olika slag: lagar, förordningar, kungörelser, instruktioner m. 111. Att före den nya organisationens genomförande överse alla dessa författningar skulle kräva ett mycket omfattande arbete. Därtill kommer, att många sådana författ- ningar fortlöpande överses och ändras utifrån andra synpunkter än dem som nu är aktuella. Ändringsförslag, som utarbetas nu, skulle med tanke härpå till betydande del bli inaktuella, innan den föreslagna länsförvalt- ningsreformen kan förverkligas. Vi har därför avstått från att framlägga förslag till de ändringar i olika författningar som i och för sig skulle vara önskvärda för att bringa deras ordalydelse i överensstämmelse med de före— slagna principerna för länsförvaltningen. Av liknande skäl har vi, såsom även nämnts i kap. 4, inte heller utarbetat förslag till sådana författnings- ändringar som påkallas av där gjorda rekommendationer om ändrad ar- betsfördelning i fråga om olika detaljärenden mellan den nya länsstyrelsen och andra myndigheter.

Vad angår principerna för den nya länsförvaltningen har vi å andra si- dan, såsom förutskickats i kap. 2 under rubriken Vissa gemensamma frå- gor, ansett påkallat, att dessa sammanfattas i en av Kungl. Maj:t och riks- dagen samfällt stiftad lag om länsförvaltningen. Utformas denna lag så, att dess viktigaste stadganden får gälla utan hinder av vad eljest är stadgat eller varit gällande — varigenom man således sätter ur kraft de författ- ningsbestämmelser som strider mot dem —— kan man erhålla en smidig lösning av de nyss antydda problemen i fråga om andra författningar. La- gen om länsförvaltningen tillämpas då fr.o.m. dagen för dess ikraftträ- dande i stället för däremot stridande stadganden i dessa författningar. De senare kan ändras vid lämplig tidpunkt, när de ändå överses eller nyskri- ves utifrån andra utgångspunkter. Utöver lagen om länsförvaltningen tor- de under sådana omständigheter t. v. i huvudsak endast behövas en instruk- tion för den nya länsstyrelsen. Icke heller denna torde lämpligen kunna ut- formas nu. Vår utredning är ju en principutredning, som i fråga om orga— nisatoriska detaljer bör fullföljas genom specialutredningar. Först sedan så skett, kan instruktionen utarbetas.

I kap. 2 har antytts de ämnen som bör behandlas i den tilltänkta lagen. Dessa är i första hand den nya länsstyrelsens befogenheter på samhällspla— neringens område. Vidare bör man lagfästa landstingens ( stadsfullmäktiges

i landstingsfria städer) uppgift såsom valkorporationer. Även nämndemän- nens medverkan i mål om administrativa frihetsberövanden och i andra för- valtningsärenden av judiciell art synes, såsom påpekats i kap. 2, böra kom- ma till uttryck i lagen. Slutligen erfordras vissa processuella bestämmelser, vilka enligt vanlig praxis bör upptagas i samfällt stiftad lag.

Förslaget till lag om länsförvaltningen har utarbetats efter dessa riktlin- jer. Efter en inledande bestämmelse i 1 & anges i 2 och 3 55 länsstyrelsens befogenheter inom den översiktliga samhällsplaneringen. Härefter följer i 4 och 5 55 stadganden om de särskilt utsedda ledamöterna i länsstyrelsen och de ärenden, i vilka de skall deltaga, samt i 6—8 55 motsvarande bestäm- melser om länsstyrelsens nämndemän. I anslutning härtill följer i 9 och 11 Så vissa regler om beslut, som fattas på tjänstemannaplanet m.m. I 10 & fastslås övriga statliga länsorgans skyldighet samt landstingskommunens och berörda kommuners rätt att medverka i planeringsberedningen. Slut- ligen följer i 12—15 55 vissa bestämmelser om bevismedel, omröstning, jäv m. m.

Rörande de särskilda bestämmelserna anmärkes följande.

1 5.

Här fastslås den redan gällande principen, att länsstyrelsen har att om- besörja all statlig förvaltning inom länet, som icke genom författningsbe- stämmelse eller eljest anförtrotts annat organ. Av bestämmelsen följer bl. a., att länsstyrelsen har en vidsträckt initiativrätt i olika angelägenheter som angår länet och dess befolkning.

2 5.

Den viktiga principen att den nya länsstyrelsen för länets vidkommande skall besluta i alla till statlig myndighets ämbetsbefattning hörande frågor om översiktlig samhällsplanering och dess genomförande fastslås i denna paragraf. Dess bestämmelser skall, på sätt beskrivits i kapitlets inledning, träda i stället för däremot stridande bestämmelser i andra författningar.

Innehållet i paragrafen har utförligt behandlats i kap. 2 under rubriken Länsstyrelsens ledamöter (s. 162—167), till vilken framställning här får hänvisas.

3 &.

Såsom framhållits redan i kap. 1 under rubriken Riktlinjer för en läns- förvaltningsreform skall vad länsstyrelsen beslutat i fråga om översiktlig länsplanering bli gällande för länets vidkommande. De meningar som i sådana frågor uttalats av fristående länsorgan har endast rådgivande ka- raktär. Länsstyrelsens beslut kan ta sig olika former. Det kan vara fråga om beslut i egentlig mening men också om fastställande av handlingspro- gram och riktlinjer, yttranden till Kungl. Maj:t eller central myndighet eller råd till kommuner, företag eller enskilda.

Vilken form beslutet än har gäller emellertid den förut angivna princi— pen. Länsstyrelsen äger bestämma för den samfällda statliga länsförvalt— ningens räkning i alla frågor om översiktlig länsplanering. Dess befogenhe— ter på detta område kommer också till uttryck däri, att länsstyrelsens me- ning inte får frångås av centralt ämbetsverk, vare sig länsstyrelsen fattat beslut i en fråga eller avgivit yttrande till ämbetsverket. Endast Kungl. Maj:t skall enligt förslaget ha rätt att ändra ett länsstyrelsens beslut eller frångå dess yttrande. Vi vill understryka, att det sagda gäller de frågor som enligt förevarande paragraf, motiveringen för densamma (s. 162— 164) och riktlinjer från Kungl. Maj:t skall ankomma på den nya länssty- relsen. Att denna begränsning av länsstyrelsens exklusiva beslutanderätt icke innebär någon inskränkning av dess initiativrätt framgår av 1 5.

Hur hithörande frågor skall bringas under Kungl. Ma:ts prövning torde inte behöva särskilt regleras. Vanliga regler bör här kunna tillämpas. I stor utsträckning rör det sig om frågor, som av vederbörande centrala äm— betsverk kan underställas Kungl. Maj:t. Påpekas kan, att de fristående läns- organen i regel torde sakna rätt att anföra besvär över länsstyrelsens be- slut. Dessa organ bör, om de inte anser sig kunna godtaga länsstyrelsens ståndpunkt, i stället fästa vederbörande centrala ämbetsverks uppmärksam- het på saken.

Den här tänkta ordningen överensstämmer i sina huvuddrag, om än inte helt, med vad som redan nu tillämpas enligt 14——17 55 lagen om allmänna vägar samt 10, 12, 14, 16, 17, 22, 23 och 24 55 vägstadgan.

4 g.

I paragrafen anges hur många medborgarrepresentanter som jämte lands- hövdingen skall ingå i den nya länsstyrelsen och hur de skall utses. Dessa frågor har ingående behandlats i kap. 2, till vilket får hänvisas.

Paragrafen anger även kompetenskrav för de särskilt utsedda ledamö— terna. Dessa skall vara svenska medborgare, minst 25 år gamla och vara bosatta inom länet. Ytterligare kompetensföreskrifter meddelas i 15 å. Le- damot får sålunda inte vara omyndigförklarad eller försatt i konkurs. Till skillnad från de först nämnda kompetenskraven innebär de sistnämnda en skyldighet att frånträda uppdraget under löpande mandatperiod, om de inte längre är uppfyllda. Ledamot, som förklaras omyndig eller blir för- satt i konkurs, skall sålunda omedelbart avgå.

I kommunallagstiftningen och åtskillig annan lagstiftning finns bestäm- melser, som innebär att det, med vissa undantag, är en medborgerlig skyl- dighet att åtaga sig där avsedda uppdrag. Vad gäller uppdragen som leda— mot i den nya länsstyrelsen torde man kunna räkna med att det icke blir fråga om att utse andra än dem som är villiga att mottaga uppdragen. Vi har därför ansett det överfödigt att upptaga bestämmelser med nyss an- givet innehåll i lagförslaget.

4. gy.—run-"mq-n .

5 5.

Till en början anges i paragrafen de frågor som skall avgöras av läns- styrelsen i dess helhet, d. v. s. av landshövdingen och länsstyrelsens övriga ledamöter. Även i denna del får vi hänvisa till den utförliga motiveringen i kap. 2 under rubriken Länsstyrelsens ledamöter (s. 160—167).

Här skall erinras om att, enligt vad där angives, länsstyrelsen i denna sammansättning även skall avgöra vissa rättsfrågor, nämligen byggnads- mål och mål om disciplinär bestraffning m.m. I dessa mål utvidgas kret— sen av ledamöter med landssekreteraren och rättschefen.

I övrigt upptar andra stycket en beslutförhetsregel. Jämte landshövding- en _4 i vars ställe landssekreteraren vid förfall inträder som ordförande _— skall minst sju särskilt utsedda ledamöter eller suppleanter vara närvaran- de. I mål om besvär över byggnadsnämnds beslut synes det dock tillräck- ligt att fyra sådana ledamöter eller suppleanter deltar. Härigenom uppnås även viss överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om sådana på rättsavdelningen handlagda mål, i vilka nämnd medverkar.

6 5.

De här behandlade frågorna om länsstyrelsens nämndemän, sättet att utse dem samt kompetenskraven har ingående behandlats i kap. 2 under rubriken Länsstyrelsens nämndemän. Nämnas kan, att alla nämndemän blir ordinarie. Suppleanter finns således inte, utan vid förfall för nämnde- man inkallas annan nämndeman i hans ställe. Kompetenskraven är desam- ma som för länsstyrelsens särskilt utsedda ledamöter. Stadgandena i 15 & gäller även nämndemännen. För dessa har därutöver —— för att ytterligare understryka den domstolsmässiga karaktären av handläggningen av mål om administrativa frihetsberövanden m.m. _ föreskrivits, att de skall ha avlagt domared eller däremot svarande försäkran (jfr SOU 1964: 27 s. 105— 106 och 135). — Icke heller i fråga om nämndemännen har vi ansett erfor- derligt att upptaga bestämmelser om skyldighet att mottaga uppdraget.

7 g. Paragrafen anger de mål och rättsärenden i vilka nämnd skall deltaga. Härom hänvisas till vad som anförts i kap. 2 under rubriken Länsstyrelsens nämndemän (särskilt s. 171 ff).

88.

I Även beträffande denna paragraf har en ingående motivering lämnats i kap. 2 under rubriken Länsstyrelsens nämndemän.

9 5.

I mål, som icke avgöres av länsstyrelsen i dess helhet eller med nämnd, ligger beslutanderätten såsom hittills hos landshövdingen eller annan tjänsteman. Denna princip lagfästes i paragrafen.

320 10 g.

Förslaget att såsom forum för samverkan vid Planerings-frågornas bered— ning tillskapa ett gemensamt, under flexibla former arbetande organ, pla— neringsberedning-en, har närmare utvecklats i kap. 1 under rubriken Rikt- linjer för en länsförvaltningsreform (s. 149—150). Ytterligare kan hänvisas till framställningen i kap. 7 (s. 293—294).

11 g.

För att länsstyrelsen i mål om administrativa frihetsberövanden och andra obligatoriska nämndmål skall kunna arbeta under domstolsliknande former torde man höra kräva, att ordförandeskapet i princip utövas av en och samma person. Vi har därmed velat skapa en särskild garanti för den från rättssäkerhetssynpunkt nödvändiga kontinuiteten. Det föreslås därför, i viss anslutning till vad som nu gäller prövningsnämnderna, att rättschefen — i förekomma-nde fall ersättare för honom — alltid skall vara ordförande i de mål som obligatoriskt skall avgöras med nämnd. I andra mål och rätts- ärenden, i vilka nämnd deltager, skall landshövdingen eller landssekrete- raren äga inträda som ordförande, varvid emellertid rättschefen — och om landshövdingen inträder även landssekreteraren — skall kunna med— verka med rösträtt för envar av dem. Att landshövdingen skall kunna tjänstgöra som ordförande i nu avsedda mål och ärenden — något som torde bli sällsynt — sammanhänger med att dessa också kan avgöras utan nämnd. I sådant fall kan landshövdingen alltid påfordra att få överta målet eller ärendet och ensam bestämma utgången.

12 &.

Förslaget att i fråga om bevismedlen vid muntlig förhandling i nämnd- mål tillerkänna länsstyrelsen samma befogenheter som allmän domstol har motiverats i kap. 2 (s. 174). Bestämmelsen kan bli överflödig, om den av besvärssakkunniga i SOU 1964: 27 föreslagna lagen om förvaltningsförfa- randet genomförs (jfr 8 och 9 kap. nämnda lagförslag).

13 5.

De föreslagna omröstningsreglerna har behandlats i kap. 2 under rubri- ken Formen för medborgarrepresentanternas medverkan (s. 154—155). Även denna paragraf kan bli överflödig om besvärssakkunnigas förslag antages (jfr 3 kap. 6—12 55 av de sakkunnigas lagförslag).

14 g. Jävsreglerna har i avbidan på att statsmakterna tar ställning till besvärs- sakkunnigas förslag (jfr 2 kap. 3—5 55 nämnda lagförslag) utformats i anslutning till 37 & nuvarande länsstyrelseinstruktion. För att icke motverka

”_a—=.; .-—

den avsedda samordningen mellan olika länsorgan i frågor om översiktlig samhällsplanering synes emellertid böra föreskrivas, att jäv icke skall före- ligga på den grunden att vederbörande deltagit i handläggning av sådan fråga i annan statlig länsmyndighet eller hos landstingskommun eller an- nan kommun (samarbetsnämnd inom kommunblock). Övriga jävsgrunder skall givetvis tillämpas i full utsträckning.

15 &. Denna paragraf har redan behandlats i samband med 4 och 6 55.

Övergångsbestämmelser

Vi har såsom en arbetshypotes utgått från att våra förslag skall kunna genomföras den 1 januari 1971. De medborgarrepresentanter, som jämte landshövdingen skall utgöra den nya länsstyrelsen, bör då utses under hösten 1970 för år 1971. Den första mandatperioden bör omfatta endast nämnda år. Landstingsval kommer nämligen att äga rum under hösten 1970, varvid de nyvalda landstingen är verksamma fr. o. m. är 1971. Val av ledamöter i länsstyrelsen för fyraårsperioden 1972—1975 bör verkställas av de år 1970 valda landstingen. Sammanträde med den nya länsstyrelsen bör hållas före årsskiftet 1970/71, bl. a. för att utse nämndemän för åren 1971 och 1972. Nämndemän utses på nytt hösten 1972 för fyraårsperioden 1973—1976. De föreslagna övergångsbestämmelserna har utformats i en- lighet härmed.

I anslutning till det i 3 kap. framförda förs-laget att avskaffa länsväg- nämnder och vägnämnder föreslås att lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om dessa nämnder upphäves. Då planeringsråden i länen, enligt vad vi förordat i kap. 2, skall avlösas av medborgarrepresentanterna i den nya länsstyrelsen, bör även 1965 års kungörelse om planeringsråden upphöra att gälla.

Beträffande mål och ärenden, som är anhängiga hos domstol eller annan myndighet vid genomförandet av ändrad organisation eller ikraftträdandet av ny processuell lagstiftning, gäller av gammalt såsom en allmänt veder- tagen regel, att den nya organisationen eller lagstiftningen blir omedelbart och utan inskränkning tillämplig i sådana mål och ärenden, i vad angår processuella åtgärder och beslut som infaller efter ikraftträdandet. För att avvikelse skall ske från denna regel, exempelvis så att äldre organisation eller äldre processbestämmelser skall tillämpas, kräves det, att uttryckliga bestämmelser härom meddelas. Sådana bestämmelser kan vara motiverade av hänsyn till enskilda eller av praktiska hänsyn.

De förslag som vi framlägger har till ändamål att skapa en effektivare, mera rationell men också från rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställan— de regional statlig förvaltning än för närvarande. Från den enskildes syn- punkt torde den nya organisationen och de nya processuella reglerna i

huvudsak enbart innebära förbättringar. Några praktiska hänsyn, som skulle motivera att nuvarande organisation och förfarande skulle bibehållas för mål och ärenden som kvarstår oavgjorda efter ikraftträdandet, torde knappast finnas.

Av dessa skäl innehåller lagförslaget inte särskilda övergångsbestämmel- ser om mål och ärenden, som anhängiggjorts före ikraftträdandet men av- göres eller eljest slutbehandlas först därefter. Vad som gjorts dessförinnan i nämnda mål och ärenden inom förutvarande organisation och enligt förut gällande regler behåller visserligen sin giltighet, men den fortsatta hand— läggningen skall ske i den nya organisationen och enligt de nya bestämmel- serna. Detta inebär, för att ta några exempel, att en fråga, som rör över— siktlig samhällsplanering och vars avgörande enligt de nya reglerna flyttas- över från självständigt länsorgan till länsstyrelsen, skall överlämnas till denna, om den kvarstår oavgjord den 1 januari 1971. I länsstyrelsen fattas beslutet enligt de nya reglerna med deltagande av de särskilt utsedda leda- möterna. Länsarkitekten fungerar efter nämnda dag som befattningshavare i länsstyrelsen även i vad angår äldre, oavgjorda ärenden. På samma sätt skall ett mål angående omhändertagande av barn för samhälls-vård, som kommit in före årsskiftet men icke hunnit avgöras, handläggas med nämnd. Anordnas efter årsskiftet muntlig .förhandling i sådant mål, kan vittnes- förhör äga rum.

Särskilt yttrande och reservation av herrar Cassel,

Hansson, Ståhl och Sännås

Vi är ense med majoriteten om att en länsförvaltningsreform är mycket angelägen. Reformen bör även enligt vår mening skapa förutsättningar för en initiativkraftig ledning inom de förvaltningsområden, som enligt majo— ritetens och vårt gemensamma förslag i framtiden skall höra till länssty- relsens ämbetsbefattning.

Den nya länsstyrelsen skall sålunda vara den centrala statliga länsmyn— digheten och utöva den statliga förvaltningen inom länet, där sådan förvalt- ning inte är anförtrodd annan myndighet eller annat organ.

I viktiga hänseenden kommer den nya länsstyrelsen att skilja sig från den nuvarande. Arbetsuppgifterna koncentreras till sådana, som har väsent- lig betydelse för länets utveckling och befolkningens välfärd. Tyngdpunkten kommer att ligga på uppgiften att vara det initiativtagande, samordnande och ledande organ, som på sitt förvaltningsområde har ansvaret för länets utveckling, för den översiktliga samhällsplaneringen, för socialvård, allmän hälsovård m. m. Länsstyrelsen kommer också att ha betydelsefulla rätts- vårdande uppgifter.

Allt detta förutsätter en genomgripande omdaning av länsstyrelsen, var— vid det för oss centrala är, att representanter för länets befolkning tillsam- mans med ordföranden (verkschefen) kommer att utgöra den nya länssty- relsen. Vi anser det nämligen nödvändigt att åstadkomma en demokratise- ring av den statliga länsförvaltningen, varvid det gäller att söka sig fram till verksamhetsformer, som är bäst förenliga med demokratiska värde- ringar.

Den nuvarande ordningen, där alla beslut i länsstyrelsen fattas av tjänste- män utan medverkan av representanter för länets befolkning, finner vi icke svara mot nämnda värderingar.

Det är med hänsyn såväl härtill som till handhavandet av de nya upp- gifter, som anförtros länsstyrelsen, nödvändigt att länets befolkning genom valda representanter får inflytande på och ansvar för länsstyrelsens verk- samhet.

I den nya länsstyrelsen skall alltså enligt vårt förslag dessa valda med— borgarrepresentanter i samverkan med ämbetsmän fatta alla viktiga beslut och bära ansvaret för dessa. Detta innebär, att länsstyrelsens ordförande, tillika verkschef, och de valda ledamöterna gemensamt skall utöva den all- männa ledningen av länsstyrelsens verksamhet och avgöra samhällsplane— ringsfrågor av översiktlig natur eller eljest av vikt och att de i dessa avseen- den skall vara initiativtagande och samordnande.

I fråga om valkorporation, som skall förrätta valet av medborgarrepre- sentanter, anser även vi, att den enda i praktiken framkomliga vägen är att landstinget (landstingen) eller, om landstingsfri stad finnes, landstinget och stadsfullmäktige väljer de ledamöter i länsstyrelsen, som skall representera länets invånare. Vi ansluter oss i detta avseende helt till utredningens moti- vermg.

Däremot skiljer vi oss från majoriteten i fråga om hur många länsvalda ledamöter som skall ingå i den nya länsstyrelsen. Vi är visserligen överens om att länsstyrelsen skall tillföras en allmänt medborgerlig representation, men majoriteten vill icke låta denna mer än till en del utses genom ett inom länet förrättat val.

Vi anser för vår del att samtliga ledamöter, bortsett från ordföranden, bör utses genom sådant val. Vi finner en sådan ordning bäst överensstäm- ma med vår ovan angivna grundsyn i denna fråga. Endast genom att samt— liga dessa ledamöter väljes inom länet i demokratisk ordning tillämpar man enligt vår mening på ett acceptabelt sätt principen om länsdemokrati, vad gäller länsstyrelsens sammansättning.

Genom att valet sker i en politisk församling och efter politiska grunder kommer det att avspegla den väljande korporationens sammansättning i politiskt avseende. Den balans, som därvid eftersträvas, skall enligt vår me— ning icke vare sig före eller efter valet kunna rubbas från den styrande mak— tens sida.

För att åstadkomma en sådan balans erfordras därjämte, att antalet leda- möter, som korporationen väljer, blir tillräckligt stort. Tillgodoses detta krav, torde möjligheter finnas att på önskvärt sätt få primärkommuner, nä- ringsliv och arbetstagare samt olika länsdelar företrädda i länsstyrelsen. Angelägenheten härav gör sig starkt gällande i samband med att länsstyrel— sen tillföres nya stora uppgifter, främst i fråga om den översiktliga sam- hällsplaneringen. Vi vill därvid alldeles särskilt framhålla nödvändigheten av att de primärkommunala intressena i tillfredsställande grad blir före- trädda i den nya länsstyrelsen.

Mot förslaget att en del ledamöter skall förordnas av Kungl. Maj:t talar det förhållandet, att länsstyrelsens beslut då icke på samma sätt som vid av oss föreslagen ordning blir ett uttryck för viljan hos länets invånare. Vårt förslag ger dessa ett större inflytande än majoritetsförslaget och är följakt- ligen bättre ägnat att göra länsdemokratin till en realitet.

Sammanfattningsvis föreslår vi alltså, att länsstyrelsen skall bestå av dess ordförande, tillika verkschef, samt tio valda ledamöter. som är svenska medborgare, har fyllt 25 år och är bosatta inom länet. Samtliga sistnämnda ledamöter jämte suppleanter för envar av dem skall enligt vårt förslag, för en tid av samma längd som landstingets valperiod, utses av landstinget eller, om i länet ingår flera landsting eller stad som ej deltagar i landsting, av landstingen och stadsfullmäktige med den fördelning dem emellan, som länsstyrelsen beslutar med ledning av befolkningstalen.

mna—_H—u- _

Reservation av herr Ståhl

Utöver den gemensamma reservation som avgivits av herrar Cassel, Hans— son, Sännås och undertecknad önskar jag i följande punkter anmäla från utredningens majoritet avvikande mening.

I. Beträffande länstyrelsens ordförande

, En av de bärande tankarna i utredningsförslaget är, såsom också framgår i av både majoritetens och reservanternas uttalanden, att nu förverkliga prin- j cipen om länsdemokrati genom att ledamöter av länsstyrelsen väljes av 1 landstingen för samma tidsperiod som ledamöterna i landstingens förvalt- ningsutskott. Såsom närmare utvecklas i den ovannämnda gemensamma reservationen bör detta val omfatta samtliga ledamöter, dock även av det skälet, att man icke genom en sådan konstruktion som majoriteten före— slagit — med sex landstingsvalda och fyra kungautnämnda ledamöter — redan från början i denna mycket viktiga styrelse med dess alltmer makt- påliggande uppgifter inför en dualism, en kluvenhet i känslan av huvud— mannaskap som alltför lätt kan verka förlamande på handlingskraft och initiativförmåga.

För mig framstår emellertid också som i hög grad väsentligt, att jämväl länsstyrelsens ordförande och verkschef utses genom val och därigenom blir ansvarig inför länets innevånare enligt allmänt accepterade regler för parlamentarisk ansvarighet. Den nya länsstyrelsen erhåller arbetsuppgifter som i viktiga delar är helt nya och närmast torde kunna jämföras med flera av dem, som tilltänkts det planerade storlandstinget i Stor-Stockholmsom- rådet. Där har med rätta tagits för givet, att befattningshavarna i chefsställ- ning skall utses av och vara ansvariga inför de folkvalda förtroendemän- nen. Även om det nu i begynnelsen måhända kan framstå som onödigt långt— gående och brådstörtat att låta länets valda förtroendemän utse sin egen ordförande och chefstjänsteman, torde detta tillvägagångssätt redan efter några få år komma att te sig som något alldeles självklart, eftersom det så- som nyss framhållits är enda möjligheten att förverkliga principen om par- lamentarisk ansvarighet. Denna princip bör därför redan från början ge— nomföras även beträffande länsstyrelsens ordförande och dennes ställföre- trädare och i praktiken i varje fall till en början tillämpas så, att dessa båda befattningshavare vid början av varje valperiod och för den tid som denna period omfattar utses av den nyvalda länsstyrelsen. När denna praxis vunnit stadga kan övervägas, om även dessa båda val böra förrättas direkt av landstinget. En näraliggande jämförelse erbjuder valen av borgarråd i Stock-

holm. I analogi härmed bör också anställnings- och löneförhållanden för länsstyrelsens valda tjänstemän ordnas på sådant sätt att lämpliga och ka- pabla personer blir villiga att ställa sig till disposition. Våra län kommer för framtiden — åtminstone om man får döma av den djupgående förändring som på senare år inträtt och som redan gjort den nuvarande länsstyrelse- organisationen i viktiga delar föråldrad — att i sin ledning behöva i vårt samhälleliga och ekonomiska liv allsidigt orienterade, effektivt arbetande chefstjänstemän, som måhända endast under ett begränsat antal år känner sig lämpliga för denna krävande, på länets utveckling och allmänna förkov- ran inriktade verksamhet.

Mot bakgrunden av denna skissering av de båda chefsbefattningarnas in- riktning och verksamhet står det klart, att jag inte delar majoritetens för— slag att dessas innehavare skall kunna inträda som domare i stället för rättschefen. På dennes plats bör enligt min mening vid förfall för honom hans ställföreträdare inträda.

Huruvida de nedärvda och därför i viss mån hävdvunna beteckningarna på här ifrågavarande båda befattningar, landshövding resp. landssekretera- re, bör bibehållas även in i en ny tid med ett annorlunda samhälle är själv- fallet en underordnad fråga. Arbetsuppgifterna har blivit helt annorlunda än dem som deras företrädare för över 300 år sedan hade att handlägga. Dä därtill kommer att den hävdvunna länsstyrelsen nu står inför en genom- gripande omstöpning och nydaning synes skäl tala för att tiden nu är inne för jämväl en modernisering och förändring av beteckningarna på de båda chefsposterna i våra länsstyrelser. Därför talar också den omständigheten att denna detaljfråga i de livliga debatterna under senare år om utform— ningen av vår framtida länsförvaltning varit föremål för bestämda menings- yttringar. Senast har den dessutom aktualiserats och behandlats i samband med propositionen om sammanslagningen av Stockholms stad och län. Tid— punkten för en allmän länsförvaltningsreform inbjuder därför till den länge diskuterade moderniseringen även av beteckningarna på länsstyrelsernas båda chefsbefattningar. Ur olika synpunkter förefaller den i propositionen angivna titeln, länsdirektör, såsom mera adekvat och även i övrigt ända— målsenlig än den hittillsvarande nedärvda beteckningen landshövding. Ur samma synpunkt synes ställföreträdarens befattning lämpligen böra be- nämnas kanslidirektör i stället för landssekreterare.

Beträffande tillsättning och beteckning av övriga tjänstemän, av vilka i synnerhet planeringschefen och rättschefen erhåller betydelsefulla arbets- uppgifter, ansluter jag mig till utredningsmajoritetens förslag.

1]. Beträffande länspolischefens ställning Enligt utredningens förslag kommer länspolischefens expedition, som f.n. icke är inordnad i landskansliet utan direkt under landshövdingen sidoordnad med detta, att infogas såsom likställd med de övriga avdelningar-

na inom det nya verket. Visserligen uttalas i annat sammanhang att läns- polischefen skall direkt lyda under landssekreteraren såsom länsstyrelsens souschef endast vid landshövdingens bortovaro. Detta till trots kan näppe— ligen bestridas att i praktiken konsekvenserna av den nya organisationen blir att länspolischefen och hans expedition kommer att avsevärt hårdare inordnas i länsstyrelsen än vad som hittills varit fallet och vad som avsågs vid genomförandet av 1964 års polisreforni.

Ur synpunkten av polisorganisationens egentliga och med hänsyn till brottslighetens oroande ökning och förgrovning helt dominerande uppgift skulle en hårdare infogning än hittills av länspolischefen i en ämbetsverks- organisation kunna medföra ett allvarligt avbräck för polisens effektiva ut- övande av den egentliga arbetsuppgiften, samhällsskyddet mot brottslighet. I själva verket torde erfarenheterna under den relativt korta tiden efter polisreformens genomförande också ha visat betydande nackdelar redan genom den partiella underställning av den regionala polisledningen under länsstyrelsen som nu är för handen. Medan flertalet länsstyrelsechefer respekterat länspolischefens behov att efter eget bedömande disponera sin arbetstid för den dominerande uppgiften, polisverksamheten, har däremot på andra håll från länsstyrelsen sådana krav på insatser av efemära admi- nistrationsuppgifter ställts på länspolischefen att viktiga polisiära uppgifter måst eftersättas. Då dessa till hela 80 % upptar hans tid och är kvalitativt betydelsefulla medan de relativt sett mer rutinmässiga länsstyrelseärendena endast utgör 20 % av hans arbetsbörda, och då därtill erfarenheten givit vid handen att de senare ärendena genom länspolischefens infogning i läns- styrelsen i olika fall blivit ett hinder för hans polisiära arbetsuppgifter, kan jag icke ansluta mig till utredningens förslag i denna del, vilket måste befaras medföra en än hårdare infogning i länsstyrelseorganisationen. Jag föreslår därför, att länspolischefens expedition i den nya länsstyrelseorga- nisationen erhåller samma ställning som för närvarande d.v.s. direkt under den nya länsstyrelsen, där länspolischefen självfallet skall vara föredragan- de i på honom ankommande ärenden. Vidare anser jag mig böra föreslå att länspolischefen i enlighet med arbetsuppgifternas fördelning och betydelse skall ha sitt tjänsterum i omedelbar anslutning till den operativa polisstyr- kan i residensstaden.

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1967

. Nordiskt institut för samhällsplanering. . Nordiskt samarbete inom torskningens och den högre undervisningens område. !. Internordisk verkställighet med anledning av beslut rörande vårdnad om barn m. m.

NH

STATENS OFFENTLICA UTREDNINGAR 1967

Systematisk förteckning (Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet

Allmänna arvsfonden. [2] Utsökningsrätt VI. [3] Ny domkretsindelning för underrätterna. [4]

Försvarsdepartementet ( Tjänsteställning inom krigsmakten. Esselte. [15] '

Socialdepartementet

Bgrnlstugor. Barnavårdsmannaskap. Barnolycks- .” al . [ ] _

Kommunikationsdepartementet

Länsförvaltningsutredningen. 1. Den statliga läns- förvaltningen. I. [20] 2. Den statliga länsförvalt- ningen. II. Bilagor. [21] Skatteförvaltningen. [22]

Finansdepartementet

Statlig publicering. [5] Finansiella långtidsperspektiv. [6]

Statskontorets programbudgetutredning. 1. Pro- grambudgetering. Del I. [11] 2. Programbudgete- ring. Del II — Studier och försök. [12] 3. Program- budgetering. Del 111 — En sammanfattning. [ia]

Ecklesiastikdepartementet

Rikskonserter. [9] Linköpings högskola. Del I. [10] Skolans arbetstider. [14] 1953 års utredning kyrka—stat: VII. Folkbokfö- ringen. [16]. VIII. De teologiska fakulteterna. [17] 1962 års ungdomsutredning. Statens stöd till ung- domsverksamhet V. [19]

Jordbruksdepartementet Den framtida jordbrukspolitiken. [7]

Inrikesdepartementet

Kommunal bostadsförmedllng. [1] Invandringen. [18]