SOU 1970:21

Kompetensutredningen

Förkortningar

AMS Arbetsmarknadsstyrelsen ASÖ Aktuellt från skolöverstyrelsen KU Kompetensutredningen SCB Statistiska centralbyrån SFS Sveriges förenade studentkårer SÖ Skolöverstyrelsen UKÄ Universitetskanslersåmbetet U 68 1968 års utbildningsutredning YB Yrkesutbildningsberedningen

166

167

205

207

212

213

246

247

Utredningsarbetet

1.1 Sekretariat

Till huvudsekreterare åt de sakkunniga ut- såg departementschefen 21.2.1966 utred- ningschefen vid Hermods korrespondensin- stitut Helmer Larsson. Att vara biträdande sekreterare utsågs 14.11.1966 byrådirektören i AMS Britta Ericsson och 13.10.1967 förste byråsekreteraren i SÖ Gunilla Hjorth. Förutom sekreterarna har till sekretaria- tet under längre tid varit knutna flera per- soner. Numera fil. lic. Rolf Paulin har varit anställd hos utredningen under tiden 1.1. 1967—31.10.1968, under senare delen av sin anställningstid direkt knuten till sekretariatet med uppgift att biträda med forsknings— och undersökningsfrågor. För denna arbets- uppgift svarade under tiden 1.2.1969-30.4. 1970 numera fil. lic. Lisbeth Rudemo i sin egenskap av anställd vid sekretariatet. Nu- mera förste byråsekreteraren i AMS Birgit Wilken-Ferm, knuten som expert till KU, medverkade under tiden 26.6.1967—31.12. 1967 i arbetet med kartläggning av kvanti- tativa och kvalitativa utbildningsförhållan- den. Pol. mag. Gunnel Wikén var anställd vid sekretariatet 14.8.1967—15.6.1969 och medverkade bl. a. i ovannämnda kartlägg- ning. Inom sekretariatet har vidare, jämte viss annan kanslipersonal, tjänstgjort nume— ra kanslisten i SÖ Birgitta Thunström (1.4. 1966—26.8.1968) och kansliskrivaren i SÖ Yvonne Fuchs (fr. o. m. 12.6.1967).

1.2 Experter och arbetsgrupper

Ett antal experter (bilaga 1) har biträtt KU med olika arbetsuppgifter." Av experterna

har följande haft mer allmänna, kontinuer- liga arbetsuppgifter.

Under 1966 knöts till utredningsarbetet un- dervisningsrådet Sixten Marklund för olika forskningsuppgifter.

Numera professorn Sten Henrysson har bl. a. lett arbetet med konstruktion och ut- prövning med studielämplighetsprov och bi- trätt utredningen i olika forskningsfrågor.

KU har organiserat grupper av experter m.fl. för olika problemområden. För un- dersökningen av olika, främst kvantitativa förhållanden inom utbildningsväsendet orga- niserades en referensgrupp under ordföran- deskap av huvudsekreteraren. Referensgrup— pen var verksam huvudsakligen under hös- ten 1967—våren 1968.

Under våren 1969 organiserades fem ar- betsgrupper. En grupp sammansattes av ex- perter, som på olika sätt är knutna till skol- väsendet. Gruppens uppgift var huvudsak— ligen att utreda vissa behörighets— och me- ritvärderingsfrågor och deras anknytning till gymnasieskolan. Ordförande var undervis- ningsrådet Hans-Erik Östlundh, SÖ, och sekreterare biträdande sekreteraren i KU Britta Ericsson. Arbetsgruppens slutrapport till KU avlämnades i januari 1970.

För utredning av behörighets- och merit- värderingsfrågor som gäller vuxria bildades en arbetsgrupp med experter på vuxenut- bildningens område. Som ordförande i grup- pen fungerade huvudsekreteraren och som sekreterare biträdande sekreteraren i KU Gunilla Hjorth. Senare inträdde experten i SÖ, intendenten Göran Söderström i Hjorths ställe. Gruppens slutrapport avlämnades i januari 1970.

Förkunskapskraven för studier vid olika fakulteter vid universitet m. m. (utom filo- sofisk fakultet) har utretts av en expert- grupp, där universitets- och högskoleprofes— sorer m.fl. ingått som ledamöter. KU:s hu- vudsekreterare utsågs till gruppens ordfö- rande och till dess sekreterare biträdande sekreteraren Hjorth. Gruppens rapport över uppdraget lämnades till KU i januari 1970.

Tekniska och organisatoriska frågor rö— rande organisation av antagning m.m. till främst högre utbildning har studerats inom en arbetsgrupp sammansatt av experter på organisation och ADB m.m. Biträdande sekreteraren Ericsson utsågs till gruppens ordförande. Sekreterare har varit förste by- råsekreteraren i UKÄ Sven Arne Hammar- bäck. Slutrapport från gruppen lämnades till KU i april 1970.

Enligt direktiven har KU att utreda, hur information om behörighets- och meritvär— deringsvillkor lämpligen skall spridas. För detta ändamål tillsattes en arbetsgrupp med inom studie- och yrkesorienteringen verk- samma experter som inledde arbetet i sep- tember 1969. KU:s huvudsekreterare utsågs till ordförande medan förste byråsekretera- ren i AMS Margareta Olsson har varit grup— pens sekreterare. Rapport till KU över upp- draget förelåg i februari 1970.

En särskild arbetsenhet bildades för kon- struktion och utprövning av studielämplig- hetsprov. Gruppen var under januari 1968 —mars 1969 knuten till lärarhögskolan i Stockholm, därefter huvudsakligen till av- delningen för pedagogik i Umeå. Vetenskap— lig ledare för verksamheten har varit ex- perten Henrysson.

1.3 Betänkanden och förslag

Sedan KU i början av 1966 inlett sitt ar- bete, framstod det omedelbart som en tving- ande nödvändighet att före det långsiktiga utredningsarbetet igångsätta ett kortsiktigt arbete med inriktning på ett nytt men enbart provisoriskt kompetenssystem med begrän- sad varaktighet. Anledningen härtill var främst införandet av ett nytt gymnasium från 1.7.1966 och inrättandet av fackskolan.

Kompetensregler för dessa skolformer mås- te utformas och utfärdas utan dröjsmål, även om därigenom det långsiktiga utredningsar— betet skulle försenas. Ett sådant arbetssätt hade också förutsetts i direktiven.

KU:s kortsiktiga arbete med kompetens- frågor fick med nödvändighet en huvudsak— ligen teknisk och provisorisk karaktär. Ar- betet delades upp på två olika perioder. Un- der den första utarbetades nya, provisoriska behörighetsregler, den tidsmässigt mest an- gelägna uppgiften med tanke på särskilt gymnasieelevemas behov av information om kompetensregler. Detta arbete avslutades i oktober 1966. Ett betänkande (KU I) i frå- gan överlämnades till dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet i början av de- cember 1966 (Tillträde till postgymnasiala studier. Förslag till provisoriska bestämmel- ser. Stencil E 1966: 13).

Därefter behandlades meritvärderings- och urvalsfrågor. Denna arbetsperiod avslutades med överlämnandet av ett betänkande med förslag till provisoriska urvalsregler i sep- tember 1967 (Urval till högre utbildning. Förslag till provisoriska bestämmelser. Sten- cil E 1967: 8).

KU avlämnade i juni 1968 en expertrap- port (KU III) med namnet Studieprognos och studieframgång (SOU 1968: 25), som utgör en redovisning av ett forskningspro- jekt inom KU (se nedan).

Under utredningsarbetets gång blev det allt mer nödvändigt att få olika kompetens- frågor belysta även utifrån andra utgångs- punkter än dem som erbjuds inom ramen av det svenska utbildningssamhället. Efter granskning av olika nationella utbildnings- system, med hänsyn till det utbyte ett stu— dium av kompetensfrågor i respektive land kunde väntas ge, fann utredningen att mot- svarande förhållanden i USA företer så sto- ra likheter med våra, att erfarenheterna däri— från borde ha mycket av värde för belysning av de svenska problemen. Med vederbörligt tillstånd studerade KU i USA, under två veckor i februari 1968, amerikanska meto- der för rekrytering till högre utbildning samt olika utbildningsfrågor. En rapport (KU IV) över studieresan överlämnades se-

dermera till chefen för utbildningsdeparte- mentet (Amerikanska kompetensfrågor. Rapport över studium i USA februari 1968 av urvalet till högre utbildning. Stencil U 1968: 10).

Ett antal specialundersökningar m. 111. har sammanställts i ett andra specialbetänkande (KU V) med benämningen Behörighet, me- ritvärdering, studieprognos. Specialunder— sökningar av kompetensfrågor (SOU 1970: 20).

KU har till Kungl. Maj:t ingivit olika förslag avseende försöksverksamhet.

Ett förslag om försöksverksamhet med ut- vidgad behörighet till högre utbildning fram- fördes i skrivelse 10.5.1968. Enligt förslaget skulle allmän behörighet för ett antal äm- nesområden vid filosofisk fakultet kunna er- hållas på grundval av lägst 25 års ålder och minst fem års förvärvsarbete. Studiemålet skulle vara begränsat och få uppgå till högst två betygsenheter (40 poäng) i ett ämne samt totalt högst tre betygsenheter (60 poäng). Se även bilaga 2. Kungl. Maj:t biföll för- slaget och utfärdade bestämmelser, i huvud- saklig överensstämmelse med detta, 11.4. 1969 (SFS 1969: 68). KU:s sekretariat har därefter kvartalsvis infordrat uppgifter från universiteten om de studerande som skrivs in enligt ovannämnda bestämmelser. Där- vid har som hjälpmedel använts ett formu- lär, som den studerande fyllt i vid inskriv- ningen. En redogörelse med uppgifter om de studerande i försöksverksamheten t. o. 111. december 1969 lämnas i specialbetänkandet SOU 1970: 20.

I skrivelse 3.12.1969 anmälde KU sin av- sikt att, i samverkan med skolöverstyrelsen, våren 1970 igångsätta förförsök med det ge- nom KU:s försorg konstruerade studielämp— lighetsprovet som ett kompletterande urvals- instrument vid antagningen till spärrad ut- bildning. Om resultatet av förförsöket gav anledning härtill, borde ett huvudförsök kunna påbörjas tidigast vid antagningen till viss spärrad utbildning avseende hösttermi- nen 1971. Utredningen avsåg att, i första hand för förförsöket våren 1970, organisera en försöksledning med bl. a. företrädare för skolöverstyrelsen och universitetskanslers-

Den nämnda försöksledningen har plan- enligt kommit till stånd. Förförsöket har or- ganisatoriskt anknutits till Sözs arbetsenhet för provkonstruktion. I maj 1970 prövades närmare 5 000 elever i gymnasiet och fack- skolan med studielämplighetsprovet.

Med hänvisning till bl. a. det hårda kon- kurrensläget i gymnasiet, dvs. den av många elever upplevda pressen att skaffa höga be- tyg, och till önskvärdheten att ge individen ett bättre underlag för studie- och yrkesva— let föreslog KU i skrivelse 16.1.1970 för— söksverksamhet med tillgodoräknande av ar- betslivserfarenhet vid antagning till spärrad högre utbildning. Sökande med minst tolv månaders praktisk erfarenhet från anställ- ning skulle få tillgodoräkna sig sådan erfa- renhet inom ramen av den s. k. fria kvoten. Försöket skulle inledas vid antagningen av- seende vårterminen 1971 och omfatta social- högskolorna samt den medicinska fakulteten (karolinska institutet) i Stockholm (se bila- ga 4).

1.4 Undersökningar m. m.

Ovan har redogjorts för bl. a. det mer kort- siktiga utredningsarbete som avslutades i september 1967.

Det var naturligtvis angeläget att så tidigt som möjligt påbörja det långsiktiga utred— ningsarbetet, vilket därför inledningsvis drevs parallellt med det kortsiktiga program- met. Efter ett omfattande planeringsarbete under 1966 anhöll KU 2.12.1966 i skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet om tillstånd att utföra ett antal undersökningar, vilka bedömdes vara av betydelse för utred- ningens arbete. Med vederbörligt tillstånd igångsattes därefter det planerade forsk- ningsprogrammet. Inom ramen för det givna tillståndet uppdrog KU åt experten Mark- lund att översiktligt kartlägga och belysa de undersökningar som inom och utom Sverige utförts av sambandet mellan framgång i högre studier och tidigare skolbetyg, testre- sultat m.m., åt numera fil.lic. Rolf Paulin att biträda med arbetet samt åt experten Henrysson att medverka i fråga om kart-

läggningen av den utländska forskningen på området.

Arbetet baserades väsentligen på en in- ventering av tidigare vid olika institutioner utförda undersökningar och insamlade data. Till enskilda institutioner inom den högre utbildningen rn. fl. avläts i januari 1967 en skrivelse med anhållan om uppgifter angå- ende gjorda undersökningar (problem, ma- terial, metoder och resultat). Även institu- tioner m. m. i de nordiska grannländerna tillskrevs. Av totalt 285 tillskrivna adressa- ter inkom 122 med skriftliga svar. Därut- över lämnades ett antal telefonsvar.

Bearbetningen av det insamlade materia- let och den slutliga utvärderingen av resul- taten slutfördes under 1967. Undersöknings- rapporten framlades som KU:s ovan nämn- da betänkande III, Studieprognos och stu- dieframgång (SOU 1968: 25) som överläm- nades i juni 1968.

Forskningsprogrammet har därefter fort- satts med ett antal undersökningar som ut- förts dels inom, dels utanför sekretariatet. I vissa fall har KU engagerat sig i av andra redan påbörjade undersökningsprojekt, som därvid i vissa fall utvidgats. Sålunda har den vid lärarhögskolorna i Stockholm och Umeå pågående gymnasieprognosundersökningen i Västmanlands län på KU:s uppdrag utvid- gats med motsvarande undersökningar dels på riksplanet, dels i huvudsakligen Väster- bottens län, vilka undersökningar letts av experten Henrysson med biträde av bl. a. fil. kand. Carl-Georg Åsemar. Undersök- ningarna har inriktats på antagningen till gymnasium och fackskola med avseende på betygsfördelning m.m. SCB har insamlat uppgifter avseende antagningen 1968 dels för sin allmänna statistikredovisning, dels för KU:s räkning (riksuppgifter). Den mest ingående delundersökningen har utförts i Västerbottens län jämte Ömsköldsviksregio- nen, där icke blott betygsdata o. d. insamlats utan även intelligenstestning utförts på i princip samtliga antagna till årskurs 1 av gymnasiet och fackskolan (hösten 1968). Denna undersökning redovisas i specialbe- tänkandet SOU 1970: 20.

En vid psykologiska institutionen vid

Stockholms universitet (professor David Magnusson ) sedan några år pågående un- dersökning avseende prognos av lämplighet i psykologisk yrkesverksamhet anknöts i sitt slutskede till KU:s forskningsprogram och redovisas i det ovannämnda specialbetän- kandet.

Undersökningar avseende val av utbild- ning efter grundskolan utförs av 1968 års utbildningsutredning (U 68). KU har erhål- lit U 68:s tillstånd att utnyttja vissa av un- dersökningsresultaten.

Inom sekretariatet har gjorts en kartlägg- ning av uppgifter om deltagare i gymnasial vuxenutbildning m. m. (Wikén). KU fick därvid tillfälle att bl. a. utnyttja resultat som vunnits som ett led i det pågående arbetet med ett projekt vid Uppsala universitet av- seende rekrytering till och metoder vid vux- enundervisning. På motsvarande sätt ställde SCB i förväg material till förfogande från sin undersökning hösten 1968 av deltagar- antal m.m. i den kommunala vuxenutbild- ningen.

Helt inom ramen för KU:s eget forsk- ningsprogram ligger följande av experter m. fl. utförda undersökningar som alla redo— visas i det ovannämnda specialbetänkandet.

Experten Henrysson har under det nya gymnasiets första år, med ledning av bety- gen i årskurs 1 och 2, gjort vissa beräk- ningar av den förväntade betygsfördelnin gen i årskurs 3 (slutbetygen) med hänsyn speci- ellt till effekten av den s. k. 2,3-gränsen (pro- visoriskt gällande medelbetygsgräns som villkor för behörighet till viss högre utbild- ning). Henrysson har biträtts av fil. kand. Åke Fjellström.

En undersökning avseende prognos av studieframgång för vissa grupper av univer- sitetsstuderande har utförts av experten Inga Elgqvist-Saltzman med biträde av fil. kand. Christina Stage och med experten Henrys- son som projektledare. Undersökningen om- fattar totalt ca 1 000 studenter som höstter- minen 1968 påbörjade studier vid Umeå universitet. Bl. a. testades samtliga delta— gande grupper med ett intelligenstest.

KU:s expert, avdelningsdirektören vid UKÄ Hans Åke Karlström har samman-

ställt konventioner och bestämmelser m. m. avseende utlänningars tillträde till högre ut- bildning i Sverige.

Ansökningarna om dispens för studier vid universitet kan ses som ett uttryck för beho- vet av högre utbildning bland icke behöriga personer. Bl. a. för att få en belysning av ef- terfrågan på högre utbildning och vinna er- farenhet av studieframgången hos dem som beviljats tillstånd att bedriva högre studier, utan att uppfylla de formella förutbildnings- kraven, har KU företagit en kartläggning av dispensansökningar under perioden 1964— 1968. I en första etapp inhämtades från uni- versiteten jämte jordbrukets högskolor olika uppgifter om de dispenssökande (november 1968). I en andra etapp insamlades ytterli- gare uppgifter rörande bl. a. en grupp dis- pensstuderandes studieresultat (mars 1969). Vidare har KU vänt sig direkt till ett antal studerande för uppgifter angående avlagda tentamina. Undersökningen har utförts inom sekretariatet (Hjorth och Rudemo).

Betygsfrågornas uppmärksammade ställ- ning i skol- och utbildningsdebatten och be— tygens centrala roll i kompetenssamman- hang har föranlett KU att ägna ett omfat- tande arbete åt betygens roll som urvalsin- strument (se ovan). Man skulle kunna be- trakta sådana prognosundersökningar m.m. avseende betyg som den objektiva sidan av betygsproblemen. En annan sida är hur be- tyg och betygsättning upplevs i skolan av de elever som är föremål för betygsbedömning. För att belysa denna fråga och för att få ett fylligare underlag för ställningstaganden i meritvärderingsfrågor har KU företagit en enkät bland elever i gymnasiets och fack- skolans årskurs 3 respektive årskurs 2.

Enkäten omfattade totalt 1 474 elever och berörde bl. a. frågor om betygens inverkan på intresset för skolarbetet, förekomsten av stressfaktorer i samband med strävan att få höga betyg etc. Enkäten och den följande bearbetningen utfördes inom sekretariatet (Rudemo). För den vetenskapliga ledningen svarade experten Marklund.

I direkt anslutning till den ovan nämnda studien i prognosfrågor som publicerats i SOU 1968: 25 utförde Paulin en undersök- SOU 1970: 21

ning kallad Studieprognos och studiefram- gång i högre studier. Utöver problem som utvecklats ur den nämnda studien under- söktes också prognosvärdet för flera olika typer av prognosfaktorer som prövats på samma grupp. Bl. a. togs upp prognosvärdet av militär utbildning för högre studier.

Vissa av de ovannämnda undersökning- arna visade, att behov förelåg av ett nytt instrument för urval m.m. utöver betyg. Detta instrument kunde emellertid inte häm- tas bland redan föreliggande test. Konstruk- tionsarbetet på ett nytt test inleddes därför i så god tid att det kunde beräknas föreligga, då KU:s senare förslag till behörighets- och urvalsregler skulle träda i kraft. Det nya in- strumentet skulle vara användbart inom ett mycket vidsträckt område och borde där- för vara ett allmänt studielämplighetsprov.

I skrivelse 4.11.1967 till departements- chefen anhöll KU om tillstånd att igångsätta arbetet med konstruktion av detta studie- lämplighetsprov. I till framställningen fogad PM redogjorde utredningen för bl. a. syftet med det tillämnade provet. Detta skulle till- godose behovet av ett instrument för bedöm- ning av förutsättningama för högre studier hos sådana personer som inte har formellt definierbar behörighet i form av viss skolut- bildning men som efterfrågar högre utbild- ning. Vidare skulle provet kunna bidra till ett lämpligt urval bland sökande av denna kategori vid antagning till spärrad utbild- ning. Ett annat behov vore att få ett hjälp- medel för urvalet bland sökande från gym- nasium eller fackskola (motsvarande) till spärrad utbildning, varigenom det ensidiga beroendet av Skolbetygen som urvalsinstru- ment skulle kunna minska. Huruvida det planerade studielämplighetsprovet skulle kunna användas även för detta sistnämnda ändamål, ansågs då inte kunna bedömas förrän senare.

Genom beslut 19.12.1967 erhöll utred- ningen det begärda tillståndet och arbetet inleddes, i enlighet med av utredningen upp- gjord plan, med ingången av 1968 och har därefter pågått oavbrutet under vetenskap- lig ledning av Henrysson och med numera laboratom Bengt Ahnmé som arbetsledare

(t.o.m. 31.3. 1969), därefter fil. kand. Nils— Erik Wedman.

En redogörelse för detta arbete och för studielämplighetsprovets olika karakteristika lämnas i det ovannämnda specialbetänkan- det SOU 1970: 20.

Inom sekretariatet har kontinuerligt på- gått större och mindre undersökningar, ut- över ovan nämnda, av olika frågor. En så- dan undersökning föranleddes av åläggan- det i direktiven att framlägga förslag »om och i vilken mån statligt reglerad utbildning bör anknytas till gymnasium och fackskola». KU fann det nödvändigt att, som en bak- grund till överväganden i denna fråga, ha tillgång till en kartläggning av utbildnings- och kompetensförhållanden även inom an- dra delar av utbildningsväsendet än dem som i dag ingår i den högre utbildningen. Bl. a. måste de kvantitativa förhållandena inom utbildningsväsendet kartläggas, dvs. tillgång och efterfrågan på personer med viss skolmässig förutbildning, i syfte att be- lysa dessa förhållandens betydelse för behö- righetsfrågorna. Undersökningen i fråga, den s.k. sektorsundersökningen, leddes av biträdande sekreteraren Ericsson.

1.5 KU:s verksamhet som kompetensråd

Enligt direktiven skall KU, förutom utred- ningsuppgifter, också »kunna tjäna såsom att sammanhållande organ för alla kompe- tensfrågor som rör det statligt reglerade ut- bildningsväsendet» (direktiven punkt 5). Detta innebär att KU haft att fylla olika uppgifter som skulle kunna sammanfattas under beteckningen kompetensrådsfunktio- ner. Detta markeras även genom att i kom- petenskungörelsen (SFS 1967: 450 jämte ändringar och tillägg i SFS 1968: 112) före- skrivs att KU skall medverka i vissa admi- nistrativa åtgärder. Sålunda skall exempel— vis KU:s yttrande inhämtas av UKÄ vid be- svär över konsistoriets beslut i dispensfrå- gor (8 &) samt av respektive styrelse för jordbrukets högskolor vid behandlingen av dispensärenden (9 5). Vid bestämmande av den s. k. fria kvotens storlek skall UKÄ och respektive styrelse vid jordbrukets högskolor

likaledes först inhämta KU:s mening (17 å). Detsamma gäller för samarbetsnämnden för socialhögskoloma. Dessa uppgifter har ka- raktär av löpande funktioner. Därtill kom- mer, att KU av Kungl. Maj:t anmodats yttra sig i andra enskilda ärenden eller att myn- dighet gjort framställning härom. Vidare har KU erhållit Kungl. Maj:ts särskilda upp- drag att framlägga förslag i vissa ärenden.

Vad beträffar de löpande funktionerna har åläggandet att avge yttranden i besvärs- ärenden rörande dispensansökningar varit den mest arbetskrävande uppgiften. Sådana ärenden har förekommit kontinuerligt och uppgick t.o.m. 10.4. 1970 till ett antal av totalt 349.

Sekretariatet har haft ett stort antal in- formella kontakter, främst per telefon, med myndigheter, bl. a. företrädare för studie- och yrkesorienteringen, skolelever, föräldrar o.s.v. I regel har förfrågningar m. in. som förekommit vid dessa kontakter avsett ön- skemål om information i kompetensfrågor, t. ex. tolkning av nya bestämmelser. Sekre- tariatet har dessutom medverkat vid ett an- tal möten med föräldraföreningar, vid stu- diedagar m. m.

Remissyttranden har avgivits enligt 5. 19 f. I kungabrev 12.5.1967 erhöll KU upp- drag att, i anslutning till i prop. 1967:4 framlagt förslag, inkomma till Kungl. Maj:t med förslag beträffande dels bestämmelser om behörighet och urval bland sökande vid antagning till klasslärarutbildning, dels be- stämmelser om behörighet och om urval bland sökande vid antagning till den ämnes- teoretiska utbildningen för blivande lärare i läroämnen. Det förra förslaget skulle av- ges i samråd med SÖ, det senare i samråd med UKÄ och SÖ.

Till efterkommande av dessa uppdrag framlade KU i skrivelse till Konungen 12.12.1967 förslag angående klasslärarut- bildningen och i skrivelse 31.1. 1968 förslag angående den ämnesteoretiska utbildningen för blivande lärare i läroämnen.

Kungl. Maj:t uppdrog vidare 30.6.1967 åt KU att inkomma med förslag till behörig- hets- och meritvärderingsregler för personer som erhållit slutbetyg från gymnasium en-

Datum för yttrande

26.9.66 5.12.66 28.10.66

20.3.67 30.10.67 _ 10.5.67 2.10.67 7.6.67 14.6.67 1

13.3.70

29.8.67 9.10.67 25.10.67 23.1.68

5.2.68

8.2.68

21.3.68 10.5.68 10.5.68 18.7.68

3.9.68

; 20.12.68 i 25.11.68 28.1.69 21.1.69 4.3.69

Remiss från

Eckl-dep UKÄ Eckl-dep

UKÄ Eckl-dep UKÄ Eckl-dep UKÄ UKÄ

UKÄ

Eckl-dep UKÄ Eckl-dep UKÄ

Eckl-dep

Eckl-dep Samarbets- nämnden för socialhögsk Utb-dep UKÄ UKÄ

UKÄ

SÖ Utb-dep

Utb-dep

J ordbruks-dep Utb-dep UKÄ

UKÄ

Ärendets art

Yrkesutbildningsberedningens betänkande I Yrkesutbildningen (SOU 1966: 3) Värdering av viss utbildning för inskrivning vid universitetet (skrivelse från Stockholms universitet) Betänkande angående journalistutbildningen avgivet av den sak- kunnige för beredning av frågan om journalistutbildningens fram- tida utformning och organisation (stencil E 1966: 7) Intagning till teknisk fakultet av elever från allmänna gymnasiets tekniska gren 1963 års forskarutrednings betänkande Forskarutbildning och forskarkarriär (SOU 1966: 67) jämte bilagor (SOU 1966: 68) Rätt till inskrivning vid svenskt universitet efter genomgång av Atlantic College Skolarbetstidsutredningens betänkande Skolans arbetstider (SOU 1967: 14) Antagning av studerande till spärrade ämnen och utbildnings- linjer (systemförslag och anvisningar) Förslag om införande av nya utbildningslinjer i examensämnet pedagogik vid universitetet i Göteborg (PM från pedagogiska institutionen, Göteborgs universitet) Meritvärdering av socionomexamen vid inträde till spärrade ämnen inom filosofisk fakultet (skrivelse från socialhögskolan' 1 Stockholm) Nya regler för antagning av elever vid journalisthögskoloma (för- slag från samarbetsnämnden för journalisthögskolorna) Enhetliga förkunskapskrav för tillträde till studier i spärrade ämnen Regler för antagning av studerande vid socialhögskolorna (skri- velse från samarbetsnämnden för socialhögskolorna) Yttrande över ärende angående behörighet för elever med exa- men från Bergsskolan i Filipstad att antas som elev vid teknisk högskola Yrkesutbildningsberedningens betänkande III Yrkesutbildningen. Läroplaner för yrkesutbildningen samt vissa pedagogiska och metodiska frågor (SOU 1967: 48) Skolöverstyrelsens förslag angående översyn av läroplan för grundskolan Yttrande ang urvalsregler för behöriga sökande till socialhög- skolorna

1965 års musikutbildningskommittés betänkande Musikutbild- ning i Sverige (SOU 1968: 15) UKAS betänkande Utbildningslinjer vid filosofisk fakultet I Meritvärdering av skogsmästarexamen för antagning till vissa spärrade utbildningslinjer och ämnen vid universitetet och hög- skolor (skrivelse från statens skogsmästarskola) Meritvärdering av hushållslärarexamen vid antagning till spår- rade åmnen vid filosofisk fakultet (skrivelse från Hushållslärarnas Riksförening) PM om elevbetygens rättskraft Antagning till spärrade ämnen och utbildningslinjer i överens- stämmelse med av Sverige ratificerade internationella konventio— ner och utländska medborgares rått till studier (skrivelse från Sveriges förenade studentkårer) 1965 års musikutbildningskommittés betänkande II Musikutbild- ning i Sverige. Tim- och kursplaner m. m. (SOU 1968: 49) Tillgodoräknande av praktik vid antagning av ordinarie stude- rande till jordbrukets högskolor (skrivelse från rektorsämbetena) Behörighetskrav m.m. för tillträde till sjuksköterskeutbildning (skrivelse från Svensk sjuksköterskeförening) » Överflyttning av handläggningen av ansökningar att inskrivas vid universitetet (skrivelse från Stockholms universitet) Översyn av 1955 års stadga angående teologiska examina (betän- kande avgivet av expertgrupp)

Datum för yttrande Remiss från Ärendets art

21.2.69 Utb-dep Anpassning av KU:s förslag angående utvidgning av behörighe- ten till den nya utbildningsorganisationen vid filosofisk fakultet enligt prop 1969: 4 26.3.69 UKÄ DYRKzs betänkande Yrkesinriktade studiekurser vid universite- ten 5.9.69 UKÄ Kraven på utländska studerandes kunskaper i svenska för att kunna antas som studerande vid läroanstalt i Sverige (skrivelse från kommittén för utländska studerande) 5.9.69 Utb-dep Förslag till vissa ändringar i skolstadgan i anslutning till den reviderade läroplanen för grundskolan m. m. (skrivelse från skol- överstyrelsen) 23.2.70 Utb-dep Utredningens rörande utbildning av bibliotekspersonal m. m. betänkande Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik (SOU 1969: 37) , 19.3.70 UKÄ Extern universitetsutbildning. Rapport från SAMSUS 23.2.70 Utb—dep Skolöverstyrelsens förslag till reviderad läroplan för fackskolan 26.1.70 Utb-dep Partiell utbildning vid socialhögskolorna (skrivelse från samar- betsnämnden för socialhögskolorna) 24.4.70 Utb-dep Kommitténs för utländska studerande betänkande Studiesocialt stöd till utländska studerande (Stencil U 1969: 9) 3.6.70 Utb-dep Riksdagsmotionen 11: 671 och den likalydande motionen I: 604 (om läkarutbildning av sjuksköterskor) 3.6.70 Försv—dep 1954 års värnpliktsavlöningsutrednings betänkande Värnplikts-

tjänstgöringens civila meritvärde (SOU 1970: 12)

ligt kungörelse om avveckling av studentexa- men (SFS 1967: 490). KU överlämnade för- slag i ärendet i skrivelse 11.4. 1969 till Konungen.

1.6 Kontakter och överläggningar

KU har under arbetets gång haft ett stort antal kontakter med organisationer, myn- digheter och andra kommittéer.

I fråga om organisationer har KU tagit initiativet till överläggningar med bl.a. ar- betsmarknadens huvudorganisationer samt olika studerandesammanslutningar rörande olika frågor inom utredningens uppgiftsom- råde.

Kontakterna med utredningar har skett på olika sätt. Vanligen har upplysningar in- hämtats och information givits genom be-' rörda utredningars sekretariat. Därutöver har överläggningar förekommit med vissa utredningar. I en del fall har utredningar i sina direktiv anbefallts att överlägga med KU. De kommittéer med vilka KU haft de flesta kontakterna är följande.

1954 års värnpliktsavlöningsutredning. YB (bl. a. en gemensam överläggning). 1965 års musikutbildningskommitté (KU:s

sekretariat har deltagit i ett sammanträde med kommittén).

U 68 (bl. a. en överläggning med delta- gande av KU:s ordförande och huvudsekre- terare).

1968 års lärarutbildningskommitté (bl. a. ett gemensamt, orienterande sammanträde). Kommittén för utländska studerande. Testutredningen (bl.a. en överläggning med deltagande av kommitténs ordförande m. fl. samt KU:s sekretariat).

1.7 Till KU överlämnade eller inkomna framställningar

Under den tid utredningsarbetet pågått har till KU från utbildningsdepartementet över- lämnats följande handlingar för beaktande eller övervägande vid fullgörande av utred- ningsuppdraget eller för kännedom.

(24.6. 1968) Odaterad skrivelse m.m. från ordföranden i föräldraföreningen vid kommunala flickskolan i Karlskrona angå- ende kompetensvärdet av normalskolekom- petens.

(10.4.1969) Skrivelse 18.3.1969 från Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsför- bund angående bl. a. fri tillträdesrätt till uni-

versitetet och högskolor.

(28.8.1969) Skrivelse 7.8.1969 från Umeå Studentkår angående vissa frågor om urval till högre utbildning.

(21.11. 1969) Skrivelse 15.10. 1969 från Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsför- bund angående målsättningen för samhällets utbildningspolitik.

(20.5. 1970) Skrivelse 27.4. 1970 från Stockholms Universitets Studentkår angåen- de bestämmelserna om vidgat tillträde till högre studier.

Ett antal olika, här nedan nämnda fram- ställningar har under utredningsarbetet in- kommit till KU.

Skrivelse 9.9. 1966 från UKÄ med över- lämnande av framställning från Föreningen Sveriges Arbetsterapeuter om meritvärdet av arbetsterapeututbildning.

Skrivelse 17.12. 1966 från Sydsvenska sjukgymnastinstitutets studentkår om urvals- bestämmelserna (kvotering) vid antagning till sjukgymnastutbildning.

Skrivelse 25.7. 1967 från Centerpartiet med överlämnande av vid partiets riks- stämma bifallen motion angående kompe- tenskrav för tillträde till postgymnasiala stu- dier.

Skrivelse 15.9. 1967 från UKÄ med över- lämnande av PM med synpunkter angående antagning av studerande vid medicinskt lä- rosäte, utarbetad inom fakultetsberedningen för medicin, Odontologi och farmaci.

Skrivelse 3.2. 1968 från Jakob Palme, Stockholm, angående vidgat tillträde till högre utbildning.

Skrivelse 15.10. 1969 från Bröderna Påhl- mans Handelsinstitut om jämställande i kompetenshänseende av institutets treåriga utbildning av säljekonomer med nya gym- nasiets ekonomiska linje.

Skrivelse 27.1.1970 från Sveriges före- nade studentkårer angående vissa problem i samband med meritvärderingen av utländ- ska studerande.

2.1 Allmän bakgrund 2.1.1 Utgångsläge

I utredningens direktiv redogörs inlednings- vis för de olika sammanhang, i vilka en reglering av kompetensfrågoma aktualise- rades under förra delen av 1960-talet. Frågan om kompetensvärdet av grund— skolans utbildning behandlades i prop. 1962: 54 angående reformering av den ob- ligatoriska skolan m.m. Utgångspunkten var de principiella synpunkter och förslag som framförts av 1957 års skolberedning. Skolöverstyrelsen fick år 1962 Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa en översyn av gäl- lande bestämmelser om inträdesfordringar och meritvärdering på grundskolans kom- petensområde samt att avge av denna över- syn föranledda förslag. I skrivelse 10.3.1965 redovisade överstyrelsen sina överväganden och framlade förslag till bestämmelser om grundskolans kompetensvärde. På basis av detta förslag utfärdade Kungl. Maj:t 11.2. 1966 kungörelse med bestämmelser om be- hörighet och meritvärdering på grundsko- lans kompetensområde (SFS 1966: 24). Vissa frågor rörande behörighet och me- ritvärdering vid intagning till universitetsut- bildning berördes i prop. 1964: 50 angående reform av universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. Vid behand- lingen härav förklarade sig dåvarande de- partementschefen ämna pröva frågan om en översyn i syfte att göra bestämmelserna

Allmän bakgrund. Direktiv och terminologi

om meritvärderingsgrunderna för urvalet bland de sökande till spärrade utbildnings- linjer mer enhetliga. Vidare berördes frå- gan om intagningen av studerande till de ämnen inom filosofisk fakultet, i vilka viss intagningsspärr erfordras. Reglering av in- tagningsförfarandet har sedermera skett i SFS 1964: 461 (universitetsstadgan), 81 och 82 && (utredningsdirektiven punkt 1.2) samt genom UKÄzs utredning om spärrade äm- nen vid filosofisk fakultet och intagning till dessa. De av denna utredning föranledda bestämmelserna om urval bland de sökan- de till spärrade ämnen utfärdades av ämbe— tet 21.11.1966.

SÖ, AMS och dåvarande överstyrelsen för yrkesutbildning framlade i skrivelse 1.11. 1962 till Kungl. Maj:t vissa förslag, främst med utgångspunkt i grundskolans behov, angående hur arbetet med kompetens- och meritvärderingsbestämmelser skulle bedri- vas. I skrivelsen föreslogs bl.a. att ett per- manent statligt organ, benämnt statens kom- petensråd, skulle inrättas för samordning av uppgifterna på meritvärderings- och kompe- tensområdet. Gymnasieutredningen, som i sitt huvudbetänkande Ett nytt gymnasium (SOU 1963: 42) också behandlade intag- ningsbestämmelser vid universitet och hög- skolor m. m., fann »det synnerligen angelä— get att detta råd eller en motsvarande in- stitution skapas» (s. 611).

I Kungl. Maj:ts prop. 1964: 171 angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

tOg dåvarande departementschefen, på grund- val av gymnasieutredningens förslag, bl. a. upp frågan om det fortsatta arbetet med kompetensfrågorna och tog ställning till det ovannämnda förslaget om kompetensråd. De- partementschefen fann det för sin del mest ändamålsenligt »att hela det komplicerade problemkomplex, som kompetensfrågorna för gymnasiet och fackskolan utgjorde, bleve föremål för en samlad utredning» i stället för att ett kompetensråd inrättades (direktiven punkt 1.3).

De principiella riktlinjer för lösningen av frågan om fackskolans och gymnasiets kom- petensvärde som anges i direktiven återgår i sina huvuddrag på ovannämnda prop. 1964: 171 (direktiven punkt 2).

2.1.2 Den nya skolsituationen

KU:s uppgiftsområde har utformats i an- slutning till de skolreforrner på det gymna- siala stadiet som beslutats enligt prop. 1964: 171, dvs. det nya gymnasiet och fackskolan.

Vad beträffar fackskolan var denna skol- form en nyskapelse, vars kompetensvärde inte reglerades i samband med beslutet om skolformens införande. Det var därför nöd- vändigt, att regler för behörighet och merit- värdering på grundval av fackskolemeritema utformades från grunden, även på grund- skolans kompetensområde, där en reglering skedde genom skolöverstyrelsens förarbeten och ovannämnda kungörelse 11.2.1966. Gymnasiets omorganisation medförde ett be- hov av översyn av kompetensreglerna och en anpassning av dessa till skolformens nya gestalt på både det eftergymnasiala området och grundskolans kompetensområde. I det senare fallet skedde en reglering på samma sätt som i fråga om fackskolan.

I sitt betänkande I med förslag till provi- soriska behörighetsregler anförde KU om de tekniska konsekvenserna av gymnasiets omorganisation för behörighets- och merit- värderingsreglema bl. a., att införandet av ett nytt gymnasium givetvis måste påver- ka utformningen av de regler som gäller för antagningen till efterföljande utbildning. Sålunda måste krav på behörighet, särskilt

vad beträffar speciell behörighet, uttryckas i termer som ansluter till den förändrade or- ganisationen av gymnasiet. Detta medför be- hov av en översättning av kompetensvär- det av det äldre gymnasiets kurser i förhål- lande till närmast motsvarande kurser i det nya gymnasiet osv. Vidare föranleder den relativa betygsättningen i det nya gymna- siet en förändring av reglerna för merit- värdering m.m. Utredningen påpekade, att nya regler måste föreligga så tidigt som möj- ligt före det första utsläppet (1969) från det nya gymnasiet.

Om fackskolan anförde KU bl. a., att den väntade starka ökningen av elevan- talet i skolformen — i takt med dennas ge- nomförande — inte gjorde det försvarbart att uppskjuta behandlingen av fackskolans kompetensvärde till ett senare skede i utred- ningsarbetet.

Betänkandena I och II begränsar sig, i en- lighet med förslagens provisoriska karaktär och begränsade räckvidd, till en huvudsakli- gen teknisk översyn av behörighets- och me- ritvärderingsfrågorna, dvs. till de problem som krävde en omedelbar lösning. På läng- re sikt avtecknar sig, som närmare utveck- las i bl.a. kapitel 6, väsentligt mer bety- delsefulla frågor. Dessas bakgrund utgörs av den omfattande utbyggnaden av det gymnasiala stadiets olika sektorer och des- sas kvantitativa utveckling, en utveckling som under en längre tid gjort sig kraftigt märkbar och som ges en sammanfattande inriktning i prop. 1968: 140 angående rikt- linjer för det frivilliga skolväsendet. I denna proposition konstateras bl. a., att yrkessko- lan, fackskolan och gymnasiet för närvaran- de (1968) kan ta emot ca 75 procent av alla 16-åringar. Departementschefen anför: »Enligt min bedömning kommer på sikt praktiskt taget alla ungdomar att efter grundskolan gå vidare till fortsatt utbild- ning» (s. 140).

I den nyssnämnda propositionen fram- läggs förslag om utformningen av den gym- nasiala yrkesutbildningen. Yrkesutbildning- en har utretts i särskild ordning, och beslu- tet 1964 om reformering av de gymnasiala skolorna berörde endast gymnasium och

fackskola. Riksdagen fattade 1968, på grundval av den ovannämnda propositionen (nr 140), beslut om även den yrkesutbildan- de sektorn av det gymnasiala skolsystemet. Samtidigt beslöts också att de tre olika sek- torerna av det gymnasiala stadiet, vilka hit— tills utvecklats fristående från varandra i var sin skolform, skulle »upphöra som självständiga skolformer och ersättas av en sammanhållen skolform». Därmed fullfölj- des det principiella ställningstagande år 1964, enligt vilket gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan skulle bilda ett samman— hängande system, ett beslut som redan fö- re 1968 års riksdagsbeslut varit vägledande för skolplaneringen. Den sammanhållna skolformen har fått benämningen gymna— sieskolan.

En integrerad gymnasial skola, där prak- tiskt taget hela årskullen fortsätter sin skol- gång, ger andra förutsättningar för kompe- tensfrågornas lösning än den äldre skolsi- tuationen, då endast ett mindre antal ungdo- mar undergick utbildning på gymnasial nivå. De frågor som aktualiseras av denna situa- tion utvecklas i bl.a. kapitel 6 och kapitel 12 nedan.

2.1.3 Utbildningsmöjligheternas fördelning

Den ovan i korthet beskrivna utvecklingen av den gymnasiala skolan har ofta, tillsam- mans med motsvarande expansion inom and- ra utbildningsområden, betecknats som en »utbildningsexplosion». Utvecklingen kan il- lustreras med exempelvis en jämförelse mel- lan åren 1950 och 1960 i fråga om gymna- siets tillväxt. I de allmänna gymnasiema, handelsgymnasierna och de tekniska gym- nasiema inskrevs det förstnämnda året ca 8 700 studerande. Ett årtionde senare hade de nyinskrivnas antal vuxit till nära 24 000.

Det ligger i denna utvecklings natur att det huvudsakligen är ungdomen som tillgodo- gjort sig möjligheterna till fortsatt utbildning efter den obligatoriska skolan. Det har upp- stått stora skillnader mellan olika ålders- grupper i fråga om utbildningstidens längd. Medan i de högre yrkesverksamma åldrarna den normala utbildningstiden är obligatorisk

skola (sex. eller sjuårig folkskola) är det i de yngre grupperna nära till ett läge i vilket den stora majoriteten fått minst elvaårig ut- bildning. En växande andel av dessa ung- domsgrupper går vidare till högre utbildning.

Man kan med fog tala om en generations- klyfta i fråga om tiden för individernas basutbildning. Därvid bör emellertid också beaktas, att generation i detta fall måste ges en mycket vidsträckt betydelse, eftersom klyftan är fullt märkbar långt ner i åldrar- na. Man kan uppskatta procentandelen av åldrarna 20—40 år, som 1969 hade någon form av gymnasial utbildning, till ca tolv procent. Därmed kan jämföras procentande- len 16-åringar som 1969 intogs i gymna- sium eller fackskola. Denna andel uppgår till 48 procent, dvs. nästan halva årskullen. Med ungdomsskolans expansion växer klyf- tan ytterligare.

För KU:s del aktualiserar ojämnheterna i utbildningstid mellan olika åldersgrupper närmast frågan om villkoren för tillträde till högre utbildning för de grupper, som inte genomgått den långa, sammanhängande bas- utbildning som allt mer kännetecknar de yng- re åldersgrupperna (jfr nedan).

Geografiska och sociala omständigheter kan också innebära skillnader i fördelning av utbildningstid och utbildningsutbud mel- lan olika regioner respektive olika sociala skikt. Betydande skillnader i utbildningshän-

' seende kan således ha också annan grund än

generationstillhörighet. Även av den-na orsak blir frågan om tillträde till högre utbildning ett problem med räckvidd långt utöver an- knytningen mellan gymnasial utbildning och eftergymnasial sådan.

2.1.4 Vuxenutbildningen

Den sammanhängande ungdomsutbildningen bildar, i stort sett, ett samordnat system med olika nivåer i utbildningsgången. Dessa ni- våer (obligatorisk skola, gymnasial utbild- ning, högre utbildning) har en hierarkisk ka- raktär på så sätt att utbildning på en nivå i princip utgör en förutsättning för rätten att bedriva studier på nästa. Ungdomsut- bildningen har i stor utsträckning blivit

normgivande för den allmänna synen på vill- koren för rätten till fortsatt utbildning. Till detta bidrar, att ungdomsutbildningen av ål- der varit i centrum för reformsträvandena på utbildningsområdet.

Vid sidan av ungdomsutbildningen har emellertid uppstått ett mindre reglerat, fri- villigt utbildningssystem med rekrytering bland de vuxna. Vuxenstudier i olika former är av gammalt datum. Man kan nämna in- rättandet av folkhögskolor (från 1868), infö- randet av korrespondensundervisning (1898) och uppkomsten av studiecirkeln (sekelskif- tet).

Karakteristiskt för studieverksamheten bland de vuxna har från början varit frivil- ligheten, frihet från statlig reglering men samtidigt också avsaknad av statligt ekono— miskt stöd. Med tiden har emellertid sam- hället engagerat sig alltmer i vuxenutbild- ningen, varigenom denna i viss utsträckning kommit att ges en mer likformig organisa- tion, samtidigt som statens och kommuner- nas ekonomiska stöd ökats. Riksdagsbeslutet 1967, i enlighet med prop. 1967: 85, utgör den hittills mest genomgripande regleringen från statens sida i fråga om sådan vuxenut- bildning som motsvarar ungdomsskolans kur- ser. Bl. a. regelfästs kommunernas verksam- het på detta område.

Vuxenutbildningen är svår att definitions- mässigt avgränsa, vilket bl. a. försvårar möj- ligheterna att ge ett kvantitativt mått på ut- bildning av detta slag. Sammanfattningsvis kan emellertid konstateras dels att ett myc- ket stort antal vuxna deltar i studieverksam- het med skiftande mål, dels att sådan stu- dieverksamhet bedrivs i många olika for- mer. Vidare är endast en mindre del av de vuxenstuderande engagerade i s. k. kompe- tensinriktade studier enligt ungdomsskolans läroplaner. År 1968/ 69 samlade studie- cirklarna, den dominerande formen för den egentliga folkbildningsverksamheten, ca 1200 000 medlemmar (i ca 120000 stats- bidragsberättigade studiecirklar). I oktober 1968 uppgick antalet studerande i kommu- nal gymnasial vuxenutbildning till drygt 37 000, därav över 11 000 på grundskoleni- vå (Statistiska meddelanden U 1969: 10).

De vuxnas efterfrågan på utbildning inne- fattar också de högre studierna. Denna efter- frågan tillgodoses i viss utsträckning av uni- versitet och högskolor samt av bl. a. sådana klassiska former för vuxenstudier som stu- diecirklar och korrespondensstudier. Efter- frågan på högre utbildning för vuxna stiger. Det finns en icke ringa efterfrågan på högre studier även från formellt icke behöriga vuxna, en efterfrågan som har lett till att sedvanliga formella kompetenskrav i viss ut- sträckning eftergivits.

Dessa förhållanden, liksom den omfattan- de vuxenutbildningen i övrigt, bedriven i skiftande former och med olika mål, tyder på att kompetensfrågorna inte längre kan lö— sas enbart på grundval av ungdomsskolans organisation och utformning. I utredningens direktiv har också behovet av särskilda kom- petensvägar för vuxna givits en framträdande plats (se nedan).

2.2 Utredningsdirektiven

KU:s direktiv meddelas i utdrag ur statsråds— protokollet 8.10.1965. Enligt av Kungl. Maj:t i detta protokollsutdrag lämnat be— myndigande tillkallade dåvarande departe- mentschefen 12.11.1965 nio sakkunniga för utredning av kompetensfrågorna. Direktiven återges in extenso i bilaga 5.

Inledningsvis redogörs i direktiven för vad som föregått utredningens tillsättande (jfr 2.1.1 ovan). I fortsättningen sammanfat— tar departementschefen de sakkunnigas hu- vuduppgift på följande sätt.

»Dessas huvuduppgift kan i korthet sägas bli att överväga och framlägga förslag dels om och i vilken mån statligt reglerad utbildning bör anknytas till gymnasium och fackskola, dels hur bestämmelserna för intagning till sådan ut- bildning bör utformas. Med utbildning avser jag, både här och i det följande, inte bara sådan utbildning, som bedrivs vid läroanstalter av olika slag, utan även sådan utbildning hos an— ställningsmyndighet, som krävs för fortsatt an— ställning hos myndigheten.»

Departementschefen anger sedan vissa principiella riktlinjer för de sakkunnigas arbete. '

»En fundamental regel då det gäller att upp- 25

ställa behörighetsvillkor för en viss utbildning i form av krav på förutbildning bör vara att dessa villkor grundas på vad som är sakligt mo- tiverat med hänsyn till den fortsatta verk- samheten.»

Prestigesynpunkter eller andra ovidkom- mande omständigheter bör inte få påverka utformningen av behörighetsvillkor. Utveck— lingen kan emellertid leda till att den reella förkunskapsnivån bland de sökande till en viss utbildning kan komma att ligga över det formellt föreskrivna behörighetskravet. Detta kan då i vissa fall föranleda en om— prövning av behörighetsvillkoren. Departe- mentschefen understryker att höjning av be- hörighetskraven måste ske med stor åter— hållsamhet.

Departementschefen framhåller vidare

»att det i själva verket oftast är angeläget att till en ntbildningsväg kunna rekrytera personer med varierande förutbildning och erfarenheter i fråga om såväl nivå som inriktning. På många områden i samhället är det sålunda värdefullt om de som verkar där har en skiftande erfa- renhetsbakgrund. En viktig förutsättning för att utbildningsväsendet skall fungera rationellt är att behörighetsreglerna inte präglas av ett snävt betraktelsesätt. Möjligheter måste sålunda fin- nas att på olika vägar meritera sig för en viss utbildning eller ett visst yrke.»

De angivna riktlinjerna kan tekniskt sett försvåra en lösning, vilket dock inte får hindra deras tillämpning.

»Jag vill kraftigt understryka, att den här skisserade övergången från nuvarande system till ett system mer byggt på de reella studieförut- sättningarna inte får innebära någon sänkning av kvalitetskravet. En dylik sänkning skulle kunna leda till förlängda eller, i växande grad, icke fullföljda studier. I en tid då samhällets resurser ansträngs till det yttersta för att ge- nomföra utbildningsväsendets expansion är det- ta en utveckling som inte kan accepteras.»

Vid urvalet bland ett större antal sökande är det angeläget

»att tillskapa ett urvalssystem som också tar hänsyn till sådana egenskaper hos den sökande, vilka inte kan dokumenteras i form av betyg o.d.

De angivna riktlinjerna har giltighet inom ut- bildningsväsendet i dess helhet. Den nu aktuella utredningen föranleds emellertid i första hand av de förändringar som beslutats beträffande uppbyggnaden av det gymnasiala skolväsendet.

Som tidigare nämnts skall utredningen främst ta sikte på gymnasiet och fackskolan men därut- över bör med hänsyn till helhetssynen på det gymnasiala skolsystemet även yrkesskolan beak- tas. Kontakt med yrkesutbildningsberedningen kan därför erfordras i vissa frågor. För den som inte har grundutbildning utöver folksko- lan eller grundskolan, men som senare förvär- vat ytterligare utbildning eller erfarenhet, bör de sakkunniga vidare finna ett system för be- dömning av behörigheten till högre studier.»

I fortsättningen tar departementschefen upp olika grupper av frågor som utredning- en har att lösa.

Vad beträffar fackskolans kompetensvärde framhålls bl. a., att hela det 5. k. icke— akademiska, postgymnasiala utbildningsom- rådet i princip skall tillhöra fackskolans kompetensområde.

»Undantag från den angivna principen kan komma i fråga endast om mycket starka skäl kan anföras härför. I stället bör undersökas om inte bland de postgymnasiala utbildningsvägar, som i dag kräver studentexamen eller motsva— rande såsom förutbildning, finns åtskilliga som bör kunna grundas på fackskolekompetens.»

Best'amm' elserna rörande intagningen till högre utbildning måste bli föremål för en omfattande teknisk översyn. Därutöver talar olika skäl för att också åtgärder av mera principiell natur vidtas, bl. a. en översyn av meritvärderingsgrunderna.

:Därutöver bör även principerna för anknyt- ning mellan de akademiska läroanstalterna och det underliggande skolväsendet i detta samman- hang tas upp till en förutsättningslös prövning. Den senaste tidens utveckling mot akademisk undervisning i nya former omfattande helt nya grupper av medborgare i vårt land — jag tän- ker därvid bl. a. på radiokursen i statskunskap — liksom den förändrade syn på universitetsut— bildningen, som den snabba kvantitativa expan- sionen medfört, gör det motiverat att ompröva gällande formella regler för behörighet till aka- demiska studier.:

Mot bakgrunden av gällande behörighets- regler diskuterar departementschefen sedan behörighetskravens framtida innehåll och avvisar tanken, att det allmänna förutbild- ningskravet skulle uppges och ersättas med krav på förkunskaper som är nödvändiga för de valda studierna (speciella behörighets- krav).

»Det allmänna behörighetskravet i form av studentexamen eller motsvarande bör ses som ett uttryck bl. a. för att samhället inte vill ut- bilda specialister inom snävt avgränsade sektorer utan människor som har kunskaper i och för- måga att intressera sig för frågor även utanför sitt fack. Denna grundsyn bör enligt min me- ning gälla även framgent. Fortfarande bör där- för i någon form finnas ett behörighetskrav av allmän karaktär. Det bör emellertid kunna till- godoses på olika sätt, även genom sådana kun- skaper och erfarenheter, som inte har förvärvats i skolmässiga studier. Jämsides med det allmän- na villkoret för tillträde till högre studier kan dock även speciella krav behöva uppställas.»

En ändring av behörighetsbestämmelserna i antydd riktning kan komma att ytterligare öka trycket på den högre utbildningen. Detta får emellertid inte medföra att lämpliga ut- bildningssökande utestängs på formella grun- der.

»Det blir en av de sakkunnigas viktigaste upp- gifter att studera och i detalj utarbeta förslag till lösning av behörighetsproblemet, när det gäller tillträde till högre studier. Såväl de all- männa krav som de speciella behörighetskraven måste därvid beaktas. Beträffande den sistnämn- da typen av krav måste för varje akademisk studielinje anges vilka förkunskaper som erford- ras. Beroende på de akademiska studiernas in- riktning kan kraven på förkunskaper växla i omfattning och karaktär. Generellt måste stor återhållsamhet iakttas i fråga om dylika spe- ciella behörighetskrav och de måste självfallet utformas med hänsyn till den framtida struk- turen hos det gymnasiala skolsystemet, exem- pelvis i avseende på gymnasiets linjeindelning.

Det allmänna villkor i fråga om bredd i för- utbildning eller erfarenheter som därutöver bör uppställas bör kunna anses tillgodosett om den utbildningssökande har en gymnasial utbildning av inte alltför speciellt slag. Fullständig gymna- sieutbildning och såvitt i dag kan bedömas även fullständig fackskoleutbildning bör därvid an- ses tillräcklig. Villkoret bör emellertid kunna uppfyllas också på annat sätt. I princip bör så- lunda erfarenheter från praktisk verksamhet inom arbetsliv och organisationer och från of- fentlig verksamhet m.m. kunna jämställas med fullständig gymnasial utbildning. Det ankom— mer på de sakkunniga att närmare ange hur behörigheten i dylika fall lämpligen skall do- kumenteras. Jag vill särskilt understryka att det här gäller det allmänna kravet på bredd i för- kunskaper eller erfarenheter. De speciella behö- righetsvillkor som därutöver behöver uppställas bör såvitt gäller teoretisk förutbildning uttryc- kas i ämnen och kurser inom det nya gym- nasiet.»

En ändring av behörighetsreglerna får en- ligt direktiven en rad konsekvenser som ut- redningen måste penetrera ingående. Vad be- träffar konsekvenserna för skolan är det viktigt att behörigheten grundas på skolbe- tyget. Inträdesprov som ersättning för skol- betyg kan inte komma i fråga. Däremot har utredningen att pröva frågan om sådana ur- valsinstrument som kan komplettera betygen -— även för urval bland sökande — »genom att klarlägga andra kvaliteter hos envar av de sökande».

Det måste undvikas att eleverna i skolan, på grund av kompetensreglernas utformning, specialiserar sig hårt på vissa i intagnings- situationen särskilt viktiga ämnen men för— summar övriga delar av utbildningen. Över huvud bör beaktas »att merit- och kompe- tensvärderingssystem mycket ofta synes med- föra inverkan på undervisning och inre ar- bete i underliggande skolformer».

Vad beträffar urvalet bland behöriga sö- kande (meritvärderingen) bör riktpunkten vara att uppnå större enkelhet och enhetlig- het. Urvalet bör grundas på skolbetyget. Utredningen har att föreslå regler för rang- ordningen och skall pröva frågan om skol- betygets prognosvärde.

Då kretsen av behöriga sökande vidgas möter problemet, hur vid meritvärderingen jämförelser skall kunna göras mellan grup- per med starkt avvikande utbildningsbak- grund.

Nya tekniska hjälpmedel kan komma att användas i ökad utsträckning vid intag- ningen.

En specialfråga som de sakkunniga bör beakta är kompetens- eller meritvärdet av militär utbildning eller tjänstgöring.

Vad beträffar tidsplanen för utredningens arbete anför departementschefen att de sak- kunnigas uppgifter omfattar »ett stort och komplicerat frågekomplex som kommer att kräva relativt lång tid innan det fullständigt genomarbetats». En skyndsam prövning er- fordras emellertid av vissa frågor, främst då villkoren för intagningen till högre utbildning från det nya gymnasiet. Härom anförs att det därvid inte kan »uteslutas att de sak- kunniga, för att få tid till mer ingående

prövning av hela systemet, tills vidare får begränsa sina förslag till att avse provisoriska bestämmelser».

Andra frågor däremot kräver mer lång- siktig behandling, t. ex. vissa spörsmål rö- rande fackskolans kompetensvärde.

Departementschefen formulerar i sam- manhanget en särskild uppgift av mera lö- pande natur för de sakkunniga:

»Man får sålunda räkna med att den utred- ning som nu tillsätts kommer att arbeta under förhållandevis lång tid. Härunder bör utred— ningen kunna tjäna såsom ett sammanhållande organ för alla kompetensfrågor som rör det statligt reglerade utbildningsväsendet. Jag räk- nar med att utredningen får ta del av alla vik- tigare principiella ärenden inom detta område och uttala sin mening därom.»

Slutligen åläggs utredningen att lösa någ- ra frågor av närmast organisatorisk-admini- strativ karaktär. Dessa uppgifter innebär att utredningen skall

a) framlägga förslag till en effektiv orga- nisation för handläggningen av kompetens— frågor inom berörda statliga myndigheter

b) tillgodose behovet av samordning mel- lan de statliga, kommunala och enskilda sektorerna av kompetensfrågornas lösning

c) överväga hur information om kompe- tensfrågor lämpligen skall spridas bland ut- bildningssökande, studerande och avnäma- re.

2.3 Terminologi

Utredningen har funnit det önskvärt att de- finiera ett antal centrala termer och uttryck som är vanliga i diskussionen om kompetens- frågor. Nedanstående översikt över termino- login är inte uttömmande utan tar endast upp ett antal termer av central betydelse eller av mer allmän-t intresse. En annan begränsning är, att endast förhållanden på utbildningsom- rådet avses och således ej arbetsmarknadens och yrkeslivets kompetensfrågor.

Gymnasial utbildning

Sådan utbildning för vilken ej uppställs högre utbildningskrav för (allmän) behörighet än

grundskola eller motsvarande utbildning (jfr SFS 1966: 24, 1 5).

Högre utbildning

»Med högre utbildning förstås sådan utbild- ning vid vilken högre skolunderbyggnad än grundskolan kräves för tillträde» (SFS 1967 : 450, 1 5).

Behörighet

Uppfyllande av fastställda villkor för rätt att antas till viss utbildning i den mån ej konkurrensen om platser i spärrad utbild- ning lägger hinder i vägen.

Villkor för allmän behörighet

Generella regler som anger under vilka förut- sättningar, t.ex. i form av skolutbildning, behörighet föreligger till viss utbildning. Den behörighetsgivande utbildningen är som re- gel ej specificerad till innehållet. Den all- männa behörigheten är knuten till över- gångarna mellan olika stadier i utbildnings- väsendet och anger viss utbildningsnivå (mot- svarande) som villkor för fortsatt utbild- ning.

Villkor för särskild behörighet

Regler angivande utbildning eller yrkeserfa- renhet m.m. med visst specificerat inne- håll, t.ex. kunskaper i visst ämne, för be- hörighet till viss utbildning. Dessa villkor för särskild behörighet (den särskilda be- hörigheten) anger främst de förkunskaper som kan krävas för studier av visst slag. Då sådana förkunskapskrav uppställs, utgör de i regel en andra kravgrupp, utöver de all- männa behörighetsvillkoren.

Behörighetsgrund

Den utbildning etc. som ger (allmän) behö- righet eller, då den sökande har genomgått mer än en behörighetsgivande utbildning c. d., av den sökande eller av vederbörande

myndighet bestäms som grundval för behö- righet.

Kompetens

Reell kompetens: förmåga att tillgodogöra sig viss utbildning. Formell kompetens: uppfyllande av behö- righetsvillkoren för tillträde till viss utbild- ning. Synonymt används ofta behörighet.

Kompetensvärde

Viss utbildnings kompetensvärde: den behö- righet utbildningen ger och det meritvärde den har (se nedan).

Kompetensområde

Viss skolforms kompetensområde: de olika utbildningslinjer etc. till vilka genomgång av skolformen i fråga ger (allmän) behörighet.

Meriter

Kunskaper och erfarenheter m.m. som den sökande åberopar och vederbörande myn- dighet tillerkänner värde vid antagning till viss utbildning.

M eritvärde

Den betydelse som tillerkänns kunskaper, er- farenheter o.d. vid antagning till fortsatt utbildning, ofta konkurrensvärde, dvs. behö- righetens eller kompetensens relativa värde vid konkurrens mellan behöriga sökande om utbildningsplatser i en spärrad utbildning.

Meritvärdering

Bedömning av den sökandes kunskaper etc., särskilt i betydelsen fastställande av konkur- rensvärde (poängsättning) vid antagning till spärrad utbildning.

M eritvärderingsunderlag

De meriter (kunskaper, erfarenheter etc.) som enligt gällande föreskrifter eller antag-

ningsmyndighetens prövning skall beaktas vid meritvärdering.

T illäggsmeriter

Sådana meriter som tillgodoräknas vid me- ritvärderingen utöver de meriter som alla eller flertalet sökande innehar.

Kvotering

Indelning av de sökande i grupper efter me- ritvärderingsunderlag (olika utbildning m. rn.) samt fördelning av utbildningsplat- serna på dessa grupper. Denna fördelning kan antingen vara proportionell (eller rela- tiv), varvid antalet platser för varje grupp bestäms efter antalet sökande i gruppen, eller absolut (platserna fördelas på i för- väg fastställt sätt mellan olika sökandegrup- per) eller bestämmas på annat sätt.

Kvot

Den andel av totala antalet utbildningsplat- ser som viss grupp får sig tilldelad.

Rangordning

Företrädesordning bland sökande, upprättad av antagningsmyndigheten på grundval av meritvärderingen.

A ntagning

Den administrativa procedur, varigenom be- hörighetsprövning, meritvärdering, kvotering och rangordning verkställs,

eller det beslut, varigenom antagnings- myndighet tilldelar en sökande en utbild- ningsplats.

Prognos

Förutsägelse av framgång i studier, yrke m.m. på basis av t. ex. betyg eller lämplig- hetsprov. Prognosen innefattar graden av förväntad framgång och osäkerhetsmargi- nalen i förutsägelsen.

3.1 Inledning

Vissa utblickar över det egna landets grän- ser är värdefulla för en vidgad förståelse av olika utvecklingstendenser i fråga om tillträdet till högre utbildning. I KU:s tred- je betänkande, SOU 1968: 25, har Mark— lund som bakgrund till en redovisning av undersökningar om studieprognos och stu- dieframgång beskrivit urvalet till högre stu- dier från internationell komparativ syn- punkt. Han har bl. a. refererat och kommen- terat en internationell undersökning 1959— 1963 om tillträdet till högre undervisning i Unescos regi under ledning av Frank Bowles.

Därutöver har KU låtit utföra en viss — ehuru begränsad — kartläggning av nu- varande skol- och kompetensförhållanden i de nordiska länderna och England, Frank- rike, Tyskland, USA samt Sovjetunionen och i någon mån Japan. KU vände sig där- vid till de svenska ambassaderna i Dan- mark, Finland, Island, Norge, Frankrike, Sovjetunionen, England och Västtyskland med begäran om hjälp med anskaffande av material från respektive länder. I skrivel- sen betonades särskilt vikten av att få föl- jande frågor belysta.

1 Vägar som ger behörighet till högre ut- bildning (t. ex. viss skolutbildning, särskilda anordningar för vuxna etc.). 2 Regler för urval vid konkurrens om plat- ser i spärrad utbildning (rangordning efter skol- betyg, urval med hjälp av särskilda kunskaps- prov eller psykologiska test etc.).

3 Den högre utbildningens omfattning (ut- bildningslinjer o.d. som räknas som »högre»,

Ett internationellt perspektiv på kompetensfrågor

dvs. kräver utbildning på gymnasienivå, »se— nior secondary»).

4 Om möjligt data rörande skolväsendets uppbyggnad och omfattning (antal studeran- de m.m.) samt motsvarande uppgifter för den högre utbildningen inklusive uppgifter om an— talet sökande respektive antagna.

Vid ett studiebesök i USA har KU februa— ri 1968 inhämtat uppgifter avseende kompe— tensförhållandena där (se Amerikanska kompetensfrågor. Utbildningsdepartementet 1968: 10, stencil).

Kompetensförhållandena i de nordiska länderna borde enligt KU:s mening — bl. a. med tanke på det nordiska samarbetet - äg— nas särskild uppmärksamhet. KU:s expert för den internationella kartläggningen gjor— de därför studiebesök vid undervisningsmi— nisterierna i Köpenhamn, Oslo och Helsing— fors. Informationen från Japan inhämtades i samband med att experten av andra skäl besökte detta land oktober 1969. I övrigt har kontakter tagits med utbildningsdepar- tementets internationella sekretariat, svenska Unescokommittén och Nordiska kulturkom- missionen samt med U 68:s sekretariat.

Uppgifter i det följande grundar sig så— lunda huvudsakligen på den kartläggning av utländska kompetensförhållanden som KU:s expert Inga Elgqvist-Saltzman utfört under tiden oktober 1969—februari 1970. Därvid har bl. a. samlingsverket Skola och under— visning i Sverige och andra länder (Sjöstedt-- Sjöstrand 1969) givit informativt stoff om skolsystemen.

I Bowles Unescoundersökning 1959—1963 analyserades selektionsprocessen under 1950- talet i en rad länder. Man konstaterade att tillträde till högre utbildning inte är en ad- ministrativ handling, som utförs när den stu- derande går från sekundärskola till högre utbildning, utan en kontinuerlig process un- der flera år, under vilka en serie av selektio- ner avgör vilka studerande som skall fort- sätta till högre utbildning. Man fann inter- nationella variationer i fråga om på Vilka utbildningsnivåer eller åldersnivåer selektio- nen till högre utbildning huvudsakligen äger rum: vid övergång till sekundärskola, under sekundärskola eller efter fullbordad sekun- därskola. Vidare kunde man konstatera, att den högre utbildningen blev åtkomlig för en större andel av åldersgrupperna i system, där selektionen huvudsakligen skedde efter sekundärskolan såsom är fallet framför allt i USA och Sovjetunionen. I utbildningssy— stem av traditionell europeisk typ har selek- tionen huvudsakligen ägt rum före sekun- därskolan.

I den internationella undersökningen kom några gemensamma utvecklingsdrag i de be- rörda länderna i dagen, nämligen

utveckling mot en mer enhetlig sekundär- skola

större efterfrågan på högre utbildning, vilket gör urvalsproblemet större

en begynnande klyvning av de högre studier— na i fria och spärrade utbildningsvägar

en tendens att studerande, som förvägrats tillträde till spärrade utbildningsvägar, i merit- syfte går ett eller ett par år på ospärmde utbildningsvägar

köbildning framför vissa utbildningsvägar ökande reella inträdeskrav.

I flertalet länder var följande frågor myc- ket aktuella vid förverkligandet av urvalet

tidpunkten för urval till högre studier lämpliga kvalifikationsmeriter för högre stu- dier

samordningt mellan undervisningsprogram i avlämnande och mottagande skola

breddning av den högre utbildningen till nya vägar och utbildningsprogram

effekterna av ekonomiskt studiestöd effekterna av studie- och yrkesvägledning värdet av kompletteringsstudier.

I november 1967 anordnade Unesco en konferens i Wien med utbildningsministrar— na i Europa angående frågor om tillträde till högre studier. Till konferensen hade samtliga länder utarbetat rapporter om aktu— ella inträdes- och urvalsprinciper till högre utbildning. Slutrapporten från konferensen, Access to Higher Education in Europe, in- nehåller jämförande statistiska data och någ- ra uppsatser, som behandlar tillträde till högre utbildning med utgångspunkt i de studerandes sociala, ekonomiska och kultu- rella ursprung samt kompetensfrågorna i re- lation till samhällets behov.

Man fann enligt dessa rapporter att an- talet studerande inom högre utbildning ge- nomgående ökat snabbare än befolknings- tillväxten. Antalet studerande i sekundär- utbildningen hade under tidsperioden 1960— 65 genomsnittligt ökat med 79 procent, antalet studerande i den högre utbildning- en med 81 procent. I sex länder — bl.a. Sverige, Danmark och Västtyskland — fann man en större relativ ökning av stude- randeantalet inom högre utbildning. Över— gångsfrekvensen från sekundärutbildning till högre utbildning illustrerades med tabell 1 nedan.

Tabell 2 illustrerar procenten inskrivna i högre utbildning i relation till åldersgrup-

Tabell ]. Övergångsfrekvens från sekundär- utbildning till högre utbildning i några euro- peiska stater under åren 1955, 1960 och 1965 (uttryckti procent).

Övergångsfrekvens Land 1955 1960 1965 Österrike 62,0 64,6 53,9 Bulgarien 20,4 42,0 29,4 Tjeckoslovakien 63,0 31,8 37,2 Finland 94,3 80,0 70,0 Frankrike 76,6 81,5 92,0 Ungern 21,4 31,0 31,3 Italien 58,9 60,0 78,9 Nederländerna 43,0 43,5 39,9 Norge 30,4 48,5 40,0 Rumänien 43,0 56,5 41,5 Sverige 46,0 56,5 60,0 Jugoslavien 60,0 56,2 70,0

Källa: Unesco 1967, Access to Higher Education in Europe

år i Europa 1950, 1955, 1960 och 1965.

MK==män och kvinnor K=kvinnor Tabell 2. Procentuella andelen inskrivna i relation till befolkningen i åldersgruppen 20—24

___—___—

1950

Land MK ?:

1955 1960 1965

2 :=: ?: E 71 n 3 71 71

Österrike — — 4,3 1,7 8,7 4,1 7,5 3,9 Belgien 3,7 2,2 6,9 4,2 9,1 4,8 14,1 9,9 Bulgarien1 5,0 2,8 6,1 — 10,6 — 17,3 15,2 Tjeckoslovakien — —— 7,9 4,0 11,0 7,6 14,6 11,5 Danmark 4,5 1,8 4,3 2,0 5,6 3,2 8,5 5,4 Finland 4,2 3,1 5,3 4,5 7,5 7,1 11,4 11,3 Frankrikez 4,1 2,8 5,1 3,7 7,4 6,1 14,1 12,4 Västtyskland 3,4 1,4 3,8 2,0 6,1 2,9 8,9 4,3 Grekland — —— 2,6 1,2 3,8 2,0 9,0 5,3 Ungern 3,3 1,7 4,1 2,1 4,3 3,2 6,8 5,8 Island 5,2 2,0 6,1 2,5 6,4 2,8 8,0 4,4 Irland 4,3 2,7 5,5 3,3 7,8 4,9 10,8 6,7 Italien 3,7 1,9 3,5 1,9 4,6 2,6 7,7 5,6 Luxemburg 0,4 — 0,4 0,1 0,7 0,5 1,9 1,7 Malta 1,5 0,6 2,5 1,5 2,3 1,6 7,0 3,5 Holland 7,4 3,5 8,8 4,7 11,4 6,2 14,3 7,0 Norge 3,3 1,1 2,7 1,0 4,4 1,9 7,8 3,9 Polen1 5,9 3,6 6,7 4,3 8,5 5,3 13,2 10,0 Rumänien1 3,3 —— 4,9 3,5 4,9 — 8,3 7,8 Spanien 2,1 0,6 2,5 0,8 3,9 1,9 — —

Sverige3 3,7 1,7 5,3 3,0 7,9 5,4 11,1 8,2 Schweiza 4,7 1,2 4,6 1,3 5,3 1,8 5,9 2,3 Turkiet 1,3 0,5 1,6 0,6 2,9 1,2 3,5 1,5 England —— — 4,0 _ 5,4 -— 8,5 6,6 Jugoslavien 3,8 2,5 3,9 2,5 9,0 5,2 11,2 7,6

1 inklusive kvälls- och korrespondenskurser * enbart universiteten * universitet och högskolor Källa: Unesco, 1967, Access to Higher Education in Europe

pen 20—24 år samt den procentuella ande- len kvinnor.

I uppsatsen Access to Higher Education from the Point of View of the Origins of Students i nämnda Unescorapport visar professor Henri Janne, att sociala fakto- rer fortfarande har ett mycket starkt infly- tande i fråga om tillträde till olika utbild- ningsnivåer. Frågan om vem som får till- träde till högre utbildning avgörs långt in- nan den studerande uppnått inskrivningsål- der. Kulturella faktorer — familjens tidiga- re utbildningsnivå — tycks ha större betydel- se än ekonomin. Andelen arbetarbarn i högre utbildning, som i Östeuropa uppges vara lika stor som andelen arbetare i den yrkesverksamma populationen, visade sig vara lägre i övriga länder i Europa (jfr dock för Sovjets del kapitel 7). England hade,

enligt en sammanställning från 1961, den i Västeuropa högsta andelen barn till fäder med manuella yrken i högre utbildning (25 procent) följt av Norge (20 procent), Finland (17 procent) och Sverige (14 pro- cent). För de östeuropeiska länderna låg mot— svarande siffror på 35—40 procent.

Könsfördelningen var sned i samtliga un- dersökta länder. Den högsta relativa andelen kvinnliga studerande i högre utbildning fann man i Belgien, Finland, Frankrike, Ungern, Luxemburg och Sovjetunionen.

I uppsatsen Access to Higher Education in Relation to the Present and Foreseeable Requirements of the Development of the Community erinrar professor Jan Szcze- panski om att urval till högre utbildning, där man efter en Viss plan plockar ut en grupp från en åldersklass, är ett ganska nytt

_ "HV.—___m—mm . ,,_ (__—w—f _ V _,,___

fenomen. Fram till början av detta sekel var urvalsprocessen en spontan växelverkan mellan ekonomiska, sociala och kulturel- la krafter, där härkomst, ekonomisk posi- tion och uppväxt i större samhälle spelade den största rollen i fråga om tillträde till högre utbildning. Det fria samspelet mellan individuell strävan och sociala och ekono- miska faktorer resulterade i att ett lämpligt antal individer fick universitetsutbildning. I ett industrialiserat och högt utvecklat sam- hälle är ett sådant system med spontan an- passning otänkbart. Någon form av plane- ring av tillträdet till högre utbildning finns nu överallt i Europa. Man kan emellertid notera vissa principiella skillnader mellan Öst- och Västeuropa i sättet att närma sig problemet.

Utbildningsplaneringen i Östeuropa ut- går från prognosen av behovet av högut- bildad arbetskraft utförda av institutioner för ekonomisk planering. Dimensioneringen av den högre utbildningen blir således en ren funktion av ekonomisk och social ut- veckling. I Västeuropa har man haft svå- rare att acceptera en detaljerad utbildnings- planering, delvis beroende på att man an- sett planering oförenlig med principen om »allas rätt till utbildning». Under sena- re tid har — inte minst genom OECD:s verksamhet — metoder för att uppskatta utbildningsbehov och ekonomisk planering för att möta dessa behov vunnit insteg. Man använder i Västeuropa mer varierade me- toder i detta planeringsarbete än i Östeuro- pa.

Szczepanski anser emellertid, att varken Öst- eller Västeuropas planeringssystem har ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt den kva- litativa aspekten i utbildningen. Från so- cialekonomisk synpunkt är utbildningens viktigaste uppgift inte bara att förse olika sektorer i samhället med akademiker utan även att garantera en utbildningsprodukt som har erforderlig kunskap, motivation och förståelse för sociala realiteter.

En hög standard på primär- och sekun— därutbildningen måste kompletteras med en kontroll av den kontinuerliga urvalsproces- sen. Det behövs sålunda välfärdsprogram

som undanröjer ekonomiska, sociala och geografiska barriärer för de mer begåva- de. Vidare måste man förhindra alltför ti- dig isolering av begåvade elever i olika so- ciala miljöer eller klasser eller i vissa yrkes- kategorier. Sådana åtgärder tillsammans med ett effektivt nätverk av primär- och sekun- därutbildning, yrkesvägledning och studie— rådgivning bör enligt Szczepanski resultera i en funktionell selektionsprocess. Samme författare betraktar inträdesprov till hög- re utbildning som en bedräglig selektions- form, eftersom en grov selektiv process re- dan har verkat under primär- och sekun- därutbildningen. Det prognostiska värdet av sådana prov anses diskutabelt såväl för framtida studiegång som för yrkesframgång. Psykologiska och sociala faktorer, som of- ta är betydelsefulla kriterier i fråga om stu- dieframgång, underskattas vanligen i sådana prov.

Forskning efterlyses på följande områden

sociologisk forskning om de sociala fak- torer som är avgörande för studenternas val av ämne, fakultet och yrke

psykologiska studier av motivation och in- tresse

korrelationsstudier av studieframgång och yrkesframgång och mellan studieframgång på olika skolnivåer.

3.3 Utbildningsorganisationen i några länder

3.3.1 Bakgrund

Vid Unescoundersökningar har man lagt stor tonvikt vid demokratiseringen av den högre utbildningen. En förlängning av skol- plikten, en senare differentiering och sko- lor av enhetsskoletyp har framhållits som åtgärder som underlättar en sådan demo- kratisering. Man vill ersätta det negati- va urvalet med positiv vägledning, vilket bl. a. medför en ökning av utbudet av efter- gymnasiala utbildningslinjer och en smidi- gare övergång dem emellan.

Professor Janne ger följande exempel på åtgärder som kan demokratisera tillträdet till den högre utbildningen.

A Inom sekundärutbildningen förlängning av den obligatoriska skolgången mångsidighet i skolväsendet (comprehensive schools)

bättre yrkesvägledning; tvärvetenskapliga forskningsinstitut som täcker både studie- och yrkesvägledning i samarbete med psykomedico- sociala vägledningscentra

kvälls- och korrespondenskurser finansiella stödåtgärder individualisering av undervisningen.

B Inom den högre utbildningen antagningsintervjuer nya utbildningsvägar nya examina, exempelvis efter 1—2 års ut- bildning enligt junior college-modellen

finansiellt stöd orientering och vägledning; guidance centers, forskningscentra i anslutning till studie- och

yrkesvägledning kvälls- och korrespondenskurser.

Eftersom skolsystemet visat sig vara av stor betydelse för selektionsprocessen, läm- nas i det följande en kortfattad redogörel- se över utbildningsorganisationen i de län- der som berörts av KU:s kartläggning.

3.3.2 Danmark

I Danmark består den nuvarande skolan av en sju- eller åttaårig huvudskola, som kan byggas på med ett nionde och tionde skol- år. Efter sjunde skolåret delas klasserna i en realavdelning och en åttonde klass. Real- avdelningen är treårig och avslutas i allmän- het med realexamen. Vid slutet av andra realklassen anordnas skriftliga prov i dan- ska, räkning och matematik. Resultatet av dessa prov avgör om eleven tas in i gym- nasium eller hänvisas till realskolans tred- je klass. Den frivilliga ungdomsskolan med sina tre former, den allmänna ungdomssko- lan, den provförberedande ungdomsskolan och den yrkesförberedande ungdomsskolan ligger vid sidan av realskola och gymna- sium och har stor omfattning. Karakteris- tiskt för Danmarks skolväsen är de frivilli- ga skolforrnerna med fria undervisnings- former och valfrihet i ämnesval. Övergångs- frekvensen från realskola till gymnasium

är stigande och motsvarade 21 procent av årskullen läsåret 1968/ 69.

En arbetsgrupp tillsattes under hösten 1969 för att utreda utbildningen för ål- dersgruppen 16—19 år. Införandet av tolv- årig skolplikt har diskuterats men är för närvarande ej aktuellt.

Det danska skolsystemet är examenspräg- lat och utmärks av en tidig differentiering. Gymnasiefrekvensen är lägre än i övriga nordiska länder.

3.3.3 Finland

I Finland träder i augusti 1970 en ny skol- lag i kraft som innebär att skolsystemet i fortsättningen baseras på en nioårig grund- skola av enhetsskoletyp. Det nya skolsy- stemet skall förutom grundskola omfatta för- skola, gymnasium och fackliga läroanstal- ter. En gymnasieutredning beräknas kom- ma att framlägga förslag om ändrad or- ganisation av det gymnasiala stadiet. Stu- dentexamen diskuteras livligt liksom inträ- desproven till gymnasiet. Det förefaller inte finnas några omedelbara planer att liksom i Sverige inordna teknisk och handelseko- nomisk utbildning på gymnasial nivå i sam- ma organisation som det allmänna gymna- siet. Däremot diskuteras olika åtgärder för större flexibilitet mellan yrkesutbildning och allmänutbildning och för en smidigare övergång till högre studier.

För närvarande söker ca 75 procent av årskullen till läroverk vilka som regel an- tingen omfattar åtta klasser i obruten följd eller mellanskola och gymnasium. Intagning sker på basis av inträdesförhör vid vilka un- gefar tio procent av de sökande brukar un- derkännas. För tillträde till gymnasium ford- ras, att avgångsbetyget från mellanskolan (ofta inbyggd i folkskolan) har en viss mini- mipoäng, uträknad på betygsgenomsnitt i samtliga läsämnen. Trots dessa spärrar till sekundärutbildningen uppvisar Finland en relativt hög gymnasiefrekvens. År 1968 an- togs 59 procent av motsvarande årskull i läroverkets första klass, 23 procent av årskullen intogs i gymnasiet och 16 pro- cent avlade studentexamen. Att tillström-

ningen är starkt ökande framgår om man jämför med år 1950 då endast fem procent av årskullen avlade studentexamen. Det finska studentbetyget består av två friståen- de betyg, dels ett s. k. dimissionsbetyg, som sätts av vederbörande lärare efter muntliga förhör i samtliga läsämnen i högsta klassen, dels studentbetyget som grundas på skriftli- ga prov, anordnade av en av undervisnings- ministeriet tillsatt studentexamensnämnd.

3.3.4 Norge

Utvecklingen i Norge går mot ett mer en- hetligt och integrerat skolsystem. Grundsko- lelagen av år 1969 föreskriver en obligato- risk, odifferentierad grundskola med ett sex- årigt barnstadium och ett treårigt ungdoms- stadium. Försöksverksamhet har startat med denna nioåriga skolform, som ersätter den nuvarande sjuåriga folkskolan. Sekundärsta- diet utreds dels av en gymnasiekommitté, dels av Skolekomitéen av år 1965. Den se- nare har i uppgift att lägga fram en plan över ett skolsystern för åldersgruppen 16—19 år, som kan ge alla likvärdiga möjligheter till utbildning.

Enligt nu gällande bestämmelser är nor- malgymnasiet treårigt och bygger på an- tingen nioårig enhetsskola, andra klassen i treårig realskola eller fullgjord realexa- men. Det traditionella gymnasiet är en all- mänutbildande skola. En av linjerna — den ekonomiska gymnasielinjen — står i en viss särställning, då den ger både allmänutbild- ning och en viss yrkesutbildning. Tekniskt gymnasium i stället för de treåriga tekniska skolor, som sedan länge gett kompetens för intagning i den tekniska högskolan, håller på att införas.

Norge har haft en högre gymnasiefre- kvens än många europeiska länder. För när- varande är det genomsnittligt 25 procent av varje årskull som fortsätter på gymna- siet. Här finns emellertid stora regionala skillnader. I Oslo går sålunda ca 40 pro- cent av årskullarna till gymnasiet. Omkring 1950 utgjorde antalet »artianer» ca fem procent av årskullen, 1968 20 procent. Man räknar med omkring 35 procent år

1985. Utmärkande för Norge är att en mycket stor del av dem som tar student- examen inte går vidare till universitet och högskolor. Andelen har hållit sig omkring 50 procent men har under de senaste åren sjunkit och är för närvarande omkring 45 procent. Enligt uppgift från 1963 gick omkring 35 procent av artianerna vidare till eftergymnasial utbildning och 12 pro- cent till annan yrkesutbildning. En rela- tivt hög andel av de studerande i högre ut— bildning undergår utbildning i utlandet (5— 10 procent). Gymnasiekommittén har lagt fram för- slag om ett treårigt gymnasium ovanpå den nioåriga skolan, där ca 60 procent av un- dervisningstiden ägnas åt en gemensam all- män kursplan, »det allmänna underlaget». Skolekomitéen har lagt fram en principplan för en treårig högre skola för åldersstadiet 16—19 år, med en gemensam bas på ett år. I påbyggnadskurserna skall man enligt för- slaget kunna välja mellan yrkesutbildning, allmänteoretisk utbildning och/eller kombi- nation av yrkes- och allmänutbildning. Sko- lekomitéen föreslår samma betygsystem och examensordning som för gymnasiet och för- ordar flexibla regler för tillträde till uni- versitet och högskolor.

3 .3.5 Frankrike

Skolsystemet i Frankrike, som utmärks av en stark centralisering, reformerades 1959. Systemet omfattar frivillig förskolunder- visning för åldrarna två till sex år, obli— gatorisk undervisning (6—15 år) och hög- re frivillig undervisning. Den obligatoriska undervisningen, som är statlig, omfattar tre stadier: ett lågstadium om fem år, ett mel- lanstadium om fyra år och ett högstadium om två år. Efter avslutat mellanstadium kan barnen i stället för ett annars obligatoriskt högstadium välja sekundärundervisning om tre år.

Skolreformen 1959 innebar att övergång- en mellan folkskola och läroverk underlät- tades. Man har dock kvar den inträdesexa- men till klass 6, som avgör placering i en teoretiskt inriktad mellanskolutbildning el-

ler i övergångsklasser som förberedelse för yrkesutbildning. En omfattande oriente- rings- och rådgivningsverksamhet under hela mellanstadiet underlättar linjebyten, I var- je skola ger en orienteringsnämnd råd till' målsmän, som emellertid fritt får bestämma om barnens val mellan de olika studiemöj— lighetema. Rådgivningsverksamheten grun— dar sig på upplysningar och förslag, som lämnas av klassnämnden och av huvudlä- raren. Om de av orienteringsnämnden givna råden ej följs, måste eleven genomgå en sär- skild prövning för att få tillträde till högre klass. '

Högstadieundervisningen omfattar en »kort skolgång» och en »lång skolgång». Den långa skolgången leder fram till stu- dentexamen som numera avläggs vid slu- tet av sista skolåret. Endast de elever, som i studentexamens skriftliga prov fått 10 av 20 möjliga poäng, har rätt att gå upp i den muntliga examen. Ett »certificat de fin dfétudes secondaires» utdelas till de elever, som fått ett medeltal av 8 av 20 möjliga poäng på de skriftliga proven. Detta certi- ficat ger dock inte tillträde till universi- tetsstudier. Studentexamen kan avläggas på fem linjer som leder till olika universitets— studier.

Det franska skolväsendet är starkt exa- menspräglat. Vid proven är kuggningspro— centen alltid mycket hög, ofta 50 procent eller mer.

3.3.6 England

Enligt den nuvarande brittiska skolordning- en är utbildningen organiserad i tre stadier: »primary stage», »secondary stage» och Sfurther education». Förutom »nursery school» (2—5 år) omfattar primärstadiet »in— fant school» (5—7) och »junior school» (8— 11). Skolplikten omfattar åldrarna 5—15 år. Under senare delen av junior school genom- går eleverna vanligen inträdesprov (prov i engelska och matematik samt gruppintelli- gensprov). Det finns en tydlig strävan att komma bort från denna förkrigsbetonade övergångsexamen, som är avgörande för ele- vernas placering i någon av sekundärskolans

tre linjer, school» eller »modern school». Det tradi- tionella systemet med en gymnasieliknan- de universitetsförberedande grammar school samt olika typer av fackskolor håller lång- samt på att efterträdas av en form av en- hetsskola.

De barn som anses ha kapacitet för fram- tida akademiska studier får utbildning fram till 18 års ålder i grammar schools eller tech— nical schools. Övriga förs över till s.k. mo- dern schools som ger en allmän utbildning upp till femtonårsåldem då Skolplikten upp- hör.

I genomsnitt 20 procent av årskullen kommer in i grammar school, som tar emot de bästa teoretiska begåvningarna och le- der till universitetsstudier. Till technical school går elever med övervägande prak— tisk fallenhet, medan återstoden går till se- condary modern school. Grammar school är uppdelad på en huvudskola, som går upp till 15 eller 16 års ålder och en »sixth form» (16—18 år). Vid slutet av femte klass genom- går flertalet av eleverna prov för »the Gene- ral Certificate of Education» (G. C. E.), Or— dinary (O) level, och lämnar sedan skolan. En alltmer ökande minoritet (1965 omkring 20 procent) börjar i sixth form, vanligen för mera specialiserade studier. Vid 18 års ålder genomgår eleverna G. C. E. Advanced (A) level examination, vanligen i mellan två och fem ämnen. Till skillnad från Ordinary le- vel är betygen här graderade (distinction, good, pass, pass at ordinary level). De fles- ta som genomgår G. C. E., A-level, fortsät— ter vid universitet; en liten del går ut i yr- keslivet.

3.3.7 Västtyskland

Det mest utmärkande för det tyska skolsy- stemet har varit delningen i_tre linjer ef- ter fjärde årskursen i den obligatoriska sko- lan: en med teoretisk inriktning (gymna- sium + högskola), en med praktisk-teore— tisk inriktning (realskola + yrkesskola), och slutligen en med praktisk inriktning (folk- skola + yrkesskola).

Det har tidigare varit vattentäta skott

mellan de tre utbildningsvägarna. Eftersom universitetstillträde förutsätter avgångsexa- men (Abitur) ifrån gymnasiet, har spärren till universitet således i själva verket legat tidigt under skolutbildningen, nämligen vid övergång till gymnasium efter årskurs 4. Västtyskland uppvisar mycket låga tal för gymnasiefrekvens i relation till åldersgrup- pen. År 1965 gick omkring 83 procent av åldersklassen 15—17 år i någon skolform på sekundärstadiet. Majoriteten eller 63 pro- cent återfanns i någon form av yrkesskola och endast 12 procent på gymnasiet. För åldersgruppen 18—20 år var motsvarande procentsiffror totalt 25, därav 18 i yrkes- utbildning och 6 i gymnasium.

Genom differentierad undervisning iklas— serna 11—13 har nya typer av gymnasier tillkommit med ekonomisk, samhällsveten- skaplig och estetisk linje. Det finns också nu- mera i så gott som alla delstater två typer av gymnasium vid sidan av det allmänna, näm- ligen »Wirtschaftsgymnasium» och »Frauen- oberschulen», som båda för fram till be— gränsad »Hochschulreife», dvs. betyget be— rättigar till studium vid vissa fakulteter, t. ex. ekonomisk fakultet eller pedagogiska högskolor. En omorganisation av skolsy- stemet i riktning mot en mera elastisk ut- formning av klasserna 5 och 6 och ökade möjligheter till övergång mellan linjerna har debatterats.

Under år 1969 har man livligt diskuterat ett förslag från »Bildungsrat» (ett organ för samarbete på skolans område mellan delstater och förbundsrepublik) om en om- organisation av gymnasiets sista klasser och avgångsbetyget från sekundärskolan. Bland annat innebär förslaget införande av av- gångsbetyg på två nivåer, det första efter 10 års skolgång. Efter 12 (13) års skol- gång skulle ett andra avgångsbetyg utdelas som, beroende på nivå och ämneskombina- tion, skulle leda till universitet och högsko- lor, andra eftergymnasiala studier eller yr— kesarbete.

Omkring 90 procent av dem som gått ut gymnasiet söker sig nu till universitet och högskolor. Enligt Bildungsrats förslag skulle nya kursplaner inrättas med tanke på direkt

yrkesarbete. En differentiering av utbild- ningen skulle bli följden. Tillträdet till uni- versitet skulle enligt samma förslag base- ras på den sökandes meriter i det specifika ämne han vill studera enligt en skala, där kriterierna fastställs av en särskild kommit- té. Ett sådant förslag skulle innebära att studentbetyget fick mindre betydelse. Bild- ungsrats förslag har under hösten 1969 liv- ligt diskuterats inom olika organisationer och organ. Inom de politiska partierna ar- betar man med olika modeller till nya u't- bildningssystem.

3.3.8 Sovjetunionen

Lagen 1958 om förstärkandet av banden mellan skolan och livet och om vidareut- veckling av folkbildningssystemet' 1 SSSR m- nebar en nyorientering i fråga om målsätt- ning för hela undervisningsväsendet. Den obligatoriska skolan blev då åttaårig och undervisningen på samtliga stadier mer praktiskt orienterad. Hela undervisningsvä- sendet blev mer samordnat.

Ovanpå den obligatoriska skolformen lig- ger tre skolformer, som skall ge en s. k. full- ständig mellanskolutbildning:

a skolor för arbetande ungdom och lands- bygdsungdom — allmänbildande mellansko- lor på fritid; studiegången är treårig

b allmänbildande polytekniska" arbetsmellan- skolor med produktionsundervisning; studie- gången är treårig .'

c fackskolor, dvs. specialmellanskolor; stu- dietiden varierar något men är i de flesta fall fyraårig.

Den fullständiga mellanskolutbildningen är en grundförutsättning för tillträde till högre undervisning vid universitet och hög- skolor eller motsvarande. En utbyggnad av folkbildningssystemet förutses i program- met för Sovjetunionens kommunistiska par- ti. Man räknar sålunda med att flertalet medborgare under 1970-talet skall få en fullständig allmän mellanskolutbildning, spe- cialiserad fackskolutbildning eller högre ut- bildning. En tioårig obligatorisk skola pla- neras.

3.3.9 Östtyskland

Östtyskland har tioårig skolplikt. Den s.k. »Allgemeine polytechnische Oberschule», som är obligatorisk för alla barn över 6 år; består av 10 klasser (årskurser). För dem som skall fortsätta i »Erweiterte Oberschule» utgör de två sista årskurserna (9 och 10) förberedelser härför. Efter 8 års skolgång kan man fortsätta de resterande två åren med mer yrkesbetonade studier i stället för med gymnasieförberedande sådana eller full- göra dessa skolår genom att delta i vidare- utbildning för yrkesverksamma. »Oberschu- le» är i enlighet med »Gesetz iiber das ein- heitliche sozialistisehe Bildungssystem» 25.2. 1965 uppdelat i lågstadium (årskurserna 1—3), mellanstadium (4—7) och högstadium (7—10).

Det finns flera typer av specialskolor som kan ha teknisk, naturvetenskaplig, matema— tisk eller språklig inriktning, men också konstnärlig eller idrottslig inriktning, varför urvalet inte alltid enbart baseras på intel- lektuella förutsättningar Gymnasiet är fyra- årigt eller tvåårigt och tar elever direkt från grundskolan eller från den tioåriga skolan.

Ungefär 97 procent av landets ungdomar beräknas befinna sig under utbildning, ca 15 procent av 20-åringarna och ca åtta pro- cent av 25-åringama.

Planen för 1970 förutser en betydande ökning av utbildningskapaciteten och -kva- liteten inom hela utbildningsväsendet.

3.3.10 USA

Det amerikanska skolsystemet består av

1 pre-primary education som omfattar olika nursery schools

2 elementary schools och high schools; uppdelningen mellan elementarskola och sekundärskola beror på det skolsystern som tillämpas.

De fyra vanligaste systemen är

a 7 + 4-planen som består av en sjuårig elementarskola och en fyraårig high school

b 8+4—planen som utgörs av en åttaårig elementarskola och en fyraårig high school

c 6 + 3 + 3-planen som omfattar en sex- årig elementarskola, en treårig junior high

school och en treårig senior high school

d 6 +6-planen vilken är uppdelad på en sexårig elementarskola samt en sexårig high school, som antingen är en kombinerad junior och senior high school eller en odelad high school.

Sekundärskolan är i princip tillgänglig för alla. Över 70 procent av en årsklass går ut high school; övriga faller bort på vägen beroende på att skolgången inte är obliga- torisk efter fyllda 16 år trots att skolan är tillgänglig till 18 år.

3.3.11 Japan

Det japanska skolsystemet genomgick en radikal reform vid slutet av andra världs- kriget varvid skolsystemet organiserades ef- ter amerikanskt mönster. Det omfattar i dag

a sexårig elementarskola b treårig lägre sekundärskola som liksom elementarskolan är obligatorisk för alla

c treårig högre sekundärskola, uppdelad i två kurser — en med allmänteoretisk utbild- ning och en yrkesutbildande.

Skolplikten omfattar åldern 6—15 är.

3.4 Högre utbildning och vägar till denna

3.4.1 Definitionsfrågor

Definitionerna av vad som räknas till högre utbildning varierar starkt mellan olika län- der. I många fall skiljer man mellan univer- sitet, andra högre läroanstalter på universi- tetsnivå och övriga institutioner. Ofta utgör krav på studentexamen för tillträde kriteri- um på att utbildningen räknas som högre ut- bildning. Krav på att forskning skall bedri- vas vid utbildningsinstitutionen i fråga är ett annat kriterium. Lärarutbildning samt tek- nisk och ekonomisk utbildning är exempel på några utbildningssektorer, där vissa ut— bildningslinjer betraktas som tillhörande den högre utbildningen, medan andra utbild- ningslinjer ej brukar räknas till högre utbild- ning. I vissa fall är uppdelningen mer bero- ende på tradition än på verklig skillnad i utbildningsnivå. Nuvarande tendens att ut- öka universitets- och högskolutbildningen

med nya utbildningsvägar medför, att be- greppet högre utbildning breddas till ut- bildning som tidigare inte betraktats som hörande till detta utbildningsstadium. Infö- randet av en lägre fristående sektor inom högre utbildning av typ »junior college» har verkat i samma riktning.

Det framhålls ofta i internationella över- sikter att jämförelser är mycket svåra att göra på grund av olika terminologi och olika principer för statistikredovisning av da- ta över högre utbildning. Vid ministerkon- ferensen i Wien 1967 i Unescos regi behand- lades nödvändigheten av att förbättra jäm- förbarheten i fråga om internationella data genom standardisering av utbildningsstatis- tik och större enhetlighet i fråga om fack- termer och definitioner.

3.4.2 Några aktuella reformer avseende högre utbildning

I både Norge och Danmark har de senaste åren lagts fram förslag om reformer av den högre utbildningen. I båda länderna finns i reformförslagen en tendens till ett stramare studiemönster och förkortning av grundut— bildningen inom filosofisk fakultet. Den norska »Videreutdanningskomitéen>> har ef- ter franskt mönster föreslagit en uppdelning av universitetsutbildningen enligt följande mönster

1 grundutbildning (omfattande fyra år, som skall kunna delas upp i två etapper)

2 specialutbildning 3 forskarutbildning 4 vidareutbildning. Vidare föreslås ett integrerat utbildnings- system med horisontella övergångsmöjlighe- ter, ett rikt urval av utbildningsvarianter och stor flexibilitet. Kommittén föreslår att all högre utbildning vid sidan av universi- teten samlas i ett system av distriktshögsko- lor, vilka skall ge såväl yrkeskompetens som kompetens för fortsatta högre studier. Nya former av högre utbildning med en studie- längd på två år föreslås ingå i distriktshög- skolorna. Första stadiet av grundutbildning- en vid universiteten skulle kunna genomgås även vid dessa högskolor. Där skall också

kunna ges en yrkesförberedande avslutning av universitetsutbildningen. Man hoppas så- ledes få ett intimt samarbete mellan univer- siteten och distriktshögskolorna. En försöks- verksamhet med distriktshögskolor har star-

tat.

I Danmark föreligger förslag att samman- föra alla typer av högre utbildning i univer- sitetscentra som byggs upp omkring ett uni- versitet. Kortare utbildning som är närbe- släktad med universitetsutbildning skall också kunna föras till universitetscentra. En lägre examen än nuvarande kandidatexamen har föreslagits. Man har också diskuterat något slags »indslusningsforlgöb», dvs. lång- sammare studietakt under de första åren, vilket skulle möjliggöra en smidig start för den som har en grundutbildning som måste kompetteras.

I Finland har flera nya universitet till- kommit under de senaste åren.

I Frankrike har en ny typ av högre utbild- ningsanstalt inrättats genom Instituts univer- sitaires de technologie (IUT) som ger en två- årig, starkt specialiserad utbildning. Univer- sitetsutbildningen inom vad som motsvarar våra filosofiska fakulteter har uppdelats på tre olika perioder (cycles), varav den första omfattar två års studier.

I England har under 1960-talet skett en kraftig utbyggnad av universiteten. Man har i de nya universiteten organiserat stu- dierna på ett mindre konventionellt sätt. Traditionellt har endast universitetsutbild- ning räknats till den akademiska katego- rin, medan all annan utbildning inklusive t. ex. tekniska högskolor ansetts vara icke akademisk utbildning. Problemen kring den- na uppdelning diskuteras i Robins Report. Regeringen följde dock inte denna utred- nings rekommendation beträffande samord- ning av den högre utbildning, där man genom olika åtgärder skulle ge de flesta typer av colleges (högskolor) samma status som universiteten. Gradvis har dock de ny- inrättade s. k. Polytechnics, som ger teknisk utbildning på hög akademisk nivå, kommit att räknas till de akademiska institutionerna. Socionomer, läkare, tandläkare, veterinärer m.fl. yrkeskategorier, som i andra länder

ofta utbildas vid särskilda högskolor, utbil- das i England vid universitet.

3.4.3 Vägar till högre utbildning

I samtliga här berörda länder har man vid- tagit olika åtgärder för att bredda rekryte— ringen och möjliggöra för dem som redan är ute i yrkeslivet att komplettera med ut- bildning som de tidigare av olika skäl ej kun- nat utnyttja.

Danmark

I Danmark har successivt tillkommit en hel rad offentliga och statskontrollerade exa- mina och prov som ger kompetens vid si- dan av studentexamen.

Teknisk Adgangseksamen, som är lika gammal som tekniska högskolan, accepteras även av andra utbildningslinjer med inrikt- ning på matematisk-fysiska studier. Examen omfattar matematiska och naturvetenskap— liga ämnen och motsvarar kursen på ma- tematisk-fysiska grenen i studentexamens matematiska linje. En särskild examens- kommission fastställer de skriftliga uppgif- terna i examen. Man kan gå upp i examen som privatist — dock fordras bevis på kemi- och fysiklaborationer —- eller efter att ha gått igenom en ettårig kurs.

Högre handelsexamen är en annan stats- kontrollerad examen som ger kompetens för högre studier för dem som tidigare avlagt handelsexamen. Också Veterinaer- og Land- bohöjskolen anordnar ett särskilt offentligt prov som ersätter kravet på studentexamen för vissa studier vid samma skola.

Högre förberedelseexamen (HF) är den senast tillkomna av denna typ av examina. Enligt en lag av år 1966 skall HF »vaere en ny vej i uddannelsesystemet dels med henblik på laereruddannelsen, dels tillige som indgang til andre videregående uddan- nelser». Examen och utbildningen, som le- der fram till den, initierades ursprungligen av den nya lärarutbildningen som började i augusti 1969. HF skulle ersätta tidigare preparandkurser. Avsikten var att examen skulle kunna fungera som en väg tillbaka

till utbildningssystemet för dem som på ett tidigt stadium gått ut i yrkeslivet. En grund- läggande intention var att HF skall föra fram till ett helt fält av »videregående ud- dannelser» och inte vara en återvändsgränd i utbildningsysstemet. Utbildningen karakte- riseras av flexibla kurser med stora valmöj- ligheter. Vid intagningen — som sker efter personliga intervjuer — lägger man särskild vikt vid studielämplighet.

Några generella regler om denna exa- mens kompetensvärde för högre utbildning finns ännu inte. Förslag har lagts fram om att inrätta >>indslusningsforlob» för studeran- de med denna examen vid utbildningsinstitu- tionerna i form av alternativa, långsam— mare kurser (jfr ovan). Under loppet av de första 11/2—2 åren skulle den studerande dels kunna fullfölja den nödvändiga komplette- ringen av sin förutbildning, dels genomföra studium av sitt reguljära »studiefag» mot- svarande första studieåret enligt normalstu- dieplanen. Tills vidare har universiteten be- slutat att ta in studerande, vilkas samlade kvalifikationer verkar tillfredsställande. En förutsättning är att deras tillvalsämnen i HF motsvarar de krav som uppställs på de olika utbildningslinjerna. Om en stude- rande inte uppfyller kraven på tillvalsäm- nen skall han ha bestått ett prov i ämnet före första deltentamen.

Finland

I Finland fordras studentexamen för till- träde till flertalet högre utbildningslinjer. För närvarande är endast 1,8 procent av totalantalet inskrivna vid högre utbildnings- anstalter icke-studenter. En sökande till högre utbildning har mycket små möjlighe- ter att gå vid sidan av studentexamen. Man strävar dock efter en breddning av rekryte- ringen.

På utbildningslinjer där studentexamen ej formellt krävs har man som mål att upp- låta inemot 50 procent av platserna till icke-studenter. I praktiken dominerar emel- lertid studenterna även på sådana utbild- ningslinjer. För på senare år inrättade uni- versitet och högskolor finns vissa bestäm-

melser i universitetsförfattningama, som möjliggör för icke-studenter att få tillträde till studier. Man har också haft strävan att omkring fem procent av platserna skulle besättas av icke-studenter. Person som inte är inskriven vid universitet kan med deka- nus tillstånd följa undervisningen och ge- nomgå förhör, varvid intyg utfärdas efter särskilt formulär.

Vid Tekniska Högskolan kan som stude- rande antas även den som avlagt ingenjörs- examen vid tekniskt institut med mycket goda betyg och efter lärarrekommendation. För närvarande varierar antalet icke-studen- ter på de olika sektionerna mellan två och åtta procent. Handelshögskolan i Åbo har den högsta andelen icke-studenter, nämligen åtta procent (merkonomutbildning). Vid lä- rarhögskolan i Nådendal kan, förutom de som avlagt student- eller folkskollärarexa- men, även annan inskrivas om kollegiet an- ser att vederbörande innehar de grundkun- skaper som förutsätts för studier vid hög- skolan.

Vid Tammerfors universitet, som har ut- vecklats ur en socialhögskola, finns vid si- dan av fakulteter också s. k. undervisnings- sektioner som formellt inte kräver student- examen. Betyg från sådan sektion berättigar till fortsatta studier vid universitetets fakul- teter.

I april 1969 gjordes av regeringen en ut- redning om antalet icke-studenter vid uni- versitetet i Tammerfors, föranledd av en fråga i riksdagen. Utredningen visade, att andelen icke-studenter vid fakulteterna för- blivit nästan lika stor under tiden 1965— 1968 (varierande mellan tre och fem pro- cent på de olika fakulteterna) men att an- delen icke-studenter minskat på undervis— ningssektionema (mellan 10 och 20 procent), mest på sektionen för socialvård. Med anled- ning därav gjorde undervisningsministern följande uttalande.

»Regeringen anser det dock i princip vik- tigt, att icke-studenter har möjlighet att stu- dera vid alla universitet och högskolor, och särskilt vid Tampereen Yliopisto. Regeringen kommer vid behov att skrida till åtgärder för tryggande av inträdet för icke-studenter.»

Norge

I Norge är studentexamen huvudkravet för behörighet till högre utbildning. Detta krav är emellertid inte absolut. Vid universi- tet kan också antas den som förvärvat en utbildning som utbildningsministeriet finner lämplig som grund. Beslutet meddelas av ministeriet efter utlåtande av universitets- kollegium. De som avlagt examen vid an- nan högskola har också rätt att skrivas in.

Vid Handelshögskolan kan kollegiet anta andra än studenter om vederbörande genom prov eller på annat sätt visar att han har erforderliga kunskaper. Vid Lantbrukshög- skolan kan också »annen utdannelse som anses tjenlig» godtas. I gengäld krävs viss praktisk och fackteoretisk utbildning. Vid Norges Tekniska Högskola är tillträdet i princip begränsat till sökande med artium på real- eller naturfaglinjen. Sökande från andra linjer kan — i mån av plats —- skrivas in efter att ha genomgått vissa tilläggs- prov.

År 1961 lämnades ett betänkande av Stu- dieadgangskomitéen om reform av kompe- tensfrågorna i Norge.

Efter en genomgång av de formella kvali- fikationskraven till olika utbildningar sum- merade man, att de uppställda kraven inte tycks ge någon garanti för att de som upp- fyller dem har nödvändiga förutsättningar att genomföra akademiska studier. Det finns inte heller anledning tro att de, som inte uppfyller kraven, inte skulle kunna skaffa sig nödvändiga kvalifikationer. Kommittén föreslog därför, att man för varje enskild utbildning eller grupper av utbildningar skulle utarbeta >>kvalifiseringsprc$ver>>, som ger icke-behöriga möjlighet att visa att de har reella kvalifikationer för högre utbild- ning. För tillträde till sådana studier som kräver studentexamen på viss linje föreslog man särskilda »suppleringspröver».

I ett betänkande i februari 1969 har Skolekomitéen också behandlat studiekom- petens vid universitet och högskolor. Av de undersökningar man företagit omkring kom- petensfrågorna drar man slutsatsen, att för- utsättningarna för att följa och genomföra

universitets- och högskolestudier är väl så mycket en fråga om generella studiefärdig- heter som speciella kunskaper. Kommittén föreslår därför, att all den studiekompetens :som i dag är knuten till studentexamen ge- nerellt överförs till en treårig, samlad stu- diegång i en ny högre skola. Man tror, att förmåga att tänka och arbeta självständigt samt studiemotivering betyder lika mycket eller mer än de konkreta kunskaper och fär— digheter som studenten har med sig från ti- digare studier. Kommittén förordar därför flexibla regler för tillträde. Vidare föreslås att man försöker undvika intagningsbegräns— ning under studiernas första del.

Krav på speciell studiekompetens för vis- sa studier (t. ex. krav på speciell studentlin- je) bör enligt förslaget inskränkas. Kom— pletterande kurser för studenter som i vissa ämnen har svagare underlag än andra bör få anordnas inom ramen för utbildningslinjen.

Frankrike

Huvudregeln för behörighet är att man, för att skrivas in vid en fakultet, skall ha stu- dentexamen eller motsvarande kvalifikatio- ner eller ha genomgått inträdesprov.

Ett stort antal franska diplom accepteras som ersättare för studentexamen. Undervis- ningsministeriet föreskriver vilka diplom 'som godtas. Stora variationer i detta avseen- de finns mellan olika fakulteter. Till medi- —cin och farmaci gäller således endast ett få- tal diplom på hög nivå, medan ett ganska stort antal accepteras för tillträde till natur- vetenskapliga, juridiska, samhällsvetenskap- liga och humanistiska fakulteter.

I Frankrike har man på olika sätt för- sökt göra högre studier lättare tillgängliga "för dem som redan är ute i yrkeslivet, bl. a. ;genom korrespondenskurser och radiokur- ser. De som förvärvsarbetar får sprida ut sina studier under en längre period. Man "har inrättat särskilda avdelningar för vux- enstuderande vid vissa högre läroanstalter. Det finns vidare en möjlighet för den som är minst 24 år och varit engagerad i yrkes- arbete i minst två år att få dispens från kravet på studentexamen. En särskild nämnd

undersöker — genom att gå igenom tidigare meriter, genom intervjuer och bedömning av en skriftlig uppsats — om vederbörande är lämpad för högre studier.

Demokratiseringstendensema när det gäl- ler tillträde till högre utbildning återspeglas inte bara i en ökande proportion som fort- sätter sin utbildning efter 17 års ålder (ök- ning mellan 1955 och 1970 från 23 till 42 procent av årskullen) utan också genom en ökning av antalet utdelade diplom och exa- mina.

Utvecklingen av reglerna för behörighet till högre utbildning uppvisar i Frankrike två motsatta tendenser. Å ena sidan intro- duceras alltmer liberala villkor för att göra högre utbildning tillgänglig för dem som gått miste om utbildning på ett tidigare stadium, å andra sidan utövar vissa institutioner med en begränsad intagning fortfarande en rigo- rös selektion i syfte att upprätthålla en högre standard. Några av de mest betydande högre utbildningsanstaltema, bland dem College de France och Muséum d'Histoire, erbjuder offentliga kurser, öppna för alla oberoende av kvalifikation eller ålder.

England

Den verkliga selektionen för vidare studier sker i England inte genom skolsystemet utan genom examensystemet. Examina leds av universiteten som, fördelade på åtta olika grupper, organiserar olika examina. Dessa examina är emellertid likvärdiga. Skolorna har fritt val beträffande vilken grupps exa- men som skall tillämpas. Beslutet fattas van- ligen av rektor. Alla grammar schools del- tar givetvis i examen, men också övriga skoltyper har elever som deltar i dessa exa- mina liksom de flesta privatskolor. Den vanligaste examen är General Certificate of Education som sker i två steg, »Ordinary level» i 15—16-årsåldern samt »Advanced level» efter ytterligare två års skolgång (jfr ovan). De elever som får gå upp i examina utväljs av rektor, som kan besluta att vissa elever tidigare än normalt skall undergå examen. Eleverna väljer själva i samråd med läraren vilka och hur många ämnen som

skall innefattas i examen. För inträde till universitet måste man i allmänhet ha klarat fem ämnen i ordinary level och två i advan- ced level. Varje universitet har dock sina egna inträdesbestämmelser och ett stort an- tal varianter förekommer.

Varje universitet uppställer för tillträde till »first degreee courses» vissa »general re- quirements» som skall garantera, att den ti- digare teoretiska utbildningen varit tillräck- ligt omfattande. Dessa krav följer samma generella mönster, men det finns tydliga variationer i detaljer mellan de olika institu- tionerna. Förutom att uppfylla de allmänna kraven måste studenterna också uppfylla »a course requirement». De olika inträdesford- ringarna finns förtecknade i ett kompen- dium (A Compendium of University En- trance Requirements).

År 1950 var andelen av en åldersgrupp som kom till universiteten 1 på 31. År 1959 uppgick den till 1 på 24; för närvarande är den 1 på 15—20. Universitetsutredningen (Robins Report) kalkylerar med att före 1980 tio procent av en årsklass skall delta i utbildning vid universiteten och en på sex om de akademiska kurserna inorn »further education» tas med.

För att underlätta det rent tekniska an- sökningsförfarandet har man inrättat Uni— versities Central Council on Admissions. Genom denna institution passerar alla an- sökningar, men den har inte något att göra med själva selektionsprocessen och är när- mast att betrakta som ett administrations- centrum för alla ansökningar till högre ut- bildningsanstalter i Storbritannien. Institu— tionen har emellertid stor betydelse för ett optimalt utnyttjande av utbildningsplatserna. År 1968 placerades sålunda 4 500 studenter i andra kurser än de ursprungligen tänkt sig.

När det gäller selektionsprinciper anses det viktigt för det första, att den sökande skall ha ett stort mått av frihet i sitt val av universitet, för det andra att universiteten skall ha rätt att välja dem som de vill under- visa. Avgörande om en student blir intagen vid det universitet han sökt till beror huvud— sakligen på antalet avklarade ämnen i 0- levels och A-levels samt betygen vid dessa

examina, på rektorsrapporten som med- sänds vare ansökan om tillträde samt på intervjun som vid vissa institutioner görs med alla sökande, vid andra endast i tvek- samma fall.

Ett nytt initiativ på vuxenutbildningens område är »the University of the Air», ett nationellt TV- och radiouniversitet för del- tidsstuderande.

Västtyskland

Flertalet högre utbildningsanstalter i Väst- tyskland kräver »Reifezeugnis» eller mot- svarande bevis på fullgjord gymnasial ut- bildning. Möjlighet till dispens från student- examenskravet finns i mycket speciella fall, nämligen för dem som redan arbetar inom ett fack där de besitter stor kunskap. Ansö— kan om dispens ställs till kulturministern i delstaten och skall åtföljas av intyg från minst två personer om vederbörandes per- son, kunskaper på det avsedda utbildnings- området och hans allmänna bildningsstan- dard. Den dispenssökande måste genomgå såväl skriftliga som muntliga prov.

Under vinterterminen 1968/ 69 studerade 304000 studenter vid högre utbildningsan- stalter i Västtyskland. Om vi ser på procent- talen för den högre utbildningen finner vi av åldersgruppen 18—20 är två procent och i åldersgruppen 21—25 år sex procent i högre utbildning. Omkring fyra procent studerar vid universitet och högskolor, medan de öv- riga fördelar sig på skilda former av högre utbildning, varav ingenjörskolor och peda- gogiska högskolor har det största antalet (knappt en procent vardera). På konsthög— skolor finns 0,1 procent av åldersgruppen liksom vid seminarier för handarbetslärarin- nor och hushållslärarinnor samt vid slöjd- seminarium. Totalt är det alltså en mycket låg procent av åldersklassen som går till högre utbildning i Västtyskland.

En sned social rekrytering har sedan länge karakteriserat gymnasiet och som följd där- av också den högre utbildningen. Det är framför allt tillskapandet av den s. k. zwei- ter Bildungsweg — utbildningsvägar vid si- dan av den traditionella vägen över stu-

dentexamen — som skapat en större flexibi- litet och rörlighet i det tyska utbildnings- väsendet.

Till zweiter Bildungsweg brukar föras alla de utbildningsmöjligheter, vilka gör det möj- ligt för begåvade unga människor som re- dan är ute i arbetslivet att få tillträde till vi- dareuthildning och vilka möjliggör yrkes- mässigt och socialt avancemang, inkluderan- de akademisk utbildning. Man kan skilja på tre olika steg i zweiter Bildungsweg:

a anordningar som möjliggör att ta igen vad som missades i den reguljära skolan

b vidareutbildning som leder fram till Fach- schulreife (motsvarande realexamensnivå), dvs. kvalificerar för tillträde till tekniska skolor

c vidareutbildning som kvalificerar för till- träde till universitets- och högskolutbildning.

Inom ramen för denna utbildningsväg har en rad utbildningsanstalter inrättats:

»Abendgymnasium» som utifrån avgångs- betyg från Hauptschule för direkt till student- examen (Abitur) efter fyra års skolutbildning

»Abendrealschule» och »Berufs-aufbauschu- le» som från Hauptschule för till slutbetyg från realskolan eller Fachschulreife. Dessa sko- lor är som regel tvååriga

»Kollegs» med en utbildningstid av tre år är avsedda för ungdomar mellan 19 och 28 år, som genomgått fackskola eller realskola el- ler klass 10 i gymnasiet.

Aftongymnasierna och kollegierna har samma studiemål som det allmänbildande gymnasiet. Kollegierna är som regel inter- natskolor. De som går i aftongymnasierna är i allmänhet yrkesarbetande, trots att un- dervisningen är ganska omfattande (17—25 timmars kvällsundervisning under samman- lagt fem kvällar i veckan). Antalet ungdo- mar, som vid aftongymnasier och kollegier nått fram till studentexamen, är under stän- dig ökning. Zweiter Bildungsweg anses ha nått stor framgång.

Sovjetunionen

Högskolutbildning i Sovjetunionen är det avslutande ledet i folkbildningssystemet och har sin utgångspunkt i avslutad mellanskol- utbildning (tio års skolgång). Till institutio- ner för högre utbildning i Sovjetunionen räk-

nas universitet, branschinriktade högre ut- bildningsanstalter och polytekniska institut. Förutom humanistiska och naturvetenskap- liga discipliner finns vid vissa universitet tekniska, lantbruksvetenskapliga och medi- cinska fakulteter. Till den branschinriktade högre undervisningen hör t. ex. undervis- ningsanstalter för teknisk, lantbruksinriktad, ekonomisk, juridisk, medicinsk, farmaceu- tisk och pedagogisk utbildning liksom hög- skolor för konst och filmkonst, teaterinstitut, konservatorier etc. Vid de polytekniska in- stituten finns samma ämnen företrädda som vid de branschinriktade, högre tekniska un- dervisningsanstalterna med den skillnaden, att de är sammanförda gruppvis till olika läroanstalter och har en gemensam veten- skaplig-teknisk utbildningsgrund.

All högre utbildning i Sovjetunionen är spärrad. Antalet platser inom olika sektioner fastställs centralt genom långtidsplaner. Un- gefär en fjärdedel av de dryga två miljoner elever som årligen genomgått fullständig mellanskolutbildning kan tas in vid univer- sitet eller liknande institutioner.

Nya intagningsbestämmelser fastställdes 1963. I dessa har inträdesprov fått minskat inflytande. Man beslutar nu om tillträde på basis av en »profil» som byggs upp på grundval av betygen i sekundärskolan, dels det sista betyget, dels genomsnittsbetyg och betyg i de ämnen, som är närbesläktade med de planerade universitetsstudierna. Vidare beaktas betyg från medlemskap i politiska ungdomsorganisationer samt inträdesprov. Profilen uttrycks i poäng och totalsumman avgör om vederbörande får tillträde till hög- re utbildning. Vid lika poängtal lämnar man företräde åt dem som har belönats med guld- eller silvermedalj för prestationer i se- kundärskolan. Företräde ges också åt dem som visat sig framstående på de kunskaps- områden som är nära besläktade med det ämne de vill studera. De som inte har ryska i sin examen genomgår en muntlig tentamen i detta ämne som graderas och räknas med i poängsumman. Samma förhållande gäller främmande språk.

I Sovjetunionen finns ett vitt förgrenat nät av afton- och säsongsskolor samt kor-

respondensskolor. Korrespondensundervis- ningen har ökat kraftigt de senaste åren, såväl mellanskolundervisning som högskol- undervisning, detta som en följd av dels strävan att bereda medborgarna tillfälle till högre utbildning än den obligatoriska åtta- åriga skolan, dels önskemål att denna fortbildning helst skall försiggå utan att de studerande lämnar sitt yrkesarbete. Under tioårsperioden 1959—69 har mer än fem miljoner människor fått mellanskolutbild- ning i afton- eller korrespondensskolor. Nedsatt arbetstid och lön under examens- perioder är några åtgärder för att stimulera till deltagande i korrespondenskurser. Det är vanligt, att sökande till högre utbildning med höga poängvärden antas till dagunder- visning och de som kommer därnäst i rang- ordningen till kvälls- eller korrespondens- kurser. Möjligheter till byte emellan studie- formerna finns.

För att ytterligare bredda rekryteringen till högre utbildning fattade kommunistiska partiets centralkommitté i september 1969 ett beslut angående inrättandet av förbere- dande avdelningar för sovjetiska högre läro- anstalter. Syftet var att höja utbildningsni- vån hos arbetande ungdomar och ungdomar bosatta på landsbygden och stimulera dessa till fortsatta högre studier. Enligt beslutet skall speciella förberedande avdelningar or- ganiseras, vid vilka dag-, kvälls- och kor- respondensstudier bedrivs under en tid av åtta till tio månader. Man ämnar även or- ganisera studiegrupper för förberedande av- delningar vid större industrier, på större byggnadsplatser samt vid sovchoser och kol- choser. För att vinna tillträde till avdel- ningarna fordras, att man avlagt mellanskol- examen och förvärvsarbetat i minst ett år samt att man utvalts av industriföretaget (sovchosen, kolchosen) på rekommendation av kommunistpartiet, komsomolorganisatio- men och fackföreningen. Under studietiden uppbär de studerande stipendier i samma omfattning som förstaårsstudenterna vid högre läroanstalter. Efter en förberedande examen skall studenterna skrivas in som förstaårsstudenter vid högre läroanstalter.

Dimensioneringen av de högre studierna reg- leras genom ekonomiska planer, varvid var- je ämne tilldelas en viss kontingent stude- rande. Den som vill bedriva högskolestudier skall ha avlagt studentexamen (Abitur) och ha framgångsrikt slutfört sina fackskolestu- dier eller genomgått särskild prövning. Ge- nom kvällsstudier vid universitet eller hög- skola, genom folkhögskolutbildning eller stu- dier vid »Betriebsakademie» eller »Dorf— akademie» kan vuxna kvalificera sig för högskolestudier.

Till högre utbildningsanstalter räknas dels universiteten, dels »Ingenieur- und Fachschulen». Stor vikt läggs vid de senare. Ca 70 procent av de högskolestuderande be- driver »Direktstudium», med vilket torde förstås studier vid högskolan i traditionella former. Varje student tillhör då en semina- riegrupp, vars arbete noggrant övervakas. För studenter med sämre studieförmåga kan s. k. »Lemkollektive» för tre till fem stude— rande inrättas. Omkring 25 procent bedriver högskolestudier enligt »Fernstudium»-syste- met (korrespondensundervisning med pe- riodvis återkommande muntliga kurser). All- mänt eftersträvar man att ge högskolut— bildningen en sådan utformning att studen- terna får tillfälle till praktisk verksamhet in- om sina ämnesområden, varför det ofta kan bli aktuellt med en kombination av direkt- studier och korrespondensstudier.

USA

Den normala vägen till college går via high school, men denna intar inte samma själv— klara position som port till de högre stu- dierna som gymnasiet i Europa. Detta be- ror på att high school, på grund av att ut- bildningsväsendet är starkt decentraliserat, uppvisar en mycket skiftande bild i fråga om betygsystem, kursplaner, lärarlöner, kva- litetskrav osv. Motsvarande decentralise- ring återfinns inom den högre utbildningen. Varje college bestämmer praktiskt taget självständigt sina inträdesvillkor. För den enskilde gäller det att finna en utbildnings- antalt som kan acceptera hans tidigare skol-

gång som kvalifikationsgrund. För den hög- re utbildningen blir det nödvändigt — i av- saknad av ett enhetligt betygsystem i den avlämnande skolan — att komplettera de sökandes meritvärderingsunderlag (betyg, lä- raromdömen o. d.) med test av olika slag.

Colleges, som i stor utsträckning är »pri- vata», dvs. ägs av stiftelser eller organisa- tioner av olika slag, bedriver en skiftande rekryteringspolitik.

En viktig roll för övergången till högre studier spelar de i regel kommunala s.k. junior colleges. Denna collegeform används på många håll systematiskt för att upp- muntra till fortsatt skolgång i fyraårigt col- lege. Särskilda studieprogram finns på sina håll med vilkas hjälp man spårar upp studie- lämpliga men av sociala eller andra skäl då— ligt motiverade ungdomar och genom kom— pletterande utbildning gör dem intresserade och skickade för reguljära collegestudier. Personer utan fullständigt genomgången high school eller annars utan behörighet för collegestudier kan under vissa förutsättning- ar få tillträde till college. De sedvanliga vill- koren för tillträde efterges i mycket stor ut- sträckning i följande fall, nämligen

om den sökande inte avser att avlägga examen

om man vill bedriva deltidsstudier utan inskrivning vid college.

En tredje väg till college går över något slags examen som ger likställighet med dem som gått igenom high school. Sådana examina, som omfattar studielämplighets- och kunskapsprövning, är tillgängliga över hela USA. Kunskapsfordringarna i en exa- men av detta slag är som regel i princip desamma som i reguljär high school-utbild- ning, varför examen inte innebär någon lind- ring av förkunskapskraven.

Många elever är redan i high school i stånd att bedriva studier på collegenivå. Till deras tjänst har inrättats det s.k. Ad- vanced Placement Program, som administre- ras av College Entrance Examination Board genom Educational Testing Service (ETC). Framstående elever i high school får läsa in vissa collegekurser och sedan tillgodo- räkna sig dessa vid college.

Tillträdeskraven är avgångsbetyg från upper secondary school eller fullföljandet av tolv års skolutbildning i Japan eller i utlandet. Annan grundutbildning av hög kvalitet kan i vissa fall godtas. Genomgången »Universi- ty Entrance Qualifying Examination», som anordnas av utbildningsministeriet och täc- ker alla ämnen i high school, ger också stu- diekompetens.

Ovan uppräknade krav är emellertid mi— nimikrav. Därtill kommer inträdesprov. Var och en av de över 800 högre utbildningsan- stalterna fastställer sina egna inträdesprov, oftast utan att samråda med Skolmyndig— heter eller med andra högre utbildningsan— stalter. Eftersom selektionen är mycket hård, har det vuxit upp en rad olika privata sko— lor som ger förberedelsekurser. Det är inte ovanligt att de studerande ägnar flera år åt sådana kurser i förhoppning att så små- ningom komma in på något av de ansedda universiteten. Standarden är mycket olika och det finns en klar hierarki bland uni- versiteten. Det är de statliga universiteten och ett tiotal privata institutioner som be- traktas som goda universitet, till vilka alla strävar att komma. De som kommit igenom inträdesspärren till dessa högt ansedda ut— bildningsanstalter är i praktiken garante- rade goda anställningar.

3.5 Inträdesbegränsningar

I Unescorapporten 1967 framhålls att skill-— nader i utbildningsplanering mellan Öst- och- Västeuropa återspeglas i olika synsätt på frå- gan om spärrad utbildning. I öststaterna blir spärrar en naturlig följd av de ekonomiska långtidsplanerna. I Västeuropa anser många,, att en begränsning i rätten att studera vida- re är oförenlig med principen om allas rätt till undervisning. Finland är där det land som har gått längst i fråga om att spärra till- trädet till högre utbildning. Där tillämpas in—. trädesbegränsningar i nästan all högre ut- bildning, även samhällsvetenskaplig och hu- manistisk. Några planer på att häva spär- rarna uppges inte finnas. Målsättningen 1

planeringsarbetet är att omkring 85 pro- cent av dem som söker till högre utbild- ning skall ha möjligheter att komma in.

I Danmark har planläggningsrådet för högre utbildning bland sina reformförslag för den högre utbildningen fram till 1980 ett förslag, att spärr får tillgripas som nöd- lösning för ett år i taget vid akuta tillfällen, om man samtidigt vidtar andra åtgärder för att öka intagningskapaciteten. Detta för- slag föregicks av mycken diskussion. Man anser det nödvändigt att på lång sikt kom- ma ifrån den snedhet i fördelningen av stu- derande som det nuvarande systemet med- fört — med spärr vid högskolorna men ospärrade universitetsstudier.

Följande utbildningslinjer är för närvaran- de spärrade i Danmark

veterinärutbildning (55 procent av de sökande togs in 1967)

arkitektutbildning (35 procent av de sökande togs in 1967)

tandläkarutbildning (79 procent av de sökande togs in 1967)

vissa linjer vid tekniska högskolan.

Det bör noteras att man i Danmark ej har spärr till den medicinska fakulteten. Hårdast har spärren de senare åren verkat i fråga om veterinärsstudier, tandläkarut- bildning och arkitektutbildning. Arkitektut- bildningen, den enda utbildning som till- lämpat kvalitativa uttagningsnormer (fyra veckors kurs med fortlöpande anlagstest- ningar), ersatte emellertid vid intagningen höstterminen 1969 på försök spärren med fritt tillträde, då man blivit mer och mer otillfredsställd med intagningsreglema.

I Norge har utvecklingen också fört fram till att en hel rad utbildningslinjer har in- fört spärr. Detta har medfört att student- examen i sig själv inte längre ger tillräck- lig studiekompetens. Dels krävs det för be- hörighet speciella studentlinjer, dels i reali- teten betyg eller en poängsumma som lig- ger långt över kraven för godkänd student- examen. Följande utbildningslinjer är för närvarande spärrade: medicin, Odontologi, farmaci, ingenjörsutbildning, arkitektutbild- ning, civilekonomutbildning, agronomutbild-

I Frankrike finner man en stark selek- tivitet vid de högre utbildningsanstalter, vil- ka är kända som grandes écoles och vilkas huvudfunktioner är att utbilda för de mest krävande posterna i statsförvaltning, i lärar- yrken, industri, handel och jordbruk samt i konstnärliga yrken. De rekryterar sina ele- ver genom centrala inträdesprov, vilka an- ordnas i alla delar av Frankrike och till vilka alla som har studentexamen kan an- mäla sig. Selektionen är mycket rigorös till vissa av dessa utbildningsanstalter. Skolans status och antalet sökande är avgörande här- vidlag. Det finns särskilda klasser som för- bereder för nämnda prov. Klasserna tillhör lycéerna och betraktas i administrativt hän- seende som sekundärutbildning men motsva- rar innehållsmässigt det första förberedande året vid universitetens filosofiska fakulte- ter.

Trots en kraftig utbyggnad av högre läro- anstalter i England måste man varje år av- visa ett stort antal sökande. Konkurren- sen är mycket ojämn vid olika institutio- ner. Varje utbildningsanstalt har rätt att fastställa sina inträdeskrav. År 1968 sökte totalt 110000 studerande genom »Univer- sites Central Council on Admissions» till högre utbildningsanstalter i Storbritannien. Totalt 58500 togs in. Till lärarutbildning togs 39 000 in av 56 000 sökande.

1. Västtyskland har inträdesbegränsningar måst införas vid en rad utbildningsanstal- ter. Under vinterterminen 1969/ 70 tilläm- pades spärrar vid följande högre utbild- ningsvägar

all utbildning av läkare, tandläkare och ve- terinärer

nästan alla utbildningsanstalter i farmaci och psykologi

många utbildningsanstalter i naturvetenskap några enstaka utbildningsanstalter i juridis- ka, socialvetenskapliga och humanistiska äm- nen (endast Heidelberg och Saarbriicken till- lämpar spärrar vid de humanistiska fakulte- terna).

För de medicinska fakulteterna finns ett centralt anmälningsförfarande. Sommarter- minen 1969 avvisades

23 procent (50 av de sökande) till veterinär- utbildning

66 procent (3 550 av de sökande) till medi- cinsk utbildning

80 procent (1748 av de sökande) till tand- läkarutbildning.

Frågan om inträdesbegränsning är för närvarande högaktuell i Västtyskland och har under hösten 1969 blivit föremål för en hel del pressdebatt. Den västtyska rek- torskonferensen för den högre utbildning— en betraktar spärrar som en nödfallsutväg. Den hårdaste kritiken mot intagningsbe- gränsningarna har riktats ifrån Bundesassi- stentkonferenz 1969 med representation för omkring 27 000 yngre lärare och tjänstemän vid universiteten. I en speciell skrift har man samlat sin kritik i frågan. Man ankla- gar såväl delstaternas utbildningspolitiska organ som de olika samarbetsorganen för dålig planering och pläderar för snabba ekonomiska och administrativa åtgärder så att spärrarna skall kunna hävas. Bl. a. för- ordar man en successiv övergång till ett system med integrerade Gesamthochschulen. Man har en stark misstro mot studentbetyg som urvalskriterium.

I USA kan enligt American Council on Education högre utbildningsanstalter allt ef— ter urvalsprinciper indelas i tre olika grup- per, nämligen

1 minimalt selektiva institutioner 2 selektiva institutioner 3 konkurrensbetonade (competitive) institu- tioner.

Grupp 1 uppges vara i majoritet. Där tas alla behöriga emot. Ett stort antal studie- avbrott äger dock rum under de första två åren vid college, på sina håll omfattande upp till 60—70 procent av de intagna. Inom grupp 3 är studieavbrotten få. Generellt sy- nes inom alla grupperna friare, mera per— sonliga bedömningar av de sökande ha stör- re utrymme vid urvalet än vad som hittills i regel varit fallet i Sverige. I det stora hela är de privata universiteten mer selektiva än de statliga.

3.6 Urval till högre utbildning 3.6.1 Kvotering

Kvotering förekommer allmänt i Sovjet- unionen och Östeuropa. I de östeuropeiska staterna tilldelas generellt den större ande- len av platserna dem som utmärkt sig i tidi— gare produktionsarbete eller i militärtjänst. Konkurrensen blir mycket hård för dem som kommer direkt från skolan.

I Sovjetunionen reserveras 80 procent av platserna för dem som varit ute i produk- tionen i minst två år eller i militärtjänst, medan 20 procent av platserna besätts av dem som kommer direkt från skolan. Viss kritik har framkommit från universitetens representanter eftersom systemet anses miss- gynna specialbegåvningar. Systemet kan in- nebära att i ämnen som exempelvis mate— matik specialbegåvningar avvisas, medan en krigsveteran från andra världskriget eller en arbetare, som i sitt arbete haft anknyt- ning till det valda studieämnet, blir anta- gen om han med minimibetyg passerar in- trädeskraven. Röster har höjts för att ändra kvoterna till 60 respektive 40 procent.

I Östtyskland uppges inofficiellt vissa svå- righeter föreligga för ungdomar från icke- favoriserade samhällsgrupper att få till- gång till högre undervisning.

Någon motsvarighet till denna typ av kvotering förekommer inte i Västeuropa. Däremot delar man ofta upp de sökande i olika grupper som får konkurrera om vis- sa andelar av platserna på olika villkor.

I Norge tillämpar man ett system där de studerande uppdelas i två grupper, en där man endast tar hänsyn till studentbetyg, en där också tilläggsmeriter räknas. Med till- läggsmeriter avses utbildning och i vissa fall också praktisk tjänstgöring som bedöms vara av betydelse för utbildningen eller den kommande yrkesutövningen. Utvecklingen har gått mot en större kvot av den senare kategorin, och vid många spärrade linjer tar man nu in 50 procent från varje grupp.

I Danmark tillämpas en annan form av kvotering vid de utbildningslinjer där olika typer av examina ger kompetens. Som ex- empel kan nämnas Tekniska Högskolan, där

sökande med »teknisk adgangseksamen» i stället för studentexamen besätter en viss kvot av platserna, en kvot som fastställs varje år med hänsyn till proportionerna mel- lan sökande i de olika grupperna vid före- gående ansökningstillfälle (för närvarande ca tio procent).

I Finland har man som mål att särskilt vid de nyare högskolorna och universiteten hålla en viss kvot (omkring fem procent) öppen för icke-studenter (jfr ovan). Detta är emellertid mer en rekommendation än en fixerad kvotering.

Västtyskland har en annan kvoterings— princip. Enligt en gemensam överenskom- melse för samtliga delstater 1968 försöker man besätta 60 procent av platserna i de spärrade utbildningarna efter »Leistungs— prinzip» (genomsnitt på studentbetyg) och 40 procent enligt »Anciennitetsprinzip» (ål- der på studentbetyget).

3.6.2 Urvalsinstrument Skolbetyg

Studentbetyget och dess motsvarighet har som tidigare nämnts varit det vanligaste ur- valsinstrumentet i Europa. En stark ten- dens att lägga mindre tonvikt vid student- betyget i urvalsprocessen kan dock förmår— kas.

I Finland som generellt tillämpar spärr har studentbetyget kompletterats med inträ— desprövningar som urvalsinstrument. Högsta betyget i ett ämne i det skriftliga student- betyget berättigar ofta till omedelbart till- träde utan genomgående av inträdesprov. Ett vanligt mönster i Finland är att man an— tas till ett inträdesprov på basis av student- betyget och att sedan det slutliga urvalet sker genom inträdesprov.

Den norska kompetensutredningen, Stu— dieadgangskomitéen, som 1961 lämnade sitt betänkande, såg som en väsentlig uppgift att nå fram till ett urvalssystem som inte var så starkt bundet till studentbetyget. De rekommenderade urvalsprincipema består av en kombination av studentbetyg och en för varje studium avpassad kombination av

ett eller flera av följande kriterier

1 annan utbildning av intresse för studierna 2 praktik 3 annan aktivitet av intresse för studierna 4 intelligensprov 5 prov före utbildningen 6 prov under utbildningens första del 7 personlighetsbedömning.

Man föreslog inrättandet av dels lokala organ, som skulle vara rådgivande åt fa— kulteterna beträffande kriterier, dels ett cen— tralt koordinationsorgan, som bl. a. skulle bevaka utvecklingsarbetet på området.

I Västtyskland har på senare år mycken kritik framförts mot studentbetyg som enda urvalsinstrument. Man har bl. a. framhållit att detta bidrar till att man får en sned social fördelning bland de studerande i hög- re utbildning.

Vid meritvärderingen av studentbetyget tillämpas i de olika länderna i stort sett två principer, dels beräkning av medelbetyg, dels en poängberäkning, där betygen i de ämnen som anses vara de för studierna viktigaste ingår. 1 Norge räknar man om betyget till konkurrenspoäng enligt olika principer för olika utbildningslinjer.

Inträdesprov

I Finland använder man som tidigare nämnts inträdesprov jämte studentbetyg som urvalsintrument.

Inträdesproven föregås ofta av kurser som i allmänhet omfattar grundläggande under- visning inom det aktuella ämnesområdet. Förberedande kurser till medicinska fakul- teten omfattar sålunda biologiska ämnen samt fysik och kemi. Det slutliga urvalet sker på basis av det prov, som avslutar kur- sen, och studentbetyget. Kurspoäng summe- ras med studentexamenspoäng med som re- gel lika vikt. De förberedande kurserna an- ses ha stora nackdelar, eftersom de innebär en förlust både i tid och pengar för den sto- ra grupp som inte blir antagen till utbild- ningslinjen i fråga. Mellan 30 och 50 pro— cent av kursdeltagarna brukar bli antagna. Det har visat sig mycket svårt att dra en tillförlitlig gräns mellan kvalificerade och

icke kvalificerade sökande. . De inträdesprov som icke föregås av förberedande kurser brukar baseras på någ— ra böcker, som de sökande får läsa in på egen hand. I det slutliga urvalet tar man också hänsyn till studentbetyget.

England har ett system med standardi- serade prov, gemensamma för hela landet. Som tidigare nämnts är kraven mycket va— rierande vid skilda utbildningsinstitutioner. Proven var ursprungligen till för att man _ oberoende av ras, kön, religion m.m. — skulle kunna ta in envar som ville studera och som klarade inträdesproven i vissa äm- nen. Så småningom har proven blivit spär- rar. Man ifrågasätter på många håll om det nuvarande intagningsförfarandet är tidsen- ligt. Det tycks i dag föreligga ett ganska uttalat behov hos många universitet i Eng- land att tekniskt och innehållsmässigt för- enkla och förenhetliga inträdeskraven. År 1966 beslöt the Committee of Vice-Chan- cellors and Principals of the Universities of the United Kingdom att försöka utreda, om man kunde få användbar information om de sökande genom andra metoder än de som nu används. En kommitté tillsattes, som bl.a. sysslat med att utreda lämpliga for— mer för den avlämnande skolans rapporte- ring om eleverna. Man har experimenterat med nya former och bl. a. utarbetat ett test i form av studielämplighetsprov.

Japan visar ett speciellt mönster. Inträdes— proven fastställs av respektive utbildnings- institution, som regel utan att samordnas med avlämnande skola eller övriga utbild- ningsinstitutioner. Eftersom det gäller att komma in vid ett universitet med status, kan de studerande, som redan nämnts, till— bringa ett par år i privata skolor som enbart förbereder för universitetens inträdesprov. Inträdesproven till universiteten, som ofta kallas »the Test Hell», har kommit att styra undervisningen på sekundär— och t. o. m. primärstadiet.

Test, studielämplighetsprov och personlig- hetsbedömningar

Testinstrumcnt, studielämplighetsprov och personlighetsbedömningar används huvud-

sakligen i de anglosachsiska länderna vid ur- val till högre studier.

I USA spelar test en stor roll vid urval av sökande till högre utbildning. Där finns centra och institutioner för testproduktion och testning. I England pågår arbete med studielämplighetsprov. Ett provtest har hit- tills använts på 70 000 elever i forskningssyf— te. Det omfattar dels verbala prov: motsat- ser, analogier, läsförståelse, komplettering av meningar, likheter—skillnader, samt en mate- matisk del. I England används ofta intervju- er i urvalsprocessen.

I de övriga nordiska länderna har man i utredningar angående tillträde till högre studier ägnat stor uppmärksamhet åt möj- ligheten att ersätta studentbetyg med test- instrument. I Danmark lät man utreda frå- gan; man summerade att det för närvarande inte finns några pålitliga instrument och att det skulle ta för lång tid att utveckla så- dana för att man i det aktuella arbetet skul— le få någon behållning av dem. Man rap- porterade också negativ erfarenhet av de försök som gjorts, t. ex. vid tandläkarut- bildning och arkitektutbildning.

Studieadgangskomitéen i Norge föreslog. att personlighetsbedömning vid intervju el— ler grupptestning skulle vara en integrerad del av studie- och yrkesvägledningen. Också i Norge är man skeptisk mot att nu använda testinstrument vid urval på grund av att det ännu inte finns några lämpliga test. I både Danmark och Norge förordas en vidareut- veckling, och man vill gärna tänka sig, att test och personlighetsbedömningar samt stu— dielämplighetsprov används i rådgivande syfte men ännu inte som selektionsins-tru- ment.

I Finland betonar man gärna motivatio— nens betydelse och menar att de inträdes- prov, som nu förekommer vid många studie- linjer i Finland, med tentamen på någon eller några böcker, kan sägas vara prov på vederbörandes studiemotivation.

Andra faktorer

I öststaterna är politisk aktivitet en viktig faktor vid bedömning av de sökandes me- riter.

I Norge, framför allt vid handelshögsko— lan, anser man att aktiviteter vid sidan av skolan, som föreningsarbete och förvärvs- arbete, men också sådana förhållanden som lång skolväg och byte av skola bör få be- tydelse. Sådana aktiviteter ger tilläggspoäng vid handelshögskolan.

3.6.3 Studierådgivning och yrkesvägledning

[ I Unescoundersökningarna betonas starkt värdet av den rådgivande och vägledande funktionen. Frank Bowles har framhållit, att ungefär två tredjedelar av dem som från början har planer på högre utbildning elimi- neras genom nuvarande urvalsmetoder. I den bristande balans, som uppstått mellan å ena sidan den ständigt ökade efterfrågan på högre utbildning, å andra sidan den begrän- sade kapaciteten inom denna utbildningssek— tor, har man tillgripit urval och skapat spär- rar. Bowles menar att det finns två vägar att gå i denna situation. Den ena är att kontrollera studenttillträdet genom examina och prov, den andra är att utöva kontrollen genom råd baserade på de studerandes pres- tationer och förmåga, dvs. genom vägled- ning och studierådgivning. Bowles är en stark förespråkare för urval genom rådgiv- ning. »In short, the barriers must be rebuilt into gateways through which students may move with assurance that their preparation is appropriate to their choices, and that their opportunities are commensurate to their abil— ities» (Bowles, 1963, sid. 168). Bowles an- ser att man bör utreda möjligheterna att av- skaffa examina och prov. Enligt hans erfa- renhet eliminerar alla system som bygger på examen — likgiltigt på vilket stadium — ca tio procent av de sökande som med hän- syn till sina verkliga förutsättningar borde ha kommit in. Behovet av en utvidgad och förbättrad ! studierådgivning och yrkesvägledning — så- 2 väl servicecentra som forskningscentra på skol- och universitetsstadiet — har starkt un- derstrukits av Unesco (jfr ovan). Betydelsen av studierådgivning underströks av den norska studieadgangskomitéen (1961) som menade, att urval och rådgivning mås—

te samordnas. Selektion utan rådgivning kan medföra skadeverkan, och en rådgivning utan någon form av standardiserade test sak- nar ett väsentligt hjälpmedel i metodiken. Också i Danmark har man starkt understru— kit ett ökat behov av rådgivning och väg- ledning vid universiteten.

Behörighet och urval till fortsatt utbildning — en översikt över svenska förhållanden

4.1. Inledning

I detta kapitel lämnas en översikt över nu- varande förhållanden beträffande behörig— hets- och urvalsregler samt antagningsför— hållanden till fortsatt utbildning efter grund- skolan. Antagningens organisation och mer tekniskt betonade urvalsfrågor behandlas huvudsakligen i del 2, kapitel 1. Högre ut- bildning respektive grundskolans kompe- tensområde behandlas var för sig under varje huvudavsnitt. Sist i kapitlet ges en kort översikt över viss utbildning som bedrivs inom de statliga affärsdrivande verken m. fl., s. k. inomverksutbildning.

4.2 Nuvarande behärighetsbestämmelser

4.2.1. Behörighet till högre utbildning

För närvarande regleras villkoren för be— hörighet till s.k. högre utbildning i första hand av Kungl. Maj:ts kungörelse 9.6.1967 med provisoriska bestämmelser om tillträde till högre utbildning (SFS 1967: 450); änd- ringar 8.3.1968 (SFS 1968:112), 6.6.1968 (SFS 1968: 295) och 11.4.1969 (SFS 1969: 69). Denna författning, i fortsättningen kal— lad behörighetskungörelsen, baserar sig på de förslag som kompetensutredningen lade fram i sitt första betänkande, Tillträde till postgymnasiala studier — förslag till provi- soriska bestämmelser (stencil ecklesiastik- departementet 1966: 13). Med högre utbild- ning förstås i denna författning »sådan ut-

bildning vid vilken högre skolunderbyggnad än grundskola kräves för tillträde» (SFS 1967: 450, 1 5).

4.2.2 Behörighet till universitet och vissa fackhögskolor

Den ovan nämnda författningen skall i prin— cip äga tillämpning på all högre utbildning. I detalj reglerar den dock endast tillträ- det till universiteten och vissa fackhögsko— lor, nämligen till juridisk, teologisk, huma- nistisk, samhällsvetenskaplig, matematisk- naturvetenskaplig, medicinsk, odontologisk, farmaceutisk och teknisk fakultet samt till lantbrukshögskolan, skogshögskolan och ve- terinärhögskolan. Om behörighet att vinna tillträde till ann-an högre utbildning förord- nar, enligt författningens 18 5, Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestäm- mer.

Behörigheten till ovan uppräknade ut- bildningslinjer är knuten till genomgånget treårigt gymnasium eller motsvarande ut- bildning. Slutbetyg från årskurs 3 i gymna- siet ger behörighet om det omfattar full- ständiga studiekurser med ett medelbetyg av lägst 2,3.

Förutom slutbetyg från årskurs 3 i gym— nasiet ger följande slag av utbildning behö- righet.

Studentexamen eller handelsgymnasieex- amen (efter treårig lärokurs)

ingenjörsexamen (treårig lärokurs vid tek- niskt gymnasium)

folkskollärarexamen småskollärarexamen (treårig lärokurs) begränsad studentexamen vid försvarets läroverk

distriktsåklagarexamen

socionomexamen (efter inträde vid so— cialinstitut/socialhögskola tidigast höstter- minen 1946)

diakonexamen eller social examen vid svenska diakonskolan (efter inträde tidigast höstterminen 1948)

studentexamen i Danmark, Finland, Is— land eller Norge.

För de flesta av dessa s.k. likställighets- grupper finns särskilda villkor förbundna med den allmänna behörigheten till alla eller till vissa av ovan uppräknade utbild- ningsvägar. Det kan dels gälla krav på godkända betyg i vissa ämnen i själva ex- amen, dels krav på komplettering av bety— get med ett eller flera ämnen enligt ford- ringarna för viss årskurs i gymnasiet.

Dessa speciella villkor för allmän behö- righet bör inte förväxlas med de krav på kunskaper i vissa ämnen som uppställs som villkor för särskild behörighet för tillträde till viss utbildning och som krävs av alla, oavsett på vilken väg de vunnit den allmän- n'a behörigheten.

Beträffande dessa särskilda villkor för- ordnar enligt gäll-ande författningar Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, varvid myndigheten har att iakt- ta att samtliga behörighetsvillkor skall kun- na uppfyllas på viss linje, gren eller variant i gymnasiet; s.k. oförenliga krav får såle- des ej förekomma, dvs. krav som inte kan uppfyllas på en linje etc.

De särskilda förkunskapskraven vid ju- ridisk, teologisk och filosofisk fakultet be- stäms av UKÄ, medan förkunskapskra- ven till övriga i behörighetskungörelsen upp— räknade fakulteter och högskolor regleras i kungörelsen. Förkunskapskraven är här- vid formulerade som krav på lägst betyget 2 på en lärokurs, som omfattar ett bestämt antal årskurser i gymnasiet, eller motsva- rande kunskaper enligt fordringarn-a för stu-

dentexamen eller lägre årskurs i det tidi- gare gymnasiet. Godkända betyg i matema- tik, fysik och kemi i ingenjörsexamen en- ligt fordringarna för treårig heltidskurs vid tekniskt gymnasium godtas som förkunska- per i dessa ämnen vid de fakulteter för vil- ka förkunskapskraven anges i behörighets- kungörelsen. En förutsättning härför är dock att den sökande avlagt fullständig in— genjörsexamen av ovan angivet slag. Nå- got annat sätt 'att uppfylla förkunskapskra- ven i enskilda ämnen, dvs. ett generellt mot- svarandebegrepp, finns inte angivet i behö- righetskungörelsen. Tillgodoräknande av på annat sätt än i gymnasiet förvärvade äm- neskunskaper kan dock ske efter dispens (se nedan).

Dispens från gällande behörighetsvillkor. Författningen ger möjlighet för antagnings- myndigheten att anta personer som på an— nan grund kan antagas äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen vid fa- kulteten eller högskolan. Vid de s.k. fria fakulteterna handläggs sådana dispensansök- ningar av respektive konsistorium, med-an för spärrad utbildning inom UKÄ:s områ- de dispensärenden prövas och avgörs av UKÄ genom dess centrala antagningsenhet (CA). Vid jordbrukets högskolor sker pröv- ningen av högskolans styrelse, varvid ytt- rande skall inhämtas från KU.

Dessa dispensmöjligheter regleras dels av behörighetskungörelsens 8-9 åå, dels, när det gäller konsistoriets prövning, av allmän- na föreskrifter utfärdade av UKÄ 28.2. 1967 med viss komplettering 1969. I de fall inskrivning medges kan antagningsmyndig— heten samtidigt föreskriva -i vilken omfatt- ning och under vilka villkor den studeran— de har rätt att delta i undervisning och ex- amination. Grundvillkor för dispens är en- ligt UKÄ:s föreskrifter i princip minst två års väl vitsordad gymnasial utbildning samt kunskaper motsvarande vissa angivna krav i fem ämnen enligt gymnasiets läroplan. Av— kall på fordringarna kan göras om ansökan endast avser enstaka ämne eller ämnen.

Dispensansökan kan avslås eller bifallas med eller utan villkor. Bifall utan villkor innebär att den sökande får inskrivas för

avsedd utbildning enbart på grundval av den förutbildning han har vid ansöknings- tillfället. Bifall med villkor innebär att vis- sa av antagningsmyndigheten föreskrivna kompletteringar av den sökandes förutbild- ning måste fullgöras innan inskrivning får ske. Sökande som fått avslag eller bifall med villkor kan besvära sig i högre instans, i första hand UKÄ.

Vid de tekniska fakulteterna finns, för— utom ovan angivna dispensmöjlighet, en sär- skild bestämmelse som innebär att den är behörig som dels visat sig genom praktisk verksamhet under minst två år ha »fram- stående anlag» för något av de yrken för vilka teknisk fakultet ger utbildning, dels har vissa specificerade gymnasiekunskaper i svenska och två främmande språk. Även examen eller slutbetyg från Bergsskolan i Filipstad ger numera på vissa villkor behö— righet till teknisk fakultet.

Särskilda bestämmelser finns om antag- ningen av studerande vid Handelshögskolan i Stockholm. Enligt kungl. brev 8.3.1968 kan sålunda allmän behörighet för tillträ- de till denna utbildningsväg även erhållas på grundval av viss tvåårig gymnasial ut— bildning, nämligen specialkurs vid tekniskt gymnasium eller-handelsgymnasium på två— årig linje. Även här finns dispensbestäm- melser, vilka i- stort överensstämmer med bestämmelserna i" motsvarande paragraf i behörighetskungörelsen. Föreskrifter röran- de antagningen fastställs -av lärarrådet vid Handelshögskolan i Stockholm.

4.2.3 Bestämmelser om vidgat tillträde till vissa universitetsstudier

Efter förslag av kompetensutredningen ut- färdade Kungl. Maj:t 11.4.1969 en kungö- relse om försöksverksamhet med vidgat till- träde till högre utbildning (SFS 1969: 68). Enligt denna kungörelse har personer som fyller 25 år senast under det kalenderår in- skrivning sker och som varit yrkesverksam- ma under minst fem år eller på annat sätt förvärvat motsvarande erfarenhet, allmän behörighet att skrivas in vid universitet för

studier inom vissa ämnesområden vid filo- sofisk fakultet. Behörigheten enligt kungö- relsen är begränsad till studier för samman- lagt 60 poäng fördelade på högst tre äm- nesområden. Högst 40 poäng får avse sam- ma ämnesområde.

4.2.4 Behörighet till decentraliserad univer- sitetsutbildning m. rn.

UKÄ får utanför universitetsorterna anord— na sådan grundläggande utbildning som av- ses i kungörelse 1969: 50 om utbildning vid de filosofiska fakulteterna. För tillträde till sådan utbildning gäller, att den som deltar i utbildning avseende grundkurs om högst 20 poäng endast behöver uppfylla de even- tuellt erforderliga särskilda förkunskapskra— ven för grundkursen ifråga.

För tillträde till grundkurs omfattande 40 poäng gäller däremot villkoren i behö- righetskungörelsen (1967: 450) eller i kun- görelsen om vidgat tillträde till högre ut- bildning (1969168). Ansökan om dispens från dessa krav prövas därvid av UKÄ.

S. k. 20-poängsstuderande som inte är behöriga att inskrivas vid universitet får endast ett bevis över sin utbildning. Den som sedermera inskrivs som studerande vid universitet, efter att t. ex. ha kompletterat sin utbildning till full behörighet eller er- hållit dispens från behörighetskraven, får tillgodoräkna proven för examen enligt kun- görelsen om utbildning vid de filosofiska fakulteterna.

Samma bestämmelser som för tillträde till decentraliserad universitetsutbildning gäller för motsvarande univ—ersitetskurser an— ordnade av Hermods korrespondensinstituts stiftelse i samarbete med UKÄ.

4.2.5 Behörighet till annan högre utbildning

Som ovan nämnts reglerar behörighetskun- görelsen i första hand tillträdet till univer- sitet och vissa fackhögskolor. Beträffande annan högre utbildning, dvs. sådan högre utbildning vid vilken högre skolunderbygg- nad än grundskola krävs, stadgas i kungö-

relsens 18 5, att Kungl. Maj:t eller myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall förordna om villkor för behörighet.

Detta område, som här kallas »annan högre utbildning», är betydligt mer hetero- gent än området »universitet och fackhög— skolor», såväl vad beträffar behörighets- villkoren som utbildningsmål, utbildnings- struktur, huvudmannaskap osv.

Den översikt över behörighetsvillkoren inom detta område som lämnas nedan får därför inte ses som en fullständig kartlägg- ning utan får tas som en fyllig exemplifie— ring, som bl.a. visar den tämligen stora variation i fråga om behörighetsvillkoren som förekommer inom detta område.

Socialhögskola. Den formella behörighe- ten för inträde vid socialhögskola regle— ras i stadgan för socialhögskolorna (SFS 1967: 488) med ändring i SFS 1968: 490. Behörigheten kan dokumenteras på tre oli- ka sätt, nämligen genom slutbetyg från gym- nasium eller motsvarande enligt i stort sett samma bestämmelser som gäller för univer- sitet och fackhögskolor, genom särskild prövning i gymnasiets lärokurs i svenska, engelska, historia och samhällskunskap (tre årskurser) samt matematik (minst en års- kurs) eller motsvarande prövningar enligt det gamla gymnasiets fordringar eller ge- nom inträdesprov anordnade av samarbets- nämnden för socialhögskolorna i samma ämnen och enligt samma fordringar som kraven på särskild prövning enligt ovan.

Lärarhögskolornas klasslärarlinier. Vid den nya utbildningen för klasslärare (på låg- och mellanstadielinje) som startade höst- terminen 1968 reglerades kompetenskraven genom beslut av Kungl. Maj:t 16.2.1968 om provisoriska bestämmelser för inträ- de, vilka meddelades skolöverstyrelsen i kungl. brev. De formella behörighetsvillko- ren fastställs där till lägst fackskolekompe- tens eller annan utbildning motsvarande två- årig gymnasial utbildning, bl.a. normal— skolekompetens och tredje årskurs vid folk- högskola.- Även treårig gymnasieutbildning ger självfallet behörighet till klasslärarut- bildningen. Antalet särskilda behörighetsvill- kor är på grund av utbildningens karaktär

tämligen stort, sammanlagt elva ämnen vil- ka alla återfinns på fackskolans sociala lin- jes n-aturvetenskapliga gren.

Journalisthögskola. Den formella behörig- heten för tillträde till journalisthögskola reg- leras i stadgan för journalisthögskolorna (SFS 1967: 236). De allmänna villkoren för behörighet överensstämmer i stort med klasslärarutbildningens med undantag av att normalskolekompetensen inte är inskriven i kungörelsen som behörighetsgrund. Anta- let särskilda behörighetsvillkor är betydligt lägre och kan uppfyllas på fackskolans so- ciala linje, alla grenar.

Grafiska institutets tvååriga kurs kräver för allmän behörighet slutbetyg från gym- nasium eller motsvarande (dispens från det- ta krav kan förekomma) eller fackskola med vissa kompletteringar (i princip gymnasie- kompetens i svenska, engelska, historia och samhällskunskap). Lägst sex månaders prak- tik krävs, inkluderande en åtta veckors kurs vid typografisk skola.

Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning kräver för allmän behörig- het slutbetyg från gymnasium eller jämför- lig utbildning. Minst sex månaders praktik inom området fordras. Välmeriterade re- klammän utan formell kompetens kan vin- na inträde efter dispens från gällande behö- righetsvillkor. .

Statens brandskola. För behörighet till brandingenjörsutbildningen vid statens brandskola krävs för närvarande slutbetyg från årskurs 3 av gymnasiets tekniskavlinje eller motsvarande.

Yrkesskolekurser. Vid vissa utbildnings- kurser anordnade av kommunala yrkessko- lor är de allmänna behörighetsvillkoren for- mulerade som »genomgånget gymnasium, fackskola eller motsvarande kunskaper». Detta gäller bl. a. utbildning av tjänstemän i transportföretag (rederier etc.), kurs för utbildning av försäkringstjänstemän, kurs i administrativ ADB, socialadministrativ kurs m.fl.

Vid de sekreterarkurser för studenter som anordnas av såväl kommunala yrkesskolor som privata handelsinstitut är behörighets- villkoret i allmänhet formulerat som genom-

gänget gymnasium eller motsvarande kun- skaper.

Gemensamt för ovan behandlade utbild- ningsvägar är att »motsvarande» utbildning respektive förkunskaper i enskilda ämnen ofta godtas i motsats till vad som generellt gäller för universitet och fackhögskolor.

4.2.6. Sammanfattning av behörighetsbe- stämmelser till högre utbildning

Sammanfattningsvis kan beträffande olika sökandegruppers behörighet till högre ut- bildning följande anföras.

a) T reårig gymnasieutbildning (motsva- rande) ger allmän behörighet till all högre utbildning enligt definitionen i SFS 1967: 450. Med hänsyn till de särskilda för- kunskapskravens utformning vid olika ut- bildningsvägar kan allmänt sägas, att n-a- turvetenskaplig linje och även i viss mån teknisk linje ger den bredaste behörighe- ten, dvs. både allmän och särskild behörig- het.

b) Tvåårig gymnasial utbildning i form av fackskola eller motsvarande ger behörig- het endast till en ganska smal sektor av den högre utbildningen. Den kvantitativt sett do- minerande utbildningsvägen är klasslärarut- bildningen, som har ett så stort antal sär- skilda behörighetsvillkor att endast natur- vetenskaplig gren på social linje ger full- ständig behörighet (även samhällsvetenskap- lig gren ger fullständig behörighet för den som i årskurs 1 gått naturvetenskaplig gren).

c) Personer utan formell gymnasieutbild— ning äger tillträde till högre utbildning en- dast i begränsad omfattning, nämligen

1 efter dispens från de formella behö- righetsvillkoren, vilket dock i regel förut— sätter att en ganska stor del av de formellt föreskrivna skolkunskaperna är inhämtade

2 enligt kungörelsen om vidgat tillträde till högre utbildning, dock endast till vissa ämnesområden vid filosofisk fakultet och för ett begränsat studiemål. Dessa personer äger även tillträde till s.k. DYRK-kurser, dvs. yrkesinriktade kurser om normalt 20 poäng

3 till decentraliserad akademisk under-

visning, dock endast till studiekurser omfat- tande högst 20 poäng.

För alla tre kategorierna gäller ovanståen- de endast den allmänna behörigheten. Even- tuella särskilda förkunskapskrav måste va- ra uppfyllda innan studierna påbörjas.

Till de universitetscirklar och motsva- rande undervisning som anordnas av studie- förbund och vissa folkhögskolor är tillträ- det i princip helt fritt.

4.2.7. Behörighet inom grundskolans kom— petensområde

Det allmänna kompetensvärdet av grund- skolutbildning regleras i kungörelse 11.2. 1966 (SFS 1966: 24), där det bl. a. stadgas, att den som genomgått grundskolans års— kurs 9 eller äger motsvarande kunskaper har allmän behörighet till alla utbildnings- vägar, där krav på högre skolunderbyggnad ej uppställts. Härigenom är grundskolans kompetensområde definierat.

Författningen reglerar också vilken skol- utbildning som skall anses motsvara grund- skolutbildning. Här återfinns såväl »er— satta» och »vikande» skolformer, t.ex. en- hetsskola, folkskola, realskola och flick- skola, som med grundskola parallella skol- former, i första hand folkhögskola.

Liksom behörighetskungörelsen för högre utbildning har grundskolans kompetenskun- görelse karaktären av rambestämmelser. Det tillkommer skolöverstyrelsen att utfärda till- lämpningsföreskrifter för kungörelsen.

Även om kungörelsens första och andra paragrafer ger vid handen, att grundskole— kompetens är ett förhållandevis entydigt be- grepp och att denna således skulle ge be— hörighet till hela grundskolans kompetens- område, visar ett närmare studium av kun- görelsen och dess tillämpningsföreskrifter samt antagningsbestämmelserna vid de en- skilda utbildningsvägarna att så icke helt är fallet.

Den första inskränkningen i grundskole- kompetensen är av formell natur och hän- för sig till den paragraf som föreskriver att endast i den mån Kungl. Maj:t eller myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer ej för-

ordnar annat, har även den person grund- skolekompetens som avlagt särskild realex— amen, särskild praktisk realexamen eller ge- nomgått den för honom högsta obligatoris— ka årskursen i folkskolan m.fl. slag av ut- bildning (SFS 1966: 24, 3 5). Ett exempel på en sådan inskränkning i grundskolekom- petensen är, att genomgången folkskola in- te ger allmän behörighet till gymnasium el- ler fackskola.

Den andra inskränkningen i grundskole— kompetensen hänför sig till formuleringen av de särskilda villkoren för behörighet. Vid ett förhållandevis stort antal utbild- ningsvägar inom grundskolans kompetens- område uppställs således som särskilda vill- kor kunskaper motsvarande grundskolans årskurs 9 i praktiskt taget alla de ämnen som är gemensamma för grundskolans en- bokstavslinjer. De särskilda villkoren har här fått ett slags funktion av allmänna vill- kor för behörighet. Bland dessa villkor åter— finns exempelvis krav på betyg från årskurs 9 i ämnen som kristendomskunskap och his- toria, vilka ämnen endast i undantagsfall torde kunna betraktas som särskilda villkor i den meningen, att kunskaper i dem krävs för att man skall kunna genomföra utbild- ningen. Den som har slutbetyg från grund- skolans s. k. tvåbokstavslinjer eller från folk- skola m.m. har således allmän behörighet, men måste göra så omfattande behörighets- kompletteringar att den allmänna behörig- heten måste betraktas som synnerligen ur- holkad.

Sådana behörighetsbestämmelser åter- finns t.ex. vid en rad utbildningsvägar in- om vårdområdet (utbildning till sjuksköter- ska, sjukgymnast, arbetsterapeut, laborato— rieassistent, medicinsk—teknisk assistent m. fl.) samt inom det pedagogiska området (småskollärare på treårig linje, hushålls-, textil- och bamavårdslärare, teckningslärare m. fl.). Hit hör även utbildningen till social— pedagog, fritidspedagog, ekonomiförestån- dare rn. fl.

Vid andra utbildningsvägar, som t. ex. sjö— befälsskola, är antalet särskilda villkor läg- re och överensstämmer mer med konstruk— tionen av sådan-a villkor inom den högre

utbildningen. Vid många utbildningsvägar, i första hand inom den nuvarande yrkes- skolans sektor för industri och hantverk, re- staurang och storhushåll samt vid vissa han- delskurser, gäller grundskolekompetensen utan ovannämnda inskränkningar.

För hela grundskolans kompetensområde gäller därtill generellt, att den som saknar grundskolekompetens likväl skall vara be- hörig att intas »om han på grund av ut- bildning, praktisk erfarenhet eller annan omständighet kan antas vara i stånd att till- godogöra sig undervisningen» (SFS 1966: 24, 5 5).

Vid en kartläggning av de utbildningsvä- gar som i dag, enligt bestämmelserna i den- na kungörelse, tillhör grundskolans kompe- tensområde finner man, att dessa uppvisar de mest skiftande förhållanden beträffan- de såväl utbildningens struktur och innehåll som utbildningstidens längd m. m. Även när det gäller inträdesvillkor av olika slag före- ter utbildningsvägama inom detta kompe- tensområde stora olikheter. Huvudprincipen är, som framgår ovan, att slutbetyg från grundskola eller motsvarande skolformer ger allmän behörighet till dessa utbildnings- vägar, och att härtill i många fall kommer särskilda förkunskapskrav i form av kun— skaper i vissa ämnen. Dessutom förekom- mer emellertid ofta andra krav i form av ålders— och förpraktikbestämmelser osv.

Med utgångspunkt i dessa »inskjutna krav» kan man dela in området i fyra större grupper av utbildningsvägar.

Grupp 1 omfattar utbildningsvägar, vilka kan påbörjas direkt efter genomgången grundskola utan krav på förpraktik, viss ål- der osv. Hit hör det nuvarande gymnasiet, den nuvarande fackskolan samt huvudde- len av linjerna i den nuvarande yrkessko- lan. Andra exempel på utbildningsvägar in- om denna grupp är de kvarvarande kom— munala tekniska skolorna, viss tandtekni- kerutbildning, grundläggande kurser vid lantbruks-, trädgårds— och skogsbruksskolor m. fl.

Grupp 2 omfattar utbildningsvägar, som på grund av ålders- och/eller förpraktikkrav inte kan påbörjas direkt efter grundskolan.

Hit hör en rad utbildningsvägar inom vård- sektorn som arbetsterapeut, sjukgymnast, sjuksköterska, medicinsk-teknisk assistent, skötare inom psykiatrisk vård samt även sjukvårdsbiträdesutbildningen, som för när- varande har ett ålderskrav på lägst 18 år.

Inom det sociala området finns här ut- bildningsvägar som fritidspedagog, social- pedagog, ungdomsledare och ålderdoms- hemsföreståndare. Inom den pedagogiska sektorn kan man exemplifiera med utbild- ning till förskollärare, gymnastiklärare, hus— hållslärare, slöjdlärare, teckningslärare, tex- tillärare samt inom det husliga området med utbildning till ekonomiföreståndare, hus- hållstekniker eller interna-tföreståndare. Vi- dare förekommer här vissa utbildningsvä- gar inom den tekniska sektorn, t. ex. de tek— niska instituten, Bergsskolan i Filipstad, vägmästarutbildning vid yrkesskolor och in- stitut samt annan arbetsledarutbildning, t. ex. vid Norrlands byggmästarskola, Pap- persskolan i Markaryd, Konfektionsskolan i Göteborg. Till gruppen hör också sjöbe- fälsskolomas styrmans-, maskintekniker- och radiotelegrafistkurser.

Grupp 3 omfattar utbildningsvägar, som till inträdesvillkoren har knutit ett krav på speciella anlag och/eller färdigheter av visst slag, vilka senare måste inhämtas före ut- bildningen vid förberedande kurser av olika slag eller på annat sätt samt vid ansökan dokumenteras i form av arbetsprover eller inträdesprov. Huvuddelen av dessa utbild- ningsvägar återfinns inom det konstnärliga området, t.ex. konsthögskolan, konstfack— skola—n, balettakademien, statens scenskolor, musikhögskolan och musikkonservatoriema, dramatiska institutet och statens musikdra- matiska skola.

Grupp 4. Utbildningsvägarna karakterise- ras av att de för inträde kräver skolmässig utbildning av visst slag inom respektive om- råde, efter grundskolan eller motsvarande. I vissa fall förekommer därtill ett krav på viss tids yrkesverksamhet efter grundutbild- ningen.

Inom denna grupp återfinns vissa ut- bildningsvägar inom jord- och skogsbruk, t. ex. utbildning till lantmästare, trädgårds-

tekniker, skogsmästare eller skogstekniker. Andra utbildningslinjer är undersköterske- utbildningen, som bygger på sjukvårdsbiträ— desutbildning samt tjänst som sjukvårds- biträde, men även vissa kortare vidareut- bildningskurser för sjukvårdsbiträden, t. ex. till terapibiträde och mottagningsbiträde, kan räknas hit. Anstaltspedagogiska yrkes- kurser (för vård av handikappade barn) är exempel på ett gränsfall mot grupp 2, i och med att även den som har tre års praktik inom området samt en särskild, kor- tare preparandkurs kan vinna inträde vid dessa kurser.

4.2.8 Sammanfattning av behörighetsbe-

stämmelserna på grundskolans kompetens- område

Sammanfattningsvis kan följande sägas be- träffande olika gruppers behörighet på grundskolans kompetensområde.

] Den som endast har genomgått den högsta för honom obligatoriska årskursen i folkskola har formellt ej allmän behörig- het till gymnasium och fackskola och full- ständig behörighet endast till en begränsad del av grundskolans kompetensområde. Det senare gäller även den som genomgått s. k. tvåbokstavslinje på grundskolan. Orsaken är att många utbildningsvägar uppställt så många särskilda villkor för behörighet att det i realiteten krävs genomgången s.k. en- bokstavslinje på grundskola.

2 Den som genomgått s.k. enbokstavslin— je på grundskola har i regel fullständig be- hörighet till de flesta av utbildningsvägar- n'a inom grundskolans kompetensområde. Dock kan vissa krav på särskild kurs i äm- nen där sådan förekommer innebära ett kompletteringskrav. Detsamma gäller krav på kunskaper i fysik för den som genom- gått linje 9 m och eventuellt även 9 e. 3 För många utbildningsvägar inom grundskolans kompetensområde förekom- mer, förutom krav på betyg i vissa ämnen, även andra villkor i form av åldersbestäm- melser, förpraktikkrav, krav på vissa anlag och färdigheter, i första hand inom den konstnärliga sektorn, samt slutligen även

krav på genomgången yrkesutbildning av något slag.

4.3 Nuvarande urvalsbestämmelser

4.3.1. Urval till högre utbildning

Det nuvarande förfarandet vid urvalet av sökande till högre utbildning baserar sig på bestämmelserna i behörighetskungörel- sen, som även i detta fall utgör en rambe- stämmelse för hela den högre utbildningen och mer i detalj reglerar endast de spärra- de utbildningarna inom universitets- och högskoleområdet. Urvalsreglerna återfinns huvudsakligen i SFS 1968: 112 och baserar sig på av KU framlagda förslag i »Urval till högre utbildning. Förslag till provisoriska bestämmelser» (stencil ecklesiastikdeparte- mentet 1967: 8).

4.3.2. Urval till spärrad utbildning vid uni- versitet och vissa högskolor

Vid de utbildningsvägar där antalet stude- randeplatser är begränsat, s.k. spärrad ut- bildning, måste urval ske efter i förväg fast- ställda regler beträffande såväl urvalssyste- met i stort som meritvärdering och rang- ordning. I SFS 1968: 112, som i princip äger tillämpning på hela den högre utbildningen, regleras urvalet rent konkret till de fakul- teter och högskolor som förtecknats ovan under 4.2.2. Om urval till annan högre ut- bildning förordnar enligt författningens 18 & Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (se vidare nedan).

Vid konstruktion av det gällande urvals- systemet har man haft att ta hänsyn till att man har två stora, sinsemellan ej ome— delbart jämförbara grupper sökande med treårig gymnasieutbildning, dels personer med slutbetyg från det nya gymnasiet med siffe—rbetyg enligt en femgradig skala, dels personer med studentexamen, handelsgym— nasieexamen, teknisk gymnasieexamen, folk— skollärarexamen m.fl., vilka har bokstavs— betyg enligt en sexgradig skala. Till dessa båda huvudgrupper kommer en grupp sö- kande som dokumenterar sin behörighet med betyg enligt helt andra system, t. ex.

socionomer och utländska sökande, samt sådana som erhållit dispens från de formel- la behörighetskraven eller är berättigade till antagning enligt SFS 1969: 68. För att lösa dessa urvalsproblem har man tillgripit s.k. kvotering mellan de olika sökandegrupper— na. De båda huvudgrupperna får studieplat— ser genom s.k. proportionell kvotering, dvs. antalet antagna inom varje grupp står i di- rekt proportion till antalet sökande inom gruppen. Den mindre gruppen, med avvi- kande dokumentation av behörigheten, an- tas inom en särskild kvot, vars maximistor— lek är från början bestämd, den s.k. fria kvoten.

Beträffande meritvärderingen av bety— gen gäller olika bestämmelser för de båda huvudgrupperna. Sökande med slutbetyg från det nya gymnasiet (grupp 1) rangord- nas efter ett i stort sett oviktat medelbe- tyg, där betyg i ämnen som avslutats 1 års- kurs 1 och 2, frivilliga ämnen och ämnet gymnastik medtas i beräkningsunderlaget endast i den mån de överstiger medel- värdet av betygen i de obligatoriska ämne- na i årskurs 3. Betyg som kompletterats för behörighet skall medräknas, dock högst till medelvärdet av övriga betyg. För grupp 2, dvs. sökande med bokstaVSbetyg, sker meritvärderingen enligt de normer som gällt tidigare. Detta innebär i vissa fall viktning av betygen. I de flesta fall framräkn-as dock en oviktad betygs— eller poängsumma. Betyg i ämnen som behörighetskompletterats ingår ej i denna poängsumma. Därtill kommer möjligheter att erhålla tilläggspoäng enligt vissa, varierande regler i form av akade- miska betyg, praktik, militärtjänst m. m. Nå— gon sådan möjlighet -att erhålla tilläggsme- riter finns inte för sökande från det nya gymnasiet.

Inom den fria kvoten sker en individuell helhetsbedömning av de sökandes alla me- riter. Någon formaliserad poängberäkning tillämpas således inte här. Förutom de sö- kandegrupper, som enligt ovan författnings- mässigt direkt skall placeras inom den fria kvoten, kan i denna även antas behörig sökande som primärt tillhör grupp 1 eller 2 och som på grund av »civil eller militär

utbildning, praktisk erfarenhet eller annan omständighet» bör erhålla företräde fram- för sökande som skulle ha antagits enligt huvudregeln.

Särskilda regler för meritvärdering och urval gäller vid Handelshögskolan i Stock— holm.

4.3.3 Urval till annan högre utbildning

Som ovan nämnts reglerar behörighetskun— görelsen i första hand urvalet till spärrad utbildning vid universiteten och vissa fack- högskolor. Beträffande urvalet till annan högre utbildning stadgar kungörelsen, att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall förordna härom. Föl- jande urvalsbestämmelser gäller för de ut- bildningsvägar som tidigare behandlats un— der 4.2.5, Behörighet till annan högre ut- bildning.

Socialhögskola. Urvalet till socialhögsko— la regleras i kungl. brev 4.10.1968. Be- stämmelserna överensstämmer, vad beträf- far grupp 1 och 2 (treårig gymnasieutbild- ning med siffer- respektive bokstavsbetyg) i stort med de bestämmelser som gäller för universitet och fackhögskolor enligt ovan. Även meritvärderingsreglema överensstäm- mer med de ovan refererade. De personer som vunnit behörighet till socialhögskola på grund av särskild prövning eller inträdes- prov i fem ämnen bedöms och antas inom den s.k. fria kvoten, där även personer till- hörande grupperna 1 och 2 kan antas enligt samma regler som refererats ovan beträf- fande den fria kvoten vid universitet och vissa högskolor.

Lärarhögskolornas klasslärarlinjer. Urva- let vid lärarhögskolornas klasslärarlinjer reg- leras i det ovan nämnda kungl. brevet 16.2.1968. Även dessa urvalsregler överens- stämmer i stort med vad som gäller för uni— versitet och fackhögskolor med de avvikel— ser som är betingade av att antalet sökande- grupper vid kvoteringen här är fem. Detta sammanhänger i sin tur med att även fack- skola och t.ex. normalskolekompetens ger behörighet till dessa utbildningsvägar. Sö— kande med dubbel behörighet, t. ex. nor- malskolekompetens och gymnasiekompetens

eller gymnasiekompetens och därefter tred- je årskurs på folkhögskola, placeras i sö- kandegrupp efter senast genomgången ut- bildning. Beträffande meritvärdering gäl- ler här samma regler för slutbetyg från gymnasium (och fackskola) som vid urval till universitets- och fackhögskolutbildning med den skillnaden att ingen undantagsbe- stämmelse finns för ämnet gymnastik.

Journalisthögskola. Urvalet bland behöri- ga sökande till journalisthögskola baseras på en urvalsprövning i två steg. Samtliga behö- riga sökande kallas till genomgång av ett psykotekniskt prov, som bl.a. innehåller psykologiskt test, nutidsorientering och ar- betsprov. Med ledning av provresultatet väljs de 240 mest lämpade ut, dvs. dubbelt så många som slutligen skall antas. Dessa kallas till urvalsprocedurens andra steg, som består av arbetsprov och intervju utförd av psykolog och journalist. De 120 enligt den— na bedömning bäst lämpade antas däref- ter till utbildningen.

Grafiska institutets tvååriga kurs. Urva- let grundas här på en meritpoäng som be- står dels av en grundpoäng (13 poäng) för gymnasiekompetensen jämte tilläggspoäng för varje betyg över en viss nivå. Till detta kommer poäng för annan genomgången ut- bildning, som kan ge mellan 0,25 och 6 poäng samt för praktik, som kan ge maxi- malt fem poäng.

Institutet för högre kommunikations- och- reklamutbildning. Urvalspoängen beräknas här ej på slutbetyget som helhet utan en- dast på betyg i vissa ämnen (svenska samt i förekommande fall redovisning och distri- bution) om dessa överstiger viss nivå. Ut- bildning utöver .gym-nasiekompetens ger poäng från 0,5 till 6, beroende på utbild- ningens art och längd. Praktik kan ge högst tre poäng.

Statens brandskola. Urvalet sker på grundval av en meritpoäng som beräknas på sex ämnen i slutbetyget. Därtill kommer praktikpoäng enligt en glidande skala, där det första årets praktik ger fyra poäng och ytterligare ett års praktik ger en poäng. Sammanlagt får fem poäng tillgodoräknas. Yrkesskolekurser. Vid urvalet till de yr-

kesskolekurser som bygger på gymnasium och fackskola tillämpas olika principer vid olika skolor och kurser. Kvotering mellan sökande från gymnasium och fackskola är vanlig. Vid vissa utbildningsvägar förekom- mer viktning av vissa betyg (t. ex. vid ADB- utbildningen) samt tillgodoräknas poäng för praktik osv.

4.3.4. Urval inom grundskolans kompetens— område

Urvalet inom grundskolans kompetensområ- de regleras i kungörelsen om grundskolans kompetensvärde (SFS 1966: 24), där huvud- principerna är desamma som när det gäller urvalet till högre utbildning. Således till- lämpas proportionell kvotering och rangord— ning efter ett oviktat medelbetyg. Även här finns en fri kvot för annorlunda behöriga och vissa andra grupper av sökande. Skillnaderna i urvalssystemet mellan den högre utbildningen och grundskolans kom- petensområde är i första hand betingade av det betydligt större antal sökandegrupper, som förekommer inom grundskolans kom- petensområde. Dessa grupper företer sins- emellan stora olikheter såväl vad beträffar den underliggande utbildningstidens längd som det betygsystem som de bedömts efter. Därtill kommer, att man i systemet infört en huvudgrupp som består av personer med grundskolekompetens (motsvarande) samt dessutom minst sex månaders praktik utöver ett eventuellt obligatoriskt praktikkrav. Här- igenom får man inte mindre än elva möj-

Undergrupp Huvudgrupp 1 2 3

I = grundskolekompetens (mot-

svarande) )( x )( II = I+minst sex mån praktik x x x III= fackskola (motsvarande tvåårig gymnasial utbild- ning) x x )( IV= gymnasium x x -— Undergrupp 1 = sökande med sifferbetyg » 2 = » » bokstavsbetyg » 3 = » » studieomdöme från folkhög- skola.

liga sökandegrupper, vilka alla skall tillde- las studieplatser i proportion till antalet sö- kande inom respektive grupp. De olika grup- perna redovisas i tablån nedan.

En följd av systemet är att en sökande kan ha mer än en behörighetsgivande skol- underbyggnad. Huvudregeln är då att man skall tillhöra huvudgruppen med det högsta numret och undergrupp efter senast genom- gången utbildning. En person med grund- skolekompetens och gymnasiekompetens till- hör således i urvalssituationen huvudgrupp IV, undergrupp 1, med-an en person med grundskola + fackskola + tredje årskurs vid folkhögskola skall tillhöra huvudgrupp III, undergrupp 3. Denna bestämmelse av- viker således från vad som gäller vid klass- lärarutbildningen, där den senast genom- gångna utbildningen alltid är avgörande för inplacering i sökandegrupp. Detta bidrar till att göra urvalsbestämmelsema svåröverskåd- liga och försvårar studieplaneringen för den enskilde.

Huvudregeln beträffande meritvärdering och rangordning är, att det oviktade me- delbetyget av alla i slutbetyget ingående äm- nen eller medelvärdet av avgivna studieom- dömen skall användas. Denna regel gäller såväl för sökande med sifferbetyg som sö- kande med bokstavsbetyg. S. k. konkurrens- komplettering är ej tillåten, dvs. man får inte tillgodoräkna sig betyg i ämne som finns på slutbetyget som höjts genom fyll- nadsprövning. Fyllnadsprövning i ämnen från årskurs 9, som den sökandes slutbetyg inte omfattar, inräknas däremot i betygsme- delvärdet. Denna regel gäller dock endast för sökande som för behörighet kan åbero- pa slutbetyg från grundskola. Den regel som gäller inom den högre utbildningen och som innebär, att frivilliga ämnen och ämnen som avslutats i tidigare årskurs inte inräk- nas i medelvärdet om det sänker detta, har ingen motsvarighet inom grundskolans kom- petensområde, utom när det gäller antag- ningen till gymnasium och fackskola, för vilken gäller speciella regler, som i viss utsträckning avviker från de för andra ut- bildningsvägar gällande. Vid urval till gym- nasium och fackskola gäller således samma

undantagsregel för ämnet gymnastik som vid antagning till högre utbildning.

Det bör observeras att kungörelsen även beträffande meritvärderingen har karaktä— ren -av rambestämmelser och att vissa olik— heter mellan utbildningsvägarna kan före- komma. Således tillgodoräknas praktik ivis- sa fall, medan i andra ett särskilt gott om- döme från förpraktik som försiggått i skol- mässiga former kan få tillgodoräknas en sökande. Inom en ganska stor grupp ut- bildningsvägar, huvudsakligen inom det konstnärliga området, krävs, som tidigare nämnts, vissa anlag och/eller färdigheter, vilka i regel skall dokumenteras i form av arbetsprover (teckningar o.d.) eller vid av utbildningsanstalten anordnat inträdesprov (exempelvis i instrumentalmusik, sång, dans och dramatisk framställning). Resultatet av dessa färdighetsprövningar har i regel stor betydelse vid urvalet av sökande.

Inom den ovan redovisade grupp, som karakteriseras av att den för tillträde krä- ver annan genomgången yrkesutbildning, sker urvalet i de flesta fall på grundval av betygen från den krävda yrkesutbildningen och grundskolbetyget är, trots att utbild- ningsvägarna formellt tillhör grundskolans kompetensområde, satt ur spel som urvals- instrument.

Den fria kvoten bestäms, liksom är fal- let inom den högre utbildningen, på förhand till en högsta andel av tillgängliga platser. Följande sökandegrupper kan förekomma för placering inom den fria kvoten.

a) Sökande som enligt 3 5 har behörig- het i den mån Kungl. Maj:t eller myndig- het som Kungl. Maj:t bestämmer inte för- ordnar annat, dvs. sådana sökande som har en viss inskränkning i sin allmänna behö— righet till grundskolans kompetensområde. Främst gäller detta sökande med enbart folkskola, med särskild realexamen eller sär- skild praktisk realexamen.

b) Sökande som enligt 5 5 har behörighet därför att han på grund av »utbildning, praktisk erfarenhet eller annan omständig- het kan antagas vara i stånd att tillgodogöra sig undervisningen vid läroanstalten».

c) Vissa sökande med blandade betyg,

dvs. såväl bokstavs- som sifferbetyg. (Des- sa sökande skall dock i regel hänföras till den kvotgrupp där de har sin »ursprung- liga merit»)

d) Sökande som i sin ursprungliga kvot— grupp blivit uppenbart missgynnade, t.ex. sökande som befinns ha avsevärt bättre me- riter än den sist antagne i någon annan kvotgrupp eller välmeriterad sökande från en kvotgrupp, där sökandeantalet är så lågt att gruppen inte tilldelats någon kursplats i den proportionella kvoteringen.

4.4 Nuvarande antagningsförhållanden

4.4.1. Inledning

Den redovisning av antagningsförhållanden inom olika kompetensområden som här föl- jer gäller inte endast kvantitativa och kva- litativa förhållanden, som t.ex. antalet sö- kande och antagna eller den lägsta betygs- poäng, som berättigar till antagning vid oli- ka antagningstillfällen, utan även vissa upp- gifter om antagningens organisation och ut- förande. Man kan skilja mellan olika typer av antagning och olika sätt att rekrytera till de skilda utbildningsvägama. Antagning- en kan således vara central eller lokal (de- centraliserad). Med central antagning me- nar man att antagningen till ett större eller mindre antal utbildningsvägar administre- ras av ett för dessa utbildningsvägar ge- mensamt antagningsorgan. Den centrala antagningen kan antingen omfatta en ut- bildning som är förlagd till ett antal ut- bildningsorter, t.ex. förskollärarseminarier eller flera utbildningsvägar, även dessa för- lagda till olika utbildningsorter, exempel- vis den centrala antagningen till spärrad utbildning inom universitet och fackhögsko- lor. Den centrala antagningen är vanligen kombinerad med riksrekrytering, dvs. perso- ner från hela landet är berättigade att söka till alla de aktuella utbildningsvägarna. Vis- sa antagningar kan dock vara regionalt re- kryterade, d.v.s. de sökande kommer från en speciell region: en eller flera kommuner, ett eller flera län — ett elevområde.

I de fall varje utbildningsanstalt genom-

Tabell 3. Antal nybörjarplatser åren 1962/63—1969/70 vid ett antal spärrade utbildnings- linjer inom högre utbildning.

Fakultet/utb linje 62/63 63/64 64/65 65/66 66/67 67/68 68/69 6970/1

Läkarutbildning 546 586 Civilingenjörsutbildning 1 377 1 591 1 802 725 725 820 925 965 6002 260 260 310 360 380 380 Ekonomutbildning 675 675 Tandläkarutbildning 260 260 Apotekarutbildning+farm.

mag. utbildning 80 80 Receptarieutbildning 180 180 Civiljägmästarutbildning 36 36 Agronomutbildning 50 60 Hortonomutbildning 10 15 Veterinärutbildning 30 35 Socionomutbildning 380 480

Totalt 3 624 3 998

586 718 758 844 844 956

2028 2082 2211 2282 2 517

80 80 80 80 80 80 180 240 240 240 240 240 36 36 40 40 40 40 60 65 73 75 80 80 15 20 22 25 25 25 40 40 50 50 50 50 540 630 720 870 1 020 1 140 4 324 4 842 5 195 5 720 6 006 6 108

1 Beräknad uppgift. ” Den spärrade ekonomutbildningen i Lund och Umeå har fr. o. m. höstterminen 1969 inordnats som ospärrad utbildninglinje i den nya utbildningsorganisationen vid de filosofiska fakulteterna.

för sin egen antagning oberoende av andra talar man om lokal antagning. Den lokala antagningen kan vara riksrekryterad men den kan också ta emot elever endast från ett speciellt elevområde. i

De olika antagningssystemen och deras funktionssätt behandlas vidare i del 2, ka- pitel 1.

4.4.2 Universitet och vissa högskolor

Beslut om antagning till spärrad utbildning vid universiteten och vissa högskolor (jfr SFS 1967: 450) fattas av UKÄ samt lant- brukshögskolan, skogshögskolan, veterinär- högskolan och antagningsnämnden för civil- ekonomutbildning, vilka myndigheter också har att utfärda tillämpningsföreskrifter till den författning m. ni. som reglerar antag- ningen.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut 8.3.1968 sker ansökan till spärrade utbildningslinjer, stu- diekurser och ämnen centralt och samti- digt.1 Verkställande kansli för den centrala antagningen är en enhet inom UKÄ — cen- trala antagningsenheten (CA) — till vilken är knuten en rådgivande nämnd med represen- tanter för CA, SFS, SÖ, jordbrukets hög— skolor samt KU.

Behandlingen av ansökningarna sker i så stor utsträckning som möjligt maskinellt

med hjälp av dator. Det manuella arbetet —- inklusive beslut och bedömningar som ligger utanför maskinarbetet — utförs av CA-UKÄ. Vissa uppgifter i samband med bedömning av praktik m.m. i fråga om sökande till jordbrukets högskolor, åvilar respektive högskola.

Kvantitativa och kvalitativa förhållanden vid antagningen till spärrad universitets- och högskolutbildning

Tabell 3, som är hämtad ur Information i prognosfrågor (SCB 1970: 1), ger en upp- fattning om utvecklingen under 1960-talet av antalet platser vid spärrad utbildning inom detta område (inklusive socionomut- bildningen men exklusive spärrade ämnen vid filosofisk fakultet). Talen avser antalet nybörjarplatser.

Vad beträffar konkurrensförhållandena vid de spärrade utbildningsvägarna hade det varit önskvärt att kunna belysa dessa med en översiktlig tablå över antalet sökande och antagna samt lägsta antagningspoäng under en inte alltför kort tidrymd. Då det

1 UKÄ har senare bemyndigat rektorsämbe- tena vid universiteten att anta studerande till spärrade studiekurser och ämnen vid respektive universitets filosofiska fakultet (med undantag av psykologi och kemi).

emellertid visat sig omöjligt att för någon tillräckligt lång tidsperiod få fram korrek— ta och jämförbara uppgifter avseende des— sa förhållanden får man nöja sig med att dra vissa allmänna slutsatser ur det till- gängliga materialet.

Fram till antagningen inför höstterminen 1969 dominerade studenter från det »gam- la» gymnasiet som sökande. Fr.o.m. an- tagningen inför höstterminen 1969 tillkom- mer sökande från den första kullen av det >>nya» gymnasiet. Dessa båda sökande- gruppers förhållanden kommenteras nedan var för sig. De utbildningslinjer som härvid berörs är dels den medicinsk-biologiska grup- pen (utbildning till läkare, tandläkare och farmaceut, samt jordbrukets högskolor), dels de tekniska högskolorna.

Antagningsförhållanden för sökande med studentexamen

När det gäller praktiskt taget alla utbild- ningsvägar inom det medicinsk-biologiska området visar studentexamensgruppen en uppåtgående trend i fråga om intagnings- poäng, vilken inte bryts höstterminen 1969, trots att gruppen då inte får något tillskott av nyexaminerade. I stället skärps konkur- rensen vid detta antagningstillfälle för de flesta linjer, vilket får anses bero på att studentgruppen genom kvoteringsbestämmel- serna får dela med sig av kursplatserna till sökande med slutbetyg från det nya gymna- siet. Antalet kursplatser för studentgruppen blev endast drygt hälften av motsvarande antal vid föregående antagningstillfälle. Vi-

dare kan observeras att antagningspoängen regelmässigt är lägre vid vårterminsantag- ningarna, vilket hänger samman med att gymnasieavslutningen för det övervägande flertalet elever sker på våren.

I fråga om de tekniska högskolorna har antagningsförhållandena studerats vid vissa sektioner, vilkas intagningskapacitet fram- går av tabell 4.

Här förekommer inte samma uttalade ten- dens till ökande konkurrens som vid de medicinsk—biologiska utbildningslinjerna. Av tillgängliga uppgifter beträffande lägsta an- tagningspoäng framgår, att man vid ex- empelvis intagningen inför höstterminen 1968 fick gå ner mycket långt i betygspo— äng för att kunna fylla uppkomna vakanser. I själva verket inträffade det att man vid vissa lärosäten och sektioner inte kunde fylla alla kursplatser, då det inte längre fanns några kvarstående sökande. Detta för- hållande har bl.a. tillskrivits det då rådan— de arbetsmarknadsläget för civilingenjörer, vilket kännetecknades av en minskad efter- frågan på arbetskraft med denna utbild- ning.

Antagningsförhållanden för sökande från nya gymnasiet

Sökande från nya gymnasiet har endast fö— rekommit vid antagningama inför höstter- minen 1969 och vårterminen 1970. I tabell 5 ges en översikt över lägsta antagnings— poäng höstterminen 1969 vid dels samma utbildningsvägar som redovisas ovan med avseende på sökande från det gamla gym-

Tabell 4. Intagningskapacitet vid vissa sektioner av de tekniska högskolorna i Stockholm, Lund och Göteborg 1965—1969.

Sektion Läsår S M E V K A Summa 1965/66 110 400 435 360 199 182 1 686 1966/67 110 400 435 360 199 192 1 696 1967/68 135 400 435 380 224 210 1 784 1968/69 135 400 450 380 224 210 1 799 1969/70 150 4821 470 380 256 210 1 948 Ökning 65—69 +40 +82 +35 +20 +57 +28 +262

! Häri inräknat 62 platser som flyttats över från KTH:s studielinje för Skeppsteknik och CTH:s sektion för skeppsbyggnad.

nasiet, dels de spärrade ämnesområdena kemi och psykologi.

Kvotering

Vid antagningen höstterminen 1969 tilläm— pas för första gången kvotering mellan sö- kande från det nya och det gamla gymna- siet (proportionell kvotering). Det är där- för av visst intresse att redovisa kvoterings- utfallet vid denna antagning. (Se tabell 6.) Andelen antagna från nya respektive gam— la gymnasiet varierar avsevärt mellan olika utbildningsvägar från proportionerna ca 30 : 70 vid tekniska magisterutbildningen till ca 70:30 vid farmakologie magisterutbild— ningen. Vid de flesta utbildningsvägarna är dock proportionen mera jämn, 40:60 till 60 : 40. Räknar man på hela materialet får man förhållandet ca 49:51 (nya: gamla). Även andelen frikvotsantagna varierar av- sevärt från 0 procent (receptarie- och horto- nomutbildning samt vissa sektioner på tek- nisk fakultet) till drygt 20 procent på skogs- högskolan (som dock endast har antagit 29 studerande). Bland kvantitativt mer omfat- tande utbildningsvägar med tämligen stor

andel frikvotsantagna märks de spärrade ämnesområdena psykologi och kemi med drygt 9 procent respektive ca 8 procent frikvotsantagna.

Det finns skäl att här ytterligare något kommentera antagningen inom den fria kvo- ten. Att denna inte utnyttjats helt vid någon utbildningsväg och i mycket liten omfatt- ning vid andra kan förklaras av två om- ständigheter. Den första hänger samman med att den fria kvoten i princip skall om- fatta det högsta antal personer som får an- tas inom fri kvot och att procentsatsen fast- ställs på förhand, utan att man vet något om sökandepopulationens utseende. Vid an— tagningen inför höstterminen 1969 var det dessutom första gången bestämmelsen om den fria kvoten tillämpades. Till detta kom— mer att procentsatsen vid detta tillfälle sat- tes lika för alla utbildningslinjer och upp- gick till 15 procent utom för jordbrukets högskolor där den var 30 procent.

Den andra omständighet, som här bör beaktas, är att antalet återbud inom den fria kvoten vid denna antagning var större är inom de andra grupperna. Enligt upp— gift hängde detta bl.a. samman med att de

Tabell 5. Lägsta antagningspoäng m.m. vid vissa utbildningsvägar för elever från det nya gymnasiet, höstterminen 1969.

Lägsta antagningspoäng Median bland antagna

28.7.69 3.9.69 30.9.69 28.7.69 30.9.69

Kemi (til. fak.) 3,93 3,77 3,17 4,20 . . Psykologi 4,42 4,31 4,30 4,54 4,42 Läkare 4,73 4,69 4,67 4,83 4,71 Tandläkare 4,33 4,31 4,25 4,50 4,40 Farm. mag. 4,33 4,18 4,08 4,50 4,42 Receptarie 3,73 3,55 3,50 3,87 3,77 Agronom 4,17 4,00 4,00 4,40 4,33 Hortonom 3,87 3,80 3,80 4,08 3,93 Jägmästare 4,09 3,94 3,94 4,27 4,25 Veterinär 4,46 4,33 4,30 4,58 4,50 Handelshögskolan (Gbg) 4,00 3,77 3,64 4,36 4,17 Teknisk fakuItet

Teknisk fysik 4,36 4,18 4,18 4,69 4,50 Maskinteknik 3,64 3,46 3,46 3,83 3,64 Elektroteknik 3,92 3,77 3,75 4,10 3,93 Väg och vatten 3,85 3,67 3,67 3,92 3,85 Kemi 4,00 3,85 3,83 4,33 4,10 Arkitektur 4,09 4,00 3,93 4,17 4,10

____________——————————_————

. . =uppgift saknas.

Tabell 6. Kvoteringsutslag (30.9.69) vid spärrade utbildningsvägar inom CA-systemet (ej

Handelshögskolan i Stockholm eller det spärrade ämnet genetik). Ng=nya gymnasiet Gg= gamla gymnasiet

Antal Ng kurspl Gr 1 Kemi 480 210 Psykologi 384 145 Läkare 478 216 Tandläkare 190 92 Farm. mag. 80 53 Receptarie 106 70 Agronom 66 27 Hortonom 25 10 J ägmästare 29 1 1 Veterinär 43 21 Civilekonom, thg 325 153 Teknisk fysik 319 191 Maskinteknik 529 216 Flygteknik 40 18 Elektroteknik 469 243 Väg och vatten 379 175 Kemi 255 166 Gruvteknik 30 13 Metallurgi 80 37 Arkitekt 209 103 Lantmätare 70 36 Tekn. mag. 139 37 Merk. tekn. 50 17

4 775 2 260

Gg Fri Avvikelse Överintag Gr 2 kvot Ng Gg 232 38 —4 +4 203 36 -——1 +1 234 28 —3 + 3 89 9 —1 +1 25 3 ——2 +2 1 35 l — — 35 4 ——1 +1 14 l — — 12 6 ——1 +1 19 3 +1 —1 170 2 —1 +1 127 4 —1 +] 3 296 24 —1 +1 7 22 1 —— —— 1 221 10 + 6 ——6 5 201 11 ——1 +] 8 85 9 + 3 —3 5 16 2 — — 1 42 1 —— — 100 13 +1 —1 7 32 3 —— —— 1 89 13 —-3 +3 31 2 —1 +] 2 330 224

frikvotssökande, vilka utgör en grupp sö- kande som i väsentliga avseenden skiljer sig från genomsnittet i de övriga grupperna, istörre utsträckning nödgades säga åter- bud av sociala och ekonomiska skäl. An- talet antagna inom fri kvot var således i vis- sa fall större under antagningsprocedurens gång än det blev efter avslutad reservupp- flyttning, dvs. den tidpunkt som redovisas i översikten.

Konkurrensen mätt i antagningsprocent

Att få fram jämförbara uppgifter om hur stor del av de sökande som antagits vid olika utbildningsvägar under t. ex. 1960-ta- let, är som tidigare framhållits mycket svårt. Ser man till de uppgifter om antal sökande och antagna som står att få från exempel- vis 1965 och 1969 kan man konstatera att konkurrensen, mätt i antagningsprocent, ökat kraftigt. Det är emellertid utomordent- ligt vanskligt att dra några slutsatser en- dast med utgångspunkt i dessa uppgifter.

En av orsakerna till denna rent siffer- mässigt ökade konkurrens kan nämligen ligga i själva antagningssystemets utform- ning vid de olika tidpunkterna. Före 1968 skedde antagningen fakultets- eller högsko- levis och varje ansökan gällde således en- dast vid en fakultet eller högskola. I det centrala antagningssystem som tillämpats sedan 1968 kan den sökande på samma an— sökningsblankett söka upp till tolv utbild- ningsalternativ, vilket för den sökande inne- bär ungefär samma arbetsinsats som tidi— gare krävdes för ett enda. Det torde vara helt rimligt att anta, att detta förhållande är en bidragande orsak till den höga an— sökningsfrekvensen och den därav följan- de låga antagningsprocenten som kan kon— stateras föreligga vid de senaste antagnings- tillfällena.

4.4.3. Annan högre utbildning

Vid utbildningsvägarna inom den sektor som här kallats »annan högre utbildning»

sker antagningen antingen centralt till flera utbildningsanstalter av samma slag, exem- pelvis socialhögskoloma (genom samarbets— nämnden för socialhögskoloma), lärarhög- skolornas klasslärarlinjer (genom SÖ) samt joumalisthögskolorna (genom samarbets- nämnden för journalisthögskolorna) eller 10- kalt för varje enskild utbildningsanstalt el- ler kurs för sig, exempelvis vid Grafiska institutet, Institutet för högre kommunika- tions- och reklamutbildning, statens brand- skola samt yrkesskolornas eftergymnasiala kurser. Någon central antagning till flera olika utbildningslinjer och utbildningsanstal- ter av det slag som den centrala antag- ningen vid UKÄ förekommer ej inom denna sektor. Aktuella antagningsförhållanden vid de enskilda utbildningsvägarna redovisas ne- dan. Socialhögskola. Antagning till socialhögsko- la sker såväl höst— som vårtermin. De sö- kande kan samtidigt och på samma an- sökningsblankett söka samtliga linjer (so- cial-, förvaltnings- och teoretisk linje) och högskolor.

Inte heller för denna antagning går det att ta fram så korrekta och sinsemellan jämförbara sifferuppgifter på antal sökande och antagna samt lägsta antagningspoäng att det motiverar en detaljredovisning av dessa förhållanden. Av de uppgifter som står att få framgår emellertid att konkur- rensen om kursplatserna här, som inom de flesta andra utbildningsvägar inom den hög— re utbildningen, hårdnat under 1960-talet, även om antagningsprocent och lägsta an- tagningspoäng kan växla ganska kraftigt från termin till termin. Konkurrensen är alltid hårdast vid höstterminsantagningen och har varit förhållandevis måttlig vid vissa vårterminsantagningar.

Eftersom behörighetsbestämmelserna med— ger antagning av sökande utan fullständig gymnasiekompetens (studentexamen), är det av visst intresse att undersöka hur stor an- del av de antagna som haft denna smalare behörighet. Deras andel var vid början av 1960—talet omkring 40 procent för att sedan stadigt sjunka fram till 1966—1967, då den endast var omkring fem procent av antalet

antagna. Efter 1967 har den åter stigit och är nu omkring 20 procent. Från och med antagningen inför höstterminen 1969 antas dessa sökande i den fria kvoten, som på förhand är bestämd till att omfatta en högs- ta procent av de tillgängliga kursplatserna. Den fria kvotens andel bestämdes vid an- tagningama läsåret 1969/ 70 till 20 procent.

För närvarande antas ca 570 studerande per termin. Höstterminen 1969 sökte ca 3 800 personer medan motsvarande tal för vårterminen 1970 var ca 1 300.

Lägsta antagningspoäng var, i fråga om sökande med slutbetyg från nya gymnasiet, höstterminen 1969 på social linje 4,40 och på förvaltningslinje 4,20. Vårterminen 1970 var motsvarande poängtal 4,10 respektive 3,70. Antagningspoängen till social linje var höstterminen 1969 högre än för någon ut- bildningsväg inom CA—systemet vid samma tillfälle, med undantag av läkarutbildningen.

Lärarhögskolornas klasslärarlinjer. Den klasslärarutbildning som här redovisas star- tade höstterminen 1968 och ersatte då hu- vuddelen av den äldre seminarieorganisa— tionen. Antagning sker såväl höst- som vår- termin och de sökande kan samtidigt och på samma ansökningsblankett söka till båda linjerna (låg- och mellanstadielärarlinje) vid samtliga lärarhögskolor (för närvarande 15 stycken).

Beträffande aktuella antagningsförhållan- den kan nämnas, att antalet sökande vid de tre antagningstillfällena hittills vida över- stigit antalet tillgängliga platser. Varje ter- min antas 1 800 studerande sammanlagt. Antalet sökande höstterminen 1969 var nära 9 000 medan antalet sökande vid vårtermi- nen 1970 var väsentligt lägre.

Beträffande skolunderbyggnaden hos de sökande och antagna kan sägas att, trots att denna utbildning, som tidigare nämnts, är den kvantitativt mest omfattande inom fackskolans kompetensområde, sökande och antagna med gymnasiekompetens (motsva- rande) dominerar. Vid antagningen höstter- minen 1968 var andelen antagna m-ed stu- dentexamen ca 73 procent medan motsva- rande andel vid höstterminen 1969 var ca 68 procent.

Andelen antagna med fackskolekompe- tens går ej att exakt beräkna på grundval av tillgängliga uppgifter, men torde höst— terminen 1968 ha rört sig om 10—15 pro- cent och höstterminen 1969 om 15—20 procent. Övriga antagna hade annan behö- righetsgivande utbildning, i första hand nor- malskolekompetens eller tredje årskurs vid folkhögskola.

Journalisthögskola. Antagning sker såväl höst- som vårtermin och varje termin antas 120 studerande. Urvalet grundar sig, som ovan nämnts, helt på resultatet av psyko- tekniska prov, arbetsprov och intervjuer. Betygens roll har här reducerats till att do- kumentera behörigheten.

Grafiska institutets tvåårskurs, Institutet för högre kommunikations— och reklamut- bildning samt statens brandskola är kvanti- tativt förhållandevis små utbildningsvägar, 40—50 studerande per år vid de två först- nämnda och 20 elever vartannat år vid statens brandskola. Antalet sökande över- stiger i regel väsentligt antalet antagna. Vid Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning har praktiskt taget alla an- tagna, förutom gymnasiekompetens, en om- fattande utbildning och praktik; många har exempelvis grundexamen från universitet. Vid statens brandskola antas varje gång en eller annan »långvägare», som förutom långvarig erfarenhet från brandväsendet även har gymnasiekompetens i de sex äm- nen som räknas in i meritvärderingsunder- laget för sökande med fullständig gymna- sieutbildning.

Vid de eftergymnasiala ku-rserna vid yr- kesskolorna varierar antagningsförhållande- na från skola till skola. Oftast rör det sig om kvantitativt små utbildningsvägar vid ett fåtal skolor i landet, och antalet sökande överstiger ofta inte väsentligt antalet kurs- platser.

Den kvantitativt mest omfattande utbild- ningen av dessa är ADB-utbildningen, som finns vid ett tiotal skolor och där antalet sökande i regel överstiger antalet platser. Höstterminen 1968 antogs ca 430 elever, av vilka drygt 75 procent hade studentexa- men och knappt 20 procent slutbetyg från

fackskola. Höstterminen 1969 antogs ca 540 elever. Andelen antagna med gymna- sie- och fackskolekompetens utgjorde ca 50 procent respektive ca 20 procent. För ca 30 procent av de antagna redovisades vid detta tillfälle »annan, motsvarande utbild- ning» som behörighetsgrund.

4.4.4. Antagningsförhållanden inom grund- skolans kompetensområde

Inledning

Som framgått av tidigare framställning upp- visar antagningen inom grundskolans kom- petensområde en betydligt mer svåröver- skådlig bild än motsvarande förhållanden inom den högre utbildningen, i varje fall i jämförelse med antagningen till spärrad utbildning vid universitet och fackhögsko- lor. Någon central antagning av den typ som förekommer där finns således inte inom grundskolans kompetensområde.

Till huvuddelen av utbildningsvägarna sker antagningen lokalt vid varje skola/ut- bildningsanstalt men även regional och cen- tral antagning förekommer. Den kvantita- tivt mest omfattande regionala antagningen är antagningen till gymnasium och fack- skola.

Central antagning till samtliga skolor som ger samma utbildning sker även i viss ut- sträckning inom grundskolans kompetens- område. En sådan central antagning, som därtill sker med hjälp av dator, är för- skollärarintagningen. Andra exempel på cen- tral antagning, som dock sker manuellt, är antagningen till seminarierna för huslig ut- bildning (hushålls-, textil- och barnavårds- lärare samt ekonomiföreståndare) samt an- tagningen till sjukgymnastinstituten (för när— varande i Stockholm, Lund och Göteborg). För sjuksköterskeutbildningens del tillämpas i princip lokal antagning vid varje skola, men inom två områden, Stor-Stockholm och Västsverige, tillämpas central antagning för ett mindre antal skolor.

Urvalsbestämmelsernas inverkan på antag- ningsförhållandena

Förhållandena inom grundskolans kompe- tensområde karakteriseras i stor utsträck— ning av att många olika grupper, med olika lång skolutbildning, äger behörighet till det- ta område och att dessa olika grupper er- håller elevplatser i direkt proportion till an- talet sökande inom respektive grupp, dvs. att proportionell kvotering tillämpas.

När det gäller utbildningsvägar, där sö— kandepopulationen vad beträffar förutbild- ningstidens längd är förhållandevis homo- gen, t.ex. gymnasium och fackskola, är de problem som hänför sig till kvoteringsbe- stämmelserna huvudsakligen att vissa vi- kande skolformers elever (realskola, enhets- skola osv.) utgör en allt mindre andel av de sökande och man därför snart kan komma i det läget att dessa grupper inte erhåller någon kursplats på grund av för lågt antal sökande. Det finns då emellertid möjlighet att anta välmeriterade sådana sökande inom den fria kvotens ram.

Andra problem uppställer sig vid de ut- bildningsvägar där sökandematerialet är mer heterogent, dvs. där kanske alla elva sökan- degruppema finns representerade. Detta är t.ex. förhållandet vid en rad utbildnings- vägar inom de vårdande, sociala och peda- gogiska områdena, dit personer med fack- skola, gymnasium eller folkhögskola söker sig tillsammans med elever från grundskola, realskola, flickskola osv. Vid sådana utbild- ningsvägar synes i vissa fall ha uppstått problem som hänger samman med att sö— kande med längre skolunderbyggnad, t. ex. gymnasium, funnit sig utslagna av sökande med t. ex. grundskola som förutbildning. I och för sig är detta en följd av den med- vetna princip som ligger bakom tillkomsten av kvoteringsbestämmelserna, nämligen att grundskolans kompetensområde inte endast i teorin utan också i praktiken skall vara öppet för grundskolekompetenta. Man skall alltså ha en reell möjlighet att bli antagen även om man endast har den grundutbild- ning som föreskrivs i behörighetsvillkoren. Om emellertid den situationen uppstår, vil-

ket den ofta synes göra, att en sökande med gymnasiekompetens, som inte vinner inträde inom sin grupp, skulle ha gjort detta, om han hade blivit bedömd med sitt grundskolebetyg inom grundskolegruppen, kan detta upplevas av den sökande som en orättvisa. Enligt de tillämpningsföreskrifter som SÖ utfärdat till behörighetskungörelsen (Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1968/ 69: 57) skall man i dessa fall ta hänsyn till så- dana sökande inom den fria kvoten under förutsättning att de i sin ordinarie kvotgrupp befinner sig nära antagningsgränsen. Detta kan få till följd, att den fria kvoten vid vissa utbildningsvägar används till att pla— cera de studenter eller gymnasiekompetenta som inte vunnit inträde inom sin egen grupp. Därigenom riskerar man att i stället utestänga på annat sätt behöriga, t. ex. vissa »långvägare» som annars skulle ha kunnat vinna inträde inom den fria kvotens ram och för vilka denna fria kvot även och kanske inte minst var avsedd.

Antagningsförhållanden från kvantitativ och kvalitativ synpunkt

På grund av områdets storlek och heteroge- nitet är det omöjligt att göra några kvanti- tativa och kvalitativa översikter av antag- ningsförhållandena inom grundskolans hela kompetensområde. Rent allmänt kan om konkurrensförhållandena inom grundskolans kompetensområde sägas, att de varierar mellan en mycket låg antagningsprocent, t.ex. ca elva procent vid antagningen av sjukgymnaster höstterminen 1969, till en antagningssituation där alla behöriga sö- kande i regel kan antas, t.ex. vid sjöbe- fälsskolornas styrmans- och maskintekniker- kurser eller (höstterminen 1969) hushålls— lärar- och ekonomiföreståndarutbildningen.

I tabell 7 redovisas förhållandena 1967— 1969 vid ett antal utbildningsvägar där cen- tral antagning tillämpas eller där eljest möj— lighet finns att undvika att sökande räknas flera gånger till samma utbildning.

Sökande

Tabell 7. Sökande och antagna samt antagna i procent av sökande vid vissa utbildnings— vägar inom grundskolans kompetensområde läsåren 1967/68—1969/70.

Antagna Ant. procent

Husliga seminarier

67/68 68/69 69/70 67/68 68/69 69/70 67/68 68/69 69/70

hush. lår. (allm. gren) 219 179 164 156 144 154 71,2 80,4 93,9

» » (lanth. gren) 35 25 16 30 22 15 85,7 88,0 93,8 textillär. (allm. gren) 392 390 396 156 156 153 39,1 40,0 38,6

» (vävinr. gren) 124 130 161 12 12 11 9,7 9,2 6,8 barnavårdslärare 98 129 110 48 48 48 49,0 37,2 43.6 ekonomiföreståndare 11 1 97 49 48 60 48 43,6 61,9 98,0 gymn. o. idr. högskola 835 1 229 .. 225 225 . . 26,9 18,3 tekn. lär.inst. (förb.kurs) 326 393 414 70 71 75 21,5 18,1 18,1 slöjdlärarseminarium 1271 411 1652 481 120 482 37,81 29,2 29,12 förskollärarseminarium 2 482 3 730 4 156 1 170 1 227 1 410 47,1 32,9 33,9 sjuksköterskeskola 7 142 8 841 5 5543 2 739 2 739 1 4303 38,4 31,0 25,73 sjukgymn.utbildning 1 297 1 948 270 251 260 19,4 13,3 Sociala barna- o. ungd.vårds-

seminariet . . 111 150 25 26 . . 22,5 17,3

1 vt -68. *” vt -70. ” ht -69. . . =uppgift saknas.

Antagningsförhållanden vid sjuksköterske- skolorna

En utbildning som av olika skäl är intres— sant att redovisa mer utförligt och där till- gängliga statistiska uppgifter gör detta möj- ligt är sjuksköterskeutbildningen. Se tabell 8.

Samma tendens gör sig här gällande som vid de flesta utbildningsvägar med intag- ning två gånger årligen, nämligen att kon- kurrensen om elevplatserna är mindre hård på vårterminen än på höstterminen. För åskådlighetens skull har därför hösttermi- nen och vårterminen redovisats var för sig. Totalt sett visar sammanställningen en hård- nande konkurrens om elevplatserna. Antag- ningsprocenten visar här den verkliga kon- kurrensen då dubbelansökningarna frånräk- nats.

Sjuksköterskeutbildningen har alltid loc-

kat en viss andel sökande med högre skol- underbyggnad än vad som krävs för behö- righet, i första hand studentexamen. I och med fackskolans tillkomst har även sökan- de från denna skolform uppträtt i växan- de omfattning. Tabell 9 visar andelen sö- kande med gymnasium, fackskola och nor— malskolekompetens vid de ansökningstillfäl- len, då kvoteringsbestämmelserna i grund— skolans kompetenskungörelse tillämpats. Uppgifterna avser nettosökande och antag- na till grundutbildning om fem terminer. Sammanställningen visar, att andelen sö- kande med högre skolunderbyggnad än vad som krävs för behörighet är i stigande. I tabellen upptas de utbildningsgrupper som enligt gällande bestämmelser har behörighet minst till klasslärarutbildning, som räknas till fackskola—ns kompetensområde. Andelen med gymnasieutbildning visar en markant

Tabell 8. Sökande och antagna till sjuksköterskeskolor (fem terminers grundutbildning) 1967—1969.

Ht 67 Ht 68 Ht 69 Vt 67 Vt 68 Vt 69 Sökande 4 177 4 891 5 554 2 401 2 965 3 950 Antagna 1 414 1 374 1 430 1 356 1 335 1 365 Antagningsprocent 33,9 28,1 25,7 56,5 45,0 34,6

Tabell 9. Grundutbildning av sjuksköterskor. Sökande och antagna med studentexamen, fackskola eller normalskolekompetens i procent av totala antalet sökande resp. antagna.

______________________————————

Vt 68 Ht 68 Vt 69 Ht 69

Sökande Antagna Sökande Antagna Sökande Antagna Sökande Antagna

____________________________._————-—-———

Stud. ex. 13,6 17,6 20,3 26,3 27,3 33,5 29,1 36,3 Fackskola 5,6 7,4 9,6 8,7 10,1 10,2 12,5 11,6 Norm. sk. komp. 13,8 15,6 9,1 10,0 9,3 10,0 6,0 7,1

________________________—————————

uppgång, som inte kan tillskrivas en ökad studentexamination (motsvarande). Att an- delen fackskolelever stiger är i och för sig rimligt med hänsyn till det ökande utsläppet från fackskolan. Mer anmärkningsvärt är, med hänsyn till att flickskolan nu är i det närmaste avvecklad, att andelen sökande med normalskolekompetens fram till höst- terminen 1969 håller sig förhållandevis kon- stant. Vidare kan man notera att i gruppen studentexamen/gymnasiekompetens andelen antagna är större än andelen sökande, vilket om proportionell kvotering tillämpas inte skall vara fallet. Detta beror troligen på att ett förhållandevis stort antal studenter via s.k. kvotjustering antagits inom den fria kvoten, som vid sjuksköterskeskoloma för närvarande uppgår till 20 procent av stu- derandeplatserna.

4.5 Inskrivningsförhållanden vid de fria fakulteterna

Ovan har redogjorts för behörighets—, urvals- och antagningsförhållanden vid olika for-

mer av spärrad utbildning. Nedan skall till- strömningen till de s.k. fria fakulteterna något belysas. Till de fria fakulteterna, dvs. teologisk, juridisk och huvuddelen av filo- sofisk fakultet, äger i princip alla sökande som uppfyller de allmänna och särskilda behörighetskraven tillträde utan någon form av intagningsbegränsning. För de förhållan- den som råder när det gäller allmän behö- righet och möjligheterna att erhålla dispens från de allmänna villkoren har redogjorts under 4.2.2.

Uppgifterna i tabell 10 beträffande in- skrivningen vid de fria fakulteterna under 1960-talet är hämtade ur Information i prognosfrågor (SCB, 1970: 1).

Kommentar

Nettoantalet nyinskrivna är samtliga som första gången skriver in sig vid universi- tetet. I antalet ingår även de spärrade äm- nena vid de fria fakulteterna. Den spärrade ekonomutbildningen i Lund och Umeå har fr. o.m. höstterminen 1969 inordnats som

Tabell 10. Samtliga fria fakulteter, nettoantalet nyinskrivna studerande.

____________—_____.__-—————-——————-

62/63 63/64 64/65 65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 1

___________________________————————-—

Teol. fak. 164 167 149 Jur. fak. 542 637 687 Hum. fak. 4 883 6165 3 756 Samh.vet. fak. . . 4 364 Mat.-nat.-vet. fak. 1 941 2 283 2 494 Summa fria fak. 7 530 9 252 11 450 Därav

»direktinskrivna» »övriga»

185 135 156 196 .” 863 1319 1682 1419 1400 4 267 4 678 6 286 7 761 8 300 5157 6 502 8 613 10 757 11660 3 025 3 758 4 708 5 100 5 100

13 497 16 392 21 445 ,,L 25 233 26 400

13 446 17449 19254 2 946 3 996 5 979 8 000

18 400

.. .. ..

. . Uppgift saknas. . Uppgift kan ej förekomma. 1 Beräknad uppgift.

” Fr. o. m. 1969/70 läser teologistuderande religionskunskap vid humanistisk fakultet under första studieåret. Inskrivning vid teologisk fakultet sker vid början av andra studieåret. Därför kan inga »första gången inskrivna» studerande förekomma vid teologisk fakultet.

ospärrad utbildningslinje i den nya utbild- ningsorganisationen vid de fria fakulteterna.

Med »direktinskrivna» studerande avses studerande med fullständig gymnasieutbild- ning som skrivits in vid universitet högst fyra år efter det gymnasiestudiem—a avslu- tats. Med »övriga» studerande avses

a) studerande som skrivit in sig senare än fyra år efter fullbordad gymnasieutbild- ning.

b) studerande som skrivit in sig enligt bestämmelserna i SFS 1969: 68 (personer som fyllt 25 år och arbetat minst fem år) samt

c) andra studerande utan fullständig gym- nasieutbildning.

Fördelningen på »direktinskrivna» och »övriga» 1966/ 67—1 968/ 69 är något osäker.

4.6 Intern verksutbildning m. m.

4.6.1. Inledning

I detta avsnitt har sammanförts uppgifter om behörighets- och antagningsförhållan- den för utbildning på skilda nivåer inom statliga verk och myndigheter inklusive krigsmakten. Karakteristiskt för sådan s.k. intern utbildning är, att den som undergår utbildning samtidigt är anställd hos myn- digheten och att utbildningen i växlande omfattning och på olika sätt är kombinerad med praktisk tjänstgöring hos anställnings- myndigheten.

Eftersom utbildningshuvudman och an— ställningsmyndighet på detta sätt samman- faller, kan utbildningen samordnas väl med den efterföljande yrkesverksamheten. Ut- bildningens innehåll och mål kan sålunda anpassas direkt till de befattningar som ut- bildningen är avsedd att leda till. Myndig— heten har också möjlighet att anpassa ut— bildningskapaciteten till det förväntade be- hovet av arbetskraft liksom att vid behov göra sådana förändringar i utbildningens innehåll som krävs för att tillgodose änd— rade yrkeskrav osv.

Ovan nämnda karakteristika för intern utbildning har betydelse även för behörig— hetsreglerna samt för antagningsprinciper- na i stort.

4.6.2. Redovisningens omfattning

Inom det aktuella området förekommer dels sådan anställning, där utbildningsdelen tids- och institutionsmässigt i princip kan jämfö— ras med utbildning som försiggår vid fri- stående utbildningsanstalter av det slag som redovisats i tidigare avsnitt av detta kapitel, dels sådan anställning som visserligen är för— enad med en kortare utbildningskurs men likväl huvudsakligen är jämförbar med den upplärning på arbetsplatsen som förekom- mer för nyanställd personal, oavsett tidi- gare utbildning, inom praktiskt taget hela arbetsmarknaden. I det följande redovisas huvudsakligen sådan anställning som är för— enad med mer omfattande teoretisk och praktisk utbildning, vilken försiggår i skol- mässiga former.

De myndigheter som ingår i översikten är, förutom krigsmakten, luftfartsverket, postverket, statens järnvägar, televerket och tullverket, vidare vissa anställningar, där utbildningsdelen handhas av länsstyrelsernas utbildningsnämnd, exekutionsväsendets or- ganisationsnämnd, kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Redovisningen får be- traktas mer som en exemplifiering av före- kommande utbildning än som en fullstän- dig kartläggning.

4.6.3. Utbildning inom krigsmakten

Inom alla försvarsgrenar förekommer tre huvudkategorier militär personal på aktiv stat: underbefäl, underofficerare och office- rare. Direktrekrytering sker till underbefäls- och officersutbildning. Till underofficers— utbildning antas i princip endast personer som genomgått utbildning till underbefäl på aktiv stat.

Därtill förekommer civilmilitär personal som tjänstemässigt tillhör eller motsvarar nå— gon av ovanstående kategorier, exempelvis armé-, marin- och flygingenjörer, mästare och verkmästare, armé— och flygtekniker, tlottiljpoliser m. fl.

Fältflygare är en kontraktsanställd flyg- förarkategori inom flygvapnet och jämställs

med underbefäl (fältflygare av första och andra graden) eller underofficerare (förste fältflygare).

För behörighet till underbefälsutbildning krävs, att man fullgjort skolplikt samt att man vid inskrivning som värnpliktig bli- vit uttagen till lägst underbefälsutbildning.

För att antas till underofficersutbildning krävs, förutom genomgången underbefäls- utbildning, att ha fackskolekompetens med ett medelbetyg av lägst 2,3. Underbefäl som uttas till underofficersutbildning och saknar fackskolekompetens får genomgå fackskolelinje vid försvarets läroverk.

För behörighet att antas som officers- aspirant krävs slutbetyg från årskurs 3 i gymnasiet med fullständiga studiekurser samt ett medelbetyg av lägst 2,3 eller mot- svarande.

De särskilda behörighetsvillkoren varierar något mellan olika vapenslag m.m. I re- gel föreligger krav på matematik (årskurs 1—3) samt i vissa fall fysik (årskurs 1—3). De allmänna villkoren för behörighet är fast- ställda av Kungl. Maj:t i försvarsdeparte- mentet (kungl. brev 2.8.1967).

Arméofficersaspiranter antas i samband med inskrivning av värnpliktiga eller un- der första halvåret av den första värnplikts— tjänstgöringen (grundutbildningen). För kust- artilleriet sker ansökan i samband med in- skrivningen. För flygvapnet och flottan sker antagningen på särskild ansökan och före— gås av prov, där vissa fysiska och psykiska egenskaper prövas.

Vid varje försvarsgren kan särskilt lämpli- ga underofficerare kommenderas till försva- rets läroverk för att där genomgå gymna- sieutbildning och sedan bli antagna till offi— cersutbildning.

För närvarande kan beräknas en årlig antagning av ca 1 600 personer för under- befälsutbildning och drygt 300 för officers- utbildning.

4.6.4. Exempel på övrig intern utbildning

Luftfartsverket, postverket, statens järnvä- gar, televerket och tullverket. Vid samtliga dessa verk anställs personer för utbildning

till högre administrativa och/eller tekniska befattningar. Några i författning fastställda kompetenskrav för sådan utbildning finns ej, utan varje styrelse fastställer själv an- ställningsvillkoren.

Huvudsakligen antas sökande med gym— nasiekompetens (motsvarande), men vid samtliga verk finns därtill möjlighet till an- tagning för sökande med väl vitsordad ut- bildning och långvarig tjänstgöring på låg- re nivå inom verket. Av dessa 5. k. långvä- gare krävs ibland komplettering i vissa skol- ämnen på grundskole- eller gymnasienivå.

Antagningen till ovan nämnd utbildning omfattar sammanlagt mellan 200 och 300 personer per år. Antalet sökande översti- ger i regel väsentligt antalet antagna. Vid urvalet tas i regel hänsyn till, förutom be— tyg, även resultatet av vissa psykotekniska och andra prov, intervjuer m.m.

Utbildningar med rekrytering på grund— skolenivå inom dessa verk är bl. a. trafik- ledarassistentutbildning, postkassörsutbild- ning, utbildning av resebyråtjänstemän in— om statens järnvägar samt telegrafbiträdes-— kurs.

Länsstyrelserna antar landskanslistaspi- ranter samt kronoassistenter i befordrings— gång, vilka under sin aspiranttjänstgöringr får genomgå centralt anordnade teoretiska kurser. Formella kompetenskrav för anställ- ning finns ej, men de som antas vid läns- styrelserna har i regel gymnasiekompetens (motsvarande), fackskolekompetens eller" grundskolekompetens kompletterad med handelsutbildning. Årligen antas ca 100 landskanslistaspiranter samt 60—70 kronoas- sistentaspiranter. Antalet sökande överstiger- i regel dessa tal.

Vård- och tillsynspersonal inom krimi- nalvård, ungdomsvård och nykterhetsvård' utbildas under en sammanlagd utbildnings- tid på ungefär ett år. Utbildningen anord- nas av kriminalvårdsstyrelsen. Den gemen— samma grundutbildningen skall omfatta all vård- och tillsynspersonal som anställs för— stadigvarande tjänstgöring. Utbildningen skall i regel påbörjas inom ett år från an— ställningens början och utgör kompetens— krav för fast anställning. Behörighetsvillko-

ret är fullgjord skolplikt men många sökan- de har folkhögskola eller annan påbyggnad. För närvarande utbildas 400—500 personer per år.

Vid polisväsendet anställs polisaspiran- ter, som får genomgå en 43 veckor lång ut- bildningskurs, inklusive viss praktiktjänstgö- ring mellan två olika kursdelar. För an- tagning krävs lägst s. k. enbokstavslinje på grundskola eller motsvarande. För närva- rande antas ca 750 polisaspiranter per år. Rekryteringsförhållandena följer i viss mån sysselsättningsförändringarna på arbetsmark- naden.

5.1 Inledning

Som anförts i kapitel 2 är det inte givet, att kompetensregler av olika slag skall baseras uteslutande på ungdomsutbildningens grund även om detta för närvarande i största ut- sträckning är fallet. Den stora majoriteten av vuxna saknar gymnasial ungdomsutbild— ning varpå behörighet skulle kunna grun- ldas. Å andra sidan finns en omfattande ut- bildning avsedd för vuxnas särskilda behov. KU har funnit det nödvändigt att i någon omfattning redovisa denna vuxenutbildning, även om denna allt oftare synes bli upp— märksammad i olika framställningar, nu se- nast i prop. 1970: 35 angående ökat stöd till vuxenutbildningen samt i YB:s betänkande Yrkesteknisk högskolutbildning (SOU 1970: ”8). Nedanstående översikt eller snarare exempelsamling är ett försök till beskriv- ning av ett mycket oenhetligt område.

De vuxnas nuvarande villkor för behörig- het till reguljära former för högre utbild- ning skiljer sig i princip inte från de villkor som gäller för andra sökande (med undan- tag för försöksverksamheten med utvidgad behörighet). Vägen genom gymnasiet eller fackskolan, dvs. den för ungdomar van- liga förutbildningsvägen, har varit norme- rande även för konstruktionen av nu gäl- lande dispensbestämmelser inom universi- tetssektorn, där två års gymnasial utbild- ning m.m. som regel är en grundförutsätt- ning för dispens avseende ett fullständigt studieprogram. Sådana undantag som tillträ-

De vuxnas utbildningsförhållanden

desvillkoren för socialhögskolan förändrar inte denna helhetsbild av behörighetssyste- mets utformning. Större räckvidd, men osä- ker praktisk betydelse, har bestämmelserna för tillträde till klasslärarutbildning och jour- nalistutbildning därigenom att de öppnar vissa möjligheter till behörighet även på grundval av bl. a. praktisk erfarenhet. Av liknande art är också regleringen av tillträ- det till s.k. inomverksutbildning där behö- righeten i vissa fall kan grundas på lång praktisk erfarenhet som ett alternativ till viss föregående, gymnasial utbildning.

Vad beträffar universitetssektorn har för- söksverksamheten med vidgad behörighet inom ett begränsat område öppnat vissa vägar till högre utbildning utan krav på full- ständig gymnasial förutbildning. För sådana vuxna som har viss tids yrkesverksamhet torde denna behörighetsväg bl. a. underlätta möjligheterna till komplettering av en tidi- gare bristfällig utbildning och till teoretiska fördjupningar av praktiska yrkeserfarenhe- ter.

Som redovisas nedan förekommer en omfattande vuxenutbildning inom den högre utbildningen i former, där behörighetskun- görelsens krav inte utgör hinder för tillträde och i vissa fall inte heller för avläggande av prov för sådant bevis över förvärvade kunskaper som, efter senare förvärvad be— hörighet för inskrivning vid universitet, jäm- ställs med ett på reguljär väg förvärvat be- tyg (se kapitel 4).

Trots vad som här nämnts är likväl, med

de nuvarande behörighetsreglerna, stora och betydande sektorer av den högre utbild- ningen tillgängliga endast för personer med en mot den gymnasiala skolan svarande full- ständig utbildning. Kravet på så omfattande förutbildning är av olika skäl svårare att uppfylla för vuxna än för ungdomar, vilka numera i långt större utsträckning än förr går direkt från den obligatoriska skolan till gymnasium eller fackskola. KU vill emeller- tid samtidigt betona betydelsen för de vux- nas möjligheter till fortsatt utbildning av den rad åtgärder som vidtagits för vuxenut- bildning på det gymnasiala och förgymna- siala området. Dit hör framför allt den nu, efter 1967 års beslut om ökad vuxenutbild- ning, snabbt expanderande statliga och kom- munala kompetensgivande vuxenutbildning- en. Förverkligandet av den rad speciella åt- gärder inriktade på de särskilt eftersatta grupperna, som riksdagen 1970 beslutat om på grundval av särproposition om vuxenut- bildning (1970: 35), torde medföra ytterli- gare betydelsefulla förbättringar med avse- ende på de vuxnas möjligheter till fortsatt utbildning på olika nivåer i utbildningssy- stemet (se nedan).

Avsikten med redovisningen nedan av de olika utbildningsvägarna för vuxna är att belysa vad som kan betraktas som »varie- rande förutbildning och erfarenheter i fråga om såväl nivå som inriktning» i anslutning till uttalandet i KU:s direktiv, att »möjlig- heter måste finnas att på olika vägar meri- tera sig för en viss utbildning eller ett visst yrke». I redovisningen uppmärksammas där- för t.ex. utbildningens innehåll och omfatt- ning samt deltagarnas bakgrund och stu- diemål mer än yttre, organisatoriska förhål- landen. Redovisningen gör inte anspråk på att vara fullständig. Den bör i stället ses som en översiktlig exempelsamling som kan bidra till att lägga en grund för en allmän bedömning av de vuxnas nuvarande möj- ligheter att förbereda sig för högre studier.

5.2 Kommunal och statlig vuxenutbildning

Den kompetensinriktade vuxenutbildningen avser fullständig eller partiell utbildning

motsvarande grundskolans högstadium, fackskolan, yrkesskolan och gymnasiet. En— ligt riksdagsbeslut 1967 kan sådan utbild— ning, i den mån elevunderlag finns, fr. o. m. 1.7. 1968 arrangeras som kommunal vuxen- utbildning med lokal rekrytering (stadga för gymnasial vuxenutbildning, SFS 1967:452, ändrad senast i SFS 1969: 600). Redan dessförinnan förekom motsvarande utbild- ning vid kvällsgymnasier i studieförbundens eller kommunernas regi, vid folkhögskolor samt med riksrekrytering vid statens skolor för vuxna i Norrköping och Härnösand och vid vissa korrespondensskolor. Vid statens skolor för vuxna bedrivs utbildningen som s.k. varvad undervisning, dvs. som en kom- bination av korrespondensstudier i hemmet och vissa kortare, muntliga kursperioder vid skolan. En del av norrköpingseleverna lä- ser emellertid sedan vårterminen 1968 ute- slutande per korrespondens. Även den stat— liga vuxenutbildningen regleras i ovannämn- da stadga. Utbildning enligt stadgan för gymnasial vuxenutbildning är avgiftsfri. I vissa fall utgår (förhöjt) studiebidrag och resekostnadsersättning.

Den kommunala vuxenutbildningen be- drivs i princip som regelbunden kvällsunder- visning men med begränsat antal undervis- ningstimmar och större krav på självverk- samhet än i ungdomsskolan. Undervisningen är organiserad som koncentrationsläsning, dvs. eleven läser endast ett fåtal ämnen sam- tidigt.

I viss utsträckning förekommer även hel- tidsundervisning på dagtid för vuxna. De tidigare existerande kvällsgymnasiema har fr.o.m. 1968 inordnats i den kommunala vuxenutbildningen. Fortfarande ger vidare folkhögskolan möjligheter till kompetensgi- vande utbildning. Utöver de här nämnda möjligheterna till vuxenutbildning erbjuds kompetensgivande utbildning också vid kor- respondensskoloma, främst vid Hermods. Sådan utbildning är avgiftsbelagd. Nedan— stående uppgifter är hämtade ur olika un- dersökningar, bl. a. av KU utförda sam- manställningar.

Kommunal vuxenutbildning förekom hös- ten 1968 på ca 170 orter och läsåret 1969/70

på närmare 250 orter. Nettoantalet stu- derande i grundskole-, gymnasie- och fack- skolekurser var i oktober 1968 enligt SCB ca 37 000 (Statistiska meddelanden U 1969: 10), varav omkring två tredjedelar be- drev gymnasiala studier och en tredjedel studier på grundskolans högstadium. Flera än den nämnda tredjedelen av samtliga stu- derande kan ha läst grundskolekurser, näm- ligen de som samtidigt deltog i mer omfat- tande gymnasial utbildning. Omkring 650 personer läste fackskolekurser. Till de nämnda 37 000 eleverna kan läggas ca 82000 (bruttotal) elever i kommunala och enskilda yrkesskolekurser. Preliminära upp- gifter avseende hösten 1969 tyder på att den kommunala vuxenutbildningen ökat sitt deltagarantal i förgymnasiala kurser, fack- skole- och gymnasiekurser från 1968 med över 50 procent, varvid ökningen varit större på grundskolestadiet än på det gym- nasiala stadiet.

Elevantalet vid de riksrekryterande, stat— liga vuxenskolorna var läsåret 1968/69 ca 4 200 och beräknas läsåret 1969/70 till om- kring 5 500.

Genomsnittsåldern i den kommunala vux- enutbildningen är jämförelsevis låg. Bland deltagarna i gymnasiekurser hösten 1968 var i SCB-materialet nästan 40 procent 25 år eller yngre, medan den största åldersklas- sen bland de enbart grundskolestuderande var gruppen 36 år och äldre. Den stora an- delen yngre studerande, proportionen mel- lan tillströmningen till förgymnasiala och gymnasiala kurser samt dominansen av re- dan förut relativt väl utbildade deltagare i de gymnasiala kurserna synes visa, att den kommunala vuxenutbildningen i starten främst svarat mot utbildningsbehoven bland sådana vuxna som önskar behörighet till högre utbildning. Uppgifter från studierek- torer m.fl. inom vuxenutbildningen angå- ende de s.k. dispensämnenas (se kapitel 4) dominans vid ämnesvalet i den gymnasiala vuxenutbildningen styrker detta antagande.

Enligt prop. 1970: 35 har beslutats, för att öka elevantalet i grundskolekurserna inom den kommunala vuxenutbildningen och därmed andelen elever med kort och

ofullständig grundutbildning, att det nuva- rande schablontillägget på 13 procent av timantalet för studiehandledning m.m. höjs till 25 procent i fråga om ämneskurser på grundskolenivå. Dessa timmar avses i första hand utnyttjas för stödundervisning för per- soner med enbart sex- eller sjuårig folkskola som grundutbildning och bristande studie- vana. I statsverkspropositionen beräknades vidare särskilda medel till skolöverstyrelsen för information om vuxenutbildningen. Vis- sa iakttagelser tyder på att det kan finnas ett samband mellan de vuxnas ålder och bl. a. graden av svårighet att utnyttja ett ut- bildningsutbud som kräver regelbunden och längre tids frånvaro från hemmet. Genom- snittsåldern för de studerande är nämligen något högre bland deltagarna i den varvade undervisningen vid de riksrekryterande sko— lorna än vid de kommunala enheterna. I den varvade undervisningen krävs mindre deltagande i skolbunden undervisning. Del- tagare i renodlade brevskolestudier, som sker i hemmet, visade ännu något högre ge- nomsnittsålder än deltagare i varvad under- visning.

Syftet med studierna är endast delvis un- dersökt i de kartläggningar som gjorts av den kompetensinriktade vuxenutbildningen. För flertalet studerande finns endast upp- gift om till vilka ämneskurser vederbörande är anmäld samt, i vissa fall, om den stude- rande avser att förvärva hel eller partiell gymnasiekompetens. Dessa uppgifter med- ger emellertid inga slutsatser om de stude- randes studieavsikter m.m. efter genom- gången utbildning. Som ovan framhållits kan emellertid avsikten att vinna behörig- het för högre utbildning antas ha stor be- tydelse.

De studerandes yrkestillhörighet är skif- tande. Några säkra slutsatser om olika yr- kesgruppers utbildningsbenägenhet kan inte dras ur föreliggande material. Yrken inom kontorssektorn och vårdyrkessektom är jäm- förelsevis väl företrädda. Hemmafruar före- kommer särskilt ofta bland de korrespon- densstuderande i Norrköping.

5.3. Folkhögskolan

Den genomsnittliga åldern för de 10 000— 13000 elever (läsåret 1969/70 drygt 13 500), som de senaste åren årligen bevistat vinter- kurserna vid landets 105 folkhögskolor, var enligt uppgifter i maj 1969 ca 21 år. Elev- åldern har de senaste åren höjts, beroende bl. a. på att gruppen elever som är 29 år eller äldre ökat mer än de yngre elevgrup- pema. Med undantag för vissa skolor gäller som nedre åldersgräns för inträde vid folk- högskola 18 år.

Folkhögskolutbildningens kompetensvärde är av intresse vid en analys av de vuxnas möjligheter till fortsatt utbildning. Under senare år har en ökande andel av folkhög— skolans elever som mål haft att få en vi- dareutbildning av allmänt slag som grund för fortsatt utbildning. I kungörelsen om grundskolans kompetensvärde (SFS 1966: 24) regleras även folkhögskolans kompetens— värde vad beträffar tillträde till fortsatt ut- bildning inom det gymnasiala området. Som huvudregel gäller, att två årskurser vid folkhögskola som bygger på folkskola ger generell behörighet motsvarande grund— skolan. Samma behörighet kan också er— hållas efter enbart en första årskurs vid folkhögskola förutsatt att denna anpassats efter årskurs 8 i folkskolan.

Studier vid folkhögskola ger emellertid behörighet även för Viss högre utbildning. Som nämnts i föregående kapitel ger så- lunda tredje årskursen vid folkhögskola, el- ler sådan första eller andra årskurs som byg- ger på genomgången grundskola, allmän be- hörighet för studier vid journalisthögskola. Tredje årskurs vid folkhögskola eller två årskurser som bygger på genomgången grundskola berättigar till tillträde till klass- lärarutbildning vid lärarhögskola. För båda dessa utbildningsvägar krävs dessutom som nämnts vissa kunskaper enligt fackskolans eller gymnasiets läroplaner.

Folkhögskolelevernas utbildningsbakgrund är skiftande. Som ett exempel kan nämnas, att av samtliga elever som påbörjade folk- högskolans vinterkurser läsåret 1967/ 68 nära hälften hade sex till åtta års förutbild-

ning, omkring en tredjedel nio års förutbild- ning dvs. grundskola (motsvarande), en fem- tedel tio till elva års och några få procent en tolvårig förutbildning.

Folkhögskolan har stor frihet att utforma sin verksamhet. Detta utgör samtidigt en komplikation när det gäller att fastställa utbildningens kompetensvärde vid jämfö- relse med andra, fastare reglerade utbild- ningar och en fördel när det gäller skolans möjlighet att smidigt anpassa sig till upp- ställda krav från olika avnämare. Kurser- nas omfång bestäms i stor utsträckning av en kombinerad bedömning av förkunskaper och studiesyfte hos eleverna.

Arbetsåret 1969/70 hade 83 skolor tre årskurser. Utöver årskursindelningen sker också en stoff- och nivåindelning i mindre grupper. Sådana grupperingar är vanligast i språk och matematik. Detta arrangemang skapar goda möjligheter att inom folkhög- skolans ram ge olika grupper av studerande de särskilda förkunskaper, som fordras för tillträde till fortsatt utbildning av skilda slag.

Genom linjeval och specialisering i andra och tredje årskursen skapas vid många sko- lor särskilda möjligheter för eleverna att för- bereda sig för t. ex. klasslärarutbildningens särskilda förkunskapskrav. Ett 70-tal sko- lor preparerar vid en särskild samhällsve- tenskaplig linje sina elever i tredje årskur- sen för studier vid socialhögskola, där folk- högskolutbildade kan vinna inträde endast på grundval av särskild prövning (enligt gymnasiets fordringar) eller inträdespröv— ning. Andra skolor återigen ger viss förbe— redande journalistutbildning.

5.4. Arbetsmarknadsutbildning

Arbetsmarknadsutbildningen, som drivs av SÖ och AMS i samarbete, omfattar en rad olika former av utbildning från olika slag av fullständig yrkesutbildning till kurser av vägledande och informerande karaktär. Verksamheten har en i hög grad flexibel uppbyggnad såväl geografiskt som beträf- fande kursprogram och omfattning. Nya kurser tillkommer kontinuerligt och kurser som inte svarar mot aktuella arbetsmark-

nadsbehov kan snabbt läggas ned. Antag- ning av nya elever sker fortlöpande till på- gående kurser. Inträdesåldern är fr.o.m. 1.7. 1970 lägst 20 år, tidigare 21 år.

Arbetsmarknadsutbildningens omfattning har under de senaste tio åren i stort sett tio- dubblats och beräknas budgetåret 1969/ 70 komma att omfatta ca 95 000 personer. Budgetåret 1968/ 69 gavs omkring 50 pro- cent av utbildningen i form av särskilda kurser anordnade av SÖ medan ca 25 pro- cent av kursdeltagarna fick sin utbildning inom det allmänna skolväsendet och tio till femton procent inom något företag.

Kursernas längd varierade från 60 tim- mar till tre år. Endast ett fåtal kurser var emellertid kortare än tio veckor respektive längre än ca ett år. Nästan 25 procent av kurserna omfattade 48 veckor, och ungefär samma andel 24—42 veckor. Ett tiotal kur- ser sträckte sig över ett och halvt är, fem kurser över ca två år och en kurs, industri- elektrikerutbildning, över tre år.

Inslagen av teoretiska studier i läropla- nerna ökar med kursens längd, men det finns åtskilliga undantag från denna regel. Samtliga 39—veckorskurser, vilka avser yr- ken främst inom kontors- och konstruktions— området, har mellan 1 000 och 2 000 teori- timmar, medan 48-veckorskurserna i regel har 200—400 timmar teori. I kurser om högst 20 veckor kan antalet teoritimmar va- riera från knappt 50 till nära 600 men lig— ger i de flesta fall kring 200. Kurser om ett år eller mer har i regel minst ca 800 teori- tirnmar, i många fall fler. Försöksverksam— het med allmänna ämnen (fysik, kemi, mate- matik, svenska, engelska och samhällskun- skap) i kurser inom industri och hantverk inleddes 1969 i syfte att ge kursdeltagarna, som i allmänhet har förkunskaper motsva- rande endast sex- eller sjuårig folkskola, en kompletterande allmän utbildning.

5.5 Utbildning i samband med anställning eller befattning

5 .5 .1 Facklig utbildning

Inom de anställdas organisationer äger en omfattande vuxenutbildning rum. Rekryte-

ringen till intern facklig utbildning sker i re- gel på grundval av fackliga meriter. Urval av deltagare görs genom individuella avväg- ningar mellan utbildningsbehov, förkunska- per och övriga studieförutsättningar. Den fackliga skolningen sker dels i studiecirkel- form, dels i regionalt eller centralt anord- nade internatkurser. Den övervägande delen av de centrala kurserna anordnas av de till LO och TCO anslutna förbunden.

I en departementspromemoria (U 1969: 4) föreslås ett system med statsbidrag till lön- tagarorganisationemas centrala kursverk- samhet. Kostnaderna härför beräknas till ca fem miljoner kronor för budgetåret 1970/71. Med hänsyn till de föreslagna utbetalnings- reglema leder detta till ett medelsbehov av 2,5 miljoner kronor för nämnda budgetår, vilket belopp riksdagen enligt prop. 1970: 35 anvisat som förslagsanslag betecknat Bidrag till löntagarorganisationemas centrala kurs- verksamhet. I propositionen framhålls be- träffande dessa kurser bl.a., att förutsätt- ningen för statsbidrag skall vara att kur- serna innehåller en tämligen stor andel all- männa ämnen, varmed förstås samhällskun— skap, nationalekonomi, psykologi, svenska, matematik och produktionsteknik. Även vis- sa specialkurser m.m. anses böra vara bi- dragsgrundande.

Innehållet i de fackliga kurserna varierar mellan organisationerna men har exempel— vis både i LO och TCO betydande inslag av ekonomi, socialpolitik och andra sam- hällsorienterande ämnen. Även t. ex. sven- ska och matematik förekommer. Utbild- ningen kan i viss mån anpassas efter kurs- deltagarnas intressen och behov med hän- syn till exempelvis aktuella eller väntade fackliga uppdrag.

Inom LO och dess förbund kan man be— räkna att den person, som genomgått den mest omfattande kursen, har minst 21 kurs- veckor bakom sig. Varje kursvecka kan då beräknas ha omfattat ca 40 studietimmar jämte ett avsevärt antal timmar självstudier. I stor utsträckning bedrivs självstudier även mellan kursperioderna.

TCO:s fackliga internutbildning beräknas kunna ge ungefär motsvarande samman-

lagda studietid som LO:s kurser. Kurssyste- met inom TCO är emellertid mindre enhet- ligt. Studietiden är därför svårare att be— räkna för TCO:s del.

Fackliga kurser av den typ som här nämns går i vissa ämnen nivåmässigt in på den högre utbildningens område. Studietiden i de fackliga kurserna är omfattande och kra- ven på studieprestationer är höga. Genom att det dessutom sker ett systematiskt urval av kursdeltagare torde de som genomgått här berörd längre facklig utbildning i regel ha såväl erfarenheter som kunskaper av värde för en fortsatt eftergymnasial utbild- ning.

5.5.2. Personalutbildning inom statlig och kommunal verksamhet samt enskilt näringsliv

Med ledning av uppgifter från bl. a. statens personalutbildningsnämnd (SPUN) har KU sökt bilda sig en uppfattning om den myc- ket skiftande utbildnings- och kursverksam- het som pågår för personal inom vissa stat- liga och kommunala organ.

Denna typ av Studieverksamhet drivs dels av verken och myndigheterna själva, dels av de tre centrala kursanordnama: statens personalutbildningsnämnd, statskontoret och riksrevisionsverket samt regionalt av länssty- relserna. För kommunala förtroendemän och anställda anordnar Svenska kommun- förbundet ett stort antal kurser och för landstingspersonal arrangeras kurser och konferenser dels av enskilda landsting, dels av Svenska landstingsförbundet.

Sådan utbildning har normalt nära an- knytning till kursdeltagarnas ordinarie ar- betsuppgifter och bedrivs ofta som varvad teoretisk utbildning och praktisk träning på arbetsplatsen. Till vissa kurser rekryteras deltagare med viss tids tjänstgöring, till andra även nyanställd personal. Förkun- skapskraven varierar därmed kraftigt mel- lan olika kurser. Likaledes varierar kurs- längd, studieforrn, typ av kunskapsredovis— ning och kursinnehållets karaktär.

Bland de av SPUN förtecknade verksut- bildningarna, som sammanlagt utgör ett sjut-

tiotal, omfattar drygt tio procent mer än ett års studier.

De kommunala personalutbildningarna består genomgående av kortare kursarrange- mang inom olika specialområden. Därvid har ej medräknats den mycket omfattande vårdutbildningen vilken innehåller även grundläggande yrkesutbildning.

Det enskilda näringslivets personalutbild- ning är omfattande och sker dels internt i företagen i skilda former, dels genom del- tagande i kurser, konferenser etc. i regi av konsultföretag och organisationer, bl.a. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och dess olika utbildningsorgan för arbetsledar- utbildning, företagsledarutbildning (Institu- tet för företagsledning) etc. Möjligheterna att skaffa sig en överblick över utbildnings- innehåll, rekryteringsgrunder och förkun- skapskrav, kunskapsprövning, utbildningstid etc. beträffande dessa utbildningsvägar har för KU:s del varit mycket begränsade. I den ovannämnda departementspromemorian betecknas SAP:s kursverksamhet som en yr- kesutbildning på en i de flesta fall mycket avancerad nivå.

5.6 Folkbildningsverksamheten inom studie- förbunden

Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet i studieförbundens regi spelar en betydande roll i det totala utbudet av vuxenutbildning. Studieförbunden driver en omfattande kurs- verksamhet utan beröring med andra utbild- ningsinstitutioner eller i samverkan med korrespondens- och/eller eterburen under- visning. Facklig utbildning organiseras främst av respektive fackliga organisations studieförbund. En viss uppdelning sker mel— lan kommunal vuxenutbildning och folkbild- ningsverksamhet med avseende på vissa gymnasiala — främst yrkesskolekurser — och förgymnasiala kurser. Slutligen står bild- ningsförbunden som arrangörer för huvud- delen av utbildningen i universitetscirklar. Till denna av bildningsförbunden orga- niserade bildningsverksamhet kommer också inom folkbildningens ram folkhögskolan, bibliotekens verksamhet, föreläsningsverk-

samhet etc.

Det folkbildningsarbete som organiseras av studieförbunden bedrivs främst i form av studiecirklar. Till cirkelverksamheten ut- går statsbidrag via SÖ och de tolv god- kända studieförbunden enligt regler fastställ- da av Kungl. Maj:t (senast sammanställda i ASÖ 1968/69 nr 8). Läsåret 1968/69 upp- gick antalet deltagare i statsbidragsberät— tigade studiecirklar till ca 1,3 miljoner fördelade på omkring 136000 cirklar, vil- ket är en ökning med mer än 100 000 cirk- lar sedan 1946, då principerna för de nu- varande statsbidragsreglerna trädde i kraft. Den kraftigaste ökningen har skett under senare år. SÖ räknar med en fortsatt till- växt också under kommande år.

Riksdagen har beslutat ( prop. 1970: 35 ), att det nuvarande maximibidraget till studie- cirklar om 20 kronor per studietimme höjs med 50 procent till 30 kronor per studie- timme. De bestämmelser som reglerar stu- diecirklarnas verksamhet medger en bety- dande rörelsefrihet i ämnesval, uppläggning och arbetssätt. Möjligheten att ordna under- visning med så lågt deltagarantal som fem personer ger studiecirkeln särskild betydelse på platser och i ämnen, där rekryteringen är begränsad, t.ex. i glesbygder där infö- randet av den kommunala vuxenutbildning- en inte gett samma effekter med avseende på förbättrade studiemöjligheter som i tät- orterna. Studieförbundens nära anknytning till intresseorganisationer och politiska or- ganisationer och därmed till stora delar av befolkningen skapar vidare möjligheter att avläsa de aktuella studiebehoven och stimu- lera människor till studier.

Studieverksamheten inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet har uppenbar- ligen till väsentlig del andra funktioner än den kommunala vuxenutbildningen och an- nan behörighetsgivande eller kompetensin- riktad vuxenutbildning. Dessa andra funk- tioner kan väntas få tilltagande betydelse. Den enskilde kan genom deltagande i stu- diearbetet öka sin förmåga att engagera sig och ta ställning till aktuella problem, få mer utbyte av växande fritid etc.

Enligt bl. a. SÖ:s bedömning (petitaingres-

sen 1970/ 71, ASÖ specialnummer augusti 1969) har emellertid folkbildningen en vik- tig uppgift också som komplement till den kommunala vuxenutbildningen i fråga om behörighetsgivande utbildning. Bl.a. kan studiecirkeln för en del vuxna utgöra en särskilt lämplig studieform. SÖ framhåller också vikten av att utnyttja studieförbun- dens särart som utbildningsarrangör när det gäller att komma till rätta med de faktorer av bl. a. psykologisk och social natur, som synes hindra vuxna med hämmad studiemo- tivation att delta i vuxenutbildning. En ak- tiv, uppsökande verksamhet bedöms nöd- vändig för att de syften som uppställts för vuxenutbildningen skall kunna nås. Även om skolmyndigheterna härvidlag kan göra värdefulla insatser har studieförbunden, en- ligt Söcs mening, helt andra förutsättningar att på arbetsplatserna, vid föreningssam- mankomster och i övrigt under fritiden in- formera om vuxenstudiemas för- och nack- delar, bidra till undanröjande av felaktiga föreställningar och bygga upp en positiv inställning till studier bland vuxna med otill- räcklig studiemotivation.

Genom riksdagsbeslut om vuxenutbild- ningen enligt prop. 1970: 35 har de här an- förda särskilda förutsättningarna för studie- förbundens medverkan i utbildningsutjäm- ningen beaktats genom tilläggsbidrag till cir- kelstudier inriktade på ämnen som ligger inom ramen för vissa i grundskolan centra- la ämnesområden och på en nivå som sva— rar mot högst grundskolans årskurs 9.

Hösten 1968 lade LO och Arbetarnas bildningsförbund (ABF) fram ett konkret förslag om försöksverksamhet på ett tiotal orter med intensivbearbetning av de vuxna, främst på arbetsplatser, i syfte att med hjälp av särskilt tillrättalagda, flexibla stu- dieformer och speciella studiestimulerande åtgärder rekrytera sådana grupper av låg- utbildade vuxna som av olika skäl inte har möjlighet att delta i samhällets vuxenutbild- ning. Verksamheten föreslogs få formen av uppsökande rekrytering genom särskilt ut- bildade studieorganisatörer med full rörelse- frihet i företagen. Studierna, som i viss ut— sträckning föreslogs ske på arbetstid, samt

läromedel skulle vara kostnadsfria. Ersätt- ning skall enligt förslaget utgå för förlorad arbetsförtjänst.

Delvis avsågs utbildningen kunna ske i vecko- eller veckoslutskurser men främst som cirkelstudier, varvid ABF skulle få svara för arrangemangen. Försöket föreslogs omfatta bl. a. svenska, matematik, samhälls- kunskap och engelska samt något yrkes- ämne i anslutning till deltagarnas verksam- hetsområde. Åtminstone samhällskunskap och engelska borde motsvara kurser enligt läroplan för grundskolan. LO och ABF har för försökets genomförande begärt anslag från utbildningsdepartementet på ca 1,3 mil- joner kronor, varvid också beräknats kost— nader för uppföljning och utvärdering i syf- te att få underlag för en senare utvidgning av verksamheten. Kungl. Maj:t har 22.1. 1970 tillkallat särskilda sakkunniga för att leda försök av ovan angivet slag.

För den omfattande studiecirkelverksam- het inom studieförbunden, som inte hänför sig till s. k. extern universitetsutbildning el- ler utgör direkt utbyggnad aV den kommu- nala vuxenutbildningen (t. ex. i glesort, vid begränsat deltagarantal eller för viss yrkes- skolekurs), är normalantalet studietimmar per termin 24 och per läsår 48. Mellan sammankomsterna bedriver deltagarna i re- gel enskilda studier av varierande omfatt- ning beroende på ämne och studieinrikt- ning. Endast undantagsvis leder studiecirkel- arbetet fram till kunskapsprov eller doku- mentation av inhämtade kunskaper.

Utöver studiecirklarna anordnas längre ut- bildning, vilken endast delvis bedrivs som cirklar och som regelmässigt avslutas med prov och kompetensbevis. Bland dessa kan nämnas Folkuniversitetets sekreterarskola, TBV:s högre företagsekonomiska och teknis- ka kurser, marknadsekonomutbildning, kurs i socialrätt och psykologi samt en högre per- sonaladministrativ kurs. På språkområdet anordnar TBV i samarbete med avdelningen för tillämpad språkvetenskap vid Stockholms universitet prov i engelska, tyska, franska och spanska. Kompetensbevis från sådana prov avser kunskaper i ämnet motsvarande drygt gymnasiets kurs, i vissa fall motsvaran-

de ett betyg i akademisk examen vid uni- versitetsfakultet.

5.7 Vuxna i högre utbildning

5.7.1. Inledning

Vid sidan av de vanliga vägarna till högre utbildning, dvs. huvudsakligen genom gym- nasiet, har öppnats särskilda vägar för ut- bildningssökande personer utan den behörig- hetsgivande skolutbildning som förvärvas i den gymnasiala skolan. Det rör sig ofta om särskilda distributionsvägar, vilka är lämp- liga för vuxna, förvärvsarbetande personer som är mer bundna till sin bostadsort än den studerande ungdomen vanligtvis är. Där- av följer att även vuxna med behörighet till högre utbildning utnyttjar dessa särskilda distributionsvägar.

De distributionsvägar för högre utbildning som här åsyftas är

kurser genom radio eller TV

korrespondenskurser

decentraliserad universitetsutbildning samt universitetscirklar. Utan anknytning till viss distributionsform har högre utbildning i viss utsträckning gjorts tillgänglig för eljest icke behöriga vuxna genom dispens från behörighetsvill- koren samt genom den försöksverksamhet med utvidgad behörighet som föreslagits av KU och som sedan 1.7.1969 utgör en ny behörighetsväg.

Nedan ges en koncentrerad översikt över dessa utbildningsvägar för vuxna. I kom- petenssammanhang är det av särskilt intresse att ta del av hur vuxna utan normalbehörig- het utnyttjar de erbjudna möjligheterna. Ut- nyttjandegraden kan ses som ett uttryck för den efterfrågan på högre utbildning i sådana grupper som annars utestängts från högre utbildning av behörighetsregler eller geogra- fiska faktorer.

De olika vuxenvägarna i nedanstående översikt leder till universitetsutbildning. Denna utbildnings dominans i samman- hanget bör inte undanskymma det förhållan- det, att t. ex. inomverksutbildning och so- cialhögskolor, i det senare fallet efter för-

beredande utbildning i exempelvis folkhög— skolan, erbjuder vissa möjligheter till högre utbildning för vuxua.

5.7.2. Dispensstudier

I specialbetänkandet (SOU 1970: 20) redo- görs utförligt för den kartläggning av dis- penssökande och dispensstuderande vid uni- versitet som utförts av KU. Här ges därför endast ett sammandrag av vissa delar av denna redogörelse.

Av de ca 4600 dispensansökningar till universitetens fria fakulteter, vilka behand- lades under undersökningsperioden (1964— 1968) och av vilka omkring 70 procent bi- fölls, är endast ett mindre antal av betydelse för bedömningen av de icke inskrivningsbe- höriga vuxnas möjlighet att få tillträde till eftergymnasial utbildning.

Närmare en femtedel av ansökningarna kom från personer med studentexamen (motsvarande) eller akademisk utbildning och avsåg befrielse från krav på förkun- skaper i visst ämne för viss utbildningsväg. Dessa är inte att betrakta som egentliga dispensärenden, eftersom de inte gäller kra- ven för allmän behörighet.

Ytterligare omkring tio procent av an- sökningarna avsåg befrielse från sådana vill- kor, som enligt behörighetskungörelsen upp- ställs för folkskollärare, småskollärare, so- cionomer m.fl. för erhållande av allmän behörighet. Inte heller dessa är att betrakta som egentliga dispensärenden.

Nästan hälften av de dispenssökande till- hör med avseende på förutbildning någon av grupperna »högst tvåårig gymnasial ut- bildning med studentbetyg i enstaka ämnen» eller »högst tvåårig gymnasial utbildning eller studentbetyg i enstaka ämne». Bland dessa återfinns drygt 500 sökande med två- årigt handelsgymnasium eller tekniskt gym- nasiums specialkurs.

Materialet ger inte möjligheter att ur de ovannämnda grupperna med högst tvåårig gymnasial förutbildning med säkerhet skilja ut sökande med respektive utan tvåårig gym- nasial utbildning.

Första och andra årskurs i folkhögskola,

baserade på genomgången grundskola, eller tredje årskurs i folkhögskola motsvarar i princip det vanliga grundkravet för dispens, dvs. minst två års gymnasial utbildning. Sammanlagt 241 dispensansökningar inkom under perioden 1964—1968 från folkhög- skolutbildade. Av dessa hade mer än 200 tilläggsmeriter i form av studentbetyg i ett flertal ämnen och några i form av univer- sitetskurser. Av de tilläggsmeriterade fick ca 70 bifall utan villkor. Av 80 dispenssö- kande folkhögskolelever med studentbetyg i sex eller fler ämnen fick 52 bifall utan villkor. Tillträde till universitetsstudier ef- ter folkhögskola förutsätter således enligt nuvarande regler vanligen omfattande kom- pletteringar i form av gymnasiekurser.

Omkring en femtedel av de dispenssö- kande hade »yrkesutbildning på gymnasial nivå» eller »övrig respektive okänd» grund- utbildning.

Endast i begränsad utsträckning innebär dispensinstitutet möjligheter för vuxna utan gymnasial utbildning att vinna tillträde till högre utbildning. Man kan med ledning av undersökningen anta, att dispensmöjligheten inte upplevts som en framkomlig väg till högre studier av något större antal utbild- ningssökande utan formell gymnasial ut- bildning. Detta är en naturlig följd av att grundvillkoret för dispens är tvåårig gym"- nasial utbildning (se kapitel 4).

Beträffande de dispenssökande under 1965, en grupp som granskats närmare, vi- sar undersökningen bl. a.- följande av intres— se för KU:s arbete.

De sökande har sammanförts till följande tre grupper med avseende på förutbildning

de som har examen från gymnasium, lä- rarutbildning e. d.,

de som har ca två års gymnasial utbild- ning samt studentbetyg i ett eller flera äm- nen,

sökande med annan eller okänd utbild- ning.

xExamensgruppen» var 1965 mindre i förhållande till de andra grupperna än den var senare under undersökningsperioden. Gruppen »gymnasialt utbildade» sökande dominerades 1965 av yngre personer (40

procent under 26 år och 70 procent under 31 år). Gruppen med examen visar jämn spridning över alla åldrar. De sökande med övrig utbildning är likaledes väl fördelade i åldershänseende men med en viss domi- nans för åldrarna 26—30 år.

Av de sökande i gruppen övrig utbildning, som från KU:s synpunkt är den mest intres- santa, fick knappt 20 procent bifall utan villkor, innebärande kompletteringsstudier, medan sådant bifall gavs till omkring 40 procent av de sökande med examen respek- tive gymnasial förutbildning.

Inskrivningsfrekvensen varierar för olika grupper av sökande som fått bifall. Endast i två avseenden synes variationen vara mer systematisk, nämligen i fråga om typ av bi- fall och de sökandes ålder. Sålunda visar det sig att sökande som fått bifall med vill- kor i betydligt mindre utsträckning än de som fått bifall utan villkor hunnit skriva in sig under den termin bifall erhållits. Äldre sökande tycks oavsett typ av bifall skriva in sig i mindre omfattning än de yngre.

Vidare visar undersökningen att de yngsta dispensstuderande genomsnittligt förvärvat största antalet betygsenheter i sina univer- sitetsstudier. Sex betygsenheter eller fler är dubbelt så vanligt bland studerande under 25 år som bland dem som är över 25 år.

Genom en enkät har vissa uppgifter in- samlats beträffande de dispensstuderandes studieförhållanden m.m. Detta material vi- sar bl. a. att av dem som uppgett sig ha haft heltidsarbete under hela undersöknings- perioden (1965—1968) nästan en tredjedel inte förvärvat något betyg. Motsvarande andelar är för deltidsarbetande eller period- vis förvärvsarbetande sexton procent och för heltidsstuderande fem procent. Vissa uppgifter i enkäten tyder på att förvärvsar- betet fått bestämma studiearbetets omfatt- ning, även om det naturligtvis också kan vara så att ett dåligt studieresultat lett den studerande till att söka arbete som altema— tiv till studierna.

5.7.3. Radiokursen i statskunskap

Vårterminen 1965 startade institutionen för statskunskap vid Stockholms universitet i samarbete med Sveriges Radio en radiokurs i statskunskap avsedd att på två terminer leda fram till kunskaper motsvarande ett akademiskt betyg. Kursen byggde på ett förslag från RUFUS (1960 års radioutred- nings delegation för folkbildning, universi- tetsutbildning och allmän samhällsinforma- tion). Fordringarna på kurslitteratur motsva- rade gällande studieplan vid universitetet i Stockholm och tentamensskrivningarna var gemensamma för deltagare i radiokursen och de ordinarie studenterna vid institutio- nen. Kursen är den hittills enda fullstän- diga i högre utbildning som distribuerats med hjälp av etermedium.

Försöket med statskunskapskursen har avrapporterats från två håll. Institutionen för statskunskap avlämnade i februari 1968 »Radiokursen i statskunskap. Rapport ang. verksamheten 1.1.1965—30.6.1967». Sektio- nen för publikundersökningar vid Sveriges Radio framlade i januari 1967 »Radiouni- versitetets kurs i statskunskap. Några pro- blem vid evalueringen av ett nytt didaktiskt system.» Båda rapporterna tar upp för KU intressanta frågor.

Kursen omfattade ett nittiotal halvtimmes- långa radioprogram, vanligen utformade som diskussioner mellan lärare och pro- gramproducent. I en särskilt framställd kurs- handbok fanns arbetsuppgifter till de olika kursavsnitten. Deltagande i ett diskussions- seminarium var obligatoriskt för den som önskade tentera för betyg. Sådana semina- rier anordnades vid flera tillfällen på olika platser i landet. Skriftliga tentamina anord- nades vid fjorton olika tillfällen på närma- re 30 orter. Skrivningar och seminarier an- ordnades i viss utsträckning i samarbete med bildningsförbund och skolor.

Enligt en undersökning under kursens första termin uppskattades antalet lyssnare till kursprogrammen till ca 60000, dvs. närmare en procent av befolkningen. Sam- manlagt omkring 20 000 exemplar såldes av kurshandboken. Ungefär 7 000 deltagare re-

gistrerade sig genom anmälningskort till in- stitutionen. Ca 2 200 personer deltog i se- minarier och sammanlagt 1259 undergick godkänd kunskapsprövning för en betygs- enhet i statskunskap efter att ha följt ra- diokursen.

Nära nog alla yrkesgrupper var represen- terade bland kursdeltagarna. Bland semina- riedeltagarna utgjordes omkring en fjärde- del av lärare, främst folkskollärare, och ca 15 procent av studerande. Ingenjörer respek- tive hemmafruar utgjorde vardera omkring fem procent av deltagarna. Till de övriga mest frekventa yrkesgrupperna hörde rek- tor, civilingenjör, tjänsteman och officer.

Av dem som slutförde studierna till ten- tamen utgjordes ca 60 procent av studen- ter, tolv procent av folkskollärare utan for- mell behörighet att inskrivas vid universitet och omkring en fjärdedel av övriga icke inskrivningsberättigade studerande. Dessa resultat bör ses mot bakgrunden av att mot- svarande grupper bland dem som vid re— gistrering anmält avsikt att tentera var föl- jande: ca 60 procent studenter, sju procent folkskollärare utan formell behörighet och drygt en tredjedel övriga icke inskrivningsbe- rättigade.

Studieframgången för dem som utan for- mell behörighet, genom särskilda regler, fick tillfälle att tentera, kan betecknas som god. Mer än 14 procent eller 331 personer av dem som, utan att ha behörighet i form av viss förutbildning, angett att de avsåg att tentera, deltog i och godkändes vid kun- skapsprövning för en betygsenhet. Bland de behöriga studenterna var motsvarande an- del knappt 19 procent.

Gruppen icke behöriga folkskollärare ha- de det klart bästa resultatet i fråga om stu- dieresultat; 31 procent av dem som anmält tentamensavsikt erhöll betyg. Genom att kursen för deras del utgjorde meriterande vidareutbildning och genom att deras behö- righetsvillkor redan tidigt reglerades, anses de ha haft starkare motivation än övriga icke inskrivningsberättigade. För de sena- res del fastställdes rätten att tentera först vid slutet av den första kursterminen.

I utvärderingsrapporten från Sveriges Ra-

dio över radiokursen görs en analys av sam- bandet mellan kursdeltagarnas sociala till- hörighet i olika avseenden och fördelning- en av motsvarande sociala position i sam- hället som helhet. Analysen visar, att del- tagarna till övervägande delen kom från grupper i samhället som på olika sätt är klart gynnade med avseende på förutsätt- ningar för och stimulans till studier. Trots att både behörighetsregler och distributions- form i hög grad avpassats för att nå ut till grupper av studieintresserade med formella eller geografiska hinder för deltagande i re- guljär universitetsutbildning, synes således de sociala faktorerna här ha haft ungefär samma särskiljande effekt som i övrig högre utbildning (jfr kapitel 7).

5.7.4 Försöksverksamheten med vidgat tillträde till universitetsstudier

Kompetensutredningens sekretariat har kvartalsvis sammanställt vissa data angående de inskrivna enligt bestämmelserna om vidgat tillträde i SFS 1969: 68. Följande uppgifter har för detta ändamål inhämtats med hjälp av en särskild blankett, som ut- delats vid universiteten i samband med in- skrivningen av sökande enligt bestämmelser- na om vidgad behörighet.

Bakgrundsdata, nämligen kön, ålder, yr- ke (sysselsättning), antal yrkesverksamma år, föregående utbildning.

Studiemotiv och -planer, nämligen motiv för studierna, avsikt att studera på heltid, deltid eller enbart fritid, planerat ämne för första terminen, antal planerade poäng samt önskan att fortsätta utöver 60 poäng om for- mella hinder ej funnes.

För det första halvåret av försöksverk— samheten (1.7—31.12.1969) inkom uppgifter för 803 inskrivna. Sammanställningar av dessa uppgifter redovisas i specialbetänkan- det (SOU 1970: 20).

Över 60 procent av de inskrivna var män. Två tredjedelar av samtliga inskrivna hörde till de båda åldersgrupperna 25—29 år och 30—34 år. Dessa åldersgrupper omfattade större andelar av männen än av kvinnorna. Flera bland kvinnorna "än bland männen

hörde i stället till de högre åldersgrupperna. Bland de drygt 20 procent inskrivna, som var 40 år eller äldre, var nästan lika många kvinnor som män.

Större yrkesgrupper utgjorde lärare och tjänstemän inom administration respektive produktion. Nära en tredjedel av kvinnorna var lärare, vilket bör ses mot bakgrund av uppgiften om ämnesval, som visar att en tredjedel av kvinnorna valt pedagogik som första ämne. Möjligheten att bygga på kun- skaperna i företagsekonomi och matematik torde utgöra en faktor bakom det förhål— landet, att så många som 27 procent av männen kom från områdena teknik och databehandling. Tillverkningsyrkena var en- dast obetydligt representerade. Vårdyrkena hade en relativt stor andel, särskilt bland kvinnorna.

Av de inskrivna hade ungefär hälften tio års eller längre yrkesverksamhet. I fråga om yrkesverksam tid förelåg inga större skill- nader mellan män och kvinnor.

Utbildningsbakgrunden för de inskrivna varierade starkt. Framträdande var de olika utbildningsgruppernas ringa storlek. Den största gruppen — grundutbildning jämte vis- sa studentbetyg (23 procent) — var ingen en- hetlig grupp. Den enda enhetliga större ut- bildningsgruppen utgjorde den starkt man- ligt dominerade gruppen institutsingenjörer (tio procent).

Nära 50 personer (sex procent) kom från folkhögskolans andra eller tredje årskurs, och ungefär lika många hade tvåårigt gym- nasium respektive högst realexamen (mot- svarande).

Åtskilliga av de inskrivna hade också gått igenom kurser inom extern universitetsut- bildning eller andra — i undersökningen inte närmare preciserade — kurser inom i första hand ekonomi/administration och teknik men också ,i språk och beteendevetenskap- liga ämnen.

. Studiemotiven visade påtaglig anknytning till yrkesverksamheten. Närmare hälften uppgav förkovran inom yrket som enda studieskäl. Ytterligare en fjärdedel syftade till yrkesbyte. Yrkesbyte spelade större roll för kvinnor än för män,. medan förkovran

inom yrket visade omvänt förhållande mel- lan män och kvinnor. Allmänbildningsbe- hov respektive behov av formell utbildning angavs vardera som studieskäl av totalt fem år sex procent av de inskrivna.

Över 40 procent av de inskrivna, varav en något större andel män än kvinnor, upp- gav sig ha för avsikt att studera på heltid, dvs. utan annan sysselsättning parallellt med studierna.

Så stor andel som 41 procent uppgav pre- ciserade planer på 60 poäng eller mer. Tre fjärdedelar av de inskrivna svarade ja på frågan om de önskade avlägga fullständig examen, om formella hinder ej funnes. Kvinnorna visade därvidlag något svagare tendens än männen. Endast sex procent av samtliga inskrivna svarade klart nej på frå- gan.

Det är möjligt att första halvårets rekry- tering i allt för hög grad återspeglar ett acku- mulerat studiebehov hos vissa grupper och att de inskrivna därför inte är representa- tiva för hela den grupp som kungörelsen avser. Uppenbart är emellertid, att refor- men hittills främst utnyttjats av yngre per- soner och att en relativt stor andel redan tidigare genomgått längre, yrkesinriktad ut- bildning. Som väntat tilldrog sig de ämnen, som inte kräver förkunskaper från gymna- siet, det största intresset. Kvinnorna åter- finns i de ämnen där de också traditionellt dominerar. Den uttalade ambitionen att — om möjlighet funnes — fullfölja studierna till examen synes visa på ett stort behov av full- ständig utbildning men är för närvarande svår att närmare tolka.

Den obetydliga förekomsten av utbild- ningssökande med kortare förutbildning kan vidare ses som ett uttryck för ett slags suc- cessiv självselektion bland de sökande till högre utbildning. Studie- och yrkesvägled- ning torde inte minst i detta sammanhang ha viktiga uppgifter att fylla.

Läsåret 1969/ 70 påbörjades försöksverk- samhet med yrkesinriktade kurser vid uni- versiteten, s. k. DYRK-kurser. Även till så- dana kurser har vuxna tillträde enligt ovan- nämnda villkor, dvs. lägst 25 års ålder och minst fem års yrkeserfarenhet.

5.7.5. Decentraliserad universitetsutbildning m. m.

Samarbetsgruppen SÖ-UKÄ-Samverkande bildningsförbunden (SAMSUS) har enligt särskilt uppdrag i en rapport 1.10.l969 till UKÄ, förutom vissa förslag angående for- merna för samråd m. m. mellan universitet och studieförbund, utförligt redovisat om- fattning, deltagarförhållanden etc. för alla former av universitetsutbildning utanför uni- versitetsinstitutionema. Uppgifterna avser i huvudsak hösten 1967.

I det följande görs en sammanställning av vissa uppgifter ur SAMSUS-rapporten. Uppgifterna avser främst sådan extern un- dervisning (Eu) som innehållsmässigt kan jämställas med den institutionsbundna, dvs. UKÄ:s s. k. decentraliserade universitets- kurser i samarbete med lokala skolstyrelser (Du), studieplansbundna universitetscirklar i studieförbundens regi (Us) samt universi- tetskurser per korrespondens (Uk). De fria- re universitetscirklarna (Uf) utan direkt an- slutning till universitetens studieplaner be- rörs i detta sammanhang endast i förbigåen- de. Några krav för allmän behörighet före- skrivs inte för dessa kurstyper med undan- tag av Du-kurser om 40 poäng. Elevernas förutbildning kan därför variera inom vida gränser.

Det är svårt att exakt fastställa antalet Eu-deltagare och ännu svårare att avgränsa de studerande, som är inriktade på att er- hålla akademiska betyg, från andra Eu-stu- derande. Ett särskilt problem utgör därvid de korrespondensstuderande. Sammanlagt omkring 2000 enskilda anmälningar till kurser på universitetsnivå gjordes 1967 till Hermods och Brevskolan. Samma år deltog 525 hermodsstuderande i tentamensförbere- dande sommarkurser vid Lunds universitet och 408 godkända tentamina förekom. Ut- över de enskilda kursanmälningarna regi- strerade Brevskolan läsåret 1967/68 ca 700 cirkeldeltagare i sina två kurser i sociologi och statskunskap. Närmare ett femtiotal av dessa undergick godkänd tentamen och nära 100 intyg över genomgången kurs utfärda- des.

Om de studerande vid korrespondensin- stituten medräknas omfattade verksamheten 1967, enligt SAMSUS undersökning, mer än 10000 studerande (läsåret 1968/69 ca 14000 enligt UKÄ:s pressmeddelande med anledning av SAMSUS rapport). Drygt hälf- ten av dessa, eller omkring 5 500, återfanns 1967 i Du- och Us-kurser eller Uk-studier med klar tentamensinriktning. Övriga del- tog i Uf-kurser eller Uk-studier utan utta- lad tentamensavsikt.

Du-kurserna (UKÄ:s decentraliserade uni- versitetskurser), som startade 1962, främst som vidareutbildning för folkskollärare i syf- te att motverka lärarbristen på grundskolans högstadium, bedrivs i huvudsak som hel- tidskurser. Kurstypen har expanderat snabbt i fråga om både antal kurser, deltagare och berörda ämnen. Antalet kurser har på de senaste åren dock snarare minskat än ökat medan deltagarantalet alltjämt ökar. SAMSUS registrerade hösten 1967 samman- lagt 27 Du-kurser med totalt 655 deltagare, vilket innebär dubbla antalet deltagare per kurs jämfört med Du-verksamhetens första år. Av det totala antalet kurser inom Du, Us och Uf utgör Du-kurserna sex procent.

Us-kurserna, dvs. de studieplansbundna cirklarna i studieförbundens regi, omfattade vid undersökningstillfället hösten 1967 ca 4 800 studerande eller 48 procent av samt- liga kursdeltagare. Us-deltagarna var förde- lade på 279 kurser. Omkring 170 cirklar med sammanlagt ca 2 500 deltagare var av typen Uf, dvs. cirklar som är friare i förhål- lande till universitetens studieplaner än Us- kurserna och Du-kurserna.

Utbudet av extern undervisning är, trots betydande omfattning totalt sett, starkt be- gränsat i glesbygdema. Inte heller Uk-kur- serna synes i någon större utsträckning nå glesbygdema. Nästan 70 procent av de Uk- studerande vid Hermods bodde i städer, nä- ra 60 procent i universitetsstäder och filial- orter. Samma tendens noterades också vid försöket med radiokurs i statskunskap, där endast 25 procent av de anmälda bodde på orter som ej var städer.

I detta sammanhang erinras om att i årets statsverksproposition (bilaga 10, s. 313) an-

förs, att utbildningen inom ramen för ansla- get Decentraliserad akademisk utbildning m.m. i ökad utsträckning bör organiseras så, att den kan utnyttjas av vuxenstuderan- de. UKÄ har 30.1.1970 fått i uppdrag att planera och föreslå bestämmelser för för- söksverksamhet med Vissa former för distri- bution av högre utbildning enligt ett förslag från U 68.

Universitetsutbildning förekommer även vid vissa folkhögskolor. Intresset för dessa typer av kurser synes öka. Kurser på uni- versitetsnivå men med en i förhållande till universitetens undervisning friare kursupp- läggning förekommer i flera fall. Som ex— empel kan nämnas den kurs i praktisk pe- dagogik med inriktning på ungdomsarbe- tets metodik, som integrerar delar av uni- versitetsämnena pedagogik, psykologi och sociologi, samt de s.k. u-landslinjer och massmedialinjer, som förekommer vid vissa folkhögskolor och är klart eftergymnasiala.

Serier av seminarieövningar, i vilka ingår obligatoriska delar av reguljär universitets- utbildning, förekommer också vid folkhög- skolor. Flera skolor har förklarat sig in- tresserade av att ordna liknande kurser. Sådana arrangemang bedöms av SAMSUS vara för de vuxnas behov särskilt lämpliga, bl.a. därigenom att möjligheter ges till ett något varierat kursinnehåll i förhållande till av universiteten fastställda kursplaner.

Könsfördelningen i SAMSUS-materialet var för Du relativt jämn, men männen do- minerade klart både i Us och Uf. En upp- delning på ålder visar, att ca 60 procent av deltagarna vid undersökningstillfället var 26 -45 år gamla, 20 procent 25 år eller yngre och ungefär lika många äldre än 45 år. För Du-kurserna (ca 600 deltagare) redovisas en något annan åldersstruktur med flera yngre deltagare, framför allt bland de manliga.

Utbildningsbakgrunden var vid SAMSUS undersökning för ungefär en fjärdedel av samtliga deltagare i Du, Us och Uf endast förgymnasial utbildning, vilket gällde också för Us-deltagarna separat. Av de senare ha- de omkring tio procent akademisk grund- examen, medan ca hälften hade student- examen eller motsvarande utbildning. Av

deltagarna i Du-kurser hade drygt två tredje- delar studentexamen (motsvarande) och någ- ra få procent förgymnasial utbildning res- pektive akademisk grundexamen. Ca 25 pro- cent av Du-deltagarna och ca 20 procent av Us-deltagarna hade, innan de började sina kurser, någon form av eftergymnasial ut- bildning, dock ej vid universitet.

Närmare en fjärdedel av deltagarna i Du- och Us-kurser var vid undersökningstillfäl- let inskrivna vid universitet. Nästan hälften av deltagarna i dessa kurser skulle dock, på grund av brister i sin formella förut- bildning, inte utan dispens ha kunnat bere- das tillträde till ordinarie universitetsunder- visning. Detta ger SAMSUS anledning att fastslå, att extern universitetsutbildning inte utgör en angelägenhet enbart för högutbil- dade.

Beträffande yrkesverksamhet visar SAMSUS kartläggning, att drygt 80 procent av deltagarna hösten 1967 inom Du/ Us för- värvsarbetade, det stora flertalet på heltid. Bara tio procent av männen men närmare en tredjedel av kvinnorna förvärvsarbetade inte. Tre fjärdedelar av de icke förvärvs- arbetande männen var 30 år eller yngre. Män i åldrarna över 30 år förvärvsarbetade nästan genomgående (95 procent). Icke för- värvsarbetande kvinnor var mer spridda över åldersklasserna. Deltidsarbete var ge- nomgående många gånger vanligare bland kvinnor än bland män. Skillnaden var sär- skilt påtaglig i åldrarna 36—45 år.

Bakgrunden i fråga om yrkesverksamhet var i stort sett densamma även inom Uf, men andelen yrkesverksamma var där ännu större än inom Du/ Us, närmare 90 procent. Skillnaderna mellan könen i fråga om för- värvsarbetsfrekvensen var däremot något mindre.

Deltagarnas studie/nål fördelas i SAMSUS- materialet på tre grupper, nämligen yrkesförkovran

yrkesbyte

andra syften. Som framhålls i SAMSUS-rapporten ger denna grova indelning ingen fullständig bild av studiemotiv och studiemål. Kartläggning- en ger emellertid en viss antydan om vilken

roll utbildning av detta slag spelar bland olika grupper av deltagare. Omkring två tredjedelar av deltagarna i Du— och Us-kur— serna uppgav yrkesförkovran som mål och omkring en fjärdedel andra syften, medan knappt åtta procent avsåg yrkesbyte.

Yrkesinriktningen var mest dominerande inom åldersgruppen 26—45 år, där bland Du- och Us-deltagarna drygt 87 procent av männen och drygt 70 procent av kvinnorna uppgav yrkesförkovran eller yrkesbyte. Det tredje målet, andra syften, var vanligare bland kvinnor än bland män.

Utbildningsmålen, fördelade på grupper av deltagare med olika utbildningsbakgrund inom Du/Us, visade att behovet av yrkes- förkovran var mest markant bland instituts— ingenjörer (78 procent), vissa yrkesgrupper med studentexamen och högre yrkesutbild- ning, såsom officer och folkskollärare (81 procent), samt bland lärare och socionomer utan studentexamen (87 procent). Procent— talet för samtliga deltagare var 67 procent.

Det tredje målet, andra syften, uppgavs totalt av ca 25 procent av Du/Us-deltagar— na. I gruppen akademiker angav emellertid betydligt större andel (31 procent) detta stu- diemål, så ock i gruppen studenter utan ef- tergymnasial utbildning (34 procent). Den senare gruppen är av särskilt intresse efter- som den utgjorde mer än en tredjedel av samtliga deltagare i Du/ Us.

Fördelningen på studiemål för Uf—delta— garna överensstämde i huvudsak med för- delningen för Du/Us—deltagarna. Inom Uf var emellertid yrkesanknytningen ännu nå- got starkare, särskilt bland studerande med tidigare yrkesutbildning. Mål 3, andra syf- ten, uppgavs av nästan 40 procent av de en- bart folkskoleutbildade inom Uf.

Kunskapskontroll i någon form sker vid alla Du-kurser, vid mer än 90 procent av Us-kurserna men endast vid drygt 40 pro- cent av Uf—kurserna.

Sammanfattningsvis kan beträffande uni- versitetsutbildningen utanför universiteten hösten 1967 konstateras

att den erbjöd mer än 10000 personer utbildning på grundnivå att omkring hälften av dessa deltog i stu-

att ca 45 procent av deltagarna i studie- plansbundna cirklar på grund av sin förut- bildningsnivå inte kunnat få tillträde till uni- versitet utan dispens

att fler män än kvinnor utnyttjade dessa distributionsvägar för universitetsutbildning

att yrkesförkovran var det dominerande studiemotivet, starkare bland män än bland kvinnor, samt

att flertalet studieplansbundna kurser av- slutades med tentamen, medan mindre än hälften av de fria cirklarna avslutades med kunskapsprov.

utgångspunkter

6.1 Det nya gymnasiala skolsystemet

6.1.1. Inledning

Enligt direktiven är en av utredningens hu— vuduppgifter att överväga och föreslå, hur den högre utbildningen skall anknytas till det gymnasiala stadiet, närmast fackskola och gymnasium. Därav följer att det gym- nasiala skolsystemets organisatoriska struk- tur måste få betydelse för behörighets- och urvalsreglernas utformning. En ändring i denna organisatoriska struktur, t. ex. inrät- tandet av fackskola eller integrationen av olika gymnasiala skolformer till en samman- hållen skola (gYmnasieskolan), bör således föranleda en översyn av anknytningen mel- lan skolsystemet i fråga och närmast över- liggande utbildningsnivå. I ett vidare per— spektiv är ytterst hela utbildningsstrukturen i samhället av betydelse för eller beroende av hur reglerna för tillträde till den högre (eftergymnasiala) utbildningen utformas. Så- dana faktorer är exempelvis längden av den sammanlagda utbildning som olika skikt av befolkningen undergått, inte minst vad för- delningen på olika åldersgrupper beträffar (se vidare nedan).

En närliggande faktor av betydelse för anknytningen mellan gymnasial och efter— gymnasial utbildning är de kvantitativa för— hållandena i utbildningsväsendet, i detta sammanhang med avseende på hur stor del av ungdomen som genomgår sammanhäng- ande utbildning upp t. o. m. gymnasial nivå. Denna fråga är i sin tur avhängig av hur

Allmänna problemställningar och

utbildningen närmast under den gymnasiala nivån är uppbyggd, hur stor del av årskul— len som får utbildning upp t.o.m. stadiet närmast under det gymnasiala och hur an- knytningen mellan den förgymnasiala och den gymnasiala skolan är reglerad. För svens- ka förhållanden är dessa frågor koncentre- rade till den obligatoriska grundskolans ge- nomförande och anknytningen mellan grundskolan och gymnasieskolan.

I det följande behandlas i detta avsnitt strukturella och kvantitativa faktorers bety- delse som förutsättningar för en översyn av anknytningen mellan gymnasial och ef- tergymnasial utbildning.

6.1.2. De strukturella förändringarnas betydelse

Det är svårt att, i en diskussion om föränd- ringarna i det gymnasiala skolsystemet, be- handla de strukturella förändringarna i skol- systemet som en från den kvantitativa ut- vecklingen fristående faktor. I verkligheten har förändringarna i det gymnasiala stadiets organisation, t. ex. införandet av fackskola, inneburit en motsvarande kvantitativ utveck- ling. Vad som här redovisas under ovan- stående rubrik är därför en renodling av den organisatoriska sidans betydelse.

Vid en schematisk översikt av den struk- turella utvecklingsn av skolväsendet, främst gymnasiestadiet, kan tre olika stadier av de senaste 20 årens utveckling tjäna som jäm— förelsepunkter, nämligen

levnads- ålder

Universitet oeh fackhögskolor

Studentexamen (motsvarande)

Realmmeu (motsvarande)

Folkskola (obligatorisk skola)

Procent av årsklassen 100

Figur 1 . Principskiss över ett äldre skolsystern och vägarna till högre utbildning. Det utrymme respektive skolform och examen fått är ungefär proportionellt mot antalet elever omkring 1950.

1 skolväsendet före enhetsskolans-grund- skolans införande, dvs. tiden närmast före 1949, det år då försöksverksamheten med nioårig enhetsskola började;

2 den nuvarande organisationen, dvs. ti- den omedelbart före gymnasieskolans ge- nomförande 1971;

3 den framtida organisationen, dvs. tiden efter gymnasieskolans genomförande.

Då huvudsyftet med dessa tre jämförelse- punkter är att illustrera vägarna till högre utbildning genom olika skolsystern, kan de tre olika stadiemas skolorganisation och kompetensförhållanden återges schematiskt som i figur 1 ovan.

Vägen till högre utbildning gick i detta skolsystern via folkskolan över realskola (flickskola) och gymnasium. Genomgång av realskola var i princip nödvändig för inträde i gymnasium, och gymnasieutbildning var i sin tur den principiellt enda vägen till högre utbildning. Det första och i sak avgörande valet av högre utbildning gjordes sålunda vid övergången från folkskola till realskola. Nästa valpunkt låg vid realskolans slut, då alternativen var arbetsmarknaden, fackut- bildning som t.ex. handelsgymnasium, vil- ket ej ledde till högre utbildning, och slut- ligen gymnasium, vägen till högre utbild- ning.

_ årskurs gul

—4_ 13 191- ' 12

Figur 2. Skolväsendet vid 1940-talets slut. Yr- kesskolan har ej redovisats. Efter Orring, Sko- lan i Sverige.

a) Obligatorisk sjuårig folkskola med frivilligt ofta åttonde och, mindre ofta, nionde samt undantagsvis tionde skolår.

b) Femårig realskola, antingen allmän eller »praktisk». Realskolan antingen fristående (vanligast) eller organiserad tillsammans med allmänt gymnasium.

c) Fyraårig realskola, antingen allmän eller »praktisk». Fristående eller organiserad till- sammans med gymnasium.

d) Sjuårig kommunal flickskola.

e) Sexårig kommunal flickskola, mindre vanlig.

f) Fyraårigt allmänt gymnasium.

g) Treårigt gymnasium, antingen allmänt gym- nasium eller tekniskt gymnasium ledande till gymnasieingenjörsexamen. Det allmänna tre- åriga gymnasiet vanligen samorganiserat med det allmänna fyraåriga gymnasiet.

h) Tvåårigt handelsgymnasium.

Normal väg för övergång från en skolform till en annan.

————— Icke avsedd väg för övergång, med efter hand ökande frek- vens, föranledd av tilltagande konkurrens om ett begränsat antal platser.

Ovanstående skiss av skolsystemet ger in- te utrymme åt i och för sig viktiga drag, t. ex. skolans differentiering på olika skol- former, och visar inte förekomsten av en omfattande, i regel specialiserad yrkesut- bildning på både realskolenivå (yrkesskolan) och gymnasial nivå. Figur 2 ovan visar det äldre skolväsendets uppbyggnad mera i de- talj.

De från urvalssynpunkt väsentliga dra—

gen i detta äldre skolsystern kan samman— fattas på följande sätt:

1 Det första och avgörande urvalet sked- de tidigt, då individen var i elvaårsåldern (övergång till femårig realskola) eller i tret— tonårsåldern (till fyraårig realskola). Vid denna tidiga ålder låg således det viktigas- te vägskälet på vägen till högre utbildning. 2 Rekryteringsbasen till den högre utbild- ningen utgjorde endast en liten del av års— kullen, nämligen de individer som utgjor- de resultatet av ett urval dels från folksko— lan till realskolan, dels från realskolan till gymnasiet. 3 Vad möjligheterna till fortsatt utbild— ning beträffar utgjorde en del skolformer återvändsgränder, t. ex. viss fackutbildning. 4 Urvalet skedde sålunda successivt, steg för steg från nivå till nivå. Ovanstående från urvalssynpunkt utför- da, schematiska bild av det äldre skolsy- stemet har inte tagit hänsyn till att en viss utveckling ägt rum inom ramen av detta system. Folkskolan utsträcktes under åren 1936—1943 generellt till sju år och var vid mitten av 1940-talet minst åttaårig i en betydande del av landets kommuner. Real- skolan expanderade kvantitativt så starkt att den i början av femtiotalet tog emot ungefär hälften av årskullen. Avbrottsfre- kvensen i realskolan var å andra sidan mycket hög. Så t.ex. lämnade närmare tredjedelen av den fyraåriga, allmänna real- skolans elever skolan med oavslutade stu- dier. Ca elva procent försenades i studierna genom kvarsättning (Orring, Flyttning, kvar- sittning och utkuggning, SOU 1959: 35). Under 1950-talet kom också viss bredd- ning till stånd av rekryteringsunderlaget för högre utbildning. År 1953 blev nämligen examen från en del minst treåriga fackut- bildningar på gymnasial nivå på vissa vill- kor jämställda med studentexamen vad be- träffar tillträde till högre utbildning. De nya bestämmelserna år 1953 innebar att folk- skollärare, gymnasieingenjörer rn. fl. fick tillträde till all universitetsutbildning; tidi- gare möjligheter för olika kategorier fack- utbildade hade i huvudsak avsett endast vis- sa sektorer av den högre utbildningen (V id-

gat tillträde till högre studier, SOU 1952: 29, s. 26). Vid Stockholms och Göteborgs hög- skolor praktiserades friare intagningspn'n- ciper genom en s.k. lokal dispensgivning, vilken dock delvis stod i ett motsatsförhål- lande till de behörighetskrav som avsåg exa- mensstudier.

Dessa förändringar påverkade dock inte själva principerna för det successiva urvalet till högre utbildning enligt punkterna 1—4 ovan.

Nästa jämförelsepunkt för studiet av vä- garna till högre utbildning avser det nu- varande läget, dvs. tiden omedelbart före gymnasieskolans genomförande. Riktlinjer- na för skolväsendet vid denna tid drogs upp av statsmakterna genom beslut 1964.

Det som i första hand skiljer skolstruk- turen vid denna tid från det äldre systemet är införandet av den nioåriga obligatoriska grundskolan och inrättandet av en ny gym- nasial skolform, fackskolan. Det nya skol— systemet uppvisar en helt annan struktur t.o.m. nivån närmast under gymnasiet ge- nom att grundskolan ersatt folkskolan, real- skolan m.m. (Till grundskolans successiva genomförande har i sammanhanget ingen hänsyn tagits.) I princip kan hela årskullen konkurrera om platser i gymnasiet, dvs. den väg som leder till högre studier. Det nya gymnasiet har i sig upptagit de tidigare fackgymnasierna. Ekonomisk och teknisk gymnasieutbildning ger samma allmänna be- hörighet som andra slag av gymnasieutbild— ning. Gymnasiet kan emellertid inte ta emot mer än ca en tredjedel av årskullen. Övriga har att välja mellan fackskola och yrkessko- la. Den senare skolformen är för närvaran- de ett »mellanting» i så måtto att den i princip baseras på folkskola men rekryteras alltmer från grundskolan i takt med dennas genomförande. Det egentliga gymnasiala sta- diet omfattar gymnasium och fackskola, vil— ka för närvarande (läsåret 1969/70) bereder plats åt totalt ca 48 procent av årskullen (på orter där fackskolan är genomförd ca 50 procent).

Alltjämt går, trots skolans omorganisa— tion, den egentliga, bredaste vägen till hög- re utbildning genom gymnasiet. Endast i

begränsad utsträckning leder fackskola dit (huvudsakligen klasslärarutbildning och jour- nalisthögskolor). Yrkesskolan är från kom- petenssynpunkt en återvändsgränd. Valet till realskolan har försvunnit och den avgöran- de punkten ligger vid övergången från grundskola till gymnasial utbildning, dvs. alltjämt vid övergången mellan obligatorisk och frivillig utbildning. »Vägskälet» har därmed, för de elever som genomgått grund- skola, flyttats upp till 16 års ålder på grund av det obligatoriska skolstadiets enhetlighet. Val av gymnasium är således alltjämt det säkraste sättet att senare Vinna inträde till högre utbildning; den som går annan väg än genom gymnasiet kommer tre år senare i en sämre belägenhet än vad han eljest ha- de gjort. Möjligheter till senare gymnasial utbildning kan dock öppna vägen till hög— re studier (se kapitel 5).

Vuxnas möjligheter till gymnasial utbild- ning har ökat genom olika riksdagsbeslut 1962—63 och 1967.

Den sista jämförelsepunkten utgörs av den inom kort (1971) införda nya organi- sationen av det gymnasiala stadiet som ut- gör, strukturellt och kvantitativt, en vida- reutveckling av dagens gymnasiala skola.

I enlighet med prop. 1968:140 angåen- de riktlinjer för det frivilliga skolväsendet beslöt riksdagen 1968, hur det gymnasiala stadiet skulle utformas. Det nya gymnasiala stadiet, gymnasieskolan, beskrivs av dåva- rande departementschefen på följande sätt.

»Genom 1964 års riksdagsbeslut om refor- mering av det gymnasiala skolsystemet fast- slogs nya principer för den yttre planeringen av detta system. Såsom jag konstaterat i det föregående skall denna planering grundas på en helhetssyn på de olika utbildningsvägarna vilka måste samordnas i fråga om målsätt— ning, organisation och resursutnyttjande. YB:s synpunkter och överväganden utgör en be- kräftelse på riktigheten hos dessa principer. Den yttre planeringen utgår också redan från det principiella ställningstagandet år 1964 att gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan skall bilda ett sammanhängande system. Detta ställ- ningstagande bör nu fullföljas till att avse även den inre organisationen. Gymnasium, fack- skola och yrkesskola bör sålunda upphöra som självständiga skolformer och ersättas av en sammanhållen skolform.»

Gymnasieskolan skall enligt riksdagsbe- slutet genomföras fr.o.m. 1.7.1971. De- partementschefen betonar dock, att det ful— la förverkligandet av skolreformen måste ta lång tid. Det i sammanhanget viktiga är dock departementschefens konstaterande att fr.o.m. nämnda dag den nya skolformen kommer >>såsom en organisatoriskt samman— hållen, frivillig skolform att ersätta hittills- varande tre skolformer gymnasium, fack- skola och yrkesskola» ( prop. 1969:140 , 3. 152).

Mot bakgrunden av den i stora drag be- slutade reformeringen av det gymnasiala stadiet framträder de nu gällande kompe— tensreglerna i skarp belysning. Vad som ovan anförts om dessa regler i förhållan— de till nuvarande skolorganisation gäller även för gymnasieskolan så länge kompe- tensreglerna är oförändrade. Vägen till hög- re utbildning går således alltjämt huvudsak- ligen genom gymnasiet. »Vägskälet» ligger vid 16 års ålder.

De äldre (hittillsvarande) reglerna för den gymnasiala utbildningens kompetensvärde bör också ses mot bakgrunden av vad som anförs i prop. 1968: 140 om gymnasiesko- lans uppgifter.

»Enligt min bedömning kommer på sikt praktiskt taget alla ungdomar att efter grund- skolan gå vidare till fortsatt utbildning» (s. 140). — »Införandet av en skola med denna utformning innebär enligt min mening ett vik- tigt steg mot en upplösning av nuvarande sta- tus- och prestigebundna värderingar av olika studievägar och yrkesområden» (s. 142).

KU:s uppgifter i fråga om reglerna för anknytning mellan den gymnasiala skolan och överliggande utbildning har genom den sammanhållna skolan, som införs 1971, fått delvis nya förutsättningar. Kompetensregler av olika slag kan inte utformas utan hän- synstagande till den nya skolans förhållan- devis enhetliga struktur i form av t.ex. den gemensamma utbildningsbakgrunden (grundskola) och en viss gemenskap i frå- ga om utbildningens innehåll (kursplaner). För den önskade upplösningen av status— och prestigebundna värderingar av olika studievägar och yrkesområden torde kompe—

av ASÖ augusti 1969, s 67.

Skolform 1926 1936 Allmänt gymnasium 2 524 4 853 Handelsgymnasium 346 472 Tekniskt gymnasium 145 300 Gymnasieskolan1 Gymnasiesektorn Fackskolesektorn Yrkesskolesektorn Summa elever 3 015 5 625 I procent av alla l7-åringar

eller 16-åringar 2,5 5,5

1 Avser här tiden fr. o. m. 1966.

tensreglerna spela en icke ringa roll. De nu- varande reglerna för tillträde till högre ut- bildning leder till en hög värdering av gym- nasiesektom. I fortsättningen kommer ele- verna att tas in i gymnasieskolan, således inte i gymnasium, fackskola eller yrkessko- la (prop. 1968:140, 5. 153). Här nämnda faktorer ger vid handen, att det gymna— siala stadiets karaktär av en sammanhål- len skola måste på ett avgörande sätt av- speglas i de förslag till kompetensregler som KU har att framlägga.

Den ovan påpekade gemenskapen i ut- bildningsbakgrund inom gymnasieskolan har genom beslutet om ny läroplan för grund- skolan fått ett fördjupat innehåll. Genom riksdagsbeslut 1968, i enlighet med prop. 1968: 129, genomfördes en avsevärd ök- ning av det för alla elever i grundskolan gemensamma kursinnehållet. Så t.ex. för- svinner linjeuppdelningen i årskurs 9. Den nya läroplan för grundskolan, som Kungl. Maj:t i vissa delar (mål och riktlinjer, tim- planer, kursplaner) fastställde 29.5 .1969 och som utfärdades av SÖ 1.8.1969 upptar för högstadiets del, dvs. årskurserna 7—9, to— talt endast elva veckotimmar för tillvalsäm— nen (ett av ämnena franska eller tyska, eko- nomi, konst eller teknik) samt sex veckotim- mar för fritt valt arbete. I övrigt läser alla elever i stort sett samma kurser. Högstadiet har således ombildats »till ett i huvudsak sammanhållet stadium i alla årskurser»

94. Tabell 1]. Antalet elever i gymnasiets respektive gymnasieskolans nybörjarklasser 1926—1973. Absoluta och relativa tal. Talen för 1971 och 1973 enligt SO:s beräkningar i specialnummer

1946 1956 1966 1971 1973 5 255 11 198 743 1 304 778 1 374 35 044 35 400 36 690 11 056 23 010 23 930 23 528 41 610 42 560 6 776 13 876 69 628 100 020 103 180 7,8 14,6 61,1 93,7 97,0

( prop. 1968:129, s. 64 ). Som jämförelse kan nämnas, att sammanlagda antalet vec- kotimmar för tillvalsämnen i den hittills gällande läroplanen uppgår till 19 i årskur- serna 7—9 för de elever som väljer »allmän» inriktning i årskurs 9, medan de som går praktiskt inriktad linje i årskurs 9 har totalt 34 timmar tillval, varav 22 i yrkesämnen i högsta årskursen. Den nya läroplanen in- förs med början i årskurserna 1, 4 och 7 läsåret 1970/ 71 och är fullt genomförd, med tillämpning i alla årskurser, 1972/ 73.

Den nya läroplanen för grundskolan in- nebär således att gymnasieskolans elever har i stort sett samma förutbildning, oavsett vilken av skolformens linjer de tillhör. Bl. a. medför grundskolans nya läroplan en för- stärkning av de s.k. färdighetsämnena (språk, matematik). Dessa omständigheter är faktorer av viss betydelse när kompetens- värdet av olika slag av utbildning i gymna- sieskolan skall bedömas.

6.1.3 De kvantitativa förändringarnas bety- delse

Ett markant drag i de senaste årtiondenas utveckling på utbildningens område är den starka tillväxten av antalet personer under utbildning (utbildningsexplosionen). Denna utveckling har inte minst berört det gym- nasiala stadiet. Ovanstående tabell visar i sammanträngd form vad den inneburit.

procent

1951 1955 1960 1965 1970 1974

Figur 3. Realskolefrekvensen 1931—54 (streckad linje) och gymnasiefrekvensen 1951—74 (heldra- gen linje).

Ovannämnda tabell ger ingen fullständig bild av den gymnasiala utbildningens om- fattning. Sålunda har yrkesskolan uppta- gits som gymnasial för år 1966 trots att skolformen inte förrän 1971 genomgående baseras på grundskola (jfr ovan). För tidi- gare jämförelseår har yrkesskolan inte alls medtagits. Utöver i tabellen upptagna gym- nasiala skolformer förekommer också an- nan gymnasial utbildning, huvudsakligen fackutbildning (se närmare härom nedan och i kapitel 9). Trots dessa nyanseringar är dock utvecklingstendensen mycket på— taglig.

Den kraftiga expansionen av det gym- nasiala stadiet har medfört en i viktiga av- seenden mycket förändrad utbildningssitua— tion. Från att vid efterkrigstidens början ha omfattat endast en liten del av årsklassen vidgas den gymnasiala skolan så att prak- tiskt taget hela årsklassen ungdom vid bör- jan av 1970-talet är elever i en frivillig ung— domsskola. En jämförelse med utbildnings- frekvensen på närmast underliggande sta— dium (realskolestadiet—grundskolestadiet) vi- sar, att realskolan fram till 1954 utveck- lades till ungefär samma dimensioner som för närvarande gymnasiestadiet, vilket fram- går av ovanstående figur.

I kvantitativt avseende fyller gymnasie- skolan och dess närmaste föregångare så-

ledes samma funktion som realskolan un- der ett tidigare men närliggande skede.

Att en skolform omfattar praktiskt taget alla ungdomar, ger andra utgångsvärden för bedömning av kompetensfrågorna än då endast mindre grupper utbildas i skolfor- men i fråga. Det gymnasiala stadiet har un- der efterkrigstiden förvandlats från en »elit- skola» till en skola för praktiskt taget all ungdom. Alltjämt kvarstår dock en differen- tiering på olika studiemål och utbildnings— linjer. Antalet platser i gymnasiesektom är begränsat till ca 35 procent av årskullen (1973). Fackskolesektorn beräknas 1973 omfatta närmare 23 procent. Endast dessa två sektorer ger i dag behörighet till högre utbildning, fackskolan dock endast till en mindre del av denna. Att även i fort- sättningen bibehålla de nuvarande behörig- hets- och urvalsreglema avseende högre ut- bildning vore detsamma som att förpuppa det äldre skolsystemet på gymnasiestadiet och differentiera landets ungdom i sex- tonårsåldern på olika studievägar, varav en del utgör återvändsgränder i fråga om till- träde till högre studier. Detta skulle medföra allvarliga problem, allra helst som valet av utbildningsväg på gymnasiestadiet i icke ringa mån påverkas av sociala faktorer, som har att göra med ekonomisk och kul- turell standard m.m. i elevens hemmiljö. Dessa problem blir svårare i och med den förutsebara utvecklingen av efterfrågan på fortsatt utbildning efter gymnasiestadiet. Den högre utbildningen kommer troligen att bli ännu mer efterfrågad än i dag. Det blir då en viktig fråga, om möjligheterna att komma i åtnjutande av högre utbildning skall bestämmas redan i sextonårsåldern ge- nom valet av utbildningsväg inorn gymnasie— skolan.

6.1.4 Sammanfattande synpunkter

Den nya gymnasieskolan kännetecknas av att en helhetssyn har anlagts på det gym- nasiala stadiets utformning. De olika gym- nasiala skolformerna har integrerats. Den- na utveckling mot integration har gått pa- rallellt med att gymnasial utbildning för-

vandlats till en frivillig ungdomsskola som genomgås av praktiskt taget alla ungdomar.

Enligt KU:s mening måste denna hel- hetssyn på de gymnasiala skolformerna och gymnasieskolans karaktär av en skola för alla ha avgörande betydelse för utform- ningen av den sistnämnda skolformens kom- petensvärde.

6.2 Anknytningen mellan högre utbildning och underliggande nivåer

6.2.1 Inledning

Den högre utbildningen måste baseras på de förutsättningar som den underliggande utbildningen tillhandahåller. Så t.ex. har gymnasiet på den grunden medvetet utfor- mats så, att det skall bereda sina elever för bl. a. fortsatta studier. Behörighetsvillkor utöver den ram, som bildas av gymnasiets läroplaner, kan rimligen inte uppställas från den högre utbildningens sida. En anpass- ning till sådana givna förutsättningar är, med hänsyn inte minst till de studerande, en självklar utgångspunkt för arbetet med kompetensfrågor. Dylika anpassningsfrågor spänner emellertid över hela bredden av det gymnasiala skolsystemet och den högre utbildningen och är ofta förhållandevis tek- niska till sin karaktär. Många gånger rör de detaljer i skolans organisation och funk- tion. I denna anpassningsprocedur måste man å ena sidan ta hänsyn till skolan och de studerande, å andra sidan tillgodose kra— ven från den högre utbildningen, faktorer som måste balanseras mot varandra.

6.2.2 Utbildningsmål och behörighet

För gymnasiets del har följande uttalats i läroplanen (Mål och riktlinjer) i fråga om skolformens förhållande till högre utbild- ning: >>Gymnasiets utbildning bygger på grundskolan och skall tjäna som grund dels för fortsatta studier vid universitet och hög- skolor och annan postgymnasial utbildning, dels för omedelbar yrkesutövning.» I gym- nasiets utbildningsmål ingår således också,

att skolformens utbildning skall förbereda för högre utbildning.

I fackskolans läroplan (Mål och riktlin- jer) är inriktningen på fortsatta studier mindre uttalad. »Fackskolans utbildning bygger på grundskolan och har till uppgift att ge en målinriktad utbildning som skall tjäna som förberedelse för elevens komman- de verksamhet i omedelbar yrkesutövning eller i yrkesutövning efter fortsatta studier.»

Utanför gymnasieskolans område kan folkhögskolan tas som exempel på en skol- form av allmän karaktär men med andra mål än gymnasieskolan. Enligt folkhögskole— stadgans första paragraf har folkhögskolan till uppgift »att meddela allmän medbor— gerlig bildning. Dess verksamhet bör särskilt syfta till att bibringa eleverna insikt om de- ras ansvar som människor och samhälls- medlemmar.»

I KUzs uppdrag ingår bl. a. att pröva oli- ka utbildningsvägars allmänna lämplighet som grund för fortsatt utbildning. Denna lämplighetsbedömning kan endast i begrän- sad utsträckning grundas på de mål för respektive skolform som är angivna i läro- planer och stadgar. Prövningen får i stället göras mot bakgrunden av den i direktiven meddelade anvisningen, att som villkor för tillträde till högre utbildning kan uppställas bl. a. genomgång av gymnasial utbildning utan närmare definition av innehållet i den- na utbildning.

Utbildningsvägar på det gymnasiala sta- diet med sinsemellan olika mål skulle såle- des, beroende på hur de rent sakligt bedöms, alla kunna leda till högre utbildning trots att endast gymnasiet har förberedelser för en sådan utbildning som ett uttryckligt an- givet mål.

I själva verket fungerar redan sådana anordningar inom ramen av nu gällande behörighetssystem. Sedan länge ger inte bara det egentliga gymnasiet utan också vissa andra, nu avvecklade eller vikande skolformer, behörighet till studier vid uni- versitet och högskolor, t. ex. folkskollärar- utbildning på realskolans (grundskolans) grund. Till klasslärarutbildningen vid lärar- högskola ger enligt riksdagsbeslut (på grund-

val av prop. 1967: 4 ) både gymnasium och fackskola behörighet samt, på förslag av KU, bl.a. folkhögskola och normalskole- kompetens.

Frågor om olika skolformers mål har huvudsaldigen principiellt intresse så länge det gäller respektive skolforms allmänna, ospecificerade värde som förberedelse för fortsatt utbildning. Så snart det gäller krav på specifika förkunskaper, uttryckta i äm- nen, får problemen räckvidd utöver det prin- cipiella och aktualiserar en rad detaljfrå- gor med praktisk betydelse.

Normalt måste den eftergymnasiala ut- bildningen starta sin undervisning på den nivå som bestäms av de studerandes förkun- skaper i visst ämne eller vissa ämnen. Då allmän behörighet kan vinnas på olika vä- gar (i olika skolformer etc.) kan vissa pro— blem uppstå när förkunskapskraven skall utformas. Till vilken av de behörighetsgi- vande skolformerna skall kunskapskraven anknytas? Vilken utbildningstid inom re- spektive skolform skall krävas?

Specificeringar av ovan antytt slag på skolform, linje, gren etc., och visst antal årskurser kan medföra problem för de sö- kande. De som genomgått annan skolform, annan linje etc., än den föreskrivna mås- te underkasta sig ofta tidsödande komplet- teringar.

Följande utgångspunkter för behandling- en av dessa frågor har KU för sin del fun- nit mest relevanta.

1 Hittills har förkunskapskraven för hög- re utbildning i regel uttryckts i gymnasie- kurser. Detta ger ett intryck av enhetlighet och entydighet i kravformuleringen. Att ett förkunskapskrav uttrycks i viss gymnasie- kurs, t. ex. »engelska, två årskurser», behö- ver emellertid inte innebära att samtliga in- divider som uppfyller ett sådant krav har i stort sett samma kunskaper. För det för- sta kan avståndet i tid till den tidpunkt be- tyget i ämnet gavs vara olika för olika in- divider. Även mycket gamla betyg godtas. För det andra ger kursplanerna för t.ex. gymnasium och fackskola visst utrymme för variationer av ämneskursen, växlande mel- lan skolor och lärare.

2 Att förkunskapskravet uttrycks i viss skolkurs och att skolkurserna enligt läro- planen därmed tjänar som moduler för kravformuleringarna, behöver i och för sig inte innebära att hela skolkursen i ämnet är oumbärlig för studiet i fråga. En när— mare analys av vilka förkunskaper som er- fordras kan komma att utvisa att endast vissa delar (moment) av skolkursen tas i anspråk vid de fortsatta studierna. 3 Bl. a. de förhållanden som redovisats under 1 och 2 ovan ger anledning till järn- förelser mellan olika skolformers utbildning i olika ämnen och undersökningar i vad mån olika kurser täcker varandra i rele- vanta delar. Under senare tid har det bli- vit vanligare att kunskapskrav visserligen ut- trycks enligt viss läroplan, t. ex. gymnasiets eller fackskolans, men att samtidigt möjlig- heter öppnas för intagningsmyndigheten att godkänna motsvarande utbildning. Som exempel kan nämnas behörighetsvillkoren för klasslärarutbildning, där kraven uttrycks i gymnasie- eller fackskolekurser men »mot- svarande» utbildning godtas. Detta har gjort det möjligt för folkhögskolorna att för en- skilda elever utfärda intyg som bestyrker att vederbörande har erforderliga kunskaper motsvarande angiven skolkurs. 4 En förskjutning i utbildningsmålen kan tänkas inträffa i fråga om skolformer som t. ex. folkhögskolan, om skolformen i frå- ga tilldelas allmänt behörighetsgivande vär- de men därutöver krav på särskilda förkun- skaper enligt t. ex. gymnasiets läroplan upp- ställs. Detta kan tänkas inverka på så sätt att en skola anpassar sin undervisning till de specifika kraven. Om dessa uttrycks i gymnasiets eller fackskolans kursplaner kan dessa kursplaner få en -»normerande» in- verkan. Det är i hög grad tveksamt om det är önskvärt att allt fler utbildningsvägar an- passar sig till den ordinarie ungdomsutbild- ningens kursinnehåll i de fall en utbildning är inrättad för andra syften än ungdomssko- lan. De reella behoven av bestämmelser om »motsvarande» kunskaper berör huvudsak— ligen vuxenutbildningens olika verksamhets— former i en utsträckning som beror på hur de allmänna behörighetsreglerna utformas,

dvs. hur många vägar som leder till hög- re utbildning.

6.2.3 Valfrihetsaspekten

Den enskildes möjligheter till mer eller mindre fria val av utbildning är i stor ut- sträckning beroende av kompetensreglerna. Individens möjligheter att välja utbildning skall så länge som möjligt hållas öppna och inte beskäras genom att det i realiteten av— görande Vägvalet måste göras vid inträdet i gymnasieskolan. Ett dylikt beroende kan emellertid urskiljas också inom ramen av ett behörighetssystem som innebär allmän behörighet åt alla eller åt flertalet indivi— der som genomgått gymnasieskola. I själva verket kan de mera specificerade behörig— hetsvillkoren inverka t.o.m. på individens val inom en viss sektor av gymnasieskolan, t.ex. mellan olika gymnasielinjer. För den enskilde kan ett från behörighetssynpunkt »felaktigt» val få kännbara konsekvenser. Vad beträffar skolans inre arbete kan vi- dare specificerade behörighetskrav urholka principen om det fria, intressebetingade valet i skolan. Valet av studieväg genom skolan kan bli mindre beroende av tidig specialisering och yrkesinriktning, om i be- hörighetsreglerna vederbörlig hänsyn tas till timplanens konstruktion och skolans inre arbete.

Frågan om valfrihet är ett mångfasette- rat problem. I stort sett kan följande delfrå- gor urskiljas, nämligen å ena sidan valfrihe— ten mellan gymnasiala utbildningsvägar, å andra sidan valfriheten mellan olika slag av högre utbildning.

Valfriheten mellan olika utbildningsvä- gar har tidigare behandlats i avsnittet om gymnasieskolans organisation och dennas betydelse för kompetenssystemet. I detta sammanhang framhölls bl. a. vikten av en helhetssyn på gymnasieskolan också i kom- petenshänseende och betonades, att valet av fortsatt utbildning inte får göras beroen— de av ett utbildningsval i sextonårsåldern.

Valfrihet kan också innebära frihet för var och en att finna sin egen studieväg un— der olika perioder av sitt liv. Därvid kan

Linjer i högre ut- bildning

abc abd abe fghi

Förutbild- ning med bl.a. ämnena a b c a b c

Figur 4. Förkunskapskrav till olika utbildnings- linjer; a, b, c osv. anger olika ämnen i vilka för- kunskaper krävs.

en del välja utbildning i ungdomen, medan andra av olika anledningar uppskjuter sin utbildning efter den obligatoriska skolan till vuxen ålder, varvid de utnyttjar olika for- mer av vuxenutbildning, t.ex. folkhögsko- la, kommunal vuxenutbildning, det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, företagsutbild— ning eller korrespondensundervisning.

Förkunskapskraven kan fungera som ett hinder vid val av studieväg, t. ex. efter av- slutad gymnasieskola, i den mån dessa krav innebär kompletteringsstudier. Hindret blir högre, om betygen i kompletteringsämne- na medräknas vid meritvärderingen, vari- genom den sökande tvingas skaffa sig hö- ga betyg i dessa ämnen, något som i regel innebär att kompletteringsstudierna tar läng- re tid.

Valfriheten mellan olika slag av högre utbildning har nära samband med de sär- skilda behörighetskravens utformning. Ett högt antal sådana krav, som villkor för till- träde till viss utbildning, kan innebära mins- kad valfrihet för den utbildningssökande. Att de speciella förkunskapskraven skiftar mellan olika utbildningslinjer spelar också en viktig roll i sammanhanget. Ovanstående figur är ett försök att illustrera detta.

Som framgår av figuren ger den genom- gångna förutbildningen omedelbart tillträde till linje 1. Linje II kräver komplettering i ett ämne (d) och linje III i ett annat (e). Linje IV slutligen stämmer inte alls med den genomgångna förutbildningen, vad de speciella behörighetskraven angår, utan krä-

ver komplettering i fyra ämnen. Den sö- kandes valfrihet inskränks sålunda dels ge- nom att förkunskapskraven varierar, till viss del, mellan I, II och III, dels och framför allt genom att IV har så många och från övriga linjer avvikande krav.

Få och enhetliga förkunskapskrav ökar friheten i valet mellan olika slag av utbild- ning. Hänsynen till den enskildes valfrihet i sådana sammanhang är betydelsefull. Å andra sidan måste hänsyn också tas till bl. a. utbildningsekonomiska frågor som be— rör den mottagande utbildningen. Denna är oftast beroende av de studerandes förkun- skaper; ju lägre dessa är i relevanta avseen- den, desto större utbildningsinsats krävs av den mottagande utbildningen innebärande t.ex. förlängd utbildningstid. I sista hand måste därför en avvägning göras mellan den enskildes frihet att välja fortsatt ut- bildning utan omfattande kompletterings— studier och utbildningsekonomiska hänsyn. Avgörande blir härvid anpassningen mel- lan den högre utbildningen och den avläm- nande skolan. Denna anpassning är beroen- de av hur differentieringen i den gymna- siala skolan anordnas (linjeval, ämnesval) och hur den högre utbildningen differentie- ras. Om dessa båda differentieringsmönster inte passar ihop, kan situationer uppstå av det slag som illustreras av figur 4 ovan.

Den princip, som enligt KU:s mening måste vara vägledande för hur högre ut- bildning och gymnasial utbildning anknyts till varandra, är att den högre utbildningen bör anpassas till den gymnasiala skolans organisation.

6.2.4 Rekryteringsunderlagets bredd

I frågor som rör anknytningen mellan den högre utbildningen och avlämnande skol— former rn. ni. kan problemen betraktas från olika håll: från den avlämnande skolan, från individens synpunkt, från avnämarsi— dan eller ur samhällets, »det allmännas», synvinkel. Den ovan diskuterade frågan om valfrihet kan, ur den högre utbildningens och »det allmännas» synvinkel, uppfattas som ett problem om rekryteringsunderla-

gets bredd. Bland hur många personer kan studerande till den högre utbildningen re- kryteras? Från vilka grupper kan en viss utbildningslinje tänkas få sina studerande?

Den förra frågan är avhängig av de all— männa behörighetsvillkoren, den senare också av kraven på särskilda förkunskaper samt av konkurrensläget och reglerna för urval vid antagning till spärrad utbildning.

Att ett större antal personer än för när- varande skall kunna ifrågakomma för an- tagning till högre utbildning, är något som kan motiveras på flera olika sätt. Man kan t.ex. betona det sociala värdet av att en stor andel av medborgarna har tillgång till högre utbildning, och man kan anlägga ett samhällsekonomiskt perspektiv och fram- hålla den ekonomiska betydelsen av att ar- betsmarknaden tillförs personal med kvalifi- cerad utbildning. Sett från den mottagan- de utbildningens håll kan en stor bredd på rekryteringsunderlaget motiveras med de ökade möjligheter en sådan bredd ger till urval av studerande. Större variation i rekry- teringen till de yrkesgrupper som genom— gått högre utbildning kan vara ett samhälls- intresse; hittills har den högre utbildningen endast i jämförelsevis ringaiomfattning re— kryterats från den lägsta socialgruppen. Även olika anlag och intressen bör vara företräd- da bland de studerande. Med ökad bredd i rekryteringsunderlaget till högre utbildning menas således inte enbart det ökade antalet individer utan också breddningen till grup- per i samhället som tidigare i realiteten en- dast i ringa utsträckning haft tillgång till denna utbildningsnivå.

Som redan framhållits drar de allmänna behörighetsvillkoren upp gränserna för den del av befolkningen som över huvud kan ifrågakomma till högre utbildning. De sär— skilda behörighetsvillkoren ger ramen för rekryteringen till varje enskild utbildning. Dessa villkors inskränkande' effekt på rekry- teringsunderlaget framträder klart, då för-' kunskapskraven är knutna till viss linje i t. ex. gymnasiet. Så har exempelvis ett an- tal högre utbildningsvägar krav på en upp-' sättning förkunskaper som kan förvärvas fullständigt, i sammanhängande utbildning,

Na Sh Te

Intagnings— gräns—>

Behörighets— gräns __

Yrkesskola m m

35% 29% 36% Fack— Gymnasium skola

Figur 5. Årskullens ungefärliga uppdelning på olika vägar 1969. Vänstra stapeln (Na): behöriga till medicinsk utbildning m.m. Procenttalen i figurens bas avser 1969 års fördelning av antag- ningen till gymnasiet på olika linjer (tillvalsgrup- per).

endast på gymnasiets naturvetenskapliga lin- je (Na). De avsedda utbildningsvägarna är närmast läkarutbildningen, tandläkarutbild- ningen, utbildningen vid farmaceutisk fakul- tet samt de olika fackutbildningarna vid jordbrukets högskolor. Effekten av de upp- ställda förkunskapskraven är att dessa ut- bildningsvägar, vilka samtliga är spärrade, i princip är hänvisade till att välja sina stu- derande bland för närvarande ca 35 procent av de gymnasieutbildade, dvs. den andel som Na utgör av gymnasiet. Eleverna på Na ut- gör av hela årskullen ungdom endast ca elva procent. Denna redan förut starkt begrän- sade grupp reduceras ytterligare genom det för närvarande gällande kravet på minst 2,3 i genomsnittsbetyg för behörighet. Den sista reduktionen sker genom urvalsförfarandzt vid antagning till spärrad utbildning. Som påpekats i kapitel 4 var 1969 betygsgränsen för antagning till medicinsk utbildning på grund av den hårda konkurrensen mycket hög och låg vid 4,67 i medelbetyg (30.9). Endast de av de gymnasieutbildade på Na som uppnått dessa höga värden kunde på- räkna att få den önskade utbildningen, dvs. några få procent av Na-gruppen. Ovanstå- ende figur illustrerar schematiskt den ovan relaterade, etappvisa »avtrappningen» av de grupper som uppnår fullständig behörighet till studier vid medicinsk fakultet m. m.

I figuren indelas årskullen, på basis av 1969 års siffror avseende 16-åringarna, i

gymnasiegrupp, fackskolegrupp samt yrkes- skolegrupp m. fl. Endast de som valt natur- vetenskaplig linje kan komma i fråga för utbildning av här avsett slag.

I anslutning till ovanstående framställ- ning kan två slutsatser dras, vilka base— ras på ett par förutsättningar. Om man an- tar, att krav på kompletteringar efter ge— nomgånget gymnasium i realiteten fungerar som ett visserligen överkomligt men dock hinder för omedelbart val av önskad ut- bildning och om man förutsätter, att de nu— varande kraven på särskilda förkunskaper kan ändras, kan man dra följande slutsat- ser i anslutning till framställningen ovan.

1 Också de särskilda behörighetskraven bidrar till en tidig differentiering och spe- cialisering; linjevalet i gymnasiet blir avgö- rande för det framtida utbildningsvalet. 2 En ändring av kraven på särskilda för- kunskaper skulle väsentligt öka den poten- tiellt behöriga delen av de sökande (den ovan behörighetsgränsen), t.ex. om också Hum/ Sh skulle kunna fungera som förbe— redelse för medicinska rn. fl. studier.

Den senare slutsatsen avser hypotetiska ändringar av en grupp förkunskapskrav som förekommer tillsammans. De antagna änd- ringarna består i att naturkunskap på hu- manistisk eller samhällsvetenskaplig linje (Hum, Sh) får ersätta fysik, kemi och biolo- gi på Na och att en årskurs matematik (på Hum) skulle krävas i stället för som för när- varande tre årskurser. Följande tablå visar närmare, inom gymnasiets ram, olika be— hörighetskravs inverkan på rekryteringsun- derlaget.

Det är påfallande vilken central ställning gymnasiets naturvetenskapliga linje intar i dessa sammanhang. Fullständig behörig— het (allmän och särskild) till viss eftertrak- tad, spärrad utbildning förvärvas endast på denna gymnasielinje. Den ger också behörig— het till flera sektorer i övrigt. Denna linje är också mest exklusiv i sin rekrytering, både i fråga om de antagnas medelbetyg, ett utslag av konkurrensen om studieplat- serna, och i sin sociala sammansättning. Det kan inte uteslutas att linjens stora drag—

Procent gymnasieutbildade som uppfyller kraven1

Linje i gymnasiet där kraven uppfylls helt

Förkunskapskrav

Ursprungliga krav Na 28 matematik tre årskurser fysik tre årskurser kemi tre årskurser biologi två årskurser

Ändrade krav I matematik tre årskurser naturkunskap två årskurser

Sh, Na 23+28=51

Ändrade krav I I matematik en årskurs naturkunskap två årskurser

ningskraft sammanhänger med den stora valfrihet den ger efter slutförda gymnasie- studier.

En breddning av rekryteringsunderlaget till spärrad utbildning, utan att antalet stu- dieplatser ökas, kan ytterligare skärpa kon- kurrensen om tillgängliga studieplatser. Sett från de sökandes synpunkt kan breddningen således innebära en försämring av den en- skilde sökandens utsikter till antagning.

enna upplevelse torde vara starkast i den grupp eller de grupper som före vidgningen av rekryteringsunderlaget hade behörighet till utbildningen i fråga.

6.2.5 Kvalitetsaspekten

Det finns reell kompetens för högre studier också hos många som nu saknar formell ehörighet. Det möter avsevärda svårigheter att närmare definiera denna sakliga kom- petens och därmed ge behörighet åt studie- lämpliga men nu formellt obehöriga per- soner.

Att inte stänga ute från fortsatt utbild- ning studieinriktade personer med rimliga utsikter att genomföra studierna är en sida av urvalsproblemet i stort. Det finns emel- lertid ett annat krav, uttryckt i direktiven, nämligen att man inte får sänka kvalitets- kraven i den högre utbildningen. Innebör- den i kvalitetsbegreppet är dock svår att precisera.

KU som har att lösa frågan om vidgad behörighet men också, enligt sina direktiv,

Hum, Sh, Na

1 Procentuell fördelning på linjer enligt Statistiska meddelanden U 1969: 7.

l9+23+28=70

att förhindra en sänkning av kvalitetskra- vet, har sökt finna en balanspunkt mellan en vidgad behörighet till högre studier och en tillfredsställande kvalitet som grund för den högre undervisningen. Vid utformning- en av ett kvalitetskrav måste utgångspunkten vara de studerandes förutsättningar av olika slag. Detta synes också vara direktivens mening. Departementschefen anför i dessa frågor (punkt 2): »Jag vill kraftigt under- stryka, att den här skisserade övergången från nuvarande system till ett system mer byggt på de reella studieförutsättningarna inte får innebära någon sänkning av kvali- tetskravet. En dylik sänkning skulle kun- na leda till förlängda eller, i växande grad, icke fullföljda studier.»

Kvalitetskravet skulle alltså kunna defi- nieras som förmåga att fullfölja studierna på rimlig tid. Man skulle därmed kunna ut— trycka kvalitetskrav som krav på de stude— rande. De närmast till hands liggande kra- ven på de studerande synes beröra

1 begåvningsnivå och studieträning 2 allmän förkunskapsnivå (utbildningens längd och bredd)

3 speciell förkunskapsnivå (förkunskaper i speciella ämnen)

4 förkunskapsstandard (uppnådda utbild— ningsresultat uttryckt i t. ex. betyg och kur- ser).

En central fråga blir, med dessa förut- sättningar, hur behörighetsreglerna skall ut- formas med hänsyn till risken för studie- misslyckanden. Om man vill ta små risker

för sådana, måste behörighetskraven göras stränga, och kretsen av behöriga grupper och individer blir snäv. Är man villig att riskera ett relativt högt antal studiemisslyc- kanden, kan villkoren för behörighet göras lindrigare. I KU:s specialbetänkande SOU 1968: 25 ägnas detta problem en ingående behandling från studieprognossynpunkt. För KU är det en given utgångspunkt, att ett nytt kompetenssystem inte får medföra för- längda studietider eller en lägre startnivå för den högre utbildningen.

Vidgad behörighet innebär dock inte i och för sig ökade risker för minskad kvali- tet i form av en ökning i antalet studiemiss- lyckanden. Tvärtom kan den vidgade behö- righeten beräknas öppna vägen till högre utbildning för många nu formellt obehöriga med goda förutsättningar för att genomföra högre studier..

Kvalitetskravet har relationer också till meritvärderings— och urvalsfrågorna. I det nuvarande urvalssystemet är konkurrensen till spärrad utbildning i regel så intensiv, att de som antas i en sådan konkurrens har kvalifikationer som ligger över, ofta t. o. m! avsevärt över, det formella behörighetskra- vet. Det är enligt KU:s mening inte själv- klart, att denna överkvalificering skall tas till riktpunkt för kvalitetskravet.

6.3. Vuxenutbildningens kompetensaspekter

Översikten av vuxenutbildningen i kapitel 5 ger belägg för det i och för sig välbekanta faktum, att en omfattande och växande ut- bildnings- och Studieverksamhet för vuxna bildar ett viktigt och karakteristiskt inslag i det svenska utbildningssamhället. Som framhållits: ovan kan, enligt KU:s mening, kompetensfrågorna inte lösas enbart på den grund söm utgörs av ungdomsutbild- ningen (gymnasieskolan m.m.). De allmän- na slutsatserna härav är för KU:s del föl- jande.

På gymnasieskolan bör enligt KU:s me- ning anläggas en helhetssyn också i fråga om kompetensreglernas utformning. Valet av studieväg (specialisering) efter grundsko- lan bör'inte få avgörande betydelse för möj-

ligheterna till ett fritt studieval senare i li- vet. De vuxnas utbildningssituation kan ses som en följd av en ofta mycket tidig diffe- rentiering, i sin grövsta form bestående av valet mellan utbildning och förvärvsarbe- te eller tvånget att avstå från utbildning. Men också andra, för möjligheterna till fort— satta, högre studier viktiga val har i ett äld- re utbildningssystem gjorts tidigt.

Ett stort antal vuxna har vidtagit i många fall omfattande åtgärder för att senare kom- pensera denna tidiga differentiering genom studier av olika slag i vuxen ålder. Dessa studier har skiftande karaktär. En del av- ser att öka den personliga orienteringen och färdigheten utan inriktning på yrkesmål. Andra studier har med allmän eller speciell yrkesförkovran att göra och initieras i många fall av arbetsgivare.

En anpassning av behörighetsreglerna bör nu ske, så att dessa i möjligaste mån anslu- ter även till de vuxnas särskilda utbildnings- förhållanden. Detta är i princip en tillämp- ning — på ett i olika avseenden vidare fält — av det synsätt som KU ovan anlagt på gymnasieskolan.

Om behörighetsregler m. rn. skall anslu- tas till de vuxnas utbildningsförhållanden, måste uppenbarligen kravet på enhetlighet i allmänna kunskaper i stor utsträckning ef- terges. Utbildning blir därmed i sig, utan avseende på innehåll, en förberedelse för fortsatta studier. Detta synsätt kan vid till- lämpningen på konkreta behörighetsfrågor vålla problem med tanke på avvikelserna från de stora ungdomsgruppernas jämförel- sevis enhetliga förutbildning.

Som framgår av ovanstående redogörel- se för olika former av vuxenutbildning finns bland de vuxna också en efterfrågan på hög- re utbildning. Dispensmöjligheter eller be- hörighetsvillkor som är anpassade till vuxna har utnyttjats av vuxna utan normalt be- hörighetsgivande utbildning. Då lättnader i behörighetskraven förenas med särskilda cli- stributionsformer (decentraliserade kurser, universitetscirklar, korrespondensundervis- ning och eterförmedlad undervisning) ut- nyttjas dessa möjligheter av såväl även el- jest behöriga vuxna som vuxna utan sådan

Även högre utbildning efterfrågas såle- des av vuxna, med eller utan reguljär be- hörighet genom gymnasiala studier. Vuxen- utbildningen har en viktig roll som ett me- del till bl. a. utjämning mellan olika grup— per i samhället, inte minst mellan äldre och yngre, vilka uppvisar stora skillnader i frå— ga om utbildningstidens längd. Denna skill- nad i utbildning medför konsekvenser för yrkesval, samhällsinflytande och kulturdel- aktighet. Om vuxenutbildningen skall vara ett effektivt instrument för en utjämning kan den högre utbildningen inte undantas från de vuxnas utbildningsmöjligheter.

Även från produktionsekonomiska syn- punkter (utbildning av de anställda) är den högre utbildningen av betydelse. Detta mo- tiv för att göra högre studier tillgängliga för flertalet vuxna har utvecklats av KU i skrivelse till Konungen 10.5.1968 med förslag om försöksverksamhet med vidgad behörighet för vuxna. Vuxenutbildningen kan således inte göra halt framför univer— sitetets port.

Det föreligger en tendens till att de som främst tillgodogör sig utbudet av vuxen- utbildning på olika nivåer är de redan för- hållandevis välutbildade vuxna. Detta är en anledning till tvekan, huruvida behörighets- krav genomgående kan uttryckas som krav på viss utbildning. I och för sig är det natur- ligt och i regel nödvändigt, att den som skall delta i högre utbildning genom tidigare stu- dier skaffat sig en viss studieträning och för- värvat för studiema nödvändiga förkunska- per. Frågan är emellertid om arten och om- fattningen av dessa studier till alla delar skall regleras av behörighetskrav o.d. I viss ut- sträckning bör det vara möjligt att överlåta till den vuxnes egen bedömning frågan om huruvida hans studieförutsättningar är till— räckliga. Härvid kan från skolans och myn— digheternas sida väsentlig hjälp lämnas ge- nom studie- och yrkesorientering m. m.

Behörighetsreglerna för tillträde till högre utbildning enligt bestämmelserna om för- söksverksamhet med vidgad behörighet har formen av krav på viss lägsta ålder och viss tids arbetslivserfarenhet. Krav på viss ut-

bildning gäller endast de särskilda förkun- skaperna i vissa ämnen, vilka som regel, på grund av den högre utbildningens be- roende av en väldefinierad startnivå, måste (i varje fall primärt) få formen av skolkur- ser.

På senare år har begreppet återkomman— de utbildning (lifelong education) diskute— rats livligt. Återkommande utbildning inne- bär, att den enskilde under sitt yrkesverk— samma liv växlar mellan utbildning och yrkesverksamhet. Detta kan exempelvis ske genom att man efter gymnasieskolan går ut på arbetsmarknaden en tid för att övergå till högre utbildning senare. En annan anord- ning vore att en yrkesverksam person gjorde ett kortare eller längre avbrott i sitt förvärvs- arbete för studier.

Frågan om återkommande utbildning som en organisationsbestämmande princip etc. ligger utanför KU:s uppgiftsområde. Man kan dock konstatera, att sådan växling förekommer i dag inom vuxenutbildningen (se kapitel 5 om vuxna i högre utbildning). Om även ungdom med behörighetsgivande skolutbildning i någon utsträckning går ut på arbetsmarknaden före inträdet i högre utbildning, suddas gränserna mellan vuxen- utbildning och ungdomsutbildning delvis ut, vad den högre utbildningen angår.

6.4 Den högre utbildningens avgränsning

6.4.1. Inledning

I direktivens formulering av KU:s huvud- uppgift ingår uppdraget att överväga och föreslå i vilken mån utbildning bör anknytas till gymnasium och fackskola. Detta inne- bär, att gymnasieskolans roll som grund för fortsatt utbildning skall klarläggas. Vilka ut- bildningsvägar skall bygga direkt på grund- skola och för vilka skall krävas genomgång- en gymnasieskola? Vilken behörighetsnivå skall således gälla?

Uppgiften är i flera avseenden kompli- cerad. Det kan dock konstateras att vissa frågor har en given lösning. Dit hör gym— nasieskolans självklara anknytning till grundskolan. Men det är inte utan vidare

givet vilka utbildningslinjer som skall ingå i denna skolform. Detta gäller främst de yrkesinriktade linjerna. Att den grundläg- gande vårdutbildningen hör dit får anses vara klart medan det däremot inte är givet om sjuksköterskeutbildningen skall ingå i eller anknyta till gymnasieskolan.

Huruvida en utbildning grundas på ge- nomgången gymnasial utbildning eller på en kortare förutbildning, t.ex. grundskola, är till stor del historiskt betingat. Jurist- och prästutbildningen har sålunda en tradi- tionell anknytning till gymnasiet, medan annan kvalificerad yrkesutbildning, t. ex. in— om vårdområdet och det pedagogiska om- rådet, baserats på realexamen eller motsva- rande. Vissa utbildningar, t.ex. folk- och småskollärarutbildningar, har under en följd av år haft en dubbel anknytning dels till genomgånget gymnasium (studentexamen), dels till grundskola (motsvarande). Den till grundskolan anknutna utbildningen har då regelmässigt varit längre. Genom 1968 års bestämmelser baseras den klasslärarutbild- ning, som ersätter huvuddelen av de förut- varande folkskoleseminarierna, på fackskola eller motsvarande, medan t.ex. förskollä- rarutbildningen alltjämt endast kräver grundskola. En samlad, förutsättningslös prövning av olika utbildningsvägars förut- bildningsnivå, dvs. anknytning till grundsko- la respektive gymnasium, torde nu vara mo- tiverad.

En i sammanhanget komplicerande om- ständighet är det gymnasiala stadiets struk- turella förändringar. Den integrerade gym- nasieskolan har inte den enhetlighet, som tidigare kännetecknat gymnasiet i fråga om utbildningsmål och utbildningstid. De i den- na skolform uppgående formerna facksko- la och gymnasium är parallella men skilda gymnasiala vägar; de yrkesinriktade linjer- na avviker i flera avseenden från båda de förutnämnda skolformerna. Anknytningen till den gymnasiala skolan erbjuder därför problem t.ex. när det gäller frågan om den nivå på vilken förkunskapskraven i spe- cifika ämnen skall grundas.

En annan faktor är de beräknade kvan- titativa förändringarna i utbildningsväsen-

det vilka innebär, att det stora flertalet av en årskull genomgår gymnasieskolan (se ovan). Formella krav på grundskolekompetens kan därför i realiteten i så måtto sättas ur spel att flertalet sökande har längre utbildning än som krävs för behörighet. Utbildnings- ekonomiska och andra skäl kan i en sådan situation tala för att de studerandes längre utbildning utnyttjas, dvs. att behörighets- nivån höjs.

I en annan riktning pekar den ovan be- rörda utbildningssituationen för det stora flertalet vuxna som har enbart obligatorisk skola. För denna stora grupp skulle en höj- ning av behörighetsnivån kunna medföra svårigheter genom att den förberedande ut- bildningen förlängs. Detta tyder på att en eventuell höjning av behörighetsnivån, inne- bärande en anpassning till ungdomens ut- bildningssituation, kan behöva samman- kopplas med särskilda åtgärder med hän- syn till dessa vuxnas situation.

6.4.2. Tidigare fördelning på behörighets- nivåer

Före det mer allmänna genomförandet av grundskolan kunde man från behörighets- synpunkt tala om i stort sett tre olika kate- gorier av utbildningsvägar, nämligen sådana som för behörighet krävde förutbildning en- ligt ett av följande tre alternativ.

1 Fullgjord skolplikt som kunde inne- fatta såväl sex- eller sjuårig som åttaårig folkskola eller däremot svarande skolut- bildning. 2 Realexamen eller motsvarande, där »motsvarande» hade olika innebörd vid oli- ka utbildningsvägar. Två årskurser på folk- högskola jämställdes exempelvis vid vissa utbildningsvägar med realexamen, vid andra inte. Normalskolekompetensens (flicksko- lans) ställning verkar i viss mån oklar; i be- hörighetshänseende räknades den i regel som motsvarande realexamen men den kunde i vissa fall ges ett något högre meritvärde osv. I försöksverksamheten med nioårig enhetsskola fanns tre linjer, av vilka g-lin- jen i regel räknades som motsvarande real- examen och y-linjen som fullgjord skolplikt

medan a-linjen hade en ställning som var mer oklar och varierande.

3 Studentexamen eller motsvarande. Vad som skulle räknas som motsvarande student- examen reglerades sedan början av 1950-ta- let i författning (den s.k. likställighetskun- görelsen, SFS 1954: 626 med ändring SFS 1955: 484). Genom denna författning regle- rades tillträdet till universitet och vissa s.k. fackhögskolor. Ny reglering av tillträdet för vissa delar av detta utbildningsområde sked- de i SFS 1965:463 med vissa ändringar enligt SFS 1966: 199. Dessa nya bestämmel- ser var föranledda av behovet att anpassa bestämmelserna till 1953 års gymnasiere- form. De mot studentexamen svarande utbild- ningarna var enligt denna senare kungörel- se ett antal minst treåriga utbildningsvägar som förtecknas i kapitel 4. Examina på dessa utbildningsvägar måste i vissa fall uppfylla särskilda krav i fråga om innehållet eller kompletteras med vissa ämnen för att ge samma behörighet som studentexamen. Vilken behörighet som skulle krävas vid de enskilda utbildningsvägarna avgjordes be- träffande alternativen 1 och 2 ovan samt de delar av 3, som inte reglerades av ovan nämnda eller andra författningar (t. ex. stad- gan för socialhögskolorna), i regel av till- synsmyndigheten eller av de enskilda sko— lorna. För att kunna avgränsa de olika kompetensområdena från varandra var det således nödvändigt att inventera alla ut— bildningsvägar och via de bestämmelser, som reglerade behörigheten till dessa, kon- statera till vilket kompetensområde de hör- de.

6.4.3. Nuvarande bestämmelser

Grundskolans kompetensområde

Det är i och för sig självklart, att skolre- former har inverkan på behörighetsbestäm- melsernas utformning. Ovan har t.ex. be— rörts det behov av reviderade behörighets- bestämmelser som föranleddes av 1953 års gymnasiereform. Det mer allmänna genom-

förandet av grundskolan skapade helt na- turligt ett behov av att definiera grundsko- lans kompetensvärde och därigenom fast- ställa grundskolans kompetensområde. Efter en utredning inom skolöverstyrelsen utfär- dade Kungl. Maj:t 1966 en kungörelse om grundskolans kompetensvärde (SFS 1966: 24).

Denna kungörelse har karaktär av ram- bestämmelser, inom vilka antagningsmyndig— heten har att röra sig och genom vilka såväl grundskolekompetensen som grundskolans kompetensområde har definierats (se även kapitel 4).

Till grundskolans kompetensområde hör enligt SFS 1966: 24 alla statliga, statsun- derstödda eller under statlig tillsyn ställda läroanstalter eller utbildningslinjer, för vi]— ka Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer icke uppställt högre krav på skolunderbyggnad än grundskolekompe— tens. Enligt bestämmelserna i 1 & skall med sådan läroanstalt eller utbildningslinje jäm- ställas statlig anställning som är förenad med sådan utbildning hos anställningsmyndighe- ten som krävs för fortsatt anställning hos myndigheten (verksutbildning)

Gymnasiets och fackskolans kompetens- områden

Det nya gymnasiets genomförande skapade ett behov av att behörighetsreglerna för tillträde till utbildning inom gymnasiets kompetensområde snabbt anpassades till den nya gymnasieorganisationen. Efter förslag av kompetensutredningen (Tillträde till post- gymnasiala studier. Förslag till provisoriska bestämmelser. Ecklesiastikdepartementet 1966: 13, stencil) utfärdade Kungl. Maj:t en kungörelse med provisoriska bestäm- melser om tillträde till högre utbildning (SFS 1967: 450). Kungörelsen skall äga tillämpning vid statlig, statsunderstödd el- ler under statlig tillsyn ställd läroanstalt eller utbildninglinje.

Även denna kungörelse har, liksom kun— görelsen om grundskolans kompetensområ- de, karaktären av rambestämmelser, inom vilka de olika antagningsmyndigheterna har

att agera. I kungörelsen definieras begrep- pet högre utbildning medan »gymnasiekom- petensen» definieras endast när det gäller tillträde till vissa uppräknade utbildnings- vägar, i första hand universiteten samt vis- sa fackhögskolor.

Enligt kungörelsen förstås med högre ut- bildning »sådan utbildning vid vilken hög- re skolunderbyggnad än grundskola krävs för tillträde».

Denna definition kan sägas vara en paral- lell till definitionen av grundskolans kom— petensområde, och frågan om gränsdrag- ningen mellan dessa båda områden synes härmed vara besvarad. Emellertid finns, som nedan skall visas, vissa gränsfall, vilka inte omedelbart låter sig inplaceras på det ena eller det andra området.

Beträffande behörighetsvillkoren för till- träde till universitet och vissa fackhögsko- lor gäller i princip samma bestämmelser som i den ovan berörda behörighetskungö- relsen (SFS 1965: 463) med det viktiga till- lägget att här det nya gymnasiets kompe- tens fastställs.

I fråga om utbildningsvägar utanför uni- versitet och fackhögskolor, s.k. annan hög- re utbildning, stadgar kungörelsen i 18 5 att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall förordna om behö- righet till sådan utbildning. Exempel på så— dana bestämmelser återfinns i stadgan för journalisthögskolorna (SFS 1967: 236), stadgan för socialhögskoloma (SFS 1967: 488 och 1968: 490) samt i Proviso— riska bestämmelser om tillträde till lärar- högskolans klasslärarlinje m. m. (kungl. brev till skolöverstyrelsen 16.2.1968). Förutom gymnasiekompetens enligt ovan ger där- vid även fackskolekompetens behörighet till journalisthögskola och klasslärarlinje men däremot ej till socialhögskola.

Detta aktualiserar frågan om fackskolans nuvarande kompetensområde, vilket här nå- got skall belysas. Fackskolan, som sedan försöksverksamheten påbörjades hösttermi- nen 1962, är en successivt framväxande skolform, hade vid starten lika litet som t.ex. den tidigare, sjuåriga flickskolan nå- got klart definierat kompetensvärde. De i

fackskolan utbildade kunde således från början endast söka utbildning inom grund- skolans kompetensområde. Därvid bör man lägga märke till att deras behörighet till des- sa utbildningsvägar i regel konstituerades av den grundskolekompetens eller motsvarande som de innehade redan vid inträdet i fack- skolan. För elever, som utan sådan kompe- tens vunnit inträde i fackskola (de s. k. kvot- eleverna), reglerades behörigheten först ef- ter hand som skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar för antagning av studerande vid skilda utbildningsvägar i anslutning till kun- görelsen om grundskolans kompetensvärde. Fackskolutbildade med denna bakgrund fick på detta sätt en mot grundskolans svarande kompetens genom sina fackskolestudier.

I kungörelsen med provisoriska bestäm- melser om tillträde till högre utbildning berörs inte fackskolans kompetensvärde. Nå— got förslag att fackskolan skulle ge kompe- tens för universitets- och fackhögskolestu- dier framlades inte heller av KU i det ovan nämnda betänkandet. Däremot föreslog KU att fackskolan skulle ge kompetens för de utbildningsvägar utanför universitet och fackhögskolor, vilka för tillträde krävde studentexamen eller motsvarande, de då 5. k. icke—akademiska postgymnasiala utbildnings- vägarna. Numera ger fackskola allmän be- hörighet till klasslärarutbildning och journa- listhögskola (se ovan). Härtill kommer ett mindre antal linjer vid yrkesskolorna, t. ex. den ettåriga ADB-utbildningen (utbildning för systemmän och programmerare) och so- cialadministrativ kurs, vilka som inträdes— villkor uppställer genomgånget gymnasium, fackskola eller motsvarande utbildning. Andra utbildningsvägar inom området »an- nan högre utbildning» kräver dock fortfa- rande genomgånget gymnasium för inträde, t. ex. officersutbildningen, Institutet för hög- re kommunikations- och reklamutbildning och statens brandskolas utbildning av brand- ingenjörer. Fackskolans »eget» kompetens— område är alltså ännu tämligen begränsat.

Schematiskt skulle således en behörighets- nivå kunna indelas i olika kompetensområ- den. Vad beträffar den högre utbildningen, som utgör en behörighetsnivå, kan i första

hand urskiljas två kompetensområden: gym- nasiets och fackskolans. Men också ett an- tal andra utbildningsvägar ger behörighet, som framgår av kapitel 4. Karakteristiskt är att gymnasiet ger allmän behörighet till all högre utbildning, medan övriga vägar som regel har begränsade kompetensområ- den.

Avgränsning mellan grundskolans kompe- tensområde och den högre utbildningen

Avgränsningen mellan den högre utbildning- en och grundskolans kompetensområden kan synas förhållandevis lätt att göra. Ge- nom en kartläggning av intagningsbestäm— melserna för samtliga statliga, statsunder- stödda och under statlig tillsyn ställda ut- bildningsvägar borde man kunna fastställa, vilka av dessa som kräver »högre skolun- derbyggnad än grundskola» för tillträde och därför skall räknas till den högre utbild- ningen.

Därvid uppstår emellertid problem, när det gäller att definiera begreppet högre skol- underbyggnad än grundskola. Att fackskola är sådan högre skolunderbyggnad som här avses är helt klart, och de ovan nämnda ut- bildningsvägarna bör således räknas till den högre utbildningen. I andra fall är place- ringen inte lika självklar.

Vid vissa utbildningsvägar, t.ex. inom lantbruks- och skogsbruksutbildningen, krävs förutom grundskolekompetens även viss grundläggande skolmässig utbildning inom området. Så krävs för lantmästarutbildning- en, förutom fyllda 20 år, grundläggande yr- kesutbildning om 21 eller 40 veckor, minst två års lantbrukspraktik samt ettårig arbets— och driftsledarkurs. Vid den nya skogstek- nikerutbildningen som ersätter utbildningen vid skogsskolorna krävs, förutom att ha uppnått 20 års ålder, genomgången årskurs 1 vid skogsbruksskola samt minst tio må- naders skoglig praktik. Utbildningen vid skogsteknikerinstitutet ger i sin tur behörig- het för inträde vid skogsmästarskolan. Pro- blemet är, om dessa skolmässiga förutbild- ningar, som utgör krav för behörighet, skall räknas till sådan högre skolunderbyggnad

som avses i SFS 1967: 450 och därmed hän- föra de nämnda utbildningarna till området »högre utbildning».

Ett annat exempel på behörighetskrav som erbjuder vissa problem i detta av- seende är de som gäller för inträde vid gymnastik- och idrottshögskolorna. Till des- sa krävs för behörighet förutom grundskole- kompetens även kunskaper motsvarande lägst betyget 2 dels i biologi enligt gymna- siets eller fackskolans läroplan, dels i en- gelska eller tyska/ franska som B-språk en- ligt gymnasiets läroplan (Kungl. Maj:ts stadga för gymnastik- och idrottshögskolor- na, SFS 1967: 273).

Dessa avgränsningsproblem mellan grund- skolans kompetensområde och den högre utbildningen har även uppmärksammats av skolöverstyrelsen, som i sina anvisningar till SFS 1966: 24 framhåller: »I vissa lägen kan det uppstå tveksamhet om huruvida en utbildning som bygger på grundskola eller motsvarande och på förberedande kurser el- ler som på grund av högre ålder i inträdes- kraven lämnar en avsevärd paus mellan grundskola och utbildning, skall lyda un- der kompetenskungörelsen. Det i 13 & an- befallda samrådet mellan myndigheterna samt samråd med kompetensutredningen re- kommenderas.»

6.4.4. Utgångspunkter för KU:s överväganden

Det är KU:s uppgift att, mot bakgrund av ovanstående förhållanden och med utgångs- punkt i direktivens anvisningar, söka göra en avgränsning av den högre utbildningen som kan vara användbar även inom ett framtida utbildnings- och kompetenssystem. Det gäller därvid såväl att definiera högre utbildning som att utforma de krav som skall gälla för de enskilda utbildningsvägar- na. Det senare utgör grunden för dessa utbildningsvägars inplacering inom kompe- tensområden eller på behörighetsnivåer.

I de aVSnitt av KU:s direktiv som be- handlar dessa frågor sägs bl. a.:

»En fundamental regel då det gäller att upp- ställa behörighetsvillkor för en viss utbildning

i form av krav på förutbildning bör vara att dessa villkor grundas på vad som är sakligt motiverat med hänsyn till den fortsatta verk- samheten. Tendenser att låta prestigesynpunkter eller andra ovidkommande omständigheter på- verka utformningen av behörighetsvillkoren måste självfallet motverkas. I en tid med stark satsning på utbildning även utöver den obli- gatoriska kan emellertid utvecklingen successivt leda till att den reella förutbildningsnivån bland de sökande till en viss utbildning eller kar- riär kommer att så småningom ligga över den formellt uppställda nivån. Det kan då i vissa fall vara ändamålsenligt att utnyttja detta för- hållande genom att revidera utbildningsplaner- na så att det förändrade rekryteringsläget ef- fektivt utnyttjas. Detta kan i sin tur föranleda en omprövning av behörighetsvillkoren. Själv- fallet får en sådan omprövning inte genom- föras i oreglerade former. I fråga om det of- fentliga utbildningsväsendet måste sålunda be- slut fattas av de ansvariga myndigheterna. Jag vill starkt understryka vikten av att höjning av behörighetskrav måste ske med stor åter- hållsamhet. Resultatet kan annars bli att man utestänger sökande som inte fått den högre förutbildningen men eljest har goda, kanske i vissa fall bättre förutsättningar än övriga sö- kande för den tilltänkta utbildningen eller kar— riären.»

Direktiven anvisar här en konkret metod för behandlingen av dessa problem, nämli- gen att utbildningsväg för utbildningsväg undersöka, vilken förkunskapsnivå som den nuvarande utformningen av utbildning- en kräver.

Man kan emellertid även anlägga en mer principiell och av det gymnasiala skolsyste- mets icke minst kvantitativa utveckling be- tingad aspekt på frågan. En allt större del av ungdomskullen fortsätter sin utbildning efter grundskolan i skolmässiga former. Se- dan utredningens direktiv tillkom har den— na utveckling fortsatt.

Riksdagen har beslutat om en integrerad gymnasieskola, som skall omfatta såväl det nuvarande gymnasiet och den nuvarande fackskolan som en i princip tvåårig yrkes- skola (prop 1968: 140). I denna proposition räknar man med att i början av 1970-ta- let det frivilliga skolväsendet omedelbart ovanför grundskolan dimensioneras så, att det torde komma att motsvara minst 85 pro- cent av årskullen 16-åringar (jfr 6.1 ovan).

I samma proposition (s. 143) uttalas föl-

jande beträffande avgränsningen mellan gymnasial och eftergymnasial utbildning:

»Införandet av mellanskolan medför visså avgränsningsproblem. Jag avser bl.a. frågan huruvida sådan utbildning som för närvarande kräver en längre förpraktik, exempelvis sjöbe- fälsutbildningen, skall hänföras till mellansko- lan. Det är vidare inte självklart att mellan- skolan på sikt skall omfatta exempelvis sjuk- sköterskeutbildningen. YB har inte i detalj be- rört sådana avgränsningsproblem De problem som jag här aktualiserat berör huvudsakligen gränsdragningen mellan vad som i dag kallas gymnasial och eftergymnasial ut- bildning. Jag räknar därför med att arbetet inom den 1965 tillsatta kompetensutredningen samt inom 1968 års utbildningsutredning, vars uppdrag omfattar utredning rörande den fort- satta planeringen av det eftergymnasiala ut- bildningssystemet m. m., kommer att skapa klar- het i sådana fall. I övrigt ankommer det på skolöverstyrelsen att uppmärksamma avgräns— ningsfrågorna.»

Även i direktiven till 1968 års utbildnings- utredning berörs frågan om den eftergym- nasiala utbildningens avgränsning:

»Avgränsningen av eftergymnasial utbildning utanför universitetssektorn mot det gymnasiala utbildningssystemet ———— får göras med hänsyn till de krav som ställs på att de stu— derande skall ha dels uppnått viss ålder in- nan studierna inleds, dels i viss utsträckning ut- bildats i någon av de gymnasiala skolorna. Avgörande för frågan om en utbildning skall betecknas som eftergymnasial bör enligt min mening vara, om den är eller kan utgöra ett alternativ till annan klart eftergymnasial ut- bildning.»

Utredningens överväganden och förslag avseende vilka utbildningsvägar den högre utbildningen skall omfatta redovisas i kapi- tel 9.

6.5. Dimensioneringsproblem

I KU:s direktiv berörs frågan om de kvan- titativa följder för den högre utbildningen som nya behörighetsregler kan medföra. Dåvarande departementschefen anförde härom

»att en ändring av behörighetsbestämtnel- serna ——— kan komma att ytterligare öka trycket på det högre utbildningsväsendet. De svårigheter som kan föreligga att tillgodose

efterfrågan på dylik utbildning får man emel- lertid enligt min mening inte undanröja ge- nom att av formella skäl utestänga "utbildnings- sökande som sakligt sett är lika behöriga som de vilka får tillträde till studier.»

KU skulle således i princip inte behöva lösa problem som avser utbildningens dimen- sionering. Detta underströks ytterligare ge- nom tillsättandet av U 68, som har till en huvuduppgift att lösa denna dimensione- ringsfråga.

KU har likväl funnit det önskvärt att nå- got belysa vissa kompetensfrågor som har beröring med dimensioneringsproblem.

Kompetensreglerna har en styrande in- verkan på vissa delar av den högre utbild— ningen i fråga om utbildningens dimensio- nering. Detta gäller den ospärrade utbild- ningen, dvs. sådan utbildning där antalet studieplatser är i princip obegränsat. Sådan utbildning förekommer endast vid de s.k. fria fakulteterna (juridisk, teologisk och fi- losofisk fakultet). Då utbildningen där inte är spärrad och något urval bland behöriga sökande inte förekommer, är det behörig- hetsvillkoren som är av betydelse för till- strömningen till dessa fakulteter.

I 6.2.4 ovan har KU fäst uppmärksam- heten på faktorer som kan öka respektive minska rekryteringsunderlagets storlek. Re- kryteringsunderlaget utgör den potentiella re- kryteringen, dvs. sätter gränserna för den möjliga tillströmningen, medan dimensio- neringsfrågan måste bedömas med utgångs- punkt i den förväntade faktiska tillström- ningen till den ospärrade utbildningen lik- som naturligtvis då så är nödvändigt till samhällets förväntade behov av utbildade. Tillströmningen är väsentligt svårare att be- döma än underlaget. Upprepade gånger har även välgrundade prognoser — vilket fram- hålls i direktiven till U 68 — visat sig vara behäftade med betydande osäkerhet; det har efter ganska kort tid visat sig, att den fak- tiska tillströmningen till exempelvis filoso- fisk fakultet blivit större än det varit möj- ligt att förutse.

Hittills utmärkande för tillströmningen till de fria fakulteterna är bl. a. gymnasiets funktion som styrinstrument. Gymnasiets

dimensionering har således i stort sett dra- git upp gränserna för dimensioneringen av den ospärrade högre utbildningen, eftersom vägen till sådan utbildning går genom gym- nasiet. Dispensgivningen till icke behöriga har haft endast marginella effekter (se kapi- tel 5). Gymnasiets dimensionering bestäms av statsmakterna. I den mån KU:s förslag leder till att nya grupper från gymnasiesko— lan blir behöriga, kan en ökad tillström- ning från denna skolform till ospärrad ut- bildning förväntas. Gymnasieskolan kom— mer att omfatta majoriteten av varje års- klass. Även om alla som genomgått gym- nasieskola i princip förvärvar allmän be- hörighet, finns dock faktorer som kan ver- ka återhållande på tillströmningen. Ovan har statsmakternas dimensionering av gym- nasiet nämnts. På samma sätt dimensioneras också fackskolan. Om man ser på gymna- sieskolan som helhet finner man, att relativt sett betydligt större sektorer är direkt yrkes- förberedande än i fråga om det nuvarande gymnasiet, där vissa linjer saknar egentliga yrkesinslag och därför verkar styrande i rikt- ning mot högre utbildning; de studerande kan som regel inte direkt finna varaktiga anställningar på arbetsmarknaden utan går över till högre utbildning. En breddning av behörigheten till flera sektorer av gymna- sieskolan behöver däremot, på grund av inslaget av yrkesutbildning, inte medföra en motsvarande ökning av tillströmningen till exempelvis filosofisk fakultet. En sådan ut- veckling är i själva verket tämligen osanno- lik.

Den utbildningslinje i gymnasieskolan, från vilken ett större tillskott till ospärrad utbildning dock möjligen kan väntas, är två- årig social linje i gymnasieskolan (motsva- rande fackskolans sociala linje). Linjen är inte yrkesutbildande. Den omfattar dock för närvarande knappt 48 procent av fack- skolan, dvs. vid fullt utbyggd fackskola mindre än tio procent av årsklassen.

Konsekvenserna av en utvidgning av be- hörigheten till de vuxna är svåra att be- räkna. Försöken med utvidgning av behö- righeten enligt SFS 1969: 68 har under för- sökets första halvårsperiod utnyttjats av ett

relativt litet antal personer (ca 800) vilket är ca tre procent av det beräknade totala antalet nyinskrivna vid filosofisk fakultet läsåret 1969/ 70 (Information i prognosfrå- gor l970:1). Denna begränsade rekrytering av vuxna ger inte underlag för några lång— siktiga slutsatser; försöket har också pågått alltför kort tid härför. Begränsningen av försöket till ett relativt litet antal ämnen är därtill ägnad att dämpa den totala effekten av att nya kategorier fått behörighet.

SCB bedömer det som troligt, att till- strömningen av studerande med allmän be- hörighet enligt SFS 1969: 68 kommer att öka väsentligt i framtiden liksom universi- tetsutbildningen vid sidan av universiteten och universitetsfilialerna (decentraliserade universitetskurser och universitetscirklar), detta mot bakgrunden av dessa distribu- tionsformers snabba expansion under sena- re år. Man torde enligt SCB kunna förut- säga, att dessa former m.fl. kommer att fortsätta att öka i snabb takt under 1970- talet. Samtidigt torde de organisatoriska gränserna mellan dessa studieformer och universitetsutbildning av traditionell typ komma att successivt suddas ut (Informa- tion i prognosfrågor 1970: 1).

En faktor som innebär en begränsning av de vuxnas ianspråktagande av utbildning vid de fria fakulteterna, är att denna stu- derandegrupp kan komma att i viss ut- sträckning uppställa begränsade studiemål, dvs. partiell utbildning i stället för full- ständig examen (jfr dock i kapitel 5 uppgiv— na studiemål bland studerande med behö- righet enligt SFS 1969: 68).

Det är möjligt att de vuxna, oavsett förutbildning, föredrar vissa distributions- former framför andra. SAMSUS-rapporten visar de särskilda distributionsfomernas dragningskraft på något äldre studerande; endast ca 20 procent av deltagarna är 25 år eller yngre (se ovan). Den konventio- nella formen för universitetsutbildning skul- le således kunna bli mindre efterfrågad av vuxna med aspirationer på högre utbildning. Det är dock tveksamt, hur stor del av de vuxenstuderande i decentraliserad univer— sitetutbildning m.m. som, utan tillgång till

denna distributionsform, skulle ha bedrivit universitetsstudier i traditionella former. Det synes dock vara klart, att många deltagare i den decentraliserade kursverksamheten osv. inte skulle ha kunnat bedriva studier vid universitet på grund av bundenhet vid hem- orten. En spridning av utbildningsmöjlighe- terna genom särskilda distributionsformer skulle således kunna dels höja det totala an- talet studerande i högre utbildning, dels sän- ka antalet studerande på universitetsorterna. U 68:s i kapitel 5 nämnda förslag till för- söksverksamhet med decentraliserad utbild- ning bör, om det genomförs, kunna ge er- farenheter av värde för bedömningen av denna fråga.

De särskilda villkoren för behörighet kan, som ovan påvisats, få en begränsande ef- fekt på tillströmningen till vissa ämnesom- råden. I försöksverksamheten med vidgad behörighet samlade ämnesområdet pedago- gik det största antalet studerande under för- sökets första halvårsperiod. Pedagogik är, tillsammans med ekonomisk och juridisk översiktskurs, det enda ämnesområde bland de i försöket ingående där det inte krävs några särskilda förkunskaper. Detta förhål- lande skulle kunna vara en bidragande or- sak till pedagogikämnets popularitet i sam- manhanget. Sannolika skäl talar för att även förkunskapskravens utformning kan hämma tillströmningen till visst ämne eller viss ut- bildningsväg. Det är troligt, att krav på en samlad redovisning av förkunskaperna som villkor för inskrivning, som fallet är vid fackhögskolorna, har större begränsande effekt än då, som vid filosofisk fakultet, förkunskaperna kan redovisas efter hand i takt med de successiva studievalen.

Vad beträffar spärrade utbildningsvägar eller linjer (ämnen) inom den högre utbild- ningen gäller, att dimensioneringen regleras genom statsmakternas beslut. Nya behörig- hets- och urvalsregler och ett utökat rekry— teringsunderlag samt ett större antal sökan- de påverkar således inte dimensioneringen. Rekryteringsförhållandena kan dock ändras genom ett nytt kompetenssystem, så att stu- dieplatserna fördelas på ett annat sätt än i dag mellan olika sökandegrupper. Detta för-

hållande, liksom den med nya och utvid- gade behörighetsregler skärpta konkurren- sen, kan leda ytterligare studerande till de fria fakulteterna, dvs. sökande till spärrad utbildning som ej vunnit inträde där och som ersättning väljer något slag av ospär- rad utbildning.

Ett antal spärrade utbildningsvägar till— hör nu, vad behörighetsvillkoren angår, grundskolans kompetensområde. En del av dessa kan, enligt KU:s förslag i kapitel 9, komma att överföras till den högre utbild- ningen. En sådan förändring av den for— mella behörighetsnivån kan få dessa vägar att bli attraktiva utbildningsalternativ för studerande som annars hade föredragit uni- versitetsstudier. Detta skulle således verka begränsande på antalet studerande i ospär- rad utbildning.

6.6 Några ekonomiska aspekter

Ekonomiska aspekter i samband med kom- petensfrågor består — om man bortser från frågor rörande inkomstfördelningen — hu- vudsakligen av statsfinansiella frågor (ut- bildningskostnader och studiesociala kost- nader) samt samhällsekonomiska, dvs. ut- bildningens allmänna ekonomiska betydelse.

Den sektor inom den högre utbildningen som skulle kunna expandera på grund av ändring i behörighetsreglerna utgörs av de fria fakulteterna. Vid dessa är utbildnings- kostnaderna per individ betydligt lägre än vid spärrade fakulteter. Driftskostnaderna per studerande var budgetåret 1968/69 t. ex. vid samhällsvetenskaplig fakultet 1400 kr och vid medicinsk fakultet 16 400 kr (Högre utbildning och forskning i Sverige. Utbild- ningsdepartementet 1969, stencil). Härtill kommer att utbildning vid spärrade fakul— teter normalt är längre än vid de fria. Ökad tillströmning på grund av nya behörighets- regler skulle således medföra förhållandevis låga kostnader per studerande.

En annan utgiftspost, utöver direkta kost- nader, är det studiesociala stödet till del- tagare i högre utbildning. Ökningen av det— ta stöd vid en större tillströmning kan kom- ma att bli delvis beroende av studerande-

gruppernas sammansättning. I många fall har de vuxna betydligt större behov av eko- nomiskt stöd under studietiden än andra studerande, främst på grund av familje- och försörjaransvar. Ett studiesocialt stöd åt vuxna, som kompenserar för inkomstbort- fall vid heltidsstudier, kan bli synnerligen kostnadskrävande, om tillströmningen av vuxna får någon större omfattning. Hithö- rande frågor utreds för närvarande av kom— mittén för studiestöd åt vuxna (SVUX).

Frågor av studiesocial natur ligger utan- för KU:s uppgiftsområde. Som det emeller- tid framhålls i SVUX direktiv, kan studie- stödets utformning få en kraftig styreffekt på rekryteringen till utbildning. Nya be— hörighetsvillkor kan således, vad avser vux- na, få begränsad verkan, om de inte förenas med studiesociala åtgärder.

Det studiesociala stödets omfattning och utformning kan också påverka de vuxnas val av heltids-, deltids- respektive fritidsstudier. Fritidsstudier kan bedrivas i särskilda distri- butionsformer (decentraliserade kurser etc.), varför val av fritidsstudier samtidigt kan innebära ökad efterfrågan på sådana distri- butionsformer. Från produktionssynpunkt har fritidsstudier den fördelen att arbetskraft inte dras ur produktionen.

Behörighetsreglerna för tillträde till högre utbildning kan inverka på hur gymnasial ut— bildning efterfrågas. Om det för personer utan behörighet föreskrivs relativt omfat- tande skolmässiga studier inom exempelvis vuxenutbildningen som villkor för behörig— het, kan kostnaderna öka för gymnasial vuxenutbildning. Å andra sidan kan omfat- tande studiekrav som behörighetsvillkor minska benägenheten att uppnå behörighet genom gymnasiala studier och således mins- ka efterfrågan på dessa. Även meritvärde- rings- och urvalsregler kan öka utbildnings- kostnaderna. Detta är fallet om enligt dessa regler kompletterande utbildning vid t. ex. filosofisk fakultet tillgodoräknas vid urvalet.

Som framgår av direktiven har KU ock— så till uppgift att framlägga förslag om av- gränsningen av den högre utbildningen (se ovan). Vissa utbildningsvägar som nu ba— seras på grundskola kan därigenom komma

att flyttas till den högre utbildningen. Un- der förutsättning att berörda utbildningsvä- gar i övrigt inte ändras till längd eller in- nehåll, skulle en sådan flyttning kunna leda till förlängd utbildning; mellan grundskolan och inträdet i den avsedda utbildningen skulle i princip ligga en minst tvåårig ut- bildning i gymnasieskolan. De studerande skulle därför dels få mer utbildning än i dag, dels utträda på arbetsmarknaden minst två år senare. SÖ beräknar i sin petita- ingress för budgetåret l970/ 71, att kostna- derna per elev och år i skolan nämnda budgetår, i 1968/ 69 års penningvärde, upp— går till 3 700 kronor för staten och 2000 kronor för kommunerna, dvs. totalt 5 700 kronor per år och över 11 000 kronor för den antagna tvåårsperioden. En avsevärd utgift för samhället skulle kunna uppstå genom det försenade utträdet på arbetsmark- naden.

Dessa kostnadsökningar och utgifter är dock i många fall endast skenbara. Under förutsättning att den stora majoriteten av årsklassen genomgår gymnasieskolan, måste man ändå räkna med att utbildningsvägar utanför gymnasieskolan i stor utsträckning kommer att rekryteras med elever som ge- nomgått denna skolform, oavsett de formella behörighetsvillkoren.

Särskilt vid utbildningsvägar som har en lägsta inträdesålder på omkring 18 år ökar sannolikheten för en omfattande rekrytering från gymnasieskolan. Skall sådana utbild- ningsvägar kunna rekryteras i större om- fattning med grundskolutbildade (utan gym— nasieskola) måste det vara möjligt att gå direkt från grundskolan till den fortsatta utbildningen. Sannolikt kommer gymnasie- skolan dock att utöva mycket stark drag- ningskraft på 16-åringarna även i sådana fall.

Ändring av behörighetsnivå kan således beräknas medföra endast begränsade kost- nadsökningar och bortfall av arbetsinsat- ser i produktionen.

Kompetenssystemets samhällsekonomiska effekter kan bedömas inom ramen av de ekonomiska verkningarna av utbildning i allmänhet. Detta problem har under senare

år tilldragit sig ett växande intresse och en ganska omfattande litteratur på områ- det har framkommit. Några mer precisa resultat har dock inte uppnåtts. Betydande svårigheter föreligger att mäta, hur utbild- ning ökar produktionen etc. Vad man kom- mit fram till är insikten om ett mer all- mänt samband mellan utbildning och eko- nomisk utveckling. Utbildning kan allmänt sett betraktas som en investering i mänskligt kapital och svarar därigenom för en icke ringa del av den ekonomiska tillväxten.

Man har också konstaterat, att olika län- ders utbildningskvot, dvs. procenttalet indi- vider som undergår utbildning, och brutto— nationalprodukt har ett samband med var- andra. Hur detta samband skall tolkas, t. ex. i vilken grad utbildningskvoten höjer pro- duktionen, är mer tveksamt. En försiktig tolkning är att de är inbördes beroende (KU:s specialbetänkande SOU 1968: 25, s. 13 ff). För vårt lands vidkommande har en utökad utbildning av befolkningen bl. a. setts som ett medel att hävda landets intematio— nella konkurrenskraft.

Vad angår behörighetsreglernas inverkan — om man utgår från att utbildningen har en produktionshöjande effekt — kan regler, som ger nya grupper möjlighet till högre ut- bildning, få ekonomiskt gynnsamma effek- ter. Särskilt påtaglig kan denna effekt bli i fråga om yrkesverksamma vuxna som höjer sin kapacitet genom högre utbildning. Bl. a. denna utbildning av arbetskraften var väg- ledande för KU, då utredningen 10.5.1968 i skrivelse till Konungen föreslog försök med utvidgad behörighet (nu pågående försök en- ligt SFS 1969: 68).

Å andra sidan kan många studerande komma att använda en utvidgad behörig- het till utbildningskonsumtion, dvs. studier för sitt nöjes eller för sin personliga ut- vecklings skull. Detta kan i och för sig vara ett av syftena för ändring av behö- righetsreglerna, eftersom ekonomiska motiv inte kan få bli avgörande härför. Det är också svårt att i sådana sammanhang dra gränsen mellan utbildning som konsumtion och utbildning som investering. Sammanfattningsvis vill KU för sin del

hålla för troligt, att en utvidgning av be- hörigheten till högre utbildning i det stora hela gagnar bl.a. den ekonomiska utveck- lingen genom höjning av utbildningsnivån hos en de] av arbetskraften.

7.1 Inledning

Den enskildes val av fortsatt utbildning och samhällets urval (genom behörighets—, me- ritvärderings- och urvalsregler) kan från formell synpunkt ses som en procedur där berörda individer är i princip likställda. Reglerna är lika för alla; följaktligen skulle därmed kraven på rättvisa i kompetenssyste— met vara tillgodosedda.

Detta synsätt är emellertid invändnings- fritt endast från formell synpukt. Om man tar hänsyn till de berörda individernas olika bakgrund, blir bilden en annan. Det visar sig då, att olika grupper i samhället gör olika utbildningsval och att kompetensreg— lerna i sin nuvarande form är gynnsamma för en de] grupper, ogynnsamma för andra. Inom pedagogisk och sociologisk forskning är det ett sedan länge välbekant och stän- digt på nytt bekräftat resultat av olika un- dersökningar, att den sociala bakgrunden har inflytande på utbildningsval och fak- tiska utbildningsmöjligheter m. rn. De socia- la faktorerna utgör en verksam stymings— mekanism vid fördelningen av en årskull ungdomar på olika utbildningsvägar respek- tive på utbildning och förvärvsarbete. På grund av denna stymingsmekanism får de formella kompetensreglema, dvs. samhäl- lets avsiktligt använda styrinstrument, oav- siktliga bieffekter som yttrar sig i t. ex. an- talsmässig dominans av högre socialgrupp (i förhållande till gruppens andel av befolk-

Det sociala perspektivet

ningen) bland de studerande i högre ut- bildning. Även om man jämför två i ut- gångsläget lika begåvade individer från olika socialgrupper visar det sig, att den som kom- mer från en högre socialgrupp med klart större sannolikhet når högre utbildning etc. än den som kommer från en lägre.

De sociala faktorernas roll för kompe- tensreglernas faktiska konsekvenser erbjuder ett invecklat problemkomplex. I detta sam- manhang kan endast några allmänna drag belysas av dessa faktorers inverkan på ut- bildningsval m. m. Först skall dock nämnas det arbete som utfördes av studiesociala ut- redningen som i sitt betänkande II (Student— rekrytering och studentekonomi, SOU 1963: 53) dels utförligt redovisade de uni— versitets- och högskolestuderandes sociala bakgrund, dels också analyserade samban- den mellan rekryteringens sammansättning och olika sociala faktorer. KU har dock funnit det nödvändigt att ytterligare belysa denna fråga, såvitt möjligt också med hjälp av nyare forskningsresultat.

7.2 U tbildningsval och social bakgrund

Betydelsefullt är det successivt fortskridande sociala urvalet i utbildningsväsendet. I en bok av F. Bowles, Access to Higher Educa- tion (Unesco 1963) har man urskilt tre sta- dier som man anser är verksamma i alla utbildningssystem (jfr även kapitel 3).

1 Under det första stadiet utbildas i

grundskolor (motsvarande) en grupp ele- ver som förbereder sig för högre utbildning. Gruppen kan kallas rekryteringsgrupp.

?. Under gymnasiestudiema (secondary education) reduceras rekryteringsgruppen ge- nom beslut från skolans sida eller genom elevernas egna beslut. Effekten blir i båda fallen, att rekryteringsgruppen konsolide- ras under den tid dess medlemmar förbe- reder sig för högre utbildning.

3 Under den tredje perioden äger en an— passning rum av gruppens storlek till anta— let tillgängliga platser och de krav utbild— ningsanstaltema ställer. En rad undersökningar både i Sverige och andra länder har klart visat, att sociala fak- torer påverkar benägenheten att söka sig till högre utbildning liksom tendensen att genomföra hela utbildningen till slutet och graden av framgång i studierna. Sven Jans— son och Bengt-Olov Ljung, som lämnat ett nytt bidrag till serien av undersökning— ar i sin skrift Vägen genom högstadiet till gymnasiet (lärarhögskolan i Stockholm, stencil 1970), ger också en lista över några av de viktigaste svenska rapporterna om un- dersökningar rörande sociala faktorers in- verkan. Det torde vara tillräckligt att som exempel peka på några av dessa undersök— ningar. Gesser har vidare gjort en sammanställ- ning av olika undersökningar som visar, hur andelen studerande från arbetarhem suc- cessivt nedgår från nivå till nivå enligt ne- danstående tablå (Högre utbildning och val av yrke. Licentiatavhandling, stencil 1967. Lund). I sammanställningen hänvisas till oli- ka undersökningar m. m. 1 Färre fortsatte till 1947). 2 Färre avlade realexamen (Härnqvist 1957). 3 Färre avlade studentexamen och pro- centen barn från arbetarhem var större i fackgymnasierna än i de allmänna gymna- sierna (gymnasieutredningen, SOU 1963:42). 4 Färre går till yrkesinriktad högre ut- bildning (jurister, präster, läkare, tandläkare, etc.); undantag var de tekniska högskolorna (data från SCB, Högre studier).

realskola (Boalt

5 Färre använder universitet som en kompletteringsinstitution (Israelsson och Quensel 195 8, Studentundersökningen 1960/ 62/ 64). Färre avlägger akademisk examen — särskilt filosofie doktorsexamen (forskar- enkäten 1963).

I en nyligen publicerad undersökning, Ta- lent, Opportunity and Career, har profes- sor Torsten Husén m.fl. redovisat resulta- ten av en mycket stor undersökning, omfat- tande över 1 500 individer (skolbarn i Mal- mö) som följts från tioårsåldern (1938) upp i medelåldern (mitten av 1960-talet). Bl. a. har utbildningsgång och yrkeskarriär un- dersökts. Den sociala faktoms betydelse summerar Husén (s. 86) på följande sätt. I praktiskt taget alla studier av utbild- ningsgång och skolprestationer har man be- tonat den stora betydelsen av elevens socia- la bakgrund. Elever från högre socialskikt är mer framgångsrika än de som kommer från lägre socialgrupper, även i folkskolans lägre klasser. Skillnaden mellan socialgrup- per i fråga om övergång till realskola är enligt Husén slående. Ca hälften av ele- verna från de högre socialgrupperna I och II (Husén har en uppdelning i fyra grup- per) gick över till realskola (junior secon- dary) eller motsvarande, medan endast om- kring var femte elev av de övriga kom in i sådana skolor. Ett nära samband mellan skolframgång och social bakgrund kunde konstateras. Studentexamen avlades av 34 procent av pojkarna i den högsta gruppen men endast av tre procent i den lägsta. Uni— versitetsstudier påbörjades praktiskt taget enbart av elever från de högsta grupperna. I socialgrupp I hade endast tre procent av männen mindre än åtta års skolutbildning, i socialgrupp IV 68 procent. Omvänt hade 77 procent av männen i socialgrupp I el— va års utbildning eller mer, i socialgrupp IV åtta procent. Författaren påpekar i sin summering bl. a. att den sociala bakgrun- den förutsäger också efterfrågan på utbild- ning, inte endast i fråga om individen själv utan också för hans barn. Den inverkar ock- så på deltagande i vuxenundervisning, hel- tid eller deltid, men i mindre utsträckning än i fråga om formell skolutbildning (s. 97).

Den sociala bakgrunden har i det redo- visade materialet visat sig mycket viktig för särskilt männens yrkesstatus. De som i tioårsåldem tillhörde den högsta socialgrup- pen hade vid 35 års ålder i genomsnitt hög- re yrkesstatus, hade oftare ledande positio- ner och högre inkomster samt var mer nöjda med sin ställning än medlemmar i andra grupper (s. 127).

Det visade sig också, att uppnådd utbild- ningsnivå (utbildningstidens längd) hade ett närmare samband med social bakgrund än med intelligensen, mätt med ett grupptest eller med lärares skattning. Av särskilt in- tresse är att social bakgrund tenderade att vara närmare relaterad till den vuxnes in- komst än antalet skolår eller intelligenskvot (s. 145 ff). Enbart variationen i utbildnings- tid kan således inte förklara inkomstskillna— der.

För gymnasieutredningens räkning sökte Hörnqvist och Grahm med hjälp av om- fattande enkäter belysa valsituationerna i samband med gymnasieutbildning (Vägen genom gymnasiet, SOU 1963: 15). De fann bl. a. att faderns utbildning visar ett klart samband med övergången till gymnasiala studier. Särskilt mycket betyder föräldrar- nas bildningsgrad för val av gymnasium i fråga om elever vilkas betygsnivå ligger lågt.

Man har anledning att fråga, hur skolre- formerna inverkat på de sociala urvalsme- kanismerna. Som påpekats ovan har genom grundskolans införande en selektionspunkt (vid övergång folkskola—realskola) bortfal- lit. Det avgörande utbildningsvalet ligger se- nast vid grundskolans slut.

Redan vid den första punkt, där de facto ett val mellan teoretisk och praktisk inrikt- ning i studierna görs — vid övergången mel- lan årskurs 6 och årskurs 7 i grundskolan — visar sig barn från socialgrupp III i be- tydligt mindre utsträckning än barn från högre socialgrupper välja en mer teoretisk inriktning. Detta val blir sedan avgörande för möjligheterna att vinna inträde i gym- nasiet, eftersom härför krävs grundskole- kurs i två språk samt s.k. särskild (svåra- re) kurs i engelska och matematik. Tabel-

Tabell 12. Procentuella andelen elever från respektive socialgrupp vid olika nivåer under vägen mot gymnasiet.

Socialgrupp Nivå I II III Årskurs 7 88 67 46 » 8 90 65 42 » 9 88 59 36 Behöriga 87 58 3 3 Sökande 76 43 22 Intagna 62 32 17

len ovan grundas på resultat av Janssons och Ljungs ovannämnda undersökning, i vilken över 3 600 elever, som befann sig i årskurs 9 läsåret 1965/ 66 (Västernorr- lands län) följts genom högstadiet och gym- nasiet. I tabellen redovisas den procentuel- la andel av eleverna i olika socialgrupper som valt särskild kurs i engelska och ma- tematik i årskurserna 7, 8 och 9. Eftersom dessa i regel också valt två språk särredo- visas inte detta senare val. Dessutom har angivits den procentuella andelen av samt— liga elever från respektive socialgrupp som är behörig, som har sökt och som har blivit intagen i gymnasiet.

Skillnaderna i kursval är som synes myc- ket stora mellan de olika socialgrupperna. Hela 88 procent av eleverna i socialgrupp I väljer svår kurs i matematik och engelska, medan motsvarande värde är 46 procent för socialgrupp III.

Redan i slutet av årskurs 6 har således över hälften av eleverna i socialgrupp III i praktiken förverkat möjligheten till gym- nasiestudier. Det finns visserligen möjlig- heter att under högstadietiden göra över- gång från lätt till svår kurs. Den andel av eleverna från socialgrupp III som utnyttjar denna möjlighet är dock så liten att man kan bortse från den i detta sammanhang.

Betraktar vi vad som händer från årskurs 7 och fram till slutet av årskurs 9, då be- hörigheten för gymnasiestudier fastställs, så finner vi att socialgrupp I under denna period knappast har någon avtappning alls av elever under vägen mot gymnasiet. So- cialgrupperna II och III har däremot un-

der denna period en stor avtappning. Vi kan vidare konstatera att andelen intagna av de behöriga är störst för socialgrupp I.

Den största delen av skillnaden mellan socialgrupperna beträffande andelen kom- mande gymnasieelever uppkommer dock re- dan vid kursvalet i årskurs 6.

Både KU:s egna undersökningar och de som utförs av 1968 års utbildningsutredning (U 68) visar, att valet av studieväg efter grundskolan, dvs. val mellan olika studievä— gar, är starkt beroende av sociala faktorer. De nämnda undersökningarna redovisas i kapitel 10.

Olika undersökningar har klarlagt den ojämna socialgruppsfördelningen bland de studerande i den högre utbildningen, alltså slutsteget i selektionsproceduren på utbild- ningsområdet (jfr med Gesser ovan). En undersökning av nyinskrivna studenter vid olika lärosäten höstterminerna 1964—1967 har utförts av sociologiska institutionen i Lund på uppdrag av SFS och TCO (Stu— dentekonomiska undersökningen 1968). So- cialgruppsfördelningen, efter faderns social- grupp, var för studerande vid de filosofiska fakulteterna samt vid tekniska högskolan, karolinska institutet och socialhögskolan i Stockholm följande (i relativa tal).

Social grupp I II III Summa Procenttal 31 51 18 100

Den andel av samtliga nittonåringar inom var och en av olika socialgrupper, som höst- terminen 1967 skrevs in vid universitet och högskolor, var enligt Studentekonomis- ka undersökningen följande.

Socialgrupp I II III Procenttal 63 23 8

Inom den högre utbildningen finns en of- ta framträdande skillnad i fråga om social- gruppsfördelning mellan spärrad och ospär- rad utbildning. Uppgifter härom redovisas i kapitel 12 (jfr ovan om de studerande i naturvetenskaplig tillvalsgrupp i gymnasiet).

Sammanfattningsvis kan konstateras, att selektionen till högre utbildning inte är en händelse som äger rum vid själva behörig- hetsförklaringen eller det formella urvals-

förfarandet, d_vs. vid antagningen. Långt dessförinnan har, genom en gradvis skeende process, stora grupper avskilts från dem som kan ställa upp i konkurrensen. Till sociala faktorer kopplade önskemål om olika slags utbildning torde också spela en inte oväsent- lig roll. Resultatet av alla formella och in— formella, avsiktliga och oavsiktliga urvals- processer är bl. a. att studerande från famil- jer i lägre socialgrupper är underrepresen- terade i högre utbildning, särskilt spärrad sådan.

7.3 Sociala konsekvenser av kompetens- regler

Kompetenssystemets struktur får konsekven- ser för den sociala sammansättningen av stu- derandegrupperna i högre utbildning. En konsekvens av behörighetsreglerna är, att vissa socialgrupper kan automatiskt miss- gynnas av reglerna, nämligen om dessa innebär krav på viss skolutbildning, t. ex. gymnasium, som förekommer i olika ut- sträckning inom olika sociala skikt. Denna olikhet i rekrytering kan endast till en del återföras på olikheter mellan socialgrup— perna i genomsnittliga studieförutsättningar.

En mer subtil inverkan på rekrytering av sökande med olika social bakgrund kan emellertid urvalsreglerna ha. Det är under vissa omständigheter inte betydelselöst för antagningens effekter i fråga om de an- tagnas sociala bakgrund vilket urvalsinstru- ment som används.

Det i vårt land vanligaste urvalsinstrumen— tet är skolbetyget. Ett antal undersökningar av olika ålder visar övertygande sambandet mellan social bakgrund och betygsnivå. Hörnqvist och Svensson gjorde 1961 en nu- dersökning i årskurs 6 av den obligatoriska skolan, varvid de lät eleverna undergå ett begåvningsprov och sedan jämförde skolbe- tygen med provresultaten. De indelade där— vid eleverna efter faderns yrke och utbild- ning i sex socialgrupper (A—F). Totalt om- fattade undersökningen över 9000 elever. Man fann, att den betygsnivå man kunde förvänta hos eleverna enligt begåvningspro- ven, ibland överskreds, ibland ej uppnåd—

medelvärden.

Socialgrupp A B

Pojkar + 45 + 28 Flickor + 42 + 27

des. Denna variation visade sig ha samband med elevernas soCialgruppstillhörighet enligt tabell 13 ovan (efter Hämqvist—Svensson, Social bakgrund, skolprestation och utbild- ningsval i Det differentierade samhället).

A är den högsta gruppen, E den lägsta (F är ej klassificerbara individer, totalt 408). Som synes har de högre grupperna betydligt bättre skolresultat än som motsvaras av de- ras begåvning. Omvänt har E, den lägsta gruppen, sämre resultat än begåvningspro- ven ger anledning att förvänta. Motsvaran- de men något mindre skillnader förelåg mel- lan begåvningsprov och standardiserade kunskapsprov.

Författarna diskuterar sina resultat och anför bl. a.: »De här redovisade resultaten demonstrerar på ett uttryckligt sätt samban- det mellan socialgrupp och skolprestation även när en sådan redan i hög grad social influerad variabel som poäng på begåvnings- prov hålls under kontroll ———. Detta re- sultat är i och för sig varken nytt eller ovän- tat.»

I skolsituationen synes alltså barn från hem, där föräldrarna har god utbildning, ha möjligheter att få högre betyg än lika begåvade men i sin hemmiljö mindre gyn- nade barn. Forskningen har visat, att hem— met och den övriga sociala miljön har stark inverkan på barnens utvecklingstakt redan under de första levnadsåren. Gustaf Jons- son har (Delinquent Boys, Their Parents and Grandparents) sålunda givit data om de kraftiga och långt fram i livet verksamma negativa effekterna på både social, emotio- nell och intellektuell utveckling av ogynn— samma hemmiljöer.

Genom det svenska reformarbetet inom utbildning, socialpolitik och andra områden har de ekonomiska spärrarna för tillträde till

Tabell 13. Ditferensen i procent mellan funna och enligt begåvningsprov väntade betygs-

C D E F

+ 7 — 3 ——1 2 ——21 + 6 + 21 —l 5 —28

högre utbildning fått allt mindre betydelse. Det har dock visat sig, att även andra fak- torer än de rent ekonomiska har stor be- tydelse för individens fortsatta utveckling och för utbildningsvalet. Hem, där för- äldrarna har god utbildning och intellek- tuellt betonade yrken, är i genomsnitt mer utvecklande för barnen. Detta gäller även vid lika ekonomiska villkor. Redan under förskolåldern ger dessa hem, i förhållande till mindre gynnade sådana, genom ofta mer stimulerande samvaro med barnen och till— gång till lämpliga leksaker, böcker m.m., barnen t.ex. större allmänorientering och ordförråd samt främjar en mer gynnsam intellektuell utveckling. Denna föräldra- grupp är ofta mer aktiv för att få in sina barn i lekskola. Under barnens skoltid vi— sar dessa föräldrar vanligen större intres- se för barnens skolgång än andra hem, del— tar mer i föräldramöten, tar oftare kontakt med lärarna och hjälper barnen mer med deras hemuppgifter. Under samvaron i hem- met befordras även i fortsättningen barnens intellektuella utveckling genom att föräld— rarna har mer att bjuda sina barn i form av berikande samtal, läsning osv. Tenderar bar- nen att sluta skolan eller misslyckas med sina studier, ingriper föräldrarna i sådana hem med större kraft och resurser än and- ra föräldragrupper i regel kan göra. Detta gör sig gällande även när de olika valen av utbildningsväg skall göras, från valet av ämnen i årskurs 7 och senare val.

7.4 De sociala faktorernas stabilitet

Ett drag i de ovannämnda sociala faktorer— nas funktioner är deras ofta förhållandevis stora stabilitet. Studentekonomiska under— sökningen 1968 redovisar (s. 123 ff) för

Läsår 1956/57 1961/62 1963/64 Höstterminen 1967

Procenttal 15 15

16 19

______________________.___________————-—_——

olika tidpunkter den procentuella andelen nybörjare vid universitet vilkas fäder tillhör socialgrupp III eller yrkesgruppen arbetare. Uppgifterna för tidigare år har hämtats ur Högre studier 1956/ 57 respektive 1961/ 62 (SCB). I stort sett sammanfaller SCB:s be- teckning arbetare med undersökningens so- cialgrupp III. Andelen nyinskrivna med ur- sprungsbeteckningen socialgrupp III eller ar- betare är för olika år enligt ovan (reserva- tion från undersökningsledningens sida för mindre metodskillnader mellan SCB och stu- dentekonomiska undersökningen).

Som ytterligare jämförelse kan nämnas att år 1947 kom ungefär åtta procent av de nyinskrivna vid universiteten från arbe— tarhem och 1953 ca tolv procent (Studie— sociala utredningen II, s. 56).

Andelen nyinskrivna från socialgrupp IIl (motsvarande) har alltså mer än fördubb- lats under de två årtiondena mellan 1947 och 1967 men ökat med endast fyra pro- cent under tioårsperioden 1957/1967. Det återstår att se, vilken inverkan den fort- satta utbyggnaden av den gymnasiala ut- bildningen kan komma att få på något läng- re sikt. Denna inverkan kan komma att bli mycket begränsad, om man inte skapar sådana behörighetsregler som gör det avse- värt lättare än nu för studielämpade utan formell gymnasieskolning att vinna tillträde till högre utbildning. Därigenom kan man häva följderna av det utbildningsval som sker vid grundskolans slut.

De sociala faktorernas tidsmässiga stabi- litet motsvaras av deras geografiska allmän- giltighet. Internationella översikter och un- dersökningar ger i stort sett samma bild som i Sverige av rekryteringen till fortsat- ta studier i fråga om den sociala bakgrun— dens inverkan.

Till en konferens 1967 med europeiska utbildningsministrar sammanställde Unesco en del material, däribland en översikt kal- lad Access to Higher Education from the Point of View of the Social, Economic and

Cultural Origins of Students. I denna läm- nas uppgifter om den sociala rekryteringen till högre undervisning i en rad stater. Det skulle föra för långt att här återge denna omfattande statistik. Unescoskriften sam- manfattar emellertid framställningen på föl- jande sätt. , Socialt ursprung är fortfarande orsak til betydande olikheter i utbildningsmöjlighe- ter. I europeiska länder är oftast det soci- ala mönstret för rekrytering till undervis- ning på olika nivåer vitt skilt från befolk- ningens sociala sammansättning. Denna av- vikelse är mer utpräglad på högre utbild— ningsnivåer. Även om ekonomiska faktorer är mycket viktiga i sammanhanget, är den kulturella faktorn (föräldrarhemmets kul- tumivå, särskilt faderns utbildning) avgör- ande vid lika stora inkomster i olika famil- jer. Den sociala bakgrunden är mycket in- flytelserik också i förhållande till studie— framgång. Frågan om tillträde till högre utbildning är avgjord långt innan eleven uppnår inträdesåldern (se även kapitel 3). I den ovannämnda översikten uppges att i de socialistiska staterna i Europa antalet arbetarbarn i den högre undervisningen sy- nes motsvara arbetarnas andel av befolk- ningen. Detta motsägs dock av uppgifter från annat håll. I Comparative Education Review, oktober 1968, uppges i fråga om Sovjetunionen att vid valen till utbildning efter årskurs 8 önskemålen om fortsatta stu- dier eller inträde i arbetslivet fördelar sig, efter föräldrarnas yrken och utbildningsni- vå. Endast en tredjedel av arbetarbarnen vill gå över till den teoretiska årskurs 9 i gymnasieskolan. Barn till så kallade spe- cialister däremot föredrar denna utbildning eller tekniska skolor, men ytterst få vill ha ren yrkesutbildning eller yrkesarbete. Av barn till föräldrar med låg utbildning vill endast vart fjärde gå till gymnasieskolan, men nära 75 procent söker sig dit, då för- äldrarnas utbildning är hög. Den successi- va selektionen förekommer även i Sovjet.

Arbetarbarnens andel av årskurs 8 utgör nära två tredjedelar av elevantalet men i årskurs ll endast ungefär en tredjedel. I gymnasieskolans avslutningsklass vill 80—90 procent av eleverna gå vidare till högre ut- bildning. Av de s. k. specialisternas barn vil- le 93 procent ha högre utbildning, av arbe- tarnas barn omkring 83 procent. Av hela specialistgruppen lyckades 82 procent vinna inträde i högre utbildning men endast ca 50 procent av arbetargruppen.

7.5 Utbildningssocihl debatt

Under senare år har sociala frågor inom utbildningsområdet livligt uppmärksammats i den allmänna debatten. Några av de mer uppmärksammade frågorna i denna diskus- sion är av intresse för KU:s arbete, varför delar av den utbildningspolitiska debatten summariskt redovisas här.

Varje debatt om utjämning mellan olika grupper i samhället, ett ofta återkommande diskussionsämne, kommer som regel in på utbildningsfrågorna. Startmöjligheterna i ar- betslivet, löneutveckling m.m. är med da- gens utbildningsstruktur, menar man, till mycket stor del en fråga om utbildning. Utbildningsprivilegier kan ses som en vik- tig faktor för inkomst— och maktfördelning bland medborgarna.

Kompetensfrågorna har därvid spelat en inte oviktig roll. Bl. a. har det påpekats att, om den högre utbildningen öppnas för vä- sentligt större grupper från skolan än i dag, de sociala faktorernas genomslagskraft minskar.

En faktor av betydelse för de senaste årens utbildningspolitiska debatt är en i viss mån ändrad syn på begåvningens natur. Man har tidigare i stort sett förutsatt, att varje individ föds med så att säga en given kvantitet begåvning. Om man avlägsnar yttre, formella hinder av t. ex. ekonomisk, geografisk och social natur skulle var och en kunna förverkliga sig själv. Det har emel- lertid, på grundval av forskning under de senaste tio till femton åren, utformats en nyare syn, enligt vilken begåvningen påver- kas av miljön.

»Den mer radikala syn på jämlikheten som följer ur forskning och erfarenheter från senare år innebär, att det gäller att inte bara skapa jämlikhet i tillfällen att förvärva de kunskaper som en viss begåvningsnivå berättigar till utan också större jämlikhet i tillfällen att i förskola och skola förvärva begåvning. Denna är till vä- sentlig del bestämd redan innan barnet börjar den reguljära skolan och fortsätter även där- efter att starkt influeras av sociala krafter som verkar utanför denna. Den policy som följer av detta konstaterande är att samhället söker främja barnets intellektuella växt med åtgärder som supplerar dem som familjen vidtar. I de fall familjen är indifferent eller rentav mot- ståndare till samhällets åtgärder kan det rentav bli fråga om att vidta dessa i opposition mot familjen» (Husén, Varför lyckas vi olika med utbildning? Folkuniversitetet 1970:3).

Ett grundläggande problem i den diskus- sion som förts i debatten om utbildning och sociala faktorer är frågan om vad som skall avses med lika möjligheter (jämlikhet) i ut- bildningshänseende. Skall därmed avses lika startmöjligheter? Man har menat att förut- sättningarna växlar så starkt mellan indivi- derna att enbart likhet i startmöjligheter inte räcker. Man borde i stället kompensera de socialt svaga och bereda dem som miss- lyckats återkommande, nya möjligheter. Alla kan således inte behandlas lika, om man vill tillgodose kravet på social rättvisa.

Med utgångspunkt i att individen tidigt blir präglad av sin familjebakgrund har för- skolans roll kommit att uppmärksammas mer än förut. Därmed har också rests ett krav på en allmän förskola, som skulle ge barnen en god start inför grundskolan och medverka till att utjämna skillnader som är betingade av arv och miljö. Inom 1968 års bamstugeutredning behandlas bl. a. frågan om en mer allmän lekskoleverksamhet. I ut- redningsdirektiven heter det bl. a.: »De barn som kommer från en stimulansfattig miljö är ofta handikappade i jämförelse med de barn som växt upp i en emotionellt och kulturellt mer stimulerande miljö. En tids vistelse i lekskola eller daghem är därför av särskild betydelse för de förstnämnda barnen.»

Sociala och ekonomiska skillnader mellan olika grupper i samhället kan ge en sådan regional gruppering i t.ex. ett stadssam-

hälle att en socialgrupp kan dominera bland eleverna i en skola men vara starkt under— representerad i en annan. Av docent Ha- rald Swedner ledda undersökningar av grundskolans sociala rekrytering, främst i Malmö, har gett stoff till en diskussion om viss »social segregation» i skolan, som kan uppstå även i en för alla barn gemensam, obligatorisk skola. Även andra undersök- ningar pekar i samma riktning. Studiemo- tivationen kan bli lägre än annorstädes i skolenheter och klasser, där elevernas för- äldrar vanligen inte bedrivit studier utöver folkskola, dvs. i praktiken klasser med barn från socialgrupp III. Sådana elever skulle således kunna bli mindre benägna att skaffa sig utbildning som kräver en kraftig arbets- insats i skolan. Dessutom föreligger risk för isolering mellan olika sociala grupper, om dessa grupper hålls åtskilda i skolan. Vi har här att göra med icke avsedda effekter av en icke tillräckligt genomtänkt bostadspoli- tik.

En livlig debatt har ägt rum kring vuxen- utbildningsfrågor. En sammanfattning i prop. 1970: 35 (angående ökat stöd till vux- enutbildning) av debatten refereras här ne- dan.

Speciellt intresse har ägnats frågan om de vuxnas möjligheter att tillgodogöra sig ut- bildningsutbudet. Spärrar av ekonomisk, geografisk, social eller socialpsykologisk na- tur kan lägga hinder i vägen för vuxnas studier. I många debattinlägg har kraftigt betonats, att en utbildningspolitik med syfte att utjämna skillnader i förmåner mellan olika grupper i hög grad måste gälla de vuxnas utbildning, främst därför att en ut- bildningsklyfta uppstått mellan vuxna och ungdom.

LO:s arbetsgrupp för vuxenutbildnings- frågor (LOVUX) har understrukit att de stora skillnader som i dag råder mellan olika grupper i samhället måste arbetas bort. Vuxenutbildningen bör bl. a. ha till uppgift att öka medborgarnas sociala medvetenhet och skapa ett opinionstryck för en utveck- ling mot ökad jämlikhet och social rättvisa. De lågutbildade måste ges prioritet i vux- enutbildningen. Denna måste engagera de

sämst ställda grupperna som står inför många och svåröverkomliga studiehinder.

I propositionen återges också ett reform— förslag från LO och ABF om uppsökande studieverksamhet bland underutbildade vuxna (se kapitel 5).

7.6 Slutsatser för KU :s arbete

De sociala faktorernas inverkan på utbild— ningsval och urvalsförfaranden måste uppen- barligen väsentligen påverka konstruktionen av ett nytt kompetenssystem.

Att socialt betingade mekanismer verkar i snart sagt varje behörighets- och urvals— system ger vid handen, att kompetensfrå- gor inte kan lösas enbart som tekniska pro- blem. Kompetensreglerna styr övergången från det ena utbildningsområdet till det and- ra och har därvid en social funktion lik- som utbildningsväsendet självt har en sådan funktion bland andra.

De tekniska problem, som särskilt i fråga om urval i trängre mening (urval bland be— höriga sökande till spärrad utbildning) är av stor betydelse i kompetenssystemet, måste hanteras under hänsynstagande till de bi- effekter urvalsregler kan ha och som ovan framhållits. Så t.ex. kan ett urvalsinstru- ment under vissa betingelser ge fördelar till vissa grupper av sökande och missgynna andra med annan social bakgrund. Möjlig- heterna att på kort sikt helt undvika så— dana bieffekter torde dock vara begränsade.

Av stor betydelse i detta sammanhang är den tidpunkt i utbildningssystemet, dvs. den ålder, vid vilken det avgörande utbildnings- valet görs. Den allmänna regeln är, att vid en tidig differentiering på behörighetsgivan— de och icke behörighetsgivande vägar stort utrymme ges åt inverkan av sociala fakto- rer, så att uppdelningen av en årskull på olika vägar i inte ringa utsträckning följer de gränser som bildas av hemmens allmän- na utbildningsstandard m.m. Dessa för- hållanden understryker vad som ovan be- tonats, nämligen att det är angeläget att an— lägga en helhetssyn på gymnasieskolan, ock— så vad behörighetsfrågorna beträffar.

För mycket stora grupper, nämligen de

vuxna, är den socialt betingade selektionen något som redan ägt rum i ett äldre utbild- ningssystem. Flertalet vuxna har fått be— tydligt kortare utbildning än som är fallet med majoriteten av dagens ungdom, sär- skilt efter införandet av den integrerade gymnasieskolan. För dessa vuxna föreligger behov av kompetensregler som i viss mening kompenserar dem för att de under en tid med mindre utbyggt skolväsen inte genom— gått behörighetsgivande utbildning.

Möjligheter till högre utbildning för be- tydligt större grupper än i dag kan verk— samt bidra till en ökad social rörlighet mel- lan olika grupper i samhället. Detta gäller både vuxenutbildningen och ungdomsutbild- ningen. Kompetensreglerna kan spela en be— tydelsefull roll genom att bryta ner sådana hinder som, utan att vara sakligt grundade, står i vägen för grupper och enskilda i de— ras strävan att förbättra sin utbildning.

l l

8. Den tekniska bakgrunden till ett nytt

kompetenssystem

8.1 Behörighet till högre studier 8.1.1 Allmänt

Den högre utbildningen måste i fråga om innehåll och form anpassas till de kunska- per den studerande förväntas ha vid ut- bildningens början. Den högre utbildning- en blir därför beroende av det mål som gäller för underliggande studier. I syfte att skapa klarhet och enhetlighet i högre stu— dier har man som villkor för tillträde till högre utbildning avkrävt de utbildningssö— kande dokumentation (i regel skolbetyg) på att deras kunskaper når en viss nivå och har en viss struktur. Det kan i och för sig ifrågasättas om detta är nödvändigt. En teo- retisk möjlighet vore att låta var och en som önskar påbörja högre studier göra det- ta, varefter ett urval efter en tid finge ske efter de resultat som ådagaläggs av de stu- derande i utbildningens början. Detta för- farande stöter emellertid på ett antal prak— tiska, planeringstekniska och organisatoris- ka problem i fråga om lärare, lokaler o.d. Men även principiellt kan det ifrågasät— tas om denna väg är lämplig. Bl.a. kan den leda till ett utkuggande som kan te sig godtyckligt för den enskilde, eftersom det kan framstå som grundat på tillfälliga iakttagelser. Därvid uppstår samtidigt risk för att man i den högre utbildningen bort- ser från eller inte upptäcker individuella behov och särpräglade begåvningar. Det kan vidare heller inte — och detta är kanske den

tyngst vägande invändningen — vara ratio- nellt eller riktigt att låta den högre ut- bildningen på detta sätt från sina snävare utgångspunkter utvärdera den verksamhet som bedrivs i den underliggande utbildning- en med dess vidare och bredare mål. Risken för en icke avsedd och ej önskvärd mål- förskjutning för den underliggande skolfor— men vore då vidare uppenbar.

Redan i 1695 års skolordning stadgades det, att »ingen må släppas ur gymnasiet och sändas till akademien med mindre han är vorden noga examinerad både på den orten, dädan han sig förfoga vill, och jäm— väl på den andra, dit han ankommer». Därmed var inte bara studentexamen in- rättad utan också behörigheten för högre studier definierad. Ända till 1863 avlades studentexamen vid universiteten. I form av avslutande gymnasial prövning ägde stu- dentexamen rum första gången 1864, då 81 abiturienter godkändes. Sista gången (med undantag för vissa privatister m. fl.) var våren 1968, då över 26000 abituri- enter examinerades.

Kännetecknande för studentexamen, som för övrigt kallades mogenhetsexamen till 1905, var uppdelningen i skriftlig och munt- lig prövning samt central kontroll genom särskilda censorer. Dessa deltog i besluten om själva examen, dvs. om den studerande skulle godkännas eller underkännas. Där— emot sattes de enskilda betygen på de i examen ingående ämnena ensamt av de un-

dervisande lärarna. En uppgift för censo— rema, vilka länge vanligen kom från uni- versiteten, var att se till, att de examinera- de hade ett acceptabelt kunskapsmått för akademiska studier.

Behörighet är ett antingen—eller—problem, en fråga om »godkänd» eller »underkänd». Så länge de gymnasiala studierna hade som huvuduppgift att förbereda för akademiska studier, var behörighetsproblemet också föga komplicerat. Men sedermera har det gymnasiala skolstadiets olika former ut- vecklat en rad egna fristående mål, sam- tidigt som de högre studierna vidgats och differentierats till att omfatta mycket mer än akademiska studier. Allt detta gör att även begreppet behörighet för högre studier fått omprövas. Till detta kommer att för- värvandet av behörigheten som sådan nu- mera ofta endast är ett av flera steg vid den studerandes övergång från lägre till högre studier. Som nya steg tillkommer merit— värdering och urval.

Studentexamensbetygen har i den nya gymnasieskolan ersatts med graderade slut- betyg utan inblandning av begreppen god- känd och underkänd. Helt kompromisslöst har dock studentexamen inte försvunnit, vil- ket tagit sig uttryck i den provisoriskt gäl— lande regeln, att genomgånget treårigt gym- nasium inte berättigar till fortsatta studier vid universitet och högskolor på samma sätt som avlagd studentexamen med mind- re än att medelbetyget är lägst 2,3.

8.1.2 Tekniska problem

Vilka vägar finns det då att dokumentera er- forderlig grund för högre utbildning, dvs. behörighet för högre studier?

Som redan nämnts är avlagd examen det traditionella behörighetsbeviset. Denna exa- men utgör den formella garantin för att ve- derbörande uppfyller uppställda krav, dvs. når över den gräns inom stipulerade om— råden som markerar lägsta acceptabla ni- vå.

Examen är i detta avseende att likställa med ett certifikat eller en studielegitima- tion. Som sådan behöver den inte ange en

gradering av slutresultatet i bättre eller säm- re.

Examensbetygets nutida ersättare är det gymnasiala slutbetyget. Skillnaden mellan detta och det tidigare examensbetyget är av väsentligen teoretiskt intresse. I prakti- ken har examens slopande varit av under- ordnad betydelse (jfr vad ovan sagts om 2,3-gränsen). De stora problemen gäller nu oftare att åstadkomma ett urval bland be— höriga sökande än att avgöra vilka som är behöriga.

Ett slutbetyg kan numera, inom vuxen- utbildningen, förvärvas genom särskild pröv- ning, som i regel genomförs successivt och ämnesvis i en serie enskilda ämnen. Denna behörighet, som här kan sägas represente— ra en tredje form vid sidan av examen och slutbetyg i skolan, skiljer sig från den när- mast föregående endast i det sätt på vilket den förvärvas.

Ett fjärde sätt att dokumentera behö- righet för högre utbildning utgör de psyko- logiska testen och andra objektiva prov, som blivit i någon form utprövade innan de används.

Test i syfte att pröva behörigheten till högre studier bör rimligtvis avse vad som i andra sammanhang anses konstituera den- na behörighet. Ett sådant test måste alltså mäta i stort sett detsamma som ett skol— betyg. Det rör sig sålunda här främst om kunskapstest och studielämplighetstest.

Andra test såsom anlagstest, intressetest, attitydtest, sociometriska test och karak- tcrologiska test är utan tvivel av betydelse för att förutse senare studieframgång, men som behörighetstest kan dessa inte fylla samma uppgift som kunskaps- och studie- lämplighetstesten.

Examina, slutbetyg och test i den me- ning de beskrivits ovan syftar alla till att garantera, att individen i fråga besitter vis— sa för fortsatta studier nödiga kunskaper och färdigheter. En femte och principiellt avvikande form av behörighet har introdu- cerats genom den av Kungl. Maj:t beslutade möjligheten för envar, som är lägst 25 år och under minst fem år haft praktiskt ar- bete, att oavsett avlagda examina och full-

gjorda prov bedriva vissa. högre studier (försök enligt KU:s förslag). Här gäller så- ledes, att ålder och erfarenhet som allmän behörighet för vissa högre studier likställs med eller ersätter definierade kunskaper och färdigheter. Anordningen i fråga inne- bär en bedömning, att den som under av- sevärd tid arbetat i en verksamhet förvär- vat en så betydande kringsyn och sådan för- måga till eget arbete, liksom samverkan med andra människor, att detta kan väsentligen ersätta den allmänna utbildning som en skolmässig examen e. d. avses garantera. Vidare kan med viss sannolikhet förut- sättas, att av dem som uppfyller de två vill- koren endast de övergår från arbete till stu- dier, som har tillräckliga intellektuella och viljemässiga förutsättningar för framgångs— rika studier.

Denna utveckling, innebärande att test- mässigt fastställda allmänna förutsättning- ar eller rent av erfarenhet av praktiskt ar- bete ersätter rigorösa examenskrav, kan i och för sig ses som en uttunning av behö- righetsbegreppet. Emellertid har den for- mella behörigheten, så t. ex. i kungörelsen SFS 1967:450, uppdelats på två kompo- nenter, allmän och särskild behörighet. De former som ovan diskuterats för dokumen- tation av behörighet gäller endast den all- männa behörigheten. Till denna läggs i väx- lande utsträckning särskilda krav på behö- righet (förkunskapskrav i vissa ämnen m.m.), vilka avses ge garanti för att den studerande har tillräckliga kunskaper i för de avsedda studierna erforderliga ämnen.

8.2 Underlaget för meritvärdering 8.2.1 Inledning

Då en utbildning är spärrad, dvs. då an- talet studieplatser är begränsat, räcker det vanligen inte med att ha formell allmän och särskild behörighet till högre studier. De behöriga sökandena är ofta fler än det antal utbildningsplatser som står till buds. I dessa fall gäller det att finna en form för urval av dem som söker till ifrågava- rande utbildning. Grunden för ett sådant

urval, i regel en graderad rangordning, ut- gör meritvärderingen, dvs. ett i kvantitati— va termer givet uttryck för den sökandes ådagalagda formella förutsättningar för framgång i högre studier.

Meritvärderingen kan grundas på ett un- derlag, som utgörs av mätningar eller rang— ordning utförda med vissa instrument, ur- valsinstrument, t. ex. skolbetyg eller studie- lämplighetsprov. Andra inslag i meritvär— deringsunderlaget kan vara t. ex. praktiskt arbete eller yrkeserfarenhet samt utbildning utöver den som ger behörighet.

Underförstått råder det alltså ett sam- band mellan meritvärde och senare fram- gång i högre studier. Högt meritvärde för- väntas innebära goda resultat, lågt merit- värde sämre resultat. Meritvärdet förutsätts alltså ha vad statistikem kallar prognostisk validitet.

Det är emellertid uppenbart att detta sam— band inte alltid föreligger. Den vid studier- nas början högt rangordnade hamnar inte sällan på lägre rangplats i slutresultaten och vice versa. Att sambandet inte är fullstän- digt är mindre oroväckande, så länge som de högre studierna fungerar programenligt. Avbrott och förseningar i de högre studier- na är emellertid indicier på att urvalet till de högre studierna kan ha varit grundat på en mindre giltig meritvärdering.

8.2.2 Betyg och meritvärdering

Skolbetyget, främst studentbetyget eller slut- betyget från gymnasiet, är det i Sverige nästan helt dominerande instrumentet vid urval till högre och annan utbildning. En- ligt i direktiven lämnat uppdrag har KU genomfört en omfattande genomgång och bearbetning av undersökningar rörande stu- dentbetygens prognosvärde m.m. ( SOU 1968:25 ). De slutsatser som kan dras av dessa undersökningar är bl.a., att det bäs- ta enskilda prognosinstrument för fram- gång i högre studier synes vara betygen från gymnasiet men att prov ofta inte kommer långt efter. En kombination av betyg och studielämplighetstest (urvalsprov) synes dock ge något säkrare prognos än enbart betyg. Hittills gjorda undersökningar av skolbe-

tygets samband med framgång i högre stu— dier har gjorts på betyg av den äldre typen. Hur de nya sifferbetygen fungerar i detta sammanhang kan visas först med tiden, men intet talar för att undersökningar av de nya betygens prognosvärde skulle märkbart rub— ba ovannämnda slutsats.

Ett villkor för att betygen skall kunna ligga till grund för meritvärdering är att betygen har god spridning över hela betyg— skalan. Den nya sifferskalan i gymnasiet har visat sig ge en större spridning än den gam- la bokstavskalan, trots att den förra är en- dast femgradig.

Betygen är dock behäftade med vissa svag- heter. Främst har dessa sin grund i oklar- het om vad betygen ytterst avser, kunska- pemas kvantitet eller kvalitet eller bådade- ra. Enkla färdigheter och reproducerbart faktakunnande är förhållandevis lätta att betygsätta. Svårare blir det när resultaten avser tillämpning och problemlösning på högre kunskaps- och färdighetsnivåer.

För närvarande pågår en mycket livlig diskussion om betygen, där många ifråga- sätter betygsättningens berättigande över hu- vud, de nuvarande betygsbestämmelsemas lämplighet, betygen som intagningsinstru- ment m.m. I brev 3.10.1969 har Kungl. Maj:t uppdragit åt skolöverstyrelsen att i sin fortsatta handläggning av betygsfrågan ingående utreda betygens verkningar i skolan samt att föreslå härav föranledda ändringar i betygsystemet och i skolans utvärdering av elevernas arbete. Efter ett tidigare förslag av SÖ har Kungl. Maj:t be- slutat, att antalet betygsgivningstillfällen i grundskolan skall reduceras från läsåret 1970/71, så att betyg i grundskolans sju första årskurser ges endast vid vårterminens slut i årskurserna 3, 6 och 7. SÖ har också beslutat att med början läsåret 1970/71 be- tyg ej skall ges för höstterminen i årskurs 1 av gymnasium och fackskola samt för höstterminen i årskurs 2 av gymnasiet.

8.2.3 Test och meritvärdering

Test visade sig i KU:s ovannämnda inven- tering av undersökningar rörande studie-

prognos och studieframgång ha ofta nästan samma prognosvärde som betygen. De test man hittills funnit bäst som förutsägare av studieframgång (prediktorer) är av typ all— männa studielämplighetsprov. Detta är ock- så ett av skälen till att KU i sina försök att finna ett mer allmängiltigt komplement till betygen, som grund för meritvärdering och urval, föreslagit försök med instrument av just detta slag. Prov som mäter kursbundna kunskaper på samma sätt som skolans be- tyg får för Övrigt, enligt direktiven, ej an- vändas som urvalsinstrument.

Naturligt nog är testen mindre kända av allmänheten än betygen. Därav följer, att testen ofta betraktas med en blandning av misstro och övertro. Vid tillfällen, då man finner betygen bristfälliga som grund för meritvärdering och urval, framhålls ofta test som ett bättre alternativ. Testen har sin styrka i att de är objektiva och ger en pålitlig mätning. Men paradoxalt nog kan just frånvaron av subjektiva bedömnings- inslag leda till att testens prognosvärde blir något lägre än betygens.

Tekniskt är testresultaten lätthanterliga som meritvärderingsinstrument. Hur test— resultat skall kombineras med andra me- riter och hur de skall vägas i relation till dessa, är dock en svår fråga.

Liksom prov av andra slag kan det för- utses att test av studielämplighetstyp in— verkar på de sökandes förberedelser. Vad beträffar återverkningarna på skolan kan betygsjäkt komma att ersättas av ansträng- ningar att förbereda sig för provet.

Genom urvalsprov koncentreras bedöm- ningen av den sökande till själva provtill— fället. På kort tid, kanske endast några tim— mar, producerar den sökande underlaget för en bedömning som kan, i utbildningshän- seende, bli avgörande för hans framtid. I detta hänseende har betygen och den kon- tinuerliga lärarskattningen (se nedan) ett för- steg framför testet i så måtto att de först— nämnda utvärderingama är utsträckta över lång tid, varför tillfälligheter vid en enda prövning inte blir avgörande.

Ett urvalsprov av typ studielämplighets- prov kan utvecklas även för de gymnasie—

skolutbildades del. Ett sådant prov förut- sätts då mäta någonting annat än betygen. En annan kompletterande metod vore att använda ett redan existerande intelligens— prov, eventuellt efter vissa modifieringar, eller att konstruera ett särskilt studielämp- lighetsprov speciellt anpassat för urvals— syften.

8.2.4 Lärarskattning av studielämplighet

Bl. a. på grund av betygens ovan antydda svagheter skulle man med visst fog kunna hävda, att skolan också skulle utvärdera ele- ven speciellt i termer av (framtida) studie- lämplighet utan direkt anknytning till sko- lans ämnen. Ytterligare ett instrument skul- le härigenom stå till förfogande vid urva- let. Läraren har unika observationsmöjlig— heter. En lärarskattning av studielämplighe— ten skulle kunna beräknas som ett medel- värde av samtliga lärares (klasskonferensens) skattningar. Det är då av värde, att de en— skilda bedömningarna är inbördes oberoen- de. De bör utföras enligt en definierad ska- la. Så långt möjligt bör studielämplighets— bedömningen vara skild från bedömningen av elevens kunskapsprov. Särskilt bör hän- syn tas till sådana kvaliteter som självstän— dighet, initiativförmåga, uthållighet och in- tresse.

Det är osäkert om ett sådant urvalsin- strument (lärarnas systematiserade men sub- jektiva skattningar) kan få högre prognos- värde än betygen. De negativa biverkning- arna i skolan, som är förknippade med ut- låtanden av denna art, har sin grund just i att de är subjektiva; lärare och elever upp— lever dem som osäkra. De bör troligen inte användas som enda urvalsinstrument utan tillsmmans med något annat instrument av mer objektiv natur, t. ex. betyg eller urvals- prov. De kan bara ges i skolan eftersom de kräver långvarig observation. Personer som gått andra vägar än via ungdomsskolan kan således i regel inte bedömas på detta sätt, ej heller sökande som genomgått skolan in- nan lärarskattningama införts. Detta kan försvåra möjligheterna att vid urvalet sam- manföra sökande av olika ålder i samma

bedömningsgrupp. Därtill kommer de svå- righeter, som orsakas av att elever flyttar mellan skolor, att lärare vid slutbedömning— en har undervisat endast kort tid i viss elev- grupp etc. Jämförbarheten mellan olika sko— lor kan vid en graderad lärarskattning bli ett svårhanterligt tekniskt problem.

8.2.5 Övriga instrument för meritvärdering

I KU:s specialbetänkande SOU 1968: 25 redovisas olika slag av urvalsinstrument utöver betyg m.m. På s. 73 f sammanfat— tas redovisningen på följande sätt.

Med test avses vanligen prov av objektiv karaktär, dvs. sådana som används först se- dan de utprovats och normaliserats. Skatt- ningar och intervjuer ger större utrymme för subjektiva värderingar än test. Innehålls- mässigt brukar man skilja på intelligenstest, studielämplighetstest, kunskapstest, anlags- test, intressetest, attitydtest, sociometriska test och personlighetstest. Dessa grupper kan helt eller delvis täcka varandra.

Tillgången på test av ovannämnda m.fl. slag, användbara och utprövade för urval till framför allt högre utbildning av mindre specialiserad art, är begränsad. Begränsning- en gäller också användbarheten som prog— nosinstrument.

Ett instrument eller en metod på grän- sen mellan objektiva test och subjektiva skattningar är intervjun. Denna kan vara styrd och utvärderas efter ett fast schema, vilket gör att den liknar ett test. Oftast är den emellertid mer informell och fri, just för att ge den information man går miste om i ett standardiserat förfarande. Det vanligas- te torde vara, att man först prövar de ut— bildningssökande med objektiva instrument, vanligen genom grupptestningar, och sedan med dessa som grund gör en intervju av mer obunden att för att på detta sätt nå ett sammanfattande slutomdöme. En kombina- tion av test och intervju har i vissa samman- hang, särskilt i fråga om mindre grupper, visat sig vara en användbar metod för me— ritvärdering.

Vid sidan av de egentliga prognosinstru— menten ligger sådana data som ofta an—

vänds vid meritvärdering och härrör från de meriter, som den sökande kan ha för- värvat utöver skolbetyget eller urvalsprovet. Sådana meriter är annan utbildning, praktisk erfarenhet 0. d.

8.2.6 Instrument för meritvärdering med hänsyn till yrkesprognos

De svårigheter som måste bemästras, när man skall utforma instrument som mäter yrkeslämplighet för yrken som kräver hög- re utbildning (motsvarande), är i stora drag följande.

a) Vilka är de specifika yrkeskriterierna? Till vilket slags verksamhet går den blivan- de teknikern eller läkaren? Utbildar sig den sistnämnde till specialist och i så fall av vil- ket slag? Blir han t. ex. provinsialläkare el- ler huvudsakligen forskare?

b) Hur definieras och mäts framgången i yrket som större eller mindre? Skall krite- riet vara inkomster, produktion av varor eller tjänster eller den enskildes tillfreds- ställelse i yrkesarbetet?

De urvalsprov, som i Sverige anordnas för uttagning av studerande till mer eller mind- re specifik högre yrkesutbildning, har en- dast sällan följts upp med avseende på framgång i yrkesverksamheten efter avslu- tad utbildning. Man har som kriterium i regel använt resultatet av yrkesutbildningen. Å andra sidan kan denna i vissa fall ligga mycket nära den blivande verksamheten i yrket, t. ex. i fråga om flygarutbildning.

I KU:s studie av prognosfaktorer (SOU 1968: 25) upptas ett antal test som används vid antagning till vissa yrkesutbildningar (of- ficersutbildning vid krigsmakten, teleingen- jörskurs och administrativ utbildning vid te- leverket, postassistentutbildning m.m.). Un- dersökningar av instrumentens prognosvärde har gjorts mot utbildningsresultatet, varvid dock bör märkas, att yrkesutbildning av här nämnda slag ofta avspeglar förhållandena inom yrket (jfr ovan). Testen är i allmän- het av intelligensprövande slag och mäter t. ex. verbal begåvning, logisk—induktiv be- gåvning, spatial begåvning och teknisk för— ståelse. Vidare har prövats skattning av för-

mågan att tillgodogöra sig teoretisk utbild- ning och, bl. a. vid journalisthögskola, lämp- lighetsbedömning (för journalistyrket) ge- nom intervju tillsammans med begåvnings- test och journalistiskt produktionsprov, även i detta fall med prognoskontroll gentemot studieresultat. Sådana personlighetsbedöm- ningar, grundade på test och intervjuförfa- randen, kan förbättra prognosen något, spe- ciellt om kriterierna på framgång ej enbart består i förmågan att bedriva teoretiska stu- dier. En förutsättning är dock att bedöm- ningsförfarandet noga förbereds och att kva- lificerad bedömarpersonal utnyttjas.

Både amerikanska och svenska erfaren- heter ger vid handen, att det för att på större bredd och med större säkerhet kunna förutsäga framgång för olika yrkesriktning- ar krävs mycket stora och långsiktiga forsk- ningsinsatser. En undersökning under led- ning av professor David Magnusson redovi- sas i KU:s specialbetänkande SOU 1970: 20 och leder bl. a. till denna slutsats.

Dessa svårigheter synes i hög grad gäl- la yrken, till vilka högre utbildning förbe— reder. I andra fall synes möjligheterna till yrkesprognos vara större, t. ex. i fråga om testningar avseende olika slag av industriellt arbete m. m.

Att generell lämplighet för ett yrke knap- past kan mätas med i dag existerande ur- valsinstrument innebär inte, att det skulle vara omöjligt att göra mätningar av psyko- teknisk natur, som visar bättre respektive sämre möjligheter hos den utbildningssökan- de att uppfylla vissa av de krav som yrket ställer på sina utövare. Detta gäller utbild— ningslinjer med speciella krav, t. ex. tand— läkare och tekniker av olika slag. Sålun- da har vid Umeå universitets pedagogiska institution försöksvis prövats ett instrument för att mäta, om manuella färdigheter hos de sökande till tandläkarutbildning är till- räckliga för studier till och verksamhet som tandläkare. Ett sådant prov har i stort sett negativ karaktär, dvs. gör det möjligt för antagningsmyndigheten att vid urvalet avskil- ja sökande som i ett eller annat avseende är olämpliga för viss yrkesutbildning och yrkesutövning. Det måste därvid vara fråga

om för yrket väsentliga krav som prövas, även om de inte täcker alla aspekter av yr- kesfordringama. Det är alltså fråga om en partiell mätning av yrkeslämpligheten.

8.3 Urvalet till högre utbildning

8.3.1 Urvalsgrunder

Vid urval till spärrad utbildning kan för- delningen av platser bland de behöriga sö- kandena ske efter olika principer och grun- der. Med principer menas här syftet med urvalet, vad beträffar studerandegruppemas sammansättning i olika avseenden. Vill man t. ex. ha en i vissa hänseenden enhetligt sammansatt studerandegrupp eller är rekry- tering från olika grupper av sökande att föredra? Dessa och andra frågor hör i det- ta sammanhang till principerna för urvalet.

Med urvalsgrunder avser KU här det un- derlag på vilket urvalet görs, t. ex., om ur- val sker på grundval av ett instrument för prognosurval eller med hänsyn också till andra faktorer.

Ett antal olika urvalsgrunder är i och för sig tänkbara. Den för denna diskussion viktigaste är faktorer som bedöms ha bety- delse för den framtida studie- eller yrkes- verksamheten. Prognosen kan således vara antingen långsiktig och avse den framtida yrkesverksamheten (yrkeslämpligheten) el- ler mer kortsiktig och enbart gälla de av- sedda studiema (studielämpligheten).

Urval med hänsyn till den avsedda ut- bildningen eller yrkesutövningen innebär att de behöriga sökandena grupperas (rangord- nas) efter sin förmodade lämplighet för stu- dierna respektive yrket. Lämplighet måste relateras till vissa kriterier som avser graden av framgång i utbildningen eller yrket.

Urval med hänsyn till studielämplighet är dels den sedan länge dominerande ur- valsprincipen (i den mån urvalet sker ef- ter en medveten prognosprincip), dels ock- så den utan all jämförelse bäst utforskade urvalsmetoden. Detta framgår av bl. a. KU:s specialbetänkande, SOU 1968:25 , som redo- visar ett omfattande material angående sam- bandet mellan olika urvalsinstrument (pre-

diktorer) och studieresultat i den högre ut- bildningen.

Att göra urvalet efter studielämplighet har en förhållandevis kort syftning. Det för samhälle och individ viktigaste är hur den utbildade fungerar i yrkeslivet. Efter studier- na skall flertalet av dem som antagits efter studielämplighet gå ut på arbetsmarknaden och börja en yrkesverksamhet som är livs— lång men, med ökande frekvens, kan vän- tas innebära ett eller flera yrkesbyten med mellanliggande utbildningsperioder.

Urval med hänsyn till yrkeslämplighet fö- rekommer i mycket ringa omfattning, vad antagningen till högre utbildning beträffar. Orsaken härtill är främst de tekniska svå- righeterna att göra ett sådant urval. I ännu högre grad än i fråga om studielämpligheten föreligger svårigheter att göra urvalet efter individuell lämplighet för ett visst yrke.

Begränsning av tillträdet till spärrad ut- bildning innebär alltid risk för att den en- skildes önskemål inte tillgodoses. I regel antas endast en del av de sökande. Åtskilli- ga sökande med stark motivation för den avsedda utbildningen riskerar att bli ställ- da utanför denna. Då stark motivation kan förutsättas vara av värde för senare fram- gång skulle det vara önskvärt att i någon ut- sträckning tillgodoräkna de sökande det in- tresse eller den motivation som de visar för den sökta utbildningen, antingen genom att man använder ett urvalsinstrument som mäter olika intressefaktorer eller genom att den sökande bereds tillfälle att aktivt visa sin motivation för den sökta utbildningen, t. ex. genom kompletterande studier eller ge- nom förvärvande av praktisk erfarenhet. Även den sökandes prioritering av olika, samtidigt sökta utbildningslinjer kan läggas till grund för ett urval som tar hänsyn till motivationen, varvid ett högt prioriterat al- temativ sannolikt är ett uttryck för högre motivation än ett lågt prioriterat sådant. En konsekvent tillämpning av en sådan urvals- grund kräver att de sökande vid samma tillfälle kan anmäla sig till ett större antal utbildningsvägar. Risker för spekulativa val föreligger emellertid i dylika sammanhang.

Man kan ge den sökande större eller

mindre möjligheter att i förväg påverka si— na utsikter att bli antagen. Möjligheter att på sikt utöka sina meriter föreligger i så- dana fall, där dessa baseras på prestationer av den sökande under en längre tid, t. ex. skolbetyg eller praktisk erfarenhet. I andra fall får den sökande i princip avstå från detta, exempelvis då urvalet sker genom an— lagstest vid antagningen eller, vilket är det mest utpräglade fallet, då urvalet sker ge— nom lottning. Å andra sidan kan vetskapen om användningen vid antagningen av vissa testtyper framkalla en aktiv reaktion hos bli- vande sökande eller i skolan i form av för- beredelser för att prestera bättre i ett så- dant test.

De sökandes insyn i urvalsförfarandet och i grunderna för urvalet kan variera. Me- ritvärdering och urval kan ske efter fasta regler, där varje merit omräknas till viss poäng efter en i förväg fastställd skala. Däri- genom kan den sökande, under förutsättning att informationen om kompetensregler m. m. fungerar tillfredsställande, överblicka sina möjligheter att genom exempelvis tilläggsme- riter påverka sin urvalssituation. Detta är regel i svenska urvalssystem. Så t. ex. har i tidigare, för sökande från det gamla gymna- siet alltjämt gällande bestämmelser om ur- val till spärrad utbildning inom universitets- sektorn, upptagits noggranna regler för om- räkning till poängvärden av betygsenheter förvärvade vid filosofisk fakultet. I de nya- re urvalsreglerna har en s. k. fri kvot blivit vanlig, genom vilken antagningsmyndighe- ten får möjlighet att tillgodoräkna meriter mer efter egen bedömning. Detta kan un— derstundom göra det svårare för den sö- kande att överblicka sina möjligheter att påverka sin situation vid urvalet.

8.3.2 Urvalsmetoder

De tekniska metoderna för att verkställa urvalet utgör ett svåröverskådligt område, särskilt om man i metoderna räknar in oli- ka urvalsinstruments användning. I detta sammanhang behandlas endast två huvud- metoder, nämligen urval medelst rangord- ning och slumpurval.

Rangordningsurval

Vid rangordningsurval mellan konkurreran- de sökande till spärrad utbildning bestäms turordningen mellan de sökande efter me' ritvärdet enligt vissa instrument, t. ex. betyg eller test, eventuellt också med tillägg av andra meriter. Det totala meritvärdet ut— trycks i en poängsumma. Denna rangord- ning mellan de sökande, ofta grundad på små skillnader i poäng, är väl förankrad i det allmänna medvetandet. Det betraktas som självklart, att en sökande med högre poängsumma skall ha försteg framför en med lägre sådan.

Vare sig man använder betyg eller test eller en annan bedömningsskala, kommer man vid urval till ett tal som anger grän— sen antagen—icke antagen. Så t. ex. kan ett (här godtyckligt valt) poängtal på 2,83 in- nebära att den sökande antas. Den som har 2,82 antas däremot inte. Skillnaden mellan de två värdena har, på grund av osäker- heten i prognosen, ingen reell betydelse.

Som KU senare återkommer till, ger de hittills använda urvalsinstrumentens be- gränsning anledning att i många samman— hang ifrågasätta urval genom rangordning. Instrumenten, t. ex. skolbetyg, ger ett tal (poäng) för varje sökande, men detta tal är endast i begränsad utsträckning ett uttryck för den sökandes individuella studiepro— gnos.

En för alla sökande gemensam rangord— ning förutsätter att de sökande har ett ge— mensamt meritvärderingsunderlag, exempel— vis ett studielämplighetsprov, och att man avser att fördela studieplatserna mellan de sökande efter en enda rangordning.

Urval utan gemensam rangordning av al- la sökande kan tillgripas, då det finns olika behörighetskategorier bland de sökande. Man kan då av olika skäl avstå från en gemensam rangordning, en rangordning som för övrigt ofta är omöjlig att genomföra av tekniska skäl, och i stället tillgripa kvote— ring, dvs. uppdelning i grupper och rang- ordning inom varje sådan grupp för sig, alltså ett slags modifierad eller delad rang— ordning (jfr nedan).

Slumpurval

Att göra ett urval med hjälp av lottning (slumpurval) innebär bl. a. att man ger stor genomslagskraft åt behörighetsregler- na. Varje behörig sökande har lika stora ut- sikter att bli antagen till spärrad utbild- ning som alla andra medsökande. Renodlat lottningsurval innebär givetvis inte att alla, som annars enligt andra urvalsmetoder skul- le ha antagits, blir utslagna. I jämförelse med ett urvalsinstrument som har korre- lationen .60-.70 med studieframgången ger lottning endast en tredjedel så många »träf— far» i form av urval av de mest studielämp— liga, detta under förutsättning att de sökan— de är fem gånger så många som antalet stu- dieplatser.

Slumpurval av detta extrema slag är emellertid inte den enda möjligheten att begagna lottning. Denna metod kan använ- das som modifiering av urval efter rangord- ning. Man kan använda lotten i vissa gräns- zoner eller inom grupper av sökande med vissa betygsvärden (motsvarande). En i Sve- rige redan använd lottningsmetod är att låta slumpen välja mellan sökande på samma poängtal.

Om man vill använda lottning i gräns- zon, skulle ett skikt av högt meriterade sö- kande kunna tas in efter rangordning en— ligt t. ex. betyg. På båda sidor om det be— tygsvärde, som skulle ha utgjort antagnings— gräns vid urval helt enligt rangordningen, skulle ett antal sökande, fördelade med ett lika antal på ömse sidor om denna gräns, genom lotten få konkurrera om resterande platser.

Lottningens inverkan på urvalet i denna situation bestäms av gränszonens bredd. Om endast några få procent på ömse si- dor av den fiktiva antagningsgränsen får delta i lottningen, får denna begränsad räck- vidd. Görs gränszonen däremot bred, dvs. om många sökande över och under den tänkta antagningsgränsen deltar i lottningen, får denna större betydelse. Lottning i gräns— zon är i själva verket detsamma som att gö— ra meritvärderingen i en grövre skala och lotta vid lika poängtal.

Som exempel på hur lottning kan—använ- das i ett urvalssystem kan nämnas en vid University of Minnesota (The General Col— lege) utarbetad metod som har följande utformning.

De sökande indelas i fem grupper eller poängklasser representerande olika nivaer på deras s.k. college ability rating, dvs. ett tal som sammanfattar såväl skolbetyg som studielämplighetsprov. Ett ungefär lika stort antal sökande från var och en av de fem poängklassema tas in. Den enskildes antag— ning avgörs genom lottning i varje klass. Dessutom lämnas företräde åt några speciel- la grupper av sökande. Lottningens syfte an- ges vara att den antagna gruppen sökande skall få en sammansättning som överens- stämmer med den som skulle ha förelegat utan begränsat tillträde; elevsammansätt- ningen i college bör göras så representativ som möjligt för den population som gått ut high school.

Det är uppenbart att ett ökat inslag av slump sänker meritemas prognosvärde i motsvarande grad. Detta ger ökade utsik- ter för lägre meriterade att få önskad utbild- ning. Samtidigt innebär det, att ett ökat an- tal högt meriterade-utstängs från utbildning- en i fråga.

8.3.3 Prognos och rangordning

Prognosvärdet hos ett urvalsinstrument (rangordningsinstrument) kan fastställas ge— nom uppföljningsundersökningar, om man har tillgång till ett relevant och tillförlit— ligt kriterium på framgång. En sådan un— dersökning innebär, att man bedömer en grupp sökande med hjälp av rangordnings- instrumentet och sedan följer denna grupp under dess utbildning för att insamla kri- terier på framgång i utbildningen. Dessa kri- terier kan vara av olika slag; de kan berö— ra graden av framgång dels i själva ut- bildningen, dels i ett kommande yrke (jfr ovan).

De samband mellan resultat i rangord- ningsinstrumentet (prediktorn) och kriteriet, som erhålls vid en prognosundersökning, ges vanligen ett statistiskt uttryck, oftast

i form av en korrelationskoefficient. I SOU 1968: 25, kapitel 7, ges en närmare beskriv- ning av korrelationer av olika slag m. m.

Korrelationskoefficienten är ett samman— fattande mått på sambandet mellan urvals- instrument och kriterium för hela elevgrup- pen. Den ger med andra ord en uppfatt- ning om prognosens säkerhet inom grup- pen. Koefficienten anger givetvis inte vilka individer som kommer att lyckas i sina stu- dier. Den ger endast möjlighet att beräk- na sannolikheten för att en individ med ett visst värde i urvalsinstrumentet kommer att lyckas. Ju högre korrelationen är, desto säk- rare prognos kan göras för den enskilde in- dividen, men eftersom korrelationen aldrig är fullständig, är" möjligheterna som regel begränsade att beräkna den enskildes stu- dieframgång med någon högre grad av san- nolikhet.

Som närmare utvecklas i SOU 1968: 25, s. 201 ff, kan man alltså urskilja två aspek- ter på prognosproblemet: den individuella och den kollektiva. Den sistnämnda är be- tydelsefull från resurssynpunkt och från öv- riga utbildningspolitiska synpunkter, allde— les oavsett hur svag eller stark den individu- ella prognosmöjligheten är. Den individuel- la prognosen, dvs. förutsägelsen av den en— skildes studieframgång, är också viktig, och varje prediktion som är bättre än en ren gissning är av värde.

Ett urvalsinstrument, vare sig det utgörs av betyg eller test, kan således inte i det en- skilda fallet ge några garantier för att en antagen lyckas bättre än en som slagits ut i konkurrensen. Man kan därför inte tala om en rangordning — där sådan tillämpas — efter verklig individuell studielämplighet utan endast om en rangordning efter för- väntad individuell studielämplighet sådan den kan förutses med hjälp av betyg, test- resultat 0. d.

Urval efter t. ex. betyg och med mycket små poängskillnader i det antagna toppskik- tet kan betraktas som ett sätt att åstadkom- ma en tudelning av de sökande i en grupp antagna och en grupp ej antagna. Detta har påpekats av bl.a. 1960 års norska kompe- tensutredning (Studieadgangskomitéen) som

i instilling nr 1 och 2 (januari respektive juni l961) anför följande med syftning på urval efter studentbetyg: »Når det gjelder artiumskarakterenes seleksjonsverdi, bör en imidlertid skjelne mellom deres evne til å skille ut et begrenset skikt som er lite skik- ket till akademiske studier, og karakterenes verdi som middel til å skille mellom studen— ter i det toppskikt som faktisk upptas» (s. 17).

8.3.4 Positivt och negativt urval

Skall man, sedan en rangordning i merit- hänseende gjorts, välja bland de »bästa» eller skall man inrikta sig på att gallra bort de »sämsta»? Skall med andra ord valet vara positivt eller negativt?

Frågan kan synas omotiverad. Vore me- riterna entydigt definierade skulle resulta- tet bli ett och detsamma; positivt och ne- gativt urval skulle ge samma behållning. Så enkelt är det emellertid inte. I merit- skalans botten och topp kan olika bedöm— ningsgrunder aktualiseras.

Sannolikt skulle man få det ur prognos- hänseende bästa urvalet genom att göra ur- valet i två faser, först en positiv och sedan en negativ. Den positiva fasen kan efter ve- derbörlig behörighetskontroll grunda sig på insamlade betygsdata och i förekommande fall andra data, eventuellt erhållna genom grupptestningar.

Den negativa urvalsfasen kan endast till en del baseras på insamlade handlingar, t. ex. läkarintyg. Bortgallring av förmodat olämpliga sökande är en både ansvarsfull och svår uppgift, och den torde som regel vara svår att åstadkomma utan en person- lig intervju eller annan form av individual- diagnos. Ovan har redogjorts för möjlighe— ten att använda instrument som partiellt prövar lämpligheten och som skulle kunna vara användbara i den negativa fasen.

En mellanform har ibland tillämpats. Först rangordnas de sökande på grundval av meritvärderingen i vad som ovan kallats den positiva urvalsfasen (betyg och/eller grupptest). Därefter delas de sökande upp i tre grupper:

a) en »positiv» grupp som tas in utan intervju

b) en mellangrupp som intervjuas och 0) en »negativ» grupp som utesluts utan intervju.

Grupp a kan uppgå till förslagsvis 70 a 80 procent av antalet slutligt antagna. Resteran- de platser besätts med sökande ur grupp b. Denna grupp bör omfatta minst dubbelt så många som antalet resterande platser för att medge gallring. Gruppen utgörs av gräns- skiktet mellan a och c, men man bör till b kunna föra även vissa svårbedömda indivi- der, som efter poängsumman i grupproven respektive betygen eljest skulle ha hänförts till grupp a. Det kan gälla resultat där den sökande underskrider vissa nivåer i begrän— sade delskalor. Till grupp b kan på analogt sätt föras enstaka sökande, som med avse- ende på samlat poängtal i grupproven nor- malt tillhör grupp c men som uppvisat spe- ciella meriter. Det är dock väsentligt, att grupperna kan väljas ut direkt och på grund- val av vissa på förhand programmerade ur- valskriterier. Hur en sådan programmering i detalj kan komma att utformas blir givet— vis helt beroende av hur gruppinstrumenten utformas.

8.4 Styrningsmeicanismer vid urval

Behörighetsregler och urvalsmetoder är viktiga styrinstrument, som bestämmer be- tydelsefulla villkor för den högre utbild- ningen samt — inte minst — är viktiga för denna utbildnings dimensionering. Så t. ex. har antalet studerande vid universiteten va— rit avhängigt, på grund av behörighetsreg- lerna, av gymnasiets dimensionering. Stats- maktemas beslut om hur stor andel av års- kullen som skall beredas plats i gymnasiet återverkar således på universiteten.

Under senare år har emellertid tillkom- mit urvalsformer av principiellt ny inne- börd. Det finns andra utgångspunkter för meritvärdering och urval än den traditio— nella kompetensen, och åtgärder vidtas för att i åtminstone viss utsträckning styra ur— valet enligt andra regler. Kvotering, som ursprungligen tillkom som lösningen på en

svår teknisk fråga i en övergångssituation med sökande från många, innehållsmässigt likvärdiga studievägar, kan vara en form för styrning av urvalet. Kvotering innebär att de tillgängliga studieplatserna fördelas mel— lan olika grupper av sökande. Det egentli— ga urvalet genom rangordning sker sedan inom varje grupp, vilket innebär att de sö- kande i princip konkurrerar endast med sådana medsökande som har samma utbild- ning eller samma meriter.

Kvotering tillämpas för närvarande vid urval till spärrad utbildning, för vilken full- gjord grundskola är behörighetsgrund, och den gäller numera även vid urval till vis- sa slag av högre utbildning. Den kan i ett konkret fall innebära exempelvis, att be— höriga inträdessökande från gymnasium, fackskola och folkhögskola väljs ut inom var och en av dessa tre grupper i propor— tion till sökandegruppens storlek. Om till 100 platser anmäler sig 200 sökande med fullgjort treårigt gymnasium, 200 med två— årig fackskola och 100 med folkhögskola, så skall de 100 platserna besättas med re- spektive 40, 40 och 20 sökande ur de olika grupperna. Detta sker alltså utan någon jämförelse mellan sökande som tillhör olika grupper.

Kardinalfrågan är här, från urvalsteknisk synpunkt, om dessa grupper skiljer sig åt i urvalsfaktorer, som förutsäger framgång i den utbildning urvalet avser. Om så är fal- let riskerar man att minska eller elimine- ra den i och för sig begränsade prognos- möjligheten och i stället tillföra motsvaran- de inslag av slump.

Kvoteringen mellan grupper, som inte skiljer sig åt nämnvärt i urvalsfaktorer en- ligt ovan, är en helt annan fråga. Sådana grupper kan vara exempelvis sökande med fullgjort gymnasium av äldre typ (bokstavs— betyg) och gymnasium av ny typ (sifferbe- tyg). I detta och i andra fall används kvo— teringen också för att särskilja grupper med meriter som anses svåra att jämföra med varandra. Här är kvoteringen således inte att likställa med en styrning utan med en normering, dvs. väsentligen en teknisk fråga. Styrningskvoteringen, exempelvis

mellan gymnasium och fackskola, är en utbildningspolitisk och mindre en prognos- teknisk fråga. Den baserar sig på principen, att alla sökande oavsett grupptillhörighet är behöriga till den avsedda utbildningen och att de därmed har i princip lika rätt att få del av utbildningsplatserna. Enligt detta syn- sätt skulle utbildningsplatserna på lämpligt sätt fördelas mellan de olika grupperna.

Styrningskvoteringen torde komma att del- vis förta betyg och test det prognosvärde de kan ha eller — rättare sagt — bortse från om det kommer till fullt uttryck eller ej. Normeringskvoteringen torde inte ha denna effekt eftersom de berörda grupperna är me- ra jämförbara. En kvotering med i utgångs- läget klart nivåskilda grupper i för den fort- satta studieframgången ' relevanta urvalsfak- torer kan väntas leda till att det statistiska sambandet mellan meritvärdet vid urvalet och den senare studieframgången minskar eller uteblir.

Fördelningsurval genom kvotering kan i många fall, som ovan antytts, vara beting- at av att olika grupper har inbördes ojäm- förbara meriter, varför kvoteringen är en teknisk nödvändighet. En på sådana grun— der verkställd kvotering kan emellertid, om grupperna skiljer sig i fråga om studieprog- nos, få samma effekter som en stymings- kvotering mellan i prognoshänseende olika sökandegrupper. En sådan teknisk kvote- ring behöver emellertid inte få sådana styr- ningseffekter, om den proportionella kvo- teringen ersätts med en kvoteringsmetod, som tar hänsyn till gruppernas olika stu- dieprognos. Den grupp som har den bästa prognosen får därvid det största antalet plat— ser. Det tekniska hjälpmedlet härför kan va- ra t. ex. ett studielämplighetsprov.

En tidigare tillämpad och övergiven men på senare tid ånyo diskuterad kvotering ut— gör den s. k. könskvoteringen. Denna hänför sig till ett utbildningspolitiskt betingat önske— mål om att genom antagningsproceduren förändra könsfördelningen i den yrkeskår som de avsedda studierna utbildar för. Ett införande av könskvotering innebär sålunda att normeringssträvandena delvis får stå till- baka för styrningsönskemålen.

Under senare år har man även diskute— rat möjligheten att ge relativt högt merit- värde åt arbetslivserfarenheter av olika slag. Genom att de studerande tar praktiskt ar- bete närmast efter skolan kan de väntas stif- ta bekantskap med olika delar av yrkeslivet och därigenom få ett bredare underlag för senare studie- och yrkesval. Effekten kan bli att de efter hand sprider sig över en större bredd av yrken än som nu är fallet.

8.5 U rvalsförfarandet

Tekniskt enkel blir urvalsproceduren om meritvärdering och urval kan grundas på redan befintliga merithandlingar, t. ex. slut- betyg från skolan.

Svårare blir det att administrera urvalet, om detta skall grundas på grupptestningar av något slag. Detta kräver att de sökande samlas till någon eller några bestämda plat- ser på bestämd tid för att där prövas, så- vida testningen inte kan utföras i de un— derliggande skolformerna, där de sökande redan är samlade.

Än mer komplicerad blir proceduren, om prövningen skall omfatta en individuell in- tervju eller annan motsvarande form av in- dividualdiagnos. Detta kräver stora resurser i form av tid, personal och lokaler. Även om den enskilda prövningen inte blir läng- re än en halvtimme, kan den bli tekniskt omöjlig att arrangera, i varje fall om man inte vill acceptera att mycket avsevärd tid — ett läsår eller så — får förflyta mellan an- sökan och den tidpunkt då de studier, till vilka den sökande antagits, får påbörjas. Med de stora sökandetal man numera i re— gel kan räkna med till spärrad högre utbild— ning torde det därför vara mest realistiskt att räkna med de två första förfaringssätten.

En annan och viktig aspekt på urvalet är om det skall ske centralt eller lokalt. För- delarna med det centrala urvalsförfaran- det är, att det ger en jämn standard i ur- valskriterierna landet över och därmed - så långt urvalet gäller giltiga och tillförlitli— ga bestämningar — även blir vad man kal- lar rättvist. Nackdelarna ligger främst på det praktiska planet. Anhopningen av sö-

kande blir sannolikt för stor för att möj- liggöra individuella antagningsprov, varför man blir helt hänvisad till inträdeshandling- ar och grupprov.

Det finns sålunda omständigheter, som ta- lar för att urvalet decentraliseras till den enskilda utbildningsanstalten.

Nackdelarna av ett decentraliserat ur- valsförfarande kan avsevärt reduceras, om man använder ett någorlunda enhetligt sy- stem med instrument och formulär som är centralt utarbetade och normaliserade. Even- tuellt kan viss central utbildning av provle- dare och provadministratörer ske.

Frågan om urvalet skall ske centralt eller lokalt sammanhänger, som redan nämnts, med frågan om vad urvalet skall omfatta. Begränsar man sig till enbart skolbetyg och andra formella meriter av motsvarande art, kan man göra urvalet på grundval av an- sökningshandlingar. Om detta förfarande inte kan anses acceptabelt, måste man dra samman även individerna eller åtminstone huvuddelen av dem för prövning. Den svå- ra frågan blir då, om de måste prövas in- dividuellt eller om de kan prövas kollek- tivt. Det senare är enklare, snabbare och billigare.

Frågan om central antagning får inte sammanblandas med frågan om maskinell bearbetning av ansökningsdata, även om dessa båda frågor har många beröringspunk- ter. Den automatiska databehandlingen är en rent teknisk fråga, vilket inte helt år fal- let med frågan om central antagning. Den förra spar normalt tid och kostnader och den eliminerar vissa fel man lätt gör vid manuell databehandling. Mycket talar i da- gens läge för att man bör eftersträva såväl central antagning som automatisk databe- handling. Ytterst gäller det att dels anta de sakligt mest meriterade, dels tillförsäkra var- je enskild sökande den reella rättvisa som inte alltid kan baseras på enbart matema- tisk eller liknande formell utvärdering. Kan- ske kan man i framtiden, som ovan antytts, arrangera de kollektiva prövningar man finner behövliga redan i den skola den stu- derande befinner sig i vid anmälan till ut- bildningen eller på annat sätt, så att des-

sa data föreligger samtidigt med betygen. Anser man sig då kunna undvara indivi- dualdiagnosen, kan hela inträdesprövningen ske centralt och maskinellt och utan att de sökande behöver inställa sig till prövning. Skulle man å andra sidan finna det ange- läget eller ofrånkomligt med även indivi— dualprövning, får detta krav vägas mot bl. a. anspråken på central antagning och auto- matisk databehandling.

9.1 Inledning

För KU:s utgångspunkter beträffande av- gränsningen av den högre utbildningen redo— görs i kapitel 6.

De olika utbildningsvägarnas tidigare och i stort sett även nuvarande inplacering på behörighetsnivåer är i stor utsträckning re- sultatet av historiskt betingade omständighe- ter eller ej sällan av tillfälligheter m.m. Så exempelvis hängde gymnasiets tidigare mo- nopolställning, när det gällde tillträde till högre utbildning, i första hand samman med frånvaron av annan allmänt inriktad utbild- ning ovanför realexamen, om man bortser från normalskolekompetensen (flickskolan) som alltid varit av kvantitativt tämligen blyg- sam omfattning. Tillkomsten av fackskolan och från 1971 även den i gymnasiet integre- rade yrkesskolan förändrar radikalt bilden.

I de förslag som KU här lägger fram be- träffande avgränsningen mellan gymnasial och högre utbildning har således hänsyn ta- gits såväl till direktivens krav att behörig- hetsvillkoren skall grundas på vad som är sakligt motiverat med hänsyn till den fort- satta verksamheten, som till de förändrade förhållandena inom det gymnasiala stadiets organisation.

Av betydelse är vidare de möjligheter som grupper utanför gymnasieskolan har att vin- na inträde till högre utbildning. Till grund för KU:s överväganden och förslag i av- gränsningsfrågan ligger således det behörig- hetssystem för tillträde till högre utbildning som utredningen lägger fram i kapitel 10.

Avgränsningen av den högre utbildningen

9.2 Kartläggning av utbildning på olika nivåer

En förutsättning för att kunna diskutera av- gränsningen av den högre utbildningen är, att man har en så fullständig överblick som möjligt av utbildningsvärlden samt nu gäl- lande förhållanden beträffande utbildnings- struktur, behörighetsbestämmelser osv. för de enskilda utbildningsvägarna.

De förslag som presenteras i detta kapitel bygger ytterst på ett inventeringsarbete, som utförts inom KU och som syftat till en så fullständig kartläggning som möjligt av alla yrkesutbildande heltidskurser av en termins längd eller mera ovanför grundskolan. För att nå så stor överskådlighet som möjligt i denna kartläggning har utbildningsvärlden indelats i ett antal sektorer, var och en in- rymmande sinsemellan likartad utbildning på olika nivåer.

Kartläggningen har omfattat följande sek- torer:

1 Teknisk utbildning 2 Vårdutbildning

3 Social och administrativ utbildning 4 Pedagogisk utbildning

5 Konstnärlig utbildning 6 Ekonomisk utbildning 7 Lantbruks-, trädgårds- och skogsutbild-

ning

8 Inomverksutbildning 9 Utbildning inom industri och hantverk 10 Huslig utbildning, hygienutbildning 11 Militär utbildning.

För varje utbildningsväg har inhämtats en stor mängd olika uppgifter, i första hand via tillgängliga tryckta källor (främst arbets- marknadsstyrelsens yrkesorienterande hand— böcker och annat material) samt via kontak- ter med statliga verk och myndigheter, i vissa fall även med enskilda skolor. Härtill kommer uppgifter hämtade ur utrednings- betänkanden samt inhämtade via kontakter med pågående utredningar.

De uppgifter som insamlats rör såväl kvantitativa som kvalitativa data, t. ex. antal sökande och utbildningsplatser, sökandesam- mansättningen med avseende på förutbild- ning, utbildningstidens längd, utbildningens struktur och arbetsförhållanden, ämnesinne— håll, gällande förkunskapskrav och andra inträdesvillkor m. m.

Tyngdpunkten ligger dock på de kvanti- tativa förhållandena inom de olika utbild- ningsvägarna samt utbildningens yttre struk- tur. Någon mer ingående analys av utbild- ningens innehåll eller utbildningsmålen har inte gjorts.

9.3 Nuvarande fördelning på olika kampe- tensområden

I kapitel 4 har från olika utgångspunkter redogjorts för de bestämmelser om behörig- het och urval som för närvarande gäller för utbildning på olika nivåer.

Av detta framgår att man, med utgångs- punkt i dessa bestämmelser, kan skilja mel- lan två stora kompetensområden, nämligen grundskolans kompetensområde samt gymna- siets och fackskolans kompetensområde, här kallat högre utbildning. Vilka utbildnings- vägar som för närvarande tillhör de olika kompetensområdena framgår i viss utsträck- ning av översikten i kapitel 4.

9.4 Läget efter gymnasieskolans genomfö- rande vid oförändrade behörighetsförhållan- den

Från och med läsåret 1971/72 träder riks- dagsbeslutet om en organisatoriskt samman—

hållen, frivillig skolform ovanför grundsko- lan i kraft. Denna skolform, gymnasieskolan, skall innehålla dels de nuvarande gymnasie— och fackskollinjerna, dels ett antal yrkesin- riktade linjer. Beträffande de yrkesinriktade linjerna föreligger ännu inget definitivt be- slut om hur många och vilka dessa skall vara.

Skolöverstyrelsen har i december 1969 till Kungl. Maj:t överlämnat förslag till sådana yrkesinriktade linjer. Förslaget innebär att 13 yrkesinriktade linjer beräknas förekom- ma mer allmänt. Dessa linjer är tvååriga, men elev som slutfört årskurs 1 på vissa av dem äger erhålla slutbetyg. Förutom dessa allmänt förekommande linjer skall, med be— nämningen linje, kunna förekomma utbild- ning enligt Sözs bestämmande för sådana mindre frekventa yrken, där utbildningen kan organiseras i en tvåårig utbildningsgång med samma inslag av allmänna ämnen som för ovan nämnda yrkesinriktade linjer. SÖ avser t. ex. sådana yrken som optikeryrket samt guld- och silversmedsyrkena.

SÖ föreslår vidare att i gymnasieskolan, utöver linjer, skall förekomma specialkurser enligt Sözs bestämmande. Specialkurs bör omfatta ett eller flera läsår eller den kor- tare tid som är lämplig med hänsyn till ut- bildningsmålet. Därest specialkurs bygger på annan lägst tvåårig utbildning i gymnasie- skolan bör den kallas högre specialkurs. Det förutsätts att även i specialkurs skall kunna ingå undervisning i allmänna ämnen.

SÖ:s förslag till allmänt förekommande yrkesinriktade linjer omfattar

beklädnadsteknisk linje bygg— och anläggningsteknisk linje distributions- och kontorslinje el-teleteknisk linje fordonsteknisk linje jordbrukslinje konsumtionslinje livsmedelsteknisk linje processteknjsk linje skogsbrukslinje träteknisk linje verkstadsteknisk linje vårdlinje.

Tvåårig konsumtionslinje och tvåårig vård- linje kan alternativt anordnas som tvåårig konsumtions- och vårdlinje.

Dessutom väntas yrkesutbildningsbered- ningen (Y B) framlägga förslag om en labo- ratorieteknisk linje, i vilken bl. å. de nuva- rande utbildningarna till laboratorieassistent och apotekstekniker kan komma att ingå.

Genom detta och kommande förslag till organisation av gymnasieskolan får man vissa möjligheter att avgränsa de utbildnings- vägar som tillhör denna skolform. Alla dessa kommer att tillhöra grundskolans kompe- tensområde.

Det är dock att märka, att vissa utbild- ningsvägar som organisatoriskt tillhör den nuvarande yrkesskolan inte inryms i den nu föreslagna organisationen. Detta gäller t. ex. utbildningarna till medicinsk-teknisk assi- stent, arbetsterapeut- och fritidspedagogut— bildningama m.fl. Beträffande vissa andra utbildningsvägar är frågan om huruvida de — i form av specialkurs -— skall komma att tillhöra gymnasieskolan ännu föremål för diskussion.

9.5 En ny avgränsning

9.5.1 Inledning

Avgränsningen av den högre utbildningen är en fråga om vilka utbildningsvägar som skall inordnas under det system för allmän behörighet till högre utbildning som KU fö- reslår. Detta system förutsätts komma att gälla för alla de utbildningsvägar som i dag kräver slutbetyg från gymnasium eller fack- skola för allmän behörighet. I detta kapitel behandlas därför endast de utbildningsvägar som i dag tillhör grundskolans kompetens- område och för vilka en ändring av behö- righetsnivån av ett eller flera skäl är ak- tuell.

KU har härvid funnit det nödvändigt att dels beakta den inre strukturen i de enskilda utbildningsvägarna, dvs. sådana faktorer som utbildningens innehåll, arbetsformer och utbildningsresultat, dels yttre strukturella förhållanden av skolorganisatorisk art samt

förekommande särskilda behörighetskrav ut- över skolunderbyggnad och kunskaper i vis- sa ämnen. Från dessa utgångspunkter kom- mer KU fram till att endast ett mindre antal utbildningsvägar inom grundskolans kompe- tensområde bör ifrågakomma för en diskus- sion om ändrad behörighetsnivå. Bedöm- ningen sker därvid med utgångspunkt en- dast i utbildningsförhållandena och någon hänsyn till kraven i den kommande yrkes- verksamheten tas således ej.

9.5.2 Underlag för KU:s överväganden

Kvalitativa förhållanden inom enskilda utbildningsvägar

Att på olika sätt, inom ramen för gällande behörighetsvillkor, anpassa utbildningen till ett önskat utbildningsmål är en fråga om ett kontinuerligt arbete, vilket antingen natur- ligt utförs inom det ämbetsverk som har an- svaret för utbildningen i fråga eller inom särskilt tillsatta arbetsgrupper eller utred— ningar.

Schematiskt kan de faktorer som är vä- sentliga i detta sammanhang beskrivas på följande sätt.

Förkunskapskraven: såväl de allmänna som de särskilda förkunskapskraven samt eventuella förpraktikkrav och ålderskrav.

Utbildningen: innehåll, struktur, arbetsfor— mer, utbildningstidens längd m. m.

Utbildningsresultat: ett tillfredsställande utbildningsresultat skulle i detta samman- hang rent allmänt kunna sägas vara uppnått, om utbildningen ger sådana kunskaper, fär- digheter etc. att den som på ett acceptabelt sätt och på föreskriven tid gått igenom ut- bildningen är kapabel att starta och med ett visst mått av framgång fullfölja en yrkes- verksamhet inom ett område eller i en be- fattning för vilket/ vilken utbildningen avser att förbereda.

Inom de utbildningsvägar där de tre kom- ponentema är balanserade i den meningen, att flertalet elever går igenom utbildningen på föreskriven tid och med godtagbart re- sultat, är av kvalitativa skäl ingen anpass— ningsåtgärd för närvarande nödvändig.

Det är emellertid uppenbart, att en stän— dig pågående utveckling förändrar de flesta yrken därhän att utbildningen efter hand måste tillföras nytt stoff. I den mån detta inte balanseras av en motsvarande minsk- ning av äldre stoff, blir utbildningen tids- pressad och en översyn av läroplanen inklu- sive utbildningstidens längd måste göras. Detta är situationer som regelmässigt upp- står och där tillsynsmyndigheten har att genomföra den erforderliga läroplansöver- synen.

Det nya stoff som enligt ovan tillförs ut- bildningen kan stundom ha en sådan karak- tär, att det kräver större förkunskaper i Vis- sa ämnen än vad som tidigare varit nödvän— digt. Även i dessa fall åvilar det tillsyns- myndigheten att vidta lämpliga åtgärder, an- tingen dessa går ut på en höjning av de sär- skilda förkunskapskraven eller en justering av utbildningstidens längd.

Det finns också utbildningsvägar där kra- ven i den efterföljande yrkesverksamheten efter hand förändrats så, att det nuvarande utbildningsresultatet inte längre är adekvat. Sådana förhållanden påkallar ofta en mer omfattande utredning av utbildningens mål och innehåll inom tillsynsmyndigheten eller inom en offentlig kommitté.

Genom att från dessa utgångspunkter stu- dera pågående och avslutade utredningar inom eller utom de ansvariga ämbetsverken har KU fått värdefull information för be- dömning av behörighetsfrågorna.

KU har vidare sökt skaffa sig ytterligare information i dessa frågor genom en serie överläggningar med företrädare för myndig- heter och organisationer, vilka tillsammans representerar en stor mängd olika utbild- ningsvägar. De frågor som därvid utgjort det huvudsakliga ämnet för diskussion har varit om det med hänsyn till yrkets respek— tive utbildningens krav är önskvärt, lämp- ligt eller nödvändigt med en förändring i nu gällande behörighetsvillkor vid de utbild- ningsvägar som respektive myndighet eller organisation företräder. De synpunkter som framförts vid dessa överläggningar har i viss mån varit vägledande för utredningens över- väganden och förslag.

Strukturella förhållanden inom grundskolans kompetensområde

Enligt KU:s uppfattning måste man, när det gäller frågan om vilka utbildningsvägar som bör föras till den högre utbildningen, även beakta vissa förhållanden som berör den yttre strukturen av enskilda utbildningsvägar och grupper av utbildningsvägar.

När det gäller grundskolans kompetens- område bör då inledningsvis konstateras, att de utbildningsvägar som enligt föreliggande förslag skall inrymmas inom gymnasieskolan — i vars konstruktion ligger en direkt an- knytning till grundskolan — av detta skäl är undantagna från diskussionen av behörig- hetsnivån. Detta konstaterande gäller även de utbildningsvägar som genom framtida be- slut kommer att ligga inom gymnasieskolan samt även de s. k. högre specialkurser inom gymnasieskolan, till vilka gymnasieskolans yrkesinriktade linjer ger behörighet. Analogt gäller detta resonemang även den tekniska linjens fjärde år.

Vidare bör man från diskussionen kunna undanta sådana utbildningsvägar som, utan att vara linje eller specialkurs i gymnasie- skolan, kan nås direkt efter genomgången grundskola utan krav på speciell inträdes- ålder eller särskilda förkunskapskrav utöver vad grundskolan kan ge.

Man kan även isolera en annan grupp ut- bildningsvägar, som enligt KU:s uppfatt- ning i varje fall tills vidare inte bör komma i fråga i detta sammanhang. Det gäller en rad utbildningsvägar, i första hand inom det konstnärliga området, där förutom grund- skolekompetens även ställs krav på anlag och/eller färdigheter av visst slag, och där urvalet av elever görs med ledning av in- lämnade arbetsprover i form av t. ex. teck- ningar eller av ett inträdesprov avseende musikaliska, dramatiska etc. färdigheter, vil- ka i regel förutsätter förberedande utbild- ning av kortare eller längre slag. Dessa ar- betsprover respektive inträdesprov tillmäts i urvalssituationen i regel större betydelse som urvalsinstrument än betygen. Endast i undantagsfall torde inom denna grupp en förändring av behörighetsnivån vara aktuell.

I detta sammanhang finner KU det ange- läget att aktualisera en annan grupp av ut- bildningsvägar inom grundskolans kompe- tensområde, nämligen sådana som karakteri— seras av att de för inträde utöver grund- skola eller motsvarande kräver en skolmäs- sig yrkesutbildning, ofta tämligen omfat- tande sådan, inom respektive område. Här till kommer ofta ett krav på tämligen om- fattande praktik, varför inträdesåldern många gånger ligger vid omkring 20 år eller högre. Dessa utbildningsvägar kan sägas ut- göra det senare ledet i en stegvis uppbyggd, sammanhängande utbildningsgång. I vissa fall sker urvalet till dessa utbildningar redan nu med utgångspunkt i betygen från den genomgångna yrkesutbildningen, och grund- skolebetyget (motsvarande) ingår ej i merit- värderingsunderlaget. I andra har frågan om beroendet av grundskolebetyget inte slut- giltigt lösts. SÖ framhåller i anvisningarna till grundskolans kompetenskungörelse, att det i vissa lägen kan uppstå tveksamhet, huruvida en utbildning skall lyda under kompetenskungörelsen. SÖ rekommenderar därvid samråd mellan berörda myndigheter samt KU.

Enligt KU:s uppfattning bör man, inom ramen för kungörelsen om grundskolans kompetensvärde, finna möjligheter att för dessa utbildningsvägar skapa urvalsbestäm- melser som tar vederbörlig hänsyn till resul- tatet av den genomgångna yrkesutbildningen, eventuellt även praktiken inom området. KU finner det därvid rimligt att beroendet av grundskolebetyget upphör om lång tid för— flutit mellan grundskolans avslutande och ansökan till den aktuella utbildningsvägen.

Av ovanstående framgår, att någon dis- kussion av behörighetsnivån inte är aktuell i fråga om ett antal utbildningsvägar som svarar för huvuddelen av rekryteringen in- om grundskolans kompetensområde.

Enligt KU:s bedömande återfinns de ut- bildningsvägar, som är aktuella för en änd- ring av behörighetsnivån, inom en speciell grupp — i första band inom sektorerna för vårdande, socialt och pedagogiskt arbete. Dessa utbildningsvägar karakteriseras av

att de, på grund av ett lägsta ålderskrav,

ej kan påbörjas direkt efter genomgången grundskola

att de ger en specialiserad, tämligen starkt yrkes— eller befattningsinriktad utbildning

att de har ett tämligen stort inslag av teo- retiskt inriktade ämnen i utbildningen men inte den uppsättning allmänna ämnen som finns på de yrkesinriktade linjerna i gymna- sieskolan.

I regel uppställer de också särskilda förkun- skapskrav motsvarande s.k. enbokstavslinje i grundskolan. Undantagsvis kräver de även förkunskaper på fackskole- eller gymnasie- nivå. Därtill kommer att inom de flesta av de berörda utbildningsvägarna den teoretiska utbildningen är varvad med praktisk tjänst— göring på olika arbetsställen.

9.5.3 Av KU behandlade utbildningsvägar

Med hänsyn till de förhållanden som redo— visas under 9.5.2 har KU funnit det motive- rat att till diskussion rörande höjning av be- hörighetsnivån ta upp följande utbildnings- vägar, nämligen utbildning till

arbetsterapeut

ekonomiföreståndare

fritidspedagog

förskollärare

hälsovårdsinspektör

hörselvårdsassistent medicinsk-teknisk assistent

sjukgymnast

sjuksköterska (grundutbildning om fem

terminer)

socialpedagog

ålderdomshemsföreståndare. Sammanlagt rekryterar dessa utbildnings- vägar för närvarande ca 6 500 elever per år. Om den av SÖ planerade utökningen av förskollärarutbildningen kommer till stånd, jämte viss planerad eller diskuterad utbygg- nad av andra utbildningsvägar, kan detta antal komma att öka till 8 000—10 000.

Vissa utbildningsvägar tas här inte upp till diskussion -— trots att detta skulle kun- na vara motiverat — av den anledningen att de för närvarande behandlas av andra ut- redningar. Detta gäller i första hand de ut- bildningsvägar som behandlas av 1968 års

lärarutbildningskommitté (LUK), som i sitt uppdrag har utbildning av gymnastik-, teck- nings-, slöjd-, hushålls-, textil- och barna- vårdslärare samt i viss mån även musiklä- rare. Den senare utbildningen har dessutom nyligen utretts inorn musikutbildningskom- mittén, vars förslag lett till en proposition till årets riksdag.

Även sjöbefälsutbildningen, som planeras att snart bli utredd av SÖ, har av detta skäl lämnats utanför diskussionen liksom ut- bildningarna till laboratorieassistent, apo- tekstekniker och receptarie, vilka alla helt eller delvis tillhör YB:s arbetsområde.

Även enstaka andra utbildningsvägar kan komma att beaktas vid en diskussion av ändring av behörighetsnivån, men med ut- gångspunkt i nu gällande förhållanden be- träffande olika utbildningsvägars innehåll och organisation finner KU inte anledning att utöka ovan förtecknade utbildningsvägar med ytterligare vägar.

Det bör i detta sammanhang även fram- hållas att diskussionen endast gäller dessa utbildningsvägar sådana de i dag är organi- serade. I den mån en mer genomgripande omorganisation av någon av dem företas blir det således nödvändigt att samtidigt ompröva behörighetsnivån. I första hand skulle en sådan omorganisation kunna innebära att utbildningen organiseras som linje i gymna- sieskolan och därmed automatiskt kommer att tillhöra grundskolans kompetensområde.

Sammanfattningsvis kan beträffande de ut- bildningsvägar som här avses konstateras att de

har ett ålderskrav på i regel lägst 18 år för tillträde

är tämligen starkt specialiserade och yr- kes- eller befattningsinriktade

har ett mycket litet inslag av s.k. allmän- na ämnen i utbildningen.

De avviker således på flera sätt från lin- jerna i gymnasieskolan vad beträffar utbild- ningens uppläggning och innehåll. Alla des— sa faktorer spelar en roll för KU:s övervä- ganden, även om ingen av dem ensam kan ha avgörande betydelse. Att utbildningarna i väsentliga avseenden skiljer sig från gym- nasieskolans linjer är i och för sig inte nå-

got skäl för att de inte ändå skulle kunna tillhöra grundskolans kompetensområde. En— ligt KU:s direktiv måste starka skäl tala för en höjning av behörighetsnivån för att man skall fatta ett sådant beslut. KU vill därför redovisa skälen för och emot en höjning av behörighetsnivån för ovannämnda utbild- ningsvägar.

9.5.4 Diskussion av behörighetsnivån Ålderskraven

KU finner det viktigt, att en utbildningsväg som tillhör grundskolans kompetensområde — i den mån den inte kräver flera års för- praktik för tillträde — också skall kunna påbörjas tämligen direkt i anslutning till grundskolans avslutande utan hinder av ett krav på lägsta inträdesålder. De flesta av de här diskuterade utbildningsvägarna kan enligt nu gällande bestämmelser inte på- börjas förrän tidigast vid 18 års ålder, och de förpraktikkrav som finns vid vissa av ut- bildningsvägarna överstiger inte i något fall tio månader.

Att hänföra en utbildningsväg till högre ut- bildning enbart av det skälet att utbildning— en kan påbörjas först vid 18 års ålder är inte rimligt. Om däremot detta ålders- krav kan anses berättigat av den grunden att utbildningen och den efterföljande yrkes- verksamheten ställer sådana krav på mog- nad, omdöme osv. — vilket en högre ålder skulle anses garantera —- att eleverna inte bör vara yngre än 18 år när utbildningen påbörjas, skulle detta kunna vara ett skäl till att utbildningen skulle hänföras till högre utbildning och därmed rekryteras från lägst denna ålder. Det är emellertid ytterst svårt att på objektiva grunder fastställa att ett sådant lägsta ålderskrav är nödvändigt. Man bör således även diskutera möjligheten att sänka inträdesåldem till 16 år, dvs. en an- knytning direkt till grundskolan. Mot en sådan sänkning finns emellertid, även bort- sett från kravet på mognad hos de stude- rande, flera invändningar.

För det första skulle dessa utbildningsvä- gar, som därigenom skulle bli jämställda

med gymnasieskolutbildning, i många fall bli sämre ställda i fråga om allmänna ämnen än gymnasieskolans yrkesinriktade linjer, dvs. sjuksköterskan och förskolläraren skul- le få mindre kunskaper i svenska, engelska, samhällskunskap osv. än sjukvårdsbiträdet och barnsköterskan. Möjlighet finns natur- ligtvis att ändra dessa utbildningsvägars struktur därhän, att de uppnår större järn- förbarhet med gymnasieskolans linjer, t. ex. i fråga om innehållet av allmänna ämnen, och göra en konstruktion där specialisering- en kommer senare inom utbildningen än nu. En sådan genomgripande förändring av ett förhållandevis stort antal utbildningsvägar, av vilka flera tämligen nyligen varit före- mål för utredning och omorganisation, anser KU dock ligga utanför sitt uppdrag att föreslå.

För det andra skulle de här avsedda ut- bildningsvägarna, med något undantag, en- ligt KU:s förslag till behörighetsbestämmel- ser ge samma behörighet till högre utbild- ning som gymnasieskolans olika linjer (se kapitel 10). Detta skulle i sin tur kunna in- nebära vissa vanskligheter, i varje fall när det gäller utbildningsvägar inom vårdområ- det m. fl. Genom att valet av dessa utbild- ningar då skulle ske redan i l6-årsåldern är det inte orimligt att anta att en tämligen stor del av eleverna skulle ändra sina framtids- planer under utbildningstidens gång och där- för kom att utnyttja sin behörighet till högre utbildning och i större eller mindre omfatt- ning strömma till exempelvis de fria fakul- teterna.

Eftersom utbildningsvägarna i fråga av flera skäl bör vara dimensionerade så, att examinationen står i relation till ett förut- sebart arbetsmarknadsbehov, skulle en så- dan utveckling avsevärt försvåra utbildnings- planeringen. Följden skulle nämligen bli att man måste dimensionera t. ex. sjuksköters- keutbildningen med tanke på att en viss del av de utbildade sjuksköterskorna mer eller mindre direkt går vidare till filosofisk fa— kultet eller andra utbildningsvägar utanför vårdområdet. Dessutom skulle trycket på praktikplatser inom sjukvården bli onödigt stort genom en sådan överdimensionering

av utbildningen och den redan nu besvär— liga situationen i fråga om praktikställen för sjukvårdens olika utbildningar skulle yt- terligare förvärras. Detta resonemang torde i lika hög grad gälla även studiepraktiken inom förskollärarutbildningen.

Att helt eliminera sådana effekter av ett behörighetssystem av den typ som KU före slår, där en rad olika utbildningsvägar ger samma behörighet till högre utbildning som det nuvarande gymnasiet ensamt gör, är inte möjligt. I och för sig kan dessutom en sådan utbildningsgång — t. ex. grundskola—sjuk- sköterskeskola—filosofisk fakultet —- vara önskvärd från såväl samhällets som den en- skildes synpunkt under förutsättning att den är resultatet av en medveten och genomtänkt studieplanering. Sannolikheten för att detta är fallet torde vara större ju äldre eleverna är när de väljer den specialiserade, starkt yrkesinriktade utbildningen. Dessa förhål- landen skulle således kunna anses vara ett bidragande skäl till att bibehålla ålderskra- vet för dessa utbildningsvägar.

Det bör dock här ånyo påpekas, att det inte är inträdesåldem i sig som är den av- görande faktorn för en höjning av behörig- hetsnivån. Det är i de här anförda exemp- len den relativt starka specialiseringen inom utbildningen med direkt inriktning på vissa befattningar samt utbildningsstrukturen, av- saknaden av allmänna ämnen, inslagen av praktisk verksamhet i utbildningen osv., som motiverar en sådan höjning.

Än tydligare blir giltigheten av detta re- sonemang om man mot varandra ställer ut- bildningen till förskollärare och utbildning- en till fritidspedagog. Dessa båda utbild- ningsvägar företer stora likheter. Båda byg- ger på grundskolans s.k. enbokstavslinjer, är tvååriga, har ett förpraktikkrav (längre för förskollärare än för fritidspedagoger) inom ungefär samma område, leder till be- fattningar som på många sätt kan anses jämförbara osv. Emellertid har förskollärar- utbildningen ett krav på lägsta inträdesålder av 19 år medan något ålderskrav inte finns för fritidspedagogutbildningen. Skulle man fästa stort avseende vid 18-årsgränsen som motiv för höjning av behörighetsnivån, skul-

le förskollärarna föras till den högre utbild— ningen medan fritidspedagogerna skulle kvar- stanna inom grundskolans kompetensområde. Med hänsyn till de stora likheterna mellan utbildningarna och den verkliga ålderssam- mansättningen bland de studerande vid fri- tidspedagogutbildningen skulle detta vara uppenbart orimligt.

Den allmänna utbildningsnivån

Ett skäl för höjning av behörighetsnivån som ofta framförts i diskussionen med olika företrädare för myndigheter och organisatio- ner är att fler utbildningsvägar på detta sätt skulle få del av den ökade utbildningsstan- darden. Om huvuddelen av en årskull går igenom gymnasieskolan är det enligt detta sätt att se orimligt, att inte de utbildnings- vägar som ligger utanför gymnasieskolan skulle kunna få tillgodogöra sig den högre skolunderbyggnaden. Det måste sedan ligga på i första hand tillsynsmyndighetens ansvar att se till, att den höjda utbildningsnivån tas till vara, antingen genom en förkortning av utbildningstiden eller en kvalitetshöjning av utbildningsresultatet. Denna positiva effekt är dock inte direkt avhängig av de formella kraven utan kan bli en automatisk följd av den höjda utbildningsnivån i samhället. Man torde kunna räkna med att huvuddelen av ungdomarna inom kort kommer att som grund ha elvaårig avslutad utbildning av nå— got slag inom gymnasieskolan, när de söker till de här diskuterade utbildningsvägarna. Det behöver därför inte bli någon större skillnad i sökandesammansättningen vare sig man formellt höjer behörighetsnivån el— ler inte.

Att formellt kräva genomgången gymna- sieskola, dvs. samma krav som för övrig ut- bildning, för dessa utbildningsvägar behöver inte innebära att de vuxna ställs utanför möjligheterna att vinna inträde. Det behö- righetssystem som KU föreslår ger möjlig- heter till inträde även för den som skaffat sig den mognad och kringsyn, som ovan nämnts, genom viss ålder och yrkesverksam- het av viss längd. Däremot kan det ibland bli fråga om att därtill ställa krav på kun-

skaper i enskilda ämnen, vilket kan innebära större krav på kompletteringsstudier för de vuxna än om utbildningen tillhör grundsko— lans kompetensområde. Man måste dock förutsätta att dessa särskilda förkunskaps— krav utformas med största noggrannhet och under iakttagande av att för en utbildning ej uppställs fler eller högre krav än vad som är oundgängligen nödvändigt. Se vidare under 9.5.7 nedan.

Det finns dock en grupp utbildningssökan- de som, om man inte vidtar lämpliga åtgär- der, kan bli offer för en höjning av kravet på skolunderbyggnad. Det gäller förhållan- devis unga personer som slutat grundskolan för ett eller annat år sedan i den förviss- ningen, att de redan hade föreskriven kompe- tens för en önskad utbildning och som nu är sysselsatta inom olika områden av arbetslivet tills de uppnår stadgad inträdesålder. För dessa skulle ett höjt behörighetskrav innebära förändrade förhållanden och tvinga dem att på en eller annan väg komplettera sin skol— underbyggnad. Med en lämpligt avpassad tid mellan utfärdande och ikraftträdande av nya behörighetsbestämmelser samt med dis- pensmöjligheter bör dock olägenheter av detta slag kunna undvikas (se kapitel 14).

Val efter grundskolan

Ett argument mot en höjning av behörighets— nivån, som dock i och med den nya kon- struktionen av gymnasieskolan får mindre tyngd, är att man får ungdomarna i års- kurs 9 att välja fortsatt utbildning mer för- domsfritt om de kan nå en mängd utbild- ningsvägar efter årskurs 9, utan krav på genomgången gymnasieskola. Detta har dock i och för sig varit förhållandet sedan länge och har inte, så vitt kan bedömas, inverkat på benägenheten att söka till fackskola och gymnasium. Möjligen kan detta ha betydelse för den grupp ungdomar som tvekar att fortsätta med skolmässig utbildning efter grundskola och som av olika skäl skulle ha fördel av att under några är få gå ut i ar— betslivet, innan den träffar sitt slutliga ut— bildnings- och yrkesval. I det system för all- män behörighet till högre utbildning som

KU föreslår har dock dessa ungdomar, lika- väl som de redan nu vuxna utan behörig- hetsgivande formell skolutbildning, möjlig- het att vinna inträde efter uppfyllandet av vissa krav på ålder och yrkesverksamhet (se kapitel 10). Dessutom skapas allt bättre möj- ligheter för dem att t. ex. i folkhögskola eller i kommunal eller statlig vuxenutbildning skaffa sig den erforderliga skolunderbygg- naden.

Rekryteringsunderlaget

Det finns ytterligare argument för en höj- ning av behörighetsnivån. I den undersök- ning av olika utbildningsvägar som KU ge- nomfört var som ovan nämnts ett av huvud- syftena att studera de kvantitativa förhål- landena, dvs. förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på utbildning på olika nivåer. Den fråga som dessa undersökningar avsåg att belysa kan förenklat uttryckas på föl- jande sätt. Om man placerar ett tämligen stort antal utbildningsvägar på eftergymna- sial nivå, dvs. för behörighet kräver genom- gången gymnasial utbildning, är då tillgång- en på personer med sådan utbildning till- räcklig för att tillförsäkra de olika utbild- ningsvägarna ett tillfredsställande rekryte- ringsunderlag?

Med utgångspunkt i denna fråga gjordes vissa räkneexempel som avsåg att belysa rekryteringsförhållandena vid en tänkt si- tuation beträffande det eftergymnasiala om- rådets storlek. I stort sett inräknades i detta område all utbildning som i dag ligger på eftergymnasial nivå samt ett antal utbild- ningsvägar vilka i dag kräver grundskola för behörighet, bl. a. de som nu föreslås höjda. Förutsättningen var vidare att prak- tiskt taget enbart det nuvarande gymnasiet och den nuvarande fackskolan skulle ge all- män behörighet till högre utbildning.

Dessa räkneexempel visade att, med den ovan skisserade omfattningen av den högre utbildningen, vissa rekryteringssvårigheter kunde uppstå, i varje fall när det gällde personer med utbildning från vissa linjer och grenar inorn gymnasium och fackskola, vilket sammanhängde dels med en tänkt ut-

formning av de särskilda behörighetsvillko- ren men också med en beräknad, sned köns— fördelning inom vissa utbildningar.

Frågan om rekryteringsunderlagets till- räcklighet för den högre utbildningen är emellertid i stor utsträckning beroende av vilket behörighetssystem som gäller, dvs. på vilka vägar man kan vinna behörighet till sådan utbildning. De ovan nämnda räkne- exemplen utgick i huvudsak från den beräk- nade dimensioneringen av gymnasium och fackskola i början av 1970-talet och från den förutsättningen, att i stort sett endast dessa skolformer skulle ge behörighet till högre utbildning. Med det förslag till behö— righetssystem som KU framlägger i kapitel 10 blir beräkningsgrunden en annan, och man torde helt kunna bortse från risken att rekryteringsunderlaget till högre utbild- ning inte skulle bli tillräckligt stort.

Det finns i stället anledning att vända på problemet och ställa frågan: Kan man med den beslutade dimensioneringen av gymna- sieskolan räkna med att gymnasieskolutbil- dade ungdomar som så önskar kan få den utbildning de förväntat sig efter gymnasie- skolan? Om konkurrensen blir ännu hårdare än nu vid de spärrade utbildningslinjerna inom den högre utbildningen genom att nya grupper vinner behörighet till dessa, kan detta innebära en ytterligare ökad tillström- ning till de fria fakulteterna. Detta kan av olika skäl vara mindre önskvärt. Det är där- för viktigt, att man skapar valvärda altema— tiv till universitetsutbildning för dem som genomgått gymnasiets olika linjer. Därvid torde kompetensförhållandena spela en icke oväsentlig roll. De som genomgått gymna- sieskolans treåriga linjer torde således rent generellt betrakta en utbildning som baseras på elvaårig förutbildning som ett mer realis- tiskt alternativ till universitetsutbildning än en som grundas på nioårig förutbildning.

Om man, i stället för spärrar i form av intagningsbegränsning eller kvalitetskrav på betyget som styrinstrument, ger en viktig roll åt studie- och yrkesvägledning, är det av största vikt att det finns tillräckligt många, i elevernas ögon valvärda, alternativa utbild- ningsvägar inom den högre utbildningen för

att vägledningen skall få effekt.

Även för gymnasieskolans, framför allt de treåriga linjernas, inre arbete borde e-tt så- dant utbud av ett stort antal alternativa ut- bildningsvägar efter gymnasieskolan ha be- tydelse för att minska de negativa effekter på arbetssituationen i skolan som är en följd av konkurrenssituationen vid de spärrade högre utbildningarna.

Rationell utbildningsgång

Genom en höjning av behörighetsnivån för dessa utbildningar undgår man en stor del av den återgång till det gymnasiala skolsystemet, som nu är vanlig, i och med att de här aktu- ella utbildningsvägama i stor utsträckning rekryteras av sökande från gymnasium och fackskola. En av fördelarna med detta är att man då inte behöver ta ställning till in- grepp i kungörelsen om grundskolans kompe- tensvärde. Ett sådant ingrepp skulle annars kunna vara motiverat med hänsyn till kon- sekvenser av kvoteringsreglema som med- för, att personer som skaffar sig längre ut- bildning kan komma i ett avsevärt sämre sökandeläge än om de valt att sluta sin skol- gång med grundskola. Genom att även for- mellt föra dessa utbildningar till den högre utbildningen vinner man också, att de sökan- de i urvalssituationen bedöms vid ungefär samma tidpunkt i utbildningsgången, dvs. man behöver inte för vissa sökande göra ur- valet på ett flera år gammalt grundskolebe- tyg (motsvarande).

Det är dock realistiskt att räkna med att den ovannämnda företeelse som innebär att den som genomgått en gymnasial ut- bildning återgår till en annan sådan, låt vara med annat innehåll, i stället kommer att återfinnas inom den högre utbildningen. Sjuksköterskan fortsätter till läkarutbildning, hälsovårdsinspektören till teknisk fakultet, förskolläraren till psykologutbildning osv. Denna återgång kan möjligen få mindre kvantitativ omfattning inom den högre ut- bildningen, inte minst med hänsyn till att valet av specialiserad, starkt yrkesinriktad utbildning kommer i en högre ålder, när yrkesbestämdheten normalt är större.

Man kan också hävda, att en höjning av behörighetsnivån i förening med det av KU föreslagna behörighetssystemet bidrar till att skapa sådana >>naturliga studiegångar» genom gymnasieskolan och den högre ut- bildningen som efterlyses från flera håll, exempelvis av nedanstående typ.

Vårdteknjsk linje

i l

gren för hälso- gren för och sjukvård barnavård l . l arbetsterapeut fritidspedagog sjuksköterska förskollärare sjukgymnast socialpedagog l l läkare barnpsykolog

9.5.5 Förkunskapskrav för sjuksköterske- utbildningen

I samband med den tämligen nyligen före- tagna omläggningen av sjuksköterskeutbild- ningen diskuterades ingående förutbildnings- kravet för denna utbildning. Med hänsyn till att den i viss män kan betraktas som en nyckelutbildning bland dem som kan kom- ma i fråga för uppflyttning till högre ut- bildning, har KU funnit det angeläget att här referera delar av denna diskussion.

Gymnasieutredningen framhöll i sitt be— tänkande Ett nytt gymnasium (SOU 1963: 42) att »vårdnadsområdet i förhållande till sin storlek och betydelse ej påverkat det allmänna skolväsendets innehåll och upp- byggnad. I framtiden torde därför såväl fackskola som gymnasium böra ta till vara och utveckla de ungdomars intressen, som kan ledas vidare i verksamheter av ovan antydd art».

I sitt betänkande I: Sjuksköterskeutbild- ningen. Grundutbildning (SOU 1964: 45) in- stämde 1962 års utredning angående sjuk- sköterskeutbildningen i detta yttrande och tillade, att »sjukvårdsyrkena i väsentligt hög- re grad än hittills bör bli delaktiga av den ökande elevexaminationen i de högre skol- formerna». Mot denna bakgrund och un— der beaktande av vad utredningen anfört an-

gående sjuksköterskans funktions- och an— svarsområde och föreliggande utvecklings- tendenser syntes det utredningen klart, att fackskola och gymnasium skulle bli naturliga rekryteringsvägar till sjuksköterskeutbild- ning.

Utredningen ansåg sig därför kunna för- orda, att man i fråga om krav på föregå- ende skolunderbyggnad borde inrikta sig på genomgången fackskola. Vid tidpunkten för utredningens uttalande i denna fråga förelåg emellertid icke tillräckligt underlag för att bedöma, från vilken tidigaste tidpunkt fack- skolekompetens eller motsvarande utbild- ning borde gälla som generellt inträdesvill- kor. Man menade dock att, om fackskolut- redningens tidsplan kunde följas, examina- tion skulle i full utsträckning ske första gången våren 1972. Förutsättningar skulle då föreligga för ett allmänt krav på nämnda kompetens. Det borde ankomma på till- synsmyndigheten att noga följa utvecklingen och i god tid vidta de åtgärder som erford- ras för en allmän höjning av inträdeskravet.

Mer än två tredjedelar av de remissinstan- ser som yttrade sig i denna fråga delade ut- redningens uppfattning, att fackskolan på sikt skulle vara behörighetsgrund för sjuk- sköterskeutbildningen. Vissa remissinstanser menade emellertid, att frågan om en skärp- ning av det formella inträdeskravet borde bli föremål för nya överväganden när fack- skolan var allmänt genomförd. Dessa tanke- gångar återfanns bl. a. i Sözs remissyttrande där följande anfördes: »Mot bakgrunden av den pågående allmänna höjningen av ut- bildningsnivån och i samband med framtida mera genomgripande ändringar i arbetsför- delningen mellan olika personalgrupper inom hälso- och sjukvården kan dock frågan om den lämpligaste skolunderbyggnaden fram- deles komma att ånyo behöva övervägas.»

I proposition nr 161 till 1965 års riksdag framhöll departementschefen, att han inte var beredd att ta ställning till utredningens förslag att man på längre sikt borde bygga utbildningen på genomgången fackskola, utan begränsade sig till frågan vad man i nuläget och för de närmaste åren borde uppställa som krav. Härvid räknade han med

att sjuksköterskeutbildningen skulle tillhöra grundskolans kompetensområde.

I anledning av ovan nämnda proposition väcktes flera motioner, där det bl. a. hem- ställdes att inträdeskravet till sjuksköterske- utbildningen skulle, efter fackskolans utbygg- nad i full omfattning, vara fackskolekompe- tens. I statsutskottets utlåtande i anledning av dessa motioner (nr 181 år 1965) erinrade utskottet om att »Kungl. Maj:t 8.10.1965 bemyndigat chefen för ecklesiastikdeparte- mentet att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om gymnasie- och fackskolutbildning- ens kompetensvärde m. rn. Vid sådant för- hållande finner utskottet sig inte nu böra ingå på förevarande fråga. Utskottet anser därför att ifrågavarande motioner i denna del inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagen».

Riksdagens beslut blev att sjuksköterske- utbildningen skulle tillhöra grundskolans kompetensområde. Det förtjänar dock att påpekas, att dåvarande departementschefen i riksdagsdebatten i denna fråga framhöll att det vid denna tidpunkt endast fanns möj- lighet att välja mellan grundskola och gym- nasium som förutbildningskrav, eftersom fackskolan inte var fullt utbyggd, och att man inte kunde kräva en förkunskapsnivå som de allra flesta av praktiska skäl inte kunde uppnå. Departementschefen ansåg vid detta tillfälle det dock naturligt att vård- yrkena —— när fackskolan var fullt utbyggd — skulle bygga på fackskolutbildning.

KU har velat redovisa denna debatt så utförligt som gjorts ovan för att visa, att ett förslag till ändring av behörighetsnivån för sjuksköterskeutbildningen och vissa and- ra, i viss utsträckning jämförbara utbild- ningsvägar ligger väl i linje med ovan fram- förda tankegångar. Att nu föreslå att dessa utbildningsvägar skall hänföras till den högre utbildningen, dvs. att för allmän behörig- het skall krävas gymnasial skola eller mot- svarande, kan bl. a. ses som en praktisk konsekvens av den utveckling som redan skett och som i framtiden kommer att äga rum på gymnasieskolans stadium.

Med hänsyn till diskussionen i föregående avsnitt och efter noggrant övervägande av ovan redovisade för- och nackdelar föreslår KU, att av utredningen föreslagna allmänna behörighetsvillkor för högre utbildning skall gälla jämväl för följande utbildningsvägar arbetsterapeututbildning, ekonomiföreståndarutbildning, förskollärarutbildning, fritidspedagogutbildning, hälsovårdsinspektörsutbildning vid Statens institut för folkhälsan, hörselvårdsassistentutbildning, utbildning av medicinsk-tekniska assistenter

(dialys-, oftalmolog-, operations-, radiote- rapi- och röntgenassistent), sjukgymnastutbildning, sjuksköterskeutbildning (grundutbildning om

fem terminer), socialpedagogutbildning vid sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet samt ålderdomshemsföreståndarutbildning.

Beträffande de särskilda behörighetsvill- koren för tillträde till dessa utbildningsvä- gar hänvisas till följande avsnitt.

Vidare vill KU föreslå, att tillsynsmyndig- heten får i uppdrag att i samband med över— gången till högre förkunskapsnivå överse lä- roplaner m. rn. i syfte att förkorta utbild- ningstiden eller vidta andra åtgärder för att anpassa utbildningen till de ändrade förut— sättningama.

9.5.7 De särskilda behörighetsvillkoren

De särskilda behörighetsvillkorens funktion är att garantera en vis nivå på förkunska— perna hos alla sökande i ämnen som betrak- tas som särskilt viktiga för framgångsrika studier i respektive utbildning. Å andra sidan är det självklart, att man inte via de sär- skilda behörighetsvillkoren skall göra det svårare för vissa grupper av behöriga sö- kande att vinna inträde genom att ställa dem inför krav på onödigt omfattande förkun- skaper. Av detta och andra skäl är det nöd- vändigt, att man ägnar stor omsorg åt att söka fastställa vilka förkunskaper som är

nödvändiga för att utbildningen skall på ett godtagbart sätt kunna genomföras inom fö— reskriven tid.

Först kan man konstatera att för de ut- bildningsvägar, som här föreslagits bli förda till högre utbildning, kan finnas olika lös- ningar beträffande nivån på förkunskaps- kraven. Det är således inte nödvändigt att, trots att det allmänna behörighetsvillkoret är genomgången gymnasieskola, de särskil- da förkunskaperna skall behöva motsvara fackskole- eller gymnasiekunskaper i de en- skilda ämnena. Det måste för alla här före- slagna utbildningsvägar vara en utgångs- punkt vid övervägandena att grundskolekun- skaper i vissa, för utbildningen viktiga äm— nen, är tillräckliga eller att inga särskilda behörighetsvillkor över huvud taget behö- ver uppställas. Härigenom minskar omfatt- ningen av behörighetskompletteringar för grupper som nått behörighet på andra vägar än via gymnasium och fackskola.

Vid vissa utbildningsvägar kan det emel- lertid finnas skäl att uppställa krav på kun- skaper motsvarande fackskole- och i undan— tagsfall gymnasiekunskaper i vissa ämnen. För huvuddelen av utbildningsvägarna bör dock de särskilda förkunskapskraven kunna ligga på grundskolenivå liksom nu. En höj- ning av förkunskapskraven för deras del bör, som framhållits ovan, kunna ha till följd att utbildningstiden kan avkortas.

Av ovanstående framgår att fastställandet av de särskilda förkunskapskraven måste föregås av en ingående analys av varje sär— skild utbildningsväg. Frågan kräver därtill kontinuerlig bevakning och uppföljning för att nödvändiga justeringar vid behov skall kunna göras. KU finner det därför mest ändamålsenligt att denna uppgift vilar på tillsynsmyndigheten för respektive utbild- ning. Denna bör således få i uppdrag att, med beaktande av de allmänna principer för förkunskapskravens utformning som KU ger uttryck åt i kapitel 11, fastställa de sär- skilda förkunskapskraven för berörda ut- bildningsvägar. KU framlägger således inte några detaljerade förslag i detta avseende.

10. Allmän behörighet till högre utbildning

10.1. Inledning

I kapitel 2 har redogjorts för definitioner av olika behörighetsbegrepp. En grundläg- gande indelning, vid en behandling av behö- righetsfrågor, är grupperingen av behörig- hetskraven i dels allmänna villkor, dels sär- skilda villkor. Med allmänna villkor förstås de generella reglerna för tillträde till viss utbildning, t. ex. förutbildning av viss längd. Frågor rörande specifika förkunskaper som villkor för visst studium hör däremot till de särskilda villkoren. Som exempel på dessa olika slag av behörighetsvillkor kan nämnas de krav som gäller för inskrivning vid medi- cinsk fakultet m. in. enligt de provisoriska bestämmelserna i SFS 1967: 450 (behörig- hetskungörelsen). Det allmänna behörighets- kravet är i detta fall gymnasiekompetens, studentexamen eller motsvarande. Som sär- skilda behörighetsvillkor uppställs krav på specificerade gymnasiekunskaper i matema- tik, fysik, kemi och biologi.

I detta kapitel behandlas de allmänna vill- koren för behörighet till högre utbildning. Frågan om särskilda förkunskaper tas upp till diskussion i kapitel 11.

10.2. Behörighetskravens funktioner

Det är i och för sig inte otänkbart, att kravet på allmän behörighet som villkor för tillträde till högre utbildning helt utmönstras och att som villkor endast gäller de förkunskaper av

vilka studierna är direkt beroende. I exemp- let ovan med läkarutbildning skulle då kra- vet på fullständig gymnasieutbildning (mot- svarande) utgå och endast förkunskapskraven i matematik, fysik, kemi och biologi kvar- stå, möjligen kompletterade med mer eller mindre allmänt hållna fordringar på t. ex. sådana språkkunskaper som är erforderliga för att inhämta kurslitteraturen och som gymnasieutbildade personer normalt har. I de av Kungl. Maj:t på KU:s förslag utfärda- de bestämmelserna om försök med vidgad behörighet till högre utbildning (SFS 1969: 68) har, i viss mening, ett steg tagits i denna riktning. Som allmänt villkor för behörighet föreskrivs nämligen endast viss lägsta ålder (25 år) och viss kortaste tid för yrkesverk- samhet (fem år) medan inga krav på skol- utbildning fixeras.

Under remissbehandlingen av gymnasie- utredningens betänkande framfördes »upp- slag som innebar att det allmänna behörig- hetsvillkoret borde överges och ersättas med för varje särskilt akademiskt ämne eller studielinje speciella behörighetsbestämmel— ser» (direktiven punkt 4.1).

Departementschefen avvisar emellertid tanken på en sådan förändring av behörig- hetsbestämmelserna. Det allmänna behörig- hetskravet är ett uttryck för att man inte vill utbilda specialister inom snävt avgränsade sektorer. Alltjämt bör enligt direktiven detta vara principen för behörighetsvillkorens ut- formning. Däremot bör andra kunskaper

och erfarenheter än de rent skolmässiga kunna tillgodose detta allmänna behörig- hetskrav (jfr avsnitt 2.2 ovan).

KU har alltså att, vid sin konstruktion av villkoren för behörighet, utgå från bl. a. den förutsättningen att ett krav på viss allmänorientering skall ingå i dessa villkor. Därutöver kan emellertid också andra funk- tioner uppfyllas av de allmänna behörighets- kraven.

Frågan om de allmänna behörighetskra- vens syften och funktioner är grundläggande för behörighetsreglernas konstruktion. Behö— righetskraven måste enligt KU:s uppfattning ses som instrument för relativt väl av- gränsade syften eller funktioner. I annat fall kan de få karaktär av självändamål. De all- männa behörighetskraven, vilka inte är så direkt knutna till studiekraven som ford- ringarna på specifika förkunskaper, torde också ibland upplevas som huvudsakligen formella krav utan anknytning till studie- mål etc., och det kan vara svårt att motive- ra sådana krav gentemot utbildningssökande.

Mot bakgrunden av vad som utförligt be- handlats ovan, bl.a. i kapitel 6, har KU funnit, att följande funktioner hos behörig- hetsreglerna bör särskilt beaktas utöver kravet på viss allmänorientering.

I diskussionen kring de allmänna behörig- hetskraven har flera olika funktioner hos dessa framhållits. En synpunkt som ofta be- tonats är rättviseaspekten, så uppfattad att man inte finner det försvarbart, att vuxna, studielämpliga personer utestängs från öns- kad utbildning på grund av att de inte upp- fyller vissa formella krav på utbildning.

Ett annat önskemål är att göra rekryte- ringen till högre utbildning mindre beroende av sociala grupperingar. Urvalet till högre utbildning sätter in senast vid övergången mellan förgymnasiala och gymnasiala ut- bildningar, då elever från hem utan utbild- ningstradition tenderar att välja direkt yr- kesutbildande linjer hellre än att satsa på en allmän teoretisk linje. De som i ungdo- men gjort sådana socialt betingade studie- val måste ges tillfälle att senare vinna be- hörighet för inträde i högre utbildning.

Det förekommer också att tillträdet till

högre utbildning ses som en fråga om att bättre utnyttja samhällets resurser. De-t är nödvändigt att ta i bruk en stor utbildnings- reserv. Utbildningsroservens storlek har be- räknats i olika sammanhang och på olika sätt. Man kan också få ledning av samman- sättningen i utbildningshänseende av dagens yrkesverksamma befolkning. Den andel av befolkningen i åldrarna 16—65 år, som 1970 har högst sju- eller åttaårig folkskola som enda formella grundutbildning, har uppskat- tats till drygt 70 procent. Bland dessa grup- per måste finnas ett avsevärt antal personer med erforderliga förutsättningar för högre utbildning men utan formell behörighet till sådan.

I KU:s direktiv framhävs den sakliga kom- petensen. Innebörden av detta är att formell kompetens, t. ex. gymnasieutbildning, som regel också innebär saklig kompetens men att det också finns reell kompetens för hög- re studier hos många som nu saknar formell behörighet. Att närmare definiera denna sak- liga kompetens för högre studier och kon— struera ett behörighetssystem, som öppnar olika studievägar för studielämpliga, men nu obehöriga personer, har KU betraktat som en av sina viktigaste uppgifter.

Enligt direktiven får KU inte medverka till en sänkning av kvalitetskravet på de stu- derande. I avsnitt 6.2.5 ovan definieras det— ta kvalitetskrav som de fordringar, vilka bör ställas på den sökandes intellektuella och kunskapsmässiga förutsättningar att genom— föra ett påbörjat utbildningsprogram inom rimlig tid. Detta krav på den sökande bör komma till uttryck genom behörighetsvill- koren. De nödvändiga förutsättningarna för studier kan uppdelas i allmänna och sär- skilda förutsättningar. Till de särskilda för- utsättningarna hör främst de förkunskaper inom specifika ämnesområden som är nöd- vändiga för visst studium. Dessa kunskaps— mässiga förutsättningar får tillgodoses ge- nom de särskilda behörighetsvillkoren, som i stor utsträckning växlar från utbildning till utbildning. Övriga komponenter, vilka är av mer allmän natur, ingår i de allmänna villkoren, vilka alltså skall ge uttryck åt kraven på t. ex. viss studieträning och tidi—

gare prestationer i övrigt som kan ge grund för framgång i fortsatta studier.

Behörighetströsklar, som t. ex. den för närvarande gällande föreskriften om minst medelvärdet 2,3 i slutbetyget från gymnasiet, kan från viss utbildning utestänga ett antal personer som möjligen inte skulle ha varit framgångsrika i sina studier om de beretts tillträde till utbildningen i fråga. Å andra sidan löper man risker att också sådana stängs ute som skulle ha varit framgångs- rika om de tagits in. I princip är alla behö- righetsregler oprecisa på detta sätt, vad de- ras verkningar beträffar. Behörighetsregler- na har således inte någon absolut effekt i betydelsen av att de drar upp en klar gräns mellan för studier lämpliga respektive olämp- liga sökande.

Analysen av behörighetskravens funktio- ner skulle i och för sig kunna föras längre och göras mer förfinad och nyanserad. För KU:s del är det emellertid av större vikt att utgå från några mer generella funktioner hos behörighetskraven. Därigenom kan de konkreta behörighetsreglerna utformas med dessa generella funktioner som riktlinjer. KU har funnit det lämpligt att därvid som såda- na riktlinjer godta de ovan redovisade funk- tionerna. Utredningen har således, i det fortsatta arbetet med de allmänna behörig- hetsreglerna, utgått från att dessa skall i sin mån svara mot följande syften:

att garantera de studerandes allrnänorien- tering som komplement till specialiserad högre utbildning

att främja större faktisk rättvisa i behö- righetssystemet

att göra rekryteringen till högre utbild- ning mindre beroende av social bakgrund

att bättre tillvarata den tillgång i samhäl- let som utgörs av studielämpliga, men nu ej behöriga personer

att ta större hänsyn än som nu är fallet till den sakliga kompetensen samt

att tillgodose kravet på tillräckliga studie- förutsättningar hos dem som intas till högre utbildning.

10.3 Olika slag av allmänna behörighetskrav

De ovan redovisade önskvärda funktionerna hos behörighetskraven bör ses i samman- hang med behörighetsreglemas tekniska ut- formning.

Det vanligaste och mest grundläggande sättet att formulera allmänna behörighetskrav är inom det svenska utbildningsväsendet att ange viss utbildning som behörighetsgrund, t. ex. gymnasie respektive fackskolekompe- tens. Behörighetskraven skulle dock kunna innehålla mer än enbart generella utbild- ningsfordringar eller uppta andra krav i stället för dessa, delvis beroende på vilka olika grupper av utbildningssökande som avses. För det första skulle utbildningskravet kunna förenas med eller ersättas av mer specificerade fordringar på kunskaper och färdigheter. För det andra kan krav på viss utbildning sammankopplas med en fordran på viss lägsta prestationsnivå i utbildningsre- sultatet, t. ex. visst medelbetyg, exempelvis det nu gällande medelvärdet 2,3 i slutbety- get från gymnasiet. För det tredje kan prov användas som mäter, i en eller flera dimen- sioner, fömtsättningarna för studier (studie- lämplighetsprov). För det fjärde slutligen kan behörighetskraven få en ännu allmänna- re karaktär som t. ex. fallet är i fråga om försöksverksamheten med vidgad behörighet enligt SFS 1969: 68 (viss lägsta ålder, viss tids yrkesverksamhet). De olika kravkatego— rierna, vilka i princip kan förekomma var för sig eller tillsammans, diskuteras nedan.

Utbildning av visst slag är ett så vanligt behörighetskrav att det fått något av själv- klarhetens prägel. I fråga om den högre ut- bildningen har anknytningen till studentexa- men lång hävd. Först genom den s.k. schmidtska utredningen (Vidgat tillträde till högre studier, SOU 1952: 29) i början av 1950-talet öppnades mer allmänt universitet och högskolor för andra kategorier än stu- denter (folkskollärare, gymnasieingenjörer m.fl.). Synen på detta behörighetskrav har ofta varit formell i så måtto att endast stu- dentexamen ansetts kunna utgöra grund för högre utbildning. Bakom detta synsätt ligger emellertid också ett faktiskt förhållande i så

måtto att endast gymnasiet har varit direkt inriktat på att förbereda för högre studier. Behörighetsregeln i fråga avspeglar villko- ren i ett samhälle, där differentieringen på olika utbildningsmål skedde tidigt. Behörig— hetsregeln är främst inriktad på ungdomen. Den som i tidig ålder valde gymnasiet hade därmed också öppnat vägen till högre stu- dier. Andra studieval däremot innebar att denna väg i viss mening stängdes, eftersom övergång till högre utbildning i regel inte var möjlig utan gymnasiestudier senare i livet. För bl. &. sådana studier har särskilda vuxenutbildningsvägar öppnats.

Direktivens mening om den lämpliga utbildningsbakgrunden skulle närmast kun- na beskrivas som >>olika men likvärdig be- hörighetsgrund». Direktiven anför »att det i själva verket oftast är angeläget att till en utbildningsväg kunna rekrytera personer med varierande förutbildning och erfaren- heter i fråga om såväl nivå som utbildning. På många områden i samhället är det så- lunda värdefullt om de som verkar där har en skiftande erfarenhetsbakgrund.> — — — >>Möjligheter måste sålunda finnas att på olika vägar meritera sig för en viss utbild- ning eller ett visst yrke». Även »erfaren- heter från praktisk verksamhet inom ar- betsliv och organisationer» m.m. bör en- ligt direktiven kunna jämställas med gymna- sial utbildning. Det är således inte längre möjligt att knyta behörigheten enbart till utbildning.

Vissa specificerade kunskaper och färdig- heter som allmänt villkor för tillträde till högre utbildning skulle kunna vara ett sätt att uttrycka inte bara de särskilda förkun- skapskraven för studierna i fråga utan också det allmänna behörighetskravet. Detta förut- sätter att man kan precisera den allmänna behörighetens innehåll som en referensram. Behörigheten skulle i så fall inte uttryckas som visst slag av utbildning i betydelsen genomgång av viss skolform. I stället skulle vissa ämneskunskaper kunna uppställas som villkor för allmän behörighet. Detta skulle kunna bli betydelsefullt särskilt för de vuxna och medföra att betydligt fler personer än tidigare skulle få behörighet till fortsatt ut-

bildning. Den som vill göra sig behörig till högre utbildning bör nämligen med större lätthet kunna skaffa sig en precisare behörighetsgrund (referensram), t. ex. gym- nasiekompetens i ett begränsat antal ämnen, än den fullständiga gymnasiekompetensen. Naturligtvis kan ämneskunskaperna i refe- rensramen bestämmas enligt läroplanen för olika skolformer, t. ex. gymnasium, fack- skola eller grundskola.

Krav på viss prestationsnivå i den behö- righetsgivande skolformen kan tillgodoses på olika sätt. Tidigare har den avlämnande sko- lan avslutats med examen. Härigenom har viss prestationsnivå avsetts bli garanterad. I gymnasiet och fackskolan — liksom i grund- skolan — förekommer nu inga examina. Examensfriheten skulle kunna medverka till att också studiemässigt relativt svaga elever kan avsluta gymnasie- och fackskolestudier och därmed få behörighet för högre utbild- ning. Som en ersättning för studentexamen har därför ett prestationskrav införts, näm- ligen den s.k. 2,3-gränsen för personer med slutbetyg från det nya gymnasiet. Den som inte har lägst 2,3 i medelbetyg är inte behö- rig till utbildning vid universitet och högsko- lor m. m. Självfallet har denna regel betydel- se främst för antagningen till ospärrad ut- bildning, dvs. vid de s.k. fria fakulteterna. Konkurrensen vid antagning till spärrad ut- bildning har nämligen till följd, att medel- betyget för de där antagna i praktiken ligger över 2,3. I varje fall sålänge antalet sökande betydligt överstiger antalet lediga platser, har ett prestationskrav av denna typ ingen reell betydelse i fråga om spärrad utbildning.

Prov av olika slag kan användas vid in- tagning till utbildning med syfte att fastställa antingen att den sökande har vissa förkun- skaper eller att tillfredsställande studielämp- lighet föreligger. Viss lämplighetsprövning som har med den kommande yrkesverksam- heten att göra kan också förekomma. Vad beträffar kunskapskontrollen sker denna i Sverige praktiskt taget helt genom gransk- ning av den sökandes skolbetyg. Enligt KU:s direktiv skall någon kunskapsprövning, som ersätter skolbetyg och som utförs av mot- tagande läroanstalt eller intagningsmyndig-

het, inte förekomma. Prov avseende allmän eller specifik studielämplighet kan däremot användas antingen i förening med krav på viss föregående utbildning eller fristående. I det senare fallet kan ett studielämplighets- prov c. d. tjäna som grund för bedömning av behörighet till högre studier då den sö- kande inte genomgått t. ex. gymnasial utbild- ning. I syfte att utröna bl. a. möjligheterna till behörighetsprövning av vuxna sökande har KU igångsatt konstruktion av och för- sök med ett studielämplighetsprov (se kapi- tel 1).

Behörighetskrav av mer allmän karaktär kan eventuellt användas då andra möjlighe- ter att pröva behörigheten inte föreligger, vanligen i fråga om vuxna. Så har skett, som ovan påpekats, i fråga om den försöks- verksamhet med utvidgad behörighet som inleddes 1.7.1969. Sökande utan behörig- hetsgivande förutbildning får tillträde till ett antal ämnen och studiekurser vid filoso- fisk fakultet på villkor att de uppfyller ett ålderskrav (lägst 25 år) och ett krav på viss tids yrkesverksamhet (minst fem år). Behö- righetsvillkor av detta allmänna slag, som inte anknyter till föregående studiepresta- tioner eller egentlig prövning av studielämp- ligheten, innebär ett i princip öppet behörig- hetssystem. De krav som möter den sökande är nödvändigheten dels ej sällan att förvärva erforderliga förkunskaper, dels att övervin- na de hinder för vuxna personer som ligger i att förena studier med försörjaransvar, förvärvsarbete etc. Motivationen för fort- satta studier torde i sådana fall ha en avgö- rande betydelse.

Utanför behörighetsvillkorens ram ligger sådana faktorer som den enskildes realism vid utbildningsvalet, grundad på kännedom om egna intressen och förutsättningar. Un- der förutsättning att utbildningsvalet mer all- mänt gjordes på sådana realistiska grunder kunde de formella, allmänna behörighetsreg- lerna i stor utsträckning avvecklas. En förut- sättning för att på självkännedom grundade individuella val skall kunna ske — om detta över huvud taget vore möjligt som en all- mängiltig regel — är att studie- och yrkes- vägledning kan lämnas i erforderlig utsträck-

ning. Information om studier och arbets- marknad, inte minst om kraven på den en- skilde i viss utbildning, samt anlagsprövning o. d. är viktiga inslag i denna vägledning. I inte så få fall skulle studie- och yrkesväg— ledning kunna ersätta eller komplettera be- hörighetsregler.

10.4. Allmänorientering 10.4.1 Inledning

KU:s direktiv ger anvisningar om att be- hörighet till högre utbildning skall kunna vinnas på olika vägar enligt principen olika men likvärdig behörighetsgrund. Samtidigt skall en snäv specialisering i utbildningen undvikas genom krav på att de studerande vid antagningen besitter allmän orientering utöver enbart för studierna i de avsedda äm— nena nödvändiga förkunskaper.

En lösning av behörighetsproblemet, grun- dad på denna princip, innebär att den nuva— rande förhållandevis stora enhetligheten i utbildningsbakgrund bland studerande i hög- re utbildning skulle delvis ersättas av en spridning i de studerandes erfarenhets- och utbildningsbakgrund. Den traditionella för- beredelsen för högre utbildning har hittills varit genomgång av gymnasiet eller — i fråga om ett mindre antal sökande — studier på med denna skolform mer eller mindre paral- lella vägar. En referensram, bestående av skolkunskaper i språk, litteratur m. m. har varit gemensam för de studerande som också haft en motsvarande gemenskap i allmän bakgrund genom att flertalet utgått ur en gemensam skolmiljö och präglats av denna. Denna gemensamhet i kunskaper och bak- grund har i betydande grad format den allmänna uppfattningen av bildning och bildningsinnehåll.

Ett nytt behörighetssystem med olika vä- gar till högre utbildning skulle kunna inne- bära ett avsteg från denna gemenskap i ut— bildning m. rn. Enligt direktiven skulle inte endast olika utbildningsbakgrund utan även andra vägar än formell utbildning, t. ex. er- farenheter från arbets- och organisations- livet, kunna utgöra den allmänna orientering

och den komplettering till specialisering som i princip skall vara ett villkor för tillträde till högre utbildning. Behörigheten skulle såle- des inte knytas till enbart skolmässig ung- domsutbildning utan också till de olika slag av utbildning och erfarenhet som finns hos vuxna, yrkesverksamma personer utan läng- re ungdomsutbildning.

Mot denna bakgrund har KU funnit det önskvärt att något belysa frågan om allmän- orienteringen, särskilt med hänsyn till att den syn som direktiven ger uttryck åt starkt avviker från den traditionella, enligt vilken allmänorienteringen eller bildnings- innchållet är liktydig med viss formell skolutbildning.

10.4.2. Allmänorienteringens funktioner

Högre utbildning är vanligen förhållandevis starkt specialiserad. Denna egenskap fram- träder tydligast vid en jämförelse med när- mast underliggande nivå inom utbildnings- väsendet. I gymnasiet uppgår antalet äm- nen, som under en treårig studietid före- kommer på humanistisk, samhällsvetenskap- lig eller naturvetenskaplig linje, till omkring 15, oavsett vilken linje man följer. Dessa ämnen representerar ett mycket brett stu- dieregister, hämtat i stort sett från de områ- den som vid universitetet täcks av humanis- tisk, samhällsvetenskaplig och matematisk- naturvetenskaplig fakultet, men med inslag också av estetisk skolning och kroppskultur. Specialiseringen är närmast en fråga om det utrymme de olika ämnena får på timplanen. På eftergymnasial nivå smalnar detta register mycket väsentligt, och den enskildes studie- program fram till exempelvis en universitets- examen vid filosofisk fakultet kan bestå av endast två ämnen. Bredden har ersatts av för- djupning. Mönstret är detsamma inom såda- na utbildningslinjer som inriktas på avgrän- sade, speciella yrkesområden, t. ex. den me- dicinska fakultetens utbildning för läkarverk- samhet. Här är antalet ämnen förhållandevis stort, men de är i regel hämtade från samma specialområde och är snarare uttryck för specialiseringen inom forskningen på om- rådet än för studieregistrets bredd.

Det finns emellertid också vissa utbild- ningslinjer som genom bredden i sin ämnes- uppsättning ligger närmare gymnasiets och fackskolans breda studieregister. Det kanske mest utpräglade exemplet på ett sådant bre- dare studium är klasslärarutbildningen, som visserligen syftar till en bestämd yrkesfunk- tion men som på grund av denna funktions speciella karaktär måste innehålla förbere- delser över en stor bredd. Dessa och andra bredare utbildningslinjer rubbar emellertid inte det allmänna förhållandet, att högre utbildning regelmässigt är liktydig med spe— cialiserad utbildning.

För den som från gymnasiet går till fort- satta studier utgörs motvikten till specialise- ringen av de kunskaper och färdigheter som erhållits genom de gymnasiala studierna. Gymnasiet ger, förutom vissa specialförbe- redelser och kommunikationsfärdigheter samt allmänna studie- och arbetstekniska färdigheter, också en allmän utbildning, som utgör en fortsättning av grundskolan och som innefattar orientering i livsåskåd- ningsfrågor, samhällsorientering, naturveten- skaplig orientering m.m.

Ett nytt behörighetssystem, som öppnar vägarna från olika slag av föregående verk- samhet, har att lösa frågan om hur kravet på allmänorientering skall tillgodoses.

En utgångspunkt för bedömningen av kra- vet på allmänorientering ligger i en under- sökning av hur allmänorienteringen fungerar inom ramen av specialiserade studier inom den högre utbildningen.

Allmänorienteringen skall skapa balans i den enskildes uppsättning av kunskaper och erfarenheter. Man kan peka på att special- utbildade människor inte kan fungera till- fredsställande i samhället enbart på grund- val av sina specialkunskaper; andra kun- skaper eller erfarenheter är nödvändiga för att det speciella vetandet skall kunna sättas in i ett större sammanhang, t. ex. i samhälls- livet. En bas av allmänorientering kan fungera som den enskildes referensram, i vilken specialutbildningen skall infogas som en del av hans personliga utrustning. All- mänorienteringen kan på så sätt bidra till att värderingar och attityder inte formas av

enbart specialutbildningen och den miljö i vilken denna utbildning ges. Kunskaper och erfarenheter som förvärvats före eller vid sidan av specialutbildningen kan göra det lättare för specialisten att uppehålla kon- takten med andra miljöer och kunskapsom- råden och att uppodla intressen utanför sitt specialområde.

En fond av kunskaper och erfarenheter som ligger utanför specialutbildningen gör det lättare att uppehålla öppnare kommuni- kationer mellan olika grupper och områden i samhället. Dessa allmänna kunskaper och erfarenheter kan i viss mening utgöra en förbindelselänk med den bas av gemensam- ma värderingar och intressen, utan vilka ett demokratiskt samhällsliv knappast kan fun- gera. '

Allmänorienteringen och dess funktioner kan exemplifieras med den traditionella ut— bildningsgången från gymnasium eller mot- svarande utbildning till högre studier. Det är lätt att illustrera begreppet allmänorien- tering med de skolämnen som inte direkt förbereder för specialstudiema i den högre utbildningen. Den blivande läkaren eller civilingenjören t. ex. har, utöver kunskaper i matematik, fysik etc. kunskaper i t. ex. religionskunskap och historia. På motsva- rande sätt har den som siktar till en huma- nistisk utbildning också fått orientering i den naturvetenskapliga ämneskretsen m. m. För unga människor med begränsad erfa- renhet av samhälls- och yrkesliv innebär dessa kunskaper från olika ämneskretsar en bakgrund av allmän natur eller en referens- ram kring deras fortsatta specialutbildning. Den som gått andra vägar än den gymnasiala skolan har, på grund av ålder och utbildning samt verksamhet i yrkes- eller samhällslivet, en avsevärd fond av erfarenheter och kun- skaper. Dessa är emellertid betydligt svårare att definiera än skolkunskaper. Principiellt kan det emellertid hävdas att även en sådan bakgrund kan vara kompletterande i för- hållande till den specialiserade utbildningen, även om den referensram det i dessa fall gäller inte får samma standardiserade ut- formning som i fråga om skolkunskaperna. Referensramen kan i stor utsträckning vara

individuellt utformad och ha ett annat inne— håll än den skolmässiga.

Med detta synsätt blir det inte längre möj- ligt att upprätthålla någon egentlig skillnad mellan »allmänbildande» och »fackutbildan- de» ämnen och kunskaper. Att t. ex. väga kunskaper i historia och biologi mot var- andra är knappast meningsfullt. Olika kun- skaper kan ge för den enskilde och samhäl- let mycket värdefull orientering och bak- grund, oavsett om kunskaperna i fråga är av- sedda att tas i bruk i yrkesmässig verksam- het eller ej. Inte minst den livliga debatten i miljövårdsfrågor har visat vilket allmän— orienterande värde studier i tekniska och naturvetenskapliga ämnen har. Denna de- batt utgör numera en viktig del av den verk— lighet som omger oss alla och är därför i hög grad »allmänbildande».

För den högre utbildningens egen del och för den yrkesverksamhet som denna utbild- ning förbereder kan olikheter i bakgrund och referensramar vara till nackdel, om denna olikhet innebär stora skillnader i för stu— dierna nödvändiga kunskaper. Om emellertid dessa kunskaper är tillfredsställande, kan ett brett register bland de studerande av erfaren- heter, studiebakgrund, yrkeserfarenhet, ålder m. m. vara till fördel för både utbildningen och den efterföljande verksamheten. De stu- derande kan tillföra undervisningen erfaren- heter från skilda områden och därmed bidra till att undervisningen får en närmare an- knytning till samhälls- och yrkesliv. Kon- takter mellan studerande av olika åldrar etc. kan berika studiearbetet och kan min- ska avståndet mellan annars från varandra isolerade grupper osv.

Det är värdefullt att även på högre stu- dier grundade yrkesområden tillförs yrkes- utövare med växlande bakgrund, ålder etc. Det kan bl. a. pekas på att utbildning och erfarenheter från andra områden kan bli av stort värde för både studier och yrkesverk- samhet inom ett annat specialområde. Så t. ex. kan studerande med teknisk, ekono- misk eller administrativ utbildning och erfa- renhet eller med erfarenhet från socialt ar- bete i vidaste mening tillföra det medicinska området värdefulla kunskaper.

Variationer i bakgrund, allmän utbild- ning och orientering är således inte bara en fråga om individuella referensramar utan också av positiv betydelse för utbildning och yrkesliv.

10.4.3. En vidare syn på begreppet allmänorientering

Den orientering som skall vara ett villkor för tillträde till högre utbildning kan enligt utredningens uppfattning inte tolkas som krav på uteslutande skolmässiga kunskaper. Det innebär ingen undervärdering av dessa om man konstaterar att värdefulla kunska- per och vidsträckt orientering kan erhållas på andra sätt än genom formell utbildning och att de i många fall kan vara väl så vär- defulla som skolkunskaperna. Under inga omständigheter bör kravet på allmänorien- tering omsättas i behörighetsvillkor innebä- rande vissa skolkunskaper i fastställda äm- nen, vilka tillsammans skulle komma att ut- göra ett slags gemensam referensram för dem som deltar i högre utbildning. De kon- kreta ämneskrav som ställs skall enligt ut- redningens uppfattning som regel uteslutan- de avse studierna och i vissa fall möjligen också den yrkesverksamhet som följer efter den högre utbildningen. Dessa studiekrav bör noga specificeras från utbildning till utbild- ning. Att därvid något ämnesområde före- kommer mer allmänt som behörighetskrav, innebär inte, att därmed något slags orien- terings- eller bildningsnorm fastslagits utan endast att sakliga skäl föreanleder att ämnes— området har en funktion att fylla på ett vidsträckt fält.

KU vill i detta sammanhang fästa upp- märksamheten på vissa fundamentala skill- nader mellan å ena sidan ungdomsstudier, å andra sidan vuxenstudier och andra aktivi- teter bland vuxna. Barn och ungdom i grundskola och gymnasieskola följer stu— dieprogram som endast i begränsad utsträck- ning är uttryck för upplevda behov av ökade kunskaper på särskilda områden. De stude- randes personliga erfarenheter av yrkesliv och samhälle är av naturliga skäl ringa. Den praktiska eller teoretiska utbildning som

skolan ger kan av dessa skäl normalt inte ses av de studerande i relation till individens funktioner som vuxen med ansvar i arbete, familj och samhälle.

Den vuxnes studier eller hans arbete med samhälls- eller yrkesfrågor är på ett helt an- nat sätt integrerade med hans individuella situation och är ofta uttryck för ett person- ligt engagemang. Typisk för vuxenstudiema är således motivationen, vare sig denna mo- tivation grundas på ett behov av ökade kun- skaper som ett led i yrkeskarriären eller vilar på rent intresse för ett visst idé- eller sakområde. Vuxenstudier etc. äger också rum mot en bakgrund av personliga erfa- renheter hos den studerande av yrkes- och samhällsliv och är vanligen målinriktade.

Allt detta innebär att studier m. in. av de mest skiftande slag kan innebära avsevärda tillskott till den vuxnes orientering på olika områden, men att de vuxna utformar egna mönster för orienteringens innehåll, samti- digt som deras behov av utbildning genom t. ex. högre studier som regel kan beräknas vara målinriktat och styrt av en stark moti- vation grundad på önskemål om personlig eller yrkesmässig utveckling. I många fall får man räkna med att viss högre utbild- ning efterfrågas på grund av det tillskott som utbildningen i fråga ger till den stude- randes orientering.

Dessa olika omständigheter ger vid han- den att den vuxnes bakgrund, vad avser allmänorientering m.m., ofta är svår att mäta med så enkla och entydiga mått på motsvarande sätt som i fråga om ungdoms- skolan, dvs. i ämnen, kurser och betyg. Des- sa tekniska svårigheter får dock enligt KU:s mening inte leda till att de vuxna åläggs att redovisa sin allmänorientering i ungdoms- skolans kurser etc. Behörighetsvillkoren bör i detta stycke, de tekniska svårigheterna till trots, präglas av en smidig anpassning till den vuxnes speciella situation. Annorlunda stäl- ler det sig med de förkunskaper i relevanta ämnen på vilka den högre undervisningen bygger. Dessa kunskaper måste krävas ock- så av de vuxna, av praktiska skäl ofta en— ligt ungdomsskolans (gymnasieskolans) kurs— planer, men så långt möjligt med hänsyn

till att motsvarande kunskaper kan ha för- värvats utanför skolan. Kravet på en vid re- ferensram för tillträde till högre studier skul- le alltså vidhållas men den hittills rådande uppfattningen, att denna i betydande ut- sträckning bör vara gemensam för alla stu- derande, lämnas.

10.5 Kunskaper i främmande språk 10.5.1 Inledning

Allmänorientering av olika slag har en hu- vudsakligen på principiella skäl grundad be- tydelse för den enskilde och för samhället. Den studerande har därutöver som regel be- hov av kunskaper av olika slag för att han skall kunna tillgodogöra sig undervisningen på ett tillfredsställande sätt. Frågor rörande förkunskaper för olika utbildningsvägar be- handlas i kapitel 11. KU har emellertid fun- nit det nödvändigt att redan i samband med de allmänna behörighetsvillkoren ta upp en grupp av förkunskapskrav som visat sig vara gemensamma för flertalet utbildningsvägar, nämligen språkkunskaperna. Då ett krav på visst slags förkunskaper har särskilt hög fre- kvens bör detta förhållande, enligt KU:s mening, kunna föranleda att det tas upp i villkoren för allmän behörighet. Skälet här- till skulle då vara huvudsakligen rent prak- tiskt. Det är knappast rationellt att i de sär- skilda förkunskapskraven för flertalet vägar upprepa samma krav. Särskilt då också andra skäl än studieförhållanden motiverar ett mer allmänt krav på kunskaper i visst språk, bör detta krav lämpligen återfinnas i de allmän- na behörighetsvillkoren.

I det följande diskuteras behovet av språk- kunskaper för utbildning och i viss mån även för yrkesverksamhet och samhällsliv.

10.5.2 Behovet av språkkunskaper

För deltagande i högre utbildning är det i regel en förutsättning att den studerande har kunskaper i främmande språk, i varje fall efter den första terminens studier. Utan så- dana kunskaper blir det inte sällan svårt el- ler omöjligt för den studerande att tillgodo-

göra sig kurslitteraturen. För den högre un- dervisningen skulle det i många fall inne- bära en kännbar inskränkning i valet av kurs- litteratur om endast litteratur på svenska eller annat nordiskt språk kunde användas i undervisningen.

Redan studiekraven visar således, att kun— skaper i främmande språk i regel är oum- bärliga för de studerande i högre utbildning. Vid vissa högre utbildningsvägar och inom vissa ämnen eller studiekurser kan dock allt- jämt studier bedrivas utan kunskaper i främ- mande språk. Det är emellertid inte enbart de egentliga studiekraven som talar för att vissa språkkunskaper bör utgöra ett villkor för tillträde till högre utbildning. Den högre undervisningen kan väntas bli alltmer inter- nationaliserad. Inom allt fler yrkesområden ökar de internationella kontakterna i be- tydelse. Arbetsmarknadens internationali— sering tilltar (svenska företag i utlandet, multinationella företag i Sverige osv.). Det torde vidare inte vara någon överdrift att hävda nödvändigheten av kunskaper i främ- mande språk på de flesta yrkesområden för att man efter avslutad utbildning skall kun- na följa vidareutveckling och forskning på respektive område. Sådant stoff är i stor ut— sträckning att hämta i internationella tid— skrifter och i litteratur på främmande språk. Ett särskilt fält för internationella kontakter är den biståndsverksamhet som Sverige be— driver med inriktning på de s. k. utvecklings- länderna.

Kraven på språkkunskaper tillgodoses, i varje fall i jämförelse med vad som är fallet i andra med oss jämförbara länder, i myc- ket stor utsträckning i den integrerade gym— nasieskolan. På de treåriga linjerna läses, en- ligt nu gällande kursplaner för gymnasiet, engelska i minst två år, oavsett linje eller gren. Ett B-språk (påbörjas i grundskolan) läses på flertalet av de treåriga linjerna un- der minst två läsår. Det tredje språket slutli- gen, C—språket, läses i samma omfattning som B-språk och förekommer på de treåri- ga linjernas samtliga grenar och varianter med undantag av teknisk linje. På tvåårig social linje läses enligt skolöverstyrelsens förslag till reviderad läroplan för fackskolan

engelska jämte ytterligare ett språk under två årskurser. Motsvarande gäller tvåårig ekonomisk linje. Språkstudiema intar dock en mindre framträdande plats på tvåårig teknisk linje där man läser endast ett främ— mande språk under en årskurs. På de yrkes- inriktade linjerna i gymnasieskolan skall ele- ven göra ett obligatoriskt val mellan ett an- tal ämnen bland vilka ingår engelska. Om detta ämne väljs kan det läsas under två läsår enligt kursplan för de tvååriga ekono- miska, sociala och tekniska linjerna.

Med hänvisning till språkstudiernas om- fattning i gymnasieskolan kan det möjligen synas mindre nödvändigt att uppta kunska- per i främmande språk som ett allmänt be- hörighetsvillkor för tillträde till högre ut- bildning. Den begränsning som gäller för språkstudierna på tvåårig teknisk linje och den valfrihet som råder på de yrkesinriktade linjerna i fråga om språkstudier motiverar emellertid enligt KU:s mening att man ge- nom ett behörighetsvillkor säkerställer att samtliga i högre utbildning intagna stude— rande från gymnasieskolan har nödvändiga språkkunskaper. KU finner det nödvändigt att också för de vuxna utan föregående gymnasial utbildning eller med specialin- riktad gymnasial utbildning, som enligt ne- dan skall kunna få tillträde till högre ut- bildning, föreskriva vissa språkkunskaper som en del av de allmänna behörighets- villkoren.

De i högre utbildning intagna kommer som regel att ha förhållandevis omfattande förkunskaper i språk, förvärvade i gymna- sieskolan, alldeles oavsett vad de formella behörighetsreglerna föreskriver. För den med all sannolikhet mindre grupp som inte förvärvat sådana kunskaper i gymnasiesko- lan eller saknar gymnasial utbildning (vux- na) ställer sig frågan emellertid annorlunda. Samtidigt som det självfallet för dessa kate- gorier sökande är av vikt, att de har goda kunskaper i språk, måste man emellertid också ta hänsyn till att mer omfattande krav på språkkunskaper kan fungera som svåröverstig-liga hinder för sådana utbild- ningssökande.

10.5.3. Språkkravets omfattning

KU har för sin del funnit att det språk som har de bredaste användningsmöjligheterna och är svårast att avvara för olika grupper av studerande och yrkesverksamma är eng- elska. Någon tvekan om att språkkravet bör avse ämnet engelska kan således inte före- ligga.

Detta innebär emellertid inte att utred- ningen finner begränsningen till engelska helt tillfredsställande för samtliga studiein- riktningar. Emellertid bör engelskan, på grund av sin särställning, ingå i de allmänna behörighetskraven. Övriga språkkrav tillgo- doses i mån av behov inom ramen av de särskilda behörighetsvillkoren, dvs. de vill- kor som är specifika för varje utbildnings- linje.

KU har vid valet av engelska som det mest nödvändiga språket delvis vägletts av vad UKÄ, på grundval av företagna under- sökningar, föreskrivit i fråga om förkun- skaper till vissa ämnesområden, vilka står öppna för studerande som har behörighet enligt reglerna för försöksverksamheten med vidgad behörighet. I dessa bestämmelser, utfärdade 3.7.1969, föreskriver UKÄ att sökande för behörighet skall styrka sig äga förkunskaper i engelska, motsvarande lägst betyget 2 på en lärokurs som omfattar två årskurser i gymnasiet eller fackskolan. Den som inte kan styrka sådana förkunskaper äger likväl behörighet att inskrivas för ut- bildning inom berörda ämnesområden, om vederbörande före inskrivningen styrker att samråd har förekommit med studierådgivare eller studievägledare vid universitet. UKÄ har således inte velat uppställa några bin- dande, formella krav på förkunskaper i eng- elska. Härom anför ämbetet: »Man kan räk- na med att de vuxenstuderande, om det ges tillräcklig information, själva kan bedöma sina förutsättningar att inhämta den erfor- derliga kurslitteraturen.» KU vill emellertid för sin del förorda att kravet på kunskaper i engelska skall i princip vara generellt, dock med möjligheter till undantag som kan göras av vederbörande myndighet.

I enlighet med beskrivningen av språkun-

dervisningens mål i läroplan för gymnasiet och läroplan för fackskola (1965) kan språk- färdigheten indelas i fyra delfärdigheter: att läsa och förstå

att höra och förstå att tala och göra sig förstådd att skriva och göra sig förstådd.

Av dessa delfärdigheter torde den första, dvs. att läsa och förstå, vara den viktigaste för högre studier, medan de andra är mind- re viktiga. Skälen är följande.

a) Kurslitteratur på engelska, som ej finns tillgänglig i svensk översättning, förekom- mer på många högre utbildningsvägar. För- måga att läsa och förstå sådan litteratur är därför väsentlig.

b) Obligatorisk undervisning på engelska förekommer sällan eller inte alls (utom i un- dervisningsämnet engelska). Delfärdigheten att höra och förstå är därför ej så väsentlig.

c) Förmåga att tala och skriva på engelska är ej generellt nödvändig för högre studier.

Även med hänsyn till kraven på den yrkes— verksamme att kunna följa tidskrifter och facklitteratur synes läsfärdigheten vara det viktigaste kravet. Den väsentligaste bestånds- delen av språkkunskaperna skulle således av olika skäl vara läsfärdigheten. Det bör emellertid understrykas att detta är ett mi— nimikrav.

Efter olika överväganden har KU med hänsyn främst till det angelägna i att så långt möjligt också tillgodose kravet på mer allmänna språkfärdigheter, stannat för föl- jande förslag beträffande det allmänna be- hörighetskravet i engelska.

Den sökande skall för behörighet ha kun- skaper i engelska motsvarande två årskurser i gymnasieskolan. Övergångsvis skall dock läskunskaper i ämnet engelska, svarande mot denna utbildningstid, kunna godtas. Sådana läskunskaper skall dokumenteras genom sär- skilt intyg.

Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som kan råda vid vissa utbildningslinjer inom den högre undervisningen, bör det an- komma på den centrala tillsynsmyndigheten att meddela undantag från det allmänna be- hörighetskravet i engelska. Detta undantag skall alltså avse viss, enskild utbildningslinje.

Denna möjlighet kan bli av särskild bety- delse för de utbildningslinjer som omnämns i kapitel 9 och som enligt där framlagda för- slag bör inordnas i den högre utbildningen. Ett krav på gymnasiala kunskaper i engelska kan vid dessa linjer nämligen medföra svå- righeter för personer som förberett sig för inträde vid utbildningen i fråga enligt hit- tills gällande behörighetsvillkor.

10.6 KU:s förslag till principlösning av behörighetsproblemet

10.6.1. Allmänt

I avsnitt 10.2 har KU sammanfattat behö- righetssystemets funktioner. Detta system skall

tillgodose behovet av allmänorientering hos de studerande

möjliggöra rättvisa vid fördelning av plat- ser i högre utbildning

göra rekryteringen till högre studier mind- re beroende av sociala faktorer

främja en aktivering av utbildningsreser- ven

möjliggöra att också saklig men ej formellt dokumenterad kompetens tillgodoräknas

upprätthålla den högre utbildningens kva- litet genom tillräckliga studieförutsättningar hos de studerande.

I avsnitt 10.3 redogjordes för de olika former de allmänna behörighetskraven kan få. Kraven kan, alternativt eller i kombina- tion, uttryckas i

viss utbildning vissa specificerade kunskaper och färdig- heter

viss prestationsnivå i utbildningen genomgång av studielämplighetsprov allmän form, t. ex. ålder eller yrkesverk- sam tid.

I viss utsträckning skulle formella krav kunna ersättas eller kompletteras med stu— die- och yrkesvägledning.

1 10.4 diskuterades utförligt innehållet i och utformningen av ett av kraven, nämli- gen allmänorienteringen. Slutligen behand- lades i 10.5 det allmänna behovet av kunska- per i främmande språk.

Den konkreta utformningen av ett behö- righetssystem sker genom fastställandet av de krav som ställs på de studerande för tillträ- de till viss utbildning. En central ställning intar härvid två av de inledningsvis nämnda funktionerna hos behörighetssystemet, näm- ligen kraven på allmänorientering och stu- dieförutsättningar.

I 10.4 har visats att kravet på allmän ori- entering kan uppfyllas på många olika sätt och på flera olika vägar. Kravet på studie— förutsättningar eller studielämplighet inne- bär att vederbörande skall ha utsikter att på rimlig tid fullfölja sitt studieprogram. Detta kräver i sin tur

intellektuella förutsättningar, ådagalagda genom tidigare studier eller på annat sätt

studieträning, innebärande bl. a. förmåga till problemlösning, förvärvad genom studier eller annan verksamhet, samt studietekniska färdigheter

förkunskaper i specifika ämnen (särskilda behörighetskrav).

10.6.2. Vägledande principer

KU:s för utformningen av de allmänna behö- righetsreglerna vägledande principiella ställ- ningstaganden är följande.

A. Behörighet grundad på ungdomsutbild- ning

1. Alltjämt bör den allmänna behörigheten, i den mån denna behörighet uttrycks i ut- bildningskrav, baseras på gymnasial utbild- ning.

2. Vad beträffar behörighetsvärdet hos oli- ka slags utbildning har utredningen avvisat tanken på en i detalj gående jämförelse mel- lan olika slag av gymnasial utbildning. Alla slag av gymnasial utbildning betraktas i prin- cip som lämplig grund för fortsatta studier. Från denna synpunkt blir en fackinriktad utbildning lika värdefull som t. ex. en mer allmän utbildning.

3. Gymnasial utbildning, som skall kun- na tjäna som grund för fortsatt utbildning, bör rimligen inte vara alltför kort, om den skall kunna ge ett tillräckligt mått av stu-

dieteknisk träning m.m. Det måste därför finnas en nedre gräns för den tid som behö- righetsgivande utbildning normalt skall om- fatta.

B. Behörighet för vuxna

Den gymnasiala vägen till högre utbildning kan i huvudsak uppfattas som ungdomens behörighetsväg. För vuxna som efterfrågar högre utbildning, men som inte genomgått gymnasial skola, måste särskilda vägar fin— nas vid sidan av de behörighetsvägar som utgörs av skolmässig utbildning.

10.6.3. Gymnasial utbildning som behörig- hetsgrund

Begreppet gymnasial utbildning täcker ett vidsträckt fält inom utbildningsområdet. Förutom de olika vägarna genom gymna- sieskolan förekommer ett antal gymnasiala fackutbildningar utanför denna.

På grund av de olika utbildningslinjernas skiftande utbildningsmål och kursplaner kan den allmänna behörigheten endast i begrän- sad utsträckning baseras på för hela området gemensamma kurser i vissa, bestämda äm- nen. Behörighetsvärdet får huvudsakligen, förutom i utbildningens längd, sökas i vad som på annat sätt är gemensamt för all gymnasial utbildning.

KU har övervägt vilken utbildningstid på gymnasial nivå som lägst bör krävas för be- hörighet till högre utbildning. Inom gymna- sieskolan är utbildningstiden i princip lägst två är, t. ex. på de linjer som motsvarar den hittillsvarande fackskolan. Flertalet av de utbildningslinjer, som i dag ger gymnasial fackutbildning och som inte står i första rum— met att införlivas med gymnasieskolan som yrkesinriktade linjer inom denna, är minst tvååriga. KU har därför stannat för att gym- nasial utbildning, för att ge allmän behörig- het, skall i princip omfatta minst två läsår. Med gymnasial utbildning avses härvid ut- bildning inom gymnasieskolan (motsvaran— de). Därtill kommer i de flesta fall krav på särskild behörighet. Denna fråga behandlas i nästa kapitel.

Ett visst minimimått av studieträning har uppnåtts genom kravet på minst två års gymnasial utbildning. Inslaget av teoretiska ämnen är ofta mycket stort även i utbild- ning av fackutbildande karaktär, i en del fall större än i fackskolan, även om dessa ämnen inte överensstämmer med den nuvarande fackskolans-gymnasiets ämnesuppsättning el- ler har ett annat innehåll än enligt dessa skolformers kursplaner.

Startnivån för all gymnasial utbildning är gemensam, nämligen i princip grundskola eller motsvarande. Den gymnasiala utbild- ningen har således en gemensam grund.

Utbildningsmålen varierar starkt. Endast de linjer i gymnasieskolan som motsvarar det nuvarande gymnasiet och i viss mån fackskolan har utbildningsmål som är mer eller mindre direkt inriktade på högre stu- dier.

En del vägar är starkt yrkesinriktade (sjuk- sköterskeutbildning m. fl.), andra har ett markerat allmänt utbildningsmål, t. ex. gym- nasiets humanistiska och samhällsvetenskap- liga linjer.

Utbildningens innehåll skiftar mellan olika utbildningar. Graden av specialisering växlar liksom fördelningen mellan »teoretiska» och »praktiska» ämnen.

Elevsammansättningen varierar. Elever som är klart inriktade på teoretiska studier attraheras främst av gymnasiet, liksom elever ur högre socialgrupper. Elever ur andra socialgrupper dras i större utsträckning till »praktiska» vägar med tidig specialisering och yrkesinriktning, t. ex. yrkesskola.

Om alla gymnasiala utbildningslinjer ger i princip lika allmän behörighet till högre utbildning, kan skillnaderna i värdering av praktisk och teoretisk utbildning komma att minska. Den tidigare i kapitel 6 påpekade eftersläpningen av behörighetsreglerna i för- hållande till skolorganisationen upphör. Al- la vägar genom gymnasieskolan kan, i en del fall efter erforderliga kompletteringar, leda till högre utbildning.

Den enskildes frihet skulle öka i fråga om valet av studieväg efter grundskola och efter fullbordad gymnasial utbildning. I princip blir ingen väg en återvändsgränd.

Genom de föreslagna principvillkoren kan till den högre utbildningen och de yrken, till vilken denna utbildning förbereder, re- kryteras studerande med olika utbildning och skiftande yrkeserfarenheter, t. ex. med praktisk eller teoretisk utbildning, med eller utan yrkeserfarenhet.

Vidareutbildning och omskolning på ef- tergymnasial nivå underlättas av behörig- hetsregler som inte uppställer krav på speci- fik utbildning för allmän behörighet. Vis- sa karriärproblem i yrkeslivet får en enkel och naturlig lösning genom att personer med gymnasial fackutbildning kan gå vidare till högre studier inom samma område. För- slaget innebär sålunda, att var och en som slutfört en minst tvåårig gymnasial utbild- ning har allmän behörighet för inträde till högre utbildning, även om denna är spär- rad, dvs. har ett begränsat antal utbildnings- platser. Enligt förslaget kommer exempelvis den nuvarande sjuksköterskeutbildningen (grundutbildning om fem terminer) att ge allmän behörighet för tillträde till läkarut- bildning och annan högre utbildning på samma sätt som t. ex. sjöingenjörs- och sjö— kaptensutbildning.

De mottagande läroanstalterna kan, genom att de får ta emot studerande med kvalifice- rad praktisk utbildning inom området i frå- ga, ställas inför vissa anpassningsproblem. Samtidigt tillförs de ett betydande mått av erfarenhet och kunnande. Personer med värdefull praktisk erfarenhet kommer att verka inom respektive yrkeskårer.

10.6.4 Behörighet för vuxna till högre utbildning

Som tidigare framhållits har majoriteten av den yrkesverksamma delen av befolkningen inte genomgått formell skolutbildning av en längd som ens motsvarar grundskolan. Des- sa mycket stora grupper i samhället är i dag inte behöriga till högre utbildning utan om- fattande studier på grundskolenivå samt gymnasial utbildning. Självfallet finns möj- ligheter att i den statliga och kommunala vuxenutbildningen vinna t. ex. gymnasie kompetens. Försöksverksamheten med vid-

gad behörighet öppnar fr. o. m. 1.7.1969 vis- sa möjligheter till högre studier, i begränsad utsträckning, även för personer utan gym- nasieutbildning (motsvarande).

KU har av olika skäl, främst hänsynen till de vuxnas speciella förhållanden, velat öppna vägar till högre studier utan krav på fullständig gymnasial utbildning och finner det synnerligen angeläget att även andra vägar till allmän behörighet öppnas för de vuxna än för ungdomar. I åtskilliga fall kan speciella utbildningsvägar för vuxna, i den mån de kan betraktas som gymnasiala, bli behörighetsgivande. Detta torde främst gälla folkhögskolan, men möjligen kan också and- ra slag av utbildning komma i fråga.

I direktiven betonas, att erfarenheter från t. ex. yrkes- och organisationslivet skall kun- na ersätta skolkunskaperna. Att definiera och utvärdera de slag av yrkesverksamhet m. m., som skulle kunna bilda en mot skol- utbildning svarande behörighetsgrund, är emellertid inte praktiskt genomförbart och inte heller nödvändigt. Detsamma gäller oli- ka slag av utbildning, t. ex. genomgång av ett antal kortare kurser etc. i organisationer eller företag.

KU föreslår att vuxna i princip skall kun- na vinna behörighet på någon av följande vägar.

a) Genomgång av gymnasial utbildning av samma slag som gymnasieskolan

b) Genomgång av annan i princip gym- nasial utbildning, antingen fackinriktad eller allmän

c) Genom uppfyllande av vissa andra villkor, t. ex. viss ålder eller viss tids yrkes- verksamhet.

Från dessa principiella utgångspunkter ut- vecklas i ett senare avsnitt hur de vuxnas bchörighetsfrågor bör lösas.

10.7 Från gymnasieskolan till högre utbildning

10.7.1 Gymnasieskolan som behörighets- grund

Genom riksdagsbeslut 1968, i huvudsaklig överensstämmelse med prop. 1968: 140 , sam-

manfördes gymnasiet, fackskolan och yrkes- skolan till en skolform som inrättas fr. o. m. 1.7.1971, gymnasieskolan.

Vid integreringen i gymnasieskolan avses i princip ingen ändring ske i fråga om ut- formningen av de utbildningslinjer som om- fattas av de nuvarande skolformerna gym- nasium och fackskola (prop. 19682140, 5. 131). Ynkesutbildningen däremot framträ- der i rl)" gestalt. De tidigare skolformerna motsvaras av ett antal linjer i gymnasiesko— lan.

En rad frågor om gymnasieskolans orga- nisation har utretts av SÖ på Kungl. Maj:ts uppdrag (9.5.1969). De moment i uppdraget som närmast har betydelse för KU:s arbete är frågan om läroplan för gymnasieskolan samt reglerna för betygsättning i yrkestek- nik, vilka frågor har relevans för främst den nya yrkesutbildningen. I dessa och andra frå- gor har SÖ i skrivelse 3.12.1969 inkommit med förslag till Kungl. Maj:t. Enligt bilaga 2 till denna skrivelse skall gymnasieskolan or- ganiseras på följande sätt.

Gymnasieskolan omfattar enligt för— slaget tvåårig, treårig eller fyraårig utbild- ning på följande linjer

1 tvåårig beklädnadsteknisk linje tvåårig bygg- och anläggningsteknisk linje tvåårig distributions- och kontorslinje tvåårig ekonomisk linje tvåårig cl-teleteknisk linje tvåårig fordonsteknisk linje tvåårig jordbrukslinje

tvåårig konsumtionslinje

9 tvåårig livsmedelsteknisk linje 10 tvåårig processteknisk linje 11 tvåårig skogsbrukslinje 12 tvåårig social linje 13 tvåårig teknisk linje 14 tvåårig träteknisk linje 15 tvåårig verkstadsteknisk linje 16 tvåårig vårdlinje 17 treårig ekonomisk linje 18 treårig humanistisk linje 19 treårig naturvetenskaplig linje 20 treårig samhällsvetenskaplig linje 21 fyraårig teknisk linje

N

OONlGxUl-IÄU)

Dessutom förekommer andra tvååriga lin- jer enligt Sözs bestämmande.

Beträffande yrkesinriktade linjer, se även avsnitt 9.4.

Enligt KU:s förslag till principlösning av behörighetsfrågan skall gymnasial utbildning om minst två år ge allmän behörighet till högre utbildning. I avsnitt 6.1 ovan under- stryks betydelsen av att helhetssynen på de gymnasiala skolformerna avspeglas i de för- slag till kompetensregler som KU framläg- ger.

KU:s principförslag till behörighet inne- bär att en minst tvåårig, slutförd utbildning i gymnasieskolan, oavsett linje, avses ge be- hörighet till högre utbildning. Föreliggande avsnitt behandlar, med utgångspunkt i prin- cipförslaget, de närmare villkor för allmän behörighet som bör uppställas vid omsätt- ningen av principförslaget i konkreta behö- righetsregler.

De linjer i gymnasieskolan som motsvarar det nuvarande gymnasiet överensstämmer med detta. Gymnasiet är för närvarande huvudvägen till högre utbildning. I dess lä- roplan uttalas bl. a. att skolformen skall tjä— na som grund för fortsatta studier vid uni- versitet och högskolor. Den etablerade ställ- ning som förberedelse för högre studier, som gymnasieutbildningen redan har, under- lättar i viss utsträckning bedömningen av de villkor som skall gälla för behörighet förvär- vad via en treårig linje i gymnasieskolan.

Vad beträffar dimensioneringen av linjer som motsvarar det nuvarande gymnasiet an- gavs i 1964 års riksdagsbeslut att år 1970 ca 30 procent av årskullen 16-åringar skulle tas in i gymnasiet. Sö räknar med att 1971/72, dvs. gymnasieskolans första läs- år, de tre- och fyraåriga linjernas (gymnasie— linjernas) andel av årskullen skall vara ca 33 procent och att denna andel 1974/75 skall ha stigit till ca 35 procent. De högre talen föranleds främst av det förhållandet att sökande från mer än en åldersgrupp kon- kurrerar om elevplatserna.

Fackskolan, som på visst sätt är en ny gymnasial skolform, har inte någon lång tradition som grund för högre utbildning och skiljer sig således i bl. a. detta avseende från

Den nya skolformen föreslogs av 1957 års skolberedning. Försöksverksamhet med fackskola har bedrivits i ett antal kommuner sedan läsåret 1963/64. Det allmänna genom- förandet påbörjades läsåret 1966/ 67 och pla- neras vara fullbordat i samtliga regioner i riket fr. o. m. 1970/ 71 (se prop. 1964: 171 och ASÖ, specialnummer augusti 1969). I 1964 års riksdagsbeslut om det nya gymna- siet och fackskolan angavs som mål för den kvantitativa utvecklingen, att år 1970 ca 20 procent av årskullen 16-åringar skulle tas in i fackskolan. SÖ räknar med att fack- skolans andel av årskullen läsåret 1971/ 72 skall vara drygt 21 procent och 1974/75 ca 23 procent. Att sökande från mer än en ål- dersgrupp konkurrerar om elevplatserna in- verkar även för fackskolans del på höjningen av den procentuella andelen.

SÖ avgav 3.12.1969 till Kungl. Maj:t för- slag till vissa förändringar av fackskolans organisation och kursplaner. Dessa föränd- ringar föreslås träda i kraft samtidigt som fackskolan integreras i gymnasieskolan, dvs. 1.7.1971. Någon mer djupgående föränd- ring av kursplanerna torde inte komma till stånd förrän i ett senare skede. En rikt- punkt vid förslagets utarbetande har varit strävan att i varje fall social linje skall ge vidgad behörighet (ASÖ:s specialnummer augusti 1969).I sitt första betänkande, Till- träde till postgymnasiala studier (stencil eck- lesiastikdepartementet 1966: 13) föreslog KU att bl. a. fackskolutbildning i princip skulle ge behörighet till sådan högre utbild- ning som ligger utanför den egentliga uni- versitetssektom.

För närvarande ger fackskola endast i be- gränsad utsträckning behörighet till högre utbildning, i huvudsak till klasslärarutbild- ning vid lärarhögskola samt till journalist- utbildning vid journalisthögskola.

Att gymnasiet och fackskolan integreras i gymnasieskolan påverkar dem inte vad uppbyggnad och kursinnehåll beträffar. Vad gäller de yrkesinriktade linjerna är läget ett annat. Denna del av gymnasieskolan är en nybildning. Den nuvarande yrkesskolan kan därför endast i begränsad utsträckning ge un-

derlag för en bedömning av den nya yrkes- utbildningen. Utbildningsreformen på yrkes- skolans område genomförs först fr. o. m. läs- året 1971/ 72, dvs. i och med att fackskolan, gymnasiet och yrkesskolan sammanslås till en gymnasieskola.

Yrkesskolan omfattar för närvarande ca 37 procent av årskullen. YB föreslår att yr- kesutbildningen dimensioneras för 30—35 procent av årskullen. SÖ räknar för läsåret 1971/72 med 39 procent och för 1974/75 med drygt 40 procent.

Vad som för närvarande kan utgöra un- derlag för behandling av frågor rörande vill- kor för behörighet m. m. efter genomgång- en yrkesutbildning är i huvudsak följande i enlighet med SÖ:s ovannämnda förslag 3.12. 1969.

1. Yrkesutbildningen bygger på nioårig grundskola och är således, vad den viktiga frågan om förutbildning beträffar, helt jäm- ställd med gymnasiet och fackskolan. Den nuvarande yrkesskolan bygger i princip på folkskolan men baseras i viss utsträckning, på orter där grundskola genomförts, på denna skolform.

2. Den nya yrkesutbildningen blir regel- mässigt tvåårig även om både längre och kor- tare s. k. specialkurser skall kunna före- komma.

3. Yrkesutbildningen blir mindre speciali- serad än den nuvarande, som ofta är starkt differentierad från första början. Den nya yrkesutbildningen bygger på en successivt tilltagande målinriktning och differentiering.

4. Ett visst utrymme skall lämnas för fritt tillval av ämnen som är lämpliga att an- knyta till den valda linjens yrkesinriktning.

5. Ett inslag av allmän utbildning är ge- nomgående i den nya yrkesutbildningen. Ob- ligatoriska sådana ämnen är svenska, arbets-

livsorientering och gymnastik. Vidare skall tillval av ytterligare minst ett ämne göras; valet görs bland fackskolans ämnen.

6. Beträffande betygsättningen i yrkestek- nik och andra yrkesinriktade ämnen anför SÖ följande i sitt ovannämnda förslag:

»Det är angeläget att betygsättningen fyller rimliga krav på tillförlitlighet så att framtida arbetsgivare kan vara försäkrade om att ett visst betyg uttrycker ungefärligen samma presta- tionsnivå hos eleverna. Det är därför nödvändigt att ange vissa riktpunkter för betygsspridningen. Betygen 5 och 1 skall användas sparsamt. Hu- vuddelen av eleverna bör fördelas på betygen 4, 3 och 2 med en koncentration kring betyget 3.»

Enligt SÖ:s förslag skall betygen i yrkes- teknik etc. uttrycka i vad mån eleven upp- fyller kraven på acceptabelt yrkeskunnande. Dessa betyg är således snarare »absoluta»

än » relativa».

10.7.2. Elevgruppemas sammansättning Dimensioneringen

Tidigare riksdagsbeslut samt Sözs bedöm- ningar av den gymnasiala skolans dimensio- nering har redovisats ovan. I inledningen till sina anslagsframställningar för budget- året 1970/71 erinrar SÖ om att 1968 års ut- bildningsutredning (U 68) har i uppdrag att behandla också den kvantitativa planeringen av det gymnasiala stadiets utbildningsvägar. I avvaktan på utredningsresultatet är SÖ tills vidare hänvisad till egna bedömningar. Över- styrelsens beräkningar redovisas nedan.

I tabellen har hänsyn inte tagits till in- tegrationen av skolformerna i gymnasiesko- lan fr. o. m. 1971/72 utan de tre nuvarande skolformerna särredovisas under hela perio- den. Fackskolans successiva utbyggnad

Tabell 14. Olika utbildningsvägars procentuella andel av en årsklass.

Gymnasiet År Antal 16-åringar åk 1, % 1969/70 108 920 31,1 1971/72 106 690 33,2 1974/75 104 880 35,0

Fackskolan Yrkesskolan Totalt åk1,% åk l,% åk 1,% 17,5 37,0 85,6 21,6 39,0 93 8 23,1 40,5 98 6

Tabell 15. Önskemål i årskurs 9 (februari— mars 1969) om fortsatt verksamhet efter grundskolan. Procentuell fördelning på studie- önskningar m. m.

Önskemål Totalt Pojkar Flickor Gymnasium 37 39 35 Fackskola 20 14 25 Yrkesskola 26 30 21 Arbete 8 9 9 Obeståmda m. 11. 9 8 10

Summa 100 100 100

framträder i den starka ökningen av fack- skolfrekvensen, från 17,5 till 23,1 procent. Som ovan påpekats beror höjningen av fre- kvenstalen huvudsakligen på efterfrågan av utbildningsplatser från mer än en ålders- SHIPP-

E fterfråge fördel ningen

KU vill för sin del fästa uppmärksamheten på att förändringar i den relativa efterfrågan (efterfrågans fördelning på olika slag av gymnasieskolutbildning) kan komma att in- träffa som en följd av ändrade kompetens- förhållanden. När olika vägar genom gym- nasieskolan leder till fortsatt utbildning, kan den enskilde eleven göra sitt val efter grund— skolan mer efter intressen och anlag än i dag. Som framgår av det följande kan en nyligen iakttagen ökning av efterfrågan på fackskoleplatser vara ett exempel på en så- dan förändring av efterfrågan. I vad mån sådana ändringar kommer att bli följden av nya kompetensvillkor, låter sig inte förut- säga på basis av tillgängligt material, och KU har ej heller i uppdrag att behandla

gymnasieskolans dimensionering, dvs. den faktiska intagningen på olika linjer.

En sida av efterfrågans fördelning på olika utbildningsvägar är dessa vägars skif- tande dragningskraft på olika socialgrupper som kan iakttas. Givetvis är data över sådana företeelser i dagens skola inte utan vidare tillämpliga på den framtida, integrerade sko- lan. Förändringen av socialgruppsbundna beteendemönster går dock i regel långsamt.

I främsta rummet är det av intresse att undersöka hur elever från grundskolan i dag väljer, dvs. hur valen fördelas mellan gym- nasium, fackskola och yrkesskola dels to- talt, dels med hänsyn till social bakgrund. En sådan undersökning har utförts vid peda- gogiska institutionen i Göteborg på uppdrag av U 68. Undersökningen avsåg ett riksom- fattande stickprov ur årskurs 9 vårtermi- nen 1969. Preliminärt föreliggande uppgif- ter, som återges här med U 68:s medgi— vande, ger följande bild av önskemålen om den fortsatta verksamheten efter grundsko— lan (tabell 15).

Som framgår av tabellen är efterfrågan på gymnasieutbildning totalt mycket stor. Den andel som önskar fackskolutbildning är en- dast något över hälften så stor som gym- nasieväljarnas grupp. Yrkesskolan slutligen har en markant större andel val än fack- skolan.

Nedanstående tabell visar hur valen för- delar sig inom varje socialgrupp.

Valen i socialgrupp I går till över 80 procent i riktning mot gymnasiet. Andelen gymnasieväljare sjunker kraftigt med social- gruppstillhörighet och uppgår i socialgrupp III inte ens till en tredjedel av frekvensen i socialgrupp 1.

Tabell 16 . Andel elever från olika socialgrupper som i årskurs 9 valt olika alternativ. Procent-

uell fördelning.

Valt alternativ

Socialgrupp Gymnasium Fackskola I 82 1 1 II 46 21 111 25 21

Yrkesskola Arbete Annat alt. S:a

6 2 — 100 20 7 6 100 34 1 5 5 100 SOU 1970: 21

Valt alternativ

Socialgrupp Gymnasium

I 17 II 51 III 32

Summa 100

Fackskola Yrkesskola

4 2 2 45 33 31 51 65 67

100 100 100

Genom en uppdelning på socialgrupper av dem som valt visst alternativ erhålls föl- jande tabellvärden (tabell 17).

Bland gymnasieväljarna har socialgrupp I en mycket stark position i förhållande till de andra valalternativen; socialgrupp III däremot har sin svagaste position i gymna- siet men utgör ungefär två tredjedelar av den grupp som valt yrkesskola och ännu något mer bland dem som valt arbete efter grundskolan.

Ovanstående uppgifter avser önskemålen hos eleverna i årskurs 9. Det är dock klar- lagt att till yrkesskolan också rekryteras i betydande omfattning sökande från lägre socialgrupper. Med tanke på långsamheten i förändringen av attityder är det troligt, att yrkesskolan ännu en tid komer att ka- rakteriseras av en dominans av elever från lägre socialgrupper. Denna dominans inom yrkesskolan skulle då motsvaras av en för- hållandevis svag representation av lägre socialgrupper i gymnasiet och motsvarande linjer i gymnasieskolan.

Rekryteringen till fackskola och gymnasium

KU har utfört vissa undersökningar som av- ser rekryteringen till fackskola och gym- nasium. En redovisning av dessa undersök-

ningar har intagits i KU:s specialbetänkande SOU 1970: 20 och refereras därför endast summariskt nedan.

Undersökningar av detta slag ger värde- fulla utgångspunkter för det fortsatta arbetet men har givetvis begränsad vikt för rekryte- ringsförhållandena i den framtida integrera— de gymnasieskolan som KU i första rum- met har att beakta.

KU har undersökt sammansättningen av gymnasiets och fackskolans elevgrupper hu- vudsakligen i fråga om betyg från grundsko- lan, resultat på intelligenstest och tillhörighet till socialgrupp. Vad beträffar de antagnas betyg föreligger ett omfattande material av- seende dels vissa regioner och orter (Väst- manland 1966: gymnasieprognosundersök— ningen; Västerbotten jämte Örnsköldsvik 1968; Västerås 1968), dels ett riksmaterial. Betygen från årskurs 9 har omräknats till antagningspoäng på vilka rangordningen vid antagningen grundas. Poäng på intelligens- test har insamlats i två län, Västmanland (1966) och Västerbotten jämte Örnsköldsvik (1968). Uppgifter om socialgruppsfördelning föreligger från dessa län 1966 respektive 1968.

I nedanstående tabell redovisas genom- snittlig intagningspoäng.

Fackskolan har tagit in i betygshänseende

Tabell 18. Genomsnittlig intagningspoäng till gymnasium och fackskola. Antagna i årskurs 1.

Västmanland Västerbotten Västerås Riket Skolform/Region 1966 1968 1968 1968 Gymnasium 3,88 3,91 3,95 3,72 Fackskola 3,22 3,46 3,27 3,12 Differens 0,66 0,45 0,68 0,60 Procent fackskolelever över gymnasieelevernas medeltal 5 9 1,5 ca 7

Socialgrupp

Skolform I Tabell 19. Socialgruppsfördelning av intagna till gymnasium respektive fackskola, årskurs 1. Västerbottens län. Procentuell fördelning och totalantal.

Gymnasium 26 46 Fackskola 12 51

Totalt

III % Antal

något sämre elever. Det bör emellertid un- derstrykas att skillnaderna i medeltal inte är stora. De varierar mellan ett värde mot- svarande knappt en halv betygsenhet upp till ca två tredjedels betygsenheter. Man kan, i fråga om enskilda linjer, finna ännu mindre betygsskillnader. Så är t. ex. medelvärdet för de antagna på gymnasiets ekonomiska linje i Västerbotten 3,62 och för fackskolans eko— nomiska linje 3,49, dvs. en differens av 0,13. De olika materialen täcker delvis varandra, som framgår av tabell 18. Upp till nio pro— cent av fackskoleleverna har betyg som är högre än medeltalet för gymnasieeleverna.

I fråga om resultat på intelligenstest före- ligger material för Västmanlands län 1966 och för Västerbotten m. m. 1968, i båda fal- len avseende intagna i årskurs 1. Intelligens- poängen är inte uttryckt i samma skala vid de båda testningstillfällena, varför direkta jämförelser av denna och andra orsaker är svåra att göra. Vissa huvudresultat kan dock tydligt utläsas. I båda materialen är gymna- sieelevernas medelpoäng högre än fackskol- elevemas, men ca 20 procent av fackskol- eleverna ligger över respektive medeltal för gymnasiet. I det yngre materialet torde fack- skolans genomsnittliga intelligenspoäng lig- ga närmare gymnasiets än vad fallet är i det äldre (tabell 21). 823 gymnasium och fackskola 21 48

28 100 779 37 100 446 31 100 1 225

I fråga om socialgruppsfördelning bland de antagna till årskurs 1 i gymnasiet respek- tive fackskolan föreligger material för Väst- manlands län 1966 och Västerbottens län m. m. 1968. Detta redovisas i det ovannämn- da specialbetänkandet, ur vilket följande uppgifter hämtats (tabell 19).

Det är i detta material en klar skillnad mellan gymnasium och fackskola i fråga om social rekrytering. Socialgrupp III är en för- hållandevis liten grupp i gymnasiet; 28 pro- cent av gymnasieeleverna kommer från so- cialgrupp III mot 37 procent i fackskolan. Socialgrupp I är svagt företrädd i facksko- lan i förhållande till vad fallet är i gymnasiet. I viss utsträckning tycks denna skillnad sam- manhänga med faktiska skillnader i intag- ningspoäng mellan intagna från olika soical- grupper om man betraktar gymnasium och fackskola tillsammans (se tabellen nedan).

Att eleverna från socialgrupp I i fack- skolan har lägre betyg än övriga grupper ty- der på en större benägenhet hos elever från socialgrupp I än hos övriga att söka till gymnasium i stället för fackskola.

Som synes har socialgrupp III det lägsta medeltalet inom båda skolformerna totalt.

Snedhet i socialgruppsfördelningen mellan fackskola och gymnasium kan till någon del föras tillbaka på de sökandes betyg från

Tabell 20. Genomsnittlig intagningspoäng i olika socialgrupper bland intagna grundskol- elever i gymnasium och fackskola, årskurs 1. Västerbottens län.

Socialgrupp Skolform I Gymnasium 3,99 Fackskola 3,31 S:a gymnasium och fackskola 3,84

II III Antal totalt 3,94 3,85 779 3,41 3,43 446 3,74 3,67 1 225

Socialgrupp

, grundskolan, efter vilka urvalet görs. Detta framgår av de intagnas förstahandsval. Så- l lunda har av fackskoleleverna 30 procent sökt gymnasium i första hand men på grund av sina lägre betyg tagits in till fackskolan på sitt andrahansval. Ytterst få av dem som tagits in på gymnasiet har sökt fackskola i första hand. En specialundersökning i Umeå, omfattande 690 elever i årskurs 1 läsåret 1968/ 69 (gymnasiet och fackskolan) visar tydliga skillnader mellan socialgrupper- nas val av skolform. Procenten förstahands- val till gymnasiet är i socialgrupp I ca 88 procent, i socialgrupp II ca 76 procent och i III ca 67 procent. Det omvända gäller förstahandsval till fackskolan: socialgrupp I ca 12 procent, 11 ca 24 procent och III ca 33 procent.

Utvecklingen av efterfrågan på fackskol- utbildning respektive gymnasieutbildning kan tyda på att en förskjutning av efterfrågan till fackskolans förmån kan vara i gång. SÖ rapporterar i ASÖ, specialnummer augusti 1969, s. 69, att antalet platser i och behöriga förstahandssökande till fackskolan har ändrats på följande sätt från läsåret 1968/69 till 1969/70.

Antal/Läsår 1968/69 1969/70 Platser i fackskolan ca 16 000 ca 18 400 Sökande 20 120 25 991 Sökande per plats 1,26 1,41

En förhållandevis kraftig stegring av ef- terfrågan på fackskolutbildning har således ägt rum. Samtidigt har noterats en viss sänk- ning under ovannämnda period av den rela- tiva eftsrfrågan (sökande per plats) till gym-

Tabell 2]. Genomsnittlig intelligenspoäng i olika socialgrupper bland intagna till gymna- sium och fackskola, årskurs 1. Västerbottens län.

Skolform I II III Antal totalt Gymnasium 5,64 5,60 5,37 801 Fackskola 3,98 4,32 3,87 494 S:a gymnasium och fackskola 5,25 5,09 4,69 1 295

nasiet. Preliminära uppgifter om intagning- en 1970 pekar i samma riktning.

En ökning av efterfrågan på fackskolut- bildning bör rimligen inverka på elevsam- mansättningen så att betygsmedelvärden m. m. i fackskolan höjs. Detta kan medföra att skillnaderna minskar mellan gymnasium och fackskola i detta hänseende och tyder på att förhållandena i den nuvarande fack- skolan endast i begränsad utsträckning kan väntas bestå i de i gymnasieskolan integrera- de fackskolelinjerna. Själva det faktum att fackskolan framdeles kan komma att ge all- män behörighet till högre utbildning kan verka ytterligare stimulerande på rekryte- ringen till denna utbildning.

Uppgifter om betygskraven vid intagning— en till gymnasium och fackskola 1969 i Stor- Stockholm pekar också på en begynnande utjämning i efterfrågan av gymnasium och fackskola. Nedanstående tablå visar sjun- kande intagningspoäng för både gymnasium och fackskola, dock mest för gymnasiet.

Intagning till gymnasium och fackskola i Stor-Stockholm 1968 och 1969. Lägsta intag- ningspoäng för intagna med grundskolut- bildning.

1968 1969

Gymnasium Humanistisk-samhällsveten-

skaplig tillvalsgrupp 3,46 3,21 Ekonomisk tillvalsgrupp 3,21 3,15 Naturvetenskaplig tillvals-

grupp 3,62 3,31 Teknisk tillvalsgrupp 3,21 3,15 Fackskola Social linje 3,07 3,00 Ekonomisk linje 3,00 3,00 Teknisk linje 3,00 2,80

10.7.3 Villkor för behörighet efter genom- gången gymnasieskola

Problem

KU:s principförslag att behörighet skall kunna vinnas genom minst tvåårig gymnasial utbildning innebär, att utbildning på i prin- cip vilken som helst av gymnasieskolans lin- jer ger behörighet till eftergymnasiala stu- dier. Någon ytterligare granskning av läro- planer m. m. för bedömning av gymnasie- skolans behörighetsvärde är sålunda inte er- forderlig.

Som ovan framhållits måste emellertid en granskning ske av utbildningens kompetens- värde i så måtto att frågan om eventuella villkor för behörighet tas upp till behand- ling. De frågor som därvid måste lösas är i huvudsak följande.

1. I vad mån skall behörighet föreligga om den genomgångna utbildningen i gymna- sieskolan antingen är ofullständig (den en- skilde eleven har inte fullföljt utbildningen på vald linje) eller avkortad (slutbetyg er- hålls efter endast ett års studier)? Den sist- nämnda frågan gäller enbart den nya yrkes- utbildningen.

2. I vilken mån skall studielämplighet an- ses ådagalagd genom skolutbildning? Skall ytterligare villkor knytas till behörighetsford- ringarna utöver genomgången gymnasieskola, t. ex. krav på visst lägsta medelbetyg? Dessa frågor föranleds av att gymnasieskolan är examensfri och att en ersättning för examen (studentexamen) eventuellt erfordras för att inte alltför studiesvaga elever skall få till- träde till fortsatt utbildning. Ovan har sammansättningen av de nuva- rande skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola redovisats med avseende på efterfrågan och elevrekrytering. Den bild som framträder ur materialet är i stora drag, att gymnasiet är den för närvarande mest attraktiva skolformen för elever med höga betyg eller från högre socialgrupp samt att yrkesskolan är den minst eftersökta vägen med hänsyn till elevernas sociala bakgrund och betyg. Samtidigt kan man emellertid konstatera att gymnasiet och fackskolan i fråga om betyg och intelligenspoäng delvis

överlappar varandra och att en viss utjäm- ning mellan dessa skolformer i fråga om efterfrågan och elevgruppernas betygsmäs- siga sammansättning synes vara på väg. Hur förhållandena kommer att gestalta sig på de linjer i gymnasieskolan, som mer eller mindre motsvarar de nuvarande skol- formerna, kan inte förutsägas. Man kan emellertid anta att nya kompetensvillkor, som öppnar vägen till fortsatt utbildning oavsett vald linje, kommer att verka utjäm- nande på skiljak-tigheterna mellan linjerna samt att de sociala skillnaderna i rekryte- ring kommer att bestå längst.

Mot denna bakgrund behandlas i det föl- jande behörighetsvärdet av ofullständig eller avkortad utbildning i gymnasieskolan samt studielämplighetsfrågan. Tekniskt försvåras denna behandling av att de nya yrkesutbil- dande linjerna till sin slutliga utformning är kända endast i vissa huvuddrag och att de- ras betygsystem inte har fastställts. SÖ:s ovannämnda förslag angående riktlinjer för gymnasieskolan ger dock en belysning av bl.a. dessa frågor. Förslagets utformning av gymnasieskolan, t. ex. linjeorganisationen, avses i det följande vid hänvisningar till olika förhållanden i denna skolform.

Ofullständig utbildning i gymnasieskolan

Ett accepterande av gymnasieskolutbild- ning som behörighetsgrund innebär att vissa utbildningslinjer erbjuder en tvåårig väg till allmän behörighet. Detta gäller de linjer som motsvarar den nuvarande fackskolan och flertalet yrkeslinjer. Gymnasielinjerna är däremot treåriga. (Den fyraåriga teknis- ka linjen särbehandlas ej i det följande.) Då utgångspunkten för behörighet via gym— nasial utbildning satts till minst tvåårig skol- gång, aktualiseras frågan, huruvida inte en till två år avkortad och alltså oavslutad ut- bildning på treårig linje skulle kunna ge behörighet till högre utbildning. Bedömningen av detta spörsmål får göras från huvudsakligen två synpunkter. Den ena är bedömningen från kompetenssynpunkt, den andra frågan om inverkan på de tre- åriga linjerna och gymnasieskolan i övrigt

I och för sig torde två år på treårig linje ge lika mycket av allmänna kunskaper, studiefärdigheter etc. som utbildning av motsvarande längd inom tvåårig linje. Som grund för allmän behörighet skulle således två års utbildning på treårig linje vara till- räcklig, då man samtidigt beaktar att den allmänna behörigheten normalt skall kom- pletteras med särskild behörighet.

Avgång i större omfattning från årskurs 2 på treårig linje kan få organisatoriska konse- kvenser för årskurs 3, närmast på ekono- misk och teknisk linje, då enligt skolstadgan (11 kap. 21 &) linje, gren eller variant nor- malt ej får anordnas med mindre elevantal än åtta.

Rent principiellt är det inte heller önskvärt att, vad gymnasieskolan beträffar, räkna ut- bildningstidens längd som avgörande för be- hörigheten. En påbörjad utbildning bör regel- mässigt avslutas. Inte heller ger en jämfö- relse mellan å ena sidan två år på tvåårig linje, å andra sidan samma tid på treårig linje en riktig bild av läget, eftersom den förstnämnda ger en avslutad utbildning, slut- förd enligt gällande tim— och kursplaner, me- dan två år på treårig linje är en avbruten ut— bildning.

Allmänna lämplighetsskäl kan tala mot möjligheterna att få behörighet efter två årskurser på treårig linje. I de fall en stude- rande inte behöver komplettera sina förkun- skaper före de högre studiernas påbörjande, skulle det kunna inträffa att elever, som togs in samtidigt på linjen, efter årskurs 2 delade upp sig på en grupp som fortsatte gymnasie- skolestudier och en annan grupp som samti- digt inledde högre studier. Detta kan förutses bli en olägenhet i skolan och inverka nega- tivt på elevernas attityd till skolan, särskilt om de studerande på grund av t. ex. föräld- rarnas inverkan känner sig tvingade att fort- sätta skolan t.o.m. årskurs 3. Av i skolan kvarstannande elever kan möjligheterna att i en del fall vinna inträde i högre utbildning efter årskurs 2 uppfattas som en orättvisa. Dessa omständigheter tyder på ett behov av en minimiålder —— eller krav på viss tids praktiskt arbete — för tillträde till högre ut—

bildning, om avgång efter årskurs 2 skall kunna godtas.

Elevvårdande skäl talar starkt för att man inte bör ha en reguljär möjlighet att avbryta studierna efter två år. En avslutad skolut- bildning är för den enskilde bättre och tryg— gare än en avbruten sådan. Särskilt gäller detta för de studerande på ekonomiska och tekniska linjer. En avbruten studiegång ger i realiteten inget val mellan arbetsmarknad och fortsatta studier, eftersom avslutade förberedelser för arbetsmarknaden saknas. Den möjlighet som finns i dag att få slut- betyg från årskurs 3 på treårig teknisk linje, alltså utan gymnasieingenjörskompetens, bygger på helt andra förutsättningar.

Härtill kommer den nära till hands lig- gande risken för att just de elever, som har svårigheter att målmedvetet genomföra stu- dier, skulle frestas att sluta sin skolgång i förtid för att övergå till den högre utbild- ningens ospärrade utbildningsvägar.

Hur möjligheterna till en avkortad studie- gång på treårig linje skulle komma att ut- nyttjas är svårbedömbart. T. ex. möjligheten att uppskjuta studie— och yrkesval ännu ett år kan vara starka skäl för flertalet elever att inte lämna skolan i förtid, liksom givet- vis också önskemål om att förvärva fullstän- diga förkunskaper för visst slag av högre studier. Å andra sidan kan en önskan att snabbt få lämna skolan, i kombination med ett utbildningsönskemål som inte kräver för- kunskaper från årskurs 3, ge anledning till avgång i förtid.

Efter ingående överväganden har KU stannat för att föreslå, att utbildning i gym— nasieskolan skall vara slutförd för att ge behörighet till högre utbildning.

Avkortad utbildning m. m.

Gymnasieelever med studiesvårigheter kan enligt nu gällande bestämmelser få övergå till mindre studiekurs, vilket innebär att från och med årskurs 2 högst två ämnen får läg- gas ned. Möjligheter finns att senare återgå till fullständig studiekurs. Den som följt mindre studiekurs och fått slutbetyg från gymnasiet kan få förlängd undervisning i

varje tidigare nedlagt läroämne inom fyra år efter årskurs 3 respektive årskurs 4. Nytt slutbetyg utfärdas därefter.

För närvarande ger slutbetyg med mindre studiekurs ej behörighet till studier vid uni- versitet och högskolor. I fråga om klasslärar- utbildning vid lärarhögskola och journalist- utbildning vid journalisthögskola, till vilka utbildningslinjer både gymnasium och fack- skola m. m. ger behörighet, saknas detta krav på fullständiga studiekurser. Det enda kravet för allmän behörighet, i fråga om sökande från gymnasiet, är slutbetyg från årskurs 3.

Mindre studiekurs är avsedd som en möj- lighet för lågpresterande elever att få ett slutbetyg från gymnasiet. I det gamla gym- nasiet var deras alternativ kvarsittning eller avgång från skolan utan studentexamen. Un- der förutsättning att bestämmelserna om mindre studiekurs kommer att gälla även i gymnasieskolan vill KU anföra följande.

I fråga om det allmänna behörighetsvärdet torde det vara svårt att hävda att den, som på treårig linje har mindre studiekurs på grund av ett bortfall av t. ex. ett tvåtim- marsämne i årskurs 2 eller 3, kunskaps- mässigt etc. inte skulle kunna jämställas med den som har slutbetyg från tvåårig linje. Möjligheterna att få mindre studiekurs i s.k. betygstaktiskt syfte torde vara få, då sådan studiekurs inte är beroende av ele- vens eget val utan kräver beslut av klass- konferensen.

Klasslärar- och journalistutbildningarna, vilka inte kräver fullständiga studiekurser, är spärrade utbildningsvägar, vilket innebär att tillfredsställande studielämplighet hos de an- tagna kan förväntas som ett resultat av konkurrensen mellan sökande vid intagning- en. Vid dessa utbildningslinjer ställs ej hel- ler något krav på visst lägsta medelbetyg (2,3) för behörighet.

Med hänsyn till bl. a. det sakliga behörig- hetsvärdet av mindre studiekurs finner KU att något krav på fullständiga studiekurser avseende treårig linje inte bör uppställas för behörighet.

Normaltiden för yrkesutbildning i gym- nasieskolan, på linjer som ersätter den nu- varande yrkesskolan, är två år. Enligt SÖ:s

ovannämnda förslag skall specialkurser kun- na anordnas, omfattande ett eller flera läs- år eller kortare tid. De kortare kurserna uppfyller inte det allmänna kravet för behö- righet, att utbildningen skall omfatta minst två år, och skulle därmed inte ge samma be- hörighet som linjer i gymnasieskolan.

Det kan givetvis hävdas att gymnasieskol- utbildning som sådan skall ge behörighet till fortsatt utbildning utan avseende på utbild- ningens längd. En betydelsefull funktion hos behörighetsreglerna är, enligt KU:s uppfatt- ning, att bidra till att olika sektorer av gymnasieskolan blir såvitt möjligt likvärdiga alternativ vid valet efter grundskolan. Yrkes— linjerna får sålunda inte uppfattas som en återvändsgränd i fråga om möjligheter till fortsatt utbildning.

KU har emellertid inte funnit det möjligt att förorda, att behörighet skall vinnas i de kortare specialkurserna. Avgörande för ut- redningens ställningstagande har varit, att den finner en utbildning, som är kortare än två läsår och som ej baseras på bl. a. före- gående yrkeserfarenhet e. d., alltför kort som förberedelsetid för högre studier. Som följd av den korta tiden i skolan skulle de studerande bli behöriga vid lägre ålder än övriga sökande till högre utbildning, t. ex. vid 17 års ålder, något som av både princi- piella och praktiska skäl inte vore rekom- mendabelt.

Utredningen finner därför att den allmän- na regeln för behörighet genom gymnasie- skolutbildning, dvs. avslutad min-st tvåårig linje i skolan, skall gälla utan undantag. Självfallet skall detta inte hindra den som har kortare utbildning att längre fram vin- na behörighet på t.ex. de villkor som kan gälla för vuxna personer.

KU förutsätter, i anslutning till Sözs för— slag 3.12.1969, att särskilt inrättad linje eller specialkurs i gymnasieskolan skall ha samma inslag av allmänna ämnen som de yrkesinriktade linjerna i övrigt.

Studielämplighet och behörighetsgränser

Så länge studentexamen utgjorde avslutning- en på gymnasiestudierna blev genomförd

gymnasieutbildning, avslutad med examen, utan inskränkningar behörighetsgivande för all högre utbildning. Med det examensfria nya gymnasiets införande ändrades förutsätt- ningarna för gymnasieutbildningens behörig- hetsvärde. Slutbetyg från gymnasium ansågs inte höra medföra rätt till vissa slag av fort- satt utbildning utan särskilda betygskvalifi- kationer, varför en kompetenströskel inför- des. Denna har provisoriskt satts till ett me- delvärde av lägst 2,3 i gymnasiebetyget (med viss särregel för gymnastikbetygets tillgodo- räknande).

I sitt betänkande I (Tillträde till post- gymnasiala studier, stencil, ecklesiastikde— partementet 1966: 13) har KU utförligt be— handlat bl.a. kompetenströskelns bakgrund och konstruktion. I sammanfattning återges här huvudpunkterna i denna redogörelse.

Gymnasieutredningen (GU) ansåg det omöjligt att ge a-lla med genomgånget exa- mensfritt gymnasium rätt till studier vid universitet och högskolor och föreslog be- tygsmedelvärdet 2,3 som kompetenströskel eller behörighetsgräns i slutbetyget från gym- nasiet. GU påpekade att de centrala univer— sitets- och högskolemyndigheterna borde få viss rätt och skyldighet att i gränsfall bevilja dispens från detta krav.

GU föreslog att betygsmedelvärdet skulle framräknas efter särskilda regler innebäran- de att förekomsten av betyget 1 skulle med- föra viss reduktion av betygsmedelvärdet. Summariskt uppskattade GU den andel, som kunde beräknas falla under 2,3-gränsen, till 10—15 procent av en årgång elever i gym- nasiet. GU förutsatte också att, genom Sözs försorg, tillämpningen av dessa regler skulle följas och att reglerna skulle kunna ändras, varför kompetenströskeln i viss utsträckning skulle bli rörlig i betygskalan.

I prop. 1964:171 (s. 441 f) anslöt sig dåvarande departementschefen till GU:s för- slag men förordade den ändringen, att nå- gon reduktion av medelvärdet för elever med betyget 1 inte skulle förekomma. »Me- delvärdet bör fastställas av Kungl. Maj:t och torde tillsvidare böra fixeras till 2,3.»

KU påpekade i sitt betänkande I (5. 24) bl. a. att det är en allvarlig åtgärd att ge-

nom krav på vissa betygskvalifikationer ute- stänga större eller mindre grupper av ut- bildningssökande från fortsatt utbildning på den väg de själva valt. Ett instrument av kompetenströskelns karaktär, avsett att ute- stänga de för studier minst lämpade, borde vara mycket finslipat, och följden av dess användning borde kunna hållas under nog- grann kontroll, krav som emellertid knappast är uppfyllda i fråga om 2,3-gränsen. KU framhöll också att en till viss medelnivå fixerad kompetenströskel kan beräknas in- verka ogynnsamt på gymnasiets arbete, inte minst genom att den försvårar betygsätt- ningen. En sådan gräns medför att känsliga avvägningar måste göras av de enskilda lä- rarna. Utredningen vände sig också mot existensen av 2,3—gränsen i ett skolsystern där den absoluta gränsen mellan godkänd och icke godkänd avskaffats. Också från mer allmänna synpunkter fann KU kompe- tenströskeln otillfredsställande. Utredningen fäste också uppmärksamheten på de be- stämmelser i skolstadgan, som gör det möj- ligt för elever med lägre medelbetyg än 2,3 att gå om årskurs 3 eller att undergå fyll- nadsprövning samt att därefter utfå nytt skolbetyg, en anordning som kan få åter- verkningar på skolorganisationens storlek, samtidigt som följderna för den enskilde av ett lågt medelbetyg blir mindre kännbara.

Trots sin tvekan om det berättigade i en kompetenströskel ville KU emellertid inte på kort sikt rekommendera en förändring av regeln, detta på grund av bristen på un- derlag och det olämpliga i att ändra regeln innan den tillämpats, dvs. i anslutning till det första utsläppet från det nya gymnasiet 1969. Som ett led i sina förslag till proviso- riska behörighetsregler upptog KU således också 2,3-gränsen som kompetenströskel, men betonade samtidigt, att gränsfall borde kunna prövas obundet av regeln och att KU borde få delta i utformningen av anvisning— ar för sådan prövning, vid vilken hänsyn skulle kunna tas till personliga, särskilda omständigheter.

I Kungl. Maj:ts provisoriska bestämmelser om behörighet till högre utbildning (SFS 1967: 450) har 2,3-regeln inskrivits, i enlig-

het med KU:s förslag, som ett villkor för allmän behörighet och med en särregel för gymnastikbetyget innebärande att detta be- tyg inte medräknas, om det är lägre än me- delvärdet av övriga betyg som ingår i sökan- dens slutbetyg.

Formuleringen i kungörelsen har öppnat möjligheter till en något vidare tolkning av bestämmelsen genom att lägst 2,25 i medel- betyg godtagits efter avrundning till 2,3 en- ligt sedvanliga räkneregler. Något särskilt utrymme för gränsfall, utöver de allmänna dispensmöjligheterna, har inte öppnats.

En diskussion om kompetenströskelns exi- stens och konstruktion bör enligt utredning- ens mening utgå från tröskelns funktioner. Dessa funktioner är dels kvalitativa, dels kvantitativa. En faktor av betydelse är ock- så, att frågan om en kompetenströskel för de treåriga linjerna måste ses i sammanhang med eventuellt motsvarande anordningar inom andra sektorer av gymnasieskolan.

Vad beträffar den kvalitativa funktionen, dvs. avskiljande av de minst studielämpliga, är de nuvarande bestämmelsernas räckvidd begränsad. Möjligheter til-l omgång eller fyllnadsprövning och därefter nytt slutbetyg står öppna för dem som inte uppnått kom- petenströskeln i slutbetyget från årskurs 3. Denna anordning har karaktär av ett slags konkurrenskomplettering och innebär att brister i studieförmågan, vare sig dessa bris- ter ligger i de intellektuella förutsättningar- na, i studieintresset eller i miljöfaktorn, som t. ex. hemförhållanden etc., kan kompense- ras genom förlängning av studietiden. Pro- gnosen för studielämplighet i framtiden ökas inte genom denna anordning, med undan- tag av att de faktiska kunskaperna givetvis kan höjas. En effektivare spärr för mindre studielämpliga skulle innebära att möjlighe— terna till höjning av ett ursprungligt medel- betyg under 2,3 slopades. En sådan definitiv obehörighetsförklaring torde emellertid dels medföra nackdelar för skolan (påfrestningar på betygsättningen), dels av sociala och hu- manitära skäl knappast vara försvarbar.

Vad beträffar de kvantitativa verkningar- na av 2,3-gränsen har KU, i enlighet med sina direktiv, i samverkan med SÖ gjort vis-

sa undersökningar, i vilka det nya gymna- siets första årskull följts fr.o.m. årskurs 1 (vårterminen 1967) t. o.m. årskurs 2 (vår- terminen 1968). Undersökningarna har innc- fattat analyser av terminsbetygens och slut- betygens fördelning på medelbetygsnivåer och avses ge underlag för en prövning av huruvida kompetenströskeln i framtiden skall förläggas vid betygsmedelvärdet 2,3 el- ler annat medelvärde. Undersökningar och analyser rörande gymnasiet redovisas i spe- cialbetänkandet (SOU 1970: 20).

Framräknade uppgifter om det faktiska utfallet 1969 av betygsättningen i årskurs 3 (slutbetygen) ger vid handen att andelen un- der 2,3 uppgår till ca sex procent. De kvan- titativa följderna av 2,3-gränsen är således väsentligt mindre än GU hade avsett.

Om kompetenströskeln betraktas som en styrfaktor med betydelse för det eftergym- nasiala stadiets dimensionering, närmast de fria fakulteternas, kan konstateras att denna effekt ytterligare nedgår då gymnasiets di- mensionering i ett nytt behörighetssystem upphör att vara praktiskt taget ensamt avgö- rande för storleken av tillströmningen till högre studier. Sedd i detta sammanhang blir 2,3-gränsens betydelse väsentligt redu- cerad.

Gränsens läge i slutbetyget är beroende av vilka föreställningar om studieförmåga som är förknippade med olika medelbetyg och blir för övrigt avhängig av betygsättningen.

Man bör också, vid en totalbedömning av kompetenströsklar i slutbetyget, ta hänsyn till motsvarande förhållanden på andra lin- jer i gymnasieskolan. Nedan diskuteras frå- gan om en behörighetsgräns från denna vi- dare aspekt.

Enligt KU:s uppfattning bör behörighets— systemet, som ovan påpekats, vara så ut- format, att det medverkar till att alla sek- torer och linjer inom gymnasieskolan kan betraktas som likvärdiga studiealternativ. Samma system för bedömning av studie— lämpligheten bör därmed i princip gälla för alla linjer, vare sig detta innebär att ett lägsta betygsmedelvärde eller något annat instrument används.

Om kompetenströskeln får formen av ett

lägsta betygsmedelvärde blir nästa fråga, om detta betygsmedelvärde skall vara det— samma eller olika för de olika linjerna. Om betygsmedelvärdet skall ha funktionen av ett sållningsinstrument, som utestänger de för fortsatta studier mindre lämpade från vi- dare utbildning, kan inte samma betygsme- delvärde gälla för alla linjer, på grund av den i varje fall hittills mellan linjerna varie- rande elevsammansättningen. En sålunda i fråga om medelvärde differentierad kvali- tetsgräns skulle emellertid för närvarande ha den effekten, att den utestängde en större andel av de tvååriga linjernas elever än av de treårigas från högre utbildning. Beräk- ningar av läget för en behörighetsgräns, motsvarande 2,3 i gymnasiet, i fackskolan tyder på att ca 20 procent av eleverna i årskurs 2 skulle falla under en sådan gräns.

En behörighetsgräns i form av betygsme- delvärde kräver troligen att betygsättningen på tvååriga linjer formaliseras mer än vad som nu är fallet i fackskola och yrkesskola. Så kan exempelvis centrala prov bli aktuella. I fråga om yrkeslinjerna kompliceras bilden av att man ännu inte vet vilket eller vilka betygsystem som där kommer att gälla och hur betygsättningen kommer att utfalla.

En annan nackdel med en behörighets- gräns är att den kan komma att få åter- verkningar på områden, för vilka den ej är avsedd. Arbetsgivare m.fl. kan komma att visa sig ovilliga att anställa personer med medelbetyg under denna gräns, därför att de betraktar den som en godkändgräns, nå- got som aldrig varit avsikten och som kan komma att få olyckliga kon-sekvenser för i första hand yrkeslinjernas elever.

I detta sammanhang vill KU fästa upp- märksamheten på att man under alla förhål- landen måste, om man bestämmer sig för ett lägsta betygsmedelvärde som behörighets- gräns, se till att samma bestämmelser för erhållande av nytt slutbetyg gäller för hela gymnasieskolan, vare sig detta innebär sam- ma rätt som nu finns inom gymnasiet eller ett borttagande av den nu för gymnasiet gällande bestämmelsen. Kompetenströskelns effekter på den fort-

satta utbildningen är i praktiken koncentre- rade till ospärrad utbildning vid universi- teten, dvs. till de fria fakulteterna, där någon konkurrens om utbildningsplatser mellan de sökande inte förekommer, med undan- tag för vissa spärrade studiekurser. Vid andra utbildningslinjer, som samtliga är spärrade, kommer konkurrensen mellan de sökande att bestämma de intagnas betygs- nivå i den mån urvalet sker efter medelbe- tyg. Detta har medfört att lägsta medelbe- tygsnivån bland de antagna som regel kan väntas ligga över 2,3. Vid första antagningen av sökande från det nya gymnasiet (somma- ren 1969) till de spärrade utbildningslinjer (motsvarande), som ligger inom ramen för UKÄ:s centrala antagning, var det lägsta betygsmedelvärdet vid kursstarten 3.9.1969 så högt som 3,25. I flera fall var antagnings- gränsen betydligt högre. För antagning till läkarutbildning krävdes lägst 4,69 och för psykologutbildning 4,31. Uppenbarligen krävs, med nuvarande förhållanden, för den spärrade utbildningens del inte någon kom- petenströskel med syfte att utestänga mindre studielämpliga sökande. I behörighetskun- görelsen (SFS 1967: 450) är bestämmelsen om lägst 2,3 i betygsmedelvärde inskriven med generell syftning på både spärrad och ospärrad utbildning.

Det är att märka att sådana bestämmelser i regel saknas för sådan spärrad utbildning som ligger utanför universitetssektorn. För t. ex. behörighet till klasslärarutbildning krävs inte att någon kompetenströskel i form av medelbetyg skall ha passerats, vare sig för sökande med gymnasieutbildning eller någon annan utbildning, t. ex. fackskola. På grundskolans kompetensområde förekommer inte några kompetenströsklar i form av be- tygsmedelvärden, oavsett om den sökande har grundskolutbildning eller gymnasial ut- bildning.

Att uttrycka kompetenströskeln i ett visst betygsmedelvärde har nackdelar av både principiell och teknisk natur. Det finns där- för anledning att överväga en annan utform- ning av behörighetsgränsen. En sådan lös- ning skulle möjligen kunna nås genom ett studielämplighetsprov eller ett annat test av

liknande slag. Ett sådant prov skulle kunna ha vissa fördelar. Således skulle betygsätt- ningen kunna göras utan störningar av fak- torer som ligger utanför skolarbetet, och den principiella och praktiska nackdelen av en absolut gräns i den relativa betygskala, som för närvarande används i gymnasiet, skulle bortfalla. En av de främsta fördelarna med ett studielämplighetsprov är att detta skulle kunna göras till en gemensam mått- stock på studielämplighet för alla katego- rier studerande i gymnasieskolan. Betygs- gränser av olika höjd allt efter linje skulle inte behövas, och därmed skulle en viktig anledning till olika värdering av linjerna i gymnasieskolan kunna reduceras. Ett stu- dielämplighetsprov som behörighetsprövan- de instrument skulle emellertid kunna få vissa negativa biverkningar på skolan.

Syftet med en behörighetsgräns, vare sig den fastställs genom ett test eller i betygska- lan, är att ge vissa garantier för att de till en viss utbildning antagna också har tillräckliga studieförutsättningar. Givetvis är ett sådant instrument mycket grovt och kan inte ta hänsyn till individuella variationer i bak- grund och förutsättningar. Som framgår av specialbetänkandet SOU 1968: 25 innebär en viss medelbetygsnivå hos en grupp stude- rande endast att den procentuella risken för studiemisslyckanden är större respektive mindre i grupper med lägre respektive högre medelbetyg. Om den enskildes möjligheter ger emellertid medelbetyget inget uttömman- de besked. Faktorer som t. ex. motivation för studier kan ha stor betydelse för studiere- sultatet i den fortsatta utbildningen.

Ett styrinstrument, som kan anpassas till personliga förutsättningar och intressen, kan erhållas genom studievägledning och yrkes- orientering. Ungdomar, som skall lämna sko- lan och som uppvisar svaga betyg eller låga testresultat, torde ha stort behov av vägled- ning om sina möjligheter att ägna sig åt visst slags verksamhet, t. ex. studier, under den närmaste framtiden. Om denna vägledning gavs tillräckliga resurser borde man kunna påräkna effekter i form av till intressen och förutsättningar bättre anpassade val av stu- die- eller yrkesverksamhet. Prop. 1968: 140

förutskickar en omprövning av studie- och yrkesvägledningen i gymnasieskolan (s. 139 f). Som ersättning för en generell betygs— gräns e. (1. är i detta sammanhang vägled- ningens avlänkningseffekt i fråga om högre studier av särskilt intresse, men givetvis får en orienterande verksamhet av här avsett slag inte begränsa sig till varningar för vägar som kan bedömas som olämpliga för indi- viden i fråga. Som en värdefull hjälp vid stu- dieorienteringen torde bl.a. ett studielämp- lighetstest kunna fungera.

K U :s förslag

KU har ingående övervägt frågan om be— hörighetsgränser av olika slag. Utredningen har därvid funnit att de skäl som talar mot behörighetsgränser är starkare än dem som talar för. KU föreslår därför att någon sär— skild behörighetsgräns i form av t. ex. visst medelbetyg eller provresultat inte skall före- komma, vad gymnasieskolans elever angår. En förutsättning härför är, enligt utredning- ens mening, att eleverna, särskilt i högsta årskursen, genom skolans försorg bereds till- fälle till individuell studie- och yrkesorien- tering. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas elever med svaga studieresultat.

Sammanfattningsvis föreslår KU att behörighet på grundval av genomgång- en gymnasieskola skall grundas på slutbetyg

att ofullständig utbildning i gymnasiesko- lan inte skall ge allmän behörighet till högre utbildning

att mindre studiekurs på treårig linje, mot- svarande linje i det nuvarande gymnasiet, skall ge behörighet till högre utbildning

att linje (motsvarande) i gymnasieskolan skall, för att ge behörighet till högre utbild- ning, vara minst tvåårig.

10.8 Vissa gymnasiala utbildningsvägar till högre studier

10.8.1. Inledning

Som framhålls ovan bör enligt KU:s mening också andra gymnasiala utbildningsvägar än de som kommer att ingå i gymnasieskolan

kunna ge allmän behörighet till fortsatt ut- bildning.

En utbildning skall för att vara gymna- sial baseras på i princip lägst grundskola (motsvarande). Ett annat krav på utbild- ningen, för att den skall vara behörighets- givande, är att den skall omfatta minst två läsår. Utöver gymnasieskolan finns ett antal andra utbildningsvägar som uppfyller dessa krav. En del av dessa är vikande skolformer. I stort kan dessa olika vägar inordnas i föl- jande grupper.

Skolformer som ger huvudsakligen allmän utbildning

Skolformer som ger fackutbildning och har viss lägsta ålder, i regel 18 år, som ett villkor för inträde

Vissa yrkesskolekurser (motsvarande)

Särskilda gymnasieformer med fackut- bildning

Utbildning utanför det egentliga skolvä- sendet, t. ex. vid verk och företag eller i or- ganisationer. Dessa utbildningsvägar behand- las i anslutning till frågan om de vuxnas behörighet.

Huruvida en skolform skall räknas som gymnasial och hur lång tid av en viss studie- gång som är att hänföra till det gymnasiala stadiet är i en del fall inte omedelbart givet, eftersom indelningen grundskola (motsvaran- de) och gymnasialt stadium ännu inte till- lämpas genomgående i utbildningsväsendet. Vissa utbildningsvägar har därför av KU placerats in i denna Stadieindelning på grund- val av en av utredningen för ändamålet gjord uppdelning av en i verkligheten samman— hängande studiegång.

I en del fall kan en person ha genomgått en relativt lång och kvalificerad utbildning som dock ej bygger på grundskola (motsva- rande). Vid bedömningen av en sådan ut- bildnings behörighetsvärde bör enligt KU:s mening tonvikten läggas på frågan om de två sista åren i utbildningen kan räknas som gymnasiala. Bedömningen kan också ses som en kontroll av att utbildningen i fråga, tillsammans med den sökandes föregående utbildning, motsvarar minst elva års sam- manlagd studietid. Vid bedömningen av ut- bildningsnivån bör hänsyn tas också till in-

trädesåldern. Sådan utbildning som kan på- börjas tidigast vid 18 års ålder bör som re- gel hänföras till lägst den gymnasiala nivån, oavsett den föregående utbildningens längd.

Även avgränsningen mot den högre ut- bildningen är i många fall oklar. Vissa mo- ment av klart eftergymnasial karaktär kan ingå i en annars gymnasial utbildning, t. ex. en universitetskurs i en folkhögskolas stu- dieprogram. Åldersvillkor, innebärande att för behörighet krävs lägst 18 års ålder, an- ger att utbildningen åldersmässigt hör hem- ma på eftergymnasial nivå och kan vara attraktiv även för ungdom med t. ex. gym- nasie- och fackskolutbildning. Frågor av det- ta senare slag behandlas i kapitel 9.

Det har inte varit möjligt att åstadkomma en fullständig genomgång av alla förekom- mande utbildningsvägar. KU begränsar sig till en del exempel på olika slag av sådan gymnasial utbildning som bör ge behörighet till eftergymnasiala studier enligt de normer KU föreslår. I övrigt bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att avgöra i vilken mån en sökandes utbildning är gymnasial.

En del av de nedan behandlade utbild- ningsvägarna är vikande skolformer, t. ex. kommunala tekniska skolor, vilka i fråga om dagskolor efter hand ersätts av teknisk linje i fackskolan. Vissa skolformer har redan ersatts av andra, t. ex. det tvååriga handelsgymnasiet. Eftersom ett betydande antal personer i yrkesverksam ålder fått sin utbildning i vikande eller helt ersatta skol- former, måste man emellertid uppmärksam- ma behörighetsvärdet även av sådan utbild— ning.

I exemplifieringen förekommer huvudsak- ligen utbildning inom det egentliga skolvä- sendet, dvs. statligt och kommunalt reglerad skolutbildning. Detta innebär inte att utred- ningen ställer sig avvisande till att behörig- het vinns genom utbildning utanför den- na sektor. Enligt KU:s mening bör huvud- mannaskapet för en utbildning inte tillmätas någon betydelse vid bedömningen av dess behörighetsvärde. Olika slag av utbildning utanför den egentliga skolan som anordnas av t. ex. arbetsgivare, företag, verk eller kom- muner bör kunna tillgodoräknas om utbild-

ningen uppfyller kraven (gymnasialt stadium, minst tvåårig). Detsamma gäller om utbild- ning som anordnas av organisationer m. fl. I princip bör också kvalificerade del-tidsstu- dier som bedrivits under längre tid kunna i rimlig omfattning omräknas till motsvaran- de heltidsutbildning. Frågor som rör utbild- ning utanför skolväsendet behandlas dock huvudsakligen i anslutning till de vuxnas behörighetsvillkor.

10.8.2. KU:s tidigare förslag

I KU:s betänkande med förslag till provi- soriska behörighetsregler (stencil, ecklesia- stikdepartementet 1966: 13) samt iutredning- ens skrivelse till Konungen 12.12.1967 an- gående inträdesvillkor för klasslärarutbild— ning framläggs bl. a. förslag om behörighets- värdet av vissa slag av utbildning vid an- tagning till sådan högre utbildning som lig- ger utanför universitetssektorn.

Förutom gymnasium (motsvarande) och fackskola föreslås följande utbildningsvägar ge allmän behörighet till sådan eftergymna- sial utbildning.

Gymnasieingenjörsutbildning på s.k. spe- ciallinje (tvåårig)

Småskollärarutbildning på tvåårig linje Folkhögskola (två årskurser byggande på grundskola eller tredje årskurs)

Handelsgymnasieexamen på tvåårig linje

Kommunal flickskola (normalskolekom- petens)

Annan mot fackskola svarande utbildning.

10.8.3 Skolformer som ger allmän utbildning

De nu fristående skolformerna gymnasiet och fackskolan, vilka i princip oförändrade ingår i gymnasieskolan, bör givetvis ge sam- ma behörighet som motsvarande linjer i gymnasieskolan. Utbildning i det nuvarande gymnasiets företrädare (enligt 1954 års och tidigare stadgor) bör även i fortsättningen, på självklara grunder, vara behörighetsgivan- de för eftergymnasial utbildning.

I den s.k. behörighetskungörelsen (SFS 1967: 450) upptas ett antal utbildningslinjer som, ibland på vissa villkor, är i behörighets-

hänseende jämställda med studentexamen eller gymnasiekompetens (se kapitel 4). Så- dana utbildningslinjer som tidigare kunnat ge behörighet till högre utbildning, t.ex. avgångsexamen vid Hvilans specialgym- nasium och begränsad studentexamen vid försvarets läroverk, bör även i fortsättningen ge sådan behörighet, oavsett om linjen i fråga alltjämt är inrättad eller om den av- vecklats. I den mån särskilda villkor som kompletteringar c. d. är krav för allmän behörighet, bör dessa emellertid utgå.

Folkhögskola. Denna skolform behandlas i samband med de vuxnas behörighetsvillkor.

Flickskola. Den kommunala flickskolan, ledande till s.k. normalskolekompetens, ger tillsammans med underliggande obligatorisk skola en i regel elvaårig utbildningsgång. Utbildningstiden i obligatorisk skola och flickskola motsvarar således i tid grundskola jämte fackskola. I de avslutande årskurserna förekommer viss linjedelning. Utredningen cfinner för sin del a-tt de två högsta årskur- serna i flickskolan bör räknas som gymna- siala och att normalskolekompetens därför bör ge allmän behörighet till högre utbild- ning på samma sätt som fackskolan.

Flickskolan är en vikande skolform. An- talet elever var 16.9.1968 totalt 2 846, varav 852 i avslutningsklasserna. Då antagning till nybörjarklasser därefter ej ägt rum, kan an- talet personer som i framtiden får normal- skolekompetens (fram t.o.m. 1974) beräk- nas till närmare 2000 (Statistiska medde- landen U 1969: 3).

Enskilda skolor. I Sverige finns för när- varande ca 30 statsunderstödda privata sko- lor, som i regel tillämpar det allmänna skol- väsendets läroplaner. Ett exempel på ut- bildning av annat slag är waldorfskolan. Ut- bildning i waldorfskola har hittills inte gett behörighet till högre utbildning. Kristoffer- skolan i Stockholm är en sådan (examensfri, tolvårig) skola, den hittills enda av waldorf- skolorna i Sverige med gymnasialt stadium. Den står under SÖ:s överinseende och er- håller statliga och kommunala driftsbidrag men är ej underkastad privatskolestadgan och tillämpar ej läroplanerna för det offent- liga skolväsendet i övrigt. Tolvårig skolgång

Utbildning Ålderskrav

Teknisk utbildning Sjöingenjörsutbildning

Sjökaptensutbildning

Vård yrkesutbildning Arbetsterapeututbildning 18 år Laboratorieassistentutbildning 17 år Medicinsk-teknisk assistent— 17 år utbildning Sjukgymnastutbildning 18 år Sjuksköterskeutbildning 18 år Social utbildning Socialpedagogutbildning 19 år Ålderdomshemsföreståndar— 18 år utbildning

Pedagogisk utbildning

Folkskollärare 18 år Förskollärare 19 är Gymnastiklärare 18 år Hushållslärare 19 år Småskollärare 18 år Textillärare 19 år

Skoglig utbildning

Statens skogsmästarskola 22 år

Ekonomisk utbildning Bankutbildning 17 år Ekonomiföreståndarutbildning 21 år

av detta slag är att betrakta som en parallell- form till Studiegången genom grundskola och gymnasium och bör således ge allmäg behörighet som reguljärt gymnasium. På motsvarande sätt bör, enligt intagningsmyn— dighetens bedömande, också andra enskilda skolor kunna ge behörighet, t. ex. skolor för vissa befolkningsgrupper av utländsk härstamning.

10.8.4 Fackutbildande skolformer med vissa ålderskrav för inträde

Ovan återfinns en sammanställning av ett antal minst tvååriga fackutbildningar som baseras på genomgången grundskola och som, formellt eller i praktiken, uppställer krav på i regel lägst 18 års ålder som ett villkor för inträde. Gemensamt för samtliga

Utbildnings- längd (år) Anm.

2 Maskinteknikerkurs krävs för inträde 2 Styrmanskurs krävs för

inträde

3 2 2—2 %

2 2 1/2

3 3

4 Under avveckling 2 2 Krav på gymnasiala kun- skaper i vissa ämnen 3 3 (tidigare 2) Under avveckling 3

2 (inkl. 1 ter- mins prep.-kurs)

Vid yrkesskola

NN

utbildningsvägar av detta slag är således, att det på grund av ålderskraven ej är möjligt att övergå direkt från grundskolan till nå- gon av dem. De rekryteras i växande om- fattning med personer som har genomgått gymnasium eller fackskola. I den mån re- kryteringen sker från sådan eller annan gymnasial utbildning är dessa linjer till sin funktion närmast eftergymnasiala (jfr U 68:s direktiv som anlägger detta synsätt). Flera av dessa utbildningslinjer diskuteras utförligt i kapitel 9 och föreslås där bli även formellt inordnade i den högre utbildningen. I den mån så sker, kommer berörda utbild- ningslinjer att i viss mening bli vikande skol— former; nyrekrytering av studerande med grundskolebehörighet (motsvarande) kommer efter hand att upphöra. Å andra sidan kom- mer under lång tid många vuxna att ha

allmän—behörighet på grundval av den ti- digare utbildningen.

Frikyrkliga seminarier inom olika fria kristna samfund ger teologisk utbildning för verksamhet som pastor eller missionär inom respektive samfund. Genom beslut 6.6.1968 och senare medgav Kungl. Maj:t att vissa av dessa skolor, vilka är privata inrättningar, tills vidare skulle stå under statlig tillsyn genom UKÄ. Genom dessa beslut står föl- jande skolor under sådan tillsyn.

Johannelunds teologiska institut i Uppsala (Evangeliska fosterlandsstiftelsen)

Metodistkyrkans teologiska seminarium i Göteborg

Svenska missionsförbundets teologiska se- minarium i Lidingö

Svenska baptistsamfundets Betelsemina- rium i Stockholm

Örebro missionsförenings teologiska semi- narium i Örebro.

De frikyrkliga seminariernas utbildning ligger delvis på högre utbildningsnivå. Enligt UKÄ, som i remissyttrande till Konungen 15.11.1967 angående statlig tillsyn åberopar av SÖ anordnad granskning av vissa frikyr- koseminariers kursplaner, är utbildningen vid dessa till stor del jämförbar med verk- samheten vid de teologiska fakulteterna. I samma skrivelse anförs att det torde vara berättigat att i frikyrkoseminarieutbildningen se en målinriktad yrkesutbildning.

Som exempel på utbildningen vid ett se- minarium av detta slag kan här anföras vis- sa uppgifter rörande Metodistkyrkans teolo— giska seminarium.

Inträdesfordringarna är studentexamen (motsvarande), fackskola (motsvarande) el- ler grundskola jämte minst två års påbygg- nadskurser i folkhögskola. Dispens från dessa krav kan beviljas äldre personer. Un- dervisningen vid seminariet är treårig. I det- ta fall är inträdesfordringarna sådana att ut- bildningen är av eftergymnasial natur.

Enligt KU:s uppfattning bör utbildning vid ovannämnda frikyrkliga seminarier, lik- som annan här behandlad fackutbildning, normalt ge behörighet till högre utbildning. I den mån utbildningen vid sådant semi- narium är gymnasial, bör den för att fylla

kravet för behörighet omfatta minst två läs- år. Särskilt personer med äldre (gymnasial) utbildning vid dessa seminarier kan få be- hörighet genom en sådan bestämmelse (om den tidigare utbildningen vid frikyrkliga seminarier, se SOU 1952: 29).

1085 Vissa yrkesskolekurser (motsvarande)

Fullgjord skolplikt är det vanligaste kravet för inträde i yrkesskolan. Genomgången folkskola kan därför vara tillräcklig förbe- redelse. 1 kommuner, där grundskola är genomförd, kan emellertid undervisningen i yrkesskola baseras på grundskolekunskaper hos flertalet elever, varför yrkesskolan i rea- liteten då är gymnasial. Vissa kurser har ett obligatoriskt krav på grundskolutbildning. En sådan kurs är den tvååriga bankutbild- ning som nämns i föregående avsnitt och som anordnas vid vissa yrkesskolor, den två- åriga hushållstekniska utbildningen m.fl. I en del fall är det fråga om högre utbildning, t. ex. de ettåriga kurser i ADB som förut- sätter gymnasium, fackskola eller motsva- rande utbildning som grund.

Huruvida en yrkesskolutbildning är gym- nasial eller ej måste från fall till fall avgöras av tillsynsmyndighet. Vägledande för myn- dighetens bedömning bör härvid främst vara om utbildningen i fråga krävt grund- skola (motsvarande) som inträdesvillkor eller ej. Om utbildningen i fråga är att be- trakta som gymnasial och omfattar minst två läsår, bör den ge allmän behörighet.

Teknisk utbildning vid kommunala tek- niska skolor (ersätts i fråga om dagskolor successivt med teknisk linje i fackskola) el- ler enskilda tekniska skolor och institut leder fram till teknikerkompetens (efter tek- nikerkurs) och ingenjörskompetens (efter högre fackkurs som påbyggnad till tekniker- kurs). Inträdesvillkor är i regel fullgjord skolplikt samt praktik inom fackområdet. Kurstiden fram till ingenjörskompetens är vanligen fem terminer, vid aftonskola tio terminer. Gymnasieutredningen bedömde de två sista åren av denna utbildning som gym— nasiala (i aftonskola de sista sju terminerna; SOU 1965: 60, s. 57 f).

Personer med utbildning vid tekniskt in- stitut utgjorde ungefär tio procent av hela antalet dispenssökande vid universiteten 1964—1968, dvs. 230 av 2300 (se KU:s specialbetänkande SOU 1970: 20). Även un- der första halvåret av försöksverksamheten med utvidgad behörighet utgjorde instituts- ingenjörerna ca tio procent av de inskrivna (80 av 803).

F ackingenjörer som examinerats efter kor- respondensstudier vid Hermods eller NKI har genomgått fackingenjörskurs, som mot- svarar utbildningen vid de kommunala tek- niska skoloma, eller högre fackingenjörs- kurs. Parallellen med de kommunala sko- lorna visar att båda utbildningslinjerna är (gott och väl) gymnasiala. Utbildningen är avsedd för vuxna och riktar sig främst till förvärvsarbetande personer som vid sidan av arbetet vill skaffa sig en teknisk utbild— ning. Den högre (större) kursen är ingen påbyggnad på fackingenjörskursen, utan bå- da kurserna kan påbörjas på grundval av obligatorisk skola.

10.8.6 Särskilda gymnasieformer med fackutbildning

Teknisk specialkurs vid gymnasium leder till kompetens som gymnasieingenjör och ger behörighet till klasslärarutbildning och eko— nomutbildning, i det senare fallet enligt äm- betsskn'velse till UKÄ 8.3.1968. För närva- rande krävs som regel för inträde vid spe- cialkursen att ha fyllt 18 år samt att ha slut- betyg från teoretiskt inriktad linje i grund— skolan jämte vissa förkunskaper från fack- skolans tekniska linje, årskurs 1. Utbild- ningen är tvåårig (dagtid) eller treårig (två års kvällsstudier samt ett års dagstudier). Omfattande förpraktik krävs: 12 månader för treårig utbildning, 24 månader för två- årig. Tidigare har inträdesåldem varit 17 år och grundskolekunskaper har krävts endast i fem ämnen. Enligt de nya inträdesvillkoren är utbildningen gymnasial, på gränsen till högre utbildning. De omfattande praktik- kraven gör det berättigat att räkna även utbildning med de tidigare inträdeskraven som gymnasial. Läsåret 1969/ 70 fanns spe-

T reårig utbildning vid tekniskt gymna- sium, ledande till kompetens som gymnasie- ingenjör, har ersatts med teknisk linje i det nya gymnasiet. Utbildningen ger enligt nu gällande provisoriska behörighetskungörelse behörighet till universitet och högskolor, dock endast på vissa villkor (tyska och eng- elska med godkända betyg i examen, gym- nasiekunskaper i historia för studier vid vissa fakulteter). Dessa krav bör enligt KU:s mening bortfalla.

Bergsskolan i Filipstad har en utbildning som ansluter sig till den tekniska utbildning- en i fackskola och gymnasium. Enligt tillägg till behörighetskungörelsen i SFS 1968: 295 ger utbildning vid skolan behörighet till tek- nisk fakultet på i stort sett samma villkor som gäller för studentexamen (avgångsbe— tyg tidigast 1965) eller gymnasiekompetens (slutbetyg från skolan).

T våårig utbildning vid handelsgymnasium upphörde att rekrytera nya elever fr.o.m. höstterminen 1961 och ersattes med treårig handelsgymnasieutbildning. Den tvååriga formen finns alltså inte längre inom utbild- ningsorganisationen. Utbildningen. ger be- hörighet till klasslärarutbildning samt till ekonomutbildning enligt ovannämnda äm- betsskrivelse. Dispenssökande med sådan ut- bildning förekommer förhållandevis ofta. Enligt kungörelse 1953 angavs bl. a. att han- delsgymnasium (statsunderstött) skulle byg- ga på realexamen eller motsvarande kun- skaper.

T reårig utbildning vid handelsgymnasium ledande till kompetens som gymnasieekonom har ersatts med ekonomisk linje i det nya gymnasiet. Utbildningen ger enligt den nu gällande provisoriska behörighetskungörel- sen behörighet till universitet och högskolor i samma utsträckning som studentexamen (motsvarande). '

10.8.7 Sammanfattande förslag

Gymnasial utbildning utanför gymnasiesko- lan av här exemplifierade slag, bör ge all— män behörighet till högre utbildning under förutsättning att den gymnasiala utbild-

ningen i fråga omfattar minst två läsår. Det bör ankomma på tillsynsmyndighet. att avgöra om en utbildning uppfyller dessa fordringar.

10.9 Vuxnas utbildning och behörighet

10.9.1. Behörighet genom utbildning

Undersökningar av den s.k. utbildnings- reservens storlek visar, som ovan framhål- lits, att ett betydande antal vuxna kan förut- sättas ha förutsättningar för högre studier. Både den obligatoriska skolan och den fortsatta ungdomsutbildningen har utbyggts successivt under en följd av år. Den breda samhällsinsatsen på vuxenutbildning har däremot påbörjats först nyligen. Utbild- ningsreserven torde således för närvarande och under lång tid framöver omfatta större andelar av befolkningen i de högre ålders- klasserna än i de lägre. Utbildningsreservens storlek, dvs. andelen av olika årskullar vux- na personer, som kunde ha genomgått mer omfattande utbildning än de fick tillfälle till i ungdomsåren, är ett tänjbart begrepp. Det visar bl. a. en jämförelse mellan Sverige och USA beträffande ungdomens tendens att gå vidare till högre studier. I USA går en be- tydligt större andel av en årskull än i Sverige vidare, och denna andel ökar. Man kan allt- så anta att betydligt mer än de ca 25 pro- cent av en årskull svenska ungdomar, som för närvarande går till högre studier, har förutsättningar och intresse för sådan utbild- ning. Det är inte möjligt att närmare ange hur stor denna andel av årskullen är, var- för man endast kan konstatera att den ytter- ligare ökar utbildningsreserven, dvs. grup- pen vuxna med förutsättningar för högre studier.

Olika undersökningar av tillströmningen till den kompetensinriktade kommunala och statliga vuxenutbildningen visar en hittills klar dominans av yngre personer. Dessa har också i stor utsträckning en mer omfattande förutbildning än de äldre.

Den kommunala och statliga vuxenutbild- ningen, i varje fall den nivåmässigt gymna- siala delen, torde i icke obetydlig grad kom-

ma att utgöra ett slags kompletteringsinsti- tut för tillträde till högre utbildning, där de vuxna som redan har tämligen lång utbild- ning på jämförelsevis kort tid kan förvärva de nödvändiga meriterna för behörighet till eftergymnasial utbildning. Ålders- och för- utbildningsstatistiken över deltagare i den gymnasiala vuxenutbildningen, liksom de s.k. dispensämnenas framskjutna ställning vid ämnesval och studieplanering, tyder för övrigt på att den behörighetsgivande funk- tionen redan nu spelar en viktig roll.

I och för sig är den här berörda utveck- lingen varken ogynnsam eller anmärknings- värd. Enligt KU:s mening finns det emeller— tid risk för att de något äldre vuxna med förutsättningar för högre studier inte i lika hög grad som de yngre kommer att betrakta den kommunala och statliga vuxenutbild- ningen som en framkomlig väg till fortsatt utbildning. Många vuxna tillägnar sig både studiefärdighet och andra förutsättningar för kvalificerad utbildning på andra vägar. För dem innebär det nuvarande principiella kravet på fullständig gymnasial utbildning för tillträde till högre studier, att de måste anslå avsevärd tid åt förberedande utbild- ning, i vissa fall kanske åt både förgymna- siala och gymnasiala studier. Sådan tidskrä- vande utbildning torde vara svårare för de något äldre än för de yngre att genomföra, bl.a. på grund av engagemang i yrkes—, förenings- och annan samhäl—lsverksamhet. Sådant engagemang är emellertid ofta både ett viktigt kriterium på studielämplighet och ett incitament att genomgå fortsatt utbild- ning. I de fall sådan för individ och samhäl— le önskvärd fortsatt utbildning kan komma att rubriceras som högre utbildning i KU:s mening, synes det vara felaktigt och orätt- vist, om brist på tid för att uppfylla de formella kraven på allmän behörighet till sådan utbildning skulle lägga hinder i vägen för önskad fortsatt utbildning.

Med hänvisning till ovanstående synpunk- ter finns det enligt KU:s mening ett behov, framför allt för de något äldre vuxna, av en väg till högre utbildning som inte kräver andra formella, preciserade förkunskaper än de som oundgängligen måste uppställas för

att vederbörande skall kunna följa under- visningen vid den utbildningsväg han öns- kar pröva. I den pågående försöksverksam- heten med vidgat tillträde enligt bestäm- melserna i SFS 1969: 68 erbjuds en sådan behörighetsväg för ett begränsat antal äm- nen och ett begränsat studiemål.

Generationsolikheterna utgör för närva- rande ett av de mer framskjutna motiven för vuxenutbildningsåtgärder av skilda slag liksom för försök att undanröja vissa spär- rar av formell natur framför den högre ut- bildningen. Dessa skäl kommer att få mins- kad aktualitet som en följd av ungdoms- skolans snabba utbyggnad, den allmänna standardutvecklingen och olika studiesociala åtgärder. För den högre utbildningens del innebär detta att behovet av speciella villkor för underutbildade vuxna efter hand mins- kar i betydelse. Med gymnasieskolans ge— nomförande får minst 85 procent av ung- domskullama redan i början av 1970-talet en med den obligatoriska skolan samman- hängande gymnasial utbildning som ger all- män behörighet till högre utbildning (enligt KU:s förslag). Samtidigt minskar den un- derutbildade delen av åldersgruppen 20—40 år — dvs. den i all vuxenutbildning för när- varande mest frekventa gruppen — redan un- der 1970—talet i storlek.

Försöksverksamheten enligt bestämmelser- na i SFS 1969: 68 medger även för folk- högskolans elever partiella universitetsstudier i vissa ämnen vid uppnådda 25 års ålder och efter fem års yrkesverksamhet. Många av folkhögskolans elever torde uppnå ål- dersgränsen i nära anslutning till slutföran- det av sina folkhögskolestudier. Många upp— fyller också kravet på yrkesverksam tid.

KU har emellertid funnit att 25-årsregeln är onödigt begränsande för folkhögskolans elever. Eftersom genomsnittsåldern för folk- högskoleleverna är ca 21 år, har dessutom ett stort antal folkhögskolutbildade inte ens dessa formella möjligheter att gå vidare när de lämnar folkhögskolan. Det är enligt KU:s mening vidare att förmoda att de studie— förutsättningar hos folkhögskoleleverna, som ger dem behörighet till viss lärarutbildning samt journalistutbildning, utgör tillräckliga

förutsättningar också för andra högre stu— dier. Folkhögskolutbildningens starka inslag av samhällsorientering och sociala frågor synes göra denna studerandegrupp lämpad för kvalificerad vidareutbildning. Folkhög- skolan bör sålunda ge allmän behörighet till i princip all eftergymnasial utbildning. Därmed blir folkhögskolan i behörighetshän- seende jämställd med fackskolan, vilket ock- så är i enlighet med ett tidigare riksdagsbe- slut (se härom KU:s principförslag till pro- visoriska behörighetsregler i KU 1).

Vuxna förvärvar relativt ofta, i anslut- ning till sin verksamhet i yrkes- eller sam- hällslivet, någon form av utbildning, även om de saknar formell skolutbildning utöver den obligatoriska skolan.

I olika slag av vuxenutbildning utanför det reguljära skolsystemet gäller för flertalet studievägar, att utbildningen är nära knuten till, ibland helt integrerad i den yrkes-, för- enings- eller annan verksamhet som den stu- derande har som huvudsyssla. I regel inne- bär detta både att studierna bedrivs på en hög motivations- och prestationsnivå och att ett visst urval sker eller skett bland de stu- derande med avseende på kapacitet, ambi- tion och andra resurser för personlig utveck- ling. Inte minst viss facklig utbildning lik— som vissa former för personalutbildning går i många fall t. o. m. över gränsen till högre utbildning vad beträffar både ämnesinnehåll och arbetsformer. Utan att det alltid kan formellt dokumenteras kan dessa kurser ge en väl så god grund för högre studier som reguljär gymnasial vuxenutbildning.

Studieformerna präglas emellertid av stor variation både inbördes och sinsemellan. Vidare är sällan en vis utbildning knuten till en och samma kompetensbakgrund. I flera fall bygger olika studievägar på var- andra och på yrkesmeriter i ett mönster som svårligen låter sig standardisera och översätta till en användbar mall för behö- righetsvärdering. Ett betydande antal av de här berörda utbildningsvägarna torde dock såväl kvantitativt som kvalitativt väl mot- svara gymnasial skolutbildning, dvs. ger i stort sett motsvarande förberedelser för fort- satt utbildning. Kombinationen av urval och

studier vid sådana studievägar ger i regel en garanti för att kursdeltagarna får tillräckli- ga förutsättningar för fortsatt utbildning bå- de i fråga om allmänorientering och studie- erfarenhet.

Även viss yrkesskolutbildning och arbets- marknadsutbildning bör kunna bedömas på sätt som här skett vad beträffar jämförelsen med gymnasieskolutbildning.

10.9.2. Särskilda vägar till högre utbildning

Läsåret 1968/ 69 bedrev ca 14 000 personer grundläggande universitetsstudier inom de- centraliserad och extern universitetsutbild- ning. Till dessa grupper räknas deltagarna i UKÄ:s decentraliserade kurser, arrange- rade av UKÄ i samverkan med lokala skol- styrelser, deltagama i studieförbundens uni- versitetscirklar samt, enligt särskilda bestäm- melser, i universitetskurser per korrespon- dens i kombination med särskilda, muntliga kurser vid universitet. Tillträdet till dessa olika former av universitetsstudier utanför de egentliga universitetsinstitutionema är som regel ej reglerat av allmänna behörig- hetsvillkor, men fortsatta studier vid uni- versitet står då ej utan vidare öppna (se kapitel 4).

Decentraliserad och extern universitetsut- bildning samt vissa övriga studievägar (icke institutionsbundna utbildningsformer) attra- herar ett betydande antal studieintresserade utan gymnasial utbildning. Med få undantag erbjuder emellertid sådan utbildning i dag studiemöjligheter utöver 20-poängsnivån. Vill man genom vidgade tillträdesmöjlig— heter till den institutionsbundna undervis- ningen öppna möjligheter för de extern- studerande att där fortsätta sina påbör- jade studier, måste innehållet i behörighets- prövningen för tillträde rimligen vara annor- lunda än i fråga om de sökande från ung- domsskolan eller enligt nu gällande dispens- krav. Det är svårt att motivera att vuxna, som påbörjat och framgångsrikt genomfört en utbildning på universitetsnivå ehuru utan- för universitetet, av formella skäl hindras från en omedelbar fortsättning av studierna eller från rätt att på samma villkor som

andra studerande tentera vid universitet el- ler högskola.

Eterförmedlad högre undervisning har en- dast förekommit försöksvis (radiokursen i statskunskap 1965—1967). Försöket synes emellertid visa bl. a. att eterundervisningen kan ha stor genomslagskraft så till vida att den dels kan attrahera delvis andra stude- randekategorier än övrig vuxenutbildning, dels visat sig kunna leda till godtagbara stu- dieresultat även för studerande med ringa formell förutbildning. Trots nödvändig hop- koppling med folkbildningsverksamhet, uni- versitetsinstitution, korrespondensskola eller annan institution för seminarieövningar och tentamen torde eterförmedlad undervisning som studieform ställa avsevärda krav på självstudier och studieplanering och ge kursdeltagarna god studieträning. I den mån framtida deltagare i grundkurser, inhämtade via etermedia, söker sig till fortsatta högre studier torde de i stor utsträckning komma via studieförbunden.

Ovan har berörts behovet av ökade möj- ligheter till fortsatta studier inom den högre utbildningen för olika slag av externstude- rande. Motsvarande möjligheter bör också erbjudas radio/TV-studerande på motsva- rande nivå även om de inte haft anknytning till studieförbund, folkhögskola o. d.

Försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre utbildning (enligt SFS 1969: 68) kan, redan innan ett nytt behörighetssystem kan vara i funktion, väntas medföra krav från de studerande på möjligheter att fort- sätta utöver de tillåtna 60 poängen. Frågan om denna studerandegrupps behörighet för fortsatta studier bör lösas så att de stude- rande inte onödigtvis hindras av formella krav (jfr ovan om externstuderande m.fl.). De bör normalt få rätt att fortsätta sina stu— dier utan begränsning under förutsättning att de uppfyller tidigare angivna krav på språkkunskaper (se kapitel 14).

10.9.3. Särskild bedömning av utbildning inhämtad i vuxen ålder

KU har inte haft möjlighet att i sitt arbete inrymma någon mer ingående redogörelse

för den vuxenpedagogiska forskningens iakt- tagelser om vuxnas speciella studievillkor, förutsättningar etc. Emellertid kan följande framhållas som är av praktisk betydelse för synen på vuxnas behörighetsfrågor.

Vuxnas studier äger i regel rum under andra former och villkor än studier i ung- domsåren. Oftast krävs en större personlig insats och studierna sker ofta under pres- sande yttre förhållanden, på fritid efter full arbetsdag, under åsidosättande av familjen etc. Vuxenstudier kan därför generellt sägas kräva högre motivation än ungdomsstudier. En konsekvens härav är att det faktum att en person som fullföljt studier i vuxen ålder, yrkesutbildande eller av folkbildningskarak- tär, visar att han har stark motivation för studier, något som borde kunna tillmätas stort värde som tecken på förutsättningar för fortsatt utbildning.

Målinriktningen hos den som genom vuxenstudier nått till den högre utbildningen torde i regel vara stark. Av dem som under andra halvåret 1969, dvs. omedelbart efter bestämmelsernas ikraftträdande, inskrevs i enlighet med SFS 1969: 68, uppger över 70 procent att deras studiemotiv är att förkovra sig inom sitt yrke eller att byta yrke. Denna målinriktning reducerar riskerna för studie- avbrott och bör vid förändrad rekrytering tillmätas betydande värde som ett medel att upprätthålla den högre undervisningens kva- litet och produktivitet.

Motivations- och målinriktningsaspekten ger ytterligare belysning åt möjligheterna för viss särbehandling av de vuxna i fråga om behörighet. Det finns fog för att, åtmins- tone inom vissa gränser, högre värdera pres- tationen att fullfölja studier som vuxen, ju äldre vederbörande är.

Som ett slags nivågaranti vid tillämpning av i övrigt liberala regler för allmän behö- righet, särskilt för tillträde till studievägar utan särskilda förkunskapskrav, kan samti- digt olika typer av orienterings- och förbe- redelsekurser anordnas. KU återkommer till frågan om värdet av den studieträning, som de särskilda förkunskapskraven kan ge, och till möjligheterna att i kursform vägleda och orientera de vuxna.

1094 Ålder och yrkesverksamhet som behörighetsgrund

Då det finns ett slags behörighetsgrund de- finierad i viss utbildning eller genom visst urvalsinstrument, t.ex. studielämplighets- prov, och därigenom en behörighetströskel existerar framför den högre utbildningen, är en avgränsning av den behöriga gruppen ge- nom exempelvis ett ålderskrav mindre nöd- vändig. Då däremot, som i fråga om det vidgade tillträdet till högre utbildning enligt SFS 1969:68, behörigheten delvis ligger i kunskaper och erfarenheter som den sö- kande tillägnat sig under viss tids yrkes- verksamhet måste någon gräns dras.

Enligt KU:s mening bör begreppet vuxen eller vuxenstuderande ges en vid definition. Den högre utbildningen kan framdeles komma att få nya uppgifter, som delvis änd- rar förutsättningarna för eventuella gräns- dragningar i form av åldersregler. Nya distributionsformer för högre utbildning, t. ex. universitetskurser förmedlade genom massmedia, kan få åldersgränser att förlora en stor del av sin mening, eftersom under- visningen då blir faktiskt tillgänglig för alla.

Tillträde till gymnasial vuxenutbildning kräver en lägsta ålder av 18 år, dvs. den ålder vid vilken ungdomar normalt avslutar fackskolan. Med denna utgångspunkt borde åldersgränsen för tillträde till eftergymnasial utbildning för sökande utan gymnasial ut- bildning sättas på andra sidan 20-årsgränsen. Som ett av kraven för tillträde till arbets- marknadsutbildning gäller 21 år som lägsta ålder, fr. o. m. 1.7.1970 20 år.

Utan en åldersgräns mellan ungdom och vuxna, i de fall de sistnämnda kan få behö- righet på andra villkor än de yngre, kunde genvägar kring ungdomsskolan öppnas till högre utbildning, genvägar vilka skulle kun- na utnyttjas av ungdomar utan sådan behö- righet som förvärvats på för ungdom nor— mala vägar.

Erfarenheter från yrkeslivet är naturligt- vis viktigare än viss ålder i och för sig som grund för högre utbildning. Krav på yr- keserfarenhet av viss längd synes därför vara mer grundläggande än åldersgränser.

Ett krav på viss tids yrkesverksamhet som ett behörighetsvillkor torde dessutom vara ett smidigare instrument än en åldersgräns för avgränsningen av vuxengruppen. Yrkes- verksam tid ansluter naturligt till den enskil- des utbildnings- och yrkessituation; den grundläggande faktorn i sammanhanget är den ålder vid vilken vederbörande avslutat den obligatoriska skolan. För personer utan gymnasial utbildning varierar denna ålder mellan 13 år (äldre med sexårig folkskola) och 16 år (yngre med nioårig grundskola).

Krav på viss tids yrkesverksamhet inne— bär i praktiken att även en lägsta ålders- gräns fastställs. Om man t. ex. sätter kravet på yrkesverksam tid till lägst fem år, blir de grundskol-utbildade på detta sätt lägst 21 år innan de kan vinna behörighet.

Yrkesverksamhet som vuxendefinition bör i princip avse heltid. Med mindre omfattan— de yrkesverksamhet än den här föreslagna föreligger risk, att en person fyller ut tiden med t. ex. mindre kvalificerade servicearbe- ten på deltid för att på detta sätt invänta att yrkestidskravet (åldern) uppfylls. KU anser att yrkesverksamhet i detta samman- hang bör definieras på i princip det sätt som görs i UKÄ:s anvisningar till bestämmel- serna om vidgad behörighet enligt SFS 1969: 68. Sålunda bör t. ex. vård av hemma- varande barn samt viss militär utbildning räknas som yrkesverksamhet.

10.9.5 Studieerfarenhet

Kraven för allmän behörighet skall bl.a. utgöra en garanti för att den som medges tillträde till högre utbildning har förvärvat erforderlig studieträning.

Hela frågan om behörighetsprövningen kan på längre sikt möjligen komma att lösas genom ett testförfarande. Konstruktion och utprövning av ett studielämplighetsprov har påbörjats av KU, men det torde kräva flera års fortsatt arbete (försöksverksamhet) in- nan man kan räkna med att för behörighets- prövning ändamålsenliga och tillförlitliga prov finns tillgängliga. Under tiden synes andra lösningar böra sökas för behörighets- bedömningen, framför allt av vuxna, i fråga

om formell skolutbildning mindre väl för- beredda sökande till högre utbildning. Vad beträffar kravet på studievana hos de vux- na sökande vill KU framhålla två utgångs- punkter för en generell bedömning.

För det första torde en rätt hög grad av självselektion ske bland de vuxna som söker fortsatt utbildning, innebärande att bl. a. studievanan och den studietekniska färdig- heten är genomsnittligt förhållandevis hög bland vuxna sökande till högre utbildning. Hittillsvarande erfarenheter från försöket med vidgat tillträde till viss universitetsutbild- ning ger belägg för att en dylik självselektion föreligger. Tillgängliga data om dem som antagits till högre utbildning på grundval av andra särbestämmelser beträffande all— män behörighet, t. ex. vid radiokursen i stats- kunskap och i samband med korrespondens- studier, visar samma tendenser. Man skulle således kunna räkna med att de sökande, som på andra grunder än skolmässig förut- bildning, t.ex. viss ålder eller yrkesverk- samhet, kan komma att få allmän behörig- het ofta kommer att ha både en omfattande studievana och stark studiemotivation. Där- emot kan det i många fall vara svårt att vid intagningen jämföra dokumentation över sådan studieerfarenhet med skolbetyg.

För det andra uppställs, utöver de allmän- na behörighetskraven, för tillträde till fler- talet studievägar också krav på särskilda förkunskaper i ett eller flera ämnen. Dessa krav är i princip ovillkorliga och har för många studievägar en omfattning, som tving- ar de icke-gymnasialt utbildade att förbe- reda sig genom studier under i vissa fall avsevärd tid för att få fullständig behörig- het. Förutom ämneskunskaper förvärvar de därvid självfallet ett avsevärt mått av studie- träning.

Man måste räkna med att vuxna utbild- ningssökande utan fullständig gymnasial ut- bildning även framdeles ofta kommer att behöva bedriva omfattande, i många fall mer än årslånga kompletteringsstudier i gymna- sial vuxenutbildning eller på annat sätt, för att i fråga om flertalet eftergymnasiala stu- dievägar kunna uppfylla de särskilda för- kunskapskraven.

Allmän behörighet för vuxna sökande utan sammanhängande skolutbildning bör enligt KU:s mening i avsevärd omfattning kunna grundas på en kombination av å ena sidan ålders— och yrkesverksamhetskriterier, å andra sidan den dokumentation avseende studieträning, som de kan uppvisa i form av betyg (motsvarande) som avser de sär- skilda förkunskapskraven för de kommande högre studierna.

Om kravet på gymnasial utbildning som villkor för allmän behörighet slopas för de vuxna, som här har förutsatts, kan man utgå från att vissa vuxna sökande i berörda äm— nen har förkunskaper som t. o. m. ligger un- der grundskolenivån, när kompletteringsstu- dier inleds. I dessa fall tillkommer således studietid i t. ex. kommunal vuxenutbildning, innan gymnasie- eller fackskolestudier kan påbörjas.

10.10 Ett nytt behörighetssystem för vuxna

10.101. Principiella utgångspunkter

Ett behörighetssystem som, utan ändring av nu gällande kvalitetskrav och med utgångs- punkt i sannolika praktiska förutsättningar, på ett tillfredsställande sätt skall kunna till- godose de vuxnas behov av högre utbildning, bör enligt KU:s mening baseras på följande allmänna principer.

1. Sådana nu existerande formella hinder för vuxnas tillträde till eftergymnasial utbild- ning som inte är sakligt grundade skall un- danröjas.

2. De vuxna utbildningssökandes speciella förutsättningar i fråga om allmänna förkun- skaper, yrkeserfarenheter, samhällsoriente- ring, intressen och studiemotivation m. ni. skall särskilt beaktas.

3. Utrymmet för en framtida uppdelning av utbildningstiden, enligt principen återkom- mande utbildning, bör öka.

4. De vuxnas möjligheter till orientering och vägledning beträffande fortsatt utbild- ning inom bl. a. den högre utbildningens område bör förbättras. Åtgärder i detta syfte bör ingå i behörighetssystemet och utformas

av punkt 3 ovan. Vuxenutbildningsbehoven och de vuxnas

studieförutsättningar undergår fortlöpande förändringar, som måste beaktas också i fråga om behörighetsreglernas utformning. Enligt KU:s mening måste således av flera skäl tillämpningarna av de ovan angivna principiella villkoren fortlöpande revideras.

De grundläggande behörighetsreglerna bör vara så få och enkla som möjligt och av generell karaktär. De bör kompletteras med tillämpningsföreskrifter som utan onödiga dröjsmål kan anpassas till ändrade förhållan- den, t.ex. på grundval av utvärderingar av försöksverksamhet eller med ledning av pro- gnoser. Ett smidigt handhavande av systemet förutsätter kontinuerliga och betydande in- satser med avseende på försöksverksamhet, uppföljning och utvärdering av behörighets- reglernas funktioner. Endast genom sådana åtgärder kan grundvalarna för en tillfreds- ställande, snabb och ändamålsenligt fortlö- pande revidering av behörighetsregler och urvalsförfaranden erhållas.

På visst sätt får särskilda åtgärder för att öppna den högre utbildningen för vuxna ka- raktär av engångsåtgärder, tillämpade i en övergångssituation innan det nya skolsyste- met fått full genomslagskraft i de något hög- re åldersgrupperna.

10.10.2 Utvidgning av försöksverksamheten enligt SFS 1969: 68

Vuxenutbildningsreformen enligt 1967 års riksdagsbeslut i förening med olika studie- sociala reformer har, som ovan framhållits, i hög grad vidgat möjligheterna för personer med begränsad grundutbildning att i vuxen ålder skaffa sig skolmässiga påbyggnader. För vuxna med avsikt att fortsätta sin ut- bildning på högre nivå erbjuder såväl statlig som kommunal, kompetensgivande vuxen- utbildning vägar att förvärva behörighet för tillträde till högre utbildning enligt de regler som gäller för sökande från ungdomsskolan. Minst tvåårig gymnasial utbildning, som av KU föreslås gälla som krav för allmän be- hörighet, skulle alltså i princip kunna upp-

ställas som enda behörighetsväg såväl för vuxna som för sökande från ungdomsskolan till högre utbildning.

Flera skäl talar emellertid för att för de vuxnas del även andra vägar till allmän be- hörighet bör finnas. KU har i det föregåen- de relativt utförligt behandlat dessa skäl. Sammanfattningsvis kan i detta sammanhang följande konstateras.

I den kompetensgivande gymnasiala vux- enutbildningen är för närvarande majorite- ten av de studerande jämförelsevis unga och har dessutom i stor utsträckning redan viss utbildning utöver grundskola. Otvivelaktigt torde det också bland de något äldre vuxna finnas betydande grupper av människor med såväl behov av som de potentiella förutsätt- ningarna för högre studier. För flertalet av dessa är emellertid den formella skolunder- byggnaden så begränsad och olika hinder för ett flerårigt kompletteringsprogram så många och stora, att vägen till högre studier via en fullständig gymnasieutbildning inte ter sig praktiskt möjlig. Icke desto mindre har många genom yrkes-, förenings- eller annan verksamhet förvärvat kunskaper och erfarenheter, som kan utgöra god grund för högre studier.

KU har längs olika vägar försökt finna en lämplig, generellt tillämpbar form för att i ett framtida behörighetssystem beakta även dessa något äldre vuxnas speciella behov av och förutsättningar för högre studier. Ut- bildningskriterier har därvid endast i begrän- sad omfattning befunnits användbara. Utred- ningen har i stället som övergripande krite- rier stannat för de behörighetsgrunder, som gäller i försöksverksamheten med vidgat till- träde enligt bestämmelserna i SFS 1969: 68, dvs. viss tids yrkesverksamhet i kombination med viss ålder. Den faktiska existensen av denna försöksverksamhet gör det naturligt att anknyta till dessa villkor i form av ett betydligt vidgat försök.

Med hänvisning till vad som sagts ovan, bl. a. angående åldersvillkor, borde ett krav på minst fem års yrkesverksamhet i princip kunna utgöra tillräcklig grund för allmän behörighet för vuxenstuderande. KU finner det emellertid inte lämpligt att, parallellt

med den pågående försöksverksamheten med åldersgränsen 25 år, försök också påbörjas med i realiteten andra åldersvillkor. Enligt utredningens mening finns det för närva- rande inte heller något starkare behov av att vidta åtgärder som syftar til-1 generell minskning av kraven i behörighetshänseende för de vuxna i åldrarna 21—25 år. KU åter- kommer dock i det följande till vissa grup- per av utbildningssökande i dessa åldrar.

För de något äldre vuxna föreligger där- emot anledning att vidga tillträdet till efter- gymnasial utbildning utan krav på gymnasial förutbildning som allmänt behörighetsvillkor och utan andra formella hinder. Anslutning- en av KU:s förslag till den pågående för- söksverksamhetens behörighetsvillkor får ses som den tekniska lösning av detta problem, som under förhandenvarande omständighe- ter bedömts mest lämplig.

KU förordar att den inledda försöks- verksamheten enligt bestämmelserna i SFS 1969: 68, vilken tillkommit och utformats i huvudsaklig överensstämmelse med KU:s skrivelse till Konungen 10.5.1968, får fort— sätta i syfte att vinna säker erfarenhet om behörighetsgrundernas värde. Verksamheten bör dock utvidgas till att omfatta i prin- cip alla högre studievägar. Detta överens- stämmer i princip med vad som anför- des av olika remissinstanser i yttranden över KU:s ovannämnda förslag 10.5.1968. UKÄ anförde sålunda i detta sammanhang att an- talet ämnen, vilka skulle omfattas av den föreslagna försöksverksamheten, till en bör- jan måste begränsas av praktiska skäl men att sedan en utvidgning av ämneskretsen borde ske. »Ämbetet bör ges bemyndigande att i den takt förkunskapskraven kan fast- ställas utöka försöksverksamheten med övri- ga ämnen inom filosofisk fakultet.» SÖ fö- reslog att ämneskretsen inte skulle begränsas. Det bör dock understrykas att dessa yttran- den endast avsåg det område inom vilket förslagen skulle tillämpas, dvs. filosofisk fa- kultet. Efter hand som data om tillströmning och studieresultat rn. m. insamlas kan de i SFS 1969: 68 angivna minimigränserna för ålder och yrkesverksam tid eventuellt behöva omprövas. KU förorda—r att tills vidare lägst

25 års ålder och minst fem års yrkesverk- samhet får gälla även för en utvidgning av försöksverksamheten.

Eftersom försöksverksamheten endast på- gått under en kortare tid kan utredningen inte bygga sitt förslag till utvidgning på ut- värdering av några försöksresultat. Grunder- na för förslaget torde emellertid i huvud- sak framgå av ovanstående synpunkter.

Behörighet på här avsedd grund kan sägas utgöra en fortsatt tillämpning av den prin- cip som tidigare införts för fackskolans del genom tillkomsten av en s.k. praktikkvot för fackskolesökande utan behörighetsgivan— de utbildning men med yrkesskola eller er- farenheter från arbetslivet.

En utvidgning av försöksverksamheten med behörighet grundad på kombinationen ålder och yrkesverksam tid kan medföra, att även andra grupper än de förhållandevis välutbildade utnyttjar möjligheterna till hög- re studier. Detta är att hälsa med tillfreds- ställelse, eftersom syftet med försöksverk- samhetens behörighetsregler är att undanröja formella hinder för personer med goda per- sonliga förutsättningar för studier. För att den enskildes studieval skall stå i samklang med hans personliga förutsättningar och för att hans val av utbildning även i övrigt skall kunna baseras på en realistisk uppfattning om utbildningsförhållanden och arbetsmark- nad m. m., föreslår KU nedan inrättandet av särskilda orienteringskurser för vuxna. Dessa kurser bör bli obligatoriska behörig- hetsvillkor för sökande av här avsedd kate— gori. Denna utökning av behörighetskraven föranleds av att försöket utsträcks till i prin- cip alla högre studievägar.

Till den här föreslagna utvidgningen av försöket med vidgat tillträde till högre stu- dier bör knytas olika former av uppföljande och utvärderande verksamhet.

En utvidgning av försöksverksamheten kan komma att medföra vissa problem, framför allt vad beträffar meritvärderingen vid urvalet till de spärrade utbildningarna. Svårigheter t. ex. i fråga om meritvärde- ringen bör dock inte få utgöra hinder för en i övrigt önskvärd lösning av de vuxnas behörighetsproblem.

10.103 Särskilda utbildningsvägar till behörighet

Allmänt

Utbyggnaden av den kompetensinriktade vuxenutbildningen har, som förut påpekats, hittills framför allt tillvaratagits av yngre åldersgrupper. KU har bl. a. därför bedömt det som särskilt angeläget att för de något äldre vuxna pröva möjligheterna att tillmäta även annan utbildning än gymnasieskola betydelse vid prövningen av allmän behörig- het för högre studier. I och för sig är detta endast en helt naturlig anpassning av behö- righetsreglerna till de vuxnas speciella för- hållanden och till deras för olika ändamål bedrivna studier. Tidigare i detta kapitel ut- vecklas hur behörighet till högre utbildning skall grundas på gymnasieskolan m. m., dvs. på i allmänhet typiska former av ungdoms- utbildning. Motsvarande anpassning till vuxenutbildningen är enligt utredningens åsikt en konsekvens av den ovannämnda anslutningen av allmänna behörighetsvillkor till huvudsakligen ungdomsutbildning eller rättare till sådan utbildning som står i prin— cip öppen för både ungdom och vuxna, om än ofta i olika former. I föreliggande avsnitt behandlas behörighetsvärdet av sådan ut- bildning som i allmänhet inte utnyttjas av andra än vuxna.

Det stora flertalet vuxna, som i annan vuxenutbildning än den formellt gymnasiala kan ha förvärvat studieerfarenhet, allmänna ämneskunskaper och övriga förutsättningar i huvudsak motsvarande en tvåårig utbild- ning i gymnasieskolan, torde när de söker fortsatt utbildning på eftergymnasial nivå vara minst 25 år och i regel ha fullgjort minst fem års yrkesverksamhet. De kan då hänföras till en utvidgad försöksverksamhet av den typ som för närvarande regleras av bestämmelserna i SFS 1969: 68.

Man kan emellertid inte bortse från att rekryteringen till vissa vuxenutbildningsvä- gar, som t. ex. personalutbildning och fackli- ga studier, ofta sker i sådana åldersgrupper att många efter slutförd utbildning ännu kan ha flera år kvar till 25-årsstrecket och inte

alltid kan dokumentera minst fem års yrkes- verksamhet. Som exempel kan nämnas att lägsta inträdesålder till folkhögskola i regel är 18 år. En två- eller treårig folkhögskol- utbildning kan således vara avslutad redan i åldern 20—22 år. Inom den decentraliserade och externa universitetsutbildningen gäller ingen åldersgräns för antagning. I princip kan således personer redan i 18—20-årså1- dern ha genomgått en eller flera kurser på universitetsnivå utan att de för den skull är formellt behöriga att inskrivas på grundval av ålders- och yrkesregeln. KU finner det angeläget att även dessa yngre vuxna, om de önskar tillträde till den högre undervis- ningen, under vissa förutsättningar skall kunna förklaras allmänt behöriga utan att först genomgå fullständig utbildning i den gymnasiala skolan.

Personalutbildning m. m.

Kravet på en minst tvåårig utbildning i gym- nasieskolan för allmän behörighet borde kunna anses uppfyllt jämväl av sökande som kan dokumentera viss annan, i huvudsak motsvarande utbildning. Sådan utbildning kan utgöras av t. ex. viss militär utbildning, personalutbildning i samband med statlig, kommuna] eller enskild anställning eller facklig verksamhet i den mån tillfredsstäl- lande dokumcntering föreligger. Under sam— ma förutsättning hör till här berörd förut- bildning också kunna räknas arbetsmark— nadsutbildning, hel- eller deltidskurs vid yrkesskola samt utbildning vid korrespon- densskola, via radio eller TV eller inom fo]kbildningsverksamheten.

Den dokumentation som förekommer, med avseende på respektive utbildningsinne- håll samt kvantitativa och kvalitativa egen- skaper, medger endast i vissa fall direkta jämförelser, t. ex. i form av ett schablonmäs- sigt omräkningsförfarande beträffande tim— antal e. d., med dokumentation över gymna- sial skolutbildning. En betydande flexibilitet präglar många av de aktuella utbildningsvä- garna. Olika personer kan sålunda inom ett och samma system av studievägar förvärva

betydligt olika kunskaper och erfarenheter. Många utbildningar anpassas ständigt efter förändringar hos de egentliga avnämama.

I de fall dokumentationen över genom- gången utbildning omfattar bestyrkta upp- gifter om utbildningen i fråga, bör de ovan nämnda utbildningsvägarna godtas som be- hörighetsgrundande, i varje fall då de tids- mässigt motsvarar gymnasieskolutbildning. Därvid bör mindre hänsyn tas til-] den grund på vilken utbildningen baseras än till veder- börandes ålder då utbildningen påbörjades. Utbildning som kan påbörjas först vid lägst 18 års ålder bör normalt anses vara lägst gymnasial.

Det bör finnas möjligheter för tillsyns- el— ler antagningsmyndighet att besluta om till- godoräknande av utbildning på här nämnda utbildningsvägar som motsvarande gymna- sieskola och därmed som grund för tillträde till de högre studier som den sökande avser att bedriva.

Utöver denna bedömning av behörighets- värdet av viss förutbildning bör också en— ligt KU:s mening finnas bestämmelser om dispens som möjliggör individuell prövning av sökande.

Tillträde till högre studier på grundval av de här berörda utbildningarna torde van- ligen inte komma att efterfrågas av personer under 21 år. Centrala anvisningar till an- tagningsmyndigheterna om behörighetspröv- ningen måste emellertid ange sådana rikt- linjer för bedömningen att ingen genväg öppnas förbi ungdomsutbildningen i gym- nasieskolan till högre utbildning.

F olkhögskolutbildning

Folkhögskola bör i behörighetshänseende likställas med tvåårig gymnasieskola. För be- hörighet bör därför krävas två årskurser som bygger på grundskola (motsvarande) eller tredje årskurs. Vid bedömningen bör hänsyn tas till att enskilda elever kan ha förvärvat kunskaper och erfarenheter motsvarande grundskola jämte två årskurser vid folkhög- skola oavsett kursens startnivå (jfr Sözs an- visningar till kungörelsen om grundskolans kompetensvärde, SFS 1966: 24, 2 5).

Decentraliserad och extern universitetsutbild- Jing

Majoriteten av de studerande inom decen- traliserad och extern universitetsutbildning är 26 år eller äldre. De flesta bedriver stu— dierna parallellt med yrkesarbete och torde i regel uppfylla kravet på minst fem års yrkesverksamhet innan de slutfört sin kurs. Liksom för övriga något äldre utbildnings- sökande utan skolmässig behörighetsgrund skulle behörighetsfrågan även för dessa kun- na lösas genom den ovan föreslagna utvidg- ningen av försöksverksamheten med vidgat tillträde (behörighet genom ålder och yrkes- erfarenhet).

Gränserna mellan å ena sidan decentrali- serad och extern, å andra sidan traditionell universitetsundervisning kan komma att suc- cessivt suddas ut. Bl.a. av denna anledning bör tillträde till reguljära universitetsstudier beredas även sådana yngre sökande, som kan dokumentera godkänd kunskapspröv- ning över genomgången kurs inom decen- traliserad etc. universitetsutbildning. Behö- righet skulle därvid kunna grundas på att den sökande visat sig kunna genomföra viss ut- bildning, i likhet med bedömningen av and- ra slag av utbildning enligt ovan. KU före- slår att denna behörighetsväg infogas i det framtida behörighetssystemet och finner det rimligt, att inhämtande av kurser motsva- rande minst 40 poäng ger allmän behörig- het till fortsatt högre utbildning.

10.10.4 Orienteringskurser för vuxna

Det växande och samtidigt alltmer differen- tierade utbudet av utbildningstillfällen skär- per kraven på vägledning och orientering av de utbildningssökande. För sökande till hög- re utbildning som kommer direkt från ung— domsskolan lämnas en i princip jämförelse— vis omfattande studie— och yrkesvägledning i omedelbar anslutning till de gymnasiala studierna, vartill kommer möjligheter att i olika slag av informationsmaterial inhämta kompletterande underlag för beslut om val av studieväg etc.

Resurserna för en till vuxna anpassad

studie- och yrkesvägledning är ännu relativt begränsade. Den vidgning av möjligheterna för vuxna att på annan grund än gymnasial skolutbildning vinna tillträde till högre ut- bildning, som inletts med försöksverksam- heten enligt SFS 1969: 68 och som KU före- slår skall ytterligare utökas, förutsätter en- ligt utredningens mening särskilda. vägle- dande åtgärder.

Marginalen för felval av utbildningsväg är betydligt smalare för vuxna än för de flesta ungdomar. Behovet av information om yrke och utbildning m. m. är därför mycket stort. Bättre kunskap om ämneskombinationer, ut- bildningsvägar och arbetsmarknad hör till de faktorer som påverkar vuxenstuderande i lika hög grad som ungdomar och som där- för är särskilt viktiga för vuxenstuderande utan bestämda yrkesmål för studierna. Vida större bör dock den grupp vuxna bli som redan från början siktar på yrkesbyte med hjälp av fortsatt målinriktad utbildning och som just därför har stort behov av informa- tion och vägledning. Särskilt för vuxna utan mer omfattande erfarenhet av studier är det viktigt, att valet av fortsatt utbildning görs på basis av realistiska föreställningar om ut- bildningsförhållanden och arbetsmarknad samt egna förutsättningar för studier m. m.

Med hänvisning till bl. a. ovanstående syn- punkter föreslår KU att alla utbildningssö- kande utan gymnasial utbildning (motsva- rande), dvs. sökande med behörighet på grundval av viss ålder och viss tids yrkes- verksamhet, före inskrivning vid högre läro- anstalt skall genomgå en orienteringskurs om förslagsvis minst fyra och högst sex veckor. Kurserna skall kunna genomföras av olika arrangörer och i olika former, t. ex. vid folk- högskola eller i kommunal vuxenutbildning, genom deltagande i kurs inom arbetsmark- nadsutbildningen eller i regi av studieför- bund. Oavsett arrangören bör kurserna stå under Sözs överinseende. Den här angivna kurstiden avser heltid. Utredningen finner det viktigt att även möjligheter till deltids- studier öppnas i t. ex. den kommunala vux- enutbildningens regi.

Enligt KU:s bedömning bör den föreslag- na orienteringskursen vara av stort värde

inte enbart för vuxna som vill förbereda sig för högre studier utan också som mer allmän orientering för vuxna som behöver ett bättre underlag för val mellan olika studievägar. Även för personer som önskar orientering om t. ex. gymnasial vuxenutbildning bör kur- sen kunna vara av värde. Den bör därför inte förbehållas någon viss kategori vuxna utan stå öppen för alla intresserade. Denna breda syftning och rekrytering ger vid handen att den kommunala vuxenundervisningen nor- malt bör anordna orienteringskurserna. För dessa bör också gälla normala ekonomiska villkor för deltagare i sådan undervisning, dvs. fritt kursdeltagande och studiehjälp. Betyg eller andra graderade omdömen om kursdeltagarna bör ej utfärdas utan endast intyg om deltagande. Kurserna bör, under förutsättning av tillräckligt deltagarantal, ges varje termin.

Antagningsmyndighet bör ha möjlighet att bevilja dispens från kravet på genomgången orienteringskurs, t. ex. i fall då det föreligger uppenbara svårigheter för den sökande att delta i sådan kurs på grund av resavstånd o. d., då orienteringskursen uppenbarligen är överflödig samt då studiemålet är starkt begränsat.

KU har endast i stora drag övervägt hur de föreslagna orienteringskursema skall läg- gas upp. Viss erfarenhet av kursuppläggning- en torde finnas bl. 3. inom SÖ och AMS, som försöksvis sedan våren 1969 som arbets- marknadsutbildning arrangerat omställnings- kurser samt informations- och utredningskur- ser om fyra veckor för att bl. a. i kombina- tion med yrkesvägledning, praktik och för- djupad utredning klarlägga kursdeltagarnas förutsättningar för visst yrke eller viss ut- bildning. Dessa kurser har visat sig fylla en viktig funktion. Självfallet är dock informa- tionsbehovet något annorlunda i en arbets- löshetssituation, där arbetsbyte eller yrkes- val upplevs som påtvingat och kanske åt- följs av en rad praktiska problem, än i en frivilligt åstadkommen studievalssituation, där yrkesvalet kan te sig mer perifert. Det finns ändå skäl att dra vissa paralleller mel- lan dessa båda utgångslägen. I båda fallen står individen inför ett val som kan få vitt-

gående konsekvenser, vilket gör det angelä- get att i möjligaste mån eliminera riskerna för felinvestering i utbildning.

Följande inslag i den här föreslagna orien- teringskursen finner KU speciellt angelägna

utbildningsorientering och studierådgiv- ning, bl. a. information om studier vid uni- versitet och högskolor

anlagsorientering och yrkesvägledning arbetsmarknadsinformation Studieteknik och bibliotekskunskap med bl. a. praktiska övningar

ämnesöversikter. KU vill betona att orienteringskurserna bör utformas med hänsyn till omfattningen av den orientering, vägledning och studieträ- ning deltagarna genomgått tidigare.

Studielämplighetsprov och andra test bör bli värdefulla instrument för vägledning un- der kursen. Utredningen har på grundval av sina erfarenheter vid konstruktion av ett studielämplighetsprov funnit att någon form av ett studielämplighetsprov, inte minst som hjälp för deltagarna själva att bedöma sin förmåga, obligatoriskt bör genomgås av kursdeltagarna.

Yrkesvägledare kan i sitt arbete ta del av undersökningsresultat av olika slag, t. ex. anlagsundersökningar, militära inskrivnings- prov, remisser från sociala institutioner, lä— karutlåtanden etc. Det finns därför alla skäl att låta yrkesvägledare få del också av resul- taten av studielämplighetsprov etc., oavsett inom vilken organisatorisk ram prov an- ordnas.

lO.10.5 Behörighetsprövning m.m. med studielämplighetsprov

Utan tvivel skulle man genom ett studielämp- lighetsprov (SP) av den typ som försöksvis utarbetas genom KU:s försorg väsentligt kunna förenkla de vuxnas behörighetsfrågor med avseende på de tekniska problemen. Med hjälp av SP kunde antagningsmyndig- heten befrias från prövningen av sådan s. k. annan utbildning som behandlas ovan. Gene- rella behörighetsregler av typen ålder — yrkesverksam tid skulle i princip bli överflö- diga. Det allmänna behörighetsvillkoret skul-

le således kunna vara »genomgång av SP med godtagbart resultat».

Å andra sidan måste ett antal tekniska och administrativa problem lösas om SP skulle komma till mer allmän användning som ett behörighetsprövande instrument. KU vill som exempel härpå särskilt betona föl- jande. Behörighetsprövning med SP måste ske under mycket begränsad tid på viss bestämd dag, alltså en punktbedömning som för den enskilde skulle få avgörande betydelse. Detta är i sig en olägenhet, som också skulle leda till att ett system måste konstrueras för om- prövning för dem som inte lyckats väl vid den första prövningen. Detta skulle bli ett inte minst administrativt besvärande pro- blem.

Å andra sidan skulle provet kunna spela en väsentlig roll i andra funktioner än som enbart prövningsinstrument för fastställande av behörighet. Det skulle således kunna ha stort värde som komplement till andra be- hörighetsgrunder. KU fäster också stor vikt vid SP:s möjligheter som orienterande och vägledande instrument för den enskilde vid studievalet, t. ex. i samband med de orien- teringskurser som ovan föreslås. Syftet skul- le i sådana sammanhang bli mer diagnostiskt än prognostiskt, medan det senare skulle bli fallet om SP användes som ett behörighets- prövande instrument.

Såvitt KU kan finna, skulle ett SP således kunna få viktiga funktioner som ett hjälp- medel för den enskilde vid hans bedömning av sina förutsättningar för studier liksom för verksamheten inom studie- och yrkesväg- ledningen. Frågan är om inte detta använd- ningssätt är väl så betydelsefullt som funk- tionen att tjänstgöra som ett instrument för formell prövning av behörigheten.

Konstruktion och utprövning är förenade med flera olika svårigheter, av vilka här en skall beröras. Det gäller den långa tid som måste förflyta innan studieresultaten inom utprövningsgruppen föreligger i tillräcklig omfattning för att det skall bli möjligt att fastställa instrumentets prognosvärde för den oenhetliga studerandegrupp (vuxna) som det här är fråga om. Detta problem samman-

hänger med svårigheterna att finna en re- presentativ grupp för utprövning och nor- mering. Prognosvärdet hos prov av denna typ är dock tämligen väl känt genom tidi- gare forskning.

Beslut om SP:s användning som behörig- hetsprövande instrument kan enligt KU:s mening inte fattas förrän erfarenheter vun- nits av provets sätt att fungera. Detta förut- sätter en försöksverksamhet av tillräcklig längd och omfattning. Utredningen är där— för inte beredd att nu framlägga förslag om SP:s användning vid den formella behörig- hetsprövningen. I andra sammanhang före- slår KU vissa andra användningssätt, näm- ligen som underlag för den enskildes egen bedömning liksom för vägledning av olika slag (se ovan) samt som kompletterande ur— valsinstrument (kapitel 12).

10.10.6. Vissa specialfrågor

Det behörighetssystem för vuxna, som KC föreslår, bygger bl.a. på förekomsten av följande förutsättningar.

1. Försöksverksamheten med vidgad behö- righet, enligt bestämmelserna i SFS 1969: 68, pågår tills vidare och avser för närvarande reguljära studier vid universitet, dock endast för begränsade studiemål (maximalt 60 po- äng totalt och högst 40 poäng i enskilt ämne).

2. En viss ytterligare differentiering av behörighetsvillkoren förekommer redan nu, nämligen efter undervisningens distributions- form. Decentraliserad och extern universi- tetsutbildning står sålunda som regel öppen utan krav på uppfyllande av allmänna behö- righetsvillkor. Även denna studieväg leder enbart till begränsade studiemål (20 eller 40 poäng per ämne).

3. För tillträde till sammanhängande ut— bildningsgångar, exempelvis läkarutbildning, krävs i regel utöver allmän behörighet re- dan vid studiernas inledning förhållandevis omfattande förkunskaper. Samtliga krav på förkunskaper måste vara uppfyllda före stu- diernas påbörjande i motsats till vad fallet är vid filosofisk fakultet, där möjligheter finns att efter hand, i samband med det

successiva valet av studieväg, dokumente- ra förkunskaper som krävs för de fort— satta studiema. Samlad redovisning av för- kunskaper innebär att, genom förberedan- de studier, ett betydande mått av studie- träning erhållits innan fullständig behörighet vunnits. De avsedda linjerna är regelmässigt spärrade.

4. Oavsett utbildningsväg eller behörighets— grund skall för behörighet krävas kunskaper i engelska motsvarande antingen två årskur- ser i den gymnasiala skolan eller däremot svarande läskunskaper. Det lägre kravet (läs- kunskaper) bör gälla tills vidare och över- gångsvis. Central tillsynsmyndighet skall kunna medge befrielse från förkunskaps- krav i engelska (se nedan).

5. Studier vid de s.k. fria fakulteterna kan, med hänsyn till studiemål och undervis- ningens distributionsform samt gällande be- hörighetsregler, indelas i tre olika sektorer eller grupper. Grupp 1. Decentraliserade och externa universitetskurser om högst 40, i regel 20 poäng. Grupp 2. Partiell utbildning (maximalt 60 poäng) enligt bestämmelserna om vidgat till- träde till högre studier i SFS 1969: 68. Grupp 3. Fullständig utbildning vid teolo- gisk, juridisk eller filosofisk fakultet. Vissa ämnen vid de sistnämnda fakulteterna är spärrade.

F örsöksverksamhet m. m. vid de fria fakulteterna

KU:s förslag innebär i stort sett följande.

Studier inom grupp ] (decentraliserad och extern universitetsutbildning) skall, såsom re- dan nu vanligen är fallet, vara öppna (vad avser decentraliserad utbildning 20-poängs— nivån). Inga allmänna villkor för tillträde till dessa studier skall uppställas.

Studier inom grupp 2 och grupp 3 skall vara öppna även för sökande utan behörig- hetsgivande utbildning under förutsättning av lägst 25 års ålder och minst fem års yr- kesverksamhet, dvs. nuvarande villkor enligt SFS 1969: 68, samt genomgång av särskild orienteringskurs för vuxna (se ovan). An-

tagningsmyndighet skall kunna befria sökan- de från kravet på genomgången orienterings- kurs. Samtliga ämnen och studiekurser skall stå öppna för studerande med behörighet av detta slag.

Vid flertalet utbildningslinjer vid filoso- fisk fakultet är den nuvarande begräns- ningen till 60 poäng svår att förena med utbildningslinjernas organisation (40 poäng i avdelning 1, 40 poäng i avdelning 2).

I remissyttrande till utbildningsdeparte- mentet angående den utvidgade behörighe- tens anpassning till den nya utbildningsor- ganisatjonen vid filosofisk fakultet förutsatte KU, att de vuxenstuderande av denna kate- gori huvudsakligen skulle få sina utbildnings- behov tillgodosedda inom ramen av särskilda utbildningslinjer. Då försöksverksamheten utvidgas och öppnar vägen till fullständig utbildning, blir det knappast möjligt att hän- visa samtliga studerande till särskilda utbild- ningslinjer eller att annars inskränka utbild- ningsvalen. Sedan den studerande i avdel— ning 1 inhämtat studiekurs (studiekurser) om 40 poäng, bör han därför få tillstånd till fortsatta studier fram till examen.

För alla studerande vid filosofisk fakultet gäller att studier i en avdelning i princip skall vara fullbordade innan de får övergå till nästa avdelning. Detta bör gälla som enda villkor för fortsatta studier även för dem som vunnit behörighet genom uppfyl- lande av ålders- och yrkeskravet. Dock bör enligt KU:s uppfattning universitetsmyndig- heterna strikt iaktta kravet på fullbordade studier i en avdelning som villkor för fort- satta studier i nästa, vad studerande av den- na kategori beträffar.

Den etappvisa organisationen av studierna inom ett antal utbildningslinjer med succeSSi- va kursval är utmärkande för filosofisk fa- kultet. De särskilda behörighetskraven kan därigenom redovisas successivt. På visst sätt är denna studieorganisation väl ägnad som behörighetsväg för vuxna utan skolmässig behörighet; studieresultat och behörighets- krav ger möjligheter till kontrollerade presta- tioner i varje steg och varje etapp kan vara slutmål för en studerande med partiellt stu- diemål.

F örsöksverksamhet vid fackhögskolor

Som ovan framhållits kommer för de spär- rade utbildningsvägarna vid fackhögskolor (motsvarande) att föreligga omfattande krav på särskilda förkunskaper i olika ämnen en- ligt läroplaner på det gymnasiala stadiet. Dessa krav kan väntas bli så omfattande att de vanligen motsvarar minst ett läsårs gym— nasiala studier räknat efter heltidsstudier i ungdomsutbildningens studieformer. Den studieträning som sådana studier ger, till— sammans med mognad och erfarenhet på grund av viss yrkesverksamhet, bör kunna jämställas med yngre sökandes (gymnasie- skolutbildades) mer skolmässiga bakgrund vad beträffar allmän behörighet. Allmän behörighet bör kunna ges också till fack- högskolorna (motsvarande) för personer som inte genomgått gymnasieskola, men som uppfyller kraven för behörighet enligt för- söksverksamhetens regler.

En viss sållning även bland de vuxna sö- kande kommer att äga rum genom konkur- rensen mellan de sökande till den spärrade utbildningen. Hur denna konkurrens kom- mer att verka beror på urvalssystemets kon- struktion och på dragningskraften hos re- spektive utbildningslinjer.

Med hänsyn till att konkurrensen mellan de sökande i dag ofta förutsätter ett högt medelbetyg från gymnasiet för att en sö- kande skall bli antagen till här avsedd spär- rad utbildning, kan KU:s förslag till behö- righetsregler synas innebära alltför stora ris- ker för studiemisslyckanden. Utredningen vill emellertid betona, att det är fråga om försöksverksamhet, som förutsätts stå under fortlöpande, noggrann kontroll.

Allmänna villkor vid ändrad behörighets- nivå

I kapitel 9 föreslår KU att vissa utbildnings— vägar som i dag baseras på grundskola skall inordnas i den högre utbildningen. De av- sedda utbildningsvägarna är utbildning till

arbetsterapeut

ckonomiföreståndare

fritidspedagog

hälsovårdsinspektör

hörselvårdsassistent medicinsk-teknisk assistent sjukgymnast sjuksköterska (grundutbildning om fem terminer)

socialpedagog

ålderdomshemsföreståndare.

Den allmänna regeln för behörighet till dessa vägar bör vara densamma som för an- nan högre utbildning, vilket är innebörden i förändringen av behörighetsnivån. I flera fall torde dock de särskilda behörighetskraven kunna kvarligga på grundskolenivå. KU finner intet hinder för att dessa utbild- ningsvägar, vilka genomgående är spärrade, inordnas i den föreslagna utvidgningen av försöksverksamheten (se ovan), på samma sätt som annan spärrad fackutbildning.

Med hänsyn till höjningen av det allmän- na behörighetskravet kan emellertid vissa svårigheter drabba dem som förberett sig på att uppfylla tidigare gällande behörighets- krav. Av denna anledning bör genomföran— det av de nya behörighetsreglerna anstå till dess att en tillräckligt lång övergångstid för- flutit. Vidare bör tillsynsmyndighet kunna förordna att krav på kunskaper i engelska inte skall uppställas samt bevilja dispens från allmänna behörighetskrav i övrigt.

10.10.7 Vissa modifieringar

Som ovan nämnts bör möjligheterna till dispens från gällande behörighetskrav kvar- stå även i ett nytt och öppnare behörighets— system för vuxna. Generella behörighetsreg- ler kan inte beräknas täcka alla individuella variationer i fråga om studier m.m. bland vuxna personer. Dispensförfarandet är där- för nödvändigt för att man skall kunna ta individuella hänsyn. Dispensprövningen av- ser alltså den sökandes individuella förut- sättningar för studier och personliga situa- tion i övrigt och går ut på att pröva de sak- liga förutsättningarna, om vederbörande inte uppfyller de formella kraven. Härifrån bör skiljas den prövning av olika slags utbildning

som enligt ovan skall kunna ge allmän be- hörighet. Den sistnämnda prövningen avser huruvida utbildningen i fråga kan anses motsvara minst tvåårig utbildning i gymna- sieskola.

Beträffande tolkningen av kravet på minst fem års yrkesverksamhet bör enligt KU:s mening i kvalifikationstiden kunna ingå, i enlighet med UKÄ:s anvisningar 3.7.1969 till SFS 1969: 68, kvalificerad militär utbild- ning (utbildning till värnpliktig underofficer eller officer, reservofficersutbildning eller annan liknande utbildning eller tjänstgöring). Intill en tid av högst ett år bör kunna in- räknas tid som sökande bedrivit studier på gymnasial nivå eller undergått yrkesutbild- ning. I begränsad utsträckning skall deltids- arbete kunna omräknas till motsvarande hel- tidsarbete. Med yrkesverksamhet skall lik- ställas vård av egna barn, vård av föräldrar eller annan jämförlig sysselsättning, dock inte mer än högst halva kvalifikationstiden, vil- ket innebär ett mindre avsteg från UKÄ:s ovannämnda anvisningar.

I händelse av starkt begränsat studiemål, t. ex. studier i enstaka ämne, eller efter in- dividuell prövning, bör kravet på intyg över orienteringskurs kunna efterges (jfr ovan).

10.10.8 Sammanfattning av förslag till all- männa behörighetsvillkor för vuxna

Sökande som inte är behörig genom minst tvåårig gymnasial utbildning är behörig på någon av följande grunder (a—c).

a) Första och andra årskurs, byggande på grundskola, vid folkhögskola eller tredje års- kurs vid sådan skola.

b) Annan utbildning, som enligt antag- ningsmyndighetens bedömning kan anses motsvara minst tvåårig utbildning i gymna- sieskolan.

c) Försöksvis gällande villkor: lägst 25 års ålder och minst fem års yrkesverksam- het (eller annan motsvarande erfarenhet) samt intyg över genomgången särskild ori- enteringskurs för vuxna med bl.a. genom- gång av studielämplighetsprov som underlag för vägledning.

För samtliga behörighetsgrunder tillkom-

mer ett krav på förkunskaper i engelska motsvarande två årskurser i gymnasieskolan eller, övergångsvis, däremot svarande läs- kunskaper om central tillsynsmyndighet ej bestämmer att sådana förkunskaper ej skall krävas. Den decentraliserade och den s.k. externa universitetsutbildningen (20-poängs- kurser) är öppen och inga allmänna behörig- hetsvillkor uppställs.

Dispens från olika krav för allmän behö- righet skall kunna beviljas av centra! till- synsmyndighet eller, i fråga om oriente- ringskurs, av antagningsmyndighet.

11.1 Utgångspunkter för KU:s övervägan- den

11.1.1 Särskilda villkor för behörighet i ett framtida behörighetssystem.

De villkor som avser allmän behörighet har karaktären av en tröskel vars överskridande är ett villkor för tillträde till avsedd utbild- ning. »Den allmänna behörigheten» är när- mast knuten till övergångarna mellan olika stadier i utbildningsväsendet och anger viss utbildningsnivå eller motsvarande allmänna förberedelse för studier. Den behörighets- givande utbildningen etc. är som regel ej specificerad till innehållet. De allmänna vill— koren kan ses som ett uttryck för ett krav på en viss bredd i orientering och intressen, oavsett studieinriktning (jfr kapitel 10).

De villkor som gäller särskild behörighet avses utgöra en direkt förberedelse för stu- dier av visst slag. Villkoren eller förkun- skapskraven är vanligen noga specificerade till innehåll och omfattning, t.ex. i fråga om ämne, skolform och lärokurs. Utöver egentliga kunskapskrav kan också förekom— ma t.ex. åldersvillkor, praktikkrav eller fordringar på genomgången lämplighets- prövning. Sådana krav är i regel att betrak- ta som villkor för särskild behörighet. I föreliggande kapitel diskuteras dock endast de egentliga kunskapskraven.

De särskilda krav för behörighet, som för närvarande gäller som villkor för tillträde till olika slag av högre utbildning, är i

Särskild behörighet

regel utformade under den bestämda förut- sättningen, att de inträdessökande har en förhållandevis homogen, allmän förutbild- ning, nämligen studentexamen respektive gymnasiekompetens eller motsvarande all- männa utbildningsbakgrund. Detta förhål— lande inverkar på olika sätt på utformning- en av de särskilda kraven för behörighet. För det första uttrycks dessa i regel som fordringar enligt gymnasiets kursplaner (jfr dock klasslärarutbildningen och journalist- utbildningen, där förkunskapskraven anges enligt fackskolans kursplaner). För det and- ra kan man förutsätta en viss gemensam, ganska omfattande kunskapskärna hos de studerande, varför det oftast inte är nöd- vändigt att kräva t. ex. kunskaper i främ- mande språk, trots att sådana i realiteten kan vara nödvändiga för att den studerande skall kunna tillgodogöra sig viss kurslittera— tur. Man har kunnat förutsätta att varje studerande har sådana kunskaper.

I det framtida behörighetssystem som KU föreslår i kapitel 10 kan de utbildnings- sökande beräknas ha en avsevärt mer skif— tande bakgrund. Ett mycket betydande an— tal kommer troligen alltjämt att ha genom- gått treårig gymnasial utbildning, medan andra har genomgått tvåårig linje i gymna- sieskola eller bedrivit studier vid folkhög- skola eller i något slag av gymnasial fack- utbildning. Andra åter kan, utöver folkskola eller grundskola (motsvarande), väntas ha högst skiftande bakgrund i fråga om yrkes-

verksamhet och studier, t. ex. korrespon- densstudier, studiecirklar, fackliga kurser etc. Att för alla dessa kategoriers skiftande kunskaper finna ett minsta gemensamt, i studiekurser eller läroplaner uttryckt kun- skapsinnehåll låter sig knappast göra. En noggrann genomgång av vad varje högre utbildningslinje kräver i fråga om förkun- skaper blir därför nödvändig.

De förkunskapskrav som för närvarande anges i behörighetskungörelsen (motsvaran- de) kan således inte utan vidare anses vara tillräckliga, när en tillräckligt enhetlig eller homogen gymnasieutbildning inte längre kan förutsättas som gemensam grund för högre utbildning.

KU vill dock betona det värde redan för undervisningen som ligger i att den högre utbildningen tillförs en viss andel stude- rande med annan bakgrund än fullföljda gyrnnasie- eller fackskolestudier. Personer med annat slag av förutbildning eller med erfarenheter från yrkesverksamhet får anses utgöra ett berikande inslag vid diskussioner och seminarieövningar osv. inom den högre utbildningen.

11.1.2. Förkunskapskraven i försöksverk- samheten med vidgat tillträde till högre ut- bildning

Inom den högre utbildningen finns redan en grupp studerande, vilken i fråga om be- hörighetsgrund påminner om den kategori som kan komma att få behörighet på grund- val av KU:s förslag till allmän behörighet för vuxna till högre studier. Sedan 1.7.1969 finns för personer utan den eljest före— skrivna formella förutbildningen möjlighet att i viss omfattning bedriva högre studier enligt Kungl. Maj:ts kungörelse 11.4.1969 om försöksverksamhet med vidgat tillträde till högre utbildning (SFS 1969: 68). Jämlikt denna kungörelse medges personer, som uppfyller kravet på minst fem års yrkes- verksamhet och lägst 25 års ålder, rätt att bedriva studier med begränsat mål vid filosofisk fakultet inom högst tre av sam- manlagt 13 ämnesområden.

I den mån det i Studieplanen för något

av dessa 13 ämnesområden är föreskrivet vissa förkunskaper, fordras av den stude- rande att han styrker sig äga dessa kun- skaper. Han skall dessutom uppfylla övriga för studierna nödvändiga förkunskaper. Ef- ter hörande av berörda utbildningsnämn- der och efter samråd med KU fann UKÄ, att detta slag av förkunskaper kunde be- gränsas till engelska motsvarande fordring- arna för årskurs 2 i gymnasium eller fack- skola, men att något absolut bindande, for- mellt krav på förkunskaper i engelska, do- kumenterat genom betyg från viss årskurs i gymnasium eller fackskola, ej borde upp- ställas. I stället har det överlåtits åt den enskilde att själv bedöma sina förutsätt- ningar att tillgodogöra sig förekommande kurslitteratur på engelska efter att ha fått information om dess omfång och svårig— hetsgrad. En formell prövning av den sö- kandes kunskaper bedömdes som alltför komplicerad och tidskrävande att genom— föra, och tyngdpunkten lades därför vid in- formation om kraven. I de fall då den sö- kande ej kan styrka sina förkunskaper i engelska genom något dokument, krävs in- tyg på att samråd skett med studierådgi- vare eller studievägledare vid universitet.

UKÄ:s anvisningar till SFS 1969168, i vilka ovanstående bestämmelser återfinns, utgör således en lösning av ett problem med i princip samma struktur som det KU har fått sig förelagt. KU kan dock inte begränsa sig till enbart vuxna personer, dvs. i detta fall sökande med lägst 25 års ålder.

Vad beträffar engelska, ingår krav på kunskaper i detta språk i de allmänna be- hörighetsvillkoren (enligt KU:s förslag i ka- pitel 10). Principen att i viss mån överlåta åt den enskilde att, efter tillfredsställande information, själv bedöma sitt behov av kompletterande studier är dock tillämplig i andra sammanhang (se nedan).

11.1.3 Räckvidden av mer detaljerade för- kunskapskrav

Som ovan framhållits är de nu gällande förkunskapskraven vanligen utformade un- der den förutsättningen, att de studerande

har även andra förkunskaper än de i behö- righetsvillkoren föreskrivna. De förkunska- per som alla eller flertalet studerande för- värvat, oavsett de formella kraven, specifi- ceras inte i förkunskapsvillkoren utan inne- sluts i realiteten i kravet på allmän behörig- het. Vad som därutöver krävs och som inte kan förutsättas vara för handen hos alla sökande, måste däremot specificeras. Om sålunda det allmänna behörighetskravet är gymnasiekompetens och det för visst slags studier krävs relativt stora förkunskaper i biologi, måste detta anges i behörighetsvill- koren, eftersom biologi (som självständigt ämne) endast förekommer på gymnasiets na- turvetenskapliga linje.

För stora grupper av studerande på olika utbildningslinjer, i flera fall säkerligen den stora majoriteten, kommer även framgent en liknande gemenskap i förkunskaper att föreligga. Detta är fallet då de sökande kommer från gymnasieskolan och där ge- nomgått sådana linjer som är likartade till sin uppbyggnad. Alldeles oavsett de for- mella behörighetskraven kommer sådana sö— kande att ha gymnasiala kunskaper inom flera olika områden, t. ex. svenska, främ- mande språk och matematik. För sådana sö- kande har alltså ett ökat antal förkunskaps- krav i regel ingen praktisk betydelse, såvida inte kraven anknyts tills viss linje etc. i gym- nasieskolan och således tvingar sökande från andra linjer och grenar till komplet- teringar. De studerandegrupper som ett ökat antal krav främst kan beröra är de som kommer från tvååriga, yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan och där endast studerat ett begränsat antal allmänna ämnen, vidare grupper med starkt specialiserad gymnasial utbildning samt slutligen vuxna utan for- mell gymnasial utbildning. För dessa grup- per kan förkunskapskraven utgöra allvar- liga hinder på vägen till önskad utbildning. Detta förhållande ger vid handen, att åter- hållsamhet måste iakttas vid fastställandet av förkunskapskraven.

Å andra sidan vore det från olika syn- punkter, inte minst hänsynen till de stude- rande själva, olämpligt om förkunskapskra- ven sattes så lågt eller vore så få att de ut-

bildningssökande ingavs felaktiga föreställ- ningar om studiernas verkliga krav.

11.1.4 Gränsdragningen mellan krav för all— män behörighet och särskilda förkunskaps- krav

De särskilda förkunskapskraven kan ha stor praktisk betydelse inte minst för den utbildningssökandes möjligheter att nå sitt studiemål. Därav följer att dessa krav måste ha reell betydelse för studiernas bedrivande och inte tjäna andra syften, t. ex. att påverka rekryteringen från olika behörighetsvägar. I det av KU föreslagna behörighetssystemet är det en viktig princip, att den allmänna behörigheten är formulerad som förhållande- vis breda, allmänna kategoribeskrivningar. Varje inskränkning av dessa definitioner minskar behörighetens reella innebörd. Till de allmänna behörighetsvillkoren, vilka i övrigt inte är formulerade som ämnesbund- na kunskapskrav, måste dock fogas ett krav på vissa kunskaper i engelska (se kapitel 10).

Av olika tekniska och andra skäl finns i det nuvarande behörighetssystemet några utbildningsvägar där gränsdragningen mel- lan allmän behörighet och särskilda för- kunskapskrav är otydlig. Behörighetskraven för socionomutbildning är fullständig gym- nasiekompetens (motsvarande) eller gymna- siekunskaper i fem ämnen (svenska, historia, samhällskunskap, engelska och matematik). De nämnda ämnena är således inte att be! trakta utesluta—nde som särskilda krav på förkunskaper. Några sådana krav uppställs inte för sökande med behörighet som base- ras på fullständigt genomgånget gymnasium (motsvarande).

En annan typ av oklarhet återfinns på grundskolans kompetensområde i fråga om bl.a. vissa utbildningsvägar som enligt KU:s förslag i kapitel 9 bör inordnas i den högre utbildningen. Sålunda är t. ex. behö- righetskraven för sjuksköterskeutbildning slutbetyg från grundskolans årskurs 9 med betyg i ämnena samhällskunskap, geografi och biologi samt från någon av linjerna g, h, t, m, 5 eller e i ämnena svenska, kristen— domskunskap, historia, engelska, matema-

tik, fysik och kemi. Dessa krav synes till en del ha till syfte att säkra en viss allmän bildningsnivå hos de antagna. Vilka ämnen som är nödvändiga för studiernas bedrivan- de framgår inte av behörighetsvillkoren.

11.2 Riktlinjer för behörighetskravens utformning

11.2.1. Inledning

KU vill i sammanhanget åter understryka, att behovet av en översyn av förkunskaps- kraven främst föranleds av tillkomsten av nya kategorier utbildningssökande med all- män behörighet. I den mån så är möjligt bör därvid även förkunskapskraven anslu— tas till dessa kategoriers egen utbildnings— bakgrund. En förutsättning härför är, att den högre utbildningen i fråga inte försätts i ett sämre läge än vad nu är fallet, dvs. att de studerandes förkunskaper i viktiga hän— seenden inte sänks.

Den närmast följande framställningen, som upptar KU:s synpunkter på hur för- kunskapskraven bör utformas, har i huvud— sak till syfte att vara riktlinjer till ledning för vederbörande myndigheters arbete med dessa frågor. KU har nämligen, av olika skäl, inte framlagt förslag avseende särskil- da-krav på behörighet för den högre ut- bildningen i dess helhet utan förutsätter att dessa frågor, för vissa utbildningsvägar el- ler -sektorer, bestäms av vederbörande cen- trala myndighet enligt av Kungl. Maj:t ut- färdade riktlinjer.

11.2.2. Anknytningen mellan den gymna- siala och den högre utbildningen

Frågan om vilka förkunskaper som skall krävas som villkor för tillträde till högre utbildning kan bl. a. ses som ett problem om den allmänna anknytningen mellan det underliggande skolväsendet och den högre utbildningen. Förutbildningen har också be- tydelse för den nivå på vilken den högre undervisningen i det enskilda ämnet (mot- svarande) kan börja.

En utgångspunkt för denna anknytning

har angetts i prop. 1967: 4, s. 136 (angåen- de ämneslärarutbildning). Där ges som rikt- punkt, att gymnasiala kompletteringsstudier inte skall äga rum vid universitet. Utbild- ningen vid dessa skall sålunda i princip ba- seras på viss gymnasial förkunskapsnivå i för studierna nödvändiga ämnen. Denna riktpunkt bör i princip vara tillämplig för hela det högre utbildningsområdet. Den kan motiveras av bl.a. utbildningsekono- miska hänsyn. Det vore heller inte praktiskt om den gymnasiala och den högre utbild- ningen bedrev undervisning på delvis sam— ma nivåer.

Vid en konsekvent tillämpning av denna princip skulle undervisningen inom den högre utbildningen i ämne motsvarande Skolämne alltid grundas på respektive äm— nes största lärokurs i gymnasieskolan, dvs. i regel på den kurs som finns på en relativt specialiserad linje i denna skolform. Att så konsekvent tillämpa denna princip har emellertid inte visat sig möjligt. Så t.ex. krävs för närvarande för tillträde till äm- net företagsekonomi vid filosofisk fakultet ej gymnasiekunskaper i detta ämne. Ett sådant krav skulle endast ha uppfyllts av sökande från gymnasiets ekonomiska linje. Övriga sökande skulle ha nödgats komplet- tera ämnet. På motsvarande sätt uppställs inga krav på kunskaper i tekniska ämnen för tillträde till teknisk fakultet. Vid filo- sofisk fakultet är, i förekommande fall, krav på gymnasiekunskaper i historia och sam- hällskunskap för närvarande utformade med hänsyn till dessa ämnens växlande tim- tal på olika linjer i gymnasiet. Endast på hu- manistisk och samhällsvetenskaplig linje lä- ses historia under tre årskurser, på övriga linjer två årskurser. Kravet har satts enligt den mindre kursen, varför samtliga sökande med gymnasiekompetens uppfyller kravet på kunskaper i historia. På motsvarande sätt har kravet i samhällskunskap satts till två årskurser. Det uppfylls sålunda på alla linjer i gymnasiet (naturvetenskaplig och teknisk linje har endast två årskurser i ämnet, liksom också halvklassisk och hel- klassisk variant).

Sådana hänsyn måste enligt KU:s me-

ning tas även framdeles, då förkunskaps- krav skall utformas.

Ett och samma ämne kan i gymnasie- skolan förekomma på olika linjer och gre- nar med växlande timtal och i olika antal årskurser. Det är därför långt ifrån alltid självklart, särskilt om hänsyn enligt ovan skall tas, vilken lärokurs som skall utgöra normalkravet eller minimifordran. Två prin- ciper bör enligt KU:s mening tjäna till led— ning för detta val.

För det första måste stor hänsyn tas till det krav på oförändrade kvalitativa förut- sättningar för den högre utbildningen som ges uttryck i KU:s direktiv. För det andra bör för varje enskild utbildningslinje eller ämne göras en detaljanalys av vilka förkun— skaper som har verklig relevans för studier och undervisning. På grundval av denna analys kan sedan undersökas i vad mån oli- ka lärokurser utgör ett tillräckligt under- lag för utbildningen i fråga.

11.2.3. Förkunskaper förvärvade utanför gymnasieskolan

Med en utvidgad allmän behörighet kom- mer de sökande att ha genomgått utbild- ning av växlande längd och innehåll, t.ex. linjer av olika längd i gymnasieskolan, ut- bildning i skolformer som senare avlösts av gymnasieskolan, fackutbildning av olika slag m.m. Vissa sökande har ej genomgått gymnasial utbildning. Tillräckliga förkun- skaper kan emellertid förvärvas även på dessa olika vägar. Om kraven på förkun- skaper utformas i anslutning enbart till lä- rokurser i gymnasieskolan utan att andra slag av förutbildning godtas, skulle detta medföra onödiga kompletteringskrav på så- dana sökande som inte uppfyller ett sålunda formellt föreskrivet villkor, även om de har sakligt sett tillfredsställande kunskaper. Kompletteringskrav kan ha en, från vissa synpunkter mindre önskvärt, styrande in- verkan på studievalet. Å andra sidan kan sakligt berättigade krav på förkunskaper in— te eftersättas. Lösningen på detta problem bör normalt vara, att antagningsmyndighe- ten granskar den sökandes förutbildning,

med utgångspunkt i den ovannämnda ana- lysen av vilka kunskapskrav som är bety- delsefulla för utbildningen i fråga. Utbild- ning som uppfyller dessa krav bör godtas, oavsett hur kunskaperna förvärvats. Bl. a. bör upptas till granskning om fackutbild- ning inom samma (eller närliggande) sek— tor som den sökta utbildningen kan ge till- räckliga förkunskaper, helt eller delvis. Även under yrkesverksamhet m. m. förvär- vade insikter och erfarenheter kan i många fall ge en tillfredsställande ersättning för skolmässigt förvärvade kunskaper. Sådana bedömningar är dock ofta svårare att ut- föra än i fråga om utbildning.

Om förkunskapskraven uttrycks i läro- kurs på viss linje (vissa linjer) i gymnasie- skolan, är det således betydelsefullt att an- tagningsmyndigheten i förekommande fall undersöker om i huvudsak motsvarande kunskaper kan förvärvas på annat sätt. I be- stämmelser om förkunskapskrav bör regel- mässigt anges att sådana motsvarande kun- skaper kan godtas. För antagningsmyndig- heten kan bedömningar av ovannämnda slag bli betungande. Efter hand utförda undersökningar av olika kursplaner m.m. kan dock senare väsentligt underlätta ar— betet.

11.2.4 Anknytning till skolorganisationen,

Den form i vilken förkunskapskraven bör uttryckas är i första hand lärokurser i den gymnasiala skolan. I och med genomföran- det av gymnasieskolan är denna skolform normerande i detta avseende (jfr ovan).

Det är angeläget att behörighetskraven (i författningstext eller motsvarande) upptar krav som ansluter, där så är möjligt, till mer än en lärokurs. De lärokurser som där— vid i första hand bör upptas är - utöver gymnasieskolans treåriga linjer — lärokur- ser på tvåårig social, ekonomisk och tek- nisk linje i gymnasieskolan samt i de nu- varande skolformerna gymnasiet och fack- skolan.

Det bör emellertid inte uteslutas att åt— skilliga av de övriga tvååriga linjerna i gym— nasieskolan kan ge fullt tillfredsställande

kunskapsmässiga förutsättningar för högre utbildning även inom andra utbildnings- områden än dem som utgör en direkt fort— sättning på linjer i gymnasieskolan.

En viktig princip, då förslag till förkun- skapskrav upprättas, är att säkerställa minst en »normalväg» genom gymnasieskolan samt, om möjligt, också annan behörighets- givande skolutbildning. Med normalväg me- nas en linje eller gren (motsvarande) i det gymnasiala skolsystemet, på vilken alla förkunskapskrav för viss utbildningslinje kan tillgodoses. Inbördes oförenliga krav får således inte förekomma, dvs. krav på för- kunskaper från två eller flera gymnasielin- jer etc. Helst bör flera normalvägar leda till avsedd utbildning. Särskild uppmärk- samhet måste ägnas lärokurserna i natur- kunskap i fråga om möjligheterna att till- godose krav på förkunskaper i fysik, kemi och biologi. Därigenom skulle flera vägar till fortsatt utbildning kunna öppnas för ut- bildningssökande från de treåriga humanis— tiska, samhällsvetenskapliga och ekonomis— ka linjerna.

Behörighetsgivande utbildning utanför gymnasieskolan, genom vilken normalvägar alltjämt bör hållas öppna, 'är främst gym- nasiet och fackskolan (1965 års läropla- ner). Principen om normalväg är i den nu— varande provisoriska behörighetskungörel- sen för universitet och högskolor (SFS 1967: 450) fastslagen med avseende på gym— nasiet.

Förkunskapskraven kan utformas så att de inverkar styrande inte bara på valet mellan olika linjer etc. i gymnasieskolan utan också på valet mellan olika ämnen. Så t. ex. förekommer på vissa av linjerna i gymnasieskolan ett obligatoriskt val mel- lan musik och teckning. Om ett av dessa ämnen föreskrivs som villkor för tillträde till viss linje i den högre utbildningen, kan detta inverka styrande på valet mellan äm— nen, vilket eljest skall baseras på intresse. Förkunskapskrav bör i möjligaste mån va- ra neutrala till sådana val.

Vissa drag i nu gällande behörighetskrav har en tämligen formell karaktär. Detta gäl- ler t.ex. det förhållandet att i regel inga begränsningar i giltighet gäller för skolbe- tyg med hänsyn till betygets ålder.

Att förkunskapskrav uttrycks i hela läro- kurser i underliggande skolform kan vara ett sådant formellt drag. I vissa fall kan nämligen möjligheter föreligga att som för- kunskapskrav använda mindre enheter än hela lärokurser i t. ex. fackskola och gym- nasium. Vid en mera ingående granskning kan det visa sig, att den fullständiga kursen enligt viss läroplan inte är nödvändig för att den studerande skall kunna bedriva studier vid viss linje eller fakultet. Kravet skulle i detta fall inte anges som viss lärokurs utan skulle formuleras mer detaljerat. För när- varande finns endast begränsade möjligheter att genom prövning erhålla ett officiellt be- tyg över ett delmoment av en viss skolkurs. Sådana hinder bör dock undanröjas. Det borde också vara möjligt för antagnings- myndigheten, som ovan nämnts, att godta andra studier än i gymnasieskolan (motsva- rande) som tillräckliga för att uppfylla kra- vet på förkunskaper, t.ex. grundskolekun- skaper, utlandspraktik, folkhögskolekurs etc. Detta leder till att förkunskapskraven i viss utsträckning bör anges genom en be— skrivning av kraven, varvid momentindel- ning blir ett viktigt hjälpmedel. I ämnet bio- logi skulle ett förkunskapskrav kunna anges exempelvis som >>kunskaper i genetik samt cell- och allmänfysiologi med biokemi i hu- vudsaklig överensstämmelse med dessa hu- vudmoment i treårig naturvetenskaplig linjes lärokurs i biologi».

I anslutning till sådana beskrivningar bör också övervägas i vad mån kunskaper för- värvade genom olika slag av yrkesverksam- het kan tillgodoräknas i stället för genom skolkurser och skolbetyg dokumenterade förkunskaper (jfr ovan).

En annan fråga gäller begränsningen av antalet ämnen. Det är angeläget, att de studerande inte utan bärande skäl skall be- höva underkasta sig kompletteringsstudier.

Detta gäller redan sökande med genom- gången gymnasieskola. Krav på kunskaper i vissa ämnen som villkor för tillträde till viss utbildning innebär i regel en minsk— ning i friheten att välja studieväg. Genom att uppställa så få villkor som möjligt för särskild behörighet ökar man valfriheten för de sökande från gymnasieskolan när de skall gå vidare till högre studier. Ju bredare sek- tor en utbildning av visst slag ger behörig- het till, desto mindre blir antalet »felval» i skolan med åtföljande behov av komplette- ringar. Samtidigt skapas ett bredare under- lag för rekrytering till olika högre utbild- ningsvägar. Inom själva skolan blir valet av studieväg mindre beroende av en tidig spe- cialisering och yrkesinriktning, om endast få speciella behörighetskrav uppställs för tillträde till fortsatt utbildning.

Endast de nödvändiga minimikraven bör sålunda uppställas som villkor för tillträde till de berörda högre utbildningsvägarna. Kraven skall uttrycka vilka förkunskaper som är nödvändiga för att den studerande skall kunna följa och tillgodogöra sig un- dervisningen enligt de studieplaner som gäl- ler vid respektive högre utbildningsanstalt.

Förutom de ovan nämnda minimikraven, vilka bör utgöra obligatoriska förkunska— per, föreligger ofta i och för sig berättigade önskemål från företrädare för den högre utbildningen om ytterligare förkunskaper. KU vill framhålla att sådana ytterligare kun- skaper i många fall kan vara både önsk- värda och väsentliga för bedrivandet av de högre studierna, även om de inte kan be- traktas som oundgängliga. Den kategori sö- kande som i första hand berörs av sådana krav är de vuxna. Dessa kan regelmässigt förutsättas ha god allmän orientering och kringsyn inhämtad genom studier av olika slag eller genom yrkeserfarenhet i kombina- tion med studier, eventuellt också doku- menterad genom studielämplighetsprov. Ut- förlig information om de kringkunskaper, som kan vara av särskilt värde för respek- tive utbildningsväg, måste dock spridas ge- nom den allmänna studie— och yrkesorien- teringen samt vara tillgänglig vid såväl ut- bildningsanstalt som antagningsmyndighet

för att den sökande i god tid skall ges möj- lighet att komplettera eventuella brister i förutbildningen.

I vissa fall kan brister inom ett ämnes— område hos en sökande kompenseras av kunskaper inom ett annat område. Detta kan t.ex. gälla sökande med fackinriktad utbildning, inom vilken kursplanerna inte överensstämmer med dem på vilka respek- tive högre undervisning bygger. Det är såle- des ofta angeläget att den sökandes hela bakgrund beaktas, då hans förkunskaper skall bedömas.

1 1.2.6 Kvalitetskravet

I nu gällande behörighetsbestämmelser är, vad gäller universitetssektorn, föreskrivet att den studerande för att uppfylla de sär- skilda kraven på förkunskaper skall ha lägst betyget 2 i vart och ett av de föreskrivna ämnena. Vad beträffar antagning till spär- rad utbildning, där de reella fordringarna på medelbetyg ligger vida högre, torde ock- så betygen i förkunskapsämnen som regel vara högre än 2. I vissa fall föreligger inget kvalitetskrav, t. ex. i fråga om klasslärar- utbildningen. I sitt betänkande I anförde KU olika skäl mot en sådan betygsgräns i enskilda ämnen. I ett relativt betygsystem är det också principiellt tveksamt om såda- na betygsgränser skall dras upp. I och med att den allmänna behörigheten vidgas enligt KU:s förslag (kapitel 10) har utredningen dock funnit det motiverat att införa ett så- dant krav på betygsnivå.

Trots att vissa skillnader föreligger i så- väl kursomfång som andra avseenden mel- lan de olika linjerna i gymnasieskolan, har KU stannat för att föreslå att betyget 2 för samtliga sökandegrupper skall vara lägsta gräns för behörighet i enskilt ämne enligt lärokurs i gymnasieskolan, vare sig betyget avser två— eller treårig linje (motsvarande). Detta ger - utöver viss kvalitetsgaranti — större enhetlighet i bestämmelserna och an- knyter även till nu rådande förhållanden, vad angår gymnasiet. KU har övervägt möj— ligheten att tillämpa en mer differentierad betygsgräns men ej funnit det sakligt mo-

Vad här sagts om tre- och tvååriga lin— jer bör även gälla de nuvarande skolformer- na gymnasiet respektive fackskolan.

11.2.7. Förkunskaper och antagnings- förfarande

En sökande, som förbereder sig för ett visst slags högre utbildning genom kom- pletteringsstudier och därmed förvärvar er- forderliga förkunskaper, kan i vissa fall misslyckas med att vinna inträde i önskad utbildning. Detta gäller vid spärrad ut- bildning, då konkurrensen om det begrän- sade antalet platser kan omintetgöra resul- tatet av en kanske lång tids förberedelse- arbete. Detta problem berör både vuxna och sådana sökande från gymnasieskolan som måste komplettera ett eller flera ämnen för att bli helt behöriga. Sådana situationer kan undvikas genom att den sökande tas in enbart på grundval av sin allmänna be- hörighet samt efter antagningen ges erfor- derlig tid för kompletteringar.

11.3 Förkunskapskrav för vissa utbildnings- områden

11.3.1 Arbetssätt m. m.

I det följande redovisar KU sina synpunk- ter och förslag på förkunskapskrav för olika utbildningsvägar.

I fråga om vissa utbildningsvägar har KU verkställt egna undersökningar om förkun- skapskraven och framlägger därför konkre- ta förslag till behörighetskrav. Detta förfa- ringssätt har tillämpats på de spärrade fa- kulteter och högskolor, vilkas för-kunskaps- krav har intagits i den provisoriska behö- righetskungörelsen (SFS 1967: 450), dvs. medicinsk, odontologisk, teknisk och far- maceutisk fakultet samt jordbrukets hög— skolor. I undersökningarna inbegreps även juridisk och teologisk fakultet. I dessa se- nare fall redovisas dock inga slutgiltiga förslag.

För övriga utbildningsvägar har KU inte utarbetat konkreta förslag till förkunskaps—

synpunkter (se ovan).

Genom skrivelse 17.9.1969, med bifoga- de arbetsanvisningar, till utbildningsnämn- derna vid de juridiska, teologiska, medicins- ka och odontologiska fakulteterna, farma- ceutiska fakulteten, de olika sektionerna vid de tekniska fakulteterna samt vid lantbruks- högskolan, skogshögskolan och veterinär- högskolan ombads nämnderna att inkom- ma med synpunkter på dels nödvändiga kunskaper enligt kurser eller delar av kur- ser i läroplan för gymnasiet i de ämnen, vilka i gällande studieplaner, alternativt i behörighetskungörelsen, upptas som särskil- da förkunskapskrav, dels eventuella övriga förkunskaper som är nödvändiga för be— drivandet av de högre studierna samt för- kunskaper därutöver som är önskvärda.

Utbildningsnämnderna ombads göra en detaljredovisning av de kursmoment ur be- rörda gymnasiekurser, vilka de bedömde som oumbärliga för de högre studiernas be- drivande.

På grundval av de förslag som inkommit från berörda utbildningsnämnder och efter bearbetning och analys av dessa förslag har KU för varje fakultet (motsvarande) och sektion utformat förslag om de mini- mikrav på särskilda förkunskaper som, en- ligt utredningens mening, bör gälla som villkor för inskrivning. Utgångspunkt har varit gymnasiekursen i varje berört ämne. Innehållet i lärokursen har analyserats med hänsyn till ämnets och dess skilda delmo- ments betydelse för utbildningen i fråga.

De förslag som inkommit från utbild- ningsnämnderna har emellertid som regel inte angivit möjligheter till uteslutning av mer än enstaka moment ur fullständiga lä- rokurser. KU har inte ansett det praktiskt eller lämpligt att, på denna grundval, före- slå utbrytning av enstaka moment ur kun- skapskraven. Däremot har uppdelningen i moment spelat en viktig roll vid omskriv— ning av fordringarna från gymnasiets läro— plan till fackskolans.

Beträffande årskursindelningen har vissa jämkningar dock företagits. Har exempel- vis endast ett -— eller ett par — av momenten 1

tredje årskursens matematik bedömts som nödvändigt för de fortsatta studierna och detta moment helt eller delvis ingår i den avsedda högre utbildningen, har KU vid bedömningen bortsett från momentet i fråga och satt gränsen vid slutförd, närmast un- derliggande årskurs.

Vid behandlingen av förkunskapskraven för de olika utbildningsvägarna har KU funnit det lämpligt att sammanslå kraven för vissa vägar. Detta har bl. a. sin grund i att viss kurslitteratur är gemensam, exempelvis för medicinska och veterinärmedicinska stu- dier. Även från informationssynpunkt är det viktigt att enhetlighet råder i största möjliga utsträckning i fråga om förkun- skapskrav. Enhetligheten har uppnåtts där- igenom att kraven i några fall satts något lägre än som föreslagits av de tillfrågade utbildningsnämnderna. Så har det t. ex. an- setts omotiverat att fordringarna i matema- tik skulle behöva vara större för farma- ceuter, veterinärer och odontologer än för medicinare och agronomer.

Skiljaktigheterna i önskvärda förkun- skapskrav visade sig vara så små att KU föreslår gemensamma krav för medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet samt för lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan.

Olika utbildningslinjer och grupper av linjer vid teknisk fakultet har däremot in- bördes varierande inriktning och därmed sammanhängande skillnader i förkunskaps- fordringar. Dessa specialiseringar har medfört att viss differentiering av förkun— skapskraven för högre tekniska studier är möjlig med hänsyn till studiekraven.

KU:s förslag till förkunskapskrav uttrycks dels i fordringar enligt gymnasiets läroplan (1965), dels, i den mån detta har kunnat göras, i fordringar enligt fackskolans läro- plan. Till grund för dessa »översättningar» ligger dels en omfattande jämförelse mellan innehållet i de två skolformernas kurser i samma ämne, dels direkta analyser av för— kunskapskravens relationer till respektive lä- roplan. Fackskolans kurs i ett ämne är dock inte alltid, även om den anges som alterna- tiv till gymnasiekurs, av exakt samma om-

fång som gymnasiets, men utredningen an- ser sig kunna föreslå jämställdhet när inne— hållet i gymnasiekursen till större delen täcks av fackskolekurscrna. Å andra sidan förekommer att fackskolans kurs i ett ämne är av betydligt större omfattning än gymna- siets, t. ex. kemi på fackskolans tekniska linjes kemitekniska gren i förhållande till gymnasiekursen på naturvetenskaplig linje i ämnet.

11.3.2 Medicinsk, odontologisk och farma- ceutisk fakultet samt jordbrukets högskolor

Enligt nuvarande behörighetskungörelse (SFS 1967: 450) gäller följande förkun- skapskrav som villkor för tillträde till rubri- cerade fakulteter och högskolor (endast krav avseende gymnasiets kurser enligt 1965 års läroplan återges här).

Matematik årskurs 1—3

(valfri linje, där ämnet kan läsas under tre års- kurser)

fysik

årskurs 1—3

kemi (naturvetenskaplig lin- årskurs1—3 je eller motsvarande kurs på teknisk linje, årskurs 1—2)

biologi

årskurs 2—3

De olika gymnasielinjernas uppbyggnad medför att endast naturvetenskaplig linje inom sin ram medger att samtliga förkun- skapskrav uppfylls. Så förekommer exem- pelvis biologi över huvud taget inte på tek- nisk linje.

För samtliga ämnen gäller ett kvalitets- krav i så måtto att lägst betyget 2 på kurs från det nya gymnasiet är föreskrivet som villkor för tillgodoräknande.

Berörda utbildningsnämnders förslag upp- visade vissa olikheter. Med bortseende från i praktiskt avseende mindre betydelsefulla undantag i fråga om enstaka ämnesmoment i gymnasiets läroplan (eller delar av mo- ment) fördelade sig förslagen på i stort sett följande sätt.

I matematik varierade kraven mellan års- kurs 2 (närmast på naturvetenskaplig eller teknisk linje) och den fullständiga matema- tikkursen. I fysik var kraven lägst tre kurs- moment (årskurs 3) av gymnasiets tio och högst hela kursen. Utbildningsnämndemas förslag till förkunskapskrav i kemi varierade mellan 14 moment av kursens 24, beröran- de samtliga årskurser, dock huvudsakligen första och andra årskursen på naturveten- skaplig linje, samt hela kursen. Den minsta variationen slutligen förelåg i biologi; även i de minst omfattande förslagen hade en- dast ett mindre antal delmoment uteslutits ur den fullständiga kursen.

KU:s förslag. Vid sina bedömningar av vilka minimikrav på kunskaper i berörda ämnen som skall ställas för att den stude rande skall kunna tillgodogöra sig utbildning vid någon av fakulteterna eller högskolor— na inom dessa biologiskt inriktade utbild- ningar, har KU stannat för att följande bör gälla. Kraven redovisas också i kurser enligt fackskolans läroplan.

Ämne Gymnasiet Fackskolan

matematik åk 1—2 Na/Te eller åk 1—2 Te åk 1—3 Sh/Ek fysik åk 1—3 Na/Te åk 1—2 Te kemi åk l—3 Na eller åk 1 TeK åk 1—2 Te biologi åk 2—3 Na åk 1—2 So

Den punkt, där förslaget mest avviker från nu gällande villkor, är de föreslagna kraven i matematik, där två årskurser enligt gymnasiets naturvetenskapliga eller tekniska linje bedöms vara tillfyllest.

Beträffande utbildning vid farmaceutisk fakultet behandlas i denna framställning endast utbildningen till farmacie kandidat. Utbildningen till receptarie ställer för när- varande lägre krav på förkunskaper. För— slag om ny receptarieutbildning kommer inom kort att framläggas av YB.

11.3.3 Teknisk fakultet

För tillträde till teknisk fakultet fordras enligt nu gällande bestämmelser att föl—

jande särskilda förkunskapskrav uppfylls (enligt 1965 års läroplan för gymnasiet). Matematik (naturvetenskaplig eller årskurs 1—3 teknisk linje) fysik

årskurs 1—3

kemi (naturventenskaplig lin- årskurs 1—3 je eller motsvarande

kurs på teknisk linje, årskurs 1—2).

Kraven kan uppfyllas på gymnasiets na- turvetenskapliga eller tekniska linje. Kva- litetsgränsen (lägst betyget 2) gäller även här. De olika utbildningslinjerna. vid teknisk fakultet har enligt gällande bestämmelser gemensamma förkunskapskrav för tillträde. Utbildningen vid de olika linjerna inom fakulteten är emellertid (linjevis) differen- tierad och ställer inte samma fordringar på underliggande förutbildning. Detta fram- gick av svaren från utbildningsnämndema vid de olika sektionerna. Där framhölls starkt bl. a. önskvärdheten av breddad re- krytering till vissa sektioner. Det påpekades således, att det exempelvis vore lämpligt att arkitekturlinjen tillfördes studerandemed mer samhällsvetenskaplig inriktning än som nu är fallet, då rekryteringen i princip sker från naturvetenskaplig eller teknisk linje i gymnasiet.

På grundval av utbildningsnämndemas förslag och KU:s egna bedömningar är det möjligt att differentiera förkunskapskraven med hänsyn till vad utbildningen vid de olika utbildningslinjema reellt kräver av förkunskaper i olika ämnen-.

Linjerna kan indelas i fem grupper, som kräver olika minimiförkunskaper, nämligen arkitektur (A)

maskinteknik (M), flygteknik (T) lantmäteri (L) elektroteknik (E), ekonomi (Ek) teknisk fysik (F), väg- och vattenbyggnad (V), kemi (K), bergsvetenskap (B).

Förkunskapskraven för de olika linjerna, uttryckta enligt gymnasiets och fackskolans

Sektion (linje) A M, T L Ämne gy fs gy fs gy Tabell 22. Diti'erentierade förkunskapskrav avseende teknisk fakultet. Minimikrav. ___—________————

______________________———————

E, Ek Övriga

fs gy fs gy fs

mate- åk 1—3 åk 1—2 åk 1—3 -— åk 1—3 —— åk l-—3 — åk 1—3 —— matik Sh Ek Te Na Te Na Te Na Te Na Te fysik åk 1—2 åk 1—3 åk 1—2 åk 1—2 åk 1—3 åk 1—2 åk 1—3 åk 1—2 So Na Na Te Te* SoNa Na Te Te* Na Te Te* natur- natur- kun- kun- skap skap kemi åk 1—2 Ej åk 1—2 åk 1 åk 1—2 åk 1—2 Ej Ej åk 1—3 åk 1—2 Sh krav Na Te TeK Sh SoNa krav krav Na TeK (åk 1—2 Te) _______________________________ * Endast vid helt genomgången fackskola på teknisk linje (slutbetyg).

läroplan, erhåller med en sådan differen- tiering ovanstående utformning.

Genom på detta sätt differentierade krav skulle särskilt möjligheterna vidgas för till- träde till arkitekturlinjen. Förkunskapskra- ven i matematik skulle nämligen ansluta till fordringarna för samhällsvetenskaplig eller ekonomisk linje i gymnasiet. För förslaget att grunda utbildningen på samhällsveten- skaplig eller ekonomisk linjes lärokurs i matematik talar även att denna lärokurs ger behörighet att bedriva studier i ämnet ma— tematik vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Genom att kraven i fysik och kemi för en blivande arkitekt skulle kunna till- godoses inom den samhällsvetenskapliga lin- jens lärokurs i naturkunskap, skulle man kunna rekrytera blivande arkitekter även från denna linje i gymnasiet utan krav på kompletteringar. Förslaget tillgodoser här- igenom även den från utbildningsnämnder- na uttalade önskan att tillföra arkitektlinjen fler samhällsvetenskapligt inriktade stude- rande. För studerande, som inom facksko- lans ram önskar uppfylla de särskilda för- kunskapskraven för tillträde till arkitektlin- jen, gäller att matematik fordras enligt tek- nisk linje och fysik enligt social linje, na- turvetenskaplig gren, samt att inga krav i kemi uppställs. Sökande från fackskolans naturvetenskapliga gren skulle således en- dast behöva komplettera i ämnet matematik för att uppnå fullständig behörighet.

Ökad valfrihet vid inhämtande av före- skrivna förkunskaper skulle nås om, som KU i annat sammanhang föreslår, det ord- nas möjligheter inom den kommunala och statliga vuxenutbildningen att undergå pröv- ning i delmoment av hel gymnasial ämnes- kurs. Förkunskaperna i ämnet fysik för till— träde till arkitekturlinjen skulle då även kunna inhämtas genom att de relevanta delarna av gymnasiekursen i fysik läses en— ligt naturvetenskaplig eller teknisk linjes fordringar. De moment som i ämnet fysik av KU bedöms nödvändiga för arkitektur- studier är följande (enligt läroplan för gym- nasiet)

1 mekanik, inledande kurs 2 gasers egenskaper 3 mekanik, utvidgad kurs 8 allmän Vågrörelselära.

Utbildningen vid linjerna för maskintek- nik och flygteknik kräver bl.a. förkunska- per motsvarande fordringarna för årskurs 3 på naturvetenskaplig eller teknisk linje i gymnasiet i ämnena matematik och fysik. Kursen i fysik kan dock ersättas av fysik- kursen på fackskolans tekniska linje, förut- satt att denna kurs ingår i fullföljd fack- skolutbildning på denna linje. Den enda reducering av nu gällande gymnasiekrav som skulle kunna föreslås gäller kemi, där årskurs 1—2 på naturvetenskaplig linje be— dömts uppfylla fordringarna. Detta mot-

svaras av en årskurs på fackskolans tekniska linje, kemiteknisk gren.

Enligt KU:s bedömningar skulle nöd- vändiga kunskaper i fysik och kemi för tillträde till utbildningslinjen för lantmäteri kunna inhämtas genom två årskurser i na- turkunskap på samhällsvetenskaplig linje eller genom kurs i respektive ämne enligt fackskolans läroplan för social linje, natur- vetenskaplig gren. Förslaget skulle kunna möjliggöra att lantmäterisektionen tillfördes studerande med en annan bakgrund än den vanliga gymnasievägen och med inriktning på exempelvis miljövårdsfrågor.

Däremot kvarstår kravet på tre årskur- ser matematik enligt gymnasiets naturve tenskapliga eller tekniska linje.

Utbildningslinjerna för teknisk fysik, väg- och vattenbyggnad, kemi och bergsveten- skap vid teknisk fakultet bygger sin under- visning på förkunskaper i matematik, fysik och kemi som oundgängligen måste mot.— svara tre årskurser i gymnasiet enligt ford- ringarna för naturvetenskaplig eller teknisk linje (kemi två årskurser enligt teknisk linje). Förkunskaperna i kemi kan dock utan vidare ersättas av kunskaper inhäm- tade på fackskolans kemitekniska gren, me- dan fysik på teknisk linje i fackskolan en- dast kan godtas under förutsättning att den sökande har fullständig fackskolutbildning på teknisk linje.

Kraven i matematik och fysik för studier vid utbildningslinjema för elektroteknik och ekonomi är desamma som för ovan nämnda linjer. Däremot kan kravet på kunskaper i kemi frångås då det inte är nödvändigt för studiernas bedrivande.

Ovanstående differentiering av förkun- skapskraven baserar sig uteslutande på de renodlade studiekraven inom varje linje samt på den organisation av studiegången vid teknisk fakultet som för närvarande tillämpas. En dylik uppdelning av behörig- hetskraven är som synes en annan lösning än den som föreslagits för ett antal fakulte- ter m.m. med huvudsakligen biologisk in— riktning, där i stället ett förenhetligande av kraven skett (se ovan). Enhetlighetskravet kan med samma berättigande hävdas även

med avseende på teknisk fakultet.

Priset som måste betalas för en diffe— rentiering av förkunskapskraven enligt ovan är, att rörligheten i Utbildningsplaneringen och utvecklingsmöjlighetema minskar. Man riskerar därigenom att få en sämre utbild- ning. Vidare blir utbildningskostnaderna högre genom att man i ökad utsträckning blir tvungen att ordna särskilda kurser för utbildningslinjer där undervisningen tidigare varit gemensam. Detta måste vägas mot de vinster som kan göras genom att nya grup- per kan vinna tillträde.

Beträffande ekonomingenjörerna bör des- sa grupperas ihop med utbildningslinjer- na M och T, eftersom ekonomilinjen vä- sentligen är en variant av den maskintek- niska. Vad angår utbildningen i elektro- teknik kan det på sikt vara förenat med vissa risker att helt ta bort kravet på kun- skaper i kemi, eftersom möjligheterna att följa utvecklingen inom centrala områden då begränsas.

Under en följd av år har man strävat efter att ändra arkitektutbildningen bort från det rent gestaltande till att även om- fatta kvantitativa metoder och grundkun— skaper beträffande byggnadsmaterial, kon- struktionsteknik m.fl. områden, som tidi- gare inte alls eller endast i mycket begrän- sad utsträckning ingått i utbildningen. Den praktiska konsekvensen av en ändring av förkunskaperna enligt ovan skulle kunna bli att utvecklingen i riktning mot större kun- skaper om de tekniska förutsättningarna för arkitektens arbete skulle brytas.

Det till UKÄ knutna utbildningsrådet för arkitektur har 1966 utarbetat vissa förslag angående behörighets- och meritvärderings- regler för antagning till arkitekturlinjen. Förslagen har av UKÄ med skrivelse 1.7. 1966 vidarebefordrats till KU. Utbildnings- rådet framhåller »att intagningsmöjligheter— na till sektionerna för arkitektur bör vidgas att omfatta flera kategorier av gymnasie- elever än vad som för närvarande är fallet både med hänsyn till önskvärdheten att till arkitektyrket rekrytera begåvningstyper av skilda slag varvid studerande med humanis- tisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk

Tabell 23. Förslag till förkunskapskrav avseende teknisk fakultet.

______________.__—__———__——

Sektion (linje) Arkitektur

Ämne gy fs

_______________.__—__————-—

Övriga

gy fs

matematik åk 1—3 åk 1—2 åk 1—3 Sh Ek Te Na Te fysik naturkunskap åk 1—2 åk 1—3 åk 1—2 åk 1—2 SoNa Na Te Te* kemi Sh Ej krav åk 1—3 åk 1—2 Na TeK (åk 1—2 Te)

_______________________—-__————

* Endast vid helt genomgången fackskola på teknisk linje (slutbetyg).

grundutbildning torde vara lika önskvärda som sådana som gått naturvetenskaplig eller teknisk linje, som till att yrkesvalet till ar- kitektyrket sker sent».

Om förkunskapskraven anför utbildnin gs- rådet bl. a. att behörighet bör grundas på slutbetyg från årskurs 3 i gymnasiet på valfri linje (variant). Ett villkor är, att den sökande erhållit lägst betyget 3 i ämnena svenska, samhällskunskap, matematik (tre årskurser) och teckning. En annan behö- righetsgrund vore praktisk yrkesutövning (i stället för gymnasium) eller på annat sätt styrkta framstående anlag för arkitektyrket samt vissa kunskaper i matematik, svenska och två främmande språk. Sökande som inte följt kurserna i fysik och kemi på gym- nasiets naturvetenskapliga eller tekniska linje borde enligt utbildningsrådet, såvida ämnet byggnadsmateriallära läses i obesku- ret skick vid arkitektlinje, genomgå en kompletteringskurs i byggnadsfysik och byggnadskemi.

Utbildningsrådet anför också bl. a.: »De principer för antagande av studerande till sektionerna för arkitektur som här ovan angivits bör tillämpas utan hinder av att andra grunder för behörighet och urval kan komma att gälla för andra sektioner.»

Efter olika överväganden har KU stan- nat för att inte föreslå så differentierade krav på förkunskaper som ovan redovisats, trots att sakliga skål, med hänsyn till de för stu— dierna nödvändiga, kunskapsmässiga förut- sättningarna skulle göra det möjligt och mo- tiverat. Utredningen föreslår, enligt princi- pen eller önskemålet om viss enkelhet och

enhetlighet i utformningen, förkunskapskrav enligt tabell 23 ovan.

11.3.4. Kommentarer till förslagen

KU har i ovan redovisade förslag primärt tagit hänsyn endast till sådana krav som är nödvändiga för att den studerande skall kun- na tillgodogöra sig undervisningen. I fråga om den biologiskt inriktade utbildningen har KU utgått från de studieplaner som för dagen gäller vid respektive högre utbild— ningsanstalt. Någon hänsyn har inte tagits till eventuellt kommande förändringar i uppläggning eller innehåll i dessa kurser eller i den underliggande utbildningen, t. ex. skolöverstyrelsens förslag till reviderad läro— plan för fackskolan.

I fråga om teknisk fakultet har uppdel- ningen av utbildningslinjema i två avdel- ningar skett med hänsyn till bl. a. en för- väntad övergång till bredare grundutbild- ning med först efter hand inträdande diffe- rentiering. Denna fråga utreds för närva- rande av UKÄ.

Förutom de föreliggande förslagen av- seende minimikrav föreligger önskemål från utbildningsnämnderna, t. ex. om fallen- het för teckning samt viss samhällsveten- skaplig orientering för blivande arkitekter, kunskaper i ytterligare ett språk (utöver engelska) m.m. KU vill framhålla värdet av sådana kunskaper, men är ej beredd att föreslå att de skall uppställas som obliga— toriska krav, då de inte är att betrakta som absolut oumbärliga. Att utbildningssökande som har en begränsad utbildning i allmänna

ämnen informeras om dylika kunskapers värde är dock viktigt, inte minst med hän- syn till den enskildes behov av underlag för att bedöma sina egna förutsättningar för av- sedda studier.

I enlighet med ovan redovisade riktlin- jer förutsätts att betyget 2 skall vara lägsta gräns för behörighet och att andra, motsva- rande kunskaper än de här angivna skall godtas.

Det bör i sammanhanget understrykas, att utbildningsnämnderna genomgående upp- ställt krav på engelska, minst läskunskaper i ämnet. Detta språk ingår enligt kapitel 10 i kraven på allmän behörighet, varför det inte närmare behandlas här.

11.3.5 Juridisk och teologisk fakultet

Ovannämnda skrivelse till utbildningsnämn- derna riktades även till nämnderna vid juridisk och teologisk fakultet. De bedöm- ningar som utredningen gjort, på grundval av utbildningsnämndemas förslag, av för- kunskaper nödvändiga för studier vid dessa fakulteter redovisas här nedan.

I studieplaner vid juridisk fakultet finns för närvarande inga särskilda förkunskapskrav angivna. Stor frihet råder således vid val av förutbildning för juridiska studier, men praktiskt taget samtliga studerande kommer för närvarande till utbildningen med ett visst mått av gemensamma förkunskaper från gymnasiet i bl. a. svenska, historia, samhällskunskap och språk. I samtliga ut- bildningsnämnders förslag ingår svenska och samhällskunskap.

Av stort värde för juridiska studier är en- ligt KU:s bedömning en god allmän utbild- ning med samhällsorientering, historia, svenska och ett visst mått av språkkunska- per som bas. Kravet på kunskaper i främ— mande språk är dock inte så starkt motive- rat av litteraturkursen för grundexamen, då praktiskt taget all kurslitteratur är utgiven på svenska, utan får mer ses som ett yrkes— krav. Det allmänna för-kunskapskravet i eng- elska (kapitel 10) tillgodoser behovet av språkkunskaper.

De minimikunskaper, som synes vara er-

forderliga för att den studerande skall kun— na följa undervisningen vid fakulteten, är enligt KU:s bedömning i huvudsak kun— skaper i svenska. Kunskaperna bör avse ämnesdelen svenska språket i tal och skrift motsvarande fordringarna för gymnasiets årskurs 3 eller fullständig lärokurs i svenska (årskurs 1—2) enligt fackskolans läroplan.

I studieplaner vid teologisk fakultet finns för närvarande inskrivna särskilda förkun- skapskrav omfattande ämnena religionskun- skap, filosofi och psykologi. Kunskaper i dessa ämnen skall vara inhämtade enligt fordringarna för lägst betyget 2 på gym- nasiets humanistiska, samhällsvetenskapliga eller naturvetenskapliga linje.

I övrigt gäller samma förhållande be- träffande studerande vid teologisk fakultet som vid juridisk; de kommer i dag i all- mänhet till utbildningen med en gemensam kärna av kunskaper i allrnänorienterande ämnen som svenska, historia, samhällskun- skap och språk enligt fordringarna för tre- årig gymnasieutbildning.

Utbildningsnämnderna vid de två teolo- giska fakulteterna har båda bedömt svens- ka och engelska som nödvändiga krav.

Enligt KU:s riktlinjer för ett nytt behö— righetssystem kommer de studerande att ha en grundutbildning omfattande två års gymnasiala studier eller motsvarande er— farenhetsbakgrund. Kunskapsmässiga förut- sättningar för att kunna tillgodogöra sig un- dervisning vid fakulteten kommer att kunna erhållas inom ramen för denna grundut— bildning (motsvarande).

Det är, som tidigare nämnts, ofta svårt att avgöra vilka förkunskapskrav som skall hänföras till rena yrkeskrav och vilka som är oundgängligen nödvändiga för att stu— dierna vid fakulteten skall kunna bedrivas. KU har bedömt att, med tanke på studier- nas bedrivande, följande förkunskaper är de mest angelägna för studier vid teologoisk fakultet.

Religions- gymnasie- eller fackskolekurs kunskap filosofi gymnasiekursen

psykologi gymnasie- eller fackskolekurs

eller fackskolekurs).

För tillträde till den praktisk—teologiska övningskursen är kunskaper i svenska av betydelse. Två årskurser i gymnasieskolan torde uppfylla detta krav.

Utöver de obligatoriska förkunskapskra- ven enligt ovan vill KU starkt understryka önskvärdheten för teologiska studier av go- da kunskaper i samhällskunskap och helst också ytterligare ett främmande språk. Kunskaper i ett sådant språk, utöver engel— ska, torde med hänsyn till kurslitteraturen vid teologisk fakultet vara synnerligen önsk- värda. Detta bör särskilt framhållas i den information om studierna som lämnas till de sökande.

Som ovan framhållits avser KU inte att framlägga förslag angående förkunskaps- kraven för juridiska och teologiska studier. Det bör ankomma på vederbörande myn- dighet, dvs. UKÄ att, med ledning av bl. a. ovan redovisade bedömningar, ta slutlig ställning till dessa förkunskapskrav. På Kungl. Maj:ts uppdrag utreder UKÄ för närvarande den religionsvetenskapliga ut- bildningen, varvid bl. a. förkunskapskraven berörs.

ll.4 Fastställande av förkunskapskrav

För närvarande fastställs förkunskapskraven av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Inom universitetsområ- det är förkunskapskrav för de spärrade fa- kulteterna inskrivna i behörighetskungörel- sen. Vid de fria fakulteterna (juridisk, teo- logisk och filosofisk fakultet) är förkun- skapskraven upptagna i studieplanerna, vil- ka fastställs av UKÄ.

KU har inte funnit anledning att föreslå ändring av nuvarande fördelning mellan Kungl. Maj:t och myndigheter och framläg- ger inga specificerade förslag för de fria fakultetemas de], vad förkunskapskraven angår. Riktlinjer för hur dessa krav enligt KU:s mening bör utformas anges i 11.2 ovan.

För att fastställandet av kraven skall åvi- SOU 1970: 21

la UKÄ i fråga om de fria fakulteterna, talar bl.a. praktiska skäl. Särskilt filoso- fisk fakultet utgör ett utbildningsområde där förändringar i utbildningens innehåll och organisation är förhållandevis vanliga och frågor om förkunskaper m.m. smidi- gast regleras av myndigheten.

Vid fackfa'kulteterna skall samtliga för- kunskapskrav uppfyllas av den sökande vid ansökningstillfället, varför kravens omfatt- ning på visst sätt har större omedelbar be- tydelse för den sökande än vid filosofisk fa— kultet, där förkunskapskraven avser enskilda ämnesområden (studiekurser) och kan upp- fyllas successivt under studiernas gång. Även detta förhållande tyder på att den nu— varande omfattningen av myndighetens be- fattning med förkunskapskraven är lämplig.

Motsvarande kan anföras om utbildning utanför universitetssektorn, där i princip all utbildning har karaktären av spärrad fack- utbildning med samtidig redovisning vid an- sökningstillfället av alla krävda förkunska- per. På detta område saknas emellertid den enhetlighet i fråga om tillsynsmyndighet m.m. som föreligger inom universitetssek- torn. SÖ är tillsynsmyndighet för en del av området, men andra myndigheter uppfyller denna funktion för en del utbildningslinjer. T. ex. socionomutbildningen sorterar direkt under Kungl. Maj:t, dock med samarbets— nämnden för socialhögskoloma som sam- ordnande organ.

Grundläggande är att kraven på allmän behörighet i princip bestäms av Kungl. Maj:t, så som fallet är också inom univer- sitetsområdet. En centralisering av besluten om förkunskapskraven jämte andra särskil- da villkor för behörighet är avhängig av en administrativ centralisering i övrigt. Det torde föreligga ett behov av samordning i fråga om kompetensfrågornas handläggning (se del 2 av detta betänkande). KU föreslår, vad dessa utbildningsvägar beträffar, att för- kunskapskraven skall fastställas av veder- börande tillsynsmyndighet.

I fråga om bl. a. klasslärarutbildningen har KU, på Kungl. Maj:ts uppdrag, delta- git i förarbetet till de provisoriska behörig— hetsbestämmelser som utfärdades 1968. De

särskilda förkunskapskraven är för närva- rande inte i behov av en allmän översyn. Motsvarande gäller om journalistutbildning— en vid journalisthögskoloma. Vissa inträdes- villkor vid socialhögskolorna, bl.a. förkun- skapskraven, torde utredas av den våren 1970 tillsatta organisationskommittén för socionomutbildning. I fråga om de utbild- ningslinjer, som enligt kapitel 9 skall in— ordnas i den högre utbildningen, har KU förordat, att genom vederbörande tillsyns- myndighet kraven anpassas till det föränd- rade allmänna behörighetsläget. Därvid bör en klarare skillnad göras mellan särskilda och allmänna krav (jfr ovan).

11.5 Den fortsatta utvecklingen

KU rekommenderar att utvecklingen på om- rådet noga följs av vederbörande tillsyns- myndigheter, som kontinuerligt kan överva- ka utvecklingen och initiera den anpassning av förkunskapskraven som kan komma att föranledas av ändringar i kursplaner och kursinnehåll inom såväl den högre utbild— ningen som den underliggande. KU vill be- tona vikten av att en sådan uppföljning och övervakning snabbt kommer till stånd. I uppgifterna bör även ingå att allmänt följa hur förkunskapskraven fungerar inom den högre undervisningen. Åtgärder för samord- ning av ovannämnda uppgifter bör vidtas (se del 2).

12.1 Inledning

I de närmast föregående kapitlen har KU behandlat frågor som rör tillträde till efter- gymnasiala studier, behörighetsproblemet. Nästa steg i arbetet på ett fullständigt kom- petenssystem är att reglera urvalet bland behöriga sökande, urvalsproblemet. Detta se- nare problem berör direkt enbart s. k. spär- rad utbildning, dvs. utbildning där antalet platser är begränsat, och endast i de fall då antalet sökande är större än antalet tillgäng- liga studieplatser.

Om man ser urvalsproblemen i stort kan man betrakta behörighetsreglerna som det första steget i urvalsproceduren. Dessa reg- ler är av grundläggande betydelse i varje kompetenssystem. Genom dem bestäms den möjliga sammansättningen av sökandegrup- pema. Det egentliga urvalet, grundat på t. ex. meritvärdering av och konkurrens mel- lan de sökande, blir då det andra steget. Det tredje steget, det i utbildningssamman- hang sista, är det bortfall som äger rum under själva utbildningen (studieavbrott).

Tredje steget, det urval som sker inom utbildningen, används i Sverige knappast alls som ett medvetet och sanktionerat ur- valsinstrument. Detta hindrar inte att ett ofta betydande bortfall av de studerande äger rum under utbildningens gång och att sålunda ett antal studerande i förtid av- bryter sin utbildning. Detta gäller främst ospärrad utbildning, dvs. där andra urvals-

Urval bland behöriga sökande

steget saknas. En mer ingående analys av avbrottsstatistiken har ibland visat sig kun- na ge ett lägre tal för den verkliga av- brottsfrekvensen. Urval inom utbildningen som avsiktligt använt urvalsinstrument inne-. bär att man tar in ett stort antal sökande i en utbildning och sedan, under t. ex. förbere- dande kurser, prövar de intagnas studieför- måga. De mindre framgångsrika skiljs sedan från fortsatt utbildning. Metoden har emel- lertid uppenbara och betydande nackdelar för samhället och den enskilde. .

Det förekommer också andra metoder än det formella urvalsförfarandet för urval eller rättare styrning av utbildningsvalet. Ett så— dant instrument är studie.-. och yrkesvägled- ningen (studie- och .yrkesorienteringen)._

De avsiktligt använda urvalsinstrumenten (steg ett och två enligtovan) kan ha icke önskvärda konsekvenser. De oavsiktliga .ur- valseffektema i samhället är betydelsefullai sammanhanget. Sociala och ekonomiska för» hållanden fungerar också som informella ur- vals- och styrinstrument. Spärrar och urvals- instrument av de slag som används vid det formella urvalet kan förstärka eller försvaga de oavsiktliga urvalseffekterna (se närmare härom i kapitel 7 och nedanstående avsnitt).

Utformningen av ett urvalssystem i steg två erbjuder åtskilliga problem .av både prin- cipiell och-teknisk art. En del av dessa. har belysts i tidigare kapitel, t..—ex. kapitel 6 och kapitel 8. . » '

Betyg

Ospärrad utbildning Filosofisk fakultet — 2 22

Spärrad utbildning Tekniska högskolan Karolinska institutet Socialhögskolor

lll lll chi-|A

12.2 Några effekter av det nuvarande urvalssystemet

För bestämmelser m. m. rörande behörighet och urval till eftergymnasial utbildning har redogjorts i det föregående (kapitel 4). Som en utgångspunkt vid behandlingen av frågor som rör ett nytt kompetenssystem har utred- ningen funnit det önskvärt att något granska vissa aspekter av det nuvarande urvalssyste- met med hänsyn till effekterna av systemets tillämpning.

' Med effekter menas i detta sammanhang i första hand hur de intagna grupperna är sammansatta i olika avseenden. Dessa effek— ter kan aldrig nå utanför den ram som ut- görs av behörighetsvillkoren. Den stora ma— joriteten studerande i högre utbildning har således gymnasium som utbildningsbakgrund och de urvalseffekter som äger rum fram t.o.m. gymnasiet påverkas inte direkt av urvalsregler som rör högre utbildning. Om man vill isolera den egentliga urvalsprocedu- frens inverkan, kan lämpligen sådana utbild- ningsvägar studeras som har gemensamma allmänna behörighetsvillkor men som skiljer sig beträffande tillträdet i så måtto att viss utbildning är spärrad, annan ospärrad. De skiljaktigheter i studerandesanunansättning som kan föreligga mellan spärrad och ospär- rad utbildning kan, något förenklat, förklaras av det egentliga urvalet i steg två. Det är främst två förhållandevis lättåtkomliga fak- torer som kan mätas i sammanhanget, näm- ligen b'etygs— och söcialgruppsfördelning.

Ovanstående tabell, som grundas på den

Studieinriktning B B+ Ba Tabell 24. De studerandes genomsnittliga betyg i studentexamen bland nyinskrivna höstter— minen l964—höstterminen 1967. Procentuell fördelning efter studieinriktning.

Ba+ AB AB+

34 24 13 5 100 19 34 29 14 100 —— 7 26 67 100 28 35 29 4 100

i kapitel 7 nämnda studentekonomiska un- dersökningen 1968, visar betygsfördelningen bland de studerande i ospärrad respektive spärrad utbildning. Den ospärrade utbild- ningen företräds härvid av filosofisk fakul- tet, vilket innebär en viss schematisering, eftersom vissa ämnen där är spärrade. Un- dersökningsmetoden (studenterna fick själva ange sina betyg vid en enkät) kan ha med- fört viss övervärdering av betygen och gjort betygsuppgifterna mindre exakta men torde inte ha inverkat på storleken av skillnaderna mellan olika grupper.

Efter studentekonomiska undersökningen återges också uppgifter om fördelningen på spärrad och ospärrad utbildning med hänsyn till faderns socialgrupp (se tabell 25).

Av ovan redovisade material kan man dra bl. a. följande slutsatser.

Till vissa spärrade utbildningslinjer re- kryteras i stor utsträckning grupper som, i fråga om betyg, har betydligt högre värden än antagna till högre utbildning i allmänhet och framför allt till ospärrad sådan. Medel- betyget a eller högre i studentexamen har fem procent av de studerande vid filosofisk fakultet. Vid karolinska institutet (spärrad utbildning) är talet härför 67 procent. En motsvarande social exklusivitet kännetecknar en del av dessa grupper. Fördelningen mellan socialgrupperna är genomgående ojämn i den högre utbildningen i förhållande till be- folkningens sociala sammansättning men denna ojämnhet är markant större på vissa linjer. Vid filosofisk fakultet tillhör 28 pro- cent av studenterna socialgrupp I_ och 19

Procentuell fördelning efter studieinriktning.

I

Studieinriktning

Ospärrad utbildning

Filosofisk fakultet 28 Spärrad utbildning Tekniska högskolan 32 Karolinska institutet 59 Socialhögskolor 23

procent socialgrupp III (inskrivna höstter- minerna 1964—67). Motsvarande tal är för karolinska institutet 59 respektive 9 pro- cent. Andelen för de olika socialgrupperna vid angivna utbildningslinjer är i stort sett oförändrad under perioden 1964—67.

Procenttalen i tabellerna 24—25 avspeglar också de spärrade linjernas inbördes olika dragningskraft. Särskilt framträder denna skillnad mellan å ena sidan karolinska insti- tutet, å den andra socialhögskoloma, vad beträffar betygsfördelning.

Givetvis är urvalsresultatet enligt ovan inte enbart ett resultat av att utbildningen är spärrad. Det förhållandet, att spärrade ut- bildningsvägar kan uppvisa så starkt selek- tiva drag i fråga om elevsammansättning är effekter av dels själva urvalsförfarandet, dels ekonomiska och sociala faktorer av olika slag. I och för sig verkar dessa i form av t. ex. underrepresentation av socialgrupp III. Även behörighetsreglerna spelar här en av- sevärd roll. Selektionen till högre utbildning är ingen enstaka händelse som äger rum vid själva urvalsprocessen, dvs. vid intagningen; långt dessförinnan har, genom en gradvis skeende process, mycket stora grupper av- skilts från den grupp som kan ställa upp i konkurrensen om platser i högre utbildning. Tidigare skedde den första selektionen vid övergången till realskola, numera äger den rum senast vid utbildningsvalet efter grund- skolan. Till sociala faktorer kopplade öns- kemål om olika slags utbildning torde också spela en inte oväsentlig roll. Det totala re- sultatet av alla dessa formella och informella, avsiktliga och oavsiktliga urvalsprocesser är

SOU 1970: 21 Tabell 25. Faderns socialgrupp bland nyinskrivna höstterminen 1964—höstterminen 1967.

_____________—___—_.___—_-——_—

Socialgrupp

II

53 19 100 50 17 99 32 9 100 52 25 . 100

bl. a. att lägre socialgrupper är underrepre- senterade inom högre utbildning i allmän- het och inom viss spärrad utbildning i syn- nerhet. I kapitel 7 har frågan om olika so- ciala faktorer behandlats mer ingående.

Om man ser den. högre utbildningen från samhällets och utbildningens synpunkt, kan man notera under vilka olika förutsättningar utbildning äger rum med hänsyn till elev- materialets sammansättning. Spärren fram- för vissa utbildningslinjer har medfört, att dessa vanligen rekryteras med studerande med genomsnittligt höga betyg (jfr ovan). Från samhällssynpunkt måste i detta sam- manhang frågas om utbildningsväsendet som helhet är betjänt av en sådan uppdelning av utbildningslinjema som den ovan angivna. Genom det nuvarande systemet för urval sker — successivt unde-r flera år — en sträng gallring till vissa utbildningsvägar och yr- kesområden, medan andra vägar och yrken står öppna för alla som genomgått den gym- nasiala basutbildningen. Denna uppdelning mellan olika utbildningslinjer och yrken är dock inget resultat av en medveten gradering från samhällets sida utan en följd av spär- rar, förorsakade av begränsningar i-tillgång— en på utbildningsresurser samt av urvals— systemet.

En annan grupp av effekter av det nuva- rande urvalssystemet berör den underliggan— de skolutbildningen m.m. Den kvantitativa begränsningen av antalet platser vid vissa utbildningslinjer har också medfört kvalitati- va gränsdragningar bland de sökande. På grund av skolbetygens dominans som urvals- instrument har höga betyg från. skolan, i re—

gel gymnasiet, blivit ett villkor för antag— ning till spärrad utbildning. Särskilt är detta fallet när som, enligt bestämmelserna i SFS 1968: 112, urvalet praktiskt taget uteslutande baseras på betyg från skolan (gäller sökande från det nya gymnasiet). Detta får också ef- fekter på skolarbetet i form av en stark upp- värdering av betygens värde och betydelse. I viss utsträckning har detta medfört en stark press på eleverna, vilket framgår av bl. a. KU:s enkät i gymnasiet (se SOU 1970: 20).

Enligt äldre urvalsregler fanns det möjlig- heter för de sökande att skaffa ytterligare meriter efter avslutad skolgång för att kom- pensera ett skölbetyg, som inte hade utsikter att hävda sig i konkurrensen vid antagning- en. Detta medförde, på grund av möjlighe- terna att tillgodoräkna studier vid filosofisk fakultet som merit, en ofta förekommande dubbelutbildning på eftergymnasial nivå, dvs. studiegången gymnasium—filosofisk fa- kultet—spärrad fackutbildning.

Bakomliggande faktorer till dessa förete- elser är bl. a. dragningskraften hos de spär- rade utbildningsvägama. Denna torde i sin tur vara avhängig av förhållandena på ar- betsmarknaden och löneläget inom de yrken, till vilka de spärrade utbildningslinjema le- der. Dragningen till ett yrke kan också bero på- en sådan svårmätbar faktor som 'den allmänna värderingen av yrket, dvs. dess allmänna anseende.

Mot bakgrunden av bl. a. ovan redovisade förhållanden" har'KU för sin del samman- fattat vissa grunddrag i och effekter av det hittillsvarande urvalssystemet på följande sätt.

1 Urvalet sker efter fasta normer (skol- betyg). Den enskilde sökanden kan efter hand relativt väl beräkna sina möjligheter att vinna inträde vid önskad utbildning. Grunden för fintagning' är som regel klar och entydig. » 2 Vid urvalet "gynnas den receptiva studie- begåvningen, vilken särskilt väl kommer till sin rätt i skolan och därför ger goda skol- betyg. Utrymmet för speciella intressefak- torer, motivation etc., utöver vad betygen ger uttryck åt, är litet, särskilt i det proviso-

riska urvalssystem som regelfästs i SFS 1968: 112 m. m. (se även punkt 5 nedan).

3 Den sociala bakgrunden slår ofta ige- nom i skolan på så sätt att den inverkar på studieresultat och därmed betyg. Eftersom urvalet till högre utbildning görs efter be— tyg, uppkommer en tendens att elever från lägre socialgrupp, i ett system med urval baserat på enbart betyg, kommer i ett säm- re läge än de övriga. 4 Urval efter skolbetyg, dvs. prestatio- nerna i skolan, tenderar att ge ogynnsamma verkningar i skolan i form av en förskjut- ning av målet för skolarbetet mot betygs— resultaten. Vissa utslag av stress i skolar- betet kan också hänföras till betygens avgö— rande roll. 5 Urvalssystemet är, med vissa undantag, ensidigt baserat på skolbetyg. Den enskildes val träffas som regel på grundval av en alltför begränsad personlig erfarenhet av ar- betslivet. Betygsnivån spelar troligen en vä- sentlig roll för den enskildes val av ut- bildning. 6 Slutbetyget från skolan kan begränsa den enskildes framtida valmöjligheter i frå- ga om utbildning, eftersom urvalet i allmän- het sker efter medelvärdet av de olika äm— nesbetygen. Urvalet baseras på en prestation som den sökande gjort under en begrän— sad tid i ungdomsåren. En god studiemo- tivation under denna tid och andra gynn- samma förutsättningar krävs för att betyget skall bli tillräckligt högt. Bl.a. hemmiljön och den sociala bakgrunden är härvid av betydelse. 7 En tilltagande konkurrens (allt fler sökande till ett visst antal platser) medför, att urvalet i gränszonen mellan antagna-icke antagna måste göras efter — från praktisk synpunkt och i prognoshänseende — bety— delselösa betygskillnader. Samtidigt har ni- vån på de medelbetyg som krävs för antag- ning pressats upp (se kapitel 4).

12.3 Funktioner hos utbildningsspärrar

Av grundläggande betydelse är att begräns- ningen av antalet studieplatser som regel är motiverad av resursskäl. Att ett särskilt ur-

val bland behöriga sökande måste göras vid antagningen till sådana linjer, är således inte föranlett av att det av utbildnings- eller ar- betsmarknadsskäl skulle vara nödvändigt att sovra särskilt noga bland de sökande. En illustration till detta kan hämtas från filo- sofisk fakultet, där flertalet ämnen är ospär- rade och ett mindre antal spärrade.

Naturligtvis kan det inte med fog hävdas, att det spärrade ämnet eller den spärrade studiekursen i sig kräver mer av de stude- rande i studieförmåga än den ospärrade kursen.

Spärr i ett ämne kan förekomma på en stu- dieort men saknas på en annan. På mot- svarande sätt kan jämförelser göras mellan hela studiegångar, t. ex. mellan å ena sidan socionomutbildning (spärrad), å den andra utbildning vid samhällsvetenskaplig fakultet (ospärrad).

Spärrarna vid t. ex. filosofisk fakultet har införts efter hand med anledning av ökad efterfrågan, som med de begränsade resurserna för utbildning inte kunnat tillgo— doses. Orsaken till en begränsning av antalet studieplatser (spärr) är således att finna i otillräckliga resurser för utbildning och inte i ökade krav på studieförmåga etc. i de äm- nen som spärrats. Dessa brister kan ligga i exempelvis antalet laboratorieplatser, vilket varit avgörande för t. ex. spärren för vissa ämnen vid filosofisk fakultet, i tillgången på lärare eller i antalet tillgängliga praktikplat- ser. DeSSa och andra orsaker till spärrar, bl. a. arbetsmarknadsfaktorer, diskuteras i U 68:s debattskrift Högre utbildning, funk- tion och struktur, till vilken framställningen här delvis ansluter.

Spärr vid en viss utbildningslinje får ofta den effekten att, i varje fall med nuvarande urvalsregler, minimipoängen för inträde så småningom höjs. Detta kan i sin tur leda till att dessa utbildningar upplevs som i sig mer krävande än andra. Från början är emellertid spärrarna, som ovan påpekats, av rent kvantitativ natur (dimensionering av be- rörda utbildningslinjer). På grund av sättet att verkställa urvalet har spärren fått ock- så en kvalitativ innebörd (högre krav för an- tagning), så länge utbildningen i fråga att—

raherar fler sökande än det finns platser. En del spärrade linjer (motsvarande) inom den högre utbildningen har, genom sedan lång tid tillämpade och i praktiken svår- forcerade spärrar, anpassat sig till ett gallrat elevmaterial. I vilken utsträckning spärrar påverkat utbildningens effektivitet är svårt att uttala sig om, även om det synes troligt att en viss effekthöjning ägt rum. Att stu- dieavbrotten i spärrad högre utbildning är jämförelsevis få kan emellertid också vara en följd av att spärrade fackutbildningar er- bjuder en mer samordnad studiegång än den ospärrade och att både utbildningen och de studerande är mer målinriktade. Även i andra hänseenden kan spärrar främ- ja studiernas effektivitet. Intagningstalen vid spärrad utbildning varierar som regel jäm- förelsevis litet från år till år och varia— tioner kan normalt förutses i god tid. Ut- bildningen kan därför planeras relativt långt i förväg och möjligheterna att knyta en fast lärarstab till utbildningen blir goda.

För den enskilde, som genom skolgång el- ler på annat sätt vunnit behörighet till högre utbildning, kan förekomsten av spärrar inne- bära ett hinder för förverkligandet av vidare utbildningsmål. Att samhället tillhandahål— ler gymnasial utbildning och på andra sätt underlättar förvärvandet av behörighet till högre studier, medför att ett stort antal personer får möjligheter att efterfråga sådan utbildning. Vad gäller tillträdet till den spärrade utbildningen har inför-ts restriktio- ner, som står i skarp kontrast till det utbud av studiemöjligheter som förekommer inom övriga sektorer. Den utbildningssökande kan hindras från att nå sitt utbildningsmål om detta ligger inom den spärrade sektorn. Sam- tidigt fungerar spärren som en regulator för rekryteringen till de yrkesområden, för vil— ka den spärrade utbildningen förbereder.

12.4 Ett nytt urvalssystem

12.4.1 Allmänt

Av den föregående redogörelsen för olika aspekter på urvalsfrågor framgår bl. a., att urvalsproblemen som regel har flera dimen-

sioner. Hur urvalsproblemens praktiska och konkreta lösning utformas kan bero på i vilken av dessa dimensioner man väljer sin utgångspunkt eller hur de vägs samman. Förekomsten av olika dimensioner ger också en antydan om att urvalsfrågorna skulle kun- na lösas längs flera olika linjer, vilka i så fall skulle kombineras och ingå som be— ståndsdelar i ett urvalssystem.

KU har för sin del funnit att den sistnämn- da möjligheten, dvs. en i princip flerdimen- sionell lösning, är den mest framkomliga vä- gen till ett nytt urvalssystem. Detta skulle således kännetecknas av att det inte domi- neras av en urvalsprincip, en urvalsmetod eller ett urvalsinstrument. I stället kombine- ras olika principer, metoder och instrument.

I viss utsträckning står en sådan kombina- tionslösning i kontrast till de nuvarande ur- valssystemen. Som ovan påpekats känneteck- nas urvalet bl. a. av att det i vissa avseenden är ensidigt, t. ex. i fråga om urvalsinstru- ment där nu Skolbetygen dominerar.

Frågor som rör exempelvis den högre ut- bildningens förutsättningar och hänsynen till sociala och andra faktorer, t. ex. urvalsin- strumentens oavsiktliga biverkningar, måste enligt KU:s mening också beaktas, då ett nytt urvalssystem konstrueras. Urvalsfrå- gan kan därför inte betraktas som ett ute- slutande tekniskt problem.

I kapitel 8 har betonats hur begränsa- de de tekniska möjligheterna är att bland de sökande välja ut de bäst lämpade, sär— skilt i fråga om urval med hänsyn till kom- mande yrkesverksamhet men också i frå- ga om framgång i studier.

Med hänsyn till att vissa av de yrkesom- råden, till vilka den spärrade utbildningen le- der, är attraktiva och leder till höga inkoms- ter och hög social status i samhället, är sättet att reglera tillflödet till dessa områden av stor betydelse i fråga om rekryteringen från olika medborgargrupper och val mellan de sökande som individer. Vägen till dessa yr- kesområden har hittills i allmänhet stått öppen endast för dem som i gymnasiesko- lan, dvs. i regel under en begränsad tidspe- riod i de övre tonåren, presterat ett gott studieresultat. Oavsiktliga effekter av det

nuvarande urvalssystemet, som huvudsakli- gen bygger på skolprestationerna, medför att de socialt minst gynnade grupperna kom- mer i ett sämre läge även vid urvalet till spärrad utbildning. Sociala och individuella rättvisefrågor har därför nära samband med urvalssystemet.

Det faktiska utgångsläget är emellertid, att vissa spärrar förekommer. KU har ej till uppgift att behandla frågan i vilken mån utbildning skall vara spärrad respektive öp- pen och har därför, eftersom ett urval un- der alla omständigheter måste göras, att finna ett system för detta urval. Denna upp- gift innebär bl.a. ett antal avvägningspro- blem, dels av teknisk natur, dels också av annat slag, inte minst i frågor som rör den sociala och individuella rättviseaspekten.

Med hänsyn till den enskildes situation inför en spärrad utbildning har KU anlagt följande synpunkter på urvalet till spärrad utbildning.

Den enskilde sökanden bör ha möjlighet att påverka sitt utgångsläge vid urvalet och att genom egna åtgärder och prestationer förbättra sitt meritvärderingsunderlag. Exem- pel på sådana möjligheter är urval med hän- syn till betyg (skolprestationer) eller prak— tisk erfarenhet (arbetsprestationer). Denna princip utesluter att urval sker efter t. ex. enbart lottning. Också urvalsprov som enda urvalsinstrument torde uteslutas, eftersom ett sådant prov endast i begränsad utsträck- ning kan påverkas genom sökandens egna arbetsinsatser. Av tekniska skäl måste dock ett sådant urval ibland göras.

Den enskildes val av utbildning bör grun- das på bredast möjliga underlag av informa- tion och erfarenhet, et-t underlag som kan ha betydelse inte enbart för utbildningsvalet i snävare bemärkelse utan också för det med detta val förenade valet av yrkesområde. Studie- och yrkesorientering i skolan kan bredda underlaget för utbildnings- och yr- kesvalet liksom erfarenheter som förvärvats i arbetslivet. Vuxna sökande med erfaren- heter huvudsakligen från arbetslivet skall en- ligt denna princip ges studie- och yrkesorien- tering, t. ex. vid orienteringskurser för vuxna (se kapitel 10).

12.4.2. Urvalsgrunder och urvalsmetoder

Urval efter prognos (förväntad studiefram- gång) kan, som framgår av kapitel 8, göras med större lätthet för grupper än för en- skilda. Den kollektiva prognosen är bety- delsefull för samhället från resurssynpunkt och från övriga utbildningspolitiska synpunk- ter. Genom prognosurval skulle man således, om man anlägger utbildningsekonomiska aspekter, kunna ta in sådana studerandegrup- per som uppvisar hög produktivitet i form av snabb genomströmning genom utbild- ningssystemet, goda studieresultat och få stu- dieavbrott.

Att på grundval av behörigheten göra det egentliga urvalet till vissa utbildningslinjer (de spärrade) synes antyda, att dessa utbild- ningslinjer, med hänsyn till studiekraven, kräver ett mer sållat elevmaterial än de ospärrade. Som ovan nämnts föreligger emel- lertid inte sådana ursprungliga skillnader mellan olika slag av utbildning. Det stränga- re urvalet till spärrad utbildning skulle även i fortsättningen kunna vidmakthålla oberät- tigade klyftor i utbildningsväsende och sam- hälle i form av skiljaktiga värderingar av oli— ka utbildningslinjer och yrken.

Å andra sidan kan det knappast bestridas att, om de begränsningar som gjorts i fråga om tillträdet till vissa linjer är grundade på begränsningen i resurserna, denna begräns- ning kan motivera, att de för visst utbild- ningsändamål avsatta resurserna utnyttjas med högsta möjliga effektivitet. Den kollek- tiva aspekten av prognosurvalet får på detta sätt ett visst berättigande. Samhällsekono- miska skäl motiverar, under vissa förutsätt- ningar (se nedan) en sådan kollektiv tillämp- ning av prognosurvalet. Samtidigt vill KU understryka vikten av att den spärrade sek- torn görs så liten som möjligt och att spär- ren, för att den skall kunna motivera pro- gnosurval, måste vara föranledd av begräns- ningen i utbildningsresurser.

De förutsättningar, under Vilka KU finner ett kollektivt prognosurval möjligt, är föl- jande.

l Urvalet skall ske i kombination med fördelningsurval (kvotering), så att urval

2 Urvalet skall göras på ett underlag (prognosinstrument m.m.) som inte är så ensidigt sammansatt som för närvarande, då betygen vanligen utgör det enda urvals— instrumentet. KU förordar att man, i syfte att få en så allsidig bedömning som möj- ligt av de sökande, skall så långt möjligt grunda bedömningen på mer än ett urvals- instrument. Ett accepterande, om ock med vissa re- servationer, av prognosurvalet som huvud- princip ger till följd att den huvudsakliga metoden för urvalet knappast kan bli någon annan än att man rangordnar de sökande efter betyg, provresultat o.d. Något egent- ligt utrymme kan inte lämnas för lottning, eftersom då ingen hänsyn skulle tas till de sökandes meriter. Den hittills i detta avsnitt förda diskussio— nen om urval avser enbart urval med hän- syn till prognos m. m. för kommande studier. Som redovisats i kapitel 8 finns det för när- varande knappast några möjligheter att mer allmänt med framgång göra ett prognosur- val, kollektivt eller individuellt, efter det kommande yrkets krav. Vad som i detta hän- seende för närvarande kan göras är urval till mycket begränsade sektorer, där antagningen egentligen avser viss utbildning men utbild- ningen i sin tur visar större eller mindre likheter med yrkets förhållanden. Mera ge- nerellt kan emellertid inte något prognosur- val anordnas som avser yrkeslämplighets- prognog. Erfarenheter från arbetslivet kan dock införas som ett inslag i urvalsförfaran- det (se nedan).

12.4.3 Urvalsinstrumenten

Inledning. De instrument för urval med hänsyn till studieprognos som KU främst övervägt för användning vid urval till högre utbildning är

skolbetyg urvalsprov

lärarskattning av studielämplighet test av olika slag avseende anlag, intres-

sen, attityder m.m. Av dessa instrument har KU funnit lärar-

skattningen mindre lämplig. Vidare är de test avseende anlag etc., som nämnts ovan knappast användbara som urvalsinstrument vid prognosurval utan ett omfattande forsk- nings- och konstruktionsarbete.

De urvalsinstrument som såvitt KU funnit tills vidare kan komma i fråga vid urvalet är sko/betygen och ett test som avses mäta vissa förutsättningar för fortsatt utbildning, dvs. ett studielämplighetsprov.

Betygen från skolan. I direktiven ges an- visningar om att urvalet bland behöriga sö- kande bör grundas på skolbetyget. Denna an- vändning av skolbetyget kan också härledas ur den princip, som KU redovisat ovan och som går ut på att den enskilde genom egna prestationer skall kunna påverka sitt merit- värderingsunderlag. En annan grund för an- vändningen av betyg är deras ställning som det hittills bästa enskilda prognosinstrumen- tet, något som torde grundas bl. a. därpå att betygen rymmer ett inte ringa samlat mått av flera lärares iakttagelser och bedömning av de enskilda eleverna under lång tid, vanli- gen flera år.

Med betyg avser KU här såväl sådana av den typ som nu förekommer i grundskolan, gymnasiet och fackskolan som betyg av äldre typ (bokstavsbetyg). Som påpeka-ts i kapitel 8 kan framdeles komma att inträffa olika förändringar i betygsystemets utform- ning och betygsättningens omfattning. Dessa förändringar kan måhända komma att på- verka förutsättningarna för skolbetygens an- vändning som urvalsinstrument. I händelse av en utveckling på betygsområdet, som ger delvis nya förutsättningar för urvalet, krävs en fortlöpande anpassning av urvalssyste- met till dessa nya förutsättningar.

KU vill i sammanhanget erinra om att ut- redningens förslag om skolbetygens använd- ning grundas på en bred och mycket omfat- tande inventering av den hittillsvarande forskningen på prognosområdet (redovisad i utredningens specialbetänkande SOU 1968: 25). Denna inventering utfördes vid en tidpunkt då den nya betygskalan i gym- nasiet ännu inte hade använts i slutbetyg, var- för undersökningen måste göras på ett ma- terial bestående av prognosundersökningar

vändbarhet i KU:s arbete.

En omständighet, som särskilt måste be- aktas vid användningen av betyg som ur- valsinstrument, är återverkningarna på sko- lan. KU har utfört en enkät i gymnasiet och fackskolan som belyser bl. a. denna fråga. Denna undersökning redovisas i specialbe- tänkandet (SOU 1970: 20).

Studielämplighetsprov. I utredningsdirek- tiven anför dåvarande departementschefen, att utredningen borde pröva frågan om ett kompletterande intagningsinstrument »inte blott i vägledande syfte utan även för urval bland sökande».

Under ett tidigt skede av utredningsarbe- tet vidtog KU förberedelser för konstruktion av ett studielämplighetsprov (se kapitel 1).

Avsikten med provet var från början, att det skulle kunna tjäna olika syften, dels behörighetsprövning, dels urval bland be- höriga sökande utan formell skolutbildning i gymnasieskolan eller i annan gymnasial ut- bildning. Vidare diskuterades möjligheten att använda provet som ett komplement till be- tygen vid urval bland behöriga sökande från gymnasiet och fackskolan (motsvarande lin- jer i gymnasieskolan).

KU har grundat sitt ställningstagande till frågan om studielämplighetprovet som ur- valsinstrument på huvudsakligen tre fakto- rer, nämligen avsaknaden av skolbetyg lämp— liga för urval hos vissa grupper av behöriga sökande, vidare konkurrensförhållandena vid urvalet till spärrad utbildning samt slut— ligen de med dessa förhållanden samman- hängande återverkningarna i gymnasiesko- lan.

I och med att ett nytt behörighetssystem införs, med den utformning som redovisas i kapitel 10, blir viSSa grupper behöriga som inte har betyg över gymnasial utbildning. Dessa grupper utgörs främst av sådana vux- na som förvärvat sin behörighet på annat sätt än genom gymnasial utbildning, t. ex. genom yrkesverksamhet. En del av de sökan— de kan visserligen ha betyg från gymnasial utbildning, men dessa betyg är ofta mindre väl lämpade för rangordning vid urvalet. Så

på studentbetyg (bokstavsbetyg). Detta för- hållande minskar dock inte resultatens an-

snart dessa grupper av sökande uppnått en viss storlek, uppstår behov av rangordnande urvalsinstrument, åtminstone för att intag- ningsmyndigheten skall kunna göra en förs- ta vägledande gruppering av de sökande. Er- farenheten synes visa, att en friare bedöm- ning av ett större antal sökande, i syfte att välja ut ett mindre antal till den önskade utbildningen, knappast kan utföras med framgång. Ett urvalsprov av den typ som studielämplighetsprovet företräder eller an- nat, motsvarande instrument blir därmed oumbärligt.

Förhållandena vid urvalet till spärrad ut- bildning är en annan grund för KU:s ställ- ningstagande beträffande urvalsprov. Kon— kurrensen om platser i spärrad utbildning har ökat kraftigt under 1960-talet. Antalet sökande har vid många utbildningslinjer flerdubblats. Därmed har också, trots att utbildningsplatsemas antal ökat, andelen till respektive utbildning antagna (antagnings- procenten) vid vissa utbildningslinjer sjun- kit mellan åren 1965 och 1969. Denna öka- de efterfrågan kan ha flera orsaker (se ka- pitel 4). Vad som i föreliggande samman- hang är av största intresse är att urvalssyste— met utsatts för hårda påfrestningar. Så t. ex. har det i flera fall uppstått en anhopning av sökande vid den nedre betygsgräns som krävts för antagning, varför slumpmässigt urval bland ett antal sökande med samma antagningspoäng ibland fått tillgripas. I and— ra fall har urvalet fått göras på grundval av praktiskt taget betydelselösa betygskillnader.

Dessa och andra nackdelar understryker olägenheten av att man alltjämt använder betygen som enda eller helt dominerande urvalsinstrument vid antagningen till fortsatt utbildning efter gymnasiet. Ett komplette- rande urvalsinstrument är i hög grad önsk- värt, både från gymnasieskolans och den högre utbildningens synpunkter.

Årerverkningarna på den avlämnande sko- lan av de använda urvalsinstrumenten och metoderna är en fråga av största vikt, sär- skilt då det gymnasiala stadiet, efter gym- nasieskolans genomförande, omfattar det stora flertalet av en årskull. Dessa återverk- ningar kan för närvarande studeras i fråga

Av lärare, elever och föräldrar rappor— teras att många elever upplever sin studie- situation i gymnasiet som starkt påverkad av det hårda konkurrensläget. Detta be- kräftas i viss utsträckning av den enkät som KU våren 1969 genomförde i gymnasiet.

KU har inte anledning att gå närmare in på betygsfrågan i dess betydelse av utvärde- ringssystem inom skolan, men vill erinra om Kungl. Maj:ts uppdrag till SÖ att granska be- tygen och betygsgivningen och föreslå nöd- vändiga förändringar, t. ex. användandet av testinstrument som en komplettering till be- tygen.

KU har på ovan redovisade grunder fun- nit, att skolbetygen som urvalsinstrument om möjligt måste kompletteras med andra instrument och metoder. I första hand har utredningen därvid arbetat med studielämp- lighetsprovet som kompletterande urvals- instrument. I skrivelse 3.12.1969 till stats- rådet och chefen för utbildningsdepartemen- tet anmälde utredningen sin avsikt att våren 1970 igångsätta förförsök med det nämnda studielämplighetsprovet som urvalsinstru- ment för att sedan, om förförsöken ger an— ledning härtill, föreslå ett huvudförsök. Det förberedande försöket har inletts planen— ligt.

Genom dessa försök kan man således räk— na med att så småningom få metoder för att använda studielämplighetsprovet som ett rangordnande instrument tillsammans med skolbetygen. En betydande del av de tekniska funktionerna i denna kombinerade metod kan bedömas säkert först sedan försöket på- gått en tid. Provet kommer vidare att ge ett instrument för urval där betyg saknas.

12.4.4 Arbetslivserfarenhet som merit vid urvalet

Urval på grundval av betyg och studielämp— lighetsprov innebär, att urvalsprocessen styrs av dels prestationer under en begränsad tid (två eller tre ungdomsår i gymnasieskolan), dels en punktbestämning av den sökandes prestationer genom ett test.

Mot denna bakgrund har KU övervägt

möjligheterna att införa andra slag av meri- ter, som skulle kunna tillgodoräknas vid ur- valet men som inte är knutna till en spe- ciell period av den sökandes liv eller till en viss, tillfällig prestation.

Dessa meriter måste sökas huvudsakli- gen utanför skolan. De bör heller inte avse studier. KU finner ingen anledning att för- orda hopade studiemeriter som tilläggsme- rit, dvs. den tidigare meritvärdering som tills vidare tillämpas vid antagning till bre- da sektorer av spärrad utbildning med av- seende på studenter från det äldre gymna- siet m. fl. Erfarenheter från arbetslivet etc. borde däremot kunna vara ett komplement till betyg och studielämplighetsprov.

Vad beträffar urval bland sökande från skolan, främst gymnasieskolan, grundar ut— redningen sitt ställningstagande på nedan redovisade omständigheter.

Det hårda konkurrensläget torde ha med— fört starka, om ock delvis svårbedömbara, styreffekter i urvalsprocessen. Inte minst tor- de en god studiemotivation under gymnasie- tiden vara en förutsättning för erhållande av för tillträde till spärrad utbildning (under nuvarande förhållanden) tillräckligt höga be- tyg. Man måste emellertid räkna med att en del av eleverna upplever en mindre tillfreds- ställande motivation i skolarbetet än vad kamraterna gör. Så kan t. ex. ett aktivt enga- gemang i sammanhang som inte har direkt anknytning till studierna, liksom osäkerhet vad gäller den framtida yrkesinriktningen, förväntas påverka elevernas studiemotiva- tion och därmed sammanhängande möjlig- heter att erhålla goda betyg. Med tanke på den stora betydelse som slutbetyget för när- varande har för särskilt de studerande i det nya gymnasiet, på grund av att möjligheter saknas att förbättra konkurrensläget efter skolan, kan t. ex. en bristande studiemoti- vation under en del av gymnasietiden komma att i viktiga hänseenden inverka på individens framtid. De som vid mognare ålder får in- tresse för fortsatta studier har nu små möj— ligheter att få inträde till en spärrad, attrak- tiv utbildning om de inte har ett högt be- tyg från skolan. KU vill vidare även i detta sammanhang erinra om den sociala bak-

grundens betydelse för framgång i studier- na. Elever från lägre socialgrupper kom- mer under studierna inte till sin rätt på samma sätt som lika begåvade elever från studiemässigt mer gynnade hem. Införan- det av ett studielämplighetsprov som kom- pletterande urvalsinstrument kan visserligen inte eliminera dessa olägenheter men väl reducera dem.

Erfarenheter från och insikter i de arbets- förhållanden, som gäller för flertalet sam- hällsmcdborgare, kan inte delges den stu- derande på samma sätt som mer teoretiska moment i utbildningen, utan erhålls genom praktiskt arbete i form av yrkesverksamhet. Att sådan erfarenhet vinns före de teore- tiska studierna måste anses värdefullt. eme- dan de studerande härigenom ges möjlighet att sätta in de förvärvade teoretiska kun— skaperna i ett större sammanhang lättare än de som saknar sådan erfarenhet.

Undersökningar visar, att en stor andel av de studerande träffar sitt mer definitiva yrkesval först efter 21-årsåldern. I den mån yrkeserfarenhet kan ge individen ett bättre underlag för studie- och yrkesvalet, måste den anses vara av stort värde. Det har också konstaterats, att de studerande som är mer medvetna och bestämda i sitt yrkesval ofta är mer framgångsrika i sina mot yrkesverksam- het inriktade studier än sina mer osäkra kamrater.

Vidare tillkommer här ytterligare en om- ständighet, som enligt KU:s mening starkt talar för att arbetslivserfarenhet av ej allt- för kort varaktighet skall få tillgodoräknas som merit vid ansökan om tillträde till hög— re utbildning. Med nuvarande anordning går regelmässigt de studerande vid univer— sitet och högskolor direkt dit från gym- nasiet. Efter studiernas slut går de sedan efter en ofta femton- till artonårig studie- gång direkt ut i arbetsliv och arbetsmiljöer utan tidigare erfarenhet av förhållandena på en arbetsplats utanför skolan, inte sällan för att påbörja en karriär till arbetsledande ställning inom några få år. Enligt KU:s mening är det angeläget att man — helst genom positiva åtgärder som i KU:s före- varande förslag — främjar, att åtminstone

en del av dem som går till högre utbild- ning, som en viktig förberedelse för kom- mande yrkesverksamhet skaffar sig egen kännedom om arbetsmiljön för dem som de i senare verksamhet kan komma att bli arbetsledare för. Men även för framtida deltagande i organisationsliv och allmänt medborgerlig verksamhet måste praktisk er— farenhet vara mycket värdefull.

Vad som här diskuteras skall inte jämfö- ras med den, inte minst tidigare ofta före- kommande praktik av det slag där avsikten var att den studerande skulle vinna erfaren- het av den typ av yrkesverksamhet som den kommande utbildningsvägen avsågs leda till. Obligatorisk förpraktik finns alltjämt kvar inom utbildningsväsendet. Vid en del ut- bildningsanstalter har krav på denna typ av praktik successivt avskaffats. Motiven här- till torde åtminstone delvis ha varit att så— dan erfarenhet lika väl kan vinnas efter in— trädet.

De ovan antydda konsekvenserna av de nuvarande urvalsreglerna, vilka gör en ut- bildningssökande beroende av under skolti- den erhållna betyg, samt det värde som den praktiska erfarenheten synes ha vid utbild- nings- och yrkesvalet, visar enligt KU:s upp- fattning, att ett behov föreligger att pröva praktisk erfarenhet som ett led i underlaget för urval bland behöriga sökande. Ett inslag av yrkeserfarenhet i den sökandes meriter skulle kunna bredda meritvärderingsunder- laget.

Med i huvudsak ovanstående motivering föreslog KU 16.1.1970, i skrivelse till stats- rådet och chefen för utbildningsdeparte- mentet, att viss försöksverksamhet med till- godoräknande av praktisk erfarenhet, hu- vudsakligen från arbetslivet, skulle äga rum fr. o. m. antagningen till vårterminen 1971. Försöket skulle begränsas till den medicins- ka fakulteten i Stockholm och till social- högskolorna.

För tillgodoräknande skulle den praktiska erfarenheten ha förvärvats under minst tolv månaders anställning. Under denna förutsätt- ning skulle även vissa studiemeriter kunna tillgodoräknas. En viss del av den s. k. fria kvoten (se kapitel 4) skulle reserveras för sö-

Vad beträffar sökande utan gymnasial utbildning kommer vid användning av ur- valsprov de sökande att bedömas enbart på grundval av detta prov, om andra meriter inte får tillgodoräknas. Detta kan te sig otill— fredsställande bl. a. på grund av att provet knappast kan mäta mer än en begränsad del av i arbetslivet förvärvade insikter, er- farenheter, attityder m. m. Motivationen för ett visst slags studium kan ej heller komma till uttryck genom studielämplighetsprovet. Det är angeläget att arbetslivserfarenheter, vilka förvärvats under en längre tid, så långt möjligt tillgodoräknas som merit för både gymnasialt utbildade med omfattande arbetslivserfarenheter och personer med så- dana erfarenheter som huvudsaklig behö- righetsgrund.

12.4.5 Fördelning mellan olika grupper av sökande

Inledning

Fördelningen av det begränsade antalet ut- bildningsplatser i spärrad utbildning erbju— der svåra och känsliga avvägningsproblem och inrymmer tekniskt komplicerade frå- gor. Detta gäller redan för urvalet av indi— viderna i en grupp sökande som är jämfö- relsevis enhetlig i fråga om t.ex. utbild- ningsbakgrund. Problemen försvåras ytter— ligare om, som fallet blir då behörigheten till högre utbildning får den av KU föreslag- na utformningen, de sökande har skiftande behörighetsbakgrund och därmed mellan oli- ka sökandegrupper svårjämförbara meriter.

I KU:s förslag 'till utformning av den all- männa behörigheten (se kapitel 10) förut- sätts, att behörighet till högre utbildning skall kunna erhållas på flera olika vägar. De behöriga sökandena till en spärrad utbild- ning kan därför indelas i olika grupper på grundval av föregående utbildning, arbets- livserfarenhet m. m. I dessa hänseenden skil- jer sig grupperna åt inte endast genom att de har utbildning av olika innehåll (olika linjer i gymnasieskolan osv.) utan också genom att de har utbildning av olika längd

(t. ex. tvååriga respektive treåriga linjer i gymnasieskolan).

De olika grupper av behöriga, som enligt KU:s förslag om utvidgad behörighet kan komma att återfinnas, i skiftande omfatt- ning, bland de sökande till en spärrad utbild- ningslinje, är huvudsakligen följande.

Sökande från gymnasieskolans treåriga linjer (inklusive fyraårig teknisk linje)

Sökande från gymnasieskolans tvååriga linjer (motsvarande den nuvarande facksko- lan)

Sökande från gymnasieskolans tvååriga, yrkesinriktade linjer

Sökande med annan gymnasial utbild- ning (motsvarande)

Sökande utan gymnasial utbildning men med längre arbetslivserfarenhet o. d. som behörighetsgrund.

Gemensamt för sökande i samtliga grup- per, oavsett allmän utbildningsbakgrund, är att de vanligen måste uppfylla också de sär- skilda behörighetskraven vilket normalt kan beräknas medföra, att skillnader i utbild- ningstid, t. ex. mellan sökande från två— respektive treåriga linjer, helt eller delvis utjämnas.

Principer och metoder för urvalet till spärrad utbildning kan, liksom behörighets— reglerna, få sociala och utbildningspolitiska konsekvenser, inte minst med hänsyn till de olika sökandegruppemas möjligheter att er- hålla spärrade studieplatser och till det för- hållandet att den spånade utbildningen ofta leder till de mest attraktiva och socialt vär- derade yrkena. Att även den spärrade ut— bildningen öppnas för nya grupper av ut- bildningssökande är, liksom kravet på utvid— gad behörighet, dels ett rättvisekrav, dels och framför allt motiverat av nödvändigheten att på längre sikt erhålla en bättre differentierad och vad tidigare erfarenheter beträffar ri- kare schatterad yrkeskår inom de områden som haft och alltjämt har en med hänsyn till rekrytering, utbildning och de utbildades allmänna erfarenhetsbakgrund alltför ensidig sammansättning. Starka sakliga skäl talar för denna uppfattning. Yrkesutövningen på alla områden, även sådana med ensidig akade- misk rekrytering, ställer i 1970-talets sam—

hälle starkt ökade krav på bl. a. utövarens förståelse för och inlevelse i arbetsplatsens totala problematik och övriga anställdas be- rättigade krav på medinflytande på arbets- platsen. Vad det allmännas institutioner be- träffar måste också beaktas att dessa numera har att betrakta alla dem som vänder sig till en offentlig institution som institutionens kunder med berättigade krav på service. Ur- valssystemet måste därför utformas så, att samtliga grupper får sin behörighet så långt möjligt rättvist uppskattad och bedömd. Även om denna princip vid tillämpningen i många fall kan få begränsad praktisk bety- delse, på grund av ringa efterfrågan på vissa slag av spärrad utbildning från en del grup- per av behöriga, är dock själva principen, enligt KU:s mening, av största vikt i sam- manhanget.

Men också på det tekniska planet ökas kraven vid urvalet, som ovan nämnts, i och med den förändrade behörighetssituationen. Urvalsfrågoma blir inte längre så, i varje fall till synes, enkla och entydiga som när de sökande utgör en förhållandevis enhetligt sammansatt grupp så som nu är fallet inom den spärrade universitetsutbildningen genom att praktiskt taget alla behöriga för när- varande har gemensam grundutbildning (gymnasium). Inom den sektor av den högre utbildningen, till vilken fackskola ger behö— righet, är dock förhållandena mindre enhet- liga. Vid antagningen till klasslärarutbild- ningen föreligger en urvalssituation som, i fråga om antalet behöriga grupper, ligger rätt nära en antagning som grundas på det av KU föreslagna behörighetssystemet (ka- pitel 10). Fackskola, gymnasium och folk- högskola m. fl. skolor ger behörighet. Enligt de provisoriska urvalsbestämmelsema för denna utbildning, vilka föreslagits av KU, indelas de sökande i fem grupper (jämte s.k. fri kvot). Kvoteringen är proportionell (jfr nedan). Motsvarande förhållanden råder inom grundskolans kompetensområde.

De problem, som rör fördelningen av spärrade utbildningsplatser mellan olika grupper av sökande, kan koncentreras i följande frågor, vilka sedan diskuteras i nedan angiven ordning.

1 Vilka hänsyn kan tas till önskemålet att olika behörighetsgrupper skall vara likställda även vid urvalet till spärrad utbildning? 2 Vilken hänsyn skall tas till de olika be- hörighetsgruppernas eventuellt olika sam— mansättning i fråga om genomsnittlig för- måga att framgångsrikt genomföra de av- sedda studierna (studieprognos)? 3 Vilka är de tekniska problemen vid för- delningsurval och hur kan de bemästras? 4 Hur kan de faktiska utbildningsvalen väntas fördela sig inom olika sektorer av ut- bildningsväsendet?

Behörighetsgruppernas likställdhet Alla behöriga sökande är, oavsett grupptill- hörighet, dvs. sättet på vilket behörigheten förvärvats, i lika mån behöriga till den sök- ta utbildningen. Behörigheten är således inte graderad. Varje behörighetskategori har lika stor rätt till utbildningsplatser i spärrad ut- bildning som varje annan. Om platserna i den sökta utbildningen sålunda skall fördelas ef- ter denna allmänna princip, måste fördel— ningen ske enligt en vis metod.

Vill man ge principen om de olika grup- pernas lika rätt en teknisk form, kan man tillgripa proportionell kvotering, dvs. en för— delning mellan grupperna av antalet tillgäng- liga platser efter de olika sökandegruppernas storlek, varefter det egentliga urvalet sker genom rangordning inom varje grupp. Där- igenom skapas balans mellan de olika grup- pernas efterfrågan och tillgången på platser. Meriterna jämförs inte över gruppgränserna, och längre utbildning hos en grupp sökande slår därför inte ut den kortare utbildningen hos en annan grupp. I en huvudgrupp kan, såvida tekniska möjligheter finns till jämfö- relser mellan sökandegrupper, olika utbild- ningsgrupper m. fl. sammanföras. Vid in- bördes ojämförbara meriter kan den större gruppen indelas i undergrupper efter den proportionella metoden.

På grundval av det behörighetssystem som KU föreslår kan proportionell kvotering komma att verksamt främja den likvärdig- het mellan olika linjer i gymnasieskolan och den helhetssyn på denna, som utredningen lagt till grund för sitt förslag om utvidgad

behörighet. De faktiska skillnaderna mellan olika linjer och grupper av linjer i gymnasie- skolan är likväl alltjämt och tills vidare, med hänsyn till möjligheterna att vinna in— träde i högre utbildning, så stora att behö- righets- och urvalsregler inte kan förväntas utjämna dessa med en gång.

På de treåriga linjerna är studierna i största utsträckning ägnade att förbereda för fortsatt utbildning, och yrkesförberedande inslag finns endast på ekonomisk och (fyra- årig) teknisk linje. De tvååriga linjerna där— emot är (med undantag av tvåårig social linje) huvudsakligen yrkesinriktade och ger vanligen endast i begränsad utsträckning förberedelser för fortsatta studier. Med hän- syn till den styrande inverkan de gymnasia- la studierna kan beräknas ha på den enskil- des verksamhet efter skolgångens avslutande kan, även vid renodlat proportionell kvote- ring, de olika linjerna beräknas bidra med mycket olika antal sökande till spärrad ut- bildning (se nedan).

Den proportionella kvoteringen är för när- varande genomgående införd i nyare svenska urvalssystem. Detta gäller grundskolans kom- petensområde (SFS 1966: 24), fackskolans kompetensområde (klasslärarutbildningen) och gymnasiets kompetensområde (den spär- rade universitetsutbildningen) enligt SFS 1968:112. I fråga om grundskolans kom- petensområde avser kvoteringen bl. a. fördel- ningen av platser mellan de enbart behöriga (grundskolutbildade) och de övermeriterade med främst fackskol- eller gymnasieutbild- ning. Vid antagning till klasslärarutbildning kvoteras bl. a. mellan fackskol- och gymna- sieutbildade, medan vid antagningen till spärrad universitetsutbildning kvoteringen har en teknisk karaktär (gamla och nya gymnasiet i olika grupper). Den proportio- nella kvoteringen är således väl utprövad och ligger nära till hands både som teknisk fördelningsmetod och som praktiskt och ut- bildningspolitiskt grundad princip vid kon- struktion av ett nytt urvalssystem.

Behörighetsgruppernas studieprognos Den proportionella kvoteringen bygger på principen att de olika behörighetsgrupperna

skall vara numerärt likställda i fråga omo möjligheterna att vinna inträde i spärrad ut- bildning. Denna kvoteringsmetod kan bl. a. ses som ett försök att förverkliga kravet på ett från samtliga sökandes synpunkt rättvist urval.

Det är emellertid också möjligt att uppfat- ta rättvisebegreppet mer som en fördelning av utbildningsplatserna efter de olika grup- pernas kollektiva studieprognos (se ovan). Ju bättre prognos i fråga om studieframgång en grupp sökande har, desto större andel av det totala antalet platser bör gruppen ha en— ligt denna fördelningsprincip. Denna upp- fattning kan också motiveras med kvalitets- begreppet. Enligt KU:s direktiv skall förut- sättningarna för den högre undervisningen i fråga om elevmaterial inte sänkas. På visst sätt kan kvotering efter prognosfaktorer ses som ett uttryck för den mottagande utbild- ningens (avnämarnas) intresse för att få så studiemässigt välutrustade elever som möj— ligt.

I princip skulle metoden med kollektivt prognosurval kunna utvidgas och inverka också på de olika sökandegruppernas rela- tiva andel av platserna. Enklast skulle det- ta kunna ske med en gemensam rangord- ning. Detta låter sig emellertid knappast göra, eftersom betygen från den avlämnan- de skolan i varje fall tills vidare bör använ- das som en grund för urvalet. Betygen är emellertid inte jämförbara mellan alla sö- kandegrupper. Somliga grupper har sålun- da inte alls några betyg från gymnasial utbildning eller har betyg som inte är an- vändbara i rangordningssyfte. Även om ett studielämplighetsprov genomgås av alla sö- kande, erhålls likväl inte för en gemensam rangordning genomgående jämförbara ur- valsgrunder så länge rangordningen också baseras på betyg i sinsemellan icke jämför- bara, skilda betygsystem.

En annan metod (än den gemensamma rangordningen) är att låta de olika grupper- nas kollektiva prognos för studieframgång påverka gruppens andel av antalet platser. En metod för att lösa detta tekniskt kan ba- seras på användningen av studielämplighets— prov.

Systemet innebär i korthet, att man vid bestämningen av storleken av det antal ut- bildningsplatser som skall ställas till respek- tive sökandegrupps förfogande, inte som när det gäller proportionell kvotering tar hänsyn till antalet sökande inom gruppen utan till sammansättningen av de olika grupperna vad beträffar studieprognos, mätt med studielämplighetsprov. Metoden går ut på att jämföra grupperna med avseende på resultaten i studielämplighetsprovet och med hänsyn härtill bestämma varje grupps an— del av de tillgängliga studieplatserna. De antagna till en viss utbildning skulle då ut- göra en homogenare grupp i avseende på studielämplighet än om proportionell kvo- tering tillämpas.

Principen för sådan kvotering genom stu- dielämplighetsprov, s.k. SP-kvotering, kan illustreras med följande exempel, som för- utsätts gälla en utbildningslinje, till vilken personer i olika grupper söker i relativt stort antal.

Förutsättningar för exemplet är

att samtliga sökande till en bestämd ut- bildning genomgår studielämplighetsprovet (SP)

att antalet sökande är 360 att antalet kursplatser är 120 att sökandefördelningen är följande med hänsyn till utbildningsbakgrund m.m.:

treårig linje i gymnasiesko— (Gy) 146 lan motsvarande gymnasium tvåårig linje i gymnasiesko- (Fa) 126 lan motsvarande fackskola yrkesinriktade linjer i gym- (Y) 41 nasieskolan Folkhögskola (Fh) 27

Sökande med arbetslivserfa— (Arb) 20 renhet och ålder som behö- righetsgrund

De sökande genomgår studielämplighets- prov och resultaten efter rättning av pro- ven framgår av följande fingerade tablå, där resultatet av provet redovisas i en nio- gradig skala med s. k. SP-poäng som mått- enhet. Fördelningen av de sökande på prov- poäng är i exemplet godtycklig.

9 5 1 8 12 2 7 25 5 6 0

Total

— 2 1 9 1 2 1 18 3 —- 4 37 5 5 6 56

120

Summa

5 10 4 92 4 25 30 10 5 2 72 3 10 20 10 2 1 43 2 5 16 4 — 1 26 l 1 5 — l —— 7 Summa 146 126 41 27 20 360

I ovanstående tablå kan utläsas antalet sökande från varje grupp som uppnått viss SP-poäng. Enligt förutsättningarna skall 120 kursplatser fördelas mellan sökandegrup- perna. Genom avläsning och summering i tabellen finner man, att 120 deltagare i stu- dielämplighetsprovet erhållit SP-poängen 6 eller däröver. Detta resultat innebär att den undre gränsen för jämförelse går vid 6 SP- poäng. En horisontell linje kan dras i ta- bellen under talet 6 i kolumnen SP-poäng. Antalet personer inom varje grupp med en SP-poäng som placerar dem ovanför lin- jen utgör respektive grupps andel av ut- bildningsplatserna.

Härmed har man inte tagit ställning till vilka personer inom varje grupp som skall antas. Urvalet inom varje grupp kan göras på olika sätt: efter medelbetyg, efter en kombination av medelbetyg och resultat på studielämplighetsprov osv.

I nedanstående tablå har framräknats re- sultatet av SP—kvoteringen i exemplet. Som jämförelse har medtagits resultatet om pro- portionell kvotering hade tillämpats på den givna sökandefördelningen.

En jämförelse mellan de båda kvoterings- metodema visar att, i detta fingerade exem- pel

Gy tilldelas flera platser vid SPK än vid PK

Arb tilldelas flera platser vid SPK än vid PK

Fa tilldelas färre platser vid SPK än vid PK

Y tilldelas färre platser vid SPK än vid PK

Fh tilldelas lika många platser vid SPK som vid PK.

Det bör observeras att i detta exempel SP-kvoteringen är lätt att genomföra, då exakt 120 personer erhållit 6 SP-poäng eller flera. Sannolikheten för att antalet perso- ner ovanför strecket, oavsett var detta lig- ger, skall vara lika med antalet kursplatser är mycket liten, och det torde komma att höra till undantagen att detta skulle inträffa i praktiken.

Det är naturligtvis här inte möjligt att redovisa det i princip obegränsade antalet skiftande utfall som kan uppkomma vid SP-kvotering. Det mest utmärkande fram- går emellertid av exemplet, nämligen att SP-kvotering kan påverka gruppens andel av utbildningsplatserna och att urvalet inom varje grupp kan göras oberoende av den metod efter vilken denna andel fastställts.

Den verkliga skillnaden i studieprognos

Antal kursplatser/gm Totalantal Kvoteringssystem Gy Fa Y Fh Arb kursplatser SP-kvotering (SPK) 62 4 28 9 9 12 120 Proportionell kvotering (PK) 48 42 14 9 7 120 SOU 1970: 21 22.5

mellan de olika grupper, som förekommer bland de sökande till en viss högre utbild- ning, låter sig inte beräkna i förväg. Man vet däremot en del om de olika skiljaktig- heter mellan t. ex. olika slag av gymnasial utbildning som i dag föreligger, t.ex. mel— lan gymnasium och fackskola (se kapitel 10) i fråga om rekrytering. Skillnader mellan de båda skolformernas elever har uppmätts (intagningspoäng, intelligenspoäng).För när— varande har gymnasiet högre genomsnitts- värden i dessa avseenden, men samtidigt föreligger ej obetydliga överlappningar mel- lan de båda skolformerna. Det bör också er- inras om att i varje fall än så länge rekryte— ringen till gymnasieskolans olika utbild- ningsvägar präglas av en avsevärd social snedrekrytering. Huruvida denna skulle slå igenom i den fortsatta rekryteringen till högre utbildning vid tillämpning av s.k. SP-kvotering kan inte belysas utan före- gående praktiska försök. När emellertid de sökande till en viss enskild, spärrad utbild- ningsväg fördelar sig på utbildningsbak- grund, t. ex. tvååriga och treåriga linjer, be- höver detta givetvis inte betyda att sökan- degrupperna är representativa för de ut- bildningsgrupper som de kommer ifrån. De förstnämnda gruppernas sammansättning är beroende på bl. a. den sökta utbildning- ens dragningskraft. Vidare kan de olika gymnasiala utbildningslinjema i viss mån förändra sin inbördes attraktivitet, t. ex. på grund av nya kompetensregler, varför elev- sammansättningen kan ändras, något som för närvarande synes ske med fackskolan i förhållande till gymnasiet (se kapitel 10). Ett principiellt problem med SP-kvotering är, att den enskildes kondition och presta- tionsförmåga vid provtillfället kan få kon- sekvenser inte enbart för hans egna chan- ser att bli antagen utan även för hans med- sökande i samma grupp. Denna effekt synes i första hand vara allvarlig vid små sökan- degrupper. Man kan heller inte utan vidare bortse från risken att de som deltar i stu- dielämplighetsprovet och som just avslutat en lång sammanhängande studiegång otill- börligt gynnas just därför att skolstudierna medför en viss träningseffekt inför provet.

Belysningen härav kan knappast ske på an- nat sätt än genom försök.

Fördelningen av kursplatser mellan olika grupper kan vid SP-kvotering bli mycket sned, så att vissa grupper får en i förhållan- de -till antalet sökande onormalt stor andel kursplatser, medan andra grupper kan bli helt utan kursplatser trots att antalet sökan- de är ganska stort. Behörighetsreglerna kan således i viss mån förlora i betydelse genom urvalsreglerna. Detta problem kan även uppstå i små sökandegrupper vid proportio- nell kvotering (se nedan).

Möjligheterna att på föreliggande under- lag föreslå övergång från proportionell kvo- tering till SP-kvotering är knappast tillräck- ligt stora. En viktig omständighet är att stu— dielämplighetsprovet inte föreligger fullt ut- prövat som urvalsinstrument. Stora krav måste ställas på ett sådant instrument, sär- skilt om det får en så central funktion som vid SP—kvotering. Huruvida provet fyller sådana krav kan avgöras först efter den försöksverksamhet som har inletts av KU i samverkan med SÖ och UKÄ. Vidare mås— te en organisation för provets användning finnas och olika rutiner för denna använd- ning föreligga. Först när dessa förutsätt- ningar är för handen, kan SP-kvoteringen mer slutgiltigt bedömas, men det är å andra sidan angeläget att man då utan dröjsmål tar upp anordningen med SP-kvotering till prövning.

Tekniska problem

Som antytts ovan är skolbetyg från olika slag av gymnasial utbildning i många fall inte direkt jämförbara med varandra. Be- tygsystemen kan vara olika med olika skalor och konstruktion och med olika normerings- grupper. Som exempel kan nämnas folkhög- skolans studieomdömen och de relativa be- tygen i gymnasieskolan. Betyg kan avse oli- ka slags utbildning med skiftande kursinne- håll och längd. Om betyg skall användas för urval måste jämförelserna ske inom en grupp med samma betygsystem m.m. eller mellan sökande från flera olika grupper i det fall att betygen i dessa grupper är inbördes omräk-

Sökande procent Sökande antal Platser procent Platser antal

A 75 555 75 45 B 10 74 10 6 C 5 37 5 3 D 5 37 5 3 E 5 37 5 3 Summa 100 740 100 60

ningsbara. Dylika betygstekniska förhållan- den är en av orsakerna till att kvotering måste tillgripas vid meritvärdering och urval.

Att använda en helt konsekvent genom- förd kvotering kan emellertid innebära vissa svårigheter av teknisk natur, som kan ha konsekvenser för t. ex. rättviseprincipen. En genomförd kvotering kan få till resultat, att en grupp samlar så få sökande att den inte får någon utbildningsplats. Ingen av de behöriga sökandena i gruppen har alltså kunnat utnyttja sin behörighet och har inte ens fått delta i konkurrensen. Även högt meriterade sökande i den berörda gruppen, som ioch för sig kanske hade kunnat hävda sig mycket väl vid jämförelser över kvot- gränserna, drabbas av detta.

Kvoteringens problem i dessa avseenden bör ses mot bakgrunden av de sökta ut- bildningslinjernas platsantal. Vid central an- tagning, t.ex. den som utförs vid UKÄ, skapas lätt ett intryck av att antagningen gäller ett mycket stort antal platser. An- talet sökande kan räknas i flera tusental. Emellertid är de utbildningsplatser som skall fördelas uppdelade på utbildningsväg och utbildningsort, varvid varje utbildnings- ort kvoteras för sig. Det antal platser som varje gång skall kvoteras är därför lågt. Vid antagningen vid UKÄ:s centrala antagnings- enhet till höstterminen 1969 omfattade den största utbildningen, om man undantar han- delshögskolorna i Göteborg och Stockholm, 200 platser (elektroteknisk sektion vid Chal- mers i Göteborg) och den minsta åtta platser (genetik i Stockholm). Flertalet utbildnings— vägar upptar, om de uppdelas på orter, mindre än 100 platser på varje ort. Att an— talet platser som skall kvoteras är så lågt, får vissa konsekvenser för bedömningen av

det antal grupper som de sökande skall för—, delas på. Ett exempel visar innebörden av detta (se tablån ovan).

Förutsättningen för exemplet är att antalet platser är 60 (det antal platser som hösten 1969 var tillgängliga vid antag- ning till sektionen för teknisk fysik vid Chalmers)

att antalet sökande är 740 (anmälda sö— kande höstterminen 1969 till den ovan- nämnda utbildningen)

att antalet grupper vid kvoteringen är fem

att ingen hänsyn tas till existensen av en s. k. fri kvot.

För att i detta fall en grupp skall få någon plats krävs att det är minst sex till sju sökande i gruppen, dvs. en procent av totala antalet sökande, vilket ger en procent av det totala antalet platser (60), dvs. 0,6 platser som avrundas till 1. Inte ens en mycket välmeriterad sökande skulle alltså kunna tilldelas en plats om han inte hade minst fem till sex medsökande.

Det vill alltså synas som om slumpfak- torer (antalet sökande vid ett visst tillfälle) hade ett stort inflytande på särskilt de mindre sökandegruppernas platstilldelning. I viss mån gäller detta för hela det propor- tionella kvoteringssystemet, men det får märkbar effekt först i de mindre grupperna där varje enskild sökande blir beroende av hur många i hans grupp som samtidigt sö— ker. Små grupper kan under vissa förutsätt- ningar bli ännu mindre genom att SP-kvo— tering används. Omvänt kan denna kvote- ringsmetod göra en liten, proportionell grupp större.

För att sådana slumpvariationer i antalet sökande inte skall slå så hårt, kan man mins-

ka antalet grupper vid kvoteringen. Vid in- tagningen kan t.ex. sökande ur särskilt små grupper överföras till den fria kvoten. I de provisoriska bestämmelserna om urval till högre utbildning inom universitetssek— torn (SFS'19681112) finns ett stadgande, som gör det möjligt för antagningsmyndig— heten att, i samråd med KU, besluta om undantag från bl. a. kvoteringsreglema un- der förutsättning att antalet studerandeplat- ser är särskilt lågt. I bestämmelserna om grundskolans kompetensvärde (SFS 1966: 24) finns motsvarande föreskrift.

Slutsatsen av ovanstående för urvalssystef mets konstruktion är, att antalet grupper vid kvoteringen bör hållas så lågt som möj- ligt och att gruppindelningen inte bör göras så stel att små grupper ovillkorligen måste behandlas fristående.

U tbildningsval och kvotering

Genom den av KU föreslagna utvidgningen av den allmänna behörigheten får nya grup- per möjlighet att söka även spärrad utbild- ning. I princip innebär detta att de utbild- ningsgrupper, som i dag besätter det stora flertalet utbildningsplatser, får dela med sig av platserna. Främst är det inom universi- tetssektorn, dit i dag i huvudsak endast gym- nasiet (motsvarande) ger behörighet, som sådana effekter skulle kunna bli kännbara.

Någon närmare beräkning av de sökan- des framtida fördelning på utbildningsbak- grund låter sig knappast göra. Vissa all- männa bedömningar är dock möjliga.

* Den högre utbildningen kommer att om- fatta ett mycket vidsträckt område, inom vilket olika sektorer kan urskiljas, nämli— gen den egentliga universitetssektorn, fack- skolans nuvarande kompetensområde såsom klasslärarutbildning m. m. samt slutligen några nu gymnasiala vägar (sjuksköterske- utbildning m.fl.). Det finns skäl att anta, att dessa sektorer i ganska stor omfattning skiljer sig från varandra i fråga om drag- ningskraft på olika grupper av utbildnings- sökande. »

. -'Vad beträffar universitetssektorn kom- mer treåriga linjer i gymnasieskolan allt-

jämt att erbjuda den snabbaste och rakaste vägen till spärrad utbildning vid fackhög- skolor (motsvarande). Orsaken härtill är de särskilda villkoren för behörighet. Ofta måste en sökande från t.ex. tvåårig linje bedriva kompletteringsstudier under ganska avsevärd tid för att uppfylla dessa särskilda krav, vilket normalt uppnås direkt på lämp- lig treårig linje. Då dessa kompletteringar inte kan göras inom skolans ram utan måste ske inom den kommunala eller statliga vuxenutbildningen i från skolan avvikande former, ligger här en i och för sig föga önskvärd tröskel, som troligen kommer att i många fall minska benägenheten hos ut— bildningssökande med tvåårig gymnasial utbildning att söka sig till spärrade fack- utbildningslinjer vid universitet. Under en relativt lång tid torde således studerande från de treåriga linjerna utgöra den stora majoriteten av de antagna inom denna sektor. På längre sikt kan givetvis större förändringar inträffa i den faktiska rekry— teringen.

Det område, som utgörs av fackskolans nuvarande kompetensområde och av de olika slag av för närvarande gymnasial fackutbildning som KU föreslår skall rek- ryteras från gymnasieskola (motsvarande), kan väntas uppvisa en större bredd i rek- ryteringen. I första hand kan väntas att två— årig social linje i gymnasieskolan kommer att bli ett viktigt rekryteringsunderlag men även yrkesinriktade linjer, främst måhända, de linjer, vilka genom sitt kursinnehåll ligger nära de tvååriga linjer som motsvarar den nuvarande fackskolan, kan beräknas bidra till rekryteringen. Från tvåårig vårdlinje kan exempelvis elever förväntas gå vidare till sjuksköterskeutbildning och annan vårdut— bildning.

Vid bedömningen av den framtida till- strömningen från olika håll till spärrad högre utbildning är det viktigt att ta med i kalkylen de alternativa studievägar som de sökande kan välja mellan. Genom en ut— vidgning av den högre utbildningen enligt KU:s förslag tillkommer med all sannolik- het fler valvärda alternativ vid utbildningsva- let. Sett från den starkt efterfrågade spärra-

de universitetssektorns håll kan dessa övriga fackutbildningar väntas få en avlänkande effekt. Detta framgår av U 68:s enkät bland gymnasie- och fackskolelever. På frågan om intresset för en ett- till tvåårig, mer yrkesinriktad utbildning efter skolans slut fördelade sig svaren på följande sätt (pro- centtal).

Fackskol- Gymnasie- Gymnasie— elever elever elever, Na Ja 12 18 7 Kanske 46 51 48 Nej 29 21 32 Vet ej 13 10 14

Det stora antalet »kanske» är svårtolkat. Det låga procenttalet ja-svar på naturveten- skaplig linje tyder på att man från denna linje i första hand är benägen att gå till annan utbildning. Linjen erbjuder också den rakaste vägen till spärrade fackfakulteter (motsvarande). I frågan har utbildningsal- ternativet definierats ganska snävt (ett- till tvåårig utbildning), men denna definition torde ändå kunna ses som en beskrivning av verkliga alternativ till universitetsutbildning (motsvarande).

Ett annat problem är, hur de nya behö- righetsreglerna och ett nytt urvalssystem med bl.a. kvotering påverkar valen efter grundskolan till olika linjer i gymnasiesko— lan. I fråga om kvantitativa effekter bör först nämnas att gymnasiet och fackskolan samt motsvarande linjer i gymnasieskolan dimensioneras genom statsmakternas beslut om skolorganisationen. SÖ beräknar, i frå- ga om antagningen till gymnasium och tack- skola för 1974/75, att gymnasiet då skall omfatta 35 procent av antalet 16-åringar och fackskolan 23 procent, varvid dock in- räknats utrymme för sökande från flera åldersgrupper än 16-åringarna. Riktlinjer för den integrerade gymnasieskolan är dock än- nu ej fastställda.

De kvalitativa effekterna av nya kom- petensregler kan förväntas bestå i en ökad utjämning i rekryteringshänseende mellan främst »gymnasium» och »fackskola» samt i mer intressestyrda utbildningsval efter

tvååriga yrkesinriktade linjer i stället för treåriga linjer kan naturligtvis inte undvikas; sådana val skulle kunna betingas av före- ställningar om mindre konkurrens i en grupp med sökande från kortare linjer. Be- träffande omfattningen av dylika val kan man endast spekulera. Vissa skäl talar för att omfattningen inte blir så stor. För det första blir, som ovan framhållits, vägen till vissa slag av spärrad utbildning besvärligare via en tvåårig linje än den mer direkta via en treårig linje, där både allmän och sär- skild behörighet kan förvärvas i en sam- manhängande utbildning. För det andra torde grundskoleelever med intresse för stu- dier med teoretiskt innehåll inte i första hand välja den praktiska utbildningen på en tvåårig yrkesinriktad linje. För det tred- je måste man räkna med en inte ringa trögrörlighet i värderingar av olika slags utbildning. Så länge markerade gränser består i gymnasieskolans organisation i frå- ga om linjernas inriktning och ämnesin- nehåll, förefaller det realistiskt att räkna med att de treåriga linjerna under lång tid bibehåller sin ställning som de mest efter- traktade. En relativt hög grad av stabilitet torde därför tills vidare komma att känne- teckna valen till gymnasieskolans olika sek- torer, t.ex. i fråga om karaktären av de av olika linjegruppemas rekrytering.

Å andra sidan anser KU, att linjeval på enbart taktiska grunder är en så allvarlig företeelse att utvecklingen på området mås- te följas med uppmärksamhet.

12.4.6. Urvalssystemets utformning

Inledning

Som framgår av kapitel 6 och den pro- blemgenomgång som redovisats i föreliggan- de kapitel finns på urvalsområdet många och komplicerade problem av både prin- cipiell och teknisk natur. Hittills har KU dock huvudsakligen diskuterat olika enskil- da komponenter och belyst vissa delaspek- ter av urvalsproblemet. Tekniska och

övriga svårigheter, som således känneteck— nar de olika komponenterna, ökar emeller- tid i komplexitet, då olika delar (urvalsin- strument, urvalsmetoder m.m.) skall sam- manfogas till ett urvalssystem, på vilket med rätta höga krav kan ställas såväl i fråga om tekniska som sociala och medbor- garrättsliga aspekter. Vissa svårigheter kan förefalla närmast oöverstigliga, särskilt om urvalssystemet skall konstrueras slutgiltigt vid en viss tidpunkt med avsedd tillämpning under längre tid.

* Med hänsyn till dessa svårigheter vidtog KU på ett tidigt stadium av utredningsar— betet åtgärder, som skulle göra det möjligt att arbeta mera på sikt med urvalsfrågorna. Under 1967 genomfördes ett omfattande forskningsprogram i frågor rörande studie- prognos, redovisat i SOU 1968: 25. På nyåret 1968 igångsattes konstruktionen av studielämplighetsprovet, ett omfattande ar- "bete som sedan pågått oavbrutet. KU före- slog i skrivelser till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet (slutet av 1969 och början av 1970) försöksverksamhet med dels studielämplighetprovet som urvalsinstru- ment, dels arbetslivserfarenhet som ett kom- pletterande underlag för meritvärdering (se ovan). '

'Den föreslagna försöksverksamhetens re— sultat kan utvärderas först så småningom under en tidrymd' av flera år. KU:s förslag till urvalssystem har därför ien del avseen— den preliminär karaktär och är för sin de- finitiva utformning delvis beroende av för- söksverksamhetens resultat. Detta förutsät- ter en kontinuerlig uppföljning av urvalsreg- lerna och en efter hand utförd anpassning av dessa. KU:s förslag till system för urvalet till spärrad utbildning är därför i viss me- ning öppet.

Det hade givetvis varit önskvärt att nu framlägga förslag till ett mer definitivt sy- stem, vilket i'och för sig hade varit möjligt 'om förslagen hade framlagts utan hänsyns- taganden till försöksverksamhet m.m. Er- farenheterna av främst studielämplighets- provet i dess olika' aspekter måste emeller- tid enligt KU:s uppfattning först insamlas *och bearbetas.

Gruppindelningen

Av den ovan redovisade diskussionen om fördelning av platser i en spärrad utbildning mellan olika sökandegrupper framgår, att kvoteringsproblemet i flera avseenden är komplicerat. Detta gäller redan själva grun- den för indelningen (proportionell kvotering eller SP-kvotering). Antalet grupper är en från både tekniska och andra synpunkter viktig fråga osv. I viss utsträckning måste gruppindelningen baseras på tekniska fak- torer såsom förekomsten av sådana betyg bland de sökande som är användbara för rangordning samt möjligheterna att i en grupp sammanföra sökande från olika skol— former (motsvarande) beroende på olika be- tygsystems jämförbarhet m. m.

Uppgiften att indela de sökande i grup— per för meritvärdering och urval försvåras av att de urvalsregler KU har att utarbeta skall gälla för ett så stort område. De sö- kandes fördelning på olika utbildningsbak- grund kan beräknas variera mellan å ena sidan den spärrade universitetssektorn, å andra sidan de för närvarande gymnasiala utbildningsvägar som föreslås inordnade i den högre utbildningen. Så t.ex. kan sö- kande från gymnasieskolans treåriga linjer väntas utgöra en stor relativ andel av de sökande i den förstnämnda sektorn men en betydligt mindre i den sistnämnda. Där antalet sökande med viss utbildning är sär- skilt lågt, kan antalet tilldelade platser bli så litet att det knappast blir försvarbart att bedöma dessa sökande inom ramen av en egen kvot (jfr ovan). I vissa fall skulle samt- liga sökande från viss grupp på grund av gruppens ringa storlek kunna bli helt ute- stängda från möjligheterna att meritvärderas och delta i konkurrensen vid urvalet. De förväntade olikheterna i sökandegruppernas sammansättning skulle eventuellt kunna mo- tivera olika regler för gruppindelningen för olika sektorer eller grupper av utbildnings- linjer. Det är emellertid enligt KU:s upp- fattning mindre lämpligt, att kvoteringsreg- lerna växlar från sektor till sektor etc. inom den högre utbildningen. Gränserna mellan olika områden kan inte heller väntas bli så

skarpa att alla utbildningslinjer (motsvaran- de) inom en sektor följer samma mönster i fråga om de sökandes utbildningsbakgrund m. m. KU har därför funnit det nödvändigt med en generell regel, som dock medger undantag, då antalet platser i en grupp blir särskilt lågt.

KU:s förslag till behörighetsregler inne- bär, att behöriga sökande kommer att bestå av huvudsakligen följande grupper.

a Sökande med minst tvåårig, avslutad ut- bildning i gymnasieskolan b Sökande med annan, minst tvåårig, gym- nasial utbildning 0 Sökande med utbildning som är jämför- bar med minst tvåårig gymnasial utbild- ning d Sökande som uppnått 25 års ålder och har minst fem års arbetslivserfarenhet (motsvarande) e Sökande med beviljad dispens Därtill kommer sökande med utländsk

utbildning.

Grupperna a—b har även i formell me— ning gymnasial utbildning. Grupp c har annan utbildning, t. ex. företagsutbildning, arbetsmarknadsutbildning, facklig utbild- ning e.d., som enligt antagningsmyndighe— tens bedömning kan jämföras med gymna— sial utbildning om minst två år. Grupperna d och e är ej behöriga på grundval av viss utbildning utan med hänsyn till ålder och arbetslivserfarenhet m.m.

I grupp a ingår olika linjer i gymnasie- skolan med delvis olika betygsystem och olika normeringsgrupper. Här måste en uppdelning ske på olika grupper vid kvote- ringen. Bakgrunden härtill är svårigheterna att omedelbart jämföra betyg från olika lin- jer och således åstadkomma en gemensam rangordning. I fråga om å ena sidan betyg från treåriga linjer (inklusive fyraårig tek— nisk linje med möjligheter till slutbetyg efter årskurs 3), å andra sidan betyg från två- årig ekonomisk, social eller teknisk linje gäller att samtliga nämnda linjer har sam- ma betygsystem med i princip samma me- delvärden och spridningsförhållanden. Be- tygen från de olika grupperna av linjer

representerar emellertid utbildning med i viss utsträckning olika kursinnehåll och olika långa kurser. För de nämnda tvååriga linjernas del gäller också att där inte an- vänds centrala prov som hjälpmedel vid betygsättningen vilket däremot är fallet vid de treåriga linjerna. De studerande i de olika linjegrupperna utgör också i en del avseenden tills vidare olika normeringsgrup- per, vad betygsättningen angår. I varje fall tills vidare bör därför enligt KU:s bedöm- ning nämnda tre- respektive tvååriga linjer hållas åtskilda vid meritvärdering och urval.

Vad angår övriga tvååriga linjer, dvs. de yrkesinriktade, gäller att betygsystemet ännu inte är fastställt. Med all sannolikhet kommer det dock att i vissa delar avvika så mycket från det betygsystem som an— vänds på övriga linjer i gymnasieskolan att det inte är möjligt att direkt jämföra betyg från yrkesinriktade linjer med betyg från övriga linjer i gymnasieskolan. De ovan nämnda olikheterna i kursinnehåll och kurs- längd liksom avvikelserna i fråga om nor- meringsgrupper m.m. gäller också för de yrkesinriktade linjerna. KU har därför fun- nit det nödvändigt, att sökande från dessa linjer meritvärderas och rangordnas för sig vid urvalet.

Grupp b, där de sökande har ofta svår- jämförbara meriter, bör trots detta bilda en egen grupp, varför det här krävs ett ge- mensamt underlag för meritvärdering (se nedan).

Grupperna c, d och e innesluter sö- kande som kan samlas under beteckningen vuxna. De sökande har inte behörighetsgi- vande gymnasial utbildning. Meriterna är inom dessa grupper starkt skiftande, varför vid meritvärderingen vissa särskilda hänsyn måste tas. Sökande inom dessa grupper kan på flertalet utbildningsvägar väntas bli täm- ligen fåtaliga, särskilt vid längre, spärrad fackutbildning. Till sökande med utländsk utbildning återkommer KU i kapitel 13.

KU:s förslag till gruppindelning får där- med i sina huvuddrag följande utformning.

Grupp 1 Sökande med utbildning på tre- årig eller fyraårig linje i gymnasieskolan

Grupp 2 Sökande med utbildning på två-

årig ekonomisk, social eller teknisk linje i gymnasieskolan

Grupp 3 Sökande med utbildning på två- årig, yrkesinriktad linje i gymnasieskolan eller motsvarande specialkurs

Grupp 4 Sökande med minst tvåårig gymnasial utbildning av annat slag än i grupperna 1—3.

Övriga behöriga sökande (se ovan) hän- förs till den s.k. fria kvoten. Detta gäller bl. a. sökande med utbildning som är järn- förbar med tvåårig gymnasial utbildning samt sökande med behörighet på grundval av viss ålder och arbetslivserfarenhet, dvs. samtliga behöriga sökande utan formell gymnasial utbildning.

Sökande med genomgången gymnasiesko- la (motsvarande), som kan åberopa viss tids arbetslivserfarenhet, bör tillgodoräknas den- na genom kvotering. KU har funnit det lämpligast, att sökande med viss minsta ar- betslivserfarenhet (utöver gymnasieskola) placeras i en särskild undergrupp. Den större grupp, i vilken undergruppen ingår, blir därmed huvudgrupp. Var och en av huvudgrupperna 1—3 kan således indelas i två undergrupper enligt nedan.

Undergrupp a Sökande vilkas meriter ut- görs av enbart respektive behörighetsgrund (viss linje i gymnasieskolan)

Undergrupp b Sökande med behörighet som undergrupp a samt med minst ett års

anställning (arbetslivserfarenhet, praktisk erfarenhet; se nedan).

Gruppernas relativa storlek

Den gruppindelning som KU här föreslår är avsedd att täcka varje förutsebart fall av fördelning bland de sökande på olika ut— bildningsbakgrund etc. Indelningen är fullt tillämpbar endast då varje grupp samlat så många sökande att den tilldelas platser i en inte alltför ringa omfattning. Särskilt när ett nytt kompetenssystem börjar tilläm- pas kan det, som ovan framhållits, inträffa att en eller flera av sökandegruppema blir små. Om antalet genom proportionell kvo- tering tilldelade platser inom en grupp (hu- vudgrupp eller undergrupp) blir särskilt

lågt eller gruppen över huvud taget inte till- delas någon plats, bör antagningsmyndighe- ten (central tillsynsmyndighet) kunna vidta särskilda åtgärder för att bereda välmeri- terade sökande i den berörda gruppen möj- ligheter till antagning. En sådan möjlighet är att de sökande bedöms inom den fria kvoten. En annan möjlighet är att man för denna grupp sätter den proportionella kvoteringen ur spel och tilldelar gruppen ett bestämt antal platser med hänsyn till den aktuella sökandesammansättningen. Hur de små sökandegruppernas problem slutgil- tigt skall lösas är i viss utsträckning en an- tagningsteknisk fråga, till vilken KU åter- kommer i del 2.

Ovan har proportionell kvotering och s.k. SP—kvotering diskuterats ingående. Den sistnämnda kvoteringsmetoden, som avser en reglering av kvotgruppernas storlek med hänsyn till deras kollektiva studieprognos, är en principlösning, som öppnar intressan- ta möjligheter och som senare skulle kunna bli en också praktiskt tillämpbar metod. Som ovan framhållits saknas emellertid vik- tiga förutsättningar för att nu ta ställning till denna kvoteringsmetod. Studielämplig- hetsprovet, på vilket SP-kvoteringen bygger, förutsätts emellertid av KU utgöra ett i andra sammanhang viktigt urvalsinstrument (se nedan). Med hjälp av resultaten på detta prov kan ansvarig myndighet är från år följa förändringarna i antagningen till varje enskild utbildning. Genom denna bevakning kan successiva åtgärder vidtas för justering av antagningen. Denna justering bör ske genom användning av den fria kvoten, där sökande från sådana grupper kan antas som annars skulle ha blivit underrepresen- terade i förhållande till andra grupper med hänsyn till betyg, resultat av studiel-ämp- lighetsprov och andra meriter. Denna be- dömning (inom den fria kvoten) äger för de vuxna m.fl. från början rum inom denna kvot. Sedan tillräcklig erfarenhet vunnits av antagning med hjälp av det här föreslagna kvotsystemet, studielämplighets— provet m.m., bör slutlig ställning tas till frågan om SP—kvoteringens användning. Tills vidare bör dock, enligt KU:s mening,

proportionell kvotering alltjämt användas vid fastställande av storleken hos huvud- grupperna samt undergrupperna a och b i huvudgrupperna 1—3.

Den fria kvoten bör i enlighet med nu tillämpad ordning bestämmas »fritt», dvs. med hänsyn till behovet att bereda i kvoten ingående grupper och enskilda plats i öns- kad utbildning. Kvoten bör utformas som ett maximivärde (procent av antalet till- gängliga platser). Eventuellt ej utnyttjade platser inom den fria kvoten bör utnyttjas inom de övriga grupperna.

Vederbörande tillsynsmyndighet bör för varje antagning bestämma den fria kvo- tens storlek. Med hänsyn till svårigheterna att förutskicka olika antagningssituationer är det inte möjligt att nu ange denna storlek vid varje utbildningsväg. En lämplig, allmän riktpunkt, som vid behov kan justeras uppåt eller nedåt, är att maximalt 15 procent av vid utbildningslinjen tillgängliga platser av- sätts till den fria kvoten.

Grunder för inplacering i viss grupp

KU har eftersträvat att vid kvoteringen i möjligaste mån hålla sökande från nya re- spektive äldre och vikande skolformer åt- skilda i olika grupper. Vissa äldre skolfor- mer bör dock sammanföras med de nyare skolformer, till vilka de är företrädare eller motsvarigheter.

Sökande från gymnasieskolan uppdelas på huvudgrupperna 1—3 enligt ovan. Till huvudgrupperna 1—2 ansluts också sökande med utbildning från motsvarande äldre skol- former. I huvudgrupp ] intas således även sökande med slutbetyg från det nuvarande gymnasiet, med studentexamen (motsvaran- de), gymnasieingenjörsexamen eller handels- gymnasieexamen på treårig linje.

På motsvarande sätt placeras i huvud- grupp 2, förutom sökande från tvåårig linje i gymnasieskolan, även sökande med slut- betyg från den nuvarande fackskolan samt sökande med äldre fackskolutbildning (bokstavsbetyg). normalskolekompetens, handelsgymnasieexamen på tvåårig linje, gymnasieingenjörsexamen på tvåårig linje

Här förutsätts att man finner någon möj- lighet att räkna om äldre betygsystem till femgradig skala. Så t. ex. är det en förut- sättning för förevarande förslag att betyg i studentexamen i fortsättningen räknas om på detta sätt och att studenter från det äldre gymnasiet följaktligen kan ingå i grupp 1 (se vidare nedan).

I huvudgrupp 3 placeras sökande som har utbildning från yrkesinriktad linje i gymnasieskolan. Först sedan riktlinjer fast- ställts för betygsättning i yrkesteknik, kan avgöras om också sökande med betyg över annan utbildning kan placeras i denna grupp (Söcs skrivelse till Kungl. Maj:t 3.12. 1969. ASÖ 1969/70: 36).

I huvudgrupp 4 ingår sökande med så- dan gymnasial utbildning som inte kan hän- föras till någon av grupperna 1—3. I kapi- tel 10 redogörs för olika slag av sådan ut— bildning. Utbildning i den nuvarande yrkes- skolan medför, att sökanden placeras i hu- vudgrupp 4 under förutsättning att utbild- ningen baseras på genomgången grundsko- la (motsvarande) så att antagningsmyndig- heten kan bedöma den som gymnasial. Ett antal nu gymnasiala fackutbildningar skall enligt KU:s förslag i kapitel 9 överföras till den högre utbildningen. I fortsättningen kommer således en del behörighetsgivande utbildning av detta slag att upphöra som gymnasial skolform.

Även annan vikande eller avlöst utbild- ning bör utgöra grund för inplacering i hu- vudgrupp 4, t.ex. några av de s.k. lik- ställighetsgrupperna enligt nuvarande behö- righetskungörelse, närmast folkskollärarexa— men och småskollärarexamen. I huvudgrupp 4 placeras också sökande med folkhögskol- utbildning.

I den fria kvoten kan beräknas ingå två huvudkategorier av behöriga sökande, näm- ligen dels sådana sökande som inte skall in— placeras i någon av huvudgrupperna 1—4, huvudsakligen vuxna men också behöriga sökande med utländsk utbildning, dels vissa sökande som placerats i någon av huvud- grupperna men ej antagits där. I det sist- nämnda fallet gäller överföringen till den

fria kvoten bl.a. sådana enskilda sökande som missgynnats av kvoteringsförfarandet. En sökande med i och för sig goda meriter kan bli utestängd från önskad utbildning, medan en annan sökande med relativt svaga meriter kan bli antagen på grund av att de båda medsökandena tillhör olika grupper. Detta kan bl. a. bli fallet då antalet sökande i en grupp är lågt och följaktligen endast ett fåtal platser tilldelas gruppen. Hur denna fråga skall lösas är, som tidigare nämnts, i stor utsträckning ett antagningstekniskt pro— blem (se del 2). En annan orsak till att en sökande bör överföras till den fria kvoten är, att vederbörande har meriter till vilka ingen hänsyn kan tas vid meritvärdering inom den ursprungliga kvoten men vilka enligt antag- ningsmyndigheteus bedömning likväl bör tillgodoräknas.

I vissa fall kan tvekan uppstå om grupp- tillhörighet, t. ex. vid dubbelutbildning (ge- nomgång av två gymnasiala, var för sig be- hörighetsgivande utbildningslinjer). Som hu- vudregel bör härvid gälla, att den sökande placeras enligt sin senast genomgångna, be- hörighetsgivande utbildning. Om i stället den ursprungliga utbildningen hade använts som grund för grupptillhörigheter, skulle den sökande bedömas efter äldre meriter, som kan ha förvärvats lång tid före ansök- ningstillfället. Ett exempel på en situation, där principen om senast genomgången utbild- ning tillämpas, är bedömning av en sökan- de med utbildning på yrkesinriktad linje i gymnasieskolan som sedan genomgått be- hörighetsgivande utbildning vid folkhögsko- la, t. ex. tredje årskurs. Denne sökande skul- le således, enligt ovannämnda huvudregel, placeras i huvudgrupp 4.

I vissa fall skulle dock tillämpningen av huvudregeln kunna gynna spekulationsval av fortsatt utbildning, t.ex. genomgång av treårig linje i gymnasieskolan samt därefter tredje årskurs i folkhögskolan. I varje fall övergångsvis bör därför gälla, att genom— gång av treårig eller fyraårig linje i gym- nasieskolan eller däremot svarande utbild- ning, t.ex. studentexamen, bör bestämma grupptillhörighet oavsett senare utbildning. I fråga om undergrupperna a och b an-

kommer det på den sökande att dokumen- tera sin arbetslivserfarenhet o.d. Sådan do- kumentation medför inplacering i under- grupp b.

M eritvärderingsunderlag

I föregående avsnitt av detta kapitel har olika slags meriter diskuterats. De tre slag av meriter som enligt KU:s mening bör till- godoräknas vid en systematisk, normalise- rad meritvärdering är

skolbetyg studielämplighetsprov arbetslivserfarenhet.

I viss utsträckning är de avsedda meriter- na knutna till de särskilda förhållandena inom varje grupp. Detta framgår av följan— de kortfattade översikt.

Betygen från den avlämnade skolan. I var och en av huvudgrupperna 1 och 2 har de sökande betyg som är omedelbart an- vändbara vid meritvärdering. Detta gäller såväl betygen från gymnasieskolans treåriga linjer som från dess tvååriga ekonomiska, sociala och tekniska linjer. Betyg av äldre typ (bokstavsbetyg) får i förekommande fall omräknas till vården enligt skalan 1—5 (se nedan).

I huvudgrupp 3 föreligger ännu inte fast.- ställda riktlinjer för betygsättningen i de centrala yrkestekniska ämnena (jfr ovan). Även om vissa tekniska problem kan väntas uppträda vid meritvärdering på grundval av betyg från yrkesinriktade linjer, kan dessa betyg dock väntas bli användbara som en del av meritvärderingsunderlaget.

I huvudgrupp 4 kan till samma utbild— ning sökande med olika betygsystem sam- tidigt förekomma. I flera fall kan betygen därvid komma att bli mer eller mindre ojäm- förbara, t. ex. studieomdöme från folkhög— skola och betyg över fackgymnasial ut- bildning. Vidare kan många sökande i denna grupp, som bl.a. också innefattar äldre och vikande skolformer samt utpräg- lade fackutbildningar, beräknas ha längre eller kortare tids arbetslivserfarenhet. En meritvärdering på grundval av betyg skulle

för deras del vara mindre angelägen på grund av tidsavståndet till utbildningen. Vad beträffar studieomdömena från folkhögsko- lan är dessa mindre lämpade för en rang- ordning bland flera sökande, eftersom ofta endast ett sammanfattande, graderat om- döme ges vid folkhögskola. KU menar där- för att studielämplighetsprovet ensamt får användas vid den reguljära meritvärdering- en inom denna grupp. Särskilda meriter kan tillgodoräknas i den fria kvoten.

Studielämplighetsprovet. I KU:s förslag till försöksverksamhet med studielämplig- hetsprov förutsätts att provet skall använ- das främst som ett kompletterande urvals- instrument. Detta stämmer också överens med KU:s ovan redovisade principiella upp- fattning, att urvalet så långt möjligt skall grundas på mer än ett urvalsinstrument.

Provets kompletterande roll innebär i praktiken, att det skall användas tillsam— mans med dels betyg, där sådana brukas vid urvalet, dels också arbetslivserfarenhet (se nedan). I vissa fall får studielämplighets- provet dock fungera som ensamt urvals- instrument.

I de tre huvudgrupperna 1—3 skall bety— gen användas som ett urvalsinstrument. I dessa grupper ingår således studielämplig- hetsprovet som en komplettering till bety- gen. I huvudgrupp 4 däremot blir, som ovan nämnts, de sökandes fördelning på utbild- ningsbakgrund säkerligen ofta så skiftande att betyg ej kan användas som reguljärt urvalsinstrument. Studielämplighetsprovet får där, om inte särskilda förhållanden för- anleder undantag, ensamt spela denna roll. Som ett komplement till den punktbedöm- ning som prövning med studielämplighets— prov utgör vill KU betona vikten av att inte minst i grupp 4 möjligheterna att i särskilda fall utnyttja den fria kvoten tillvaratas. Ett mindre gott provresultat skall kunna delvis uppvägas av särskilt goda betyg (motsva- rande). Vidare bör det här som i andra fall vara möjligt att genomgå studielämplighets— prov mer än en gång.

Även sådana vuxna sökande som inplace- ras direkt i den fria kvoten bör undergå studielämplighetsprov. Undantag bör dock

göras för dem som genom studier vid uni— versitet eller i decentraliserade universitets- kurser m. m. meriterat sig för fortsatta stu— dier.

Arbetslivserfarenhet. I KU:s ovannämnda skrivelse med förslag angående försök med arbetslivserfarenhet som underlag för merit- värdering förutsätts, att sådana meriter lik- som studielämplighetsprov skall spela en kompletterande roll vid urvalet. I det här föreslagna urvalssystemet ingår arbetslivs- erfarenheten således som tredje beståndsdel vid urvalet tillsammans med betyg och stu- dielämplighetsprov.

KU har övervägt frågan om alla huvud- grupper skulle få tillgodoräkna arbetslivs- erfarenhet eller endast vissa grupper. Vad beträffar huvudgrupp 1 kan konstateras, att KU i sitt förslag till försöksverksamhet utgått från de gymnasieutbildades situation och att således sökande i huvudgrupp l bör få tillgodoräkna arbetslivserfarenhet av viss minsta längd. Vad angår huvudgrupp 2 kan det förmodas, att de sökande i denna grupp kommer att befinna sig i samma situation som de medsökande i grupp 1, dvs. att de i relativt stor utsträckning söker fortsatt ut- bildning och därmed är beroende av skolbe- tygen. Grupp 3, som utgörs av sökande från yrkesinriktade linjer, har möjligen inte sam- ma behov att få tillgodoräkna sådana meri- ter, eftersom en relativt liten del av dem som fått sin utbildning på dessa linjer kan beräknas gå vidare till fortsatta studier. Hänsynen till behovet av en i princip likfor- mig meritvärdering av alla sökande från gymnasieskolan har dock vägt tungt för KU. Utredningen förordar därför att även sökan- de i grupp 3 skall få tillgodoräkna arbets- livserfarenhet av viss minsta längd. I grupp 4 torde så många av de sökande redan ha erfarenheter från yrkeslivet att tillgodoräk- nande av sådan erfarenhet inte tjänar nå- got egentligt syfte. Utredningen har stannat för att arbetslivserfarenhet inte skall tillgo- doräknas inom grupp 4 vid meritvärdering inom denna grupp.

Längden av den anställning m. m., som KU i sin skrivelse föreslår skall vara merite- ringsgrundande, är minst tolv månader. Ut-

Undergrupp Huvud-

a

Skolbetyg (motsvarande) Studielämplighetsprov

b

Skolbetyg (motsvarande) Studielämplighetsprov Praktisk erfarenhet av viss minsta längd

4 Studielämplighetsprov

redningen förutsätter att minst denna mi— nimilängd skall tills vidare gälla. Förutom anställning skall även annan verksamhet (studier) kunna tillgodoräknas under förut- sättning att vederbörande dessutom uppfyllt kravet på minst tolv månaders anställning. Samma villkor bör gälla för tillgodoräknan— de av militär utbildning avseende under- officers- och officersutbildning eller mot— svarande. I princip skall kvalifikationstiden (tolv månader) avse heltidsarbete men även deltidsarbete bör kunna i vissa fall godtas efter vederbörlig omräkning.

KU har i fråga om formen för tillgodo- räknande övervägt, huruvida arbetslivserfa- renhet o.d. skall tillgodoräknas enbart som tilläggsmerit, dvs. som poängtillägg, inom respektive huvudgrupp eller om tillgodoräk- nandet skall ske inom en särskild kvot. För KU avgörande i denna fråga är att det skall vara möjligt att gå direkt från den behörig- hetsgivande utbildningen till högre studier. Om tilläggsmeriter tillgodoräknas inom sam— ma grupp som övriga meriter skulle detta lätt kunna driva upp konkurrensen så högt att dylik direkt övergång blev i realiteten omöjlig. Utredningen har sålunda stannat för att en särskild undergrupp (b) inrättas för här avsedda sökande (jfr ovan).

Meritvärderingsunderlagets sammansätt- ning i olika grupper framgår av ovanstå— ende tablå.

Utöver vad som enligt ovan bör tillgodo- räknas inom olika grupper vid den norma- liserade, systematiska meritvärderingen till- kommer andra meriter, som kan innehas av enskilda sökande och som normalt inte kan komma till uttryck vid den mer schema- tiska meritvärderingen inom respektive grupp. Dessa meriter kan vara av skiftande slag, och det är knappast möjligt att för-

teckna dem i detalj och i ännu mindre grad att ge normer för deras tillgodoräknande, särskilt som värdet av en och samma merit kan växla med hänsyn till den sökta ut- bildningen. I allmänhet kan sådana meriter emellertid inordnas under beteckningarna utbildning eller arbetslivserfarenhet. I frå—- ga om utbildning kan denna vara civil eller militär. För den militära utbildningens del föreligger en ingående och utförlig gransk- ning av dess allmänna civila meritvärde i ett betänkande av 1954 års värnpliktsav- löningsutredning (SOU 1970: 12).

En del meriter avseende värnpliktsutbild- ning (motsvarande, se nedan) liksom arbets- livserfarenhet tillgodoräknas i den norma- liserade meritvärderingen i undergrupp b (se ovan). I övrigt är bedömning inom den fria kvoten den naturliga metoden att tillgodo- räkna rneriter utöver de i respektive grupper gängse. Då det knappast är möjligt att före- skriva normer för denna meritvärdering med tillämpning på hela den högre utbild- ningen, bör det ankomma på respektive an- tagnings- och tillsynsmyndighet att, i mån av behov, utarbeta sådana riktlinjer (se vidare nedan om den fria kvoten).

Samtidigt bör det understrykas, att den fria kvoten kan erbjuda ett tekniskt svårbe- mästrat problem i vissa antagningssituatio— ner och att därför bedömning inom denna kvot av sökande från andra grupper som regel bör göras endast då särskilda skäl föreligger att överflytta en sökande från den grupp han ursprungligen tillhör.

Meritvärdering och urval

Beträffande huvudgrupperna 1—3, under- grupp a, är huvudproblemet vid meritvärde- ringen hur betyg och studielämplighetsprov

skall vägas mot varandra. I KU:s ovan- nämnda skrivelse 3.12.1969 till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet för- utsätts, att denna fråga skall avgöras på grundval av under försöksverksamheten vunnen erfarenhet. KU framlägger därför här inte konkreta förslag utan anlägger en- dast allmänna och principiella synpunkter på detta problem.

Man kan hysa betänkligheter mot att re- sultatet av ett enda prövningstillfälle, vid vilket tillfällig indisposition kan spela stor roll, kan bli utslagsgivande för möjligheten att bli antagen vid spärrad utbildning. Varje sökande borde därför i princip ha rätt att genomgå testet vid mer än ett tillfälle. Å andra sidan kan det inte bli fråga om ett obegränsat antal provtillfällen. En rad så- väl principiella som tekniska och praktiska frågor är förknippade med omprövnings- problemet. Dessa frågor måste lösas inom ramen av den föreslagna försöksverksam- heten med studielämplighetsprov.

Det är nödvändigt att frågan om sam- manvägningen av betygspoäng och testre— sultat ägnas stor omsorg. KU har övervägt två metoder för urval inom huvudgrupper- na 1—3, nämligen dels en metod som inne- bär att urvalet genomgående sker efter ett sammanvägt resultat av betyg och studie- lämplighetsprov, vilket genomgås av alla sö— kande, dels en annan metod som innebär att förslagsvis och tills vidare hälften till två tredjedelar av tillgängliga kursplatser tillsätts med de sökande, som har den högsta betygs- poängen, varefter övriga platser tillsätts ef- ter den sökandes resultat på studielämplig- hetsprovet. Därvid är att märka att detta se- nare urval görs bland de i rangordningen (efter betyg) dämästkommande och inom en grupp sökande som är dubbelt så stor som antalet tillgängliga platser.

KU har, som tidigare betonats, funnit, att ett urvalssystem, som bygger på en kombination av betyg och testresultat, är att föredra framför ett som bygger på en- bart betyg. Det är emellertid viktigt, att inte flera års framgångsrikt arbete i skolan skall kunna spolieras av ett tillfälligt miSS— lyckande i form av ett dåligt testresultat.

Vilket urvalssystem man än väljer, bör be- tygen dock i vissa fall få fälla utslaget i ur- valssituationen. Detta gäller de elever, som har så goda betyg att de skulle ha antagits med bred marginal, om urvalet skett endast efter betyg.

En garanti för att så skall bli fallet finns inbyggd i den andra av de ovannämnda me- toderna. Eftersom man har att räkna med en betydande korrelation mellan testresultat och betyg, är det också sannolikt att även sammanvägningsalternativet fyller detta krav i de flesta fall. Motsatsen kan dock inträffa. I vilken omfattning detta sker kan på detta stadium inte bedömas; utfallet beror dels på betygets och testets relativa vikt, dels på konkurrensförhållandena vid urvalet. Det är dock möjligt att komma till rätta med problemet genom t. ex. en granskning i ef- terhand och intagning inom den fria kvoten av dem som uppenbarligen tillfälligt miss- lyckats eller genom möjligheter till ompröv- ning med studielämplighetsprov (se ovan).

Sökande inom undergrupp b i huvudgrup- perna 1—3 bör meritvärderas på samma grunder som sökande i a, dock med tillägg av att arbetslivserfarenheten skall värderas. I tidigare nämnd skrivelse 16.1.1970 angå- ende försöksverksamhet med tillgodoräknan- de av praktisk erfarenhet föreslås bl. a. föl- jande principer för meritvärderingen under försöksperioden.

Kortaste tid som får tillgodoräknas är tolv månader. Varje månads meritgrundande anställ- ning ger 0,04 poäng.

Som maximigräns för tillgodoräknande före— slås fem år.

Särskilt kvalificerad yrkeserfarenhet bör ges ett kvalitetstillägg på 0,15 poäng.

Kortare utbildning, som direkt förbereder för yrkesverksamhet, bör kunna inräknas i den yr- kesverksamma tiden.

Liksom i fråga om studielämplighetspro- vet måste också i detta fall resultatet av den föreslagna försöksverksamheten avvaktas innan det slutliga meritvärdet av arbetslivs- erfarenhet kan säkert bedömas, särskilt som meritvärderingen måste göras med hän- syn också till meritvärdet av betyg och stu- dielämplighetsprov, dvs. de två andra kom-

ponenterna i meritvärderingsunderlaget i undergrupp b. De allmänna synpunkter KU vill anlägga på denna fråga är följande.

Ovannämnda principer för meritvärde- ringen bör tills vidare få gälla som rikt- punkt för undergrupp b med de ändringar som föranleds av anpassningen till urvals— systemet i stort. Sålunda bör poängsumman för praktik läggas till poängen för betygs- meriter och/eller studielämplighetsprov. Då meritvärderingen sker inom en grupp, där alla sökande har minst tolv månaders an- ställning, får poängen för denna tidsperiod karaktär av en konstant som skulle adderas till samtliga sökandes meriter. Meritvärde- ring av de tolv första månaderna bör därför inte ske.

Under förutsättning av minst tolv måna- ders anställning bör även militära meriter (underofficers- och officersutbildning eller motsvarande) inräknas som anställningstid med den tid som överstiger den för flertalet värnpliktiga gemensamma grundutbildning- en.

I övrigt får försöksverksamheten enligt KU:s ovannämnda skrivelser vara vägleda-n- de för hur meriterna inom denna under- grupp skall tillgodoräknas.

Meritvärderingen av slutbetyget från sko- lan berör frågor som

vilka ämnesbetyg som skall medräknas vilken vikt de olika ämnesbetygen skall ha vilken betydelse ämnen skall ha som av- slutas före sista årskursen etc. En möjlighet är att låta alla betyg i slut- betyget ingå i meritvärderingsunderlaget, utan undantagsbestäm-melser för i tidigare årskurser avslutade ämnen men däremot för frivilliga ämnen, vilka enligt KU:s uppfatt- ning aldrig bör tillåtas sänka medelbetyget. (Beträffande undantagsbestämmelser för ämnet gymnastik, se nedan.) Med ett så- dant system skulle man vinna likformighet med de bestämmelser som i dag i princip gäller på grundskolans kompetensområde. De möjligheter till en lugnare studiemiljö i de lägre årskurserna av de treåriga linjer- na (genom att betyg från årskurs 1—2 ej medräknas), som nu gällande bestämmel-

ser enligt SFS 1968:112, 15 &, samt mot— svarande bestämmelser för tillträde till klasslärarutbildningen och socionomutbild- ningen medger, skulle dock bortfalla med sådana regler.

Beträffande de tvååriga linjerna är det berättigat att alla betyg i slutbetyget med- räknas i meritvärderingsunderlaget (med un- dantag av frivilliga ämnen och gymnastik, se nedan). Anledningen härtill är i första hand den kortare studietiden på dessa lin- jer och därav betingade förhållanden beträf- fande läroplanens uppbyggnad, främst kon- centrationen av ämnen till en årskurs.

Det finns rimlig anledning att förmoda, att det av KU föreslagna urvalssystemet med inslag av bl.a. studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet som meriter skall minska betygsjakten i den nya gymnasie- skolan. KU vill därför förorda, att merit- värderingen av betygen utformas på samma sätt inom gymnasieskolans alla linjer. Alla betyg i slutbetyget bör alltså medräknas i meritvärderingsunderlaget, dock fortfaran— de med undantag av frivilliga ämnen och gymnastik.

En specialfråga utgör meritvärderingen av behörighetskompletterade betyg. Enligt de bestämmelser som idag gäller (SFS 1968: 112 m.fl.) räknas betyg, som erhållits vid behörighetskomplettering, in i meritvärde- ringsunderlaget, dock endast till högst vär- det av de övriga betygens medelvärde. Detta innebär att behörighetskompletterade betyg aldrig kan höja men väl sänka det merit- grundande medelvärdet.

Syftet med denna bestämmelse torde bl.a. vara, att man vill söka stävja alltför utpräglat taktiska linjeval av den typ, där eleven väljer linje med tanke på att få ett så högt slutbetyg som möjligt och med mindre hänsyn tagen till framtida utbild- nings- och yrkesplaner. En stor omfattning av sådana taktiska val kan få mindre önsk- värda konsekvenser såväl för den enskilde eleven som för skol— och utbildningsorga- nisationen i stort samt även — på längre sikt — för arbetsmarknaden.

Att vissa elever, som tidigt är inriktade på en viss högre utbildning, väljer en

annan linje än den som direkt ger behörig- het till denna utbildning, behöver dock inte uppfattas som ett resultat av taktiska val utan kan vara ett uttryck för intresse för vissa skolämnen. För den enskilde eleven torde ett linjeval baserat på hans begåvning och intressen vara ett villkor för att hans skolgång skall upplevas så positivt som möjligt. Det är också viktigt att val av stu- dieinriktning kan ske så fritt som möjligt efter gymnasieskolan. De nu gällande reg- lerna för behörighetskompletterade betyg förefaller då ha vissa nackdelar. För till- träde till flera spärrade utbildningsvägar fordras för närvarande ett betygsmedelvär- de över 4,0. För att behörighetskomplette- ringarna då inte skall sänka medelvärdet av betyget erfordras att behörighetskomplette- ringen, som t. ex kan omfatta ämnena fysik, kemi och biologi, i varje ämne måste ge betyget 5. En sådan komplettering synes kunna bli onödigt tidskrävande, även om en behörighetskomplettering till denna nivå i och för sig ingalunda torde tillhöra det omöjliga för en elev som uppnått ett genom- snittsbetyg över 4 på någon av gymnasiets linjer.

Enligt KU:s direktiv skall endast nödvän- diga förkunskapskrav förekomma bland be- hörighetsvillkoren. Meritvärdering av behö— righetskompletteringsbetyg synes i någon mån motverka detta syfte. För sökande från t.ex. tvåårig linje kan önskan eller tvånget att få höga betyg i kompletterings- studierna bli ett hinder för förverkligandet av studieplanerna.

Dessutom är det från tekniska och prin— cipiella synpunkter tveksamt, hur man skall sammanräkna betyg över treåriga kurser i kompletteringsämnen med betyg från två- åriga linjer. Vuxna i den fria kvoten och sökande i grupp 4 meritvärderas inte efter betyg, varför kompletteringsbetygen inte kan läggas till ett tidigare slutbetyg.

Av ovan nämnda skäl vill KU förorda att kompletteringsbetyg ej medräknas vid me- ritvärderingen.

Särskilda bestämmelser för meritvärde- ring av ämnet gymnastik. Enligt nu gällan- de meritvärderingsbestämmelser medräknas

inte betyget i ämnet gymnastik, med mindre än att det överstiger medelvärdet av övriga betyg som ingår i meritvärderingsunderla- get. Denna bestämmelse torde ha tillkom- mit främst av omsorg om fysiskt handikap- pade elever, som inte är helt befriade från ämnet. Denna bestämmelse bör kvarstå.

Särskilda bestämmelser för ämnen med lågt veckotimtal. KU har även diskuterat meritvärderingen av ämnen med mycket lågt timtal. I första hand har diskussionen rört ämnet arbetslivsorientering, som är ett obligatoriskt entimmesämne i årskurs 2 på alla yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan.

Enligt nu gällande läroplaner finns för övrigt endast ett fåtal entimmesämnen på vissa linjer i gymnasieskolan. Enligt KU:s uppfattning måste betygsättningen i dessa ämnen bli osäkrare än i ämnen med större timtal. Därtill kommer att ämnen med lågt timtal inbjuder till s.k. särskild prövning (tentamen vid skolan) i konkurrenssyfte. Med en förhållandevis måttlig arbetsinsats kan man höja sitt betyg i ämnet och där- med sin meritpoäng. Dessa omständigheter har föranlett KU att ifrågasätta rimligheten i att låta entimmesämnen ingå i meritvär— deringsunderlaget. Med hänsyn till alltjämt rådande osäkerhet — bl.a. finns ännu inga kursplaner för vissa av dessa ämne-n på de yrkesutbildande linjerna — föreslår KU att denna fråga hänskjuts till SÖ, som bör över— väga möjligheten att konstruera läro- och timplaner på ett sådant sätt att inga entim- mesämnen eller så få som möjligt förekom- mer eller också besluta att betyg inte skall sättas i sådana ämnen. En annan utväg som bör övervägas är att två mycket små och varandra närliggande ämnen slås ihop i betygshänseende.

Beträffande viktning av betyg i övriga avseenden, dvs. det förhållandet, att visst ämne på läroplanen ger större respektive mindre poängvärde än andra, har KU gjort vissa undersökningar. KU har inte funnit anledning frångå sitt preliminära ställnings- tagande i sitt betänkande II innebärande att viktning ej skall förekomma.

Omräkning av betyg enligt äldre skala till betygskalan 1—5 blir nödvändig inom

huvudgrupperna 1 och 2, där sökande med sådana betyg kan förekomma liksom sö- kande med s.k. blandade betyg i slutbetyg från gymnasiet (privatister m.fl.). KU har i skrivelse 11.4.1968 till Konungen, till ef- terkommande av Kungl. Maj:ts uppdrag att inkomma med förslag till behörighets— och meritvärderingsregler för personer med s. k. blandade betyg (siffer- och bokstavsbetyg), framfört vissa förslag. Förslaget behandlar även frågan om en omräkning av bokstavs- betygen till sifferbetyg. KU föreslår i skri- velsen följande metod härför.

Omräk- nade vär- den

Siffer-

Bokstavsskala skala

Berömlig (A) Med utmärkt beröm godkänd (a) Med beröm godkänd (AB) Icke utan beröm godkänd (BA) Godkänd (B) Icke fullt godkänd (BC) Otillräckligt (C)

Betygen A och a skall således båda gälla för betyget 5 i sifferskalan osv.

KU föreslår att denna metod för om»- räkning av betyg tillämpas, då sökande med olika betygssystem skall rangordnas gemen- samt (huvudsakligen i grupperna 1—2).

Meritvärderingen [ huvudgrupp 3 ( yrkesin- riktade Iinier i gymnasieskolan). Det förslag till betyg och betygsättning inom dessa lin- jer som SÖ överlämnat till Kungl. Maj:t er- bjuder en del tekniska problem som KU ägnat ett ingående studium. Något defini- tivt förslag till hur denna meritvärdering skall ske kan dock ej avges, förrän riktlin- jer för betygsätt-ningen slutgiltigt fastställts. Det bör uppdras åt SÖ att därefter inkom- ma till Kungl. Maj:t med förslag om merit- värdering av de yrkesinriktade linjernas slutbetyg vid urval till högre utbildning.

Meritvärdering och urval inom den fria kvoten '

Inom den fria kvoten skall de sökande bedömas på i princip samma sätt som

sker med sökande i övriga kvoter. I avsevärd utsträckning blir dock bedömningen inom den fria kvoten mer obunden, dvs. utförs av antagningsmyndigheten utan de fasta reg- ler som gäller för huvudgrupperna. Möjlig- heterna att göra en sådan friare bedömning, liksom behovet av en sådan, växlar. All- mänt gäller dock, att en av normer helt oberoende bedömning inte kan göras, då det antal sökande som skall bedömas är stort i förhållande till antalet platser.

Följande ordning för bedömningen bör i princip gälla inom de olika tänkbara del- grupperna i den fria kvoten. Dessa grupper är här särhållna för översiktlighetens skull men avses ej fungera som formella under— grupper, möjligen med undantag för grupp d (se kapitel 13).

a Sökande, som överförts från huvud- grupp på grund av för honom ogynnsamt utfall av kvoteringen, jämförs med sökande ur andra grupper, varvid jämförelsen bör gälla dem som står sist i rangordningen bland de antagna i dessa grupper. I den mån jämförelsen ger vid handen, att den miss- gynnade borde ha antagits före den sist an- tagne i annan grupp, skall han antas inom den fria kvoten. Bedömningen måste bli för- hållandevis fri på grund av att meriterna (betyg m. m.) är delvis ojämförbara.

b Sökande med särskilda meriter, civila eller militära, som ej kunnat antas i sin egen kvotgrupp, jämförs i första hand med de antagna inom denna kvotgrupp. Bedöm— ningen blir även i detta fall jämförelsevis fri.

c Sökande med svensk utbildning etc., som på grund av visst slags behörighet placeras i den fria kvoten, bedöms i första hand med hjälp av det studielämplighets— prov som de i regel genomgått. Antagnings- myndigheten har att värdera andra meriter, t. ex. olika slag av yrkeserfarenhet som kan ha betydelse för utbildningen i fråga. Nor- mer för bedömningen av dessa meriter kan i stor utsträckning överensstämma med vad som gäller inom undergrupp b i huvud- grupperna 1—3.

(1 Sökande med utländsk utbildning er- bjuder ofta svåra problem vid meritvärde-

ringen. Här är vissa normer önskvärda men samtidigt svåra att utarbeta på grund av att meriterna hos de sökande kan växla så starkt och vara svåra att jämföra inbördes och med svensk meritering (se kapitel 13).

Sammanfattningsvis bör dock om den fria kvoten följande framhållas. Normer och regler inom denna får under inga förhållan— den bli så fasta och stela att syftet med den fria kvoten förfelas. Hur förfinat ett behörighets- och meritvärderingssystem än görs, måste man räkna med förekomsten av ett antal sökande med så ovanlig erfaren- hets— och utbildningsbakgrund att endast en bedömning efter fritt skön kan leda till även objektivt Sett rimlig rättvisa.

Behovet av normer och riktlinjer för be- dömningen är, som ovan påpekats, knutet till antalet sökande som skall bedömas. En annan omständighet med motsvarande be- tydelse är antagningen organisation. Vid central antagning kan en sökande delta (inom den fria kvoten) i konkurrensen om platser vid flera utbildningslinjer. Denne måste då placeras i flera olika köer och där- vid kontinuerligt jämföras med ständigt nya grupper av sökande. Detta låter sig vanli- gen inte göras utan att berörda sökande får ett fast jämförelsetal eller poängvärde. Sär- skilt vid central antagning med datamaski- nella hjälpmedel är en mer utvecklad an- vändning av den fria kvoten i regel ej möj- lig utan normer som medger sådana jäm- förelsetal för flertalet sökande.

Ovanstående redogörelse, som med nöd- vändighet tvingats bli något schematiserad, ger naturligtvis inte en fullständig bild av den komplicerade uppgift som handhavan- det av den fria kvoten ofta utgör. Bedöm- ningar och jämförelser bör i många fall gö- ras också mellan olika individer oavsett grunden för inplacering i den fria kvoten. Ett viktigt hjälpmedel är studielämplighets— provet, som genomgås av flertalet sökande och således underlättar bedömningar och jämförelser över de gränser som bildas av i övrigt olika meriter.

En genomgång av problem vid antagning- en, bl.a. med avseende på den fria kvoten, görs i del 2.

Tillämpningsföreskri fter

Förslaget till urvalssystem har ej kunnat ut- föras i alla de detaljer som är nödvändiga för urvalssystemets praktiska funktion. Inte minst gäller detta den fria kvoten. Det bör ankomma på vederbörande tillsynsmyndig— het att utfärda erforderliga tillämpningsfö- reskrifter till olika kompetensförfattningar.

13. Utländska sökande — behörighet och urval

13.1. Inledning

Även inom utbildningsväsendet, på olika nivåer, går utvecklingen mot en ökad in- temationalisering i fråga om bl. a. utbild- ningens inriktning. Rörligheten på arbets— marknaden tilltar och nationsgränserna är inte längre ett ovillkorligt hinder för ar— betskraftens förflyttningar. Inom den hög- re utbildningen växer det antal personer som söker utbildning i annat land än sitt hemland. För Sveriges del kan även in- vandringen av arbetskraft på sikt bidra till en ökad tillströmning av utländska med- borgare eller eljest personer med utländsk utbildning till den högre utbildningen.

I fråga om villkoren för utländska stu- derandes tillträde till högre utbildning har Sverige inte fullständig handlingsfrihet. Sve- rige har med andra stater ingått vissa kon- ventioner, vilka förpliktar oss att ta emot studerande från andra länder som är bosat— ta i Sverige. I specialbetänkandet SOU 1970: 20 återges innehållet i de viktigaste av dessa konventioner m.m.

I december 1969 avlämnade kommittén för utländska studerande sitt betänkande till departementschefen (Studiesocialt stöd till utländska studerande, stencil U 1969: 9). I betänkandet föreslås nya regler för studiesocialt stöd åt utländska studerande. Därvid berörs också vissa kompetensfrågor. KU, som inte tagit ställning till de studie-

sociala frågorna, har delvis utgått från det material som redovisas i det ovannämnda betänkandet.

13.2 Gällande bestämmelser om behörig- het och urval

I kapitel 4 lämnas en översikt över gällan- de bestämmelser m.m. om behörighet och urval till fortsatt utbildning. Redogörelsen är i princip begränsad till vad som rör svenska utbildningssökande. I det följande ges därför en motsvarande översikt över de bestämmelser m.m. som gäller utländs- ka sökande. En sådan översikt finns också hos kommittén för utländska studerande (s. 22 ff).

De grundläggande bestämmelserna ingår i den s.k. behörighetskungörelsen (SFS 1967: 450). Denna kungörelse innehåller materiella bestämmelser för universitetens olika fakulteter samt för jordbrukets hög- skolor. Som framgår av kapitel 4 gäller en- ligt 3 & studentexamen avlagd i Danmark, Finland, Island eller Norge som svensk stu- dentexamen eller gymnasiekompetens utan några inskränkningar eller ytterligare vill- kor.

I 8 och 9 55 stadgas dels om dispens för svenska utbildningssökande, dels också om behörighet för andra utländska sökande än nordiska. (För dispensförhållandena för svenska sökande redogörs i kapitel 4 av

. _ »— m-m-%uåmimÄ—H

föreliggande betänkande.) I 8 & föreskrivs att konsistoriet får medge »att som stude- rande vid fakultet inskrives den som

a) avlagt utländsk examen som medför behörighet att vinna tillträde till universitet eller motsvarande vetenskaplig läroanstalt i det främmande landet, eller

b) på annan grund kan antas äga förut- sättningar att tillgodogöra sig undervisning vid fakulteten».

Motsvarande bestämmelser gäller enligt 9 5 för jordbrukets högskolor.

UKÄ har 28.2.1967 utfärdat allmänna föreskrifter för konsistoriets prövning av ärenden enligt 8 & behörighetskungörelsen. I sammanhanget bör observeras att även 8 5 b kan i princip tillämpas på utländska sökan- de, nämligen på dem som inte kan behörig- hetsförklaras enligt 8 & a.

Andra paragrafen av UKÄ:s ovannämn- da föreskrifter har följande lydelse

cl mom. Annan utländsk examen än stu- dentexamen i Danmark, Finland, Island eller Norge som medför behörighet att vinna till- träde till universitet eller motsvarande ve- tenskaplig läroanstalt i det främmande landet anges i denna paragraf som 'med svensk stu- dentexamen likställd examen'.

2 mom. Som med svensk studentexamen lik- ställd examen i Storbritannien bör i regel så- dan utbildning därstädes godtas som omfattar ”General Certificate of Education” med an- tingen minst fem ämnen, varav minst två på betygsnivån 'Advanced', eller minst fyra äm- nen, varav minst tre på betygsnivån 'Advan- ced”. '

3 mom. Som med svensk studentexamen lik- ställd examen i Amerikas förenta stater bör i regel sådan utbildning därstädes godtas som omfattar minst två års studier vid college med ett resultat av minst 50—60 'credits'.

4 mom. Medför i vederbörande land avlagd studentexamen (motsvarande examen) behö— righet att vinna tillträde till universitet och motsvarande vetenskapliga läroanstalter, men fordras — på grund av platsbrist eller eljest -— för tillträde till universitetsstudier (motsva— rande studier) även att den inträdessökande antagits efter särskilda inträdesprov eller lik- nande prövningar, bör likväl i regel i det landet avlagd studentexamen (motsvarande examen) godtas som med svensk studentexa- men likställd examenx

Beträffande tillämpningen rn. in. av i första hand 2 & i UKÄ:s föreskrifter kan

följande anföras, som synes vara represen- tativt för flertalet universitet.

De examina som avses i 2 5 1 mom. »med svensk studentexamen likställd exa- men», är t.ex. den franska >>baccalauréat secondaire», den tyska »Zeugnis der Reife» (»Abitur»), eller den österrikiska »Matura», vilka ger behörighet att vinna tillträde till universitet i det främmande landet.

I 2 & 2 mom. anges de krav, som upp— ställs för studerande med examen i Storbri- tannien. Härvid bör framhållas, att de i nämnda stadgande angivna kraven ingalun— da utgör generella behörighetsvillkor för tillträde till universitet i just Storbritannien. De enskilda universiteten i detta land har nämligen olika krav. Så har t. ex. vissa col- leges i Oxford och Cambridge inträdesford— ringar långt utöver den här angivna nivån. Riktlinjen för svenska universitets bedöm- ning utgör de s.k. Durham requirements; det är här man finner kraven på minst två ämnen på Advanced och tre på Ordinary level i GCE (General Certificate of Edu- cation). Durham, liksom övriga universitet i Storbritannien, har detaljerade föreskrif- ter om ämnesfördelningen och ämnesvalet i GCE, men svenskt universitetsväsende ger den studerande frihet i valet.

Den i 2 & 2 mom. angivna GCE-ramen kan utsträckas, så att den i praktiken om- fattar en mycket stor grupp sökande. Så- lunda har t. ex. ett stort antal studerande från någon av de afrikanska staterna ett West African School Certificate eller Cam— bridge Oversea School Certificate. Den som i ett enskilt ämne i någon av dessa examina erhållit vitsordet »credit» eller »subsidiary» anses ha ett betyg som motsvarar vitsordet Ordinary level i GCE i samma ämne. På samma sätt jämställs ett »principal» i nå- gon av de två aktuella examina med vits- ordet Advanced i GCE.

De allmänna föreskrifterna definierar i 2 5 3 mom. sådan i USA förvärvad utbild- ning vilken bör godtas såsom likställd med svensk studentexamen. I regel blir man i USA inskrivningsberättigad vid college el- ler universitet om man har High School Diploma (motsvarar vanligen tolv skolår).

Den nivå som motsvarar svensk studentexa- men eller genomgånget svenskt treårigt gymnasium anses ligga vid gränsen mellan det andra och det tredje studieåret vid col- lege eller universitet. Detta tredje år kallas oftast junior year. Kraven för studerande från Amerikas Förenta Stater innebär, att vederbörande sökande skall ha minst två års studier vid universitet eller college (el- ler på grund av andra meriter blivit anta- gen till junior year). I föreskrifterna ges tillägget »med ett resultat av minst 50—60 credits». Här bör anmärkas att somliga uni- versitet/colleges har ett annat creditsystem, med s.k. quarter credits. I det fall en stu- derande har betyg enligt detta senare sy- stem bör han ha uppnått en sammanlagd creditsumma på minst 80 eller 90 quarter credits. Vid bedömningen av meriterna för inskrivning vid svenskt universitet tas hän- syn till i vilka ämnen den studerande tagit sina credits. Man brukar sålunda vid svens- ka universitet räkna med s. k. »recognized credits».

De länder som åsyftas i föreskrifternas 2 5 4 mom. är främst europeiska. Som exempel kan nämnas Grekland. I detta land har man inträdesprov till universiteten för att reglera tillträdet, vilket betyder att ett stort antal grekiska studerande med god- kända examina från gymnasiala skolor (lycéer) ej kan inskrivas vid universitet i sitt hemland. Däremot har de alltså möj- lighet att bli inskrivna vid ett svenskt uni- versitet utan särskilt inträdesprov eller an- nan liknande prövning.

Såsom antyddes ovan kan utländsk stu- derande, som ej är inskrivningsberättigad på grund av den utbildning som förvärvats i annat land, inskrivas med stöd av stad- gandet i 8 5 första stycket b i behörighets— kungörelsen. Föreskrifter för konsistoriets prövning av inskrivning enligt sistnämnda stadgande, som i huvudsak tar sikte på stu- derande med svensk utbildningsbakgrund, lämnas i 3 & i UKÄ:s allmänna föreskrif- ter. Inskrivning av gäststuderande med stöd av S 5 b synes dock vara ovanlig. För in- skrivning av utländsk studerande enligt sag— da stadgande uppställs enligt praxis regel-

mässigt krav på studentexamensbetyg (mot- svarande) i visst eller vissa ämnen.

Ovan nämnda föreskrifter m.m. gäller i första hand tillträdet till ospärrad utbild- ning vid universiteten, dvs. de utgör anvis- ningar för konsistoriema. I fråga om spär- rad utbildning handläggs ärenden rörande dispens och behörighetsprövning m.m. (en— ligt behörighetskungörelsen 8 och 9 55) av UKÄ respektive, vid jordbrukets högsko- lor, av vederbörande styrelse.

Genomgående är i ovan angivna bestäm- melser medborgarskap eller nationalitet utan betydelse för bedömningen av den sö- kandes behörighet. Det är den åberopade utbildningens beskaffenhet som är avgöran- de för denna bedömning.

I bestämmelserna om försök med utvid- gad behörighet (SFS 1969: 68) är svensk och utlänning likställda i fråga om behörig— het enligt kungörelsen. Särskilda bestäm- melser för utlänningar föreligger ej. Mot- svarande gäller om UKÄ:s anvisningar till kungörelsen.

Det bör observeras, att enligt behörig- hetskungörelsen ingen ovillkorlig rätt före- ligger för sökande med utländsk utbildning (utom nordisk studentexamen) att antas till högre utbildning. Han får antas efter pröv- ning av konsistoriet eller central utbild- ningsmyndighet och är i detta hänseende i princip i samma position som en svensk dispenssökande.

I fråga om urvalet bland behöriga sökan- de med utländsk utbildning gäller som grund bestämmelserna i behörighetskungö- relsen (ändringar och tillägg i SFS 1968: 112), enligt vilka sådana utbildningssökan- de bedöms inom den s.k. fria kvoten. När- mare föreskrifter om hur denna bedömning skall gå till har ej utfärdats. Bedömningen av de sökandes meriter förutsätts i princip ske från fall till fall och individuellt.

För sökande med äldre svensk gymnasie- utbildning, dvs. studentexamen eller mot- svarande svensk utbildning, gäller särskilda bestämmelser utfärdade av UKÄ respekti- ve vederbörande högskolemyndighet, i sin senaste lydelse från 1969. I denna lydelse saknas tidigare bestämmelser om företräde

för svenska medborgare vid urval till spär- rad utbildning.

Antagningen av studerande till spärrad ut- bildning inom UKÄ:s tillsynsområde är i fråga om flertalet utbildningslinjer (se kapi— tel 4) centraliserad till UKÄ, där den ombe- sörjs av centrala antagningsenheten (CA). Vad beträffar värderingen av utländska me— riter vid CA:s antagning, uppger kommittén för utländska studerande (s. 24), att kunska- per i svenska uppställs som villkor för an- tagning och att härvid erfordras kunskaper motsvarande kursen Svenska 3 (se nedan). Vidare är det praxis att sökande, för att få tillträde till spärrad utbildning, skall ha sitt »egentliga bo och hemvist» i Sverige. Ytterligare uppgifter angående handlägg- ningen vid CA av ärenden rörande sökande med utländsk utbildning har inhämtats av KU. Många utländska sökande kan ej kom- ma i fråga på grund av att de inte uppfyller vissa krav, t. ex. kunskaper i svenska. Läs- kunskaper i engelska fordras vidare nor- malt; eventuellt kan kunskaper i tyska el- ler franska godtas som ersättning för eng- elska. Vid meritvärderingen tas hänsyn till all förutbildning och en omsorgsfull gransk- ning av den sökandes meriter görs. Svårtol- kade betyg översänds till vederbörande lands ambassad eller till myndighet (i regel SÖ) för bedömning. Det har visat sig att kraven på förkunskaper i vissa ämnen, dvs. särskild behörighet (i fråga om spärrad ut- bildning i regel matematik, fysik och kemi samt för vissa utbildningsvägar även biolo- gi), är svårare stötestenar än övriga krav, detta på grund av att de sökande i dessa ämnen har genomgått skolkurser som ej helt motsvarar de svenska kurserna. Sär— skilt kraven i fysik, kemi och biologi vållar ofta svårigheter för utländska sökande.

I det fortsatta arbetet med meritvärde- ringen upprättas inom CA som ett arbets- underlag en ungefärlig rangordning, base— rad på en 1 poäng uttryckt värdering av det utländska skolbetyget med tillägg av t. ex. akademiska meriter. Viss jämförelse med svenska sökande görs också före beslut om antagning.

Slutligen skall anmärkas, att antagningen

till spärrad utbildning måste göras inom ra- men av den fria kvoten. Denna kvot har hittills _ för UKÄ:s del — maximerats till 15 procent för varje antagning.

För annan högre utbildning än universi- teten och jordbrukets högskolor saknas nor- malt bestämmelser om behörighet och ur- val gällande sökande med utländsk utbild-

ning.

l3.3 Internationella konventioner

Sverige har genom sin anslutning till vissa internationella konventioner i viss utsträck- ning iklätt sig förpliktelser gentemot andra stater i fråga om rätt för dessa staters med- borgare att, i den mån de är bosatta i lan— det, åtnjuta undervisning i Sverige. Sålun- da fastslås i den av FN:s generalförsamling 1948 antagna förklaringen om de mänsk- liga rättigheterna, att dessa rättigheter, där- ibland undervisning, skall åtnjutas av envar utan åtskillnad av något slag, t. ex. natio- nellt ursprung. Unescos konvention mot diskriminering inom undervisningen, anta- gen av riksdagen 1967, är att se som en uppföljning och fullbordan av uttalandena i förklaringen om rätten till undervisning. Enligt konventionen är varje åtskillnad, ute- slutning, begränsning eller fördel på grund av t. ex. nationellt ursprung att betrakta som diskriminering. Utländska medborga- re, som är bosatta inom en stats territorium, skall ha samma tillgång till undervisning som de egna medborgarna (artikel 3). Bland andra konventioner, till vilka Sve— rige anslutit sig, märks främst Europaråds- konventionen av 1953 rörande likvärdighet av betyg för tillträde till universitet (den s.k. diplomkonventionen). Konventionens ingress och de två grundläggande artiklarna återges in extenso i KU:s specialbetänkan- de SOU 1970:20. I artikel 1 stadgas bl. a. att sådana diplom (dvs. betyg över examina o.d.) som utfärdats i ett fördragsslutande land skall erkännas i varje annat fördrags- slutande land i den mån diplomet i fråga ger tillträde till högre utbildning i hemlan- det (jfr behörighetskungörelsen 8 5). Vi- dare skall enligt artikel 1 tillträde till uni-

Tabell 26. Bruttoantalet nyinskrivna utländska studerande, fördelade på läsår och fakultet (motsvarande). ___—___ 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 Fakultet tot tot tot tot tot tot tot ___—__M— Humanistisk.1 * 330 319 231 467 618 701 952" Samhällsvetl 2 — _ 254 311 332 452 504 Matem-naturvet.” 104 180 131 198 234 263 304 Summa fil. fak. 434 499 616 976 1 164 1 416 1 760 Teologisk 13 12 6 11 11 6 18 Juridisk 10 18 16 23 23 26 36 ___—___

Summa fria fak. 457 529 638 1 010 1 198 1 448 1 814 ' därav nettos 409 483 Medicinsk 41 28 14 15 16 9 16 Odontologisk 1 8 6 6 14 11 10 Ekonomisk 16 10 13 5 7 10 11 Teknisk 19 11 10 14 14 29 42 Farmac. inst. 3 — — _ 1 1 4 Veterinärhögsk. 1 5 8 1 3 1 2 — 2 Skogshögsk. _— — —- 1 — — 1 Lantbrukshögsk. 2 — — — — — — Gymn.- o. idrottshögsk. 3 5 6 2 5 — 8 Sjukgymnastinst. 3 2 4 1 1 2 1 Lärarhögsk. 4 9 _— l 2 5 12 Socialhögsk. 1 3 2 7 15 7 9 Journalisthögskf 2 — Summa universitet och

högskolor 565 636 706 1 063 1 275 1 524 1 930 Övriga 6 14 38 20 24 Summa totalt

1 Fr. o. m. 1964/65 har humanistisk fakultet u

fakultet

712 1077 l 313 1 544 1 954

ppdelats på humanistisk och samhällsvetenskaplig

2 Samtliga utländska studerande som inskrivits vid filosofisk fakultet i Umeå synes före läsåret 1968/69 i statistiken ha förts till humanistisk fakultet 3 För läsåren 1962/63 och 1963/64 föreligger även definitiva uppgifter om första gången inskrivna utländska studerande. —— Här anges endast summan för fria fakulteter * Fr. o. m. läsåret 1967/68

versitet (motsvarande) vara beroende på tillgången på plats.

Inom Norden har, utan att formliga över- enskommelser slutits mellan staterna, ett regelsystem och en praxis vuxit fram, som i väsentliga hänseenden underlättar tillträ- det till universitets- och högskolestudier in- om de skilda länderna för grannländernas medborgare.

13.4 Statistiska uppgifter om utländska studerande

Uppgifter om de utländska studerandenas antal vid svenska utbildningsanstalter kan belysa räckvidden av de frågor rörande be-

hörighet och meritvärdering av utländsk ut- bildning m.m. som KU här behandlar. Ehuru behörighetskungörelsen endast berör den sökandes utbildning, ej hans nationali- tet, är det dock uppenbart, att utländsk ut- bildning och utländsk nationalitet i regel sammanfaller.

Som mått på antalet utländska studeran- de har använts statistik rörande tillström- ning och närvaro. Vad beträffar tillström- ningen har använts uppgifter om brutto- antalet nyinskrivna studerande, dvs. även sådana studerande medräknas som tidigare varit inskrivna men som sedan skrivit in sig på nytt. Bruttoantalet nyinskrivna re- dovisas för läsåren 1962/63—1968/69 i ta-

-—a:

: __q—-_. man 5

Tabell 27 . Sökande och antagna till spärrad utbildning vid universiteten m.m. Fördelning på termin och nationalitetsgrupp (»nordiska» och »övriga»). ________________——————————

ht 68

vt69

ht 69

nord. övr. nord. övr. nord. övr. ________________———-——— Sökande 121 145 64 56 155 202 Antagna 29 40 24 14 22 62 Summa sökande 266 120 357 Summa antagna 69 38 84 ____________________—————-

bellen på s. 246, som återges efter kommit- tén för utländska studerande (s. 37). Upp- gifterna är hämtade från SCB:s statistik. Omkring 90 procent av de utländska stu- derandena är inskrivna första gången, dvs. har inte tidigare varit inskrivna vid angivna fakulteter etc.

En stark ökning har alltså skett av an- talet inskrivna utländska studerande mellan läsåren 1962/63 och 1968/69.

Om man för det sistnämnda året räknar med att 90 procent av de inskrivna utlän- ningarna är inskrivna första gången (netto- antalet), kan man beräkna nettoantalet in- skrivna utlänningar vid de fria fakulteterna, dvs. i den ospärrade utbildningen, till ca sju procent av nettoantalet inskrivna svens- ka studerande.

För den spärrade utbildning, till vilken antagningen ombesörjts av UKÄ (CA), har KU insamlat vissa statistiska uppgifter om sökande och antagna med utländsk utbild- ning. Dessa uppgifter redovisas i ovanstå- ende tabell 27.

Av de sökande höstterminen 1969 var 275 män och 82 kvinnor. Bland de antagna var 65 män och 19 kvinnor. Ett tjugotal av de sökande var under 20 år och 26 var äldre än 31 år. Huvudmassan sökande höst- terminen 1969 befann sig alltså i ålders— intervallet 20—31 år.

De sökande till den antagning som avsåg höstterminen 1969 fördelade sig på, för- utom Norden, ett stort antal nationaliteter, sammanlagt 41, vartill kom ett tiotal perso— ner av .p_kän_d__nationalitet. Nationalitet har här räknats efter det land, i vilket den sö- kande fått sin grundutbildning.

Utbildningsmässigt fördelade sig sökande

och antagna höstterminen 1969 till spärrad utbildning på följande sätt (jfr föregående tabell).

___—___;—

Sökande Antagna ___—___-

Utbildning i hemlandet motsvarande student-

examen 204 28 - Universitetsstudier 89 27 Kompletteringsstudier i Sverige 45 25 Uppgift saknas 19 4 Summa 357 84 ___/_

Vad beträffar antalet närvarande ut- ländska studerande saknas officiell statistik.

Kommittén för utländska studerande återger en uppskattning av SFS, enligt vil- ken antalet utländska studerande vid uni- versitet och högskolor för höstterminen 1969 skulle uppgå till ca 4900, varav i Stockholm 2700. Vårterminen 1968 upp- gick motsvarande antal enligt SFS till ca 3 500.

13.5 Undervisning i svenska språket

För utländska studerande, liksom för in- vandrare i allmänhet, anordnas i Sverige viss undervisning i svenska språket. Efter kommittén för utländska studerande (s. 42 ff) återges här huvuddragen av denna un- dervisnings organisation. Invandrare i allmänhet kan få undervisning i svenska huvudsakligen i någon av följande tre former genom kurser anordnade av studieför- bunden (cirkelstudier) vid AMS-läger för nykomna invandrare

vid internatundervisning under invandrar- verkets överinseende.

Vid universiteten anordnas fr.o.m. läs- året 1968/69 för utländska studerande m.fl. undervisning i svenska enligt Kungl. Maj:ts föreskrifter 28.6.1968 (ändrade 27.6 1969). Enligt dessa bestämmelser anordnas fyra olika kurser, Svenska 1, 2, 3 och 4 om vardera högst 90 timmar. Behörig att delta är dels icke svensktalande studerande vid universiteten och ett antal högskolor, dels icke svensktalande studerande som avser att söka inträde vid sådan utbildningsanstalt och som uppfyller behörighetsvillkoren i övrigt. Vidare antas personer med utländsk högre utbildning som för varaktig yrkes- verksamhet i Sverige oundgängligen har behov av kvalificerade kunskaper i svenska språket.

UKÄ har fastställt studieplan för kurser— na. Enligt denna plan är Svenska 1—2 av- sedda att vara grundkurser och Svenska 3— 4 fortsättningskurser. Varje kurs beräknas pågå ca två och en halv månad och hela ut— bildningen uppta omkring ett studieår.

13.6 KU:s överväganden och förslag

13.6.1. Allmänna synpunkter

Av olika skäl torde det för den svenska sta- ten och det svenska samhället även framde- les vara en förpliktelse och ett intresse att i rimlig omfattning bereda utländska stude- rande plats i det svenska utbildningsväsen- det, inte minst inom den högre utbildning- en. I fråga om förpliktelser mot invandrade studerande står ingångna internationella av- tal i främsta rummet. Även självpåtagna uppgifter av olika slag, t.ex. u—landsbi— stånd, kan medföra förpliktelser eller in- tressen genom att studerande från motta- garländer bereds tillfälle till studier i Sve— rige. Svenska intressen i en snävare me— ning kan motivera mottagandet av utländs- ka studerande som gäststuderande, bl.a. önskan att säkerställa främmande staters motprestationer i form av mottagande av svenska studerande vid utländska läroan- stalter. Gäststuderande, som tas emot här,

kan senare på olika poster i sina hemlän- der bli en värdefull tillgång för Sverige, bl. a. genom sina kunskaper i svenska språ— ket och sin kännedom om svensk kultur och svenskt samhällsliv. Intresset för det nor- diska samarbetet verkar också i riktning mot ett öppnare undervisningsväsen med rekrytering över nationsgränserna.

Slutligen kan nämnas allmänna humani— tära motiv för att ta emot utländska stude- rande, t.ex. flyktingar, och utvecklingen mot en internationalisering av undervis— ningen.

Den under senare år starkt ökade till- strömningen av utländska studerande visar, att utvecklingen mot en ökad rekrytering över nationsgränserna redan är i gång. Det finns många anledningar att hälsa en sådan utveckling med tillfredsställelse. Å andra sidan kan utvecklingen inte få äga rum i oreglerade former. Det svenska utbildnings— väsendets resurser utnyttjas redan till det yttersta. Sverige kan inte gärna avstå från att använda de instrument som står till buds för reglering av antalet studerande av annan nationalitet, främst då gäststuderande. Dessa instrument är den allmänna utlänningspoli- tiken, det studiesociala stödet till utländska studerande samt kompetensreglema.

I KU:s uppgifter kan knappast ingå and- ra uppgifter, som berör dessa styrinstru- ment, än kompetensfrågorna. Å andra si- dan är både de studiesociala frågorna och utlänningspolitiken nära förknippade med kompetensfrågorna. De tre olika styrinstru- menten tillsammans bestämmer den slutliga omfattningen av det svenska utbildningsvä- sendets tillgänglighet för utländska stude- rande. Till detta samspel tar KU emellertid inte ställning utan begränsar sig till kom- petensfrågorna. Frågan om det antal utlän- ningar som kan beredas plats i det svenska utbildningsväsendet ligger således endast del— vis inom ramen för KU:s uppgifter, näm- ligen i den mån antalet studerande ökar eller minskar som en följd av kompetensreglerna. I ett fall — antalet platser för utlänningar i spärrad utbildning —— kommer KU dock in på frågor som berör det absoluta antalet platser för utländska studerande (se nedan).

De studiesociala frågorna har nyligen ut- retts av kommittén för utländska studeran- de. Vad beträffar den allmänna utlännings- politiken fattade riksdagen beslut så sent som 1968 ( prop. 1968:142 , SU 196, rskr. 405).

I likhet med kommittén för utländska studerande räknar KU med en något för- enklad men i allt väsentligt riktig indelning av de utländska studerande i gäststuderande och invandrare. Den nämnda kommittén anför härom: »Till den förra gruppen bör då räknas studerande som har kommit hit huvudsakligen för utbildningens skull, me— dan den senare skulle omfatta de utländska studerande som befinner sig här av annan orsak» (s. 48). Särskiljandet av dessa två grupper är emellertid i en del fall proble- matiskt. KU har inte ansett sig böra gå närmare in på denna distinktion.

I fråga om invandrare har under senare år en väsentlig förändring inträtt genom att Sverige blivit ett irnmigrationsland. Fr. o. m. 1966 sker invandringen — utom i fråga om Norden — i reglerade former. Rekrytering av arbetskraft sker i viss utsträckning utom- lands genom medverkan av representanter för AMS eller med bistånd av den svenska utlandsrepresentationen. Närvaron av ['ett relativt stort antal utlänningar _ över 209 000 arbetsanmälda 1.4.1970 _- som är verksamma i svenskt arbetsliv, gör det naturligt, att det svenska samhället inte en- dast sysselsätter i andra länder utbildad ar- betskraft utan också erbjuder utbildning. Någon saklig åtskillnad i fråga om kompe- tensregler mellan här bosatt utlänning och landets egna medborgare kan därför inte göras. Detta är också i enlighet med svens— ka traditioner och med internationella kon- ventioner (jfr ovan). »Utlänning är likställd med svensk medborgare i fråga om rätt till undervisning och utbildning. Utlänning, som är bosatt här i landet, har sålunda sam- ma rätt och skyldighet som svensk medbor— gare att delta i undervisningen i grundsko— lan, och han äger i mån av tillgång på plats få undervisning vid yrkesskola, fack- skola eller gymnasium. Vidare är utlänning i princip jämställd med svensk medborgare

i fråga om rätt till undervisning vid landets universitet och högskolor» ( prop. 1968: 142, s. 11 ).

I fråga om gäststuderande är det svenska samhället inte bundet av ingångna avtal. Av olika skäl bör dock även denna kategori av studerande i rimlig omfattning beredas till- fälle till studier i Sverige. Det finns dock vissa kategorier studerande av denna ka- tegori, till vilka speciell hänsyn skulle vara motiverad, t. ex. utländska medborgare med svenska som modersmål.

Vidare gäller enligt behörighetskungö- relsen villkor för sökande med nordisk stu- dentexamen, vilka överensstämmer med den allmänna behörighet som svensk gymnasie— utbildning ger i fråga om tillträde till uni- versitet och vissa högskolor.

13.6.2. Särskilda förutsättningar

Vad gäller studerande med utländsk utbild- ning, särskilt de gäststuderande, vill KU be- tona vikten av att studierna i Sverige inleds under realistiska förutsättningar. Varken de studerande själva, deras hemländer eller värdlandet gagnas sålunda av att de stude- rande inte är tillräckligt väl förberedda när de börjar sina studier i Sverige. Avsakna- den av egentlig studiestatistik över de ut- ländska studerandena gör det svårt att sä— kert bedöma, hur denna grupp lyckas i sina studier. Uppgifter som gör det möjligt att särskilja invandrarna från de gäststuderande saknas praktiskt taget helt. Vissa uppgifter tyder dock på att de utländska studerandena, som grupp betraktad, ofta möter svårigheter i studierna. Statistikens bristfälligheter tillå- ter emellertid inga säkrare slutsatser. Svårigheterna för de utländska studeran- dena framträder dock i ett material som centrala studiehjälpsnämnden delvis redo- visar i sitt yttrande över kommitténs för utländska studerande förslag. Enligt dessa uppgifter har 35 procent av de ca 4500 utländska medborgare, som åren 1965— 1969 beviljades studiemedel, endast erhållit studiemedel en gång, dvs. för en eller två terminer. De har ej ansökt om eller också inte beviljats ytterligare studiemedel på

grund av bestämmelserna i studiemedelsför- ordningen om krav på vissa studieresultat som villkor för fortsatt tilldelning. Enligt gällande bestämmelser har gäststuderande inte rätt till studiemedel, varför uppgifterna inte berör denna grupp.

Även om säkra uppgifter saknas om de svårigheter, som kan möta utländska stu- derande, torde man kunna utgå från att främst två faktorer — utöver allmänna stu- dieförutsättningar och studiesocialt stöd — inverkar på en utländsk studerandes möj- ligheter att bedriva effektiva studier i Sve— rige. Den ena faktorn är kunskapsnivån i svenska språket, den andra graden av för- trogenhet med samhällsförhållanden och studiemiljö i Sverige. KU vill betona det an- gelägna i att dessa .av allt att döma grund- läggande faktorer observeras och att såle— des behovet av kunskaper i svenska och i god tid lämnad information om Sverige (närmast för gäststuderande) tillgodoses på lämpligt sätt.

Kravet på bl. a. kunskaper i svenska bör inte leda till restriktivitet i fråga om invand- rarnas tillträde till högre utbildning. Statens invandrarverk redovisar i sitt yttrande över förslaget från kommittén för utländska stu- derande uppgifter som ger vid handen, att »betydligt färre invandrare och invandrar- barn än övriga invånare i landet fortsätter sina studier efter den obligatoriska sko- lan». — »Ett primärt mål bör således vara att stimulera framför allt invandrarbamen till en ökad studiefrekvens. Informationen till invandrare om möjligheten att studera vidare måste därför intensifieras.»

KU instämmer i dessa synpunkter. En tillämpning av dessa principer överensstäm- mer också väl med andan i ingångna inter— nationella konventioner, vilka är av grund— läggande betydelse för vår behandling i stu- diehänseende av invandrarna.

13.6.3. Behörighetsvillkor

I fråga om personer bosatta i Sverige, oav- sett medborgarskap, bör gälla i princip sam- ma villkor i fråga om tillgodoräknande av utländsk utbildning och yrkeserfarenhet som

behörighetsgrund som för svensk utbildning och erfarenhet. Detta innebär, att de av KU föreslagna reglerna för erhållande av allmän behörighet bör omsättas så, att de kan till- lämpas även på likvärdig utbildning och er- farenhet som förvärvats i utlandet.

Utländsk gymnasial utbildning om minst två år, i princip slutförd, bör således lik- som sådan svensk utbildning ge allmän be- hörighet till högre utbildning. Bedömningen kan med den föreslagna ändringen göras oberoende av vederbörande lands behörig— hetsregler. Den av KU föreslagna försöks- verksamheten med utvidgad behörighet, grundad på ålder och yrkeserfarenhet (minst 25 respektive 5 år) bör gälla även för här bosatta utlänningar på samma vill- kor som för svenska medborgare. Detta innebär, att kraven på genomgången orien- teringskurs och kunskaper i engelska (se kapitel 10) skall uppfyllas. Vad beträffar kunskaper i svenska, se närmare därom ne- dan.

Den utvidgning av behörigheten som kommer till stånd, om KU:s förslag i ka- pitel 10 följs, innebär att Sverige får be- tydligt generösare behörighetsvillkor än flertalet andra länder. Detta skulle kunna medföra en ej avsedd tillströmning av så- dana sökande till svensk utbildning som ej är behöriga i sitt hemland (jfr kapitel 3). I fråga om gäststuderande synes därför prin— cipen för behörighet alltjämt böra vara den som för närvarande gäller som villkor för behörighet genom utländsk utbildning, näm— ligen att vederbörande skall ha. sådan ut- bildning som ger behörighet i hans eget land till högre utbildning. Möjligheterna till studier här bör dock inte knytas enbart till utbildning utan till behörigheten i hemlandet såsom sådan, oavsett hur denna uppnåtts (jfr kapitel 3 om t. ex. franska dispensmöjlig- heter för förvärvsarbetande). Hemlandets behörighetsvillkor skall således vara avgö- rande för behörigheten i Sverige.

Under alla omständigheter bör nordiska sökande med i hemlandet behörighetsgivan- de utbildning etc. ha behörighet även här, vilket innebär någon utvidgning av behö- righeten i förhållande till nu gällande krav

på studentexamen i något av Nordens län- der (jfr kapitel 3 om dansk högre förbere- delseexamen).

Särskilda hänsyn bör, som ovan framhål- lits, tas till sökande med utländskt medbor- garskap men med svenska som modersmål. Underlättande åtgärder för denna kategori bör inte få en sådan utformning att de upp- muntrar till utvandring till Sverige. Enklast och effektivast torde vara, att sådana gäst— studerande får behörighet på samma villkor som gäller för invandrare (se ovan), dvs. jämställs med svenska medborgare.

I fråga om särskilda krav för behörighet (förkunskaper) kan vissa svårigheter upp- stå, som ovan påpekats, då den sökande inte har svensk utbildning och inte genomgått de kurser, på vilka den högre undervisningen ofta bygger. Man bör vid bedömningen av utländsk utbildning ta hänsyn främst till den sökandes faktiska möjligheter att följa den avsedda undervisningen på grundval av dokumenterade förkunskaper; graden av överensstämmelse med motsvarande svens- ka skolkurser bör däremot inte vara ut- slagsgivande. I viss utsträckning bör, även vid central antagning, företrädare för den sökta utbildningen medverka vid gransk- ningen av den sökandes förkunskaper. Där— igenom torde dessa förkunskaper lättast kunna jämföras med vad den önskade ut— bildningen faktiskt kräver. Då kunskaperna är otillräckliga, bör den sökande hänvisas till kompletteringsstudier i hemlandet eller till kompletterande utbildning i Sverige in- om ramen av den gymnasiala vuxenutbild- ningen.

13.6.4. Kunskaper i svenska och främmande språk

Kommittén för utländska studerande före- slår att utländska sökande, som inte behärs— kar svenska språket, skall genomgå utbild- ning i svenska före påbörjandet av de egent- liga studierna och att kunskaper i svenska skall uppställas som ett behörighetskrav, något som gäller i praxis vid antagning till spärrad utbildning vid universitet m.m. (se ovan). KU instämmer i detta förslag vad av- ser den grundläggande universitetsutbild-

ningen. I fråga om studerande som avser att delta i forskarutbildning eller motsva- rande specialstudier, dvs. studier på högre nivå, bör konsistoriet dock kunna befria den sökande från ett generellt krav på kunska- per i svenska. Vilken omfattning kunska- perna i svenska språket skall ha är främst en praktisk fråga. UKÄ har i yttrande över förslaget från kommittén för utländska stu- derande, med hänvisning till skrivelse till kommittén 23.12.1969, redogjort för olika omständigheter i det förevarande samman- hanget.

Ämbetet betonar starkt vikten av kunska- per i svenska och understryker bl. a. att det också ur studiesocial synvinkel är av bety- delse, att de studerande har sådana förkun- skaper, att de i normal ordning kan följa undervisningen. I skrivelsen redovisas upp- gifter som ger vid handen att kurserna Svenska 1-3 (se ovan) bör vara ett rimligt mått på erforderliga kunskaper. UKÄ är också närmast benäget att förorda ett all- mänt förkunskapskrav motsvarande dessa kurser. Vissa studier kan emellertid kräva mer omfattande förkunskaper varför det enligt UKÄ:s mening bör vara möjligt att som särskilt förkunskapskrav föreskriva t. ex. kunskaper motsvarande Svenska 1—4.

KU instämmer i UKÄ:s förslag men vill ytterligare betona, att kunskaper som i hu- vudsak motsvarar angivna kurser skall god- tas, t.ex. cirkelstudier (se 13.5 ovan) eller långvarig bosättning i Sverige. I övrigt fin- ner KU det tveksamt, om kurser i svenska av detta slag skall organiseras och admi- nistreras av universiteten som nu är fallet med kurserna Svenska 1—4. I enlighet med vad som annars vanligen sker borde kom- pletteringsstudier förläggas till förslagsvis den gymnasiala vuxenutbildningens område. KU förordar generell övergång till denna ordning.

Kommittén för utländska studerande fö- reslår (s. 64), att kravet på kunskaper i svenska skall skrivas in i behörighetskungö- relsen men att berörda myndigheter bör pre- cisera omfattningen av de krävda kunska- perna. KU vill för sin del förorda, att kra- vet preciseras till sin omfattning enligt ovan

och får gälla generellt som ett allmänt krav på behörighet. I vissa fall kan dock ytter- ligare kunskaper i svenska erfordras, varvid dessa ökade kunskaper bör uppställas som ett särskilt villkor för behörighet.

Många utländska studerande anländer för närvarande till Sverige utan kunskaper i något av de i den högre undervisningen vanligast förekommande främmande språ- ken, vilket kan vålla svårigheter, då delar av kurslitteraturen vid de högre läroanstal- terna oftast är avfattad på främmande språk, främst engelska. Då av svenska sö- kande till högre utbildning enligt KU:s för- slag fordras kunskaper i engelska, synes det rimligt att man på de utländska studenterna ställer samma krav, vad gäller tillträde till grundutbildning.

Ovannämnda krav i svenska och engelska bör gälla alla kategorier studerande som inte är svenska medborgare, dock med undantag för medborgare i nordiskt land vad gäller svenska språket.

13.6.5 Urval bland behöriga sökande

Vid urval till spärrad utbildning kommer utländska sökande normalt att bedömas in— om ramen för den s.k. fria kvoten (se ka- pitel 12). Om t. ex. invandrare grundar sin behörighet på svensk utbildning, ingår de i den grupp som bestäms av deras utbildning och bedöms inom denna.

Vissa problem vid bedömning av utländs— ka sökande är ofrånkomliga. Det första problemet är i stor utsträckning gemensamt för bedömningen inom den fria kvoten, nämligen svårigheten att jämföra vitt skilda meriter. Ett annat problem ligger i be- stämmandet av den andel av antalet till- gängliga utbildningsplatser som bör tillkom- ma de gäststuderande

De invandrare, som söker utbildning på en spärrad utbildningsväg, kan inte, enligt principen om likställighet med svenska med- borgare, särbehandlas i fråga om det antal platser som skall tillkomma dem. De bör således vanligen ingå i den fria kvoten utan att som grupp betraktad tilldelas visst antal platser. Ett problem ligger i att vederböran-

de antagningsmyndighet kan möta svårighe- ter vid värderingen av de sökandes meriter, speciellt i fråga om jämförelser mellan svensk och utländsk utbildning. Detta pro- blem kan dock knappast lösas med gene— rella regler. Så vitt skilda som utbildnings- systemen är olika länder emellan, får man således räkna med att man oftast måste göra en inviduell bedömning av sådana sö- kande som har utländsk utbildning. Det bör ankomma på vederbörande myndighet, i första hand UKÄ, där vid centrala antag- ningsenheten efter hand en omfattande er- farenhet av utländska studiemeriter kommer att föreligga, att systematisera dessa erfa- renheter till ledning för bedömningen.

De gäststuderande kan inte utan vidare på samma sätt göra anspråk på utbildnings— platser som fallet är med invandrarna. Svå- righeterna att bedöma deras meriter torde oftast vara större än i fråga om invandrar- na, vilket kan leda till att denna grupp blir sämre tillgodosedd vid fördelningen av till- gängliga platser. Ett rimligt antal platser bör emellertid kunna komma också de gäst— studerande till del. Det är då angeläget att underlätta antagningsmyndighetens arbete och att förenkla bedömningen av de gäst- studerandes meriter. Detta skulle kunna ske genom att ett visst maxirniantal platser för varje antagning reserverades för gäststude- rande. Inom denna ram skulle bedömningen kunna göras på ett enklare sätt utan ingå- ende jämförelser med andra sökandegrup- per. Kungl. Maj:t, eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer, skulle därvid kon- tinuerligt fastställa det maximala antalet gäststuderande vid spärrade utbildningsvä- gar. Vägledande för detta antal kan vara t. ex. det antal gäststuderande som sökt till utbildningen i fråga närmast föregående ter- min. Antagningsmyndigheten skulle ha rätt och skyldighet att pröva sökandes lämplig— het för de avsedda studierna och avgöra om antagning i det enskilda fallet. Det avdelade maximala antalet platser skulle därför inte behöva uppfyllas med gäststuderande. Even- tuellt ej besatta platser borde disponeras för övriga sökandes räkning.

Mellan de nordiska länderna borde

—.._—1=— Lång—in:."

lämpligen särskilda avtal slutas om ömsesi— digt upplåtande av spärrade utbildnings— platser. Vissa förberedelser i denna rikt- ning redovisas i specialbetänkandet SOU 1970:20 .

För särskilda ändamål bör Kungl. Maj:t kunna avdela platser i spärrad utbildning för gäststuderande, nämligen i fråga om så- dana studerande för vilka Sverige påtagit sig ett särskilt utbildningsansvar, t. ex. SIDA-stipendiater.

13.7 Sammanfattande förslag

KU tar inte ställning till vissa frågor, som nära berör de utländska studerande, nämli- gen det studiesociala stödets utformning och här aktuella delar av den allmänna ut— länningspolitiken, t. ex. frågan om avgräns- ningen mellan invandrare och gäststude- rande.

Invandrare bör, i enlighet med gällande internationella konventioner, vara i princip jämställda med svenska utbildningssökande, och samma villkor för allmän behörighet bör gälla för båda dessa grupper, alltså minst tvåårig gymnasial utbildning (motsva- rande) eller — försöksvis — minst 25 års ålder och fem års yrkesverksamhet, detta oavsett om utbildningen (motsvarande) är svensk eller utländsk. Dessa villkor bör även gälla svenskspråkiga gäststuderande som är medborgare i andra länder.

Gäststuderande bör i övrigt bedömas ef- ter sitt hemlands behörighetsregler. Den som är behörig i hemlandet bör vara behö- rig även i Sverige. Under alla omständig- heter bör detta gälla nordiska sökande.

För samtliga utländska sökande till grundutbildning bör kunskaper i svenska och engelska vara villkor för allmän behö- righet. Kunskapsnivån i svenska bör mot- svara minst kursen Svenska 3. I särskilda fall skall kunna ställas högre krav (särskilt behörighetsvillkor). På olika sätt förvärvade kunskaper i svenska skall kunna godtas. Kravet på kunskaper i svenska bör inte gälla medborgare i nordiskt land.

I engelska bör gälla samma krav som för svenska sökande (för allmän behörighet).

Sökande med utländsk utbildning bör vid urval bland behöriga sökande bedömas in- om den fria kvoten. För gäststuderande skulle ett visst maximiantal platser inom den fria kvoten kunna bestämmas för varje antagning och utbildningsväg (motsvarande) av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer. På samma sätt bör Kungl. Maj:t kunna avdela platser i spärrad ut— bildning för sådana gäststuderande för vil- ka Sverige påtagit sig ett särskilt utbild- ningsansvar.

Dispens från gällande behörighetskrav bör kunna beviljas utländska sökande i sam- ma ordning som svenska sökande.

14. Förslagens räckvidd och genomförande

14.1 Inledning

I KU:s direktiv anges att utredningsuppgif- tema gäller statligt reglerad utbildning. De- partementschefen definierar närmare inne- börden av utbildning på följande sätt. »Med utbildning avser jag, både här och i det föl- jande, inte bara sådan utbildning, som be- drivs vid läroanstalter av olika slag, utan även sådan utbildning hos anställningsmyn- dighet, som krävs för fortsatt anställning hos myndigheten.»

Det område, som berörs av KU:s förslag om behörighet och urval till högre utbild— ning, begränsar sig således inte till det all- männa utbildningsväsende som drivs av sta— ten eller kommunerna eller av enskilda hu- vudmän enligt statliga bestämmelser. Också den utbildning som drivs av staten som ar- betsgivare (anställningsmyndighet) berörs av KU:s arbete. Den närmare innebörden av detta diskuteras nedan.

Först måste en grundläggande avgräns- ning göras, nämligen vad som bör avses med högre utbildning; endast högre utbild- ning skall i princip ingå i KUzs uppgifter. I kapitel 9 lämnas förslag på vissa utbild— ningsvägar som bör flyttas från grundsko— lans kompetensområde till den högre ut- bildningen. Därutöver bör i förtydligande syfte följande anföras.

Avgörande för bestämmandet av utbild- ningsnivå bör vara det allmänna behörig- hetskravet. Om sålunda behörighetsvillkoren

till viss utbildning upptar grundskolekompe- tens och dessutom t. ex. viss ytterligare skolmässig förutbildning och/eller krav på viss praktik, bör utbildningsvägen i fråga tillhöra grundskolans kompetensområde. Av KU föreslagna bestämmelser skall således inte äga tillämpning i sådana fall.

14.2 Tillämpning inom den högre utbild- ningen

14.2.1 Olika typer av utbildning

Som inledningsvis anmärkts kan den högre utbildningen grovt indelas i två grupper efter huvudmannaskap och graden av an- knytning till andra slag av statlig verksam- het.

Den ena gruppen utgörs av utbildning (enligt statliga bestämmelser) vid samhällets särskilda utbildningsorgan, dvs. institutio- ner och läroanstalter, vilka är fristående i förhållande till arbetsgivarna eller andra avnämare på arbetsmarknaden. Utbildning vid dessa läroanstalter etc. är således inte organisatoriskt samordnad med viss yrkes- verksamhet. Som exempel kan nämnas ut- bildning vid filosofisk fakultet, som visserli- gen är inriktad på bestämda ämnesområden men normalt inte mot vissa specificerade yr- ken och befattningar. Sådana ämneskombi— nationer kan visserligen väljas som förbere- der för .t. ex. verksamhet som lärare. Regel- mässigt förutsätts dock för en blivande lä-

rare pedagogisk fackutbildning vid lärarhög- skola, som sorterar under annan myndighet (SÖ) än universiteten. Sjuksköterske- eller läkarutbildningen är exempel på utbildning som är nära samordnad med senare yrkes— verksamhet. Utbildningen är likväl organisa- toriskt skild från sjukvården.

Utbildningen vid samhällets särskilda ut- bildningsorgan är kvantitativt helt domine- rande. Den andra typen av utbildningsorga- nisation representeras av den utbildning, som statliga verk anordnar för att tillgodose egna behov av utbildad personal. Som exempel på sådan s.k. inomverksutbildning kan tas de affärsdrivande verkens utbildning eller utbildningen inom krigsmakten, tullen etc. Utbildningen och den yrkesverksamhet, till vilken utbildningen leder, sorterar där un- der en och samma huvudman. Arbetsgiva- ren har organisationen av utbildningen i sin hand och kan därigenom i detalj anpassa utbildningen till de yrkes- och befattnings— krav som gäller inom varje område. De studerande är normalt i någon form anställ- da vid myndigheten, och lön eller arvode utgår under utbildningstiden, eftersom den- na tid i flertalet fall torde jämställas med vanlig tjänstgöring. I vissa fall föreligger dock ett egentligt anställningsförhållande först under senare delen av utbildningstiden eller efter helt genomgången utbildning. Vid krigsmakten sker rekryteringen till offi- cersutbildning i en eller annan form på vämpliktstjänstgöringens grund.

Även i fråga om urvalet till utbildning föreligger skiljaktigheter mellan s.k. inom- verksutbildning (motsvarande) och sådan utbildning som anordnas av samhällets sär- skilda utbildningsorgan. Som KU tidigare konstaterat, är det mycket svårt att utforma behörighets- och urvalsregler med hänsyn till kraven i ett kommande yrke.

KU:s förslag rörande behörighet och ur- val avser i allt väsentligt utbildningskraven. Denna begränsning är av olika skäl i regel ofrånkomlig vid de fristående utbildnings- anstaltema, där möjligheterna är små att vid urvalet ta hänsyn till kraven i vissa be- stämda yrken.

I fråga om myndigheternas egen utbild-

ning är däremot hänsynen till yrkeskraven avgörande för urvalet. Den vikt man tilläg— ger dessa krav belyses för den statliga in- omverksutbildningens del av den relativt stora roll som där spelas av olika särskilda urvals- eller lämplighetsprov. Att yrkeskra- ven är bestämmande för dessa myndig- heters anställningspolitik framgår också av att även till kvalificerad inomverksutbild- ning i stor omfattning antas s. k. långvägare med en jämförelsevis begränsad tidigare skolutbildning. I dessa fall har vederbörande kvalificerat sig genom utbildning och goda arbetsinsatser inom verket. För krigsmak- tens del får sådana långvägare komplettera sin skolutbildning enligt de behörighetskrav som gäller vid direktrekrytering från det allmänna skolväsendet.

I fråga om verksutbildning kan man ur- skilja vissa olikheter med avseende på re- kryteringen. Till vissa former av utbildning uttas enbart sådana sökande som varit an- ställda inom myndigheten under kortare el- ler längre tid. Som exempel kan nämnas den centrala kanslistutbildningen, till vilken deltagarna rekryteras uteslutande bland an— ställda inom statliga myndigheter. Ett annat exempel är utbildningen till underofficer in- om krigsmakten, till vilken rekryteringen i princip sker ur underbefälets led. Utbild- ningskravet för behörighet är här emeller- tid fackskola, vilken utbildning måste ge- nomgås (vid försvarets läroverk) före ut- nämning i underofficersgrad. Den här nämnda rekryteringsmetoden är ett led i en intern befordringsgång, i vilken av ar- betsgivaren föreskriven och anordnad ut— bildning ingår som ett integrerat avsnitt (»intern rekrytering»).

I andra fall kommer deltagare i utbild- ningen direkt från det allmänna skolväsen- det, utan krav på föregående anställning vid myndigheten. Exempel på sådan extern rekrytering är de affärsdrivande verkens högre administrativa utbildning och officers- utbildningen. Inomverksrekrytering och ex— tern rekrytering går i vissa fall parallellt till samma utbildning.

De med hänsyn till rekryteringssätt olika förhållanden, som föreligger inom statligt

1 Extern rekrytering (anställning)

Öppen arbetsmarknad

vare)

Utbildning inom det all- männa utbildningsväsendet

Yrkesverksamhet inom verk och myndigheter (arbetsgi-

Utbildning vid verk och myndigheter (arbetsgivare) vare)

Fortsatt yrkesverksamhet inom verk och myndigheter (arbetsgivare) Utbildning vid verk och myndigheter (arbetsgivare) Yrkesverksamhet inom verk och myndigheter (arbetsgi-

Figur 6. Olika modeller för rekrytering till statligt reglerad, högre utbildning samt för koppling mellan utbildning och senare yrkesverksamhet.

reglerad, högre utbildning (samhällets sär- skilda utbildningsorgan samt statliga myn- digheter med egen personalutbildning), kan schematiskt illustreras med ovanstående fi- gur.

14.2.2 Tillämpning inom olika områden

Sådan högre utbildning som ingår i det all- männa utbildningsväsendet (modell eller grupp 1 i figuren ovan) är det närmast till hands liggande tillämpningsområdet för nya kompetensregler. På detta område kan kompetensfrågorna i full utsträckning reg- leras genom generella bestämmelser.

Grupp 2, dvs. verksutbildning med extern rekrytering, har i viss mån annorlunda ställ- ning, vilket utvecklats ovan. Gemensamt med grupp 1 har grupp 2 den öppna rekry- teringen till utbildning (extern rekrytering); att det i viss utsträckning är möjligt att på något annorlunda villkor, via arbetserfaren- het (anställning) inom verket, vinna inträde i utbildningen i fråga, innebär ingen princi- piell skillnad.

I remissyttranden över KU:s betänkande I, med förslag till provisoriska bestämmel- ser rörande behörighet (1966), anfördes från verk med egen utbildning synpunkter på kompetensregler för tillträde till verksut- bildning. Man ställde sig i allmänhet avvi- sande till KU:s förslag att i enhetlighetens intresse inordna även verksutbildningen un- der en allmän behörighetskungörelse (för den högre utbildning som ligger utanför uni- versitetssektorn). Som representativt för dessa synpunkter kan telestyrelsens yttrande

refereras. Styrelsen underströk att företags— utbildningen är anpassad för på förhand definierade arbetsuppgifter hos en och sam- me arbetsgivare. Detta är en väsentlig orsak till att behörighetsreglerna är oenhetliga in- om verksutbildningens område. Styrelsen var av den uppfattningen, att det inte var lämpligt eller ens försvarligt att inordna kompetensvillkoren för all offentlig, stat- ligt reglerad verksutbildning under en och samma behörighetskungörelse med bindan- de allmänna behörighetsvillkor, gemensam- ma med annan högre utbildning. Den över- syn av grunderna för rekrytering, som kan bli nödvändig, borde därför ske med ut- gångspunkt i förhållandena vid varje verk för sig.

Liknande synpunkter, innebärande bl. &. avstyrkande av att verksutbildningen inord- nas i en enhetlig kompetenskungörelse, framfördes från en del myndigheter i re- missyttranden över KU II (1967).

Från de berörda myndigheternas sida har man således klart markerat verksutbild- ningens särställning. Till en del synes dock oron i ovannämnda yttranden för följderna av enhetliga behörighetsregler o.d. vara föranledd av att den högre utbildningen utanför universitetsområdet — och därmed verksutbildningen — skulle få behörighets- villkor som var lägre än inom detta sist- nämnda område, närmast på grund av att fackskola enligt KU:s betänkanden I—II inte avsågs ge behörighet till universitetsstudier. I nu föreliggande förslag avses dock bredd— ningen av behörigheten gälla i princip all högre utbildning.

KU har för sin del funnit att hänsyn bör tas till verksutbildningens särart. Utredning- ens uppgifter är också begränsade vad gäl- ler sådan utbildning. Egentliga anställnings- villkor kan sålunda inte ligga inom utred- ningsuppdragets ram. KU har ej heller möj- ligheter att framlägga förslag om de sär- skilda villkoren för behörighet till verksut- bildning (förkunskaper m. In.). Å andra si- dan ger direktiven klara anvisningar om att verksutbildningen tillhör KU:s uppgiftsom— råde. Det är från olika allmänna synpunk- ter inte heller lämpligt, att vissa sektorer inom den statligt reglerade högre utbild- ningen tillämpar behörighetsregler etc. som väsentligt skiljer sig från vad som gäller inom det allmänna utbildningsväsendet.

Efter ingående överväganden, där bl. a. hänsynen till berörda verks och myndig- heters uppgifter har vägts mot det allmän- na intresset av ett gemensamt kompetens- system, har KU stannat för följande förslag till principlösning.

De kompetensregler som tillämpas på grupp 1 bör gälla även för grupp 2. Viss hänsyn måste dock tas till de särskilda för- hållanden som råder inom den sistnämnda gruppen, särskilt utbildningens specifika yr- kesinriktning och de studerandes anställ- ning hos respektive myndighet redan under utbildningstiden. KU återkommer nedan till de modifieringar i utredningsförslagen som kan föranledas därav.

Utbildning i grupp 3 har ingen direkt in- gång från det allmänna utbildningsväsen— det. Viss tids anställning, i många fall i kombination med intern verksutbildning, är en förutsättning för antagningen till den fortsatta (högre) utbildningen. KU har där- för stannat för att generella kompetensreg- ler inte nödvändigtvis behöver tillämpas in- om detta område utan att det bör ankomma på Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att reglera dessa villkor. Som exempel på utbildning, som på detta sätt skulle falla utanför tillämp- ningsområdet för av KU föreslagna kom- petensregler, kan nämnas den centrala kans— listutbildningen, som innehållsmässigt kan räknas till den högre utbildningen, samt un-

derofficersutbildningen (trots att denna krä— ver genomgången fackskola), till vilken del- tagarna normalt rekryteras bland underbe- fälet. Även sådan statlig utbildning, som normalt förutsätter genomgången yrkesut- bildning och/eller mer eller mindre lång— varig yrkesverksamhet, har KU ansett ligga utanför sina uppgifter, t. ex. arbetsmark— nadsverkets interna utbildning av arbetsför- medlare.

Vad beträffar de statliga aktiebolagen har KU funnit, att dessa inte skall innefattas i det föreslagna, generella kompetenssyste- met. Statliga bolag bör i fråga om anställ- ning och befordran av personal ha i princip samma rörelsefrihet som privata företag när det gäller formella kompetenskrav.

14.3 Modifieringar i kompetenssystemet

Allmänt

I kapitlen 10—12 har framlagts förslag till behörighets- och urvalsregler. I vissa styc- ken har förslagen karaktär av rambestäm- melser, inom vilka vederbörande myndig- het har att bestämma i vissa kompetensfrå- gor (särskilda förkunskapskrav, bedömning av om viss utbildning svarar mot gymnasial sådan m.m.). Därutöver kan i en del fall vissa modifieringar i det föreslagna kom- petenssystemet visa sig befogade.

Grundläggande i det av KU föreslagna kompetenssystemet är behörighetsreglerna. I fråga om den allmänna behörigheten bör samma grundregler gälla för all högre ut- bildning.

Förkunskapskraven och övriga särskilda krav för behörighet bör ankomma på ve- derbörande myndighet att bestämma med den inskränkning, som kan föranledas av den administrativa samordningen av kom- petensfrågorna (se del 2). För vissa utbild- ningsvägar har KU dock föreslagit även sär- skilda behörighetsvillkor (se kapitel 11).

Vid ett antal utbildningsvägar har ut— vecklats urvalssystem, som till synes inte ryms inom det av KU föreslagna kompe- tenssystemet. Så t. ex. används vid jouma- listhögskolor grupptest i kombination med

arbetsprov och intervjuer som urvalsinstru- ment; skolbetygen har inget inflytande på urvalet och ingen kvotering äger rum (se även kapitel 4). Vid krigsmakten och vid verk med direktrekrytering från det allmän- na skolväsendet begagnas i stor utsträck- ning testinstrument för lämplighetsprövning av de sökande. Sådana prov har beskrivits i KU:s specialbetänkande SOU 1968: 25. KU finner det angeläget att testinstrument etc. får ökad användning vid antagning till sådana yrkesinriktade utbildningar som det här är fråga om men vill samtidigt under- stryka, att stora krav måste ställas på in- strument av detta slag. Särskilt viktigt är att testinstrumentens förmåga att förutsäga framgång i studier och yrkesverksamhet kontinuerligt undersöks.

Proven i fråga bör, där de är ägnade där- för, kunna ersätta det av KU som urvals— instrument föreslagna studielämplighetspro- vet eller, om de ej är lämpade för rangord- ning, i stället tjäna som ett instrument för behörighetsprövning, närmast som ett sär- skilt krav för behörighet. Vidare bör kvote- ringsförfarandet kunna användas mer re- striktivt vid antagning till utbildning med lämplighetsprov än annars och i vissa fall kunna sättas ur spel, särskilt då antalet sö— kande är lågt (jfr kapitel 12).

Följande modifieringar föreslås i av KU föreslagna regler för behörighet samt urval.

Journalistutbildning vid journalisthögskola

Urvalet till journalistutbildning vid journa- listhögskolorna bör ägnas uppmärksamhet, inte minst med tanke på att denna utbild- ning är förhållandevis ny; den inrättades genom riksdagsbeslut 1962 om statliga jour- nalistinstitut och hade i viss mån karaktär av försöksverksamhet. Genom riksdagsbeslut 1967 (i enlighet med prop 1967: 43) om- organiserades utbildningen och journalist- instituten ombildades till joumalisthögsko- lor.

I yttrande 29.8.1967 över frågan om an- tagning av elever till journalistutbildning framförde KU vissa tekniska anmärkningar riktade mot brister i det lämplighetsprov

som skulle användas vid antagningen till joumalisthögskoloma. KU är dock för när- varande inte beredd att framlägga förslag till nytt antagningsförfarande. Den nu rå- dande ordningen för urval till utbildning vid journalisthögskola, som tillämpas sedan 1967, bör gälla tills vidare, men KU för- utsätter, att erfarenheterna från antagning- en kontinuerligt insamlas samt att urvals- systemet omprövas så snart skäl härtill fö- religger. De av KU föreslagna behörighets— reglerna bör gälla i full utsträckning även för antagning till journalistutbildning.

Handelshögskolan i Stockholm

har i vissa avseenden en särställning genom sin karaktär av privat institution. Högsko- lans verksamhet bygger ytterst på ett avtal från 1954 mellan staten, Stockholms stad, Handelshögskoleföreningen i Stockholm och handelshögskolans direktion. Tillträdet till utbildningen där regleras dock, på basis av ovannämnda avtal, av statliga bestäm- melser (senast i kungl. brev 8.3.1968), ehu- ru med visst utrymme för särskilda befo— genheter för högskolans lärarråd att regle- ra sättet för urval bland behöriga sökande. I det ovannämnda kungliga brevet bestäms också, att en fjärdedel av platserna får be- sättas av behöriga sökande som genomgått psykotekniska prov »eller annan särskild prövning». KU föreslår, att bestämmelser- na om villkoren för behörighet, meritvär- dering och urval vid handelshögskolan så långt möjligt utformas i överensstämmelse med KU:s generella förslag till sådana be- stämmelser och att för detta ändamål över- läggningar i frågan kommer till stånd mel- lan avtalsslutande parter.

Personalutbildning vid statliga myndigheter

Som ovan nämnts bör de av KU föreslagna allmänna behörighetsreglerna gälla utan un- dantag och sålunda tillämpas vid verkens och myndigheternas egen utbildning i den mån denna gäller personal som är externt rekryterad. Vissa modifikationer vad gäller urvalet bör få förekomma med hänsyn till

de speciella kraven inom varje utbildnings- område. Dessa modifikationer bör kunna göras i den mån psykologiska prov (lämp- lighetsprövning) står till buds vid antagning- en. Sådana prov används nu vid flertalet här berörda utbildningsvägar (vid verk och myndigheter). I vad mån de kan ersättas av det av KU utarbetade studielämplighets— provet får avgöras efter hand, sedan det sistnämnda provet utprövats närmare (se kapitel 12). Då det i regel är fråga om ett begränsat antal utbildningsplatser som skall besättas bör man, helt eller delvis, kunna avstå från kvotering vid urvalet, dels på grund av att kvotering av ett litet antal platser ofta är ett mindre praktiskt förfa- rande, dels emedan de tillgängliga proven bör få förhållandevis stor genomslagskraft.

14.4 Tidsmässigt genomförande

14.4.1 Inledning

Val av tid för införande av ett nytt kom- petenssystem är av olika skäl betydelsefullt. Främst följande synpunkter kan inverka på valet av lämplig tidpunkt.

1 Hänsyn bör tas till de grupper vilka redan har kompetens och vilka genom nya bestämmelser för behörighet och urval skul- le ställas inför nya regler, som kanske inne— bär inskränkningar i deras tidigare möjlig- heter. Exempel: de som valt viss linje etc. i gymnasiet med ledning av bl. a. gällande kompetensregler avseende högre utbildning bör vid skolans slut inte ställas inför änd— rade kompetensregler. 2 Om behörighet till högre utbildning ut- sträcks till nya grupper, bör övergången till det nya systemet göras mjuk för att den hög- re utbildningens organ inte skall utsättas för alltför hårda påfrestningar. Exempel: en— ligt KU:s förslag skall behörigheten utvid- gas till i princip hela gymnasieskolan och till stora grupper vuxna. 3 Berörda samhällsorgan bör få erforder— lig tid till sitt förfogande för att förbereda t. ex. nya urvals- och antagningssystem. Exempel: tid för uppbyggnad av ett antag— ningssystem som använder datamaskinella

4 Det bör ges tillräcklig tid för informa- tion av berörda grupper om det nya kom— petenssystemets innebörd. Exempel: att be- hörighet till högre utbildning utsträcks till nya grupper, medför nya problem, som kräver utbildning av för studie- och yrkes- vägledning ansvariga och spridning av in- formation i ganska vida kretsar. En fråga av central betydelse i detta sam- manhang är, när beslut om ett nytt kom- petenssystem tidigast kan fattas. Med hän- syn till behovet av remisstid m. m. torde ett sådant beslut kunna fattas tidigast under år 1971. Först i och med beslutet kan en konkret information om de nya bestämmel- serna m.fl. åtgärder igångsättas. Tidpunkten för införandet av ett nytt kompetenssystem kan lättast diskuteras mot bakgrunden av gymnasieskolans förhållan- den (skolformens införande, olika utsläpp osv.). I realiteten kommer dock personer med äldre utbildning — eller sökande som inlett t. ex. gymnasiestudier med ledning av äldre kompetensregler till högre utbildning — att under lång tid efterfråga högre utbild- ning. Bl.a. kan grundutbildningen av väm- pliktiga medföra, att stora grupper behöri- ga sökande först viss tid efter skolstudiernas slut kan uppträda som utbildningssökande. En översiktlig tidtabell (enligt nedan) för gymnasieskolans införande och de första utsläppen från den kan ge viss ledning för bedömningen av lämplig tidpunkt för det nya kompetenssystemets genomförande. Vårterminen 1971 Val i grundskolans årskurs 9 av linjer etc. i gymnasieskolan (första gången) Juli 1971 Gymnasieskolan införs 1971 Beslut fattas om nytt kompe-

tenssystem

Vårterminen 1972 Val i grundskolans årskurs 9 av linjer etc. i gymnasieskolan (andra gången)

Vårterminen 1973 Första utsläppet från gymnasieskolans tvååriga linjer

Vårterminen 1974 Första utsläppet från treåriga linjer

Vårterminen 1974 Andra utsläppet från tvååriga linjer

Vårterminen 1975 Andra utsläppet från treåriga linjer

Vårterminen 1975 Tredje utsläppet från tvååriga linjer.

14.4.2 Hänsyn till redan behöriga grupper

Det är nödvändigt och rimligt att vid ge- nomförandet av ett nytt kompetenssystem ta hänsyn till grupper som redan tidigare valt en viss väg till behörighet till önskad utbild- ning. Denna hänsyn gäller främst villkoren för antagning till spärrad utbildning. I fråga om gymnasieskolan och dennas nuvarande företrädare berörs främst gymnasiet (treåriga linjer) och i mindre utsträckning fackskolan (tvååriga linjer).

Gymnasieskolan införs 1.7.1971. Elever kan då ha valt linje (gren, variant) motsva- rande gymnasiet eller fackskolan och be- driver sina studier med hänsyn till bl. a. nu gällande regler om meritvärdering av skolbetyg. Så t. ex. kan enligt nuvarande regler, som enligt KU:s förslag skall änd- ras, betyg i ämnen som avslutats i årskur- ser 1 och 2 väl höja men inte sänka me- delbetyget. Det kan med viss rätt hävdas, att eleverna behöver känna till sådana regler för studieplanering med hänsyn till den kommande meritvärderingen. Ändringar under pågående studier skulle kunna mins- ka deras utsikter att hävda sig i konkurren- sen. Från andra utgångspunkter kan man dock betona det mindre önskvärda i speku- lativa studieval.

De principer som KU föreslår i fråga om meritvärdering av skolbetyg ansluter trots ovannämnda ändring förhållandevis nära till nu gällande regler. Något starkare skäl att, av hänsyn till ändringar i meritvärde- ringsreglema, uppskjuta ikraftträdandet av det nya kompetenssystemet föreligger där- för inte.

KU:s urvalssystem kännetecknas av att nya meritvärderingsgrunder införts vid si- dan av betygen (studielämplighetsprov, ar— betslivserfarenhet). Dessa nya grunder tor- de inte påverka den enskilde elevens studie- planering. Det kan dock inte förrän sent avgöras vilket inbördes meritvärde betyg,

prov och arbetslivserfarenhet har. Detta kan medföra osäkerhet om egna utsikter vid antagning till spärrad utbildning men knappast inverka på arbetsviljan i skolan. Sökande med mycket goda. betyg har under alla omständigheter utsikter att få platser på spärrade utbildningsvägar (se kapitel 12).

För de treåriga linjernas del bör det nya systemet kunna införas vid det första ut- släppet från den nya gymnasieskolan, dvs. år 1974. Vad de tvååriga linjerna angår, kan det av allmänna lämplighetsskäl anses mindre lämpligt att de får utvidgad behö- righet före det första utsläppet från de tre- åriga linjerna, dvs. redan vid utsläppet 1973. I realiteten måste emellertid de två- åriga linjernas elever i flertalet fall ägna tid åt kompletteringsstudier för att uppfylla olika förkunskapskrav, varför inget för- språng i realiteten uppstår, om de nya kom- petensreglema träder i kraft redan 1973.

14.43 Hänsyn till den högre utbildningens kapacitet

Även om utvidgningen av behörigheten in- te kan väntas medföra någon hastig ökning av antalet studerande i (sökande till) högre utbildning, kan de ansvariga myndigheterna (utbildningsanstalterna) ställas inför vissa övergångsproblem, om det nya kompetens— systemet införs sent. Ju längre tid som för- flyter från beslut till ikraftträdande, desto större grupper med behörighet enligt de nya reglerna kan väntas samtidigt söka hög— re utbildning. Ett tidigt införande kan mins- ka denna ackumuleringseffekt.

Detta problem har teknisk karaktär samt begränsad varaktighet och räckvidd. På läng- re sikt berör emellertid behörighetens utvidg- ning frågan om den högre utbildningens di- mensionering; kompetensreglema är ett vik- tigt styrinstrument härför. Denna dirnensio- neringsfråga ligger emellertid i princip utan- för KU:s uppgiftsområde och utgör en hu- vuduppgift för U 68 (se även kapitel 6).

Med hänsyn till ackumulationseffekten bör de nya kompetensreglema således trä- da i kraft för hela gymnasieskolan så tidigt som möjligt, dvs. fr. o. m. den antagning

till högre utbildning som avser hösttermi- nen 1973.

14.4.4 Administrativa hänsyn

Ansvariga myndigheter på den högre ut- bildningens område kan göra anspråk på rimlig tid för att förbereda mottagandet av nya grupper av studerande (sökande). Så- lunda skall förkunskapskraven i många fall analyseras och fastställas (jfr kapitel 11). Erfarenhetsmässigt tar detta arbete dock endast begränsad tid i anspråk. Svårare är problemet vid den spärrade utbildningen, särskilt där central antagning till flera ut- bildningsvägar förekommer. Uppbyggandet av nya system, särskilt sådana med data- tekniska hjälpmedel, tar viss tid. Om de nya reglerna för behörighet och urval skall införas 1973, krävs därför att förberedelser inleds så snart detta blir möjligt. De organ som svarar för studie— och yrkesvägledning- en behöver också en inte alltför knappt till- tagen tid för att förbereda information till berörda grupper av sökande och behöriga.

En förutsättning för att nya regler för urval skall kunna tillämpas är, att försöks- verksamheten med studielämplighetsprov m.m. gett användbara instrument för me- ritvärderingen.

14.4.5 Hänsyn till informationsbehovet

I princip bör information lämnas i grund- skolans högsta årskurs om vilka kompetens- regler som kommer att gälla efter avslutad gymnasieskola. Med beslut är 1971 kan så- dan information ges senast fr.o.m. våren 1972. Under förutsättning att nya kompe- tensregler träder i kraft 1973, kommer en årsklass (1971, den första i gymnasieskolan) att gå miste om tidig information om de nya reglerna. Behovet av information i gymna- sieskolan blir därför så mycket större för denna årsklass.

Vad beträffar de vuxna i olika behörig- hetsgrupper kan ett senareläggande av tiden för systemets genomförande knappast ge några fördelar. Det är här inte fråga om koncentrerade utsläpp av behöriga utan om

personliga avgöranden. Lång tid kan ofta krävas för att förverkliga planer på inträ- de i högre utbildning. De som nu deltar i försöket med utvidgad behörighet borde omedelbart kunna få rätt att fortsätta sina studier fram till fullständig examen, dvs. före huvudbeslutet 1971. Dessutom skulle med fördel, i avvaktan på ett definitivt be- slut om de vuxnas kompetensfrågor, dis- pensreglerna kunna anpassas till de kom- mande behörighetsreglema genom att t. ex. regeln om tvåårig gymnasial utbildning (nor— malkrav för dispens till universitet) mildras eller elimineras.

Det kan ifrågasättas om inte alla kompe- tensregler avseende vuxna borde sättas i kraft omedelbart. KU har bedömt detta som önskvärt men tvekat inför de admi- nistrativa problem som skulle kunna uppstå genom ett snabbt genomförande. Om det nya systemet generellt införs 1973, efter be- slut 1971, kommer likväl väntetiden för studieintresserade vuxna att bli relativt kort och kunna användas för olika studieförbe- redelser.

14.5. Flyttade utbildningsvägar

Ett särskilt problem erbjuder de utbild- ningsvägar, som enligt förslag i kapitel 9 skall flyttas från grundskolans kompetens- område till den högre utbildningen. Sökan- de som med grundskola (motsvarande) som behörighetsgrund förberett sig för någon av dessa vägar, flertalet tillgängliga först vid 18 års ålder, skulle genom ändringen av behörighetskraven kunna försättas i en be- svärlig situation.

För ungdomsgruppemas del kan man relativt lätt finna en tidsgräns, som avgör tidpunkten för ändringen av behörighets- nivån. Fr. o. m. läsåret 1972/73 skall grund- skolan vara genomförd i alla kommuner (t.o.m. årskurs 9). Efter beslut om be— hörighetsnivåerna under 1971 kan informa- tion om de nya villkoren ges våren 1972 i årskurs 9. Fr.o.m. antagningen till höst- terminen 1975, då de första som lämnat grundskolan 1973 passerat genom gymna- sieskolan, bör det enligt KU:s mening vara

lämpligt att tillämpa en höjd behörighets— nivå, om hänsyn skall tas till ungdomens utbildningsförhållanden.

De vuxna, som kanske i en del fall be— rett sig för utbildning på här avsedda vägar och inlett studier för att, enligt nu gällande behörighetskrav, vinna grundskolekompe- tens, har rätt till motsvarande hänsyn. Med en höjning fr.o.m. 1975 blir den centrala gruppen de utbildningssökande som lämnat grundskolan (motsvarande) efter 1965/66. De som gått ut grundskolan tidigare har 1975 uppnått 25 års ålder och torde där- med också normalt ha minst fem års ar- betslivserfarenhet, dvs. vara behöriga till högre utbildning om övriga krav uppfylls. För de yngres del (gruppen som lämnat grundskolan 1967—1971) bör dispens kun- na ges från bl. a. ålderskravet, om de i öv- rigt kan anses ha förutsättningar att följa undervisningen. En höjning av behörighets- nivån fr.o.m. läsåret 1975/76 borde där- för tillgodose även kravet på hänsyn till de äldre. Om möjligheterna att efterge de all- männa kraven i engelska, se kapitel 10.

14.6 Sammanfattande förslag

Hänsynen till gymnasieskolans införande bör enligt KU:s mening vara avgörande vid val av tidpunkt för införandet av ett nytt kompetenssystem och väga tyngre än de administrativa och andra olägenheter som kan uppstå vid ett tidigt genomförande av kompetensreformen. Ingen åldersgrupp bör lämna gymnasieskolan utan att ha allmän behörighet till högre utbildning (i förekom- mande fall efter kompletterande studier i engelska). De nya kompetensreglema bör därför gälla fr. o. m. den antagning till högre utbildning som avser höstterminen 1973. För att detta utan olägenhet skall kunna ske, bör beslut om ett nytt kompetenssystem fattas under 1971 och genom försöksverksamheten med ett breddat underlag för meritvärdering (studielämplighetsprov, arbetslivserfarenhet) nya förutsättningar skapas för att fastställa urvalsregler.

Vad beträffar de vuxna, bör snarast möj— ligt beslut fattas och träda i kraft dels om

rätt för deltagare i försöksverksamheten med utvidgad behörighet att utan dispens- förfarande få fortsätta sina universitetsstu- dier, dels om ändring i villkoren för dis— pens. I övrigt bör de nya kompetensreglema för vuxna, liksom för övriga, träda i kraft fr. o. m. läsåret 1973/74.

Den föreslagna höjningen av behörighets— nivån för vissa utbildningsvägar bör träda i kraft fr.o.m. läsåret 1975/76.

Information om det nya kompetenssyste- met bör ges så tidigt som möjligt. Den mar- kerade utvidgningen av behörigheten gör dock valen till och i gymnasieskolan långt mindre avgörande än nu i fråga om möj- ligheterna till fortsatta studier, varför in- formationsproblemen, ehuru fortfarande be- tydelsefulla, inte bör få vara bestämmande för tidpunkten för det nya kompetenssyste- mets införande.

lya—WMS,- ?

Sammanfattning

15.l Bakgrund

15.1.1 Kompetensfrågoma under 1960—talet

Frågan om intagningsbestämmelser, urvals- instrument m.m. har under 1960-talet ak- tualiserats i flera sammanhang, bl. a. i prop. 1964: 50 angående reform av universitetens och högskolornas förvaltning. Ett förslag om inrättandet av ett fristående permanent or- gan, benämnt statens kompetensråd, lades år 1962 fram av AMS, SÖ och KÖY (då- varande överstyrelsen för yrkesutbildning). Gymnasieutredningen fann det synnerligen angeläget att detta råd eller en motsvarande institution tillskapades. Kompetensrådsfrå— gan togs upp i prop. 1964: 71 angående re- formering av de gymnasiala skolorna m.m., varvid dåvarande departementschefen fann det mest ändamålsenligt, att hela problem- komplexet beträffande kompetensfrågorna för gymnasiet och fackskolan blev föremål för en samlad utredning.

15.1.2 Den nya skolsituationen

KU:s huvuduppgift har varit att framlägga förslag om och i vilken mån statligt reglerad utbildning bör anknytas till gymnasium och fackskola samt hur bestämmelserna för in- tagning till sådan utbildning bör utformas. KU:s uppgiftsområde har utformats i an-

slutning till de skolreformer på det gymna- siala stadiet som beslutats enligt prop. 1964: 71 , dvs. det nya gymnasiet och fack- skolan. Sedan detta beslut fattats, har yrkes- utbildningen utretts i särskild ordning. Riks- dagen fattade 1968 beslut om även den yrkesutbildande sektorn på det gymnasiala åldersstadiet. Samtidigt beslöts att de tre sektorerna gymnasium, fackskola och yrkes— skola skulle utgöra en sammanhållen skol— form. Därmed fullföljdes ett principiellt ställningstagande från 1964 som sedan dess varit vägledande för skolplaneringen. Den sammanhållna skolformen har fått namnet gymnasieskolan.

Denna utveckling mot ett integrerat gym- nasiestadium har gått parallellt med en kvan- titativ expansion av detta stadium. Gymna- sieskolan kan väntas utveckla sig till en fri— villig ungdomsskola, som kommer att ge- nomgås av praktiskt taget alla ungdomar. Denna gymnasieskolans karaktär av skola för alla måste få en avgörande betydelse för utformningen av dess kompetensvärde. En- ligt KU:s uppfattning är det i hög grad moti- verat att även i kompetenshänseende anlägga en helhetssyn på det gymnasiala stadiet. Va- let av studieväg (specialisering) efter grund- skolan bör inte få avgörande betydelse för möjligheterna till ett fritt studieval senare i livet. Olika aspekter på den nya skolsitua- tionen utvecklas närmare i kapitel 6, av- snitt 6.1.

Ungdomsutbildningen har hittills i stor ut— sträckning varit normgivande för den all- männa synen på villkoren för rätten till fort- satt utbildning. Vid sidan av ungdomsutbild- ningen har emellertid uppstått ett mindre reglerat, frivilligt utbildningssystem med re— krytering bland de vuxna. Ett mycket stort antal vuxna deltar i studieverksamheter med skiftande mål och i olika former. Med tiden har samhället engagerat sig alltmera i vuxen- utbildningen. Riksdagsbeslutet 1967, i en— lighet med prop. 1967: 85 , utgör den hittills mest genomgripande regleringen från statens sida i fråga om sådan vuxenutbildning som motsvarar ungdomsskolans kurser. Bl. a. re— gelfästes kommunernas verksamhet på detta område. De vuxnas efterfrågan på utbild- ning stiger och denna efterfrågan omfattar även den högre utbildningen.

De vuxnas utbildningsförhållanden leder för KU:s del till slutsatsen att kompetens- frågorna inte längre kan lösas enbart på grundval av ungdomsskolans organisation och utformning. En anpassning av behörig— hetsreglerna till de vuxnas villkor leder i sin tur till att kravet på strikt enhetlighet i all- männa kunskaper inte längre är möjligt att upprätthålla och inte heller nödvändigt.

I kapitel 5 redovisas utförligt den nu- varande vuxenutbildningen, bl. a. den högre utbildning som genom särskilda former för distribution och behörighet står öppen för och utnyttjas av annars ej behöriga vuxna.

1 5 . 1.4 Dimensioneringsproblem

Kompetensreglerna har en styrande effekt på den del av den högre utbildningen, där ingen intagningsbegränsning råder. Behörig- hetsvillkoren har således stor betydelse för den ospärrade utbildningens dimensione- ring. Hittills har gymnasiets dimensionering i stort sett dragit upp gränserna för den ospärrade utbildningen, dvs. universitetens s.k. fria fakulteter (teologisk, juridisk och filosofisk fakultet). Övergången till högre utbildning från gymnasielinjer som samtidigt ger en på arbetsmarknaden direkt använd-

har yrkesutbildning är lägre än från linjer med mer allmän ämnesuppsättning. Den breddning av behörigheten till hela gymna- sieskolan som KU föreslår hänför sig hu- vudsakligen till linjer av mer yrkesutbildan- de karaktär. Tillströmningen till de fria fakulteterna kan därför knappast beräknas öka i direkt proportion till det ökade rekry- teringsunderlaget.

Konsekvenserna av en utvidgning av be- hörigheten till högre utbildning till personer utan vad man idag kallar gymnasial utbild- ning är svåra att kvantitativt beräkna. Två faktorer kan härvid spela en roll: de vuxnas benägenhet att efterfråga partiell utbildning och deras intresse av särskilda distributions— former för högre utbildning, t. ex. decentra- liserad universitetsutbildning. Sannolika skäl talar för att även de särskilda förkunskaps- kraven under vissa förutsättningar kan verka hämmande på tillströmningen till visst/vissa ämnesområden.

Vad beträffar spärrade utbildningsvägar regleras dimensioneringen genom statsmak- ternas beslut. Ändrade kompetensregler bi- drar således här inte till en ökad tillström- ning men kan medverka till en mer differen- tierad och även skärpt konkurrens, vilket i sin tur kan öka strömmen till de fria fakul- teterna.

15.15 Det sociala perspektivet

Den sociala bakgrunden har stor betydelse för val av utbildning m. 111. De sociala fak- torerna utgör en verksam styrmekanism vid fördelningen av en årskull ungdomar på oli- ka utbildningsvägar respektive på utbildning och förvärvsarbete. De formella kompetens- reglema, dvs. samhällets avsiktligt använda styrinstrument, kan härigenom få vissa icke avsedda bieffekter.

Den sociala bakgrunden har betydelse för skolframgång på alla nivåer. Gjorda under- sökningar visar att elever från högre social- skikt är mer framgångsrika i sina studier än elever från lägre, även om de vid skolstarten uppvisar samma mätbara begåvning. Detta gäller även studier på lägre åldersnivå.

Den sociala bakgrunden har betydelse för

studievalen i ungdomsskolan och för valet av högre utbildning. Andelen studerande från arbetarhem nedgår successivt från nivå till nivå. Även vid valet av linje på det gym- nasiala stadiet spelar den sociala bakgrun- den in. Sålunda tenderar sökande från högre socialgrupp att föredra gymnasium före fackskola i högre grad än sökande från lägre socialgrupp. En persons sociala bak- grund förutsäger efterfrågan på utbildning inte endast för honom själv utan också för hans barn. Den sociala bakgrunden har vi- dare betydelse för yrkesframgång mätt i inkomst och status. Uppnådd utbildnings- nivå har ett närmare samband med social bakgrund än med intelligensen, och den sociala bakgrunden är närmare relaterad till den vuxnes inkomst än antalet skolår eller intelligenskvot.

Kompetenssystemets struktur får konse- kvenser för den sociala sammansättningen av studerandegrupperna i högre utbildning. Exempelvis medför ett krav på gymnasium för tillträde till högre utbildning att barn från lägre socialgrupper — i jämförelse med andra sökande — rekryterar högre utbild- ning i mindre omfattning än vad som svarar mot deras förutsättningar. Även urvalsin- strumenten till spärrad utbildning har bety- delse i detta avseende. Urval enbart på grundval av betyg tenderar att gynna högre socialgrupper. Barn från högre socialgrup- per har genomsnittligt högre betyg, även om intelligensen, mätt med intelligenstest, hålls konstant.

Ett drag i de ovannämnda sociala fak- torernas funktioner är deras ofta förhål- landevis stora stabilitet. Av de nyinskrivna vid universiteten har andelen från social- grupp III således endast ökat från 15 till 19 procent under tioårsperioden 1957—1967.

Internationella översikter ger i stort sam- ma bild som i Sverige av rekryteringen till fortsatta studier i fråga om den sociala bak- grundens inverkan.

De sociala faktorernas inverkan på ut- bildningsval och urvalsförfarande måste vä— sentligen påverka konstruktionen av ett nytt kompetenssystem. Så t. ex. måste urvals- instrumenten, som är av stor betydelse i

kompetenssystemet, konstrueras med hänsyn till de bieffekter som de kan ha. Den ålder vid vilken det avgörande utbildningsvalet görs spelar en viktig roll. En tidig differen- tiering på behörighetsgivande och icke be- hörighetsgivande vägar ger ett stort och be- gåvningsmässigt ej motiverat utrymme åt sociala faktorer. Detta understryker vikten av den helhetssyn på gymnasieskolan, vad behörighetsfrågorna beträffar, som KU an- lagt.

Flertalet vuxna har fått betydligt kortare utbildning än dagens ungdom. För dem före- ligger behov av kompetensregler som i viss mening kompenserar dem för att de, under en tid med mindre utbyggt skolväsende, inte genomgått behörighetsgivande utbildning. Kompetensregler, som öppnar vägen till högre utbildning för därtill lämpliga perso— ner, kan bidra till en ökad social rörlighet mellan olika grupper i samhället. Det bör härigenom också bli möjligt att aktivera den betydande samhälleliga tillgång som dessa medborgare i olika avseenden representerar.

15.2 Behörighet till högre utbildning

15.2.1 Terminologi

En utbildning som bygger på grundskolan (motsvarande) är gymnasial. Med högre ut- bildning förstås sådan utbildning vid vilken högre skolunderbyggnad än grundskola krävs för tillträde.

Begreppet kompetens kan uppdelas i två delbegrepp: reell kompetens (saklig kompe- tens), som innebär förmåga att tillgodogöra sig viss utbildning, och formell kompetens, som innebär uppfyllandet av alla behörig- hetsvillkoren till viss utbildning. Synonymt med begreppet formell kompetens används begreppet behörighet.

Behörighet till högre utbildning äger den som uppfyller de villkor i form av skol- underbyggnad, kunskaper i särskilda ämnen m.m. som fastställts som krav för tillträde till viss utbildning.

Behörigheten kan indelas i allmän och särskild behörighet.

Den allmänna behörigheten är knuten till övergångarna mellan olika stadier i utbild- ningsväsendet och anger den allmänna ut- bildningsnivå (motsvarande) som krävs för tillträde till viss utbildning. Den behörig- hetsgivande utbildningen är som regel inte specificerad till innehållet. Allmän behörig- het gäller som regel för ett stort antal ut- bildningsvägar, som bildar en viss utbild- nings kompetensområde.

Den särskilda behörigheten innebär krav på kunskaper i visst ämne/vissa ämnen eller andra krav, som gäller specifikt för viss utbildningsväg. De särskilda villkoren för behörighet utgör regelmässigt en grupp av krav utöver det allmänna behörighetsvill- koret.

15.2.2 Olika sätt att dokumentera behörighet

Examen är det traditionella sättet att doku- mentera behörighet. Examensbetygets nu- tida ersättare är slutbetyget. Ett slutbetyg kan också, inom vuxenutbildningen, för- värvas genom en serie s.k. särskilda pröv- ningar i gymnasiets ämnen (vid gynmasial skola). Ett fjärde sätt att dokumentera be- hörighet är genom test, som i så fall måste mäta ungefär detsamma som skolbetyget avser, dvs. främst kunskaper och studie- lämplighet. En femte och principiellt täm- ligen ny form för dokumentation av be- hörigheten är den som för närvarande gäl- ler på försök vid de filosofiska fakulteterna, där behörighet till vissa studier dokumen- teras genom ålder och arbetslivserfarenhet enligt vissa regler. Samma princip gäller för den s.k. praktikkvoten i fackskolan.

Dessa former för dokumentation av be- hörigheten gäller endast den allmänna be- hörigheten. Till denna läggs i växlande ut- sträckning krav på kunskaper i vissa äm- nen, de särskilda behörighetsvillkoren, vil- ka i regel måste dokumenteras genom betyg över viss skolkurs (motsvarande).

En beskrivning av de nuvarande behö- righetsförhållandena lämnas i kapitel 4.

15.2.3 Villkor för allmän behörighet Utgångspunkter

En viktig utgångspunkt vid konstruktio- nen av ett nytt behörighetssystem har för KU varit, att den reella och ej den formella kompetensen skall vara avgörande för om en person skall få tillträde till högre ut- bildning. Vad avser omfattningen av de allmänna behörighetsvillkoren har KU vägletts av bl. a. den uppfattningen, att den allmän- orientering och kringsyn, förmåga till själv- ständigt arbete liksom förmåga att samar- beta med andra, som genomförda gymna- siestudier avses garantera, kan förvärvas även inom annan utbildning eller i verk- samhet i arbetslivet. De allmänna behörighetsvillkoren skall i huvudsak fungera i följande syften, näm- ligen att garantera de studerandes allmänorien- tering som en nödvändig komplettering till specialiserad högre utbildning att främja större faktisk rättvisa i behörig- hetssystemet att göra rekryteringen till högre utbildning mindre beroende av social bakgrund att bättre tillvarata den tillgång i samhället som utgörs av studielämpliga men nu ej behöriga personer

att ta större hänsyn än som nu är fallet till den sakliga kompetensen, samt

att tillgodose kravet på tillräckliga studie- förutsättningar hos dem som intas till högre utbildning.

Allmänorienteringen kan enligt KU:s ut- gångspunkter både vara av skiftande inne— håll och erhållas på olika vägar, enligt prin— cipen olika med likvärdig behörighetsgrund. För unga människor med begränsad erfaren- het av samhälls- och yrkesliv ger studierna i skilda skolämnen en sådan bakgrund av allmän natur. Den som gått andra vägar än den genom gymnasiala skolan har på grund av ålder och verksamhet i yrkes- och/ eller samhällslivet en avsevärd fond av er- farenheter och kunskaper, som även dessa kan utgöra en bakgrund och komplettering

till den mer specialiserade högre utbild— ningen. Utöver dessa krav på allmänorien- tering, som kan tillgodoses på olika vägar, kan det också vara nödvändigt att inom det allmänna behörighetskravets ram uppstäl- la krav på vissa färdigheter, i första hand i främmande språk.

Kravet på studieförutsättningar eller studielämplighet kan tolkas som ett krav att den studerande skall ha utsikter att på rimlig tid fullfölja sitt studieprogram. Detta kräver intellektuella förutsättningar, ådaga- lagda genom tidigare studier eller på annat sätt, studieträning, innebärande bl. a. för- måga till problemlösning, förvärvad genom studier eller annan verksamhet, samt stu- dietekniska färdigheter. Därtill kommer förkunskaper i specifika ämnen (särskilda behörighetsvillkor).

Vägledande principer

Med ovannämnda utgångspunkter har KU kommit till ett förslag beträffande de all- männa behörighetsvillkoren till högre ut- bildning, som innefattar ett antal olika men likvärdiga behörighetsgrunder. Principerna för hur behörighet skall uppnås på olika vägar är enligt KU:s förslag följande.

Behörighet grundad på ungdomsutbild- ning (motsvarande). I den mån den allmän- na behörigheten uttrycks i utbildningskrav, bör den baseras på gymnasial utbildning, dvs. sådan utbildning som i sin tur bygger på grundskola (motsvarande).

KU avvisar tanken på en detaljerad jäm- förelse mellan olika slag av gymnasial ut- bildning med avseende på deras kompetens- värde. Man bör se mer till utbildningstidens längd och till den nivå på vilken utbild- ningen startar än till utbildningens specifika innehåll. Alla slag av gymnasial utbild- ning betraktas därmed i princip som lämp- lig grund för fortsatta studier. Gymnasial utbildning, som skall tjäna som grund för högre utbildning, skall vara slutförd på vald linje och omfatta minst två läsår.

Bzhörighet för vuxna. Särskilda vägar till högre utbildning måste finnas för vuxna som inte genomgått gymnasieskola (mot-

svarande). Dessa vägar skall utgöras av gym- nasial utbildning utanför gymnasieskolan, t. ex. folkhögskola, respektive uppfyllandet av andra villkor, t. ex. utbildning, viss ålder eller viss tids yrkesverksamhet.

Villkor för behörighet efter genomgången gymnasieskola

KU har efter omfattande undersökningar av bl. a. likheter och olikheter i elevrekry- teringen till gymnasium och fackskola (se 10.7.2) kommit fram till att olika linjer etc. i gymnasieskolan skall vara i behörighets- hänseende principiellt likställda. Som vill— kor för behörighet till högre utbildning efter genomgången gymnasieskola gäller enligt KU:s förslag att utbildningen i fråga skall vara slutförd och att behörigheten sålunda skall grun- das på slutbetyg

att genomgången linje (motsvarande) i gymnasieskolan skall vara minst två- årig att den sökande har vissa kunskaper i engelska (se nedan).

KU har efter ingående undersökningar och diskussioner funnit, att övervägande skäl talar för att man för allmän behörig- het ej skall uppsätta någon behörighets- gräns i form av t. ex. ett lägsta betygsme— delvärde eller resultat på studielämplighets- prövning. En förutsättning härför är dock, att eleverna i gymnasieskolan, särskilt i högsta årskursen, genom skolans försorg bereds tillfälle till individuell studie- och yrkesvägledning. Ej heller bör s.k. mindre studiekurs (treårig linje) utestänga vederbö- rande från behörighet.

Genom förevarande förslag till behörig- hetsvillkor blir hela gymnasieskolan behö- righetsgivande, oavsett linje etc., allt enligt den helhetssyn på denna skolform, som utredningen funnit det befogat att anlägga.

Vissa gymnasiala utbildningsvägar

Också andra gymnasiala utbildningsvägar än gymnasieskolan bör ge allmän behörighet

till högre utbildning under förutsättning att utbildningen i fråga omfattar minst två läs- år och är slutförd. Vidare gäller ett krav på vissa kunskaper i engelska (se nedan).

KU ger i avsnitt 10.8 exempel på ett an- tal olika slag av gymnasial behörighetsgiv- ande utbildning. I stort kan dessa olika vägar inordnas i följande grupper:

skolformer som ger huvudsakligen allmän utbildning, t.ex. kommunal flickskola (nor- malskolekompetens) och folkhögskola (se ne- dan)

skolformer vilka ger fackutbildning och till vilka viss lägsta ålder, i regel 18 år, gäller som villkor för tillträde

vissa yrkesskolkurser (motsvarande) särskilda gymnasieformer med fackutbild- ning.

De nu fristående skolformerna gymnasiet (samt tidigare gymnasieformer) och fack— skolan bör ge samma behörighet som mot- svarande linjer i gymnasieskolan. För samt- liga behörighetsgivande vägar tillkommer ett krav på vissa kunskaper i engelska (se ne— dan).

Även längre och mer kvalificerade ut- bildningsvägar, som inte bygger på grund- skola, skall kunna ge behörighet om de två sista åren i utbildningsgången kan räknas som gymnasiala. Detsamma gäller för ut- bildningsvägar, där 18-årsgränsen gäller för tillträde.

Behörighetsvägar för vuxna

För sökande utan ovan angivna gymnasiala utbildning föreslår KU, att den försöksverk- samhet med utvidgad behörighet, som på KU:s initiativ påbörjats och som avser be- gränsat studiemål vid filosofisk fakultet, skall utsträckas till all högre utbildning utan begränsning av studiemålet. Detta inne- bär att var och en som fyllt 25 år och som varit yrkesverksam (motsvarande, enligt vissa regler) under minst fem år samt ge- nomgått en särskilt anordnad orienterings- kurs (se nedan) äger allmän behörighet till högre utbildning. Anordningen skall tills vi- dare betraktas som försöksverksamhet. På sökande av denna kategori skall ställas sam-

ma krav på kunskaper i engelska som på övriga sökande till högre utbildning (se ne- dan). Detta senare, jämte kravet på orien- teringskurs, innebär en förändring i behö- righetsvillkoren i jämförelse med den nu på- gående försöksverksamheten med begränsat studiemål och begränsat antal ämnesområ- den.

Vissa slag av utbildning, särskilt inrättade för eller utnyttjande av vuxna, bör kunna ge allmän behörighet i den mån de kan bedö- mas som gymnasiala. Klart gymnasial är folkhögskolutbildning om minst två årskur- ser, i den mån dessa bygger på grundskola (motsvarande), eller tredje årskurs oavsett förutbildning.

KU har vidare funnit, att det utanför det reguljära utbildningsväsendets ram finns ett stort antal utbildningsvägar av olika slag som med hänsyn till längd och innehåll kan betraktas som gymnasiala i den mening KU anlagt. KU föreslår där- för, att kravet på minst. tvåårig gymnasial utbildning skall kunna anses uppfyllt jäm- väl av den som kan dokumentera viss annan, i huvudsak motsvarande utbildning. Sådan utbildning kan utgöras av t. ex. militär ut- bildning, personalutbildning i samband med statlig, kommunal eller enskild anställ- ning eller utbildning i anslutning till fack- lig verksamhet, vidare också arbetsmark— nadsutbildning, hel— eller deltidskurs vid yrkesskola samt utbildning vid korrespon- densskola, via radio eller TV eller inom folkbildningsverksamheten. Vid bedöm- ningen av frågan om utbildningen kan an- ses gymnasial bör mindre hänsyn tas till den skolmässiga grund, på vilken utbild— ningen bygger, än till vederbörandes ålder då utbildningen påbörjades. Utbildning som kan påbörjas först vid 18 års ålder eller senare bör normalt anses vara lägst gymnasial. Då generella regler för behörig- het genom dessa olika slag av utbildning knappast kan utformas, bör bedömningen av behörighetsvärdet ankomma på veder- börande myndighet.

KU anser det viktigt, att blivande sök— ande till högre utbildning får tillfälle att erhålla information om yrken och utbild—

ningsvägar samt studieorientering, studie- teknikträning m.m. för att de därigenom lättare skall kunna ta ställning till de egna förutsättningarna för högre utbildning och därtill få en introduktion till de högre stu- dierna. De borde också genomgå ett studie— lämplighetsprov i vägledande men ej be- hörighetsprövande syfte. KU föreslår där- för, att s.k. orienteringskurser om fyra till sex veckor anordnas med bl. a. ovan an— givet innehåll och tillgängliga på såväl hel- som deltid (kvällstid). Kurserna bör stå öppna för vuxna utbildningssökande i all- mänhet men vara ett behörighetskrav en- dast för sökande, vilkas behörighet för öv- rigt konstitueras av ålder och yrkesverk- samhet.

Sammanfattningsvis gäller, att sökande som inte är behörig genom minst två års gymnasial utbildning är behörig på någon av följande grunder.

a) Första och andra årskurs, byggande på grundskola, vid folkhögskola eller tredje årskurs vid sådan skola.

b) Annan utbildning som enligt antag- ningsmyndighetens bedömning kan anses motsvara minst tvåårig utbildning i gym- nasieskolan.

c) Lägst 25 års ålder och minst fem års yrkesverksamhet samt intyg över genom- gången särskild orienteringskurs för vuxna. I händelse av starkt begränsat studiemål, t. ex. studier i enstaka ämne, eller efter individuell prövning bör kravet på sådant intyg kunna efterges. I kvalifikationstiden för yrkesverksamheten bör kunna ingå kva- lificerad militär utbildning samt högst ett års studier på gymnasial nivå eller yrkesut- bildning. I begränsad utsträckning skall del- tidsarbete kunna omräknas till motsvarande heltidsarbete. Med yrkesverksamhet skall likställas vård av egna barn, vård av för- äldrar eller annan jämförlig sysselsättning, dock inte mer än till högst halva kvalifika- tionstiden.

För samtliga behörighetsgrunder tillkom- mer krav på vissa kunskaper i engelska (se nedan).

Den decentraliserade universitetsutbild- ningen på 20—poängsnivå och den s. k. ex-

terna universitetsutbildningen bör alltjämt vara öppna, dvs. inga allmänna behörighets- villkor uppställs.

Dispens från olika krav för allmän be— hörighet skall kunna beviljas av central tillsynsmyndighet eller, i fråga om orien- teringskurs, av antagningsmyndighet.

15.2.4 Kunskaper i främmande språk

För deltagande i högre utbildning är det i regel en förutsättning, att den studerande har kunskaper i främmande språk. Det språk, som har de bredaste användnings- möjligheterna och är svårast att avvara för olika grupper av studerande och yrkes- verksamma, är engelska. Kunskap i engel— ska är därför ett krav som bör ingå i de allmänna behörighetsvillkoren. Övriga språk- krav tillgodoses i mån av behov inom ra- men för de särskilda behörighetsvillkoren. Den sökande skall, enligt KU:s förslag, för att vara behörig ha kunskaper i engel- ska motsvarande två årskurser i gymnasie- skolan. Övergångsvis skall dock läskunska- per i engelska, svarande mot denna utbild- ningstid, kunna godtas. Sådana läskun- skaper skall dokumenteras genom särskilt intyg. Den statliga och kommunala vuxen- utbildningen bör tillhandahålla kurser i engelska avsedda att uppöva förmågan att läsa och förstå engelsk fackinriktad littera- tur. Inom vuxenutbildningen liksom inom gymnasieskolan bör möjligheter inrättas till prövning avseende sådana läskunskaper. Det bör ankomma på den centrala till- synsmyndigheten att för viss utbildnings— linje (motsvarande) meddela undantag från det allmänna behörighetskravet i engelska.

15.2.5 Villkor för särskild behörighet

Inledning

De särskilda förkunskapskravens roll i be- hörighetssystemet är att garantera, att den sökande besitter Vissa för den sökta ut- bildningen nödvändiga förkunskaper i ett

eller flera ämnen. Studier på gymnasial ni- vå skall således regelmässigt inte förekom- ma inom den högre utbildningen.

De villkor som gäller särskild behörighet avses utgöra en direkt förberedelse för studier av visst slag. Villkoren eller för— kunskapskraven är vanligen noga speci- ficerade till innehåll och omfattning. Ut- över egentliga kunskapskrav kan också förekomma t. ex. åldersvillkor, praktik- krav eller fordringar på genomgången lämp— lighetsprövning. KU behandlar dock (i ka— pitel 11) endast de egentliga förkunskaps- kraven.

En översyn av förkunskapskraven, ut- förd av vederbörande myndighet, motive- ras bl. a. av tillkomsten av nya grupper som enligt KU:s förslag får allmän behörig- het. Dessa grupper saknar ofta den jäm- förelsevis enhetliga förutbildning som de studerande i högre utbildning hittills haft och kan alltså inte heller förutsättas ha så- dana förkunskaper som i dag visserligen inte krävs men dock innehas av flertalet stu- derande, exempelvis i språk.

KU har dels utarbetat förslag till rikt- linjer för de särskilda behörighetskravens utformning, dels framlagt konkreta för— slag till förkunskapskrav för tillträde till vissa utbildningsvägar.

Riktlinjer för utformning av kraven på sär- skilda förkunskaper

KU föreslår att förkunskapskraven fram- deles skall fastställas enligt följande rikt- linjer.

De formella kraven bör så långt möjligt begränsas. I vissa fall kan möjligheter före- ligga att som förkunskapskrav använda delar av hela lärokursen i t. ex. fackskola eller gymnasium. Föreliggande hinder för dokumentation av sådana delkunskaper bör undanröjas. Förkunskapskraven bör så- ledes i viss utsträckning kunna anges genom en beskrivning av kraven relaterad exempel- vis till vissa huvudmoment i gymnasiets lärokurs i ämnet.

Antalet ämnen, i vilka förkunskaper

krävs, bör begränsas; endast de för stu- diernas fullföljande nödvändiga minimi- kraven bör uppställas som villkor för till- träde.

Utöver dessa minimikrav kan ofta före- ligga motiverade önskemål om ytterligare förkunskaper. Utförlig information om så- dana kunskaper måste lämnas de sökande.

Då förkunskapskrav fastställs, måste minst en >>normalväg» genom gymnasie— skolan säkerställas samt om möjligt ock- så annan behörighetsgivande skolutbild- ning. Med normalväg menas en linje eller gren (motsvarande) i det gymasiala skol- systemet, på vilken alla förkunskapskrav för viss utbildningslinje kan tillgodoses. In- bördes oförenliga krav får således inte förekomma, dvs. krav på förkunskaper från två eller flera gymnasielinjer etc. Det är också angeläget, att behörighetskraven ansluter, där så är möjligt, till mer än en lärokurs, dvs. till olika linjer, grenar och varianter i den underliggande skolan.

Om förkunskapskraven uttrycks i läro- kurs på viss linje (vissa linjer) i gymnasie- skolan, bör det ankomma på antagnings- myndigheten att i förekommande fall under- söka, om i huvudsak motsvarande kun- skaper kan förvärvas på annat sätt (genom studier eller yrkesverksamhet). Detta inne- bär en anpassning till den sökandes indivi- duella förutbildning.

Betyget 2 skall — vad avser kraven på sär- skild behörighet — vara lägsta gräns för be- hörighetsgivande betyg i enskilt ämne en- ligt lärokurs i gymnasieskolan (motsva- rande).

Förkunskapskrav för vissa fakulteter och högskolor

KU har begränsat sig till att framlägga för- slag till förkunskapskrav för de utbildnings- vägar som idag i fråga om förkunskaps- krav regleras genom behörighetskungörel- sen (SFS 1967: 450).

KU föreslår följande minimikrav för till- träde till nedan nämnda fakulteter och hög- skolor.

Teknisk fakultet ______________________—————————— Sektion (linje) Arkitektur

Ämne gy fs

Övriga

___—___—

gy

___________________________—————————

åk 1—3 Sh Ek naturkunskap åk 1—2. Sh

matematik

fysik kemi

åk 1—2 Te åk 1—2 So Na Ej krav

åk 1—3 Na Te åk 1—3 Na Te åk 1—3 Na (åk 1—2 Te)

___—f

* Endast vid helt genomgången fackskola på teknisk linje (slutbetyg).

Medicinsk, odontologisk och famaceutisk fa- kultet (utbildning till farmacie kandidat) samt jordbrukets högskolor

___—__,—

Ämne Gymnasiet Fackskolan

___/—

åk 1—2 Na/Te eller åk 1—2 Te åk 1—3 Sh/Ek åk 1—3 Na/Te åk 1—3 Na eller åk 1—2 Te åk 2—3 Na

matematik

åk 1—2 Te åk 1 TeK

fysik kemi

biologi åk 1—2 So

Ordning för fastställande av förkunskaps- krav

Vad avser tillträde till de fria fakulteterna menar KU, att fastställandet av förkun- skapskraven liksom nu bör ankomma på UKÄ. För detta talar bl. a. praktiska skäl. Inom ett område, där förändringar i utbild- ningens innehåll och organisation är så för- hållandevis vanliga som fallet är med dessa fakulteter regleras sådana frågor smidigast av vederbörande myndighet. I övrigt bör förkunskapskraven för tillträde till högre utbildning bestämmas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Med hänsyn till det behov av samordning av kompetensfrågorna, som enligt KU:s uppfattning föreligger, bör denna myndig- het för utbildningsvägar utanför universi- tetssektorn utgöras av tillsynsmyndigheten.

KU rekommenderar vidare, att utveck- lingen på detta område noga följs av ve- derbörande myndigheter, som bör initiera nödvändiga anpassningar av förkunskaps- kraven. Vidare vill KU betona vikten av

att en sådan uppföljning och övervakning snabbt kommer till stånd och att åtgärder för samordning av dessa uppgifter vidtas.

15.3 Urval bland behöriga sökande

15.3.1 Terminologi m. m.

Frågan om urval bland behöriga sökande gäller enbart den spärrade utbildningen, dvs. sådan utbildning vid vilken antalet ut- bildningsplatser är begränsat, då det före- kommer ett större antal sökande än det finns tillgängliga platser. I kapitel 4 lämnas en översikt över nuvarande urvalsregler och urvalsförhållanden.

Det första ledet i urvalsförfarandet ut- görs av meritvärderingen. Med meriter menas sådana kunskaper och erfarenheter m.m. som den sökande åberopar och ve— derbörande myndighet tillerkänner värde vid antagning till viss utbildning. Meritvär- deringen innefattar bedömningen av den sökandes kunskaper etc., särskilt i betydel- sen fastställande av konkurrensvärde (>>poängsättning»).

De meriter som beaktas vid meritvär- deringen utgör tillsammans meritvärderings- underlaget.

Sådana meriter som en sökande får till- godoräkna vid meritvärderingen, utöver de meriter som alla eller flertalet sökande har, utgör tilläggsmeriter.

Efter meritvärderingen uppgörs vanligen en rangordning, dvs. företrädesordning bland de sökande.

Under vissa förhållanden tillgrips kvo-

tering, dvs. indelning av de sökande i grup- per efter meritvärderingsunderlag, varefter utbildningsplatserna fördelas på de olika grupperna. Denna fördelning kan vara an- tingen proportionell (relativ), varvid antalet platser bestäms efter antalet sökande i gruppen, eller absolut (platserna fördelas på i förväg fastställt sätt) eller bestämmas på annat sätt.

Kvotering kan antingen vara motiverad av att de olika sökandegrupperna har in— bördes svårjämförbara meriter, eller ha styrande karaktär genom att platserna fördelas mellan grupper av sökande.

15.3.2 Teknisk bakgrund

Ett i urvalssammanhang centralt begrepp är urvalsinstrumentens, t. ex. skolbetygs eller studielämplighetsprovs, prognosvärde. Prognosvärde avser det samband som finns mellan resultat mätt med urvalsinstrumentet och senare resultat i studie- eller yrkesverk- samhet. En prognosundersökning innebär, att man bedömer individerna i en grupp sökande med hjälp av urvalsinstrumentet och sedan följer dem under deras utbildning eller i deras fortsatta yrkesverksamhet för att insamla mått på framgång. Möjligheter- na att åstadkomma en kollektiv prognos, dvs. prognosen för en grupp individer, är med tillgängliga urvalsinstrument betydligt större än att ställa prognos för en enskild individ. KU konstaterar att det tills vidare endast finns mycket begränsade möjlig— heter att göra urval till högre utbildning efter yrkesprognos. Utredningens förslag till nytt urvalssystem innefattar därför inte någon i prognostermer uttryckt hänsyn till yrkeslämplighet.

Skolbetyget, främst studentbetyget eller slutbetyget från gymnasiet, är det i Sverige för närvarande helt dominerande instru— mentet vid urval till högre och annan ut— bildning. KU har genomfört en omfattande genomgång och bearbetning av undersök- ningar rörande studentbetygens prognos— värde m.m. (redovisas i SOU 1968: 25).

De slutsatser som kan dras av dessa undersökningar är bl. a. att det bästa en-

skilda prognosinstrumentet för framgång i högre studier alltjämt synes vara betygen. Vissa test kommer emellertid inte långt efter. '

En kombination av betyg och studie- lämplighetstest (urvalsprov) synes ge något säkrare prognos än enbart betyg.

De test man hittills funnit bäst som förutsägare av studieframgång är av typen allmänna studielämplighetsprov. Detta är ett av skälen till att KU, i sina försök att finna ett mer allmängiltigt komplement till betygen som grund för meritvärdering och urval, föreslagit försök med instrument av detta slag.

Ett antal olika urvalsgrunder är tänkbara, t.ex. urval på grundval av ett instrument för prognosurval eller med hänsyn också till andra faktorer. De tekniska metoderna utgör ett svåröverskådligt område. I sam- manhanget viktigast är dock två huvud- metoder, nämligen urval medelst rangord- ning eller ett mer eller mindre modifierat slumpurval (lottning).

Vid rangordningsurval bestäms turord- ningen mellan de sökande efter merit- värdet enligt vissa instrument, t. ex. betyg eller test, eventuellt också med tillägg av andra meriter. Det totala meritvärdet ut- trycks i en poängsumma. Vid urval efter rangordning kan skillnaderna i poängsum- ma mellan antagen — icke antagen bli så liten att den från prognossynpunkt saknar reell betydelse.

Ett urvalsinstrument kan inte i det en— skilda fallet, på grund av instrumentens osäkerhet, ge några garantier för att en antagen lyckas bättre än en som slagits ut i konkurrensen. Man kan därför inte tala om en rangordning efter verklig individuell studielämplighet utan endast efter förvän- tad studielämplighet.

En för alla sökande gemensam rangord- ning förutsätter att de sökande har ett ge- mensamt meritvärderingsunderlag och att man avser att fördela studieplatserna mel- lan de sökande efter en enda rangordning. Urval utan gemensam rangordning kan till- gripas då det finns olika behörighetskate- gorier bland de sökande. Ofta är då en

gemensam rangordning av tekniska skäl omöjlig att genomföra på grund av mellan grupperna inbördes ojämförbara meriter, t.ex. olika betygsystem. I dylika fall får kvotering tillgripas (se ovan).

15.3.3 Effekter av spärrar och urval

De avsiktligt använda urvalsinstrumenten kan ha icke önskvärda konsekvenser. So- ciala och ekonomiska förhållanden fungerar också som informella urvals- och styrin- strument. Spärrar och formella urvalsin- strument kan förstärka eller försvaga de oavsiktliga urvalseffektema.

Det föreligger vissa skillnader mellan spärrad och ospärrad utbildning i fråga om elevsammansättning. Till vissa spärrade ut- bildningslinjer rekryteras i stor utsträckning grupper som i fråga om betyg har betyd- ligt högre värden än antagna till högre ut- bildning i allmänhet och framför allt till ospärrad sådan. En del av studerandegrup- perna i spärrad utbildning kännetecknas även av att socialgrupp III är underrepre- senterad.

Det kan från samhällssynpunkt ifråga- sättas, om utbildningsväsendet som helhet är betjänt av en sådan uppdelning av ut- bildningslinjema som ovan angivits. Genom det nuvarande urvalssystemet sker en sträng gallring till vissa utbildningsvägar och yr- kesområden, vilket dock inte beror på en medveten gradering från samhällets sida utan är en följd av spärrar.

Begränsningen av antalet studieplatser i spärrad utbildning motiveras främst av resursskäl och föranleds således inte av att det av utbildnings- eller arbetsmarknads- skäl skulle vara nödvändigt att sovra sär- skilt noga bland de sökande. Däremot kan av spärren föranledd ökning i kraven på högre meriter för antagning leda till att be- rörd utbildning upplevs som i sig mer krä- vande än andra. Sättet att verkställa ur- valet har således gett spärren också en kvalitativ innebörd. En del spärrade linjer har anpassat sig till ett hårt gallrat elev- material. '

Principiella och tekniska utgångspunkter

Med hänsyn till att urvalsproblemen som regel har flera dimensioner har KU funnit, att en i princip flerdimensionell lösning är den mest framkomliga vägen till ett nytt urvalssystem. Olika principer, metoder och instrument skulle således kombineras. Hän— synen till sociala och andra faktorer måste enligt KU:s mening också beaktas. Sociala och individuella rättvisefrågor, t. ex. sprid- ningen av möjligheterna att få sådan utbild- ning som leder till yrkesområden med höga inkomster och hög social status, har nära samband med urvalssystemet. Urvalsfrågor- na kan således inte betraktas som ett ute- slutande tekniskt problem.

KU konstaterar att den kollektiva prog- nosen (se ovan) är betydelsefull för sam- hället från bl. a. resurssynpunkt. Genom prognosurval skulle man således i den Spär- rade utbildningen kunna få studerandegrup- per som uppvisar hög produktivitet i fortn av snabb genomströmning genom utbild- ningssystemet, goda studieresultat och få studieavbrott. De för visst utbildningsända- mål avsatta resurserna utnyttjas därigenom effektivt. KU, som samtidigt understryker vikten av att den spärrade sektorn görs så liten som möjligt, accepterar för sin del denna effektivitetsprincip. En förutsättning för ett kollektivt prognosurval är emeller- tid enligt utredningens uppfattning dels, att urvalet sker i kombination med fördelning's- urval (kvotering), dels att urvalet görs på ett underlag som inte är så ensidigt sam- mansatt som för närvarande, då betygen vanligen utgör det enda urvalsinstrumentet.

U rvalsinstrumenten

De instrument för urval med hänsyn till studieprognos vars användning KU främst övervägt är skolbetyg, urvalsprov, lärar- skattning av studielämplighet samt test av olika slag avseende anlag, intressen, atti- tyder m.m. Av dessa instrument har ut- redningen funnit lärarskattningen mindre lämplig. De slags test avseende anlag etc.

som ovan nämnts är vidare knappast an- vändbara som urvalsinstrument vid prog- nosurval utan ett omfattande forsknings- och konstruktionsarbete.

De urvalsinstrument, som KU sålunda funnit tills vidare kunna komma i fråga vid urvalet bland behöriga sökande till spärrad utbildning, är skolbetygen och ett test som avses mäta förutsättningar för fortsatt ut- bildning, ett studielämplighetsprov.

Förslaget att använda skolbetygen som urvalsinstrument baseras bl. a. på en bred och mycket omfattande inventering av den hittillsvarande forskningen på prognosom— rådet (redovisad i specialbetänkandet SOU 1968: 25). En annan undersökning, avse- ende återverkningarna på skolan av be- tygens urvalsfunktion, redovisas i en rap— port i ett andra specialbetänkande, SOU 1970: 20.

Under ett tidigt skede av utrednings- arbetet vidtog KU förberedelser för kon- struktion av ett studielämplighetsprov. Kon— struktionsarbetet har fortgått oavbrutet fr.o.m. år 1968. Avsikten med provet var från början, att det skulle kunna tjäna olika syften: behörighetsprövning, urval bland behöriga sökande utan gymnasial skolut- bildning samt urval bland behöriga sökan- de från gymnasiet och fackskolan.

Sitt förslag att använda studielämplig- hetsprovet som urvalsinstrument har KU grundat på huvudsakligen tre faktorer, nämligen avsaknaden av skolbetyg lämp- liga för urval hos vissa grupper, som en- ligt KU:s förslag skall få behörighet, vidare konkurrensförhållandena vid urvalet till spärrad utbildning samt slutligen de med deSSa förhållanden sammanhängande oför- månliga återverkningarna i gymnasieskolan. Vad beträffar urvalsförhållandena konsta- terar KU, att urvalssystemet utsatts för hårda påfrestningar. Så t. ex. har det i flera fall uppstått en anhopning av sökande vid den nedre betygsgräns som krävs för an- tagning. Urvalet har i många fall fått göras på grundval av praktiskt taget betydelse- lösa betygskillnader (jfr ovan). Ett komplet- terande urvalsinstrument är därför i hög grad önskvärt.

I skrivelse 3.12.1969 till chefen för ut- bildningsdepartementet anmälde utred- ningen sin avsikt att våren 1970 igång- sätta ett förberedande försök med studie- lämplighetsprovet som kompletterande ur- valsinstrument. Senare skulle ett huvuför- sök kunna igångsättas (se bilaga 3). Det förberedande försöket har inletts planenligt i samverkan med SÖ. Genom dessa försök kan man räkna med att få metoder för att använda studielämplighetsprovet som ett rangordnande instrument tillsammans med skolbetygen. KU framlägger alltså inget slutgiltigt utformat förslag om studielämp- lighetsprovets användning som instrument för behörighetsprövning. Erfarenheter av provets användning och funktioner måste först inhämtas. Däremot bör provet an- vändas som ett diagnostiskt instrument vid de orienteringskurser för vuxna som be- skrivits ovan.

KU har övervägt möjligheterna att till- godoräkna erfarenheter från arbetslivet etc. som ett komplement vid meritvärderingen till betyg och studielämplighetsprov. Bak- grunden härtill är följande.

En god studiemotivation under skoltiden torde vara en förutsättning för att under nuvarande förhållanden få betyg tillräckligt höga för tillträde till spärrad utbildning. En del elever kan emellertid av olika skäl upp- leva en mindre god motivation i skolar- betet, något som i viktiga hänseenden kan komma att inverka på individens framtid. De som senare i livet vill fortsätta sina studier i spärrad utbildning har nu små möjligheter härtill om de inte har höga be— tyg från skolan.

Arbetslivserfarenhet kan ge individen ett bättre underlag för studie- och yrkesvalet. Enligt KU:s mening ligger det därtill ett obestridligt värde i att gruppen medborgare med högre utbildning får ett inte alltför litet inslag av personer vilka också har viss allmän arbetslivserfarenhet. KU har därför funnit skäl att pröva praktisk erfarenhet som ett led i underlaget för urval.

KU föreslog 16.1.1970, i skrivelse till chefen för utbildningsdepartementet, att viss försöksverksamhet med tillgodoräknan-

de av praktisk erfarenhet skulle äga rum vid antagningen till den medicinska fakul- teten i Stockholm och till socialhögskoloma (se bilaga 4).

För tillgodoräknande skulle den prak- tiska erfarenheten ha förvärvats under minst tolv månaders anställning. En del av den s.k. fria kvoten skulle reserveras för sökan- de med meritering av detta slag.

Fördelning mellan olika grupper av sökande

Enligt KU:s förslag till behörighetsregler kan de sökande till en spärrad utbildning ha olika behörighetsgrund (olika linjer i gymnasieskolan, annan utbildning, behörig- het på grundval av ålder och yrkesarfaren- het). Detta medför tekniska och principiella problem vid fördelningen av studieplatser mellan de olika grupperna.

Alla behöriga sökande är i lika mån be- höriga till den sökta utbildningen. Alla be- hörighetskategorier har lika stor rätt till utbildningsplatser i spärrad utbildning. Den tekniska formen för denna princip är den proportionella kvoteringen, dvs. fördelning mellan grupperna efter dessas storlek (jfr ovan).

Man kan också tänka sig en fördelning mellan grupperna efter dessas kollektiva studieprognos (se ovan). Ju bättre resultat på studielämplighetsprovet, dvs. ju bättre prognos en grupp har, desto större andel av platserna skulle den få. En metod för att lösa detta tekniskt kan baseras på an- vändningen av studielämplighetsprov (SP- kvotering). Grupperna jämförs med avse- ende på resultaten på provet. Med hänsyn härtill bestäms varje grupps andel. Urvalet inom varje grupp kan göras på olika sätt, t. ex. efter medelbetyg.

Möjligheterna att på föreliggande under- lag bedöma förutsättningama för och riktig- heten av en övergång från proportionell kvotering, den nu normalt tillämpade meto— den, är emellertid ännu så länge inte till- räckligt stora. En viktig omständighet är att studielämplighetsprov inte föreligger fullt utprövat som urvalsinstrument. Först

senare kan därför SP-kvoten'ngen mer slut- giltigt bedömas. Det är enligt KU:s mening angeläget att man då utan dröjsmål tar upp denna kvoteringsmetod till prövning.

U rvalssystemets utformning

Resultaten av de olika slags försöksverk- samhet som KU föreslagit (se ovan) kan utvärderas först så småningom. KU:s för- slag till urvalssystem har därför i en del avseenden preliminär eller öppen karaktär och är för sin definitiva utformning del- vis beroende av försöksverksamhetens re- sultat.

Kvotering. Uppgiften att indela de sö- kande i grupper (kvotering) försvåras av att de urvalsregler, som KU nu föreslår,- skall gälla för ett stort område med från utbildning till utbildning växlande samman- sättning av sökandegruppema. Det är en- ligt KU:s mening mindre lämpligt, att kvoteringsreglema skiftar från sektor till sektor etc. inom den högre utbildningen. KU har därför funnit det nödvändigt med en generell regel, från vilken dock bör med- ges undantag, då antalet platser i en grupp blir särskilt lågt.

Med hänsyn till bl.a. olika betygsystem och andra skillnader mellan olika behörig- hetskategorier har KU utformat följande förslag till kvotering.

Grupp ]. Sökande med utbildning på treårig eller fyraårig linje i gymnasieskolan (motsvarande).

Grupp 2. Sökande med utbildning på tvåårig ekonomisk, social eller teknisk linje i gymnasieskolan (motsvarande). -

Grupp 3. Sökande med utbildning på tvåårig, yrkesinriktad linje i gymnasieskolan eller motsvarande specialkurs.

Grupp 4. Sökande med minst tvåårig gymnasial utbildning av annat slag än i grupperna 1—3.

Till den s. k. fria kvoten hänförs övriga behöriga sökande, bl.a. sökande med ut- bildning som är jämförbar med tvåårig gymnasial utbildning samt sökande med behörighet på grundval av viss ålder och arbetslivserfarenhet, dvs. samtliga sökande

utan formell gymnasial utbildning. Denna kvot fastställes ej proportionellt (se nedan). : '--Till huvudgrupperna 1—2 förs också grup- per med utbildning i gymnasium och fack- skola m.fl., varvid viss omräkning av bok- stavsbetyg till sifferbetyg (femgradig skala) måste företas.

' KU diskuterar i kapitel 10 utförligt olika principer och möjligheter för fördelning av de tillgängliga platserna mellan grupperna (jfr ovan). Tills vidare bör fördelning ske efter antalet sökande i varje grupp, propor- tionell kvotering. Platserna i den fria kvoten skall dock bestämmas av vederbörande till- synsmyndighet utan sådan hänsyn och bör utformas som ett maximivärde (allmän "riktpunkt: 15 procent). Ansvarig myndig- het bör tills vidare, med hjälp av resul- taten på studielämplighetsprovet, följa för- ändringarna i antagningen år från år. Jus- teringar av kvoternas storlek kan, om nöd- vändigt, ske med hjälp av den fria kvoten. iffDen gruppindelning (kvotering) som KU' här föreslår är avsedd att täcka varje förutsebart fall av fördelning bland de sökande på olika— utbildningsbakgrund etc. Indelningen är fullt tilllämpbar endast då varje grupp samlat så många sökande att den tilldelats platser i inte alltför ringa om- fattning. Om antalet genom proportionell kvötering tilldelade platser i en grupp blir särskilt lågt eller gruppen inte alls får någon plats bör vederbörande myndighet kunna vidta särskilda åtgärder för att bereda väl- meriterade sökande i den berörda gruppen möjligheter till antagning. En sådan möj- lighet är att de sökande bedöms inom den fria kvoten, en annan att gruppen tilldelas ett bestämt antal platser.

Meriter och meritvärdering. Som fram- hållits ovan bör enligt KU:s förslag tre slag- av meriter tillgodoräknas vid den systematiska, normaliserade meritvärder- ingen inom huvudgrupperna 1—4, nämligen betyg, studielämplighetsprov och arbets- livserfarenhet. I viss utsträckning är de av- sedda meriterna knutna till de särskilda för— hållandena inom varje grupp. I huvudgrup- perna 1—2 har de sökande betyg som är omedelbart användbara vid meritvärdering.

Betyg av äldre typ (bokstavsbetyg) bör i förekommande fall omräknas till vården enligt skalan 1—5 (sifferbetyg). Även i hu- vudgrupp 3 (yrkesinriktade linjer) kan be- tygen väntas bli användbara för meritvär- dering. I huvudgrupp 4 kan sökande med olika betygsystem förekomma och betygen därmed i stor utsträckning bli mer eller mindre ojämförbara. I denna grupp bör därför studielämplighetsprovet ensamt få användas vid den reguljära meritvärderin- gen. Särskilda meriter bör dock tillgodo- räknas i den fria kvoten. Även sådana vux- na som inplaceras direkt i den fria kvoten bör i princip undergå studielämplighetsprov.

KU har övervägt frågan, om alla hu- vudgrupper skall få tillgodoräkna arbets- livserfarenhet eller endast vissa grupper. Hänsynen till behovet av en i princip lik- formig meritvärdering av alla sökande från gymnasieskolan har därvid vägt tungt. Ar— betslivserfarenhet bör därför tillgodoräknas i grupperna 1—3. I huvudgrupp 4 torde så många ha erfarenheter från yrkeslivet att tillgodoräknande av sådan erfarenhet inte tjänar något egentligt särskiljande syfte.

KU har vidare övervägt, huruvida ar- betslivserfarenhet skall tillgodoräknas en- bart som en generell tilläggsmerit inom respektive huvudgrupp eller om tillgodo- räknandet skall ske inom en särskild kvot. För KU avgörande har i detta samman- hang varit, att det skall vara möjligt att gå direkt från gymnasial utbildning till högre studier, något som genom den uppdrivna konkurrensen skulle kunna bli omöjligt om de arbetslivsmeriterade och de enbart skol- meriterade inte uppdelades på olika kvoter. Utredningen har stannat för att en särskild undergrupp (b) inrättas för sökande från gymnasieskolan (motsvarande) med minst tolv månaders arbetslivserfarenhet.

Sökande med genomgången gymnasie- skola (motsvarande), som kan åberopa viss tids arbetslivserfarenhet, placeras således i en särskild undergrupp. Den större grupp, i vilken undergruppen ingår, blir därmed huvudgrupp. Var och en av huvudgrupperna 1—3 indelas därför i förekommande fall i två undergrupper enligt nedan.

Undergrupp

. l,

a

Skolbetyg (motsvarande) Studielämplighetsprov

b Skolbetyg (motsvarande) .

Studielämplighetsprov Praktisk erfarenhet av viss minsta längd

_________________——-———————

Studielämplighetsprov

Undergrupp a Sökande vilkas meriter ut- görs av enbart respektive behörighetsgrund (viss linje i gymnasieskolan eller mot- svarande). Undergrupp b Sökande med behörighet som i undergrupp a samt med minst tolv månaders anställning.

Meritvärderingsunderlaget får alltså den sammansättning i olika huvudgrupper och undergrupper som figuren ovan visar.

Meriter som inte kan tillgodoses inom ordinarie kvot (civil och militär utbildning m.m.) kan i princip tillgodoräknas genom att den sökande överförs till den fria kvoten.

Olika modeller för hur i huvudgrup- perna 1—3 betyg och studielämplighetsprov respektive betyg, studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet skall vägas mot varan- dra vid urvalet har diskuterats av KU men kan avgöras först på grundval av erfaren- heter från den ovannämnda försöksverk- samheten. KU har förutsatt att studielämp- lighetsprov skall vara ett kompletterande urvalsinstrument. Detsamma gäller arbets- livserfarenheten. I det förstnämnda fallet (betyg och prov) bör alltid särskilt goda be- tyg få fälla utslaget vid urvalet. I fråga om värderingen av arbetslivserfarenheten har KU i förslaget till försöksverksamhet (se bilaga 4) förordat bl. a., att varje månads meritgrundande anställning skall ge 0,04 poäng och att maximigränsen för tillgodo- räknande skall vara fem år. Dessa princi- per för meritvärderingen av praktisk er- farenhet bör tills vidare få gälla som rikt- punkt för undergrupp b med de ändringar som föranleds av anpassningen till det nya

. ;

urvalssystemet i stort. Under förutsättning att grundkravet på minst tolv månaders anställning är uppfyllt, skall även vissa ci- vila studier få tillgodoräknas samt undef- officers- och officersutbildning" (motsvar'än- de).

Meritvärderingen a'v' betyget från skolån'. KU förordar att meritvärderingen av betyg utformas på samma sätt med avseenderpå gymnasieskolans alla linjer. Alla betyg i slutbetyget (motsvarande) bör medräknas vid meritvärderingen (huvudgrupperna 112) med undantag av betygen i frivilliga ämnen och gymnastik; i dessa ämnen bör betyget inte medräknas om det sänker medelvärdet. I övrigt förordar KU att s.k. viktningav betyg inte skall förekomma. Betyg i ämnen som kompletterats för uppnående av he; hörighet bör enligt. KU:s mening ej med— räknas vid meritvärderingen, bl. a. för att kompletteringsstudier inte skall bli onödigt tidskrävande.

KU ifrågasätter rimligheten i att betyg i entimmesämnen ingår i meritvärdering? underlaget och föreslår att denna fråga får lösas av SÖ. På liknande sätt bör förfaras

"med frågan om meritvärdering av betyg

inom huvudgrupp 3 (yrkesinriktade linjer); SÖ bör inkomma till Kungl. Maj:t med för- slag härom.

Urval. De sökande rangordnas inom varje kvot (huvudgrupp, undergrupp) efter sin totalpoäng (betyg, prov, arbetslivserfaren- het), varefter urval sker enligt rangord- ningen. Den enkla rangordningen kan dock komma att modifieras som ett resultat av försöksverksamheten med studielämplig- hetsprov (exempelvis rangordning först efter betyg och sedan, i en annan omgång, efter provresultat). '

Den fria kvoten. Inom den fria kvoten skall de sökande bedömas på i princip sam- ma sätt som sker med sökande i övriga kvoter, dock mer obundet, dvs. utan de fasta regler som annars gäller för merit- värderingen. Allmänt gäller dock, att en av normer helt beroende bedömning inte kan göras, då det antal sökande som skall be— dömas är stort i förhållande till antalet plat— ser.

15.4 Avgränsningen av den högre utbildningen

15.4.1 Utgångspunkter

En av KU:s uppgifter har varit att, mot bakgrund av nuvarande förhållanden samt med utgångspunkt i direktivens anvisningar, göra en avgränsning av den högre utbild- ningen, dvs. definiera vilka utbildnings- Vägar som skall omfattas av det av KU föreslagna behörighetssystemet.

Därvid föreslår KU att detta system för behörighet skall gälla för alla utbildnings- vägar som i dag kräver gymnasium eller fackskola för tillträde.

Vidare har KU funnit det angeläget att undersöka om det finns anledning föreslå att till den högre utbildningen förs vissa utbildningsvägar, som i dag tillhör grund- skolans kompetensområde. Härvid har ut- gångspunkten varit såväl de kvalitativa som de kvantitativa förhållandena inom de en— skilda utbildningsvägama. Data rörande dessa förhållanden har insamlats genom ett av KU utfört, omfattande inventerings- arbete.

Beträffande de kvalitativa förhållandena inom de enskilda utbildningsvägarna har målet varit att söka ställa förkunskapskrav, utbildningens innehåll, struktur och arbets- former m.m. samt utbildningstidens längd osv. i relation till det bedömbara utbild- ningsresultatet. KU har också tagit del av pågående och avslutade utredningar inom eller utom de ansvariga ämbetsverken och därigenom erhållit värdefull information för bedömning av behörighetsfrågorna.

15.42 Berörda utbildningsvägar

Genom att ingående studera de strukturella förhållandena inom grundskolans kompe- tensområde har KU kommit fram till att en diskussion av gällande behörighetsnivå är motiverad i första band inom vissa sektorer inom utbildningsvärlden, nämligen sektorer- na för vårdande, socialt och pedagogiskt arbete. Det är härvid fråga om utbildnings- vägar som karakteriseras av

att de, på grund av ett ålderskrav för till- träde, i regel lägst 18 år, ej kan påbörjas direkt efter genomgången grundskola

att de ger en specialiserad, tämligen starkt yrkes- eller befattningsinriktad utbildning

att de har ett tämligen starkt inslag av teoretiskt inriktade ämnen i utbildningen men inte den uppsättning allmänna ämnen som finns på de yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan

att de i regel uppställer förkunskapskrav motsvarande s.k. enbokstavslinje på grund— skolan

att de i de flesta fall varvar teoretisk ut- bildning med praktisk tjänstgöring på olika arbetsställen.

KU har i sina vidare diskussioner ej be— rört sådana utbildningsvägar som för när- varande utreds utom eller inom ansvariga ämbetsverk, t. ex. vissa lärarkategorier samt sjöbefalsutbildningen m. fl. Diskussionen har därtill endast gällt utbildningsvägarna såsom de är organiserade i dag. En genomgripande omorganisation av en utbildningsväg kan medföra ett behov av att även ändra behö- righetsnivån.

15.4.3 Diskussion av behörighetsnivån

KU finner det viktigt att en utbildningsväg som tillhör grundskolans kompetensområde också skall kunna påbörjas i tämligen direkt anslutning till grundskolans avslutande — i den mån den inte kräver längre förpraktik för tillträde. För utbildningsvägar som, på grund av ett krav på lägst 18 års ålder för inträde, inte kan påbörjas direkt efter grund- skolan bör därför frågan om behörighets- nivån tas upp till diskussion.

En välmotiverad lägsta åldersgräns på 18 år skulle, enligt utredningens uppfattning, i och för sig kunna utgöra ett tämligen starkt skäl för att utbildningsvägen bör hänföras till den högre utbildningen. Det är emeller- tid svårt att på objektiva grunder fastställa att ett sådant lägsta ålderskrav är nödvän- digt, och en sänkning av ålderskravet till 16 är bör således även kunna diskuteras. Mot en sådan sänkning kan man dock ha flera invändningar, varav den främsta är, att dessa utbildningsvägar därigenom skulle komma att jämställas med gymnasieskolans linjer, ålders- och behörighetsmässigt sett, utan att ge den minimiutbildning i allmänna ämnen som gymnasieskolans alla linjer ger.

Det skulle även innebära att valet av dessa tämligen starkt specialiserade utbildnings- vägar skulle ske redan i sextonårsåldern, vilket man från flera utgångspunkter anfört betänkligheter mot.

Ålderskriteriet kan dock självfallet inte vara ensamt avgörande för en utbildnings startnivå. Viktiga är bl. a. sådana faktorer som graden av specialisering, frånvamn av allmänna ämnen i utbildning samt inrikt- ningen av utbildningen på bestämda yrken eller befattningar.

Ett annat argument för en höjning av behörighetsnivån för vissa utbildningsvägar är, att detta skulle kunna bidra till att skapa valvärda utbildningsaltemativ för dem som gått igenom mer allmänt inriktade linjer i gymnasieskolan. Därigenom skulle anord- ningen bidra till att avlänka en del av till- strömningen till de fria fakulteterna.

Det är emellertid väsentligt att tillse att man inte genom en höjning av behörighets- nivån avsevärt försvårar för vuxna utbild- ningSSökande utan formell gymnasial utbild- ning att vinna tillträde vid utbildningsvägar av detta slag. Denna synpunkt är tillgodo- sedd genom det behörighetssystem som KU föreslår.

För vissa kategorier utbildningssökande, som kan komma att missgynnas vid en så- dan höjning av behörighetsnivån, bör sär- skilda åtgärder vidtas, t. ex. i form av en väl avvägd tid mellan utfärdande och ikraft- trädande av nya behörighetsbestämmelser.

15.4.4 Förslag till ändrad behörighetsnivå

De av KU föreslagna allmänna behörighets- villkoren för högre utbildning föreslås så— lunda gälla, förutom de utbildningsvägar. som i dag tillhör den högre utbildningen, jämväl följande utbildningsvägar

arbetsterapeututbildning ekonomiföreståndarutbildning förskollärarutbildning fritidspedagogutbildning hälsovårdsinspektörsutbildning vid Statens institut för folkhälsan hörselvårdsassistentutbildning

utbildning av medicinsk-tekniska assisten- ter

sjukgymnastutbildning sjuksköterskeutbildning (grundutbildning om fem terminer) socialpedagogutbildning vid sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet ålderdomshemsföreståndarutbildning.

Vidare föreslår KU, att tillsynsmyndig- heten får i uppdrag att i samband med över- gången till högre förkunskapsnivå överse läroplaner m.m. i syfte att förkorta utbild- ningstiden eller vidta andra åtgärder för att anpassa utbildningen till de ändrade förut- sättningama.

15.4.5 Särskilda behörighetsvillkor

Fastställandet av de särskilda behörighets— villkoren för ovan berörda utbildningsvägar måste enligt KU:s uppfattning föregås av en ingående analys av varje särskild utbild- ningslinje. KU har därför funnit det mest ändamålsenligt att denna uppgift vilar på tillsynsmyndigheten för respektive utbild— ning. Fastställandet måste dock göras med ledning av anvisningar och föreskrifter som så långt möjligt garanterar, att enhetliga normer tillämpas och att inte för enskilda utbildningsvägar fastställs högre krav än vad som är nödvändigt. Möjligheten att ange de särskilda förkunskapema i — förutom fack- skole- eller gymnasiekunskaper — grund- skolekunskaper i berörda ämnen bör således alltid övervägas.

15.5 Utländska sökande — behörighet och urval

15.5.1 Nuläget

I fråga om villkoren för utländska stude- randes tillträde till högre utbildning har Sve- rige inte fullständig handlingsfrihet utan binds av med andra stater ingångna konven- tioner, som förpliktar oss att bereda här bosatta utländska medborgare plats i bl. a. högre utbildning.

Enligt nu gällande behörighetskungörelse ger studentexamen i något av de övriga nor- diska länderna behörighet som svensk gym- nasiekompetens. Annan utländsk examen, som ger behörighet till högre utbildning i hemlandet, kan ge behörighet här efter kon— sistoriets prövning. Även dispensprövning kan förekomma. Den försöksvis utvidgade behörigheten enligt SFS 1969: 68 gäller även för utlänningar. Vid urval till spärrad uni- versitetsutbildning m.m. bedöms sökande med utländsk utbildning inom den s.k. fria kvoten. Praxis är härvid att den sökande för behörighet skall ha kunskaper i svenska och vara bosatt i Sverige.

Statistiken över utländska studerande i Sverige är delvis bristfällig. För bruttoanta- let nyinskrivna utländska studerande finns dock uppgifter som visar, att denna grupp (vid universitet och högskolor) ökat från 565 läsåret 1962/63 till 1 930 läsåret 1968/69.

För invandrare i allmänhet förekommer olika slag av kurser i svenska språket. Vid universiteten förekommer för studerande m. fl. undervisning i svenska enligt Kungl. Maj:ts föreskrifter (kurserna i Svenska 1—4 om vardera högst 90 timmar).

15.5;2 Allmänna synpunkter

Av olika skäl torde det även framdeles vara både en förpliktelse och ett intresse för det svenska samhället att i rimlig omfattning bereda utländska studerande plats i svensk högre utbildning. KU tar för sin del ställ— ning cndast till kompetensfrågorna.

Någon saklig åtskillnad i fråga om kom- petensregler mellan här bosatt utlänning och landets egna medborgare kan inte göras. I

fråga om gäststuderande är det svenska sam- hällets skyldigheter mer begränsade. Till vissa grupper av sådana studerande kan dock speciell hänsyn vara motiverad, t. ex. stipendiater från u-länder.

15.5.3 Behörighetsvillkor

I fråga om personer bosatta i Sverige, oav- sett medborgarskap, bör i princip gälla sam- ma villkor för tillgodoräknande för behörig- het av utländsk utbildning och yrkeserfaren- het som för svensk utbildning och erfaren- het. Utländsk gymnasial utbildning om minst två är bör således ge allmän behörighet till högre utbildning. Denna bedömning bör göras oberoende av respektive hemlands behörighetsregler. Försöket med utvidgad behörighet bör liksom nu gälla här bosatta utlänningar som också skall uppfylla de av KU föreslagna kraven på genomgången orienteringskurs och kunskaper i engelska.

För gäststuderande bör alltjämt principen för behörighet vara, att vederbörande skall ha behörighet i sitt eget hemland; dock skall inte enbart viss examen godtas utan varje slag av behörighet oavsett hur den förvär- vats. Detta bör under alla omständigheter gälla nordiska medborgare.

Gäststuderande med svenska som moders- mål bör få behörighet på samma villkor som invandrare.

I fråga om särskild behörighet (förkun- skaper) bör behörighetsgranskningen avse den sökandes reella möjligheter att följa undervisningen.

15.5.4 Kunskaper i svenska och främmande språk

KU anser, att utländska studerande skall ha kunskaper i svenska språket, bl. a. på grund av dessa kunskapers studiesociala betydelse. Kunskaper i svenska motsvarande kurserna Svenska 1—3 (se ovan) bör vara ett rimligt mått på erforderliga förkunskaper. I vissa fall bör mer omfattande förkunskaper kunna krävas. Även kunskaper som i huvudsak motsvarar ovan angivna kurser skall godtas, t. ex. cirkelstudier. Utredningen förordar att

utlänningskurserna i svenska vid universite- ten flyttas från den högre utbildningen till exempelvis den gymnasiala vuxenutbildning- ens område.

Enligt KU:s mening bör utländska sökan— de uppfylla samma krav på kunskaper i engelska som svenska sökande.

Kravet på kunskaper i svenska bör ej gälla medborgare i nordiskt land. I övrigt bör det vara ett generellt villkor för allmän behörig- het och inskrivas som ett sådant i den för— fattning som reglerar villkoren för allmän behörighet.

15.5.5 Urval bland behöriga sökande

Sökande med utländsk utbildning bör nor- malt bedömas inom ramen för den s. k. fria kvoten. Utlänning med svensk behörighets- givande utbildning (motsvarande) bör be- handlas som övriga sökande med sådan ut— bildning.

Ett problem vid bedömningen av utländs- ka sökande är svårigheten att jämföra deras ofta vitt skilda meriter. Ett annat problem är vilken andel av utbildningsplatserna de gäststuderande bör få.

Invandrarna kan inte särbehandlas i fråga om antalet platser utan får ingå i t. ex. den fria kvoten på samma sätt som svenska sökande.

Ett rimligt antal platser bör tillkomma de gäststuderande. Med hänsyn till de många kategorier av sökande, som kan komma att bedömas inom den fria kvoten, och med tanke på önskvärdheten att ge sökande gäst- studerande ett rimligt antal platser föreslår KU, att vid varje berörd utbildningsväg ett visst maximiantal platser för varje antag- ning reserveras för gäststuderande. Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t be- stämmer bör kontinuerligt fastställa det maximala antalet platser för gäststuderande vid spärrade utbildningsvägar. För särskilda ändamål bör Kungl. Maj:t kunna avdela platser för gäststuderande, t. ex. SIDA- stipendiater. Mellan de nordiska länderna borde lämpligen särskilda avtal slutas om ömsesidigt upplåtande av spärrade utbild- ningsplatser.

15.6 Förslagens räckvidd och genomförande

15.6.1 Tillämpningsområdet

Den högre utbildningen kan grovt indelas i två grupper. Den ena gruppen utgörs av utbildning vid samhällets särskilda utbild- ningsorgan (institutioner och läroanstalter), där utbildningen vanligen inte är organisa- toriskt direkt samordnad med den fortsatta yrkesverksamheten. Den andra gruppen re- presenteras av den utbildning, som statliga verk eller myndigheter anordnar för egna behov av utbildad personal, t. ex. de affärs- drivande verkens och krigsmaktens personal— utbildning. Rekryteringen kan i den sist— nämnda gruppen vara intern eller extern.

I KU:s direktiv anges, att utredningsupp- gifterna gäller statligt reglerad utbildning, >>även sådan utbildning hos anställnings- myndighet, som krävs för fortsatt anställ- ning hos myndigheten». Också staten som arbetsgivare berörs således av KU:s arbete.

Efter ingående överväganden, där bl. a. hänsynen till berörda verks och myndig- heters uppgifter har vägts mot det allmänna intresset av ett gemensamt kompetens- system, har KU stannat för följande för- slag till principlösning i fråga om tillämp- ningen av KU:s förslag till regler om be- hörighet och meritvärdering.

De kompetensregler som KU föreslår skall, förutom i det allmänna utbildningsvä- sendet, tillämpas även för externt rekry- terad verksutbildning. Hänsyn måste dock tas till de särskilda förhållanden som råder inom den sistnämnda utbildningen, särskilt dess specifika yrkesinriktning, och de stude- randes anställning hos respektive myndighet redan under utbildningstiden.

15.6.2 Modifieringar i kompetenssystemet

I vissa stycken har KU:s förslag till behörig- hets- och urvalsregler karaktär av ram- bestämmelser, inom vilka respektive myn- digheter har att bestämma i vissa kompe- tensfrågor. Därutöver kan i en del fall vissa modifieringar i det föreslagna kompetens- systemet visa sig befogade.

Grundläggande i det av KU föreslagna kompetenssystemet är behörighetsreglerna. [ fråga om den allmänna behörigheten bör samma grundregler gälla för all högre ut— bildning. Förkunskapskraven och övriga sär— skilda krav för behörighet bör i allmänhet ankomma på vederbörande myndighet att bestämma med den inskränkning som kan föranledas av den administrativa samord- ningen av kompetensfrågorna.

Vid ett antal utbildningsvägar har ut- vecklats urvalssystem, som till synes inte utan vidare ryms inom det av KU före- slagna kompetenssystemet. Så t. ex. används vid joumalisthögskolor grupptest i kombina- tion med intervjuer som urvalsinstrument; skolbetygen har inget inflytande på urvalet. Vid krigsmakten och vid vissa verksutbild- ningar begagnas i stor utsträckning test- instrument för lämplighetsprövning av de sökande. Sådana prov har beskrivits i KU:s specialbetänkande SOU 1968:25 . Proven i fråga bör, där de är ägnade därför, kunna ersätta det av KU som urvalsinstrument föreslagna studielämplighetsprovet eller fun- gera som ett led i behörighetsvillkoren. Vi- dare bör kvoteringsbestämmelserna kunna tillämpas mer restriktivt vid antagning till utbildning med lämplighetsprov än annars och i vissa fall kunna sättas ur spel, särskilt då antalet sökande är lågt (jfr kapitel 12).

För vissa olika utbildningsvägar föreslås följande modifieringar gälla gentemot av KU föreslagna generella regler för allmän behörighet samt urval.

Journalistutbildning vid journalisthögskola

Hittillsvarande urvalssystem bör tillämpas tills vidare men erfarenheterna av tillämp- ningen noga följas.

Handelshögskolan i Stockholm

har i vissa avseenden en särställning genom sin karaktär av privat institution. Tillträdet till utbildningen där regleras dock av stat- liga bestämmelser där det bl. a. bestäms, att en fjärdedel av platserna får besättas av be— höriga sökande som genomgått psykotek—

niska prov »eller annan särskild prövning». KU föreslår att bestämmelserna om villko- ren för behörighet, meritvärdering och urval vid handelshögskolan så långt möjligt utfor- mas i överensstämmelse med KU:s generella förslag till sådana bestämmelser.

Utbildning vid verk och myndigheter

Vissa modifikationer vad gäller urval bör få göras med hänsyn till de speciella kraven inom varje utbildningsområde och i den mån psykologiska prov (lämplighetsprövning) står till buds vid antagningen. Då det i regel är fråga om ett begränsat antal utbildnings- platser som skall besättas bör man, helt eller delvis, kunna avstå från kvotering vid ur- valet, främst på grund av att kvotering av ett litet antal platser ofta är praktiskt svår- genomförbar samt att de tillgängliga proven bör få förhållandevis stor genomslagskraft.

15.6.3 Tidsmässigt genomförande

Beslut om ett nytt kompetenssystem kan, med hänsyn till behovet av remisstid m. m., föreligga tidigast under 1971.

Innan ett sådant beslut kan träda i kraft måste vissa förberedelsearbeten vara avslu- tade. Ansvariga myndigheter på den högre utbildningens område måste ha tid för att administrativt förbereda mottagandet av nya grupper studerande och för att förbereda användningen av ett nytt urvalssystem.

Berörda grupper måste få information om det nya kompetenssystemet. Helst bör tiden mellan beslut och ikraftträdande medge att alla sökande från gymnasieskolan haft till- gång till information om det nya kompe- tenssystemet vid valet av gymnasielinje i årskurs 9. Detta skulle innebära att de nya bestämmelserna skulle kunna börja tillämpas tidigast vid antagningen till högre utbildning inför höstterminen 1974.

Emellertid bör, enligt KU:s uppfattning, hänsynen till gymnasieskolans genomföran- de vara avgörande för valet av tidpunkt för införandet av ett nytt kompetenssystem. Ingen grupp bör lämna denna skola utan allmän behörighet till högre utbildning.

Med hänsyn härtill föreslår KU att de nya kompetensreglema skall träda i kraft från och med antagningen till högre utbild- ning inför höstterminen 1973.

KU föreslår vidare att, för de utbildnings- vägar som enligt KU:s förslag flyttas från grundskolans kompetensområde till den hög— re utbildningen, de nya behörighetsreglerna skall gälla från och med antagningen av studerande inför höstterminen 1975.

De personer som deltar i försöket med utvidgad behörighet bör emellertid, dvs. före beslutet om nya kompetensregler, kunna få rätt att fortsätta sina studier fram till full— ständig examen. Dessutom bör, likaledes med omedelbar verkan, gällande dispensreg- ler för tillträde till högre utbildning anpassas till de kommande behörighetsreglerna.

Särskilt yttrande

Av ledamoten Gunnar Wallmark

I kapitel 7 redovisas sociala förhållanden inom utbildningsväsendet och dras vissa slutsatser av denna redovisning för KU:s arbete.

Vad beträffar redovisningen finner jag det värdefullt, att den kommit till stånd och riktar inga invändningar mot vad där anförs även om jag inte finner redogörel— sen för den utbildningssociala debatten till- räckligt allsidig och uttömmande (7.5). De slutsatser som dragits ger dock anledning till tvekan. Att socialt betingade förhållan- den inverkar på utbildningsval av olika slag finner jag obestridligt liksom att denna in— verkan i möjligaste mån bör neutraliseras. Att emellertid, som sker i avsnitt 7.6, utgå från att de sociala faktorernas inverkan på utbildningsval och utbildningsförhållanden måste väsentligen påverka konstruktionen av ett nytt kompetenssystem, är emellertid enligt min mening en principiellt felaktig väg. Den kan leda till att kompetenskrav efterges av hänsyn till socialt betingade fak- torer, något som i sin tur kan förorsaka studiemisslyckanden och kvalitetsförsäm- ringar i den högre undervisningen. Jag ut- går härvid från att det, enligt direktivens anvisningar, inte är önskvärt eller möjligt att sänka startnivån för den högre utbild- ningen och ej heller att förlänga studieti- derna i denna utbildning.

De åtgärder som skall utjämna de so- ciala faktorernas, närmast hemförhållan- denas, inflytande på den enskildes moti- vation och faktiska studielämplighet mås- te, om ovan angivna negativa följder skall kunna undvikas, sättas in redan på ett ti-

digt stadium. Det bör i allt väsentligt vara skolan som svarar för dessa insatser på praktiskt taget alla åldersnivåer. Det är emellertid klart, att det största ansvaret faller på den för alla barn gemensamma, obligatoriska grundskolan.

Om detta ansvar skall uppfyllas måste skolan sörja för varje elevs maximala ut— veckling enligt elevens förutsättningar; den pedagogiska formen för att förverkliga det- ta måste uppenbarligen vara en långt gåen- de individualisering av grundskolans un- dervisning. Denna princip slogs fast i riks- dagsbeslutet 1962 om grundskolan och åter— finns i prop. 1968:129 angående revide- rad läroplan för grundskolan. >>Den enskil- de elevens särart skall respekteras och varje elev skall ges möjlighet att utveckla sina individuella intressen och anlag» (s. 63).

På detta sätt bör skolan på olika stadier göra sina elever bättre rustade med kun- skaper och färdigheter för att bl. a. fram- gångsrikt delta i högre utbildning. Detta är enligt min mening en både mer realistisk och, med hänsyn till den enskilde eleven, bättre väg än den av utredningen disku- terade som synes bygga på ett slags kom— pensationstänkande. Detta leder i sina kon- sekvenser till en bestraffning, vid antag— ning till spärrad utbildning, av de elever som, bl. a. genom ett aktivt stöd i hemmet, uppnått goda studieresultat.

Enligt min uppfattning skall alla sökande bedömas lika vid ansökningstillfället med hänsyn till deras då redovisade studieförut- sättningar.

Reservation

Av ledamöterna Håkan Berg, Ingemar Mundebo och Gunnar Wallmark

Vi delar majoritetens mening att yrkeser- farenhet bör kunna uppväga brister i for- mell meritering i fråga om allmän behö- righet för högre studier och vi ansluter oss därför till förslaget om behörighet på grundval av viss ålder (25 år) och minst fem års arbetslivserfarenhet för ut- bildningssökande som saknar gymnasial ut- bildning. Däremot har vi icke kunnat anslu- ta oss till förslaget att inom gruppen ge- nom gymnasieutbildning behöriga ge sär- skild meritpoäng åt sökande med lägst ett års arbetslivserfarenhet. Vår motivering här- för är följande.

Ett genomförande av majoritetens för- slag innebär en höjning av lägsta merit- poäng för sökande som antages uteslutan- de på grundval av gymnasiebetyget, utan att därigenom utbildningen i fråga tillföres någon egentligen ny kategori av studeran— de. I stället torde det bli så, att ett stort antal studerande, vilkas betygsmeritering från gymnasiet ligger på samma poäng som den sist antagnes eller strax under lägsta intagningspoäng, kommer att försöka kom— plettera sina meriter genom sådan verk- samhet, som ger extra meritpoäng. Det rör sig därvid om exakt samma kategori stu- derande, som den som enligt ännu gällan— de regler (för sökande med studentexamen) kompletterar sina meriter genom studier vid filosofisk fakultet.

Den av majoriteten föreslagna meritkon- pletteringsmöjligheten kommer sannolikt att prövas av ett avsevärt större antal stude- rande än som med tillämpning av de före- slagna reglerna kommer att antas till ifrå-

gavarande utbildningar. För de till slut ändå ej antagna innebär meritkomplettering- en förlust av utbildningstid.

Därtill kommer att kvoteringen, som fö- reslås i avsikt att skydda undergruppen sö- kande med enbart gymnasiebetyg, kan leda till motsatt effekt, om undergruppen med praktikpoäng blir mycket stor. Därigenom höjs lägsta intagningspoäng för den först- nämnda gruppen ytterligare.

Reservation

Av ledamoten Gunnar Wallmark

En av KU:s viktigaste uppgifter har varit att utforma ett kompetenssystem för högre studier så beskaffat att inga studielinjer i gymnasieskolan (gymnasium, fackskola, yr- kesskola) blir återvändsgränder i den me— ningen att förnyad genomgång av annan linje är ett krav för allmän behörighet. Ge- nom en sådan kompetensmässig likvärdig- het skulle man kunna komma tillrätta med den obalans i värderingen av teoretiska och praktiska studier som nu finns och som t. ex. innebär, att många elever och föräld- rar föredrar gymnasiet framför andra gym- nasiala skolformer mindre av intresse för gymnasiestudierna i sig än därför att gym- nasiet för närvarande är den praktiskt ta- get enda vägen till högre studier; om inte annat vill man hålla möjligheterna öppna att senare övergå till högre utbildning. Detta är i och för sig förståeligt men har dess- värre lett till en undervärdering av andra gymnasiala studievägar, till för individen olämpliga studieval — och därmed kanske också till ett mindre lyckligt yrkesval — och inte sällan till direkta studiemisslyckan- den. Därtill kommer att de nuvarande spär— rarna framför gymnasiet i åtskilliga fall de facto utestängt även sådana elever som har intresse och fallenhet för högre studier.

Den lösning av dessa problem som ma— joriteten föreslår kan jag dock inte ansluta mig till. Jag instämmer i principen att alla vägar genom det gymnasiala skolsystemet skall kunna leda till högre utbildning; möj- ligheter skall alltså finnas för alla med in— tresse för och förmåga att tillgodogöra sig högre utbildning att vinna inträde i denna.

Vad jag däremot vänder mig emot är det sätt på vilket, enligt majoritetsförslaget, den- na princip skall omsättas i praktiskt hand- lande och konkreta kompetensregler. En— ligt min uppfattning har majoriteten därvid inte tillräckligt beaktat en rad omständig- heter av betydelse, nämligen kvalitetsaspek— ten, den likvärdiga behandlingen av elever— na och de skolorganisatoriska konsekven- serna av principen.

Kvalitetskravet

Vad gäller kvalitetskravet måste enligt min uppfattning - och i enlighet med direktivens anvisningar — stor hänsyn tas till att den högre undervisningen inte tillförs sämre rustade elever på grund av att behörighe— ten utvidgas. Lika viktigt som att nya grup- per från bl.a. gymnasieskolan — vars för- hållanden jag närmast avser — bereds möj- ligheter att vinna inträde i högre utbild- ning, lika betydelsefullt är det att de nya grupperna inte har sämre förutsättningar för högre studier än tidigare behöriga grup— per. Detta krav är inte ett självändamål för det högre utbildningsväsendet i sig utan främst betingat av de studerandes behov av kvalificerade kunskaper i kommande yr- kesutövning. Givetvis är det möjligt att kompensera studiemässiga svagheter hos de studerande genom att starta den högre ut- bildningen på en lägre nivå eller organise— ra nivågrupperad undervisning vid universi- tet och högskolor med motsvarande för- längning av utbildningstiden. Detta vore emellertid enligt min uppfattning en felak-

tig väg och strider dessutom mot direktiven. Kvalitetskravet bör enligt min mening ta sig uttryck på olika sätt, dels i vissa all- männa kvalifikationskrav för behörighet, dels i kunskapskrav såväl för utbildningens genomförande som för den kommande yr- kesutövningen.

Riktpunkten för dessa kunskapskrav mås— te i princip ovillkorligen vara kurserna på gymnasieskolans treåriga linjer, dys. det nuvarande gymnasiets kurser.

Vad angår det allmänna kvalifikations- kravet bör detta enligt min mening ha vä- sentliga uppgifter att fylla, inte minst att förhindra att för högre studier mindre läm— pade personer, som enligt av majoriteten framlagda förslag är behöriga, av behörig- hetsreglerna lockas att ta det högre ut- bildningsväsendets redan hårt ansträngda resurser i anspråk. Ett allmänt kvalifika- tionskrav har emellertid också möjligheter att förhindra personliga tragedier i form av studiemisslyckanden; sådana förekommer i alltför stor utsträckning redan nu och skulle kunna ytterligare öka om kvalifikations- krav saknas. Majoriteten har ansett det mindre nödvändigt med ett allmänt kvalifi- kationskrav avseende studielämplighet av t. ex. den typ som den nuvarande 2,3-grän- sen utgör (ett visst lägsta medelbetyg som behörighetsgräns) och vill i stället ersätta denna gräns med en ökad studie- och yr- kesvägledning. Med hänsyn till bl.a. det studiesociala systemets konstruktion och vägledningens begränsade möjligheter att fungera på avsett sätt torde det bli svårt att undvika, att åtskilliga mindre studie- lämpliga ungdomar från gymnasieskolan sö— ker och vinner inträde i ospärrad högre ut— bildning. Detta gäller redan sådana elever på linjer motsvarande det nuvarande gym- nasiet som faller under den ovannämnda 2,3-gränsen. Riskerna för en ytterligare för- sämring i rekryteringen till högre utbildning måste rimligen öka om behörigheten ut- sträcks — utan kvalifikationskrav — till två- åriga linjer med hänsyn dels till den kortare utbildningstiden på dessa linjer, dels ock- så till sammansättningen av elevgrupperna på de tvååriga linjerna med avseende på

Enligt vad som uppges i kapitel 10 kan en behörighetsgräns i fackskolan motsva- rande 2,3-gränsen i gymnasiet, dvs. på samma faktiska nivå i fråga om studielämp— lighet, beräknas avskilja ca 20 procent av fackskolans elever från möjligheter till hög- re studier.

Enligt min uppfattning bör en behörig— hetsgräns finnas som förhindrar att de minst studielämpliga ägnar sig åt högre utbildning. Gränsen kan uttryckas som ett betygsmedelsvärde och bör i så fall ligga på samma faktiska nivå i fråga om studie- lämplighet i hela gymnasieskolan, dvs. på olika betygsnivåer inom olika linjer, detta med hänsyn till bl. a. de olika linjernas elev- rekrytering. Den motivering som finns i kapitel 10 för studielämplighetsprov som behörighetsprövande instrument även för gymnasieskolutbildade finner jag övertygan— de; genomgång av provet borde vara ett fullgott alternativ för betygsgränser i de fall tekniska svårigheter föreligger att till— lämpa sådana gränser.

Kunskapskraven

Vad beträffar kunskapskraven finner jag den i och för sig riktiga och lämpliga upp- delningen av krav för allmän respektive särskild behörighet i detta sammanhang mindre betydelsefull; de faktiska kunskaper— na har sin givna betydelse oavsett sin for- mella funktion.

Majoriteten har i fråga om kunskaps- krav, gemensamma för alla kategorier av sökande och för praktiskt taget alla slag av högre studier, föreslagit engelska (två års- kurser i gymnasiet eller fackskolan eller däremot svarande läskunskaper). Jag finner det vara en riktig princip att kommunika- tionsfärdighet på detta sätt krävs av samt- liga sökande men kan å andra sidan inte godta kravets omfattning. En bredare upp- sättning av kommunikationsfärdigheter är enligt min mening nödvändig för framgångs— rika högre studier. Ett rimligt krav vore där- för, förutom engelska, kunskaper i svenska och i flertalet fall också matematik. I

samtliga ämnen borde de treåriga linjer- nas kurser vara riktmärke för de krävda kunskapernas omfång.

I övrigt bör förkunskapema differentie- ras på olika linjer och studievägar i den högre utbildningen. Så har också skett i majoritetsförslaget. Jag kan dock inte an- sluta mig till den mycket starka differen- tiering som kommit till uttryck i kapitel 11 med avseende på de riktlinjer som föreslås för respektive myndighets utformning av förkunskapskraven. De nämnda förslagen går ut på att endast de för de avsedda stu- dierna oumbärliga förkunskapema skall krä- vas av den sökande. Detta gör det svårt för en sökande att byta till eller samtidigt söka till en studieriktning som förutsätter vissa andra förkunskaper. I stället borde för- kunskapema utformas så, att de är gång- bara för en hel sektor eller mer av den högre utbildningen, vilket för den sökande visserligen innebär ökade kunskapskrav men samtidigt också en ökad valfrihet inom ett större område. Denna princip har i huvud- sak följts av KU i förslaget till förkunska- per för tillträde till spärrade fakulteter. En- ligt min mening borde utredningen på mot— svarande sätt ha utformat konkreta krav för övriga sektorer av den högre utbild- ningen i stället för att som nu lämna frå- gan om förkunskapema åt vederbörande myndigheter enligt riktlinjer som innebär att endast de för avsedda studier oundgäng— ligen nödvändiga förkunskapema skall krä- vas. Exempelvis skulle den som vill ut- bilda sig till jurist icke längre behöva ge- nomgå treårig gymnasielinje. Varje två- årig yrkes- och fackskolelinje är tillräck- lig under förutsättning att vederbörande har kunskaper i engelska och svenska motsva- rande två årskurser i fackskolan, detta en- ligt de synpunkter som framförs i kapitel 11.

Det vidare syftet med förkunskapskraven måste ses i samband med de högre studier— nas ändamål, nämligen att göra den enskil- de bättre rustad för insatser i yrkeslivet. Den högre utbildningen innebär med nöd- vändighet en specialisering. Det är därför betydelsefullt att deltagarna i sådan utbild-

ning till sitt yrkesverksamma liv medför också kunskaper utöver vad de förvärvat i den högre utbildningen. Ett bredare regis- ter av kunskaper innebär också som regel en större gemensam referensram med andra yrkesgrupper än den man själv tillhör och underlättar därför samverkan i arbetslivet. Också av dessa skäl borde förkunskaps- kraven till högre utbildning ha en större bredd än KU:s majoritet föreslagit.

Den starka differentieringen av förkun- skapskraven, enligt de ovannämnda riktlin- jerna, har också andra konsekvenser. Diffe- rentieringen i förening med restriktiviteten i fråga om kravens omfattning kan leda till att det för tillträde till exempelvis vissa ämnesområden vid filosofisk fakultet kom- mer att uppställas få eller inga förkunskaps— krav. Detta kan få en styrande inverkan på de utbildningssökandes differentiering på olika studievägar. Det ligger i sakens natur, att de samhällsvetenskapliga studierna ofta kräver begränsade specifika förkunskaper medan tekniska och naturvetenskapliga äm- nen vanligen ställer stora krav på kunskaper i flera »tunga» ämnen (matematik, fysik, kemi). Genom denna utformning av för- kunskapskraven kommer sökande från främst tvååriga linjer sannolikt att uppleva skillnaderna i krav mellan å ena sidan t. ex. samhällsvetenskapliga studier, å andra si- dan teknisk-naturvetenskapliga sådana ock- så som en skillnad i attraktivitet, varigenom snedbelastningen i den högre utbildningen kan ytterligare öka. Detta skulle kunna und- vikas — eller i varje fall lindras -— genom att förkunskapskraven enligt ovan utformades i anslutning till större block även på den humanistisk—samhällsvetenskapliga sidan.

Skolorganisationen

En annan sida av denna fråga är att, sär— skilt för de tvååriga linjernas del, mer eller mindre omfattande krav på kompletterande förkunskaper som behörighetsvillkor kan bereda eleverna svårigheter efter genomgång- en gymnasieskola. KU:s majoritet synes inte förutsätta annat än att dessa komplettering— ar skall äga rum inom vuxenutbildningen.

Denna är dock av olika skäl inte särskilt väl anpassad till behoven hos de 18-åringar som genomgått tvååriga linjer och sedan på så kort tid som möjligt vill komplettera sin utbildning till fullständig behörighet. Bl. a. kan dessa ungdomar beräknas ha behov av studier på heltid. Dessa och andra om- ständigheter pekar på att det föreligger ett behov av en reguljär skolutbildning av för- beredande natur —— och med inriktning på högre utbildning — som en komplettering av tvåårig utbildning eller treårig utbildning på sådan linje som kräver kompletteringar före inträde i önskad utbildning.

Sett i ett vidare perspektiv borde en så- dan anordning kopplas till en omorganisa— tion av den gymnasiala skolan. KU:s majo— ritet har inte velat ta konsekvenserna av sitt förslag utan valt att lösa behörighets— och urvalsproblem på basis av den beslutade gymnasieskolan. Detta har lett till vissa inadvertenser, t. ex. att gymnasial utbild- ning av olika längd anses ge lika goda för- utsättningar för högre studier, samt till en fördelning mellan olika grupper av platser— na i spärrad utbildning efter en huvudsak- ligen mekanisk princip, dvs. proportionell kvotering. Någon form av kvotering torde av tekniska skäl vara ofrånkomlig så länge olika behörighetsgrupper har inbördes svår- jämförbara meriter. Den proportionella kvo— teringen är dock snarare en av utbildnings- politiska hänsyn betingad styrning av ur- valet och möjliggör inte en lika och lik- värdig behandling av eleverna med hänsyn till deras förberedande studier och allmän- na studielämplighet. I motsats till majori- teten kan jag för min del inte ansluta mig till förslaget om en proportionell kvotering ens övergångsvis utan finner att de möjlig- heter till s. k. SP-kvotering som beskriVS i kapitel 12 borde utnyttjas, främst därför att SP-kvoteringen från rättvisesynpunkt är be- tydligt mer tillfredsställande än den propor— tionella kvoteringen.

Den ovan antydda omorganisationen av den gymnasiala skolan kan även leda till att behovet av kvotering delvis inte längre kvarstår, nämligen om flertalet sökande ge- nomgått utbildning av samma längd. Detta

blir i princip fallet om det gymnasiala sta- diet, inte minst med utgångspunkt i kompe- tensfrågorna, omorganiseras på nedan be- skn'vet sätt.

Enligt min mening borde ett nytt kompe— tenssystem baseras på en ny organisation av gymnasieskolan. Med hänsyn bl. a. till be- hovet att undanröja de svårigheter och nack— delar, som förvärvandet av särskilda för- kunskaper annars skulle erbjuda, borde gym— nasieskolan göras tvåårig med i princip ett års påbyggnad. Under detta år skulle de särskilda förkunskaper kunna förvärvas som krävs för olika slag av högre utbild- ning. Det tredje året skulle således bli för— hållandevis starkt specialiserat (målinriktat) och studierna omfatta endast ett fåtal äm- nen. Inom ramen av denna påbyggnad skul- le även viss avslutande yrkesutbildning kun- na inrymmas. Påbyggnadsåret skulle, genom sin specialisering och målinriktning, kunna utgöra en mellanform mellan den ämnes— mässigt breda gymnasieskolan och de spe- cialiserade högre studierna och således göra övergången från skola till högre utbildning mindre abrupt. Även friare studieformer skulle kunna introduceras under påbygg- nadsåret.

Att specialiseringen i viss mån uppskjuts till det tredje året, gör det möjligt att göra studierna under de två egentliga gymnasie- skolåren mindre specialiserade. Dessa två år, som skall leda till en avslutad utbildning med slutbetyg, bör bl. a. ge en utbildning med relativt stor ämnesbredd samt förbe- redelser som gör det möjligt att finna en adekvat sysselsättning på arbetsmarknaden. Valet efter de två åren i gymnasieskolan skulle således gälla antingen förvärvsarbete (med möjligheter till senare fortsatt utbild- ning) eller studier, inom ramen av påbygg- nads- eller specialiseringsåret, inriktade mot högre studier eller arbetsmarknaden.

Även om den avsedda påbyggnadsutbild- ningen här närmast setts som en fortsätt- ning av de tvååriga studierna i gymnasie- skolan, bör det inte uteslutas, att påbygg— nadsutbildningen skulle kunna utvecklas till en anordning med funktioner svarande mot ett amerikanskt junior college, dvs. medde-

la högre utbildning, bl. a. vissa slag av från gymnasieskolan fristående yrkesutbildning. En sådan funktion skulle kunna verka starkt avlastande på universitetens fria fakulteter.

Påbyggnadsutbildningens längd bör inte låsas till ett år. För bl. a. elever, som under de två första gymnasieåren valt teoretiskt mindre krävande ämnen, kan t. ex. tre ter- miners kompletterande studietid erfordras. Vidare bör studerande kunna mottas som genomgått annan utbildning än i gymnasie- skolan, däribland även vuxna.

Genom en gemensam men specialiserad studieperiod för det stora flertalet sökande till högre utbildning skulle det i princip bli möjligt att avstå från kvotering i fråga om berörda grupper vid antagning till spärrad utbildning, eftersom de sökande under en gemensam studieperiod bedömts likformigt och således har jämförbara meriter. An— ordningen skulle även medföra ökad reell valfrihet inom gymnasieskolan eftersom spe- cialiseringen i studierna kunde i stort sett uppskjutas till 18-årsåldern eller senare. En- ligt min uppfattning borde KU ha sökt en lösning enligt ovan angivna, principiella rikt- linjer. På detta sätt hade det varit möjligt att uppnå en lösning av kompetensfrågor- na med en längre varaktighet än som nu torde bli fallet.

De vuxna

Ett viktigt resultat av KU:s verksamhet är att allmän behörighet nu kan vinnas på andra vägar än utbildning. Jag avser där- med den försöksvis gällande regeln, grun- dad på utredningens förslag, att allmän behörighet, för vissa begränsade studieom- råden och studiemål, kan erhållas genom uppnådda 25 år och minst fem års yrkes- erfarenhet (motsvarande). Därigenom kan för studier lämpliga vuxna beredas tillfälle till högre utbildning.

KU:s ursprungliga förslag om försök med på ovanstående sätt utvidgad behörighet framfördes i skrivelse till Konungen 10.5. 1968 (se bilaga 2). Inom utredningen hade tanken på ett sådant förslag väckts av mig.

Jag kan emellertid inte instämma i majo- ritetens nu framlagda förslag om en ytter- ligare utvidgning av behörighet vunnen på ovan angivet sätt. Den föreslagna utvidg— ningen skulle innebära att alla begränsning- ar i fråga om studieval (ämnen, linjer) samt studiemål bortföll. Att jag tar avstånd från en sådan generell utvidgning innebär inte, att jag finner behörighetsvägen i fråga mind- re värdefull och nödvändig än tidigare utan på att jag fortfarande vill understryka det i KU:s ovannämnda skrivelse betonade primära syftet med försöket, nämligen hän- syn »till det med all sannolikhet tilltagande behovet för näringsliv, organisationer och enskilda att utnyttja universitet och hög- skolor för uppskolningsändamål». Den fö- reslagna utvidgningen innebär, att denna funktion visserligen kvarstår men att den väsentligen överlagras och undanskyms av andra, främst genom att den ursprungliga begränsningen i studiemål till 60 poäng bortfaller, varigenom personer utan yrkes— relaterade etc. studiemål kan väntas ut— nyttja den nya behörighetsvägen. Detta in- nebär inte att jag ställer mig avvisande till att de studerande med behörighet genom ålder etc. efter uppnådda 60 poäng skall få fortsätta sina studier till hel examen. Denna möjlighet bör finnas men i det en- skilda fallet göras beroende av en indivi- duell prövning av vederbörandes förutsätt- ningar.

Enligt min uppfattning saknas väsentliga förutsättningar för att nu vidga behörighe- ten vunnen genom viss ålder och viss tids yrkesverksamhet. Det försök med en be- gränsad utvidgning av behörigheten (enligt SFS 1969:68) som inleddes 1.7.1969 har ännu inte utvärderats och underlag saknas därför för ett beslut om en generell vidg- ning av försöket. Denna utvidgning gör ock- så den fortsatta verksamhetens karaktär av försök tämligen illusorisk; det finns i reali- teten få eller inga möjligheter att senare be- gränsa en generellt tillämpad behörighets- regel.

En annan förutsättning för en generell utvidgning av försöket vore enligt min me- ning att behörigheten också gjordes beroen-

de av prövning med studielämplighetsprov. Utredningsmajoriteten vill dock endast se ett sådant prov som ett vägledande instru- ment. Jag finner den föreslagna obligatoris- ka orienteringskursen vara ett väl lämpat. medel för vägledning av vuxna sökande men anser att kursen borde ha kopplats till ett krav på godkänd prövning med studie— lämplighetsprov som ett behörighetsvillkor.

På sikt torde behovet av en generell be— hörighetsregel enligt ovan vara begränsat på grund av gymnasieskolans starka utbygg— nad. I varje fall borde man överväga att successivt lyfta åldersgränsen efter hand som nya årskullar genomgår gymnasiesko- lan och åldersgrupperna under 25 år utan gymnasial utbildning krymper. Med hän— syn till att redan nu 80—85 procent av en årskull genomgår gymnasial utbildning kan det inte heller anses förenligt med det ur- sprungliga syftet med KU:s ovannämnda för- slag 1968, att den lilla del av årskullen som inte genomgått gymnasieskolan skall utnyttja den högre utbildningen resurser med hjälp av de föreslagna behörighetsreglerna.

Sammanfattande förslag

Sammanfattningsvis vill jag, med hänvisning till vad jag ovan anfört, således reservera mig mot majoritetens förslag i ett antal punkter innebärande att jag föreslår

att ett allmänt kvalifikationskrav, uttryckt i viss medelbetygsgräns eller i godkänd prövning med studielämplighetsprov, skall vara ett behörighetsvillkor för sökande med genomgången gymnasie- skola . att en bredare uppsättning av kommunika- tionsfärdigheter (de treåriga linjernas kurser i engelska och svenska, i flertalet fall också matematik) skall vara ett vill- kor för allmän behörighet till högre studier att förkunskapskraven för högre studier ut- formas så, att de dels är gångbara för en hel sektor eller mer av den högre utbildningen, dels underlättar verksam- heten i yrkeslivet

att för att åstadkomma en likvärdig be- handling av alla sökande, s.k. SP-kvote- ring tillämpas vid antagning till spärrad utbildning i stället för proportionen kvo- tering . att försöksverksamheten med utvidgad be— hörighet enligt SFS 1969: 68 får fort- sätta enligt sina ursprungliga förutsätt- ningar vad beträffar studiemål rn. m. att obligatorisk, godkänd prövning med stu- dielämplighetsprov skall vara ett behö- righetsvillkor för sökande utan behörig- hetsgivande gymnasial förutbildning att den gymnasiala skolan, med hänsyn till bl. a. behovet av en rationell lösning av kompetensproblemen, omorganiseras en- ligt principen två års grundläggande ut- bildning och i princip ett års specialise- rad utbildning för bl.a. förvärvande av särskilda förkunskaper för högre studier.

Bilaga 1 Förteckning över kompetensutredningens leda- möter, arbetsgrupper, experter och övriga med- arbetare

Ledamöter

Generaldirektören Jonas Orring, Stock- holm, ordf. (Riksdagsledamoten Rosa Andersson; på egen begäran entledigad 31.12. 1967) Byråchefen Håkan Berg, Uppsala Riksdagsledamoten Bengt Gustavsson, Es- kilstuna (Riksdagsledamoten Harald Larsson; av- lidit 13.8. 1966) Riksdagsledamoten Anna—Lisa Lewén- Eliasson, Huddinge (fr.o.m. 1.1. 1968) Riksdagsledamoten Lennart Mattsson, Uddevalla (fr. o. m. 14.8. 1966) Riksdagsledamoten Ingemar Mundebo,

biträdande sekreterare (fr.o.m. 15.11. 1966) Förste byråsekreteraren Gunilla Hjorth, Stockholm, biträdande sekreterare (fr.o.m. 20.9. 1967)

Därjämte tidvis:

Fil. lic. Rolf Paulin, Rotebro Fil. lic. Lisbeth Ruderno, Tyresö Pol. mag. Gunnel Wikén, Stockholm Förste byråsekreteraren Birgit Wilken- Ferm, Stockholm

Arbetsgruppen för utredning av vissa behö- righets- och meritvärderingsfrågor avseende gymnasieskolan

Lidingö (Byråchefen Ejnar Neymark; på egen be—

gäran — med anledning av sjukdom — ent- ledigad 31.12. 1969)

Byråchefen Gunnar Olderin, Hägersten (fr.o.m. 1.1. 1970) Förhandlingsdirektören Birger Sandberg, Stockholm Riksdagsledamoten Gunnar Wallmark, Södertälje

Sekretariat

Utredningschefen Helmer Larsson, Väl- lingby, huvudsekreterare Byrådirektören Britta Ericsson, Vällingby,

Undervisningsrådet Hans-Erik Östlundh, Sollentuna, ordf. Biträdande sekreteraren Ericsson, sekr. Undervisningsrådet Ruth Ager, Stock— holm Direktören Britt-Marie Bystedt, Bromma Ingenjören Göran Dahlheim, Karlskrona Studierektorn Gösta Krantz, Huddinge Rektorn Börje Oliw, Stocksund Avdelningsdirektören Erland Ringborg, Stockholm Fil. lic. Lisbeth Rudemo, Tyresö Byrådirektören Birger Sjöström, Stock- holm

Arbetsgruppen för utredning av vissa behö— righets- och meritvärderingsfrågor avseende vuxna

Huvudsekreteraren Larsson, ordf. Biträdande sekreteraren Hjorth, sekr. (t.o.m. 17.8. 1969) Intendenten Göran Söderström, Söder- tälje, sekr. (fr.o.m. 18.8. 1969) Skolkonsulenten Per Bongenhielm, Stock— holm Direktören Britt-Marie Bystedt, Bromma Byrådirektören Inger Chytraeus, Stock— holm Folkhögskolinspektören Bo Göthberg, Linköping Sekreteraren Henry Persson, Barkarby Rektorn Per Sandberg, Stockholm Kanslirådet Fingal Ström, Enebyberg

Arbetsgruppen för utredning av vissa för— kunskapsfrågor

Huvudsekreteraren Larsson, ordf. Biträdande sekreteraren Hjorth, sekr. Teknologen Christer Berg, Stockholm Professorn Sven Eketorp, Kårsta Professorn Ingvar Lindqvist, Uppsala Byrådirektören Göran Magnusson, Ty— resö Professorn Helmer Ringgren, Uppsala Professorn Sten Skoglund, Lidingö

Arbetsgruppen för utredning av frågor rö- rande organisation m.m. av antagningar: till högre utbildning

Biträdande sekreteraren Ericsson, ordf. Förste byråsekreteraren Sven Arne Ham- marbäck, Uppsala, sekr. Byråchefen Paul Almefelt, Uppsala Avdelningsdirektören Leif Gouiedo, Stockholm Byrådirektören Torbjörn Jansson, Jakobs— berg Rektorn Ingvar Johansson, Stockholm Generalsekreteraren Jan-Sture Karlsson, Stockholm Organisationskonsulenten Ingvar Lyck- man, Stockholm (fr. o. rn. 1.9. 1969)

Organisationskonsulenten Ann-Marie Nilsson, Jakobsberg (t. o. m. 31.8. 1969) Undervisningsrådet Osborn Olsson, Stock- holm Byrådirektören Ulla Sjödin, Stockholm Byrådirektören Gunilla Wetter, Stock— holm

Arbetsgruppen för utredning av frågor rö- rande information om behörighets- och me- ritvärderingsvillkor

Huvudsekreteraren Larsson, ordf. Förste byråsekreteraren Margareta Ols- son, Hägersten, sekr. Rektorn Ragnhild Billig, Stockholm Byrådirektören Benny Jonsson, Ektorp Byrådirektören Gunvor Kuylenstierna, Stockholm Avdelningsdirektören Margareta Vestin, Stockholm

Referensgrupp knuten till kartläggningen av kvantitativa och kvalitativa utbildningsför- hållanden (sektorsundersökningen)

Huvudsekreteraren Larsson, ordf. Biträdande sekreteraren Ericsson, sekr. Rektorn Allan Nilson, Uppsala Byråchefen Gunnar Olderin, Hägersten (fr. o. m. 1.1. 1970 ledamot i KU) Undervisningsrådet Osborn Olsson, Stock— holm Avdelningsdirektören Göran Svanfeldt, Uppsala

Experter för kartläggning av kvantitativa och kvalitativa utbildningsförhållanden (sek- torsundersökningen)

Docenten Urban Dahllöf, Göteborg Byrådirektören Thure Lejbrant, Vällingby Avdelningsdirektören Emil Stetler, Farsta

Experter för vetenskapliga undersökningar

Professorn Sten Henrysson, Umeå Undervisningsrådet Sixten Marklund, Bromma

_Avdelningsdirektören Inga Elgqvist-Saltz- man, Umeå (studieprognosundersökning, internationell översikt över kompetens- , frågor) Rektorn Uno Holmgren, Sundbyberg (frå— gor rörande organisationen av kompetens- frågornas framtida handläggning) .Avdelningsdirektören Hans Åke Karl— ström, Solna (stadgor och författningar inom universitetsområdet, internationella konventioner m. m.) Teknologen Mats Ohlin, Stockholm (för— Asöksverksamhet med tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet vid antagning till hög- re utbildning) Byråchefen David Storm, Lund (översik- "ter i KU I—II över svenska behörighets-, meritvärderings- och antagningsförhål- "landen)

Arbetsenheten för konstruktion och utpröv- ning av ett studielämplighetsprov

Professorn Sten Henrysson, Umeå, veten- skaplig ledare Laboratorn Bengt Ahnmé, Stockholm (t. o'. 111. 31.3. 1969) Ämnesläraren Lars Lundman, Huddinge ' Fil. kand. Ingemar Wedman, Umeå

Fil. kand. Nils-Erik Wedman, Umeå

Bilaga 2 högre studier

10.5.1968

Till Konungen

1 Nuvarande bestämmelser om behörighet och dispens avseende universitetsstudier

För närvarande regleras tillträdet till uni- versitetsstudier av de provisoriska bestäm- melserna i den s.k. behörighetskungörelsen (SFS 1967:450). Som villkor för allmän behörighet gäller studentexamen (motsva— rande) eller slutbetyg från årskurs 3 i gym— nasiet avseende fullständiga studiekurser och med ett medelvärde av minst 2,3. Konsisto- riet eller styrelsen för någon av jordbrukets högskolor kan enligt 8 resp. 9 åå bevilja dispens från detta villkor. För konsistorier— na har av universitetskanslersämbetet (UKÄ) 28.2.1967 utfärdats anvisningar för bedöm- ningen av dispensansökandes förutsättningar för högre studier. UKÄ:s föreskrifter inne- bär, att för dispens krävs som regel att den sökande genomgått minst två års väl vits— ordad gymnasial utbildning samt har stu- dentexamenskunskaper i svenska språket och litteraturen, svensk skrivning, historia, samhällskunskap och ett främmande språk samt därutöver kunskaper i ännu ett främ- mande språk, motsvarande fordringarna för flyttning till gymnasiets högsta eller näst högsta årskurs. Den som endast syftar till studier i ett enstaka ämne eller i vissa äm- nen kan beredas tillträde till universitetet på lindrigare villkor. Också i andra fall kan eftergifter göras i fråga om de ovannämn- da kraven, om särskilda skäl föreligger. Avslag av konsistorium på ansökan om

Angående utvidgning av behörigheten till vissa

dispens kan enligt behörighetskungörelsen 8 % överklagas hos UKÄ, varvid kompe- tensutredningen (KU) alltid skall höras av ämbetet. Styrelsen för lantbrukshögskolan, skogshögskolan eller veterinärhögskolan skall enligt 9 & i dispensärende inhämta ytt— rande från KU.

Enligt 4 & UKÄ:s förenämnda anvis— ningar skall studerande som avser att av- lägga teologie kandidatexamen, juris kan— didatexamen, filosofisk ämbetsexamen el- ler samhällsvetenskaplig examen och som ej uppfyller i behörighetskungörelsen an— givna villkoren för inskrivning vid fakul— tet ha visat sig äga, innan tentamen i nå- got ämne för dessa examina får äga rum, studentexamenskunskapcr i svenska språket och litteraturen, svensk skrivning, historia och samhällskunskap. Att en dispenssökan— de beviljats rätt till inskrivning som stude- rande vid fakultet och därvid befriats från kravet på studentexamenskunskaper i ett el— ler flera av ovannämnda ämnen, innebär sålunda inte att han utan vidare kan av- lägga någon av ovannämnda examina.

För vissa studerande på ettbetygsnivå har genom särskilda stadganden gjorts vissa un- dantag från behörighetskungörelsens be— stämmelser om studentexamen etc. som all- mänt behörighetsvillkor. Dessa undantag är knutna till visst studiesätt eller viss distri- butionsväg för undervisningen. För radions ettbetygskurs i statskunskap gjordes på sin tid, genom Kungl. Maj:ts beslut 3.6.1965,

ett sådant undantag, som innebar, att de allmänna behörighetskraven (studentexamen etc.) sattes ur kraft för deltagarna i denna kurs.

Genom Kungl. Maj:ts beslut 29.6.1966 rörande de decentraliserade akademiska kurserna och Hermods akademiska kurser (per korrespondens i förening med muntli- ga kurser i Lund) utsträcktes rätten att de]- ta i ettbetygskurser till alla som uppfyller gällande krav på särskilda förkunskaper för studierna i fråga (speciella behörighetsvill- kor). Studerande med sådan behörighet får som dokumentation på sina kunskaper ett intyg över godkänd tentamen i stället för ett i tentamensboken inskrivet tentamensbe- vrs.

I sammanhanget vill KU även erinra om bestämmelsen i SFS 1967: 450, 6 &, enligt vilken den är behörig att inskrivas vid tek— nisk fakultet som dels visat sig genom prak- tisk verksamhet under minst två år ha fram- stående anlag för något av de yrken för vil- ka teknisk fakultet ger utbildning, dels har studentexamenskunskaper (motsvarande) i svensk skrivning, svenska språket och litte- raturen och ett främmande språk samt i ett annat främmande språk har kunskaper enligt fordringarna för flyttning till gym- nasiets högsta eller näst högsta årskurs (mot- svarande). Det ena språket skall vara eng- elska. Därutöver skall sökande uppfylla kra- ven på förkunskaper i matematik, fysik och kemi, sammanfallande med vad som gäller övriga sökandegrupper.

I fråga om ansökningar rörande dispens enligt SFS 1967: 450, 8 S, har KU insam- lat vissa preliminära statistiska uppgifter av- seende åren 1966 och 1967 (för Stockholms universitet ingår ej ansökningarna från vår- terminen 1966). Totalt inkom under denna tid till de fem universiteten 2 851 ansök- ningar, av vilka 2150 eller 75 procent bi- fölls, i åtskilliga fall dock på villkor att vederbörande kompletterade sin utbildning genom förvärvande av betyg över student- cxamenskunskaper i ett eller flera av de en- ligt ovan som regel krävda ämnena (svens- ka etc.). De redovisade siffrorna avser samtliga fakulteter. Det helt övervägande

antalet ansökningar avser dock de filosofis- ka fakulteterna.

2 KU:s överväganden rörande en eventuellt utvidgad behörighet

Behovet av dispens från gällande behörig- hetsvillkor kan väntas bli större under den tid som återstår, innan KU slutfört sitt ar- bete och kan framlägga förslag till en mera definitiv reglering av behörighetsfrågorna. I första hand bör enligt KU:s mening hän— syn tas till det med all sannolikhet tillta- gande behovet för näringsliv, organisatio— ner och enskilda att utnyttja universitet och högskolor för uppskolningsändamål.

Från år 1966 till 1967 har en stark upp- gång skett av det totala antalet dispensan- sökningar. Vid universiteten i Lund, Stock- holm, Göteborg och Umeå uppgick under höstterminen 1966 det sammanlagda antalet dispensansökningar — utan uppdelning på olika utbildningsmål -— till 481. Hösttermi- nen 1967 var motsvarande antal 970. Upp- sala universitet, för vilket terminsindelade uppgifter ej föreligger, redovisar samma ten- dens, nämligen 223 ansökningar under 1966 och 391 under 1967.

Det är troligt att detta ökade behov av studier på universitetsnivå endast i begrän- sad utsträckning kommer att innebära en inriktning mot fullständig examen. Under alla omständigheter är KU inte beredd att nu framlägga förslag till nya behörighets— regler avseende examensstudier. I det föl- jande begränsar sig utredningen, av detta skäl och med hänsyn till det förutsatta be- hovet av mera begränsad universitetsutbild- ning, till en behandling av behörighetsvill- koren för tillträde till utbildning som ej av- ser examen. Utredningen vill redan här framhålla, att i det följande framlagt för- slag om viss vidgning av behörigheten för utbildning som ej avser examen måste ses som en försöksverksamhet, vilken dessutom tämligen snabbt kan förväntas ge erfaren- heter av värde för den fortsatta utveckling- en.

Utbildning med på så sätt begränsat mål kan enligt KU:s uppfattning, vad behörig-

hetskraven angår, ses ur en något annan synvinkel än den som gäller för examens- studier. Det är enligt KU:s uppfattning mo- tiverat, att i viss mån olika villkor gäller för tillträde till å ena sidan begränsad ut- bildning, å andra sidan utbildning med in- riktning på examen. Utredningen vill dock understryka, att eventuella olikheter i behö- righetsvillkor inte kan avse de särskilda förkunskapskraven. Endast de allmänna be- hörighetsvillkoren (studentexamen eller mot- svarande utbildning) bör kunna efterges, helt eller delvis, i fråga om den begränsa- de utbildningen såsom fallet är, enligt Kungl. Maj:ts beslut, i fråga om tillträde till decentraliserade ettbetygskurser och Hermods ettbetygskurser.

Ett annat skäl till eftergivande under vis— sa förutsättningar av de nu gällande kraven för allmän behörighet till akademisk utbild- ning med begränsat mål är, enligt KU:s mening, att vissa kategorier studerande re- dan beviljats sådan lindring, nämligen del— tagarna i de förenämnda decentraliserade kurserna och Hermods akademiska kurser. Utredningen finner det principiellt inte till- fredsställande, att gällande behörighetsreg— ler utformas olika allt efter distributionsväg eller studiesätt och att sålunda tillträde till reguljära universitetsstudier i fråga om sö- kande utan studentexamen etc. regleras ge- nom dispensprövning, medan decentralise- rad undervisning och korrespondensunder— visning står öppna för samma kategori sö— kande enligt en generellt verkande bestäm- melse.

Ett annat mera sekundärt motiv för ut- vidgning av behörigheten till högre utbild- ning i ett eller ett par ämnen är, att det genom en sådan utvidgning skapas ett bre— dare underlag för undersökningar av sam— band mellan å ena sidan olika slag av förut- bildning eller yrkesverksamhet, å andra si— dan framgång i högre studier. I så måtto har en utvidgning, som redan nämnts, karaktär av försöksverksamhet som kan få viss be- tydelse också för KU:s senare ställningsta— ganden.

Mot den ovan tecknade bakgrunden har KU stannat för att tillträde till sådan utbild-

ning som inte avser examen bör, i fråga om allmänna behörighetsvillkor, få ske med ef— tergivande av de formella villkor som gäller för examensinriktad utbildning. Denna för- ändring bör enligt utredningens uppfatt- ning endast avse de filosofiska fakulteter- na, och den på så sätt utvidgade behörighe- ten bör utformas med hänsyn till utbild- ningsbehovet inom näringslivet etc.

3 Utformningen av en förutsatt vidgad be- hörighet

För syftet att bereda utbildningssökande till- träde till universitetsstudier i enskilda äm- nen erbjuder sig möjligheten att utnyttja dispensgivning enligt UKÄ:s ovan refere- rade bestämmelser. I dessa öppnas en möj- lighet att medge sökande med begränsat studiemål rätt till inskrivning som stude- rande med eftergivande av en del av de krav som annars gäller för dispensansökans beviljande. KU bedömer det dock som prin- cipiellt viktigt, att en sökande kan få till— träde till utbildning i ett begränsat antal ämnen utan individualprövning. Den ovan återgivna statistiken visar också, att ande- len bifallna dispensansökningar, oavsett stu- diemål, är så hög som 75 procent, vilket en- ligt utredningens mening för övrigt gör det berättigat att ifrågasätta behovet av ett sär- skilt, individuellt prövningsförfarande som innefattar alla sökande. Om sådan prövning ej skall äga rum krävs uppenbarligen, att rätten till inskrivning vid fakultet för den här avsedda kategorin, dvs. sökande med be- gränsat studiemål, regleras genom en gene- rell behörighetsregel.

En sådan utvidgning av behörigheten er- bjuder emellertid vissa problem. I första hand krävs en definition av vilka studiemål som den sökande skall få uppställa för att bli antagen utan dispensförfarande. Utred- ningen anser för sin del att, då examen uppställs som studiemål, ansökan alltjämt skall underkastas individuell prövning för eventuell dispens. Å andra sidan synes en betygsenhet — enligt nuvarande terminologi — vara ett alltför restriktivt utmätt studie— mål för intagning utan dispensprövning. Var

än denna gräns mellan dispensprövning och fritt tillträde sätts på skalan mellan en be- tygsenhet och fullständig examen, uppstår självfallet gränsproblem, innebärande att sö- kande som inte har behörighet för examens- studier efter att ha nått det lägre studie— målet måste söka dispens för fortsatta stu— dier. Enligt KU:s mening bör gränsen mel— lan behörighet och dispensprövning sättas så lågt, att kraven för behörighet att avläg- ga examen inte uppfattas som enbart en formalitet. Efter olika överväganden har KU stannat för att föreslå, att den här ifrå- gasatta behörigheten till begränsad utbild— ning skall få gälla totalt högst tre betygs— enheter, fördelade på minst två ämnen, som det högsta studiemål för vilket dispenspröv— ning ej skall erfordras. För studerande av avsedd kategori blir det sålunda, enligt det— ta förslag, möjligt att förvärva l+1+l betygsenheter eller 1 + 2 betygsenheter.

Ett annat problem ligger i de särskilda förkunskapskravens avgränsning. För vissa universitetsämnen är för närvarande särskil— da förkunskapskrav angivna i studieplaner- na. Studerande med begränsat studiemål skall givetvis uppfylla dessa krav. Studiepla— nema är emellertid avsedda för studerande med gymnasieutbildning (motsvarande), var— för det inte har angetts men väl förutsatts att de studerande också har andra förkun- skaper än de föreskrivna, t. ex. i språk. Utan språkkunskaper är det i många fall omöjligt att på ett tillfredsställande sätt ta del av den föreskrivna kurslitteraturen. I KU:s långsiktiga arbete torde ingå uppgiften att närmare utreda behovet och utformningen av förkunskapskrav i vidare bemärkelse för olika utbildningslinjer. Den kategori stu- derande, varom här är fråga, torde i allmän- het vara starkt målinriktad i sina studier och på grund av erfarenheter från arbets- livet etc. ha en realistisk uppfattning om nödvändigheten av effektivitet i studier och annan verksamhet. Under förutsättning att de sökande vid intagningen till högre ut- bildning får information om vilka förkun— skaper — utöver de i studieplanerna före- skrivna — som krävs för deltagande i stu- dierna, finns det anledning att förutsätta att

de också skaffar sig sådana kunskaper. In- formationen får således en central ställning i intagningsförfarandet. Denna information bör ombesörjas av universiteten och lämnas den sökande före intagningen (se nedan).

Den vidgade behörigheten behöver enligt KU:s uppfattning inte omfatta alla vid filo- sofisk fakultet förekommande ämnen i filo- sofie kandidatexamen. Med hänsyn till dels den karaktär av försöksverksamhet som verksamheten avses få, dels den ökade ar- betsbörda som den föreslagna utvidgning- en kommer att lägga på universiteten (be- hörighetskontroll, informationsverksamhet m. m.), bör till att börja med endast ett be- gränsat antal ämnen komma i fråga. Dessa ämnen bör bestämmas med ledning av dels vilka de mest frekventa önskemålen i dis- pensansökningarna för närvarande är, dels vilka utbildningsbehov som är mest ange- lägna för inom näringsliv och organisationer etc. verksamma personer. Efter att ha ta- git del av viss statistik rörande ämnesför— delningen i dispensansökningarna har KU stannat för att föreslå att den utvidgade behörigheten tills vidare skall omfatta föl- jande ämnen:

engelska företagsekonomi nationalekonomi sociologi pedagogik psykologi (den ospärrade ettbetygskurscn) statskunskap informationsbehandling kemi

matematik statistik

Ovan har KU understrukit behovet inom näringslivet och organisationerna av att ut- nyttja universiteten för uppskolningsända— mål. Denna syn på utbildningsbehovens na- tur bör enligt utredningens mening få ut- tryck även i utformningen av behörighets- kraven för utbildning med begränsat mål. Som villkor för tillträde till sådan utbild- ning bör således krävas att den sökande, om han inte är behörig enligt vad som fö— reskrivs i den nu gällande behörighetskun-

görelsen, skall ha uppnått lägst 25 års ål— der och under minst fem år varit yrkesverk- sam på heltid eller på annat sätt, t.ex. ge- nom offentligt mera omfattande förtroende- uppdrag, förvärvat motsvarande erfarenhet. Genom en sådan bestämmelse undviks ock- så att rekryteringen till högre utbildning med begränsat mål till äventyrs får en ej avsedd karaktär. Något kvalitetsvillkor bör ej gälla för vare sig yrkesverksamhetens etc. natur eller den sökandes kvalifikationer in- om verksamhetsområdet i fråga.

Vad beträffar intagningsförfarandet bör sökande med begränsat studiemål och utan annars föreskriven behörighet ansöka om tillträde till utbildningen i fråga vid veder- börande universitet. Det bör ankomma på detta att, efter ansökans mottagande och innan inskrivning sker, informera den sö- kande om förkunskapskraven för den av- sedda utbildningen. I dessa förkunskapskrav skall även ingå sådana oundgängligen nöd— vändiga ämneskunskaper som ej upptas i studieplanerna, t. ex. i visst språk. Efter hand bör alla förkunskapskrav inarbetas i studieplanema. KU avser att senare med- verka i denna verksamhet.

För universiteten kan ovannämnda intag- ningsförfarande innebära ökad belastning på inte minst den studievägledande verksamhe- ten. Utredningen har i sitt remissyttrande till UKÄ över ämbetets utredning rörande fasta studiegångar inom utbildningslinjer vid filo- sofisk fakultet biträtt vad i denna utred- ning anförs om behovet av ökade resurser för studierådgivningen vid universiteten. Den" här föreslagna utvidgningen av behörighe— ten kan innebära en så kraftigt ökad arbets— belastning på universiteten att dessas ut- bildningsenheter måste förstärkas med en person, främst för information och studie- rådgivning.

4 Hemställan

Med åberopande av vad ovan anförts hem— ställer KU att fr.o.m. den 1 januari 1969 sökande med på visst sätt begränsat utbildningsmål erhåller rätt att inskrivas vid filosofisk fa-

kultet utan att uppfylla de krav på uppfyl— lande av vissa behörighetsvillkor som före- skrivs i SFS 1967: 450, 3 och 4 åå,

att för ovannämnda rätt till inskrivning skall krävas att sökandes utbildningsmål be- gränsats till högst tre betygsenheter fördela- de på minst två ämnen,

att sökande för behörighet till inskriv- ning skall ha uppnått lägst 25 års ålder och under minst fem år varit yrkesverksam på heltid eller på annat sätt förvärvat motsva- rande erfarenhet,

att sökande varom här är fråga skall upp- fylla i studieplan för respektive ämne an- givna förkunskapskrav samt övriga för stu— diernas bedrivande oundgängliga kunskaps- krav,

att ansökan om inskrivning vid fakultet, för utbildning med enligt ovan begränsat mål, skall ställas till vederbörande univer- sitet,

att universitetet skall ha att meddela den sökande, vilka förkunskaper som enligt ovan krävs för deltagande i studierna samt

att studiemedel måtte utgå även till stu- derande med på föreslaget sätt begränsat studiemål.

I ärendets handläggning har deltagit för— utom ordföranden Orring, ledamöterna Berg, Gustavsson, Lewén-Eliasson, Mattsson, Mundebo, Neymark, Sandberg och Wall- mark samt huvudsekreteraren Larsson, före-

dragande. Underdånigst

Jonas Orring

Helmer Larsson

urvalsinstrument

3.12.1969

Angående Vissa försök med ett kompletterande

Till Statsrådet och Chefen för Utbildningsdepartementet

I skrivelse den 4 november 1967 anhöll kompetensutredningen om tillstånd att igångsätta arbetet med konstruktion av ett studielämplighetsprov. I till framställning- en fogad PM redogjorde utredningen för bl. a. syftet med det tillämnade provet. Det- ta skulle i första hand tillgodose behovet av ett instrument för bedömning av behörig— heten till högre studier hos sådana personer som inte har formellt definierbar behörighet i form av viss skolutbildning. Vidare skulle provet kunna bidra till ett lämpligt urval bland sökande av denna kategori vid in- tagning till spärrad utbildning. Ett annat behov vore att få ett hjälpmedel för urva- let bland sökande från gymnasium eller fackskola (motsvarande) till spärrad utbild- ning, varigenom det ensidiga beroendet av skolbetygen som urvalsinstrument skulle kunna minska. Huruvida det planerade stu- dielämplighetsprovet skulle kunna användas även för detta sistnämnda ändamål ansågs då inte kunna bedömas förrän sannolikt se- nare.

Genom beslut den 19 december 1967 (nr K 148) erhöll utredningen det begärda tillståndet att utföra ett arbete med kon- struktion av ett studielämplighetsprov.

Konstruktionsarbetet inleddes, i enlighet med av utredningen uppgjord plan, med in- gången av 1968 och har därefter pågått oavbrutet under ledning av numera profes- sorn Sten Henrysson. Arbetet har nu fort— skridit så långt att en preliminär version av

provet beräknas föreligga under våren 1970. Provet synes nu, på grundval av under konstruktionsarbetet vunna erfarenheter, ef- ter vissa utprövningsförsök kunna använ— das även för det syfte vars tillgodoseende före konstruktionsarbetets början inte kun- de säkert förutsägas, dvs. för urval bland så- dana behöriga sökande till spärrad utbild- ning som genomgått gymnasium, fackskola eller motsvarande utbildning.

I kompetensutredningens ovannämnda framställning framhölls behovet av ett ur- valsinstrument som kan komplettera bety- gen och minska beroendet av dessa. Erfaren- heterna från årets intagning till spärrade ef- tergymnasiala utbildningslinjer understry— ker denna principiella inställning. Intag— ningen var den första som utfördes bland sökande från det nya gymnasiet. Man kan konstatera att vid denna första intagning enligt de nya förutsättningarna urvalssyste- met utsatts för hårda påfrestningar. Så t. ex. har man som bekant fått en anhopning av sökande vid den nedre betygsgräns som krävs för antagning, varför slumpmässigt urval bland ett antal sökande med samma antagningspoäng i flera fall fått tillgripas. I andra fall har urvalet fått göras på grund- val av praktiskt taget betydelselösa betygs- skillnader.

Dessa och andra nackdelar, som natur- ligtvis i första hand beror på den genom skolreformernas genomförande starkt öka- de tillströmningen till fortsatt utbildning,

kan konstateras understryka olägenheten av att man alltjämt använder betygen som do- minerande för att inte säga enda urvals- instrument vid intagningen till fortsatt ut- bildning efter gymnasiet. Utredningen har funnit det angeläget att man snarast, i en- lighet med utredningsuppdraget, undersö- ker värdet av de möjligheter som föreligger att komplettera skolbetygen med ett annat urvalsinstrument. En sådan undersökning bör enligt kompetensutredningens uppfatt— ning baseras på en vidare utveckling av det studielämplighetsprov som kompetensutred— ningen utarbetar.

Kompetensutredningen planerar att fö- reslå åtgärder, som i stort innebär att för- beredelser vidtas syftande till att, tidigast fr.o.m. intagningen till höstterminen 1971 avseende viss spärrad eftergymnasial utbild— ning, ett test i form av ett studielämplighets— prov försöksvis används som urvalsinstru- ment vid sidan av betygen. Med hänsyn till behovet av åtgärder som kan sättas i verket med minsta möjliga tidsutdräkt bör förbe— redelser vidtas redan våren 1970.

Genom förförsök, som inleds under vår- terminen 1970, utprövas ytterligare och i tillämpad form den preliminära versionen av studielämplighetsprovet med hänsyn till provets avsedda funktion som urvalsinstru— ment. Vid dessa förförsök prövas inte en- bart studielämplighetsprovet som fristående instrument utan även bl. a. samspelet mel- lan prov och betyg vid urvalet, t.ex. pro— vets och betygens relativa vikt vid faststäl— lande av en rangordning bland de sökande. Dessa förförsök kan begränsas till prövning med studielämplighetsprovet av elever i ett antal gymnasier, eventuellt också facksko- lor, samt till vissa beräkningar på grundval av test- och betygsvärden. Praktiska och ekonomiska konsekvenser av införandet av ett nytt urvalsinstrument undersöks samti- digt.

Sedan testinstrumentet genom förförsöket m. m. prövats och erfarenheter sålunda vun- nits av hur test och betyg fungerar till- sammans vid urvalet, bör underlag ha ska- plats för beslut om en eventuell fortsättning i större omfattning av försöksverksamheten.

Det är utredningens förhoppning att förför- söket utfaller så att det blir möjligt att ut— föra de fortsatta försöken som ett led i ur- valsförfarandet. Därvid uppstår behov av bl. a. detaljbestämmelser om främst avväg— ningen mellan provresultaten och betygen vid uppgörande av rangordning m.m. Så— dana bestämmelser bör fastställas snarast möjligt. Det är också angeläget att så ti- digt som möjligt informera allmänhet, sko- lor och utbildningssökande om förutsätt— ningarna för försöksverksamheten i den mån denna påverkar intagningsförfarande och urval.

Vidare bör i god tid de utbildningslinjer bestämmas, vid vilka de egentliga urvals— försöken kan komma att utföras. Kompe— tensutredningen finner för sin del att an— talet sådana linjer bör begränsas. I första hand bör eftergymnasiala utbildningslinjer komma i fråga, främst sådana linjer vid vil- ka i huvudsak endast gymnasieutbildade sö- kande förekommer. I första rummet står därvid de linjer vid vilka tillträdet till ut— bildningen regleras av den s. k. behörig- hetskungörelsen (SFS 1967: 450) och till vilka intagningen ombesörjs centralt av uni— versitetskanslersämbetet, något som under— lättar organisation och uppföljning av verk- samheten.

Vad beträffar den egentliga försöksverk- samhetens fortsättning bör således, som ovan framhållits, förutsättningarna härför fastläggas i huvudsak först efter förförsö— ket. En av fömtsättningama för det prak— tiska utförandet kan emellertid redan nu an— ges, nämligen skolans medverkan vid pröv- ning med studielämplighetsprov etc. Denna prövning måste sannolikt under alla om— ständigheter utföras i skolan och med den— nas medverkan som en viktig förutsättning för verksamheten. Vissa andra, allmänna grunder för en fortsatt försöksverksamhet kan likaledes anges nu.

I den avsedda försöksverksamheten med studielämplighetsprov och betyg som ur— valsinstrument bör ingå uppföljning och vi— dareutveckling. Vad beträffar uppföljningen bör en aspekt av denna vara en undersök— ning av de förändringar som äger rum som

en följd av ändringen i urvalsförfarandet. De områden på Vilka denna del av uppfölj— ningen huvudsakligen bör inriktas synes va- ra dels inverkan på skolans inre arbete och på elevernas attityder till betyg och urval m.m., dels förändringarna i sammansätt— ningen av sökandegrupper och antagnings— grupper. Vidareutvecklingen bör avse främst testinstrumentens effektivitet och utveck— lingsmöjligheter.

Vad beträffar studielämplighetsprovet kan givetvis vid försökets början, vilket också förutsattes i kompetensutredningens fram- ställning den 4 november 1967, prognos- värdet av provet för fortsatta studier inte vara belagt genom undersökningar av pro- vets förmåga att för stora grupper förut- säga studieresultat. Utredningen vill dock erinra om det omfattande forskningspro— gram i prognosfrågor som redovisades i kompetensutredningens betänkande III (SOU 1968: 25). Av dessa undersökning- ar framgår dels mer allmänt att man, med stöd av föreliggande forskningsresultat, med en relativt hög grad av säkerhet kan di- rektkonstruera test med avsedda och kon- trollerbara effekter, dels också att den bäs- ta prognosen i allmänhet erhålls genom en kombination av test och betyg. En upp— följning av studielämplighetsprovets pro- gnosvärde ingår i försöket men är ett ar- bete på relativt lång sikt. Snabbare åtgär— der kan däremot blir nödvändiga vid den kontinuerliga kontrollen av provets ome- delbara effekter. I första hand krävs en ständigt pågående verksamhet med mer ru- tinmässig utveckling av parallellversioner av provet, men det kan också bli nödvän- digt, möjligen redan i anslutning till för- försöket, att konstruera nya testinstrument eller ta i bruk förut existerande sådana. Ut- vecklingen av urvalsinstrument av olika och mer förfinade slag torde i själva verket även på lång sikt bli en kontinuerlig upp— gift.

I sammanhanget bör understrykas att stu- dielämplighetsprovets användning som ett instrument för urval bland gymnasieut- bildade sökande till högre utbildning är väl förenlig med en utveckling av provet ock—

så för dess primära syfte, dvs. för behörig- hetsprövning för vuxna.

Med hänsyn till den avsedda försöksverk- samhetens efter hand möjligen riksomfattan- de karaktär och till den begränsade förbe- redelsetid som står till förfogande krävs att en samordnad försöksledning och övriga organisatoriska förutsättningar snarast kom- mer till stånd och kan fungera fr. o. m. för- försökets igångsättande. Försöksledningen bör få formen av arbetsgrupp i vilken in- går en företrädare för vardera skolöversty- relsen, universitetskanslersämbetet och kom- petensutredningen, samt en vetenskaplig och en administrativ ledare. Den centrala admi- nistrativa organisationen för de egentliga urvalsförsöken bör förläggas till skolöver- styrelsen med hänsyn till bl. a. behovet av direkt kontakt med skolorna, t. ex. i fråga om distribution av prov etc.

Med åberopande av vad ovan anförts får kompetensutredningen sammanfattnings- vis anmäla

att utredningen avser att i samverkan med skolöverstyrelsen våren 1970 igångsät— ta förförsök med studielämplighetsprov som kompletterande urvalsinstrument, vid sidan av betygen, vid intagningen till spärrad ut— bildning

att utredningen, om resultatet av förför- söket ger anledning härtill, avser att före— slå ett huvudförsök, som påbörjas tidigast vid intagningen till viss spärrad utbildning avseende höstterminen 1971

att utredningen i första hand för förför- söket våren 1970 avser att organisera en försöksledning med bl.a. företrädare för skolöverstyrelsen och universitetskanslers- ämbetet

att medel för verksamheten i viss ut— sträckning kan tas ur anslag enligt det ovan- nämnda beslutet den 19 december 1967 men att utredningen avser att senare inge framställning om medel som ytterligare kan komma att erfordras för försöksverksamhe- ten, samt

att utredningen avser att efter hand in— komma med hemställan om förordnande av för verksamheten erforderlig expert eller experter.

I behandlingen av detta ärende har del- tagit, förutom ordföranden Orring, leda- möterna Berg, Gustavsson, Lewén-Eliasson, Mattsson, Mundebo, Sandberg och Wall- mark, experten Olderin, samt huvudsekre— teraren Larsson, föredragande.

Vördsamt Jonas Orring

Helmer Larsson

Bilaga 4 s. k. fria kvoten

16.1.1970

Angående försöksverksamhet inom ramen för den

Till Statsrådet och Chefen för Utbildningsdepartementet

l Nuvarande bestämmelser

För närvarande regleras tillträdet till högre utbildning, vad universitetssektorn beträffar, genom den s.k. behörighetskungörelsen (SFS 1967:450) med provisoriska bestäm— melser om tillträde till högre utbildning. Be— stämmelser om urval bland behöriga sökan- de inom denna sektor föreligger i Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i behörighets- kungörelsen (SFS 1968:112). Motsvarande bestämmelser om urval återfinns i ämbets- skrivelse 4.10. 1968 till samarbetsnämnden för socialhögskoloma.

Enligt ovannämnda bestämmelser om ur- val bland behöriga sökande indelas huvud— delen av de sökande i två grupper. I den ena gruppen, som omfattar sökande med utbild— ning i det nya gymnasiet, sker meritvärde- ring och urval efter enhetliga regler. Vad be- träffar den andra gruppen, som utgörs av sökande med studentexamen, handelsgym— nasium m. m., sker meritvärdering och ur- val efter bestämmelser som meddelas av vederbörande myndighet (universitetskans— lersämbetet respektive samarbetsnämnden). Reglerna för urvalet varierar inom universi- tetsområdet, vad beträffar den senare grup- pen, från utbildningslinje till utbildnings— linje. Denna indelning av de sökande i två grupper, liksom de enhetliga urvalsbestäm- melsema för den ena gruppen, går tillbaka på kompetensutredningens förslag (Urval till högre utbildning. Förslag till provisoriska

bestämmelser. Stencil ecklesiastikdeparte— mentet 1967: 8). En i sammanhanget viktig skillnad mellan de två grupperna är att det i princip inte är möjligt för sökande från det nya gymnasiet att tillgodoräkna tilläggs— meriter.

2 Motiveringar för försöksverksamhet med ett modifierat urvalssystem

Den allmänna tendensen i efterfrågan på högre utbildning har under senare år varit stigande. Efterfrågan har för ett flertal ut— bildningslinjer medfört att betygskraven bli- vit mycket höga. För de elever som genom- går utbildning i det nya gymnasiet har, en- ligt vad utredningen erfarit, gällande urvals— bestämmelser medfört vissa olägenheter. Många elever upplever sin studiesituation som starkt påverkad av det hårda konkur- rensläget. Detta bekräftas av den enkät som utredningen våren 1969 genomförde i gym- nasiet. Till frågan »Känner Du det som om Du var pressad att skaffa så höga betyg som möjligt?» fanns tre svarsalternativ: Nej; ja, något; ja mycket. Av samtliga kvinnliga ele- ver valde 39 procent svarsalternativet »Ia, mycket», av de manliga 29 procent. På na— turvetenskaplig linje valde ca 50 procent detta alternativ.

Det hårda konkurrensläget torde ha med- fört starka, om ock delvis svårbedömbara, styreffekter i urvalsprocessen. Inte minst torde en god studiemotivation under gym—

nasietiden vara en förutsättning för erhållan- det av för tillträde till spärrade utbildnings- linjer tillräckligt höga betyg. Emellertid finns det skäl att anta att en icke ringa del av eleverna ej upplever en tillfredsställande motivation. T.ex. ett aktivt engagemang i sammanhang som inte har direkt anknyt- ning till studierna, liksom osäkerhet vad gäl- ler den framtida yrkesinriktningen, kan för- väntas påverka de studerandes studiemoti- vation och därmed sammanhängande möj- ligheter att erhålla goda betyg. Med tanke på den mycket stora betydelse som slutbe- tyget har för särskilt de studerande i det nya gymnasiet på grund av att möjligheter saknas att förbättra konkurrensläget efter skolan, ter det sig som otillfredsställande, att t. ex. en bristande studiemotivation un- der en del av gymnasietiden kan komma att i viktiga hänseenden avgöra individens framtid. De som vid mognare ålder får in- tresse för fortsatta studier har små möjlighe- ter att få inträde till en spärrad, attraktiv utbildning om de inte har ett högt betyg från skolan.

Man har i utbildningsdebatten under se- nare tid ofta understrukit vikten av att de som genomgår högre utbildning erhåller er- farenheter från och insikter i de arbetsför- hållanden som gäller för den överväldigande delen av samhällsmedborgarna. Dylika er- farenheter torde inte kunna delges den stu- derande på samma sätt som mer teoretiska moment i utbildningen utan kräver något slag av praktisk verksamhet i form av yr- kesverksamhet. Att sådan erfarenhet vinns före de teoretiska studierna måste anses vär- defullt, emedan de studerande härigenom ges möjlighet att sätta in de förvärvade teo— retiska kunskaperna i ett större samman- hang lättare än de som saknar sådan erfa- renhet.

Undersökningar visar att en stor andel av de studerande träffar sitt mer definitiva yr- kesval först efter 21-årsåldern. I den mån yrkeserfarenhet kan ge individen ett bättre underlag för studie- och yrkesvalet, måste den anses vara av stort värde. Det har också konstaterats, att de studerande som är mer deciderade i sitt yrkesval ofta är mer fram-

gångsrika i sina mot yrkesverksamhet inrik- tade studier än sina mer osäkra kamrater.

Det bör i detta sammanhang understrykas att vad som här diskuteras inte skall jäm— föras med den —- inte minst tidigare — ofta förekommande »tillämpade» praktik, där avsikten var att den studerande - eller den presumtive studerande — skulle vinna erfa- renhet av den typ av yrkesverksamhet som respektive utbildningsväg avsågs leda till. Obligatorisk förpraktik finns alltjämt kvar inom utbildningsväsendet. Vid en del ut- bildningsanstalter har krav på denna typ av praktik successivt avskaffats. Motiven här- till torde åtminstone delvis ha varit att så- dan erfarenhet lika väl kan vinnas efter in- trädet.

De ovan antydda konsekvenserna av de nuvarande urvalsreglerna, vilka gör en ut— bildningssökande beroende av under skolti— den erhållna betyg, samt det värde som den praktiska erfarenheten synes ha vid utbild- nings- och yrkesvalet, visar enligt KU:s upp- fattning, att ett behov föreligger att pröva praktisk erfarenhet som ett led i underlaget för urval bland behöriga sökande. Ett in- slag av yrkeserfarenhet i den sökandes me- riter skulle kunna bredda meritvärderings- underlaget, vilket nu har en förhållandevis smal bas som, vad beträffar sökande från det nya gymnasiet, praktiskt taget helt ut- görs av skolbetygen. Enligt KU:s uppfatt- ning är det angeläget att en sådan bredare grund för urvalet prövas i tillräcklig omfatt- ning.

Sammanfattningsvis föreligger alltså, en- ligt den bedömning KU gjort, behov av att pröva ett modifierat urvalssystem så utfor- mat att det kan ge underlag för framtida be- dömningar av liknande urvalsmodeller och dessas vidare effekter.

3 Utformning av försöken 3.1 Inledning

Utredningen har mot bakgrund av ovanstå- ende funnit det angeläget att föreslå en för- söksverksamhet, med tillgodoräknande av huvudsakligen erfarenheter från arbetslivet,

inom ramen för den s.k. fria kvoten. Av bl.a. tekniska skäl föreslås att försöken ge- nomförs i begränsad skala, omfattande en- dast några få utbildningslinjer. Utredningen har främst diskuterat två utbildningsvägar: läkar- och socionomutbildning.

Intagningen till medicinsk fakultet uppgår för närvarande till 478 platser per termin. Den största intagningen sker vid karolinska institutet i Stockholm med 160 platser per termin. Antagningen administreras av uni- versitetskanslersämbetets centrala antag- ningsenhet (här fortsättningsvis kallad CA). Av tekniska skäl bör försökverksamheten omfatta endast intagningen till utbildningen iStockholm.

Intagningen till socialhögskoloma omfat- tar i dag 570 platser per termin. Antagning— en ombesörjs av samarbetsnämnden för so- cialhögskoloma och berörs ej av CA-syste- met. Härigenom finns möjlighet att låta för— söksverksamheten omfatta samtliga social- högskolor, dvs. högskolorna i Stockholm, Lund, Göteborg, Umeå och Örebro.

Redan i dag finns möjlighet att vid ur- valet tillgodoräkna praktisk verksamhet m. m., varigenom den sökande bedöms inom den s.k. fria kvoten i enlighet med 17 å i SFS 1968: 112 respektive ovannämnda äm- betsskrivelse 4.10. 1968, 6 5. Det nya i den föreslagna försöksverksamheten skulle kun- na sägas vara, att man genom tillämpnings- föreskrifter till nämnda paragrafer något formaliserar meritemas innehåll och omfatt- ning liksom även urvalsbestämmelsema inom den fria kvoten.

Vid bedömningen av de sökandes meri- ter bör riktpunkten vara, att samtliga meri- ter skall kunna sammanvägas i en helhets- bedömning av de sökande. Vid intagningen till socialhögskoloma sker för närvarande en sådan totalbedömning. Ett sådant förfa- ringssätt ställer vissa krav på bedömnings- normemas utformning. Normerna bör kon— strueras så, att bedömningen blir överskådlig och entydig. Vidare bör de utformas på så- dant sätt att det blir möjligt att informera de sökande om vilka bedömningsgrunder som tillämpas. Hittillsvarande erfarenheter av s.k. ren individuell bedömning inom fria

kvoten, varvid intagningsmyndigheten måste verkställa urvalet utan att ha stöd av rikt- linjer för bedömningen, indikerar att så- dana urval lätt blir inkonsekventa och i det närmaste omöjliga att dokumentera i till- fredsställande utsträckning.

3.2 Den praktiska meriteringens omfattning

De ovannämnda tillämpningsföreskrifterna måste innehålla uppgifter om den praktiska meriteringens omfattning. Sålunda bör en viss minimitid för praktisk verksamhet krä- vas. Som sådan minimitid föreslås minst 12 månaders heltidsarbete. Även deltidsarbete bör tillgodoräknas efter vederbörlig omräk- ning. Denna minimitid innebär att antag- ningen uppskjuts minst ett år för den som efter genomgång av gymnasiet skaffar sig praktiska meriter. Det bör dock observeras att för en del av de antagna, inom ramen för det här skisserade systemet, antagning över huvud taget inte varit aktuell utan en meri- teringsmöjlighet av här avsett slag. För de fall, där effekten av den föreslagna tilläggs- meriten endast innebär att de vidare stu- dierna uppskjuts, kan ändå vissa positiva ef- fekter av de ändrade urvalsvillkoren för- väntas.

Vidare bör uppställas krav på viss mini- mitid för varje sammanhängande anställ- ningsperiod, förslagsvis sex månader.

3.3 Den praktiska meriteringens innehåll

Av praktiska skäl föreligger här endast två möjligheter. Antingen begränsas erfarenhets- området till några noggrant definierade om- råden eller ges möjlighet att tillgodoräkna samtliga typer av yrkesverksamhet. I det senare fallet bör även omvårdnad av egna eller andras barn under 16 år eller därmed jämförlig sysselsättning kunna tillgodoräk- nas. Varje försök att skapa regler som ligger mellan de nämnda modellerna leder till svåra gränsdragningsproblem vid bedömning av erfarenhet inom olika yrkesområden och bör i varje fall tills vidare undvikas. Med hänvisning till främst vissa risker för ogynn- samma effekter på arbetsmarknaden för det

fall, att endast några få erfarenhetsområden tillgodoräknas, föreslås att samtliga typer av yrkes- och vårdnadserfarenhet (med vissa villkor) tillgodoräknas. Viss hänsyn bör dock kunna tas till sådana erfarenheter som kan anses speciellt meriterande. Som ut— gångspunkt vid värderingen bör dock den sammanlagda tiden räknas. Vidare bör kor- tare utbildning som hänger samman med se- nare tillägnad yrkeserfarenhet kunna inräk- nas i den yrkesverksamma tiden.

För tillgodoräknande av den praktiska er- farenheten som merit vid urvalet bör enligt utredningens uppfattning krävas att erfaren— heterna avser anställning (motsvarande).

3.4 Den fria kvotens dimensionering i för- söksverksamheten

För att den föreslagna försöksverksamheten skall kunna ge någon mätbar effekt måste till den fria kvoten avsättas en större andel av de tillgängliga kursplatserna än som nu är fallet. Andelen frikvotintagna till läkarut- bildningen var höstterminen 1969 maxime- rad till 15 procent och uppgick i verklighe- ten till 5,9 procent. Vid socialhögskoloma uppgick den fria kvoten till 20 procent.

Hur stor andel av platserna som skall om- fattas av försöksverksamheten måste bedö- mas mot bakgrunden av bl. a. att gällande urvalsbestämmelser genom en alltför stor fri kvot kan sättas ur spel. Utredningen före- slår en ökning av den fria kvoten till högst 30 procent vid de aktuella utbildningslin— jerna.

Inom denna fria kvot måste viss del av platserna avsättas för dem som på grund av visst slags behörighetsgrund enligt författ- ningen skall hänföras dit. Vid intagningen till medicinsk utbildning höstterminen 1969 besattes drygt tre procent av kursplatsemå med sådana sökande. Med hänsyn till att denna grupp kan komma att växa allt ef- tersom bestämmelserna om den fria kvoten blir mer kända och olika frikvotsgrupper, t. ex. utländska studenter och personer med slutbetyg från gymnasiet innehållande både siffer- och bokstavsbetyg, kan komma att växa, bör tillräckligt utrymme avsättas för

dessa ordinarie frikvotssökande. Återstående platser reserveras för sökande med tilläggs- meriter i form av yrkeserfarenhet och mot- svarande. Denna senare del av den fria kvo- ten kallas nedan särskild fri kvot. (sfk), me- dan den övriga delen benämnes ordinarie fri kvot (ofk).

De ovan föreslagna procentsiffrorna bör omprövas inför varje antagningstillfälle och föreslås främst gälla det första ansöknings- tillfälle som berörs av den föreslagna för— söksverksamheten. ' '

3.5 Bedömning och urval— rutiner och mo- deller

Inledning

En av förutsättningarna för en försöksverk- samhet inom ramen av en utvidgad fri kvot är, att bedömning och urval inom den sär- skilda fria kvoten i ganska stor utsträckning formaliseras. För att det -i framtiden över huvud taget — ens teoretiskt — skall bli möj- ligt att i större skala tillämpa liknande mo- deller för urval,-måste en.-sådan formalise- ring komma till—stånd. Även ur de sökandes synvinkel måste öppet redovisade bedöm- ningsnormer framstå som i högsta grad ef- tersträvansvärda. Detta behöver inte hindra att en intagningsnämnd (motsvarande) får viss rörelsefrihet, och att den i undantagsfall kan gå utanför de formella reglerna.

Intagningsorgan

Intagningen till socialhögskoloma utförs av samarbetsnämnden för socialhögskoloma, Vid den i dag tillämpadevbehandlingen inom den förhållandevis stora fria kvoten görs ingen formell åtskillnad mellan sökande med olika meriteringsbakgrund. En viss kvote- ring torde dock i praktiken tillämpas inom den fria kvoten. Inom nämnden har viss praxis utformats för bedömningen. Beträf- fande intagningen till socialhögskoloma in- nebär den föreslagna försöksverksamheten huvudsakligen, att man inom den fria kvo- ten ger ett större utrymme för sökande med gymnasiekompetens. och meriter i form av

praktisk erfarenhet.

Vad gäller medicinarintagningen i Stock- holm bör en särskild intagningsgrupp in- rättas. Denna bör endast behandla intag- ningen till sfk, medan ofk bör behandlas vid centrala antagningsenheten vid univer- sitetskanslersämbetet (CA). Gruppen har att hålla kontakt med samarbetsnämnden för socialhögskoloma och CA. Speciellt moti- veras detta av att en framtida utvärdering av försöksverksamheten härigenom kan un- derlättas samt vidare att kontakt blir nöd- vändig vad gäller sökande som samtidigt ansökt till socialhögskoloma och/eller så- dan spärrad utbildning till vilken intag- ningen ombesörjs av CA.

Storleken av denna grupp får bestämmas med utgångspunkt i det antal institutioner eller intressegrupper som skall representeras i gruppen. Med tanke på att den särskilda intagningsgruppen skall vara en arbetande grupp, som utför bedömningen av de sökan- de efter gemensamma riktlinjer, bör dock antalet medlemmar hållas lågt. I gruppen bör ingå representanter för universitetskans- lersämbetet, läkarutbildningen, de studeran- de samt arbetsgivare- och arbetstagarintres- sen.

Antalet sökande

Vid de första ansökningstillfällena under försöksverksamheten kommer sannolikt en- dast ett mindre antal sökande att ha merite- rat sig genom anställning, och bedömningen av meriterna kommer därmed att vara ett mindre problem, oavsett vilka regler som gäller för bedömningen.

Vid senaste intagningen var antalet sö- kande 2 517 (förstahandssökande, totalt dock 3 271) till läkarutbildning och 3 726 till socionomutbildning. Möjligheten att me- ritera sig på annat sätt än enbart genom be- tyg kan möjligen locka ytterligare ett rela- tivt stort antal sökande till respektive ut- bildning. Många sökande som ej antagits ett år kan tänkas återkomma för bedömning inom den fria kvoten vid antagningen ett år senare. Detta gäller under förutsättningen 'att de sökande har så stort intresse för att

utbilda sig till läkare respektive socionom att de är beredda att skaffa sig minst 12 må- naders yrkeserfarenhet. De sökandes antal kommer att bli starkt beroende av detta in- tresses styrka hos de sökande.

Enligt KU:s uppfattning bör systemet för bedömning och urval av sökande med yr- keserfarenhetsmeriter vara så konstruerat och dimensionerat att det har kapacitet för ca 2 000 sökande till vardera utbildningen, även om till en början ett betydligt mindre antal kommer att begagna sig av möjligheten att förvärva meriter genom anställning.

A nsökningshand lingar

Som hjälp vid bedömningen av anställnings- meriter skall finnas anställningsintyg utfär- dade efter centralt utformade anvisningar. I detta intyg preciseras, vilka konkreta ar- betsmoment som ingått i anställningen och under hur lång tid denna varat. Uppgift om längre sjukdomsperiod eller annan frånvaro under anställningsperioden bör även ingå. På grund av bl. a. svårigheterna att jäm- föra vitsord från olika arbetsgivare bör som regel värdeomdömen ej förekomma i an- ställningsintyget eller avseende fästas vid så- dana omdömen.

Uppgifterna i anställningsintyg bör till- sammans med övriga uppgifter om den sö- kande ligga till grund för den individuella bedömningen som bör ske efter vissa rikt- linjer.

Till anställningsintyget bör även fogas en sammanställning, enligt ett fastställt formu- lär, över de meriter den sökande önskar åberopa. Av ansökningshandlingen framgår bl. a. i vilken prioritetsordning sökta utbild- ningar angivits.

Via ansökningshandlingarna är det även möjligt att insamla biografiska data om den sökande, t. ex. rörande fritidsaktiviteter el- ler omständigheter kring studiemeriternas förvärvande. Det måste emellertid under- strykas, att det här måste vara frågan om omfattande erfarenheter av kvalificerat slag.

Beträffande sökande med tilläggsmeriter till medicinsk fakultet i Stockholm bör före- skrivas, att sådana sökande skall insända

ansökningshandlingar direkt till intagnings- gruppen. Detta torde vara nödvändigt av tidsskäl. Viss samordning med CA förut- sättes dock vad beträffar maskinell beräk- ning av genomsnittsbetyg etc.

Sådana sökande som dessutom önskar konkurrera bland de ordinarie sökande till medicinsk utbildning (grupp 1 och 2 samt ofk) får i vanlig ordning även insända sed— vanliga ansökningshandlingar till CA.

Meritvärdering och urval

Som villkor för inplacering i den särskilda fria kvoten föreslås gälla, förutom uppfyl- lande av kraven för behörighet, minst 12 månaders erfarenhet av anställning (motsva- rande). Betygsmedelvärdet bör invägas i den totala bedömningen, vilket nödvändiggör att övriga meriter på lämpligt sätt poängsätts. Utredningen föreslår att varje månads meri- teringsgrundande anställning (motsvarande) åsätts 0,04 poäng. Som maximigräns före- slås fem år, motsvarande 2,4 poäng. Denna maximigräns tillämpas för närvarande vid socialhögskoloma. Särskilt kvalificerad yr- keserfarenhet uppgående till minst ett år (exempelvis vårdarbete) bör ges ett kvali- tetstillägg på 0,15 poäng.

Kortare utbildning, som direkt förbere- der för yrkesverksamhet, bör kunna inräk- nas i den yrkesverksamma tiden. Eftergym- nasial och annan utbildning bör, vad be- träffar studier vid filosofisk fakultet m.m. fram till intagningen våren 1971, i detta sammanhang kunna ges visst mindre tilläggs- värde i enlighet med intagningsmyndighe- tens anvisningar och gruppens (nämndens) bedömning. Utbildning som enligt detta för- slag skall tillgodoräknas kan emellertid ald- rig ensam föranleda tillgodoräknande. Ett grundvillkor härför är minst 12 månaders yrkesverksamhet.

Den som sökt en viss utbildning som första alternativ måste anses ha större stu- diemotivation och intresse för utbildningen i fråga än den som valt utbildningsvägen i andra eller tredje rummet osv. Av detta skäl föreslås att hänsyn tas till den ordning i vil- ken olika utbildningar söks (se nedan).

Den på olika grunder erhållna samman- lagda poängsumman adderas slutligen till medelbetyget, i förekommande fall omräk- nat till femgradig skala och beräknat på sedvanligt sätt. Den på så sätt erhållna po— ängsumman benämns nedan urvalspoängen.

Urvalet föreslås ske på följande sätt. I första hand sker rangordning efter urvals- poäng. Vid lika urvalspoäng bör i andra hand beaktas den sammanlagda yrkeserfa- renhetens längd. I tredje hand beaktas sär- skilda omständigheter, såsom mer omfat- tande fritidsverksamhet, förtroendeuppdrag och liknande. I fjärde rummet bör hänsyn tas till utbildningens prioritetsordning. Det- ta innebär att vid annars lika poängställ- ning m. m. härvid den intages som priori- terat den aktuella utbildningslinjen eller -or- ten högst. I femte hand beaktas betygsme- delvärdet.

4 Uppföljning av försöksverksamheten

Verkningar av det modifierade urvalssyste- met bör studeras med avseende på i första hand '

a) intagningsnämndens (-gruppens) sätt att fungera '

b) antalet sökande, som begagnar sig av möjligheten att meritera sig—genom yrkes- verksamhet, och antalet som tas in på grund- val av anställningsmeriter

c) skillnader i bakgrund hos de grupper som söker till berörda utbildningar med och utan anställningsmeriter

d) effekter på de sökandes förberedelser (val av anställning m. m.) efter avslutad skola.

Vidare kan studeras

e) inverkan av bestämmelserna om till- läggsmeritering på de sökandes skolarbete under gymnasietiden .

f) studieresultatet hos de studenter som intagits inom sfk. »

Av de sex ovanstående frågeställningarna föreslås att i första hand a, b, c och d stu- deras under den tid försöksverksamheten pågår.

Intagningsnämndens (-gruppens) sätt att fungera kan studeras dels genom registre—

ring av anställningspoängens fördelning och av ledamöternas bedömning, dels genom in- tervjuer med de .i gruppen ingående perso- nema.

Frågeställningama b och c belyses genom uppgifter som kan inhämtas via ansöknings- handlingama och genom sedvanlig intag- ningsstatistik. Sökandegruppemas samman— sättning kan studeras med avseende på be- tyg, hemort och kön. De sökandes förbere- delser (d) bör kunna kartläggas genom en eller flera enkäter.

Att kartlägga i vad mån urvalsbestäm- melsema vid intagning till läkar- och socio- nomutbildningama har någon allmän inver- kan på den underliggande skolan som hel- het torde vara svårt med tanke på att så få elever direkt berörs av bestämmelserna. Uppföljningen torde få begränsas till frågan hur bestämmelserna om tilläggsmeritering påverkat de sökande till berörda utbildnings- linjer i arbetet under gymnasietiden. Upp- gifterna skulle i så fall inhämtas genom en- kät. ,

En undersökning av studieresultatet hos de grupper som tas in på grundval av an— ställningsmeriter kan bli av begränsat värde på grund av bl. a. de på denna grund in- tagna gruppernas ringa storlek. Detta gäller även sedan hela sfk utnyttjats, eftersom de olika studieortema antagligen inte är jäm- förbara med avseende på undersöknings- gruppernas, bakgrundsdata. Insamlingen av studieresultaten ligger under alla omständig- heter förhållandevis långt fram i tiden.

5 I n formationsbehov

En modifiering av gällande antagningsbe- stämmelser enligt-' ovan förutsätter en om- fattande informationsverksamhet. En ut- ökad information angående den fria kvoten torde under alla omständigheter vara väl- motiverad.

Informationen måste finnas tillgänglig ti- digt med hänsyn-till de sökandes förberedel— ser och vara så utförlig att de sökande har möjlighet att själva bedöma sina utsikter att erhålla utbildningsplats.

Försöksverksamheten bör igångsättas sna— rast möjligt. Under förutsättning att tillräck- liga förberedelser för antagningsförfarandet hunnit vidtas inom främst CA-systemet fö- reslår utredningen, att verksamheten inleds vid intagningen till vårterminen 1971.

7 Hemställan

Med åberopande av vad ovan anförts hem— ställer kompetensutredningen om anordnan- de av viss försöksverksamhet innebärande bl. a.

att fr.o.m. intagningen avseende vårter- minen 1971 till socialhögskoloma samt me- dicinsk fakultet i Stockholm den s. k. fria kvoten tills vidare skall omfatta högst 30 procent av det totala antalet utbildnings- platser,

att den härvid erhållna ökningen av plat- serna reserveras för sökande med minst tolv månaders praktisk erfarenhet från anställ- ning,

att bedömningen av yrkeserfarenhet m. m. sker i enlighet med vad som ovan fö- reslagits,

att de ovan nämnda procenttalen efter hand omprövas så snart erfarenhet av för- söksverksamheten föreligger samt

att en särskild intagningsgrupp, med sam- mansättning enligt ovan, inrättas vid medi- cinska fakulteten i Stockholm för urval bland sökande med meriter av ovannämnt slag.

I ärendets handläggning har deltagit, för- utom ordföranden Orring, ledamöterna Berg, Gustavsson, Lewén-Eliasson, Matts— son, Mundebo, Sandberg och Wallmark, ex- perten Olderin samt experten Ohlin, före- dragande. Mot beslutet angående förslag om försöksverksamhet har ledamöterna Berg, Mundebo och Wallmark avgivit bifogad re- servation.

Vördsamt

Jonas Orring Mats Ohlin

Vi delar majoritetens mening att yrkeserfa- renhet bör kunna uppväga brister i formell meritering vid antagning till spärrad utbild— ning, men har likväl icke funnit oss kunna biträda det nu framlagda förslaget. Vår mo- tivering för detta ställningstagande är föl- jande.

1. Den yrkeserfarenhet som enligt vår me- ning bör kunna ge meritpoäng är sådan, som kan bedömas vara av relevans för den sökta utbildningen och den yrkesverksamhet den- na avser. Enligt majoritetens förslag skall all verksamhet —— och även viss utbildning — ge meritpoäng, vilket sålunda enligt vår mening icke är motiverat.

2. Vid ett genomförande av majoritetens förslag kommer sannolikt ett stort antal sö- kande, vilkas betygsmeritering ligger på samma poäng som den sist antagnes eller strax under lägsta intagningspoäng, att för- söka komplettera sina meriter genom sådan verksamhet, som enligt förslaget ger extra meritpoäng. Det rör sig sålunda här om ex— akt samma kategori studerande, som den som enligt ännu gällande regler (för sökan- de med studentexamen) kompletterar sina meriter genom studier vid filosofisk fakul- tet. Samma skäl, som talade för 1968 års beslut om avskaffande (för det nya gymna- siets elever) av sistnämnda meritkomplette- ringsväg, talar sålunda enligt vår mening emot majoritetens förslag.

3. Den av majoriteten nu föreslagna me- ritkompletteringsmöjligheten kommer san- nolikt att prövas av ett avsevärt större antal studerande än som med tillämpning av de föreslagna reglerna kommer att antagas till ifrågavarande utbildningar. För de till slut ändå ej antagna innebär meritkomplettering- en förlust av utbildningstid.

4. Ett genomförande av majoritetens för- slag innebär en höjning av lägsta meritpo- äng för dem som antages uteslutande på grundval av gymnasiebetyget. Mot bakgrund av vad som anförts under punkterna 2 och 3 ovan anser vi denna höjning omotiverad.

5. Enligt majoritetsförslaget regelbindes handhavandet av den fria kvoten på ett sätt

som helt strider mot det med den fria kvo- ten avsedda syftet. Att då fortfarande tala om »fri» kvot synes oss oegentligt.

Under hänvisning till det ovan anförda vill vi, i stället för majoritetens förslag, förorda regler av den innebörden, att den som un- der någon längre tid, t.ex. fem år, varit verksam inom vissa angivna yrken ges för— tur vid antagning till viss spärrad utbild- ning, under förutsättning att vederbörande uppfyller de för sistnämnda utbildning upp— ställda särskilda förkunskapskraven. Dessa regler skulle t. ex. tillämpas i aVseende på sjuksköterskor, som vill vidareutbilda sig till läkare.

Vi vill slutligen framhålla att kompetens- utredningens särskilda expertgrupp för in— tagningsfrågor icke ansett sig kunna tillstyr- ka majoritetsförslaget.

Stockholm den 7 januari 1970 Håkan Berg Ingemar Mundebo

Gunnar Wallmark

Bilaga 5 KU:s direktiv

Utdrag av protokollet över eckle— siastikärenden, hållet inför Hans Kungl. H öghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på Stockholms slott den 8 oktober 1965.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, stats— rådet Edenman, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utredning rörande gymnasie- och fackskoleutbildningens kompetensvärde m. m. och anför.

1. Kompetensfrågor av skilda slag har i samband med bl. a. de senare årens refor— mer inom utbildningsväsendet ägnats bety- dande uppmärksamhet. ]. 1. Frågan om kompetensvärdet av grundskolans utbildning behandlades i prop. 1962: 54 angående reformering av den obli- gatoriska skolan m.m. (s. 294) med ut- gångspunkt i de principiella synpunkter och förslag som framförts av 1957 års skolbered- ning. I mars 1962 uppdrog Kungl. Maj:t åt skolöverstyrelsen att — efter översyn, i erfor— derligt samråd med andra ämbetsverk, av gällande bestämmelser om inträdesfordring- ar för olika utbildningsvägar och om merit- värdering — avge de förslag på området, som översynen kunde föranleda. Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 10 mars 1965 redovisat sina överväganden och lagt fram förslag till bestämmelser i ämnet.

1. 2. I prop. 1964: 50 angående reform av universitetens och högskolornas organi-

sation och förvaltning (3. 156) berördes vissa frågor angående behörighet och meritvärde- ring vid intagning till akademiska läro- anstalter. Vid behandlingen härav förklara- de jag mig ämna pröva frågan om en över- syn i syfte att göra bestämmelserna rörande meritvärderingsgrunderna för urvalet bland de sökande till spärrade utbildningslinjer mera enhetliga. Vidare berördes frågan om intagningen av studerande till de ämnen inom filosofisk fakultet, i vilka viss intag- ningsspärr erfordras. Reglering av intag- ningsförfarandet har sedermera skett i 81 och 82 %% universitetsstadgan den 4 juni 1964 (nr 461).

Vissa med sistnämnda förhållanden sam- manhängande frågor utreds f.n. inom uni- versitetskanslersämbetet. Denna utredning syftar till att förteckna de ämnen inom filo- sofisk fakultet i vilka intagningsspärr f.n. förekommer samt avge förslag till dels erfor— derliga föreskrifter om intagning till studier i spärrade ämnen vid sådan fakultet, dels fördelningen mellan central och lokal admi- nistrativ myndighet av ansvaret för intag— ningen.

I detta sammanhang kan slutligen näm- nas att ett av universitetskanslersämbetet avgivet förslag om slopande av kravet på realexamenskunskaper i ett tredje främman— de språk som villkor för inskrivning vid vissa fakulteter bifallits av Kungl. Maj:t genom kungörelsen den 15 juni 1965 (nr 463) om behörighet att inskrivas som stu—

derande vid universiteten och vissa hög— skolor.

l. 3. I prop. 19641171 angående refor- mering av de gymnasiala skolorna m.m. (s. 430) uppmärksammades flera därmed sammanhängande kompetensfrågor. Jag gjorde i propositionen vissa uttalanden om principerna för intagning till de gymnasiala skolorna och i anslutning till dessa har Kungl. Maj:t på min föredragning den 22 januari 1965 uppdragit åt skolöverstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter i ämnet. Överstyrelsens i det föregående (jfr 1. 1.) nämnda förslag rörande kompetensvärdet av grundskolans utbildning ansluter sig när det gäller intagningen till gymnasial utbildning till riktlinjer som angaVs i propositionen.

I det följande tar jag främst upp frågor som sammanhänger med gymnasie- och fackskoleutbildningens kompetensvärde. Dessa frågor är som jag framhöll i prop. 19642171 både var för sig mycket kom- plicerade och därtill på olika sätt invävda i varandra. Skolöverstyrelsen, arbetmark- nadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkes- utbildning framlade i skrivelse den 1 nov— ember 1962 bl. a. förslag om inrättande av ett permanent statligt organ, ett kompetens- råd, för samordning av uppgifterna på kom- petensområdet. Gymnasieutredningen fram- höll behovet av detta råd eller en motsvar- ande institution. I nyssnämnda proposition uttalade jag att ett dylikt organ enligt min mening inte var någon lämplig anordning och ansåg det mest ändamålsenligt att hela det komplicerade problemkomplex, som kompetensfrågorna för gymnasiet och fack- skolan utgjorde, bleve föremål för en sam— lad utredning.

l. 4. Det utredningsarbete som enligt vad jag förut anfört bedömts vara påkallat be- träffande gymnasiets och fackskolans kom- petensvärde samt intagningsnormer och meritvärderingsnormer i fråga om universi- tet och högskolor synes nu böra komma till stånd genom särskilda sakkunniga.

Dessas huvuduppgift kan i korthet sägas bli att överväga och framlägga förslag dels om och i vilken mån statligt reglerad utbild- ning bör anknytas till gymnasium och fack-

skola, dels hur bestämmelserna för intagning till sådan utbildning bör utformas. Med ut- bildning avser jag, både här och i det följan- de, inte bara sådan utbildning, som bedrivs vid läroanstalter av olika slag, utan även så— dan utbildning hos anställningsmyndighet, som krävs för fortsatt anställning hos myn- digheten.

2. Som utgångspunkter för de sakkunni- gas arbete vill jag ange vissa principiella riktlinjer. I sina huvuddrag återfinns dessa i prop. 1964: 171 och föranledde ingen er- inran vid riksdagsbehandlingen (SäU I höst- sessionen, rskr 407). En fundamental regel då det gäller att uppställa behörighetsvillkor för en viss ut— bildning i form av krav på förutbildning bör vara att dessa villkor grundas på vad som är sakligt motiverat med hänsyn till den fortsatta verksamheten. Tendenser att låta prestigesynpunkter eller andra ovid- kommande omständigheter påverka utform- ningen av behörighetsvillkor måste självfallet motverkas. I en tid med stark satsning på utbildning även utöver den obligatoriska kan emellertid utvecklingen successivt leda till att den reella förutbildningsnivån bland de sökande till en viss utbildning eller karriär kommer att så småningom ligga över den formellt uppställda nivån. Det kan då i vis- sa fall vara ändamålsenligt att utnyttja detta förhållande genom att revidera ut— bildningsplanerna så att det förändrade re- kryteringsläget effektivt utnyttjas. Detta kan sedan i sin tur föranleda omprövning av behörighetsvillkoren. Självfallet får en sådan omprövning inte genomföras i oreg- lerade former. I fråga om det offentliga utbildningsväsendet måste sålunda beslut fattas av de ansvariga myndigheterna. Jag vill starkt understryka vikten av att höjning av behörighetskrav måste ske med stor åter- hållsamhet. Resultatet kan annars bli att man utestänger sökande som inte fått den högre förutbildningen men eljest har goda, kanske i vissa fall bättre förutsättningar än övriga sökande för den tilltänkta utbild- ningen eller karriären. I anslutning till det sist nämnda vill jag vidare framhålla att det i själva verket of-

tast är angeläget att till en utbildningsväg kunna rekrytera personer med varierande förutbildning och erfarenheter i fråga om såväl nivå som inriktning. På många om- råden i samhället är det sålunda värdefullt om de som verkar där har en skiftande er- farenhetsbakgrund. En viktig förutsättning för att utbildningsväsendet skall fungera rationellt är att behörighetsreglerna inte präglas av ett snävt betraktelsesätt. Möjlig- heter måste sålunda finnas att på olika vägar meritera sig för en viss utbildning eller ett visst yrke.

De riktlinjer jag nyss angett för kompe- tensfrågornas prövning kan tekniskt sett försvåra en lösning, men detta får inte hindra att de sakkunniga vid sin prövning av behörighetsvillkor och meritvärdering utgår från dessa riktlinjer. Intagningsbestäm— melserna måste sålunda utformas så att personer som sakligt sett är väl meriterade för en viss utbildning får reella möjligheter att komma i fråga oavsett på vilket sätt de förvärvat sina kunskaper, färdigheter och förutsättningar i övrigt.

Jag vill kraftigt understryka, att den här skisserade övergången från nuvarande sys- tem till ett system mer byggt på de reella studieförutsättningarna inte får innebära någon sänkning av kvalitetskravet. En dylik sänkning skulle kunna leda till förlängda eller, i växande grad, icke fullföljda stu- dier. I en tid då samhällets resurser an- strängs till det yttersta för att genomföra utbildningsväsendets expansion är detta en utveckling som inte kan accepteras.

För att bland ett större antal sökanden med tillräckliga förkunskaper i möjligaste mån kunna välja ut dem som har de bästa förutsättningarna att genomföra studie- gången, är det angeläget att tillskapa ett ur- valssystem som också tar hänsyn till sådana egenskaper hos den sökande, vilka inte kan dokumenteras i form av betyg o.d.

De angivna riktlinjerna har giltighet in- om utbildningsväsendet i dess helhet. Den nu aktuella utredningen föranleds emeller- tid i första hand av de förändringar som beslutats beträffande uppbyggnaden av det gymnasiala skolväsendet. Som tidigare

nämnts skall utredningen främst ta sikte på gymnasiet och fackskolan men därutöver bör med hänsyn till helhetssynen på det gymnasiala skolsystemet även yrkesskolan beaktas. Kontakt med yrkesutbildningsbe- redningen kan därför erfordras i vissa frå- gor. För den som inte har grundutbildning utöver folkskolan eller grundskolan, men som senare förvärvat ytterligare utbildning eller erfarenhet, bör de sakkunniga vidare finna ett system för bedömning av behörig— heten till högre studier.

3. Spörsmålen rörande fackskolans kom- petensvärde får självfallet sin karaktär av att denna skola i det stora hela är en ny- skapelse. Därtill är den än så länge kvanti- tativt inte särskilt omfattande och den blir inte utbyggd i hela landet förrän i slutet av detta decennium. I den mån fackskolan er- sätter vissa utbildningslinjer inom det nu- varande skolväsendet, främst inom yrkes— skolan, vilket i viss mån är fallet i fråga om fackskolans ekonomiska och tekniska linjer, bör det vara möjligt att vid prövningen av kompetensfrågorna anknyta till förhållan- dena i fråga om dessa äldre utbildningsvä- gar. Då jämförelsemöjligheter saknas — och jag vill erinra om att jag i prop. 1964: 171 framhållit att man bör vara försiktig med långtgående jämförelser mellan fackskolan och annan, nu existerande utbildning — blir prövningen av kompetensfrågorna väsent— ligt svårare. Givetvis är det såsom jag också framhållit i nyssnämnda proposition av be- tydelse att klarhet så långt möjligt skapas beträffande fackskolans kompetensvärde. Likväl är det ett problem som synes kun- na lösas först successivt.

3. 1. Frågan om fackskolans kompetens— värde för utbildning som tillhör grund- skolans kompetensområde kommer tills vidare att lösas i och med att ställning tas till skolöverstyrelsens i det föregående nämnda förslag. I princip behöver de sak— kunniga därför icke behandla fackskole- kompetensen i relation till nyssnämnda ut— bildning. Om det därvid gäller tekniska frågor om beräkning av meritvärde av fackskolutbildningen förutsätter jag att ut- redningen samråder med skolöverstyrelsen.

Därutöver kan skäl tänkas som talar för att en viss utbildning eller karriär undantas från grundskolans kompetensområde och överförs till fackskolans. Jag vill emellertid erinra om vad jag i föregående avsnitt fram- hållit om nödvändigheten av stor försiktig— het och återhållsamhet med dylika höj- ningar av behörighetskraven. Om sådana över huvud taget bör komma i fråga kan det gälla endast enstaka fall och då inom de utbildningsområden som i dag inte krä- ver gymnasieutbildning men där under lång— re tid de sökande i mycket stor utsträckning har sådan förutbildning.

3. 2. Man befinner sig härvidlag inom eller på gränsen till vad man brukar kalla området för icke-akademisk, postgymnasial fackutbildning. Som jag framhållit i prop. 1964: 171 räknar jag med att hela detta fält i princip skall tillhöra fackskolans kompe- tensområde. Det bör ankomma på utred- ningen att nu närmare penetrera dessa frå- gor men jag vill understryka att undantag från den angivna principen kan komma i fråga endast om mycket starka skäl kan anföras härför. I stället bör undersökas om inte bland de postgymnasiala utbildnings- vägar, som i dag kräver studentexamen eller motsvarande såsom förutbildning, finns åtskilliga som bör kunna grundas på fackskolekompetens. I viss mening bör detta, såsom jag strax skall återkomma till, även gälla den akademiska postgymnasiala utbildningen.

4. Såsom en följd av reformeringen av gymnasiet måste bestämmelserna rörande intagningen vid universitet och högskolor — liksom vid övriga postgymnasiala utbild- ningsvägar — under alla förhållanden bli föremål för en omfattande teknisk översyn. Skäl talar emellertid såsom jag anfört i prop. 1964:171 för att därutöver vidtas åtgärder av mera principiell natur. Bl. a. bör som jag tidigare angett en översyn ske av bestämmelserna rörande meritvärderings- grunderna för urvalet bland de sökande till spärrade utbildningslinjer (jfr 1.2). Därut- över bör även principerna för anknytning mellan de akademiska läroanstalterna och det underliggande skolväsendet i detta sam-

manhang tas upp till en förutsättningslös prövning. Den senaste tidens utveckling mot akademisk undervisning i nya former omfattande helt nya grupper av medborg- are i vårt land — jag tänker därvid bl. a. på radiokursen i statskunskap — liksom den förändrade syn på universitetsutbildningen, som den snabba kvantitativa expansionen medfört, gör det motiverat att ompröva gällande formella regler för behörighet till akademiska studier. I prop. 1964: 171 har jag också antytt att detta är ett viktigt spörsmål. Jag vill vidare erinra om att stats- utskottet i ett utlåtande (SU 1965: 90) ny- ligen har uttalat sig positivt beträffande åt- gärder som möjliggör för personer som inte uppfyller de formella behörighetskra- ven i deras nuvarande utformning att vinna inträde vid universitet och högskolor.

4. 1. Enligt gällande bestämmelser upp- ställs ett allmänt behörighetsvillkor för till- träde till högre studier vilket i stort sett innebär krav på studentexamen. Vissa mot- svarande kompetenser, bl. a. handelsgym- nasieexamen, folkskollärarexamen och gym- nasieingejörsexamen ger numera också till- träde. Jag vill dock erinra om att det först nyligen beslutats att sistnämnda examen skall ge generell behörighet i och med att kravet på kunskaper i ett tredje modernt språk borttagits (jfr 1.2).

I prop. 1964: 171 har jag uttalat, att jag funnit det lämpligast att tills vidare upp- ställa ett allmänt behörighetskrav, som i möjligaste mån motsvarar nuvarande krav på studentexamen. Jag förordade sålunda att den som i fullständig lärokurs i gym- nasiet erhållit ett slutbetyg från årskurs 3, vars medelvärde uppnår ett viSst lägsta värde, skulle äga allmän behörighet för till- träde till högre studier. Medelvärdet borde fastställas av Kungl. Maj:t och tills vidare fixeras till 2,3. Förslaget framlades emeller- tid i avvaktan på resultatet av en mera in- gående prövning av behörighetsfrågan. Det bör som jag nämnt ankomma på de sak- kunniga att ta upp detta spörsmål till förut— sättningslös prövning.

Frågan är om en allmän behörighetsregel knuten till fullständig gymnasieutbildning

eller motsvarande behöver utformas lika kategoriskt som hittills. Vid remissbehand- lingen av gymnasieutredningens betänkande framkom uppslag som innebar att det all- männa behörighetsvillkoret borde överges och ersättas med för varje särskilt akade- miskt ämne eller studielinje speciella be- hörighetsbestämmelser.

Att det från ren utbildningssynpunkt är de speciella behörighetskraven som är det väsentliga synes klart. Men även om man från strikt utbildningssynpunkt skulle kun- na nöja sig med att uppställa behörighets- krav av denna karaktär vore detta otvivel- aktigt ett mycket radikalt avsteg från den grundsyn som hittills präglat vårt utbild- ningsväsen. Det allmänna behörighetskra- vet i form av studentexamen eller motsva- rande bör ses som ett uttryck bl. a. för att samhället inte vill utbilda specialister inom snävt avgränsade sektorer utan människor som har kunskaper i och förmåga att in- tressera sig för frågor även utanför sitt fack. Denna grundsyn bör enligt min me- ning gälla även framgent. Fortfarande bör därför i någon form finnas ett behörighets- krav av allmän karaktär. Det bör emeller- tid kunna tillgodoses på olika sätt, även genom sådana kunskaper och erfarenheter, som inte har förvärvats i skolmässiga stu- dier. Jämsides med det allmänna villkoret för tillträde till högre studier kan dock även speciella krav behöva uppställas. Jag åter- kommer i det följande till denna fråga.

Jag är självfallet medveten om att en ändring av behörighetsbestämmelsema i antydd riktning kan komma att ytterligare öka trycket på det högre utbildningsväsen- det. De svårigheter som kan föreligga att tillgodose efterfrågan på dylik utbildning får man emellertid enligt min mening inte undanröja genom att av formella skäl ute- stänga utbildningssökande som sakligt sett är lika behöriga som de vilka får tillträde till studier. Vid en eventuellt erforderlig begränsning av tillströmmningen måste så- lunda alla utbildningssökande bedömas på samma sakliga grunder varvid riktpunkten skall vara att uteslutande beakta sökandenas reella förutsättningar för de avsedda stu-

4. 2. Det blir en av de sakkunnigas vik- tigaste uppgifter att studera och i detalj ut- arbeta förslag till lösning av behörighets- problemet, när det gäller tillträde till högre studier. Såväl de allmänna som de speciella behörighetskraven måste därvid beaktas. Beträffande den sistnämnda typen av krav måste för varje akademisk studielinje an- ges vilka förkunskaper som erfordras. Be- roende på de akademiska studiernas in- riktning kan kraven på förkunskaper växla i omfattning och karaktär. Generellt måste stor återhållsamhet iakttas i fråga om dylika speciella behörighetskrav och de måste själv- fallet utformas med hänsyn till den fram- tida strukturen hos det gymnasiala skolsy- stemet, exempelvis i avseende på gymnasiets linjeindelning.

Det allmänna villkor i fråga om bredd i förutbildning eller erfarenheter som där- utöver bör uppställas bör kunna anses till- godosett om den utbildningssökande har en gymnasial utbildning av inte alltför speciellt slag. Fullständig gymnasieutbildning och såvitt i dag kan bedömas även fullständig fackskolutbildning bör därvid anses till- räcklig. Villkoret bör emellertid kunna upp- fyllas också på annat sätt. I princip bör så- lunda erfarenheter från praktisk verksam— het inom arbetsliv och organisationer och från offentlig verksamhet m. ni. kunna jäm— ställas med fullständig gymnasial utbild- ning. Det ankommer på de sakkunniga att närmare ange hur behörigheten i dylika fall lämpligen skall dokumenteras. Jag vill sär- skilt understryka att det här gäller det all- männa kravet på bredd i förkunskaper eller erfarenheter. De speciella behörighets— villkor som därutöver behöver uppställas bör såvitt gäller teoretisk förutbildning ut- tryckas i ämnen och kurser inom det nya gymnasiet.

Jag har tidigare (p. 2) för utbildnings- väsendet i dess helhet framhållit betydel- sen av att övergången till ett nytt system för bedömning av förkunskaper och andra studieförutsättningar inte får innebära nå- gon sänkning av kvalitetskravet. Detta är inte minst viktigt i fråga om reglerna för

tillträde till högre studier. Ett system av det slag som ovan antytts, sammansatt av ett allmänt behörighetskrav i förening med sakligt motiverade speciella behörighets- krav, bör enligt min mening i möjligaste mån säkerställa att till högre studier endast sådana sökande kommer att antagas som har förutsättningar att på ett tillfredsstäl— lande sätt tillgodogöra sig den av samhället erbjudna undervisningen.

En ändring av bestämmelserna angående behörighet för tillträde till högre studier på antytt sätt får emellertid en rad konse- kvenser som måste undersökas ingående.

Vissa av dessa konsekvenser samman- hänger med skolsystemets sätt att fungera. Av väsentlig betydelse är att intagningsbe- stämmelser till fortsatt utbildning i första hand grundas på slutbetygen från skolan. Jag vill sålunda understryka, att någon övergång till inträdesprov av det slag som prövar kunskaper m.m., vilka sedvanligen dokumenteras i slutbetyg från avlämnande skola, inte kan komma i fråga. En annan sak är att sådana intagningsinstrument, som kompletterar betygsvärderingen genom att klarlägga andra kvaliteter hos envar av de sökande, kan visa sig värdefulla. Jag vill här även återknyta till vad jag tidigare ut- talat om betydelsen av ett urvalssystem som tar hänsyn till alla relevanta studie- och yrkesförutsättningar. Det får ankomma på de sakkunniga att pröva frågan om dylika kompletterande intagningsinstrument och att därvid överväga hur sådana hjälpmedel skulle kunna användas inte blott i väg- ledande syfte utan även för urval bland sökande.

ÄVen om intagningen främst grundas på skolbetygen kan en övergång till ett intag- ningssystem där tyngdpunkten förskjuts från allmänna till mera speciella behörig- hetsvillkor komma att påverka undervis- ningssituationen i skolan. Det måste givet- vis undvikas att eleverna under skoltiden specialiserar sig hårt på sådana ämnen och färdigheter vilka är av särskild vikt i in- tagningssituationen men försummar övriga delar av utbildningen. Det bör vara möjligt att undvika dylika konsekvenser genom en

lämplig utformning av meritvärderingsbe- stämmelserna.

I detta sammanhang vill jag också er- inra om att merit- och kompetensvärde- ringssystem mycket ofta synes medföra in- verkan på undervisning och inre arbete i underliggande skolformer. De sakkunniga bör vid utformningen av sina förslag till nytt system beakta nämnda förhållande.

4.3. Vissa synpunkter av betydelse för de sakkunnigas arbete med meritvärderings— frågorna har jag redan i det föregående angett. Riktpunkten bör sålunda vara att uppnå större enkelhet och enhetlighet i be- stämmelserna än vad f. n. är fallet. Vidare bör urvalet bland behöriga sökande grundas på betyget från skolutbildningen. De sak- kunniga bör framlägga förslag om den närmare utformningen av reglerna för rang- ordningen. Åtskilliga tidigare undersök- ningar har sysslat med frågan om sam- bandet mellan studentbetyg och framgång i högre studier. De sakkunniga bör pröva frågan om skolbetygets prognosvärde. I det föregående har framhållits att sy- nen på behörighetsvillkoren i fråga om till- träde till högre studier måste bli mindre formell än nu och att kretsen av dem som kan få möjlighet att utnyttja sådana studier vidgas. Även personer, som inte fått gym- nasieutbildning men på andra vägar skaffat sig de kunskaper och erfarenheter, som er- fordras, bör alltså i framtiden ges större möjligheter än nu att vinna inträde vid uni- versitet och högskolor. Därmed uppkom- mer emellertid problemet hur urval skall ske bland sökande när jämförelser måste göras mellan grupper med starkt avvikande utbildningsbakgrund. De sakkunniga har här att pröva en fråga av samma karaktär som den skolöverstyrelsen behandlat i sina i det föregående berörda förslag rörande urval bland sökande från olika utbildnings- nivåer. I detta sammanhang vill jag framhålla att vid bedömningen av meritvärderings- frågor hänsyn måste tas till att nya tek- niska hjälpmedel kan komma till ökad an- vändning vid intagningen. En särskild fråga, som de sakkunniga

bör beakta, är vilket kompetens- eller me- ritvärde som på olika nivåer bör tillmä- tas utbildning eller praktisk erfarenhet för- värvad under värnpliktstjänstgöring och an- nan militär utbildning eller tjänstgöring.

4. 4. De synpunkter och riktlinjer jag i de föregående avsnitten redovisat beträf- fande utredningens prövning av behörig- hets- och meritvärderingsfrågor i anslut- ning till intagningen till akademisk utbild- ning gäller i princip också andra intagnings- situationer. De sakkunniga bör sålunda vid sitt arbete sträva efter att kompetensregler- na för utbildningsväsendet i sin helhet blir så enhetliga och likartade som möjligt.

5. Utredningen omfattar ett stort och komplicerat frågekomplex, som kommer att kräva relativt lång tid innan det full- ständigt genomarbetats. Vissa av spörs- målen är emellertid av den karaktären att en skyndsam prövning erfordras. Detta gäl- ler främst intagningsbestämmelser beträf- fande postgymnasial utbildning. Genom det allmänna behörighetsvillkor — i form av en kompetenströskel — som fastställts att tills vidare gälla har visserligen klarlagts vilka generella möjligheter de elever, som läsåret 1966/67 börjar i det nya gymnasiet, har att efter avslutade gymnasiestudier gå vidare exempelvis till akademiska studier. Det är emellertid angeläget att även speciella be- hörighetsvillkor; och meritvärderingsregler som erfordras snarast möjligt fastställs. Det kan därvid inte uteslutas att de sakkunniga, för att få tid till en mer ingående prövning av hela systemet, tills vidare får begränsa sina förslag till att avse provisoriska be- stämmelser. Beträffande andra av de i det föregåen- de berörda frågorna måste arbetet läggas upp mera långsiktigt. Detta torde exempel- vis gälla vissa spörsmål rörande fackskolans kompetensvärde där det kan bli nödvändigt att avvakta de första erfarenheterna av fackskolans verksamhet. Man får sålunda räkna med att den ut- redning som nu tillsätts kommer att ar- beta under förhållandevis lång tid. Här- under bör utredningen kunna tjäna såsom ett sammanhållande organ för alla kom-

petensfrågor som rör det; statligt reglerade utbildningsväsendet. Jag räknar med att ut- redningen får ta del av alla viktigare prin- cipiella ärenden inom detta område och ut- tala sin mening därom. Självfallet måste emellertid samtidigt arbetet med kompe- tensproblem av olika slag försiggå inom skilda myndigheter. Skolöverstyrelsens och universitetskanslersämbetets viktiga upp- gifter på detta fält har jag redan i det före- gående berört.

På längre sikt måste en effektiv orga- nisation skapas för handläggningen av dessa ärenden inom berörda statliga myndigheter. Det bör ankomma på utredningen att över- väga även denna fråga och framlägga där- av föranledda förslag.

Vidare måste de sakkunniga i sitt arbete beakta angelägenheten av att kompetens- frågor inom det icke statligt reglerade om- rådet — inom såväl den kommunala som den enskilda sektorn — löses så långt som möjligt efter likartade regler som inom den statliga sektorn. Kontakt bör därför tas med företrädare för kommunal och enskild verksamhet.

De sakkunniga bör också överväga hur information om kompetensfrågor lämpligen skall spridas bland utbildningssökande, stu- derande och avnämare.

Under åberopande av vad sålunda an- förts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga chefen för ecklesiastikdeparte- mentet att

dels tillkalla högst nio sakkunniga för att utreda frågan om gymnasie- och fackskol- utbildningens kompetensvärde m.m.,

dels utse en av de sakkunniga att såsom ordförande leda utredningsarbetet,

dels ock utse sekreterare och tillkalla experter åt de sakkunniga samt anskaffa annat erforderligt arbetsbiträde.

Tillika hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

dels bemyndiga de sakkunniga att från ämbetsverk och övriga myndigheter in- fordra de uppgifter som må fordras för ut- redningsarbetet,

dels förordna, att de sakkunniga jämte experter och sekreterare skall, om Kungl.

Maj:t ej annorlunda bestämmer, äga åt- njuta ersättning för uppdraget i form av dagarvode enligt kommittékungörelsen,

dels ock föreskriva, att kostnaderna i an- ledning av utredningen skall bestridas från åttonde huvudtitelns reservationsanslag till kommittéer m. m.

Slutligen anhåller jag, att utdrag av stats- rådsprotokollet i detta ärende måtte få of- fentliggöras.

Vad föredraganden sålunda med in- stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet: Torbjörn Forsell

x

KUNGL !"-'L. 1 jUL1970