SOU 1970:21

Kompetensutredningen

Förkortningar

AMS Arbetsmarknadsstyrelsen ASÖ Aktuellt från skolöverstyrelsen KU Kompetensutredningen SCB Statistiska centralbyrån SFS Sveriges förenade studentkårer SÖ Skolöverstyrelsen UKÄ Universitetskanslersåmbetet U 68 1968 års utbildningsutredning YB Yrkesutbildningsberedningen

166

167

205

207

212

213

246

247

Utredningsarbetet

1.1 Sekretariat

Till huvudsekreterare åt de sakkunniga ut- såg departementschefen 21.2.1966 utred- ningschefen vid Hermods korrespondensin- stitut Helmer Larsson. Att vara biträdande sekreterare utsågs 14.11.1966 byrådirektören i AMS Britta Ericsson och 13.10.1967 förste byråsekreteraren i SÖ Gunilla Hjorth. Förutom sekreterarna har till sekretaria- tet under längre tid varit knutna flera per- soner. Numera fil. lic. Rolf Paulin har varit anställd hos utredningen under tiden 1.1. 1967—31.10.1968, under senare delen av sin anställningstid direkt knuten till sekretariatet med uppgift att biträda med forsknings— och undersökningsfrågor. För denna arbets- uppgift svarade under tiden 1.2.1969-30.4. 1970 numera fil. lic. Lisbeth Rudemo i sin egenskap av anställd vid sekretariatet. Nu- mera förste byråsekreteraren i AMS Birgit Wilken-Ferm, knuten som expert till KU, medverkade under tiden 26.6.1967—31.12. 1967 i arbetet med kartläggning av kvanti- tativa och kvalitativa utbildningsförhållan- den. Pol. mag. Gunnel Wikén var anställd vid sekretariatet 14.8.1967—15.6.1969 och medverkade bl. a. i ovannämnda kartlägg- ning. Inom sekretariatet har vidare, jämte viss annan kanslipersonal, tjänstgjort nume— ra kanslisten i SÖ Birgitta Thunström (1.4. 1966—26.8.1968) och kansliskrivaren i SÖ Yvonne Fuchs (fr. o. m. 12.6.1967).

1.2 Experter och arbetsgrupper

Ett antal experter (bilaga 1) har biträtt KU med olika arbetsuppgifter." Av experterna

har följande haft mer allmänna, kontinuer- liga arbetsuppgifter.

Under 1966 knöts till utredningsarbetet un- dervisningsrådet Sixten Marklund för olika forskningsuppgifter.

Numera professorn Sten Henrysson har bl. a. lett arbetet med konstruktion och ut- prövning med studielämplighetsprov och bi- trätt utredningen i olika forskningsfrågor.

KU har organiserat grupper av experter m.fl. för olika problemområden. För un- dersökningen av olika, främst kvantitativa förhållanden inom utbildningsväsendet orga- niserades en referensgrupp under ordföran- deskap av huvudsekreteraren. Referensgrup— pen var verksam huvudsakligen under hös- ten 1967—våren 1968.

Under våren 1969 organiserades fem ar- betsgrupper. En grupp sammansattes av ex- perter, som på olika sätt är knutna till skol- väsendet. Gruppens uppgift var huvudsak— ligen att utreda vissa behörighets— och me- ritvärderingsfrågor och deras anknytning till gymnasieskolan. Ordförande var undervis- ningsrådet Hans-Erik Östlundh, SÖ, och sekreterare biträdande sekreteraren i KU Britta Ericsson. Arbetsgruppens slutrapport till KU avlämnades i januari 1970.

För utredning av behörighets- och merit- värderingsfrågor som gäller vuxria bildades en arbetsgrupp med experter på vuxenut- bildningens område. Som ordförande i grup- pen fungerade huvudsekreteraren och som sekreterare biträdande sekreteraren i KU Gunilla Hjorth. Senare inträdde experten i SÖ, intendenten Göran Söderström i Hjorths ställe. Gruppens slutrapport avlämnades i januari 1970.

Förkunskapskraven för studier vid olika fakulteter vid universitet m. m. (utom filo- sofisk fakultet) har utretts av en expert- grupp, där universitets- och högskoleprofes— sorer m.fl. ingått som ledamöter. KU:s hu- vudsekreterare utsågs till gruppens ordfö- rande och till dess sekreterare biträdande sekreteraren Hjorth. Gruppens rapport över uppdraget lämnades till KU i januari 1970.

Tekniska och organisatoriska frågor rö— rande organisation av antagning m.m. till främst högre utbildning har studerats inom en arbetsgrupp sammansatt av experter på organisation och ADB m.m. Biträdande sekreteraren Ericsson utsågs till gruppens ordförande. Sekreterare har varit förste by- råsekreteraren i UKÄ Sven Arne Hammar- bäck. Slutrapport från gruppen lämnades till KU i april 1970.

Enligt direktiven har KU att utreda, hur information om behörighets- och meritvär— deringsvillkor lämpligen skall spridas. För detta ändamål tillsattes en arbetsgrupp med inom studie- och yrkesorienteringen verk- samma experter som inledde arbetet i sep- tember 1969. KU:s huvudsekreterare utsågs till ordförande medan förste byråsekretera- ren i AMS Margareta Olsson har varit grup— pens sekreterare. Rapport till KU över upp- draget förelåg i februari 1970.

En särskild arbetsenhet bildades för kon- struktion och utprövning av studielämplig- hetsprov. Gruppen var under januari 1968 —mars 1969 knuten till lärarhögskolan i Stockholm, därefter huvudsakligen till av- delningen för pedagogik i Umeå. Vetenskap— lig ledare för verksamheten har varit ex- perten Henrysson.

1.3 Betänkanden och förslag

Sedan KU i början av 1966 inlett sitt ar- bete, framstod det omedelbart som en tving- ande nödvändighet att före det långsiktiga utredningsarbetet igångsätta ett kortsiktigt arbete med inriktning på ett nytt men enbart provisoriskt kompetenssystem med begrän- sad varaktighet. Anledningen härtill var främst införandet av ett nytt gymnasium från 1.7.1966 och inrättandet av fackskolan.

Kompetensregler för dessa skolformer mås- te utformas och utfärdas utan dröjsmål, även om därigenom det långsiktiga utredningsar— betet skulle försenas. Ett sådant arbetssätt hade också förutsetts i direktiven.

KU:s kortsiktiga arbete med kompetens- frågor fick med nödvändighet en huvudsak— ligen teknisk och provisorisk karaktär. Ar- betet delades upp på två olika perioder. Un- der den första utarbetades nya, provisoriska behörighetsregler, den tidsmässigt mest an- gelägna uppgiften med tanke på särskilt gymnasieelevemas behov av information om kompetensregler. Detta arbete avslutades i oktober 1966. Ett betänkande (KU I) i frå- gan överlämnades till dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet i början av de- cember 1966 (Tillträde till postgymnasiala studier. Förslag till provisoriska bestämmel- ser. Stencil E 1966: 13).

Därefter behandlades meritvärderings- och urvalsfrågor. Denna arbetsperiod avslutades med överlämnandet av ett betänkande med förslag till provisoriska urvalsregler i sep- tember 1967 (Urval till högre utbildning. Förslag till provisoriska bestämmelser. Sten- cil E 1967: 8).

KU avlämnade i juni 1968 en expertrap- port (KU III) med namnet Studieprognos och studieframgång (SOU 1968: 25), som utgör en redovisning av ett forskningspro- jekt inom KU (se nedan).

Under utredningsarbetets gång blev det allt mer nödvändigt att få olika kompetens- frågor belysta även utifrån andra utgångs- punkter än dem som erbjuds inom ramen av det svenska utbildningssamhället. Efter granskning av olika nationella utbildnings- system, med hänsyn till det utbyte ett stu— dium av kompetensfrågor i respektive land kunde väntas ge, fann utredningen att mot- svarande förhållanden i USA företer så sto- ra likheter med våra, att erfarenheterna däri— från borde ha mycket av värde för belysning av de svenska problemen. Med vederbörligt tillstånd studerade KU i USA, under två veckor i februari 1968, amerikanska meto- der för rekrytering till högre utbildning samt olika utbildningsfrågor. En rapport (KU IV) över studieresan överlämnades se-

dermera till chefen för utbildningsdeparte- mentet (Amerikanska kompetensfrågor. Rapport över studium i USA februari 1968 av urvalet till högre utbildning. Stencil U 1968: 10).

Ett antal specialundersökningar m. 111. har sammanställts i ett andra specialbetänkande (KU V) med benämningen Behörighet, me- ritvärdering, studieprognos. Specialunder— sökningar av kompetensfrågor (SOU 1970: 20).

KU har till Kungl. Maj:t ingivit olika förslag avseende försöksverksamhet.

Ett förslag om försöksverksamhet med ut- vidgad behörighet till högre utbildning fram- fördes i skrivelse 10.5.1968. Enligt förslaget skulle allmän behörighet för ett antal äm- nesområden vid filosofisk fakultet kunna er- hållas på grundval av lägst 25 års ålder och minst fem års förvärvsarbete. Studiemålet skulle vara begränsat och få uppgå till högst två betygsenheter (40 poäng) i ett ämne samt totalt högst tre betygsenheter (60 poäng). Se även bilaga 2. Kungl. Maj:t biföll för- slaget och utfärdade bestämmelser, i huvud- saklig överensstämmelse med detta, 11.4. 1969 (SFS 1969: 68). KU:s sekretariat har därefter kvartalsvis infordrat uppgifter från universiteten om de studerande som skrivs in enligt ovannämnda bestämmelser. Där- vid har som hjälpmedel använts ett formu- lär, som den studerande fyllt i vid inskriv- ningen. En redogörelse med uppgifter om de studerande i försöksverksamheten t. o. 111. december 1969 lämnas i specialbetänkandet SOU 1970: 20.

I skrivelse 3.12.1969 anmälde KU sin av- sikt att, i samverkan med skolöverstyrelsen, våren 1970 igångsätta förförsök med det ge- nom KU:s försorg konstruerade studielämp— lighetsprovet som ett kompletterande urvals- instrument vid antagningen till spärrad ut- bildning. Om resultatet av förförsöket gav anledning härtill, borde ett huvudförsök kunna påbörjas tidigast vid antagningen till viss spärrad utbildning avseende hösttermi- nen 1971. Utredningen avsåg att, i första hand för förförsöket våren 1970, organisera en försöksledning med bl. a. företrädare för skolöverstyrelsen och universitetskanslers-

Den nämnda försöksledningen har plan- enligt kommit till stånd. Förförsöket har or- ganisatoriskt anknutits till Sözs arbetsenhet för provkonstruktion. I maj 1970 prövades närmare 5 000 elever i gymnasiet och fack- skolan med studielämplighetsprovet.

Med hänvisning till bl. a. det hårda kon- kurrensläget i gymnasiet, dvs. den av många elever upplevda pressen att skaffa höga be- tyg, och till önskvärdheten att ge individen ett bättre underlag för studie- och yrkesva— let föreslog KU i skrivelse 16.1.1970 för— söksverksamhet med tillgodoräknande av ar- betslivserfarenhet vid antagning till spärrad högre utbildning. Sökande med minst tolv månaders praktisk erfarenhet från anställ- ning skulle få tillgodoräkna sig sådan erfa- renhet inom ramen av den s. k. fria kvoten. Försöket skulle inledas vid antagningen av- seende vårterminen 1971 och omfatta social- högskolorna samt den medicinska fakulteten (karolinska institutet) i Stockholm (se bila- ga 4).

1.4 Undersökningar m. m.

Ovan har redogjorts för bl. a. det mer kort- siktiga utredningsarbete som avslutades i september 1967.

Det var naturligtvis angeläget att så tidigt som möjligt påbörja det långsiktiga utred— ningsarbetet, vilket därför inledningsvis drevs parallellt med det kortsiktiga program- met. Efter ett omfattande planeringsarbete under 1966 anhöll KU 2.12.1966 i skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet om tillstånd att utföra ett antal undersökningar, vilka bedömdes vara av betydelse för utred- ningens arbete. Med vederbörligt tillstånd igångsattes därefter det planerade forsk- ningsprogrammet. Inom ramen för det givna tillståndet uppdrog KU åt experten Mark- lund att översiktligt kartlägga och belysa de undersökningar som inom och utom Sverige utförts av sambandet mellan framgång i högre studier och tidigare skolbetyg, testre- sultat m.m., åt numera fil.lic. Rolf Paulin att biträda med arbetet samt åt experten Henrysson att medverka i fråga om kart-

läggningen av den utländska forskningen på området.

Arbetet baserades väsentligen på en in- ventering av tidigare vid olika institutioner utförda undersökningar och insamlade data. Till enskilda institutioner inom den högre utbildningen rn. fl. avläts i januari 1967 en skrivelse med anhållan om uppgifter angå- ende gjorda undersökningar (problem, ma- terial, metoder och resultat). Även institu- tioner m. m. i de nordiska grannländerna tillskrevs. Av totalt 285 tillskrivna adressa- ter inkom 122 med skriftliga svar. Därut- över lämnades ett antal telefonsvar.

Bearbetningen av det insamlade materia- let och den slutliga utvärderingen av resul- taten slutfördes under 1967. Undersöknings- rapporten framlades som KU:s ovan nämn- da betänkande III, Studieprognos och stu- dieframgång (SOU 1968: 25) som överläm- nades i juni 1968.

Forskningsprogrammet har därefter fort- satts med ett antal undersökningar som ut- förts dels inom, dels utanför sekretariatet. I vissa fall har KU engagerat sig i av andra redan påbörjade undersökningsprojekt, som därvid i vissa fall utvidgats. Sålunda har den vid lärarhögskolorna i Stockholm och Umeå pågående gymnasieprognosundersökningen i Västmanlands län på KU:s uppdrag utvid- gats med motsvarande undersökningar dels på riksplanet, dels i huvudsakligen Väster- bottens län, vilka undersökningar letts av experten Henrysson med biträde av bl. a. fil. kand. Carl-Georg Åsemar. Undersök- ningarna har inriktats på antagningen till gymnasium och fackskola med avseende på betygsfördelning m.m. SCB har insamlat uppgifter avseende antagningen 1968 dels för sin allmänna statistikredovisning, dels för KU:s räkning (riksuppgifter). Den mest ingående delundersökningen har utförts i Västerbottens län jämte Ömsköldsviksregio- nen, där icke blott betygsdata o. d. insamlats utan även intelligenstestning utförts på i princip samtliga antagna till årskurs 1 av gymnasiet och fackskolan (hösten 1968). Denna undersökning redovisas i specialbe- tänkandet SOU 1970: 20.

En vid psykologiska institutionen vid

Stockholms universitet (professor David Magnusson ) sedan några år pågående un- dersökning avseende prognos av lämplighet i psykologisk yrkesverksamhet anknöts i sitt slutskede till KU:s forskningsprogram och redovisas i det ovannämnda specialbetän- kandet.

Undersökningar avseende val av utbild- ning efter grundskolan utförs av 1968 års utbildningsutredning (U 68). KU har erhål- lit U 68:s tillstånd att utnyttja vissa av un- dersökningsresultaten.

Inom sekretariatet har gjorts en kartlägg- ning av uppgifter om deltagare i gymnasial vuxenutbildning m. m. (Wikén). KU fick därvid tillfälle att bl. a. utnyttja resultat som vunnits som ett led i det pågående arbetet med ett projekt vid Uppsala universitet av- seende rekrytering till och metoder vid vux- enundervisning. På motsvarande sätt ställde SCB i förväg material till förfogande från sin undersökning hösten 1968 av deltagar- antal m.m. i den kommunala vuxenutbild- ningen.

Helt inom ramen för KU:s eget forsk- ningsprogram ligger följande av experter m. fl. utförda undersökningar som alla redo— visas i det ovannämnda specialbetänkandet.

Experten Henrysson har under det nya gymnasiets första år, med ledning av bety- gen i årskurs 1 och 2, gjort vissa beräk- ningar av den förväntade betygsfördelnin gen i årskurs 3 (slutbetygen) med hänsyn speci- ellt till effekten av den s. k. 2,3-gränsen (pro- visoriskt gällande medelbetygsgräns som villkor för behörighet till viss högre utbild- ning). Henrysson har biträtts av fil. kand. Åke Fjellström.

En undersökning avseende prognos av studieframgång för vissa grupper av univer- sitetsstuderande har utförts av experten Inga Elgqvist-Saltzman med biträde av fil. kand. Christina Stage och med experten Henrys- son som projektledare. Undersökningen om- fattar totalt ca 1 000 studenter som höstter- minen 1968 påbörjade studier vid Umeå universitet. Bl. a. testades samtliga delta— gande grupper med ett intelligenstest.

KU:s expert, avdelningsdirektören vid UKÄ Hans Åke Karlström har samman-

ställt konventioner och bestämmelser m. m. avseende utlänningars tillträde till högre ut- bildning i Sverige.

Ansökningarna om dispens för studier vid universitet kan ses som ett uttryck för beho- vet av högre utbildning bland icke behöriga personer. Bl. a. för att få en belysning av ef- terfrågan på högre utbildning och vinna er- farenhet av studieframgången hos dem som beviljats tillstånd att bedriva högre studier, utan att uppfylla de formella förutbildnings- kraven, har KU företagit en kartläggning av dispensansökningar under perioden 1964— 1968. I en första etapp inhämtades från uni- versiteten jämte jordbrukets högskolor olika uppgifter om de dispenssökande (november 1968). I en andra etapp insamlades ytterli- gare uppgifter rörande bl. a. en grupp dis- pensstuderandes studieresultat (mars 1969). Vidare har KU vänt sig direkt till ett antal studerande för uppgifter angående avlagda tentamina. Undersökningen har utförts inom sekretariatet (Hjorth och Rudemo).

Betygsfrågornas uppmärksammade ställ- ning i skol- och utbildningsdebatten och be— tygens centrala roll i kompetenssamman- hang har föranlett KU att ägna ett omfat- tande arbete åt betygens roll som urvalsin- strument (se ovan). Man skulle kunna be- trakta sådana prognosundersökningar m.m. avseende betyg som den objektiva sidan av betygsproblemen. En annan sida är hur be- tyg och betygsättning upplevs i skolan av de elever som är föremål för betygsbedömning. För att belysa denna fråga och för att få ett fylligare underlag för ställningstaganden i meritvärderingsfrågor har KU företagit en enkät bland elever i gymnasiets och fack- skolans årskurs 3 respektive årskurs 2.

Enkäten omfattade totalt 1 474 elever och berörde bl. a. frågor om betygens inverkan på intresset för skolarbetet, förekomsten av stressfaktorer i samband med strävan att få höga betyg etc. Enkäten och den följande bearbetningen utfördes inom sekretariatet (Rudemo). För den vetenskapliga ledningen svarade experten Marklund.

I direkt anslutning till den ovan nämnda studien i prognosfrågor som publicerats i SOU 1968: 25 utförde Paulin en undersök- SOU 1970: 21

ning kallad Studieprognos och studiefram- gång i högre studier. Utöver problem som utvecklats ur den nämnda studien under- söktes också prognosvärdet för flera olika typer av prognosfaktorer som prövats på samma grupp. Bl. a. togs upp prognosvärdet av militär utbildning för högre studier.

Vissa av de ovannämnda undersökning- arna visade, att behov förelåg av ett nytt instrument för urval m.m. utöver betyg. Detta instrument kunde emellertid inte häm- tas bland redan föreliggande test. Konstruk- tionsarbetet på ett nytt test inleddes därför i så god tid att det kunde beräknas föreligga, då KU:s senare förslag till behörighets- och urvalsregler skulle träda i kraft. Det nya in- strumentet skulle vara användbart inom ett mycket vidsträckt område och borde där- för vara ett allmänt studielämplighetsprov.

I skrivelse 4.11.1967 till departements- chefen anhöll KU om tillstånd att igångsätta arbetet med konstruktion av detta studie- lämplighetsprov. I till framställningen fogad PM redogjorde utredningen för bl. a. syftet med det tillämnade provet. Detta skulle till- godose behovet av ett instrument för bedöm- ning av förutsättningama för högre studier hos sådana personer som inte har formellt definierbar behörighet i form av viss skolut- bildning men som efterfrågar högre utbild- ning. Vidare skulle provet kunna bidra till ett lämpligt urval bland sökande av denna kategori vid antagning till spärrad utbild- ning. Ett annat behov vore att få ett hjälp- medel för urvalet bland sökande från gym- nasium eller fackskola (motsvarande) till spärrad utbildning, varigenom det ensidiga beroendet av Skolbetygen som urvalsinstru- ment skulle kunna minska. Huruvida det planerade studielämplighetsprovet skulle kunna användas även för detta sistnämnda ändamål, ansågs då inte kunna bedömas förrän senare.

Genom beslut 19.12.1967 erhöll utred- ningen det begärda tillståndet och arbetet inleddes, i enlighet med av utredningen upp- gjord plan, med ingången av 1968 och har därefter pågått oavbrutet under vetenskap- lig ledning av Henrysson och med numera laboratom Bengt Ahnmé som arbetsledare

(t.o.m. 31.3. 1969), därefter fil. kand. Nils— Erik Wedman.

En redogörelse för detta arbete och för studielämplighetsprovets olika karakteristika lämnas i det ovannämnda specialbetänkan- det SOU 1970: 20.

Inom sekretariatet har kontinuerligt på- gått större och mindre undersökningar, ut- över ovan nämnda, av olika frågor. En så- dan undersökning föranleddes av åläggan- det i direktiven att framlägga förslag »om och i vilken mån statligt reglerad utbildning bör anknytas till gymnasium och fackskola». KU fann det nödvändigt att, som en bak- grund till överväganden i denna fråga, ha tillgång till en kartläggning av utbildnings- och kompetensförhållanden även inom an- dra delar av utbildningsväsendet än dem som i dag ingår i den högre utbildningen. Bl. a. måste de kvantitativa förhållandena inom utbildningsväsendet kartläggas, dvs. tillgång och efterfrågan på personer med viss skolmässig förutbildning, i syfte att be- lysa dessa förhållandens betydelse för behö- righetsfrågorna. Undersökningen i fråga, den s.k. sektorsundersökningen, leddes av biträdande sekreteraren Ericsson.

1.5 KU:s verksamhet som kompetensråd

Enligt direktiven skall KU, förutom utred- ningsuppgifter, också »kunna tjäna såsom att sammanhållande organ för alla kompe- tensfrågor som rör det statligt reglerade ut- bildningsväsendet» (direktiven punkt 5). Detta innebär att KU haft att fylla olika uppgifter som skulle kunna sammanfattas under beteckningen kompetensrådsfunktio- ner. Detta markeras även genom att i kom- petenskungörelsen (SFS 1967: 450 jämte ändringar och tillägg i SFS 1968: 112) före- skrivs att KU skall medverka i vissa admi- nistrativa åtgärder. Sålunda skall exempel— vis KU:s yttrande inhämtas av UKÄ vid be- svär över konsistoriets beslut i dispensfrå- gor (8 &) samt av respektive styrelse för jordbrukets högskolor vid behandlingen av dispensärenden (9 5). Vid bestämmande av den s. k. fria kvotens storlek skall UKÄ och respektive styrelse vid jordbrukets högskolor

likaledes först inhämta KU:s mening (17 å). Detsamma gäller för samarbetsnämnden för socialhögskoloma. Dessa uppgifter har ka- raktär av löpande funktioner. Därtill kom- mer, att KU av Kungl. Maj:t anmodats yttra sig i andra enskilda ärenden eller att myn- dighet gjort framställning härom. Vidare har KU erhållit Kungl. Maj:ts särskilda upp- drag att framlägga förslag i vissa ärenden.

Vad beträffar de löpande funktionerna har åläggandet att avge yttranden i besvärs- ärenden rörande dispensansökningar varit den mest arbetskrävande uppgiften. Sådana ärenden har förekommit kontinuerligt och uppgick t.o.m. 10.4. 1970 till ett antal av totalt 349.

Sekretariatet har haft ett stort antal in- formella kontakter, främst per telefon, med myndigheter, bl. a. företrädare för studie- och yrkesorienteringen, skolelever, föräldrar o.s.v. I regel har förfrågningar m. in. som förekommit vid dessa kontakter avsett ön- skemål om information i kompetensfrågor, t. ex. tolkning av nya bestämmelser. Sekre- tariatet har dessutom medverkat vid ett an- tal möten med föräldraföreningar, vid stu- diedagar m. m.

Remissyttranden har avgivits enligt 5. 19 f. I kungabrev 12.5.1967 erhöll KU upp- drag att, i anslutning till i prop. 1967:4 framlagt förslag, inkomma till Kungl. Maj:t med förslag beträffande dels bestämmelser om behörighet och urval bland sökande vid antagning till klasslärarutbildning, dels be- stämmelser om behörighet och om urval bland sökande vid antagning till den ämnes- teoretiska utbildningen för blivande lärare i läroämnen. Det förra förslaget skulle av- ges i samråd med SÖ, det senare i samråd med UKÄ och SÖ.

Till efterkommande av dessa uppdrag framlade KU i skrivelse till Konungen 12.12.1967 förslag angående klasslärarut- bildningen och i skrivelse 31.1. 1968 förslag angående den ämnesteoretiska utbildningen för blivande lärare i läroämnen.

Kungl. Maj:t uppdrog vidare 30.6.1967 åt KU att inkomma med förslag till behörig- hets- och meritvärderingsregler för personer som erhållit slutbetyg från gymnasium en-

Datum för yttrande

26.9.66 5.12.66 28.10.66

20.3.67 30.10.67 _ 10.5.67 2.10.67 7.6.67 14.6.67 1

13.3.70

29.8.67 9.10.67 25.10.67 23.1.68

5.2.68

8.2.68

21.3.68 10.5.68 10.5.68 18.7.68

3.9.68

; 20.12.68 i 25.11.68 28.1.69 21.1.69 4.3.69

Remiss från

Eckl-dep UKÄ Eckl-dep

UKÄ Eckl-dep UKÄ Eckl-dep UKÄ UKÄ

UKÄ

Eckl-dep UKÄ Eckl-dep UKÄ

Eckl-dep

Eckl-dep Samarbets- nämnden för socialhögsk Utb-dep UKÄ UKÄ

UKÄ

SÖ Utb-dep

Utb-dep

J ordbruks-dep Utb-dep UKÄ

UKÄ

Ärendets art

Yrkesutbildningsberedningens betänkande I Yrkesutbildningen (SOU 1966: 3) Värdering av viss utbildning för inskrivning vid universitetet (skrivelse från Stockholms universitet) Betänkande angående journalistutbildningen avgivet av den sak- kunnige för beredning av frågan om journalistutbildningens fram- tida utformning och organisation (stencil E 1966: 7) Intagning till teknisk fakultet av elever från allmänna gymnasiets tekniska gren 1963 års forskarutrednings betänkande Forskarutbildning och forskarkarriär (SOU 1966: 67) jämte bilagor (SOU 1966: 68) Rätt till inskrivning vid svenskt universitet efter genomgång av Atlantic College Skolarbetstidsutredningens betänkande Skolans arbetstider (SOU 1967: 14) Antagning av studerande till spärrade ämnen och utbildnings- linjer (systemförslag och anvisningar) Förslag om införande av nya utbildningslinjer i examensämnet pedagogik vid universitetet i Göteborg (PM från pedagogiska institutionen, Göteborgs universitet) Meritvärdering av socionomexamen vid inträde till spärrade ämnen inom filosofisk fakultet (skrivelse från socialhögskolan' 1 Stockholm) Nya regler för antagning av elever vid journalisthögskoloma (för- slag från samarbetsnämnden för journalisthögskolorna) Enhetliga förkunskapskrav för tillträde till studier i spärrade ämnen Regler för antagning av studerande vid socialhögskolorna (skri- velse från samarbetsnämnden för socialhögskolorna) Yttrande över ärende angående behörighet för elever med exa- men från Bergsskolan i Filipstad att antas som elev vid teknisk högskola Yrkesutbildningsberedningens betänkande III Yrkesutbildningen. Läroplaner för yrkesutbildningen samt vissa pedagogiska och metodiska frågor (SOU 1967: 48) Skolöverstyrelsens förslag angående översyn av läroplan för grundskolan Yttrande ang urvalsregler för behöriga sökande till socialhög- skolorna

1965 års musikutbildningskommittés betänkande Musikutbild- ning i Sverige (SOU 1968: 15) UKAS betänkande Utbildningslinjer vid filosofisk fakultet I Meritvärdering av skogsmästarexamen för antagning till vissa spärrade utbildningslinjer och ämnen vid universitetet och hög- skolor (skrivelse från statens skogsmästarskola) Meritvärdering av hushållslärarexamen vid antagning till spår- rade åmnen vid filosofisk fakultet (skrivelse från Hushållslärarnas Riksförening) PM om elevbetygens rättskraft Antagning till spärrade ämnen och utbildningslinjer i överens- stämmelse med av Sverige ratificerade internationella konventio— ner och utländska medborgares rått till studier (skrivelse från Sveriges förenade studentkårer) 1965 års musikutbildningskommittés betänkande II Musikutbild- ning i Sverige. Tim- och kursplaner m. m. (SOU 1968: 49) Tillgodoräknande av praktik vid antagning av ordinarie stude- rande till jordbrukets högskolor (skrivelse från rektorsämbetena) Behörighetskrav m.m. för tillträde till sjuksköterskeutbildning (skrivelse från Svensk sjuksköterskeförening) » Överflyttning av handläggningen av ansökningar att inskrivas vid universitetet (skrivelse från Stockholms universitet) Översyn av 1955 års stadga angående teologiska examina (betän- kande avgivet av expertgrupp)

Datum för yttrande Remiss från Ärendets art

21.2.69 Utb-dep Anpassning av KU:s förslag angående utvidgning av behörighe- ten till den nya utbildningsorganisationen vid filosofisk fakultet enligt prop 1969: 4 26.3.69 UKÄ DYRKzs betänkande Yrkesinriktade studiekurser vid universite- ten 5.9.69 UKÄ Kraven på utländska studerandes kunskaper i svenska för att kunna antas som studerande vid läroanstalt i Sverige (skrivelse från kommittén för utländska studerande) 5.9.69 Utb-dep Förslag till vissa ändringar i skolstadgan i anslutning till den reviderade läroplanen för grundskolan m. m. (skrivelse från skol- överstyrelsen) 23.2.70 Utb-dep Utredningens rörande utbildning av bibliotekspersonal m. m. betänkande Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik (SOU 1969: 37) , 19.3.70 UKÄ Extern universitetsutbildning. Rapport från SAMSUS 23.2.70 Utb—dep Skolöverstyrelsens förslag till reviderad läroplan för fackskolan 26.1.70 Utb-dep Partiell utbildning vid socialhögskolorna (skrivelse från samar- betsnämnden för socialhögskolorna) 24.4.70 Utb-dep Kommitténs för utländska studerande betänkande Studiesocialt stöd till utländska studerande (Stencil U 1969: 9) 3.6.70 Utb-dep Riksdagsmotionen 11: 671 och den likalydande motionen I: 604 (om läkarutbildning av sjuksköterskor) 3.6.70 Försv—dep 1954 års värnpliktsavlöningsutrednings betänkande Värnplikts-

tjänstgöringens civila meritvärde (SOU 1970: 12)

ligt kungörelse om avveckling av studentexa- men (SFS 1967: 490). KU överlämnade för- slag i ärendet i skrivelse 11.4. 1969 till Konungen.

1.6 Kontakter och överläggningar

KU har under arbetets gång haft ett stort antal kontakter med organisationer, myn- digheter och andra kommittéer.

I fråga om organisationer har KU tagit initiativet till överläggningar med bl.a. ar- betsmarknadens huvudorganisationer samt olika studerandesammanslutningar rörande olika frågor inom utredningens uppgiftsom- råde.

Kontakterna med utredningar har skett på olika sätt. Vanligen har upplysningar in- hämtats och information givits genom be-' rörda utredningars sekretariat. Därutöver har överläggningar förekommit med vissa utredningar. I en del fall har utredningar i sina direktiv anbefallts att överlägga med KU. De kommittéer med vilka KU haft de flesta kontakterna är följande.

1954 års värnpliktsavlöningsutredning. YB (bl. a. en gemensam överläggning). 1965 års musikutbildningskommitté (KU:s

sekretariat har deltagit i ett sammanträde med kommittén).

U 68 (bl. a. en överläggning med delta- gande av KU:s ordförande och huvudsekre- terare).

1968 års lärarutbildningskommitté (bl. a. ett gemensamt, orienterande sammanträde). Kommittén för utländska studerande. Testutredningen (bl.a. en överläggning med deltagande av kommitténs ordförande m. fl. samt KU:s sekretariat).

1.7 Till KU överlämnade eller inkomna framställningar

Under den tid utredningsarbetet pågått har till KU från utbildningsdepartementet över- lämnats följande handlingar för beaktande eller övervägande vid fullgörande av utred- ningsuppdraget eller för kännedom.

(24.6. 1968) Odaterad skrivelse m.m. från ordföranden i föräldraföreningen vid kommunala flickskolan i Karlskrona angå- ende kompetensvärdet av normalskolekom- petens.

(10.4.1969) Skrivelse 18.3.1969 från Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsför- bund angående bl. a. fri tillträdesrätt till uni-

versitetet och högskolor.

(28.8.1969) Skrivelse 7.8.1969 från Umeå Studentkår angående vissa frågor om urval till högre utbildning.

(21.11. 1969) Skrivelse 15.10. 1969 från Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsför- bund angående målsättningen för samhällets utbildningspolitik.

(20.5. 1970) Skrivelse 27.4. 1970 från Stockholms Universitets Studentkår angåen- de bestämmelserna om vidgat tillträde till högre studier.

Ett antal olika, här nedan nämnda fram- ställningar har under utredningsarbetet in- kommit till KU.

Skrivelse 9.9. 1966 från UKÄ med över- lämnande av framställning från Föreningen Sveriges Arbetsterapeuter om meritvärdet av arbetsterapeututbildning.

Skrivelse 17.12. 1966 från Sydsvenska sjukgymnastinstitutets studentkår om urvals- bestämmelserna (kvotering) vid antagning till sjukgymnastutbildning.

Skrivelse 25.7. 1967 från Centerpartiet med överlämnande av vid partiets riks- stämma bifallen motion angående kompe- tenskrav för tillträde till postgymnasiala stu- dier.

Skrivelse 15.9. 1967 från UKÄ med över- lämnande av PM med synpunkter angående antagning av studerande vid medicinskt lä- rosäte, utarbetad inom fakultetsberedningen för medicin, Odontologi och farmaci.

Skrivelse 3.2. 1968 från Jakob Palme, Stockholm, angående vidgat tillträde till högre utbildning.

Skrivelse 15.10. 1969 från Bröderna Påhl- mans Handelsinstitut om jämställande i kompetenshänseende av institutets treåriga utbildning av säljekonomer med nya gym- nasiets ekonomiska linje.

Skrivelse 27.1.1970 från Sveriges före- nade studentkårer angående vissa problem i samband med meritvärderingen av utländ- ska studerande.

2.1 Allmän bakgrund 2.1.1 Utgångsläge

I utredningens direktiv redogörs inlednings- vis för de olika sammanhang, i vilka en reglering av kompetensfrågoma aktualise- rades under förra delen av 1960-talet. Frågan om kompetensvärdet av grund— skolans utbildning behandlades i prop. 1962: 54 angående reformering av den ob- ligatoriska skolan m.m. Utgångspunkten var de principiella synpunkter och förslag som framförts av 1957 års skolberedning. Skolöverstyrelsen fick år 1962 Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa en översyn av gäl- lande bestämmelser om inträdesfordringar och meritvärdering på grundskolans kom- petensområde samt att avge av denna över- syn föranledda förslag. I skrivelse 10.3.1965 redovisade överstyrelsen sina överväganden och framlade förslag till bestämmelser om grundskolans kompetensvärde. På basis av detta förslag utfärdade Kungl. Maj:t 11.2. 1966 kungörelse med bestämmelser om be- hörighet och meritvärdering på grundsko- lans kompetensområde (SFS 1966: 24). Vissa frågor rörande behörighet och me- ritvärdering vid intagning till universitetsut- bildning berördes i prop. 1964: 50 angående reform av universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. Vid behand- lingen härav förklarade sig dåvarande de- partementschefen ämna pröva frågan om en översyn i syfte att göra bestämmelserna

Allmän bakgrund. Direktiv och terminologi

om meritvärderingsgrunderna för urvalet bland de sökande till spärrade utbildnings- linjer mer enhetliga. Vidare berördes frå- gan om intagningen av studerande till de ämnen inom filosofisk fakultet, i vilka viss intagningsspärr erfordras. Reglering av in- tagningsförfarandet har sedermera skett i SFS 1964: 461 (universitetsstadgan), 81 och 82 && (utredningsdirektiven punkt 1.2) samt genom UKÄzs utredning om spärrade äm- nen vid filosofisk fakultet och intagning till dessa. De av denna utredning föranledda bestämmelserna om urval bland de sökan- de till spärrade ämnen utfärdades av ämbe— tet 21.11.1966.

SÖ, AMS och dåvarande överstyrelsen för yrkesutbildning framlade i skrivelse 1.11. 1962 till Kungl. Maj:t vissa förslag, främst med utgångspunkt i grundskolans behov, angående hur arbetet med kompetens- och meritvärderingsbestämmelser skulle bedri- vas. I skrivelsen föreslogs bl.a. att ett per- manent statligt organ, benämnt statens kom- petensråd, skulle inrättas för samordning av uppgifterna på meritvärderings- och kompe- tensområdet. Gymnasieutredningen, som i sitt huvudbetänkande Ett nytt gymnasium (SOU 1963: 42) också behandlade intag- ningsbestämmelser vid universitet och hög- skolor m. m., fann »det synnerligen angelä— get att detta råd eller en motsvarande in- stitution skapas» (s. 611).

I Kungl. Maj:ts prop. 1964: 171 angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

tOg dåvarande departementschefen, på grund- val av gymnasieutredningens förslag, bl. a. upp frågan om det fortsatta arbetet med kompetensfrågorna och tog ställning till det ovannämnda förslaget om kompetensråd. De- partementschefen fann det för sin del mest ändamålsenligt »att hela det komplicerade problemkomplex, som kompetensfrågorna för gymnasiet och fackskolan utgjorde, bleve föremål för en samlad utredning» i stället för att ett kompetensråd inrättades (direktiven punkt 1.3).

De principiella riktlinjer för lösningen av frågan om fackskolans och gymnasiets kom- petensvärde som anges i direktiven återgår i sina huvuddrag på ovannämnda prop. 1964: 171 (direktiven punkt 2).

2.1.2 Den nya skolsituationen

KU:s uppgiftsområde har utformats i an- slutning till de skolreforrner på det gymna- siala stadiet som beslutats enligt prop. 1964: 171, dvs. det nya gymnasiet och fackskolan.

Vad beträffar fackskolan var denna skol- form en nyskapelse, vars kompetensvärde inte reglerades i samband med beslutet om skolformens införande. Det var därför nöd- vändigt, att regler för behörighet och merit- värdering på grundval av fackskolemeritema utformades från grunden, även på grund- skolans kompetensområde, där en reglering skedde genom skolöverstyrelsens förarbeten och ovannämnda kungörelse 11.2.1966. Gymnasiets omorganisation medförde ett be- hov av översyn av kompetensreglerna och en anpassning av dessa till skolformens nya gestalt på både det eftergymnasiala området och grundskolans kompetensområde. I det senare fallet skedde en reglering på samma sätt som i fråga om fackskolan.

I sitt betänkande I med förslag till provi- soriska behörighetsregler anförde KU om de tekniska konsekvenserna av gymnasiets omorganisation för behörighets- och merit- värderingsreglema bl. a., att införandet av ett nytt gymnasium givetvis måste påver- ka utformningen av de regler som gäller för antagningen till efterföljande utbildning. Sålunda måste krav på behörighet, särskilt

vad beträffar speciell behörighet, uttryckas i termer som ansluter till den förändrade or- ganisationen av gymnasiet. Detta medför be- hov av en översättning av kompetensvär- det av det äldre gymnasiets kurser i förhål- lande till närmast motsvarande kurser i det nya gymnasiet osv. Vidare föranleder den relativa betygsättningen i det nya gymna- siet en förändring av reglerna för merit- värdering m.m. Utredningen påpekade, att nya regler måste föreligga så tidigt som möj- ligt före det första utsläppet (1969) från det nya gymnasiet.

Om fackskolan anförde KU bl. a., att den väntade starka ökningen av elevan- talet i skolformen — i takt med dennas ge- nomförande inte gjorde det försvarbart att uppskjuta behandlingen av fackskolans kompetensvärde till ett senare skede i utred- ningsarbetet.

Betänkandena I och II begränsar sig, i en- lighet med förslagens provisoriska karaktär och begränsade räckvidd, till en huvudsakli- gen teknisk översyn av behörighets- och me- ritvärderingsfrågorna, dvs. till de problem som krävde en omedelbar lösning. På läng- re sikt avtecknar sig, som närmare utveck- las i bl.a. kapitel 6, väsentligt mer bety- delsefulla frågor. Dessas bakgrund utgörs av den omfattande utbyggnaden av det gymnasiala stadiets olika sektorer och des- sas kvantitativa utveckling, en utveckling som under en längre tid gjort sig kraftigt märkbar och som ges en sammanfattande inriktning i prop. 1968: 140 angående rikt- linjer för det frivilliga skolväsendet. I denna proposition konstateras bl. a., att yrkessko- lan, fackskolan och gymnasiet för närvaran- de (1968) kan ta emot ca 75 procent av alla 16-åringar. Departementschefen anför: »Enligt min bedömning kommer på sikt praktiskt taget alla ungdomar att efter grundskolan gå vidare till fortsatt utbild- ning» (s. 140).

I den nyssnämnda propositionen fram- läggs förslag om utformningen av den gym- nasiala yrkesutbildningen. Yrkesutbildning- en har utretts i särskild ordning, och beslu- tet 1964 om reformering av de gymnasiala skolorna berörde endast gymnasium och

fackskola. Riksdagen fattade 1968, på grundval av den ovannämnda propositionen (nr 140), beslut om även den yrkesutbildan- de sektorn av det gymnasiala skolsystemet. Samtidigt beslöts också att de tre olika sek- torerna av det gymnasiala stadiet, vilka hit— tills utvecklats fristående från varandra i var sin skolform, skulle »upphöra som självständiga skolformer och ersättas av en sammanhållen skolform». Därmed fullfölj- des det principiella ställningstagande år 1964, enligt vilket gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan skulle bilda ett samman— hängande system, ett beslut som redan fö- re 1968 års riksdagsbeslut varit vägledande för skolplaneringen. Den sammanhållna skolformen har fått benämningen gymna— sieskolan.

En integrerad gymnasial skola, där prak- tiskt taget hela årskullen fortsätter sin skol- gång, ger andra förutsättningar för kompe- tensfrågornas lösning än den äldre skolsi- tuationen, då endast ett mindre antal ungdo- mar undergick utbildning på gymnasial nivå. De frågor som aktualiseras av denna situa- tion utvecklas i bl.a. kapitel 6 och kapitel 12 nedan.

2.1.3 Utbildningsmöjligheternas fördelning

Den ovan i korthet beskrivna utvecklingen av den gymnasiala skolan har ofta, tillsam- mans med motsvarande expansion inom and- ra utbildningsområden, betecknats som en »utbildningsexplosion». Utvecklingen kan il- lustreras med exempelvis en jämförelse mel- lan åren 1950 och 1960 i fråga om gymna- siets tillväxt. I de allmänna gymnasiema, handelsgymnasierna och de tekniska gym- nasiema inskrevs det förstnämnda året ca 8 700 studerande. Ett årtionde senare hade de nyinskrivnas antal vuxit till nära 24 000.

Det ligger i denna utvecklings natur att det huvudsakligen är ungdomen som tillgodo- gjort sig möjligheterna till fortsatt utbildning efter den obligatoriska skolan. Det har upp- stått stora skillnader mellan olika ålders- grupper i fråga om utbildningstidens längd. Medan i de högre yrkesverksamma åldrarna den normala utbildningstiden är obligatorisk

skola (sex. eller sjuårig folkskola) är det i de yngre grupperna nära till ett läge i vilket den stora majoriteten fått minst elvaårig ut- bildning. En växande andel av dessa ung- domsgrupper går vidare till högre utbildning.

Man kan med fog tala om en generations- klyfta i fråga om tiden för individernas basutbildning. Därvid bör emellertid också beaktas, att generation i detta fall måste ges en mycket vidsträckt betydelse, eftersom klyftan är fullt märkbar långt ner i åldrar- na. Man kan uppskatta procentandelen av åldrarna 20—40 år, som 1969 hade någon form av gymnasial utbildning, till ca tolv procent. Därmed kan jämföras procentande- len 16-åringar som 1969 intogs i gymna- sium eller fackskola. Denna andel uppgår till 48 procent, dvs. nästan halva årskullen. Med ungdomsskolans expansion växer klyf- tan ytterligare.

För KU:s del aktualiserar ojämnheterna i utbildningstid mellan olika åldersgrupper närmast frågan om villkoren för tillträde till högre utbildning för de grupper, som inte genomgått den långa, sammanhängande bas- utbildning som allt mer kännetecknar de yng- re åldersgrupperna (jfr nedan).

Geografiska och sociala omständigheter kan också innebära skillnader i fördelning av utbildningstid och utbildningsutbud mel- lan olika regioner respektive olika sociala skikt. Betydande skillnader i utbildningshän-

' seende kan således ha också annan grund än

generationstillhörighet. Även av den-na orsak blir frågan om tillträde till högre utbildning ett problem med räckvidd långt utöver an- knytningen mellan gymnasial utbildning och eftergymnasial sådan.

2.1.4 Vuxenutbildningen

Den sammanhängande ungdomsutbildningen bildar, i stort sett, ett samordnat system med olika nivåer i utbildningsgången. Dessa ni- våer (obligatorisk skola, gymnasial utbild- ning, högre utbildning) har en hierarkisk ka- raktär på så sätt att utbildning på en nivå i princip utgör en förutsättning för rätten att bedriva studier på nästa. Ungdomsut- bildningen har i stor utsträckning blivit

normgivande för den allmänna synen på vill- koren för rätten till fortsatt utbildning. Till detta bidrar, att ungdomsutbildningen av ål- der varit i centrum för reformsträvandena på utbildningsområdet.

Vid sidan av ungdomsutbildningen har emellertid uppstått ett mindre reglerat, fri- villigt utbildningssystem med rekrytering bland de vuxna. Vuxenstudier i olika former är av gammalt datum. Man kan nämna in- rättandet av folkhögskolor (från 1868), infö- randet av korrespondensundervisning (1898) och uppkomsten av studiecirkeln (sekelskif- tet).

Karakteristiskt för studieverksamheten bland de vuxna har från början varit frivil- ligheten, frihet från statlig reglering men samtidigt också avsaknad av statligt ekono— miskt stöd. Med tiden har emellertid sam- hället engagerat sig alltmer i vuxenutbild- ningen, varigenom denna i viss utsträckning kommit att ges en mer likformig organisa- tion, samtidigt som statens och kommuner- nas ekonomiska stöd ökats. Riksdagsbeslutet 1967, i enlighet med prop. 1967: 85, utgör den hittills mest genomgripande regleringen från statens sida i fråga om sådan vuxenut- bildning som motsvarar ungdomsskolans kur- ser. Bl. a. regelfästs kommunernas verksam- het på detta område.

Vuxenutbildningen är svår att definitions- mässigt avgränsa, vilket bl. a. försvårar möj- ligheterna att ge ett kvantitativt mått på ut- bildning av detta slag. Sammanfattningsvis kan emellertid konstateras dels att ett myc- ket stort antal vuxna deltar i studieverksam- het med skiftande mål, dels att sådan stu- dieverksamhet bedrivs i många olika for- mer. Vidare är endast en mindre del av de vuxenstuderande engagerade i s. k. kompe- tensinriktade studier enligt ungdomsskolans läroplaner. År 1968/ 69 samlade studie- cirklarna, den dominerande formen för den egentliga folkbildningsverksamheten, ca 1200 000 medlemmar (i ca 120000 stats- bidragsberättigade studiecirklar). I oktober 1968 uppgick antalet studerande i kommu- nal gymnasial vuxenutbildning till drygt 37 000, därav över 11 000 på grundskoleni- vå (Statistiska meddelanden U 1969: 10).

De vuxnas efterfrågan på utbildning inne- fattar också de högre studierna. Denna efter- frågan tillgodoses i viss utsträckning av uni- versitet och högskolor samt av bl. a. sådana klassiska former för vuxenstudier som stu- diecirklar och korrespondensstudier. Efter- frågan på högre utbildning för vuxna stiger. Det finns en icke ringa efterfrågan på högre studier även från formellt icke behöriga vuxna, en efterfrågan som har lett till att sedvanliga formella kompetenskrav i viss ut- sträckning eftergivits.

Dessa förhållanden, liksom den omfattan- de vuxenutbildningen i övrigt, bedriven i skiftande former och med olika mål, tyder på att kompetensfrågorna inte längre kan lö— sas enbart på grundval av ungdomsskolans organisation och utformning. I utredningens direktiv har också behovet av särskilda kom- petensvägar för vuxna givits en framträdande plats (se nedan).

2.2 Utredningsdirektiven

KU:s direktiv meddelas i utdrag ur statsråds— protokollet 8.10.1965. Enligt av Kungl. Maj:t i detta protokollsutdrag lämnat be— myndigande tillkallade dåvarande departe- mentschefen 12.11.1965 nio sakkunniga för utredning av kompetensfrågorna. Direktiven återges in extenso i bilaga 5.

Inledningsvis redogörs i direktiven för vad som föregått utredningens tillsättande (jfr 2.1.1 ovan). I fortsättningen sammanfat— tar departementschefen de sakkunnigas hu- vuduppgift på följande sätt.

»Dessas huvuduppgift kan i korthet sägas bli att överväga och framlägga förslag dels om och i vilken mån statligt reglerad utbildning bör anknytas till gymnasium och fackskola, dels hur bestämmelserna för intagning till sådan ut- bildning bör utformas. Med utbildning avser jag, både här och i det följande, inte bara sådan utbildning, som bedrivs vid läroanstalter av olika slag, utan även sådan utbildning hos an— ställningsmyndighet, som krävs för fortsatt an— ställning hos myndigheten.»

Departementschefen anger sedan vissa principiella riktlinjer för de sakkunnigas arbete. '

»En fundamental regel då det gäller att upp- 25

ställa behörighetsvillkor för en viss utbildning i form av krav på förutbildning bör vara att dessa villkor grundas på vad som är sakligt mo- tiverat med hänsyn till den fortsatta verk- samheten.»

Prestigesynpunkter eller andra ovidkom- mande omständigheter bör inte få påverka utformningen av behörighetsvillkor. Utveck— lingen kan emellertid leda till att den reella förkunskapsnivån bland de sökande till en viss utbildning kan komma att ligga över det formellt föreskrivna behörighetskravet. Detta kan då i vissa fall föranleda en om— prövning av behörighetsvillkoren. Departe- mentschefen understryker att höjning av be- hörighetskraven måste ske med stor åter— hållsamhet.

Departementschefen framhåller vidare

»att det i själva verket oftast är angeläget att till en ntbildningsväg kunna rekrytera personer med varierande förutbildning och erfarenheter i fråga om såväl nivå som inriktning. På många områden i samhället är det sålunda värdefullt om de som verkar där har en skiftande erfa- renhetsbakgrund. En viktig förutsättning för att utbildningsväsendet skall fungera rationellt är att behörighetsreglerna inte präglas av ett snävt betraktelsesätt. Möjligheter måste sålunda fin- nas att på olika vägar meritera sig för en viss utbildning eller ett visst yrke.»

De angivna riktlinjerna kan tekniskt sett försvåra en lösning, vilket dock inte får hindra deras tillämpning.

»Jag vill kraftigt understryka, att den här skisserade övergången från nuvarande system till ett system mer byggt på de reella studieförut- sättningarna inte får innebära någon sänkning av kvalitetskravet. En dylik sänkning skulle kunna leda till förlängda eller, i växande grad, icke fullföljda studier. I en tid då samhällets resurser ansträngs till det yttersta för att ge- nomföra utbildningsväsendets expansion är det- ta en utveckling som inte kan accepteras.»

Vid urvalet bland ett större antal sökande är det angeläget

»att tillskapa ett urvalssystem som också tar hänsyn till sådana egenskaper hos den sökande, vilka inte kan dokumenteras i form av betyg o.d.

De angivna riktlinjerna har giltighet inom ut- bildningsväsendet i dess helhet. Den nu aktuella utredningen föranleds emellertid i första hand av de förändringar som beslutats beträffande uppbyggnaden av det gymnasiala skolväsendet.

Som tidigare nämnts skall utredningen främst ta sikte på gymnasiet och fackskolan men därut- över bör med hänsyn till helhetssynen på det gymnasiala skolsystemet även yrkesskolan beak- tas. Kontakt med yrkesutbildningsberedningen kan därför erfordras i vissa frågor. För den som inte har grundutbildning utöver folksko- lan eller grundskolan, men som senare förvär- vat ytterligare utbildning eller erfarenhet, bör de sakkunniga vidare finna ett system för be- dömning av behörigheten till högre studier.»

I fortsättningen tar departementschefen upp olika grupper av frågor som utredning- en har att lösa.

Vad beträffar fackskolans kompetensvärde framhålls bl. a., att hela det 5. k. icke— akademiska, postgymnasiala utbildningsom- rådet i princip skall tillhöra fackskolans kompetensområde.

»Undantag från den angivna principen kan komma i fråga endast om mycket starka skäl kan anföras härför. I stället bör undersökas om inte bland de postgymnasiala utbildningsvägar, som i dag kräver studentexamen eller motsva— rande såsom förutbildning, finns åtskilliga som bör kunna grundas på fackskolekompetens.»

Best'amm' elserna rörande intagningen till högre utbildning måste bli föremål för en omfattande teknisk översyn. Därutöver talar olika skäl för att också åtgärder av mera principiell natur vidtas, bl. a. en översyn av meritvärderingsgrunderna.

:Därutöver bör även principerna för anknyt- ning mellan de akademiska läroanstalterna och det underliggande skolväsendet i detta samman- hang tas upp till en förutsättningslös prövning. Den senaste tidens utveckling mot akademisk undervisning i nya former omfattande helt nya grupper av medborgare i vårt land — jag tän- ker därvid bl. a. på radiokursen i statskunskap liksom den förändrade syn på universitetsut— bildningen, som den snabba kvantitativa expan- sionen medfört, gör det motiverat att ompröva gällande formella regler för behörighet till aka- demiska studier.:

Mot bakgrunden av gällande behörighets- regler diskuterar departementschefen sedan behörighetskravens framtida innehåll och avvisar tanken, att det allmänna förutbild- ningskravet skulle uppges och ersättas med krav på förkunskaper som är nödvändiga för de valda studierna (speciella behörighets- krav).

»Det allmänna behörighetskravet i form av studentexamen eller motsvarande bör ses som ett uttryck bl. a. för att samhället inte vill ut- bilda specialister inom snävt avgränsade sektorer utan människor som har kunskaper i och för- måga att intressera sig för frågor även utanför sitt fack. Denna grundsyn bör enligt min me- ning gälla även framgent. Fortfarande bör där- för i någon form finnas ett behörighetskrav av allmän karaktär. Det bör emellertid kunna till- godoses på olika sätt, även genom sådana kun- skaper och erfarenheter, som inte har förvärvats i skolmässiga studier. Jämsides med det allmän- na villkoret för tillträde till högre studier kan dock även speciella krav behöva uppställas.»

En ändring av behörighetsbestämmelserna i antydd riktning kan komma att ytterligare öka trycket på den högre utbildningen. Detta får emellertid inte medföra att lämpliga ut- bildningssökande utestängs på formella grun- der.

»Det blir en av de sakkunnigas viktigaste upp- gifter att studera och i detalj utarbeta förslag till lösning av behörighetsproblemet, när det gäller tillträde till högre studier. Såväl de all- männa krav som de speciella behörighetskraven måste därvid beaktas. Beträffande den sistnämn- da typen av krav måste för varje akademisk studielinje anges vilka förkunskaper som erford- ras. Beroende på de akademiska studiernas in- riktning kan kraven på förkunskaper växla i omfattning och karaktär. Generellt måste stor återhållsamhet iakttas i fråga om dylika spe- ciella behörighetskrav och de måste självfallet utformas med hänsyn till den framtida struk- turen hos det gymnasiala skolsystemet, exem- pelvis i avseende på gymnasiets linjeindelning.

Det allmänna villkor i fråga om bredd i för- utbildning eller erfarenheter som därutöver bör uppställas bör kunna anses tillgodosett om den utbildningssökande har en gymnasial utbildning av inte alltför speciellt slag. Fullständig gymna- sieutbildning och såvitt i dag kan bedömas även fullständig fackskoleutbildning bör därvid an- ses tillräcklig. Villkoret bör emellertid kunna uppfyllas också på annat sätt. I princip bör så- lunda erfarenheter från praktisk verksamhet inom arbetsliv och organisationer och från of- fentlig verksamhet m.m. kunna jämställas med fullständig gymnasial utbildning. Det ankom— mer på de sakkunniga att närmare ange hur behörigheten i dylika fall lämpligen skall do- kumenteras. Jag vill särskilt understryka att det här gäller det allmänna kravet på bredd i för- kunskaper eller erfarenheter. De speciella behö- righetsvillkor som därutöver behöver uppställas bör såvitt gäller teoretisk förutbildning uttryc- kas i ämnen och kurser inom det nya gym- nasiet.»

En ändring av behörighetsreglerna får en- ligt direktiven en rad konsekvenser som ut- redningen måste penetrera ingående. Vad be- träffar konsekvenserna för skolan är det viktigt att behörigheten grundas på skolbe- tyget. Inträdesprov som ersättning för skol- betyg kan inte komma i fråga. Däremot har utredningen att pröva frågan om sådana ur- valsinstrument som kan komplettera betygen -— även för urval bland sökande — »genom att klarlägga andra kvaliteter hos envar av de sökande».

Det måste undvikas att eleverna i skolan, på grund av kompetensreglernas utformning, specialiserar sig hårt på vissa i intagnings- situationen särskilt viktiga ämnen men för— summar övriga delar av utbildningen. Över huvud bör beaktas »att merit- och kompe- tensvärderingssystem mycket ofta synes med- föra inverkan på undervisning och inre ar- bete i underliggande skolformer».

Vad beträffar urvalet bland behöriga sö- kande (meritvärderingen) bör riktpunkten vara att uppnå större enkelhet och enhetlig- het. Urvalet bör grundas på skolbetyget. Utredningen har att föreslå regler för rang- ordningen och skall pröva frågan om skol- betygets prognosvärde.

Då kretsen av behöriga sökande vidgas möter problemet, hur vid meritvärderingen jämförelser skall kunna göras mellan grup- per med starkt avvikande utbildningsbak- grund.

Nya tekniska hjälpmedel kan komma att användas i ökad utsträckning vid intag- ningen.

En specialfråga som de sakkunniga bör beakta är kompetens- eller meritvärdet av militär utbildning eller tjänstgöring.

Vad beträffar tidsplanen för utredningens arbete anför departementschefen att de sak- kunnigas uppgifter omfattar »ett stort och komplicerat frågekomplex som kommer att kräva relativt lång tid innan det fullständigt genomarbetats». En skyndsam prövning er- fordras emellertid av vissa frågor, främst då villkoren för intagningen till högre utbildning från det nya gymnasiet. Härom anförs att det därvid inte kan »uteslutas att de sak- kunniga, för att få tid till mer ingående

prövning av hela systemet, tills vidare får begränsa sina förslag till att avse provisoriska bestämmelser».

Andra frågor däremot kräver mer lång- siktig behandling, t. ex. vissa spörsmål rö- rande fackskolans kompetensvärde.

Departementschefen formulerar i sam- manhanget en särskild uppgift av mera lö- pande natur för de sakkunniga:

»Man får sålunda räkna med att den utred- ning som nu tillsätts kommer att arbeta under förhållandevis lång tid. Härunder bör utred— ningen kunna tjäna såsom ett sammanhållande organ för alla kompetensfrågor som rör det statligt reglerade utbildningsväsendet. Jag räk- nar med att utredningen får ta del av alla vik- tigare principiella ärenden inom detta område och uttala sin mening därom.»

Slutligen åläggs utredningen att lösa någ- ra frågor av närmast organisatorisk-admini- strativ karaktär. Dessa uppgifter innebär att utredningen skall

a) framlägga förslag till en effektiv orga- nisation för handläggningen av kompetens— frågor inom berörda statliga myndigheter

b) tillgodose behovet av samordning mel- lan de statliga, kommunala och enskilda sektorerna av kompetensfrågornas lösning

c) överväga hur information om kompe- tensfrågor lämpligen skall spridas bland ut- bildningssökande, studerande och avnäma- re.

2.3 Terminologi

Utredningen har funnit det önskvärt att de- finiera ett antal centrala termer och uttryck som är vanliga i diskussionen om kompetens- frågor. Nedanstående översikt över termino- login är inte uttömmande utan tar endast upp ett antal termer av central betydelse eller av mer allmän-t intresse. En annan begränsning är, att endast förhållanden på utbildningsom- rådet avses och således ej arbetsmarknadens och yrkeslivets kompetensfrågor.

Gymnasial utbildning

Sådan utbildning för vilken ej uppställs högre utbildningskrav för (allmän) behörighet än

grundskola eller motsvarande utbildning (jfr SFS 1966: 24, 1 5).

Högre utbildning

»Med högre utbildning förstås sådan utbild- ning vid vilken högre skolunderbyggnad än grundskolan kräves för tillträde» (SFS 1967 : 450, 1 5).

Behörighet

Uppfyllande av fastställda villkor för rätt att antas till viss utbildning i den mån ej konkurrensen om platser i spärrad utbild- ning lägger hinder i vägen.

Villkor för allmän behörighet

Generella regler som anger under vilka förut- sättningar, t.ex. i form av skolutbildning, behörighet föreligger till viss utbildning. Den behörighetsgivande utbildningen är som re- gel ej specificerad till innehållet. Den all- männa behörigheten är knuten till över- gångarna mellan olika stadier i utbildnings- väsendet och anger viss utbildningsnivå (mot- svarande) som villkor för fortsatt utbild- ning.

Villkor för särskild behörighet

Regler angivande utbildning eller yrkeserfa- renhet m.m. med visst specificerat inne- håll, t.ex. kunskaper i visst ämne, för be- hörighet till viss utbildning. Dessa villkor för särskild behörighet (den särskilda be- hörigheten) anger främst de förkunskaper som kan krävas för studier av visst slag. Då sådana förkunskapskrav uppställs, utgör de i regel en andra kravgrupp, utöver de all- männa behörighetsvillkoren.

Behörighetsgrund

Den utbildning etc. som ger (allmän) behö- righet eller, då den sökande har genomgått mer än en behörighetsgivande utbildning c. d., av den sökande eller av vederbörande

myndighet bestäms som grundval för behö- righet.

Kompetens

Reell kompetens: förmåga att tillgodogöra sig viss utbildning. Formell kompetens: uppfyllande av behö- righetsvillkoren för tillträde till viss utbild- ning. Synonymt används ofta behörighet.

Kompetensvärde

Viss utbildnings kompetensvärde: den behö- righet utbildningen ger och det meritvärde den har (se nedan).

Kompetensområde

Viss skolforms kompetensområde: de olika utbildningslinjer etc. till vilka genomgång av skolformen i fråga ger (allmän) behörighet.

Meriter

Kunskaper och erfarenheter m.m. som den sökande åberopar och vederbörande myn- dighet tillerkänner värde vid antagning till viss utbildning.

M eritvärde

Den betydelse som tillerkänns kunskaper, er- farenheter o.d. vid antagning till fortsatt utbildning, ofta konkurrensvärde, dvs. behö- righetens eller kompetensens relativa värde vid konkurrens mellan behöriga sökande om utbildningsplatser i en spärrad utbildning.

Meritvärdering

Bedömning av den sökandes kunskaper etc., särskilt i betydelsen fastställande av konkur- rensvärde (poängsättning) vid antagning till spärrad utbildning.

M eritvärderingsunderlag

De meriter (kunskaper, erfarenheter etc.) som enligt gällande föreskrifter eller antag-

ningsmyndighetens prövning skall beaktas vid meritvärdering.

T illäggsmeriter

Sådana meriter som tillgodoräknas vid me- ritvärderingen utöver de meriter som alla eller flertalet sökande innehar.

Kvotering

Indelning av de sökande i grupper efter me- ritvärderingsunderlag (olika utbildning m. rn.) samt fördelning av utbildningsplat- serna på dessa grupper. Denna fördelning kan antingen vara proportionell (eller rela- tiv), varvid antalet platser för varje grupp bestäms efter antalet sökande i gruppen, eller absolut (platserna fördelas på i för- väg fastställt sätt mellan olika sökandegrup- per) eller bestämmas på annat sätt.

Kvot

Den andel av totala antalet utbildningsplat- ser som viss grupp får sig tilldelad.

Rangordning

Företrädesordning bland sökande, upprättad av antagningsmyndigheten på grundval av meritvärderingen.

A ntagning

Den administrativa procedur, varigenom be- hörighetsprövning, meritvärdering, kvotering och rangordning verkställs,

eller det beslut, varigenom antagnings- myndighet tilldelar en sökande en utbild- ningsplats.

Prognos

Förutsägelse av framgång i studier, yrke m.m. på basis av t. ex. betyg eller lämplig- hetsprov. Prognosen innefattar graden av förväntad framgång och osäkerhetsmargi- nalen i förutsägelsen.

3.1 Inledning

Vissa utblickar över det egna landets grän- ser är värdefulla för en vidgad förståelse av olika utvecklingstendenser i fråga om tillträdet till högre utbildning. I KU:s tred- je betänkande, SOU 1968: 25, har Mark— lund som bakgrund till en redovisning av undersökningar om studieprognos och stu- dieframgång beskrivit urvalet till högre stu- dier från internationell komparativ syn- punkt. Han har bl. a. refererat och kommen- terat en internationell undersökning 1959— 1963 om tillträdet till högre undervisning i Unescos regi under ledning av Frank Bowles.

Därutöver har KU låtit utföra en viss — ehuru begränsad kartläggning av nu- varande skol- och kompetensförhållanden i de nordiska länderna och England, Frank- rike, Tyskland, USA samt Sovjetunionen och i någon mån Japan. KU vände sig där- vid till de svenska ambassaderna i Dan- mark, Finland, Island, Norge, Frankrike, Sovjetunionen, England och Västtyskland med begäran om hjälp med anskaffande av material från respektive länder. I skrivel- sen betonades särskilt vikten av att få föl- jande frågor belysta.

1 Vägar som ger behörighet till högre ut- bildning (t. ex. viss skolutbildning, särskilda anordningar för vuxna etc.). 2 Regler för urval vid konkurrens om plat- ser i spärrad utbildning (rangordning efter skol- betyg, urval med hjälp av särskilda kunskaps- prov eller psykologiska test etc.).

3 Den högre utbildningens omfattning (ut- bildningslinjer o.d. som räknas som »högre»,

Ett internationellt perspektiv på kompetensfrågor

dvs. kräver utbildning på gymnasienivå, »se— nior secondary»).

4 Om möjligt data rörande skolväsendets uppbyggnad och omfattning (antal studeran- de m.m.) samt motsvarande uppgifter för den högre utbildningen inklusive uppgifter om an— talet sökande respektive antagna.

Vid ett studiebesök i USA har KU februa— ri 1968 inhämtat uppgifter avseende kompe— tensförhållandena där (se Amerikanska kompetensfrågor. Utbildningsdepartementet 1968: 10, stencil).

Kompetensförhållandena i de nordiska länderna borde enligt KU:s mening bl. a. med tanke på det nordiska samarbetet - äg— nas särskild uppmärksamhet. KU:s expert för den internationella kartläggningen gjor— de därför studiebesök vid undervisningsmi— nisterierna i Köpenhamn, Oslo och Helsing— fors. Informationen från Japan inhämtades i samband med att experten av andra skäl besökte detta land oktober 1969. I övrigt har kontakter tagits med utbildningsdepar- tementets internationella sekretariat, svenska Unescokommittén och Nordiska kulturkom- missionen samt med U 68:s sekretariat.

Uppgifter i det följande grundar sig så— lunda huvudsakligen på den kartläggning av utländska kompetensförhållanden som KU:s expert Inga Elgqvist-Saltzman utfört under tiden oktober 1969—februari 1970. Därvid har bl. a. samlingsverket Skola och under— visning i Sverige och andra länder (Sjöstedt-- Sjöstrand 1969) givit informativt stoff om skolsystemen.

I Bowles Unescoundersökning 1959—1963 analyserades selektionsprocessen under 1950- talet i en rad länder. Man konstaterade att tillträde till högre utbildning inte är en ad- ministrativ handling, som utförs när den stu- derande går från sekundärskola till högre utbildning, utan en kontinuerlig process un- der flera år, under vilka en serie av selektio- ner avgör vilka studerande som skall fort- sätta till högre utbildning. Man fann inter- nationella variationer i fråga om på Vilka utbildningsnivåer eller åldersnivåer selektio- nen till högre utbildning huvudsakligen äger rum: vid övergång till sekundärskola, under sekundärskola eller efter fullbordad sekun- därskola. Vidare kunde man konstatera, att den högre utbildningen blev åtkomlig för en större andel av åldersgrupperna i system, där selektionen huvudsakligen skedde efter sekundärskolan såsom är fallet framför allt i USA och Sovjetunionen. I utbildningssy— stem av traditionell europeisk typ har selek- tionen huvudsakligen ägt rum före sekun- därskolan.

I den internationella undersökningen kom några gemensamma utvecklingsdrag i de be- rörda länderna i dagen, nämligen

utveckling mot en mer enhetlig sekundär- skola

större efterfrågan på högre utbildning, vilket gör urvalsproblemet större

en begynnande klyvning av de högre studier— na i fria och spärrade utbildningsvägar

en tendens att studerande, som förvägrats tillträde till spärrade utbildningsvägar, i merit- syfte går ett eller ett par år på ospärmde utbildningsvägar

köbildning framför vissa utbildningsvägar ökande reella inträdeskrav.

I flertalet länder var följande frågor myc- ket aktuella vid förverkligandet av urvalet

tidpunkten för urval till högre studier lämpliga kvalifikationsmeriter för högre stu- dier

samordningt mellan undervisningsprogram i avlämnande och mottagande skola

breddning av den högre utbildningen till nya vägar och utbildningsprogram

effekterna av ekonomiskt studiestöd effekterna av studie- och yrkesvägledning värdet av kompletteringsstudier.

I november 1967 anordnade Unesco en konferens i Wien med utbildningsministrar— na i Europa angående frågor om tillträde till högre studier. Till konferensen hade samtliga länder utarbetat rapporter om aktu— ella inträdes- och urvalsprinciper till högre utbildning. Slutrapporten från konferensen, Access to Higher Education in Europe, in- nehåller jämförande statistiska data och någ- ra uppsatser, som behandlar tillträde till högre utbildning med utgångspunkt i de studerandes sociala, ekonomiska och kultu- rella ursprung samt kompetensfrågorna i re- lation till samhällets behov.

Man fann enligt dessa rapporter att an- talet studerande inom högre utbildning ge- nomgående ökat snabbare än befolknings- tillväxten. Antalet studerande i sekundär- utbildningen hade under tidsperioden 1960— 65 genomsnittligt ökat med 79 procent, antalet studerande i den högre utbildning- en med 81 procent. I sex länder bl.a. Sverige, Danmark och Västtyskland — fann man en större relativ ökning av stude- randeantalet inom högre utbildning. Över— gångsfrekvensen från sekundärutbildning till högre utbildning illustrerades med tabell 1 nedan.

Tabell 2 illustrerar procenten inskrivna i högre utbildning i relation till åldersgrup-

Tabell ]. Övergångsfrekvens från sekundär- utbildning till högre utbildning i några euro- peiska stater under åren 1955, 1960 och 1965 (uttryckti procent).

Övergångsfrekvens Land 1955 1960 1965 Österrike 62,0 64,6 53,9 Bulgarien 20,4 42,0 29,4 Tjeckoslovakien 63,0 31,8 37,2 Finland 94,3 80,0 70,0 Frankrike 76,6 81,5 92,0 Ungern 21,4 31,0 31,3 Italien 58,9 60,0 78,9 Nederländerna 43,0 43,5 39,9 Norge 30,4 48,5 40,0 Rumänien 43,0 56,5 41,5 Sverige 46,0 56,5 60,0 Jugoslavien 60,0 56,2 70,0

Källa: Unesco 1967, Access to Higher Education in Europe

år i Europa 1950, 1955, 1960 och 1965.

MK==män och kvinnor K=kvinnor Tabell 2. Procentuella andelen inskrivna i relation till befolkningen i åldersgruppen 20—24

___—___—

1950

Land MK ?:

1955 1960 1965

2 :=: ?: E 71 n 3 71 71

Österrike — — 4,3 1,7 8,7 4,1 7,5 3,9 Belgien 3,7 2,2 6,9 4,2 9,1 4,8 14,1 9,9 Bulgarien1 5,0 2,8 6,1 10,6 — 17,3 15,2 Tjeckoslovakien —— 7,9 4,0 11,0 7,6 14,6 11,5 Danmark 4,5 1,8 4,3 2,0 5,6 3,2 8,5 5,4 Finland 4,2 3,1 5,3 4,5 7,5 7,1 11,4 11,3 Frankrikez 4,1 2,8 5,1 3,7 7,4 6,1 14,1 12,4 Västtyskland 3,4 1,4 3,8 2,0 6,1 2,9 8,9 4,3 Grekland — —— 2,6 1,2 3,8 2,0 9,0 5,3 Ungern 3,3 1,7 4,1 2,1 4,3 3,2 6,8 5,8 Island 5,2 2,0 6,1 2,5 6,4 2,8 8,0 4,4 Irland 4,3 2,7 5,5 3,3 7,8 4,9 10,8 6,7 Italien 3,7 1,9 3,5 1,9 4,6 2,6 7,7 5,6 Luxemburg 0,4 — 0,4 0,1 0,7 0,5 1,9 1,7 Malta 1,5 0,6 2,5 1,5 2,3 1,6 7,0 3,5 Holland 7,4 3,5 8,8 4,7 11,4 6,2 14,3 7,0 Norge 3,3 1,1 2,7 1,0 4,4 1,9 7,8 3,9 Polen1 5,9 3,6 6,7 4,3 8,5 5,3 13,2 10,0 Rumänien1 3,3 —— 4,9 3,5 4,9 — 8,3 7,8 Spanien 2,1 0,6 2,5 0,8 3,9 1,9 — —

Sverige3 3,7 1,7 5,3 3,0 7,9 5,4 11,1 8,2 Schweiza 4,7 1,2 4,6 1,3 5,3 1,8 5,9 2,3 Turkiet 1,3 0,5 1,6 0,6 2,9 1,2 3,5 1,5 England —— — 4,0 _ 5,4 -— 8,5 6,6 Jugoslavien 3,8 2,5 3,9 2,5 9,0 5,2 11,2 7,6

1 inklusive kvälls- och korrespondenskurser * enbart universiteten * universitet och högskolor Källa: Unesco, 1967, Access to Higher Education in Europe

pen 20—24 år samt den procentuella ande- len kvinnor.

I uppsatsen Access to Higher Education from the Point of View of the Origins of Students i nämnda Unescorapport visar professor Henri Janne, att sociala fakto- rer fortfarande har ett mycket starkt infly- tande i fråga om tillträde till olika utbild- ningsnivåer. Frågan om vem som får till- träde till högre utbildning avgörs långt in- nan den studerande uppnått inskrivningsål- der. Kulturella faktorer — familjens tidiga- re utbildningsnivå — tycks ha större betydel- se än ekonomin. Andelen arbetarbarn i högre utbildning, som i Östeuropa uppges vara lika stor som andelen arbetare i den yrkesverksamma populationen, visade sig vara lägre i övriga länder i Europa (jfr dock för Sovjets del kapitel 7). England hade,

enligt en sammanställning från 1961, den i Västeuropa högsta andelen barn till fäder med manuella yrken i högre utbildning (25 procent) följt av Norge (20 procent), Finland (17 procent) och Sverige (14 pro- cent). För de östeuropeiska länderna låg mot— svarande siffror på 35—40 procent.

Könsfördelningen var sned i samtliga un- dersökta länder. Den högsta relativa andelen kvinnliga studerande i högre utbildning fann man i Belgien, Finland, Frankrike, Ungern, Luxemburg och Sovjetunionen.

I uppsatsen Access to Higher Education in Relation to the Present and Foreseeable Requirements of the Development of the Community erinrar professor Jan Szcze- panski om att urval till högre utbildning, där man efter en Viss plan plockar ut en grupp från en åldersklass, är ett ganska nytt

_ "HV.—___m—mm . ,,_ (__—w—f _ V _,,___

fenomen. Fram till början av detta sekel var urvalsprocessen en spontan växelverkan mellan ekonomiska, sociala och kulturel- la krafter, där härkomst, ekonomisk posi- tion och uppväxt i större samhälle spelade den största rollen i fråga om tillträde till högre utbildning. Det fria samspelet mellan individuell strävan och sociala och ekono- miska faktorer resulterade i att ett lämpligt antal individer fick universitetsutbildning. I ett industrialiserat och högt utvecklat sam- hälle är ett sådant system med spontan an- passning otänkbart. Någon form av plane- ring av tillträdet till högre utbildning finns nu överallt i Europa. Man kan emellertid notera vissa principiella skillnader mellan Öst- och Västeuropa i sättet att närma sig problemet.

Utbildningsplaneringen i Östeuropa ut- går från prognosen av behovet av högut- bildad arbetskraft utförda av institutioner för ekonomisk planering. Dimensioneringen av den högre utbildningen blir således en ren funktion av ekonomisk och social ut- veckling. I Västeuropa har man haft svå- rare att acceptera en detaljerad utbildnings- planering, delvis beroende på att man an- sett planering oförenlig med principen om »allas rätt till utbildning». Under sena- re tid har inte minst genom OECD:s verksamhet metoder för att uppskatta utbildningsbehov och ekonomisk planering för att möta dessa behov vunnit insteg. Man använder i Västeuropa mer varierade me- toder i detta planeringsarbete än i Östeuro- pa.

Szczepanski anser emellertid, att varken Öst- eller Västeuropas planeringssystem har ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt den kva- litativa aspekten i utbildningen. Från so- cialekonomisk synpunkt är utbildningens viktigaste uppgift inte bara att förse olika sektorer i samhället med akademiker utan även att garantera en utbildningsprodukt som har erforderlig kunskap, motivation och förståelse för sociala realiteter.

En hög standard på primär- och sekun— därutbildningen måste kompletteras med en kontroll av den kontinuerliga urvalsproces- sen. Det behövs sålunda välfärdsprogram

som undanröjer ekonomiska, sociala och geografiska barriärer för de mer begåva- de. Vidare måste man förhindra alltför ti- dig isolering av begåvade elever i olika so- ciala miljöer eller klasser eller i vissa yrkes- kategorier. Sådana åtgärder tillsammans med ett effektivt nätverk av primär- och sekun- därutbildning, yrkesvägledning och studie— rådgivning bör enligt Szczepanski resultera i en funktionell selektionsprocess. Samme författare betraktar inträdesprov till hög- re utbildning som en bedräglig selektions- form, eftersom en grov selektiv process re- dan har verkat under primär- och sekun- därutbildningen. Det prognostiska värdet av sådana prov anses diskutabelt såväl för framtida studiegång som för yrkesframgång. Psykologiska och sociala faktorer, som of- ta är betydelsefulla kriterier i fråga om stu- dieframgång, underskattas vanligen i sådana prov.

Forskning efterlyses på följande områden

sociologisk forskning om de sociala fak- torer som är avgörande för studenternas val av ämne, fakultet och yrke

psykologiska studier av motivation och in- tresse

korrelationsstudier av studieframgång och yrkesframgång och mellan studieframgång på olika skolnivåer.

3.3 Utbildningsorganisationen i några länder

3.3.1 Bakgrund

Vid Unescoundersökningar har man lagt stor tonvikt vid demokratiseringen av den högre utbildningen. En förlängning av skol- plikten, en senare differentiering och sko- lor av enhetsskoletyp har framhållits som åtgärder som underlättar en sådan demo- kratisering. Man vill ersätta det negati- va urvalet med positiv vägledning, vilket bl. a. medför en ökning av utbudet av efter- gymnasiala utbildningslinjer och en smidi- gare övergång dem emellan.

Professor Janne ger följande exempel på åtgärder som kan demokratisera tillträdet till den högre utbildningen.

A Inom sekundärutbildningen förlängning av den obligatoriska skolgången mångsidighet i skolväsendet (comprehensive schools)

bättre yrkesvägledning; tvärvetenskapliga forskningsinstitut som täcker både studie- och yrkesvägledning i samarbete med psykomedico- sociala vägledningscentra

kvälls- och korrespondenskurser finansiella stödåtgärder individualisering av undervisningen.

B Inom den högre utbildningen antagningsintervjuer nya utbildningsvägar nya examina, exempelvis efter 1—2 års ut- bildning enligt junior college-modellen

finansiellt stöd orientering och vägledning; guidance centers, forskningscentra i anslutning till studie- och

yrkesvägledning kvälls- och korrespondenskurser.

Eftersom skolsystemet visat sig vara av stor betydelse för selektionsprocessen, läm- nas i det följande en kortfattad redogörel- se över utbildningsorganisationen i de län- der som berörts av KU:s kartläggning.

3.3.2 Danmark

I Danmark består den nuvarande skolan av en sju- eller åttaårig huvudskola, som kan byggas på med ett nionde och tionde skol- år. Efter sjunde skolåret delas klasserna i en realavdelning och en åttonde klass. Real- avdelningen är treårig och avslutas i allmän- het med realexamen. Vid slutet av andra realklassen anordnas skriftliga prov i dan- ska, räkning och matematik. Resultatet av dessa prov avgör om eleven tas in i gym- nasium eller hänvisas till realskolans tred- je klass. Den frivilliga ungdomsskolan med sina tre former, den allmänna ungdomssko- lan, den provförberedande ungdomsskolan och den yrkesförberedande ungdomsskolan ligger vid sidan av realskola och gymna- sium och har stor omfattning. Karakteris- tiskt för Danmarks skolväsen är de frivilli- ga skolforrnerna med fria undervisnings- former och valfrihet i ämnesval. Övergångs- frekvensen från realskola till gymnasium

är stigande och motsvarade 21 procent av årskullen läsåret 1968/ 69.

En arbetsgrupp tillsattes under hösten 1969 för att utreda utbildningen för ål- dersgruppen 16—19 år. Införandet av tolv- årig skolplikt har diskuterats men är för närvarande ej aktuellt.

Det danska skolsystemet är examenspräg- lat och utmärks av en tidig differentiering. Gymnasiefrekvensen är lägre än i övriga nordiska länder.

3.3.3 Finland

I Finland träder i augusti 1970 en ny skol- lag i kraft som innebär att skolsystemet i fortsättningen baseras på en nioårig grund- skola av enhetsskoletyp. Det nya skolsy- stemet skall förutom grundskola omfatta för- skola, gymnasium och fackliga läroanstal- ter. En gymnasieutredning beräknas kom- ma att framlägga förslag om ändrad or- ganisation av det gymnasiala stadiet. Stu- dentexamen diskuteras livligt liksom inträ- desproven till gymnasiet. Det förefaller inte finnas några omedelbara planer att liksom i Sverige inordna teknisk och handelseko- nomisk utbildning på gymnasial nivå i sam- ma organisation som det allmänna gymna- siet. Däremot diskuteras olika åtgärder för större flexibilitet mellan yrkesutbildning och allmänutbildning och för en smidigare övergång till högre studier.

För närvarande söker ca 75 procent av årskullen till läroverk vilka som regel an- tingen omfattar åtta klasser i obruten följd eller mellanskola och gymnasium. Intagning sker på basis av inträdesförhör vid vilka un- gefar tio procent av de sökande brukar un- derkännas. För tillträde till gymnasium ford- ras, att avgångsbetyget från mellanskolan (ofta inbyggd i folkskolan) har en viss mini- mipoäng, uträknad på betygsgenomsnitt i samtliga läsämnen. Trots dessa spärrar till sekundärutbildningen uppvisar Finland en relativt hög gymnasiefrekvens. År 1968 an- togs 59 procent av motsvarande årskull i läroverkets första klass, 23 procent av årskullen intogs i gymnasiet och 16 pro- cent avlade studentexamen. Att tillström-

ningen är starkt ökande framgår om man jämför med år 1950 då endast fem procent av årskullen avlade studentexamen. Det finska studentbetyget består av två friståen- de betyg, dels ett s. k. dimissionsbetyg, som sätts av vederbörande lärare efter muntliga förhör i samtliga läsämnen i högsta klassen, dels studentbetyget som grundas på skriftli- ga prov, anordnade av en av undervisnings- ministeriet tillsatt studentexamensnämnd.

3.3.4 Norge

Utvecklingen i Norge går mot ett mer en- hetligt och integrerat skolsystem. Grundsko- lelagen av år 1969 föreskriver en obligato- risk, odifferentierad grundskola med ett sex- årigt barnstadium och ett treårigt ungdoms- stadium. Försöksverksamhet har startat med denna nioåriga skolform, som ersätter den nuvarande sjuåriga folkskolan. Sekundärsta- diet utreds dels av en gymnasiekommitté, dels av Skolekomitéen av år 1965. Den se- nare har i uppgift att lägga fram en plan över ett skolsystern för åldersgruppen 16—19 år, som kan ge alla likvärdiga möjligheter till utbildning.

Enligt nu gällande bestämmelser är nor- malgymnasiet treårigt och bygger på an- tingen nioårig enhetsskola, andra klassen i treårig realskola eller fullgjord realexa- men. Det traditionella gymnasiet är en all- mänutbildande skola. En av linjerna den ekonomiska gymnasielinjen — står i en viss särställning, då den ger både allmänutbild- ning och en viss yrkesutbildning. Tekniskt gymnasium i stället för de treåriga tekniska skolor, som sedan länge gett kompetens för intagning i den tekniska högskolan, håller på att införas.

Norge har haft en högre gymnasiefre- kvens än många europeiska länder. För när- varande är det genomsnittligt 25 procent av varje årskull som fortsätter på gymna- siet. Här finns emellertid stora regionala skillnader. I Oslo går sålunda ca 40 pro- cent av årskullarna till gymnasiet. Omkring 1950 utgjorde antalet »artianer» ca fem procent av årskullen, 1968 20 procent. Man räknar med omkring 35 procent år

1985. Utmärkande för Norge är att en mycket stor del av dem som tar student- examen inte går vidare till universitet och högskolor. Andelen har hållit sig omkring 50 procent men har under de senaste åren sjunkit och är för närvarande omkring 45 procent. Enligt uppgift från 1963 gick omkring 35 procent av artianerna vidare till eftergymnasial utbildning och 12 pro- cent till annan yrkesutbildning. En rela- tivt hög andel av de studerande i högre ut— bildning undergår utbildning i utlandet (5— 10 procent). Gymnasiekommittén har lagt fram för- slag om ett treårigt gymnasium ovanpå den nioåriga skolan, där ca 60 procent av un- dervisningstiden ägnas åt en gemensam all- män kursplan, »det allmänna underlaget». Skolekomitéen har lagt fram en principplan för en treårig högre skola för åldersstadiet 16—19 år, med en gemensam bas på ett år. I påbyggnadskurserna skall man enligt för- slaget kunna välja mellan yrkesutbildning, allmänteoretisk utbildning och/eller kombi- nation av yrkes- och allmänutbildning. Sko- lekomitéen föreslår samma betygsystem och examensordning som för gymnasiet och för- ordar flexibla regler för tillträde till uni- versitet och högskolor.

3 .3.5 Frankrike

Skolsystemet i Frankrike, som utmärks av en stark centralisering, reformerades 1959. Systemet omfattar frivillig förskolunder- visning för åldrarna två till sex år, obli— gatorisk undervisning (6—15 år) och hög- re frivillig undervisning. Den obligatoriska undervisningen, som är statlig, omfattar tre stadier: ett lågstadium om fem år, ett mel- lanstadium om fyra år och ett högstadium om två år. Efter avslutat mellanstadium kan barnen i stället för ett annars obligatoriskt högstadium välja sekundärundervisning om tre år.

Skolreformen 1959 innebar att övergång- en mellan folkskola och läroverk underlät- tades. Man har dock kvar den inträdesexa- men till klass 6, som avgör placering i en teoretiskt inriktad mellanskolutbildning el-

ler i övergångsklasser som förberedelse för yrkesutbildning. En omfattande oriente- rings- och rådgivningsverksamhet under hela mellanstadiet underlättar linjebyten, I var- je skola ger en orienteringsnämnd råd till' målsmän, som emellertid fritt får bestämma om barnens val mellan de olika studiemöj— lighetema. Rådgivningsverksamheten grun— dar sig på upplysningar och förslag, som lämnas av klassnämnden och av huvudlä- raren. Om de av orienteringsnämnden givna råden ej följs, måste eleven genomgå en sär- skild prövning för att få tillträde till högre klass. '

Högstadieundervisningen omfattar en »kort skolgång» och en »lång skolgång». Den långa skolgången leder fram till stu- dentexamen som numera avläggs vid slu- tet av sista skolåret. Endast de elever, som i studentexamens skriftliga prov fått 10 av 20 möjliga poäng, har rätt att gå upp i den muntliga examen. Ett »certificat de fin dfétudes secondaires» utdelas till de elever, som fått ett medeltal av 8 av 20 möjliga poäng på de skriftliga proven. Detta certi- ficat ger dock inte tillträde till universi- tetsstudier. Studentexamen kan avläggas på fem linjer som leder till olika universitets— studier.

Det franska skolväsendet är starkt exa- menspräglat. Vid proven är kuggningspro— centen alltid mycket hög, ofta 50 procent eller mer.

3.3.6 England

Enligt den nuvarande brittiska skolordning- en är utbildningen organiserad i tre stadier: »primary stage», »secondary stage» och Sfurther education». Förutom »nursery school» (2—5 år) omfattar primärstadiet »in— fant school» (5—7) och »junior school» (8— 11). Skolplikten omfattar åldrarna 5—15 år. Under senare delen av junior school genom- går eleverna vanligen inträdesprov (prov i engelska och matematik samt gruppintelli- gensprov). Det finns en tydlig strävan att komma bort från denna förkrigsbetonade övergångsexamen, som är avgörande för ele- vernas placering i någon av sekundärskolans

tre linjer, school» eller »modern school». Det tradi- tionella systemet med en gymnasieliknan- de universitetsförberedande grammar school samt olika typer av fackskolor håller lång- samt på att efterträdas av en form av en- hetsskola.

De barn som anses ha kapacitet för fram- tida akademiska studier får utbildning fram till 18 års ålder i grammar schools eller tech— nical schools. Övriga förs över till s.k. mo- dern schools som ger en allmän utbildning upp till femtonårsåldem då Skolplikten upp- hör.

I genomsnitt 20 procent av årskullen kommer in i grammar school, som tar emot de bästa teoretiska begåvningarna och le- der till universitetsstudier. Till technical school går elever med övervägande prak— tisk fallenhet, medan återstoden går till se- condary modern school. Grammar school är uppdelad på en huvudskola, som går upp till 15 eller 16 års ålder och en »sixth form» (16—18 år). Vid slutet av femte klass genom- går flertalet av eleverna prov för »the Gene- ral Certificate of Education» (G. C. E.), Or— dinary (O) level, och lämnar sedan skolan. En alltmer ökande minoritet (1965 omkring 20 procent) börjar i sixth form, vanligen för mera specialiserade studier. Vid 18 års ålder genomgår eleverna G. C. E. Advanced (A) level examination, vanligen i mellan två och fem ämnen. Till skillnad från Ordinary le- vel är betygen här graderade (distinction, good, pass, pass at ordinary level). De fles- ta som genomgår G. C. E., A-level, fortsät— ter vid universitet; en liten del går ut i yr- keslivet.

3.3.7 Västtyskland

Det mest utmärkande för det tyska skolsy- stemet har varit delningen i_tre linjer ef- ter fjärde årskursen i den obligatoriska sko- lan: en med teoretisk inriktning (gymna- sium + högskola), en med praktisk-teore— tisk inriktning (realskola + yrkesskola), och slutligen en med praktisk inriktning (folk- skola + yrkesskola).

Det har tidigare varit vattentäta skott

mellan de tre utbildningsvägarna. Eftersom universitetstillträde förutsätter avgångsexa- men (Abitur) ifrån gymnasiet, har spärren till universitet således i själva verket legat tidigt under skolutbildningen, nämligen vid övergång till gymnasium efter årskurs 4. Västtyskland uppvisar mycket låga tal för gymnasiefrekvens i relation till åldersgrup- pen. År 1965 gick omkring 83 procent av åldersklassen 15—17 år i någon skolform på sekundärstadiet. Majoriteten eller 63 pro- cent återfanns i någon form av yrkesskola och endast 12 procent på gymnasiet. För åldersgruppen 18—20 år var motsvarande procentsiffror totalt 25, därav 18 i yrkes- utbildning och 6 i gymnasium.

Genom differentierad undervisning iklas— serna 11—13 har nya typer av gymnasier tillkommit med ekonomisk, samhällsveten- skaplig och estetisk linje. Det finns också nu- mera i så gott som alla delstater två typer av gymnasium vid sidan av det allmänna, näm- ligen »Wirtschaftsgymnasium» och »Frauen- oberschulen», som båda för fram till be— gränsad »Hochschulreife», dvs. betyget be— rättigar till studium vid vissa fakulteter, t. ex. ekonomisk fakultet eller pedagogiska högskolor. En omorganisation av skolsy- stemet i riktning mot en mera elastisk ut- formning av klasserna 5 och 6 och ökade möjligheter till övergång mellan linjerna har debatterats.

Under år 1969 har man livligt diskuterat ett förslag från »Bildungsrat» (ett organ för samarbete på skolans område mellan delstater och förbundsrepublik) om en om- organisation av gymnasiets sista klasser och avgångsbetyget från sekundärskolan. Bland annat innebär förslaget införande av av- gångsbetyg på två nivåer, det första efter 10 års skolgång. Efter 12 (13) års skol- gång skulle ett andra avgångsbetyg utdelas som, beroende på nivå och ämneskombina- tion, skulle leda till universitet och högsko- lor, andra eftergymnasiala studier eller yr— kesarbete.

Omkring 90 procent av dem som gått ut gymnasiet söker sig nu till universitet och högskolor. Enligt Bildungsrats förslag skulle nya kursplaner inrättas med tanke på direkt

yrkesarbete. En differentiering av utbild- ningen skulle bli följden. Tillträdet till uni- versitet skulle enligt samma förslag base- ras på den sökandes meriter i det specifika ämne han vill studera enligt en skala, där kriterierna fastställs av en särskild kommit- té. Ett sådant förslag skulle innebära att studentbetyget fick mindre betydelse. Bild- ungsrats förslag har under hösten 1969 liv- ligt diskuterats inom olika organisationer och organ. Inom de politiska partierna ar- betar man med olika modeller till nya u't- bildningssystem.

3.3.8 Sovjetunionen

Lagen 1958 om förstärkandet av banden mellan skolan och livet och om vidareut- veckling av folkbildningssystemet' 1 SSSR m- nebar en nyorientering i fråga om målsätt- ning för hela undervisningsväsendet. Den obligatoriska skolan blev då åttaårig och undervisningen på samtliga stadier mer praktiskt orienterad. Hela undervisningsvä- sendet blev mer samordnat.

Ovanpå den obligatoriska skolformen lig- ger tre skolformer, som skall ge en s. k. full- ständig mellanskolutbildning:

a skolor för arbetande ungdom och lands- bygdsungdom — allmänbildande mellansko- lor på fritid; studiegången är treårig

b allmänbildande polytekniska" arbetsmellan- skolor med produktionsundervisning; studie- gången är treårig .'

c fackskolor, dvs. specialmellanskolor; stu- dietiden varierar något men är i de flesta fall fyraårig.

Den fullständiga mellanskolutbildningen är en grundförutsättning för tillträde till högre undervisning vid universitet och hög- skolor eller motsvarande. En utbyggnad av folkbildningssystemet förutses i program- met för Sovjetunionens kommunistiska par- ti. Man räknar sålunda med att flertalet medborgare under 1970-talet skall få en fullständig allmän mellanskolutbildning, spe- cialiserad fackskolutbildning eller högre ut- bildning. En tioårig obligatorisk skola pla- neras.

3.3.9 Östtyskland

Östtyskland har tioårig skolplikt. Den s.k. »Allgemeine polytechnische Oberschule», som är obligatorisk för alla barn över 6 år; består av 10 klasser (årskurser). För dem som skall fortsätta i »Erweiterte Oberschule» utgör de två sista årskurserna (9 och 10) förberedelser härför. Efter 8 års skolgång kan man fortsätta de resterande två åren med mer yrkesbetonade studier i stället för med gymnasieförberedande sådana eller full- göra dessa skolår genom att delta i vidare- utbildning för yrkesverksamma. »Oberschu- le» är i enlighet med »Gesetz iiber das ein- heitliche sozialistisehe Bildungssystem» 25.2. 1965 uppdelat i lågstadium (årskurserna 1—3), mellanstadium (4—7) och högstadium (7—10).

Det finns flera typer av specialskolor som kan ha teknisk, naturvetenskaplig, matema— tisk eller språklig inriktning, men också konstnärlig eller idrottslig inriktning, varför urvalet inte alltid enbart baseras på intel- lektuella förutsättningar Gymnasiet är fyra- årigt eller tvåårigt och tar elever direkt från grundskolan eller från den tioåriga skolan.

Ungefär 97 procent av landets ungdomar beräknas befinna sig under utbildning, ca 15 procent av 20-åringarna och ca åtta pro- cent av 25-åringama.

Planen för 1970 förutser en betydande ökning av utbildningskapaciteten och -kva- liteten inom hela utbildningsväsendet.

3.3.10 USA

Det amerikanska skolsystemet består av

1 pre-primary education som omfattar olika nursery schools

2 elementary schools och high schools; uppdelningen mellan elementarskola och sekundärskola beror på det skolsystern som tillämpas.

De fyra vanligaste systemen är

a 7 + 4-planen som består av en sjuårig elementarskola och en fyraårig high school

b 8+4—planen som utgörs av en åttaårig elementarskola och en fyraårig high school

c 6 + 3 + 3-planen som omfattar en sex- årig elementarskola, en treårig junior high

school och en treårig senior high school

d 6 +6-planen vilken är uppdelad på en sexårig elementarskola samt en sexårig high school, som antingen är en kombinerad junior och senior high school eller en odelad high school.

Sekundärskolan är i princip tillgänglig för alla. Över 70 procent av en årsklass går ut high school; övriga faller bort på vägen beroende på att skolgången inte är obliga- torisk efter fyllda 16 år trots att skolan är tillgänglig till 18 år.

3.3.11 Japan

Det japanska skolsystemet genomgick en radikal reform vid slutet av andra världs- kriget varvid skolsystemet organiserades ef- ter amerikanskt mönster. Det omfattar i dag

a sexårig elementarskola b treårig lägre sekundärskola som liksom elementarskolan är obligatorisk för alla

c treårig högre sekundärskola, uppdelad i två kurser — en med allmänteoretisk utbild- ning och en yrkesutbildande.

Skolplikten omfattar åldern 6—15 är.

3.4 Högre utbildning och vägar till denna

3.4.1 Definitionsfrågor

Definitionerna av vad som räknas till högre utbildning varierar starkt mellan olika län- der. I många fall skiljer man mellan univer- sitet, andra högre läroanstalter på universi- tetsnivå och övriga institutioner. Ofta utgör krav på studentexamen för tillträde kriteri- um på att utbildningen räknas som högre ut- bildning. Krav på att forskning skall bedri- vas vid utbildningsinstitutionen i fråga är ett annat kriterium. Lärarutbildning samt tek- nisk och ekonomisk utbildning är exempel på några utbildningssektorer, där vissa ut— bildningslinjer betraktas som tillhörande den högre utbildningen, medan andra utbild- ningslinjer ej brukar räknas till högre utbild- ning. I vissa fall är uppdelningen mer bero- ende på tradition än på verklig skillnad i utbildningsnivå. Nuvarande tendens att ut- öka universitets- och högskolutbildningen

med nya utbildningsvägar medför, att be- greppet högre utbildning breddas till ut- bildning som tidigare inte betraktats som hörande till detta utbildningsstadium. Infö- randet av en lägre fristående sektor inom högre utbildning av typ »junior college» har verkat i samma riktning.

Det framhålls ofta i internationella över- sikter att jämförelser är mycket svåra att göra på grund av olika terminologi och olika principer för statistikredovisning av da- ta över högre utbildning. Vid ministerkon- ferensen i Wien 1967 i Unescos regi behand- lades nödvändigheten av att förbättra jäm- förbarheten i fråga om internationella data genom standardisering av utbildningsstatis- tik och större enhetlighet i fråga om fack- termer och definitioner.

3.4.2 Några aktuella reformer avseende högre utbildning

I både Norge och Danmark har de senaste åren lagts fram förslag om reformer av den högre utbildningen. I båda länderna finns i reformförslagen en tendens till ett stramare studiemönster och förkortning av grundut— bildningen inom filosofisk fakultet. Den norska »Videreutdanningskomitéen>> har ef- ter franskt mönster föreslagit en uppdelning av universitetsutbildningen enligt följande mönster

1 grundutbildning (omfattande fyra år, som skall kunna delas upp i två etapper)

2 specialutbildning 3 forskarutbildning 4 vidareutbildning. Vidare föreslås ett integrerat utbildnings- system med horisontella övergångsmöjlighe- ter, ett rikt urval av utbildningsvarianter och stor flexibilitet. Kommittén föreslår att all högre utbildning vid sidan av universi- teten samlas i ett system av distriktshögsko- lor, vilka skall ge såväl yrkeskompetens som kompetens för fortsatta högre studier. Nya former av högre utbildning med en studie- längd på två år föreslås ingå i distriktshög- skolorna. Första stadiet av grundutbildning- en vid universiteten skulle kunna genomgås även vid dessa högskolor. Där skall också

kunna ges en yrkesförberedande avslutning av universitetsutbildningen. Man hoppas så- ledes få ett intimt samarbete mellan univer- siteten och distriktshögskolorna. En försöks- verksamhet med distriktshögskolor har star-

tat.

I Danmark föreligger förslag att samman- föra alla typer av högre utbildning i univer- sitetscentra som byggs upp omkring ett uni- versitet. Kortare utbildning som är närbe- släktad med universitetsutbildning skall också kunna föras till universitetscentra. En lägre examen än nuvarande kandidatexamen har föreslagits. Man har också diskuterat något slags »indslusningsforlgöb», dvs. lång- sammare studietakt under de första åren, vilket skulle möjliggöra en smidig start för den som har en grundutbildning som måste kompetteras.

I Finland har flera nya universitet till- kommit under de senaste åren.

I Frankrike har en ny typ av högre utbild- ningsanstalt inrättats genom Instituts univer- sitaires de technologie (IUT) som ger en två- årig, starkt specialiserad utbildning. Univer- sitetsutbildningen inom vad som motsvarar våra filosofiska fakulteter har uppdelats på tre olika perioder (cycles), varav den första omfattar två års studier.

I England har under 1960-talet skett en kraftig utbyggnad av universiteten. Man har i de nya universiteten organiserat stu- dierna på ett mindre konventionellt sätt. Traditionellt har endast universitetsutbild- ning räknats till den akademiska katego- rin, medan all annan utbildning inklusive t. ex. tekniska högskolor ansetts vara icke akademisk utbildning. Problemen kring den- na uppdelning diskuteras i Robins Report. Regeringen följde dock inte denna utred- nings rekommendation beträffande samord- ning av den högre utbildning, där man genom olika åtgärder skulle ge de flesta typer av colleges (högskolor) samma status som universiteten. Gradvis har dock de ny- inrättade s. k. Polytechnics, som ger teknisk utbildning på hög akademisk nivå, kommit att räknas till de akademiska institutionerna. Socionomer, läkare, tandläkare, veterinärer m.fl. yrkeskategorier, som i andra länder

ofta utbildas vid särskilda högskolor, utbil- das i England vid universitet.

3.4.3 Vägar till högre utbildning

I samtliga här berörda länder har man vid- tagit olika åtgärder för att bredda rekryte— ringen och möjliggöra för dem som redan är ute i yrkeslivet att komplettera med ut- bildning som de tidigare av olika skäl ej kun- nat utnyttja.

Danmark

I Danmark har successivt tillkommit en hel rad offentliga och statskontrollerade exa- mina och prov som ger kompetens vid si- dan av studentexamen.

Teknisk Adgangseksamen, som är lika gammal som tekniska högskolan, accepteras även av andra utbildningslinjer med inrikt- ning på matematisk-fysiska studier. Examen omfattar matematiska och naturvetenskap— liga ämnen och motsvarar kursen på ma- tematisk-fysiska grenen i studentexamens matematiska linje. En särskild examens- kommission fastställer de skriftliga uppgif- terna i examen. Man kan gå upp i examen som privatist — dock fordras bevis på kemi- och fysiklaborationer —- eller efter att ha gått igenom en ettårig kurs.

Högre handelsexamen är en annan stats- kontrollerad examen som ger kompetens för högre studier för dem som tidigare avlagt handelsexamen. Också Veterinaer- og Land- bohöjskolen anordnar ett särskilt offentligt prov som ersätter kravet på studentexamen för vissa studier vid samma skola.

Högre förberedelseexamen (HF) är den senast tillkomna av denna typ av examina. Enligt en lag av år 1966 skall HF »vaere en ny vej i uddannelsesystemet dels med henblik på laereruddannelsen, dels tillige som indgang til andre videregående uddan- nelser». Examen och utbildningen, som le- der fram till den, initierades ursprungligen av den nya lärarutbildningen som började i augusti 1969. HF skulle ersätta tidigare preparandkurser. Avsikten var att examen skulle kunna fungera som en väg tillbaka

till utbildningssystemet för dem som på ett tidigt stadium gått ut i yrkeslivet. En grund- läggande intention var att HF skall föra fram till ett helt fält av »videregående ud- dannelser» och inte vara en återvändsgränd i utbildningsysstemet. Utbildningen karakte- riseras av flexibla kurser med stora valmöj- ligheter. Vid intagningen som sker efter personliga intervjuer lägger man särskild vikt vid studielämplighet.

Några generella regler om denna exa- mens kompetensvärde för högre utbildning finns ännu inte. Förslag har lagts fram om att inrätta >>indslusningsforlob» för studeran- de med denna examen vid utbildningsinstitu- tionerna i form av alternativa, långsam— mare kurser (jfr ovan). Under loppet av de första 11/2—2 åren skulle den studerande dels kunna fullfölja den nödvändiga komplette- ringen av sin förutbildning, dels genomföra studium av sitt reguljära »studiefag» mot- svarande första studieåret enligt normalstu- dieplanen. Tills vidare har universiteten be- slutat att ta in studerande, vilkas samlade kvalifikationer verkar tillfredsställande. En förutsättning är att deras tillvalsämnen i HF motsvarar de krav som uppställs på de olika utbildningslinjerna. Om en stude- rande inte uppfyller kraven på tillvalsäm- nen skall han ha bestått ett prov i ämnet före första deltentamen.

Finland

I Finland fordras studentexamen för till- träde till flertalet högre utbildningslinjer. För närvarande är endast 1,8 procent av totalantalet inskrivna vid högre utbildnings- anstalter icke-studenter. En sökande till högre utbildning har mycket små möjlighe- ter att gå vid sidan av studentexamen. Man strävar dock efter en breddning av rekryte- ringen.

På utbildningslinjer där studentexamen ej formellt krävs har man som mål att upp- låta inemot 50 procent av platserna till icke-studenter. I praktiken dominerar emel- lertid studenterna även på sådana utbild- ningslinjer. För på senare år inrättade uni- versitet och högskolor finns vissa bestäm-

melser i universitetsförfattningama, som möjliggör för icke-studenter att få tillträde till studier. Man har också haft strävan att omkring fem procent av platserna skulle besättas av icke-studenter. Person som inte är inskriven vid universitet kan med deka- nus tillstånd följa undervisningen och ge- nomgå förhör, varvid intyg utfärdas efter särskilt formulär.

Vid Tekniska Högskolan kan som stude- rande antas även den som avlagt ingenjörs- examen vid tekniskt institut med mycket goda betyg och efter lärarrekommendation. För närvarande varierar antalet icke-studen- ter på de olika sektionerna mellan två och åtta procent. Handelshögskolan i Åbo har den högsta andelen icke-studenter, nämligen åtta procent (merkonomutbildning). Vid lä- rarhögskolan i Nådendal kan, förutom de som avlagt student- eller folkskollärarexa- men, även annan inskrivas om kollegiet an- ser att vederbörande innehar de grundkun- skaper som förutsätts för studier vid hög- skolan.

Vid Tammerfors universitet, som har ut- vecklats ur en socialhögskola, finns vid si- dan av fakulteter också s. k. undervisnings- sektioner som formellt inte kräver student- examen. Betyg från sådan sektion berättigar till fortsatta studier vid universitetets fakul- teter.

I april 1969 gjordes av regeringen en ut- redning om antalet icke-studenter vid uni- versitetet i Tammerfors, föranledd av en fråga i riksdagen. Utredningen visade, att andelen icke-studenter vid fakulteterna för- blivit nästan lika stor under tiden 1965— 1968 (varierande mellan tre och fem pro- cent på de olika fakulteterna) men att an- delen icke-studenter minskat på undervis— ningssektionema (mellan 10 och 20 procent), mest på sektionen för socialvård. Med anled- ning därav gjorde undervisningsministern följande uttalande.

»Regeringen anser det dock i princip vik- tigt, att icke-studenter har möjlighet att stu- dera vid alla universitet och högskolor, och särskilt vid Tampereen Yliopisto. Regeringen kommer vid behov att skrida till åtgärder för tryggande av inträdet för icke-studenter.»

Norge

I Norge är studentexamen huvudkravet för behörighet till högre utbildning. Detta krav är emellertid inte absolut. Vid universi- tet kan också antas den som förvärvat en utbildning som utbildningsministeriet finner lämplig som grund. Beslutet meddelas av ministeriet efter utlåtande av universitets- kollegium. De som avlagt examen vid an- nan högskola har också rätt att skrivas in.

Vid Handelshögskolan kan kollegiet anta andra än studenter om vederbörande genom prov eller på annat sätt visar att han har erforderliga kunskaper. Vid Lantbrukshög- skolan kan också »annen utdannelse som anses tjenlig» godtas. I gengäld krävs viss praktisk och fackteoretisk utbildning. Vid Norges Tekniska Högskola är tillträdet i princip begränsat till sökande med artium på real- eller naturfaglinjen. Sökande från andra linjer kan i mån av plats —- skrivas in efter att ha genomgått vissa tilläggs- prov.

År 1961 lämnades ett betänkande av Stu- dieadgangskomitéen om reform av kompe- tensfrågorna i Norge.

Efter en genomgång av de formella kvali- fikationskraven till olika utbildningar sum- merade man, att de uppställda kraven inte tycks ge någon garanti för att de som upp- fyller dem har nödvändiga förutsättningar att genomföra akademiska studier. Det finns inte heller anledning tro att de, som inte uppfyller kraven, inte skulle kunna skaffa sig nödvändiga kvalifikationer. Kommittén föreslog därför, att man för varje enskild utbildning eller grupper av utbildningar skulle utarbeta >>kvalifiseringsprc$ver>>, som ger icke-behöriga möjlighet att visa att de har reella kvalifikationer för högre utbild- ning. För tillträde till sådana studier som kräver studentexamen på viss linje föreslog man särskilda »suppleringspröver».

I ett betänkande i februari 1969 har Skolekomitéen också behandlat studiekom- petens vid universitet och högskolor. Av de undersökningar man företagit omkring kom- petensfrågorna drar man slutsatsen, att för- utsättningarna för att följa och genomföra

universitets- och högskolestudier är väl så mycket en fråga om generella studiefärdig- heter som speciella kunskaper. Kommittén föreslår därför, att all den studiekompetens :som i dag är knuten till studentexamen ge- nerellt överförs till en treårig, samlad stu- diegång i en ny högre skola. Man tror, att förmåga att tänka och arbeta självständigt samt studiemotivering betyder lika mycket eller mer än de konkreta kunskaper och fär— digheter som studenten har med sig från ti- digare studier. Kommittén förordar därför flexibla regler för tillträde. Vidare föreslås att man försöker undvika intagningsbegräns— ning under studiernas första del.

Krav på speciell studiekompetens för vis- sa studier (t. ex. krav på speciell studentlin- je) bör enligt förslaget inskränkas. Kom— pletterande kurser för studenter som i vissa ämnen har svagare underlag än andra bör få anordnas inom ramen för utbildningslinjen.

Frankrike

Huvudregeln för behörighet är att man, för att skrivas in vid en fakultet, skall ha stu- dentexamen eller motsvarande kvalifikatio- ner eller ha genomgått inträdesprov.

Ett stort antal franska diplom accepteras som ersättare för studentexamen. Undervis- ningsministeriet föreskriver vilka diplom 'som godtas. Stora variationer i detta avseen- de finns mellan olika fakulteter. Till medi- —cin och farmaci gäller således endast ett få- tal diplom på hög nivå, medan ett ganska stort antal accepteras för tillträde till natur- vetenskapliga, juridiska, samhällsvetenskap- liga och humanistiska fakulteter.

I Frankrike har man på olika sätt för- sökt göra högre studier lättare tillgängliga "för dem som redan är ute i yrkeslivet, bl. a. ;genom korrespondenskurser och radiokur- ser. De som förvärvsarbetar får sprida ut sina studier under en längre period. Man "har inrättat särskilda avdelningar för vux- enstuderande vid vissa högre läroanstalter. Det finns vidare en möjlighet för den som är minst 24 år och varit engagerad i yrkes- arbete i minst två år att få dispens från kravet på studentexamen. En särskild nämnd

undersöker genom att gå igenom tidigare meriter, genom intervjuer och bedömning av en skriftlig uppsats om vederbörande är lämpad för högre studier.

Demokratiseringstendensema när det gäl- ler tillträde till högre utbildning återspeglas inte bara i en ökande proportion som fort- sätter sin utbildning efter 17 års ålder (ök- ning mellan 1955 och 1970 från 23 till 42 procent av årskullen) utan också genom en ökning av antalet utdelade diplom och exa- mina.

Utvecklingen av reglerna för behörighet till högre utbildning uppvisar i Frankrike två motsatta tendenser. Å ena sidan intro- duceras alltmer liberala villkor för att göra högre utbildning tillgänglig för dem som gått miste om utbildning på ett tidigare stadium, å andra sidan utövar vissa institutioner med en begränsad intagning fortfarande en rigo- rös selektion i syfte att upprätthålla en högre standard. Några av de mest betydande högre utbildningsanstaltema, bland dem College de France och Muséum d'Histoire, erbjuder offentliga kurser, öppna för alla oberoende av kvalifikation eller ålder.

England

Den verkliga selektionen för vidare studier sker i England inte genom skolsystemet utan genom examensystemet. Examina leds av universiteten som, fördelade på åtta olika grupper, organiserar olika examina. Dessa examina är emellertid likvärdiga. Skolorna har fritt val beträffande vilken grupps exa- men som skall tillämpas. Beslutet fattas van- ligen av rektor. Alla grammar schools del- tar givetvis i examen, men också övriga skoltyper har elever som deltar i dessa exa- mina liksom de flesta privatskolor. Den vanligaste examen är General Certificate of Education som sker i två steg, »Ordinary level» i 15—16-årsåldern samt »Advanced level» efter ytterligare två års skolgång (jfr ovan). De elever som får gå upp i examina utväljs av rektor, som kan besluta att vissa elever tidigare än normalt skall undergå examen. Eleverna väljer själva i samråd med läraren vilka och hur många ämnen som

skall innefattas i examen. För inträde till universitet måste man i allmänhet ha klarat fem ämnen i ordinary level och två i advan- ced level. Varje universitet har dock sina egna inträdesbestämmelser och ett stort an- tal varianter förekommer.

Varje universitet uppställer för tillträde till »first degreee courses» vissa »general re- quirements» som skall garantera, att den ti- digare teoretiska utbildningen varit tillräck- ligt omfattande. Dessa krav följer samma generella mönster, men det finns tydliga variationer i detaljer mellan de olika institu- tionerna. Förutom att uppfylla de allmänna kraven måste studenterna också uppfylla »a course requirement». De olika inträdesford- ringarna finns förtecknade i ett kompen- dium (A Compendium of University En- trance Requirements).

År 1950 var andelen av en åldersgrupp som kom till universiteten 1 på 31. År 1959 uppgick den till 1 på 24; för närvarande är den 1 på 15—20. Universitetsutredningen (Robins Report) kalkylerar med att före 1980 tio procent av en årsklass skall delta i utbildning vid universiteten och en på sex om de akademiska kurserna inorn »further education» tas med.

För att underlätta det rent tekniska an- sökningsförfarandet har man inrättat Uni— versities Central Council on Admissions. Genom denna institution passerar alla an- sökningar, men den har inte något att göra med själva selektionsprocessen och är när- mast att betrakta som ett administrations- centrum för alla ansökningar till högre ut- bildningsanstalter i Storbritannien. Institu— tionen har emellertid stor betydelse för ett optimalt utnyttjande av utbildningsplatserna. År 1968 placerades sålunda 4 500 studenter i andra kurser än de ursprungligen tänkt sig.

När det gäller selektionsprinciper anses det viktigt för det första, att den sökande skall ha ett stort mått av frihet i sitt val av universitet, för det andra att universiteten skall ha rätt att välja dem som de vill under- visa. Avgörande om en student blir intagen vid det universitet han sökt till beror huvud— sakligen på antalet avklarade ämnen i 0- levels och A-levels samt betygen vid dessa

examina, på rektorsrapporten som med- sänds vare ansökan om tillträde samt på intervjun som vid vissa institutioner görs med alla sökande, vid andra endast i tvek- samma fall.

Ett nytt initiativ på vuxenutbildningens område är »the University of the Air», ett nationellt TV- och radiouniversitet för del- tidsstuderande.

Västtyskland

Flertalet högre utbildningsanstalter i Väst- tyskland kräver »Reifezeugnis» eller mot- svarande bevis på fullgjord gymnasial ut- bildning. Möjlighet till dispens från student- examenskravet finns i mycket speciella fall, nämligen för dem som redan arbetar inom ett fack där de besitter stor kunskap. Ansö— kan om dispens ställs till kulturministern i delstaten och skall åtföljas av intyg från minst två personer om vederbörandes per- son, kunskaper på det avsedda utbildnings- området och hans allmänna bildningsstan- dard. Den dispenssökande måste genomgå såväl skriftliga som muntliga prov.

Under vinterterminen 1968/ 69 studerade 304000 studenter vid högre utbildningsan- stalter i Västtyskland. Om vi ser på procent- talen för den högre utbildningen finner vi av åldersgruppen 18—20 är två procent och i åldersgruppen 21—25 år sex procent i högre utbildning. Omkring fyra procent studerar vid universitet och högskolor, medan de öv- riga fördelar sig på skilda former av högre utbildning, varav ingenjörskolor och peda- gogiska högskolor har det största antalet (knappt en procent vardera). På konsthög— skolor finns 0,1 procent av åldersgruppen liksom vid seminarier för handarbetslärarin- nor och hushållslärarinnor samt vid slöjd- seminarium. Totalt är det alltså en mycket låg procent av åldersklassen som går till högre utbildning i Västtyskland.

En sned social rekrytering har sedan länge karakteriserat gymnasiet och som följd där- av också den högre utbildningen. Det är framför allt tillskapandet av den s. k. zwei- ter Bildungsweg utbildningsvägar vid si- dan av den traditionella vägen över stu-

dentexamen — som skapat en större flexibi- litet och rörlighet i det tyska utbildnings- väsendet.

Till zweiter Bildungsweg brukar föras alla de utbildningsmöjligheter, vilka gör det möj- ligt för begåvade unga människor som re- dan är ute i arbetslivet att få tillträde till vi- dareuthildning och vilka möjliggör yrkes- mässigt och socialt avancemang, inkluderan- de akademisk utbildning. Man kan skilja på tre olika steg i zweiter Bildungsweg:

a anordningar som möjliggör att ta igen vad som missades i den reguljära skolan

b vidareutbildning som leder fram till Fach- schulreife (motsvarande realexamensnivå), dvs. kvalificerar för tillträde till tekniska skolor

c vidareutbildning som kvalificerar för till- träde till universitets- och högskolutbildning.

Inom ramen för denna utbildningsväg har en rad utbildningsanstalter inrättats:

»Abendgymnasium» som utifrån avgångs- betyg från Hauptschule för direkt till student- examen (Abitur) efter fyra års skolutbildning

»Abendrealschule» och »Berufs-aufbauschu- le» som från Hauptschule för till slutbetyg från realskolan eller Fachschulreife. Dessa sko- lor är som regel tvååriga

»Kollegs» med en utbildningstid av tre år är avsedda för ungdomar mellan 19 och 28 år, som genomgått fackskola eller realskola el- ler klass 10 i gymnasiet.

Aftongymnasierna och kollegierna har samma studiemål som det allmänbildande gymnasiet. Kollegierna är som regel inter- natskolor. De som går i aftongymnasierna är i allmänhet yrkesarbetande, trots att un- dervisningen är ganska omfattande (17—25 timmars kvällsundervisning under samman- lagt fem kvällar i veckan). Antalet ungdo- mar, som vid aftongymnasier och kollegier nått fram till studentexamen, är under stän- dig ökning. Zweiter Bildungsweg anses ha nått stor framgång.

Sovjetunionen

Högskolutbildning i Sovjetunionen är det avslutande ledet i folkbildningssystemet och har sin utgångspunkt i avslutad mellanskol- utbildning (tio års skolgång). Till institutio- ner för högre utbildning i Sovjetunionen räk-

nas universitet, branschinriktade högre ut- bildningsanstalter och polytekniska institut. Förutom humanistiska och naturvetenskap- liga discipliner finns vid vissa universitet tekniska, lantbruksvetenskapliga och medi- cinska fakulteter. Till den branschinriktade högre undervisningen hör t. ex. undervis- ningsanstalter för teknisk, lantbruksinriktad, ekonomisk, juridisk, medicinsk, farmaceu- tisk och pedagogisk utbildning liksom hög- skolor för konst och filmkonst, teaterinstitut, konservatorier etc. Vid de polytekniska in- stituten finns samma ämnen företrädda som vid de branschinriktade, högre tekniska un- dervisningsanstalterna med den skillnaden, att de är sammanförda gruppvis till olika läroanstalter och har en gemensam veten- skaplig-teknisk utbildningsgrund.

All högre utbildning i Sovjetunionen är spärrad. Antalet platser inom olika sektioner fastställs centralt genom långtidsplaner. Un- gefär en fjärdedel av de dryga två miljoner elever som årligen genomgått fullständig mellanskolutbildning kan tas in vid univer- sitet eller liknande institutioner.

Nya intagningsbestämmelser fastställdes 1963. I dessa har inträdesprov fått minskat inflytande. Man beslutar nu om tillträde på basis av en »profil» som byggs upp på grundval av betygen i sekundärskolan, dels det sista betyget, dels genomsnittsbetyg och betyg i de ämnen, som är närbesläktade med de planerade universitetsstudierna. Vidare beaktas betyg från medlemskap i politiska ungdomsorganisationer samt inträdesprov. Profilen uttrycks i poäng och totalsumman avgör om vederbörande får tillträde till hög- re utbildning. Vid lika poängtal lämnar man företräde åt dem som har belönats med guld- eller silvermedalj för prestationer i se- kundärskolan. Företräde ges också åt dem som visat sig framstående på de kunskaps- områden som är nära besläktade med det ämne de vill studera. De som inte har ryska i sin examen genomgår en muntlig tentamen i detta ämne som graderas och räknas med i poängsumman. Samma förhållande gäller främmande språk.

I Sovjetunionen finns ett vitt förgrenat nät av afton- och säsongsskolor samt kor-

respondensskolor. Korrespondensundervis- ningen har ökat kraftigt de senaste åren, såväl mellanskolundervisning som högskol- undervisning, detta som en följd av dels strävan att bereda medborgarna tillfälle till högre utbildning än den obligatoriska åtta- åriga skolan, dels önskemål att denna fortbildning helst skall försiggå utan att de studerande lämnar sitt yrkesarbete. Under tioårsperioden 1959—69 har mer än fem miljoner människor fått mellanskolutbild- ning i afton- eller korrespondensskolor. Nedsatt arbetstid och lön under examens- perioder är några åtgärder för att stimulera till deltagande i korrespondenskurser. Det är vanligt, att sökande till högre utbildning med höga poängvärden antas till dagunder- visning och de som kommer därnäst i rang- ordningen till kvälls- eller korrespondens- kurser. Möjligheter till byte emellan studie- formerna finns.

För att ytterligare bredda rekryteringen till högre utbildning fattade kommunistiska partiets centralkommitté i september 1969 ett beslut angående inrättandet av förbere- dande avdelningar för sovjetiska högre läro- anstalter. Syftet var att höja utbildningsni- vån hos arbetande ungdomar och ungdomar bosatta på landsbygden och stimulera dessa till fortsatta högre studier. Enligt beslutet skall speciella förberedande avdelningar or- ganiseras, vid vilka dag-, kvälls- och kor- respondensstudier bedrivs under en tid av åtta till tio månader. Man ämnar även or- ganisera studiegrupper för förberedande av- delningar vid större industrier, på större byggnadsplatser samt vid sovchoser och kol- choser. För att vinna tillträde till avdel- ningarna fordras, att man avlagt mellanskol- examen och förvärvsarbetat i minst ett år samt att man utvalts av industriföretaget (sovchosen, kolchosen) på rekommendation av kommunistpartiet, komsomolorganisatio- men och fackföreningen. Under studietiden uppbär de studerande stipendier i samma omfattning som förstaårsstudenterna vid högre läroanstalter. Efter en förberedande examen skall studenterna skrivas in som förstaårsstudenter vid högre läroanstalter.

Dimensioneringen av de högre studierna reg- leras genom ekonomiska planer, varvid var- je ämne tilldelas en viss kontingent stude- rande. Den som vill bedriva högskolestudier skall ha avlagt studentexamen (Abitur) och ha framgångsrikt slutfört sina fackskolestu- dier eller genomgått särskild prövning. Ge- nom kvällsstudier vid universitet eller hög- skola, genom folkhögskolutbildning eller stu- dier vid »Betriebsakademie» eller »Dorf— akademie» kan vuxna kvalificera sig för högskolestudier.

Till högre utbildningsanstalter räknas dels universiteten, dels »Ingenieur- und Fachschulen». Stor vikt läggs vid de senare. Ca 70 procent av de högskolestuderande be- driver »Direktstudium», med vilket torde förstås studier vid högskolan i traditionella former. Varje student tillhör då en semina- riegrupp, vars arbete noggrant övervakas. För studenter med sämre studieförmåga kan s. k. »Lemkollektive» för tre till fem stude— rande inrättas. Omkring 25 procent bedriver högskolestudier enligt »Fernstudium»-syste- met (korrespondensundervisning med pe- riodvis återkommande muntliga kurser). All- mänt eftersträvar man att ge högskolut— bildningen en sådan utformning att studen- terna får tillfälle till praktisk verksamhet in- om sina ämnesområden, varför det ofta kan bli aktuellt med en kombination av direkt- studier och korrespondensstudier.

USA

Den normala vägen till college går via high school, men denna intar inte samma själv— klara position som port till de högre stu- dierna som gymnasiet i Europa. Detta be- ror på att high school, på grund av att ut- bildningsväsendet är starkt decentraliserat, uppvisar en mycket skiftande bild i fråga om betygsystem, kursplaner, lärarlöner, kva- litetskrav osv. Motsvarande decentralise- ring återfinns inom den högre utbildningen. Varje college bestämmer praktiskt taget självständigt sina inträdesvillkor. För den enskilde gäller det att finna en utbildnings- antalt som kan acceptera hans tidigare skol-

gång som kvalifikationsgrund. För den hög- re utbildningen blir det nödvändigt — i av- saknad av ett enhetligt betygsystem i den avlämnande skolan — att komplettera de sökandes meritvärderingsunderlag (betyg, lä- raromdömen o. d.) med test av olika slag.

Colleges, som i stor utsträckning är »pri- vata», dvs. ägs av stiftelser eller organisa- tioner av olika slag, bedriver en skiftande rekryteringspolitik.

En viktig roll för övergången till högre studier spelar de i regel kommunala s.k. junior colleges. Denna collegeform används på många håll systematiskt för att upp- muntra till fortsatt skolgång i fyraårigt col- lege. Särskilda studieprogram finns på sina håll med vilkas hjälp man spårar upp studie- lämpliga men av sociala eller andra skäl då— ligt motiverade ungdomar och genom kom— pletterande utbildning gör dem intresserade och skickade för reguljära collegestudier. Personer utan fullständigt genomgången high school eller annars utan behörighet för collegestudier kan under vissa förutsättning- ar få tillträde till college. De sedvanliga vill- koren för tillträde efterges i mycket stor ut- sträckning i följande fall, nämligen

om den sökande inte avser att avlägga examen

om man vill bedriva deltidsstudier utan inskrivning vid college.

En tredje väg till college går över något slags examen som ger likställighet med dem som gått igenom high school. Sådana examina, som omfattar studielämplighets- och kunskapsprövning, är tillgängliga över hela USA. Kunskapsfordringarna i en exa- men av detta slag är som regel i princip desamma som i reguljär high school-utbild- ning, varför examen inte innebär någon lind- ring av förkunskapskraven.

Många elever är redan i high school i stånd att bedriva studier på collegenivå. Till deras tjänst har inrättats det s.k. Ad- vanced Placement Program, som administre- ras av College Entrance Examination Board genom Educational Testing Service (ETC). Framstående elever i high school får läsa in vissa collegekurser och sedan tillgodo- räkna sig dessa vid college.

Tillträdeskraven är avgångsbetyg från upper secondary school eller fullföljandet av tolv års skolutbildning i Japan eller i utlandet. Annan grundutbildning av hög kvalitet kan i vissa fall godtas. Genomgången »Universi- ty Entrance Qualifying Examination», som anordnas av utbildningsministeriet och täc- ker alla ämnen i high school, ger också stu- diekompetens.

Ovan uppräknade krav är emellertid mi— nimikrav. Därtill kommer inträdesprov. Var och en av de över 800 högre utbildningsan- stalterna fastställer sina egna inträdesprov, oftast utan att samråda med Skolmyndig— heter eller med andra högre utbildningsan— stalter. Eftersom selektionen är mycket hård, har det vuxit upp en rad olika privata sko— lor som ger förberedelsekurser. Det är inte ovanligt att de studerande ägnar flera år åt sådana kurser i förhoppning att så små- ningom komma in på något av de ansedda universiteten. Standarden är mycket olika och det finns en klar hierarki bland uni- versiteten. Det är de statliga universiteten och ett tiotal privata institutioner som be- traktas som goda universitet, till vilka alla strävar att komma. De som kommit igenom inträdesspärren till dessa högt ansedda ut— bildningsanstalter är i praktiken garante- rade goda anställningar.

3.5 Inträdesbegränsningar

I Unescorapporten 1967 framhålls att skill-— nader i utbildningsplanering mellan Öst- och- Västeuropa återspeglas i olika synsätt på frå- gan om spärrad utbildning. I öststaterna blir spärrar en naturlig följd av de ekonomiska långtidsplanerna. I Västeuropa anser många,, att en begränsning i rätten att studera vida- re är oförenlig med principen om allas rätt till undervisning. Finland är där det land som har gått längst i fråga om att spärra till- trädet till högre utbildning. Där tillämpas in—. trädesbegränsningar i nästan all högre ut- bildning, även samhällsvetenskaplig och hu- manistisk. Några planer på att häva spär- rarna uppges inte finnas. Målsättningen 1

planeringsarbetet är att omkring 85 pro- cent av dem som söker till högre utbild- ning skall ha möjligheter att komma in.

I Danmark har planläggningsrådet för högre utbildning bland sina reformförslag för den högre utbildningen fram till 1980 ett förslag, att spärr får tillgripas som nöd- lösning för ett år i taget vid akuta tillfällen, om man samtidigt vidtar andra åtgärder för att öka intagningskapaciteten. Detta för- slag föregicks av mycken diskussion. Man anser det nödvändigt att på lång sikt kom- ma ifrån den snedhet i fördelningen av stu- derande som det nuvarande systemet med- fört med spärr vid högskolorna men ospärrade universitetsstudier.

Följande utbildningslinjer är för närvaran- de spärrade i Danmark

veterinärutbildning (55 procent av de sökande togs in 1967)

arkitektutbildning (35 procent av de sökande togs in 1967)

tandläkarutbildning (79 procent av de sökande togs in 1967)

vissa linjer vid tekniska högskolan.

Det bör noteras att man i Danmark ej har spärr till den medicinska fakulteten. Hårdast har spärren de senare åren verkat i fråga om veterinärsstudier, tandläkarut- bildning och arkitektutbildning. Arkitektut- bildningen, den enda utbildning som till- lämpat kvalitativa uttagningsnormer (fyra veckors kurs med fortlöpande anlagstest- ningar), ersatte emellertid vid intagningen höstterminen 1969 på försök spärren med fritt tillträde, då man blivit mer och mer otillfredsställd med intagningsreglema.

I Norge har utvecklingen också fört fram till att en hel rad utbildningslinjer har in- fört spärr. Detta har medfört att student- examen i sig själv inte längre ger tillräck- lig studiekompetens. Dels krävs det för be- hörighet speciella studentlinjer, dels i reali- teten betyg eller en poängsumma som lig- ger långt över kraven för godkänd student- examen. Följande utbildningslinjer är för närvarande spärrade: medicin, Odontologi, farmaci, ingenjörsutbildning, arkitektutbild- ning, civilekonomutbildning, agronomutbild-

I Frankrike finner man en stark selek- tivitet vid de högre utbildningsanstalter, vil- ka är kända som grandes écoles och vilkas huvudfunktioner är att utbilda för de mest krävande posterna i statsförvaltning, i lärar- yrken, industri, handel och jordbruk samt i konstnärliga yrken. De rekryterar sina ele- ver genom centrala inträdesprov, vilka an- ordnas i alla delar av Frankrike och till vilka alla som har studentexamen kan an- mäla sig. Selektionen är mycket rigorös till vissa av dessa utbildningsanstalter. Skolans status och antalet sökande är avgörande här- vidlag. Det finns särskilda klasser som för- bereder för nämnda prov. Klasserna tillhör lycéerna och betraktas i administrativt hän- seende som sekundärutbildning men motsva- rar innehållsmässigt det första förberedande året vid universitetens filosofiska fakulte- ter.

Trots en kraftig utbyggnad av högre läro- anstalter i England måste man varje år av- visa ett stort antal sökande. Konkurren- sen är mycket ojämn vid olika institutio- ner. Varje utbildningsanstalt har rätt att fastställa sina inträdeskrav. År 1968 sökte totalt 110000 studerande genom »Univer- sites Central Council on Admissions» till högre utbildningsanstalter i Storbritannien. Totalt 58500 togs in. Till lärarutbildning togs 39 000 in av 56 000 sökande.

1. Västtyskland har inträdesbegränsningar måst införas vid en rad utbildningsanstal- ter. Under vinterterminen 1969/ 70 tilläm- pades spärrar vid följande högre utbild- ningsvägar

all utbildning av läkare, tandläkare och ve- terinärer

nästan alla utbildningsanstalter i farmaci och psykologi

många utbildningsanstalter i naturvetenskap några enstaka utbildningsanstalter i juridis- ka, socialvetenskapliga och humanistiska äm- nen (endast Heidelberg och Saarbriicken till- lämpar spärrar vid de humanistiska fakulte- terna).

För de medicinska fakulteterna finns ett centralt anmälningsförfarande. Sommarter- minen 1969 avvisades

23 procent (50 av de sökande) till veterinär- utbildning

66 procent (3 550 av de sökande) till medi- cinsk utbildning

80 procent (1748 av de sökande) till tand- läkarutbildning.

Frågan om inträdesbegränsning är för närvarande högaktuell i Västtyskland och har under hösten 1969 blivit föremål för en hel del pressdebatt. Den västtyska rek- torskonferensen för den högre utbildning— en betraktar spärrar som en nödfallsutväg. Den hårdaste kritiken mot intagningsbe- gränsningarna har riktats ifrån Bundesassi- stentkonferenz 1969 med representation för omkring 27 000 yngre lärare och tjänstemän vid universiteten. I en speciell skrift har man samlat sin kritik i frågan. Man ankla- gar såväl delstaternas utbildningspolitiska organ som de olika samarbetsorganen för dålig planering och pläderar för snabba ekonomiska och administrativa åtgärder så att spärrarna skall kunna hävas. Bl. a. för- ordar man en successiv övergång till ett system med integrerade Gesamthochschulen. Man har en stark misstro mot studentbetyg som urvalskriterium.

I USA kan enligt American Council on Education högre utbildningsanstalter allt ef— ter urvalsprinciper indelas i tre olika grup- per, nämligen

1 minimalt selektiva institutioner 2 selektiva institutioner 3 konkurrensbetonade (competitive) institu- tioner.

Grupp 1 uppges vara i majoritet. Där tas alla behöriga emot. Ett stort antal studie- avbrott äger dock rum under de första två åren vid college, på sina håll omfattande upp till 60—70 procent av de intagna. Inom grupp 3 är studieavbrotten få. Generellt sy- nes inom alla grupperna friare, mera per— sonliga bedömningar av de sökande ha stör- re utrymme vid urvalet än vad som hittills i regel varit fallet i Sverige. I det stora hela är de privata universiteten mer selektiva än de statliga.

3.6 Urval till högre utbildning 3.6.1 Kvotering

Kvotering förekommer allmänt i Sovjet- unionen och Östeuropa. I de östeuropeiska staterna tilldelas generellt den större ande- len av platserna dem som utmärkt sig i tidi— gare produktionsarbete eller i militärtjänst. Konkurrensen blir mycket hård för dem som kommer direkt från skolan.

I Sovjetunionen reserveras 80 procent av platserna för dem som varit ute i produk- tionen i minst två år eller i militärtjänst, medan 20 procent av platserna besätts av dem som kommer direkt från skolan. Viss kritik har framkommit från universitetens representanter eftersom systemet anses miss- gynna specialbegåvningar. Systemet kan in- nebära att i ämnen som exempelvis mate— matik specialbegåvningar avvisas, medan en krigsveteran från andra världskriget eller en arbetare, som i sitt arbete haft anknyt- ning till det valda studieämnet, blir anta- gen om han med minimibetyg passerar in- trädeskraven. Röster har höjts för att ändra kvoterna till 60 respektive 40 procent.

I Östtyskland uppges inofficiellt vissa svå- righeter föreligga för ungdomar från icke- favoriserade samhällsgrupper att få till- gång till högre undervisning.

Någon motsvarighet till denna typ av kvotering förekommer inte i Västeuropa. Däremot delar man ofta upp de sökande i olika grupper som får konkurrera om vis- sa andelar av platserna på olika villkor.

I Norge tillämpar man ett system där de studerande uppdelas i två grupper, en där man endast tar hänsyn till studentbetyg, en där också tilläggsmeriter räknas. Med till- läggsmeriter avses utbildning och i vissa fall också praktisk tjänstgöring som bedöms vara av betydelse för utbildningen eller den kommande yrkesutövningen. Utvecklingen har gått mot en större kvot av den senare kategorin, och vid många spärrade linjer tar man nu in 50 procent från varje grupp.

I Danmark tillämpas en annan form av kvotering vid de utbildningslinjer där olika typer av examina ger kompetens. Som ex- empel kan nämnas Tekniska Högskolan, där

sökande med »teknisk adgangseksamen» i stället för studentexamen besätter en viss kvot av platserna, en kvot som fastställs varje år med hänsyn till proportionerna mel- lan sökande i de olika grupperna vid före- gående ansökningstillfälle (för närvarande ca tio procent).

I Finland har man som mål att särskilt vid de nyare högskolorna och universiteten hålla en viss kvot (omkring fem procent) öppen för icke-studenter (jfr ovan). Detta är emellertid mer en rekommendation än en fixerad kvotering.

Västtyskland har en annan kvoterings— princip. Enligt en gemensam överenskom- melse för samtliga delstater 1968 försöker man besätta 60 procent av platserna i de spärrade utbildningarna efter »Leistungs— prinzip» (genomsnitt på studentbetyg) och 40 procent enligt »Anciennitetsprinzip» (ål- der på studentbetyget).

3.6.2 Urvalsinstrument Skolbetyg

Studentbetyget och dess motsvarighet har som tidigare nämnts varit det vanligaste ur- valsinstrumentet i Europa. En stark ten- dens att lägga mindre tonvikt vid student- betyget i urvalsprocessen kan dock förmår— kas.

I Finland som generellt tillämpar spärr har studentbetyget kompletterats med inträ— desprövningar som urvalsinstrument. Högsta betyget i ett ämne i det skriftliga student- betyget berättigar ofta till omedelbart till- träde utan genomgående av inträdesprov. Ett vanligt mönster i Finland är att man an— tas till ett inträdesprov på basis av student- betyget och att sedan det slutliga urvalet sker genom inträdesprov.

Den norska kompetensutredningen, Stu— dieadgangskomitéen, som 1961 lämnade sitt betänkande, såg som en väsentlig uppgift att nå fram till ett urvalssystem som inte var så starkt bundet till studentbetyget. De rekommenderade urvalsprincipema består av en kombination av studentbetyg och en för varje studium avpassad kombination av

ett eller flera av följande kriterier

1 annan utbildning av intresse för studierna 2 praktik 3 annan aktivitet av intresse för studierna 4 intelligensprov 5 prov före utbildningen 6 prov under utbildningens första del 7 personlighetsbedömning.

Man föreslog inrättandet av dels lokala organ, som skulle vara rådgivande åt fa— kulteterna beträffande kriterier, dels ett cen— tralt koordinationsorgan, som bl. a. skulle bevaka utvecklingsarbetet på området.

I Västtyskland har på senare år mycken kritik framförts mot studentbetyg som enda urvalsinstrument. Man har bl. a. framhållit att detta bidrar till att man får en sned social fördelning bland de studerande i hög- re utbildning.

Vid meritvärderingen av studentbetyget tillämpas i de olika länderna i stort sett två principer, dels beräkning av medelbetyg, dels en poängberäkning, där betygen i de ämnen som anses vara de för studierna viktigaste ingår. 1 Norge räknar man om betyget till konkurrenspoäng enligt olika principer för olika utbildningslinjer.

Inträdesprov

I Finland använder man som tidigare nämnts inträdesprov jämte studentbetyg som urvalsintrument.

Inträdesproven föregås ofta av kurser som i allmänhet omfattar grundläggande under- visning inom det aktuella ämnesområdet. Förberedande kurser till medicinska fakul- teten omfattar sålunda biologiska ämnen samt fysik och kemi. Det slutliga urvalet sker på basis av det prov, som avslutar kur- sen, och studentbetyget. Kurspoäng summe- ras med studentexamenspoäng med som re- gel lika vikt. De förberedande kurserna an- ses ha stora nackdelar, eftersom de innebär en förlust både i tid och pengar för den sto- ra grupp som inte blir antagen till utbild- ningslinjen i fråga. Mellan 30 och 50 pro— cent av kursdeltagarna brukar bli antagna. Det har visat sig mycket svårt att dra en tillförlitlig gräns mellan kvalificerade och

icke kvalificerade sökande. . De inträdesprov som icke föregås av förberedande kurser brukar baseras på någ— ra böcker, som de sökande får läsa in på egen hand. I det slutliga urvalet tar man också hänsyn till studentbetyget.

England har ett system med standardi- serade prov, gemensamma för hela landet. Som tidigare nämnts är kraven mycket va— rierande vid skilda utbildningsinstitutioner. Proven var ursprungligen till för att man _ oberoende av ras, kön, religion m.m. — skulle kunna ta in envar som ville studera och som klarade inträdesproven i vissa äm- nen. Så småningom har proven blivit spär- rar. Man ifrågasätter på många håll om det nuvarande intagningsförfarandet är tidsen- ligt. Det tycks i dag föreligga ett ganska uttalat behov hos många universitet i Eng- land att tekniskt och innehållsmässigt för- enkla och förenhetliga inträdeskraven. År 1966 beslöt the Committee of Vice-Chan- cellors and Principals of the Universities of the United Kingdom att försöka utreda, om man kunde få användbar information om de sökande genom andra metoder än de som nu används. En kommitté tillsattes, som bl.a. sysslat med att utreda lämpliga for— mer för den avlämnande skolans rapporte- ring om eleverna. Man har experimenterat med nya former och bl. a. utarbetat ett test i form av studielämplighetsprov.

Japan visar ett speciellt mönster. Inträdes— proven fastställs av respektive utbildnings- institution, som regel utan att samordnas med avlämnande skola eller övriga utbild- ningsinstitutioner. Eftersom det gäller att komma in vid ett universitet med status, kan de studerande, som redan nämnts, till— bringa ett par år i privata skolor som enbart förbereder för universitetens inträdesprov. Inträdesproven till universiteten, som ofta kallas »the Test Hell», har kommit att styra undervisningen på sekundär— och t. o. m. primärstadiet.

Test, studielämplighetsprov och personlig- hetsbedömningar

Testinstrumcnt, studielämplighetsprov och personlighetsbedömningar används huvud-

sakligen i de anglosachsiska länderna vid ur- val till högre studier.

I USA spelar test en stor roll vid urval av sökande till högre utbildning. Där finns centra och institutioner för testproduktion och testning. I England pågår arbete med studielämplighetsprov. Ett provtest har hit- tills använts på 70 000 elever i forskningssyf— te. Det omfattar dels verbala prov: motsat- ser, analogier, läsförståelse, komplettering av meningar, likheter—skillnader, samt en mate- matisk del. I England används ofta intervju- er i urvalsprocessen.

I de övriga nordiska länderna har man i utredningar angående tillträde till högre studier ägnat stor uppmärksamhet åt möj- ligheten att ersätta studentbetyg med test- instrument. I Danmark lät man utreda frå- gan; man summerade att det för närvarande inte finns några pålitliga instrument och att det skulle ta för lång tid att utveckla så- dana för att man i det aktuella arbetet skul— le få någon behållning av dem. Man rap- porterade också negativ erfarenhet av de försök som gjorts, t. ex. vid tandläkarut- bildning och arkitektutbildning.

Studieadgangskomitéen i Norge föreslog. att personlighetsbedömning vid intervju el— ler grupptestning skulle vara en integrerad del av studie- och yrkesvägledningen. Också i Norge är man skeptisk mot att nu använda testinstrument vid urval på grund av att det ännu inte finns några lämpliga test. I både Danmark och Norge förordas en vidareut- veckling, och man vill gärna tänka sig, att test och personlighetsbedömningar samt stu— dielämplighetsprov används i rådgivande syfte men ännu inte som selektionsins-tru- ment.

I Finland betonar man gärna motivatio— nens betydelse och menar att de inträdes- prov, som nu förekommer vid många studie- linjer i Finland, med tentamen på någon eller några böcker, kan sägas vara prov på vederbörandes studiemotivation.

Andra faktorer

I öststaterna är politisk aktivitet en viktig faktor vid bedömning av de sökandes me- riter.

I Norge, framför allt vid handelshögsko— lan, anser man att aktiviteter vid sidan av skolan, som föreningsarbete och förvärvs- arbete, men också sådana förhållanden som lång skolväg och byte av skola bör få be- tydelse. Sådana aktiviteter ger tilläggspoäng vid handelshögskolan.

3.6.3 Studierådgivning och yrkesvägledning

[ I Unescoundersökningarna betonas starkt värdet av den rådgivande och vägledande funktionen. Frank Bowles har framhållit, att ungefär två tredjedelar av dem som från början har planer på högre utbildning elimi- neras genom nuvarande urvalsmetoder. I den bristande balans, som uppstått mellan å ena sidan den ständigt ökade efterfrågan på högre utbildning, å andra sidan den begrän- sade kapaciteten inom denna utbildningssek— tor, har man tillgripit urval och skapat spär- rar. Bowles menar att det finns två vägar att gå i denna situation. Den ena är att kontrollera studenttillträdet genom examina och prov, den andra är att utöva kontrollen genom råd baserade på de studerandes pres- tationer och förmåga, dvs. genom vägled- ning och studierådgivning. Bowles är en stark förespråkare för urval genom rådgiv- ning. »In short, the barriers must be rebuilt into gateways through which students may move with assurance that their preparation is appropriate to their choices, and that their opportunities are commensurate to their abil— ities» (Bowles, 1963, sid. 168). Bowles an- ser att man bör utreda möjligheterna att av- skaffa examina och prov. Enligt hans erfa- renhet eliminerar alla system som bygger på examen likgiltigt på vilket stadium ca tio procent av de sökande som med hän- syn till sina verkliga förutsättningar borde ha kommit in. Behovet av en utvidgad och förbättrad ! studierådgivning och yrkesvägledning — så- 2 väl servicecentra som forskningscentra på skol- och universitetsstadiet — har starkt un- derstrukits av Unesco (jfr ovan). Betydelsen av studierådgivning underströks av den norska studieadgangskomitéen (1961) som menade, att urval och rådgivning mås—

te samordnas. Selektion utan rådgivning kan medföra skadeverkan, och en rådgivning utan någon form av standardiserade test sak- nar ett väsentligt hjälpmedel i metodiken. Också i Danmark har man starkt understru— kit ett ökat behov av rådgivning och väg- ledning vid universiteten.

Behörighet och urval till fortsatt utbildning en översikt över svenska förhållanden

4.1. Inledning

I detta kapitel lämnas en översikt över nu- varande förhållanden beträffande behörig— hets- och urvalsregler samt antagningsför— hållanden till fortsatt utbildning efter grund- skolan. Antagningens organisation och mer tekniskt betonade urvalsfrågor behandlas huvudsakligen i del 2, kapitel 1. Högre ut- bildning respektive grundskolans kompe- tensområde behandlas var för sig under varje huvudavsnitt. Sist i kapitlet ges en kort översikt över viss utbildning som bedrivs inom de statliga affärsdrivande verken m. fl., s. k. inomverksutbildning.

4.2 Nuvarande behärighetsbestämmelser

4.2.1. Behörighet till högre utbildning

För närvarande regleras villkoren för be— hörighet till s.k. högre utbildning i första hand av Kungl. Maj:ts kungörelse 9.6.1967 med provisoriska bestämmelser om tillträde till högre utbildning (SFS 1967: 450); änd- ringar 8.3.1968 (SFS 1968:112), 6.6.1968 (SFS 1968: 295) och 11.4.1969 (SFS 1969: 69). Denna författning, i fortsättningen kal— lad behörighetskungörelsen, baserar sig på de förslag som kompetensutredningen lade fram i sitt första betänkande, Tillträde till postgymnasiala studier förslag till provi- soriska bestämmelser (stencil ecklesiastik- departementet 1966: 13). Med högre utbild- ning förstås i denna författning »sådan ut-

bildning vid vilken högre skolunderbyggnad än grundskola kräves för tillträde» (SFS 1967: 450, 1 5).

4.2.2 Behörighet till universitet och vissa fackhögskolor

Den ovan nämnda författningen skall i prin— cip äga tillämpning på all högre utbildning. I detalj reglerar den dock endast tillträ- det till universiteten och vissa fackhögsko— lor, nämligen till juridisk, teologisk, huma- nistisk, samhällsvetenskaplig, matematisk- naturvetenskaplig, medicinsk, odontologisk, farmaceutisk och teknisk fakultet samt till lantbrukshögskolan, skogshögskolan och ve- terinärhögskolan. Om behörighet att vinna tillträde till ann-an högre utbildning förord- nar, enligt författningens 18 5, Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestäm- mer.

Behörigheten till ovan uppräknade ut- bildningslinjer är knuten till genomgånget treårigt gymnasium eller motsvarande ut- bildning. Slutbetyg från årskurs 3 i gymna- siet ger behörighet om det omfattar full- ständiga studiekurser med ett medelbetyg av lägst 2,3.

Förutom slutbetyg från årskurs 3 i gym— nasiet ger följande slag av utbildning behö- righet.

Studentexamen eller handelsgymnasieex- amen (efter treårig lärokurs)

ingenjörsexamen (treårig lärokurs vid tek- niskt gymnasium)

folkskollärarexamen småskollärarexamen (treårig lärokurs) begränsad studentexamen vid försvarets läroverk

distriktsåklagarexamen

socionomexamen (efter inträde vid so— cialinstitut/socialhögskola tidigast höstter- minen 1946)

diakonexamen eller social examen vid svenska diakonskolan (efter inträde tidigast höstterminen 1948)

studentexamen i Danmark, Finland, Is— land eller Norge.

För de flesta av dessa s.k. likställighets- grupper finns särskilda villkor förbundna med den allmänna behörigheten till alla eller till vissa av ovan uppräknade utbild- ningsvägar. Det kan dels gälla krav på godkända betyg i vissa ämnen i själva ex- amen, dels krav på komplettering av bety— get med ett eller flera ämnen enligt ford- ringarna för viss årskurs i gymnasiet.

Dessa speciella villkor för allmän behö- righet bör inte förväxlas med de krav på kunskaper i vissa ämnen som uppställs som villkor för särskild behörighet för tillträde till viss utbildning och som krävs av alla, oavsett på vilken väg de vunnit den allmän- n'a behörigheten.

Beträffande dessa särskilda villkor för- ordnar enligt gäll-ande författningar Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, varvid myndigheten har att iakt- ta att samtliga behörighetsvillkor skall kun- na uppfyllas på viss linje, gren eller variant i gymnasiet; s.k. oförenliga krav får såle- des ej förekomma, dvs. krav som inte kan uppfyllas på en linje etc.

De särskilda förkunskapskraven vid ju- ridisk, teologisk och filosofisk fakultet be- stäms av UKÄ, medan förkunskapskra- ven till övriga i behörighetskungörelsen upp— räknade fakulteter och högskolor regleras i kungörelsen. Förkunskapskraven är här- vid formulerade som krav på lägst betyget 2 på en lärokurs, som omfattar ett bestämt antal årskurser i gymnasiet, eller motsva- rande kunskaper enligt fordringarn-a för stu-

dentexamen eller lägre årskurs i det tidi- gare gymnasiet. Godkända betyg i matema- tik, fysik och kemi i ingenjörsexamen en- ligt fordringarna för treårig heltidskurs vid tekniskt gymnasium godtas som förkunska- per i dessa ämnen vid de fakulteter för vil- ka förkunskapskraven anges i behörighets- kungörelsen. En förutsättning härför är dock att den sökande avlagt fullständig in— genjörsexamen av ovan angivet slag. Nå- got annat sätt 'att uppfylla förkunskapskra- ven i enskilda ämnen, dvs. ett generellt mot- svarandebegrepp, finns inte angivet i behö- righetskungörelsen. Tillgodoräknande av på annat sätt än i gymnasiet förvärvade äm- neskunskaper kan dock ske efter dispens (se nedan).

Dispens från gällande behörighetsvillkor. Författningen ger möjlighet för antagnings- myndigheten att anta personer som på an— nan grund kan antagas äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen vid fa- kulteten eller högskolan. Vid de s.k. fria fakulteterna handläggs sådana dispensansök- ningar av respektive konsistorium, med-an för spärrad utbildning inom UKÄ:s områ- de dispensärenden prövas och avgörs av UKÄ genom dess centrala antagningsenhet (CA). Vid jordbrukets högskolor sker pröv- ningen av högskolans styrelse, varvid ytt- rande skall inhämtas från KU.

Dessa dispensmöjligheter regleras dels av behörighetskungörelsens 8-9 åå, dels, när det gäller konsistoriets prövning, av allmän- na föreskrifter utfärdade av UKÄ 28.2. 1967 med viss komplettering 1969. I de fall inskrivning medges kan antagningsmyndig— heten samtidigt föreskriva -i vilken omfatt- ning och under vilka villkor den studeran— de har rätt att delta i undervisning och ex- amination. Grundvillkor för dispens är en- ligt UKÄ:s föreskrifter i princip minst två års väl vitsordad gymnasial utbildning samt kunskaper motsvarande vissa angivna krav i fem ämnen enligt gymnasiets läroplan. Av— kall på fordringarna kan göras om ansökan endast avser enstaka ämne eller ämnen.

Dispensansökan kan avslås eller bifallas med eller utan villkor. Bifall utan villkor innebär att den sökande får inskrivas för

avsedd utbildning enbart på grundval av den förutbildning han har vid ansöknings- tillfället. Bifall med villkor innebär att vis- sa av antagningsmyndigheten föreskrivna kompletteringar av den sökandes förutbild- ning måste fullgöras innan inskrivning får ske. Sökande som fått avslag eller bifall med villkor kan besvära sig i högre instans, i första hand UKÄ.

Vid de tekniska fakulteterna finns, för— utom ovan angivna dispensmöjlighet, en sär- skild bestämmelse som innebär att den är behörig som dels visat sig genom praktisk verksamhet under minst två år ha »fram- stående anlag» för något av de yrken för vilka teknisk fakultet ger utbildning, dels har vissa specificerade gymnasiekunskaper i svenska och två främmande språk. Även examen eller slutbetyg från Bergsskolan i Filipstad ger numera på vissa villkor behö— righet till teknisk fakultet.

Särskilda bestämmelser finns om antag- ningen av studerande vid Handelshögskolan i Stockholm. Enligt kungl. brev 8.3.1968 kan sålunda allmän behörighet för tillträ- de till denna utbildningsväg även erhållas på grundval av viss tvåårig gymnasial ut— bildning, nämligen specialkurs vid tekniskt gymnasium eller-handelsgymnasium på två— årig linje. Även här finns dispensbestäm- melser, vilka i- stort överensstämmer med bestämmelserna i" motsvarande paragraf i behörighetskungörelsen. Föreskrifter röran- de antagningen fastställs -av lärarrådet vid Handelshögskolan i Stockholm.

4.2.3 Bestämmelser om vidgat tillträde till vissa universitetsstudier

Efter förslag av kompetensutredningen ut- färdade Kungl. Maj:t 11.4.1969 en kungö- relse om försöksverksamhet med vidgat till- träde till högre utbildning (SFS 1969: 68). Enligt denna kungörelse har personer som fyller 25 år senast under det kalenderår in- skrivning sker och som varit yrkesverksam- ma under minst fem år eller på annat sätt förvärvat motsvarande erfarenhet, allmän behörighet att skrivas in vid universitet för

studier inom vissa ämnesområden vid filo- sofisk fakultet. Behörigheten enligt kungö- relsen är begränsad till studier för samman- lagt 60 poäng fördelade på högst tre äm- nesområden. Högst 40 poäng får avse sam- ma ämnesområde.

4.2.4 Behörighet till decentraliserad univer- sitetsutbildning m. rn.

UKÄ får utanför universitetsorterna anord— na sådan grundläggande utbildning som av- ses i kungörelse 1969: 50 om utbildning vid de filosofiska fakulteterna. För tillträde till sådan utbildning gäller, att den som deltar i utbildning avseende grundkurs om högst 20 poäng endast behöver uppfylla de even- tuellt erforderliga särskilda förkunskapskra— ven för grundkursen ifråga.

För tillträde till grundkurs omfattande 40 poäng gäller däremot villkoren i behö- righetskungörelsen (1967: 450) eller i kun- görelsen om vidgat tillträde till högre ut- bildning (1969168). Ansökan om dispens från dessa krav prövas därvid av UKÄ.

S. k. 20-poängsstuderande som inte är behöriga att inskrivas vid universitet får endast ett bevis över sin utbildning. Den som sedermera inskrivs som studerande vid universitet, efter att t. ex. ha kompletterat sin utbildning till full behörighet eller er- hållit dispens från behörighetskraven, får tillgodoräkna proven för examen enligt kun- görelsen om utbildning vid de filosofiska fakulteterna.

Samma bestämmelser som för tillträde till decentraliserad universitetsutbildning gäller för motsvarande univ—ersitetskurser an— ordnade av Hermods korrespondensinstituts stiftelse i samarbete med UKÄ.

4.2.5 Behörighet till annan högre utbildning

Som ovan nämnts reglerar behörighetskun- görelsen i första hand tillträdet till univer- sitet och vissa fackhögskolor. Beträffande annan högre utbildning, dvs. sådan högre utbildning vid vilken högre skolunderbygg- nad än grundskola krävs, stadgas i kungö-

relsens 18 5, att Kungl. Maj:t eller myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall förordna om villkor för behörighet.

Detta område, som här kallas »annan högre utbildning», är betydligt mer hetero- gent än området »universitet och fackhög— skolor», såväl vad beträffar behörighets- villkoren som utbildningsmål, utbildnings- struktur, huvudmannaskap osv.

Den översikt över behörighetsvillkoren inom detta område som lämnas nedan får därför inte ses som en fullständig kartlägg- ning utan får tas som en fyllig exemplifie— ring, som bl.a. visar den tämligen stora variation i fråga om behörighetsvillkoren som förekommer inom detta område.

Socialhögskola. Den formella behörighe- ten för inträde vid socialhögskola regle— ras i stadgan för socialhögskolorna (SFS 1967: 488) med ändring i SFS 1968: 490. Behörigheten kan dokumenteras på tre oli- ka sätt, nämligen genom slutbetyg från gym- nasium eller motsvarande enligt i stort sett samma bestämmelser som gäller för univer- sitet och fackhögskolor, genom särskild prövning i gymnasiets lärokurs i svenska, engelska, historia och samhällskunskap (tre årskurser) samt matematik (minst en års- kurs) eller motsvarande prövningar enligt det gamla gymnasiets fordringar eller ge- nom inträdesprov anordnade av samarbets- nämnden för socialhögskolorna i samma ämnen och enligt samma fordringar som kraven på särskild prövning enligt ovan.

Lärarhögskolornas klasslärarlinier. Vid den nya utbildningen för klasslärare (på låg- och mellanstadielinje) som startade höst- terminen 1968 reglerades kompetenskraven genom beslut av Kungl. Maj:t 16.2.1968 om provisoriska bestämmelser för inträ- de, vilka meddelades skolöverstyrelsen i kungl. brev. De formella behörighetsvillko- ren fastställs där till lägst fackskolekompe- tens eller annan utbildning motsvarande två- årig gymnasial utbildning, bl.a. normal— skolekompetens och tredje årskurs vid folk- högskola.- Även treårig gymnasieutbildning ger självfallet behörighet till klasslärarut- bildningen. Antalet särskilda behörighetsvill- kor är på grund av utbildningens karaktär

tämligen stort, sammanlagt elva ämnen vil- ka alla återfinns på fackskolans sociala lin- jes n-aturvetenskapliga gren.

Journalisthögskola. Den formella behörig- heten för tillträde till journalisthögskola reg- leras i stadgan för journalisthögskolorna (SFS 1967: 236). De allmänna villkoren för behörighet överensstämmer i stort med klasslärarutbildningens med undantag av att normalskolekompetensen inte är inskriven i kungörelsen som behörighetsgrund. Anta- let särskilda behörighetsvillkor är betydligt lägre och kan uppfyllas på fackskolans so- ciala linje, alla grenar.

Grafiska institutets tvååriga kurs kräver för allmän behörighet slutbetyg från gym- nasium eller motsvarande (dispens från det- ta krav kan förekomma) eller fackskola med vissa kompletteringar (i princip gymnasie- kompetens i svenska, engelska, historia och samhällskunskap). Lägst sex månaders prak- tik krävs, inkluderande en åtta veckors kurs vid typografisk skola.

Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning kräver för allmän behörig- het slutbetyg från gymnasium eller jämför- lig utbildning. Minst sex månaders praktik inom området fordras. Välmeriterade re- klammän utan formell kompetens kan vin- na inträde efter dispens från gällande behö- righetsvillkor. .

Statens brandskola. För behörighet till brandingenjörsutbildningen vid statens brandskola krävs för närvarande slutbetyg från årskurs 3 av gymnasiets tekniskavlinje eller motsvarande.

Yrkesskolekurser. Vid vissa utbildnings- kurser anordnade av kommunala yrkessko- lor är de allmänna behörighetsvillkoren for- mulerade som »genomgånget gymnasium, fackskola eller motsvarande kunskaper». Detta gäller bl. a. utbildning av tjänstemän i transportföretag (rederier etc.), kurs för utbildning av försäkringstjänstemän, kurs i administrativ ADB, socialadministrativ kurs m.fl.

Vid de sekreterarkurser för studenter som anordnas av såväl kommunala yrkesskolor som privata handelsinstitut är behörighets- villkoret i allmänhet formulerat som genom-

gänget gymnasium eller motsvarande kun- skaper.

Gemensamt för ovan behandlade utbild- ningsvägar är att »motsvarande» utbildning respektive förkunskaper i enskilda ämnen ofta godtas i motsats till vad som generellt gäller för universitet och fackhögskolor.

4.2.6. Sammanfattning av behörighetsbe- stämmelser till högre utbildning

Sammanfattningsvis kan beträffande olika sökandegruppers behörighet till högre ut- bildning följande anföras.

a) T reårig gymnasieutbildning (motsva- rande) ger allmän behörighet till all högre utbildning enligt definitionen i SFS 1967: 450. Med hänsyn till de särskilda för- kunskapskravens utformning vid olika ut- bildningsvägar kan allmänt sägas, att n-a- turvetenskaplig linje och även i viss mån teknisk linje ger den bredaste behörighe- ten, dvs. både allmän och särskild behörig- het.

b) Tvåårig gymnasial utbildning i form av fackskola eller motsvarande ger behörig- het endast till en ganska smal sektor av den högre utbildningen. Den kvantitativt sett do- minerande utbildningsvägen är klasslärarut- bildningen, som har ett så stort antal sär- skilda behörighetsvillkor att endast natur- vetenskaplig gren på social linje ger full- ständig behörighet (även samhällsvetenskap- lig gren ger fullständig behörighet för den som i årskurs 1 gått naturvetenskaplig gren).

c) Personer utan formell gymnasieutbild— ning äger tillträde till högre utbildning en- dast i begränsad omfattning, nämligen

1 efter dispens från de formella behö- righetsvillkoren, vilket dock i regel förut— sätter att en ganska stor del av de formellt föreskrivna skolkunskaperna är inhämtade

2 enligt kungörelsen om vidgat tillträde till högre utbildning, dock endast till vissa ämnesområden vid filosofisk fakultet och för ett begränsat studiemål. Dessa personer äger även tillträde till s.k. DYRK-kurser, dvs. yrkesinriktade kurser om normalt 20 poäng

3 till decentraliserad akademisk under-

visning, dock endast till studiekurser omfat- tande högst 20 poäng.

För alla tre kategorierna gäller ovanståen- de endast den allmänna behörigheten. Even- tuella särskilda förkunskapskrav måste va- ra uppfyllda innan studierna påbörjas.

Till de universitetscirklar och motsva- rande undervisning som anordnas av studie- förbund och vissa folkhögskolor är tillträ- det i princip helt fritt.

4.2.7. Behörighet inom grundskolans kom— petensområde

Det allmänna kompetensvärdet av grund- skolutbildning regleras i kungörelse 11.2. 1966 (SFS 1966: 24), där det bl. a. stadgas, att den som genomgått grundskolans års— kurs 9 eller äger motsvarande kunskaper har allmän behörighet till alla utbildnings- vägar, där krav på högre skolunderbyggnad ej uppställts. Härigenom är grundskolans kompetensområde definierat.

Författningen reglerar också vilken skol- utbildning som skall anses motsvara grund- skolutbildning. Här återfinns såväl »er— satta» och »vikande» skolformer, t.ex. en- hetsskola, folkskola, realskola och flick- skola, som med grundskola parallella skol- former, i första hand folkhögskola.

Liksom behörighetskungörelsen för högre utbildning har grundskolans kompetenskun- görelse karaktären av rambestämmelser. Det tillkommer skolöverstyrelsen att utfärda till- lämpningsföreskrifter för kungörelsen.

Även om kungörelsens första och andra paragrafer ger vid handen, att grundskole— kompetens är ett förhållandevis entydigt be- grepp och att denna således skulle ge be— hörighet till hela grundskolans kompetens- område, visar ett närmare studium av kun- görelsen och dess tillämpningsföreskrifter samt antagningsbestämmelserna vid de en- skilda utbildningsvägarna att så icke helt är fallet.

Den första inskränkningen i grundskole- kompetensen är av formell natur och hän- för sig till den paragraf som föreskriver att endast i den mån Kungl. Maj:t eller myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer ej för-

ordnar annat, har även den person grund- skolekompetens som avlagt särskild realex— amen, särskild praktisk realexamen eller ge- nomgått den för honom högsta obligatoris— ka årskursen i folkskolan m.fl. slag av ut- bildning (SFS 1966: 24, 3 5). Ett exempel på en sådan inskränkning i grundskolekom- petensen är, att genomgången folkskola in- te ger allmän behörighet till gymnasium el- ler fackskola.

Den andra inskränkningen i grundskole— kompetensen hänför sig till formuleringen av de särskilda villkoren för behörighet. Vid ett förhållandevis stort antal utbild- ningsvägar inom grundskolans kompetens- område uppställs således som särskilda vill- kor kunskaper motsvarande grundskolans årskurs 9 i praktiskt taget alla de ämnen som är gemensamma för grundskolans en- bokstavslinjer. De särskilda villkoren har här fått ett slags funktion av allmänna vill- kor för behörighet. Bland dessa villkor åter— finns exempelvis krav på betyg från årskurs 9 i ämnen som kristendomskunskap och his- toria, vilka ämnen endast i undantagsfall torde kunna betraktas som särskilda villkor i den meningen, att kunskaper i dem krävs för att man skall kunna genomföra utbild- ningen. Den som har slutbetyg från grund- skolans s. k. tvåbokstavslinjer eller från folk- skola m.m. har således allmän behörighet, men måste göra så omfattande behörighets- kompletteringar att den allmänna behörig- heten måste betraktas som synnerligen ur- holkad.

Sådana behörighetsbestämmelser åter- finns t.ex. vid en rad utbildningsvägar in- om vårdområdet (utbildning till sjuksköter- ska, sjukgymnast, arbetsterapeut, laborato— rieassistent, medicinsk—teknisk assistent m. fl.) samt inom det pedagogiska området (småskollärare på treårig linje, hushålls-, textil- och bamavårdslärare, teckningslärare m. fl.). Hit hör även utbildningen till social— pedagog, fritidspedagog, ekonomiförestån- dare rn. fl.

Vid andra utbildningsvägar, som t. ex. sjö— befälsskola, är antalet särskilda villkor läg- re och överensstämmer mer med konstruk— tionen av sådan-a villkor inom den högre

utbildningen. Vid många utbildningsvägar, i första hand inom den nuvarande yrkes- skolans sektor för industri och hantverk, re- staurang och storhushåll samt vid vissa han- delskurser, gäller grundskolekompetensen utan ovannämnda inskränkningar.

För hela grundskolans kompetensområde gäller därtill generellt, att den som saknar grundskolekompetens likväl skall vara be- hörig att intas »om han på grund av ut- bildning, praktisk erfarenhet eller annan omständighet kan antas vara i stånd att till- godogöra sig undervisningen» (SFS 1966: 24, 5 5).

Vid en kartläggning av de utbildningsvä- gar som i dag, enligt bestämmelserna i den- na kungörelse, tillhör grundskolans kompe- tensområde finner man, att dessa uppvisar de mest skiftande förhållanden beträffan- de såväl utbildningens struktur och innehåll som utbildningstidens längd m. m. Även när det gäller inträdesvillkor av olika slag före- ter utbildningsvägama inom detta kompe- tensområde stora olikheter. Huvudprincipen är, som framgår ovan, att slutbetyg från grundskola eller motsvarande skolformer ger allmän behörighet till dessa utbildnings- vägar, och att härtill i många fall kommer särskilda förkunskapskrav i form av kun— skaper i vissa ämnen. Dessutom förekom- mer emellertid ofta andra krav i form av ålders— och förpraktikbestämmelser osv.

Med utgångspunkt i dessa »inskjutna krav» kan man dela in området i fyra större grupper av utbildningsvägar.

Grupp 1 omfattar utbildningsvägar, vilka kan påbörjas direkt efter genomgången grundskola utan krav på förpraktik, viss ål- der osv. Hit hör det nuvarande gymnasiet, den nuvarande fackskolan samt huvudde- len av linjerna i den nuvarande yrkessko- lan. Andra exempel på utbildningsvägar in- om denna grupp är de kvarvarande kom— munala tekniska skolorna, viss tandtekni- kerutbildning, grundläggande kurser vid lantbruks-, trädgårds— och skogsbruksskolor m. fl.

Grupp 2 omfattar utbildningsvägar, som på grund av ålders- och/eller förpraktikkrav inte kan påbörjas direkt efter grundskolan.

Hit hör en rad utbildningsvägar inom vård- sektorn som arbetsterapeut, sjukgymnast, sjuksköterska, medicinsk-teknisk assistent, skötare inom psykiatrisk vård samt även sjukvårdsbiträdesutbildningen, som för när- varande har ett ålderskrav på lägst 18 år.

Inom det sociala området finns här ut- bildningsvägar som fritidspedagog, social- pedagog, ungdomsledare och ålderdoms- hemsföreståndare. Inom den pedagogiska sektorn kan man exemplifiera med utbild- ning till förskollärare, gymnastiklärare, hus— hållslärare, slöjdlärare, teckningslärare, tex- tillärare samt inom det husliga området med utbildning till ekonomiföreståndare, hus- hållstekniker eller interna-tföreståndare. Vi- dare förekommer här vissa utbildningsvä- gar inom den tekniska sektorn, t. ex. de tek— niska instituten, Bergsskolan i Filipstad, vägmästarutbildning vid yrkesskolor och in- stitut samt annan arbetsledarutbildning, t. ex. vid Norrlands byggmästarskola, Pap- persskolan i Markaryd, Konfektionsskolan i Göteborg. Till gruppen hör också sjöbe- fälsskolomas styrmans-, maskintekniker- och radiotelegrafistkurser.

Grupp 3 omfattar utbildningsvägar, som till inträdesvillkoren har knutit ett krav på speciella anlag och/eller färdigheter av visst slag, vilka senare måste inhämtas före ut- bildningen vid förberedande kurser av olika slag eller på annat sätt samt vid ansökan dokumenteras i form av arbetsprover eller inträdesprov. Huvuddelen av dessa utbild- ningsvägar återfinns inom det konstnärliga området, t.ex. konsthögskolan, konstfack— skola—n, balettakademien, statens scenskolor, musikhögskolan och musikkonservatoriema, dramatiska institutet och statens musikdra- matiska skola.

Grupp 4. Utbildningsvägarna karakterise- ras av att de för inträde kräver skolmässig utbildning av visst slag inom respektive om- råde, efter grundskolan eller motsvarande. I vissa fall förekommer därtill ett krav på viss tids yrkesverksamhet efter grundutbild- ningen.

Inom denna grupp återfinns vissa ut- bildningsvägar inom jord- och skogsbruk, t. ex. utbildning till lantmästare, trädgårds-

tekniker, skogsmästare eller skogstekniker. Andra utbildningslinjer är undersköterske- utbildningen, som bygger på sjukvårdsbiträ— desutbildning samt tjänst som sjukvårds- biträde, men även vissa kortare vidareut- bildningskurser för sjukvårdsbiträden, t. ex. till terapibiträde och mottagningsbiträde, kan räknas hit. Anstaltspedagogiska yrkes- kurser (för vård av handikappade barn) är exempel på ett gränsfall mot grupp 2, i och med att även den som har tre års praktik inom området samt en särskild, kor- tare preparandkurs kan vinna inträde vid dessa kurser.

4.2.8 Sammanfattning av behörighetsbe-

stämmelserna på grundskolans kompetens- område

Sammanfattningsvis kan följande sägas be- träffande olika gruppers behörighet på grundskolans kompetensområde.

] Den som endast har genomgått den högsta för honom obligatoriska årskursen i folkskola har formellt ej allmän behörig- het till gymnasium och fackskola och full- ständig behörighet endast till en begränsad del av grundskolans kompetensområde. Det senare gäller även den som genomgått s. k. tvåbokstavslinje på grundskolan. Orsaken är att många utbildningsvägar uppställt så många särskilda villkor för behörighet att det i realiteten krävs genomgången s.k. en- bokstavslinje på grundskola.

2 Den som genomgått s.k. enbokstavslin— je på grundskola har i regel fullständig be- hörighet till de flesta av utbildningsvägar- n'a inom grundskolans kompetensområde. Dock kan vissa krav på särskild kurs i äm- nen där sådan förekommer innebära ett kompletteringskrav. Detsamma gäller krav på kunskaper i fysik för den som genom- gått linje 9 m och eventuellt även 9 e. 3 För många utbildningsvägar inom grundskolans kompetensområde förekom- mer, förutom krav på betyg i vissa ämnen, även andra villkor i form av åldersbestäm- melser, förpraktikkrav, krav på vissa anlag och färdigheter, i första hand inom den konstnärliga sektorn, samt slutligen även

krav på genomgången yrkesutbildning av något slag.

4.3 Nuvarande urvalsbestämmelser

4.3.1. Urval till högre utbildning

Det nuvarande förfarandet vid urvalet av sökande till högre utbildning baserar sig på bestämmelserna i behörighetskungörel- sen, som även i detta fall utgör en rambe- stämmelse för hela den högre utbildningen och mer i detalj reglerar endast de spärra- de utbildningarna inom universitets- och högskoleområdet. Urvalsreglerna återfinns huvudsakligen i SFS 1968: 112 och baserar sig på av KU framlagda förslag i »Urval till högre utbildning. Förslag till provisoriska bestämmelser» (stencil ecklesiastikdeparte- mentet 1967: 8).

4.3.2. Urval till spärrad utbildning vid uni- versitet och vissa högskolor

Vid de utbildningsvägar där antalet stude- randeplatser är begränsat, s.k. spärrad ut- bildning, måste urval ske efter i förväg fast- ställda regler beträffande såväl urvalssyste- met i stort som meritvärdering och rang- ordning. I SFS 1968: 112, som i princip äger tillämpning på hela den högre utbildningen, regleras urvalet rent konkret till de fakul- teter och högskolor som förtecknats ovan under 4.2.2. Om urval till annan högre ut- bildning förordnar enligt författningens 18 & Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (se vidare nedan).

Vid konstruktion av det gällande urvals- systemet har man haft att ta hänsyn till att man har två stora, sinsemellan ej ome— delbart jämförbara grupper sökande med treårig gymnasieutbildning, dels personer med slutbetyg från det nya gymnasiet med siffe—rbetyg enligt en femgradig skala, dels personer med studentexamen, handelsgym— nasieexamen, teknisk gymnasieexamen, folk— skollärarexamen m.fl., vilka har bokstavs— betyg enligt en sexgradig skala. Till dessa båda huvudgrupper kommer en grupp sö- kande som dokumenterar sin behörighet med betyg enligt helt andra system, t. ex.

socionomer och utländska sökande, samt sådana som erhållit dispens från de formel- la behörighetskraven eller är berättigade till antagning enligt SFS 1969: 68. För att lösa dessa urvalsproblem har man tillgripit s.k. kvotering mellan de olika sökandegrupper— na. De båda huvudgrupperna får studieplat— ser genom s.k. proportionell kvotering, dvs. antalet antagna inom varje grupp står i di- rekt proportion till antalet sökande inom gruppen. Den mindre gruppen, med avvi- kande dokumentation av behörigheten, an- tas inom en särskild kvot, vars maximistor— lek är från början bestämd, den s.k. fria kvoten.

Beträffande meritvärderingen av bety— gen gäller olika bestämmelser för de båda huvudgrupperna. Sökande med slutbetyg från det nya gymnasiet (grupp 1) rangord- nas efter ett i stort sett oviktat medelbe- tyg, där betyg i ämnen som avslutats 1 års- kurs 1 och 2, frivilliga ämnen och ämnet gymnastik medtas i beräkningsunderlaget endast i den mån de överstiger medel- värdet av betygen i de obligatoriska ämne- na i årskurs 3. Betyg som kompletterats för behörighet skall medräknas, dock högst till medelvärdet av övriga betyg. För grupp 2, dvs. sökande med bokstaVSbetyg, sker meritvärderingen enligt de normer som gällt tidigare. Detta innebär i vissa fall viktning av betygen. I de flesta fall framräkn-as dock en oviktad betygs— eller poängsumma. Betyg i ämnen som behörighetskompletterats ingår ej i denna poängsumma. Därtill kommer möjligheter att erhålla tilläggspoäng enligt vissa, varierande regler i form av akade- miska betyg, praktik, militärtjänst m. m. Nå— gon sådan möjlighet -att erhålla tilläggsme- riter finns inte för sökande från det nya gymnasiet.

Inom den fria kvoten sker en individuell helhetsbedömning av de sökandes alla me- riter. Någon formaliserad poängberäkning tillämpas således inte här. Förutom de sö- kandegrupper, som enligt ovan författnings- mässigt direkt skall placeras inom den fria kvoten, kan i denna även antas behörig sökande som primärt tillhör grupp 1 eller 2 och som på grund av »civil eller militär

utbildning, praktisk erfarenhet eller annan omständighet» bör erhålla företräde fram- för sökande som skulle ha antagits enligt huvudregeln.

Särskilda regler för meritvärdering och urval gäller vid Handelshögskolan i Stock— holm.

4.3.3 Urval till annan högre utbildning

Som ovan nämnts reglerar behörighetskun— görelsen i första hand urvalet till spärrad utbildning vid universiteten och vissa fack- högskolor. Beträffande urvalet till annan högre utbildning stadgar kungörelsen, att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall förordna härom. Föl- jande urvalsbestämmelser gäller för de ut- bildningsvägar som tidigare behandlats un— der 4.2.5, Behörighet till annan högre ut- bildning.

Socialhögskola. Urvalet till socialhögsko— la regleras i kungl. brev 4.10.1968. Be- stämmelserna överensstämmer, vad beträf- far grupp 1 och 2 (treårig gymnasieutbild- ning med siffer- respektive bokstavsbetyg) i stort med de bestämmelser som gäller för universitet och fackhögskolor enligt ovan. Även meritvärderingsreglema överensstäm- mer med de ovan refererade. De personer som vunnit behörighet till socialhögskola på grund av särskild prövning eller inträdes- prov i fem ämnen bedöms och antas inom den s.k. fria kvoten, där även personer till- hörande grupperna 1 och 2 kan antas enligt samma regler som refererats ovan beträf- fande den fria kvoten vid universitet och vissa högskolor.

Lärarhögskolornas klasslärarlinjer. Urva- let vid lärarhögskolornas klasslärarlinjer reg- leras i det ovan nämnda kungl. brevet 16.2.1968. Även dessa urvalsregler överens- stämmer i stort med vad som gäller för uni— versitet och fackhögskolor med de avvikel— ser som är betingade av att antalet sökande- grupper vid kvoteringen här är fem. Detta sammanhänger i sin tur med att även fack- skola och t.ex. normalskolekompetens ger behörighet till dessa utbildningsvägar. Sö— kande med dubbel behörighet, t. ex. nor- malskolekompetens och gymnasiekompetens

eller gymnasiekompetens och därefter tred- je årskurs på folkhögskola, placeras i sö- kandegrupp efter senast genomgången ut- bildning. Beträffande meritvärdering gäl- ler här samma regler för slutbetyg från gymnasium (och fackskola) som vid urval till universitets- och fackhögskolutbildning med den skillnaden att ingen undantagsbe- stämmelse finns för ämnet gymnastik.

Journalisthögskola. Urvalet bland behöri- ga sökande till journalisthögskola baseras på en urvalsprövning i två steg. Samtliga behö- riga sökande kallas till genomgång av ett psykotekniskt prov, som bl.a. innehåller psykologiskt test, nutidsorientering och ar- betsprov. Med ledning av provresultatet väljs de 240 mest lämpade ut, dvs. dubbelt så många som slutligen skall antas. Dessa kallas till urvalsprocedurens andra steg, som består av arbetsprov och intervju utförd av psykolog och journalist. De 120 enligt den— na bedömning bäst lämpade antas däref- ter till utbildningen.

Grafiska institutets tvååriga kurs. Urva- let grundas här på en meritpoäng som be- står dels av en grundpoäng (13 poäng) för gymnasiekompetensen jämte tilläggspoäng för varje betyg över en viss nivå. Till detta kommer poäng för annan genomgången ut- bildning, som kan ge mellan 0,25 och 6 poäng samt för praktik, som kan ge maxi- malt fem poäng.

Institutet för högre kommunikations- och- reklamutbildning. Urvalspoängen beräknas här ej på slutbetyget som helhet utan en- dast på betyg i vissa ämnen (svenska samt i förekommande fall redovisning och distri- bution) om dessa överstiger viss nivå. Ut- bildning utöver .gym-nasiekompetens ger poäng från 0,5 till 6, beroende på utbild- ningens art och längd. Praktik kan ge högst tre poäng.

Statens brandskola. Urvalet sker på grundval av en meritpoäng som beräknas på sex ämnen i slutbetyget. Därtill kommer praktikpoäng enligt en glidande skala, där det första årets praktik ger fyra poäng och ytterligare ett års praktik ger en poäng. Sammanlagt får fem poäng tillgodoräknas. Yrkesskolekurser. Vid urvalet till de yr-

kesskolekurser som bygger på gymnasium och fackskola tillämpas olika principer vid olika skolor och kurser. Kvotering mellan sökande från gymnasium och fackskola är vanlig. Vid vissa utbildningsvägar förekom- mer viktning av vissa betyg (t. ex. vid ADB- utbildningen) samt tillgodoräknas poäng för praktik osv.

4.3.4. Urval inom grundskolans kompetens— område

Urvalet inom grundskolans kompetensområ- de regleras i kungörelsen om grundskolans kompetensvärde (SFS 1966: 24), där huvud- principerna är desamma som när det gäller urvalet till högre utbildning. Således till- lämpas proportionell kvotering och rangord— ning efter ett oviktat medelbetyg. Även här finns en fri kvot för annorlunda behöriga och vissa andra grupper av sökande. Skillnaderna i urvalssystemet mellan den högre utbildningen och grundskolans kom- petensområde är i första hand betingade av det betydligt större antal sökandegrupper, som förekommer inom grundskolans kom- petensområde. Dessa grupper företer sins- emellan stora olikheter såväl vad beträffar den underliggande utbildningstidens längd som det betygsystem som de bedömts efter. Därtill kommer, att man i systemet infört en huvudgrupp som består av personer med grundskolekompetens (motsvarande) samt dessutom minst sex månaders praktik utöver ett eventuellt obligatoriskt praktikkrav. Här- igenom får man inte mindre än elva möj-

Undergrupp Huvudgrupp 1 2 3

I = grundskolekompetens (mot-

svarande) )( x )( II = I+minst sex mån praktik x x x III= fackskola (motsvarande tvåårig gymnasial utbild- ning) x x )( IV= gymnasium x x -— Undergrupp 1 = sökande med sifferbetyg » 2 = » » bokstavsbetyg » 3 = » » studieomdöme från folkhög- skola.

liga sökandegrupper, vilka alla skall tillde- las studieplatser i proportion till antalet sö- kande inom respektive grupp. De olika grup- perna redovisas i tablån nedan.

En följd av systemet är att en sökande kan ha mer än en behörighetsgivande skol- underbyggnad. Huvudregeln är då att man skall tillhöra huvudgruppen med det högsta numret och undergrupp efter senast genom- gången utbildning. En person med grund- skolekompetens och gymnasiekompetens till- hör således i urvalssituationen huvudgrupp IV, undergrupp 1, med-an en person med grundskola + fackskola + tredje årskurs vid folkhögskola skall tillhöra huvudgrupp III, undergrupp 3. Denna bestämmelse av- viker således från vad som gäller vid klass- lärarutbildningen, där den senast genom- gångna utbildningen alltid är avgörande för inplacering i sökandegrupp. Detta bidrar till att göra urvalsbestämmelsema svåröverskåd- liga och försvårar studieplaneringen för den enskilde.

Huvudregeln beträffande meritvärdering och rangordning är, att det oviktade me- delbetyget av alla i slutbetyget ingående äm- nen eller medelvärdet av avgivna studieom- dömen skall användas. Denna regel gäller såväl för sökande med sifferbetyg som sö- kande med bokstavsbetyg. S. k. konkurrens- komplettering är ej tillåten, dvs. man får inte tillgodoräkna sig betyg i ämne som finns på slutbetyget som höjts genom fyll- nadsprövning. Fyllnadsprövning i ämnen från årskurs 9, som den sökandes slutbetyg inte omfattar, inräknas däremot i betygsme- delvärdet. Denna regel gäller dock endast för sökande som för behörighet kan åbero- pa slutbetyg från grundskola. Den regel som gäller inom den högre utbildningen och som innebär, att frivilliga ämnen och ämnen som avslutats i tidigare årskurs inte inräk- nas i medelvärdet om det sänker detta, har ingen motsvarighet inom grundskolans kom- petensområde, utom när det gäller antag- ningen till gymnasium och fackskola, för vilken gäller speciella regler, som i viss utsträckning avviker från de för andra ut- bildningsvägar gällande. Vid urval till gym- nasium och fackskola gäller således samma

undantagsregel för ämnet gymnastik som vid antagning till högre utbildning.

Det bör observeras att kungörelsen även beträffande meritvärderingen har karaktä— ren -av rambestämmelser och att vissa olik— heter mellan utbildningsvägarna kan före- komma. Således tillgodoräknas praktik ivis- sa fall, medan i andra ett särskilt gott om- döme från förpraktik som försiggått i skol- mässiga former kan få tillgodoräknas en sökande. Inom en ganska stor grupp ut- bildningsvägar, huvudsakligen inom det konstnärliga området, krävs, som tidigare nämnts, vissa anlag och/eller färdigheter, vilka i regel skall dokumenteras i form av arbetsprover (teckningar o.d.) eller vid av utbildningsanstalten anordnat inträdesprov (exempelvis i instrumentalmusik, sång, dans och dramatisk framställning). Resultatet av dessa färdighetsprövningar har i regel stor betydelse vid urvalet av sökande.

Inom den ovan redovisade grupp, som karakteriseras av att den för tillträde krä- ver annan genomgången yrkesutbildning, sker urvalet i de flesta fall på grundval av betygen från den krävda yrkesutbildningen och grundskolbetyget är, trots att utbild- ningsvägarna formellt tillhör grundskolans kompetensområde, satt ur spel som urvals- instrument.

Den fria kvoten bestäms, liksom är fal- let inom den högre utbildningen, på förhand till en högsta andel av tillgängliga platser. Följande sökandegrupper kan förekomma för placering inom den fria kvoten.

a) Sökande som enligt 3 5 har behörig- het i den mån Kungl. Maj:t eller myndig- het som Kungl. Maj:t bestämmer inte för- ordnar annat, dvs. sådana sökande som har en viss inskränkning i sin allmänna behö— righet till grundskolans kompetensområde. Främst gäller detta sökande med enbart folkskola, med särskild realexamen eller sär- skild praktisk realexamen.

b) Sökande som enligt 5 5 har behörighet därför att han på grund av »utbildning, praktisk erfarenhet eller annan omständig- het kan antagas vara i stånd att tillgodogöra sig undervisningen vid läroanstalten».

c) Vissa sökande med blandade betyg,

dvs. såväl bokstavs- som sifferbetyg. (Des- sa sökande skall dock i regel hänföras till den kvotgrupp där de har sin »ursprung- liga merit»)

d) Sökande som i sin ursprungliga kvot— grupp blivit uppenbart missgynnade, t.ex. sökande som befinns ha avsevärt bättre me- riter än den sist antagne i någon annan kvotgrupp eller välmeriterad sökande från en kvotgrupp, där sökandeantalet är så lågt att gruppen inte tilldelats någon kursplats i den proportionella kvoteringen.

4.4 Nuvarande antagningsförhållanden

4.4.1. Inledning

Den redovisning av antagningsförhållanden inom olika kompetensområden som här föl- jer gäller inte endast kvantitativa och kva- litativa förhållanden, som t.ex. antalet sö- kande och antagna eller den lägsta betygs- poäng, som berättigar till antagning vid oli- ka antagningstillfällen, utan även vissa upp- gifter om antagningens organisation och ut- förande. Man kan skilja mellan olika typer av antagning och olika sätt att rekrytera till de skilda utbildningsvägama. Antagning- en kan således vara central eller lokal (de- centraliserad). Med central antagning me- nar man att antagningen till ett större eller mindre antal utbildningsvägar administre- ras av ett för dessa utbildningsvägar ge- mensamt antagningsorgan. Den centrala antagningen kan antingen omfatta en ut- bildning som är förlagd till ett antal ut- bildningsorter, t.ex. förskollärarseminarier eller flera utbildningsvägar, även dessa för- lagda till olika utbildningsorter, exempel- vis den centrala antagningen till spärrad utbildning inom universitet och fackhögsko- lor. Den centrala antagningen är vanligen kombinerad med riksrekrytering, dvs. perso- ner från hela landet är berättigade att söka till alla de aktuella utbildningsvägarna. Vis- sa antagningar kan dock vara regionalt re- kryterade, d.v.s. de sökande kommer från en speciell region: en eller flera kommuner, ett eller flera län — ett elevområde.

I de fall varje utbildningsanstalt genom-

Tabell 3. Antal nybörjarplatser åren 1962/63—1969/70 vid ett antal spärrade utbildnings- linjer inom högre utbildning.

Fakultet/utb linje 62/63 63/64 64/65 65/66 66/67 67/68 68/69 6970/1

Läkarutbildning 546 586 Civilingenjörsutbildning 1 377 1 591 1 802 725 725 820 925 965 6002 260 260 310 360 380 380 Ekonomutbildning 675 675 Tandläkarutbildning 260 260 Apotekarutbildning+farm.

mag. utbildning 80 80 Receptarieutbildning 180 180 Civiljägmästarutbildning 36 36 Agronomutbildning 50 60 Hortonomutbildning 10 15 Veterinärutbildning 30 35 Socionomutbildning 380 480

Totalt 3 624 3 998

586 718 758 844 844 956

2028 2082 2211 2282 2 517

80 80 80 80 80 80 180 240 240 240 240 240 36 36 40 40 40 40 60 65 73 75 80 80 15 20 22 25 25 25 40 40 50 50 50 50 540 630 720 870 1 020 1 140 4 324 4 842 5 195 5 720 6 006 6 108

1 Beräknad uppgift. ” Den spärrade ekonomutbildningen i Lund och Umeå har fr. o. m. höstterminen 1969 inordnats som ospärrad utbildninglinje i den nya utbildningsorganisationen vid de filosofiska fakulteterna.

för sin egen antagning oberoende av andra talar man om lokal antagning. Den lokala antagningen kan vara riksrekryterad men den kan också ta emot elever endast från ett speciellt elevområde. i

De olika antagningssystemen och deras funktionssätt behandlas vidare i del 2, ka- pitel 1.

4.4.2 Universitet och vissa högskolor

Beslut om antagning till spärrad utbildning vid universiteten och vissa högskolor (jfr SFS 1967: 450) fattas av UKÄ samt lant- brukshögskolan, skogshögskolan, veterinär- högskolan och antagningsnämnden för civil- ekonomutbildning, vilka myndigheter också har att utfärda tillämpningsföreskrifter till den författning m. ni. som reglerar antag- ningen.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut 8.3.1968 sker ansökan till spärrade utbildningslinjer, stu- diekurser och ämnen centralt och samti- digt.1 Verkställande kansli för den centrala antagningen är en enhet inom UKÄ — cen- trala antagningsenheten (CA) — till vilken är knuten en rådgivande nämnd med represen- tanter för CA, SFS, SÖ, jordbrukets hög— skolor samt KU.

Behandlingen av ansökningarna sker i så stor utsträckning som möjligt maskinellt

med hjälp av dator. Det manuella arbetet —- inklusive beslut och bedömningar som ligger utanför maskinarbetet — utförs av CA-UKÄ. Vissa uppgifter i samband med bedömning av praktik m.m. i fråga om sökande till jordbrukets högskolor, åvilar respektive högskola.

Kvantitativa och kvalitativa förhållanden vid antagningen till spärrad universitets- och högskolutbildning

Tabell 3, som är hämtad ur Information i prognosfrågor (SCB 1970: 1), ger en upp- fattning om utvecklingen under 1960-talet av antalet platser vid spärrad utbildning inom detta område (inklusive socionomut- bildningen men exklusive spärrade ämnen vid filosofisk fakultet). Talen avser antalet nybörjarplatser.

Vad beträffar konkurrensförhållandena vid de spärrade utbildningsvägarna hade det varit önskvärt att kunna belysa dessa med en översiktlig tablå över antalet sökande och antagna samt lägsta antagningspoäng under en inte alltför kort tidrymd. Då det

1 UKÄ har senare bemyndigat rektorsämbe- tena vid universiteten att anta studerande till spärrade studiekurser och ämnen vid respektive universitets filosofiska fakultet (med undantag av psykologi och kemi).

emellertid visat sig omöjligt att för någon tillräckligt lång tidsperiod få fram korrek— ta och jämförbara uppgifter avseende des— sa förhållanden får man nöja sig med att dra vissa allmänna slutsatser ur det till- gängliga materialet.

Fram till antagningen inför höstterminen 1969 dominerade studenter från det »gam- la» gymnasiet som sökande. Fr.o.m. an- tagningen inför höstterminen 1969 tillkom- mer sökande från den första kullen av det >>nya» gymnasiet. Dessa båda sökande- gruppers förhållanden kommenteras nedan var för sig. De utbildningslinjer som härvid berörs är dels den medicinsk-biologiska grup- pen (utbildning till läkare, tandläkare och farmaceut, samt jordbrukets högskolor), dels de tekniska högskolorna.

Antagningsförhållanden för sökande med studentexamen

När det gäller praktiskt taget alla utbild- ningsvägar inom det medicinsk-biologiska området visar studentexamensgruppen en uppåtgående trend i fråga om intagnings- poäng, vilken inte bryts höstterminen 1969, trots att gruppen då inte får något tillskott av nyexaminerade. I stället skärps konkur- rensen vid detta antagningstillfälle för de flesta linjer, vilket får anses bero på att studentgruppen genom kvoteringsbestämmel- serna får dela med sig av kursplatserna till sökande med slutbetyg från det nya gymna- siet. Antalet kursplatser för studentgruppen blev endast drygt hälften av motsvarande antal vid föregående antagningstillfälle. Vi-

dare kan observeras att antagningspoängen regelmässigt är lägre vid vårterminsantag- ningarna, vilket hänger samman med att gymnasieavslutningen för det övervägande flertalet elever sker på våren.

I fråga om de tekniska högskolorna har antagningsförhållandena studerats vid vissa sektioner, vilkas intagningskapacitet fram- går av tabell 4.

Här förekommer inte samma uttalade ten- dens till ökande konkurrens som vid de medicinsk—biologiska utbildningslinjerna. Av tillgängliga uppgifter beträffande lägsta an- tagningspoäng framgår, att man vid ex- empelvis intagningen inför höstterminen 1968 fick gå ner mycket långt i betygspo— äng för att kunna fylla uppkomna vakanser. I själva verket inträffade det att man vid vissa lärosäten och sektioner inte kunde fylla alla kursplatser, då det inte längre fanns några kvarstående sökande. Detta för- hållande har bl.a. tillskrivits det då rådan— de arbetsmarknadsläget för civilingenjörer, vilket kännetecknades av en minskad efter- frågan på arbetskraft med denna utbild- ning.

Antagningsförhållanden för sökande från nya gymnasiet

Sökande från nya gymnasiet har endast fö— rekommit vid antagningama inför höstter- minen 1969 och vårterminen 1970. I tabell 5 ges en översikt över lägsta antagnings— poäng höstterminen 1969 vid dels samma utbildningsvägar som redovisas ovan med avseende på sökande från det gamla gym-

Tabell 4. Intagningskapacitet vid vissa sektioner av de tekniska högskolorna i Stockholm, Lund och Göteborg 1965—1969.

Sektion Läsår S M E V K A Summa 1965/66 110 400 435 360 199 182 1 686 1966/67 110 400 435 360 199 192 1 696 1967/68 135 400 435 380 224 210 1 784 1968/69 135 400 450 380 224 210 1 799 1969/70 150 4821 470 380 256 210 1 948 Ökning 65—69 +40 +82 +35 +20 +57 +28 +262

! Häri inräknat 62 platser som flyttats över från KTH:s studielinje för Skeppsteknik och CTH:s sektion för skeppsbyggnad.

nasiet, dels de spärrade ämnesområdena kemi och psykologi.

Kvotering

Vid antagningen höstterminen 1969 tilläm— pas för första gången kvotering mellan sö- kande från det nya och det gamla gymna- siet (proportionell kvotering). Det är där- för av visst intresse att redovisa kvoterings- utfallet vid denna antagning. (Se tabell 6.) Andelen antagna från nya respektive gam— la gymnasiet varierar avsevärt mellan olika utbildningsvägar från proportionerna ca 30 : 70 vid tekniska magisterutbildningen till ca 70:30 vid farmakologie magisterutbild— ningen. Vid de flesta utbildningsvägarna är dock proportionen mera jämn, 40:60 till 60 : 40. Räknar man på hela materialet får man förhållandet ca 49:51 (nya: gamla). Även andelen frikvotsantagna varierar av- sevärt från 0 procent (receptarie- och horto- nomutbildning samt vissa sektioner på tek- nisk fakultet) till drygt 20 procent på skogs- högskolan (som dock endast har antagit 29 studerande). Bland kvantitativt mer omfat- tande utbildningsvägar med tämligen stor

andel frikvotsantagna märks de spärrade ämnesområdena psykologi och kemi med drygt 9 procent respektive ca 8 procent frikvotsantagna.

Det finns skäl att här ytterligare något kommentera antagningen inom den fria kvo- ten. Att denna inte utnyttjats helt vid någon utbildningsväg och i mycket liten omfatt- ning vid andra kan förklaras av två om- ständigheter. Den första hänger samman med att den fria kvoten i princip skall om- fatta det högsta antal personer som får an- tas inom fri kvot och att procentsatsen fast- ställs på förhand, utan att man vet något om sökandepopulationens utseende. Vid an— tagningen inför höstterminen 1969 var det dessutom första gången bestämmelsen om den fria kvoten tillämpades. Till detta kom— mer att procentsatsen vid detta tillfälle sat- tes lika för alla utbildningslinjer och upp- gick till 15 procent utom för jordbrukets högskolor där den var 30 procent.

Den andra omständighet, som här bör beaktas, är att antalet återbud inom den fria kvoten vid denna antagning var större är inom de andra grupperna. Enligt upp— gift hängde detta bl.a. samman med att de

Tabell 5. Lägsta antagningspoäng m.m. vid vissa utbildningsvägar för elever från det nya gymnasiet, höstterminen 1969.

Lägsta antagningspoäng Median bland antagna

28.7.69 3.9.69 30.9.69 28.7.69 30.9.69

Kemi (til. fak.) 3,93 3,77 3,17 4,20 . . Psykologi 4,42 4,31 4,30 4,54 4,42 Läkare 4,73 4,69 4,67 4,83 4,71 Tandläkare 4,33 4,31 4,25 4,50 4,40 Farm. mag. 4,33 4,18 4,08 4,50 4,42 Receptarie 3,73 3,55 3,50 3,87 3,77 Agronom 4,17 4,00 4,00 4,40 4,33 Hortonom 3,87 3,80 3,80 4,08 3,93 Jägmästare 4,09 3,94 3,94 4,27 4,25 Veterinär 4,46 4,33 4,30 4,58 4,50 Handelshögskolan (Gbg) 4,00 3,77 3,64 4,36 4,17 Teknisk fakuItet

Teknisk fysik 4,36 4,18 4,18 4,69 4,50 Maskinteknik 3,64 3,46 3,46 3,83 3,64 Elektroteknik 3,92 3,77 3,75 4,10 3,93 Väg och vatten 3,85 3,67 3,67 3,92 3,85 Kemi 4,00 3,85 3,83 4,33 4,10 Arkitektur 4,09 4,00 3,93 4,17 4,10

____________——————————_————

. . =uppgift saknas.

Tabell 6. Kvoteringsutslag (30.9.69) vid spärrade utbildningsvägar inom CA-systemet (ej

Handelshögskolan i Stockholm eller det spärrade ämnet genetik). Ng=nya gymnasiet Gg= gamla gymnasiet

Antal Ng kurspl Gr 1 Kemi 480 210 Psykologi 384 145 Läkare 478 216 Tandläkare 190 92 Farm. mag. 80 53 Receptarie 106 70 Agronom 66 27 Hortonom 25 10 J ägmästare 29 1 1 Veterinär 43 21 Civilekonom, thg 325 153 Teknisk fysik 319 191 Maskinteknik 529 216 Flygteknik 40 18 Elektroteknik 469 243 Väg och vatten 379 175 Kemi 255 166 Gruvteknik 30 13 Metallurgi 80 37 Arkitekt 209 103 Lantmätare 70 36 Tekn. mag. 139 37 Merk. tekn. 50 17

4 775 2 260

Gg Fri Avvikelse Överintag Gr 2 kvot Ng Gg 232 38 —4 +4 203 36 -——1 +1 234 28 —3 + 3 89 9 —1 +1 25 3 ——2 +2 1 35 l — — 35 4 ——1 +1 14 l 12 6 ——1 +1 19 3 +1 —1 170 2 —1 +1 127 4 —1 +] 3 296 24 —1 +1 7 22 1 —— —— 1 221 10 + 6 ——6 5 201 11 ——1 +] 8 85 9 + 3 —3 5 16 2 — 1 42 1 —— — 100 13 +1 —1 7 32 3 —— —— 1 89 13 —-3 +3 31 2 —1 +] 2 330 224

frikvotssökande, vilka utgör en grupp sö- kande som i väsentliga avseenden skiljer sig från genomsnittet i de övriga grupperna, istörre utsträckning nödgades säga åter- bud av sociala och ekonomiska skäl. An- talet antagna inom fri kvot var således i vis- sa fall större under antagningsprocedurens gång än det blev efter avslutad reservupp- flyttning, dvs. den tidpunkt som redovisas i översikten.

Konkurrensen mätt i antagningsprocent

Att få fram jämförbara uppgifter om hur stor del av de sökande som antagits vid olika utbildningsvägar under t. ex. 1960-ta- let, är som tidigare framhållits mycket svårt. Ser man till de uppgifter om antal sökande och antagna som står att få från exempel- vis 1965 och 1969 kan man konstatera att konkurrensen, mätt i antagningsprocent, ökat kraftigt. Det är emellertid utomordent- ligt vanskligt att dra några slutsatser en- dast med utgångspunkt i dessa uppgifter.

En av orsakerna till denna rent siffer- mässigt ökade konkurrens kan nämligen ligga i själva antagningssystemets utform- ning vid de olika tidpunkterna. Före 1968 skedde antagningen fakultets- eller högsko- levis och varje ansökan gällde således en- dast vid en fakultet eller högskola. I det centrala antagningssystem som tillämpats sedan 1968 kan den sökande på samma an— sökningsblankett söka upp till tolv utbild- ningsalternativ, vilket för den sökande inne- bär ungefär samma arbetsinsats som tidi— gare krävdes för ett enda. Det torde vara helt rimligt att anta, att detta förhållande är en bidragande orsak till den höga an— sökningsfrekvensen och den därav följan- de låga antagningsprocenten som kan kon— stateras föreligga vid de senaste antagnings- tillfällena.

4.4.3. Annan högre utbildning

Vid utbildningsvägarna inom den sektor som här kallats »annan högre utbildning»

sker antagningen antingen centralt till flera utbildningsanstalter av samma slag, exem- pelvis socialhögskoloma (genom samarbets— nämnden för socialhögskoloma), lärarhög- skolornas klasslärarlinjer (genom SÖ) samt joumalisthögskolorna (genom samarbets- nämnden för journalisthögskolorna) eller 10- kalt för varje enskild utbildningsanstalt el- ler kurs för sig, exempelvis vid Grafiska institutet, Institutet för högre kommunika- tions- och reklamutbildning, statens brand- skola samt yrkesskolornas eftergymnasiala kurser. Någon central antagning till flera olika utbildningslinjer och utbildningsanstal- ter av det slag som den centrala antag- ningen vid UKÄ förekommer ej inom denna sektor. Aktuella antagningsförhållanden vid de enskilda utbildningsvägarna redovisas ne- dan. Socialhögskola. Antagning till socialhögsko- la sker såväl höst— som vårtermin. De sö- kande kan samtidigt och på samma an- sökningsblankett söka samtliga linjer (so- cial-, förvaltnings- och teoretisk linje) och högskolor.

Inte heller för denna antagning går det att ta fram så korrekta och sinsemellan jämförbara sifferuppgifter på antal sökande och antagna samt lägsta antagningspoäng att det motiverar en detaljredovisning av dessa förhållanden. Av de uppgifter som står att få framgår emellertid att konkur- rensen om kursplatserna här, som inom de flesta andra utbildningsvägar inom den hög— re utbildningen, hårdnat under 1960-talet, även om antagningsprocent och lägsta an- tagningspoäng kan växla ganska kraftigt från termin till termin. Konkurrensen är alltid hårdast vid höstterminsantagningen och har varit förhållandevis måttlig vid vissa vårterminsantagningar.

Eftersom behörighetsbestämmelserna med— ger antagning av sökande utan fullständig gymnasiekompetens (studentexamen), är det av visst intresse att undersöka hur stor an- del av de antagna som haft denna smalare behörighet. Deras andel var vid början av 1960—talet omkring 40 procent för att sedan stadigt sjunka fram till 1966—1967, då den endast var omkring fem procent av antalet

antagna. Efter 1967 har den åter stigit och är nu omkring 20 procent. Från och med antagningen inför höstterminen 1969 antas dessa sökande i den fria kvoten, som på förhand är bestämd till att omfatta en högs- ta procent av de tillgängliga kursplatserna. Den fria kvotens andel bestämdes vid an- tagningama läsåret 1969/ 70 till 20 procent.

För närvarande antas ca 570 studerande per termin. Höstterminen 1969 sökte ca 3 800 personer medan motsvarande tal för vårterminen 1970 var ca 1 300.

Lägsta antagningspoäng var, i fråga om sökande med slutbetyg från nya gymnasiet, höstterminen 1969 på social linje 4,40 och på förvaltningslinje 4,20. Vårterminen 1970 var motsvarande poängtal 4,10 respektive 3,70. Antagningspoängen till social linje var höstterminen 1969 högre än för någon ut- bildningsväg inom CA—systemet vid samma tillfälle, med undantag av läkarutbildningen.

Lärarhögskolornas klasslärarlinjer. Den klasslärarutbildning som här redovisas star- tade höstterminen 1968 och ersatte då hu- vuddelen av den äldre seminarieorganisa— tionen. Antagning sker såväl höst- som vår- termin och de sökande kan samtidigt och på samma ansökningsblankett söka till båda linjerna (låg- och mellanstadielärarlinje) vid samtliga lärarhögskolor (för närvarande 15 stycken).

Beträffande aktuella antagningsförhållan- den kan nämnas, att antalet sökande vid de tre antagningstillfällena hittills vida över- stigit antalet tillgängliga platser. Varje ter- min antas 1 800 studerande sammanlagt. Antalet sökande höstterminen 1969 var nära 9 000 medan antalet sökande vid vårtermi- nen 1970 var väsentligt lägre.

Beträffande skolunderbyggnaden hos de sökande och antagna kan sägas att, trots att denna utbildning, som tidigare nämnts, är den kvantitativt mest omfattande inom fackskolans kompetensområde, sökande och antagna med gymnasiekompetens (motsva- rande) dominerar. Vid antagningen höstter- minen 1968 var andelen antagna m-ed stu- dentexamen ca 73 procent medan motsva- rande andel vid höstterminen 1969 var ca 68 procent.

Andelen antagna med fackskolekompe- tens går ej att exakt beräkna på grundval av tillgängliga uppgifter, men torde höst— terminen 1968 ha rört sig om 10—15 pro- cent och höstterminen 1969 om 15—20 procent. Övriga antagna hade annan behö- righetsgivande utbildning, i första hand nor- malskolekompetens eller tredje årskurs vid folkhögskola.

Journalisthögskola. Antagning sker såväl höst- som vårtermin och varje termin antas 120 studerande. Urvalet grundar sig, som ovan nämnts, helt på resultatet av psyko- tekniska prov, arbetsprov och intervjuer. Betygens roll har här reducerats till att do- kumentera behörigheten.

Grafiska institutets tvåårskurs, Institutet för högre kommunikations— och reklamut- bildning samt statens brandskola är kvanti- tativt förhållandevis små utbildningsvägar, 40—50 studerande per år vid de två först- nämnda och 20 elever vartannat år vid statens brandskola. Antalet sökande över- stiger i regel väsentligt antalet antagna. Vid Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning har praktiskt taget alla an- tagna, förutom gymnasiekompetens, en om- fattande utbildning och praktik; många har exempelvis grundexamen från universitet. Vid statens brandskola antas varje gång en eller annan »långvägare», som förutom långvarig erfarenhet från brandväsendet även har gymnasiekompetens i de sex äm- nen som räknas in i meritvärderingsunder- laget för sökande med fullständig gymna- sieutbildning.

Vid de eftergymnasiala ku-rserna vid yr- kesskolorna varierar antagningsförhållande- na från skola till skola. Oftast rör det sig om kvantitativt små utbildningsvägar vid ett fåtal skolor i landet, och antalet sökande överstiger ofta inte väsentligt antalet kurs- platser.

Den kvantitativt mest omfattande utbild- ningen av dessa är ADB-utbildningen, som finns vid ett tiotal skolor och där antalet sökande i regel överstiger antalet platser. Höstterminen 1968 antogs ca 430 elever, av vilka drygt 75 procent hade studentexa- men och knappt 20 procent slutbetyg från

fackskola. Höstterminen 1969 antogs ca 540 elever. Andelen antagna med gymna- sie- och fackskolekompetens utgjorde ca 50 procent respektive ca 20 procent. För ca 30 procent av de antagna redovisades vid detta tillfälle »annan, motsvarande utbild- ning» som behörighetsgrund.

4.4.4. Antagningsförhållanden inom grund- skolans kompetensområde

Inledning

Som framgått av tidigare framställning upp- visar antagningen inom grundskolans kom- petensområde en betydligt mer svåröver- skådlig bild än motsvarande förhållanden inom den högre utbildningen, i varje fall i jämförelse med antagningen till spärrad utbildning vid universitet och fackhögsko- lor. Någon central antagning av den typ som förekommer där finns således inte inom grundskolans kompetensområde.

Till huvuddelen av utbildningsvägarna sker antagningen lokalt vid varje skola/ut- bildningsanstalt men även regional och cen- tral antagning förekommer. Den kvantita- tivt mest omfattande regionala antagningen är antagningen till gymnasium och fack- skola.

Central antagning till samtliga skolor som ger samma utbildning sker även i viss ut- sträckning inom grundskolans kompetens- område. En sådan central antagning, som därtill sker med hjälp av dator, är för- skollärarintagningen. Andra exempel på cen- tral antagning, som dock sker manuellt, är antagningen till seminarierna för huslig ut- bildning (hushålls-, textil- och barnavårds- lärare samt ekonomiföreståndare) samt an- tagningen till sjukgymnastinstituten (för när— varande i Stockholm, Lund och Göteborg). För sjuksköterskeutbildningens del tillämpas i princip lokal antagning vid varje skola, men inom två områden, Stor-Stockholm och Västsverige, tillämpas central antagning för ett mindre antal skolor.

Urvalsbestämmelsernas inverkan på antag- ningsförhållandena

Förhållandena inom grundskolans kompe- tensområde karakteriseras i stor utsträck— ning av att många olika grupper, med olika lång skolutbildning, äger behörighet till det- ta område och att dessa olika grupper er- håller elevplatser i direkt proportion till an- talet sökande inom respektive grupp, dvs. att proportionell kvotering tillämpas.

När det gäller utbildningsvägar, där sö— kandepopulationen vad beträffar förutbild- ningstidens längd är förhållandevis homo- gen, t.ex. gymnasium och fackskola, är de problem som hänför sig till kvoteringsbe- stämmelserna huvudsakligen att vissa vi- kande skolformers elever (realskola, enhets- skola osv.) utgör en allt mindre andel av de sökande och man därför snart kan komma i det läget att dessa grupper inte erhåller någon kursplats på grund av för lågt antal sökande. Det finns då emellertid möjlighet att anta välmeriterade sådana sökande inom den fria kvotens ram.

Andra problem uppställer sig vid de ut- bildningsvägar där sökandematerialet är mer heterogent, dvs. där kanske alla elva sökan- degruppema finns representerade. Detta är t.ex. förhållandet vid en rad utbildnings- vägar inom de vårdande, sociala och peda- gogiska områdena, dit personer med fack- skola, gymnasium eller folkhögskola söker sig tillsammans med elever från grundskola, realskola, flickskola osv. Vid sådana utbild- ningsvägar synes i vissa fall ha uppstått problem som hänger samman med att sö— kande med längre skolunderbyggnad, t. ex. gymnasium, funnit sig utslagna av sökande med t. ex. grundskola som förutbildning. I och för sig är detta en följd av den med- vetna princip som ligger bakom tillkomsten av kvoteringsbestämmelserna, nämligen att grundskolans kompetensområde inte endast i teorin utan också i praktiken skall vara öppet för grundskolekompetenta. Man skall alltså ha en reell möjlighet att bli antagen även om man endast har den grundutbild- ning som föreskrivs i behörighetsvillkoren. Om emellertid den situationen uppstår, vil-

ket den ofta synes göra, att en sökande med gymnasiekompetens, som inte vinner inträde inom sin grupp, skulle ha gjort detta, om han hade blivit bedömd med sitt grundskolebetyg inom grundskolegruppen, kan detta upplevas av den sökande som en orättvisa. Enligt de tillämpningsföreskrifter som SÖ utfärdat till behörighetskungörelsen (Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1968/ 69: 57) skall man i dessa fall ta hänsyn till så- dana sökande inom den fria kvoten under förutsättning att de i sin ordinarie kvotgrupp befinner sig nära antagningsgränsen. Detta kan få till följd, att den fria kvoten vid vissa utbildningsvägar används till att pla— cera de studenter eller gymnasiekompetenta som inte vunnit inträde inom sin egen grupp. Därigenom riskerar man att i stället utestänga på annat sätt behöriga, t. ex. vissa »långvägare» som annars skulle ha kunnat vinna inträde inom den fria kvotens ram och för vilka denna fria kvot även och kanske inte minst var avsedd.

Antagningsförhållanden från kvantitativ och kvalitativ synpunkt

På grund av områdets storlek och heteroge- nitet är det omöjligt att göra några kvanti- tativa och kvalitativa översikter av antag- ningsförhållandena inom grundskolans hela kompetensområde. Rent allmänt kan om konkurrensförhållandena inom grundskolans kompetensområde sägas, att de varierar mellan en mycket låg antagningsprocent, t.ex. ca elva procent vid antagningen av sjukgymnaster höstterminen 1969, till en antagningssituation där alla behöriga sö- kande i regel kan antas, t.ex. vid sjöbe- fälsskolornas styrmans- och maskintekniker- kurser eller (höstterminen 1969) hushålls— lärar- och ekonomiföreståndarutbildningen.

I tabell 7 redovisas förhållandena 1967— 1969 vid ett antal utbildningsvägar där cen- tral antagning tillämpas eller där eljest möj— lighet finns att undvika att sökande räknas flera gånger till samma utbildning.

Sökande

Tabell 7. Sökande och antagna samt antagna i procent av sökande vid vissa utbildnings— vägar inom grundskolans kompetensområde läsåren 1967/68—1969/70.

Antagna Ant. procent

Husliga seminarier

67/68 68/69 69/70 67/68 68/69 69/70 67/68 68/69 69/70

hush. lår. (allm. gren) 219 179 164 156 144 154 71,2 80,4 93,9

» » (lanth. gren) 35 25 16 30 22 15 85,7 88,0 93,8 textillär. (allm. gren) 392 390 396 156 156 153 39,1 40,0 38,6

» (vävinr. gren) 124 130 161 12 12 11 9,7 9,2 6,8 barnavårdslärare 98 129 110 48 48 48 49,0 37,2 43.6 ekonomiföreståndare 11 1 97 49 48 60 48 43,6 61,9 98,0 gymn. o. idr. högskola 835 1 229 .. 225 225 . . 26,9 18,3 tekn. lär.inst. (förb.kurs) 326 393 414 70 71 75 21,5 18,1 18,1 slöjdlärarseminarium 1271 411 1652 481 120 482 37,81 29,2 29,12 förskollärarseminarium 2 482 3 730 4 156 1 170 1 227 1 410 47,1 32,9 33,9 sjuksköterskeskola 7 142 8 841 5 5543 2 739 2 739 1 4303 38,4 31,0 25,73 sjukgymn.utbildning 1 297 1 948 270 251 260 19,4 13,3 Sociala barna- o. ungd.vårds-

seminariet . . 111 150 25 26 . . 22,5 17,3

1 vt -68. *” vt -70. ” ht -69. . . =uppgift saknas.

Antagningsförhållanden vid sjuksköterske- skolorna

En utbildning som av olika skäl är intres— sant att redovisa mer utförligt och där till- gängliga statistiska uppgifter gör detta möj- ligt är sjuksköterskeutbildningen. Se tabell 8.

Samma tendens gör sig här gällande som vid de flesta utbildningsvägar med intag- ning två gånger årligen, nämligen att kon- kurrensen om elevplatserna är mindre hård på vårterminen än på höstterminen. För åskådlighetens skull har därför hösttermi- nen och vårterminen redovisats var för sig. Totalt sett visar sammanställningen en hård- nande konkurrens om elevplatserna. Antag- ningsprocenten visar här den verkliga kon- kurrensen då dubbelansökningarna frånräk- nats.

Sjuksköterskeutbildningen har alltid loc-

kat en viss andel sökande med högre skol- underbyggnad än vad som krävs för behö- righet, i första hand studentexamen. I och med fackskolans tillkomst har även sökan- de från denna skolform uppträtt i växan- de omfattning. Tabell 9 visar andelen sö- kande med gymnasium, fackskola och nor— malskolekompetens vid de ansökningstillfäl- len, då kvoteringsbestämmelserna i grund— skolans kompetenskungörelse tillämpats. Uppgifterna avser nettosökande och antag- na till grundutbildning om fem terminer. Sammanställningen visar, att andelen sö- kande med högre skolunderbyggnad än vad som krävs för behörighet är i stigande. I tabellen upptas de utbildningsgrupper som enligt gällande bestämmelser har behörighet minst till klasslärarutbildning, som räknas till fackskola—ns kompetensområde. Andelen med gymnasieutbildning visar en markant

Tabell 8. Sökande och antagna till sjuksköterskeskolor (fem terminers grundutbildning) 1967—1969.

Ht 67 Ht 68 Ht 69 Vt 67 Vt 68 Vt 69 Sökande 4 177 4 891 5 554 2 401 2 965 3 950 Antagna 1 414 1 374 1 430 1 356 1 335 1 365 Antagningsprocent 33,9 28,1 25,7 56,5 45,0 34,6

Tabell 9. Grundutbildning av sjuksköterskor. Sökande och antagna med studentexamen, fackskola eller normalskolekompetens i procent av totala antalet sökande resp. antagna.

______________________————————

Vt 68 Ht 68 Vt 69 Ht 69

Sökande Antagna Sökande Antagna Sökande Antagna Sökande Antagna

____________________________._————-—-———

Stud. ex. 13,6 17,6 20,3 26,3 27,3 33,5 29,1 36,3 Fackskola 5,6 7,4 9,6 8,7 10,1 10,2 12,5 11,6 Norm. sk. komp. 13,8 15,6 9,1 10,0 9,3 10,0 6,0 7,1

________________________—————————

uppgång, som inte kan tillskrivas en ökad studentexamination (motsvarande). Att an- delen fackskolelever stiger är i och för sig rimligt med hänsyn till det ökande utsläppet från fackskolan. Mer anmärkningsvärt är, med hänsyn till att flickskolan nu är i det närmaste avvecklad, att andelen sökande med normalskolekompetens fram till höst- terminen 1969 håller sig förhållandevis kon- stant. Vidare kan man notera att i gruppen studentexamen/gymnasiekompetens andelen antagna är större än andelen sökande, vilket om proportionell kvotering tillämpas inte skall vara fallet. Detta beror troligen på att ett förhållandevis stort antal studenter via s.k. kvotjustering antagits inom den fria kvoten, som vid sjuksköterskeskoloma för närvarande uppgår till 20 procent av stu- derandeplatserna.

4.5 Inskrivningsförhållanden vid de fria fakulteterna

Ovan har redogjorts för behörighets—, urvals- och antagningsförhållanden vid olika for-

mer av spärrad utbildning. Nedan skall till- strömningen till de s.k. fria fakulteterna något belysas. Till de fria fakulteterna, dvs. teologisk, juridisk och huvuddelen av filo- sofisk fakultet, äger i princip alla sökande som uppfyller de allmänna och särskilda behörighetskraven tillträde utan någon form av intagningsbegränsning. För de förhållan- den som råder när det gäller allmän behö- righet och möjligheterna att erhålla dispens från de allmänna villkoren har redogjorts under 4.2.2.

Uppgifterna i tabell 10 beträffande in- skrivningen vid de fria fakulteterna under 1960-talet är hämtade ur Information i prognosfrågor (SCB, 1970: 1).

Kommentar

Nettoantalet nyinskrivna är samtliga som första gången skriver in sig vid universi- tetet. I antalet ingår även de spärrade äm- nena vid de fria fakulteterna. Den spärrade ekonomutbildningen i Lund och Umeå har fr. o.m. höstterminen 1969 inordnats som

Tabell 10. Samtliga fria fakulteter, nettoantalet nyinskrivna studerande.

____________—_____.__-—————-——————-

62/63 63/64 64/65 65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 1

___________________________————————-—

Teol. fak. 164 167 149 Jur. fak. 542 637 687 Hum. fak. 4 883 6165 3 756 Samh.vet. fak. . . 4 364 Mat.-nat.-vet. fak. 1 941 2 283 2 494 Summa fria fak. 7 530 9 252 11 450 Därav

»direktinskrivna» »övriga»

185 135 156 196 .” 863 1319 1682 1419 1400 4 267 4 678 6 286 7 761 8 300 5157 6 502 8 613 10 757 11660 3 025 3 758 4 708 5 100 5 100

13 497 16 392 21 445 ,,L 25 233 26 400

13 446 17449 19254 2 946 3 996 5 979 8 000

18 400

.. .. ..

. . Uppgift saknas. . Uppgift kan ej förekomma. 1 Beräknad uppgift.

” Fr. o. m. 1969/70 läser teologistuderande religionskunskap vid humanistisk fakultet under första studieåret. Inskrivning vid teologisk fakultet sker vid början av andra studieåret. Därför kan inga »första gången inskrivna» studerande förekomma vid teologisk fakultet.

ospärrad utbildningslinje i den nya utbild- ningsorganisationen vid de fria fakulteterna.

Med »direktinskrivna» studerande avses studerande med fullständig gymnasieutbild- ning som skrivits in vid universitet högst fyra år efter det gymnasiestudiem—a avslu- tats. Med »övriga» studerande avses

a) studerande som skrivit in sig senare än fyra år efter fullbordad gymnasieutbild- ning.

b) studerande som skrivit in sig enligt bestämmelserna i SFS 1969: 68 (personer som fyllt 25 år och arbetat minst fem år) samt

c) andra studerande utan fullständig gym- nasieutbildning.

Fördelningen på »direktinskrivna» och »övriga» 1966/ 67—1 968/ 69 är något osäker.

4.6 Intern verksutbildning m. m.

4.6.1. Inledning

I detta avsnitt har sammanförts uppgifter om behörighets- och antagningsförhållan- den för utbildning på skilda nivåer inom statliga verk och myndigheter inklusive krigsmakten. Karakteristiskt för sådan s.k. intern utbildning är, att den som undergår utbildning samtidigt är anställd hos myn- digheten och att utbildningen i växlande omfattning och på olika sätt är kombinerad med praktisk tjänstgöring hos anställnings- myndigheten.

Eftersom utbildningshuvudman och an— ställningsmyndighet på detta sätt samman- faller, kan utbildningen samordnas väl med den efterföljande yrkesverksamheten. Ut- bildningens innehåll och mål kan sålunda anpassas direkt till de befattningar som ut- bildningen är avsedd att leda till. Myndig— heten har också möjlighet att anpassa ut— bildningskapaciteten till det förväntade be- hovet av arbetskraft liksom att vid behov göra sådana förändringar i utbildningens innehåll som krävs för att tillgodose änd— rade yrkeskrav osv.

Ovan nämnda karakteristika för intern utbildning har betydelse även för behörig— hetsreglerna samt för antagningsprinciper- na i stort.

4.6.2. Redovisningens omfattning

Inom det aktuella området förekommer dels sådan anställning, där utbildningsdelen tids- och institutionsmässigt i princip kan jämfö— ras med utbildning som försiggår vid fri- stående utbildningsanstalter av det slag som redovisats i tidigare avsnitt av detta kapitel, dels sådan anställning som visserligen är för— enad med en kortare utbildningskurs men likväl huvudsakligen är jämförbar med den upplärning på arbetsplatsen som förekom- mer för nyanställd personal, oavsett tidi- gare utbildning, inom praktiskt taget hela arbetsmarknaden. I det följande redovisas huvudsakligen sådan anställning som är för— enad med mer omfattande teoretisk och praktisk utbildning, vilken försiggår i skol- mässiga former.

De myndigheter som ingår i översikten är, förutom krigsmakten, luftfartsverket, postverket, statens järnvägar, televerket och tullverket, vidare vissa anställningar, där utbildningsdelen handhas av länsstyrelsernas utbildningsnämnd, exekutionsväsendets or- ganisationsnämnd, kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Redovisningen får be- traktas mer som en exemplifiering av före- kommande utbildning än som en fullstän- dig kartläggning.

4.6.3. Utbildning inom krigsmakten

Inom alla försvarsgrenar förekommer tre huvudkategorier militär personal på aktiv stat: underbefäl, underofficerare och office- rare. Direktrekrytering sker till underbefäls- och officersutbildning. Till underofficers— utbildning antas i princip endast personer som genomgått utbildning till underbefäl på aktiv stat.

Därtill förekommer civilmilitär personal som tjänstemässigt tillhör eller motsvarar nå— gon av ovanstående kategorier, exempelvis armé-, marin- och flygingenjörer, mästare och verkmästare, armé— och flygtekniker, tlottiljpoliser m. fl.

Fältflygare är en kontraktsanställd flyg- förarkategori inom flygvapnet och jämställs

med underbefäl (fältflygare av första och andra graden) eller underofficerare (förste fältflygare).

För behörighet till underbefälsutbildning krävs, att man fullgjort skolplikt samt att man vid inskrivning som värnpliktig bli- vit uttagen till lägst underbefälsutbildning.

För att antas till underofficersutbildning krävs, förutom genomgången underbefäls- utbildning, att ha fackskolekompetens med ett medelbetyg av lägst 2,3. Underbefäl som uttas till underofficersutbildning och saknar fackskolekompetens får genomgå fackskolelinje vid försvarets läroverk.

För behörighet att antas som officers- aspirant krävs slutbetyg från årskurs 3 i gymnasiet med fullständiga studiekurser samt ett medelbetyg av lägst 2,3 eller mot- svarande.

De särskilda behörighetsvillkoren varierar något mellan olika vapenslag m.m. I re- gel föreligger krav på matematik (årskurs 1—3) samt i vissa fall fysik (årskurs 1—3). De allmänna villkoren för behörighet är fast- ställda av Kungl. Maj:t i försvarsdeparte- mentet (kungl. brev 2.8.1967).

Arméofficersaspiranter antas i samband med inskrivning av värnpliktiga eller un- der första halvåret av den första värnplikts— tjänstgöringen (grundutbildningen). För kust- artilleriet sker ansökan i samband med in- skrivningen. För flygvapnet och flottan sker antagningen på särskild ansökan och före— gås av prov, där vissa fysiska och psykiska egenskaper prövas.

Vid varje försvarsgren kan särskilt lämpli- ga underofficerare kommenderas till försva- rets läroverk för att där genomgå gymna- sieutbildning och sedan bli antagna till offi— cersutbildning.

För närvarande kan beräknas en årlig antagning av ca 1 600 personer för under- befälsutbildning och drygt 300 för officers- utbildning.

4.6.4. Exempel på övrig intern utbildning

Luftfartsverket, postverket, statens järnvä- gar, televerket och tullverket. Vid samtliga dessa verk anställs personer för utbildning

till högre administrativa och/eller tekniska befattningar. Några i författning fastställda kompetenskrav för sådan utbildning finns ej, utan varje styrelse fastställer själv an- ställningsvillkoren.

Huvudsakligen antas sökande med gym— nasiekompetens (motsvarande), men vid samtliga verk finns därtill möjlighet till an- tagning för sökande med väl vitsordad ut- bildning och långvarig tjänstgöring på låg- re nivå inom verket. Av dessa 5. k. långvä- gare krävs ibland komplettering i vissa skol- ämnen på grundskole- eller gymnasienivå.

Antagningen till ovan nämnd utbildning omfattar sammanlagt mellan 200 och 300 personer per år. Antalet sökande översti- ger i regel väsentligt antalet antagna. Vid urvalet tas i regel hänsyn till, förutom be— tyg, även resultatet av vissa psykotekniska och andra prov, intervjuer m.m.

Utbildningar med rekrytering på grund— skolenivå inom dessa verk är bl. a. trafik- ledarassistentutbildning, postkassörsutbild- ning, utbildning av resebyråtjänstemän in— om statens järnvägar samt telegrafbiträdes-— kurs.

Länsstyrelserna antar landskanslistaspi- ranter samt kronoassistenter i befordrings— gång, vilka under sin aspiranttjänstgöringr får genomgå centralt anordnade teoretiska kurser. Formella kompetenskrav för anställ- ning finns ej, men de som antas vid läns- styrelserna har i regel gymnasiekompetens (motsvarande), fackskolekompetens eller" grundskolekompetens kompletterad med handelsutbildning. Årligen antas ca 100 landskanslistaspiranter samt 60—70 kronoas- sistentaspiranter. Antalet sökande överstiger- i regel dessa tal.

Vård- och tillsynspersonal inom krimi- nalvård, ungdomsvård och nykterhetsvård' utbildas under en sammanlagd utbildnings- tid på ungefär ett år. Utbildningen anord- nas av kriminalvårdsstyrelsen. Den gemen— samma grundutbildningen skall omfatta all vård- och tillsynspersonal som anställs för— stadigvarande tjänstgöring. Utbildningen skall i regel påbörjas inom ett år från an— ställningens början och utgör kompetens— krav för fast anställning. Behörighetsvillko-

ret är fullgjord skolplikt men många sökan- de har folkhögskola eller annan påbyggnad. För närvarande utbildas 400—500 personer per år.

Vid polisväsendet anställs polisaspiran- ter, som får genomgå en 43 veckor lång ut- bildningskurs, inklusive viss praktiktjänstgö- ring mellan två olika kursdelar. För an- tagning krävs lägst s. k. enbokstavslinje på grundskola eller motsvarande. För närva- rande antas ca 750 polisaspiranter per år. Rekryteringsförhållandena följer i viss mån sysselsättningsförändringarna på arbetsmark- naden.

5.1 Inledning

Som anförts i kapitel 2 är det inte givet, att kompetensregler av olika slag skall baseras uteslutande på ungdomsutbildningens grund även om detta för närvarande i största ut- sträckning är fallet. Den stora majoriteten av vuxna saknar gymnasial ungdomsutbild— ning varpå behörighet skulle kunna grun- ldas. Å andra sidan finns en omfattande ut- bildning avsedd för vuxnas särskilda behov. KU har funnit det nödvändigt att i någon omfattning redovisa denna vuxenutbildning, även om denna allt oftare synes bli upp— märksammad i olika framställningar, nu se- nast i prop. 1970: 35 angående ökat stöd till vuxenutbildningen samt i YB:s betänkande Yrkesteknisk högskolutbildning (SOU 1970: ”8). Nedanstående översikt eller snarare exempelsamling är ett försök till beskriv- ning av ett mycket oenhetligt område.

De vuxnas nuvarande villkor för behörig- het till reguljära former för högre utbild- ning skiljer sig i princip inte från de villkor som gäller för andra sökande (med undan- tag för försöksverksamheten med utvidgad behörighet). Vägen genom gymnasiet eller fackskolan, dvs. den för ungdomar van- liga förutbildningsvägen, har varit norme- rande även för konstruktionen av nu gäl- lande dispensbestämmelser inom universi- tetssektorn, där två års gymnasial utbild- ning m.m. som regel är en grundförutsätt- ning för dispens avseende ett fullständigt studieprogram. Sådana undantag som tillträ-

De vuxnas utbildningsförhållanden

desvillkoren för socialhögskolan förändrar inte denna helhetsbild av behörighetssyste- mets utformning. Större räckvidd, men osä- ker praktisk betydelse, har bestämmelserna för tillträde till klasslärarutbildning och jour- nalistutbildning därigenom att de öppnar vissa möjligheter till behörighet även på grundval av bl. a. praktisk erfarenhet. Av liknande art är också regleringen av tillträ- det till s.k. inomverksutbildning där behö- righeten i vissa fall kan grundas på lång praktisk erfarenhet som ett alternativ till viss föregående, gymnasial utbildning.

Vad beträffar universitetssektorn har för- söksverksamheten med vidgad behörighet inom ett begränsat område öppnat vissa vägar till högre utbildning utan krav på full- ständig gymnasial förutbildning. För sådana vuxna som har viss tids yrkesverksamhet torde denna behörighetsväg bl. a. underlätta möjligheterna till komplettering av en tidi- gare bristfällig utbildning och till teoretiska fördjupningar av praktiska yrkeserfarenhe- ter.

Som redovisas nedan förekommer en omfattande vuxenutbildning inom den högre utbildningen i former, där behörighetskun- görelsens krav inte utgör hinder för tillträde och i vissa fall inte heller för avläggande av prov för sådant bevis över förvärvade kunskaper som, efter senare förvärvad be— hörighet för inskrivning vid universitet, jäm- ställs med ett på reguljär väg förvärvat be- tyg (se kapitel 4).

Trots vad som här nämnts är likväl, med

de nuvarande behörighetsreglerna, stora och betydande sektorer av den högre utbild- ningen tillgängliga endast för personer med en mot den gymnasiala skolan svarande full- ständig utbildning. Kravet på så omfattande förutbildning är av olika skäl svårare att uppfylla för vuxna än för ungdomar, vilka numera i långt större utsträckning än förr går direkt från den obligatoriska skolan till gymnasium eller fackskola. KU vill emeller- tid samtidigt betona betydelsen för de vux- nas möjligheter till fortsatt utbildning av den rad åtgärder som vidtagits för vuxenut- bildning på det gymnasiala och förgymna- siala området. Dit hör framför allt den nu, efter 1967 års beslut om ökad vuxenutbild- ning, snabbt expanderande statliga och kom- munala kompetensgivande vuxenutbildning- en. Förverkligandet av den rad speciella åt- gärder inriktade på de särskilt eftersatta grupperna, som riksdagen 1970 beslutat om på grundval av särproposition om vuxenut- bildning (1970: 35), torde medföra ytterli- gare betydelsefulla förbättringar med avse- ende på de vuxnas möjligheter till fortsatt utbildning på olika nivåer i utbildningssy- stemet (se nedan).

Avsikten med redovisningen nedan av de olika utbildningsvägarna för vuxna är att belysa vad som kan betraktas som »varie- rande förutbildning och erfarenheter i fråga om såväl nivå som inriktning» i anslutning till uttalandet i KU:s direktiv, att »möjlig- heter måste finnas att på olika vägar meri- tera sig för en viss utbildning eller ett visst yrke». I redovisningen uppmärksammas där- för t.ex. utbildningens innehåll och omfatt- ning samt deltagarnas bakgrund och stu- diemål mer än yttre, organisatoriska förhål- landen. Redovisningen gör inte anspråk på att vara fullständig. Den bör i stället ses som en översiktlig exempelsamling som kan bidra till att lägga en grund för en allmän bedömning av de vuxnas nuvarande möj- ligheter att förbereda sig för högre studier.

5.2 Kommunal och statlig vuxenutbildning

Den kompetensinriktade vuxenutbildningen avser fullständig eller partiell utbildning

motsvarande grundskolans högstadium, fackskolan, yrkesskolan och gymnasiet. En— ligt riksdagsbeslut 1967 kan sådan utbild— ning, i den mån elevunderlag finns, fr. o. m. 1.7. 1968 arrangeras som kommunal vuxen- utbildning med lokal rekrytering (stadga för gymnasial vuxenutbildning, SFS 1967:452, ändrad senast i SFS 1969: 600). Redan dessförinnan förekom motsvarande utbild- ning vid kvällsgymnasier i studieförbundens eller kommunernas regi, vid folkhögskolor samt med riksrekrytering vid statens skolor för vuxna i Norrköping och Härnösand och vid vissa korrespondensskolor. Vid statens skolor för vuxna bedrivs utbildningen som s.k. varvad undervisning, dvs. som en kom- bination av korrespondensstudier i hemmet och vissa kortare, muntliga kursperioder vid skolan. En del av norrköpingseleverna lä- ser emellertid sedan vårterminen 1968 ute- slutande per korrespondens. Även den stat— liga vuxenutbildningen regleras i ovannämn- da stadga. Utbildning enligt stadgan för gymnasial vuxenutbildning är avgiftsfri. I vissa fall utgår (förhöjt) studiebidrag och resekostnadsersättning.

Den kommunala vuxenutbildningen be- drivs i princip som regelbunden kvällsunder- visning men med begränsat antal undervis- ningstimmar och större krav på självverk- samhet än i ungdomsskolan. Undervisningen är organiserad som koncentrationsläsning, dvs. eleven läser endast ett fåtal ämnen sam- tidigt.

I viss utsträckning förekommer även hel- tidsundervisning på dagtid för vuxna. De tidigare existerande kvällsgymnasiema har fr.o.m. 1968 inordnats i den kommunala vuxenutbildningen. Fortfarande ger vidare folkhögskolan möjligheter till kompetensgi- vande utbildning. Utöver de här nämnda möjligheterna till vuxenutbildning erbjuds kompetensgivande utbildning också vid kor- respondensskoloma, främst vid Hermods. Sådan utbildning är avgiftsbelagd. Nedan— stående uppgifter är hämtade ur olika un- dersökningar, bl. a. av KU utförda sam- manställningar.

Kommunal vuxenutbildning förekom hös- ten 1968 på ca 170 orter och läsåret 1969/70

på närmare 250 orter. Nettoantalet stu- derande i grundskole-, gymnasie- och fack- skolekurser var i oktober 1968 enligt SCB ca 37 000 (Statistiska meddelanden U 1969: 10), varav omkring två tredjedelar be- drev gymnasiala studier och en tredjedel studier på grundskolans högstadium. Flera än den nämnda tredjedelen av samtliga stu- derande kan ha läst grundskolekurser, näm- ligen de som samtidigt deltog i mer omfat- tande gymnasial utbildning. Omkring 650 personer läste fackskolekurser. Till de nämnda 37 000 eleverna kan läggas ca 82000 (bruttotal) elever i kommunala och enskilda yrkesskolekurser. Preliminära upp- gifter avseende hösten 1969 tyder på att den kommunala vuxenutbildningen ökat sitt deltagarantal i förgymnasiala kurser, fack- skole- och gymnasiekurser från 1968 med över 50 procent, varvid ökningen varit större på grundskolestadiet än på det gym- nasiala stadiet.

Elevantalet vid de riksrekryterande, stat— liga vuxenskolorna var läsåret 1968/69 ca 4 200 och beräknas läsåret 1969/70 till om- kring 5 500.

Genomsnittsåldern i den kommunala vux- enutbildningen är jämförelsevis låg. Bland deltagarna i gymnasiekurser hösten 1968 var i SCB-materialet nästan 40 procent 25 år eller yngre, medan den största åldersklas- sen bland de enbart grundskolestuderande var gruppen 36 år och äldre. Den stora an- delen yngre studerande, proportionen mel- lan tillströmningen till förgymnasiala och gymnasiala kurser samt dominansen av re- dan förut relativt väl utbildade deltagare i de gymnasiala kurserna synes visa, att den kommunala vuxenutbildningen i starten främst svarat mot utbildningsbehoven bland sådana vuxna som önskar behörighet till högre utbildning. Uppgifter från studierek- torer m.fl. inom vuxenutbildningen angå- ende de s.k. dispensämnenas (se kapitel 4) dominans vid ämnesvalet i den gymnasiala vuxenutbildningen styrker detta antagande.

Enligt prop. 1970: 35 har beslutats, för att öka elevantalet i grundskolekurserna inom den kommunala vuxenutbildningen och därmed andelen elever med kort och

ofullständig grundutbildning, att det nuva- rande schablontillägget på 13 procent av timantalet för studiehandledning m.m. höjs till 25 procent i fråga om ämneskurser på grundskolenivå. Dessa timmar avses i första hand utnyttjas för stödundervisning för per- soner med enbart sex- eller sjuårig folkskola som grundutbildning och bristande studie- vana. I statsverkspropositionen beräknades vidare särskilda medel till skolöverstyrelsen för information om vuxenutbildningen. Vis- sa iakttagelser tyder på att det kan finnas ett samband mellan de vuxnas ålder och bl. a. graden av svårighet att utnyttja ett ut- bildningsutbud som kräver regelbunden och längre tids frånvaro från hemmet. Genom- snittsåldern för de studerande är nämligen något högre bland deltagarna i den varvade undervisningen vid de riksrekryterande sko— lorna än vid de kommunala enheterna. I den varvade undervisningen krävs mindre deltagande i skolbunden undervisning. Del- tagare i renodlade brevskolestudier, som sker i hemmet, visade ännu något högre ge- nomsnittsålder än deltagare i varvad under- visning.

Syftet med studierna är endast delvis un- dersökt i de kartläggningar som gjorts av den kompetensinriktade vuxenutbildningen. För flertalet studerande finns endast upp- gift om till vilka ämneskurser vederbörande är anmäld samt, i vissa fall, om den stude- rande avser att förvärva hel eller partiell gymnasiekompetens. Dessa uppgifter med- ger emellertid inga slutsatser om de stude- randes studieavsikter m.m. efter genom- gången utbildning. Som ovan framhållits kan emellertid avsikten att vinna behörig- het för högre utbildning antas ha stor be- tydelse.

De studerandes yrkestillhörighet är skif- tande. Några säkra slutsatser om olika yr- kesgruppers utbildningsbenägenhet kan inte dras ur föreliggande material. Yrken inom kontorssektorn och vårdyrkessektom är jäm- förelsevis väl företrädda. Hemmafruar före- kommer särskilt ofta bland de korrespon- densstuderande i Norrköping.

5.3. Folkhögskolan

Den genomsnittliga åldern för de 10 000— 13000 elever (läsåret 1969/70 drygt 13 500), som de senaste åren årligen bevistat vinter- kurserna vid landets 105 folkhögskolor, var enligt uppgifter i maj 1969 ca 21 år. Elev- åldern har de senaste åren höjts, beroende bl. a. på att gruppen elever som är 29 år eller äldre ökat mer än de yngre elevgrup- pema. Med undantag för vissa skolor gäller som nedre åldersgräns för inträde vid folk- högskola 18 år.

Folkhögskolutbildningens kompetensvärde är av intresse vid en analys av de vuxnas möjligheter till fortsatt utbildning. Under senare år har en ökande andel av folkhög— skolans elever som mål haft att få en vi- dareutbildning av allmänt slag som grund för fortsatt utbildning. I kungörelsen om grundskolans kompetensvärde (SFS 1966: 24) regleras även folkhögskolans kompetens— värde vad beträffar tillträde till fortsatt ut- bildning inom det gymnasiala området. Som huvudregel gäller, att två årskurser vid folkhögskola som bygger på folkskola ger generell behörighet motsvarande grund— skolan. Samma behörighet kan också er— hållas efter enbart en första årskurs vid folkhögskola förutsatt att denna anpassats efter årskurs 8 i folkskolan.

Studier vid folkhögskola ger emellertid behörighet även för Viss högre utbildning. Som nämnts i föregående kapitel ger så- lunda tredje årskursen vid folkhögskola, el- ler sådan första eller andra årskurs som byg- ger på genomgången grundskola, allmän be- hörighet för studier vid journalisthögskola. Tredje årskurs vid folkhögskola eller två årskurser som bygger på genomgången grundskola berättigar till tillträde till klass- lärarutbildning vid lärarhögskola. För båda dessa utbildningsvägar krävs dessutom som nämnts vissa kunskaper enligt fackskolans eller gymnasiets läroplaner.

Folkhögskolelevernas utbildningsbakgrund är skiftande. Som ett exempel kan nämnas, att av samtliga elever som påbörjade folk- högskolans vinterkurser läsåret 1967/ 68 nära hälften hade sex till åtta års förutbild-

ning, omkring en tredjedel nio års förutbild- ning dvs. grundskola (motsvarande), en fem- tedel tio till elva års och några få procent en tolvårig förutbildning.

Folkhögskolan har stor frihet att utforma sin verksamhet. Detta utgör samtidigt en komplikation när det gäller att fastställa utbildningens kompetensvärde vid jämfö- relse med andra, fastare reglerade utbild- ningar och en fördel när det gäller skolans möjlighet att smidigt anpassa sig till upp- ställda krav från olika avnämare. Kurser- nas omfång bestäms i stor utsträckning av en kombinerad bedömning av förkunskaper och studiesyfte hos eleverna.

Arbetsåret 1969/70 hade 83 skolor tre årskurser. Utöver årskursindelningen sker också en stoff- och nivåindelning i mindre grupper. Sådana grupperingar är vanligast i språk och matematik. Detta arrangemang skapar goda möjligheter att inom folkhög- skolans ram ge olika grupper av studerande de särskilda förkunskaper, som fordras för tillträde till fortsatt utbildning av skilda slag.

Genom linjeval och specialisering i andra och tredje årskursen skapas vid många sko- lor särskilda möjligheter för eleverna att för- bereda sig för t. ex. klasslärarutbildningens särskilda förkunskapskrav. Ett 70-tal sko- lor preparerar vid en särskild samhällsve- tenskaplig linje sina elever i tredje årskur- sen för studier vid socialhögskola, där folk- högskolutbildade kan vinna inträde endast på grundval av särskild prövning (enligt gymnasiets fordringar) eller inträdespröv— ning. Andra skolor återigen ger viss förbe— redande journalistutbildning.

5.4. Arbetsmarknadsutbildning

Arbetsmarknadsutbildningen, som drivs av SÖ och AMS i samarbete, omfattar en rad olika former av utbildning från olika slag av fullständig yrkesutbildning till kurser av vägledande och informerande karaktär. Verksamheten har en i hög grad flexibel uppbyggnad såväl geografiskt som beträf- fande kursprogram och omfattning. Nya kurser tillkommer kontinuerligt och kurser som inte svarar mot aktuella arbetsmark-

nadsbehov kan snabbt läggas ned. Antag- ning av nya elever sker fortlöpande till på- gående kurser. Inträdesåldern är fr.o.m. 1.7. 1970 lägst 20 år, tidigare 21 år.

Arbetsmarknadsutbildningens omfattning har under de senaste tio åren i stort sett tio- dubblats och beräknas budgetåret 1969/ 70 komma att omfatta ca 95 000 personer. Budgetåret 1968/ 69 gavs omkring 50 pro- cent av utbildningen i form av särskilda kurser anordnade av SÖ medan ca 25 pro- cent av kursdeltagarna fick sin utbildning inom det allmänna skolväsendet och tio till femton procent inom något företag.

Kursernas längd varierade från 60 tim- mar till tre år. Endast ett fåtal kurser var emellertid kortare än tio veckor respektive längre än ca ett år. Nästan 25 procent av kurserna omfattade 48 veckor, och ungefär samma andel 24—42 veckor. Ett tiotal kur- ser sträckte sig över ett och halvt är, fem kurser över ca två år och en kurs, industri- elektrikerutbildning, över tre år.

Inslagen av teoretiska studier i läropla- nerna ökar med kursens längd, men det finns åtskilliga undantag från denna regel. Samtliga 39—veckorskurser, vilka avser yr- ken främst inom kontors- och konstruktions— området, har mellan 1 000 och 2 000 teori- timmar, medan 48-veckorskurserna i regel har 200—400 timmar teori. I kurser om högst 20 veckor kan antalet teoritimmar va- riera från knappt 50 till nära 600 men lig— ger i de flesta fall kring 200. Kurser om ett år eller mer har i regel minst ca 800 teori- tirnmar, i många fall fler. Försöksverksam— het med allmänna ämnen (fysik, kemi, mate- matik, svenska, engelska och samhällskun- skap) i kurser inom industri och hantverk inleddes 1969 i syfte att ge kursdeltagarna, som i allmänhet har förkunskaper motsva- rande endast sex- eller sjuårig folkskola, en kompletterande allmän utbildning.

5.5 Utbildning i samband med anställning eller befattning

5 .5 .1 Facklig utbildning

Inom de anställdas organisationer äger en omfattande vuxenutbildning rum. Rekryte-

ringen till intern facklig utbildning sker i re- gel på grundval av fackliga meriter. Urval av deltagare görs genom individuella avväg- ningar mellan utbildningsbehov, förkunska- per och övriga studieförutsättningar. Den fackliga skolningen sker dels i studiecirkel- form, dels i regionalt eller centralt anord- nade internatkurser. Den övervägande delen av de centrala kurserna anordnas av de till LO och TCO anslutna förbunden.

I en departementspromemoria (U 1969: 4) föreslås ett system med statsbidrag till lön- tagarorganisationemas centrala kursverk- samhet. Kostnaderna härför beräknas till ca fem miljoner kronor för budgetåret 1970/71. Med hänsyn till de föreslagna utbetalnings- reglema leder detta till ett medelsbehov av 2,5 miljoner kronor för nämnda budgetår, vilket belopp riksdagen enligt prop. 1970: 35 anvisat som förslagsanslag betecknat Bidrag till löntagarorganisationemas centrala kurs- verksamhet. I propositionen framhålls be- träffande dessa kurser bl.a., att förutsätt- ningen för statsbidrag skall vara att kur- serna innehåller en tämligen stor andel all- männa ämnen, varmed förstås samhällskun— skap, nationalekonomi, psykologi, svenska, matematik och produktionsteknik. Även vis- sa specialkurser m.m. anses böra vara bi- dragsgrundande.

Innehållet i de fackliga kurserna varierar mellan organisationerna men har exempel— vis både i LO och TCO betydande inslag av ekonomi, socialpolitik och andra sam- hällsorienterande ämnen. Även t. ex. sven- ska och matematik förekommer. Utbild- ningen kan i viss mån anpassas efter kurs- deltagarnas intressen och behov med hän- syn till exempelvis aktuella eller väntade fackliga uppdrag.

Inom LO och dess förbund kan man be— räkna att den person, som genomgått den mest omfattande kursen, har minst 21 kurs- veckor bakom sig. Varje kursvecka kan då beräknas ha omfattat ca 40 studietimmar jämte ett avsevärt antal timmar självstudier. I stor utsträckning bedrivs självstudier även mellan kursperioderna.

TCO:s fackliga internutbildning beräknas kunna ge ungefär motsvarande samman-

lagda studietid som LO:s kurser. Kurssyste- met inom TCO är emellertid mindre enhet- ligt. Studietiden är därför svårare att be— räkna för TCO:s del.

Fackliga kurser av den typ som här nämns går i vissa ämnen nivåmässigt in på den högre utbildningens område. Studietiden i de fackliga kurserna är omfattande och kra- ven på studieprestationer är höga. Genom att det dessutom sker ett systematiskt urval av kursdeltagare torde de som genomgått här berörd längre facklig utbildning i regel ha såväl erfarenheter som kunskaper av värde för en fortsatt eftergymnasial utbild- ning.

5.5.2. Personalutbildning inom statlig och kommunal verksamhet samt enskilt näringsliv

Med ledning av uppgifter från bl. a. statens personalutbildningsnämnd (SPUN) har KU sökt bilda sig en uppfattning om den myc- ket skiftande utbildnings- och kursverksam- het som pågår för personal inom vissa stat- liga och kommunala organ.

Denna typ av Studieverksamhet drivs dels av verken och myndigheterna själva, dels av de tre centrala kursanordnama: statens personalutbildningsnämnd, statskontoret och riksrevisionsverket samt regionalt av länssty- relserna. För kommunala förtroendemän och anställda anordnar Svenska kommun- förbundet ett stort antal kurser och för landstingspersonal arrangeras kurser och konferenser dels av enskilda landsting, dels av Svenska landstingsförbundet.

Sådan utbildning har normalt nära an- knytning till kursdeltagarnas ordinarie ar- betsuppgifter och bedrivs ofta som varvad teoretisk utbildning och praktisk träning på arbetsplatsen. Till vissa kurser rekryteras deltagare med viss tids tjänstgöring, till andra även nyanställd personal. Förkun- skapskraven varierar därmed kraftigt mel- lan olika kurser. Likaledes varierar kurs- längd, studieforrn, typ av kunskapsredovis— ning och kursinnehållets karaktär.

Bland de av SPUN förtecknade verksut- bildningarna, som sammanlagt utgör ett sjut-

tiotal, omfattar drygt tio procent mer än ett års studier.

De kommunala personalutbildningarna består genomgående av kortare kursarrange- mang inom olika specialområden. Därvid har ej medräknats den mycket omfattande vårdutbildningen vilken innehåller även grundläggande yrkesutbildning.

Det enskilda näringslivets personalutbild- ning är omfattande och sker dels internt i företagen i skilda former, dels genom del- tagande i kurser, konferenser etc. i regi av konsultföretag och organisationer, bl.a. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och dess olika utbildningsorgan för arbetsledar- utbildning, företagsledarutbildning (Institu- tet för företagsledning) etc. Möjligheterna att skaffa sig en överblick över utbildnings- innehåll, rekryteringsgrunder och förkun- skapskrav, kunskapsprövning, utbildningstid etc. beträffande dessa utbildningsvägar har för KU:s del varit mycket begränsade. I den ovannämnda departementspromemorian betecknas SAP:s kursverksamhet som en yr- kesutbildning på en i de flesta fall mycket avancerad nivå.

5.6 Folkbildningsverksamheten inom studie- förbunden

Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet i studieförbundens regi spelar en betydande roll i det totala utbudet av vuxenutbildning. Studieförbunden driver en omfattande kurs- verksamhet utan beröring med andra utbild- ningsinstitutioner eller i samverkan med korrespondens- och/eller eterburen under- visning. Facklig utbildning organiseras främst av respektive fackliga organisations studieförbund. En viss uppdelning sker mel— lan kommunal vuxenutbildning och folkbild- ningsverksamhet med avseende på vissa gymnasiala — främst yrkesskolekurser — och förgymnasiala kurser. Slutligen står bild- ningsförbunden som arrangörer för huvud- delen av utbildningen i universitetscirklar. Till denna av bildningsförbunden orga- niserade bildningsverksamhet kommer också inom folkbildningens ram folkhögskolan, bibliotekens verksamhet, föreläsningsverk-

samhet etc.

Det folkbildningsarbete som organiseras av studieförbunden bedrivs främst i form av studiecirklar. Till cirkelverksamheten ut- går statsbidrag via SÖ och de tolv god- kända studieförbunden enligt regler fastställ- da av Kungl. Maj:t (senast sammanställda i ASÖ 1968/69 nr 8). Läsåret 1968/69 upp- gick antalet deltagare i statsbidragsberät— tigade studiecirklar till ca 1,3 miljoner fördelade på omkring 136000 cirklar, vil- ket är en ökning med mer än 100 000 cirk- lar sedan 1946, då principerna för de nu- varande statsbidragsreglerna trädde i kraft. Den kraftigaste ökningen har skett under senare år. SÖ räknar med en fortsatt till- växt också under kommande år.

Riksdagen har beslutat ( prop. 1970: 35 ), att det nuvarande maximibidraget till studie- cirklar om 20 kronor per studietimme höjs med 50 procent till 30 kronor per studie- timme. De bestämmelser som reglerar stu- diecirklarnas verksamhet medger en bety- dande rörelsefrihet i ämnesval, uppläggning och arbetssätt. Möjligheten att ordna under- visning med så lågt deltagarantal som fem personer ger studiecirkeln särskild betydelse på platser och i ämnen, där rekryteringen är begränsad, t.ex. i glesbygder där infö- randet av den kommunala vuxenutbildning- en inte gett samma effekter med avseende på förbättrade studiemöjligheter som i tät- orterna. Studieförbundens nära anknytning till intresseorganisationer och politiska or- ganisationer och därmed till stora delar av befolkningen skapar vidare möjligheter att avläsa de aktuella studiebehoven och stimu- lera människor till studier.

Studieverksamheten inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet har uppenbar- ligen till väsentlig del andra funktioner än den kommunala vuxenutbildningen och an- nan behörighetsgivande eller kompetensin- riktad vuxenutbildning. Dessa andra funk- tioner kan väntas få tilltagande betydelse. Den enskilde kan genom deltagande i stu- diearbetet öka sin förmåga att engagera sig och ta ställning till aktuella problem, få mer utbyte av växande fritid etc.

Enligt bl. a. SÖ:s bedömning (petitaingres-

sen 1970/ 71, ASÖ specialnummer augusti 1969) har emellertid folkbildningen en vik- tig uppgift också som komplement till den kommunala vuxenutbildningen i fråga om behörighetsgivande utbildning. Bl.a. kan studiecirkeln för en del vuxna utgöra en särskilt lämplig studieform. SÖ framhåller också vikten av att utnyttja studieförbun- dens särart som utbildningsarrangör när det gäller att komma till rätta med de faktorer av bl. a. psykologisk och social natur, som synes hindra vuxna med hämmad studiemo- tivation att delta i vuxenutbildning. En ak- tiv, uppsökande verksamhet bedöms nöd- vändig för att de syften som uppställts för vuxenutbildningen skall kunna nås. Även om skolmyndigheterna härvidlag kan göra värdefulla insatser har studieförbunden, en- ligt Söcs mening, helt andra förutsättningar att på arbetsplatserna, vid föreningssam- mankomster och i övrigt under fritiden in- formera om vuxenstudiemas för- och nack- delar, bidra till undanröjande av felaktiga föreställningar och bygga upp en positiv inställning till studier bland vuxna med otill- räcklig studiemotivation.

Genom riksdagsbeslut om vuxenutbild- ningen enligt prop. 1970: 35 har de här an- förda särskilda förutsättningarna för studie- förbundens medverkan i utbildningsutjäm- ningen beaktats genom tilläggsbidrag till cir- kelstudier inriktade på ämnen som ligger inom ramen för vissa i grundskolan centra- la ämnesområden och på en nivå som sva— rar mot högst grundskolans årskurs 9.

Hösten 1968 lade LO och Arbetarnas bildningsförbund (ABF) fram ett konkret förslag om försöksverksamhet på ett tiotal orter med intensivbearbetning av de vuxna, främst på arbetsplatser, i syfte att med hjälp av särskilt tillrättalagda, flexibla stu- dieformer och speciella studiestimulerande åtgärder rekrytera sådana grupper av låg- utbildade vuxna som av olika skäl inte har möjlighet att delta i samhällets vuxenutbild- ning. Verksamheten föreslogs få formen av uppsökande rekrytering genom särskilt ut- bildade studieorganisatörer med full rörelse- frihet i företagen. Studierna, som i viss ut— sträckning föreslogs ske på arbetstid, samt

läromedel skulle vara kostnadsfria. Ersätt- ning skall enligt förslaget utgå för förlorad arbetsförtjänst.

Delvis avsågs utbildningen kunna ske i vecko- eller veckoslutskurser men främst som cirkelstudier, varvid ABF skulle få svara för arrangemangen. Försöket föreslogs omfatta bl. a. svenska, matematik, samhälls- kunskap och engelska samt något yrkes- ämne i anslutning till deltagarnas verksam- hetsområde. Åtminstone samhällskunskap och engelska borde motsvara kurser enligt läroplan för grundskolan. LO och ABF har för försökets genomförande begärt anslag från utbildningsdepartementet på ca 1,3 mil- joner kronor, varvid också beräknats kost— nader för uppföljning och utvärdering i syf- te att få underlag för en senare utvidgning av verksamheten. Kungl. Maj:t har 22.1. 1970 tillkallat särskilda sakkunniga för att leda försök av ovan angivet slag.

För den omfattande studiecirkelverksam- het inom studieförbunden, som inte hänför sig till s. k. extern universitetsutbildning el- ler utgör direkt utbyggnad aV den kommu- nala vuxenutbildningen (t. ex. i glesort, vid begränsat deltagarantal eller för viss yrkes- skolekurs), är normalantalet studietimmar per termin 24 och per läsår 48. Mellan sammankomsterna bedriver deltagarna i re- gel enskilda studier av varierande omfatt- ning beroende på ämne och studieinrikt- ning. Endast undantagsvis leder studiecirkel- arbetet fram till kunskapsprov eller doku- mentation av inhämtade kunskaper.

Utöver studiecirklarna anordnas längre ut- bildning, vilken endast delvis bedrivs som cirklar och som regelmässigt avslutas med prov och kompetensbevis. Bland dessa kan nämnas Folkuniversitetets sekreterarskola, TBV:s högre företagsekonomiska och teknis- ka kurser, marknadsekonomutbildning, kurs i socialrätt och psykologi samt en högre per- sonaladministrativ kurs. På språkområdet anordnar TBV i samarbete med avdelningen för tillämpad språkvetenskap vid Stockholms universitet prov i engelska, tyska, franska och spanska. Kompetensbevis från sådana prov avser kunskaper i ämnet motsvarande drygt gymnasiets kurs, i vissa fall motsvaran-

de ett betyg i akademisk examen vid uni- versitetsfakultet.

5.7 Vuxna i högre utbildning

5.7.1. Inledning

Vid sidan av de vanliga vägarna till högre utbildning, dvs. huvudsakligen genom gym- nasiet, har öppnats särskilda vägar för ut- bildningssökande personer utan den behörig- hetsgivande skolutbildning som förvärvas i den gymnasiala skolan. Det rör sig ofta om särskilda distributionsvägar, vilka är lämp- liga för vuxna, förvärvsarbetande personer som är mer bundna till sin bostadsort än den studerande ungdomen vanligtvis är. Där- av följer att även vuxna med behörighet till högre utbildning utnyttjar dessa särskilda distributionsvägar.

De distributionsvägar för högre utbildning som här åsyftas är

kurser genom radio eller TV

korrespondenskurser

decentraliserad universitetsutbildning samt universitetscirklar. Utan anknytning till viss distributionsform har högre utbildning i viss utsträckning gjorts tillgänglig för eljest icke behöriga vuxna genom dispens från behörighetsvill- koren samt genom den försöksverksamhet med utvidgad behörighet som föreslagits av KU och som sedan 1.7.1969 utgör en ny behörighetsväg.

Nedan ges en koncentrerad översikt över dessa utbildningsvägar för vuxna. I kom- petenssammanhang är det av särskilt intresse att ta del av hur vuxna utan normalbehörig- het utnyttjar de erbjudna möjligheterna. Ut- nyttjandegraden kan ses som ett uttryck för den efterfrågan på högre utbildning i sådana grupper som annars utestängts från högre utbildning av behörighetsregler eller geogra- fiska faktorer.

De olika vuxenvägarna i nedanstående översikt leder till universitetsutbildning. Denna utbildnings dominans i samman- hanget bör inte undanskymma det förhållan- det, att t. ex. inomverksutbildning och so- cialhögskolor, i det senare fallet efter för-

beredande utbildning i exempelvis folkhög— skolan, erbjuder vissa möjligheter till högre utbildning för vuxua.

5.7.2. Dispensstudier

I specialbetänkandet (SOU 1970: 20) redo- görs utförligt för den kartläggning av dis- penssökande och dispensstuderande vid uni- versitet som utförts av KU. Här ges därför endast ett sammandrag av vissa delar av denna redogörelse.

Av de ca 4600 dispensansökningar till universitetens fria fakulteter, vilka behand- lades under undersökningsperioden (1964— 1968) och av vilka omkring 70 procent bi- fölls, är endast ett mindre antal av betydelse för bedömningen av de icke inskrivningsbe- höriga vuxnas möjlighet att få tillträde till eftergymnasial utbildning.

Närmare en femtedel av ansökningarna kom från personer med studentexamen (motsvarande) eller akademisk utbildning och avsåg befrielse från krav på förkun- skaper i visst ämne för viss utbildningsväg. Dessa är inte att betrakta som egentliga dispensärenden, eftersom de inte gäller kra- ven för allmän behörighet.

Ytterligare omkring tio procent av an- sökningarna avsåg befrielse från sådana vill- kor, som enligt behörighetskungörelsen upp- ställs för folkskollärare, småskollärare, so- cionomer m.fl. för erhållande av allmän behörighet. Inte heller dessa är att betrakta som egentliga dispensärenden.

Nästan hälften av de dispenssökande till- hör med avseende på förutbildning någon av grupperna »högst tvåårig gymnasial ut- bildning med studentbetyg i enstaka ämnen» eller »högst tvåårig gymnasial utbildning eller studentbetyg i enstaka ämne». Bland dessa återfinns drygt 500 sökande med två- årigt handelsgymnasium eller tekniskt gym- nasiums specialkurs.

Materialet ger inte möjligheter att ur de ovannämnda grupperna med högst tvåårig gymnasial förutbildning med säkerhet skilja ut sökande med respektive utan tvåårig gym- nasial utbildning.

Första och andra årskurs i folkhögskola,

baserade på genomgången grundskola, eller tredje årskurs i folkhögskola motsvarar i princip det vanliga grundkravet för dispens, dvs. minst två års gymnasial utbildning. Sammanlagt 241 dispensansökningar inkom under perioden 1964—1968 från folkhög- skolutbildade. Av dessa hade mer än 200 tilläggsmeriter i form av studentbetyg i ett flertal ämnen och några i form av univer- sitetskurser. Av de tilläggsmeriterade fick ca 70 bifall utan villkor. Av 80 dispenssö- kande folkhögskolelever med studentbetyg i sex eller fler ämnen fick 52 bifall utan villkor. Tillträde till universitetsstudier ef- ter folkhögskola förutsätter således enligt nuvarande regler vanligen omfattande kom- pletteringar i form av gymnasiekurser.

Omkring en femtedel av de dispenssö- kande hade »yrkesutbildning på gymnasial nivå» eller »övrig respektive okänd» grund- utbildning.

Endast i begränsad utsträckning innebär dispensinstitutet möjligheter för vuxna utan gymnasial utbildning att vinna tillträde till högre utbildning. Man kan med ledning av undersökningen anta, att dispensmöjligheten inte upplevts som en framkomlig väg till högre studier av något större antal utbild- ningssökande utan formell gymnasial ut- bildning. Detta är en naturlig följd av att grundvillkoret för dispens är tvåårig gym"- nasial utbildning (se kapitel 4).

Beträffande de dispenssökande under 1965, en grupp som granskats närmare, vi- sar undersökningen bl. a.- följande av intres— se för KU:s arbete.

De sökande har sammanförts till följande tre grupper med avseende på förutbildning

de som har examen från gymnasium, lä- rarutbildning e. d.,

de som har ca två års gymnasial utbild- ning samt studentbetyg i ett eller flera äm- nen,

sökande med annan eller okänd utbild- ning.

xExamensgruppen» var 1965 mindre i förhållande till de andra grupperna än den var senare under undersökningsperioden. Gruppen »gymnasialt utbildade» sökande dominerades 1965 av yngre personer (40

procent under 26 år och 70 procent under 31 år). Gruppen med examen visar jämn spridning över alla åldrar. De sökande med övrig utbildning är likaledes väl fördelade i åldershänseende men med en viss domi- nans för åldrarna 26—30 år.

Av de sökande i gruppen övrig utbildning, som från KU:s synpunkt är den mest intres- santa, fick knappt 20 procent bifall utan villkor, innebärande kompletteringsstudier, medan sådant bifall gavs till omkring 40 procent av de sökande med examen respek- tive gymnasial förutbildning.

Inskrivningsfrekvensen varierar för olika grupper av sökande som fått bifall. Endast i två avseenden synes variationen vara mer systematisk, nämligen i fråga om typ av bi- fall och de sökandes ålder. Sålunda visar det sig att sökande som fått bifall med vill- kor i betydligt mindre utsträckning än de som fått bifall utan villkor hunnit skriva in sig under den termin bifall erhållits. Äldre sökande tycks oavsett typ av bifall skriva in sig i mindre omfattning än de yngre.

Vidare visar undersökningen att de yngsta dispensstuderande genomsnittligt förvärvat största antalet betygsenheter i sina univer- sitetsstudier. Sex betygsenheter eller fler är dubbelt så vanligt bland studerande under 25 år som bland dem som är över 25 år.

Genom en enkät har vissa uppgifter in- samlats beträffande de dispensstuderandes studieförhållanden m.m. Detta material vi- sar bl. a. att av dem som uppgett sig ha haft heltidsarbete under hela undersöknings- perioden (1965—1968) nästan en tredjedel inte förvärvat något betyg. Motsvarande andelar är för deltidsarbetande eller period- vis förvärvsarbetande sexton procent och för heltidsstuderande fem procent. Vissa uppgifter i enkäten tyder på att förvärvsar- betet fått bestämma studiearbetets omfatt- ning, även om det naturligtvis också kan vara så att ett dåligt studieresultat lett den studerande till att söka arbete som altema— tiv till studierna.

5.7.3. Radiokursen i statskunskap

Vårterminen 1965 startade institutionen för statskunskap vid Stockholms universitet i samarbete med Sveriges Radio en radiokurs i statskunskap avsedd att på två terminer leda fram till kunskaper motsvarande ett akademiskt betyg. Kursen byggde på ett förslag från RUFUS (1960 års radioutred- nings delegation för folkbildning, universi- tetsutbildning och allmän samhällsinforma- tion). Fordringarna på kurslitteratur motsva- rade gällande studieplan vid universitetet i Stockholm och tentamensskrivningarna var gemensamma för deltagare i radiokursen och de ordinarie studenterna vid institutio- nen. Kursen är den hittills enda fullstän- diga i högre utbildning som distribuerats med hjälp av etermedium.

Försöket med statskunskapskursen har avrapporterats från två håll. Institutionen för statskunskap avlämnade i februari 1968 »Radiokursen i statskunskap. Rapport ang. verksamheten 1.1.1965—30.6.1967». Sektio- nen för publikundersökningar vid Sveriges Radio framlade i januari 1967 »Radiouni- versitetets kurs i statskunskap. Några pro- blem vid evalueringen av ett nytt didaktiskt system.» Båda rapporterna tar upp för KU intressanta frågor.

Kursen omfattade ett nittiotal halvtimmes- långa radioprogram, vanligen utformade som diskussioner mellan lärare och pro- gramproducent. I en särskilt framställd kurs- handbok fanns arbetsuppgifter till de olika kursavsnitten. Deltagande i ett diskussions- seminarium var obligatoriskt för den som önskade tentera för betyg. Sådana semina- rier anordnades vid flera tillfällen på olika platser i landet. Skriftliga tentamina anord- nades vid fjorton olika tillfällen på närma- re 30 orter. Skrivningar och seminarier an- ordnades i viss utsträckning i samarbete med bildningsförbund och skolor.

Enligt en undersökning under kursens första termin uppskattades antalet lyssnare till kursprogrammen till ca 60000, dvs. närmare en procent av befolkningen. Sam- manlagt omkring 20 000 exemplar såldes av kurshandboken. Ungefär 7 000 deltagare re-

gistrerade sig genom anmälningskort till in- stitutionen. Ca 2 200 personer deltog i se- minarier och sammanlagt 1259 undergick godkänd kunskapsprövning för en betygs- enhet i statskunskap efter att ha följt ra- diokursen.

Nära nog alla yrkesgrupper var represen- terade bland kursdeltagarna. Bland semina- riedeltagarna utgjordes omkring en fjärde- del av lärare, främst folkskollärare, och ca 15 procent av studerande. Ingenjörer respek- tive hemmafruar utgjorde vardera omkring fem procent av deltagarna. Till de övriga mest frekventa yrkesgrupperna hörde rek- tor, civilingenjör, tjänsteman och officer.

Av dem som slutförde studierna till ten- tamen utgjordes ca 60 procent av studen- ter, tolv procent av folkskollärare utan for- mell behörighet att inskrivas vid universitet och omkring en fjärdedel av övriga icke inskrivningsberättigade studerande. Dessa resultat bör ses mot bakgrunden av att mot- svarande grupper bland dem som vid re— gistrering anmält avsikt att tentera var föl- jande: ca 60 procent studenter, sju procent folkskollärare utan formell behörighet och drygt en tredjedel övriga icke inskrivningsbe- rättigade.

Studieframgången för dem som utan for- mell behörighet, genom särskilda regler, fick tillfälle att tentera, kan betecknas som god. Mer än 14 procent eller 331 personer av dem som, utan att ha behörighet i form av viss förutbildning, angett att de avsåg att tentera, deltog i och godkändes vid kun- skapsprövning för en betygsenhet. Bland de behöriga studenterna var motsvarande an- del knappt 19 procent.

Gruppen icke behöriga folkskollärare ha- de det klart bästa resultatet i fråga om stu- dieresultat; 31 procent av dem som anmält tentamensavsikt erhöll betyg. Genom att kursen för deras del utgjorde meriterande vidareutbildning och genom att deras behö- righetsvillkor redan tidigt reglerades, anses de ha haft starkare motivation än övriga icke inskrivningsberättigade. För de sena- res del fastställdes rätten att tentera först vid slutet av den första kursterminen.

I utvärderingsrapporten från Sveriges Ra-

dio över radiokursen görs en analys av sam- bandet mellan kursdeltagarnas sociala till- hörighet i olika avseenden och fördelning- en av motsvarande sociala position i sam- hället som helhet. Analysen visar, att del- tagarna till övervägande delen kom från grupper i samhället som på olika sätt är klart gynnade med avseende på förutsätt- ningar för och stimulans till studier. Trots att både behörighetsregler och distributions- form i hög grad avpassats för att nå ut till grupper av studieintresserade med formella eller geografiska hinder för deltagande i re- guljär universitetsutbildning, synes således de sociala faktorerna här ha haft ungefär samma särskiljande effekt som i övrig högre utbildning (jfr kapitel 7).

5.7.4 Försöksverksamheten med vidgat tillträde till universitetsstudier

Kompetensutredningens sekretariat har kvartalsvis sammanställt vissa data angående de inskrivna enligt bestämmelserna om vidgat tillträde i SFS 1969: 68. Följande uppgifter har för detta ändamål inhämtats med hjälp av en särskild blankett, som ut- delats vid universiteten i samband med in- skrivningen av sökande enligt bestämmelser- na om vidgad behörighet.

Bakgrundsdata, nämligen kön, ålder, yr- ke (sysselsättning), antal yrkesverksamma år, föregående utbildning.

Studiemotiv och -planer, nämligen motiv för studierna, avsikt att studera på heltid, deltid eller enbart fritid, planerat ämne för första terminen, antal planerade poäng samt önskan att fortsätta utöver 60 poäng om for- mella hinder ej funnes.

För det första halvåret av försöksverk— samheten (1.7—31.12.1969) inkom uppgifter för 803 inskrivna. Sammanställningar av dessa uppgifter redovisas i specialbetänkan- det (SOU 1970: 20).

Över 60 procent av de inskrivna var män. Två tredjedelar av samtliga inskrivna hörde till de båda åldersgrupperna 25—29 år och 30—34 år. Dessa åldersgrupper omfattade större andelar av männen än av kvinnorna. Flera bland kvinnorna "än bland männen

hörde i stället till de högre åldersgrupperna. Bland de drygt 20 procent inskrivna, som var 40 år eller äldre, var nästan lika många kvinnor som män.

Större yrkesgrupper utgjorde lärare och tjänstemän inom administration respektive produktion. Nära en tredjedel av kvinnorna var lärare, vilket bör ses mot bakgrund av uppgiften om ämnesval, som visar att en tredjedel av kvinnorna valt pedagogik som första ämne. Möjligheten att bygga på kun- skaperna i företagsekonomi och matematik torde utgöra en faktor bakom det förhål— landet, att så många som 27 procent av männen kom från områdena teknik och databehandling. Tillverkningsyrkena var en- dast obetydligt representerade. Vårdyrkena hade en relativt stor andel, särskilt bland kvinnorna.

Av de inskrivna hade ungefär hälften tio års eller längre yrkesverksamhet. I fråga om yrkesverksam tid förelåg inga större skill- nader mellan män och kvinnor.

Utbildningsbakgrunden för de inskrivna varierade starkt. Framträdande var de olika utbildningsgruppernas ringa storlek. Den största gruppen grundutbildning jämte vis- sa studentbetyg (23 procent) var ingen en- hetlig grupp. Den enda enhetliga större ut- bildningsgruppen utgjorde den starkt man- ligt dominerade gruppen institutsingenjörer (tio procent).

Nära 50 personer (sex procent) kom från folkhögskolans andra eller tredje årskurs, och ungefär lika många hade tvåårigt gym- nasium respektive högst realexamen (mot- svarande).

Åtskilliga av de inskrivna hade också gått igenom kurser inom extern universitetsut- bildning eller andra i undersökningen inte närmare preciserade kurser inom i första hand ekonomi/administration och teknik men också ,i språk och beteendevetenskap- liga ämnen.

. Studiemotiven visade påtaglig anknytning till yrkesverksamheten. Närmare hälften uppgav förkovran inom yrket som enda studieskäl. Ytterligare en fjärdedel syftade till yrkesbyte. Yrkesbyte spelade större roll för kvinnor än för män,. medan förkovran

inom yrket visade omvänt förhållande mel- lan män och kvinnor. Allmänbildningsbe- hov respektive behov av formell utbildning angavs vardera som studieskäl av totalt fem år sex procent av de inskrivna.

Över 40 procent av de inskrivna, varav en något större andel män än kvinnor, upp- gav sig ha för avsikt att studera på heltid, dvs. utan annan sysselsättning parallellt med studierna.

Så stor andel som 41 procent uppgav pre- ciserade planer på 60 poäng eller mer. Tre fjärdedelar av de inskrivna svarade ja på frågan om de önskade avlägga fullständig examen, om formella hinder ej funnes. Kvinnorna visade därvidlag något svagare tendens än männen. Endast sex procent av samtliga inskrivna svarade klart nej på frå- gan.

Det är möjligt att första halvårets rekry- tering i allt för hög grad återspeglar ett acku- mulerat studiebehov hos vissa grupper och att de inskrivna därför inte är representa- tiva för hela den grupp som kungörelsen avser. Uppenbart är emellertid, att refor- men hittills främst utnyttjats av yngre per- soner och att en relativt stor andel redan tidigare genomgått längre, yrkesinriktad ut- bildning. Som väntat tilldrog sig de ämnen, som inte kräver förkunskaper från gymna- siet, det största intresset. Kvinnorna åter- finns i de ämnen där de också traditionellt dominerar. Den uttalade ambitionen att — om möjlighet funnes — fullfölja studierna till examen synes visa på ett stort behov av full- ständig utbildning men är för närvarande svår att närmare tolka.

Den obetydliga förekomsten av utbild- ningssökande med kortare förutbildning kan vidare ses som ett uttryck för ett slags suc- cessiv självselektion bland de sökande till högre utbildning. Studie- och yrkesvägled- ning torde inte minst i detta sammanhang ha viktiga uppgifter att fylla.

Läsåret 1969/ 70 påbörjades försöksverk- samhet med yrkesinriktade kurser vid uni- versiteten, s. k. DYRK-kurser. Även till så- dana kurser har vuxna tillträde enligt ovan- nämnda villkor, dvs. lägst 25 års ålder och minst fem års yrkeserfarenhet.

5.7.5. Decentraliserad universitetsutbildning m. m.

Samarbetsgruppen SÖ-UKÄ-Samverkande bildningsförbunden (SAMSUS) har enligt särskilt uppdrag i en rapport 1.10.l969 till UKÄ, förutom vissa förslag angående for- merna för samråd m. m. mellan universitet och studieförbund, utförligt redovisat om- fattning, deltagarförhållanden etc. för alla former av universitetsutbildning utanför uni- versitetsinstitutionema. Uppgifterna avser i huvudsak hösten 1967.

I det följande görs en sammanställning av vissa uppgifter ur SAMSUS-rapporten. Uppgifterna avser främst sådan extern un- dervisning (Eu) som innehållsmässigt kan jämställas med den institutionsbundna, dvs. UKÄ:s s. k. decentraliserade universitets- kurser i samarbete med lokala skolstyrelser (Du), studieplansbundna universitetscirklar i studieförbundens regi (Us) samt universi- tetskurser per korrespondens (Uk). De fria- re universitetscirklarna (Uf) utan direkt an- slutning till universitetens studieplaner be- rörs i detta sammanhang endast i förbigåen- de. Några krav för allmän behörighet före- skrivs inte för dessa kurstyper med undan- tag av Du-kurser om 40 poäng. Elevernas förutbildning kan därför variera inom vida gränser.

Det är svårt att exakt fastställa antalet Eu-deltagare och ännu svårare att avgränsa de studerande, som är inriktade på att er- hålla akademiska betyg, från andra Eu-stu- derande. Ett särskilt problem utgör därvid de korrespondensstuderande. Sammanlagt omkring 2000 enskilda anmälningar till kurser på universitetsnivå gjordes 1967 till Hermods och Brevskolan. Samma år deltog 525 hermodsstuderande i tentamensförbere- dande sommarkurser vid Lunds universitet och 408 godkända tentamina förekom. Ut- över de enskilda kursanmälningarna regi- strerade Brevskolan läsåret 1967/68 ca 700 cirkeldeltagare i sina två kurser i sociologi och statskunskap. Närmare ett femtiotal av dessa undergick godkänd tentamen och nära 100 intyg över genomgången kurs utfärda- des.

Om de studerande vid korrespondensin- stituten medräknas omfattade verksamheten 1967, enligt SAMSUS undersökning, mer än 10000 studerande (läsåret 1968/69 ca 14000 enligt UKÄ:s pressmeddelande med anledning av SAMSUS rapport). Drygt hälf- ten av dessa, eller omkring 5 500, återfanns 1967 i Du- och Us-kurser eller Uk-studier med klar tentamensinriktning. Övriga del- tog i Uf-kurser eller Uk-studier utan utta- lad tentamensavsikt.

Du-kurserna (UKÄ:s decentraliserade uni- versitetskurser), som startade 1962, främst som vidareutbildning för folkskollärare i syf- te att motverka lärarbristen på grundskolans högstadium, bedrivs i huvudsak som hel- tidskurser. Kurstypen har expanderat snabbt i fråga om både antal kurser, deltagare och berörda ämnen. Antalet kurser har på de senaste åren dock snarare minskat än ökat medan deltagarantalet alltjämt ökar. SAMSUS registrerade hösten 1967 samman- lagt 27 Du-kurser med totalt 655 deltagare, vilket innebär dubbla antalet deltagare per kurs jämfört med Du-verksamhetens första år. Av det totala antalet kurser inom Du, Us och Uf utgör Du-kurserna sex procent.

Us-kurserna, dvs. de studieplansbundna cirklarna i studieförbundens regi, omfattade vid undersökningstillfället hösten 1967 ca 4 800 studerande eller 48 procent av samt- liga kursdeltagare. Us-deltagarna var förde- lade på 279 kurser. Omkring 170 cirklar med sammanlagt ca 2 500 deltagare var av typen Uf, dvs. cirklar som är friare i förhål- lande till universitetens studieplaner än Us- kurserna och Du-kurserna.

Utbudet av extern undervisning är, trots betydande omfattning totalt sett, starkt be- gränsat i glesbygdema. Inte heller Uk-kur- serna synes i någon större utsträckning nå glesbygdema. Nästan 70 procent av de Uk- studerande vid Hermods bodde i städer, nä- ra 60 procent i universitetsstäder och filial- orter. Samma tendens noterades också vid försöket med radiokurs i statskunskap, där endast 25 procent av de anmälda bodde på orter som ej var städer.

I detta sammanhang erinras om att i årets statsverksproposition (bilaga 10, s. 313) an-

förs, att utbildningen inom ramen för ansla- get Decentraliserad akademisk utbildning m.m. i ökad utsträckning bör organiseras så, att den kan utnyttjas av vuxenstuderan- de. UKÄ har 30.1.1970 fått i uppdrag att planera och föreslå bestämmelser för för- söksverksamhet med Vissa former för distri- bution av högre utbildning enligt ett förslag från U 68.

Universitetsutbildning förekommer även vid vissa folkhögskolor. Intresset för dessa typer av kurser synes öka. Kurser på uni- versitetsnivå men med en i förhållande till universitetens undervisning friare kursupp- läggning förekommer i flera fall. Som ex— empel kan nämnas den kurs i praktisk pe- dagogik med inriktning på ungdomsarbe- tets metodik, som integrerar delar av uni- versitetsämnena pedagogik, psykologi och sociologi, samt de s.k. u-landslinjer och massmedialinjer, som förekommer vid vissa folkhögskolor och är klart eftergymnasiala.

Serier av seminarieövningar, i vilka ingår obligatoriska delar av reguljär universitets- utbildning, förekommer också vid folkhög- skolor. Flera skolor har förklarat sig in- tresserade av att ordna liknande kurser. Sådana arrangemang bedöms av SAMSUS vara för de vuxnas behov särskilt lämpliga, bl.a. därigenom att möjligheter ges till ett något varierat kursinnehåll i förhållande till av universiteten fastställda kursplaner.

Könsfördelningen i SAMSUS-materialet var för Du relativt jämn, men männen do- minerade klart både i Us och Uf. En upp- delning på ålder visar, att ca 60 procent av deltagarna vid undersökningstillfället var 26 -45 år gamla, 20 procent 25 år eller yngre och ungefär lika många äldre än 45 år. För Du-kurserna (ca 600 deltagare) redovisas en något annan åldersstruktur med flera yngre deltagare, framför allt bland de manliga.

Utbildningsbakgrunden var vid SAMSUS undersökning för ungefär en fjärdedel av samtliga deltagare i Du, Us och Uf endast förgymnasial utbildning, vilket gällde också för Us-deltagarna separat. Av de senare ha- de omkring tio procent akademisk grund- examen, medan ca hälften hade student- examen eller motsvarande utbildning. Av

deltagarna i Du-kurser hade drygt två tredje- delar studentexamen (motsvarande) och någ- ra få procent förgymnasial utbildning res- pektive akademisk grundexamen. Ca 25 pro- cent av Du-deltagarna och ca 20 procent av Us-deltagarna hade, innan de började sina kurser, någon form av eftergymnasial ut- bildning, dock ej vid universitet.

Närmare en fjärdedel av deltagarna i Du- och Us-kurser var vid undersökningstillfäl- let inskrivna vid universitet. Nästan hälften av deltagarna i dessa kurser skulle dock, på grund av brister i sin formella förut- bildning, inte utan dispens ha kunnat bere- das tillträde till ordinarie universitetsunder- visning. Detta ger SAMSUS anledning att fastslå, att extern universitetsutbildning inte utgör en angelägenhet enbart för högutbil- dade.

Beträffande yrkesverksamhet visar SAMSUS kartläggning, att drygt 80 procent av deltagarna hösten 1967 inom Du/ Us för- värvsarbetade, det stora flertalet på heltid. Bara tio procent av männen men närmare en tredjedel av kvinnorna förvärvsarbetade inte. Tre fjärdedelar av de icke förvärvs- arbetande männen var 30 år eller yngre. Män i åldrarna över 30 år förvärvsarbetade nästan genomgående (95 procent). Icke för- värvsarbetande kvinnor var mer spridda över åldersklasserna. Deltidsarbete var ge- nomgående många gånger vanligare bland kvinnor än bland män. Skillnaden var sär- skilt påtaglig i åldrarna 36—45 år.

Bakgrunden i fråga om yrkesverksamhet var i stort sett densamma även inom Uf, men andelen yrkesverksamma var där ännu större än inom Du/ Us, närmare 90 procent. Skillnaderna mellan könen i fråga om för- värvsarbetsfrekvensen var däremot något mindre.

Deltagarnas studie/nål fördelas i SAMSUS- materialet på tre grupper, nämligen yrkesförkovran

yrkesbyte

andra syften. Som framhålls i SAMSUS-rapporten ger denna grova indelning ingen fullständig bild av studiemotiv och studiemål. Kartläggning- en ger emellertid en viss antydan om vilken

roll utbildning av detta slag spelar bland olika grupper av deltagare. Omkring två tredjedelar av deltagarna i Du— och Us-kur— serna uppgav yrkesförkovran som mål och omkring en fjärdedel andra syften, medan knappt åtta procent avsåg yrkesbyte.

Yrkesinriktningen var mest dominerande inom åldersgruppen 26—45 år, där bland Du- och Us-deltagarna drygt 87 procent av männen och drygt 70 procent av kvinnorna uppgav yrkesförkovran eller yrkesbyte. Det tredje målet, andra syften, var vanligare bland kvinnor än bland män.

Utbildningsmålen, fördelade på grupper av deltagare med olika utbildningsbakgrund inom Du/Us, visade att behovet av yrkes- förkovran var mest markant bland instituts— ingenjörer (78 procent), vissa yrkesgrupper med studentexamen och högre yrkesutbild- ning, såsom officer och folkskollärare (81 procent), samt bland lärare och socionomer utan studentexamen (87 procent). Procent— talet för samtliga deltagare var 67 procent.

Det tredje målet, andra syften, uppgavs totalt av ca 25 procent av Du/Us-deltagar— na. I gruppen akademiker angav emellertid betydligt större andel (31 procent) detta stu- diemål, så ock i gruppen studenter utan ef- tergymnasial utbildning (34 procent). Den senare gruppen är av särskilt intresse efter- som den utgjorde mer än en tredjedel av samtliga deltagare i Du/ Us.

Fördelningen på studiemål för Uf—delta— garna överensstämde i huvudsak med för- delningen för Du/Us—deltagarna. Inom Uf var emellertid yrkesanknytningen ännu nå- got starkare, särskilt bland studerande med tidigare yrkesutbildning. Mål 3, andra syf- ten, uppgavs av nästan 40 procent av de en- bart folkskoleutbildade inom Uf.

Kunskapskontroll i någon form sker vid alla Du-kurser, vid mer än 90 procent av Us-kurserna men endast vid drygt 40 pro- cent av Uf—kurserna.

Sammanfattningsvis kan beträffande uni- versitetsutbildningen utanför universiteten hösten 1967 konstateras

att den erbjöd mer än 10000 personer utbildning på grundnivå att omkring hälften av dessa deltog i stu-

att ca 45 procent av deltagarna i studie- plansbundna cirklar på grund av sin förut- bildningsnivå inte kunnat få tillträde till uni- versitet utan dispens

att fler män än kvinnor utnyttjade dessa distributionsvägar för universitetsutbildning

att yrkesförkovran var det dominerande studiemotivet, starkare bland män än bland kvinnor, samt

att flertalet studieplansbundna kurser av- slutades med tentamen, medan mindre än hälften av de fria cirklarna avslutades med kunskapsprov.

utgångspunkter

6.1 Det nya gymnasiala skolsystemet

6.1.1. Inledning

Enligt direktiven är en av utredningens hu— vuduppgifter att överväga och föreslå, hur den högre utbildningen skall anknytas till det gymnasiala stadiet, närmast fackskola och gymnasium. Därav följer att det gym- nasiala skolsystemets organisatoriska struk- tur måste få betydelse för behörighets- och urvalsreglernas utformning. En ändring i denna organisatoriska struktur, t. ex. inrät- tandet av fackskola eller integrationen av olika gymnasiala skolformer till en samman- hållen skola (gYmnasieskolan), bör således föranleda en översyn av anknytningen mel- lan skolsystemet i fråga och närmast över- liggande utbildningsnivå. I ett vidare per— spektiv är ytterst hela utbildningsstrukturen i samhället av betydelse för eller beroende av hur reglerna för tillträde till den högre (eftergymnasiala) utbildningen utformas. Så- dana faktorer är exempelvis längden av den sammanlagda utbildning som olika skikt av befolkningen undergått, inte minst vad för- delningen på olika åldersgrupper beträffar (se vidare nedan).

En närliggande faktor av betydelse för anknytningen mellan gymnasial och efter— gymnasial utbildning är de kvantitativa för— hållandena i utbildningsväsendet, i detta sammanhang med avseende på hur stor del av ungdomen som genomgår sammanhäng- ande utbildning upp t. o. m. gymnasial nivå. Denna fråga är i sin tur avhängig av hur

Allmänna problemställningar och

utbildningen närmast under den gymnasiala nivån är uppbyggd, hur stor del av årskul— len som får utbildning upp t.o.m. stadiet närmast under det gymnasiala och hur an- knytningen mellan den förgymnasiala och den gymnasiala skolan är reglerad. För svens- ka förhållanden är dessa frågor koncentre- rade till den obligatoriska grundskolans ge- nomförande och anknytningen mellan grundskolan och gymnasieskolan.

I det följande behandlas i detta avsnitt strukturella och kvantitativa faktorers bety- delse som förutsättningar för en översyn av anknytningen mellan gymnasial och ef- tergymnasial utbildning.

6.1.2. De strukturella förändringarnas betydelse

Det är svårt att, i en diskussion om föränd- ringarna i det gymnasiala skolsystemet, be- handla de strukturella förändringarna i skol- systemet som en från den kvantitativa ut- vecklingen fristående faktor. I verkligheten har förändringarna i det gymnasiala stadiets organisation, t. ex. införandet av fackskola, inneburit en motsvarande kvantitativ utveck- ling. Vad som här redovisas under ovan- stående rubrik är därför en renodling av den organisatoriska sidans betydelse.

Vid en schematisk översikt av den struk- turella utvecklingsn av skolväsendet, främst gymnasiestadiet, kan tre olika stadier av de senaste 20 årens utveckling tjäna som jäm— förelsepunkter, nämligen

levnads- ålder

Universitet oeh fackhögskolor

Studentexamen (motsvarande)

Realmmeu (motsvarande)

Folkskola (obligatorisk skola)

Procent av årsklassen 100

Figur 1 . Principskiss över ett äldre skolsystern och vägarna till högre utbildning. Det utrymme respektive skolform och examen fått är ungefär proportionellt mot antalet elever omkring 1950.

1 skolväsendet före enhetsskolans-grund- skolans införande, dvs. tiden närmast före 1949, det år då försöksverksamheten med nioårig enhetsskola började;

2 den nuvarande organisationen, dvs. ti- den omedelbart före gymnasieskolans ge- nomförande 1971;

3 den framtida organisationen, dvs. tiden efter gymnasieskolans genomförande.

Då huvudsyftet med dessa tre jämförelse- punkter är att illustrera vägarna till högre utbildning genom olika skolsystern, kan de tre olika stadiemas skolorganisation och kompetensförhållanden återges schematiskt som i figur 1 ovan.

Vägen till högre utbildning gick i detta skolsystern via folkskolan över realskola (flickskola) och gymnasium. Genomgång av realskola var i princip nödvändig för inträde i gymnasium, och gymnasieutbildning var i sin tur den principiellt enda vägen till högre utbildning. Det första och i sak avgörande valet av högre utbildning gjordes sålunda vid övergången från folkskola till realskola. Nästa valpunkt låg vid realskolans slut, då alternativen var arbetsmarknaden, fackut- bildning som t.ex. handelsgymnasium, vil- ket ej ledde till högre utbildning, och slut- ligen gymnasium, vägen till högre utbild- ning.

_ årskurs gul

—4_ 13 191- ' 12

Figur 2. Skolväsendet vid 1940-talets slut. Yr- kesskolan har ej redovisats. Efter Orring, Sko- lan i Sverige.

a) Obligatorisk sjuårig folkskola med frivilligt ofta åttonde och, mindre ofta, nionde samt undantagsvis tionde skolår.

b) Femårig realskola, antingen allmän eller »praktisk». Realskolan antingen fristående (vanligast) eller organiserad tillsammans med allmänt gymnasium.

c) Fyraårig realskola, antingen allmän eller »praktisk». Fristående eller organiserad till- sammans med gymnasium.

d) Sjuårig kommunal flickskola.

e) Sexårig kommunal flickskola, mindre vanlig.

f) Fyraårigt allmänt gymnasium.

g) Treårigt gymnasium, antingen allmänt gym- nasium eller tekniskt gymnasium ledande till gymnasieingenjörsexamen. Det allmänna tre- åriga gymnasiet vanligen samorganiserat med det allmänna fyraåriga gymnasiet.

h) Tvåårigt handelsgymnasium.

Normal väg för övergång från en skolform till en annan.

————— Icke avsedd väg för övergång, med efter hand ökande frek- vens, föranledd av tilltagande konkurrens om ett begränsat antal platser.

Ovanstående skiss av skolsystemet ger in- te utrymme åt i och för sig viktiga drag, t. ex. skolans differentiering på olika skol- former, och visar inte förekomsten av en omfattande, i regel specialiserad yrkesut- bildning på både realskolenivå (yrkesskolan) och gymnasial nivå. Figur 2 ovan visar det äldre skolväsendets uppbyggnad mera i de- talj.

De från urvalssynpunkt väsentliga dra—

gen i detta äldre skolsystern kan samman— fattas på följande sätt:

1 Det första och avgörande urvalet sked- de tidigt, då individen var i elvaårsåldern (övergång till femårig realskola) eller i tret— tonårsåldern (till fyraårig realskola). Vid denna tidiga ålder låg således det viktigas- te vägskälet på vägen till högre utbildning. 2 Rekryteringsbasen till den högre utbild- ningen utgjorde endast en liten del av års— kullen, nämligen de individer som utgjor- de resultatet av ett urval dels från folksko— lan till realskolan, dels från realskolan till gymnasiet. 3 Vad möjligheterna till fortsatt utbild— ning beträffar utgjorde en del skolformer återvändsgränder, t. ex. viss fackutbildning. 4 Urvalet skedde sålunda successivt, steg för steg från nivå till nivå. Ovanstående från urvalssynpunkt utför- da, schematiska bild av det äldre skolsy- stemet har inte tagit hänsyn till att en viss utveckling ägt rum inom ramen av detta system. Folkskolan utsträcktes under åren 1936—1943 generellt till sju år och var vid mitten av 1940-talet minst åttaårig i en betydande del av landets kommuner. Real- skolan expanderade kvantitativt så starkt att den i början av femtiotalet tog emot ungefär hälften av årskullen. Avbrottsfre- kvensen i realskolan var å andra sidan mycket hög. Så t.ex. lämnade närmare tredjedelen av den fyraåriga, allmänna real- skolans elever skolan med oavslutade stu- dier. Ca elva procent försenades i studierna genom kvarsättning (Orring, Flyttning, kvar- sittning och utkuggning, SOU 1959: 35). Under 1950-talet kom också viss bredd- ning till stånd av rekryteringsunderlaget för högre utbildning. År 1953 blev nämligen examen från en del minst treåriga fackut- bildningar på gymnasial nivå på vissa vill- kor jämställda med studentexamen vad be- träffar tillträde till högre utbildning. De nya bestämmelserna år 1953 innebar att folk- skollärare, gymnasieingenjörer rn. fl. fick tillträde till all universitetsutbildning; tidi- gare möjligheter för olika kategorier fack- utbildade hade i huvudsak avsett endast vis- sa sektorer av den högre utbildningen (V id-

gat tillträde till högre studier, SOU 1952: 29, s. 26). Vid Stockholms och Göteborgs hög- skolor praktiserades friare intagningspn'n- ciper genom en s.k. lokal dispensgivning, vilken dock delvis stod i ett motsatsförhål- lande till de behörighetskrav som avsåg exa- mensstudier.

Dessa förändringar påverkade dock inte själva principerna för det successiva urvalet till högre utbildning enligt punkterna 1—4 ovan.

Nästa jämförelsepunkt för studiet av vä- garna till högre utbildning avser det nu- varande läget, dvs. tiden omedelbart före gymnasieskolans genomförande. Riktlinjer- na för skolväsendet vid denna tid drogs upp av statsmakterna genom beslut 1964.

Det som i första hand skiljer skolstruk- turen vid denna tid från det äldre systemet är införandet av den nioåriga obligatoriska grundskolan och inrättandet av en ny gym- nasial skolform, fackskolan. Det nya skol— systemet uppvisar en helt annan struktur t.o.m. nivån närmast under gymnasiet ge- nom att grundskolan ersatt folkskolan, real- skolan m.m. (Till grundskolans successiva genomförande har i sammanhanget ingen hänsyn tagits.) I princip kan hela årskullen konkurrera om platser i gymnasiet, dvs. den väg som leder till högre studier. Det nya gymnasiet har i sig upptagit de tidigare fackgymnasierna. Ekonomisk och teknisk gymnasieutbildning ger samma allmänna be- hörighet som andra slag av gymnasieutbild— ning. Gymnasiet kan emellertid inte ta emot mer än ca en tredjedel av årskullen. Övriga har att välja mellan fackskola och yrkessko- la. Den senare skolformen är för närvaran- de ett »mellanting» i så måtto att den i princip baseras på folkskola men rekryteras alltmer från grundskolan i takt med dennas genomförande. Det egentliga gymnasiala sta- diet omfattar gymnasium och fackskola, vil— ka för närvarande (läsåret 1969/70) bereder plats åt totalt ca 48 procent av årskullen (på orter där fackskolan är genomförd ca 50 procent).

Alltjämt går, trots skolans omorganisa— tion, den egentliga, bredaste vägen till hög- re utbildning genom gymnasiet. Endast i

begränsad utsträckning leder fackskola dit (huvudsakligen klasslärarutbildning och jour- nalisthögskolor). Yrkesskolan är från kom- petenssynpunkt en återvändsgränd. Valet till realskolan har försvunnit och den avgöran- de punkten ligger vid övergången från grundskola till gymnasial utbildning, dvs. alltjämt vid övergången mellan obligatorisk och frivillig utbildning. »Vägskälet» har därmed, för de elever som genomgått grund- skola, flyttats upp till 16 års ålder på grund av det obligatoriska skolstadiets enhetlighet. Val av gymnasium är således alltjämt det säkraste sättet att senare Vinna inträde till högre utbildning; den som går annan väg än genom gymnasiet kommer tre år senare i en sämre belägenhet än vad han eljest ha- de gjort. Möjligheter till senare gymnasial utbildning kan dock öppna vägen till hög— re studier (se kapitel 5).

Vuxnas möjligheter till gymnasial utbild- ning har ökat genom olika riksdagsbeslut 1962—63 och 1967.

Den sista jämförelsepunkten utgörs av den inom kort (1971) införda nya organi- sationen av det gymnasiala stadiet som ut- gör, strukturellt och kvantitativt, en vida- reutveckling av dagens gymnasiala skola.

I enlighet med prop. 1968:140 angåen- de riktlinjer för det frivilliga skolväsendet beslöt riksdagen 1968, hur det gymnasiala stadiet skulle utformas. Det nya gymnasiala stadiet, gymnasieskolan, beskrivs av dåva- rande departementschefen på följande sätt.

»Genom 1964 års riksdagsbeslut om refor- mering av det gymnasiala skolsystemet fast- slogs nya principer för den yttre planeringen av detta system. Såsom jag konstaterat i det föregående skall denna planering grundas på en helhetssyn på de olika utbildningsvägarna vilka måste samordnas i fråga om målsätt— ning, organisation och resursutnyttjande. YB:s synpunkter och överväganden utgör en be- kräftelse på riktigheten hos dessa principer. Den yttre planeringen utgår också redan från det principiella ställningstagandet år 1964 att gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan skall bilda ett sammanhängande system. Detta ställ- ningstagande bör nu fullföljas till att avse även den inre organisationen. Gymnasium, fack- skola och yrkesskola bör sålunda upphöra som självständiga skolformer och ersättas av en sammanhållen skolform.»

Gymnasieskolan skall enligt riksdagsbe- slutet genomföras fr.o.m. 1.7.1971. De- partementschefen betonar dock, att det ful— la förverkligandet av skolreformen måste ta lång tid. Det i sammanhanget viktiga är dock departementschefens konstaterande att fr.o.m. nämnda dag den nya skolformen kommer >>såsom en organisatoriskt samman— hållen, frivillig skolform att ersätta hittills- varande tre skolformer gymnasium, fack- skola och yrkesskola» ( prop. 1969:140 , 3. 152).

Mot bakgrunden av den i stora drag be- slutade reformeringen av det gymnasiala stadiet framträder de nu gällande kompe— tensreglerna i skarp belysning. Vad som ovan anförts om dessa regler i förhållan— de till nuvarande skolorganisation gäller även för gymnasieskolan så länge kompe- tensreglerna är oförändrade. Vägen till hög- re utbildning går således alltjämt huvudsak- ligen genom gymnasiet. »Vägskälet» ligger vid 16 års ålder.

De äldre (hittillsvarande) reglerna för den gymnasiala utbildningens kompetensvärde bör också ses mot bakgrunden av vad som anförs i prop. 1968: 140 om gymnasiesko- lans uppgifter.

»Enligt min bedömning kommer på sikt praktiskt taget alla ungdomar att efter grund- skolan gå vidare till fortsatt utbildning» (s. 140). — »Införandet av en skola med denna utformning innebär enligt min mening ett vik- tigt steg mot en upplösning av nuvarande sta- tus- och prestigebundna värderingar av olika studievägar och yrkesområden» (s. 142).

KU:s uppgifter i fråga om reglerna för anknytning mellan den gymnasiala skolan och överliggande utbildning har genom den sammanhållna skolan, som införs 1971, fått delvis nya förutsättningar. Kompetensregler av olika slag kan inte utformas utan hän- synstagande till den nya skolans förhållan- devis enhetliga struktur i form av t.ex. den gemensamma utbildningsbakgrunden (grundskola) och en viss gemenskap i frå- ga om utbildningens innehåll (kursplaner). För den önskade upplösningen av status— och prestigebundna värderingar av olika studievägar och yrkesområden torde kompe—

av ASÖ augusti 1969, s 67.

Skolform 1926 1936 Allmänt gymnasium 2 524 4 853 Handelsgymnasium 346 472 Tekniskt gymnasium 145 300 Gymnasieskolan1 Gymnasiesektorn Fackskolesektorn Yrkesskolesektorn Summa elever 3 015 5 625 I procent av alla l7-åringar

eller 16-åringar 2,5 5,5

1 Avser här tiden fr. o. m. 1966.

tensreglerna spela en icke ringa roll. De nu- varande reglerna för tillträde till högre ut- bildning leder till en hög värdering av gym- nasiesektom. I fortsättningen kommer ele- verna att tas in i gymnasieskolan, således inte i gymnasium, fackskola eller yrkessko- la (prop. 1968:140, 5. 153). Här nämnda faktorer ger vid handen, att det gymna— siala stadiets karaktär av en sammanhål- len skola måste på ett avgörande sätt av- speglas i de förslag till kompetensregler som KU har att framlägga.

Den ovan påpekade gemenskapen i ut- bildningsbakgrund inom gymnasieskolan har genom beslutet om ny läroplan för grund- skolan fått ett fördjupat innehåll. Genom riksdagsbeslut 1968, i enlighet med prop. 1968: 129, genomfördes en avsevärd ök- ning av det för alla elever i grundskolan gemensamma kursinnehållet. Så t.ex. för- svinner linjeuppdelningen i årskurs 9. Den nya läroplan för grundskolan, som Kungl. Maj:t i vissa delar (mål och riktlinjer, tim- planer, kursplaner) fastställde 29.5 .1969 och som utfärdades av SÖ 1.8.1969 upptar för högstadiets del, dvs. årskurserna 7—9, to— talt endast elva veckotimmar för tillvalsäm— nen (ett av ämnena franska eller tyska, eko- nomi, konst eller teknik) samt sex veckotim- mar för fritt valt arbete. I övrigt läser alla elever i stort sett samma kurser. Högstadiet har således ombildats »till ett i huvudsak sammanhållet stadium i alla årskurser»

94. Tabell 1]. Antalet elever i gymnasiets respektive gymnasieskolans nybörjarklasser 1926—1973. Absoluta och relativa tal. Talen för 1971 och 1973 enligt SO:s beräkningar i specialnummer

1946 1956 1966 1971 1973 5 255 11 198 743 1 304 778 1 374 35 044 35 400 36 690 11 056 23 010 23 930 23 528 41 610 42 560 6 776 13 876 69 628 100 020 103 180 7,8 14,6 61,1 93,7 97,0

( prop. 1968:129, s. 64 ). Som jämförelse kan nämnas, att sammanlagda antalet vec- kotimmar för tillvalsämnen i den hittills gällande läroplanen uppgår till 19 i årskur- serna 7—9 för de elever som väljer »allmän» inriktning i årskurs 9, medan de som går praktiskt inriktad linje i årskurs 9 har totalt 34 timmar tillval, varav 22 i yrkesämnen i högsta årskursen. Den nya läroplanen in- förs med början i årskurserna 1, 4 och 7 läsåret 1970/ 71 och är fullt genomförd, med tillämpning i alla årskurser, 1972/ 73.

Den nya läroplanen för grundskolan in- nebär således att gymnasieskolans elever har i stort sett samma förutbildning, oavsett vilken av skolformens linjer de tillhör. Bl. a. medför grundskolans nya läroplan en för- stärkning av de s.k. färdighetsämnena (språk, matematik). Dessa omständigheter är faktorer av viss betydelse när kompetens- värdet av olika slag av utbildning i gymna- sieskolan skall bedömas.

6.1.3 De kvantitativa förändringarnas bety- delse

Ett markant drag i de senaste årtiondenas utveckling på utbildningens område är den starka tillväxten av antalet personer under utbildning (utbildningsexplosionen). Denna utveckling har inte minst berört det gym- nasiala stadiet. Ovanstående tabell visar i sammanträngd form vad den inneburit.

procent

1951 1955 1960 1965 1970 1974

Figur 3. Realskolefrekvensen 1931—54 (streckad linje) och gymnasiefrekvensen 1951—74 (heldra- gen linje).

Ovannämnda tabell ger ingen fullständig bild av den gymnasiala utbildningens om- fattning. Sålunda har yrkesskolan uppta- gits som gymnasial för år 1966 trots att skolformen inte förrän 1971 genomgående baseras på grundskola (jfr ovan). För tidi- gare jämförelseår har yrkesskolan inte alls medtagits. Utöver i tabellen upptagna gym- nasiala skolformer förekommer också an- nan gymnasial utbildning, huvudsakligen fackutbildning (se närmare härom nedan och i kapitel 9). Trots dessa nyanseringar är dock utvecklingstendensen mycket på— taglig.

Den kraftiga expansionen av det gym- nasiala stadiet har medfört en i viktiga av- seenden mycket förändrad utbildningssitua— tion. Från att vid efterkrigstidens början ha omfattat endast en liten del av årsklassen vidgas den gymnasiala skolan så att prak- tiskt taget hela årsklassen ungdom vid bör- jan av 1970-talet är elever i en frivillig ung— domsskola. En jämförelse med utbildnings- frekvensen på närmast underliggande sta— dium (realskolestadiet—grundskolestadiet) vi- sar, att realskolan fram till 1954 utveck- lades till ungefär samma dimensioner som för närvarande gymnasiestadiet, vilket fram- går av ovanstående figur.

I kvantitativt avseende fyller gymnasie- skolan och dess närmaste föregångare så-

ledes samma funktion som realskolan un- der ett tidigare men närliggande skede.

Att en skolform omfattar praktiskt taget alla ungdomar, ger andra utgångsvärden för bedömning av kompetensfrågorna än då endast mindre grupper utbildas i skolfor- men i fråga. Det gymnasiala stadiet har un- der efterkrigstiden förvandlats från en »elit- skola» till en skola för praktiskt taget all ungdom. Alltjämt kvarstår dock en differen- tiering på olika studiemål och utbildnings— linjer. Antalet platser i gymnasiesektom är begränsat till ca 35 procent av årskullen (1973). Fackskolesektorn beräknas 1973 omfatta närmare 23 procent. Endast dessa två sektorer ger i dag behörighet till högre utbildning, fackskolan dock endast till en mindre del av denna. Att även i fort- sättningen bibehålla de nuvarande behörig- hets- och urvalsreglema avseende högre ut- bildning vore detsamma som att förpuppa det äldre skolsystemet på gymnasiestadiet och differentiera landets ungdom i sex- tonårsåldern på olika studievägar, varav en del utgör återvändsgränder i fråga om till- träde till högre studier. Detta skulle medföra allvarliga problem, allra helst som valet av utbildningsväg på gymnasiestadiet i icke ringa mån påverkas av sociala faktorer, som har att göra med ekonomisk och kul- turell standard m.m. i elevens hemmiljö. Dessa problem blir svårare i och med den förutsebara utvecklingen av efterfrågan på fortsatt utbildning efter gymnasiestadiet. Den högre utbildningen kommer troligen att bli ännu mer efterfrågad än i dag. Det blir då en viktig fråga, om möjligheterna att komma i åtnjutande av högre utbildning skall bestämmas redan i sextonårsåldern ge- nom valet av utbildningsväg inorn gymnasie— skolan.

6.1.4 Sammanfattande synpunkter

Den nya gymnasieskolan kännetecknas av att en helhetssyn har anlagts på det gym- nasiala stadiets utformning. De olika gym- nasiala skolformerna har integrerats. Den- na utveckling mot integration har gått pa- rallellt med att gymnasial utbildning för-

vandlats till en frivillig ungdomsskola som genomgås av praktiskt taget alla ungdomar.

Enligt KU:s mening måste denna hel- hetssyn på de gymnasiala skolformerna och gymnasieskolans karaktär av en skola för alla ha avgörande betydelse för utform- ningen av den sistnämnda skolformens kom- petensvärde.

6.2 Anknytningen mellan högre utbildning och underliggande nivåer

6.2.1 Inledning

Den högre utbildningen måste baseras på de förutsättningar som den underliggande utbildningen tillhandahåller. Så t.ex. har gymnasiet på den grunden medvetet utfor- mats så, att det skall bereda sina elever för bl. a. fortsatta studier. Behörighetsvillkor utöver den ram, som bildas av gymnasiets läroplaner, kan rimligen inte uppställas från den högre utbildningens sida. En anpass- ning till sådana givna förutsättningar är, med hänsyn inte minst till de studerande, en självklar utgångspunkt för arbetet med kompetensfrågor. Dylika anpassningsfrågor spänner emellertid över hela bredden av det gymnasiala skolsystemet och den högre utbildningen och är ofta förhållandevis tek- niska till sin karaktär. Många gånger rör de detaljer i skolans organisation och funk- tion. I denna anpassningsprocedur måste man å ena sidan ta hänsyn till skolan och de studerande, å andra sidan tillgodose kra— ven från den högre utbildningen, faktorer som måste balanseras mot varandra.

6.2.2 Utbildningsmål och behörighet

För gymnasiets del har följande uttalats i läroplanen (Mål och riktlinjer) i fråga om skolformens förhållande till högre utbild- ning: >>Gymnasiets utbildning bygger på grundskolan och skall tjäna som grund dels för fortsatta studier vid universitet och hög- skolor och annan postgymnasial utbildning, dels för omedelbar yrkesutövning.» I gym- nasiets utbildningsmål ingår således också,

att skolformens utbildning skall förbereda för högre utbildning.

I fackskolans läroplan (Mål och riktlin- jer) är inriktningen på fortsatta studier mindre uttalad. »Fackskolans utbildning bygger på grundskolan och har till uppgift att ge en målinriktad utbildning som skall tjäna som förberedelse för elevens komman- de verksamhet i omedelbar yrkesutövning eller i yrkesutövning efter fortsatta studier.»

Utanför gymnasieskolans område kan folkhögskolan tas som exempel på en skol- form av allmän karaktär men med andra mål än gymnasieskolan. Enligt folkhögskole— stadgans första paragraf har folkhögskolan till uppgift »att meddela allmän medbor— gerlig bildning. Dess verksamhet bör särskilt syfta till att bibringa eleverna insikt om de- ras ansvar som människor och samhälls- medlemmar.»

I KUzs uppdrag ingår bl. a. att pröva oli- ka utbildningsvägars allmänna lämplighet som grund för fortsatt utbildning. Denna lämplighetsbedömning kan endast i begrän- sad utsträckning grundas på de mål för respektive skolform som är angivna i läro- planer och stadgar. Prövningen får i stället göras mot bakgrunden av den i direktiven meddelade anvisningen, att som villkor för tillträde till högre utbildning kan uppställas bl. a. genomgång av gymnasial utbildning utan närmare definition av innehållet i den- na utbildning.

Utbildningsvägar på det gymnasiala sta- diet med sinsemellan olika mål skulle såle- des, beroende på hur de rent sakligt bedöms, alla kunna leda till högre utbildning trots att endast gymnasiet har förberedelser för en sådan utbildning som ett uttryckligt an- givet mål.

I själva verket fungerar redan sådana anordningar inom ramen av nu gällande behörighetssystem. Sedan länge ger inte bara det egentliga gymnasiet utan också vissa andra, nu avvecklade eller vikande skolformer, behörighet till studier vid uni- versitet och högskolor, t. ex. folkskollärar- utbildning på realskolans (grundskolans) grund. Till klasslärarutbildningen vid lärar- högskola ger enligt riksdagsbeslut (på grund-

val av prop. 1967: 4 ) både gymnasium och fackskola behörighet samt, på förslag av KU, bl.a. folkhögskola och normalskole- kompetens.

Frågor om olika skolformers mål har huvudsaldigen principiellt intresse så länge det gäller respektive skolforms allmänna, ospecificerade värde som förberedelse för fortsatt utbildning. Så snart det gäller krav på specifika förkunskaper, uttryckta i äm- nen, får problemen räckvidd utöver det prin- cipiella och aktualiserar en rad detaljfrå- gor med praktisk betydelse.

Normalt måste den eftergymnasiala ut- bildningen starta sin undervisning på den nivå som bestäms av de studerandes förkun- skaper i visst ämne eller vissa ämnen. Då allmän behörighet kan vinnas på olika vä- gar (i olika skolformer etc.) kan vissa pro— blem uppstå när förkunskapskraven skall utformas. Till vilken av de behörighetsgi- vande skolformerna skall kunskapskraven anknytas? Vilken utbildningstid inom re- spektive skolform skall krävas?

Specificeringar av ovan antytt slag på skolform, linje, gren etc., och visst antal årskurser kan medföra problem för de sö- kande. De som genomgått annan skolform, annan linje etc., än den föreskrivna mås- te underkasta sig ofta tidsödande komplet- teringar.

Följande utgångspunkter för behandling- en av dessa frågor har KU för sin del fun- nit mest relevanta.

1 Hittills har förkunskapskraven för hög- re utbildning i regel uttryckts i gymnasie- kurser. Detta ger ett intryck av enhetlighet och entydighet i kravformuleringen. Att ett förkunskapskrav uttrycks i viss gymnasie- kurs, t. ex. »engelska, två årskurser», behö- ver emellertid inte innebära att samtliga in- divider som uppfyller ett sådant krav har i stort sett samma kunskaper. För det för- sta kan avståndet i tid till den tidpunkt be- tyget i ämnet gavs vara olika för olika in- divider. Även mycket gamla betyg godtas. För det andra ger kursplanerna för t.ex. gymnasium och fackskola visst utrymme för variationer av ämneskursen, växlande mel- lan skolor och lärare.

2 Att förkunskapskravet uttrycks i viss skolkurs och att skolkurserna enligt läro- planen därmed tjänar som moduler för kravformuleringarna, behöver i och för sig inte innebära att hela skolkursen i ämnet är oumbärlig för studiet i fråga. En när— mare analys av vilka förkunskaper som er- fordras kan komma att utvisa att endast vissa delar (moment) av skolkursen tas i anspråk vid de fortsatta studierna. 3 Bl. a. de förhållanden som redovisats under 1 och 2 ovan ger anledning till järn- förelser mellan olika skolformers utbildning i olika ämnen och undersökningar i vad mån olika kurser täcker varandra i rele- vanta delar. Under senare tid har det bli- vit vanligare att kunskapskrav visserligen ut- trycks enligt viss läroplan, t. ex. gymnasiets eller fackskolans, men att samtidigt möjlig- heter öppnas för intagningsmyndigheten att godkänna motsvarande utbildning. Som exempel kan nämnas behörighetsvillkoren för klasslärarutbildning, där kraven uttrycks i gymnasie- eller fackskolekurser men »mot- svarande» utbildning godtas. Detta har gjort det möjligt för folkhögskolorna att för en- skilda elever utfärda intyg som bestyrker att vederbörande har erforderliga kunskaper motsvarande angiven skolkurs. 4 En förskjutning i utbildningsmålen kan tänkas inträffa i fråga om skolformer som t. ex. folkhögskolan, om skolformen i frå- ga tilldelas allmänt behörighetsgivande vär- de men därutöver krav på särskilda förkun- skaper enligt t. ex. gymnasiets läroplan upp- ställs. Detta kan tänkas inverka på så sätt att en skola anpassar sin undervisning till de specifika kraven. Om dessa uttrycks i gymnasiets eller fackskolans kursplaner kan dessa kursplaner få en -»normerande» in- verkan. Det är i hög grad tveksamt om det är önskvärt att allt fler utbildningsvägar an- passar sig till den ordinarie ungdomsutbild- ningens kursinnehåll i de fall en utbildning är inrättad för andra syften än ungdomssko- lan. De reella behoven av bestämmelser om »motsvarande» kunskaper berör huvudsak— ligen vuxenutbildningens olika verksamhets— former i en utsträckning som beror på hur de allmänna behörighetsreglerna utformas,

dvs. hur många vägar som leder till hög- re utbildning.

6.2.3 Valfrihetsaspekten

Den enskildes möjligheter till mer eller mindre fria val av utbildning är i stor ut- sträckning beroende av kompetensreglerna. Individens möjligheter att välja utbildning skall så länge som möjligt hållas öppna och inte beskäras genom att det i realiteten av— görande Vägvalet måste göras vid inträdet i gymnasieskolan. Ett dylikt beroende kan emellertid urskiljas också inom ramen av ett behörighetssystem som innebär allmän behörighet åt alla eller åt flertalet indivi— der som genomgått gymnasieskola. I själva verket kan de mera specificerade behörig— hetsvillkoren inverka t.o.m. på individens val inom en viss sektor av gymnasieskolan, t.ex. mellan olika gymnasielinjer. För den enskilde kan ett från behörighetssynpunkt »felaktigt» val få kännbara konsekvenser. Vad beträffar skolans inre arbete kan vi- dare specificerade behörighetskrav urholka principen om det fria, intressebetingade valet i skolan. Valet av studieväg genom skolan kan bli mindre beroende av tidig specialisering och yrkesinriktning, om i be- hörighetsreglerna vederbörlig hänsyn tas till timplanens konstruktion och skolans inre arbete.

Frågan om valfrihet är ett mångfasette- rat problem. I stort sett kan följande delfrå- gor urskiljas, nämligen å ena sidan valfrihe— ten mellan gymnasiala utbildningsvägar, å andra sidan valfriheten mellan olika slag av högre utbildning.

Valfriheten mellan olika utbildningsvä- gar har tidigare behandlats i avsnittet om gymnasieskolans organisation och dennas betydelse för kompetenssystemet. I detta sammanhang framhölls bl. a. vikten av en helhetssyn på gymnasieskolan också i kom- petenshänseende och betonades, att valet av fortsatt utbildning inte får göras beroen— de av ett utbildningsval i sextonårsåldern.

Valfrihet kan också innebära frihet för var och en att finna sin egen studieväg un— der olika perioder av sitt liv. Därvid kan

Linjer i högre ut- bildning

abc abd abe fghi

Förutbild- ning med bl.a. ämnena a b c a b c

Figur 4. Förkunskapskrav till olika utbildnings- linjer; a, b, c osv. anger olika ämnen i vilka för- kunskaper krävs.

en del välja utbildning i ungdomen, medan andra av olika anledningar uppskjuter sin utbildning efter den obligatoriska skolan till vuxen ålder, varvid de utnyttjar olika for- mer av vuxenutbildning, t.ex. folkhögsko- la, kommunal vuxenutbildning, det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, företagsutbild— ning eller korrespondensundervisning.

Förkunskapskraven kan fungera som ett hinder vid val av studieväg, t. ex. efter av- slutad gymnasieskola, i den mån dessa krav innebär kompletteringsstudier. Hindret blir högre, om betygen i kompletteringsämne- na medräknas vid meritvärderingen, vari- genom den sökande tvingas skaffa sig hö- ga betyg i dessa ämnen, något som i regel innebär att kompletteringsstudierna tar läng- re tid.

Valfriheten mellan olika slag av högre utbildning har nära samband med de sär- skilda behörighetskravens utformning. Ett högt antal sådana krav, som villkor för till- träde till viss utbildning, kan innebära mins- kad valfrihet för den utbildningssökande. Att de speciella förkunskapskraven skiftar mellan olika utbildningslinjer spelar också en viktig roll i sammanhanget. Ovanstående figur är ett försök att illustrera detta.

Som framgår av figuren ger den genom- gångna förutbildningen omedelbart tillträde till linje 1. Linje II kräver komplettering i ett ämne (d) och linje III i ett annat (e). Linje IV slutligen stämmer inte alls med den genomgångna förutbildningen, vad de speciella behörighetskraven angår, utan krä-

ver komplettering i fyra ämnen. Den sö- kandes valfrihet inskränks sålunda dels ge- nom att förkunskapskraven varierar, till viss del, mellan I, II och III, dels och framför allt genom att IV har så många och från övriga linjer avvikande krav.

Få och enhetliga förkunskapskrav ökar friheten i valet mellan olika slag av utbild- ning. Hänsynen till den enskildes valfrihet i sådana sammanhang är betydelsefull. Å andra sidan måste hänsyn också tas till bl. a. utbildningsekonomiska frågor som be— rör den mottagande utbildningen. Denna är oftast beroende av de studerandes förkun- skaper; ju lägre dessa är i relevanta avseen- den, desto större utbildningsinsats krävs av den mottagande utbildningen innebärande t.ex. förlängd utbildningstid. I sista hand måste därför en avvägning göras mellan den enskildes frihet att välja fortsatt ut- bildning utan omfattande kompletterings— studier och utbildningsekonomiska hänsyn. Avgörande blir härvid anpassningen mel- lan den högre utbildningen och den avläm- nande skolan. Denna anpassning är beroen- de av hur differentieringen i den gymna- siala skolan anordnas (linjeval, ämnesval) och hur den högre utbildningen differentie- ras. Om dessa båda differentieringsmönster inte passar ihop, kan situationer uppstå av det slag som illustreras av figur 4 ovan.

Den princip, som enligt KU:s mening måste vara vägledande för hur högre ut- bildning och gymnasial utbildning anknyts till varandra, är att den högre utbildningen bör anpassas till den gymnasiala skolans organisation.

6.2.4 Rekryteringsunderlagets bredd

I frågor som rör anknytningen mellan den högre utbildningen och avlämnande skol— former rn. ni. kan problemen betraktas från olika håll: från den avlämnande skolan, från individens synpunkt, från avnämarsi— dan eller ur samhällets, »det allmännas», synvinkel. Den ovan diskuterade frågan om valfrihet kan, ur den högre utbildningens och »det allmännas» synvinkel, uppfattas som ett problem om rekryteringsunderla-

gets bredd. Bland hur många personer kan studerande till den högre utbildningen re- kryteras? Från vilka grupper kan en viss utbildningslinje tänkas få sina studerande?

Den förra frågan är avhängig av de all— männa behörighetsvillkoren, den senare också av kraven på särskilda förkunskaper samt av konkurrensläget och reglerna för urval vid antagning till spärrad utbildning.

Att ett större antal personer än för när- varande skall kunna ifrågakomma för an- tagning till högre utbildning, är något som kan motiveras på flera olika sätt. Man kan t.ex. betona det sociala värdet av att en stor andel av medborgarna har tillgång till högre utbildning, och man kan anlägga ett samhällsekonomiskt perspektiv och fram- hålla den ekonomiska betydelsen av att ar- betsmarknaden tillförs personal med kvalifi- cerad utbildning. Sett från den mottagan- de utbildningens håll kan en stor bredd på rekryteringsunderlaget motiveras med de ökade möjligheter en sådan bredd ger till urval av studerande. Större variation i rekry- teringen till de yrkesgrupper som genom— gått högre utbildning kan vara ett samhälls- intresse; hittills har den högre utbildningen endast i jämförelsevis ringaiomfattning re— kryterats från den lägsta socialgruppen. Även olika anlag och intressen bör vara företräd- da bland de studerande. Med ökad bredd i rekryteringsunderlaget till högre utbildning menas således inte enbart det ökade antalet individer utan också breddningen till grup- per i samhället som tidigare i realiteten en- dast i ringa utsträckning haft tillgång till denna utbildningsnivå.

Som redan framhållits drar de allmänna behörighetsvillkoren upp gränserna för den del av befolkningen som över huvud kan ifrågakomma till högre utbildning. De sär— skilda behörighetsvillkoren ger ramen för rekryteringen till varje enskild utbildning. Dessa villkors inskränkande' effekt på rekry- teringsunderlaget framträder klart, då för-' kunskapskraven är knutna till viss linje i t. ex. gymnasiet. Så har exempelvis ett an- tal högre utbildningsvägar krav på en upp-' sättning förkunskaper som kan förvärvas fullständigt, i sammanhängande utbildning,

Na Sh Te

Intagnings— gräns—>

Behörighets— gräns __

Yrkesskola m m

35% 29% 36% Fack— Gymnasium skola

Figur 5. Årskullens ungefärliga uppdelning på olika vägar 1969. Vänstra stapeln (Na): behöriga till medicinsk utbildning m.m. Procenttalen i figurens bas avser 1969 års fördelning av antag- ningen till gymnasiet på olika linjer (tillvalsgrup- per).

endast på gymnasiets naturvetenskapliga lin- je (Na). De avsedda utbildningsvägarna är närmast läkarutbildningen, tandläkarutbild- ningen, utbildningen vid farmaceutisk fakul- tet samt de olika fackutbildningarna vid jordbrukets högskolor. Effekten av de upp- ställda förkunskapskraven är att dessa ut- bildningsvägar, vilka samtliga är spärrade, i princip är hänvisade till att välja sina stu- derande bland för närvarande ca 35 procent av de gymnasieutbildade, dvs. den andel som Na utgör av gymnasiet. Eleverna på Na ut- gör av hela årskullen ungdom endast ca elva procent. Denna redan förut starkt begrän- sade grupp reduceras ytterligare genom det för närvarande gällande kravet på minst 2,3 i genomsnittsbetyg för behörighet. Den sista reduktionen sker genom urvalsförfarandzt vid antagning till spärrad utbildning. Som påpekats i kapitel 4 var 1969 betygsgränsen för antagning till medicinsk utbildning på grund av den hårda konkurrensen mycket hög och låg vid 4,67 i medelbetyg (30.9). Endast de av de gymnasieutbildade på Na som uppnått dessa höga värden kunde på- räkna att få den önskade utbildningen, dvs. några få procent av Na-gruppen. Ovanstå- ende figur illustrerar schematiskt den ovan relaterade, etappvisa »avtrappningen» av de grupper som uppnår fullständig behörighet till studier vid medicinsk fakultet m. m.

I figuren indelas årskullen, på basis av 1969 års siffror avseende 16-åringarna, i

gymnasiegrupp, fackskolegrupp samt yrkes- skolegrupp m. fl. Endast de som valt natur- vetenskaplig linje kan komma i fråga för utbildning av här avsett slag.

I anslutning till ovanstående framställ- ning kan två slutsatser dras, vilka base— ras på ett par förutsättningar. Om man an- tar, att krav på kompletteringar efter ge— nomgånget gymnasium i realiteten fungerar som ett visserligen överkomligt men dock hinder för omedelbart val av önskad ut- bildning och om man förutsätter, att de nu— varande kraven på särskilda förkunskaper kan ändras, kan man dra följande slutsat- ser i anslutning till framställningen ovan.

1 Också de särskilda behörighetskraven bidrar till en tidig differentiering och spe- cialisering; linjevalet i gymnasiet blir avgö- rande för det framtida utbildningsvalet. 2 En ändring av kraven på särskilda för- kunskaper skulle väsentligt öka den poten- tiellt behöriga delen av de sökande (den ovan behörighetsgränsen), t.ex. om också Hum/ Sh skulle kunna fungera som förbe— redelse för medicinska rn. fl. studier.

Den senare slutsatsen avser hypotetiska ändringar av en grupp förkunskapskrav som förekommer tillsammans. De antagna änd- ringarna består i att naturkunskap på hu- manistisk eller samhällsvetenskaplig linje (Hum, Sh) får ersätta fysik, kemi och biolo- gi på Na och att en årskurs matematik (på Hum) skulle krävas i stället för som för när- varande tre årskurser. Följande tablå visar närmare, inom gymnasiets ram, olika be— hörighetskravs inverkan på rekryteringsun- derlaget.

Det är påfallande vilken central ställning gymnasiets naturvetenskapliga linje intar i dessa sammanhang. Fullständig behörig— het (allmän och särskild) till viss eftertrak- tad, spärrad utbildning förvärvas endast på denna gymnasielinje. Den ger också behörig— het till flera sektorer i övrigt. Denna linje är också mest exklusiv i sin rekrytering, både i fråga om de antagnas medelbetyg, ett utslag av konkurrensen om studieplat- serna, och i sin sociala sammansättning. Det kan inte uteslutas att linjens stora drag—

Procent gymnasieutbildade som uppfyller kraven1

Linje i gymnasiet där kraven uppfylls helt

Förkunskapskrav

Ursprungliga krav Na 28 matematik tre årskurser fysik tre årskurser kemi tre årskurser biologi två årskurser

Ändrade krav I matematik tre årskurser naturkunskap två årskurser

Sh, Na 23+28=51

Ändrade krav I I matematik en årskurs naturkunskap två årskurser

ningskraft sammanhänger med den stora valfrihet den ger efter slutförda gymnasie- studier.

En breddning av rekryteringsunderlaget till spärrad utbildning, utan att antalet stu- dieplatser ökas, kan ytterligare skärpa kon- kurrensen om tillgängliga studieplatser. Sett från de sökandes synpunkt kan breddningen således innebära en försämring av den en- skilde sökandens utsikter till antagning.

enna upplevelse torde vara starkast i den grupp eller de grupper som före vidgningen av rekryteringsunderlaget hade behörighet till utbildningen i fråga.

6.2.5 Kvalitetsaspekten

Det finns reell kompetens för högre studier också hos många som nu saknar formell ehörighet. Det möter avsevärda svårigheter att närmare definiera denna sakliga kom- petens och därmed ge behörighet åt studie- lämpliga men nu formellt obehöriga per- soner.

Att inte stänga ute från fortsatt utbild- ning studieinriktade personer med rimliga utsikter att genomföra studierna är en sida av urvalsproblemet i stort. Det finns emel- lertid ett annat krav, uttryckt i direktiven, nämligen att man inte får sänka kvalitets- kraven i den högre utbildningen. Innebör- den i kvalitetsbegreppet är dock svår att precisera.

KU som har att lösa frågan om vidgad behörighet men också, enligt sina direktiv,

Hum, Sh, Na

1 Procentuell fördelning på linjer enligt Statistiska meddelanden U 1969: 7.

l9+23+28=70

att förhindra en sänkning av kvalitetskra- vet, har sökt finna en balanspunkt mellan en vidgad behörighet till högre studier och en tillfredsställande kvalitet som grund för den högre undervisningen. Vid utformning- en av ett kvalitetskrav måste utgångspunkten vara de studerandes förutsättningar av olika slag. Detta synes också vara direktivens mening. Departementschefen anför i dessa frågor (punkt 2): »Jag vill kraftigt under- stryka, att den här skisserade övergången från nuvarande system till ett system mer byggt på de reella studieförutsättningarna inte får innebära någon sänkning av kvali- tetskravet. En dylik sänkning skulle kun- na leda till förlängda eller, i växande grad, icke fullföljda studier.»

Kvalitetskravet skulle alltså kunna defi- nieras som förmåga att fullfölja studierna på rimlig tid. Man skulle därmed kunna ut— trycka kvalitetskrav som krav på de stude— rande. De närmast till hands liggande kra- ven på de studerande synes beröra

1 begåvningsnivå och studieträning 2 allmän förkunskapsnivå (utbildningens längd och bredd)

3 speciell förkunskapsnivå (förkunskaper i speciella ämnen)

4 förkunskapsstandard (uppnådda utbild— ningsresultat uttryckt i t. ex. betyg och kur- ser).

En central fråga blir, med dessa förut- sättningar, hur behörighetsreglerna skall ut- formas med hänsyn till risken för studie- misslyckanden. Om man vill ta små risker

för sådana, måste behörighetskraven göras stränga, och kretsen av behöriga grupper och individer blir snäv. Är man villig att riskera ett relativt högt antal studiemisslyc- kanden, kan villkoren för behörighet göras lindrigare. I KU:s specialbetänkande SOU 1968: 25 ägnas detta problem en ingående behandling från studieprognossynpunkt. För KU är det en given utgångspunkt, att ett nytt kompetenssystem inte får medföra för- längda studietider eller en lägre startnivå för den högre utbildningen.

Vidgad behörighet innebär dock inte i och för sig ökade risker för minskad kvali- tet i form av en ökning i antalet studiemiss- lyckanden. Tvärtom kan den vidgade behö- righeten beräknas öppna vägen till högre utbildning för många nu formellt obehöriga med goda förutsättningar för att genomföra högre studier..

Kvalitetskravet har relationer också till meritvärderings— och urvalsfrågorna. I det nuvarande urvalssystemet är konkurrensen till spärrad utbildning i regel så intensiv, att de som antas i en sådan konkurrens har kvalifikationer som ligger över, ofta t. o. m! avsevärt över, det formella behörighetskra- vet. Det är enligt KU:s mening inte själv- klart, att denna överkvalificering skall tas till riktpunkt för kvalitetskravet.

6.3. Vuxenutbildningens kompetensaspekter

Översikten av vuxenutbildningen i kapitel 5 ger belägg för det i och för sig välbekanta faktum, att en omfattande och växande ut- bildnings- och Studieverksamhet för vuxna bildar ett viktigt och karakteristiskt inslag i det svenska utbildningssamhället. Som framhållits: ovan kan, enligt KU:s mening, kompetensfrågorna inte lösas enbart på den grund söm utgörs av ungdomsutbild- ningen (gymnasieskolan m.m.). De allmän- na slutsatserna härav är för KU:s del föl- jande.

På gymnasieskolan bör enligt KU:s me- ning anläggas en helhetssyn också i fråga om kompetensreglernas utformning. Valet av studieväg (specialisering) efter grundsko- lan bör'inte få avgörande betydelse för möj-

ligheterna till ett fritt studieval senare i li- vet. De vuxnas utbildningssituation kan ses som en följd av en ofta mycket tidig diffe- rentiering, i sin grövsta form bestående av valet mellan utbildning och förvärvsarbe- te eller tvånget att avstå från utbildning. Men också andra, för möjligheterna till fort— satta, högre studier viktiga val har i ett äld- re utbildningssystem gjorts tidigt.

Ett stort antal vuxna har vidtagit i många fall omfattande åtgärder för att senare kom- pensera denna tidiga differentiering genom studier av olika slag i vuxen ålder. Dessa studier har skiftande karaktär. En del av- ser att öka den personliga orienteringen och färdigheten utan inriktning på yrkesmål. Andra studier har med allmän eller speciell yrkesförkovran att göra och initieras i många fall av arbetsgivare.

En anpassning av behörighetsreglerna bör nu ske, så att dessa i möjligaste mån anslu- ter även till de vuxnas särskilda utbildnings- förhållanden. Detta är i princip en tillämp- ning — på ett i olika avseenden vidare fält — av det synsätt som KU ovan anlagt på gymnasieskolan.

Om behörighetsregler m. rn. skall anslu- tas till de vuxnas utbildningsförhållanden, måste uppenbarligen kravet på enhetlighet i allmänna kunskaper i stor utsträckning ef- terges. Utbildning blir därmed i sig, utan avseende på innehåll, en förberedelse för fortsatta studier. Detta synsätt kan vid till- lämpningen på konkreta behörighetsfrågor vålla problem med tanke på avvikelserna från de stora ungdomsgruppernas jämförel- sevis enhetliga förutbildning.

Som framgår av ovanstående redogörel- se för olika former av vuxenutbildning finns bland de vuxna också en efterfrågan på hög- re utbildning. Dispensmöjligheter eller be- hörighetsvillkor som är anpassade till vuxna har utnyttjats av vuxna utan normalt be- hörighetsgivande utbildning. Då lättnader i behörighetskraven förenas med särskilda cli- stributionsformer (decentraliserade kurser, universitetscirklar, korrespondensundervis- ning och eterförmedlad undervisning) ut- nyttjas dessa möjligheter av såväl även el- jest behöriga vuxna som vuxna utan sådan

Även högre utbildning efterfrågas såle- des av vuxna, med eller utan reguljär be- hörighet genom gymnasiala studier. Vuxen- utbildningen har en viktig roll som ett me- del till bl. a. utjämning mellan olika grup— per i samhället, inte minst mellan äldre och yngre, vilka uppvisar stora skillnader i frå— ga om utbildningstidens längd. Denna skill- nad i utbildning medför konsekvenser för yrkesval, samhällsinflytande och kulturdel- aktighet. Om vuxenutbildningen skall vara ett effektivt instrument för en utjämning kan den högre utbildningen inte undantas från de vuxnas utbildningsmöjligheter.

Även från produktionsekonomiska syn- punkter (utbildning av de anställda) är den högre utbildningen av betydelse. Detta mo- tiv för att göra högre studier tillgängliga för flertalet vuxna har utvecklats av KU i skrivelse till Konungen 10.5.1968 med förslag om försöksverksamhet med vidgad behörighet för vuxna. Vuxenutbildningen kan således inte göra halt framför univer— sitetets port.

Det föreligger en tendens till att de som främst tillgodogör sig utbudet av vuxen- utbildning på olika nivåer är de redan för- hållandevis välutbildade vuxna. Detta är en anledning till tvekan, huruvida behörighets- krav genomgående kan uttryckas som krav på viss utbildning. I och för sig är det natur- ligt och i regel nödvändigt, att den som skall delta i högre utbildning genom tidigare stu- dier skaffat sig en viss studieträning och för- värvat för studiema nödvändiga förkunska- per. Frågan är emellertid om arten och om- fattningen av dessa studier till alla delar skall regleras av behörighetskrav o.d. I viss ut- sträckning bör det vara möjligt att överlåta till den vuxnes egen bedömning frågan om huruvida hans studieförutsättningar är till— räckliga. Härvid kan från skolans och myn— digheternas sida väsentlig hjälp lämnas ge- nom studie- och yrkesorientering m. m.

Behörighetsreglerna för tillträde till högre utbildning enligt bestämmelserna om för- söksverksamhet med vidgad behörighet har formen av krav på viss lägsta ålder och viss tids arbetslivserfarenhet. Krav på viss ut-

bildning gäller endast de särskilda förkun- skaperna i vissa ämnen, vilka som regel, på grund av den högre utbildningens be- roende av en väldefinierad startnivå, måste (i varje fall primärt) få formen av skolkur- ser.

På senare år har begreppet återkomman— de utbildning (lifelong education) diskute— rats livligt. Återkommande utbildning inne- bär, att den enskilde under sitt yrkesverk— samma liv växlar mellan utbildning och yrkesverksamhet. Detta kan exempelvis ske genom att man efter gymnasieskolan går ut på arbetsmarknaden en tid för att övergå till högre utbildning senare. En annan anord- ning vore att en yrkesverksam person gjorde ett kortare eller längre avbrott i sitt förvärvs- arbete för studier.

Frågan om återkommande utbildning som en organisationsbestämmande princip etc. ligger utanför KU:s uppgiftsområde. Man kan dock konstatera, att sådan växling förekommer i dag inom vuxenutbildningen (se kapitel 5 om vuxna i högre utbildning). Om även ungdom med behörighetsgivande skolutbildning i någon utsträckning går ut på arbetsmarknaden före inträdet i högre utbildning, suddas gränserna mellan vuxen- utbildning och ungdomsutbildning delvis ut, vad den högre utbildningen angår.

6.4 Den högre utbildningens avgränsning

6.4.1. Inledning

I direktivens formulering av KU:s huvud- uppgift ingår uppdraget att överväga och föreslå i vilken mån utbildning bör anknytas till gymnasium och fackskola. Detta inne- bär, att gymnasieskolans roll som grund för fortsatt utbildning skall klarläggas. Vilka ut- bildningsvägar skall bygga direkt på grund- skola och för vilka skall krävas genomgång- en gymnasieskola? Vilken behörighetsnivå skall således gälla?

Uppgiften är i flera avseenden kompli- cerad. Det kan dock konstateras att vissa frågor har en given lösning. Dit hör gym— nasieskolans självklara anknytning till grundskolan. Men det är inte utan vidare

givet vilka utbildningslinjer som skall ingå i denna skolform. Detta gäller främst de yrkesinriktade linjerna. Att den grundläg- gande vårdutbildningen hör dit får anses vara klart medan det däremot inte är givet om sjuksköterskeutbildningen skall ingå i eller anknyta till gymnasieskolan.

Huruvida en utbildning grundas på ge- nomgången gymnasial utbildning eller på en kortare förutbildning, t.ex. grundskola, är till stor del historiskt betingat. Jurist- och prästutbildningen har sålunda en tradi- tionell anknytning till gymnasiet, medan annan kvalificerad yrkesutbildning, t. ex. in— om vårdområdet och det pedagogiska om- rådet, baserats på realexamen eller motsva- rande. Vissa utbildningar, t.ex. folk- och småskollärarutbildningar, har under en följd av år haft en dubbel anknytning dels till genomgånget gymnasium (studentexamen), dels till grundskola (motsvarande). Den till grundskolan anknutna utbildningen har då regelmässigt varit längre. Genom 1968 års bestämmelser baseras den klasslärarutbild- ning, som ersätter huvuddelen av de förut- varande folkskoleseminarierna, på fackskola eller motsvarande, medan t.ex. förskollä- rarutbildningen alltjämt endast kräver grundskola. En samlad, förutsättningslös prövning av olika utbildningsvägars förut- bildningsnivå, dvs. anknytning till grundsko- la respektive gymnasium, torde nu vara mo- tiverad.

En i sammanhanget komplicerande om- ständighet är det gymnasiala stadiets struk- turella förändringar. Den integrerade gym- nasieskolan har inte den enhetlighet, som tidigare kännetecknat gymnasiet i fråga om utbildningsmål och utbildningstid. De i den- na skolform uppgående formerna facksko- la och gymnasium är parallella men skilda gymnasiala vägar; de yrkesinriktade linjer- na avviker i flera avseenden från båda de förutnämnda skolformerna. Anknytningen till den gymnasiala skolan erbjuder därför problem t.ex. när det gäller frågan om den nivå på vilken förkunskapskraven i spe- cifika ämnen skall grundas.

En annan faktor är de beräknade kvan- titativa förändringarna i utbildningsväsen-

det vilka innebär, att det stora flertalet av en årskull genomgår gymnasieskolan (se ovan). Formella krav på grundskolekompetens kan därför i realiteten i så måtto sättas ur spel att flertalet sökande har längre utbildning än som krävs för behörighet. Utbildnings- ekonomiska och andra skäl kan i en sådan situation tala för att de studerandes längre utbildning utnyttjas, dvs. att behörighets- nivån höjs.

I en annan riktning pekar den ovan be- rörda utbildningssituationen för det stora flertalet vuxna som har enbart obligatorisk skola. För denna stora grupp skulle en höj- ning av behörighetsnivån kunna medföra svårigheter genom att den förberedande ut- bildningen förlängs. Detta tyder på att en eventuell höjning av behörighetsnivån, inne- bärande en anpassning till ungdomens ut- bildningssituation, kan behöva samman- kopplas med särskilda åtgärder med hän- syn till dessa vuxnas situation.

6.4.2. Tidigare fördelning på behörighets- nivåer

Före det mer allmänna genomförandet av grundskolan kunde man från behörighets- synpunkt tala om i stort sett tre olika kate- gorier av utbildningsvägar, nämligen sådana som för behörighet krävde förutbildning en- ligt ett av följande tre alternativ.

1 Fullgjord skolplikt som kunde inne- fatta såväl sex- eller sjuårig som åttaårig folkskola eller däremot svarande skolut- bildning. 2 Realexamen eller motsvarande, där »motsvarande» hade olika innebörd vid oli- ka utbildningsvägar. Två årskurser på folk- högskola jämställdes exempelvis vid vissa utbildningsvägar med realexamen, vid andra inte. Normalskolekompetensens (flicksko- lans) ställning verkar i viss mån oklar; i be- hörighetshänseende räknades den i regel som motsvarande realexamen men den kunde i vissa fall ges ett något högre meritvärde osv. I försöksverksamheten med nioårig enhetsskola fanns tre linjer, av vilka g-lin- jen i regel räknades som motsvarande real- examen och y-linjen som fullgjord skolplikt

medan a-linjen hade en ställning som var mer oklar och varierande.

3 Studentexamen eller motsvarande. Vad som skulle räknas som motsvarande student- examen reglerades sedan början av 1950-ta- let i författning (den s.k. likställighetskun- görelsen, SFS 1954: 626 med ändring SFS 1955: 484). Genom denna författning regle- rades tillträdet till universitet och vissa s.k. fackhögskolor. Ny reglering av tillträdet för vissa delar av detta utbildningsområde sked- de i SFS 1965:463 med vissa ändringar enligt SFS 1966: 199. Dessa nya bestämmel- ser var föranledda av behovet att anpassa bestämmelserna till 1953 års gymnasiere- form. De mot studentexamen svarande utbild- ningarna var enligt denna senare kungörel- se ett antal minst treåriga utbildningsvägar som förtecknas i kapitel 4. Examina på dessa utbildningsvägar måste i vissa fall uppfylla särskilda krav i fråga om innehållet eller kompletteras med vissa ämnen för att ge samma behörighet som studentexamen. Vilken behörighet som skulle krävas vid de enskilda utbildningsvägarna avgjordes be- träffande alternativen 1 och 2 ovan samt de delar av 3, som inte reglerades av ovan nämnda eller andra författningar (t. ex. stad- gan för socialhögskolorna), i regel av till- synsmyndigheten eller av de enskilda sko— lorna. För att kunna avgränsa de olika kompetensområdena från varandra var det således nödvändigt att inventera alla ut— bildningsvägar och via de bestämmelser, som reglerade behörigheten till dessa, kon- statera till vilket kompetensområde de hör- de.

6.4.3. Nuvarande bestämmelser

Grundskolans kompetensområde

Det är i och för sig självklart, att skolre- former har inverkan på behörighetsbestäm- melsernas utformning. Ovan har t.ex. be— rörts det behov av reviderade behörighets- bestämmelser som föranleddes av 1953 års gymnasiereform. Det mer allmänna genom-

förandet av grundskolan skapade helt na- turligt ett behov av att definiera grundsko- lans kompetensvärde och därigenom fast- ställa grundskolans kompetensområde. Efter en utredning inom skolöverstyrelsen utfär- dade Kungl. Maj:t 1966 en kungörelse om grundskolans kompetensvärde (SFS 1966: 24).

Denna kungörelse har karaktär av ram- bestämmelser, inom vilka antagningsmyndig— heten har att röra sig och genom vilka såväl grundskolekompetensen som grundskolans kompetensområde har definierats (se även kapitel 4).

Till grundskolans kompetensområde hör enligt SFS 1966: 24 alla statliga, statsun- derstödda eller under statlig tillsyn ställda läroanstalter eller utbildningslinjer, för vi]— ka Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer icke uppställt högre krav på skolunderbyggnad än grundskolekompe— tens. Enligt bestämmelserna i 1 & skall med sådan läroanstalt eller utbildningslinje jäm- ställas statlig anställning som är förenad med sådan utbildning hos anställningsmyndighe- ten som krävs för fortsatt anställning hos myndigheten (verksutbildning)

Gymnasiets och fackskolans kompetens- områden

Det nya gymnasiets genomförande skapade ett behov av att behörighetsreglerna för tillträde till utbildning inom gymnasiets kompetensområde snabbt anpassades till den nya gymnasieorganisationen. Efter förslag av kompetensutredningen (Tillträde till post- gymnasiala studier. Förslag till provisoriska bestämmelser. Ecklesiastikdepartementet 1966: 13, stencil) utfärdade Kungl. Maj:t en kungörelse med provisoriska bestäm- melser om tillträde till högre utbildning (SFS 1967: 450). Kungörelsen skall äga tillämpning vid statlig, statsunderstödd el- ler under statlig tillsyn ställd läroanstalt eller utbildninglinje.

Även denna kungörelse har, liksom kun— görelsen om grundskolans kompetensområ- de, karaktären av rambestämmelser, inom vilka de olika antagningsmyndigheterna har

att agera. I kungörelsen definieras begrep- pet högre utbildning medan »gymnasiekom- petensen» definieras endast när det gäller tillträde till vissa uppräknade utbildnings- vägar, i första hand universiteten samt vis- sa fackhögskolor.

Enligt kungörelsen förstås med högre ut- bildning »sådan utbildning vid vilken hög- re skolunderbyggnad än grundskola krävs för tillträde».

Denna definition kan sägas vara en paral- lell till definitionen av grundskolans kom— petensområde, och frågan om gränsdrag- ningen mellan dessa båda områden synes härmed vara besvarad. Emellertid finns, som nedan skall visas, vissa gränsfall, vilka inte omedelbart låter sig inplaceras på det ena eller det andra området.

Beträffande behörighetsvillkoren för till- träde till universitet och vissa fackhögsko- lor gäller i princip samma bestämmelser som i den ovan berörda behörighetskungö- relsen (SFS 1965: 463) med det viktiga till- lägget att här det nya gymnasiets kompe- tens fastställs.

I fråga om utbildningsvägar utanför uni- versitet och fackhögskolor, s.k. annan hög- re utbildning, stadgar kungörelsen i 18 5 att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall förordna om behö- righet till sådan utbildning. Exempel på så— dana bestämmelser återfinns i stadgan för journalisthögskolorna (SFS 1967: 236), stadgan för socialhögskoloma (SFS 1967: 488 och 1968: 490) samt i Proviso— riska bestämmelser om tillträde till lärar- högskolans klasslärarlinje m. m. (kungl. brev till skolöverstyrelsen 16.2.1968). Förutom gymnasiekompetens enligt ovan ger där- vid även fackskolekompetens behörighet till journalisthögskola och klasslärarlinje men däremot ej till socialhögskola.

Detta aktualiserar frågan om fackskolans nuvarande kompetensområde, vilket här nå- got skall belysas. Fackskolan, som sedan försöksverksamheten påbörjades hösttermi- nen 1962, är en successivt framväxande skolform, hade vid starten lika litet som t.ex. den tidigare, sjuåriga flickskolan nå- got klart definierat kompetensvärde. De i

fackskolan utbildade kunde således från början endast söka utbildning inom grund- skolans kompetensområde. Därvid bör man lägga märke till att deras behörighet till des- sa utbildningsvägar i regel konstituerades av den grundskolekompetens eller motsvarande som de innehade redan vid inträdet i fack- skolan. För elever, som utan sådan kompe- tens vunnit inträde i fackskola (de s. k. kvot- eleverna), reglerades behörigheten först ef- ter hand som skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar för antagning av studerande vid skilda utbildningsvägar i anslutning till kun- görelsen om grundskolans kompetensvärde. Fackskolutbildade med denna bakgrund fick på detta sätt en mot grundskolans svarande kompetens genom sina fackskolestudier.

I kungörelsen med provisoriska bestäm- melser om tillträde till högre utbildning berörs inte fackskolans kompetensvärde. Nå— got förslag att fackskolan skulle ge kompe- tens för universitets- och fackhögskolestu- dier framlades inte heller av KU i det ovan nämnda betänkandet. Däremot föreslog KU att fackskolan skulle ge kompetens för de utbildningsvägar utanför universitet och fackhögskolor, vilka för tillträde krävde studentexamen eller motsvarande, de då 5. k. icke—akademiska postgymnasiala utbildnings- vägarna. Numera ger fackskola allmän be- hörighet till klasslärarutbildning och journa- listhögskola (se ovan). Härtill kommer ett mindre antal linjer vid yrkesskolorna, t. ex. den ettåriga ADB-utbildningen (utbildning för systemmän och programmerare) och so- cialadministrativ kurs, vilka som inträdes— villkor uppställer genomgånget gymnasium, fackskola eller motsvarande utbildning. Andra utbildningsvägar inom området »an- nan högre utbildning» kräver dock fortfa- rande genomgånget gymnasium för inträde, t. ex. officersutbildningen, Institutet för hög- re kommunikations- och reklamutbildning och statens brandskolas utbildning av brand- ingenjörer. Fackskolans »eget» kompetens— område är alltså ännu tämligen begränsat.

Schematiskt skulle således en behörighets- nivå kunna indelas i olika kompetensområ- den. Vad beträffar den högre utbildningen, som utgör en behörighetsnivå, kan i första

hand urskiljas två kompetensområden: gym- nasiets och fackskolans. Men också ett an- tal andra utbildningsvägar ger behörighet, som framgår av kapitel 4. Karakteristiskt är att gymnasiet ger allmän behörighet till all högre utbildning, medan övriga vägar som regel har begränsade kompetensområ- den.

Avgränsning mellan grundskolans kompe- tensområde och den högre utbildningen

Avgränsningen mellan den högre utbildning- en och grundskolans kompetensområden kan synas förhållandevis lätt att göra. Ge- nom en kartläggning av intagningsbestäm— melserna för samtliga statliga, statsunder- stödda och under statlig tillsyn ställda ut- bildningsvägar borde man kunna fastställa, vilka av dessa som kräver »högre skolun- derbyggnad än grundskola» för tillträde och därför skall räknas till den högre utbild- ningen.

Därvid uppstår emellertid problem, när det gäller att definiera begreppet högre skol- underbyggnad än grundskola. Att fackskola är sådan högre skolunderbyggnad som här avses är helt klart, och de ovan nämnda ut- bildningsvägarna bör således räknas till den högre utbildningen. I andra fall är place- ringen inte lika självklar.

Vid vissa utbildningsvägar, t.ex. inom lantbruks- och skogsbruksutbildningen, krävs förutom grundskolekompetens även viss grundläggande skolmässig utbildning inom området. Så krävs för lantmästarutbildning- en, förutom fyllda 20 år, grundläggande yr- kesutbildning om 21 eller 40 veckor, minst två års lantbrukspraktik samt ettårig arbets— och driftsledarkurs. Vid den nya skogstek- nikerutbildningen som ersätter utbildningen vid skogsskolorna krävs, förutom att ha uppnått 20 års ålder, genomgången årskurs 1 vid skogsbruksskola samt minst tio må- naders skoglig praktik. Utbildningen vid skogsteknikerinstitutet ger i sin tur behörig- het för inträde vid skogsmästarskolan. Pro- blemet är, om dessa skolmässiga förutbild- ningar, som utgör krav för behörighet, skall räknas till sådan högre skolunderbyggnad

som avses i SFS 1967: 450 och därmed hän- föra de nämnda utbildningarna till området »högre utbildning».

Ett annat exempel på behörighetskrav som erbjuder vissa problem i detta av- seende är de som gäller för inträde vid gymnastik- och idrottshögskolorna. Till des- sa krävs för behörighet förutom grundskole- kompetens även kunskaper motsvarande lägst betyget 2 dels i biologi enligt gymna- siets eller fackskolans läroplan, dels i en- gelska eller tyska/ franska som B-språk en- ligt gymnasiets läroplan (Kungl. Maj:ts stadga för gymnastik- och idrottshögskolor- na, SFS 1967: 273).

Dessa avgränsningsproblem mellan grund- skolans kompetensområde och den högre utbildningen har även uppmärksammats av skolöverstyrelsen, som i sina anvisningar till SFS 1966: 24 framhåller: »I vissa lägen kan det uppstå tveksamhet om huruvida en utbildning som bygger på grundskola eller motsvarande och på förberedande kurser el- ler som på grund av högre ålder i inträdes- kraven lämnar en avsevärd paus mellan grundskola och utbildning, skall lyda un- der kompetenskungörelsen. Det i 13 & an- befallda samrådet mellan myndigheterna samt samråd med kompetensutredningen re- kommenderas.»

6.4.4. Utgångspunkter för KU:s överväganden

Det är KU:s uppgift att, mot bakgrund av ovanstående förhållanden och med utgångs- punkt i direktivens anvisningar, söka göra en avgränsning av den högre utbildningen som kan vara användbar även inom ett framtida utbildnings- och kompetenssystem. Det gäller därvid såväl att definiera högre utbildning som att utforma de krav som skall gälla för de enskilda utbildningsvägar- na. Det senare utgör grunden för dessa utbildningsvägars inplacering inom kompe- tensområden eller på behörighetsnivåer.

I de aVSnitt av KU:s direktiv som be- handlar dessa frågor sägs bl. a.:

»En fundamental regel då det gäller att upp- ställa behörighetsvillkor för en viss utbildning

i form av krav på förutbildning bör vara att dessa villkor grundas på vad som är sakligt motiverat med hänsyn till den fortsatta verk- samheten. Tendenser att låta prestigesynpunkter eller andra ovidkommande omständigheter på- verka utformningen av behörighetsvillkoren måste självfallet motverkas. I en tid med stark satsning på utbildning även utöver den obli- gatoriska kan emellertid utvecklingen successivt leda till att den reella förutbildningsnivån bland de sökande till en viss utbildning eller kar- riär kommer att så småningom ligga över den formellt uppställda nivån. Det kan då i vissa fall vara ändamålsenligt att utnyttja detta för- hållande genom att revidera utbildningsplaner- na så att det förändrade rekryteringsläget ef- fektivt utnyttjas. Detta kan i sin tur föranleda en omprövning av behörighetsvillkoren. Själv- fallet får en sådan omprövning inte genom- föras i oreglerade former. I fråga om det of- fentliga utbildningsväsendet måste sålunda be- slut fattas av de ansvariga myndigheterna. Jag vill starkt understryka vikten av att höjning av behörighetskrav måste ske med stor åter- hållsamhet. Resultatet kan annars bli att man utestänger sökande som inte fått den högre förutbildningen men eljest har goda, kanske i vissa fall bättre förutsättningar än övriga sö- kande för den tilltänkta utbildningen eller kar— riären.»

Direktiven anvisar här en konkret metod för behandlingen av dessa problem, nämli- gen att utbildningsväg för utbildningsväg undersöka, vilken förkunskapsnivå som den nuvarande utformningen av utbildning- en kräver.

Man kan emellertid även anlägga en mer principiell och av det gymnasiala skolsyste- mets icke minst kvantitativa utveckling be- tingad aspekt på frågan. En allt större del av ungdomskullen fortsätter sin utbildning efter grundskolan i skolmässiga former. Se- dan utredningens direktiv tillkom har den— na utveckling fortsatt.

Riksdagen har beslutat om en integrerad gymnasieskola, som skall omfatta såväl det nuvarande gymnasiet och den nuvarande fackskolan som en i princip tvåårig yrkes- skola (prop 1968: 140). I denna proposition räknar man med att i början av 1970-ta- let det frivilliga skolväsendet omedelbart ovanför grundskolan dimensioneras så, att det torde komma att motsvara minst 85 pro- cent av årskullen 16-åringar (jfr 6.1 ovan).

I samma proposition (s. 143) uttalas föl-

jande beträffande avgränsningen mellan gymnasial och eftergymnasial utbildning:

»Införandet av mellanskolan medför visså avgränsningsproblem. Jag avser bl.a. frågan huruvida sådan utbildning som för närvarande kräver en längre förpraktik, exempelvis sjöbe- fälsutbildningen, skall hänföras till mellansko- lan. Det är vidare inte självklart att mellan- skolan på sikt skall omfatta exempelvis sjuk- sköterskeutbildningen. YB har inte i detalj be- rört sådana avgränsningsproblem De problem som jag här aktualiserat berör huvudsakligen gränsdragningen mellan vad som i dag kallas gymnasial och eftergymnasial ut- bildning. Jag räknar därför med att arbetet inom den 1965 tillsatta kompetensutredningen samt inom 1968 års utbildningsutredning, vars uppdrag omfattar utredning rörande den fort- satta planeringen av det eftergymnasiala ut- bildningssystemet m. m., kommer att skapa klar- het i sådana fall. I övrigt ankommer det på skolöverstyrelsen att uppmärksamma avgräns— ningsfrågorna.»

Även i direktiven till 1968 års utbildnings- utredning berörs frågan om den eftergym- nasiala utbildningens avgränsning:

»Avgränsningen av eftergymnasial utbildning utanför universitetssektorn mot det gymnasiala utbildningssystemet ———— får göras med hänsyn till de krav som ställs på att de stu— derande skall ha dels uppnått viss ålder in- nan studierna inleds, dels i viss utsträckning ut- bildats i någon av de gymnasiala skolorna. Avgörande för frågan om en utbildning skall betecknas som eftergymnasial bör enligt min mening vara, om den är eller kan utgöra ett alternativ till annan klart eftergymnasial ut- bildning.»

Utredningens överväganden och förslag avseende vilka utbildningsvägar den högre utbildningen skall omfatta redovisas i kapi- tel 9.

6.5. Dimensioneringsproblem

I KU:s direktiv berörs frågan om de kvan- titativa följder för den högre utbildningen som nya behörighetsregler kan medföra. Dåvarande departementschefen anförde härom

»att en ändring av behörighetsbestämtnel- serna ——— kan komma att ytterligare öka trycket på det högre utbildningsväsendet. De svårigheter som kan föreligga att tillgodose

efterfrågan på dylik utbildning får man emel- lertid enligt min mening inte undanröja ge- nom att av formella skäl utestänga "utbildnings- sökande som sakligt sett är lika behöriga som de vilka får tillträde till studier.»

KU skulle således i princip inte behöva lösa problem som avser utbildningens dimen- sionering. Detta underströks ytterligare ge- nom tillsättandet av U 68, som har till en huvuduppgift att lösa denna dimensione- ringsfråga.

KU har likväl funnit det önskvärt att nå- got belysa vissa kompetensfrågor som har beröring med dimensioneringsproblem.

Kompetensreglerna har en styrande in- verkan på vissa delar av den högre utbild— ningen i fråga om utbildningens dimensio- nering. Detta gäller den ospärrade utbild- ningen, dvs. sådan utbildning där antalet studieplatser är i princip obegränsat. Sådan utbildning förekommer endast vid de s.k. fria fakulteterna (juridisk, teologisk och fi- losofisk fakultet). Då utbildningen där inte är spärrad och något urval bland behöriga sökande inte förekommer, är det behörig- hetsvillkoren som är av betydelse för till- strömningen till dessa fakulteter.

I 6.2.4 ovan har KU fäst uppmärksam- heten på faktorer som kan öka respektive minska rekryteringsunderlagets storlek. Re- kryteringsunderlaget utgör den potentiella re- kryteringen, dvs. sätter gränserna för den möjliga tillströmningen, medan dimensio- neringsfrågan måste bedömas med utgångs- punkt i den förväntade faktiska tillström- ningen till den ospärrade utbildningen lik- som naturligtvis då så är nödvändigt till samhällets förväntade behov av utbildade. Tillströmningen är väsentligt svårare att be- döma än underlaget. Upprepade gånger har även välgrundade prognoser — vilket fram- hålls i direktiven till U 68 — visat sig vara behäftade med betydande osäkerhet; det har efter ganska kort tid visat sig, att den fak- tiska tillströmningen till exempelvis filoso- fisk fakultet blivit större än det varit möj- ligt att förutse.

Hittills utmärkande för tillströmningen till de fria fakulteterna är bl. a. gymnasiets funktion som styrinstrument. Gymnasiets

dimensionering har således i stort sett dra- git upp gränserna för dimensioneringen av den ospärrade högre utbildningen, eftersom vägen till sådan utbildning går genom gym- nasiet. Dispensgivningen till icke behöriga har haft endast marginella effekter (se kapi- tel 5). Gymnasiets dimensionering bestäms av statsmakterna. I den mån KU:s förslag leder till att nya grupper från gymnasiesko— lan blir behöriga, kan en ökad tillström- ning från denna skolform till ospärrad ut- bildning förväntas. Gymnasieskolan kom— mer att omfatta majoriteten av varje års- klass. Även om alla som genomgått gym- nasieskola i princip förvärvar allmän be- hörighet, finns dock faktorer som kan ver- ka återhållande på tillströmningen. Ovan har statsmakternas dimensionering av gym- nasiet nämnts. På samma sätt dimensioneras också fackskolan. Om man ser på gymna- sieskolan som helhet finner man, att relativt sett betydligt större sektorer är direkt yrkes- förberedande än i fråga om det nuvarande gymnasiet, där vissa linjer saknar egentliga yrkesinslag och därför verkar styrande i rikt- ning mot högre utbildning; de studerande kan som regel inte direkt finna varaktiga anställningar på arbetsmarknaden utan går över till högre utbildning. En breddning av behörigheten till flera sektorer av gymna- sieskolan behöver däremot, på grund av inslaget av yrkesutbildning, inte medföra en motsvarande ökning av tillströmningen till exempelvis filosofisk fakultet. En sådan ut- veckling är i själva verket tämligen osanno- lik.

Den utbildningslinje i gymnasieskolan, från vilken ett större tillskott till ospärrad utbildning dock möjligen kan väntas, är två- årig social linje i gymnasieskolan (motsva- rande fackskolans sociala linje). Linjen är inte yrkesutbildande. Den omfattar dock för närvarande knappt 48 procent av fack- skolan, dvs. vid fullt utbyggd fackskola mindre än tio procent av årsklassen.

Konsekvenserna av en utvidgning av be- hörigheten till de vuxna är svåra att be- räkna. Försöken med utvidgning av behö- righeten enligt SFS 1969: 68 har under för- sökets första halvårsperiod utnyttjats av ett

relativt litet antal personer (ca 800) vilket är ca tre procent av det beräknade totala antalet nyinskrivna vid filosofisk fakultet läsåret 1969/ 70 (Information i prognosfrå- gor l970:1). Denna begränsade rekrytering av vuxna ger inte underlag för några lång— siktiga slutsatser; försöket har också pågått alltför kort tid härför. Begränsningen av försöket till ett relativt litet antal ämnen är därtill ägnad att dämpa den totala effekten av att nya kategorier fått behörighet.

SCB bedömer det som troligt, att till- strömningen av studerande med allmän be- hörighet enligt SFS 1969: 68 kommer att öka väsentligt i framtiden liksom universi- tetsutbildningen vid sidan av universiteten och universitetsfilialerna (decentraliserade universitetskurser och universitetscirklar), detta mot bakgrunden av dessa distribu- tionsformers snabba expansion under sena- re år. Man torde enligt SCB kunna förut- säga, att dessa former m.fl. kommer att fortsätta att öka i snabb takt under 1970- talet. Samtidigt torde de organisatoriska gränserna mellan dessa studieformer och universitetsutbildning av traditionell typ komma att successivt suddas ut (Informa- tion i prognosfrågor 1970: 1).

En faktor som innebär en begränsning av de vuxnas ianspråktagande av utbildning vid de fria fakulteterna, är att denna stu- derandegrupp kan komma att i viss ut- sträckning uppställa begränsade studiemål, dvs. partiell utbildning i stället för full- ständig examen (jfr dock i kapitel 5 uppgiv— na studiemål bland studerande med behö- righet enligt SFS 1969: 68).

Det är möjligt att de vuxna, oavsett förutbildning, föredrar vissa distributions- former framför andra. SAMSUS-rapporten visar de särskilda distributionsfomernas dragningskraft på något äldre studerande; endast ca 20 procent av deltagarna är 25 år eller yngre (se ovan). Den konventio- nella formen för universitetsutbildning skul- le således kunna bli mindre efterfrågad av vuxna med aspirationer på högre utbildning. Det är dock tveksamt, hur stor del av de vuxenstuderande i decentraliserad univer— sitetutbildning m.m. som, utan tillgång till

denna distributionsform, skulle ha bedrivit universitetsstudier i traditionella former. Det synes dock vara klart, att många deltagare i den decentraliserade kursverksamheten osv. inte skulle ha kunnat bedriva studier vid universitet på grund av bundenhet vid hem- orten. En spridning av utbildningsmöjlighe- terna genom särskilda distributionsformer skulle således kunna dels höja det totala an- talet studerande i högre utbildning, dels sän- ka antalet studerande på universitetsorterna. U 68:s i kapitel 5 nämnda förslag till för- söksverksamhet med decentraliserad utbild- ning bör, om det genomförs, kunna ge er- farenheter av värde för bedömningen av denna fråga.

De särskilda villkoren för behörighet kan, som ovan påvisats, få en begränsande ef- fekt på tillströmningen till vissa ämnesom- råden. I försöksverksamheten med vidgad behörighet samlade ämnesområdet pedago- gik det största antalet studerande under för- sökets första halvårsperiod. Pedagogik är, tillsammans med ekonomisk och juridisk översiktskurs, det enda ämnesområde bland de i försöket ingående där det inte krävs några särskilda förkunskaper. Detta förhål- lande skulle kunna vara en bidragande or- sak till pedagogikämnets popularitet i sam- manhanget. Sannolika skäl talar för att även förkunskapskravens utformning kan hämma tillströmningen till visst ämne eller viss ut- bildningsväg. Det är troligt, att krav på en samlad redovisning av förkunskaperna som villkor för inskrivning, som fallet är vid fackhögskolorna, har större begränsande effekt än då, som vid filosofisk fakultet, förkunskaperna kan redovisas efter hand i takt med de successiva studievalen.

Vad beträffar spärrade utbildningsvägar eller linjer (ämnen) inom den högre utbild- ningen gäller, att dimensioneringen regleras genom statsmakternas beslut. Nya behörig- hets- och urvalsregler och ett utökat rekry— teringsunderlag samt ett större antal sökan- de påverkar således inte dimensioneringen. Rekryteringsförhållandena kan dock ändras genom ett nytt kompetenssystem, så att stu- dieplatserna fördelas på ett annat sätt än i dag mellan olika sökandegrupper. Detta för-

hållande, liksom den med nya och utvid- gade behörighetsregler skärpta konkurren- sen, kan leda ytterligare studerande till de fria fakulteterna, dvs. sökande till spärrad utbildning som ej vunnit inträde där och som ersättning väljer något slag av ospär- rad utbildning.

Ett antal spärrade utbildningsvägar till— hör nu, vad behörighetsvillkoren angår, grundskolans kompetensområde. En del av dessa kan, enligt KU:s förslag i kapitel 9, komma att överföras till den högre utbild- ningen. En sådan förändring av den for— mella behörighetsnivån kan få dessa vägar att bli attraktiva utbildningsalternativ för studerande som annars hade föredragit uni- versitetsstudier. Detta skulle således verka begränsande på antalet studerande i ospär- rad utbildning.

6.6 Några ekonomiska aspekter

Ekonomiska aspekter i samband med kom- petensfrågor består om man bortser från frågor rörande inkomstfördelningen hu- vudsakligen av statsfinansiella frågor (ut- bildningskostnader och studiesociala kost- nader) samt samhällsekonomiska, dvs. ut- bildningens allmänna ekonomiska betydelse.

Den sektor inom den högre utbildningen som skulle kunna expandera på grund av ändring i behörighetsreglerna utgörs av de fria fakulteterna. Vid dessa är utbildnings- kostnaderna per individ betydligt lägre än vid spärrade fakulteter. Driftskostnaderna per studerande var budgetåret 1968/69 t. ex. vid samhällsvetenskaplig fakultet 1400 kr och vid medicinsk fakultet 16 400 kr (Högre utbildning och forskning i Sverige. Utbild- ningsdepartementet 1969, stencil). Härtill kommer att utbildning vid spärrade fakul— teter normalt är längre än vid de fria. Ökad tillströmning på grund av nya behörighets- regler skulle således medföra förhållandevis låga kostnader per studerande.

En annan utgiftspost, utöver direkta kost- nader, är det studiesociala stödet till del- tagare i högre utbildning. Ökningen av det— ta stöd vid en större tillströmning kan kom- ma att bli delvis beroende av studerande-

gruppernas sammansättning. I många fall har de vuxna betydligt större behov av eko- nomiskt stöd under studietiden än andra studerande, främst på grund av familje- och försörjaransvar. Ett studiesocialt stöd åt vuxna, som kompenserar för inkomstbort- fall vid heltidsstudier, kan bli synnerligen kostnadskrävande, om tillströmningen av vuxna får någon större omfattning. Hithö- rande frågor utreds för närvarande av kom— mittén för studiestöd åt vuxna (SVUX).

Frågor av studiesocial natur ligger utan- för KU:s uppgiftsområde. Som det emeller- tid framhålls i SVUX direktiv, kan studie- stödets utformning få en kraftig styreffekt på rekryteringen till utbildning. Nya be— hörighetsvillkor kan således, vad avser vux- na, få begränsad verkan, om de inte förenas med studiesociala åtgärder.

Det studiesociala stödets omfattning och utformning kan också påverka de vuxnas val av heltids-, deltids- respektive fritidsstudier. Fritidsstudier kan bedrivas i särskilda distri- butionsformer (decentraliserade kurser etc.), varför val av fritidsstudier samtidigt kan innebära ökad efterfrågan på sådana distri- butionsformer. Från produktionssynpunkt har fritidsstudier den fördelen att arbetskraft inte dras ur produktionen.

Behörighetsreglerna för tillträde till högre utbildning kan inverka på hur gymnasial ut— bildning efterfrågas. Om det för personer utan behörighet föreskrivs relativt omfat- tande skolmässiga studier inom exempelvis vuxenutbildningen som villkor för behörig— het, kan kostnaderna öka för gymnasial vuxenutbildning. Å andra sidan kan omfat- tande studiekrav som behörighetsvillkor minska benägenheten att uppnå behörighet genom gymnasiala studier och således mins- ka efterfrågan på dessa. Även meritvärde- rings- och urvalsregler kan öka utbildnings- kostnaderna. Detta är fallet om enligt dessa regler kompletterande utbildning vid t. ex. filosofisk fakultet tillgodoräknas vid urvalet.

Som framgår av direktiven har KU ock— så till uppgift att framlägga förslag om av- gränsningen av den högre utbildningen (se ovan). Vissa utbildningsvägar som nu ba— seras på grundskola kan därigenom komma

att flyttas till den högre utbildningen. Un- der förutsättning att berörda utbildningsvä- gar i övrigt inte ändras till längd eller in- nehåll, skulle en sådan flyttning kunna leda till förlängd utbildning; mellan grundskolan och inträdet i den avsedda utbildningen skulle i princip ligga en minst tvåårig ut- bildning i gymnasieskolan. De studerande skulle därför dels få mer utbildning än i dag, dels utträda på arbetsmarknaden minst två år senare. SÖ beräknar i sin petita- ingress för budgetåret l970/ 71, att kostna- derna per elev och år i skolan nämnda budgetår, i 1968/ 69 års penningvärde, upp— går till 3 700 kronor för staten och 2000 kronor för kommunerna, dvs. totalt 5 700 kronor per år och över 11 000 kronor för den antagna tvåårsperioden. En avsevärd utgift för samhället skulle kunna uppstå genom det försenade utträdet på arbetsmark- naden.

Dessa kostnadsökningar och utgifter är dock i många fall endast skenbara. Under förutsättning att den stora majoriteten av årsklassen genomgår gymnasieskolan, måste man ändå räkna med att utbildningsvägar utanför gymnasieskolan i stor utsträckning kommer att rekryteras med elever som ge- nomgått denna skolform, oavsett de formella behörighetsvillkoren.

Särskilt vid utbildningsvägar som har en lägsta inträdesålder på omkring 18 år ökar sannolikheten för en omfattande rekrytering från gymnasieskolan. Skall sådana utbild- ningsvägar kunna rekryteras i större om- fattning med grundskolutbildade (utan gym— nasieskola) måste det vara möjligt att gå direkt från grundskolan till den fortsatta utbildningen. Sannolikt kommer gymnasie- skolan dock att utöva mycket stark drag- ningskraft på 16-åringarna även i sådana fall.

Ändring av behörighetsnivå kan således beräknas medföra endast begränsade kost- nadsökningar och bortfall av arbetsinsat- ser i produktionen.

Kompetenssystemets samhällsekonomiska effekter kan bedömas inom ramen av de ekonomiska verkningarna av utbildning i allmänhet. Detta problem har under senare

år tilldragit sig ett växande intresse och en ganska omfattande litteratur på områ- det har framkommit. Några mer precisa resultat har dock inte uppnåtts. Betydande svårigheter föreligger att mäta, hur utbild- ning ökar produktionen etc. Vad man kom- mit fram till är insikten om ett mer all- mänt samband mellan utbildning och eko- nomisk utveckling. Utbildning kan allmänt sett betraktas som en investering i mänskligt kapital och svarar därigenom för en icke ringa del av den ekonomiska tillväxten.

Man har också konstaterat, att olika län- ders utbildningskvot, dvs. procenttalet indi- vider som undergår utbildning, och brutto— nationalprodukt har ett samband med var- andra. Hur detta samband skall tolkas, t. ex. i vilken grad utbildningskvoten höjer pro- duktionen, är mer tveksamt. En försiktig tolkning är att de är inbördes beroende (KU:s specialbetänkande SOU 1968: 25, s. 13 ff). För vårt lands vidkommande har en utökad utbildning av befolkningen bl. a. setts som ett medel att hävda landets intematio— nella konkurrenskraft.

Vad angår behörighetsreglernas inverkan — om man utgår från att utbildningen har en produktionshöjande effekt kan regler, som ger nya grupper möjlighet till högre ut- bildning, få ekonomiskt gynnsamma effek- ter. Särskilt påtaglig kan denna effekt bli i fråga om yrkesverksamma vuxna som höjer sin kapacitet genom högre utbildning. Bl. a. denna utbildning av arbetskraften var väg- ledande för KU, då utredningen 10.5.1968 i skrivelse till Konungen föreslog försök med utvidgad behörighet (nu pågående försök en- ligt SFS 1969: 68).

Å andra sidan kan många studerande komma att använda en utvidgad behörig- het till utbildningskonsumtion, dvs. studier för sitt nöjes eller för sin personliga ut- vecklings skull. Detta kan i och för sig vara ett av syftena för ändring av behö- righetsreglerna, eftersom ekonomiska motiv inte kan få bli avgörande härför. Det är också svårt att i sådana sammanhang dra gränsen mellan utbildning som konsumtion och utbildning som investering. Sammanfattningsvis vill KU för sin del

hålla för troligt, att en utvidgning av be- hörigheten till högre utbildning i det stora hela gagnar bl.a. den ekonomiska utveck- lingen genom höjning av utbildningsnivån hos en de] av arbetskraften.

7.1 Inledning

Den enskildes val av fortsatt utbildning och samhällets urval (genom behörighets—, me- ritvärderings- och urvalsregler) kan från formell synpunkt ses som en procedur där berörda individer är i princip likställda. Reglerna är lika för alla; följaktligen skulle därmed kraven på rättvisa i kompetenssyste— met vara tillgodosedda.

Detta synsätt är emellertid invändnings- fritt endast från formell synpukt. Om man tar hänsyn till de berörda individernas olika bakgrund, blir bilden en annan. Det visar sig då, att olika grupper i samhället gör olika utbildningsval och att kompetensreg— lerna i sin nuvarande form är gynnsamma för en de] grupper, ogynnsamma för andra. Inom pedagogisk och sociologisk forskning är det ett sedan länge välbekant och stän- digt på nytt bekräftat resultat av olika un- dersökningar, att den sociala bakgrunden har inflytande på utbildningsval och fak- tiska utbildningsmöjligheter m. rn. De socia- la faktorerna utgör en verksam stymings— mekanism vid fördelningen av en årskull ungdomar på olika utbildningsvägar respek- tive på utbildning och förvärvsarbete. På grund av denna stymingsmekanism får de formella kompetensreglema, dvs. samhäl- lets avsiktligt använda styrinstrument, oav- siktliga bieffekter som yttrar sig i t. ex. an- talsmässig dominans av högre socialgrupp (i förhållande till gruppens andel av befolk-

Det sociala perspektivet

ningen) bland de studerande i högre ut- bildning. Även om man jämför två i ut- gångsläget lika begåvade individer från olika socialgrupper visar det sig, att den som kom- mer från en högre socialgrupp med klart större sannolikhet når högre utbildning etc. än den som kommer från en lägre.

De sociala faktorernas roll för kompe- tensreglernas faktiska konsekvenser erbjuder ett invecklat problemkomplex. I detta sam- manhang kan endast några allmänna drag belysas av dessa faktorers inverkan på ut- bildningsval m. m. Först skall dock nämnas det arbete som utfördes av studiesociala ut- redningen som i sitt betänkande II (Student— rekrytering och studentekonomi, SOU 1963: 53) dels utförligt redovisade de uni— versitets- och högskolestuderandes sociala bakgrund, dels också analyserade samban- den mellan rekryteringens sammansättning och olika sociala faktorer. KU har dock funnit det nödvändigt att ytterligare belysa denna fråga, såvitt möjligt också med hjälp av nyare forskningsresultat.

7.2 U tbildningsval och social bakgrund

Betydelsefullt är det successivt fortskridande sociala urvalet i utbildningsväsendet. I en bok av F. Bowles, Access to Higher Educa- tion (Unesco 1963) har man urskilt tre sta- dier som man anser är verksamma i alla utbildningssystem (jfr även kapitel 3).

1 Under det första stadiet utbildas i

grundskolor (motsvarande) en grupp ele- ver som förbereder sig för högre utbildning. Gruppen kan kallas rekryteringsgrupp.

?. Under gymnasiestudiema (secondary education) reduceras rekryteringsgruppen ge- nom beslut från skolans sida eller genom elevernas egna beslut. Effekten blir i båda fallen, att rekryteringsgruppen konsolide- ras under den tid dess medlemmar förbe- reder sig för högre utbildning.

3 Under den tredje perioden äger en an— passning rum av gruppens storlek till anta— let tillgängliga platser och de krav utbild— ningsanstaltema ställer. En rad undersökningar både i Sverige och andra länder har klart visat, att sociala fak- torer påverkar benägenheten att söka sig till högre utbildning liksom tendensen att genomföra hela utbildningen till slutet och graden av framgång i studierna. Sven Jans— son och Bengt-Olov Ljung, som lämnat ett nytt bidrag till serien av undersökning— ar i sin skrift Vägen genom högstadiet till gymnasiet (lärarhögskolan i Stockholm, stencil 1970), ger också en lista över några av de viktigaste svenska rapporterna om un- dersökningar rörande sociala faktorers in- verkan. Det torde vara tillräckligt att som exempel peka på några av dessa undersök— ningar. Gesser har vidare gjort en sammanställ- ning av olika undersökningar som visar, hur andelen studerande från arbetarhem suc- cessivt nedgår från nivå till nivå enligt ne- danstående tablå (Högre utbildning och val av yrke. Licentiatavhandling, stencil 1967. Lund). I sammanställningen hänvisas till oli- ka undersökningar m. m. 1 Färre fortsatte till 1947). 2 Färre avlade realexamen (Härnqvist 1957). 3 Färre avlade studentexamen och pro- centen barn från arbetarhem var större i fackgymnasierna än i de allmänna gymna- sierna (gymnasieutredningen, SOU 1963:42). 4 Färre går till yrkesinriktad högre ut- bildning (jurister, präster, läkare, tandläkare, etc.); undantag var de tekniska högskolorna (data från SCB, Högre studier).

realskola (Boalt

5 Färre använder universitet som en kompletteringsinstitution (Israelsson och Quensel 195 8, Studentundersökningen 1960/ 62/ 64). Färre avlägger akademisk examen särskilt filosofie doktorsexamen (forskar- enkäten 1963).

I en nyligen publicerad undersökning, Ta- lent, Opportunity and Career, har profes- sor Torsten Husén m.fl. redovisat resulta- ten av en mycket stor undersökning, omfat- tande över 1 500 individer (skolbarn i Mal- mö) som följts från tioårsåldern (1938) upp i medelåldern (mitten av 1960-talet). Bl. a. har utbildningsgång och yrkeskarriär un- dersökts. Den sociala faktoms betydelse summerar Husén (s. 86) på följande sätt. I praktiskt taget alla studier av utbild- ningsgång och skolprestationer har man be- tonat den stora betydelsen av elevens socia- la bakgrund. Elever från högre socialskikt är mer framgångsrika än de som kommer från lägre socialgrupper, även i folkskolans lägre klasser. Skillnaden mellan socialgrup- per i fråga om övergång till realskola är enligt Husén slående. Ca hälften av ele- verna från de högre socialgrupperna I och II (Husén har en uppdelning i fyra grup- per) gick över till realskola (junior secon- dary) eller motsvarande, medan endast om- kring var femte elev av de övriga kom in i sådana skolor. Ett nära samband mellan skolframgång och social bakgrund kunde konstateras. Studentexamen avlades av 34 procent av pojkarna i den högsta gruppen men endast av tre procent i den lägsta. Uni— versitetsstudier påbörjades praktiskt taget enbart av elever från de högsta grupperna. I socialgrupp I hade endast tre procent av männen mindre än åtta års skolutbildning, i socialgrupp IV 68 procent. Omvänt hade 77 procent av männen i socialgrupp I el— va års utbildning eller mer, i socialgrupp IV åtta procent. Författaren påpekar i sin summering bl. a. att den sociala bakgrun- den förutsäger också efterfrågan på utbild- ning, inte endast i fråga om individen själv utan också för hans barn. Den inverkar ock- så på deltagande i vuxenundervisning, hel- tid eller deltid, men i mindre utsträckning än i fråga om formell skolutbildning (s. 97).

Den sociala bakgrunden har i det redo- visade materialet visat sig mycket viktig för särskilt männens yrkesstatus. De som i tioårsåldem tillhörde den högsta socialgrup- pen hade vid 35 års ålder i genomsnitt hög- re yrkesstatus, hade oftare ledande positio- ner och högre inkomster samt var mer nöjda med sin ställning än medlemmar i andra grupper (s. 127).

Det visade sig också, att uppnådd utbild- ningsnivå (utbildningstidens längd) hade ett närmare samband med social bakgrund än med intelligensen, mätt med ett grupptest eller med lärares skattning. Av särskilt in- tresse är att social bakgrund tenderade att vara närmare relaterad till den vuxnes in- komst än antalet skolår eller intelligenskvot (s. 145 ff). Enbart variationen i utbildnings- tid kan således inte förklara inkomstskillna— der.

För gymnasieutredningens räkning sökte Hörnqvist och Grahm med hjälp av om- fattande enkäter belysa valsituationerna i samband med gymnasieutbildning (Vägen genom gymnasiet, SOU 1963: 15). De fann bl. a. att faderns utbildning visar ett klart samband med övergången till gymnasiala studier. Särskilt mycket betyder föräldrar- nas bildningsgrad för val av gymnasium i fråga om elever vilkas betygsnivå ligger lågt.

Man har anledning att fråga, hur skolre- formerna inverkat på de sociala urvalsme- kanismerna. Som påpekats ovan har genom grundskolans införande en selektionspunkt (vid övergång folkskola—realskola) bortfal- lit. Det avgörande utbildningsvalet ligger se- nast vid grundskolans slut.

Redan vid den första punkt, där de facto ett val mellan teoretisk och praktisk inrikt- ning i studierna görs vid övergången mel- lan årskurs 6 och årskurs 7 i grundskolan visar sig barn från socialgrupp III i be- tydligt mindre utsträckning än barn från högre socialgrupper välja en mer teoretisk inriktning. Detta val blir sedan avgörande för möjligheterna att vinna inträde i gym- nasiet, eftersom härför krävs grundskole- kurs i två språk samt s.k. särskild (svåra- re) kurs i engelska och matematik. Tabel-

Tabell 12. Procentuella andelen elever från respektive socialgrupp vid olika nivåer under vägen mot gymnasiet.

Socialgrupp Nivå I II III Årskurs 7 88 67 46 » 8 90 65 42 » 9 88 59 36 Behöriga 87 58 3 3 Sökande 76 43 22 Intagna 62 32 17

len ovan grundas på resultat av Janssons och Ljungs ovannämnda undersökning, i vilken över 3 600 elever, som befann sig i årskurs 9 läsåret 1965/ 66 (Västernorr- lands län) följts genom högstadiet och gym- nasiet. I tabellen redovisas den procentuel- la andel av eleverna i olika socialgrupper som valt särskild kurs i engelska och ma- tematik i årskurserna 7, 8 och 9. Eftersom dessa i regel också valt två språk särredo- visas inte detta senare val. Dessutom har angivits den procentuella andelen av samt— liga elever från respektive socialgrupp som är behörig, som har sökt och som har blivit intagen i gymnasiet.

Skillnaderna i kursval är som synes myc- ket stora mellan de olika socialgrupperna. Hela 88 procent av eleverna i socialgrupp I väljer svår kurs i matematik och engelska, medan motsvarande värde är 46 procent för socialgrupp III.

Redan i slutet av årskurs 6 har således över hälften av eleverna i socialgrupp III i praktiken förverkat möjligheten till gym- nasiestudier. Det finns visserligen möjlig- heter att under högstadietiden göra över- gång från lätt till svår kurs. Den andel av eleverna från socialgrupp III som utnyttjar denna möjlighet är dock så liten att man kan bortse från den i detta sammanhang.

Betraktar vi vad som händer från årskurs 7 och fram till slutet av årskurs 9, då be- hörigheten för gymnasiestudier fastställs, så finner vi att socialgrupp I under denna period knappast har någon avtappning alls av elever under vägen mot gymnasiet. So- cialgrupperna II och III har däremot un-

der denna period en stor avtappning. Vi kan vidare konstatera att andelen intagna av de behöriga är störst för socialgrupp I.

Den största delen av skillnaden mellan socialgrupperna beträffande andelen kom- mande gymnasieelever uppkommer dock re- dan vid kursvalet i årskurs 6.

Både KU:s egna undersökningar och de som utförs av 1968 års utbildningsutredning (U 68) visar, att valet av studieväg efter grundskolan, dvs. val mellan olika studievä— gar, är starkt beroende av sociala faktorer. De nämnda undersökningarna redovisas i kapitel 10.

Olika undersökningar har klarlagt den ojämna socialgruppsfördelningen bland de studerande i den högre utbildningen, alltså slutsteget i selektionsproceduren på utbild- ningsområdet (jfr med Gesser ovan). En undersökning av nyinskrivna studenter vid olika lärosäten höstterminerna 1964—1967 har utförts av sociologiska institutionen i Lund på uppdrag av SFS och TCO (Stu— dentekonomiska undersökningen 1968). So- cialgruppsfördelningen, efter faderns social- grupp, var för studerande vid de filosofiska fakulteterna samt vid tekniska högskolan, karolinska institutet och socialhögskolan i Stockholm följande (i relativa tal).

Social grupp I II III Summa Procenttal 31 51 18 100

Den andel av samtliga nittonåringar inom var och en av olika socialgrupper, som höst- terminen 1967 skrevs in vid universitet och högskolor, var enligt Studentekonomis- ka undersökningen följande.

Socialgrupp I II III Procenttal 63 23 8

Inom den högre utbildningen finns en of- ta framträdande skillnad i fråga om social- gruppsfördelning mellan spärrad och ospär- rad utbildning. Uppgifter härom redovisas i kapitel 12 (jfr ovan om de studerande i naturvetenskaplig tillvalsgrupp i gymnasiet).

Sammanfattningsvis kan konstateras, att selektionen till högre utbildning inte är en händelse som äger rum vid själva behörig- hetsförklaringen eller det formella urvals-

förfarandet, d_vs. vid antagningen. Långt dessförinnan har, genom en gradvis skeende process, stora grupper avskilts från dem som kan ställa upp i konkurrensen. Till sociala faktorer kopplade önskemål om olika slags utbildning torde också spela en inte oväsent- lig roll. Resultatet av alla formella och in— formella, avsiktliga och oavsiktliga urvals- processer är bl. a. att studerande från famil- jer i lägre socialgrupper är underrepresen- terade i högre utbildning, särskilt spärrad sådan.

7.3 Sociala konsekvenser av kompetens- regler

Kompetenssystemets struktur får konsekven- ser för den sociala sammansättningen av stu- derandegrupperna i högre utbildning. En konsekvens av behörighetsreglerna är, att vissa socialgrupper kan automatiskt miss- gynnas av reglerna, nämligen om dessa innebär krav på viss skolutbildning, t. ex. gymnasium, som förekommer i olika ut- sträckning inom olika sociala skikt. Denna olikhet i rekrytering kan endast till en del återföras på olikheter mellan socialgrup— perna i genomsnittliga studieförutsättningar.

En mer subtil inverkan på rekrytering av sökande med olika social bakgrund kan emellertid urvalsreglerna ha. Det är under vissa omständigheter inte betydelselöst för antagningens effekter i fråga om de an- tagnas sociala bakgrund vilket urvalsinstru- ment som används.

Det i vårt land vanligaste urvalsinstrumen— tet är skolbetyget. Ett antal undersökningar av olika ålder visar övertygande sambandet mellan social bakgrund och betygsnivå. Hörnqvist och Svensson gjorde 1961 en nu- dersökning i årskurs 6 av den obligatoriska skolan, varvid de lät eleverna undergå ett begåvningsprov och sedan jämförde skolbe- tygen med provresultaten. De indelade där— vid eleverna efter faderns yrke och utbild- ning i sex socialgrupper (A—F). Totalt om- fattade undersökningen över 9000 elever. Man fann, att den betygsnivå man kunde förvänta hos eleverna enligt begåvningspro- ven, ibland överskreds, ibland ej uppnåd—

medelvärden.

Socialgrupp A B

Pojkar + 45 + 28 Flickor + 42 + 27

des. Denna variation visade sig ha samband med elevernas soCialgruppstillhörighet enligt tabell 13 ovan (efter Hämqvist—Svensson, Social bakgrund, skolprestation och utbild- ningsval i Det differentierade samhället).

A är den högsta gruppen, E den lägsta (F är ej klassificerbara individer, totalt 408). Som synes har de högre grupperna betydligt bättre skolresultat än som motsvaras av de- ras begåvning. Omvänt har E, den lägsta gruppen, sämre resultat än begåvningspro- ven ger anledning att förvänta. Motsvaran- de men något mindre skillnader förelåg mel- lan begåvningsprov och standardiserade kunskapsprov.

Författarna diskuterar sina resultat och anför bl. a.: »De här redovisade resultaten demonstrerar på ett uttryckligt sätt samban- det mellan socialgrupp och skolprestation även när en sådan redan i hög grad social influerad variabel som poäng på begåvnings- prov hålls under kontroll ———. Detta re- sultat är i och för sig varken nytt eller ovän- tat.»

I skolsituationen synes alltså barn från hem, där föräldrarna har god utbildning, ha möjligheter att få högre betyg än lika begåvade men i sin hemmiljö mindre gyn- nade barn. Forskningen har visat, att hem— met och den övriga sociala miljön har stark inverkan på barnens utvecklingstakt redan under de första levnadsåren. Gustaf Jons- son har (Delinquent Boys, Their Parents and Grandparents) sålunda givit data om de kraftiga och långt fram i livet verksamma negativa effekterna på både social, emotio- nell och intellektuell utveckling av ogynn— samma hemmiljöer.

Genom det svenska reformarbetet inom utbildning, socialpolitik och andra områden har de ekonomiska spärrarna för tillträde till

Tabell 13. Ditferensen i procent mellan funna och enligt begåvningsprov väntade betygs-

C D E F

+ 7 3 ——1 2 ——21 + 6 + 21 —l 5 —28

högre utbildning fått allt mindre betydelse. Det har dock visat sig, att även andra fak- torer än de rent ekonomiska har stor be- tydelse för individens fortsatta utveckling och för utbildningsvalet. Hem, där för- äldrarna har god utbildning och intellek- tuellt betonade yrken, är i genomsnitt mer utvecklande för barnen. Detta gäller även vid lika ekonomiska villkor. Redan under förskolåldern ger dessa hem, i förhållande till mindre gynnade sådana, genom ofta mer stimulerande samvaro med barnen och till— gång till lämpliga leksaker, böcker m.m., barnen t.ex. större allmänorientering och ordförråd samt främjar en mer gynnsam intellektuell utveckling. Denna föräldra- grupp är ofta mer aktiv för att få in sina barn i lekskola. Under barnens skoltid vi— sar dessa föräldrar vanligen större intres- se för barnens skolgång än andra hem, del— tar mer i föräldramöten, tar oftare kontakt med lärarna och hjälper barnen mer med deras hemuppgifter. Under samvaron i hem- met befordras även i fortsättningen barnens intellektuella utveckling genom att föräld— rarna har mer att bjuda sina barn i form av berikande samtal, läsning osv. Tenderar bar- nen att sluta skolan eller misslyckas med sina studier, ingriper föräldrarna i sådana hem med större kraft och resurser än and- ra föräldragrupper i regel kan göra. Detta gör sig gällande även när de olika valen av utbildningsväg skall göras, från valet av ämnen i årskurs 7 och senare val.

7.4 De sociala faktorernas stabilitet

Ett drag i de ovannämnda sociala faktorer— nas funktioner är deras ofta förhållandevis stora stabilitet. Studentekonomiska under— sökningen 1968 redovisar (s. 123 ff) för

Läsår 1956/57 1961/62 1963/64 Höstterminen 1967

Procenttal 15 15

16 19

______________________.___________————-—_——

olika tidpunkter den procentuella andelen nybörjare vid universitet vilkas fäder tillhör socialgrupp III eller yrkesgruppen arbetare. Uppgifterna för tidigare år har hämtats ur Högre studier 1956/ 57 respektive 1961/ 62 (SCB). I stort sett sammanfaller SCB:s be- teckning arbetare med undersökningens so- cialgrupp III. Andelen nyinskrivna med ur- sprungsbeteckningen socialgrupp III eller ar- betare är för olika år enligt ovan (reserva- tion från undersökningsledningens sida för mindre metodskillnader mellan SCB och stu- dentekonomiska undersökningen).

Som ytterligare jämförelse kan nämnas att år 1947 kom ungefär åtta procent av de nyinskrivna vid universiteten från arbe— tarhem och 1953 ca tolv procent (Studie— sociala utredningen II, s. 56).

Andelen nyinskrivna från socialgrupp IIl (motsvarande) har alltså mer än fördubb- lats under de två årtiondena mellan 1947 och 1967 men ökat med endast fyra pro- cent under tioårsperioden 1957/1967. Det återstår att se, vilken inverkan den fort- satta utbyggnaden av den gymnasiala ut- bildningen kan komma att få på något läng- re sikt. Denna inverkan kan komma att bli mycket begränsad, om man inte skapar sådana behörighetsregler som gör det avse- värt lättare än nu för studielämpade utan formell gymnasieskolning att vinna tillträde till högre utbildning. Därigenom kan man häva följderna av det utbildningsval som sker vid grundskolans slut.

De sociala faktorernas tidsmässiga stabi- litet motsvaras av deras geografiska allmän- giltighet. Internationella översikter och un- dersökningar ger i stort sett samma bild som i Sverige av rekryteringen till fortsat- ta studier i fråga om den sociala bakgrun— dens inverkan.

Till en konferens 1967 med europeiska utbildningsministrar sammanställde Unesco en del material, däribland en översikt kal- lad Access to Higher Education from the Point of View of the Social, Economic and

Cultural Origins of Students. I denna läm- nas uppgifter om den sociala rekryteringen till högre undervisning i en rad stater. Det skulle föra för långt att här återge denna omfattande statistik. Unescoskriften sam- manfattar emellertid framställningen på föl- jande sätt. , Socialt ursprung är fortfarande orsak til betydande olikheter i utbildningsmöjlighe- ter. I europeiska länder är oftast det soci- ala mönstret för rekrytering till undervis- ning på olika nivåer vitt skilt från befolk- ningens sociala sammansättning. Denna av- vikelse är mer utpräglad på högre utbild— ningsnivåer. Även om ekonomiska faktorer är mycket viktiga i sammanhanget, är den kulturella faktorn (föräldrarhemmets kul- tumivå, särskilt faderns utbildning) avgör- ande vid lika stora inkomster i olika famil- jer. Den sociala bakgrunden är mycket in- flytelserik också i förhållande till studie— framgång. Frågan om tillträde till högre utbildning är avgjord långt innan eleven uppnår inträdesåldern (se även kapitel 3). I den ovannämnda översikten uppges att i de socialistiska staterna i Europa antalet arbetarbarn i den högre undervisningen sy- nes motsvara arbetarnas andel av befolk- ningen. Detta motsägs dock av uppgifter från annat håll. I Comparative Education Review, oktober 1968, uppges i fråga om Sovjetunionen att vid valen till utbildning efter årskurs 8 önskemålen om fortsatta stu- dier eller inträde i arbetslivet fördelar sig, efter föräldrarnas yrken och utbildningsni- vå. Endast en tredjedel av arbetarbarnen vill gå över till den teoretiska årskurs 9 i gymnasieskolan. Barn till så kallade spe- cialister däremot föredrar denna utbildning eller tekniska skolor, men ytterst få vill ha ren yrkesutbildning eller yrkesarbete. Av barn till föräldrar med låg utbildning vill endast vart fjärde gå till gymnasieskolan, men nära 75 procent söker sig dit, då för- äldrarnas utbildning är hög. Den successi- va selektionen förekommer även i Sovjet.

Arbetarbarnens andel av årskurs 8 utgör nära två tredjedelar av elevantalet men i årskurs ll endast ungefär en tredjedel. I gymnasieskolans avslutningsklass vill 80—90 procent av eleverna gå vidare till högre ut- bildning. Av de s. k. specialisternas barn vil- le 93 procent ha högre utbildning, av arbe- tarnas barn omkring 83 procent. Av hela specialistgruppen lyckades 82 procent vinna inträde i högre utbildning men endast ca 50 procent av arbetargruppen.

7.5 Utbildningssocihl debatt

Under senare år har sociala frågor inom utbildningsområdet livligt uppmärksammats i den allmänna debatten. Några av de mer uppmärksammade frågorna i denna diskus- sion är av intresse för KU:s arbete, varför delar av den utbildningspolitiska debatten summariskt redovisas här.

Varje debatt om utjämning mellan olika grupper i samhället, ett ofta återkommande diskussionsämne, kommer som regel in på utbildningsfrågorna. Startmöjligheterna i ar- betslivet, löneutveckling m.m. är med da- gens utbildningsstruktur, menar man, till mycket stor del en fråga om utbildning. Utbildningsprivilegier kan ses som en vik- tig faktor för inkomst— och maktfördelning bland medborgarna.

Kompetensfrågorna har därvid spelat en inte oviktig roll. Bl. a. har det påpekats att, om den högre utbildningen öppnas för vä- sentligt större grupper från skolan än i dag, de sociala faktorernas genomslagskraft minskar.

En faktor av betydelse för de senaste årens utbildningspolitiska debatt är en i viss mån ändrad syn på begåvningens natur. Man har tidigare i stort sett förutsatt, att varje individ föds med så att säga en given kvantitet begåvning. Om man avlägsnar yttre, formella hinder av t. ex. ekonomisk, geografisk och social natur skulle var och en kunna förverkliga sig själv. Det har emel- lertid, på grundval av forskning under de senaste tio till femton åren, utformats en nyare syn, enligt vilken begåvningen påver- kas av miljön.

»Den mer radikala syn på jämlikheten som följer ur forskning och erfarenheter från senare år innebär, att det gäller att inte bara skapa jämlikhet i tillfällen att förvärva de kunskaper som en viss begåvningsnivå berättigar till utan också större jämlikhet i tillfällen att i förskola och skola förvärva begåvning. Denna är till vä- sentlig del bestämd redan innan barnet börjar den reguljära skolan och fortsätter även där- efter att starkt influeras av sociala krafter som verkar utanför denna. Den policy som följer av detta konstaterande är att samhället söker främja barnets intellektuella växt med åtgärder som supplerar dem som familjen vidtar. I de fall familjen är indifferent eller rentav mot- ståndare till samhällets åtgärder kan det rentav bli fråga om att vidta dessa i opposition mot familjen» (Husén, Varför lyckas vi olika med utbildning? Folkuniversitetet 1970:3).

Ett grundläggande problem i den diskus- sion som förts i debatten om utbildning och sociala faktorer är frågan om vad som skall avses med lika möjligheter (jämlikhet) i ut- bildningshänseende. Skall därmed avses lika startmöjligheter? Man har menat att förut- sättningarna växlar så starkt mellan indivi- derna att enbart likhet i startmöjligheter inte räcker. Man borde i stället kompensera de socialt svaga och bereda dem som miss- lyckats återkommande, nya möjligheter. Alla kan således inte behandlas lika, om man vill tillgodose kravet på social rättvisa.

Med utgångspunkt i att individen tidigt blir präglad av sin familjebakgrund har för- skolans roll kommit att uppmärksammas mer än förut. Därmed har också rests ett krav på en allmän förskola, som skulle ge barnen en god start inför grundskolan och medverka till att utjämna skillnader som är betingade av arv och miljö. Inom 1968 års bamstugeutredning behandlas bl. a. frågan om en mer allmän lekskoleverksamhet. I ut- redningsdirektiven heter det bl. a.: »De barn som kommer från en stimulansfattig miljö är ofta handikappade i jämförelse med de barn som växt upp i en emotionellt och kulturellt mer stimulerande miljö. En tids vistelse i lekskola eller daghem är därför av särskild betydelse för de förstnämnda barnen.»

Sociala och ekonomiska skillnader mellan olika grupper i samhället kan ge en sådan regional gruppering i t.ex. ett stadssam-

hälle att en socialgrupp kan dominera bland eleverna i en skola men vara starkt under— representerad i en annan. Av docent Ha- rald Swedner ledda undersökningar av grundskolans sociala rekrytering, främst i Malmö, har gett stoff till en diskussion om viss »social segregation» i skolan, som kan uppstå även i en för alla barn gemensam, obligatorisk skola. Även andra undersök- ningar pekar i samma riktning. Studiemo- tivationen kan bli lägre än annorstädes i skolenheter och klasser, där elevernas för- äldrar vanligen inte bedrivit studier utöver folkskola, dvs. i praktiken klasser med barn från socialgrupp III. Sådana elever skulle således kunna bli mindre benägna att skaffa sig utbildning som kräver en kraftig arbets- insats i skolan. Dessutom föreligger risk för isolering mellan olika sociala grupper, om dessa grupper hålls åtskilda i skolan. Vi har här att göra med icke avsedda effekter av en icke tillräckligt genomtänkt bostadspoli- tik.

En livlig debatt har ägt rum kring vuxen- utbildningsfrågor. En sammanfattning i prop. 1970: 35 (angående ökat stöd till vux- enutbildning) av debatten refereras här ne- dan.

Speciellt intresse har ägnats frågan om de vuxnas möjligheter att tillgodogöra sig ut- bildningsutbudet. Spärrar av ekonomisk, geografisk, social eller socialpsykologisk na- tur kan lägga hinder i vägen för vuxnas studier. I många debattinlägg har kraftigt betonats, att en utbildningspolitik med syfte att utjämna skillnader i förmåner mellan olika grupper i hög grad måste gälla de vuxnas utbildning, främst därför att en ut- bildningsklyfta uppstått mellan vuxna och ungdom.

LO:s arbetsgrupp för vuxenutbildnings- frågor (LOVUX) har understrukit att de stora skillnader som i dag råder mellan olika grupper i samhället måste arbetas bort. Vuxenutbildningen bör bl. a. ha till uppgift att öka medborgarnas sociala medvetenhet och skapa ett opinionstryck för en utveck- ling mot ökad jämlikhet och social rättvisa. De lågutbildade måste ges prioritet i vux- enutbildningen. Denna måste engagera de

sämst ställda grupperna som står inför många och svåröverkomliga studiehinder.

I propositionen återges också ett reform— förslag från LO och ABF om uppsökande studieverksamhet bland underutbildade vuxna (se kapitel 5).

7.6 Slutsatser för KU :s arbete

De sociala faktorernas inverkan på utbild— ningsval och urvalsförfaranden måste uppen- barligen väsentligen påverka konstruktionen av ett nytt kompetenssystem.

Att socialt betingade mekanismer verkar i snart sagt varje behörighets- och urvals— system ger vid handen, att kompetensfrå- gor inte kan lösas enbart som tekniska pro- blem. Kompetensreglerna styr övergången från det ena utbildningsområdet till det and- ra och har därvid en social funktion lik- som utbildningsväsendet självt har en sådan funktion bland andra.

De tekniska problem, som särskilt i fråga om urval i trängre mening (urval bland be— höriga sökande till spärrad utbildning) är av stor betydelse i kompetenssystemet, måste hanteras under hänsynstagande till de bi- effekter urvalsregler kan ha och som ovan framhållits. Så t.ex. kan ett urvalsinstru- ment under vissa betingelser ge fördelar till vissa grupper av sökande och missgynna andra med annan social bakgrund. Möjlig- heterna att på kort sikt helt undvika så— dana bieffekter torde dock vara begränsade.

Av stor betydelse i detta sammanhang är den tidpunkt i utbildningssystemet, dvs. den ålder, vid vilken det avgörande utbildnings- valet görs. Den allmänna regeln är, att vid en tidig differentiering på behörighetsgivan— de och icke behörighetsgivande vägar stort utrymme ges åt inverkan av sociala fakto- rer, så att uppdelningen av en årskull på olika vägar i inte ringa utsträckning följer de gränser som bildas av hemmens allmän- na utbildningsstandard m.m. Dessa för- hållanden understryker vad som ovan be- tonats, nämligen att det är angeläget att an— lägga en helhetssyn på gymnasieskolan, ock— så vad behörighetsfrågorna beträffar.

För mycket stora grupper, nämligen de

vuxna, är den socialt betingade selektionen något som redan ägt rum i ett äldre utbild- ningssystem. Flertalet vuxna har fått be— tydligt kortare utbildning än som är fallet med majoriteten av dagens ungdom, sär- skilt efter införandet av den integrerade gymnasieskolan. För dessa vuxna föreligger behov av kompetensregler som i viss mening kompenserar dem för att de under en tid med mindre utbyggt skolväsen inte genom— gått behörighetsgivande utbildning.

Möjligheter till högre utbildning för be- tydligt större grupper än i dag kan verk— samt bidra till en ökad social rörlighet mel- lan olika grupper i samhället. Detta gäller både vuxenutbildningen och ungdomsutbild- ningen. Kompetensreglerna kan spela en be— tydelsefull roll genom att bryta ner sådana hinder som, utan att vara sakligt grundade, står i vägen för grupper och enskilda i de— ras strävan att förbättra sin utbildning.

l l

8. Den tekniska bakgrunden till ett nytt

kompetenssystem

8.1 Behörighet till högre studier 8.1.1 Allmänt

Den högre utbildningen måste i fråga om innehåll och form anpassas till de kunska- per den studerande förväntas ha vid ut- bildningens början. Den högre utbildning- en blir därför beroende av det mål som gäller för underliggande studier. I syfte att skapa klarhet och enhetlighet i högre stu— dier har man som villkor för tillträde till högre utbildning avkrävt de utbildningssö— kande dokumentation (i regel skolbetyg) på att deras kunskaper når en viss nivå och har en viss struktur. Det kan i och för sig ifrågasättas om detta är nödvändigt. En teo- retisk möjlighet vore att låta var och en som önskar påbörja högre studier göra det- ta, varefter ett urval efter en tid finge ske efter de resultat som ådagaläggs av de stu- derande i utbildningens början. Detta för- farande stöter emellertid på ett antal prak— tiska, planeringstekniska och organisatoris- ka problem i fråga om lärare, lokaler o.d. Men även principiellt kan det ifrågasät— tas om denna väg är lämplig. Bl.a. kan den leda till ett utkuggande som kan te sig godtyckligt för den enskilde, eftersom det kan framstå som grundat på tillfälliga iakttagelser. Därvid uppstår samtidigt risk för att man i den högre utbildningen bort- ser från eller inte upptäcker individuella behov och särpräglade begåvningar. Det kan vidare heller inte — och detta är kanske den

tyngst vägande invändningen — vara ratio- nellt eller riktigt att låta den högre ut- bildningen på detta sätt från sina snävare utgångspunkter utvärdera den verksamhet som bedrivs i den underliggande utbildning- en med dess vidare och bredare mål. Risken för en icke avsedd och ej önskvärd mål- förskjutning för den underliggande skolfor— men vore då vidare uppenbar.

Redan i 1695 års skolordning stadgades det, att »ingen må släppas ur gymnasiet och sändas till akademien med mindre han är vorden noga examinerad både på den orten, dädan han sig förfoga vill, och jäm— väl på den andra, dit han ankommer». Därmed var inte bara studentexamen in- rättad utan också behörigheten för högre studier definierad. Ända till 1863 avlades studentexamen vid universiteten. I form av avslutande gymnasial prövning ägde stu- dentexamen rum första gången 1864, då 81 abiturienter godkändes. Sista gången (med undantag för vissa privatister m. fl.) var våren 1968, då över 26000 abituri- enter examinerades.

Kännetecknande för studentexamen, som för övrigt kallades mogenhetsexamen till 1905, var uppdelningen i skriftlig och munt- lig prövning samt central kontroll genom särskilda censorer. Dessa deltog i besluten om själva examen, dvs. om den studerande skulle godkännas eller underkännas. Där— emot sattes de enskilda betygen på de i examen ingående ämnena ensamt av de un-

dervisande lärarna. En uppgift för censo— rema, vilka länge vanligen kom från uni- versiteten, var att se till, att de examinera- de hade ett acceptabelt kunskapsmått för akademiska studier.

Behörighet är ett antingen—eller—problem, en fråga om »godkänd» eller »underkänd». Så länge de gymnasiala studierna hade som huvuduppgift att förbereda för akademiska studier, var behörighetsproblemet också föga komplicerat. Men sedermera har det gymnasiala skolstadiets olika former ut- vecklat en rad egna fristående mål, sam- tidigt som de högre studierna vidgats och differentierats till att omfatta mycket mer än akademiska studier. Allt detta gör att även begreppet behörighet för högre studier fått omprövas. Till detta kommer att för- värvandet av behörigheten som sådan nu- mera ofta endast är ett av flera steg vid den studerandes övergång från lägre till högre studier. Som nya steg tillkommer merit— värdering och urval.

Studentexamensbetygen har i den nya gymnasieskolan ersatts med graderade slut- betyg utan inblandning av begreppen god- känd och underkänd. Helt kompromisslöst har dock studentexamen inte försvunnit, vil- ket tagit sig uttryck i den provisoriskt gäl— lande regeln, att genomgånget treårigt gym- nasium inte berättigar till fortsatta studier vid universitet och högskolor på samma sätt som avlagd studentexamen med mind- re än att medelbetyget är lägst 2,3.

8.1.2 Tekniska problem

Vilka vägar finns det då att dokumentera er- forderlig grund för högre utbildning, dvs. behörighet för högre studier?

Som redan nämnts är avlagd examen det traditionella behörighetsbeviset. Denna exa- men utgör den formella garantin för att ve- derbörande uppfyller uppställda krav, dvs. når över den gräns inom stipulerade om— råden som markerar lägsta acceptabla ni- vå.

Examen är i detta avseende att likställa med ett certifikat eller en studielegitima- tion. Som sådan behöver den inte ange en

gradering av slutresultatet i bättre eller säm- re.

Examensbetygets nutida ersättare är det gymnasiala slutbetyget. Skillnaden mellan detta och det tidigare examensbetyget är av väsentligen teoretiskt intresse. I prakti- ken har examens slopande varit av under- ordnad betydelse (jfr vad ovan sagts om 2,3-gränsen). De stora problemen gäller nu oftare att åstadkomma ett urval bland be— höriga sökande än att avgöra vilka som är behöriga.

Ett slutbetyg kan numera, inom vuxen- utbildningen, förvärvas genom särskild pröv- ning, som i regel genomförs successivt och ämnesvis i en serie enskilda ämnen. Denna behörighet, som här kan sägas represente— ra en tredje form vid sidan av examen och slutbetyg i skolan, skiljer sig från den när- mast föregående endast i det sätt på vilket den förvärvas.

Ett fjärde sätt att dokumentera behö- righet för högre utbildning utgör de psyko- logiska testen och andra objektiva prov, som blivit i någon form utprövade innan de används.

Test i syfte att pröva behörigheten till högre studier bör rimligtvis avse vad som i andra sammanhang anses konstituera den- na behörighet. Ett sådant test måste alltså mäta i stort sett detsamma som ett skol— betyg. Det rör sig sålunda här främst om kunskapstest och studielämplighetstest.

Andra test såsom anlagstest, intressetest, attitydtest, sociometriska test och karak- tcrologiska test är utan tvivel av betydelse för att förutse senare studieframgång, men som behörighetstest kan dessa inte fylla samma uppgift som kunskaps- och studie- lämplighetstesten.

Examina, slutbetyg och test i den me- ning de beskrivits ovan syftar alla till att garantera, att individen i fråga besitter vis— sa för fortsatta studier nödiga kunskaper och färdigheter. En femte och principiellt avvikande form av behörighet har introdu- cerats genom den av Kungl. Maj:t beslutade möjligheten för envar, som är lägst 25 år och under minst fem år haft praktiskt ar- bete, att oavsett avlagda examina och full-

gjorda prov bedriva vissa. högre studier (försök enligt KU:s förslag). Här gäller så- ledes, att ålder och erfarenhet som allmän behörighet för vissa högre studier likställs med eller ersätter definierade kunskaper och färdigheter. Anordningen i fråga inne- bär en bedömning, att den som under av- sevärd tid arbetat i en verksamhet förvär- vat en så betydande kringsyn och sådan för- måga till eget arbete, liksom samverkan med andra människor, att detta kan väsentligen ersätta den allmänna utbildning som en skolmässig examen e. d. avses garantera. Vidare kan med viss sannolikhet förut- sättas, att av dem som uppfyller de två vill- koren endast de övergår från arbete till stu- dier, som har tillräckliga intellektuella och viljemässiga förutsättningar för framgångs— rika studier.

Denna utveckling, innebärande att test- mässigt fastställda allmänna förutsättning- ar eller rent av erfarenhet av praktiskt ar- bete ersätter rigorösa examenskrav, kan i och för sig ses som en uttunning av behö- righetsbegreppet. Emellertid har den for- mella behörigheten, så t. ex. i kungörelsen SFS 1967:450, uppdelats på två kompo- nenter, allmän och särskild behörighet. De former som ovan diskuterats för dokumen- tation av behörighet gäller endast den all- männa behörigheten. Till denna läggs i väx- lande utsträckning särskilda krav på behö- righet (förkunskapskrav i vissa ämnen m.m.), vilka avses ge garanti för att den studerande har tillräckliga kunskaper i för de avsedda studierna erforderliga ämnen.

8.2 Underlaget för meritvärdering 8.2.1 Inledning

Då en utbildning är spärrad, dvs. då an- talet studieplatser är begränsat, räcker det vanligen inte med att ha formell allmän och särskild behörighet till högre studier. De behöriga sökandena är ofta fler än det antal utbildningsplatser som står till buds. I dessa fall gäller det att finna en form för urval av dem som söker till ifrågava- rande utbildning. Grunden för ett sådant

urval, i regel en graderad rangordning, ut- gör meritvärderingen, dvs. ett i kvantitati— va termer givet uttryck för den sökandes ådagalagda formella förutsättningar för framgång i högre studier.

Meritvärderingen kan grundas på ett un- derlag, som utgörs av mätningar eller rang— ordning utförda med vissa instrument, ur- valsinstrument, t. ex. skolbetyg eller studie- lämplighetsprov. Andra inslag i meritvär— deringsunderlaget kan vara t. ex. praktiskt arbete eller yrkeserfarenhet samt utbildning utöver den som ger behörighet.

Underförstått råder det alltså ett sam- band mellan meritvärde och senare fram- gång i högre studier. Högt meritvärde för- väntas innebära goda resultat, lågt merit- värde sämre resultat. Meritvärdet förutsätts alltså ha vad statistikem kallar prognostisk validitet.

Det är emellertid uppenbart att detta sam— band inte alltid föreligger. Den vid studier- nas början högt rangordnade hamnar inte sällan på lägre rangplats i slutresultaten och vice versa. Att sambandet inte är fullstän- digt är mindre oroväckande, så länge som de högre studierna fungerar programenligt. Avbrott och förseningar i de högre studier- na är emellertid indicier på att urvalet till de högre studierna kan ha varit grundat på en mindre giltig meritvärdering.

8.2.2 Betyg och meritvärdering

Skolbetyget, främst studentbetyget eller slut- betyget från gymnasiet, är det i Sverige nästan helt dominerande instrumentet vid urval till högre och annan utbildning. En- ligt i direktiven lämnat uppdrag har KU genomfört en omfattande genomgång och bearbetning av undersökningar rörande stu- dentbetygens prognosvärde m.m. ( SOU 1968:25 ). De slutsatser som kan dras av dessa undersökningar är bl.a., att det bäs- ta enskilda prognosinstrument för fram- gång i högre studier synes vara betygen från gymnasiet men att prov ofta inte kommer långt efter. En kombination av betyg och studielämplighetstest (urvalsprov) synes dock ge något säkrare prognos än enbart betyg. Hittills gjorda undersökningar av skolbe-

tygets samband med framgång i högre stu— dier har gjorts på betyg av den äldre typen. Hur de nya sifferbetygen fungerar i detta sammanhang kan visas först med tiden, men intet talar för att undersökningar av de nya betygens prognosvärde skulle märkbart rub— ba ovannämnda slutsats.

Ett villkor för att betygen skall kunna ligga till grund för meritvärdering är att betygen har god spridning över hela betyg— skalan. Den nya sifferskalan i gymnasiet har visat sig ge en större spridning än den gam- la bokstavskalan, trots att den förra är en- dast femgradig.

Betygen är dock behäftade med vissa svag- heter. Främst har dessa sin grund i oklar- het om vad betygen ytterst avser, kunska- pemas kvantitet eller kvalitet eller bådade- ra. Enkla färdigheter och reproducerbart faktakunnande är förhållandevis lätta att betygsätta. Svårare blir det när resultaten avser tillämpning och problemlösning på högre kunskaps- och färdighetsnivåer.

För närvarande pågår en mycket livlig diskussion om betygen, där många ifråga- sätter betygsättningens berättigande över hu- vud, de nuvarande betygsbestämmelsemas lämplighet, betygen som intagningsinstru- ment m.m. I brev 3.10.1969 har Kungl. Maj:t uppdragit åt skolöverstyrelsen att i sin fortsatta handläggning av betygsfrågan ingående utreda betygens verkningar i skolan samt att föreslå härav föranledda ändringar i betygsystemet och i skolans utvärdering av elevernas arbete. Efter ett tidigare förslag av SÖ har Kungl. Maj:t be- slutat, att antalet betygsgivningstillfällen i grundskolan skall reduceras från läsåret 1970/71, så att betyg i grundskolans sju första årskurser ges endast vid vårterminens slut i årskurserna 3, 6 och 7. SÖ har också beslutat att med början läsåret 1970/71 be- tyg ej skall ges för höstterminen i årskurs 1 av gymnasium och fackskola samt för höstterminen i årskurs 2 av gymnasiet.

8.2.3 Test och meritvärdering

Test visade sig i KU:s ovannämnda inven- tering av undersökningar rörande studie-

prognos och studieframgång ha ofta nästan samma prognosvärde som betygen. De test man hittills funnit bäst som förutsägare av studieframgång (prediktorer) är av typ all— männa studielämplighetsprov. Detta är ock- så ett av skälen till att KU i sina försök att finna ett mer allmängiltigt komplement till betygen, som grund för meritvärdering och urval, föreslagit försök med instrument av just detta slag. Prov som mäter kursbundna kunskaper på samma sätt som skolans be- tyg får för Övrigt, enligt direktiven, ej an- vändas som urvalsinstrument.

Naturligt nog är testen mindre kända av allmänheten än betygen. Därav följer, att testen ofta betraktas med en blandning av misstro och övertro. Vid tillfällen, då man finner betygen bristfälliga som grund för meritvärdering och urval, framhålls ofta test som ett bättre alternativ. Testen har sin styrka i att de är objektiva och ger en pålitlig mätning. Men paradoxalt nog kan just frånvaron av subjektiva bedömnings- inslag leda till att testens prognosvärde blir något lägre än betygens.

Tekniskt är testresultaten lätthanterliga som meritvärderingsinstrument. Hur test— resultat skall kombineras med andra me- riter och hur de skall vägas i relation till dessa, är dock en svår fråga.

Liksom prov av andra slag kan det för- utses att test av studielämplighetstyp in— verkar på de sökandes förberedelser. Vad beträffar återverkningarna på skolan kan betygsjäkt komma att ersättas av ansträng- ningar att förbereda sig för provet.

Genom urvalsprov koncentreras bedöm- ningen av den sökande till själva provtill— fället. På kort tid, kanske endast några tim— mar, producerar den sökande underlaget för en bedömning som kan, i utbildningshän- seende, bli avgörande för hans framtid. I detta hänseende har betygen och den kon- tinuerliga lärarskattningen (se nedan) ett för- steg framför testet i så måtto att de först— nämnda utvärderingama är utsträckta över lång tid, varför tillfälligheter vid en enda prövning inte blir avgörande.

Ett urvalsprov av typ studielämplighets- prov kan utvecklas även för de gymnasie—

skolutbildades del. Ett sådant prov förut- sätts då mäta någonting annat än betygen. En annan kompletterande metod vore att använda ett redan existerande intelligens— prov, eventuellt efter vissa modifieringar, eller att konstruera ett särskilt studielämp- lighetsprov speciellt anpassat för urvals— syften.

8.2.4 Lärarskattning av studielämplighet

Bl. a. på grund av betygens ovan antydda svagheter skulle man med visst fog kunna hävda, att skolan också skulle utvärdera ele- ven speciellt i termer av (framtida) studie- lämplighet utan direkt anknytning till sko- lans ämnen. Ytterligare ett instrument skul- le härigenom stå till förfogande vid urva- let. Läraren har unika observationsmöjlig— heter. En lärarskattning av studielämplighe— ten skulle kunna beräknas som ett medel- värde av samtliga lärares (klasskonferensens) skattningar. Det är då av värde, att de en— skilda bedömningarna är inbördes oberoen- de. De bör utföras enligt en definierad ska- la. Så långt möjligt bör studielämplighets— bedömningen vara skild från bedömningen av elevens kunskapsprov. Särskilt bör hän- syn tas till sådana kvaliteter som självstän— dighet, initiativförmåga, uthållighet och in- tresse.

Det är osäkert om ett sådant urvalsin- strument (lärarnas systematiserade men sub- jektiva skattningar) kan få högre prognos- värde än betygen. De negativa biverkning- arna i skolan, som är förknippade med ut- låtanden av denna art, har sin grund just i att de är subjektiva; lärare och elever upp— lever dem som osäkra. De bör troligen inte användas som enda urvalsinstrument utan tillsmmans med något annat instrument av mer objektiv natur, t. ex. betyg eller urvals- prov. De kan bara ges i skolan eftersom de kräver långvarig observation. Personer som gått andra vägar än via ungdomsskolan kan således i regel inte bedömas på detta sätt, ej heller sökande som genomgått skolan in- nan lärarskattningama införts. Detta kan försvåra möjligheterna att vid urvalet sam- manföra sökande av olika ålder i samma

bedömningsgrupp. Därtill kommer de svå- righeter, som orsakas av att elever flyttar mellan skolor, att lärare vid slutbedömning— en har undervisat endast kort tid i viss elev- grupp etc. Jämförbarheten mellan olika sko— lor kan vid en graderad lärarskattning bli ett svårhanterligt tekniskt problem.

8.2.5 Övriga instrument för meritvärdering

I KU:s specialbetänkande SOU 1968: 25 redovisas olika slag av urvalsinstrument utöver betyg m.m. På s. 73 f sammanfat— tas redovisningen på följande sätt.

Med test avses vanligen prov av objektiv karaktär, dvs. sådana som används först se- dan de utprovats och normaliserats. Skatt- ningar och intervjuer ger större utrymme för subjektiva värderingar än test. Innehålls- mässigt brukar man skilja på intelligenstest, studielämplighetstest, kunskapstest, anlags- test, intressetest, attitydtest, sociometriska test och personlighetstest. Dessa grupper kan helt eller delvis täcka varandra.

Tillgången på test av ovannämnda m.fl. slag, användbara och utprövade för urval till framför allt högre utbildning av mindre specialiserad art, är begränsad. Begränsning- en gäller också användbarheten som prog— nosinstrument.

Ett instrument eller en metod på grän- sen mellan objektiva test och subjektiva skattningar är intervjun. Denna kan vara styrd och utvärderas efter ett fast schema, vilket gör att den liknar ett test. Oftast är den emellertid mer informell och fri, just för att ge den information man går miste om i ett standardiserat förfarande. Det vanligas- te torde vara, att man först prövar de ut— bildningssökande med objektiva instrument, vanligen genom grupptestningar, och sedan med dessa som grund gör en intervju av mer obunden att för att på detta sätt nå ett sammanfattande slutomdöme. En kombina- tion av test och intervju har i vissa samman- hang, särskilt i fråga om mindre grupper, visat sig vara en användbar metod för me— ritvärdering.

Vid sidan av de egentliga prognosinstru— menten ligger sådana data som ofta an—

vänds vid meritvärdering och härrör från de meriter, som den sökande kan ha för- värvat utöver skolbetyget eller urvalsprovet. Sådana meriter är annan utbildning, praktisk erfarenhet 0. d.

8.2.6 Instrument för meritvärdering med hänsyn till yrkesprognos

De svårigheter som måste bemästras, när man skall utforma instrument som mäter yrkeslämplighet för yrken som kräver hög- re utbildning (motsvarande), är i stora drag följande.

a) Vilka är de specifika yrkeskriterierna? Till vilket slags verksamhet går den blivan- de teknikern eller läkaren? Utbildar sig den sistnämnde till specialist och i så fall av vil- ket slag? Blir han t. ex. provinsialläkare el- ler huvudsakligen forskare?

b) Hur definieras och mäts framgången i yrket som större eller mindre? Skall krite- riet vara inkomster, produktion av varor eller tjänster eller den enskildes tillfreds- ställelse i yrkesarbetet?

De urvalsprov, som i Sverige anordnas för uttagning av studerande till mer eller mind- re specifik högre yrkesutbildning, har en- dast sällan följts upp med avseende på framgång i yrkesverksamheten efter avslu- tad utbildning. Man har som kriterium i regel använt resultatet av yrkesutbildningen. Å andra sidan kan denna i vissa fall ligga mycket nära den blivande verksamheten i yrket, t. ex. i fråga om flygarutbildning.

I KU:s studie av prognosfaktorer (SOU 1968: 25) upptas ett antal test som används vid antagning till vissa yrkesutbildningar (of- ficersutbildning vid krigsmakten, teleingen- jörskurs och administrativ utbildning vid te- leverket, postassistentutbildning m.m.). Un- dersökningar av instrumentens prognosvärde har gjorts mot utbildningsresultatet, varvid dock bör märkas, att yrkesutbildning av här nämnda slag ofta avspeglar förhållandena inom yrket (jfr ovan). Testen är i allmän- het av intelligensprövande slag och mäter t. ex. verbal begåvning, logisk—induktiv be- gåvning, spatial begåvning och teknisk för— ståelse. Vidare har prövats skattning av för-

mågan att tillgodogöra sig teoretisk utbild- ning och, bl. a. vid journalisthögskola, lämp- lighetsbedömning (för journalistyrket) ge- nom intervju tillsammans med begåvnings- test och journalistiskt produktionsprov, även i detta fall med prognoskontroll gentemot studieresultat. Sådana personlighetsbedöm- ningar, grundade på test och intervjuförfa- randen, kan förbättra prognosen något, spe- ciellt om kriterierna på framgång ej enbart består i förmågan att bedriva teoretiska stu- dier. En förutsättning är dock att bedöm- ningsförfarandet noga förbereds och att kva- lificerad bedömarpersonal utnyttjas.

Både amerikanska och svenska erfaren- heter ger vid handen, att det för att på större bredd och med större säkerhet kunna förutsäga framgång för olika yrkesriktning- ar krävs mycket stora och långsiktiga forsk- ningsinsatser. En undersökning under led- ning av professor David Magnusson redovi- sas i KU:s specialbetänkande SOU 1970: 20 och leder bl. a. till denna slutsats.

Dessa svårigheter synes i hög grad gäl- la yrken, till vilka högre utbildning förbe— reder. I andra fall synes möjligheterna till yrkesprognos vara större, t. ex. i fråga om testningar avseende olika slag av industriellt arbete m. m.

Att generell lämplighet för ett yrke knap- past kan mätas med i dag existerande ur- valsinstrument innebär inte, att det skulle vara omöjligt att göra mätningar av psyko- teknisk natur, som visar bättre respektive sämre möjligheter hos den utbildningssökan- de att uppfylla vissa av de krav som yrket ställer på sina utövare. Detta gäller utbild— ningslinjer med speciella krav, t. ex. tand— läkare och tekniker av olika slag. Sålun- da har vid Umeå universitets pedagogiska institution försöksvis prövats ett instrument för att mäta, om manuella färdigheter hos de sökande till tandläkarutbildning är till- räckliga för studier till och verksamhet som tandläkare. Ett sådant prov har i stort sett negativ karaktär, dvs. gör det möjligt för antagningsmyndigheten att vid urvalet avskil- ja sökande som i ett eller annat avseende är olämpliga för viss yrkesutbildning och yrkesutövning. Det måste därvid vara fråga

om för yrket väsentliga krav som prövas, även om de inte täcker alla aspekter av yr- kesfordringama. Det är alltså fråga om en partiell mätning av yrkeslämpligheten.

8.3 Urvalet till högre utbildning

8.3.1 Urvalsgrunder

Vid urval till spärrad utbildning kan för- delningen av platser bland de behöriga sö- kandena ske efter olika principer och grun- der. Med principer menas här syftet med urvalet, vad beträffar studerandegruppemas sammansättning i olika avseenden. Vill man t. ex. ha en i vissa hänseenden enhetligt sammansatt studerandegrupp eller är rekry- tering från olika grupper av sökande att föredra? Dessa och andra frågor hör i det- ta sammanhang till principerna för urvalet.

Med urvalsgrunder avser KU här det un- derlag på vilket urvalet görs, t. ex., om ur- val sker på grundval av ett instrument för prognosurval eller med hänsyn också till andra faktorer.

Ett antal olika urvalsgrunder är i och för sig tänkbara. Den för denna diskussion viktigaste är faktorer som bedöms ha bety- delse för den framtida studie- eller yrkes- verksamheten. Prognosen kan således vara antingen långsiktig och avse den framtida yrkesverksamheten (yrkeslämpligheten) el- ler mer kortsiktig och enbart gälla de av- sedda studiema (studielämpligheten).

Urval med hänsyn till den avsedda ut- bildningen eller yrkesutövningen innebär att de behöriga sökandena grupperas (rangord- nas) efter sin förmodade lämplighet för stu- dierna respektive yrket. Lämplighet måste relateras till vissa kriterier som avser graden av framgång i utbildningen eller yrket.

Urval med hänsyn till studielämplighet är dels den sedan länge dominerande ur- valsprincipen (i den mån urvalet sker ef- ter en medveten prognosprincip), dels ock- så den utan all jämförelse bäst utforskade urvalsmetoden. Detta framgår av bl. a. KU:s specialbetänkande, SOU 1968:25 , som redo- visar ett omfattande material angående sam- bandet mellan olika urvalsinstrument (pre-

diktorer) och studieresultat i den högre ut- bildningen.

Att göra urvalet efter studielämplighet har en förhållandevis kort syftning. Det för samhälle och individ viktigaste är hur den utbildade fungerar i yrkeslivet. Efter studier- na skall flertalet av dem som antagits efter studielämplighet gå ut på arbetsmarknaden och börja en yrkesverksamhet som är livs— lång men, med ökande frekvens, kan vän- tas innebära ett eller flera yrkesbyten med mellanliggande utbildningsperioder.

Urval med hänsyn till yrkeslämplighet fö- rekommer i mycket ringa omfattning, vad antagningen till högre utbildning beträffar. Orsaken härtill är främst de tekniska svå- righeterna att göra ett sådant urval. I ännu högre grad än i fråga om studielämpligheten föreligger svårigheter att göra urvalet efter individuell lämplighet för ett visst yrke.

Begränsning av tillträdet till spärrad ut- bildning innebär alltid risk för att den en- skildes önskemål inte tillgodoses. I regel antas endast en del av de sökande. Åtskilli- ga sökande med stark motivation för den avsedda utbildningen riskerar att bli ställ- da utanför denna. Då stark motivation kan förutsättas vara av värde för senare fram- gång skulle det vara önskvärt att i någon ut- sträckning tillgodoräkna de sökande det in- tresse eller den motivation som de visar för den sökta utbildningen, antingen genom att man använder ett urvalsinstrument som mäter olika intressefaktorer eller genom att den sökande bereds tillfälle att aktivt visa sin motivation för den sökta utbildningen, t. ex. genom kompletterande studier eller ge- nom förvärvande av praktisk erfarenhet. Även den sökandes prioritering av olika, samtidigt sökta utbildningslinjer kan läggas till grund för ett urval som tar hänsyn till motivationen, varvid ett högt prioriterat al- temativ sannolikt är ett uttryck för högre motivation än ett lågt prioriterat sådant. En konsekvent tillämpning av en sådan urvals- grund kräver att de sökande vid samma tillfälle kan anmäla sig till ett större antal utbildningsvägar. Risker för spekulativa val föreligger emellertid i dylika sammanhang.

Man kan ge den sökande större eller

mindre möjligheter att i förväg påverka si— na utsikter att bli antagen. Möjligheter att på sikt utöka sina meriter föreligger i så- dana fall, där dessa baseras på prestationer av den sökande under en längre tid, t. ex. skolbetyg eller praktisk erfarenhet. I andra fall får den sökande i princip avstå från detta, exempelvis då urvalet sker genom an— lagstest vid antagningen eller, vilket är det mest utpräglade fallet, då urvalet sker ge— nom lottning. Å andra sidan kan vetskapen om användningen vid antagningen av vissa testtyper framkalla en aktiv reaktion hos bli- vande sökande eller i skolan i form av för- beredelser för att prestera bättre i ett så- dant test.

De sökandes insyn i urvalsförfarandet och i grunderna för urvalet kan variera. Me- ritvärdering och urval kan ske efter fasta regler, där varje merit omräknas till viss poäng efter en i förväg fastställd skala. Däri- genom kan den sökande, under förutsättning att informationen om kompetensregler m. m. fungerar tillfredsställande, överblicka sina möjligheter att genom exempelvis tilläggsme- riter påverka sin urvalssituation. Detta är regel i svenska urvalssystem. Så t. ex. har i tidigare, för sökande från det gamla gymna- siet alltjämt gällande bestämmelser om ur- val till spärrad utbildning inom universitets- sektorn, upptagits noggranna regler för om- räkning till poängvärden av betygsenheter förvärvade vid filosofisk fakultet. I de nya- re urvalsreglerna har en s. k. fri kvot blivit vanlig, genom vilken antagningsmyndighe- ten får möjlighet att tillgodoräkna meriter mer efter egen bedömning. Detta kan un— derstundom göra det svårare för den sö- kande att överblicka sina möjligheter att påverka sin situation vid urvalet.

8.3.2 Urvalsmetoder

De tekniska metoderna för att verkställa urvalet utgör ett svåröverskådligt område, särskilt om man i metoderna räknar in oli- ka urvalsinstruments användning. I detta sammanhang behandlas endast två huvud- metoder, nämligen urval medelst rangord- ning och slumpurval.

Rangordningsurval

Vid rangordningsurval mellan konkurreran- de sökande till spärrad utbildning bestäms turordningen mellan de sökande efter me' ritvärdet enligt vissa instrument, t. ex. betyg eller test, eventuellt också med tillägg av andra meriter. Det totala meritvärdet ut— trycks i en poängsumma. Denna rangord- ning mellan de sökande, ofta grundad på små skillnader i poäng, är väl förankrad i det allmänna medvetandet. Det betraktas som självklart, att en sökande med högre poängsumma skall ha försteg framför en med lägre sådan.

Vare sig man använder betyg eller test eller en annan bedömningsskala, kommer man vid urval till ett tal som anger grän— sen antagen—icke antagen. Så t. ex. kan ett (här godtyckligt valt) poängtal på 2,83 in- nebära att den sökande antas. Den som har 2,82 antas däremot inte. Skillnaden mellan de två värdena har, på grund av osäker- heten i prognosen, ingen reell betydelse.

Som KU senare återkommer till, ger de hittills använda urvalsinstrumentens be- gränsning anledning att i många samman— hang ifrågasätta urval genom rangordning. Instrumenten, t. ex. skolbetyg, ger ett tal (poäng) för varje sökande, men detta tal är endast i begränsad utsträckning ett uttryck för den sökandes individuella studiepro— gnos.

En för alla sökande gemensam rangord— ning förutsätter att de sökande har ett ge— mensamt meritvärderingsunderlag, exempel— vis ett studielämplighetsprov, och att man avser att fördela studieplatserna mellan de sökande efter en enda rangordning.

Urval utan gemensam rangordning av al- la sökande kan tillgripas, då det finns olika behörighetskategorier bland de sökande. Man kan då av olika skäl avstå från en gemensam rangordning, en rangordning som för övrigt ofta är omöjlig att genomföra av tekniska skäl, och i stället tillgripa kvote— ring, dvs. uppdelning i grupper och rang- ordning inom varje sådan grupp för sig, alltså ett slags modifierad eller delad rang— ordning (jfr nedan).

Slumpurval

Att göra ett urval med hjälp av lottning (slumpurval) innebär bl. a. att man ger stor genomslagskraft åt behörighetsregler- na. Varje behörig sökande har lika stora ut- sikter att bli antagen till spärrad utbild- ning som alla andra medsökande. Renodlat lottningsurval innebär givetvis inte att alla, som annars enligt andra urvalsmetoder skul- le ha antagits, blir utslagna. I jämförelse med ett urvalsinstrument som har korre- lationen .60-.70 med studieframgången ger lottning endast en tredjedel så många »träf— far» i form av urval av de mest studielämp— liga, detta under förutsättning att de sökan— de är fem gånger så många som antalet stu- dieplatser.

Slumpurval av detta extrema slag är emellertid inte den enda möjligheten att begagna lottning. Denna metod kan använ- das som modifiering av urval efter rangord- ning. Man kan använda lotten i vissa gräns- zoner eller inom grupper av sökande med vissa betygsvärden (motsvarande). En i Sve- rige redan använd lottningsmetod är att låta slumpen välja mellan sökande på samma poängtal.

Om man vill använda lottning i gräns- zon, skulle ett skikt av högt meriterade sö- kande kunna tas in efter rangordning en— ligt t. ex. betyg. På båda sidor om det be— tygsvärde, som skulle ha utgjort antagnings— gräns vid urval helt enligt rangordningen, skulle ett antal sökande, fördelade med ett lika antal på ömse sidor om denna gräns, genom lotten få konkurrera om resterande platser.

Lottningens inverkan på urvalet i denna situation bestäms av gränszonens bredd. Om endast några få procent på ömse si- dor av den fiktiva antagningsgränsen får delta i lottningen, får denna begränsad räck- vidd. Görs gränszonen däremot bred, dvs. om många sökande över och under den tänkta antagningsgränsen deltar i lottningen, får denna större betydelse. Lottning i gräns— zon är i själva verket detsamma som att gö— ra meritvärderingen i en grövre skala och lotta vid lika poängtal.

Som exempel på hur lottning kan—använ- das i ett urvalssystem kan nämnas en vid University of Minnesota (The General Col— lege) utarbetad metod som har följande utformning.

De sökande indelas i fem grupper eller poängklasser representerande olika nivaer på deras s.k. college ability rating, dvs. ett tal som sammanfattar såväl skolbetyg som studielämplighetsprov. Ett ungefär lika stort antal sökande från var och en av de fem poängklassema tas in. Den enskildes antag— ning avgörs genom lottning i varje klass. Dessutom lämnas företräde åt några speciel- la grupper av sökande. Lottningens syfte an- ges vara att den antagna gruppen sökande skall få en sammansättning som överens- stämmer med den som skulle ha förelegat utan begränsat tillträde; elevsammansätt- ningen i college bör göras så representativ som möjligt för den population som gått ut high school.

Det är uppenbart att ett ökat inslag av slump sänker meritemas prognosvärde i motsvarande grad. Detta ger ökade utsik- ter för lägre meriterade att få önskad utbild- ning. Samtidigt innebär det, att ett ökat an- tal högt meriterade-utstängs från utbildning- en i fråga.

8.3.3 Prognos och rangordning

Prognosvärdet hos ett urvalsinstrument (rangordningsinstrument) kan fastställas ge— nom uppföljningsundersökningar, om man har tillgång till ett relevant och tillförlit— ligt kriterium på framgång. En sådan un— dersökning innebär, att man bedömer en grupp sökande med hjälp av rangordnings- instrumentet och sedan följer denna grupp under dess utbildning för att insamla kri- terier på framgång i utbildningen. Dessa kri- terier kan vara av olika slag; de kan berö— ra graden av framgång dels i själva ut- bildningen, dels i ett kommande yrke (jfr ovan).

De samband mellan resultat i rangord- ningsinstrumentet (prediktorn) och kriteriet, som erhålls vid en prognosundersökning, ges vanligen ett statistiskt uttryck, oftast

i form av en korrelationskoefficient. I SOU 1968: 25, kapitel 7, ges en närmare beskriv- ning av korrelationer av olika slag m. m.

Korrelationskoefficienten är ett samman— fattande mått på sambandet mellan urvals- instrument och kriterium för hela elevgrup- pen. Den ger med andra ord en uppfatt- ning om prognosens säkerhet inom grup- pen. Koefficienten anger givetvis inte vilka individer som kommer att lyckas i sina stu- dier. Den ger endast möjlighet att beräk- na sannolikheten för att en individ med ett visst värde i urvalsinstrumentet kommer att lyckas. Ju högre korrelationen är, desto säk- rare prognos kan göras för den enskilde in- dividen, men eftersom korrelationen aldrig är fullständig, är" möjligheterna som regel begränsade att beräkna den enskildes stu- dieframgång med någon högre grad av san- nolikhet.

Som närmare utvecklas i SOU 1968: 25, s. 201 ff, kan man alltså urskilja två aspek- ter på prognosproblemet: den individuella och den kollektiva. Den sistnämnda är be- tydelsefull från resurssynpunkt och från öv- riga utbildningspolitiska synpunkter, allde— les oavsett hur svag eller stark den individu- ella prognosmöjligheten är. Den individuel- la prognosen, dvs. förutsägelsen av den en— skildes studieframgång, är också viktig, och varje prediktion som är bättre än en ren gissning är av värde.

Ett urvalsinstrument, vare sig det utgörs av betyg eller test, kan således inte i det en- skilda fallet ge några garantier för att en antagen lyckas bättre än en som slagits ut i konkurrensen. Man kan därför inte tala om en rangordning — där sådan tillämpas efter verklig individuell studielämplighet utan endast om en rangordning efter för- väntad individuell studielämplighet sådan den kan förutses med hjälp av betyg, test- resultat 0. d.

Urval efter t. ex. betyg och med mycket små poängskillnader i det antagna toppskik- tet kan betraktas som ett sätt att åstadkom- ma en tudelning av de sökande i en grupp antagna och en grupp ej antagna. Detta har påpekats av bl.a. 1960 års norska kompe- tensutredning (Studieadgangskomitéen) som

i instilling nr 1 och 2 (januari respektive juni l961) anför följande med syftning på urval efter studentbetyg: »Når det gjelder artiumskarakterenes seleksjonsverdi, bör en imidlertid skjelne mellom deres evne til å skille ut et begrenset skikt som er lite skik- ket till akademiske studier, og karakterenes verdi som middel til å skille mellom studen— ter i det toppskikt som faktisk upptas» (s. 17).

8.3.4 Positivt och negativt urval

Skall man, sedan en rangordning i merit- hänseende gjorts, välja bland de »bästa» eller skall man inrikta sig på att gallra bort de »sämsta»? Skall med andra ord valet vara positivt eller negativt?

Frågan kan synas omotiverad. Vore me- riterna entydigt definierade skulle resulta- tet bli ett och detsamma; positivt och ne- gativt urval skulle ge samma behållning. Så enkelt är det emellertid inte. I merit- skalans botten och topp kan olika bedöm— ningsgrunder aktualiseras.

Sannolikt skulle man få det ur prognos- hänseende bästa urvalet genom att göra ur- valet i två faser, först en positiv och sedan en negativ. Den positiva fasen kan efter ve- derbörlig behörighetskontroll grunda sig på insamlade betygsdata och i förekommande fall andra data, eventuellt erhållna genom grupptestningar.

Den negativa urvalsfasen kan endast till en del baseras på insamlade handlingar, t. ex. läkarintyg. Bortgallring av förmodat olämpliga sökande är en både ansvarsfull och svår uppgift, och den torde som regel vara svår att åstadkomma utan en person- lig intervju eller annan form av individual- diagnos. Ovan har redogjorts för möjlighe— ten att använda instrument som partiellt prövar lämpligheten och som skulle kunna vara användbara i den negativa fasen.

En mellanform har ibland tillämpats. Först rangordnas de sökande på grundval av meritvärderingen i vad som ovan kallats den positiva urvalsfasen (betyg och/eller grupptest). Därefter delas de sökande upp i tre grupper:

a) en »positiv» grupp som tas in utan intervju

b) en mellangrupp som intervjuas och 0) en »negativ» grupp som utesluts utan intervju.

Grupp a kan uppgå till förslagsvis 70 a 80 procent av antalet slutligt antagna. Resteran- de platser besätts med sökande ur grupp b. Denna grupp bör omfatta minst dubbelt så många som antalet resterande platser för att medge gallring. Gruppen utgörs av gräns- skiktet mellan a och c, men man bör till b kunna föra även vissa svårbedömda indivi- der, som efter poängsumman i grupproven respektive betygen eljest skulle ha hänförts till grupp a. Det kan gälla resultat där den sökande underskrider vissa nivåer i begrän— sade delskalor. Till grupp b kan på analogt sätt föras enstaka sökande, som med avse- ende på samlat poängtal i grupproven nor- malt tillhör grupp c men som uppvisat spe- ciella meriter. Det är dock väsentligt, att grupperna kan väljas ut direkt och på grund- val av vissa på förhand programmerade ur- valskriterier. Hur en sådan programmering i detalj kan komma att utformas blir givet— vis helt beroende av hur gruppinstrumenten utformas.

8.4 Styrningsmeicanismer vid urval

Behörighetsregler och urvalsmetoder är viktiga styrinstrument, som bestämmer be- tydelsefulla villkor för den högre utbild- ningen samt — inte minst — är viktiga för denna utbildnings dimensionering. Så t. ex. har antalet studerande vid universiteten va— rit avhängigt, på grund av behörighetsreg- lerna, av gymnasiets dimensionering. Stats- maktemas beslut om hur stor andel av års- kullen som skall beredas plats i gymnasiet återverkar således på universiteten.

Under senare år har emellertid tillkom- mit urvalsformer av principiellt ny inne- börd. Det finns andra utgångspunkter för meritvärdering och urval än den traditio— nella kompetensen, och åtgärder vidtas för att i åtminstone viss utsträckning styra ur— valet enligt andra regler. Kvotering, som ursprungligen tillkom som lösningen på en

svår teknisk fråga i en övergångssituation med sökande från många, innehållsmässigt likvärdiga studievägar, kan vara en form för styrning av urvalet. Kvotering innebär att de tillgängliga studieplatserna fördelas mel— lan olika grupper av sökande. Det egentli— ga urvalet genom rangordning sker sedan inom varje grupp, vilket innebär att de sö- kande i princip konkurrerar endast med sådana medsökande som har samma utbild- ning eller samma meriter.

Kvotering tillämpas för närvarande vid urval till spärrad utbildning, för vilken full- gjord grundskola är behörighetsgrund, och den gäller numera även vid urval till vis- sa slag av högre utbildning. Den kan i ett konkret fall innebära exempelvis, att be— höriga inträdessökande från gymnasium, fackskola och folkhögskola väljs ut inom var och en av dessa tre grupper i propor— tion till sökandegruppens storlek. Om till 100 platser anmäler sig 200 sökande med fullgjort treårigt gymnasium, 200 med två— årig fackskola och 100 med folkhögskola, så skall de 100 platserna besättas med re- spektive 40, 40 och 20 sökande ur de olika grupperna. Detta sker alltså utan någon jämförelse mellan sökande som tillhör olika grupper.

Kardinalfrågan är här, från urvalsteknisk synpunkt, om dessa grupper skiljer sig åt i urvalsfaktorer, som förutsäger framgång i den utbildning urvalet avser. Om så är fal- let riskerar man att minska eller elimine- ra den i och för sig begränsade prognos- möjligheten och i stället tillföra motsvaran- de inslag av slump.

Kvoteringen mellan grupper, som inte skiljer sig åt nämnvärt i urvalsfaktorer en- ligt ovan, är en helt annan fråga. Sådana grupper kan vara exempelvis sökande med fullgjort gymnasium av äldre typ (bokstavs— betyg) och gymnasium av ny typ (sifferbe- tyg). I detta och i andra fall används kvo— teringen också för att särskilja grupper med meriter som anses svåra att jämföra med varandra. Här är kvoteringen således inte att likställa med en styrning utan med en normering, dvs. väsentligen en teknisk fråga. Styrningskvoteringen, exempelvis

mellan gymnasium och fackskola, är en utbildningspolitisk och mindre en prognos- teknisk fråga. Den baserar sig på principen, att alla sökande oavsett grupptillhörighet är behöriga till den avsedda utbildningen och att de därmed har i princip lika rätt att få del av utbildningsplatserna. Enligt detta syn- sätt skulle utbildningsplatserna på lämpligt sätt fördelas mellan de olika grupperna.

Styrningskvoteringen torde komma att del- vis förta betyg och test det prognosvärde de kan ha eller rättare sagt — bortse från om det kommer till fullt uttryck eller ej. Normeringskvoteringen torde inte ha denna effekt eftersom de berörda grupperna är me- ra jämförbara. En kvotering med i utgångs- läget klart nivåskilda grupper i för den fort- satta studieframgången ' relevanta urvalsfak- torer kan väntas leda till att det statistiska sambandet mellan meritvärdet vid urvalet och den senare studieframgången minskar eller uteblir.

Fördelningsurval genom kvotering kan i många fall, som ovan antytts, vara beting- at av att olika grupper har inbördes ojäm- förbara meriter, varför kvoteringen är en teknisk nödvändighet. En på sådana grun— der verkställd kvotering kan emellertid, om grupperna skiljer sig i fråga om studieprog- nos, få samma effekter som en stymings- kvotering mellan i prognoshänseende olika sökandegrupper. En sådan teknisk kvote- ring behöver emellertid inte få sådana styr- ningseffekter, om den proportionella kvo- teringen ersätts med en kvoteringsmetod, som tar hänsyn till gruppernas olika stu- dieprognos. Den grupp som har den bästa prognosen får därvid det största antalet plat— ser. Det tekniska hjälpmedlet härför kan va- ra t. ex. ett studielämplighetsprov.

En tidigare tillämpad och övergiven men på senare tid ånyo diskuterad kvotering ut— gör den s. k. könskvoteringen. Denna hänför sig till ett utbildningspolitiskt betingat önske— mål om att genom antagningsproceduren förändra könsfördelningen i den yrkeskår som de avsedda studierna utbildar för. Ett införande av könskvotering innebär sålunda att normeringssträvandena delvis får stå till- baka för styrningsönskemålen.

Under senare år har man även diskute— rat möjligheten att ge relativt högt merit- värde åt arbetslivserfarenheter av olika slag. Genom att de studerande tar praktiskt ar- bete närmast efter skolan kan de väntas stif- ta bekantskap med olika delar av yrkeslivet och därigenom få ett bredare underlag för senare studie- och yrkesval. Effekten kan bli att de efter hand sprider sig över en större bredd av yrken än som nu är fallet.

8.5 U rvalsförfarandet

Tekniskt enkel blir urvalsproceduren om meritvärdering och urval kan grundas på redan befintliga merithandlingar, t. ex. slut- betyg från skolan.

Svårare blir det att administrera urvalet, om detta skall grundas på grupptestningar av något slag. Detta kräver att de sökande samlas till någon eller några bestämda plat- ser på bestämd tid för att där prövas, så- vida testningen inte kan utföras i de un— derliggande skolformerna, där de sökande redan är samlade.

Än mer komplicerad blir proceduren, om prövningen skall omfatta en individuell in- tervju eller annan motsvarande form av in- dividualdiagnos. Detta kräver stora resurser i form av tid, personal och lokaler. Även om den enskilda prövningen inte blir läng- re än en halvtimme, kan den bli tekniskt omöjlig att arrangera, i varje fall om man inte vill acceptera att mycket avsevärd tid — ett läsår eller så får förflyta mellan an- sökan och den tidpunkt då de studier, till vilka den sökande antagits, får påbörjas. Med de stora sökandetal man numera i re— gel kan räkna med till spärrad högre utbild— ning torde det därför vara mest realistiskt att räkna med de två första förfaringssätten.

En annan och viktig aspekt på urvalet är om det skall ske centralt eller lokalt. För- delarna med det centrala urvalsförfaran- det är, att det ger en jämn standard i ur- valskriterierna landet över och därmed - så långt urvalet gäller giltiga och tillförlitli— ga bestämningar även blir vad man kal- lar rättvist. Nackdelarna ligger främst på det praktiska planet. Anhopningen av sö-

kande blir sannolikt för stor för att möj- liggöra individuella antagningsprov, varför man blir helt hänvisad till inträdeshandling- ar och grupprov.

Det finns sålunda omständigheter, som ta- lar för att urvalet decentraliseras till den enskilda utbildningsanstalten.

Nackdelarna av ett decentraliserat ur- valsförfarande kan avsevärt reduceras, om man använder ett någorlunda enhetligt sy- stem med instrument och formulär som är centralt utarbetade och normaliserade. Even- tuellt kan viss central utbildning av provle- dare och provadministratörer ske.

Frågan om urvalet skall ske centralt eller lokalt sammanhänger, som redan nämnts, med frågan om vad urvalet skall omfatta. Begränsar man sig till enbart skolbetyg och andra formella meriter av motsvarande art, kan man göra urvalet på grundval av an- sökningshandlingar. Om detta förfarande inte kan anses acceptabelt, måste man dra samman även individerna eller åtminstone huvuddelen av dem för prövning. Den svå- ra frågan blir då, om de måste prövas in- dividuellt eller om de kan prövas kollek- tivt. Det senare är enklare, snabbare och billigare.

Frågan om central antagning får inte sammanblandas med frågan om maskinell bearbetning av ansökningsdata, även om dessa båda frågor har många beröringspunk- ter. Den automatiska databehandlingen är en rent teknisk fråga, vilket inte helt år fal- let med frågan om central antagning. Den förra spar normalt tid och kostnader och den eliminerar vissa fel man lätt gör vid manuell databehandling. Mycket talar i da- gens läge för att man bör eftersträva såväl central antagning som automatisk databe- handling. Ytterst gäller det att dels anta de sakligt mest meriterade, dels tillförsäkra var- je enskild sökande den reella rättvisa som inte alltid kan baseras på enbart matema- tisk eller liknande formell utvärdering. Kan- ske kan man i framtiden, som ovan antytts, arrangera de kollektiva prövningar man finner behövliga redan i den skola den stu- derande befinner sig i vid anmälan till ut- bildningen eller på annat sätt, så att des-

sa data föreligger samtidigt med betygen. Anser man sig då kunna undvara indivi- dualdiagnosen, kan hela inträdesprövningen ske centralt och maskinellt och utan att de sökande behöver inställa sig till prövning. Skulle man å andra sidan finna det ange- läget eller ofrånkomligt med även indivi— dualprövning, får detta krav vägas mot bl. a. anspråken på central antagning och auto- matisk databehandling.

9.1 Inledning

För KU:s utgångspunkter beträffande av- gränsningen av den högre utbildningen redo— görs i kapitel 6.

De olika utbildningsvägarnas tidigare och i stort sett även nuvarande inplacering på behörighetsnivåer är i stor utsträckning re- sultatet av historiskt betingade omständighe- ter eller ej sällan av tillfälligheter m.m. Så exempelvis hängde gymnasiets tidigare mo- nopolställning, när det gällde tillträde till högre utbildning, i första hand samman med frånvaron av annan allmänt inriktad utbild- ning ovanför realexamen, om man bortser från normalskolekompetensen (flickskolan) som alltid varit av kvantitativt tämligen blyg- sam omfattning. Tillkomsten av fackskolan och från 1971 även den i gymnasiet integre- rade yrkesskolan förändrar radikalt bilden.

I de förslag som KU här lägger fram be- träffande avgränsningen mellan gymnasial och högre utbildning har således hänsyn ta- gits såväl till direktivens krav att behörig- hetsvillkoren skall grundas på vad som är sakligt motiverat med hänsyn till den fort- satta verksamheten, som till de förändrade förhållandena inom det gymnasiala stadiets organisation.

Av betydelse är vidare de möjligheter som grupper utanför gymnasieskolan har att vin- na inträde till högre utbildning. Till grund för KU:s överväganden och förslag i av- gränsningsfrågan ligger således det behörig- hetssystem för tillträde till högre utbildning som utredningen lägger fram i kapitel 10.

Avgränsningen av den högre utbildningen

9.2 Kartläggning av utbildning på olika nivåer

En förutsättning för att kunna diskutera av- gränsningen av den högre utbildningen är, att man har en så fullständig överblick som möjligt av utbildningsvärlden samt nu gäl- lande förhållanden beträffande utbildnings- struktur, behörighetsbestämmelser osv. för de enskilda utbildningsvägarna.

De förslag som presenteras i detta kapitel bygger ytterst på ett inventeringsarbete, som utförts inom KU och som syftat till en så fullständig kartläggning som möjligt av alla yrkesutbildande heltidskurser av en termins längd eller mera ovanför grundskolan. För att nå så stor överskådlighet som möjligt i denna kartläggning har utbildningsvärlden indelats i ett antal sektorer, var och en in- rymmande sinsemellan likartad utbildning på olika nivåer.

Kartläggningen har omfattat följande sek- torer:

1 Teknisk utbildning 2 Vårdutbildning

3 Social och administrativ utbildning 4 Pedagogisk utbildning

5 Konstnärlig utbildning 6 Ekonomisk utbildning 7 Lantbruks-, trädgårds- och skogsutbild-

ning

8 Inomverksutbildning 9 Utbildning inom industri och hantverk 10 Huslig utbildning, hygienutbildning 11 Militär utbildning.

För varje utbildningsväg har inhämtats en stor mängd olika uppgifter, i första hand via tillgängliga tryckta källor (främst arbets- marknadsstyrelsens yrkesorienterande hand— böcker och annat material) samt via kontak- ter med statliga verk och myndigheter, i vissa fall även med enskilda skolor. Härtill kommer uppgifter hämtade ur utrednings- betänkanden samt inhämtade via kontakter med pågående utredningar.

De uppgifter som insamlats rör såväl kvantitativa som kvalitativa data, t. ex. antal sökande och utbildningsplatser, sökandesam- mansättningen med avseende på förutbild- ning, utbildningstidens längd, utbildningens struktur och arbetsförhållanden, ämnesinne— håll, gällande förkunskapskrav och andra inträdesvillkor m. m.

Tyngdpunkten ligger dock på de kvanti- tativa förhållandena inom de olika utbild- ningsvägarna samt utbildningens yttre struk- tur. Någon mer ingående analys av utbild- ningens innehåll eller utbildningsmålen har inte gjorts.

9.3 Nuvarande fördelning på olika kampe- tensområden

I kapitel 4 har från olika utgångspunkter redogjorts för de bestämmelser om behörig- het och urval som för närvarande gäller för utbildning på olika nivåer.

Av detta framgår att man, med utgångs- punkt i dessa bestämmelser, kan skilja mel- lan två stora kompetensområden, nämligen grundskolans kompetensområde samt gymna- siets och fackskolans kompetensområde, här kallat högre utbildning. Vilka utbildnings- vägar som för närvarande tillhör de olika kompetensområdena framgår i viss utsträck- ning av översikten i kapitel 4.

9.4 Läget efter gymnasieskolans genomfö- rande vid oförändrade behörighetsförhållan- den

Från och med läsåret 1971/72 träder riks- dagsbeslutet om en organisatoriskt samman—

hållen, frivillig skolform ovanför grundsko- lan i kraft. Denna skolform, gymnasieskolan, skall innehålla dels de nuvarande gymnasie— och fackskollinjerna, dels ett antal yrkesin- riktade linjer. Beträffande de yrkesinriktade linjerna föreligger ännu inget definitivt be- slut om hur många och vilka dessa skall vara.

Skolöverstyrelsen har i december 1969 till Kungl. Maj:t överlämnat förslag till sådana yrkesinriktade linjer. Förslaget innebär att 13 yrkesinriktade linjer beräknas förekom- ma mer allmänt. Dessa linjer är tvååriga, men elev som slutfört årskurs 1 på vissa av dem äger erhålla slutbetyg. Förutom dessa allmänt förekommande linjer skall, med be— nämningen linje, kunna förekomma utbild- ning enligt Sözs bestämmande för sådana mindre frekventa yrken, där utbildningen kan organiseras i en tvåårig utbildningsgång med samma inslag av allmänna ämnen som för ovan nämnda yrkesinriktade linjer. SÖ avser t. ex. sådana yrken som optikeryrket samt guld- och silversmedsyrkena.

SÖ föreslår vidare att i gymnasieskolan, utöver linjer, skall förekomma specialkurser enligt Sözs bestämmande. Specialkurs bör omfatta ett eller flera läsår eller den kor- tare tid som är lämplig med hänsyn till ut- bildningsmålet. Därest specialkurs bygger på annan lägst tvåårig utbildning i gymnasie- skolan bör den kallas högre specialkurs. Det förutsätts att även i specialkurs skall kunna ingå undervisning i allmänna ämnen.

SÖ:s förslag till allmänt förekommande yrkesinriktade linjer omfattar

beklädnadsteknisk linje bygg— och anläggningsteknisk linje distributions- och kontorslinje el-teleteknisk linje fordonsteknisk linje jordbrukslinje konsumtionslinje livsmedelsteknisk linje processteknjsk linje skogsbrukslinje träteknisk linje verkstadsteknisk linje vårdlinje.

Tvåårig konsumtionslinje och tvåårig vård- linje kan alternativt anordnas som tvåårig konsumtions- och vårdlinje.

Dessutom väntas yrkesutbildningsbered- ningen (Y B) framlägga förslag om en labo- ratorieteknisk linje, i vilken bl. å. de nuva- rande utbildningarna till laboratorieassistent och apotekstekniker kan komma att ingå.

Genom detta och kommande förslag till organisation av gymnasieskolan får man vissa möjligheter att avgränsa de utbildnings- vägar som tillhör denna skolform. Alla dessa kommer att tillhöra grundskolans kompe- tensområde.

Det är dock att märka, att vissa utbild- ningsvägar som organisatoriskt tillhör den nuvarande yrkesskolan inte inryms i den nu föreslagna organisationen. Detta gäller t. ex. utbildningarna till medicinsk-teknisk assi- stent, arbetsterapeut- och fritidspedagogut— bildningama m.fl. Beträffande vissa andra utbildningsvägar är frågan om huruvida de — i form av specialkurs -— skall komma att tillhöra gymnasieskolan ännu föremål för diskussion.

9.5 En ny avgränsning

9.5.1 Inledning

Avgränsningen av den högre utbildningen är en fråga om vilka utbildningsvägar som skall inordnas under det system för allmän behörighet till högre utbildning som KU fö- reslår. Detta system förutsätts komma att gälla för alla de utbildningsvägar som i dag kräver slutbetyg från gymnasium eller fack- skola för allmän behörighet. I detta kapitel behandlas därför endast de utbildningsvägar som i dag tillhör grundskolans kompetens- område och för vilka en ändring av behö- righetsnivån av ett eller flera skäl är ak- tuell.

KU har härvid funnit det nödvändigt att dels beakta den inre strukturen i de enskilda utbildningsvägarna, dvs. sådana faktorer som utbildningens innehåll, arbetsformer och utbildningsresultat, dels yttre strukturella förhållanden av skolorganisatorisk art samt

förekommande särskilda behörighetskrav ut- över skolunderbyggnad och kunskaper i vis- sa ämnen. Från dessa utgångspunkter kom- mer KU fram till att endast ett mindre antal utbildningsvägar inom grundskolans kompe- tensområde bör ifrågakomma för en diskus- sion om ändrad behörighetsnivå. Bedöm- ningen sker därvid med utgångspunkt en- dast i utbildningsförhållandena och någon hänsyn till kraven i den kommande yrkes- verksamheten tas således ej.

9.5.2 Underlag för KU:s överväganden

Kvalitativa förhållanden inom enskilda utbildningsvägar

Att på olika sätt, inom ramen för gällande behörighetsvillkor, anpassa utbildningen till ett önskat utbildningsmål är en fråga om ett kontinuerligt arbete, vilket antingen natur- ligt utförs inom det ämbetsverk som har an- svaret för utbildningen i fråga eller inom särskilt tillsatta arbetsgrupper eller utred— ningar.

Schematiskt kan de faktorer som är vä- sentliga i detta sammanhang beskrivas på följande sätt.

Förkunskapskraven: såväl de allmänna som de särskilda förkunskapskraven samt eventuella förpraktikkrav och ålderskrav.

Utbildningen: innehåll, struktur, arbetsfor— mer, utbildningstidens längd m. m.

Utbildningsresultat: ett tillfredsställande utbildningsresultat skulle i detta samman- hang rent allmänt kunna sägas vara uppnått, om utbildningen ger sådana kunskaper, fär- digheter etc. att den som på ett acceptabelt sätt och på föreskriven tid gått igenom ut- bildningen är kapabel att starta och med ett visst mått av framgång fullfölja en yrkes- verksamhet inom ett område eller i en be- fattning för vilket/ vilken utbildningen avser att förbereda.

Inom de utbildningsvägar där de tre kom- ponentema är balanserade i den meningen, att flertalet elever går igenom utbildningen på föreskriven tid och med godtagbart re- sultat, är av kvalitativa skäl ingen anpass— ningsåtgärd för närvarande nödvändig.

Det är emellertid uppenbart, att en stän— dig pågående utveckling förändrar de flesta yrken därhän att utbildningen efter hand måste tillföras nytt stoff. I den mån detta inte balanseras av en motsvarande minsk- ning av äldre stoff, blir utbildningen tids- pressad och en översyn av läroplanen inklu- sive utbildningstidens längd måste göras. Detta är situationer som regelmässigt upp- står och där tillsynsmyndigheten har att genomföra den erforderliga läroplansöver- synen.

Det nya stoff som enligt ovan tillförs ut- bildningen kan stundom ha en sådan karak- tär, att det kräver större förkunskaper i Vis- sa ämnen än vad som tidigare varit nödvän— digt. Även i dessa fall åvilar det tillsyns- myndigheten att vidta lämpliga åtgärder, an- tingen dessa går ut på en höjning av de sär- skilda förkunskapskraven eller en justering av utbildningstidens längd.

Det finns också utbildningsvägar där kra- ven i den efterföljande yrkesverksamheten efter hand förändrats så, att det nuvarande utbildningsresultatet inte längre är adekvat. Sådana förhållanden påkallar ofta en mer omfattande utredning av utbildningens mål och innehåll inom tillsynsmyndigheten eller inom en offentlig kommitté.

Genom att från dessa utgångspunkter stu- dera pågående och avslutade utredningar inom eller utom de ansvariga ämbetsverken har KU fått värdefull information för be- dömning av behörighetsfrågorna.

KU har vidare sökt skaffa sig ytterligare information i dessa frågor genom en serie överläggningar med företrädare för myndig- heter och organisationer, vilka tillsammans representerar en stor mängd olika utbild- ningsvägar. De frågor som därvid utgjort det huvudsakliga ämnet för diskussion har varit om det med hänsyn till yrkets respek— tive utbildningens krav är önskvärt, lämp- ligt eller nödvändigt med en förändring i nu gällande behörighetsvillkor vid de utbild- ningsvägar som respektive myndighet eller organisation företräder. De synpunkter som framförts vid dessa överläggningar har i viss mån varit vägledande för utredningens över- väganden och förslag.

Strukturella förhållanden inom grundskolans kompetensområde

Enligt KU:s uppfattning måste man, när det gäller frågan om vilka utbildningsvägar som bör föras till den högre utbildningen, även beakta vissa förhållanden som berör den yttre strukturen av enskilda utbildningsvägar och grupper av utbildningsvägar.

När det gäller grundskolans kompetens- område bör då inledningsvis konstateras, att de utbildningsvägar som enligt föreliggande förslag skall inrymmas inom gymnasieskolan — i vars konstruktion ligger en direkt an- knytning till grundskolan av detta skäl är undantagna från diskussionen av behörig- hetsnivån. Detta konstaterande gäller även de utbildningsvägar som genom framtida be- slut kommer att ligga inom gymnasieskolan samt även de s. k. högre specialkurser inom gymnasieskolan, till vilka gymnasieskolans yrkesinriktade linjer ger behörighet. Analogt gäller detta resonemang även den tekniska linjens fjärde år.

Vidare bör man från diskussionen kunna undanta sådana utbildningsvägar som, utan att vara linje eller specialkurs i gymnasie- skolan, kan nås direkt efter genomgången grundskola utan krav på speciell inträdes- ålder eller särskilda förkunskapskrav utöver vad grundskolan kan ge.

Man kan även isolera en annan grupp ut- bildningsvägar, som enligt KU:s uppfatt- ning i varje fall tills vidare inte bör komma i fråga i detta sammanhang. Det gäller en rad utbildningsvägar, i första hand inom det konstnärliga området, där förutom grund- skolekompetens även ställs krav på anlag och/eller färdigheter av visst slag, och där urvalet av elever görs med ledning av in- lämnade arbetsprover i form av t. ex. teck- ningar eller av ett inträdesprov avseende musikaliska, dramatiska etc. färdigheter, vil- ka i regel förutsätter förberedande utbild- ning av kortare eller längre slag. Dessa ar- betsprover respektive inträdesprov tillmäts i urvalssituationen i regel större betydelse som urvalsinstrument än betygen. Endast i undantagsfall torde inom denna grupp en förändring av behörighetsnivån vara aktuell.

I detta sammanhang finner KU det ange- läget att aktualisera en annan grupp av ut- bildningsvägar inom grundskolans kompe- tensområde, nämligen sådana som karakteri— seras av att de för inträde utöver grund- skola eller motsvarande kräver en skolmäs- sig yrkesutbildning, ofta tämligen omfat- tande sådan, inom respektive område. Här till kommer ofta ett krav på tämligen om- fattande praktik, varför inträdesåldern många gånger ligger vid omkring 20 år eller högre. Dessa utbildningsvägar kan sägas ut- göra det senare ledet i en stegvis uppbyggd, sammanhängande utbildningsgång. I vissa fall sker urvalet till dessa utbildningar redan nu med utgångspunkt i betygen från den genomgångna yrkesutbildningen, och grund- skolebetyget (motsvarande) ingår ej i merit- värderingsunderlaget. I andra har frågan om beroendet av grundskolebetyget inte slut- giltigt lösts. SÖ framhåller i anvisningarna till grundskolans kompetenskungörelse, att det i vissa lägen kan uppstå tveksamhet, huruvida en utbildning skall lyda under kompetenskungörelsen. SÖ rekommenderar därvid samråd mellan berörda myndigheter samt KU.

Enligt KU:s uppfattning bör man, inom ramen för kungörelsen om grundskolans kompetensvärde, finna möjligheter att för dessa utbildningsvägar skapa urvalsbestäm- melser som tar vederbörlig hänsyn till resul- tatet av den genomgångna yrkesutbildningen, eventuellt även praktiken inom området. KU finner det därvid rimligt att beroendet av grundskolebetyget upphör om lång tid för— flutit mellan grundskolans avslutande och ansökan till den aktuella utbildningsvägen.

Av ovanstående framgår, att någon dis- kussion av behörighetsnivån inte är aktuell i fråga om ett antal utbildningsvägar som svarar för huvuddelen av rekryteringen in- om grundskolans kompetensområde.

Enligt KU:s bedömande återfinns de ut- bildningsvägar, som är aktuella för en änd- ring av behörighetsnivån, inom en speciell grupp i första band inom sektorerna för vårdande, socialt och pedagogiskt arbete. Dessa utbildningsvägar karakteriseras av

att de, på grund av ett lägsta ålderskrav,

ej kan påbörjas direkt efter genomgången grundskola

att de ger en specialiserad, tämligen starkt yrkes— eller befattningsinriktad utbildning

att de har ett tämligen stort inslag av teo- retiskt inriktade ämnen i utbildningen men inte den uppsättning allmänna ämnen som finns på de yrkesinriktade linjerna i gymna- sieskolan.

I regel uppställer de också särskilda förkun- skapskrav motsvarande s.k. enbokstavslinje i grundskolan. Undantagsvis kräver de även förkunskaper på fackskole- eller gymnasie- nivå. Därtill kommer att inom de flesta av de berörda utbildningsvägarna den teoretiska utbildningen är varvad med praktisk tjänst— göring på olika arbetsställen.

9.5.3 Av KU behandlade utbildningsvägar

Med hänsyn till de förhållanden som redo— visas under 9.5.2 har KU funnit det motive- rat att till diskussion rörande höjning av be- hörighetsnivån ta upp följande utbildnings- vägar, nämligen utbildning till

arbetsterapeut

ekonomiföreståndare

fritidspedagog

förskollärare

hälsovårdsinspektör

hörselvårdsassistent medicinsk-teknisk assistent

sjukgymnast

sjuksköterska (grundutbildning om fem

terminer)

socialpedagog

ålderdomshemsföreståndare. Sammanlagt rekryterar dessa utbildnings- vägar för närvarande ca 6 500 elever per år. Om den av SÖ planerade utökningen av förskollärarutbildningen kommer till stånd, jämte viss planerad eller diskuterad utbygg- nad av andra utbildningsvägar, kan detta antal komma att öka till 8 000—10 000.

Vissa utbildningsvägar tas här inte upp till diskussion -— trots att detta skulle kun- na vara motiverat av den anledningen att de för närvarande behandlas av andra ut- redningar. Detta gäller i första hand de ut- bildningsvägar som behandlas av 1968 års

lärarutbildningskommitté (LUK), som i sitt uppdrag har utbildning av gymnastik-, teck- nings-, slöjd-, hushålls-, textil- och barna- vårdslärare samt i viss mån även musiklä- rare. Den senare utbildningen har dessutom nyligen utretts inorn musikutbildningskom- mittén, vars förslag lett till en proposition till årets riksdag.

Även sjöbefälsutbildningen, som planeras att snart bli utredd av SÖ, har av detta skäl lämnats utanför diskussionen liksom ut- bildningarna till laboratorieassistent, apo- tekstekniker och receptarie, vilka alla helt eller delvis tillhör YB:s arbetsområde.

Även enstaka andra utbildningsvägar kan komma att beaktas vid en diskussion av ändring av behörighetsnivån, men med ut- gångspunkt i nu gällande förhållanden be- träffande olika utbildningsvägars innehåll och organisation finner KU inte anledning att utöka ovan förtecknade utbildningsvägar med ytterligare vägar.

Det bör i detta sammanhang även fram- hållas att diskussionen endast gäller dessa utbildningsvägar sådana de i dag är organi- serade. I den mån en mer genomgripande omorganisation av någon av dem företas blir det således nödvändigt att samtidigt ompröva behörighetsnivån. I första hand skulle en sådan omorganisation kunna innebära att utbildningen organiseras som linje i gymna- sieskolan och därmed automatiskt kommer att tillhöra grundskolans kompetensområde.

Sammanfattningsvis kan beträffande de ut- bildningsvägar som här avses konstateras att de

har ett ålderskrav på i regel lägst 18 år för tillträde

är tämligen starkt specialiserade och yr- kes- eller befattningsinriktade

har ett mycket litet inslag av s.k. allmän- na ämnen i utbildningen.

De avviker således på flera sätt från lin- jerna i gymnasieskolan vad beträffar utbild- ningens uppläggning och innehåll. Alla des— sa faktorer spelar en roll för KU:s övervä- ganden, även om ingen av dem ensam kan ha avgörande betydelse. Att utbildningarna i väsentliga avseenden skiljer sig från gym- nasieskolans linjer är i och för sig inte nå-

got skäl för att de inte ändå skulle kunna tillhöra grundskolans kompetensområde. En— ligt KU:s direktiv måste starka skäl tala för en höjning av behörighetsnivån för att man skall fatta ett sådant beslut. KU vill därför redovisa skälen för och emot en höjning av behörighetsnivån för ovannämnda utbild- ningsvägar.

9.5.4 Diskussion av behörighetsnivån Ålderskraven

KU finner det viktigt, att en utbildningsväg som tillhör grundskolans kompetensområde — i den mån den inte kräver flera års för- praktik för tillträde också skall kunna påbörjas tämligen direkt i anslutning till grundskolans avslutande utan hinder av ett krav på lägsta inträdesålder. De flesta av de här diskuterade utbildningsvägarna kan enligt nu gällande bestämmelser inte på- börjas förrän tidigast vid 18 års ålder, och de förpraktikkrav som finns vid vissa av ut- bildningsvägarna överstiger inte i något fall tio månader.

Att hänföra en utbildningsväg till högre ut- bildning enbart av det skälet att utbildning— en kan påbörjas först vid 18 års ålder är inte rimligt. Om däremot detta ålders- krav kan anses berättigat av den grunden att utbildningen och den efterföljande yrkes- verksamheten ställer sådana krav på mog- nad, omdöme osv. vilket en högre ålder skulle anses garantera —- att eleverna inte bör vara yngre än 18 år när utbildningen påbörjas, skulle detta kunna vara ett skäl till att utbildningen skulle hänföras till högre utbildning och därmed rekryteras från lägst denna ålder. Det är emellertid ytterst svårt att på objektiva grunder fastställa att ett sådant lägsta ålderskrav är nödvändigt. Man bör således även diskutera möjligheten att sänka inträdesåldem till 16 år, dvs. en an- knytning direkt till grundskolan. Mot en sådan sänkning finns emellertid, även bort- sett från kravet på mognad hos de stude- rande, flera invändningar.

För det första skulle dessa utbildningsvä- gar, som därigenom skulle bli jämställda

med gymnasieskolutbildning, i många fall bli sämre ställda i fråga om allmänna ämnen än gymnasieskolans yrkesinriktade linjer, dvs. sjuksköterskan och förskolläraren skul- le få mindre kunskaper i svenska, engelska, samhällskunskap osv. än sjukvårdsbiträdet och barnsköterskan. Möjlighet finns natur- ligtvis att ändra dessa utbildningsvägars struktur därhän, att de uppnår större järn- förbarhet med gymnasieskolans linjer, t. ex. i fråga om innehållet av allmänna ämnen, och göra en konstruktion där specialisering- en kommer senare inom utbildningen än nu. En sådan genomgripande förändring av ett förhållandevis stort antal utbildningsvägar, av vilka flera tämligen nyligen varit före- mål för utredning och omorganisation, anser KU dock ligga utanför sitt uppdrag att föreslå.

För det andra skulle de här avsedda ut- bildningsvägarna, med något undantag, en- ligt KU:s förslag till behörighetsbestämmel- ser ge samma behörighet till högre utbild- ning som gymnasieskolans olika linjer (se kapitel 10). Detta skulle i sin tur kunna in- nebära vissa vanskligheter, i varje fall när det gäller utbildningsvägar inom vårdområ- det m. fl. Genom att valet av dessa utbild- ningar då skulle ske redan i l6-årsåldern är det inte orimligt att anta att en tämligen stor del av eleverna skulle ändra sina framtids- planer under utbildningstidens gång och där- för kom att utnyttja sin behörighet till högre utbildning och i större eller mindre omfatt- ning strömma till exempelvis de fria fakul- teterna.

Eftersom utbildningsvägarna i fråga av flera skäl bör vara dimensionerade så, att examinationen står i relation till ett förut- sebart arbetsmarknadsbehov, skulle en så- dan utveckling avsevärt försvåra utbildnings- planeringen. Följden skulle nämligen bli att man måste dimensionera t. ex. sjuksköters- keutbildningen med tanke på att en viss del av de utbildade sjuksköterskorna mer eller mindre direkt går vidare till filosofisk fa— kultet eller andra utbildningsvägar utanför vårdområdet. Dessutom skulle trycket på praktikplatser inom sjukvården bli onödigt stort genom en sådan överdimensionering

av utbildningen och den redan nu besvär— liga situationen i fråga om praktikställen för sjukvårdens olika utbildningar skulle yt- terligare förvärras. Detta resonemang torde i lika hög grad gälla även studiepraktiken inom förskollärarutbildningen.

Att helt eliminera sådana effekter av ett behörighetssystem av den typ som KU före slår, där en rad olika utbildningsvägar ger samma behörighet till högre utbildning som det nuvarande gymnasiet ensamt gör, är inte möjligt. I och för sig kan dessutom en sådan utbildningsgång t. ex. grundskola—sjuk- sköterskeskola—filosofisk fakultet —- vara önskvärd från såväl samhällets som den en- skildes synpunkt under förutsättning att den är resultatet av en medveten och genomtänkt studieplanering. Sannolikheten för att detta är fallet torde vara större ju äldre eleverna är när de väljer den specialiserade, starkt yrkesinriktade utbildningen. Dessa förhål- landen skulle således kunna anses vara ett bidragande skäl till att bibehålla ålderskra- vet för dessa utbildningsvägar.

Det bör dock här ånyo påpekas, att det inte är inträdesåldem i sig som är den av- görande faktorn för en höjning av behörig- hetsnivån. Det är i de här anförda exemp- len den relativt starka specialiseringen inom utbildningen med direkt inriktning på vissa befattningar samt utbildningsstrukturen, av- saknaden av allmänna ämnen, inslagen av praktisk verksamhet i utbildningen osv., som motiverar en sådan höjning.

Än tydligare blir giltigheten av detta re- sonemang om man mot varandra ställer ut- bildningen till förskollärare och utbildning- en till fritidspedagog. Dessa båda utbild- ningsvägar företer stora likheter. Båda byg- ger på grundskolans s.k. enbokstavslinjer, är tvååriga, har ett förpraktikkrav (längre för förskollärare än för fritidspedagoger) inom ungefär samma område, leder till be- fattningar som på många sätt kan anses jämförbara osv. Emellertid har förskollärar- utbildningen ett krav på lägsta inträdesålder av 19 år medan något ålderskrav inte finns för fritidspedagogutbildningen. Skulle man fästa stort avseende vid 18-årsgränsen som motiv för höjning av behörighetsnivån, skul-

le förskollärarna föras till den högre utbild— ningen medan fritidspedagogerna skulle kvar- stanna inom grundskolans kompetensområde. Med hänsyn till de stora likheterna mellan utbildningarna och den verkliga ålderssam- mansättningen bland de studerande vid fri- tidspedagogutbildningen skulle detta vara uppenbart orimligt.

Den allmänna utbildningsnivån

Ett skäl för höjning av behörighetsnivån som ofta framförts i diskussionen med olika företrädare för myndigheter och organisatio- ner är att fler utbildningsvägar på detta sätt skulle få del av den ökade utbildningsstan- darden. Om huvuddelen av en årskull går igenom gymnasieskolan är det enligt detta sätt att se orimligt, att inte de utbildnings- vägar som ligger utanför gymnasieskolan skulle kunna få tillgodogöra sig den högre skolunderbyggnaden. Det måste sedan ligga på i första hand tillsynsmyndighetens ansvar att se till, att den höjda utbildningsnivån tas till vara, antingen genom en förkortning av utbildningstiden eller en kvalitetshöjning av utbildningsresultatet. Denna positiva effekt är dock inte direkt avhängig av de formella kraven utan kan bli en automatisk följd av den höjda utbildningsnivån i samhället. Man torde kunna räkna med att huvuddelen av ungdomarna inom kort kommer att som grund ha elvaårig avslutad utbildning av nå— got slag inom gymnasieskolan, när de söker till de här diskuterade utbildningsvägarna. Det behöver därför inte bli någon större skillnad i sökandesammansättningen vare sig man formellt höjer behörighetsnivån el— ler inte.

Att formellt kräva genomgången gymna- sieskola, dvs. samma krav som för övrig ut- bildning, för dessa utbildningsvägar behöver inte innebära att de vuxna ställs utanför möjligheterna att vinna inträde. Det behö- righetssystem som KU föreslår ger möjlig- heter till inträde även för den som skaffat sig den mognad och kringsyn, som ovan nämnts, genom viss ålder och yrkesverksam- het av viss längd. Däremot kan det ibland bli fråga om att därtill ställa krav på kun-

skaper i enskilda ämnen, vilket kan innebära större krav på kompletteringsstudier för de vuxna än om utbildningen tillhör grundsko— lans kompetensområde. Man måste dock förutsätta att dessa särskilda förkunskaps— krav utformas med största noggrannhet och under iakttagande av att för en utbildning ej uppställs fler eller högre krav än vad som är oundgängligen nödvändigt. Se vidare under 9.5.7 nedan.

Det finns dock en grupp utbildningssökan- de som, om man inte vidtar lämpliga åtgär- der, kan bli offer för en höjning av kravet på skolunderbyggnad. Det gäller förhållan- devis unga personer som slutat grundskolan för ett eller annat år sedan i den förviss- ningen, att de redan hade föreskriven kompe- tens för en önskad utbildning och som nu är sysselsatta inom olika områden av arbetslivet tills de uppnår stadgad inträdesålder. För dessa skulle ett höjt behörighetskrav innebära förändrade förhållanden och tvinga dem att på en eller annan väg komplettera sin skol— underbyggnad. Med en lämpligt avpassad tid mellan utfärdande och ikraftträdande av nya behörighetsbestämmelser samt med dis- pensmöjligheter bör dock olägenheter av detta slag kunna undvikas (se kapitel 14).

Val efter grundskolan

Ett argument mot en höjning av behörighets— nivån, som dock i och med den nya kon- struktionen av gymnasieskolan får mindre tyngd, är att man får ungdomarna i års- kurs 9 att välja fortsatt utbildning mer för- domsfritt om de kan nå en mängd utbild- ningsvägar efter årskurs 9, utan krav på genomgången gymnasieskola. Detta har dock i och för sig varit förhållandet sedan länge och har inte, så vitt kan bedömas, inverkat på benägenheten att söka till fackskola och gymnasium. Möjligen kan detta ha betydelse för den grupp ungdomar som tvekar att fortsätta med skolmässig utbildning efter grundskola och som av olika skäl skulle ha fördel av att under några är få gå ut i ar— betslivet, innan den träffar sitt slutliga ut— bildnings- och yrkesval. I det system för all- män behörighet till högre utbildning som

KU föreslår har dock dessa ungdomar, lika- väl som de redan nu vuxna utan behörig- hetsgivande formell skolutbildning, möjlig- het att vinna inträde efter uppfyllandet av vissa krav på ålder och yrkesverksamhet (se kapitel 10). Dessutom skapas allt bättre möj- ligheter för dem att t. ex. i folkhögskola eller i kommunal eller statlig vuxenutbildning skaffa sig den erforderliga skolunderbygg- naden.

Rekryteringsunderlaget

Det finns ytterligare argument för en höj- ning av behörighetsnivån. I den undersök- ning av olika utbildningsvägar som KU ge- nomfört var som ovan nämnts ett av huvud- syftena att studera de kvantitativa förhål- landena, dvs. förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på utbildning på olika nivåer. Den fråga som dessa undersökningar avsåg att belysa kan förenklat uttryckas på föl- jande sätt. Om man placerar ett tämligen stort antal utbildningsvägar på eftergymna- sial nivå, dvs. för behörighet kräver genom- gången gymnasial utbildning, är då tillgång- en på personer med sådan utbildning till- räcklig för att tillförsäkra de olika utbild- ningsvägarna ett tillfredsställande rekryte- ringsunderlag?

Med utgångspunkt i denna fråga gjordes vissa räkneexempel som avsåg att belysa rekryteringsförhållandena vid en tänkt si- tuation beträffande det eftergymnasiala om- rådets storlek. I stort sett inräknades i detta område all utbildning som i dag ligger på eftergymnasial nivå samt ett antal utbild- ningsvägar vilka i dag kräver grundskola för behörighet, bl. a. de som nu föreslås höjda. Förutsättningen var vidare att prak- tiskt taget enbart det nuvarande gymnasiet och den nuvarande fackskolan skulle ge all- män behörighet till högre utbildning.

Dessa räkneexempel visade att, med den ovan skisserade omfattningen av den högre utbildningen, vissa rekryteringssvårigheter kunde uppstå, i varje fall när det gällde personer med utbildning från vissa linjer och grenar inorn gymnasium och fackskola, vilket sammanhängde dels med en tänkt ut-

formning av de särskilda behörighetsvillko- ren men också med en beräknad, sned köns— fördelning inom vissa utbildningar.

Frågan om rekryteringsunderlagets till- räcklighet för den högre utbildningen är emellertid i stor utsträckning beroende av vilket behörighetssystem som gäller, dvs. på vilka vägar man kan vinna behörighet till sådan utbildning. De ovan nämnda räkne- exemplen utgick i huvudsak från den beräk- nade dimensioneringen av gymnasium och fackskola i början av 1970-talet och från den förutsättningen, att i stort sett endast dessa skolformer skulle ge behörighet till högre utbildning. Med det förslag till behö— righetssystem som KU framlägger i kapitel 10 blir beräkningsgrunden en annan, och man torde helt kunna bortse från risken att rekryteringsunderlaget till högre utbild- ning inte skulle bli tillräckligt stort.

Det finns i stället anledning att vända på problemet och ställa frågan: Kan man med den beslutade dimensioneringen av gymna- sieskolan räkna med att gymnasieskolutbil- dade ungdomar som så önskar kan få den utbildning de förväntat sig efter gymnasie- skolan? Om konkurrensen blir ännu hårdare än nu vid de spärrade utbildningslinjerna inom den högre utbildningen genom att nya grupper vinner behörighet till dessa, kan detta innebära en ytterligare ökad tillström- ning till de fria fakulteterna. Detta kan av olika skäl vara mindre önskvärt. Det är där- för viktigt, att man skapar valvärda altema— tiv till universitetsutbildning för dem som genomgått gymnasiets olika linjer. Därvid torde kompetensförhållandena spela en icke oväsentlig roll. De som genomgått gymna- sieskolans treåriga linjer torde således rent generellt betrakta en utbildning som baseras på elvaårig förutbildning som ett mer realis- tiskt alternativ till universitetsutbildning än en som grundas på nioårig förutbildning.

Om man, i stället för spärrar i form av intagningsbegränsning eller kvalitetskrav på betyget som styrinstrument, ger en viktig roll åt studie- och yrkesvägledning, är det av största vikt att det finns tillräckligt många, i elevernas ögon valvärda, alternativa utbild- ningsvägar inom den högre utbildningen för

att vägledningen skall få effekt.

Även för gymnasieskolans, framför allt de treåriga linjernas, inre arbete borde e-tt så- dant utbud av ett stort antal alternativa ut- bildningsvägar efter gymnasieskolan ha be- tydelse för att minska de negativa effekter på arbetssituationen i skolan som är en följd av konkurrenssituationen vid de spärrade högre utbildningarna.

Rationell utbildningsgång

Genom en höjning av behörighetsnivån för dessa utbildningar undgår man en stor del av den återgång till det gymnasiala skolsystemet, som nu är vanlig, i och med att de här aktu- ella utbildningsvägama i stor utsträckning rekryteras av sökande från gymnasium och fackskola. En av fördelarna med detta är att man då inte behöver ta ställning till in- grepp i kungörelsen om grundskolans kompe- tensvärde. Ett sådant ingrepp skulle annars kunna vara motiverat med hänsyn till kon- sekvenser av kvoteringsreglema som med- för, att personer som skaffar sig längre ut- bildning kan komma i ett avsevärt sämre sökandeläge än om de valt att sluta sin skol- gång med grundskola. Genom att även for- mellt föra dessa utbildningar till den högre utbildningen vinner man också, att de sökan- de i urvalssituationen bedöms vid ungefär samma tidpunkt i utbildningsgången, dvs. man behöver inte för vissa sökande göra ur- valet på ett flera år gammalt grundskolebe- tyg (motsvarande).

Det är dock realistiskt att räkna med att den ovannämnda företeelse som innebär att den som genomgått en gymnasial ut- bildning återgår till en annan sådan, låt vara med annat innehåll, i stället kommer att återfinnas inom den högre utbildningen. Sjuksköterskan fortsätter till läkarutbildning, hälsovårdsinspektören till teknisk fakultet, förskolläraren till psykologutbildning osv. Denna återgång kan möjligen få mindre kvantitativ omfattning inom den högre ut- bildningen, inte minst med hänsyn till att valet av specialiserad, starkt yrkesinriktad utbildning kommer i en högre ålder, när yrkesbestämdheten normalt är större.

Man kan också hävda, att en höjning av behörighetsnivån i förening med det av KU föreslagna behörighetssystemet bidrar till att skapa sådana >>naturliga studiegångar» genom gymnasieskolan och den högre ut- bildningen som efterlyses från flera håll, exempelvis av nedanstående typ.

Vårdteknjsk linje

i l

gren för hälso- gren för och sjukvård barnavård l . l arbetsterapeut fritidspedagog sjuksköterska förskollärare sjukgymnast socialpedagog l l läkare barnpsykolog

9.5.5 Förkunskapskrav för sjuksköterske- utbildningen

I samband med den tämligen nyligen före- tagna omläggningen av sjuksköterskeutbild- ningen diskuterades ingående förutbildnings- kravet för denna utbildning. Med hänsyn till att den i viss män kan betraktas som en nyckelutbildning bland dem som kan kom- ma i fråga för uppflyttning till högre ut- bildning, har KU funnit det angeläget att här referera delar av denna diskussion.

Gymnasieutredningen framhöll i sitt be— tänkande Ett nytt gymnasium (SOU 1963: 42) att »vårdnadsområdet i förhållande till sin storlek och betydelse ej påverkat det allmänna skolväsendets innehåll och upp- byggnad. I framtiden torde därför såväl fackskola som gymnasium böra ta till vara och utveckla de ungdomars intressen, som kan ledas vidare i verksamheter av ovan antydd art».

I sitt betänkande I: Sjuksköterskeutbild- ningen. Grundutbildning (SOU 1964: 45) in- stämde 1962 års utredning angående sjuk- sköterskeutbildningen i detta yttrande och tillade, att »sjukvårdsyrkena i väsentligt hög- re grad än hittills bör bli delaktiga av den ökande elevexaminationen i de högre skol- formerna». Mot denna bakgrund och un— der beaktande av vad utredningen anfört an-

gående sjuksköterskans funktions- och an— svarsområde och föreliggande utvecklings- tendenser syntes det utredningen klart, att fackskola och gymnasium skulle bli naturliga rekryteringsvägar till sjuksköterskeutbild- ning.

Utredningen ansåg sig därför kunna för- orda, att man i fråga om krav på föregå- ende skolunderbyggnad borde inrikta sig på genomgången fackskola. Vid tidpunkten för utredningens uttalande i denna fråga förelåg emellertid icke tillräckligt underlag för att bedöma, från vilken tidigaste tidpunkt fack- skolekompetens eller motsvarande utbild- ning borde gälla som generellt inträdesvill- kor. Man menade dock att, om fackskolut- redningens tidsplan kunde följas, examina- tion skulle i full utsträckning ske första gången våren 1972. Förutsättningar skulle då föreligga för ett allmänt krav på nämnda kompetens. Det borde ankomma på till- synsmyndigheten att noga följa utvecklingen och i god tid vidta de åtgärder som erford- ras för en allmän höjning av inträdeskravet.

Mer än två tredjedelar av de remissinstan- ser som yttrade sig i denna fråga delade ut- redningens uppfattning, att fackskolan på sikt skulle vara behörighetsgrund för sjuk- sköterskeutbildningen. Vissa remissinstanser menade emellertid, att frågan om en skärp- ning av det formella inträdeskravet borde bli föremål för nya överväganden när fack- skolan var allmänt genomförd. Dessa tanke- gångar återfanns bl. a. i Sözs remissyttrande där följande anfördes: »Mot bakgrunden av den pågående allmänna höjningen av ut- bildningsnivån och i samband med framtida mera genomgripande ändringar i arbetsför- delningen mellan olika personalgrupper inom hälso- och sjukvården kan dock frågan om den lämpligaste skolunderbyggnaden fram- deles komma att ånyo behöva övervägas.»

I proposition nr 161 till 1965 års riksdag framhöll departementschefen, att han inte var beredd att ta ställning till utredningens förslag att man på längre sikt borde bygga utbildningen på genomgången fackskola, utan begränsade sig till frågan vad man i nuläget och för de närmaste åren borde uppställa som krav. Härvid räknade han med

att sjuksköterskeutbildningen skulle tillhöra grundskolans kompetensområde.

I anledning av ovan nämnda proposition väcktes flera motioner, där det bl. a. hem- ställdes att inträdeskravet till sjuksköterske- utbildningen skulle, efter fackskolans utbygg- nad i full omfattning, vara fackskolekompe- tens. I statsutskottets utlåtande i anledning av dessa motioner (nr 181 år 1965) erinrade utskottet om att »Kungl. Maj:t 8.10.1965 bemyndigat chefen för ecklesiastikdeparte- mentet att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om gymnasie- och fackskolutbildning- ens kompetensvärde m. rn. Vid sådant för- hållande finner utskottet sig inte nu böra ingå på förevarande fråga. Utskottet anser därför att ifrågavarande motioner i denna del inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagen».

Riksdagens beslut blev att sjuksköterske- utbildningen skulle tillhöra grundskolans kompetensområde. Det förtjänar dock att påpekas, att dåvarande departementschefen i riksdagsdebatten i denna fråga framhöll att det vid denna tidpunkt endast fanns möj- lighet att välja mellan grundskola och gym- nasium som förutbildningskrav, eftersom fackskolan inte var fullt utbyggd, och att man inte kunde kräva en förkunskapsnivå som de allra flesta av praktiska skäl inte kunde uppnå. Departementschefen ansåg vid detta tillfälle det dock naturligt att vård- yrkena —— när fackskolan var fullt utbyggd skulle bygga på fackskolutbildning.

KU har velat redovisa denna debatt så utförligt som gjorts ovan för att visa, att ett förslag till ändring av behörighetsnivån för sjuksköterskeutbildningen och vissa and- ra, i viss utsträckning jämförbara utbild- ningsvägar ligger väl i linje med ovan fram- förda tankegångar. Att nu föreslå att dessa utbildningsvägar skall hänföras till den högre utbildningen, dvs. att för allmän behörig- het skall krävas gymnasial skola eller mot- svarande, kan bl. a. ses som en praktisk konsekvens av den utveckling som redan skett och som i framtiden kommer att äga rum på gymnasieskolans stadium.

Med hänsyn till diskussionen i föregående avsnitt och efter noggrant övervägande av ovan redovisade för- och nackdelar föreslår KU, att av utredningen föreslagna allmänna behörighetsvillkor för högre utbildning skall gälla jämväl för följande utbildningsvägar arbetsterapeututbildning, ekonomiföreståndarutbildning, förskollärarutbildning, fritidspedagogutbildning, hälsovårdsinspektörsutbildning vid Statens institut för folkhälsan, hörselvårdsassistentutbildning, utbildning av medicinsk-tekniska assistenter

(dialys-, oftalmolog-, operations-, radiote- rapi- och röntgenassistent), sjukgymnastutbildning, sjuksköterskeutbildning (grundutbildning om

fem terminer), socialpedagogutbildning vid sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet samt ålderdomshemsföreståndarutbildning.

Beträffande de särskilda behörighetsvill- koren för tillträde till dessa utbildningsvä- gar hänvisas till följande avsnitt.

Vidare vill KU föreslå, att tillsynsmyndig- heten får i uppdrag att i samband med över— gången till högre förkunskapsnivå överse lä- roplaner m. rn. i syfte att förkorta utbild- ningstiden eller vidta andra åtgärder för att anpassa utbildningen till de ändrade förut— sättningama.

9.5.7 De särskilda behörighetsvillkoren

De särskilda behörighetsvillkorens funktion är att garantera en vis nivå på förkunska— perna hos alla sökande i ämnen som betrak- tas som särskilt viktiga för framgångsrika studier i respektive utbildning. Å andra sidan är det självklart, att man inte via de sär- skilda behörighetsvillkoren skall göra det svårare för vissa grupper av behöriga sö- kande att vinna inträde genom att ställa dem inför krav på onödigt omfattande förkun- skaper. Av detta och andra skäl är det nöd- vändigt, att man ägnar stor omsorg åt att söka fastställa vilka förkunskaper som är

nödvändiga för att utbildningen skall på ett godtagbart sätt kunna genomföras inom fö— reskriven tid.

Först kan man konstatera att för de ut- bildningsvägar, som här föreslagits bli förda till högre utbildning, kan finnas olika lös- ningar beträffande nivån på förkunskaps- kraven. Det är således inte nödvändigt att, trots att det allmänna behörighetsvillkoret är genomgången gymnasieskola, de särskil- da förkunskaperna skall behöva motsvara fackskole- eller gymnasiekunskaper i de en- skilda ämnena. Det måste för alla här före- slagna utbildningsvägar vara en utgångs- punkt vid övervägandena att grundskolekun- skaper i vissa, för utbildningen viktiga äm— nen, är tillräckliga eller att inga särskilda behörighetsvillkor över huvud taget behö- ver uppställas. Härigenom minskar omfatt- ningen av behörighetskompletteringar för grupper som nått behörighet på andra vägar än via gymnasium och fackskola.

Vid vissa utbildningsvägar kan det emel- lertid finnas skäl att uppställa krav på kun- skaper motsvarande fackskole- och i undan— tagsfall gymnasiekunskaper i vissa ämnen. För huvuddelen av utbildningsvägarna bör dock de särskilda förkunskapskraven kunna ligga på grundskolenivå liksom nu. En höj- ning av förkunskapskraven för deras del bör, som framhållits ovan, kunna ha till följd att utbildningstiden kan avkortas.

Av ovanstående framgår att fastställandet av de särskilda förkunskapskraven måste föregås av en ingående analys av varje sär— skild utbildningsväg. Frågan kräver därtill kontinuerlig bevakning och uppföljning för att nödvändiga justeringar vid behov skall kunna göras. KU finner det därför mest ändamålsenligt att denna uppgift vilar på tillsynsmyndigheten för respektive utbild- ning. Denna bör således få i uppdrag att, med beaktande av de allmänna principer för förkunskapskravens utformning som KU ger uttryck åt i kapitel 11, fastställa de sär- skilda förkunskapskraven för berörda ut- bildningsvägar. KU framlägger således inte några detaljerade förslag i detta avseende.

10. Allmän behörighet till högre utbildning

10.1. Inledning

I kapitel 2 har redogjorts för definitioner av olika behörighetsbegrepp. En grundläg- gande indelning, vid en behandling av behö- righetsfrågor, är grupperingen av behörig- hetskraven i dels allmänna villkor, dels sär- skilda villkor. Med allmänna villkor förstås de generella reglerna för tillträde till viss utbildning, t. ex. förutbildning av viss längd. Frågor rörande specifika förkunskaper som villkor för visst studium hör däremot till de särskilda villkoren. Som exempel på dessa olika slag av behörighetsvillkor kan nämnas de krav som gäller för inskrivning vid medi- cinsk fakultet m. in. enligt de provisoriska bestämmelserna i SFS 1967: 450 (behörig- hetskungörelsen). Det allmänna behörighets- kravet är i detta fall gymnasiekompetens, studentexamen eller motsvarande. Som sär- skilda behörighetsvillkor uppställs krav på specificerade gymnasiekunskaper i matema- tik, fysik, kemi och biologi.

I detta kapitel behandlas de allmänna vill- koren för behörighet till högre utbildning. Frågan om särskilda förkunskaper tas upp till diskussion i kapitel 11.

10.2. Behörighetskravens funktioner

Det är i och för sig inte otänkbart, att kravet på allmän behörighet som villkor för tillträde till högre utbildning helt utmönstras och att som villkor endast gäller de förkunskaper av

vilka studierna är direkt beroende. I exemp- let ovan med läkarutbildning skulle då kra- vet på fullständig gymnasieutbildning (mot- svarande) utgå och endast förkunskapskraven i matematik, fysik, kemi och biologi kvar- stå, möjligen kompletterade med mer eller mindre allmänt hållna fordringar på t. ex. sådana språkkunskaper som är erforderliga för att inhämta kurslitteraturen och som gymnasieutbildade personer normalt har. I de av Kungl. Maj:t på KU:s förslag utfärda- de bestämmelserna om försök med vidgad behörighet till högre utbildning (SFS 1969: 68) har, i viss mening, ett steg tagits i denna riktning. Som allmänt villkor för behörighet föreskrivs nämligen endast viss lägsta ålder (25 år) och viss kortaste tid för yrkesverk- samhet (fem år) medan inga krav på skol- utbildning fixeras.

Under remissbehandlingen av gymnasie- utredningens betänkande framfördes »upp- slag som innebar att det allmänna behörig- hetsvillkoret borde överges och ersättas med för varje särskilt akademiskt ämne eller studielinje speciella behörighetsbestämmel— ser» (direktiven punkt 4.1).

Departementschefen avvisar emellertid tanken på en sådan förändring av behörig- hetsbestämmelserna. Det allmänna behörig- hetskravet är ett uttryck för att man inte vill utbilda specialister inom snävt avgränsade sektorer. Alltjämt bör enligt direktiven detta vara principen för behörighetsvillkorens ut- formning. Däremot bör andra kunskaper

och erfarenheter än de rent skolmässiga kunna tillgodose detta allmänna behörig- hetskrav (jfr avsnitt 2.2 ovan).

KU har alltså att, vid sin konstruktion av villkoren för behörighet, utgå från bl. a. den förutsättningen att ett krav på viss allmänorientering skall ingå i dessa villkor. Därutöver kan emellertid också andra funk- tioner uppfyllas av de allmänna behörighets- kraven.

Frågan om de allmänna behörighetskra- vens syften och funktioner är grundläggande för behörighetsreglernas konstruktion. Behö— righetskraven måste enligt KU:s uppfattning ses som instrument för relativt väl av- gränsade syften eller funktioner. I annat fall kan de få karaktär av självändamål. De all- männa behörighetskraven, vilka inte är så direkt knutna till studiekraven som ford- ringarna på specifika förkunskaper, torde också ibland upplevas som huvudsakligen formella krav utan anknytning till studie- mål etc., och det kan vara svårt att motive- ra sådana krav gentemot utbildningssökande.

Mot bakgrunden av vad som utförligt be- handlats ovan, bl.a. i kapitel 6, har KU funnit, att följande funktioner hos behörig- hetsreglerna bör särskilt beaktas utöver kravet på viss allmänorientering.

I diskussionen kring de allmänna behörig- hetskraven har flera olika funktioner hos dessa framhållits. En synpunkt som ofta be- tonats är rättviseaspekten, så uppfattad att man inte finner det försvarbart, att vuxna, studielämpliga personer utestängs från öns- kad utbildning på grund av att de inte upp- fyller vissa formella krav på utbildning.

Ett annat önskemål är att göra rekryte- ringen till högre utbildning mindre beroende av sociala grupperingar. Urvalet till högre utbildning sätter in senast vid övergången mellan förgymnasiala och gymnasiala ut- bildningar, då elever från hem utan utbild- ningstradition tenderar att välja direkt yr- kesutbildande linjer hellre än att satsa på en allmän teoretisk linje. De som i ungdo- men gjort sådana socialt betingade studie- val måste ges tillfälle att senare vinna be- hörighet för inträde i högre utbildning.

Det förekommer också att tillträdet till

högre utbildning ses som en fråga om att bättre utnyttja samhällets resurser. De-t är nödvändigt att ta i bruk en stor utbildnings- reserv. Utbildningsroservens storlek har be- räknats i olika sammanhang och på olika sätt. Man kan också få ledning av samman- sättningen i utbildningshänseende av dagens yrkesverksamma befolkning. Den andel av befolkningen i åldrarna 16—65 år, som 1970 har högst sju- eller åttaårig folkskola som enda formella grundutbildning, har uppskat- tats till drygt 70 procent. Bland dessa grup- per måste finnas ett avsevärt antal personer med erforderliga förutsättningar för högre utbildning men utan formell behörighet till sådan.

I KU:s direktiv framhävs den sakliga kom- petensen. Innebörden av detta är att formell kompetens, t. ex. gymnasieutbildning, som regel också innebär saklig kompetens men att det också finns reell kompetens för hög- re studier hos många som nu saknar formell behörighet. Att närmare definiera denna sak- liga kompetens för högre studier och kon— struera ett behörighetssystem, som öppnar olika studievägar för studielämpliga, men nu obehöriga personer, har KU betraktat som en av sina viktigaste uppgifter.

Enligt direktiven får KU inte medverka till en sänkning av kvalitetskravet på de stu- derande. I avsnitt 6.2.5 ovan definieras det— ta kvalitetskrav som de fordringar, vilka bör ställas på den sökandes intellektuella och kunskapsmässiga förutsättningar att genom— föra ett påbörjat utbildningsprogram inom rimlig tid. Detta krav på den sökande bör komma till uttryck genom behörighetsvill- koren. De nödvändiga förutsättningarna för studier kan uppdelas i allmänna och sär- skilda förutsättningar. Till de särskilda för- utsättningarna hör främst de förkunskaper inom specifika ämnesområden som är nöd- vändiga för visst studium. Dessa kunskaps— mässiga förutsättningar får tillgodoses ge- nom de särskilda behörighetsvillkoren, som i stor utsträckning växlar från utbildning till utbildning. Övriga komponenter, vilka är av mer allmän natur, ingår i de allmänna villkoren, vilka alltså skall ge uttryck åt kraven på t. ex. viss studieträning och tidi—

gare prestationer i övrigt som kan ge grund för framgång i fortsatta studier.

Behörighetströsklar, som t. ex. den för närvarande gällande föreskriften om minst medelvärdet 2,3 i slutbetyget från gymnasiet, kan från viss utbildning utestänga ett antal personer som möjligen inte skulle ha varit framgångsrika i sina studier om de beretts tillträde till utbildningen i fråga. Å andra sidan löper man risker att också sådana stängs ute som skulle ha varit framgångs- rika om de tagits in. I princip är alla behö- righetsregler oprecisa på detta sätt, vad de- ras verkningar beträffar. Behörighetsregler- na har således inte någon absolut effekt i betydelsen av att de drar upp en klar gräns mellan för studier lämpliga respektive olämp- liga sökande.

Analysen av behörighetskravens funktio- ner skulle i och för sig kunna föras längre och göras mer förfinad och nyanserad. För KU:s del är det emellertid av större vikt att utgå från några mer generella funktioner hos behörighetskraven. Därigenom kan de konkreta behörighetsreglerna utformas med dessa generella funktioner som riktlinjer. KU har funnit det lämpligt att därvid som såda- na riktlinjer godta de ovan redovisade funk- tionerna. Utredningen har således, i det fortsatta arbetet med de allmänna behörig- hetsreglerna, utgått från att dessa skall i sin mån svara mot följande syften:

att garantera de studerandes allrnänorien- tering som komplement till specialiserad högre utbildning

att främja större faktisk rättvisa i behö- righetssystemet

att göra rekryteringen till högre utbild- ning mindre beroende av social bakgrund

att bättre tillvarata den tillgång i samhäl- let som utgörs av studielämpliga, men nu ej behöriga personer

att ta större hänsyn än som nu är fallet till den sakliga kompetensen samt

att tillgodose kravet på tillräckliga studie- förutsättningar hos dem som intas till högre utbildning.

10.3 Olika slag av allmänna behörighetskrav

De ovan redovisade önskvärda funktionerna hos behörighetskraven bör ses i samman- hang med behörighetsreglemas tekniska ut- formning.

Det vanligaste och mest grundläggande sättet att formulera allmänna behörighetskrav är inom det svenska utbildningsväsendet att ange viss utbildning som behörighetsgrund, t. ex. gymnasie respektive fackskolekompe- tens. Behörighetskraven skulle dock kunna innehålla mer än enbart generella utbild- ningsfordringar eller uppta andra krav i stället för dessa, delvis beroende på vilka olika grupper av utbildningssökande som avses. För det första skulle utbildningskravet kunna förenas med eller ersättas av mer specificerade fordringar på kunskaper och färdigheter. För det andra kan krav på viss utbildning sammankopplas med en fordran på viss lägsta prestationsnivå i utbildningsre- sultatet, t. ex. visst medelbetyg, exempelvis det nu gällande medelvärdet 2,3 i slutbety- get från gymnasiet. För det tredje kan prov användas som mäter, i en eller flera dimen- sioner, fömtsättningarna för studier (studie- lämplighetsprov). För det fjärde slutligen kan behörighetskraven få en ännu allmänna- re karaktär som t. ex. fallet är i fråga om försöksverksamheten med vidgad behörighet enligt SFS 1969: 68 (viss lägsta ålder, viss tids yrkesverksamhet). De olika kravkatego— rierna, vilka i princip kan förekomma var för sig eller tillsammans, diskuteras nedan.

Utbildning av visst slag är ett så vanligt behörighetskrav att det fått något av själv- klarhetens prägel. I fråga om den högre ut- bildningen har anknytningen till studentexa- men lång hävd. Först genom den s.k. schmidtska utredningen (Vidgat tillträde till högre studier, SOU 1952: 29) i början av 1950-talet öppnades mer allmänt universitet och högskolor för andra kategorier än stu- denter (folkskollärare, gymnasieingenjörer m.fl.). Synen på detta behörighetskrav har ofta varit formell i så måtto att endast stu- dentexamen ansetts kunna utgöra grund för högre utbildning. Bakom detta synsätt ligger emellertid också ett faktiskt förhållande i så

måtto att endast gymnasiet har varit direkt inriktat på att förbereda för högre studier. Behörighetsregeln i fråga avspeglar villko- ren i ett samhälle, där differentieringen på olika utbildningsmål skedde tidigt. Behörig— hetsregeln är främst inriktad på ungdomen. Den som i tidig ålder valde gymnasiet hade därmed också öppnat vägen till högre stu- dier. Andra studieval däremot innebar att denna väg i viss mening stängdes, eftersom övergång till högre utbildning i regel inte var möjlig utan gymnasiestudier senare i livet. För bl. &. sådana studier har särskilda vuxenutbildningsvägar öppnats.

Direktivens mening om den lämpliga utbildningsbakgrunden skulle närmast kun- na beskrivas som >>olika men likvärdig be- hörighetsgrund». Direktiven anför »att det i själva verket oftast är angeläget att till en utbildningsväg kunna rekrytera personer med varierande förutbildning och erfaren- heter i fråga om såväl nivå som utbildning. På många områden i samhället är det så- lunda värdefullt om de som verkar där har en skiftande erfarenhetsbakgrund.> — — — >>Möjligheter måste sålunda finnas att på olika vägar meritera sig för en viss utbild- ning eller ett visst yrke». Även »erfaren- heter från praktisk verksamhet inom ar- betsliv och organisationer» m.m. bör en- ligt direktiven kunna jämställas med gymna- sial utbildning. Det är således inte längre möjligt att knyta behörigheten enbart till utbildning.

Vissa specificerade kunskaper och färdig- heter som allmänt villkor för tillträde till högre utbildning skulle kunna vara ett sätt att uttrycka inte bara de särskilda förkun- skapskraven för studierna i fråga utan också det allmänna behörighetskravet. Detta förut- sätter att man kan precisera den allmänna behörighetens innehåll som en referensram. Behörigheten skulle i så fall inte uttryckas som visst slag av utbildning i betydelsen genomgång av viss skolform. I stället skulle vissa ämneskunskaper kunna uppställas som villkor för allmän behörighet. Detta skulle kunna bli betydelsefullt särskilt för de vuxna och medföra att betydligt fler personer än tidigare skulle få behörighet till fortsatt ut-

bildning. Den som vill göra sig behörig till högre utbildning bör nämligen med större lätthet kunna skaffa sig en precisare behörighetsgrund (referensram), t. ex. gym- nasiekompetens i ett begränsat antal ämnen, än den fullständiga gymnasiekompetensen. Naturligtvis kan ämneskunskaperna i refe- rensramen bestämmas enligt läroplanen för olika skolformer, t. ex. gymnasium, fack- skola eller grundskola.

Krav på viss prestationsnivå i den behö- righetsgivande skolformen kan tillgodoses på olika sätt. Tidigare har den avlämnande sko- lan avslutats med examen. Härigenom har viss prestationsnivå avsetts bli garanterad. I gymnasiet och fackskolan liksom i grund- skolan — förekommer nu inga examina. Examensfriheten skulle kunna medverka till att också studiemässigt relativt svaga elever kan avsluta gymnasie- och fackskolestudier och därmed få behörighet för högre utbild- ning. Som en ersättning för studentexamen har därför ett prestationskrav införts, näm- ligen den s.k. 2,3-gränsen för personer med slutbetyg från det nya gymnasiet. Den som inte har lägst 2,3 i medelbetyg är inte behö- rig till utbildning vid universitet och högsko- lor m. m. Självfallet har denna regel betydel- se främst för antagningen till ospärrad ut- bildning, dvs. vid de s.k. fria fakulteterna. Konkurrensen vid antagning till spärrad ut- bildning har nämligen till följd, att medel- betyget för de där antagna i praktiken ligger över 2,3. I varje fall sålänge antalet sökande betydligt överstiger antalet lediga platser, har ett prestationskrav av denna typ ingen reell betydelse i fråga om spärrad utbildning.

Prov av olika slag kan användas vid in- tagning till utbildning med syfte att fastställa antingen att den sökande har vissa förkun- skaper eller att tillfredsställande studielämp- lighet föreligger. Viss lämplighetsprövning som har med den kommande yrkesverksam- heten att göra kan också förekomma. Vad beträffar kunskapskontrollen sker denna i Sverige praktiskt taget helt genom gransk- ning av den sökandes skolbetyg. Enligt KU:s direktiv skall någon kunskapsprövning, som ersätter skolbetyg och som utförs av mot- tagande läroanstalt eller intagningsmyndig-

het, inte förekomma. Prov avseende allmän eller specifik studielämplighet kan däremot användas antingen i förening med krav på viss föregående utbildning eller fristående. I det senare fallet kan ett studielämplighets- prov c. d. tjäna som grund för bedömning av behörighet till högre studier då den sö- kande inte genomgått t. ex. gymnasial utbild- ning. I syfte att utröna bl. a. möjligheterna till behörighetsprövning av vuxna sökande har KU igångsatt konstruktion av och för- sök med ett studielämplighetsprov (se kapi- tel 1).

Behörighetskrav av mer allmän karaktär kan eventuellt användas då andra möjlighe- ter att pröva behörigheten inte föreligger, vanligen i fråga om vuxna. Så har skett, som ovan påpekats, i fråga om den försöks- verksamhet med utvidgad behörighet som inleddes 1.7.1969. Sökande utan behörig- hetsgivande förutbildning får tillträde till ett antal ämnen och studiekurser vid filoso- fisk fakultet på villkor att de uppfyller ett ålderskrav (lägst 25 år) och ett krav på viss tids yrkesverksamhet (minst fem år). Behö- righetsvillkor av detta allmänna slag, som inte anknyter till föregående studiepresta- tioner eller egentlig prövning av studielämp- ligheten, innebär ett i princip öppet behörig- hetssystem. De krav som möter den sökande är nödvändigheten dels ej sällan att förvärva erforderliga förkunskaper, dels att övervin- na de hinder för vuxna personer som ligger i att förena studier med försörjaransvar, förvärvsarbete etc. Motivationen för fort- satta studier torde i sådana fall ha en avgö- rande betydelse.

Utanför behörighetsvillkorens ram ligger sådana faktorer som den enskildes realism vid utbildningsvalet, grundad på kännedom om egna intressen och förutsättningar. Un- der förutsättning att utbildningsvalet mer all- mänt gjordes på sådana realistiska grunder kunde de formella, allmänna behörighetsreg- lerna i stor utsträckning avvecklas. En förut- sättning för att på självkännedom grundade individuella val skall kunna ske om detta över huvud taget vore möjligt som en all- mängiltig regel är att studie- och yrkes- vägledning kan lämnas i erforderlig utsträck-

ning. Information om studier och arbets- marknad, inte minst om kraven på den en- skilde i viss utbildning, samt anlagsprövning o. d. är viktiga inslag i denna vägledning. I inte så få fall skulle studie- och yrkesväg— ledning kunna ersätta eller komplettera be- hörighetsregler.

10.4. Allmänorientering 10.4.1 Inledning

KU:s direktiv ger anvisningar om att be- hörighet till högre utbildning skall kunna vinnas på olika vägar enligt principen olika men likvärdig behörighetsgrund. Samtidigt skall en snäv specialisering i utbildningen undvikas genom krav på att de studerande vid antagningen besitter allmän orientering utöver enbart för studierna i de avsedda äm— nena nödvändiga förkunskaper.

En lösning av behörighetsproblemet, grun- dad på denna princip, innebär att den nuva— rande förhållandevis stora enhetligheten i utbildningsbakgrund bland studerande i hög- re utbildning skulle delvis ersättas av en spridning i de studerandes erfarenhets- och utbildningsbakgrund. Den traditionella för- beredelsen för högre utbildning har hittills varit genomgång av gymnasiet eller — i fråga om ett mindre antal sökande studier på med denna skolform mer eller mindre paral- lella vägar. En referensram, bestående av skolkunskaper i språk, litteratur m. m. har varit gemensam för de studerande som också haft en motsvarande gemenskap i allmän bakgrund genom att flertalet utgått ur en gemensam skolmiljö och präglats av denna. Denna gemensamhet i kunskaper och bak- grund har i betydande grad format den allmänna uppfattningen av bildning och bildningsinnehåll.

Ett nytt behörighetssystem med olika vä- gar till högre utbildning skulle kunna inne- bära ett avsteg från denna gemenskap i ut— bildning m. rn. Enligt direktiven skulle inte endast olika utbildningsbakgrund utan även andra vägar än formell utbildning, t. ex. er- farenheter från arbets- och organisations- livet, kunna utgöra den allmänna orientering

och den komplettering till specialisering som i princip skall vara ett villkor för tillträde till högre utbildning. Behörigheten skulle såle- des inte knytas till enbart skolmässig ung- domsutbildning utan också till de olika slag av utbildning och erfarenhet som finns hos vuxna, yrkesverksamma personer utan läng- re ungdomsutbildning.

Mot denna bakgrund har KU funnit det önskvärt att något belysa frågan om allmän- orienteringen, särskilt med hänsyn till att den syn som direktiven ger uttryck åt starkt avviker från den traditionella, enligt vilken allmänorienteringen eller bildnings- innchållet är liktydig med viss formell skolutbildning.

10.4.2. Allmänorienteringens funktioner

Högre utbildning är vanligen förhållandevis starkt specialiserad. Denna egenskap fram- träder tydligast vid en jämförelse med när- mast underliggande nivå inom utbildnings- väsendet. I gymnasiet uppgår antalet äm- nen, som under en treårig studietid före- kommer på humanistisk, samhällsvetenskap- lig eller naturvetenskaplig linje, till omkring 15, oavsett vilken linje man följer. Dessa ämnen representerar ett mycket brett stu- dieregister, hämtat i stort sett från de områ- den som vid universitetet täcks av humanis- tisk, samhällsvetenskaplig och matematisk- naturvetenskaplig fakultet, men med inslag också av estetisk skolning och kroppskultur. Specialiseringen är närmast en fråga om det utrymme de olika ämnena får på timplanen. På eftergymnasial nivå smalnar detta register mycket väsentligt, och den enskildes studie- program fram till exempelvis en universitets- examen vid filosofisk fakultet kan bestå av endast två ämnen. Bredden har ersatts av för- djupning. Mönstret är detsamma inom såda- na utbildningslinjer som inriktas på avgrän- sade, speciella yrkesområden, t. ex. den me- dicinska fakultetens utbildning för läkarverk- samhet. Här är antalet ämnen förhållandevis stort, men de är i regel hämtade från samma specialområde och är snarare uttryck för specialiseringen inom forskningen på om- rådet än för studieregistrets bredd.

Det finns emellertid också vissa utbild- ningslinjer som genom bredden i sin ämnes- uppsättning ligger närmare gymnasiets och fackskolans breda studieregister. Det kanske mest utpräglade exemplet på ett sådant bre- dare studium är klasslärarutbildningen, som visserligen syftar till en bestämd yrkesfunk- tion men som på grund av denna funktions speciella karaktär måste innehålla förbere- delser över en stor bredd. Dessa och andra bredare utbildningslinjer rubbar emellertid inte det allmänna förhållandet, att högre utbildning regelmässigt är liktydig med spe— cialiserad utbildning.

För den som från gymnasiet går till fort- satta studier utgörs motvikten till specialise- ringen av de kunskaper och färdigheter som erhållits genom de gymnasiala studierna. Gymnasiet ger, förutom vissa specialförbe- redelser och kommunikationsfärdigheter samt allmänna studie- och arbetstekniska färdigheter, också en allmän utbildning, som utgör en fortsättning av grundskolan och som innefattar orientering i livsåskåd- ningsfrågor, samhällsorientering, naturveten- skaplig orientering m.m.

Ett nytt behörighetssystem, som öppnar vägarna från olika slag av föregående verk- samhet, har att lösa frågan om hur kravet på allmänorientering skall tillgodoses.

En utgångspunkt för bedömningen av kra- vet på allmänorientering ligger i en under- sökning av hur allmänorienteringen fungerar inom ramen av specialiserade studier inom den högre utbildningen.

Allmänorienteringen skall skapa balans i den enskildes uppsättning av kunskaper och erfarenheter. Man kan peka på att special- utbildade människor inte kan fungera till- fredsställande i samhället enbart på grund- val av sina specialkunskaper; andra kun- skaper eller erfarenheter är nödvändiga för att det speciella vetandet skall kunna sättas in i ett större sammanhang, t. ex. i samhälls- livet. En bas av allmänorientering kan fungera som den enskildes referensram, i vilken specialutbildningen skall infogas som en del av hans personliga utrustning. All- mänorienteringen kan på så sätt bidra till att värderingar och attityder inte formas av

enbart specialutbildningen och den miljö i vilken denna utbildning ges. Kunskaper och erfarenheter som förvärvats före eller vid sidan av specialutbildningen kan göra det lättare för specialisten att uppehålla kon- takten med andra miljöer och kunskapsom- råden och att uppodla intressen utanför sitt specialområde.

En fond av kunskaper och erfarenheter som ligger utanför specialutbildningen gör det lättare att uppehålla öppnare kommuni- kationer mellan olika grupper och områden i samhället. Dessa allmänna kunskaper och erfarenheter kan i viss mening utgöra en förbindelselänk med den bas av gemensam- ma värderingar och intressen, utan vilka ett demokratiskt samhällsliv knappast kan fun- gera. '

Allmänorienteringen och dess funktioner kan exemplifieras med den traditionella ut— bildningsgången från gymnasium eller mot- svarande utbildning till högre studier. Det är lätt att illustrera begreppet allmänorien- tering med de skolämnen som inte direkt förbereder för specialstudiema i den högre utbildningen. Den blivande läkaren eller civilingenjören t. ex. har, utöver kunskaper i matematik, fysik etc. kunskaper i t. ex. religionskunskap och historia. På motsva- rande sätt har den som siktar till en huma- nistisk utbildning också fått orientering i den naturvetenskapliga ämneskretsen m. m. För unga människor med begränsad erfa- renhet av samhälls- och yrkesliv innebär dessa kunskaper från olika ämneskretsar en bakgrund av allmän natur eller en referens- ram kring deras fortsatta specialutbildning. Den som gått andra vägar än den gymnasiala skolan har, på grund av ålder och utbildning samt verksamhet i yrkes- eller samhällslivet, en avsevärd fond av erfarenheter och kun- skaper. Dessa är emellertid betydligt svårare att definiera än skolkunskaper. Principiellt kan det emellertid hävdas att även en sådan bakgrund kan vara kompletterande i för- hållande till den specialiserade utbildningen, även om den referensram det i dessa fall gäller inte får samma standardiserade ut- formning som i fråga om skolkunskaperna. Referensramen kan i stor utsträckning vara

individuellt utformad och ha ett annat inne— håll än den skolmässiga.

Med detta synsätt blir det inte längre möj- ligt att upprätthålla någon egentlig skillnad mellan »allmänbildande» och »fackutbildan- de» ämnen och kunskaper. Att t. ex. väga kunskaper i historia och biologi mot var- andra är knappast meningsfullt. Olika kun- skaper kan ge för den enskilde och samhäl- let mycket värdefull orientering och bak- grund, oavsett om kunskaperna i fråga är av- sedda att tas i bruk i yrkesmässig verksam- het eller ej. Inte minst den livliga debatten i miljövårdsfrågor har visat vilket allmän— orienterande värde studier i tekniska och naturvetenskapliga ämnen har. Denna de- batt utgör numera en viktig del av den verk— lighet som omger oss alla och är därför i hög grad »allmänbildande».

För den högre utbildningens egen del och för den yrkesverksamhet som denna utbild- ning förbereder kan olikheter i bakgrund och referensramar vara till nackdel, om denna olikhet innebär stora skillnader i för stu— dierna nödvändiga kunskaper. Om emellertid dessa kunskaper är tillfredsställande, kan ett brett register bland de studerande av erfaren- heter, studiebakgrund, yrkeserfarenhet, ålder m. m. vara till fördel för både utbildningen och den efterföljande verksamheten. De stu- derande kan tillföra undervisningen erfaren- heter från skilda områden och därmed bidra till att undervisningen får en närmare an- knytning till samhälls- och yrkesliv. Kon- takter mellan studerande av olika åldrar etc. kan berika studiearbetet och kan min- ska avståndet mellan annars från varandra isolerade grupper osv.

Det är värdefullt att även på högre stu- dier grundade yrkesområden tillförs yrkes- utövare med växlande bakgrund, ålder etc. Det kan bl. a. pekas på att utbildning och erfarenheter från andra områden kan bli av stort värde för både studier och yrkesverk- samhet inom ett annat specialområde. Så t. ex. kan studerande med teknisk, ekono- misk eller administrativ utbildning och erfa- renhet eller med erfarenhet från socialt ar- bete i vidaste mening tillföra det medicinska området värdefulla kunskaper.

Variationer i bakgrund, allmän utbild- ning och orientering är således inte bara en fråga om individuella referensramar utan också av positiv betydelse för utbildning och yrkesliv.

10.4.3. En vidare syn på begreppet allmänorientering

Den orientering som skall vara ett villkor för tillträde till högre utbildning kan enligt utredningens uppfattning inte tolkas som krav på uteslutande skolmässiga kunskaper. Det innebär ingen undervärdering av dessa om man konstaterar att värdefulla kunska- per och vidsträckt orientering kan erhållas på andra sätt än genom formell utbildning och att de i många fall kan vara väl så vär- defulla som skolkunskaperna. Under inga omständigheter bör kravet på allmänorien- tering omsättas i behörighetsvillkor innebä- rande vissa skolkunskaper i fastställda äm- nen, vilka tillsammans skulle komma att ut- göra ett slags gemensam referensram för dem som deltar i högre utbildning. De kon- kreta ämneskrav som ställs skall enligt ut- redningens uppfattning som regel uteslutan- de avse studierna och i vissa fall möjligen också den yrkesverksamhet som följer efter den högre utbildningen. Dessa studiekrav bör noga specificeras från utbildning till utbild- ning. Att därvid något ämnesområde före- kommer mer allmänt som behörighetskrav, innebär inte, att därmed något slags orien- terings- eller bildningsnorm fastslagits utan endast att sakliga skäl föreanleder att ämnes— området har en funktion att fylla på ett vidsträckt fält.

KU vill i detta sammanhang fästa upp- märksamheten på vissa fundamentala skill- nader mellan å ena sidan ungdomsstudier, å andra sidan vuxenstudier och andra aktivi- teter bland vuxna. Barn och ungdom i grundskola och gymnasieskola följer stu— dieprogram som endast i begränsad utsträck- ning är uttryck för upplevda behov av ökade kunskaper på särskilda områden. De stude- randes personliga erfarenheter av yrkesliv och samhälle är av naturliga skäl ringa. Den praktiska eller teoretiska utbildning som

skolan ger kan av dessa skäl normalt inte ses av de studerande i relation till individens funktioner som vuxen med ansvar i arbete, familj och samhälle.

Den vuxnes studier eller hans arbete med samhälls- eller yrkesfrågor är på ett helt an- nat sätt integrerade med hans individuella situation och är ofta uttryck för ett person- ligt engagemang. Typisk för vuxenstudiema är således motivationen, vare sig denna mo- tivation grundas på ett behov av ökade kun- skaper som ett led i yrkeskarriären eller vilar på rent intresse för ett visst idé- eller sakområde. Vuxenstudier etc. äger också rum mot en bakgrund av personliga erfa- renheter hos den studerande av yrkes- och samhällsliv och är vanligen målinriktade.

Allt detta innebär att studier m. in. av de mest skiftande slag kan innebära avsevärda tillskott till den vuxnes orientering på olika områden, men att de vuxna utformar egna mönster för orienteringens innehåll, samti- digt som deras behov av utbildning genom t. ex. högre studier som regel kan beräknas vara målinriktat och styrt av en stark moti- vation grundad på önskemål om personlig eller yrkesmässig utveckling. I många fall får man räkna med att viss högre utbild- ning efterfrågas på grund av det tillskott som utbildningen i fråga ger till den stude- randes orientering.

Dessa olika omständigheter ger vid han- den att den vuxnes bakgrund, vad avser allmänorientering m.m., ofta är svår att mäta med så enkla och entydiga mått på motsvarande sätt som i fråga om ungdoms- skolan, dvs. i ämnen, kurser och betyg. Des- sa tekniska svårigheter får dock enligt KU:s mening inte leda till att de vuxna åläggs att redovisa sin allmänorientering i ungdoms- skolans kurser etc. Behörighetsvillkoren bör i detta stycke, de tekniska svårigheterna till trots, präglas av en smidig anpassning till den vuxnes speciella situation. Annorlunda stäl- ler det sig med de förkunskaper i relevanta ämnen på vilka den högre undervisningen bygger. Dessa kunskaper måste krävas ock- så av de vuxna, av praktiska skäl ofta en— ligt ungdomsskolans (gymnasieskolans) kurs— planer, men så långt möjligt med hänsyn

till att motsvarande kunskaper kan ha för- värvats utanför skolan. Kravet på en vid re- ferensram för tillträde till högre studier skul- le alltså vidhållas men den hittills rådande uppfattningen, att denna i betydande ut- sträckning bör vara gemensam för alla stu- derande, lämnas.

10.5 Kunskaper i främmande språk 10.5.1 Inledning

Allmänorientering av olika slag har en hu- vudsakligen på principiella skäl grundad be- tydelse för den enskilde och för samhället. Den studerande har därutöver som regel be- hov av kunskaper av olika slag för att han skall kunna tillgodogöra sig undervisningen på ett tillfredsställande sätt. Frågor rörande förkunskaper för olika utbildningsvägar be- handlas i kapitel 11. KU har emellertid fun- nit det nödvändigt att redan i samband med de allmänna behörighetsvillkoren ta upp en grupp av förkunskapskrav som visat sig vara gemensamma för flertalet utbildningsvägar, nämligen språkkunskaperna. Då ett krav på visst slags förkunskaper har särskilt hög fre- kvens bör detta förhållande, enligt KU:s mening, kunna föranleda att det tas upp i villkoren för allmän behörighet. Skälet här- till skulle då vara huvudsakligen rent prak- tiskt. Det är knappast rationellt att i de sär- skilda förkunskapskraven för flertalet vägar upprepa samma krav. Särskilt då också andra skäl än studieförhållanden motiverar ett mer allmänt krav på kunskaper i visst språk, bör detta krav lämpligen återfinnas i de allmän- na behörighetsvillkoren.

I det följande diskuteras behovet av språk- kunskaper för utbildning och i viss mån även för yrkesverksamhet och samhällsliv.

10.5.2 Behovet av språkkunskaper

För deltagande i högre utbildning är det i regel en förutsättning att den studerande har kunskaper i främmande språk, i varje fall efter den första terminens studier. Utan så- dana kunskaper blir det inte sällan svårt el- ler omöjligt för den studerande att tillgodo-

göra sig kurslitteraturen. För den högre un- dervisningen skulle det i många fall inne- bära en kännbar inskränkning i valet av kurs- litteratur om endast litteratur på svenska eller annat nordiskt språk kunde användas i undervisningen.

Redan studiekraven visar således, att kun— skaper i främmande språk i regel är oum- bärliga för de studerande i högre utbildning. Vid vissa högre utbildningsvägar och inom vissa ämnen eller studiekurser kan dock allt- jämt studier bedrivas utan kunskaper i främ- mande språk. Det är emellertid inte enbart de egentliga studiekraven som talar för att vissa språkkunskaper bör utgöra ett villkor för tillträde till högre utbildning. Den högre undervisningen kan väntas bli alltmer inter- nationaliserad. Inom allt fler yrkesområden ökar de internationella kontakterna i be- tydelse. Arbetsmarknadens internationali— sering tilltar (svenska företag i utlandet, multinationella företag i Sverige osv.). Det torde vidare inte vara någon överdrift att hävda nödvändigheten av kunskaper i främ- mande språk på de flesta yrkesområden för att man efter avslutad utbildning skall kun- na följa vidareutveckling och forskning på respektive område. Sådant stoff är i stor ut— sträckning att hämta i internationella tid— skrifter och i litteratur på främmande språk. Ett särskilt fält för internationella kontakter är den biståndsverksamhet som Sverige be— driver med inriktning på de s. k. utvecklings- länderna.

Kraven på språkkunskaper tillgodoses, i varje fall i jämförelse med vad som är fallet i andra med oss jämförbara länder, i myc- ket stor utsträckning i den integrerade gym— nasieskolan. På de treåriga linjerna läses, en- ligt nu gällande kursplaner för gymnasiet, engelska i minst två år, oavsett linje eller gren. Ett B-språk (påbörjas i grundskolan) läses på flertalet av de treåriga linjerna un- der minst två läsår. Det tredje språket slutli- gen, C—språket, läses i samma omfattning som B-språk och förekommer på de treåri- ga linjernas samtliga grenar och varianter med undantag av teknisk linje. På tvåårig social linje läses enligt skolöverstyrelsens förslag till reviderad läroplan för fackskolan

engelska jämte ytterligare ett språk under två årskurser. Motsvarande gäller tvåårig ekonomisk linje. Språkstudiema intar dock en mindre framträdande plats på tvåårig teknisk linje där man läser endast ett främ— mande språk under en årskurs. På de yrkes- inriktade linjerna i gymnasieskolan skall ele- ven göra ett obligatoriskt val mellan ett an- tal ämnen bland vilka ingår engelska. Om detta ämne väljs kan det läsas under två läsår enligt kursplan för de tvååriga ekono- miska, sociala och tekniska linjerna.

Med hänvisning till språkstudiernas om- fattning i gymnasieskolan kan det möjligen synas mindre nödvändigt att uppta kunska- per i främmande språk som ett allmänt be- hörighetsvillkor för tillträde till högre ut- bildning. Den begränsning som gäller för språkstudierna på tvåårig teknisk linje och den valfrihet som råder på de yrkesinriktade linjerna i fråga om språkstudier motiverar emellertid enligt KU:s mening att man ge- nom ett behörighetsvillkor säkerställer att samtliga i högre utbildning intagna stude— rande från gymnasieskolan har nödvändiga språkkunskaper. KU finner det nödvändigt att också för de vuxna utan föregående gymnasial utbildning eller med specialin- riktad gymnasial utbildning, som enligt ne- dan skall kunna få tillträde till högre ut- bildning, föreskriva vissa språkkunskaper som en del av de allmänna behörighets- villkoren.

De i högre utbildning intagna kommer som regel att ha förhållandevis omfattande förkunskaper i språk, förvärvade i gymna- sieskolan, alldeles oavsett vad de formella behörighetsreglerna föreskriver. För den med all sannolikhet mindre grupp som inte förvärvat sådana kunskaper i gymnasiesko- lan eller saknar gymnasial utbildning (vux- na) ställer sig frågan emellertid annorlunda. Samtidigt som det självfallet för dessa kate- gorier sökande är av vikt, att de har goda kunskaper i språk, måste man emellertid också ta hänsyn till att mer omfattande krav på språkkunskaper kan fungera som svåröverstig-liga hinder för sådana utbild- ningssökande.

10.5.3. Språkkravets omfattning

KU har för sin del funnit att det språk som har de bredaste användningsmöjligheterna och är svårast att avvara för olika grupper av studerande och yrkesverksamma är eng- elska. Någon tvekan om att språkkravet bör avse ämnet engelska kan således inte före- ligga.

Detta innebär emellertid inte att utred- ningen finner begränsningen till engelska helt tillfredsställande för samtliga studiein- riktningar. Emellertid bör engelskan, på grund av sin särställning, ingå i de allmänna behörighetskraven. Övriga språkkrav tillgo- doses i mån av behov inom ramen av de särskilda behörighetsvillkoren, dvs. de vill- kor som är specifika för varje utbildnings- linje.

KU har vid valet av engelska som det mest nödvändiga språket delvis vägletts av vad UKÄ, på grundval av företagna under- sökningar, föreskrivit i fråga om förkun- skaper till vissa ämnesområden, vilka står öppna för studerande som har behörighet enligt reglerna för försöksverksamheten med vidgad behörighet. I dessa bestämmelser, utfärdade 3.7.1969, föreskriver UKÄ att sökande för behörighet skall styrka sig äga förkunskaper i engelska, motsvarande lägst betyget 2 på en lärokurs som omfattar två årskurser i gymnasiet eller fackskolan. Den som inte kan styrka sådana förkunskaper äger likväl behörighet att inskrivas för ut- bildning inom berörda ämnesområden, om vederbörande före inskrivningen styrker att samråd har förekommit med studierådgivare eller studievägledare vid universitet. UKÄ har således inte velat uppställa några bin- dande, formella krav på förkunskaper i eng- elska. Härom anför ämbetet: »Man kan räk- na med att de vuxenstuderande, om det ges tillräcklig information, själva kan bedöma sina förutsättningar att inhämta den erfor- derliga kurslitteraturen.» KU vill emellertid för sin del förorda att kravet på kunskaper i engelska skall i princip vara generellt, dock med möjligheter till undantag som kan göras av vederbörande myndighet.

I enlighet med beskrivningen av språkun-

dervisningens mål i läroplan för gymnasiet och läroplan för fackskola (1965) kan språk- färdigheten indelas i fyra delfärdigheter: att läsa och förstå

att höra och förstå att tala och göra sig förstådd att skriva och göra sig förstådd.

Av dessa delfärdigheter torde den första, dvs. att läsa och förstå, vara den viktigaste för högre studier, medan de andra är mind- re viktiga. Skälen är följande.

a) Kurslitteratur på engelska, som ej finns tillgänglig i svensk översättning, förekom- mer på många högre utbildningsvägar. För- måga att läsa och förstå sådan litteratur är därför väsentlig.

b) Obligatorisk undervisning på engelska förekommer sällan eller inte alls (utom i un- dervisningsämnet engelska). Delfärdigheten att höra och förstå är därför ej så väsentlig.

c) Förmåga att tala och skriva på engelska är ej generellt nödvändig för högre studier.

Även med hänsyn till kraven på den yrkes— verksamme att kunna följa tidskrifter och facklitteratur synes läsfärdigheten vara det viktigaste kravet. Den väsentligaste bestånds- delen av språkkunskaperna skulle således av olika skäl vara läsfärdigheten. Det bör emellertid understrykas att detta är ett mi— nimikrav.

Efter olika överväganden har KU med hänsyn främst till det angelägna i att så långt möjligt också tillgodose kravet på mer allmänna språkfärdigheter, stannat för föl- jande förslag beträffande det allmänna be- hörighetskravet i engelska.

Den sökande skall för behörighet ha kun- skaper i engelska motsvarande två årskurser i gymnasieskolan. Övergångsvis skall dock läskunskaper i ämnet engelska, svarande mot denna utbildningstid, kunna godtas. Sådana läskunskaper skall dokumenteras genom sär- skilt intyg.

Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som kan råda vid vissa utbildningslinjer inom den högre undervisningen, bör det an- komma på den centrala tillsynsmyndigheten att meddela undantag från det allmänna be- hörighetskravet i engelska. Detta undantag skall alltså avse viss, enskild utbildningslinje.

Denna möjlighet kan bli av särskild bety- delse för de utbildningslinjer som omnämns i kapitel 9 och som enligt där framlagda för- slag bör inordnas i den högre utbildningen. Ett krav på gymnasiala kunskaper i engelska kan vid dessa linjer nämligen medföra svå- righeter för personer som förberett sig för inträde vid utbildningen i fråga enligt hit- tills gällande behörighetsvillkor.

10.6 KU:s förslag till principlösning av behörighetsproblemet

10.6.1. Allmänt

I avsnitt 10.2 har KU sammanfattat behö- righetssystemets funktioner. Detta system skall

tillgodose behovet av allmänorientering hos de studerande

möjliggöra rättvisa vid fördelning av plat- ser i högre utbildning

göra rekryteringen till högre studier mind- re beroende av sociala faktorer

främja en aktivering av utbildningsreser- ven

möjliggöra att också saklig men ej formellt dokumenterad kompetens tillgodoräknas

upprätthålla den högre utbildningens kva- litet genom tillräckliga studieförutsättningar hos de studerande.

I avsnitt 10.3 redogjordes för de olika former de allmänna behörighetskraven kan få. Kraven kan, alternativt eller i kombina- tion, uttryckas i

viss utbildning vissa specificerade kunskaper och färdig- heter

viss prestationsnivå i utbildningen genomgång av studielämplighetsprov allmän form, t. ex. ålder eller yrkesverk- sam tid.

I viss utsträckning skulle formella krav kunna ersättas eller kompletteras med stu— die- och yrkesvägledning.

1 10.4 diskuterades utförligt innehållet i och utformningen av ett av kraven, nämli- gen allmänorienteringen. Slutligen behand- lades i 10.5 det allmänna behovet av kunska- per i främmande språk.

Den konkreta utformningen av ett behö- righetssystem sker genom fastställandet av de krav som ställs på de studerande för tillträ- de till viss utbildning. En central ställning intar härvid två av de inledningsvis nämnda funktionerna hos behörighetssystemet, näm- ligen kraven på allmänorientering och stu- dieförutsättningar.

I 10.4 har visats att kravet på allmän ori- entering kan uppfyllas på många olika sätt och på flera olika vägar. Kravet på studie— förutsättningar eller studielämplighet inne- bär att vederbörande skall ha utsikter att på rimlig tid fullfölja sitt studieprogram. Detta kräver i sin tur

intellektuella förutsättningar, ådagalagda genom tidigare studier eller på annat sätt

studieträning, innebärande bl. a. förmåga till problemlösning, förvärvad genom studier eller annan verksamhet, samt studietekniska färdigheter

förkunskaper i specifika ämnen (särskilda behörighetskrav).

10.6.2. Vägledande principer

KU:s för utformningen av de allmänna behö- righetsreglerna vägledande principiella ställ- ningstaganden är följande.

A. Behörighet grundad på ungdomsutbild- ning

1. Alltjämt bör den allmänna behörigheten, i den mån denna behörighet uttrycks i ut- bildningskrav, baseras på gymnasial utbild- ning.

2. Vad beträffar behörighetsvärdet hos oli- ka slags utbildning har utredningen avvisat tanken på en i detalj gående jämförelse mel- lan olika slag av gymnasial utbildning. Alla slag av gymnasial utbildning betraktas i prin- cip som lämplig grund för fortsatta studier. Från denna synpunkt blir en fackinriktad utbildning lika värdefull som t. ex. en mer allmän utbildning.

3. Gymnasial utbildning, som skall kun- na tjäna som grund för fortsatt utbildning, bör rimligen inte vara alltför kort, om den skall kunna ge ett tillräckligt mått av stu-

dieteknisk träning m.m. Det måste därför finnas en nedre gräns för den tid som behö- righetsgivande utbildning normalt skall om- fatta.

B. Behörighet för vuxna

Den gymnasiala vägen till högre utbildning kan i huvudsak uppfattas som ungdomens behörighetsväg. För vuxna som efterfrågar högre utbildning, men som inte genomgått gymnasial skola, måste särskilda vägar fin— nas vid sidan av de behörighetsvägar som utgörs av skolmässig utbildning.

10.6.3. Gymnasial utbildning som behörig- hetsgrund

Begreppet gymnasial utbildning täcker ett vidsträckt fält inom utbildningsområdet. Förutom de olika vägarna genom gymna- sieskolan förekommer ett antal gymnasiala fackutbildningar utanför denna.

På grund av de olika utbildningslinjernas skiftande utbildningsmål och kursplaner kan den allmänna behörigheten endast i begrän- sad utsträckning baseras på för hela området gemensamma kurser i vissa, bestämda äm- nen. Behörighetsvärdet får huvudsakligen, förutom i utbildningens längd, sökas i vad som på annat sätt är gemensamt för all gymnasial utbildning.

KU har övervägt vilken utbildningstid på gymnasial nivå som lägst bör krävas för be- hörighet till högre utbildning. Inom gymna- sieskolan är utbildningstiden i princip lägst två är, t. ex. på de linjer som motsvarar den hittillsvarande fackskolan. Flertalet av de utbildningslinjer, som i dag ger gymnasial fackutbildning och som inte står i första rum— met att införlivas med gymnasieskolan som yrkesinriktade linjer inom denna, är minst tvååriga. KU har därför stannat för att gym- nasial utbildning, för att ge allmän behörig- het, skall i princip omfatta minst två läsår. Med gymnasial utbildning avses härvid ut- bildning inom gymnasieskolan (motsvaran— de). Därtill kommer i de flesta fall krav på särskild behörighet. Denna fråga behandlas i nästa kapitel.

Ett visst minimimått av studieträning har uppnåtts genom kravet på minst två års gymnasial utbildning. Inslaget av teoretiska ämnen är ofta mycket stort även i utbild- ning av fackutbildande karaktär, i en del fall större än i fackskolan, även om dessa ämnen inte överensstämmer med den nuvarande fackskolans-gymnasiets ämnesuppsättning el- ler har ett annat innehåll än enligt dessa skolformers kursplaner.

Startnivån för all gymnasial utbildning är gemensam, nämligen i princip grundskola eller motsvarande. Den gymnasiala utbild- ningen har således en gemensam grund.

Utbildningsmålen varierar starkt. Endast de linjer i gymnasieskolan som motsvarar det nuvarande gymnasiet och i viss mån fackskolan har utbildningsmål som är mer eller mindre direkt inriktade på högre stu- dier.

En del vägar är starkt yrkesinriktade (sjuk- sköterskeutbildning m. fl.), andra har ett markerat allmänt utbildningsmål, t. ex. gym- nasiets humanistiska och samhällsvetenskap- liga linjer.

Utbildningens innehåll skiftar mellan olika utbildningar. Graden av specialisering växlar liksom fördelningen mellan »teoretiska» och »praktiska» ämnen.

Elevsammansättningen varierar. Elever som är klart inriktade på teoretiska studier attraheras främst av gymnasiet, liksom elever ur högre socialgrupper. Elever ur andra socialgrupper dras i större utsträckning till »praktiska» vägar med tidig specialisering och yrkesinriktning, t. ex. yrkesskola.

Om alla gymnasiala utbildningslinjer ger i princip lika allmän behörighet till högre utbildning, kan skillnaderna i värdering av praktisk och teoretisk utbildning komma att minska. Den tidigare i kapitel 6 påpekade eftersläpningen av behörighetsreglerna i för- hållande till skolorganisationen upphör. Al- la vägar genom gymnasieskolan kan, i en del fall efter erforderliga kompletteringar, leda till högre utbildning.

Den enskildes frihet skulle öka i fråga om valet av studieväg efter grundskola och efter fullbordad gymnasial utbildning. I princip blir ingen väg en återvändsgränd.

Genom de föreslagna principvillkoren kan till den högre utbildningen och de yrken, till vilken denna utbildning förbereder, re- kryteras studerande med olika utbildning och skiftande yrkeserfarenheter, t. ex. med praktisk eller teoretisk utbildning, med eller utan yrkeserfarenhet.

Vidareutbildning och omskolning på ef- tergymnasial nivå underlättas av behörig- hetsregler som inte uppställer krav på speci- fik utbildning för allmän behörighet. Vis- sa karriärproblem i yrkeslivet får en enkel och naturlig lösning genom att personer med gymnasial fackutbildning kan gå vidare till högre studier inom samma område. För- slaget innebär sålunda, att var och en som slutfört en minst tvåårig gymnasial utbild- ning har allmän behörighet för inträde till högre utbildning, även om denna är spär- rad, dvs. har ett begränsat antal utbildnings- platser. Enligt förslaget kommer exempelvis den nuvarande sjuksköterskeutbildningen (grundutbildning om fem terminer) att ge allmän behörighet för tillträde till läkarut- bildning och annan högre utbildning på samma sätt som t. ex. sjöingenjörs- och sjö— kaptensutbildning.

De mottagande läroanstalterna kan, genom att de får ta emot studerande med kvalifice- rad praktisk utbildning inom området i frå- ga, ställas inför vissa anpassningsproblem. Samtidigt tillförs de ett betydande mått av erfarenhet och kunnande. Personer med värdefull praktisk erfarenhet kommer att verka inom respektive yrkeskårer.

10.6.4 Behörighet för vuxna till högre utbildning

Som tidigare framhållits har majoriteten av den yrkesverksamma delen av befolkningen inte genomgått formell skolutbildning av en längd som ens motsvarar grundskolan. Des- sa mycket stora grupper i samhället är i dag inte behöriga till högre utbildning utan om- fattande studier på grundskolenivå samt gymnasial utbildning. Självfallet finns möj- ligheter att i den statliga och kommunala vuxenutbildningen vinna t. ex. gymnasie kompetens. Försöksverksamheten med vid-

gad behörighet öppnar fr. o. m. 1.7.1969 vis- sa möjligheter till högre studier, i begränsad utsträckning, även för personer utan gym- nasieutbildning (motsvarande).

KU har av olika skäl, främst hänsynen till de vuxnas speciella förhållanden, velat öppna vägar till högre studier utan krav på fullständig gymnasial utbildning och finner det synnerligen angeläget att även andra vägar till allmän behörighet öppnas för de vuxna än för ungdomar. I åtskilliga fall kan speciella utbildningsvägar för vuxna, i den mån de kan betraktas som gymnasiala, bli behörighetsgivande. Detta torde främst gälla folkhögskolan, men möjligen kan också and- ra slag av utbildning komma i fråga.

I direktiven betonas, att erfarenheter från t. ex. yrkes- och organisationslivet skall kun- na ersätta skolkunskaperna. Att definiera och utvärdera de slag av yrkesverksamhet m. m., som skulle kunna bilda en mot skol- utbildning svarande behörighetsgrund, är emellertid inte praktiskt genomförbart och inte heller nödvändigt. Detsamma gäller oli- ka slag av utbildning, t. ex. genomgång av ett antal kortare kurser etc. i organisationer eller företag.

KU föreslår att vuxna i princip skall kun- na vinna behörighet på någon av följande vägar.

a) Genomgång av gymnasial utbildning av samma slag som gymnasieskolan

b) Genomgång av annan i princip gym- nasial utbildning, antingen fackinriktad eller allmän

c) Genom uppfyllande av vissa andra villkor, t. ex. viss ålder eller viss tids yrkes- verksamhet.

Från dessa principiella utgångspunkter ut- vecklas i ett senare avsnitt hur de vuxnas bchörighetsfrågor bör lösas.

10.7 Från gymnasieskolan till högre utbildning

10.7.1 Gymnasieskolan som behörighets- grund

Genom riksdagsbeslut 1968, i huvudsaklig överensstämmelse med prop. 1968: 140 , sam-

manfördes gymnasiet, fackskolan och yrkes- skolan till en skolform som inrättas fr. o. m. 1.7.1971, gymnasieskolan.

Vid integreringen i gymnasieskolan avses i princip ingen ändring ske i fråga om ut- formningen av de utbildningslinjer som om- fattas av de nuvarande skolformerna gym- nasium och fackskola (prop. 19682140, 5. 131). Ynkesutbildningen däremot framträ- der i rl)" gestalt. De tidigare skolformerna motsvaras av ett antal linjer i gymnasiesko— lan.

En rad frågor om gymnasieskolans orga- nisation har utretts av SÖ på Kungl. Maj:ts uppdrag (9.5.1969). De moment i uppdraget som närmast har betydelse för KU:s arbete är frågan om läroplan för gymnasieskolan samt reglerna för betygsättning i yrkestek- nik, vilka frågor har relevans för främst den nya yrkesutbildningen. I dessa och andra frå- gor har SÖ i skrivelse 3.12.1969 inkommit med förslag till Kungl. Maj:t. Enligt bilaga 2 till denna skrivelse skall gymnasieskolan or- ganiseras på följande sätt.

Gymnasieskolan omfattar enligt för— slaget tvåårig, treårig eller fyraårig utbild- ning på följande linjer

1 tvåårig beklädnadsteknisk linje tvåårig bygg- och anläggningsteknisk linje tvåårig distributions- och kontorslinje tvåårig ekonomisk linje tvåårig cl-teleteknisk linje tvåårig fordonsteknisk linje tvåårig jordbrukslinje

tvåårig konsumtionslinje

9 tvåårig livsmedelsteknisk linje 10 tvåårig processteknisk linje 11 tvåårig skogsbrukslinje 12 tvåårig social linje 13 tvåårig teknisk linje 14 tvåårig träteknisk linje 15 tvåårig verkstadsteknisk linje 16 tvåårig vårdlinje 17 treårig ekonomisk linje 18 treårig humanistisk linje 19 treårig naturvetenskaplig linje 20 treårig samhällsvetenskaplig linje 21 fyraårig teknisk linje

N

OONlGxUl-IÄU)

Dessutom förekommer andra tvååriga lin- jer enligt Sözs bestämmande.

Beträffande yrkesinriktade linjer, se även avsnitt 9.4.

Enligt KU:s förslag till principlösning av behörighetsfrågan skall gymnasial utbildning om minst två år ge allmän behörighet till högre utbildning. I avsnitt 6.1 ovan under- stryks betydelsen av att helhetssynen på de gymnasiala skolformerna avspeglas i de för- slag till kompetensregler som KU framläg- ger.

KU:s principförslag till behörighet inne- bär att en minst tvåårig, slutförd utbildning i gymnasieskolan, oavsett linje, avses ge be- hörighet till högre utbildning. Föreliggande avsnitt behandlar, med utgångspunkt i prin- cipförslaget, de närmare villkor för allmän behörighet som bör uppställas vid omsätt- ningen av principförslaget i konkreta behö- righetsregler.

De linjer i gymnasieskolan som motsvarar det nuvarande gymnasiet överensstämmer med detta. Gymnasiet är för närvarande huvudvägen till högre utbildning. I dess lä- roplan uttalas bl. a. att skolformen skall tjä— na som grund för fortsatta studier vid uni- versitet och högskolor. Den etablerade ställ- ning som förberedelse för högre studier, som gymnasieutbildningen redan har, under- lättar i viss utsträckning bedömningen av de villkor som skall gälla för behörighet förvär- vad via en treårig linje i gymnasieskolan.

Vad beträffar dimensioneringen av linjer som motsvarar det nuvarande gymnasiet an- gavs i 1964 års riksdagsbeslut att år 1970 ca 30 procent av årskullen 16-åringar skulle tas in i gymnasiet. Sö räknar med att 1971/72, dvs. gymnasieskolans första läs- år, de tre- och fyraåriga linjernas (gymnasie— linjernas) andel av årskullen skall vara ca 33 procent och att denna andel 1974/75 skall ha stigit till ca 35 procent. De högre talen föranleds främst av det förhållandet att sökande från mer än en åldersgrupp kon- kurrerar om elevplatserna.

Fackskolan, som på visst sätt är en ny gymnasial skolform, har inte någon lång tradition som grund för högre utbildning och skiljer sig således i bl. a. detta avseende från

Den nya skolformen föreslogs av 1957 års skolberedning. Försöksverksamhet med fackskola har bedrivits i ett antal kommuner sedan läsåret 1963/64. Det allmänna genom- förandet påbörjades läsåret 1966/ 67 och pla- neras vara fullbordat i samtliga regioner i riket fr. o. m. 1970/ 71 (se prop. 1964: 171 och ASÖ, specialnummer augusti 1969). I 1964 års riksdagsbeslut om det nya gymna- siet och fackskolan angavs som mål för den kvantitativa utvecklingen, att år 1970 ca 20 procent av årskullen 16-åringar skulle tas in i fackskolan. SÖ räknar med att fack- skolans andel av årskullen läsåret 1971/ 72 skall vara drygt 21 procent och 1974/75 ca 23 procent. Att sökande från mer än en ål- dersgrupp konkurrerar om elevplatserna in- verkar även för fackskolans del på höjningen av den procentuella andelen.

SÖ avgav 3.12.1969 till Kungl. Maj:t för- slag till vissa förändringar av fackskolans organisation och kursplaner. Dessa föränd- ringar föreslås träda i kraft samtidigt som fackskolan integreras i gymnasieskolan, dvs. 1.7.1971. Någon mer djupgående föränd- ring av kursplanerna torde inte komma till stånd förrän i ett senare skede. En rikt- punkt vid förslagets utarbetande har varit strävan att i varje fall social linje skall ge vidgad behörighet (ASÖ:s specialnummer augusti 1969).I sitt första betänkande, Till- träde till postgymnasiala studier (stencil eck- lesiastikdepartementet 1966: 13) föreslog KU att bl. a. fackskolutbildning i princip skulle ge behörighet till sådan högre utbild- ning som ligger utanför den egentliga uni- versitetssektom.

För närvarande ger fackskola endast i be- gränsad utsträckning behörighet till högre utbildning, i huvudsak till klasslärarutbild- ning vid lärarhögskola samt till journalist- utbildning vid journalisthögskola.

Att gymnasiet och fackskolan integreras i gymnasieskolan påverkar dem inte vad uppbyggnad och kursinnehåll beträffar. Vad gäller de yrkesinriktade linjerna är läget ett annat. Denna del av gymnasieskolan är en nybildning. Den nuvarande yrkesskolan kan därför endast i begränsad utsträckning ge un-

derlag för en bedömning av den nya yrkes- utbildningen. Utbildningsreformen på yrkes- skolans område genomförs först fr. o. m. läs- året 1971/ 72, dvs. i och med att fackskolan, gymnasiet och yrkesskolan sammanslås till en gymnasieskola.

Yrkesskolan omfattar för närvarande ca 37 procent av årskullen. YB föreslår att yr- kesutbildningen dimensioneras för 30—35 procent av årskullen. SÖ räknar för läsåret 1971/72 med 39 procent och för 1974/75 med drygt 40 procent.

Vad som för närvarande kan utgöra un- derlag för behandling av frågor rörande vill- kor för behörighet m. m. efter genomgång- en yrkesutbildning är i huvudsak följande i enlighet med SÖ:s ovannämnda förslag 3.12. 1969.

1. Yrkesutbildningen bygger på nioårig grundskola och är således, vad den viktiga frågan om förutbildning beträffar, helt jäm- ställd med gymnasiet och fackskolan. Den nuvarande yrkesskolan bygger i princip på folkskolan men baseras i viss utsträckning, på orter där grundskola genomförts, på denna skolform.

2. Den nya yrkesutbildningen blir regel- mässigt tvåårig även om både längre och kor- tare s. k. specialkurser skall kunna före- komma.

3. Yrkesutbildningen blir mindre speciali- serad än den nuvarande, som ofta är starkt differentierad från första början. Den nya yrkesutbildningen bygger på en successivt tilltagande målinriktning och differentiering.

4. Ett visst utrymme skall lämnas för fritt tillval av ämnen som är lämpliga att an- knyta till den valda linjens yrkesinriktning.

5. Ett inslag av allmän utbildning är ge- nomgående i den nya yrkesutbildningen. Ob- ligatoriska sådana ämnen är svenska, arbets-

livsorientering och gymnastik. Vidare skall tillval av ytterligare minst ett ämne göras; valet görs bland fackskolans ämnen.

6. Beträffande betygsättningen i yrkestek- nik och andra yrkesinriktade ämnen anför SÖ följande i sitt ovannämnda förslag:

»Det är angeläget att betygsättningen fyller rimliga krav på tillförlitlighet så att framtida arbetsgivare kan vara försäkrade om att ett visst betyg uttrycker ungefärligen samma presta- tionsnivå hos eleverna. Det är därför nödvändigt att ange vissa riktpunkter för betygsspridningen. Betygen 5 och 1 skall användas sparsamt. Hu- vuddelen av eleverna bör fördelas på betygen 4, 3 och 2 med en koncentration kring betyget 3.»

Enligt SÖ:s förslag skall betygen i yrkes- teknik etc. uttrycka i vad mån eleven upp- fyller kraven på acceptabelt yrkeskunnande. Dessa betyg är således snarare »absoluta»

än » relativa».

10.7.2. Elevgruppemas sammansättning Dimensioneringen

Tidigare riksdagsbeslut samt Sözs bedöm- ningar av den gymnasiala skolans dimensio- nering har redovisats ovan. I inledningen till sina anslagsframställningar för budget- året 1970/71 erinrar SÖ om att 1968 års ut- bildningsutredning (U 68) har i uppdrag att behandla också den kvantitativa planeringen av det gymnasiala stadiets utbildningsvägar. I avvaktan på utredningsresultatet är SÖ tills vidare hänvisad till egna bedömningar. Över- styrelsens beräkningar redovisas nedan.

I tabellen har hänsyn inte tagits till in- tegrationen av skolformerna i gymnasiesko- lan fr. o. m. 1971/72 utan de tre nuvarande skolformerna särredovisas under hela perio- den. Fackskolans successiva utbyggnad

Tabell 14. Olika utbildningsvägars procentuella andel av en årsklass.

Gymnasiet År Antal 16-åringar åk 1, % 1969/70 108 920 31,1 1971/72 106 690 33,2 1974/75 104 880 35,0

Fackskolan Yrkesskolan Totalt åk1,% åk l,% åk 1,% 17,5 37,0 85,6 21,6 39,0 93 8 23,1 40,5 98 6

Tabell 15. Önskemål i årskurs 9 (februari— mars 1969) om fortsatt verksamhet efter grundskolan. Procentuell fördelning på studie- önskningar m. m.

Önskemål Totalt Pojkar Flickor Gymnasium 37 39 35 Fackskola 20 14 25 Yrkesskola 26 30 21 Arbete 8 9 9 Obeståmda m. 11. 9 8 10

Summa 100 100 100

framträder i den starka ökningen av fack- skolfrekvensen, från 17,5 till 23,1 procent. Som ovan påpekats beror höjningen av fre- kvenstalen huvudsakligen på efterfrågan av utbildningsplatser från mer än en ålders- SHIPP-

E fterfråge fördel ningen

KU vill för sin del fästa uppmärksamheten på att förändringar i den relativa efterfrågan (efterfrågans fördelning på olika slag av gymnasieskolutbildning) kan komma att in- träffa som en följd av ändrade kompetens- förhållanden. När olika vägar genom gym- nasieskolan leder till fortsatt utbildning, kan den enskilde eleven göra sitt val efter grund— skolan mer efter intressen och anlag än i dag. Som framgår av det följande kan en nyligen iakttagen ökning av efterfrågan på fackskoleplatser vara ett exempel på en så- dan förändring av efterfrågan. I vad mån sådana ändringar kommer att bli följden av nya kompetensvillkor, låter sig inte förut- säga på basis av tillgängligt material, och KU har ej heller i uppdrag att behandla

gymnasieskolans dimensionering, dvs. den faktiska intagningen på olika linjer.

En sida av efterfrågans fördelning på olika utbildningsvägar är dessa vägars skif- tande dragningskraft på olika socialgrupper som kan iakttas. Givetvis är data över sådana företeelser i dagens skola inte utan vidare tillämpliga på den framtida, integrerade sko- lan. Förändringen av socialgruppsbundna beteendemönster går dock i regel långsamt.

I främsta rummet är det av intresse att undersöka hur elever från grundskolan i dag väljer, dvs. hur valen fördelas mellan gym- nasium, fackskola och yrkesskola dels to- talt, dels med hänsyn till social bakgrund. En sådan undersökning har utförts vid peda- gogiska institutionen i Göteborg på uppdrag av U 68. Undersökningen avsåg ett riksom- fattande stickprov ur årskurs 9 vårtermi- nen 1969. Preliminärt föreliggande uppgif- ter, som återges här med U 68:s medgi— vande, ger följande bild av önskemålen om den fortsatta verksamheten efter grundsko— lan (tabell 15).

Som framgår av tabellen är efterfrågan på gymnasieutbildning totalt mycket stor. Den andel som önskar fackskolutbildning är en- dast något över hälften så stor som gym- nasieväljarnas grupp. Yrkesskolan slutligen har en markant större andel val än fack- skolan.

Nedanstående tabell visar hur valen för- delar sig inom varje socialgrupp.

Valen i socialgrupp I går till över 80 procent i riktning mot gymnasiet. Andelen gymnasieväljare sjunker kraftigt med social- gruppstillhörighet och uppgår i socialgrupp III inte ens till en tredjedel av frekvensen i socialgrupp 1.

Tabell 16 . Andel elever från olika socialgrupper som i årskurs 9 valt olika alternativ. Procent-

uell fördelning.

Valt alternativ

Socialgrupp Gymnasium Fackskola I 82 1 1 II 46 21 111 25 21

Yrkesskola Arbete Annat alt. S:a

6 2 — 100 20 7 6 100 34 1 5 5 100 SOU 1970: 21

Valt alternativ

Socialgrupp Gymnasium

I 17 II 51 III 32

Summa 100

Fackskola Yrkesskola

4 2 2 45 33 31 51 65 67

100 100 100

Genom en uppdelning på socialgrupper av dem som valt visst alternativ erhålls föl- jande tabellvärden (tabell 17).

Bland gymnasieväljarna har socialgrupp I en mycket stark position i förhållande till de andra valalternativen; socialgrupp III däremot har sin svagaste position i gymna- siet men utgör ungefär två tredjedelar av den grupp som valt yrkesskola och ännu något mer bland dem som valt arbete efter grundskolan.

Ovanstående uppgifter avser önskemålen hos eleverna i årskurs 9. Det är dock klar- lagt att till yrkesskolan också rekryteras i betydande omfattning sökande från lägre socialgrupper. Med tanke på långsamheten i förändringen av attityder är det troligt, att yrkesskolan ännu en tid komer att ka- rakteriseras av en dominans av elever från lägre socialgrupper. Denna dominans inom yrkesskolan skulle då motsvaras av en för- hållandevis svag representation av lägre socialgrupper i gymnasiet och motsvarande linjer i gymnasieskolan.

Rekryteringen till fackskola och gymnasium

KU har utfört vissa undersökningar som av- ser rekryteringen till fackskola och gym- nasium. En redovisning av dessa undersök-

ningar har intagits i KU:s specialbetänkande SOU 1970: 20 och refereras därför endast summariskt nedan.

Undersökningar av detta slag ger värde- fulla utgångspunkter för det fortsatta arbetet men har givetvis begränsad vikt för rekryte- ringsförhållandena i den framtida integrera— de gymnasieskolan som KU i första rum- met har att beakta.

KU har undersökt sammansättningen av gymnasiets och fackskolans elevgrupper hu- vudsakligen i fråga om betyg från grundsko- lan, resultat på intelligenstest och tillhörighet till socialgrupp. Vad beträffar de antagnas betyg föreligger ett omfattande material av- seende dels vissa regioner och orter (Väst- manland 1966: gymnasieprognosundersök— ningen; Västerbotten jämte Örnsköldsvik 1968; Västerås 1968), dels ett riksmaterial. Betygen från årskurs 9 har omräknats till antagningspoäng på vilka rangordningen vid antagningen grundas. Poäng på intelligens- test har insamlats i två län, Västmanland (1966) och Västerbotten jämte Örnsköldsvik (1968). Uppgifter om socialgruppsfördelning föreligger från dessa län 1966 respektive 1968.

I nedanstående tabell redovisas genom- snittlig intagningspoäng.

Fackskolan har tagit in i betygshänseende

Tabell 18. Genomsnittlig intagningspoäng till gymnasium och fackskola. Antagna i årskurs 1.

Västmanland Västerbotten Västerås Riket Skolform/Region 1966 1968 1968 1968 Gymnasium 3,88 3,91 3,95 3,72 Fackskola 3,22 3,46 3,27 3,12 Differens 0,66 0,45 0,68 0,60 Procent fackskolelever över gymnasieelevernas medeltal 5 9 1,5 ca 7

Socialgrupp

Skolform I Tabell 19. Socialgruppsfördelning av intagna till gymnasium respektive fackskola, årskurs 1. Västerbottens län. Procentuell fördelning och totalantal.

Gymnasium 26 46 Fackskola 12 51

Totalt

III % Antal

något sämre elever. Det bör emellertid un- derstrykas att skillnaderna i medeltal inte är stora. De varierar mellan ett värde mot- svarande knappt en halv betygsenhet upp till ca två tredjedels betygsenheter. Man kan, i fråga om enskilda linjer, finna ännu mindre betygsskillnader. Så är t. ex. medelvärdet för de antagna på gymnasiets ekonomiska linje i Västerbotten 3,62 och för fackskolans eko— nomiska linje 3,49, dvs. en differens av 0,13. De olika materialen täcker delvis varandra, som framgår av tabell 18. Upp till nio pro— cent av fackskoleleverna har betyg som är högre än medeltalet för gymnasieeleverna.

I fråga om resultat på intelligenstest före- ligger material för Västmanlands län 1966 och för Västerbotten m. m. 1968, i båda fal- len avseende intagna i årskurs 1. Intelligens- poängen är inte uttryckt i samma skala vid de båda testningstillfällena, varför direkta jämförelser av denna och andra orsaker är svåra att göra. Vissa huvudresultat kan dock tydligt utläsas. I båda materialen är gymna- sieelevernas medelpoäng högre än fackskol- elevemas, men ca 20 procent av fackskol- eleverna ligger över respektive medeltal för gymnasiet. I det yngre materialet torde fack- skolans genomsnittliga intelligenspoäng lig- ga närmare gymnasiets än vad fallet är i det äldre (tabell 21). 823 gymnasium och fackskola 21 48

28 100 779 37 100 446 31 100 1 225

I fråga om socialgruppsfördelning bland de antagna till årskurs 1 i gymnasiet respek- tive fackskolan föreligger material för Väst- manlands län 1966 och Västerbottens län m. m. 1968. Detta redovisas i det ovannämn- da specialbetänkandet, ur vilket följande uppgifter hämtats (tabell 19).

Det är i detta material en klar skillnad mellan gymnasium och fackskola i fråga om social rekrytering. Socialgrupp III är en för- hållandevis liten grupp i gymnasiet; 28 pro- cent av gymnasieeleverna kommer från so- cialgrupp III mot 37 procent i fackskolan. Socialgrupp I är svagt företrädd i facksko- lan i förhållande till vad fallet är i gymnasiet. I viss utsträckning tycks denna skillnad sam- manhänga med faktiska skillnader i intag- ningspoäng mellan intagna från olika soical- grupper om man betraktar gymnasium och fackskola tillsammans (se tabellen nedan).

Att eleverna från socialgrupp I i fack- skolan har lägre betyg än övriga grupper ty- der på en större benägenhet hos elever från socialgrupp I än hos övriga att söka till gymnasium i stället för fackskola.

Som synes har socialgrupp III det lägsta medeltalet inom båda skolformerna totalt.

Snedhet i socialgruppsfördelningen mellan fackskola och gymnasium kan till någon del föras tillbaka på de sökandes betyg från

Tabell 20. Genomsnittlig intagningspoäng i olika socialgrupper bland intagna grundskol- elever i gymnasium och fackskola, årskurs 1. Västerbottens län.

Socialgrupp Skolform I Gymnasium 3,99 Fackskola 3,31 S:a gymnasium och fackskola 3,84

II III Antal totalt 3,94 3,85 779 3,41 3,43 446 3,74 3,67 1 225

Socialgrupp

, grundskolan, efter vilka urvalet görs. Detta framgår av de intagnas förstahandsval. Så- l lunda har av fackskoleleverna 30 procent sökt gymnasium i första hand men på grund av sina lägre betyg tagits in till fackskolan på sitt andrahansval. Ytterst få av dem som tagits in på gymnasiet har sökt fackskola i första hand. En specialundersökning i Umeå, omfattande 690 elever i årskurs 1 läsåret 1968/ 69 (gymnasiet och fackskolan) visar tydliga skillnader mellan socialgrupper- nas val av skolform. Procenten förstahands- val till gymnasiet är i socialgrupp I ca 88 procent, i socialgrupp II ca 76 procent och i III ca 67 procent. Det omvända gäller förstahandsval till fackskolan: socialgrupp I ca 12 procent, 11 ca 24 procent och III ca 33 procent.

Utvecklingen av efterfrågan på fackskol- utbildning respektive gymnasieutbildning kan tyda på att en förskjutning av efterfrågan till fackskolans förmån kan vara i gång. SÖ rapporterar i ASÖ, specialnummer augusti 1969, s. 69, att antalet platser i och behöriga förstahandssökande till fackskolan har ändrats på följande sätt från läsåret 1968/69 till 1969/70.

Antal/Läsår 1968/69 1969/70 Platser i fackskolan ca 16 000 ca 18 400 Sökande 20 120 25 991 Sökande per plats 1,26 1,41

En förhållandevis kraftig stegring av ef- terfrågan på fackskolutbildning har således ägt rum. Samtidigt har noterats en viss sänk- ning under ovannämnda period av den rela- tiva eftsrfrågan (sökande per plats) till gym-

Tabell 2]. Genomsnittlig intelligenspoäng i olika socialgrupper bland intagna till gymna- sium och fackskola, årskurs 1. Västerbottens län.

Skolform I II III Antal totalt Gymnasium 5,64 5,60 5,37 801 Fackskola 3,98 4,32 3,87 494 S:a gymnasium och fackskola 5,25 5,09 4,69 1 295

nasiet. Preliminära uppgifter om intagning- en 1970 pekar i samma riktning.

En ökning av efterfrågan på fackskolut- bildning bör rimligen inverka på elevsam- mansättningen så att betygsmedelvärden m. m. i fackskolan höjs. Detta kan medföra att skillnaderna minskar mellan gymnasium och fackskola i detta hänseende och tyder på att förhållandena i den nuvarande fack- skolan endast i begränsad utsträckning kan väntas bestå i de i gymnasieskolan integrera- de fackskolelinjerna. Själva det faktum att fackskolan framdeles kan komma att ge all- män behörighet till högre utbildning kan verka ytterligare stimulerande på rekryte- ringen till denna utbildning.

Uppgifter om betygskraven vid intagning— en till gymnasium och fackskola 1969 i Stor- Stockholm pekar också på en begynnande utjämning i efterfrågan av gymnasium och fackskola. Nedanstående tablå visar sjun- kande intagningspoäng för både gymnasium och fackskola, dock mest för gymnasiet.

Intagning till gymnasium och fackskola i Stor-Stockholm 1968 och 1969. Lägsta intag- ningspoäng för intagna med grundskolut- bildning.

1968 1969

Gymnasium Humanistisk-samhällsveten-

skaplig tillvalsgrupp 3,46 3,21 Ekonomisk tillvalsgrupp 3,21 3,15 Naturvetenskaplig tillvals-

grupp 3,62 3,31 Teknisk tillvalsgrupp 3,21 3,15 Fackskola Social linje 3,07 3,00 Ekonomisk linje 3,00 3,00 Teknisk linje 3,00 2,80

10.7.3 Villkor för behörighet efter genom- gången gymnasieskola

Problem

KU:s principförslag att behörighet skall kunna vinnas genom minst tvåårig gymnasial utbildning innebär, att utbildning på i prin- cip vilken som helst av gymnasieskolans lin- jer ger behörighet till eftergymnasiala stu- dier. Någon ytterligare granskning av läro- planer m. m. för bedömning av gymnasie- skolans behörighetsvärde är sålunda inte er- forderlig.

Som ovan framhållits måste emellertid en granskning ske av utbildningens kompetens- värde i så måtto att frågan om eventuella villkor för behörighet tas upp till behand- ling. De frågor som därvid måste lösas är i huvudsak följande.

1. I vad mån skall behörighet föreligga om den genomgångna utbildningen i gymna- sieskolan antingen är ofullständig (den en- skilde eleven har inte fullföljt utbildningen på vald linje) eller avkortad (slutbetyg er- hålls efter endast ett års studier)? Den sist- nämnda frågan gäller enbart den nya yrkes- utbildningen.

2. I vilken mån skall studielämplighet an- ses ådagalagd genom skolutbildning? Skall ytterligare villkor knytas till behörighetsford- ringarna utöver genomgången gymnasieskola, t. ex. krav på visst lägsta medelbetyg? Dessa frågor föranleds av att gymnasieskolan är examensfri och att en ersättning för examen (studentexamen) eventuellt erfordras för att inte alltför studiesvaga elever skall få till- träde till fortsatt utbildning. Ovan har sammansättningen av de nuva- rande skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola redovisats med avseende på efterfrågan och elevrekrytering. Den bild som framträder ur materialet är i stora drag, att gymnasiet är den för närvarande mest attraktiva skolformen för elever med höga betyg eller från högre socialgrupp samt att yrkesskolan är den minst eftersökta vägen med hänsyn till elevernas sociala bakgrund och betyg. Samtidigt kan man emellertid konstatera att gymnasiet och fackskolan i fråga om betyg och intelligenspoäng delvis

överlappar varandra och att en viss utjäm- ning mellan dessa skolformer i fråga om efterfrågan och elevgruppernas betygsmäs- siga sammansättning synes vara på väg. Hur förhållandena kommer att gestalta sig på de linjer i gymnasieskolan, som mer eller mindre motsvarar de nuvarande skol- formerna, kan inte förutsägas. Man kan emellertid anta att nya kompetensvillkor, som öppnar vägen till fortsatt utbildning oavsett vald linje, kommer att verka utjäm- nande på skiljak-tigheterna mellan linjerna samt att de sociala skillnaderna i rekryte- ring kommer att bestå längst.

Mot denna bakgrund behandlas i det föl- jande behörighetsvärdet av ofullständig eller avkortad utbildning i gymnasieskolan samt studielämplighetsfrågan. Tekniskt försvåras denna behandling av att de nya yrkesutbil- dande linjerna till sin slutliga utformning är kända endast i vissa huvuddrag och att de- ras betygsystem inte har fastställts. SÖ:s ovannämnda förslag angående riktlinjer för gymnasieskolan ger dock en belysning av bl.a. dessa frågor. Förslagets utformning av gymnasieskolan, t. ex. linjeorganisationen, avses i det följande vid hänvisningar till olika förhållanden i denna skolform.

Ofullständig utbildning i gymnasieskolan

Ett accepterande av gymnasieskolutbild- ning som behörighetsgrund innebär att vissa utbildningslinjer erbjuder en tvåårig väg till allmän behörighet. Detta gäller de linjer som motsvarar den nuvarande fackskolan och flertalet yrkeslinjer. Gymnasielinjerna är däremot treåriga. (Den fyraåriga teknis- ka linjen särbehandlas ej i det följande.) Då utgångspunkten för behörighet via gym— nasial utbildning satts till minst tvåårig skol- gång, aktualiseras frågan, huruvida inte en till två år avkortad och alltså oavslutad ut- bildning på treårig linje skulle kunna ge behörighet till högre utbildning. Bedömningen av detta spörsmål får göras från huvudsakligen två synpunkter. Den ena är bedömningen från kompetenssynpunkt, den andra frågan om inverkan på de tre- åriga linjerna och gymnasieskolan i övrigt

I och för sig torde två år på treårig linje ge lika mycket av allmänna kunskaper, studiefärdigheter etc. som utbildning av motsvarande längd inom tvåårig linje. Som grund för allmän behörighet skulle således två års utbildning på treårig linje vara till- räcklig, då man samtidigt beaktar att den allmänna behörigheten normalt skall kom- pletteras med särskild behörighet.

Avgång i större omfattning från årskurs 2 på treårig linje kan få organisatoriska konse- kvenser för årskurs 3, närmast på ekono- misk och teknisk linje, då enligt skolstadgan (11 kap. 21 &) linje, gren eller variant nor- malt ej får anordnas med mindre elevantal än åtta.

Rent principiellt är det inte heller önskvärt att, vad gymnasieskolan beträffar, räkna ut- bildningstidens längd som avgörande för be- hörigheten. En påbörjad utbildning bör regel- mässigt avslutas. Inte heller ger en jämfö- relse mellan å ena sidan två år på tvåårig linje, å andra sidan samma tid på treårig linje en riktig bild av läget, eftersom den förstnämnda ger en avslutad utbildning, slut- förd enligt gällande tim— och kursplaner, me- dan två år på treårig linje är en avbruten ut— bildning.

Allmänna lämplighetsskäl kan tala mot möjligheterna att få behörighet efter två årskurser på treårig linje. I de fall en stude- rande inte behöver komplettera sina förkun- skaper före de högre studiernas påbörjande, skulle det kunna inträffa att elever, som togs in samtidigt på linjen, efter årskurs 2 delade upp sig på en grupp som fortsatte gymnasie- skolestudier och en annan grupp som samti- digt inledde högre studier. Detta kan förutses bli en olägenhet i skolan och inverka nega- tivt på elevernas attityd till skolan, särskilt om de studerande på grund av t. ex. föräld- rarnas inverkan känner sig tvingade att fort- sätta skolan t.o.m. årskurs 3. Av i skolan kvarstannande elever kan möjligheterna att i en del fall vinna inträde i högre utbildning efter årskurs 2 uppfattas som en orättvisa. Dessa omständigheter tyder på ett behov av en minimiålder —— eller krav på viss tids praktiskt arbete för tillträde till högre ut—

bildning, om avgång efter årskurs 2 skall kunna godtas.

Elevvårdande skäl talar starkt för att man inte bör ha en reguljär möjlighet att avbryta studierna efter två år. En avslutad skolut- bildning är för den enskilde bättre och tryg— gare än en avbruten sådan. Särskilt gäller detta för de studerande på ekonomiska och tekniska linjer. En avbruten studiegång ger i realiteten inget val mellan arbetsmarknad och fortsatta studier, eftersom avslutade förberedelser för arbetsmarknaden saknas. Den möjlighet som finns i dag att få slut- betyg från årskurs 3 på treårig teknisk linje, alltså utan gymnasieingenjörskompetens, bygger på helt andra förutsättningar.

Härtill kommer den nära till hands lig- gande risken för att just de elever, som har svårigheter att målmedvetet genomföra stu- dier, skulle frestas att sluta sin skolgång i förtid för att övergå till den högre utbild- ningens ospärrade utbildningsvägar.

Hur möjligheterna till en avkortad studie- gång på treårig linje skulle komma att ut- nyttjas är svårbedömbart. T. ex. möjligheten att uppskjuta studie— och yrkesval ännu ett år kan vara starka skäl för flertalet elever att inte lämna skolan i förtid, liksom givet- vis också önskemål om att förvärva fullstän- diga förkunskaper för visst slag av högre studier. Å andra sidan kan en önskan att snabbt få lämna skolan, i kombination med ett utbildningsönskemål som inte kräver för- kunskaper från årskurs 3, ge anledning till avgång i förtid.

Efter ingående överväganden har KU stannat för att föreslå, att utbildning i gym— nasieskolan skall vara slutförd för att ge behörighet till högre utbildning.

Avkortad utbildning m. m.

Gymnasieelever med studiesvårigheter kan enligt nu gällande bestämmelser få övergå till mindre studiekurs, vilket innebär att från och med årskurs 2 högst två ämnen får läg- gas ned. Möjligheter finns att senare återgå till fullständig studiekurs. Den som följt mindre studiekurs och fått slutbetyg från gymnasiet kan få förlängd undervisning i

varje tidigare nedlagt läroämne inom fyra år efter årskurs 3 respektive årskurs 4. Nytt slutbetyg utfärdas därefter.

För närvarande ger slutbetyg med mindre studiekurs ej behörighet till studier vid uni- versitet och högskolor. I fråga om klasslärar- utbildning vid lärarhögskola och journalist- utbildning vid journalisthögskola, till vilka utbildningslinjer både gymnasium och fack- skola m. m. ger behörighet, saknas detta krav på fullständiga studiekurser. Det enda kravet för allmän behörighet, i fråga om sökande från gymnasiet, är slutbetyg från årskurs 3.

Mindre studiekurs är avsedd som en möj- lighet för lågpresterande elever att få ett slutbetyg från gymnasiet. I det gamla gym- nasiet var deras alternativ kvarsittning eller avgång från skolan utan studentexamen. Un- der förutsättning att bestämmelserna om mindre studiekurs kommer att gälla även i gymnasieskolan vill KU anföra följande.

I fråga om det allmänna behörighetsvärdet torde det vara svårt att hävda att den, som på treårig linje har mindre studiekurs på grund av ett bortfall av t. ex. ett tvåtim- marsämne i årskurs 2 eller 3, kunskaps- mässigt etc. inte skulle kunna jämställas med den som har slutbetyg från tvåårig linje. Möjligheterna att få mindre studiekurs i s.k. betygstaktiskt syfte torde vara få, då sådan studiekurs inte är beroende av ele- vens eget val utan kräver beslut av klass- konferensen.

Klasslärar- och journalistutbildningarna, vilka inte kräver fullständiga studiekurser, är spärrade utbildningsvägar, vilket innebär att tillfredsställande studielämplighet hos de an- tagna kan förväntas som ett resultat av konkurrensen mellan sökande vid intagning- en. Vid dessa utbildningslinjer ställs ej hel- ler något krav på visst lägsta medelbetyg (2,3) för behörighet.

Med hänsyn till bl. a. det sakliga behörig- hetsvärdet av mindre studiekurs finner KU att något krav på fullständiga studiekurser avseende treårig linje inte bör uppställas för behörighet.

Normaltiden för yrkesutbildning i gym- nasieskolan, på linjer som ersätter den nu- varande yrkesskolan, är två år. Enligt SÖ:s

ovannämnda förslag skall specialkurser kun- na anordnas, omfattande ett eller flera läs- år eller kortare tid. De kortare kurserna uppfyller inte det allmänna kravet för behö- righet, att utbildningen skall omfatta minst två år, och skulle därmed inte ge samma be- hörighet som linjer i gymnasieskolan.

Det kan givetvis hävdas att gymnasieskol- utbildning som sådan skall ge behörighet till fortsatt utbildning utan avseende på utbild- ningens längd. En betydelsefull funktion hos behörighetsreglerna är, enligt KU:s uppfatt- ning, att bidra till att olika sektorer av gymnasieskolan blir såvitt möjligt likvärdiga alternativ vid valet efter grundskolan. Yrkes— linjerna får sålunda inte uppfattas som en återvändsgränd i fråga om möjligheter till fortsatt utbildning.

KU har emellertid inte funnit det möjligt att förorda, att behörighet skall vinnas i de kortare specialkurserna. Avgörande för ut- redningens ställningstagande har varit, att den finner en utbildning, som är kortare än två läsår och som ej baseras på bl. a. före- gående yrkeserfarenhet e. d., alltför kort som förberedelsetid för högre studier. Som följd av den korta tiden i skolan skulle de studerande bli behöriga vid lägre ålder än övriga sökande till högre utbildning, t. ex. vid 17 års ålder, något som av både princi- piella och praktiska skäl inte vore rekom- mendabelt.

Utredningen finner därför att den allmän- na regeln för behörighet genom gymnasie- skolutbildning, dvs. avslutad min-st tvåårig linje i skolan, skall gälla utan undantag. Självfallet skall detta inte hindra den som har kortare utbildning att längre fram vin- na behörighet på t.ex. de villkor som kan gälla för vuxna personer.

KU förutsätter, i anslutning till Sözs för— slag 3.12.1969, att särskilt inrättad linje eller specialkurs i gymnasieskolan skall ha samma inslag av allmänna ämnen som de yrkesinriktade linjerna i övrigt.

Studielämplighet och behörighetsgränser

Så länge studentexamen utgjorde avslutning- en på gymnasiestudierna blev genomförd

gymnasieutbildning, avslutad med examen, utan inskränkningar behörighetsgivande för all högre utbildning. Med det examensfria nya gymnasiets införande ändrades förutsätt- ningarna för gymnasieutbildningens behörig- hetsvärde. Slutbetyg från gymnasium ansågs inte höra medföra rätt till vissa slag av fort- satt utbildning utan särskilda betygskvalifi- kationer, varför en kompetenströskel inför- des. Denna har provisoriskt satts till ett me- delvärde av lägst 2,3 i gymnasiebetyget (med viss särregel för gymnastikbetygets tillgodo- räknande).

I sitt betänkande I (Tillträde till post- gymnasiala studier, stencil, ecklesiastikde— partementet 1966: 13) har KU utförligt be— handlat bl.a. kompetenströskelns bakgrund och konstruktion. I sammanfattning återges här huvudpunkterna i denna redogörelse.

Gymnasieutredningen (GU) ansåg det omöjligt att ge a-lla med genomgånget exa- mensfritt gymnasium rätt till studier vid universitet och högskolor och föreslog be- tygsmedelvärdet 2,3 som kompetenströskel eller behörighetsgräns i slutbetyget från gym- nasiet. GU påpekade att de centrala univer— sitets- och högskolemyndigheterna borde få viss rätt och skyldighet att i gränsfall bevilja dispens från detta krav.

GU föreslog att betygsmedelvärdet skulle framräknas efter särskilda regler innebäran- de att förekomsten av betyget 1 skulle med- föra viss reduktion av betygsmedelvärdet. Summariskt uppskattade GU den andel, som kunde beräknas falla under 2,3-gränsen, till 10—15 procent av en årgång elever i gym- nasiet. GU förutsatte också att, genom Sözs försorg, tillämpningen av dessa regler skulle följas och att reglerna skulle kunna ändras, varför kompetenströskeln i viss utsträckning skulle bli rörlig i betygskalan.

I prop. 1964:171 (s. 441 f) anslöt sig dåvarande departementschefen till GU:s för- slag men förordade den ändringen, att nå- gon reduktion av medelvärdet för elever med betyget 1 inte skulle förekomma. »Me- delvärdet bör fastställas av Kungl. Maj:t och torde tillsvidare böra fixeras till 2,3.»

KU påpekade i sitt betänkande I (5. 24) bl. a. att det är en allvarlig åtgärd att ge-

nom krav på vissa betygskvalifikationer ute- stänga större eller mindre grupper av ut- bildningssökande från fortsatt utbildning på den väg de själva valt. Ett instrument av kompetenströskelns karaktär, avsett att ute- stänga de för studier minst lämpade, borde vara mycket finslipat, och följden av dess användning borde kunna hållas under nog- grann kontroll, krav som emellertid knappast är uppfyllda i fråga om 2,3-gränsen. KU framhöll också att en till viss medelnivå fixerad kompetenströskel kan beräknas in- verka ogynnsamt på gymnasiets arbete, inte minst genom att den försvårar betygsätt- ningen. En sådan gräns medför att känsliga avvägningar måste göras av de enskilda lä- rarna. Utredningen vände sig också mot existensen av 2,3—gränsen i ett skolsystern där den absoluta gränsen mellan godkänd och icke godkänd avskaffats. Också från mer allmänna synpunkter fann KU kompe- tenströskeln otillfredsställande. Utredningen fäste också uppmärksamheten på de be- stämmelser i skolstadgan, som gör det möj- ligt för elever med lägre medelbetyg än 2,3 att gå om årskurs 3 eller att undergå fyll- nadsprövning samt att därefter utfå nytt skolbetyg, en anordning som kan få åter- verkningar på skolorganisationens storlek, samtidigt som följderna för den enskilde av ett lågt medelbetyg blir mindre kännbara.

Trots sin tvekan om det berättigade i en kompetenströskel ville KU emellertid inte på kort sikt rekommendera en förändring av regeln, detta på grund av bristen på un- derlag och det olämpliga i att ändra regeln innan den tillämpats, dvs. i anslutning till det första utsläppet från det nya gymnasiet 1969. Som ett led i sina förslag till proviso- riska behörighetsregler upptog KU således också 2,3-gränsen som kompetenströskel, men betonade samtidigt, att gränsfall borde kunna prövas obundet av regeln och att KU borde få delta i utformningen av anvisning— ar för sådan prövning, vid vilken hänsyn skulle kunna tas till personliga, särskilda omständigheter.

I Kungl. Maj:ts provisoriska bestämmelser om behörighet till högre utbildning (SFS 1967: 450) har 2,3-regeln inskrivits, i enlig-

het med KU:s förslag, som ett villkor för allmän behörighet och med en särregel för gymnastikbetyget innebärande att detta be- tyg inte medräknas, om det är lägre än me- delvärdet av övriga betyg som ingår i sökan- dens slutbetyg.

Formuleringen i kungörelsen har öppnat möjligheter till en något vidare tolkning av bestämmelsen genom att lägst 2,25 i medel- betyg godtagits efter avrundning till 2,3 en- ligt sedvanliga räkneregler. Något särskilt utrymme för gränsfall, utöver de allmänna dispensmöjligheterna, har inte öppnats.

En diskussion om kompetenströskelns exi- stens och konstruktion bör enligt utredning- ens mening utgå från tröskelns funktioner. Dessa funktioner är dels kvalitativa, dels kvantitativa. En faktor av betydelse är ock- så, att frågan om en kompetenströskel för de treåriga linjerna måste ses i sammanhang med eventuellt motsvarande anordningar inom andra sektorer av gymnasieskolan.

Vad beträffar den kvalitativa funktionen, dvs. avskiljande av de minst studielämpliga, är de nuvarande bestämmelsernas räckvidd begränsad. Möjligheter til-l omgång eller fyllnadsprövning och därefter nytt slutbetyg står öppna för dem som inte uppnått kom- petenströskeln i slutbetyget från årskurs 3. Denna anordning har karaktär av ett slags konkurrenskomplettering och innebär att brister i studieförmågan, vare sig dessa bris- ter ligger i de intellektuella förutsättningar- na, i studieintresset eller i miljöfaktorn, som t. ex. hemförhållanden etc., kan kompense- ras genom förlängning av studietiden. Pro- gnosen för studielämplighet i framtiden ökas inte genom denna anordning, med undan- tag av att de faktiska kunskaperna givetvis kan höjas. En effektivare spärr för mindre studielämpliga skulle innebära att möjlighe— terna till höjning av ett ursprungligt medel- betyg under 2,3 slopades. En sådan definitiv obehörighetsförklaring torde emellertid dels medföra nackdelar för skolan (påfrestningar på betygsättningen), dels av sociala och hu- manitära skäl knappast vara försvarbar.

Vad beträffar de kvantitativa verkningar- na av 2,3-gränsen har KU, i enlighet med sina direktiv, i samverkan med SÖ gjort vis-

sa undersökningar, i vilka det nya gymna- siets första årskull följts fr.o.m. årskurs 1 (vårterminen 1967) t. o.m. årskurs 2 (vår- terminen 1968). Undersökningarna har innc- fattat analyser av terminsbetygens och slut- betygens fördelning på medelbetygsnivåer och avses ge underlag för en prövning av huruvida kompetenströskeln i framtiden skall förläggas vid betygsmedelvärdet 2,3 el- ler annat medelvärde. Undersökningar och analyser rörande gymnasiet redovisas i spe- cialbetänkandet (SOU 1970: 20).

Framräknade uppgifter om det faktiska utfallet 1969 av betygsättningen i årskurs 3 (slutbetygen) ger vid handen att andelen un- der 2,3 uppgår till ca sex procent. De kvan- titativa följderna av 2,3-gränsen är således väsentligt mindre än GU hade avsett.

Om kompetenströskeln betraktas som en styrfaktor med betydelse för det eftergym- nasiala stadiets dimensionering, närmast de fria fakulteternas, kan konstateras att denna effekt ytterligare nedgår då gymnasiets di- mensionering i ett nytt behörighetssystem upphör att vara praktiskt taget ensamt avgö- rande för storleken av tillströmningen till högre studier. Sedd i detta sammanhang blir 2,3-gränsens betydelse väsentligt redu- cerad.

Gränsens läge i slutbetyget är beroende av vilka föreställningar om studieförmåga som är förknippade med olika medelbetyg och blir för övrigt avhängig av betygsättningen.

Man bör också, vid en totalbedömning av kompetenströsklar i slutbetyget, ta hänsyn till motsvarande förhållanden på andra lin- jer i gymnasieskolan. Nedan diskuteras frå- gan om en behörighetsgräns från denna vi- dare aspekt.

Enligt KU:s uppfattning bör behörighets— systemet, som ovan påpekats, vara så ut- format, att det medverkar till att alla sek- torer och linjer inom gymnasieskolan kan betraktas som likvärdiga studiealternativ. Samma system för bedömning av studie— lämpligheten bör därmed i princip gälla för alla linjer, vare sig detta innebär att ett lägsta betygsmedelvärde eller något annat instrument används.

Om kompetenströskeln får formen av ett

lägsta betygsmedelvärde blir nästa fråga, om detta betygsmedelvärde skall vara det— samma eller olika för de olika linjerna. Om betygsmedelvärdet skall ha funktionen av ett sållningsinstrument, som utestänger de för fortsatta studier mindre lämpade från vi- dare utbildning, kan inte samma betygsme- delvärde gälla för alla linjer, på grund av den i varje fall hittills mellan linjerna varie- rande elevsammansättningen. En sålunda i fråga om medelvärde differentierad kvali- tetsgräns skulle emellertid för närvarande ha den effekten, att den utestängde en större andel av de tvååriga linjernas elever än av de treårigas från högre utbildning. Beräk- ningar av läget för en behörighetsgräns, motsvarande 2,3 i gymnasiet, i fackskolan tyder på att ca 20 procent av eleverna i årskurs 2 skulle falla under en sådan gräns.

En behörighetsgräns i form av betygsme- delvärde kräver troligen att betygsättningen på tvååriga linjer formaliseras mer än vad som nu är fallet i fackskola och yrkesskola. Så kan exempelvis centrala prov bli aktuella. I fråga om yrkeslinjerna kompliceras bilden av att man ännu inte vet vilket eller vilka betygsystem som där kommer att gälla och hur betygsättningen kommer att utfalla.

En annan nackdel med en behörighets- gräns är att den kan komma att få åter- verkningar på områden, för vilka den ej är avsedd. Arbetsgivare m.fl. kan komma att visa sig ovilliga att anställa personer med medelbetyg under denna gräns, därför att de betraktar den som en godkändgräns, nå- got som aldrig varit avsikten och som kan komma att få olyckliga kon-sekvenser för i första hand yrkeslinjernas elever.

I detta sammanhang vill KU fästa upp- märksamheten på att man under alla förhål- landen måste, om man bestämmer sig för ett lägsta betygsmedelvärde som behörighets- gräns, se till att samma bestämmelser för erhållande av nytt slutbetyg gäller för hela gymnasieskolan, vare sig detta innebär sam- ma rätt som nu finns inom gymnasiet eller ett borttagande av den nu för gymnasiet gällande bestämmelsen. Kompetenströskelns effekter på den fort-

satta utbildningen är i praktiken koncentre- rade till ospärrad utbildning vid universi- teten, dvs. till de fria fakulteterna, där någon konkurrens om utbildningsplatser mellan de sökande inte förekommer, med undan- tag för vissa spärrade studiekurser. Vid andra utbildningslinjer, som samtliga är spärrade, kommer konkurrensen mellan de sökande att bestämma de intagnas betygs- nivå i den mån urvalet sker efter medelbe- tyg. Detta har medfört att lägsta medelbe- tygsnivån bland de antagna som regel kan väntas ligga över 2,3. Vid första antagningen av sökande från det nya gymnasiet (somma- ren 1969) till de spärrade utbildningslinjer (motsvarande), som ligger inom ramen för UKÄ:s centrala antagning, var det lägsta betygsmedelvärdet vid kursstarten 3.9.1969 så högt som 3,25. I flera fall var antagnings- gränsen betydligt högre. För antagning till läkarutbildning krävdes lägst 4,69 och för psykologutbildning 4,31. Uppenbarligen krävs, med nuvarande förhållanden, för den spärrade utbildningens del inte någon kom- petenströskel med syfte att utestänga mindre studielämpliga sökande. I behörighetskun- görelsen (SFS 1967: 450) är bestämmelsen om lägst 2,3 i betygsmedelvärde inskriven med generell syftning på både spärrad och ospärrad utbildning.

Det är att märka att sådana bestämmelser i regel saknas för sådan spärrad utbildning som ligger utanför universitetssektorn. För t. ex. behörighet till klasslärarutbildning krävs inte att någon kompetenströskel i form av medelbetyg skall ha passerats, vare sig för sökande med gymnasieutbildning eller någon annan utbildning, t. ex. fackskola. På grundskolans kompetensområde förekommer inte några kompetenströsklar i form av be- tygsmedelvärden, oavsett om den sökande har grundskolutbildning eller gymnasial ut- bildning.

Att uttrycka kompetenströskeln i ett visst betygsmedelvärde har nackdelar av både principiell och teknisk natur. Det finns där- för anledning att överväga en annan utform- ning av behörighetsgränsen. En sådan lös- ning skulle möjligen kunna nås genom ett studielämplighetsprov eller ett annat test av

liknande slag. Ett sådant prov skulle kunna ha vissa fördelar. Således skulle betygsätt- ningen kunna göras utan störningar av fak- torer som ligger utanför skolarbetet, och den principiella och praktiska nackdelen av en absolut gräns i den relativa betygskala, som för närvarande används i gymnasiet, skulle bortfalla. En av de främsta fördelarna med ett studielämplighetsprov är att detta skulle kunna göras till en gemensam mått- stock på studielämplighet för alla katego- rier studerande i gymnasieskolan. Betygs- gränser av olika höjd allt efter linje skulle inte behövas, och därmed skulle en viktig anledning till olika värdering av linjerna i gymnasieskolan kunna reduceras. Ett stu- dielämplighetsprov som behörighetsprövan- de instrument skulle emellertid kunna få vissa negativa biverkningar på skolan.

Syftet med en behörighetsgräns, vare sig den fastställs genom ett test eller i betygska- lan, är att ge vissa garantier för att de till en viss utbildning antagna också har tillräckliga studieförutsättningar. Givetvis är ett sådant instrument mycket grovt och kan inte ta hänsyn till individuella variationer i bak- grund och förutsättningar. Som framgår av specialbetänkandet SOU 1968: 25 innebär en viss medelbetygsnivå hos en grupp stude- rande endast att den procentuella risken för studiemisslyckanden är större respektive mindre i grupper med lägre respektive högre medelbetyg. Om den enskildes möjligheter ger emellertid medelbetyget inget uttömman- de besked. Faktorer som t. ex. motivation för studier kan ha stor betydelse för studiere- sultatet i den fortsatta utbildningen.

Ett styrinstrument, som kan anpassas till personliga förutsättningar och intressen, kan erhållas genom studievägledning och yrkes- orientering. Ungdomar, som skall lämna sko- lan och som uppvisar svaga betyg eller låga testresultat, torde ha stort behov av vägled- ning om sina möjligheter att ägna sig åt visst slags verksamhet, t. ex. studier, under den närmaste framtiden. Om denna vägledning gavs tillräckliga resurser borde man kunna påräkna effekter i form av till intressen och förutsättningar bättre anpassade val av stu- die- eller yrkesverksamhet. Prop. 1968: 140

förutskickar en omprövning av studie- och yrkesvägledningen i gymnasieskolan (s. 139 f). Som ersättning för en generell betygs— gräns e. (1. är i detta sammanhang vägled- ningens avlänkningseffekt i fråga om högre studier av särskilt intresse, men givetvis får en orienterande verksamhet av här avsett slag inte begränsa sig till varningar för vägar som kan bedömas som olämpliga för indi- viden i fråga. Som en värdefull hjälp vid stu- dieorienteringen torde bl.a. ett studielämp- lighetstest kunna fungera.

K U :s förslag

KU har ingående övervägt frågan om be— hörighetsgränser av olika slag. Utredningen har därvid funnit att de skäl som talar mot behörighetsgränser är starkare än dem som talar för. KU föreslår därför att någon sär— skild behörighetsgräns i form av t. ex. visst medelbetyg eller provresultat inte skall före- komma, vad gymnasieskolans elever angår. En förutsättning härför är, enligt utredning- ens mening, att eleverna, särskilt i högsta årskursen, genom skolans försorg bereds till- fälle till individuell studie- och yrkesorien- tering. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas elever med svaga studieresultat.

Sammanfattningsvis föreslår KU att behörighet på grundval av genomgång- en gymnasieskola skall grundas på slutbetyg

att ofullständig utbildning i gymnasiesko- lan inte skall ge allmän behörighet till högre utbildning

att mindre studiekurs på treårig linje, mot- svarande linje i det nuvarande gymnasiet, skall ge behörighet till högre utbildning

att linje (motsvarande) i gymnasieskolan skall, för att ge behörighet till högre utbild- ning, vara minst tvåårig.

10.8 Vissa gymnasiala utbildningsvägar till högre studier

10.8.1. Inledning

Som framhålls ovan bör enligt KU:s mening också andra gymnasiala utbildningsvägar än de som kommer att ingå i gymnasieskolan

kunna ge allmän behörighet till fortsatt ut- bildning.

En utbildning skall för att vara gymna- sial baseras på i princip lägst grundskola (motsvarande). Ett annat krav på utbild- ningen, för att den skall vara behörighets- givande, är att den skall omfatta minst två läsår. Utöver gymnasieskolan finns ett antal andra utbildningsvägar som uppfyller dessa krav. En del av dessa är vikande skolformer. I stort kan dessa olika vägar inordnas i föl- jande grupper.

Skolformer som ger huvudsakligen allmän utbildning

Skolformer som ger fackutbildning och har viss lägsta ålder, i regel 18 år, som ett villkor för inträde

Vissa yrkesskolekurser (motsvarande)

Särskilda gymnasieformer med fackut- bildning

Utbildning utanför det egentliga skolvä- sendet, t. ex. vid verk och företag eller i or- ganisationer. Dessa utbildningsvägar behand- las i anslutning till frågan om de vuxnas behörighet.

Huruvida en skolform skall räknas som gymnasial och hur lång tid av en viss studie- gång som är att hänföra till det gymnasiala stadiet är i en del fall inte omedelbart givet, eftersom indelningen grundskola (motsvaran- de) och gymnasialt stadium ännu inte till- lämpas genomgående i utbildningsväsendet. Vissa utbildningsvägar har därför av KU placerats in i denna Stadieindelning på grund- val av en av utredningen för ändamålet gjord uppdelning av en i verkligheten samman— hängande studiegång.

I en del fall kan en person ha genomgått en relativt lång och kvalificerad utbildning som dock ej bygger på grundskola (motsva- rande). Vid bedömningen av en sådan ut- bildnings behörighetsvärde bör enligt KU:s mening tonvikten läggas på frågan om de två sista åren i utbildningen kan räknas som gymnasiala. Bedömningen kan också ses som en kontroll av att utbildningen i fråga, tillsammans med den sökandes föregående utbildning, motsvarar minst elva års sam- manlagd studietid. Vid bedömningen av ut- bildningsnivån bör hänsyn tas också till in-

trädesåldern. Sådan utbildning som kan på- börjas tidigast vid 18 års ålder bör som re- gel hänföras till lägst den gymnasiala nivån, oavsett den föregående utbildningens längd.

Även avgränsningen mot den högre ut- bildningen är i många fall oklar. Vissa mo- ment av klart eftergymnasial karaktär kan ingå i en annars gymnasial utbildning, t. ex. en universitetskurs i en folkhögskolas stu- dieprogram. Åldersvillkor, innebärande att för behörighet krävs lägst 18 års ålder, an- ger att utbildningen åldersmässigt hör hem- ma på eftergymnasial nivå och kan vara attraktiv även för ungdom med t. ex. gym- nasie- och fackskolutbildning. Frågor av det- ta senare slag behandlas i kapitel 9.

Det har inte varit möjligt att åstadkomma en fullständig genomgång av alla förekom- mande utbildningsvägar. KU begränsar sig till en del exempel på olika slag av sådan gymnasial utbildning som bör ge behörighet till eftergymnasiala studier enligt de normer KU föreslår. I övrigt bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att avgöra i vilken mån en sökandes utbildning är gymnasial.

En del av de nedan behandlade utbild- ningsvägarna är vikande skolformer, t. ex. kommunala tekniska skolor, vilka i fråga om dagskolor efter hand ersätts av teknisk linje i fackskolan. Vissa skolformer har redan ersatts av andra, t. ex. det tvååriga handelsgymnasiet. Eftersom ett betydande antal personer i yrkesverksam ålder fått sin utbildning i vikande eller helt ersatta skol- former, måste man emellertid uppmärksam- ma behörighetsvärdet även av sådan utbild— ning.

I exemplifieringen förekommer huvudsak- ligen utbildning inom det egentliga skolvä- sendet, dvs. statligt och kommunalt reglerad skolutbildning. Detta innebär inte att utred- ningen ställer sig avvisande till att behörig- het vinns genom utbildning utanför den- na sektor. Enligt KU:s mening bör huvud- mannaskapet för en utbildning inte tillmätas någon betydelse vid bedömningen av dess behörighetsvärde. Olika slag av utbildning utanför den egentliga skolan som anordnas av t. ex. arbetsgivare, företag, verk eller kom- muner bör kunna tillgodoräknas om utbild-

ningen uppfyller kraven (gymnasialt stadium, minst tvåårig). Detsamma gäller om utbild- ning som anordnas av organisationer m. fl. I princip bör också kvalificerade del-tidsstu- dier som bedrivits under längre tid kunna i rimlig omfattning omräknas till motsvaran- de heltidsutbildning. Frågor som rör utbild- ning utanför skolväsendet behandlas dock huvudsakligen i anslutning till de vuxnas behörighetsvillkor.

10.8.2. KU:s tidigare förslag

I KU:s betänkande med förslag till provi- soriska behörighetsregler (stencil, ecklesia- stikdepartementet 1966: 13) samt iutredning- ens skrivelse till Konungen 12.12.1967 an- gående inträdesvillkor för klasslärarutbild— ning framläggs bl. a. förslag om behörighets- värdet av vissa slag av utbildning vid an- tagning till sådan högre utbildning som lig- ger utanför universitetssektorn.

Förutom gymnasium (motsvarande) och fackskola föreslås följande utbildningsvägar ge allmän behörighet till sådan eftergymna- sial utbildning.

Gymnasieingenjörsutbildning på s.k. spe- ciallinje (tvåårig)

Småskollärarutbildning på tvåårig linje Folkhögskola (två årskurser byggande på grundskola eller tredje årskurs)

Handelsgymnasieexamen på tvåårig linje

Kommunal flickskola (normalskolekom- petens)

Annan mot fackskola svarande utbildning.

10.8.3 Skolformer som ger allmän utbildning

De nu fristående skolformerna gymnasiet och fackskolan, vilka i princip oförändrade ingår i gymnasieskolan, bör givetvis ge sam- ma behörighet som motsvarande linjer i gymnasieskolan. Utbildning i det nuvarande gymnasiets företrädare (enligt 1954 års och tidigare stadgor) bör även i fortsättningen, på självklara grunder, vara behörighetsgivan- de för eftergymnasial utbildning.

I den s.k. behörighetskungörelsen (SFS 1967: 450) upptas ett antal utbildningslinjer som, ibland på vissa villkor, är i behörighets-

hänseende jämställda med studentexamen eller gymnasiekompetens (se kapitel 4). Så- dana utbildningslinjer som tidigare kunnat ge behörighet till högre utbildning, t.ex. avgångsexamen vid Hvilans specialgym- nasium och begränsad studentexamen vid försvarets läroverk, bör även i fortsättningen ge sådan behörighet, oavsett om linjen i fråga alltjämt är inrättad eller om den av- vecklats. I den mån särskilda villkor som kompletteringar c. d. är krav för allmän behörighet, bör dessa emellertid utgå.

Folkhögskola. Denna skolform behandlas i samband med de vuxnas behörighetsvillkor.

Flickskola. Den kommunala flickskolan, ledande till s.k. normalskolekompetens, ger tillsammans med underliggande obligatorisk skola en i regel elvaårig utbildningsgång. Utbildningstiden i obligatorisk skola och flickskola motsvarar således i tid grundskola jämte fackskola. I de avslutande årskurserna förekommer viss linjedelning. Utredningen cfinner för sin del a-tt de två högsta årskur- serna i flickskolan bör räknas som gymna- siala och att normalskolekompetens därför bör ge allmän behörighet till högre utbild- ning på samma sätt som fackskolan.

Flickskolan är en vikande skolform. An- talet elever var 16.9.1968 totalt 2 846, varav 852 i avslutningsklasserna. Då antagning till nybörjarklasser därefter ej ägt rum, kan an- talet personer som i framtiden får normal- skolekompetens (fram t.o.m. 1974) beräk- nas till närmare 2000 (Statistiska medde- landen U 1969: 3).

Enskilda skolor. I Sverige finns för när- varande ca 30 statsunderstödda privata sko- lor, som i regel tillämpar det allmänna skol- väsendets läroplaner. Ett exempel på ut- bildning av annat slag är waldorfskolan. Ut- bildning i waldorfskola har hittills inte gett behörighet till högre utbildning. Kristoffer- skolan i Stockholm är en sådan (examensfri, tolvårig) skola, den hittills enda av waldorf- skolorna i Sverige med gymnasialt stadium. Den står under SÖ:s överinseende och er- håller statliga och kommunala driftsbidrag men är ej underkastad privatskolestadgan och tillämpar ej läroplanerna för det offent- liga skolväsendet i övrigt. Tolvårig skolgång

Utbildning Ålderskrav

Teknisk utbildning Sjöingenjörsutbildning

Sjökaptensutbildning

Vård yrkesutbildning Arbetsterapeututbildning 18 år Laboratorieassistentutbildning 17 år Medicinsk-teknisk assistent— 17 år utbildning Sjukgymnastutbildning 18 år Sjuksköterskeutbildning 18 år Social utbildning Socialpedagogutbildning 19 år Ålderdomshemsföreståndar— 18 år utbildning

Pedagogisk utbildning

Folkskollärare 18 år Förskollärare 19 är Gymnastiklärare 18 år Hushållslärare 19 år Småskollärare 18 år Textillärare 19 år

Skoglig utbildning

Statens skogsmästarskola 22 år

Ekonomisk utbildning Bankutbildning 17 år Ekonomiföreståndarutbildning 21 år

av detta slag är att betrakta som en parallell- form till Studiegången genom grundskola och gymnasium och bör således ge allmäg behörighet som reguljärt gymnasium. På motsvarande sätt bör, enligt intagningsmyn— dighetens bedömande, också andra enskilda skolor kunna ge behörighet, t. ex. skolor för vissa befolkningsgrupper av utländsk härstamning.

10.8.4 Fackutbildande skolformer med vissa ålderskrav för inträde

Ovan återfinns en sammanställning av ett antal minst tvååriga fackutbildningar som baseras på genomgången grundskola och som, formellt eller i praktiken, uppställer krav på i regel lägst 18 års ålder som ett villkor för inträde. Gemensamt för samtliga

Utbildnings- längd (år) Anm.

2 Maskinteknikerkurs krävs för inträde 2 Styrmanskurs krävs för

inträde

3 2 2—2 %

2 2 1/2

3 3

4 Under avveckling 2 2 Krav på gymnasiala kun- skaper i vissa ämnen 3 3 (tidigare 2) Under avveckling 3

2 (inkl. 1 ter- mins prep.-kurs)

Vid yrkesskola

NN

utbildningsvägar av detta slag är således, att det på grund av ålderskraven ej är möjligt att övergå direkt från grundskolan till nå- gon av dem. De rekryteras i växande om- fattning med personer som har genomgått gymnasium eller fackskola. I den mån re- kryteringen sker från sådan eller annan gymnasial utbildning är dessa linjer till sin funktion närmast eftergymnasiala (jfr U 68:s direktiv som anlägger detta synsätt). Flera av dessa utbildningslinjer diskuteras utförligt i kapitel 9 och föreslås där bli även formellt inordnade i den högre utbildningen. I den mån så sker, kommer berörda utbild- ningslinjer att i viss mening bli vikande skol— former; nyrekrytering av studerande med grundskolebehörighet (motsvarande) kommer efter hand att upphöra. Å andra sidan kom- mer under lång tid många vuxna att ha

allmän—behörighet på grundval av den ti- digare utbildningen.

Frikyrkliga seminarier inom olika fria kristna samfund ger teologisk utbildning för verksamhet som pastor eller missionär inom respektive samfund. Genom beslut 6.6.1968 och senare medgav Kungl. Maj:t att vissa av dessa skolor, vilka är privata inrättningar, tills vidare skulle stå under statlig tillsyn genom UKÄ. Genom dessa beslut står föl- jande skolor under sådan tillsyn.

Johannelunds teologiska institut i Uppsala (Evangeliska fosterlandsstiftelsen)

Metodistkyrkans teologiska seminarium i Göteborg

Svenska missionsförbundets teologiska se- minarium i Lidingö

Svenska baptistsamfundets Betelsemina- rium i Stockholm

Örebro missionsförenings teologiska semi- narium i Örebro.

De frikyrkliga seminariernas utbildning ligger delvis på högre utbildningsnivå. Enligt UKÄ, som i remissyttrande till Konungen 15.11.1967 angående statlig tillsyn åberopar av SÖ anordnad granskning av vissa frikyr- koseminariers kursplaner, är utbildningen vid dessa till stor del jämförbar med verk- samheten vid de teologiska fakulteterna. I samma skrivelse anförs att det torde vara berättigat att i frikyrkoseminarieutbildningen se en målinriktad yrkesutbildning.

Som exempel på utbildningen vid ett se- minarium av detta slag kan här anföras vis- sa uppgifter rörande Metodistkyrkans teolo— giska seminarium.

Inträdesfordringarna är studentexamen (motsvarande), fackskola (motsvarande) el- ler grundskola jämte minst två års påbygg- nadskurser i folkhögskola. Dispens från dessa krav kan beviljas äldre personer. Un- dervisningen vid seminariet är treårig. I det- ta fall är inträdesfordringarna sådana att ut- bildningen är av eftergymnasial natur.

Enligt KU:s uppfattning bör utbildning vid ovannämnda frikyrkliga seminarier, lik- som annan här behandlad fackutbildning, normalt ge behörighet till högre utbildning. I den mån utbildningen vid sådant semi- narium är gymnasial, bör den för att fylla

kravet för behörighet omfatta minst två läs- år. Särskilt personer med äldre (gymnasial) utbildning vid dessa seminarier kan få be- hörighet genom en sådan bestämmelse (om den tidigare utbildningen vid frikyrkliga seminarier, se SOU 1952: 29).

1085 Vissa yrkesskolekurser (motsvarande)

Fullgjord skolplikt är det vanligaste kravet för inträde i yrkesskolan. Genomgången folkskola kan därför vara tillräcklig förbe- redelse. 1 kommuner, där grundskola är genomförd, kan emellertid undervisningen i yrkesskola baseras på grundskolekunskaper hos flertalet elever, varför yrkesskolan i rea- liteten då är gymnasial. Vissa kurser har ett obligatoriskt krav på grundskolutbildning. En sådan kurs är den tvååriga bankutbild- ning som nämns i föregående avsnitt och som anordnas vid vissa yrkesskolor, den två- åriga hushållstekniska utbildningen m.fl. I en del fall är det fråga om högre utbildning, t. ex. de ettåriga kurser i ADB som förut- sätter gymnasium, fackskola eller motsva- rande utbildning som grund.

Huruvida en yrkesskolutbildning är gym- nasial eller ej måste från fall till fall avgöras av tillsynsmyndighet. Vägledande för myn- dighetens bedömning bör härvid främst vara om utbildningen i fråga krävt grund- skola (motsvarande) som inträdesvillkor eller ej. Om utbildningen i fråga är att be- trakta som gymnasial och omfattar minst två läsår, bör den ge allmän behörighet.

Teknisk utbildning vid kommunala tek- niska skolor (ersätts i fråga om dagskolor successivt med teknisk linje i fackskola) el- ler enskilda tekniska skolor och institut leder fram till teknikerkompetens (efter tek- nikerkurs) och ingenjörskompetens (efter högre fackkurs som påbyggnad till tekniker- kurs). Inträdesvillkor är i regel fullgjord skolplikt samt praktik inom fackområdet. Kurstiden fram till ingenjörskompetens är vanligen fem terminer, vid aftonskola tio terminer. Gymnasieutredningen bedömde de två sista åren av denna utbildning som gym— nasiala (i aftonskola de sista sju terminerna; SOU 1965: 60, s. 57 f).

Personer med utbildning vid tekniskt in- stitut utgjorde ungefär tio procent av hela antalet dispenssökande vid universiteten 1964—1968, dvs. 230 av 2300 (se KU:s specialbetänkande SOU 1970: 20). Även un- der första halvåret av försöksverksamheten med utvidgad behörighet utgjorde instituts- ingenjörerna ca tio procent av de inskrivna (80 av 803).

F ackingenjörer som examinerats efter kor- respondensstudier vid Hermods eller NKI har genomgått fackingenjörskurs, som mot- svarar utbildningen vid de kommunala tek- niska skoloma, eller högre fackingenjörs- kurs. Parallellen med de kommunala sko- lorna visar att båda utbildningslinjerna är (gott och väl) gymnasiala. Utbildningen är avsedd för vuxna och riktar sig främst till förvärvsarbetande personer som vid sidan av arbetet vill skaffa sig en teknisk utbild— ning. Den högre (större) kursen är ingen påbyggnad på fackingenjörskursen, utan bå- da kurserna kan påbörjas på grundval av obligatorisk skola.

10.8.6 Särskilda gymnasieformer med fackutbildning

Teknisk specialkurs vid gymnasium leder till kompetens som gymnasieingenjör och ger behörighet till klasslärarutbildning och eko— nomutbildning, i det senare fallet enligt äm- betsskn'velse till UKÄ 8.3.1968. För närva- rande krävs som regel för inträde vid spe- cialkursen att ha fyllt 18 år samt att ha slut- betyg från teoretiskt inriktad linje i grund— skolan jämte vissa förkunskaper från fack- skolans tekniska linje, årskurs 1. Utbild- ningen är tvåårig (dagtid) eller treårig (två års kvällsstudier samt ett års dagstudier). Omfattande förpraktik krävs: 12 månader för treårig utbildning, 24 månader för två- årig. Tidigare har inträdesåldem varit 17 år och grundskolekunskaper har krävts endast i fem ämnen. Enligt de nya inträdesvillkoren är utbildningen gymnasial, på gränsen till högre utbildning. De omfattande praktik- kraven gör det berättigat att räkna även utbildning med de tidigare inträdeskraven som gymnasial. Läsåret 1969/ 70 fanns spe-

T reårig utbildning vid tekniskt gymna- sium, ledande till kompetens som gymnasie- ingenjör, har ersatts med teknisk linje i det nya gymnasiet. Utbildningen ger enligt nu gällande provisoriska behörighetskungörelse behörighet till universitet och högskolor, dock endast på vissa villkor (tyska och eng- elska med godkända betyg i examen, gym- nasiekunskaper i historia för studier vid vissa fakulteter). Dessa krav bör enligt KU:s mening bortfalla.

Bergsskolan i Filipstad har en utbildning som ansluter sig till den tekniska utbildning- en i fackskola och gymnasium. Enligt tillägg till behörighetskungörelsen i SFS 1968: 295 ger utbildning vid skolan behörighet till tek- nisk fakultet på i stort sett samma villkor som gäller för studentexamen (avgångsbe— tyg tidigast 1965) eller gymnasiekompetens (slutbetyg från skolan).

T våårig utbildning vid handelsgymnasium upphörde att rekrytera nya elever fr.o.m. höstterminen 1961 och ersattes med treårig handelsgymnasieutbildning. Den tvååriga formen finns alltså inte längre inom utbild- ningsorganisationen. Utbildningen. ger be- hörighet till klasslärarutbildning samt till ekonomutbildning enligt ovannämnda äm- betsskrivelse. Dispenssökande med sådan ut- bildning förekommer förhållandevis ofta. Enligt kungörelse 1953 angavs bl. a. att han- delsgymnasium (statsunderstött) skulle byg- ga på realexamen eller motsvarande kun- skaper.

T reårig utbildning vid handelsgymnasium ledande till kompetens som gymnasieekonom har ersatts med ekonomisk linje i det nya gymnasiet. Utbildningen ger enligt den nu gällande provisoriska behörighetskungörel- sen behörighet till universitet och högskolor i samma utsträckning som studentexamen (motsvarande). '

10.8.7 Sammanfattande förslag

Gymnasial utbildning utanför gymnasiesko- lan av här exemplifierade slag, bör ge all— män behörighet till högre utbildning under förutsättning att den gymnasiala utbild-

ningen i fråga omfattar minst två läsår. Det bör ankomma på tillsynsmyndighet. att avgöra om en utbildning uppfyller dessa fordringar.

10.9 Vuxnas utbildning och behörighet

10.9.1. Behörighet genom utbildning

Undersökningar av den s.k. utbildnings- reservens storlek visar, som ovan framhål- lits, att ett betydande antal vuxna kan förut- sättas ha förutsättningar för högre studier. Både den obligatoriska skolan och den fortsatta ungdomsutbildningen har utbyggts successivt under en följd av år. Den breda samhällsinsatsen på vuxenutbildning har däremot påbörjats först nyligen. Utbild- ningsreserven torde således för närvarande och under lång tid framöver omfatta större andelar av befolkningen i de högre ålders- klasserna än i de lägre. Utbildningsreservens storlek, dvs. andelen av olika årskullar vux- na personer, som kunde ha genomgått mer omfattande utbildning än de fick tillfälle till i ungdomsåren, är ett tänjbart begrepp. Det visar bl. a. en jämförelse mellan Sverige och USA beträffande ungdomens tendens att gå vidare till högre studier. I USA går en be- tydligt större andel av en årskull än i Sverige vidare, och denna andel ökar. Man kan allt- så anta att betydligt mer än de ca 25 pro- cent av en årskull svenska ungdomar, som för närvarande går till högre studier, har förutsättningar och intresse för sådan utbild- ning. Det är inte möjligt att närmare ange hur stor denna andel av årskullen är, var- för man endast kan konstatera att den ytter- ligare ökar utbildningsreserven, dvs. grup- pen vuxna med förutsättningar för högre studier.

Olika undersökningar av tillströmningen till den kompetensinriktade kommunala och statliga vuxenutbildningen visar en hittills klar dominans av yngre personer. Dessa har också i stor utsträckning en mer omfattande förutbildning än de äldre.

Den kommunala och statliga vuxenutbild- ningen, i varje fall den nivåmässigt gymna- siala delen, torde i icke obetydlig grad kom-

ma att utgöra ett slags kompletteringsinsti- tut för tillträde till högre utbildning, där de vuxna som redan har tämligen lång utbild- ning på jämförelsevis kort tid kan förvärva de nödvändiga meriterna för behörighet till eftergymnasial utbildning. Ålders- och för- utbildningsstatistiken över deltagare i den gymnasiala vuxenutbildningen, liksom de s.k. dispensämnenas framskjutna ställning vid ämnesval och studieplanering, tyder för övrigt på att den behörighetsgivande funk- tionen redan nu spelar en viktig roll.

I och för sig är den här berörda utveck- lingen varken ogynnsam eller anmärknings- värd. Enligt KU:s mening finns det emeller— tid risk för att de något äldre vuxna med förutsättningar för högre studier inte i lika hög grad som de yngre kommer att betrakta den kommunala och statliga vuxenutbild- ningen som en framkomlig väg till fortsatt utbildning. Många vuxna tillägnar sig både studiefärdighet och andra förutsättningar för kvalificerad utbildning på andra vägar. För dem innebär det nuvarande principiella kravet på fullständig gymnasial utbildning för tillträde till högre studier, att de måste anslå avsevärd tid åt förberedande utbild- ning, i vissa fall kanske åt både förgymna- siala och gymnasiala studier. Sådan tidskrä- vande utbildning torde vara svårare för de något äldre än för de yngre att genomföra, bl.a. på grund av engagemang i yrkes—, förenings- och annan samhäl—lsverksamhet. Sådant engagemang är emellertid ofta både ett viktigt kriterium på studielämplighet och ett incitament att genomgå fortsatt utbild- ning. I de fall sådan för individ och samhäl— le önskvärd fortsatt utbildning kan komma att rubriceras som högre utbildning i KU:s mening, synes det vara felaktigt och orätt- vist, om brist på tid för att uppfylla de formella kraven på allmän behörighet till sådan utbildning skulle lägga hinder i vägen för önskad fortsatt utbildning.

Med hänvisning till ovanstående synpunk- ter finns det enligt KU:s mening ett behov, framför allt för de något äldre vuxna, av en väg till högre utbildning som inte kräver andra formella, preciserade förkunskaper än de som oundgängligen måste uppställas för

att vederbörande skall kunna följa under- visningen vid den utbildningsväg han öns- kar pröva. I den pågående försöksverksam- heten med vidgat tillträde enligt bestäm- melserna i SFS 1969: 68 erbjuds en sådan behörighetsväg för ett begränsat antal äm- nen och ett begränsat studiemål.

Generationsolikheterna utgör för närva- rande ett av de mer framskjutna motiven för vuxenutbildningsåtgärder av skilda slag liksom för försök att undanröja vissa spär- rar av formell natur framför den högre ut- bildningen. Dessa skäl kommer att få mins- kad aktualitet som en följd av ungdoms- skolans snabba utbyggnad, den allmänna standardutvecklingen och olika studiesociala åtgärder. För den högre utbildningens del innebär detta att behovet av speciella villkor för underutbildade vuxna efter hand mins- kar i betydelse. Med gymnasieskolans ge— nomförande får minst 85 procent av ung- domskullama redan i början av 1970-talet en med den obligatoriska skolan samman- hängande gymnasial utbildning som ger all- män behörighet till högre utbildning (enligt KU:s förslag). Samtidigt minskar den un- derutbildade delen av åldersgruppen 20—40 år dvs. den i all vuxenutbildning för när- varande mest frekventa gruppen redan un- der 1970—talet i storlek.

Försöksverksamheten enligt bestämmelser- na i SFS 1969: 68 medger även för folk- högskolans elever partiella universitetsstudier i vissa ämnen vid uppnådda 25 års ålder och efter fem års yrkesverksamhet. Många av folkhögskolans elever torde uppnå ål- dersgränsen i nära anslutning till slutföran- det av sina folkhögskolestudier. Många upp— fyller också kravet på yrkesverksam tid.

KU har emellertid funnit att 25-årsregeln är onödigt begränsande för folkhögskolans elever. Eftersom genomsnittsåldern för folk- högskoleleverna är ca 21 år, har dessutom ett stort antal folkhögskolutbildade inte ens dessa formella möjligheter att gå vidare när de lämnar folkhögskolan. Det är enligt KU:s mening vidare att förmoda att de studie— förutsättningar hos folkhögskoleleverna, som ger dem behörighet till viss lärarutbildning samt journalistutbildning, utgör tillräckliga

förutsättningar också för andra högre stu— dier. Folkhögskolutbildningens starka inslag av samhällsorientering och sociala frågor synes göra denna studerandegrupp lämpad för kvalificerad vidareutbildning. Folkhög- skolan bör sålunda ge allmän behörighet till i princip all eftergymnasial utbildning. Därmed blir folkhögskolan i behörighetshän- seende jämställd med fackskolan, vilket ock- så är i enlighet med ett tidigare riksdagsbe- slut (se härom KU:s principförslag till pro- visoriska behörighetsregler i KU 1).

Vuxna förvärvar relativt ofta, i anslut- ning till sin verksamhet i yrkes- eller sam- hällslivet, någon form av utbildning, även om de saknar formell skolutbildning utöver den obligatoriska skolan.

I olika slag av vuxenutbildning utanför det reguljära skolsystemet gäller för flertalet studievägar, att utbildningen är nära knuten till, ibland helt integrerad i den yrkes-, för- enings- eller annan verksamhet som den stu- derande har som huvudsyssla. I regel inne- bär detta både att studierna bedrivs på en hög motivations- och prestationsnivå och att ett visst urval sker eller skett bland de stu- derande med avseende på kapacitet, ambi- tion och andra resurser för personlig utveck- ling. Inte minst viss facklig utbildning lik— som vissa former för personalutbildning går i många fall t. o. m. över gränsen till högre utbildning vad beträffar både ämnesinnehåll och arbetsformer. Utan att det alltid kan formellt dokumenteras kan dessa kurser ge en väl så god grund för högre studier som reguljär gymnasial vuxenutbildning.

Studieformerna präglas emellertid av stor variation både inbördes och sinsemellan. Vidare är sällan en vis utbildning knuten till en och samma kompetensbakgrund. I flera fall bygger olika studievägar på var- andra och på yrkesmeriter i ett mönster som svårligen låter sig standardisera och översätta till en användbar mall för behö- righetsvärdering. Ett betydande antal av de här berörda utbildningsvägarna torde dock såväl kvantitativt som kvalitativt väl mot- svara gymnasial skolutbildning, dvs. ger i stort sett motsvarande förberedelser för fort- satt utbildning. Kombinationen av urval och

studier vid sådana studievägar ger i regel en garanti för att kursdeltagarna får tillräckli- ga förutsättningar för fortsatt utbildning bå- de i fråga om allmänorientering och studie- erfarenhet.

Även viss yrkesskolutbildning och arbets- marknadsutbildning bör kunna bedömas på sätt som här skett vad beträffar jämförelsen med gymnasieskolutbildning.

10.9.2. Särskilda vägar till högre utbildning

Läsåret 1968/ 69 bedrev ca 14 000 personer grundläggande universitetsstudier inom de- centraliserad och extern universitetsutbild- ning. Till dessa grupper räknas deltagarna i UKÄ:s decentraliserade kurser, arrange- rade av UKÄ i samverkan med lokala skol- styrelser, deltagama i studieförbundens uni- versitetscirklar samt, enligt särskilda bestäm- melser, i universitetskurser per korrespon- dens i kombination med särskilda, muntliga kurser vid universitet. Tillträdet till dessa olika former av universitetsstudier utanför de egentliga universitetsinstitutionema är som regel ej reglerat av allmänna behörig- hetsvillkor, men fortsatta studier vid uni- versitet står då ej utan vidare öppna (se kapitel 4).

Decentraliserad och extern universitetsut- bildning samt vissa övriga studievägar (icke institutionsbundna utbildningsformer) attra- herar ett betydande antal studieintresserade utan gymnasial utbildning. Med få undantag erbjuder emellertid sådan utbildning i dag studiemöjligheter utöver 20-poängsnivån. Vill man genom vidgade tillträdesmöjlig— heter till den institutionsbundna undervis- ningen öppna möjligheter för de extern- studerande att där fortsätta sina påbör- jade studier, måste innehållet i behörighets- prövningen för tillträde rimligen vara annor- lunda än i fråga om de sökande från ung- domsskolan eller enligt nu gällande dispens- krav. Det är svårt att motivera att vuxna, som påbörjat och framgångsrikt genomfört en utbildning på universitetsnivå ehuru utan- för universitetet, av formella skäl hindras från en omedelbar fortsättning av studierna eller från rätt att på samma villkor som

andra studerande tentera vid universitet el- ler högskola.

Eterförmedlad högre undervisning har en- dast förekommit försöksvis (radiokursen i statskunskap 1965—1967). Försöket synes emellertid visa bl. a. att eterundervisningen kan ha stor genomslagskraft så till vida att den dels kan attrahera delvis andra stude- randekategorier än övrig vuxenutbildning, dels visat sig kunna leda till godtagbara stu- dieresultat även för studerande med ringa formell förutbildning. Trots nödvändig hop- koppling med folkbildningsverksamhet, uni- versitetsinstitution, korrespondensskola eller annan institution för seminarieövningar och tentamen torde eterförmedlad undervisning som studieform ställa avsevärda krav på självstudier och studieplanering och ge kursdeltagarna god studieträning. I den mån framtida deltagare i grundkurser, inhämtade via etermedia, söker sig till fortsatta högre studier torde de i stor utsträckning komma via studieförbunden.

Ovan har berörts behovet av ökade möj- ligheter till fortsatta studier inom den högre utbildningen för olika slag av externstude- rande. Motsvarande möjligheter bör också erbjudas radio/TV-studerande på motsva- rande nivå även om de inte haft anknytning till studieförbund, folkhögskola o. d.

Försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre utbildning (enligt SFS 1969: 68) kan, redan innan ett nytt behörighetssystem kan vara i funktion, väntas medföra krav från de studerande på möjligheter att fort- sätta utöver de tillåtna 60 poängen. Frågan om denna studerandegrupps behörighet för fortsatta studier bör lösas så att de stude- rande inte onödigtvis hindras av formella krav (jfr ovan om externstuderande m.fl.). De bör normalt få rätt att fortsätta sina stu— dier utan begränsning under förutsättning att de uppfyller tidigare angivna krav på språkkunskaper (se kapitel 14).

10.9.3. Särskild bedömning av utbildning inhämtad i vuxen ålder

KU har inte haft möjlighet att i sitt arbete inrymma någon mer ingående redogörelse

för den vuxenpedagogiska forskningens iakt- tagelser om vuxnas speciella studievillkor, förutsättningar etc. Emellertid kan följande framhållas som är av praktisk betydelse för synen på vuxnas behörighetsfrågor.

Vuxnas studier äger i regel rum under andra former och villkor än studier i ung- domsåren. Oftast krävs en större personlig insats och studierna sker ofta under pres- sande yttre förhållanden, på fritid efter full arbetsdag, under åsidosättande av familjen etc. Vuxenstudier kan därför generellt sägas kräva högre motivation än ungdomsstudier. En konsekvens härav är att det faktum att en person som fullföljt studier i vuxen ålder, yrkesutbildande eller av folkbildningskarak- tär, visar att han har stark motivation för studier, något som borde kunna tillmätas stort värde som tecken på förutsättningar för fortsatt utbildning.

Målinriktningen hos den som genom vuxenstudier nått till den högre utbildningen torde i regel vara stark. Av dem som under andra halvåret 1969, dvs. omedelbart efter bestämmelsernas ikraftträdande, inskrevs i enlighet med SFS 1969: 68, uppger över 70 procent att deras studiemotiv är att förkovra sig inom sitt yrke eller att byta yrke. Denna målinriktning reducerar riskerna för studie- avbrott och bör vid förändrad rekrytering tillmätas betydande värde som ett medel att upprätthålla den högre undervisningens kva- litet och produktivitet.

Motivations- och målinriktningsaspekten ger ytterligare belysning åt möjligheterna för viss särbehandling av de vuxna i fråga om behörighet. Det finns fog för att, åtmins- tone inom vissa gränser, högre värdera pres- tationen att fullfölja studier som vuxen, ju äldre vederbörande är.

Som ett slags nivågaranti vid tillämpning av i övrigt liberala regler för allmän behö- righet, särskilt för tillträde till studievägar utan särskilda förkunskapskrav, kan samti- digt olika typer av orienterings- och förbe- redelsekurser anordnas. KU återkommer till frågan om värdet av den studieträning, som de särskilda förkunskapskraven kan ge, och till möjligheterna att i kursform vägleda och orientera de vuxna.

1094 Ålder och yrkesverksamhet som behörighetsgrund

Då det finns ett slags behörighetsgrund de- finierad i viss utbildning eller genom visst urvalsinstrument, t.ex. studielämplighets- prov, och därigenom en behörighetströskel existerar framför den högre utbildningen, är en avgränsning av den behöriga gruppen ge- nom exempelvis ett ålderskrav mindre nöd- vändig. Då däremot, som i fråga om det vidgade tillträdet till högre utbildning enligt SFS 1969:68, behörigheten delvis ligger i kunskaper och erfarenheter som den sö- kande tillägnat sig under viss tids yrkes- verksamhet måste någon gräns dras.

Enligt KU:s mening bör begreppet vuxen eller vuxenstuderande ges en vid definition. Den högre utbildningen kan framdeles komma att få nya uppgifter, som delvis änd- rar förutsättningarna för eventuella gräns- dragningar i form av åldersregler. Nya distributionsformer för högre utbildning, t. ex. universitetskurser förmedlade genom massmedia, kan få åldersgränser att förlora en stor del av sin mening, eftersom under- visningen då blir faktiskt tillgänglig för alla.

Tillträde till gymnasial vuxenutbildning kräver en lägsta ålder av 18 år, dvs. den ålder vid vilken ungdomar normalt avslutar fackskolan. Med denna utgångspunkt borde åldersgränsen för tillträde till eftergymnasial utbildning för sökande utan gymnasial ut- bildning sättas på andra sidan 20-årsgränsen. Som ett av kraven för tillträde till arbets- marknadsutbildning gäller 21 år som lägsta ålder, fr. o. m. 1.7.1970 20 år.

Utan en åldersgräns mellan ungdom och vuxna, i de fall de sistnämnda kan få behö- righet på andra villkor än de yngre, kunde genvägar kring ungdomsskolan öppnas till högre utbildning, genvägar vilka skulle kun- na utnyttjas av ungdomar utan sådan behö- righet som förvärvats på för ungdom nor— mala vägar.

Erfarenheter från yrkeslivet är naturligt- vis viktigare än viss ålder i och för sig som grund för högre utbildning. Krav på yr- keserfarenhet av viss längd synes därför vara mer grundläggande än åldersgränser.

Ett krav på viss tids yrkesverksamhet som ett behörighetsvillkor torde dessutom vara ett smidigare instrument än en åldersgräns för avgränsningen av vuxengruppen. Yrkes- verksam tid ansluter naturligt till den enskil- des utbildnings- och yrkessituation; den grundläggande faktorn i sammanhanget är den ålder vid vilken vederbörande avslutat den obligatoriska skolan. För personer utan gymnasial utbildning varierar denna ålder mellan 13 år (äldre med sexårig folkskola) och 16 år (yngre med nioårig grundskola).

Krav på viss tids yrkesverksamhet inne— bär i praktiken att även en lägsta ålders- gräns fastställs. Om man t. ex. sätter kravet på yrkesverksam tid till lägst fem år, blir de grundskol-utbildade på detta sätt lägst 21 år innan de kan vinna behörighet.

Yrkesverksamhet som vuxendefinition bör i princip avse heltid. Med mindre omfattan— de yrkesverksamhet än den här föreslagna föreligger risk, att en person fyller ut tiden med t. ex. mindre kvalificerade servicearbe- ten på deltid för att på detta sätt invänta att yrkestidskravet (åldern) uppfylls. KU anser att yrkesverksamhet i detta samman- hang bör definieras på i princip det sätt som görs i UKÄ:s anvisningar till bestämmel- serna om vidgad behörighet enligt SFS 1969: 68. Sålunda bör t. ex. vård av hemma- varande barn samt viss militär utbildning räknas som yrkesverksamhet.

10.9.5 Studieerfarenhet

Kraven för allmän behörighet skall bl.a. utgöra en garanti för att den som medges tillträde till högre utbildning har förvärvat erforderlig studieträning.

Hela frågan om behörighetsprövningen kan på längre sikt möjligen komma att lösas genom ett testförfarande. Konstruktion och utprövning av ett studielämplighetsprov har påbörjats av KU, men det torde kräva flera års fortsatt arbete (försöksverksamhet) in- nan man kan räkna med att för behörighets- prövning ändamålsenliga och tillförlitliga prov finns tillgängliga. Under tiden synes andra lösningar böra sökas för behörighets- bedömningen, framför allt av vuxna, i fråga

om formell skolutbildning mindre väl för- beredda sökande till högre utbildning. Vad beträffar kravet på studievana hos de vux- na sökande vill KU framhålla två utgångs- punkter för en generell bedömning.

För det första torde en rätt hög grad av självselektion ske bland de vuxna som söker fortsatt utbildning, innebärande att bl. a. studievanan och den studietekniska färdig- heten är genomsnittligt förhållandevis hög bland vuxna sökande till högre utbildning. Hittillsvarande erfarenheter från försöket med vidgat tillträde till viss universitetsutbild- ning ger belägg för att en dylik självselektion föreligger. Tillgängliga data om dem som antagits till högre utbildning på grundval av andra särbestämmelser beträffande all— män behörighet, t. ex. vid radiokursen i stats- kunskap och i samband med korrespondens- studier, visar samma tendenser. Man skulle således kunna räkna med att de sökande, som på andra grunder än skolmässig förut- bildning, t.ex. viss ålder eller yrkesverk- samhet, kan komma att få allmän behörig- het ofta kommer att ha både en omfattande studievana och stark studiemotivation. Där- emot kan det i många fall vara svårt att vid intagningen jämföra dokumentation över sådan studieerfarenhet med skolbetyg.

För det andra uppställs, utöver de allmän- na behörighetskraven, för tillträde till fler- talet studievägar också krav på särskilda förkunskaper i ett eller flera ämnen. Dessa krav är i princip ovillkorliga och har för många studievägar en omfattning, som tving- ar de icke-gymnasialt utbildade att förbe- reda sig genom studier under i vissa fall avsevärd tid för att få fullständig behörig- het. Förutom ämneskunskaper förvärvar de därvid självfallet ett avsevärt mått av studie- träning.

Man måste räkna med att vuxna utbild- ningssökande utan fullständig gymnasial ut- bildning även framdeles ofta kommer att behöva bedriva omfattande, i många fall mer än årslånga kompletteringsstudier i gymna- sial vuxenutbildning eller på annat sätt, för att i fråga om flertalet eftergymnasiala stu- dievägar kunna uppfylla de särskilda för- kunskapskraven.

Allmän behörighet för vuxna sökande utan sammanhängande skolutbildning bör enligt KU:s mening i avsevärd omfattning kunna grundas på en kombination av å ena sidan ålders— och yrkesverksamhetskriterier, å andra sidan den dokumentation avseende studieträning, som de kan uppvisa i form av betyg (motsvarande) som avser de sär- skilda förkunskapskraven för de kommande högre studierna.

Om kravet på gymnasial utbildning som villkor för allmän behörighet slopas för de vuxna, som här har förutsatts, kan man utgå från att vissa vuxna sökande i berörda äm— nen har förkunskaper som t. o. m. ligger un- der grundskolenivån, när kompletteringsstu- dier inleds. I dessa fall tillkommer således studietid i t. ex. kommunal vuxenutbildning, innan gymnasie- eller fackskolestudier kan påbörjas.

10.10 Ett nytt behörighetssystem för vuxna

10.101. Principiella utgångspunkter

Ett behörighetssystem som, utan ändring av nu gällande kvalitetskrav och med utgångs- punkt i sannolika praktiska förutsättningar, på ett tillfredsställande sätt skall kunna till- godose de vuxnas behov av högre utbildning, bör enligt KU:s mening baseras på följande allmänna principer.

1. Sådana nu existerande formella hinder för vuxnas tillträde till eftergymnasial utbild- ning som inte är sakligt grundade skall un- danröjas.

2. De vuxna utbildningssökandes speciella förutsättningar i fråga om allmänna förkun- skaper, yrkeserfarenheter, samhällsoriente- ring, intressen och studiemotivation m. ni. skall särskilt beaktas.

3. Utrymmet för en framtida uppdelning av utbildningstiden, enligt principen återkom- mande utbildning, bör öka.

4. De vuxnas möjligheter till orientering och vägledning beträffande fortsatt utbild- ning inom bl. a. den högre utbildningens område bör förbättras. Åtgärder i detta syfte bör ingå i behörighetssystemet och utformas

av punkt 3 ovan. Vuxenutbildningsbehoven och de vuxnas

studieförutsättningar undergår fortlöpande förändringar, som måste beaktas också i fråga om behörighetsreglernas utformning. Enligt KU:s mening måste således av flera skäl tillämpningarna av de ovan angivna principiella villkoren fortlöpande revideras.

De grundläggande behörighetsreglerna bör vara så få och enkla som möjligt och av generell karaktär. De bör kompletteras med tillämpningsföreskrifter som utan onödiga dröjsmål kan anpassas till ändrade förhållan- den, t.ex. på grundval av utvärderingar av försöksverksamhet eller med ledning av pro- gnoser. Ett smidigt handhavande av systemet förutsätter kontinuerliga och betydande in- satser med avseende på försöksverksamhet, uppföljning och utvärdering av behörighets- reglernas funktioner. Endast genom sådana åtgärder kan grundvalarna för en tillfreds- ställande, snabb och ändamålsenligt fortlö- pande revidering av behörighetsregler och urvalsförfaranden erhållas.

På visst sätt får särskilda åtgärder för att öppna den högre utbildningen för vuxna ka- raktär av engångsåtgärder, tillämpade i en övergångssituation innan det nya skolsyste- met fått full genomslagskraft i de något hög- re åldersgrupperna.

10.10.2 Utvidgning av försöksverksamheten enligt SFS 1969: 68

Vuxenutbildningsreformen enligt 1967 års riksdagsbeslut i förening med olika studie- sociala reformer har, som ovan framhållits, i hög grad vidgat möjligheterna för personer med begränsad grundutbildning att i vuxen ålder skaffa sig skolmässiga påbyggnader. För vuxna med avsikt att fortsätta sin ut- bildning på högre nivå erbjuder såväl statlig som kommunal, kompetensgivande vuxen- utbildning vägar att förvärva behörighet för tillträde till högre utbildning enligt de regler som gäller för sökande från ungdomsskolan. Minst tvåårig gymnasial utbildning, som av KU föreslås gälla som krav för allmän be- hörighet, skulle alltså i princip kunna upp-

ställas som enda behörighetsväg såväl för vuxna som för sökande från ungdomsskolan till högre utbildning.

Flera skäl talar emellertid för att för de vuxnas del även andra vägar till allmän be- hörighet bör finnas. KU har i det föregåen- de relativt utförligt behandlat dessa skäl. Sammanfattningsvis kan i detta sammanhang följande konstateras.

I den kompetensgivande gymnasiala vux- enutbildningen är för närvarande majorite- ten av de studerande jämförelsevis unga och har dessutom i stor utsträckning redan viss utbildning utöver grundskola. Otvivelaktigt torde det också bland de något äldre vuxna finnas betydande grupper av människor med såväl behov av som de potentiella förutsätt- ningarna för högre studier. För flertalet av dessa är emellertid den formella skolunder- byggnaden så begränsad och olika hinder för ett flerårigt kompletteringsprogram så många och stora, att vägen till högre studier via en fullständig gymnasieutbildning inte ter sig praktiskt möjlig. Icke desto mindre har många genom yrkes-, förenings- eller annan verksamhet förvärvat kunskaper och erfarenheter, som kan utgöra god grund för högre studier.

KU har längs olika vägar försökt finna en lämplig, generellt tillämpbar form för att i ett framtida behörighetssystem beakta även dessa något äldre vuxnas speciella behov av och förutsättningar för högre studier. Ut- bildningskriterier har därvid endast i begrän- sad omfattning befunnits användbara. Utred- ningen har i stället som övergripande krite- rier stannat för de behörighetsgrunder, som gäller i försöksverksamheten med vidgat till- träde enligt bestämmelserna i SFS 1969: 68, dvs. viss tids yrkesverksamhet i kombination med viss ålder. Den faktiska existensen av denna försöksverksamhet gör det naturligt att anknyta till dessa villkor i form av ett betydligt vidgat försök.

Med hänvisning till vad som sagts ovan, bl. a. angående åldersvillkor, borde ett krav på minst fem års yrkesverksamhet i princip kunna utgöra tillräcklig grund för allmän behörighet för vuxenstuderande. KU finner det emellertid inte lämpligt att, parallellt

med den pågående försöksverksamheten med åldersgränsen 25 år, försök också påbörjas med i realiteten andra åldersvillkor. Enligt utredningens mening finns det för närva- rande inte heller något starkare behov av att vidta åtgärder som syftar til-1 generell minskning av kraven i behörighetshänseende för de vuxna i åldrarna 21—25 år. KU åter- kommer dock i det följande till vissa grup- per av utbildningssökande i dessa åldrar.

För de något äldre vuxna föreligger där- emot anledning att vidga tillträdet till efter- gymnasial utbildning utan krav på gymnasial förutbildning som allmänt behörighetsvillkor och utan andra formella hinder. Anslutning- en av KU:s förslag till den pågående för- söksverksamhetens behörighetsvillkor får ses som den tekniska lösning av detta problem, som under förhandenvarande omständighe- ter bedömts mest lämplig.

KU förordar att den inledda försöks- verksamheten enligt bestämmelserna i SFS 1969: 68, vilken tillkommit och utformats i huvudsaklig överensstämmelse med KU:s skrivelse till Konungen 10.5.1968, får fort— sätta i syfte att vinna säker erfarenhet om behörighetsgrundernas värde. Verksamheten bör dock utvidgas till att omfatta i prin- cip alla högre studievägar. Detta överens- stämmer i princip med vad som anför- des av olika remissinstanser i yttranden över KU:s ovannämnda förslag 10.5.1968. UKÄ anförde sålunda i detta sammanhang att an- talet ämnen, vilka skulle omfattas av den föreslagna försöksverksamheten, till en bör- jan måste begränsas av praktiska skäl men att sedan en utvidgning av ämneskretsen borde ske. »Ämbetet bör ges bemyndigande att i den takt förkunskapskraven kan fast- ställas utöka försöksverksamheten med övri- ga ämnen inom filosofisk fakultet.» SÖ fö- reslog att ämneskretsen inte skulle begränsas. Det bör dock understrykas att dessa yttran- den endast avsåg det område inom vilket förslagen skulle tillämpas, dvs. filosofisk fa- kultet. Efter hand som data om tillströmning och studieresultat rn. m. insamlas kan de i SFS 1969: 68 angivna minimigränserna för ålder och yrkesverksam tid eventuellt behöva omprövas. KU förorda—r att tills vidare lägst

25 års ålder och minst fem års yrkesverk- samhet får gälla även för en utvidgning av försöksverksamheten.

Eftersom försöksverksamheten endast på- gått under en kortare tid kan utredningen inte bygga sitt förslag till utvidgning på ut- värdering av några försöksresultat. Grunder- na för förslaget torde emellertid i huvud- sak framgå av ovanstående synpunkter.

Behörighet på här avsedd grund kan sägas utgöra en fortsatt tillämpning av den prin- cip som tidigare införts för fackskolans del genom tillkomsten av en s.k. praktikkvot för fackskolesökande utan behörighetsgivan— de utbildning men med yrkesskola eller er- farenheter från arbetslivet.

En utvidgning av försöksverksamheten med behörighet grundad på kombinationen ålder och yrkesverksam tid kan medföra, att även andra grupper än de förhållandevis välutbildade utnyttjar möjligheterna till hög- re studier. Detta är att hälsa med tillfreds- ställelse, eftersom syftet med försöksverk- samhetens behörighetsregler är att undanröja formella hinder för personer med goda per- sonliga förutsättningar för studier. För att den enskildes studieval skall stå i samklang med hans personliga förutsättningar och för att hans val av utbildning även i övrigt skall kunna baseras på en realistisk uppfattning om utbildningsförhållanden och arbetsmark- nad m. m., föreslår KU nedan inrättandet av särskilda orienteringskurser för vuxna. Dessa kurser bör bli obligatoriska behörig- hetsvillkor för sökande av här avsedd kate— gori. Denna utökning av behörighetskraven föranleds av att försöket utsträcks till i prin- cip alla högre studievägar.

Till den här föreslagna utvidgningen av försöket med vidgat tillträde till högre stu- dier bör knytas olika former av uppföljande och utvärderande verksamhet.

En utvidgning av försöksverksamheten kan komma att medföra vissa problem, framför allt vad beträffar meritvärderingen vid urvalet till de spärrade utbildningarna. Svårigheter t. ex. i fråga om meritvärde- ringen bör dock inte få utgöra hinder för en i övrigt önskvärd lösning av de vuxnas behörighetsproblem.

10.103 Särskilda utbildningsvägar till behörighet

Allmänt

Utbyggnaden av den kompetensinriktade vuxenutbildningen har, som förut påpekats, hittills framför allt tillvaratagits av yngre åldersgrupper. KU har bl. a. därför bedömt det som särskilt angeläget att för de något äldre vuxna pröva möjligheterna att tillmäta även annan utbildning än gymnasieskola betydelse vid prövningen av allmän behörig- het för högre studier. I och för sig är detta endast en helt naturlig anpassning av behö- righetsreglerna till de vuxnas speciella för- hållanden och till deras för olika ändamål bedrivna studier. Tidigare i detta kapitel ut- vecklas hur behörighet till högre utbildning skall grundas på gymnasieskolan m. m., dvs. på i allmänhet typiska former av ungdoms- utbildning. Motsvarande anpassning till vuxenutbildningen är enligt utredningens åsikt en konsekvens av den ovannämnda anslutningen av allmänna behörighetsvillkor till huvudsakligen ungdomsutbildning eller rättare till sådan utbildning som står i prin— cip öppen för både ungdom och vuxna, om än ofta i olika former. I föreliggande avsnitt behandlas behörighetsvärdet av sådan ut- bildning som i allmänhet inte utnyttjas av andra än vuxna.

Det stora flertalet vuxna, som i annan vuxenutbildning än den formellt gymnasiala kan ha förvärvat studieerfarenhet, allmänna ämneskunskaper och övriga förutsättningar i huvudsak motsvarande en tvåårig utbild- ning i gymnasieskolan, torde när de söker fortsatt utbildning på eftergymnasial nivå vara minst 25 år och i regel ha fullgjort minst fem års yrkesverksamhet. De kan då hänföras till en utvidgad försöksverksamhet av den typ som för närvarande regleras av bestämmelserna i SFS 1969: 68.

Man kan emellertid inte bortse från att rekryteringen till vissa vuxenutbildningsvä- gar, som t. ex. personalutbildning och fackli- ga studier, ofta sker i sådana åldersgrupper att många efter slutförd utbildning ännu kan ha flera år kvar till 25-årsstrecket och inte

alltid kan dokumentera minst fem års yrkes- verksamhet. Som exempel kan nämnas att lägsta inträdesålder till folkhögskola i regel är 18 år. En två- eller treårig folkhögskol- utbildning kan således vara avslutad redan i åldern 20—22 år. Inom den decentraliserade och externa universitetsutbildningen gäller ingen åldersgräns för antagning. I princip kan således personer redan i 18—20-årså1- dern ha genomgått en eller flera kurser på universitetsnivå utan att de för den skull är formellt behöriga att inskrivas på grundval av ålders- och yrkesregeln. KU finner det angeläget att även dessa yngre vuxna, om de önskar tillträde till den högre undervis- ningen, under vissa förutsättningar skall kunna förklaras allmänt behöriga utan att först genomgå fullständig utbildning i den gymnasiala skolan.

Personalutbildning m. m.

Kravet på en minst tvåårig utbildning i gym- nasieskolan för allmän behörighet borde kunna anses uppfyllt jämväl av sökande som kan dokumentera viss annan, i huvudsak motsvarande utbildning. Sådan utbildning kan utgöras av t. ex. viss militär utbildning, personalutbildning i samband med statlig, kommuna] eller enskild anställning eller facklig verksamhet i den mån tillfredsstäl- lande dokumcntering föreligger. Under sam— ma förutsättning hör till här berörd förut- bildning också kunna räknas arbetsmark— nadsutbildning, hel- eller deltidskurs vid yrkesskola samt utbildning vid korrespon- densskola, via radio eller TV eller inom fo]kbildningsverksamheten.

Den dokumentation som förekommer, med avseende på respektive utbildningsinne- håll samt kvantitativa och kvalitativa egen- skaper, medger endast i vissa fall direkta jämförelser, t. ex. i form av ett schablonmäs- sigt omräkningsförfarande beträffande tim— antal e. d., med dokumentation över gymna- sial skolutbildning. En betydande flexibilitet präglar många av de aktuella utbildningsvä- garna. Olika personer kan sålunda inom ett och samma system av studievägar förvärva

betydligt olika kunskaper och erfarenheter. Många utbildningar anpassas ständigt efter förändringar hos de egentliga avnämama.

I de fall dokumentationen över genom- gången utbildning omfattar bestyrkta upp- gifter om utbildningen i fråga, bör de ovan nämnda utbildningsvägarna godtas som be- hörighetsgrundande, i varje fall då de tids- mässigt motsvarar gymnasieskolutbildning. Därvid bör mindre hänsyn tas til-] den grund på vilken utbildningen baseras än till veder- börandes ålder då utbildningen påbörjades. Utbildning som kan påbörjas först vid lägst 18 års ålder bör normalt anses vara lägst gymnasial.

Det bör finnas möjligheter för tillsyns- el— ler antagningsmyndighet att besluta om till- godoräknande av utbildning på här nämnda utbildningsvägar som motsvarande gymna- sieskola och därmed som grund för tillträde till de högre studier som den sökande avser att bedriva.

Utöver denna bedömning av behörighets- värdet av viss förutbildning bör också en— ligt KU:s mening finnas bestämmelser om dispens som möjliggör individuell prövning av sökande.

Tillträde till högre studier på grundval av de här berörda utbildningarna torde van- ligen inte komma att efterfrågas av personer under 21 år. Centrala anvisningar till an- tagningsmyndigheterna om behörighetspröv- ningen måste emellertid ange sådana rikt- linjer för bedömningen att ingen genväg öppnas förbi ungdomsutbildningen i gym- nasieskolan till högre utbildning.

F olkhögskolutbildning

Folkhögskola bör i behörighetshänseende likställas med tvåårig gymnasieskola. För be- hörighet bör därför krävas två årskurser som bygger på grundskola (motsvarande) eller tredje årskurs. Vid bedömningen bör hänsyn tas till att enskilda elever kan ha förvärvat kunskaper och erfarenheter motsvarande grundskola jämte två årskurser vid folkhög- skola oavsett kursens startnivå (jfr Sözs an- visningar till kungörelsen om grundskolans kompetensvärde, SFS 1966: 24, 2 5).

Decentraliserad och extern universitetsutbild- Jing

Majoriteten av de studerande inom decen- traliserad och extern universitetsutbildning är 26 år eller äldre. De flesta bedriver stu— dierna parallellt med yrkesarbete och torde i regel uppfylla kravet på minst fem års yrkesverksamhet innan de slutfört sin kurs. Liksom för övriga något äldre utbildnings- sökande utan skolmässig behörighetsgrund skulle behörighetsfrågan även för dessa kun- na lösas genom den ovan föreslagna utvidg- ningen av försöksverksamheten med vidgat tillträde (behörighet genom ålder och yrkes- erfarenhet).

Gränserna mellan å ena sidan decentrali- serad och extern, å andra sidan traditionell universitetsundervisning kan komma att suc- cessivt suddas ut. Bl.a. av denna anledning bör tillträde till reguljära universitetsstudier beredas även sådana yngre sökande, som kan dokumentera godkänd kunskapspröv- ning över genomgången kurs inom decen- traliserad etc. universitetsutbildning. Behö- righet skulle därvid kunna grundas på att den sökande visat sig kunna genomföra viss ut- bildning, i likhet med bedömningen av and- ra slag av utbildning enligt ovan. KU före- slår att denna behörighetsväg infogas i det framtida behörighetssystemet och finner det rimligt, att inhämtande av kurser motsva- rande minst 40 poäng ger allmän behörig- het till fortsatt högre utbildning.

10.10.4 Orienteringskurser för vuxna

Det växande och samtidigt alltmer differen- tierade utbudet av utbildningstillfällen skär- per kraven på vägledning och orientering av de utbildningssökande. För sökande till hög- re utbildning som kommer direkt från ung— domsskolan lämnas en i princip jämförelse— vis omfattande studie— och yrkesvägledning i omedelbar anslutning till de gymnasiala studierna, vartill kommer möjligheter att i olika slag av informationsmaterial inhämta kompletterande underlag för beslut om val av studieväg etc.

Resurserna för en till vuxna anpassad

studie- och yrkesvägledning är ännu relativt begränsade. Den vidgning av möjligheterna för vuxna att på annan grund än gymnasial skolutbildning vinna tillträde till högre ut- bildning, som inletts med försöksverksam- heten enligt SFS 1969: 68 och som KU före- slår skall ytterligare utökas, förutsätter en- ligt utredningens mening särskilda. vägle- dande åtgärder.

Marginalen för felval av utbildningsväg är betydligt smalare för vuxna än för de flesta ungdomar. Behovet av information om yrke och utbildning m. m. är därför mycket stort. Bättre kunskap om ämneskombinationer, ut- bildningsvägar och arbetsmarknad hör till de faktorer som påverkar vuxenstuderande i lika hög grad som ungdomar och som där- för är särskilt viktiga för vuxenstuderande utan bestämda yrkesmål för studierna. Vida större bör dock den grupp vuxna bli som redan från början siktar på yrkesbyte med hjälp av fortsatt målinriktad utbildning och som just därför har stort behov av informa- tion och vägledning. Särskilt för vuxna utan mer omfattande erfarenhet av studier är det viktigt, att valet av fortsatt utbildning görs på basis av realistiska föreställningar om ut- bildningsförhållanden och arbetsmarknad samt egna förutsättningar för studier m. m.

Med hänvisning till bl. a. ovanstående syn- punkter föreslår KU att alla utbildningssö- kande utan gymnasial utbildning (motsva- rande), dvs. sökande med behörighet på grundval av viss ålder och viss tids yrkes- verksamhet, före inskrivning vid högre läro- anstalt skall genomgå en orienteringskurs om förslagsvis minst fyra och högst sex veckor. Kurserna skall kunna genomföras av olika arrangörer och i olika former, t. ex. vid folk- högskola eller i kommunal vuxenutbildning, genom deltagande i kurs inom arbetsmark- nadsutbildningen eller i regi av studieför- bund. Oavsett arrangören bör kurserna stå under Sözs överinseende. Den här angivna kurstiden avser heltid. Utredningen finner det viktigt att även möjligheter till deltids- studier öppnas i t. ex. den kommunala vux- enutbildningens regi.

Enligt KU:s bedömning bör den föreslag- na orienteringskursen vara av stort värde

inte enbart för vuxna som vill förbereda sig för högre studier utan också som mer allmän orientering för vuxna som behöver ett bättre underlag för val mellan olika studievägar. Även för personer som önskar orientering om t. ex. gymnasial vuxenutbildning bör kur- sen kunna vara av värde. Den bör därför inte förbehållas någon viss kategori vuxna utan stå öppen för alla intresserade. Denna breda syftning och rekrytering ger vid handen att den kommunala vuxenundervisningen nor- malt bör anordna orienteringskurserna. För dessa bör också gälla normala ekonomiska villkor för deltagare i sådan undervisning, dvs. fritt kursdeltagande och studiehjälp. Betyg eller andra graderade omdömen om kursdeltagarna bör ej utfärdas utan endast intyg om deltagande. Kurserna bör, under förutsättning av tillräckligt deltagarantal, ges varje termin.

Antagningsmyndighet bör ha möjlighet att bevilja dispens från kravet på genomgången orienteringskurs, t. ex. i fall då det föreligger uppenbara svårigheter för den sökande att delta i sådan kurs på grund av resavstånd o. d., då orienteringskursen uppenbarligen är överflödig samt då studiemålet är starkt begränsat.

KU har endast i stora drag övervägt hur de föreslagna orienteringskursema skall läg- gas upp. Viss erfarenhet av kursuppläggning- en torde finnas bl. 3. inom SÖ och AMS, som försöksvis sedan våren 1969 som arbets- marknadsutbildning arrangerat omställnings- kurser samt informations- och utredningskur- ser om fyra veckor för att bl. a. i kombina- tion med yrkesvägledning, praktik och för- djupad utredning klarlägga kursdeltagarnas förutsättningar för visst yrke eller viss ut- bildning. Dessa kurser har visat sig fylla en viktig funktion. Självfallet är dock informa- tionsbehovet något annorlunda i en arbets- löshetssituation, där arbetsbyte eller yrkes- val upplevs som påtvingat och kanske åt- följs av en rad praktiska problem, än i en frivilligt åstadkommen studievalssituation, där yrkesvalet kan te sig mer perifert. Det finns ändå skäl att dra vissa paralleller mel- lan dessa båda utgångslägen. I båda fallen står individen inför ett val som kan få vitt-

gående konsekvenser, vilket gör det angelä- get att i möjligaste mån eliminera riskerna för felinvestering i utbildning.

Följande inslag i den här föreslagna orien- teringskursen finner KU speciellt angelägna

utbildningsorientering och studierådgiv- ning, bl. a. information om studier vid uni- versitet och högskolor

anlagsorientering och yrkesvägledning arbetsmarknadsinformation Studieteknik och bibliotekskunskap med bl. a. praktiska övningar

ämnesöversikter. KU vill betona att orienteringskurserna bör utformas med hänsyn till omfattningen av den orientering, vägledning och studieträ- ning deltagarna genomgått tidigare.

Studielämplighetsprov och andra test bör bli värdefulla instrument för vägledning un- der kursen. Utredningen har på grundval av sina erfarenheter vid konstruktion av ett studielämplighetsprov funnit att någon form av ett studielämplighetsprov, inte minst som hjälp för deltagarna själva att bedöma sin förmåga, obligatoriskt bör genomgås av kursdeltagarna.

Yrkesvägledare kan i sitt arbete ta del av undersökningsresultat av olika slag, t. ex. anlagsundersökningar, militära inskrivnings- prov, remisser från sociala institutioner, lä— karutlåtanden etc. Det finns därför alla skäl att låta yrkesvägledare få del också av resul- taten av studielämplighetsprov etc., oavsett inom vilken organisatorisk ram prov an- ordnas.

lO.10.5 Behörighetsprövning m.m. med studielämplighetsprov

Utan tvivel skulle man genom ett studielämp- lighetsprov (SP) av den typ som försöksvis utarbetas genom KU:s försorg väsentligt kunna förenkla de vuxnas behörighetsfrågor med avseende på de tekniska problemen. Med hjälp av SP kunde antagningsmyndig- heten befrias från prövningen av sådan s. k. annan utbildning som behandlas ovan. Gene- rella behörighetsregler av typen ålder — yrkesverksam tid skulle i princip bli överflö- diga. Det allmänna behörighetsvillkoret skul-

le således kunna vara »genomgång av SP med godtagbart resultat».

Å andra sidan måste ett antal tekniska och administrativa problem lösas om SP skulle komma till mer allmän användning som ett behörighetsprövande instrument. KU vill som exempel härpå särskilt betona föl- jande. Behörighetsprövning med SP måste ske under mycket begränsad tid på viss bestämd dag, alltså en punktbedömning som för den enskilde skulle få avgörande betydelse. Detta är i sig en olägenhet, som också skulle leda till att ett system måste konstrueras för om- prövning för dem som inte lyckats väl vid den första prövningen. Detta skulle bli ett inte minst administrativt besvärande pro- blem.

Å andra sidan skulle provet kunna spela en väsentlig roll i andra funktioner än som enbart prövningsinstrument för fastställande av behörighet. Det skulle således kunna ha stort värde som komplement till andra be- hörighetsgrunder. KU fäster också stor vikt vid SP:s möjligheter som orienterande och vägledande instrument för den enskilde vid studievalet, t. ex. i samband med de orien- teringskurser som ovan föreslås. Syftet skul- le i sådana sammanhang bli mer diagnostiskt än prognostiskt, medan det senare skulle bli fallet om SP användes som ett behörighets- prövande instrument.

Såvitt KU kan finna, skulle ett SP således kunna få viktiga funktioner som ett hjälp- medel för den enskilde vid hans bedömning av sina förutsättningar för studier liksom för verksamheten inom studie- och yrkesväg- ledningen. Frågan är om inte detta använd- ningssätt är väl så betydelsefullt som funk- tionen att tjänstgöra som ett instrument för formell prövning av behörigheten.

Konstruktion och utprövning är förenade med flera olika svårigheter, av vilka här en skall beröras. Det gäller den långa tid som måste förflyta innan studieresultaten inom utprövningsgruppen föreligger i tillräcklig omfattning för att det skall bli möjligt att fastställa instrumentets prognosvärde för den oenhetliga studerandegrupp (vuxna) som det här är fråga om. Detta problem samman-

hänger med svårigheterna att finna en re- presentativ grupp för utprövning och nor- mering. Prognosvärdet hos prov av denna typ är dock tämligen väl känt genom tidi- gare forskning.

Beslut om SP:s användning som behörig- hetsprövande instrument kan enligt KU:s mening inte fattas förrän erfarenheter vun- nits av provets sätt att fungera. Detta förut- sätter en försöksverksamhet av tillräcklig längd och omfattning. Utredningen är där— för inte beredd att nu framlägga förslag om SP:s användning vid den formella behörig- hetsprövningen. I andra sammanhang före- slår KU vissa andra användningssätt, näm- ligen som underlag för den enskildes egen bedömning liksom för vägledning av olika slag (se ovan) samt som kompletterande ur— valsinstrument (kapitel 12).

10.10.6. Vissa specialfrågor

Det behörighetssystem för vuxna, som KC föreslår, bygger bl.a. på förekomsten av följande förutsättningar.

1. Försöksverksamheten med vidgad behö- righet, enligt bestämmelserna i SFS 1969: 68, pågår tills vidare och avser för närvarande reguljära studier vid universitet, dock endast för begränsade studiemål (maximalt 60 po- äng totalt och högst 40 poäng i enskilt ämne).

2. En viss ytterligare differentiering av behörighetsvillkoren förekommer redan nu, nämligen efter undervisningens distributions- form. Decentraliserad och extern universi- tetsutbildning står sålunda som regel öppen utan krav på uppfyllande av allmänna behö- righetsvillkor. Även denna studieväg leder enbart till begränsade studiemål (20 eller 40 poäng per ämne).

3. För tillträde till sammanhängande ut— bildningsgångar, exempelvis läkarutbildning, krävs i regel utöver allmän behörighet re- dan vid studiernas inledning förhållandevis omfattande förkunskaper. Samtliga krav på förkunskaper måste vara uppfyllda före stu- diernas påbörjande i motsats till vad fallet är vid filosofisk fakultet, där möjligheter finns att efter hand, i samband med det

successiva valet av studieväg, dokumente- ra förkunskaper som krävs för de fort— satta studiema. Samlad redovisning av för- kunskaper innebär att, genom förberedan- de studier, ett betydande mått av studie- träning erhållits innan fullständig behörighet vunnits. De avsedda linjerna är regelmässigt spärrade.

4. Oavsett utbildningsväg eller behörighets— grund skall för behörighet krävas kunskaper i engelska motsvarande antingen två årskur- ser i den gymnasiala skolan eller däremot svarande läskunskaper. Det lägre kravet (läs- kunskaper) bör gälla tills vidare och över- gångsvis. Central tillsynsmyndighet skall kunna medge befrielse från förkunskaps- krav i engelska (se nedan).

5. Studier vid de s.k. fria fakulteterna kan, med hänsyn till studiemål och undervis- ningens distributionsform samt gällande be- hörighetsregler, indelas i tre olika sektorer eller grupper. Grupp 1. Decentraliserade och externa universitetskurser om högst 40, i regel 20 poäng. Grupp 2. Partiell utbildning (maximalt 60 poäng) enligt bestämmelserna om vidgat till- träde till högre studier i SFS 1969: 68. Grupp 3. Fullständig utbildning vid teolo- gisk, juridisk eller filosofisk fakultet. Vissa ämnen vid de sistnämnda fakulteterna är spärrade.

F örsöksverksamhet m. m. vid de fria fakulteterna

KU:s förslag innebär i stort sett följande.

Studier inom grupp ] (decentraliserad och extern universitetsutbildning) skall, såsom re- dan nu vanligen är fallet, vara öppna (vad avser decentraliserad utbildning 20-poängs— nivån). Inga allmänna villkor för tillträde till dessa studier skall uppställas.

Studier inom grupp 2 och grupp 3 skall vara öppna även för sökande utan behörig- hetsgivande utbildning under förutsättning av lägst 25 års ålder och minst fem års yr- kesverksamhet, dvs. nuvarande villkor enligt SFS 1969: 68, samt genomgång av särskild orienteringskurs för vuxna (se ovan). An-

tagningsmyndighet skall kunna befria sökan- de från kravet på genomgången orienterings- kurs. Samtliga ämnen och studiekurser skall stå öppna för studerande med behörighet av detta slag.

Vid flertalet utbildningslinjer vid filoso- fisk fakultet är den nuvarande begräns- ningen till 60 poäng svår att förena med utbildningslinjernas organisation (40 poäng i avdelning 1, 40 poäng i avdelning 2).

I remissyttrande till utbildningsdeparte- mentet angående den utvidgade behörighe- tens anpassning till den nya utbildningsor- ganisatjonen vid filosofisk fakultet förutsatte KU, att de vuxenstuderande av denna kate- gori huvudsakligen skulle få sina utbildnings- behov tillgodosedda inom ramen av särskilda utbildningslinjer. Då försöksverksamheten utvidgas och öppnar vägen till fullständig utbildning, blir det knappast möjligt att hän- visa samtliga studerande till särskilda utbild- ningslinjer eller att annars inskränka utbild- ningsvalen. Sedan den studerande i avdel— ning 1 inhämtat studiekurs (studiekurser) om 40 poäng, bör han därför få tillstånd till fortsatta studier fram till examen.

För alla studerande vid filosofisk fakultet gäller att studier i en avdelning i princip skall vara fullbordade innan de får övergå till nästa avdelning. Detta bör gälla som enda villkor för fortsatta studier även för dem som vunnit behörighet genom uppfyl- lande av ålders- och yrkeskravet. Dock bör enligt KU:s uppfattning universitetsmyndig- heterna strikt iaktta kravet på fullbordade studier i en avdelning som villkor för fort- satta studier i nästa, vad studerande av den- na kategori beträffar.

Den etappvisa organisationen av studierna inom ett antal utbildningslinjer med succeSSi- va kursval är utmärkande för filosofisk fa- kultet. De särskilda behörighetskraven kan därigenom redovisas successivt. På visst sätt är denna studieorganisation väl ägnad som behörighetsväg för vuxna utan skolmässig behörighet; studieresultat och behörighets- krav ger möjligheter till kontrollerade presta- tioner i varje steg och varje etapp kan vara slutmål för en studerande med partiellt stu- diemål.

F örsöksverksamhet vid fackhögskolor

Som ovan framhållits kommer för de spär- rade utbildningsvägarna vid fackhögskolor (motsvarande) att föreligga omfattande krav på särskilda förkunskaper i olika ämnen en- ligt läroplaner på det gymnasiala stadiet. Dessa krav kan väntas bli så omfattande att de vanligen motsvarar minst ett läsårs gym— nasiala studier räknat efter heltidsstudier i ungdomsutbildningens studieformer. Den studieträning som sådana studier ger, till— sammans med mognad och erfarenhet på grund av viss yrkesverksamhet, bör kunna jämställas med yngre sökandes (gymnasie- skolutbildades) mer skolmässiga bakgrund vad beträffar allmän behörighet. Allmän behörighet bör kunna ges också till fack- högskolorna (motsvarande) för personer som inte genomgått gymnasieskola, men som uppfyller kraven för behörighet enligt för- söksverksamhetens regler.

En viss sållning även bland de vuxna sö- kande kommer att äga rum genom konkur- rensen mellan de sökande till den spärrade utbildningen. Hur denna konkurrens kom- mer att verka beror på urvalssystemets kon- struktion och på dragningskraften hos re- spektive utbildningslinjer.

Med hänsyn till att konkurrensen mellan de sökande i dag ofta förutsätter ett högt medelbetyg från gymnasiet för att en sö- kande skall bli antagen till här avsedd spär- rad utbildning, kan KU:s förslag till behö- righetsregler synas innebära alltför stora ris- ker för studiemisslyckanden. Utredningen vill emellertid betona, att det är fråga om försöksverksamhet, som förutsätts stå under fortlöpande, noggrann kontroll.

Allmänna villkor vid ändrad behörighets- nivå

I kapitel 9 föreslår KU att vissa utbildnings— vägar som i dag baseras på grundskola skall inordnas i den högre utbildningen. De av- sedda utbildningsvägarna är utbildning till

arbetsterapeut

ckonomiföreståndare

fritidspedagog

hälsovårdsinspektör

hörselvårdsassistent medicinsk-teknisk assistent sjukgymnast sjuksköterska (grundutbildning om fem terminer)

socialpedagog

ålderdomshemsföreståndare.

Den allmänna regeln för behörighet till dessa vägar bör vara densamma som för an- nan högre utbildning, vilket är innebörden i förändringen av behörighetsnivån. I flera fall torde dock de särskilda behörighetskraven kunna kvarligga på grundskolenivå. KU finner intet hinder för att dessa utbild- ningsvägar, vilka genomgående är spärrade, inordnas i den föreslagna utvidgningen av försöksverksamheten (se ovan), på samma sätt som annan spärrad fackutbildning.

Med hänsyn till höjningen av det allmän- na behörighetskravet kan emellertid vissa svårigheter drabba dem som förberett sig på att uppfylla tidigare gällande behörighets- krav. Av denna anledning bör genomföran— det av de nya behörighetsreglerna anstå till dess att en tillräckligt lång övergångstid för- flutit. Vidare bör tillsynsmyndighet kunna förordna att krav på kunskaper i engelska inte skall uppställas samt bevilja dispens från allmänna behörighetskrav i övrigt.

10.10.7 Vissa modifieringar

Som ovan nämnts bör möjligheterna till dispens från gällande behörighetskrav kvar- stå även i ett nytt och öppnare behörighets— system för vuxna. Generella behörighetsreg- ler kan inte beräknas täcka alla individuella variationer i fråga om studier m.m. bland vuxna personer. Dispensförfarandet är där- för nödvändigt för att man skall kunna ta individuella hänsyn. Dispensprövningen av- ser alltså den sökandes individuella förut- sättningar för studier och personliga situa- tion i övrigt och går ut på att pröva de sak- liga förutsättningarna, om vederbörande inte uppfyller de formella kraven. Härifrån bör skiljas den prövning av olika slags utbildning

som enligt ovan skall kunna ge allmän be- hörighet. Den sistnämnda prövningen avser huruvida utbildningen i fråga kan anses motsvara minst tvåårig utbildning i gymna- sieskola.

Beträffande tolkningen av kravet på minst fem års yrkesverksamhet bör enligt KU:s mening i kvalifikationstiden kunna ingå, i enlighet med UKÄ:s anvisningar 3.7.1969 till SFS 1969: 68, kvalificerad militär utbild- ning (utbildning till värnpliktig underofficer eller officer, reservofficersutbildning eller annan liknande utbildning eller tjänstgöring). Intill en tid av högst ett år bör kunna in- räknas tid som sökande bedrivit studier på gymnasial nivå eller undergått yrkesutbild- ning. I begränsad utsträckning skall deltids- arbete kunna omräknas till motsvarande hel- tidsarbete. Med yrkesverksamhet skall lik- ställas vård av egna barn, vård av föräldrar eller annan jämförlig sysselsättning, dock inte mer än högst halva kvalifikationstiden, vil- ket innebär ett mindre avsteg från UKÄ:s ovannämnda anvisningar.

I händelse av starkt begränsat studiemål, t. ex. studier i enstaka ämne, eller efter in- dividuell prövning, bör kravet på intyg över orienteringskurs kunna efterges (jfr ovan).

10.10.8 Sammanfattning av förslag till all- männa behörighetsvillkor för vuxna

Sökande som inte är behörig genom minst tvåårig gymnasial utbildning är behörig på någon av följande grunder (a—c).

a) Första och andra årskurs, byggande på grundskola, vid folkhögskola eller tredje års- kurs vid sådan skola.

b) Annan utbildning, som enligt antag- ningsmyndighetens bedömning kan anses motsvara minst tvåårig utbildning i gymna- sieskolan.

c) Försöksvis gällande villkor: lägst 25 års ålder och minst fem års yrkesverksam- het (eller annan motsvarande erfarenhet) samt intyg över genomgången särskild ori- enteringskurs för vuxna med bl.a. genom- gång av studielämplighetsprov som underlag för vägledning.

För samtliga behörighetsgrunder tillkom-

mer ett krav på förkunskaper i engelska motsvarande två årskurser i gymnasieskolan eller, övergångsvis, däremot svarande läs- kunskaper om central tillsynsmyndighet ej bestämmer att sådana förkunskaper ej skall krävas. Den decentraliserade och den s.k. externa universitetsutbildningen (20-poängs- kurser) är öppen och inga allmänna behörig- hetsvillkor uppställs.