SOU 1983:71
Bättre struktur i jord- och skogsbruk
Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Efter bemyndigande av regeringen den 9 april 1981 tillkallades en kommitté med uppdrag att utreda frågan om en förbättrad fastighetsstruktur inom jordbruket och skogsbruket.
Till ordförande förordnades generaldirektören Ingvar Widén och till ledamöter riksdagsledamöterna Lennart Brunander (c), Bertil Danielsson (m), Yngve Nyquist (s) och Martin Segerstedt (5) samt f riksdagsledamoten Sven-Otto Österdahl (fp).
Att såsom sakkunniga biträda kommittén har förordnats lantmätaren Bo Eliason och kammarrättsfiskalen Anders Klange (entledigad den 16 februari 1982) samt kammarrättsassessorn Per Anders Lindgren (från och med den 16 februari 1982).
Att såsom experter biträda kommittén har förordnats byråchefen Erik Brasch, länsjägmästaren Ingemar Eriksson och tekniske direktören Olof Millgård.
Till sekreterare åt kommittén har förordnats avdelningsdirektören Bengt von Strokirch och kammarrättsassessorn Håkan Körner (förordnad från och med den 1 september 1982) samt till biträdande sekreterare departements- sekreteraren Anders Bexell.
Kommittén har antagit namnet strukturutredningen för jord- och skogs- bruk.
Kommittén får härmed överlämna betänkandet Bättre struktur i jord- och skogsbruk. Till kommittén överlämnade motioner och skrivelser får anses besvarade med detta betänkande.
Vid betänkandet är fogade reservationer av Brunander och Österdahl gemensamt och Danielsson och Österdahl var för sig samt särskilda yttranden av Danielsson och Eliason. Betänkandet är i övrigt enhälligt.
Utredningsuppdraget är härmed slutfört.
Jönköping och Stockholm i november 1983 Ingvar Widén
Lennart Brunander Bertil Danielsson Yngve Nyquist Martin Segerstedt Sven-Otto Österdahl /Bengt von Strokirch
Håkan Körner Anders Bexell
InnehåH
Sammanfattning
Författningsförslag
1. Utredningens uppdrag och arbetets bedrivande 1 1 Direktiv m m
1.2. Utredningsarbetets bedrivande
2 Strukturförhållanden, rådande struktur och tendenser 2.1 Ägostrukturen
2.2
2.3
2.1.1 Inledning . . . . . . . .
2.1.2 Arronderingsförhålland'en och behovet av arronderings- förbättring | skogsmark . . . . .
2.1.3 Arronderingens inverkan på det ekonomiska resultatet' | skogsbruket . . . . . . . . 2.1.4 Arronderingens inverkan på det ekonomiska resultatet' | jordbruket . . . . . . . .
2.1.5. Storleksrationalisering och teknisk utveckling' mom jord- bruket
Ägarstrukturen . . . . . . . . .
2.2.1 Förekomsten av ensamägda, tvåägda och flerägda jord'- bruksfastigheter . . . . .
2.2.2. Ägarkategorier' inom jord- och skogsbruket 2.2.3 Ägarnas ålder
2.2.4 Ägarnas bosättning .
2.2.5. Effekter av flerägande, dödsboägande och myndigheters bedömningar om negativa effekter
2.2.6. Dödsboutredningens betänkande år 1981
Företagsstrukturen .
2.3.1 Några begrepp m m 2.3.2 Företagens arealer 2.3.3 Företagarnas ålder 2.3.4 Arrendejordbruken 2.3.5 Kombinationsföretagen 2.3.6 Privatskogsbruket 2.3.7 Avverkningsbenägenheten
2.3.8. Gemensamhetsskog
11
17
39 39 43
45 45 45
45
49
53
54 55
55 58 59 60
60
65 65 66 68 69 69 72 75 76
2.4 Markomsättning 2.4.1 Förändringar 2.4.2 Storleksrationalisering . . . 2.4.3 Lantbruksnämndens roll i storleksrationaliseringen 2.4.4 Markomsättning — utbud och efterfrågan 2.4.5 Jakträtt — hinder för markomsättning
3 Samhällsmedel som påverkar strukturförhållandena 3.1 Inledning — de jord- och skogspolitiska målen 3.2 Samhällsplaneringen och förrättningsverksamheten 3.2.1 Planeringen inom jord- och skogsbrukssektorn 3.2.2 Planering för strukturförbättring av genomgripande art 3.2.3 Genomförandeprogram 3.3 Fastighetsbildningslagstiftningen 3.4 Förvärvslagstiftningen 3.4.1 Jordförvärvslagen . . . . 3. 4. 2 Lagen om utländska förvärv av fast egendom m m 3.5 Skötsellagstiftningen 3.5.1 Lagen om skötsel av jordbruksmark 3. 5. 2 Skogsvårdslagen 3.6 Statligt stöd . . . . . . . 3.6.1 Stödet till jordbrukets rationalisering 3. 6. 2 Stödet till skogsbruket . . 3. 6. 3 Stöd från jordbrukets regleringsmedel 3.7 Statens inköps- och försäljningsverksamhet 3.7.1 J ordfonden 3.7.2 Domänfonden 3.8 Skattelagstiftningen 3.8.1 Inledning . . . 3.8.2 Inkomst av jordbruksfastighet 3.8.3 Skogsavdrag vid rationaliseringsförvärv 3.8.4 Vissa möjligheter till fondering av medel 1 förvärvskällan jordbruksfastighet . . . . . . . 3.8.5 Beskattning vid rationaliseringsavyttring av fastighet 3.8.6 Inkomstbeskattning av marksamfålligheter 3.8.7 Egenavgifter
?
4 Effekter av genomgripande fastighetsreglering 4. 1 Bakgrund . 4. 2 Genomgripande fastighetsregleringar efter 1972 4.3 Effekter av fastighetsregleringarna 4.3.1 Allmänt . . . 4.3.2 Fastighets— och ägarstruktur 4.3.3 Inkomstförändringar till följd av omregleringar 4.3.4 Investeringar 4.3.5 Avverkningsintensitet m m 4. 3. 6 Sysselsättning . . . 4. 4 Kostnader för genomgripande fastighetsregleringar
77 77 81 83 84 85
89 89 90 90 91 92 93 96 96 98 98 98 99 99 99 101 102 104 104 105 106 106 106 108
112 115 118 123
125 125 126 127 127 128 129 129 130 131 131
5 Delundersökningar . .
5.1 Avverkning, och strukturförhållanden 5.2 Fastighetsstruktur och skogligt åtgärdsbehov 5.3 Attityder till strukturarbete och markomsåttning 5.4 Ägande och omsättning av lantbruksfastigheter
5.4.1 5.4.2 5.4.3
Ägo- och ägarstruktur för lantbruksfastigheter Marknad och överlåtelseprocess — statistikredovisning Överlåtelseprocess — intervjuundersökning
6 Lösningar av strukturproblem [ vissa andra länder 6.1 Inledning 6.2 Finland 6.3 Norge
7 Allmänna överväganden . . . 7. 1 Bedömning av gällande strukturförbättrande medel
7.1.1 7.1.2 7.1.3 7.1.4 7.1.5 7.1.6 7.1.7 7.1.8
Inledning . . Fastighetsbildningslagstiftning Förvärvslagstiftning Skötsellagstiftning . .
Stödet till jordbrukets rationalisering Statligt stöd till skogsbruket Stöd från jordbrukets regleringsmedel Statens inköps- och försäljningsverksamhet
7.2 Huvudproblem — synpunkter kring de allvarligaste bristerna 7.2.1 7.2.2 7.2.3 7.2.4 7.2.5 7.2.6 7.2.7
Inledning
Ägarstrukturen Ägostrukturen Sambandet ägarsplittring och dålig ägostruktur Företagsstrukturen
Markomsättning
Skatternas roll
7.3. Utredningens lösningar 7.3.1 7.3.2 7.3.3 7.3.4 7.3.5 7.3.6 7.3.7 7.3.8
Målsättningen för utredningen . Samhällets övergripande strukturverksamhet Jakträtt genom förrättning Förvärvslagstiftning Statligt stöd . Skatt och markomsåttning Gemensamhetsskogars skatter Vissa resursfrågor
8. Strukturplanering och fastighetsreglering 8.1 Länsprogram för strukturrationalisering 8.2 Strukturplan — motiv
8.3 Strukturplan — innehåll 83.1 8..32 8.33
Allmänt . . . Objektbeskrivning Förutsättningar (problemanalys)
135 135 136 139 140 140 147 158
163 163 163 165
169 169 169 169 171 173 173 175 175 176 177 177 178 179 181 181 182 184 185 185 186 187 188 191 191 193 193
197 197 198 199 199 200 200
83.4 8..35 83.6
Mål Medel . . . . . . . Sammanfattning av innehållet' | en strukturplan
8.4. Strukturplanens rättsverkan 8.5 Förfarande
8.5.1 8.5.2 8.5.3 8.5.4 8.5.5 8.5.6
Vilken myndighet upprättar en strukturplan? Samrådets utformning
Offentliggörande av förslag Antagande av strukturplan Ändring av strukturplan Besvär
8.6. Fastighetsreglering
8.6.1 8.6.2 8.6.3 8.6.4 8.6.5 8.6.6 8.6.7 8.6.8 8.6.9 8.6.10
Strukturplanens roll . . . Erfarenheter av fastighetsbildningslagen— allmänt Jakten . .
Lantbruksnämnden som sökande Jämkning och inlösen
Gemensamhetsskog
Ersättningsbeslut särskilt
Förenklad avräkning m m
Överprövningen . . .
Klyvning — sammanläggning som mellanbeslut
9. Förvärvslagsttftning
9.1 Inledning . . 9.2 Förvärv av andel av fastighet 9.3 Släktförvärv av andel av fastighet
9.4 Förvärv av andel i dödsbo 9.5 Delägare löser övriga delar 9.6 Villkor om avstående av viss mark 9.7 Villkor om fastighetsbildning 9.8 Förköp efter avslag av rationaliseringsskäl 9.9 Område med strukturplan
10. Skattelagstzftningen 10.1 Garantiintäkt
10.1.1 10.1.2 10.1.3 10.1.4
10.1.5 10.1.6 10.1.7 10.1.8 10.1.9
Inledning .
Tidigare beskattningsförslag
Alternativa skattemedeller m m . . . Garantiintäkten i förhållande till skatteförmåge- principen . . . Skattskyldighet m m för garantiintäkten Garantiintäkten vid samägande Garantiintäktens storlek . . Garantiintäkten vid nedsatt skatteförmåga Uppgiftsskyldighet m m för garantiintäkten
10.1.10 Egenavgift för garantiintäkten . . 10.1.11 Redovisning av garantiintäkten i deklarationen 10.1.12 Verkningar av garantiintäkten i vissa fall
201 201 203 203 205 205 206 208 208 208 208 210 210 210 211 211 212 212 213 213 214 214
217 217 218 219 221 222 225 226 227 229
231 231 231 231 233
234 235 236
238
238 240 241 242 246
10.2. Skattefrågor i samband med markomsåttning 10.2.1 Beskattning vid förvärv 10.2. 2 Beskattning vid avyttring 10.2. 3 Beskattning vid markomsättning' | områden med
strukturplan . . .
10.3 Inkomstbeskattning av gemensamhetsskog m m 10.3.1 Inledning . . . . . . . 10.3.2 Beskattningsmetod för marksamfälligheter 10.3.3 Skogsavdrag för marksamfälligheter 10.3.4 Resultatutjämning i marksamfälligheter rn m 10.3.5 Allmänningar
11 Specialmotivering rn m
11.1 Inledning . . . . . . .
11.2 Förslag till lag om inlösen av vissa jordbruksfastigheter 11.3 Förslag till lag om strukturplaner för jord- och skogsbrukets rationalisering .
11.4 Förslag till lag om ändring' | jordförvärvslagen (1979: 230) 11.5 Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970. 988) . 11.6 Förslag till lag om ändring | kommunalskattelagen (1928. 270)
11.7. Förslag till lag om ändring | skogskontolagen (1954:142) 11.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond
12 Reservationer och särskilda yttranden .
12.1 Reservation av Lennart Brunander och Sven- Otto Österdahl 12.2 Reservation och särskilt yttrande av Bertil Danielsson 12.3 Reservation av Sven-Otto Österdahl 12.4 Särskilt yttrande av Bo Eliason
Bilaga 1 Utdrag ur dödsboutredningens statistiska material
Bilaga 2 Utdrag ur promemoria av skogsstyrelsens prognosavdelning med bearbetning av virkesförsörjningsutredningens statistiska material
248 248 249
252 252 252 253 257 259 260
263 263 263
266 268
269 270 276
276 277 277 278 281 283
287
297
Him åtal-., th" arla-'i' gult Lö " [Lil-31 ..ITHF-E' ' avliva"! I'M Jämn-WH en
flå ni.-1.111; .3. 11
Sammanfattning
Utgångspunkterna för utredningens arbete har varit att landets jordbruks- och skogsmark skall utnyttjas aktivt och på ett ändamålsenligt sätt. Sysselsättningsmöjligheterna inom jordbruket och skogsbruket skall tas till vara. Därigenom bidrar man också till att sysselsättningen inom den industri som förädlar dessa näringars produkter tryggas.
Direktiven har också gett den utgångspunkten att det finns brister i ägo- och ägarstrukturen i lantbruksföretagen, som motverkar ett ändamålsenligt utnyttjande av jordbruks- och skogsmarken. Utredningen har sett som sin uppgift att analysera dessa brister och föreslå erforderliga förändringar i berörd lagstiftning.
Av tidigare kända undersökningar vet man att arronderingsförhållandena i skogsmarken i stora delar av landet är otillfredsställande. Möjligheterna att på sådana marker bedriva ett rationellt skogsbruk försvåras. Utredningen har försökt att utröna på vilka sätt arronderingsförhållandena påverkar skogsbruket. Genom att ställa samman resultat av olika undersökningar kan redovisas bland annat arronderingens inverkan på det ekonomiska resultatet i skogsbruket. Vissa effekter av Storleksrationalisering redovisas. Avverk- ningsbenägenheten och skogsvårdsintensitet i förhållande till några arron- deringsfaktorer har i viss mån kunnat beskrivas. Även arronderingsförhål- landena i jordbruket har studerats. Utredningen har liksom många tidigare utredare funnit ett stort behov av arronderingsförbättringar, särskilt av skogsmark. På många håll i landet behöver även jordbruksmark omarron- deras.
För att råda bot på allvarliga arronderingsproblem i en del bygder finner utredningen det nödvändigt med genomgripande omarronderingsprojekt. De stora projekt som för närvarande pågår bör bli fler. Det torde vara möjligt att förenkla handläggningen.
Utredningen anser att dessa stora omarronderingsprojekt bör ses som ett medel att förverkliga samhällets regionala planering av de areella näringar- na. Planeringen bör vara politiskt förankrad och ett led i den övergripande länsplaneringen för näringsliv, sysselsättning m m. Utredningen föreslår därför att länsstyrelserna skall åläggas ett särskilt ansvar även för de areella näringarnas planering samt att länsstyrelserna får uppdrag att ta initiativ till och förbereda genomgripande omarronderingsprojekt. För dessa projekt föreslås länsstyrelserna i samverkan med de regionala sektormyndigheterna, berörda kommuner, markägarorganisationer och arbetstagarorganisationer upprätta strukturplaner.
Utredningen anser att riktlinjerna för större genomgripande omarronde- ringsförrättningar bör fastställas i ett administrativt beslut för varje objekt. Beslutet skall tjäna som styrdokument för den kommande förrättningen. Dessa strukturplaner har som uppgift att omsätta politiska intentioner på länsplanet till enskilda större objekt.
En strukturplan ersätter en stor del av det förberedande arbetet i en förrättning. I planen prövas av vissa villkor för att förrättningen överhuvud- taget skall komma till stånd, sådana villkor som nu prövas i förrättningen. Finns en strukturplan, så ersätter den tillståndsbeslut enligt fastighetsbild- ningslagen. Antagandet av en strukturplan innebär att förrättning skall ske och att i planen angivna riktlinjer skall följas. Strukturplanen kompletterar, konkretiserar och i viss mån ersätter lämplighetsvillkoren i fastighetsbild- ningslagen. I underlaget skall ingå en beräkning av kostnaderna för de enskilda.
Utredningen har vidare uppmärksammat att det finns skogsmarksägare vars intresse av marken huvudsakligen rör den personliga jakträtten. För att få sådana markägare att medverka i strukturrationalisering föreslår utred- ningen en särskild personlig jakträtt till den som vid en förrättning är beredd att avstå mark.
Utredningen har funnit att fastighetsbildningslagstiftningen kan effektivi- seras. Några möjliga åtgärder exemplifieras. Fastighetsbildningsutredningen undersöker sådana möjligheter.
Utredningen har funnit att ett flertal av de strukturproblem, som är mest angelägna att lösa, har sitt ursprung i flerägandet. Det flerägande som i sig är problemskapande är när fler än två personer äger andelar i en jordbruks- fastighet. Detta gäller även om en fastighet ägs av ett dödsbo med flera dödsbodelägare. Tvåägandet har inte generellt dessa nackdelar.
En nackdel, som särskilt har observerats, är att avverkningsintensiteten i skogen generellt sett är lägre vid flerägande. Samägarnas gemensamma förvaltning är inte rationell, i många fall helt funktionsoduglig. Detta påverkar förmågan att vidta såväl kortsiktigt som långsiktigt verkande åtgärder i jord- och skogsbruk. — Myndigheternas kontakter med ägarna av samägda eller dödsboägda fastigheter försvåras.
Det har inte visats att dödsboägandet ökar men flerägandet i samägande— form accelererar. Omfattningen och orsakerna har analyserats. Av många statistiska uppgifter skall här lämnas endast den att år 1981 berördes 510 000 ha skogsmark av andelsöverlåtelser, vilka inte hade samband med överlåtel- ser av hela taxeringsenheter. Dessa överlåtelser kan ske därför att släktskapsundantaget i jordförvärvslagen nu gäller även andelsförvärv.
Den nu pågående s k dödsboutredningen har parallella uppgifter såsom att föreslå åtgärder som minskar dödsboägandet eller som minskar nackdelarna med detta.
Utredningen anser att flerägandet i alla delar av landet måste minska. Jordförvärvslagstiftningen bör tillföras sådana regler att uppdelningen av ägandet av jordbruksfastigheter begränsas.
Olämpliga uppdelningar bör hindras genom att andelsförvärv i större utsträckning än nu förvärvsprövas. Utredningen föreslår därför att släkt- skapsundantaget tas bort när det gäller andelsförvärv. Vissa typer av andelsförvärv skall dock regelmässigt ges tillstånd. Avsikten är att försöka
styra även släktförvärven så att den av avkomlingarna som bor på eller eljest är mest lämpad att överta Släktgården bör få möjlighet att förvärva hela fastigheten. Ett barn eller barnbarn som självt eller tillsammans med make förvärvar hel taxeringsenhet bör även framgent inte behöva förvärvstill- stånd.
Detta förslag kombineras med ett förslag till lag om inlösen av vissa jordbruksfastigheter. Förslaget innebär att om jordbruksfastighet ägs av flera andelsägare än två eller av dödsbo med flera delägare än två, får en andelsägare eller dödsbodelägare lösa egendomen av de övriga delägarna eller dödsboet. Priset skall godkännas av en tillståndsmyndighet — lantbruks- nämnd. Endast fysiska personer bör få denna rätt. En avsikt är att ett lantbruksföretag skall kunna behållas i delägarkretsen, i allmänhet familje- kretsen. En tillämpning av samäganderättslagen geri detta avseende inte ett tillfredsställande resultat. Den andra avsikten är att minska flerägandet. Idén till denna nykonstruktion kommer från Finland men förslaget har anpassats till de svenska förhållandena.
I samband med dessa förslag till förändringar i förvärvslagstiftningen som skall påverka ägandet lämnar utredningen också förslag till ändringar i lagstiftningen som bör förbättra ägostrukturen.
Vid förvärvsprövningen bör tillståndsmyndigheten ha en möjlighet att effektivt påverka förvärvarens hela innehav. Förvärvstillstånd bör kunna vägras om förvärvaren inte avstår från tidigare ägd fast egendom, som behövs för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering. Vidare föreslår utredning- en att som villkor för förvärvstillstånd skall få ställas krav på viss fastighetsbildning. Kan föreskriven fastighetsbildning inte ske är förvärvet ogiltigt.
I ett antal fall årligen medför avslag enligt jordförvärvslagen att den som har avsett att överlåta sin fastighet behåller den. Gäller det avslag av rationaliseringsskäl finns det ett intresse av att marken tillförs ett utveck- lingsbart företag. Utredningen föreslår att staten, dvs lantbruksnämnden, ges rätt att lösa denna mark till det pris som hade avtalats.
I ett område med fastställd strukturplan har man en begränsad tid att förbättra ägarstrukturen. I inledningsskedet bör en ökad markomsättning, s k byteskarusell, uppmuntras. Eftersom syftet med planen därvid inte bör få motverkas anser utredningen att varje markägarförändring om möjligt prövas. Utredningens förslag innebär att samtliga fysiska personers förvärv genom frivillig överlåtelse skall förvärvsprövas så länge en strukturplan gäller för området.
Utredningen utgår från att små fastigheter, som inte ingår i rationella brukningsenheter, bör överföras till utvecklingsbara företag. Viktigaste skälen för detta är naturligtvis företagsekonomiska och privatekonomiska. Därtill kommer regionalekonomiska och bland annat därigenom samhälls- ekonomiska. Dessutom innebär det för fastighetsbildningsmyndigheter, inskrivningsmyndigheter, taxeringsmyndigheter mtl minskade kostnader med färre fastigheter. Enbart registerhållningen är kostsam för samhället.
Det fanns 1982 omkring 115 000 jordbruksföretag och 150 000 rena skogsföretag i landet. År 1981 fanns omkring 340 000 taxeringsenheter med beskattningsnaturen jordbruksfastighet. Vid samma tid fanns mellan 700 000 och 800 000 registerfastigheter med jordbruks- eller skogsmark. Förenklat
och generellt uttryckt består varje jord- eller skogsbruksföretag av 1,3 taxeringsenheter och 3 registerfastigheter.
Utredningen anser att beskattningsreglernas utformning kan påverka utbudet av mark som är lämplig för rationalisering. Därför föreslås ändringar i inkomstbeskattningen för ägare till små jordbruksfastigheter, vilka inte brukas rationellt. Avsikten med förslaget är att sådana fastigheter antingen skall överföras till större och effektivare enheter eller brukas aktivt. Förslaget är utformat så att en aktiv ägare inte får en ökad beskattning. Den som äger en jordbruksfastighet skall om bruttointäkterna inte uppgår till ett visst minsta belopp vid inkomsttaxeringen påföras en intäkt upp till detta minsta belopp (garantiintäkt). Överstiger de faktiska intäkterna exklusive bostadsförmånen garantiintäkten skall företaget inte belastas av en ökad beskattning. Genom att varje delägare skall ta upp en viss lägsta garantiin- täkt kan flerägandet också påverkas. Garantiintäkten bör vara fem procent av fastighetens taxerade jordbruks- och skogsbruksvärde. Från struktursyn- punkt finns inte anledning att garantiintäkten sätts högre än 5 000 kr för en ägare till ett jordbruksföretag. Den bör inte vara lägre än 2 000 kr för ett företag, dock inte lägre än 1 000 kr för en delägare. För dödsbodelägare har valts en lösning som innebär att garantiintäktens lägsta belopp skall vara 1 000 kr för varje delägare en viss tid efter dödsfallet. För hela dödsboet får garantiintäkten inte överstiga 10 000 kr.
Utredningen har funnit att rätten till Skogsavdrag kan påverka efterfrågan av skogsegendom. Skogsägarnas intresse och ekonomiska möjligheter att medverka till strukturförbättringar påverkas av storleken på avdraget. Utredningen föreslår att avdraget vid rationaliseringsförvärv ökas från nuvarande 50 % till 75 % av skogens och skogsmarkens anskaffningsvär- de.
Utredningen har funnit att realisationsvinstbeskattningen kan påverka utbudet av skogsegendom. Markägarna bör stimuleras att avyttra rationali- seringsmark. Utredningen föreslår ett särskilt avdrag på högst 20 000 kr vid avyttring, som sker i rationaliseringssyfte. Avdragsrätten bör gälla såväl vid köp m ni som vid fastighetsregleringar.
Bildandet av gemensamhetsskogar kan ha stor betydelse för strukturra- tionaliseringen. Det är väsentligt att skattereglerna ger möjlighet för fastighetsägare att i form av gemensamhetsskog bedriva skogsbruk under företagsekonomiskt godtagbara betingelser. Det får därför inte framstå som ekonomiskt ofördelaktigt att överföra mark till en gemensamhetsskog jämfört med att bibehålla ett enskilt ägande.
Utredningens förslag till beskattning av samfälligheter gäller främst sådana marksamfälligheter som för närvarande beskattas hos den förvaltan— de juridiska personen, exempelvis gemensamhetsskog med föreningsförvalt- ning. Utredningen förordar en metod som innebär att endast samfällighe— terna taxeras för verksamheten och att delägarna inte beskattas för den utdelning de får. Genom marginalskattereformen och höjningen av skatte- satsen vid den statliga inkomstskatten för bland annat marksamfälligheter till 32 % har förutsättningarna för en sådan metod förstärkts. — Gemensamhets- skogar bör också få ökad möjlighet att göra Skogsavdrag och få rätt att göra avsättning till allmän investeringsfond.
Utredningen har gjort vissa överväganden kring de kostnader som
förslagens genomförande skulle komma att medföra. Några noggranna analyser av exempelvis skatteeffekterna har inte kunnat genomföras, eftersom skatteförslagen syftar till ett förändrat handlande.
Övriga förslag kan innebära begränsat ökade arbetsuppgifter för myndig- heter, särskilt lantbruksnämnderna. Utredningen gör den bedömningen att lantbruksverket bör kunna klara detta med nuvarande resurser. För upprättandet av strukturplaner bör vissa utredningar och informationsinsat- ser, som inte betalas på annat sätt, kunna täckas av medel från utgående skogsvårdsavgifterna.
. |' #*.i ' mha-['la-
. || - '|'” "ni"" |r|kg||.'|||y1u.. u, _ _ .. 'Hu |...»ii ' . ||||..|ll'.|;.||. *,_|'l|||t l|n
+|!- |||! lei :*? amlr.
|| |. ”am-in "ini-|||.
iw. ..
._ In.:w. .'|||?” Fl
|| in |
'|r|_| ||||| .—
Författningsförslag
1. Förslag till Lag om inlösen av vissa jordbruksfastigheter
Härigenom föreskrivs följande
lå Ägs fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet av flera andelsägare än två eller av dödsbo med flera delägare än två, får en andelsägare eller en dödsbodelägare, som är fysisk person, lösa egendomen av övriga delägare eller av dödsboet efter tillstånd enligt denna lag.
25 Tillstånd till inlösen får lämnas endast om egendomen ingår i eller kommer att ingå i ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag.
3 & Inlösen får inte ske om tillstånd till förvärv av samma egendom skulle ha vägrats vid en prövning enligt 4—7 åå jordförvärvslagen (1979:230).
4 & Egendomen får lösas av makar gemensamt om en av dem är andelsägare eller dödsbodelägare.
5 & Om fler än en söker tillstånd till inlösen skall företräde ges den som på grund av brukande, boende eller övriga omständigheter är mest beroende av _egendomen.
6 5 Den som söker tillstånd till inlösen skall i ansökan erbjuda visst vederlag för egendomen, kallat inlösenersättning. Ansökan skall avslås om den erbjudna ersättningen inte är skälig med hänsyn till egendomens avkastning och övriga omständigheter.
75 Frågor om tillstånd till inlösen enligt denna lag prövas av lantbruks- nåmnden. Har ansökan om inlösen inkommit skall samtliga övriga andels- ägare och dödsbodelägare ges tillfälle att inom viss bestämd tid, minst tre veckor, inge ansökan för egen del. Försittes denna tid skall sådan ansökan inte prövas.
85 För beslut om tillstånd till inlösen gäller bestämmelserna i 10, 11 och 11 a åå jordförvärvslagen (1979:230).
9 5 Tillståndsmyndighetens beslut skall anses som överlåtelsehandling. Fastigheten skall överlåtas i befintligt skick. Förvärvaren skall inte äga rätt rikta anspråk enligt 4 kap 195 jordabalken.
Tillståndsmyndigheten bestämmer de villkor som i övrigt skall gälla för överlåtelsen. Dessa villkor skall anges i beslutet. Därvid skall särskilt anges om fordran som är förenad med panträtt i fastigheten skall avräknas på den ersättning, som förvärvaren skall erlägga.
10 5 Skall avräkning ske enligt 9 5, skall förvärvaren åläggas att svara för alla fordringar som på grund av panträtt eller eljest är förenade med förmånsrätt i fastigheten i den mån borgenär inte kan erhålla betalning ur andra tillgängliga medel eller avstår från förmånsrätt i fastigheten.
11 5 Utlöst andelsägares eller dödsbodelägares ansvar för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, upphör i och med tillståndsbeslutet.
125 Före inlösenbeslutet upplåten rättighet som grundas på skriftlig handling skall förbehållas.
135 Utan hinder av överklagande får förvärvaren tillträda fastigheten på den bestämda dagen.
145 Förvärvaren skall betala inlösenersättningen, med avdrag för vad som skall avräknas enligt 9 5, till tillståndsmyndigheten senast fyra veckor efter det att överlåtelsehandlingen har upprättats även om beslutet om att bevilja inlösen överklagas. Försummas det, är förvärvet ogiltigt.
15 5 Tillståndsmyndigheten skall redovisa och utbetala inlösenersättningen till fordringsägare och andelsägare eller dödsbodelägare inom en månad från det att myndigheten har erhållit beloppet.
16 5 Lantbruksnämndens beslut att vägra inlösen enligt 2, 3 och 6 åå denna lag får överklagas hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Lantbruksstyrelsens beslut att vägra inlösen får inte överklagas.
175 Lantbruksstyrelsens beslut att bevilja inlösen får överlämnas till lantbruksnämnd för verkställande åtgärder.
185 Talan mot beslut att bevilja inlösen får väckas av andelsägare eller dödsbodelägare. Talan mot beslut om avräkning av fordran enligt 95 får väckas av berörd rättighetshavare. Talan skall väckas vid den fastighets- domstol inom vars område fastigheten är belägen inom tre månader från det att besvärsberättigad har delgivits beslutet.
19 5 Fastighetsdomstolen eller annan överprövande domstol får förordna att tillträde tills vidare inte skall få ske eller, om synnerliga skäl föreligger, förordna att tillträde, som har skett, skall hävas.
205 Samäganderättslagens (1904:48 s 1) regler om försäljning av samägd egendom gäller inte, om ansökan om inlösen av sådan egendom har kommit in till lantbruksnämnd.
Denna lag träder i kraft den
2. Förslag till Lag om strukturplaner för jord- och skogsbrukets rationali- sering
Härigenom föreskrivs följande
15 Länsstyrelse skall i sin planering främja jord- och skogsbrukets rationalisering.
2 5 Länsstyrelse skall anta strukturplan för område för vilket det från allmän synpunkt är synnerligen angeläget att större, genomgripande fastighets- reglering sker.
3. Förslag till Lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230)
Härigenom föreskrivs följande i fråga om jordförvärvslagen (19792230) dels att 2, 11, 13 och 15 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas nya bestämmelser, 2 a, 6 a, 11 a och 14 a 55 av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 51 Förvärvstillstånd enligt 1 5 behövs inte, 1. om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lantbruks- nämnd eller lantbruksstyrelsen,
2. om egendomen förvärvas av staten genom annan myndighet än statens
affärsdrivande verk,
3. om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköpslagen (1967:868) ,
4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att åter avyttra egendomen,
5 . om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvär- varen eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är över- låtarens avkomling, allt under förut- sättning att överlåtaren inte är skyl- dig att avyttra egendomen enligt 16 5 eller enligt 3 kap. 1 5 lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m.,
5. om avkomling till överlåtaren förvärvar hel taxeringsenhet eller om makar förvärvar hel taxeringsenhet gemensamt och någon av dem är överlåtarens avkomling eller om make förvärvar från andra maken, allt under förutsättning att överlåta- ren inte är skyldig att avyttra egen- domen enligt 16 5 eller enligt 3 kap. 15 lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom rn. m.,
6. om förvärvet skall prövas enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom m. rn. (1982:630),
7. om egendomen ingår i stadsplan eller är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari
1948,
1 Senaste lydelse 1982:630.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8. om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, och som därefter inte har undergått taxering,
9. om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma taxeringsenhet hörande andel i fastig- heten och som inte är skyldig att avyttra sistnämnda andel enligt 16 5,
10. om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion,
9. om tillstånd har lämnats till inlösen enligt lagen (I9xx:000) om inlösen av vissa jordbruksfastighe- ter,
2 a 5 För förvärv av fast egendom inom område med fastställd strukturplan enligt lagen (I9xx.'000) om struktur- planer för jord- och skogsbrukets rationalisering gäller inte 2 5 5.
6 a &
Förvärvstillstånd får vägras ]. om förvärvet inte innebär att förvärvaren själv eller tillsammans med make blir ensam ägare till taxe- ringsenheten,
2. om förvärvaren inte avstår av sin tidigare ägda fasta egendom, vil- ken behövs för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering.
115
Tillståndsmyndigheten kan i be- slut om förvärvstillstånd ålägga för- värvaren att inom viss tid ansöka om viss fastighetsbildning som berör den egendom som avses med förvärvet
Tillståndsmyndigheten kan i be- slut om förvärvstillstånd ålägga för- värvaren att inom viss tid vidta åtgärd som behövs för att förbättra egendomen.
eller att vidta åtgärd som behövs för att förbättra egendomen.
Fullgör inte förvärvaren vad som åligger honom enligt första stycket, kan lantbruksnämnden förelägga honom vite.
Har föreläggande meddelats enligt första stycket och övergår egendomen till ny ägare, gäller åläggandet i stället denne. Vite som har förelagts gäller inte mot den nye ägaren, men lantbruksnämnden får sätta ut vite för denne.
Tillståndsmyndighet som meddelar åläggande enligt första stycket skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 a 5 Som villkor för förvärvstillstånd får ställas krav på viss fastighetsbild- ning. Tillståndsmyndighet får före- skriva viss tidpunkt före vilken ansö- kan om fastighetsbildning skall gö- ras.
13 5 Görs inte ansökan om förvärvstill— Görs inte ansökan om förvärvstill- stånd inom föreskriven tid och på stånd inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras förvärvs- föreskrivet sätt eller vägras förvärvs- tillstånd, är förvärvet ogiltigt. tillstånd, är förvärvet ogiltigt. För- faller eller avslås ansökan om fastig- hetsbildning enligt 11 a 5, är förvär- vet ogiltigt. Har lagfart meddelats i strid mot 20 kap. 6 5 8 eller 7 5 11 jordabalken, gäller inte första stycket.
14 a 5
Blir köp ogiltigt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt4 åför— sta stycket 3 eller 7 5 I , får staten lösa egendomen till det pris som har avtalats om det inte är oskäligt med hänsyn till villkoren för eller omstän- digheterna vid försäljningen. Sådant förköp kan också ske om inropare vid exekutiv auktion vägras tillstånd att behålla egendomen på någon av nämnda grunder.
Förköpsrätten innebär att staten får förvärva den egendom köpet avser från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och köparen. Villkor får jämkas och lös egendom kan undantas från förköpet om sälja- ren eller staten yrkar det och om sådan förändring av avtalet är skä-
lig.
15 5 Talan om inlösen enligt 10 5 andra stycket skall väckas vid fastighetsdom- stolen före utgången av den tid som har föreskrivits med stöd av 10 5 första stycket. I fråga om sådan inlösen gäller i övrigt expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 4 kap. 3 5 expropriations- lagen skall tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt rum under tiden från
2 Senaste lydelse 1973:1146.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.
4. Förslag till
Talan om förköp enligt 14 a 5 skall väckas mot säljaren vid fastighets- domstolen inom tre månader efter det att avslagsbeslutet har vunnit laga kraft.
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988) dels att 1 kap. 15, 4 kap. 25 och 26 55, 5 kap. 1, 3 och 10 55 samt 7 kap. rubriken skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas nya bestämmelser, 7 kap. 12 och 13 55.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap. 1 52
Fastighetsbildning är en i enlighet med denna lag företagen åtgärd genom vilken fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller upphäves.
Fastighetsbildning är en i enlighet med denna lag företagen åtgärd genom vilken fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller upphäves eller särskild jakträtt upplåts, ändras eller upphäves.
Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgöres frågor om beskaf- fenheten av gällande fastighetsindelning samt frågor rörande beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller vissa servitut.
4 kap.
25 5 Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för fastig- hetsbildningen. Föreligger ej hinder mot denna, skall myndigheten utarbeta den fastighetsplan samt ombesörja de göromål av teknisk art och de värderingar som behövs för åtgärdens genomförande. Därvid bör rådpläg- ning med sakägarna ske. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter som beröres av åtgärden.
Sedan de sålunda föreskrivna åtgärderna utförts, skall myndighe- ten meddela beslut om fastighets- bildningen (fastighetsbildningsbe- slut). Detta beslut skall ange hur fastighetsindelningen ändras och vil- ka servitutsåtgärder som vidtages. I övrigt skall beslutet innehålla utta-
Sedan de sålunda föreskrivna åtgärderna utförts, skall myndighe- ten meddela beslut om fastighets- bildningen (fastighetsbildningsbe- slut). Detta beslut skall ange hur fastighetsindelningen ändras och vil- ka servitutsåtgärder som vidtages och särskilda jakträtter som upplåts.
Nuvarande lydelse
landen i frågor som har ett omedel- bart samband med fastighetsbild- ningen. Särskilda bestämmelser om vad beslutet i vissa fall skall innehål-
Föreslagen lydelse
I övrigt skall beslutet innehålla utta- landen i frågor som har ett omedel- bart samband med fastighetsbild- ningen. Särskilda bestämmelser om vad beslutet i vissa fall skall innehål- la meddelas i 5, 8 och 12 kap.
Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslut meddelas utan hinder av att tekniska göromål och värderingar ej utförts. Under samma förutsättning får olika frågor som hör till beslutet upptagas för sig och avgöras genom särskilda beslut. Vad som föreskrivs om fastighetsbildningsbeslut gäller även sådant avgörande. la meddelas i 5, 8 och 12 kap.
26 5
Om det med hänsyn till förrättningens omfattning eller annan särskild omständighet är lämpligt att fråga om fastighetsbildningens tillåtlighet avgöres på förhand och hinder icke möter mot fastighetsbildningen, får tillstånd till denna lämnas genom särskilt beslut (tillståndsbeslut).
Fordras särskilt medgivande till fastighetsbildningen enligt 3 kap. 11 5, får tillståndsbeslut meddelas utan hinder av att åtgärdens inverkan på indelning- en i förvaltningsområdet ännu ej prövats. Lämnas icke medgivande, förfaller tillståndsbeslutet.
Strukturplan enligt lagen (19xx:000) om strukturplaner för jord- och skogsbrukets rationalise- ring ersätter tillståndsbeslut.
5 kap. 1 5
Genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller samfällighet till annan sådan enhet samt andel i samfällighet över- föras från en fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan ock- så samfällighet bildas samt servitut bildas, ändras eller upphävas.
Genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller samfällighet till en annan sådan enhet samt andel i samfällighet över- föras från en fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan ock- så samfällighet bildas, servitut bil- das, ändras eller upphävas samt sär- skild jakträtt upplåtas, ändras eller upphävas.
Som ett led i fastighetsreglering kan vissa för sakägarna gemensamma arbeten verkställas.
3 53 Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet som beröres av regleringen. Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära sådan fastighetsreglering varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröj as, minskas eller förebyggas.
3 Senaste lydelse 1971 : 1035
4 Senaste lydelse 1971 :917
1 Observera ändringsför- slag i SOU 1983:38.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Byggnadsnämnd får begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta.
Länsstyrelsen kan påkalla fastighetsreglering som länsstyrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.
Fastighetsreglering skall ske om strukturplan enligt lagen (19xx:000) om strukturplaner för jord- och skogsbrukets rationalisering har fast- ställts.
10 54
Om värdet av den mark och de andelar i samfälld mark som genom fastighetsreglering tillägges fastighet icke motsvarar värdet av vad som genom regleringen frångår fastighe- ten, utjämnas skillnaden genom ersättning i pengar. På samma sätt utjämnas värdeförändring som för- anledes av servitutsåtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning genom regleringen övergår till an- nan ägare. Vad som frångår fastighet genom inlösen ersättes enligt 8 kap.
Om värdet av den mark och de andelar i samfälld mark som genom fastighetsreglering tillägges fastighet icke motsvarar värdet av vad som genom regleringen frångår fastighe- ten, utjämnas skillnaden genom ersättning i pengar. På samma sätt utjämnas värdeförändring som för- anledes av servitutsåtgärd eller åtgärd med särskild jakträtt eller av att byggnad eller annan anläggning genom regleringen övergår till an- nan ägare. Vad som frångår fastighet genom inlösen ersättes enligt 8 kap.
Ersättning1 enligt första stycket bestämmes på grundval av värdering (likvidvärdering). Vid likvidvärderingen skall hänsyn tagas till egendomens användning för det ändamål som föranleder det högsta värdet samt till förhållandena vid tillträdet, om ej annat följer av att avträdaren har rätt att tillgodogöra sig skog eller gröda. I övrigt skall värderingen ske med hänsyn särskilt till egendomens marknadsvärde.
7 kap. Särskilda bestämmelser omlservi- tut och ledningsrätt.
Särskilda bestämmelser om servi- tut och ledningsrätt m. m.
12 5
Särskild jakträtt som fastställs genom fastighetsreglering skall vara av väsentlig betydelse för att underlät- ta fastighetsregleringens ändamålsen- liga genomförande. Sådan jakträtts- upplåtelse skall fastställas för viss tid eller för jakträttssinnehavarens livs- tid. Jakträtt skall få tillerkännas fysisk person, som i fastighetsregle-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ringen avstår från mark eller andel i mark och som genom detta avstående inte på annat sätt eller på annan mark ges jakträtt. Det område som jakträt- ten omfattar skall anges. Jakträtten är personlig och inte överlåtbar.
13 5 Särskild jakträtt enligt 12 5 får upplåtas, ändras eller upphävas utan särskild ansökan, om åtgärden är av betydelse för annan fastighetsregle- ringsåtgärd och företages i samband med denna.
Denna lag träder i kraft den
5. Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:270)
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (19282270)1 dels att punkt 4 av anvisningarna till 41 a 5 skall upphöra att gälla, dels att 21 5, punkterna 7 och 8 av anvisningarna till 22 5 samt punkterna 1 och 2 av anvisningarna till 505 skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i anvisningarna till 36 5 införs en ny punkt, 7, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 52 Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i riket, som taxerats såsom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren till godo, såsom värde av bostad, intäkt av jordbruk med binäringar, intäkt av skogsbruk eller intäkt av annat slag. Den sammanlagda bruttointäkten utom värdet av bostad skall för äga- ren anses ha uppgått till minst 5 000 kronor om värdet på hans mark är 100 000 kronor eller högre. Understi- ger värdet på marken 100 000 kronor skall nämnda intäkt anses vara minst _ utvarande punkt 4 av fem procent av markvärdet, dock anvisningarna till 41 a 5 lägst 2 000 kronor. ”75259." Finns det två eller flera ägare till 2 Senaste lydelse marken skall intäkt enligt andra 1972:241.
1 Senaste lydelse av för-
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
stycket delas mellan dem efter deras andel av markens totala värde. Intäk- ten skall dock inte för en delägare anses vara lägre än 1 000 kronor. Mellan äkta makar skall intäkten dock fördelas enligt reglerna i 52 5 och beräknas till lägst 2 000 kronor för makarna gemensamt. Ägs mar- ken helt eller delvis av ett dödsbo skall från och med det taxeringsår som följer närmast efter det fjärde kalenderåret efter det kalenderår då dödsfallet inträffade den intäkt som belöper på dödsboet anses vara lägst ] 000 kronorför varje dödsbodeläga- re. Den sammanlagda intäkten be- räknad på detta sätt för dödsboet skall dock högst anses vara 10000 kronor.
Med värdet på marken avses i andra stycket det för året före taxe- ringsåret taxerade jordbruksvårdet och skogsbruksvärdet och, om så- dant värde för det året inte bestämts, värdet av åkermark, betesmark och skogsmark med växande skog samt markanläggningar som används eller behövs för växtodling eller skogs- bruk uppskattat enligt de grunder som gällde för att bestämma taxe- ringsvärde året före taxeringsåret. Saknar fastigheten åkermark, betes- mark och skogsmark skall intäkt enligt andra eller tredje stycket inte beräknas. Vid beräkning av intäkt enligt andra eller tredje stycket skall intäktsbeloppet jämkas om beskatt- ningsåret omfattar kortare eller läng- re tid än 12 månader eller om fastig- heten förvärvats eller avyttrats under beskattningsåret. Bruttointäkt som avses i andra stycket skall anses beräknad enligt bokföringsmässiga grunder.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Anvisningar till 22 5
7.3 Avdrag på grund av avyttring av skog medges enligt bestämmelserna i denna anvisningspunkt. Bedömningen av rätten till avdrag sker med utgångspunkt i skogens anskaffningsvärde och gällande ingångsvärde. Med anskaffningsvärde avses det värde som belöper på skog och skogsmark vid förvärv av jordbruksfastighet. Med gällande ingångsvärde avses anskaff- ningsvärdet minskat med avdrag som har medgetts enligt denna anivsnings- punkt. I punkt 8 föreskrivs hur anskaffningsvärdet och det gällande ingångsvärdet beräknas. Med avdragsgrundande skogsintäkt avses ett belopp som motsvarar summan av beskattningsårets hela intäkt på grund av upplåtelse av avverkningsrätt och 60 procent av beskattningsårets intäkt på grund av avyttrade skogsprodukter eller på grund av att den skattskyldige har tillgodogjort sig skogsprodukter i förvärvskällan eller för eget bruk eller i
annan av honom bedriven verksamhet.
Fysisk person får under innehavs- tiden avdrag med högst 50 procent av anskaffningsvärdet. Vid taxering- en för visst beskattningsår medges avdrag med högst halva den avdrags- grundande skogsintäkten.
Har fysisk person förvärvat fastig- heten genom köp, byte eller därmed jämförligt fång eller genom fastig- hetsreglering eller klyvning och visar han genom intyg från lantbruks- nämnd eller på annat sätt att förvär- vet utgör ett led i jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering (rationaliseringsförvärv), medges avdrag med högst hela den avdrags- grundande skogsintäkten. Sådant avdrag medges endast vid taxeringen för det beskattningsår under vilket fastigheten har förvärvats och för de därpå följande fem beskattnings- åren. Vid fastighetsreglering och klyvning räknas som förvärvstid- punkt den tidpunkt för tillträde som gäller enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) eller, om den skattskyldi— ge har yrkat det och fastighetsbild- ning sökts, den tidpunkt för tillträde som gäller enligt skriftligt avtal. Det
Fysisk person och sådan juridisk person som förvaltar samfällighet som avses i 53 5 ] mom. första stycket f) får under innehavstiden avdrag med högst 50 procent av anskaff- ningsvärdet. Vid taxeringen för visst beskattningsår medges avdrag med högst halva den avdragsgrundande skogsintäkten.
Har fysisk person förvärvat fastig- heten genom köp, byte eller därmed jämförligt fång eller genom fastig- hetsreglering eller klyvning och visar han genom intyg från lantbruks- nämnd eller på annat sätt att förvär- vet utgör ett led i jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering (rationaliseringsförvärv), medges avdrag med högst hela den avdrags- grundande skogsintäkten. Sådant avdrag medges endast vid taxeringen för det beskattningsår under vilket fastigheten har förvärvats och för de därpå följande fem beskattnings- åren. Vid fastighetsreglering och klyvning räknas som förvärvstid- punkt den tidpunkt för tillträde som gäller enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) eller, om den skattskyldi- ge har yrkat det och fastighetsbild- ning sökts, den tidpunkt för tillträde som gäller enligt skriftligt avtal. Det
3 Senaste lydelse 1979t500.
4 Senaste lydelse 1979t500.
Nuvarande lydelse
sammanlagda avdragsbeloppet en- ligt detta stycke får inte överstiga 50 procent av det anskaffningsvärde som belöper på rationaliseringsför- värvet.
Föreslagen lydelse
sammanlagda avdragsbeloppet en— ligt detta stycke får, oavsett vad som följer av andra stycket, uppgå till högst 75 procent av det anskaffnings- värde som belöper på rationalise- ringsförvärvet.
Dödsbo får, såvitt gäller fastighet som vid dödsfallet ägdes av den avlidne, avdrag enligt de bestämmelser som skulle ha gällt för den avlidne.
Har fastigheten förvärvats av juri- disk person medges avdrag under innehavstiden med högst 25 procent av anskaffningsvärdet. Vid taxering- en för visst beskattningsår medges avdrag med högst halva den avdrags- grundande skogsintäkten. Vad som sägs i detta stycke gäller dock inte dödsbo i sådant fall som avses i det föregående stycket.
Har fastigheten förvärvats av annan juridisk person än sådan som förvaltar samfällighet som avses i 53 5 ] mom. första stycket f) medges avdrag under innehavstiden med högst 25 procent av anskaffningsvär- det. Vid taxeringen för visst beskatt- ningsår medges avdrag med högst halva den avdragsgrundande skogs- intäkten. Vad som sägs i detta stycke gäller dock inte dödsbo i sådant fall som avses i det föregående stycket.
Ifråga om handelsbolag och dödsbo, för vilket reglerna om handelsbolag skall tillämpas, beräknas avdraget för bolaget respektive boet.
Rätt till avdrag föreligger inte såvitt gäller intäkt som den skattskyldige tar upp till beskattning efter det att all skogsmark, som ingår i förvärvskällan, har förvärvats av ny ägare.
Avdrag medges vid taxeringen endast med helt hundratal kronor och inte med lägre belopp än 5 000 kronor. Bedrivs skogsbruk iform av enkelt bolag eller under samäganderätt får dock, såvida ett för hela den gemensamt bedrivna verksamheten beräknat avdrag hade uppgått till minst 5 000 kronor, avdraget för varje delägare uppgå till lägst 1 000 kronor.
8.4 Har fastighet förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång anses — om annat ej följer av detta stycke eller tredje stycket sista meningen — som anskaffningsvärde så stor del av vederlaget för fastigheten som fastighetens skogsbruksvärde utgör av hela taxeringsvärdet vid förvärvstill- fället. Kan detta beräkningssätt inte tillämpas eller är det uppenbart att det skulle ge ett värde som avviker från det verkliga vederlaget för skog och skogsmark, tas som anskaffningsvärde upp ett belopp som kan anses svara mot det verkliga vederlaget. Vad sist sagts gäller också för vederlag som utgår vid fastighetsreglering eller klyvning på grund av att värdet av den skog och skogsmark som har tillagts den skattskyldige överstiger värdet av den skog och skogsmark som har frångått honom. I fråga om rationaliseringsförvärv får i anskaffningsvärdet, förutom vederlaget för skog och skogsmark, också inräknas den del av övriga kostnader med anledning av förvärvet som belöper på den förvärvade skogen och skogsmarken. Har fastighet förvärvats genom annat fång än som sägs i första stycket gäller följande. Omfattar förvärvet all skogsmark i den föregående ägarens
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
förvärvskälla, övertar den nye ägaren den föregående ägarens anskaffnings- värde och gällande ingångsvärde. Omfattar förvärvet endast en del av skogsmarken, anses som anskaffningsvärde och gällande ingångsvärde för den nye ägaren så stor del av den föregående ägarens anskaffningsvärde och gällande ingångsvärde som värdet av den förvärvade skogen och skogsmar- ken utgör av värdet av all skog och skogsmark i förvärvskällan vid förvärvstillfället. Omfattar förvärvet mindre än 20 procent av värdet av all skog och skogsmark i förvärvskällan, och är inte fråga om ideell andel av fastighet, får den nye ägaren dock inte något anskaffningsvärde eller gällande ingångsvärde. Vad som sägs i detta stycke gäller också om ett företag har förvärvat fastigheten från ett annat företag inom samma koncern.
Skattskyldig, som har förvärvat fastighet på sätt som anges i det föregående stycket, skall vid tillämpning av punkt 7 anses ha medgetts avdrag med det belopp varmed hans anskaffningsvärde vid förvärvstillfället överstigit hans gällande ingångsvärde.
För skog och skogsmark som vid en fastighetsbildningsförrättning överförts till sådan samfällighet som avses i 53 5 1 mom. första stycket f) skall, vid beräkning av Skogsavdrag för den förvaltande juridiska perso- nen, som anskaffningsvärde anses det taxerade skogsbruksvärdet på den överförda skogen och skogsmarken det år då den kom under den juridis- ka personens förvaltning. Har sådant värde inte bestämts skall som anskaffningsvärdet anses värdet på skogen och skogsmarken uppskattat enligt de grunder som gällde för att bestämma taxeringsvärde det år då skogen och skogsmarken kom under den juridiska personens förvaltning.
Har del av den skattskyldiges skogsmark förvärvats av ny ägare, anses den skattskyldiges anskaffningsvärde och gällande ingångsvärde ha minskat i samma proportion som minskningen av värdet av förvärvskällans skog och skogsmark. Omfattar förvärvet mindre än 20 procent av värdet av förvärvskällans skog och skogsmark, och är inte fråga om ideell andel av fastighet, reduceras dock inte den skattskyldiges anskaffningsvärde och gällande ingångsvärde. Vad som sägs i detta stycke gäller också om värdet av fastighetetens skog och skogsmark minskas på grund av fastighetsreglering eller klyvning.
Skall ersättning för skog och skogsmark'beskattas enligt punkt 4 andra eller tredje stycket av anvisningarna till 35 5, anses vid tillämpningen av det föregående stycket som om den ifrågavarande skogen och skogsmarken har förvärvats av ny ägare.
Något anskaffningsvärde eller gäl- Något anskaffningsvärde eller gäl-
5 Senaste lydelse 19812999.
Nuvarande lydelse
lande ingångsvärde beräknas inte för fastighet som utgör omsättningstill- gång i rörelse. Bestämmelserna i femte stycket gäller också i fall då fastighet enligt punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 275 har blivit omsättningstillgångi en av den skatt- skyldige bedriven tomtrörelse. Så- dan fastighet skall därvid anses ha förvärvats av ny ägare.
Föreslagen lydelse
lande ingångsvärde beräknas inte för fastighet som utgör omsättningstill- gång i rörelse. Bestämmelserna i sjätte stycket gäller också i fall då fastighet enligt punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 275 har blivit omsättningstillgång i en av den skatt- skyldige bedriven tomtrörelse. Så- dan fastighet skall därvid anses ha förvärvats av ny ägare.
till 36 5
7. Är avyttringen av en fastighet ett led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering får vid realisationsvinstberäkningen gö- ras ett extra avdrag med 20 000 kro- nor för en hel taxeringsenhet. Vid avyttring av en del av en taxeringsen- het får avdrag göras med så stor del av nämnda belopp som av det för taxeringsenheten året näst före taxe- ringsåret taxerade jordbruksvärdet och skogsbruksvärdet belöper på avyttringen. Har för det året sådant värde inte bestämts uppskattas värdet av jordbruksmarken och skogsmar- ken enligt de grunder som gällde för att bestämma taxeringsvärde året före taxeringsåret. Avdrag enligt detta stycke får dock högst göras med så stort belopp att någon skattepliktig realisationsvinst på grund av avytt- ringen inte uppkommer.
till 50 5
1.5 Den skattskyldiges skatteförmåga bedöms med hänsyn, å ena sidan, till hans inkomst och förmögenhet samt, å andra sidan, till vad han kan anses ha behövt till nödvändigt underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum ). Om inte särskilda förhållanden motiverar det skall existensminimum bedömas med hänsyn till förhållandena under hela beskattningsåret. Sådana särskilda förhållanden får anses föreligga t ex om en skattskyldig under året börjat i förvärvsarbete eller upphört med sådant arbete och inkomsten utslagen på hela året därför understigit existensmini- mibeloppet. I sådana fall bör existensminimum bedömas med hänsyn till den tid inkomsten åtnjutits. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare
föreskrifter om existensminimum enligt de grunder som anges i det följande.
Existensminimum i det särskilda fallet bestäms med ledning av normalbe- lopp för existensminimum. Normalbeloppen utgör för ensamstående skatt- skyldig 15 300 kronor, för sammanlevande makar 26 600 kronor och för varje barn 6 500 kronor multiplicerade med det tal (jämförelsetal) som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget i oktober månad året före inkomståret och prisläget i oktober 1980. Förändringarna i det allmänna prisläget skall därvid beräknas på grundval av konsumentprisindex. Normal- beloppen skall avrundas uppåt till helt hundratal kronor. Normalbeloppen skall anses innefatta alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad, som beräknas särskilt och läggs till normalbeloppen.
Normalbeloppen för existensminimum är i första hand avsedda för skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen hänför sig till förvärvskällan tjänst.
Vid bestämning av avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum skall såsom inkomst av tjänst upptas den skattskyldiges bruttointäkter — inklusive biinkomster — minskade med sådana nödvändiga utgifter för inkomstens förvärvande som är avdragsgilla vid taxeringen, t ex avgifter för sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, avgifter som den skattskyldige har erlagt i samband med tjänsten för egen eller efterlevandes pensionering på annat sätt än genom försäkring, eller kostnader för resor till och från arbetet. Består inkomsten av sådan livränta som avses i 32 5 2 mom skall livräntan inräknas i inkomsten med oreducerat belopp. Även sådan livränta till följd av personskada som inte är av skattepliktig natur skall inräknas i inkomsten. Vid bestämning av avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum skall hänsyn vidare tas till om den skattskyldige uppburit skattefri ersättning på grund av sådan kollektiv sjukförsäkring som avses i 32 5 3 mom tredje stycket. Barnbidrag medräknas inte i inkomsten.
När frågan om avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum bedöms skall särskild vikt läggas vid att inkomstförhållandena uppskattas på ett riktigt sätt, speciellt med hänsyn till omfattningen av eventuella naturaförmåner och deras värde.
Har den skattskyldige haft lägre levnadskostnader än normalt skall den skattskyldiges existensminimum anses ha understigit normalbeloppet i motsvarande mån, t ex om han är ogift och har haft gemensamt hushåll med anhöriga eller andra eller om han har haft särskilda förmåner i form av billiga livsmedel eller andra liknande förmåner. I regel torde det inte finnas anledning att bevilja avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum åt s k hemmasöner eller hemmadöttrar. Ej heller får avdrag medges om den skattskyldige ägt tillgångar. Härvid bortses från sedvanliga husgeråd, möbler och kläder, arbetsredskap, en mindre bostadsfastighet av enklaste beskaf- fenhet osv. Å andra sidan får existensminimum beräknas ha överstigit normalbeloppet om den skattskyldige haft utgifter för underhåll av make och barn som han inte levt tillsammans med under beskattningsåret. Existensmi- nimum för den skattskyldige får även i andra fall bestämmas högre än normalbeloppet, om det är motiverat av särskilda skäl.
Har den skattskyldige under beskattningsåret enligt beslut av den lokala
6 Senaste lydelse 1981z999.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skattemyndigheten fått befrielse från eller nedsättning av den preliminära skatten på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, bör vid prövning av frågan om avdrag vid taxeringen för nedsatt skatteförmåga avvikelse inte ske från det av den lokala skattemyndigheten fastställda existensminimibeloppet, om inte nya omständigheter framkommit. Som exempel på sådana omständigheter kan nämnas att den skattskyldige äger tillgångar, som den lokala skattemyndigheten saknat kännedom om, eller att den skattskyldiges ekonomiska ställning påtagligt förbättrats efter den lokala skattemyndighetens beslut.
Om den skattskyldige inte har haft högre inkomst än det för honom beräknade existensminimibeloppet och detta beror på sådana förhållanden som anges i 50 5 2 mom tredje stycket, bör avdrag för nedsatt skatteförmåga medges med så stort belopp att den skattskyldige inte påförs beskattningsbar inkomst. Har den skattskyldige rätt till skattereduktion enligt 2 5 4 mom uppbördslagen (1953z272), skall detta beaktas då avdraget för nedsatt skatteförmåga beräknas.
Är inkomsten högre men inte så stor, att inkomsten minskad med skatten uppgår till existensmini- mum, bör avdrag för nedsatt skatte- förmåga beviljas med så stort belopp, att större skatt inte kommer att tas ut än att inkomsten, minskad med skatten, uppgår till beloppet av existensminimum.
Är inkomsten högre men inte så stor, att inkomsten minskad med skatten uppgår till existensmini- mum, bör avdrag för nedsatt skatte— förmåga beviljas med så stort belopp, att större skatt inte kommer att tas ut än att inkomsten, minskad med skatten, uppgår till beloppet av existensminimum. Ingår intäkt som avses i 21 5 andra eller tredje stycketi den skattskyldiges inkomst kan avdrag för nedsatt skatteförmåga beviljas om inkomsten minskad med nämnda intäkt och med skatten inte uppgår till existensminimum. I så- dana fall bör avdraget beräknas till så stort belopp att större skatt inte kom- mer att tas ut än att inkomsten minskad med den del av nyssnämnda intäkt som ingåri inkomsten och med skatten uppgår till beloppet av exis- tensminimum.
Nedsatt arbetsförmåga skall även anses föreligga om den skattskyldige på grund av arbetsskygghet eller missanpassning eller annars av psykiska skäl har svårt att förvärva normal arbetsinkomst.
2.6 Vid bedömningen av om skattskyldigs inkomst till icke obetydlig del utgjorts av folkpension iakttages följande. Som folkpension räknas icke barnpension eller vårdbidrag. Den omständigheten att folkpension under ett beskattningsår utgått med ett ringa belopp, t ex till följd av att folkpensionen icke åtnjutits under hela året, utgör icke hinder mot att medgiva den skattskyldige avdrag. Avgörande för bedömningen i detta fall är huruvida
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse folkpensionen, om den utgått i full utsträckning, utgjort en icke obetydlig del av inkomsten. Som folkpension behandlas även tilläggspension i den mån den enligt lagen om pensionstillskott föranlett avräkning av pensionstill- skott.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer närmare föreskrifter för avdragsberäkningen enligt nedan angivna grunder.
Avdraget skall i första hand bestämmas med hänsyn till storleken av den skattskyldiges taxerade inkomst enligt lagen (1947:576) om statlig inkomst- skatt. Överstiger denna inkomst inte visst högsta belopp, skall avdraget beräknas till vad som behövs för att den skattskyldige inte skall påföras högre statligt beskattningsbar inkomst än 7 500 kronor. Detta högsta inkomstbe- lopp motsvarar taxerad inkomst för skattskyldig som under beskattningsåret inte haft annan inkomst än ålderspension enligt 6 kap 2 5 första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring och pensionstillskott enligt 2 5 lagen om pensionstillskott samt åtnjutit avdrag endast med 100 kronor enligt 33 5 2 mom första stycket. För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, beräknas det högsta inkomstbeloppet med utgångspunkt från en pension utgörande 77,5 procent av basbeloppet. För övriga skattskyldiga beräknas det med utgångspunkt från en pension utgörande 95 procent av basbeloppet. Sistnämnda beräkningsgrund gäller också om gift skattskyldig under viss del av beskattningsåret uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, och under återstoden av året uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make saknar folkpen- sion.
Om skattskyldigs statligt taxerade inkomst överstiger det högsta in- komstbeloppet enligt föregående stycke, reduceras avdraget med belopp motsvarande 66 2/3 procent av taxerad inkomst mellan det belopp vid vilket högsta extra avdrag utgår och ett belopp som är 3 basen- heter större, med 40 procent av taxerad inkomst inom ett därpå föl- jande inkomstskikt av 1,5 basenhe- ters bredd och med 33 1/3 procent av taxerad inkomst därutöver.
Om skattskyldigs statligt taxerade inkomst överstiger det högsta in- komstbeloppet enligt föregående stycke, reduceras avdraget med belopp motsvarande 66 2/3 procent av taxerad inkomst mellan det belopp vid vilket högsta extra avdrag utgår och ett belopp som är 3 basen- heter större, med 40 procent av taxerad inkomst inom ett därpå föl- jande inkomstskikt av 1,5 basenhe- ters bredd och med 33 1/3 procent av taxerad inkomst därutöver. Avdra- get skall dock inte reduceras för den del av den taxerade inkomsten som härrör från intäkt som avses i 2] 5 andra eller tredje stycket.
Det avdrag som beräknas med hänsyn till skattskyldigs statligt taxerade inkomst jämkas, om värdet av skattepliktig förmögenhet överstiger 90 000 kronor. Om förmögenhetsvärdet överstiger 150 000 kronor, skall avdrag inte medges. Fastighet, som avses i 24 5 2 mom, samt sådan bostadsbyggnad med tillhörande tomt på jordbruksfastighet, som används som bostad av den
skattskyldige, skall inräknas i förmögenhetsvärdet med belopp som motsva— rar 1/ 10 av skillnaden mellan fastighetens respektive bostadsbyggnadens och tomtens taxeringsvärde året före taxeringsåret och lånat kapital, som nedlagts i fastigheten respektive i bostadsbyggnaden och tomten i den mån skillnaden inte överstiger 250000 kronor. Är skillnaden större beräknas värdet till 25 000 kronor jämte den del av skillnaden som överstiger 250 000 kronor. Vid beräkning av hur stort lånat kapital som lagts ner i bostadsbygg- naden och tomten, skall på dessa anses belöpa så stor del av låneskulderna i förvärvskällan som byggnadens och tomtmarkens taxeringsvärde utgör av det sammanlagda värdet av tillgångarna i förvärvskällan inklusive byggnaden och tomtmarken. Har den skattskyldige eller hans make fler sådana fastigheter, som avses här, gäller bestämmelserna endast för en fastighet och då i första hand för fastighet som utgör stadigvarande bostad för den skattskyldige.
Här ovan angivna grunder för avdragsberäkningen får frångås, när särskilda omständigheter föranleda det.
Vid beräkning av avdrag för gift skattskyldig iakttages bestämmelserna i 52 5 1 mom sista stycket.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. De nya bestämmelserna tillämpas första gången vid 1986 års taxering om inte annat följer av punkterna 2—6.
2. Bestämmelserna i 21 5 andra — fjärde styckena samt punkt 1 tionde stycket och punkt 2 fjärde stycket av anvisningarna till 50 5 tillämpas först vid 1987 års taxering.
3. Äldre bestämmelser i punkt 7 tredje stycket av anvisningarna till 22 5 gäller fortfarande för förvärv av fastighet som skett före år 1984.
4. De nya bestämmelserna i punkt 8 fjärde stycket av anvisningarna till 22 5 gäller också för skog och skogsmark som överförts till en sådan samfällighet som avses i 53 5 1 mom. första stycket f) före ikraftträdandet om skogen och skogsmarken ställts under särskild förvaltning efter år 1951.
5. De nya bestämmelserna i punkt 7 av anvisningarna till 36 5 gäller för avyttringar som sker efter år 1984.
6. Bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 41 a 5 gäller fortfarande för utdelning som hänför sig till beskattningsår som gått till ända före den 1 mars 1985.
6. Förslag till Lag om ändring i skogskontolagen (1954:142)
Härigenom föreskrivs att 2 5 skogskontolagen (1954:142) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 51
Beträffande viss förvärvskälla får uppskovet för ett och samma beskatt- ningsår, om annat ej följer av andra och tredje styckena, avse högst ett belopp motsvarande summan av
a) sextio procent av den på beskattningsåret belöpande köpeskillingen för skog, som har avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) fyrtio procent av den på beskattningsåret belöpande köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter samt
c) fyrtio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattnings- året har tagits ut för förädling i egen rörelse.
Medför stormfällning, brand, insektsangrepp eller liknande händelse att en betydande del av förvärvskällans skog bör avverkas tidigare än vad som annars skulle ha varit fallet, får skattskyldig, om och i den mån han med intyg från skogsvårdsstyrelsen i länet eller på annat sätt visar att intäkt hänför sig till avverkning som nu har sagts, uppskov med högst ett belopp motsvarande summan av
a) åttio procent av den på beskattningsåret belöpande köpeskillingen för skog, som har avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt
b) femtio procent av den på beskattningsåret belöpande köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter samt
c) femtio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskatt- ningsåret har tagits ut för förädling i egen rörelse.
Uppskov med belopp som anges i andra stycket medges också i fråga om sådan ersättning för skog eller skogsprodukter som avses i punkt 4 tredje stycket av anvisningarna till 35 5 kommunalskattelagen (1928z370).
Vid tillämpningen av första—tredje styckena avses med köpeskilling även försäkringsersättning för skog och skogsprodukter.
Uppskov medges inte med så stort belopp att underskott i förvärvskällan uppkommer vid beräkning av nettointäkt enligt kommunalskattelagen.
Har i förvärvskällan redovisats utdelning från samfällighet, som avses i 53 5 1 mom första stycket f) kommunalskattelagen, medges upp- skov för den del av utdelningen som härrör från intäkt av skogsbruk i samfälligheten under det beskatt- ningsår som utdelningen hänför sig till på samma sätt som om denna del utgjort intäkt av skogsbruk, som den skattskyldige drivit själv.
1 Senaste lydelse 1982:325.
1 Senaste lydelse 1981z299.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984 och tillämpas första gången vid 1986 års taxering. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för utdelning som hänför sig till beskattningsår som gått till ända före den 1 mars 1985.
7. Förslag till Lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond
Härigenom föreskrivs att 1 5 lagen (1979:609) om allmän investeringsfond skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
151
Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet eller av rö- relse enligt kommunalskattelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt har svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk före- ning och svensk sparbank rätt till avdrag enligt denna lag för belopp som i räkenskaperna har avsatts till allmän investeringsfond. Sparbank får i balansräkningen ta upp allmän investeringsfond under benämning- en investeringskonto.
Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet eller av rö— relse enligt kommunalskattelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt har svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk före- ning, svensk sparbank och juridisk person som bildats för att förvalta sådan samfällighet som avses i 53 5 1 mom. första stycket f) kommunal- skattelagen rätt till avdrag enligt denna lag för belopp som i räkenska- perna har avsatts till allmän investe- ringsfond. Sparbank får i balansräk- ningen ta upp allmän investerings- fond under benämningen investe- ringskonto.
Ett företag kan för visst beskattningsår inte få avdrag för avsättning till allmän investeringsfond i mer än en förvärvskälla.
Denna lag träder i kraft den i 1 juli 1984 och tillämpas första gången vid 1986 års taxering.
1 Utredningens uppdrag och arbetets bedrivande
Under utredningsarbetet har överläggningar hållits med olika myndigheter. Studieresor har företagits till Kopparbergs län och till Västernorrlands län.
Därvid har företrädare för berörda länsmyndigheter lämnat upplysningar om aktuella strukturproblem inom jord- och skogsbruket. Förrättningslantmäta- re har beskrivit och på plats visat några omarronderingsprojekt.
Kontakter har upprätthållits mellan denna utredning, kommittén (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m m och fastighetsbild- ningsutredningen (Ju 1979:11). Kontakter har också tagits med jordbruks- styrelsen i Helsingfors och landbruksdepartementet i Oslo.
Utredningen har yttrat sig över betänkandet Ställföreträdare för fastig— hetsägare i vissa fall (SOU 1981:91) samt har skickat en skrivelse till kommittén (B 1981z01) för reavinstuppskov.
Utredningen har genomfört en enkätundersökning om attityder till strukturarbete och markomsåttning, vars slutsatser redovisas i avsnitt 5.3.
Parallellt med utredningen har gjorts undersökningar som utredningen tagit del av och utnyttjat. De redovisas i kapitel 5.
På Skogsstyrelsen har gjorts en bearbetning av virkesförsörjningsutred- ningens (I 1979:18 med betänkande SOU 1981:81) statistiska material. I samverkan mellan lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen och några skogsvårds- styrelser har gjorts en undersökning med jämförelser mellan fastighetstruk- tur och skogligt åtgärdsbehov. Slutligen har på uppdrag av och med anslag från lantbruksekonomiska samarbetsnämnden vid institutionen för fastig- hetsekonomi vid tekniska högskolan i Stockholm gjorts en undersökning om ägande och omsättning av lantbruksfastigheter.
1.1. Direktiv m m
Vid regeringssammanträde den 9 april 1981 fattades beslut om direktiv för utredning om förbättrad fastighetsstruktur inom jordbruket och skogsbru— ket. Därvid anförde föredragande departementschefen, statsrådet Dahl- gren:
Riksdagen antog år 1977 nya riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m. (prop. 1977/78: 19, JoU 1977/78:10, rskr 1977/78: 103). I enlighet med dessa riktlinjer beslutade riksdagen år 1979 om en ny jordförvärvslag (prop. 1978/79:85, JoU 1978/79119, rskr 1978/79z213) och om en lag om skötsel av jordbruksmark (prop. 1978/791163, JoU 1978/79133, rskr 1978/79zl63).
Jordförvärvslagen (1979z230) har tre huvudsyften. Den skall främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag och därmed stärka sambandet mellan brukande och ägande av mark. Den skall vidare främja en fortsatt strukturrationali- sering inom jordbruket och skogsbruket. Dessutom skall lagen främja de regionalpo- litiska strävandena.
Enligt lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark skall jordbruksmarken brukas så att markens produktionsförmåga tas till vara på ett ändamålsenligt sätt. Om så inte sker, kan markägaren föreläggas att åter ta mark i produktion, att sätta i stånd mark eller markanläggning eller att ge växtodlingen ändrad inriktning. Jordbruksmark får vidare inte tas ur produktion utan tillstånd.
Gällande riktlinjer för skogspolitiken antogs av riksdagen år 1979 (prop. 1978/ 79:110, JoU 1978/79z30, rskr 1978/79z387). Riktlinjerna innebär bl. a. att skogsmark och skog på sådan mark skall genom lämpligt utnyttjande av markens virkesprodu- cerande förmåga skötas så att den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. Produktionsförutsättningarna hos den mark som står till förfogande för skogsproduk- tion skall sålunda utnyttjas på bästa sätt. Skogsskötseln skall inriktas mot hög volymproduktion av värdefullt virke. Bestämmelserna om skötsel av skogsmarken finns i skogsvårdslagen (1979z429).
Strukturen på landets jordbruksfastigheter, dvs. fastigheternas storlek, ägoslag, antal skiften och arrondering, varierar mellan olika landsdelar. I södra Sverige är fastighetsstrukturen förhållandevis god, medan den i norra och mellersta Sverige är sämre. Särskilt ogynnsamma förhållanden förekommer i vissa delar av Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län. Fastigheterna är ofta små och har vanligen dålig ägostruktur dvs. består av flera skiften. Arronderingen, dvs. skiftenas storlek, form och inbördes belägenhet, är också dålig. Områden med dålig fastighetsstruktur kännetecknas ofta av komplicerade ägarförhållanden. Fastigheter- na har ofta flera delägare eller ägs av dödsbon. Många används enbart som fritidsbostad eller är helt obebodda.
De nuvarande strukturförhållandena grundlades under 1800-talets senare hälft och 1900-talets början genom den relativt fria jorddelningspolitik som då tillämpades. Fastighetsstrukturen har därefter förbättrats. Däremot har ägarstrukturen blivit sämre. Särskilt under det senaste årtiondet har märkts en ökad obenägenhet att avyttra jordbruksfastigheter. Flera orsaker såsom t. ex. inflationen, skattereglernas utform- ning, möjligheter till jakt och fiske eller önskemål om anknytning till hembygden torde ha samverkat därtill. Detta har lett till att en allt större andel av åkerarealen brukas som sidoarrende. Brukande och ägande skiljs alltmer från varandra.
En dålig ägo- och ägarstruktur försvårar ett rationellt jordbruk och skogsbruk och begränsar möjligheterna för yrkesutövarna att uppnå en godtagbar inkomst. Detta gäller både kombinerade jord- och skogsbruksföretag och rena jordbruks— eller skogsbruksföretag. Dålig arrondering medför i många fall så höga brukningskostnader att intresset för ett aktivt brukande försvagas. Investeringar i byggnader och markanläggningar eftersätts. Åkermarken brukas extensivt och får efterhand allt sämre hävd. Obrukad mark växer snabbt igen med buskar och träd. En ovilja att långsiktigt arrendera ut åkerjorden kan märkas bland de fastighetsägare som inte själva brukar sin mark. Samhällets insatser för att främja sysselsättning och utkomst i glesbygderna försvåras på detta sätt. Ägosplittringen av jordbruksmark leder också till mycket otillfredsställande brukningsförhållanden för företag med omfattande sidoar- renden.
För skogsbrukets del kan de ogynnsamma strukturförhållandena och de höga brukningskostnaderna leda till schablonmässiga åtgärder som skadar en ändamålsen- ligt skogsproduktion. Avverkningarna ger på de splittrade fastigheterna inte heller tillräckligt överskott för önskvärda investeringar i skogsvården. Härigenom blir risken stor för en mycket låg aktivitet i skogsbruket på dessa fastigheter. De virkeskvantiteter som på detta sätt kan undandras skogsindustrin har betydelse från både företags- ekonomisk och samhällsekonomisk synpunkt.
Den 5. k. yttre rationaliseringen inom jord- och skogsbruket syftar till att förbättra fastighetsstrukturen. Samhället främjar genom lantbruksstyrelsen och lantbruks- nämnderna denna verksamhet med rådgivning, ekonomiskt stöd, köp och försäljning av mark. Med stöd av jordförvärvslagen kan olämpliga förvärv hindras. Med stöd av fastighetsbildningslagen genomförs bl. &. fastighetsregleringar i strukturförbättrande syfte. Lantmäteriväsendet är i detta sammanhang ett serviceorgan till jord- och skogsbruksmyndigheterna. Vid sidan av dessa mera på lång sikt verkande åtgärder förekommer på den skogliga sidan samverkan i olika former mellan skogsägare för att motverka de negativa effekterna av ägosplittringen. Staten anvisar också medel till översiktliga skogsinventeringar och skogsbruksplaner bl. a. i avsikt att åstadkomma underlag för samverkan i skogsbruket. För denna verksamhet svarar Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna. I sammanhanget kan nämnas att skattereglerna i vissa fall förmånsbehandlar avyttringar och förvärv som främjar jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering.
Arbetet med att förbättra fastighetsstrukturen försvåras i många fall allvarligt av ägarförhållandena. Samtliga delägare i en fastighet eller i ett dödsbo, som äger en fastighet, måste i princip vara överens för att de skall kunna avyttra fastigheten eller vidta någon annan förvaltningsåtgärd. Det ligger i sakens natur att detta kan vålla i det närmaste oöverstigliga problem när delägarna är många eller har delade meningar.
De nu beskrivna svårigheterna framträder också vid tillämpningen av såväl skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark som naturvårdslagen (1964:822), fastighetsbildningslagen (1970:988) och delgivningslagen (1970:428). Inskrivningsmyndigheternas arbete med lagfarter och inteckningar försvåras också väsentligt liksom arbetet för taxeringsmyndigheterna med såväl fastighetstaxeringen som inkomst- och förrnögenhetstaxeringen. På detta sätt uppstår stora extra kostnader för samhället.
Vissa åtgärder har under senare år vidtagits i syfte att förbättra fastighetsstrukturen.
Genom fastighetsbildningslagen, som trädde i kraft år 1972, ökade möjligheterna att tvångsvis vidta förändringar i fastighetsindelningen i syfte att få till stånd strukturför- bättringar och genomföra planer. Endast ett fåtal mer omfattande regleringar har dock ägt rum efter lagens tillkomst. Den nya skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark kan medföra en ökad benägenhet hos ägarna att avyttra fastigheterna. Härigenom torde en viss ökning av överlåtelserna av jordbruks- och skogsfastigheter komma att ske. I allmänhet torde strukturförhållandena då förbättras. I samma riktning verkar den nya jordförvärvslagen.
I samband med riksdagens behandling av förslaget till jordförvärvslag uttalades att möjligheterna att begränsa dödsbos innehav av jordbruks- och skogsmark borde prövas. Vidare skulle prövas möjligheterna att förhindra att dödsbon vid upplösning ersätts av samägande. Även rätten att genom testamente fritt förvärva jordbruksfas- tighet borde prövas. Regeringen uppdrogi februari 1979 åt utredningen (Ju 1977107) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall, m.m. att pröva nämnda frågor (Dir. 1979:11).
Även andra utredningar behandlar frågor som har anknytning till de nu aktuella strukturfrågorna. Fastighetsbildningsutredningen (Ju 1979:11) har bl. a. i uppdrag att med förtur behandla frågan om sanering av fastighetsindelningen. Arrendelagskom- mittén (Ju 1975204) har bl. a. i uppdrag att se över jordabalkens bestämmelser om sidoarrenden. Virkesförsörjningskommittén (I 1979:18) utreder bl. a. behovet av statliga åtgärder för att påverka utbudet av virkesråvara till skogsindustrin. Kommit- tén skall bl. a. utröna i hur hög grad virkesutbudet är strukturellt betingat.
Riksdagen uttalade år 1977 med anledning av motionen 1976/77z925 att det borde prövas om inte en mera aktiv fastighetsbildning kan bidra till att förverkliga uppsatta mål för strukturomvandlingen inom jord- och skogsbruket (CU 1976/77z27, rskr 1976/771227). Regeringen uppdrog därefter åt lantmäteriverket att i samråd med lantbruksstyrelsen utreda frågan hur fastighetsreglering i ökad utsträckning skall kunna bidra till att förverkliga uppsatta mål för strukturomvandlingen inom jord- och skogsbruket. I promemorian Aktivare fastighetsbildning för strukturomvandlingen inom jord— och skogsbruket anvisar verken vägar för samordningen av de berörda myndigheternas insatser, inom ramen för gällande regler, i områden där fastighets- strukturen är så dålig att det behövs genomgripande åtgärder. Därutöver föreslås bl. a. vissa ändringar i bestämmelserna om gemensamhetsskog i 6 kap. fastighetsbildnings- lagen. Promemorian har remissbehandlats.
Vidare har lantbruksstyrelsen och lantmäteriverket i en framställning till regeringen riktat kritik mot de skatteregler som år 1975 infördes för gemensamhetsskogar och andra s. k. marksamfälligheter (prop. 1975148, SkU 1975z22, rskr 1975:162, SFS 19751259—264). Myndigheterna anser det bl. a. otillfredsställande att en gemensam- hetsskog skall komma i ett sämre läge skattemässigt om en del av överskottet fonderas än om hela överskottet delas ut till delägarna. Myndigheternas bedömning är att 1975 års lagstiftning negativt påverkat markägarnas inställning till bildande av gemensam- hetsskog.
Enligt min mening är den nuvarande ägo— och ägarstrukturen vad avser jordbruks- och skogsfastigheter helt otillfredsställande i vissa delar av landet. Utvecklingen de senaste åren ger inte heller vid handen att någon större förbättring är att vänta om inte ytterligare åtgärder vidtas från samhällets sida.
Mot denna bakgrund föreslår jag att en parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas med uppgift att förutsättningslös pröva olika vägar att förbättra ägo- och ägarstrukturen för jordbruks- och skogsfastigheter.
Utgångspunkten för kommitténs arbete bör vara att landets jordbruks— och skogsmark skall utnyttjas aktivt och på ett ändamålsenligt sätt. Härigenom tryggas också sysselsättningen för de yrkesverksamma inom jordbruket och skogsbruket samt inom den industri som sysslar med förädling av dessa näringars produkter.
' Strukturförhållandena inom olika delar av landet har belysts av bl. a. olika länsvisa
utredningar som gjorts under senare år. Detta material kan användas av kommittén. Kommittén behöver därför inte själv kartlägga strukturförhållandena. De problem som den rådande strukturen medför i olika avseenden bör analyseras. Även de samhällsekonomiska kostnaderna till följd härav bör belysas. Effekterna av de medel som f.n. står till buds för att förbättra strukturen bör också värderas. De större fastighetsregleringar som genomförts under senare är bör särskilt studeras.
För att få till stånd förbättringar är det enligt min mening nödvändigt med mera brett anlagda insatser. Markägare av alla kategorier bör göras mer benägna att medverka till strukturförbättringar eller att avyttra sina fastigheter eller sina andelar i fastigheter. Därför är det nödvändigt med både sådana åtgärder som underlättar önskvärda förändringar och sådana som försvårar det passiva ägandet eller förhindrar att det ökar. Sålunda bör kommittén pröva olika möjligheter att genom ekonomiska åtgärder främja strukturförbättringar. Strävan bör också vara att åstadkomma sådana ändringari reglerna om fastighetsbildningsförrättningar att myndigheternas kostnader och tidsåtgång kan minskas.
Kommittén bör vidare undersöka om strukturförbättringar kan främjas genom ändringar i skattelagstiftningen. Kommittén bör särskilt överväga frågan om ändrade regler för beskattning av gemensamhetsskogar. Om kommittén anser att dessa regler bör ändras, bör kommittén ta ställning till om skattereglerna även i fortsättningen bör vara likartade för å ena sidan gemensamhetsskogar och å andra sidan andra marksamfälligheter.
Kommittén bör i sitt arbete samråda också med de kommittéer som har angränsande
uppgifter.
Efter riksdagsbeslut har regeringen den 17 juni 1982 förordnat att motionerna 1981/82:2075 och 1981/82:2443 i vissa delar skall överlämnas till kommittén.
I motionen 1981/82:2075 av Olof Palme m. fl. (5) hade bland annat yrkats att riksdagen beslutar att hos regeringen begära intensifierade insatser för att förbättra ägostrukturen inom skogsbruket i enlighet med vad som anges i motionen. I motionen hade bland annat beskrivits företeelser inom skogsbruket som på såväl kort som lång sikt påverkar virkesförsörjningen. Däribland nämndes ”i många fall är ägar- och fastighetsstrukturen den grundläggande orsaken till för låg skogsvårds- och avverkningsintensitet.” ——— ”Ett av de största hindren för möjligheten att driva ett rationellt skogsbruk är den stora ägosplittring som kännetecknar privatskogsbruket. Det är därför enligt vår mening angeläget att regeringen vidtar sådana åtgärder att lantmäteriverket kan intensifiera sina insatser för förbättrad ägostruktur.
I motionen 1981/82:2443 av Axel Andersson och Ove Karlsson (båda 5) hade bland annat yrkats att riksdagen hos regeringen begär förslag i avsikt att påskynda nödvändiga förändringar av den splittrade fastighets- och ägar- strukturen i vissa trakter samt att riksdagen hemställer hos regeringen att motionen överlämnas till allmänningsutredningen resp fastighetsstrukturut- redningen för beaktande i de delar som berör utredningarnas arbete. I motionen anförs bland annat: ”Proposition 1981/821177 utgår från virkesför- sörjningsutredningens betänkande. I såväl propositionen som i betänkandet antyds att den splittrade fastighets- och ägarestrukturen i vissa delar av landet är hindersam för avverkningar och skogsvård. Enligt vår mening bör detta förhållande än starkare framhävas. Ett av de effektivare medlen för att uppnå en av både samhällsekonomiska och sysselsättningsmässiga skäl
önskvärd förbättring av vår virkesförsörjningsbalans är otvivelaktigt att med kraft och nya metoder arbeta för förändringar i vissa trakters ägare- och fastighetsstruktur. Det är oacceptabelt att en inom vissa områden eller i vissa avseenden föråldrad struktur skall fortsätta att motverka ett i vår tid nödvändigt rationellt nyttjande av landets ekonomiskt viktigaste naturre- surs. Något som bl a bör prövas i vidare utsträckning än hittills är att söka åstadkomma lösningar på tillkrånglade och hämmande fastighetsstrukturella problem genom sammanföringar och bildningar med en form av kooperativ idé såsom grund. Härmed åsyftas bildande av gemensamhetsskogar och liknande samfälligheter och en utvidgning av de i Norrlands och Dalarnas inland redan existerande, tydligen effektiva och jämnt awerkande allmän- ningskogarna. ” — — — ”Skilda åtgärder — även skattemässiga — bör skyndsamt utredas och prövas för att på olika sätt realisera denna, uppenbarligen på allt flera håll förekommande kooperativa idé och då särskilt med inriktning på de trakter där skogsbrukets effektivitet och avkastning är speciellt begränsad på grund av uppsplittringen på små skiften eller till följd av att många skogsägare är passiva, kanske dödsbon eller samägande ideella andelsinne- havare.”
Regeringen har till kommittén överlämnat följande skrivelser och framställningar: den 26 november 1981
1. Skrivelse av Lantbrukarnas skattedelegation den 25 september 1975 om beskattningen av samfälligheter;
2. skrivelser av Älvdalens jordägande socknemän och Särna-Idre jordägan- de socknemän inkomna till dåvarande finansdepartementet den 16 oktober 1975 om beskattningen av besparingsskogar;
3. framställning av lantbruksstyrelsen och statens lantmäteriverk den 13 juni 1977 om beskattningen av marksamfälligheter;
4. skrivelse av Vilhelmina övre sockenallmänning den 12 juli 1978 om beskattningen av sockenallmänningarna [enligt allmänningsskogslagen (1952:167)];
5. skrivelse av Sorsele övre allmänningsskog den 16 augusti 1978 om beskattningen av allmänningsskogar; den 22 december 1982
6. framställning av länsstyrelsen i Stockholms län den 23 september 1982 om andelsförvärv i Stockholms ytterskärgård.
7. framställning av Bräcke kommun och Lantbrukarnas länsförbund i Jämtland den 14 december 1982 om passivt ägande av jordbruksfastig- heter m m.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har direkt till strukturutredningen överläm- nat skrivelse den 23 april 1982 om skattefrågor i samband med jord- och skogsbrukets rationalisering.
2. Strukturförhållanden, rådande struktur och tendenser
2.1. Ägostrukturen
Sambanden mellan teknisk utveckling och storleksrationaliseringar har studerats bland annat i projekt vid institutionen för ekonomi och statistik vid Sveriges lantbruksuniversitet. (Uhlin: Teknisk utveckling och strukturratio- nalisering, april 1981. Malmgren, Uhlin: Ny teknik eller ökad storlek. Aktuellt från lantbruksuniversitetet 304. Uppsala 1982). För analyserna har använts material från Jordbruksekonomiska undersökningen under två perioder, 1960—67 och 1968—75. Undersökningen behandlar mjölk- och spannmålsföretag. Metoden har varit att beräkna insats/avkastningskvoter (IfA-kvoter, dvs mängden resursinsatser per producerad enhet). Vissa resultat av intresse för strukturutredningen redovisas nedan. Som bakgrund redovisas vad ett enfamiljsföretag var 1950 resp. 1975.
Genomsnitt Bättre 1/4 1950 Spannmålsgård 30 ha 60 ha Mjölkprod 7,5 kor + 8 ha 10 kor + 10 ha 1975 Spannmålsgård 80 ha 100 ha Mjölkprod 15 kor + 15 ha 25 kor + 25 ha
Hur företagens produktivitet varierar med företagsstorleken kan illustre- ras med s k storlekskurvor. Dessa anger sambandet mellan företagsstorlek och I/A-kvoten vid en viss tidpunkt. I undersökningen har man valt att låta kurvan illustrera sambandet för de mest produktiva företagen. Gränsen för storlekskurvornas avplaning, dvs där en effektiv produktion uppnås har successivt förskjutits uppåt. För mjölkföretagen fanns gränsen enligt dessa undersökningar 1961 vid 12—13 kor och 1974 vid 20—22 kor. För spannmåls- företagen fanns brytpunkten 1961 vid 23—25 ha och 1974 vid 50—60 ha. Samtidigt betonas att lantbrukarnas målsättning att uppnå en viss totalin- komst från företaget naturligtvis också påverkar valet av företagsstorlek. Även om produktiviteten inte ökar efter storlekskurvans brytpunkt finns det intresse att öka totalinkomsten genom företagstillväxt.
Utredningen visar också bland annat att de minsta företagen i genomsnitt hade den sämsta produktiviteten, dvs de största IfA-kvoterna, att den tekniska utvecklingen för mjölkföretagen 1960—1967 varit lika stor oberoen- de av om företagen expanderat eller ej, medan den 1968—1975 kan ha varit beroende av storleksökning samt att kombinationen teknisk utveckling och
storleksökning för spannmålsföretagen 1968—1975 inte medfört större produktivitetsvinster än en satsning enbart på teknisk utveckling.
De ovan redovisade resultaten angående företagsstorlekar kan jämföras med de företagsstorlekar som kan klaras med den normala arbetsinsatsen i enfamiljsjordbruk. I undersökningarna hävdas att det med känd teknik vid slutet av 1970-talet var möjligt för en familj att klara något av följande alternativ:
El 30 mjölkkor + 30 ha åker D 100 ha spannmål D 500—1 000 svinplatser + 50 ha åker
Tidigare har anpassningen till den arbetsbesparande tekniska utvecklingen skett genom att man successivt minskat den lejda arbetskraften. En sådan anpassningsmetod ärinte längre möjlig utan vad som återstår för att anpassa jordbruket till en arbetsreducerande teknik är storleksökning och/eller ökat antal deltidsjordbruk. Om man skulle anpassa idag känd teknik fullständigt med enfamiljsföretagens arbetsinsats och full sysselsättning skulle konse- kvenserna bli: D 25 000 mjölkkoföretag med i genomsnitt 25 kor per företag El 20 000 spannmålsföretag med i genomsnitt 100 ha åker D 2 000 svinföretag med i genomsnitt 750 svinplatser
Man skulle alltså få totalt cirka 50 000 företag. En mera trolig utveckling är enligt undersökningen att vi till 1990 får: El 25 000—30 000 mjölkkobesättningar med i huvudsak 10—50 kor per besättning D 65 000—75 000 spannmålsföretag, varav 8 000—10 000 företag över 75 ha, resterande dvs 55 000—65 000 är att betrakta som deltidsföretag D 10 000—15 000 svinbesättningar
2.1.1. Inledning
Kapitel 2 utgör en redovisning av statistik och vissa undersökningar som skall utgöra en del av underlaget för utredningens ståndpunkter. Materialet är inte heltäckande och vissa delar är av äldre datum.
I avsnitt 2.1 redovisas främst vissa undersökningar rörande arronderings- förhållanden samt behovet och ekonomiska effekter av arronderingsförbätt- ring och Storleksrationalisering med speciell betoning på skogsmarksförhål- landen.
När strukturfrågor behandlas förekommer vissa begrepp, som här skall definieras. Med fastighetsstruktur avses en sammanfattande beskrivning av hur marken, tekniska anläggningar, olika ägoslag samt ägogränser är samordnade i fastighetssystem. Begreppet arrondering avser främst de särskilda skiftenas storlek, form och inbördes belägenhet. Åtgärder som avser att förbättra fastighetsstorleken benämns vanligen Storleksrationalise- ring. Med intressearrondering förstås i stort sett åtgärder som syftar till ett särskiljande av olika ägarkategoriers innehav och av vissa större markägares innehav till skilda intressezoner. Med ägostruktur menas beskrivningen av ett lantbruksföretags markinnehav med markanläggningar, ägoslag och brukningsgränser.
Såsom framhålles i bland annat direktiven till utredningen och som vidare kommer att utvecklas i detta kapitel försvårar en dålig ägostruktur ett rationellt skogsbruk och jordbruk. Dålig arrondering kan resultera i så höga brukningskostnader att intresset för aktivt brukande försvagas. Investeringar i bland annat markanläggningar eftersätts. Härigenom försvåras samhällets insatser för att främja sysselsättningen i glesbygder. För skogsbrukets del kan ogynnsamma arronderingsförhållanden och splittrade fastigheter resultera i sämre resultat från både företagsekonomisk och samhällsekonomisk syn- punkt.
2.1.2. Arronderingsförhållanden och behovet av arronde- ringsförbättring i skogsmark
Skogsskiftenas form, storlek och läge har betydelse för lönsamheten i skogsbruket. God arrondering påverkar möjligheterna till ekonomiskt
tillfredsställande åtgärdsområden. Det har gjorts undersökningar som påvisar dessa samband.
Lantmäteristyrelsen redovisade 1967 en undersökning angående behovet av arronderingsförbättring i skogsmark (lantmäteristyrelsens meddelande nr 4:1967). Inventeringen gjordes av överlantmätarna i samråd med berörda länsmyndigheter och representanter för olika skogsägarkategorier. Resulta— tet torde främst vara att uppfatta som uttryck för länsorganens och markägarrepresentanternas erfarenheter och uppfattningar om behovet av arronderingsförbättring. De viktigaste resultaten av 1967 års undersökning skall här redovisas. Det bör understrykas att inventeringen inte avser behovet av storleksrationalisering utan endast arronderingsförbättring.
För riket i dess helhet har, som framgår av figur 1, framkommit det totala behovet av arronderingsförbättring. En jämförelse med en inventering 1957 visar att — sedan hänsyn tagits till den areal, som sedan 1957 berörts av markbyten — undersökningsresultaten korresponderar väl med varandra.
De angivna arealerna, 3,0 milj. ha totalt och 2,1 milj. ha för den högre angelägenhetsgraden, utgör respektive 13 % och 9 % av den totala skogsmarksarealen i landet. Antalet berörda brukningsenheter, 70 000, utgjorde cirka 25 % av antalet brukningsenheter med skog.
En uppdelning har också skett på olika delområden i landet. Arronde- ringsbehovet är nästan helt lokaliserat till västra och norra mellansverige och Norrlands kustland. Inom dessa båda områden ligger sålunda 2,7 milj. ha, eller 90 % av den totala, berörda arealen. Inom områdena norra mellansve- rige och Norrlands kustland utgör den areal som behöver arronderingsför- bättring 31 % respektive 22 % av skogsmarken. I Götaland och östra Svealand samt i Norrlands inland var motsvarande procenttal 4 respektive 1.
Beträffande åtgärdsbehovets fördelning på län framgår av figur 1 att sex län dominerar helt, nämligen Kopparbergs, Västernorrlands, Värmlands, Norrbottens, Gävleborgs och Västerbottens län i nu nämnd ordning. Dessa län representerar 91 % av behovet av förbättring av arronderingsförhållan- dena. Största behovet uppvisar alltså Kopparbergs län med en berörd areal av 0,9 milj ha, vilket utgör 45 % av totala skogsmarksarealen i länet.
Uppdelning av behovet har skett också i fråga om olika huvudtyper av arronderingsförbättrande åtgärder. Av det totala åtgärdsbehovet har 40 % (1,2 milj ha) hänförts till hävande av dålig arrondering genom successiva sammanköp. Av ungefär samma storlek har behovet av ägoarrondering ansetts vara. Behovet av intressearrondering har ansetts vara aktuellt för drygt 0,5 milj ha eller för 18 % av den åtgärdsbehövande arealen. I undersökningen understryks att uppdelningen på åtgärdstyper är grundad på en sannolikt ganska osäker bedömning.
Uppdelning av åtgärdsbehovet har vidare skett på olika ägarkategorier. Sammanfattningsvis konstateras att nära tre fjärdedelar av åtgärdsbehovet är lokaliserat till privatskogsbruket, vilket motsvarar 20 % av privatskogsbru- kets totala areal. Nära en fjärdedel är lokaliserat till industriskogsbruket, medan behovet för övriga ägarkategorier bedömts vara tämligen ringa.
Vid inventeringen har också gjorts en viss beskrivning av arronderings- förhållandena inom de objekt som betecknats som åtgärdsbehövande. I första hand har därvid ägoskiftenas storlek och bredd konstaterats. Totalt för
Teckenforklarmg
fw hogre angelagenhetsgrad
”W lagre angelagenhetsgrad Siffrorna anger lnllj ha och
procent av skogsmarksarealen
HELA SVERIGE 2,98 milj ha 13%
Figur ] Areal i behov av arronderingsförbätt- ring i förhållande till hela skogsmarksarealen
riket var 27 % av den åtgärdsbehövande arealen lokaliserad till skogsskiften med en högsta storlek av 10 ha och 54 % till skiften med en högsta storlek av 20 ha. Motsvarande data beträffande bredderna är 20 % till skiften med en högsta bredd av 50 meter och 58 % till skiften med en högsta bredd av 100 meter. Ganska stora olikheter föreligger dock i dessa hänseenden mellan olika län.
Regeringen uppdrog den 22 december 1977 åt lantmäteriverket att i samråd med lantbruksstyrelsen utreda frågan hur fastighetsregleringi ökad utsträckning skall kunna bidra till att förverkliga uppsatta mål för struktur- omvandlingen inom jord- och skogsbruket. Med anledning härav överläm- nade lantmäteriverket 1978 en promemoria med förslag till åtgärder i nyss angivet syfte. I promemorian konstaterades bland annat följande. Under åren 1955—1973 har genom större fastighetsregleringar eller liknande åtgärder omarrondering av skogsmark genomförts för en sammanlagd areal av 1,8 milj ha. Huvuddelen eller 83 % av den berörda arealen ligger inom Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Bytena berörde cirka 25 000 företag. En stor del avsåg storskogsbrukets markbyten. Under den första tioårsperioden (1955—1965) avslutades större omarronderingsföretag i skogsmark om sammanlagt 1,1 milj ha eller i runt tal 100000 ha/år. En stor del av denna areal gällde storskogsbrukets markbyten. Motsvarande siffra för åren 1966—1973 var 700 000 ha eller cirka 88000 ha/år. Efter år 1973 har ingen motsvarande statistik — vilken avsåg omarronderingsföretag av minst 10 ha skogsmark — insamlats. Någon säker uppfattning av omfattningen föreligger således inte men verksamheten i sin helhet kan bedömas ha varit i avtagande under hela sjuttiotalet.
I promemorian konstateras vidare att förändringar av skilda slag har gjort lantmäteristyrelsens 1967 års utförda inventering angående behovet av arronderingsförbättring i skogsmark delvis inaktuell. Särskilt betonas att betydande arealer skogsmark sedan inventeringen utfördes har berörts av byten i omarronderingssyfte. Även fusioner mellan skogsbolag samt storleksrationalisering (tillskottsförvärv) inom privatskogsbruket har påver- kat arronderingsförhållandena. Metoderna för drivning och skogsvård har under senare år förändrats. Detta har medfört ökade krav på stora och välformade avverknings- och föryngringsytor, vilket i sin tur höjt kraven på god arrondering. Vilken sammantagen inverkan ovannämnda faktorer haft på behovet av arronderingsförbättring är svårt att göra. Lantmäteriverket gör emellertid den bedömningen att behovet av förbättrad arrondering troligen är av samma storleksordning som 1967, dvs cirka 3 milj ha.
Promemorian remissbehandlades hösten 1978. Redovisningen om beho- vet av strukturförbättrande åtgärder får allmänt sett starkt stöd av remissinstanserna. Ingen av remissinstanserna invänder mot bedömningen att 1967 års inventering är relevant när det gäller storleksordningen av behovet av förbättrad arrondering i skogsmarken.
I ett yttrande från skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har utöver de frågor som behandlats i promemorian tagits upp problemet med dåligt upphuggna rågångar. Det hänger delvis samman med passivt ägande som förekommer ofta inom starkt ägosplittrade områden. Vid brist på tydligt utmärkta rågångar fördyras och försvåras avsevärt lantbruksnämndernas värderingar och skogsvårdsstyrelsernas förrättningar. Undersökningar för intrångsersättningar blir tidsödande. Det synes för närvarande föreligga en brist i lagstiftningen i skyldigheten att hålla fastighetsgränserna i skick.
2.1.3. Arronderingens inverkan på det ekonomiska resultatet i skogsbruket
Kungl Skogs— och Lantbruksakademiens skogsarronderingskommitté har 1972 redovisat en av kommittén i samråd med Forskningsstiftelsen Skogs- arbeten utförd undersökning om ekonomisk effekt av arronderingsföränd- ringar i skogsmark. i
De viktigaste och med hänsyn till de slutsatser som kan dras intressantaste delarna av utredningen är de modellstudier som gjorts. Här nedan sammanfattas de viktigaste resultaten och slutsatserna.
Variationerna i drivningskostnaderna vid olika virkesuttag per åtgärdsom- råde är mycket stora vid små åtgärdsområden. Vid exempelvis virkesuttaget 200 m3 sk var drivningskostnaden vid användning av den konventionella sortimentmetoden — dvs fällning och upparbetning med motorsåg och utkörning med skogstraktor — 5 år 10 kr högre per m3 sk än vid uttaget 1 600 m3 sk. Vid ännu mindre uttag per område ökar kostnaderna mycket starkt. Vid virkesuttag större än 600 år 800 m3 sk medför en ytterligare ökning av uttagets storlek endast tämligen begränsade kostnadsreduktioner vid detta avverk- ningssystem. Kostnadsvariationerna är väsentligt större vid de mekaniserade avverkningssystemen än vid det konventionella. De mekaniserade avverk- ningssystemen ställer därför väsentligt större krav på åtgärdsområdenas storlek än den konventionella sortimentsmetoden.
För det konventionella, alltså det mer manuella, avverkningssystemet har de indirekta drivningskostnaderna ungefär dubbelt så stor inverkan på kostnadsvariationerna vid varierande virkesuttag per åtgärdsområde som de direkta drivningskostnaderna. Vid de mekaniserade avverkningssystemen utgör sannolikt de direkta drivningskostnaderna en större andel av kostnads- variationerna än vad fallet är för det konventionella systemet.
Den specifika inverkan på drivningskostnaderna av olika form på åtgärdsenheterna är — bortsett från de mycket smala skiftena (mindre än 50 m) — ganska begränsad. För ”stående skiften” (skiften i lutningsinriktningen eller på plan mark riktade mot bilvägen) medför bredder ned emot 50 m endast begränsade kostnadsökningar. För det motsatta fallet däremot, ”liggande skiften", blir kostnadsökningen av att skiftena är smala större. I praktiken leder emellertid dålig form ofta också till att skiftena reellt sett delas upp i olika åtgärdsenheter. I sådana fall blir, som framgått av det föregående, kostnadsökningen i allmänhet betydande. Vid summering av kostnaderna för samtliga åtgärder under en omloppstid blir inverkan av formen förhållandevis stark, sannolikt beroende på att kostnaderna för gallringarna är relativt känsliga för dålig form.
Också vissa skogsvårdskostnader påverkas starkt av åtgärdsenheternas storlek. Detta gäller särskilt maskinell markberedning och maskinell plantering, medan däremot manuell plantering, hyggesrensning och röjning påverkas endast obetydligt. Åtgärdsenheternas form har en relativt begrän- sad inverkan på skogsvårdskostnaderna.
Beräkningar av kostnaderna för samtliga de åtgärder tillsammantagna som utfördes under omloppstiden, visar på likartade tendenser som visats för varje åtgärd för sig. De kapitaliserade kostnadsskillnaderna för åtgärdsen- heter av olika storlek jämfört med mycket stora åtgärdsenheter (80 ha och
däromkring) är i allmänhet mycket stora. Leder en arronderingsförändring till att tidigare små åtgärdsområden kan göras väsentligt större blir därför nyttan mycket betydande. För små fastigheter med årliga virkesuttag medför emellertid fastighetsstorleken starka begränsningar i möjligheterna att utnyttja fördelarna av arronderingsförbättringarna genom att det genom- snittliga årsuttaget begränsar den möjliga storleken på åtgärdsområdena. För små fastigheter krävs därför stora avverkningsintervall samt åtgärdssam- verkan över fastighetsgränserna om arronderingsförbättringarna skall kunna utnyttjas och kostnaderna hållas på en godtagbar nivå. För medelstora och stora åtgärdsområden (större än cirka 10 ha) är kostnadsminskningen genom en ytterligare utökning betydligt mindre.
För det mindre skogsbruket är enligt undersökningen resurssamverkan nödvändig, särskilt vid de mekaniserade avverkningssystemen. Behovet av åtgärdssamverkan är beroende bland annat av fastighetsstorleken och intervallet mellan avverkningarna. För små fastigheter måste förutsättas att åtgärdsenheten ökas i storlek genom mycket stora åtgärdsintervall eller genom åtgärdssamverkan över ägogränserna eller genom båda dessa åtgärder om kostnaderna skall kunna hållas på en någorlunda godtagbar nivå. Vid små fastigheter möjliggör åtgärdssamverkan normalt en förstoring av den möjliga åtgärdsenheten och därmed en betydande sänkning av kostnaderna. Jämfört med gemensamhetsskog medför dock samverkan vissa kostnader och olägenheter, som vid stor ägosplittring sannolikt överstiger kostnaderna för att bilda gemensamhetsskog. Vid låg självverksamhet bland skogsägarna synes målet för rationaliseringsarbetet inom det mindre skogsbruket böra vara att bilda gemensamhetsskog. Detta gäller särskilt vid dåliga lägen och vid hög ägosplittring. Vid hög självverksamhet och goda förutsättningar också i övrigt för fortsatt skogsbruk i denna form bör verksamheten inriktas på förbättring arronderings- och storleksmässigt av de särskilda brukningsenheterna samt åtgärdssamverkan. Vid mindre bruk- ningsenheter, som tillämpar mycket stora åtgärdsintervall, samt vid stora fastigheter medför dock vid god arrondering den ytterligare ökning av åtgärdsenheterna, som möjliggöres genom samverkan, mera begränsade kostnadsminskningar.
Lantmäteriverket och lantbruksstyrelsen har i samråd med skogsstyrelsen delvis bearbetat skogsarronderingskommitténs undersökningar. (Lantmäte- riverkets meddelande 197712). De ekonomiska beräkningarna har justerats till 1976 års nivå med hänsyn till den kostnadsutveckling som förekommit sedan skogsarronderingskommitténs arbete utfördes. Av figur 2 framgår att drivningskostnaderna per m3 sk stiger kraftigt då avverkningstraktens storlek minskar. Diagrammet gäller för konventionell sortimentsmetod. De kostna- der som redovisas gäller då avtalsenliga löner tillämpas men principiellt gäller diagrammet också för den självverksamme som vill ha full ersättning för sin egen arbetsinsats.
Kr per m3sk
.. ... Arronderingsoberoende kostnader .-
..l-llllllll-llll . .. III-.!II-II-IIGII- fååiifåliååli'fi'åfä. 1/4 1/ 2 8 32 ha rierande storlek på åt- gärdsområden. Konven- Storlek per åtgärdsområde tionell sortimentsmetod
För mekaniserade avverkningssystem ökar drivningskostnaderna vid små och medel- stora åtgärdsområden ännu snabbare vilket framgår av följande uppställning
Kostnadsökning/m3 sk då åtgärdsområdet minskar från 32 ha till
16 ha 4 ha 1 ha Konventionell sortimentsmetod 1 kr 6 kr 26 kr Mekaniserad sortimentsmetod 1 kr 11 kr 44 kr Mekaniserad stammetod 2 kr 14 kr 53 kr
Som jämförelse kan i detta sammanhang nämnas att lantbruksnämnderna i Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län värderade de skogsfas- tigheter de kom i kontakt med budgetåret 1977/78 i sin verksamhet till 38 kr/m3 sk som ett genomsnittligt avkastningsvärde. Avkastningsvärdet kan därvid ses som ett uttryck för det ekonomiska nettoresultatet av skogsbrukets samtliga normala produktionsåtgärder på lång sikt.
Skogsvårdskostnaderna stiger också snabbt med minskad skiftesbredd. Kostnaden för maskinell markberedning är t ex särskilt känslig för en minskning av avverkningstraktens areal. Av figur 3 framgår skogsvårdskost- nader i kr/ha vid varierande storlek på åtgärdsområden med uppdelning på olika delposter.
Manuell plantering Manuell markbered—
Figur & Skogsvårdskost-
nader i kr/ha vid varie- .. . _. . _. . , . rensning rande storlek på åtgärds- 1 /4 1 /2 1 2 4 8 16
områden med uppdelning på olika delposter Storlek på ätg'ardsomräde, ha
I 1973 års skogsutrednings betänkande Skog för framtid (SOU 1978:6), anförs bland annat att bristfällig arrondering regelmässigt leder till att åtgärdsenheter och möjliga åtgärdsområden blir små. Det kan dock vara svårt att skilja effekterna av dålig arrondering och av för små skogsinnehav, eftersom dessa förhållanden vanligen råder samtidigt. Kostnaderna per awerkad kubikmeter eller behandlad arealenhet stiger starkt med sjunkande areal på åtgärdsområdet, i varje fall i de storleksintervall som är vanliga inom privatskogsbruket. Skogsutredningen konstaterar sammanfattningsvis att de driftsekonomiska och företagsekonomiska effekterna av en ogynnsam storleksstruktur och olämplig arrondering är rätt väl kända.
Slutligen skall här framhållas att den dåliga fastighetsstrukturen också resulterar i negativa samhällsekonomiska effekter. Härtill bidrar det stora antalet existerande registerfastigheter. Antalet re gisterfasti gheter överstiger nämligen väsentligt antalet taxeringsenheter och brukningsenheter. Under hand har utredningen erfarit att i de län där fastighetsregistrering sker med ADB finns omkring dubbelt så många registerfastigheter utgörande jord- bruksfastigheter som taxeringsenheter med beskattningsnaturen jordbruks- fastighet. Därav skulle kunna antas att det finns mellan 700 000 och 800 000 jordbruks-registerfastigheter i landet. Myndigheter och andra som kommer i kontakt med fastigheter åsamkas till följd av denna mängd extra kostnader i sitt arbete. Det kan gälla kartläggning, bebyggelseplanering, planering för vägar och kraftledningar, tillsynsverksamhet enligt tex skogsvårdslagen, skogsbruksplanläggning eller annat. Även administrativt arbete som tex fastighetstaxering, registerhållning och inskrivningsmyndighetens arbete
fördyras. Såsom bland annat lantmäteriverket och lantbruksstyrelsen konstaterar i lantmäteriverkets meddelande 1977z2, utgivet i samråd med skogsstyrelsen, står det helt klart att den dåliga fastighetsstrukturen kostar samhället som helhet mycket stora belopp.
2.1.4. Arronderingens inverkan på det ekonomiska resultatet i jordbruket
Sådana faktorer som fältens storlek och utformning samt dess läge i förhållande till varandra och till brukningscentrum påverkar ett lantbruks- företags ekonomiska resultat. Ett åkerområde med små oregelbundna skiften, dvs ett illa arronderat område, kostar mer att bruka än motsvarande areal, som består av stora, rätvinkliga och fyrkantiga fält. Detta beror bland annat på att i det förra fallet mer arbets— och maskintid per arealenhet åtgår för jordbearbetning, sådd och skörd. Mertiden utgår av ökade förberedelser, transporter och avslutningsarbeten. Tiden för vändningar och dubbelkör- ningar ökar också.
Vid sidan av ökade brukningskostnader drabbas också det illa arrenderade området också av viss skördenedsättning. I hörn och i anslutning till diken och oregelbundna fältkanter kan det vara svårt att åstadkomma en effektiv jordbearbetning. På sådana ställen uppstår därför lätt härdar av ogräs och skadeinsekter. Det är också svårt att i anslutning till oregelbundna fältkanter åstadkomma en jämn spridning av gödsel- och bekämpningsmedel. Dräne- ringsfrågorna är också svårare att lösa i områden med dåliga arronderings- förhållanden än i områden med bättre sådana förhållanden.
Som ett kvantitativt uttryck för de kostnader och förluster som varierar med arronderingen används begreppet arronderingstal. Under 1950-talet gjordes omfattande undersökningar för att få underlag till framräkningen av sådana tal. År 1963 publicerade arronderingsutredningen resultatet från den senaste större undersökningen på det området i rapporten Effekter av varierande fältstorlek.
De arronderingstal som togs fram i början av 1960-talet bygger på den tidens teknik och relationer mellan kostnader och intäkter. Dessa tal kan nu inte användas utan omfattande justeringar. Ett försök i den riktningen gjordes dock 1979 av lantbruksnämnden i Kopparbergs län avseende ett omarronderingsföretag i Naglarby i Gustafs socken.
Inom Naglarby omarronderingsföretag är de flesta sakägarna yrkesverk- samma jordbrukare. För dessa beräkningar har utvalts en yngre jordbrukare med i huvudsak spannmålsproduktion. Fastigheten tillhör de större i området med cirka 30 ha åker. Fastigheten var tidigare mycket splittrad med 17 åkerskiften, som genom arronderingen kunnat nedbringas till 3 åkerskif- ten. Viktiga förutsättningar för en invändningsfri beräkning är att markäga- ren varken före eller efter omarronderingen brukar några sidoarrenden samt att markägaren går ur omarronderingen med oförändrad areal.
Båtnadsberäkningen tillgick så att arronderingstalen före och efter omarronderingen jämfördes. Före omarronderingen skall således summeras arronderingstalen för 17 åkerskiften. Efter omarronderingen skall summeras arronderingstalen för 3 åkerskiften. Arronderingstalen uttrycks i kr/ha. För aktuell markägare blev arronderingsvinsten i 1980 års kostnadsläge 4081
kronor. Kapitaliseras detta värde efter räntefoten 5 procent blir nuvärdet av alla framtida årliga arronderingsvinster på företagen cirka 80 000 kronor. Även om beräkningen kan diskuteras i detaljerna torde den ge en uppfattning om storleksordningen på arronderingsvinsten.
Förutom den framräknade arronderingsvinsten erhålles vid en omarron- dering viss skördehöjande effekt. Överväganden om arronderingsåtgärder kan bedömas utifrån ett mycket långsiktigt perspektiv. Sett i ett sådant tycks även relativt små förbättringar vara lönsamma.
En översiktlig granskning av den ekonomiska kartan ger vid handen att ett omarronderingsbehov av åkermarken finns i åtskilliga delar av landet.
2.2. Ägarstrukturen
I detta avsnitt är avsikten att beskriva åkermarks— och skogsmarksarealer fördelade på olika ägarkategorier. I sammanställningar från de allmänna fastighetstaxeringarna finns sådan redovisning. Ägarkategorierna fysisk person och dödsbo anges. De samägda enheterna redovisas dock inom båda kategorierna. Om dödsbo ingår i en samägandekrets kan taxeringsenheten ha redovisats i någon av de båda kategorierna. Sammanställningar av uppgifter från de allmänna fastighetstaxeringarna kan därför inte visa samägd areal och därför inte heller ge en bild av relationen dödsboägd och av fysiska personer ägd mark. Den mark som innehas av andra än fysiska personer och dödsbon kan fördelas inom olika kategorier.
Skogsmarken kan med hänsyn till äganderätten indelas i två huvudgrup- per, allmänna skogar och enskilda skogar. Allmänna skogar är statens skogar, ecklesiastika skogar och övriga allmänna skogar. Enskilda skogar består av aktiebolagsskogar och övriga enskilda skogar, de senare benäms vanligen privatskogar.
Arealen åkermark 1975 och 1981
Ägarkategori 1975,ha % 1981,ha % Fysisk person + dödsbo 2 611 109 88,1 2 590 999 88,7 Staten 79 900 2,7 80 434 2,8 Svenska aktiebolag 73 253 2,5 59 478 2,0 Ovriga (kyrka, kommuner m. m.) 199 926 6,7 188 595 6,5 Totalareal 2 964 251 2 919 506
Arealen skogsmark 1975 och 1981
Ägarkategori 1975,ha % 1981,ha %
Fysisk person + dödsbo 10 672 334 47,6 10 644 736 47,0 Staten 4 252 421 19,0 4 612 239 20,4 Svenska aktiebolag 5 886 885 26,2 5 708 563 25,2 Övriga, (kyrka, kommuner, allmän- 1 615 100 7,2 1 677 004 7,4 ningar m. rn.)
Totalareal 22 426 740 22 642 542
I 1976 års lantbruksräkning anges skogsmarksarealens ägargrupper. De i sammanställningarna av de allmänna fastighetstaxeringarnas redovisade uppgifterna bekräftas. De smärre skillnaderna kan bero på de olika metoderna vid uppgiftslämnandet. I lantbruksräkningen har också gjorts en uppdelning mellan kategorierna enskild person, enkelt bolag och dödsbo. Den sammanlagda skogsmarksarealen inom dessa kategorier var 10,6 milj ha. Samägd inklusive dödsboägd skogsmark inom dessa kategorier var 3,1 milj ha. .
Det har gjorts undersökningar kring just hur stora arealer skogsmark som ägs av dödsbon. Skogsstyrelsen gjorde en särskild undersökning vintern 1960—61. Undersökningen visade att 9 % av den privatägda skogsmarken var dödsboägd. Det motsvarade omkring 1 miljon ha skogsmark. Vid den allmänna fastighetstaxeringen år 1970 redovisades drygt 1 milj ha skogsmark som dödsboägd, vid 1976 års lantbruksräkning 910 000 ha och vid fastighets- taxeringen år 1981 840 000 ha. Om dessa uppgifter visar faktiska förändring- ar är oklart. För uppgiftslämnare kan begreppen samägd och dödsboägd vara flytande. I vissa fall förekommer kombinationer som möjligen kan ha blivit redovisade inkonsekvent.
Av dessa sammanställningar kan konstateras att nästan 90 % av åkermar- ken och omkring hälften av skogsmarken ägs av fysiska personer (inklusive ”familjer”).
Förändringarna av ägandet av åkermark mellan 1975 och 1981 har varit små. Någon ökning har skett i kategorin fysisk person + dödsbo och någon minskning i kategorin svenska aktiebolag.
Skogsmarksägandet har förändrats mer. Statens innehav har ökat märk- bart. Den största minskningen har skett i kategorin svenska aktiebolag och därnäst i kategorin fysisk person + dödsbo.
Olägenheter med dödsbons innehav och samägande av fast egendom har påtalats. Olägenheterna kan tillhöra tre kategorier. Först finns nackdelar internt med problem som rör delägarnas förvaltning av egendomen. För det andra, som en följd av de interna förvaltningsproblemen, är det från samhällets sida en nackdel att jord och skog ofta inte utnyttjas och sköts på
ett från jord- och skogspolitisk synvinkel acceptabelt sätt. Olägenheterna kan också vara regionalekonomiska. För det tredje har myndigheter såsom lantbruksnämnder, skogsvårdsstyrelser, inskrivningsmyndigheter, taxe- ringsmyndigheter, fastighetsbildningsmyndigheter m fl ett väsentligt merar- bete genom att kontakterna med företrädare för flerägda fastigheter försvåras och genom att arbetet med förande av olika offentliga register ökar. Överhuvudtaget är även de externa kontakterna med den flerägda fastighe- tens ägare svårare.
Dödsboutredningen har beskrivit olika myndigheters m fl bedömning av problemen med att dödsbon äger fastigheter. Särskilt har en framställning till Kungl Majt dagtecknad den 27 september 1962 från lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen behandlats. Från denna framställning hämtas:
Gemensamt ägande i dödsboets form skapar, i synnerhet när det gäller den fasta egendomen, särskilda problem icke blott för ägarna i deras inbördes förhållande utan också för andra fastighetsägare i trakten liksom för de myndigheter som har till uppgift att främja en förbättring av den fasta egendomens indelning och skötsel. Flera av de spörsmål som därmed äger samband har sedan länge varit föremål för de lagstiftande och förvaltande myndigheternas uppmärksamhet. Problemkomplexet har, särskilt under tiden efter det sista världskriget, blivit alltmera påtagligt. De svårigheter och problem, varom här talas, föreligger emellertid icke blott dä ägaren är dödsbo i teknisk-juridisk mening utan också vid den form av samlevnad mellan förutvarande dödsbodelägare, som innebär att ägarna efter boets delning (genom bodelning eller arvskifte eller bådadera) behåller ideella andelar i den dödes egendom. Det är på dessa båda former av gemensamt ägande av fast egendom för jordbruk och skogsbruk, som denna framställning tar sikte. — Olägenheterna av dödsboägandet är mycket kännbara och ökar väsentligt i takt med intensifieringen av rationaliseringsverksamheten. Styrelserna har därför ansett sig böra påtala den utveckling som på detta område för närvarande äger rum och framhålla önskvärdheten att företeelsen i tid göres till föremål för närmare undersökning och därav föranledda överväganden av juridisk och ekonomisk natur. Härmed sammanhängande frågeställningar kan komma att beröra dödsboets rättsställning överhuvudtaget. En utredning härav synes ofrånkomligen bli tämligen ingående. Sett från styrelsernas synpunkt är det emellertid angeläget med en reform, som utan större tidsutdräkt kan underlätta handläggningen av vissa förrättningar och ärenden. Styrelserna föreslår därför att för detta ändamål vidtages omedelbara åtgärder.
En fullständig statistik, som visar hur många jord- och skogsägande dödsbon som f n finnes och hur snabbt deras antal växlar finnes fn icke. För de problem som här behandlas är dock exakta siffror icke av avgörande betydelse. Den omständigheten att det överallt i landet finnes en mängd dödsbon, som icke endast tillfälligt äger jord och skog, är i och för sig tillräcklig för att frågan skall tagas upp till närmare granskning. Bland dem som i sitt dagliga arbete har att göra med fastigheter och fastighetsägare är det en allmänt förekommande uppfattning, att dödsbo som fastighetsägare blir en allt vanligare företeelse, ett förhållande som knappast torde äga något samband med de förhållandevis ringa variationerna i dödsfallsfrekvensen utan så gott som helt torde förklaras därav att dödsbon nu mer än förr behålles oskiftade under lång tid.
Väsentliga svårigheter har — genom det ökade dödsboägandet uppkommit i den verksamhet som har till syfte att främja jordbrukets och skogsbrukets rationalise- ring.
Det har vid den yttre rationaliseringen visat sig att fastigheter ägda av dödsbo (eller f d dödsbodelägare med samäganderätt) i stor utsträckning icke kommit att påverkas
av rationaliseringssträvanden på sätt varit önskvärt; icke sällan utgör dödsbonas fastigheter dessutom en flaskhals som hindrar eller försenar önskvärda åtgärder. Detta har ofta sin grund i själva förvaltningsformen, sådan denna enligt nuvarande lagstiftning är anordnad. Det är alltså icke alltid fråga om en rent negativ inställning utan mera om passivitet, bristande kännedom om pågående rationaliseringssträvan- den, oenighet bland delägarna eller helt enkelt svårighet att få kontakt med dem. — Här påtalade företeelser äger en särskild betydelse i fråga om skogsbruket. Ägosplittringen i fråga om den skogsmark som ägs av enskilda dödsbon är i dag på sina håll mycket långt gången och utgör där ett starkt hinder för ett rationellt skogsbruk. F n pågår en omfattande verksamhet för åstadkommande av en ändamålsenligare fastighetsindel— ning, vilken verksamhet även kan väntas öka. De olägenheter som här redovisats äger giltighet oavsett om rationaliseringsverksamheten bedrives med det allmännas stöd eller helt i enskild regi. — Genom att icke någon för varje dödsbo genomförd registrering äger rum beträffande ändringar i boets sammansättning eller delägarnas vistelseort skapar förekomsten av dödsbon problem som icke har motsvarighet i fråga om andra ägarekategorier. Det mest framträdande draget hos dödsboet som fastighetsägare är svårigheten att utröna vilka delägarna är, särskilt om längre tid förflutit från dödsfallet. Behovet av kunskap härom är icke enbart en ordningsange- lägenhet utan förestavas av att enighet bland delägarna kräves för beslutsförhet, vilket i sin tur är en förutsättning för att dödsboet skall kunna uppträda som avtalsslutande part. Eftersom numera såväl verksamhet för yttre rationalisering inom jord- och skogsbruk som den praktiska tillämpningen av skötsellagar sådana som skogsvårds- lagen och uppsiktslagen i stor utsträckning bygger på överenskommelser mellan berörda parter, inses lätt huru hög grad den ifrågavarande verksamheten tynges vid ymnig förekomst av permanenta dödsbon. — Det förhållandet att många dödsbon mer eller mindre permanentas för med sig att den normala fastighetsomsättningen i betydande grad minskar. Både för den som vill etablera sig som ny företagare inom jord- eller skogsbruk och för den som genom köp vill utvidga sina ägor kan svårigheter uppstå att finna lämpliga objekt.
Styrelsernas samlade erfarenhet ger vid handen att det inom ägarekategorin dödsbon (inberäknat samägande förutvarande dödsbodelägare) är vanligare än inom andra att fastigheterna är mindre väl skötta. Detta gäller om både jord, skog och hus.
Styrelserna anförde i sammanfattningen bland annat:
Dödsboägandet medför att dödsbofastigheterna till men för strukturrationaliseringen i ökad utsträckning undandrages den normala fastighetsmarknaden. Ett aktivt rationa- liseringsintresse påträffas inom denna ägarkategori mindre ofta än hos andra. Om icke något ingripande sker, är det sannolikt att de riktlinjer, som statsmakterna uppdragit för jordens och skogens användning och skötsel, i fråga om fastighetsägarekategorin dödsbo icke i erforderlig utsträckning kommer att kunna upprätthållas och att rationaliseringsverksamheten inom jordbruket och skogsbruket sålunda försvåras.
Med hänvisning även till jordlagutredningen i dess betänkande med förslag till ny jordförvärvslag (SOU 1961:49) föreslog styrelserna en ny lag om fastighetsombud.
I betänkandet Skog för framtid (SOU 1978:6) anförde 1973 års skogsut- redning (s. 161):
Sedan länge har det konstaterats att det för fastigheter tillhörande dödsbon eller samägande i andra former har uppstått stora svårigheter när det har gällt att
upprätthålla de riktlinjer som statsmakterna har dragit upp för jordens och skogens användning och skötsel. Inte minst gäller detta skogsvårdslagens tillämpning.
Lantmäteriverket har, som framgår även i avsnitt 2.1 i samråd med lantbruksstyrelsen upprättat en promemoria daterad den 23 augusti 1978 Aktivare fastighetsbildning för strukturomvandlingen inom jord- och skogsbruket. Därur hämtas:
En särskild form av splittring i ägandet är den äganderättsliga uppdelning på många ägarhänder som i viss - och på senare tid ökande — utsträckning uppkommit genom att fastigheter vid arvfall ligger kvar i dödsboets ägo eller skiftas mellan delägarna på så sätt att dessa får en andel i fastigheten. — Sådana splittrade äganderättsförhållanden bidrar givetvis till att försvåra ett rationellt jord- och skogsbruk.
Äganderättsligt splittrande verkan får också det ibland tillämpade förfarandet vid skifte av dödsbo vars brukningsenhet består av flera registerfastigheter mellan delägarna. Sådan uppdelning förekommer främst beträffande brukningsenheter som omfattar skogsmark.
I virkesförsörjningsutredningens betänkande Skogsindustrins virkesförsörj- ning (SOU 1981:81) har med stöd av en enkätundersökning konstaterats att awerkningsintensiteten är högre om det bara är en ägare till fastigheten än om fastigheten ägs av flera personer. Från enkätundersökningen har man också noterat att yngre skogsägare är mer aktiva än äldre skogsägare i avverkningshänseende. Möjliga orsaker kan, enligt virkesförsörjningsutred- ningen, vara de äldres mindre ork för självverksamhet, mindre behov av skogsinkomst, överhållning av skog inför generationsskifte m m
I projektet ”Driftsformer för små skogsbruksenheter" vid institutionen för skogsteknik, skogshögskolan, Garpenberg, har publicerats en stencil (145/ 1981) Orsakerna till den varierande skogsvårdsintensiteten inom privat- skogsbruket (Författare Ewa Lidén, Gotthard Sennblad och Tommy Sundin.) Skogsstyrelsens återväxttaxerin g 1975 undersöktes särskilt och man sökte samband mellan ägar- och fastighetsvariabler och insatsen av återväxtåtgärder och dess resultat. Återväxten mättes genom taxering av antalet plantor per ytenhet. Därtill gjordes en intervjuundersökning. Resultaten från en studie visade att ingen enskild faktor kan förklara variationen i återväxtresultatet. Statistisk analys av materialet från privat- skogsbruket indikerar dock att det föreligger samband mellan ensamägande av fastigheten och hög självverksamhetsgrad. Dessutom visade sig små fastigheter ha bättre återväxtresultat än stora fastigheter. Vissa andra, svaga tendenser kunde urskiljas: El ägare över 60 år har sämre resultat än övriga El ägare med familj har bättre resultat än övriga Cl kombinerade jord/skogsbrukare har bättre resultat än övriga D de som köpt fastigheten har bättre resultat än de som fått den genom gåva
eller arv.
Några iakttagelser ansågs kunna göras på grundval av studieresultaten. Exempel: Flerägda skogsbruk har sämre återväxtresultat än ensamägda. Själwerksamhetsgraden kan eventuellt vara ett mått på intensiteten i
skogsvården — men även här finns undantag. Det finns skogsägare som inte är sj älvverksamma, som med hjälp av serviceåtgärder från entreprenörer har en exemplariskt skött skog. — Det är stor skillnad i skogsvårdsintensitet i olika kombinerade företag. Detta hänger till stor del samman med tillgången på tid för skogsbruk.
Dödsboutredningen har i sitt betänkande (SOU 1981:91) i avsnittet Nuvarande olägenheter med innehav av fast egendom av dödsbon och under samäganderätt särskilt beskrivit olägenheterna som uppträder när ett offentligträttsligt intresse finns med i bilden.
När det gäller en fastighet ägd av ett dödsbo uppträder problem omedelbart. Om myndigheten vill få tag i namn och adress till ägaren till viss fastighet kan det vara svårt att få veta direkt att en viss fastighet ägs av ett dödsbo. Lagfartsförhållandena antecknas i fastighetsböcker hos IM (inskrivningsmyndighet). Allmänt föreligger en skyldighet att söka lagfart inom tre månader från förvärvet. Denna plikt finns inte för dödsbon. De kan söka lagfart, men ärinte skyldiga att göra det. Skiftas dödsboet och fastigheten delas mellan dödsbodelägarna blir dock delägarna skyldiga att lagfara fånget. De innehar efter skiftet egendomen under samäganderätt och samtligas namn antecknas i lagfartsspalten. En annan uppgiftskälla som myndigheterna anlitar är de lokala skattemyndigheternas fastighetslängder. Där förs årligen uppgiven ägares namn in men också dennes senaste adress. Det är vanligare att dödsbona antecknas som ägare i fastighetslängderna än i lagfartsspalterna. Även om fastighetslängden inte kan sägas ha samma vitsord när det gäller att få reda på fastighetsägaren, kan man förstå att myndigheterna kanske i första hand anlitar fastighetslängderna, dels på grund av att längderna är mer spridda och således lättillgängliga, dels eftersom myndigheterna då också får fram adressuppgifter på ett smidigt sätt. Om nu myndigheten fått reda på att viss fastighet innehas av ett dödsbo gäller det att ta reda på vilka dödsbodelägarna är och var de bor. Bouppteckningen efter den avlidne skall finnas registrerad hos tingsrätten i den ort där den döde hade sitt hemvist. Detta behöver inte vara där fastigheten är belägen. I bouppteckningen finns uppgift om alla dödsbodelägarna och deras adresser vid tiden för bouppteckningen.
Nästa led i myndighetens kontaktsökande är att sända skrivelser till samtliga delägare. Skrivelsen kan vara av det slaget att varje delägare bör sända ett erkännande tillbaka till myndigheten att de erhållit del av skrivelsen. Om delägare inte bryr sig om detta måste myndigheten skaffa sig delgivningsbevis på annat sätt, i sista hand med hjälp av stämningsman. Endast om myndigheten vet att någon av delägarna sitter i boet kan delgivningen äga rum på ett enklare sätt.
Genom att myndigheten lyckats delge samtliga delägare den skrivelse som sänts ut har ofta ett viktigt mål nåtts, men vägen dit kan ha varit lång och tidsödande.
Om myndigheten önskar närmare kontakt med delägarna, t ex för att förhandla med dem i syfte att få till stånd en överenskommelse, eller avtal rörande fastigheten kan, utöver delgivningen, många besvär alltjämt uppstå. Samtliga delägare måste vara eniga om hur dödsboet skall förvaltas för att en giltig överenskommelse skall kunna nås.
Den nu gjorda beskrivningen avser närmast det arbetssätt som lantbruksnämnd eller skogsvårdsstyrelse kan tänkas tillämpa. När det gäller förrättningssituationer måste samtliga delägare, om de inte har ställt ombud för sig vara tillstädes hela tiden för att dödsboet skall kunna avge några meningsyttringar eller viljeförklaringar eller delta i förhandlingar och ingå överenskommelser.
Även på förrättningssidan kan problemen dyka upp redan när det gäller att söka ta reda på namn och adresser samt ifråga om delgivningarna. I många fall då fast
egendom innehas av dödsbo eller med samäganderätt medför det komplikationer för förvaltningen, exempelvis genom att det blir svårt att fatta snabba beslut och att åstadkomma representation vid förrättningar. Orsaken härtill är oftast att söka i det faktum att fastighetsinnehavet är tillkommet på ett passivt sätt genom att den fasta egendomen övergått genom successionsrättsliga regler till ett antal delägare. Dessa har ofta inte annat gemensamt än just detta fastighetsinnehav. I de delar av landet, vissa områden i Kopparbergs län och andra län, där dödsboägandet är utbrett, har från lantmäterihåll påståtts, att ambitionsnivån på rationaliseringsverksamheten sänks genom att dödsbona är så tröga och svåra att ha att göra med. Det har från vissa håll påståtts att verksamheten i det närmaste avstannat om det varit många dödsboägda fastigheter inblandade.
De här angivna förhållandena medför givetvis också åtskilliga problem då det gäller genomförandet av olika förvaltningsåtgärder på fastigheterna. Av allmänt intresse är härvidlag de situationer då samhället önskar påverka inriktningen av verksamheten på en fastighet exempelvis enligt skötsellagen eller skogsvårdslagen.
Dödsboutredningen föreslog en obligatorisk ställföreträdare för fastighets- ägare i vissa fall. Efter en remissbehandling har frågan återlämnats till dödsboutredningen för fortsatt utredning.
2.2.1. Förekomsten av ensamägda, tvåägda och flerägda jordbruksfastigheter
Här redovisas olika utdrag och sammanställningar kring ägarstrukturen. Utöver dessa undersökningar skall hänvisas till den vid institutionen för fastighetsekonomi vid tekniska högskolan i Stockholm utförda undersök- ningen Ägande och omsättning av lantbruksfastigheter (meddelande 5:14) som redovisas i avsnitt 5.4 i detta betänkande.
Samägandet av jordbruksfastigheter har undersökts av kommittén om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m. m. (dödsboutredningen, betänkan- de SOU 1981:91). Kommittén har låtit statistiska centralbyrån göra en statistisk bearbetning och grundmaterial har varit innehållet i 1979 års fastighetslängder. Vid redovisningen av bearbetningen användes ordet "jordbruksfastighet” på det sätt som sker i fastighetstaxeringssammanhang. Det som anges är taxeringsenheter som i fråga om jordbruksfastigheter kan bestå av en, flera eller delar av fastigheter i jordabalkens mening. Några av de redovisade tabellerna medtas i detta betänkande som bilaga 1 . Taxerings- enhet med beskattningsnaturen annan fastighet kommer inte att beröras.
En bearbetning av tabellerna 111 och 511 ger följande sammanställning.
Jordbruksfastigheter. Åkerareal. Alla ägarkategorier
Arealklasser, Ha
0 1—25 26—100 >100 Samtliga
Ensamägda, antal 59 774 173 457 17 264 1 271 251 766 procent 75,7 79,8 71,6 66,4 78,1 Tväägda, antal 10 142 31 284 4 939 261 46 625 procent 12,8 14,4 20,5 13,6 14,5 Flerägda, antal 9 066 12 611 1 912 382 23 972 procent 11,5 5,8 7,9 20,0 7,4
Summa, antal 78 982 217 352 24 115 1 914 322 363
I arealklassen 0 ingår de rena skogsfastigheterna. I arealklassen 1—25 ingår de små taxeringsenheterna med eller utan skog. Här finns i stort sett all åkermark för storleksrationalisering. Marken ingår i såväl icke utvecklingsbara som i utvecklingsbara och utvecklade företag.
I arealklassen 26—100 finns mestparten av de vad avser marktillgången utvecklade familjeföretagen. Vissa företag är utvecklingsbara, men det är då ofta andra produktionsfaktorer än mark som brister.
I arealklassen >100 finns de större utvecklade företagen, familjeföretag och andra.
I förhållande till samtliga taxeringsenheter inom de tre ägarkategorierna konstateras
att rena skogstaxeringsenheter är något mer flerägda, att för de små taxeringsenheterna med åker finns någon övervikt för ensamägare,
att marken i utvecklade och utvecklingsbara familjeföretag märkbart ofta är tvåägd,
att marken i större företag märkbart ofta är flerägd. Av redovisningarna som gäller länen framgår att skillnaderna är stora. Två- och flerägandet kan dock förekomma i ungefär lika stor omfattnin g i län av olika karaktär. Mer än en fjärdedel av samtliga taxeringsenheter i länet ägs av två eller flera i Värmlands, Kalmar, Jämtlands, Östergötlands och Kopparbergs län. Minst flerägande förekommer i vissa jordbrukslän såsom i Kristianstads, Uppsala och Örebro län. Det kan anmärkas att bland dessa län med relativt sett litet två- och flerägande finns också Västernorrlands län. Nämnda län har mellan 15 och 17,5 % flerägda taxeringsenheter. Andelen två- och flerägda i hela landet är 22 %.
Skillnaderna länsvis av andelen dödsboägda taxeringsenheter är betydligt större. I Kopparbergs län är över en femtedel av alla taxeringsenheter ägda av dödsbo, i Malmöhus län endast 3 %. Mest dödsboägda taxeringsenheter finns i skogslänen Kopparbergs, Jämtlands, Värmlands, Norrbottens och Västernorrlands, minst i jordbrukslän med slättbygd såsom skånelänen, Uppsala och Östergötland. .
Det minst komplicerade ägarförhållandet är det då taxeringsenheterna är ensamägda och då även de dödsboägda är frånräknade. Av hela landets
bestånd är 71 % inom denna kategori. I Kristianstads län tillhör 80 % av taxeringsenheterna denna kategori, i Kopparbergs län 61 %.
Det mest komplicerade ägarförhållandet är det då taxeringsenheter ägs av två eller flera däribland ett eller flera dödsbon. I landet finns 8 026 sådana enheter som utgör 2,5 % av samtliga taxeringsenheter med beskattningsna- turen jordbruksfastighet. Förekomsten av dessa taxeringsenheter mellan länen är ojämn. Exempelvis har Kristianstads län 92 sådana enheter som utgör 0,6 % av beståndet medan Kopparbergs län har 2 045 vilket är 6,5 % av beståndet.
Hur komplicerat ägandet av jord- och skogsbruksmark är i olika län kan således beskrivas på olika sätt.
Generellt kan inte uttalas att två- och flerägandet är vanligare i län av viss karaktär, såsom exempelvis skogslän eller slättlän.
Dödsboägandet är vanligast i skogslänen och skillnaderna länsvis är större för dödsboägandet än för samägandet.
Skillnaderna mellan länen är störst vid jämförelse mellan beståndet mest komplicerat ägandet, dvs när dödsbo är delägare i samägda taxeringsenhe- ter.
Den negativa utvecklingen av samägandet, dvs ökningen av samägandet, har påtalats, bland annat av lantmäteriverket och lantbruksstyrelsen i promemoria daterad den 23 augusti 1978 (mer om denna promemoria i avsnitt 2.2.5). Dessa myndigheter har i sin verksamhet erfarit denna negativa utveckling.
Genom undersökningen vid tekniska högskolan i Stockholm, som redovisas i avsnitt 5.4, har samägandet 1976 och 1981 jämförts. Antalet fysiska personer som ägde taxeringsenhet med beskattningsnatur jordbruks- fastighet eller andel därav var 1976 350 000 och 1981 389 000. Antalet sådana taxeringsenheter har ökat från 263 000 till 275 000. Flerägda (fler än två delägare) har ökat från 16 800 till 21 000.
Jordbruksfastigheter (taxeringsenheter) fördelade på ensamägda utom dödsboägda samt samägda och dödsboägda.
Exempel från vissa län (uppgifterna hämtade från bil 1 tabell 8 i dödsboutredningens material)
Län Ensamägda % Samägda % Summa
utom döds- samt döds-
boägda boägda Stockholms 4 057 73,7 1 449 26,3 5 506 Södermanlands 3 981 74,0 1 398 26,0 5 379 Jönköpings 10 173 69,9 4 382 30,1 14 555 Kristianstads 12 664 80,5 3 068 19,5 15 732 Älvsborgs 15 261 70,7 6 335 29,3 21 596 Värmlands 13 799 63,2 8 036 36,8 21 835 Kopparbergs 18 994 60,6 12 376 39,5 31 370 Västernorrlands 11 716 73,5 4 233 26,5 15 949 Jämtlands 10 291 64,9 5 556 35,1 15 847 Norrbottens 11 214 69,5 4 926 30,5 16 140
Hela landet 228 237 70,8 94 126 29,2 322 363
Jordbruksfastigheter som ägs av två eller flera däribland ett eller flera dödsbon.
Exempel från vissa län
Stockholms 90 1,63 % Värmlands 981 4,49 % Södermanlands 60 1,12 % Kopparbergs 2 045 6,52 % Jönköpings 239 1,64 % Västernorrlands 361 2,26 % Kristianstads 92 0,58 % Jämtlands 766 4,83 % Älvsborgs 462 2,14 % Norrbottens 587 3,64 % Hela landet 8 026 2,49 %
2.2.3. Ägarnas ålder
I den löpande statistikredovisningen finns inte några sammanställningar av åldersfördelningen för ägare av jordbruksfastigheter. I lantbruksräkningen tas fram företagarnas ålder, se avsnitt 2.3.3. När det gäller skogsmark ägd av enskild kan företagarna i stort sett sägas vara desamma som ägarna. För åkermark går det på grund av arrendena inte att dra några slutsatser om ägarnas ålder från lantbruksräkningens redovisningar.
Ägarnas ålder finns också redovisad i undersökningen i avsnitt 5.4. I en sambearbetning mellan 1976 års lantbruksräkning och 1975 års folk- och bostadsräkning togs det fram en åldersfördelning för skogsägare med enbart skog.
Antalet skogsägare på företag med enbart skog fördelade på ålder —29 30—49 50—64 65—74 75— Summa
Hela landet 9 271 38 677 49 709 30 820 16 577 145 054 % 6,4 26,7 34,3 21,2 11,4
De län som 1975 hade relativt flest 65-åringar och äldre bland dessa skogsägare var Gotlands 41,0 %, Uppsala 40,2 %, Göteborgs- och Bohus 40,2 %, Kopparbergs 39,5 %, Skaraborgs 39,0 %. De län som hade relativt minst antal 65-åringar och äldre var Västerbottens 24,2 %, Kalmar 27,1 %, Jönköpings 28,3 %, Norrbottens 28,8 %, Kristianstads 31,0 %. Andelen 65-åringar och äldre bland skogsägarna i hela landet var 32,6 %.
Från en enkätundersökning inom skogshögskolans projekt "Driftsformer för små skogsbruksenheter” har redovisats (Drakenberg, Höök: Drivnings- undersökning inom privatskogsbruket, 1975) att 34 % av samtliga ägare av skogsgårdar (rena skogsföretag) är 67 år och äldre. Andelen äldre ägare har också fördelats på storleksklass ha produktiv skogsmark.
( 50 ha 50—200 ha > 200 ha
>67år 36% 31% 28%
Undersökningarnas resultat om antalet äldre skogsägare är liktydigt. Drivningsundersökningen visar dessutom att det finns fler äldre ägare av de mindre skogsbruksföretagen.
2.2.4. Ägarnas bosättning
Någon kontinuerlig utkommande statistik om var ägarna av jordbruksfas- tigheter är bosatta finns inte. Däremot finns särskilda undersökningar om de privata Skogsägarnas bosättning.
Av sambearbetningen av 1976 års lantbruksräkning och 1975 års folk- och bostadsräkning framgår att de skogsägare som har företag med både åker och skog till 90 % är bosatta i den församling där skogsmarken finns. Skogsägare på företag med enbart skog bor utanför församlingen i 42 % av fallen. Det är också ganska vanligt att ägare av rena skogsföretag bor i annat län än skogsmarkslänet. Detta förekommer i 16 % av fallen medan bara 2 % av ägarna till kombinerade företag bor i annat län än där skogen är. Koncentrationen av bostad och mark i rena skogsföretag till en och samma församling är störst i Gävleborgs län 70,2 %, Göteborgs- och Bohus län 69,4 %, Gotlands län 68,1 % och Västmanlands län 65,7 %. De lägsta andelarna anges för Östergötlands län 50,5 %, Kopparbergs län 50,9 %, Västerbottens län 52,4 % och Malmöhus län 53,1 %.
I drivningsundersökningen har framkommit att 56 % av skogsgårdsägarna bor på brukningsenheten. Man har inte funnit någon tydlig skillnad vad gäller boendeort för olika arealklasser.
2.3. Företagsstrukturen
Under 1960- och 1970-talen har uttalats att kravet på åtgärdsenheternas storlek i skogen ökar särskilt när helmekaniserade metoder kommer i drift. Den tekniska utvecklingen har varit en orsak till behovet av storleksratio-
nalisering eller samverkan. Vid lantmäteriverket gjordes 1974 en samman- ställning av samverkansformeri en promemoria Gemensamhetsskogar m m. Där angavs att det fanns flera motiv för att bilda gemensamhetsskog. Stordriftsfördelar skulle uppnås genom att öka behandlingsytorna. Möjlig- heterna att åstadkomma en mera rationell och ordnad förvaltning ökade.
Lantmäteriverket delade upp gemensamhetsskogarna beroende på bild- ningssätt och ursprung i tre olika typer.
För det första finns gemensamhetsskogar som bildas genom att ägare till ett antal fastigheter gemensamt köper en eller flera skogsfastigheter, som sedan genom fastighetsreglering tillförs de egna fastigheterna som gemen- samhetsskog. Ofta står lantbruksnämnden som säljare och försäljningen är då ett normalt led i den yttre rationaliseringen.
För det andra kan gemensamhetsskogar bildas genom att äganderätten till ägosplittrad mark i samband med t ex laga skifte eller regleringsförrättning omvandlas till andel i gemensamhetsskog. Ett vanligt förfarande vid laga skifte har varit att markägare med mycket obetydliga ägokrav har fått dessa omvandlade till andelar i gemensamhetsskog.
För det tredje har gemensamhetsskogar också bildats av redan förut odelade skogsmarker. Det finns för närvarande - enligt en ny sammanställ- ning av lantmäteriverket — sammanlagt 78 gemensamhetsskogar. Av dessa ligger 37 i Kopparbergs län och 26 i Norrbottens län. De övriga 15 gemensamhetsskogarna är fördelade på 9 olika län.
Gemensamhetsskogarna omfattar totalt 141 000 ha, varav 82 300 ha produktiv skogsmark. Av den produktiva arealen är 26 % belägen i Kopparbergs län, 65 % i Norrbottens län och 9 % i de övriga berörda länen.
En gemensamhetsskog genomsnittliga areal är 800 ha i Kopparbergs län och 3 800 ha i Norrbottens län. Genomsnittet för hela landet är 1 800 ha. Det genomsnittliga antalet delägare är 91 i Kopparbergs län, 21 i Norrbottens län och 53 i landet som helhet.
Vid den föregående inventeringen, som avsåg förhållandena år 1973, fanns 69 gemensamhetsskogar. Antalet har alltså ökat med 9. Den totala arealen år 1973 var 130 000 ha. Arealmässigt har alltså 11 000 ha tillkommit. Samman- fattningsvis är förändringarna sedan år 1973 alltså ganska små.
2.3.1. Några begrepp m ut
Som framgår av avsnitten, som beskriver ägarstrukturen, inhämtas statistik i vissa fall om ägaren av jordbruks- och skogsmark och i vissa fall om företagaren. När det gäller skogsbruksföretagaren, som är fysisk person, har ansetts att företagaren i stort sett är densamme som ägaren. När det gäller jordbruksföretagaren är med hänsyn till i första hand arrendena förhållandet inte detsamma. Av statistik framgår att skogsbruksföretagarna genomsnitt- ligt är äldre än jordbruksföretagarna. Om man sammanställer uppgifter om självverksamma skogsbruksföretagare och aktiva jordbruksföretagare kan en bättre jämförelse göras.
Först bör dock vissa begrepp beskrivas. Privatskogsbruket kan beskrivas som den del av skogsbruket, vars marker ägs av en eller flera enskilda personer eller av dödsbon. I lantbruksräkningen har gjorts särskild bearbetning av uppgifterna om den skogsmarksareal som 1976 ägdes av enskild person, enkelt bolag eller dödsbo, dvs i huvudsak av privatpersoner som ensamägare eller delägare. Med enkelt bolag menas med den valda redovisningsmetoden att mer än en fysisk person är registrerad som ägare (företagare) i lantbruksräkningen. Genom denna lantbruksräk- ning kan man få ett mått på privatskogsbruket. Närmare definition finns inte anledning att söka i detta sammanhang.
Inom privatskogsbruket finns skogsbruksföretag (rena skogsföretag) och kombinerade jord- och skogsbruksföretag (kombinationslantbruk eller kombinationsföretag). I lantbruksräkningen 1976 delades i bearbetningen upp företag med mer än 2,0 ha åker och övriga. De övriga benämndes företag med enbart skog. En definition med denna avgränsning mellan rena skogsföretag och kombinationsföretag kan vara lämplig. Dock bör framhål- las att åkern skall vara i företagets drift för att kombinationsföretag skall anses föreligga. Detta innebär att jord- och skogsbruksfastighet, som ägs av
icke-lantbrukare och vars jordbruksmark är utarrenderad, ingår i två företag, varav ett är rent skogsföretag. Detta förklarar skillnader i företagarstrukturen såsom i ålder, bosättningsort m m.
Begreppet familjeföretag har särskilt tagits upp i samband med proposi- tionen 1977/78:19 Nya riktlinjer för jordbrukspolitiken m m. Effektivitets- målet beskrivs så att de statliga insatserna för jordbrukets rationalisering bör främja en fortsatt rationalisering av jordbruket genom uppbyggandet och vidmakthållandet av rationella familjeföretag. Härigenom skapas förutsätt- ningar för att framställa jordbruksprodukter till en acceptabelt låg produk- tionskostnad och samtidigt uppnå inkomstmålet för de i jordbruket verksamma. Genom denna målsättning har familjeföretaget som företags- form en övergripande roll för det svenska lantbruket.
Den statliga rationaliseringspolitiken bör, som departementschefen har uttalat, ha som utgångspunkt att familjelantbruket skall vara den domine- rande företagsformen. Det statliga finansieringsstödet bör i huvudsak utgå till utvecklingsbara familjeföretag. Någon klar definition av familjeföretag ges inte. Ägandet av jordbruksmarken är inte en förutsättning för ett familjeföretag, tex arrendeföretag är ofta familjeföretag.
Med ett utvecklingsbart familjeföretag bör förstås att företaget har förutsättningar att uppfylla målet för rationaliseringspolitiken. Vidare förutsätts att brukaren har eller kan få huvudsaklig sysselsättning och huvudsaklig inkomst från företaget. För att ett företag skall anses vara utvecklingsbart krävs en balans i olika tillgångar så att tillgänglig arbetskraft utnyttjas och räcker till för en produktion som är rationell i förhållande till andra tillgångar såsom jordbruksmark, skogsmark, byggnader, maskiner och djur.
Deltidsföretag är sådana familjeföretag där ingen för närvarande har sin huvudsakliga sysselsättning eller inkomst från företaget. Vissa av dessa företag har förutsättningar att uppfylla målet för rationaliseringsverksamhe- ten. En stor del av dessa företag har dock inte dessa förutsättningar. Marktillgångarna i dessa deltidsföretag är oftast lämpade som tillskott till närliggande utvecklingsbara företag.
Deltidslantbruket har undersökts av bland andra 1972 års jordbruksutred- ning. Den utredningens syn på vissa frågor rörande deltidslantbruket finns i betänkandet Översyn av jordbrukspolitiken (SOU 1977:17 s 368 f). Struk- turutredningen redovisar inte några sammanfattningar kring just deltidslant- bruket.
2.3.2. Företagens arealer
I privatskogsbruket finns enligt 1976 års lantbruksräkning 10,5 milj ha skogsmark. Av denna areal ingick 5,9 milj ha i företag med ingen eller endast upp till 2,0 ha åker. Övriga 4,6 milj ha hörde till företag med mer än 2,0 ha åker, kombinationsföretagen. Kombinationsföretagens skogsmark i början av 1960-talet var 7,6 milj ha.
Av senare statistik från lantbrukets företagsregister framgår att skogs- marksareal som hör till kombinationsföretag åren 1976—1980 har minskat med omkring 100 000 ha per år. Denna minskning har förekommit också före 1976 och efter 1980.
åkermark var 84 000 år 1976 med en medelareal om 58,7 ha skogsmark. År 1981 fanns 73000 motsvarande företag med en medelareal om 61,1 ha skogsmark. Åkerarealen som 1981 var 2,94 milj ha hade under de senaste fem åren dessförinnan minskat med mindre än 25 000 ha totalt.
Åkerarealens fördelning mellan ägd och arrenderad mark framgår av följande tablå
Åkerareal,ha Ägd % Arrenderad % 1976 1 796 000 60,3 1 184 000 39,7 1981 1 711000 58,2 1227 000 41,8
Vissa förändringar har skett under slutet av 1970-talet i åkerarealens fördelning i helt ägda, helt arrenderade eller delvis arrenderade företag.
Åkerareal, ha Helt ägda % Helt arren- % Delvis % derade arrenderade
1976 1 036 000 34,7 635 000 21,3 1 309 000 43,9 1981 931000 31,7 633 000 21,5 1 375 000 46,8
År 1976 var den tillskottsarrenderade åkermarken 549 000 ha, dvs 18,4 % av totala åkerarealen. År 1981 var den tillskottsarrenderade åkermarken 595 000 ha, dvs 20,2 %.
Antalet företag med mer än 2,0 ha åker har minskat från 131 000 år 1976 till 115 000 år 1981. Genomsnittliga åkerarealen per företag har ökat under samma tid från 22,8 ha till 25,5 ha.
Bruttoförändringama har alltså skett så att åker i helägda företag har övergått att bli tillskottsmark i delvis arrenderade företag samt att skogsmark i endast liten omfattning har utnyttjats för storleksrationalisering av kombinationsföretagen.
Från lantbruksräkningen 1976 hämtas jord- och skogsbruksföretagens arealer. I tablån nedan har utredningen gjort en indelning i ”små” och ”större” företag. Indelningen kan ifrågasättas. En viss bild av de ”små” företagens andel av åker och skogsmark kan dock ges.
Antal företag
åker, ha skog, ha antal
”Små” företag rena skogsföretag A ( 2,1 ( 50,1 121 879 kombinerade och B 2,1-10,0 ( 25,0 34 564 rena jordbruks- C 10,1—20,0 ( 0,1 8122 företag D 2,1— 5,0 25,1—50,0 4 068 168 633 ”Större” företag rena skogsföretag E ( 2,1 > 50,0 32162 företag med åker F 84 200 116 362
Totalt antal företag 284 995
Areal, ha
åker skog ”Små” företag A 12 409 1 855 084 B 196 134 266 777 C 121 921 0 D 15 818 147 788 Summa 346 282 2 269 649 ”Större” företag E 1 994 15 777 951 F 2 646145 4 551065 Summa 2 648 139 20 328 916
Ide ”små” företagen finns 11,6 % av all åker och 10,0 % av all skogsmark. I avsnitt 5.4 finns en annan indelning i ”små” och större företag.
2.3.3. Företagarnas ålder
I avsnitt 2.2.3 har tagits upp statistik om fastighetsägarnas ålder. När det gäller rena skogsföretag är det fastighetsägarnas ålder som kan tas fram. För privatskogsbruket är fastighetsägare och företagare i praktiken det samma. För företag med åker — kombinationsföretag eller rena jordbruksföretag inklusive arrendeföretag — är företagarnas ålder av särskilt intresse.
I lantbruksregistret, som avser företag med mer än 2,0 ha åker, anges företagarnas åldersfördelning.
Företagarnas åldersfördelning i hela landet
Summa med —29 30-49 50—64 65—74 75— uppgift
1977 antal 9 034 48 721 56 304 18 878 4 473 137 410
% 6,6 35,5 41,0 13,7 3,3 100 1981 antal 9 687 49 969 48 942 16 327 3 875 128 800 % 7,5 38,8 38,0 12,7 3,0 100
De län som 1981 hade relativt flest 65-åringar och äldre var Kopparbergs 21,3 %, Kronobergs 21,1 %, Värmlands 20,9 %, Göteborgs och Bohus 20,1 %, Älvsborgs 18,3 %. De län som hade relativt minst antal 65-åringar och äldre var Södermanlands 9,2 %, Östergötlands och Västmanlands 10,4 %, Uppsala 11,3 %, Gotlands 12,5 %. Andelen 65-åringar och äldre i hela landet var 15,7 % år 1981. Motsvarande andel år 1977 var 17,0 %.
I lantbruksregistret finns till åldersfördelningen också en uppdelning av företagen i storleksgrupper efter areal åker.
2—5 ha 5—20 ha 20—50 ha > 50 ha
>64år 30% 19% 7% S%
Av en jämförelse mellan 1977 års och 1981 års uppgifter synes framgå att antalet ålderspensionärer som företagare minskar och att medelåldern hos företagarna har sjunkit. För att förklara orsakerna till denna synbara förändring bör bland annat uppmärksammas att den lejda arbetskraften inom jordbruket med binäringar har minskat och andelen deltidsarbetande har ökat vilket i sin tur beror på den tekniska utvecklingen.
Av en jämförelse mellan skogsägare på företag med enbart skog och företagare med minst 2,0 ha åker framgår att det finns långt fler ålderspensionärer bland skogsägarna.
2.3.4. Arrendejordbruken
Som framgår av den i avsnitt 2.3.2 redovisade statistiken var år 1981 mer än 40 % av all åkermark arrenderad och omkring hälften var tillskottsarrende- rad åkermark.
Med tillskottsarrende avses arrende av mark som tillskott till ägd eller brukad jordbruksegendom. Sidoarrende som utgör självständig bruknings- enhet ingår inte. Däremot ingår gårdsarrende som brukas till ägd eller brukad egendom. Lantbruksstyrelsen visade i en undersökning för jordför- värvsutredningen (Tillskottsarrenden m m Ds Jo 1979:5 Bil 1) att tillskotts- arrendemarkens andel av all åker skiljer sig regionalt. År 1977 var 18,9 % av all åker i landet tillskottsarrendemark. I södra och mellersta Sveriges slättbygder var andelen 15,5 %, i södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder 20,8 % och i norra Sverige 33,0 %. Högsta andelen tillskottsar- rendemark fanns i norra och västra Kopparbergs län och i östra Jämtlands län.
2.3.5. Kombinationsföretagen
Av landets omkring 131000 brukningsenheter med mer än 2,0 ha åker år 1975 hade 30 000 mer än 10 ha åker och mer än 25 ha skogsmark.
1972 års jordbruksutredning angav vissa fördelar med kombinationen jord och skog (SOU 1977:17 5367 f). Fördelarna ansågs ha förstärkts under 1970-talet på grund av bl a förändrad råvarusituation inom skogsbruket. En högre efterfrågan på skogsråvara och därmed följande högre priser är gynnsam för samtliga företag med skog och medför i sig själv inte någon kombinationseffekt. Den gynnsamma prisutvecklingen har dock medfört förbättrade sysselsättningsmöjligheter vid det kombinerade företaget genom att det blivit möjligt att erhålla en acceptabel arbetsförtjänst vid tillvarata- gande av klenvirke. Rådande företagsstrukturi vissa områden innebär att vid många brukningsenheter är kombinationen jord och skog nödvändig för att brukaren skall kunna erhålla sin huvudsakliga sysselsättning på bruknings- enheten.
Skogens betydelse för kombinationsföretagaren
Skogen kan för företagaren innebära att det finns sysselsättning, en inkomstkälla och en finansieringskälla. Företagarens behov påverkar intensiteten i skogsbruket. Avverkningsbenägenheten påverkas av behovet av försörjningsinkomster och medel att täcka kapitalkostnader för investe-
ringar, inräknat fastighetsköp. Företagarens tid att lägga i skogsbruket påverkar naturligtvis självverksamheten och kan också påverka skogsvårds- intensiteten.
Sysselsättning
Jordbrukets utredningsinstitut, nuvarande Lantbrukets utredningsinstitut, publicerade 1977 en undersökning om kombinationsföretagarens sysselsätt- ning i skogen. Av 89 000 företagare med åker och skog gjorde 30 % inget i den egna skogen. Övriga gjorde knappt 250 timmar per år i skogen. Av de som hade 25 ha eller mindre skog utförde 58 % arbete i egen skog. Av de som hade 101—200 ha skog utförde 85 % eget arbete i skogen. Av de som hade mer än 200 ha skog utförde 75 % arbete i skogen. Självverksamheten även vad gäller nedlagt antal timmar är störst om skogsinnehavet är 51—200 ha. Bertil Johnsson hari Vad betyder skogen för bonden? (SLU 1982) gjort bedömningen att ett genomsnittligt kombinationsföretag som har drygt 50 ha skogsmark kan vid effektiv skogsskötsel ge drygt 400 arbetstimmar per år i skogen. Den självverksamme genomsnittsbonden skulle därför kunna öka arbetsinsatsen i skogen från 250 till 400 timmar per år. Johnssons sammanfattande svar på frågan Har bonden tid för skogen? var följande: El Många lantbruk med egen skog har möjligheter att genom intensifierad skogsskötsel och ökad självverksamhet nå större sysselsättning i skogs- bruket. Cl Familjeföretag med fler än 20 kor och 30 ha åker har endast begränsad tid över för väsentliga arbetsinsatser i skogsbruket. D Familjeföretag med liten åkerareal och extensiv animalieproduktion har stort behov av kompletterande sysselsättning, exempelvis eget skogs- bruk. Cl Även relativt stora jordbruk, främst inriktade på spannmålsproduktion, har under vintern betydande ledig kapacitet över för arbete i skogs- bruk.
Virkesförsörjningsutredningen uttalade: Bland de självverksamma skogs- ägarna på kombinerade fastigheter spelar behovet av arbetsinsatser i jordbruket ofta en avgörande roll. Skogsbruket kommer ofta i andra hand vid en prioritering av sysselsättningen. — På de kombinerade företagen kompletterar jordbruk och skogsbruk varandra säsongsmässigt i viss utsträckning. Ofta infaller dock skogsvårdssäsongen samtidigt med den tid då jordbruket kräver den största arbetsinsatsen.
Inkomstkålla
I deklarationsundersökningen för 1980 års inkomster redovisas en genera- lisering för samtliga företag med mer än 2,0 ha åker. I undersökningen ingick 9 110 företag men de representerade 118 000 företag inklusive företag utan skog. Genomsnittsföretaget hade följande kontantinkomster av vegetabilier 44 200 kr animalier 10 500 kr skogsprodukter 16 200 kr annat 12 400 kr.
Den högsta andelen inkomster från skogsbruk finns vid företag med liten åkerareal i mellersta Sveriges skogsbygder och i nedre Norrland.
Bertil Johnsson har kommenterat uppgifter framtagna från jordbruks- ekonomiska undersökningen. Han anger att andelen från skogsbruk av ett familjeföretags nettoinkomster uppgår till mellan 20 och 60 % jämfört med mellan 10 och 20 % av bruttoinkomsten från jord- och skogsbruk. Skogsbrukets höga andel av de kombinerade företagens nettoinkomst förklaras med väsentligt lägre kostnader för olika slag av produktionsmedel i skogsbruket jämfört med i jordbruket.
Anders Boeryd och Gunnar Olofsson har i En skogsägares ekonomiska situation (SLU 1979) beskrivit själwerksamhetens betydelse för skogsäga- ren. Undersökningen belyste lönsamheten vid olika kombinationer av arbetsmoment, dvs den kostnadsbesparing per timme som skogsägaren kunde göra genom eget arbete i stället för att köpa tjänsten. Den högsta timförtjänsten fås vid skogsvårdsarbete inklusive administrativt arbete. Förtjänsten vid avverkningsarbeten i förstagallringsbestånd är den näst högsta och därefter kommer awerkningsarbeten i andragallringsbestånd. Körningen är det arbetsmoment som ger minst kostnadsbesparing vid självverksamhet. Bertil Johnsson sammanfattar att ökad självverksamhet inte bara ger mer jobb utan även ofta är en väg för bättre inkomster, i varje fall för den som har dåligt utnyttjade arbetskraftsresurser.
Skogens roll som inkomstkälla i det kombinerade företaget sammanfattar Bertil Johnsson på följande sätt: D Skogsbruket ger, trots ett förhållandevis lågt brutto, ett väsentligt bidrag till gårdens samlade inkomst. Detta beror bl a på lägre andel produk- tionsmedels- och maskinkostnader i skogsbruk jämfört med jordbruk. D Skogsbruk erbjuder många alternativ att variera avverkning och egen arbetsinsats. Inkomsten från skogen kan därigenom anpassas till olika företagarsituationer. El S jälvverksamhet i bondeskogsbruket ger ofta en god timinkomst jämfört med att leja för motsvarande arbete. Detta gäller särskilt skogsvård och gallringsarbete, där bondeskogsbrukets enklare teknik och flexibilitet fortfarande erbjuder många fördelar. Cl Tillgången på byggnader och andra fasta resurser i jordbruket bestämmer i hög grad hur arbete i den egna skogen kan konkurrera med jordbrukets produktionsgrenar. Om det finns lämpliga byggnader för kor och andra husdjur ger ett utnyttjande av dessa som regel större totalinkomster än vad ökade arbetsinsatser i skogen kan ge. El Före nyinvesteringar i jordbrukets fasta resurser finns goda ekonomiska skäl till att överväga en ökad satsning på skogsbruket. Detta förutsätter dock en betydande egen skogsareal eller goda möjligheter att kombinera med annan verksamhet utanför lantbruket.
Finansieringskälla
Tillgång till skog erbjuder en lång rad möjligheter att bygga upp en kapitalreserv, som kan användas för att underlätta framtida investeringar eller för att underlätta pensionering och generationsskifte i det kombinerade jord- och skogsföretaget. Detta beror bl a på skogsproduktionens långsiktiga
karaktär. Skog växer bra både mängdmässigt och kvalitetsmässigt långt upp i åldersklasserna. Man har också många möjligheter att anpassa proportio- nerna gallringsuttag och slutavverkning till olika marknadsmässiga och företagsekonomiska förhållanden. Även de skatteregler som gäller för inkomster av skog, exempelvis värdeminskningsavdrag (nu Skogsavdrag) och användning av Skogskonto, ger betydande möjligheter att anpassa skogsin- komsterna till företagets totala inkomstsituation.
Långsiktiga investeringar i jordbruket, exempelvis nya ekonomibyggna- der, kräver idag mycket stora belopp och belastar hårt företagets likviditet med räntor och amorteringar. Finansiellt kan tillgång till avverkningsbar skog underlätta dessa investeringar dels genom att minska lånebehovet och dels genom att underlätta amorteringen av upptagna lån. Idet förra fallet kan man med fördel utnyttja reglerna för investeringsreserv och bygga upp denna genom ökade skogsuttag några år före den planerade investeringen. De kontanta uttagen från investeringsreserven beskattas ej, men å andra sidan reduceras avskrivningsunderlaget för den gjorda investeringen i motsvaran- de grad. Användningen av investeringsreserv innebär således ej skattebe- frielse men ökar möjligheterna att på ett tidigt stadium avskriva den gjorda investeringen.
Skog på ett lantbruk ger också ökad stabilitet genom att dåliga skördeår i jordbruket i viss utsträckning kan kompenseras med ökade skogsawerkning- ar eller uttag från Skogskonto. (Bertil Johnsson a a).
Frågan om skogens verkliga utnyttjande som inkomst- eller finansierings- källa har inte besvarats med detta.
Virkesförsörjningsutredningen har undersökt de faktorer som påverkar utbudet av skogsråvara. Därvid har påtalats att olika kategorier av enskilda skogsägare kan ha helt olika ekonomisk situation, t ex nyetablerade jämfört med äldre lantbrukare. De nyetablerade är ofta högt skuldsatta och måste ligga på en hög awerkningsnivå för att kunna finansiera fastighetsförvärv, göra investeringar i maskiner och inventarier. Äldre lantbrukare har däremot ofta låg skuldsättning, låga inkomster och mindre behov av att göra omfattande skogsuttag.
2.3.6. Privatskogsbruket Inledning
I syfte att göra en allsidig probleminventering, där man söker efter dominerande nuvarande och framtida problem inom privatskogsbruket har vid skogshögskolan i Garpenberg nyligen genomförts ett projektarbete. (Geijer, Sundin: Framtidens privatskogsbruk. Del I: Dagsläge och problem- lista. Institution för skogsteknik. Skogshögskolan Garpenberg. Stencil 196/1981.) En intervjuundersökning, litteratur, debattinlägg, tidningsartik- lar och olika offentliga handlingar, såsom samtliga läns regionplaner, utgjorde informationskällor. I det följande redovisas synpunkter från det material som är av särskilt intresse för strukturutredningen.
Privatskogsbrukets fastigheter
Det är uppenbart att en dålig arrondering, såsom exempelvis i vissa delar av Dalarna, helt förlamar både skogsvård och awerkning på de berörda fastigheterna. Arbetet med en förbättring av arronderingi sådana trakter går mycket trögt och endast marginella förbättringar åstadkommes.
Storleksrationaliseringen inom jordbruket stannar nu av olika anledningar i viss mån av. Denna utveckling gör att intresset för skogen kommer att öka, både som sysselsättningsutjämnare och som hjälp i jordbrukets kapitalför- sörjning. Det finns därför starka skäl att omvärdera skogens roll vid fastighetsrationaliseringar och att i större utsträckning ta hänsyn till dess långsiktiga betydelse för det kombinerade jord- skogsföretaget. Den ökade konkurrensen mellan jord och skog i vissa företag och under vissa tider som härigenom kan uppstå medför också problem. Speciellt skogsvården drabbas. Även avverkningar i egen regi begränsas ibland på grund av att jordbruket sätts i första hand. En annan risk är att investering i den skogliga utrustningen blir eftersatt.
Ägarna
Inledningsvis slås fast att det är inte de aktiva skogsägarna som ger upphov till problem utan de mer eller mindre passiva. Problemet ärinte heller huruvida ägaren bor på fastigheten eller ej utan om den sköts mer eller mindre passivt.
Det största problemet idag är att det för många fastighetsägare saknas ett ekonomiskt motiv att sköta skogen. Inkomster från skogen är ofta bara sekundära inkomster och det gör skogsägaren många gånger oberoende av skogen. Ett annat problem är den bristande skogliga kunskapen. Orsakerna till detta torde vara beroende av dels ägarens ålder, dels avsikten med fastighetsförvärvet. Avsikten med fastighetsförvärvet inverkar givetvis också på hur fastigheten sköts. Flera av de intervjuade har önskat bland annat att någon form av brukandeplikt införs. Även arvsrätten har ifrågasatts. Ändringar i jordförvärvslagen och i skattesystemet rekommenderas. Spe- ciellt den stora andelen gamla ägare ger troligen en ganska omfattande ägarförändring inom de närmaste femton åren, varför en ändring av jordförvärvslagen brådskar. Det ökade antalet flerägda fastigheter utgör vidare ett problem. Hela beslutsprocessen blir svårhanterlig och från skötselsynpunkt är utvecklingen olycklig.
Styrmedel som påverkar privatskogsbruket
I diskussionen rörande behov av styrmedel, deras roll och utformning framkommer många allmänna synpunkter. Många menar att man i första hand skall försöka hitta frivilliga vägar. Andra tror på en blandning av ”morot och piska”. Piskan kan t ex vara lagstadgade bestämmelser medan moroten t ex kan utgöras av ekonomiska drivkrafter. Skogsvårdslagen, som är ett exempel på ett tvångsmässigt styrmedel, anses inte ensam räcka till att lyfta upp skogsvårdsintensiteten till den nivå som anges i skogspolitiken. Genom tillkomsten av den översiktliga skogsmarksinventeringen (ÖSI), som ger ett underlag för beslut om konkreta åtgärder på en lokal nivå,
kombinerad med en ökad kontroll genom skogsvårdslagen kan man dock vänta sig att aktiviteten inom privatskogsbruket ökar. Uppfattningen om skattesystemets styrfunktioner varierar.
Samhällets viktigaste styrmedel att påverka ägarstrukturen är jordförvärvslagen. Många anser att den inte gynnar brukandeprincipen utan snarare motverkar den. Detta ger effekten att de som ärver en fastighet aldrig kommer att sälja den för att han eller hon då aldrig kan köpa en ny fastighet. Många har efterlyst en hårdare betoning av kraven på brukande och eventuellt också boende. Ökande andel utbor och minskat brukande måste motverkas.
Skogsvårdsintensiteten
En undersökning rörande orsakerna till den varierande skogsvårdsintensite- ten inom privatskogsbruket har 1981 genomförts vid skogshögskolan i Garpenberg. (Ewa Lidén, Gotthard Sennblad, Tommy Sundin: Orsakerna till den varierande skogsvårdsintensiteten inom privatskogsbruket. Insti- tutionen för skogsteknik, Skogshögskolan, Garpenberg. Stencil nr 145/ 1981.) Syftet var att ge förklaringar till de varierande insatserna på återväxt inom privatskogsbruket. I samarbete med skogsvårdsstyrelserna genomför- des ett fältarbete, varvid skogsstyrelsens återväxttaxering kompletterades med uppgifter om fastigheten och dess ägare. Därefter gjordes en intervjuundersökning. .
Resultatet av speciellt intresse för strukturutredningen skall här redovisas. Ingen enskild faktor kan förklara variationen i återväxtresultatet. Statistisk analys av materialet pekar dock på att vissa tendenser kan urskiljas. 65 % av alla undersökta enheter har endast en ägare. Dessa har lyckats bättre med återväxten än övriga. I genomsnitt har de 5,3 % fler plantor/ha än vad skogsvårdslagen kräver. Som exempel kan nämnas att det motsvarar 1 685 huvudplantor/ha på boniteten T 20. Föryngringarna på de flerägda fastighe- terna har i genomsnitt endast 1 558 plantor/ha på de taxerade byggena på motsvarande bonitet. Vidare framgår att de kombinerade företagen har de bästa föryngringsresultaten. Detta sammanhänger troligen med att själv- verksamhetsgraden är högre i de kombinerade företagen. De självverksam- ma har nämligen betydligt bättre återväxtresultat än övriga. Beträffande boendet på fastigheten och aktivt skogsvårdsarbete visas ingen statistisk säker variation föreligga. Ej heller framgår att större gårdar har bättre återväxtresultat än mindre. Även om det inte är någon signifikant skillnad i återväxtresultat framstår av materialet en tendens att de som köpt sin fastighet har bättre resultat än övriga. Däremot har de som gjort tillskottsförvärv inte bättre resultat än övriga.
Den allmänna slutsatsen av studien är att de orsakssamband som verkar i privatskogsbruket är mycket komplicerade. Enligt undersökningen kan dock några iakttagelser göras på grundval av studieresultaten. Bl a konstateras att flerägande av skogsmark ibland kan ge problem med motivationen för skogsbruk, vilket kan leda till handlingsförlamning och passivitet. Sj älvverk- samheten kan vara ett mått på intensiteten i skogsvården — men även här finns undantag. (Vissa ej helt självverksamma skogsägare sköter skogen exemplariskt med hjälp av serviceåtgärder från entreprenörer.) Kombina-
tionen jord- och skogsbruk ger ibland helt olika resultat i skogsvården till följd av tillgången på tid för skogsbruk. Slutligen konstateras att dålig kunskap om de olika åtgärderna ofta är orsaken till ett dåligt resultat.
2.3.7. Awerkningsbenägenheten
Virkesförsörjningsutredningen har i sitt betänkande Skogsindustrins virkes- försörjning (SOU 1981:81) redovisat en intervjuundersökning bland privat- skogsägare. Huvudsyftet med undersökningen har varit att belysa frågan rörande faktisk och förväntad awerkning och avverkningsintensitet inom det enskilda skogsbruket. Undersökningen avser avverkningssäsongerna fr o nr 1975/76 t o m 1979/80. Med awerkningsbenägenhet avses den genomsnittli- ga avverkningen av industriellt gagnvirke per år och hektar under avsedd period. Genom att relatera en rad strukturvariabler i intervjuundersökning- en till avverkningsintensiteten har frågan om awerkningsbenägenheten varierar mellan olika grupper av skogsägare belysts. Vid tolkningen av de olika resultaten är det viktigt att hålla i minnet att det är fråga om genomsnittliga avverkningsintensiteter.
Resultatet visar bl a att de kombinerade jord- och skogsbrukarna har markerat högre avverkningsintensitet jämfört med de rena skogsägarna. Skillnaden motsvarar en avverkning på 3—4 milj m3 sk per år. Annorlunda uttryckt var enligt undersökningen den genomsnittliga avverkningsintensite- ten under de senaste fem åren ungefär 30 % högre bland kombinerade företag jämfört med rena skogsföretag. Båda ägargruppema låg klart under den långsiktigt uthålliga avverkningsnivå som privatskogsbruket kan upp- rätthålla. Vidare pekar undersökningen på att avverkningsintensiteten är högre om det bara är en ägare till fastigheten än om fastigheten ägs av flera personer. Likaså tycks de yngre skogsägarna vara mer aktiva än de äldre i avverkningshänseende. I genomsnitt har också utborna lägre awerknings- intensitet jämfört med de som bor året runt på fastigheten. Undersökningar visar också att ju större andel av inkomsten som hämtas från skogen desto högre är avverkningen.
Av särskilt intresse från virkesförsörjningssynpunkt är skogsägare som inte avverkar eller avverkar mycket lite i förhållande till sina möjligheter. Virkesförsörjningsutredningen har därför gjort vissa bearbetningar där skogsägare uppdelats i tre grupper, nämligen inaktiva, lågaktiva och aktiva. Utredningen konstaterar att andelen inaktiva skogsägare är högre i norra Sverige än i södra Sverige. De minsta fastigheterna (10—25 ha) har högst andel inaktiva skogsägare (31 %). För de större fastigheterna varierar andelen mellan 15 % och 20 %. De rena skogsägarna har betydligt större andel inaktiva och lågaktiva (22 % resp 34 %) än de kombinerade företagarna (10 % resp 14 %). Andelen aktiva skogsägare är högst i gruppen 30—49 år (65 %), medan andelen inaktiva är högst i gruppen över 75 år. Virkesförsörjningsutredningen anför sammanfattningsvis att undersökning- en otvetydigt ger intrycket att awerkningsbenägenheten är lägre hos många av dem som på olika sätt endast indirekt eller inte alls har en anknytning till skog och skogsmark. Den förändring av ägarstrukturen som har pågått under lång tid har samtidigt inneburit att dessa grupper växer i antal. De strukturella faktorernas styrka för virkesutbudet kan således bli ännu mer
påtagliga i framtiden om inte ytterligare åtgärder vidtas från samhällets sida. Intervjuundersökningen har ytterligare bearbetats, se avsnitt 5.1.
Avverkningsanmålningar
Från skogsstyrelsens statistikinformation har hämtats uppgifter om avverk- ningsanmälningar till skogsvårdsstyrelserna enligt 17 & skogsvårdslagen (19791429)
Procentandel av den produktiva skogsmarken
Halvår 1 2 1 2 1 2 1980 1980 1981 1981 1982 1982
Skogar under domänver- 0,5 0,9 0,6 0,9 0,5 0,8 ket Övriga allmänna skogar 0,3 0,6 0,4 0,7 0,3 0,9 Bolagsskogar 0,6 1,1 0,4 1,1 0,6 1,0 Privata skogar 0,2 0,5 0,3 0,4 0,3 0,6 Samtliga 0,4 0,7 0,4 0,7 0,4 0,8
Areal för medelhygget under dessa sex halvår var för
skogar under domänverket mellan 19,9 och 28,4 ha övriga allmänna skogar mellan 4,6 och 6,9 ha bolagsskogar mellan 14,5 och 22,3 ha privata skogar mellan 2,4 och 2,9 ha.
Medelhyggesarealen för samtliga anmälningar var mellan 5,1 och 7,0 ha.
Totala slutavverkningsarealerna enligt anmälningarna var halvår 1/1980 89132 ha, 2/1980 163 588 ha, 111981 72 398 ha, 2/1981 134 670 ha, 1/1982 82 397 ha och 2/1982 159 699 ha.
Arealen som slutavverkades enligt riksskogstaxeringen var avverknings- året 1980/81 233 000 ha och 1981/82 189 000 ha (uppgifterna från Skogsdata 83).
Även om de verkliga avverkningarna sker med fasförskjutning från anmälningarna framgår att det anmäls mer än det avverkas. Skillnaden kan bland annat bero på att i storskogsbruket anmäls fler trakter än som kan awerkas för att företagen skall kunna arbeta flexibelt med hänsyn till väder, snödjup och andra omständigheter. Det är däremot också möjligt att i privatskogsbruket avverkas mer än vad som anmäls bland annat på grund av att avverkning mindre än 0,5 ha inte måste anmälas.
2.4. Markomsättning
2.4.1. Förändringar Förändringar i företagsstrukturen
Markomsättningen kan beskrivas på flera sätt. Ett sätt är att beskriva förändringar i företagens struktur. Den årliga återkommande insamlingen av uppgifter till lantbruksregistret ger underlag för att studera sådana föränd- ringar. Är 1980 fanns 118 000 jordbruksföretag med mer än 2,0 ha åker med tillsammans 2951000 ha åker och medelareal 25,04 ha. År 1981 fanns 115000 jordbruksföretag med tillsammans 2938 000 ha och medelareal 25,52 ha. Av statistik om bruttoförändringar i företagens åkerareal mellan
åren 1980 och 1981 framgår att företagen har fått tillskott med 99 000 ha och har avstått 112 000 ha. Av tillskottet var 69 000 ha tillarrendering och 14 000 ha köp, arv eller gåva. Av avstådd mark var 59 000 ha återlämnat arrende, 28 000 ha utarrenderat och 7 000 ha försålt. Denna statistik anger bruttoför- ändringar mellan företag men anger inte den del av markomsättningen som består av ägarbyte av bestående företag.
Statistiken visar att 3,4 % av åkerarealen i landet är 1981 ingick i ett annat företag än det gjorde år 1980.
Det är inte möjligt att med stöd av denna statistik göra en bedömning av hur stor del av de till företagen tillförda 99 000 ha åkermark som har inneburit en rationalisering i jordbrukspolitisk mening. Största andelen rör arrendemarknaden som samhället inte direkt påverkar. Det är endast i gruppen köp, arv och gåva om 14 000 ha, som samhället till en del genom tillämpning av jordförvärvslagen direkt kan påverka förändringen.
En helt jämförbar parallell för företag med skogsarealer kan inte lämnas. Som nämnts kan viss statistik erhållas om skogsmarkstillgångarna i de kombinerade företagen. År 1980 fanns i 84 600 företag med skog och med mer än 2,0 ha åker 4 513 000 ha skogsmark. Medelarealen skogsmark var 53,3 ha. År 1981 fanns 82 900 företag i samma kategori med 4 463 000 ha skogsmark. Medelarealen skogsmark var 53,8 ha. Någon motsvarande statistik som visar förändringar i skogsföretag utan åker finns inte tillgäng-
lrg. Förändringar i ägarstrukturen
Lantbruksnämnderna får i sin verksamhet kännedom om marköverlåtelser. För det första skickas kopior av alla lagfartsbevis som avser jordbruksfas- tigheter till nämnderna. Av lagfartsbevisen framgår inte de arealer som har fått nya ägare. Lagfartsbevisen kan endast adderas. Varje fång som innebär att en person får hel eller del av fastighet eller fastigheter betecknas hos inskrivningsmyndigheten som ett lagfartsärende.
Med lagfartsbevisen som underlag kan fången fördelas i kategorier. Av de 18 998 beviljade lagfarterna år 1982 utgjorde
vanligt köp (fångeskod 11+ 12) 5 554 29 % släktköp (fångeskod 22+23) 1 720 9 % byte (fångeskod 40) 182 ( 1 % gåva (fångeskod 50) 4 073 21 % arv m m (fångeskod 60) 7 024 37 % övriga fång 445 2 %
Av dessa fång kan samhället genom förvärvslagstiftningen påverka de vanliga köpen, flertalet byten och ett fåtal gåvor samt ett antal av de övriga fången (exekutiva försäljningar och förköpen). Samhället torde inte ha kunnat påverka mer än högst 6 000 av dessa, dvs omkring 30 % av antalet.
Lantbruksnämnderna har insyn i en del av markomsättningen. I denna del görs årligen statistik. Insynen finns inte endast i ärenden om förvärvstillstånd utan också i ärenden om fastighetsbildning och statens genom jordfonden verkställda köp och försäljningar, vissa bolagsförvärv m rn. Denna statistik
innehåller dock inte mestparten av de familjerättsliga fången och släktkö- pen.
Budgetåret 1981—1982 gjorde lantbruksnämnderna 1 027 förvärv med 4 435 ha åker och 43 022 ha skogsmark och överlät i 1 988 ärenden 5 474 ha åker och 38 101 ha skog. Under en tioårsperiod dessförinnan, dvs från och med budgetåret 1971/72 till och med 1980/81 förvärvades i genomsnitt per år 5 800 ha åker och 32 000 ha skogsmark. Från budgetåret 1978/79 till och med 1981/82 har på grund av en särskild rörlig kredit skogsmarksinköpen ökat till omkring 40 000 ha per år. (Se vidare i avsnitt 3.7 om jordfonden).
Den av lantbruksnämnderna kända statistiken över förvärv och överlåtel— ser av mark visar för budgetåret 1981/82 att fysiska personer har förvärvat 34 000 ha åker och 108 000 ha skogsmark och har överlåtit 27 000 ha åker och 79 000 ha skogsmark. Dödsbon har förvärvat 200 ha åker och 300 ha skogsmark och har överlåtit 4 000 ha åker och 13 000 ha skogsmark. Svenska aktiebolag har förvärvat 1 200 ha åker och 34 000 ha skogsmark och har överlåtit 2 500 ha åker och 74 000 ha skogsmark.
Vid en jämförelse med de uppgifter som gavs i avsnitt 2.2.2 om arealen åkermark och skogsmark för olika ägarkategorier åren 1975 och 1981 kan konstateras att fysiska personers andel av samlade åkerarealen fortsätter att öka men sakta, att svenska aktiebolags innehav av åker fortsätter att minska, att statens andel av skogsmarken ökar och svenska aktiebolagens andel minskar. Fysiska personers (inklusive dödsbons) andel av skogsmarken vilken minskade något åren 1975—1980 har inte minskat ytterligare under budgetåret 1981/82. Eftersom släktförvärven saknas i statistiken om vilka arealer som omsätts kan det inte ges besked om totala omsättningen.
I avsnitt 5.4 beskrivs en aktuell undersökning om ägande och omsättning av lantbruksfastigheter. Den undersökningen ger svar på vissa tidigare obesvarade frågor om arealrörelser och om ägarförändringar som inte förvärvsprövas.
Viss statistik om markrörelserna framgår av följande tablå.
Markrörelser som påverkas av beslut i lantbruksverket
1. Lantbruksnämndernas köp och försäljning av fast egendom.
Förvärv, ha Avyttring, ha
åker skog åker skog 1977/78 4 053 19 483 4 129 19 086 1978/79 4 868 37 026 4 599 18 926 1979/80 4 643 42 813 4 494 34 594 1980/81 5 355 40 519 4 625 38 130 1981/82 4 435 43 022 5 474 38 101
Fastighetsinnehav den 1 juli 1982: 12 710 ha åker, 132 357 ha skog. I detta material ingår förvärv för de 200 milj kr som lantbruksstyrelsen disponerar to rn den 31 december 1983.
2. Bifallna ansökningar om tillstånd enligt jordförvärvslagen (JFL)
inklusive positiva yttranden om regleringsförvärv och förvärv som har prövats enligt 1916 års lag. Sannolikt saknas en del av de förvärv som tillståndsprövas av regeringen.
Antal förvärv Åker, ha Skog, ha
1977/78 2 592 19 088 46 997 1978/79 2 851 25 465 76 489 1979/80 3 121 Anm. ny JFL 1980/81 3 511 28 496 92 482 1981/82 4 224 37 122 166 700
Tillskottsförvärv till brukningsenheter ägda av fysiska personer, ingår i IFL-prövade förvärv ovan.
Antal förvärv Åker, ha Skog, ha 1980/81 2 840 12 670 61 348 1981/82 3 355 15 970 73 337
Därav kan slutas att J FL—prövade och bifallna ansökningar om förvärv av hela brukningsenheter inte kan ha överstigit:
Antal förvärv Åker, ha Skog, ha 1980/81 671 15 826 31 134 1981/82 869 21 152 93 363
3. Garantier för jordförvärvslån kan ges vid förvärv av hela brukningsen- heter. Alla förvärv är inte prövade enligt JFL, eftersom en del är släktförvärv. Lämpligheten prövas i låneärendet.
Antal beviljade Åker, ha Skog, ha garantier=förvärv 1977/78 195 8 000 11 500 1978/79 191 7 400 13 200 1979/80 233 11 200 17 700 1980/81 158 7 100 8100
1981/82 166 7 300 10 100
4. Statligt stöd till yttre rationalisering. Lånegarantier för tillskottsförvärv. Släktförvärv förekommer.
Antal beviljade Åker, ha Skog, ha garantier=förvärv 1977/78 245 2 700 5 200 1978/79 251 2 300 7 600 1979/80 241 2 300 7 300 1980/81 276 2 600 10 800 1981/82 220 2 600 9 700
Bidrag till yttre rationalisering ges huvudsakligen i form av bidrag till lantmäterikostnader. Berörda arealer torde nästan undantagslöst ingå i de arealer som anges i 1. och 2. ovan.
Budgetåret 1980/81 berördes i lantbruksverkets beslut markomsåttning om 35 000—40 000 ha åker och 130 000—140 000 ha skog. Budgetåret 1981/82 berördes cirka 50 000 ha åker och 200 000 ha skog.
2.4.2 Storleksrationalisering
De medel som används för att förbättra fastighetsstrukturen är utökning genom tillskottsförvärv, strukturrationalisering genom markbyten samt bildande av gemensamhetsskogar. Jordbruksfastighet skall enligt den från 1972 gällande fastighetsbildningslagen för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan storlek, sammansättning och utformning att den medger tillfreds— ställande lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten. För en skogsbruksfastighet har lämplighetsvillkoret utformats så att fastigheten skall ha sådan storlek och utformning att den medger ekonomiskt tillfreds- ställande skogsdrift.
I propositionen (1969:128) med förslag till fastighetsbildningslag uttalade departementschefen (5 B 152) med hänvisning till 1954 års fastighetsbild- ningskommitté att lämplighetskravet för en skogsbruksfastighet endast torde medge bildandet av relativt stora fastigheter. Departementschefen anförde att ett sådant resultat får anses välmotiverat. Den tekniska utvecklingen, som medför bland annat mekanisering av skogsbruket, har gått snabbt under senare år och torde komma att ytterligare accentueras. Detta medför en ökning av kraven på skogsbruksfastigheternas storlek. — J ordbruksnäringen har i 3 kap 65 första stycket fastighetsbildningslagen en skyddsregel som säger att fastighetsbildning som berör jordbruksfastighet får äga rum endast om åtgärden är till övervägande nytta för jordbruksnäringen. — Departe- mentschefen gjorde till denna bestämmelse uttalandet (5 B 158) att bedömningen av vad som skall anses vara till fördel eller olägenhet för jordbruksnäringen bör kunna anpassas efter de förhållanden, som vid varje tidpunkt bestämmer jordbrukets målsättning.
Skogspolitiska utredningen uttalade i Mål och medel i skogspolitiken (SOU 1973:14 s 190) att behoven av förbättrad fastighetsstruktur är olika inom skilda ägarkategorier och i olika delar av landet. Inom strukturratio-
naliseringens ram har förbättringar uppnåtts främst genom ägoarrondering och successiv utökning av befintliga enheter.
Skogspolitiska utredningen förordade att rationaliseringsverksamheten skulle fortgå efter oförändrade grunder. Vidare uttalades att praktiskt taget hela det svenska skogsbeståndet återfinns på fastigheter som inte medger ”ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift” om de betraktas som självständiga brukningsenheter. Utredningen bedömde det mot denna bakgrund orealis- tiskt att tillämpa det ekonomiska lämplighetskravet utan hänsyn till att den enskilda fastigheten kan komma att utnyttja för flera fastigheter gemensamt tillgängliga resurser i form av exempelvis maskiner och arbetskraft.
Såväl lantbruksnämndernas köp och försäljning av mark som tillämpning- en av 1979 års eller tidigare jordförvärvslagar har och har haft till syfte att underlätta bildandet av lämpliga brukningsenheter. Mark som bjuds ut till försäljning kan i viss utsträckning utnyttjas dels för förstärkning av närliggande brukningsenheter och dels för bytesändamål i syfte att under- lätta omarrondering och storleksrationalisering såväl i jordbruk som i skogsbruk.
1972 års jordbruksutredning redovisade i Översyn av jordbrukspolitiken (SOU 1977: 17 s 323) att storleksrationalisering av brukningsenheteri enskild ägo genom lantbruksnämndernas medverkan i form av beviljade jordför- värvstillstånd och försäljning av mark under perioden 1968—1975 hade berört 26 000 brukningsenheter, som hade tillförts 140 000 ha åker och 475 000 ha skogsmark. En relativt stor andel, nämligen 43 % av dessa ärenden, berörde enheter, som före storleksrationaliseringen hade högst 10 ha åker.
1973 års skogsutredning uttalade i Skog för framtid (SOU 197826 5 159): ”Skogsutredningen anser att det är angeläget att storleksrationaliseringen och omarronderingsverksamheten särskilt inom privatskogsbruket fortgår i minst samma takt som hittills och med inflytande från skogliga instanser. Utredningen utgår från att (då pågående utredningar) kommer att ge erforderligt underlag för en fortsatt utveckling av denna verksamhet. Från skogsbrukssynpunkt är det särskilt viktigt att arbetet med bildande av gemensamhetsskogar i de svårast ägosplittrade områdena kan bedrivas i snabbare takt än hittills. Undersökningar har visat att för ca 0,5 milj ha skog, främst inom delar av Dalarna och Hälsingland, är bildandet av gemensam- hetsskogar troligen det enda sättet att komma till rätta med strukturproble- met. Om den långsamma utvecklingen på detta område beror på svagheter i fastighetsbildningslagen bör det övervägas ändringar i denna. Sålunda bör inte ett fåtal markägare få förhindra tillkomsten av en gemensamhetsskog om det övervägande antalet berörda jordägare vill ha sådan. Denna verksamhet bör därför i de svårast ägosplittrade områdena prioriteras framför annan strukturförbättring i skogsmarken, då den snabbt bör kunna ge företagsen- heter med betydligt rationellare brukningsförutsättningar.”
Till de uttalanden som har gjorts om behovet av storleksrationalisering bör nämnas den begränsning som genom 1979 års jordförvärvslag har införts för sammanförande av lantbruksföretag. Även om sammanförande av familje- lantbruk ur den enskildes synvinkel kan vara företagsekonomiskt motiverat är det från regional- och befolkningspolitiska synpunkter ett allmänt intresse att kunna förhindra detta. (J ordförvärvsutredningens betänkande SOU 1977:93 s 84.)
Företag som var för sig har förutsättningar att uppfylla målet med rationaliseringspolitiken skall således inte få föras samman till en enhet. Departementschefen uttalade i prop 1978/79:85 s 29 att ett av huvudsyftena med jordförvärvslagen var att främja jordbrukets rationalisering. Men samtidigt ville han understryka att ökning av brukningsenheternas storlek är rationell endast till en viss gräns.
2.4.3 Lantbruksnämndens roll i storleksrationaliseringen
I en rapport från lantbrukshögskolan 1974 med titeln Faktorer som påverkar rationaliseringsprocessen i lantbruket har lantbruksnämndernas medverkan i två modellområden undersökts. (Författare Olof Bolin, Lennart Lindqvist och Frank Petrini.) Nämndens roll har varit av underordnad betydelse för den direkta uppkomsten och styrningen av den strukturella omvandlingen. Omvandlingen hade dock till stor del finansierats med lantbruksnämndernas garantier och bidrag, som kanaliserats mot de brukare som expanderat arealmässigt.
Med vissa reservationer har i undersökningen dragits följande slutsatser: "De delar av lantbruksnämndernas verksamheter som studerats är inriktade på långsiktig uppbyggnad av bestående företag, och har haft större betydelse i jordbruksbygder i områden med relativt svag tillgång på alternativa sysse]sättningsmöjligheter. Inriktningen på uppbyggnad av företag medelst tillskottsköp av mark gör att man i stort sett ej inverkat på de stora markrörelserna på arrendesidan. Materialet tyder på att lantbruksnämnder— na medverkar vid cirka en tredjedel av arealförstoringen, samt svarar för cirka en tiondel av jordbrukets totala kapitalbehov och cirka en fjärdedel av det externa kapitalbehovet. Verksamheten är mera att betrakta som en service åt en av jordbrukarna själva bestämd utveckling än som ett styrorgan i denna utveckling. Kravet på denna service, som är inriktad mot vissa företagstyper, varierar starkt mellan olika regioner, företagsgrupper och tidsperioder. Bland annat har man under senare är allt mer fått stödja uppbyggnaden av jordbrukssektorns reala kapital medan strukturomvand- lingen, byggd på tillskottsköp, minskat i betydelse."
En ytterligare slutsats var att lantbruksnämnden betydde mer som rationaliseringsinstrument i de mer avsides belägna regionerna, medan jordbruket i mer industrialiserade och tätbefolkade områden ofta sköter sin strukturomvandling självt. Staten har i lantbruksnämnderna inte ”ett starkt styrinstrument. Man kan alltså inte i ett läge av långsam strukturomvandling genom att ställa ökade resurser exempelvis i form av större kreditgarantira- mar, påskynda utvecklingen med nuvarande (1974) handlingsstrategier." — ”Vill man snabbt rationalisera det svenska jordbruket måste man mera direkt angripa strukturomvandlingens orsaker där tryck- och sugeffekter i samband med den stelhet i befolkningsrörelserna som kvarhållande vid boendet innebär, spelar centrala roller. Detta skulle då kräva en regionalt differentierad rationaliseringspolitik.”
2.4.4 Markomsättning — utbud och efterfrågan
I direktiven till strukturutredningen har påtalats flera orsaker till en ökad obenägenhet att avyttra jordbruksfastigheter. Som exempel har nämnts inflationen, skattereglernas utformning, möjligheter till jakt och fiske eller önskemål om en knytning till hembygden. Flera orsaker kan också samverka.
Strukturutredningen hänvisar till det arbete som gjorts vid tekniska högskolan i Stockholm och som refereras i avsnitt 5.4.
Vissa omständigheter tas dock upp redan här. 1972 års jordbruksutredning har i ett avsnitt benämnt markfrågan (SOU 1977:17 s 377 f) beskrivit vissa av prisstegringens orsaker och andra orsaker som kan påverka efterfrågan på jordbruksfastigheter. Därvid nämndes inflationen, som gör det fördelaktigt att placera kapital i tillgångar som behåller sitt realvärde. Prisstegringen på jordbruks- och skogsbruksproduk- ter påverkar efterfrågan liksom skattereglerna (1977). Den tekniska utvecklingen har lett till att en viss arbetskraftsresurs kan sköta allt större arealer.
Jordförvärvsutredningen tog som en av de centrala uppgifterna upp att dämpa prisstegringen på lantbruksföretag (SOU 1977:93 s 62 och s 80 f). Det var angeläget att priserna på lantbruksföretag inte översteg den avkastning marken gav vid användning för jordbruks— och skogsbruksändamål. Jordför- värvsutredningen lade förslag med avsikten att öka utbudet och minska efterfrågan på lantbruksföretagen. Målet var att tillgången på mark för personer som aktivt ägnade sig åt lantbruk skulle kunna tryggas. Jordför- värvsutredningen beskrev även problemet med att en stor del av avslagen enligt jordförvärvslagen har skett med stöd av rationaliseringsskäl och att av denna egendom endast en del kommer till användning för rationaliserings- ändamål. ”I en del av fallen behåller säljare egendomen och i ett inte oväsentligt antal fall utarrenderas den.”
Lantbruksstyrelsen sammanställde åt jordförvärvsutredningen i en under- sökning uppgifter om vad som hände med egendom efter avslag på ansökan om förvärvstillstånd. (Bilagor till jordförvärvsutredningens betänkande, SOU 1977:93.) Undersökningsperioden omfattade åren 1970—1974. Totalt redovisas 3 525 avslagsbeslut. Då gällde 1965 års jordförvärvslag med färre och delvis annorlunda avslagsgrunder än i 1979 års lag. I 27 % av de fall där ansökningarna hade avslagits har ägarna till dessa egendomar inte på nytt försökt avyttra dessa (under tidsperioden).
I över hälften av de fall ägarna hade behållit egendomen anges att ägaren brukar den själv eller har den obrukad. Undersökningen uttalade att vid en jämförelse av den antalsmässiga spridningen med den areella syntes inga stora differenser. Möjligen kunde man dra den slutsatsen att egendomar som ägaren har behållit och brukat själv eller har obrukad var arealmässigt mindre, speciellt avseende åker. Efter 7 % av avslagen hade ägaren avyttrat egendomen till släkting för vilka förvärvstillstånd inte krävdes. I dessa fall blev 16 % av förvärvarna permanentboende på förvärvsegendomen, 67,5 % av förvärvarna var inte lantbrukare.
Lantbruksstyrelsen gjorde samtidigt en undersökning av de tillståndsprö- vade förvärven och släktförvärven. Förvärvarna efter bifallna förvärvsan-
sökningar åren 1970—1974 var till 28 % heltidslantbrukare, 12 % deltidslant- brukare, 12 % juridiska personer (inklusive de fysiska personer som är sågverks- och exploateringsföretagare) och 48 % övriga fysiska personer. En arealmässig jämförelse speglar en annorlunda fördelning. Av åkermarken förvärvades 45 % av heltidslantbrukare, 8 % av deltidslantbrukare, 12 % av juridisk person och 35 % av övriga fysiska personer. Skogsarealen fördelades på följande sätt: 21 % till heltidslantbrukare, 10 % till deltidslantbrukare 32 % till juridisk person och 37 % till övriga fysiska personer. Av släktförvärvarna var 25 % heltidslantbrukare, 13 % deltidslantbrukare och 62 % ej lantbrukare. På liknande sätt som för bifallen förvärvades den större andelen av åkerarealen av heltidslantbrukarna.
2.4.5 Jakträtt — hinder för markomsåttning
Det kan konstateras att många skogsmarksägare med små innehav trots ringa ekonomiskt utbyte av fastigheten inte avyttrar sina fastigheter. Detta gäller även i betydande omfattning ägare av andelar i fastigheter. En orsak till oviljan att överlåta en mindre jordbruksfastighet och som ofta tas upp till diskussion är viljan att behålla en jakträtt. Utredningen skall därför peka på vissa omständigheter som något kan förklara denna diskussion.
Varje ägare och delägare av en jordbruksfastighet har individuell rätt till jakten på fastigheten. Rätten kan också upplåtas. Ägarsplittringen i vissa bygder kan till dels förklaras av viljan att behålla rätt till jakt på egen mark.
Mot den positiva rätten att få jaga på egen mark anförs vissa negativa konsekvenser. För det första är det för myndigheterna och för de enskilda delägarna administrativt tungrott med ägarsplittring, för det andra kan sällan lämplig jakt— och viltvård bedrivas på fastigheten och för det tredje är oviljan att avyttra i sig olönsamma fastigheter hinder mot en önskad strukturratio- nalisering.
Jakt och gemensamhetsskog
Jakträtten kan också ha betydelse för en skogsmarksägares vilja att med sitt innehav gå in i en gemensamhetsskog.
Bestämmelser om hur jakten i gemensamhetsskogen får utövas finns i 4 5 lagen (1938:274) om rätt till jakt (jaktlagen). Dessa bestämmelser komplet- teras av de för all jakt gällande reglerna i jaktstadgan (19381279). I 4 5 första och andra styckena jaktlagen stadgas följande:
Å samfällighet må delägarna, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behov utöva jakträtt.
Äro särskilda-föreskrifter gällande för samfällighetens förvaltning, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om jakträttens tillgodogörande för gemensam räkning. I annat fall må bestämmelse om jakträtten träffas efter ty är stadgat i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.
Dessa båda stycken gäller marksamfälligheter, bland andra gemensamhets- skogar. Huvudregeln i första stycket torde innebära att delägare har individuell jakträtt för husbehov. Husbehovsjakt kan något förenklat
förklaras vara jakt som inte sker för avsalu. Denna individuella jakträtt är dock inte obligatorisk eftersom föreningsstyrelse eller föreningsstämma med enkel majoritet kan förordna att jakten skall handhas för gemensam räkning. Det finns ju i andra stycket andra punkten hänvisning till lagen om förvaltning av samfälligheter. Det finns anledning att anta att gemensam- hetsskogar i allmänhet har föreningsförvaltning. I 19 % anges: ”Föreningen skall vid förvaltningen tillgodose medlemmars gemensamma bästa. Varje medlems enskilda intressen skall även beaktas i skälig omfattning.”
Med att tillgodose medlemmarnas gemensamma bästa torde menas att medlemmarna skall få åtnjuta högsta möjliga avkastning på sikt. En föreningsstyrelse som utarrenderar jakten till högstbjudande torde därvid ha följt lagens intentioner.
Om styrelsen i stället själv, eller i en underställd kommitté, ansvarar för jakten, exempelvis säljer jaktkort och ordnar med formaliteter, kan ingen delägare uteslutas. Med delägare menas varje person som själv äger delägarfastighet eller andel därav.
Jakträtten kan utövas personligen eller den kan upplåtas. Denna rätt har ett värde — ofta ett affektionsvärde som beror på utövarens intresse — som inte har anknytning till skogsmarkens reella avkastningsvärde. Om skogsmarken förs till en gemensamhetsskog kan det därför av markägaren upplevas som en försämring, dvs en begränsning av den personliga rätten.
Jakt- och viltvårdsberedningen har föreslagit att någon särbestämmelse för samfälligheter inte skall tas upp i en ny jaktlag (SOU 198321 5285 f). Tanken är att den hittillsvarande begränsningen av delägares jakträtt till att avse enbart ”husbehovsjakt” därigenom skall falla bort. Delägare skulle dock inte kunna upplåta jakträtten som hör till hans andel varvid hänvisas till 7 kap 95 jordabalken. Den personliga fria jakträtten skulle också kunna inskränkas genom att samfällighetsföreningen kan besluta om de jaktliga förhållandena.
Jaktvårdsområden
I syfte att främja jaktvården och jakträttsinnehavarnas gemensamma intressen kan fastigheter sammanföras till jaktvårdsområden. Bestämmelse om jaktvårdsområden har funnits i jaktlagen fram till 1.1.1981. Då trädde lagen (1980:894) om jaktvårdsområden i kraft.
En majoritet av minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare, som äger minst hälften av den mark det är frågan om, kan tvinga en minoritet att med sin mark ingå i jaktvårdsområde.
Den som äger mark som ingår i jaktvårdsområde kan inte uteslutas från deltagande i jakten i området. Minimiareal för att markägare vars mark ingår i jaktvårdsområde skall få delta finns inte.
En fråga som rör jaktvårdsområden har visats särskild uppmärksamhet. I ett flertal av länsstyrelse fastställda stadgar anges att för att en jaktarrendator skulle få medlemskap eller sitt arrendeavtal godkänt av jaktvårdsområdets styrelse skulle kunna krävas en viss minimiareal. I flera rättsfall avseende tillämpningen av de före 1981 gällande bestämmelserna om jaktvårdsområ- den har regeringsrätten underkänt tillämpningen av denna stadgebestäm- melse (exempel regeringsrätten D 3687- 1980, RÅ 82 2:48). Regeringsrätten
har funnit att varje fastighetsägare i ett jaktvårdsområde måste anses ha rätt att genom upplåtelse av sin jakträtt sätta en annan person i sitt ställe för utövande av den honom tillkommande jakträtten under samma villkor som gäller för honom själv.
Eftersom markägare inte är jägare och man kan anta att jaktarrendator är jägare skulle regeringsrättens ståndpunkt innebära ett faktiskt ökat jakttryck inom jaktvårdsområdet. Markägare, även med små innehav, får härigenom ett ökat värde av sin jakträtt. Icke-jagande markägare skulle ha ytterligare ett skäl att behålla fastigheten till men för strukturrationaliseringen.
I betänkandet (SOU 1979:19) som föregick en ny lagstiftning om jaktvårdsområden har uttalats (s 116): ”I områdets stadgar bör liksom hittills kunna föreskrivas att en tillkommande arrendator för att upplåtelsen skall godkännas skall disponera viss minimiareal." Upplåtelse bör få ”vägras bara om den kan'anses olämplig med hänsyn till viltvården eller jaktutövningen eller på annat sätt är till avsevärt men för övriga delägare.”
Departementschefen har i propositionen (1979/80: 180 s 21 f) uttalat att det inte är lämpligt att göra åtskillnad mellan fastighetsägare och nyttjanderätts— havare i fråga om rätten till jakt inom ett jaktvårdsområde. Departements- chefen har vidare uttalat att det kan förutsättas att det liksom hittills blir vanligt att det i jaktvårdsområdets stadgar föreskrivs att en upplåtelse för att godtas måste omfatta en areal av viss storlek.
3 Samhällsmedel som påverkar strukturförhållandena
3.1. Inledning — de jord- och skogspolitiska målen
Statsmakterna fastställer de mål som skall gälla för jordbruks- och skogspolitiken. Under efterkrigstiden har det varit en hög grad av kontinuitet i den förda politiken. Vissa förskjutningar brukar ske men grunderna bygger på tidigare fastställda.
År 1977 togs i riksdagen de senaste jordbrukspolitiska målen (prop 1977/78:10, JoU 10). Dessa kan såvitt gäller utredningens frågor, kort sammanfattas.
Den framtida jordbrukspolitiken i vårt land skall främja ett rationellt utnyttjande av landets naturliga resurser för jordbruk. Det innebär att den brukningsvärda åkerjorden skall utnyttjas för detta ändamål. Härigenom kan vi för egen del trygga en god livsmedelsberedskap och bidra till livsmedelsförsörjningen i övriga delar av världen.
Ett huvudsyfte med jordbrukspolitiken är att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard, som är likvärdig med den som jämförbara grupper uppnår. Detta syfte skall särskilt beaktas vid prissättningen av jordbruksprodukterna. I första hand bör detta inkomstmål avse heltidssysselsatta inom jordbruket. Därvid ställs också rimliga krav på effektivitet i produktionen.
Jordbrukspolitiken har också målet att tillgodose konsumenternas berät- tigade krav på säker tillgång till livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser. Detta produktionsmål utformas med hänsyn till kraven på en god livsme- delsberedskap, den internationella livsmedelssituationen, regionalpolitiska och samhällsekonomiska hänsyn samt miljövårdsskäl. Produktionsmålet utformas som delmål avseende åkerarealen, mjölkproduktionen och drifts- inriktningen i övrigt.
De statliga insatserna för jordbrukets rationalisering skall främja uppbyg— gandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag. Härigenom skapas förutsättningar för att framställa jordbruksprodukter till en acceptabelt låg produktionskostnad och samtidigt uppnå inkomstmålet för de i jordbruket yrkesverksamma. Utöver detta skall rationaliseringspolitiska medel använ- das för att nå andra från samhällelig synpunkt angelägna mål. De ekologiska och miljömässiga aspekterna skall beaktas. Jordbrukspolitiken skall vidare ges en sådan inriktning att jordbruket och därtill knutna verksamheter kan medverka i en aktiv regionalpolitik. Av särskilt intresse är tillvaratagandet av de fördelar från brukarsynpunkt som kombinationen jord/skog erbjuder.
Som en följd av dessa uttalanden och med ytterligare preciseringar har en ny jordförvärvslag och nya förordningar om statligt stöd till jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering tillkommit.
På likartat sätt har riksdagen år 1979 antagit riktlinjer för skogspolitiken (prop 1978/79:110, JoU 30).
Det övergripande målet för skogsbruket finns formulerat i 1 & skogsvårds- lagen (1979:429). Skogsmark med dess skog skall genom lämpligt utnyttjan- de av markens virkesproducerande förmåga skötas så att den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. Vid skötseln skall hänsyn tas till naturvårdens och andra allmänna intressen.
Virkesproduktionen förbättras genom intensifiering av skogsvårdsarbetet. Skogspolitiken bygger på principen om hushållning med skogstillgångarna. Motivet för hushållningen har främst varit behovet att säkra dels skogsin- dustrins råvaruförsörjning på längre sikt, dels sysselsättningsunderlaget i skogsbruket.
En ny skogsvårdslag liksom en ny förordning om statligt stöd till skogsbruket har tillkommit.
Vid vårriksdagen 1983 behandlades vissa skogspolitiska åtgärder (prop 1982/83:145, JoU 34). Därigenom infördes bland annat en allmän skyldighet att avverka en del av den skog som är slutavverkningsmogen och att gallra yngre skog. Ändringarna i skogsvårdslagen syftade till att förmå de passiva skogsägarna att avverka.
Utgångspunkten för stödet till skogsbruket är att skogsbruket i princip skall vara självfinansierat. Så tex skall de grundläggande krav som ställs enligt skogsvårdslagstiftningen alltid tillgodoses utan statligt stöd. I de fall då detär ett samhällsintresse att få till stånd en skogsvård som går utöver dessa krav bör emellertid statligt stöd kunna ges. Särskilt framträdande är därvid de regionalpolitiska motiven.
3.2. Samhällsplaneringen och förrättningsverksamheten
3.2.1. Planeringen inom jord- och skogsbrukssektorerna
Som grund för statens insatser för jord- och skogsbrukets rationalisering sker en planering. Denna bedrivs på såväl central nivå som länsvis. Planeringen syftar till att åstadkomma bästa möjliga utnyttjande av produktionsresurser- na i näringarna och ge bästa möjliga effekt av de statliga insatserna på området. Planeringen leder fram till strategiska ställningstaganden och riktlinjer för verksamheten. Dessa riktlinjer lägger grund för den initiativ- verksamhet myndigheterna bedriver och är vägledande för ställningstagan- den i enskilda ärenden.
En viktig utgångspunkt för sektorplaneringen inom jord- och skogsbruket är att den inordnas i och följer riktlinjerna för den allmänna samhällspla- neringen. Från såväl lantbruksnämndernas som skogsvårdsstyrelsernas sida har därför stor vikt lagts vid frågan om dispositionen av markresurserna. I syfte att åstadkomma bästa möjliga avvägning av behoven av mark för de areella näringarna och mark för bebyggelse- och fritidsändamål har dessa sektorer levererat underlagsmaterial och även i övrigt medverkat i arbetet
med den fysiska riksplaneringen och i den kommunala planeringen enligt byggnadslagstiftningen. Lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna medverkar också på liknande sätt i den av länsstyrelsen bedrivna regional- ekonomiska planeringen, den s k länsplaneringen.
Formerna för planeringen inom jord- och skogsbruket har varierat. Under 1960-talet och början av 1970-talet genomfördes större utredningar, vilka ledde fram till ett allmänt åtgärdsprogram. Under 1970-talet har stor vikt lagts vid metodutvecklingen med tanke på samordningen med den fysiska riksplaneringen och länsplaneringen. Under de senaste åren har den årliga verksamhetsplaneringen liksom olika former för regionala länsvisa hand- lingsprogram utvecklats.
All samhällsplanering antingen den sker i länsstyrelse, sektororgan eller kommuner sker under insyn från valda politiker. I förtroendemannaorgan fastställs också planeringens slutresultat. För närvarande går utvecklingen mot ett ökat politiskt inflytande och ansvar i samhällsplaneringsfrågor.
I planeringsfrågor av större regionalekonomisk betydelse tillämpas på länsnivå en något annorlunda handläggning genom att beredningen sker inom berört sektororgan medan slutresultatet fastställs av länsstyrelsen. Exempel på en sådan fråga kan vara övergripande strukturprogram för jord- och skogsbruket.
En planering som ligger till grund för tillämpningen av fastighetsbildnings- lagen skiljer sig dock från annan samhällsplanering beträffande politiskt inflytande. I lagens 3 kap anges vissa allmänna lämplighetsvillkor, vilka skall vara uppfyllda vid bildandet av jordbruks- och skogsbruksfastigheter. Den vid lämplighetsbedömningen gällande jordbruks- och skogsbrukspolitiken skall av förrättningsmannen tolkas och ges ett innehåll för varje enskilt objekt. Denna tolkning, som bland annat avser fastigheternas storleksut- formning och ägosammansättning, skall alltså ingå som ett led i en i övrigt mest teknisk förrättning. Bland annat som stöd till förrättningsmännen har i t ex Kopparbergs län utarbetats ett strukturprogram, vilket också antagits av länsstyrelsen. Något formellt samband mellan ett sådant program och förrättningsverksamheten finns inte. Programmets innehåll beträffande fastighetsutformning och dylikt är endast vägledande för förättningsverk- samheten och kan ändras i den judiciella överprövningen.
3.2.2. Planering för strukturförbättring av genomgripande art
Företagsstrukturen inom jord— och skogsbruket förbättras genom företagar- nas egna initiativ såsom genom fastighetsköp och samverkan. Genom sidoarrenden får man storleksrationalisering. Lantbruksnämndernas aktiva inköps- och försäljningsverksamhet, rationaliseringsstödet samt förvärvs- prövningen främjar också företagsstrukturen. Fastighetsstrukturen främjas vid tillämpningen av fastighetsbildningslagen.
Denna framställning tar inte sikte på verksamheten med strukturrationa- lisering av enskilda företag eller åtgärder som berör endast ett fåtal fastigheter, s k successiv rationalisering. I stället skall här beskrivas vilka möjligheter länsmyndigheterna har att främja sammanhängande strukturför- bättringsinsatser berörande ett flertal fastigheter i områden med splittrad struktur.
Länsstyrelser och lantbruksnämnder har i verksamhetsplaneringen ofta tagit upp behovet av aktiva strukturfrämjande insatser och prioritering av var insatserna skall ske.
Det finns exempel på att länsstyrelse har fastställt program för struktur- rationaliseringsåtgärder i länet. Länstyrelsen i Kopparbergs län beslutade i oktober 1976 att anta ett sådant program.
Programmet innehåller vissa riktlinjer för strukturrationaliseringsåtgärder inom jord- och skogsbruket. Programmet bygger på länsplanen 1974 och går ut på satsningar i strukturförbättrande syfte i vissa områden. Det gäller större angelägna fastighetsregleringar. Det innefattar bland annat en områdes- och tidsplan som redovisar de olika regleringsobjektens angelägenhetsgrad. Enligt programmet skall en genomförandeplan upprättas för varje objekt i vilken målsättningen skall behandlas. I oktober 1981 beslutades om en revidering av strukturprogrammet innebärande bland annat vissa ompriori- teringar. Tidsplanen hade också visat sig orealistisk och fick därför utgå i det reviderade programmet. En turordning fastställdes alltså för större struktur- rationaliseringsprojekt. Genom att en sådan turordning har fastställts kan berörda myndigheter verka efter en gemensam plan. Lantmäteriet kan planera förrättningsverksamheten. Lantbruksnämnden kan prioritera områ- den för verksamheten med köp och försäljning av mark samt vid tillämp- ningen av jordförvärvslagen. Skogsvårdsstyrelsen kan planera för samver- kansawerkningar och skogsvård inom områdena. Innan en större förrättning påbörjas, skall således sektormyndigheterna under viss tid ha verkat samstämmigt och därigenom i viss mån ha förberett förrättningen.
Också i andra län än i Kopparbergs län förekommer samplanering i huvudsak mellan lantbruksnämnder och lantmäterimyndigheter. Lantbruks- nämndernas prioritering av områden för ökning av ”markreserven” har sannolikt haft den viktigaste styrande effekten. Uppbyggandet av en sådan markreserv kan i vissa fall ta upp mot tjugo år. Så lång tid kan förflyta från lantbruksnämndens första förvärv i ett prioriterat område till dess fastighets- förrättning påbörjas.
I ett strukturprogram kan tas upp ställningstaganden om inriktningen av åtgärder tex i fråga om företagsuppbyggnad, omarrondering och gemen- samhetsskog, men programmet kan inte ge några detaljer. Programpunk- terna kan gälla generellt i länet eller endast visst angivet objekt.
Samrådsförfarandet förekommer mellan sektorsmyndigheter. I Koppar- bergs län verkar en fastighetsstrukturgrupp med företrädare även för markägare och organisationer.
3.2.3. Genomförandeprogram
I strukturprogrammet för Kopparbergs län förutsätts att det upprättas genomförandeplan för varje objekt. I denna plan bör under medverkan av särskild samrådsgrupp belysas D objektens indelning i lämpliga delobjekt D geografisk begränsning av området El målsättning, dvs frågor om företagsuppbyggande, om allmänt fastighets- förbättrande åtgärder och om gemensamhetsskog El metodik, dvs om åtgärderna skall vidtas i en stor reglering eller om
successiva insatser är tillräckliga behovet av kompletterande tekniska anläggningar utformning av informations- och kursverksamhet kostnader och principer för kostnadsfördelning tidsplan för genomförandet
DUBB
En sådan plan saknar visserligen rättsverkan men bör ändå kunna ha en styrande effekt på en kommande förrättning. Det här berörda arbetssättet tillämpades vid inledandet år 1980 av det nu pågående stora omarrende- ringsföretaget i Bonäs-Våmhus. Ett liknande arbetssätt har tillämpats i projekt om omarrondering i Gagnefs socken.
3.3. Fastighetsbildningslagstiftningen
Bestämmelser om fastighetsbildning finns i fastighetsbildningslagen (1970:988), som trädde i kraft den 1 januari 1972.
Med fastighetsbildning avses åtgärder som syftar till att åstadkomma ändring av fastighetsindelningen. Här inbegrips såväl ny- som ombildning av fastigheter. Fastighet kan nybildas genom avstyckning, klyvning eller sammanläggning. För ombildning av fastigheter finns institutet fastighetsreg- lering. Genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller samfällighet till annan sådan enhet mot vederlag i mark eller pengar. Genom fastighetsreglering kan också bland annat samfällighet bildast ex gemensam- hetsskog.
För varje fastighet som nybildas eller ombildas måste vissa villkor med hänsyn till allmänna intressen vara uppfyllda. I första hand gäller ett krav att fastighetsbildning skall ske så att varje fastighet som nybildas eller ombildas blir varaktigt lämpad för sitt ändamål. Jordbruksfastighet skall för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan storlek, sammansättning och utformning att den medger tillfredsställande lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten. Skogsbruksfastighet skall för att anses lämplig ha sådan storlek och utformning att den medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift. Fastighetsbildning får äga rum utan hinder av de nu berörda lämplighets- kraven om åtgärden innebär att fastighetsindelningen förbättras och en mer ändamålsenlig indelning inte motverkas. Både lämplighetskraven och undantagsregeln skall tillämpas i överensstämmelse med aktuella jord- och skogsbrukspolitiska riktlinjer.
Bland övriga villkor med hänsyn till allmänna intressen kan nämnas vissa särskilda regler till skydd för jordbruksnäringen och skogsbruket. Fastig- hetsbildning som berör jordbruksfastighet får således äga rum bara om åtgärden är till övervägande nytta för jordbruksnäringen. Åsyftas med fastighetsbildningen att nybilda eller förbättra fastighet avsedd för annat ändamål än jordbruk, får åtgärden ske om den inte medför olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen. Mark som är avsedd för skogsbruk får inte indelas på sådant sätt att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse.
Härutöver finns särskilda bestämmelser för fastighetsreglering. Genom fastighetsreglering kan en mer eller mindre ingripande omreglering av redan
bestående fastigheter åstadkommas. Vid mera genomgripande reglering kan ändamålet vara att åstadkomma så lämpliga fastighetsförhållanden inom ett område eller en trakt som möjligt. Syftet kan också vara mera begränsat, såsom att få till stånd en lämpligare gränssträckning. I bestämmelserna om fastighetsreglering har behovet av fastighetsrationalisering vägts mot kravet på skydd för enskild rätt. Som allmän förutsättning för fastighetsreglering gäller därför det 5 k båtnadsvillkoret, dvs att lämpligare fastighetsindelning eller annars mera ändamålsenlig markanvändning åstadkoms samt att fördelarna överväger kostnader och olägenheter. Åtgärden får dock inte genomföras om den skulle väsentligt försvåra eller fördyra en behövlig mer omfattande reglering, som kan väntas inom en nära framtid. Sker reglering i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom ett område, skall beaktas att regleringsområdet anpassas efter bland annat upprättade planer och fastighetsindelningens beskaffenhet. Vid fastighets- reglering skall varje däri ingående fastighet få sådan sammansättning och utformning, att den ej i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål, vartill den är avsedd att användas. Fastighet får inte ändras så att dess graderingsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Graderingsvärde för ett område bestämmes med hänsyn till områdets avkastning och marknadsvärde. Om värdet av den mark och de andelar i samfälld mark som genom fastighets- reglering tilläggs fastighet inte motsvarar värdet av vad som genom regleringen frångår fastigheten, utjämnas skillnaden genom ersättning i pengar.
Båtnadsvillkoret och övriga bestämmelser till skydd för enskild rätt är dispositiva. De kan alltså sättas ur kraft genom medgivande från rättsägarna. Om ökningen av fastighets graderingsvärde genom medgivande från fastighetsägaren är större än vad som tvångsvis är möjligt äger i lag eller annan författning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom motsvarande tillämpning. Skulle tillstånd eller annan prövning av myndighet fordras vid förvärv genom köp, skall frågan om tillstånd till ökningen underställas myndigheten.
Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet som berörs av regleringen. För att sakägare som begärt fastighetsreglering skall få åtgärden genomförd krävs att den är nödvändig för att hans fastighet skall förbättras. Finns det emellertid behov av att en fastighetsreglering görs mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall förbättras kan regleringsrätten vidgas i erforderlig män. I vissa fall är även samhällets intresse av fastighetsreglering så starkt att ett officialinitiativ är motiverat. Exempelvis kan länsstyrelse påkalla fastighetsreglering, som länsstyrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.
Vid vidgad regleringsrätt och vid officialinitiativ tillkommer ett opinions- villkor. Meningen med detta är att förhindra regleringsföretag, som saknar ett rimligt opinionsmässigt stöd bland de berörda sakägarna. Om behovet av fastighetsreglering är synnerligen angeläget gäller emellertid inte opinions- villkoret.
I syfte att genomföra storleksrationalisering får fastighetsbildningsmyn- dighet vid fastighetsreglering förordna att fastighet eller del av fastighet genom inlösen skall avstås för att överföras till annan fastighet. Bestämmel-
serna om inlösen innebär att det är möjligt att oberoende av ägarnas medgivande i vissa fall minska fastighet i större utsträckning än vad som annars skulle kunna ske. Som villkor för inlösen gäller att regleringen skall syfta till en allmän förbättring av fastighetsbeståndet, att regleringsområdet skall omfatta mark till ett flertal fastigheter med skilda ägare samt att det skall föreligga ett väsentligt intresse från allmän synpunkt att storleksför- ändringar genomförs. Fastighet får emellertid inte till någon del inlösas om den uppfyller de tidigare nämnda villkoren med hänsyn till allmänna intressen. Ej heller får mark som ingår i eller är avsedd att tagas in i gemensamhetsskog inlösas. Vidare får inlösen inte ske om syftet med överföringen skäligen kan vinnas på annat sätt eller om avsevärd olägenhet skulle uppkomma för fastighetens ägare eller brukare. Ägare av fastighet som inlöses är berättigad till ersättning motsvarande fastighetens marknads— värde.
Särskilda bestämmelser gäller för bildandet av samfälligheter för skogs- bruksändamål, gemensamhetsskogar. Syftet är att sammanföra mindre skogsmarksinnehav till större enheter. Det ankommer i första hand på fastighetsägarna att själva bestämma om en förbättring av fastighetsindel- ningen skall ske genom att gemensamhetsskog bildas. Härför räcker att den fastighetsägare som avstår mark samtycker till åtgärden. Om fastighetsägar- na inte kan enas har i fastighetsbildningslagen angivits medel att tvångsvis åstadkomma förbättringar i två typsituationer. Den första situationen avser när frågan primärt gäller att bilda gemensamhetsskog. Samfälld mark får då tas in i gemensamhetsskog, om den berörda skogsmarken är uppdelad på sådant sätt att ett tillfredsställande utnyttjande av skogen hindras väsentligt och behovet av en förbättrad fastighetsindelning inte kan tillgodoses på annat sätt. För att även fastighets enskilda mark skall få tas in i gemensamhets- skogen gäller som ytterligare villkor att marken väsentligen är utan betydelse för fastighetens behov av skogsprodukter och att gemensamhetsskogen får sådan storlek och utformning att den medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.
Den andra typsituationen avser när frågan primärt gäller att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom ett område av inte alltför begränsad omfattning. Bildandet av en gemensamhetsskog är då ett led i fastighetsregleringen. Villkoren för att gemensamhetsskog skall kunna bildas i denna situation är att möjligheterna att utnyttja skogen ökar och att marken ej hör till jordbruksfastighet eller sådan skogsfastighet som medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.
Fastighets andel i gemensamhetsskog bestämmes efter graderingsvärdet för den mark som fastigheten avstår, dock med viss jämkningsmöjlighet. Bestämmelsen är dispositiv.
Enligt fastighetsbildningslagen gäller enhetliga förfaranderegler för all fastighetsbildning. Bestämmelserna skall alltså kunna tillämpas på många vitt skilda situationer, varför i lagen har givits en omfattande frihet att anpassa handläggningen efter förhållandena i det enskilda fallet. Fastighets- bildningsmyndigheten (F BM) består vid fastighetsbildningsförrättning av en förrättningslantmätare. I vissa fall skall två gode män dessutom ingå i myndigheten. En förrättning inleds efter initiativ av sakägare eller i vissa fall myndighet. De vid förrättning uppkommande frågorna handläggs normalt
vid sammanträden med sakägarna. Samråd med lantbruksnämnden har grundläggande betydelse för anpassningen till gällande jordbrukspolitiska riktlinjer. Sedan fastighetsbildningsmyndigheten har utrett förutsättningar- na för fastighetsbildningen, skall myndigheten bland annat utarbeta den fastighetsplan som behövs. En fastighetsplan är ett förslag till fastighetsin— delning och skall upprättas i den mån det fordras för att genomföra fastighetsindelningen. Om hinder mot fastighetsbildning inte möter, skall fastighetsbildningsmyndigheten därefter meddela fastighetsbildningsbeslut. Detta skall ange hur fastighetsbildningen ändras och vilka servitutsåtgärder som vidtages. Sedan förekommande ersättningsfrågor har avgjorts och alla till förrättningen hörande göromål har utförts, skall fastighetsbildningsmyn- digheten genom ett avslutningsbeslut förklara förrättningen avslutad.
Om det med hänsyn till förrättningens omfattning eller annan särskild omständighet är lämpligt att frågan om fastighetsbildningens tillåtlighet avgörs på förhand, får tillstånd till fastighetsbildningen lämnas genom ett tillståndsbeslut. Genom att på lämpligt sätt använda detta beslut, som är ett slags principbeslut, kan handläggningen allt efter omständigheterna delas uppi olika moment så att arbetskrävande och kostsamma göromål inte utförs förrän garantier erhållits att de verkligen leder till fastighetsbildning. Ett tillståndsbeslut är alltid preliminärfråga, dvs besvärstalan skall föras särskilt. Om det visar sig lämpligt kan fastighetsbildningsbeslut delas upp i flera delbeslut (partiella fastighetsbildningsbeslut). Delbeslut kan också under vissa förutsättningar göras till preliminärfråga. Fastighetsbildningen är fullbordad när uppgift om åtgärden har införts i fastighetsregistret. Gräns som tillkommer vid fastighetsbildning skall utstakas och utmärkas i behövlig omfattning.
Besvär över fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall prövas av den fastighetsdomstol inom vars domkrets marken är belägen. Mot fastighets- domstols utslag kan talan fullföljas i hovrätt genom besvär. Mot hovrättsut- slag får talan fullföljas i högsta domstolen genom besvär. Talan prövas dock av högsta domstolen endast om prövningstillstånd har meddelats.
3.4. Förvärvslagstiftningen
3.4.1. J ordförvärvslagen
Jordförvärvslagen (1979:230) trädde i kraft den 1 juli 1979. Lagen ersatte 1965 års jordförvärvslag. Lagens syfte är att i överensstämmelse med 1977 års jordbrukspolitiska beslut främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag och därmed stärka sambandet mellan brukande och ägande, att främja en fortsatt strukturrationalisering, samt att stå i överensstämmelse med de regionalpolitiska strävandena. Som allmän utgångspunkt vid prövning av fråga om förvärvstillstånd skall därför beaktas att uppkomsten och utvecklingen av rationella företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen främjas. För att kunna bedöma vilka företag, som har de bästa förutsättningarna att uppfylla målen för jordbruks- och skogsbrukspolitiken görs vid tillståndsprövningen en utvecklingsbedöm- ning av berörda företag. I princip efter samma grunder som vid prövning av
fråga om statligt ekonomiskt stöd till jordbruksföretag delas företagen därför in i utvecklade och utvecklingsbara företag, begränsat utvecklingsbara företag samt företag som inte är utvecklingsbara. Målgruppen för rationali- seringspolitiken är i första hand företag som har förutsättningar att bli utvecklade företag. Fastigheter på vilka det inte är möjligt att driva utvecklade eller utvecklingsbara företag anses vid tillämpning av jordför- värvslagen som rationaliseringsfastigheter.
Enligt huvudregeln får fast egendom som är taxerad som jordbruksfastig— het inte förvärvas av fysisk eller juridisk person utan tillstånd av lantbruks- nämnd. Lagen gäller förvärv genom köp, byte eller gåva och vissa associationsrättsliga förvärv. Andra fång är däremot inte tillståndspliktiga, bland annat arv, testamente och bodelning.
1979 års jordförvärvslag innebär att undantagen från kravet på förvärvs- tillstånd har begränsats. Släktingars rätt att genom köp, byte eller gåva utan tillstånd förvärva jordbruksfastigheter har inskränkts till att avse endast överlåtarens make och avkomling. Tillståndsplikt har införts för de affärsdrivande verken. I övrigt är staten som förvärvare undantagen från förvärvsprövning. Den som förvärvar från staten måste däremot söka förvärvstillstånd utom när förvärv sker från lantbruksnämnd eller lantbruks- styrelsen. Även för kommunala förvärv har införts tillståndsplikt utom när kommun förvärvar från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköpslagen. Förvärvstillstånd behövs vidare bland annat i allmänhet inte för den som redan äger andel i förvärvsegendom.
Förvärvstillstånd skall vägras om köpeskillingen inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter eller om förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering. Tillstånd skall också mot bakgrund av vad som ovan sagts vägras om egendomen behövs för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering. Förvärv skall vidare hindras om det kan antas medföra att två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör förbli självstän- diga, förs samman till ett företag. Även olämplig uppdelning av lantbruks- företag skall förhindras. Förvärv av mindre lantbruksföretag kan vägras av regionalpolitiska skäl, om företaget behövs för att stärka annat mindre företag på orten eller om det behövs för att främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten. Fysisk person får härutöver vägras tillstånd till förvärv av egendom på vilken drivs ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag, om det kan antas att förvärvaren inte kommer att bosätta sig på egendomen eller att yrkesmässigt bruka denna eller om det kan antas att förvärvaren inte har sådana yrkeskunskaper som behövs för att driva lantbruksföretaget. I vissa fall skall som villkor för förvärvstillstånd ställas att förvärvaren yrkesmässigt brukar egendomen och även bosätter sig där. Juridiska personers möjligheter att förvärva fastigheter har begränsats bland annat på så sätt att förvärvaren måste avstå likvärdig mark.
Blir köp ogiltligt till följd av att förvärvstillstånd vägras av rationalise- ringsskäl eller till följd av att egendomen av regionalpolitiska skäl behövs för att stärka företag på orten är staten under vissa förutsättningar skyldig att lösa egendomen.
Lantbruksnämnden har sakprövat och
1980/81 1981/82 bifallit, antal ärenden 3 511 (85 %) 4 224 (86 %) som berört åker 28 500 ha 37 100 ha skog 92 500 ha 166 700 ha avslagit, antal ärenden 620 (15 %) 714 (14 %) som berört åker 4 700 ha 6 900 ha skog 18 300 ha 24 700 ha
3.4.2. Lagen om utländska förvärv av fast egendom m m
Lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m m trädde i kraft den 1 januari 1983. Lagen ersatte lagen (1916:156) om vissa inskränkningari rätten att förvärva fast egendom m m. Enligt lagen får utländska medborgare och andra utländska rättssubjekt förvärva fast egendom efter särskilt tillstånd som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Med utländska medborgare jämställs svenska aktiebolag, som inte har 5 k utlänningsförbehåll i bolagsordningen, svenska handelsbolag i vissa fall, svenska stiftelser samt vissa svenska ekonomiska föreningar. Härifrån har stadgats vissa undantag. Som förutsättning för förvärvstillstånd har bland annat föreskrivits att tillstånd inte får meddelas om tillstånd skulle vägrats vid en prövning enligt jordförvärvslagen (19792230). Enligt jordför- värvslagen behövs inte förvärvstillstånd om förvärvet skall prövas enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom m m. I övrigt är 1982 års lag avsedd att tillvarata de allmänna intressen som förvärvarens egenskap av utländsk medborgare aktualiserar.
Det saknas statistik om i hur många fall 1916 års eller 1982 års lag har tillämpats.
3.5. Skötsellagstiftningen
3.5.1. Lagen om skötsel av jordbruksmark
Lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark ersatte 1969 års jordhävds- lag. Brukning av åkermark och kultiverad betesmark (jordbruksmark) skall enligt lagen uppfylla viss minimistandard. Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga förutsättningar är lämplig för jordbruks- produktion, skall brukas så att markens produktionsförmåga tas till till vara på ett ändamålsenligt sätt. Lantbruknämnden har befogenheter att ingripa om brukningen inte uppfyller föreskrivna krav. Staten är i vissa fall skyldig att lösa in fastigheter som blivit föremål för ingripanden. För att motverka att brukningsvärd mark tas ur jordbruksproduktion har med vissa undantag införts tillståndstvång för nedläggning av jordbruksmark och för täkt av matjord på sådan mark. Tillstånd får lämnas endast när marken på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för jordbruksproduktion. Lantbruksnämnderna handlägger ärenden enligt skötsellagen. Under budgetåren 1980/81 och 1981/82 meddelades 30 respektive 21 förelägganden
som berörde 60 respektive 182 ha. Det har sedan lagens ikraftträdande inte förekommit något ärende om inlösen enligt skötsellagen.
3.5.2. Skogsvårdslagen
Skogsvårdslagen (19791429) trädde i kraft den 1 januari 1980. Lagen beslutades av riksdagen som ett led i fastställandet av riktlinjerna för skogspolitiken. Ändringar och tillägg till lagen trädde senast i kraft den 1 juli 1983. Skogsvårdslagen har formen av en ramlag, som innehåller dels allmänna och grundläggande bestämmelser, dels bemyndigande för rege- ringen och skogsstyrelsen att meddela mera detaljerade föreskrifter. Regeringen har meddelat sådana föreskrifter genom skogsvårdsförordning- en (1979:791). De närmare tillämpningsbestämmelserna har utfärdats av skogsstyrelsen.
Det övergipande målet för skogsbruket har formulerats i skogsvårdslagens inledande paragraf. Enligt denna skall skogsmark med dess skog genom lämpligt utnyttjande av markens virkesproducerande förmåga skötas så att den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. Vid skötseln skall hänsyn tas till naturvårdens och andra allmänna intressen. Enligt lagen är skogsmarkens ägare skyldig att anlägga skog bland annat om markens virkesproducerande förmåga inte tas till vara på ett godtagbart sätt efter avverkning eller på grund av skada på skogen. I vissa fall kan skogsvårds— styrelsen kräva att överårig skog föryngras. Skyldighet föreligger också att vårda plantskog och ungskog genom röjning samt att gallra skog, när den är så tät att produktionen av värdefullt virke väsentligt hämmas. Lagen innehåller vidare bestämmelser om bland annat begränsning av rätten att slutavverka växtkraftig skog och om ransonering av den slutavverknings- mogna skogen. I lagen har också införts en allmän skyldighet att avverka en del av den skog som är slutavverkningsmogen. Tillsynsmyndighet får med eller utan vite meddela föreläggande eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter, som har meddelats med stöd av lagen, skall efterlevas.
Skogsvårdsstyrelserna handlägger ärendena enligt skogsvårdslagen. Under budgetåret 1981/82 har på skogsvårdsstyrelserna bokförts 26 700 fall av råd och anvisningar, 386 förelägganden och 41 förbud som har bedömts behövas för att lagen eller föreskrifter med stöd av lagen skulle efterlevas. Under samma tid dömdes i 30 fall till böter för förseelser mot lagen och utdömdes fyra viten. Antalet förelägganden, förbud och domar kommer sannolikt att öka, eftersom det ofta dröjer ett par år från första ingripandet, dvs från rådgivningar till de mer drastiska åtgärderna.
3.6. Statligt stöd
3.6.1. Stödet till jordbrukets rationalisering
Statligt stöd för att främja jordbrukets rationalisering får enligt förordningen (1978:250) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering lämnas dels som allmänt rationaliseringsstöd i hela landet, dels som regionalt rationaliserings- stöd i norra Sverige. Stöd lämnas i form av statlig garanti för lån och arrende,
lån med uppskjuten ränta samt statsbidrag.
Inom ramen för det allmänna rationaliseringsstödet får garanti lämnas för lån som tas upp för yttre och inre rationalisering, för förvärv av jordbruks- fastigheter samt för anskaffning av jordbruksinventarier och rörelsekapital. Därjämte får garanti lämnas för lån som tas upp för gemensam maskinan- vändning och samverkansföretag. Garanti får lämnas för arrende, om garanti samtidigt lämnas för driftslån i samband med nyetablering på arrenderad fastighet eller vid tillskottsarrende av mera väsentlig omfattning. Lån med uppskjuten ränta utgår i första hand för anskaffning av jordbruksinventarier och rörelsekapital. Statsbidrag får lämnas i samband med yttre rationalise- ring till bl a lantmäterikostnader samt andra kostnader i samband med yttre rationalisering, om särskilda skäl föreligger. Statsbidrag kan även under vissa förutsättningar lämnas till inre rationalisering. Inom ramen för det regionala rationaliseringsstödet utgår statsbidrag.
Stöd utgår endast till de företag som har de bästa förutsättningarna att uppfylla målen för jordbrukspolitiken. För att underlätta en bedömning härvidlag har i förordningen gjorts en uppdelning i utvecklade och utvecklingsbara företag samt begränsat utvecklingsbara företag. Med förstnämnda företag avses företag som har eller beräknas få förutsättningar för en effektiv drift på både lång och kort sikt. Med begränsat utvecklings- bara företag avses företag med förutsättningar för effektiv drift på kort sikt.
För att erhålla statligt stöd skall vissa villkor vara uppfyllda. Bland annat krävs att brukaren-bedöms få sin huvudsakliga sysselsättning i och inkomst från det företag som stödet avser. Stöd lämnas endast till den som bedöms ha sådana yrkeskunskaper som behövs för att driva lantbruksföretaget ända- målsenligt. Vidare krävs bland annat att företaget kan antas få godtagbar lönsamhet och likviditet samt att åtgärden är lämplig från allmän synpunkt.
Stöd till nyetablering utgår till såväl utvecklade som utvecklingsbara företag, men inte till begränsat utvecklingsbara företag. Stöd till rationali- seringsåtgärder kan utgå till utvecklade företag inom ramen för befintliga resurser eller som medför jämnare och stabilare sysselsättning för företagets arbetskraft. Till de utvecklingsbara företagen utgår stöd till rationaliserings- åtgärder utan inskränkning. Stöd till begränsat utvecklingsbara företag får lämnas endast för åtgärder av begränsad omfattning som medför ett effektivare resursutnyttjande.
Lånegarantier för yttre rationalisering beviljades budgetåret 1981/82 för lån om 41 milj kr. De tillskottsförvärv av mark som påverkades av dessa garantilån gällde 2 500 ha åker och drygt 10 000 ha skog. Genomsnittsföre- taget hade före den statsstödda åtgärden 23 ha åker och 46 ha skog. Genom åtgärden ökade åkern till 35 ha och skogen till 90 ha. Stödformen påverkar omkring 2 % av all markrörelse.
Lånegarantier för inre rationalisering beviljades budgetåret 1981/82 för lån om 110 milj kr. Huvudparten har avsett finansiering av investeringar i ekonomibyggnader. 13 milj kr därav har dock gällt krediter för investeringar i markanläggningar.
Lånegarantier för jordförvärvslån beviljades budgetåret 1981/82 för lån om 52 milj kr. Berörd areal var 7 000 ha åker och 10 000 ha skog. För 5 % av
den åkerareal som bytte ägare finansierades förvärven till någon del av jordförvärvslån. För förvärvad skogsareal är andelen 2 %. Garantibeloppen motsvarar omkring 35 % av köpeskillingarna.
Lånegarantier för driftslån beviljades budgetåret 1981/82 för lån om 169 milj kr. Detta stöd ges ofta i samband med jordförvärvslån.
Statsbidrag till yttre rationalisering utbetalades budgetåret 1981/82 med 7,1 milj kr. Förutom en mindre part för inlösen av överloppsbyggnader går anslaget i huvudsak till subventionering av lantmäterikostnader. Lantbruks- nämnd kan bevilja varje berörd fastighetsägare bidrag eller före förrättning- ens början åta sig lantmäterikostnaden helt eller delvis. Omfattar en fastighetsreglering ett större antal fastigheter kan bidrag lämnas till huvuddelen eller i vissa fall hela förrättningskostnaden utan prövning av om enskilda fastigheter eller fastighetsägare uppfyller allmänna villkor för statligt stöd. Lantbruksnämndernas beslut om bidrag till lantmäterikostna- der meddelas i förväg i s k dispositionsbeslut, och kan alltså uppfattas som löften om bidrag till finansiering av förrättningen.
Statsbidrag till inre rationalisering utbetalades budgetåret 1981/82 med 48 milj kr. Av dessa gick 39 milj kr till byggnadsinvesteringar och resten till markanläggningar. Nästan allt av dessa belopp avsåg investeringar vid utvecklingsbara företag i norra Sverige.
Lån med uppskjuten ränta är en statlig långivning. Under budgetåret 1981/82 har utbetalats 2 milj kr. Lånen kan beviljas för samma ändamål som garantier kan ges för jordförvärvslån och driftslån eller län för tillskottsför- värv av mark. Stödformen är ett komplement till garantilånen och lämnas i första hand i samband med nyetablering.
Ramarna för budgetåret 1983/84 har fastställts. Kreditgaranti för lån till jordbrukets rationalisering får lämnas med 452 milj kr, vilket är en minskning från föregående budgetår med 45 milj kr. Statsbidrag för yttre rationalisering får beviljas med 9 milj kr (oförändrat) och till inre rationalisering med 41 milj kr (minskning 6 milj kr).
3.6.2. Stödet till skogsbruket
Det statliga stödet till skogsbruket, förordningen (1979:792) om statligt stöd till skogsbruket skall enligt 1979 års beslut om riktlinjerna för skogspolitiken allmänt inriktas mot sådana åtgärder som från skogsbrukets synpunkt är angelägna, men som för skogsägaren ger avkastning först i en förhållandevis avlägsen framtid. Därjämte betonas att det statliga stödet bör utgå av regionalpolitiska skäl. Genom beslut av riksdagen våren 1983 har det statliga stödet förenklats och vissa stödformer har utmönstrats. Stöd lämnas numera till vissa skogsvårdsåtgärder, åtgärder vid skada på skog, skogsvägar samt skogsfröplantager. Stöd lämnas i form av statsbidrag och statlig garanti för lån.
Som allmänna villkor för att få stöd gäller att åtgärden inte påbörjats utan skogsvårdsstyrelsens medgivande innan bidrag beviljats samt att arbetet utförs inom viss tid. För de olika åtgärderna gäller härutöver speciella villkor. Alla skogsägarkategorier kan få statligt stöd utom till skogsbruksplaner.
Eftersom förutsättningarna för skogsproduktionen skiljer sig åt väsentligt mellan olika delar av landet lämnas stöd, dels som allmänt stöd i hela landet,
dels som regionalt stöd inom ett skogligt stödområde. Det skogliga stödområdet delas vidare in i en inre och en yttre zon.
Statsbidrag får lämnas i hela landet till skogsvårdsåtgärder avseende skogsdikning och återväxtåtgärder efter avverkning av glesa bestånd. Härutöver utgår stöd inom det skogliga stödområdet till försenade eller kompletterande återväxtåtgärder och till eftersatt röjning. Inom den inre zonen av det skogliga stödområdet får statsbidrag dessutom under vissa förutsättningar lämnas till fullständiga återväxtåtgärder.
För åtgärder vid skada på skog får statsbidrag lämnas när åtgärden avser dels bekämpning av insekter, dels plantering efter sork- och kaninskador inom det skogliga stödområdet. Beträffande stöd till bekämpning av insekter bestäms bidragets storlek och vilka åtgärder som är stödberättigade av skogsstyrelsen från fall till fall. Lånegaranti lämnas under vissa förutsätt- ningar i hela landet till upparbetning av skog samt transport, lagring och virkesskydd vid skada på skog genom snö, is eller genom angrepp av insekter och svampar.
Stöd i form av bidrag och lånegaranti får lämnas i hela landet till nybyggnad och ombyggnad av skogsvägar och till större förbättringsåtgärder på sådan väg.
Statsbidrag utgår i hela landet till skogsfröplantager. Den andel av den godkända kostnaden som ersätts varierar beroende på åtgärdens art, inom vilket område åtgärden företas samt i vissa fall berörd ägarkategori.
Ramen för statsbidrag till skogsvägar var för budgetåret 1982/83 65 milj kr och är för budgetåret 1983/84 55 milj kr. Bidrag utgår för investeringar men inte för underhåll. Ramen för kreditgarantier till byggande av skogsvägar är oförändrat 11 milj kr.
Ramen för statsbidrag till skogsdikning är båda dessa budgetår 8 milj kr.
Bidragsramen för stöd till fullständiga återväxtåtgärder efter avverkning av gles och dålig skog (5 5 3 skogsvårdslagen) är budgetåret 1983/84 195 milj kr, vilket det också var budgetåret dessförinnan.
Bidragsramen för stöd till övriga återväxtåtgärder, eftersatt röjning rn nr inom det skogliga stödområdet är budgetåret 1983/84 130 milj kr.
För tillvaratagande av klenvirke och för upprättande av skogsbruksplaner har fram till och med budgetåret 1982/83 lämnats bidrag. Dessa bidragsfor- mer har nu utmönstrats.
3.6.3. Stöd från jordbrukets regleringsmedel
Stöd som administreras genom lantbruksverket
Definitionsmässigt är stöd från regleringsmedel inte ett statligt stöd. Stödet administreras dock av statliga myndigheter och har ett direkt samband med den statliga ersättningen till följd av livsmedelssubventionerna.
Enligt förordningen (1982:702) om etableringsstöd till vissa jordbrukare m ni kan stöd utgå till jordbrukare inom ramen för jordbrukprisregleringen dels som etableringsstöd, dels som räntestöd. Avsikten med etableringsstö- detär att minska räntekostnaden för nystartade jordbrukare till en nivå som
ett jordbruk kan bära vid en rimlig egen kapitalinsats. Räntestödet syftar till att minska räntekostnaden för högt skuldsatta jordbrukare.
Etableringsstöd kan utgå till den som efter den 30 juni 1982 etablerar sig som jordbrukare genom förvärv eller arrende av ett jordbruksföretag. Även arrendator som förvärvar en fastighet kan i viss utsträckning få stöd. Etableringsstödet motsvaras av den del av företagets räntekostnad som överstiger 10 % under de fem första åren efter etableringen, 11 % under de därefter följande två åren samt 12 % under det åttonde året. Stödet omfattar räntekostnaderna för fastighetsförvärvet, inventarier och driftskapital. Stödet omfattar inte investeringar i fast egendom. Etableringsstödet lämnas i form av lån som under de åtta år stödet utgår är ränte- och amorteringsfritt. Därefter avskrivs den del av länet som avser inventarier och driftskapital. Återstoden, som avser fastighetsförvärvet, skall betalas igen och placeras i regel som banklån med statlig lånegaranti. Ränta och amortering utgår ej under det nionde och tionde året men betalas av jordbrukaren fr o ni det elfte året efter etableringen. Ett lån lämnas med lägst 4 000 och högst 75 000 kronor om året i fråga om samma företag.
Räntestöd lämnas för åren 1982—1985 och lämnas i form av ett lån som under fem år är amorterings- och räntefritt. Därefter avskrivs i regel halva lånet. Återstoden skall betalas igen inom tio år och löpa med en ränta motsvarande bottenlåneräntan för bunden fastighetskredit. Lån får för varje år lämnas med högst 75 000 kr i fråga om samma företag.
För att få räntestöd 1982 krävs bland annat tillträde av brukningsenheten eller att större investering skall ha skett under perioden 1 januari 1975—31 december 1980 samt att skuldsättningen är hög i förhållande till tillgångarna. Med större investering menas främst nyinvestering i ekonomibyggnader och markanläggningar.
Vidare gäller för båda stödformerna att, om inte särskilda skäl finns, stöd lämnas endast till sådana företag som uppfyller de allmänna förutsättning- arna för statligt stöd enligt förordningen (1978:250) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering. Detta innebär bland annat att brukaren bedöms få sin huvudsakliga sysselsättning i och inkomst från det företag som stödet avser samt att kraven på yrkeskunskaper skall vara uppfyllda.
I tillfälligt räntestöd betalades hösten 1981 ut omkring 73 milj kr i 2 639 ärenden och budgetåret 1982/83 med omkring 55 milj kr. För budgetåret 1983/84 är 50 milj kr anslagna.
Till etableringsstödet anslogs budgetåret 1982/83 30 milj kr, för 1983/84 45 milj kr. Fullt utbyggt beräknas etableringsstödet innebära utbetalningar med 100 milj kr per år.
Stöd som administreras genom statens jordbruksnåmnd
Staten lämnar jordbruket för uteblivna införselavgiftshöjningar ersättning för inom landet marknadsförd kvantitet av inhemska mejeri- och slaktvaror. Anslaget benämns ersättning till följd av livsmedelssubventioner och var budgetåret 1982/83 2 805 milj kr och är budgetåret 1983/84 3 335 milj kr. Höjningen har gjorts för att neutralisera effekterna av en höjning av mervärdeskatten. Genom livsmedelssubventionerna påverkas konsument- priserna. Genom fördelningen på olika varuslag kan viss styrning av
konsumtion och produktion ske. Medlen används bland annat till att bekosta prisstöd för mjölk och pristillägg, lagringsutgifter, kostnadstillägg, sanitets- tillägg för olika köttslag.
Ersättning kan även utgå till mjölkproducenter som tidigare har haft regionalt mjölkstöd men som till följd av ändrat stödområde blivit utan det nuvarande regionala stödet.
Genom statliga anslag administreras en låginkomstsatsning mm inom jordbruket. Beloppen är dock utslag av prisförhandlingar och påverkar potten för prishöjningar hos producenterna. Budgetåret 1983/84 är anslaget 435 milj kr vilket är oförändrat från föregående år. De största delposterna är 227 milj kr för avbytarverksamhet, socialförsäkring m m och 120 milj kr för leveranstillägg för mjölk. .
Leveranstillägget för mjölk utgår med olika belopp beroende på levererade kvantiteter. Störst tillägg får leverantörer med upp till 7 000 kg per månad. Leveranstillägg utgår inte vid leveranser som understiger 1000 kg eller överstiger 16 000 kg per månad. Leverantörer över 65 år får heller inget tillägg efter den 1 juli 1982.
Inom låginkomstsatsningen finns från 1982 ett stöd till produktionsanpass- ning främst av fläsk och mjölk med 38 milj kr för budgetåret 1983/84.
Enligt särskild förordning kan ersättning lämnas till sådana mölkprodu- center som har fyllt 60 år och som under åren 1983 och 1984 upphör med mjölkproduktionen. Ersättning kan lämnas med belopp som motsvarar 40 öre per kilo mjölk som har levererats under 1981 eller om 1982 års leveranser är mindre än hälften grundas ersättningen på dessa leveranser. Maximibe- lopp per år är 30 000 kr. Ersättningen kan utgå till dess den tidigare mjölkproducenten har fyllt 65 år.
Jordbruksprisregleringens anslag för prisstöd till jordbruk i norra Sverige var 1982/83 255 milj kr och är 1983/84 273 milj kr. Pristillägget på mjölk ökas från omkring 202 milj kr till omkring 211 milj kr, pristillägget på kött och fläsk från omkring 46 milj kr till omkring 50 milj kr. Smågrisstödet är omkring 3 milj kr och getstödet omkring 0,5 milj kr. — Syftet med prisstödet i norra Sverige är att höja lönsamheten i detta område till en nivå som är jämförbar med den som uppnås vid det mellansvenska jordbruket. — Pristilläggen är differentierade. Omkring 13 000 mjölkproducenter får pristillägg för mjölk och omkring 22000 kött- eller fläskproducenter får pristillägg.
Det finns förvisso många ytterligare detaljer kring prisregleringens stöd och avgifter. Från strukturutredningens utgångspunkt får denna korta översikt anses vara tillräcklig.
3.7. Statens inköps och försäljningsverksamhet
3.7.1. J ordfonden
Enligt beslut av 1948 års riksdag sker lantbruksnämndernas inköp och försäljning av jordbruksfastigheter med anlitande av medel ur jordfonden. Riksdagens beslut innebär bland annat att jordfonden skall användas för att bestrida lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas kostnader för förvärv
av fastigheter inom ramen för verksamheten att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering. Fonden har under senare år tillförts betydande belopp och uppgårf n till närmare 370 milj kr. Lantbruksstyrelsen disponerar dessutom en rörlig kredit hos riksgäldskontoret intill 25 milj kr to m den 30 juni 1985. Lantbruksstyrelsen disponerar efter regeringsupp- drag den 8 juni 1978 även en rörlig kredit hos riksgäldskontoret för förvärv av mark, främst skogsmark, som i första hand skall tillföras bestående lantbruk eller användas för byte med andra skogsägare. Under 1983 är denna rörliga kredit 200 milj kr. Den avtrappas successivt.
Lantbruksnämndens inköp och försäljningar av fastigheter varierar är från år. Inköpen har under senare år uppgått till ca 1000 per år och antal försäljningar till i genomsnitt 1 500 per år. Nämnderna har under senare år avyttrat ca 4 500 ha åker årligen. Den förvärvade och avyttrade arealen skogsmark har under de senaste åren stigit markant. Budgetåret 1981/82 förvärvades och avyttrades ca 43 000 ha resp 38 000 ha skogsmark.
Lantbrukverkets fastighetsinnehav var vid budgetårsskiftet 1 juli 1982 132 000 ha skogsmark och 13 000 ha åker.
Inköpsverksamheten sker ofta genom att fastighetsägare ”hembjuder” sin fastighet till lantbruksnämnden. De fastigheter som hembjuds är oftast rationaliseringsfastigheter, men fastigheter ingående i utvecklade eller utvecklingsbara företag förekommer också. Under 1980 — 1981 har det förekommit att fastigheter ingående i konkursföretag har köpts av lantbruks- nämnd. Förutom genom dessa mer eller mindre frivilliga överlåtelser förvärvar nämnderna fastigheter efter vägrade förvärvstillstånd. Dessa förvärv torde nästan undantagslöst röra rationaliseringsfastigheter.
Lantbruksstyrelsen har i en särskild sammanställning (PM 1983-02-21) redovisat förvärv och avyttringar med stöd av regeringsuppdraget. Från juni 1978 till den 1 mars 1983 har lantbruksstyrelsen förvärvat 105 000 ha, varav 81 000 ha skog och 2 400 ha åker och bete för en köpeskilling av 402 milj kr. Av den förvärvade marken har 70 000 ha avyttrats, varav 54 000 ha skogsmark och 1 900 ha åker, för 278 milj kr. Medelarealen åker + skog vid avyttringarna var 63 ha.
Vid en del av dessa förvärv och avyttringar har domänverket varit lantbruksstyrelsens motpart. Från domänverket har förvärvats 32 000 ha, varav 25 000 ha skogmark och 1 500 ha åker och bete, för 133 milj kr. Till domänverket har lämnats 3 900 ha, varav 3 200 ha skogsmark och 350 ha åker och bete, för 24 milj kr.
3.7.2. Domänfonden
Staten tillhöriga skogar, som står under domänverkets förvaltning och vars avkastning tillförs domänverkets fond brukar i statistik betecknas som kronans. Arealen skogsmark är omkring 4,4 milj ha. Därtill finns också omkring 1,5 milj ha impediment.
Målet för verksamheten vid domänverket är att gemensamt med Aktiebolaget Statens Skogsindustrier på lång sikt åstadkomma bästa möjliga samlade ekonomiska utbyte och därvid prestera ett från företagsekonomisk synpunkt rimligt årsresultat.
Domänverket har under tioårsperioden 1972 — 1981 förvärvat 225 000 ha,
inklusive förvärv genom aktieköp. Markinnehavet har netto ökat med 160 000 ha, vilket har möjliggjorts med särskilda statsanslag.
3.8. Skattelagstiftningen
3.8.1. Inledning
I detta avsnitt ges en allmän redogörelse för de regler som berörs av utredningens förslag på beskattningsområdet. Som bakgrund till förslaget om garantiintäkt lämnas först en översikt av bestämmelserna i 21 och 22 åå kommunalskattelagen (1928:370) om beräkning av inkomst i förvärvskällan jordbruksfastighet. Vidare ges en bakgrund till förslagen om ändring av reglerna i punkterna 7 och 8 av anvisningarna till 22 & kommunalskattelagen om Skogsavdrag vid rationaliseringsförvärv. Därefter behandlas vissa av de möjligheter som finns att fondera vinstmedel i förvärvskällan jordbruksfas- tighet. En bakgrund ges också till utredningens förslag om beräkning av realisationsvinst vid rationaliseringsavyttringar. Vidare lämnas en redogö- relse för bestämmelserna om beskattning av marksamfälligheter som bl a gäller för gemensamhetsskog.
I ett senare avsnitt, 7.2.7, kommer beskattningens betydelse för rationa- liseringsverksamheten att diskuteras och en allmän redogörelse för utred- ningens förslag på detta område lämnas i avsnitt 7.3.6 och 7.3.7. Den närmare utformningen av de föreslagna ändringarna i Skattelagstiftningen presenteras i kapitel 10.
3.8.2. Inkomst av jordbruksfastighet Förvärvskälla
Den som äger eller brukar en jordbruksfastighet skall som regel deklarera inkomsterna från fastigheten vid taxering till statlig och kommunal inkomst- skatt. I deklarationen skall inkomsterna uppskattas särskilt för varje förvärvskälla.
En jordbruksfastighet som är en förvaltningsenhet är en förvärvskälla. En förvärvskälla kan också bestå av endast en del av en fastighet eller av ett komplex av fastigheter, om fastighetsdelen eller fastighetskomplexet är en förvaltningsenhet. Avgörande för vad som är en förvärvskälla är vad som i ägarens eller brukarens hand är att anse som en förvaltningsenhet. Som regel är en förvaltningsenhet också en taxeringsenhet.
Intäkter
Är en fastighet taxerad som jordbruksfastighet skall de intäkter som kommer från fastigheten tas upp i inkomstslaget jordbruksfastighet. Detta gäller i princip oberoende av fastighetens faktiska användning.
Till intäkt av jordbruksfastighet räknas allt som kommit ägaren eller brukaren till godo från fastigheten. Detta kan vara intäkter på grund av löpande försäljning av produkter från jordbruket såsom spannmål och andra växtprodukter samt mjölk och andra djurprodukter. Intäkter från skogsbru-
ket kan vara vad som erhållits för försålt virke eller andra skogsprodukter samt upplåtelse av avverkningsrätt.
Som intäkt av jordbruksfastighet räknas vidare intäkter genom jakt och fiske som jordbrukaren bedrivit. Även likvider från försäljning av grus och sten m m räknas som sådan skattepliktig intäkt. Ersättningar från försäljning av maskiner och andra inventarier som är avsedda för stadigvarande bruk är också intäkt i förvärvskällan.
Vissa anställningsinkomster kan räknas som intäkt av jordbruksfastighet. Detta gäller främst ersättningar för traktorkörningar och liknande arbeten som en jordbrukare utfört för någon annans räkning. J ordbrukaren betraktas då vanligen som arbetstagare och uppdragsgivaren som arbetsgivare men inkomsten skall deklareras som inkomst av jordbruksfastighet. I vissa fall skall sjukpenning som en jordbrukare uppburit räknas som inkomst i förvärvskällan jordbruksfastighet.
Arrenden och andra intäkter på grund av upplåtelse av nyttjanderätt till en jordbruksfastighet skall tas upp som intäkt. Hyresintäkter för uthyrda bostäder eller ekonomibyggnader, som är taxerade som jordbruksfastighet, skall vidare tas upp som intäkt av fastigheten. Motsvarande gäller inkomst av tillfällig uthyrning av rum i mangårdsbyggnad eller andra bostadsbyggnader liksom intäkter vid uthyrning av maskiner. Däremot skall hyresinkomsten från en uthyrd byggnad som är belägen på en jordbruksfastighet inte deklareras som intäkt av jordbruksfastighet om byggnaden taxerats som annan fastighet.
Den som äger eller brukar en jordbruksfastighet skall ta upp värdet av hyresfri bostad på fastigheten. Till ledning för värdering av bostadsförmån har skattemyndigheterna utarbetat särskilda anvisningar. Värdet skall beräknas efter det pris som skulle ha gällt för bostaden på den allmänna marknaden. Kan inte detta pris fastställas beräknas som regel bostadsför— månens värde till viss procent av det taxerade bostadsbyggnadsvärdet. Förmånsvärdet beräknas då till 9 % av den del av bostadsbyggnadsvärdet som inte överstiger 100 000 kr, 6 % för den del som överstiger 100 000 kr men inte 200 000 kr och 3 % för den del som överstiger 200 000 kr. Att bostaden endast använts för fritidsändamål medför som regel inte någon nedsättning av förmånsvärdet.
Som intäkt av jordbruksfastighet räknas vidare värdet av de produkter från fastigheten som ägaren eller brukaren använt för sin personliga räkning. Detta gäller bl a varor som använts för jordbrukarens och hans familjs behov eller som använts av dem för annat ändamål. Hit räknas också uttagna inventarier och tjänster. Däremot behöver värdet av fritt vedbränsle till bostad på jordbruksfastighet inte tas upp som intäkt i jordbruket.
Kostnader
Den skattskyldige får göra avdrag från den sammanräknade bruttointäkten från en jordbruksfastighet. Avdrag får göras för omkostnader som är att hänföra till driftkostnader i verksamheten. Kostnaderna kan vara omedel- bart avdragsgilla eller avdragsgilla genom årliga värdeminskningsavdrag. En särskild form av avdrag, Skogsavdrag, behandlas i avsnitt 3.8.3. Omedelbart avdrag får göras för den skattskyldiges kostnader för inköp av
djur, utsäde, foder, gödselmedel och liknande varor. Vidare får avdrag göras för personalkostnader såsom lön, pensioner och undantagsförmåner. Även kostnader för reparation och underhåll av driftbyggnader, markanläggningar och inventarier är avdragsgilla liksom vård och underhåll av skog. För skog är även anläggningskostnaden avdragsgill. Avdrag får också göras för ränta på lånat kapital som lagts ned i fastigheten eller använts för dess drift. Även olika försäkringskostnader är avdragsgilla.
Till driftkostnaderna hänförs vidare speciella skatter och avgifter till det allmänna bl a skogsvårdsavgift. Avdrag medges också för påförda egenav— gifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter om avgifterna hänför sig till jordbruksfastigheten. En närmare redogörelse för egenavgifter lämnas i avsnitt 3.8.7.
Avdrag för inventarier kan antingen göras omedelbart eller genom årliga värdeminskningsavdrag. Omedelbart avdrag får göras för inventarier som har en begränsad ekonomisk livslängd på tre år eller som har mindre värde. Avskrivning av inventarier genom värdeminskningsavdrag kan göras efter olika metoder, bl a beroende på vilket slags bokföring som den skattskyldige använder.
Vissa anskaffningskostnader dras av genom årliga värdeminskningsavdrag beräknade efter en viss procent av anskaffningsvärdet. Detta gäller utgifter för att anskaffa driftbyggnader och markanläggningar.
Finns det en naturtillgång på fastigheten i form av exempelvis en grus- eller torvtäkt kan den skattskyldige få avdrag för substansminskning på grund av utvinning av naturtillgången.
Balansposter
Vid inkomstberäkningen i förvärvskällan jordbruksfastighet skall redovis- ningen ske enligt bokföringsmässiga grunder. Intäkter och kostnader skall i princip hänföras till det beskattningsår då de uppkommit, oavsett när inkomsten uppburits eller utgiften erlagts kontant. Detta sker genom att vid inkomsttaxeringen tas hänsyn till in- och utgående balansposter i bokföring- en. Förändringar i balansposterna påverkar det bokföringsmässiga resultatet av verksamheten antingen genom en höjning eller sänkning av inkomst- en.
De balansposter som påverkar rörelsens resultat är främst värdet av inneliggande varulager och värdet av fordringar på försålda varor. Vidare påverkas resultatet av värdet av skulderna för varu- och driftkostnader. Även fondavsättningar utgör balansposter (Skogskonto, allmän investeringsfond, allmän investeringsreserv och resultatutjämningsfond behandlas särskilt i avsnitt 3.8.4).
3.8.3. Skogsavdrag vid rationaliseringsförvärv Historik
Före 1981 års taxering skulle den som vid beskattningen yrkade avdrag för värdeminskning av skog visa hur stor del av skogsintäkterna somptgjorde kapitaluttag och avkastning. Antingen skulle visas att det efter avverkningen eller avyttringen av skogen skett en minskning i skogens ingångsvärde eller i
ingående virkesförråd. I annat fall kunde avdrag inte erhållas.
För den som vid en fastighetsbildningsförrättning ålagts att betala skogslikvid för överförd mark gällde förmånligare regler. Avverkades eller avyttrades skog under viss tid efter tillträdet av marken medgavs avdrag med skogens rotvärde. Avdrag medgavs dock högst med ett belopp som motsvarade den skogslikvid som betalats vid förrättningen. Den skattskyl- dige behövde i dessa fall inte utreda den kvarvarande skogens värde. Detta avdrag var till för att den som betalat ståndskogslikvid på grund av att han tillskiftats ett område med bättre eller mer skog än han lämnat skulle kunna finansiera likviden genom att ta ut skog utan att beskattas för det. Uttaget kunde göras på mark som sedan länge tillhört den fastighet som berördes av förrättningen eller på mark som tillskiftades fastigheten vid förrättningen.
Motiven till nuvarande regler
I departementspromemorian (Ds B 1978:2) Beskattning av skogsbruk, som låg till grund för de nya reglerna om Skogsavdrag, undersöktes bl a behovet av särskilda skatteregler vid sådana förvärv som är ett led i skogsbrukets yttre rationalisering. Man fann att alla förvärv av skogsbärande mark som sker genom fastighetsreglering knappast bidrar på ett sådant sätt till skogsbrukets yttre rationalisering att en förmånligare skattemässig behandling var motiverad. Det framhölls vidare att många förvärv som sker på annat sätt, tex som köp, kan medföra en rationaliseringseffekt. Enligt promemorian talade därför skäl för att slopa de särskilda regler som gällde för beskattning av sådana skogsuttag som görs för att finansiera en skogslikvid vid en fastighetsreglering.
I stället för att skattemässigt gynna alla förvärv av skogsbärande mark vid fastighetsreglering övervägdes i promemorian att föreslå en utökad avdrags- rätt i de fall ett förvärv — oavsett om det sker genom fastighetsreglering eller på annat sätt — bedömdes vara av betydelse för skogsbrukets yttre rationalisering. Emellertid ansåg man att det i promemorian lämnade förslaget i övriga delar — bla ett avdragsutrymme på 60 % av skogens anskaffningsvärde samt uppskovsmöjlighet enligt skogskontolagen— i tillräcklig utsträckning tillgodosåg intresset att inte hämma rationaliserings- verksamheten. Särskilda regler för rationaliseringsförvärven föreslogs därför inte i promemorian.
Vid remissbehandlingen av promemorieförslaget ansåg några remissin- stanser att avdragsutrymmet under innehavstiden borde ökas om förvärvet av skogsfastigheten utgjorde ett led i jord- eller skogsbrukets yttre rationalisering.
Departementschefen fann (prop 1978/79:204) att ett ökat avdragsutrymme vid rationaliseringsförvärven inte var motiverat eftersom sådana förvärv i princip inte, sett över hela innehavstiden, påkallar större avverkningar än andra förvärv. Däremot fanns det enligt departementschefen anledning att behålla en förmånligare avdragsrätt viss kortare tid efter ett fastighetsförvärv som medfört förbättrade brukningsenheter. Avyttrades skog för att finan- siera ett rationaliseringsförvärv skulle således avdragsnivån tillfälligtvis höjas men sett över hela innehavstiden skulle något ökat avdragsutrymme inte fås. Vid rationaliseringsförvärven skulle således avdragen kunna göras tidigare än vad som annars skulle vara möjligt.
Allmänt om skogsavdrag
Den som haft en intäkt från avyttring av skog kan fr o m 1981 års taxering få göra skogsavdrag. Den grundläggande tanken bakom rätten till sådant avdrag är att viss del av skogsavverkningen kan innefatta ett kapitaluttag. Detta tillför inte den skattskyldige någon skatteförmåga och bör därför vara skattefri. Vid en eventuell försäljning av fastigheten skall erhållna skogsav- drag återföras till beskattning. Deta sker genom en reducering av omkost- nadsbeloppet vid realisationsvinstberäkningen. Skogsavdrag får som regel beräknas till högst 1. 50 % av beskattningsårets intäkt på grund av upplåtelse av avverknings- rätt samt 2. 30 % av beskattningsårets intäkt på grund av avyttrade skogsprodukter samt av värdet av skogsprodukter som tagits ut för eget bruk eller förts över till annan av den skattskyldige bedriven verksamhet.
Fysisk person kan under innehavstiden sammanlagt få skogsavdrag med 50 % av skogens anskaffningsvärde. För juridiska personer är avdragsutrym- met begränsat till 25 % av anskaffningsvärdet. Har fastigheten förvärvats genom köp, byte eller liknande fång är anskaffningsvärdet som regel den del av vederlaget för fastigheten som det taxerade skogsbruksvärdet är av hela taxeringsvärdet.
Skogsavdrag vid rationaliseringsförvärv
Avdragsnivån för skogsavdrag kan höjas i vissa fall om en skogsintäkt skall finansiera ett rationaliseringsförvärv. Den högre avdragsnivån är den dubbla mot normalt. Detta innebär att skogsavdraget är
1. 100 % av beskattningsårets intäkt på grund av upplåtelse av avverknings- rätt och
2. 60 % av beskattningsårets intäkt på grund av avyttrade skogsprodukter samt för värdet av skogsprodukter som tagits ut för eget bruk eller förts över till annan verksamhet som den skattskyldige bedriver.
Intäkten kan grunda sig på avverkning på såväl den förvärvade fastigheten som på tidigare innehavd mark.
Avdragsutrymmet sett över hela innehavstiden är i princip inte utvidgat vid rationaliseringsförvärven. Det innebär att det sammanlagda avdraget under innehavstiden inte får överstiga 50 % av det anskaffningsvärde som belöper på rationaliseringsfastigheten. Till skillnad från skogsavdrag i normala fall får dock i anskaffningsvärdet på rationaliseringsmarken även inräknas kostnader för förvärvet såsom lagfart och fastighetsbildningskostnader. Den förhöjda avdragsnivån gäller endast för fysisk person och för dödsbo om fastigheten vid dödsfallet ägdes av den avlidne.
De förmånligare skogsavdragen kan erhållas under en sexårsperiod. Avdrag får göras samma eller något av de fem följande beskattningsåren efter förvärvet. Förvärvet skall ha skett genom köp, byte eller därmed jämförligt fång eller genom fastighetsreglering eller klyvning. Har förvärvet skett genom en fastighetsbildningsförrättning räknas sexårsfristen från den tidpunkt då tillträde skall ske enligt fastighetsbildningslagen. Har fastighets-
bildning sökts kan den skattskyldige dock yrka att sexårsfristen skall räknas från den tillträdesdag som bestämts i ett skriftligt avtal.
För att få tillämpa den högre avdragsnivån måste den skattskyldige visa att det är fråga om ett rationaliseringsförvärv. I normala fall kan detta ske genom intyg från lantbruksnämnden som visar att förvärvet varit ett led i jord- eller skogsbrukets yttre rationalisering.
Reglernas verkningar kan belysas med följande exempel. En person som äger en jordbruksfastighet köper en grannfastighet för 60 000 kr (för enkelhets skull inkl lagfartskostnader m m). Taxeringsvärdet på den förvärvade fastigheten är 45 000 kr varav 30 000 kr är skogsbruksvärde.
Skogens anskaffningsvärde på den förvärvade fastigheten är då
30 000 : mx 60 000 40 000 kr.
Avdragsutrymmet på förvärvet är hälften eller 20 000 kr. Den skattskyldige säljer en rotpost för 60 000 kr för att finansiera förvärvet. För intäkten på 60 000 kr får skogsavdrag göras med 20 000 kr, vilket är det avdragsutrymme som tillkommit genom förvärvet. På resteran- de 40 000 kr av intäkten kan han få avdrag enligt de generella reglerna, dvs med 50 %. Detta avdrag får han göra endast om det finns ledigt avdragsutrymme kvar inom ramen för 50 % av den ursprungliga skogens anskaffningsvärde. Detta innebär att han högst kan få avdrag med (20 000 + 50 % av 40 000 =) 40 000 kr. Hade förhöjt skogsavdrag inte medgetts hade skogsavdraget högst kunnat bli (50 % av 60 000 =) 30 000 kr.
Delavyttringar
Vid överlåtelse av en del av den skog och skogsmark som hör till en fastighet reduceras avdragsutrymmet på restfastigheten. För beräkning av minskning- en används begreppet gällande ingångsvärde. Detta värde motsvarar anskaffningsvärdet minskat med de sammanlagda skogsavdragen under innehavstiden. Vid delavyttringar anses den skattskyldiges anskaffningsvär- de och gällande ingångsvärde ha minskat i samma proportion som minskningen av värdet av förvärvskällans skog och skogsmark. Vid mindre delavyttringar reduceras dock inte anskaffningsvärdet och ingångsvärdet. Detta gäller om förvärvet omfattar mindre än 20 % av värdet av förvärvs- källans skog och skogsmark.
Har värdet på fastighetens skog och skogsmark minskat på grund av fastighetsreglering eller klyvning gäller motsvarande regler. Därvid får minskningen av värdet på skogen och skogsmarken uppskattas. Dessa regler torde bl a gälla när mark genom fastighetsreglering överförs till en samfällighet.
Hur skogsavdrag skall beräknas efter en delavyttring kan illustreras med följande exempel.
Skogsfastigheten A förvärvas år 1 för 200 000 kr (= anskaffningsvärdet). År 5 upplåts en avverkningsrätt på fastigheten för 100000 kr varvid i deklarationen för det året görs skogsavdrag med 50 000 kr. Gällande ingångsvärde är därefter (200 000—50 000 =) 150 000 kr. År 15 avyttras för 75 000 kr området B som är en del av fastigheten A. Hela värdet på A är 15
beräknas till 375 000 kr. Värdet på B motsvarar då
75000 __ (3750—00 —) 20 % av A.
Minskningen av anskaffningsvärdet och gällande ingångsvärde är då 20 % eller (20 % av 200 000=) 40 000 kr resp (20 % av 150 000=) 30 000 kr. Det nya anskaffningsvärdet blir (200 OOO—40 000 =) 160 000 kr och det nya ingångsvärdet (150 000—30 000 =) 120000 kr. Det återstående avdragsut- rymmet på A efter delavyttringen är (160 000—120 000 =) 40 000 kr. Händelseförloppet kan beskrivas med följande schema.
År Händelse Anskaffnings- Ingångs- värde (kr) värde (kr) 1 A förvärvas för 200 000 kr 200 000 200 000 5 Intäkt 100 000 kr Skogsavdrag 50 000 kr — 50 000 = 150 000
15 Området B avyttras för 75 000 kr 20 % minskning av anskaffningsvär- det — 40000 20 % minskning av ingångsvärdet —— 30 000
= 160000 = 120000
3.8.4. Vissa möjligheter till fondering av medel i förvärvskällan jordbruksfastighet
Skogskonto m m
Möjligheten att göra insättning på skogskonto infördes år1954. Detta skedde för att lindra den statliga beskattningens progressivitet i vissa fall för skogsbruket. Vid införandet framhölls att enskilda skogsbrukare vanligen inte kunde hålla en över åren jämn avverkning. I stället koncentrerades avverkningarna till vissa perioder, mellan vilka långa uppehåll gjordes. Avverkningarna blev genom skatteskalornas progressivitet hårt beskattade. Vidare kunde arbeten för återväxt utföras först några år efter en avverkning. Kostnaderna för sådana arbeten belastade som regel är då någon avverkning inte skett, varför avdrag för kostnaderna inte kunde utnyttjas helt.
Skogskontolagen (1954:142) ger fysisk person, dödsbo och familjestiftelse rätt till uppskov med beskattningen av skogsintäkter som sätts in på skogskonto. Uppskovet gäller till såväl statlig som kommunal inkomstskatt. Det medges inte för inkomster från handelsbolag eller dödsbo för vilket reglerna om handelsbolag skall tillämpas. Aktiebolag, ekonomisk förening och samfällighet som beskattas särskilt får inte heller utnyttja skogskon- to.
Enligt huvudregeln får uppskov med beskattningen för ett beskattningsår högst uppgå till
1. 60 % av den på beskattningsåret belöpande köpeskillingen för skog, som har avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
2. 40 % av den på beskattningsåret belöpande köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter,
3. 40 % av saluvärdet av skogsprodukter som tagits ut för förädling i egen rörelse.
Underskott i förvärvskällan får dock inte uppkomma genom insättningen på skogskonto. Uppskov medges med lägst 5 000 kr för varje beskattningsår och förvärvskälla.
För att få uppskov krävs att uppskovsbeloppet sätts in på ett särskilt konto i riksbanken elleri en affärsbank, sparbank eller föreningsbank senast den dag då allmän självdeklaration senast skall lämnas. Har skattskyldig fått anstånd . med att lämna deklarationen har även senaste dag för inbetalning på skogskonto flyttats fram i motsvarande mån.
Uttag från skogskonto kan göras fyra månader efter insättningen. Regeringen kan dock medge att uttag får göras tidigare. Banken skall betala ut de medel som finns kvar på ett skogskonto senast tio år efter ingången av det år under vilket inbetalningen senast skulle ha gjorts. Uttag av medel från skogskonto beskattas som intäkt av skogsbruk det beskattningsår under vilket uttaget sker. Detta gäller såväl kapital som ränta.
Det finns särskilda regler för beskattning av medel på skogskonto när reglerna för handelsbolag första gången skall tillämpas på ett dödsbo och då överlåtelse eller pantsättning av medel på skogskonto sker. Däremot får medlen stå kvar Obeskattade om fastigheten byter ägare genom köp, byte eller därmed jämförligt fång eller genom gåva.
Om en betydande del av förvärvskällans skog behöver avverkas tidigare än planerat på grund av skador genom stormfällning, brand, insektsangrepp eller liknande händelse får skogsskadekonto användas. Löptiden för inbetalade medel på skogsskadekonto är 20 år. Uppskov med beskattningen för medel som ett beskattningsår satts av på skogsskadekonto får högst uppgå till 80 % av köpeskillingen för avverkningsrätt och 50 % av köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter eller saluvärdet av skogsprodukter som tagits ut för förädling. Uppskov medges lägst med 50 000 kr.
Allmän investeringsfond
De allmänna investeringsfonderna har inrättats bl a för att användas som ett konjunkturpolitiskt medel. De skall även kunna användas i regionalpolitiskt syfte och för att stimulera långsiktiga investeringar av särskild betydelse för sysselsättningen och för utvecklingen av landets näringsliv. Dessutom är de ett medel att stimulera företagens allmänna tillväxt och konsolidering.
Rätt till avdrag för avsättning till allmän investeringsfond föreligger enligt lagen (1979:609) om allmän investeringsfond för svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening och svensk sparbank. Handelsbolag och fysisk person får således inte utnyttja allmän investeringsfond. Avdraget får göras i förvärvskällorna jordbruksfastighet eller rörelse vid taxering till såväl statlig som kommunal inkomstskatt.
Avdraget får högst uppgå till hälften av årsvinsten enligt balansräkningen,
justerad på visst sätt. Bl a skall avdraget inte påverkas av återbetalda och erlagda skatter, avsättning till investeringsfond eller liknande fond och donationer till allmännyttiga ändamål. En förutsättning för avdrag är dock att hälften av den gjorda avsättningen betalas in på ett särskilt räntelöst konto i riksbanken. Detta skall göras senast den dag då allmän självdeklaration senast skall lämnas för det beskattningsår för vilket avdraget gjorts. Har företaget fått anstånd med att lämna deklaration förskjuts inbetalningsdagen i motsvarande mån. Även senare inbetalning fram t o m den 30 juni under taxeringsåret godtas om den skattskyldige dessutom betalar en särskild avgift.
Investeringsfond kan tas i anspråk efter beslut från regeringen eller om regeringen förordnar om det, från statens industriverk (SIND). Frisläpp kan ske generellt för vissa företag eller först efter särskilda ansökningar från företagen. Det kan avse befintliga fondmedel eller medel som framdeles sätts av till fonden. Ett beslut om frisläpp kan vara förenat med ett medgivande om investeringsavdrag. Detta beräknas till 20 % av den del av fonden som tas i anspråk för investeringen i maskiner och andra inventarier och 10 % av den del av fonden som utnyttjas för annat ändamål.
Fem år efter ingången av det år under vilket inbetalning till riksbanken gjordes får 30 % av det inbetalade beloppet användas utan att särskilt tillstånd lämnas (den fria sektorn). Har företaget tidigare utnyttjat tillstånd att ta i anspråk motsvarande del av investeringsfonden kan inte rätten till den fria sektorn utnyttjas. Utnyttjas den fria sektorn måste motsvarande andel av investeringsfonden, dvs två gånger den fria sektorn, tas i anspråk.
Investeringsfonden får endast tas i anspråk för vissa ändamål som anges i lagen. Bl a får den användas för att främja skogsbruket samt för reparations- och underhållsarbeten på vissa byggnader och markanläggningar. Det finns även regler för återföring av allmän investeringsfond till beskattning om den använts till ett inte tillåtet ändamål.
Allmän investeringsreserv
Möjlighet att utnyttja allmän investeringsfond gäller som tidigare framgått endast juridiska personer. För att minska skillnaden på detta område mellan olika företagsformer har för egenföretagare införts rätt att göra avdrag för avsättning till allmän investeringsreserv. Bestämmelser om detta finns i lagen (1979:610) om allmän investeringsreserv.
Avdrag för avsättning till allmän investeringsreserv får göras av fysisk person som är bosatt inom landet och som redovisar inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet. Avdrag får göras till såväl statlig som kommunal inkomstskatt. Bestämmelserna om allmän investeringsreserv är tillämpliga även på inkomster från handelsbolag. Detta gäller dock endast under förutsättning att samtliga andelar i bolaget vid beskattningsårets utgång ägs av här i riket bosatta fysiska personer. Avdraget beräknas för bolaget, som gör avsättningen. Inkomster från dödsbo som taxeras som handelsbolag grundar inte rätt till avdrag.
Avsättning till allmän investeringsreserv får göras med högst hälften av den vid taxeringen till statlig inkomstskatt beräknade nettointäkten i förvärvskällan. Avdrag får inte medges med belopp under 10 000 kr och skall
vara upptaget till helt tusental kronor. Avdragsbeloppet skall ha betalats in på särskilt konto i bank (allmänt investeringskonto) senast den dag då den skattskyldige skall lämna sin allmänna självdeklaration för det beskattnings- år som avsättningen avser. Om avsättning görs av handelsbolag skall dock inbetalning ha gjorts senast den 31 mars taxeringsåret. Avdrag medges bl a inte om den skattskyldige, för samma beskattningsår och förvärvskälla som avsättningen till investeringsreserven avser, yrkar uppskov med taxering enligt skogskontolagen.
Investeringsreserven är i viss mån en bunden reservering. Den får endast användas till vissa i lagen närmare angivna kostnader. Bl a får investerings- reserven användas till kostnader för främjande av skogsbruk samt för reparations- och underhållsarbeten på vissa byggnader och markanläggning- ar. Den får tas i anspråk efter medgivande av regeringen eller SIND. Efter en period på omkring tre år får reserven dock under nästa femårsperiod användas utan sådant särskilt tillstånd.
Om investeringsreserven tas i anspråk för kostnader för tillåtet ändamål skrivs kostnaderna av mot reserven. Samtidigt kan uttag göras från investeringskontot. Används investeringsreserven på ett inte tillåtet sätt skall den återföras till beskattning, i regel efter tillägg med 30 %. Även i vissa andra fall skall investeringsreserven återföras till beskattning.
Resultatutjämningsfond
Vid beräkning av bl a inkomst av jordbruksfastighet kan fro m 1981 års taxering göras avdrag för belopp som i räkenskaperna avsatts till resultatut- jämningsfond. Avsättningen är i princip lönebaserad. Avdraget får högst uppgå till 20 % av den sammanlagda lönekostnaden i förvärvskällan. För fysisk person får avdrag också göras med 15 % av den vid den statliga taxeringen beräknade inkomsten i förvärvskällan. Till grund för avdraget skall läggas inkomsten efter avdrag för den lönebaserade avsättningen och före vissa andra avsättningar såsom till allmän investeringsreserv och egenavgifter.
Det belopp som ett beskattningsår avsatts till resultatutjämningsfond skall återföras till beskattning det nästföljande året. Är de förhållanden som påverkar avsättningens storlek, dvs lönekostnaderna och för fysiska personer även inkomsterna, oförändrade från år till år så förändras inte heller avsättningens storlek. Minskar lönekostnaderna eller inkomsterna ett år, medför detta att avsättningen minskas. Den skattskyldige beskattas då för minskningen.
3.8.5. Beskattning vid rationaliseringsavyttring av fastighet Tidigare regler
Tidigare beskattades den realisationsvinst som uppkom vid fastighetsavytt- ringar endast till 75 % om fastigheten innehafts mer än två år. Även 1 vissa andra fall beskattades endast 75 % av vinsten trots att innehavstiden var mindre än två år. Detta gällde bl a vid expropriation och vissa marköverfö- ringar enligt lagen (1926:326) om delning av jord å landet. Vidare gällde det vid sådana försäljningar som var ett led i jord- eller skogsbrukets yttre
rationalisering. Vissa tvångsmässiga marköverföringar föll helt utanför realisationsvinstbeskattningen.
När fastighetsbildningslagen (1970:988) ersatte bestämmelserna i jorddel- ningslagen gjordes en översyn av bestämmelserna om realisationsvinstbe- räkning vid marköverföringar. Därvid utformades bestämmelserna så att vinstbeskattning endast aktualiserades när det betalats ersättning i pengar för marken.
Hade mark avståtts mot vederlag i både mark och pengar, skulle beskattningen endast avse den del av vinsten som hänförde sig till den erhållna kontantersättningen. Av bla praktiska skäl undantogs smärre kontantersättningar från beskattning. Realisationsvinstberäkning skulle endast ske när någon under ett beskattningsår fått ersättning vid fastighets- regleringar med belopp som sammanlagt översteg 5 000 kr. Samtidigt gjordes reglerna om realisationsvinstbeskattning tillämpliga på alla slags marköver- föringar där ersättning utgått i pengar oavsett om de genomförts frivilligt eller ej. Fortfarande skulle dock endast 75 % av vinsten beskattas (prop 1971:135).
Skärpning av beskattningen
År 1976 gjordes flera ändringar i realisationsvinstbeskattningen med anledning av betänkandet (SOU 1975:53) Beskattning av realisationsvinster. I samband med detta skärptes beskattningen av vinster vid fastighetsförsälj- ningar. Som motiv till en skärpning anfördes att de då gällande reglerna medfört att värdestegringsvinster på fastigheter undantagits från beskattning i en omfattning som inte var avsedd när lagstiftningen infördes. Genom en skärpning av bestämmelserna skulle hela realisationsvinsten träffas av beskattning oavsett när och av vilken anledning fastigheten avyttrats. Denna ändring innebar att hela vinsten bl a vid rationaliseringsavyttringar skulle tas upp till beskattning. Enligt departementschefen (prop 1975/76:180) skulle några nackdelar från bostadspolitisk synpunkt inte vara förenade med omläggningen, eftersom indexuppräkningen mm gör att bla mindre jordbruksfastigheter endast undantagsvis ger upphov till någon större realisationsvinst.
Nuvarande regler
Vid försäljning av en fastighet beskattas normalt den realisationsvinst som uppkommer. Vid beräkning av den skattepliktiga vinsten tas vad som erhållits för egendomen upp som intäkt. Avdrag får göras för försäljnings- provision och liknande kostnader. Vidare får avdrag göras för alla omkostnader för egendomen. Som omkostnad räknas ingångsvärdet, dvs erlagd köpeskilling jämte inköpsprovision, stämpelskatt () d. Även kostna- der som lagts ned på egendomen för förbättring av denna räknas som omkostnad. Avdrag får också göras för vissa kostnader som utbetalats under beskattningsåret. Ingångsvärdet skall räknas om med hänsyn till prisutveck- lingen under den tid som fastigheten innehafts.
Med avyttring likställs vid realisationsvinstbeskattningen vissa marköver- föringar enligt fastighetsbildningslagen om ersättning i pengar lämnats för
marken. Detta gäller fastighetsreglering enligt 5 kap och uppdelning i lotter genom klyvning enligt 11 kap fastighetsbildningslagen. Har den ersättningi pengar som en skattskyldig fått för en marköverföring inte överstigit 5 000 kr är dock inte någon del av vinsten skattepliktig. Överstiger ersättningen i pengar 5 000 kr uppkommer skatteplikt för den del av realisationsvinsten som ersättningen i pengar, minskad med 5000 kr, utgör av det totala vederlaget, minskat med 5 000 kr. Den skattepliktiga inkomsten behöver dock aldrig tas upp till mer än vad ersättningen i pengar överstiger 5 000 kr.
Bestämmelserna kan illustreras med följande exempel (från Handledning för taxering 1982, riksskatteverket).
A avstår mark som uppskattas till 40 000 kr I vederlaget får han ]) mark uppskattad till 30 000 kr 2) pengar till belopp av 10 000 kr 40 000 kr
Vi antar att av köpeskillingen vid A:s inköp år 1 av fastigheten 5 000 kr belöpt på den avstädda marken. Ingångsvärdet är alltså 5 000 kr. A har dessutom haft förbättringskostnader för markområdet om 3 000 kr. Vi antar vidare att omräkningstalen år 5, då A fått kontantersättningen, är 1,25 för ingångsvär- det och 1,10 för förbättringskostnaderna.
Realisationsvinsten beräknas då på följande sätt:
Avstådd mark för 40 000 kr Avgår: Ingångsvärdet (5 000 X 1,25) 6 250 kr Förbättringskostnader (3 000 X 1,10) 3 300 kr 9 550 kr Total vinst 30 450 kr
På kontantersättningen belöpande andel
10 000 ./. 5 000 _ 1— = 40 o'0_0 ./. 5 —000 _ 7(1/7 av 30 450 ) 4 350 kr
A skall alltså som skattepliktig inkomst för år 5 ta upp 4 350 kr av den kontantersättning om 10 000 kr som han fått vid fastighetsregleringen.
Uppsko vsregler
Den som gjort en realisationsvinst vid en fastighetsavyttring kan få uppskov med beskattningen av vinsten enligt lagen (1978:970) om uppskov med beskattningen av realisationsvinst. Detta gäller vid avyttring av en jordbruks- fastighet eller en schablonbeskattad fastighet om vinsten för den skattskyl- dige är minst 15 000 kr. Dessutom krävs att den skattskyldige varit bosatt på fastigheten minst tre år i följd under den närmaste femårsperioden före avyttringen. För uppskov gäller vidare att den skattskyldige har förvärvat eller avser att förvärva en ny fastighet som bostad. Ersättningsfastigheten skall vara en jordbruksfastighet eller en schablonbeskattad fastighet.
För vissa i lagen närmare angivna fall kan uppskov ges under andra förutsättningar än som nu redovisats. Ett sådant fall är att avyttringen utgör ett led i jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering. Uppskov kan då
erhållas om vinsten är minst 3 000 kr. För dessa fall finns inte något krav på att den skattskyldige varit bosatt på fastigheten. Däremot skall ersättnings- fastigheten vara jämförlig med den avyttrade fastigheten.
I förarbetena (prop 1968z88) till bestämmelsen om att den avyttrade och den förvärvade fastigheten skall vara jämförliga har föredragande departe- mentschefen uttalat bl a att det inte är avsett att någon direkt storleksjäm- förelse skall göras. Däremot framhåller han att likvärdigheten bör innebära att exempelvis en jordbruksfastighet bör ersättas med en fastighet av samma beskattningsnatur. Även den nya fastigheten bör alltså enligt departements- chefen i detta fall vara en jordbruksfastighet. Bevillningsutskottet (BevU 1968z43) ansåg dock att departementschefens tolkning var något för snäv och anförde som sin uppfattning att en jordbruksfastighet som endast består av en bostadsbyggnad och eventuellt driftbyggnader med tillhörande tomtom- råde borde anses som likvärdig med en Villafastighet.
I praxis har kravet på jämförlighet ställts relativt lågt om den avyttrade fastigheten och ersättningsfastigheten är av samma beskattningsnatur. Däremot har det i fråga om fastigheter med olika beskattningsnatur ställts stora krav på likhet i fråga om fastigheternas art. I praktiken kan den som säljer en jordbruksfastighet normalt inte få uppskov med realisationsvinst- beskattningen enligt de regler som gäller för rationaliseringsavyttringar om en Villafastighet anskaffas som ersättningsfastighet.
3.8.6. Inkomstbeskattning av marksamfälligheter
Inledning
Det finns samfälligheter av vitt skilda slag. En samfällighet tillhör flera fastigheter gemensamt. Den kan utgöras av antingen egendom, tex ett markområde, eller en rättighet av servitutskaraktär.
Skattskyldiga för samfällighetens inkomster är antingen ägarna till de fastigheter som har del i samfälligheten eller den juridiska person som förvaltar samfälligheten. Enligt 535 1 mom första stycket f) kommunal- skattelagen och 105 2 mom b) lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt är den förvaltande juridiska personen ett självständigt skattesub jekt i fråga om marksamfälligheter och regleringssamfälligheter som är särskilda taxerings- enheter. Den juridiska personen inkomstbeskattas således för samfällighe- tens verksamhet i dessa fall.
Med begreppet marksamfällighet avses i nämnda skatteregler förutom gemensamhetsskogar och samfälligheter av annat slag bildade enligt fastighetsbildningslagen bl a även vissa allmänningar. Begreppet marksam— fällighet kommer i fortsättningen att användas i den betydelse det har enligt Skattelagstiftningen.
Beskattning av ägarna till de fastigheter som har del i en samfällighet sker i fråga om marksamfälligheter som inte är särskilda taxeringsenheter. Vidare beskattas ägarna till gemensamhetsanläggningar utom sådana reglerings- samfälligheter som är särskilda taxeringsenheter samt innehavarna till gemensamma rättigheter bl a till jakt eller fiske.
Civilrättsliga regler om samfälligheter
Samfälligheter kan bildas enligt fastighetsbildningslagen. Detta får ske för att tillgodose ändamål som har stadigvarande betydelse för flera fastigheter. En samfällighet kan avsättas vid nybildning av fastigheter som skall användas för bostadsändamål eller fritidsbebyggelse. Då kan mark avsättas exempelvis till en väg för en grupp bostadsfastigheter eller till grönområde, badplats, båtplats eller plats för brygga för en grupp fritidsfastigheter.
En annan form av samfälligheter enligt fastighetsbildningslagen är gemensamhetsskog. Sådan får bildas för att få till stånd en bättre ägoanord- ning. För fastigheter med ett stort antal skogsskiften kan finnas behov att samla skiftena till större enheter. Om detta inte kan ske på annat sätt får i vissa fall gemensamhetsskog bildas. Tidigare kunde gemensamhetsskog bildas enligt jorddelningslagen.
För förvaltning av samfälligheter som bildats enligt fastighetsbildningsla- gen finns bestämmelseri lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Förvaltningen kan antingen ske direkt av delägarna eller genom en särskilt bildad förening.
Enligt lagen om förvaltning av samfälligheter är en samfällighetsförening en juridisk person och ett självständigt rättssubjekt. Äganderätten till den mark som överförts till samfälligheten vid dess bildande är dock knuten till delägarfastigheterna. Föreningen är sålunda inte ägare till marken utan har endast delägarnas uppdrag att förvalta den inom ramen för förvaltningsän- damålet. Om en samfällighet utvidgas så att mark genom fastighetsreglering överförs från en fastighet eller annan samfällighet är det normala att äganderätten till marken inte tillkommer samfällighetsföreningen utan knyts till delägarfastigheterna.
En samfällighetsförening anses genom köp eller liknande fång kunna förvärva äganderätt till en fastighet eller ett område som sedan avstyckas till en fastighet. Äganderätten till hela eller viss del av den samfällda marken kan vidare övergå till föreningen vid avstyckning från samfälligheten om den avstyckade marken inte övergått till ny ägare (5 5 lagen om förvaltning av samfälligheter).
Bestämmelserna i lagen om förvaltning av samfälligheter torde även gälla för förvaltning av gemensamhetsskogar bildade enligt jorddelningslagen (jfr uttalande i Ds Fi 1974:10 s 46).
Allmänningar har funnits sedan länge i landet och består huvudsakligen av skogsmark. Allmänningar är häradsallmänningar, sockenallmänningar och allmänningsskogar.
En häradsallmänning anses som ett självständigt rättssubjekt och förvaltas av en allmänningsstyrelse som väljs av delägarna. Äganderätten till en häradsallmänning är inte knuten till det förvaltande organet utan till ägarna av de fastigheter som har del i allmänningen. Utförliga regler finns om användningen av allmänningens tillgångar. De skall i princip behållas oförminskade medan avkastningen skall komma delägarna till godo i form av utdelning. För häradsallmänningar gäller lagen (1952:166) om häradsall- männingar.
Sockenallmänningar förvaltas enligt reglerna i lagen om förvaltning av samfälligheter, dvs i princip såsom gemensamhetsskog.
För allmänningsskogar gäller bestämmelserna i lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Dessa överensstämmer i stort sett med vad som gäller för häradsallmänningar. Bl a anses allmänningsskog vara en juridisk person som förvaltas av en styrelse. Avvikande regler gäller dock i fråga om användningen av allmänningsskogarnas avkastning. Denna lämnas i stor utsträckning ut som bidrag till främjande av bl a jord- och skogsbruket på den ort där allmänningen är belägen.
Gemensamhetsskogar och samfälligheter av annat slag bildade enligt fastighetsbildningslagen samt allmänningarna sammanfattas inom skatterät- ten under benämningen marksamfälligheter. Till marksamfälligheter hänförs vanligen också exempelvis bys oskiftade ägor i skog och mark och sk gemensam ägovidd. Dessa består ofta av små områden och saknar större betydelse.
Utöver marksamfälligheter finns samfälligheter som avser gemensamma anläggningar och rättighetssamfälligheter.
Enligt anläggningslagen (1973:1149) får inrättas gemensamhetsanläggning som är gemensam för flera fastigheter och tillgodoser ändamål av stadigva- rande betydelse för dem. Som exempel på gemensamhetsanläggningar som kan bildas enligt anläggningslagen kan nämnas parkeringsplatser, garage, tvättstuga, skyddsrum och värmecentral. Även vägsamfälligheter bildas numera som regel enligt anläggningslagen.
Samfälligheter avseende gemensamhetsanläggningar kan även bildas enligt vattenlagen (1918z523). Den vanligaste formen av samfällighetsbild- ning enligt den lagen är regleringssamfälligheter. Dessa kan bildas bl a för att åstadkomma en bättre hushållning med vatten i sjöar och vattendrag eller för att få större möjlighet att ta till vara vattenkraft. Enligt vattenlagen kan gemensamma anläggningar också bildas för andra ändamål såsom dikning, vattenavledning och invallning. From den 1 januari 1984 gäller en ny vattenlag (1983z291). Enligt denna skall samfälligheter för markavvattning, bevattning och vattenreglering kunna bildas.
Det finns ett flertal olika slags gemensamhetsanläggningar som bildats enligt äldre bestämmelser. Enligt bestämmelserna i lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar kunde gemensamhetsanläggningar för olika ändamål bildas. Dessa bestämmelser har fr o m den 1 juli 1974 ersatts av anläggningslagen. Vidare har gemensamhetsanläggningar kunnat bildas i större utsträckning än f n enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar. Även för bildande av sådana anläggningar har numera anläggningslagen i stort sett helt ersatt de äldre reglerna.
Gemensamhetsanläggningar som bildats med stöd av anläggningslagen eller lagen om vissa gemensamhetsanläggningar förvaltas enligt bestämmel- serna i lagen om förvaltning av samfälligheter. Undantag gäller dock för enskilda vägar och vissa äldre gemensamhetsanläggningar. Förvaltningen av enskilda vägar skall ske enligt bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. Bestämmelserna i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar gäller fortfa- rande för de anläggningar som bildats enligt den lagen och vilkas förvaltning inte ombildats till en samfällighetsförening enligt lagen om förvaltning av samfälligheter. Förvaltningen av gemensamma anläggningar inom vattenlag- stiftningen regleras i vattenlagen. För samfälligheter som bildas enligt den
nya vattenlagen skall reglerna i lagen om förvaltning av samfälligheter gälla.
Till rättighetssamfälligheter räknas vanligen jaktvårdsområden, fiskevårds- områden, samfälld jakt, samfällt fiske och samfällda servitut.
Tidigare beskattning av samfälligheter
Före 1977 års taxering ansågs som regel den juridiska person som förvaltade en samfällighet som ett självständigt skattesubjekt. Detta gällde bl a marksamfälligheter och gemensamhetsanläggningar. Den juridiska perso- nen beskattades då för all inkomst som förvärvats i Sverige eller utomlands. Avdrag för utdelning som lämnades till delägarna medgavs inte den juridiska personen, vare sig utdelningen utgått kontant eller in natura. Delägarna skulle i dessa fall inte ta upp utdelningen till beskattning. Fanns det inte en juridisk person som förvaltade samfälligheten beskattades varje ägare till de fastigheter som hade del i samfälligheten för sin andel i denna.
En svårighet vid beskattningen av samfälligheter var att avgöra om en samfällighet skulle utgöra ett självständigt skattesubjekt eller inte. Regeln om detta i 53 ä 1 mom första stycket f) kommunalskattelagen var otydlig. Enligt denna utgjorde besparingsskogar, häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter som förvaltades självständigt för delägarnas gemen- samma räkning särskilda skattesubjekt. Rättspraxis rörande samfälligheter kom att till stor del avse denna fråga. Någon klar och entydig praxis för beskattningen av samfälligheter utbildades dock inte.
Ändring av samfällighetsbeskattningen
Reglerna för beskattning av samfälligheter ansågs bl a genom tillkomsten av lagen om vissa gemensamhetsanläggningar som föråldrade. Enligt den lagen kunde samfälligheter av ett helt nytt slag bildas. Skattereglerna var inte avsedda för dessa moderna former av samfälligheter. Det behövdes därför en översyn av reglerna. Utredningen om det skatterättsliga fastighetsbegreppet fick uppdraget att göra denna översyn som redovisadesi promemorian (Ds Fi 1972:11) om beskattning av vissa gemensamhetsanläggningar. Där lämnades förslag till nya regler i ämnet.
Utredningens förslag fick vid remissbehandlingen kritik på vissa punkter. Förslaget överarbetades i finansdepartementet, vilket arbete redovisades i promemorian (Ds Fi 1974:10) Beskattning av samfälligheter. Denna promemoria innehöll förslag till regler om beskattning av samfälligheter av alla slag, således inte bara gemensamhetsanläggningar.
Efter remissbehandling av promemorian förelades riksdagen ett förslag till regler för beskattning av samfälligheter (prop 1975z48, SkU 197522). I propositionen föreslogs att beskattning av den förvaltande juridiska perso— nen endast skulle ske i fråga om marksamfälligheter och regleringssamfäl- ligheter som var särskilda taxeringsenheter. I övriga fall skulle samfälligheter beskattas hos delägarna. Riksdagen antog i allt väsentligt propositionen. De nya reglerna för beskattning av samfälligheter tillämpas sedan 1977 års taxering.
Beskattning av marksamfälligheter
Marksamfällighet är vid inkomstbeskattningen ett självständigt skattesubjekt om den förvaltas av en juridisk person (samfällighetsförening) som har bildats enligt en författning eller på ett jämförligt sätt för att förvalta samfälligheten. Vidare krävs att samfälligheten är en särskild taxeringsen- het.
Som regel är en marksamfällighet en särskild taxeringsenhet om den förvaltas av en juridisk person. Detta gäller dock inte om delägarfastighe- terna uteslutande eller så gott som uteslutande består av schablonbeskattade villor eller om samfälligheten avser enskild väg eller dike eller har ett ringa ekonomiskt värde, 4 kap 10å fastighetstaxeringslagen (1979:1152).
Gemensamhetsskogar, samfällda grustag och liknande samfälld egendom av större värde torde som regel beskattas hos en samfällighetsförening. Sådan beskattning sker alltid av häradsallmänningar och allmänningssko- gar.
Beskattningen av den förvaltande juridiska personen är i princip ordnad som en enkelbeskattning. Den juridiska personen beskattas enligt gängse regler för den verksamhet som bedrivs på samfälligheten. Samfällighetsfö- reningen får göra avdrag för utdelning till delägarna. Även de bidrag som vissa allmänningar lämnar till enskilda jordbrukare för vissa kostnader inom jord- och skogsbruket torde i princip vara avdragsgilla (jfr prop 1975:48 s 143).
Delägarna beskattas för utdelning från en samfällighetsförening i den förvärvskälla som delägarfastigheten utgör. Är delägarfastigheten schablon- beskattad skall utdelningen dock beskattas i inkomstslaget kapital. Bidrag som lämnas från en allmänning till en enskild jordbrukare för hans näring är skattepliktig hos mottagaren. Fro m 1985 års taxering gäller uttryckliga regler om detta i anvisningarna till 19% kommunalskattelagen (p 2 andra stycket, SFS 1983:311).
En samfällighetsförening får inte använda skogskonto eller göra avsättning till investeringsfond för konjunkturutjämning eller allmän investeringsre- serv. Delägare har dock rätt att göra insättning på skogskonto av utdelning från föreningen. Uppskov medges för den del av utdelningen som härrör från intäkt av skogsbruk i samfälligheten. Uppskovsbeloppet beräknas på samma sätt som om skogsintäkten uppkommit hos den skattskyldige.
Den statliga inkomstskatten för en samfällighetsförening är 32 % av den beskattningsbara inkomsten. Vid den statliga taxeringen får föreningen göra avdrag för den kommunalskatt som påförts föregående år. Om denna är 30 % av inkomsten kan den totala skattesatsen för föreningen sägas vara i genomsnitt 52 %.
Om en marksamfällighet inte förvaltas av en särskild juridisk person eller om samfälligheten av annan anledning inte är en särskild taxeringsenhet skall ägarna till de fastigheter som har del i samfälligheten redovisa sin andel av samfällighetens intäkter och kostnader. Redovisningen skall i princip göras i den förvärvskälla i vilken den delägande fastigheten ingår. Reglerna för den förvärvskällan gäller således vid beskattningen av samfälligheten hos
delägarna.
Beskattning av gemensamhetsanläggningar m in
För beskattning av andra samfälligheter än marksamfälligheter, dvs gemen- samhetsanläggningar och rättighetssamfälligheter, gäller att varje delägare i samfälligheten skall redovisa sin andel av samfällighetens intäkter och kostnader. Redovisning skall ske i den förvärvskälla i vilken delägarfastig- heterna ingår. Om en fastighets andel av resultatet i samfälligheten, beräknat som skillnaden mellan intäkterna och de kostnader som är på en gång avdragsgilla, understiger 100 kr behöver verksamheten i samfälligheten inte redovisas för den fastigheten. Är samfälligheten en särskild taxeringsenhet skall värdet av andelen i samfälligheten för en schablonbeskattad delägar- fastighet ingå i underlaget för beräkning av schablonintäkten. För schablon- beskattade fastigheter beskattas också fastighets andel av samfällighets kapitalinkomster, om fastighetens andel av dem överstiger 100 kr, under inkomstslaget kapital.
De nu redovisade reglerna gäller inte för de regleringssamfälligheter som förvaltas av juridisk person och som är särskilda taxeringsenheter. För sådana regleringssamfälligheter gäller samma beskattningsregler som tidiga- re redovisats för marksamfälligheter av motsvarande slag.
3.8.7. Egenavgifter Avgiftsskyldighet
Egenavgift tas ut enligt lagen om socialavgifter för att finansiera den allmänna försäkringen och vissa andra sociala ändamål. Avgift betalas av den som är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Denna omfattar svenska medborgare och personer som utan att vara svenska medborgare är bosatta i landet.
A vgiftsunderlag
Egenavgifter beräknas på den försäkrades inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Dit räknas främst inkomst av rörelse och jordbruk. Till grund för beräkningen läggs i princip den försäkrades sammanlagda nettointäkt i förvärvskällorna rörelse och jordbruksfastighet vid taxeringen till den statliga inkomstskatten. Detta har i lagen om socialavgifter angetts på två skilda sätt för olika slags avgifter. Avgiftsunderlaget för det ena slaget av avgifter är inkomst av eget arbete där den försäkrade inte är att anse som arbetstagare. För det andra slaget av avgifter anges som underlag bl a inkomst av rörelse samt av jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade (4 5 lagen om socialavgifter samt 3 kap 2 & och 11 kap 3 5 lagen om allmän försäkring).
Egenavgift skall beräknas för inkomst av jordbruksfastighet om fastighe- ten eller en del av den brukats av den skattskyldige någon del av inkomståret. Som regel har den skattskyldige brukat fastigheten om det bland bruttoin- täkterna från denna finns intäkter från försäljning av jordbruksprodukter eller andra produkter från fastigheten. Däremot anses den skattskyldige inte ha brukat fastigheten om intäkterna endast består av värdet av bostadsför- mån samt ersättning för upplåtelse av nyttjanderätt till fastigheten,
avverkningsrätt till skog, rätt till grustäkt, jakt eller fiske och liknande intäkter. Ägs en fastighet gemensamt av flera personer och brukar en av dem fastigheten för delägarnas gemensamma räkning skall egenavgift beräknas för även de delägare som inte deltagit i arbetet på fastigheten.
Avdrag vid taxeringen
Påförda egenavgifter som är hänförliga till en rörelse eller jordbruksfastighet är avdragsgilla vid taxeringen. Avdrag medges för de avgifter som påförts det närmast föregående året. För att undvika vissa onödiga beskattningseffekter får den skattskyldige också göra ett preliminärt avdrag för egenavgifter som belöper på beskattningsåret. Det preliminära avdraget skall återföras till beskattning nästföljande beskattningsår.
Det preliminära avdraget, som tidigare var ett schablonavdrag, skall fr o m 1983 års taxering motsvara vad som i bokföringen eller på annat sätt satts av för att täcka de egenavgifter som belöper på beskattningsåret. Avdraget får högst uppgå till 25 % av den skattskyldiges nettointäkt av jordbruksfastighet och rörelse vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Nettointäkten skall dock beräknas före avdraget och minskas med sjukpenning eller annan liknande ersättning som tagits upp i förvärvskällan, intäkter från anställningsliknande förhållanden såsom ersättning för skogskörslor och liknande arbeten samt andra intäkter som enligt 5 k likställighetsavtal i socialförsäkringshänseende skall anses som anställningsinkomster.
Grundavgift i socialförsäkringssystemet
Finansdepartementet har i promemorian Breddat underlag för produktions- faktorskatter (Ds Fi 1983z21) ifrågasatt införandet av en grundavgift i socialförsäkringssystemet. Grundavgiften skulle i princip tas ut på sådana inkomster av enskild näringsverksamhet som f n är avgiftsfria. Avgiften skulle således träffa bl a passiv ägare av en jordbruksfastighet, som enligt gällande regler inte skall betala egenavgift. Den tilltänkta grundavgiften skulle enligt förslaget utgå med 20 % av nettointäkten i förvärvskällan. Samtidigt skulle grundavgiften vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Förslaget är fn föremål för sedvanlig remissbehandling.
4 Effekter av genomgripande fastighetsreglering
4.1. Bakgrund
Omreglering av jord- och skogsbruksmark har förekommit i Sverige under lång tid. Formerna för genomförandet har dock varierat i tiden beroende på de delvis olika mål för omregleringarna som förelegat. Begreppen storskifte, enskifte, laga skifte och fastighetsreglering är därvid de mest bekanta omregleringsinstituten, där vart och ett av dem återspeglar den politik, beträffande främst jordbrukets utveckling som förelegat under olika tidsperioder.
De stora skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen (storskifte, enskifte, laga skifte) syftade till omarrondering och till möjliggörande av en individuell utveckling av jordbruket på de olika fastigheterna. På de gamla starkt uppdelade fastigheterna var bönderna i stor utsträckning beroende av varandra vid jordbrukets bedrivande (det 5 k bytvånget). Skifteslagstiftning- en var mycket radikal som medel att upphäva eller minska ägosplittringen. Däremot syftade lagstiftningen inte till storleksrationalisering och gav inte några rättsliga medel för sådant. Detta är dock numera möjligt med tillämpning av fastighetsregleringsinstitutet.
Samhällets strävanden har emellertid inte alltid varit att söka minska ägosplittringen. Mot bakgrund av befolkningstillväxten under 1800-talet öppnades och vidgades nämligen successivt möjligheterna till hemmansklyv- ning och annan uppdelning av de fastigheter som framgick ur skiftena. Skiftena plus hemmansklyvningarna har i mycket stor utsträckning präglat den fastighetsstruktur på landsbygden som förelåg när statsmakterna på 1930-talet började söka sig fram till en ny jordbrukspolitik. I slutet av 1940-talet blev således jordbrukspolitiken främst inriktad mot strukturratio- nalisering och företagsuppbyggnad.
Den skifteslagstiftning som gällde vid den tiden var 1926 års jorddelnings- lag. Metodmässigt var denna en endast lätt modifierad form av 1800-talets skiftesstadgor. Jorddelningslagen var ”stelbent”, innehöll ett otillräckligt register av åtgärdsmöjligheter och var alltför krävande i form- och procedurfrågor.
Mot denna bakgrund skedde vissa partiella reformer, bland annat år 1968 då möjligheterna till storleksrationalisering inom ramen för laga skiften och ägoutbyten kraftigt ökades. Jorddelningslagen ersattes av fastighetsbild- ningslagen (FBL), som trädde i kraft år 1972.
Fastighetsbildningslagen har utformats så att det skall vara möjligt att
ombilda (förändra) de berörda fastigheterna i vilket avseende som helst. Man har strävat efter att ge såväl de materiella villkoren som procedurreg- lerna en så generell karaktär som möjligt. Det särskilda institutet fastighets- reglering har getts stor spännvidd och flexibilitet.
Genom institutet fastighetsreglering blev det — i motsats till tidigare — möjligt att inte bara vidta åtgärder beträffande fastigheternas enskilda mark, utan också beträffande samfälligheter och servitut. Lagen tillåter att tvångsmedel i vissa hänseenden kan användas om enighet inte kan vinnas. Bland annat kan storleksförändringar genomföras i viss utsträckning utan fastighetsägarens medgivande. Enskild mark kan vidare avsättas till gemen- samhetsskog mot ägarens bestridande. Vid större fastighetsregleringar kan fastighet eller del därav inlösas.
4.2. Genomgripande fastighetsregleringar efter 1972
Verksamhet med genomgripande fastighetsregleringar med stöd av den år 1972 införda fastighetsbildningslagen har hittills främst bedrivits i Koppar- bergs och Västernorrlands län. Regleringar pågår för närvarande dock också i några andra län. Planering för att påbörja sådan verksamhet förekommer i ytterligare ett antal län.
De hittills genomförda större regleringarna är följande:
Svedjan, Kopparbergs län (W län) Årskogen, Västernorrlands län (Y län) Mora—Storhaga-Lisselhaga, W län Sollefteåbytena, Y län Snöborg, W län Ytteråker, W län Munkbyn, Y län Gissjö-Vissland, Y län
Sammantaget har dessa tillsammans omfattat ca 15 000 ha mark. Kostna- derna för dessa förrättningar har uppskattats inom lantmäteriverket, se avsnitt 4.4.
Andra större omarronderingar som genomförts under senare tid — men med tillämpning av äldre lagstiftning — är tex Nås i Dalarna och Säljesta, Järvsö i Hälsingland. De strukturella och andra förändringar som uppnåddes i dessa fall kan i stort jämställas med de förändringar som åstadkommits i nyssnämnda förrättningar enligt fastighetsbildningslagen.
Till de pågående större förrättningarna kan räknas:
Ytterbyn, Norrbottens län (BD län) Lövsele, Västerbottens län (AC län) Hammar-Komsta, Y län Torsåker, Y län Bonäs-Våmhus, W län Gagnef, W län Myrbacka, W län
Noret, W län Uppsälje, W län Norra Viker, Värmlands län (S län)
Dessa regleringar omfattar tillsammans ca 130 000—140 000 ha.
4.3. Effekter av fastighetsregleringarna
4.3.1. Allmänt
De hittills genomförda regleringarna enligt fastighetsbildningslagen hari stor utsträckning medfört såväl arronderingsförbättringar som storleksökningar. Också ägarstrukturen har i några fall förändrats kraftigt. Sinsemellan föreligger emellertid vissa skillnader i resultatet mellan förrättningarna, främst vad avser ägarstrukturen, men i viss mån också vad avser fastighets— strukturen. Detta beror på att förrättningarna inbördes uppvisar olikheter både vad beträffar de strukturella förhållandena före regleringarna men också vad beträffar de mål för genomförandet som genomförandemyndig- heterna ställt upp.
Några förrättningar berör således huvudsakligen skogsmark, andra berör både jord och skog medan t ex Svedjan-förrättningen huvudsakligen berört jordbruksmark. Den totala reglerade arealen varierar vidare stort mellan förrättningarna liksom också antalet berörda sakägare. En av de större skillnaderna därutöver utgör inriktningen mot antingen ren omarrondering eller omarrondering med inslag av tvångsåtgärder (inlösen av mark).
Tvångsvis marköverföring har i första hand förekommit i Svedjan- och Årskogenförrättningarna. Årskogenförrättningen har för övrigt ännu inte vunnit laga kraft.
De övriga förrättningarna saknar eller har relativt litet inslag av tvångsvisa överföringar. De har i princip genomförts i enighet med samtliga markägare. De storleksförändringar som skett grundar sig i dessa fall huvudsakligen på tillskottsförvärv antingen från andra markägare inom regleringsområdet eller från lantbruksnämndens s k rationaliseringsreserv.
Vid sidan av de förändringar av fastighetsstrukturen och ägarstrukturen som skett vid fastighetsregleringarna har även vissa typer av markanlägg- ningar. såsom skogsbilvägar, dikessystem m m kommit till stånd till följd av regleringarna. Dessa förändringar är direkt mätbara. En närmare redogö— relse över dessa redovisas senare.
Det är emellertid av stort intresse att också kunna redovisa de övriga effekterna av fastighetsregleringarna, dvs hur ägar- och ägoförändringarna har påverkat markanvändningen, virkesflödet, sysselsättningen, företags- och samhällsekonomi m m. Dessa förändringar är dock inte direkt mätbara, utan kräver särskilda undersökningar för att ge belysning åt frågorna. Det finns emellertid förhållandevis begränsat med material som vetenskapligt belägger regleringsverksamhetens effekter i dessa avseenden. I det följande skall dock summariskt redovisas en del av det material som finns på området.
4.3.2. Fastighets- och ägarstruktur
Förändring av fastighets- och ägarstrukturen varierar — som tidigare nämnts — mellan de olika förrättningarna. Följande fakta föreligger för några av de tidigare nämnda objekten.
Svedjan-förrättningen i Kopparbergs län omfattade totalt 190 ha, varav 110 ha åker. Ägo- och ägarsplittring var mycket långt gången. Fastighetsregle- ringen genomfördes därför med väsentligt inslag av storleksrationalisering genom inlösen. Totalt 89 ha inlöstes från ett 80-tal små fastigheter och samfälligheter. Marken lades huvudsakligen till tre jordbruksfastigheter, som efter åtgärderna blev de bestående företagen i området. Åkerarealen för dessa fastigheter ökade från 9 ha till 38 ha i medeltal.
Årskogenregleringen i Västernorrlands län avsåg omreglering av s k utskog med långt gången ägosplittring. Inslag av storleksrationalisering förekom i betydande utsträckning. Inlösen skedde av 67 ha, därutöver överfördes tvångsvis enligt 5 kap 8 & fastighetsbildningslagen 158 ha. Totalt berördes 1 350 ha. Genom åtgärderna höjdes genomsnittsstorleken på varje skifte från 5 till 100 ha. Totala antalet skiften minskade från 190 till 10. Antalet ägare i området minskade från 180 till 15.
Regleringarnai Snöborg och Ytteråker, Kopparbergs län, omfattade totalt ca 150 ha åker och 1 880 ha skogsmark. Genom förrättningarna reducerades antalet skiften från 361 och 175 till respektive 71 och 36. Medelarealen per skifte höjdes härmed från 3,7 ha och 3,9 ha till respektive 20,2 ha och 16,5 ha. Inlösen förekom inte. Tvångsvisa marköverföringar enligt 5 kap 8 & fastighetsbildningslagen genomfördes endast i begränsad utsträckning.
Gissjö-Vissland, Västernorrlands län, utgjorde en genomgripande fastig- hetsreglering i samband med storleksrationalisering. Förrättningen berörde totalt ca 6 000 ha, huvudsakligen skogsmark, och ca 100 markägare. Inlösen skedde av ca 35 ha mark, dessutom överfördes tvångsvis ytterligare ca 65 ha. Genom regleringen minskade antalet fastigheter från 110 till 46. Medelarea- len per skifte ökade från 22 till 92 ha. Antalet skiften minskade från 271 till 61.
Nås, Kopparbergs län, (genomfördes 1962—1974 enligt äldre lagstiftning) omfattade totalt ca 35 000 ha mark. Genom omregleringarna minskade antalet skiften från ca 3 900 till 225. Rågångslängden minskade från 235 till 36 mil. Medelskiftets areal ökade från 6,1 ha till 65,0 ha.
Säljesta, Järvsö, Gävleborgs län (1966—1970 enligt äldre lagstiftning) omfattade ca 4 200 ha skogsmark och 550 ha odlad mark. Genom förrättningen reducerades antalet skiften från i genomsnitt 10,5 till 2,3 för respektive brukare. Arealen ägd mark ökade från 11,5 ha åker och 91 ha skog till 30,9 ha åker respektive 171 ha skog. Tvångsvisa marköverföringar förekom inte.
De här redovisade uppgifterna bekräftar att fastighetsregleringarna oftast leder till väsentliga storleksförändringar och betydande arronderingsförbätt- ringar. I kombination med tvångsåtgärder (Svedjan, Årskogen) kan också antalet fastighetsägare reduceras starkt.
4.3.3. Inkomstförändringar till följd av omregleringar
Det saknas i stor utsträckning undersökningar som redovisar i vilken utsträckning genomförda fastighetsregleringar också rent faktiskt påverkat företagarnas privatekonomiska förhållanden. Även om en fastighetsregle- ring således leder till att förutsättningarna för ett förbättrat ekonomiskt utbyte ökar behövs således bättre kunskaper om i vilken utsträckning de gynnsammare förutsättningarna också rent faktiskt har blivit utnyttjade.
De undersökningar som gjorts på området är i huvudsak två. Båda avser dock förrättningar genomförda enligt äldre lagstiftning.
Den första undersökningen är Ralf Magnussons och Ingvar Lidskogs studie Den samlade ekonomiska effekten av vissa dalaskiften från 1954. Undersökningen, som utförts genom bearbetning av inkomstdeklarationer under olika är från flera byar, visar bland annat att betydande inkomstför- bättringar ägt rum inom skifteslag som berörts av skiftena.
Den andra undersökningen, Säljesta — en bygd i fastighetsekonomisk omvandling (Olle Johansson, Tekniska Högskolan, Stockholm 1974) redo- visar liknande erfarenheter. De årliga bruttointäkterna i företagen mer än fördubblades under åren närmast efter omregleringen för att därefter åter sjunka till en nivå som dock med mer än 50 % översteg nivån före omregleringen. De tillfälligt högre intäkterna omedelbart efter regleringen berodde främst på att den skogliga aktiviteten under några år efter regleringen var särskilt hög.
4.3.4. Investeringar
Inom de områden enligt tidigare som varit föremål för genomgripande fastighetsregleringar har en hel del investeringar rörande tex markanlägg- ningar (vägar och diken) skett efter förrättningarna. Några vetenskapligt upplagda undersökningar som anger den exakta omfattningen av dessa föreligger emellertid inte. Från olika myndigheter — främst lantbruksnämn- derna och skogsvårdsstyrelserna — finns dock vissa översiktliga bedömningar rörande investeringarnas art och deras omfattning. I vissa avseenden är det fråga om sammanställningar av för myndigheterna kända uppgifter om tex kostnader för utförandet av vissa vägar eller för uppförandet av olika byggnader, i andra avseenden är det fråga om en subjektiv registrering av förändringar som kunnat noteras, tex att viss nyodling förekommit.
De uppgifter som föreligger beträffande några av de nämnda förrättning- arna är bland annat följande. Ytterligare investeringar kan ha skett.
Svedjan, Kopparbergs län: Jordbruksmarken har, efter att inom vissa områden utnyttjats extensivt eller inte alls, iståndsatts. Nyodling av tidigare förbuskad åkermark har skett. Igenläggning av diken har skett, täckdikning har utförts.
Ärskogen, Västernorrlands län: Skogsbilvägar har anlagts och skogsdik- ning har utförts till en kostnad av 95 000 kronor. Skogsvårdande åtgärder för totalt 1 milj kr har genomförts.
Mora-Storhaga-Lisselhaga, Kopparbergs län: Efter regleringen har nyod- ling av skogsholmar i åkerområden skett, täckdikning, röjning och/eller igenläggning av åkerdiken har utförts samt nya vägar har anlagts för tillsammans 535 000 kr.
Snöborg och Ytteråker, Kopparbergs län: Nyodling av skogsholmar samt utjämning av raviner inom åkermarksområden har skett. Täckdikning, upprustning av öppna diken, igenläggning av åkerdiken samt röjning runt åkermark har utförts. Nyodling har skett. Nya skogsbilvägar och inägovägar har anlagts. Totalt har investeringar för ca 450 000 kr hittills gjorts efter regleringarna.
Gissjö-Vissland, Västernorrlands län: Upprustning av vägar och diken pågår.
Nås, Kopparbergs län: Totalt 140 km nya vägar anlades i anslutning till förrättningarna för tillsammans ca 2,5 milj kr. Investeringar i olika dikesåtgärder skedde för ca 400 000 kr. Ca 10 milj kr investerades i byggnader och djurbesättningar efter regleringarna.
Säljesta, Järvsö, Gävleborgs län: Under åren närmast efter omregleringen investerade de aktiva brukarna i området totalt ca 1,3 milj kr i byggnader, maskiner, täckdikning och vägbyggen.
4.3.5. Avverkningsintensitet m rn
Enligt Skogsutredningen (SOU 1978:6) är kunskapen om den dåliga fastighetsstrukturens eventuella effekter på skogsproduktionen inte uttöm- mande kartlagd. Utredningen nämner dock några exempel på effekter, t ex minskad benägenhet att investera i skogsvård, men påpekar att det saknas närmare kunskap om hur omfattande och hur djupgående verkningarna på skogsproduktionen verkligen är. Att effekter av detta slag inte är ovanliga är dock enligt utredningens mening klart. Inom de svårast ägosplittrade områdena blir följden inte sällan inaktivitet, påpekar utredningen. Efter de regleringar som genomförts enligt fastighetsbildningslagen har emellertid, enligt samstämmiga uppgifter från företrädare för berörda myndigheter, en ökad aktivitet kunnat observeras såväl vad avser avverkningsnivån som beträffande de skogsvårdande insatserna.
Vad omregleringarna i Nås avser, har i rapporten Effekter av en fastighetsreglering, Mats Pettersson, Södra Skogsinstitutet, Värnamo 1981/ 82, konstaterats bl a att den årliga slutavverkningsandelen av totalarealen efter förrättningarna varit ca 1,5 % mot normalt 0,9 %, dvs 65—70 % över det normala. Avverkningarna har varit förlagda i huvudsak till områden där skiftena tidigare varit smala och belägna så att terrängtransportavståndet varit högt. Enligt författaren är det sannolikt att ett tidigare ackumulerat behov av avverkningar kunnat släppas loss till följd av omregleringarna.
I arbetet rörande Säljesta, Järvsö, Gävleborgs län (Olle Johansson) redovisas bl a att den årliga avverkningsvolymen under de första fem åren efter omregleringen översteg den årliga tillväxten med mellan 50 och 60 %. Också i detta fall antyds att det före omregleringen förelåg ett ackumulerat behov av skogsinsatser, bl a omnämns att ca 40 % av den totala skogsvoly- men var äldre än 80 år före förrättningen. Det framförs också att det ökade skogsuttag som skedde i anslutning till förrättningen kunde få vissa negativa konsekvenser i framtiden. Till följd av en begränsad tillgång på skog i åldersklasserna 41—60 och 61—80 år (4—5 % respektive 12 %) antyder författaren att en framtida risk föreligger att vissa brukningsenheter inte kommer att ha ett godtagbart skogligt underlag för kommande slutavverk- ningar.
4.3.6. Sysselsättning
Sysselsättningen påverkas av strukturförhållandena. Som exempel kan nämnas en undersökning 1973 rörande Järna församling i Kopparbergs län där den årliga avverkningen uppgick till 50000 m3sk medan den möjliga avverkningen beräknades till 110 000 m3sk. Skillnaden avsågs huvudsakligen bero på den starka ägosplittringen. En höjning av uttaget till sistnämnda nivå skulle öka antalet arbetstillfällen enbart inom skogsbruket i Järna med ca 35 årsanställda (uppgifterna har redovisats i en motion till riksdagen 1974, nr 585).
På motsvarande sätt kan investeringar tex i byggnader och djurbesätt- ningar öka sysselsättningsgraden inom jordbruket. Lantbruksnämnden i Kopparbergs län har t ex uppskattat att sysselsättningsökningen i Nås uppgår till 11 årsarbeten inom jordbrukssektorn efter omregleringarna till följd av sådana investeringar.
I undersökningen rörande Säljesta i Järvsö framgår att omregleringen inneburit en ökad sysselsättningsgrad för de självverksamma brukarna främst till följd av att det arealmässiga underlaget för dessa brukare ökade. Antalet heltidssysselsatta inom jord- och skogsbruket ökade också. De relativt stora virkesuttagen i anslutning till omregleringen gav vidare upphov till arbetstillfällen av betydande omfattning för anställda inom främst berörd skogsägarförening.
4.4. Kostnader för genomgripande fastighetsregleringar
Genomgripande fastighetsregleringar kräver koncentrerade och ofta också omfattande insatser från berörda myndigheter. Insatserna är inte tidsmässigt avgränsade till förrättningsskedet utan resurser tas i anspråk i olika utsträckning såväl före som efter förrättningarna.
Detta hänger samman med att det ofta krävs att förrättningarna inledningsvis planeras och därefter också genomförs i samverkan mellan de olika sektormyndigheterna. Förrättningarna måste också föregås av ett omfattande informations- och utredningsarbete. Också efter förrättningarna kan omfattande resurser behöva avsättas till följd av tex besvär över förrättningarna, inte bara hos sektormyndigheterna utan också i domstolar- na och för berörda parter.
Lantmäteriets förrättningsverksamhet är taxefinansierad. De insatser som utförs av lantmäteriet inom ramen för förrättningen debiteras därför markägarna. Lantmäteriets insatser före och efter förrättningarna, liksom i övrigt tex lantbruksnämndernas och skogsvårdsstyrelsernas medverkan, debiteras däremot inte markägarna.
Det bör även noteras att markägarna själva normalt inte svarar för hela avgiften enligt lantmäteritaxan. På grund av att administrativa vinster av regleringar uppkommer hos fastighetsregister-, inskrivnings- och skattemyn- digheterna får nämligen avgiften under vissa omständigheter nedsättas, dock högst till 50 % av det totala beloppet. Nedsättningen kan betraktas som en form av s k städningssubvention. Vidare får markägarna normalt också via lantbruksnämnden bidrag till lantmäterikostnaderna ur anslaget för jord- och skogsbrukets rationalisering. Bidraget ges i stimulanssyfte och varierar
från ett regleringsprojekt till ett annat. För särskilt angelägna projekt är det dock inte ovanligt att bidraget uppgår till 75 % av den kostnad som annars — efter nedsättning enligt tidigare — faller på markägarna.
Lantmäteriverkets undersökning 1982
Vid lantmäteriverket gjordes 1982 en översiktlig sammanställning av de totala kostnaderna för vissa efter 1972 genomförda större fastighetsregle- ringar. I undersökningen har eftersträvats att ta med alla kostnader som uppstått hos olika myndigheter och enskilda före, under och efter förrätt- ningarna. Undersökningen grundar sig i stor utsträckning på uppgifter som inhämtats från företrädare för berörda myndigheter. Domstolarnas egna kostnader samt parternas kostnader för juridiskt biträde vid överprövning ingår också.
Nedan följer en kort sammanställning över delar av undersökningen. De angivna beloppen är uttryckta i 1982 års prisnivå.
Total Varav förrätt- Total- Mark- kostnad ningsavgift kostnad värde kr per ha per ha Svedjan, W län 742 000 153 000 3 900 6 100 Årskogen, Y län" 988 000 526 000 730 5 700 Mora-Storhaga—Lisselhaga,
W län 448 000 378 000 1 280 6 000 Sollefteåbytena, Y län 214 000 205 000 80 3 400 Snöborg, W län 1 018 000 918 000 780 5 350 Ytteråker, W län 386 000 312 000 650 4 600 Munkby, Y län 135 000 67 000 68 5 050 Gissjö—Vissland, Y länb 674 000 460 000 110 3 500
" Kostnaderna för överprövning i högsta domstol tillkommer. b Kostnaderna för överprövning i hovrätt tillkommer.
Som framgår av uppställningen uppvisar de olika förrättningarna sins- emellan stora skillnader i kostnaderna. Skillnaderna kan härledas till olika faktorer.
Ett mål som leder till att förrättningen genomförs med väsentligt inslag av tvångsåtgärder, t ex inlösen av mark för storleksrationalisering, har visat sig ha stor betydelse för de totala kostnaderna. Tvångsinslag leder nämligen indirekt till ökade kostnader bland annat genom att sådan förrättning ofta överklagas.
I såväl Sved j an- som Årskogenförrättningarna förekom inlösen i betydan- de omfattning. Detta innebar i viss utsträckning att förrättningarna i sig blev mer resurskrävande, men framförallt berodde de höga totala kostnaderna på den överprövning som skedde. I Sved j anfallet redovisar lantmäteriverket en tillkommande kostnad för själva överprövningen om totalt 310 000 kr till vilken skall adderas ytterligare 104 000 kr i avgift enligt lantmäteritaxan till följd av att förnyad värdering krävdes efter högsta domstolens utslag. Kostnaderna för överprövningen i tre instanser blev således betydligt högre
än kostnaderna för själva förrättningen.
Samma förhållande gäller också Årskogenförrättningen. De extra kostna- derna för överprövningen i fastighetsdomstol och hovrätt har hittills uppgått till 422 000 kr. Ytterligare kostnader för pågående överprövning i högsta domstolen tillkommer.
Andra faktorer som leder till att olika förrättningar kostar olika mycket är tex de skillnader i de strukturella förutsättningarna för regleringarna som kan finnas mellan olika objekt. Även skillnader i andra förutsättningar påverkar dock kostnaderna, bland annat behovet av att i vissa fall framställa nytt kartmaterial inför förrättningarna.
Rent generellt kan konstateras att förhållandena i Kopparbergs län härvidlag ofta är sämre än i landet i övrigt, såväl vad beträffar fastighets- strukturen som vad avser befintligt kartunderlag. Det är därför inte förvånande att kostnaderna för fastighetsregleringarna genomsnittligt är högre per hektar i Kopparbergs län än i Västernorrlands län.
5 Delundersökningar
5 .1 Avverkning och strukturförhållanden
Bearbetning av material från virkesförsörjningsutredningen
Skogsindustrin hade under senare delen av 1970-talet svårigheter att få tillräckligt med virke. År 1979 tillsattes en kommitté för att utreda behovet av ytterligare statliga åtgärder och ändringar i beskattningsreglerna för att påverka utbudet av virkesråvara — virkesförsörjningsutredningen.
I betänkandet Skogsindustrins virkesförsörjning (SOU 1981:81) behand- lades ägar- och fastighetsstrukturens betydelse för skogsbruket. Man fann att en rad strukturella förhållanden inom skogsbruket motverkade ett rationellt skogsbruk och begränsade möjligheterna att uppnå godtagbart ekonomiskt utbyte. I inledningen till avsnittet om ägar- och fastighetsstrukturen anfördes bland annat följande:
Fastighetsstrukturen, dvs skogsfastigheternas storlek, antal skiften och arrondering, är otillfredsställande i vissa delar av landet. Särskilt ogynnsamma förhållanden råder i vissa delar av Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län. Fastigheterna är ofta små och har vanligen dålig ägostruktur, dvs består av flera skiften. Arronderingen, dvs skiftenas storlek, form och inbördes belägenhet, är också dålig. Små och dåligt arronderade skogsfastigheter är vanligast inom privatskogsbru- ket, men även storskogsbruket har på sina håll bristfällig fastighetsstruktur. Genom bland annat samhälleliga insatser har fastighetsstrukturen — om än i långsam takt — förbättrats under 1900-talet.
Ägarstrukturen inom skogsbruket tycks däremot snarast ha försämrats. Särskilt under det senaste årtiondet har märkts en ökad obenägenhet att avyttra jordbruks- och skogsfastigheter. Samägande — via dödsbon eller på annat sätt — har blivit allt vanligare. Allt fler skogsägare är bosatta utanför brukningsenheten och har sin huvudsakliga utkomst av annat än jord- och skogsbruk. Många fastigheter används endast för fritidsändamål, jakt och fiske eller är helt obebodda och outnyttjade. Framväxten av det moderna industrisamhället har medfört sjunkande sysselsättning inom jord- och skogsbruk samtidigt som ägaranknytningen i hög grad bibehållits genom släktförvärv. Detta har inneburit att skogsägarna blivit en allt mer heterogent sammansatt grupp. Skogsägarnas anknytning till landsbygd och jordbruk har blivit allt svagare.
I betänkandet har ägarförhållandena inom privatskogsbruket beskrivits. Delar av denna beskrivning är redovisade ovan under avsnitt 2.2. Virkesförsörjningsutredningen lät göra en intervjuundersökning vars huvudsyfte var att belysa frågor kring faktisk och förväntad avverkning och avverkningsbenägenhet inom privatskogsbruket. En viktig fråga var om
awerkningsbenägenheten varierade bland olika grupper av skogsägare. Man relaterade en rad strukturvariabler i intervjuundersökningen till avverk- ningsintensiteten. Under avsnitt 2.3 ovan har resultatet av denna undersök- ning i vissa delar beskrivits.
På skogsstyrelsen har intervjuundersökningens material ytterligare bear- betats i syfte att fördjupa kunskaperna om ägar- och fastighetsstrukturens betydelse för benägenheten att avverka.
Vid den nya bearbetningen har man använt ett nytt mått på ”avverknings- intensitet”. Den har beräknats som kvoten mellan faktisk avverkning och avverkningsmöjligheten beräknad på visst sätt. Det har framställts ett antal tabeller vari avverkningsintensiteten framräknats med olika variabler avseende fastighets storlek, ägostruktur och ägarförhållanden. Delar av den nya bearbetningen redovisas i tabeller som bilaga 2.
Sammanfattningsvis framgår att några stora utslag för ägostrukturen när det gäller avverkningsintensiteten gav inte undersökningen. Intensiteten var något större på de större fastigheterna. Däremot syntes inte avverkningsin- tensiteten försämras av ett ökat antal skiften. Ägarens bosättning hade heller inte stor betydelse. Däremot syntes flerägandet vara negativt för intensite- ten. — Ägarens ekonomiska beroende av skogsbruket hade ett tydligt samband med avverkningsintensiteten. Det poängterades att hälften av all privatägd skogsmark innehas av personer som får mindre än tio procent av sin inkomst från skogsbruket.
Denna intervjuundersökning avsåg endast privatskogsbruket. De slutsat- ser som kan dras gäller jämförelse i avverkningsintensitet vid olika strukturförhållanden. Några slutsatser beträffande privatskogsbrukens tota- la avverkningsmöjligheter eller dess avverkningsintensitet i jämförelse med annat skogsbruk kan inte dras av detta material.
- 5.2 Fastighetsstruktur och skogligt åtgärdsbehov
Vid lantbruksstyrelsen har gjorts en undersökning i samverkan med skogsstyrelsen och två skogsvårdsstyrelser. Avsikten har varit att försöka utröna om det skogliga åtgärdsbehovet skiljer sig generellt i ägosplittrade skogar jämfört med bättre arronderade skogar. Det är endast privatskogar som inventerats i den översiktliga skogsinventeringen (ÖSI) som ingår i denna specialundersökning.
Undersökningen bygger på OSI—uppgifter som har inventerats genom ett stickprovsförfarande. Provrutor har utlagts på skogskartor varifrån uppgifter om fastighetsstruktur och åtgärdsbehov i skogsmark har registrerats. Endast provrutor som har mer än 50 % ÖSI-mark ingår i undersökningen. Varje provruta är 500 x 500 m (1 v s 25 ha.
Registrering av uppgifter har skett dels för Kopparbergs län och dels för Värmlands län. Bearbetning av materialet har gjorts länsvis på grund av olika huggningsklassindelning.
Som mått på sämre och bättre arrondering har rågångslängden och antalet skiften inom varje provruta registrerats.
Åtgärdsbehovet har erhållits från skogskartor genom anteckning av areal inom olika huggningsklasser. I de fall sifferbeteckningarna inte beskriver
åtgärdsbehovet har detta framtagits från beståndsbeskrivningen.
En jämförelse med riksskogstaxeringsuppgifter för privat skog har gjorts. Det framkommer att provrutorna från ÖSI har större andel av kalmark och röjningsskog jämfört med riksskogstaxeringen. Avvikelsen är störst för röjningsskogen i Kopparbergs län. Detta torde bero på att ÖSI i första hand inriktas på områden med eftersatt skogsvård.
För det första beskrivs den inventerade arealens fördelning på huggnings- klasser. Samtliga huggningsklasser förutom lågproducerande skog utan åtgärdsbehov finns representerat i Kopparbergs län. Skogsarealen uppvisar en jämn fördelning på samtliga huggningsklasser. Störst andel har gallrings- skog och slutavverkningsskog med över 50 % av arealen tillsammans.
Värmlands län har en annan huggningsklassfördelning än Kopparbergs län. Fördelningen av skogsarealen på huggningsklasser är mer ojämn. Vissa enskilda klasser har över 20 % av arealen medan slutavverkningsbar skog utan avverkningsförslag samt lågproducerande skog utan avverkningsförslag saknas helt eller nästan helt. Störst andel av arealen har gallringsskog med ca 40 % följt av röjningsskog med 26 %. Slutavverkningsskog har endast 10 % av skogsarealen.
För det andra behandlas åtgärdsbehovets eventuella samband med fastighetsstrukturen. För att närmare undersöka om det finns ett sådant samband har undersökningsmaterialet indelats i två grupper efter median- värdet på rågångslängd respektive antalet skiften.
I Kopparbergs län är medianvärdet för rågångslängden 2 120 m och medianvärdet för antalet skiften 7 stycken inom provrutorna. I Värmlands län är fastighetsstrukturen bättre, vilket återspeglas av att medianvärdet för rågångslängd är 1 520 m och att medianvärdet för antalet skiften är 4 stycken.
Uppdelningen av skogsmarksarealen ger en grupp med ”bättre arronde- ring” och en grupp med "sämre arrondering”. Det konstateras därvid att andelen skogsimpediment av den totala skogsmarksarealen inom gruppen är ca 7—10 % högre i bättre arrondering än i sämre.
Vid jämförelse med den produktiva skogsmarkens fördelning på hugg- ningsklasser vid bättre och sämre arrondering dras vissa slutsatser. Jämfö- relsen visar entydigt för såväl Kopparbergs län som Värmlands län att sämre arronderad skog har större andel kalmark och röjningsskog med stort åtgärdsbehov än bättre arronderad.
För Kopparbergs län konstateras att bättre arronderad skog har mer än dubbelt så stor andel kalmark och röjningsskog utan åtgärdsbehov än sämre arronderad skog. I Värmlands län visar diagrammen något större andel röjningsskog utan åtgärdsbehov i bättre arronderad skog än i sämre medan andelen kalmark utan åtgärdsbehov är densamma.
Andelen röjningsskog med åtgärdsbehov inom en tioårsperiod i Koppar- bergs län är mer än dubbelt så stor i sämre arronderad mark jämfört med bättre.
Det kan konstateras att andelen kalmark och röjningsskog tillsammans är ungefär densamma i skog med bättre arrondering och i skog med sämre arrondering. Detta innebär att slutavverkningarna utförs i lika stor omfattning inom sämre arronderade områden. Däremot är skogsvården tydligen mer eftersatt i dessa fall.
Resultaten för gallringsskog och slutavverkningsskog är mer svårtolkade och motstridiga. Större andel skog med åtgärdsbehov i sämre arronderad skog kan inte direkt påvisas. Detta beror till en del på att slutavverkningsskog upptar en större andel av den produktiva skogsarealen i bättre arronderad skog än i sämre. I kombination med en större andel gallringsskog i produktiv skogsmark med sämre arrondering tyder undersökningen på en låg gallringsintensitet i sämre arronderad skog.
Värmlands län uppvisar större andel gallringsskog med stort åtgärdsbehov i sämre arronderad skogsmark än i bättre.
Den lågproducerande skogen har genomgående en större andel med stort åtgärdsbehov eller med avverkningsförslag i bättre arrondering än i sämre. Detta torde endast återspegla det faktum att tras- och restskogar är vanligare i bättre arrondering än i sämre och att den i de flesta fall skall avverkas och ersättas med skog som bättre tillvaratar markens produktionsförmåga.
För det tredje behandlas åtgärdsbehovets samband med fastighetsstruk— turen inom varje huggningsklass. Eventuella förskjutningar av andelen produktiv skogsmark mellan huggningsklasser vid sämre och bättre arron- dering har därigenom inte påverkat resultatet.
För Kopparbergs län konstateras att inom huggningsklasserna kalmark och röjningsskog är andelen skog med stort åtgärdsbehov respektive med ett åtgärdsbehov inom en tioårsperiod ca dubbelt så stor vid sämre arrondering som vid bättre. Likaledes varierar andelen skog utan åtgärdsbehov i kalmark och röjningsskog från tre gånger så stor till dubbelt så stor vid bättre arrondering jämfört med sämre.
För Värmlands län är resultaten ungefär desamma som för Kopparbergs län. Skillnaderna är däremot relativt små jämfört med Kopparbergs län. Skillnaderna mellan skogsmark med olika åtgärdsbehov i olika huggnings- klasser som resultat av olika arrondering varierar mellan 10 % och 0 %. Åtgärdsbehovet är i samtliga huggningsklasser större inom skogsmark med sämre arrondering än i bättre.
I ett fjärde avsnitt redogörs för undersökning av medelvärden för rågångslängd och antal skiften i olika huggningsklasser. Det vägda medel- värdet fås genom att vikta observerad rågångslängd i en provruta med motsvarande areal för huggningsklassen. Det blir för Kopparbergs län 2 300 m rågångslängd och ca 8 stycken skiften. För Värmlands län är det vägda medelvärdet 1 700 m rågångslängd och ca 6 stycken skiften.
Medelvärdet för varje enskild huggningsklass varierar kring det totala medelvärdet. Det kan konstateras att det vägda medelvärdet för huggnings- klasser med stort åtgärdsbehov och åtgärdsbehov inom en tioårsperiod i allmänhet ligger över genomsnittet medan huggningsklasser utan åtgärdsbe- hov i allmännhet ligger under genomsnittet.
Vid jämförelser mellan enskilda huggningsklasser finns stora variationer. Störst skillnad redovisas för kalmark med åtgärdsbehov i Kopparbergs län som har dubbelt så lång rågångslängd och nästan dubbelt så många skiften jämfört med kalmark utan åtgärdsbehov.
Trots att undersökningen är begränsad kan därav dock dras vissa slutsatser om att behovet av skogsvårdsåtgärder är större generellt sett i sämre arronderade privatskogar i de båda undersökta länen. Slutawerkningarna
synes däremot genomföras i minst den omfattning som gäller för bättre arronderade privatskogar.
5.3 Attityder till strukturarbete och markomsåttning
Strukturutredningen har försökt utröna hur stark opinionen för strukturar- betet för närvarande är. Utredningen har genom enkät ställt frågor angående jordbrukets och skogsbrukets rationalisering till chefstjänstemännen vid de regionala myndigheter och organisationer som handhar frågor om jordbruks- och skogsbruksstruktur. Frågorna har således ställts till chefstjänstemännen vid samtliga lantbruksnämnder, skogsvårdsstyrelser, till överlantmätarna, till fastighetsbildningsmyndigheternas specialenheter för jord- och skogs- bruk samt till ombudsmännen i länsförbund av Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svenska Lantarbetarförbundets och Skogsarbetarförbundets avdel- ningar samt arrendatorsföreningar. Över 4/5 av myndigheternas chefstjän- stemän och cirka 2/3 av LRFs ombudsmän, men endast några få i övrigt har besvarat enkäten. I det följande redovisas sammanfattningsvis vissa resultat av enkäten.
Strukturfrågorna prioriteras i allmänhet högt av samtliga svarande. Cirka hälften menar nämligen att jord— och skogsbrukets strukturproblem är stora i resp län. Att strukturproblem endast förekommer svarar en minoritet, främst i utpräglade jordbrukslän. Ingen svarar att problemen är obetydliga. Flertalet myndigheters chefstjänstemän i bland annat Värmlands, Koppar- bergs och Västernorrlands län menar att problemen är mycket stora. Nästan samtliga framhåller att skillnaderna mellan olika länsdelar är betydande.
På frågan vad det blir för konsekvenser om strukturarbetet fortsätter med samma medel, regler och anslag som för närvarande svarar över hälften att ägarstrukturen kommer att försämras. Nästan samtliga resterande menar att ägarstrukturen förblir oförändrad. Däremot anser många av myndigheternas — särskilt av lantbruksnämndernas — chefstjänstemän att ägostrukturen kommer att förbättras. Nästan samtliga av de övriga, bland annat över hälften av skogsvårdsstyrelsernas chefstjänstemän och hälften av LRFs ombudsmän, svarar att ägostrukturen förblir oförändrad. Vad gäller företagsstrukturen menar cirka hälften av samtliga svarande att den blir oförändrad. Cirka 1/3 av myndigheternas chefstjänstemän anser att företags- strukturen förbättras medan cirka hälften av LRF—tjänstemännen hävdar att den kommer att försämras. Många av de som svarat att strukturen förbättras anser dock att detta sker i för långsam takt.
Vad beträffar brister i arronderingen av skogs— och åkermark svarar cirka hälften av myndigheternas chefstjänstemän att stora brister föreligger i arronderingen av skogsmarken. Bland annat flertalet i de fyra nordligaste länen ger samma svar beträffande åkermarken. Främst i Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län svaras att bristerna är mycket stora.
På frågan hur stort intresset är från aktiva jord- eller skogsbrukare att som tillskott förvärva eller arrendera åkermark svarar över hälften att intresset är mycket stort, speciellt för tillskottsförvärv. Nästan samtliga i övrigt svarar att
intresset är stort. Intresset att förvärva skogsmark anses inte vara lika stort. En klar majoritet anser dock att förvärvsintresset — i synnerhet för skogsmark — minskat under de senaste fem åren. Nästan samtliga menar att intresse eller visst intresse till arronderingsförbättringar finns bland de aktiva jord- och skogsbrukarna. Det betonas emellertid att en arronderingsförbättring samtidigt måste innebära en arealförstärkning samt att lantbruksnämnden på något sätt måste vara inkopplad. Intresset för strukturförbättringar från 5 k passiva ägare uppges allmänt sett vara svagare. Av de som svarar att intresse finns åsyftar nästan samtliga endast intresse för tillskottsförvärv.
5.4 Ägande och omsättning av lantbruksfastigheter
5.4.1 Ägo- och ägarstruktur för lantbruksfastigheter
Tekniska högskolan i Stockholm håller sedan 1982 på med ett forsknings- projekt benämnt: Faktorer som påverkar omsättning och ägande av lantbruksfastigheter. Delrapport 1 (meddelande 5:14) redovisar fastighets- beståndets karaktär och omfattning med avseende på ägo- och ägarstruktur för kategorierna fysiska personer och dödsbon.
Marknaden för lantbruksfastigheter är speciell. Överlåtelseprocessen karaktäriseras av att en exceptionellt stor andel, ca 75 %, av överlåtelserna utgörs av benefika överlåtelser och släktköp. Marknadens karaktär liksom de framtida ägo- och ägarstrukturerna i beståndet präglas i hög grad av dessa överlåtelseformer.
I denna delrapport redovisas resultaten från en specialbearbetning av 1976 och 1981 års fastighetstaxeringsregister.
Två olika tidpunkter har undersökts för att ge vissa möjligheter till analyser av förändringar och trender i ägo- och ägarstrukturen.
Storlek
I rapporten har taxeringsenheterna delats in i fyra olika grupper beroende på storleken på taxeringsenheterna. De fyra olika grupperna benämns SI, SZ, 53 och övriga, 34. De storlekskriterier som använts framgår av nedanstående figur. (Endast produktiv åker— resp skogsmark ligger till grund för indelningarna.)
Fastighetstyp
Fastighetsbeståndet har indelats i tre fastighetstyper med hänsyn till ägoslagsfördelningen.
Åkerdominerade lantbruksenheter definieras som taxeringsenheter där taxeringsvärdet för skogsmarken utgör mindre än 20 % av summa taxerings- värde för åkermarken och skogsmarken. Dessutom skall skogsmarksarealen understiga 25 ha.
Skogsdominerade lantbruksenheter definieras som taxeringsenheter där taxeringsvärdet för åkermarken utgör mindre än 20 % av summa taxerings— värde för åkermarken och skogsmarken. Dessutom skall åkermarksarealen understiga 10 ha.
Skog (ha)
100
50'
25
10
2 5 10 20 Åker(ha)
Figur 4 Indelning i storleksgrupper
Storleksindelningen definieras enligt följande:
Sl: (5 ha åker och (10 ha skog eller (2 ha åker och (25 ha skog. 82: (2 ha åker och 25—49 ha skog eller 2—4 ha åker och 10—49 ha skog eller 5—9 ha åker och (25 ha skog. 53: (5 ha åker och 50—99 ha skog eller 5—9 ha åker och 25—99 ha skog eller 10—19 ha åker och (50 ha skog. 84: Alla taxeringsenheter större än 53
Kombinerade lantbruksenheter definieras som taxeringsenheter som ej faller inom definitionerna för åker- resp skogsdominerade lantbruksenhe- ter.
Bostadsort
Utbo är i denna rapport den som ej bor i den församling där den ägda fastigheten är belägen. I de fall en taxeringsenhet består av fastigheter
belägna i olika församlingar räknas församlingen där den värdebärande fastigheten är belägen. Den mera vanliga definitionen att utbo är den som ej är mantalsskriven på fastigheten har ej kunnat utnyttjas av datatekniska skäl.
Utboägd taxeringsenhet är en taxeringsenhet där inte någon av ägarna är bosatt i den församling där taxeringsenheten är belägen.
Ålder
Ägarnas ålder finns redovisat i rapporten. Därvid har en särskild uppdelning gjorts på pensionärer och övriga ägare.
Pensionär är den som under året uppnår 65 års ålder, dvs blir ålderspensionär.
Tillförlitligheten vid jämförelse mellan åren 1976 och 1981
De ändrade gränsdragningsreglerna mellan jordbruksfastighet och annan fastighet påverkar antalet taxeringsenheter. Det har medfört att antalet små taxeringsenheter ökat i antal år 1981, vilket måste beaktas vid jämförelser mellan de två redovisningstillfällena.
I den fortsatta redovisningen har en indelning gjorts av beståndet i åkerdominerade, skogsdominerade och s k kombinerade lantbruksenheter. Denna indelning bygger delvis på värderelationen mellan åker och skog. Denna värderelation har förändrats ganska markant mellan åren 1976 och 1981, vilket minskar jämförelsemöjligheterna mellan de två åren.
Totala beståndet
Antal och arealer
År 1981 var det totala antalet taxeringsenheter med beskattningsnaturen jordbruk 338 764, därav saknade 90 719 helt åkerareal. Den totala åker- arealen var 2 919 510 ha och den totala arealen skog 22 642 552 ha.
År 1976 var antalet taxeringsenheter 326 986, dvs cirka 12 000 färre. Därav saknade 80 201 taxeringsenheter helt åker, dvs cirka 10 000 färre. Den totala åkerarealen var 2 960 804 ha och skogsarealen var 22 464 982 ha.
Fysiska personer ägde år 1981: 81 % av det totala antalet taxeringsenheter eller 275 123 enheter 83 % av den totala åkerarealen eller 2 427 541 ha 42 % av den totala skogsarealen eller 9 482 578 ha.
Dödsbon ägde år 1981: 10 % av det totala antalet taxeringsenheter eller 33 540 enheter 5 % av den totala åkerarealen eller 144 152 ha 5 % av den totala skogsarealen eller 1 045 671 ha.
Gruppen fysiska personer har antalsmässigt ökat sitt innehav med 11 938 taxeringsenheter mellan åren 1976 och 1981. I gruppen dödsbon har antalet ökat med 556 taxeringsenheter.
Åkerarealen har totalt minskat med ca 40 000 ha mellan åren 1976 och 1981.
Minskningen av åkerarealen belöper endast på dödsbon (10 000 ha) och
övriga juridiska personer (30 000 ha).
Skogsarealen har ökat med ca 180000 ha mellan åren 1976 och 1981. Ökningen har skett i grupperna fysisk person och övrig juridisk person.
Hälften av det totala antalet taxeringsenheter utgörs av skogsdominerade enheter.
Dödsboägandet är i mycket hög grad knutet till skogsdominerade lantbruksenheter. År 1981 utgjorde skogsdominerade enheter 65 % av det totala antalet enheter i gruppen dödsbon. Motsvarande siffra för gruppen fysiska personer var 48 %. Andelen dödsboägda enheter är följaktligen betydligt högre i skogslän än i andra län. I Kopparbergs län var t ex 21 % av det totala antalet taxeringsenheter ägda av dödsbon år 1981. Motsvarande siffra för Kristianstads län var 5 %.
Storlek och medelarealer
Den genomsnittliga åker- och skogsarealen var år 1981 respektive 1976 för olika ägarekategorier följande. (1976 års siffror inom parentes.)
Åker ha Skog ha Fysiska personer 8,8 ( 9,2) 34,5 ( 35,6) Dödsbon 4,3 ( 4,7) 31,2 ( 33,8) Ovriga juridiska personer 11,6 (12,2) 402,5 (388,6)
Om endast taxeringsenheter med åkermark beaktas var medelarealen åker följande.
Åker ha Fysiska personer 11,6 (11,7) Dödsbon 6,8 ( 7,2) Ovriga juridiska personer 20,7 (21,0)
Dödsbon innehar mindre taxeringsenheter än fysiska personer. Åkerarea- len är ungefär hälften så stor på enheter ägda av dödsbon som på enheter ägda av fysiska personer. Medelarealen skog är dock nästan lika stor på taxeringsenheter ägda av dödsbon som på enheter ägda av fysiska personer.
Enligt lantbruksregistret var medelarealen åker per brukningsenhet vid de två tidpunkterna följande.
Åker ha Fysiska personer 24,8 ( 22,2) Dödsbon 14,8 ( 14.4) Ovriga juridiska personer 110,0 (125,6)
Medelarealen ägd åker är betydligt mindre än medelarealen brukad åker. Denna skillnad har ökat under senare år genom arrendenas ökade omfattning.
I den följande redovisningen behandlas endast ägarkategorierna fysisk person och dödsbo.
Beståndet — fysiska personer och dödsbon
Storleksfördelning
Fördelningen på de olika storleksgrupperna var år 1981 och (1976) följande.
Storleksgrupp Antal Procent
Fysiska personer 81 90 798 ( 73 722) 33 ( 28) 52 64 291 ( 66 891) 24 ( 25) 53 64 223 ( 67 633) 23 ( 26) 54 55 811 ( 54 939) 20 ( 21) Totalt 275 123 (263 185) 100 (100) Dödsbon s1 15 521 ( 13 486) 46 ( 41) s2 8 443 ( 9 037) 25 ( 27) 53 5 889 ( 6 476) 18 ( 20) s4 3 687 ( 3 985) 11 (12) Totalt 33 540 ( 32 984) 100 (100)
Antalet taxeringsenheter med åkerareal i de olika storleksgrupperna var år 1981 följande.
Storleksgrupp Antal total Antal med Procent åker
Fysiska personer Sl 90 798 44 722 49 SZ 64 291 55 473 86 83 64 223 58 501 91 84 55 811 51 427 92 Totalt 275 123 210 126 76 Dödsbon Sl 15 521 6 524 42 52 8 443 6 880 81 53 5 889 4 883 83 54 3 687 2 853 77 Totalt 33 540 21 140 63
Antalet taxeringsenheter i gruppen S] har ökat kraftigt mellan åren 1976 och 1981 till följd av förändrade taxeringsregler mellan dessa år.
De allra minsta taxeringsenheterna Sl utgjorde år 1981 cirka 1/3 av totalantalet enheter ägda av fysiska personer och dödsbon men omfattade endast 4 % (110 208 ha) av åkerarealen och 6 % (615 837 ha) av skogsarea- len.
Av taxeringsenheterna i storleksgruppen Sl saknade år 1981 52 % åkermark. Det innebär att 55 073 taxeringsenheter utgjordes av rena skogsfastigheter med en areal understigande 25 ha. Andelen rena skogsfas— tigheter har ökat något under den undersökta perioden.
Andelen taxeringsenheter tillhörande storleksgruppen Sl varierar tämli-
gen kraftigt mellan länen. I skogslänen, där en stor andel taxeringsenheter ägs av dödsbon, är andelen enheter i storleksgruppen Sl högre än i andra län. Denna andel var år 1981 i Kristianstads län 35 % Skaraborgs län 27 % Kopparbergs län 60 % Västernorrlands län 47 %
Antalet ägare
År 1981 fanns totalt 388912 ägare till taxeringsenheter ägda av fysiska personer (obs! dödsbodelägare ej inräknade). Dessa ägde 275 123 taxerings- enheter. Detta ger i genomsnitt 1,4 personer per taxeringsenhet.
År 1976 fanns totalt 349 630 ägare bland fysiska personer. Dessa ägde 263 185 taxeringsenheter, vilket motsvarade 1,3 ägare per taxeringsenhet. Antalet ägare till lantbruksfastigheter har sålunda ökat mellan åren 1976 och 1981 med 39 282, vilket motsvarar en ökning med 11 %.
Fördelningen av antalet taxeringsenheter ägda av fysiska personer och dödsbon på enägda, tvåägda och flerägda taxeringsenheter var år 1981 följande. (1976 års siffror inom parentes.)
Fysiska personer
Procent Absoluta tal Enägda 75 ( 81) 205 043 (212032) Tvåägda 18 ( 13) 49088 ( 34313) Flerägda 7 ( 6) 20 992 ( 16840) Totalt 100 (100) 275 123 (263 185) Dödsbon Procent Absoluta tal Enägda 75 ( 77) 25 112 (25 472) Tvåägda 13 ( 12) 4345 ( 3809) Flerägda 12 ( 11) 4083 ( 3703) Totalt 100 (100) 33 540 (32 984)
År 1981 var bland taxeringsenheter ägda av fysiska personer 75 % enägda, 18 % tvåägda och 7 % flerägda. Motsvarande siffror för dödsbon var för enägda 75 %, tvåägda 13 % och flerägda 12 %.
Andelen enägda taxeringsenheter har minskat mellan åren 1976 och 1981, medan andelen tvåägda enheter har ökat. Även andelen flerägda enheter har ökat något mellan åren 1976 och 1981.
För dödsboägda enheter gäller att de enägda taxeringsenheterna endast ägs av ett dödsbo. De tvåägda och flerägda taxeringsenheterna ägs antingen av flera dödsbon gemensamt eller av dödsbon tillsammans med fysiska personer.
De flerägda taxeringsenheterna ägde 9 % av åkerarealen år 1981 eller 217 149 ha och 14 % av skogsarealen eller 1 335 020 ha.
Flerägandet finns främst på skogsdominerade lantbruksenheter. Flerägda taxeringsenheter är större än andra. Andelen enägda enheter som tillhör storleksgruppen Sl är betydligt högre än motsvarande andel för de flerägda enheterna.
Flerägandet är vanligare på taxeringsenheter där dödsbon finns med i delägarkretsen än på enheter ägda av enbart fysiska personer. Flerägandet är betydligt vanligare i Kopparbergs län än i övriga län, speciellt bland enheter där dödsbon finns med i delägarekretsen.
Kristianstads och Västernorrlands län har en högre andel enägda taxeringsenheter än hela riket.
Utboägande
Redovisningen av utboägandet omfattar endast taxeringsenheter ägda av fysiska personer. Anledningen till detta är att dödsbodelägarens bosättning ej kan erhållas ur fastighetstaxeringsregistret. Utboägandets andel var för år 1981 och (1976) följande.
ProcentueH andel
Fyäska personertotah 33 (29) Akntaltaxeringsenhetertotah 24 (21) därav enägda 23 (20) tvåägda 26 (25) Herägda 32 (29) Sl 34 (32) SZ 21 (18) 53 15 (13)
Det totala antalet fysiska personer som ägde eller var delägare i en taxeringsenhet var 388 912 år 1981. Av dessa var 33 % utbor dvs de bodde ej i den församling där taxeringsenheten var belägen. Andelen utbor har ökat mellan åren 1976 och 1981.
Andelen utboägda taxeringsenheter av det totala antalet taxeringsenheter var 24 % år 1981. Denna siffra var 21 % år 1976.
Arealen utboägd åker var 308 551 ha är 1981 dvs 13 % av totalarealen åker ägd av fysiska personer. Arealen utboägd skog var 2 103 704 ha eller 22 %. Utboägande är i hög grad knutet till skogsdominerade lantbruksenheter.
Utboägandet är vanligare på mindre taxeringsenheter än på större. Följaktligen är de utboägda taxeringsenheternas medelarealer lägre än de icke utboägdas. Åkerarealen på de utboägda taxeringsenheterna är i genomsnitt ungefär hälften så stor som på de icke utboägda. Skillnaden beträffande skogsarealen är ej lika markant.
Utboägandet är mindre utbrett bland pensionärer än bland övriga fysiska personer. I gruppen pensionärer utgör andelen utbor endast 20 %.
Andelen utboägda taxeringsenheter är högre hos de flerägda taxeringsen- heterna än hos de tvåägda och de enägda taxeringsenheterna. Av det totala antalet flerägda taxeringsenheter är 32 % utboägda. Vidare är 60 % av delägarna till flerägda taxeringsenheter utbor.
Boendeförhållandena på de flerägda taxeringsenheterna är sådana att i ungefär hälften av fallen minst en av delägarna bor i den församling där taxeringsenheten är belägen. I ca 20 % av fallen bor alla i församlingen och i 32 % av fallen bor ingen delägare i församlingen. Skillnaden mellan år 1976 och år 1981 är dels att andelen utboägda taxeringsenheter, dvs där ingen delägare bor i församlingen, har ökat dels att andelen taxeringsenheter där alla ägarna bor i församlingen har minskat.
Ålder på ägarna
Av det totala antalet fysiska personer på 388 912 som ägde eller var delägare i en taxeringsenhet år 1981 var 26 % pensionärer. Denna siffra var år 1976 27 %.
Andelen taxeringsenheter där ägaren (på samägda enheter där äldste delägaren) är pensionär var 32 % år 1981. På dessa enheter fanns 23 % av åkerarealen eller 541 871 ha. Arealen skog var 2 635 326 ha eller 27 % av totalarealen skog ägd av fysiska personer.
Medelåldern på ägarna till samtliga taxeringsenheter med fysiska personer som ägare var både åren 1976 och 1981 57 år.
Endast 37 307 ha åker eller 1,5 % av åkerarealen tillhör taxeringsenheter ägda av pensionärer i storleksgruppen Sl. Motsvarande skogsareal är 201 259 ha eller 2,1 %.
Skogsdominerade lantbruksenheter har äldre ägare än övriga. Vidare har små taxeringsenheter äldre ägare än större enheter.
De tvåägda taxeringsenheterna, som har ökat kraftigt mellan åren 1976 och 1981, har betydligt yngre ägare än de enägda och de flerägda enheterna.
Kopparbergs län har en större andel äldre ägare än hela riket (och Skaraborgs, Kristianstads och Västernorrlands län).
Brukarna är yngre än ägarna. Brukarna år 1981 var i genomsnitt yngre än vad brukarna var år 1976 medan ägarna har ungefär samma åldersstruktur dessa båda år. Dock har de tvåägda taxeringsenheterna fått ett tillskott av yngre ägare mellan åren 1976 och 1981.
5 .4.2 Marknad och överlåtelseprocess — statistikredovisning Syfte och grundmaterial
I denna rapport ges en systematisk beskrivning av lantbrukets fastighets- marknad utöver vad som finns tillgängligt i officiell marknadsstatistik. Detta för att ge fördjupade insikter i den faktiska överlåtelseprocessen och de faktorer som styr denna. Beskrivningen av marknaden är i huvudsak begränsad till att avse överlåtelser där fysisk person och/eller dödsbo utgör överlåtare och/eller förvärvare.
Redovisningen omfattar totala antalet lagfarna överlåtare med fördelning på olika överlåtelseformer, överlåtelsernas omfattning och berörda arealer, uppgifter om överlåtare och förvärvare samt dessas karaktär vad avser ålder, bosättning m m.
I det följande återges de huvudsakliga resultaten av undersökningen. Redovisningen ger ett mått på det antal fastigheter som berörs av
förändringar i ägarkretsen genom olika former av överlåtelser. Överlåtel- serna kan då avse hel fastighet, område av eller ideell andel i fastighet.
Totala antalet överlåtelser
Mellan åren 1976 och 1981 var det årliga antalet överlåtelser (lagfartsbevis, beviljad lagfart) följande
1976 19 494 1979 19 605 1977 17 402 1980 17 705 1978 18 253 1981 28 607
År 1981 var det allmän fastighetstaxering. Liknande ökningar av antalet överlåtelser har även skett i samband med tidigare allmänna fastighetstax- eringar, t ex 1970 och 1975. Fastighetstaxeringarnas inverkan på omsättning- en har relativt sett ökat. Detta kan möjligen förklaras med att taxeringarna inneburit en allt kraftigare höjning av värdenivån beroende på snabbt stigande fastighetspriser.
Fördelning på fångestyper
Om överlåtelserna fördelas på olika sk fångestyper erhålles följande
fördelning Köp Släkt- Byte Gåva Arv Övrigt köp rn m
1976 3 883 3 767 217 3 276 8 443 622 1977 3 339 3 209 245 2 734 7 605 809 1978 3 503 3 474 183 3 183 7 602 769 1979 3 843 3 849 203 3 830 7 502 1 077 1980 3 979 2 795 148 4 094 6 403 772 1981 5 978 4 029 215 10 623 7 463 764
Med släktköp menas här sådant köp som inte behöver förvärvsprövas.
Förhållandet mellan olika fångestyper har varit ungefär den samma åren 1976—1980. För år 1981 är förhållandena annorlunda.
Under perioden 1976—1979 utgjorde de vanliga köpen, dvs de som förvärvsprövas, ca 19 % av det totala antalet överlåtelser. I den nya jordförvärvslag som trädde i kraft juli 1979 skärptes kriterierna för vad som skulle anses vara släktköp. Andelen normala köp var för år 1980 22 % dvs 3 % högre, vilket möjligen kan tolkas som en effekt av den nya lagen.
Vad som kanske är av störst intresse är den mycket kraftiga ökningen av antalet gåvor mellan åren 1980 och 1981. Antalet överlåtelser i form av gåva var år 1981 10 600, ca 2,5 gånger fler än år1980. Detta förklaras som stidigare nämnts med den allmänna fastighetstaxeringen 1981. Gåvoskatten beräknas med taxeringsvärdet året före överlåtelsen som grund.
Överlåtelser som innebär att endast del av ägarkretsen förändras benämnes överlåtelser av andelar. Cirka en tredjedel av det totala antalet överlåtelser avser sådana överlåtelser av andelar.
Flödet mellan olika ägarkategorier
Det antalsmässiga flödet mellan olika ägarkategorier var under perioden 1976—1981 följande uttryckt i procent.
Förvärvare Överlåtare ..
Fysisk Dödsbo Ovr Okänd Totalt person jur
pers
Fysisk person 60 20 1 4 85 Dödsbo 4 1 0 0 5 Ovr jur pers 3 1 1 0 5 Okänd 3 0 0 2 5 Totalt 70 22 2 6 100
Gruppen fysiska personer förvärvar ca 25 % flera fastigheter (hela, områden av eller andelar) än de överlåter. Antalsmässigt har de 85 och 70 % av förvärven respektive överlåtelserna. Dödsborna svarar för 22 % av antalet överlåtelser under tidsperioden 1976—1981. De utgör förvärvare i 5 % av antalet förvärv.
Andelen överlåtelser mellan fysiska personer har gradvis ökat från år 1976 medan andelen överlåtelser från dödsbo till fysisk person minskat.
Gruppen övrig juridisk person förvärvar fastigheter i betydligt högre utsträckning än den avyttrar, relationen är 2:1. Gentemot gruppen fysiska personer är relationen 3:1. Denna tendens är densamma över hela den studerade tidsperioden, utom för år 1981.
Omsättningshastighet
Om antalet överlåtelser sätts i relation till det aktuella årets fastighetsbestånd erhålles marknadens procentuella omsättningshastighet.
Omsättningshastighet 1976 1977 1978 1979 1980 1981 Samtliga överlåtelser 4,9 4,6 5,1 5,7 (3,8) 8,1 (4,5)* Hel och del av 3,2 2,9 3,2 3,7 (2,5) 5,4 taxeringsenhet (3,0)*
* Korrigerad siffra med hänsyn till ca 18 % redovisningstekniskt bortfall år 1980 enligt uppgift från statistiska centralbyrån.
Den totala omsättningen av lantbruksfastigheter var cirka 5 % per år under tiden 1976—1979. I denna siffra ingår överlåtelser av såväl hel som del av taxeringsenhet samt överlåtelser av andelar. Detta motsvarar en genomsnittlig innehavstid på 20 år, en siffra som dock måste tolkas med försiktighet med hänsyn till överlåtelsernas karaktär. Möjligen kan man säga att varje fastighet berörs av en äganderättslig åtgärd i genomsnitt vart 20:e år. Överlåtelser som endast sker vid lantmäteriförrättningar ingår då ej i statistikredovisningen.
År 1981 var omsättningen 8,1 % dvs ca 60 % högre än ”normalåret”. Ca 2 % av omsättningen (1,7—2,7 %) utgörs av överlåtelser av ideella ande- lar.
Skillnaden i omsättningshastighet mellan olika ägarkategorier är stor. Dödsboägda fastigheter berörs i genomsnitt av en ägarförändring vart 8—10ze år (omsättningshastighet 10—14 % per år). Motsvarande siffra för beståndet som ägs av fysiska personer är vart 15—25:e år och för beståndet ägt av övriga juridiska personer vart 50—60:e år.
I de mera utpräglade jordbrukslänen, Kristianstad och Skaraborg, är omsättningshastigheten bland dödsboägda fastigheter betydligt högre än i skogslänen Kopparberg och Västernorrland. Omsättningshastigheten i Kristianstads län motsvarar tex en genomsnittlig innehavstid på 3—7 år.
Totala antalet överlåtelser där fysiska personer och dödsbon utgör part
Ser man till den del av överlåtelserna som berör fysiska personer och dödsbon erhålles följande fördelning *
Köp Släkt- Byte Gåva Arv Övrigt Totalt köp m m
Hel och del av taxeringsenhet 1976 2 515 2 346 62 1 505 3 601 278 10 307 1977 2 194 2 079 48 1 349 3 307 325 9 302 1978 2 402 2 369 47 1 761 3 347 342 10 268 1979 2 597 2 589 41 2 179 3 495 854 11 755 (1980 1 756 1 518 15 2 035 2 351 265 7 940) 1981 3 349 2 719 30 6 752 4 396 377 17 663
Summa 14 813 13 620 283 15 581 20 497 2 441 67 235
Andelar 1976 511 976 77 1013 2 948 93 5 618 1977 568 907 145 1 174 2 437 154 5 385 1978 689 1 111 72 1 427 2 493 135 5 927 1979 977 1 207 114 1 630 2 329 239 6 496 (1980 998 584 30 1 123 1 238 188 4 161) 1981 1 657 763 51 3 362 1 518 157 7 508 Summa 5 400 5 548 489 9 729 12 963 966 35 095
Andelar överlåts i högre utsträckningi form av arv och gåva än vad fallet är för hela och delar av taxeringsenheten. Gåvorna och arven utgör tillsammans ca 65 % av det totala antalet överlåtelser av andelar under perioden, motsvarande siffra hel och del av taxeringsenhet är 54 %.
Bland överlåtelserna av hela eller delar av taxeringsenheter har gåvorna stigit successivt under perioden, medan köpen successivt ökat bland överlåtelser av ideella andelar. Bland överlåtelser av andelar har släktköpen minskat drastiskt från år 1979.
Gåvoöverlåtelsernas omfattning är enligt tidigare starkt kopplade till de allmänna fastighetstaxeringarna. På grund av beskattningsreglernas utform- ning ökar de successivt under tidsperioden mellan två taxeringar för att nå
rejäla toppar sista året det gamla taxeringsvärdet kan utnyttjas.
Andelen köp är 22 % för hela och del av taxeringsenhet och 15 % för andelar. Även om vissa gåvor och byten är förvärvsprövade enligt jordförvärvslagen utgörs de förvärvsprövade överlåtelserna i all huvudsak av köp. De främsta ägarsplittrande överlåtelserna, överlåtelser av andelar samt överlåtelser genom gåva kontrolleras endast i mycket begränsad omfatt- ning.
En specialbearbetning av fyra utvalda län, Kristianstads, Skaraborgs, Kopparbergs och Västernorrlands län visar på olika regional karaktär i överlåtelseprocessen.
Överlåtelser av ideella andelar utgjorde 42 % av antalet överlåtelser i Kopparbergs län, motsvarande siffra var 22 % i Kristianstads län och 26 % i Skaraborgs och Västernorrlands län. Riksgenomsnittet var 34 %.
Fångestypen köp är betydligt vanligare i Kristianstads och Skaraborgs län än i riket som helhet. I Kopparbergs län är däremot fångestyperna arv och övriga fång av stor omfattning i förhållande till riksmedeltalen. Speciellt andelen "övriga” där bl a byten ingår är anmärkningsvärt hög, ca 20 %.
Länsundersökningarna antyder att det pågår en mera aktiv överlåtelse- process med större andel köp (och släktköp) i de mera utpräglade jordbrukslänen än i skogslänen. I skogslänen är överlåtelseprocessen mera passiv vilket främst resulterar i en större andel överlåtelser via arv.
Samband mellan fastighetsstorlek och överlåtelseform
Undersökningen visar inte på någon markant skillnad i omsättningshastighet i olika storleksgrupper. Möjligen kan man tolka fram att de minsta fastigheterna har en större omsättningsandel och de största fastigheterna en mindre andel av vad som motsvarar andelen i beståndet.
Överlåtelser av andelar är relativt sett vanligast på större enheter. Närmare hälften av det totala antalet överlåtelser på större lantbruksfastig- heter utgör överlåtelser av andelar. I delrapport 1 (i avsnitt 5.4.1) framkom att flerägandet är vanligare på större lantbruksenheter än på mindre, vilket då överensstämmer med marknadsbilden.
En intressant fråga är huruvida fastigheternas storlek påverkar valet av överlåtelseform. Enligt undersökningen sker överlåtelserna i betydligt högre utsträckning i form av köp i den minsta storleksklassen än vad fallet är för de större fastigheterna. Släktköpen och framförallt gåvorna ökar i omfattning med ökad fastighetsstorlek. Gåvoandelen är speciellt hög bland de största fastigheterna. Det är också bland de största fastigheterna som betydelsen i absoluta tal är störst av att utnyttja det tidigare taxeringsvärdet i samband med gåva. De tendenser som redovisats ovan vad beträffar storlekens betydelse för val av överlåtelseform gäller även för överlåtelser av andelar.
Samband mellan fastighetstyp och överlåtelseform
Åkerdominerade lantbruksfastigheter berörs i lägre utsträckning av över- låtelser än vad som vore att förvänta med hänsyn till andelen i beståndet. Det motsatta förhållandet gäller för kombinerade fastigheter som relativt sett har den snabbaste omsättningshastigheten.
Överlåtelser av andelar är relativt sett mycket vanligare för skogsdomine- rade enheter än för åkerdominerade enheter.
Överlåtelseformen vid överlåtelse av andelar visar en anmärkningsvärt stor variation såväl över åren som vid jämförelser med överlåtelse av hel och del av fastighet. Köpen har från en låg nivå är 1976 ökat kraftigt under perioden, detta gäller alla fastighetstyper. Släktköpen har haft en direkt motsatt utveckling, speciellt vad beträffar de åkerdominerade lantbruken, med en markant minskning.
Vid överlåtelser av hela eller delar av fastigheter är överlåtelser via köp mest vanligt i gruppen åkerdominerade fastigheter.
Överlåtelser där dödsbo är överlåtare inklusive arvskiften
De dödsboägda fastigheterna utgör ca 11 % av beståndet ägt av fysiska personer och dödsbon. De dödsboägda fastigheterna har större omsättnings- hastighet än de som ägs av fysiska personer.
Vad beträffar fördelningen på olika överlåtelseformer gäller att arven dominerar starkt, vilket är naturligt. De utgör 70—75 % av överlåtelserna av hel och del av taxeringsenhet och 85—90 % av antalet överlåtelser av andelar.
Av intresse är att överlåtelser inklusive arvskiften som innebär uppdelning i andelar har minskat under perioden.
Beståndet av enheter ägda av dödsbon är i stor utsträckning koncentrerat till skogsdominerade enheter. Hela 65 % av det dödsboägda beståndet tillhörde denna kategori är 1981. Motsvarande siffra år 1976 var 62 %.
Det är därför naturligt att även överlåtelserna till största delen avser skogsdominerade enheter. Andelen av överlåtelserna som avser skogsdomi- nerade enheter är dock lägre än andelen i beståndet. Detta betyder att de skogsdominerade enheterna har en lägre omsättning än övriga fastighetsty- per bland de dödsboägda enheterna.
Berörda arealer
Vilka arealer av åker- och skogsmark som berörs av överlåtelser har framräknats med ledning av lantbruksnämndernas inventeringar. Redovis- ningen avser endast överlåtelser där fysisk person eller dödsbon utgör part. Vidare motsvarar redovisningen endast lagfarna överlåtelser (dvs ej markrö- relser via lantmäteriförrättningar).
ha 1976 1981 Åker 136 000 282 000 Skog 605 000 1 035 000 Totalt 741 000 1 317 000
Arealomsättningen var år 1981 ca 80 % högre än är 1978.
Fördelningen på olika överlåtelseformer
1978 1981 1 000 ha Åker Skog Åker Skog Köp 23 55 51 120 Släktköp 38 160 42 195 Gåva 32 155 132 476 Arv m m 41 230 54 238 Ovrigt 2 5 3 6 Totalt 136 605 282 1 035
Fysiska personer och dödsbon innehade år 1981 ca 2,5 milj ha åker och 10,5 milj ha skog. Om den totala omsättningen relateras till totalarealen erhålles omsättningshastigheten för marken. (Egentligen procentuell arealandel i beståndet som berörs av överlåtelser per år).
1978 1981 Åker 5 11 Skog 6 10 Totalt 5,7 10,1
År 1978 var ca 6 % av arealen ägd av fysiska personer och dödsbon berörd av överlåtelser. Motsvarande siffra för år 1981 var 10 %. Detta motsvarar en genomsnittlig innehavstid på 10—17 år. I arealredovisningen ingår emellertid även redovisning av överlåtelser av andelar vilket försvårar tolkningen.
Medelareal vid överlåtelserna var (Kopparbergs län ingår ej i redovisningen)
___—__ 1978 10 ha åker 42 ha skog
1981 12 ha åker 45 ha skog
Dessa siffror är förvånansvärt höga med beaktande av dels beståndets medelareal och dels att delar av taxeringsenheter ingår i materialet. Överlåtelser via köp har en väsentligt lägre medelareal för skog än övriga överlåtelseformer. Gåvo- och släktköpsöverlåtelserna har den största medelarealen. Det finns anledning att förmoda att små enheter med begränsad skogsmarkstillgång i största utsträckning överlåts som tillskotts- mark via köp.
Överlåtelser av andelar av fastigheter
Enligt officiell statistik skall överlåtelse som endast berör del av ägarkretsen betecknas som överlåtelse av andel.
För att få ett bättre grepp om vilka arealer som berörs av ägarrörelser i olika former har en uppdelning gjorts med speciell hänsyn till överlåtelser av andelar.
1978 1981
1000 ha Åker skog Åker Skog Summan av andelar mindre än 1 43 310 120 510 Summan av andelar är 1 33 130 78 240 Hel och del av taxeringsenhet 60 165 84 285 Totalt 136 605 282 1 035
Av ovanstående framgår att ca hälften av den av överlåtelse berörda skogsmarksarealen härrör från överlåtelser av andelar, dvs överlåtelser av kvotdelar av taxeringsenheten där summan av kvotdelarna är mindre än 1. För åkermarken gäller att motsvarande del är 1978 var 30 % och år 1981 40 %.
Storleken på andelarna hade nedanstående procentuella fördelning åren 1978 och 1981. Redovisningen avser antalet andelar åren 1978 och 1981 (ej antalet överlåtelser).
Storlek på Köp Släkt- Gåva Arv Totalt andel köp
1978 Mindre än 1/5 11 12 41 39 32 1/5 till mindre än 1/2 11 26 37 37 31 1/2 74 60 21 22 35 Större än 1/2 4 2 1 2 2 1981 Mindre än 1/5 17 9 19 33 20 1/5 till mindre än 1/2 33 36 47 33 41 1/2 45 50 33 33 37 Större än 1/2 5 5 1 1 2
Överlåtelser av storleksordningen hälften av utgör den antalsmässigt största gruppen med ca 40 %. Små andelar förekommer i störst utsträckning i samband med arv och gåva. År 1978 var ca 40 % av antalet andelar av storleken "mindre än 1/5”. År 1981 var antalet köp av mindre andelar högre än är 1978. För gåva och arv är förhållandet det motsatta.
Antal ägare före och efter överlåtelse
Vid redovisningen av antalet ägare före och efter en överlåtelse har en uppdelning gjorts med hänsyn till huruvida överlåtaren är fysisk person eller dödsbo. Överlåtaren betraktas som dödsbo så snart ett dödsbo ingår i ägarkretsen, dvs en överlåtelse av en fastighet samägd av ett dödsbo och fyra fysiska personer betraktas som överlåtelse från ett dödsbo med fem delägare. Å andra sidan betraktas en överlåtelse från ett dödsbo som överlåtelse från en ägare oberoende av antalet dödsbodelägare.
Antal Antal ägare efter % ägare % före 1 2 3 4 5+ Totalt (antal)
Fysiska personer överlåter
1 1978 36 19 5 2 3 65 1981 26 21 7 4 1 61 2 1978 12 7 l 1 1 22 1981 11 6 3 2 1 23 3 1978 1 2 0 2 0 5 1981 2 2 0 0 1 5 4 1978 1 0 l 1 0 3 1981 1 1 1 1 2 6 5+ 1978 2 0 0 0 3 5 1981 1 1 0 l 2 5 Totalt 1978 52 28 7 6 7 100 ( 9 300) 1981 43 32 11 8 7 100(18180) Dödsbo ingår i överlåtarekretsen 1 1978 45 19 7 6 7 82 1981 47 17 3 4 3 76 2 1978 4 2 2 0 2 10 1981 8 3 1 0 1 13 3 1978 1 2 1 0 0 4 1981 0 2 1 0 1 4 4 1978 0 0 0 O 0 0 1981 0 0 1 0 1 2 5+ 1978 0 0 0 0 4 4 1981 0 1 0 1 3 5 Totalt 1978 50 23 10 4 13 00 ( 4 780) 1981 55 23 6 7 9 100 ( 4 380)
För överlåtelser från fysiska personer framgår att antalet överlåtare var en person i 61—65 % av fallen. Antalet mottagare var en person i 43—52 % av fallen. Ser man till förhållandet för en och två personer kan konstateras att överlåtarna var 1—2 personer i 84—87 % av fallen medan motsvarande siffra för mottagarna var 74—80 %. Även här är siffran något lägre efter överlåtelsen. Differensen är dock mindre vilket troligen är ett uttryck för att gemensam lagfart numera i större utsträckning sökes av makar.
Antalet enheter med tre eller flera delägare ökade i samband med överlåtelserna med 7 % år 1978, ökningen år 1981 var 10 %.
Ser man till överlåtelser där dödsbon ingår i ägarkretsen kan konstateras att 1—2 ägda fastigheter utgjorde 89—92 % av antalet före överlåtelsen medan antalet efter överlåtelsen var 73—78 %. Antalet tre eller flerägda fastigheter ökade sålunda kraftigt från 8 % till 27 % år 1978 och från 11 till 22 % år 1981.
Flerägda fastigheter berörs oftare av överlåtelser, vilket är naturligt. De flerägda fastigheterna utgör ca 6—7 % av beståndet men har en andel på 13—16 % av de överlåtna fastigheterna. Denna tendens är speciellt tydlig för fastigheter som ägs av fem eller flera delägare.
Nedan har överlåtelserna uppdelats efter överlåtelseform. Detta för att belysa eventuella samband mellan överlåtelseformen och förhållandena vad
avser antalet ägare. I denna redovisning särredovisas inte fysiska personer och dödsbon. Omfattningen av en— och tvåägandet före och efter överlåtelsen har procentuellt utvecklats enligt följande. 1978 års siffror anges inom paren— tes
Före Efter Köp 75 (84) 86 (98) Släktköp 89 (87) 84 (84) Gåva 92 (85) 68 (81) Arv 88 (90) 77 (73)
Av sammanställningen framgår att det endast är överlåtelser via köp som ej genererar ett ökat flerägande. Det kan även konstateras att ca 80 % av totala antalet överlåtelser utgör överlåtelser där fastigheterna efter överlåtelsen ägs av en eller två personer. Vad avser överlåtelser via arv har antalet enheter med fem eller flera delägare ökat från 4 % före överlåtelsen till 10—12 % efter överlåtelsen. Motsvarande siffror för gåvor var för år 1978 en förändring från 2 till 5 %.
Av redovisningen kan man möjligen dra den slutsatsen att överlåtelsepro- cessen totalt sett genererar ett ökat flerägande.
Generellt gäller att ägarspridningen blir Störst i samband med gåva, därefter kommer i fallande ordning arv, släktköp och köp. Detta är speciellt framträdande när överlåtelsen sker från en ägare.
Ålder på förvärvare och överlåtare
Medelåldern hos förvärvare var år 1978 43 är, år 1981 var medelåldern 37 år. Den lägre medelåldern år 1981 kan troligen förklaras med en ”påskyndad” överlåtelseprocess i samband med 1981 års allmänna fastighetstaxering vad avser gåvor.
Medelåldern på förvärvarna uppdelat på olika överlåtelseformer var följ ande
1978 1981 Köp 46 38 Släktköp 39 36 Gåva 36 32 Arv m. m. 49 48
De yngsta förvärvarna finner man vid överlåtelseformen gåva. De äldsta förvärvarna finns vid överlåtelseformen arv. I den senare gruppen finns ofta en kvarlevande make som uppnått en hög ålder.
Överlåtarnas medelålder var år 1978 62 är, motsvarande ålder för år 1981
var 60 år. Medelåldern vid olika överlåtelseformer var
1978 1981 Köp 50 49 Släktköp 63 64 Gåva 66 64
Det stora flertalet överlåtelser sker kring pensionsåldern, dvs. kring 65 år. Överlåtelseåldern är dock tämligen utdragen upp mot högre ålder. Skillna- den mellan medelåldern hos överlåtare och mottagare ger ett grovt mått på genomsnittliga innehavstiden för fysiska personer. Den ligger kring 20 år.
I arvsfallen erhålles fastigheten i genomsnitt kring 50 års ålder, i köpfallen kring ca 40—45 års ålder. I arvsfallen uppstår överlåtelserna i genomsnitt då fd ägaren är ca 75 år. Överlåtelser som köp sker när ägaren har en medelålder på endast 50 år.
Överlåtarnas bosättning
I samband med inventeringen har lantbruksnämnderna angivit överlåtarnas bosättning vid överlåtelsetidpunkten.
Andelen svar med markeringen okänt (eller ej ifyllt) är relativt stor. Detta är naturligt med hänsyn till den stora arbetsinsats som skulle krävas för en mera fullständig redovisning på denna fråga. Resultatet som redovisas nedan torde ändå vara av intresse.
Köp Släktköp Gåva
Minst en på enheten 34 ( 30) 64 ( 55) 61 ( 58) Minst eni församlingen men osäkert 10 ( 12) 14 ( 15) 8 ( 10) om på enheten Ingen på enheten minst en i försam- 12 ( 4) 4 ( 2) 3 ( 4) hngen Alla utanför församlingen 33 ( 30) 9 ( 14) 19 ( 18) Ej ifyllt eller okänt 11 ( 24) 9( 14) 9( 10) Totalt 100 (100) 100 (100) 100 (100)
Vad beträffar bosättningen finns en klar skillnad mellan köp å ena sidan och släktköp och gåvor å den andra sidan.
I släktköps- och gåvofallen bodde år 1981 minst en överlåtare på fastigheten i 64 respektive 61 % av fallen. Vid köp var denna andel endast 34 %.
Andelen där alla var bosatta utanför församlingen var vid köp 33 %. Motsvarande siffror för gåva var 19 % och för släktköp 9 %.
Av detta kan man dra den slutsatsen att det finns ett klart samband mellan bostadsort och överlåtelseform. Bakom dessa siffror döljer sig i sin tur ganska säkert skilda värderingar om fastigheten som sådan, om framtida disposition, osv.
5.4.3 Överlåtelseprocess —— intervjuundersökning
I forskningsprojektet vid tekniska högskolan i Stockholm har utöver bearbetningar av statistiskt material från fastighetstaxeringsregister och lagfartsregister gjorts en intervjuundersökning. Avsikten har varit att fördjupa informationen om motiven för överlåtelserna och om vilka faktorer som främst påverkar överlåtelseprocessen.
Som intervjugrupp har valts personal vid några olika organisationer och myndigheter som kommer i kontakt med överlåtelsefrågor i sitt dagliga arbete.
Dessa är LRFs driftsbyråer (29 st) Föreningsbanken (21 st) Lantbruksnämnder (24 st) Sparbanker (17 st)
De tillfrågades erfarenheter skulle avse tidsperioden 1975—1982. Enkätens frågor fördelades på fyra områden:
Allmänt Under denna rubrik insamlades svar angående uppgiftslämnarens erfaren- heter om överlåtelseprocessen.
Överlåtelseförfarandet I detta avsnitt ställdes frågor om vilka faktorer som utlöser en överlåtelse- process samt vad som inverkat på valet av överlåtelseform.
Icke överlåtelser I en studie över överlåtelseprocessen är en väl så intressant fråga varför överlåtelser ej kommer till stånd. Speciellt då i de fall då det föreligger ett ””passin ägande”, dvs ägaren ej brukar sin egendom. I denna del gällde frågorna därför orsakerna till icke överlåtelser.
Beskattningsregler
Gällande beskattningsregler som rör fastighetsinnehav eller överlåtelser tillmäts i regel betydelse vad avser omsättning och än mer vad avser formen för överlåtelser. I denna del undersöks de tillfrågades erfarenheter i detta avseende.
Vad utlöser en överlåtelseprocess
Den första frågan gällde vilka faktorer som bedömdes ha störst betydelse för att en överlåtelse skall komma till stånd. Ett stort antal faktorer har angetts.
En överlåtelseprocess utlöses sällan av en ensam faktor. Enda undantaget är då ägaren avlider. I regel är det en kombination av faktorer som krävs för att en överlåtelse skall komma till stånd. T ex en annalkande allmän fastighetstaxering, ägaren har hög ålder och har barn som är redo att överta fastigheten.
De faktorer som återkommer i de flesta svaren är:
— Allmän fastighetstaxering — Hög ålder — Dödsfall
Andra faktorer som anses ha stor vikt är:
— Förändringar av beskattningsregler och jordlagstiftning
— Sjukdom — Svår ekonomisk situation
— Barn är moget att ta över (ur ålders- och utbildningssynpunkt)
Bland övriga svar som förekommit märks:
— Övriga skattemässiga överväganden
— Skilsmässa
— Dåliga byggnader, byggnader i behov av underhåll — Älägganden p g a vanhävd och bristande skogsvårdsinsatser samt avverk- ningsförbud — Ovänskap i samägandeförhållanden
Som framgår av redovisningen är överlåtelsebenägenheten i minst lika hög grad knuten till externa förändringar som till förändringar i ägarens privata förhållanden (ålder, hälsa, familjeförhållanden). Viktiga externa faktorer är då beskattnings- och jordpolitisk lagstiftning. Överlåtelseprocessen är förmodligen starkt påverkbar av sådana externa faktorer. Detta gäller även valet av överlåtelseform. Överlåtelseprocessen anpassas i hög grad, med rådgivares hjälp, till förändringar i de externa faktorerna.
Valet av överlåtelseform
De faktorer som enligt svaren inverkar på valet av överlåtelseform kan indelas i följande tre huvudgrupper.
— Familjeförhållanden, såsom antal barn, ålder och intresse, rättvisekrav, sämja, föräldrars förmögenhet m m
— Skatteregler
— Övriga faktorer, såsom ägarens företagsamhet, möjligheten att villkora gåva, känslomässig bindning till fastigheten, jordförvärvslagens regler, belåningsgrad och finansieringsmöjligheter.
Överlåtelse till någon utanför överlåtarens familj sker vanligen genom köp. Orsak till att en fastighet överläts till någon utanför familjen anses vara — naturlig övertagare saknas eller är inte intresserad, — överlåtaren behöver frigöra kapital.
Överlåtelse inom överlåtarens familj sker antingen genom köp, gåva, bodelning eller arvskifte. Köp väljs inom familjeförhållanden vanligen — för att skapa utrymme för skogsavdrag, — skapa rättvisa mellan överlåtarens arvingar, — tillgodose överlåtarens kapitalbehov.
Gåva väljs inom familjeförhållande vanligen
— för att undvika realisationsvinstbeskattning och stämpelskatt, — för att överlåtaren skall kunna ställa villkor för överlåtelsen, — för att gynna en nära anhörig.
Ofta sker överlåtelse av ett jordbruksföretag inom familjen genom kombi- nerad gåva och köp. Själva fastigheten överlåts då som gåva, detta gäller i synnerhet för större fastigheter, medan inventarier och annan lös egendom överlåts genom köp. Skogsfastigheter överlåts dock inte sällan genom köp för att öka möjligheterna till skogsavdrag.
Förvärv vid bodelning och arvskifte (arv och testamente) kommer av naturliga skäl till stånd genom ett mindre medvetet val av överlåtaren. Överlåtaren kan dock i dessa fall sägas ha valt att behålla fastigheten och skjutit upp generationsväxlingen. Faktorer som påverkar detta val anses vara — ovilja att ta ställning i generationsskiftesfrågan, — det saknas en naturlig efterträdare, — motvilja att avhända sig fastigheten, — bristande kunskaper.
Icke överlåtelser
När ägaren/ägarna till en lantbruksfastighet ej brukar sin egendom benämns detta i vissa sammanhang för ”passivt ägande”. I denna utredning betecknas ett sådant passivt ägande som ”icke—överlåtelse", dvs en överlåtelse som ur brukande och fastighetsrationaliseringssynpunkt borde ha skett men som inte skett.
De faktorer som orsakar "icke-överlåtelser” kan tänkas variera beroende på vilken kategori ägaren tillhör samt på fastighetens storlek.
Kännedom om vilka faktorer som leder till ”icke-överlåtelser" är minst lika viktig som kunskapen om de faktorer som leder till överlåtelser vid studier av överlåtelseprocessen. I enkäten har därför även ställts frågor rörande orsakerna till fortsatta innehav av lantbruksfastigheter.
Frågorna har begränsats till de ägarkategorier som bedömts vara av störst intresse, nämligen då — ägaren är 65 år eller äldre — ägaren är hänförlig till gruppen utbor — fastigheten ägs av ett dödsbo — fastigheten ägs av flera delägare (fler än två).
I denna del har frågan försetts med ett antal svarsalternativ, ett antal tänkbara **icke-överlåtelseframkallande” faktorer. De tillfrågade har ombetts att rangordna angivna faktorer.
Samma fråga har även ställts med hänsyn till fastighetsstorleken, dvs huruvida de icke-överlåtelseframkallande faktorerna varierar med fastig- hetsstorleken. Härvid har använts samma storleksuppdelning som utnyttjats i statistikredovisningen.
Faktorer som verkar för ett fortsatt fastighetsinnehav, procentuell andel förstahandsval bland givna alternativ med uppdelning efter ägarförhållanden. (Andelen då alternativet ingår bland de tre främsta anges inom parentes.)
Äldre än Utbor Dödsbo Flerägda 65 år Beskattningsreglerna 9(12) 21(15) 14(16) ll(12) Inkomster av fortsatt innehav 2( 6) 5(13) 3( 6) 3( 8) Förväntningar om framtida för- säljningsvinst 0( 1) 6( 9) 9(12) 9(15) Behållen jakt 0( 2) 0(10) 0( 4) 2( 5) Affektionsvärde (Släktgård) 6(16) 25(19) 18(18) 19(12) Vill bo kvar 41(28) —( —) 6( 3) 3( 3) Behålla som fritidsbostad 3( 4) 27(22) 3( 5) 9( 8) Meningsskiljaktigheter mellan delägare 2( 5) 2( 2) 31(23) 30(23) Ingen naturlig övertagare 38(25) 14( 9) 15(13) 14(15) Annat 0( 1) 0( 1) 0( 0) 0( 1)
Resultaten utgör de tillfrågades åsikter. Huruvida detta är i överensstäm- melse med de berördas åsikter går ej med säkerhet att fastställa.
Ser man till svaren med uppdelning efter ägarkategori har följande resultat erhållits.
Fortsatt innehav av en pensionär beror nästan uteslutande på kombina- tionen: — Vill bo kvar på fastigheten (41 %) — Ingen naturlig övertagare har funnits (38 %)
Procentsiffrorna anger andelen förstahandsalternativ (störst betydelse). Inverkan av fastighetens affektionsvärde (6 %) bör här ej betraktas separat, eftersom detta även kan anses utgöra en delförklaring till önskan att bo kvar på fastigheten. Detta innebär att ungefär hälften av de tillfrågade anser att motivet att bo kvar är den viktigaste faktorn. Det är naturligt med tanke på jordbrukets speciella karaktär. Det drivs i regel som enskild firma och ger nytta i form av såväl avkastning som boendenytta. Bomiljön som sådan torde även ha en stor betydelse.
- Beskattningsreglerna (9 %) har i pensionärsfallet en jämförelsevis blyg- sam inverkan.
Om ägaren är hänförlig till gruppen utbor har däremot skattereglerna större betydelse. Enigheten i svaren är emellertid mindre än i pensionärs- fallet. Svaren fördelar sig enligt följande: — Vill behålla fastigheten som fritidsbostad (27 %) — Fastighetens affektionsvärde (25 %) — Beskattningsreglerna (21 %) —- Ingen naturlig övertagare har funnits (14 %) — Förväntningar om framtida försäljningsvinst (6 %) — Inkomster vid fortsatt innehav (5 %)
Inte heller här bör fastighetens affektionsvärde ges en isolerad betydelse. Faktorn kan ju anses som en delförklaring till önskan att behålla fastigheten
som fritidsbostad. Värdet av behållen jakt har inte i något svar givits störst betydelse. Däremot har faktorn förekommit i 10 % av andra- och tredjehandsnoteringarna.
Är fastigheten ägd av ett dödsbo anses ”icke-överlåtelsen” till stor del bero på meningsskiljaktigheter mellan delägare. Graderingen har givit följande resultat: — Meningsskiljaktigheter mellan delägare (31 %) — Fastighetens affektionsvärde (18 %) — Ingen naturlig övertagare finns (15 %) — Beskattningsreglerna (14 %) — Förväntningar om framtida försäljningsvinst (9 %)
Endast 9 % av de svarande tror att en önskan om fortsatt utnyttjande som permanent- eller fritidsbostad har störst inverkan.
De svar som noterats i dödsbofallet gäller i huvudsak även då fastigheten i annat fall är flerägd. Den enda märkbara skillnaden är att önskan att bo kvar på fastigheten är större i dödsbofallet medan fritidsutnyttjandeintresset är större då fastigheten i annat fall är flerägd.
Beskattningsregler, inkomst av fortsatt innehav och ingen naturlig övertagare är faktorer som anses öka i betydelse med företagsstorleken. För de minsta företagen anges viljan att bo kvar eller att utnyttja fastigheten som fritidsbostad som förstahandsalternativ i ca 60 % av svaren. I de två största storleksklasserna anges faktorn ”ingen naturlig övertagare" i de flesta fall , ca 30 % av svaren.
6 Lösningar av strukturproblem i Vissa andra länder
6.1. Inledning
I detta kapitel redovisas lösningar av strukturproblem i Finland och Norge. Urvalet har skett mot bakgrund av att dessa länders strukturförhållanden delvis liknar de svenska. Danmark, vars skogsmarksareal är begränsad och som har annorlunda strukturförhållanden, har därför inte medtagits.
6.2. Finland
År 1977 trädde lagen om gårdsbruksenheter i kraft. Lagen ersatte tidigare jorddispositionslagstiftning. Med gårdsbruksenhet avses ett av en eller flera, samma ägare tillhöriga lägenheter eller lägenhetsdelar bestående gårdsbrukskomplex. Lagens främsta syftemål är att förstora lägenhetsarea- len, förbättra arronderingen samt förhindra att gårdsbruksenheterna splitt- ras. De medel som enligt lagen ges för att uppnå dessa mål är statens jordinköps- och jorddispositionsverksamhet, gårdsbruksenhetsreglering samt belåning. Dessa åtgärder kan endast komma sådan person till del som helt eller delvis erhåller sin utkomst av gårdsbruk och som till sin ekonomiska ställning, sina förhållanden samt sina personliga egenskaper är sådan, att det kan anses ändamålsenligt att bistå honom.
Statens jordinköpsverksamhet har under senare är nästan uteslutande varit inriktad på anskaffning av jord som lämpar sig som tillskottsområden till redan befintliga gårdsbruksenheter. En dispositionsplan rörande förvärvad jord och annan egendom får upprättas genom en särskild dispositionsplans- förrättning av en särskild planeringskommission på förordnande av jord- bruksstyrelsen. Av dispositionsplanen skall bland annat framgå de tillskotts- områden och gårdsbruksenheter som kommer att bildas, priser för dem samt de personer till vilka tillskottsområdena är avsedda att säljas.
I syfte att storleksrationalisera och att förbättra arronderingen i ett större område kan en s k gårdsbruksenhetsreglering genomföras. En sådan reglering verkställs av planeringskommissionen på förordnande av jord- bruksstyrelsen. Förutsättningar för en sådan reglering är att jordbrukssty- relsen i sin besittning har jord inom regleringsområdet och att även en förbättring av skiftesläggningen är påkallad eller att minst hälften av de inom regleringsområdet belägna gårdsbruksenheternas ägare, vilka äger minst hälften av områdets åkerareal, samtycker därtill. Vid gårdsbruksenhetsreg-
leringen upprättas en plan, som innehåller bland annat förslag till ägoregle- ring och andra åtgärder, vilka utgör förutsättningen för att åstadkomma ändamålsenliga gårdsbruksenheter. Gårdsbruksenhetsreglering har ännu inte kommit till stånd i praktiken.
Gårdsbrukslån, bland annat för anskaffning av gårdsbruksenhet och tillskottsområde, beviljas antingen som statslån med statsmedel genom gårdsbrukets utvecklingsfond eller som räntestödslån med bankernas medel. Låneräntan är 2—5 % och amorteringstiden är 5—25 år. Lån kan erhållas för högst 75 % av köpeskillingen.
I syfte att utveckla fastighetsstrukturen har vid sidan av lagen om gårdsbruksenhet införts ett avträdelse- och generationsväxlingspensionssys- tem. Avträdelsepensionssystemet är främst inriktat på de mindre lägenhe- terna. Pension kan beviljas en äldre jordbrukare, som upphör med att driva jordbruk och säljer sin lägenhet till jordbruksstyrelsen eller som tillskotts- jord till en annan jordbrukare, eller beskogar de åkrar som inte lämpar sig som tillskottsområde. En förutsättning för att erhålla pensionen är, att avträdelsen sker på ett sätt som förbättrar fastighetsstrukturen inom jordbruket. Generationsväxlingspension kan beviljas en äldre jordbrukare, som överlåter sin fortbeståndsdugliga lägenhet osplittrad till en nära anförvant.
Enligt lagen om skifte kan strukturrationalisering komma till stånd genom en typ av förrättning som kallas nyskifte. Nyskifte utgör den finländska motsvarigheten till genomgripande fastighetsreglering. En nyskiftesförrätt- ning kan inbegripa omarrondering av ägorna, storleksrationalisering genom tillskott av mark som ställs till förfogande av jordbruksstyrelsen samt vägbyggnad, torrläggning av åkrar och dikning av skogsmark. Förrättning- arna utförs av särskilda lokala enheter (lantmäteribyråer) inom den statliga lantmäteriorganisationen. Det finns för nävarande åtta sådana enheter. Antalet pågående förrättningar är cirka 40, berörande totalt drygt 200 000 ha. Flertalet av de nu pågående nyskiftena avser mark i Vasa län, där fastighets- och äganderättsförhållandena är speciellt invecklade.
Nyskiftena sker till största delen på statens bekostnad enligt en särskild lag om stöd till nyskiften. Själva förrättningen bekostas helt av staten. Statens andel av övriga kostnader, dvs främst anläggningskostnader av olika slag, varierar mellan 50 och 85 %. Skiftesdelägarnas kostnadsandelar uppbärs efter skiftet med lång betalningstid. Det statliga stödet är störst vid de nyskiften som har största betydelsen från allmän synpunkt.
År 1979 trädde lagen om rätt att förvärva jord- och skogsbruksmark i kraft. Dessförinnan fanns endast en förordning, som begränsade trävarubolagens jordanskaffning. Avsikten med lagen är bland annat att förhindra att sådan jord- och skogsbruksmark som behövs som tillskott till lägenheter övergår till andra än' till dem som bedriver jord- och skogsbruk. Markförvärvstillstånd erfordras inte då staten, kommun m fl är köpare och inte heller då den försålda jordens areal inte överstiger två hektar eller då det är fråga om köp mellan nära släktingar eller vid exekutiva auktioner. Lagen gäller endast köp. Byte, gåva och arvsrättsliga fång har alltså lämnats utanför lagens tillämpningsområde. Markförvärvstillstånd kan vägras om jorden lämpligen kan användas för förstoring av lägenheter enligt lagen om gårdsbruksenhe- ter. Tillstånd skall utan hinder härav beviljas, bland annat då jorden har
anskaffats åt en eller flera personer, som helt eller delvis får sin utkomst av det jord- eller skogsbruk vilket de bedriver. Har markförvärvstillstånd vägrats, är jordbruksstyrelsen berättigad och, om förvärvaren så yrkar, skyldig att inlösa jorden.
Genom en ändring i ärvdabalken, som trädde i kraft den 1 mars 1983, kan en lägenhet, som ägs av ett dödsbo inlösas av den delägare, som har de bästa förutsättningarna att bruka lägenheten. Gårdsbruksenheten måste kunna ge brukaren och hans familj sin huvudsakliga utkomst. Om inte annat avtalats skall priset motsvara lägenhetens avkastningsvärde. Som avkastningsvärde räknas lägenhetens beskattningsvärde multiplicerat med talet 1,2. Detta värde skall höjas eller sänkas om särskilda förhållanden ger anledning därtill. Kräver två eller flera lämpliga övertagare av gårdsbruket att gårdsbruksen- heten skall medtas i hans lott skall företräde ges den som har de bästa yrkesmässiga förutsättningarna att idka lantbruk. Lämplig övertagare av gårdsbruk, som har klart bättre möjligheter att verka i annat yrke eller att eljest få sin egen och sin familjs utkomst på annat sätt än på gårdsbruksen- heten, har inte företräde framför den som inte har motsvarande utkomst- möjligheter, såvida den sistnämnde har tillräckliga yrkesmässiga förutsätt— ningar att driva lantbruk. Vidare gäller att övertagare av gårdsbruk, som är stadigvarande bosatt på gårdsbruksenheten och som deltar i dess brukande och som kan anses ha tillräckliga yrkeskunskaper, har företräde framför annan lämplig övertagare av gårdsbruk, som inte är stadigvarande bosatt på gårdsbruksenheten. Kan inte bestämmas vem av de lämpliga övertagarna som bör ha företräde, skall frågan avgöras genom lottning. Övertagare av gårdsbruk skall 1 pengar utge ersättning motsvarande övriga arvingars och universella testamentstagares tillkommande lott. Anstånd med betalning kan ges i högst två år. Innan slutligt arvskifte förrättas skall skiftesmannen hos berörd lantbruksbyrå begära utlåtande om bland annat huruvida gårdsbruksenheten kan ge huvudsaklig inkomst, övertagarens yrkeskunska- per eller vem av flera lämpliga övertagare som har de bästa yrkesmässiga förutsättningarna samt vilket det beräknade värdet är. Lantbruksbyråns utlåtande kan överklagas hos jordbruksstyrelsen.
6.3. Norge
Genom ett förfarande som kallas jordskifte kan olika åtgärder för strukturrationalisering inom jord- och skogsbruket komma till stånd. Jordskifte kan syfta till omarrondering av jord- och skogsbruksföretagens markinnehav, men kan också inbegripa storleksrationalisering genom tillskott av mark som tillhandahålls av fylkeslandbruksstyret eller annan. Jordskifte kan också avse tex upplösning av samfälligheter eller reglering berörda fastigheter emellan av olika slag av rättigheter såsom betesrätt, jakträtt och fiskerätt. Också frågor om gemensam vägbyggnad och torrlägg- ning m in kan behandlas.
Bestämmelserna om jordskifte finns i jordskifteloven. Den nu gällande jordskifteloven — som avlöste en äldre jordskiftelov — trädde i kraft den 1 januari 1980. Frågor om jordskifte handläggs av jordskiftesrätten som består av en jordskiftedomare och två jordskiftemän, svarande mot gode män i
Sverige. Det finns ett 50-tal jordskifterätter. Dessa ingår i en statlig organisation, jordskifteverket.
Större delen av kostnaderna för en jordskiftesförrättning stannar på staten, men sakägarna betalar utgifterna till jordskiftemän, hantlangning vid mätning och gränsmärken. Sakägarna svarar också för kostnaderna för de investeringar som beslutas tex vägbyggnadskostnader, varvid dock staten bidrar med stöd enligt olika regler.
Jordskifteverksamheten omsluter för närvarande ca 35 000 ha per år. De lagar, som reglerar markförvärven, är främst konsesjonsloven och odelsloven, vilka båda trädde i kraft den 1 januari 1975. Härutöver kan nämnas 1955 års jordlov, vars huvudsyfte är att se till att marken utnyttjas på ett sätt som är bästa möjliga sett från såväl samhällets som den yrkesverk- samme lantbrukarens sida. Enligt jordloven skall staten bidra till att det skapas så stora brukningsenheter att en familj kan leva av den. Detta skall främst ske genom att de lokala statliga lantbruksorganen på frivillig väg förvärvar mark och fördelar den till brukare som har behov av tillskottsmark. Staten kan också utnyttja sin rätt till förköp enligt konsesjonsloven (se vidare nedan) eller expropriation.
Konsesjonsloven har till uppgift att reglera och kontrollera omsättningen av fast egendom för att uppnå ett effektivt skydd för lantbrukets produktiva marker och samtidigt få sådana ägar- och brukningsförhållanden att det gagnar samhället i sin helhet. Särskilt nämns att lagen skall tillgodose jordbruks-, trädgårds- och skogsbruksnäringarna. Konsesjonsloven är emel- lertid ingen särlag för lantbruket. Hänsyn till lantbruksnäringen utgör bara en del av de hänsyn som lagen tar sikte på att tillgodose. Lantbruksintresset skall således vägas mot andra samhällsintressen, t ex behovet av exploate- ringsmark samt natur- och friluftsintressen.
Huvudregeln i konsesjonsloven är att fast egendom inte kan förvärvas utan koncession. Härifrån finns många undantag, bland annat statens förvärv, vissa kommunala förvärv inom planlagda områden och vissa släktförvärv. Ett villkor för koncessionsfrihet vid släktförvärv är att förvärvaren, i samband med lagfartsansökan, skriftligen förklarar att han inom ett år ämnar bosätta sig på egendomen och bebo och bruka den i minst fem år.
Koncession beviljas i regel inte om förvärvarens främsta avsikt är kapitalplacering eller spekulation. Koncession kan vidare vägras om priset är högre än vad som är försvarligt från samhällets synpunkt. Utgångspunkt är därvid i allmänhet bruksvärdet (avkastningsvärdet). Med lagen skall också förhindras att flera egendomar samlas i en ägares hand. Vid förvärv av lantbruksegendomar tas särskild hänsyn till förvärvarens yrkeskunskaper, om denne avser att bebo och bruka egendomen och om en rimlig familjeinkomst kan erhållas från egendomen i sig själv eller i kombination med annan verksamhet. Hänsyn tas även till arronderingsförhållandena.
Enligt konsesjonsloven har stat och kommun en förköpsrätt om konces- sionsplikt föreligger. Kommunens förköpsrätt är begränsad till att gälla utbyggnads-, frilufts- och naturintressen. Kommunens förköpsrätt går före statens. Statens förköpsrätt är inte begränsad till bestämda ändamål, men tillämpas främst när avsikten är att skaffa kompletteringsjord till redan aktiva brukare.
Odelsloven innehåller regler för vissa släktförvärv (odelsretten och åsetesretten). En egendom räknas som odlingsjord bland annat när jordbruksarealen är minst ett hektar. Är egendomen en ren skogsfastighet skall arealen vara minst tio hektar. Odelsrett får odlaren när han varit ägare med full äganderätt i tjugo år. Den grupp personer som har Odelsrett till en egendom kallas odelskretsen. Numera kan man få Odelsrett till en egendom endast om någon av ens föräldrar eller föräldrars syskon har ägt egendomen med odel. Av odlarens avkomlingar tillfaller odelsretten äldre syskon före yngre. Den som förvärvar en egendom i enlighet med bestämmelserna i Odelsloven måste bebo och bruka egendomen i fem och i vissa fall tio år. Dispens härifrån kan i vissa fall erhållas.
Vare sig bosättnings- och brukningsplikten följer av konsesjonsloven eller Odelsloven blir verkningarna desamma om bosättningen eller brukningen upphör före femårs- (tioårs-) periodens utgång. I båda fallen riskerar förvärvaren att få överlåta egendomen till en ny ägare, som är villig att uppfylla förpliktelserna.
7 Allmänna överväganden
7.3.1. Målsättningen för utredningen
Utgångspunkterna för kommitténs arbete är att landets jordbruks- och skogsmark skall utnyttjas aktivt och på ett ändamålsenligt sätt. Sysselsätt- ningsmöjligheterna inom jordbruket och skogsbruket skall tas till vara. Därigenom bidrar man också till att sysselsättningen inom den industri som sysslar med förädling av dessa näringars produkter tryggas.
Med utgångspunkt också från att det finns bristeri ägo- och ägarstrukturen i lantbruksföretagen, som motverkar ett ändamålsenligt utnyttjande av jordbruks— och skogsmarken har utredningen sett som sin uppgift att analysera dessa brister.
I direktiven har hänvisats till tidigare utredningar om strukturförhållan- dena inom olika delar av landet. Det finns en lång rad undersökningar om ägar- och ägostruktur, av vilka några redovisas i kapitel 2. Beträffande konsekvenserna för det ändamålsenliga utnyttjandet av jordbruks- och skogsmarken med hänsyn till olika strukturvariabler finns också vissa undersökningar, bland vilka virkesförsörjningsutredningens får sägas vara särskilt väsentlig.
Vid insamlandet av material har utredningen funnit att det har saknats en sammanfattande statistik av arealrörelserna i vårt land, dvs hur stor areal åker eller skog som årligen byter ägare. Parallellt med utredningens arbete har gjorts den särskilda studien vid institutionen för fastighetsekonomi vid tekniska högskolan i Stockholm, se avsnitt 5.4.
Utredningens arbete inriktar sig således inte så mycket på nya undersök— ningar utan mera på att sammanställa av andra utförda undersökningar och sedan analysera de påtalade strukturproblemen.
Utredningen har inte i detta sammanhang funnit det vara meningsfullt att försöka fastställa några optimalt fungerande lantbruksföretag. Det är över huvud taget inte särskilt lätt att noggrant fastställa en strukturåtgärds lönsamhet. Detta har ju visat sig exempelvis vid båtnadsprövningar vid regleringar. Det är dock självklart att det är lönsamma åtgärder som skall prioriteras.
Utredningen har i stället funnit det angelägnare att påvisa vilka åtgärder som företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt innebär förbättringar och lägga förslag med åtgärder som syftar till sådana förbättringar.
Nu gällande strukturförbättrande medel är inte tillräckliga för att uppnå önskvärda förbättringar. Det är även utredningens mening att det är nödvändigt med brett anlagda insatser. I och med att utredningen förutsättningslöst har fått pröva olika vägar att förbättra ägo— och ägarstruk- turen, har utredningen också möjlighet att föreslå förändringar i skilda lagkomplex. I samrådet med dödsboutredningen (Ju 1977:07) har framkom- mit att man där tar upp några centrala frågor om ägarstrukturen. Likaså tar
fastighetsbildningsutredningen (Ju 1979:11) upp vissa fastighetsbildningsfrå- gor, som har betydelse för fastighetsbildningen inom jord- och skogsbruk. Strukturutredningens arbete avgränsas därför av detta parallella utrednings- arbete. Utredningen har heller inte närmare gått in i arrendereglerna, därför att dessa nyligen har utretts i arrendelagskommittén (SOU 1978:36 och SOU 1981:80).
Som framgår av förslagen är det för samhället för närvarande mer angeläget med strukturförbättringar i skogsbruket. Ändamålsenliga förbätt- ringar inom jordbruket är förvisso också viktiga men i kortsiktig prioritering är skogsbruket mest angeläget. De förslag som läggs får dock i de flesta fall betydelse inom de båda areella näringarna.
De förslag som i detta kapitel sammanfattningsvis redovisas är avsiktligt lagda så att statsverkets kostnader inte bedöms öka. Avsikten är att förändringar i den ena riktningen skall balanseras av förändringar i den andra.
7.3.2. Samhällets övergripande strukturverksamhet
Strukturutredningen har funnit att genomgripande omarronderingsprojekt behövs på många håll i landet. Dessa projekt bör bli fler. Det måste ske såväl genom att handläggningen förenklas, varigenom ekonomiska och personella resurser frigörs, som genom ett intensivare och bredare samhälleligt stöd åt dessa projekt.
I kapitel 3 har samhällsplaneringen och förrättningsverksamheten beskri- vits. Strukturutredningen anser att den önskvärda fastighetsregleringsverk- samheten bör ingå i en politiskt styrd regional planering. Det är angeläget att planeringen för de areella näringarna sker i samverkan med övrig regional planering såsom den för sysselsättning, bebyggelse och näringslivets utveck- ling i övrigt. I Kopparbergs län har länsstyrelsen skapat former för övergripande politiska initiativ för förbättring av fastighetsstrukturen. Detta instrument — länsprogram för strukturrationaliseringen — kan i viss mån sägas vara en modell för en regional planering av de areella näringarna som strukturutredningen förordar.
Strukturutredningen anser att riktlinjerna för större genomgripande förrättningar bör fastställas i ett administrativt beslut för varje objekt. Beslutet skall innehålla en strukturplan, som skall tjäna som styrdokument för den kommande förrättningen.
En sådan strukturplan skall upprättas endast om det från allmän synpunkt är synnerligen angeläget att en genomgripande fastighetsreglering skall komma till stånd. Mål för planeringen (och förrättningen) måste vara att förutsättningar skapas för bildandet av rationella lantbruksföretag som ger inkomster och sysselsättning åt i orten bosatta. Planeringen skall således ta hänsyn till såväl samhällsekonomiska som företagsekonomiska villkor. Detaljplanering för enskilda företag bör dock inte ske i samband med upprättandet av strukturplanen.
En strukturplan bör inte upprättas om avsedd fastighetsbildning kan uppnås enklare i ett samlat planerings- och verkställighetsförfarande. Strukturplan bör således inte upprättas om en uppdelning av förfarandet inte innebär förenkling.
Vid utarbetandet av förslaget till en objektinriktad strukturplan bör berörda sektormyndigheter, kommuner, markägarorganisationer och arbetsmarknadsorganisationer samverka. Det är viktigt att de i bygden aktiva företagarna deltar och är positiva till förändringar.
Strukturplaner bör fastställas av politiskt sammansatta organ på länsnivå. Antagandet av en strukturplan innebär att fastighetsreglering skall ske. Antagandet är alltså en form av officialinitiativ. Strukturplanens innehåll skall ha rättsverkan. Den ersätter en förrättnings tillståndsbeslut. Fastighets- bildningens tillåtlighet har därför avgjorts på förhand.
Förslaget innebär alltså i sammanfattning att strukturplan skall upprättas inför en större, genomgripande fastighets—
reglering, att strukturplan skall antas (beslutas) av ett politiskt sammansatt organ
samt att strukturplan skall ges rättsverkningar, dvs på ett bindande sätt ange inriktningen av fastighetsregleringen.
Förslaget om strukturplan skall utvecklas vidare i kapitel 8.
Strukturutredningen har undersökt tillämpningen av fastighetsbildnings- lagen. Tillsammans med företrädare för lantmäteriverket har uppmärksam- mats ett antal möjliga åtgärder för att effektivisera fastighetsregleringsarbe- tet. När det gäller förfarandefrågorna visar erfarenheterna att fastighetsbild— ningslagen i jämförelse med den tidigare lagstiftningen i stor utsträckning har gett den åsyftade friheten att anpassa procedurer och metoder till de i varje särskilt fall aktuella arbetsuppgifterna och behoven.
Erfarenheterna har dock visat att vissa förfaranderegler skulle kunna förenklas. Det är angeläget med vissa praktiska lösningar för att underlätta förrättningsförfarandet. I kapitel 8 redovisas några regler som bör undersö- kas. Om förrättningarna kan förenklas tar de kortare tid. Det går att genomföra fler projekt. Det är angeläget att fastighetsregleringsverksamhe- ten förenklas och att den intensifieras.
Fastighetsbildningsutredningen har till strukturutredningen framfört att de har möjlighet att vidare utveckla dessa frågor. Strukturutredningen understryker endast vikten av att förenklingar av dessa slag bör genomfö- ras.
7.3.3. Jakträtt genom förrättning
I avsnitt 2.4.5 har jakträttens betydelse som hinder för markomsåttning berörts. Utredningen anser att bildandet av gemensamhetsskog i vissa områden med ägarsplittring kan vara en lämplig lösning på ett strukturpro- blem. Ett av hindren för markägare att med sitt innehav vilja gå in i en gemensamhetsskog är sannolikt i många fall osäkerheten om en personlig jakträtt. Den individuella jakträtten i gemensamhetsskogen kan ju genom majoritetsbeslut förbehållas styrelsen att förvalta. Från jaktvårdssynpunkt torde detta dessutom vara önskvärt.
Ett sätt att försöka förmå en markägare från att avstå skogsmark för att ingå i en gemensamhetsskog kan vara att markägaren tillförsäkras rätt att för viss tid — 5 år, 10 år eller livstid — få behålla sin personliga jakträtt på den
lämnade marken och i vissa angelägna fall utsträckt till hela eller lämplig del av gemensamhetsskogen. Denna personligt knutna rätt kan avse älgjakten eller småviltsjakten eller all jakt.
Även i andra fall är det angeläget att ägare av rationaliseringsmark avstår denna. Om den personliga jakträtten då väger så tungt att ägaren inte vill avstå denna bör på samma sätt en sådan markägare som avstår mark, som genom fastighetsreglering skall tillföras annan brukningsenhet, vid förrätt- ningen kunna ges en personlig jakträtt.
Utredningen föreslår därför att person som vid en fastighetsreglering avstår mark i förrättningsbeslutet skall kunna tillerkännas jakträtt. Fastig- hetsbildningslagen ger inte någon sådan möjlighet för närvarande. Inte heller synes det generellt möjligt att med civilrättsliga avtal samtidigt med förrättningen skapa sådan nyttjanderätt.
Skälet till att utredningen föreslår nyttjanderätt i stället för servitut, som nu är möjligt enligt fastighetsbildningslagen, är att jakträtten bör vara kopplad till en bestämd fysisk person och dessutom gälla en begränsad tid.
I jakt- och viltvårdens intresse bör jakten på föreningsförvaltad samfällig- het handhas för gemensam räkning. För att inte hindra bildandet av gemensamhetsskogar bör därför förråttningsnyttjanderätten till jakt inte brytas av samfällighetens beslut om jakten.
Vid förrättningen skall rationaliseringsintresset vägas mot den nackdel som skulle uppstå under en övergångstid för jakt— och viltvården. Det är viktigt att den jakträtt som medges inte är överlåtbar eller upplåtbar. En annan möjlighet är att gemensamhetsskog alltid skall ingå i eller utgöra jaktvårdsområde. Bildandet av jaktvårdsområde skall alltså alltid ske parallellt med fastighetsbildningsförrättningen. Observera dock att till ett jaktvårdsområde anses det omöjligt att ta in en samfällighet i vilken även andra fastigheter än de som avses ingå i området har del (prop 1979/80:180 s 28). Denna bestämmelse, som i sig kan ifrågasättas, kan ha viss betydelse för viljan att bilda gemensamhetsskog ( eller jaktvårdsområde).
Strukturutredningen föreslår en förrättningsnyttjanderätt. I specialmoti- veringen preciseras innehållet i förslaget. '
7.3.4. Förvärvslagstiftning
Utredningen har funnit att ett flertal av de strukturproblem som det gäller att lösa har sitt ursprung i flerägandet. Det flerägande som i sig är problemska- pande är när fler än två personer äger andelar i en jordbruksfastighet och att ingen av dem bor på eller brukar fastigheten. Strukturutredningen utgår från att sådant flerägande generellt är negativt. Mot denna bakgrund anser strukturutredningen att förvärv av andel av fastighet bör få utgöra grund för avslag enligt jordförvärvslagen.
Person, som har en andel av en fastighet, kan nu utan jordförvärvspröv- ning förvärva ytterligare andelar. Strukturutredningen anser att även sådana förvärv bör prövas. Den godtagbara handeln med andelar bör leda till ett förbättrat ägarförhållande. Den andelsförvärvare som själv brukar fastighe- ten skall dock normalt inte nekas tillstånd.
Utredningen har tagit upp frågan om även varje släktförvärv av andel skall
prövas. Eftersom det är en accelererande, negativ utveckling inom ägar— strukturen, måste orsaken till problemet angripas. Släktskapsundantaget i sin nuvarande form gör andelsuppdelningen möjlig. Släktskapsundantaget bör tas bort när det gäller andel av fastighet. Däremot anser strukturutred- ningen att släktskapsundantaget inte skall tas bort i de fall att barn förvärvar hel taxeringsenhet.
Från dödsboutredningen har upplysts att man där undersöker frågan om skifte av dödsbon och upplösning av samägande efter arvskifte. Avsikten är att begränsa samägandet eller de nackdelar detta samägande medför. Om dödsboutredningens förslag kommer att innebära begränsning av samägan- det bör detta få till följd att förvärv genom arvskifte eller genom upplösning av samäganderätt bör tillståndsprövas. Utredningen anser således att dödsboutredningen bör lägga fram förslag som tar bort olägenheterna av den försämring av ägarstrukturen som sker vid skiften av dödsbon.
Utredningen anser det angeläget att varje andelsförvärv i vart fall de genom köp, byte och gåva bör prövas jordpolitiskt och att varje sådant förvärv som innebär olämplig ägarsplittring bör nekas tillstånd.
Ett undantag från tillståndsskyldighet kan motiveras. Det är andelsförvärv av makar eller mellan makar genom äktenskapsförord eller bodelning. Det finns inte anledning att förändra förutsättningarna för makars egendomsge- menskap eller dess upplösning. Det är vidare självklart att vissa typer av andelsförvärv regelmässigt skall ges tillstånd.
Utredningen har uppmärksammat att ett sätt att försöka kringgå jordförvärvslagen är att förvärva dödsbo eller andel i dödsbo och sedan låta sig tillskiftas en av dödsboet ägd fastighet. Problemet har tagits upp i samband med införandet av 1979 års jordförvärvslag. I propositionen (prop 78/79z85) ansåg departementschefen det inte vara nödvändigt att i den nya lagen införa regler för att motverka sådana transaktioner. Enligt rättspraxis (NJA 1966 s 66) skulle sådana fingerade arvskiften inte godtas av domstolarna som ett från jordförvärvslagens tillämpning undantaget succes- sionsrättsligt fång. Dödsboutredningen skulle uppmärksamma frågan.
Sedan dess har Svea hovrätt i ett avgörande den 2 juni 1983 betraktat ett som arvskifte benämnd handling såsom sådant, även om starka skäl talade för att förvärv av andelar i dödsboet och därefter äganderätt till en fastighet tillkommit i syfte att kringgå skyldigheten att söka tillstånd enligt jordför- värvslagen.
Utredningen anser att förvärv genom arvskifte av fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet, skall prövas enligt jordförvärvslagen om dödsbodelägare blivit delägare genom köp, byte eller gåva. Strukturutred- ningen anser att denna fråga bör utvecklas av dödsboutredningen.
Ett sätt att upplösa samägande av jordbruksfastigheter kan vara att en delägare får rätt att lösa ut övriga delägare. I Finland har man löst detta såvitt gäller dödsbon i en från den 1 mars 1983 verkande ny lag. Strukturutred- ningen som anser att samäganderättslagens regler inte är lämpliga eller tillräckliga för detta ändamål finner att en inlösenrätt för delägare vore en bättre lösning. Därigenom skulle fastigheten förbehållas en av delägarna dvs i allmänhet en i släktkretsen. Utredningen föreslår att jordbruksfastighet, som ägs av tre eller flera personer tillsammans eller i dödsbo, skall på begäran kunna övertagas av den av delägarna, som har yrkesmässiga förutsättningar
att på egendomen driva ett lantbruksföretag, till ett av myndighet godkänt pris. Om fler än en söker tillstånd till inlösen skall företräde ges den som på grund av brukande, boende eller övriga omständigheter är mest beroende av egendomen.
En avsikt är att den delägare som bor på eller brukar en fastighet, oftast en släktgård, bör få möjlighet att förvärva hela fastigheten. Den andra avsikten är att minska flerägandet.
Andra strukturproblem har sitt ursprung i ägostrukturen. Jordförvärvsla- gen har som nämnts begränsningar. I samband med tillståndsprövning kan ytterligare samhälleliga styrmedel användas. Det bör dock uppmärksammas att nya regleringar inte får ytterligare minska benägenheten att avyttra jordbruksmark.
I samband med förvärvsprövning har man på lantbruksstyrelsen uppmärk- sammat att det många gånger är angeläget att förvärvaren aktivt deltar i en önskad strukturrationalisering och att kringgåendeförsök förekommer. Ofta har förvärvaren mark som bör sammanföras med den förvärvade till en brukningsenhet. I 11 & jordförvärvslagen ges tillståndsmyndigheten möjlig- het att ålägga förvärvaren att inom viss tid ansöka om viss fastighetsbildning som berör den förvärvade egendomen. Förvärvstillstånd ges med sådant åläggande och sanktion är vite. I lagen anges att om den förvärvade egendom överlåts skall åläggandet gälla den nye ägaren. Vad som däremot inte har beaktats är vad förvärvaren gör med sitt tidigare innehav. Det är viktigt att i samband med förvärvsprövning strukturrationalisering sker även med det tidigare innehavet. Det kan gälla sammanläggning eller ett avstående av mark.
Förvärvstillstånd bör få vägras om förvärvaren inte avstår tidigare ägd fast egendom som behövs för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering, dvs behövs för utveckling av annat lantbruksföretag.
Strukturutredningen föreslår vidare att till ett förvärvstillstånd skall kunna fogas ett villkor att viss fastighetsbildning skall komma till stånd. Tillstånds- myndigheten skall få föreskriva viss tidpunkt före vilken ansökan om fastighetsbildning skall göras. Förfaller eller avslås ansökningen är förvärvet ogiltigt.
I över 300 fall årligen avslås ansökning om förvärvstillstånd av rationali- seringsskäl. Av dessa leder mindre än hälften till inköp eller inlösen av lantbruksnämnderna. Av resterande omkring 200 fall avyttras några på nytt och det beviljas förvärvstillstånd. I många av dessa fall behåller innehavaren egendomen. Jordförvärvslagen har hindrat en i sig önskvärd markomsätt- ning. En fördröjd överlåtelse innebär ofta inaktivitet och på sikt ägarsplitt- ring. Det vore för strukturarbetet lämpligt att lantbruksnämnderna kunde medverka till att marken tillfördes ett utvecklingsbart företag. Staten bör därför ges förköpsrätt om avslag meddelas av rationaliseringsskäl. Priset skall vara det avtalade.
I område med en fastställd strukturplan har man en begränsad tid att förbättra ägarstrukturen. Samhällets styrmedel måste förstärkas. Det är angeläget att varje markrörelse prövas, så att syftet med planen inte motverkas. Jordförvärvslagen bör därför kompletteras för förvärv inom område med fastställd strukturplan. Alla fysiska personers frivilliga förvärv av jordbruksfastigheter skall enligt utredningens förslag prövas. Även de
övriga förslagen som har nämnts i detta avsnitt skulle ha stor betydelse i ett sådant område. Det är dock viktigt att rationaliseringsarbetet kan förenklas över hela landet och inte endast i de områden som har den mest komplicerade ägar- och ägostrukturen.
I kapitel 9 skall förslagen som berör förvärvsprövningen beskrivas ytterligare.
7.3.5. Statligt stöd
Strukturutredningen har funnit att det behövs ökade åtgärder för att få en god fastighetsstruktur i många delar av landet.
Det nuvarande statliga stödet till jordbrukets rationalisering och till skogsbruket är endast i begränsad omfattning av betydelse för strukturverk- samheten. I anslaget till statsbidrag för jordbrukets yttre rationalisering anges en ram om 9 milj kr. Dessa pengar används huvudsakligen till större omarronderingsprojekt i skogsbygder i Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län. Pengarna används alltså till att förbättra möjligheterna till skogsbruk i särskilt för skogsbruk lämpliga områden. Bonäs—Våmhus- projektet tar i anspråk ungefär ett års ram, visserligen fördelat på flera år. Med en sådan ram är det uppenbart att det inte kan förekomma så många projekt samtidigt. För att få en intensivare regleringsverksamhet och för att få planeringen med strukturplaner att få någon verkan bör det tillföras särskilda medel till dessa större arronderingsprojekt. Med hänsyn särskilt till att det är skogsmark som omarronderas bör del av inkomsterna av skogsvårdsavgifter kunna användas till sådana projekt. Utredningen anser att av dessa inkomster bör några procent kunna ställas till förfogande till detta särskilda ändamål. Årligt behov i dagens penningvärde torde röra sig om tio milj kr.
Det övriga statliga stödet till jordbrukets rationalisering behöver sannolikt inte påverkas. Inte heller finns anledning att i detta sammanhang beröra skogsstödets roll utom i kanske ett avseende. Skogsstödet är som nämnts neutralt till skogsbruksföretaget. En ägare av en mycket liten skogsbruks- fastighet bör enligt strukturutredningens synsätt försöka förmås att avyttra denna för att tillförsäkra grannfastigheter ett bättre markunderlag. Skogs- vårdslagens tvingande åtgärder skall kunna utföras på sådana fastigheter, även utan statliga bidrag. Om detta uppfattas som en belastning för ägaren eller ägarna är detta inte någon nackdel från struktursynpunkt. Utredningen anser det angeläget att Skogsstödet inte utformas så att önskvärda strukturförändringar motverkas.
Strukturutredningen anser att i den fortlöpande översynen av de statliga bidragssystemen som förekommer, bör även Strukturfrågorna beaktas.
7.3.6. Skatt och markomsåttning Garantiintäkt
Det är enligt utredningens uppfattning angeläget att små fastigheter, som inte ingåri rationella brukningsenheter, överförs till utvecklingsbara företag. Detta har utvecklats i avsnitt 7.2. Dessutom innebär det för fastighetsbild-
ningsmyndigheter, inskrivningsmyndigheter, taxeringsmyndigheter m fl minskade kostnader med färre fastigheter. Enbart registerhållningen är kostsam för samhället.
Utredningen anser att beskattningsreglernas utformning har betydelse för utbudet av mark som är lämplig för rationaliseringen. Utredningen föreslår därför ändringar i inkomstbeskattningen för ägare till små jordbruksfastig- heter, vilka fastigheter inte brukas rationellt. Avsikten med förslaget är att sådana fastigheter antingen skall överföras till större och effektivare enheter eller brukas aktivt.
Förslaget är utformat så att en aktiv ägare inte får en ökad beskattning. Den föreslagna beskattningen skall däremot belasta ägarna av små och inaktivt brukade jordbruksfastigheter och delägare av små flerägda fastig- heter. Den skall inte belasta utvecklingsbara eller utvecklade företag.
Utredningen föreslår att den som äger en jordbruksfastighet vid inkomst- taxeringen skall beräkna bruttointäkterna från fastighetens avkastning till ett visst minsta belopp — garantiintäkten. Överstiger de faktiska intäkterna exklusive bostadsförmånen garantiintäkten skall företaget inte belastas av en ökad beskattning. Genom ett sådant förslag kan också flerägandet påverkas genom att varje delägare skall ta upp en viss garantiintäkt.
Det är väsentligt att garantiintäkten bestäms så att den inte överstiger den avkastning som vid ett normalt rationellt brukande kan erhållas. De fastigheter som beskattningen bör träffa har i huvudsak ett taxerat jordbruks- och skogsbruksvärde som understiger 100 000 kr. Som regel är den årliga bruttointäkten från en fastighet minst fem procent av nämnda taxeringsvär— de. Det är därför lämpligt att fastställa garantiintäkten till fem procent av fastighetens taxerade jordbruks- och skogsbruksvärde. Det finns inte någon anledning från struktursynpunkt att gå högre än till 5 000 kr. En lägre garantiintäkt är motiverad för de minsta fastigheterna.
Om effekterna och om den tekniska utformningen i övrigt hänvisas till avsnitt 10.1.
Rationaliseringsförvärv
Utredningen har funnit att storleken på skogsavdraget kan påverka efterfrågan av skogsegendom. Huvudregeln om ett avdragsutrymme på 50 % av skogens anskaffningsvärde gäller även vid rationaliseringsförvärven. Avdraget kan dock vid rationaliseringsförvärv göras tidigare än normalt. Erfarenheterna av de nuvarande reglerna visar att reglerna negativt har påverkat skogsägarnas intresse och ekonomiska möjligheter att medverka till strukturförbättringar.
Utredningen anser det nödvändigt atti samband med genomförandet av de föreslagna strukturförbättrande åtgärderna även ompröva frågan om skogs- avdragens storlek vid rationaliseringsförvärv. Utredningen har funnit att övervägande skäl talar för att avdragsutrymmet ökas i samband med dessa förvärv. Utredningen föreslår därför att avdragsutrymmet vid rationalise- ringsförvärv ökas till 75 % av skogens och skogsmarkens värde på rationaliseringsfastigheten.
Förslaget presenteras närmare i avsnitt 10.2.1.
Rationaliseringsavyttring
Enligt utredningen bör realisationsvinstbeskattningen ändras så att mark- ägarna stimuleras att avyttra rationaliseringsmark.
Utredningen har därvid diskuterat två metoder. Den första innebär att det vid realisationsvinstbeskattningen skulle införas ett särskilt avdrag i storleks— ordningen 20 000 kr. Alla slags avyttringar som sker i rationaliseringssyfte skulle omfattas av avdragsrätten. Lantbruksnämnd skulle få avge utlåtande om rationaliseringssyftet är uppfyllt. Effekterna på skatteintäkterna skulle bli begränsade.
Den andra metoden skulle innebära en ytterligare begränsning av skatteplikten vid fastighetsregleringar från nuvarande fall då kontantersätt- ningen överstiger 5 000 kr till de fall då denna ersättning överstiger 20 000 kr.
Bland annat med hänsyn till att rationaliseringsavyttringar inte alltid sker genom fastighetsreglering förordar utredningen den första metoden.
Den närmare utformningen av förslaget presenteras i avsnitt 10.2.2.
7.3.7. Gemensamhetsskogars skatter
Bildandet av gemensamhetsskog kan som tidigare nämnts enligt utredningen ha stor betydelse för strukturrationaliseringen. Det är också väsentligt att skattereglerna ger möjlighet för fastighetsägare att i form av gemensamhets- skog bedriva skogsbruk under företagsekonomiskt godtagbara betingelser. Enligt utredningens uppfattning får det inte framstå som ekonomiskt ofördelaktigt att överföra mark till en gemensamhetsskog jämfört med att bibehålla ett enskilt ägande.
Utredningen har analyserat reglerna för beskattning av marksamfällighe- ter, vilket redovisas i avsnitt 10.3.2.
Utredningen har funnit att en gemensam lösning bör sökas för de marksamfälligheter som för närvarande beskattas hos den förvaltande juridiska personen.
Av de olika metoder som har undersökts vill utredningen i första hand förorda en metod som innebär att endast samfälligheterna taxeras för verksamheten och att delägarna inte beskattas för den utdelning de får. Metoden är tekniskt enkel att tillämpa. Genom marginalskattereformen och höjningen av skattesatsen vid den statliga inkomstskatten för bland annat marksamfälligheter till 32 % har förutsättningarna för denna metod för- stärkts.
Utredningen föreslår vidare att bland annat gemensamhetsskogar får ökad möjlighet att göra skogsavdrag och rätt att göra avsättning till allmän investeringsfond. Samtidigt föreslås att delägares rätt att använda skogskon- to för utdelningar från en samfällighet avskaffas.
Förslagens närmare utformning presenteras i avsnitt 10.3.4.
7.3.8. Vissa resursfrågor
Som en utgångspunkt för kommitténs arbete gäller enligt direktiven att alla förslag som läggs fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade
resurser inom det område som förslagen avser. Enligt generella direktiv till samtliga kommittéer (Dir 1980220) skall kommittéerna visa hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Beräkningar skall ta hänsyn till alla kostnader som kan uppstå oavsett om de drabbar staten, kommuner eller enskilda. Kommittéerna bör också så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av exempelvis ökad administration och ökat krångel, som förslagen kan medföra för myndigheter och enskilda.
Strukturutredningen har gjort vissa överväganden kring de kostnader som förslagens genomförande skulle komma att medföra.
Upprättandet av länsprogram för strukturrationaliseringen för jord- och skogsbruk kan redan nu ingå i den övergripande näringspolitiska länspla— neringen. En prioritering av denna del av länsplaneringen innebär att sektormyndigheter på länsplanet samverkar i upprättandet av ett dokument, vars olika beståndsdelar bör vara väl kända för dessa myndigheter. Uppgiften bör klaras med befintliga resurser.
Upprättandet av strukturplaner innebär en mer intensifierad form av samverkan mellan myndigheter, organisationer och enskilda. Arbetet koncentreras sannolikt kring befattningshavare vid lantmäterimyndighet och lantbruksnämnd.
Kostnaderna för dessa myndigheter bör täckas delvis av befintliga resurser, delvis av särskilda riktade anslag från inkomsterna av skogsvårds- avgiften (se förslagi avsnitt 7.3.5). Dessa särskilda medel bör kunna utnyttjas till vissa delundersökningar som behövs utöver vad som nu finansieras från annat håll samt till informationsverksamhet. Eftersom det i detta skede inte uppstår några förrättningskostnader kommer de enskilda endast att belastas med egna kostnader för sammanträden och samråd.
Genom förenkling av vissa förfaranderegler i fastighetsregleringsverksam- heten kan vissa besparingar uppnås. Utredningen anser att förrättningsverk- samheten bör intensifieras. I princip täcks kostnaderna för denna verksam- het av sakägarna efter taxa. I viss mån skulle förenklingar leda till att de personella resurserna kunde utnyttjas effektivare.
Förslaget om jakträtt genom förrättning torde inte ge några väsentliga kostnader eller intäkter för förrättningsverksamheten.
Förvärvslagstiftningen tillämpas av lantbruksnämnderna på myndighets- anslag. Genom förslagen kommer fler ärenden att prövas. Prövning av andelsförvärv skall avsiktligt leda till en minskad marknad med andelar. Sedan rättstillämpningen har blivit stabil och känd, minskar antalet prövningar av andelsförvärv. Det äri stället önskvärt att fler förvärv av hela brukningsenheter kommer att prövas. Det är sannolikt att dödsboutredning- en lägger förslag om prövning av fler fångestyper. Vidare föreslår struktur- utredningen helt ny inlösenmöjlighet för delägare. Lantbruksnämnderna föreslås således få nya slag av ärenden, även utöver vad som här nämns. Lantbruksnämnderna bör med de nuvarande personalresurserna kunna klara dessa vidgade arbetsuppgifter.
Förslagen till ändringar i Skattelagstiftningen bedöms inte innebära behov av utökade resurser hos skattemyndigheterna. Ökningen av storleken på skogsavdraget för en förvärvare och det särskilda avdraget vid rationalise- ringsavyttring minskar skatteintäkterna. I bedömningen bör läggas in att en
del av de överlåtelser, vars parter härigenom får vissa lättnader, skulle aldrig ha kommit till stånd om lättnaderna inte gavs. Det är ju det väsentligaste motivet för förslagen. Viss ökad skatteintäkt kommer i stället att fås genom beskattningen av en garantiintäkt. Det passiva ägandet, som leder till denna beskattning, kan medföra antingen en överlåtelse eller en egen aktivering. Intäkterna på grund av beskattning av garantiintäkt kommer att bli måttliga.
Det är vidare osannolikt att det blir nämnvärda skatteeffekter med en omläggning av beskattning av marksamfälligheter.
Sammantaget gör utredningen den bedömningen att ökade och minskade skatter åtminstone de första åren i stort sett kommer att uppväga varandra. Ett höjt skogsavdrag innebär dessutom på sikt principiellt ingen minskning av skatteintäkterna.
Eftersom dessa skatteförslag syftar till ett förändrat handlande är det inte möjligt att göra några noggranna beräkningar av föreslagens skatteeffek- ter.
7.1. Bedömning av gällande strukturförbättrande medel
7.1.1. Inledning
J ord— och skogsbruket brukar kallas areella näringar. Grunden för jord- och skogsbruksföretagen är marktillgången. Det är i första hand bristen på lämplig, tillgänglig tillskottsmark, som begränsar ett företags utvecklings— möjligheter. Genom förvärv av mark utvecklas företagen. En stor del av såväl jord- som skogsbruksmarken ingår inte i utvecklingsbara eller utvecklade företag. Denna mark — rationaliseringsmarken — kan i stort sett endast genom frivilliga överenskommelser sammanföras till rationella företag. Dessa kan bestå av ägd och/eller arrenderad mark. I jordabalken och fastighetsbildningslagen har samhället anvisat den teknik som skall tillämpas för att effektuera dessa frivilliga överenskommelser. Mark överförs till ett företag antingen definitivt genom en äganderättsövergång eller mer eller mindre tillfälligt genom ett arrende. I detta avsnitt skall undersökas hur samhällets olika medel påverkar företagsstrukturen i de areella näringarna. Dessa medel ger olika effekt och är positiva eller negativa för förverkligandet av de fastställda jord- och skogsbrukspolitiska målen.
Ett av de jordbrukspolitiska målen är att lantbruksföretagen har ett arealunderlag som i storlek, sammansättning och utformning samt under hänsynstagande till lämplig produktionsinriktning medger tillfredsställande lönsamhet för en familj. Besittningen av den brukade arealen bör dessutom vara så långsiktig att driftsplanering och lämpliga investeringar kan ske. Den önskvärda företagsstrukturen bygger på ägande av marken eller helt eller till del av långsiktiga arrenden.
7.1.2. Fastighetsbildningslagstiftning
Kraven på lämpligt arealunderlag för ett lantbruksföretag finns angivna i 3 kap 5 S' fastighetsbildningslagen såsom lämplighetskrav vid nybildning eller ombildning av jordbruksfastighet. Fastighetsbildningsmyndigheten hör lant- bruksnämnderna för prövningen av lämplighetskraven. Brukningsenheterna består ofta av flera registerfastigheter. Även om all mark ägs av samma person Sker inte sammanläggningar. Sådana förrättning- ar kostar pengar utan att ge markägaren någon fördel. Fastighetsbildningen
kan därför sägas inte ha hunnit med lantbruksföretagens utveckling. I företagens arealunderlag förekommer dessutom blandning av ägd och arrenderad mark. Företagens areella utveckling såsom köp av tillskottsmark och sidoarrenden sker i betydande del utan styrning och beror ofta på tillfälligheter. En mer samhällsstyrd företagsbildning borde kunna påverka företagens arealunderlag till lämpligare storlek, sammansättning och utform- ning.
Initiativ till fastighetsreglering tas nästan alltid av fastighetsägarna själva. Motståndet från andra fastighetsägare att lämna ägd mark, även i samband med byte, gör förrättningen svårhanterlig. Myndighetsinitiativ — officialini- tiativ från länsstyrelse eller initiativ från lantbruksnämnd — ses ofta med oblida ögon.
Hur effektivt fastighetsregleringSinstitutet är för förbättring av företags- strukturen är beroende av reglernas utformning, de resurser myndigheterna har för att tillämpa institutet och på den initiativkraft och den opinion som finns hos markägarna.
Vid reglernas utformning och vid deras tillämpning har gjorts och görs en vägning av allmänna intressen mot enskilda intressen på ett flertal sätt. Bland allmänna intressen kan nämnas att bebyggelsens, jordbrukets, skogsbrukets och andra näringsgrenars samhällsekonomiska betydelse skall tillgodoses. Mot dessa allmänna intressen kan ställas företagsekonomiskt och privateko- nomiskt betingade och andra enskilda intressen. I allmänhet torde dessa intressen dock sammanfalla. I vissa fall kan dock företagsekonomiskt kortsiktiga och ofta välmotiverade intressen stå mot samhällsekonomiska mer långsiktiga och ibland mer opreciserade intressen. Den enskildes rättstrygghet tar sig uttryck i restriktiva regler för brytande av äganderätt. Andra skyddsregler är exempelvis reglerna om opinionsvillkor och båtnads- villkor men också möjligheterna till överprövning av fattade beslut.
Reglerna om fastighetsreglering har funnits sedan år 1972. Genom tillämpning av dessa regler kan ändamålsenliga jord- och skogsbruksfastig- heter skapas. Reglerna är verkningsfulla såväl vid ändring av fastighetsstruk- turen för några få fastigheter som vid stora omarronderingsprojekt. De stora projekten, som förekommer särskilt i Kopparbergs län, tar lång tid. Efter en planeringsperiod på ett antal år då lantbruksnämnden successivt bygger upp en markreserv går projektet in i förrättningsskedet. Från ansökan om fastighetsbildning till lagakraftvunnet beslut om tillträde kan gå mer än tio år inräknat överprövning vid domstolar.
Fastighetsbildningsmyndigheten i form av förrättningslantmätare och gode män har förutom de tekniska uppgifterna också uppgiften att inom förrättningens ram föra en dialog med sakägarna om olika handlingsalter- nativ, verka för en gemensam syn på dessa och utarbeta förslag till hur frågorna skall lösas.
Som underlag för diskussioner med sakägare har förrättningslantmätaren de övergripande jord- och skogsbrukspolitiska målen och sin möjlighet att översätta dessa mål i antaganden om förbättringar för enskilda företag.
I många fall kan förbättringar uppnås genom successiva köp och byten och därav följande mindre genomgripande fastighetsregleringar.
I kontakterna mellan förrättningslantmätare och markägare uppkommer ofta frågan om varför man inte genom sådana successiva köp och byten kan
lösa problemen med ägosplittringen. I de flesta fall när ägosplittringen har gått långt i större områden som inom hela skifteslag eller socknar kan dock konstateras att den successiva strukturförbättringen inte leder till tillfreds- ställande resultat bland annat beroende på accelerationen av ägarsplittringen och därmed sammanhängande problem samt på de ofta alltför små ägolotterna.
Orsakerna till att verksamheten med fastighetsreglering av mera genom- gripande slag hittills inte fått så stor omfattning är flera. Bland annat kan nämnas att förrättningarna är komplexa till sitt innehåll och därför procedurmässigt krävande. Många enskilda intressen berörs. Olika, ibland motstående, allmänna intressen måste bevakas i samrådsförfarande. Det är en lång rad myndigheter som bevakar sina sektorintressen och det är ibland svårt att göra sammanvägningar. Sakägarnas kostnader påverkar naturligtvis opinionen för om förrättning över huvud taget skall ske. Även om såväl lantmäteriorganisationen som lantbruksverket kan bidra till att täcka kostnaderna kan det var omöjligt för en sakägare att på kort sikt få tillbaka sin insats.
I Kopparbergs län har berörda länsmyndigheteri samråd med markägar- representanter utarbetat program för omarronderingsprojekt. Detta pro- gram innehåller målen för projektet, är till stöd för opinionsbildningen och är underlag för eventuellt tillståndsbeslut. Programmet antas dock inte av politiskt ansvarigt organ. De regionala målen fastställs aldrig. Målet för ett projekt som det tas upp i ett tillståndsbeslut är i praktiken en avvägning mellan det önskvärda från fastighetsbildningssynpunkt och det möjliga med hänsyn till sakägaropinionen.
I Större omarronderingspro jekt förekommer ett stort antal markägare med små ägokrav. Det strider mot lämplighetsvillkoren att lägga ut ägolotter för var och en av dessa. I vissa fall finns ingen annan möjlighet än inlösen. Mindre drastisk är dock möjligheten för dessa markägare att med sitt innehav gå in i en gemensamhetsskog. Från skoglig synpunkt anses gemensamhets- skog vara ett rationellt sätt att bruka små skogsinnehav. Reglerna i fastighetsbildningslagen hänvisar just till gemensamhetsskog om behovet av en förbättrad fastighetsindelning inte kan tillgodoses på annat sätt.
På senare år har markägarna inte accepterat gemensamhetsskog som en lösning på ägosplittringen. Skattereglerna för marksamfälligheter som beslutades 1975 har ansetts vara det viktigaste skälet. Det har gjorts gällande att pågående förrättningar om bildande av gemensamhetsskog har avbrutits och återkallats, när de nya skattereglerna blev kända.
Sannolikt har skattereglernas utformning haft en väsentlig betydelse för motviljan att delta i bildandet av gemensamhetsskogar. Det har dock också funnits vissa andra problem, som beskrivs i avsnitt 8.6.6.
7.1.3. Förvärvslagstiftning
Förvärvslagstiftningen är en väsentlig del i förverkligandet av jordbrukspo- litiken. Tillsammans med jordfonden har samhället i förvärvslagstiftningen ett medel att stödja företagarna i att bilda rationella lantbruksföretag.
En avsikt med jordförvärvslagen är att den skall bidra till förbättrande av
ägarstrukturen inom jord- och skogsbruket. Av statistik från lantbruksnämn- derna framgår att under budgetåret 1981/82 har förvärv om 44 000 ha åkermark och 191 000 ha skogsmark prövats vid tillämpning av jordförvärvs- lagen. Indirekt har lagen också betytt att många mot lagens syfte stridande marköverlåtelser inte har blivit av. Å andra sidan har det betytt att marken behålls i nuvarande ägares eller dennes arvingars hand.
I en del fall då avslag har meddelats av rationaliseringsskäl, leder avslaget också till att den fasta egendomen behålls. När en ägare velat överlåta fastigheten men inte lyckats på önskat sätt, finns uppenbart risk för inaktivitet. Det är sådan rationaliseringsmark som det är angeläget att få ut på marknaden.
Genom den nya lagen 1979 har bolagsförvärven minskat. Det finns dock sannolikt även andra väsentliga skäl för denna minskning. Lönsamheten inom skogsindustrin har exempelvis försvagats.
Fastighetspriserna har dämpats eller gått ned. Priskontrollen i jordför- värvslagen har haft stor betydelse men har inte ensam varit avgörande.
De två stora begränsningarna i jordförvärvslagens effektivitet är dock för det första att på grund av släktskapsundantag omkring tre fjärdedelar av alla äganderättsövergångar av jord- och skogsbruksmark inte prövas och för det andra att lagen för att vara verkningsfull förutsätter att mark bjuds ut till försäljning.
Inom de ramar jordförvärvslagen verkar möjliggör den dock skapandet av rationella familjeföretag och hindrar skadlig uppdelning och den har också regionalekonomisk betydelse.
Det förekommer att jordförvärvslagen kringgås. Vissa flagranta kringgå- enden kan motverkas med tillämpning av bulvanlagen (1925z221). Denna lag är omständlig att tillämpa och har även den sina begränsningar. För kringgåenden, som innebär att förvärven sker genom arvsrättsliga fång utan att släktskapsförhållanden egentligen finns, har inte tillkommit motmedel. I vissa fall utnyttjas arrendefriheten för att skapa olämpliga företag exempelvis kan reglerna om additionsförvärv kringgås.
Arrendelagstiftningen ger inte samhället någon möjlighet att styra arrendeutbjuden mark till lämpligt företag. I detta avseende råder avtalsfri- het.
Det finns brister i nuvarande arrendelagstiftning som i sig negativt påverkar arrendeföretagens stabilitet och rationalitet. Skäl att i detta sammanhang diskutera förekomsten av arrenden av lämpliga brukningsen- heter föreligger inte. Problemen gäller från utredningens utgångspunkter tillskottsarrendena. Arrendelagstiftningen har dock inte haft det syftet att jordbruksmark skall av samhället styras till lämpligt företag. Den är av social natur och har genom främst besittningsskyddet fått vissa effekter på företagsstrukturen. Det blir positiva effekter om arrendelagskommitténs förslag genomförs, särskilt gäller detta förslaget med arrendeförklaring.
I diskussionen om samhällets styrande förmåga över lantbruksföretagens markinnehav bör framhållas att jordförvärvslagen tillämpas endast vid omkring en fjärdedel av alla överlåtelser och att omkring två femtedelar av all jordbruksmark är arrenderad utan praktisk möjlighet till samhällsstyr- ning. Den principiella målsättningen att markens brukare skall äga den får förbli långsiktig, om samhällets medel inte effektiviseras. Utredningen anser
att takten i utvecklingen är för långsam. I skogen är utvecklingen till och med negativ.
7.1.4. Skötsellagstiftning
Lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark har tillämpats i relativt få fall, huvudsakligen i de mest flagranta vanhävdsfallen och då anmälan har skett. Sedan lagens tillkomst har inte förekommit något fall då det ifrågasatts att staten skulle lösa in en fastighet som blivit föremål för ingripande. Viss effekt har lagen sannolikt såsom ett stöd för lantbruksnämndernas rådgivare även om formellt ingripande inte behöver ske. Den effekt som denna utredning skulle kunna efterlysa är den att lagens existens skulle driva en ägare, som har svårt att hävda sin mark, att överlåta marken. Någon sådan effekt torde inte kunna märkas, så länge tillämpningen inte är så sträng. Det innebär att viljan att överlåta mark knappast ökar.
Om resurser sätts in skulle dock effekter sannolikt uppnås även på markomsättningen.
Skogsvårdslagen (1979z429) däremot har sannolikt en väsentligt större effekt på viljan att avyttra mark. Skogsvårdslagen ger markägarna pålagor som de inte omedelbart kan få ekonomisk ersättning för genom högre avkastning. Genom skogsvårdslagens aktivitetskrav kan markägarna känna det som en belastning att äga skogsmark, vilket i sin tur bör leda till ökat utbud av skogsmark. Några mätningar av denna effekt har dock inte skett.
Genom den översiktliga skogsinventeringen och därav följande skogs- bruksplaner kan ett effektivare skogsbruk uppnås. Kraven på fastighetsägare ökar vilket leder till bättre skogsbruk eller avyttring av marken.
Utredningen anser att skogsvårdslagen indirekt kan ge en ökad och önskvärd markomsåttning.
Det primära syftet med skötsellagen eller skogsvårdslagen är dock inte att öka markomsättningen.
7.1.5. Stödet till jordbrukets rationalisering
De olika stödformerna har ibland direkt avsedda effekter på företagens markinnehav. Ibland kan en stödform ge vissa indirekta, inte avsedda struktureffekter. Allmänt kan sägas att stöd inte ges annat än till företag som bedöms utvecklingsbara.
Lånegarantier för yttre rationalisering berör omkring två procent av den årligen överlåtna jordbruks- och skogsmarken. Stödet ges för tillskottsför- värv till utvecklingsbara företag. Det är möjligt att många av de tillskotts- förvärv, som har gjorts med detta stöd, skulle ha skett även utan stödet.
Stödet har utnyttjats för en fördelaktig finansiering men har alltså inte alltid varit en förutsättning för att överlåtelsen skulle ske. I samband med önskvärda fastighetsregleringar kan stödet spela en pådrivande roll. Regle- ringar kan inte alltid ske just när ägarna av de utvecklingsbara företagen har de ekonomiska förutsättningarna för tillskottsförvärv. Stödets betydelse bör inte överdrivas. Det kan få en väsentligare roll om regleringsverksamheten intensifieras.
Lånegarantier för inre rationalisering syftar till företagsekonomiskt motiverade åtgärder med byggnader och markanläggningar och torde inte ha större betydelse för förbättringar i ägo- eller ägarstruktur. Dock skall stödet inte beviljas om företaget inte är utvecklingsbart. Indirekt kan stödet således ha en viss styrande effekt i och med att det inte beviljas företag med otillräckligt markunderlag.
Lånegarantier för jordförvärvslån berör omkring fem procent av årligen överlåten åkermark och mindre än två procent av den överlåtna skogsmar- ken. Stödformen ger förvärvaren möjlighet att finansiera köpet men utesluter heller inte att överlåtelsen ändå skulle ha skett. Eftersom stödet knappast påverkar överlåtarens vilja att överlåta — stödet bedöms inte höja priset — torde betydelsen för markrörelsernas omfattning vara obetydlig. I undantagsfall kan tidpunkten för vissa släktförvärv påverkas av möjligheten till jordförvärvslån. Indirekt blir det i så fall en prövning av ett släktförvärvs lämplighet.
Lånegarantier för driftslån ges ofta i samband med lånegaranti för jordförvärvslån. Stödformen har sannolikt ingen självständig betydelse för ägo- eller ägarstrukturen.
Statsbidraget till yttre rationalisering går huvudsakligen till subventione- ring av lantmäterikostnader. Detta stöd är sannolikt den mest direkt ägostrukturfrämjande Stödformen. Större delen går till av myndigheterna, särskilt lantbruksnämnderna, prioriterade omfattande fastighetsregleringar. Särskilt när det gäller vissa från samhällets synpunkt angelägna fastighets- regleringar kan bidraget vara en ovillkorlig förutsättning. Med ett ökat anslag för sådana bidrag skulle regleringsverksamheten få större omfattning. Sakägarnas väntade kostnader för lantmäteriförrättningar kan motverka önskvärd successiv rationalisering.
Statsbidrag till inre rationalisering har huvudsakligen regionalekonomisk betydelse. Åtgärder som täckdikning, vattenföretag eller byggnadsinveste- ringar skulle sannolikt i många fall inte ha blivit av, om bidrag inte hade utgått. Stödformen påverkar knappast ägo- eller ägarstrukturen.
Lån med uppskjuten ränta är ett komplement till garantilånen, oftast vid nyetablering. Dessa lån av staten ger naturligtvis finansieringshjälp men de har ingen egen, särskild struktureffekt.
Varje investering på kredit stimulerar egen aktivitet eftersom ökad skuldsättning leder till krav på ökad produktion. Det finns därför ett samband mellan ökad skuldsättning, egen aktivitet och ökad rationalise- ringsgrad. För ett påstående att ökad skuldsättning generellt främjar rationalisering finns ingen täckning. Ökad skuldsättning kan ju bero på såväl en genomtänkt planering för uppbyggnad av ett företag som på bristande planering och ekonomiskt lättsinne. Vid det statliga kreditstödet prövas dock det ändamålsenliga med den åtgärd krediten skall möjliggöra. — Med egen aktivitet bör förstås såväl investeringsvilja som ökad intensitet i form av nedlagd arbetskraft och produktion av varor.
Det statliga stödet går huvudsakligen till familjeföretag, där det finns samband mellan ägande och brukande. Arrendejordbruket torde få mindre andel av stödet än arealen skulle motivera.
Det går inte att beräkna vad den jordbrukspolitiska betoningen av
familjeföretaget har betytt för strukturrationaliseringen. I en del fall har jordförvärvslagen direkt eller indirekt genom existensen av en priskontroll- regel och hinder mot kapitalplacering, skadlig uppdelning och additionsför- värv inneburit att aktiva brukare fått möjlighet att etablera önskvärda familjeföretag. Sådana företag har också fått stor del av det statliga stödet.
Även om en väsentlig del av den strukturrationalisering som sker blir av även utan statligt stöd utgör det statliga stödet i många fall ändå en viktig stimulans. Bidraget till yttre rationalisering är för större fastighetsregleringar en förutsättning för att åtgärden skall ske.
7.1.6. Statligt stöd till skogsbruket
Det ekonomiska stödet till skogsbruket syftar huvudsakligen till en varaktig hög och värdefull virkesavkastning. Genom att detta nationella mål är så övergripande har andra jordbrukspolitiska eller företagsekonomiska mål fått stå åt sidan. Det skogliga stödet har i allmänhet inte företagsekonomisk betydelse på kort sikt. De flesta statsbidragsberättigade åtgärderna skall höja Virkesproduktionen på lång sikt. Genom åtgärderna höjs fastighetsvärdena. Stödet för återväxtåtgärder och eftersatt röjning ökar sysselsättningen i skogen.
Generellt stöd som påverkar skogsbruket på kort sikt ökar sysselsättning- en och förbättrar tillfälligt ekonomin även för företag som på längre sikt inte bedöms kunna bestå. Sådant stöd kan därför påstås konservera företags- strukturen på kort sikt. Därigenom kan också viljan att överlåta rationali- seringsmark minska. Betydelsen av det generella kortsiktiga stödet i detta avseende bör dock inte överdrivas. Obenägenheten att överlåta småfastig- heter eller rationaliseringsmark beror inte huvudsakligen på att marken ger viss inkomst eller sysselsättning.
7.1.7. Stöd från jordbrukets regleringsmedel
Det tillfälliga räntestödet har stor betydelse för vissa redan högt skuldsatta företagare som genom stödet får större möjligheter att fortsätta. Stödet ges till företag, som i övrigt bedöms som utvecklade eller utvecklingsbara. Stödet gör inte att företagsstrukturen förbättras, dock förhindras att lämpliga företag läggs ned eller avyttras. Etableringsstödet bör möjliggöra lämpliga etableringar och därvid i någon mån främja önskvärda markrörelser. Förmågan att köpa ett jordbruksföretag ökar. Eftersom markpriserna inte därigenom bör höjas påverkas dock inte viljan att sälja.
Prisregleringen innehåller de styrmedel staten och prisförhandlarna har för att uppfylla de övergripande målen för jordbrukspolitiken. Fördelningen av avgifter och stöd syftar till att konsumenterna får livsmedel till rimliga priser och att de i jordbruket sysselsatta överallt i landet skall uppnå inkomstmålet.
De allmänna pristilläggen som utgår lika i hela landet och direkt i förhållande till levererade kvantiteter kan sägas vara neutrala inom varje varuslag. Dock torde viss styrning kunna ske mellan varuslagen.
Det differentierade stödet på exempelvis mjölk påverkar uppenbarligen företagsstrukturen. Utan detta stöd skulle norrlandsjordbruket ha det ändå kärvare. Många företag skulle inte kunna överleva. Nivåerna på de olika stödformerna styr också produktionen så att mjölkproduktion ges företräde framför all annan jordbruksproduktion.
Såväl låginkomstsatsningen som norrlandsstödet ges till företag som skulle ha svårigheter att klara sig utan. Företagen stöds därför att det finns andra samhälleliga mål än billigast möjliga livsmedelsproduktion.
Lika med glesbygdsstödet kan låginkomstsatsningen ha en konserverande effekt. Ytligt sett orationella företag kan fortleva. Dåliga ekonomiska förutsättningar som drivkraft för strukturrationaliseringar motverkas. I många fall, åtminstone tidigare, var lösningen för olönsamma företag inte strukturrationalisering utan nedläggning.
Det finns en växelverkan mellan de existerande hindren för strukturratio- nalisering och nedläggning av jordbruksföretag. Genom strukturförbättring— ar och med särskilt prisstöd m m borde företagsekonomiskt acceptabla företag kunna skapas. Prisstödet är således inte enbart konserverande. Det torde också finnas ett samband mellan prisstödet och det förhållandet att nedläggningen av åkermark i de bättre norrlandsbygderna stagnerat.
Leveranstillägget på mjölk är ett sådant stöd som kan sägas konservera en dålig företagsstruktur. Men företagen med relativt få kor finns huvudsakli- gen i Norrland elleri skogsbygder i södra Sverige. Det är inte rimligt, inte ens önskvärt, att all den mark dessa företag disponerar skall ingå i företag med stora mjölkdjursbesättningar eller som är kreaturslösa.
Överenskommelsen att leveranstillägget inte skall utgå till jordbrukare över 65 år kan ha viss betydelse antingen så att jordbruksmarken läggs ned eller att den förs över till annat företag genom arrende eller överlåtelse.
Genom differentierat pristillägg på slaktsvin och särskild stordriftsavgift vid äggproduktion stöds indirekt de mindre och medelstora företagen. Eftersom nivåerna satts relativt högt påverkas inte storleksrationaliseringen från mindre till medelstora företag. ' '
Vissa stödformer har en undre gräns för att stödet skall utgå. Vid leverans av mindre än 1 000 kg mjölk per månad utgår inget leveranstillägg. Sådana små ingrepp torde inte ha någon betydelse från företagsekonomisk synpunkt. Om stödet till liten produktion av visst slag relativt är större än till större produktion, kan den effekten uppstå att företagare inriktar produktionen till flera varuslag, vilket kan vara tveksamt i vissa fall.
Prisstödets betydelse för företagens produktionsinriktning och överlevnad är stort. Allt ekonomiskt kalkylerande inför etableringar och investeringar grundar sig på produktpriserna.
7.1.8. Statens inköps- och försäljningsverksamhet
Det statliga innehavet av jordbruksfastigheter redovisas huvudsakligen i jordfonden och domänfonden.
Jordfonden, som förvaltas av lantbruksverket, har enligt jordförvärvsut- redningen visat sig vara ett av de effektivaste instrumenten vid strukturra- tionaliseringen. Fondfastigheterna skall normalt inte behållas någon längre
tid utan skall omsättas så snart de kan tillföras lämpliga, bestående lantbruk.
Lantbruksstyrelsens rörliga kredit om f n 200 milj kr intill den 31 december 1983 har aktiverat strukturrationaliseringen av skogsmark i alla län. Skogsmarksutbudet från juridiska personer de senaste åren har möjliggjort storleksrationaliseringar för bestående lantbruk.
Lantbruksverkets inköpsverksamhet i övrigt beror på markägarnas vilja att sälja. Den sker därför mest slumpartat, beroende på utbudet. Viss planering av verksamheten kan dock ske. En lantbruksnämnd kan prioritera inköp i vissa geografiska områden för att möjliggöra större fastighetsregle- ringar. Genom på olika sätt aktiv inköpspolitik kan i sådana områden strukturrationaliseringar gå fortare.
Vid större omarronderingsprojekt har det visat sig nödvändigt att jordfonden har en relativt stor andel av den mark som skall omarronde— ras.
Vid alla försäljningar av jordfondsfastigheter bör rimligen strukturförbätt- ringseffekt nås.
Möjligheten till en mer aktiv inköps- och försäljningsverksamhet begrän- sas av tillgängliga ekonomiska och personella resurser på lantbruksnämn- derna.
Domänverket har under de senaste fyra åren aktivt bidragit till struktur— rationaliseringen genom att mot ersättning överlämna mark till jordfonden. Övriga markrörelser för domänfonden bör också innebära strukturförbätt— ringar. Arronderingseffekter kan uppnås vid intressearrondering. Struktur- effekterna kommer dock inte så mycket det privata lantbruket till godo.
Jordfonden och domänfonden har olika syften. Jordfonden har ett direkt strukturförbättrande syfte medan domänfonden har ett förvaltande. Genom jordfonden kan skapas förutsättningar för rationella familjeföretag.
7.2. Huvudproblem — synpunkter kring de allvarligaste bristerna
7.2.1. Inledning
För 100 år sedan hade de flesta människor sitt arbete inom jord- och skogsbruket och sin utkomst därifrån. Så sent som år 1950 fanns i jordbruk med binäringar cirka 25 % av landets befolkning. Jordbrukets andel av arbetskraften var 1965 cirka 10 % och är i början av 1980—talet mindre än 5 %. Genom tekniska framsteg och förbättrad organisation kan nu färre människor producera de livsmedel som behövsi landet och ta fram det virke, som marken förmår. Jordbruket har stor betydelse för livsmedelsförsörj- ningen och skogsnäringen har en stor andel av och stor betydelse för utrikeshandeln. Näringarnas betydelse för landets ekonomi är långt större än för dess arbetsmarknad. Allt färre människor får sina inkomster från jord- och skogsbruk. Allt färre av dessa kan nöja sig med inkomster enbart från jord— och skogsbruket. Deklarationsundersökningar visar att av jordbrukar- nas inkomster endast en tredjedel härrör från förvärvskällan jordbruksfas-
tighet. Inkomsterna av tjänst, dvs anställning, är större. Jordbruks- och skogsarbete i eget företag blir allt oftare en bisyssla. Marken har således mycket stor betydelse för landets ekonomi men ger inte tillräckliga inkomster för flertalet som brukar den. Med detta är inte sagt att jordbruket eller skogsbruket skulle vara olönsamt eller ge dålig ersättning för nedlagt arbete. Det är i stället så att företagens struktur i så många fall inte är ändamålsenlig. Även om sådana lantbruksföretag är rationellt drivna är företagarna i många fall allt mindre beroende av inkomster från företaget.
I vissa fall är naturligtvis förekomsten av deltidsjordbruk av värde från regionalekonomisk synpunkt. Att antalet familjejordbruk med huvudsaklig inkomst och sysselsättning i företaget starkt minskar är dock otillfredsstäl- lande.
Utredningen har tagit som sin uppgift att undersöka företagsstrukturen från flera olika utgångspunkter. Vad betyder ägarförhållandena för önskvärd rationalitet i jord- och skogsbruket? Vilka brister kan uppmärksammas om ägostrukturen är på visst sätt? Vad har obalans i tillgängliga resurser för betydelse för en brukningsenhet? Vad som särskilt skall undersökas är således ägarstrukturen, ägostrukturen och vissa inslag i företagsstrukturen särskilt marken som produktionsfaktor.
I utredningsarbetet har konstaterats, att råvaruproduktionen för livsmedel i stort är rationell. Produktionsmålets kvantitativa delmål är uppfyllt. Annorlunda är det med det skogspolitiska målet hög och varaktig virkes- produktion. Det finns enligt virkesförsörjningsutredningen möjligheter att avverka mer än som för närvarande sker. Bland annat av detta skäl finner utredningen det vara en angelägen uppgift att peka på de strukturella hindren mot önskad högre avverkning och att undersöka och föreslå medel mot dessa hinder.
7.2.2. Ägarstrukturen
I detta avsnitt liksom i övrigt i beskrivande texter i detta betänkande används begreppet samägd fastighet för fastighet som ägs av två eller flera fysiska eller juridiska personer, jämför lagen om samäganderätt. En fastighet som ägs av ett dödsbo är oberoende av antalet dödsbodelägare inte samägd.
Dödsboutredningen har i sitt betänkande (SOU 1981:91) använt begrep- pen ensamägda, tvåägda och flerägda. Med flerägda fastigheter menas då fastigheter som ägs av fler än två, fysiska eller juridiska personer. Strukturutredningen använder begreppet flerägd på samma sätt.
Många jordbruks- och skogsbruksfastigheter ägs av flera fysiska personer och av dödsbon. Det finns regionala skillnader i dödsboägandet och flerägandet. Dödsboägandet är vanligast i skogslänen och minst vanligt i slättlänen. Skillnaden är så stor som 20 % av antalet jordbruksfastigheter (taxeringsenheter) i Kopparbergs län mot 3 % i Malmöhus län. Samägandet visar mindre skillnader regionalt. Mest samägande finns i Värmlands län 27 % och minst i Kristianstads län 16 %. Flerägandet (fler än två ägare) är vanligast i skogslänen såsom i Kopparbergs län 12 % och Värmlands län 11% och minst vanligt i Gotlands län drygt 1 % och i Uppsala län och skånelänen mellan 3 och 5 %. Det kan observeras att Östergötlands län har nästan samma relation flerägande som Värmlands län. Skillnaderna mellan
länen är störst vid en jämförelse mellan beståndet mest komplext ägande, dvs när dödsbo är delägare i samägda taxeringsenheter. I Kopparbergs län finns över 2 000 sådana enheter, i Kristianstads län mindre än 100.
Enligt tillgänglig statistik och samlade erfarenheter ökar flerägandet sin andel av den samlade åker- och skogsmarken. Det är inte belagt att dödsboägandet ökar. Genom ett ökat flerägande ökar också ett komplext flerägande, dvs ett gemensamt ägande som inte består enbart mellan maka, syskon eller en trängre familj. Idet komplexa flerägandet finns ofta dödsbon och allt avlägsnare släktskap.
Det har också konstaterats att av rena skogstaxeringsenheter är något mer flerägda än taxeringenheter med åker. Detta kan bero på brukningsomstän- digheterna. Ett skogsbruk kan lättare drivas av människor utan yrkesmässiga förutsättningar. Skogsbruksåtgärder går att köpa på ett helt annat sätt än lantbruksarbete. Som virkesförsörjningsutredningen har påvisat är avverk- ningsintensiteten högre om det bara är en ägare till fastigheten än om det är flera.
Flerägandet uppkommer genom släktskapsöverlåtelser, ofta gåvor eller arvskiften. Det är ofta ett led mellan en aktiv brukare/ägare och ett inaktivt eller passivt flerägande. Den aktive ägaren avvecklar sin egen verksamhet men bor kvar eftersom ingen arvinge direkt kan ta vid. När den tidigare aktive sedan avlider, finns fortfarande ingen som kan ta vid. Dödsboets delägare, som har sin utkomst på annat håll, anser att den ”gamla gården” har ett realvärde eller i alla fall har den ett affektionsvärde, som man inte vill släppa.
Flerägandet accelererar genom att delägarna”, som ofta har föga ekono- miskt utbyte av sin andel, inte säljer denna utan låteri sin tur arvingar överta. Det blir då ytterligare uppdelning i andelar. Det ekonomiska beroendet eller den ekonomiska belastningen, till exempel genom skatter blir genom uppdelning så obetydlig att varje annat värde väger tyngre.
Samägarnas gemensamma förvaltning är inte rationell, i många fall helt funktionsoduglig. Detta påverkar förmågan att vidta såväl kortsiktigt som långsiktigt verkande åtgärder i jord— och skogsbruk.
Myndigheternas kontakter med ägarna av samägda fastigheter försvåras av att det endast i undantagsfall finns en ställföreträdare för delägarna.
Utredningen anser att flerägandet hindrar förverkligandet av jord- och skogsbrukspolitiska mål. Utredningen anser det angeläget att flerägandet i alla delar av landet måste minska. Utredningen har däremot inte funnit att tvåägandet generellt innebär här påtalade nackdelar.
7.2.3. Ägostrukturen
Med ägostruktur menas här beskrivningen av ett lantbruksföretags samlade markinnehav med markanläggningar, ägoslag och brukningsgränser. I markinnehavet kan ingå av företagaren såväl ägd som arrenderad mark.
Ägostrukturen är på många håll i landet helt oacceptabel för ett rationellt jord- eller skogsbruk.
Inom många områden i landet finns områden med mycket uppsplittrade ägolotter, skiften. Svårt splittrad jordbruksmark har särskilt i norr och i skogsbygder ofta varit den första som lagts ned.
I lantmäteristyrelsens år 1967 redovisade undersökning angavs att 3,0 milj ha skogsmark behövde arronderingsförbättring och 2,1 milj ha därav med hög angelägenhetsgrad. Behovet fanns över hela landet men var särskilt markant i norra mellansverige och Norrlands kustland. Utredningen anser att bilden i stort sett är oförändrad. Utvecklingen av ägostrukturen är dock inte oroande på samma sätt som utvecklingen av ägarstrukturen. Vissa förbättringar har skett mest genom successiv rationalisering på markägar- initiativ. Insatserna har skett även genom större omarronderingsprojekt med eller utan officialinitiativ. Med nuvarande takt kan inte några avgörande förbättringar nås inom rimlig tid.
Den successiva strukturrationaliseringen måste få fortsätta som hittills, dock helst med större intensitet. Utredningen anser att behov finns att underlätta och påskynda verksamheten.
Det stora problemet med strukturverksamheten gäller de större omarron- deringsprojekten. Utredningen anser att dessa projekt är nödvändiga för att över huvud taget få en bättre ägostruktur i många områden. Verksamheten med "laga skiften” i någon form är inte slutförd inom överskådlig tid. Det måste skapas en positiv opinion i de regioner där behoven är störst. De politiskt ansvariga i länen måste vara de styrande var och när och hur stora projekt skall genomföras. Även lantbruket behöver en regional planering. Behovet av genomgripande projekt är förvisso störst i Kopparbergs län, men i de flesta län finns områden som inte får en acceptabel utformning utan en samlad lösning.
Dessa förrättningar tar dock ofta alltför lång tid och blockerar därigenom tillgängliga resurser och minskar antalet projekt. Under förrättningens gång förekommer beslut om temporära avverkningsförbud. Särskilt om förbudet på grund av fördröjning blir långvarigt och tillträde försenas kan för de aktivare — av skogsinkomst beroende markägarna - svårigheter uppstå. Dessa kan dock lindras genom större avverkningar efter tillträdet.
Särskilt i samband med större omarronderingsprojekt har det ifrågasatts om gemensamhetsskog skulle vara en lämplig form för att undvika inlösen. Det största motståndet mot omarronderingar kommer i allmänhet från de fastighetsägare som har små ägokrav. De är rädda att mista det lilla de har, bland annat på grund av jakträtten på den egna marken eller inom ett jaktvårdsområde. De vet ju att myndigheterna bedömer deras innehav som orationellt. Om dessa fastighetsägare i stället för en egen ägolott får en andel i en gemensamhetsskog, kanske motståndet ibland skulle kunna minska.
Även i andra omarronderingsfall skulle det kunna vara lämpligt att skapa gemensamhetsskogar. Samverkan inom privatskogsbruket kan i vissa fall få en lämplig form i en gemensamhetsskog.
Utredningen anser att gemensamhetsskogen som samverkansform inte har fått den utveckling som från struktursynpunkt är önskvärd. Det finns sannolikt flera orsaker, men det för opinionen helt avgörande skälet mot bildande av nya gemensamhetsskogar synes vara hur beskattningen är utformad.
7.2.4. Sambandet ägarsplittring och dålig ägostruktur
Det har framkommit att den största och mest komplexa ägarsplittringen förekommer i områden som dessutom har dålig ägostruktur. Denna kombination förekommer ofta i områden där förutsättningarna för jordbruk och ibland även skogsbruk är svaga. Såväl ägarsplittring som dålig ägostruktur ger en svag aktivitet i jord och skog. Kombineras dessa olägenheter förstärks inaktiviteten. Områden som är lämpade för jordbruk vanhävdas. Skogsvård eftersätts. Den viktigaste orsaken till den negativa strukturutvecklingen torde vara ekonomiskt betingad. Det man äger har inget eller ringa ekonomiskt värde men kostar heller inget att ha. En annan orsak torde vara viljan att äga del i fastighet som har del i jakt eller fiske på allmänning eller i jaktvårdsområde.
I vissa fall går det genom samverkan få till stånd avverkningar. Markberedning och plantering sker då också i allmänhet i samverkan. Skogsvården blir dock eftersatt, vilket på sikt är allvarligt för samhället.
7.2.5. Företagsstrukturen
Karakteristiskt för områden med dålig ägo- och ägarstruktur är att lantbruksföretagen är svaga på grund av bristande markunderlag. Antalet lantbruksföretag med tillfredsställande aktivitet av brukare bosatta i orten är i sådana områden ofta för litet. De möjligheter till sysselsättning som markunderlaget erbjuder utnyttjas inte. Det är svårigheter att skapa rationella och tillräckligt stora företag.
Det finns ett påtagligt samband mellan flerägande och fjärrägande. Den samlade sysselsättningen i bygden minskar. Eftersom dessa områden ofta äri glesbygd, accentueras glesbygdsproblemen om lantbruksföretagen är sva— ga.
De i orten bosatta lantbruksföretagarna har svårt att utveckla sina företag på grund av att lämplig rationaliseringsmark ägs av utbor, som inte överlåter marken och ofta inte heller utnyttjar den rationellt. Även om en utboägd fastighet skulle utnyttjas rationellt är dess betydelse för glesbygdens positiva utveckling liten. Utbudet av mark för företagsutveckling är för litet.
Utredningen anser att stor del av den inaktivitet eller passivitet som förekommer i jord- och skogsbruket beror på bristande ekonomisk motivation. Detta gäller i högsta grad företagen med förhållandevis små marktillgångar. Det finns exempelvis 121 000 företag med mindre än 2,1 ha åker och mindre än 50,1 ha skogsmark. De har tillsammans mer än 1,8 milj ha skogsmark. Det är uppenbart att ägaren (eller ägarna) av dessa företag endast har en ringa del av sin inkomst från sitt skogsföretag. Med detta ärinte sagt att dessa företag är illa skötta. Det är endast sagt att ägaren i många fall inte är mer än i ringa grad ekonomiskt beroende av skogsinkomsten.
Med en svag aktivitet i jord och skog är marktillgångarna dåligt utnyttjade. Särskilt blir tillväxten genom bristande skogsvård lidande. Av samhället önskad avverkning blir eftersatt. Lämpliga brukningsenheter blir uppsplitt- rade på så sätt att åker utarrenderas som tillskott till annat företag, skogen anses skötas av ägarna och övriga tillgångar som exempelvis ekonomibygg- nader utnyttjas endast i ringa utsträckning. Eftersom det för ägarna av
sådana brukningsenheter ofta saknas ett incitament till lönsamhetstänkande, kommer de olika produktionsfaktorerna i lantbruksföretaget i obalans.
Genom att många behåller sina fastigheter även efter sin aktiva tid blir det en mindre rörlighet i fastighetsmarknaden men också en mindre flexibilitet i företagen. Den konserverande utvecklingen av ägarstrukturen får därför även företagsekonomiskt negativa effekter. En försämrad ägarstruktur ger således förutom samhällsekonomiska nackdelar även företagsekonomiska svagheter. Grundproblemet synes även här vara en ogynnsam ägarstruktur, i detta fall att enheterna ägs av äldre, tidigare aktiva brukare. Den bristande flexibiliteten finns ofta också vid flerägande.
Genom att det inte finns någon jordpolitisk Styrning av arrendeföretagens marktillgångar kan i många fall såväl arrondering som resursutnyttjande vara orationell. Tillskottsarrenden kan innebära en positiv storleksrationalisering men kan också innebära orationellt långa transportsträckor och samman- slagningar av var för sig lämpliga brukningsenheter. Eftersom arrendemarks- utbudet på många håll också är begränsat, kan det företag som är delvis arrenderat eller som består av ett ”hopplock” av arrenden få en olämplig arrondering.
7.2.6. Markomsättning
Omsättningen av jordbruksfastigheter utanför släktkretsen hämmas av flera orsaker. Dessa är delvis beskrivna i avsnittet 7.2.2 ägarstrukturen. En fördröjd överlåtelse leder till stagnation inom många företag, vilket också beskrivs i avsnittet 7.2.4.
I utredningens direktiv har tagits upp ett antal orsaker till den ökade Obenägenheten att avyttra jordbruksfastigheter. Bland dessa orsaker som samverkat nämns inflationen. Inflationen har varit ganska hög under 1970-talet och början av 1980-talet. Fastighetspriserna ökade mer än inflationen i mitten av 1970-talet men har sedan 1979 stagnerat eller sjunkit.
Inflationen och annan ekonomisk utveckling påverkar viljan att avyttra eller att förvärva jordbruksfastighet. Den som äger en fastighet och inte kan finna en alternativ placering av sina tillgångar, som är lika värdebeständig som markinnehavet, säljer inte. Oviljan att avyttra fastigheter under 1970-talet då fastighetspriserna väl följde inflationen är förklarlig. Oviljan att nu i början av 1980-talet avyttra jordbruksfastigheter måste förklaras delvis på annat sätt. Med stagnerande eller till och med sjunkande fastighetspriser kan ”realvärdet” inte bestå. Utbudet av jordbruksfastigheter har ändå inte ökat påtagligt.
Det kan ifrågasättas om den höga räntan som tillsammans med andra omständigheter har stjälpt många lantbruksföretag de senaste tre åren skulle ”positivt” påverka utbudet av jordbruksfastigheter. Så har dock knappast skett. Det är dessutom från struktursynpunkt ”fel” företag som tvingas byta ägare. Det är ofta de nyetablerade i sig utvecklingsbara företagen som har ekonomiska svårigheter.
Försäljning av en jordbruksfastighet är för en vanlig lantbrukare något som sker endast en gång i livet. Det är alltså inte en vanlig affärstransaktion med normala ekonomiska bedömningar. Lantbrukarens beslut att avyttra
beror sannolikt mer på sådana omständigheter, som att han av ålder måste avveckla sitt företag och inte har en arvinge som tar över. För en äldre lantbrukare i sådan situation torde bedömningar kring alternativplacering och ränta på kapitalet ha liten betydelse vid beslutet att sälja (eller att inte sälja).
Ägandet av de små, flerägda rationaliseringsfastigheterna, som det vore angelägnast att få ut på marknaden, påverkas föga av konjunkturer, priser eller efterfrågan.
Efterfrågan på jordbruksmark — tillskott eller hela brukningsenheter — har i vart fall i jordbruksbygder varit stor eller mycket stor. Eftersom det inte är balans mellan utbud och efterfrågan borde priserna gå upp. Så skedde på 1970-talet. I början av 1980-talet finns fortfarande en stor efterfrågan på jordbruksmark. Eftersom priserna inte går upp bör denna efterfrågan kanske snarare beskrivas som önskan att förvärva, när köpeskillingen bedöms kunna förräntas. Viljan att förvärva skogsmark har de senaste åren minskat. Det saknas ofta tillräckligt eget kapital. Hårt avverkad skogsmark kan inte få en självverksam köpare.
Lågkonjunkturen de senaste åren kan i viss mån ha påverkat omsättningen av större gårdar och gods. Om ägaren har stora skulder med höga räntor kan en avyttring bli nödvändig. Som köpare uppträder endast kapitalstarka personer, eftersom räntan på i jordbruk nedlagt kapital regelmässigt är lägre än låneräntan.
Jordförvärvslagen har regler som begränsar personurvalet, exempelvis att endast den som har yrkeskunskaper, som behövs för att driva lantbruksfö- retag, kan få förvärvstillstånd. Det förekommer inte sällan att en fastighets- ägare inte vill överlåta sin fastighet till någon annan än till viss bestämd person. Vägras förvärvstillstånd, blir det ingen överlåtelse. Ibland faller heller inte den av lantbruksnämnden utpekade lämpligaste förvärvaren i smaken.
Jakträttens betydelse som hinder för markomsättningen har berörts i avsnitt 2.4.
Strukturrationaliseringen hindras uppenbarligen av ägarsplittringen och oviljan att avyttra rationaliseringsmark och fastighetsandelar. Eftersom ägarsplittringen eller oviljan att avyttra i vissa fall beror på viljan att behålla en personlig jakträtt finns en intressemotsättning. Detta strukturproblem är på intet sätt obetydligt. Det får heller inte isoleras från jaktvårdsfrågorna i övrigt.
De omständigheter som påverkar viljan att avyttra en jordbruksfastighet är som synes av mångahanda slag. Endast vissa omständigheter kan förklaras i ekonomiska termer. Det är troligt att människan har en instinkt att stanna där hon är, i sitt revir, i sin hembygd eller att behålla sin kontakt med denna hembygd. Har hon sedan gjort sitt livsverk på en viss mark, är den känslomässiga anknytningen till denna mark knappast någon psykologisk gåta.
Varje anfört skäl, vart för sig eller tillsammans, för att vilja behålla en jordbruksfastighet kan vara förklarligt och förståeligt. En fördröjd avyttring, som innebär en misshushållning med landets naturtillgångar, kan dock aldrig vara försvarlig.
Härav följer att samhället måste ges ökade möjligheter att påverka förhållandena till en ökad markomsättning.
7.2.7. Skatternas roll
Skattereglernas utformning kan i vissa fall inverka på viljan att vidta i övrigt rationella åtgärder.
Reglerna för den löpande inkomstbeskattningen har uppenbarligen premierat flerägandet. Flera ägare av en jordbruksfastighet får var och en mindre skatt än om endast en person hade ägt fastigheten och taxerats för inkomsten. Progressiv beskattning och grundavdrag för var och en har otvivelaktigt lett till ett icke-önskvärt flerägande.
Det förhållandet att underhållskostnader på bostäder till jordbruksfastig- heter är avdragsgilla kan verka i den riktningen, att man vill behålla ett s k bostadsjordbruk. Den generella höjningen av värdet på bostadsförmånen får naturligtvis en motsatt effekt. Om det nu är neutralitet i beskattningen mellan bostadsjordbruken och de schablonbeskattade fastigheterna kan utredningen inte avgöra.
Viljan att avyttra en fastighet är bland annat beroende av hur beskatt- ningen av köpeskillingen sker. Realisationsvinstbeskattningen är, när den utgår, ett hinder för markomsättning. Eftersom övriga skäl att vilja behålla en fastighet ofta är starka, så kan även ett i sammanhanget obetydligt skatteuttag bli psykologiskt oacceptabelt. Det är som nämnts i avsnitt 7.2.6 även andra än ekonomiskt rationella skäl som avgör utbudet.
Genom regler om uppskov med realisationsvinstbeskattning kan oviljan att avyttra kanske i något fall elimineras. Som förutsättning för uppskov gäller för närvarande vid rationaliseringsavyttringar att den skattskyldige har förvärvat eller avser att förvärva en ersättningsfastighet, som är jämförlig med den avyttrade. Den som avyttrar en rationaliseringsfastighet skall alltså för uppskov förvärva en annan jordbruksfastighet. Från struktursynpunkt torde då föga ha vunnits.
I många fall finansieras ett förvärv av en fastighet helt eller delvis genom att förvärvaren avverkar skog på fastigheten. Skogsbeskattningen har därför betydelse för förvärvarens vilja och förmåga att köpa en fastighet. Storleken på skogsavdraget påverkar efterfrågan av skogsfastigheter.
I områden med stor ägosplittring och många ägare med var och en små ägokrav kan det från struktursynpunkt vara fördelaktigt att bilda gemen- samhetsskogar. Det kan även i andra fall vara lämpligt med gemensamhets- skogar. Detta utvecklas i avsnitt 7.2.3. Beskattningens utformning från inkomståret 1976 anses dock ha förhindrat nybildning av gemensamhetssko- gar.
Gemensamhetsskogar beskattas som marksamfälligheter. Kritiken mot beskattningen av marksamfälligheter har främst gällt det förhållandet att utdelning från samfälligheten till delägarna utgör skattepliktig inkomst hos dem oavsett hur utdelningen skulle ha behandlats i beskattningshänseende om den hade stannat kvar i samfälligheten. Det kan uppstå dubbelbeskatt— ningseffekter som inte varit avsedda vid beskattningens utformning och som exempel kan nämnas att delägarna inte kan tillgodogöra sig de avdrag som samfälligheten kan göra. Vidare har kritiserats att det saknas möjlighet till fondering av Obeskattade vinstmedel i samfälligheten eller att göra skogsav— drag.
Utredningen anser att beskattningsreglerna har motverkat bildandet av
önskvärda gemensamhetsskogar. Skattelagstiftningen är således i vissa fall hinder för rationella åtgärder och stimulerar icke-önskvärd utveckling av ägarstrukturen.
8 Strukturplanering och fastighetsreglering
8.1. Länsprogram för strukturrationalisering
Länsplaneringen innehåller bland annat upprättande av länsprogram för utveckling av sysselsättning, näringsliv m m. De areella näringarna har sin plats i dessa program. Hittills har utvecklingen av de areella näringarna och verksamheten med strukturrationalisering i programmen beskrivits översikt- ligt. Det ärinte så allmänt förekommande med en detaljerad måldiskussion kring dessa frågor. I Kopparbergs län och i några andra län har en sådan måldiskussion kopplats ihop med den övriga länsplaneringen. I vissa fall har den kopplats till glesbygdsutvecklingen.
Strukturutredningen har i 7 kap anfört, att de areella näringarna på ett naturligt sätt bör ingå i den övergripande länsplaneringen. Det gäller hushållningen med marken liksom marken som förutsättning för produktion och sysselsättning. I glesbygden är alltjämt de areella näringarna basen för sysselsättning och därmed också för bosättning. Den övergripande länspla- neringen bör således innehålla även länsprogram för strukturrationalisering. Strukturutredningen har erfarit att ägosplittrade områden, som kräver genomgripande insatser, finns i alla regioner. Det bör alltså finnas behov av länsprogram för strukturfrågor i alla län. Självfallet kan de i vissa län göras förhållandevis enkla. De regionala skillnaderna kommer naturligtvis att avspeglas i upprättade dokument. Länsstyrelserna får själva avgöra när denna planering skall göras.
Länsprogram för strukturrationalisering bör innehålla en beskrivning av vilka strukturproblem som finns i länets jord- och skogsbruk, en måldiskus- sion med prioritering av vad som bör göras samt en beskrivning av vilka resurser personellt och ekonomiskt som finns och som kan utnyttjas för genomförandet.
Eftersom i vissa fall genomgripande omarronderingar behövs för att förverkliga de upprättade målen, bör länsprogrammen ange projekt som bör genomföras. Dessa projekt sysselsätter befattningshavare vid flera regionala sektormyndigheter och det är angeläget att dessa efter en mål- och medeldiskussion arbetar i samma riktning medvetna om varandras insat- ser.
Genom arbetet med länsprogrammen för strukturrationalisering får man en samlad bild av strukturproblem i länet. Arbetet innehåller en inventering. Resultatet ger incitament för ökad samordnad aktivitet.
Strukturutredningen, som således förordar en utökning av de obligatoris— ka kraven på länsprogrammen, anser inte att det bör ges några detaljerade
regler hur dessa länsprogram för strukturrationalisering skall upprättas. Med hänsyn till de regionala skillnaderna, kan inte uppställas någon mall som kan gälla hela landet.
Huvudman för länsprogrammen för strukturrationalisering bör vara länsstyrelsen. Arbetet bör bedrivas med länsstyrelsens överinseende av sektormyndigheterna särskilt lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och överlantmätarmyndigheten. I den mån den fysiska riksplaneringen samord- nas med en ny plan- och bygglag bör även länsprogrammen för strukturra- tionalisering anpassas till denna.
8.2. Strukturplan — motiv
Ett av skälen till att de areella näringarnas strukturutveckling ännu inte har fått en stark ställning i länsplaneringen kan vara att det för närvarande inte finns styrmedel, som sammanbinder en målbestämmelse på länsplanet till sektormyndigheternas detaljbeslut.
Strukturutredningen har som nämnts redovisat att det är särskilt angeläget vid genomgripande omarronderingsprojekt att projektets mål förankras i en politiskt ansvarig församling.
Genom att ett politiskt ansvarigt organ fastställer mål och riktlinjer för ett genomgripande omarronderingsprojekt bör uppnås högre grad av accepte- rande. Allmänna synpunkter tillförs och beaktas i en process där företrädare för allmänna intressen kan delta ända t o m beslutet. En fastighetsbildnings- myndighet skall visserligen i samband med tillståndsbeslut ta hänsyn till alla de synpunkter som tillförs från berörda, men en naturligare rollfördelning skulle kunna uppnås om målen angavs av en församling med bredare sammansättning och fastighetsbildningsmyndigheten fick huvudsakligen verkställande uppgifter.
En strukturplan fastställd på föreslaget sätt skulle därför vara ett stöd för fastighetsbildningsmyndig—heten. Avsikten är att en sådan strukturplan skulle kunna förenkla förrättningen genom att de grundläggande frågorna rörande förrättningens tillkomst och inriktning inklusive båtnadsfrågor och opinions- frågor skulle vara lösta. Det finns skäl att tro att den uppdelade handläggningen i många fall skulle ge en snabbare procedur totalt.
Det är redan idag möjligt att med rättsverkan få till stånd ett i viss mån jämförbart ställningstagande avseende en större fastighetsreglering. Ett tillståndsbeslut enligt 4 kap 26 & fastighetsbildningslagen kan således behandla de målfrågor m m rörande genomförandet av förrättning som i det följande tas upp som lämpliga att ingå i en strukturplan.
Innehållsmässigt uppstår således inte någon större reell förändring i förhållande .till nuläget om strukturplanen blir en realitet i framtiden.
Om man jämför med det förfarande som i viss mån tillämpatsi praxis under senare år i överensstämmelse med vad som föreslogs år 1978 av lantmäteri- verket i samråd med lantbruksstyrelsen skall den nu föreslagna strukturpla- nen fylla samma uppgift som genomförandeprogrammet, även kallat handlingsprogram. Till skillnad från dessa dokument avses emellertid en strukturplan få rättsverkan.
Motiven för strukturplaner kan sammanfattas på följande sätt.
1. Det uppnås ett ökat förtroendemannainflytande, dvs en bredare demo- kratisk förankring av uppställda, övergripande mål.
2. Den ökade insikten och förståelsen för att fastighetsregleringen är ett samhälleligt intresse får sitt uttryck i strukturplanen.
3. En eventuell opinion mot regleringen torde minska genom att det i tid före förrättningen blir fastslaget att en reglering skall komma till stånd. Oklarheter kan redas ut och möjligheter att lösa konflikter tidigt underlättas. Regleringen får mer karaktären av genomförandefas vid vilken sakägarna samverkar eftersom de vet målen. Förrättningen kan bli mindre kontroversiell.
4. En administrativ prövning av övergripande frågor för vilka särskilda fackmyndigheter har ett ansvar fås att överensstämma med annan samhällsplanering. Förfarandet kan ge förutsättningar för en snabbare och enklare förrättning och en förenklad överprövning.
5. Fastighetsbildningsmyndigheten får ett styrinstrument framtaget av annat organ vilket torde förenkla förrättningshandläggningen både av den anledningen att förutsättningar för utförandet därigenom blivit fastlagda samt genom att sakägarna inte rimligen behöver uppleva fastighetsbild- ningsmyndigheten såsom ensam ansvarig.
6. Strukturplanen blir ett led i länsplaneringen. Förrättningsverksamheten får närmare anknytning till näringslivs- och sysselsättningsfrågorna på länsplanet. Strukturplanen blir av värde också för annan verksamhet, främst hos lantbruksnämnderna.
8.3 Strukturplan — innehåll
8.3.1 Allmänt
Ett väsentligt syfte med en strukturplan är att dokumentera och slå fast att samhället har beslutat att en fastighetsreglering skall genomföras i ett visst område. För detta syfte behöver innehållet i planen inte göras särskilt omfattande. Men strukturplanen har inte enbart det syftet. Tidigare har berörts de motiv som i övrigt kan finnas för upprättande av det nya dokumentet.
En viktig aspekt är möjligheten att förenkla förrättningshandläggningen genom att redan på planeringsstadiet avgöra frågor som idag tynger förrättningsförfarandet. Även opinionsfrågornas behandling förändras "genom det nya förfarandet.
För att bli ett verksamt och effektivt hjälpmedel för fastighetsbildnings- myndigheten krävs emellertid att innehållet i strukturplanen konkretiseras i viss mån. Ju mer detaljerad planen blir, desto bättre vägledning ges fastighetsbildningsmyndigheten. Ett mycket detaljerat innehåll kan å andra sidan i vissa avseenden bli alltför läsande.
Också rättssäkerhetsintresset talar för en viss, minsta detaljeringsgrad. Fastighetsägarna bör kunna överblicka vad regleringen i stora drag kommer att medföra för deras egen del och på så sätt ges underlag för att kunna
bevaka sina intressen genom att föra talan i planärendet. En plan som i alltför allmänna ordalag anger inriktningen av förändringarna ger inte sakägarna denna möjlighet, och proceduren med antagande och besvärsrätt kommer att framstå som meningslös.
En strukturplan skall upprättas före en förrättning. Innehållet måste självfallet också vara sådant att det inte riskerar att bli inaktuellt under tiden mellan upprättandet och förrättningen. Det är ett väl känt faktum, särskilt hos lantbruksnämnderna, att stora förändringar i förutsättningarna för att bedriva en viss strukturpolitik kan inträffa i ett område under relativt kort tid. Ju längre detta tidsperspektiv är, desto mindre konkretiserat kan därför innehållet göras.
8.3.2 Objektbeskrivning
En avgränsning av förrättningsområdets omfattning måste inledningsvis göras. Härefter bör följa en beskrivning över fastighetsstrukturen inom området, liksom även ägar- och brukarförhållandena. Den allmänna driftsinriktningen, sysselsättning i och utom jord- och skogsbruket, förut— sättningarna rent allmänt för att bedriva jord- och skogsbruk bör redovi- sas.
Till den inledande beskrivningen i en strukturplan måste fogas en markägarförteckning. Redan i beredningsstadiet bör finnas klarhet i vilka markägare som kan beröras. Om äganderättsutredning skulle vara nödvän- dig måste således sådan ske innan planen fastställs.
8.3.3 Förutsättningar (problemanalys)
En samhällsekonomisk prövning bör redovisas i planen. En reglering av så genomgripande och för vissa sakägare så ingripande karaktär bör inte få komma till stånd med mindre än att den är till väsentlig nytta för samhället. En allmän företagsekonomisk beskrivning av möjligheten att utveckla företag efter förrättningen bör också tas med. Prövning av fördelar, kostnader och olägenheter för enskilda företag skall dock inte göras vare sig i planen eller inom förrättningen. Det måste bli fråga om överslagsbedöm- ningar. Den slutliga utformningen av fastighetsplanen kan nämligen variera inom ramen för strukturplanen.
I det inledande avsnittet i strukturplanen bör också ingå en redogörelse över beräknade kostnader för förrättningen. Främst med hänsyn till sakägarna bör denna beräkning göras så noggrann som omständigheterna medger. Likaså bör finansieringssåttet redovisas. Sakägarnas kostnadsandel bör så långt möjligt anges. De redovisade sakägarkostnaderna bör utryckas så att den enskilde kan bilda sig en uppfattning om den egna kostnaden. Med hänsyn till tidsintervallet mellan upprättandet och förrättningens genomfö- rande bör sakägarkostnaden vara indexreglerad. Utredningen förutsätter att lantbruksnämnderna liksom hittills kan ge utfästelser genom s k dispositions- beslut om bidrag från anslaget för yttre rationalisering eller annat anslag. Fastighetsbildningsmyndigheterna har möjligheter att besluta och avtala om nedsättning av lantmäterikostnaderna.
Planen skall därefter innehålla skälen för att fastighetsreglering anses synnerligen angelägen. Betydelsen av detta uttryck beskrivs vidare i specialmotiveringen, avsnitt 11.3.
8.3.4 Mål
Strukturplanen bör redovisa de mål för regleringen som skall gälla. Det bör således anges, i ord, vilken ny struktur som åsyftas och vilka förändringar som krävs för att nå denna struktur.
Här redovisas vilka övergripande jordpolitiska, skogspolitiska och regio- nalpolitiska mål som bör gälla, liksom vad dessa innebär ifråga om markanvändningen i stort, lantbrukets inriktning inom området, önskvärd företagstyp, ägarstruktur, företagsstruktur, lämpligt antal företag samt de investeringsbehov som en uppfyllelse av målen bör ge upphov till, såväl vad gäller den inre som yttre rationaliseringen hos företagen. Med lantbrukets inriktning och önskad företagstyp kan menas exempelvis om syftet är kombinationsföretag, rena skogsbruksföretag, gemensamhetsskogar eller deltidsföretag. Även produktionsinriktningen i stort bör anges. Investerings- behovet bör beskrivas 1 en generell målsättning och kan inte individualiseras till ett visst företag. — Även en genomgripande omarrondering av ett ägosplittrat område kan vara ett mål.
Målen kan konkretiseras ytterligare genom redovisning av vad de leder till beträffande krav som i normalfallet bör ställas på t ex minsta storlek på viss fastighetstyp efter regleringen. En redogörelse över synen på samägandet, och målen som rör samägandet, bör ingå. Om exempelvis en utskog är svårt splittrad kan anges som mål att hela utskogen skall bli gemensamhets- skog.
En strukturplan bör också innehålla överväganden rörande behov av att utföra tekniska anläggningar som vägar och diken. Om sådana frågor tas upp bör också anges om åtgärderna beräknas ske inom förrättningen.
8.3.5 Medel
En redovisning av vilka medel som skall användas för att nå målen bör göras. Inriktningen kan vara sådan att målen nås genom omarrondering uteslutan— de. I andra fall skall omarronderingen kombineras med viss storleksrationa- lisering genom användande av tillgänglig rationaliseringsreserv. Principerna för reservens hantering bör då anges. I ytterligare andra fall är strukturen så dålig att den önskvärda storleksrationaliseringen inte kan komma till stånd utan inlösen. Inlösen skall inte komma ifråga utan att detta har angetts i planen.
Ett alternativ som enligt fastighetsbildningslagen har företräde framför inlösen är bildande av gemensamhetsskog. En närmare redovisning av faktorer som kan vara vägledande för fastighetsbildningsmyndigheten inför eventuellt bildande av gemensamhetsskog kan övervägas, bland annat synpunkter på dess belägenhet, minsta areella omfattning, minsta tillåtna andel m m.
I en strukturplan kan således anges att om en markägares innehav (ägokrav) understiger viss areal eller produktionsförmåga skall detta leda till
utlägg av andel i gemensamhetsskog eller till inlösen. Just detta kan uppfattas som den centrala frågan för många markägare med små innehav.
Medlet intressearrondering (bolag — bolag, bolag — enskilda) kan beröras genom synpunkter på lämplig lokalisering av större innehav.
Möjligheten för de enskilda att genom egen aktivitet förändra sitt ägande före och under förrättningen för att därigenom undgå att t ex bli inlöst bör behandlas. Möjlighet att byta åkermark mot skogsmark och vice versa ur rationaliserings-reserv bör tas upp.
Däremot bör i planen inte närmare beröras lokaliseringen av enskildas innehav t ex genom att ange i vilka områden 5 k hemskogar och utskogar bör förläggas. Detta är en fråga som måste avgöras inom ramen för förrättning- en. Handlingsfrihet för fastighetsbildningsmyndigheten (och de myndigheter fastighetsbildningsmyndigheten i detta skede samarbetar med, främst lantbruksnämnderna) måste föreligga. Det kan heller inte rimligen krävas att upprättandet av en strukturplan skall behöva ske så uttömmande, att sådana frågor avgörs långt före förrättningen. Upprättandet skulle i så fall kräva alltför stora resurser. Många av de moment som normalt ingåri förrättningen skulle nämligen behöva utföras redan i planskedet för att ge tillräckligt underlag för upprättandet.
Strukturutredningen finner det angeläget att förrättningar skall kunna ske etappvis på grundval av en strukturplan. Bestämmelser som möjliggör etappindelning finns i fastighetsbildningslagen. Det bör emellertid vara möjligt att redan i strukturplanen bestämma att i området skall ske två eller flera fastighetsregleringsförrättningar och att uppdelning bör ske på visst sätt geografiskt och i tiden. Formellt skall dock förrättning anses vara anhängig- gjord genom Strukturplanens laga kraft.
När strukturplanen upprättas och när förrättningen pågår skall naturligtvis berörda sektormyndigheter verka i planens syfte. Alla de medel dessa myndigheter har till förfogande kan inte och bör inte detaljpreciseras i planen.
Bland dessa medel bör nämnas lantbruksnämndernas utnyttjande av jordfonden för att skapa en markreserv i området. Av jordfondsmedel bör också förvärvas enklaver m ni som lämpligen bör utbrytas ur det eller de skifteslag som skall omarronderas. Lantbruksnämnden bör ha en uttalad målsättning för hur jordförvärvslagen skall tillämpas och hur jordfonden skall utnyttjas under tiden för beredning av plan och under förrättningsti- den.
I ett visst skede i förrättningen kommer ägarförändringar att tynga förrättningsförfarandet. Det är nämligen kostsamt att hålla upprättade ägokravslängds-, fastighets- och ägarförteckningar aktuella. Från ett visst skede av förrättningen bör därför jordförvärvslagen tillämpas restriktivt. Det är önskvärt att också nu icke tillståndspliktiga förvärv kan undvikas efter denna tidpunkt. Förslag till ändringar i jordförvärvslagstiftningen finns i kap 9.
Det är däremot inte möjligt att strukturplanen också tar upp värderings- frågor för regleringen. Dessa har så nära samband med förrättningen att de inte lämpligen kan brytas ut och tas upp i planen, i synnerhet inte som planen kanske upprättas något år innan förrättningen inleds och kanske flera år innan värderingsproblematiken aktualiseras.
8.3.6 Sammanfattning av innehållet i en strukturplan
Här följer en sammanfattning över vad en strukturplan bör och kan innehålla.
Objektbeskrivning
Förrättningsområdets omfattning Fastighetsstrukturen Ägarstrukturen inkl markägarförteckning Företagsstrukturen
Förutsättningar (problemanalys)
Allmänna intressenas krav på förändrad fastighetsstruktur Samhällsekonomisk prövning av avsedd reglering
Kostnader
Överslagsberäkning av förrättningskostnader Statligt stöd till förrrättningskostnader
Mål
Åsyftad fastighetsstruktur
Jordpolitiska, skogsbrukspolitiska och regionalpolitiska mål Generell målsättning över markanvändning, företagens produktionsinrikt- uning, företagstyp, ägarstruktur och företagsstruktur
Generell målsättning över investeringsbehovet Avgränsning av olämpliga samägandeformer Mål för sysselsättningen i området Minsta storlek på fastighet, samfällighet och andel i samfällighet Behov av vägbyggnad eller markavvattning
Medel (exempel)
Omarrondering Storleksrationalisering
Inlösen Bildande av gemensamhetsskog Intressearrondering Styrning av markrörelse
8.4 Strukturplanens rättsverkan
Upprättandet av en strukturplan innebär i sig att en fastighetsreglering skall komma till stånd. Planen anger dessutom ramarna inom vilka förrättningen skall rymmas och blir i det avseendet bestämmande för genomförandet av förrättningen. Planen binder således fastighetsbildningsmyndigheten både
vad avser regleringens igångsättande och genomförande. Inom de angivna ramarna finns emellertid utrymme för variationer i utförandet. I detta avseende föreligger en viss skillnad mellan en strukturplan och tex en byggnadsplan.
Likaväl som strukturplanen binder fastighetsbildningsmyndigheten bör den självfallet också ges rättsverkan gentemot sakägarna. Innehållet i planen måste därför kunna överprövas.
Innehållet i en strukturplan skall alltså ges rättskraft. Betydelsen av detta bör klargöras.— I en strukturplan kan innehållet schematiskt uppdelas i förutsättningar med problemanalys, mål och medel. Beskrivningen av förutsättningarna skall naturligtvis inte vinna rättskraft och vara överklag- bar. Inte ens om beskrivningen anses innehålla fel eller missförstånd skall beskrivningen såsom sådan kunna leda till ändring i överinstans. Det är slutsatser av problemanalysen och riktlinjer angivna i avsnitten mål och medel som skall bli gällande och vara överklagbara.
Om exempelvis ett uppställt mål anses olämpligt och detta kan bero på ett fel i den objektiva beskrivningen, är det således det olämpliga målet som är angripbart. Problemanalysen leder till en bedömning att regleringen behövs, att den är enligt lagens intentioner och att den skall utföras. Problemanalysen kan sägas motsvara tillståndsbeslutet och den ingår som en del av planen. De i problemanalysen uttalade slutsatserna skall således kunna överklagas.
Även vissa uttalanden i avsnitten med problemanalys, mål och medel kan vara av sådant slag att det inte gärna kan bli tal om rättskraft och överklagbarhet. Mål formulerade i allmänna termer såsom "förrättningen skall syfta till att skapa utvecklade eller utvecklingsbara företag” är således inte tillräckligt konkreta för att vara angripbara vid överprövning.
Inte heller är en redovisning av förrättningens finansiering av den beskaffenheten att den kan få rättslig giltighet och därför bör kunna överklagas. Lantmäterimyndighets beslut om nedsättning och lantbruks- nämnds beslut om bidrag kan överklagas särskilt. Sakägarkostnaden fastställs först i förrättningen.
Endast sådana uttalanden som kan ge effekt vid kommande förrättning skall kunna omprövas. Det bör också betyda att om i en strukturplan två alternativa lösningar anges är båda angripbara.
Innehållet bör således av flera skäl vara så entydigt och konkretiserat att det kan få rättsverkan i förrättningen och därmed också vara angripbart vid en överprövning.
En antagen strukturplan kan genom överprövningen ändras till sitt innehåll. Överprövningen kan också resultera i att strukturplan inte skall antas eller att den överklagade planen återförvisas för förnyad handlägg- ning.
En lagakraftvunnen plan skall också kunna ändras tex på grund av att förutsättningarna för genomförandet har förändrats.
Den myndighet som har kunnat ta initiativ till att strukturplan upprättas, skall också kunna ta initiativ till en ändring av en gällande plan. En sådan ändring måste dock ske enligt samma bestämmelser som upprättande och antagande av ny plan. En särskild initiativrätt för ändring av antagen plan bör läggas på fastighetsbildningsmyndigheten som handlägger förrättningen. Om förutsättningarna att genomföra en antagen plan har ändrats i
väsentlighet bör således fastighetsbildningsmyndigheten kunna begära ändring.
Eftersom sakägare och allmänhet genom särskilda underrättelser resp utställningsförfarande har fått besked om förslag till strukturplan, kan diskuteras om besvärsrätten inte skulle kunna begränsas till de fall, då sakägaren inte har fått framförda erinringar beaktade (jämför 150 & byggnadslagen). Besvärsrätten tas upp i avsnitt 8.5.6.
Sektormyndigheternas ställningstagande under beredningen av en struk- turplan skall inte kunna överklagas. Dessa ställningstaganden bör betraktas som en yttring av samrådsverksamhet. Därmed är dock inte sagt att varje beslut, exempelvis i lantbruksnämnd om nekat förvärvstillstånd i anledning av föreslagen eller antagen strukturplan, inte kan överklagas på sedvanligt sätt.
8.5 Förfarande
8.5.1 Vilken myndighet upprättar en strukturplan?
Företrädare för olika allmänna och enskilda intressen skall tillförsäkras möjligheter att få sina synpunkter prövade. Detta måste tillförsäkras genom lagstiftning som anvisar en formaliserad behandlingsprocedur. Möjligheten att utöva inflytande måste alltså garanteras genom rättsregler. Rättsreglerna måste därvid gälla såväl inflytandet vid upprättandet av strukturplaner som det skydd överprövningsmöjligheten kan ge.
Strukturplan skall upprättas endast inför en större genomgripande fastighetsreglering, vari jord- eller skogsbrukets utveckling är av väsentligt allmänt intresse. Sambandet med fastighetsbildningen är starkt. Det hari ett historiskt perspektiv också varit lantmäteriet som svarat för dessa arbets- uppgifter. Det är under förrättningen som sakägarna för närvarande kan framföra sina synpunkter. Samrådsmekanismen i 4 kap. 25 & fastighetsbild- ningslagen är den form för avstämning mot de samhällsplanerande organen som nu finns.
Motiven ger dock i sig tillräckligt underlag för att anse att fastighetsbild- ningsmyndigheten inte är det organ som bör svara för upprättandet. Som inledningsvis förutsattes bör antagandet i stället ske av ett politiskt sammansatt organ. Det kan dock vara lämpligt att fastighetsbildningsmyn- digheten i någon form deltar i upprättandet. Därigenom kan bland annat genomförandefrågorna ges tillräcklig belysning i planskedet.
Det ligger nära till hands att anse lantbruksnämnden som lämpligt organ för upprättandet av strukturplan. Lantbruksnämnden är den jordpolitiska fackmyndigheten som ytterst har ansvaret för strukturpolitiken inom jord- och skogsbruket på länsplanet.
En större fastighetsreglering berör också andra vitala intressen, t ex sysselsättningen och infrastrukturen rent allmänt inom det område som avses. Här berörs närmast betydande kommunala intressen. I likhet med annan samhällsplanering finns skäl som talar för att kommunerna ges ökat ansvar också för strukturfrågorna. En strukturplan kan nämligen tyckas vara en i stora stycken lokal angelägenhet inom ramen för en rikspolitik. Det kan
dock inte gärna komma ifråga att kommunerna skulle bli huvudman för själva upprättandet av strukturplaner, eftersom berörda sektormyndigheter finns på länsplanet. Däremot bör kommunerna — liksom fastighetsbildnings- myndigheten — ges möjlighet att delta i upprättandefasen.
Också länsstyrelse skulle kunna vara huvudman för upprättandet. Läns- styrelsen är organet som på länsplanet har det övergripande ansvaret för de olika intresseområdena. Ett upprättande i länsstyrelsens regi torde i stor utsträckning kunna uppfattas som ett uttryck för ett starkt och brett förankrat samhälligt krav på aktivitet inom strukturområdet. Länsstyrelserna skulle också kunna fullfölja sina länsprogram för strukturrationalisering genom att upprätta strukturplaner. Det kan vara önskvärt att det i länsprogrammen för strukturrationalisering anges prioritering och turordning för de angelägnaste projekten.
Strukturutredningen föreslår att länsstyrelsen upprättar och antar struk- turplaner. Initiativ till att strukturplan upprättas skall kunna tas inom länsstyrelsen men också självständigt av berörda sektormyndigheter, exem- pelvis lantbruksnämnden.
En stor del av beredningen inför fastställande av strukturplaner bör ankomma på lantbruksnämnden. Tjänsteman vid lantbruksnämnden bör vara samordnande och skulle också kunna tjänstgöra som föredragande i länsstyrelsen.
Strukturplaner är en lämplig följd av länsprogrammet, eftersom resurser- na för planering och förrättningar bör utnyttjas rationellt.
8.5.2 Samrådets utformning
Det är väsentligt att markägare och andra som kan beröras av ett möjligt omarronderingsprojekt får information redan innan strukturplanen börjar ta form. Detta kan ske i studiecirklar, vid öppna informationsmöten, genom foldrar och på annat sätt. Myndigheterna bör samverka med organisationer och studieförbund och sträva efter att informationen blir fyllig och när så många intressenter som möjligt.
Förslag till strukturplan bör utarbetas i en grupp där representanter för berörda myndigheter ingår. Det praktiska arbetet bör ankomma på en av länsstyrelsen utsedd projektgrupp med sammansättning beroende på objek- tets art och utformning. Tanken bakom detta är att projektgruppen skall utgöras av en mindre krets. Gruppen upprättar förslag till strukturplan som därefter behandlas i en referensgrupp för sin slutliga utformning. I referensgruppen bör ingå företrädare för länsstyrelsen, lantbruksnämnden, överlantmätarmyndigheten, skogsvårdsstyrelsen, berörd fastighetsbild- ningsmyndighet, markägarorganisationernas lokalavdelningar och olika markägargrupper. Dessutom bör företrädare för berörd kommun, lantarbe- tarförbundet och skogsarbetarförbundet ingå. En representant för lantbru- karnas riksförbund samt en för storskogsbruket torde normalt kunna företräda markägarintressena.
Projektgruppens inledande uppgifter är att efter samråd med referens- gruppen avgränsa det område som en eventuell strukturplan skall avse, upprätta en beskrivning av detta områdes struktur från ett antal utgångs-
punkter och börja undersöka opinionen för en förändring av fastighetsstruk- turen.
Som nämnts bör redan innan problemanalysen har fått en fast utformning informationsmöten med markägare hållas. Sådana möten bör kunna hållas även om markägarförteckningen inte är fullständig. Kallelser kan ske per brev till kända markägare och i övrigt per annons i ortstidningar. Dessa sammanträden måste ge möjlighet för referensgruppen och projektgruppen att ta emot information av allmän karaktär från de berörda markägarna. Dessa kan därvid eventuellt också utse företrädare till referensgruppen, om detta inte sker på annat sätt.
Efter att en strukturplan har fastställts bör en s k byteskarusell och övrig markomsåttning efter planens intentioner stimuleras. Redan under planar- betet kan dock markägarna ta initiativ till markomsättning. Bland annat bör markägare kunna förvärva marktillskott i syfte att ”bädda för sig” inför kommande reglering. Olämpliga förvärv bör självfallet inte tillåtas. Detta regleras genom jordförvärvslagen.
Förslag om mål och medel måste utarbetas i samverkan mellan projekt- grupp och referensgrupp. Frågor om mål och medel är naturligtvis centrala vid informationsmöten. I detta skede är informationen från markägarna till projektgruppen väsentlig.
Efter beredning i referensgruppen skall projektgruppen lägga ett förslag till strukturplan. Detta förslag bör således i väsentligheter ha förankrats i referensgruppen och däri representerade myndigheter m fl.
Tidpunkten för upprättande av strukturplanen är beroende av sektormyn- digheternas verksamhetsplanering och till länsprogrammets bedömning av när förrättning bör kunna ske.
En strukturplan kan inte gärna upprättas i direkt anslutning till förrätt- ningen. Det är nämligen fördelaktigt — bland annat för fastighetsbildnings- myndighetens och andra myndigheters verksamhetsplanering — att antagan- det av en strukturplan sker något år innan egentliga förrättningsarbetet inleds. Denna tidrymd måste för övrigt krävas för att ge utrymme också till ett överprövningsförfarande. Att ge opinionen tid att vänja sig vid tanken på en reglering talar också för att tiden mellan upprättande och förrättning bör vara minst något år. Detta år kan behövas för att ytterligare bearbeta opinionen, lämna utrymme för köp, försäljning och byten och att planera förrättningen. Formellt skall förrättningen dock anses inledd, när lagakraft- vunnen strukturplan finns. Första året kan innehålla öppningssammanträde, informationsträffar och myndighetskontakter.
Samtidigt får strukturplanen inte upprättas alltför lång tid före förrättning. Risk finns nämligen att själva upprättandet i vissa fall leder till ett försämrat markutnyttjande till följd av ovisshet rörande möjligheten att också framdeles få vara ägare till det skifte som nu brukas och ägs. Behövliga markinvesteringar utförs därför inte. I andra fall finns risk för missriktad aktivitet på så sätt att marktillgångar exploateras, förbrukas på områden som markägare bedömer att de inte kommer att få ha kvar efter en reglering. Det kan gälla skogsavverkning, matjords- och grustäktverksamhet m m. I båda fallen uppstår oönskade verkningar av själva upprättandet av planen.
8.5.3 Offentliggörande av förslag
Projektgruppens förslag till strukturplan skall efter särskilt beslut av länsstyrelsen offentliggöras genom utställningsförfarande. Meddelande om utställning bör kungöras i ortstidningar och dessutom sändas till alla myndigheter och organisationer med vilka det har varit samråd.
Utställningstiden bör vara minst två månader. Under denna tid kan den som har synpunkter på förslaget lämna dessa till länsstyrelsen eller projektgruppen. I princip bör inte finnas någon begränsning i den personkrets som skall kunna framföra synpunkter.
Efter utställningstiden bör de synpunkter som har lämnats ställas samman och prövas i ett särskilt utlåtande. Den som framfört synpunkter på förslaget bör få del av detta särskilda utlåtande.
Om de lämnade synpunkterna skulle föranleda väsentlig revidering av det utställda förslaget bör ny utställning ske.
8.5.4 Antagande av strukturplan
Sedan utställningsförfarandet har avslutats skall länsstyrelsen pröva förslaget för antagande. Antagande av strukturplan är av sådan dignitet att länsstyrelsen i sin politiska sammansättning bör fatta beslut.
Strukturplanen blir gällande i och med att länsstyrelsens beslut att anta den vinner laga kraft. Den gäller till dess den ändras eller upphävs eller till dess den på strukturplanen grundade förrättningen har avslutats med beslut eller utslag som har vunnit laga kraft.
8.5.5 Ändring av strukturplan
Om nya förutsättningar tillkommer som innebär att en antagen plan inte bör fullföljas bör det finnas regler för ändring av en plan. Den myndighet som har antagit planen skall ha möjlighet att upphäva den. För ändring av en plan bör reglerna för upprättande och antagande av ny plan gälla, jämför avsnittet om rättsverkan 8.4. Initiativrätt för ändring bör förutom de myndigheter som över huvud taget har kunnat ta initiativ till en strukturplan även ges den fastighetsbildningsmyndighet som handlägger förrättningen. Strukturplanen måste naturligtvis ge klara riktlinjer för förrättningen dvs ramar inom vilka fastighetsregleringen skall ske men strukturplanen bör formuleras så att det finns en viss variationsmöjlighet vid förrättningen. Om strukturplanen är alltför läst och nya omständigheter tillkommer måste fastighetsbildningsmyndigheten ges initiativrätt till ändring.
8.5.6 Besvär
En av länsstyrelse antagen strukturplan skall kunna överprövas. Eftersom beslutet är ett initiativärende i länsstyrelsen och huvudsakligen avser lämplighetsavgöranden bör överprövningen ske hos regeringen.
Kretsen av besvärsberättigade kan bestämmas på flera sätt. Det kan bli tal om minst två sakägargrupper, den första är den grupp fastighetsägare och andra rättighetshavare som berörs av planen och den kommande förrätt-
ningen. Fastighetsägarna skall anges i en markägarförteckning. Övriga rättighetshavare kan vara svårare att få fullständig kännedom om men skall om de är kända, exempelvis om rättigheter är inskrivna, också förtecknas. Den andra sakägargruppen berörs endast indirekt av förrättningen. Det kan exempelvis gälla intresseorganisationer eller ägare av angränsande fastighe- ter.
Genom utställningsförfarandet har sakägarna haft möjlighet att genom framförda synpunkter påverka strukturplanen. Det som praktiskt kan ske efter en utställning av ett förslag torde vara vissa jämkningar eller att möjlighet till visst undantag skall kunna ges. Efter modell från byggnadslag- stiftningen kan den som har framfört synpunkter men inte har fått dem tillgodosedda ges rätt att överklaga. Förvaltningslagens avgränsningsregler bör dock gälla. Besvär bör få föras endast av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Allmänna rättsgrundsatser bör därvid också gälla.
När det gäller fastighetsägare vars enskilda fastighetsinnehav berörs och de rättighetshavare vars rättigheter direkt berörs av den kommande förrättningen, skulle kunna ifrågasättas om inte utställningsförfarandet också skulle ge tillräckligt rättsskydd. Strukturplanen skall ju särskilt poängtera opinionsfrågor och samhällsekonomiska intressen.
Fastighetsägarnas intressen berörs på ett avgörande sätt exempelvis i fråga om strukturplan över huvud taget skall fastställas eller om minimiareal eller inlösen skall ingå. Vid en överprövning på markägarbesvär bör således hela strukturplanen kunna ifrågasättas. I byggnadslagstiftningen har fastighets- ägare rätt att föra besvär över detaljplan. Jämförelsen skall dock inte dras för långt, eftersom syftet med en detaljplan inte skall få överprövas. (Jämför SOU 1979:65 Ny plan- och bygglag, förslaget till 18 kap 4 5.)
Strukturutredningen anser att berörd fastighetsägare bör ges besvärsrätt över en antagen strukturplan oavsett om han har framfört erinringar mot det utställda förslaget till strukturplan eller inte. Av rättighetshavare är strukturplanen av särskild betydelse främst för jordbruksarrendatorer. En jordbruksarrendator med skriftligt kontrakt (motsvarande), som gäller mark inom planområdet, bör ha besvärsrätt. Tomträttshavare bör även i detta sammanhang jämställas med fastighetsägare. Övriga rättighetshavare exem- pelvis jakträttshavare och hyresgäster samt vissa organisationer bör vara tillgodosedda med en besvärsrätt begränsad till de fall då en vid utställningen framförd synpunkt inte har tillgodosetts.
Särskild besvärsrätt bör tillkomma den borgerliga primärkommunen. Samtliga fastighetsägare bör vara kända när strukturplanen antas liksom övriga besvärsberättigade. Samtliga besvärsberättigade bör få besked att strukturplan har antagits samt erhålla en besvärshänvisning i god tid före besvärstidens utgång. Skriftlig expedition bör ske till var och en. Besvärsti- den bör dock löpa från att beslutet kungjorts i ortstidningar. Besvärstidens längd bör samordnas med bestämmelser i en ny plan- och bygglag.
8.6 Fastighetsreglering
8.6.1 Strukturplanens roll
Genom institutet strukturplan skapas ett medel för länsstyrelserna att aktivt medverka i och styra rationaliseringsverksamheten. Den möjlighet länssty- relsen för närvarande har, att genom officialinitiativ (5 kap 3 5 fjärde stycket fastighetsbildningslagen) påkalla fastighetsreglering som länsstyrelsen finner vara av större betydelse, har utnyttjats i begränsad omfattning. Den ger heller inte länsstyrelsen möjligheten att påverka innehållet i förrättning- en.
Möjligheterna till officialinitiativ vidgas genom strukturplaneinstitutet. Genom strukturplanen har också erhållits möjlighet att redan i planskedet meddela beslut, som annars normalt skulle ha behandlats i förrättningsske— det. Dårigenom begränsas och förenklas handläggningen av förrättningen. Strukturplanen ersätter således vissa beslut enligt fastighetsbildningslagen, såsom tillståndsbeslut (4 kap 26 å) och inrymmer prövning av båtnad (5 kap 4 &) och opinionsvillkor (5 kap 5 5 andra stycket). Ifastighetsbildningsbeslut kan vissa inslag av lämplighetsprövningen (3 kap 5—7 55) påverkas av en strukturplan. I övrigt skall fastighetsbildningslagens regler tillämpas vid förrättningen.
Den nuvarande regeln om officialinitiativ kan fortfarande ha en funktion för vissa typer av omarronderingsprojekt. Regeln bör således finnas kvar.
I fastighetsbildningslagens 5 kap bör ges en hänvisning till en särskild lag om strukturplan för jord- och skogsbrukets rationalisering.
Strukturutredningen anser således att det bör stiftas en särskild lag om strukturplaner. Däri skall anges kriterierna för att fastställa en strukturplan. I en portalparagraf bör redovisas att det skall vara synnerligen angeläget att en genomgripande omarrondering kommer till stånd. Kriteriet ”synnerligen angeläget” berörs i specialmotiveringen, avsnitt 11.3.
8.6.2 Erfarenheter av fastighetsbildningslagen allmänt
Fastighetsbildningslagen har nu varit i kraft i drygt 10 år. Det kan förefalla vara en relativt lång tid. När det gäller fastighetsbildningslagens användning såsom instrument för genomförandet av större fastighetsregleringar får tidsrymden likväl anses kort. Förhållandevis få sådana förrättningar har genomförts enligt fastighetsbildningslagen.
Erfarenheterna hittills ger vid handen, att fastighetsbildningslagen i materiellt avseende i huvudsak är bra. I stort sett ger lagen möjlighet att åstadkomma förändringar av fastighetsstrukturen inom ramen för vad som motiveras av föreliggande förhållanden och jordbrukspolitiska målsättning- ar. Lagen förefaller att ha behövlig räckvidd och flexibilitet. På vissa punkter finns dock anledning att överväga förändringar av lagen i syfte att öka dess effektivitet. Utöver vad som hittills anförts om strukturplaner är det inte fråga om några genomgripande förändringar. Som exempel kan nämnas det redan tidigare (år 1978) framlagda förslaget att något vidga förutsättningarna för bildande av gemensamhetsskog.
När det gäller förfarandefrågorna visar erfarenheterna att fastighetsbild-
ningslagen i stor utsträckning har gett den åsyftade friheten att anpassa procedurer och metoder till de i varje särskilt fall aktuella arbetsuppgifterna och behoven. En fortsatt utveckling av arbetsmetoderna inom lagens ramar behövs emellertid. Som exempel på en utveckling som har skett de senaste åren kan man i första hand peka på den ökade medvetenheten om behovet av förberedande insatser för att ange den jord- och skogsbrukspolitiska inriktningen och klargöra förutsättningarna för företagen. På vissa punkter har erfarenheterna också visat att det finns behov av lagändringar i syfte att effektivisera förfarandet.
I det följande lämnas en översikt över frågor där det finns anledning att diskutera förändringar i lagreglerna. Till stor del är det fråga om obearbetade idéer och uppslag som ännu inte är färdiga förslag. De har dock alla förankring i vunna erfarenheter. Den ordningsföljd i vilken frågorna behandlas är inte uttryck för någon prioritering.
Kring förfarandefrågorna framför strukturutredningen dessa synpunkter. Strukturutredningen har förslag om strukturplan och jakträtt. Strukturut- redningens förslag koncentreras till förenkling av större genomgripande fastighetsregleringar. Om de övriga nämnda problemen löstes skulle dessa större fastighetsregleringar också underlättas därav. Dessa lösningar kan dock komma att få betydelse även i den successiva regleringsverksamhe- ten.
Som har nämnts har fastighetsbildningsutredningen möjlighet att vidare utveckla de frågor som strukturutredningen här kortfattat beskriver.
8.6.3 Jakten
Det har många gånger konstaterats att en försäljning av en i sig olämplig fastighet omintetgörs av den anledningen att ägaren vill behålla möjligheten att jaga på fastigheten.
Ien del fall torde för övrigt jakten vara den enda anledningen till ägandet. Beslut av fastighetsbildningsmyndigheten om bibehållen jakt under en övergångstid eller framtagande av normalförslag till jakträttsupplåtelse under viss tid (möjligen redan i dag) är lösningar som förts fram. I avsnitt 7.3.3 har strukturutredningen beskrivit ett förslag till jakträtt genom förrättning.
8.6.4 Lantbruksnämnden som sökande till fastighetsreglering
Villkoret i 5 kap fastighetsbildningslagen att sökandens fastighet skall förbättras vid fastighetsreglering innebär bland annat att lantbruksnämnden normalt inte kan söka reglering. Många gånger är nämndens innehav i aktuellt område begränsat. Fastighetsstrukturen i området är heller inte av den arten att officialinitiativ från länsstyrelsens sida till en större, genomgri- pande fastighetsreglering är aktuellt. Nämndens möjligheter att åstadkom- ma strukturförbättringar blir då avhängiga utgången av de förhandlingar med markägarna som förs. Om nämnden i dessa situationer i stället kunde söka fastighetsreglering och kanske till ansökan bifoga ett förslag till fastighets- plan, torde strukturförändringarna i området ofta kunna bli mer genomgri- pande och bättre än annars. Detta kan åstadkommas genom t ex ett undantag
från bestämmelsen i 5 kap Så första stycket fastighetsbildningslagen för lantbruksnämnden som ägare till fastighet.
8.6.5 Jämkning eller inlösen
Inom ramen för bestämmelserna i 5 kap 85 fastighetsbildningslagen kan fastighet förändras i begränsad utsträckning utan krav på medgivande från fastighetsägaren. Detta kan ske om fastigheten får sådan sammansättning och utformning att den inte i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den är avsedd att användas. Fastigheten får vidare inte ändras så att dess graderingsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren.
Tillämpningen av 5 kap 8 & fastighetsbildningslagen ger ofta upphov till problem. Det har således satts ifråga om bestämmelsens första punkt förhindrar att en fastighets begränsade åkerareal vid fastighetsregleringen, mot ägarens vilja, bytes mot skogsmark. I sådant fall kan nämligen fastighetens ändamål anses förändras. Vidare kan tyckas märkligt att — inom ramen för bestämmelsens andra punkt — betydande arealer tvångsvis kan fråntas en fastighet som i sig är stor, medan i ett annat fall, då fastigheten är liten, endast mycket begränsade förändringar kan ske.
Fastigheter kan tvångsvis förändras även i större omfattning än som medges enligt 5 kap 8 & fastighetsbildningslagen. Detta sker i så fall enligt reglerna om inlösen av hel eller del av fastighet enligt 8 kap fastighetsbild- ningslagen. En översyn av bestämmelserna om jämkning och inlösen kan vara motiverad. Kriterierna för inlösen bör dock inte förändras.
Det kan vidare av praktiska skäl ifrågasättas om kravet på skriftlig form för överenskommelser i förrättning måste upprätthållas när det gäller frivilliga marköverföringar utanför den i 5 kap 8 & fastighetsbildningslagen angivna jämkningsramen.
8.6.6 Gemensamhetsskog
För bildande av gemensamhetsskog gäller vid sidan av de allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering särskilda regler i 6 kap fastighets- bildningslagen. Är avsikten att bilda gemensamhetsskog vid fastighetsregle— ring som syftar till att inom område med ett flertal fastigheter med skilda ägare åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet och är det därvid ett väsentligt allmänt intresse att storleksförändringar genomförs (8 kap 1 &) gäller för gemensamhetsskogsbildningen särskilda regler i 6 kap 2 5 andra stycket. Syftar fastighetsregleringen inte till storleksrationalisering utan till markbyten för att förbättra arronderingen eller enbart till att bilda gemensamhetsskog sker gemensamhetsskogsbildningen enligt 6 kap 2 & första stycket.
Det bör finnas möjlighet att successivt bygga upp en gemensamhetsskog. En förutsättning för att bilda en gemensamhetsskog som inte kan anses fullständig bör givetvis vara att gemensamhetsskogsbildningen inte motver- kar en mer ändamålsenlig fastighetsindelning.
Bestämmelsen i 6 kap 25 första stycket fastighetsbildningslagen om storlek och utformning av gemensamhetsskog bör kunna utgå ur lag- texten.
Mot bakgrund av riktlinjerna för den nuvarande jordbrukspolitiken anses skogsmark som tillhör utvecklad eller utvecklingsbar lantbruksfastighet inte få ingå i gemensamhetsskog som bildas enligt 6 kap 2 5 andra stycket. I detta sammanhang avses med lantbruksfastighet även fastighet som omfattar enbart skogsmark. Bestämmelsen till skydd för dessa fastighetstyper kan omintetgöra en föreslagen gemensamhetsskogsbildning. En sådan utveck- ling strider mot grundtanken med fastighetsreglering enligt 8 kap 15. Spärren mot att ta in mark till nyss angivna fastigheter bör därför upphävas.
Strukturutredningen anser att bildandet av gemensamhetsskog positivt bör understödjas. Särskilt i samband med större omarronderingsprojekt kan det vara angeläget att samla ihop många mindre ägokrav till en samfällighet, men det kan också finnas skäl att till utvecklingsbara och utvecklade företag bilda en gemensamhetsskog.
8.6.7 Ersättningsbeslut särskilt
Om man vid större fastighetsregleringar finner det lämpligt att som preliminärfråga ta upp och besluta om fastighetsindelningen i ett visst område genom 5 k partiellt fastighetsbildningsbeslut uppkommer frågan hur man lämpligen bör förfara för att få ett så snabbt tillträde som möjligt av de berörda markerna. Tillträde bör av praktiska skäl inte ske förrän den definitiva värderingen har utförts eller åtminstone inte förrän fältunderlaget för värderingen har inhämtats. Tidpunkten för tillträdet blir således beroende av att detta fältarbete har utförts. För att inte riskera att värderingsarbetet utförs i onödan bör ett eventuellt partiellt fastighetsbild- ningsbeslut vinna laga kraft innan värderingen påbörjas.
Det vore önskvärt att frågan om ersättningarna kunde göras till en preliminärfråga på så sätt att sådant beslut kunde meddelas så snart som möjligt efter tillträdestidpunkten. Därigenom skulle det partiella fastighets- bildningsbeslutet bli mer fullständigt. De sakägare som berörs av den partiella fastighetsbildningen skulle inte lika länge behöva sväva i ovisshet om den slutliga storleken på likviderna för markerna de nyss har tillträtt. Reglering av likviderna skulle kunna ske.
Fastighetsbildningslagen medger dock inte med nuvarande konstruktion att särskilt ersättningsbeslut meddelas som preliminärfråga. Detta framgår av 15 kap Så fastighetsbildningslagen. Det finns anledning att överväga frågan om särskilt ersättningsbeslut.
8.6.8 Förenklad avräkning m m
Vid större regleringar blir ofta de penningtransaktioner som skall ske mellan markägarna många och sammantaget gäller det betydande belopp. Möjlighet finns att i sådana situationer använda sig av ett clearingförfarande med in- och utbetalningar via lantmäteriverket (5 kap 16 & tredje stycket fastighets- bildningslagen). I praktiken används dock förfarandet sällan. Många gånger anses fördelar kunna vinnas genom att låta någon bankinrättning på orten svara för motsvarande förmedling. Genom ett sådant förfarande beräknas en väsentlig kostnadsminskning uppnås. Däri ingår då också vinsterna som uppkommer av att samma bank också har åtagit sig svara för uttaxering till
1"
markägare av förskott på lantmäterikostnader, kostnader för hantlangning, vägbyggnader, syssloman m m. Det finns behov av att ett sådant förfarande via bank kan godtas.
En annan fråga som bör uppmärksammas är kravet i 5 kap 15 & fastighetsbildningslagen att mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen upprätta avräkning som utvisar vad som skall utges i ersättning för varje fastighet. Även om flera fastigheter hör till samma ägare måste avräkningen anknytas till de särskilda fastigheterna. En särredovisning av ersättningsbeloppet måste därför göras för varje fastighet.
Det är önskvärt att ett enklare förfarande kunde tillämpas i de fall fastighetsbildningsmyndigheten bedömer lämpligt. Det kan tex gälla då någon fördelning bland panträttshavare inte blir aktuell. Avräkningslängden skulle kunna upprättats för varje person i stället för varje fastighet.
8.6.9 Överprövningen
Överprövningen av förrättningarna tar ibland lång tid. Detta är otillfreds— ställande och leder bland annat till ett dåligt markutnyttjande. I samman- hanget kan nämnas Årskogen-projektet, vilket avslutades i mars 1977. Besvär anfördes först till fastighetsdomstolen (utslag i januari 1979), därefter till hovrätten. Utslaget i hovrätten kom i maj 1982. Över detta utslag har besvär anförts till högsta domstolen.
Det vore önskvärt att en handläggningsordning kom till stånd vid domstolarna, så att förrättningar av detta slag — berörande hundratals personer — handläggs snabbt. Frågan bör också kunna uppmärksammas av rättegångsutredningen (Ju 1977:06), som hari uppdrag att göra en översyn av rättegångsförfarandet för att möjliggöra ett flexiblare, snabbare och billigare rättegångsförfarande.
Man kan också tänka sig att begränsa antalet prövningsinstanser som för närvarande är fyra inberäknat högsta domstolen, vars prövning dock fordrar prövningstillstånd. Strukturutredningen anser att det också är ett rättssäker- hetsintresse att förkorta handläggningstiden av en förrättning med överpröv- ning. Sannolikt kan detta inte uppnås utan att en instans avvecklas. Fastighetsbildningsutredningen bör undersöka hur instansordningen bör vara.
8.6.10 Klyvning — sammanläggning som mellanbeslut
Ett omfattande och omständligt förfarande i fastighetsregleringsverksamhe- ten utgör de fall då en klyvning och sammanläggning bedöms erforderlig innan den egentiga fastighetsregleringsverksamheten inleds.
Situationen uppkommer vid en del förrättningar i Kopparbergs län, där ägo- och ägarsplittringen är mycket långt gången. Där kan tex en person själv äga en fastighet omfattande några skiften om vardera delar av ett hektar samt dessutom vara delägare (med olika andelstal) i ytterligare något tiotal liknande fastigheter. Förhållandet kan i sämsta fall vara mer regel än undantag bland markägarna.
Det finns anledning att förenkla handläggningen så att man får möjlighet att i likhet med vad som gällde enligt den vid fastighetsbildningslagens
tillkomst upphävda särskilda lagstiftningen för delar av Kopparbergs län göra fastighetsregleringen direkt, utan mellanliggande klyvning och sammanlägg- ning. Till grund för fastighetsbildningsbeslutet skulle ligga enbart det s k ägokravet, vilket ändå uppskattas inför arbetet med fastighetsplanen.
9 Förvärvslagstiftning
9.1. Inledning
Samägandet av jord- och skogsbruksfastigheter leder i sig till många problem. Bland annat har kommittén om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall rn m i betänkandet SOU 1981:91 beskrivit problemen i kontakterna mellan myndigheter och fastighetsägare. I virkesförsörjningsutredningens betänkande SOU 1981:81 har påtalats att på fastigheter ägda av flera personer är genomsnittliga avverkningsintensiteten lägre än om det bara är en ägare. Det torde också kunna konstateras att även i samägda jordbruks- fastigheter i övrigt kan finnas sådana samordningsproblem att jordbruksmar- kens ändamålsenliga brukande försummas. Ägarsplittring leder till mindre ekonomisk vinning för varje delägare och därigenom till ett svagare intresse att utnyttja marken aktivt och på ett ändamålsenligt sätt. Genom uppdelning av ägandet minskar också samhällets krav, exempelvis skattetrycket, på var och en. Om samhällets krav är små påverkar dessa inte en andelsägare att avyttra andelen. Affektionsvärden får större tyngd och i nästa generation ökar ägarsplittringen än mer. Med samägande försvåras och försenas interna förvaltningsbeslut. Det kan leda till handlingsförlamning, ineffektivt resurs- utnyttjande och svårigheter att anpassa utnyttjandet till ändrade förutsätt- ningari olika avseenden. Den önskvärda kopplingen ägare - brukare blir inte heller annat än i undantagsfall tillgodosedd.
Med flerägande här och i det följande avses att fler än två personer äger andelar i en jordbruksfastighet. Den negativa effekten av flerägande förstärks om inte någon av delägarna bor på eller själv brukar fastighe- ten.
Strukturutredningen har uppmärksammat ett antal problem med de begränsningar som finns i jordförvärvslagens räckvidd.
J ordförvärvslagen har för närvarande inte tillfredsställande motmedel mot flerägande eller dödsboägande. Strukturutredningen anser att vissa frågor bör särskilt undersökas.
1. Förvärv av andel av fastighet, oavsett släktförvärv.
2. Släktförvärv av andel av fastighet.
3. Förvärv av andel i dödsbo.
4. Rätt för delägare i fastighet att till sig lösa övriga andelar. Jordförvärvslagens regler ger heller inte möjlighet för myndigheterna att i samband med förvärvsprövningen åstadkomma önskvärda strukturrationa- liseringar som berör förvärvarens tidigare innehav. Strukturutredningen har
därför undersökt även följande frågor.
5. Villkor om avstående av viss mark som förutsättning för förvärvstill- stånd.
6. Villkor om viss fastighetsbildning som förutsättning för förvärvstill- stånd. Jordförvärvslagen hindrar olämplig omsättning av mark. I vissa fall kan ett avslag innebära att säljaren behåller ett för strukturomvandlingen angeläget område. Utredningen tar därför även upp:
7. Förköpsrätt för lantbruksnämnd vid avslag av rationaliseringsskäl.
9.2. Förvärv av andel av fastighet
Vid prövning av fråga om förvärvstillstånd skall beaktas att uppkomsten och utvecklingen av rationella företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag) främjas. Den allmänna målsättningen vid förvärvsprövningen uttalas i 3 å jordförvärvslagen. I 4 - 8 åå ges sedan preciseringar över i vilka fall förvärvstillstånd skall eller får vägras eller vilka krav som ställs för att förvärvstillstånd skall lämnas.
En fortsatt strukturrationalisering inom jordbruket och skogsbruket är nödvändig och en från samhällets synpunkt lämplig utveckling bör eftersträ- vas (dep chefen i prop 1977/78:19 s 209).
Med utgångspunkten att ägarsplittring är negativ kan hävdas att den allmänna målsättningen i 3 å jordförvärvslagen inte blir tillgodosedd om splittring genom andelsförvärv tillåts. Ett exempel på en diskutabel utveckling är att en ägare av jordbruksfastighet, som inte längre själv ämnar bruka marken, säljer en andel av fastigheten till den som skall fortsätta brukandet. Säljaren blir en passiv andelsägare. Det passiva ägandet av andel medför nackdelari vart fall på sikt. Arrendelagstiftningen kringgås, eftersom den inte är tillämplig på sådana förhållanden. Någon direkt avslagsgrund finns inte i4 - 8 åå jordförvärvslagen. Det problem som uppstår gäller ju inte primärt det förvärvade utan konsekvenserna med den del som inte överlåts.
En möjlighet att kringgå prisprövningen är att köparen först förvärvar en liten andel till ett vid förvärvsprövningen godtagbart pris och får förvärvs- tillstånd och sedan köper resten för vad säljaren vill ha. Det senare köpet prövas inte.
Små fastigheter kan vid förvärvstillfället ha sådan ringa betydelse för lantbrukets rationalisering att avslag på förvärvsansökan inte bör ske på rationaliseringsgrunden. Detta hindrar inte att det kan finnas allmänna skäl för att försöka undvika ägarsplittring på dessa fastigheter.
Strukturutredningen föreslår av nu anförda skäl att i jordförvärvslagen införs en bestämmelse om att förvärvstillstånd får vägras om förvärvet inte innebär att förvärvaren själv eller tillsammans med make/maka blir ensam ägare till taxeringsenheten.
I 2 å 9 jordförvärvslagen ges ett undantag från krav på förvärvstillstånd nämligen om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma taxeringsenhet hörande andel i fastigheten (och som inte är skyldig avyttra andelen). Förvärv av andel av någon som redan äger andel minskar
ägarsplittringen. Det finns dock inte skäl att tillåta utbors eller icke-brukares förvärv av större andelar om ägarstrukturen inte förbättras avsevärt. En passiv delägare bör dock få till sig samla alla andelar i en fastighet, om inte andra väsentliga skäl är däremot. En aktiv delägare bör självklart i normalfallen få lösa in övriga delägares andelar.
Andelsförvärven borde kunna prövas. Om nackdelarna med ägarsplitt- ringen minskar bör förvärvstillstånd kunna ges till tidigare delägare även om yrkeskunskaper saknas etc. Om nackdelarna inte minskar bör för bifall krävas att andelsförvärvaren själv brukar fastigheten och på sikt bör bli ensamägare. Prövningen av förvärv av andel kommer huvudsakligen att röra person och pris.
Till det nyss framförda förslaget om införande av en särskild prövnings- grund vid förvärv av andel av fastighet, som inte förut är ägarmässigt splittrad, vill utredningen således foga förslag om tillståndsplikt i fall då delägare i fastighet vill förvärva ytterligare andel i samma fastighet. Det i 2 å 9 jordförvärvslagen gjorda undantaget från tillståndsplikten bör alltså upphä- vas. Det första förslaget är dock inte beroende av det andra. Förslaget om upphävande av 2 å 9 jordförvärvslagen påverkas av om det blir generell prövning av andelsförvärv (avsnitt 9.3).
9.3. Släktförvärv av andel av fastighet
Ivissa fall torde ägarsplittringen endast vara ett led i en även från samhällets sida önskvärd generationsväxling. Av rättviseskäl ger en förälder alla barnen andelar i fastigheten med avsikten att ett av barnen därefter skall lösa ut sina syskon. På detta sätt kan åstadkommas såväl kapitalöverföring till nästa generation som att rätt person blir vid gården. Två-stegs-överlåtelsen är kanske för föräldern den enda acceptabla lösningen. Överlåtelsen kanske inte skulle bli av om denna möjlighet inte fanns.
J ordförvärvslagen (19791230) är ny och diskussionen om släktskapsundan- taget är fortfarande aktuell. Utredningen anser att nuvarande avgränsning av släktskapsundantaget i och för sig skall bestå. Ett barn skall även enligt strukturutredningen utan förvärvstillstånd få förvärva jordbruksfastighet, hel taxeringsenhet, från förälder.
Ägarsplittringen uppstår dock nästan undantagslöst genom släktskaps- undantaget. Syskon ärver eller på annat sätt förvärvar andelar från förälder. Genom dödsbogemenskap eller samägande har splittringen börjat och samhället har ingen möjlighet att genom nu gällande medel råda bot på en för rationellt jord- eller skogsbruk inte önskvärd utveckling.
Det kan antas att många överlåtelser av fastighetsandelar till barn eller barnbarn i stället för överlåtelse av hela fastigheten till en avkomling mer är en kapitalöverföring än vidmakthållandet eller utvecklandet av ett företag. Samma ägarsplittring kan också uppstå efter arvskiften eller genom testamenten.
De botemedel som skulle kunna diskuteras mot ägarsplittringen eller dess effekter är:
a) Myndigheten skall få utse god man enligt samäganderättslagen eller ställföreträdare för samägd fastighet, som ges befogenhet att handha
skötseln av fastigheten.
b) Varje förvärv av andel av jordbruksfastighet skall förvärvsprövas. Metod 3) innebär en begränsning av en delägares möjligheter att förfoga över sitt innehav. Metoden minskar inte direkt ägarsplittringen men minskar dess negativa konsekvenser.
Metod b) innebär att flerägande inte uppstår annat än när samhället så medger. Sådant medgivande skulle kunna ges om några få, exempelvis syskon, bolagsmän, alla avser att äga och aktivt bruka fastigheten.
Utredningen (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall (dödsboutredningen) har i betänkande (SOU 1981:81) föreslagit ställföre- trädare för fastighetsägare. Förslaget, som har tillstyrkts av strukturutred- ningen, är dock begränsat. Ställföreträdare skulle inte ges befogenhet att handha skötseln av fastigheten eller att avyttra fastigheten eller del därav.
Dödsboutredningen fortsätter med stöd av tilläggsdirektiv att undersöka möjligheterna att minska ägarsplittringen genom bland annat förslag som berör Cl tvångsskifte av dödsbon D begränsning av samäganderätt vid generationsskiften (efter arvskiften
och andra familjerättsliga fång) D förvärvsprövning av arvskiften om fastighet skiftas till flera D prövning av förvärv av dödsboandel D testamentsförvärv
Dödsboutredningen skall enligt nya tilläggsdirektiv också undersöka möjlig- heterna att tillsätta ställföreträdare med mer vidsträckta befogenheter.
Strukturutredningen finner av tidigare angivna skäl det angeläget att dödsbogemenskaper och samäganderätter inte hindrar ett rationellt jord- och skogsbruk. Genom förslag från dödsboutredningen i denna riktning kan väsentliga förbättringar komma till stånd. Strukturutredningen anser att till en regel om tvångsskiften av dödsbon och begränsning av samäganderätter genom arv bör fogas en regel om jordförvärvsprövning. Genom att förvärv av andel av jordbruksfastighet förvärvsprövas kan olämplig ägarsplittring förhindras. I konsekvens med detta bör förvärv av andel genom testamente prövas.
Strukturutredningen anser det lika angeläget att andelsförvärv från annat samägande eller att andelsförvärv, som på annat sätt innebär ägarsplittring, bör prövas jordbrukspolitiskt. Strukturutredningen finner således att varje förvärv av andel av jordbruksfastighet bör prövas enligt jordförvärvslagen. Detta bör ske oberoende av fångets karaktär av gåva, köp, byte, arv eller testamente. Det enda undantaget från tillståndsskyldigheten, som kan motiveras, är andelsförvärv mellan makar eller att makar förvärvar gemensamt. Det finns inte skäl att förändra förutsättningarna för makars egendomsgemenskap eller dess upplösning.
En generell prövning av andelsförvärv får inte innebära att alla andelsför- värvare skall nekas tillstånd. En del andelsförvärv torde vara önskvärda och rimliga även från samhällets sida. Om syskon eller annan släktkombination tillsammans vill aktivt driva ett jordbruks- eller skogsbruksföretag bör hinder inte resas för gemensamt förvärv. Det kan också vara lämpligt att äldre
lantbrukare överlåter till ett barn eller annan del av sin fastighet. Avsikten kan vara att företaget under den äldres återstående arbetsföra tid drivs av båda samt att den yngre därefter blir ensamföretagare. Ett sådant generationsskifte kan vara en god lösning.
I motiven för ett förslag till generell prövning av andelsförvärv bör därför påpekas att det kan finnas beaktansvärda skäl för tillstånd, särskilt om ägargruppen förblir begränsad och om den till följd av delägarnas relationer bör godtas.
Frågan om tillståndskrav för varje nyförvärv av andel av jordbruksfastig- het har samband med om dödsboutredningen föreslår regler rörande tvångsskifte av dödsbon och upplösning av samäganderätt. Strukturutred- ningen anser att tillståndsfrågan bör lösas enligt det tidigare förda resonemanget. Det kan ske genom tillägg till 1 å och ändring i 2 å 5 jordförvärvslagen och det skulle innebära att varje förvärv av andel i jordbruksfastighet skall prövas. Strukturutredningen anser att lagändringen bör gälla andelsförvärv genom köp, byte, gåva, arv och testamente. Generellt undantag skall gälla förvärv mellan makar och om makar förvärvar gemensamt. Strukturutredningen föreslår för sin del jordförvärvsprövning av andelsförvärv såvitt avser köp, byte och gåva. Förslaget innebär således att släktskapsundantaget i dessa fall utgår när det gäller andelar. Undantaget kvarstår dock för förvärv av och mellan makar.
9.4. Förvärv av andel i dödsbo
Strukturutredningen finner att några av de frågor som undersöks av dödsboutredningen är angelägna att utveckla något även här. Det gäller prövning av förvärv av dödsboandel och delägares lösningsrätt.
Genom att förvärva andel i dödsbo kan person som inte är arvsberättigad bli delägare i dödsboet. Denne delägare kan därefter genom arvskifte tillskiftas eventuell i dödsboet ingående jordbruksfastighet. Så hade skett i ett av högsta domstolen avgjort lagfartsärende (NJA 1966 s 66), där jordbruksfastigheten utgjorde dödsboets enda tillgång. Domstolen fann att förvärvet, såvitt avsåg tillämpningen av jordförvärvslagen, var att anse som köp och därmed var tillståndspliktigt. Rättspraxis ger däremot inte vägledning i situationer då det i dödsboet också finns andra tillgångar än jordbruksfastighet. Enligt uttalande i rättslitteraturen (jfr Beckman mfl Svensk Familjerättspraxis 6:e uppl s 307) skall en sådan transaktion emellertid inte godtas om den konstateras vara ett kringgående av jordförvärvslagen.
Svea hovrätt har i beslut den 2 juni 1983 prövat lagfartsärende, som rör förvärv av dödsboandelar. Två personer hade av ett dödsbo genom köp förvärvat jordbruksfastighet jämte viss till fastigheten hörande lös egendom. Förvärvstillstånd söktes och nekades såväl hos lantbruksnämnden som hos lantbruksstyrelsen. Avslag meddelades med stöd av rationaliseringsskäl. I handlingar benämnda bodelning och arvskifte antecknades att två dödsbo- delägare hade överlåtit sina andelar till de två personer som hade nekats förvärvstillstånd. Vid arvskiftet tilldelades dessa två personer vardera hälften av ifrågavarande fastighet och lösöret på fastigheten. Lagfart söktes på
förvärv genom bodelning och arvskifte. Inskrivningsmyndigheten avslog lagfartsansökningen. Besvär anfördes. Hovrätten anförde i sitt beslut:
"Väl talar starka skäl för att de rättshandlingar [varigenom de två personerna] förvärvat först andelar i dödsboet och därefter äganderätt till [fastigheten] har tillkommit i syfte att kringgå skyldigheten att söka tillstånd enligt jordförvärvslagen. Det föreligger emellertid inte tillräcklig grund för att anse att rättshandlingarna inte är gällande. [De två personerna] skall således anses ha förvärvat fastigheten genom arvskifte. Enär sådant förvärv inte för sin giltighet är beroende av tillstånd enligt jordförvärvslagen har det vid sådant förhållande inte på av inskrivningsmyndigheten anfört skäl förelegat hinder att meddela lagfart. Beslutet att avslå [lagfartsansökning— arna] skall därför undanröjas och målet visas åter till inskrivningsmyndigheten för erforderlig behandling.”
Strukturutredningen anser att här berörda metoderna att förvärva ägande- rätt till jordbruksfastighet bör föras in under jordförvärvslagens kontrollsys- tem. Dödsboutredningen kan komma att föreslå förvärvsprövning av arvskiften. Strukturutredningen anser det angeläget att man inte skall kunna köpa sig in i frikretsen.
Förfaringssättet inrymmer oftast två led, först förvärvet av andelen i dödsboet och sedan förvärvet av fastigheten i arvskiftet. I de fall alla dödsboandelarna förvärvas av en person kan dock arvskiftet underlåtas. Om kringgåendet av jordförvärvslagen skall stävjas kan man inrikta förvärvs- prövningen på det första eller det andra ledet. Att angripa det första ledet innebär att en civilrättslig transaktion, som formellt inte gäller äganderätt till fastighet, skall förvärvsprövas. Komplikationer kan uppstå om dödsboet innehar annat än jordbruksfastighet. Angrips det andra ledet är det förvärv genom arvskifte som skall prövas. Om man väljer prövning av arvskifte kan kringgående fortfarande ske genom att utomstående förvärvar alla andelar. Förslaget om prövning av andelsförvärv täcker inte detta tillvägagångs- sätt.
Strukturutredningen anser att förvärv genom arvskifte av hel fastighet, som är taxerad som jordbruksfastighet, bör prövas enligt jordförvärvslagen om förvärvaren blivit delägare i eller ensamägare till dödsboet genom köp, byte eller gåva (ny punkt 5 i 1 å jordförvärvslagen). Strukturutredningen anser att förslag i denna riktning bör läggas fram av dödsboutredningen.
9.5. Delägare löser övriga delar
Samäganderättslagen (1904:48 s 1) innehåller bestämmelser om upplösning av samägandeförhållanden. Delägare kan begära att god man förordnas för att genomföra en offentlig auktion. En auktion är ju till sin natur sådan att högsta bud skall antas. Med priskontrollregeln i 4 å första stycket första punkten jordförvärvslagen har det visat sig i praktiken näst intill omöjligt för en god man att få auktionsmetoden att fungera. Redan före 1979 års jordförvärvslag fanns avslagsmöjligheten av rationaliseringsskäl m 111 men nu är det mer regel än undantag att godemansuppdraget förfelar sitt syfte. Försäljning enligt samäganderättslagen har utnyttjats nästan enbart när
delägarna har varit oeniga om en försäljning. Någon annan metod att få ut en sådan fastighet på marknaden finns inte. Ett avslag på ansökan om tillstånd innebär alltså att fastigheten även fortsättningsvis kommer att ägas av en oenig grupp. Nackdelarna består.
Även efter ett avslag kan gode mannen utanför sitt lagenliga uppdrag försöka få en försäljning till stånd till ett pris som lantbruksnämnden kan godta. Gode mannen måste då ha fullmakt från alla delägare. Försäljning av denna artär helt dispositiv och kan alltså inte tvingas fram. Delägare som inte vill sälja eller som vill vänta på ett bättre pris kan stoppa hela försäljning- en.
En metod att lösa detta dilemma är att i lagen utvidga den gode mannens kompetens. Genom förordnandet skulle gode mannen ha fullmakt att sälja fastigheten under hand. Försäljning skulle ske under hand, eventuellt först efter en misslyckad auktion.
Som har redovisats i kapitel 6 trädde i Finland den 1 mars 1983 en lag om ändring av ärvdabalken i kraft. Enligt denna lag kan en lägenhet - jordbruksfastighet -, som ägs av ett dödsbo inlösas av den delägare, som har tillräckliga förutsättningar att bruka lägenheten för ett pris som motsvarar lägenhetens avkastningsvärde. Företräde skall ges den som har de bästa yrkesmässiga förutsättningarna att idka lantbruk. Vid konkurrens skall den ha företräde som har sämre möjlighet att verkai annat yrke eller att eljest få sin egen och sin familjs utkomst annorstädes än på gårdsbruksenheten. Övertagaren har brukningsplikt. Innan arvskifte slutligt förrättas skall skiftesmannen höra lantbruksbyrän 1) om gårdsbruksenheten är sådan att odlaren kan få sin huvudsakliga utkomst av den, 2) om övertagarens yrkesmässiga förutsättningar, 3) om vid konkurrens vem som har bästa yrkesmässiga förutsättningar, 4) om lägenheten kan delas samt 5) om värdet.
Genom att varje dödsbodelägare har rätt begära att skiften skall ske— såväl i Finland som i Sverige - och den mest lämpliga övertagaren av fastigheten har en företrädesrätt, kan i Finland hädanefter vissa icke önskvärda uppdelning- ar undvikas. Eftersom förfaringssättet inte är obligatoriskt torde även framgent samägandeförhållanden uppstå. Genom lagändringen kan dock förväntas en indirekt verkan så att ägande - brukande kommer att främjas.
I Norge finns en likartad lagstiftning. Där finns bestämmelser om odelsrätt, något som liknar bördsrätt.
Strukturutredningen har i det föregående visat på nackdelar med samägande av jordbruksmark, särskilt accentuerat till fler ägare än två. Nackdelarna med samägande är av samma karaktär oberoende av om ursprunget är ett dödsbo eller ej. Institutet auktion enligt samäganderättsla- gen har när det gäller jordbruksfastigheter fått en väsentligt minskad betydelse efter att priskontrollregeln tillkom 1979.
Strukturutredningen finner det således väsentligt att främja upplösningen av befintliga samägandeförhållanden. En sådan upplösning måste dock få till resultat att den som skall äga och bruka fastigheten uppfyller jordförvärv- slagens krav. En metod som dessutom ger någon i samägarkretsen en företrädesrätt bör kunna accepteras.
Företräde bör ges den delägare, som brukar egendomen eller bor på den eller på grund av övriga omständigheter är mest beroende av egendomen. Sådana omständigheter är bland annat sökandens inkomst- och sysselsätt- ningsförhållanden. Detta blir en skyddsregel för brukaren och enda säkra sättet att fastigheten kan bibehållas inom delägarkretsen, i allmänhet en syskonkrets eller en vidare släktkrets. En svensk inlösenregel bör gälla samägandeförhållanden oberoende av om de kan härledas från ett döds- bo.
Målet med en lagstiftning kan ställas olika högt. I Finland skyddar man endast företag som vi i Sverige kallar utvecklingsbara eller utvecklade. Avsikten är att hindra en negativ utveckling. I Sverige kan avsikten också vara att minska ägarsplittringen även bland rationaliseringsfastigheter. Erfarenheten har visat att rationaliseringsfastigheter ägda av flera är svåra att få ut till försäljning. Möjligheten att föra rationaliseringsmark till önskvärda brukningsenheter är större om ägarsplittringen minskar. Beträffande ratio- naliseringsmarken finns dock det problemet att det i allmänhet inte går att fastställa någon lämplig brukare. Det går ju inte att skapa ett bärkraftigt företag med endast denna mark som underlag.
Strukturutredningen anser därför att en inlösenregel inte bör tillämpas annat än om den dödsboägda eller samägda marken i sig är underlag för ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag eller om förvärvaren äger närbelägen mark som tillsammans med det som inlöses utgör markunderlag för ett sådant företag. En inlösenregel bör endast gälla fysisk person som sökande.
En svensk regel för inlösen av brukningsenhet kan göras lik den finska. Lantbruksnämnd prövar om fastigheten ingår i eller kommer att ingå i ett utvecklingsbart eller utvecklat lantbruksföretag, om vem som skall ha företrädesrätt och vilket pris som bör godtas.
Vissa samägandeformer kan accepteras. Om exempelvis 2 -4 som ägare av en fastighet kommer överens om att driva ett lantbruksföretag som handelsbolag, bör så länge bolagsavtalet håller ingen bolagsman kunna tilltvinga sig en upplösning. Samägande mellan makar bör inte kunna upplösas tvångsvis annat än genom bodelning. Över huvud taget bör samägande mellan två fysiska personer inte kunna upplösas genom den enas rätt till inlösen av den andres andel. Skälet för detta är att nackdelarna med samägandet inte är anmärkningsvärda i dessa fall.
En inlösenregel bör tas in i en särskild lag. En sådan lag skulle sannolikt få en stor preventiv effekt. Arvskiften kommer att göras så att den lämpligaste tillskiftas fastigheten. Den indirekta effekten blir troligen större än den direkta.
Inlösenpris bör prövas av lantbruksnämnd varvid hänsyn tas till fastighe- tens avkastning och övriga omständigheter.
En inlösenregel av detta slag skulle innebära att en delägare, dvs i allmänhet en i släktkretsen, har företräde framför en helt utomstående. Vid auktion enligt samäganderättslagen ges inte något företräde till delägarna. Köpande delägare får inte något skydd för alltför hög köpeskilling genom att förvärvsprövning inte krävs.
Strukturutredningen föreslår därför att jordbruksfastighet, som ägs av tre eller flera personer tillsammans eller i dödsbo, skall på begäran kunna
övertagas av lämplig delägare till ett av myndigheten godkänt pris. Lantbruksnämnd bör vara första instans.
Lantbruksnämnden bör vid prövning av inlösenansökan tillämpa jordför- värvslagen. Det bör således vara samma krav på företagsuppbyggnad, yrkesmässiga kunskaper, brukning, bosättning och sammanläggning som i en förvärvsprövning enligt jordförvärvslagen.
Skälen till att det behövs en särskild lag för inlösen är att det behövs besvärsregler med domstolsprövning och ett särskilt förfarande med avräkning och fördelning av köpeskillingen.
Samäganderättslagens regler om försäljning av fast egendom skulle inte gälla om inlösen sker enligt den nu föreslagna lagen.
9.6. Villkor om avstående av viss mark
Lantbruksnämndernas möjlighet att påverka fastighetsstrukturen vid myn- dighetsutövningen är begränsad. Det mesta måste ske genom förhandlingar med sökanden i stöd- eller förvärvsärenden. Den inverkan myndighetsutöv- ningen kan få på fastighetsstrukturen är huvudsakligen negativ till sin art, dvs ansökningar avslås om bifall skulle innebära eller leda till försämrad struktur. Det finns dock en möjlighet att i beslut om förvärvstillstånd ålägga förvärvaren att inom viss tid ansöka om viss fastighetsbildning som berör förvärvsegendomen (11 å jordförvärvslagen). Sådant åläggande förekommer om förvärvaren har annan fast egendom, som lämpligen bör sammanföras med förvärvsegendomen. Härigenom kan förhindras att den strukturförbätt- ring som uppnås vid förvärvet senare omintetgörs genom att brukningsenhet som består av flera registerfastigheter delas upp vid sådana tillståndsfria transaktioner som släktöverlåtelser, arvskiften eller genom testamenten. Lämpliga brukningsenheter kan därför med fastighetsbildning bestå. Åläg- gandet kan dock inte gälla enbart tidigare ägd egendom. Inte heller kan förvärvaren åläggas avstå någon mark. Förvärvaren av fast egendom, vare sig det gäller tillskottsförvärv eller etableringsförvärv, kan vara ägare till enklaver eller andra mindre skiften, som det kan vara angeläget från struktursynpunkt att föra till annat innehav. I förvärvsärendet går inte att avslå förvärvet till viss del.
Lantbruksnämnden skulle ha ett bättre förhandlingsläge och kunna uträtta mer i strukturhänseende om i ett förvärvsärende nämnden gavs rätt kräva avstående av viss mark. Avståendet måste motiveras med rationaliserings- skäl.
En sådan möjlighet att kräva avstående av mark kan jämföras med möjligheten till officialinitiativ för vissa fastighetsregleringar. Regeln får sin begränsning genom att endast kunna tillämpas i samband med prövning av förvärv.
En sådan regel skulle kunna utformas så att förvärvstillstånd inte beviljas förrän lantbruksnämnd eller av nämnden godkänd förvärvare har ett civilrättsligt gällande fång av ifrågavarande skifte. Först när lantbruksnämnd har träffat eget avtal eller har godkänt annans förvärv av det mindre skiftet skall alltså tillstånd ges för det ursprungliga förvärvet. Detta förvärv prövas därigenom endast en gång av lantbruksnämnden. Är förvärvaren inte beredd
avstå någon mark eller kommer inte överlåtelse till stånd inom förelagd tid, skall förvärvstillstånd vägras.
Strukturutredningen föreslår således en ny regel som skulle innebära att förvärvstillstånd kan göras beroende av att förvärvaren avstår viss del av förvärvsegendomen eller viss fast egendom som förvärvaren redan förut äger. Den egendom som avstås skall behövas för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering. För att kunna kräva ett sådant avstående skall det föreligga starka skäl. Förvärv av den mark som avstås skall tillstånds- prövas av lantbruksnämnden, om inte nämnden själv förvärvar den.
9.7. Villkor om fastighetsbildning
I 11 å jordförvärvslagen ges bestämmelsen att tillståndsmyndigheten i beslut om förvärvstillstånd kan ålägga förvärvaren att inom viss tid ansöka om viss fastighetsbildning, som berör den egendom som avses med förvärvet. Om åläggande inte fullgörs kan vite föreläggas. Om föreläggande har meddelats och den förvärvade egendomen övergår till ny ägare gäller åläggandet den nye. Sådant föreläggande används i de fall förvärvet gäller rationaliserings- mark, som bör sammanföras med förvärvarens tidigare innehav.
På lantbruksstyrelsen har uppmärksammats att förvärvare har överlåtit sitt tidigare innehav men behåller det förvärvade. Åläggandet kan inte fullgöras. Om överlåtelsen av det tidigare innehavet gäller, kan inte heller ett vitesföreläggande möjliggöra åsyftad fastighetsbildning.
Strukturutredningen har till diskussion tagit upp vissa andra uppslag för att effektivisera strukturrationaliseringen vid myndighetsutövning. Sanktionen i 11 å jordförvärvslagen är tydligtvis i vissa fall inte tillfredsställande effektiv.
Ett alternativ är en återgång till bestämmelsen i 8 å 1965 års jordförvärvs- lag som skulle innebära att om åsyftad fastighetsbildning inte kommer till stånd skall förvärvet anses vara ogiltigt.
Jordförvärvsutredningen föreslog i SOU 1977:93 ändring av den bestäm- melse som skulle leda till att sammanläggningar kommer till stånd i önskvärd utsträckning vid tillskottsförvärv. Man ansåg att den gamla konstruktionen med villkor förbundet med ogiltighetspåföljd hade visat sig alltför stel och osmidig. Enligt utredningens uppfattning fanns det dock goda skäl att normalt söka få till stånd sammanläggning vid tillskottsförvärv.
De problem som uppstod vid tillämpningen av den gamla bestämmelsen bestod, enligt vad strukturutredningen har erfarit, mest i den administrativa handläggningen. Lantbruksnämnd satte upp sammanläggningsvillkor. Lag- fart kunde inte ges förrän villkoret var uppfyllt. Genom att sammanlägg- ningen prövades av annan myndighet (fastighetsbildningsmyndigheten) och ytterligare myndighet (inskrivningsmyndigheten) kunde anmäla hinder mot den sökta åtgärden kunde villkoret och därigenom också förvärvet förbli osäkert under lång tid. Om sammanläggning sedan inte kunde komma till ' stånd fick lantbruksnämnden ta upp ärendet på nytt och ifrågasätta om villkoret skulle upphävas.
Vid tillämpning av den nya 11 å lämnar lantbruksnämnden bevakningen av ärendet normalt efter att förvärvstillstånd har meddelats och ansökning om
fastighetsbildningsåtgärd har sökts. Skulle sammanläggning av något skäl inte kunna ske, underlåter nämnden att tillämpa sanktionsbestämmelserna i 11 å.
Ett annat alternativ än återgång till bestämmelsen i 8 å 1965 års jordförvärvslag är att samordna sanktionsbestämmelserna i 11 och 10 åå 1979 års jordförvärvslag. Gör förvärvaren inte vad på honom ankommer för att få åsyftad fastighetsbildning till stånd får staten lösa egendomen.
Strukturutredningen finner att det senare alternativet med lösningsrätt för staten inte leder till önskad fastighetsstruktur på det direkta sätt som skulle uppnås om förvärvaren själv förmåddes att söka åsyftad fastighetsbildning. En återgång till den gamla regeln med villkor och ogiltighetspåföljd är trots vissa administrativa nackdelar att föredra. De åsyftade administrativa nackdelarna torde för övrigt i de flesta fall kunna undgås genom en snabb behandling av fastighetsbildningsärendet.
En sådan bestämmelse bör dock inte ange sammanläggning som enda fastighetsbildningsmetod. Villkoret bör ange att förvärvet skall leda till viss åsyftad fastighetsbildning. Om fastighetsbildningsmyndigheten anser att fastighetsbildning inte kan ske på det av lantbruksnämnden åsyftade sättet bör efter samråd lantbruksnämnden kunna jämka sitt villkor. Det skulle också kunna inträffa att om av lantbruksnämnd åsyftad fastighetsbildning inte kan verkställas, bör förvärvet heller inte godtas.
Strukturutredningen föreslår därför att 11 å ändras så att om åsyftad fastighetsbildning inte kommer till stånd skall förvärvet anses vara ogil- tigt.
9.8. Förköp efter avslag av rationaliseringsskäl
Jordförvärvslagen är ett medel att på lång sikt förbättra fastighetsstrukturen och därigenom företagsstrukturen. Den är negativ till sin funktion genom att den hindrar olämplig omsättning. Som en indirekt effekt av lagen kan ses fördröjda överlåtelser dvs möjliga överlåtelser som inte kommer till stånd på grund av att tilltänkt förvärvare inte får eller antas få förvärvstillstånd. De fördröjningar som beror på antagande om avslag har visat sig svåra att kartlägga. De kommer inte till lantbruksnämndernas kännedom.
I ett betydande antal fall avslås ansökning om förvärvstillstånd av rationaliseringsskäl (4 å första stycket 3 jordförvärvslagen). Vissa uppgifter från lantbruksnämnderna verksamhetsåret 1982
Antal jordförvärvsärenden 5 309 därav avslag 753 därav avslag 4 å 1 st 3 318
Lantbruksnämnderna har i en enkät uppgivit att av dessa avslag av rationaliseringsskäl leder 25—40 % till inköp eller inlösen av nämnderna. Med sådan uppskattning kan antas att bland omkring 200 avslagsärenden finns fördröjda överlåtelser. Vissa av de berörda fastigheterna får sannolikt snart en ny köpare, som beviljas förvärvstillstånd, men många innehav konserve- ras. Det kan antas att berörd åkermark ofta går till sidoarrenden. Det kan vidare antas att arrendatorerna inte alltid är de för företagsstrukturen
lämpligaste brukarna. Hade närmaste granne fått köpa, hade också tillstånd lämnats.
I ett antal av dessa 200 fall är det angeläget att marken överförs till lämplig brukningsenhet. Innehavaren behåller marken på grund av ren passivitet eller av ovilja mot den granne som lämpligen borde ha den. Lantbruksnämn- den har ett förhandlingsutrymme, som naturligtvis utnyttjas så långt personalresurserna räcker, men nämnden har inget att sätta emot en ovillig innehavare utöver argumentering.
Som bland annat har framkommit i remissyttrande över jordförvärvsut- redningens förslag till ny jordförvärvslag, skulle en tvångsförsäljning i likhet med den i lagen om kommunalt förköp vara tänkbar. De frivilliga reglerna ger inte åsyftad rationaliseringseffekt.
Redan 1947 tillkom en lag om kronans förköpsrätt. Syftet var att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsenheter. En köpare, som inte var på visst sätt släkt med säljaren, skulle hembjuda den förvärvade fastigheten till lantbruksnämnden. Förköp gjordes gällande genom att talan väcktes inom tre månader från det att lagfart hade sökts. När 1955 års jordförvärvslag tillkom togs förköpsrätten bort. Möjligheten att avslå förvärvsansökan av rationaliseringsskäl skulle ersätta behovet av en förköps- rätt. Den administrativa prövningen var också snabbare än domstolshand- läggningen.
Kommunalt förköp är en lindrigare form av offentligt ingripande än expropriation. För att kommunerna skall kunna fullgöra sina uppgifter inom samhällsbyggandet måste de förvärva mark och säkerställa att den görs tillgänglig för tätbebyggelse till skäliga priser.
Från expropriation skiljer sig förköpet därigenom att förvärvet alltid sker först när ägaren är beredd att avhända sig marken och till ett pris som parterna själva har kommit överens om. Inslaget av tvång är således mer begränsat vid förköp än vid expropriation.
Vid tillämpningen av jordförvärvslagen förekommer inte sällan att avslagsbeslut motiveras med både prisregeln och rationaliseringsbestämmel- sen. Om båda reglerna har tillämpats för avslag kan inte en förköpsbestäm- melse innebära att lantbruksnämnden villkorslöst träder i köparens ställe. Lantbruksnämnden kan ju inte rimligen betala överpris. Ett problem kan ju också vara att det är lantbruksnämnden som avgör vilket pris som kan godtas.
En förköpsregel i dessa fall kan inte anses vara så ingripande som exempelvis inlösenregeln i lagen om skötsel av jordbruksmark.
En lantbruksnämndens förköpsrätt efter "rationaliseringsavslag” begrän- sas till de fall nämnden är beredd att betala avtalat pris. En ny förköpsbe- stämmelse med en sådan begränsning skulle ge viss effekt. Strukturutred- ningen finner det angeläget att nämnderna ges förköpsrätt vid enbart ””rationaliseringsavslag'. Till en sådan förköpsrätt bör fogas en regel som innebär att förköp inte bör få ske om det är obilligt med hänsyn till förhållandet mellan säljare och köpare eller till villkoren för eller omstän- digheterna vid försäljningen. Obillighetsregeln bör ha samma innebörd som i förköpslagen (1967:868). Förköp bör alltså inte få ske om det mellan köpare och säljare finns en sådan gemenskap av personlig eller ekonomisk natur att ett förköp skulle uppfattas som stötande. Inte heller bör förköp få ske om
priset inte är marknadsmässigt, s k vånskapspris.
Förköpsfrågan bör avgöras samtidigt med att lantbruksnämnden meddelar avslag på förvärvsansökningen. På så sätt gäller en överprövning båda besluten samtidigt. Förköpsfrågan måste väckas i den instans som först motiverar avslag på ansökan om förvärvstillstånd på en rationaliserings- grund. Exempelvis bör lantbruksstyrelsen få besluta om förköp endast om a) förköpsfrågan överprövas, b) om lantbruksnämnden avslagit ansökan på annan grund än rationaliseringsskäl eller c) om i lantbruksnämnden en kvalificerad minoritet har röstat för förköp.
Om förköpsrätt beslutas bör säljaren naturligtvis ges en överprövningsrätt hos lantbruksstyrelsen och i regeringen.
Strukturutredningen föreslår således att staten ges förköpsrätt om avslag meddelas av rationaliseringsskäl.
9.9. Område med strukturplan
I ett område med strukturplan har man en begränsad tid att förbättra ägarstrukturen. Eftersom området kan förutsättas ha komplicerade ägarför- hållanden bör samhällets styrmedel förstärkas.
De förslag som finns tidigare i detta kapitel (avsnitt 9.2-9.9) kan, med särskild styrka appliceras på förvärv av jordbruksfastighet i område med strukturplan. Fastighetsreglering på grundval av en strukturplan är genom- gripande och av stort allmänt intresse utöver de rent företagsekonomiska intressena. Det är därför rimligt att det allmännas styrmedel blir starkare. Strukturutredningen finner det skäligt att samtliga markrörelser bör prövas i sådant område. Eftersom resultatet av en stor reglering bör vara att samtliga brukningsenheter blir rationella till ägar- och ägostruktur (så lång det praktiskt är möjligt att genomföra), bör varje förvärv som motverkar syftet med strukturplanen förhindras. Jordförvärvslagens regler motiveras dess- utom av de önskvärda i en bättre ägarstruktur.
Strukturutredningen föreslår att om strukturplan har antagits och beslutet har vunnit laga kraft att varje förvärv av jordbruksfastighet, område därav eller andel därav skall prövas enligt jordförvärvslagen. Det skall gälla de avtalsrättsliga överlåtelserna som köp, byte eller gåva samt andra avtalsrätts- liga fång såsom tillskott till bolag eller förening, utdelning eller skifte från bolag eller förening och fusion enligt 14 kap 1 eller 2 å aktiebolagslagen. Undantagen i 2 å J FL skall dock gälla med de betydelsefulla ändringarna att släktskapsundantaget i punkt 5 och undantaget i punkt 9 om andelsförvärv av tidigare delägare inte skall gälla. I dessa snävt begränsade situationer kan släktskapsundantaget inte längre upprätthållas. Vid prövningen måste dock stor hänsyn tas till dem som har sin försörjning och bostad i bygden. - Fråga om tillståndsprövning till förvärv genom bodelning, arv eller testamente behandlas av dödsboutredningen.
Ansökan om förvärvstillstånd skall avslås om syftet med strukturplanen motverkas. Ansökan skall kunna bifallas om sådan storleksrationalisering som innebär att i strukturplanen angiven minimistorlek för fastighet uppnås. Ägarstrukturen får inte försämras. Utbo eller passiv ägare av fastighet skulle kunna åberopa särskilda skäl för bifall om rationaliseringseffekten är
tillräckligt stark. I förvärvsprövningen kan således rationaliseringskravet bedömas med hänsyn även till strukturplanen och eftersom fastighetsplan inte är fastställd kan bortses från skiftesformer och ägogränser vid tillfället och mer beaktas storleken på ägokravet och blivande fastigheter.
De särskilda regler, som föreslås gälla för planområde, bör sättas i kraft, samtidigt med att strukturplanen fastställs. Under tiden dessförinnan måste lantbruksnämnderna tillämpa den generella lagstiftningen men torde ändå under planarbetet kunna fatta beslut som betyder att kommande plan inte motverkas.
Vid en viss tidpunkt under förrättningen, som följer på en strukturplan, är det angeläget att markrörelser tills vidare minskar. Arbetet med upprättande av fastighetsplan måste löpa utan risk för upprivande av förslaget på grund av nya ägare eller ägokrav. Under förrättningens gång kan det alltså finnas anledning att tillämpa jordförvärvslagen på olika sätt. En i början av förrättningen lämplig överlåtelse skulle i ett senare skede av förrättningen försvåra denna.
Dessa särskilda regler för jordförvärvsprövning skall gälla ända fram till dess fastighetsbildningsbeslut har vunnit laga kraft.
Strukturutredningen föreslår därför att om förslaget med strukturplan godtas bör jordförvärvslagen kompletteras. Inom område med fastställd strukturplan skall utöver de nuvarande reglerna för förvärvstillstånd gälla även särskilda regler. Skillnaden är att släktskapsundantaget upphävs. Familjerättsliga fång som grundar sig på giftorätt, arv eller testamente bör också ingå i prövningen. Dödsboutredningen har inom ramen för sina direktiv möjlighet att behandla denna fråga.
Det kan ifrågasättas om till en sådan ny regel också bör fogas en särskild grund för avslag exempelvis att förvärvstillstånd skall vägras om syftet med strukturplanen motverkas. Strukturutredningen har funnit att de gällande avslagsgrunderna är tillräckliga. Tillstånd till ett för omarronderingsprojek- tet olämpligt förvärv torde i allmänhet kunna vägras på rationaliseringsgrun- den 4 å första stycket 3 punkten jordförvärvslagen.
10 Skattelagstiftning
10.2.1. Beskattning vid förvärv
Tidigare har nämnts (3.8.3) att före 1981 års taxering fanns särskilt generösa avdragsregler för de skogsavverkningar som skedde för att finansiera en ståndskogslikvid vid en fastighetsbildningsförrättning. Avdrag kunde då erhållas för hela den skogslikvid som erlagts för den mark som överförts vid förrättningen.
Numera uppgår, vid beräkning av intäkt från avyttring av skog, utrymmet för skogsavdrag i fråga om fysiska personer till 50 % av skogens anskaff- ningsvärde och i övriga fall till 25 % av detta värde. Avdragsutrymmet är inte större vid rationaliseringsförvärv, vare sig det sker genom en fastighetsbild- ningsförrätning eller på annat sätt. Reglerna ger dock fysiska personer rätt att göra skogsavdrag i snabbare takt vid rationaliseringsförvärv än vid andra förvärv.
Även om ett rationaliseringsförvärv i princip inte påkallar större avverk- ningar än andra förvärv, är det dock enligt utredningens uppfattning många gånger en förutsättning för att genomföra ett sådant förvärv att en betydande del av finansieringen kan ske med skogsintäkter. För att underlätta rationaliseringsverksamheten föreslär utredningen, som tidigare redovisats (7.3.6) , att avdragsutrymmet vid rationaliseringsförvärv ökas till 75 % av det anskaffningsvärde som belöper på förvärvet.
Det föreslagna avdragsutrymmet bör endast gälla för fysiska personer och för dödsbon om fastigheten ägdes av den avlidne vid dödsfallet. Däremot finns det inte anledning att föreslå att det ökade avdragsutrymmet skall gälla för övriga juridiska personer.
Det ökade avdragsutrymmet för rationaliseringsförvärv bör gälla samtidigt med nuvarande regler om rätt för skattskyldig att vid sådana förvärv göra skogsavdrag i snabbare takt. Avdraget under ett beskattningsår får därmed även i fortsättningen uppgå till högst hela den avdragsgrundande skogsin- täkten vid rationaliseringsförvärv. Med avdragsgrundande skogsintäkt avses summan av beskattningsårets hela intäkt på grund av upplåtelse av avverkningsrätt och 60 % av beskattningsårets intäkt på grund av avyttrade skogsprodukter eller på grund av ur förvärvskällan uttagna skogsprodukter
som använts av den skattskyldige för eget bmk eller förts över till annan verksamhet som den skattskyldige bedriver.
Det föreslagna ökade avdragsutrymmet bör endast gälla under en begränsad tid. Denna tidsbegränsning bör överensstämma med den tidsgräns på sex år som fn gäller för rätt att vid rationaliseringsförvärv göra skogsavdragen i snabbare takt än normalt.
För att få utnyttja det högre avdragsutrymmet bör den skattskyldige genom intyg från lantbruksnämnd eller på annat sätt visa att förvärvet är ett led i jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering.
Förslaget kan illustreras med följande exempel. Fastigheten A har förvärvats för 200 000 kr och under innehavstiden har skogsavdrag gjorts med 100 000 kr. Därefter görs ett tillskottsförvärv avseende fastigheten B för 50 000 kr. Förvärvet av B, som är en ren skogsfastighet, är en rationalisering. Antag att skog avverkas för att finansiera förvärvet av B. Den avdragsgrundande skogsintäkten är 50 000 kr. Enligt förslaget får skogsavdrag göras med hela den avdragsgrundande skogsintäkten upp till 75 % av rationaliseringsfastighetens anskaffningsvär- de eller med 37 500 kr. Enligt gällande regler är avdraget begränsat till 50 % av anskaffningsvärdet, dvs till 25 000 kr i exemplet.
Författningstekniskt innebär förslaget att de nuvarande reglerna i tredje stycket av p 7 i anvisningarna till 22 å kommunalskattelagen om den högre avdragsnivån vid rationaliseringsförvärv kompletteras med en regel om ett ökat avdragsutrymme i dessa fall. Förslaget medför att den deklarations- blankett som används för beräkning av skogsavdrag behöver omarbetas. En begränsad ökning av beskattningsmyndigheternas arbete med deklarationer- na kommer att uppstå genom att olika procentsatser kommer att gälla för beräkning av avdragsutrymmet. Denna ökning torde dock inte föranleda att det behövs någon resursförstärkning hos beskattningsmyndigheterna. Det inkomstbortfall som kan följa av förslaget torde vara relativt måttligt och kompenseras av de ökade skatteintäkter som kan följa av utredningens förslag i övrigt.
10.2.2. Beskattning vid avyttring Uppskovsregler
Tidigare (7.2.7) har anförts att reglerna om uppskov med realisationsvinst- beskattning inte är ändamålsenliga i fråga om rationaliseringsavyttringar. F n kan uppskov erhållas vid sådana avyttringar endast om den ersättningsfas- tighet som anskaffas är jämförlig med den avyttrade fastigheten. För fastigheter med olika beskattningsnatur hari praxis ställts stora krav på likhet i fråga om den avyttrade och den förvärvade fastighetens art. Dessa regler leder bl a till att den som säljer en jordbruksfastighet normalt inte kan få uppskov med realisationsvinstbeskattningen om en Villafastighet anskaffas som ersättning för jordbruksfastigheten. Det är från rationaliseringssyn- punkt inte lämpligt att den som avyttrat en mindre jordbruksfastighet anskaffar en ny sådan fastighet. Det torde som regel inte vara möjligt att få tillstånd till att förvärva den nya fastigheten. Om tillstånd skulle ges blir rationaliseringseffekten obetydlig.
realisationsvinstbeskattningen vid rationaliseringsavyttringar bör utvidgas att avse även de fall då den avyttrade fastigheten och den förvärvade fastigheten inte är helt jämförliga. Enligt utredningens uppfattning bör den som avyttrar en jordbruksfastighet kunna få uppskov med realisationsvinst- beskattningen även när en Villafastighet anskaffas som ersättning. Uppskov enligt de regler som i övrigt gäller för rationaliseringsavyttringar bör kunna ges oberoende av den avyttrade fastighetens storlek om den använts för bl a bostadsändamål. Detta skulle på ett avgörande sätt främja strukturförbätt- ringar inom jord— och skogsbruket.
Den nu diskuterade frågan är således av stor betydelse för strukturratio- naliseringen. Det torde dock vara lämpligt att ett eventuellt ändringsförslag i ämnet samordnas med den översyn som kommittén för reavinstuppskov gör av uppskovsreglerna. Strukturutredningen har med hänsyn till det anförda hemställt att uppskovskommittén, som väntas inom kort redovisa sin översyn, tar upp frågan.
Lättnader i realisationsvinstbeskattningen
Enligt utredningens uppfattning dämpas ofta viljan att avyttra rationalise— ringsmark bl a genom beskattningen av den värdestegring som uppkommit under ägarens innehavstid. Utredningen har tidigare (7.3.6) förordat att realisationsvinstbeskattningen av fastighetsöverlåtelser utformas så att överföring av rationaliseringsmark till lämpligare jord- och skogsbruksföre- tag underlättas. Det bör ske genom att realisationsvinstbeskattningen lindras vid sådana fastighetsöverlåtelser som är ett led i jord- eller skogsbrukets yttre rationalisering.
Överlätelsens art
De överlåtelser som utredningen vill underlätta avser fastigheter som behövs för rationaliseringsverksamheten inom jord- och skogsbruket. För att få avsedd effekt på den verksamheten bör lättnaden ges såväl vid överlåtelse genom köp eller liknande fång som vid marköverföring genom fastighets- bildningsförrättning.
Rationaliseringseffekten
Skattelättnaden bör medges om överlåtelsen medför en påtaglig rationalise- ringseffekt. Det bör ankomma på den skattskyldige att vid taxeringen visa att överlåtelsen haft en sådan effekt. Detta bör i första hand ske genom ett intyg från lantbruksnämnden.
När ett intyg skall lämnas bör lantbruksnämnden vid avyttringar som endast avser en del av en taxeringsenhet särskilt noga överväga rationalise- ringseffekten. Medför en avyttring att en betydande del av en orationell brukningsenhet finns kvar hos säljaren efter försäljningen bör särskilda skäl finnas för att rationaliseringskravet skall anses uppfyllt. Däremot torde rationaliseringseffekten vara oberoende av om den skattskyldige vid överlåtelsen av fastigheten behåller bostadshuset med tillhörande tomt- mark.
Avdragets storlek
Utredningen anser att lättnaden bör utformas som ett avdrag vid realisa- tionsvinstberäkningen. Lättnaden bör inriktas på att främja överlåtelser av mindre fastighetsinnehav, eftersom det i första hand är avvecklingen av sådana innehav som har betydelse för strukturrationaliseringen. Avdragets storlek bör därför i princip inte vara beroende av värdet på den överlåtna egendomen.
Den föreslagna avdragsrätten bör vara knuten till taxeringsenheten. Lättnaden bör vara oberoende av om en taxeringsenhet består av en eller flera fastigheter. Det bör inte för de skattskyldiga framstå som fördelaktigt med taxeringsenheter som är uppsplittrade i flera fastigheter. En sådan utveckling är inte önskvärd från rationaliseringssynpunkt. Inte heller bör skattelättnadens storlek vara beroende av om det finns en eller flera ägare till fastigheten. Utredningen har funnit att avdraget bör vara 20 000 kr för en taxeringsenhet. Avdrag får dock högst göras med så stort belopp att någon skattepliktig realisationsvinst inte uppkommer. Avdraget får alltså inte leda till att redovisningen av avyttringen visar en förlust.
Delavyttringar
Storleken på det föreslagna avdraget bör inte påverkas av att den skattskyldige behåller det bostadshus med tillhörande tomtmark som kan finnas på den avyttrade taxeringsenheten. Att den skattskyldige behåller bostadshuset har inte någon betydelse för strukturrationaliseringen.
Vidare bör avdraget inte påverkas av att taxeringsenheten avyttras i olika omgångar. I annat fall skulle de skattskyldiga genom olika transaktioner kunna försöka få högre avdrag än som är avsett med förslaget.
På grund av det nu anförda bör vid delavyttringar föreligga rätt till avdrag med så stor del av det föreslagna beloppet på 20 000 kr som kan anses belöpa på avyttringen. Beräkningen bör göras med utgångspunkt i det taxerade jordbruks- och skogsbruksvärdet. Avdraget bör uppgå till den del av beloppet 20 000 kr som motsvarar den del av taxeringsenhetens sammanlag- da taxerade jordbruks- och skogsbruksvärde som belöper på avyttringen.
Överföring genom fastighetsreglering
Tidigare (3.8.5) har framgått att vid realisationsvinstbeskattningen jämställs med avyttring sådan överföring av mark vid bla fastighetsreglering där ersättningen i pengar överstigit 5 000 kr. Bestämmelsen tar sikte på förutom jordbruksfastigheter också tex sådan överföring av gatumark som görs i enlighet med en stadsplan. Vidare är skattebefrielse enligt regeln inriktad på de fall då den kontanta delen av vederlaget understiger 5 000 kr. Den av utredningen föreslagna avdragsregeln skall endast avse jordbruksfastigheter och befria vinster understigande 20 000 kr från beskattning. Utredningsför- slaget medför dock inte att 5 000 kr—regeln vid fastighetsregleringar kan tas bort. Förhållandet mellan de båda reglerna illustreras med ett exempel i specialmotiveringen (avsnitt 11.6).
10.2.3. Beskattning vid markomsåttning i områden med strukturplan
Utredningen föreslår, som tidigare framgått (7.3.3), särskilda civilrättsliga regler för strukturrationaliseringen i områden med mycket komplicerade fastighetsförhållanden. Dessa regler har sammanfattats under benämningen strukturplan.
Där strukturplaner skall finnas är det särskilt angeläget att fastighetsägar- na stimuleras att delta i rationaliseringsverksamheten så länge strukturpla- nen gäller. Utredningen har därför övervägt att föreslå särskilda skattelätt- nader i sådana områden. Bla har utredningen diskuterat att föreslå ett avdragsutrymme för skogsavdragen på 100 % av skogens anskaffningsvärde vid förvärv i områden där en strukturplan gäller.
Utredningen har funnit att det tidigare (7.3.6) redovisade förslaget om ett avdragsutrymme i rationaliseringsfallen på 75 % av skogens anskaffnings- värde är tillräckligt för att främja fastighetsöverlåtelser även i områden där en strukturplan gäller. En ökning av avdragsutrymmet till 100 % av anskaffningsvärdet torde som regel inte behövas.
Särskilda regler för områden med strukturplan medför också vissa tekniska komplikationer. Då skulle olika regler gälla för skogsavdrag vid rationaliseringsförvärv i områden som omfattas av en strukturplan och övriga områden.
Mot den angivna bakgrunden anser utredningen att särskilda avdragsreg- ler för områden med strukturplan inte bör tillskapas.
10.1. Garantiintäkt
10.1.1. Inledning
Tidigare har framgått (kapitel 7) att utredningen anser att jordbruksfastig- heter som har en obetydlig produktion bör träffas av en ökad beskattning. Detta förslag presenteras närmare i avsnitt 10.1 .4—10. 1.12. Vid utarbetandet av förslaget har bl a beaktats tidigare gjorda överväganden om jord- och skogsbruksbeskattningen. Några av dessa överväganden under senare tid tas upp i avsnitt 10.1.2.
Grunddragen i beskattningsförslaget har flera likheter med de principer som gäller i fråga om garantibeloppet för fastigheter vid taxeringen till kommunal inkomstskatt. Enligt förslaget skall den som äger en jordbruks- fastighet alltid redovisa en viss minsta bruttointäkt från fastigheten (garantiintäkt). Om den faktiska intäkten från en fastighet är lika stor eller större än minimiintäkten medför den föreslagna beskattningen ingen ökad belastning på fastighetens ägare. Endast i de fall då fastigheten används så att den ger låg eller ingen avkastning eller då fastigheten är så liten att den uppenbarligen inte bör bestå som en särskild brukningsenhet skall ägaren träffas av en ökad beskattning. Denna skall gälla för såväl statlig som kommunal inkomstskatt.
Med den nu beskrivna beskattningsmetoden drabbas de passiva ägarna av en ökad beskattning medan de aktiva inte träffas av denna. Detta är förslagets främsta fördel jämfört med övriga alternativ som diskuterats av utredningen. Dessa beskrivs kortfattat i det följande (avsnitt 10.1.3). Den av utredningen föreslagna beskattningsmodellen medför inte några gränsdrag- ningsproblem när det gäller att bestämma vilka fastigheter som skall omfattas av beskattningen. I princip kan denna göras tillämplig på alla jordbruksfas- tigheter.
10.1.2. Tidigare beskattningsförslag Bostadsskattekommittén
Under senare är har vid olika tillfällen diskuterats att ändra reglerna för beskattning av jordbruksfastigheter så att det passiva ägandet av sådana
fastigheter motverkas. Bostadsskattekommittén föreslog i betänkandet Bostadsbeskattning II (SOU 1976:11) att inkomsten från ägarens eller brukarens bostad på en jordbruksfastighet i princip skulle beräknas enligt villabeskattningsreglerna. Som intäkt skulle i deklarationen tas upp en viss procent av de vid fastighetstaxeringen angivna värdena på byggnaden och tomten. Procentsatsen skulle vara större för fastigheter med högre taxerings- värde än med lägre. I likhet med vad som gäller villaschablonen skulle avdrag få göras för räntor och dessutom för arrenden. Vidare skulle enligt förslaget avdrag få göras för driftkostnader utom för värme och elektricitet.
Enligt utredningen skulle förslaget lösa problemen med de 5 k bostads- jordbruken, dvs jordbruk som innehas huvudsakligen i bostadssyfte. Några större olägenheter med en övergång till schablonmetod ansåg utredningen inte att det fanns för de egentliga jordbruken. Förslaget mötte emellertid hård remisskritik och föranledde inte någon lagändring.
Virkesförsörjningsutredningen
Virkesförsörjningsutredningen har i betänkandet Skogsindustrins virkesför- sörjning (SOU 1981:81) ingående prövat olika möjligheter att lägga om beskattningen så att en ökad skogsavverkning främjas. I huvudsak har tre olika beskattningsmodeller diskuterats.
En beskattningsmodell som utredningen undersökt är den som tillämpas 1 Finland. Denna är en s k arealbeskattning där skogens årliga tillväxt bekattas. Skatten betalas oberoende av om några faktiska inkomster på grund av sålda skogsprodukter uppkommit.
_ Utredningen fann att en arealbeskattning enligt den finska modellen kräver ett omfattande underlag av uppgifter om förhållandena på de berörda fastigheterna. Dessa uppgifter finns fn inte samlade hos myndigheterna i landet, varför metoden enligt utredningen kräver en förberedelsetid på omkringtio år innan den skulle kunna införas i Sverige. Utredningen hade även andra allvarliga invändningar mot modellen av principiell och teknisk natur.
En annan modell som virkesförsörjningsutredningen prövat är den preliminära skogsbeskattningen. Enligt denna metod skall den skattskyldige varje år redovisa ett preliminärt belopp, som i princip skall motsvara värdet av viss del av fastighetens genomsnittliga årliga skogsavverkning. Överstiger de faktiska skogsinkomsterna för ett år det preliminära inkomstbeloppet skall den faktiska inkomsten beskattas. Då får den skattskyldige avräkna tidigare års preliminära inkomstbelopp i den mån de inte har motsvarats av faktiska skogsintäkter.
Utredningen pekade på flera svårigheter med den preliminära skogsbe- skattningen. Ett problem är att för varje fastighet bestämma det preliminära inkomstbeloppet, vilket enligt utredningen skulle kräva stora administrativa insatser. Detta belopp skulle bestämmas för en viss tidsperiod vid sidan om den årliga taxeringen. Vidare kräver denna modell inte obetydligt merarbete även vid taxeringsarbetet. Bl a måste de preliminära inkomstbeloppen registreras på ett sådant sätt att de finns tillgängliga vid deklarationsgransk- ningen. Även för de skattskyldiga medför denna modell ett merarbete genom
att det krävs ett ökat antal uppgifter i deklarationen.
Som tredje alternativ diskuterade utredningen en särskild skogsskatt. Syftet med denna skatt skulle vara att alltid beskatta den som äger en skogsfastighet för en viss minsta inkomst från fastigheten även om någon faktisk skogsinkomst inte uppkommit på fastigheten det aktuella året. Överstiger de faktiska inkomsterna ett år den minsta inkomst som avses med den särskilda skogsskatten, beskattas de verkliga inkomsterna.
Enligt utredningen skulle det vara likartade svårigheter med att bestämma den garanterade minimiintäkten för den särskilda skogsskatten som med att bestämma den preliminära inkomsten för den preliminära skogsskatten. Däremot ansåg utredningen att den särskilda skogsskatten inte skulle medföra nämnvärda tekniska eller administrativa problem i övrigt.
Virkesförsörjningsutredningen fann det mycket vanskligt att bedöma effekterna på virkesutbudet av de diskuterade beskattningsmodellerna. Det fanns enligt utredningen en risk att ett krav på viss intäkt från skogsbruket i vissa fall kunde minska avverkningen. Vidare ansåg utredningen att verkningarna av marginalskattereformen, som bedömdes öka avverknings- benägenheten, borde avvaktas.
Förslag till omläggning av skogsbeskattningen enligt någon av de diskuterade modellerna lämnades inte av den dåvarande regeringen. I prop. 1981/82:182 anfördes att flera principiella skäl talade mot en ändring av grunderna för den nuvarande skogsbeskattningen. Departementschefen pekade främst på att de diskuterade systemen bryter mot skatteförmåge- principen.
10.1.3. Alternativa skattemodeller m m Avgift
Strukturutredningen har diskuterat olika modeller för en ökad ekonomisk belastning på företag med dåliga strukturförhållanden. Ett skäl att lägga en särskild pålaga på sådana företag är att de orsakar det allmänna kostnader för administrativa åtgärder rörande fastigheterna. Kostnaderna för administra- tionen av dessa uppvägs inte av de intäkter som skapas genom fastigheternas avkastning. Även flerägandet orsakar samhället ökade administrativa kostnader samtidigt som det i många fall visat sig medföra ett mindre effektivt brukande av fastigheterna.
Mot denna bakgrund har utredningen övervägt att föreslå en pålaga som skulle kompensera det allmänna för de administrativa kostnader som orsakas av fastigheter med mindre lämpliga strukturförhållanden. Pålagan skulle bestämmas så att intäkterna av denna motsvarar nämnda kostnader. Eftersom den i princip endast skulle täcka vissa närmare definierade kostnader skulle den vara en avgift i regeringsformens mening och inte en skatt.
Utredningen har funnit att det finns flera nackdelar med en avgift av nu skisserat slag. Bla torde en avgift inte påverka strukturförhållandena i nämnvärd omfattning. Detta beror på att en avgift i princip endast skall finansiera vissa närmare definierade kostnader och inte får ge något
överskott. Den torde därför inte kunna sättas så hög att den får tillräcklig effekt. Vidare har det visat sig svårt att finna lämpliga grunder efter vilka avgiften skulle kunna tas ut. Utredningen har därför funnit att en avgift inte lämpligen kan användas för att åstadkomma bättre strukturförhållanden.
Särskild strukturskatt
Som tidigare framgått har utredningen funnit att en avgift inte är ett lämpligt strukturförbättrande medel, bl a beroende på att den inte kan sättas så hög att den får tillräcklig effekt. Utredningen ha därför diskuterat att föreslå en särskild skatt som skulle fördyra ägandet av fastigheter med olämpliga strukturförhållanden. Skattesatsen skulle till skillnad mot en avgiftssats kunna avpassas så att skatten får åsyftad verkan på strukturrationalisering- en.
Även en särskild strukturskatt medför administrativa komplikationer. En särskild beskattningsmyndighet skulle behövas, antingen inom ramen för någon befintlig myndighet eller helt nybildad. Med en särskild strukturskatt uppstår vidare problem med att bestämma vilka fastigheter som skall träffas av beskattningen. Utredningen har därför funnit att även alternativet med en särskild strukturskatt bör förkastas.
Schablonbeskattning
Utredningen har diskuterat att införa någon form av schablonbeskattning av mindre jordbruksfastigheter. Den ordinarie intäktsberäkningen för dessa fastigheter skulle ersättas av en beräkning av intäkten efter en schablon. Ett belop motsvarande en viss andel av fastighetens hela taxeringsvärde skulle varje år tas upp som intäkt. Detta alternativ skiljer sig från bostadsskatte— kommitténs tidigare nämnda förslag genom att inte endast bostadsdelen av fastigheten skulle beskattas enligt en schablon. Vid en schablonbeskattning skulle avdrag för kostnader inte medges. Rätten att dra av ränteutgifter torde dock få behållas. Intäktsschablonen borde avvägas så att de åsyftade fastigheterna träffades av en hårdare beskattning än fn.
Alternativet med schablonbeskattning har vissa nackdelar som gör det mindre lämpligt. Det är svårt att bestämma intäktsschablonen så att den får avsedd verkan. Vidare uppkommer svåra gränsdragningsproblem när det gäller att bestämma vilka fastigheter som skall schablonbeskattas. Det ärinte möjligt att endast dra gränsen med hänsyn till fastigheternas taxeringsvär— den. Med hänsyn till nämnda olägenheter har utredningen funnit att någon schablonbeskattning av jordbruksfastigheter inte bör prövas som ett strukturförbättrande medel.
10.1.4. Garantiintäkten i förhållande till skatteförmågeprin— cipen
Den nuvarande inkomstbeskattningen bygger bl a på den s k förmågeprin- cipen som kan sägas innebära att det är den skattskyldiges förmåga i
förhållande till hans intäkter och kostnader för att förvärva intäkterna som skall vara avgörande för beskattningens omfattning. Beräkning av garanti- belopp för fastighet vid den kommunala taxeringen kan dock ses som ett undantag från den principen.
Den föreslagna garantiintäkten skall medföra en ökad belastning på de företag som har dåliga strukturförhållanden och som därigenom ger ägarna en låg avkastning. Detta torde innebära att förmågeprincipen i viss mån åsidosätts. Det får dock vägas mot att de föreslagna reglerna enligt utredningens uppfattning är ett effektivt medel som främjar strukturratio- naliseringen. Tanken bakom förslaget om beräkning av en garantiintäkt är också att de skattskyldiga som har företag med en lämplig struktur skall kunna undvika beskattningen om driften vid företaget är tillräckligt intensiv. Den föreslagna beskattningen skall bl a träffa omdiskuterade utnyttjanden av skattereglerna såsom innehav av vissa s k bostadsjordbruk eller flerägan- de som föranleder samhället särskilt höga administrativa kostnader. I särskilt ömmande fall kan verkningarna av garantiintäkten lindras genom reglerna om avdrag för nedsatt skatteförmåga (se avsnitt 10.1.8).
10.1.5. Skattskyldighet m m för garantiintäkten Skattskyldighet för ägaren mfl
Avsikten med garantiintäkten är som tidigare framgått att stimulera strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruket. I första hand skall garantiintäkten påverka ägandet av små fastigheter som uppenbarligen inte bör bestå som särskilda brukningsenheter och flerägandet av jordbruksfas- tigheter. För att få denna verkan bör garantiintäkten tas upp i deklarationen av den som äger en jordbruksfastighet. Däremot behöver den inte belasta tex en arrendator. _ Med ägare bör, liksom i fråga om beräkning av garantibelopp vid den kommunala taxeringen, jämställas vissa med äganderätt liknande fall. Detta gäller exempelvis fideikommissrätt, åborätt och ständig eller ärftlig besitt- ningsrätt till en fastighet. Med ägare bör vidare jämställas bl a en samfällighetsförening som förvaltar gemensamhetsskog.
Skattskyldighet för juridiska personer m m
Skattskyldighet för garantiintäkten bör följa de regler som för den statliga och kommunala inkomstskatten gäller om skattskyldighet för intäkter i förvärvskällan jordbruksfastighet. Undantag från dessa regler skulle inne- bära att rationaliseringseffekten begränsas och medföra tekniska komplika- tioner. Garantiintäkten skall således beräknas av fysisk person och delägare i handelsbolag, enkelt bolag eller sådant dödsbo som skall deklarera som handelsbolag. Även aktiebolag och vissa andra juridiska personer skall beräkna en garantiinäkt. Vid den kommunala taxeringen skall vidare staten, kommuner, kyrkor m fl vara skattskyldiga för garantiintäkten. För garanti- intäkten bör även gälla de ordinarie reglerna för den statliga och kommunala inkomstskatten om undantag från skattskyldighet.
Förvärvskälla
Om ett jordbruksföretag består av flera mindre fastigheter, som var för sig inte skulle kunna drivas rationellt men som tillsammans kan vara en lämplig brukningsenhet, bör det i princip inte drabbas av en högre taxering genom garantiintäkten. Denna bör därför beräknas för varje förvärvskälla i dess helhet. Äger någon flera fastigheter bör endast en garantiintäkt be. äknas om fastigheterna tillsammans utgör en förvärvskälla.
Ingår en arrenderad fastighet i en förvärvskälla skall, som nyss nämnts, någon garantiintäkt inte beräknas för arrendatorn av denna fastighet. Äger en arrendator själv också en eller flera jordbruksfastigheter skall dock en garantiintäkt beräknas för honom. Detta görs på grundval av de fastigheter som arrendatorn äger. I den förvärvskälla i vilken redovisningen av garantiintäkten görs kan även de arrenderade fastigheterna ingå. Är fastigheterna tillsammans en rationell brukningsenhet medför garantiintäk— ten inte en högre beskattning.
Garantiintäkten bör, i likhet med vad som gäller övriga intäkter i förvärvskällan jordbruksfastighet, knytas till sådana fastigheter som taxerats som jordbruksfastighet. Därigenom kommer den inte att belasta fastigheter som taxerats som annan fastighet och fastigheter som inte är skatteplikti- ga.
Ägarens bosättning på fastigheten
Det kan diskuteras om den som är bosatt på en jordbruksfastighet skall beräkna en garantiintäkt. Som regel drivs jordbruket och skogsbruket på en fastighet mer intensivt om ägaren är bosatt på den. Med den utformning av beskattningen som föreslås här kommer emellertid den aktive inte att drabbas. Det finns därför inte anledning att undanta den som är bosatt på fastigheten från att beräkna en garantiintäkt.
10.1.6. Garantiintäkten vid samägande
Uppdelning mellan delägarna
Tidigare har framhållits att en av avsikterna med garantiintäkten är att påverka flerägandet av jordbruksfastigheter. Garantiintäkten bör dock inte belasta sådant samägande som inte hindrar ett rationellt brukande av fastigheten. Detta gäller exempelvis äkta makar, syskon eller andra personer som kommit överens att aktivt driva ett jordbruksföretag gemensamt.
För att få nu nämnda verkningar bör garantiintäkten fördelas mellan ägarna till en jordbruksfastighet. Detta bör gälla vid sådant samägande som innebär att varje delägare har en viss andel av fastigheten, en s k ideell andel. Garantiintäkten bör då fördelas mellan delägarna i förhållande till värdet på andelarna. För att garantiintäkten inte skall bli helt obetydlig när delägar- kretsen är relativt stor bör varje delägare dock alltid redovisa ett visst minsta belopp.
Är en jordbruksfastighet delad mellan olika personer så att också marken faktiskt delats mellan dem och ingår i olika förvärvskällor bör en
garantiintäkt beräknas för varje förvärvskälla. Har en viss ägovidd brutits ut från en jordbruksfastighet bör alltså en garantiintäkt också beräknas särskilt för den utbrutna ägovidden.
Fördelning mellan makar
Ägs en jordbruksfastighet av äkta makar bör garantiintäkten fördelas mellan dem efter de grunder som anges i 52å KL. De principer som gäller för fördelning av intäkt i förvärvskällan jordbruksfastighet mellan makar bör således även gälla vid fördelning av garantiintäkten. Det innebär att om den ena maken haft en ledande ställning och den andra kan anses som medhjälpare skall den ledande maken ta upp hela garantiintäkten. Har makarna däremot gemensamt bedrivit verksamheten skall vardera maken ta upp den del av garantiintäkten som med hänsyn till deltagandet i verksamheten på fastigheten kan anses skäligt. Har ingen verksamhet bedrivits på fastigheten bör garantiintäkten fördelas mellan makarna efter deras andel i fastigheten.
A - eller B-inkomst
Vid taxeringen skall avgöras om en inkomst skall vara A- eller B-inkomst. Uppdelning av den skattskyldiges inkomster i A- och B-inkomst har bl a betydelse vid uträkningen av den statliga inkomstskatten för äkta makar. Då skall äkta makar och därmed jämställda skattskyldiga i princip sambeskattas för B-inkomsterna. Sambeskattning skall dock inte ske om det sammanlagda beloppet av makars B-inkomster inte överstiger 5 000 kr (gäller fr o m 1984 års taxering). För inkomst av jordbruksfastighet räknas inkomsten som A-inkomst om den skattskyldige varit verksam i förvärvskällan i en omfattning som inte kan anses som ringa. I annat fall är inkomsten B-inkomst.
Frågan om den skattskyldiges garantiintäkt skall vara A- eller B-inkomst bör avgöras med utgångspunkt i hur hans övriga intäkter i förvärvskällan jordbruksfastighet behandlas. I princip är det inte intäktsbeloppets storlek som är avgörande för om den skattskyldige skall anses ha varit verksam i förvärvskällan i en omfattning som inte är att anse som ringa. Garantiintäk- tens karaktär av A- eller B-inkomst får därför avgöras från fall till fall efter karaktären på den skattskyldiges övriga intäkter i förvärvskällan.
Dödsbon
En inte obetydlig del av jordbruksfastigheterna i landet ägs av dödsbon. Enligt utredningens uppfattning leder dödsbos innehav av fastigheter om de behålls oskiftade under lång tid till att de inte brukas tillräckligt intensivt. Garanatiintäkten bör därför medföra en ökad belastning på dödsbon som inte skiftat eller avyttrat sitt fastighetsinnehav efter en viss tid. För att garantiintäkten i dessa fall skall bli tillräckligt effektiv bör minimibeloppet i princip bestämmas med utgångspunkt i antalet delägare i dödsboet. En särskild övre gräns bör dock sättas för dödsbon.
Den föreslagna regeln kommer enligt utredningens uppfattning att leda till att jordbruksfastigheter som ägs av dödsbon skiftas eller avyttras i större
utsträckning än fn. Om regler för tvångsskifte av dödsbon som äger jordbruksfastighet införs skulle den föreslagna regeln om en högre garanti- intäkt för dödsbon inte behövas. Frågan om tvångsskifte av dödsbon behandlas f n av dödsboutredningen (se avsnitt 9.3).
10.1.7. Garantiintäktens storlek
Genom den föreslagna grantiintäkten skall alltid den som äger en jordbruks- fastighet ta upp en viss minsta bruttointäkt från fastigheten i deklarationen. "Denna minsta intäkt bör bestämmas så att den inte överstiger den avkastning som normalt kan erhållas genom ett rationellt brukande av inte endast obetydliga fastigheter.
Garantiintäkten bör i princip vara lika stor för alla jordbruksfastigheter. Vid avvägningen av garantiintäktens storlek har det dock visat sig nödvändigt med en viss differentiering av intäktsbeloppet för att de allra minsta fastigheterna inte skall drabbas för hårt. Eftersom intäkten skall tas upp varje år kan det även med relativt låga årliga belopp uppkomma en betydande belastning på ett passivt ägande sett över en längre tidsperiod.
När det gäller utgångspunkterna för en differentiering kan olika lösningar tänkas. En arealgräns skulle vara lätt att tillämpa men innebär — om den görs
,lika för hela landet — att fastigheter med mycket stora skillnader i avkastning skulle hänföras till samma grupp. Den metod som kan komma i fråga bör därför utgå från taxeringsvärdet. Med hänsyn till den koppling till marknads- värdet som detta värde har, får man även med en sådan metod visserligen räkna med att fastigheter med varierande avkastningsförhållanden hänförs till samma grupp. Sådana effekter torde dock bli begränsade eftersom
"differentieringen måste ligga på en relativt låg nivå. Gränsdragningen bör
lämpligen utgå från summan av en fastighets taxerade jordbruks- och skogsbruksvärden.
För fastigheter med ett sammanlagt taxerat jordbruks- och skogsbruks— värde på 100 000 kr eller däröver bör garantiintäkten vara 5 000 kr. Detta motsvarar 5 % av ifrågavarande taxeringsvärde vid skiktets nedre gräns. Garantiintäktens lägsta belopp för en förvärvskälla bör vara 2 000 kr. Detta bör gälla fastigheter med ett sammanlagt taxerat jordbruks- och skogsbruks- värde på 40 000 kr eller därunder. Garantiintäkten motsvarar här 5 % av ifrågavarande taxeringsvärde vid skiktets övre gräns. För fastigheter med ett värde mellan 40000 kr och 100000 kr bör garantiintäkten vara 5 % av ifrågavarande taxeringsvärde. Finns det flera ägare till fastigheten bör garantiintäkten fördelas mellan dem i enlighet med vad som tidigare föreslagits. Minimibeloppet bör då vara 1 000 kr för varje delägare. För dödsbon bör den lägsta intäkten viss tid efter dödsfallet beräknas till 1 000 kr för varje delägare, dock högst 10000 kr för hela dödsboet.
10.1.8. Garantiintäkten vid nedsatt skatteförmåga
Folkpensionärer
Skattskyldig som haft folkpension kan vid inkomsttaxeringen få extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Avdragets storlek är beroende av den skattskyl-
diges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. Har inkomsten endast varit folkpensionen medför avdraget i princip att någon skatt inte uppkommer. Har andra inkomster förekommit sker en avtrappning av det extra avdraget, så att inkomsterna utöver folkpensionen beskattas. Avdraget skall vidare reduceras för förmögenhet som överstiger ett visst bestämt belopp.
En folkpensionär som påförs en garantiintäkt får som regel en höjning av sin till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. En höjning av den taxerade inkomsten medför en sänkning av det extra avdraget. För en folkpensionär skulle garantiintäkten sålunda medföra dels en taxeringshöjning, dels en sänkning av det extra avdraget. Effekten av garantiinkomsten skulle i dessa fall bli dubbel.
Enligt utredningens uppfattning bör garantiintäkten inte påverka storle- ken på det extra avdraget. Effekten av garantiintäkten bör därför undanröjas vid beräkningen av detta avdrag. Det kan ske genom att det extra avdraget inte reduceras för den del av den taxerade inkomsten som härrör från garantiintäkten. Detta föranleder viss ändring av de i kommunalskattelagen angivna grunderna för beräkning av det extra avdraget. Riksskatteverkets anvisningar för beräkning av extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga för folkpensionäer bör också anpassas till garantiintäkten i enlighet med vad nu sagts.
Sjukdom m m
Avdrag för nedsatt skatteförmåga kan även erhållas om den nedsatta skatteförmågan beror på långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom eller underhållsskyldighet. Avdragets storlek bedöms med utgångspunkt i dels den skattskyldiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst, dels merutgif— ternas storlek. Vissa justeringar av den taxerde inkomsten får göras för t ex uppburna belopp som inte är skattepliktiga eller för gjorda avdrag som inte är omkostnadsavdrag i egentlig mening.
Vid beräkningen av avdrag för nedsatt skatteförmåga på grund av sjukdom m m bör iden skattskyldiges taxerade inkomst inte inräknas garantiintäkten eftersom denna inte motsvaras av några faktiska intäkter. Riksskatteverkets anvisningar bör därför även anpassas till garantiintäkten på denna punkt. Denna justering av anvisningarna torde enligt utredningens bedömning inte kräva någon ändring av de i kommunalskattelagen angivna grunderna för beräkning av avdrag för nedsatt skatteförmåga på grund av sjukdom m m.
Existensminimum
Avdrag för nedsatt skatteförmåga kan även medges om den skattskyldiges inkomst, efter avdrag för skatt, understigit vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig och sin familj (existensminimum). För rätt till avdrag krävs att skatteförmågan varit nedsatt till följd av bl a nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet eller stor försörjningsbörda.
Enligt utredningens uppfattning bör garantiintäkten inte heller vid avdrag för existensminimum påverka avdragets storlek. De i kommunalskattelagen angivna grunderna för beräkning av det extra avdraget vid existensminimum bör därför justeras på denna punkt. Även riksskatteverkets anvisningar för
detta fall bör anpassas till garantiintäkten. Denna fråga torde dock vara av liten praktisk betydelse, eftersom avdrag för existensminimum i regel inte medges om den skattskyldige äger en jordbruksfastighet.
10.1.9. Uppgiftsskyldighet m rn för garantiintäkten Uppgifter i deklarationen
Allmän självdeklaration skall lämnas bl a för den statliga och kommunala inkomsttaxeringen med stöd av bestämmelserna i taxeringslagen (1956:623). I deklarationen skall den skattskyldige lämna de uppgifter som behövs för att bestämma taxeringarna till rätt belopp. Bl a skall uppgifter lämnas om alla förvärvskällor för vilka skattskyldighet föreligger och om de intäkter som är att hänföra till varje förvärvskälla (25 å första stycket 2 och 3 taxeringslagen). Har en fastighet ingått i förvärvskällan skall vidare anges beskaffenheten av den skattskyldiges innehav av fastigheten, fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret eller, om sådant värde då inte fanns, uppskattat värde vid taxeringsårets ingång samt hur lång tid och till vilken del fastigheten ingått i förvärvskällan under året.
För att bestämma garantiintäkten till rätt belopp måste beskattningsmyn- digheterna få uppgifter från de skattskyldiga om de förhållanden som har betydelse för garantiintäktens storlek. Tidigare har förordats att garantiin— täkten behandlas som en intäkt i förvärvskällan jordbruksfastighet. Däri- genom kommer enligt 25 å första stycket 3 taxeringslagen skyldighet föreligga att i självdeklarationen uppge garantiintäktens storlek. Vidare kommer följa skyldighet att lämna de närmare uppgifter om fastigheten som behövs för att kontrollera att garantiintäkten blivit rätt beräknad. Några särskilda regler om ökat uppgiftslämnande i deklarationen behövs därför inte för garantiintäkten. I avsnitt 10.1.11 lämnas en principskiss över hur garantiintäkten bör redovisas i deklarationen.
Oriktig uppgift
Reglerna om Uppgiftsskyldighet har bl a betydelse vid tillämpningen av reglerna om skattetillägg och eftertaxering. Finner man vid taxeringen att den skattskyldige lämnat en oriktig uppgift kan skattetillägg tas ut. Detta skulle med den föreslagna garantiintäkten exempelvis kunna inträffa om någon som skall redovisa sådan intäkt i deklarationen inte gör det eller tar upp den till för lågt belopp. För skattetillägg skulle då också i princip få krävas att det inte heller av andra uppgifter i deklarationen framgår att en garantiintäkt skall redovisas och hur stor den skall vara. Har den oriktiga uppgiften föranlett att skatt påförts med för lågt belopp skulle rättelse kunna ske efter taxeringsperiodens utgång genom eftertaxering.
Utredningen har undersökt om de nu i korta drag redovisade verkningar som reglerna om skattetillägg och eftertaxering kan få på den föreslagna garantiintäkten är rimliga. Särskilt den omständigheten att garantiintäkten inte motsvaras av någon faktisk intäkt aktualiserar denna fråga.
Reglerna om skattetillägg och eftertaxering är bl a avsedda att förmå de skattskyldiga att lämna riktiga uppgifter vid taxeringen så att skatt inte dras undan. Utredningen har funnit att skattetillägg behövs som ett påtrycknings-
medel även för att förmå de skattskyldiga att lämna riktiga uppgifter om garantiintäkten. De skäl som motiverar skattetillägg som sanktion mot oriktiga uppgifter i andra hänseenden kan även åberopas i förhållande till garantiintäkten. I normala fall kan det inte uppfattas som principiellt fel eller i övrigt stötande att skattetillägg tas ut för en oriktig uppgift som rör garantiintäkten. Det kan inte heller anses olämpligt att genom eftertaxering påföra undanhållet belopp om garantiintäkten blivit fel på grund av att den skattskyldige lämnat en oriktig uppgift. Det saknas därför skäl att för garantiintäkten göra undantag från reglerna om skattetillägg och eftertax- ering.
Utredningen har vid det nu gjorda ställningstagandet beaktat de undantag som främst i fråga om skattetillägg får göras i bl a särskilt ömmande fall. Skattetillägg får efterges exempelvis om den oriktiga uppgiften kan antas ha sådant samband med den skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfaren- het eller därmed jämförligt förhållande att den framstår som ursäktlig. Bl ai de fall ägarförhållandena är komplicerade, exempelvis i vissa fall då fastighet ägs av dödsbo, kan det finnas skäl för eftergift. Skattetillägg får också efterges om det belopp som kunde ha undandragits genom den oriktiga uppgiften är att anse som ringa. Som regel påförs inte skattetillägg om det undandragna beloppet inte överstiger 1 000 kr. Det innebär att skattetillägg normalt inte skall påföras om oriktig uppgift skulle lämnas om garantiintäk- ten för en fastighet med så många delägare att garantiintäkten för var och en av dem blir 1 000 kr. Reglerna om eftergift av skattetillägg bör även i övrigt tillämpas generöst i förhållande till garantiintäkten, särskilt under en inledande övergångsperiod.
10.1.10. Egenavgift för garantiintäkten
Garantiintäkten skall enligt utredningens förslag främst drabba ägare av sådana jordbruksfastigheter som används så att de ger låg eller ingen avkastning. Det är således i första hand de passiva ägarna som skall träffas av en ökad beskattning. Sådana passiva ägare är som regel inte skyldiga att betala egenavgift för intäkterna från fastigheten. Endast i undantagsfall torde det inträffa att någon som brukar fastigheten också skall redovisa en garantiintäkt. I dessa fall, då som regel också egenavgift skall betalas, är den ökade beskattning som garantiintäkten medför relativt obetydlig, eftersom höjningen av intäkten i princip endast motsvarar skillnaden mellan garantiintäkten och det sammanlagda värdet av intäkterna från fastighe- ten.
Egenavgift beräknas på grundval av den skattskyldiges nettointäkt i bl a förvärvskällan jordbruksfastighet vid den statliga inkomsttaxeringen. I nettointäkten skall enligt utredningens förslag även garantiintäkten ingå. Denna intäkt kommer också i de fall fastigheten brukats, att ingåi underlaget för egenavgifter om inte särskilt undantag görs. Ett sådant undantag skulle dock medföra komplikationer för de lokala skattemyndigheterna vid den årliga beräkningen av egenavgifter. Garantiintäkten kommer vidare som nämnts att vara relativt obetydlig i de fall den för en skattskyldig skall beräknas för samma beskattningsår som egenavgift debiteras. Utredningen har därför inte funnit tillräckliga skäl att undanta garantiintäkten från
underlaget för egenavgifter. Vid denna bedömning har utredningen också beaktat att garantiintäkten i nu diskuterade fall även ökar den skattskyldiges förmåner enligt socialförsäkringslagstiftningen och att erlagd egenavgift är avdragsgill vid taxeringen.
Tidigare (3.8.7) har nämnts att det i en promemoria från finansdeparte- mentet ifrågasatts att införa en grundavgift i socialförsäkringssystemet som skall träffa sådana passiva rörelse- och jordbruksinkomster som f n är fria från egenavgifter. Utredningen har vid avvägningen av garantiintäktens storlek beaktat att den kan komma att ingå i underlaget för beräkning av den föreslagna grundavgiften. Med hänsyn till att garantiintäkten föreslås till ett relativt lågt belopp har utredningen inte ansett att den behöver justeras för det fall den föreslagna grundavgiften införs.
Mot bakgrund av det anförda föranleder den föreslagna garantiintäkten enligt utredningens bedömning inte någon ändring i socialförsäkringslagstift- mngen.
10.1.11. Redovisning av garantiintäkten i deklarationen
Beräkningsmetod
Utredningen har, som tidigare nämnts, vid utformningen av förslaget om beräkning av garantiintäkt för jordbruksfastigheter försökt efterlikna det garantibelopp för fastigheter som gäller vid taxeringen till kommunal inkomstskatt. Detta belopp är till för att garantera att för en fastighet alltid redovisas en viss inkomst i den kommun där fastigheten är belägen. Är de faktiska nettointäkterna mindre än garantibeloppet medför det en ökad kommunal beskattning. Förslaget om garantiintäkt är däremot avsett att öka skattebelastningen på fastigheter med små eller inga bruttointäkter. En skillnad mellan den föreslagna garantiintäkten och garantibeloppet vid den kommunala taxeringen är sålunda att garantiintäkten tar sikte på fastigheter med små bruttointäkter medan garantibeloppet vid den kommunala tax- eringen drabbar fastigheter med små nettointäkter. Som nämnts skall den föreslagna garantiintäkten gälla vid taxering till såväl den statliga som den kommunala inkomstskatten.
Utredningen har prövat olika metoder för redovisning av garantiintäkten i deklarationen. En metod är att låta alla som äger en jordbruksfastighet i deklarationen redovisa garantiintäkten så att den genom en avdrags- och tilläggsberäkning endast drabbar fastigheter med små bruttointäkter. Denna metod liknar det sätt som används för beräkning av garantibeloppet vid den kommunala taxeringen. På grund av vad tidigare anförts om den olika inriktningen av den föreslagna garantiintäkten och garantibeloppet vid den kommunala taxeringen är det dock inte möjligt att samordna de båda metoderna till ett enhetligt system. En avdrags- och tilläggsberäkning skulle därför medföra att redovisningen i förvärvskällan jordbruksfastighet kom- plicerades av två olika sådana beräkningar.
Mot den angivna bakgrunden har utredningen kommit fram till att garantiintäkten bör tas upp som en tilläggspost i deklarationen endast för de fastigheter vilkas bruttointäkter understiger garantiintäkten. På så sätt berörs direkt endast vissa skattskyldiga i förvärskällan jordbruksfastighet av
den föreslagna beräkningen av en garantiintäkt.
Förslaget innebär att man skall jämföra de faktiska bruttointäkterna i förvärvskällan jordbruksfastighet med den garantiintäkt som enligt förslaget skall gälla. Understiger de faktiska bruttointäkterna garantiintäkten skall i deklarationen göras tillägg med ett belopp motsvarande skillnaden mellan de faktiska bruttointäkterna och garantiintäkten.
Bostadsförmån, skogskonto m m
I princip bör alla intäkter som utgör avkastning från en jordbruksfastighet sammanräknas innan jämförelsen med garantiintäkten görs. I sammanräk- ningen bör dock inte ingå värdet av förmån av fri bostad på fastigheten. Värdet av bostadsförmån är inte alltid ett mått på intensiteten i fastighetens brukande för jord- eller skogsbruksändamål. Detta gäller särskilt för sådana jordbruksfastigheter som uteslutande används för bostadsändamål. Görs inte undantag för bostadsförmån skulle garantiintäkten i många fall inte leda till en ökad beskattning för de s k bostadsjordbruken.
Bortsett från värdet av bostadsförmån bör således alla intäkter i förvärvskällan jordbruksfastighet sammanräknas innan jämförelsen med garantiintäkten görs. Detta gäller bl a arrendeinkomster. I princip borde inte intäkter från uthyrning av bostad inräknas. Ett sådant undantag torde emellertid medföra tekniska komplikationer. Med hänsyn härtill och då betydelsen av sådan uthyrning bedöms vara liten för strukturförhållandena avstår utredningen från att föreslå ett sådant undantag.
Vidare bör uttag från skogskonto även i detta sammanhang räknas som en intäkt. Att detta sker har stor betydelse. Som regel kan man inte hålla en över åren jämn skogsavverkning på små fastigheter. Skogskontot ger skogsägarna en möjlighet att avverka med upp till tio års intervall utan negativa skattekonsekvenser. En del av avverkningsintäkten kan sättas in på Skogskontot och medlen kan successivt tas ut från kontot och användas för att undvika att en garantiintäkt påförs under år med liten skogsavverkning. Vad som nu sagts om skogskonto bör även gälla skogsskadekonto.
Balansposter
De faktiska bruttointäkterna som skall jämföras med garantiintäkten bör vara periodiserade till rätt beskattningsår, dvs de bör vara beräknade enligt bokföringsmässiga grunder. Vid bokföringsmässig intäktsberäkning anses en intäkt ha uppkommit exempelvis när det föreligger en fordran på vederlag för en utförd prestation. Själva betalningen av fordringen räknas i detta fall inte som en intäkt.
Periodisering av intäkter och kostnader sker genom att förändringar i balansposterna beaktas. I förvärvskällan jordbruksfastighet periodiseras intäkterna av balansändringar i sådana poster som varufordringar och lager. Utredningen anser att innan jämförelsen med garantiintäkten görs skall bruttointäkterna periodiseras genom att hänsyn tas till ändringar i sådana balansposter som varufordringar och lager. Däremot bör inte beaktas förändringar i sådana kostnadsreglerande poster som varuskulder och liknande. Detta leder till att den skattskyldige i sin redovisning bör dela upp
balansposterna på intäktsreglerande balansförändringar och kostnadsregle- rande balansförändringar. Utredningen har vidare inte funnit det nödvändigt att från bruttointäkterna avräkna insättningar på skogskonto eller skogsska- dekonto innan jämförelsen med garantiintäkten sker.
Principskiss m m
Mot bakgrund av det tidigare anförda kan följande skiss göras över de principer som utredningen föreslår för beräkning av garantiintäkten.
1. Kontanta bruttointäkter + ......... 2. Uttag från skogskonto/skogs- skadekonto + ......... 3. Naturaförmåner utom bostads-
förmån + .........
4. Balansposter:
Utgående varufordringar m m .............. Utgående lager .............. + ......... Ingående varufordringar m m ..............
Ingående lager .............. — ......... 5. Bruttointäkter (som jämförs med
garantiintäkten) ......... 6. Tillägg för garantiintäkten (görs
om punkt 5 är mindre än
garantiintäkten) + ......... 7. Bostadsförmån + ......... 8. Övriga balansposter +/— ......... 9. Driftkostnader — .........
10. Nettointäkt före avstämning av egenavgifter m m = .........
Som regel torde det vara enkelt att konstatera om en jordbrukare skall redovisa någon garantiintäkt eller inte. De som har så låga intäkter att beräkning av garantiintäkt kan komma i fråga använder som regel deklarationsblanketten J 2 för sin redovisning av intäkterna från fastigheten. Formuläret till denna blankett torde kunna omarbetas efter ovannämnda principförslag så att det direkt av de uppgifter som den skattskyldige skall lämna i deklarationen framgår hur stor garantiintäkten skall vara. För de skattskyldiga som använder deklarationsblankett J 3 torde det vara lämpli- gast att beräkna garantiintäkten särskilt och sedan föra in den som en intäktspost på blankettens andra sida. Detta torde som regel inte heller medföra några svårigheter och torde kunna utföras utan några särskilda hjälpmedel. Eventuellt kan en särskild hjälpblankett utarbetas för beräkning av garantiintäkten. Som regel torde det endast i undantagsfall bli nödvändigt att redovisa garantiintäkten på blankett J 3. Detta skulle endast komma i fråga för juridiska personer med små fastighetsinnehav.
Den nu föreslagna redovisningsmetoden kommer enligt utredningens uppfattning inte att medföra några nämnvärda komplikationer. Den kan t o m innebära vissa förenklingar vid redovisningen och kontrollen av mindre
jordbruksfastigheter eftersom den skattskyldige, när intäkterna understiger garantiintäkten, på intäktssidan i princip endast behöver redovisa garantiin- täkten och eventuellt värde av bostadsförmån.
Vid beräkning av garantiintäkten bör beaktas om den skattskyldige ägt fastigheten hela beskattningsåret eller inte. Har den skattskyldige under året köpt eller sålt fastigheten bör garantiintäkten reduceras. Genom att garantiintäkten skall redovisas som intäkt av jordbruksfastighet bör den hänföras till den kommun där fastigheten är belägen. Finns det flera fastigheter i förvärvskällan som ligger i olika kommuner får en proportio- nering ske.
Exempel
Den föreslagna metoden för beräkning av garantiintäkt illustreras i det följande med olika exempel. Exemplen antas avse samma fastighet, som endast har en ägare, och skall visa hur förändringar av bruttointäkterna påverkar beräkningen av garantiintäkten. Fastigheten i exemplen antas ha ett taxerat jord— och skogsbruksvärde på 100 000 kr. Enligt utredningens förslag skall garantiintäkten vara 5 % av detta värde eller 5 000 kr. I exemplen har värdet av bostadsförmån satts till 9 000 kr, övriga naturaför- måner till 2 000 kr och driftkostnaderna till 10 000 kr. I exempel 2 har dock driftkostnaderna höjts till 20 000 kr för att illustrera vad som händer om fastigheten lämnar ett underskott. Vidare har i exempel 5 antagits att fastigheten saknar såväl intäkter som kostnader. I exemplen har för enkelhets skull balansposter inte beaktats.
Är bruttointäkterna större än garantiintäkten skall garantiintäkten inte leda till en ökad beskattning. Detta framgår av exempel 1 (se tabell på nästa sida). Där är de kontanta bruttointäkterna 20 000 kr, vilket tillsammans med naturaförmåner utom bostadsförmån ger en sammanlagd bruttointäkt (rad 4) på 22000 kr. Något tillägg (rad 5) görs inte då för garantiintäkten. Nettointäkten blir i exempel 1 efter tillägg för bostadsförmån och avdrag för kostnader 21 000 kr.
I exempel 2 är de kontanta bruttointäkterna 5000 kr och värdet av naturaförmåner utom bostadsförmån 2 000 kr. Detta blir sammanlagt 7 000 kr (rad 4) , vilket medför att någon garantiintäkt inte skall beräknas. På grund av de låga intäkterna och höga kostnaderna ger fastigheten ett underskott på 4 000 kr. Enbart den omständigheten att fastigheten lämnar ett underskott medför alltså inte att en garantiintäkt skall påföras.
Först när bruttointäkterna utom bostadsförmån understiger garantiintäk- ten skall ett tillägg för denna intäkt göras. Det illustreras av exempel 3. Där är bruttointäkterna utom bostadsförmån 4 000 kr varför tillägg för garantiin- täkten skall göras med 1 000 kr (rad 5). Nettointäkten i exemplet blir 4 000 kr och har således höjts med 1 000 kr genom tillägget för garantiintäkten.
I det fall som beskrivs i exempel 3 kan tillägg för garantiintäkten undvikas om uttag görs från skogskonto med minsta tillåtna belopp 5 000 kr. Det framgår av exempel 4.
I exempel 5 illustreras verkningarna av garantiintäkten för den helt passive. Några intäkter eller kostnader ha i detta exempel inte uppkommit på fastigheten. Då skall hela garantiintäkten beskattas.
Tabell Exempel på beräkning av garantiintäkt
PKN?”
maga
Kontanta bruttointäkter Uttag från skogskonto
Exempel 1 Exempel 2 Exempel 3 Exempel 4 Exempel 5
Naturaförmåner utom bo- stadsförmån
Bruttointäkt (som jämförs med garantiintäkten) Tillägg för garantiintäkt Bostadsförmån Driftkostnader m m Nettointäkt före avstämning
av egenavgifter
H)mw1 SW) ama ww 0 (n 0 o 0 ww 0 (H ZW) ZW) zmo um 0 &)umo 7w) 4W) 9am 0 &) 0 0 mm 0 $%) (H ww 9m0 9wi 9w1 0 (_)10am zomm iomn mom 0 &)mwo —4w1 4w1 smo smo
10.1.12. Verkningar av garantiintäkten i vissa fall
Allmänt
Avsikten med den föreslagna garantiintäkten är som tidigare framgått att öka beskattningen av jordbruksfastigheter med små eller inga bruttointäkter. De som själva är verksamma på fastigheten drabbas i mindre omfattning än de som arrenderar ut fastigheten eller säljer rotposter från en skogsfastighet. För äkta makar är förslaget neutralt i förhållande till om fastigheten ägs av båda makarna eller endast den ene av dem. På de rena bostadsjordbruken kommer garantiintäkten att medföra en måttlig belastning.
Progressiv beskattning
Genom att garantiintäkten skall redovisas till såväl statlig som kommunal inkomstskatt kommer den för fysiska personer och därmed jämställda skattskyldiga att träffas av en progressiv beskattning. Verkan av garantiin- täkten blir således mindre för personer med små inkomster än för personer med stora inkomster. Utöver vad som tidigare nämnts om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga behövs därför inte särskilda regler om lindring av garantiintäkten för inkomstsvaga grupper.
Procenta vdrag
I vissa fall kan garantiintäktens verkan begränsas av procentavdraget vid den kommunala taxeringen. Detta avdrag är högst 1,5 % av fastighetens taxeringsvärde och får göras i den mån någon nettointäkt på fastigheten uppkommit. Ägarna till sådana fastigheter som inte ger någon nettointäkt kan således f n inte göra procentavdrag. Detta gäller bl a de fastigheter med låga eller inga bruttointäkter som enligt förslaget skall redovisa en garantiintäkt. Genom garantiintäkten skapas dock i nämnda fall möjlighet att göra procentavdrag. Därigenom minskas garantiintäktens effekt. Finns det en bostad på fastigheten får dock garantiintäkten som regel full verkan om det i deklarationen redovisade förmånsvärdet av hyresfri bostad gett möjlighet att redan enligt gällande ordning utnyttja procentavdraget.
Den nu beskrivna effekten av procentavdraget har inte eftersträvats vid den tekniska utformningen av förslaget utan är närmast en följd av den föreslagna metoden att i deklarationen redovisa garantiintäkten bland bruttointäkterna i förvärvskällan jordbruksfastighet. Procentavdragets ver- kan skulle nämligen kunna undvikas om garantiintäkten i deklarationen redovisades efter procentavdraget. En sådan lösning har emellertid visat sig erbjuda sådana komplikationer av bl a författningsteknisk art att utredning- en funnit att den bör undvikas. Den beskrivna olägenheten med procentav- draget får således accepteras om den föreslagna redovisningsmetoden skall användas.
Dispensregler
Utredningen har undersökt om särskilda dispensregler behövs i vissa fall. Vad som främst diskuterats år de fall en fastighets produktionsförmåga är så liten att avkastningen inte kan uppgå till garantiintäkten. Endast den omständigheten att en fastighet är så liten att den inte kan komma upp till en bruttointäkt som motsvarar garantiintäkten bör dock inte föranleda att garantiintäkten skall undanröjas. En avsikt med förslaget är ju att förmå ägare till sådana fastigheter att delta i strukturrationaliseringen. Om en rationaliseringsfastighet på grund av sin beskaffenhet är svår att avyttra bör i stället lantbruksnämnden medverka för att underlätta en överlåtelse till en lämplig köpare. Bl a bör lantbruksnämnden överväga att om ägaren önskar det lösa in fastigheten för att vid ett senare tillfälle överföra den till en lämpligare enhet.
I undantagsfall kan det inträffa att en jordbruksfastighet endast innehåller mark som inte alls kan användas för jord- eller skogsbruk. Fastigheten kan då i sin helhet bestå av mark som vid fastighetstaxeringen indelats som övrig mark. I dessa fall saknar emellertid fastigheten jordbruksmark och skogsmark och till följd härav skall någon garantiintäkt inte beräknas för den. Den kommer således inte att drabbas av den föreslagna beskattning- en.
Det har hävdats att en skogsfastighet som i och för sig drivs intensivt och lämnar tillräcklig avkastning kan sakna avverkningsmogen skog under en viss tid. Detta skulle kunna inträffa exempelvis efter en större avverkning på fastigheten. Finns det inte andra intäkter från fastigheten skulle den drabbas av en inte avsedd skattebelastning om ägaren skall beräkna en garantiintäkt under de år då det inte är möjligt att avverka.
Den nu beskrivna situationen kan undvikas om ägaren under år med låg eller ingen avverkning tar ut medel från skogskonto. De skattskyldiga torde därför anpassa sig till den föreslagna garantiintäkten genom att sätta in medel på skogskonto vid större avverkningar. Vidare är det enligt skogsvårdslagen i regel inte tillåtet att ett år avverka så mycket skog att det saknas avverkningsmogen skog kommande år. Det redovisade fallet torde därför inträffa relativt sällan.
I vissa fall kan det finnas ett mycket stort antal delägare till en fastighet. Detta gäller exempelvis vissa skogsfastigheter i Kopparbergs län eller vissa skärgårdsfastigheter på ostkusten. Den sammanlagda effekten av garantiin- täkten blir i dessa fall relativt stor eftersom minimibeloppet för varje
delägare är 1 000 kr. Vid samägande i dödsbo är garantiintäkten dock maximerad till 10000 kr för ett dödsbo. Effekten för varje delägare är sålunda enligt utredningen relativt måttlig och avsedd att underlätta en övergång till rationellare ägarförhållanden på fastigheten. För skärgårdsfas- tigheternas del kan påpekas att en garantiintäkt enligt förslaget endast skall redovisas om det finns jordbruksmark eller skogsmark på fastigheten.
Av den nu lämnade redovisningen framgår att utredningen bedömt att den föreslagna garantiintäkten knappast kommer att få nämnvärda bieffekter för vilka särskilda dispensregler behövs. Enligt utredningens uppfattning skulle också särskilda regler om undantag i vissa fall från garantiintäkten medföra svåra administrativa problem. Mot denna bakgrund har utredningen funnit att särskilda dispensregler inte bör knytas till förslaget om beräkning av garantiintäkt.
10.3. Inkomstbeskattning av gemensamhetsskog m m
10.3.1. Inledning Principerna för den nuvarande beskattningen
Enligt de principer som ligger till grund för de nuvarande skattereglerna för samfälligheter skall beskattningen ske enligt enkelbeskattningsprincipen. Detta innebär att, när skattskyldigheten för den verksamhet som en samfällighet bedriver vilar på en juridisk person, skall det totala beskatt- ningsunderlaget på grund av en viss inkomst inte bli större än det som skulle ha tillämpats om delägarna i stället bedrivit verksamheten. Vid dubbelbe- skattning, som förekommer i fråga om aktiebolag och ekonomiska förening- ar, blir den vinst som uppkommer hos den juridiska personen först föremål för beskattning hos denna medan delägarna beskattas i den mån vinsten delas ut till dem.
Principen om enkelbeskattning hari fråga om marksamfälligheter kommit till uttryck i p 4 av anvisningarna till 41 aå kommunalskattelagen. Enligt denna bestämmelse får bl a marksamfälligheter som beskattas hos den förvaltande juridiska personen göra avdrag för utdelning till delägare vare sig utdelningen lämnas in natura eller i pengar. Om utdelningen betalas ut till delägarna ett år efter det att den beslutats skall beskattning ske för det år till vilket utdelningen hör. Denna regel tillkom på initiativ av skatteutskottet för att i möjligaste mån undvika vissa dubbelbeskattningseffekter.
Utdelning från en samfällighet skall tas upp till beskattning hos delägarna. Utdelningen är intäkt i samma förvärvskälla som delägarfastigheten ingår i. För schablonbeskattade fastigheter skall utdelningen dock tas upp i förvärvskällan kapital.
Den nu beskrivna beskattningsmetoden gäller som regel för gemensam- hetsskogar, samfällda grustag och liknande samfälld egendom av större värde. Vidare gäller beskattningsmetoden för bl a häradsallmänningar och allmänningsskogar samt vissa regleringssamfälligheter.
Allmänna frågor
Enligt direktiven skall strukturutredningen, om den anser att reglerna för beskattning av gemensamhetsskog bör ändras, ta ställning till om gemen- samma regler även i fortsättningen bör gälla för gemensamhetsskogar och övriga marksamfälligheter.
De olägenheter med nuvarande skatteregler, som kommer att beskrivas i det följande, gör sig i lika hög grad gällande vare sig det är fråga om marksamfällighet avseende gemensamhetsskog eller annan verksamhet med karaktär av rörelse, exempelvis ett grustag. I första hand bör därför en gemensam lösning sökas för de marksamfälligheter som är särskilda skattesubjekt.
Förutom gemensamhetsskogar och andra marksamfälligheter är förslagen främst inriktade på olika allmänningar. Förslagen gäller även regleringssam- fällighet som förvaltas av en juridisk person och som är en självständig taxeringsenhet. Däremot har utredningen inte funnit det nödvändigt att i detta sammanhang ta upp reglerna om beskattning av övriga samfälligheter, såsom vissa gemensamhetsanläggningar.
Utredningen har endast tagit upp frågor om den löpande inkomstbeskatt- ningen av marksamfälligheter i den mån de har betydelse för strukturratio- naliseringen. I första hand har brister i beskattningen av skogsinkomster behandlats. Däremot har utredningen inte tagit upp de problem som förekommer vid realisationsvinstbeskattningen av marksamfälligheter. För- slagen berör inte heller förmögenhetsbeskattningen av samfälld egendom.
10.3.2. Beskattningsmetod för marksamfälligheter
Verkningar av gällande beskattningsmetod
Reglerna om beskattning av den juridiska person som förvaltar en marksamfällighet (samfällighetsförening) kan i vissa fall ge oönskade effekter som kan ha karaktär av dubbelbeskattning. I det följande skall dessa fall behandlas närmare. Fallen kan delas in i två grupper beroende på att två olika slags dubbelbeskattningseffekter kan uppkomma.
Det ena slaget av dubbelbeskattning kan träffa en viss intäkt under två olika beskattningsår. Detta kan ske om vinstmedel, som samlats upp i en samfällighetsförening under ett eller flera är, delas ut till delägarna senare år. De uppsamlade vinsterna har då redan beskattats hos föreningen men blir beskattade på nytt hos delägarna när de delas ut till dem. Dubbelbeskatt- ningseffekten undviks inte genom avdragsregeln i p 4 av anvisningarna till 41 aå kommunalskattelagen. Föreningen får visserligen göra avdrag med
hela det utdelade beloppet men kan endast tillgodogöra sig avdraget om medel fonderas i föreningen samma eller något av de fem följande åren.
Dubbelbeskattningseffekten kan beskrivas med följande schematiska exempel. En samfällighetsförening har är 1 en vinst på 50 000 kr. Föreningen önskar detta år behålla vinsten för att exempelvis använda den för investeringar ett kommande år. Den skattemässiga vinsten i föreningen är 1 blir då 50 000 kr. För enkelhets skull antas föreningen betala 50 % i skatt eller 25 000 kr år 1. Antag att föreningen är 2 och 3 redovisar vare sig vinst eller förlust men att man år 3 vill dela ut vad som finns kvar av vinsten från är 1 eller 25 000 kr. Det utdelade beloppet beskattas då hos mottagarna. Den ursprungliga intäkten på 50 000 kr har på detta sätt beskattats två gånger. Att föreningen är 3 får göra avdrag för det utdelade beloppet motverkar inte dubbelbeskattningseffekten. Avdraget blir utan verkan eftersom någon vinst inte uppstått i föreningen detta år.
Det andra slaget av dubbelbeskattning kan uppstå under ett och samma beskattningsåri de fall den skattemässiga vinsten i en samfällighetsförening — innan avdrag för eventuell utdelning gjorts — är mindre än årsvinsten före skatt. Delar föreningen ut hela årsvinsten medför detta att delägarna också beskattas för hela vinsten. De får då inte del av eventuella skogsavdrag, värdeminskningsavdrag m fl liknande avdrag som föreningen får göra.
Som exempel på dubbelbeskattning under samma beskattningsår kan följande nämnas. En samfällighetsförening redovisar ett beskattningsår som enda inkomst en ersättning för sålda skogsprodukter som efter avdrag för kostnader uppgår till 100 000 kr. Detta belopp utgör således årsvinsten i föreningen. I deklarationen får föreningen göra skogsavdrag med 50 000 kr och kvar att beskatta i föreningen finns då (100 000 — 50 000 =) 50 000 kr. Sker ingen utdelning skall detta belopp beskattas hos föreningen.
Väljer föreningen att dela ut hela årsvinsten på 100 000 kr beskattas hela detta belopp hos delägarna. Utdelningen är avdragsgill hos föreningen som dock endast kan utnyttja 50000 kr av avdraget. Återstoden kan endast utnyttjas av föreningen om medel fonderas i denna något av de fem följande åren. I de fall hela årsvinsten delas ut blir således det sammanlagda beskattningsbara beloppet större än om medlen stannat kvar i föreningen (se tabell).
Om hela årsvinsten delas ut får delägarna i exemplet inte del av det skogsavdrag som föreningen kan få göra. Detta innebär att skogsintäkter beskattas hårdare om skogen har överförts till en samfällighet jämfört med om skogen behålls av delägarna. Motsvarande effekt inträffar om en samfällighetsförening realiserat mark och delar ut hela det erhållna vederlaget för marken. I detta fall, som dock endast förekommer undan- tagsvis, kommer inte omkostnadsavdraget vid realisationsvinstbeskattning- en delägarna till godo.
Tabell Olika beskattningskonsekvenser vid taxering av skogsintäkt hos en samfällig- hetsförening
A Ingen utdelning sker från samfällighetsföreningen
Beräkning av beskattningsbart belopp hos
1. samfällighetsföreningen 2. delägarna
årsvinst (skogsintäkt) 100 000 kr beskattningsbar inkomst och skogsavdrag ./. 50 000 kr utdelning = 0 kr beskattningsbar inkomst 50 000 kr
B Utdelning med hela årsvinsten sker från samfällighetsföreningen
Beräkning av beskattningsbart belopp hos
1. samfällighetsföreningen 2. delägarna
årsvinst (skogsintäkt) 100 000 kr beskattningsbar inkomst och skogsavdrag J. 50 000 kr utdelning = 100 000 kr utdelningsavdrag ./. 100 000 kr
underskott ./ . 50 000 kr
I detta sammanhang bör nämnas att samfällighetsföreningars möjligheter att göra skogsavdrag är starkt beskurna enligt gällande regler. Denna fråga kommer att behandlas närmare i avsnitt 10.3.3 under rubriken Skogsavdrag för marksamfälligheter.
Alternativa beskattningsmetoder
Utredningen har prövat olika metoder att undvika de effekter av dubbelbe- skattningskaraktär som beskrivits i det föregående avsnittet. I detta avsnitt lämnas en översiktlig beskrivning av de beskattningsmetoder som utredning- en diskuterat. Den metod som utredningen föreslår för beskattning av bl a gemensamhetsskogar redovisas i det följande under rubriken Föreslagen beskattningsmetod.
Delägartaxering innebär att redovisningsskyldigheten för verksamheten i samfälligheten vilar på varje enskild delägare. Med hänsyn till att marksam- fälligheter ofta har ett stort antal delägare med olika delaktighetstal uppstår med denna metod svårigheter för delägarna att fullgöra deklarationsskyldig- heten och för beskattningsmyndigheterna att utföra taxeringarna. Vidare ansluter en sådan beskattningsmetod mindre väl till den civilrättsliga regleringen av marksamfälligheterna. Även med hänsyn till arten och omfattningen av den verksamhet som bedrivs inom marksamfälligheter får en sådan metod anses mindre lämplig.
Enligt handelsbolagsmetoden skall ansvaret för redovisning av samfällig- hetens intäkter och kostnader vila på samfällighetsföreningen. Värdeminsk- ningsavdrag, skogsavdrag och liknande avdrag beräknas totalt för förening— en. Underlaget för deklarationen finns hos denna. Själva taxeringen görs dock hos delägarna som får ta upp den del av vinsten eller förlusten i föreningen som motsvarar deras delaktighetstal i samfälligheten. Redovis- ning hos delägarna görs efter de regler som skulle ha gällt om delägarna direkt utövat verksamheten i samfälligheten.
Vid taxering enligt handelsbolagsmetoden av delägarna i en samfällighet skulle varje taxeringsnämnd som skall pröva en delägares taxering få
fastställa resultatet i samfälligheten. Eftersom det finns samfälligheter med ett stort antal delägare, som ibland kan uppgå till flera hundra, skulle ett stort antal taxeringsnämnder därigenom få pröva samma fråga. Det skulle leda till betydande tillämpningssvårigheter.
Den modifierade handelsbolagsmetoden innebär att handelsbolagsmeto- dens redovisningsteknik bibehålls men att taxeringen sker hos de delägande fastigheterna enligt de regler som gäller för varje typ av fastighet. Denna metod gäller i princip för beskattning av bl a gemensamhetsanläggningar och valdes för att undvika vissa dubbelbeskattningseffekter som den renodlade handelsbolagsmetoden skulle innebära för vissa schablontaxerade fastighe- ter. Denna dubbelbeskattningseffekt kunde uppkomma då värdet av gemensamhetsanläggningar som regel ingår i de delägande fastigheterns taxeringsvärde. Eftersom de marksamfälligheter som beskattas hos den förvaltande juridiska personen är självständiga taxeringsenheter behöver denna modifiering inte göras för dem om man väljer handelsbolagsmeto— den.
Den nu gällande beskattningsmetoden kan kompletteras med regler som undanröjer de tidigare beskrivna dubbelbeskattningseffekterna. Komplette- ringen bör innebära att beskattning av utdelning hos delägarna endast sker i den mån det utdelade beloppet skulle beskattats hos samfällighetsförenin gen om utdelningen stannat kvar i denna. Med en sådan ordning skulle skogsavdrag och liknande avdrag hos föreningen komma delägarna till godo.
Med den nu skisserade beskattningsmetoden skulle delägarnas taxering bli beroende av hur taxeringen av föreningen skulle skett om utdelningen stannat kvar i denna. Denna fråga skulle få prövas av varje taxeringsnämnd som skall taxera en delägare i samfälligheten. Nackdelarna med denna metod är därför av liknande karaktär som med handelsbolagsmetoden.
Föreslagen beskattningsmetod
Som tidigare framgått medför taxering av samfälligheter hos delägarna, vilket kan ske antingen direkt hos dem eller genom handelsbolagsmetoden, sådana tekniska komplikationer att dessa beskattningsmetoder inte bör komma i fråga. Vidare har framgått att även de ändringar som kan göras i nuvarande ordning för att undanröja dubbelbeskattningseffekterna medför liknande tekniska komplikationer.
Mot denna bakgrund har utredningen funnit skäl att närmare undersöka förutsättningarna för en beskattningsmetod som innebär att endast samfäl- lighetsföreningen taxeras för verksamheten och att delägarna inte beskattas för den utdelning som de får. Metoden tillämpades före 1977 års taxering och är rent tekniskt relativt enkel att tillämpa. Vad som tidigare vållade problem vid tillämpningen var den skattskyldighetsregel som då fanns i 53 å kommunalskattelagen. Denna olägenhet har dock undanröjts genom den nya lagstiftningen.
När metoden avskaffades åberopades bl a att den stred mot skatteförmå- geprincipen. Skattesatsen vid den statliga inkomstskatten för marksamfäl- ligheter var då 15 % av den beskattningsbara inkomsten. Det ansågs otillfredsställande att mottagarna av utdelning från en samfällighet gick fria
från beskattning. Det framhölls att stora belopp kunde uppbäras skattefritt tex av delägarna i en samfälld grustäkt. Vidare ansågs denna beskattnings- metod inte tillgodose vissa fördelningspolitiska aspekter.
Genom höjningen av skattesatsen vid den statliga inkomstskatten för bl a samfällighetsföreningar till 32 % och genom den beslutade marginalskatte- reformen har förutsättningarna förändrats för den beskattningsmetod som innebär att endast samfälligheten taxeras. En avsikt med marginalskattere- formen är att marginalskatten i normala inkomstlägen inte skall överstiga 50 % av marginalinkomsten. Vidare skall marginalskatten vid större inkomster högst uppgå till 80 % av marginalinkomsten. Tidigare har nämnts (3.8.6) att skatteuttaget i en samfällighet f n är omkring 52 % vid en kommunal skattesats på 30 %. Detta medför att skatteuttaget i normala inkomstlägen efter genomförandet av marginalskattereformen i princip inte skulle vara lägre för samfällighetsföreningar än för fysiska personer.
Mot den angivna bakgrunden har utredningen funnit att beskattningen av marksamfälligheter skulle kunna ske endast hos samfällighetsföreningen. Delägarna skulle därvid inte beskattas för den utdelning som de får från föreningen.
Utredningen föreslår sålunda att delägares skatteplikt för utdelning från en samfällighetsförening som är ett självständigt skattesubjekt avskaffas, liksom föreningens rätt till avdrag för utdelningar. Dessa frågor regleras i p 4 av anvisningarna till 41 a å kommunalskattelagen, som bör upphöra att gälla. I övrigt föreslås inte någon ändring i de regler som gäller för samfällighets- föreningens beskattning. Bestämmelserna i 53 å 1 mom första stycket f och 2 mom kommunalskattelagen bör sålunda kvarstå i oförändrat skick. Förslaget medför också att den uppgiftsskyldighet som åligger samfälligheter enligt 42 aå taxeringslagen kan begränsas. Dessa följdändringar har dock inte tagits in i författningsförslaget.
10.3.3. Skogsavdrag för marksamfälligheter
Rätt till skogsavdrag föreligger för ägaren till den mark från vilken en skogsintäkt kommer. Äganderätten till samfälld mark är normalt knuten till de fastigheter som har del i samfälligheten. Den förening som förvaltar en samfällighet är således i dessa fall inte ägare till marken. Enligt 64 å 1 mom kommunalskattelagen skall bl a den förening som förvaltar en marksamfäl- lighet likställas med ägare till den samfällda marken. Eftersom föreningen inte förvärvat den samfällda marken kan i praktiken något anskaffningsvärde för föreningen dock inte beräknas. Detta har lett till att samfällighetsföre- ningar som regel inte kan göra skogsavdrag. Endast i de fall föreningen förvärvat en fastighet genom köp eller liknande fång föreligger möjlighet för denna att göra skogsavdrag. Detta inträffar dock endast i undantagsfall.
Enligt utredningens uppfattning är det otillfredsställande att marksamfäl- ligheter i praktiken inte kan göra skogsavdrag. Detta problem får ökad betydelse genom det tidigare redovisade förslaget om slopad avdragsrätt för utdelningar till delägarna.
Mot denna bakgrund har utredningen funnit att reglerna om skogsavdrag bör kompletteras med särskilda bestämmelser för sådana samfällighetsföre- ningar som enligt 53 å 1 mom första stycket f kommunalskattelagen är
särskilda skattesubjekt. Reglerna behöver kompletteras på två punkter. Det bör av reglerna framgå dels vilket anskaffningsvärde som en samfällighets- förening får tillgodoräkna sig på den mark som överförts till samfälligheten, dels vilket avdragsutrymme som gäller.
Det faktiska anskaffningsvärdet på den samfällda marken kan rent teoretiskt bestämmas till sammanlagda värdet av varje delägares anskaff- ningsvärde på den mark som förts över till samfälligheten. Med hänsyn till att det finns ett flertal delägare i en samfällighet är det dock som regel inte praktiskt möjligt att fastställa detta värde. Det är därför nödvändigt att anskaffningsvärdet för marksamfälligheter beräknas med hjälp av någon schablon.
Enligt utredningens uppfattning skulle det taxerade skogsbruksvärdet på samfälligheten då denna bildas kunna vara underlag för beräkning av skogsavdrag i en samfällighetsförening. Detta värde skulle vid beräkning av skogsavdrag kunna anses som föreningens anskaffningsvärde. Motsvarande skulle kunna gälla när mark överförs till en redan befintlig samfällighet. Då skulle det taxerade skogsbruksvärdet på den överförda marken då överfö- ringen skedde kunna anses som föreningens anskaffningsvärde. Även befintliga marksamfälligheter bör vid beräkning av skogsavdrag få tillgodo- räkna sig ett anskaffningsvärde på den mark som överförts till samfälligheten i enlighet med det anförda. Regeln bör dock inte gälla för marköverföringar som skett före år 1952.
Den nu föreslagna metoden skulle alltså vid beräkning av skogsavdrag jämställa överförandet av mark till en samfällighet med att föreningen förvärvat marken. En sådan metod skulle normalt inte medföra några tillämpningssvårigheter och skulle också ansluta till beskattningen av andra juridiska personer som år självständiga skattesubjekt.
För de skattskyldiga skulle den nu redovisade metoden medföra att utrymmet för skogsavdrag förnyas på den samfällda marken när en gemensamhetsskog bildas. Detta skulle på kort sikt vara en fördel för de skattskyldiga, särskilt om avdragsutrymmet redan är förbrukat på delägar- fastigheterna. Metoden skulle dock också innebära att underlaget för beräkning av skogsavdrag för samfällighetsföreningen inte förnyas när en delägarfastighet byter ägare. I detta sammanhang kan nämnas att reglerna i p 8 femte stycket av anvisningarna till 22 å kommunalskattelagen torde innebära att anskaffningsvärdet på en delägarfastighet skall reduceras enligt de regler som gäller för delavyttringar när mark överförs till en samfällig- het.
Det sammanlagda skogsavdraget för juridiska personer är som tidigare nämnts under innehavstiden begränsat till 25 % av anskaffningsvärdet för skogen. För fysiska personer är avdragsutrymmet det dubbla. Som motiv till att begränsa avdragsutrymmet för juridiska personer anförde departements- chefen (prop 1978/79:204 s 55) att skogsavdragen i dessa fall normalt är av permanent natur varför medgivna avdrag i praktiken kan innebära en definitiv Skattelättnad. Vidare framhölls att likviditetsproblemen i samband med fastighetsförvärvet normalt torde vara av mindre omfattning om förvärvaren är en juridisk person.
Departementschefen torde i nämnda yttrande närmast avsett skogsavdrag för aktiebolag, ekonomiska föreningar och liknande juridiska personer. För
samfällighetsföreningar är förhållandena något annorlunda. En sådan förening förvärvar som nämnts vanligen inte den samfällda marken utan denna ställs endast under föreningens förvaltning. Det är som regel ägarna till delägarfastigheterna som har förvärvat den samfällda marken. Ägarna är vanligen fysiska personer som för att finansiera ett förvärv till stor del är beroende av skogsavdragen, även de som en samfällighetsförening får göra.
Enligt utredningens uppfattning får det inte framstå som ekonomiskt ofördelaktigt att gå in i en gemensamhetsskog jämfört med att bibehålla ett enskilt ägande. Om gemensamhetsskog skall bli i detta hänseende mer jämställt med enskilt ägande bör avdragsutrymmet för samfällighetsföre- ningar vara lika stort som för fysiska personer, dvs 50 % av anskaffnings- värdet. Utredningen föreslår mot denna bakgrund att avdragsutrymmet för skogsmark som överförs till en samfällighet bestäms till 50 % av det taxerade skogsbruksvärdet på marken det år den kom under samfällighetsföreningens förvaltning. Detta bör gälla för överföringar som skett efter år 1951.
Som tidigareEmnts kan en samfällighetsförening också förvärva ägande- rätt till en fastighet. Detta kan ske exempelvis genom köp eller genom avstyckning av mark från en samfällighet utan att marken har övergått till en annan ägare. Enligt utredningens uppfattning bör avdragsutrymmet för samfällighetsföreningar inte vara beroende av ägarförhållandena till mar- ken. Utredningen föreslår därför att avdragsutrymmet skall vara 50 % av anskaffningsvärdet även i de fall marken ägs av föreningen. F 11 är avdragsutrymmet i dessa fall, vilka dock endast förekommer undantagsvis, 25 % av anskaffningsvärdet.
10.3.4. Resultatutjämning i marksamfälligheter m m
Skogsbruket är mycket känsligt för konjunktursvängningar. Vidare drabbas det inte sällan av skador som vissa år kan leda till extremt stor skogsavverk- ning. För tidig och för stor avverkning kan exempelvis bli nödvändig efter stormfällning av skog. Även insektsangrepp kan föranleda att stora mängder skog måste avverkas tidigare än planerat.
De nu i korta drag beskrivna förhållandena medför att skogsintäkterna fördelas ojämnt mellan åren. Detta kan i vanliga fall lindras genom att inkomsterna fonderas under tider med hög avverkning för att användas senare år med lägre awerkning. Som regel kan medel reserveras till kommande år genom nedskrivning av varulagret eller genom avsättning till resultatutjämningsfond. Medel kan också avsättas till en investeringsfond eller investeringsreserv. Även insättning på ett skogskonto kan göras.
Genom att samfällighetsföreningar inte får använda vare sig investerings- fond, investeringsreserv eller skogskonto är möjligheterna till resultatutjäm- ning starkt beskurna för sådana skattskyldiga jämfört med vad som normalt gäller i motsvarande fall. Det är vanligen inte heller möjligt för den som enbart bedriver skogsbruk att bygga upp Obeskattade reserver genom nedskrivning av varulager. Vidare är rätten att göra avsättning till resultatutjämningsfond av mindre betydelse för marksamfälligheter, efter- som avsättningens storlek för juridiska personer beräknas på grundval av lönekostnaderna i förvärvskällan.
Enligt utredningens uppfattning bör för marksamfälligheter skapas ökade möjligheter till resultatutjämning. Några principiella invändningar mot att i förevarande hänseende likställa marksamfälligheterna med aktiebolag och ekonomiska föreningar torde inte längre kunna resas med hänsyn till den utjämning som skett av skattesatsen för juridiska personer vid den statliga inkomstskatten. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att reglerna om allmän investeringsfond göras tillämpliga på de samfälligheter som enligt 53å 1 mom första stycket f kommunalskattelagen är självständiga skatte- subjekt.
Till grund för avsättningen till allmän investeringsfond bör i princip läggas årsvinsten enligt balansräkningen. De samfälligheter som kan omfattas av den föreslagna rätten att göra avsättning till allmän investeringsfond är bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen (1976:125) och även skyldiga att avsluta varje räkenskapsår med ett årsbokslut. Särskilda regler för justering av årsvinsten innan avsättning till allmän investeringsfond beräknas, torde inte behövas för samfälligheterna.
I detta sammanhang kan påpekas att avsättning till allmän investerings- fond naturligtvis inte bör tillåtas om balansräkningen innehåller brister av mer allvarlig art. Sådana brister bör dock i allmänhet kunna åtgärdas under taxeringsarbetet. Över huvud taget medför den av utredningen föreslagna beskattningsmetoden för samfälligheter att större krav kommer att ställas på redovisningen i samfälligheterna i samband med taxeringsarbetet.
Skogskonto
Delägare i marksamfällighet som är ett självständigt skattesubjekt får fn använda skogskonto för utdelning från samfälligheten. Utredningens förslag till beskattning av marksamfälligheter innebär att sådan utdelning inte längre skall beskattas hos delägarna. Till följd härav bör rätten att använda skogskonto för utdelning från samhällighet avskaffas. Utredningen lämnar därför också förslag till sådan ändring i skogskontolagen.
10.3.5. Allmänningar
Vid de gjorda övervägandena om skogsavdrag för marksamfälligheter har främst förhållandena för gemensamhetsskog beaktats. Enligt utredningens uppfattning bör reglerna vara enhetliga för alla marksamfälligheter som beskattas hos den förvaltande juridiska personen. Det innebär att den föreslagna regeln om marksamfälligheters anskaffningsvärde även bör gälla för allmänningar. Då häradsallmänningarna är ”av ålder bestående” och allmänningsskogarna är områden, som i de flesta fall avsatts under 1800-talet, torde det dock normalt inte vara möjligt att fastställa anskaff- ningsvärdet på marken med hjälp av den föreslagna regeln. Till följd härav skulle det inte heller i fortsättningen vara möjligt för en allmänning att göra skogsavdrag. Detta förslag medför således inte någon ändring jämfört med vad som nu gäller för allmänningarna. Däremot medför förslaget att slopa avdragsrätten för utdelning från allmänningarna en försämring för dem. Denna försämring uppvägs dock av de tidigare nämnda förslagen om skattefrihet för utdelning till delägarna och om möjlighet att göra avsättning till allmän investeringsfond. Utredningen har därför funnit att det inte
behövs särskilda regler om skogsavdrag för allmänningar.
I detta sammanhang kan påpekas att utredningsförslagen inte berör beskattningen av de näringsbidrag som vissa allmänningsskogar lämnar till enskilda jordbrukare. Dessa bidrag skall således även i fortsättningen i princip vara skattepliktiga hos mottagaren och avdragsgilla hos givaren. Som tidigare nämnts gäller from 1985 års taxering uttryckliga regler om mottagarens skatteplikt (anvisningarna till 19 å kommunalskattelagen p 2 andra stycket, SFS 1983:311).
11. Specialmotivering m rn
11 .1 Inledning
Bestämmelserna i utredningens lagtextförslag har i allt väsentligt kommen- terats i kapitel 7 med allmänna överväganden eller i därefter följande kapitel 8—10. I denna specialmotivering tas in vissa kompletteringar och vissa synpunkter på frågor av juridisk, teknisk art, som rör vissa av de bestämmelser som föreslås.
2å Utredningen har föreslagit att utdelningar från samfällighetsföreningar skall vara fria från beskattning hos mottagaren. Till följd härav bör också den rätt som mottagaren har att använda skogskonto för utdelning från samfälligheten avskaffas. Detta förslag har behandlats i avsnitt 10.3.4.
11.2. Förslag till lag om inlösen av vissa jordbruks- fastigheter
l å Allmänna motiveringen till detta förslag om inlösen finns i avsnitt 9.5. Lagförslaget har ett klart samband med jordförvärvslagen. Det jord- och skogsbrukspolitiska syftet skall stå i överensstämmelse med det som gäller för jordförvärvslagen. Det ytterligare syfte med jordförvärvslagen som föreslås i och med detta betänkande, nämligen att minska flerägandet av jordbruksfastigheter, får också ett uttryck i detta förslag till lag om inlösen.
2 5 Begreppen utvecklat och utvecklingsbart lantbruksföretag förekommeri jordförvärvslagen. Det är en avsiktlig samordning.
Andelsägare eller dödsbodelägare som redan vid inlösentillfället driver ett lantbruksföretag, som tillsammans med den samägda eller dödsboägda egendomen lämpligen kan komma att ingå i ett utvecklat eller utvecklings- bart lantbruksföretag, skall också kunna beviljas inlösen. Det är i de fall egendomen skulle utgöra tillskottsmark till redan ägt eller arrenderat innehav. För att ett arrende skall ha en avgörande betydelse bör det framstå som sannolikt att tillskottet långsiktigt hålls samman med arrendemar- ken.
3å Tillståndsmyndighet i första instans är som framgår av 7å lantbruks- nämnden. Nämnden får i inlösenärendena tillämpa samma regler som vid förvärvsprövning enligt jordförvärvslagen.
Priskontrollregeln enligt vilken ett för högt fastighetspris utgör förvärvs- hinder skall således tillämpas även vid inlösenprövningen. Priskontrollen har flera syften, bland annat att den skall underlätta för yngre personer utan
tillgång till stort eget kapital att etablera sig som egna företagare.
Om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering skall inlösen vägras. Om sökandens avsikt är svårbedömd bör jordförvärvs- lagens syfte kunna upprätthållas med en föreskrift om brukning och bosättning enligt 10 å jordförvärvslagen.
4 & Jordförvärvslagstiftningen till vilken den här föreslagna lagen om inlösen skall höra, skall inte begränsa rättshandlingar mellan makar. Detta har även påtalats i kapitel 9. Eftersom överlåtelser fritt skall kunna ske mellan makar, kan det vara lämpligt att ägandet av den fasta egendomen redan vid inlösenförfarandet ordnas så som makarna har avsett.
5 å Denna bestämmelse skall tillämpas vid konkurrens. Om två eller flera andelsägare eller dödsbodelägare söker inlösen måste tillståndsmyndigheten på något sätt göra ett val. För det första måste dock de sökande prövas enligt 2 och 3 åå. Därvid kan sannolikt ofta en del sökanden gallras bort.
Vid en prövning enligt 5 å mellan två eller flera sökande skall det göras en vägning av beaktansvärda omständigheter. Brukande och bosättning skall som särskilt omnämnda omständigheter väga tungt vid bedömningen. Av två sökande, som båda är lämpliga företagare, skall den som brukar egendomen således ha företräde. En erbjuden högre köpeskilling skall därvid inte ha någon betydelse.
Härigenom blir lagen ett skydd för den delägare som brukar egendomen, vilket arrendelagstiftningen inte kan ge.
Den mest delikata bedömningen torde vara om två sökanden tillsammans har bott på och brukat egendomen och båda önskar lösa egendomen för egen del. De övriga omständigheter som därvid bör kunna beaktas är bland flera vem av de sökande som är mest beroende av egendomen för sin eller sin familjs sysselsättning eller inkomster. Sociala omständigheter i det enskilda fallet skall således kunna beaktas. Omvänt skall sökandens möjlighet att erhålla sysselsättning utanför företaget kunna beaktas.
6 5 Priskontrollen mot för höga priser finns i 3 å. I 6 å finns priskontrollen mot för låga priser. Det bör finnas en sådan kontroll till skydd för rättighetshavare och utlösta andelsägare eller dödsbodelägare. Prisbedöm- ning eller en noggrannare värdering bör ske med samma metoder som vid tillämpningen av jordförvärvslagen.
Eftersom sökanden måste ange en viss erbjuden ersättning för viss fast egendom blir det inte någon justering av denna ersättning med hänsyn till några särskilda villkor såsom om betalningssätt eller lös egendom. Frågan om hur stor avvikelse mellan ersättning och värde som skall kunna accepteras får bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Erfarenheter från tillämp- ningen av jordförvärvslagens priskontrollregel kan ge viss ledning.
7 5 Redan en ansökan om tillstånd får sedan den inkommit till lantbruks- nämnd viss rättsverkan, se 20 å. Tre veckor efter delgivning av en sådan ansökan uppkommer ytterligare rättsverkan. Andelsägare eller dödsbodel- ägare kan om ansökan om tillstånd för egen del inte inkommit inom nämnda tid ha försuttit sin chans. Fråga om tillstånd för egen del eller försäljning
enligt samäganderättslagen kan inte komma ifråga förrän ärendet om tillstånd till inlösen avgjorts negativt och avgörandet har vunnit laga kraft. — Regeln har tillkommit för att tillståndsmyndigheten skall kunna pröva alla intressenters yrkanden i ett sammanhang.
8å Möjlighet till föreskrift eller föreläggande enligt 10 och 11 åå jordför- värvslagen bör gälla även inlösenfallen. Utredningen föreslår också en ny bestämmelse, 11 aå jordförvärvslagen. Den bör tillämpas även i inlösen- ärenden och bör särskilt kunna komma ifråga i de fall sökanden driver ett jordbruksföretag till vilket inlösenfastigheten bör fogas som tillskottsmark. I sådant fall får tillståndsmyndigheten meddela två beslut. Det senare betraktas som överlåtelsehandling, se 9 å.
95 första stycket. Genom den föreslagna konstruktionen skall det inte erfordras någon köpehandling eller skifteshandling. Vidare har tillstånds- myndigheten inget felansvar för fastigheten. Detta kan motiveras med att sökanden själv genom sitt delägarskap har sådan anknytning till fastigheten att han kan bära en sådan risk vid förvärvet.
9 å andra stycket. I beslutet skall således tillståndsmyndigheten ange alla de villkor som skall gälla för överlåtelsen. Bland villkor som skall anges hör avräkning enligt 9 å, förbehåll enligt 12 å samt tillträdesdag.
10 å Denna bestämmelse skall jämföras med 12 kap 58 å första stycket första meningen utsökningsbalken. Lagtillämpningen bör överensstämma.
11 5 Om erbjuden (eller av myndigheten godtagbar) inlösenersättning understiger den belastning som åvilar fastigheten genom fordringar med förmånsrätt uppstår den komplikationen att den som har fått tillstånd till inlösen skulle få svara för större belopp än den godtagbara inlösenersätt- ningen. Ansökan om tillstånd i sådant fall skall vägras med stöd av priskontrollregeln. Fordringar med förmånsrätt som överstiger vad som kan avräknas måste således antingen betalas innan inlösenärendet avgörs eller måste förmånsrätten släppas.
12 å En motsvarande bestämmelse finns i 12 kap 58 å tredje stycket första meningen utsökningsbalken. Fråga om vem som skall ha rätt att uppbära arrendeavgift, hyra eller annat vederlag liksom rättighetshavarens betalning till rätt person torde få prövas enligt 7 kap 17 å jordabalken.
15 & De särskilda bestämmelser som kan erfordras för hur tillståndsmyndig- heten skall redovisa, fördela och utbetala influtna medel bör tas in i särskild förordning. Därvid torde delar av 13 kap utsökningsförordningen (1981:981) kunna användas som förebilder.
l6å Instansbegränsningen motiveras endast med att ärendemängden i regeringskansliet inte bör öka. En sådan begränsning kan naturligtvis ifrågasättas så länge alla jordförvärvsärenden kan överprövas av regeringen. — Se även kommentaren till 18 å.
17 å Det torde huvudsakligen vara redovisningsåtgärder m in som skall kunna överlämnas. Ett beslut hos lantbruksstyrelsen med tillstånd till inlösen skall naturligtvis innehålla alla de villkor som anges i 9 å.
18 & Ett beslut vari någon beviljats tillstånd till inlösen kan inte överprövas ordinärt annat än med stöd av denna bestämmelse. I konkurrensfallet då en sökande har fått tillstånd och annan sökande därigenom inte har fått sådant tillstånd kan överprövning inte ske med stöd av 16 å.
11.3. Förslag till lag om strukturplaner för jord- och skogsbrukets rationalisering
1 5 Den regionalt övergripande planeringen för de areella näringarna bör, som utredningen har uttalat i avsnitt 7.3.2, ske i samverkan med övrig regional planering såsom den för sysselsättning, bebyggelse och näringslivets utveckling i övrigt. Sektormyndigheter såsom lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen har förvisso också en länsövergripande planering inom sina fackområden, men länsstyrelsen bör ha ansvaret för den samlade planeringsverksamheten. Planeringen för de areella näringarna skall ingå som ett fast inslag i länsstyrelsens länsprogram.
Bestämmelsen i denna 1 å har således ett vidare syfte än de övriga bestämmelserna som rör strukturplaner som en metod att främja jord- och skogsbrukets rationalisering. Planeringen för de areella näringarna bör ingå i en politiskt styrd regional planering. Lagen har anknytning till såväl plan- och bygglagstiftning som till fastighetsbildningslagstiftningen.
2 & Strukturplanen är ett medel att främja jord- och skogsbrukets rationa- lisering. Strukturplanen skall bland annat föregripa vissa delar av innehållet i en fastighetsreglering. Möjligheten att upprätta strukturplaner utesluter inte att större fastighetsregleringar kan komma till stånd enligt nu gällande bestämmelser. Eftersom de nu gällande bestämmelserna förutsätts kvarstå skall exempelvis enskilda sakägare även framgent kunna söka förrättningar, som även från allmän synpunkt är angelägna. Det är sannolikt och önskvärt att företrädare för samhällsorganen tar initiativ och ansvar för de större regleringarna. Strukturplanearbetet blir ju dessutom i stort sett kostnadsfritt för sakägarna.
Utredningen har valt uttrycket ”från allmän synpunkt synnerligen angeläget att större, genomgripande fastighetsreglering sker" av det skälet att vid prövningen för att anta en strukturplan skall olika krav på graden av angelägenhet vara uppfyllda. Utredningen anser att uttrycket täcker ett antal på olika sätt uttryckta villkor i fastighetsbildningslagen. Därigenom kan frågan om dessa villkor är uppfyllda avgöras redan genom antagandet av en strukturplan. De villkor som särskilt avses är ”större betydelse från allmän synpunkt” (5 kap 3 å fjärde stycket), båtnadsvillkoret (5 kap 4 å första stycket), opinionsvillkoret (5 kap 5 å andra stycket) och ”väsentligt intresse från allmän synpunkt" (8 kap 1 å).
3 å En strukturplan skall innehålla de skäl som anger att en större, genomgripande fastighetsreglering från allmän synpunkt är synnerligen angelägen. Genom en samhällsekonomisk prövning av en planerad fastig- hetsreglering kan dessa skäl utredas och bedömas. Någon företagsekono- misk eller privatekonomisk prövning kan inte ske i detta tidsskede och skall heller inte behövas i strukturplaneärendet annat än i generella termer.
Gränserna för regleringsområdet skall anges. Områden under byggnads- eller stadsplan bör inte tas med. Områden som på något sätt nu eller inom aktuell tid inte kommer att vara jordbruks- eller skogsmark bör uteslutas. Områden för byggnader inom jord- eller skogsbruket bör dock naturligtvis ingå i regleringsområdet.
Avgränsningen av regleringsområdet bör ske på samma grunder som anges i 5 kap 6 å första stycket andra meningen fastighetsbildningslagen.
——-— Sker regleringen i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbe- ståndet inom ett område, skall beaktas att regleringsområdet avpassas efter upprättade planer, fastighetsindelningens beskaffenhet, naturförhållandena samt befintliga och avsedda anläggningar så att största möjliga fördel uppkommer utan att förrättnings- arbetet onödigt försvåras.
Regleringsområdet kan indelas så att regleringen sker i etapper, se 5 å.
En markägarförteckning måste hållas aktuell under strukturplanearbetet (och förrättningen). Äganderätten till den fasta egendomen är i de flesta fall inte svår att fastställa. I vissa delar av Kopparbergs län förekommer dock fortfarande viss osäkerhet. Där pågår förrättningar enligt lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering. Från lantmäteriverket har under hand upplysts att flera förrättningar är färdiga kring mitten av 1980-talet, exempelvis för Transtrands och Älvdalens socknar. Förrättningar pågår för delar av Orsa socken. Det finns dock socknar eller skifteslag för vilka en sådan förrättning inte har skett eller pågår. — Förordnande om äganderätts- utredning meddelas av länsstyrelsen. I något fall skulle en förrättning kunna vara ett led i strukturplanearbetet.
6—15 åå Förfarandebestämmelserna anknyter till motsvarande bestämmel- ser i plan- och bygglagförslaget (SOU 1979:65) om marköversikter och områdesplaner. En väsentlig skillnad är dock att samtliga markägare genom personligt brev skall få underrättelse om att strukturplan har antagits (14 å). Skulle någon markägare inte ha fått denna underrättelse av någon anledning skall detta förhållande inte få ha betydelse för besvärstiden, jämför 21 å. Extraordinära besvär torde inte sakprövas av endast den anledningen att någon eller ett begränsat antal av markägarna inte personligen har fått underrättelse.
16 å Det är först i denna paragraf som det uttryckligen nämns att medlet för att uppnå de uppsatta målen är fastighetsreglering. De medel som enligt 5 å skall anges i strukturplanen är de olika tillvägagångssätt som fastighetsbild- ningslagstiftningen medger i eller i samband med en reglering. Föreskrifterna i strukturplanen ges, som nämnts i avsnitt 8.4, rättskraft. Det hari sig ingen betydelse om föreskriften har tillkommit med stöd av 3, 4 eller 5 å. Det är de konkreta föreskrifterna, som har betydelse för den
kommande förrättningen, som har rättskraft.
Bestämmelsen har viss anknytning till 3 kap 2 å fastighetsbildningslagen. Fastighetsbildning (-reglering) skall ske i överensstämmelse med planen. De allmänna lämplighetskraven gäller således i princip även vid fastighetsregle- ring enligt strukturplan. Förutsättningarna för lämplighetsprövningen kan dock i allt väsentligt vara givna på förhand genom att lämplighetssynpunk- terna redan har prövats i strukturplanen. Bestämmelserna i 3 kap 5—7 åå fastighetsbildningslagen med de särskilda lämplighetsvillkoren för jordbruk och skogsbruk kommer också att beaktas vid upprättandet av strukturplaner. Det betyder att fastighetsbildningsmyndigheten inte skall ifrågasätta före- skrifterna i en strukturplan även om de kan synas avvika från bestämmel- serna i 3 kap 5—7 åå fastighetsbildningslagen.
l8å Fastighetsbildningsmyndighet som finner att föreskrift i strukturplan möjligen strider mot lämplighetsvillkor i 3 kap fastighetsbildningslagen skall inte av detta skäl frångå strukturplanen. Myndigheten kan dock, exempelvis om förutsättningarna för Strukturplanens förverkligande vid en förrättning väsentligt har förändrats eller är annorlunda än vad som förutsatts, väcka fråga om ändring av strukturplanen.
11.4. Förslag till lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230)
2 å 5. Den föreslagna bestämmelsen utgör ett av inslagen för att minska ägarsplittringen. Släktskapsundantaget skall således gälla endast vid förvärv av hel taxeringsenhet och förvärvare är en avkomling eller makar varav en är avkomling till överlåtaren. — Vid inskrivningsmyndigheten får således taxeringsbeviset för den överlåtna egendomen kontrolleras i avsikt att utröna om förvärvstillstånd krävs. I och med att bestämmelsen gäller hel taxerings- enhet kan inte registerfastighet, som är samtaxerad, överlåtas för sig utan förvärvstillstånd.
En registerfastighet, som är uppdelad i flera taxeringsenheter, kan med hänsyn till denna bestämmelse överlåtas i delar utan att förvärvstillstånd krävs. Principiellt torde detta vara möjligt om bostad med tomt till mindre jordbruksfastighet särtaxeras. Dock torde en olämplig uppdelning kunna motverkas i den fastighetsbildningsförrättning, som måste ske för att ett områdesförvärv skall förbli giltigt.
2 å 9. Den äldre bestämmelsen i punkt 9 föreslås utgå, se avsnitt 9.2. Den nya bestämmelsen i punkt 9 anger att förvärvsprövning inte skall ske enligt jordförvärvslagen om den sker enligt den föreslagna lagen om inlösen av vissa jordbruksfastigheter.
2 a å. Släktskapsundantaget skall inte gälla i område med strukturplan. Den tidsrymd denna bestämmelse gäller får anses börja då en fastställd strukturplan har vunnit laga kraft och sluta då avslutningsbeslut på den förrättning eller de förrättningar som strukturplanen förutsatt har vunnit laga kraft. Därefter skall strukturplanen inte ha någon rättsverkan i sig och de generella reglerna bör gälla.
öaå ]. Denna bestämmelse skall motverka olämplig uppdelning av taxe- ringsenheter i de fall de består av flera registerfastigheter. Den är således ytterligare en bestämmelse för att minska ägarsplittringen.
14 a 5. Statens inlösenrätt enligt detta förslag kan i viss mån jämföras med den kommunala förköpsrätten. Ordet "oskäligt” har använts för att ansluta till förslaget till ändring av förköpslagen (Ds Ju 1983:11, Förbättrade möjligheter till kommunalt förköp). Vid tillämpningen av andra styckets jämkningsmöjligheter torde jämförelser kunna göras med förköpslagens motsvarande bestämmelser. Genom den förenklade skrivningen jämfört med förköpslagens bestämmelser kan tillämpningen bli så att förutsättningar av många olika slag kan beaktas i det enskilda fallet.
15 å andra stycket. Tiden tre månader är vald för att tillståndsmyndigheten — i praktiken lantbruksnämnden — skall kunna ha tid att med ägaren överenskomma om en frivillig försäljning, vilket bör förordas.
11.5. Förslag till lag om ändring i fastighetsbildnings- lagen (1970:988)
Förslag till ändringar i fastighetsbildningslagen avser de två nya institut som utredningen förespråkar, strukturplaner och särskild jakträtt. De flesta ändringsförslagen gäller just att anpassa dessa två nyheter i den befintliga fastighetsbildningslagstiftningen.
7 kap 12 &. En bestämmelse om jakträtt, som fastställs vid en förrättning enligt fastighetsbildningslagen, innebär i förhållande till nuvarande lagstift- ning en principiellt ny konstruktion. Denna rättighet skall ha en begränsning i tiden. I förrättningsbeslutet belastas en fastighet av en rättighet, som på sikt således inte bör bestå. Den nybildade eller ombildade fastigheten eller samfälligheten blir genom denna belastning inte mer lämpad för sitt ändamål än utan belastningen.
Genom denna möjlighet kan en förrättning i vissa fall och under vissa omständigheter underlättas. En markägare, som vill behålla sin mark huvudsakligen för den personliga jakträtten, skulle kunna vara mer benägen att lämna marken, om han får en jakträtt på den lämnade marken eller på annan för jakt lämpligt område. Någon gång torde opinionsvillkoret vara lättare att uppnå om markägare är medvetna om denna möjlighet. Eftersom jakträttens värde kan vara omtvistat, bör i vissa fall, då en jakträtt bryts ut, ersättningsfrågan lättare kunna lösas.
En sådan jakträtt bör inte fastställas om det inte uppstår komplikationer att utan den nå lämplig fastighetsbildning. Jakträtt bör tillerkännas den person som har jagat på ifrågavarande mark. Den tidigare rätten skall ha haft jaktlig betydelse, dvs ha haft ett objektivt innehåll av någon omfattning. Eftersom det är angeläget att rätten är tidsbegränsad bör utbor och yngre delägare till marken endast undantagsvis få en sådan jakträtt. Tidsbegräns- ning bör beräknas i visst antal år— 5 år, 10 år— eller till dess rättighetshavaren uppnått viss ålder. I beslutet bör således jakträttens sista dag bestämmas.
Endast undantagsvis bör jakträtten bestämmas till nyttjanderättshavarens livstid.
En jakträtt och dess innehåll kan ifrågasättas före och under en förrättning. Det skall uppfattas som en stimulans för att förmå en sakägare att avstå från en väsentlig personlig rättighet. Den avsedde jakträttshavaren bör ha medgivit att få rättigheten och bör också ha haft möjlighet att påverka omfång och innehåll. Frågor om jakträtten kan tas upp i en strukturplan men kan där naturligtvis inte detaljbeslutas.
Den som till sig tillerkänts en jakträtt enligt fastighetsbildningslagen skall ha de skyldigheter och rättigheter som tillkommer en jakträttsinnehavare enligt den vid varje tidpunkt gällande jaktlagstiftningen. Lagen (1980:894) om jaktvårdsområden skulle därför kunna komma att tillämpas.
En jakträtt enligt förslaget måste kunna värderas, se 5 kap 10 å. Ersättningen för en särskild jakträtt bör bestämmas enligt 4 kap expropria- tionslagen (1972z719). Jämför fastighetsbildningsutredningens förslag (SOU 1983:38 s 91) som gäller regleringslikvid vid servitutsåtgärd.
11.6. Förslag till lag om ändring i kommunalskatte- lagen (1928:270)
21 5 Det förslag om garantiintäkt som redovisats i avsnitt 10.1 har tagits in i tre nya stycken till 21 å kommunalskattelagen. Avsikten med detta är att garantiintäkten i princip skall behandlas som en ordinarie intäkt i förvärv— skällan jordbruksfastighet. Övriga regler i kommunalskattelagen som gäller för intäkter i den förvärvskällan skall också gälla för garantiintäkten i den män inte annat anges i 21 å. Genom hänvisningen i 2 å första stycket lagen om statlig inkomstskatt till 18—44 åå kommunalskattelagen kommer garantiin- täkten också att gälla vid den statliga inkomsttaxeringen.
Garantiintäkten skall endast tas upp av den som äger en jordbruksfastig- het. Av 64å 1 mom kommunalskattelagen följer dock att tex den som innehar en fastighet med fideikommissrätt också skall ta upp en garantiintäkt (se 10.1.5).
De föreslagna bestämmelserna i tredje stycket om fördelning av garanti- intäkten och om minsta garantiintäkt när fastigheten ägs av två eller flera personer avser bl a förhållanden i enkla bolag. Reglerna innebär att vid beräkning av garantiintäkten för delägarna skall i vissa fall avsteg göras från den princip som enligt 53å 2 mom kommunalskattelagen gäller för att fördela inkomster mellan delägare i enkla bolag. I systematiskt hänseende hör den föreslagna fördelningsregeln närmast till nämnda lagrum men har i syfte att skapa större tydlighet tagits in vid huvudbestämmelsen om garantiintäkten i 21 å kommunalskattelagen.
Fördelningsregeln innebär att om det finns två eller flera delägare till fastigheten skall garantiintäkten delas mellan dem efter deras andel av markens totala värde. Är delägarantalet så stort eller delägarens andel i fastigheten så liten att garantiintäkten för delägaren inte uppgår till 1 000 kr skall garantiintäkten bestämmas till minst detta belopp. Detta gäller både för delägare som är aktiv och deltar i fastighetens drift och för passiva delägare.
Fördelningen av garantiintäkten mellan två eller flera delägare bör ske enligt följande metod. Fastighetens sammanlagda nettointäkt före tillägg för garantiintäkten beräknas och fördelas på de olika delägarna i fastigheten enligt gängse regler. Därefter beräknas delägarens andel av den garantiintäkt som gäller. Denna skall dock beräknas till lägst 1 000 kr för varje delägare för fastigheten. Överstiger den garantiintäkt som belöper på delägaren hans andel av bruttointäkterna utom eventuellt värde av bostadsförmån, skall det överskjutande beloppet läggas till den för honom beräknade andelen av fastighetens intäkter. Summan härav utgör delägarens nettointäkt i förvärvs- källan.
Den beskrivna metoden för beräkning av garantiintäkten för fastigheter med två eller flera delägare kan illustreras med följande skiss.
1. Nettointäkt före tillägg för garantiintäkt = ........... 2. Härav belöper på delägarens andel ........... 3. Delägarens andel av a) garantiintäkten ......... b) bruttointäkten (utom bostadsförmån) — ......... 4. Tillägg för garantiintäkten = ......... + ........... 5. Nettointäkt från fastigheten före avstämning av egenavgifter = ...........
Den skisserade metoden att fördela garantiintäkten mellan två eller flera delägare i en fastighet avviker från den i avsnitt 10.1.11 redovisade principskissen genom att tillägget för garantiintäkten görs omedelbart före avstämningen av egenavgifter rn m och inte som i principskissen närmast efter bruttointäkterna (under punkt 6). De skisserade metoderna bör inte ses som färdiga utkast till deklarationsblanketter. Frågan om deklarationsblan- ketternas utformning, som utredningen inte gått närmare in på, kräver ytterligare överväganden så att en mera enhetlig redovisningsmetod kan användas.
Ägs en fastighet av äkta makar gäller reglerna i 52 å kommunalskattelagen vid fördelning av intäkter från fastigheten. Den föreslagna regeln i tredje stycket av 21 å kommunalskattelagen om fördelning av garantiintäkten och om minibelopp för delägarna bör inte gälla äkta makar. Utredningen har nämligen eftersträvat att beskattningen genom garantiintäkten skall vara neutral i förhållande till om fastigheten ägs av båda makarna eller endast en av dem. Vid beräkning av garantiintäkten bör därför garantiintäkten för fastigheten bestämmas för makarna gemensamt och den sammanlagda nettointäkten inkl garantiintäkten fördelas mellan makarna enligt de grunder som anges i 52å kommunalskattelagen.
Det vanligaste då en garantiintäkt skall beräknas för äkta makar torde vara att ingen verksamhet bedrivits på fastigheten. Då tar vardera maken upp sin andel av den sammanlagda nettointäkten. Har viss verksamhet bedrivits på fastigheten bör först avgöras om någon av makarna haft en ledande ställningi verksamheten. Den av makarna som haft en sådan ställning skall då ta upp hela nettointäkten från fastigheten. Har ingen av makarna en ledande
ställning i verksamheten sker fördelning av nettointäkten i enlighet med de grunder som anges i femte stycket av anvisningarna till 52 å kommunalskatte- lagen.
Äger två makar en fastighet tillsammans med annan sker intäktsberäk- ningen enligt den metod som tidigare skisserats för fastigheter med två eller flera delägare. Fördelning mellan makarna av posterna under p 2 och 3 i skissen skall då ske enligt de grunder som anges i 52 å.
För dödsbo skall garantiintäkten de fyra första åren efter dödsfallet beräknas enligt huvudregeln. Detta innebär att garantiintäktens storlek för dödsboet under denna tid är beroende av värdet på fastighetens jordbruks- mark och skogsmark. Äger dödsboet all mark på fastigheten kan garantiin- täkten för dödsboet variera mellan 2 000 och 5 000 kr enligt den föreslagna regeln i 21 å andra stycket kommunalskattelagen. Äger ett dödsbo endast en del i en fastighet skall dödsboets garantiintäkt de fyra första åren efter dödsfallet vara den andel av garantiintäkten för fastigheten som motsvarar dödsboets andel av fastighetens mark. Dödsboets garantiintäkt skall dock vara lägst 1 000 kr. Detta följer av de föreslagna reglerna i 21 å tredje stycket om fördelning av garantiintäkten mellan två eller flera delägare.
Fr o in det taxeringsår som följer närmast efter det fjärde kalenderåret efter det kalenderår då dödsfallet inträffade skall minimibeloppet för dödsboet enligt förslaget beräknas med utgångspunkt i antalet dödsbodel- ägare. Den minsta intäkt som påförs ett dödsbo skall då vara 1 000 kr för varje delägare i dödsboet. Den sammanlagda garantiintäkten för ett dödsbo får enligt förslaget dock inte överstiga 10 000 kr. Förslaget innebär exempelvis att om ett dödsbo som består av sju delägare äger en jordbruksfastighet skall garantiintäkten beräknas till 7 000 kr oberoende av värdet på marken. Den tidpunkt från vilken den högre minimiintäkten skall gälla har valts så att den sammanfaller med den tidpunkt som enligt 53 å 3 mom kommunalskattelagen gäller för tillämpning av reglerna om handels- bolag på vissa dödsbon.
För dödsbo skall garantiintäkten behandlas som övriga intäkter i förvärvskällan jordbruksfastighet. Taxeringen av garantiintäkten hos ett dödsbo skall således inte medföra avsteg från gällande regler för taxering av dödsbo i 53 å 3 mom kommunalskattelagen.
I det föreslagna fjärde stycket anges vad som i andra stycket avses med värdet på marken. Vidare görs undantag från reglerna om garantiintäkt för fastigheter som saknar åkermark, betesmark och skogsmark. Det är då fråga om fastigheter som uteslutande består av mark som vid fastighetstaxeringen indelats som övrig mark. Sådana fastigheter kan inte användas för jord- eller skogsbruk och bör därför inte träffas av den föreslagna beskattningen. Sista meningen av fjärde stycket anger att garantiintäkten skall anses beräknad enligt bokföringsmässiga grunder. Denna mening har tagits in i lagförslaget för att markera att, som nämnts i avsnitt 10.1.11, intäktsreglerande balansposter skall beaktas vid beräkningen av de bruttointäkter från en fastighet som skall jämföras med garantiintäkten. Bruttointäkterna skall därvid vara beräknade enligt de grunder som anges i 41 å kommunalskatte- lagen.
Punkt 7 av anvisningarna till 22 5 I andra stycket anges vilket avdragsutrym- me som gäller för fysiska personer. Utredningen har tidigare (10.3.3)
föreslagit att avdragsutrymmet för vissa samfällighetsföreningar blir lika stort som för fysiska personer. Denna ändring har tagits in i nämnda stycke. Av samma anledning har ändring gjorts i femte stycket, där avdragsutrym- met för juridiska personer anges.
I tredje stycket anges bla avdragsutrymmet vid rationaliseringsförvärv. Utredningen har i avsnitt 10.2.1 föreslagit att avdragsutrymmet i rationali- seringsfallen ökas till 75 % av det anskaffningsvärde som belöper på förvärvet.
Regeln om ett ökat avdragsutrymme för rationaliseringsförvärv blir enligt förslaget ett undantag från huvudregeln om ett avdragsutrymme på 50 % av anskaffningsvärdet. Undantagsregeln gäller under en sexårsperiod. Under denna tid får det ordinarie avdaragsutrymmet överskridas. Det får däremot inte ske efter sexårsperioden. För att skogsavdrag skall kunna göras efter sexårsperioden måste gällande ingångsvärde på nytt överstiga 50 % av anskaffningsvärdet.
Om rationaliseringsfastigheten avyttras bör den förmånligare avdragsrät- ten enligt undantagsregeln gå förlorad. Detta torde gälla redan i dag för den högre avdragsnivån. Om avdragsutrymmet för rationaliseringsförvärv ut- ökas till 75 % av anskaffningsvärdet behövs därför inte kompletterande regler för delavyttringar.
Hur skogsavdrag enligt utredningens uppfattning bör beräknas vid rationaliseringsförvärv kombinerat med delavyttring kan illustreras med följande exempel.
Skogsfastigheten A har ett anskaffningsvärde på 200 000 kr och ett gällande ingångsvärde på 150 000 kr. År 10 förvärvas som tillskott skogsfastigheten B för 50000 kr. Förvärvet bedöms som en rationalise- ring.
Antag att en avverkningsrätt upplåts år 12 för att finansiera tillskottet år 10. Intäkten från avverkningsrätten är 75 000 kr. Då skall enligt förslaget skogsavdrag kunna göras med hela skogsintäkten upp till 75 % av anskaff- ningsvärdet på rationaliseringsförvärvet eller med 37 500 kr. På återstoden av skogsintäkten kan hälften eller 18 750 kr användas för skogsavdrag enligt de ordinarie reglerna eftersom det finns ledigt avdragsutrymme kvar på ursprungsfastigheten. Sammanlagt skogsavdrag år 12 blir då 56 250 kr.
År 13 avyttras fastigheten B för 75 000 kr. Värdet på A beräknas år 13 till 300 000 kr. Värdet på B motsvarar då (75/375=) 20 % av hela innehavet. Händelseförloppet beskrivs med ett schema (se tabell på nästa sida).
Genom det ökade avdragsutymmet kan större skogsavdrag göras är 12. Det ökade avdragsutrymmet får användas under sexårsperioden så länge rationaliseringsfastigheten innehas. Om den avyttras skall reglerna i p 8 femte stycket anvisningarna till 22 å kommunalskattelagen tillämpas för att beräkna det nya anskaffningsvärdet och det nya ingångsvärdet. Samtidigt förloras möjligheten att åberopa det år 10 gjorda rationaliseringsförvärvet för att få det högre skogsavdraget.
Punkt 8 av anvisningarna till 22 5 I förslaget har tagits in ett nytt femte stycke om det anskaffningsvärde som föreslås gälla för marksamfälligheter. Denna fråga har behandlats i avsnitt 10.3.3. Bestämmelsen avser endast mark som överförts till samfälligheter genom fastighetsreglering. För mark som
Tabell. Exempel på beräkning av skogsavdrag vid rationaliseringsförvärv kombinerat med delavyttring
år händelse anskaffnv. (kr) ingångsv. (kr) A 200 000 150 000 10 fastigheten B anskaffas + 50 000 + 50 000 250 000 200 000 12 intäkt (avverkningsrätt) 75 000 kr skogsavdrag 37 500 kr + 18 750 kr — 56 250 143 750 13 B avyttras för 75 000 kr 20 % minskning av anskaff- ningsvärdet - 50000 20 % minskning av ingångsvär- det — 28750 = 200 000 = 115 000
föreningen förvärvat exempelvis genom köp skall anskaffningsvärdet beräk- nas enligt huvudregeln i första stycket.
Punkt 7 av anvisningarna till 36 å I avsnitt 10.2.2 har föreslagits att det vid realisationsvinstberäkningen införs ett extra avdrag för avyttringar som är ett led i jord- eller skogsbrukets yttre rationalisering. Förslaget har tagits in som en ny punkt i anvisningarna till 36 å kommunalskattelagen. Det extra avdraget får enligt förslaget göras vid vinstberäkningen. Sker vinstberäk- ningen exempelvis på grund av att mark genom fastighetsreglering överförts till en annan fastighet mot ersättning helt eller delvis i pengar är endast den del av den framräknade vinsten skattepliktig som ersättningen i pengar, minskad med 5 000 kr utgör, av det totala vederlaget för överföringen, minskat med 5 000 kr. Överstiger ersättningen i pengar inte 5 000 kr är dock inte någon del av vinsten skattepliktig (punkt 4 av anvisningarna till 35 å kommunalskattelagen).
Sambandet mellan den föreslagna regeln och bestämmelsen om skatteplikt för ersättningar vid bl a fastighetsreglering kan illustreras med följande exempel. Fastigheten A avstår vid en fastighetsreglering mark vars värde motsvarar hälften av fastighetens taxerade jordbruks- och skogsbruksvärde. Den avstådda markens värde uppskattas till 50 000 kr och dess ingångsvärde till 25 000 kr. I exemplet bortses från indexuppräkning, förbättringskostna- der och andra sådana kostnader. Vid fastighetsregleringen tillförs A mark med ett uppskattat värde på 40 000 kr. Dessutom utgår 10 000 kr i pengar till ägaren av A.
Realisationsvinsten för ägaren av A kan då beräknas till sammanlagda värdet av den erhållna intäkten minskat med den avstådda markens ingångsvärde eller (50000 — 25000 =) 25 000 kr. Dessutom får enligt förslaget extra avdrag göras. Detta blir i exemplet lika med 10 000 kr, dvs hälften av det föreslagna beloppet på 20 000 kr eftersom hälften av marken på fastigheten överförts. Vinsten efter det extra avdraget blir (25 000 — 10000 =) 15 000 kr. Av denna vinst utgör den skattepliktiga delen enligt reglerna i p 4 av anvisningarna till 35 å kommunalskattelagen
10 000 — 5 000 _
Punkterna 1 och 2 av anvisningarna till 50 å I avsnitt 10.1.8 har föreslagits att garantiintäkten inte skall påverka beräkningen av bla extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum och extra avdrag för folkpen- sionärer. Detta föranleder ändring i de av riksskatteverket meddelade anvisningarna för beräkning av nämnda avdrag. Utredningen har inte närmare prövat hur ändringen av anvisningarna bör utformas. Grunderna för den i riksskatteverkets anvisningar reglerade avdragsberäkningen finns i p 1 och 2 av anvisningarna till 50å kommunalskattelagen. För den föreslagna ändringen av riksskatteverkets anvisningar krävs viss justering av dessa bestämmelser.
Övergångsbestämmelser De föreslagna reglerna på beskattningsområdet bör träda i kraft så snart som möjligt. Enligt utredningens bedömning kan de bestämmelser som för de skattskyldiga innebär förmånligare regler än f n tillämpas tidigast vid 1986 års taxering. Dessa förslag bör gälla fr o ut denna taxering. Förslagen som rör garantiintäkten bör också träda i kraft så snart som möjligt. För att undvika att garantiintäkten får retroaktiv verkan och för att ge de skattskyldiga någon tid att anpassa sig till de föreslagna reglerna bör dock bestämmelserna om garantiintäkten tillämpas först fr om 1987 års taxering.
Särskilda övergångsbestämmelser behövs på vissa punkter. Rätten att använda det föreslagna högre avdragsutrymmet vid rationali- seringsförvärv bör i enlighet med det anförda gälla fr o m 1986 års taxering. Den nya bestämmelsen i p 7 av anvisningarna till 22 å om det högre avdragsutrymmet vid rationaliseringsförvärv bör dock endast gälla förvärv som sker efter utgången av år 1984. För tidigare förvärv skall således det högre avdragsutrymmet inte få användas. Övriga ändringar i p 7 av anvisningarna till 22 å kommunalskattelagen, som avser ökning av avdrags- utrymmet för vissa marksamfälligheter från 25 % till 50 % av anskaffnings- värdet, torde enligt utredningens bedömning inte behöva särskilda över- gångsbestämmelser. Det högre avdragsutrymmet för vissa marksamfällighe- ter får enligt förslaget utnyttjas första gången vid 1986 års taxering.
I avsnitt 10.3.3 har nämnts att utredningen anser att den föreslagna regeln i p 8 av anvisningarna till 22 å kommunalskattelagen om beräkning av anskaffningsvärdet på samfälld mark skall gälla även för mark som överförts till en samfällighet före ikraftträdandet. Marköverföringar som skett för relativt lång tid sedan bör dock bl a på grund av utredningsskäl inte omfattas av bestämmelsen. Giltigheten har därför begränsats till marköverföringar som skett efter år 1951.
Det föreslagna extra avdraget vid realisationsvinstberäkningen bör gälla för avyttringar som sker under år 1985 och senare år. En regel med detta innehåll har tagits in i de föreslagna övergångsbestämmelserna.
Som tidigare redovisats föreslår utredningen att samfälligheters avdrags- rätt och mottagares skatteplikt för utdelningar från bl a marksamfälligheter avskaffas. Enligt gällande regler skall avdrag för utdelning från samfällighet anses belöpa på det beskattningsår vartill utdelningen hänför sig även om utdelningen utbetalats till delägarna under det därpå följande beskattnings- året. För att undvika att utdelning som hänför sig till tiden före ikraftträ- dandet blir skattefri hos delägarna genom att den betalas ut efter ikraftträdandet föreslås en särskild övergångsbestämmelse. Enligt denna skall de äldre reglerna om skatteplikt och avdragsrätt för utdelning fortfarande gälla om den hänför sig till beskattningsår som gått till ända före den 1 mars 1985. Motsvarande bör gälla för delägares rätt att använda skogskonto för utdelning från samfällighet. Hänför sig utdelningen till beskattningsår som gått till ända före den 1 mars 1985 är utdelningen skattepliktig enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen och då bör utdelningen också kunna användas för insättning på skogskonto i enlighet med nu gällande bestämmelser i skogskontolagen.
11.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond
l å Tidigare (10.3.4) har föreslagits att reglerna om allmän investeringsfond görs tillämpliga på vissa samfällighetsföreningar. Detta förslag har tagits in i 1 å lagen om allmän investeringsfond.
12. Reservationer och särskilda yttranden
12.1. Reservation av Lennart Brunander och Sven-Otto Österdahl
Garantiintäkt
Utredningens majoritet föreslår att en garantiintäkt för jord- och skogs- bruksfastigheter införs. Vi motsätter oss att en sådan beskattning införs nu.
Motivet med garantiintäkten är, som vi uppfattar den, att göra det svårare för de passiva markägarna. Detta är i sig angeläget, liksom strävan att motverka flerägandet. Utredningen föreslår en rad åtgärder för att nå dessa mål.
Införandet av en garantiintäkt måste dock bedömas utifrån vilka andra skatter och avgifter, som nu läggs på jordbruket. Nämnas i sammanhanget kan bland annat nya regler för beräkning av bostadsförmånens värde, höjd förmögenhetsskatt och en ny statlig fastighetsskatt från och med år 1985 som bland annat skall omfatta bostadsbyggnader på jordbruksfastigheter. Vi finner det inte lämpligt att i detta läge föreslå en ytterligare pålaga.
Ett system med garantiintäkt kommer också att innebära ökat krångel och ökad byråkrati. Utredningen redovisar, att det kommer att krävas en rad undantag för att inte den nya beskattningen skall komma i konflikt med skatteförmågeprincipen.
Enligt vår uppfattning blir det nödvändigt att införa ytterligare dispenser om inte enskilda fastighetsägare skall komma i kläm. Det kan gälla ägare av skärgårdsfastigheter och fjällägenheter, vars fastigheter har fått taxerings- värde vida överstigande produktionsförmågan. Skogsfastigheter, som drab- bats av stormfällningar och/eller insektsangrepp och som av denna anledning de närmaste åren endast har kostnader, kan bli drabbade. Även här behövs möjlighet till dispens.
Lantbruksnämndernas inlösenrätt efter avslag av rationalise- ringsskäl
Vi motsätter oss att lantbruksnämnderna får rätt att lösa in jord- och skogsbruksfastigheter för vilka man av rationaliseringsskäl har vägrat förvärvstillstånd.
En sådan regel kan få många att avstå från att sälja just av rädsla för att
lantbruksnämnden kan komma att använda denna möjlighet. I många fall sker så småningom en ny försäljning av den fastighet, för vilken förvärvs- tillstånd tidigare har vägrats. Då vet säljaren lantbruksnämndens inställning. Ofta sker då försäljningen till en köpare, som kan godtas. Detta är ett något långsammare sätt, men det är ett för alla parter trevligare sätt.
Utredningen har i övrigt lagt förslag, som enligt vår mening får anses vara tillräckliga för att stimulera till strukturrationalisering.
Omedelbart avdrag för lantmäterikostnader
Enligt nuvarande praxis räknas lantmäterikostnader som kostnad för att förvärva fastighet. Avdrag får göras först när fastigheten försäljs och realisationsvinst skall beräknas. Däremot medges alltså inte avdrag för dessa kostnader vid den löpande inkomstberäkningen.
Den som av rationaliseringsskäl gör ett tillskottsförvärv av fast egendom skaffar sig därigenom ingen ny förvärvskälla. Vad man gör är, att man förbättrar den förvärvskälla man redan har. Lantmäterikostnaden upplevs då mera som en driftskostnad än som en anskaffningskostnad. Får inte avdrag göras direkt blir det en ekonomisk belastning för brukaren.
Eftersom lantmäterikostnaden ofta är ganska stor, kan nuvarande förhållanden motverka en önskvärd strukturrationalisering. Vi föreslår därför att lantmäterikostnader blir direkt avdragsgilla i samband med strukturrationaliseringsförvärv.
12.2. Reservation
av Bertil Danielsson
Allmänt
Svenskt jordbruk och skogsbruk kännetecknas av stor effektivitet och hög produktion. Jordbruket producerar för närvarande mer livsmedel än vad som är möjligt att avsätta inom landet. Skogsprodukter svarar för en avgörande del av vårt lands exportinkomster.
De flesta jord- och skogsbruksföretag har en struktur och en driftsinrikt- ning som fyller högt ställda krav på effektivitet och som svarar upp mot de uppställda jordbrukspolitiska målen. Emellertid har jord- och skogsbruket inom vissa delar av vårt land strukturella problem. Ägo- och ägarstrukturen är otillfredsställande. Särskilt framträdande är detta inom Kopparbergs och Västernorrlands län. Även andra län har likartade problem fast i betydligt mindre omfattning.
Enligt direktiven skall utredningen framlägga förslag till åtgärder som leder till strukturförbättringar för såväl jord- som skogsbruket. Utredningens majoritet lägger fram många genomgripande och omfattande förslag, vilka i och för sig skulle kunna leda till förbättring av de strukturella problemen, men samtidigt skapa andra. Min uppfattning är emellertid att de förslag som riktas gentemot enskilda och deras äganderätt är oacceptabla och att de nya principer för beskattning som lanseras strider mot vad som hittills ansetts vara rätt och riktigt.
I denna reservation avvisar jag flera av de förslag som majoriteten framför. Det skulle därför kunna ifrågasättas huruvida utredningens direktiv fullföljs genom de alternativa förslag som jag framlägger i reservationen. Enligt min mening innebär sammantaget de förslag varom utredningen är enig helt nya förutsättningar för strukturförändringar. Lättnaderna på beskattningens område kommer att stimulera till frivilliga initiativ. Förbättrade strukturför- hållanden leder till ökad aktivitet på fastigheterna och då främst avseende skogsavverkningar. På så sätt kommer statens skatteinkomster också att öka. De minskade skatteinkomster som förslaget samtidigt innebär vägs på detta sätt upp. Härutöver medför mitt förslag om domänverkets ansvar en påtaglig förbättring av strukturer i förhållande till majoritetens ståndpunkt.
I stället för tvingande lagstiftning och flera regleringar, som är tyngdpunk- ten i majoritetens förslag bör, vilket framgår av denna reservation, frivillighet och stimulans användas.
Strukturprogram — strukturplan
Enighet råder om att strukturprogrammen utgör en god grund för lantmäteriets och lantbruksnämndernas arbete med omarronderingsföre- tag.
Däremot kan jag inte dela utredningens förslag om upprättande av strukturplaner, vilka skall fastställas av politiskt sammansatt organ på länsnivå. Jag har den bestämda uppfattningen att redan nu finns de instrument till förfogande för att uppnå de mål som strukturprogrammen kan förväntas innehålla. Fastighetsbildningsmyndigheternas arbete med stora omarronderingsprojekt i ex.vis Kopparbergs län har varit framgångsrika. Genom att ökad erfarenhet hela tiden samlas är det fel att bryta sönder ett fungerande system och tillskapa ett nytt och oprövat.
De fördelar utredningen tror sig nå med politiskt beslutade strukturplaner är diskutabla. Uppfattningen att förståelsen skulle öka för strukturella förändringar och att opinionen mot en planerad reglering skulle minska om ett politiskt organ fastställde strukturplanen ärinte hållbar. Tvärtom skulle, enligt min mening, politiska låsningar och blockeringar göra arbetet besvärligare och långsammare. Uteslutet är inte heller att snäva partipoli- tiska uppfattningar kan komma att återspeglas i Strukturplanens utformning, vilket vore olyckligt. Ändrade majoritetsförhållanden mellan valperioderna kan dessutom leda till en besvärande ryckighet i strukturarbetet. Majoriteten föreslår att alla markförvärv inom område med fastställd strukturplan skall prövas. Jag avvisar såväl tanken på strukturplaner som den generella prövningen.
Garantiintäkt
Utredningens majoritet föreslår införandet av en så kallad garantiintäkt för ägare till jordbruksfastighet. En intäkt på mellan 2 000 kr. och 5 000 kr. skall tas upp till beskattning även om några faktiska intäkter inte föreligger. Någon ökad belastning för ägare som har intäkter överstigande dessa belopp leder inte förslaget till. Är fastigheten flerägd skall varje delägare ta upp en garantiintäkt på 1 000 kr.
De motiv som majoriteten anger är att ägare till små fastigheter skall
förmås att avyttra sin fastighet eller att fastigheten skall brukas aktivt.
Den nuvarande inkomstbeskattningen bygger bland annat på den så kallade förmågeprincipen, som innebär att det är den skattskyldiges förmåga i förhållande till hans intäkter och kostnader för att förvärva intäkterna som skall vara avgörande för beskattning.
Majoritetens förslag innebär ett avsteg från skatteförmågeprincipen med den klara målsättningen att med garantiintäkten som medel framtvinga försäljningar och därmed tvinga fram bättre strukturförhållanden. Garanti- intäkten får därmed mera karaktär av straffavgift. Särskilt framträdande är denna målsättning i de fall när många personer tillsammans äger en liten fastighet, eftersom de var och en måste ta upp 1 000 kr till beskattning.
Enligt min uppfattning bör förslaget om garantiintäkt avvisas därför att det bryter mot skatteförmågeprincipen och att dess utformning får karaktären av straffavgift.
Domänverkets markfond
I betänkandets avsnitt 3.7.2 redogörs för domänverkets markinnehav. Där framgår att domänverkets areal av skogsmark är omkring 4,4 milj ha. Åren mellan 1972 och 1981 ökade markinnehavet med 160 000 ha netto.
Vid omfattande omarronderingsföretag tvingas inte så sällan ägare av små innehav att avstå från sin mark och sålunda kommer de att stå utanför den nya ägarkretsen. Marken räcker inte till för alla om strukturförbättringar skall uppnås.
Ett verksamt medel att nå snabba och acceptabla resultat vid förrättningar vore att domänverket på ett mera aktivt sätt än hittills medverkade. Staten måste som ägare av domänverket ha ett större ansvar för att strukturratio- naliseringsåtgärder kommer till stånd än vad andra ägare har. Domänverket bör därför generellt åläggas att ställa mark till förfogande till dem som vid en förrättning måste avstå från sin mark och som är beredda att förvärva annan mark i närheten eller på annat håll. Detta gäller framför allt skogsmark. Den arealminskning för domänverket det skulle bli fråga om blir så obetydlig att man helt kan bortse från den.
Förvärvslagstiftningen
En av grundtankarna i utredningens majoritetsförslag synes vara att förhindra eller försvåra sådana förvärv som ur struktursynpunkt är olämp- liga. De regler och principer som för närvarande gäller i ex. jordförvärvsla- gen ställs i ett flertal fall åt sidan. En avsevärd skärpning av förvärvslagarna föreslås.
Det är inte uteslutet att majoritetsförslagen kan innebära vissa förbätt- ringar av strukturen men de värden man tvingas uppge är av sådan art att förslagen ändå måste avvisas. Den enskilde markägarens rätt till sin egendom skulle på ett avgörande sätt urholkas. Detta är oacceptabelt. Dessutom föreligger risk att, om majoritetens förslag genomföres, ett första steg tas mot en total förändring av förvärvslagarna. Med det vällovliga syftet att rätta till felaktigheter föreslås åtgärder som hela tiden vidgar politiska organs och myndigheters inflytande på den enskildes bekostnad. Den personliga
friheten krymper hela tiden. Denna utveckling måste förhindras. '
När det gäller strukturförbättringar är det inte bara frågan om att tillfredsställa blivande markägare, utan också i rimlig omfattning tillgodose hittillsvarande ägare. Äganderätten och arvsrätten får inte urholkas. Detta blir följden av majoritetens förslag.
Jag reserverar mig mot förslagen om att förvärv av andel av fastighet bör få utgöra grund för avslag enligt jordförvärvslagen och mot att släktskaps- undantaget bör tas bort när det gäller andel av fastighet.
Likaså är jag emot att inlösen av en flerägd fastighet skall kunna ske till den av delägarna som lantbruksnämnden finner lämplig och till ett av lantbruks- nämnden fastställt pris. De delägare som på detta sätt måste avstå sina delar av fastigheten får sin äganderätt urholkad. Prisprövningsklausulens negativa effekter är här särskilt påtaglig. Förslaget om att lantbruksnämnden ges rätt att förköpa fastighet om avslag meddelats av rationaliseringsskäl måste avvisas. Den nuvarande förköpslagen är onödig och bör avskaffas, varför en utvidgning enligt min uppfattning är helt felaktig. Förköpsrätt för lantbruks- nämnd får med största sannolikhet till följd att utbudet av rationaliserings- fastigheter minskar, vilket i så fall motverkar strukturrationaliseringssträ- vandena.
Särskilt yttrande
av Bertil Danielsson
Gemensamhetsskog
Genom de förändringar av beskattningen av gemensamhetsskogar, som utredningen enhälligt föreslår, kommer beskattningen att bli likformig för olika ägarkategorier. Detta är att hälsa med tillfredsställelse. Därutöver uttalasi avsnitt 7.3.7 att ”Bildandet av gemensamhetsskog kan som tidigare nämnts enligt utredningen ha stor betydelse för strukturrationaliseringen”. Detta uttalande ställer jag mig tveksam till. Min uppfattning är istället att när alla andra framkomstvägar är uttömda kan som en sista utväg bildandet av gemensamhetsskog tillgripas. Det enskilda personliga ägandet är överlägset andra ägarformer, och då får inte bildandet av gemensamhetsskog skjutas i förgrunden.
12.3. Reservation
av S ven-Otto Österdahl
Strukturutredningen föreslår att länsprogram för strukturrationalisering för jord— och skogsbruk skall upprättas i samtliga län. Detta förslag kan jag inte stödja.
Utredningen har bland annat funnit det inte vara meningsfullt att försöka fastställa några optimalt fungerande lantbruksföretag. Det har överhuvud inte varit särskilt lätt att noggrant fastställa en strukturåtgärds lönsamhet exempelvis vid båtnadsprövningar vid regleringar. Utredningen anser det
också för närvarande vara mer angeläget med strukturförbättringar i skogsbruket än inom jordbruket, även om förbättringar där också är viktiga. I en kortsiktig prioritering är dock skogsbruket mest angeläget. Jag delar helt denna uppfattning.
1967 redovisade lantmäteristyrelsen en undersökning där det anses att av de 3 miljoner ha skogsmark, där det behövs arronderingsförbättringar ligger 2,7 milj. i västra och norra mellansverige och Norrlands kustland, alltså 90 %. Fördelar man åtgärdsbehovet per län är det sex län som helt dominerar, nämligen Kopparbergs, Västernorrlands, Värmlands, Norrbot- tens, Gävleborgs och Västerbottens län i nämnd ordning. I dessa områden måste givetvis strukturrationaliseringen prioriteras före andra län.
Länsprogrammen måste göras med viss noggrannhet, om dessa skall vara till ledning för strukturrationaliseringsarbetet. Många program och planer, som inte kan genomföras ganska snart, blir ofta ett hinder för en naturlig och kontinuerlig förbättring i önskvärd riktning. Stimulans för ökad omsättningi form av markförsäljning är enligt min mening effektivare och billigare. Därigenom kan de höga förrättningskostnaderna liksom kostnaderna för överklagningar över förrättningarna i hög grad minska. Sådana kostnader uppgår vid större förrättningar ibland till mer än halva markvärdet. De förslag till stimulans till ökad frivillig försäljning av mark som kommittén lagt fram kan jag därför i flera fall stödja, dock inte garantiintäkten som inte grundas på inkomst utan på brist på inkomster. En sådan garantiintäkt drabbar därför pensionärer och sjuka, som inte själva kan få fram intäkter från sin fastighet. Förutom de försäljningsstimulerande förslag som lagts fram anser jag att den priskontrollregel som lantbruksnämnden har att tillämpa vid markförsäljning bör tas bort. Därigenom skulle ytterligare markförsäljningar stimuleras med lägre förrättningskostnader som följd. I flera län har lantbruksnämnderna redan nu den överblick som kan behövas för en lämplig kontinuerlig strukturrationalisering.
Redan nu kan också länsstyrelserna med utgångspunkt från förhållandena i det egna länet ta in föreslaget länsprogram i den övergripande näringspo- litiska länsplaneringen. Det bör därför stå varje länsstyrelse fritt att själv bestämma om länsprogram skall upprättas. Någon lagstiftning om obligato- rium behövs inte.
Utredningen föreslår att om strukturplan har antagits och beslutet har vunnit laga kraft, varje förvärv av jordbruksfastighet, område därav eller andel därav skall prövas enligt jordförvärvslagen. Undantagen i 2 å jordförvärvslagen skall dock gälla med de betydelsefulla ändringarna att släktskapsundantageti punkt 5 och undantaget i punkt 9 om andelsförvärv av tidigare delägare inte skall gälla. Kommittén anser att i dessa snävt begränsade situationer kan släktskapsundantaget från förvärvsprövning inte längre upprätthållas. Man anser dock att vid prövningen stor hänsyn skall tas till dem som har sin försörjning och bostad i bygden.
Förslaget innebär att familj erättsliga fång som grundar sig på giftorätt, arv eller testamente också bör ingå i prövningen. Denna fråga har dock dödsboutredningen möjlighet att behandla.
Om en sådan regel skulle införas kommer den orättvist att drabba många och särskilt familjer där en av makarna avlidit under tid då strukturplan gäller i område där familjen har sin fastighet. Inte ens den som har giftorätt kan
vara säker på att få denna rätt omvandlad till äganderätt. I många fall finns säkert också omyndiga barn, som inte själva kan klara sin försörjning, vilken kanske till stor del är grundad på inkomst från fastighet för vilken förvärvstillstånd kan vägras. Vidare bör syskon som är barn till ägaren liksom hittills få förvärva utan prövning. Jag anser att de nuvarande undantagen från förvärvsprövning när det gäller släktskap skall bestå i oförändrad omfatt- ning.
12.4. Särskilt yttrande
av Bo Eliason
Garantiintäkt
1981 års fastighetstaxering medförde höjda taxeringsvärden för jord- och skogsbruksfastigheter med mellan 2—5 gånger de gamla taxeringsvärdena. Dessa höjningar förde i sin tur med sig att garantibelopp och skogsvårdsav- gifter ökade. De senare ökade med upp till 20 gånger den tidigare gällande nivån på grund av att skogsvårdsavgiften också höjts. Höjningarna skärpte också förmögenhetsskatten för åtskilliga fastighetsägare. Mången familje- jordbrukare som tidigare erhållit bostadsbidrag fick detta bidrag reducerat eller helt struket på grund av de nya förutsättningarna för beräkningen. Det skall vidare observeras att de höjda taxeringsvärdena också avspeglat sig på det förmånsvärde av fri bostad som lantbrukarna skall deklarera. Tidigare utgick detta förmånsvärde från bostadens yta och var maximerad till att beräknas efter 200 kvm. Från och med år 1981 skall förmånsvärdet i stället beräknas efter det taxerade bostadsvärdet och då detta höjts har detta värde ökat med 30—40 % i genomsnitt för hela riket.
Allt sammantaget har lantbrukarnas skatte- och avgiftskostnader ökat väsentligt under 1981 och 1982. Då de samtidigt fått vidkännas ökade ränte- och driftskostnader har marginalerna drastiskt reducerats. Enligt besparings- propositionen skall förmögenhetsskatten höjas med 1 % i varje skikt samt börja vid 300 000 kr i stället för vid 400 000 krfrån och med 1984 års taxering. I samma proposition föreslås en ny fastighetsskatt om 1,4 % på taxerade byggnadsvärdet. Det finns dessutom ett antal förslag om ytterligare ökningar av skatter och avgifter. Exempelvis föreslås en höjning av skogsvårdsavgiften med 3%o från 1 juli 1984.
För att kunna beräkna effekten av ett nytt skatteförslag typ garantiintäkten krävs det att man även känner till samtliga på gång varande förslag. Garantiintäkten skulle troligtvis för det stora flertalet i dagsläget vara en acceptabel konstruktion.
Jag kan emellertid ej ta ställning till nu föreslagen intäktsnivå förrän konsekvenserna av övriga beslutade beskattningsförslag har utvärderats.
Om ytterligare kostnadsökningar på jord- och skogsbruksfastigheter undviks anser jag redan nu att förslaget kan accepteras och i likhet med utredningen att garantiintäkten kan få en strukturstimulerande effekt för samägda och/eller passivt drivna fastigheter.
För att den föreslagna regeln inte skall slå blint och drabba ej avsedda fastigheter måste en dispensregel eller undantagsregel införas. Det finns jordbruksfastigheter i turistintensiva skärgårdsområden som Stockholms-
och Göteborgs- och Bohusläns skärgårdar, vilka fastigheter fått avsevärt högre taxeringsvärden än motsvarande fastigheter i mindre attraktiva områden. För lantbrukaren gäller oavsett om fastigheten ligger i ett turistintensivt område eller ej att han skall leva på fastighetens avkastning. Speciellt beträffande skogen är det svårt att få lönsamheti skärgårdsområden då avverkningen mera sällan ger något egentligt netto. Dagens moderna avverkningsmetoder kan inte tillämpas utan stora extra kostnader på flertalet skärgårdsfastigheter och därigenom försvinner också lönsamheten. I många fall blir resultatet negativt. Likartade förhållanden finns i fjällvärlden och lappmarkerna. Dessa fastigheter har taxerade skogsbruksvärden som inte motsvaras av en rimlig avkastningsnivå. För dessa kategorier måste en dispensregel införas.
Det finns ytterligare en grupp som kan drabbas av en garantiintäkt om inte en dispensregel införs. De fastighetsägare vars fastigheter utsatts för stormskador och insektsangrepp eller liknande kan under en lång följd av år vara förhindrade att ta ut virke ur skogen. Om de har medel insatta på skogskonto eller skogsskadekonto får de under ett antal år en intäkt av skogsbruk. De däremot som inte har medel insatta på skogskonto står utan möjlighet att redovisa någon inkomst av skogsbruk. För denna kategori måste det finnas en dispensregel.
Realisationsvinstbeskattning
De föreslagna uppmjukningarna av realisationsvinstbeskattningen i rationa- liseringsfallen är enligt mitt förmenande inte tillräckliga för att de skall få en positiv effekt. Som utredningen framhåller är det endast mindre försäljning- ar som får någon egentlig nytta av det föreslagna 20 000 kronorsavdraget. Vid större försäljningar betyder detta avdrag ofta så litet att det inte innebär någon effektiv stimulansåtgärd. Man måste därför erbjuda fastighetsägarna en större "morot” i denna del. Jag föreslår att man återgår till de regler som gällde före 1976 i så måtto att 25 % av realisationsvinsten skall vara skattefri. Om denna favör införs för rationaliseringsfallen kan den inte missbrukas samtidigt som stimulanseffekterna blir påtagliga.
Uppskovsregler
Utredningen konstaterar med all rätt att reglerna om uppskov med realisationsvinstbeskattning vid rationaliseringsavyttringar bör utvidgas till att avse även de fall då den avyttrade fastigheten och den förvärvade fastigheten inte är helt jämförliga. I stället för att lägga ett konkret förslag i frågan överlämnar utredningen till kommittén för reavinstuppskov att ta ställning till frågan. Jag finner det synnerligen angeläget att understryka att uppskovsreglerna bör utvidgas på sådant sätt, att som ersättningsfastighet i dessa fall skall få gälla samtliga som annan fastighet eller jordbruksfastighet taxerade fastigheter. Något bosättningskrav skall inte behövas i dessa fall.
För många utbor är det av vitalt intresse att ersätta innehavet av del i jordbruksfastighet med en fritidsfastighet i trakten. Enligt gällande upp- skovsregler är en sådan övergång inte möjlig. De nya reglerna bör därför anpassas till denna situation.
Omedelbart avdrag för lantmäterikostnader
Lantmäterikostnader räknas enligt praxis som en anskaffningskostnad för en fastighet och inte som en löpande driftskostnad i jordbruket. Detta bygger bland annat på att kostnader för anskaffning av en förvärvskälla inte är avdragsgill. Emellertid får kostnaden medräknas dels vid beräkning av underlag för skogsavdrag och dels vid beräkning av skattepliktig realisations- vinst.
Detta att kostnaden blir avdragsgill vid framtida försäljning och inte det år den uppkommer innebär kännbara likviditetspåfrestningar för fastighetsäga- ren. I samband med strukturrationaliseringar är lantmäterikostnaderna en relativt betungande kostnad. Lantbrukaren upplever den med all rätt som en kostnad i och för verksamheten. Avsikten är ju att förbättra driftsförhållan- dena och inte att skaffa en ny förvärvskälla. Lantbrukaren upplever därför kostnaden som en naturlig kostnad i den pågående driften. Att han inte får direktavdrag för denna kostnad är driftsekonomiskt betungande och upplevs som en obegriplig teknisk konstruktion.
Jag anser att direktavdrag för dessa kostnader bör införas i strukturratio- naliseringssammanhang och att detta skulle medföra påtagliga förbättringar för rationaliseringarna.
Förköp efter avslag av rationaliseringsskäl
Jordförvärvslagen är ett instrument som rätt tillämpat, skall förbättra såväl fastighetsstrukturen som företagsstrukturen på lång sikt. En indirekt effekt av lagen har ibland påståtts vara att möjliga överlåtelser inte kommer till stånd på grund av att tilltänkt förvärvare inte får eller antas få förvärvstill- stånd. Det har uppgivits att ca 300 ärenden per år avslås av rationaliserings- skäl. Av dessa förvärvsärenden skulle ca 25—40 % leda till inköp eller inlösen i ett senare skede av lantbruksnämnd.
Åtskilliga fastigheter får säkerligen efter kortare tid en ny köpare som beviljas förvärvstillstånd. Det är emellertid ej möjligt att bedöma hur många innehav som konserveras efter avslag på förvärvsansökan och därvid på kort sikt undandras marknaden.
Ett införande av en förköpsregel i jordförvärvslagen som ger lantbruks- nämnd förköpsrätt efter rationaliseringsavslag kan få effekten att många tilltänkta försäljningar inte kommer till stånd på grund av rädslan för myndighetsinblandning med åtföljande hantering i fastighetsdomstol. Över- låtaren måste även lägga större vikt vid att överlåtelsehandlingar m m är ordentligt upprättade med eventuella sidovillkor dokumenterade enär överlåtaren aldrig vet vem den slutgiltige köparen blir. Sammantaget anser jag att en förköpsregel kan få en hämmande effekt på utbudet av jordbruksfastigheter varför jag bestämt avstyrker ett införande av en sådan regel.
. l i _ J» . . | i : ; | ' | | . | I . . . . v . ..i. _ lk ' ' : _ i i " I l i l ' _ l ** l .. | |. | . l ' ' , i . , l | i i _ ' l? - . E' i l " | . l .", > . ,! l l l . . i ' l . , — , l l . l . . ..t ' l | . ., . ' _J- » i | x , l l l ' - . v . l'.' . i . m . . 1 l .
Bilaga 1 Utdrag ur dödsboutredningens statistiska material
288
Tabell 1.1 Jordbruksfastigheter'. Åkerareal. Alla ägarkategorier
Antal Arealklasser Ha ägare 0 1—10
1 59 774 133 704 2 10 142 22 817 3 3 712 4 848 4 2 113 2 458 5 1 073 1 160 6 746 651 7 429 346 8 305 219 9 199 113 10 115 85 11 83 61 12 62 31 13 74 29 14 24 13 15 15 14 16 24 5 17 14 4 18 7 1 19 11 2 20 8 1 21 7 2 22 7 23 3 24 3 1 25 2 26 3 27 2 28 3 29 1 32 1 33 1 34 2 37 1 41 1 43 1 45 1 47 1 49 2 51 1 54 1 72 1 88 1 101—200 6
Summa 78 982 166 565 % av total- antalet 24,50 51,67
1 1—25
39 753 8 467 1 455
638 228 110 41 23 28 15 11 5 3 4 2 2 1
50 787
15,75
26—50
13 205 3 782 686 340 119 50 17
6 13
walr—l
...
18 234
5.66
51—100
4 059 1 157 336 185 82 30 11
wa—ION
5 881
1,82
Summa 101—200 201—400 >400
996 228 47 251 766 221 33 6 46 625 136 20 3 1 1 196 82 26 3 5 845 45 20 l 2 728 14 5 1 606 7 855 1 563 4 1 366 218 2 166 1 104
109
43 32 33 20
o—ANb—lå »—
... ax.—...aHum—HN—t—Nv—H—waANä—wmocwm
] 509 343 62 322 363
0,47 0,11 0,019
1 Med jordbruksfastighet menasi denna bilaga taxeringsenhet med beskattningsnatu- ren jordbruksfastighet.
Tabell 1.2 Jordbruksfastigheter. Skogsareal. Alla ägarkategorier
Antal Arealklasser Ha ägare 0 1—10 11—25 26—50 51—100 101—200 201—400
1 38 381 69 455 55 767 42 123 27 028 12 112 4 060 2 5 722 10 177 10 372 9 122 6 654 3 328 1 045 3 969 2 079 2 167 2 303 1 927 1 162 457 4 493 976 1 061 1 174 1 061 685 299 5 205 451 483 504 518 332 170 6 92 307 292 314 285 193 91 7 39 146 145 158 164 101 78 8 27 98 101 96 103 83 36 9 36 62 54 58 64 45 31 10 9 35 36 41 38 29 22 11 19 21 35 29 14 23 15 12 4 17 13 23 14 17 11 13 5 18 13 15 19 16 11 14 1 4 8 10 6 3 7 15 2 5 6 7 4 6 16 4 3 4 8 6 3 17 1 5 6 2 2 1 3 18 3 1 2 19 2 2 2 4 2 1 20 1 1 3 1 1 1 21 1 3 1 1 1 22 4 1 2 23 2 1 24 1 1 1 25 1 26 1 1 l 1 27 1 1 28 1 1 1 29 1 32 33 34 1 1 37 1 41 1 43 1 45 1 —- 47 1 49 1 1 51 1 54 1 72 1 88 1 101—200 6
Summa 46 007 83 876 70 574 55 995 37 921 18 148 . 6 356 % av total- antalet 14,27 26,02 21,89 17,37 11,76 5,63 1,97
Summa
>400 2 840 251 766 205 46 625 132 11 196 96 5 845 65 2 728 32 1 606 24 855 19 563 16 366 8 218 10 166 5 104 12 109 4 43 2 32 5 33 20
_- o..-___-__N—HNH—N—H—awnamauwwowoo
' 3 486 . 322 363
1,08
290 Bilaga ] sou 1983:71 Tabell 1.3 Jordbruksfastigheter. Totalareal. Alla ägarkategorier Antal Arealklasser Ha Summa ägare 0 1—10 11-25 26—50 51—100 101—200 201—400 >400 1 39 53 053 _ 63 530 57 326 44 056 21 506 7 737 4 519 251 766 2 3 6 983 10 022 11 047 10 164 ' 5 645 2143 618 46 625 3 4 1 394 2 012 2 438 2 538 1 690 788 332 11 196 4 3 722 920 1 203 1 338 928 515 216 5 845 5 346 457 488 591 450 251 145 2 728 6 241 271 324 307 250 129 84 1 606 7 118 137 150 183 115 96 56 855 8 73 103 91 116 74 63 43 563 9 1 55 58 67 63 55 32 35 366 10 29 35 31 42 35 30 16 218 11 20 26 41 18 19 21 21 166 12 9 15 18 20 14 17 11 104 13 16 10 16 22 15 16 14 109 14 4 3 12 7 6 2 9 43 15 5 5 6 6 2 3 5 32 16 2 2 5 9 6 3 6 33 17 5 2 2 3 4 3 1 20 18 1 2 1 1 1 2 8 19 1 3 3 5 1 13 20 1 . 2 3 1 2 9 21 1 2 1 2 3 9 22 3 1 2 1 1 8 23 1 2 3 24 1 1 2 4 25 1 1 2 26 1 1 1 1 4 27 1 1 2 28 1 1 1 3 29 1 1 32 1 1 33 1 1 34 1 1 2 37 1 1 41 1 1 43 1 1 2 45 1 1 47 1 1 49 1 1 2 51 1 1 1 54 1 1 72 1 1 88 1 1 101—200 6 6 Summa 50 63 087 77 621 73 275 59 494 30 830 11 858 6 148 322 363 % av total- antalet 19,57 24,08 22,73 18,46 9,56 3,68 1,91
Tabell 5.1
Jordbruksfastigheter Åkerareal Ägarkategori: alla Fördelning av fastighetsinnehavet inom varje arealklass mellan ensamägda, tvåägda och flerägda
Totalantal jordbruk 322 363 Totalantal ensamägda 251 766 = 78,10 % av totalantalet Totalantal tvåägda 46 625 = 14,46 % av totalantalet Totalantal flerägda 23 972 = 7,44 % av totalantalet
I det följande står A för totalantalet fastigheter inom arealklassen. B för antalet ensamägda inom arealklassen. C för antalet tvåägda inom arealklassen och D för antalet fastigheter ägda av fler än två ägare. Procenttalen är samtliga angivna i förhållande till totalantalet fastigheter inom arealklassen.
0 Ha % 51—100 Ha %
A 78 982 A 5 881 B 59 774 75,68 B 4 059 69,02 C 10142 12,84 C 1 157 19,67 D 9 066 11,48 D 665 11,31 1—10 Ha % 101-200 Ha %
A 166 565 A 1 509 B 133 704 80,27 B 996 66,00 c 22 817 13,70 C 221 14,65 D 10 044 6,03 D 292 19,35 11—25 Ha % 201—400 %
A 50 787 A 343 B 39 753 78,27 B 228 66,47 C 8 467 16,67 C 33 9,62 D 2 567 5,06 D 82 23,91 26—50 Ha % >400 Ha % A 18 234 A 62 B 13 205 72,42 B 47 75,81 c 3 782 20,74 c 6 9,68 D 1 247 6,84 D 9 14,51
Tabell 5.2 Jordbruksfastigheter Skogsareal Ägarkategori: alla
0 Ha
A 46 007 B 38 381 C 5 722 D 1 904 1—10 Ha
A 83 876 B 69 455 C 10 177 D 4 244 Tabell 5.3 Jordbruksfastigheter Totalareal
Ägarkategori: alla
1—10 Ha
A 63 087 B 53 053 C 6 983 D 3 051 11—25 Ha
A 77 621 B 63 530 C 10 022 D 4 069
%
83,42 12,44 4,14
%
82,81 12,13 5,06
%
84,09 11,07 4,84
%
81,85 12,91 5,24
11—25 Ha
A 70 574 B 55 767 C 10 372 D 4 435 26—50 Ha
A 55 995 B 42 123 C 9 122 D 4 750 51—100 Ha
A 37 921 B 27 028 C 6 654 D 4 239 26—50 Ha
A 73 275 B 57 326 C 11 047 D 4 902 51—100 Ha
A 59 494 B 44 056 C 10 164 D 5 274 101—200 Ha
A 30 830 B 21 506 C 5 645 D 3 679
%
79,02 14,70 6,28
%
75,23 16,29 8,48
%
71,27 17,55 11,18
%
78,23 15,08 6,69
%
74,05 17,08 8,87
%
69,76 18,31 11,93
sou 1983:71 101—200 Ha % A 18 148 B 12 112 66,74 C 3 328 18,34 D 2 708 14,92 201—400 Ha % A 6 356 B 4 060 63,88 C 1 045 16,44 D 1 251 19,68 >400 Ha % A 3 486 B 2 840 81,47 C 205 5,88 D 441 12,65 201—400 Ha % A 11 858 B 7 737 65,25 C 2 143 18,07 D 1 978 16,68 >400 Ha % A 6 148 B 4 519 73,50 C 618 10,05 D 1 011 16,45
Tabell 8 Jordbruksfastigheter __ Totalantalet fördelat länsvis. Agarkategorier, alla och dödsbon.
För ägarkategorien alla betyder: För ägarkategorien dödsbo betyder. A totalantalet fastigheter i länet E totalantalet dödsboägda fastigheter i B antalet ensamägda fastigheter i länet länet C antalet tvåägda fastigheter F antalet fastigheter ägda av ett dödsbo D antalet flerägda fastigheter G antalet fastigheter där dödsbo ingår i
en ägarkrets av två eller flera
Procenttalen i kol. 2, 3 och 5 är angivna i förhållande till totalantalet fastigheter i länet i kol. 1. I kol. 3 är procenttalen i kol. 2 adderade.
Alla Dödsboägda 1 2 3 4 5 % % Stockholms län A 5 506 E 553 10,04 B 4 520 F 463 C 578 10,50 G 90 D 408 7,41 17,91 Uppsala län A 7 069 E 431 6,10 B 5 913 F 369 C 919 13,00 G 62 D 237 3,35 16,35 Södermanlands län A 5 379 E 376 6,99 B 4 297 F 316 C 680 12,64 G 60 D 402 7,47 20,11 Östergötlands län A 10 386 E 639 6,15 B 7 729 F 503 C 1 540 14,83 G 136 D 1 117 10,75 25,58 Jönköpings län A 14 555 E 1 169 8,03 B 11 103 F 930 C 2171 14,92 G 239 D 1 281 8,80 23,72 Kronobergs län A 13 302 E 1 083 8,14 B 10 389 F 867 C 1 972 14,82 G 216 D 941 7,07 21,89 Kalmar län A 12 476 E 797 6,39 B 9 219 F 619 C 2 044 16,38 G 178 D 1 213 9,72 26,10 Gotlands län A 5 781 E 373 6,45 B 4 765 F 301 C 936 16,19 G 72 D 80 1,38 17,57 Blekinge län A 5 453 E 358 6,57 B 4 505 F 323 C 704 12,91 G 35 D 244 4,47 17,38 Kristianstads län A 15 732 E 670 4,26 B 13 242 F 578 C 1 886 11,98 G 92 D 604 3,84 15,82
Örebro län
SOU 1983:71 Alla Dödsboägda 1 2 3 4 5 % % Malmöhus län A 14 743 E 466 3,16 B 11 708 F 367 C 2 375 16,11 G 99 D 660 4,48 20,59 Hallands län A 11 572 E 772 6,67 B 8 904 F 638 C 2 044 17,66 G 134 D 624 5,39 23,05 Göteborgs och Bohus län A 9 189 E 797 8,67 B 7 504 F 598 C 1 310 14,26 G 199 D 375 4,08 18,34 Älvsborgs län A 21596 E 2 066 9,57 B 16 865 F 1 604 C 3 331 15,42 G 462 D 1 400 6,48 21,90 Skaraborgs län A 17 732 E 1 150 6,49 B 14 010 F 933 C 2 714 15,31 G 217 D 1 008 5,68 20,99 Värmlands län A 21 835 E 3 052 13,98 B 15 870 F 2 071 C 3 517 16,11 G 981 D 2 448 11,21 27,32 A 8 478 E 562 6,63 B 7 013 F 488 C 1 032 12,17 G 74 D 433 5,11 17,28 Västmanlands län A 5 654 E 408 7,22 B 4 604 F 335 C 734 12,98 G 73 D 316 5,59 18,57 Kopparbergs län A 31 370 E 6 445 20,55 B 23 394 F 4 400 C 4 314 13,75 G 2 045 D 3 662 11,67 25,42 Gävleborgs län A 13 382 E 1 275 9,53 B 10 725 F 943 C 1 962 14,66 G 332 D 695 5,19 19,85 Västernorrlands län A 15 949 E 1 832 11,49 B 13 187 F 1 471 C 1 904 11,94 G 361 D 858 5,38 17,32 Jämtlands län A 15 847 E 2 247 14,18 B 11 772 F 1 481 C 2 336 14,74 G 766 D 1 739 10,97 25,71
Alla Dödsboägda
1 2 3 4 5 % %
Västerbottens län A 23 237 E 1 948 8,38
B 17 815 F 1 432 C 3 509 15,10 G 516 D 1 913 8,23 23,33 Norrbottens län A 16 140 E 2 086 12,92
B 12 713 F 1 499 C 2 113 13,09 G 587 D 1 314 8,14 21,23
Tabell 10 Fördelning av samägandet i olika län (del av tabellen)
Län Procent- Län Abso- tal luta tal
Jordbruksfastigheter som ägs av två eller flera:
1. Värmland 27,32 1. Kopparbergs 7 976 2. Kalmar 26,10 2. Värmlands 5 965 3. Jämtlands 25,71 3. Västerbottens 5 422 4. Östergötlands 25,58 4. Älvsborgs 4 731 5. Kopparbergs 25,42 5. Jämtlands 4 075 6. Jönköpings 23,72 6. Skaraborgs 3 722 7. Västerbottens 23,33 7. Jönköpings 3 452 8. Hallands 23,05 8. Norrbottens 3 427 9. Älvsborgs 21,90 9. Kalmar 3 257 10. Kronobergs 21,89 10. Malmöhus 3 035 11. Norrbottens 21,23 11. Kronobergs 2 913 12. Skaraborgs 20,99 12. Västernorrlands 2 762 13. Malmöhus 20,59 13. Hallands 2 668 14. Södermanlands 20,11 14. Östergötlands 2 657 15. Gävleborgs 19,85 15. Gävleborgs 2 657 16. Västmanlands 18,57 16. Kristianstads 2 490 17. Gbgs och Bohus 18,34 17. Gbgs och Bohus 1 685 18. Stockholms 17,91 18. Örebro 1 465 19. Gotlands 17,57 19. Uppsala 1 156 20. Blekinge 17,38 20. Södermanlands 1082 21. Västernorrlands 17,32 21. Västmanlands 1050 22. Örebro 17,28 22. Gotlands 1016 23. Uppsala 16,35 23. Stockholms 986 24. Kristianstads 15,82 24. Blekinge 948
Tabell 11 Fördelning av dödsboägandet i olika län (del av tabellen)
Län
Jordbruksfastigheter som ägs av dödsbon:
11. 12. 13. 14. 15.
16. 17. 18. 19. 20.
21. 22. 23. 24. ... ppmqugnawm—
Procent- Län tal
Abso- luta tal
. Kopparbergs . Jämtlands
. Värmlands
. Norrbottens
Västernorrlands Stockholms
. Älvsborgs . Gävleborgs
Gbgs och Bohus Västerbottens
Kronobergs Jönköpings Västmanlands Södermanlands Hallands Örebro Blekinge Skaraborgs Gotlands Kalmar
Östergötlands Uppsala Kristianstads Malmöhus
20,55 14,18 13,98 12,92 11,49 10,04 9,57 9,53 8,67 8,38 8,14 8,03 7,22 6,99 6,67 6,63 6,57 6,49 6,45 6,39 6,15 6,10 426 3,16
b—A—p—Av—lh—n 0.1.pr— to.—___..— 0000le
NNNN åka-ÅN—
... pomxlpxyuuum— . Kopparbergs . Värmlands
. Jämtlands . Norrbottens
Älvsborgs Västerbottens
. Västernorrlands . Gävleborgs . Jönköpings
Skaraborgs
. Kronobergs . Kalmar . Gbgs och Bohus
Hallands
. Kristianstads
. Östergötlands . Örebro
. Stockholms
. Malmöhus
. Uppsala
. Västmanlands . Södermanlands . Gotlands
. Blekinge
6 445 3 052 2 247 2 086 2 066
1 948 1 832 1 275 1 169 1 150
1 083 797 797 772 670
639 562 553 466 431
408 376 373 358
Bilaga 2 Utdrag ur promemoria 1982-06-08, upprättad vid skogsstyrelsens prognosavdelning
Avverkning, relaterad till strukturvariabler
Bearbetning av virkesförsörjningsutredningens statistiska material (SOU 1981:81)
Mått på avverkningsintensiteten I virkesförsörjningsutredningens betänkande anförs följande
Som mått på avverkningsintensiteten under perioden 1975/76—1979/80 har valts avverkningen per år och hektar. Detta är ett mått som har vissa nackdelar. Det medger t ex inte en direkt jämförelse mellan utnyttjandet av avverkningsmöjligheterna i norra och södra delarna av landet. För detta ändamål hade t ex den faktiska avverkningen i relation till avverkningsmöjligheten på brukningsenheten varit bättre. Det har emellertid visat sig mycket svårt att göra en korrekt beräkning av den faktiska avverkningsmöjligheten för den aktuella perioden.
Trots de svårigheter som pekas på i sista meningen har ett försök gjorts att skatta den faktiska avverkningsmöjligheten per fastighet. Metoden för detta beskrivs kortfattat nedan.
Metoden bygger på att ett visst samband föreligger mellan å ena sidan bonitet och virkesförråd per ha och å andra sidan avverkningsmöjligheten för den kommande perioden.
Med ledning av uppgifter om medelbonitet och långsiktigt möjlig avverkning på privat skogsmark för de 16 beräkningsområden som virkes- försörjningsutredningen arbetat med har skattats följande samband mellan boniteten (BON) i m3 sk/ha och avverkningsmöjligheten (AVI):
1 Av, = 0,81 x BON — 0,62
Detta samband gäller som genomsnitt för alla fastigheter. En fastighet med ett högt virkesförråd bör emellertid ha bättre avverkningsmöjligheter än en fastighet med lågt virkesförråd under i övrigt lika förhållanden. Awerk- ningsmöjligheten justeras av denna anledning enligt följande:
2 Av2 = Av1 %,
där VF = fastighetens virkesförråd enligt fastighetstaxeringen per ha och VM = medelförrådet inom aktuellt område och bonitetsklass enligt riksskogstax- eringen
298
I virkesförsörjningsutredningens undersökning ingår den faktiska awerk- ningen under femårsperioden 1975—1980. Av intresse är därför att beräkna den möjliga avverkningen för denna period. Med ledning av de uppgifter som insamlats om fastigheterna har detta gjorts på följande sätt.
De uppgifter som utnyttjats är dels de som lämnats till 1981 års fastighetstaxering angående virkesförråd per ha och godhetsklass (=boni- tet), dels de uppgifter som lämnats om avverkningen under perioden 1975—1980.
Ur anvisningarna till fastighetstaxeringen har boniteten i m3 sk/ha samt medelförråd per ha skogsmark för olika godhetsklasser och området hämtats. Dessa betecknas i fortsättningen BONFAST resp RIKTFÖR.
Avverkningsmöjligheten AVl har beräknats enligt formel 1 ovan. Därefter har fastigheternas virkesförråd per ha är 1975 (V1975) beräknats enligt följande:
V1975 = vlgso + Avverkning 1975—80 — 5 x AV1
där: Vlggo = Virkesförråd, år 1980 och 5 )( AV1 en approximation av tillväxten under perioden.
Enligt formel 2 har AV75 beräknats:
V AV75 = AV. _a RIKTFOR.
Eftersom uppgifterna om bonitet och virkesförråd är något underskattade i fastighetstaxeringen kommer AV75 att hamna på en för låg nivå. Enligt virkesförsörjningsutredningens beräkningar bör en lämplig avverkningsnivå inom privatskrogsbruket vara 3,50 m3 sk/ha och år. Ovanstående beräkning av AVZ ger 2,82 m3 sk/ha. AV bör alltså justeras upp. Faktorn 1,2 har utnyttjats vilket ger en genomsnittlig avverkning på ca 3,4 m3 sk/ha. Denna betecknas med AV75 )( 1,2.
Avverkningsintensiteten har därefter beräknats som kvoten mellan faktisk avverkning under perioden och avverkningsmöjligheten beräknad enligt ovan.
Bearbetningar för strukturutredningen
I de bearbetningar som gjorts för strukturutredningen redovisas följande variabler: skogsmarksareal, den faktiska avverkningen, den möjliga avverk- ningen samt avverkningsintensiteten under perioden 1975—1980. Frågor från strukturutredningen: 1. Avverkningsbenägenheten i förhållande till antalet skiften som ingår i företaget. 2. Avverkningsbenägenheten — fastighetsstorlek och Utboägande. Avverkningsbenägenheten i rena skogsföretag efter fastighetsstorlek. 4. Avverkningsbenägenheten i rena skogsföretag som ägs av i skogsbruk heltidssysselsatta efter fastighetsstorlek. 5. Avverkningsbenägenheten i rena skogsföretag — område och utboägan-
de. $"
6. Är flerägande vanligare i vissa områden? 7. Är det någon skillnad i awerkning för flerägda företag i de olika områdena.
Tabellerna 1—7 behandlar motsvarande fråga och svaren bör kunna utläsas ur tabellerna. Ytterligare bearbetningar redovisas i tabellerna 8—11.
Sammanfattande synpunkter
Några stora utslag för ägostrukturen när det gäller avverkningsintensiteten ger inte undersökningen. Större fastigheter synes dock vara bättre än små.
Ej heller ägarens boende spelar så stor roll. Däremot synes flerägande vara negativt för intensiteten.
Störst utslag ger ägarens ekonomiska beroende av skogsbruket. Om skogsmarken utnyttjades på samma sätt som åkermarken (dvs den förde- lades på brukare så att bärkraftiga skogsföretag skapades) vore problemet förmodligen ur världen. Nu är emellertid läget sådant att ca 50 % av den privata skogsmarken har mycket liten ((10 % av inkomsten) ekonomisk betydelse för skogsägaren.
Tabell 1 Fastighetsstorlek och antal skiften
Storlek
10—25
Summa
25—50
Summa
50—100
Summa
100—200
Summa
200—
Summa
10
Summa
Antal Areal Avverkning 1975—1980 Avverk— skiften _ nings- 1 000 ha faktisk möjlig intensitet % rn3 sk/ha m3 sk/ha % 1 450 41 2,45 4,17 59 2 332 30 2,88 3,60 80 3—5 260 24 2,56 3,53 73 6— 60 5 4,31 3,91 110 1 102 100 2,71 3,83 71 1 615 33 2,43 4,05 60 2 550 30 2,44 4,02 61 3—5 520 28 2,69 3,54 76 6— 161 9 5,03 3,33 151 1 846 100 2,73 3,83 71 1 640 26 2,88 4,10 70 2 757 30 2,35 3,30 71 3—5 793 32 2,43 3,33 73 6— 308 12 3,06 3,24 94 2 498 100 2,60 3,51 74 1 486 21 2,63 3,64 72 2 622 27 2,06 2,90 71 3—5 950 42 2,32 2,75 84 6— 218 10 2,27 2,98 76 2 276 100 2,31 3,00 77 1 599 28 3,46 4,02 86 2 553 25 2,56 2,92 88 3—5 773 35 1,77 2 ,41 73 6— 253 12 2,53 2,77 91 2 178 100 2,52 3,02 83 1 2 790 28 2,79 4,00 70 2 2 814 28 2,41 3,31 73 3—5 3 296 33 2,29 2,99 77 6— 1000 10 3,15 3,12 101 9 900 100 2,55 3,38 75
Tabell 2 Fastighetsstorlek och boende
Storlek Boende Areal Avverkning 1975—1980 Avverk ———————— —_ nings- 1 000 ha % faktisk möjlig intensitet m3 sk/ha m3 sk/ha %
10—25 På 760 69 2,85 3 ,98 72
Utom 342 31 2,38 3,50 68
Summa 1 102 100 2,71 3,83 71 25—50 På 1 244 67 2,61 3,93 66 Utom 602 33 3,00 3,62 83
Summa 1 846 100 2,73 3,83 71 50—100 På 1 844 74 2,68 3,61 74 Utom 653 26 2,39 3,23 74
Summa 2 498 100 2,60 3,51 74 100—200 På 1 590 70 2,44 3,01 81 Utom 686 30 2,00 2,99 67
Summa 2 276 100 2,31 3,00 77 200— På 1 430 66 2,50 2,93 85 Utom 748 34 2,57 3,20 80
Summa 2 178 100 2,52 3,02 83 10— På 6 868 69 2,59 3,43 76 Utom 3 031 31 2,47 3,28 75
Summa 9 900 100 2,55 3,38 75
Tabell 3 A Område och fastighetsstorlek 1. Jordbrukare
__M— Område Storlek Areal Avverkning1975—1980 Avverk
nings- 1 000 ha % faktisk möjlig intensitet m3 sk/ha m3 sk/ha %
&
1 10—25 57 4 1,50 2,16 69 25—50 132 10 1,83 2,69 68 50—100 302 24 2,13 2,61 82 100—200 396 31 1,63 2 ,35 69 200— 383 30 1,81 2,28 79
Summa 1 270 100 1,82 2,42 75
2 10—25 59 7 3,80 4,19 91 25—50 126 16 3,49 4,21 83 50—100 227 29 3,43 3,86 89 100—200 229 29 3,47 3,56 97 200— 154 19 3,53 3,34 106
Summa 795 100 3,50 3,75 93
3 10—25 93 17 3,59 4,95 73 25—50 141 26 3,16 4,38 72 50—100 132 24 3,52 4,73 74 100—200 109 20 3,58 3,73 96 200— 69 13 3,54 3,62 98
Summa 544 100 3,45 4,34 79
4 10—25 171 12 3,28 4,72 69 25—50 353 26 2,72 4,86 56 50—100 412 30 3,57 4,87 73 100—200 236 17 3,24 4,20 77 200— 208 15 5,05 5,43 93
Summa 1 380 100 3,48 4,82 72 1—4 10—25 380 10 3,17 4,31 74 25—50 751 19 2,77 4,28 65 50—100 1 073 27 3,13 4,00 78 100—200 971 24 2,67 3,24 82 200— 814 20 3,11 3,40 91
Summa 3 990 100 2,95 3,78 78
a_—
Indelningen i fyra redovisningsområden är från 1973 års skogsutrednings betänkande ”Skog för framtid" (SOU 1978:6) s 74. Område 1: Län Y, AC, BD och av Z Jämtland. Område 2: Län B, C, U, W, X och av Z Härjedalen. Område 3: Län O, R, S, T och av P Dalsland. Område 4: Övriga södra Sverige.
Tabell 3 B Område och fastighetsstorlek 2. Rena skogsägare
Område Storlek Areal Avverkning 1975—1980 Avverk nings- 1 000 ha % faktisk möjlig intensitet m3 sk/ha m3 sk/ha %
1 10—25 199 7 1,26 1,64 77 25—50 353 13 1,43 2,09 68 50—100 641 24 1,45 2,22 65 100—200 716 27 1,11 2,01 55 200— 764 29 1,16 1,91 61 Summa 2 673 100 1,26 2,01 63 2 10—25 175 15 2,87 3,48 82 25—50 209 18 1,86 2,91 64 50—100 283 25 2,28 3,17 72 100—200 231 20 3,03 2,74 111 200— 238 21 2,78 2,89 96 Summa 1 136 100 2,55 3,02 84 3 10—25 111 15 3,14 4,04 78 25—50 214 29 4,37 3,83 114 50—100 169 23 3,04 3,62 84 100—200 114 15 2,15 3,04 71 200— 131 18 3,33 3,98 84 Summa 740 100 3,35 3,72 90 4 10—25 236 17 2,86 5,08 56 25—50 318 23 3,56 5,31 67 50—100 331 24 3,18 4,64 69 100—200 244 18 3,77 5,17 73 200— 231 17 4,25 4,98 85 Summa 1 360 100 3,50 5,03 70 1—4 10—25 722 12 2,46 3,58 69 25—50 1 094 19 2,71 3,52 77 50—100 1 424 24 2,20 3,14 70 100—200 1 305 22 2,04 2,82 72 200— 1 364 23 2,17 2,80 78 Summa 5 909 100 2,28 3,12 73
Tabell 4 Rena skogsägare. Sysselsättning i skogsbruk
Sysselsättning Areal Avverkning 1975—1980 Avverk i skogsbruk ——— _ nings- 1 000 ha % faktisk möjlig intensitet m3 sk/ha m3 sk/ha % dagsverken (dv)/år
Heltid >150 dv 286 5 4,86 3,62 134 50—150 dv 406 7 3,11 3,80 82 41—50 dv 599 10 2,76 3,16 87 31—40 dv 392 7 2,24 3,17 71 21—30 dv 687 12 2,56 3,44 74 11—20 dv 889 15 1,96 3,03 65 1—10 dv 755 13 1,64 2,80 59 Inte alls 1 895 32 1,89 2,92 65 Summa 5 910 100 2,28 3,12 73
&
Tabell 5 Område, boende
Område Boende Areal Avverkning 1975—1980 Avverk ————— nings- faktisk möjlig intensitet 1. Jordbrukare 1 000 ha % m3 sk/ha m3 sk/ha % 1 På 1 230 97 1,85 2,43 76 Utom 40 3 0,87 1,95 45 Summa 1 270 100 1,82 2,42 75 2 På 756 95 3,56 3,77 94 Utom 40 5 2,22 3,39 65 Summa 796 100 3,50 3,75 93 3 På 522 96 3,35 4,33 77 Utom 22 4 5,96 4,63 129 Summa 544 100 3,45 4,34 79 4 På 1 274 92 3,51 4,81 73 Utom 106 8 3,18 4,90 65 Summa 1 380 100 3,48 4,82 72 1—4 På 3 782 95 2,96 3,76 79 Utom 208 5 2,84 4,01 71 Summa 3 990 100 2,95 3,78 78 2. Rena skogsägare 1 På 1 511 57 1,28 1,99 64 Utom 1 162 43 1,22 2,04 60 Summa 2 673 100 1,26 2,01 63 2 På 582 51 2,30 3,02 76 Utom 554 49 2,81 3,03 93 Summa 1 137 100 2,55 3,02 84 3 På 374 51 3,14 4,12 76 Utom 366 49 3,57 3,31 108 Summa 740 100 3,35 3,72 90 4 På 621 46 3,49 4,85 72 Utom 740 54 3,51 5,17 68 Summa 1 361 100 3,50 5,03 70 1—4 På 3 088 52 2,14 3,02 71 Utom 2 822 48 2,44 3,22 76 Summa 5 910 100 2,29 3,12 73
Jämför tabell 2.
SOU 1983:71 Tabell 6 Arealens fördelning på antal ägare (%) Antal ägare Område 1 2 3 4 5 6— Län B 80 10 5 2 — 2 C 78 11 12 — — — D 74 8 12 - — 5 E 70 11 11 2 3 3 F 74 1 1 5 4 2 3 G 64 15 8 6 6 1 H 57 26 6 6 3 3 I 91 4 4 — — — K 75 13 11 — — — L 83 13 4 — — — M 100 — — — — — N 89 6 2 3 — — 0 80 3 18 — — — P 57 20 12 5 3 3 R 89 4 — 3 4 — S 61 16 19 3 — 1 T 67 17 7 7 — 2 U 79 12 7 1 — - W 48 12 13 2 3 21 X 79 7 8 1 1 5 Y 68 16 7 1 1 6 Z 59 12 11 7 3 8 AC 66 17 7 4 4 2 BD 56 14 7 5 2 17 Område 1 63 15 8 4 3 8 2 66 11 10 2 2 9 3 67 13 14 3 1 1 4 70 15 7 4 3 2 Riket 66 14 9 4 2 6
Tabell 7 Områden, antal ägare
Område Antal Areal Avverkning 1975—1980 Avverk ägare ___ nings- 1 000 ha % faktisk möjlig intensitet m3 sk/ha m3 sk/ha % 1 1 2 378 63 1,60 2,21 72 2 555 15 1,54 2,20 70 3 288 8 0,97 1,98 49 4 156 4 0,45 1,99 23 59 5 96 3 0,90 2,09 43 6+ 319 8 1,20 2,00 60 Summa” 3 943 100 1,44 2,14 67 2 1 1263 66 3,11 3,40 91 2 204 11 3,27 3,33 98 3 197 10 2,68 3,07 87 4 47 2 1,92 2,61 74 85 5 32 2 1,55 3,32 47 6+ 183 9 2,25 3,25 69 Summa" 1 932 100 2,94 3,32 89 3 1 848 67 3,35 4,02 83 2 170 13 2,57 4,04 64 3 183 14 4,64 3,59 129 4 39 3 2,76 4,10 67 89 5 14 1 3,16 5,57 57 6+ 16 1 3,30 4,42 75 Summa” 1 284 100 3,40 3,98 85 4 1 1 868 70 3,52 4,88 72 2 400 15 3,06 4,84 63 3 190 7 3,51 4,93 71 4 99 4 3,29 5,13 64 69 5 70 3 3,52 4,80 73 6+ 51 2 5,66 6,05 94 Summa” 2 740 100 3,49 4,92 71 1—4 1 6 357 66 2,70 3,47 78 2 1 329 14 2,39 3,40 70 3 858 9 2,71 3,23 84 4 341 4 1,74 3,22 54 70 5 212 2 2,01 3,40 59 6+ 569 6 1,99 2,83 70 Summa" 9 899 100 2,55 3,38 75
" I "summa" ingår även arealen för fastigheter där antalet ägare ej är angivet.
SOU 1983:71 Tabell 8 Boende, avstånd Boende Avstånd Areal Avverkning 1975—1980 Avverk nings- faktisk möjlig intensitet 1 000 ha % m3 sk/ha m3 sk/ha %
&
1. Jordbrukare
På — 3 771 95 2,96 3,76 79 Utom — 3 mil 142 4 2,61 3,86 68 Utom 4—10 mil 51 1 4,20 4,80 88 Utom 11—30 mil 13 0 1,52 4,06 37 Utom 30— mil 10 0 1,27 2,33 55 Summa 3 990 100 2,95 3,78 78 2. Rena skogsägare På — 3 099 52 2,14 3,02 71 Utom —3 mil 1 150 19 2,42 3,57 68 Utom 4—10 mil 766 13 2,94 3,22 91 Utom 11—30 mil 422 7 1,57 2,40 65 Utom 30— mil 472 8 2,48 3,09 80 Summa 5 910 100 2,28 3,12 73 Tabell 9 Beroende av skogsinkomst Andel av inkomsten Areal Avverkning 1975—1980 Avverk- från skogsbruk __ nings- faktisk möjlig intensitet 1 000 ha % m3 sk/ha m3 sk/ha % 1. Jordbrukare Ej angivit 29 1 1,56 3,63 43 (10 % 1 338 34 1,82 3,36 54 10—25 % 1221 31 3,10 3,85 81 25—50 % 889 22 3,71 4,04 92 >50 % 514 13 4,32 4,25 102 Summa 3 990 100 2,95 3,78 78 2. Rena skogsägare Ej angivit 71 1 2,23 3,20 70 (10 % 3 468 59 1,47 2,73 54 10—25 % 1 179 20 2,95 3,38 87 25—50 % 509 9 3,45 4,09 84 >50 % 676 11 4,43 3,90 114 Summa 5 910 2,28 3,12 73 100
Tabell 10 Förrådskvot" år 1980
Förrådskvot Areal Avverkning 1975—1980 Avverk —_———— nings- faktisk möjlig intensitet
1 000 ha % m3 sk/ha m3 sk/ha %
1. Jordbrukare 0—0,50 104 3 2,71 1,51 179 0,51—0,80 809 20 2,76 2,81 98 0,81—1,00 1 432 36 3,17 3,67 86 1,01—1,20 1 036 26 3,22 4,55 71 l,21—1,50 500 13 2,37 4,38 54 1,51— 109 3 1,83 4,44 41
Summa 3 990 100 2,95 3,78 78
2. Rena skogsägare 0—0,50 215 4 2,38 1,03 231 0,51—0,80 1 306 22 2,41 2,19 110 0,81—1,00 2 048 35 2,43 3,12 78 1,01—1,20 1 303 22 2,26 3,70 61 1,21—1,50 873 15 1,81 3,90 46 1.51— 166 3 2,14 4,33 49
Summa 5 910 100 2,28 3,12 73
" Aktuellt virkesförråd på fastigheten i relation till medelförrådet inom respektive område och bonitetsklass.
Tabell ll Område, areal brukad åker
Område Areal Areal Avverkning 1975—1980 Avverk __ _— nings— Åker faktisk möjlig intensitet ha 1 000 ha % m3 sk/ha m3 sk/ha % 1 0 2 050 52 1,21 2,01 60 1—10 1 148 29 1,37 2,19 63 11—20 361 9 1,77 2,43 73 21—50 308 8 2,39 2,48 96 51— 77 2 3,18 2,42 131 Summa 3 943 100 1,44 2,14 67 2 0 954 49 2,61 2,98 88 1—10 261 14 2,56 3,07 83 11—20 186 10 3,58 3,97 90 21—50 359 19 3,48 3,89 89 51— 171 9 3,54 3,72 95 Summa 1 932 100 2,94 3,32 89 3 0 540 42 3,45 3,58 96 1—10 283 22 2,95 3,82 77 11—20 130 10 3,88 4,83 80 21—50 163 13 3,76 4,71 80 51— 169 13 3,23 4,19 77 Summa 1 284 100 3,40 3,98 85 4 0 1 011 37 3,29 5,01 66 1—10 703 26 3,18 4,97 64 11—20 369 13 3,58 5,02 71 21—30 389 14 3,73 4,47 83 51— 269 10 4,60 4,97 93
___—___—
Summa 2 741 100 3,49 4,92 71
Statens offentliga utredningar 1983
Kronologisk förteckning
38. 39. 40. 41. 42. 43.
45.
46. 47.
49. 50.
51. 52. 53. 54. 55. 56. 57.
58.
PPHPPPPNH
Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever. U. Nytt militärt ansvarssystem. Ju. Skatteregler om traktamenten m. m. Fi. Om hälften vore kvinnor. A. Koncession för försäkringsrörelse. Fi. Radon i bostäder. Jo. Ersättning för miljöskador. Ju. Stämpelskatt. Fi. Lagstiftningen på kärnenergiområdet. I. Användning av växtnäring. Jo. . Bekämpning av växtskadegörare och ogräs. Jo.
Former för upphandling av försvarsmateriel. Fö. . Att möta ubåtshotet. Fö.
Barn kostar. S. Kommunalforskning i Sverige. C. Sysselsättningsstrukturen i internationella företag. |. Näringspolitiska effekter av internationella investeringar. |. Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. A. Den stora omställningen. I. . Bättre miljöskydd Il. Jo. . Vilt och jakt. Jo. . Utbildning för arbetslivet. A.
Lag om skatteansvar. Fi. Ny konkurslag. Ju. . internationella faderskapsfrågor. Ju. . Bestrålning av livsmedel. Jo.
Bilar och renare luft. Jo. Bilar och renare luft. Bilaga. Jo. lnvandringspolitiken. A. . Utbyggd havandeskapspenning m.m. S. . Familjeplanering och abort. S. . Företagshälsovärd för alla. A. . Kompetens inom hälso- och sjukvården m.m. S. . Information som styrmedel. |. . Patentprocessen och sanktionssystemet inom patenträtten.
Ju. . Effektivare företagsrevision. Ju. . Fastighetsbildning 1. Aweckling av samfällda vägar och
diken. Ju. Fastighetsbildning 2. Ersättningsfrågor. Ju. Politisk styrning-administrativ självständighet. C. Konsumentpolitiska styrmedel-utvärdering och förslag. Fi. Kontroll av rådgivare. Ju. Barn genom insemination. Ju. Områden för turism och rekreation. Jo. Kapitalplaceringar på aktiemarknaden. Fi. Turism och friluftsliv 2. Om förutsättningar och hinder. Jo. Bulvanlag. Ju. Skatteregler. Om reservering för framtida utgifter. Fi. Egenföretagares sjukpenning m. m. 5. Vattenkraft. I. Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott. Ju. Ensamföräldrarna och deras barn. S. Företagshemligheter. Ju. Kulturarbetare och uppfinnare, skatter och avgifter. Fi. Skall matmomsen slopas? Fi. Församlingen i framtiden. C. Naturresursers nyttjande och hävd. Jo. Olika ursprung — gemenskap i Sverige. Utbildning för språklig och kulturell mångfald. U. Kunskap för gemenskap. Läromedel för språklig och kultu- rell mångfald. U.
59. 60. 61 . 62. 63.
65.
66. 67. 68. 69. 70. 71 .
Kreativ finansiering. Fi. Återvinning i konkurs. Ju. Handlingsoffentlighet utanför myndighets områden. C. För gammal för arbete? A. Utslagning i grundskolan. U. Ledighet för anhörigvård. S. Översyn av upphovsrättslegstiftningen. Delbetänkande 2. Ju. Svenska kyrkans fond. Fi. Rennäringens ekonomi. Jo. Kommunerna och civilförsvaret. Fö. Livsmedelsforskning I. Jo. Värna om yttrandefriheten. Ju. Bättre struktur i jord- och skogsbruk. Jo.
Statens offentliga utredningar 1983
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Nytt militärt ansvarssystem. [2] Ersättning för miljöskador. [7] Ny konkurslag. [24] Internationella faderskapsfrägor. [25] Patentprocessen och sanktionssystemet inom patenträtten. [35]
Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1. Effektivare före- tagsrevision. [36] 2. Kontroll av rådgivare. [41] 3. Bulvanlag. [46] 4. Återvinning i konkurs. [60] FastighetsbiIdningsutredningen. 1. Fastighetsbildning 1. Av- veckling av samfällda vägar och diken. [37]
2. Fastighetsbildning 2. Ersättningsfrågor. [38] Barn genom insemination. [42] Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gälde- närsbrott. [50] Företagshemligheter. [52] Översyn av upphovsrättslagstiftningen. Delbetänkande 2. [65] Värna om yttrandefriheten. [70]
Försvarsdepartementet
Former för upphandling av försvarsmateriel. [12] Att möta ubåtshotet. [13] Kommunerna och civilförsvaret. [68]
Socialdepartementet
Barn kostar. [14] Utbyggd havandeskapspenning m. m. [30] Familjeplanering och abort. [31] Kompetens inom hälso- och sjukvården m.m. [33] Egenföretagares sjukpenning m.m. [48] Ensamföräldrarna och deras barn. [51] Ledighet för anhörigvård. [64]
Finansdepartementet
Skatteregler om traktamenten m. m. [3] Koncession för försäkringsrörelse. [5] Stämpelskatt. [81 Lag om skatteansvar. [23] Konsumentpolitiska styrmedel-utvärdering och förslag. [40] Kapitalplaceringar på aktiemarknaden. [44] Skatteregler. Om reservering för framtida utgifter. [47] Kulturarbetare och uppfinnare, skatter och avgifter. [53] Skall matmomsen slopas? [54] Kreativ finansiering. [59] Svenska kyrkans fond. [66]
Utbildningsdepartementet
Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever. [1] Språk- och kulturarvsutredningen. 1. Olika ursprung — gemen- skap i Sverige. Utbildning för språklig och kulturell mångfald. [57] 2. Kunskap för gemenskap. Läromedel för språklig och kulturell mångfald. [58] Utslagning i grundskolan. [63]
Jordbruksdepartementet
Radon i bostäder. [6] Utredningen om användningen av kemiska medel i jord och skogsbruket m. m. 1. Användning av växtnäring. [10] 2. Bekämp- ning av växtskadegörare och ogräs. [11] Bättre miljöskydd II. [20] Vilt och jakt. [21] Bestrålning av livsmedel. [26] Bilavgaskommittén. 1. Bilar och renare luft. [27] 2. Bilar och renare luft. Bilaga. [28] Områden för turism och rekreation. [43] Turism och friluftsliv 2. Om förutsättningar och hinder. [45] Naturresursers nyttjande och hävd. [56] Rennäringens ekonomi. [67]
Livsmedelsforskning |. [69] Bättre struktur i jord- och skogsbruk. [71]
Arbetsmarknadsdepartementet
Om hälften vore kvinnor. [4] Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. [18] Utbildning för arbetslivet. [22] Invanderingspolitiken. [29] Företagshälsovård för alla. [32] För gammal för arbete? [62]
Industridepartementet
Lagstiftningen på kärnenergiområdet. [9] Direktinvesteringskommittén. 1. Sysselsättningsstrukturen i internationella företag. [16] 2. Näringspolitiska effekter av inter- nationella investeringar. [17] Den stora omställningen. [19] Information som styrmedel. [34] Vattenkraft. [49]
Civildepartementet
Kommunalforskning i Sverige. [15] Politisk styrning-administrativ självständighet. [39] Församlingen i framtiden. [55] Handlingsoffentlighet utanför myndighets områden. [61]
Anm. Siffrorna inorn klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
