Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Härmed får 1968 års utbildningsutredning (U 68) överlämna sitt fjärde specialbetänkande ”Högskoleutbildning — juristlinje, förvaltningslinje, social linje”.

Särskilda yttranden har avgetts av medlemmarnai utredningens referens- grupper Christina Flink, Folke Haldén, Lennart Larsson, Lars Sköld och Per Stjernquist.

Stockholm den 12 oktober 1973.

Lennart Sandgren

Hans Löwbeer Bertil Olsson Jonas Orring /Gunnar Bergendal SOU 1973: 59 3

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

1. Gemensamma frågor

Kapitel 1 För jurist- och socionomutbildning gemensamma frågor. Sammanfattning ....................... 1.1 Utredningsarbetet .................... 1.1.1 Utgångspunkter .................. 1.1.2 Anknytning till förslagenihuvudbetänkandet . . . . 1.1.2.1 Differentieringsfrågan 1.1.2.2 Anknytning till andra utbildninglinjer 1.2 Arbetets uppläggning ................... 1.3 Utredningens förslag ................... 1.3.1 Juristlinjen .................... 1.3.2 Förvaltningslinje och social linje ........... 1.4 Konsekvenser för yrkesutbildningssektorerna ........ 1.4.1 Utgångspunkter .................. 1.4.2 Grundkurs ..................... 1.4.2.l Huvudbetänkandet 1.4.2.2 Jurist- och socio- nomutbildningen l.4.2.3 Konsekvenser för övriga ut- bildningslinjer 1.4.3 Utbildningslinjer .................. 1.4.3.1 Kursutbudet 1.4.3.2 Antalet utbildningslinjer 1.4.4 Återkommande utbildning ............. 1.4.5 Institutionell organisation .............. 1.5 Genomförande ......................

H Juristutbildning

Kapitel 2 Nuvarande förhållanden ..............

2.1 Juridisk fakultet ..................... 2.1.1 Juris kandidatexamen ............... 2.1.2 Juridisk samhällsvetenskaplig examen ........ 2.1.3 Allmänt om utbildningen vid juridisk fakultet 2.2 Juridik i andra utbildningar ................ 2.2.1 Socionomutbildningen ............... 2.2.2 Utbildningslinjerna 6 och 7 vid filosofisk fakultet 2.2.3 Handelshögskolan i Stockholm ...........

2.3 Juridisk utbildning i Danmark, Finland och Norge ..... 2.3.1 Juristutbildningen i Danmark ............

11 11 11 11

14 15 15 18 23 23 23

26

27 28 29

• Sida 6
•  Original

2.3.2 Juristutbildningen i Finland ............. 2.3.3 Juristutbildningeni Norge .............

Kapitel 3 Behov av juridisk högskoleutbz'ldning — arbetsfältets krav ............................. 3.1 Inledning ........................ 3.2 Arbetsfältet ....................... 3.2.1 Inledning ..................... 3.2.1.1 Högskolans uppgifter 3.2.l.2 Olika anspråk på juridisk utbildning 3.2.2 Juridiska arbetsuppgifter och juridiskt arbete ..... 3.2.2.1 Utgångspunkter 3.2.2.2 Olika arbetssätt—ge- nerella drag 3.2.2.3 Beslutsmodeller 3.2.2.4 Prak- tikern — vetenskapsmannen 3.2.3 Arbetsfördelning och yrkesstruktur ......... 3.2.3.l Utgångspunkter 3.2.3.2 Juristernas arbets— fält 3.2.3.3 Juridiska arbetsuppgifter i förvalt- ning 3.2.3.4 Undersökningen ”Administratörer i stat och landsting" 3.3 Behovet av utbildningslinjer med dominerande juridiskt inne- håll ...........................

Kapitel 4 Studieorganisation ................. 4.1 Utgångspunkter ..................... 4.2 Differentiering av juristlinjen ............... 4.2.1 Utgångspunkter .................. 4.2.2 Enhetlighet eller ökad valfrihet ........... 4.2.3 Profilering eller differentiering ........... 4.2.4 Profileringens närmare utformning .......... 4.2.5 Sammanfattning .................. 4.3 Ickejuridiskt stoffs ställning i juristlinjen .......... 4.3.1 Inledning ..................... 4.3.2 Allmänt om förhållandet juridik — samhällsvetenskap 4.3.3 Olika typer av anspråk på ickejuridiska kunskaper 4.3.3.l Samhällsperspektiv 4.3.3.2 Färdigheter 4.3.4 Slutsatser ..................... 4.4 Principer för indelning i kurser .............. 4.4.1 Principiell diskussion ................ 4.4.2 Gränsen mellan civilrätt och offentlig rätt ...... 4.4.3 Ställningstaganden ................. 4.5 Grundkurs ........................ 4.5.1 Utgångspunkter .................. 4.5.2 Expertgruppens utkast till grundkurs ........ 4.5.3 Juristlinjens grundkurs — konstruktion och användnings- område ......................... 4.6 Förvaltningsutbildning .................. 4.7 Juridiska kurser i andra utbildningar ............ 4.7.1 Utgångspunkter .................. 4.7.2 Utnyttjande avjuristlinjens kurser ..........

47 47 48 48

50

54

63

65 65 66 66 68 71 72 74 75 75 77 78

80 82 82 85 86 87 87 88

• Sida 7
•  Original

4.7.3 Utbud av andra kurser med juridiskt innehåll ..... 100 4.7.4 Förkunskapskrav .................. 100 4.8 Återkommande utbildning ................ 104 4.8.1 Inledning ..................... 104 4.8.2 Etapputbildning .................. 104 4.9 Praktik ......................... 106 Kapitel 5 Juristliniens närmare utformning .......... 109 5.1 Utbildningens inriktning och mål ............. 109 5.2 Innehållet i utbildningen ................. 112 5.2.1 Utgångspunkter .................. 112 5.2.2 Ekonomiska ämnen ................ 113 5.2.3 Rättshistoria .................... 121 5.2.4 Statsrätt med statskunskap ............. 123 5.2.5 Juridisk introduktionskurs ............. 124 5.2.6 Civilrätt ...................... 127 5.2.7 Straffrätt ..................... 132 5.28 Processrätt ..................... 136 5.2.9 Förvaltningsrätt .................. 139 5.2. 10 Finansrätt med redovisning ............ 141 5.2.11 Internationell rätt ................. 145 5.2.12 Rättssociologi .................. 146 5.2.13 Allmän rättslära med ADB ............. 151 5.3 Alternativa och valfria kurser ............... 156 5.3.1 Alternativa kurser i civilrätt ............. 157 5.3.2 Alternativa kurser under sjätte terminen ....... 158 5.3.3 Valfria kurser ................... 164 5.4 Utbildningstidens längd .................. 169 Kapitel 6 Verksamhetsformer och studieeffektivitet ...... 173 6.1 Inledning ........................ 173 6.2 Nuvarande förhållanden ................. 174 62.1 Undervisningsformer och kunskapskontroll ...... 174 6.2.2 Undervisningens omfattning ............. 177 62.3 Effektiviteten i nuvarande utbildning ........ 179 6.2.4 Lärarna och deras funktion ............. 189 6.3 Förslag om verksamhetsformer .............. 192 6.3.1 Utgångspunkter .................. 192 6.3.2 Verksamhetsformer ................ 193 6.3.3 Läromedel ..................... 197 6.34 Lärarorganisationen ................ 198 6.3.5 Kunskapskontroll ................. 199 Kapitel 7 Kostnader ..................... 201

111. Socionomutbildning

Kapitel 8 Nuvarande förhållanden .............. 203 8.1 Reformer av socionomutbildningen ............ 203

• Sida 8
•  Original

8.1.1 1964 års reform av socionomutbildningen ..... : . 203 8.1.2 1965 års utredning angående ökad socionomutbildning 204 8.1.3 1970 års socionomutbildningsberedning ...... . 205 8.1.4 1971 års utredning angående praktikcentra ..... . 206 8.2 Nuvarande organisation och utbildning ........... 206 8.3 Anknytande utbildningar ................. 208 8.3.1 Utbildning som anknyter till sociala linjen ...... 208 8.3.2 Utbildning som anknyter till förvaltningslinjen . . . . 209 Kapitel 9 Behovsanalys — sociala linjen . . . . . . . . . . . . 212 9.1 Gemensamma utgångspunkter för sociala linjen och förvalt- ningslinjen ........................ 212 9.2 Vårdutbildningssektorns arbetsfält ............. 213 9.3 Socialvård i förändring ................ . . 214 9.3.1 Måldebatten ............. . . ..... 214 9.3.2 Utredningar, försöksverksamhet m. m. ........ 217 9.3.3 Utvecklings- och forskningsprojekt ......... 226 9.3.4 Sammanfattning av utvecklingstendenser ...... . 233 9.4 Konsekvenser för socialarbetarens yrkesroll . . . . . . . . 235 9.4.1 Nuvarande funktioner och väntade förändringar . . . 235 9.4.2 Avgränsning av socialarbetarens uppgifter gentemot and- ra funktioner ................... . 238 9.5 Synpunkter på nuvarande utbildning ............ 241 9.6 Konsekvenser för utbildningens planering ..... . . . . 244 9.6.1 Utgångspunkter ................. . 244 9.6.2 Synpunkter på innehållet i utbildningen ....... . 246 9.6.3 Synpunkter på studieorganisationen ......... 246 Kapitel 10 Behovsanalys — förvaltningslinjen . ........ 248 10.1 Arbetsfältsbedömningar . . ............... 248 10.1.1 Allmän arbetsfältsbedömning inom det administrativa området ......... . . . . ........ 248 10.12 Socionomutbildningskommittén ......... 250 10.1.3 Rubenowitz undersökning: Socionomernas arbete och utbildning — en analys .............. 250 10.1.4 U 685 undersökning: Administratörer i stat och lands— ting . . . . .................. . 251 10.2 Utvecklingstendenser .......... . . . . . . . . 252 1021 Administrativa funktioner . . . ......... 252 10.2.2 Utbildningens allmänna inriktning ......... 252 10.2.3 Verksamhetsområden .............. 254 10.3 Synpunkter på nuvarande utbildning och nya utbildnings- behov .......................... 259 Kapitel 11 Studieorganisation ................ 262 1 1.1 Generella studieorganisatoriska utgångspunkter ..... . 262 11.2 Socionomutbildningen ................. 263 11.2.1 Allmänna överväganden ............. 263 11.2.2 Förslag .................... . 269

• Sida 9
•  Original

organisation och U 68s förslag .......... 273

11.2.4 Anknytning till forskarutbildning ......... 276 11.2.5 Återkommande utbildning ............ 279 Kapitel 12 Innehålloch undervisningsformer ......... 283 12.1 Utgångspunkter ..................... 283 12.2 Grundkurs ....................... 287 12.2.1 Överväganden .................. 287 12.2.2 Förslag ..................... 288 12.3 Sociala linjen ...................... 293 12.3.1 Överväganden .................. 293 12.3.2 Förslag ..................... 295

12.321 Social teori 12.322 Socialt arbete 12.323 Den avslutande terminen 12.4 Förvaltningslinjen .................... 306 1241 Den tredje teoretiska terminen .......... 306 12.4.2 Den fjärde teoretiska terminen .......... 307 12.4.3 Den avslutande terminen ............. 311 12.5 Praktik ......................... 313 12.5.1 Praktikens omfattning .............. 313 12.5.2 Praktikens utformning .............. 313 12.5.3 11685 förslag ................... 314

Särskilda yttranden

1 Christina Flink och Per Stjernquist ............. 319 2 Folke Haldén ....................... 321 3 Lennart Larsson ...................... 322 4 Lars Sköld ......................... 327 Bilagor 1 Förteckning över ledamöter, referensgrupper och experter . . 331 2 Utbildningsplan och vissa kursplaner för juristlinjen ...... 335 3 Utbildningsplan och vissa kursplaner för förvaltningslinje och social linje ......................... 351 Figurförteckning ....................... 373 Tabellförteckning ...................... 374

• Sida 10
•  Original

• Sida 11
•  Original

I Gemensamma frågor

1.121. Differentieringsfrågan

I huvudbetänkandet har framhållits att man bör räkna med inte en utan flera olika differentieringsmodeller. En av dessa innebär grundkurs och stegvis tillval av kurser utifrån denna. Som exempel på denna form av differentiering nämndes socionomutbildning och civilingenjörsutbildning. Vidare bedömdes vissa kortare högskoleutbildningar inom vårdsektorn och juristutbildningen kunna utvecklas i denna riktning. Dessa bedöm- ningar utvecklades i avsnitten 3.6 och 3.7, som behandlar utvecklingsten- denser inom yrkesutbildningssektorerna för administration och ekonomi samt vård. U 68 har i anslutning till en kartläggning av nuvarande utbildningslinjer som utförts av särskilda expertgrupper sökt pröva i vilken utsträckning den differentieringsmodellen är tillämpbar inom dessa sektorer.

Ur detta arbete framgår två olika bilder av möjligheterna att lösa differentieringsfrågorna. Inom vårdsektorn där utbildningsmålen liksom utbildningstiderna är mycket vitt skilda kan en framkomlig väg vara att pröva möjligheten av grundkurser gemensamma för ett mindre antal utbildningar med likartade mål. Det bedöms också för vissa vårdlinjer och administrativa linjer vara möjligt att konstruera gemensamma grundkur- ser. Inom den administrativa och ekonomiska sektorn har bedömningen varit gynnsammare för grundkurser omfattande stora delar av sektorn. Inom utbildningar som hänförs till denna sektor har också redan nu lagts fram förslag som innebär att antalet ingångar till sektorn minskar. Dessa förslag redovisas bl. a. i avsnitt 3.2.4 1 huvudbetänkandet. Enligt U 685 mening är det en viktig uppgift för det löpande utvecklingsarbetet att pröva olika grundkurskonstruktioner. Man måste emellertid räkna med att olika studieorganisatoriska lösningar kan aktualiseras för olika sektorer och för olika utbildningar inom en och samma sektor.

I samband med kartläggningsarbetet ägnades särskild uppmärksamhet åt socionom- och juristutbildningarna.

• Sida 13
•  Original

Den nuvarande uppbyggnaden av juristutbildningen lämnar litet utrymme för att variera utbildningsinnehållet individuellt. Möjligheterna att förena juridiska kurser med kurser av annan inriktning är också begränsade. U 68 har med de i det föregående angivna utgångspunkterna undersökt huvudsakligen två problem. Det första är om det finns skäl att differentiera eller profilera utbildningen och om det är ändamålsenligt att sammanföra delar av studierna för blivande jurister och för andra studerandekategorier i en eller flera grundkurser. Det andra problemet är om det är motiverat att öka utrymmet för samhälls- och beteendeveten- skapliga inslagi utbildningen och hur det i så fall skall göras.

Socionomutbildningens förvaltningslinje och sociala linje har redan nu en gemensam ettårig grundkurs med inslag från flera olika ämnen. Jämte studiepraktik omfattar de därefter betygs- eller fördjupningsstudier, där varje linje karakteriseras av vissa profilämnen eller kärnämnen. I socionomutbildningen ingår dessutom ytterligare ämnen som kan väljas med större frihet än profilämnena. Samtidigt som denna utbildning representerar en förhållandevis mjuk linjemodell är den en klart yrkesinriktad utbildning och tillräckligt preciserad i fråga om utbildnings- mål och innehåll för att ge information åt såväl arbetsgivare som studerande. Socionomutbildningen ansluter sålunda nära till de av U 68 i huvudbetänkandet diskuterade principerna för differentiering stegvis.

1.122 Anknytning till andra utbildningslinjer

Parallellt med utbildningen vid de juridiska fakulteterna och socialhög- skolorna finns i dag samhälls- och beteendevetenskaplig högskoleutbild- ning med delvis samma innehåll men med en avvikande studieorganisato- risk uppbyggnad och en mindre klar yrkesinriktning. Det gäller t. ex. om psykologutbildning, de juridiska och filosofiska pol.mag.-utbildningama och de nuvarande utbildningslinjema 5—9 vid filosofisk fakultet. Det är därför naturligt, med hänsyn både till arbetsmarknadens och till de studerandes behov, att vidga problemet till att avse studieorganisatoriska lösningar för ett vidare fält av samhälls— och beteendevetenskapliga högskolestudier. U 68 framför därför överväganden om vilka utbildnings- linjer som i den framtida högskolan bör finnas med inriktning mot social vård samt offentlig och privat administration och hur den utbildning som i dag ges vid juridisk fakultet och socialhögskolor skall kunna fogas in bland och avgränsas mot de övriga utbildningar som inriktas på verksamhet inom vårdyrken och inom administrativa och ekonomiska yrken. Detta görs emellertid inte i form av konkreta förslag till förändringar av dessa senare utbildningslinjer utan i form av uppslag för fortsatt utvecklingsarbete. Erfarenheterna av andra förslag till studieorga- nisatoriska förändringar, som bearbetats parallellt med U 683 arbete, bör tillsammans med U 68s förslag kunna vara vägledande för den fortsatta utvecklingen.

U 68 har vid översynen sökt pröva möjligheten av en förhållandevis bred grundutbildning- som sedan successivt differentieras mot skilda delmål. En utgångspunkt har därvid varit att det tillval av kurser som görs i de olika utbildningslinjema bör lämna möjligheter öppna för en

• Sida 14
•  Original

kurskonstruktion gemensam med andra utbildningar som siktar mot administrativ eller vårdande verksamhet. Ett skäl till detta är att den som fått sin högskoleutbildning inom en utbildningslinje kan komma att ersätta personer med annan utbildning inriktad mot likartade yrkesfält. Man bör räkna med att personer med samhällsvetenskapliga inslag i sin utbildning i framtiden kommer att återfinnas inom en vidare sektor av arbetsmarknaden än vad som nu är fallet.

En annan utgångspunkt har varit att utbildningen bör kunnainfogasi en studieorganisation som präglas av återkommande utbildning. Det innebär bl. a. att man i utredningsarbetet har haft att överväga om de i utbildningen ingående kurserna kan organiseras så att de lämnar möjlighet öppen för individen att tillägna sig utbildningen i etapper och att, för den som så önskar, mera varaktigt gå ut i arbetslivet sedan en etapp nåtts. Visar det sig möjligt att fixera ett etappmål, bör detta vara av en sådan karaktär att utbildningen kan leda till meningsfuu yrkesverk- samhet som alternativ till fortsatta studier. Vidare har i arbetet övervägts möjligheten att från kortare högskoleutbildningar gå över till de utbildningslinjer som här bearbetats.

1.2 Arbetets uppläggning

Som utgångspunkt för de studieorganisatoriska övervägandena har U 68 sökt göra en bedömning av arbetsfält som svarar mot utbildning inom vårdsektorn och administrativa sektorn. Dessa överväganden har endast i begränsad utsträckning kunnat bygga på egna undersökningar. Utred- ningen har när det gäller administrativt arbete sökt utifrån existerande material göra en bedömning av behov och arbetsuppgifter inom offentlig och privat verksamhet. I vissa delar har den kunnat stödjas på en av U 68 utförd undersökning ”Administratörer i stat och landsting” (DsU 1973: 17).

När det gäller vårdsektorn har överväganden av mer allmän karaktär fått ligga till grund för bedömning av arbetsuppgifterna. Utredningen har där sökt väga samman den debatt som förekommit beträffande målen för den sociala vården med förändringar inom den sociala lagstiftningen och andra utvecklingstendenser, exempelvis planeringen inom socialstyrelsen samt landstings— och primärkommunerna. Arbetet har även bedrivits i kontakt med socialutredningen.

Med utgångspunkt i dessa överväganden har U 68 utarbetat ett förslag , till studieorganisation för tre utbildningslinjer, i fortsättningen kallade juristlinjen, förvaltningslinjen och den sociala linjen. Dessa förslag diskuteras även som utgångspunkt för utveckling av andra utbildningar inom de båda sektorerna.

För att illustrera möjligheterna att genomföra den föreslagna studieor- ganisationen har U 68 även låtit utarbeta förslag till utbildningsplaner och kursplaner. Arbetet med dessa har, eftersom uppgiften i första hand "varit att ge en illustration till förslagens genomförbarhet, inte utförts i detalj utan endast så långt som ansetts behövas för att en bedömning av förslagen skall kunna göras. Detaljeringsgraden varierar mellan de tre berörda utbildningslinjema. U 685 ställningstagande avser huvudfrågor-

• Sida 15
•  Original

na. Dessa huvudfrågor är som redan nämnts två, dels förslagen till studieorganisation för de tre linjerna, dels frågan om sambandet mellan dessa linjer och vissa andra utbildningar. Förslagen till utbildnings- och kursplaner har granskats inom utredningens expertgrupper för admini- strativ och ekonomisk yrkesutbildning samt vårdyrkesutbildning. U 68 har inte i detalj tagit ställning till kursplaneförslagen utan förutsätter att de vid bifall till utredningens huvudförslag i sedvanlig ordning blir föremål för bearbetning dels i universitets— och högskoleämbetet, dels i utbildnings— och linjenämnder (jfr huvudbetänkandet kapitel 6). I fråga om genomförandet hänvisas till avsnitt 1.5.

1.3. Utredningens förslag 1.3.1 Juristlinjen

Efter en redogörelse för nuvarande förhållanden (kapitel 2) följer en bedömning av behovet av juridisk högskoleutbildning. Denna sker mot bakgrund av juristernas arbetsfält och en närmare analys av deras arbetsuppgifter (kapitel 3). Slutsatsen är att det behövs en högskoleut- bildning, juristlinjen, i första hand inriktad mot befattningar inom rättsväsendet och mot andra funktioner där juridiskt arbete dominerar. Därutöver bör det finnas en väsentligen samhällsvetenskaplig utbildning med möjlighet till betydande inslag av juridiska kurser. Detta motiveras i första hand av den stora roll myndighetsutövning och annan rättstillämp- ning spelar inom den offentliga förvaltningen, men en sådan utbildning bör även vara användbar i privat verksamhet.

I kapitel 4 behandlas förslaget till studieorganisation. Efter en redovisning av vissa utgångspunkter, som iförsta hand ges i utredningens huvudbetänkande, diskuteras två av utredningsarbetets mest centrala frågor. Inledningsvis behandlas differentieringsfrågan, och diskussionen leder fram till slutsatsen att det är motiverat att öka möjligheterna till valfrihet i juristlinjen, men att man inte bör gå längre än att den gemensamma behörighet för vissa befattningar som nuvarande juristut- bildning ger kan bibehållas i den framtida juristlinjen. Utbildningslinjen föreslås till två tredjedelar bestå av obligatoriska kurser med för alla studerande gemensamt innehåll och till en tredjedel av kurser som de studerande själva kan välja inom vissa givna ramar. Avsikten är inte att specialisera grundutbildningen mot olika yrkesområden, utan bl. a. att åstadkomma utbildning över ett större område och bredare användbarhet genom förbättrade metodfärdigheter. Därmed skapas bättre förutsätt- ningar för rörlighet på arbetsmarknaden, vilket bedöms vara av centralt värde för såväl de studerande som samhället. .

1 4.3 föreslår U 68 att utrymmet för ickejuridiskt stoff i utbildningen ökas. I första hand bör det ske inom ramen för de juridiska kurserna, men i vissa fall kan det vara motiverat med andra lösningar. Oavsett vilken lösning man väljer skall det vara en strävan att sätta in de juridiska kunskaperna i sina sammanhang. Det ickejuridiska stoff som skall ingå i utbildningen skall å sin sida vara sådant som har relevans för rättssystemet.

• Sida 16
•  Original

Detta ställningstagande sammanhänger med den diskussion om princi- per för indelning i kurser som förs i 4.4. Utredningen finner det befogat att begagna något förändrade kriterier för att sammanföra material i kurser. Man bör se mindre till den traditionella juridiska systematiken och i stället i större utsträckning betona funktionella samband. Det blir då också lättare att uppmärksamma annat än juridiskt stoff i kurserna. Särskilt i utbildningens profileringsdel bör möjligheterna vara goda att i samma kurser behandla stoff med anknytning både till flera av de traditionella juridiska ämnena och till andra vetenskaper.

1 4.5 presenteras ett förslag till grundkurs för juristlinjen, som bedöms vara användbar också för andra utbildningslinjer. Den bör bl. a. kunna vara alternativ ingång till förvaltningslinjen och även i viss utsträckning kunna ersätta andra grundkurser i högskolan.

Det behov av juridiskt utbildade personer i offentlig och privat förvaltning som inte kan täckas av juristlinjen bör delvis kunna tillgodoses genom den studieorganisatoriska koppling mellan jurist- och förvaltningslinje som presenteras i 4.6. Genom att gå från juristlinjens grundkurs till förvaltningslinjens fjärde termin kan man få en förvalt- ningsutbildning med juridiska inslag, vilka kan förstärkas i förvaltnings- linjens profilerings— och fördjupningsdelar (jfr avsnitt 1123). Liknande lösningar bör prövas när man i framtiden ser över andra utbildningar som är inriktade mot administrativ verksamhet. Samtidigt föreslås att nuva- rande juridiska pol.mag.-utbildning avskaffas.

Behovet av kurser på högskolenivå med juridiskt innehåll kan inte täckas helt genom jurist- och förvaltningslinjerna. 1 4.7 diskuteras efter vilka riktlinjer det skall ske. U 685 förslag till institutionell organisation ger grundförutsättningar för en smidigare och mer ändamålsenlig lösning än den nuvarande. I vissa fall bör juristlinjens kurser kunna utnyttjas i andra utbildningslinjer och som enstaka kurser. 1 andra fall blir det nödvändigt att konstruera särskilda kurser. 1 den mån juristlinjens kurser skall användas är ett problem vilka förkunskaper som skall krävas för tillträde. Utbildningsnämnderna bör iaktta restriktivitet när de ställer upp formella krav på förkunskaper. Utredningen anvisar olika vägar att lösa problemet i de fall genomgångna kurser på juristlinjen måste krävas för tillträde till viss kurs, som visar sig behövlig även för andra än dem som går juristlinjen.

1 4.8 följer ett kort avsnitt om återkommande utbildning. Denna fråga är invävd i övriga studieorganisatoriska överväganden och har därmed i huvudsak redan diskuterats tidigare i kapitlet. Tanken på institutionali- serad etappavgång från juristlinjen avvisas framför allt av det skälet att något motsvarande behov för närvarande inte kunnat identifieras på arbetsmarknaden. Det konstateras att det studieorganisatoriska förslaget samtidigt ger avsevärt förbättrade möjligheter till återkommande juridisk utbildning än de som nu finns, i första hand genom att juristlinjen inordnas i ett enhetligare utbildningssystem och genom att enstaka kurser med juridiskt innehåll görs mer lättillgängliga. När erfarenheter vunnits av dessa förändringar, bl. a. i fråga om utvecklingen av efterfrågan på personer med juridisk utbildning av olika slag, bör man ånyo överväga en etappavgång.

• Sida 17
•  Original

Kapitel 4 avslutas med en diskussion om praktikinslag. Det konstateras ' att studiepraktik skulle kunna införas endast på bekostnad av teoretiska studier och att det i första hand skulle bli profileringsdelen som skulle begränsas eller gå förlorad. Det obestridliga värdet av praktik befinns inte uppväga olägenheterna därmed, och U 68 föreslår inga förändringar i detta avseende. Utredningen hänvisar till den ståndpunkt som intagits i huvudbetänkandet att man snarare bör satsa på att de som börjar högskoleutbildning har viss yrkeserfarenhet än på svårorganiserade och resurskrävande praktikinslag. Sådana bör förekomma endast om skälen därför bedöms som mycket starka i en viss utbildning.

Med utgångspunkt i en kortfattad målformulering ges i kapitel 5 en detaljerad redogörelse och motivering för det innehåll i juristlinjen utredningens experter föreslagit. Beskrivningen gör inte anspråk på slutgiltighet utan avser närmast att belysa konsekvenserna av de studieorganisatoriska överväganden som gjorts i föregående kapitel. Också den närmare utformningen av utbildningens profileringsdel disku- teras och det ges exempel på tänkbara profileringskurser. Det konstateras även att en förkortning av den nominella utbildningstiden på fyra och ett halvt år för närvarande är orealistisk, men att det bör vara möjligt att åstadkomma större överensstämmelse mellan nominell och faktisk studietid.

Juristlinjen föreslås bestå av kurser om sammanlagt 180 poäng, vilket motsvarar fyra och ett halvt års studietid. Den inleds med en grundkurs om 40 poäng, som också kan utgöra grundkurs för förvaltningslinjen. De återstående 140 poängen ger möjlighet till profilering av utbildningen. Utöver det inledande året är kurser om sammanlagt 80 poäng obligatoris- ka och har samma innehåll för alla studerande. Av de återstående 60 poängen utgör 30 poäng alternativa kurser, som medger valfrihet inom vissa givna ramar, medan 30 poäng skall ägnas valfria kurser, som ger större valfrihet än de alternativa kurserna (angående distinktionen mellan obligatoriska, alternativa och valfria kurser se 4.2.4). 1 alternativa och valfria kurser skall särskilt avseende fästas vid att de studerande utför självständiga arbetsuppgifter t. ex. i form av uppsatser, promemorior eller föredragningar.

Grundkursen föreslås bestå av ekonomi 8 poäng, rättshistoria 6 poäng, statsrätt med statskunskap 6 poäng, juridisk introduktionskurs 10 poäng samt civilrätt A (avtalsrätt) 10 poäng. Härefter följer två obligatoriska 10 poängkurser i civilrätt följda av två alternativa civilrättskurser om sammanlagt 10 poäng. Sedan följer kurser i straff-, process— och förvaltningsrätt om vardera 10 poäng. Den sjätte terminen ägnas alternativa kurser inom området för de sist nämnda ämnena och civilrätt. Under den sjunde terminen läses finansrätt med redovisning (10 poäng), internationell rätt (6 poäng) samt rättssociologi (4 poäng). En kurs i allmän rättslära och ADB (10 poäng) inleder den åttonde terminen. Återstoden av denna samt den nionde terminen skall ägnas valfria kurser om sammanlagt 30 poäng.

Juristlinjens uppbyggnad och relationer till vissa närliggande utbild- ningslinjer framgår av figur 111.

U 685 överväganden rörande juristutbildningen avslutas med ett kapi-

• Sida 18
•  Original

Valfria kurser 20 p Valfria kurser 10 p Allmän rättslära med

Social linje Förvaltningslinje ADB 10 p Rättssociologi 4 p Internationell rätt 6 p Finansrätt med redovisning 10 p

” _ . Alternativa kurser i Fördjupnlng 20 D ämnena civil-, straff-, Praktik 20 P process- och förvalt- Profllering 20 D L ningsrätt 20 D Obligatoriska

kurser 20 p

Förvaltningsrätt 10 p Processrätt 10 p

Övriga linjer inom administrativ och ekonomisk sektor

Straffrätt 10 p Civilrätt D (alt kurser) 10 p Civilrätt C (familje- 0 _l skadeståndsrätt m m) 10 p Civilrätt B (fastighets- och krediträtt) 10 p Civilrätt A (avtalsrätt) 10 p Juridisk introduktionskurs 10 p Grundkurs ;; T.: T:. : T _ * _ _ _ ;p Förvaltnin slin'e a sra me 5 a 5 uns ap Social linjeg ] Rättshistoria 6 p Annan grundkurs 40 p Ekonomi 8 p

Grundkurs juristlinje

Figur I:] Juristlinjens organisation och relation till övriga utbildnings- linjer

tel om verksamhetsformer i utbildningen (kapitel 6). I detta kapitel analyseras även den nuvarande utbildningens effektivitet genom studium av genomströmning. Effektiviteten är inte tillfredsställande. Lärartäthe- ten och därmed undervisningsvolymen är jämförelsevis låg vid juridisk fakultet, och de studerande är i ovanligt stor omfattning hänvisade till självstudier. Framställningen utmynnar i förslag om att verksamhetsfor- merna i juridisk utbildning skall anpassas till vad som gäller vid samhällsvetenskaplig fakultet. Slutligen redovisas en beräkning av kostna- derna för detta i kapitel 7.

1.3.2. Förvaltningslinje och social linje

Utredningens förslag till förvaltningslinje och social linje inleds med en redogörelse över nuvarande förhållanden (kapitel 8). Därefter redogörs

• Sida 19
•  Original

för den behovsanalys som ligger till grund för U 685 förslag till studieorganisation (kapitel 9 sociala linjen och kapitel 10 förvaltnings- linjen). 1 första hand beskrivs arbetsfältet.

För sociala linjen är det med hänsyn till pågående utvecklingsarbete inom den sociala sektorn och i avvaktan på de ställningstaganden som kommer att följa på socialutredningens förslag svårt att ange mera klara riktlinjer för nya och förändrade funktioner.

De förändringar som skett på socialvårdsområdet ifråga om nämndor- ganisation, förskjutning mot förebyggande arbetsuppgifter tillsammans med olika försök till samordning med andra samhällsfunktioner jämte den utveckling som skett inom beteendevetenskapen vad gäller synen på sociala problems uppkomst och behandling ställer krav på förändringar av socialarbetarens både teoretiska referensram och arbetsmetod. De vikti- gaste studieorganisatoriska slutsatser som U68 dragit av arbetsfälts- bedömningen är att den snabba förändringen och rörligheten på arbetsfältet inte motiverar någon profilering mot bestämt yrkesområde. Inriktningen mot helhetssyn i arbetet ställer krav på en större mängd generell kunskap, dvs. obligatoriskt stoff i utbildningen. Nuvarande arbetsformer kan bedömas komma att alltmer förskjutas från individ- centrerade uppgifter till arbete med familjer och grupper i den miljö där problemen uppstår. Behovet av att kunna använda olika metoder allt efter problemets och situationens krav medför att undervisningen i social metodik bör breddas och omfatta individinriktad behandling, grupp- arbete, samhällsarbete och social administration. Specialisering i viss metod bör ske först efter grundutbildningen.

För förvaltningslinjen har U 68 funnit yrkesfunktionerna mer klart avgränsade. En måldebatt har även förts inom den administrativa sektorn, men denna har inte på långt när haft sådan omfattning och bredd som inom socialvårdens område.

Med hänsyn till den pågående och förväntade utvecklingen på arbetsmarknaden har utredningen föreslagit att det inom utbildningens ram bör finnas möjlighet till profilering med inriktning mot följande områden

Offentlig administration Offentlig ekonomisk förvaltning Planeringsadministration Personaladministration.

I kapitel 11 behandlas förslaget till studieorganisation. Utgångspunk- ten för översynen av socionomutbildningen har varit dels generella studieorganisatoriska överväganden, dels önskemål att utforma en utbild- ning som kan möta nya krav från arbetsfältet. Utifrån dessa utgångspunk- ter förs i kapitlet en diskussion kring följande frågor av studieorganisato- risk och pedagogisk art som utredningen ställts inför i arbetet med utbildningsplaneringen:

fasthet—flexibilitet översikt—fördjupning allmän yrkesinriktning—differentiering/profilering

• Sida 20
•  Original

valfrihet—obligatorium ämnesinriktad—integrerad undervisning kunskapsinhämtning— tilläm pning kunskap—attityd.

U 68 utgår i sin översyn av studieorganisationen från samma tidsram som för nuvarande utbildning, dvs. 128 och 148 poäng beroende på om den studerande har en eller två praktikperioder. Den teoretiska delen av studierna omfattar 100 poäng. Studiepraktiken omfattar 48 poäng, varav 40 poäng är handledd studiepraktik. För studerande som förvärvat yrkeserfarenhet omfattar studiepraktiken 28 poäng.

Jämfört med nuvarande utbildning karakteriseras det framlagda förslaget framförallt av en mer bunden studiegång samt en starkare differentiering mellan sociala linjen och förvaltningslinjen, vilket ger utbildningen större kontaktytor mot övriga utbildningslinjer (jfr avsnitt 1.4.3)

Förslaget omfattar en för båda linjerna gemensam grundkurs (40 poäng).

Så långt det varit möjligt har de i grundkursen ingående kurserna gjorts gemensamma för båda linjerna. Med hänsyn till kraven på yrkesinriktning och praktikförberedelse ingår dock linjedifferentierade kurser om tolv poäng, som måste kompletteras vid eventuell övergång till annan inriktning.

Studerande på förvaltningslinjen kan som framgår av avsnitt 1.3.1 även gå juristlinjens grundkurs och därefter gå in i förvaltningslinjen den tredje teoretiska terminen.

Från och med grundkursen skils Utbildningslinjerna åt på-en social linje och en förvaltningslinje.

Förslaget innebär ett större mått av obligatoriska kurser än i nuvarande utbildning. Avvägningen mellan valfrihet och obligatorium har gjorts utifrån en bedömning av behovet av generell kunskap för olika funktioner, dvs. vilket utbildningsinnehåll som är viktigt för samtliga funktioner som linjen utbildar för, oavsett inom vilket område de studerande kommer att bli verksamma. Omfattningen av generell kunskap för sociala linjen har bedömts behöva vara större än för förvaltningslinjen. På förvaltningslinjen föreslås den tredje och på sociala linjen den tredje och fjärde teoretiska terminen bestå enbart av obligatoriska kurser. De valfria kurserna i förvaltningslinjens fjärde teoretiska termin har byggts upp kring de fyra nämnda yrkesprofilerna. Under den avslutande terminen föreslår utredningen att de studerande på båda linjerna bör beredas stor valfrihet. Planering av uppläggning och inriktning har även i detta avseende fått en mer konkret och definitiv utformning för förvaltningslinjen än vad som varit möjligt för den sociala linjen. På förvaltningslinjen föreslås även att delar av den avslutande terminen byggs upp kring ett projektarbete som startats under den föregående terminens studiepraktik. På sociala linjen föreslås fördjup- ningsalternativen i första hand vara ämnesinriktade.

Utredningens synpunkter på återkommande utbildning behandlas i avsnitt 11.2.5. U 68 konstaterar att utvecklingen pekar mot behov av

• Sida 21
•  Original

bredare vårdkunnande och ökad samhällsorientering inom det sociala arbetsfältet. Det studieorganisatoriska förslaget är så utformat att detär troligt att enstaka kurser, kombinationer av kurser eller eventuellt hela grundkursen kan vara av intresse för och tillgodose nya personalgruppers behov av social utbildning inom vårdsektorn. Denna kan då utgöra en avslutad etapp med avgång till arbetslivet för vissa grupper. Så länge de åsyftade ”mellantjänsternas" arbetsuppgifter inte är närmare preciserade, så att en avgång vid viss tidpunkt i studiegången motsvarar en bestämd funktion på arbetsfältet, bedömer U 68 det inte möjligt att lägga fram ett mer preciserat förslag. För förvaltningslinjen synes det likaledes omöjligt att för närvarande precisera var en lämplig etappavgång skulle ske i utbildningen utifrån arbetsmarknadsmässiga motiv. Pedagogiska och studieorganisatoriska skäl talar dock för att en lämplig etappavgång kan ske efter den tredje teoretiska terminen.

U 68 tecknar i detta avsnitt även vissa riktlinjer för fort- och vidareutbildning.

I kapitel 12 ges en detaljerad redogörelse för det innehåll i de båda linjerna utredningens experter föreslagit. Detta sker mot bakgrund av en diskussion av mål och undervisningsformer. Även i detta avsnitt är konkretionen större i beskrivningen av förvaltningslinjen än av den sociala linjen.

1 grundkursen har ämnen med viss samhörighet sinsemellan samman- förts i kurserna samhällets politiska struktur och organisation (8 poäng), samhällets ekonomiska struktur och organisation (8 poäng) och individ och grupp (8 poäng). Särskilt utrymme har reserverats för en av olika ämnen gemensamt planerad problemorienterad kurs, aktuella samhälls- teman (4 poäng). Den linjedifferentierade kursen (12 poäng) avses vara praktik- och yrkesförberedande.

Utbildningen på båda linjerna har föreslagits få en mer uttalad yrkesinriktning. På förvaltningslinjen har detta tillgodosetts dels i den tredje teoretiska terminens kurser (20 poäng), som omfattar statlig och kommunal förvaltning, samhällsekonomi och socialpolitik, förvaltnings- ekonomi samt samhällsplanering, dels och främst i den fjärde och den avslutande terminens valfria metod- och problemlösningskurser. De senare har byggts upp kring de fyra inriktningarna: Offentlig administra- tion, Offentlig ekonomisk förvaltning, Planeringsadministration och Personaladministration. Dessutom innebär förslaget. att en del nya moment kommer in i utbildningen, såsom administrativ rationalisering, informationsteknik, nya moment inom ekonomi och planering samt personaladministration.

När det gäller innehållet på sociala linjen såväl i fråga om de teoretiska ämnena som metoderna i socialt arbete har experterna gått ut från den växelverkan mellan individ, närmiljö och samhälle som socialarbetaren hela tiden har att beakta i arbetet. Därvid har man sökt balansera makro- och mikroaspekterna mot varandra i utbildningen. Enligt förslaget bör alla studerande på sociala linjen få grundläggande kunskaper i psykologi, sociologi, socialrätt och socialpolitik, vilket föreslås ingå i studiekursen social teori (20 poäng). I studiekursen socialt arbete (20 poäng) föreslås ingå kurserna behandlingsmetoder i beteendevetenskap-

• Sida 22
•  Original

ligt perspektiv, social problemlösning inriktad mot individ och familj, grupp- och samhällsarbete samt social administration. Med hänsyn till de krav som ställs på socialarbetaren i fråga om dokumentation, medverkan i social verksamhetsplanering och samhällsplanering föreslås en kurs i resultatuppföljning och utvärdering. I syfte att stärka yrkesinriktningen genom integration av teoretiska och praktiska erfarenheter diskuteras möjlighet att integrera studiekurserna social teori och socialt arbete inbördes och att låta de båda studiekurserna löpa parallellt. I det senare fallet kan undervisningen i socialt arbete utgöra ett sammanhållande element, som löper genom hela den teoretiska och praktiska utbildningen i varje fall fram till den avslutande terminen. De båda linjernas uppbyggnad och relationer till närliggande utbildningslinjer framgår av figur 1 :2.

Juristlinje

Övriga linjer inom sektorerna för admi- nistration och ekono- mi samt vård

Förvaltningslinje Social linje

Projektarbete 10 p Valfria kurser 10 p

Uppsats Valfria kurser

Valfria kurser Socialt arbete

Samhällsplanering 3 p Förvaltnings- ekonomi 5 p Samhällsekonomi och socialpolitik Statlig och kommu- nal förvaltning

Social teori

Praktikförberedande kurs Aktuella samhällsteman Individ och grupp Samhällets ekonomiska struktur och organisation Samhällets politiska struktur och organisation

Grundkurs juristlinje Annan grundkurs

on 00 (IJ-ÄN 'D "U 'O'D'U

Grundkurs förvaltningslinje och social linje

Figur l.'2 Förvaltningslinjens och sociala linjens organisation och rela- tion i övriga utbildningslinjer (praktikperioder inte angivna).

• Sida 23
•  Original

Den integrering mellan den praktiska och teoretiska undervisningen som den nuvarande studieordningen ger möjlighet till bör enligt U 685 uppfattning vidmakthållas och om möjligt utvecklas. I fråga om praktikorganisationen har U 68 inte föreslagit några förändringar men diskuterar placeringen av praktikperioderna i Studiegången i syfte att underlätta kopplingen mellan de teoretiska och praktiska studierna.

1.4. Konsekvenser för yrkesutbildningssektorema 1.4.1 Utgångspunkter

Vid genomförandet av de speciella uppdrag U 68 har beträffande jurist- och socionomutbildningarna har utredningen försökt att göra en bedöm- ning av de konsekvenser förslagen på sikt kan få för det totala utbildningsutbudet inom de två yrkesutbildningssektorerna för admini— stration och ekonomi samt vård. Två huvudfrågor kommer därvid att belysas. Den ena är om antalet ingångar till utbildningslinjema i de båda sektorerna kan minskas. Den andra är om U 685 förslag kan leda till en förenkling av utbildningsutbudet, främst det som motsvarar nuvarande grundutbildning vid samhällsvetenskaplig fakultet, genom att någon eller några utbildningslinjer kan ersättas av de föreslagna eller bättre samord- nas med dessa. Slutligen ger U 68 också exempel på hur de föreslagna linjerna kan placeras in i den institutionella organisation som föreslagits i huvudbetänkandet.

1 U 685 huvudbetänkande (SOU l973:2) tas dessa frågor upp till principiell diskussion och vissa begränsade förslag läggs i anknytning till förslaget till allmänna utbildningslinjer som avses svara mot nuvarande utbildningslinjer inom filosofisk fakultet. Utredningen koncentrerar där sitt intresse på linjerna 5—9 och framför bl.a. följande synpunkter (s 221).

”Med hänsyn till behovet av att så snart som möjligt ge relativt stora kategorier studerande med samhällsvetenskaplig inriktning en för administrativ och ekonomisk verksamhet bättre avpassad utbildning, dels de utredningar och förslag som föreligger kan det övervägas att redan i samband med genomförandet av den föreslagna studieorganisationen göra en förändring av de nuvarande linjerna 5, 6, 7, 8 och 9. Om man bortser från lärarutbildningen och användningen av samhälls- och beteendevetenskapliga ämnen för kultur— och informationsyrken bör huvuddelen av de studerande på dessa linjer ges en mot administrativ och ekonomisk yrkesverk- samhet inriktad utbildning. Valfriheten bör kunna vara stor mellan olika specialom- råden inom denna sektor.”

1.4.2. Grundkurs l.4.2.l Huvudbetänkandet

Huvudbetänkandet har angivit som en möjlig väg att förenkla utbildnings- utbudet att en eller två grundkurser utformades på vilka differentierade kurser senare byggdes som förberedelse för olika funktioner inom offentlig förvaltning. Därvid nämndes ett förslag till en utveckling av normalstudieplanen för samhällskunskap 40 poäng samt förslaget till

• Sida 24
•  Original

studieplan för en studiekurs om 20 poäng med beteckningen Samhällsve- tenskapens grunder. Med utgångspunkt i dessa nämndes möjligheten att ersätta linjerna DZ, D3, D4 och 2411 (ekonom- och samhällsplanerarlin- jen, samhällsvetenskaplig linje 1 och 2 samt filosofisk_samhällsveten- skaplig linje) med två linjer med vardera fem varianter. Vidare nämndes möjligheten att linjerna C1 och C2 (psykologilinjen och pedagogik — sociologilinjen) skulle kunna ersättas av en linje som börjar med en samhällsvetenskaplig grundkurs. Sedermera har ytterligare ett förslag till grundkurs lagts fram av den s. k. SPU-utredningen i ett den 16 februari 1973 till UKÄ överlämnat. förslag, ”Utbildning för samhällsplanering”. Detta förslag till grundkurs omfattar 40 poäng och utgår från den nämnda 20 poängkursen som senare inriktas mot vissa administrativa yrkesfärdigheter. Såväl detta förslag som de övriga avses bli föremål för utprövning.

1.4.2.2 Jurist- och socionomutbildningen

I specialutredningarna i föreliggande betänkande har andra förslag till grundkurser utarbetats, en gemensam för jurist- och förvaltningslinjerna, en annan för förvaltningslinje och social linje. Den förra har en starkare juridisk karaktär, den senare en mer generellt samhällsvetenskaplig. Samtidigt finns vissa likheter mellan de båda grundkurserna. De ger båda utrymme för statsvetenskapligt och ekonomiskt innehåll, och den med samhällsvetenskaplig tyngdpunkt ger också vissa rättsliga aspekter, men av väsentligt mindre omfång och med annan inriktning än den juridiska grundkursen. U 68 har också, som framgår av avsnitten 4.6 och 11.2 räknat med att dessa grundkurser på visst sätt skall kunna ersätta varandra. I första hand kan grundkurserna vara alternativa ingångar till förvaltningslinjen. Den juridiskt betonade grundkursen bör även vad gäller samhällsvetenskapligt och ekonomiskt innehåll kunna tjäna som ingång till sociala linjen under förutsättning att komplettering sker med beteendevetenskapliga kurser. Under liknande förutsättningar bör den samhällsvetenskapligt betonade grundkursen kunna utnyttjas vid fortsat- ta studier på juristlinjen.

l.4.2.3 Konsekvenser för övriga utbildningslinjer

Nästa steg i prövningen av dessa grundkursers användbarhet är att sätta in dem i det sammanhang som anges i huvudbetänkandets s 230—231. De utbildningslinjer som bör kunna tas upp till diskussion är C1, C2, D2, D3, 241 och D4.

När det gäller dessa linjer tecknar U 68 i huvudbetänkandet utveck- lingen av följande mönster. Linje Cl och C2 (motsvarande nuvarande linjer 4b och 5 vid filosofisk fakultet) ersätts av en linje som börjar med en samhällsvetenskaplig grundkurs och har

! Beteckningar enligt huvudbetänkandet (SOU 1973: 2), s 229—235.

• Sida 25
•  Original

en administrativ variant med beteendevetenskapligt profilämne en undervisningsvariant en kultur- och informationsinriktad variant en forskningsvariant.

Linjerna DZ, D3, 241 och D4 (motsvarande nuvarande linjer 7 a och b samt 0, 8 a och 9 a vid filosofisk fakultet) ersätts av två linjer som bygger på olika grundkurser. Den ena har fem varianter:

filosofisk—samhällsvetenskapliga linjen administrativ variant med samhällsvetenskaplig profil undervisningsvariant

kultur- och informationsinriktad variant forskningsvariant.

Den andra linjen, som alltså bygger på en annan grundkurs har likaså fem varianter:

ekonomlinjen samhällsplanerarlinjen

administrativ variant med samhällsvetenskaplig profil variant med samhällsvetenskaplig profil kultur- och informationsinriktad variant forskningsvariant.

U 68 har i denna skiss gått ut från möjligheten att de tidigare nämnda förslagen till grundkurser om 40 och 20 poängi samhällsvetenskap skulle kunna användas i en första etapp i en sådan utveckling. Till detta kan nu fogas de två av U 68 här framlagda förslagen till grundkurser. Om dessa eller de tidigare nämnda kan läggas till grund för utbildningen även i andra utbildningslinjer än de som utretts av U 68 kan bedömas först vid en mera detaljerad genomgång av utbildningsplaner och bör bli föremål för praktisk utprövning innan ett mera definitivt ställningstagande görs. Erfarenheterna av sådana försök bör tillsammans med annat pågående utvecklingsarbete läggas till grund för ytterligare förändringar av berörda allmänna utbildningslinjers uppbyggnad.

De allmänna utbildningslinjer som i första hand bör kunna komma ifråga för sådant utvecklingsarbete är enligt U 685 bedömning C 1, C 2, D 3, 241 och D 4. När det gäller DZ (ekonom- och samhällsplanerarlinjen) är att notera att ingen av de av U 68 föreslagna grundkurserna har den inriktning som karaktäriserar de inledande studiekurserna i D2 (motsvarande nuvarande 6 a och b). Det kan därför finnas skäl att anta att behov finns av en grundkurs som är starkare inriktad på ekonomi och statistik än U 685 båda förslag, detta förutsatt att linjen D2 bedöms böra ha samma inriktning som för närvarande. I huvudbetänkandets avsnitt 3.2.Z.6 redovisar U 68 att utredningen övervägt ett förslag till gemensam grundkurs för större delen av de utbildningar som syftar till administrativ och ekonomisk yrkesverksam- het. En sådan grundkurs är av principiellt annan karaktär än de här föreslagna. Den syftar till att söka ge den samhälls— och beteendeveten-

• Sida 26
•  Original

skapliga allmänorientering som kan anses vara lämplig för all administra- tiv och ekonomisk yrkesverksamhet. De i detta betänkande föreslagna grundkurserna har en annan inriktning. De begränsas till få utbildnings- linjer, och utformningen har påverkats av yrkesutbildningsmål i den enskilda linjen.

Det är enligt U 685 mening betydelsefullt att det fortsatta utvecklings- arbetet prövar det mer vittsyftande målet för en övergripande grundkurs. Även om genomförandet av en sådan kan bli aktuellt först i ett längre tidsperspektiv är det angeläget att det utvecklingsarbete som kan bli resultat av U 685 förslag ses också i perspektivet av möjligheten till mera övergripande grundkurser.

1.4.3. Utbildningslinjer l.4.3.1 Kursutbudet

Kurser i juristlinjen och förvaltningslinjen bör kunna användas även i andra utbildningslinjer. I första hand bör det vara möjligt att utnyttja dem för att i administrativa varianter av andra utbildningslinjer införa nya profilkurser och valmöjligheter. Begränsningar finns givetvis, efter- som åtskilliga av kurserna i jurist- och socionomutbildningen har vissa förkunskapskrav som inte kan tillgodoses i andra linjer. Det torde därför vara främst sådana kurser ur förvaltningslinjen som bygger på mer generella samhälls- och beteendevetenskapliga studier som kan komma ifråga. Förslaget ger emellertid ett värdefullt tillskott och en möjlighet att bygga upp administrativt kunnande på ett mer konsekvent sätt än de nuvarande s.k. yrkkurserna gjort möjligt.

I första hand bör det vara möjligt att bygga ut administrativa varianter av linjerna D3 och D4 med utnyttjande av kurser från jurist- och förvaltningslinjen.

På samma sätt bör det vara möjligt att variera kursutbudet i administrativa varianter av C1 och C2 med kurser från den sociala linjen. Med tillgång till ett sådant kursutbud skulle det vara möjligt att ge en mera yrkesinriktad profil åt den utbildning som i dag representeras av utbildningslinje 5.

Med en förändrad social linje blir gränserna mellan denna och linje 321 (psykologlinjen, motsvarande nuvarande 4 a) mindre tydliga än nu. U 68 har övervägt om inte dessa båda linjer skulle kunna föras närmare varandra men stannat för att de bör erbjudas som två separata linjer. Det bör emellertid undersökas vilka möjligheter som finns på sikt att gå vidare i denna riktning. Ett möjligt utvecklingsperspektiv är att dessa linjer ersätts med en yrkesinriktad beteendevetenskaplig grundutbildning som kan läggas till grund för yrkesval inom bl. a. socialvård och som senare kan byggas på med t. ex. psykolog- eller psykoterapiutbildning.

Som U 68 framhållit i sitt huvudbetänkande (avsnitt 3.Z.l.3) kan pågående utredningsarbete på barna- och ungdomsvårdens område leda till förändringar av flera utbildningslinjer. Vilka de studieorganisatoriska konsekvenserna kan bli är därför inte möjligt att bedöma. U 68 finner det emellertid angeläget att man vid ett slutgiltigt ställningstagande prövar

• Sida 27
•  Original

möjligheter till studieorganisatorisk samordning dels med social linje, dels med de vårdlinjer om vilka förslag läggs i betänkandet.

1.4.3.2 Antalet utbildningslinjer

l perspektivet att förenkla utbildningsutbudet inom de båda yrkesutbild- ningssektorerna ligger också möjligheten att minska antalet utbildnings- linjer. Ett första steg till detta är de förslag som U 68 lagt fram i avsnitt 1.4.Z.3 om att utnyttja olika grundkurser till att minska antalet ingångar till linjerna.

Ett nästa steg skulle vara att mot bakgrund av här framlagda förslag till innehåll och en bedömning av behoven i arbetslivet se i vad mån någon eller några utbildningslinjer kan utgå eller slås samman med de här föreslagna linjerna. Som framgått av avsnitt 1.3.1 föreslår U 68 att den nuvarande juridisk-samhällsvetenskapliga utbildningen bör utgå i och med förslaget till en ny förvaltningslinje. Om U 685 förslag till förvaltnings- linje kan leda till ytterligare förenklingar kan bedömas först efter ytterligare utvecklingsarbete och en vidare arbetsfältsbedömning än den som varit möjlig inom ramen för U 68s uppdrag.

En mycket tentativ bedömning talar för att, när ett ytterligare steg tas, det till en början bör inriktas på de utbildningslinjer som nämnts i samband med diskussionen i föregående avsnitt om ett vidare kursutbud. När det däremot gäller linjerna DZ och 241, dvs ekonomlinjen, samhällsplanerarlinjen och filosofisk-samhällsvetenskapliga linjen, torde introduktionen av en förändrad förvaltningslinje ha endast begränsade effekter (jämför avsnitt 1.423). Dessa linjer ger en yrkesinriktad utbildning för helt eller delvis andra uppgifter inom arbetslivet. De ger också möjlighet till en fördjupning på vissa områden som inte kan nås inom förvaltningslinjen.

1.4.4. Återkommande utbildning

I sitt huvudbetänkande diskuterar U 68 i avsnitt 8.3 förutsättningar för att förverkliga återkommande utbildning och tar som en av dem upp en ändamålsenlig organisation av högskolestudierna. Med utgångspunkt ide riktlinjer som dragits upp i kapitel 3 understryker U 68 att åtgärder måste vidtas i olika tidsperspektiv. Ett är mera näraliggande och innebär främst utveckling av möjligheterna att studera enstaka kurser och studiekurser. Ett är något längre och förutsätter ytterligare utvecklingsar- bete, t.ex. för att konstruera anknytning mellan utbildningar av olika längd och avgångsetapper inom utbildningslinjer.

Det vidgade utbudet av kortare kurser, som en förändrad jurist- och socionomutbildning ger, skapar redan på kortare sikt en möjlighet för olika kategorier att skaffa sig angelägen vidareutbildning. Utbudet av enstaka kurser är idag huvudsakligen begränsat till de filosofiska fakulteterna och föreliggande förslag ger sålunda en utgångspunkt för att variera kursutbudet. För anställda inom t. ex. socialvården, som är en av utbildningarnas målgrupper, bör de nya kurserna kunna ge en vidareut- bildningsmöjlighet som hittills saknats. Det blir en viktig uppgift för

• Sida 28
•  Original

utbildnings- och linjenämnderna att utveckla kurser och kombinationer av kurser i juridiska och sociala ämnen som tillgodoser aktuella eller uppkommande behov av det slaget. Sådana kurser och kurspaket är också en förutsättning för att det skall te sig tilltalande för studerande från gymnasieskolan att lägga upp sina studier som återkommande utbildning ovanpå en kort grundutbildning.

I det kortare perspektivet ligger också vissa möjligheter till påbygg- nadsutbildning i en anknytning mellan utbildning av olika längd. Som uppslag för det fortsatta utvecklingsarbetet vill U 68 peka på det angelägna i en koppling mellan kombinationsutbildningarna och här föreslagna linjer. Härvid kan bl. a. viss förändring av kombinationsutbild- ningarna aktualiseras. Ett exempel på utveckling av en sådan anknytning kan vara den mellan linje 231 (den socialadministrativa linjen) och den sociala linjen eller förvaltningslinjen. Linje 231 omfattar sociologi ZO, psykologi 20 och samhällsadministrativ kurs 40 poäng. Den ger en sådan beteendevetenskaplig utbildning som bör kunna tillgodoräknas i de nämnda linjerna. Med sin företagsekonomiska profil bör den även kunna tillgodose behov, som redovisats under utredningsarbetet, av personer inriktade mot social vård men med en starkare ekonomisk-administrativ profil än den sociala linjen ger. Ett annat exempel på en utvecklingsmöj- lighet ger en anknytning mellan linje 233, personaladministrativ linje, och förvaltningslinjen med personaladministrativ specialisering. Linje D 1-235, linjen för administrativt systemarbete, bör kunna öppna liknande utveck- lingsmöjligheter. När man vunnit erfarenheter av de reformerade jurist- och förvaltningslinjerna, bör man även undersöka hur den som gått igenom förvaltningslinjen efter yrkesverksamhet kan gå in i juristlinjen.

1.4.5. Institutionell organisation

När U 68 nu lägger fram mer detaljerade förslag till studieorganisation i fråga om några linjer har utredningen också velat illustrera hur dessa kan infogas i den institutionella ram som förordats i huvudbetänkandet. Det är emellertid angeläget att understryka att det följande har karaktär av exempel. U 68 har förutsatt en betydande lokal bestämmanderätt över den institutionella organisationen. Till detta kommer att olika lokala förhållanden kan göra olika lösningar önskvärda, vilket illustreras bl. a. i de organisationsexempel som presenterats i huvudbetänkandets bilaga 14.

Juristlinjen har bland utbildningslinjema inom yrkesutbildningssektorn för administration och ekonomi särdrag som bör motivera att en särskild linjenämnd inrättas för denna linje. De kurser som ingår i linjen kani grova drag delas in i juridiska och samhällsvetenskapliga. Lägger man till grund för institutionsindelningen principen om samordning av resurser inom det enskilda ämnesområdet förefaller det naturligt att sammanföra de juridiska ämnena till en institution. För utarbetande och genomföran— de av kurser i övriga ämnen bör man kunna falla tillbaka på olika samhällsvetenskapliga institutioner, för bl. a. statskunskap, ekonomi och sociologi. Förslaget till utbildningsplan förutsätter emellertid i vissa kurser en integration av juridiskt och samhällsvetenskapligt innehåll vilket gör ett nära samarbete nödvändigt mellan institutionerna vid

• Sida 29
•  Original

kursplaneringen. Eftersom juristutbildningen är begränsad till få och stora högskoleorter ter sig en likartad organisation rimlig för samtliga berörda högskolor.

När det gäller förvaltningslinjen och den sociala linjen är förhållandena mer komplicerade. De lokala förhållandena är högst olika. De båda linjerna är idag sammanhållna i en organisation. Enligt U 685 förslag förs förvaltningslinjen till sektorer för administration och ekonomi, medan den sociala linjen förs till sektorn för vård. Linjerna kommer därmed att sortera under olika utbildningsnämnder. Det finns, som framgått av avsnitt l.4.Z.3 och l.4.3.2, starka skäl som talar för att förvaltningslinjen planeras tillsammans med övriga mot administration inriktade linjer och den sociala linjen tillsammans med övriga vårdlinjer. Samtidigt finns i U 68s förslag starka anknytningar mellan linjerna, t. ex. den till största delen gemensamma grundkursen liksom enstaka kurser senare under utbildningen.

I de organisationsexempel som U 68 anfört för Göteborg och Örebro har utredningen räknat med separata linjenämnder för de två linjerna. En sammanhållen ledning och planering av utbildningsinnehållet talar för detta liksom behovet av kontakt utåt mot det arbetsfält utbildningen siktar till. Den kontakt som är erforderlig i kursplaneringen skulle då kunna tillgodoses genom institutionsindelningen. I huvudbetänkandets avsnitt 6.3.Z.l anför U 68 bl. a. att de för socionomutbildningen specifika ämnesområdena kan hållas samman i en institution, medan resurserna inom ämnesområdena samhällsekonomi, psykologi, rättskun- skap, sociologi och statskunskap kan föras till motsvarande ämnesinstitu- tioner. Det här sagda bör i varje fall i ett inledningsskede kunna vara en riktlinje för utformningen av organisationen. Men även med denna riktlinje måste antagligen vissa avvikelser förekomma. Det gäller exempel- vis Östersund där en fördelning på två linjenämnder i varje fall f. n. inte ter sig ändamålsenlig.

Sedan U 68s huvudförslag publicerats har förslag lagts fram om en förändrad hälsovårdsinspektörsutbildning, ”Ny utbildning av hälsovårds- inspektörer” (Ds S 1973: 4). Den där föreslagna utbildningen anknyter organisatoriskt till socionomutbildningen. Bl. a. bygger det på en med socionomutbildningen till stora delar gemensam grundkurs. I övrigt innehåller utbildningen tekniska, medicinska och naturvetenskapliga kurser. Utredningen föreslår att den institutionellt nära sammankopplas med förvaltningslinje och social linje. I U 685 institutionella mönster vore den mest naturliga lösningen att för denna linje inrättas en linjenämnd under utbildningsnämnden för administrativ och ekonomisk sektor och att man för genomförande av utbildningen faller tillbaka på samhällsvetenskapliga, naturvetenskapliga, tekniska och medicinska insti- tutioner.

1.5. Genomförande

I sitt huvudbetänkande har U 68 räknat med att huvuddelen av dess förslag kan genomföras fr.o.m. 1976/77. Detta gäller bl. a. vissa studieorganisatoriska förändringar, medan andra bör genomföras som led

• Sida 30
•  Original

i ett löpande utvecklingsarbete. I det sammanhanget gör U 68 den bedömningen (se avsnitt 3.2.1 .3) att förslagen till jurist— och socionomut- bildning bör kunna leda till åtgärder, i varje fall delvis, redan vid 1970-talets mitt.

U 685 ställningstagande rörande nämnda utbildningar är som framgått av avsnitt 1.2 begränsat till de studieorganisatoriska huvudfrågorna. Utredningen har dessutom genom expertgrupper låtit utarbeta förslag till utbildnings— och kursplaner men inte i detalj tagit ställning till dessa utan närmast sett dem som en illustration till de studieorganisatoriska förslagen.

Förslagen till utbildnings- och kursplaner kräver vid ett bifall till U 683 huvudförslag en ytterligare bearbetning med hänsyn till de synpunkter som kan komma att lämnas under remissförfarandet. I första hand bör det ankomma på nuvarande centrala ämbetsverk och sedermera på universitets— och högskoleämbetet att med beaktande av sådana synpunk- ter utarbeta förslag till utbildningsplaner. Enligt U 683 förslag skall det sedan ankomma på de lokalt ansvariga organen att urforma kurserna. Detta arbete kan bl. a. beroende på vad som framförs i remissyttrandena bli mer eller mindre tidskrävande. Arbetet med utbildnings— och kursplaner kan också behöva kompletteras med en detaljerad beräkning av resursbehoven.

Enligt U 685 bedömning är förslaget till juristlinje mindre komplicerat än de övriga förslagen och borde därför kunna genomföras redan fr. o. rn. läsåret 1976/77. Den föreslagna studieorganisationen för förvaltningslinje och social linje är organisatoriskt och pedagogiskt mer krävande än nuvarande utbildning, bl.a. genom strävan att bygga upp kurser som kräver medverkan från flera institutioner. Den ytterligare bearbetningen av utbildnings— och kursplaneförslagen för dessa två linjer kan därför kräva åtskillig tid. Det kan därför inte uteslutas att genomförandet kan ske först något senare.

• Sida 31
•  Original

H J uristutbildning

2. Nuvarande förhållanden

Juridisk utbildning förekommer i dag inom ramen för ett flertal utbildningar. Vid de juridiska fakulteterna finns det två utbildningsvägar av vilka den ena leder till en rent juridisk examen,juris kandidatexamen (jur.kand.), och den andra till en kombinerad juridisk samhällsvetenskap- lig examen (jur,pol.mag.). Viss juridisk utbildning ges dessutom i utbildningslinjema 6 och 7 vid de filosofiska fakulteterna samt vid socialhögskolorna och vid Handelshögskolan i Stockholm. Även inom andra utbildningar förekommer kortare kurser i juridiska ämnen, t. ex. civilingenjörs—, arkitekt-, lantmätar-, läkar-, tandläkar- och journalistut- bildningen. Dessa sistnämnda utbildningar med ett begränsat inslag av juridik berörs inte i denna framställning.

2.1 Juridisk fakultet

Den nu gällande kungörelsen om utbildning vid juridisk fakultet är från den 23 maj 1969. Den överensstämmer i allt väsentligt med 1958 års stadga, som var resultatet av en avsevärd omläggning av juridisk utbildning och som föregicks av 1935 och 1904 års stadgor.

Z.1.1 Juris kandidatexamen

Enligt Kungl Maj:ts senast meddelade bestämmelser i regleringsbrev den 25 maj 1973 omfattar jur.kand.examen dels propedeutisk kurs i juridik, dels examensämnena allmän rättslära, civilrätt l, civilrätt II, civilrätt lll, finansrätt, folkrätt, internationell privaträtt, nationalekonomi med före- tagsekonomi, offentlig rätt, processrätt, rättshistoria, straffrätt och tillämpade studier i ett av ämnena allmän rättslära, civilrätt, finansrätt, folkrätt, internationell privaträtt, offentlig rätt, processrätt, rättshistoria eller straffrätt. Examensämnet tillämpade studier kan även bytas ut mot en studiekurs om minst 20 poäng inom alla ämnesområden vid samhällsvetenskaplig fakultet och ämnesområdena engelska, franska, historia, praktisk filosofi, ryska, spanska, teoretisk filosofi samt tyska vid humanistisk fakultet. Tillämpade studier kan vidare ges anknytning till examensämnet nationalekonomi med företagsekonomi, till romersk rätt

• Sida 32
•  Original

eller till något av de ovan nämnda ämnena vid filosofisk fakultet som utgör s. k. utbytesämne.

De i jur.kand.examen ingående examensämnena och den propedeu- tiska kursen studeras enligt utbildningsplanen i den ordning som framgår av följande plan över studiegången:

Termin Ämne/kurs/studiekurs Antal studie- månader

1 alt. 2 Propedeutisk kurs ijuridik 2 1/2

Rättshistoria 2 1/2

2 alt. 1 Nationalekonomi med företagsekonomi

delstudiekurs i nationalekonomi 2 1/2 delstudiekurs i företagsekonomi 2 1/2

3 Civilrätt 1 5 4 Civilrätt II 5 5 Civilrätt Ill 2 1/2

Straffrätt 6 Straffrätt 3 3/4 Processrätt 3 3/4 7 Folkrätt l Offentlig rätt 4 8 Finansrätt 2 1/2 Internationell privaträtt 3/4 Allmän rättslära 1 3/4 9 Tillämpade studier ijuridiskt 5

ämne alt. utbytesämne ___—__

Innehållet i de juridiska ämnena bestäms av studieplaner fastställda av UKÄ för var och en av de tre fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm. Vederbörande utbildningsnämnd beslutar dock om litteratur och undervisning.

De nu gällande studieplanerna är fastställda den 29 februari 1972 med vissa senare ändringar. Innehållet i en del ämnen varierar något mellan fakulteterna. Den propedeutiska kursen omfattar de centrala delarna av civilrätten, de allmänna grunderna av straffrätt, processrätt och offentlig rätt samt några huvudpunkter i ämnet allmän rättslära. Rättshistoria omfattar de svenska rättskällornas och det svenska statsskickets historia samt, med tyngdpunkten lagd på utvecklingen fr. o. rn. 1734 års lag, den svenska civilrättens, straffrättens och processrättens historia. Härtill kommer en överblick över den romerska rättens historia och dess inverkan på den svenska rätten och vissa huvuddrag av den allmänna rättsutvecklingen i kulturländerna.

Civilrätten är, som framgår av studieordningen, uppdeladi tre ämnen varav civilrätt 1 består av allmän civilrätt och allmän förmögenhetsrätt (inbegripet allmän avtalsrätt) samt vad gäller lös egendom skadeståndsrätt (utom kontraktsförhållanden) med försäkringsrätt, köprätt, sakrätt med förmånsrättsordningen, värdepappersrätt, särskilda avtalstyper och all- män obligationsrätt. Ämnet civilrätt [1 omfattar tre ämnesdelar, nämligen fastighetsrätt, associationsrätt och arbetsrätt, medan civilrätt III omfattar familjerätt och immaterialrätt med konkurrensrätt.

Ämnet straffrätt omfattar dels egentlig straffrätt, nämligen den allmänna straffrättens allmänna och speciella delar jämte viktigare partier

• Sida 33
•  Original

av specialstraffrätten, dels huvuddragen av straffrättens hjälpvetenskaper kriminologi, kriminalpolitik och rättspsykiatri. ] ämnet processrätt ingår judiciell processrätt och exekutionsrätt samt något om vittnespsykologi och kriminalteknik. Den judiciella processrätten omfattar främst rätte- gången vid de allmänna domstolarna i tvistemål och brottmål. Härjämte studeras grunderna av specialprocessen, dvs. rättegången vid särskilda domstolar och vid de allmänna domstolarna i vissa slag av mål för vilkas handläggning särskilda bestämmelser meddelats utanför rättegångsbalken. Exekutionsrätten omfattar utsökningsrätt och konkursrätt.

Folkrätten ingick tidigare som en del av den offentliga rätten men är numera ett självständigt ämne. l folkrätten behandlas framför allt de regler som ingår dels i den allmänna folkrätten (sedvanerätt), dels i de viktigare traktaterna samt internationella organisationer. Ämnet offentlig rätt består av två delar, statsrätt och förvaltningsrätt. Inom statsrätten studeras de centrala statsorganens organisation, verksamhetsformer och maktbefogenheter, den konstitutionella kontrollen samt medborgarskaps— rätt och tryckfrihetsrätt. Förvaltningsrätten omfattar allmän förvaltnings- rätt, kommunalrätt, tjänstemannarätt och speciell förvaltningsrätt. Fi- nansrättens tyngdpunkt ligger på skatterätten, men även finansvetenskap ingår i ämnet.

Ämnet internationell privaträtt omfattar dels internationell familjerätt och förmögenhetsrätt, dels internationell processrätt. Allmän rättslära är det ämne vars innehåll varierar mest mellan fakulteterna. Vid samtliga fakulteter ingår dock juridisk begreppsbildning och systematik, lagstift- nings- och lagtolkningsteknik, betydelsen och tolkningen av prejudikat samt rättstillämpningens allmänna grunder. Härtill kommer huvuddragen av rättsvetenskapens idéhistoria och något om främmande länders rättssystem samt några huvudpunkter inom rättsfilosofin och rättssocio- login.

Examensämnet nationalekonomi med företagsekonomi omfattar dels studiekurser i nationalekonomi och företagsekonomi. Enligt den för samtliga juridiska fakulteter gemensamma Studieplanen innehåller delstu- diekursen i nationalekonomi fem huvudmoment, nämligen samhällets resursallokeringsproblem, resursallokering i ett slutet samhälle, interna- tionella resursallokeringsproblem, samhällsekonomiska stabiliseringspro- blem samt tillväxt och ekonomisk utveckling. Denna kurs kan sägas vara en till hälften nedskuren ZO-poängskurs vid samhällsvetenskaplig fakultet. Delstudiekursen i företagsekonomi omfattar en kurs ielementär redovis- ning och en introduktionskurs i företagsekonomi. Kursen i företagseko- nomi utgör en del av ZO-poängskursen i företagsekonomi vid samhälls- vetenskaplig fakultet.

Ämnet tillämpade studier syftar till att ge de studerande grundligare insikter i lagar, rättspraxis, litteratur och annat material rörande en begränsad del av ett rättsområde samt förmåga att begagna sådant material för att behandla och lösa juridiska problem. Studierna innefattar författande av en uppsats och därutöver i vissa fall inhämtande av en litteraturkurs.

Under senare år har större delen av de studerande valt utbytesämne vid filosofisk fakultet i stället för tillämpade studier vid den juridiska

• Sida 34
•  Original

Tabell 2.'I Andelen tillämpade studier respektive utbytesämnen ijur. kand.examen under 1972

Examinerade Tillämpade Utbytes— Tillämpade Utbytes— 1972 studier ämne studier i ämne i % % av exa- av exami— minerade nerade Lund 282 125 157 44 56 Uppsala 220 86 134 39 61 Stockholm 284 132 152 46 54 _... 786 343 443 43 57

fakulteten (se tabellerna 2: 1 och Z: 2).

Studierna för examen kräver enligt utbildningsplanen fyra och ett halvt studieår. Ett studieår avses därvid motsvara tio månaders studietid. Den verkliga studietiden har visat sig vara i genomsnitt betydligt längre än fyra och ett halvt år. Enligt en rapport av år 1971 från ett forsknings- och utvecklingsprojekt vid Pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet i samarbete med juridiska fakulteten i Uppsala kan man konstatera att en mycket liten grupp studerande (15 % av antalet inskrivna) har avlagt examen på den stipulerade tiden. Tidigare gjorda undersökningar visar att endast cirka en tredjedel av det totala antalet nyinskrivna under ett år har avlagt examen fem år senare (se 6.2.3).

För jur.kand.examen fordras godkända prov på samtliga i examen ingående ämnen samt den propedeutiska kursen. Det finns två betygsgra- der, vardera omfattande flera betyg. Den lägre betygsgraden omfattar betygen godkänd, icke utan beröm godkänd och med beröm godkänd. De tidigare angivna studietiderna enligt utbildningsplanen avser studier för den lägre betygsgraden. För att erhålla betyg enligt den högre betygsgra- den, med utmärkt beröm godkänd och berömlig, krävs att den studerande, efter prov för den lägre betygsgraden utvisande väl inhäm- tade kunskaper, inhämtar en kurs som ger mera omfattande och

TabellZ:2 Fördelningen på olika utbytesämnen ijur.kand.examen under 1972

Lund Uppsala Stockholm Summa Rättssociologi 83 88 31 202 Kriminologi — 3 60 63 Företagsekonomi 29 11 17 57 Sociologi 11 25 11 47 Ekonomisk historia 16 2 3 21 Statskunskap — 3 13 16 Nationalekonomi 2 2 12 16 Praktisk filosofi 7 — 2 9 Statistik 4 — — 4 Teoretisk filosofi 3 — — 3 Historia 1 — 2 3 Miljövård l — — l Arbetsmarknadsteknik -— — 1 1

157 134 152 443

• Sida 35
•  Original

fördjupade kunskaper i ämnet och som i tid motsvarar minst 50 procent av kursen för den lägre betygsgraden.

2.1.2 Juridisk samhällsvetenskaplig examen

Enligt Kungl. Maj: ts senast i regleringsbrev den 25 maj 1973 meddelade bestämmelser omfattar jur.pol.mag.examen dels propedeutisk kurs i juridik, dels examensämnena civilrätt I, civilrätt IV eller civilrätt II och civilrätt 111 enligt fordringarna för juris kandidatexamen, processrätt, finansrätt, folkrätt, offentlig rätt, tillämpade studier i ett av ämnena civilrätt, finansrätt, folkrätt, offentlig rätt eller processrätt. Tillämpade studier kan även ges anknytning till något av ämnesområdena företags- ekonomi, nationalekonomi, sociologi, statistik eller statskunskap.

Vidare ingår i denna examen studiekurser vid filosofisk fakultet omfattande företagsekonomi minst 10 poäng, nationalekonomi minst 40 poäng samt statistik och statskunskap vardera minst 20 poäng.

De i jur.pol.mag.examen ingående ämnena och kurserna studeras i den ordning som framgår av följande plan över studiegången:

Termin Ämne/kurs/studiekurs Antal studie- månader

1 Propedeutisk kurs ijuridik 2 1/2

Företagsekonomi 2 1/2

2 Statistik 5 3,4 Nationalekonomi 10 5 Statskunskap 5 6 Civilrätt I 5 7 Civilrätt IV 2 l/2

Processrätt 2 1/2

8 Folkrätt l

Offentlig rätt 4 9 Finansrätt 2 1/2 Tillämpade studier 2 1/2

Kursfordringarna för de juridiska ämnena ijur.pol.mag.examen är desamma som för motsvarande ämnen ijur.kand.examen, dock med undantag för ämnena processrätt och tillämpade studier som till omfånget är mindre. Det mindre ämnet processrätt kan bytas ut mot det större som ingår i jur.kand.examen. Civilrätt IV är ett halvterminsämne som avser vissa huvuddrag av de delar av civilrätten som studeras i ämnena civilrätt II och 111 ijur.kand.examen. Studietiden för examen är densamma som för jur.kand.examen. För examen fordras godkända prov på samtliga i examen ingående ämnen och studiekurser samt den propedeutiska kursen.

2.1.3 Allmänt om utbildningen vid juridisk fakultet

Utbildningen till jur.kand.examen är sluten i den meningen att studeran- de vid andra fakulteter inte kan följa undervisningen och avlägga prov i ämne som ingår i jur.kand.examen. Motsvarande gäller de juridiska delarna av jur.pol.mag.examen. Utbyte av i studieplanen angivet ämne

• Sida 36
•  Original

Tabell2:3 lnskrivning och examination vid de juridiska fakulteterna 1956—1972

Å Antal Examinerade Examinerade [ . . . . inskrivna jur.kand. jur.pol.mag.

1956 275 207 — 1957 418 180 — 1958 503 197 — 1959 531 192 — 1960 527 204 — 1961 488 219 —

1962 618 214 3 1963 690 260 7 1964 784 271 6 1965 937 273 2 1966 1 424 298 2 1967 2 076 362 6 1968 1 850 373 3 1969 1 794 436 2 1970 1 710 445 1 1971 2 128 703 0 1972 2 093 771 0

mot ämne inom annan utbildningslinje kan heller inte ske i större utsträckning än vad som tidigare nämnts. Enligt studieplanen förutsätts vidare Studiegången fram till examen vara bunden såtillvida att krav kan uppställas på godkänt prov 1 Visst ämne för tillträde till undervisning eller tentamen ivisst annat ämne.

Tillströmningen till de juridiska fakulteterna har under de senaste årtiondena ökat kraftigt. Under den senaste tioårsperioden har antalet nyinskrivna mer än trefaldigats. Examinationen var under 1950-talet och början av l960-talet relativt konstant, medan den därefter har ökat för att 1972 ha idet närmaste fyrfaldigats sedan 1960.

] tabell 223 har endast jur.pol.mag.examen enligt 1958 års stadga medtagits. Under den tid denna stadga har varit i kraft har alltså 32 personer avlagt jur.pol.mag.examen. Under åren 1962—65 avlades därut- över tre examina enligt en tidigare stadga av år 1935.

2.2. Juridik iandra utbildningar

2.2.1. Socionomutbildningen

Socialhögskolorna ger utbildning på social linje, förvaltningslinje och teoretisk linje. Alla tre linjerna innehåller jämförelsevis betydande juridiska inslag. Beträffande innehållet i utbildningen se 8.2.

2.2.2. Utbildningslinjerna 6 och 7 vid filosofisk fakultet

Översikt av utbildningslinjema

I några utbildningslinjer vid de filosofiska fakulteterna ingår en juridisk översiktskurs, nämligen i linje 6 a som leder till ekonomexamen samt i

• Sida 37
•  Original

linje 6 b som kan leda till filosofisk-samhällsvetenskaplig examen (fil.pol.mag.). Dessutom är kursen obligatorisk i tredje avdelningen av linje 7 c för dem som vill avlägga fil.pol.mag.examen. Ytterligare juridik kan ingå t. ex. i ekonomutbildningen. Den juridiska översiktskursen kan även ingå i s.k. särskild utbildningslinje och i tredje avdelningen av de allmänna utbildningslinjema.

Ekonomexamen, som även kan avläggas vid Handelshögskolan i Stockholm (se 2.2.3), omfattar 120 poäng och är uppdelad i tre avdelningar. Den första innehåller statistik (20 poäng), nationalekonomi (20 poäng) och juridisk översiktskurs (10 poäng), medan den andra innehåller företagsekonomi (40 poäng). 1 den tredje avdelningen kan man ta studiekurser om sammanlagt 30 poäng inom ett eller flera: av ämnesområdena ekonomisk historia, företagsekonomi, handelsrätt, infor- mationsbehandling, kulturgeografi, matematik, nationalekonomi, psyko- logi, sociologi, statistik och statskunskap samt yrkesinriktade studiekur- ser enligt närmare föreskrift av UKÄ.

Fil.pol.mag.examen omfattar 140 poäng och avläggs på någon av utbildningslinjema 6 b och 7 c. Linjen 6 b, kallad samhällsplanerarlinjen, omfattar tre avdelningar, varav första avdelningen innehåller statistik (20 poäng), nationalekonomi (20 poäng) och juridisk översiktskurs (10 poäng). Andra avdelningen innehåller företagsekonomi (10 poäng) och kulturgeografi (40 poäng). För fil.pol.mag.examen ingår iden tredje avdelningen kulturgeografi (20 poäng) samt betyg från studiekurser om 20 poäng inom ett eller flera av ämnesområdena företagsekonomi, informationsbehandling, kulturgeografi, nationalekonomi, sociologi, sta- tistik och statskunskap eller från vissa yrkesinriktade studiekurser.

Samhällsplanerarutbildningen på linje 6 b är föremål för översyn. En arbetsgrupp inom UKÄ har under våren 1973 framlagt ett förslag till en förändrad samhällsplanerarutbildning, som i korthet innebär följande.

Studierna inleds med en samhällsvetenskaplig grundkurs (40 poäng) som förutsätts helt eller till stor del även kunna gälla för studerande på ekonomlinjen. Grundkursen skall ge en samhällsvetenskaplig referensram och viss metodisk träning. Den därpå följande huvudkursen (80 poäng) ger för samhällsplaneringen grundläggande teorier och metoder rörande sociala, ekonomiska och geografiska förhållanden. Utbildningen avslutas med en fördjupningskurs (20 poäng) med valfri inriktning mot forskar- förberedelse eller offentlig eller privat sektor. Fördjupningskurserna är avsedda även för andra studerandegrupper såsom blivande ekonomer, socionomer, arkitekter, civilingenjörer, geovetare, biologer etc. Under utbildningsgången finns möjligheter till växling mellan studier och yrkesliv.

Även utbildningslinje 7 c omfattar tre avdelningar, varav den första innehåller statistik (20 poäng) och den andra statskunskap (20 poäng) samt nationalekonomi (40 poäng). Den tredje avdelningen innehåller företagsekonomi (10 poäng) och juridisk översiktskurs (10 poäng) samt 40 poäng inom ett eller flera av ämnesområdena ekonomisk historia, företagsekonomi, historia, informationsbehandling, kulturgeografi, mate- matik, nationalekonomi, rättssociologi, sociologi, statistik och statskun- skap. För examen på denna linje fordras att studiekurser om minst

• Sida 38
•  Original

40 poäng har studerats inom ett av ämnesområdena ekonomisk historia,

företagsekonomi, informationsbehandling, kulturgeografi, rättssociologi, sociologi, statistik, statskunskap eller vissa yrkesinriktade studiekurser. Det ovan sagda kan illustreras med följande uppställning.

Utbildningslinjer vid filosofisk fakultet

Ekonomlinjen Samhällsplanerarlinjen 6 b Linje 7 c (fil.kand. ekonom- (fil.pol.mag.) (fil.pol.mag.) examen) ___—___ Statistik 20 Statistik 20 Statistik 20 Nationalekonomi 20 Nationalekonomi 20 Statskunskap 20 Juridisk översikts- Juridisk översikts- Nationalekonomi 40 kurs 10 kurs 10 Företagsekonomi 40 Företagsekonomi 10 Företagsekonomi 10 Kulturgeografi 40 Juridisk översikts- kurs 10 Valfria ämnen 30 Kulturgeografi 20 Valfria ämnen 40 t. ex. handelsrätt Valfria ämnen 20 A3, B2 0. B3

120 poäng 140 poäng 140 poäng

Juridiska inslag i utbildningslinjema 6 och 7

Den juridiska översiktskursens utbildningsmål är enligt studieplanen att ge förståelse för samhällets olika medel att normera och reglera relationer mellan individer, grupper, organisationer och företag av olika slag. Tyngdpunkten ligger dels på belysning av de juridiska aspekterna på ekonomin och på den offentliga verksamheten, dels på beskrivning av företagens plats i rättsordningen. Samhällsplaneringens organisation belyses översiktligt.

Kursen inleds med ett grundläggande studium av civilrätt, omfattande huvudsakligen förmögenhetsrätt men även någon familje- och arvsrätt, näringsrätt samt därutöver en kortfattad presentation av allmän process- rätt. Associationsrättens centrala betydelse i det ekonomiska livet betonas. Sådana avsnitt som särskilt belyses är — förutom associationsrätt — personrätt, avtals ingående, mellanmansrätt, köp av lös egendom, sakrätt, skadeståndsrätt, cession och skuldebrev. Orientering lämnas rörande statsorganisationen, lagstiftningsapparaten, domstolsväsendet, beskattningsrätt, näringsrätt, konkurrensrätt, offentlig förvaltning och dess marknadsrelationer samt immaterialrätt. För att ge visst utrymme åt en differentiering mellan utbildningslinjema 6 a, 6 b och 7 c kan en grundläggande orientering för ekonomlinjens studerande ske i arbetsrätt och företagsbeskattning, medan fastighetsrätt och byggnadslagstiftning allmänt belyses för dem som väljer samhällsplanerarlinjen och det offentligrättsliga inslaget ges större utrymme för studerande på utbild— ningslinje 7 c.

Utöver den juridiska översiktskursen, som dessutom är fastställd som grundkurs A 2 i handelsrätt, finns det ytterligare tre grundkurser med juridiskt innehåll vid filosofisk fakultet, nämligen A 3, B 2 och B 3 om vardera 10 poäng samt två alternativa påbyggnadskurser, C 1 omfattande

• Sida 39
•  Original

20 poäng och C 2 omfattande 10 poäng. Läser man påbyggnadskursema inom ekonomiutbildningen medför det att poängtalet i examen ökar till 140 respektive 130. I särskild utbildningslinje kan påbyggnadskursen ingå inom ramen för 120 poäng.

Målet för studiekursen A 3 är att dels ge en i förhållande till kursen A 2 djupare förståelse för samhällets olika medel att normera och reglera relationer mellan individer, grupper, organisationer och företag av olika typ, dels ge särskilda kunskaper om juridikens plats och betydelse för mer avgränsade sektorer i samhället, Studiekursen skall i första hand ses som ett stöd för och komplement till de samhällsvetenskapliga ämnesom- rådena, speciellt företagsekonomi. Den består av en kurs om 10 poäng som kan väljas bland flera alternativa kurser, vilket kan möjliggöra antingen ett fortsatt studium av handelsrättens allmänna delar eller att vissa delar av civilrätten och den offentliga rätten byts ut och anpassas till speciella behov för olika studielnriktningar inom det samhällsvetenskap- liga fältet, Som exempel på sådana speciella kurser kan nämnas beskattningsrätt med associationsrätt, arbetsrätt, exporträtt, fastighets- rätt och byggnadslagstiftning, försäkringsrätt, förvaltningsrätt, internatio- nell rätt, marknadsrätt, socialrätt och transporträtt. Kurser kan konstru- eras för vart och ett av de nämnda rättsområdena eller för en kombination av de olika områdena. Kurserna skall utformas så att studierna på ett meningsfullt sätt kan avslutas inom grundkursen A 3. Antalet kurser och deras inriktning kan variera mellan lärosätena beroende på antalet studerande, på intresset bland dessa, på tillgången på kvalificerade lärare och på förväntat arbetsmarknadsbehov.

Grundkurserna BZ och B 3 i handelsrätt ger möjlighet till fortsatta studier, som innebär ytterligare specialisering inom det område som valts inom grundkursen A 3 respektive B 2, samt möjlighet till specialisering inom ytterligare områden. Kursen B 3 ger för den som valt fördjupning inom beskattningsrätt med associationsrätt möjlighet till ytterligare specialisering för auktorisation som revisor samt för olika statliga och kommunala tjänster inom taxeringsväsendet.

Den som har godkända resultat på grundkurser i handelsrätt om sammanlagt 40 poäng vari ingår juridisk översiktskurs om 10 poäng kan därefter läsa påbyggnadskurs C 1 eller C 2. Målet för studiekursen C 1 är att ge en vetenskaplig inriktning åt studierna av handelsrättsliga problem och därigenom träna den studerandes förmåga till kritisk granskning och bedömning av fakta och forskningsresultat. Utbildningen är avsedd både för den som i sin yrkesverksamhet har användning av utredningsteknik och analysmetoder och för den som behöver en brygga över till forskarutbildning. Studiekursen har två huvudmoment, vartdera om 10 poäng. Den är inriktad på metodträning dels genom ett studium av vetenskaplig metodlära, dels genom ett självständigt uppsatsarbete med möjlighet till specialisering.

Päbyggnadskursen CZ har ett mera begränsat syfte och består av en kurs om 10 poäng som kan väljas bland flera alternativ. Den avser att ge dels elementär metodorientering genom ett begränsat studium av vetenskaplig metodlära, dels en specialisering till viss del av handelsrätten genom ett fortsatt studium jämte ett uppsatsarbete av mindre omfatt-

• Sida 40
•  Original

ning. [ de fall en alternativ kurs bygger på viss annan alternativ grundkurs uppställs denna senare alternativkurs som förkunskapskrav för påbygg- nadskursen. Studiekursen är t. ex. lämplig för studerande som önskar ytterligare utbildning i beskattningsrätt efter att ha genomgått den kombination av kurser om 40 poäng som fordras för revisorsauktorisa- tion eller kompetens för vissa tjänster inom taxeringsväsendet.

2.2.3. Handelshögskolan i Stockholm

Studierna för ekonomexamen vid Handelshögskolan i Stockholm är uppbyggda på i huvudsak samma sätt som utbildningslinje 6a vid filosofisk fakultet. Den studerande skall erhålla 120 poäng inom ämnena nationalekonomi, företagsekonomi, ekonomisk geografi, rättsvetenskap, statistik och integrerad ekonomi (samlingsnamn för valfria funktionellt uppbyggda kurser under sista studieåret). I examen kan därjämte ingå ekonomisk historia och något av språken engelska, franska, ryska, spanska och tyska. Studiefordringarna är så avpassade, att en heltidsstu- derande normalt kan avlägga examen efter tre års studier.

Ämnet rättsvetenskap skall enligt studieplanen ge de studerande insikt om hur rättsreglerna fungerar i sitt inbördes sammanhang och hur de inverkar på samhällets, företagets och individens ekonomiska beteende och deras relationer till varandra. De juridiskt inriktade kurserna är utöver en obligatorisk introduktionskurs i rättsvetenskap, 1 poäng, för den som väljer rättsvetenskap som examensämne två obligatoriska kurser i handelsrätt, tillsammans 10 poäng, och ytterligare en frivillig kurs i handelsrätt, 4 poäng, samt en kurs i beskattningsrätt, 2 poäng. Under tredje studieåret studeras juridiska ämnesdelar dels efter den studerandes val i frivilliga juridiska delkurser i ämnet integrerad ekonomi, dels i andra delkurser i samband med element från andra ämnen. De särskilda juridiska delkurser som utarbetats avser förvaltnings- och samhällsplane- ringsrätt, marknadsrätt, nationell och internationell associationsrätt, krediträtt, arbetsmarknadsrätt samt skatterätt. Härutöver ingår juridiska kursavsnitt såsom integrerade delar i kurser av i övrigt huvudsakligen ekonomisk karaktär.

2.3 Juridisk utbildning i Danmark, Finland och Norge

Den redovisning som ges i det följande av juridisk utbildning i andra länder är begränsad till de nordiska länderna. Dessa länders utbildningar har det största intresset för Sverige beroende på att verkliga förutsätt- ningar finns för en jämförelse mot bakgrund av att traditioner och utvecklingi lagstiftning och yrkesstruktur varit i väsentliga delar likartade. Under lång tid har också en gemensam nordisk debatt förts om reformering av juristutbildningen. Danmark har nyligen genomfört en reform och även i Norge har vissa förändringar gjorts på senare år. Ett omfattande reformarbete pågår f. n. i Finland och förbereds i Norge. Liksom i Sverige ges i Danmark, Finland och Norge en viss juridisk utbildning inom ramen för ett flertal utbildningar med i huvudsak annan inriktning än juridisk. Vid socialhögskolor och handelshögskolor är

• Sida 41
•  Original

utbildningen likartad den svenska, och samhällsvetenskapliga utbildningar som motsvarar utbildningslinje 7 c finns vid de filosofiska fakulteterna. En motsvarighet till samhällsplanerarutbildningen vid linje 6 b i Sverige finns ännu inte i de övriga nordiska länderna även om likartad utbildning ges inom ramen för t. ex. arkitektutbildningen. Vid Aalborgs universitets- centrum i Danmark förbereds en samhällsplanerarutbildning som påbygg- nad på antingen en tvåårig samhällsvetenskaplig basutbildning eller en ett och ett halvtårig teknisk—naturvetenskaplig basutbildning. Den fortsatta framställningen begränsas emellertid till juristutbildningen i de olika länderna.

2.3.1. Juristutbildningen i Danmark

Den gällande studieordningen i Danmark är från 1969, då man helt genomförde en omläggning av de juridiska studierna som påbörjats 1966. Studietiden för examen är avsedd att vara fyra och ett halvt år, och studierna är indelade i två avdelningar. Vilka ämnen som ingår i examen framgår av följande plan över studierna.

Avdelning I år 1 personrätt familjerätt arvsrätt inledning till förmögenhetsrätten nationalekonomi ar 2 folkrätt förvaltnings- och statsrätt allmän rättslära eller rättshistoria

Avdelning II år 3 straffrätt processrätt år 4 förmögenhetsrätt I (obligationsrätt) förmögenhetsrätt Il (sakrätt) inkl. internationell privaträtt ar 5 en termin med två till tre valfria kurser eller uppsatsskrivning i ett juridiskt ämne

I de ämnen som ingår i en årskurs sker undervisningen parallellt under hela studieåret med början i september utom i de fall som nedan särskilt nämns. Examination i ämnena sker vanligen under maj månad året därpå.

I inledningen till förmögenhetsrätten ges bl. a. introduktion i juridi- kens grundbegrepp och träning i att använda juridiskt material, främst rättsfall. Det ekonomiska ämnet är indelat i en grundkurs och en av två valfria kurser. Grundkursen är en introduktion till ekonomiska begrepp och analysmetoder inom makro- och mikroteorier. Därefter följer två typer av undervisning mellan vilka de studerande kan välja. Den ena typen utgår från konkreta problem, medan den andra är traditionellt upplagd med sikte på att ge en bred orientering om dansk ekonomi. I samband med den frivilliga kursdelen kan de studerande välja att fördjupa sig i ett specialämne. Valet kan ske mellan bostadspolitik,

• Sida 42
•  Original

praktisk statistisk metod, EG, offentlig planering, socialpolitik, skattepo- litik, arbetsmarknadspolitik och företagsekonomi.

Undervisningen i förvaltnings- och statsrätt under andra studieåret sker i tre faser. Först genomgås huvuddragen i de båda ämnena och man eftersträvar därvid en integrering av de två disciplinerna. Under den andra fasen sker fördjupning i vissa viktigare delar och i den tredje fasen sker gruppundervisning med aktiva insatser från de studerande i vissa valfria delar såsom barna- och ungdomsvård, mänskliga rättigheter, kommunal förvaltning etc.

Den studerande kan under det andra studieåret välja mellan allmän rättslära och rättshistoria. Undervisning i dessa ämnen ges under båda terminerna, och examination rekommenderas ske under början av det tredje studieåret.

Det tredje studieåret ägnas helt åt straff— och processrätten. Undervis- ningen påbörjas i både september och februari och även examination sker därför två gånger om året.

Under det fjärde studieåret läses förmögenhetsrätt (uppdelad i obligations- och sakrätt) samt internationell privaträtt. Under det fjärde studieåret skall den studerande även självständigt utarbeta ”betänkande över en konkret rättsfråga". Arbetet kan hänföra sig till person-, familje-, arvs- eller förmögenhetsrätten.

Under den nionde terminen kan den studerande välja att läsa två eller tre särskilda kurser omfattande sammanlagt 120 undervisningstimmar. Varje kurs har ett omfång av 20, 40 eller 60 undervisningstimmar, och kursernas innehåll bestäms enligt vissa principer av de studerande och lärarna gemensamt. Den studerande kan även under den sista terminen skriva en längre uppsats i ett juridiskt ämne i stället för att läsa kurser.

Under hela studietiden sker undervisningen i form av föreläsningar och handledd genomgång av kurslitteratur. Undervisningen syftar till att träna de studerande ijuridisk metod och problemlösning. Flera ämnen läses parallellt under ett studieår, och kunskapskontrollen sker i samtliga ämnen i slutet av året. Hur den nya utbildningsreformen har utfallit vet man ännu inte då de studerande som helt följt den nya studieordningen ännu inte hunnit avsluta studierna.

2.3.2. Juristutbildningen iFinland

I Finland finns det två examina med i huvudsak juridiskt innehåll, en jur.kand.examen som kräver fyra och ett halvt års studier och en lägre rättsexamen med två års studietid. Den gällande examensstadgan är från 1963. Den lägre rättsexamen ligger inte till grund förjur.kand.examen men kan i vissa delar tillgodoräknas.

Studierna tilljur.kand.examen påbörjas med en grundkurs under första terminen i vilken ingår civilrätt, straffrätt och processrätt. Under andra terminen studeras nationalekonomi, företagsekonomi och rättshistoria. Under denna termin ges dessutom obligatorisk undervisning i civilrättens allmänna del. Detta ämne tenteras under tredje terminen under vilken obligatorisk undervisning i handelsrätt ges. I början av fjärde terminen förutsätts tentamen i handelsrätt ske, varefter arbetsrätten studeras och

• Sida 43
•  Original

tenteras i slutet av terminen. Under femte terminen studeras jämsides civilrättens speciella del, jord- och vattenrätt samt statsrätt, varav det först nämnda ämnet tenteras i slutet av terminen. I början av sjätte terminen tenteras jord- och vattenrätten, medan statsrätten tenteras i mitten av terminen. Under denna termin studeras dessutom allmän rättslära och internationell privaträtt som tenteras i slutet av terminen. Under sjunde terminen studeras och tenteras ämnet straffrätt. Folkrätt kan tenteras under denna termin eller under nästa tillsammans med processrätt. Under nionde terminen studeras och tenteras förvaltningsrätt och finansrätt.

En stor del av den undervisning som förekommer är obligatorisk och som framkommit i det ovan sagda förutsätts det i vissa fall att den studerande följer undervisningen i ett ämne terminen före den då han beräknas tentera. Studieordningen ser sammanfattningsvis ut på följande sätt.

Termin ] grundkurs i civilrätt, straffrätt och processrätt

Termin 2 nationalekonomi och företagsekonomi rättshistoria civilrättens allmänna del (endast undervisning)

Termin 3 civilrättens allmänna del handelsrätt (endast undervisning) eventuellt arbetsrätt (endast undervisning)

Termin 4 handelsrätt arbetsrätt Termin 5 civilrättens speciella del

jord- och vattenrätt (endast undervisning) statsrätt (endast undervisning)

Termin 6 jord- och vattenrätt statsrätt allmän rättslära internationell privaträtt

Termin 7 straffrätt

Termin 8 processrätt folkrätt

Termin 9 förvaltningsrätt finansrätt

Utöver godkänd tentamen i de ovan nämnda ämnena och i grundkur- sen fordras för examen att den studerande dels genomgått en kurs i skriftlig användning av det av landets två språk som är den studerandes modersmål samt visat förmåga att förstå det andra språket, dels avlagt prov i engelska, franska, tyska, latin eller i annat av fakulteten godkänt främmande språk, dels genomgått en kurs i bokföring, dels skrivit övningsuppsatser och en större uppsats i något juridiskt ämne, dels

• Sida 44
•  Original

deltagit i vissa praktiska övningar under sjätte, sjunde eller senast åttonde terminen, dels ock slutligen deltagit i obligatoriska seminarier och hållit seminarieföredrag i något juridiskt ämne.

Kursernas omfattning betecknas genom tre betygsgrader, varav den lägsta i sin tur är indelad i tre grader motsvarande 4—6 poäng och de två andra i två, 7—8 respektive 9—10 poäng. För bedömande av helhetspres— tationen vid examen sker en sammanräkning av poängtalen.

I studiet till den lägre rättsexamen läses grundkursen i civilrätt, straff- och processrätt under de tre första terminerna. Under dessa terminer läses även Specialkurser i nationalekonomi, jord- och vattenrätt samt arbetsrätt. Under fjärde terminen studeras Specialkurser i förvaltnings-, stats- och finansrätt.

Härtill kommer vissa ytterligare krav av samma slag som ovan redovisats för jur.kand.examen.

Förslag till ändrad juristutbildning i Finland

I ett betänkande som avlämnades i april 1973 föreslogs avsevärda förändringar i den finska juristutbildningen. Huvudpunkterna i förslaget skall i korthet refereras.

Utredningen föreslår en juris kandidatexamen uppdelad i tre skeden, som tillhopa beräknas kräva 4—4,5 års heltidsstudier. Det första skedet (1—2 terminer) skall skapa en nödvändig bas för fortsatta studier. Utbildningens mål skall klargöras, och studievägledning skall äga rum. Man skall vidare studera rättssystemets plats i dess samhälleliga samman- hang, de rättsliga institutionernas och funktionärernas roll i samhället, juridikens historia och sociala betydelse, juridiska begrepp och allmänna principer samt juridiska arbetsmetoder och juridiskt beslutsfattande. Vissa studier i processrätt förekommer i dessa avsnitt. Slutligen skall någon orientering ske i samhällsvetenskapliga ämnen.

Under det andra skedet (ca 5 terminer) skall de studerande få en bild av rättssystemets innehåll och man skall i detta sammanhang också studera dess uppgifter och sociala inflytande. Studierna under andra skedet fördelar sig på sju s.k. undervisningshelheter, som var och en består av ett eller flera studieavsnitt. Förslaget innebär i denna del att man bryter med den nuvarande ämnesindelningen och ändrar gruppe- ringen av stoffet. Som utgångspunkt för grupperingen tas de olika samhällsfunktioner eller verksamhetsområden som regleras av rättssyste- met. Den nya uppdelningen är endast avsedd för utbildningsändamål. Undervisningshelheterna föreslås vara

0 Den offentliga maktens organisation och verksamhet (30 veckor) De offentliga samfundens finansanskaffning (5 veckor) Juridiskt sanktionerat beteende (l5 veckor)

Familjen (5 veckor) Produktions— och omsättningsförhållandena (30 veckor) Arbetet (5 veckor) Människans fysiska omgivning (10 veckor).

Det juridiska förfarandet studeras här inte särskilt utan förutsätts

• Sida 45
•  Original

integrerat i de olika undervisningshelheterna. Samhällsvetenskapligt stoff skall också fortlöpande föras in i studierna. Den nya grupperingen avser bl. a. att underlätta detta.

De två första skedena skall ha i stort sett samma innehåll för alla studerande. De studerande skall under den tiden tillägna sig de kunskaper — juridiska och andra — som anses vara nödvändiga för alla jurister.

Under det tredje skedet (2—3 terminer) skall däremot de enskildas studieprogram gå i skilda riktningar. Avsikten är inte att åstadkomma specialisering utan att ge den färdighet som behövs för att inhämta kunskaper på nya områden och för att aktivt kunna tillämpa kunskaper- na.

Studierna skall byggas upp kring speciella problem och tyngdpunkten ligga på de studerandes utrednings- och forskningsarbete, såväl indivi- duellt som i grupp. Fördjupningen skall i regel ske med utgångspunkt i någon av det andra skedets undervisningshelheter.

Liksom U 68 har den finska utredningen särskilt övervägt dels samhällsvetenskapernas ställning ijuristutbildningen, dels om juristutbild- ningen borde delas upp i olika linjer.

Vad beträffar samhällsvetenskapernas ställning konstaterar kommittén att förändringar i juristernas arbetsuppgifter bl. a. har inneburit att viss kännedom om forskningsresultat från ickejuridiska områden blivit allt nödvändigare förjuristerna. [ likhet med U 68 hävdar kommittén att ickejuridiskt, främst samhällsvetenskapligt, stoff bör studeras tillsammans med juridik. Rättsordningen bör granskas inte bara till sitt innehåll utan även med avseende på sina uppgifter och faktiska verkningar. Särskilda samhällsvetenskapliga kurser skall inte förekomma.

Kommittén avvisar tanken på en linjedelning av juristutbildningen. Cirkulation i yrkeslivet får inte onödigtvis hindras och det är bl. a. för domstolsväsendets del värdefullt att kunna anställa jurister med erfaren- heter från andra områden.

Förslaget förutsätter vissa utredningar på fakultets- och institutions- nivå, t. ex. rörande precisering av utbildningens innehåll och resursbehov, innan det kan genomföras. Kommittén föreslår att den nya utbildningen tas i bruk på hösten 1976.

2.3.3. Juristutbildningen i Norge

Den gällande studieordningen i Norge är från 1968 med vissa ändringar 1972. Flera utbildningar vid högskolorna i Norge, däribland den juridiska, inleds med en termins grundläggande studier i ämnen som logik, metodlära, filosofins historia och psykologi, som avslutas med den så kallade examen philosophicum. De efterföljande juridiska studierna beräknas till fem år. Dessa är indelade i tre avdelningar, varav den första omfattar ett år och avser vissa delar av civilrätten. Den andra avdelningen förutsätts kräva två års studier och avser även den i huvudsak civilrättsliga ämnen, medan den tredje består av två års studier i bl. a. straff-, process— och offentlig rätt samt ett valfritt specialämne. Innan den studerande anmäler sig till andra avdelningen skall han ha avlagt examen

• Sida 46
•  Original

philosophicum och erhållit godkänt betyg i en kurs i bokföring som inte ingår i den juridiska examen.

Ämnen i juristutbildningen

Avdelning ] år 1 familjerätt, arvsrätt, skiftesrätt, översikt av rätts- systemet Avdelning 11 år 2 obligationsrätt, skadeståndsrätt, sakrätt, pant-

och 3 rätt, konkursrätt, krediträtt, köprätt, rättshi- storia, skatterätt

Avdelning III är 4 statsrätt, förvaltningsrätt, folkrätt, rättssocio- och 5 logi, allmän rättslära, straffrätt, processrätt, ett valfritt ämne

Det valfria ämnet kan väljas bland 24 ämnen, däribland arbetsrätt, expropriations- och byggnadsrätt, handelsrätt, internationell privaträtt, immaterialrätt, kommunalrätt, kriminologi, rättsfilosofi och socialrätt. Redovisning av kunskaperna i det valfria ämnet kan ske antingen genom vanlig tentamen eller genom utarbetande av en uppsats i ämnet.

Undervisning bedrivs som föreläsningar, gruppundervisning och semi- narier. I de två första avdelningarna förekommer samtliga undervisnings- former. I gruppundervisningen genomgås frågor som behandlats vid föreläsningarna och därvid skall lagarna sättas in i ett större samhälleligt sammanhang. Syftet med denna undervisning, som handhas av universi- tetslektorer och doktorander, är att ge — utöver en djupare kunskap i ämnet — en viss metodisk träning genom diskussion. Ingen undervisning är obligatorisk.

Om den norska juristutbildningen i stort sett överensstämmer med den svenska till formen och innehållet, så skiljer den sig desto mer i avseende på tentamenssystemet. Examination sker efter varje avdelning och således endast tre gånger under utbildningen. Efter första avdelningen är tentamen skriftlig och uppdelad på två dagar medan tentamen efter de båda andra avdelningarna omfattar sex dagar med skriftliga prov samt därefter ett muntligt förhör. Efter varje tentamen erhåller den studerande ett av sex möjliga betyg på sin prestation i form av ett poängtal som varierar mellan 3,15 och 2,15 och där 3,15 har lägsta värdet. Det slutgiltiga betyget för hela examen är ett medelvärde av de tre tentamenspoängen, varvid betyget från första avdelningen ges vikten 1/10 och betygen från andra och tredje avdelningarna har vikterna 4/10 respektive 5/10.

• Sida 47
•  Original

3. Behov av juridisk högskoleutbildning — arbetsfältets krav

3.1 Inledning

U 68 har mot bakgrund av en måldiskussion försökt formulera generella mål för högskoleutbildning (se SOU 1973:2, kapitel 1). Diskussionen om juridisk utbildning i högskolan utgår från denna mer allmänna målformulering. När det gäller de särskilda målen för juridisk utbildning tas utgångspunkten i det arbetsfält, där personer med juridisk utbildning skall kunna vara verksamma, och de arbetsuppgifter som skall utföras av dem.

Det kan ifrågasättas om det är riktigt att låta en måldiskussion vara uppbyggd kring frågan om adekvat yrkesutbildning. Kritik har riktats mot utbildningsplaneringen bl. a. på den grunden, att man alltför ensidigt betonat att högskoleutbildning skall vara yrkesinriktad. Målen för utbildningen skulle därvid formuleras alltför snävt. Bl. a. skulle kravet på att högskoleutbildningen skall utveckla förmågan till självständigt och kritiskt tänkande eftersättas.

[ U 685 huvudbetänkande har betydelsen av yrkesinriktning i högskole- utbildning diskuterats mer allmänt. Det är svårt att bestrida att en av högskoleutbildningens viktigaste uppgifter är att förbereda människor för yrkesverksamhet. Frågan om utgångspunkten är lämplig beror på vilka kriterier man begagnar sig av för att avgöra om utbildning är adekvat yrkesinriktad. Om man med yrkesinriktad utbildning menar att anpassa människor till färdiga yrkesroller, bestämda och begränsade av ett visst ekonomiskt och socialt system, där yrkesutövarna inte har perspektiv på rollerna eller systemet, är kritiken mot yrkesinriktningen berättigad. Yrkesinriktad utbildning bör sålunda inte innebära att man utbildar människor till att okritiskt utföra de arbetsuppgifter som åläggs dem och utan eftertanke tjäna ett system, vars utveckling därmed skulle hämmas. Till yrkesinriktningen bör tvärtom höra sådant som skall bidra till att göra det möjligt för de utbildade att förstå vilken funktion de har, sett i ett vidare perspektiv, och att kunna bidra till arbetsfältets utveckling bl. a. genom att ifrågasätta arbetets uppläggning och innehåll. Det är också viktigt att utbildningen stimulerar till ytterligare kunskapsinhäm- tande under och efter grundutbildningen och då inte bara inom det

• Sida 48
•  Original

område grundutbildningen avsett. För att förverkliga ett sådant utbild- ningsmål bör grundutbildningen ge förståelse för större sammanhang som sedan aktualiseras i yrkesverksamheten.

Som kommer att framgå av det följande (främst 4.2) fäster U 68 stort avseende vid att den utbildade skall ha viss rörelsefrihet på arbetsmarkna- den. Högskoleutbildningen bör sålunda normalt inte förbereda för ett enstaka yrke utan för en grupp av yrken. Det är värdefullt både för individen och för samhället att personer inte låses till viss sysselsättning utan såvitt möjligt får förutsättningar att välja och byta yrke inom en bredare sektor. Grundutbildningen får alltså inte konstrueras så att individen, medan utbildningen pågår, tvingas bestämma sig för en bestämd, snävt avgränsad verksamhet, och därigenom bli helt beroende av förhållandena på arbetsmarknaden och sakna rörelse- och valmöjligheter i arbetslivet.

När U 68 talar om yrkesinriktad utbildning och när målformuleringen tar utgångspunkt i den yrkesverksamhet den färdigutbildade skall ägna sig åt, har synpunkter av det slag som ovan exemplifierats inbegripits (se även SOU 1973: 2 avsnitt 1.5.1). En annan sak är att sådana mål inte kan tillgodoses enbart genom utbildningspolitiska åtgärder. Även andra faktorer, t. ex. arbetsmarknadspolitiska, har därvid stor betydelse.

3.2 Arbe tsfc'z'ltet

3.2.1 Inledning

3.2. 1.1 Högskolans uppgift er

Så gott som alla samhällsföreteelser har en rättslig sida likaväl som t. ex. en ekonomisk. Lagstiftning och rättstillämpning rör alla människors levnadsvillkor och arbetsförhållanden. Det medför att alla människor bör ha någon rättslig utbildning. Till övervägande del måste sådan ges enbart i grund— och gymnasieskola. När det gäller omfattning och innehåll i högskoleutbildningen i juridik är det, om inte för annat av prioriterings— och resursskäl, nödvändigt att göra en viss avgränsning. Den gränsen bör fastställas med hänsyn till behovet av juridiska kunskaper för olika yrkesverksamheter.

Det är alltså inte högskolans uppgift att direkt tillgodose alla människors starkt varierande behov av juridiska kunskaper. Högskoleut- bildning skall jämförd med skolutbildning vara mer inriktad på yrkesför- beredelse. Genom att sätta upp yrkesutbildning som kriterium avgränsar man den grupp som skall ha juridisk högskoleutbildning, och man får även viss ledning för att kunna avgöra i vilken utsträckning högskoleut- bildning som siktar till verksamhet med starka juridiska inslag bör innehålla annat än juridik. När det gäller dessa båda positionsbestäm- ningar måste man också uppmärksamma grund- och gymnasieskolans roll. Såväl när det gäller juridik som annat bör grund— och gymnasieskolan ge den grundläggande referensram och de kunskaper som är nödvändiga för alla medborgare, oavsett senare sysselsättning.

• Sida 49
•  Original

Den utsträckning i vilken olika yrkeskategorier arbetar med juridiskt material varierar. Det är t.ex. stor skillnad mellan det arbete med författningar om läkemedel som en läkare och expert i socialstyrelsen gör och det arbete med rättsregler som en domare utför. I det ena fallet rör det sig om arbete med rättslig betydelse på ett mycket begränsat fält, som i huvudsak har med arbete på ett helt annat område att göra och som dessutom jämfört med befattningshavarens andra arbetsuppgifteri allmänhet tar liten tid i anspråk. I det andra fallet är det arbetet med rättsregler som är det grundläggande i hela arbetssituationen, men det ämnesområde domaren kommer att röra sig inom varierar avsevärt. Mellan dessa två ytterligheter finns en rad arbetssituationer med varierande krav på juridiska kunskaper och färdigheter. Utbildningsmålen blir beroende av dels i vilken utsträckning den utbildade isin yrkesverk- samhet kan antas bli sysselsatt med juridiskt arbete och hur kvalificerade arbetsuppgifterna är, dels vilket område dettajuridiska arbete rör. Målen för juridisk utbildning måste också relateras till om grundutbildningen är direkt inriktad mot yrken med tyngdpunkten lagd på arbete med rättsregler eller om den yrkesverksamhet utbildningen siktar till är av annat slag, där det t. ex. kan vara av värde med översiktlig uppfattning om rättssystemets konstruktion och allmänna betydelse men inte krävs förmåga att tillämpa rättsregler.

Man kan inte i detalj ange olika yrkesverksamheters anspråk på juridiskt kunnande. Å ena sidan kan som exempel nämnas en domare, som behöver stora juridiska kunskaper, varför utbildningen i första hand måste ge sådana, å andra sidan en lantmätare eller arkitekt som i och för sig har juridiska inslag i'sin utbildning och yrkesverksamhet men vars behov därav är obetydligt jämfört med anspråk på annat kunnande. Däremellan finns sysselsättningar med kvantitativt och kvalitativt varie- rande juridiska inslag och därmed varierande anspråk på juridiska kunskaper. Det är inte realistiskt och knappast önskvärt att som mål för juridisk högskoleutbildning ställa upp att alla skall få precis de juridiska kunskaper som krävs för deras kommande yrkesverksamhet. Ett problem är att även om utbildningen har en viss huvudinriktning det sällan står helt klart under grundutbildningen var på behovsskalan en viss person skall placeras, eftersom det är osäkert vilket yrke han kommer att ägna sig åt. Som framhållits i det föregående bör heller inte grundutbildningen leda till en stram bindning till viss yrkesroll. Man måste alltså av olika skäl generalisera de anspråk på juridiska kunskaper som olika utbildningskate- gorier kan ha. Trots att t. ex. olika ekonomer eller olika socialarbetare inte kommer att ha exakt samma behov av juridiska kunskaper för sin yrkesverksamhet får man vid konstruktionen av olika utbildningslinjer som riktmärke begagna ett mått som är rimligt för de flesta studerande eller för stora studerandegrupper.

• Sida 50
•  Original

3.2.2 Juridiska arbetsuppgifter och juridiskt arbete 3.2.2.l Utgångspunkter

I detta avsnitt skall göras ett försök att skildra drag som utmärker juridiskt arbete. Juridikens ställning som vetenskap och begreppet juridisk metod, som kommer att användas i det följande, är omtvistade ting, som varit föremål för åtskilliga skrifter under de senaste decennier- na. Detta avsnitt bör endast ses som ett praktiskt försök att finna generella drag, som kan utgöra underlag för vidare diskussion om målen för utbildning i juridik.

Det följande tar utgångspunkt itypiskt juridiskt arbete, kanske t. o. m. i en domarroll eller åtminstone i en rättstillämparroll. Det förekommer juridiska arbetsmoment också i andra yrken och funktioner. Besluts— fattande fordrar nästan alltid att hänsyn tas till rättsliga faktorer. Det må gälla t. ex. ekonomiska överväganden om att ingå ett avtal, bygga en fabrik eller låna ut pengar, transporttekniska överväganden eller 5. k. samhällsplanering. Arbetet torde emellertid — såvitt avser de juridiska momenten — ha likartad prägel. Olikheter föreligger främst kanske när det gäller hur stor del av den totala arbetsinsatsen som kan hänföras till juridiskt arbete och i vissa fall när det gäller djupet av de juridiska kunskaper som fordras för att lösa viss arbetsuppgift. Den senast nämnda dimensionen kan möjligen relateras till det ansvar med vilket befattnings- havaren skall lösa arbetsuppgifterna; i vilken utsträckning är han beroende av en inblick ijuridiska konsekvenser av beslut som han måste fatta på egen hand, när utreder han själv frågor med juridiskt innehåll och fattar beslut och i vad mån rör det sig bara om att definiera en arbetsuppgift eller ett problem som juridiskt för att därmed hänvisa arbetsuppgiften till någon som har större förutsättningar att lösa den. Vissa befattningshavare möter också vanligtvis relativt ensartade juridiska problem, t. ex. en skadereglerare på ett försäkringsbolag som sysslar med en viss typ av försäkringar. Dessutom torde juridiska synpunkter tillmätas olika betydelse vid olika beslut. Det följande resonemanget är även såtillvida en schematisering att också av utpräglade jurister krävs annat än juridiska insikter. Det mer rutinmässiga arbetet kräver för det mesta inte heller så förfinad juridisk metod. Det är emellertid nödvändigt att kunna skilja ut de situationer där sådan är erforderlig.

Arbete i servicefunktioner, som t. ex. att lämna rättsupplysningar eller råd rörande juridiska frågor eller att i ett företag bedöma ett projekts rättsliga konsekvenser, består åtminstone delvis i att kunna göra förutsägelser om vilka resultat rättstillämpningen kan komma att leda till. Den delen av servicefunktionen kan därmed sägas vara mycket lik sådant juridiskt arbete som här kommer att beskrivas. Advokater och företags- jurister spelar dock också över ett annat register. En ytterlighet är mer rutinmässig rättstillämpning, t. ex. att upprätta mindre komplicerade dokument (vissa köpebrev, bouppteckningar eller äktenskapsförord) eller att föra talan i enkla krav-, familje- eller brottmål. En annan ytterlighet ligger i att kunna förutsäga en motparts reaktioner och mot den bakgrunden avgöra hur ett ärende bör läggas upp eller hur långt det bör drivas. Ytterligare en uppgift kan vara att förutse t. ex. skattemässiga och

• Sida 51
•  Original

andra juridiska och ekonomiska konsekvenser av olika handlingsalterna— tiv. Rättsliga överväganden blir sällan ensamma avgörande utan ingår som ett led i en mångsidig bedömning.

3.222 Olika arbetssätt _ generella drag

För alla slag av juridisk yrkesverksamhet är utmärkande att arbetet till stor del består av produktion eller läsning och utnyttjande av texter med rättsligt innehåll. Det är viktigt att uppmärksamma att man inte vid allt juridiskt arbete tillämpar samma metod. Juridisk metod i rättstillämp- ningen går ut på att ur en given situation skilja ut omständigheter som är relevanta för en rättslig bedömning och att med hjälp av olika rättskällor och principer för hur de skall begagnas förebygga eller lösa en juridisk konflikt. Lagstiftning kan också vara en form av juridiskt arbete ivilket man emellertid inte på samma sätt som vid rättstillämpning isolerar vissa faktiska omständigheter. Objektet för lagstiftningen är inte heller en konkret konflikt utan samhällsförhållanden ividare mening. Lagstiftning är då ett instrument för styrning av samhällsförhållandena grundad på politiska beslut och inte i första hand på juridiska bedömningar. Den fordrar då en målanalys och en bedömning av de olika sätt på vilka målen skulle kunna uppnås. Dessa uppgifter sysselsätter i ökande utsträckning andra än jurister. Lagstiftning i vidsträckt mening är också en uppgift snarare för politiker än för jurister som främst skall tillhandahålla tekniska lösningar. Samtidigt torde jurister i praktiken fortfarande ha betydande inflytande även över den sida av lagstiftningsarbetet som kan betecknas som politisk. Lagstiftningsarbete innefattar emellertid även ett ofta tidsödande arbete med den närmare utformningen av de nya bestämmelserna som bl. a. kan kräva ingående analyser av gällande rätt och de rättsliga konsekvenserna av olika förslag samt överväganden angående den tekniska konstruktionen av lagtext och av krav på att valda lösningar skall stå i harmoni med vad som gäller på andra områden. Detta kan otvivelaktigt betecknas som juridiskt arbete. Utöver den fantasi som krävs för att förutse tänkbara situationer och skapa lagtekniska lösningar som leder till önskade resultat både allmänt sett och i konfliktfall kräver detta arbete god juridisk teknik.

Rättstillämparen och lagstiftaren har här använts som exempel. Andra juridiska arbetsuppgifter, t. ex. i näringslivet, kan inte utan vidare infogas ijämförelsen. Inom den sektorn varierar arbetsuppgifterna starkt. [ vissa fall kan det röra sig om konsultverksamhet för t. ex. långtidsplanering. Det gäller då att väga rättsliga konsekvenser mot andra. En viktig del under nuvarande förhållanden är att ta ståndpunkt till avtalsförslag. En annan del är att utarbeta standardavtal, interna instruktioner förjuridiskt betingat arbete osv. Vissa likheter med lagstiftningsarbete torde då existera. I andra fall kan det vara fråga om avtalsförhandlingar eller möjligen aktion vid domstol eller annan myndighet. Det rör sig då om uppgifter som mer liknar advokatens.

• Sida 52
•  Original

Det är generellt sett ett viktigt drag i rättstillämpningsmetoder att man medvetet bortser från vissa omständigheter. Den engelske sjuttonhundra- talsfilosofen Bentham har sagt att ”Jurisprudence can be defined as the art of being methodically ignorant of what everybody knows”. Typiskt för traditionell juridisk rättstillämpning är att man sysslar med bevisbara fakta, händelser och förhållanden i det förgångna, och att man jämför dessa fakta med ett regelsystem. Man sammanväger fakta och regler enligt vissa principer och drar slutsatser som innebär att man slår fast hur något har gått till eller är att förstå eller bestämmer hur något skall gestalta sig i framtiden. Juristen som rättstillämpare är iregel orienterad bakåt i tiden och sysslar med normativt bestämda relationer mellan fakta och följder.

När man fattar beslut med hjälp av traditionell juridisk metod är man också i hög grad bunden både av regler om vilka beslut som kan fattas och av regler för hur själva beslutsfattandet skall gå till. Den enskilde beslutsfattaren är i princip inte inriktad på att se till vilka konsekvenser beslutet kan få (se dock nedan). Hänsynen till konsekvenserna av olika beslut skall — i den mån de erkänns som relevanta — i princip vara tagen i och med att regeln bestämts av den lagstiftande myndigheten eller på annat sätt. Beslutsfattandet är regelorienterat. Metoden leder — om den renodlas — till hög grad av likformighet i besluten och därmed förutsebarhet och formell rättssäkerhet. Samtidigt är den såtillvida fiktiv som själva arbetsmetoden gör det möjligt att få det att framstå som om endast ett beslut kan fattas enligt regler, som i och för sig tillåter olika lösningar. Lösningen på problemet skulle alltså redan finnas och rättstillämparen endast behöva söka den, inte välja mellan flera alternativ. Man inordnar speciella förhållanden under generella normer så att det konkreta avgörandet förefaller vara den enda logiska konsekvensen och fingeras framgå av själva lagen.

Den traditionella juridiska metodens egenart framgår tydligt om man jämför den med andra metoder som används vid beslutsfattande. Vid ett beslut baserat på samhällsvetenskaplig metod är man mindre bunden av regler både för hur beslutsfattandet skall gå till och för vilket beslut som skall fattas. Man har vidare andra möjligheter att i bedömningen använda alla slag av information — man har inte lika bestämda kriterier på relevans. Man sysslar med orsak och verkan och med prognoser om vad som skall kunna bli följden av det ena eller det andra konkreta beslutet i det enskilda fallet. Beslutsfattandet är därmed mer konsekvensorienterat.

Modellerna skiljer sig avsevärt från varandra vid ett renodlat och teoretiskt betraktelsesätt. Som de för närvarande begagnas i praktiken är emellertid gränsen mindre skarp. Juridiskt beslutsfattande har bl. a. genom förändrad lagstiftningsteknik blivit mer konsekvensorienterat. Abstrakt lagstiftning medför att utrymmet för hänsyn till tänkbara konsekvenser ökar. Detta understryks även av en av många förordad lagtolkningsmetod — den teleologiska — enligt vilken man skall beakta konsekvenserna av olika tänkbara lösningar och jämföra dem med "lagstiftarens avsikter” fastställda efter objektiva kriterier. Dessutom kräver man uttryckligen, t. ex. av domaren, att han vid sitt beslut —

• Sida 53
•  Original

visserligen inom givna ramar men dock i ökad utsträckning — skall se till konsekvenserna av beslutet. Det är således inte ovanligt att rättsregler utpekar vissa tänkbara konsekvenser som relevanta för bedömningen av en situation. Beslutsfattarens ansvar för sitt beslut omfattar emellertid inte prognosernas riktighet utan bara att bedömningen av det som inträffat är riktig, och en förutsättning för att beslutet över huvud taget skall vara möjligt att fatta är fortfarande att det kan göras gällande att det har täckning i en regel som dock i och för sig inte behöver finnas i lagtext.

Beslutsfattaren kan inte heller på egen hand välja ut vilka konsekvenser han personligen önskar att beslutet skall leda till. Han är hänvisad till värderingar som på något sätt auktoriserats. Det sagda gäller inte bara juridiska beslut i domarroller och liknande utan också t. ex. advokatens eller företagsjuristens beslut med den skillnaden att dessa då gör förutsägelser om hur en situation kommer att bedömas av t. ex. en domstol, annan myndighet eller skiljemän. Sedan är det en annan sak att dessa förutsägelser inte alltid väger så tungt när advokaten eller företagsjuristen bestämmer vilket råd han skall ge. De delvis ändrade beslutspremisser för juridiskt arbete som kan spåras t.ex. i nyare lagstiftning kan resa anspråk på att den tidigare begagnade metoden för beslutsfattande skall modifieras eller att jurister skall tillägna sig och i ökad utsträckning begagna andra metoder vid sitt beslutsfattande än den som ovan kallats traditionellt juridisk. Det är emellertid ingalunda självklart hur detta bör inverka på utbildningens inriktning. För det första måste juristers utbildning under alla omständigheter innehålla så mycket juridik att utrymmet att tillägna sig ytterligare en metod blir begränsat. Det är heller knappast så, att den traditionella metoden för juridiskt beslutsfattande blivit oanvändbar genom t. ex. lagstiftningens utveckling. En sådan slutsats är inte acceptabel, särskilt av rättssäkerhets— hänsyn. Snarare innebär den ökade friheten vid beslutsfattandet att jurister måste utbildas till insikt om den juridiska argumentationstekni- kens egenart och därmed till större metodsäkerhet vid utnyttjandet även av mindre rättskällebundna argument (se vidare 4.3).

3.2.2.4 Praktikern — vetenskapsmannen

Inom juridiken är vetenskapsmannens och den praktiskt verksammes arbete mer lika än på många andra områden, åtminstone i den mån rättsvetenskapsmannen sysslar med gällande rätt, vilket är det vanliga. Vetenskapsmannen har visserligen ambitioner att systematisera sitt material i avsevärt högre grad än den praktiskt verksamme, eftersom han i allmänhet eftersträvar generellt användbara och giltiga lösningar. Den praktiskt verksamme har till uppgift att nå en lösning som är användbar i det enskilda fallet. Målet är dock för båda att komma fram till vad som är gällande rätt i viss eller vissa situationer. För att nå målet arbetar de med samma material — rättskällor av olika slag såsom lagtexter, förarbeten och prejudikat. Det krävs av båda att de redovisar sitt arbete muntligen och skriftligen. Vetenskapsmännen inom detta område är mer sällan originella och nyskapande i den meningen att de ”upptäcker" tidigare

• Sida 54
•  Original

okända förhållanden. Och när rättsvetenskapsmannen tar sig an frågor om hur den rättsliga regleringen bör se ut, 3. k. de lege ferenda-problem — vilket dock är mindre vanligt — liknar hans arbete lagstiftarens. Den mer rättspolitiskt inriktade rättsvetenskapen sysslar med frågor om samspelet mellan rättslig reglering och samhällsförhållanden.

Det skall slutligen påpekas att den beskrivning av juridiskt arbete och av juridisk metod för beslutsfattande som gjorts här med avsikt renodlats. De flesta jurister sysslar inte dagligen med invecklade juridiska problem som kräver avancerad juridisk detaljanalys. Det dagliga arbetet även i utpräglade juristyrken innehåller många moment som i viss mån faller utanför beskrivningen. Upprättande av enkla avtal eller testamenten eller straffmätning i domstol har visserligen drag av vad som här kallats juridiskt arbete men kräver inte samma fördjupade teoretiska förmåga som framställningen möjligen givit vid handen. Det kan också finnas skäl att påpeka att den juridiska yrkesverksamheten iviss män kan komma att förändras genom ökat utnyttjande av modern databehandlingsteknik. Denna ger enorma möjligheter till genomgång av stora material och förenklar i hög grad informationssökning samt skapar tidigare okända förutsättningar för överblick. Vissa typer av beslut, främst i s. k. massärenden, kan också tänkas bli fattade med hjälp av datorer. Den här antydda utvecklingen, som redan börjat, kommer emellertid knappast att förändra de grundläggande karakteristika för juridisk yrkesverksamhet.

3.2.3 Arbetsfördelning och yrkesstruktur

3.2.3.1 Utgångspunkter

Vid studiet av arbetsfältet och gissningar om hur det kan komma att se ut i framtiden bör man sträva efter att inte vara låst t. ex. av arbetsfördel- ningen i samhället nu och tidigare, kombinationer av arbetsuppgifter hos befattningshavare som vanligtvis har viss utbildningsbakgrund eller föreställningar om att vissa utbildningar är mer eller mindre nödvändiga för visst arbete. Man bör vara öppen för möjligheter till förändrad yrkesstruktur och arbetsfördelning och till nya arbetsuppgifter. Å andra sidan måste varje diskussion om detta utgå från den faktiska arbetsfördel- ningen i samhället. Det är utifrån denna som eventuella förändringar skall ske och detta normalt stegvis.

U 68 har i sitt arbete i överensstämmelse därmed förutsatt att det även i framtiden kommer att behövas personer som är utbildade för vissa typiskt rättsliga funktioner. Dessa funktioner låter sig ganska lätt avgränsas. Därutöver finns en rad arbetsuppgifter för vilka viss juridisk kunskap är av värde men där de konkreta behoven är mer disparata och svårare att ange generellt.

U 68 har eftersträvat att få en bild av de konkreta arbetsuppgifter för vilka juridisk utbildning behövs. Skillnad har därvid gjorts mellan å ena sidan de arbetsuppgifter som förekommer i yrken för vilka juridisk utbildning utgör formellt eller faktiskt behörighetskrav, å andra sidan vissa mer svåravgränsade arbetsuppgifter, främst inom offentlig men även privat förvaltning, för vilka juridiskt kunnande är önskvärt men där

• Sida 55
•  Original

utgångspunkten varit att juridisk utbildning motsvarande nuvarande jur.kand.examen inte behövs för dem som skall sköta uppgifterna. Uppdelningen anknyter till de olika delar av uppdraget som består i översyn av nuvarande jur.kand.utbildning och en bedömning av behovet av juridiska kurser i andra utbildningslinjer, t.ex. i en linje med inriktning mot förvaltning.

3 .2 .3.2 Juristernas arbetsfält

I tabell 3: 1 lämnas vissa uppgifter om inom vilka områden personer med juridisk grundutbildning (minst jur.kand.) var yrkesverksamma 1950 och 1971. Uppgifterna är hämtade från SOU 1953: 15 s. 32 och från Jurist- och Samhällsvetareförbundet och är ungefärliga men redovisas ändå för att ge ett begrepp om juristernas sysselsättningsområde. Uppställningen omfattar endast yrkesverksamma personer och är åtminstone såtillvida mycket schematisk att inom de angivna kategorierna ryms verksamheter av inbördes ganska olika slag. Siffrorna från 1950 har bearbetats något för att ge bättre jämförelsemöjlighet.

Det har hävdats att juristernas spridning på olika verksamhetsområden tidigare haft en samhällsintegrerande effekt som haft särskild betydelsei skeden av snabb samhällsförändring. Genom att personer med samma utbildning varit verksamma på olika fält blev kommunikationen mellan olika sektorer av samhällslivet bättre. Situationen är därvidlag förändrad. Juristerna kan numera knappast anses fylla en sådan funktion. Det har bl. a. att göra med tillkomsten av nya, främst samhällsvetenskapliga, utbildningar men också med t. ex. förändringar i den offentliga verksamhetens inriktning. Juristernas dominans i offentlig förvaltning är bruten (jfr nedan). Samhället kräver mer specialiserat kunnande. Även juristerna blir då ett slags specialister. Behovet av en genom utbildningen utvecklad gemensam referensram har i det sammanhanget anförts som argument för gemensamma element i de högskoleutbildningar som förbereder för administrativt arbete.

Frågan huruvida olika juristers arbete på olika ämnesområden motive- rar olika utbildning och de slutsatser som bör dras beträffande behovet av andra kunskaper än juridiska i olika yrkesroller kommer att behandlas i följande kapitel. Här skall några redan beslutade eller planerade föränd- ringars tänkbara effekter på de juridiskt utbildades arbetsfält beröras.

Tabell 3:1 Yrkesverksammajurister 1950 och 1971. Ungefärliga tal

1950 % 1971 % Rätts- och ordningsväsende 1 500 28 3 000 33 Statlig förvaltning i övrigt 1 630 31 2 600 29 Kommunal förvaltning 350 7 700 8 Advokatverksamhet ] 120 21 1 400 16 Annan enskild verksamhet 670 13 1 300 14

5 270 100 9 000 100

• Sida 56
•  Original

Man kan tänka sig nya arbetsfält för jurister eller åtminstone ämnesområden där juridisk kunskap kommer att bli angelägen. Förvalt- ningsreformen — i huvudsak genomförd den ljanuari 1972 — innebär bl. a. en utbyggnad av förvaltningsdomstolarna och medför ökat behov av juridiskt utbildade till rättsskipningsuppgifter på andra områden än det som faller under de allmänna domstolarna. Offentligrättslig reglering i allmänhet över större områden får samma effekt. Den rättshjälpsreform som trädde i kraft den ljuli 1973 kan antas medföra delvis nya arbetsområden för advokater och andra som går allmänheten tillhanda med juridiska tjänster. Reformen innebär t. ex. väsentligt ökade möjlig- heter till rättshjälp -— och därmed arbete för advokater och biträdande jurister — i förvaltningsärenden och utomprocessuella angelägenheter i allmänhet.

Dessa utvecklingsmöjligheter understryks ytterligare av att antalet verksamma advokater i förhållande till folkmängden är lågt i Sverige internationellt sett. Vidare kan det förslag till förenklat rättegångsförfa- rande i tvistemål om mindre värden, som år 1973 förelagts riksdagen, förväntas leda till att bl. a. konsumenttvister i framtiden i ökad utsträckning kommer att lösas genom rättsligt förfarande. I samma riktning verkar antagligen bl. a. reklamationsnämndens och hyresnämnder- nas ökade betydelse samt den nya lagstiftningen om att arbetstagare i regel inte får sägas upp utan saklig grund.

När det gäller kommunerna och deras förvaltning medför övergång till större enheter ökat utrymme för specialister. Utprägladejuristtjänster är för närvarande sällsynta i kommunerna och bör därmed kunna öka något. I en nyutkommen doktorsavhandling (Harry Forsell: Strukturomvandling och kommunala beslut. Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå univer- sitet 1972) har det vidare hävdats att bristen på juridisk sakkunskap ofta kan vara besvärande i kommunal förvaltning, särskilt i skeden av snabb tillväxt eller avtagande. Också i kommunernas sociala verksamhet kan en utveckling mot större enheter betyda ökat behov av juridiskt utbildade, som kan bli ett nyttigt element i arbetslag med främst annan utbildnings- bakgrund. Tanken att utbilda socialarbetare med tyngdpunkt påjuridiskt utbildningsinnehåll är inte heller ny. En nyligen publicerad norsk undersökning om rättshjälpsbehov visar att problem som i allmänhet definieras som socialhjälpsproblem och som i första hand antas bero på fattigdom och låg social status i största allmänhet, ofta med framgång kan angripas med rättsliga medel (Eskeland och Finne: ”Rettshjelp”, Oslo 1973).

Det pågår för närvarande en utveckling av de juridiska inskolnings- tjänsterna. Det normala har tidigare varit att de nyexaminerade juris kandidaterna arbetat i domstol som tingsnotarier i upp till två och ett halvt år. Ett halvt år har kunnat ersättas med viss annan sysselsättning, t. ex. hos advokat eller åklagarmyndighet. Det område där inskolning skall kunna ske håller nu på att breddas. Länsstyrelserna — sedan gammalt juristrika myndigheter — skall erbjuda inskolningsplatser. Möjligheterna att ersätta delar av tjänstgöringen vid domstol eller länsstyrelse med tjänstgöring hos annan myndighet eller advokat har ökat. Central antagning till inskolningsplatser tillämpas sedan början av

• Sida 57
•  Original

1973 och sköts av notarienämnden, som strävar efter att konstruera s. k. pakettjänster med tjänstgöring hos flera myndigheter, domstolar, länssty- relser, kronofogde-, polis- och åklagarmyndigheter. Det är också me- ningen att antalet myndigheter och organisationer hos vilka utbytes- tjänstgöring skall kunna äga rum efter hand skall öka. Notariereformen, som trädde i kraft den 1 januari 1973, har redan efter ett halvår medfört att antalet inskolningsplatser har ökat markant. Antalet tillsatta notarie- platser, som under några år legat omkring 275 per läsår, uppgick för läsåret 1972/73 till 337, vilket är en ökning med över 20 procent.

Hösten 1972 tillsattes domarutredningen. En av utredningens huvud- uppgifter är att ta ställning till frågan om en öppnare domarkarriär och om juridisk verksamhet på andra ställen än i domstolarna skall utgöra merit vid tillsättning av ordinarie domartjänster. Ett sådant mål stämmer väl överens med notarienämndens strävanden.

De två senast nämnda initiativen ger uttryck för ett önskemål att öka eller åtminstone bibehålla bredden på de juridiskt utbildades arbetsfält och att underlätta cirkulation mellan olika juridiska sysselsättningar. Åtgärderna bygger på tanken om generella drag i all juridisk yrkesutöv- ning och om behov och önskvärdhet av bredare erfarenhet och därmed bredare användbarhet.

Utvecklingen inom den privata sektorn är svårbedömd. Generellt kan dock sägas att ökad samhällelig reglering av privatekonomisk verksamhet genom t. ex. miljölagstiftning, konsumentlagstiftning eller arbetsmark— nadslagstiftning och avtal om anställningstrygghet, företagsdemokrati eller olika slag av personalvård medför krav på ökat hänsynstagande till rättsliga faktorer och därmed behov av juridiskt skolad personal på både arbetstagar- och arbetsgivarsidan. Det förefaller sålunda rimligt att anta att även fackföreningsrörelsen på grund av denna utveckling kommer att få ett väsentligt ökat behov av jurister.

3.233 Juridiska arbetsuppgifter i förvaltning

1 offentlig och privat förvaltning förekommer erfarenhetsmässigt många arbetsuppgifter, som ställer krav på bl. a. juridiska kunskaper. Det är svårare att få grepp om hur lämplig utbildning för sådana befattningar skall gestalta sig än när det gäller yrken för vilka juridisk examen är formellt eller faktiskt behörighetsvillkor. För att få vissa upplysningar om verksamheten i den offentliga förvaltningen har U68 låtit företa en enkätundersökning som redovisats i Ds U 1973: 17, ”Administratörer i stat och landsting” (se 3.234). Det följande avsnittet rör främst offentlig förvaltning men innehåller synpunkter även på verksamheten inom den privata sektorn.

Den stora mängden juridiska arbetsuppgifter förefaller delad mellan å ena sidan personer med juridisk grundutbildning som i huvudsak handlägger juridiska ärenden och som dessutom fungerar som konsulter åt andra befattningshavare som saknar eller blott i mindre utsträckning har juridiska kunskaper, å andra sidan personer som ibland har men vanligtvis saknar juridisk grundutbildning. De sistnämnda handlägger antingen rättstillämpningsärenden av mer rutinartad natur eller sysslar

• Sida 58
•  Original

endast i mindre utsträckning med juridiska arbetsuppgifter. Dessa kan vara rutinartade eller specialiserade åtminstone såtillvida att befattnings- havarna i fråga var och en handlägger ärenden inom en smal sektor, där de snabbt skaffar sig något slags specialistkompetens. Denna indelning är mycket schematisk. Det förekommer självklart mellanformer. Det första slaget av befattningshavare, som vanligen har arbetsuppgifter som kräver mer omfattande juridiska kunskaper och som regelmässigt har juridisk utbildning, kallas i fortsättningen förvaltningsjurister.

Den offentliga verksamheten har med tiden blivit högt differentierad och rör dels områden som tidigare var okända, dels områden som tidigare inte föll inom den offentliga sektorn. Därmed innehåller den materiella förvaltningsrätten nya områden och specialiteter, och förvaltningstjänste- män har kommit att syssla med nya juridiska ämneskomplex. På en rad områden motsvaras arbetsuppgifter inom den offentliga sektorn av arbetsuppgifter inom privat sektor. Reglering av t. ex. arbetarskydd eller sociala förmåner medför likartade uppgifter inom offentlig och privat förvaltning. Den beskrivna utvecklingen kan väntas fortsätta. Dessutom är den offentliga verksamheten, jämfört med tidigare, mer inriktad på service, planering och aktivt styrande åtgärder. Planeringsfunktionen har länge varit vital inom näringslivet. Utbildning med annan än juridisk tyngdpunkt blir bl. a. därför mer behövlig i förvaltningen som helhet.

Samtidigt är individernas specialisering på vissa arbetsuppgifter påtag- lig. De juridiska specialisternas roll i förvaltningen har efter hand blivit mindre betydande. Juristernas andel av den totala förvaltningspersonalen har minskat. Mot bakgrund av att tidigare knappast annan än juridisk utbildning var tillgänglig och adekvat för den som skulle fylla funktioner i förvaltningen, kan effekterna ännu inte antas ha slagit igenom helt. Men ser man till nyrekryteringen bör resonemanget vara hållbart. Man har anledning att tro att rekryteringen av personal numera sker efter mer ingående kartläggning av de arbetsuppgifter som skall utföras än tidigare. En ökande och även tämligen diffus normgivning i förvaltningen liksom t. ex. strävan till decentralisering leder till behov av personer som sysslar genomgående med rättstillämpning på ett begränsat fält. Resultaten av den ovannämnda undersökningen stöder denna slutsats. Det bör bl. a. leda till att juristerna i både offentlig och privat förvaltning numera, eller åtminstone i framtiden, i minskad omfattning sysslar med andra ärenden än juridiska. Enkätundersökningen visar bl. a. att juristernas arbetsprofil är jämförelsevis utpräglad och domineras av arbetsuppgifter med anknyt- ning till myndighetsutövning och juridiska uppgifter över huvud taget. Juristers juridiska arbetsuppgifter är till sitt innehåll mindre beroende på myndighetens verksamhetsinriktning än andra utbildningskategoriers. Detta kan tolkas som ett stöd för angivna synpunkter.

En rad frågor som tidigare sköttes av juristerna i förvaltningen på grund av att de var den dominerande gruppen handläggs numera såvitt man kan bedöma av t. ex. samhällsvetare. Eftersom offentligt besluts- fattande alltid har en rättslig dimension behöver dessa tjänstemän viss juridisk utbildning. Det ökade inslaget av andra utbildningskategorier medför en arbetsfördelning, varigenom juristerna i allmänhet får koncen- trera sig på olika frågors rättsliga aspekter. Trots att alltså jurister är

• Sida 59
•  Original

verksamma på fler ämnesområden än tidigare är deras roll i arbetet mer utpräglat professionellt juridisk. Vidare anknyter reglerna för förvalt- ningsförfarandet numera i större utsträckning än tidigare till de regler som gäller i annat juridiskt beslutsfattande, t. ex. vid domstol. Från en situation i vilken juristerna skulle sköta det mesta av den offentliga verksamheten, vilket borde ha krävt en icke föraktlig mångsidighet, har deras roll blivit mer specialiserad på juridiska arbetsuppgifter om än på ett vidgat sakområde.

Det kommer alltså också i framtiden att behövas personer med grundlig och allsidig juridisk utbildning i förvaltningen. Frågan om det finns anledning att ge denna grupp annan grundutbildning än t. ex. domare i allmänna domstolar eller advokater skall diskuteras ikapite14.

Förvaltningens behov av juridiska kunskaper är emellertid knappast täckt genom personer med i huvudsak juridisk utbildning. En av utgångspunkterna för uppdraget är också att man föreställt sig att många personer handlägger frågor av juridisk natur utan att ha tillfredsställande juridisk utbildning.

Myndighetsutövning och författningstillämpning ökar absolut sett i dagens offentliga förvaltning vilket även återspeglas i privat verksamhet. Även om dessa moment trots det inte har samma dominerande ställning i förvaltningen som tidigare, spelar de mycket stor roll och får växande betydelse för medborgarna i gemen. Många befattningshavare sysslar delvis med sådana frågor. Det gäller främst personer med handläggarupp- gifter men också dem som huvudsakligen sysslar med utredningar. Den del av deras arbete som rör juridiska frågor kan vara större eller mindre, mer eller mindre kvalificerad och röra sig över smalare eller bredare fält. Enskilda tjänstemäns utbildning och föränderlig arbetsfördelning har sannolikt betydelse för vilka uppgifter den enskilde får. Den grupp tjänstemän det är fråga om är troligen i flera avseenden ytterst heterogen, och den är dessutom svår att avgränsa och definiera. De delar av arbetet som rör juridiska frågor och där juridisk högskoleutbildning är tillämplig är i allmänhet knappast så krävande eller dominerande att de motiverar juridisk högskoleutbildning av samma omfattning som t. ex. en förvalt- ningsjurist bör ha. Det är samtidigt angeläget att det finns någon juridisk utbildning för denna grupp. Tidigare har en rad försök att tillgodose detta utbildningsbehov mer eller mindre misslyckats, främst genom att erbjudna utbildningar inte visat sig attraktiva. Det framstår dock som närmast självklart att en utbildning med inslag av men inte helt dominerad av juridik skall visa sig användbar i den här behandlade typen av förvaltningsverksamhet. I det följande (under 4.6) skall diskuteras möjligheten att utnyttja i första hand en ettårig grundkurs i juristutbild- ningen som inslag i en i övrigt samhällsvetenskaplig utbildning inriktad mot förvaltning.

3.2.3.4 Undersökningen ”Administratörer i stat och landsting”

För att få ledning för vilka mål och vilken inriktning och tyngdpunkt en förvaltningsutbildning med juridiska inslag bör ha kan bl. a. resultaten från den av U 68 företagna enkätundersökningen begagnas.

• Sida 60
•  Original

Det skall först påpekas att undersökningen enbart avser tjänstemän i statlig och landstingskommunal tjänst. Den privata sektorn och primär- kommunerna lämnas utanför, främst på grund av svårigheterna att på den begränsade tid som stod till buds få fram tillräckligt omfattande och tillförlitliga data. Skillnaderna mellan arbetsuppgifter för tjänstemän vid landstingsförvaltningen respektive statsförvaltningen är enligt undersök— ningen små. Det gäller särskilt tjänstemän vid landstingens centrala kanslier och statstjänstemän. Det finns inte anledning anta att förhållan- dena i primärkommunerna på något avgörande sätt avviker från den bild undersökningen ger (jfr avsnitt 10.2). Tillämpligheten på den privata sektorn kommer att beröras i det följande.

Två utbildningskategorier dominerar undersökningspopulationen, näm- ligen ekonomer och naturvetare/tekniker. Dessa utgör tillsammans något över hälften av populationen. Knappt 10 procent ärjurister, och samhälls- och beteendevetarna är tillsammans cirka 15 procent. En stor restkate- gori på cirka -25 procent humanister m.fl. har klassats som ”övriga”, vilket emellertid inte nämnvärt påverkat analysen, eftersom undersök- ningen primärt varit inriktad på de närmare klassificerade kategorierna.

För att spåra och fastställa kunskapsbehov genom studier av faktiska arbetsuppgifter användes ett ganska komplicerat mätinstrument — onödigt komplicerat visade det sig. Enkätundersökningen ger en finför- delning av materialet på kategorier, vilka i detta sammanhang inte behöver utnyttjas. Vid sambandsstudierna av de undersökta arbetsområ- dena har fyra ganska väl sammanhållna grupperingar kunnat urskiljas nämligen ekonomiskt/kameralt verksamhetsfält, personaladministrativt verksamhetsfält, myndighetsutövning och utredningsarbete. Vart och ett av dessa verksamhetsfält innehåller ett antal arbetsområden, som griper in ivarandra.

För kunskapsbehov inom ett visst område förefaller den viktigaste faktorn vara huruvida man över huvud taget har arbetsuppgifter på området eller inte. Har man arbetsuppgifter på området så är också kunskapsbehovet med stor sannolikhet av avsevärt djup. Man måste ha sådana kunskaper att man själv konkret kan utföra arbetsuppgifterna. Endast i ett fåtal fall räcker det för en tjänsteman att ha enbart allmänorienterande kunskaper inom ett arbetsområde där tjänstemannen har arbetsuppgifter. Det innebär att det är ett fåtal arbetsuppgifter vilka man klarar av med enbart allmänorienterande kunskaper, och det tycks gälla även om uppgifterna förekommer ganska sällan. En annan sak är att allmänorientering är värdefull av andra skäl, t. ex. för den som skall göra en samlad bedömning över ett större område, för att motverka expertvälde eller för att öka kommunikationsmöjligheterna mellan olika yrkesutövare.

Resultaten tyder också på att det knappast finns några renodlade organisatörer (dvs. personer som organiserar men inte tar del i arbetsupp- gifternas lösning). Även om någon inom ett visst arbetsområde huvudsak- ligen arbetar med organisatoriska frågor, har denne förmodligen ändå ett avsevärt behov av praktiska kunskaper på det egentliga arbetsområdet. Däremot förefaller en stor del av tjänstemännen delvis ägna sig åt organisatoriska uppgifter. Detta verkar inte vara knutet till någon speciell

• Sida 61
•  Original

utbildningskategori. Det antyder ett ganska utbrett behov av insikteri arbetsorganisation, personalledning osv.

Inriktningen på respektive myndighets verksamhet förefaller vara en viktig faktor i samband med resonemang om tjänstemännens utbytbarhet och förmodligen i det avseendet viktigare än formell grundutbildning. Men ett undantag tycks vara förknippat med juristerna. Deras arbetsupp- gifter verkar nämligen jämfört med andra utbildningskategoriers bero mindre direkt på anställningsmyndighetens verksamhetsinriktning. De skulle således i högre grad styras av utbildningsbakgrunden. Särskilt tydligt märks det när det gäller myndighetsutövande funktioner.

Genom att dra slutsatser av sambanden mellan arbetsuppgifternas inriktning och det av enkätpersonerna själva angivna behovet av kunskaper försöker man i undersökningen fastställa på vilka områden de undersökta personerna skulle ha ett stort kunskapsbehov. De kunskaps- eller ämnesområden som på så sätt kan urskiljas lider av bristen att de inte är direkt jämförbara med varandra — i vissa fall rör det sig om rena ämnesområden knutna till existerande utbildningslinjer, i andra fall om mer allmänna kunskapsområden i vilka delar av ämnesområdena ingår. Det hänger samman med att undersökningen primärt varit inriktad på kunskapsbehov, inte utbildningsbehov.

De områden på vilka förvaltningstjänstemän enligt undersökningen har stort behov av kunskaper är ekonomi, statskunskap och sociologi, regional planering och miljövård, statistik, juridik, språk och i viss mån psykologi. Dessa kan sägas vara ganska väl ämnesorienterade områden. Till dessa kan läggas personaladministration, informationsbehandling, administrativ rationalisering, projektplanering, praktisk kunskap om offentligt beslutsfattande samt författningskunskap (dvs. hur man hittari författningssamlingar, prejudikatsamlingar och dylikt).

Dessa ämnes- och kunskapsområden kallar undersökningen central förvaltningskunskap. Om man vill skapa någon form av mer direktinrik- tad förvaltningslinje eller säkerställa att kunskapsbehovet för framtida förvaltningstjänstemän tillgodoses, talar åtminstone föreliggande un- dersökningsresultat för att dessa områden bör ingå i utbildningen. Det är därmed inte sagt att alla bör förekomma i samma utbildning. De mest centrala av dessa kunskapsbehov förefaller avse ekonomi, juridik, allmän förvaltningskunskap och de mer praktiskt orienterade delarna, informa- tionsbehandling och administrativ teknik. Det är svårt att avgöra hur undersökningsresultaten bör tolkas på denna punkt. Frågor om upplevda kunskapsbehov kan t. ex. ha uppfattats på olika sätt av de tillfrågade. Och även om undersökningsresultaten skulle kunna tolkas entydigt är det tveksamt hur strikt de bör följas. Det är inte annat än i undantagsfall meningen att grundutbildning i högskolan skall ge direkt inskolning för vissa befattningar. Det är också svårt att försvara att man skall eftersätta utbildningen på vissa områden, där undersökningen redovisar upplevelsen av litet kunskapsbehov eller liten andel sysselsatta tjänstemän eller som inte alls varit föremål för undersökning, särskilt som undersökningeni första hand varit inriktad på vissa på förhand avgränsade kunskapsbe- hov och arbetsuppgifter. Ett sådant tillvägagångssätt skulle, vilket även påpekats i undersökningen, resultera i överbetoning av värdet av

• Sida 62
•  Original

specialistutbildning, skräddarsydd för enstaka befattningar, vilket kan leda till bristande rörlighet i arbetslivet, på sikt sämre arbetsresultat och dåliga kommunikationer.

Här skall också beröras en aspekt på rörlighet och utbytbarhet som kan ha omedelbart intresse som motiv för formulering av mål och inriktning för förvaltningsutbildning och som också berör relationen mellan arbetsuppgifter och utbildning. I ett samhälle som undergår en snabb strukturomvandling i olika avseenden blir utbytbarheten ett centralt värde. Både om ett verksamhetsfält eller arbetsområde är i stark uppgång eller nedgång utsätts systemet för variationer och störningar, som under trycket av begränsade resurser kräver snabba omfördelningar inom en fastställd ram. Om sådana omfördelningar inte kommer till stånd, minskar effektiviteten på alla nivåer.

Mer konkret kan detta exemplifieras på följande sätt. Lokal statsför- valtning, landsting och kommun är och kommer att vara uppbyggda av många självständigt arbetande subjekt (delförvaltningar eller experter). Beroende på kravens mångfald, önskan om snabba beslut etc. måste inom varje delsystem personalresurserna kunna omfördelas. Sådana omfördel- ningar av resurser, dvs. i realiteten variationer i personalens arbetsuppgif- ter, aktualiserar ett kunskapsbehov av betydande spännvidd. Något som ytterligare accentuerar detta är det ökade inslaget av delegering vilket betyder en faktisk fördelning på många beslutsfattare och nivåer och ett behov av allt flera tjänsteinnehavare med stor färdighet att handskas med problem och ärenden som fortlöpande förnyas. Planerad lagstiftning om ökad anställningstrygghet understryker ytterligare vikten av en personal- politik som vid förändrad inriktning av verksamheten bygger på omfördelning av personal.

Slutsatsen blir att vad undersökningen kommit fram till beträffande upplevt kunskapsbehov och arbetsuppgifter bör kunna betraktas som en del av underlaget vid konstruktionen av en förvaltningsutbildning. Andra aspekter bör i lika hög grad få vägleda, bl. a. rörlighets- och valmöjlighets- kriterierna samt andra erfarenheter och iakttagelser.

Av särskilt intresse i sammanhanget och när behovet av juridisk utbildning skall bedömas är de uppgifter enkäten ger om verksamhetsfäl- tet myndighetsutövning. Här möts jurister och andra utbildningskatego- rier på ett påfallande sätt. Juristerna dominerar visserligen andelsmässigt verksamhetsfältet, men stora grupper från andra utbildningskategorier är verksamma inom detta. Utbytbarheten mellan jurister och andra utbild- ningskategorier kan dock inte sägas vara särskilt hög. Juristernas myndig- hetsutövning innefattar större andel rent juridiska moment och deras myndighetsutövning beror mindre på myndighetens verksamhetsinrikt— ning. För övriga är myndighetsövningen i hög grad betingad av utbildningens inriktning och myndighetens art. Deras arbete har markanta inslag hänförliga till deras utbildningsinriktning, och deras befattning med juridiska frågor har anknytning därtill. Detta aktualiserar både frågor om fortbildning och vidareutbildning samt om grundutbildningens utformning och innehåll. Den slutsatsen är berättigad att även de som sysslar med administrativ yrkesverksamhet utan att vara jurister med fördel kan ha vissa juridiska inslag i sin utbildning.

• Sida 63
•  Original

U 68s undersökning berör enbart den offentliga sektorn. För förvalt- ningsutbildningen måste frågan också ställas om den är användbar inom den privata sektorn. Svenska arbetsgivareföreningen har till U 68 över- lämnat ett "Utkast till uppläggning av en samhällsvetenskaplig utbildning inom sektorn för administrativa yrken”. De kunskapsbehov som redo- visas där är uttryckta i färdighetsområden och mycket breda kunskapsfält och är väsentligen desamma som redovisas i U 685 undersökning. Samhälls- och företagsekonomi betonas starkare i arbetsgivareföreningens material. samtidigt som det framhålls att de ekonomiska kunskaperna torde vara tillämpliga både för den privata och den offentliga sektorn.

Det kan för bedömningen av en förvaltningsutbildnings användbarhet över ett bredare fält vara av värde att söka bilda sig en uppfattning om relationen mellan olika uppgifter inom samhällsadministrativ och före- tagsadministrativ verksamhet i framtiden. Det är rimligt att anta att en utjämning kommer att ske. Skillnader som nu finns kommer sannolikt att bli mindre framträdande. T. ex. kommer antagligen de sidor av kontors- teknik och administration, såsom datateknik och rationaliseringsarbete, som varit mer utpräglade i de större privata företagen, att vinna terräng också inom den offentliga förvaltningen. Inslagen av program- och målstyrning kan också beräknas öka. Hänsyn till ekonomiska faktorer blir allt nödvändigare och vanligare i offentlig förvaltning, liksom privat verksamhet i ökad utsträckning kräver hänsyn till rättsliga aspekter. I stora företag förekommer också en intern regelgivning. Den iakttagelsen kan också göras att gränsen mellan offentlig rätt och civilrätt blir mindre klar (jfr 4. 4. 2).

Handläggning och beslutsfattande är dock fortfarande mer formalise- rade pä den offentliga sidan än på den privata. Härmed sammanhängande skillnader i användningen av juridiskt skolad arbetskraft kommer sannolikt att bestå. Skillnaderna är emellertid knappast sådana att lik- artad utbildning inte skulle vara användbar inom båda fälten. Det är inte heller vare sig önskvärt eller realistiskt att tvinga de studerande till ett val i detta avseende under pågående grundutbildning.

3.3 Behovet av utbildningslinjer med dominerande juridiskt innehåll

Det har framgått av detta kapitel att behoven av juridiska kunskaper varierar för olika sysselsättning, såväl inom rättsväsendet som inom offentlig och privat förvaltning. Vissa personer kommer i framtiden, liksom tidigare, att i olika funktioner — som domare, lagstiftare, vetenskapsmän m. m. — ha arbetsuppgifter som främst rör den rättsliga regleringen i samhället. Huruvida detta kommer att bli den helt dominerande funktionen beror i viss utsträckning på hur man utformar utbildningen. Dessa personer kommer att spela en inflytelserik roll i många beslutssituationer och medverka vid beslut som får betydelse också för förhållanden utanför rättssystemet. Detta reser anspråk på att dessa personer är medvetna om den rättsliga regleringens roll i samhället. Sådana kunskaper kan förvärvas dels genom utbildning, dels genom andra erfarenheter. Det bör således även i framtiden finnas högskoleutbildning i första

• Sida 64
•  Original

hand avsedd för befattningar inom rättsväsendet och andra funktioner där juridiskt arbete dominerar. Frågan om denna utbildning bör vara enhetlig samt andra frågor rörande utbildningens inriktning skall tas upp i närmast följande kapitel. Den utbildningslinje som erfordras för detta ändamål kallas i det följande juristlinje.

Mot bakgrund av den företagna enkätundersökningen och andra bedömningar av behovet av juridiskt utbildade bör det finnas ytterligare åtminstone en utbildningslinje som ger möjlighet till betydande inslag av juridiska kurser. Detta motiveras i första hand av den offentliga sektorns omfattande myndighetsutövning och av därav uppkommande och där— emot svarande behov av personer med vissa juridiska kunskaper inom den privata sektorn. Dessutom skall ett stort antal tjänstemän, som i huvudsak har andra arbetsuppgifter än juridiska, även i andra samman- hang tillämpa regler i lagar och författningar. Myndighetsutövningen i förvaltningen domineras kvantitativt av andra än jurister. Det samman- hänger med att den ligger på befattningar, som har andra arbetsuppgifter, där annat än juridiska kunskaper krävs, och att man därför föredrar ickejurister. Vidare är myndighetsutövningen i många fall sådan att den inte kräver särskilt stora juridiska kunskaper och ofta finns det inom myndigheten tillgång till konsulter för särskilt komplicerade ärenden. Det finns i ett sådant läge inte anledning att ge utbildningen lika stark juridisk inriktning som juristlinjen bör ha.

Trots tillgången på konsulter är vissa juridiska kunskaper uppenbarli- gen av värde för dem som regelbundet sysslar med myndighetsutövning och andra rättsliga frågor i offentlig tjänst. Eftersom gränserna mellan offentlig och privat administration blir alltmer flytande bör en sådan utbildningsprofil även vara användbar inom den privata sektorn. Utbild- ningens tyngdpunkt bör emellertid inte vara juridisk utan samhällsveten- skaplig. Såsom närmare kommer att utvecklas i följande kapitel bör det vara möjligt att täcka detta utbildningsbehov genom en studieorganisato- risk samordning av å ena sidan juristlinjen, å andra sidan socionomutbild- ningens förvaltningslinje. På längre sikt bör även samordning med vissa andra utbildningslinjer kunna äga rum.

• Sida 65
•  Original

4. Studieorganisation

4.1 Utgångspunkter

1 föregående avsnitt har med utgångspunkt i en arbetsfältsbeskrivning den slutsatsen dragits, att behovet av mer omfattande grundläggande juridisk högskoleutbildning i huvudsak kan täckas genom två allmänna utbild- ningslinjer, en juristlinje och en förvaltningslinje. I det följande kommer den närmare utformningen av dessa utbildningslinjer att diskuteras mot bakgrund av de utvecklingslinjer för högskolestudiernas organisation som U 68 föreslagit isitt huvudbetänkande.

De studieorganisatoriska frågor som behandlas i huvudbetänkandet rör studiernas uppbyggnad av på varandra följande perioder av utbildning eller yrkesverksamhet (frågan om återkommande utbildning) och för- hållandet mellan besläktade utbildningsgångar (differentieringsfrågan). U68 understryker att någon unik differentieringsmodell knappast är möjlig. Bedömningen av den differentieringsmodell som är lämplig och möjlig för en utbildningslinje eller en grupp av utbildningslinjer är naturligen beroende av utbildningslinjernas mål och förutsättningar.

I det följande skall juristlinjens studieorganisation diskuteras. Först behandlas frågan om en differentiering eller profilering av utbildnings- linjen (4.2) och frågan om utrymmet för ickejuridiskt stoff i utbildnings- linjen (4.3). Av diskussionen i kapitel 3 framgår att delvis likartade krav kan ställas på utbildningen i jurist- och förvaltningslinjen. Det är därför angeläget att pröva hur de båda utbildningslinjema kan samordnas och när kurser bör ha liknande innehåll och omfattning. I det sammanhanget bör man även uppmärksamma att utbildning inriktad mot förvaltning också förekommer i andra utbildningslinjer. Man bör därför söka bedöma om kurser som ingår i jurist eller förvaltningslinjen kan användas även i dessa samt hur samordning i övrigt skall ske (4. 6 och 4. 7).

Ett viktigt inslag i denna prövning är att söka fastställa i vad män för båda linjerna gemensamma kurser kan förläggas till utbildningens början. U 68 har i sitt huvudbetänkande understrukit att det är angeläget att söka identifiera sådana gemensamma kurser. Därigenom underlättas övergångar inom utbildningssystemet, och det blir möjligt för den studerande att relativt sent mer definitivt bestämma yrkesinriktning och

• Sida 66
•  Original

att förändra utbildningens inriktning utan alltför stora tidsförluster. Det första steget i en sådan prövning bör vara att utröna om de två utbildningslinjema från studiernas början kan samordnas och hur omfattande i tid sådana gemensamma studier kan göras. Ett ytterligare steg är att pröva om en sådan grundkurs kan vara användbar helt eller delvis även för andra utbildningslinjer. I det fallet blir slutsatserna av mera allmän karaktär och utmynnar i bedömningar som kan läggas till grund för det fortsatta utvecklingsarbetet (4.5).

Möjligheten att anpassa utbildningslinjema till återkommande utbild- ning är ett annat viktigt övervägande. Åtgärder som avser att befordra återkommande utbildning har i huvudbetänkandet sammanfattningsvis beskrivits så:

utbildningslinjer byggs upp av kurser och studiekurser varigenom ett utbud av enstaka kurser kan byggas upp: kortare utbildningslinjer anknyts studieorganisatoriskt till längre; längre utbildningslinjer uppdelas där så är möjligt i etapper.

Om de kurser som ingår i utbildningslinjema kan användas som fortbildning och vidareutbildning är bl. a. beroende av de förkunskaps- krav som uppställs. En allmän utgångspunkt bör vara att man bör iaktta största möjliga restriktivitet med att ställa upp genomgångna högskole- kurser som krav för tillträde till juristlinjens kurser så att inte utbudet av enstaka kurser blir alltför begränsat. Man kan även konstruera kurser i första hand för fort- och vidareutbildningsändamål.

Möjligheten att dela upp en utbildningslinje ietapper måste som U 68 understrukit i sitt huvudbetänkande prövas mot bl. a. arbetsmarknadens behov. ] avsnitt 3.2 har en bedömning gjorts av arbetsfältet för personer med juridisk högskoleutbildning. Mot bakgrund av vad som där redovisats kommer i det följande att övervägas om det är möjligt att från någon nivå i utbildningslinjema gå ut i yrkesverksamhet (4.8). Slutligen kommer frågan om praktik att diskuteras (4.9).

4.2 Differentiering av juristlinjen 4.2.1 Utgångspunkter

Det är utmärkande för juristutbildningen i Sverige, liksom i övriga Norden, att den är praktiskt taget helt låst till sitt innehåll. Det enda icke obligatoriska inslaget i den svenska utbildningen består i fördjupning och uppsatsskrivning i valfritt juridiskt ämne under den sista av nio terminer. Det finns vissa möjligheter att i stället studera en del ämnen vid filosofisk fakultet. I övrigt ger utbildningsplanen inte tillfälle till individuell utformning av utbildningen bortsett från den sällan begagnade möjlighe- ten att studera för högre betygsgrad (jfr kap. 2). Olika uppfattningar om var vissa ämnens tyngdpunkt bör ligga kan visserligen medföra variationer i utbildningen mellan olika universitetsorter och vid olika tidpunkter. Sådana avvikelser är dock aldrig särskilt stora.

Den enhetliga utbildningen leder fram till behörighet att efter

• Sida 67
•  Original

avslutade studier ägna sig åt de juristyrken för vilka formella kompetens- krav är uppställda. Det har visat sig att personer med juridisk grundut- bildning blir verksamma också i andra yrken än utpräglat juridiska (jfr kapite13). Det förefaller troligt att jurister även i framtiden, ehuru i minskad utsträckning, kommer att vara sysselsatta i funktioner som är sinsemellan tämligen olika och som inte alla är typiskt juridiska. Sannolikt är en del jurister också verksamma i befattningar där annan utbildning, t. ex. rent samhällsvetenskaplig eller juridisk-samhällsveten- skaplig, vore mer adekvat.

Inom enskilda yrkeskategorier som domare och advokat finns tenden- ser till specialisering. En sådan specialisering har emellertid också betydande nackdelar, och man strävar efter att motverka dessa bl. a. genom att främja cirkulation iyrkeslivet. Ett mer definitivt yrkesval sker i alla fall sällan förrän efter ofta flera års yrkesverksamhet i form av tingsmeritering eller liknande.

Den nuvarande juristutbildningen avses såtillvida vara heltäckande, att alla rättsliga områden av någon betydelse allmänt sett på något sätt skall förekomma i undervisning eller kurslitteratur. Den färdigutbildade juristen förväntas dels behärska innehållet i rättsreglerna på de områden som anses särskilt viktiga, dels vara orienterad om de viktigaste rättskällorna på alla områden. Tillväxten av rättskällorna gör det emellertid allt svårare att bibehålla detta mål, och det blir alltmer illusoriskt. Den nuvarande juristutbildningen bygger alltså så till vida på en sovring av materialet att vissa ofta viktiga rättsområden bara flyktigt om över huvud taget alls kan uppmärksammas i utbildningen. Många av de rättsområden som endast berörs hastigt och ytligt under utbildningen har lika stor eller större praktisk betydelse än stoff som studeras mer ingående. Dessutom ändras innehållet i rättsreglerna fortlöpande genom lagstiftning och ny rättspraxis. Detta medför att den färdigutbildade juristen ofta sysslar med regler som han under grundutbildningen studerat översiktligt eller inte alls eller som tillkommit efter det att han under sin grundutbildning studerat rättsområdet ifråga.

Det står klart att det inte är möjligt och knappast heller önskvärt att inom grundutbildningen åstadkomma en heltäckandejuridisk utbildning, åtminstone om man inte högst avsevärt skall skära ner anspråken och bara kräva mycket översiktliga kunskaper och kännedom om viktiga rättsliga principer och låta kontakten med och övningen att lösa praktiska problem anstå till efter grundutbildningen. Härtill kommer anspråk på att juristutbildning i framtiden i större utsträckning än nu skall innehålla ickejuridiskt, i första hand samhällsvetenskapligt stoff.

En central fråga vid förändring av grundutbildningen är mot denna bakgrund om den skall bibehållas i huvudsak obligatorisk och likformig eller om det finns anledning att införa ökade möjligheter till mer eller mindre fria val av innehåll i utbildningen. Förenklat uttryckt kan man handla enligt något av följande tre alternativ.

0 Man bibehåller en i huvudsak enhetlig utbildning och försöker därvid göra ett så lämpligt urval som möjligt av vilket stoff som skall ingå (enhetlighet).

• Sida 68
•  Original

0 Man eftersträvar så stor enhetlighet i utbildningen att man kan bibehålla den nuvarande gemensamma behörighet för juristyrken som jur.kand. ger men tillåter inom ramen för detta större variationer än för närvarande (profilering). . Den studerande väljer redan under studietiden yrkesinriktning inom det juridiska arbetsfältet. Varje linjes eller linjevariants utbildnings- innehåll inriktas mot ett eller ett fåtal yrken, och ändring av denna yrkesinriktning innebär normalt att den studerande behöver komplet— tera sin utbildning. Inom ramen för detta sista alternativ kan man i varje utbildningslinje eller linjevariant ha antingen helt bestämt innehåll eller viss profileringsmöjlighet (differentiering).

4.2.2 Enhetlighet eller ökad valfrihet

Juristernas arbetsfält, samhällsroll, yrkesroller och arbetsmetoder har behandlats i kapitel 3. Resonemanget i det avsnittet har avgörande betydelse för U 68s ställningstagande i differentieringsfrågan. En av de slutsatser som drogs var, att det iframtiden behövsjurister som kan vara verksamma med frågor som rör sinsemellan olika ämnesområden men att juristerna därvid i stor utsträckning kommer att vara sysselsatta med det som rör samhällets rättsliga reglering.

Möjligheten att minska obligatoriska moment i utbildningen och öka utrymmet för kurser efter de studerandes egna val bygger på att juridiskt arbete har gemensamma drag oavsett vilket rättsområde arbetet rör i det enskilda fallet. Med sådana utgångspunkter finns det skäl för att metodfärdigheter skall prioriteras på bekostnad i viss utsträckning av kunskaper om det materiella innehållet i gällande rätt. Den som behärskar centrala rättsområden och som genom fördjupning på ett eller flera mer speciella områden fått god vana vid att arbeta med juridiskt material skall utan större svårigheter vara i stånd att arbeta med rättsregler också på ett område han tidigare inte sysslat med, även om mer avancerad förmåga härtill inte kan förvärvas utan specialstudier eller mer stadigvarande arbete på det nya området. Ett sådant synsätt ställer krav på att den studerande redan tidigt i grundutbildningen tränas att angripa och lösa problem inom områden som för den studerande är delvis obekanta.

Bredden av det område som är föremål för rättslig reglering och därmed för juridiskt arbete kan motivera att det ges större möjligheter till individuella val av utbildningsinnehåll i en juristutbildning än det som för närvarande finns. Det kan vara värdefullt att den som redan under studietiden har klara begrepp om vad han vill syssla med efter grundutbildningen får möjlighet att profilera sin utbildning. Betydelsen av det argumentet skall emellertid inte överdrivas, eftersom det begränsa- de antal studerande som har bestämda planer för sin framtida sysselsätt- ning ibland ändrar uppfattning efter hand och inte heller alltid finner arbete inom sitt avsedda specialiseringsområde.

Ökade möjligheter till profilering efter intresseinriktning bör leda till bättre studiemotivation. Därmed kan man i viss mån motverka att de juridiska studierna — som nu ibland kan antas vara fallet — av många

• Sida 69
•  Original

studerande upplevs som torra och tråkiga, och studieresultaten bör kunna bli bättre.

Av väsentlig betydelse är att det genom ökat utrymme för valfria fördjupade kurser blir lättare att åstadkomma god metodträning under studietiden. Det är mycket viktigt för yrkesförberedelsen oavsett om fördjupning sker eller inte sker på ett område där man senare blir verksam, eftersom fördjupade studier på ett begränsat område samtidigt innefattar träning i praktiskt juridiskt arbete, vilket däremot mera översiktliga studier inte gör.

Det finns många viktiga områden som i en låst utbildningsgång måste studeras översiktligt av alla. Alla jurister behöver inte mera ingående utbildning i t. ex. transporträtt, immaterialrätt eller konkursrätt, men det är angeläget att kvalificerad utbildning finns att tillgå på sådana områden redan inom grundutbildningen. Ökade fördjupningsmöjligheter skulle medföra att områden som nu bara flyktigt berörs i utbildningen skulle kunna ägnas större uppmärksamhet efter individuellt val. Det totala utbudet av kurser med juridiskt innehåll skulle öka, och utbildning alltså bedrivas över ett större område än nu. Det är betydelsefullt i och för sig att öppna möjligheter till ingående juridisk utbildning över ett vidare fält än för närvarande och även utanför de etablerade centralområdena. Det skulle vara av värde inte bara för studerande och lärare på juristlinjen utan också för möjligheterna att tillhandahålla passande kurser med juridiskt innehåll för personer på annan utbildningslinje eller för vidareutbildningsändamål.

Att den nuvarande behandlingen av specialområdena är olämplig kan exemplifieras med transporträtten. Som nuvarande studieordning är upp- lagd har man stått i valet mellan att låta alla läsa området relativt grundligt eller att låta alla läsa området enbart flyktigt. Prioriteringen har på senare år, trots transportverksamhetens starkt ökade betydelse, utfallit till förmån för det senare alternativet. Transporträtten är en typisk special- disciplin, där det är viktigt att det finns jurister som kan. området ingående men knappast särskilt viktigt att alla jurister har goda kunskaper. Även andra än blivande jurister kan sannolikt ha intresse av studier på området. Den adekvata lösningen bör vara att lägga upp transporträtten som valfri kurs, men denna lösning låter sig inte genomföras inom ramen för den nuvarande studieordningen. Detta har den egenartade konsekvensen att någon organiserad utbildning 1 trans- porträtt över huvud inte förekommer vid svensk juridisk fakultet, trots ämnets betydelse och trots att det i vårt land finns flera vetenskapligt skolade specialister på området.

Transporträtten är ett exempel på ett specialområde som sedan länge varit relativt välutvecklat, åtminstone såvitt gäller sjörätt. Karakteristiskt för nutiden, och sannolikt också för den överblickbara framtiden, är att nya specialområden som uppfattas som viktiga växer fram som en konsekvens av samhällsutvecklingen. Socialrätt, marknads- och konsu- menträtt samt plan- och miljörätt kan nämnas som exempel på sådana områden, där det ovan förda resonemanget också kan tillämpas. Det ter sig otillfredsställande att det inte skall vara möjligt att bygga upp en utbildning på sådana områden annat än till den ringa del den kan göras

• Sida 70
•  Original

Genom att minska anspråken på täckning av en lång rad mer eller mindre speciella områden som nu behandlas i juristutbildningen och göra dessa valfria eller alternativa gör man också den vinsten att mer tid och uppmärksamhet kan ägnas åt särskilt viktiga och centrala områden, som är av grundläggande betydelse för förståelsen av rättssystemet överhuvud- taget eller har stor praktisk betydelse.

Även andra skäl talar för att man nu möjliggör ökad profilering av grundutbildningen, nämligen kraven på ett väsentligt ökat inslag av funktionella och vidare samhälleliga aspekter och av rättspolitiska problem i utbildningen. Möjligheterna att tillgodose dessa krav inom ramen för en grundutbildning med nuvarande struktur förefaller små. Inom ett system med valfria kurser kan kraven tillgodoses väsentligt bättre. Kursernas inriktning kan till stor del bestämmas av funktionella hänsyn (jfr 4.4). Vid ett fördjupat studium av rättsliga problem faller det sig naturligt att belysa dessa också från andra än juridiska utgångspunkter och att studera annat än juridiskt material. Juridik kan därmed på ett ändamålsenligt och verklighetsnära sätt integreras med t. ex. samhälls- vetenskap (jfr 4.3). Valfria kurser under senare delen av studiegången bör alltså ge goda möjligheter till juridiska studier som mindre än för närvarande hämmas av traditionella ämnesgränser (jfr 4.4). De studerande kan också få bättre kontakt med juridisk och samhällsvetenskaplig forskning. Detta är självfallet tillämpligt inte bara för dem som tänker sig en akademisk karriär. Likheterna mellan praktiskt juridiskt arbete och rättsvetenskap har tidigare påpekats. Utbildningen i en valfri kurs på ett särskilt område, som läses av personer som själva valt ämnet, torde också på ett helt annat sätt än en obligatorisk och likformig utbildning kunna läggas upp så att den främjar självständighet och kritisk värdering hos de studerande. Ytterligare skäl som talar för ökat utrymme för valfria kurser kan nämnas. I anslutning till sådana kurser och den fördjupning de innebär bör man lättare kunna ge utrymme för utarbetande av mindre uppsatser eller promemorior och för muntlig diskussion och sålunda låta de studerandes självverksamhet under lärarens ledning spela en viktig roll. Härigenom vinner man också fördelen att det iett naturligt sammanhang bereds möjlighet att tillgodose det viktiga önskemålet att förbättra färdigheten i skriftlig och muntlig framställning (se vidare kapitel 6). Slutligen, men inte minst betydelsefullt, bör möjligheterna att lägga upp kurser med anknytning till rättsproblem, som framstår som aktuella och rättspolitiskt intressanta eller praktiskt viktiga, verka stimulerande på forskning och undervisning över huvud och på institutio- nernas allmänna studie- och forskningsmiljö. Möjligheterna till fortlöpan- de förnyelse och lokala initiativ blir större. Rättsområden som efter hand får ökad betydelse bör utan större omgång kunna ges plats ien sådan utbildningsmodell, liksom sådana som efter hand får minskad vikt kan få mindre plats inom utbildningen.

• Sida 71
•  Original

Starka skäl talar, enligt vad som sagts i det föregående, för att öka utrymmet för valfrihet inom utbildningen. Frågan är då hur långt man skall driva möjligheterna till individuell utformning av grundutbildningen. Skall man införa en linjedelning, som med säkerhet skulle medföra att den allmänna juridiska behörigheten går förlorad (differentiering) eller skall det obligatoriska innehållet och de valfria inslagen i utbildningen utformas så, att den nuvarande behörigheten kan bibehållas (profilering)? Väljer man en linjedelning skulle en linje kunna sikta mot verksamhet inom offentlig och privat förvaltning och en linje mot funktioner inom rättsväsendet. Den tanken är ingalunda ny. Nuvarande jur.pol.mag. examen, som avläggs av ett mycket litet antal personer, är det senaste försöket att skapa en kombinerad juridisk-samhällsvetenskaplig utbild- ning, i första hand avsedd för förvaltningens behov. Den har haft tidigare motsvarigheter. Frågan om en differentiering av juridisk utbildning bör enligt U 685 mening ses i sammanhang med utredningens strävanden att samordna juristlinjen med andra utbildningslinjer — i första hand förvaltningslinjen — liksom med möjligheter att i andra utbildningslinjer ha inslag av juridiska kurser. Syftet är bl.a. att förenkla studieorganisatio- nen genom att begränsa antalet ingångar till högskolestudier inom det juridisk-samhällsvetenskapliga området. Det som skall diskuteras här är om det finns anledning att ha mer än en allmän utbildningslinje med dominerande juridiskt innehåll och med sikte mot funktioner inom rättsväsendet, och om alltså den utbildningslinje som kallas juristlinje skall differentieras och därmed specialiseras.

Grundutbildningens relevans för val av sysselsättning och för arbets- uppgifterna minskar ju längre tid en person varit yrkesverksam. Betydel- sen av andra erfarenheter ökar efter hand. Grundutbildningen bör ge en solid inskolningsbas, som ger utrymme för individuell utveckling. Det är inte lämpligt att utbildningsväsendets konstruktion hämmar rörligheteni arbetslivet (se U 68s huvudbetänkande SOU l973:2). Sådana synpunkter bör ges vikt inte minst i ett litet land som Sverige, där specialiseringeni utbildningen måste begränsas.

När det gäller juristutbildningen och juristers yrkesverksamhet är ett mål som kommit till uttryck ijustitieministerns direktiv till utredningen om bl.a. domarkarriären (domarutredningen) att juridiska befattnings- havares rörlighet på arbetsmarknaden skall främjas (Ju 1972108). Detta ökar också den enskildes möjligheter till tillfredsställelse i yrkesverksam- heten. De nya bestämmelserna om notarietjänstgöring innebär också möjligheter till förbättrad rörlighet på arbetsmarknaden och har alltså samma syfte (jfr 3.2.3). Från de studerandes synpunkt krävs tungt vägande skäl för att de under pågående juridiska studier skulle kunna tvingas till ett val som begränsar deras arbetsfält. Det torde för det mesta vara mindre lyckat att enbart på grundval av teoretiska studier försöka träffa ett mycket preciserat val av yrkesbana.

När det gäller tanken att skapa en utbildningslinje särskilt för förvaltningsjurister bör juristernas förändrade roll i förvaltningen som diskuterats i kapitel 3 beaktas. En slutsats av resonemanget var, att den

• Sida 72
•  Original

typiske förvaltningsjuristens verksamhet inte på något avgörande sätt skiljer sig från annat arbete med juridisk inriktning. Slutsatsen stöddes av enkätundersökningen. Det kan tilläggas att gränserna mellan offentlig rätt och privaträtt är flytande och att förvaltningsrätt i stor utsträckning bygger på ämnen som privat-, process— och straffrätt. Förvaltningens juridiska verksamhet rör inte heller enbart vad som brukar hänföras till offentlig rätt. Även civilrättsliga kunskaper är nödvändiga för förvalt- ningsjurister. Det är enligt U 685 uppfattning inte motiverat att förvalt- ningsjurister och t.ex. domstolsjurister ges skild utbildning. Gemensamma drag i olika slag av juridisk yrkesutövning nödvändiggör att all utbildning avsedd för juristbefattningar innehåller en stor del gemensamt grund- läggande stoff. Ökade möjligheter till fördjupning under grundutbild- ningen måste bygga på grundläggande baskunskaper på vissa kärnområ- den, som är gemensamma för allt juridiskt arbete. Det är dessutom endast med hjälp av sådana kunskaper tillsammans med metodträning som den yrkesverksamme juristen får de nödvändiga förutsättningarna att inhämta för honom nya regelkomplex. En mycket snävt inriktad juridisk utbildning skulle bygga på föreställningen att det skulle existera vattentäta skott mellan olika juridiska ämnen. Vidare skulle metodträ- ningen och de mer praktiska inslagen i utbildningen försvåras, eftersom det i dessa delar är nödvändigt att utnyttja kunskaper som går över traditionella ämnesgränser.

En snäv yrkesinriktning under studietiden som innebär att stora och viktiga rättsområden lämnas utanför utbildningen skulle göra det svårare för den enskilde att skaffa sig den överblick som är nödvändig för förståel- sen av den rättsliga regleringens samhällsfunktion och samhällseffekter. Juristlinjens innehåll måste även av den anledningen ge överblick över rättssystemet. Juristlinjen bör alltså också av dessa skäl ge en så bred utbildning att den färdigutbildade skall kunna inrikta sig på vilket juristyrke som helst.

4.2.4 Profileringens närmare utformning

Ett ställningstagande för att öka möjligheterna till profilering av juridisk utbildning kräver en utförligare diskussion om hur de ändamål som profileringen skall fylla kan tillgodoses. Vad som i första hand kommeri fråga är att ange inorn vilka gränser profileringen skall ske och vilka restriktioner som alltså måste uppställas för de studerandes val av kurser.

För att ge utrymme för en meningsfull profilering enligt utredningens intentioner krävs en förhållandevis kraftig nedskärning av utbildningens obligatoriska delar. Det gäller att utforma utbildningens profileringsdel så att varje studerande ändå får en acceptabel överblick trots individuella skillnader i utbildningsinnehåll. De ökade möjligheterna till profilering av juristlinjen avses inte leda till specialisering utan snarare till bredare användbarhet genom förbättrade metodkunskaper. Samtidigt bör de studerande få möjlighet att i viss mån låta valet av kurser styras av allmän intresseinriktning. En viktig utgångspunkt är att valfriheten i utbild- ningen inte får bli så stor att den för utbildningslinjen gemensamma behörigheten för vissa befattningar går förlorad. Det är en annan sak att

• Sida 73
•  Original

en studerande på individuell utbildningslinje kan komma att överskrida de gränser som kommer att föreslås i det följande.

Ett sätt att styra profileringen i önskad riktning är att föreskriva att delar av den skall äga rum inom ramen för vissa ämnen. Profilering kan ske bl. a. genom att grundläggande beredskap för arbete på ett område kan förvärvas genom fördjupade studier på ett annat näraliggande. Vissa av de centrala juridiska ämnena — särskilt civil- och förvaltningsrätten — är utomordentligt omfattande, samtidigt som studietiden för dem måste begränsas. Utöver vissa grundläggande moment, som måste vara obligato- riska i utbildningen, innehåller de en mängd särskilda delar, som endast översiktligt och i vissa fall kanske inte alls behöver studeras av alla. Dessa är i och för sig viktiga och lämpar sig även väl för fördjupning. Det är också angeläget att studiemöjlighet står till buds i dem. För att garantera tillräcklig kringsyn och ge tillfälle till nödvändig metodträning bör man även kräva att varje studerande stiftat närmare bekantskap med några av dem. Det spelar emellertid inte någon större roll inom vilket av flera sådana områden det sker. Det är med hjälp av sådana studieorganisato- riska förändringar det över huvud taget blir möjligt att profilera utbildningen. Det finns också andra ämnen än de nämnda vilkas obligatoriska delar kan begränsas under förutsättning att viss fördjupning äger rum. Som närmare kommer att diskuteras i 4.4 kan gränserna mellan olika juridiska ämnen i vissa fall vara flytande och godtyckliga. Det finns viktiga områden och samband som kan komma att försummas eller presenteras ofullständigt i utbildningen genom den ämnesindelning man väljer. Detta bör i viss mån kunna motverkas genom utbildningens profileringsdel. Vid planeringen av profileringskurser bör man sträva efter att kurserna, där så är motiverat, skall sträcka sig över de ämnesgränser man i övrigt begagnar sig av såväl inom som utanförjuridiken. De bör ha en verklighetsnära utformning och delvis gå på tvären i förhållande till den grundläggande systematiken till förmån för beaktande av andra sakliga samband. Man kan utan svårighet finna en rad rättsområden och rättsliga problem lämpade för fördjupning, där det faller sig naturligt att samtidigt föra in element från flera ämnen, både juridiska och andra.

För att uppnå de mål som uppställts för profileringen kan det också finnas skäl att föreskriva att vissa bestämda aktiviteter skall äga rum inom ramen för de kurser den studerande väljer. Det är således angeläget att garantera att varje studerande i betydligt större omfattning än för närvarande får utföra självständiga arbetsuppgifter av olika slag, t.ex. författa smärre uppsatser, sätta upp promemorior eller göra föredrag— ningar. Därigenom ökas möjligheterna att åstadkomma ordentlig fördjup- ning och kvalificerad metodträning, och studierna kan dessutom komma att upplevas som mer stimulerande. Kurserna bör i betydande utsträck- ning kunna byggas upp kring de studerandes självverksamhet. Deras promemorior, föredragningar etc. kan vara utgångspunkten för diskussio- ner och seminarier.

Utredningen föreslår att profileringskurser skall förekomma vid olika tidpunkter under utbildningen. Skälen till det är flera. Inslagen av profilering kan antas ge bättre möjligheter till metodträning och till självständiga insatser från de studerandes sida, t.ex. i form av övning i

• Sida 74
•  Original

skriftlig framställning, än de obligatoriska kurserna, som med nödvändig- het kommer att bli ganska komprimerade. Det är angeläget att metodträning och självständiga arbetsuppgifter förekommer fortlöpande och redan relativt tidigt i utbildningen och inte koncentreras till dess slut. I den mån fördjupning skall ske inom ramen för något eller några angivna ämnen talar starka skäl för att placera sådan profilering i anslutning till att den obligatoriska kursen i ämnet äger rum. Fördjupningskursen kan nämligen ofta med fördel — genom problem och exempel från det särskilda område som studeras — belysa mer allmänna principer som studerats i den obligatoriska kursen. Man undviker då också repetitioner. Det bör öka studiemotivationen samt motverka studietidsförlängning om valet av fördjupningsområde i sådana fall kan äga rum omedelbart efter den obligatoriska kursen. Å andra sidan innebär det att den studerande då fördjupning sker saknar kunskap på vissa elementära områden vilket är en nackdel. Det understryker ytterligare angelägenheten av att fördjup- ning sker vid olika tidpunkter.

4.2.5 Sammanfattning

Mot bakgrund av de skäl som anförts bör man eftersträva en ordning som ger större möjligheter till profilering av juristlinjen än de som nu finns. Man bör emellertid inte gå längre än att den gemensamma behörigheten för befattningar med formella krav på juridisk utbildning kan bibehållas. Det innebär att utbildningen skall ges en kärna av obligatoriskt stoff som skall studeras av alla men att utrymmet för valfria inslag skall öka, dock inte så långt som till linjedelning. Man bör alltså stanna för det andra av de i 4.2.1 nämnda alternativen.

Profilering av juristlinjen föreslås ske på följande sätt. Utredningen skiljer mellan obligatoriska, alternativa och valfria kurser. De obligato- riska kurserna föreslås omfatta sammanlagt tre år (120 poäng) och skall ha samma innehåll för samtliga studerande. Under fjärde och sjätte terminerna föreslås profilering i form av alternativa kurser om samman- lagt en och en halv termin (30 poäng). Denna skall ske inom ramen för vissa ämnen som studerats tidigare i studiegången. Med hänsyn till det allmänbildningssyfte som de alternativa kurserna avses fylla i dessa ämnen skall de ses som ett nödvändigt komplement till de obligatoriska kurserna. Under fjärde terminen skall fördjupning äga rum genom två civilrättsliga kurser om sammanlagt tio poäng. Hela den sjätte terminen (20 poäng) skall ägnas fyra alternativa kurser inom ämnena civil-, straff-, process— och förvaltningsrätt. Under det sista studieåret skall varje studerande ta valfria kurser under sammanlagt en och en halv termin (30 poäng). Här skall valen kunna ske friare. Syftet med dessa kurser är delvis ett annat än med de alternativa kurserna. Vilka närmare krav som skall uppställas på varje kursprogram redovisas i 5.3.

• Sida 75
•  Original

4.3. Ickejuridiskt stoffs ställning i juristlinjen 4.3.1 Inledning

U 68 har haft att överväga vilken omfattning, inriktning och placering i studiegången samhälls- och beteendevetenskapliga inslag bör ha. Frågan gäller sålunda om sådana inslag skall ges i särskilda kurser eller integrerat med juridik, när i utbildningen det ickejuridiska bör placeras samt vilken omfattning det bör ha. Man har vidare att överväga om det är möjligt och lämpligt att låta juristutbildningen inledas med en mera allmänt samhällsvetenskapligt inriktad grundkurs, som skulle vara gemensam för ett större antal utbildningslinjer. En sådan grundkurs, omfattande ungefär ett år, skulle kunna innehålla element av ekonomi, sociologi, statskunskap och juridik. Ett av de ändamål grundkursen skulle tjäna vore att ge blivande jurister ökad förståelse för sin samhälleliga funktion (jfr 4.5).

Under senare år har juristernas yrkesroller i ökande utsträckning varit föremål för diskussion. Man har t.ex. ifrågasatt juristernas möjligheter att bortse från personliga värderingar i sin verksamhet liksom medborgarnas i allmänhet föreställningar om den ”objektive” juristen. Man har bl.a. i riksdagsmotioner (se t.ex. 197 1 :252 och 376) hävdat att juristernas yrkesutövning lidit av att deras orientering om samhället i allmänhet varit för snäv och att den bör breddas. Man har därvid rest krav på att en sådan orientering skall ske i grundutbildningen genom att inslagen av samhälls- och beteendevetenskap i juristutbildningen görs större. Denna diskussion rör en fråga av central betydelse för juristutbildningens mål. Mot den traditionella bilden av juristen (främst domaren) som ett objektivt redskap för beslut som fattats i annan (politisk) ordning har ställts uppfattningen att juristernas personliga värderingar i stor utsträckning påverkar deras beslutsfattande. Detta skulle ha möjliggjorts dels genom att juristerna haft stort inflytande på riktlinjerna för sitt eget arbete, dels genom att de anvisningar, främst i form av författningar, juristerna haft att tillämpa givit stort utrymme för olika beslut och därmed för juristernas värderingar. Den kritik och de förslag som framförts i detta avseende synes förutsätta antingen att riskerna för att beslutsfattamas egna värderingar skall spela in skulle minska om samhälls- och beteende- vetenskap studerades i större omfattning eller att de värderingar som då skulle påverka avgörandena skulle vara lättare att acceptera.

Det torde vara omöjligt för beslutsfattare att i sitt arbete helt bortse från egna värderingar. Det kan inte uteslutas att juristerna bättre än många andra lärt sig att redovisa de värderingar som påverkar besluten i stället för att baka in dem i tekniska överväganden. Det är emellertid väsentligt att skilja mellan den enskilde beslutsfattarens egna personliga värderingar och de värderingar som allmänt sett kan spåras ide beslut som fattas. Detta har att göra med beslutsfattarens relationer till rättskällorna. Den form ny lagstiftning i allmänhet får leder till att de som sysslar med rättstillämpning i växande utsträckning har att fatta självständiga rättspolitiska beslut, eftersom den ram själva lagen ger för vilka beslut som kan fattas tenderar att bli vidare (jfr kapitel 3). Å andra

• Sida 76
•  Original

sidan begränsas ramen för den enskilde rättstillämparen inte bara av själva lagtexten. Lagtextens förarbeten samt tidigare avgöranden i liknande saker träffade i både över- och sidoordnade insatser tjänar också till ledning vid rättstillämpning. Det stora utrymme för rättstillämparens skön som lagtexten kan förefalla att ge i ett visst fall är i själva verket mer begränsat. Det blir vid det enskilda avgörandet i ett sådant fall mindre fråga om den enskilde beslutsfattarens personliga värderingar än om de värderingar som under längre eller kortare tid kommit till uttryck i lagtext, förarbeten till lagtext och rättspraxis. Det blir därigenom värderingarna hos olika beslutsfattare — inte bara jurister — som blir avgörande. De lagtekniskt sett ökade möjligheterna att fatta olika beslut i enskilda fall kommer således i viss män att balanseras av en traditionell strävan till enhetlighet. Ökade möjligheter att utnyttja ADB vid rättsliga avgöranden ger också förutsättningar för en tidigare okänd överblick av författningsbestämmelser, praxis och doktrin. På lite längre sikt kan den utvecklingen t. o. m. tänkas få betydelse för lagstiftningstekniken.

Det står samtidigt klart att av de faktorer som präglar en persons värderingar såväl utbildning som yrkesverksamhet i allmänhet är mycket betydelsefulla. Om utbildning och yrkesverksamhet enbart förmedlar ett speciellt sätt att närma sig samhällsfrågor kan resultatet bli att en viss yrkesgrupps föreställningsvärld blir ensidig. Man skulle därför kunna hävda att det vore önskvärt att juristernas grundutbildning — i likhet med andras — görs vidare i den meningen att även annat än det kunskapsstoff som har det mest påtagliga sambandet med yrkesverksamheten aktualise- ras. Även om det står klart att det juridiska materialet och de arbetsmetoder som begagnas inom juridiken måste dominera utbild- ningen bör ökade inslag av alternativa infallsvinklar hämtade från andra discipliner kunna göra juristernas värderingar mindre homogena, oavsett vilket inflytande de sedan har på träffade avgöranden.

Det finns också andra orsaker till att det måste anses vara en svaghet i den nuvarande juridiska utbildningen att man i så liten utsträckning belyser samspelet mellan rättslig reglering och samhällsförhållanden i övrigt. Sådan belysning är viktig för att juristen skall få perspektiv på sitt arbete och sin funktion. Det behövs för att han skall kunna kritiskt bedöma annat än rättsligt material, vilket det ofta ställs krav på i juridiska sammanhang. Det bör även befordra samarbete med personer med annan utbildning. Om man erkänner att juridisk utbildning bör belysa samspelet mellan rättslig reglering och samhällsförhållanden i övrigt och att utbildningen bör ge de studerande bekantskap med annat än juridiskt material, finns det också skäl för motsvarande resonemang när det gäller samhällsvetenskaplig utbildning. Den frågan har inte aktualiserats på länge och skall här endast nämnas. Man kan emellertid fråga sig om här inte finns en svaghet också inom den samhällsvetenskap- liga utbildningen.

I statskunskapen fanns t.ex. tidigare starka inslag av rent juridisk karaktär i anslutning till behandlingen (”tolkningen”) av regeringsformen och övriga konstitutionella lagar. Därjämte fanns också betydande inslag av ”de skrivna och oskrivna författningsbestämmelsernas faktiska roll”, såväl generellt som i fråga om särskilda regler.

• Sida 77
•  Original

Att statskunskapen inte längre sysslar med ”dogmatisk statsrätt”, dvs. inte ser som en huvuduppgift att ge besked om gällande grundlagsreglers ”rätta” innebörd, må vara hänt. Dessa frågor får då behandlas enbart inom statsrätten. Men att statskunskapen i så ringa grad tar upp skrivna rättsreglers och konstitutionell sedvanerätts faktiska betydelse för det politiska livets gestaltning kan innebära stora risker för att den bild man ger av vår ”levande författning” blir missvisande. Motsvarande resone- mang skulle kunna föras om andra ämnen, t.ex. ekonomi och sociologi. Det förefaller uppenbart att det såväl på samhällsvetenskapligt som på juridiskt håll finns anledning uppmärksamma relationerna mellan rättsliga normer och faktiskt beteende och närmare överväga den bild därav man ger i utbildningen.

När det alltså gäller juristutbildningen står det klart att man bör ägna ökad uppmärksamhet åt icke juridiskt material och åt infallsvinklar mot rättssystemet vilka tidigare mer sällan förekommit iutbildningen. Frågan är hur detta stoff skall väljas ut samt när och hur det skall föras in i utbildningen.

4.3.2 Allmänt om förhållandet juridik — samhällsvetenskap

Redan i ett tidigare avsnitt (3.2.2) har förhållandet mellan juridik och samhällsvetenskap diskuterats i korthet. Därvid har betydande olikheter mellan områdena konstaterats. Det rör både arbetssituation, arbets- material och arbetsmetod. Juristen förväntas t. ex. förhålla sig på ett annat sätt till sitt material än samhällsvetaren; det är skillnad mellan de metoder som kommer till användning. Forskning om rättssystemet är visserligen ibland mer samhällsvetenskapligt betonad, t. ex. när det gäller rättspolitiska forskningsuppgifter om hur ändamålsenliga regleringar skulle kunna åstadkommas eller vilka effekter faktiska regleringar har på samhällslivet. Sådan forskning är inte särskilt vanlig. Den bedrivs inte i första hand av jurister, och den kräver avsevärt kunnande på andra områden. Juridisk forskning i övrigt och det regelstyrda juridiska beslutsfattandet har betydligt mindre gemensamt med samhällsvetenskap även om det rör reglering av samhällsförhållanden.

Av principiellt intresse för frågan om juristernas behov av samhälls- vetenskapliga kunskaper är den i det föregående berörda förskjutningen i metoderna för juridiskt beslutsfattande. Lagstiftningen och anspråken på rättsutvecklingen i praxis ställer allt större krav på att jurister skall göra bedömningar som kräver förtrogenhet med annat än typiskt juridiskt material. Det gäller till att börja med förståelsen och värderingen av olika slags expertutlåtanden, t. ex. av ingenjörer i expropriations- eller bygg- nadsärenden eller av läkare i brottmål. I sådana sammanhang finns visserligen en tendens att rättssystemet bl.a. genom sina kriterier för bedömningar, sitt sätt att ställa frågor till sakkunniga och sin allmänna beslutsstruktur så hårt styr denna expertmedverkan, att experterna förmås att göra närmast juridiska bedömningar eller åtminstone att strikt anpassa sina bedömningar till den juridiska beslutsstrukturen. Det är bl. a. av detta skäl väsentligt att underlätta kommunikationen mellan personer med olika utbildning. Med den uppbyggnad som framför allt

• Sida 78
•  Original

nyare lagstiftning har kan det vidare i många fall krävas insikter i annat än juridik för att t. ex. en domare skall vara i stånd att tillämpa lagen eller för att en advokat skall kunna ge ett realistiskt råd. Trots att juridiskt beslutsfattande fortfarande måste betraktas som starkt regel- orienterat, innehåller modernare lagstiftning tendenser till en mer konskevensorienterad beslutsmodell. Man övergår till ett abstrakt lag- språk med gott om s. k. generalklausuler och krav på allmänna helhets- och skälighetsbedömningar. Man förväntas i större utsträckning begagna sig av en mer samhällsvetenskaplig beslutsmodell som ställer mindre stränga krav på vilket underlag som får begagnas och som innebär försök att förutsäga framtiden i stället för en modell där man bortser från vissa omständigheter och är tillbakablickande (jfr kapitel 3). Kriterierna på relevans förändras något. Detta får vissa följder, t. ex. när det gäller medborgarnas anspråk på rättssäkerhet. Det är väsentligt att överväga vilka konsekvenser denna utveckling bör ha för juristutbildningen. Det låter sig å ena sidan sägas att juristutbild- ningen bör anpassa sig på det viset att man fäster större avseende vid ickejuridiskt material och ickejuridiska arbetsmetoder på bekostnad av det juridiska innehållet i utbildningen. Å andra sidan kan man hävda att lagstiftningsmetoden reser ytterligare anspråk på säkerhet i juridisk arbetsmetod och argumentationsteknik. För att inte vitala rättssäkerhets— intressen skall eftersättas måste den ökade vagheten i rättskällorna balanseras av precision i andra avseenden och av att rättsliga principer uppmärksammas. Den beslutsteknik man begagnar måste redovisas. Även allmänna skälighetsbedömningar måste ske med beaktande av vedertagna kriterier på vad som kännetecknar tillåtna och otillåtna sätt att resonera och besluta, och rättskällornas förändrade struktur kan göra det svårare eftersom kriterierna inte kommer att framstå som lika uppenbara. Sam- tidigt som man bör eftersträva ökad förtrogenhet med ickejuridiskt material och synsätt, måste alltså juristerna lära sig att utnyttja detta material med hjälp av den specifika juridiska arbetsmetoden.

4.3.3. Olika typer av anspråk på ickejuridiska kunskaper

Anspråken på att juristerna skall ha andra än juridiska kunskaper är grovt sett av i princip två olika slag. För det första gäller det krav på kunskaper som skall göra det möjligt för den yrkesverksamme juristen att se sin egen och" den rättsliga regleringens plats och funktion i ett större sammanhang, för det andra framförs anspråk på mer färdighetsbetonade insikter i annat än juridik och på kunskaper som gör att man i sitt arbete kan kritiskt bedöma annat än rättsligt material, t.ex. statistiska data eller rättspsykiat- riska undersökningar.

4.3.3.1 Samhällsperspektiv

När det gäller det första slaget av kunskaper kan det allmänt sägas, att det är önskvärt att utveckla människors förmåga att se sin funktion i ett större sammanhang. Det gäller generellt och är inget speciellt krav på jurister. Det kan dock med visst fog hävdas, att anspråken i detta

• Sida 79
•  Original

avseende bör kunna ställas ganska högt på jurister. Rättsregler bottnar i allmänna samhälleliga förhållanden, och juristers verksamhet får ofta omfattande samhälleliga konsekvenser och avgörande betydelse för enskilda människors eller gruppers levnadsvillkor. Dessutom bör juridiska studier där man observerar sådana samband vara en god grund för förståelsen av samhälleliga förhållanden i allmänhet. Rättssystemet är en av flera nycklar till att begripa hur samhället fungerar och ger därmed en av flera fruktbara infallsvinklar för förståelse och analys av samhällsstruk- turen. Att utveckla förmågan till iakttagelser av det slaget bör vara ett mål inte bara för utbildningen, och det är inte heller bara genom utbildningspolitiska åtgärder som önskemålet kan tillgodoses. Här skall emellertid diskussionen begränsas till hur man främjar dessa syften genom grundutbildningen av jurister.

Målet för den samhällsvetenskapliga utbildning varom här är fråga bör vara att juristen görs uppmärksam på sammanhangen mellan rättslig reglering och andra samhällsförhållanden och på att man kan betrakta rättsliga företeelser från andra utgångspunkter än juridiska. Han bör t.ex. förstå något om den ekonomiska och sociala bakgrunden till marknads- rättsliga regleringar eller det straffrättsliga sanktionssystemets samband med andra former och metoder för social kontroll. Anspråken på viss förtrogenhet med andra synsätt än dem som är gängse inom juridiken och på att den färdiga juristen skall vara i stånd att se rättssystemets och sin egen funktion i samhället leder dock inte med nödvändighet till att hans kunskaper i annat än juridik måste vara mycket omfattande. Det är inte i första hand genom teoretiska och metodiska kunskaper i t.ex. sociologi, statskunskap eller psykologi som dessa anspråk tillgodoses utan snarare genom att den rättsliga regleringen studeras i sitt samhälleliga samman- hang och att andra än juridiska faktorer och synsätt beaktas. Även om insikter i ämnen som gränsar till juridiken är nyttiga är det en nödvändig förutsättning att de juridiska kunskaperna är goda.

Målet skall vara juridiska kunskaper i ett större perspektiv. Det är inte ändamålsenligt att ramkunskaper i samhällsvetenskap lärs ut utan samband med de juridiska studierna. Det skulle lätt kunna medföra en ny typ av perspektivlöshet. Man bör även beakta risken för att jurister blir samhällsvetenskapliga dilettanter, som kan lite om mycket men ingenting ordentligt. Det är viktigt att de inser att deras kunskaper utöver de juridiska i den mån de inhämtats genom grundutbildningen aldrig kan bli annat än bristfälliga och att de tränas att odla ett kritiskt betraktelsesätt inte bara mot rättssystemet utan också mot andra vetenskapliga, ekonomiska och sociala system.

4.3.3.2 Färdigheter

När det gäller det andra av de båda inledningsvis nämnda anspråken på annat utbildningsinnehåll än juridiskt kan vissa typer av juridisk yrkesutövning kräva mer färdighetsbetonade kunskaper. Sådana behov kan vara mycket skiftande. Det kan vara företagsjuristens behov av ekonomiska insikter, domstolsjuristens behov av kunskaper i bokföring eller förvaltningsjuristens behov av tekniska kunskaper. Det är sannolikt

• Sida 80
•  Original

att det till viss del rör sig om anspråk som bäst tillgodoses genom en studieorganisatorisk lösning, som ökar möjligheterna att i lokala eller individuella utbildningslinjer kombinera juridiska studier med studier av annat innehåll. Att vissa jurister i yrkeslivet får behov av mer omfattande t. ex. tekniska, naturvetenskapliga eller ekonomiska kunskaper kan inte beaktas inom grundutbildningen. I den mån sådana speciella kunskaps- behov uppträder först efter en tids yrkesverksamhet bör de i viss utsträckning kunna täckas genom enstaka kurser som kan utnyttjas för vidareutbildning.

Om man däremot kan konstatera att det rör sig om kunskaper som i allmänhet är relevanta för de flesta juristers yrkesarbete är det motiverat att försöka tillgodose kunskapsbehovet i grundutbildningen. Detsamma gäller ickejuridiska förkunskaper som erfordras för att inhämta nödvändi- ga juridiska kunskaper. Det kan emellertid bl.a. av tidsskäl inte bli fråga om särskilt omfattande studier. Målet för utbildning i t.ex. bokföring eller vittnespsykologi kan inte heller sättas särskilt högt. Det bör inte vara fråga om teoretiska eller mer vetenskapliga kunskaper utan snarare om praktiska färdigheter. För det första är utbildningstiden begränsad och konkurrensen om utrymmet i utbildningslinjen hård. För det andra är det inte fråga om att utbilda ekonomer eller vittnespsykologer, snarare att ge juristen vissa förutsättningar att t.ex. läsa och förstå en balansräkning, göra skatterättsliga bedömningar eller att vara skeptisk mot eget amatörpsykologiserande. Det finns heller inte anledning att i grundutbild- ningen undervisa blivande jurister om ickejuridiska forskningsmetoder. Man bör snarare inrikta sig på förståelsen av forskningsresultat.

4.3.4. Slutsatser

De ickejuridiska inslag som skall ge nödvändiga perspektiv på rättssyste- met bör inte studeras skilda från juridiken eller innan den studerande lärt sig någon juridik. När det är samspelet mellan rättssystemet och andra samhällsförhållanden som skall belysas är det för juridisk utbildning mer ändamålsenligt att relevant ickejuridiskt stoff, där så är möjligt, inordnas i sitt för juristerna naturliga sammanhang. Därigenom blir förutsätt- ningarna för en djupare förståelse bättre. Genom att t.ex. samhällsveten- skapliga inslag på ett funktionellt sätt inordnas i resten av utbildningen och förekommer i de sammanhang vari de vanligen förekommer i juristernas yrkesliv blir de dessutom väl förenliga med kraven på yrkesinriktad och mer praktiskt upplagd utbildning.

Integreringen kan i vissa fall åstadkommas genom samarbete mellan lärare från olika institutioner (jfr SOU 197312 kapitel 6). Hur detta i detalj skall gå till får bedömas för varje kurs för sig. I vissa fall är sambanden mer uppenbara. Vissa juridiska ämnen ligger på gränsen till andra vetenskaper. För att ta ett exempel är statsrättens gränser till statskunskap flytande. En slutsats utredningen dragit av detta är att vad som brukar hänföras till statskunskap bör ges ökat utrymme i utbild- ningen och föras till en kurs gemensam med statsrätten. Vid upplägg- ningen av denna kurs bör det vara lämpligt att jurister och statsvetare samverkar.

• Sida 81
•  Original

Det är således U 68s uppfattning att man under hela utbildningstiden vid studiet av rättssystemet bör belysa detta också från andra än juridiska utgångspunkter. Det är av stor vikt att man vid detaljplaneringen av utbildningen verkligen strävar efter att förverkliga det målet, så att det inte stannar vid en pappersreform. Utbildnings- och linjenämnderna får här en väsentlig och arbetskrävande men också stimulerande uppgift.

Trots dessa integrationssträvanden kommer självfallet juridiska pro- blem och arbetsmetoder att dominera utbildningen. För att ytterligare stimulera förmågan till kritiska och okonventionella infallsvinklar mot rättsliga fenomen kan det vara lämpligt att i utbildningen institutionalise- ra någon ickejuridisk infallsvinkel på rättssystemet. Utredningen föreslår att detta sker genom att en kort kurs i rättssociologi görs obligatorisk i utbildningen. Detta ligger i linje med den syn på förhållandet juridik-sam- hällsvetenskap som förfäktas här. Det framstår dock i så fall som mindre lämpligt att förlägga denna kurs tidigt i utbildningen, eftersom samban- den med rättssystemet blir svårare att belysa innan man är någorlunda förtrogen med det. Det är önskvärt att ett flertal juridiska ämnen studerats innan man börjar med t.ex. rättssociologi, eftersom meningsfull undervisning i detta ämne i hög grad beror på möjligheten att referera till kända delar av den rättsliga regleringen. Man bör dessutom kräva att någon tid under det sista utbildningsåret valfria kurser ägnas ickejuridiskt material (jfr 5.3).

Som komplettering till vad som nu föreslagits kan man tänka sig att åtminstone under den senare delen av studietiden — särskilt i samband med valfria kurser — anordna gemensamma undervisningsmoment i form av t.ex. seminarieövningar, projektarbeten eller problemlösning igrupp för studerande på juristlinje och studerande på andra utbildningslinjer (se vidare kapitel 6).

Inte heller när det gäller anspråk på mer färdighetsinriktade insikter är juristernas behov av t.ex. samhällsvetenskapliga kunskaper detsamma som samhällsvetarens, lika litet som samhällsvetarens behov av juridiska kunskaper är detsamma som juristens. Också när det gäller den typen av ickejuridiska kunskaper måste sambanden med rättssystemet betonas för att kunskaperna skall bli så användbara som möjligt. Det är nödvändigt för att klargöra hur man begagnar ickejuridiskt material i juridiskt arbete. Det är i sitt juridiska sammanhang det är relevant för juristens yrkesverksamhet. I vissa fall kan det vara motiverat med särskilda kurser med i huvudsak annat än juridiskt innehåll. Då bör innehållet i dessa kurser anpassas till det övriga innehållet i juristlinjen. En påtalad brist hos de ekonomiska inslagen i nuvarande juristutbildning är t.ex. att de i för liten utsträckning relateras till juridiskt stoff (se vidare 5.2.2).

Med tanke på att det reses många olika anspråk på innehållet i juristutbildningen, varav det om ökat inslag av ickejuridiskt stoff endast är ett, samtidigt som en förlängning av studietiden måste avvisas, blir det till slut en fråga om att göra avvägningar mellan olika krav. Därvid skall givetvis vederbörlig hänsyn tas till de berättigade anspråken på att utbilda jurister som är väl orienterade om den rättsliga regleringens funktioner och som har nödvändiga referenskunskaper på andra områden. Samtidigt förutsätter en sådan helhetssyn, såsom tidigare påpekats, att de juridiska

• Sida 82
•  Original

kunskaperna är goda. Det är vidare lättare för den enskilde studeranden att komplettera sina referenskunskaper, vilka ofta kommer som en naturlig följd av yrkesverksamheten, än de grundläggande och grundliga kunskaper och färdigheter i juridik och juridiska metoder, som är nödvändiga för hans framtida yrkesverksamhet.

Ett möjligt och kanske önskvärt resultat av att människor har olika utbildning och därmed olika utgångspunkter för ställningstaganden är att de i samma fråga med hjälp av olikartade resonemang kommer till olika resultat. Det bör innebära en allmän förnyelse och en stimulans för samhällsutvecklingen genom att det ofta är en förutsättning för att man skall börja tvivla på och ifrågasätta .de lösningar som man valt utifrån egna professionella utgångspunkter. Man får till stånd en bredare belysning av samhällsföreteelser genom att de studeras från olika utgångspunkter. En jurist och en ekonom kan t.ex. ha olika uppfattning om lämpligheten av att begränsa möjligheterna att få prövning till stånd i högsta domstolen eller av att lagföra snattare. Samtidigt som utbild- ningen skall bidra till kommunikationsmöjligheter mellan olika utbild- nings— och yrkeskategorier och kännedom om olika synsätt, får utbild- ningen inte medföra identitet i utgångspunkter, arbetsmetod och be- traktelsesätt.

4.4. Principer för indelning i kurser

4.4.1. Principiell diskussion

Systematiseringen och uppdelningen av de juridiska studierna kan ske med hjälp av olika kriterier. Från vetenskaplig synpunkt kan det vara ändamålsenligt att begagna kriterier som ser till grundläggande drag i rättsreglernas struktur och innehåll. En indelning efter sådana kriterier kallas i fortsättningen systematisk eller principiell. Från praktisk syn- punkt kan det passa bättre att begagna kriterier som samlar rättsreglerna efter deras användning i vissa typiska situationer. Man kan därvid lättare se vilken samhällsfunktion en rättsregel fyller och använda det som grund för indelning av materialet. Den senare metoden kallas i fortsättningen funktionell.

Den nuvarande juristutbildningens ämnesindelning och systematik, som har sina rötter i romersk rätt och tysk l800-talsdoktrin, är en kombination av båda modellerna. Medan t.ex. avgränsningar av typ offentlig — privat rätt och sakrätt — obligationsrätt är av det första slaget, innebär ämnen som process— och familjerätt med vissa modifikationer uppdelning enligt den andra modellen. De juridiska studiernas reform- kommitté i Finland har renodlat en indelning efter den andra modellen och har föreslagit att man bryter med den ämnesindelning som hittills tillämpats (jfr 2.3.2).

Den nuvarande indelningen i ämnen och kurser kan kritiseras på olika grunder. En anledning att ompröva den är att indelningen tillkommit under samhällsförhållanden olika de nuvarande. Nya rättsområden har vuxit fram, och gamla områden har genom samhällsutvecklingen i vissa fall minskat i betydelse. Att t.ex. studera processrätt utan sammanhang

• Sida 83
•  Original

med materiell rätt har också olägenheter, liksom fördelar kanske kunde vinnas om olika former för konfliktlösning studerades samlat. Gränserna mellan offentlig och privat rätt har t.ex. genom ökade samhällsingripan— den på en rad områden blivit alltmer flytande.

Det är inte säkert att den indelning av rättssystemet man finner mest rättvisande från teoretiska och vetenskapliga utgångspunkter är den mest ändamålsenliga för uppläggningen av utbildningen.

En yrkesverksam jurist ställs inför en praktisk situation som antas innehålla juridiska frågor. Han skall i allmänhet jämföra denna faktiska situation med ett regelsystem. Situationen kan vara mer eller mindre komplex både så att den innehåller fler eller färre ickejuridiska komponenter och så att den innehåller juridiska frågor av olika slag. Juristen ställs i regel inför en osorterad situation, där ingående problem inte är urskilda och definierade. Det är ovanligt att i praktiskt juridiskt arbete möta arbetsuppgifter, där kunskaper på enbart ett begränsat juridiskt område behövs och där det från början står klart att så är fallet. Juristens uppgift är att med hänsyn tagen till den totala situationen — som han alltså bör ha förutsättningar att förstå — bryta ner och analysera så att han kan komma fram till vilka de i första hand juridiskt relevanta omständigheterna är. Därefter skall han finna en lösning med hjälp av viss arbetsmetod och vissa principer för hur materialet skall begagnas (jfr kapitel 3).

Om man försöker översätta denna arbetsmodell till uppdelning av juridiskt material enligt någon av de tidigare angivna modellerna, kan man säga att det obearbetade problemet motsvarar en uppdelning enligt en funktionell modell, som innebär att rättsregler ses i det sammanhang där de vanligen förekommer. Det sammanhanget består av såväl juridiskt som ickejuridiskt relevanta omständigheter.

Funktionellt uppbyggda kurser liknar alltså den faktiska arbetssitua- tionen man ställs inför mer än systematiskt uppbyggda kurser. Också överblick över rättssystemets olika delar och möjligheterna att beakta ickejuridiskt material främjas av kurser uppbyggda på tvären i förhållande till traditionell systematik. Nödvändiga fakta kan med sådan indelning också göras mer levande och därmed i vissa fall lättare att lära. För att i det praktiska livet vara istånd att urskilja relevanta detaljer i omfattande material bör man därför redan under utbildningen ha vants vid att inte alltid få avgränsade problem serverade. För att lära sig konkret problemlösning bör studierna ges anknytning till praktiskt vanliga situationer, vilket ytterligare kan understrykas genom att man i utbild- ningen begagnar sig av autentiskt material. När det gäller intresset av att kursernas uppläggning förbereder för senare yrkesverksamhet bör även beaktas att deras komplexitet och allmänna svårighetsgrad ökas efter hand under utbildningen.

Det räcker emellertid inte med att vara van vid helhetssyn. Helhets- synen skall bl.a. göra det lättare att uppmärksamma detaljer. När dessa urskilts blir det ofta fråga om att analysera dern närmare med hjälp av abstrakt juridisk systematik. Analysen av situationen skall leda till att man — fortfarande med beaktande av helheten — mer eller mindre isolerat ser till systematiska sammanhang. Man måste då försöka

• Sida 84
•  Original

aktualisera alla de rättsliga karakteristika som gäller i fråga om ett visst speciellt förhållande. Därmed hamnar man i den först angivna modellen för indelning av rättssystemet. En principiell indelning av materialet har därmed analytiska fördelar. Det visar att det i utbildningen är nödvändigt dels att klargöra juridisk systematisk uppbyggnad — möjligen delvis genom kurser uppbyggda efter traditionell systematik — dels att i funktionellt uppbyggda kurser hela tiden uppmärksamma den indelning som går på tvären mot den funktionella nämligen systematisk—principiell.

För att vänja människor att angripa problem på ett sätt som gör dem till skickliga yrkesmän är alltså båda de indelningsmodeller som angavsi början på avsnittet tillämpliga. Ingenting kräver heller att utbildningen genomgående är uppbyggd konsekvent enligt bara en av modellerna. Man kan mycket väl använda sig av mer än en indelningsprincip för att därigenom tillgodose anspråken på studium från såväl systematiska som funktionella utgångspunkter.

Man kan emellertid inte bara se till vad som är ändamålsenligt för inlärning av juridiskt stoff och juridisk arbetsmetod när man skall ange hur kurser bör konstrueras. Det har tidigare framhållits att vad som här kallats juridiskt arbete blott utgör en del av det yrkesverksamma jurister sysslar med. Juridiska problem uppträder i praktiken sällan isolerade från andra frågor. Det är vidare angeläget att blivande jurister inte bara förstår rättssystemets inre sammanhang och relationer utan också är vana vid att se rättssystemet i ett brett samhällssammanhang och är vana vid annat än juridiskt material. Den frågan diskuterades i 4.3. Därvid drogs slutsatsen att de berättigade anspråken på utrymme i utbildningen för annat än i traditionell mening juridiskt stoff främst bör tillgodoses genom integre- ring av juridiska kunskaper med kunskaper på angränsande områden. Den traditionella ämnesindelningen i juridisk utbildning medför förhållandevis stora svårigheter i det avseendet. Annat än juridiskt material blir inte så ofta relevant i systematiska, teoretiskt upplagda kurser som i kurser med anknytning till konkreta situationer i vilka man strävar efter att spänna över ett något bredare fält på en gång. Det är i allmänhet vid ett studium av rättsreglernas, rättssystemets och rättsliga konflikters faktiska bak- grund, handhavande och effekter som till juridiken angränsande områden berörs. U 685 ställningstagande i detta avseende pekar således mot att kurser med annan indelningsgrund än den traditionellt systematiska är värdefulla.

Det är vidare angeläget att föremålet för kurserna skall kunna avgränsas på ett naturligt sätt. Man bör därvid bl.a. ta hänsyn till hur svenska rättskällor systematiserats, t.ex. hur de sammanförts i olika lagverk, särskilt de grundläggande balkarna. I och för sig talar denna omständighet i allmänhet för huvudsakligen funktionellt uppbyggda kurser, som dock till en början av pedagogiska skäl inte skulle beröra annat än relativt begränsade områden i varje kurs. Längre fram i utbildningen bör man emellertid kunna förutsätta kunskaper på allt fler delområden och därmed kunna integrera kurserna mer och erhålla en uppbyggnad med bättre anknytning till faktiska situationer.

• Sida 85
•  Original

4.4.2 Gränsen mellan civilrätt och offentlig rätt

Det finns särskild anledning att överväga gränsdragningen mellan civilrätt och offentlig rätt. Under senare år har den offentliga regleringslagstift- ningen haft snabb tillväxt. Det ökade inslaget av offentlig styrning i samhället, särskilt på det ekonomiska området, har medfört att denna gräns blivit allt svårare att dra. Mellan sådana rättsområden eller rättsinstitut som framträder som genuin civilrätt eller offentlig rätt ligger andra som rymmer både civilrättsliga och offentligrättsliga moment. Till exemplen hör miljörätt, fastighetsbildning — och planrätt över huvud taget —, marknadsrätt och arbetsrätt. Ett närmande mellan civilrätt och offentlig rätt har också skett så att säga från andra hållet genom att vissa traditionellt viktiga offentligrättsliga rättsprinciper ersatts av mer privat- rättsligt präglade regler. Här märks t.ex. det nya arbetsrättsliga systemet för offentligt anställda samt skadeståndslagens nya principer för stats och kommuns skadeståndsansvar. Marknadslagstiftningen fyller den dubbla funktionen att utgöra ett instrument för samhällets styrning och kontroll av marknadens förhållanden och att uppställa normer för relationerna mellan de enskilda rättssubjekt som agerar på marknaden. Vilken av dessa funktioner som framstår som övervägande kan variera mellan olika sakligt närliggande lagar och t.o.m. inom samma lagkomplex. Vad som sagts om marknadsrätten synes i huvudsak också utmärka bl.a. miljörätten. I själva verket kan den i våra dagar så påtagliga blandningen av privat och publikt i normeringen av det ekonomiska livets förhållanden ses som den rättsliga sidan av vår tids ekonomiska system med dettas blandning av marknads- hushållning och samhällelig styrning och kontroll (jfr nedan om ekonomi). Exemplen på områden med både offentlig- och privaträttslig sida kan mångfaldigas. Det är t.ex. svårt att veta om rättslig reglering av försäkringar eller boendeformer i framtiden systematiskt kommer att hänföras till offentlig rätt eller civilrätt. Det är — åtminstone när det gäller materiella rättsregler — inte möjligt att med hjälp av teoretiska kriterier dra en fast gräns mellan civilrätt och offentlig rätt.

Det är i och för sig inte självklart att gränsområden av berörd typ skall läggas till endera av civilrätt eller offentlig rätt. Man kan också tänka sig den tredje möjligheten att låta större eller mindre delar av gränsdiscipli— nerna bilda ett eller flera egna ämnen. Bl.a. dylika synpunkter låg bakom den äldre ämnesbildningen speciell privaträtt samt juristutbildnings— kommitténs inte närmare utarbetade tankar på att tillskapa ett nytt ämne ”borgerlig rätt”. Tiden torde dock ha gått förbi disparata ämnesbild- ningar av detta slag. Medan administrativa skäl förr kunde tala för att sammanföra stora och på sin höjd nödtorftigt sammanhängande stoff- mängder till särskilda ämnen, pekar de nutida önskemålen om rikliga profilerings- och kombinationsmöjligheter bestämt mot en sådan ordning. Däremot synes de i många fall först på senare är utvecklade rättsområde- na i gränslandet mellan civilrätt och offentlig rätt ofta passa väl att studeras såsom egna mindre specialämnen i formen av alternativa och valfria kurser under senare delen av utbildningen. Man kan här gå på tvären i förhållande till grundläggande systematik och sammanföra funktionellt sammanhängande problem.

• Sida 86
•  Original

Det sagda löser dock inte problemet med stoffets inplacering i de obligatoriska delarna av studiegången. Det naturliga synes härvid i regel vara att materialet studeras från både civilrättsliga och offentligrättsliga infallsvinklar. Härvid får dock beaktas att civilrätten av studietekniska skäl har placerats före förvaltningsrätten i studiegången och att upplägg- ningen av civilrätten har som grundtanke, att särskilda alternativa kurser skall ges i ämnen, som till stor del sammanhålls funktionellt. Detta talar starkt för att materiella regler på t.ex. konkurrens- och konsument- skyddets område (marknadsrätten), plan- och miljörätten och arbets- rätten bör tas upp i sitt sakliga sammanhang inom ramen för de civilrättsliga kurserna, även till den del de går utanför vad som kan uppfattas som genuin civilrätt. Gör man inte detta riskeras att civilrätts- studiet tappar anknytning till nutida realiteter och på ett olyckligt sätt bortser från naturliga samband. Det är ju t.ex. genom studium av den materiellrättsliga sidan av den rättsliga kontrollen över mark och vatten som man lär känna hur långt ägarbefogenheterna inom fastighetsrätten numera sträcker sig. Studiet inom civilrätten bör emellertid kompletteras av en offentlig— rättslig belysning av stoffet inom ramen för förvaltningsrätten. Man har där vanligen anledning att särskilt uppmärksamma andra samband, t.ex. av institutionell eller förvaltningsprocessuell art, inbegripet ansvarsfrågor. Över huvud gäller det att nå fram till smidiga lösningar och undvika

upprepningar.

4.4.3. Ställningstaganden

Utgångspunkten för hur utbildningsstoffet skall sammanföras i kurser bör vara nuvarande ämnesindelning. Det skulle medföra onödiga komplikatio- ner och osäkert utbyte att slå sönder den nu använda systematiken och helt och hållet ersätta den med en ny. Nuvarande lärarstruktur och befintliga läromedel skall beaktas. Å andra sidan bör den existerande uppdelningen i t.ex. civilrätt, förvaltningsrätt, processrätt och straffrätt bara vara en utgångspunkt. En förskjutning bör ske mot att man i större utsträckning än nu beaktar rättsreglernas funktionella samband inbördes och i förhållande till ickejuridiskt material. Likaså bör synpunkter och infallsvinklar på rättssystemet, rättsreglerna och faktiska situationer från andra än juridiska utgångspunkter — t.ex. om bakgrund, funktion och verkningar — föras in kontinuerligt. Vissa överflyttningar hör av dessa skäl ske mellan juridiska ämnen. Framför allt bör det dock ges utrymme för kurser i vilka stoff från flera av de traditionella ämnena sammanförs. Sådana kurser, som med fördel kan vara alternativa eller valfria, bör ge stora möjligheter att behandla även icke juridiskt material. Förutsätt— ningarna för sådana kurser är bättre under senare delen av utbildningen. Det är emellertid viktigt att traditionell systematik där så framstår som lämpligt uppmärksammas också i mer funktionellt uppbyggda kurser. Förslaget kan i denna del medföra vissa svårigheter främst när det gäller tillgången på lärare och läromedel. Svårigheterna skall emellertid inte överdrivas. De faktiska omflyttningar av stoff mellan kurser inom den obligatoriska studiegången som föreslås i det följande är relativt små.

• Sida 87
•  Original

Det blir främst i alternativa och valfria kurser man mer konsekvent kommer att gå över olika ämnesgränser. I dessa kurser är det också meningen att viss fördjupning skall ske. Det gör det naturligt att begagna sig av läromedel av något annat slag än i de obligatoriska kurserna, såsom betänkanden, propositioner, debattböcker m.m. Den sortens material är i mindre utsträckning än juridiska läroböcker uppbyggda enligt traditionell juridisk systematik och mer kring funktionella samband. Det är viktigt, att de studerande blir bättre förtrogna än de nu är med sådant rättsligt material som inte — i likhet med traditionella läroböcker — direkt serverar ett visst stoff för inlärning.

När det gäller lärarna och även de vanliga läroböckerna framstår de nya anspråk som ställs som fullt rimliga. Vad som krävs är att man vid läroboksförfattande och undervisning strävar efter översikt, orientering och beaktande av samband inom och utanför juridiken och rättssystemet. Så sker redan nu, och existerande läromedel bör — i vissa fall efter viss modifikation — i betydande utsträckning kunna begagnas också i framtiden. Ofta kan det dessutom visa sig lämpligt att vidareutveckla samarbetet mellan lärare från olika institutioner och med praktiskt verksamma jurister. En av de svårigheter man för närvarande möter vid sådana lösningar är att anpassa examinationen till kursernas mål och den undervisning som meddelas. Kunskap som inte efterfrågas och premieras i examinationen betraktas lätt som överflödig av de studerande. Dessa frågor kommer att diskuteras i kapitel 6.

I själva verket är förändrade kriterier för kursindelning en av förslagets kärnpunkter. Det är härigenom man skall åstadkomma en utbildning som ger bättre yrkesförberedelse i vid mening och som ökar de studerandes förståelse för rättsliga samband och för rättssystemets samband med övriga samhällsförhållanden. På det viset avses ändamålsenlig fördjupning och träning i juridiska arbetsmetoder komma till stånd. Urvalskriterierna för kursindelning måste därför ges hög prioritet i utvecklingsarbetet då den föreslagna reformen genomförs.

4.5 Grundkurs 4.5.1 Utgångspunkter

U 68s expertgrupp för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning gjorde som utgångspunkt för sitt fortsatta arbete en preliminär kartlägg- ning och analys av det arbetsfält som svarar mot denna utbildning. Enligt expertgruppen borde de inledande kurserna i olika utbildningar få större användningsområde. Därigenom skulle det bli möjligt att minska antalet ingångar till administrativ och ekonomisk högskoleutbildning. Olika utbildningsmål skulle därefter nås genom successivt tillval av studieenhe- ter. Bl.a. för att underlätta detta borde även besläktade utbildningslinjer byggas upp enhetligare.

I rapporten konstateras att olika slag av administrativ och ekonomisk högskoleutbildning har vissa gemensamma drag, främst när det gäller innehållet. Vissa i debatten framförda önskemål syftar till att förstärka de gemensamma dragen. Expertgruppen konkretiserade sina övervägan-

• Sida 88
•  Original

den i en studieorganisatorisk skiss. [ sin mest renodlade form skulle modellen leda till en enda grundkurs för praktiskt taget all administrativ och ekonomisk högskoleutbildning med en viss minsta längd, följd av successiv differentiering av utbildningsinnehållet mot olika utbildnings- mål. Skissen innehåller också utkast till innehåll i en sådan gemensam grundkurs omfattande ett år. Några överväganden om vad olika utbild- ningslinjer skulle innehålla efter det inledande året hade på detta stadium av utredningsarbetet inte gjorts. Det underströks i rapporten att skissen — och särskilt den föreslagna grundkursen — inte utgjorde ett färdigt förslag (jfr även SOU 1973: 2 s. 247) utan att den borde tillsammans med andra liknande konstruktioner ses som uppslag för fortsatt utredningsarbete.

Innehållet i en grundkurs beror självfallet på i vilken utsträckning kunskapsbehovet är gemensamt för de utbildningslinjer som skall bygga på kursen. Grundkursen kan täcka ett större eller mindre antal utbildningslinjer. Möjligheterna att genom en grundkurs tillfredsställa dels sådana krav som framförts i expertgruppens rapport, dels andra anspråk på utbildningen — särskilt sådana som reses genom utbildningens yrkesmål — kan inte bedömas förrän man bearbetat hela utbildnings- linjer.

En förutsättning för expertgruppens förslag var att innehållet i olika utbildningar inte skulle behöva förändras. Förändringen skulle kunna bli uteslutande studieorganisatorisk. Genom att tidigarelägga moment som har mer generell karaktär och som är gemensamma för flera utbildningar skulle det bli möjligt att konstruera en eller flera grundkurser med breda användningsområden. Det är en annan sak att man samtidigt av andra skäl aktualiserade förändringar i utbildningsinnehållet.

En av avsikterna med U 685 arbete med juridisk utbildning är att pröva expertgruppens studieorganisatoriska modell med utgångspunkt i de krav som utbildningar med dominerande eller starka inslag av juridik ställer. I det arbetet ingår att undersöka om olika utbildningslinjer — och i så fall vilka — kan inledas av samma grundkurs och om därvid expertgruppens förslag till grundkurs kan utnyttjas. Prövningen sker mot bakgrund av de anspråk juridiskt inriktad yrkesverksamhet ställer på utbildningen. De följande övervägandena bygger på vad som anförts i kapitel 3 och tidigare i detta kapitel och anknyter till behandlingen av innehållet i utbildningen som följer i kapitel 5. Det kan vara av intresse i sammanhanget att erinra om att det första året av nuvarande juristutbildning består av fyra lika långa kurser, nämligen propedeutisk juridisk kurs, rättshistoria, national- ekonomi och företagsekonomi (jfr kapitel 2).

4.5.2. Expertgruppens utkast till grundkurs

Den skiss till grundkurs som expertgruppen för administrativ och ekonomisk utbildning utarbetade avsåg ett stort antal utbildningslinjer. Den innehöll stoff som inte nu förekommer i de juridiska utbildningarna. Å andra sidan ställs krav på ökade samhällsvetenskapliga inslag i den juridiska utbildningen. Expertgruppens utkast kan illustreras med föl- jande figur.

• Sida 89
•  Original

. VAL DEFINIERADE YRKESINRIKTNINGA

.. ÄMNESSTUDIER "

GEMENSAM GRUNDKURS

1. Individ, grupp och samhälle

2. Sammanslutningar, företag Och samhälle

3. Offentligt beslutsfattande

4. Statistik och element av matematik

5. Valfri Orienteringskurs med viss yrkes- inriktning (juridisk översiktskurs för juristlinjen)

Figur 4:1 Modell för studieorganisation inom yrkesutbildningssektorn för administration och ekonomi.

I avsnitt 3.1 har diskuterats hur yrkesmål bör vara vägledande för olika utbildningars inriktning. Bl.a. på grund av den långa tid som hinner förflyta från planering av utbildningsreformer till dess någon hunnit ta sig igenom det reformerade utbildningssystemet är ledstjärnan endast vagt urskiljbar. Svårigheter att bedöma olika yrkesfunktionerns framtida utveckling medför att osäkerheten och försök att kompensera osäker- heten får stor betydelse. Möjligen är dock osäkerheten mindre när det gäller juridiskt arbete än på en del andra områden.

Ett sätt att möta och i bästa fall kompensera det bristfälliga planeringsunderlaget är att göra utbildningsutbudet flexibelt, bl.a. genom att ge ett stort antal kombinationsmöjligheter. Utredningens ställnings- tagande i differentieringsfrågan syftar bl.a. till en studieorganisation, som dels skall tillåta fler valfria kombinationer av utbildningsenheter än i dag, dels skall förbättra förutsättningarna för en fortlöpande förändring av utbildningens innehåll (jfr 4.2).

Den organisation som nu föreslås för juristutbildningen innebär att en större del än för närvarande av utbildningen skall kunna varieras individuellt. En tredjedel av utbildningstiden skall ägnas åt alternativa och valfria kurser. I enlighet med den successiva differentieringens princip avses valfriheten förlagd i huvudsak till senare delar av utbild- ningstiden. Samtidigt skall yrkes- och därmed i viss mening utbildnings- målet för juristlinjen i stort sett vara detsamma som för dagens jur. kand.- utbildning. Utredningen har i det föregående tagit ställning mot en linjedelning av juristlinjen med olika kompetensområden för olika linjer. Ett av de viktigaste argumenten för den ståndpunkten var önskemålen om rörlighet på arbetsmarknaden och åtminstone bibehållen utbytbarhet för jurister i olika befattningar. Resultatet blir att man till tidiga delar av utbildningen måste koncentrera det som skall vara obligatoriskt för alla jurister. Den inventering utredningen gjort av vilket stoff som har den karaktären visar att det är omfattande (jfr 5.2).

• Sida 90
•  Original

När det gäller kraven på ökat inslag av samhälls- och beteendeveten— skap på juristlinjen har det funnits lämpligt att främst eftersträva integrering med juridiskt stoff (jfr 4.3). Men alla dessa önskemål — bibehållen gemensam formell behörighet med ökad valfrihet under grundutbildningen och integrering av samhälls— och beteendevetenskap- liga moment i den — minskar möjligheterna att ge utbildningens första år en mycket allmän prägel.

Detta sammanhänger med det breda ämnes— och därmed sysselsätt- ningsområde juridiken faktiskt utgör. Det är en förhållandevis ambitiös målsättning att bibehålla och t.o.m. öka rörligheten inom den delen av arbetsmarknaden. Om man avvisar en uppdelning på flera specialiserade linjer och inte önskar enhetlig juristutbildning utan vill ge ökade möjligheter till profilering inom juristutbildningen och om man önskar bibehålla en klar yrkesinriktning i utbildningen, kan inte ett inledande år utan en förlängning av studietiden ges det allmänna innehåll som expertgruppens skiss hade. Ett första studieår för juristlinjen bör med dessa förutsättningar innehålla mer juridik.

Det finns även andra skäl som talar för detta ställningstagande. Det är angeläget att studierna upplevs som meningsfulla redan från början. Studiemotivation kan åstadkommas på olika sätt, och troligen har verksamhetsformema i utbildningen väl så stor betydelse som studieorga- nisationen. Det finns både studerande som redan när de inleder högskolestudierna har en klar intresseinriktning och sådana som har ett starkt behov av att orientera sig inom ett stort område. Det är svårt att bedöma dessa gruppers inbördes storlek, och förhållandena kan förändras om antagningen begränsas till högskoleutbildning i allmänhet. Det finns sannolikt betydande skillnader mellan olika utbildningar i detta avseende.

Anspråken på studiemotivation och på en mycket bred grundkurs kan komma i viss konflikt med varandra. Det är för många viktigt att redan tidigt i utbildningen komma i kontakt med moment som anger utbildningens karaktär och användningsområde. Detta bör vara till viss fördel också för dem som är osäkra på vilken utbildningsväg de vill välja. Den enskilde studeranden kan då på ett tidigt stadium få underlag nog att bedöma om t.ex. juristlinjen är ett alternativ som förefaller passa hans fallenhet och intresseinriktning. Också detta talar för tämligen stort inslag av juridik redan under det första studieåret. En juridiskt betonad grundkurs bör, som framgår av det följande, kunna utformas så att den ger stor frihet i valet av fortsatt utbildningsväg och av sysselsättning. Den grundläggande yrkesorientering som krävs inför valet av en sådan bör i huvudsak förläggas utanför högskolan (jfr SOU l973:2 s. 246 ff.).

Vid en jämförelse mellan å ena sidan en ekonomisk-administrativ grundkurs, gemensam för ett stort antal utbildningslinjer, å andra sidan de krav som bör ställas på en grundkurs som skall inleda juristlinjen har U 68 funnit att en grundkurs för juristlinjen inte med fördel kan få den förra utformningen. Vissa modifieringar bör göras i expertgruppens utkast till gemensam grundkurs. Hur en sålunda modifierad grundkurs kan utnyttjas för andra utbildningslinjer får bedömas från fall till fall. U 68 föreslår att den juridiska grundkursen skall kunna användas även för den i det följande (4.6) behandlade förvaltningslinjen.

• Sida 91
•  Original

Trots att sålunda den av expertgruppen för administrativ och ekonomisk utbildning skisserade grundkursen inte i sin helhet kan begagnas för juristlinjen är det önskvärt att i viss utsträckning ge juristlinjens inledande studier det föreslagna innehållet. Det bör vidare vara möjligt att även på andra sätt främja de mål en för ett större antal utbildningar gemensam grundkurs syftar till.

Man bör söka definiera utbildningsinnehåll som kan vara gemensamt för juristlinjen och annan utbildning inriktad mot förvaltningsverksamhet i allmänhet. Av enkätundersökningen (Ds U 1973:l7) liksom av annan information framgår tydligt att det finns ett stort behov inom förvalt- ningen av personer som är förtrogna med juridiskt material och som kan arbeta därmed. Det är inte bara juristlinjen som skall förbereda för arbetsuppgifter som innebär myndighetsutövning. Även om t.ex. enkät- undersökningen visar skillnader mellan den myndighetsutövning som jurister ägnar sig åt och den som andra sysslar med (jfr 3.2.3), är det möjligt att definiera utbildningsinnehåll som juristlinjen bör innehålla och som även med fördel kan erbjudas i mer allmänt inriktad förvaltningsutbildning. Hit hör en allmän överblick över rättssystemet och dess beslutsstrukturer. Såväl jurister som förvaltningspersonal bör även ha kunskap om den institutionella, politiska och statsrättsliga grundvalen för den offentliga verksamheten i stort. Enkätundersökningen konstaterade vidare — föga förvånande — att förvaltningsrätten var en mötesplats för jurister och andra inom förvaltningen. Med utgångspunkt i enkätundersökningen kan man även komma fram till ett behov av civilrättsliga kunskaper för förvaltningstjänstemän. Civilrätten bör äveni framtiden ges en central plats på juristlinjen. Dessutom bör moment av ekonomi ingå i juristlinjen, och det ämnet är av stor betydelse också för förvaltningsutbildning. Det är med detta inte sagt att det finns förutsättningar att konstruera juristlinjens inledning så att den kan användas även i andra utbildningar. Man måste först undersöka dels om ambitionsnivån på angivna områden bör vara densamma, dels om det är lämpligt att lägga inslagen under det första utbildningsåret.

Om olika utbildningslinjer har olika mål är rimligen även ambitions- nivån för de delar som ingår i utbildningarna åtminstone delvis olika. När det gäller de juridiska kunskaperna skall anspråken allmänt sett ställas högre på juristlinjen än på någon annan utbildningslinje och när det gäller statsvetenskapliga och ekonomiska inslag högre i allmänt administrativa utbildningar. När det gäller konstruktionen av juridiska inslag i en mot förvaltningsverksamhet i allmänhet inriktad utbildning kan man vägledas av två olika principer. Båda bygger på förutsättningen att det medan grundutbildningen pågår inte är möjligt att veta i detalj på vilket ämnesområde juridiska kunskaper skall användas. Enligt ett synsätt kan man erbjuda en mycket bred men grund kurs och därigenom eftersträva stor täckning, enligt ett annat kan man erbjuda en smalare och djupare kurs med den motiveringen att det gäller att ge vana vid viss typ av material och viss argumentationsteknik och därmed förmåga att arbeta konkret med rättsligt material. Det finns argument för båda synsätten,

• Sida 92
•  Original

och utredningen har stannat för en medelväg. Man bör dels ge en allmän överblick i en introduktionskurs, dels fördjupade kunskaper på något eller några centrala områden. Det sammanhänger med de generella dragi juridiskt arbete som har konstaterats i 3.2 och 4.2 Möjligheterna att ge juristlinjens grundkurs ett bredare användningsornråde, vilket varit en strävan, blir då också större, eftersom kraven på djup måste upprätthållas i kurser på juristlinjen. Viss civilrätt kan utan olägenhet placeras tidigt i juristlinjen. Utöver detta bör en kortare allmän juridisk introduktions- kurs förekomma tidigt i juristlinjen och vara användbar också i andra utbildningar. Det blir då möjligt att konstruera juristlinjens första utbildningsår så att det innehåller vissa kurser med i huvudsak juridiskt innehåll som även bör förekomma i en allmän förvaltningsutbildning inriktad mot myndighetsutövning.

Utredningen har vidare funnit det motiverat att utöka inslaget av statskunskap på juristlinjen. Statsrätten bör kompletteras med kunskaper om hur det politiska beslutsfattandet går till i praktiken (jfr 5.2.4). Samtidigt kan statsrättsliga moment med fördel studeras i allmän förvaltningsutbildning. Det har därigenom blivit möjligt att konstruera en kurs användbar för både juristlinjen och andra linjer. Det faller sig naturligt att placera kursen tidigt i utbildningen. I den mån förvaltnings- utbildning ställer krav på mer speciella och för juristlinjen mindre relevanta kunskaper på detta område kan dessa tillgodoses senare i utbildningen. För förvaltningsrättens del är situationen delvis en annan. Visserligen behövs ämnet för både jurister och förvaltningspersonal i allmänhet, och några större skillnader i ambitionsnivå behöver inte föreligga även om anspråken i allmänhet bör ställas något högre på juristerna. Emellertid är det lämpligt att på juristlinjen placera kurseri förvaltningsrätt efter det att vissa andra ämnen studerats. Det gäller civil-, straff- och processrätt. Det är kurser i dessa senare ämnen som ger juristlinjen dess profil, och de bör inte förekomma i samma utsträckning i andra linjer. Det medför att förvaltningsrätten inte med fördel kan placeras i en med andra linjer gemensam inledande del. Utöver vad som ingår i en allmänt hållen juridisk introduktionskurs bör alltså förvalt- ningsrätten hållas utanför juristlinjens grundkurs.

Ekonomiska kunskaper är av väsentlig betydelse i utbildning inriktad mot förvaltning. I nuvarande juristutbildning ägnas halva det första studieåret åt ekonomi. Som kommer att framgå av 5.2.2 finner utredningen att det även i framtiden är motiverat att placera en kurs med ekonomiskt innehåll i juristlinjen. Den bör dock inte ha samma omfattning som för närvarande och inte heller samma inriktning. Det finns goda skäl att placera en sådan kurs tidigt i utbildningen. Bl.a. bör det förenkla studiet av vissa delar av civilrätten. Det bör därigenom vara möjligt att förlägga en kurs i ekonomi under juristlinjens inledande år och att därmed utnyttja den också i annan utbildning.

När det slutligen gäller rättshistoria finner utredningen det motiverat att bibehålla en kurs i det ämnet under juristlinjens inledande år. Detta ämne kan sägas vara rätt speciellt för juristlinjen och med nuvarande utformning sakna större intresse i andra utbildningar. Med tanke på att ämnets utrymme föreslås minskat och att inriktningen av det bör

• Sida 93
•  Original

förändras kan möjligen en placering under det första studieåret motiveras också för andra linjer än juristlinjen (se vidare 5.2.3).

Mot bakgrund av ovanstående föreslås att juristlinjens inledande år konstrueras som en grundkurs med följande innehåll. Första terminen: ekonomi, rättshistoria, statsrätt, statskunskap. Andra terminen: Juridisk introduktionskurs, civilrätt. Den inbördes ordningen mellan kurserna behöver inte vara helt låst (jfr 5.2.1). Innehållet i kurserna kommer att beskrivas närmare i följande kapitel.

Genom att konstruera en inledande grundkurs för juristlinjen efter här angivna linjer bör man kunna vinna åtminstone fyra fördelar. För det första bör juristlinjens grundkurs kunna vara inledning dels till jurist- linjen, dels till annan utbildning inriktad mot förvaltningsverksamhet (se vidare 4.6). För det andra bör innehållet i grundkursen kunna vara ganska likt innehållet i andra grundkurser inom sektorn, även om det inte kan göras identiskt. U 685 översyn av socionomutbildningen visar att inne- hållet i en grundkurs lämpad för sådan utbildning i vissa delar liknar innehållet i den grundkurs som här förordas för juristlinjen. Genom generösa regler för tillgodoräknande av genomgångna kurser på respektive linjer kan därigenom dessa kurser delvis ersätta varandra, trots att de inte är identiska till sitt innehåll. På det viset blir konsekvenserna av eventuellt ändrad studieinriktning mindre allvarliga, och kursändring kan ske med mindre tidsförlust än nu. För det tredje innebär inledningen av juristlinjen att man i större utsträckning än för närvarande tar utgångs- punkt i samhällsförhållandena i allmänhet och i rättssystemet som en integrerad del av dem och som ett av flera sätt för politisk styrning. För det fjärde kan man tillgodose anspråken på studieorganisatoriska förut- sättningar för god studiemotivation och yrkesorientering.

4.6. Förvaltningsutbildning

I samband med kartläggningen av juridiska arbetsuppgifter i föregående kapitel konstaterades behov av juridiskt kunnande i såväl offentlig som privat förvaltningsverksamhet. Några betydande skillnader mellan ansprå- ken på grundutbildning för sådana arbetsuppgifter bedömdes inte föreligga mellan offentlig och privat sektor. Behovet av juridiskt utbildade täcks för närvarande i någon mån av personer med jur. kand.- utbildning och av personer med juridiska inslag i annan utbildning. Det står emellertid klart att arbetsuppgifter som berör rättsligt material, t.ex. vid myndighetsutövning i offentlig förvaltning eller personalfrågor i privat förvaltning, för närvarande i betydande utsträckning åvilar personer med ingen eller i förhållande till arbetsuppgifterna bristfällig juridisk utbildning.

Detta pekar på att det finns behov av juridisk utbildning som inte täcks genom befintliga utbildningar. Det finns därför anledning att öka möjligheterna till juridiska inslag i utbildning som är inriktad mot förvaltningsverksamhet.

Det finns idag en rad högskoleutbildningar som förbereder för administrativ verksamhet, dels sådana som avser att ge mer specialiserade kunskaper, t.ex. jurist- eller ekonomutbildning, dels mer allmänt inrikta-

• Sida 94
•  Original

de utbildningar, t.ex. socialhögskolornas förvaltningslinje eller filosofisk- samhällsvetenskaplig utbildning. Dessutom finns juridisk-samhällsveten- skaplig utbildning (jur. pol. mag.) som emellertid har visat sig mycket lite attraktiv (jfr kapitel 2). Förvaltning kan innebära mycket olika verksam- het och kräver därmed utbildningsmöjligheter över ett mycket brett fält (jfr SOU l973:2 s 264 ff). Kunskapsbehovet är alltså i och för sig mycket omfattande. Det är därför omöjligt att tänka sig en enhetlig förvaltningsutbildning. Man måste tvärtom erbjuda starkt differentierade utbildningsmöjligheter för förvaltningsverksamhet. Det är också önskvärt att innehållet i sådana utbildningar smidigt kan förändras, så att man lätt kan möta förändrade eller nya krav på kunskaper. Existerande utbild- ningar med inriktning mot förvaltning erbjuder differentierings— och profileringsmöjligheter i varierande utsträckning. I utbildningslinjema vid filosofisk fakultet är möjligheterna till individuella val allmänt sett stora. Vid socialhögskolornas förvaltningslinje finns mer begränsade valmöjlig- heter. I jur. kand. och jur. pol. mag. är valmöjligheterna små. U685 studieorganisatoriska ställningstaganden har som mål att åstadkomma ett väl differentierat och bättre samordnat utbildningsutbud. Detta bör följaktligen komma till uttryck vid arbetet med översyn av socionom- och juristutbildningarna.

U 68 har övervägt två olika möjligheter att bättre än hittills tillgodose kraven på juridiska kunskaper för förvaltningsverksamhet. Det ena är att konstruera en särskild utbildningslinje som skall ersätta nuvarande jur.pol.mag. och med det inledande året gemensamt med juristlinjen. Det andra är att låta juristlinjens grundkurs utgöra alternativ inledning till andra existerande utbildningslinjer. Arbetet har bedrivits med utgångs- punkt bl.a. i den företagna enkätundersökningen (jfr 3.2.3).

Som ett led i prövningen av den första möjligheten har U 68 utarbetat ett utkast till en treårig förvaltningslinje med samhällsvetenskaplig tyngdpunkt men med juridiska inslag. Utbildningens mål angavs vara att ge grundläggande kunskap om funktion och struktur hos samhällets organ, att ge en orientering om rättssystemet samt att ge grundläggande färdigheter i tillämpning av offentlig rätt. Linjens inledande studieår skulle vara gemensamt med juristlinjen och därmed ge en ekonomisk, statsvetenskaplig och juridisk bas. Härefter föreslogs en konstruktion med 40 poäng obligatoriska kurser samt alternativa och valfria kurser inom en ram av 40 poäng. Hälften av utrymmet för de obligatoriska kurserna skulle ägnas samhälls— och företagsekonomi, en fjärdedel den i första hand offentliga förvaltningens funktion och struktur samt en fjärdedel beslutsfattande och administrativ teknik i offentlig och privat förvaltning. Det återstående utrymmet 'skulle ägnas profilering av utbildningen genom att var och en av de studerande skulle välja fyra alternativa 5-poängskurser och två valfria lO-poängskurser. Som 5- poängskurser förekom intresseorganisationerna och samhället, miljö- planering, planerings- och utredningsmetodik, administrativ rationalise- ring, informationsteknik, personaladministration, kulturförvaltning och vårdförvaltning. Som valfria lO-poängskurser förtecknades preliminärt planerings- och utredningsmetoder, planprocesser, personaladministration samt budgetprocesser och ekonomisk långtidsplanering. Som alternativa

• Sida 95
•  Original

och valfria kurser skulle man även kunna utnyttja juristlinjens kurser. Avsikten var att rättsliga aspekter fortlöpande skulle uppmärksammas under hela utbildningstiden.

Efter hand konstaterades att denna utbildningslinje skulle få avsevärda likheter med det förslag som utarbetades för socionomutbildningens förvaltningslinje. Många kurser med samma eller liknande inriktning förekommer i de båda förslagen. Den enda mer betydande skillnaden skulle komma att bestå i att större utrymme skulle ägnas rättsliga frågor i juristlinjens inledande kurser än i socionomutbildningens. Vidare bör en förvaltningsutbildning med juridisk inriktning även längre fram i studier- na kunna innehålla moment som aktualiserar rättsliga problem. En sådan möjlighet har befunnits lämplig även för socionomutbildningens del inom ramen för en utökad valfrihet. Arbetet med socionomutbildningens förvaltningslinje har även i andra delar tillförts uppslag från det särskilt utarbetade förslaget.

U 68 finner, som framgått av bl. a. huvudbetänkandets avsnitt 3.6.3.3, det angeläget att förenkla högskolans utbildningsutbud. Det kan bl.a. åstadkommas genom att man minskar antalet utbildningslinjer och antalet ingångar till olika utbildningssektorer. Ett annat mål för den studieorganisatoriska översynen är att underlätta övergång mellan olika utbildningslinjer och därmed öka möjligheterna att kombinera moment från olika utbildningslinjer.

Det har visat sig möjligt att konstruera juristlinjens inledande år så att det medger inte bara fortsatt utbildning inriktad mot mer utpräglade och kvalificerade juridiska arbetsuppgifter. Det första året kan även vara en lämplig grund för utbildning för förvaltningsverksamhet ivilken juridiska arbetsuppgifter är vanliga (jfr 4.5).

Om anspråken på juridiskt utbildad förvaltningspersonal kan tillgodo- ses genom dels ökad valfrihet i existerande utbildningar, dels ökade möjligheter att kombinera delar från olika utbildningslinjer, saknas anledning att inrätta en särskild utbildningslinje för detta ändamål.

Mot bakgrund av det sagda föreslår U68 att man inte inrättar en särskild förvaltningslinje med juridisk inriktning. Föreliggande utbild- ningsbehov bör i stället tillgodoses genom ökade möjligheter att kombinera kurser från juristlinjen — i första hand grundkursen — med andra utbildningslinjer som är inriktade mot förvaltningsverksamhet. I det följande skall några sådana tänkbara möjligheter anges.

Eftersom socionomutbildningen också varit föremål för översyn inom ramen för U 685 arbete, har utredningen särskilt övervägt möjligheterna att konstruera en förvaltningsutbildning genom kombination av kurser från den utbildningen och juristlinjen. Dessa möjligheter förefaller goda. Det bör således vara möjligt att som ett alternativ inleda socionomernas förvaltningslinje med juristlinjens grundkurs och därefter övergå till förvaltningslinjens fjärde termin. Den som önskar ytterligare markerad juridisk inriktning på sin utbildning kan därefter även använda delar av förvaltningslinjens femte och sjunde terminer åt kurser med juridisk inriktning. Det sagda illustreras med följande skiss (figur 4: 2).

Genom denna konstruktion kan man erbjuda en treårig förvaltningsut- bildning på en juridisk grund och med möjligheter till vissa inslag av

• Sida 96
•  Original

Social linje Förvaltningslinje Juristlinje

fördjupning

profilering

obligatoriska kurser 20 p

praktik 20p Grundkurs juristlinjen 40 p

Grundkurs förvaltnings- Figur 4:2 Anknytning juristlinje-förvaltningslinje

linje och sociallinje 40 p

juridiska kurser också senare i utbildningen. U 68 föreslår alltså att det införs möjlighet för dem som genomgått juristlinjens grundkurs att fortsätta på förvaltningslinjens fjärde termin. Denna studieväg bör vara ett av flera normala sätt att genomgå förvaltningslinjen som därigenom får två alternativa ingångar (se vidare ll.2). Samtidigt bör jur. pol. mag.-utbildningen avskaffas, eftersom den visat sig inte fylla de behov för vilka den avsågs.

Socionom- och juristutbildningarna är de enda administrativa och ekonomiska utbildningar för vilka U68 lägger konkreta förslag till förändrad studieorganisation. Man kan därför inte nu med bestämdhet ange om det är möjligt att kombinera juristlinjens grundkurs med andra administrativt inriktade utbildningar. Det är emellertid angeläget att andra kombinationer prövas på samma eller liknande sätt, som ovan beskrivits beträffande jurist- och förvaltningslinjen. De linjer som i första hand bör kunna komma ifråga är — med de beteckningar de åsatts i U 685 huvudbetänkande (jfr SOU 1973:2 s. 229 ff.) -— D 3 (samhällsvetenskap- lig linje l), 241 (filosofisk-samhällsvetenskaplig linje) och D 4 (samhälls- vetenskaplig linje 2). Angivna linjer motsvarar nuvarande utbildnings- linjerna 7a, b och c samt 8a och 921. Det är därvid fråga om att dels ange om den juridiska grundkursen ger erforderliga kunskaper för de fortsatta studierna, dels överväga om sådana kombinationer fyller kraven på studievägar inom allmänna utbildningslinjer. Dessa senare mer löst skisserade kombinationsmöjligheter kräver vidare överväganden i sam- band med den fortsatta behandlingen av U68$ studieorganisatoriska förslag. Övergång från juristlinjens grundkurs till de angivna utbildnings- linjema kan i vissa fall kräva komplettering av kurser som förekommer under de senares inledande år. Det bör emellertid inte vara nödvändigt att uppnå identitet i det första utbildningsårets innehåll när det gäller utbildningar inriktade mot administrativ verksamhet i allmänhet. Det synes ofta snarare vara en fördel att studerande med olika förkunskaper möts i samma utbildningslinje.

• Sida 97
•  Original

4.7 Juridiska kurser i andra utbildningar 4.7.1 Utgångspunkter

Behov av kurser med juridiskt innehåll uppträder i olika sammanhang utöver dem som behandlats i det föregående. Man kan skilja mellan dels behov av obligatoriska eller valfria juridiska kurser iandra utbildnings- linjer, dels behov av kurser med juridiskt innehåll för personer som inte önskar gå igenom fullständig utbildningslinje.

Det som här avses är behov av annat slag än det som behandlats i 4.6 för juridiskt betonad förvaltningsutbildning. En anvisning om arten och omfattningen av sådana behov ges av den juridiska utbildningen i studieförbundens regi. Vidare kommer t.ex. socionomer och ekonomer även i framtiden att behöva juridiska kurser i sin utbildning, och det kan inte krävas att de skall gå igenom hela juristlinjens grundkurs. Säkerligen finns härutöver ett stort uppdämt vidareutbildningsbehov för personer både med och utan juridisk grundutbildning.

För närvarande är utbildningen vid juridisk fakultet i princip förbehål- len dem som är inskrivna vid fakulteten och som avser att avlägga jur.kand.- eller jur.pol.mag.examen. För tillträde till undervisning och examination i de ämnen som ingår i utbildningen krävs i många fall att tentamen skett i ämnen som är placerade tidigare i studiegången. Det innebär att kurser vid juridisk fakultet i princip inte är tillgängliga vare sig för studerande vid andra fakulteter eller som enstaka kurser t.ex. för vidareutbildningsändamål. Det förekommer emellertid att kurser med liknande eller samma innehåll ges i andra sammanhang, ibland under medverkan av de juridiska fakulteternas lärare.

Kurser med juridiskt innehåll förekommer även i vissa andra högskole- utbildningar, t.ex. vid socialhögskoloma och vid de filosofiska fakulteter- na. Bortsett från att vissa lärare har undervisningsskyldighet vid mer än en högskola eller fakultet finns inget organisatoriskt samband mellan sådana kurser och utbildningen vid juridisk fakultet. Vidare har som nämnts studieförbunden universitetscirklar med bl. a. juridiskt innehåll. I dessa medverkar universitetslärare i betydande utsträckning. Det före- kommer också internutbildning med juridiskt innehåll hos både offent- liga. och privata arbetsgivare.

Det finns anledning att kort beröra vilka konsekvenser U 685 förslag till institutionell organisation har för denna fråga. Utbildningsnämnder eller linjenämnder avses få huvudansvaret för innehållet i olika utbild- ningslinjer. Undervisningen i de kurser som ingår i en utbildningslinje sker vid högskolans olika institutioner. Det avses bli en lokal angelägenhet att avgöra vilken institution som skall svara för viss kurs. Man kan anta att, åtminstone vid en större högskola, en juridisk institution kommer att ge alla eller åtminstone merparten av högskolans kurser med juridiskt innehåll. Sådana kurser kommer att ingå i flera utbildningslinjer. Detta innebär — i motsats till vad som gäller nu — att idetta avseende ingen annan skillnad kommer att föreligga mellan juristlinjen och andra utbildningslinjer än att ett större antal kurser ijuristlinjen anordnas av juridisk institution. För att ta ett exempel kan man anta att de juridiska kurser som skall ingå i ekonomutbildningen i motsats till vad som för

• Sida 98
•  Original

närvarande är fallet kommer att ges vid juridisk institution där sådan finns. Denna organisatoriska förändring ger grundläggande förutsätt- ningar för ett smidigare sätt att lösa föreliggande problem än det nuvarande systemet ger.

4.7.2. Utnyttjande av juristlinjens kurser

Man kan tänka sig olika sätt att tillhandahålla en kurs med juridiskt innehåll för andra än studerande på juristlinjen. I vissa fall bör juristlinjens kurser kunna användas och i andra fall får särskilda kurser anordnas, speciellt utformade för föreliggande behov. För U 68 har det framstått som angeläget att organisationen utformas så att den under- lättar att en kurs används för flera ändamål. Det är därför väsentligt att undersöka i vilken utsträckning juristlinjens kurser kan utnyttjas för andra utbildningslinjer eller som enstaka kurser. Mer detaljerade ställ- ningstaganden till möjligheterna att utnyttja kurserna i andra utbildnings- linjer måste dock göras från dessa linjers utgångspunkter, vilket inte kan ske här. Det är däremot möjligt att genom en exemplifiering visa hur problemet principiellt bör lösas, och hur systemet kan komma att se ut i praktiken i framtiden. Som utgångspunkt används vissa av U 688 föreslagna utbildningslinjer som avses svara mot nuvarande utbildnings- linjer vid filosofisk fakultet (jfr SOU l973:2 s 229 ff.).

Juristlinjens utbildningsplan presenteras i bilaga 2. Linjen avses bestå av en grundkurs om 40 poäng, övriga obligatoriska kurser om sammanlagt 80 poäng samt alternativa och valfria fördjupningskurser om sammanlagt 60 poäng. Alternativa kurser skall förekomma under andra året (10 poäng) och tredje året (20 poäng). Valfria kurser (30 poäng) förläggs till utbildningens slut.

Möjligheterna att utnyttja juristlinjens grundkurs i andra utbildnings- linjer har diskuterats i 4.6. Det kan tilläggas att delar av grundkursen efter respektive utbildnings— eller linjenämnds närmare bestämmande bör kunna tillgodoräknas i vissa andra utbildningar, t.ex. på socionomutbild- ningens sociala linje. Vissa av kurserna i den juridiska grundkursen kan väntas vara särskilt attraktiva både som delar av andra utbildningslinjer och som särskilda kurser. Det gäller främst den juridiska introduktions- kursen. Den avses ersätta den nuvarande propedeutiska kursen i juridik. Denna eller liknande kurser förekommer för närvarande dels i socionom- utbildningens grundkurs, dels som juridisk översiktskurs i vissa utbild- ningslinjer vid filosofisk fakultet. Dessutom torde den nuvarande propedeutiska kursen i juridik i icke ringa omfattning begagnas som enstaka kurs för yrkesverksamma och för personer med annan utbildning. Den föreslagna introduktionskursen skiljer sig från den propedeutiska kursen genom att anspråken på bredd blir något mindre samtidigt som vissa partier studeras mer ingående (jfr 5.2.5). Det är tänkbart att denna förändring kommer att medföra att introduktionskursens användbarhet för vissa andra ändamål än juristlinjens blir något mindre än den propedeutiska kursens. För vissa ändamål kan det därför bli nödvändigt att anordna en elementär juridisk kurs med något annan uppläggning. I huvudsak torde emellertid introduktionskursen komma att få samma

• Sida 99
•  Original

användningsområde som den propedeutiska kursen. Civilrätt A, som innehåller relativt ingående studium av avtalsrätt, bör kunna användas för i stort sett samma grupper som ovan nämnts för introduktionskursen. I vissa fall torde kursen i statsrätt och statskunskap och möjligen även kursen i rättshistoria kunna utnyttjas i samhällsvetenskaplig utbildning. Orienteringskursen i ekonomi bör kunna tillgodoräknas vid fortsatta ekonomiska studier.

Det står klart att juristlinjens övriga obligatoriska kurser inte kan få lika stort användningsområde som grundkursens olika delar. I motsats till vad som gäller grundkursen har inte heller särskilt eftersträvats att ge senare obligatoriska kurser den karaktären. De skall i stället ge juristlinjen dess egenart. Det hindrar inte att en del av dessa kurser kan komma att efterfrågas från andra än dem som går juristlinjen. Juristlinjens kurs i förvaltningsrätt kan visa sig användbar för personer som går utbildnings- linjer inriktade mot förvaltningsverksamhet. Kurserna i straff- och processrätt bör ha intresse för personer med t.ex. beteendevetenskaplig inriktning eller för dem som går social linje inom socionomutbildningen. Kursen i finansrätt bör åtminstone i vissa delar kunna utnyttjas av dem som går t.ex. ekonom- eller förvaltningslinjen. Vissa civilrättskurser kan passa för samhällsvetenskapliga linjer och för socionomutbildningen. Den korta orienterande kursen i rättssociologi bör också kunna komma till användning, t.ex. på socialadministrativ linje (231), psykologilinjen (Cl), pedagogik-sociologilinjen (C2) och vissa samhällsvetenskapliga linjer samt på social linje och förvaltningslinje. I viss utsträckning bör även dessa obligatoriska kurser kunna användas i individuell utbildningslinje och som enstaka kurser. Närmare ställningstagande till i vad mån dessa kurser skall kunna utnyttjas på andra allmänna eller lokala linjer än juristlinjen får göras av respektive utbildnings- eller linjenämnd. U68 har inte i detalj planerat profileringskursema på juristlinjen. Avsikten är att utvecklingsmöjligheter för den juridiska högskoleutbild- ningen skall åstadkommas genom sådana kurser (jfr 5.3). Detta medför att någon detaljerad redogörelse varken kan eller bör lämnas för ivilken utsträckning kurserna kan tänkas bli utnyttjade för andra utbildnings- linjer. Det kan rent allmänt sägas, att systemet bör ge goda möjligheter att konstruera kurser som kan användas av studerande på flera olika utbildningslinjer. Man kan t.ex. tänka sig att kurser i socialrätt eller om verkställighet av brottspåföljder kan användas i socionomutbildningens sociala linje. Kurser som rör utnyttjande av mark och vatten och miljörätt kan utnyttjas på samhällsplanerarlinjen. Kurser i skatterätt bör kunna utformas så att de även kan ingå i ekonomutbildningen. Marknadsrätt och företagarkontroll kan också användas på ekonomlinjen. En kurs i massmediarätt kan eventuellt användas i journalistutbildning och en fördjupningskurs i rättssociologi på utbildningslinjer inriktade dels mot administrativ verksamhet, dels mot beteendevetenskap. Exemp- lifieringen skulle kunna göras längre. Det väsentliga i sammanhanget är att utbildningsnämnderna verkligen eftersträvar praktiska lösningar enligt de angivna riktlinjerna.

De alternativa och valfria kurserna bör även ha särskilt goda förutsättningar att passa in i ett system med återkommande utbildning

• Sida 100
•  Original

för såväl jurister som andra. Tänkbara utvecklingsmöjligheter skall här endast antydas. Det finns ett stort fort- och vidareutbildningsbehov för jurister på de flesta områden vilket i dagens läge inte kan anses särskilt väl tillgodosett (se t.ex. Betänkande av UKÄs arbetsgrupp för juridisk vidareutbildning, juni 1969). Man kan också föreställa sig att t.ex. vissa ingenjörer önskar vidareutbildning i immaterialrättsliga frågor (patenträtt m.m.), att personer verksamma i privat och offentlig förvaltning har intresse av vissa kurser med civilrättslig inriktning, t.ex. arbetsrätt för personaladministratörer, eller att tjänstemän i företag önskar lära sig skatterätt. Det är inte möjligt att här närmare utveckla denna fråga. Det får i stället ske i samband med att mer konkreta planer utarbetas för alternativa och valfria kurser och att man får erfarenheter av dessa. Det är emellertid angeläget att understryka att det i framtiden bör vara en viktig uppgift för de juridiska institutionerna att erbjuda återkommande utbildning i denna form.

4.7.3. Utbud av andra kurser med juridiskt innehåll

Resonemanget ovan har rört möjligheterna att utnyttja juristlinjens kurser för andra studerandekategorier. Även om möjligheterna att använda dessa kurser kommer att förbättras avsevärt om U 68s förslag genomförs, kommer ett behov av andra kurser med juridiskt innehåll att kvarstå. I många fall skiljer sig det sätt på vilket juridiska kunskaper skall utnyttjas avsevärt. Sålunda kan redan nu konstateras att t.ex. socionom- utbildningen kommer att kräva vissa särskilt avpassade kurser med juridiskt innehåll. Det kommer också att finnas andra behov som inte kan tillgodoses inom ramen för juristlinjens kursutbud.

Här skall endast anges efter vilka principer problemet skall lösas. Utgångspunkten är därvid U 685 förslag till institutionell organisation. Enligt detta svarar en eller flera institutioner för högskolans juridiska kurser. Utbildnings- eller linjenämnderna för de utbildningar för vilka sådana kurser bedöms nödvändiga eller värdefulla får då först ta ställning till om någon redan existerande kurs — eventuellt med smärre föränd- ringar — kan utnyttjas. Om så inte är fallet får utbildningsnämnden samverka med lämplig institution för konstruktionen av en kurs särskilt för den aktuella utbildningens ändamål.

4.7 .4 Förkunskapskrav

Ett i sammanhanget mycket väsentligt och svårlöst problem har ännu inte berörts. Det gäller frågan om vilka förkunskaper som skall krävas för tillträde till kurser med juridiskt innehåll, särskilt dem som förekommer på juristlinjen. Det gäller här att tillgodose skilda och svårförenliga önskemål. Problemet gäller inte bara juridisk utbildning utan uppträder generellt när man eftersträvar en öppnare studieorganisation, som skall göra det möjligt att använda kurser som ingår i en viss utbildningslinje även i andra sammanhang.

Vid konstruktionen av olika utbildningslinjer försöker man givetvis att placera kurserna i sådan ordning att man i senare förlagda kurser kan

• Sida 101
•  Original

bygga på kunskaper som inhämtats tidigare. Detta gäller också jurist- linjen: för att de studerande på rimlig tid skall kunna nå det utbildningsmål som ställts upp bör linjens kurser förekomma i en viss ordningsföljd. Ordningsföljden behöver inte vara helt låst, men man bör upprätthålla krav på att vissa kurser som placerats tidigare i studiegången studerats före tillträde till senare kurs. Kraven gör sig gällande med olika styrka för olika kurser. Juristutbildningens nuvarande studieorganisation medför inga större problem i detta avseende. Eftersom kurser vid nuvarande juridisk fakultet endast är tillgängliga för juris studerande har man utan större olägenheter kunnat uppställa sådana regler. Förutom att det bedömts nödvändigt för att tillgodose anspråken på nödvändiga förkunskaper, anses det vara värdefullt för att motverka parallellåsning och studietidsförlängning. U 68 strävar emellertid efter en studieorganisa- tion i vilken de kurser som ingår i juristlinjen i största möjliga utsträckning skall kunna användas dels i andra utbildningslinjer, dels som enstaka kurser. Det innebär att personer med skilda utbildningsmål skall kunna använda samma kurser. Om man uppehöll samma stränga förkunskapskrav i dessa avseenden som man för närvarande gör vid juridisk fakultet, skulle friheten att utnyttja kurser från juristlinjen i andra sammanhang bli helt illusorisk. Om man däremot inte uppställer några krav på förkunskaper för tillträde till kurserna, kan konsekvensen antingen bli att de som inte går i juristlinjen får stora svårigheter att tillgodogöra sig kursen eller att kursen blir ineffektiv på juristlinjen.

En möjlighet är att ställa upp olika förkunskapskrav för olika kategorier studerande. Om olikheterna är stora och om undervisningeni kursen är i stort sett enhetlig får man räkna med att utbildningen leder till olika resultat för olika studerande. Eftersom en kurs i allmänhet kan antas avses fylla olika ändamål för dem som går juristlinjen och för andra studerande, kunde man möjligen acceptera att också utbytet av kursen blev olika för olika kategorier. Också en sådan lösning har emellertid stora olägenheter. För det första skulle man bli tvungen att laborera med olika mål för samma kurs, vilket inte minst från examinationssynpunkt är olämpligt. För det andra kan man inte på förhand veta för vilket ändamål de kunskaper någon inhämtat i en viss kurs kan komma att användas. I en studieorganisation, som skall öka möjligheterna att kombinera element från olika utbildningslinjer och som skall underlätta återkommande utbildning, bör det tvärtom vara möjligt att ändra studieinriktning och genom kompletteringar skaffa ny kompetens. Således skall t.ex. den som på annan utbildningslinje läst delar av vad som ingår på juristlinjen efter yrkesverksamhet genom återkommande utbildning kunna få utbildnings- bevis avseende juristlinje.

Detta bör också vara möjligt genom att man vid olika tillfällen tar enstaka kurser. Därför måste kursfordringama vara desamma för alla personer som går igenom viss kurs. I den mån vissa förkunskaper krävs för att tillgodogöra sig innehållet i en kurs på juristlinjen måste i allt väsentligt samma förkunskaper krävas av alla som skall gå igenom kursen.

Det är däremot inte nödvändigt att alla som önskar studera viss kurs skaffat sig erforderliga förkunskaper på samma sätt. Det är också så, att praktiska erfarenheter på vissa områden kan uppväga bristande teoretiska

• Sida 102
•  Original

förkunskaper. Särskilt när det gäller möjligheterna att utnyttja jurist- linjens kurser för återkommande utbildning bör detta uppmärksammas. Man bör alltså kunna bereda tillträde utan de formella förkunskaper som krävs av studerande på juristlinjen för personer som kan dokumentera förkunskaper som de skaffat sig på annat sätt än genom studier på juristlinjen.

I den mån de förkunskapskrav man överväger att ställa upp för tillträde till kurs på juristlinjen mer motiveras av en önskan att motverka studietidsförlängning än av att vissa förkunskaper skulle vara nödvändiga för att över huvud taget kunna tillgodogöra sig kursen bör man i stället införa rekommendationer. De som går juristlinjen skulle rådas att ta kurser i den rekommenderade ordningen, och andra personer skulle kunna få anvisning på lämpliga förberedelser för kursen.

I sista hand finns också möjligheten att ge dispens från förkunskaps- kraven. Ett sådant förfarande kan emellertid aldrig lösa några kvantitativt mera betydande problem. Man bör undvika ett system som för att fungera kräver dispenser i större omfattning.

När det gäller kurser som ingår i allmän utbildningslinje bör för det första krävas de förkunskaper från gymnasieskolan som uppställs som behörighetskrav för tillträde till linjen över huvud. Kompetens- kommitte'n kommer i fråga om bl.a. juristlinjen att föreslå vilka dessa skall vara. Vederbörande utbildnings- eller linjenämnd fastställer de ytterligare förkunskaper i form av genomgångna kurser i utbildningslinjen som skall krävas för tillträde till linjens kurser. Dessa bör vara desamma för alla dem som önskar gå igenom respektive kurs. I de fall viss kurs på juristlinjen skall utnyttjas också för annan utbildningslinje bör också den andra linjens nämnd delta i fastställandet av kraven.

Utbildningsnämnderna bör iaktta restriktivitet med formella förkun- skapskrav. Endast sådana krav som är nödvändiga för att tillgodogöra sig kursinnehållet skall uppställas. Andra teoretiska förkunskaper än juridis- ka bör i vissa fall kunna godtas.

Om viss kurs på juristlinjen efterfrågas av många studerande som saknar erforderliga förkunskaper kan man gå till väga på två sätt. I vissa fall kan det vara lämpligt att anordna en särskild introduktion som ger de nödvändiga förkunskaperna. Efter denna skall man då kunna börja den aktuella kursen. I andra fall kan man erbjuda en särskild kurs vid vars uppläggning man kan ta hänsyn till studieförutsättningarna hos dem som efterfrågar kursen, i vissa fall genom annan uppläggning, i andra fall genom ändrad studietid.

Detaljerade ställningstaganden till vilka förkunskapskrav som skall gälla för olika kurser skall alltså göras av utbildnings- eller linjenämnd. U68 skall här bara ange tänkbara riktlinjer, som bör kompletteras allteftersom man vinner erfarenheter av det nya systemet. Det följande avser de kurser som ingår i juristlinjen (jfr utbildningsplan för juristlinjen, bilaga 2).

För tillträde till grundkursens olika delar bör endast gälla att den juridiska introduktionskursen inhämtats innan civilrätt A studeras. Studerande på juristlinjen bör emellertid rekommenderas att läsa rättshistoria före statsrätt med statskunskap.

• Sida 103
•  Original

För tillträde till civilrätt D (alternativa kurser under fjärde terminen) bör tidigare civilrättskurser ha studerats. Särskilt med tanke på att civilrätt D består av kurser, vilkas innehåll inte fastställts, kan detta emellertid inte antas vara nödvändigt i alla situationer. Det torde vara lämpligt att i stor utsträckning söka sig fram med rekommendationer för dem som går juristlinjen och i övrigt begränsa de formella förkunskaps- kraven. Vissa civilrättsliga kunskaper krävs för studier i straffrätt. Processrätten kan inte med fördel läsas utan civil— och straffrättsligt underlag. För tillträde till den sjätte terminens alternativa kurser är det lämpligt att de som går juristlinjen inhämtat vad som placerats under de fem första terminerna. Ett uttalat och väsentligt önskemål är nämligen att det i dessa kurser skall vara möjligt att bygga på kunskaper i flera olika ämnen (jfr 5. 3). Emellertid kan kurserna förväntas bli av ganska olika karaktär, vilket gör det svårt att på nuvarande stadium generellt ange vilka förkunskaper som kan behövas. Man bör även beakta att andra förkunskaper än juridiska kan vara värdefulla för dessa kurser, som avses ge tillfälle till utblickar över andra ämnesområden.

För tillträde till kurserna i skatterätt och internationell rätt måste man sannolikt kräva vissa civil- och processrättsliga kunskaper. För studier i rättssociologi är det visserligen önskvärt med juridiska kunskaper, vilket motiverat detta ämnes placering (jfr 5.2.12), men detta behöver sannolikt inte uppställas som krav. Motsvarande torde gälla allmän rättslära, och man kan i det fallet tänka sig att kräva att viss större del av utbildningslinjen fullbordats.

För sista årets valfria kurser bör eftersträvas att samtliga obligatoriska kurser inhämtats av dem som går juristlinjen. Särskilt med tanke på att här åsyftas ett mycket rikt och flexibelt kursutbud, som till innehållet kan variera starkt för olika individer, avstår U 68 från att i detalj gå in på detta. Ett skäl att uppställa ovan angivna rekommendationer som krav kunde vara att avsikten med de valfria kurserna bl.a. är att möjliggöra tvärvetenskaplighet. Det kräver i sin tur kunskaper i så många ämnen som möjligt. Å andra sidan kan man mycket väl tänka sig kurser, där detta krav inte behöver tillämpas. Också här gäller - kanske i ännu högre grad än för de alternativa kurserna — att andra förkunskaper än juridiska kan vara till fördel. Det är t.o.m. troligt och synnerligen önskvärt att olika utbildningsnämnder skall kunna enas om att lägga upp sådana kurser avsedda för flera olika utbildningslinjer.

Det skall slutligen understrykas att strävandena att utnyttja innehållet i en utbildningslinje — i detta fall juristlinjen — också för andra ändamål ingalunda är uttryck för ett ensidigt resurstänkande. En sådan utveckling bör också ha fördelar för utbildningen i berörda utbildningslinjer. Det kan förväntas innebära en värdefull stimulans för både lärare och studerande som arbetar med juristlinjen att studerande med annan studiebakgrund och studieinriktning deltar i utbildningen. Andra infalls- vinklar än dem man vanligen anlägger på rättssystemet kan på detta sätt bli vanligare än de för närvarande är i juristutbildningen.

• Sida 104
•  Original

4.8 .1 Inledning

U68 har i sitt huvudbetänkande framhållit att det är önskvärt att utveckla återkommande utbildning. Studieorganisatoriska åtgärder som befordrar återkommande utbildning beskrivs sammanfattningsvis i SOU 197312 5. 246:

. utbildningslinjer byggs upp av kurser och studiekurser . kortare utbildningslinjer anknyts studieorganisatoriskt till längre . längre utbildningslinjer uppdelas där så är möjligt i etapper.

I huvudbetänkandet framhålls vidare att utvecklingen av en studieorgani- sation som är lämpad för återkommande utbildning blir en fråga på lång sikt (a.a., s.597). Utredningens förslag ger emellertid förutsättningar för att påbörja ett utvecklingsarbete som kan ge konkreta erfarenheter. I samband med en översyn av juridisk utbildning är det angeläget att belysa hur möjligheterna till återkommande juridisk utbildning kan ökas.

Tillämpad på juridisk högskoleutbildning kan återkommande utbild- ning åstadkommas på tre sätt: genom att man studieorganisatoriskt anknyter juristlinjen till andra utbildningslinjer, genom att man erbjuder delar av juristlinjen som enstaka kurser och studiekurser och genom att dela upp juristlinjen i etapper.

De två första vägarna har diskuterats i annat sammanhang under 4.5 , 4.6 och 4.7 och skall inte tas upp här igen. Det är tillräckligt att konstatera, att förslaget till studieorganisation ger förbättrade möjlighe- ter till återkommande juridisk utbildning på dessa vägar. Den grundläg- gande förutsättningen för återkommande utbildning är nämligen att studieorganisationen görs öppnare och att juristlinjens kurser kan utnyttjas också för andra ändamål. Vad som återstår att diskutera i detta avsnitt är således etapputbildning.

4.8.2. Etapputbildning

Ett mål för juristlinjen är att de studerande skall uppnå den kunskaps- och färdighetsnivå som krävs för att kunna fungera tillfredsställande i de typiska inskolningstjänsterna för jurister (jfr 3.2, 5.1 och 5.4). En första förutsättning för etapputbildning är att man kan finna en funktionsnivå med arbetsuppgifter för vilka delar av juristlinjens innehåll skulle vara lämplig utbildning. Man bör i så fall ange befattningar i vilka ett icke obetydligt antal personer med kortare juridisk utbildning skulle kunna sysselsättas utan alltför lång inskolningstid.

Det går i och för sig att ange juridiska arbetsuppgifter, som skulle kunna skötas av personer med mindre omfattande juridisk utbildning än nuvarande jur.kand.utbildningen ger. Sådana förekommer i befattningari vilka sysselsätts både juridiskt utbildade och andra. En hel del av de arbetsuppgifter som utförs av t.ex. tingsnotarier, åklagaraspiranter eller juridiskt utbildade i banker, försäkringsbolag eller organisationer kan säkerligen skötas av personer som endast genomgått delar av juristlinjen. En sådan lägre utbildningsnivå är emellertid inte tillräcklig för alla

• Sida 105
•  Original

förekommande arbetsuppgifter i dessa befattningar, och det är heller inte möjligt att utan större förändringar i befattningsstrukturen isolera alla sådana arbetsuppgifter. Man måste därför räkna med att avgångsetapper i en längre utbildning sådan som juristutbildningen utvecklas först efter hand i takt med förändringar på arbetsmarknaden. De av U 68 föreslagna åtgärderna för att högskolan skall kunna erbjuda juridisk utbildning som enstaka kurser och i andra utbildningslinjer än juristlinjen bör stimulera till sådana förändringar.

Svårigheterna kan illustreras med följande exempel. Antag att män- niskor utbildas i bara hyresrätt för att kunna sköta alla ärenden som rör det området. Nu kan emellertid hyresfrågor vara invävda i en rad andra frågor, och det måste krävas viss överblick och kunskaper även på andra områden av den som sysslar med hyresfrågor för att han skall kunna uppmärksamma eventuella komplikationer (jfr 3. 2. 2). Rättssäkerheten skulle annars kunna försämras. En förutsättning för etappavgång är att man kan ange en punkt under utbildningen vid vilken den studerande kan övergå till en yrkesverksamhet där han kan utnyttja dittills inhämtade kunskaper i huvudsak oberoende av vad som placerats senare i utbild- ningslinjen. I en så integrerad utbildning som juristutbildning måste vara medför detta stora svårigheter. Det starka sambandet mellan rätts- systemets olika delar gör det svårt att rekommendera en avgångsnivå efter viss del av juristlinjen. De arbetsmarkandsbehov som nu finns av personal med begränsade juridiska kunskaper tillgodoses bättre genom andra kortare utbildningslinjer som kombinerar juridik och annat, t. ex. ekonom- eller förvaltningslinjen, eller genom att lägga enstaka kurser till tidigare utbildning.

Inom överskådlig tid kommer det att finnas behov av personer som gått igenom hela utbildningslinjen, och de flesta som börjar på linjen kan antas ha detta som mål. För att utbildningsmålet skall kunna uppnås tillfredställande och på rimlig tid är en av förutsättningarna att utbildningslinjen ges en viss uppläggning. Linjen måste läggas upp som en sammanhållen enhet, där ingående delar bygger på och kompletterar varandra. Det är t.ex. särskilt angeläget för blivande jurister att de kunskaper utnyttjas som inhämtats i tidigare kurser, och att de fördjupningsmoment som föreslås i form av alternativa och valfria kurser verkligen förekommer i anslutning till obligatoriska kurser, samt att man i fördjupningen kan spela över hela det tidigare studerade rättssystemet. Om det funnits underlag för att konstruera en kortare utbildning för mindre komplicerade arbetsuppgifter hade linjens uppläggning blivit en

annan. Enligt U 685 mening finns det alltså sammanfattningsvis inte nu skäl

för en uppdelning av juristlinjen i etapper. Samtidigt ger den studieorga- nisation som här föreslås utgångspunkter för en successiv utveckling av återkommande utbildning också som etapputbildning. Möjligheterna till byte mellan utbildningslinjer skall öka. Tillträde till enstaka kurser skall förenklas. Det är endast iett fåtal befattningar avlagd jur. kand. examen är formellt behörighetskrav. Även delar av en utbildningslinje bör kunna komma till nytta i arbetslivet. Den enskilde studerande som så önskar kan alltså genomgå de kurser på juristlinjen han anser sig behöva och

• Sida 106
•  Original

åberopa dem som merit, om han söker arbete. Det kommer förmodligen att röra sig om befattningar till vilka för närvarande vanligtvis rekryteras personer utan högskoleutbildning eller i varje fall utan jur. kand. examen.

Efter yrkesverksamhet är det möjligt att återuppta studierna och genomgå resterande delar av utbildningslinjen. De erfarenheter som man därigenom kan vinna får visa om man i framtiden bör överväga att föreslå möjlighet till en formell etappavgång i juristlinjen, eller om man bör stanna vid att låta sådan bli beroende av mer individuella val.

4.9 Praktik

Ibland framförs önskemål om praktik i juristutbildningen. De synes bottna i uppfattningen att de juridiska studierna skulle vara alltför teoretiska. De studerande skulle inte få en realistisk uppfattning om vad juridiskt arbete innebär och få svårt att relatera kunskapsstoffet till den verklighet det förekommer i. Dessa nackdelar skulle bli mindre om utbildningen innehöll praktikinslag. Den teoretiska utbildningen, som är förhållandevis lång, skulle också bli mer lättillgänglig och diskussion och eftertanke stimuleras. Dessutom skulle studiemotivationen öka. Vad som ifrågasatts för juristutbildningens del är praktik under studietiden och då i första hand studiepraktik. '

Frågan om man bör införa praktik i juristutbildningen kan inte bedömas enbart med utgångspunkt i denna enda utbildning utan måste sättas in i sitt utbildningspolitiska sammanhang. Under senare år har en principiell syn på dessa frågor kommit till uttryck i kompetens- utredningens betänkande Vägar till högre utbildning (SOU 1970:21), i proposition l972z84 om gymnasieskolans kompetensvärde m.m. samt i U 685 huvudbetänkande (SOU 1973: 2, främst kapitel 5 och 8).

I alla dessa sammanhang har yrkeserfarenhetens betydelse för högre studier understrukits. Man har hävdat att det i allmänhet är bättre att eftersträva att människor har yrkeserfarenhet när de kommer till högskolan än att införa praktik. Sådan är dessutom svårmanövrerad och resurskrävande. Man bör vid antagning till högskoleutbildning kunna fästa avseende också vid yrkeserfarenhet från andra områden än det högskoleutbildningen avser med hänsyn till värdet av breda erfarenheter. Det är vidare en allmän strävan att snarare satsa på lösningar som främjar återkommande utbildning än på praktik i utbildningen.

En annan övergripande synpunkt rör förhållandet mellan grundutbild- ning och inskolning. Praktikinslag är jämfört med teoretiska studier mer inriktade på att förmedla direkta färdigheter som skall utnyttjas i yrkeslivet. Högskolan har ansvaret för den teoretiska skolningen, och det anses inte vara en uppgift för grundutbildningen att träna upp fullständi- ga yrkesfärdigheter. Detta skall i stället vanligen ske under inskolningen.

Det förhållandet att praktikinslag i högskoleutbildningen inte generellt bör eftersträvas hindrar emellertid inte att man ibland finner det motiverat med praktik, och sådan förekommer i en del utbildningar, där skälen för denna lösning bedömts mycket starka, t.ex. socionomutbild- ningen, lärarutbildningen och vissa tekniska utbildningar. För att införa

• Sida 107
•  Original

praktik i juristutbildningen, där sådan för närvarande inte förekommer, måste emellertid motiven mot bakgrund av vad som anförts vara mycket tungt vägande. Det är inte tillräckligt med det obestridliga värde viss kontakt med det framtida verksamhetsfältet har för utbildningen. Det måste i stället röra sig om starka interna utbildningsmotiv, dvs. att praktikinslag av viss art är mer eller mindre oumbärliga för den teoretiska utbildningen.

I 4.2 har motiven utvecklats för en studieorganisation med utrymme för profilering av utbildningen inom ramen för vad en bibehållen gemensam behörighet kräver. Utrymme för en sådan profilering kan åstadkommas genom en begränsning av det för alla likformiga innehållet i utbildningen. En minskning av detta obligatoriska innehåll har bedömts möjlig endast under förutsättning att viss fördjupning sker i kurser på vilka bestämda anspråk skall ställas. Det kan inte accepteras att praktik skall förlänga den totala utbildningstiden. Väljer man en lösning med praktikinslag i juristlinjen måste man i motsvarande omfattning minska utrymmet för teoretiska studier. Detta kan inte ske genom att man ytterligare begränsar utbildningens obligatoriska delar utan skulle gå ut över profileringsdelen. En fråga är då om praktik har större värde för juristutbildningen än teoretisk fördjupning och dessutom på samma sätt kan kompensera en begränsning av det obligatoriska innehållet i utbildningen.

Kurser i högskolan ger bättre möjligheter än praktik att för studiet välja ut praktiska fall som är särskilt väl ägnade att på ett pedagogiskt sätt illustrera de allmänna principer man önskar belysa och kursens innehålli övrigt. Man blir inte på samma sätt som i praktiksituationen bunden av slumpartade och kvantitativa förhållanden. Man kan dessutom svårligen tänka sig att den icke färdigutbildade juristen under en praktikperiod skulle kunna anförtros självständiga arbetsuppgifter i någon nämnvärd utsträckning. Fördjupningskurser inom högskolans ram torde således genomsnittligt ge bättre utbildningsutbyte än studiepraktik. Till detta kommer angelägenheten av att kvalificerad juridisk utbildning meddelas över ett bredare fält än i dag, vilket förutsätter fördjupning på högskolenivå efter de studerandes eget val och förhållandevis stort utrymme för fördjupning. Dessutom har U 68 bedömt att det finns behov av fördjupning av ungefär föreslagen omfattning för att utbild- ningen i sin helhet skall bli så ändamålsenlig som möjligt. Den juridiska grundutbildningen följs vidare för många examinerade av notariemeritering, vilket är en förhållandevis lång institutionaliserad inskolningsperiod. Visserligen kan för närvarande inte alla som söker notariemeritering erbjudas sådan, men utvecklingen har vänt, och en allt större del av dem som önskar kan i framtiden påräkna sådan tjänstgöring. Detta kommer att accentueras ytterligare om antagningen till juristlinjen begränsas i enlighet med förslaget i U 685 huvudbetänkande. Det förutsätts således inte att den nyexaminerade juristen omedelbart efter avslutad grundutbildning skall träda in i sina funktioner med fullt och självständigt ansvar, utan detta tas successivt i anspråk under handledning och överinseende. Notariemeriteringen är ett värdefullt inslag i de juridiska karriärerna både genom det arbete notariema utför och den

• Sida 108
•  Original

utbildning de får. Det har bedömts nödvändigt med teoretisk utbildning av ungefär den omfattning U 68 föreslår för att kvalitetskraven på arbetsuppgifterna och därmed på notarieutbildningen skall kunna bibe- hållas (jfr 5.4).

De motiv som kan formuleras för inslag av praktik i juristlinjen är således knappast så tunga att de väger upp de nackdelar som är förenade med en begränsning av den teoretiska utbildningen. U 68 vill sålunda inte föreslå att man inför praktik i juristlinjen.

Det bör finnas goda möjligheter att inom ramen för högskolans kurser tillgodose de mål praktiken skulle syfta till. Detta gäller särskilt i utbildningens profileringsdel. Där skall i viss utsträckning redan inhämta- de kunskaper fördjupas bl.a. genom tillämpning på praktiska fall. Kurserna skall ofta röra sig över gränserna mellan de ämnen som studerats tidigare under utbildningen och ges en verklighetsnära upplägg- ning, och man kan med fördel begagna sig av autentiskt material. Kontakt med yrkeslivet kan också åstadkommas genom att praktiskt verksamma jurister medverkar i utbildningen.

Praktiska erfarenheter under studietiden på det område högskoleut- bildningen avser har dock ett betydande värde. Det är inte ovanligt att juris studerande ägnar sommarmånaderna åt arbete med juridisk anknyt- ning, t. ex. som sommarnotarier vid länsstyrelser, kronofogde- och polis- myndigheter eller tingsrätter. De arbetsuppgifter som anförtros sommar- notarierna varierar från rent skriv- och kansliarbete till mer kvalificerade uppgifter, t.ex. på tingsrätternas inskrivningsavdelningar. I vissa fall får sommarnotarierna sitta med vid förhandlingar och t.ex. upprätta förslag till protokoll. De får aldrig utföra arbete på eget ansvar. Den typ av tjänstgöring som beskrivits kan i många fall jämställas med miljöpraktik. För närvarande saknas möjligheter att bereda alla juris studerande sommarvikariat med juridisk anknytning. Det är stor konkurrens om de platser som erbjuds.

Även om U 68 alltså awisar tanken på att införa praktik i juristutbild- ningen, finner utredningen att det är väsentligt att vidareutveckla de möjligheter till för utbildningen adekvata feriearbeten som finns. Det är angeläget att utöka antalet s.k. sommarnotariat och att åstadkomma fastare former för förmedlingen av de tillgängliga platserna så att de kan utnyttjas på bästa möjliga sätt för de studerande och anställningsmyndig- heterna. Om erfarenheterna av en sådan utveckling visar sig goda främst på det sättet att verkligt meningsfulla arbetsuppgifter kan erbjudas ett tillräckligt stort antal studerande, kan man i framtiden möjligen låta detta få formen av obligatorisk miljöpraktik. U68 vill emellertid inte binda sig för ett förslag i den riktningen.

• Sida 109
•  Original

5. Juristlinjens närmare utformning

5.1 Utbildningens inriktning och mål

Juristlinjen skall tillgodose samhällets behov av juridiska specialister. Den skall konstrueras så att t.ex. domare, advokater, åklagare, kronofogdar, förvaltnings-, företags- och organisationsjurister kan rekryteras bland dem som genomgått linjen. Utbildningen skall ges sådan utformning att alla dessa yrken står öppna för var och en som genomgått utbildningslinjen. Man bör även räkna med att i framtiden liksom nu en del av de färdigutbildade ägnar sig åt annat än yrken där juridiskt arbete dominerar, t.o.m. sysselsättningar som har föga med juridik att göra. Den enkätundersökning utredningen företagit har t.ex. visat att jurister i offentlig förvaltning i viss utsträckning arbetar i befattningar där de är utbytbara mot andra utbildningskategorier. Detsamma torde gälla på den privata sektorn.

Utbildningslinjens mål bör emellertid vara väl definierat och avgränsat. De befattningar utöver typiska juristyrken i vilka jurister kan tänkas bli verksamma och således vara utbytbara mot andra utbildningskategorier är sinsemellan så olika och ställer därmed så olika anspråk på utbildningens innehåll att det inte kan tillmätas avgörande betydelse vid utbildningens utformning. Juristlinjen bör således primärt inriktas mot befattningar som domineras av juridiska arbetsuppgifter. Det innebär ett tämligen vidsträckt arbetsfält för dem som genomgått juristlinjen och ger förutsättningar för rörlighet på arbetsmarknaden, samtidigt som utbild- ningens yrkesinriktning förblir markerad (jfr kapitel 3).

Juristlinjen skall ge såväl kunskaper om juridiskt och ickejuridiskt material som förmåga att begagna dessa kunskaper. Man måste i utbildningen göra en avvägning mellan kunskaper om rättsreglernas innehåll och inbördes sammanhang, färdigheter att ta reda på och tillämpa rättsregler (metodkunskap) samt kännedom om rättsreglernas sammanhang med samhällsförhållandena i övrigt.

Vad först gäller avvägningen mellan juridiskt och ickejuridiskt material skall en klar tyngdpunkt ligga på det juridiska. Vid val av icke- juridiskt stoff skall man se till vad som har nära samband med och betydelse för rättssystemet. Ickejuridiskt och juridiskt stoff skall såvitt

• Sida 110
•  Original

Det juridiska stoffet är mycket omfattande. Det förändras fortlöpande till sitt innehåll. Därmed är koncentration på minneskunskaper om innehållet i gällande rätt allt mindre ändamålsenlig. En god jurist är mindre en person som på rak arm kan tala om vad som står i lagen än en som vet hur han skall bära sig åt för att ta reda på innehållet i olika rättsregler och har förmåga att tillämpa reglerna. Metodövning måste således ges en framskjuten plats. Eftersom det bl.a. av tidsskäl är omöjligt att göra utbildningen heltäckande i den meningen att all rättslig reglering och allt som har med sådan att göra skall ingå i utbildningen, måste det företas ett urval av områden som skall vara obligatoriska för alla. Studiet på några områden måste ges sådant djup att verklig metodträning kan äga rum. Den enda möjligheten att i utbildningen möta dels tillväxten och förändringen av rättskällorna, dels anspråken på ökad uppmärksamhet åt ickejuridiskt stoff är större valfrihet (jfr 4.2).

God metodfärdighet förutsätter överblick över rättssystemet och kunskaper om gällande rätt, i första hand på centrala områden, samt fördjupning på några områden. Det finns därmed gränser för hur långt utvecklingen mot betoning på enbart metodövning utan anspråk på kunskapsinhämtande kan drivas. Dessutom måste metodövning ske parallellt med kunskapsinhämtande.

Det måste understrykas att strävan efter nedskärning av utbildningens obligatoriska del inte kan tolkas så att de valfria delarna skulle kunna utgå och att utbildningstiden förkortas i motsvarande mån (jfr 5.4). Nedskärningen av det obligatoriska innehållet bygger på förutsättningen att det juridiska allmänbildningsbehovet ytterligare tillgodoses genom altemativa kurser och att viss fördjupning och därmed metodträning sker både i dessa kurser och i de valfria kurserna under sista utbildningsåret. Det är endast genom de alternativa och valfria kursernas existens som det är möjligt att skära ner den obligatoriska delen. De är därmed en nödvändig del av grundutbildningen.

Lika litet som det går att klart skilja mellan inhämtandet av metod och av kunskaper kan man dra en skarp gräns mellan teoretisk och praktisk skolning i utbildningen. Däremot måste det ske en avvägning. Nuvarande juristutbildning har — inte utan skäl — kritiserats för sin starkt teoretiska inriktning. Samtidigt som det är viktigt att ge utbildningen praktisk anknytning på olika sätt, måste man emellertid beakta att högskoleut- bildningen också har ansvaret för den mer teoretiska skolningen inte bara som grund för forskarutbildningen. Huvuddelen av den praktiska yrkesträningen måste ske under yrkesverksamhet, och yrkeslivet kan inte ges ansvaret för den teoretiska skalningen.

Det finns också viktiga mål av något annat slag som inte bara gäller juristutbildningen utan högskoleutbildning generellt. Utbildningen skall öva förmågan och benägenheten till självständig och kritisk hållning. Det är viktigt att de studerande inte utan vidare godtar de beskrivningar av olika företeelser som utbildningen kan ge. De bör stimuleras till att själva försöka pröva hållbarheten i de teorier och betraktelsesätt som presente— ras samt värdet och nyttan av gällande regler etc. En sådan kritisk förmåga torde uppövas om utbildningsformema ger tillfälle till diskussion

• Sida 111
•  Original

av t. ex. de värderingar rättssystemet vilar på och de intressen det anses böra skydda.

Juridiken har emellertid på sätt och vis en särställning i detta avseende. De som sysslar med rättstillämpning är regelmässigt mer bundna av normer i sitt yrkesarbete än andra. Verksamheten karakteriseras i betydande utsträckning av detta. De som tillämpar rättsregler kan inte tillåtas vara innovativa i den meningen, att de fritt får begagna nya lösningar på problem, om de inte delar den uppfattning eller värdering som kommer till uttryck i en rättsregel. Rättsreglerna tillåter och kräver dock ofta utfyllnad när de tillämpas i enskilda fall, och det är då nödvändigt att vara förtrogen med de värderingar och mål olika rättsregler officiellt ger uttryck för. Det möjliggör dels själva tillämp- ningen av regeln, dels att den som tillämpar reglerna skall kunna identifiera sina egna värderingar och bli uppmärksam på vilket inflytande dessa kan ha på yrkesverksamheten.

Man måste också beakta juridikens dynamiska egenskaper. Lagstiftning är bl.a. ett medel för samhällsförändring. Självklart är lagstiftning därmed i första hand en politisk fråga, och jurister kan aldrig i sin egenskap av jurister göra anspråk på något särskilt inflytande över lagstiftningens allmänna inriktning. Däremot kan de spela en värdefull roll för den allmänna diskussionen i frågor med anknytning till rättsväsendet genom den särskilda insyn de har i verksamheten. Diskussionen om sådana frågor kräver aktiv medverkan också av sakkunniga.

Sammanfattningsvis föreslås följande.

Juristlinjen skall tillgodose samhällets behov av juridiska specialister. Den skall ha sin tyngdpunkt på juridiskt material, men annat skall fortlöpande integreras med detta.

Studier i juridik skall ge träning i juridiskt tänkesätt och i förmåga att leta upp och med de hjälpmedel som står till buds behandla juridiskt material. Detta förutsätter kunskaper i centrala juridiska ämnen. Metod- övning bör ske genom lösande av praktiska problem samtidigt med kunskapsinhämtandet. Metodövning skall framhävas bl.a. genom ökade möjligheter till fördjupning.

Alla som går igenom utbildningslinjen måste få dels en överblick över rättssystemet, dels kunskaper om gällande rätt på centrala områden. Det är av mindre betydelse på vilka områden därutöver en fördjupad metodövning sker men däremot betydelsefullt att sådan fördjupning kommer till stånd. Därför kan det obligatoriska stoffet begränsas och mer tid ägnas åt kurser efter de studerandes eget val.

Högskolan har ansvaret för den teoretiska skolningen av jurister. Det hindrar inte att utbildningen även ges anknytning till praktiska situatio- ner, om den skall grundlägga förmåga att tillämpa teoretiska kunskaper på praktiska problem.

Det är värdefullt att även i juridisk utbildning sträva efter förmåga till självständig och kritisk hållning. Utbildningsinnehållet bör utformas så att det existerande samhällets lagar och de värderingar de vilar på kommer under diskussion. Det ökar också möjligheterna att studierna skall uppfattas som stimulerande och meningsfulla och uppmuntra till ytterligare kunskapsinhämtande (se vidare kapitel 6).

• Sida 112
•  Original

5.2 Innehållet i utbildningen 5.2.1 Utgångspunkter

Föreliggande utredningsarbete är i första hand en studieorganisatorisk översyn. Det är emellertid nödvändigt att också gå in på detaljer i utbildningens innehåll bl.a. för att undersöka konsekvenserna av föränd- ringar i studieorganisatoriskt avseende. Vidare är det angeläget att i samband med den studieorganisatoriska översynen överväga olika föränd- ringar i utbildningsinnehållet som kan vara motiverade av andra skäl, t.ex. den utveckling som ägt rum sedan juristutbildningen senast förändrades.

I detta kapitel följer därför en detaljerad diskussion om utbildningens innehåll. Denna förs med utgångspunkt i de studieorganisatoriska ställningstaganden som gjorts i kapitel 4. I 4.2 föreslogs t.ex. ökade möjligheter till profilering av utbildningen. Samtidigt avvisades en differentiering av juristlinjen som skulle medföra olika kompetensornrå- den i formellt avseende för personer som gått igenom utbildningslinjen på olika vägar. Det är därför viktigt att belysa vilken betydelse och därmed vilket utrymme de obligatoriska delarna av utbildningen bör ha. I 4.3 diskuterades anspråken på att juristutbildning skall innehålla även icke- juridiskt stoff. Enligt U 685 mening bör sådant i första hand ges i samma kurser som det juridiska stoffet. I vissa fall kan det dock vara motiverat med andra lösningar. Hur detta i praktiken kan utformas skall här belysas för varje del av utbildningen för sig. Valet av lösning sammanhänger med vilka kriterier man allmänt bör begagna sig av för att sammanföra utbildningsinnehållet i kurser och med gränserna mellan olika ämnesdelar (jfr 4.4). Avsikten med den följande beskrivningen är alltså att belysa U 68s principiella ställningstaganden och inte att presentera ett slutligt och fixerat förslag. Detta har tidigare framhållits i kapitel 1, där det underströks att utredningen inte tagit ställning till det av experterna föreslagna utbildningsinnehållet i detaljer. Utredningen förutsätter att förslaget till innehåll i olika kurser efter remissbehandling blir föremål för bearbetning av ansvarig myndighet. Att detta är angeläget understryks ytterligare av att förslaget till studieorganisation bl.a. syftar till att ge en grund för fortlöpande förändring av innehållet i utbildningen, särskilt när det gäller de icke obligatoriska kurserna.

Arbetet med de obligatoriska kurserna i utbildningen har förts så långt att kursernas omfång och huvudsakliga innehåll angivits. För de kurser som ingår i grundkursen har förslag till kursplaner utarbetats (bilaga 2). Beträffande alternativa och valfria kurser förs ett principiellt resonemang om vilka ändamål de avser att fylla och om vad som därför är viktigt att iaktta när de läggs upp. Dessutom ges exempel på tänkbara kurser. I vissa fall presenteras också mer detaljerade beskrivningar av sådana kurser för att konkretisera framställningen (se bilaga 2).

Vid beskrivningen av och beräkningen av utrymme för de obligatoriska kurserna har eftersträvats att göra dem så korta som möjligt för att bereda plats för en ökad valfrihet. De obligatoriska kursernas innehåll har begränsats till vad som under sådana förutsättningar kan anses vara oundgängligen nödvändigt för alla som genomgår juristlinjen. Utrymmet föreslås nedskuret för så gott som alla ämnen inom denna del av

• Sida 113
•  Original

utbildningen. Sammanlagt föreslås linjen innehålla obligatoriska kurser under tillhopa tre år (120 poäng) mot nuvarande fyra år. Den förändringen får emellertid inte medföra någon minskning av vad som skall inläras under hela studietiden. En nödvändig förutsättning för förslaget är att det utrymme som tas från obligatoriska kurser utnyttjas för profilering och därmed fördjupning av utbildningen (jfr 4.2). Denna profilering avses omfatta sammanlagt ett och ett halvt år (60 poäng) mot nuvarande ett halvt år. För att illustrera hur utbildningsinnehållet kan presenteras i enlighet med det förslag till dokumentation som U68 framlagt i huvudbetänkandets avsnitt 3.1.4 har en utbildningsplan för juristlinjen utarbetats (bilaga 2).

Till grund för utbildningsplanen ligger även överväganden rörande kursernas inbördes ordningsföljd. Denna motiveras i det följande särskilt för varje kurs. När det gäller grundkursen skall här ges en samlad redovisning av skälen. U 68 föreslår att den skall inledas med ekonomi och att därefter skall följa rättshistoria, statsrätt med statskunskap, juridisk introduktionskurs och sist civilrätt A. Skälen till detta är både praktiska och pedagogiska. Det är av praktiska skäl önskvärt att kurser inte sträcker sig över terminsgränser. Med hänsyn till de olika kursernas längd bör därför introduktionskursen och civilrätt A placeras under samma termin. Civilrätt A bygger direkt på introduktionskursen och bör även av pedagogiska skäl placeras så nära som möjligt och efter denna. Det är vid are önskvärt att civilrätt A placeras i omedelbart samband med de fortsatta civilrättsstudierna under andra studieåret. Således bör introduktionskursen och civilrätt A förläggas i nämnd ordning och till den andra terminen.

Kursen i rättshistoria bör placeras före statsrätt med statskunskap, eftersom den bl.a. ger den historiska bakgrunden till det nuvarande statsskicket och politiska livet. Vissa skäl talar för att de kurser som har starkast juridisk inriktning kommer i en följd och att därför statsrätt och statskunskap skall placeras sist under den första terminen. Därmed skulle också ordningsföljden för denna termin vara given.

U 68 har dock inte funnit det motiverat att helt låsa sitt förslag heller i detta avseende. De lokala utbildningsnämnderna bör ha frihet att pröva en annan ordningsföljd. Motiven för ekonomikursens placering är t.ex. inte särskilt starka, och den bör utan större olägenheter kunna förläggas sist under den ”första terminen. Som U68 framhållit i sitt huvudbe- tänkande kan även parallelläsning av två eller flera kurser tänkas vara motiverad i vissa fall (SOU l973:2 s. 204). För juristlinjens del kan det bli aktuellt både under grundkursen och senare i utbildningen.

5.2.2 Ekonomiska ämnen

Under denna rubrik skall behovet av studier i ekonomiska ämnen inom juristutbildningen diskuteras. Mot bakgrund av att det rör sig om icke- juridiska ämnen och med hänsyn till U 685 syn på dessa (jfr 4.3) kommer diskussionen att bli ganska utförlig. Utgångspunkten är frågan på vilket sätt ekonomiska kunskaper är av värde i en juristutbildning. En annan

• Sida 114
•  Original

viktig fråga är hur de ekonomiska studierna skall relateras till det juridiska stoffet.

Det har tidigare konstaterats att ekonomi utgör ett väsentligt inslag i förvaltningsutbildning. I den mån juristlinjen skall innehålla en själv- ständig ekonomisk kurs bör man därför överväga om den kan utnyttjas även i andra utbildningslinjer. Det kan i så fall finnas skäl att placera den i juristlinjens grundkurs.

Juristutbildningen är i första hand en yrkesutbildning för de specifikt juridiska yrkena (jfr 5.1). Det framlagda förslaget innebär på väsentliga punkter avvikelser från nu gällande studieordning. Bl.a. föreslås vissa ekonomiska studier bli integrerade med de juridiska studierna och ett särskilt ämne — här kallat rättsekonomi — föreslås tillkomma som ett valfritt ämne under det sista studieåret. Rättsekonomin kan i betydande delar betraktas som en parallell till rättssociologin och en alternativ möjlighet att ge en samhällsvetenskaplig komplettering till de juridiska studierna.

Diskussionen om motiven för ekonomistudier i juristutbildningen kan förenklas genom att en begränsning sker till följande tre grupper av motiv:

]. allmänbildningsmotiv 2. yrkesförberedande motiv 3. intema utbildningsmotiv

Det är troligt att allmänbildningsmotiv och yrkesförberedande motiv har spelat stor roll vid tillkomsten av ekonomiska moment i såväl nuvarande som äldre juristutbildningar. Under mycket lång tid kunde nationalekonomi studeras endast som en del av en fullständig juristutbild- ning. Genom tillkomsten av handelshögskolorna och samhällsvetenskaplig utbildning vid filosofisk fakultet upplöstes sambandet mellan ekonomi- studier och juristutbildning successivt. Parallellt med denna organisato- riska separation gick nationalekonomiämnets omorientering i samband med den ”keynesianska revolutionen” (och den s.k. Stockholmsskolans insatser) under 1930- och l940-talen. Denna innebar att hela den klassiska finansvetenskapen trängdes tillbaka. Det gemensamma området för juridiska studier och ekonomisk teori har minskat avsevärt.

Denna utveckling har också påverkat ekonomiämnena inom juristut- bildningen. Grundkursen i nationalekonomi — 10 poäng — utgörs i huvudsak av en till hälften nedbantad 20-poängskurs från samhällsveten- skaplig fakultet. Grundkursen i företagsekonomi - även denna omfattan- de 10 poäng — upptar dels en kurs i bokföring, dels en kortare översiktskurs i elementär företagsekonomi. Mönstret kan variera något mellan universitetsorterna, men man torde generellt kunna konstatera att det finns ett mycket ringa samband mellan grundkurserna i de ekono- miska ämnena och de följande juridiska studierna. Bokföringskursens direkta färdighetsträning intar dock en något speciell ställning. Några försök till integrerade betraktelsesätt föreligger knappast, möjligen med undantag för finansrätten med dess traditionella koppling till företags- och nationalekonomin.

Den nuvarande omfattningen och inriktningen av ekonomistudierna

• Sida 115
•  Original

med den mycket tidiga placeringen i juristutbildningen kan knappast anses vara motiverade av interna utbildningsskäl innebärande att ekono- mistudierna väsentligt skulle underlätta fortsatta rent juridiska studier. Man skall därvid även ha i minnet den utveckling som skett inom nationalekonomin. Denna behandlar dels mikroteori och resursalloke- ringsproblem, dels makroteori, innefattande ekonomisk politik, elemen- tär penningteori och internationell ekonomi. Utvecklingen inom ämnet har successivt gått mot en allt starkare formalisering och en minskning av deskriptivt eller institutionellt orienterat stoff. Man kan därvid konstate- ra att de makroorienterade avsnitten har ringa betydelse — annat än som en mer allmän bakgrund — för fortsatta juridiska studier. Resursfördel- ningsteorin och det mikroteoretiska betraktelsesättet skulle å andra sidan kunna ha en stor betydelse, men studierna i juristutbildningen avslutas just vid den punkt där de för jurister intressanta problemen börjar. Med juridikstudiernas uppläggning finns det små möjligheter att knyta an mellan ekonomi och juridik.

Något tillspetsat kan man säga att mikroteori- och resursallokerings- kurserna behandlar ekonomier i vilka man (av tids— och framställningstek- niska skäl) bortser från de specifikt juridiska problemen. I en s. k. perfekt marknadsekonomi med jämviktsprisbildning och i vilken priserna och varukvaliteerna uppfattas som givna av marknadsparterna blir utrymmet för kontraktsförhandlingar eller komplikationer med avtal synnerligen begränsat. I sådana ekonomier tillåts inte heller andra former än ömsesidiga köp och byten för att överföra nyttigheter eller resurser från ett subjekt till ett annat. Man kan också säga att presentationen av den ekonomiska teorin baseras på antagandet av en klar åtskillnad mellan det ekonomiska systemet och rättssystemet. I det följande blir det tillfälle att återkomma till hur åtskillnaden kan minskas och vissa slag av integratio- ner kan bli möjliga.

Det nu sagda innebär inte att det allmänbildande och det för ekonomiska yrkesområden specifikt yrkesutbildande momentet i eko- nomiundervisningen förringas. Problemet är snarast att blivande ekono- mer arbetar med andra problem än blivande jurister. Man skall också betona att sedan juristutbildningen förändrades i slutet av 1950-talet en mycket stark utbyggnad har skett av de samhällsvetenskapliga ämnena inom gymnasieskolan. En studerande som genomgått exempelvis den treåriga samhällsvetenskapliga linjen har i en årskurs läst samhällsekono- mi med tre veckotimmar. Fortsatta allmänbildande ekonomistudier i juristutbildningen måste givetvis också vägas mot andra och kanske mer försummade områden.

Ett av motiven för ekonomiämnenas förstärkning vid den senaste utbildningsreformen var troligtvis rent arbetsmarknadsmässigt. Med ett relativt begränsat utbud av samhällsvetare och civilekonomer var det naturligt att räkna med att många jurister kom till yrken som snarast låg i ekonomdelen av det gränsområde inom vilket effektiv utbytbarhet föreligger. Med det kraftigt ökade utbudet av samhällsvetare och civilekonomer har konkurrensförhållandena väsentligt förändrats. Det bör också framhållas att ekonomer i dag har möjlighet till kompletteran- de juridiska studier inom ämnet handelsrätt. Dessa möjligheter avses öka i

• Sida 116
•  Original

framtiden. Samtidigt bör det understrykas att de jurister som för sin yrkesverksamhet behöver ytterligare ekonomiska kunskaper alltid har möjlighet till kompletteringar bl.a. genom att välja ekonomiskt utbytes- ämne i tillämpade studier. De kurser det för närvarande är fråga om i den juridiska utbildningens första studieår kan knappast anses ge mer än en elementär introduktion, trots att de upptar ett jämförelsevis stort utrymme.

Denna diskussion leder fram till att ekonomistudierna åtminstone i sin nuvarande utformning är föga lämpade för en juristutbildning som i första hand är orienterad mot de rena juristyrkena. Allmänbildm'ngs- motivet har till betydande del bortfallit genom gymnasieskolans nuvaran- de utformning. De yrkesförberedande motiven har förändrats främst till följd av den förändrade strukturen av utbudet av högskoleutbildade. Man kan också med starka skäl hävda att de för juristutbildningen interna skälen är relativt svaga. Mikroteori och resursallokeringsteori när i dagens utbildning aldrig fram till den punkt där en vidare integration med den fortsatta juridiska utbildningen är möjlig. Makroteon'n kan i första hand motiveras med allmänbildningsskäl. Företagsekonomin, som ursprung— ligen startade som ett färdighetsämne uppbyggt kring redovisning, har fått teoretiska ambitioner i riktning mot en mer allmän systemteori som dock i likhet med resursallokeringsteorin aldrig riktigt följs upp i de följande rent juridiska studierna. Orsakerna till bristen på integration kan naturligtvis vara föremål för spekulationer. Det ligger emellertid nära till hands att peka på en sedan länge bestående klyfta mellan den svenska rättsvetenskapliga teoriutvecklingen och ekonomiska betraktelsesätt.

I det följande skall emellertid hävdas att en reformerad ekonomikurs väl fyller sin plats i de juridiska studierna och att en långt driven integration torde kunna ge nyttiga impulser såväl för den rättsvetenskap- liga som den ekonomisk-teoretiska utvecklingen. Utgångspunkten är därvid att rättssystemet ingår som en väsentlig del i den samhälleliga resursallokeringen. Såsom skall diskuteras i det följande (se nedan om rättsekonomi) är sambandet av den arten, att insikter i den relevanta ekonomiska teoribildningen är angelägna för att skapa förståelse för de företeelser på vilka rättssystemet tillämpas. Här kan det räcka med några enkla exemplifieringar.

. Avtalsrätten är av grundläggande betydelse för de frivilliga ekonomiska transaktioner som förekommer i en marknadsekonomi. Förändringar i avtals- och köplagstiftning får betydande konsekvenser för ekonomins s.k. transaktionskostnader, dvs. kostnader för köpare och säljare att finna varandra, för bestämning av kvaliteter på de nyttigheter som blir föremål för transaktion samt slutligen för upprättandet av ömsesidigt bindande kontrakt.

. Fastighetsprisbildningen och dess sammanhang med investeringar i transport- och infrastruktur eller med nedsmutsning är av betydelse för förståelsen av plan-, byggnads—, expropriations- och miljölagstiftning.

. Den nya hyreslagstiftningen innebär att det slutliga avgörandet om vad som är ett skäligt pris ligger hos domstolar. Skall begreppet skälig hyra

• Sida 117
•  Original

refereras till en hypotetisk jämviktsmarknad eller till periodiserade historiska kostnader i godtyckligt utvalda jämförelseobjekt?

Brottsligt beteende kan ibland förklaras med hjälp av ekonomiska och beslutsteoretiska modeller. Den ekonomiska teorin ger bl.a. en referensram för en diskussion av ofta använda juridiska begrepp som allmänprevention och individualprevention.

Skattelagstiftningen (och självklart en stor del av annan lagstiftning) pålägger subjekten nya restriktioner för handlandet. I vilken riktning går dess verkningar och vilka nya incitament till undandragande eller kringgång skapas?

Rättsväsendet självt är fyllt av resursallokeringsproblem. Inom straff- rättens område kan man peka på att avvägningen mellan straffsatser, upptäcktsmöjligheter och individuella skyddsåtgärder är ett ständigt aktuellt problem. Rättssäkerheten med sitt krav på uniformitet och med medvetna ”fel” (fälla oskyldiga och icke fälla skyldiga) kan återföras på välkända samhällsvetenskapliga problem som behandlas inom beslutsteorin. I sig är detta problem till sin teoretiska struktur inte märkvärdigare än en kalkyl av vinster och förluster i samband med enhetliga taxor i ett affärsverk.

Stora delar av de senaste årens lagstiftningsarbete har motiverats med att en traditionell marknadsekonomi inte tillfredsställande kan lösa en lång rad resursallokeringsproblem. I många fall fordras en förhållande— vis avancerad ekonomisk utbildning för att insikt skall erhållas om hur lagstiftningen griper in i resursallokeringen. Lagstiftning och rättslig reglering har ofta använts i resursallokeringspolitiken som ett alternativ till mindre selektiva och i stället mer generella åtgärder. Ett ofta diskuterat exempel är valet mellan individuell prövning och kon— cessionsgivning å ena sidan och olika former av utsläppsavgifter å andra sidan som medel i miljövårdspolitiken. Ett annat exempel är de problem rörande anställningstryggheten som kan tänkas lösta med rättslig reglering men som även kan regleras av olika försäkringssystem, t.ex. arbetslöshetsförsäkring och avgångsvederlag. Det är också karak- teristiskt hur den rättsliga klassificeringen av ett problem i hög grad är beroende av de valda ekonomisk-politiska medlen. *

De exempel som redovisats ovan har alla en anknytning till resursalloke- ringsproblem som lämpligast formuleras och analyseras med ekonomisk metod. Exemplen och diskussionen torde ha visat att en speciellt inriktad utbildning i ekonomi kan vara av stort värde i den juridiska utbildningen.

Mot bakgrund av den ovan förda diskussionen föreslås att ekonomiska studier förs in ijuristutbildningen på följande tre sätt.

1. En obligatorisk studiekurs omfattande 8 poäng i ekonomi under första året, bestående av dels färdighetsorienterade moment, dels resursallo- keringsteorins grunder med speciell inriktning för blivande jurister och förvaltningstjänstemän.

.Integration i de juridiska kurserna genom presentation av den

• Sida 118
•  Original

bakomliggande ekonomiska problematiken i anslutning till skilda juridikämnen.

3. En valfri kurs i rättsekonomi, som dels behandlar rättssystemets rolli en ekonomi, dels ekonomiska avvägningar inom rättssystemet.

Det finns ett antal ekonomiska moment som är nödvändiga för en mer teknisk förståelse av lagtexter och rättsväsende. Hit kan föras de nuvarande kurserna i bokföring och redovisning med sin anknytning till civilrätt och finansrätt. Det bör betonas att denna undervisning snarast bör syfta till att skapa rena färdigheter, medan teoretiska moment (redovisningen som en teoretisk modell eller avbildning av ett antal processer) kanske medvetet skall hållas tillbaka. Viss orientering om finansiering i bolag, aktiekapitalets ställning, fondbildning m.m. bör ingå i denna kursdel. Andra moment som väl kan tänkas ingå i en färdighetsorienterad kurs är elementär statistik (främst av beskrivande karaktär och med varning för enkla felkällor) samt genomförandet av enkla lönsamhetskalkyler, exempelvis nuvärdemetod. Det senare slaget av kalkyler kan självklart läras in utan att man behöver ta ställning till om lönsamhet ständigt är eftersträvansvärd etc. Man kan också säga att en kurs av detta slag syftar till att som nödvändiga, rent tekniska redskap ge en del kunskaper och färdigheter som många studerande inhämtat ofullständigt i sina tidigare studier eller har glömt.

I avsnittet om finansrätt (5.2.10) konstateras att de studerandes kunskaper i bokföring och redovisning ofta är otillfredsställande när de kommer till finansrättsstudierna. En anledning till detta anses vara att alltför lång tid förflutit mellan ekonomiämnena och finansrätten. Utredningen har funnit att det huvudsakliga studiet —' den praktiska träningen — i bokföring med fördel-kan förläggas i omedelbar anslutning till studierna i finansrätt. I den färdighetsinriktade delen av studiekursen i ekonomi bör endast en första introduktion i redovisning och bokföring ske i den omfattning som kan anses motiverad för senare studier i civilrätt, främst associationsrätt och vissa förmögenhetsbrott i straff- rätten.

Återstoden av den ekonomiska grundkursen tänks, mot bakgrund av vad som sagts i det föregående, inriktad helt på mikroteori och resursfördelning'steori (även innefattande teori för allmän jämvikt), medan makroteori, som snarast är en ickejämviktsteori, helt kan lämnas utanför. Detta bör även gälla teorin för internationell handel etc. Med tanke på att kursen även skall kunna utgöra grund för förvaltningsutbild- ning bör vidare om möjligt något om elementär besluts— och spelteori ingå. Det kan vara önskvärt att komplettera beskrivningen genom att visa på andra typer av konfliktlösningar än sådana som förekommer i marknadsspelet med dess speciella regler.

Den ekonomiska grundkursen bör vara inriktad på att ge förståelse för och belysa de allokeringsproblem som förekommer i den offentliga sektorn i allmänhet och i t.ex. miljövärden, socialförsäkringssystemet, skattesystemet och inkomstfördelningspolitiken. Ett moment om rätts- väsendets ekonomi bör syfta till att ge en allmän välfärds— och resursallokeringsteoretisk bakgrund för kommande studier i programbud-

• Sida 119
•  Original

getering och offentlig förvaltning i övrigt för förvaltningslinjen och i speciallagstiftning för juristlinjen. Ett avslutande moment utgörs lämpli- gen av översiktliga studier om skilda ekonomiska system med en betydande tonvikt lagd på olika slag av transaktionskostnader i alloke- ringsprocessen.

Utöver den obligatoriska kursen i ekonomi bör under det sista årets valfria studier möjlighet finnas att studera ytterligare ekonomi. Vid sidan av kurser i traditionella ämnen som national- och företagsekonomi har U 68 funnit det angeläget att det även ges möjlighet att välja en kurs som dels behandlar rättssystemets roll i en ekonomi, dels ekonomiska avvägningar inom rättssystemet, kallad rättsekonomi.

I kursen i rättsekonomi skall ekonomi- och juridikstudier integreras. Hur en långtgående integration kan utformas skall diskuteras i det följande.

Man kan här skilja mellan två något olika aspekter. Den ena har närmast anknytning till ett område som allmän rättslära och berör främst rättssystemets allmänna roll i en samhällsekonomi. Den visar hur många av rättssystemets företeelser som kan härledas från ekonomiska betraktel- sesätt. Motsvarigheten mellan begrepp i juridisk och ekonomisk teoribild- ning påpekas. Den andra aspekten har mer direkt anknytning till de skilda juridikämnena. Lagstiftningens och rättstillämpningens ekonomis- ka konsekvenser analyseras, och det visas hur den rättsliga regleringen i varje särskilt fall kan motiveras och analyseras med ett samhällsekono- miskt betraktelsesätt. Av betydande intresse i detta sammanhang är också att visa och diskutera alternativa lösningar till de frågor som behandlasi ett visst lagstiftningskomplex.

Det hör till sakens natur att de områden inom ekonomisk teori som närmast hör hemma i en sådan uppläggning kommer från mikroteorin — dvs. teorin för olika subjekts beteenden och för olika marknadsformer — medan de makroteoretiska frågeställningarna som främst behandlar samhällsekonomin beskriven i starkt aggregerade termer medvetet får skjutas i bakgrunden.

Det måste betonas att någon direkt rättsekonomisk tradition knappast finns i Sverige. Svenska ekonomer har under senare decennier gjort sina främsta insatser på det makroekonomiska fältet, även om man under senare år haft en betydande förskjutning i riktning mot resursallokerings- problem och välfärdsteori. Den svenska traditionen inom juridiken har inte haft den anknytning till ekonomi som kan spåras exempelvis i anglosaxisk tradition. Detta innebär visserligen att ett betydande utveck- lings- och forskningsarbete kan behövas, men mot bakgrund av bl.a. de senare årens mycket omfattande lagstiftningsarbete på en rad områden av betydelse i samhällsekonomin torde resursinsatser på det rättsekonomis- ka området vara väl motiverade.

I det föregående har nämnts att grundläggande juridiska begrepp har ekonomiska motsvarigheter. I den ekonomiska teorin studeras hur olika subjekt med olika former av begränsade resurser bedriver produktion och konsumtion samt genom köp och försäljning överför resurser sinsemellan. Den rättsliga ramen tänks därvid given och behandlas inte närmare. Men i själva verket förutsätter de olika transaktionerna i en marknad (och

• Sida 120
•  Original

självklart även finansieringen av kollektiva utgifter med skatter eller taxor av fiskal karaktär) väl fungerande rättssystem. Centrala begrepp som skadestånd och kompensation, avtal och kontrakt, äganderätt, associatio- ner och sanktioner kan med fördel analyseras med utgångspunkt i den ekonomiska teorin.

En viktig aspekt är därvid att kostnaderna för att genomföra olika slag av transaktioner i ekonomin i hög grad är beroende av rättssystemets utformning. Av grundläggande betydelse för en fungerande marknads— ekonomi är äganderätten till resurser, antingen de ägande subjekten är individer eller olika former av associationer (även innefattande offentlig- rättsliga subjekt). Möjligheterna att genomföra identifieringar mellan ägande subjekt och ägda objekt utgör ett rättsekonomiskt problem. Men också hela det system som skapats med kollektiva organ för skydd av äganderätten utgör ett rättsekonomiskt undersökningsområde. Man kan här peka på studier av avvägningar mellan individuella skyddsåtgärder, kollektiva skyddsåtgärder och kollektiva sanktionsmöjligheter. De frågor som här berörts är av grundläggande betydelse för civil- och straffrätten. Den rättsliga regleringen används också på områden där ”fria” marknads- lösningar exempelvis till följd av uppkomsten av monopol eller ofullstän- digheter i äganderätten (eller bristande möjligheter att via marknadspriser kompensera dem som skadas av skilda ekonomiska aktiviteter) leder till resultat som är socialt mindre önskvärda. I många sådana fall utgör den rättsliga regleringen ett alternativ eller komplement till andra politiska medel. Det föreligger ett självklart intresse att på dessa områden söka fastställa de ekonomiska konsekvenserna — samhällsekonomiska kostna- der och intäkter — av skilda alternativ för lagstiftningen. I denna mening finns det en ekonomisk aspekt på snart sagt varje del av lagstiftningen.

En möjlig uppläggning av studier i rättsekonomi är att utgå från de mer grundläggande begrepp som berörts ovan och att visa vilka förutsätt— ningar beträffande rättssystemet som är nödvändiga för ekonomins funktionsmöjligheter. Därmed erhålls också en ekonomiskt inriktad tolkning av många rättsliga företeelser. Förutsättningarna för ett sådant studium är dock vissa grundläggande kunskaper såväl i ekonomisk resursallokeringsteori som i juridisk doktrin och begreppsbildning. Från denna utgångspunkt är det sedan möjligt att genomföra mer specialisera- de studier. Exempel på sådana möjligheter är ekonomiska avvägningar inom straffrättens område, analyser av miljövårdens problem med dess specifika kompensationsregler och avvägningar mellan rättslig prövning och ekonomiskt inriktade medel, arbetsmarknadens funktionssätt med olika former av lagstiftning rörande associationer, avtal och anställnings- kontrakt. Möjligheterna till tvärvetenskapliga studier är självklart mycket stora, allra helst som man här kan peka på ett gränsområde som är i hög grad försummat. Något förkortat kan man säga att ett primärt syfte är att för juristerna visa de ekonomiska konsekvenserna och den ekonomiska bakgrunden för lagstiftningen och att för ekonomerna skapa en insikt om hur fundamentalt rättssystemet är för ekonomins funktion.

Det har understrukits att de delar av ekonomisk teori som i första hand är av intresse i detta sammanhang hänför sig till resursallokerings- teori och välfärdsteori. Men i vissa delar är det nödvändigt att gå tillbaka

• Sida 121
•  Original

till mer grundläggande teorikomplex som beslutsteori och spelteori. Detta ger vissa möjligheter att mer allmänt belysa karaktären hos olika slag av konfliktlösningar och kan också ge visst underlag för studier i den juridiska arbetsprocessen med direkt anknytning till bl.a. processrätten. Med den generella uppläggning som rättsekonomin här har fått — särskilt när man kommer in på grundläggande beslutsteoretiska betraktel- sesätt — finns det anknytningspunkter till rättssociologi. Visserligen utnyttjar rättssociologin i betydande grad andra metoder och betraktel- sesätt, men många av de här berörda punkterna utgör också en bas för en tvärvetenskaplig insats i samarbete med rättssociologer. Den framtida utvecklingen får utvisa om det är fördelaktigt med en mer långtgående integration av de samhällsvetenskapliga aspekterna inom juridiken.

5 2.3 Rättshistoria

Ämnet rättshistoria omfattar enligt nu gällande studieplaner de svenska rättskällornas och det svenska statsskickets historia samt, med tyngd- punkt lagd på utvecklingen från och med 1734 års lag, den svenska civilrättens, straffrättens och processrättens historia. Härtill kommer en överblick över den romerska rätten och dess inverkan på den svenska rätten samt vissa huvuddrag av den allmänna rättsutvecklingen i främst Europa.

Det torde råda enighet om att det är väsentligt att de studerande i början av sina juridiska studier görs uppmärksamma på samspelet mellan samhällsutveckling och rättsutveckling liksom på hur man i olika tider och under påverkan av olika samhällsuppfattningar sökt styra samhälls- utvecklingen genom lagstiftningen. I ett rättshistoriskt studium ges den naturliga bakgrunden till senare studier samtidigt som den svenska rättsutvecklingen kan sättas in i sitt internationella sammanhang. Av detta följer att en kurs i rättshistoria bör vara obligatorisk för alla studerande vid juristlinjen. Även i andra utbildningar med besläktad inriktning kan ett rättshistoriskt studium vara motiverat.

l skilda sammanhang har förslag framförts om att de rättshistoriska studierna skulle kunna spjälkas upp och tillföras det positivrättsliga studiet i form av en historisk introduktion till varje ämne. En sådan uppdelning skulle dock medföra att den helhetsbild av rättsutvecklingen som eftersträvas går förlorad liksom förmågan att se hur det rättsliga tänkandet och lagstiftningen i sin helhet påverkats och påverkas av ideologiska, politiska, religiösa och ekonomiska strömningar i tiden. Det är när denna helhetsbild blir klart framträdande som möjligheterna ökar att förstå, varför samhället och samhällsmaskineriet ser ut som det gör idag och varför vi har den lagstiftning och rättsordning som vi har. Det finns numera inom ämnet en strävan att inskränka studiet av de skilda rättsliga institutens historia för att i stället framhäva de större utveck- lingslinjerna inom rättsutvecklingen såväl i Sverige som i Europa som helhet. Därigenom kommer sambandet mellan å ena sidan rättsutveck- ling, å andra sidan samhällsstruktur och samhällsutveckling att ställas i centrum mer än tidigare. Det finns anledning att försöka föra denna utveckling vid are.

• Sida 122
•  Original

Den nuvarande studietiden för ämnet rättshistoria är två och en halv månad. En bedömning av ämnets vikt som obligatorisk kurs och en förskjutning av studiernas inriktning från ett studium av de särskilda rättsliga institutens historia mot de större utvecklingslinjerna medför att studietiden för den obligatoriska kursen bör kunna nedbringas till något över hälften av den nuvarande.

En obligatorisk kurs irättshistoria omfattande sex poäng bör innehålla ett studium av dels den romerska rätten och dess inflytande på senare europeisk rättsutveckling, dels den svenska samhälls- och rättsutveck- lingen, varvid särskild tyngdpunkt bör läggas på utvecklingen under de senaste århundradena. Därigenom ökas förståelsen av nutidens samhälls- skick och rättsordning. Samtidigt som samspelet mellan samhällsutveck- ling och rättsutveckling under de skilda tidsperioderna uppmärksammas, studeras även den svenska civilrättens, straffrättens, processrättens och statsrättens historia i sina huvuddrag. I kursen bör även ingå undervisning i bibliotekskunskap, bl.a. eftersom kursen är en av de första i den juridiska utbildningsplanen.

Sambandet mellan å ena sidan rättshistoria, å andra sidan samhälls- kunskap, statsrått och statskunskap framträder tydligare om kurser i dessa ämnen förläggs i omedelbar anslutning till varandra. Rättshistorien bör komma före statsrätt och statskunskap för att ge den historiska bakgrunden. Det blir också naturligt att i undervisningen anknyta till vissa kunskaper som inhämtats innan de juridiska studierna inletts.

Även oberoende av rättshistoriens nära anknytning till statsrätten talar starka skäl för att placera en obligatorisk kurs i rättshistoria i början av utbildningen. Det är dels pedagogiskt riktigt, att man först lär känna den historiska bakgrunden till nuläget innan man tillägnar sig gällande lagregler, dels bör de rättshistoriska studierna underlätta inhämtande av kunskap om gällande rätt och förståelse för rättssystemets uppbyggnad och funktion. Dessutom bör man genom de rättshistoriska studierna kunna få en viss kunskap om sambandet mellan den svenska och den allmäneuropeiska rättsutvecklingen.

I ett rättshistoriskt studium med tyngdpunkten lagd på samspelet mellan samhällsutveckling och rättsutveckling kommer detta studium att nära beröra den allmänna rättsläran, särskilt när det gäller uppfattningen om rätten under olika tidsskeden och i olika kultursammanhang. Rättshistoriens egenart markeras därigenom, att det är den historiska utvecklingen som ställs i centrum. En viss överlappning kan dock komma att ske i kursmomentet idéhistoria i den allmänna rättsläran vilket inte är någon olägenhet mot bakgrund av det stora avståndet i tid mellan de båda kurserna. En överblick av den historiska utvecklingen erfordras, i enlighet med det tidigare sagda, i början av studierna, men därutöver krävs ett till allmänna rättsläran anpassat studium av den idéhistoriska utvecklingen som introduktion till en kurs i allmän rättslära (se 5.2.13).

Under det sista året bör erbjudas valfria fördjupningskurser i rätts- historia. Sådana kurser kan ha samma principiella inriktning som den obligatoriska kursen, men man kan även tänka sig fördjupade studier t.ex. i den svenska civilrättens, straffrättens och processrättens historia. Vidare kan kurser i vissa mer centrala rättsinstituts historia tänkas,

• Sida 123
•  Original

liksom i rättsutvecklingen under vissa tidsperioder, varvid bl.a. inflytande från utländsk rätt kan bli föremål för fördjupade studier. Inom ramen för alternativa och valfria kurser med annan än rättshistorisk inriktning finns det dessutom möjlighet att åstadkomma viss rättshistorisk fördjupning, t.ex. genom att lärare i rättshistoria medverkar vid planering och undervisning. Ett samarbete över nuvarande ämnesgränser har i det föregående angivits som en väsentlig möjlighet till förbättring av utbildningen och har givetvis betydelse även när det gäller rättshistorien. Det finns anledning att anta att de studerande tillgodogör sig ett fördjupat studium i rättshistoria — liksom i andra ämnen — bättre mot slutet av studierna, när de lärt sig att uppmärksamma juridikens egenart och särskilda problem och i samband med ett positivrättsligt studium har observerat hur man försökt och försöker lösa desamma.

5.2.4 Statsrätt med statskunskap

Statsrätt ingår enligt nuvarande studieordning i ämnet offentlig rätt. I statsrätten studeras de högsta statsorganens organisation, verksamhets- former och maktbefogenheter, den konstitutionella kontrollen samt medborgarskapsrätt och tryckfrihetsrätt, även innefattande reglerna om allmänna handlingars offentlighet. Som en bakgrund till gällande svensk statsrätt studeras mera översiktligt viktigare främmande statsskick, det svenska statsskickets historia samt i Lund och Uppsala det nutida politiska livet i vårt land.

De centrala partierna av Statsrätten, inte minst reglerna om kompetens och förfarande vid lagstiftning är fundamentala för hela rättsordningen och kan med fördel tjäna som bas för fortsatta juridiska studier. U 68 har därför stannat för att reglerna om de högsta statsorganens organisation, verksamhetsformer och maktbefogenheter samt om deras förhållande inbördes och till medborgarna bör studeras i början av utbildningen (jämför vad som sägs om ämnet rättshistoria). Man får då också en naturlig anknytning till gymnasieskolans samhällskunskap. I en obligato- risk kurs, som placeras i början av de juridiska studierna, är det lämpligt att konfrontera de grundläggande rättsreglerna med den praktiska verkligheten genom att samtidigt mer än nu införa material, som brukar räknas till statskunskapen. För att ge en realistisk bild av maktförhållandena i samhället och den faktiska beslutsprocessen på högsta nivå bör t.ex. de politiska partiernas och de mest betydelsefulla organisationernas roll belysas.

Utöver den egentliga Statsrätten studeras för närvarande i ämnet statsrätt även medborgarskapsrätt och tryckfrihetsrätt. Den egentliga tryckfrihetsrätten är emellertid med hänsyn till sin tämligen komplicera- de natur inte lämplig att förlägga till början av studiegången, och ämnet saknar för övrigt närmare samband med statsrätten. En överföring av aktuella delar till ämnena straffrätt och processrätt är tänkbar men skulle betyda att möjlighet till ett samlat grepp över ämnet förlorades. Det lämpligaste synes därför vara att överföra de grundläggande reglerna om offentlighet och sekretess till den allmänna förvaltningsrätten och vidare sammanföra ett mer ingående studium av den egentliga tryckfrihets-

• Sida 124
•  Original

rätten, även innefattande straffreglerna, med närliggande materia om massmedier och yttrandefrihet till en särskild alternativ eller valfri kurs. Medborgarskapsrätten har nära anknytning till utlänningslagstiftningen som också studeras inom förvaltningsrätten. En kombination av dessa ämnesområden utgör också en lämplig alternativ eller valfri kurs.

U 68 föreslår att en obligatorisk kurs omfattande 6 poäng och kallad statsrätt med statskunskap placeras under utbildningens första år. Jämfört med nu innebär det en liten ökning av studietiden som främst motiveras av en strävan till ett bredare statsvetenskapligt grepp. Kursen bör innehålla de högsta statsorganens organisation, verksamhetsformer och maktbefogenheter samt den konstitutionella kontrollen. Även den faktiska utformningen av beslutsprocessen på högsta nivå med beaktande av olika utomrättsliga maktfaktorer, varvid särskilt de politiska partiernas och de mest inflytelserika organisationernas roll belyses, bör ingå. Den statliga och kommunala förvaltningen jämte domstolsorganisationen studeras i detta sammanhang översiktligt med inriktning på att skapa en totalbild av samspelet mellan medborgarna och det allmännas verksam- het.

Kursen skall ha som sitt främsta syfte att ge de studerande sådana insikter i grundlagarna och därtill anslutande lagstiftning som är en nödvändig förutsättning för förståelsen av rättsordningens plats och roll i samhället. Den skall även ge översiktliga kunskaper om den offentliga förvaltningens organisation och uppgifter samt därvid ge en allmän bild av den offentliga rättsliga styrningsmekanismen, dvs. å ena sidan de vägar varpå medborgarna utövar inflytande på samhällsorganens sammansätt- ning och verksamhet, å andra sidan de olika former i vilka dessa organ ingriper dirigerande i medborgarnas liv.

Inte minst med hänsyn till statsrättens placering i början av studie- gången bör en mera avancerad valfri kurs i central statsrätt erbjudas under utbildningens sista år.

5.2.5 Juridisk introduktionskurs

En grundläggande fråga vid överväganden om innehållet i en förändrad juristutbildning är hur man bör förfara med den nuvarande propedeutiska kursen. I det tidigare förda resonemanget om en grundkurs för juristlinjen, som skall kunna utnyttjas även för andra ändamål, har framhållits betydelsen av en översiktlig kurs som utgör en introduktion till fortsatta studier.

Den nuvarande propedeutiska kursen har haft en kontinuitet i uppläggningen som torde vara tämligen enastående. Alltsedan 1900-talets början har nämligen den grundläggande lärobok som utgör kursens kärna varit en och densamma över hela landet. Däremot har den kompletteran- de litteratur, som används för översiktlig belysning av rättskällor, straffrätt, processrätt, offentlig rätt m.m., varierat tid efter annan och i viss mån också mellan universiteten.

Med utgångspunkt i ovan behandlade riktlinjer för utbildningen framträder vissa brister i propedeutiska kursens uppläggning. Dessa visar sig särskilt i tre avseenden. De förändringar, som gjordes på 195 O-talet, då

• Sida 125
•  Original

statsrätten flyttades och juridisk encyklopedi avskaffades, medförde vissa nackdelar. De studerande har för närvarande under sina grundläggande studier i civilrätt, straffrätt och processrätt alltför bristfälliga baskunska- per om rättskällorna (lagstiftningsförfarandet, prejudikatbildningen m.m.) och om dessas användning (t. ex. metoder för lagtolkning och rättsfallstolkning). Kunskaper om detta inhämtas först mot slutet av utbildningen inom ämnena statsrätt och allmän rättslära. Detta försvårar fördjupade diskussioner vid t. ex. seminarier och de studerandes självstän- diga arbete dessförinnan. Bristerna framträder ännu tydligare om man, som U 68 föreslår, inför moment av fördjupade studier kontinuerligt under studiernas gång och förutsätter betydande självverksamhet från de studerandes sida. Detta talar för att man i samband med en reformerad studieordning bör bereda metodfrågorna, särskilt kunskaper om rätts- källorna och deras utnyttjande, större utrymme under studiernas inledande skede.

Vidare ter sig uppläggningen av den nuvarande propedeutiska kursen väl splittrad. Man har haft en grundläggande ambition att i kurslitteratu- ren på begränsat utrymme hinna presentera så mycket som möjligt av institut och rättsregler. Med den studietid kursen har, två och en halv månad, blir det i regel dock bara fråga om en ytlig skumning av materialet med inriktning på institut- och regelkunskap. Givetvis finns det vissa fördelar med en sådan översikt. Den ger åtskillig juridisk allmänbildning och bör ge en blick för rättsordningens — konventionella _ indelning från systematisk synpunkt. Nackdelarna ligger i ytligheten som inte på någon punkt ger utrymme för närmare studier av de skäl som i realiteten kan ligga bakom en rättsregel och hur rättsreglernas innehåll närmare fastställs med utnyttjande av olika rättskällor. En risk med detta är att inlärningen blir rent mekanisk och utan någon egentlig förståelse för stoffet.

Slutligen har den nuvarande uppläggningen den betydande nackdelen, att den inte möjliggör ett så ingående studium iens någon begränsad del att man i det fortsatta studiet kan förutsätta kunskaper om vad som lärts ut genom den inledande kursen och direkt bygga vidare därpå. Med den knapphet på studietid för olika ämnen som generellt råder när man gör upp den nya utbildningsgången med nya eller utökade krav i olika avseenden vore det en verklig vinning om något eller några partier kunde klaras av såvitt gäller deras obligatoriska studium redan genom den inledande kursen.

De påtalade bristerna bör läggas till grund för överväganden om hur en inledande juridisk kurs bör läggas upp. Man bör också särskilt beakta att kursen skall kunna ingå i andra utbildningar, främst sådana som är inriktade mot förvaltningsverksamhet i allmänhet. Kursen bör, jämte andra ämnen som läses under det första studieåret, inte minst med hänsyn till detta ge en viss orientering i grundläggande juridiska metodfrågor. Det skall dock understrykas att detta inte minskar behovet av att ordentlig tid ägnas det fördjupade ämnet allmän rättslära i slutet av juristlinjen. Målen för ett inledande metodstudium och ett avslutande, fördjupat sådant, som bygger på hela den studerade positiva rätten är olikartade. Vidare bör man kunna lätta på de nu upprätthållna kraven på

• Sida 126
•  Original

bred men ytlig institut- och regelkunskap över juridikens flesta områden till förmån för en viss koncentration på utvalda, centrala ting. Härigenom bör utrymme kunna öppnas för att låta vissa delområden i huvudsak studeras färdigt redan under introduktionskursen. En viss motsättning råder dock självfallet mellan kraven på bred orientering och på koncentration. Man får här söka finna en rimlig medelväg.

Den närmare uppläggningen av den juridiska introduktionskursen måste ses mot bakgrund av vad som i övrigt läses under första studieåret. Det inleds med en kurs i ekonomi varefter följer en kurs i rättshistoria, som bl.a. behandlar rättskällornas utveckling, 1734 års lag, balkindel— ningen och grunddragen i senare rättsutveckling. Vidare förekommer en kurs i statsrätt med statskunskap som behandlar de högsta statsorganens verksamhet, lagstiftningsförfarandet m.m. Omedelbart efter introduk- tionskursen studeras allmän och speciell avtalsrätt i civilrätt A, varför detta område i huvudsak kan förbigås i introduktionskursen.

Det civilrättsliga ämnesområde som bäst lämpar sig för ett mer ingående studium redan i introduktionskursen är den juridiska person- och objektsbildningen. Detta område är centralt inte bara för civilrätten utan för hela juridiken, har högt allmänbildningsvärde, belyser väl juridisk teknik och bör naturligen studeras på ett tidigt stadium. Det kan invändas att området delvis ligger på en relativt hög abstraktionsnivå, men studierna bör kunna konkretiseras om man betonar personrättsliga relationer av statuskaraktär och bolagsrättens elementa. Vad som i övrigt bör tas upp i introduktionskursen utöver rättskällefrågor är hur man säkerställer rättsreglers tillämpning, dvs. sanktionslåran (inbegripet skade- stånd som sanktion), samt huvudprinciperna för juridiskt förfarande i vid mening.

En introduktionskurs med denna uppläggning bör ges samma omfatt- ning som den nuvarande propedeutiska kursen — 10 poäng. Den kan närmast karakteriseras som en kombination — i nedskuren form — av den nuvarande propedeutiska kursen och ämnet juridisk encyklopedi, som studerades i juristutbildningen före utbildningsreformen på 1950-talet. Kursen föreslås ha följande innehåll.

Rättssystemet och rättskällorna

Rättsordningen och dess funktion i samhället behandlas och grundläggan- de karakteristika för det rättsliga normsystemet genomgås. Viss anknyt- ning ges till statskunskapen och ekonomisk-politiska aspekter beaktas. Vidare studeras rättssystemets grundläggande indelning och olika slag av rättskällor. Lagstiftningsförfarandet har studerats tidigare i statsrätten.

Viktigt för de fortsatta studierna är att en praktisk orientering ges om var man finner det juridiska materialet och hur det utnyttjas. Denna praktiskt inriktade övning utgör en fortsättning på den undervisning i bibliotekskunskap som meddelats i kursen i rättshistoria.

Fortsättningen av introduktionskursen skall vara upplagd så att man fortlöpande anknyter till och fördjupar de baskunskaper om rättssyste- met och rättskällorna som den första delen av kursen ger, också genom

enkla praktiska övningar,

• Sida 127
•  Original

I kursen studeras inte hela civilrätten, utan man använder en viss infallsvinkel, nämligen person- och objektsbildningen. Denna studeras här för att inte senare återkomma för sammanhållet studium under utbild- ningen. Studiet av person- och objektsbildningen och vad därmed sammanhänger ger anledning till översiktlig belysning av åtskilligt inom civilrätten. Tillsammans med civilrätt A, avtalsrätten (inbegripet särskilda avtalstyper) som också läses under första året och den orientering om skadestånd som ges i samband med sanktionerna (se nedan) torde kursen kunna tillgodose rimliga önskemål om civilrättslig allmänorientering, om än inte heltäckande.

Förfarande och sanktioner

I den nuvarande propedeutiska kursen ges en översikt av processrätten, dvs. väsentligen förfarandet enligt rättegångsbalken. Det synes lämpligare att ta ett bredare grepp i en introduktionskurs och mer generellt studera juridiskt förfarande såsom metod för förhandlingar och lösande av konflikter. Detta förfarande bör även ses mot bakgrund av beslutsfattan- de i offentliga organ, aktiebolag och föreningar. Kort orientering om domstolsorganisationen (anknyter till vad som studerats i statsrätten) och förfarandet vid domstol ges. Även förvaltningsdomstolarna och förfaran- det i dessa samt summariska handläggningsformer behandlas. Vidare ges en orientering om allmänna juridiska handläggningsprinciper. Vad som särskilt skall tas upp är sådana principer som är nödvändiga för att kunna läsa och förstå rättsfall.

I den nuvarande propedeutiska kursen ges en översikt av straffrätten, särskilt allmänna delen. I linje med förslaget att låta processrättsstudiet omvandlas till ett bredare studium av juridiskt förfarande föreslås att straffrättsstudiet omvandlas till ett studium av juridiska sanktioner. Infallsvinkeln blir härvid hur man upprätthåller rättsregler.

En orientering om olika arter av sanktioner och moderna styrmetoder ges. Som exempel kan nämnas straff, vite, administrativ kontroll, skadestånd, ogiltighet och hävning.

I introduktionskursen bör utrymme beredas för praktiska övningar av olika slag. Under kursens gång kan de studerande ges uppgifter som ger träning i att ta reda på och utnyttja rättsligt material. Studiet av juridiskt förfarande lämpar sig särskilt väl för praktiska övningar. Dessa bör tjäna till att ytterligare belysa vad som inhämtats icivilrättsdelen av introduk— tionskursen. Särskilt studiet av bolags- och föreningsrätten i civilrätts- delen kan härigenom föras vidare såvitt gäller förfarandesidan.

5.2.6 Civilrätt

Civilrätten är i den nuvarande utbildningen indelad i tre examensämnen, civilrätt I, II och III enligt följande.

• Sida 128
•  Original

Civilrätt I (en termin) 1. Civilrättens allmänna del: rättskapacitet, rättslig handlingsförmåga etc.

2. Allmän förmögenhetsrätt: avtalsrätt, allmän obligationsrätt (kvittning, preskription och preklusion, förmånsrättsordningen etc.), sakrätt (skillnaden mellan lös och fast egendom, äganderätt och begränsade sakrätter etc.), värdepappersrätt (skuldebrev, växel och check) samt utomobligatorisk skadeståndsrätt.

Kriminalpolitik

Straffrätten som en del av den sociala kontrollen. Kriminaliseringens allmänna inriktning och utveckling (de genom straffrätten skyddade intressena etc.). Brottslighetens omfattning och utveckling.

Straffrättens grundprinciper

De straffrättsliga teorierna. Lagstiftningsteknik och systematiserings— grunder i. straffrätten. Lagtolkningsmetod och legalitet. Lärorna om brottet (gärningsbegreppet, brottets subjektiva sida, underlåtenhet, straffrihetsgrunder). Strafflagens tillämplighet i tiden och rummet.

Brotten

Brotten mot integriteten. Förmögenhetsbrotten. Brotten mot allmänhe- ten. Brotten mot staten. Reglerna rörande försök, förberedelse och stämpling samt medverkan

• Sida 136
•  Original

till brott. De specialstraffrättsliga brottens behandling integreras iövriga delar.

Påföljderna

Lagens sanktionssystem. De olika sanktionernas kvantitativa betydelse och deras verkningar. Konkurrens och preskription.

Som framgår av denna uppställning har viss omfördelning av stoffet skett. Sålunda kommer avsnitten straffrättens grundprinciper och påföljderna båda att omfatta vissa delar av kriminalpolitiken.

Alternativa och valfria kurser med anknytning till straffrätt kan utformas både som rent straffrättsliga kurser och som kurser med anknytning till andra juridiska eller samhällsvetenskapliga ämnen. Kurser av det senare slaget kan t. ex. utgå från juristen i en speciell funktion eller sträva efter att låta stoffet penetreras såväl från civil-, process-, förvaltningsrättsliga och samhällsvetenskapliga synpunkter som från straffrättsliga (se vidare avsnitt 5.3).

5.2.8 Processrätt

Enligt gällande studieplaner studeras i ämnet processrätt judiciell processrätt och exekutionsrätt samt översiktligt vittnespsykologi och kriminalteknik. Den judiciella processrätten omfattar främst rättegången vid de allmänna domstolarna i flertalet typer av tvistemål (civilprocess) och brottmål (straffprocess). Dessutom studeras översiktligt special- processen, dvs. rättegången vid särskilda domstolar och vid de allmänna domstolarna i vissa slag av mål för vilkas handläggning meddelats särskilda bestämmelser utanför rättegångsbalken. Exekutionsrätten om- fattar utsökningsrätt och konkursrätt.

Processrätten måste anses som en självklar del ijuristutbildningen. Ämnet behandlar sättet att få rättsreglerna i funktion, och dess betydelse ligger inte minst däri att ämnet bidrar till en helhetssyn på juridikens funktioner och till förståelsen av dessa. Det ger perspektiv på de flesta av de övriga ämnena i juristutbildningen.

Processrätten har också nära relationer till nästan alla andra ämnen i juristutbildningen. De civilrättsliga och straffrättsliga handlingsreglerna måste i själva verket alltid, när de i konkreta fall tas i bruk av parter eller funktionärer, kombineras med processrättsliga. Exempel på stark synkro- nisering finns i både den romerska rätten (legisactionsprocessen) och den äldre engelska rätten (writs). I en del länder har man aktuella studieordningar inom vilka civilprocessrätten är sammanförd med civil- rätten och straffprocessrätten med straffrätten. Det råder också nära samband mellan processrätt och offentlig rätt. Även mellan processrätt och allmän rättslära råder visst samband, t. ex. beträffande bevisvärde- ringens problematik, metoderna vid överläggning och omröstning till dom och utformning av domskäl.

Ämnets struktur i den nuvarande utbildningen har vissa pedagogiska

• Sida 137
•  Original

och systematiska fördelar. Den nuvarande rättegångsbalken är till stora delar gemensam för tvistemål och brottmål. Jämförelser mellan dessa båda typer av mål är nästan alltid intressanta att göra. Det är från systematisk synpunkt en vinst om litteraturen knyter an till lagstift- ningen. Det kan emellertid ifrågasättas om inte dessa fördelar blivit övervärderade och om det inte finns andra hänsyn som talar med stor styrka i motsatt riktning. Det bästa samlade greppet på de i praktiken förekommande problemen får man nog om man studerar processrättens regler i relation till de delar av den materiella rätten som de processrätts- liga reglerna har närmast anknytning till. Å andra sidan förefaller det knappast finnas skäl för en så långtgående förändring som att helt bryta sönder processrätten såsom samlande ämne genom att föra ihop civilprocessen med civilrätten och straffprocessen med straffrätten. Det gäller att finna en ordning varigenom processrätten kommer in när civilrätten och straffrätten studeras. Detta behöver emellertid inte kräva en fullständig ämnesintegrering utan kan åstadkommas genom att processrättsliga kunskapsmoment förs in på flera stadier av juristutbild- ningen. l civilrätten gäller detta främst bevisfrågorna.

De berörda problemen får en delvis annan aspekt när man tar hänsyn till att kunskapsprov i processrätt bör kunna avläggas inte bara av dem som ämnar genomgå fullständig juristlinje utan också av andra personer, t. ex. kriminologer som vill läsa straffprocessrätt eller psykologer som vill läsa bevisrätt. Utbildningsmålet för dessa studerande är inte detsamma som för juris studerande. Man kan t. ex. räkna med att personer med sådana specialintressen nästan aldrig har behov av att bli väl hemmastad- da i både civilprocessen och straffprocessen. Detta kan tala för att det borde göras en sådan uppdelning av ämnet att civilprocessen och straffprocessen behandlas i var sina fristående kursdelar, något som inte utesluter att paralleller mellan de båda ämnesområdena dras i viss omfattning. Andra metoder att tillgodose intresset från studerande utanför juristlinjen har diskuterats ovan (jfr 4.7).

En annan viktig fråga som rör ämnets gränser är om utsökningsrätten OCh konkursrätten liksom hittills bör ingå huvudsakligen i processrätten. ViSsa delar av dessa båda ämnen är ofrånkomligen närmast förknippade med civilrätten och bör studeras i de civilrättsliga kurserna. [ och för sig är det naturligtvis inte någon nackdel att samma ämnesstoff förekommer ånyo i ett annat sammanhang, nämligen i samband med studier av civilprocessen. Självfallet innehåller också såväl utsökningsrätten som konkursrätten vissa regler beträffande funktionärerna och förfarings- sättet, ämnesområden som förefaller att ha en naturlig plats inom processrätten. Av tidsskäl bör emellertid dubbelläsning undvikas i möjligaste män. Den mest rationella ordningen bör därför vara att till övervägande del behandla utsöknings- och konkursrätten inorn civilrätten och att till ämnet processrätt föra endast sådana delar som lämpligen kan sammanföras med det som hittills brukat kallas specialprocess. Vissa specialprocesser skulle då kunna göras till en fristående del av ämnet processrätt, direkt anpassad för blivande juridiska funktionärer. De mera materiella delarna av utsökningsrätten och konkursrätten skulle inom ramen för en sådan kurs kunna komma in mera sporadiskt i form av

• Sida 138
•  Original

hänvisningar till de viktigare resultat som vunnits vid studiet av civilrätten.

En utvidgning som skulle föra in nya juridiska rättsområden under processrätten förefaller knappast aktuell, bortsett från att skäl skulle kunna anföras för att förvaltningsprocessen bör studeras i samband med judiciell processrätt. Det kan emellertid åstadkommas dels genom att processrätt och förvaltningsrätt läggs i nära anslutning till varandra i studiegången, dels genom utbudet av alternativa och valfria kurser senare i studiegången. Det finns t. ex. anledning att göra jämförelser mellan processuella regler i allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar och hos förvaltningsmyndigheter.

En utvidgning av processrätten, som starka skäl talar för, är däremot att i processrätten integrera nya ämnesavsnitt med anknytning till samhälls- och beteendevetenskaperna. För närvarande förekommer en mycket liten kurs i vittnes- och förhörspsykologi. En för ämnet processrätt anpassad kurs i konfliktlösningsmetodik även innefattande partssociologi och partspsykologi — en kurs som skulle ge aspekter på de mänskliga och samhälleliga relationerna mellan processrättens rollinne- havare — framstår t. ex. som angelägen. Sådana moment kan dock med hänsyn till strävandena att begränsa utbildningens obligatoriska delar endast få ett mindre utrymme i det obligatoriska studiet. Däremot bör stor vikt läggas vid konfliktlösningsmetodik i alternativa och valfria kurser med processrättsligt innehåll.

Inom ramen för den grundläggande högskoleutbildningen i processrätt blir det aldrig möjligt att lära ut praktisk yrkeskunskap åt domstols- jurister eller andra. Praktiska moment måste visserligen genomgående läggas in i utbildningen men främst av pedagogiska skäl. Det är nödvändigt att räkna med att en blivande juridisk funktionär får vänta med att lära sig detaljerna beträffande sin yrkesroll till dess att han kommer ut i det praktiska juridiska arbetet. Högskoleutbildningen bör vara grundläggande i den meningen att den ger en god grund för den blivande yrkesmannen just med avseende på sådana delar av ämnet som är teoretiskt komplicerade eller ger större eller mera långsiktiga perspektiv.

För att undvika en allmän uttunning av ämnet idess obligatoriska del bör en begränsning av kunskapsstoffet ske i de mindre centrala procedurreglerna, och tyngdpunkten läggas på ämnets huvudbestånds- delar samordnade i en kurs.

Mot bakgrund av de överväganden som gjorts i det föregående föreslås följande obligatoriska kurs i processrätt omfattande 10 poäng. Det är därvid att märka att vissa elementa rörande t. ex. domstolsorganisationen och processuella grundbegrepp studerats i introduktionskursen.

K on fliktlösningens metodik

Processrättens institutioner, funktionärer och klienter. Vissa internatio- nella perspektiv. Partssociologi och partspsykologi.

Tvistemålsprocessen

Rättegångsbalkens regelsystem.

• Sida 139
•  Original

Rättegångsbalkens regelsystem.

Specialprocess

översikt över vissa former av specialprocess (skiljeförfarande, summarisk betalningsprocess, summariska förfaranden i brottmål, utsöknings- och konkursförfarande).

Bevisrätt

Principer för bevisbördans fördelning. Bevisvärderingen, dess metodik och dess relation till problemet om bevisbördan (vid sidan av juridiska betonas även statistiska och psykologiska aspekter). Rättegångsbalkens regler beträffande bevisupptagning. Vittnes- och förhörspsykologi. Orien- tering om kriminalteknik.

Förslag till alternativa och valfria kurser presenteras i 5.3.

5 .2 .9 Förvaltningsrätt

Förvaltningsrätten ingår i det nuvarande ämnet offentlig rätt. Den omfattar allmän förvaltningsrätt, kommunalrätt och speciell förvaltnings- rätt. I kursen studeras dels de allmänna grunderna för förvaltningsorgani- sationens uppbyggnad samt förvaltningsförfarandet och det administrati- va rättsskyddet, dels kommunernas organisation, verksamhetsformer, uppgifter och maktbefogenheter samt statskontrollen över kommunerna, dels slutligen ett urval av viktigare lagar och författningar rörande särskilda förvaltningsgrenar, i huvudsak fallande inom politirättens, socialrättens och näringsrättens områden. I Stockholm ingår tjänsteman- narätt som ett särskilt moment i förvaltningsrätten.

I den moderna välfärds- eller servicestaten har det allmänna i stor utsträckning övertagit funktioner, som tidigare utövats av enskilda perSoner eller sammanslutningar. Regler om förhållandet mellan medbor- garna inbördes har på många områden förlorat i betydelse och helt eller delvis ersatts av bestämmelser om relationen mellan medborgarna och det allmänna. Den speciella förvaltningsrätten omfattar numera'sannolikt ett lika stort författningsmaterial som hela den övriga juridiken. Författ- ningsregleringen är inte endast omfattande utan även av central betydelse för medborgarna i både personligt och ekonomiskt avseende.

Tillväxten av den offentliga förvaltningen och ärendenas betydelse har samtidigt medfört ett ökat beaktande av de former i vilka administratio- nen arbetar. Detta har bl. a. nyligen manifesterats igenomförandet av en stor reform på den allmänna förvaltningsrättens område, genom vilken en organisatorisk omstrukturering skett och särskilda lagar om förfarandet hos förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar antagits.

Från såväl kvantitativ som kvalitativ synpunkt har sålunda förvalt- ningsrätten under senare år ökat i betydelse. Förtrogenhet med den offentligrättsliga regleringen erfordras inom alla områden, där jurister är eller kan väntas bli verksamma. I en juridisk utbildning som skall ge

• Sida 140
•  Original

möjlighet att utöva alla de centrala juristyrkena utgör förvaltningsrätten ett omistligt inslag. Även för domstolsjurister är förvaltningsrättslig kunskap nödvändig. Den nya rättshjälpslagen ger väsentligt ökade möjligheter till rättshjälp i förvaltningsärenden och ställer därigenom krav på kunskaper i förvaltningsrätt hos advokater. Att ämnet liksom hittills skall ha en plats inom den obligatoriska delen av juristutbildningen är uppenbart.

Beträffande gränsdragningen mellan förvaltningsrätt och civilrätt hän- visas till 4.4.2.

En kurs i förvaltningsrätt, primärt innefattande allmän förvaltningsrätt och kommunalrätt, måste oundgängligen kompletteras med ett visst mått av speciell förvaltningsrätt. Ett meningsfyllt studium av den allmänna förvaltningsrätten förutsätter förtrogenhet med speciell förvaltningsrätt och vice versa. Även om vissa författningar med ett mer eller mindre markant offentligrättsligt inslag aktualiseras i andra ämnen, är det uppenbart att ett urval av viktigare författningar rörande olika materiella förvaltningsområden måste ingå i förvaltningsrätten.

Den obligatoriska kursen i förvaltningsrätt skall göra de studerande förtrogna med viktigare författningar och vid sidan därav utbildade principer inom den allmänna förvaltningsrätten, kommunalrätten och centrala områden av den speciella förvaltningsrätten. Den bör syfta till att ge grundläggande färdigheter i att lösa konkreta uppgifter i olika typer av juridisk yrkesutövning, där förvaltningsrättsliga regler tillämpas. Därjämte bör den ge en djupare kunskap om samspelet och motsätt- ningarna mellan allmänna och enskilda intressen och de olika lösningar för avvärjande av intressekollisioner som aktualiseras i det förvaltnings- rättsliga regelsystemet. Det bör undvikas att studiet inriktas på detalj- studium av en stor mängd speciella författningar. Vad som ovan sagts om de juridiska studiernas inriktning på generellt användbara kunskaper och färdigheter är särskilt betydelsefullt för förvaltningsrätten med dennas mängd av heterogent och snabbt föråldrat författningsmaterial.

En obligatorisk kurs som föreslås omfatta 10 poäng kommer mot bakgrund av det ovan sagda att innehålla tre intimt sammanhängande delar av vilka den allmänna förvaltningsrätten utgör den centrala delen. I vissa delar blir kursen en direkt vidareföring av det inledande årets stats- rätt och statskunskap.

Allmän förvaltningsrätt Studierna avser främst de allmänna grunderna för förvaltningsorganisatio- nens uppbyggnad, den offentliga tjänstemannarätten, beslutsläran, för- valtningsförfarandet, verkställighetsmedlen samt det administrativa rätts- skyddets olika komponenter — dels preventivt verkande garantier såsom organisationens och förfarandets struktur, insynen i förvaltningen (inne- fattande reglerna om offentlighet och sekretess) och personalens ansvarig- het, dels det korrektiva rättsskyddet, främst besvärsprocessen.

Kommunalrätt

Här studeras främst kommunernas organisation, verksamhetsformer, uppgifter och maktbefogenheter samt statskontrollen över kommunerna.

• Sida 141
•  Original

Denna del innefattar ett antal viktigare regelkomplex rörande särskilda förvaltningssektorer, i huvudsak fallande inom politirättens, social- rättens och näringsrättens områden.

Som tidigare nämnts finns anledning att också när det gäller förvaltnings- rätten erbjuda alternativa kurser. De skäl som anförts för ökad valfrihet i allmänhet och för alternativa civilrättskurser i nära anslutning till det obligatoriska studiet i ämnet har därvid relevans. Förvaltningsrättens samband främst med civilrätten men också med straff- och process- rätten ger goda och stimulerande möjligheter som bör utnyttjas för att utveckla alternativa kurser med innehåll från flera av de nämnda ämnena samtidigt (jfr 5.3.2 och 5.3.3).

I vissa fall bör kurserna kunna anknyta till t. ex. stats- och förvalt- ningskunskap med den inriktning dessa ämnen har på samhällsvetenskap- liga linjer, något som möjliggör en eftersträvansvärd tvärkontakt. Tillfälle bör erbjudas att välja bland såväl klart yrkesinriktade som mera teoretiskt inriktade kurser. I de alternativa och valfria kurserna är det lättare att integrera samhällsvetenskapligt stoff än ide obligatoriska kurserna.

5.2.10 Finansrätt med redovisning

Enligt gällande studieplaner består ämnet finansrätt av skatterätt och finansvetenskap. Skatterätten utgör den väsentligaste delen av ämnet och omfattar allmän skatterätt, rättsreglerna angående de viktigaste skatte- formerna samt förfarandet vid beskattning.

Inkomst-, förmögenhets-, arvs— och gåvobeskattningen skall enligt studieplanen studeras ingående. Detta kan i praktiken endast sägas gälla reglerna i kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt och arvs- och gåvoskatteförordningen. Beträffande förmögenhetsskatten och de många specialförordningarna inom inkomstbeskattningen finns i allmänhet endast utrymme för ett översiktligt studium av lagstiftningens hUVuddrag. Detsamma gäller den indirekta beskattningen och förfarandet vid beskattningen

Utbildningen i skatterätt är inriktad på att ge de studerande dels kunskap om de bärande principerna för beskattningens utformning, dels färdighet i tillämpning och tolkning av skattelag. Denna färdighetsträning är primärt inte inriktad på tillämpning av den i studieögonblicket gällande lagstiftningen, även om denna utgör det material de studerande har att arbeta med, utan avser att ge en generell färdighet i skattelags— tillämpning och insikt i skattelagstiftningens speciella problem. En stor del av utbildningen ägnas åt att klargöra skatterättsliga effekter av olika handlingsalternativ. För att förstå särarten hos skatteproblemen som ofta är implicita och svårdefinierbara krävs relativt ingående studier i det gällande systemets tekniska utformning.

I finansvetenskap är utbildningen inriktad på att ge allmänna kunska- per om beskattningens plats och roll i samhällslivet, skatternas fördelning och övervältring samt skatterna som instrument för konjunkturpolitik. Med skattepolitikens ökande betydelse för samhällsförhållandena och

• Sida 142
•  Original

med den allt aktivare finanspolitiken torde numera större vikt få läggas vid detta avsnitt än tidigare.

Flera avsnitt som formellt faller inom ämnet studeras nu endast mycket översiktligt. Detta gäller särskilt flera delar av företags- och jordbruksbeskattningen och de internationella skattefrågorna som helhet. Likaså är de kunskapskrav som upprätthålls beträffande fastighets- taxering, mervärdeskatten, taxeringsorganisationen, skatteprocesscn och uppbördssystemet låga. De indirekta skatterna — bortsett från mervärde- skatten — liksom de parafiskala avgifterna, även innefattande arbets- givaravgifter, studeras över huvud taget inte.

Även om skattelagstiftningen påverkas av och påverkar flera andra rättsområden utgör dess olika delar i så stor utsträckning inslag i ett sammanhängande integrerat system, att det inte kan anses lämpligt att bryta ut delar av systemet och överföra undervisningen i dem till andra juridiska ämnen. Beträffande sanktionssystemet för oriktiga deklarations- uppgifter och skattebrott av annat slag framstår dock en bättre samordning mellan finansrätt och straffrätt som önskvärd. Nu gäller att taxeringsförordningens administrativa sanktionssystem studeras inom finansrätten, medan skattebrottslagen studeras inom straffrätten. För förståelsen av skattebrottslagstiftningen är vissa kunskaper om den skatterättsliga regleringen av värde. Straffrätten studeras emellertid för närvarande före finansrätten, varför de studerande saknar denna kun- skapsbakgrund vid studiet av skattebrotten. En lösning vore att flytta över studiet av skattebrottslagen till finansrätten. Detta stöter emellertid på betänkligheter, eftersom skattebrottslagen samtidigt har en mycket stark anknytning till den allmänna straffrätten. En ur finansrättens synvinkel tillfresställande lösning vore om straffrättsstudierna förlades efter finansrätten i studiegången. Emellertid talar starka skäl för en placering av kursen i skatterätt efter process— och förvaltningsrätt, vilka i sin tur bör komma efter straffrätt. Finansrätten kommer därmed att placeras efter straffrätten och olägenheterna med det kan trots allt inte anses särskilt stora.

Finansrätten måste anses viktig i en juristutbildning som skall ge formell behörighet för juristyrken. Särskilt det förhållandet att skatte- rätten griper in i så många andra rättsområden genom att de skatterätts- liga problemen påverkar rättshandlingarnas utformning motiverar en sådan bedömning. På grund av att skatteproblem ofta förekommer i skilda situationer måste en praktiserande jurist — även om han inte avser att syssla med skattefrågor — ha åtminstone så goda kunskaper i skatterätt, att han kan identifiera skatteproblemen och de situationer som kan ha skatterättsliga anknytningar. Också domare och åklagare måste numera besitta inte obetydliga kunskaper i ämnet. Även av andra jurister än dem som på det ena eller andra sättet —— inom förvaltning, domstolar, näringsliv etc. — blir direkt inriktade på skattefrågor krävs således vissa grundkunskaper i skatterätt.

För att belysa ämnets kvantitativa och kvalitativa betydelse för befolkningen i allmänhet torde det räcka med att hänvisa till att omkring hälften av alla hushållsinkomster idag genom beskattning dras in till den offentliga sektorn och till den tillämpning av skattelagarna, som alla

• Sida 143
•  Original

inkomsttagare möter vid fullgörandet av plikten att årligen avge självdeklaration.

Den finansvetenskapliga delen av utbildningen utgörs huvudsakligen av ickejuridiska moment av närmast nationalekonomisk och statsveten- skaplig karaktär. Studiet av företagsbeskattningen anknyter i flera väsentliga avseenden till företagsekonomi inte bara vad avser redovisning och bokföring. Kunskaper på dessa senare områden är en förutsättning för förståelsen av företagsbeskattningen, varför stödundervisning i bokföring för närvarande ges parallellt med finansrättsundervisningen. Beskattningen berör också finansieringssidan i företagsekonomin, vilket medför behov av vissa kunskaper om innebörden av investerings- kalkylering m. m. Ickejuridiska moment ingår därför som en nödvändig del i finansrättsutbildningen.

Vissa jämförande moment ingår vid studiet av internationella skatte- frågor. Möjligheterna att inom ramen för grundutbildningen i finansrätt därutöver införa jämförelser med andra länders skattesystem måste betraktas som små.

Annat juridiskt stoff än det rent skatterättsliga spelar stor roll vid utbildningen i skatterätt. Särskilt gäller detta familjerätten och associa- tionsrätten, men även sakrättsliga och avtalsrättsliga moment blir berörda. I finansrätten integreras således flera rättsområden iundervis- ningen.

Med hänsyn till vad som ovan anförts om ämnets vikt för formell behörighet bör ämnet ingå som en obligatorisk del ijuristutbildningen. Om endast obligatoriska kurser skulle förekomma, talar ämnets växande praktiska betydelse möjligen för en utvidgning av ämnet och en förlängning av dess studietid. Om emellertid möjligheter ges till en profilerad utbildning med en uppdelning på obligatoriska och frivilliga moment, kan den obligatoriska kursen beskäras något jämfört med nuläget. Denna begränsning av de obligatoriska delarna kan dock av flera skäl inte drivas särskilt långt. Som redan anförts är t. ex. inkomstskatte- lagStiftningens olika delar i så hög grad integrerade med varandra, att det är olämpligt att skära bort vissa moment av den centrala delen av skattelagstiftningen. Kunskaper om de systematiska sambanden är viktiga för förståelsen av Skatterätten och utgör en viktig grund både vid tolkning av skattelag och för förståelsen av senare lagstiftningsreformer. Ett annat skäl är den önskade inriktningen av studierna på färdighet i tillämpning av skattelag. Detta kräver att man tränger in ilagstiftpingens tekniska detaljer och arbetar med lagtext samt att det finns tillgång till kvalificerade läroböcker och undervisning inriktad på färdighet. En sådan uppläggning kräver en relativt lång studietid. Om studietiden blir alltför kort kan målsättningen inte upprätthållas. Risken blir i stället att de studerande endast får encyklopediska kunskaper, som snart försvinner, och blir utan tillämpnings— och tolkningsfärdighet. Frågan är då i vilka avseenden den obligatoriska kursen kan minskasi jämförelse med nuläget. När det gäller inkomstbeskattningen torde det vara möjligt att skära bort vissa avgränsade delar, som är särskilt tekniska och av mindre generellt intresse. Sålunda torde jordbruksbeskattningen kunna utgå. Detsamma gäller företagsbeskattningens speciella delar, dvs.

• Sida 144
•  Original

de delar som ingår i specialförfattningar. De internationella skattefrågor- na kan med hänsyn till sin speciella karaktär läggas helt i de frivilliga kurserna i slutet av studierna. Detsamma gäller fastighetstaxeringen. Övriga delar av inkomstbeskattningen får anses vara av sådant allmänt intresse att de i allt väsentligt bör ingå i den obligatoriska kursen. Arvs- och gåvobeskattningen är så betydelsefull att den bör ingå i den obligatoriska kursen i ungefär samma omfattning som i den nuvarande utbildningen. Övriga delar av det nuvarande kursstoffet innebär endast en allmänorientering, som är nödvändig även i en kortare utbildning.

Den nuvarande studietiden för ämnet är två och en halv månad. Genom den ovan angivna nedskärningen av innehållet kan en viss förkortning av studietiden ske. De ekonomiska studierna har betydelse för studierna i finansrätt. Dessa ligger dock i tiden långt före finansrätten varför en repetition av kunskaperna i särskilt bokföring för närvarande måste ske. U 68 har föreslagit att ekonomin även framdeles skall förläggas till första årets studier. Finansrätten måste med hänsyn till behov av kunskaper i civilrätt förläggas senare i utbildningen. Även äm- nets svårighetsgrad motiverar en placering sent. För att undvika olägen- heten med dubbelläsning av den för finansrätten viktigaste ekonomidelen, bokföringen, föreslås att det färdighetsinriktade studiet av bokföringen flyttas till finansrätten.

Mot bakgrund av gjorda överväganden föreslås en obligatorisk kursi finansrätt omfattande 10 poäng med följande huvuddelar.

Elementär redovisning

Affärsbokföringens grunder med särskild hänsyn till det fortsatta studiet i skatterätt.

Finansvetenskap

Skatternas fördelning och övervältring samt skatterna som instrument för konjunkturpolitik.

Skatterätt

Allmän skatterätt (skattesubjekt och objekt), de viktigaste skatteformer- na (inkomstbeskattning, företagsbeskattning m. m.), skatt på arv och gåva samt förfarandet vid beskattning.

En uppdelning av ämnet i en obligatorisk och en valfri del medför inte bara att vissa delar av ämnet förvandlas till frivilliga; de valfria kurserna ger också möjligheter till fördjupning i ämnet utöver vad som är möjligt med den nuvarande studieordningen.

De valfria kurserna kan i och för sig utformas på olika sätt. En tänkbar inriktning synes vara att erbjuda vissa kurser anpassade till specialbehovet av skatterätt för vissa grupper av jurister. Delar av sådana kurser bör dessutom kunna utnyttjas av studerande som valt att fördjupa sig inom andra områden av juridiken och vill komplettera denna fördjupning med

• Sida 145
•  Original

skatterättsliga kunskaper av vikt just för sådana specialområden. Härige- nom skulle en integrering av skatterätt med olika andra juridiska ämnesområden vara möjlig. Även studerande vid andra utbildningslinjer kan ha intresse av att fördjupa sig i skatterätt (jfr 4.7.2). Exempel på valfria kurser lämnas i 5.3.

5.2.11 Internationell rätt

I den nuvarande utbildningen ingår två från varandra skilda ämnen med internationell inriktning, nämligen internationell privaträtt och folkrätt.

Ämnet internationell privaträtt omfattar enligt gällande studieplaner dels internationell familjerätt och förmögenhetsrätt, dels internationell processrätt. Studiet av ämnet avser att ge en orientering om ämnets allmänna struktur och de grundprinciper som tjänar till ledning vid avgörande av privaträttsliga mellanhavanden med anknytning till flera länder. Särskild vikt läggs vid den speciella metod som kommer till användning i internationella privaträttsliga sammanhang. Studietiden är beräknad till tre veckor.

Studiet av folkrätten kan sammanfattningsvis sägas avse att ge en överblick över viktigare delar av det genom sedvana och konventioner utbildade folkrättsliga regelsystemet och därtill anslutande svensk lag- stiftning samt översiktlig kännedom om de viktigaste internationella organisationerna. Studietiden är beräknad till en månad.

Mot bakgrund av den ökande betydelse internationell rätt i vid bemärkelse fått och kommer att få till följd av ökad internationalisering, som innefattar ökat beroende och samspel mellan länder och enskilda i olika länder, har utbildning med internationell anknytning stor betydelse i juristutbildningen. Svenska jurister, inom både privat och offentlig verksamhet, kommer i ökad utsträckning i kontakt med utländska och internationella rättsförhållanden. Vid studiet av speciella positivrättsliga områden inom svensk lagstiftning finns därför ofta anledning att beakta även internationella problem. (Angående jämförande studier se avsnittet om allmän rättslära.) Sålunda har internationella frågor ofta stor betydelse vid ett fördjupat studium av t.ex. köprätt, marknadsrätt, transporträtt och immaterialrätt.

Den internationella privaträtten har mot bakgrund av den allmänna intemationalisering som sker i samhället, genom t. ex. en ökad folkom- flyttning och handel med andra länder, betydelse för den utbildning som skall ge formell behörighet för juristyrken. De väsentligaste delarna som för närvarande ingår i studiet av internationell privaträtt bör även i fortsättningen ha sin plats i en grundläggande obligatorisk kurs.

Vid en bedömning efter samma kriterier torde det folkrättsliga studiet — bortsett från vissa konstitutionella regler — ha mindre generell betydelse. Ett obligatoriskt studium i denna del bör kunna inskränkas till att omfatta en överblick över mer formella frågor som rör traktatsrätten, internationella organisationer som Sverige tillhör, läran om territorie- gränserna, internationell rättskipning och diplomati. Inom det nuvaran- de studiet och inom de gränser som här angivits ryms inte alla intressanta och viktiga områden som har betydelse för den som önskar ägna sig åt

• Sida 146
•  Original

internationeut arbete. Dessa delar, liksom den internationella privat- rättens specialområden, bör kunna studeras inom ramen för den valfria fördjupningen i slutet av studierna. Den obligatoriska kursen kan inte avse att ge mer än en allmän orientering om den internationella rättens viktigaste delar i den utsträckning som krävs för juridiskt arbete i allmänhet. Internationell rätt, främst folkrätt och internationella organi- sationers verksamhet, utgör i dag en omfattande och snabbt växande specialdisciplin, där mera ingående kunskaper kan vinnas endast genom en tidskrävande specialisering.

Vid en bedömning av på vilket sätt de internationella frågorna bör föras in i juristutbildningen finns goda skäl som talar för att frågor av speciell karaktär och som rör särskilda sakområden mest framgångsrikt studeras i sitt substantiella sammanhang, medan principiellt viktiga frågor inom den internationella privaträtten och folkrätten bör sammanföras till en särskild kurs i utbildningen. Innehållsmässigt är sambandet mellan dessa båda ämnen inte stort, även om anknytningspunkter finns, men bl. a. organisatoriska skäl talar för att de båda ämnena sammanförs till en kurs.

Den nuvarande studietiden för internationell privaträtt är tre veckor. Inom ramen för detta ämne bör plats beredas för viss träning iatt finna internationellt material, som ofta är omfattande och svåröverskådligt. Det bör betonas att internationell privaträtt innefattar en särskild juridisk teknik, inriktad på att tillämpa speciellt utarbetade regler för val av tillämplig lagstiftning när anknytningspunkter finns till flera länder. Det erfordras tid för träning i denna metodik. Med hänsyn till att studiet i övrigt av den internationella privaträtten även i fortsättningen bör ha samma omfattning och innehåll som det har i dag, bör det beredas något längre tid än vad som nu är fallet. Mot bakgrund av resonemanget om folkrättens mindre betydelse i en utbildning med generell syftning, bör studietiden för detta område kunna nedbringas något. U 68 föreslår att en kurs omfattande internationell privaträtt och folkrätt ges en omfatt- ning av sex poäng. Inom denna bör internationell privaträtt ges det större utrymmet.

Beträffande kursens placering i studiegången torde inga speciella förkunskapskrav behöva ställas för folkrätten. Det är dock lämpligt att den kommer efter kursen i statsrätt. Däremot är studiet i internationell privaträtt beroende på att civilrätt och processrätt har inhämtats, varför kursen i internationell rätt i sin helhet bör placeras efter dessa kurser.

Intresset för fördjupade studier i frågor som rör internationella förhållanden kan antas vara stort. Utöver fördjupningskurser på olika sakområden som kan ges mer eller mindre internationell karaktär bör även särskilda valfria kurser i internationell privaträtt och folkrätt erbjudas. I avsnitt 5.3 skall några exempel på valfria kurser lämnas med en kortfattad beskrivning av tänkbart kursinnehåll.

5.2. 12 Rättssociologi

Inom rättssociologin studeras samspelet mellan å ena sidan rättsliga regler och beslut, å andra sidan den övriga samhällsstrukturen. Framför allt i

• Sida 147
•  Original

Sverige är rättssociologi ett mycket ungt ämne. Vi fick vår första professur 1972, och ingen har ännu disputerat i rättssociologi här i landet. I Norge är en kort kurs i ämnet obligatorisk i juristutbildningen.

Förutom det rudimentära som nu förekommer i ämnet allmän rättslära kan man för en svensk jur.kand.examen läsa rättssociologi endast som utbytesämne under den nionde terminen. Under de senaste åren har detta blivit allt vanligare. Av 786 examinerade juris kandidater 1972 valde 443 (57 %) utbytesämne, därav 202 rättssociologi. Det innebär alltså att mer än en fjärdedel av dem som examinerades 1972 hade läst rättssociologi. I den allmänna debatten har ämnets betydelse för bl. a. juristutbildningen framhållits, och det har ifrågasatts om det inte borde göras obligatoriskt.

I normalstudieplanen för grundkurs A 1 i rättssociologi, 20 poäng, vilken är den juristerna utnyttjar, anges utbildningens mål på följande sätt: ”Utbildningens mål är att ge grundläggande kunskap om viktiga begrepp och problem inom rättssociologin och därigenom djupare förståelse av olika typer av organiserad mänsklig samverkan och av deras funktionssätt.” Under rubriken ”Övriga anvisningar” sägs bl. a.: ”Rätts- sociologi omfattar studiet av lagars, avtals och organisationsformers funktion isamhällslivet. Studiet går ut på att analysera sambandet mellan rättsliga former samt sociala, politiska och ekonomiska beteenden. Härvid måste man arbeta med samhällsvetenskapliga metoder. Rättssocio- login har nära anknytning till sociologiska, politiska och administrativa studier.”

Kursen har i korthet följande innehåll för juris studerande.

Sociologisk orientering (6 poäng)

Inriktning: Kursen avses ge en översikt av det sociologiska ämnesområdet samt elementär kännedom om sociologisk undersökningsmetodik och terminologi.

Grundläggande rättssociologisk teori (10 poäng)

Inriktning: Kursen avses ge grundläggande kunskap om rättssociologiska begrepp och deras tillämpning för att förklara rättsliga påverkningspro- cesser, särskilt sådana som inriktats på att åstadkomma social samverkan.

Grupparbete (4 poäng)

Inriktning: Kursen avser ge övning i kritisk framställning och seminarie- ,arbete i smågrupper.

För ickejurister ersätts kursen i sociologisk orientering med kursen

Juridisk orientering (6 poäng)

Inriktning: Kursen avses ge en översikt av rättssystemet i de delar det har särskild betydelse för den rättssociologiska problematiken.

Studiekursen går ut på att ge träning till allsidig analys av den juridiska

• Sida 148
•  Original

yrkesverksamheten och dess villkor, förmåga att ställa för jurister okonventionella problem och att finna okonventionella lösningar. Kursen vill över huvud taget ge en anpan syn på juristyrket och dess uppgifter än den vanliga. Man försöker se de rättsliga formerna som instrument för olika politiska intressen. Man studerar t. ex. frågor om vilka gruppers intressen som är verksamma, vilka verkningssätt och verkningar olika rättsliga instrument har och vilka motaktioner som framkallas av att de används. Man försöker ge ett tankemönster som är alternativt till det som dominerar juristutbildningen i övrigt.

Det är att märka, att definitionerna av ämnet inte kan betraktas som precisa eller slutliga. Bl.a. på grund av att ämnet är relativt ungt och hittills endast få personer ägnat sig åt det — åtminstone i Sverige — kan man anta att ämnets gränser kommer att förändras relativt mycket genom de forskningsinsatser som görs och kan komma att göras. Det är också rimligt att låta jämförelsevis stor frihet råda när det gäller uppläggningen av kurser i ämnet.

Den rättssociologiska litteraturen tar ofta utgångspunkt i juridiska institutioner och rollinnehavare. I sin lärobok från 1972 skriver norr- mannen Vilhelm Aubert att rättssociologin — liksom juridiken — har till uppgift att beskriva den positiva rättsordningen i ett samhälle. Det är däremot skillnad både mellan de förhållanden man i första hand intresserar sig för och de metoder sociologer och jurister använder. Rättssociologin är generaliserande, medan juridiken främst är individua- liserande och alltså sysslar med enskilda konkreta fall. Rättsvetenskapen har praktisk nytta främst för dem som tillämpar rättsregler och rättssociologin främst för dem som skapar nya regler. Samtidigt har rättssociologin rent teoretiska mål och vill belysa generella samband mellan rätten och samhällsförhållandena. Det är väl så mycket fråga om att öka förståelsen för hur samhället fungerar i allmänhet som att öka möjligheterna att använda rättsliga metoder för att lösa sociala problem.

Om man enbart ser till snäva yrkeskrav är det tveksamt om rättssociologi bör studeras obligatoriskt i juristlinjen. Det finns emellertid andra hänsyn att beakta. I den diskussion som fördes om ickejuridiskt stoff i 4.3 påpekades vikten av att jurister har perspektiv på sin verksamhet och av att de under utbildningen får anlägga olika aspekter på rättsliga företeelser. I 5 .] betonades värdet av kritisk hållning och av att samhällets lagar och de värderingar de vilar på kommer under diskussion. Rättssociologin erbjuder ett sätt att närma sig rättsligt material, vilket avviker från det som förekommer inom juridiken och den juridiska utbildningen.

Det är främst vissa grenar av rättssociologin som därvid är av intresse. En är den del av rättssociologin som sysslar med den rättsliga regleringens styrande funktion genom lagstiftning och genom olika rättsliga organs verksamhet. En annan är den som syftar till att beskriva villkoren för juridisk yrkesverksamhet, juristrollen och hur juridiska beslut går till. En tredje är den som befattar sig med rättens politiska funktion i samhället. Den först nämnda delen kan sägas vara en tillförande del i den meningen, att det rättssociologiska stoffet i princip kompletterar det juridiska. Den andra delen avser närmast att ge perspektiv på den egna yrkesrollen. Den

• Sida 149
•  Original

tredje delen är ifrågasättande, eftersom det rättssociologiska materialet ofta kommer i motsatsställning till det juridiska stoffet. Intressena bakom lagstiftningen granskas, och den rättsliga regleringens icke uttalade politiska funktioner analyseras.

Det är viktigt att understryka att skälet till att kunskaper på dessa områden bör ges plats i en juristutbildning inte är att juristerna därmed skulle bli mer lämpade som beslutsfattare på myndighetsplanet. Att ta hänsyn till rättssociologiska resultat i sådan verksamhet vore t. o. m. med gängse juridisk metod ett fel. Likformighets- och förutsägbarhetssyn- punkter spelar större roll än effektiviteten av de konkreta åtgärderna. Och när det gäller lagstiftningsarbetet är det i första hand för de politiska besluten rättssociologiska rön kan ha betydelse. Det är främst för att ge en alternativ infallsvinkel på juridiken och för att det är angeläget att rättssociologin får en plattform också i juristutbildningen som det är motiverat att göra vissa studier i ämnet obligatoriska i juristutbildningen.

Rättssociologiska moment bör — förutom möjligheterna till valfria kurser under det sista studieåret — införas ijuristlinjen på tre sätt. För det första bör de studerande redan i studiernas inledningsskede göras uppmärksamma på rättssociologins existens och på att den ger möjlig- heter att se rättssystemet i ett samhällssammanhang. Det bör utan nämnvärd tidsutdräkt kunna ske inom ramen för den allmänna oriente- ring om rättssystemet som ges i den juridiska introduktionskursen. För det andra bör viss integrering av rättssociologiskt stoff med de juridiska kunskaperna kunna ske fortlöpande under utbildningen. För det tredje är det värdefullt att någonstans i utbildningen tillägna sig en mer samlad bild av vad ett rättssociologiskt betraktelsesätt kan innebära.

I avsnittet om ickejuridiskt stoffs ställning i juristlinjen (jfr 4.3) har principiellt hävdats att för juridiken relevant samhällsvetenskapligt stoff i första hand skall integreras i kurser med i huvudsak juridiskt innehåll. Detta bör gälla även rättssociologi, som kan ge fruktbara infallsvinklar på all rättslig reglering. Man kan därvid på särskilda områden ta upp frågor som t. ex. i vilken utsträckning lagstiftning och rättsliga beslut fungerar efter sina intentioner, hur lagstiftning och beslut delges medborgarna och påverkas av samhällsförhållandena eller vilka intressen lagstiftning avser att främja och faktiskt främjar. Ett sådant program bör utvecklas fortlöpande allteftersom man får nya erfarenheter. Man har i huvudsak två medel till sitt förfogande, läromedel och lärare.

När det först gäller läromedel är det angeläget att vid nyproduktion i ökad utsträckning uppmärksamma ickejuridiska — och då bl. a. rätts- sociologiska — infallsvinklar på materialet. Det är också önskvärt att få fram mer renodlat rättssociologiska framställningar. Produktion av nya läromedel tar emellertid tid, och inte minst när det gäller rättssociologi har åtminstone i Sverige mycket litet forskning, som är nödvändigt underlag för läroböcker, ännu ägt rum. Man bör alltså inte på kort sikt fästa alltför stora förhoppningar vid att få fram läromedel som i tillräcklig utsträckning tillgodoser anspråken på sådan integrering.

Möjligheterna att nå målet genom lärare är större. Lärarna i de enskilda juridiska ämnena bör ha ansvar för att det juridiska stoffet fortlöpande integreras med relevant ickejuridiskt, bl. a. rättssociologiskt material. De

• Sida 150
•  Original

förslag U 68 lagt om högskolans institutionella organisation underlättar vidare att lärare utnyttjas från andra än juridiska institutioner och med annan än juridisk kompetens ijuristlinjens kurser (jfr SOU 1973: 2 kap. 6 samt ovan 4.3). Vid några utländska universitet har man sökt sig fram efter den linjen, och modellen bör kunna prövas även iSverige. Det bliri sista hand utbildnings- eller linjenämndernas sak att se till att utbild- ningen i detta avseende fungerar enligt sina intentioner.

Trots integreringsstävandena och som komplettering till dem anser U 68 att det finns skäl att införa en obligatorisk kurs i rättssociologi på juristlinjen. Huvudsyftet är därvid, som framgått av det föregående, att ge en mer samlad syn på de problem ämnet berör, t.ex. de juridiska funktionernas och funktionärernas förhållande till samhället i övrigt. Särskilt med hänsyn till att det är angeläget att vid studier i rättssociologi kunna anknyta till rättsliga institutioner och befattningshavare och till konkreta rättsregler, och att de studerande därför bör kunna så mycket juridik som möjligt, bör denna kurs läggas sent i utbildningen.

När det gäller att avgöra vilken omfattning en obligatorisk kurs i rättssociologi skall ges, bör utgångspunkten vara att rättssociologin erbjuder ett sätt att närma sig det rättsliga stoffet som avviker från det som med nödvändighet måste prägla större delen av utbildningen i övrigt. Fördjupade kunskaper i rättssociologi kräver att man tillägnar sig ett sådant tänkesätt, vilket torde ta avsevärd tid i anspråk. Rättssociologi är inte heller det enda ämne som erbjuder sådana möjligheter (jfr t. ex. ovan om rättsekonomi).

Utan att företa det ingående studium som krävs för att tränga in i ett alternativt sätt att närma sig juridiken är det dock möjligt att på avsevärt kortare tid skapa sig en föreställning om vilka problem ämnet sysslar med och med utgångspunkt i tämligen goda juridiska kunskaper åtminstone antyda ett nytt perspektiv på juridiken. Man kan således välja mellan att låta den obligatoriska kursen omfatta avsevärd tid och att låta ambitionen med den obligatoriska kursen stanna vid att åstadkomma orientering i ämnet, vilket torde kunna ske på cirka en månad.

Avgörande för U 685 ställningstagande i denna fråga har varit främst tre faktorer. För det första är det en allmän strävan att inom bibehållen total utbildningstid öka utrymmet för studier efter varje studerandes eget val. För det andra finns det som ovan antytts andra ämnen än rättssociologi som erbjuder intressanta och okonventionella sätt att närma sig juridiken. U 68 har funnit det oklokt att göra en prioritering mellan sådana ämnen och föredragit att låta de studerandes val bli avgörande. Det kan för det tredje mot bakgrund av den tidigare framställningen knappast hävdas att utförliga kunskaperi rättssociologi är nödvändiga för dem som skall förvärva formell behörighet för juristyrken. Slutsatsen är alltså ett förslag om en kortare obligatorisk kurs i rättssociologi omfattande fyra poäng.

Målet för en så kort kurs måste i första hand vara att ge en orientering om vilka problem ämnet kan syssla med och om viktigare forsknings- resultat. Ett huvudändamål är att presentera de möjligheter ämnet ger till ett alternativt sätt att närma sig juridiken. Den intresserade kan därefter ta närmare del av dessa inom ramen för de valfria kurserna i slutet av

• Sida 151
•  Original

utbildningen. Stor frihet bör råda när det gäller det konkreta innehåll kursen skall ha och hur den skall läggas upp. Därför ges här ingen närmare kursbeskrivning. Man kan t. ex. tänka sig att viss del ägnas åt att något föra vidare de orienterande studier i kriminologi som ägt rum i straffrättskursen. Man kan också överväga att i stället för en kurs i vanlig mening t. ex. ha en obligatorisk seminarieserie som ägnas diskussion och belysning av rättsliga problem från rättssociologiska utgångspunkter.

Utöver den obligatoriska kursen skall fördjupade studier i rättssocio— logi som nämnts ovan kunna förekomma bland det sista årets valfria kurser.

5.2.13 Allmän rättslära med ADB

En svårighet som möter varje försök att definiera den allmänna rättslärans omfattning och utbildningsmål är att någon ämnesavgränsning av samma fasthet som den vilken kännetecknar t. ex. de traditionella positivrättsliga ämnena inte har företagits. Åtskillig diskussion härom fördes under det utredningsarbete som föregick inrättandet av professu- rer i ämnet budgetåret 1961/62. Sammanfattningsvis skulle tyngdpunk- ten ligga på studiet av den juridiska metoden i vid mening samt på överblicken över sådana problem som är gemensamma för flera juridiska discipliner.

I Uppsala och Stockholm är ämnets innehåll angivet på ett i allt väsentligt likartat sätt och lyder för Stockholms del på följande sätt.

”Ämnets centrala parti utgörs av ett studium av juridisk begreppsbildning och systematik, lagstiftnings— och lagtolkningsteknik, betydelsen och tolkningen av prejudikat samt rättstillämpningens allmänna grunder, allt med särskild hänsyn till gällande svensk rätt. Härtill kommer huvud- dragen av rättsvetenskapens idéhistoria fr.o.m. 1800-talet, i den mån kunskaper härom är av betydelse för förståelsen av nutidens rättsveten- skapliga strömningar och arbetsmetoder, jämte en komparativ översikt av de viktigaste kontinentala och anglosaxiska rättssystemen samt, slutligen, några huvudpunkter inom rättsfilosofin och rättssociologin”.

I Uppsala är förteckningen över kurslitteraturen indelad i fem avdel- ningar.

1. Skrifter av allmänt eller idéhistoriskt innehåll.

2. Skrifter rörande lagstiftningsteknik, lagtolkning och rättstillämpning. 3. Skrifter rörande rättsfilosofi, rättsteori och rättssociologi.

4. Skrifter rörande jämförande rättsforskning.

5. Litteratur efter den studerandes eget val.

I Stockholm har kursfordringama ungefär samma karaktär som i Uppsala, och materialet sammanfaller istor utsträckning. En skillnad i förhållande till Uppsala är att ämnet i Stockholm innefattar något mer internationell och jämförande litteratur.

Kurslitteraturen i Lund är mindre omfattande och kännetecknas av väsentligt större koncentration på rättsfilosofiska och idéhistoriska problem. Det jämförande inslaget saknas helt.

Studietiden för den allmänna rättsläran är en och tre fjärdedels månad och ämnet tillhör de mindre i den nuvarande utbildningen. I stor

• Sida 152
•  Original

utsträckning kan ämnet sägas bestå av ett slags sammanfattande studium av problem som sammanhänger med flera — eller rent av alla —- tidigare studerade positivrättsliga ämnen. Smärre moment kan vara gemensamma för den allmänna rättslärans idéhistoriska del och för rättshistorien. Skiljelinjen är dock för närvarande både rationell och någorlunda klar, i det att tyngdpunkten i de rättshistoriska studierna ligger på rättsinsti- tutens, lagstiftningens och den dogmatiska rättsvetenskapens utveckling, medan den allmänna rättsläran så gott som uteslutande avser de juridiska — framför allt rättsteoretiska — idéernas historia. De metodinriktade och renodlat teoretiska frågorna inorn allmänna rättsläran är ofta i hög grad betingade av den historiska utvecklingen. De studerande bör i en rättshistorisk kurs få viss kunskap om den historiska rättsutvecklingen. Mot bakgrund av dessa kunskaper kan ett särskilt studium av de rätts- teoretiska idéernas historia ske som en introduktion till allmänna rätts- lärans övriga delar. Både vetenskapliga och pedagogiska skäl talar för detta.

Eftersom en huvuduppgift för den allmänna rättsläran är att skapa insikt och medvetenhet om den rättsliga samhällsstyrningens och konfliktlösningens egenart, utgör kunskaper i processrätt — med hänsyn till rättegångsförfarandets avgörande effekt på juridiska tankevanor — underlag för studier i allmän rättslära. Något behov av att överföra moment som nu tillhör processrätten till allmänna rättsläran föreligger dock inte.

Vissa beröringspunkter kan även noteras mellan allmän rättslära och den offentliga rätten (t.ex. frågan om olika rättsreglers konstitutionella status, domstolarnas lagprövningsrätt o.d.) och den internationella rätten (t. ex. internationella reglers effekt i svensk rätt 0. d.). I intetdera fallet finns det emellertid anledning att överföra materia till den allmänna rättsläran.

Samband föreligger slutligen även mellan den inom ämnet straffrätt studerade kriminologin och den till den allmänna rättsläran (i Uppsala och Stockholm) hänvisade ämnesdelen rättssociologi. Det är uppenbart, att kriminologin som den hittills studerats hör närmast samman med straffrätten; det är å andra sidan tydligt, att kriminologin särskilt i den mån den vidgas utöver den strikt straffrättsliga ramen också kan innebära ett studium av samhälleliga styrningsmekanismer, vilket kan göra ämnet till en betydelsefull förberedelse för den mer allsidiga analysen av samhällsstyrning genom rättsregler som utgör en central del av den allmänna rättsläran. Mot bakgrund av att U 68 har stannat för att föreslå att ämnet rättssociologi skall utgöra en särskild kurs bortfaller emellertid behovet av att studera detta ämne inom den allmänna rättsläran.

Även utanför de nuvarande juridiska studierna finns det kunskaps- områden som intimt sammanhänger med den allmänna rättslärans fält och därför skulle kunna vara av intresse att införa i en kurs i allmän rättslära. Två ickejuridiska ämnesgrupper som därvid främst aktualiseras kan sammanfattningsvis betecknas som empirisk beteendevetenskap och filosofi.

När det gäller den empiriska beteendevetenskapen — främst sociologi och statskunskap — rör det sig om stora kunskapsområden med egen

• Sida 153
•  Original

teori och egen metod. Sociologi, även innefattande rättssociologi, är en från juridiken klart avskild vetenskap, och trots talrika beröringspunkter förefaller det redan av många praktiska skäl uteslutet att på ett någorlunda vederhäftigt sätt integrera den i den allmänna rättsläran.

Beträffande relationen mellan den empiriska beteendevetenskapen och de juridiska ämnesområdena kan allmänna rättsläran fylla ett slags svårdefinierad översättande eller gränsbevakande funktion. Det föreligger ett behov av kommunikation, varigenom rättsvetenskapen tillförs för dess bruk bearbetad kunskap om frågeställningar, tendenser och rön inom t. ex. sociologin. På forskningens nuvarande ståndpunkt torde det inte finnas förutsättningar för att som självständiga kursmoment inom kurslitteratur och undervisning avskilja de problem som här berörts. Dessa arbetsuppgifter för den allmänna rättsläran bör emellertid beaktas i framtiden vid den närmare utformningen av undervisning och litteratur.

Vad gäller filosofins relation till den allmänna rättsläran kan konstate- ras att en vetenskapligt godtagbar elementär undervisning på sådana områden som rättstillämpningsmetod, tolkningslära och lagstiftnings- teknik knappast är möjlig utan ett minimum av semantisk och logisk skolning. Detta minimum är emellertid av blygsamt omfång. Den juridiska problemdiskussionen kan för grundutbildningens syften full- följas självständigt på den filosofiska minimikunskapens grund. Det är först inom forskarutbildningens ram som de filosofiska kunskapskraven aktualiseras på allvar.

Ambitionsnivån beträffande ett kursmoment i rättsfilosofi på grund- utbildningsnivå inom den allmänna rättslärans ram måste bestämmas under beaktande av vad som nyss sagts. Något utrymme för mer ”teknisk” filosofi kan inte beredas. Det studium av rättsfilosofiska problem som bör förekomma måste i enlighet härmed vara tillrättalagt på sådant sätt att det är tillgängligt för ickefilosofer. Å andra sidan bör detta förhållande inte medföra att rättsfilosofin i de juridiska studierna kommer att avse föråldrat, alltför snävt begränsat eller dilettantiskt material. Att göra rättsfilosofiska problem tillgängliga för de studerande på ett sätt som är godtagbart från allmänfilosofisk synpunkt är en resurskrävande uppgift, som inte minst kräver nytt läroboksmaterial.

Ett svårbedömt problem ställer den jämförande rätten som enligt gällande ordning anses höra hemma inom den allmänna rättsläran. I Uppsala och Stockholm uppmärksammas den med ett blygsamt pensum i kurslitteraturen. Det finns ett väsentligt samband mellan överblicken över främmande rättssystem och rättsjämförelsens metodik å ena sidan och den allmänna rättslärans kärnområden — idéhistoria, metodlära och rättsteori — å den andra. Ofta ter det sig med hänsyn till den svenska rättens relativa materialfattigdom önskvärt eller rentav nödvändigt att knyta an till konkreta exempel ur främmande rätt. Helt allmänt kan betydelsen av internationell överblick knappast betonas tillräckligt starkt. En jämförande rätt utan kunskap om något eller några främmande rättssystems viktigaste positivrättsliga innehåll är emellertid ett huvud utan kropp. Under förutsättning att åtminstone ett urval av huvudregler och institut i viktigare främmande rättssystem uppmärksammas inom de positivrättsliga ämnenas ram, kunde det därför vara lämpligt att i den

• Sida 154
•  Original

allmänna rättsläran bereda plats åt en ämnesdel jämförande rätt, som då skulle ha ungefär samma karaktär av syntes i förhållande till dessa tidigare studier av utländsk rätt som t.ex. metodläran har i relation till de positivrättsliga studierna av det egna rättssystemet. Att även inom en utvidgad kurs i allmän rättslära finna utrymme för någorlunda omfattan- de studier av utländsk materiell rätt ter sig praktiskt närmast uteslutet.

Den allmänna rättslärans betydelse i en juridisk utbildning som skall ge formell behörighet för alla juristyrken ligger dels i att den skapar eller åtminstone möjliggör överblick över juridikens ämnen och allmänna problem samt medvetenhet om den juridiska problemlösningens särart, dels i att den kan uppfylla sådana översättande och gränsbevakande funktioner i relation till andra vetenskaper och kunskapsområden som berörts i det föregående. Härigenom bör också förståelse för andra ämnen vidgas. Av detta framgår att allmänna rättsläran bör kvarstå såsom obligatorisk i utbildningen. U 68 har stannat för att utvidga utrymmet något främst med hänsyn till att nya moment avses ingå i kursen.

Beträffande prioritering av olika kursmoment torde enighet råda om den juridiska metodlärans centrala ställning. Vad som här avses är inte blott studiet av rättstillämpningens och lagtolkningens metodik utan även t.ex. lagstiftningsteknik och sådana moment — vilka också kan uppfattas som rättsfilosofiska — som studiet av rättssatsernas logiska struktur, juridisk begreppsbildning, systematik och argumentationsanalys. Metod- lära i den vida mening som här antytts är en central kursdel och bör prioriteras.

Som anförts ovan måste kursmomenten rättsteori och rättsfilosofi av rent praktiska skäl förläggas till en inte alltför ambitiös nivå. Dessa moment representerar dock en väsentlig kommunikationsled mellan juridiken och den vetenskapliga, vetenskapsteoretiska och allmänt intel- lektuella utvecklingen. De bör tillskrivas hög prioritet.

Vad nyss anförts om det rättsteoretiska momentet gäller också det idéhistoriska. Både av vetenskapliga och pedagogiska skäl bör de idéhistoriska delarna sättas i paritet med de rättsteoretiska. Den komparativa delen däremot kan jämförd med de rättsteoretiska och idéhistoriska delarna ges en något mindre betydelse.

Av det som tidigare anförts framgår att en kurs iallmän rättslära bäst torde fylla sin uppgift om den placeras så sent i studiegången som möjligt efter det att samtliga obligatoriska kurser studerats.

Utöver de ämnesområden som diskuterats i det föregående har U 68 övervägt att i juristutbildningen föra in en orientering om automatisk databehandling (ADB) och dess samband med juridiken. Inom många verksamhetsområden krävs kunnande om ADB av andra än dataspecialis- ter. Detta gäller inte minst jurister. Rättsordningen kan således betraktas som ett system för informationsbehandling, vilket innefattar kommu- nikation av meddelanden och styrningsverksamheter. Från denna syn- punkt äger juridiken direkt samband med den moderna databehandlings- tekniken.

ADB-tekniken har stor aktualitet och många användnings'rnöjligheter inom det juridiska fältet. Det gäller så skilda ting som användning av kvantitativa metoder (t.ex. vid analys av straffmätningspraxis), lagring

• Sida 155
•  Original

och återvinning av juridiska texter, analys av normativa begrepp och studiet av juridiskt beslutsfattande.

] den teoribildning som omger ADB-tekniken behandlas många frågor med aktualitet för rättsväsendet. Framför allt finns här anledning att uppmärksamma styrnings- och beslutsproblem i administrativ verksam- het, möjligheterna att analysera normsystem med datoranknutna meto- der och problem vid automatisering av rättsligt beslutsfattande.

Juridisk beslutsverksamhet får sin särprägel genom att ofta utnyttja och anknyta till information nedlagd i texter av olika slag. På detta sätt kommer den snabbt växande informationsmängd som finns nedlagd i författningar, lagförarbeten, rättsfallsreferat och den juridiska litteratu- ren att skapa allt större svårigheter vid lagring och sökning. ADB-tekni- ken har emellertid på detta område öppnat helt nya möjligheter och kommer utan tvivel att få utomordentligt stor betydelse vid juridisk informationsåtervinning. Datorn är därmed på väg att bli ett viktigt juridiskt verktyg vid sidan av de traditionella.

Stor praktisk betydelse har idag olika administrativa databehandlings- rutiner av juridisk natur, t.ex. registervårdsrutiner av skilda slag (person- register, fastighetsregister, etc). Omfattande juridiska databanker är under utveckling i ett flertal länder.

I Sverige pågår sedan flera år tillbaka uppbyggnaden av ADB-system för rättsväsendet. Det centrala projektet har samlingsbeteckningen Rättsväsendets Informationssystem (RI). Slutmålet för RI är ett omfat- tande, samordnat ADB-system, vilket skall tjäna som central juridisk databank och till vilket en mängd automatiserade rutiner skall anknyta. Utöver RI finns åtskilliga omfattande ADB-projekt av juridisk betydelse. Som exempel kan nämnas ADB-systemen inom inskrivningsväsende, fastighetsregistrering, beskattning och folkbokföring.

Förutom juridikens möjligheter att ta ADB-tekniken i sin tjänst är det nödvändigt att uppmärksamma de rättsproblem som användningen av ADB-system givit upphov till. Här kan nämnas ansvarsfrågor vid drift av ADB-system, integritetsskyddsproblem och immaterialrättsliga frågor. Jurister i olika funktioner har behov av insikter i ADB-tekniken för att kunna behandla dessa problem.

Gränsområdet mellan ADB och juridik har på kort tid börjat tilldra sig ökad uppmärksamhet från både praktiska och teoretiska synpunkter. Jurister har i dag och kommer i ännu högre grad i en nära framtid att ha behov av kunskaper om detta gränsområde. [ sammanhanget kan nämnas att flera utländska universitet skapat utbildningsmöjligheter av detta slag under benämningar som ”Rechtsinformatik" och ”EDB og jus”. U 68 har valt att föreslå en orientering om ADB och juridik i kursen i allmän rättslära. I detta ämne behandlas bl.a. metoder för informationssökning och beslutsfattande, varigenom anknytning finns till de ADB-juridiska frågorna. Dessutom kommer denna kurs sent i utbildningen, vilket är värdefullt med tanke på den snabba utvecklingen som äger rum på ADB-området.

Mot bakgrund av de resonemang som förts i det föregående föreslås följande kursmoment ingå i en obligatorisk kurs i allmän rättslära omfattande 10 poäng.

• Sida 156
•  Original

Juridisk begreppsbildning och systematik. Lagstiftningsteknik. Rätts- tillämpningens och lagtolkningens metodik. Rättssatsernas logiska struk- tur. Argumentationsanalys.

Rättsfilosofi och idéhistoria

Rättsfilosofins och rättsvetenskapens idéhistoria. Modern rättsfilosofi.

Jämförande rätt

Orientering om de stora rättsområdena och de övriga skandinaviska rättssystemen.

Orientering om ADB

Inom ramen för valfria kurser under studiernas sista del bör de studerande ha möjlighet att välja en fördjupad kurs i något av de ovan upptagna momenten i den obligatoriska kursen (se 5.3.3). En fördjupning i de problem som rör den allmänna rättsläran kan även tänkas ske genom medverkan av lärarna i denna kurs vid planering av och undervisning i olika valfria kurser i positivrättsliga ämnen.

5.3 Alternativa och valfria kurser

I det föregående har en principdiskussion förts om profilering i juristutbildningen (4.2). U 68 har föreslagit att profilering skall ske dels genom alternativa kurser om sammanlagt en och en halv termin (30 poäng) under fjärde och sjätte terminerna, dels genom valfria kurser under utbildningens sista år. Utbudet av kurser bör på sikt vara stort, men man får tänka sig en successiv uppbyggnad. Kursutbudet behöver inte vara detsamma på alla orter där juridisk utbildning äger rum; det ter sig snarare direkt önskvärt att det är varierat. När det gäller kurser av mer speciellt slag kan man också tänka sig att sådana anordnas endera i Stockholm eller Uppsala med deltagande från båda orterna och att samma lärare också ger kursen i Lund. Man får dock räkna med att kurser av mer allmän och central karaktär och särskilt uppskattade kurser förekommer fortlöpande på alla tre kursorterna. Man kan inte en gång för alla fastslå vilka kurser som bör ifrågakomma. Tvärtom bör nya kurser tillkomma och gamla göras om eller läggas ner alltefter intresse, utvecklingens gång och tillgången på lärarkrafter. Här skapas stimuleran- de möjligheter till en fortlöpande förnyelse av den juridiska utbildningen genom de lokala utbildningsnämndernas planering.

Man bör också söka tillgodose skilda intresseinriktningar hos de studerande. Detta gäller inte bara ämnesområden utan också kursernas uppläggning. Det bör inte bara erbjudas kurser i form av juridiskt finstudium av redan etablerade specialiteter utan lika väl kurser där infallsvinkeln är en annan, t. ex. social, samhällsekonomisk eller företags-

• Sida 157
•  Original

ekonomisk. Det är också viktigt att inom ramen för alternativa och valfria kurser söka möta utbildningsanspråk från andra än dem som går juristlinjen. Det torde finnas goda möjligheter att konstruera kurser som skall visa sig attraktiva också i andra utbildningslinjer eller för vidare- utbildningsändamål (jfr 4.7).

De kurser som nämns i det följande skall ses som exempel på tänkbara sådana, när det gäller både antal och innehåll. Vid val av dessa exempel har ingen avvägning av olika rättsområdens betydelse gjorts varför exemplen inte gör anspråk på att täcka alla juridiska och andra områden som kan tänkas förekomma i alternativa och valfria kurser. Vissa föreslagna kurser har utarbetats i detalj, medan andra anges endast med en kort beskrivning av innehållet.

5.3.1 Alternativa kurser i civilrätt

När det gäller alternativa kurser i civilrätt under fjärde terminen, civilrätt D, är det viktigt att i dessa kurser tillgodose anspråket på fördjupnings- möjligheter på en del av de områden som endast ägnats översiktligt studium inom ramen för obligatoriska kurser. Även studier på områden som över huvud taget inte har berörts i det obligatoriska studiet bör erbjudas under den fjärde terminen. Vid planering av dessa kurser bör dessutom särskilt beaktas de möjligheter som finns att vidga det juridiska studiet genom att beakta den verklighet som rättsreglerna skall fungera i. Det torde finnas vissa möjligheter att därvid föra in ickejuridiskt stoff i kurserna. Det är en viktig uppgift att belysa hur rättsregler, som inhämtats under det obligatoriska studiet eller i altemativkursen, fungerar i sitt sammanhang. Härigenom kommer också vissa av de föreslagna kurserna närmast att ha karaktären av fördjupning eller tillämpning av kunskaper som inhämtats under det obligatoriska studiet. Möjligheterna till integration med andra juridiska ämnesområden är begränsade, eftersom så få ämnen ännu studerats. Jämfört med det obligatoriska studiet bör kurserna ännu starkare inriktas på aktiv medverkan från de studerandes sida, med diskussion kring problem och värderingar etc. vilket givetvis även gäller alternativa kurser senare i studiegången och valfria kurser. De studerande bör också åläggas att utarbeta mindre promemorior och liknande skriftliga uppgif- ter inom ramen för kurserna.

Det alternativa civilrättsstudiet föreslås omfatta 10 poäng. Varje studerande skall därvid välja två kurser om vardera 4 poäng samt i anslutning till minst en av dessa kurser utföra ett självständigt arbete som motsvarar 2 poäng och redovisas skriftligt. Detta arbete kan utföras individuellt eller i en mindre grupp.

Begränsning eller styrning av kursvalet utöver vad som redan angivits torde det inte finnas behov av. De förslag till lämpliga kurser som lämnas i det följande rör skilda specialområden inom civilrätten. Skulle det i den framtida utvecklingen visa sig att flera kurser delvis behandlar likartat stoff kan det finnas anledning att införa begränsning i valfriheten för att undvika ensidighet i studiet.

• Sida 158
•  Original

l . Tillämpad avtalsrätt

Kursen bör omfatta fördjupade studier i avtals- och köprätt, särskilt inriktade på näringslivets avtalsförhållanden, t. ex. upprättande och tillämpning av mer komplicerade avtal och standardavtal samt internatio- nella köp. Betydelsen av avtalsreglering som styrmedel och komplement eller alternativ till lagstiftningen observeras.

2. Tillämpad krediträtt

Kursen utgör i första hand fördjupade studier i krediträtt genom t.ex. tillämpat och jämförande studium av olika kreditsäkerheter och dessas betydelse och skyddsvärde. Därutöver studeras banklagstiftning (tillsyns- verksamhet), börslagstiftning, valutarätt och rembourser. Visst internatio- nellt perspektiv (internationella betalningstransaktioner) bör ges, liksom kapitalförsörjningen i samhället bör observeras.

6. Miljörätt

Med miljörätt i trängre mening avses de regler som rör fast egendom, dvs. planlagstiftning och naturvårdslagstiftning. Likartad problematik före- kommer även på andra områden, bl.a. när det gäller lagstiftning om hälso- och miljöfarliga varor samt arbetarskydd. I denna kurs bör dessa regler studeras samtidigt med utgångspunkt imiljöskyddsproblematiken. Kur- sen rör sig i det gränsområde mellan civilrätt och offentlig rätt som berörts i 4.4.2. (Detaljerad kursbeskrivning i bilaga 2.)

• Sida 161
•  Original

Denna kurs berör delvis samma rättsområden som miljörättskursen men från andra utgångspunkter. Den bör läggas upp med sikte på att belysa det allmännas strävan att kontrollera markens rationella användning (tätbebyggelse, fritidsbebyggelse, jordbruk, skogsvård, vattenkraft, fiske, gruvdrift etc.) och hindra markvärdestegring. Därvid beaktas samhälls- ekonomiska aspekter och spänningen enskild rätt — offentliga intressen. Även denna kurs berör offentlig rätt, särskilt plan- och byggnadslagstift- ning.

8. Marknads— och konsumenträtt

Kursen behandlar dels företagens etablerings- och konkurrensförhållan- den, dels skyddet för konsumenterna genom kontrollagstiftning och lagstiftning knuten till de enskilda transaktionerna. Kursen avviker från konventionell systematik genom att bygga på en integrerad syn på tillverkning, reklam, använda avtalsvillkor, försäljningen till enskilda konsumenter samt efterföljande reklamationer såsom led i marknads- föringsprocessen. Stor vikt bör läggas på sambandet mellan samhälls- och företagsekonomi. Om möjligt bör ett jämförande perspektiv ges.

9. Företagskontroll

Samhället utövar en omfattande och ingående styrning och kontroll av näringslivet med hjälp av bl.a. straffrättsligt sanktionerade regler. En del av dessa finns i brottsbalken, men de flesta ges i speciallagstiftning av olika slag. I kursen läggs särskild vikt vid frågorna om urval av ansvariga subjekt, dvs. reglerna om subjektiva rekvisit och om medverkan i vidsträckt mening till brott. Vidare observeras det funktionella samban- det med styrning genom avgifter, viten m. fl. förvaltningsrättsliga medel.

10. Brottets subjektiva sida

Kursen utgör en fördjupning av vad som irrlärts i den obligatoriska kursen. Ideologiska, kriminalpolitiska och rättstekniska aspekter beaktas. Tyngdpunkten kan läggas på olika delar men kursen bör omfatta följande: Brottsbegreppets systematik och uppdelning i objektiva och subjektiva rekvisit. Tillräknelighet och tillräknande. Uppsåt, vållande samt rättsvillfarelse.

l l . Åtgärdssystemet vid brott

Kursen kan läggas upp så att fördjupade kunskaper erhålls om existeran- de straffmätningsgrunder och prejudikat på påföljdsområdet och så att en mer sociologisk syn anläggs på åtgärdssystemets syften och verkningar. Även verkställighet av påföljder bör behandlas.

12. Processuellt skydd

Denna kurs behandlar rättsskyddsförsäkring och möjlighet till rättshjälp i domstols— och förvaltningsärenden samt förfarandet i mindre tvistemål

• Sida 162
•  Original

med tyngdpunkt på den enskildes vägar och möjligheter att ta tillvara sin rätt i konsumenttvister, hyrestvister, familjerättsliga tvister och förvalt- ningsärenden. I kursen bör sociala och sociologiska aspekter observeras.

13. Brottmålsprocessen

En fördjupad kurs i brottmålsprocessen som även omfattar förundersök- ning och överrättsförfarandet. I kursen bör inrymmas moment från processociologi samt vittnes- och förhörspsykologi.

14. Konfliktlösning i tvistemål

En fördjupad kurs som behandlar konfliktlösning i tvistemålsprocessen i under- och överrätt och skiljeförfarandet som ett alternativ till domstols- förfarandet.

15. Advokatens ställning och ansvar

Kursen belyser främst processrättsliga men även civil-, straff— och förvaltningsrättsliga problem som sammanhänger med partsföreträdarnas, främst advokaternas, roll och ställning. Bl.a. behandlas det civilrättsliga uppdragsförhållandet mellan advokat och klient, tystnadspliktens inne- börd och omfattning, advokatens förhållande till motparter och deras ombud, advokatens ställning som partsrepresentant respektive konflikt- lösare, advokatens uppgifter i brottmåls-, tvistemåls- och förvaltnings- processen, god advokatsed och dess innebörd i praxis samt mer principiella synpunkter på utförande av parts talan, hållande av förhör m.m.

16. Utsökningsrätt

Kursen behandlar formerna för fordringars utkrävande och berör bl.a. lagsökning, betalningsföreläggande, vräkning, införsel i lön, utmätning och konkursförfarandet. Problematiken behandlas från funktionell syn- 'punkt med beaktande av sociala aspekter.

17. Massmedierätt

Huvuddelen av kursen ägnas tryckfrihetsrätten och pressrätt i övrigt samt yttrandefrihetens garantier och gränser. Även radio-, film- och teaterlag- stiftning m.m. behandlas. Kursen tar sin utgångspunkt i civil-, förvalt- nings-, straff— och processrätt.

18. Medborgarskaps- och utlänningsrätt

Kursen behandlar förvärv och förlust av medborgarskap, medborgar- skapets innehåll, utlännings— och invandringspolitiken, flyktingars och andra utlänningars rättsliga ställning i personligt, arbetsrättsligt, närings- rättsligt och socialrättsligt avseende.

• Sida 163
•  Original

Med utgångspunkt i främst förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen behandlas förfarandet hos förvaltningsmyndighet och förvaltningsdom- stol. Förvaltningsprocessrätten utgör fortfarande ett i väsentliga delar oreglerat rättsområde, varför stor uppmärksamhet ägnas de principer som utbildats i praxis. Genom de praktiska exempel man väljer införs även materiell förvaltnings- och civilrätt, t.ex. byggnadslagstiftning eller socialrätt. Genom parallellerna med process i allmän domstol bör kursen vara ägnad att även ge en fördjupning i processrätt i vid mening.

20. Kommunalrätt

Kommunernas organisation, arbetsformer och kompetens behandlas i huvuddrag. Vissa praktiskt betydelsefulla företeelser, som t. ex. kommu- nal förvaltning i bolagsform, belyses mera ingående. Beröringspunktema med statskunskap bör uppmärksammas liksom funktionsfördelningen mellan stat och kommun.

21 och 22. Socialrätt

Vid ett studium av socialrättens materiella regler finns det behov av att integrera sociallagstiftningen med åtskilliga civilrättsliga regler. Det gäller bl.a. familjerättsliga underhålls— och vårdnadsregler, privat försäkringsrätt, hyresrätt, arbetsrätt, konsumentskydd och exekutionsrätt. Samband finns även med straffrätt och skatterätt.

Ett fördjupat studium i socialrätt bör kunna ske itvå från varandra skilda kurser, varav den ena behandlar regler om personlig vård och frihetsberövanden i den socialavårdlagstiftningen (barnavården, nykter- hetsvården, sjukvården, vård av psykiskt utvecklingsstörda, kriminal- vården, narkomanvårdens rättsliga problem etc.). Den andra kursen bör behandla olika ekonomiska hjälpformer såsom socialförsäkringar (sjuk- försäkring, folkpensionering, allmän pensionsförsäkring, yrkesskadeför- säkring, arbetslöshetsförsäkring m.m.), socialhjälp, socialpolitiska bidrags- författningar (bidragsförskott, barnbidrag, lån och bidrag till bostads- byggande, bosättning och boende, familjebidrag till värnpliktiga, studie- medel, studiehjälp m.m.), konventioner och andra internationella över- enskommelser om social trygghet. Härvid kan särskilt förhållandet mellan generella och individualiserade stödformer betonas och allmänna social- politiska perspektiv uppmärksammas.

23. Integritetsskydd

Kursen behandlar den enskilde medborgarens skydd för sin integritet och personlighet. Den griper över civilrättsliga, straffrättsliga, förvaltnings- rättsliga och processrättsliga regler. Här märks bl.a. skydd mot fysiskt våld och psykisk terror (inbegripet rättsmedicinska frågor om liv- och dödsbegrepp, transplantationer m.m.), skydd för eget namn, egen bild och röst samt information om livsöde och levnadsförhållanden, skydd

• Sida 164
•  Original

mot ärekränkning, förtal och liknande, skydd mot intrång i hem och andra privata lokaler och mot olovlig avlyssning, fotografering m.m., skydd för brev— och telehemlighet och mot spridande av förtrolig information (inbegripet tystnadsplikt för läkare m.fl.). Kursen rör uppmärksammade rättspolitiska problem och avvägningar mellan all- männa och enskilda intressen.

5.3.3 Valfria kurser

Utbildningens sista 30 poäng skall ägnas åt valfria kurser. Varje studerande skall ha stora möjligheter att utforma sitt studieprogram efter sin egen intresseinriktning. Kurser av olika slag och varierande längd skall erbjudas. U68s förslag är i denna del, som tidigare framhållits, med avsikt mindre låst än i övrigt, och det är meningen att skapa förutsättningar för en fortlöpande förnyelse av utbildningen.

Samtidigt skall denna del av utbildningen fylla bestämda ändamål, och det är därför motiverat att ställa upp vissa krav på varje individuellt studieprogram.

Som fyra- eller fempoängskurser bör kunna förekomma både kurser som tidigare förekommit som alternativa kurser och kurser inom ämnesområden som inte varit föremål för fördjupning tidigare i utbild- ningen som t.ex. statsrätt eller internationell rätt. Det bör även finnas ett rikt utbud av kurser om tio poäng, som innebär fördjupning i ett eller flera av de ämnesområden som studerats tidigare i utbildningen eller som har anknytning till ett sådant område.

I detta sena skede av utbildningen är det särskilt viktigt att konstruera kurser som sträcker sig över traditionella ämnesgränser. När det gäller tiopoängskurserna bör det finnas stora möjligheter att tillskapa kurser som är helt fristående från den ämnesindelning som tillämpats inom obligatoriska kurser eller i vart fall tar sin utgångspunkt i flera juridiska och ickejuridiska ämnesområden. Möjligheterna att integrera såväl juri- diskt material, hämtat från olika ämnen, som t.ex. samhällsvetenskapligt stoff bör vara goda, och man bör alltså kunna uppnå ungefär samma komplexitet i arbetsuppgifterna som förekommer senare iarbetslivet.

Liksom de alternativa kurserna skall de valfria kurserna under sista året ha till ändamål att ge metodträning. Förutsättningar för de studerande att utföra självständiga uppgifter torde vara stora inom ramen för tiopoängskurser. Kurserna kan ges en sådan inriktning med avseende på undervisningen att huvudvikten läggs vid läsning av litteratur och författande av en uppsats. Härigenom kan vissa av kurserna få en uppläggning som liknar den som i dag gäller för tillämpade studier, medan andra inriktas på inhämtande av visst kunskapsstoff som redovisas i tentamen och i vilka skrivövning endast sker genom en promemoria eller mindre uppsats. För den som så önskar bör det även vara möjligt att liksom nu ägna en hel termin åt fördjupning inom ett visst område.

Även i anslutning till de kortare kurserna skall det finnas möjligheter att utföra självständiga uppgifter. Den som t.ex. väljer två fyrapoängs-

• Sida 165
•  Original

kurser bör ägna en tid motsvarande två poäng till skrivövning i den ena eller bägge kurserna tillsammans.

Vid planering av valfria kurser bör särskilt beaktas att

. fördjupningsmöjligheter finns i de ämnen som inte ingår bland

alternativa kurser juridisk fördjupning av kvalificerat slag äger rum 0 det finns möjlighet att studera ickejuridiska ämnen som har relevans för juristutbildningen . kurserna är funktionsinriktade och att aspekter från flera juridiska ämnesområden beaktas liksom ickejuridiska aspekter . det ges möjlighet för de studerande att utföra självständiga prestatio- ner av mer kvalificerat slag än inom ramen för alternativa kurser . internationella jämförelser görs.

Samtliga ovan nämnda kriterier behöver givetvis inte vara tillgodoseddai varje enskild kurs. När det gäller den enskildes valfrihet bör denna kunna göras stor. En del krav bör dock uppställas för att garantera viss bredd i studierna. Detta förutsätter att ett individuellt studieprogram läggs upp för varje studerande och godkänns av utbildnings— eller linjenämnd. Sålunda föreslås att varje individuellt kursprogram omfattande 30 poäng skall uppfylla följande krav.

]. Fördjupning skall ske med utgångspunkt inågot av de juridiska områ- den som inte omfattas av alternativa kurser.

2. Fördjupning skall ges anknytning till ett ickejuridiskt ämnesområde som har relevans för rättssystemet.

3. Studiet skall ge något internationellt perspektiv, t.ex. genom ett järn- förande studium eller genom fördjupat studium i kurs med internationell- rättslig inriktning.

4. Varje studerande skall - enskilt eller i grupp — utföra någon arbets- uppgift beräknad till minst fem poäng som redovisas i skriftlig form.

Flera av dessa krav kan uppfyllas inom ramen för en och samma kurs. Sålunda kan t.ex. en kurs i skatterätt mycket väl tänkas vara så upplagd att samtliga krav har uppfyllts.

Det finns anledning att anta att utbudet av valfria kurser kommer att uppvisa ännu större variationer mellan olika högskolor än vad som gäller de alternativa kurserna. De i det följande föreslagna kurserna är alltså endast exempel på tänkbara kurser, och de gör inte anspråk på att täcka av alla de områden som bör kunna studeras i ett välutbyggt kurssystem.

Förslag till valfria kurser (jfr även 5.3.1 och 5.3.2):

1. Juridik och informationsbehandling, 10 poäng.

ADB och informationsbehandling. ADB inom juridiken. Systemteori inom juridiken. ADB-teknikens rättsliga reglering. (Detaljerad kursbe- skrivning i bilaga 2.)

• Sida 166
•  Original

Allmän biologisk bakgrund. Miljöskyddslagstiftningens politiska och ekonomiska bakgrund. Planlagstiftning, miljöskyddslagstiftning, natur- vårdslagstiftning, vattenlagstiftning, riksplanering, produktionskontroll. (Detaljerad kursbeskrivning i bilaga 2.)

3. Exporträtt, 10 poäng.

Internationell privaträtt rörande köp. Offentligrättsliga faktorer. Avtals slutande. Avtalets fullgörande. Transporten. Betalningen. Internationella skiljedomar. (Detaljerad kursbeskrivning i bilaga 2.)

4. Jämförande rätt, 10 poäng.

Kursens syfte bör vara att ge grundläggande förtrogenhet med struktur och metod i de fransk-tyska, anglo-amerikanska och socialistiska rätts- systemen. Kursen skall ge de studerande förmåga att självständigt ta fram utländskt juridiskt material och arbeta med detta samt att i samarbete med utländska jurister lösa rättsliga frågor. (Detaljerad kursbeskrivningi

bilaga 2.)

5. Internationell marknadsrätt, 10 poäng.

I denna kurs studeras, främst från materiell—rättslig synpunkt, i första hand europeisk gemenskapsrätt (EG-rätt) men även andra bildningar i liknande syfte (GATT, OECD, EFTA, SEV etc.). Studiet av europeisk gemenskapsrätt berör bl.a. etableringsrätt, bolagsrätt, arbetsrätt, kon- kurrensbegränsningsrätt, immaterialrätt, krediträtt och internationell köprätt. Även institutionella frågor (internationella organisationer), beskattningsfrågor samt lagharmoniseringsfrågor berörs. (Detaljerad kursbeskrivning i bilaga 2.)

6. Ideologiska och politiska synpunkter på civilrätten, 10 poäng.

Kursen behandlar civilrättens utveckling från ideologiska synpunkter, särskilt de politiska idéernas inflytande. Bl.a. kan följande frågor behandlas: krav på demokratisk medbestämmanderätt i företag, de juridiska institutionernas utveckling till nya funktioner med bibehållande av de äldre formerna samt olikheter och likheter i civilrätten mellan socialistiska och kapitalistiska länder.

(Detaljerad kursbeskrivning i bilaga 2.)

7. Rättsbildningen inom kontraktsrätten med särskild hänsyn till for- mulärrätten, 5 poäng.

Denna kurs skall ta upp en annan syn på kontraktsrätten än den traditionella, som utgår från särskilda lagar vilka antas i den mån de är

• Sida 167
•  Original

dispositiva kunna ersättas genom kontraktsbestämmelser. Kursen skall utgå från hur normerna faktiskt uppstår. (Detaljerad kursbeskrivning i bilaga 2.)

8. Främlingsrätt, 5 poäng.

Kursen skall ge en översikt över vad folkrättsliga regler och konventioner betyder för den enskilde, som ständigt eller tillfälligt lever i ett främmande land. Kursen berör bl.a. statusfrågor för olika grupper människor (t.ex. flyktingar) och internationella regler på straffrättens och civilrättens område.

(Detaljerad kursbeskrivning i bilaga 2.)

9. Krig och krigsförhindring, 5 poäng.

Kursen avses ange på vilka skilda sätt det mellanstatliga samarbetet med folkrätten som medel söker att hindra och förebygga krig. Stor vikt läggs vid FNs politiska och rättsliga verksamhet. Även folkrättsliga regler i krigssituation beaktas.

(Detaljerad kursbeskrivning i bilaga 2.)

10. Rättssystemets utveckling, 10 poäng.

Corpus juris civilis. Naturrättens utveckling. Den moderna rättssystema- tikens utveckling. Utländsk rätts inflytande över svensk rätt i äldre och nyare tid.

11. Juridisk argumentationsanalys, 5 eller 10 poäng.

12 och 13. Rättssociologi, 10 och 20 poäng.

Kurserna utgör alternativa påbyggnader på den obligatoriska kursen i rättssociologi.

14 och 15. Rättsekonomi, 10 och 20 poäng.

En principiell diskussion om innehållet i en kurs som behandlar rättsekonomiska problem har förts i 5.2.2.

16. Socialrätt, 10 poäng.

Denna kurs kan t.ex. utgöra en påbyggnad på kurserna i socialrätt som lästs under sjätte terminen eller utgöra en sammanslagning av dessa och då väljas av studerande som ej studerat socialrätt under sjätte terminen.

17. Skatterätt I, 10 poäng.

En kurs inriktad på allmänpraktiserande advokaters behov och bestående av mindre kurser i familjebeskattning (innefattande arvs— och gåvobe-

• Sida 168
•  Original

skattning och skattekonsekvenser vid äktenskaps upplösning och döds- fall), realisationsvinstbeskattning, beskattning av fåmansbolag och han- delsbolag jämte något om skatteprocessen och sanktionssystemet.

18. Skatterätt II, 10 poäng.

En kurs inriktad på företagsbeskattning (innefattande mervärdeskatt, arbetsgivaravgift m.m.), realisationsvinstbeskattning samt beskattning av fåmansbolag och handelsbolag.

19. Domstolspsykologi, 10 poäng.

Kursen avser att ge teoretiska insikter i sådana delar av processrätt och psykologi som har beröringspunkter med varandra inom den referensram som bildas av domstolsprocessen. Den kan vara öppen för såväl jurister som psykologer och ge båda dessa kategorier ökade färdigheter i utövningen av jurist- respektive psykologyrken som har anknytning till domstolsverksamhet.

20. Juridisk engelska, 5 poäng. 21. Juridisk franska, 5 poäng.

22. Juridisk tyska, 5 poäng.

Den ökande internationaliseringen av förbindelserna mellan såväl staterna som företag och enskilda medborgare ställer ökade krav på juristernas språkkunskaper. Detta gäller särskilt de jurister som i större utsträckning arbetar med internationell rätt, jämförande rätt eller ämnesområden som fordrar kontakt med utländsk lagstiftning eller utländska myndigheter eller företag. Det synes dock inte vara en uppgift för juristlinjen att tillhandahålla allmänorienterande språkkunskaper. Däremot är det ange- läget att det tillhandahålls kurser inriktade på juridisk terminologi och begreppsbildning i de viktigaste utländska språken. Språkstudiet förut- sätts härvid ske i samband med och mot bakgrund av ett studium av respektive lands rättsordning. Vad gäller val av språk kan framhållas att engelskan har en juridisk terminologi och begreppsbildning som radikalt avviker från den svenska och som kräver särskilt studium även för den som besitter mycket goda allmänna kunskaper i språket. Franskan har även i dag en framskjuten plats bl.a. som språk i internationella organisationer, t.ex. EG. Tyskan har betydelse bl.a. på grund av den svenska rättsvetenskapliga forskningens sedan gammalt nära kontakter med den även i dag ytterst livaktiga tyska rättsvetenskapen.

23. Juridisk språkbehandling, 5 poäng.

Juristerna måste i sitt arbete ständigt formulera sig i skrift och tal. Det juridiska fackspråket och myndighetsspråket över huvud har stor betydelse som kommunikationsmedel och för den allmänna språkutveck-

• Sida 169
•  Original

lingen, och särskilt vid lagstiftning måste höga krav ställas på språkets exakthet och förståelighet. Betydelsen av att juristutbildningen ger de studerande träning att uttrycka sig i skrift och tal har tidigare understrukits. Härutöver bör emellertid erbjudas möjlighet till fördjupat studium av juridisk språkbehandling mot språkvetenskaplig bakgrund och med beaktande av språkets roll i samhället och härvid uppkommande kommunikationsproblem.

5 .4 Utbildningstidens längd

Av detta betänkandes tidigare avsnitt och av utbildningsplanen i bilaga 2 har framgått att U 68 föreslår att juristlinjen skall omfatta 180 poäng, vilket motsvarar fyra och ett halvt års studietid. Jämför man med den utbildning juristlinjen skall ersätta, juris kandidatutbildningen, innebär detta oförändrad nominell studietid. Den faktiska studietiden är emeller- tid för närvarande avsevärt längre (jfr kapitel 6). Jämförd med t. ex. utbildning vid filosofisk fakultet och vid socialhögskolorna är den nominella utbildningstiden mellan ett halvt och ett och ett halvt är längre vid juridisk fakultet. Det finns också högskoleutbildningar som är längre eller ungefär lika långa som juristutbildningen, t. ex. läkar- och veterinär- utbildning fem och ett halvt år, tandläkarutbildning fem år, agronom-, civilinenjörs- eller ämneslärarutbildning fyra år. Jämfört med juristutbild- ning i andra länder är utbildningstiden i Sverige inte lång. Här skall ges en sammanfattande redovisning av skälen till U 683 förslag i fråga om utbildningslinjens omfattning.

Att bestämma vilken omfattning en utbildningslinje skall ges har inslag av godtycke. Det torde vara omöjligt att leda i bevis att en viss utbildningstid är optimal för att nå det mål man sätter upp för linjen. Vid ett försök att göra en sådan bedömning realistisk måste man väga samman en rad faktorer som inte kan anges i exakta eller ens jämförbara termer. En utgångspunkt är överväganden om de sysselsättningar utbild- ningslinjen skall förbereda för och den verksamhet dessa innebär (jfr kapitel 3).

Verksamheten ställer krav på att utbildningen skall organiseras på ett visst sätt och ha ett visst innehåll (jfr kapitel 4, särskilt 4.2, och 5.2). Detta bör sedan sättas i relation till vissa förhållanden som råder i nuvarande juristutbildning såsom nominell och faktisk utbildningstid, lärartäthet, undervisningsfrekvens och verksamhetsformer (jfr kapitel 2 och 6).

Det någorlunda fixerade anspråk som bör ställas på dem som gått igenom juristlinjen är att de skall kunna utföra arbetet på de inskolnings- tjänster till vilka man rekryterar och i framtiden kan komma att rekrytera jurister. De vanligaste inskolningstjänsterna för examinerade jurister är som tingsnotarier i domstolarna. Som tidigare påpekats tillhandahålls i ökande omfattning inskolningstjänster för jurister hos andra myndigheter. Avsikten är att dessa tjänster i utbildnings- och meriteringsavseende skall vara likvärdiga med tjänstgöring i domstol, och notariemeriteringen skall ofta ske hos mer än en myndighet. Det rör sig till allra största delen om befattningar för vilka avlagd jur.kand.examen

• Sida 170
•  Original

för närvarande är formellt eller faktiskt behörighetskrav. Det bedöms av ansvariga myndigheter (främst justitiedepartementet och domstolsväsen- dets organisationsnämnd) vara en angelägen uppgift att utveckla möjlig- heterna till inskolning av jurister så att denna kan ske hos ett ökat antal myndigheter (jfr kapitel 3). Skälen till det är flera. Ett sammanhänger sannolikt med svårigheterna för nyexaminerade jurister att få arbete. Detta lämnas därhän i detta sammanhang. Ett skäl som däremot är av stor betydelse för juristutbildningens framtida utformning är att man strävar efter att juristernas rörlighet på arbetsmarknaden skall öka. Förutom notariereformen kommer detta bl. a. till uttryck i direktiven till domarutredningen (Ju 1972:O8). Det är då naturligt att sträva efter att jurister skall anställas i många olika sysselsättningar redan omedelbart efter grundutbildningen. Detta sammanhänger i sin tur med att allt fler områden blir föremål för rättslig reglering. Därmed ökar också rätts- systemets komplexitet. Kraven på yrkesverksamma jurister blir högre inte minst genom att de skall kunna vara verksamma på allt fler sinsemellan olika områden.

Också allmänt utbildningspolitiskt är rörlighet och utbytbarhet på arbetsmarknaden viktiga mål för såväl den enskilde som för samhället. Det är därmed klart att den juridiska grundutbildningen skall vara adekvat och tillräcklig förberedelse för allt fler slag av inskolningstjänster och över huvud taget för juridiskt arbete på allt fler fält. Det är omöjligt att entydigt ange vilka arbetsuppgifter de nyexaminerade juristerna skall kunna sköta. Naturligtvis anpassas svårighetsgraden av arbetsuppgifterna efter utbildningsnivån hos dem man anställer, särskilt i den typ av tjänster det här är fråga om, där yrkesverksamheten uttryckligen skall fylla ett utbildningsändamål. Till att börja med handlägger således t.ex. tingsnotarier i domstolarna inga kvalificerade ärenden på eget ansvar, och arbetets svårighetsgrad ökar efter hand. Småningom får notarierna handlägga mål och ärenden på eget ansvar. Man kan anta att det i de flesta domstolar utvecklats rutiner för i vilken takt denna svårighetsgrad stegras liksom för andra förhållanden som rör notarieutbildningens utformning. Motsvarande sker eller kan förväntas ske hos andra inskol- ningsmyndigheter. För att åstadkomma god och mångsidig utbildning under inskolningstiden är det viktigt att arbetsuppgifterna hålls på en kvalificerad nivå.

Notariereformen innebär bl. a. möjligheter att byta ut en längre tid av domstolstjänstgöringen än förut mot annan tjänstgöring. Notariemerite- ringen avses normalt äga rum hos mer än en myndighet. [samband med genomförandet av reformen yppades vissa farhågor främst från domarhåll att det skulle bli svårt att upphålla utbildningsnivån för tingsnotarierna och därmed på längre sikt även för domare och att dessutom påfrest- ningarna på domstolarna skulle öka, eftersom tingsnotarierna är till mest nytta under slutet av sin tjänstgöring. Det finns ännu inte erfarenhets- underlag för att bedöma om dessa farhågor är riktiga. Det är viktigt att de vinster notariereformen innebär inte motverkas genom förändringar av grundutbildningen. Om andra faktorer hålls konstanta kan man anta att om utbildningsnivån hos dem som antas till notarieutbildningen sänks också resultatet av notarieutbildningen kommer att ligga på en lägre nivå.

• Sida 171
•  Original

Den utbildningsnivå som skall krävas av den som genomgått juristlinjen kan diskuteras i termer av djup och bredd, metodfärdighet och översikt. Dessa anspråk hänger ihop och har utförligt diskuterats tidigare, främst i 4.2. Man kan säga att åtminstone när det gäller juridiskt arbete är djup en förutsättning för bredd. Strävandena att bredda inskolningstjänsterna för juristyrken och att bl.a. på det viset stimulera utbytbarheten och rörligheten i arbetslivet understryker därmed ytterligare kraven på djupi utbildningen. Dessa krav kan inte anses vara omotiverat högt ställda i dagens utbildning, och det förefaller svårt att försvara lägre ambition på grundutbildningen i detta avseende än den nuvarande.

Vore det då möjligt att förkorta utbildningstiden genom att acceptera att utbildningen görs snävare? Denna fråga har i huvudsak behandlats i 4.2, vari tanken på en linjedelad juristutbildning avvisats. Detta önskemål om bibehållet gemensamt kompetensområde för alla dem som gått igenom utbildningslinjen får givetvis också konsekvenser för ställnings- tagandet till utbildningstidens längd. Även om god metodfärdighet gör det möjligt för en jurist att på förhållandevis kort tid göra sig förtrogen med rättsområden han tidigare inte kände till, kan inte utbildningen vara hur smal som helst. För det första förutsätter god metodfärdighet grundläggande kunskaper på vissa områden. Man måste dessutom få tillfälle att träna upp sin förmåga på olika typer av rättsligt material. Samtidigt som man minskar anspråken på heltäckande utbildning och på minneskunskaper om innehållet i gällande rätt, ökar angelägenheten av god utbildning på centrala områden. För det andra kräver förståelsen av rättssystemets konstruktion och funktioner i stort viss överblick över olika rättsområden. För det tredje finns det rättsområden och rättsregler som man har anspråk på att jurister skall vara åtminstone orienterade om.

Tidigare i detta kapitel har beskrivits vad juristlinjen skall innehålla för att dess utbildningsmål skall kunna upprätthållas. Det har därvid varit en uttrycklig strävan att begränsa kursernas omfattning så mycket som möjligt. Skälen till det har varit att den profileringsmodell som föreslagits i 4.2 befunnits vara den bästa möjligheten att möta de förändrade anspråken på juristutbildningen och att denna modell krävt en nedskär— ning av juristutbildningens obligatoriska innehåll men också att utbild- ningstiden skall göras så kort som möjligt. Samtidigt som vissa moment ansetts kunna umbäras som obligatoriska har andra områden tillkommit eller ökat i betydelse. Den nedskärning av de obligatoriska kurserna som kunnat ske har bedömts möjlig endast under förutsättning att motsvaran- de utrymme anslås åt fördjupning. Fördjupningen genom alternativa och valfria kurser har delvis olika ändamål bl. a. genom att de förra avser att fylla behovet att komplettera den juridiska allmänbildningen (jfr 4.2 och 5.3).

Det kan sammanfattningsvis konstateras att anspråken på vad de studerande skall hinna lära sig i alla fall inte kan sättas lägre för juristlinjen än för dagens juristutbildning. Frågan är då om det är möjligt att genom förändrade verksamhetsformer uppnå en förkortad utbild- ningstid.

1 6.2.3 har U 68 sammanställt material rörande effektiviteten i utbildningen mätt i genomströmning. Det framgår tydligt av det material

• Sida 172
•  Original

som presenteras att förhållandena i det avseendet är klart otillfredsstäl- lande. Endast en minoritet av de studerande avlägger examen på den förutsatta utbildningstiden. Sålunda har endast knappt en tredjedel av dem som över huvud taget tar sig igenom hela utbildningen gjort det efter nio terminer. Mot bakgrund av kritiken av de nuvarande förhållan— dena föreslås i 6.3 förändringar i verksamhetsformema som dels syftar till att göra utbildningen bättre i allmänhet, dels kan förmodas öka överensstämmelsen mellan förutsatt och faktisk studietid. Vad som i första hand föreslås är en ökning av undervisningsvolymen.

Under förutsättning att erforderliga lärare ställs till förfogande och att man relativt snabbt kan få fram nödvändiga läromedel bör viss effektivisering av utbildningen kunna ske i den meningen att visst material skulle kunna läras in fortare än idag. Också förslaget till studieorganisation bör kunna medverka till det, framför allt genom sin kurskonstruktion, varigenom helterminskurser undviks. Det är svårt att enbart på grundval av teoretiska överväganden hysa en grundad mening om i vilken mån detta skulle kunna leda till förkortad faktisk utbildningstid. Men nedskärningen av den tid som skall ägnas det som fortfarande måste vara obligatoriskt i utbildningen leder onekligen till viss komprimering som också kräver effektivisering av de former i vilka utbildningen äger rum. Önskemålen om ökat utbud av alternativa och valfria kurser och om att föra in ickejuridiskt material i större omfattning än nu sker kräver även det ökade lärarresurser och högre effektivitet. Mycket talar emellertid för att man trots detta genom effektivare verksamhetsformer skulle kunna förkorta den faktiska utbildningstiden. Med tanke på att den genomsnittliga studietiden är avsevärt längre än den som anges i utbildningsplanen förefaller dock utsikterna att genom effektivisering av undervisningsformerna gå under nuvarande nominella utbildningstid som mycket små. Målet bör tills vidare vara att åstad- komma bättre överensstämmelse mellan förutsatt och faktisk utbildnings- tid. Att sikta längre än så framstår för närvarande som orealistiskt.

• Sida 173
•  Original

6.1. Inledning

Den juridiska högskoleutbildningens syfte är i första hand att vara yrkes- förberedande. Utbildningen, liksom andra omständigheter, t.ex. yrkes- verksamhet, påverkar den studerandes personlighet och förändrar hans beteende och attityder.

U 68 har i sitt huvudbetänkande och i debattskriften ”Mål för högre utbildning” tagit upp vissa mål för utbildningen som kan sägas vara personlighetsutvecklande (se SOU 1973: 2 avsnitt 1.4.1): . kritiskt tänkande

. påverkan till demokrati . kommunikationsfärdighet . studie- och arbetsvanor syftande till självständighet och samarbete.

Det finns anledning att understryka studie- och arbetsvanornas nära samband med övriga personlighetsutvecklande mål.

Utgångspunkten bör vara att de arbetsformer man använder i undervisningen skall syfta till att förena självständigt tänkande, vilja till samarbete och en probleminriktad attityd hos de studerande.

Kombinationen av ökat studerandeantal och ökad mängd stoff som bör ingå i utbildningen har lett till allt större svårigheter att både täcka stoffet under studierna och samtidigt ge träning att tänka och tillämpa kunskaper självständigt. I en sådan situation är det väsentligt att undervisningen koncentreras på faktasökande och förmåga att använda fakta genom en viss arbetsmetod. Rättsreglernas innehåll förändras — ofta snabbt —- medan metoden står sig betydligt längre. Det innebär att undervisningen måste inriktas mer på vissa färdigheter än på minneskun- skaper i form av behärskning av separata fakta.

Utbildningsmålen bör konkretiseras för varje enskilt undervisnings- moment. Det är önskvärt att de pedagogiska målen på olika nivåer i utbildningen analyseras och anges och att information om dessa mål ges till de studerande. Undervisning, självstudier och kunskapskontroll bör utformas med hänsyn till de uppställda målen.

Beträffande principer för arbete med formuleringen av ändamålsenliga målbeskrivningar för högskoleutbildning i allmänhet skall här endast

• Sida 174
•  Original

hänvisas till senast gjorda utredning om undervisningen vid högskolorna, universitetspedagogiska utredningens (UPU) principbetänkandet 1970 ”Den akademiska undervisningen” (UKÄ:s skriftserie 10). Valet av undervisningsform beror bl. a. på utbildningsmålet, och målanalysen blir därför ett viktigt led i undervisningens planering.

6.2 Nu varande förhållanden

6.2.1. Undervisningsformer och kunskapskontroll

Den undervisning som i dag ges vid de juridiska fakulteterna och i huvuddelen av universitetsutbildningen i övrigt sker huvudsakligen i form av föreläsningar, gruppundervisning av olika slag och seminarieövningar.

Föreläsningar förekommer i alla ämnen i jur.kand.examen utom i tillämpade studier. I vissa ämnen utgörs undervisningen i huvudsak av föreläsningar medan sådana är mindre betydelsefulla i andra ämnen. Denna undervisningsform har utsatts för stark kritik från både studeran- de och lärare. Den har använts som informationsväg även när tryckt material lika gärna eller hellre skulle ha kunnat användas. Föreläsningen har också kritiserats för att den i alltför hög grad utgör en envägskom- munikation från läraren till åhöraren. Den ger ingen eller ringa återkopp- ling till läraren. Föreläsningen anses bidra till att skapa en passiv attityd hos de studerande. Å andra sidan kan en föreläsare under vissa förutsättningar engagera ett auditorium mera än ett tryckt material.

Föreläsningen syns effektiv bl. a. då det gäller introduktioner om grundläggande ting. Men den kan även stimulera ett kunnigt auditorium på hög abstraktionsnivå. De fördelar som kan anföras beträffande föreläsningen gör denna undervisningsform befogad i viss utsträckning även i framtiden.

Till skillnad från föreläsningen är seminarieövningen inte i första hand till för att meddela fakta utan för att aktivera de studerande och ge dem tillfälle att själva göra sig förtrogna med ett vetenskapligt arbetssätt. Diskussionen vid seminariet kan utgå från en uppsats som någon av de deltagande har utarbetat och som har granskats av en opponent eller från annat material, t. ex. rättsfall. Diskussionen leds av läraren och avsikten är att de studerande ska få en inblick i ämnets problematik och i olika metoder att bemästra denna. Vid ett seminarium kan man belysa frågor som har behandlats vid en föreläsning eller lästs in på egen hand. Diskussionen är värdefull när det gäller att utveckla kunskaper i tillämpning och metodik. Den skapar förutsättningar för agerande av den studerande på egen hand och ger träning i att uttrycka sig i tal och skrift.

Aktiveringen av eleven vid ett seminarium är ingalunda ett självända- mål. Den har till syfte att ge ett bättre inlärningsresultat och att utveckla vissa formella färdigheter.

Seminarieövningar förekommer för närvarande isamtliga ämnen utom propedeutiska kursen och nationalekonomi med företagsekonomi. I folkrätt och internationell privaträtt förekommer de av resursskäl i mindre utsträckning. Seminarieövningarna utgår vanligtvis från rättsfall, oftast ett högsta domstolens eller regeringsrättens utslag. De studerande

• Sida 175
•  Original

förväntas förbereda övningarna genom att läsa anvisad litteratur, praxis och lagtext. Det förekommer även att deltagarna får i uppgift att lösa vissa särskilda uppgifter inför ett seminarium. I begränsad utsträckning förekommer uppsatsskrivning till seminarierna, se härom nedan.

1 de flesta ämnen uppfattas seminarieövningarna som speciellt viktiga därför att de särskilt inriktas på juridisk metodträning, och ofta är deltagande i ett visst antal seminarieövningar det enda kravet på obligatorisk närvaro som ställs i undervisningen över huvud.

Försök att i seminarieövningarna behandla även annat än sedvanliga rättstillämpningsproblem har skett i flera ämnen. Som exempel kan nämnas undervisningen i rättshistoria vid Stockholmsfakulteten där en seminarieserie består av tio övningar uppdelade på fem avdelningar: bibliotekskurs, filmseminarium, processpel, fastighetsrättshistoria och idérättshistoria. Samtliga övningar är obligatoriska och varje deltagare skall ha gjort ett självständigt arbete till bibliotekskursen och ett grupparbete till någon av de övriga delarna. [ filmdelen får några studerande i uppdrag att utifrån en film med rättshistoriskt intresse, som samtliga i seminariegruppen har sett, gemensamt förbereda diskussion om vissa speciella frågor. I seminariedelen ”processpel” framför några av deltagarna ett processpel som belyser någon central rättshistorisk företeelse. I den fastighetsrättshistoriska delen ingår demonstration av äldre kartor och handlingar, varefter några av deltagarna skriver en uppsats om ett praktiskt fall som diskuteras. Även i den idérättshistoriska delen skriver några deltagare en uppsats. Det finns möjlighet för dem som inte vill följa seminarieserien att i stället författa och försvara en uppsats som till kvalitet och omfång motsvarar arbetet med seminarieserien. Uppsatser och övriga seminariearbeten betygsätts och beaktas vid bedömning av tentamensresultatet.

Gruppundervisning av något slag bedrivs i alla ämnen utom allmän rättslära, folkrätt, internationell privaträtt och tillämpade studier. Grupp- storlekarna varierar mellan olika ämnen men utgör vanligen 20 till 30 studerande. Undantagsvis förekommer även större grupper. Gruppunder— visningen innebär genomgång eller tillämpning av centralt kunskapsstoff i respektive ämne och utgör ett komplement till självstudier, föreläsningar och seminarieövningar. Denna form av undervisning kallas ibland lektionsundervisning. Ofta ingår i lektionsundervisningen träning att lösa tidigare skrivningsfrågor och det ges tillfälle att ställa frågor beträffande problem som uppkommit vid litteraturstudiet. Det förutsätts att kurs— litteraturen studeras jämsides med att de olika ämnesavsnitten behandlas i undervisningen. För att underlätta detta bedrivs gruppundervisningen och även föreläsningarna ofta så, att de olika ämnesavsnitten behandlas under ungefär så lång tid som beräknas åtgå för inläsning. Denna form av undervisning har kritiserats för sin alltför skolmässiga karaktär och för att den befrämjar ett okritiskt tentamensinriktat studium. Till detta kan den omständigheten bidra att gruppundervisningen vanligen omhänderhas av äldre studerande utan pedagogisk skolning och forskarutbildning.

I vissa fall har gruppundervisningen karaktär av färdighetsövning med stark praktisk anknytning. l civilrättsämnena behandlas och förevisas formulär och juridiska handlingar av olika slag och i företagsekonomi

• Sida 176
•  Original

Den verksamhetsform som ger den studerande störst möjlighet till självständigt arbete är uppsatsskrivning. När man införde den nuvarande utbildningen var avsikten att uppsatsskrivning skulle ske inom varje ämne i utbildningen. Detta har inte kunnat realiseras, främst av resursskäl. De ämnen i vilka uppsatsskrivning har varit obligatorisk är rättshistoria, civilrätt I och tillämpade studier. I rättshistoria har under senare år det absoluta kravet på uppsatsskrivning försvunnit genom att de studerande kan välja annan typ av prestation. I civilrättI är uppsatsen obligatorisk för alla men har mist något av sitt värde på grund av det stora antalet studerande. För att under den termin som studierna i detta ämne bedrivs hinna hålla uppsatsseminarier där samtliga alster bedöms fordras att en del studerande skriver sin uppsats redan i början av terminen, när deras kunskaper i ämnet ännu är mycket små. Utgångspunkten för uppsatsen är oftast ett av högsta domstolens utslag, som skall behandlas på ett seminarium, och den studerandes uppgift är att själv ta ställning till rättsfrågan i målet samt att tolka och analysera rättsfallet. De flesta studerande torde genom uppsatsskrivningen få en viss övning i använd- ning av juridiskt källmaterial som lagförarbeten, andra rättsfall och juridisk litteratur. Rättsfrågan i målet ligger dock ofta på ett för avancerat plan för de studerande i början av andra årets studier och ofta lyckas blott en del av de studerande få ett ordentligt grepp om problematiken.

Först under sista terminen, i ämnet tillämpade studier, finns det möjlighet att skriva en mer omfattande uppsats. Under en termin kan den studerande fördjupa sig i ett begränsat juridiskt problem och redovisa resultatet av sitt arbete genom en uppsats som försvaras vid ett seminarium. Dessa uppsatsseminarier och den personliga handledningen den studerande erhåller i samband med författandet av uppsats är i regel den enda undervisning som förekommeri tillämpade studier.

Under senare år har allt fler studerande kommit att välja utb ytesämne i stället för tillämpade studier (se avsnitt 2.1.1). Mindre än hälften av de studerande som examinerades under 1972 erhöll den träning i skriftlig framställning och bearbetning av rättsligt material, som uppsatsskrivning innebär. Enligt den nuvarande studieordningen ansågs ursprungligen metod- och skrivträningen i tillämpade studier så viktig, att blott studerande med goda betyg i tidigare ämnen tilläts att i stället välja utbytesämne. Senare har denna begränsning emellertid tagits bort, vilket alltså medfört att huvuddelen av de studerande för närvarande inte erhåller den träning, som de tillämpade studierna kan ge.

K unskapskontroll

Kunskapskontrollen i ett ämne sker i regel vid ett enda tentamenstillfälle som omfattar hela ämnet. Delexamination förekommer i de examens- ämnen som består av två eller flera delämnen, dvs. nationalekonomi med företagsekonomi samt offentlig rätt. Under senare tid har försök gjortsi civilrätt II att dela upp ämnet i flera delar med examination ivarje del för sig. Examination kan ske vid ett ordinarie tentamenstillfälle i anslutning till undervisningens slut eller vid senare tillfällen.

• Sida 177
•  Original

Tentamen kan vara skriftlig eller muntlig eller en kombination av båda. Skriftlig tentamen har blivit den helt dominerande formen under senare är, främst till följd av det ökade antalet studerande. Viss förenkling av det skriftliga tentamensförfarandet har skett i vissa ämnen, exempelvis genom införande av så kallade flervalsfrågor för kunskapskontroll.

Skrivningarna är vanligen indelade i två avdelningar. Den första består av punktfrågor för kontroll av faktakunskaper och den andra av s.k. essäfrågor, som skall visa den studerandes förmåga att urskilja relevanta fakta och föra ett juridiskt resonemang.

Någon värdering av de studerandes prestation utanför ramen för tentamen förekommer knappast. Bedömningen av den studerandes insats i form av bl. 3. uppsats i rättshistoria och civilrätt I samt visad kunskap och förmåga vid seminarier har i regel endast marginell betydelse vid betygsättningen i ämnet och då endast i positiv riktning. En god prestation i undervisningen kan alltså vid betygsättningen efter tentamen i gränsfall ge ett högre betyg.

6.2.2. Undervisningens omfattning

Omfattningen av undervisningen varierar mellan de tre juridiska fakulte- terna i de olika ämnena. Som exempel har i tabell 6:1 en jämförelse gjorts mellan några ämnen.

Tabell 6:I Undervisningens omfattning i vissa ämnen.

Ort Totala Före- Grupp- Semi- Totala Antal studie- läsning- under- narie- antalet undervis— tiden ar vis- övning- under— nings— (vec- (tim.) ning ar visnings— timmar/ kor) (tim.) (tim.) timmar vecka Civilrätt I

Uppsala (Vt 73) 20 12 62 18 92 4,6 Lund (Vt 73) 20 2 70 30 102 5,1 Stockholm (Vt 73) 20 48 28 20 96 4,8 Straffrätt

Uppsala (Ht 72) 15 34 4 12 50 3,3 Lund (Ht 72) 15 76 18 16 110 7,3 Stockholm (Ht 72) 15 38 20 10 68 4,5 Offentlig rätt

Uppsala (Vt 73) 16 28 — 30 58 3,6 Lund (Vt 73) 16 10 4 20 34 2,1 Stockholm (Ht 72) 16 10 12 12 34 2,1 Finansrätt

Uppsala (Vt 73) 10 52 10 10 72 7,2 Lund (Vt 73) 10 4 73 — 77 7,7 Stockholm (Vt 73) 10 96 52 10 158 15,8

• Sida 178
•  Original

All undervisning som riktar sig till samtliga studerande hari tabell 6:1 betraktats som föreläsning, medan all undervisning i större eller mindre grupper, som i studieanvisningarna inte har betecknats som seminarie- övningar, har betraktats som gruppundervisning.

Undervisningen i ett ämne är vanligen koncentrerad till en del av den totala studietiden för ett ämne. Ibland ingår en undervisningsfri period i början av studierna för litteraturläsning. Efter undervisningens slut ges i regel en längre sådan period för tentamensläsning.

Generellt sett för de tre fakulteterna meddelas mest undervisning i ämnena rättshistoria, civilrätt I och 111, straffrätt, processrätt, finansrätt och allmän rättslära. Undervisningens omfattning är i stort sett den- samma under hela studiegången. Däremot avtar efter hand andelen gruppundervisning. Föreläsningar (i straffrätt, processrätt, finansrätt i Uppsala och Stockholm, folkrätt, allmän rättslära i Uppsala) och seminarier (i offentlig rätt, internationell privaträtt och allmän rättslära i Lund) dominerar mot slutet av studierna.

Gemensamt för de tre juridiska fakulteterna är att undervisningen ide flesta ämnen omfattar mellan två och fem timmar i veckan och endast undantagsvis överstiger sju timmar i veckan. Som jämförelse kan nämnas att vid socialhögskolorna ges fjorton timmars undervisning i veckan i grundkursen, tio timmar i ettbetygkurserna och sex timmar i tvåbetygs- kurserna. Vid samhällsvetenskapliga fakulteterna gäller i huvudsak gemensamma kostnadsramar för flertalet grundkurser. Inom dessa ramar kan undervisningen läggas upp på olika sätt. I Stockholm ges t.ex. omkring åtta timmars undervisning i veckan ien sociologikurs omfattan— de tjugo poäng. Den består till sin huvuddel av gruppundervisning och förutsätter att individuellt och gruppvist arbete med uppgifter sker mellan undervisningstillfällena.

Krav på mer undervisning ijuristutbildningen har ställts under senare år från bl. a. studerandehåll. Det ökade studerandeantalet har skärpt kraven på mer och bättre organiserad undervisning. En viss utvidgning av

_Aundervisningen har under senare år skett i de flesta ämnen. Den ökade andelen studieavbrott (se 6.2.3) har föranlett fakulteterna att införa en mer bunden undervisning, särskilt under de två första åren, för att öka möjligheterna att på avsedd tid läsa in och tentera ett ämne. I samband därmed har även införts fastare studiegång genom strängare regler om tillträde till undervisning och tentamen.

En konsekvens av undervisningens nuvarande uppläggning och omfatt- ning är att de studerande vid juridisk fakultet i stor utsträckning är hänvisade till enskilt litteraturstudium. Endast i ringa utsträckning är undervisningen inriktad på att skapa en aktiv studiesituation där de studerande, individuellt eller i små grupper under handledning av lärare, arbetar med juridiska problem. Dessa förhållanden påverkar möjligheter- na att uppfylla de mål som uppställts för utbildningen. Undervisningen och de studerandes arbetsförhållanden är för mycket inriktade på faktainlärning och för lite på metodträning.

• Sida 179
•  Original

Av intresse för bedömning av den nuvarande utbildningen är hur effektivt studierna bedrivs vid de juridiska fakulteterna. Därvid kan naturligtvis en rad olika effektivitetsmått komma i fråga. Som ett grovt approximativt mått används i det följande genomströmningen, dvs. examination och studietid.

Sedan 1971 bedrivs vid instutionen för pedagogik vid universitetet i Uppsala ett forsknings- och utvecklingsprojekt kallat ”Juristprojektet”. Syftet med detta är att utveckla och pröva modeller för systemanalyser av sådan utbildning som juristutbildningen utgör exempel på, dvs. en yrkesinriktad, bunden studiegång på eftergymnasial nivå.

Man avser också att ge en nulägesbeskrivning av de studerandes studiesituation, som kan bilda utgångspunkt för en översyn av utform- ningen av undervisning, tentamina och studievägledning vid juridisk fakultet. Från juristprojektet har hittills publicerats tre rapporter angående förhållandena vid juridiska fakulteten i Uppsala, och vissa resultat från dessa kommer att redovisas i det följande. Projektledningen har även ställt tidigare opublicerat material till U 685 förfogande. Någon undersökning av förhållandena vid samtliga juridiska fakulteter med avseende på examinationsfrekvens, studieavbrott och studietid har på senare tid inte gjorts. Två äldre undersökningar utförda av 1955 års universitetsutredning (UU, SOU 1957:27 och ”PM rörande de vid universitet och högskolor första gången inskrivna studeranden 1948/49”) och av Universitetspedagogiska utredaningen (UPU II, 1966) ger en viss uppfattning om studietid och avbrottsfrekvens vid de juridiska fakulte- terna.

Examinationsfrekvens

Enligt UUs undersökning, som avsåg inskrivningsårgången 1948/49, hade efter 14—15 terminer 61 procent av de nyinskrivna avlagt examen. Motsvarande andel för inskrivningsårgång 1956/57 enligt UPUII var 63 procent. (Se tabell 612.) Examinationsfrekvensen hade sålunda inte förändrat sig under närmare tio år.

Den högsta frekvensen bland 1956/57 års nyinskrivna uppvisade fakul- teten i Uppsala (73 procent), medan Stockholmsfakulteten hade lägst frekvens (57 procent). Se tabell 63.

Tabell 6.2 Studieresultat efter 14—15 terminer för inskrivningsårgång 1948/49 och 1956/57.

Inskrivnings— Antal Andel i procent årgång studerande

examinerade kvarvarande avgångna 1948/49 372 61 15 24 1956/57 282 63 11 27

• Sida 180
•  Original

Tabell 6.3 Studieresultat efter 14—15 terminer för inskrivningsårgång 1956/57 vid de juridiska fakulteternai Uppsala, Lund och Stockholm.

Fakultet Antal Andel i procent studerande examinerade kvarvarande avgångna Uppsala 5 1 7 3 16 12 Lund 72 69 7 24 Stockholm 162 57 10 33

Man bör dock lägga märke till att antalet nyinskrivna i Stockholm vida överstiger antalet vid de två andra fakulteterna.

Beträffande förhållandena i Uppsala under senare år har Juristprojek- tet (Rapport I) funnit att av 1965 års nyinskrivna efter tio terminer hade endast 15 procent tenterat samtliga ämnen som ingår i examen. Ytterligare 11 procent hade tenterat alla ämnen utom ett. Den stipulerade normalstudietiden är nio terminer, (se figur 6 :2.)

Enligt den jämförelse som UPU II gjorde av 1948/49 och 1956/57 års nyinskrivna skulle examensfrekvensen ha varit i huvudsak oförändrad under 1950-talet. Någon motsvarande utredning som visar hur utveck- lingen för hela landet varit därefter finns inte.

U 68 har i sin undersökning av universitetsstudier utan examen (U 68 Rapport 3, SOU 1971: 62) konstaterat att bland den av UPU 11 under sökta inskrivningsårgången 1956/57 hade, efter 25 terminer, fler tagit examen än vad som var fallet efter 14—15 terminer. Uppenbarligen har en del studerande periodvis och antagligen under lång tid varit yrkes- arbetande för att senare återgå och avsluta studierna. Man bör också beakta att en del av de nyinskrivna kanske inte syftat till fullständig examen och att denna andel kan ha varierat avsevärt under den studerade tidsperioden. Se även följande avsnitt.

Avgångna utan examen

Av UUs och UPUs undersökningar framgår att av det totala antalet nyinskrivna 1948/49 och 1956/57 hade 24 procent respektive 27 procent avbrutit sina studier för gott efter 14—15 terminer (se tabell 6: 2). I figur 6: 1 kan avläsas när under studierna avbrotten har skett. Efter fem terminer har ungefär hälften av det totala antalet avbrott skett. Figur 6: 1 bygger på uppgifter i UPU II och dessa avser både juridisk och teologisk fakultet. Antalet avbrott vid teologisk fakultet är dock mycket litet och påverkar resultatet obetydligt.

Juristprojektets undersökning av nyinskrivna 1965 (Rapport 1) visar att omkring en tiondel av de studerande inte har klarat något ämne eller endast några få ämnen efter tio terminer. Ungefär hälften har klarat mindre än sex ämnen.

Det kan antas som sannolikt att de studerande som klarat mindre än sex ämnen efter tio terminer har avbrutit sina juridiska studier och eventuellt valt annat studiealternativ. De flesta avbrotten (ca 25 procent)

• Sida 181
•  Original

Figur 6.'1 Avgångna utan examen vid juridisk och teologisk fakultet med fördelning efter antal studieterminer. Nyinskrivna 1948/49 och 1956/57. (Kumulativ procentfördelning.)

Andelar av totala antalet studieavbrott

1948/49 ————— 1956/57 I

100%-l

50% ,

] _

l l i l I | 1 r r JV r 1 r r 5

! 41 T T 1 6 7 8 9101112131415

Termin

Figur 6.'Z Nyinskrivna höstterminen 1965 fördelade med avseende på antalet avklarade ämnen tio terminer efter registrering.

Andel av de nyinskrivna

100% [

T 7 | 1 r—_ 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13

Antal avklarade ämnen

• Sida 182
•  Original

har skett redan under det första studieåret som omfattar tre examens- ämnen.

En fråga som aktualiseras i detta sammanhang är huruvida de som aldrig avlägger examen skall anses ha misslyckats med sina studier i den meningen att de inte lyckats fullfölja sin ursprungliga målsättning. ] de flesta utbildningar förekommer studerande vilkas avsikt är att endast läsa en del av hela utbildningslinjen (jfr U 68 Rapport 1, SOU 1971: 60 och U 68 Rapport 3, SOU 1971:62).

Det kan finnas skäl att anta att detta inte skulle vara fallet i någon större utsträckning inom juristutbildningen. Den är en sluten utbildning i den meningen att en jur.kand.examen ger viss formell behörighet, medan delar av utbildningen inte ger någon sådan och inte heller som regel kan tillgodoräknas i andra utbildningar. Å andra sidan kan den studerande vid studiernas början vara mer eller mindre målmedveten. Det öppna tillträdet till de juridiska studierna kan te sig inbjudande för dem som vill pröva på. Eftersom juristutbildningen är längre än övriga utbildningslinjer med fritt tillträde kan det vara naturligt om den, som efter någon termins studier är tveksam, väljer att övergå till annan studieinriktning eller att avbryta studierna. De juridiska studiernas första år innehåller propedeu- tiska kursen och ekonomiämnen som kan tillgodoräknas i vissa andra utbildningar. Därigenom underlättas byte av studieinriktning.

Studerande som på grund av specialintresse skulle vilja läsa något annat enstaka ämne vid den juridiska fakulteten och lägga vissa kurser till grund för yrkesverksamhet, kan normalt inte göra detta. Utbildningen är bunden på sådant sätt att förkunskaper i form av tenterade ämnen tidigare i studiegången krävs för tillträde till kurser som är placerade senare i utbildningen. Däremot finns det anledning att anta att en del studerande avbryter sina studier för att efter en tids yrkesverksamhet återuppta dem. I U 685 undersökning ”Universitetsstudier utan examen” (SOU 1971:62) konstaterades att det finns grupper som efter en viss tids yrkesarbete återvänt till högskolan och därför kan sägas ha studerat efter principen återkommande utbildning.

Juristprojektet har i Rapport 1 sökt fastställa vilket mål för studierna de studerande hade som skrev in sigi Uppsala höstterminen 1965. Av de studerande som svarade på en enkät (119 av 145 nyinskrivna) uppgav hela 78 procent att de i första hand siktade på ett juristyrke, medan närmare 17 procent saknade yrkesplaner. Samma fråga har ställts till nyinskrivna höstterminen 1971 i samband med att de påbörjade sina studier. Av samtliga nybörjare (304) uppgav 93 procent att de i första hand hade för avsikt att ägna sig åt ett juristyrke. På fråga hur definitiv denna uppfattning var svarade 75 procent att de hade en bestämd eller ungefärlig uppfattning om vad de ville bli. Undersökningen visade att efter ett års studier cirka 11 procent slutat studera juridik och att ytterligare några procent, som det saknas uppgifter om, kan ha avbrutit studierna (jfr tabell 6: 4).

• Sida 183
•  Original

De äldre undersökningar som gjorts beträffande studietiden fram till examen gäller endast bruttostudietidens längd. Hänsyn har inte tagits till kortare eller längre uppehåll i studierna.

De resultat UU och UPU redovisat i sina rapporter visar att endast en ringa del av det totala antalet studerande avlägger examen inom den för jur.kand. stipulerade normalstudietiden, nio terminer. Efter tio studie- terminer hade mindre än en tredjedel av de 1948/49 nyinskrivna avlagt examen medan motsvarande andel för 1956/57 års inskrivna var något högre än en tredjedel. För båda grupperna gäller att ungefär hälften av alla som avlagt examen inom 15 terminer hade gjort det efter mer än tio terminers studier och att omkring en tredjedel av de examinerade hade avlagt examen inom normalstudietiden (se figur 6:3).

Av det material som Juristprojektet redovisat framgår att studietiden vid fakulteten i Uppsala har förlängts sedan UU och UPU gjorde sina undersökningar. Det finns ingen anledning att anta att utvecklingen skulle vara någon annan vid de övriga fakulteterna. Enligt Juristprojektet (Rapport I) har endast 15 procent av det totala antalet nybörjare höstterminen 1965 tenterat samtliga ämnen efter tio terminer. Det föreligger stora variationer i antalet avklarade ämnen efter tio terminers studier (se figur 6z2). Hälften av de studerande hade klarat drygt 8 amnen.

Figur 6.1? De examinerades fördelning efter antal studieterminer. Brutto- studietid för nyinskrivna år 1948/49 och 1956/57. (Kumulativ procent- fördelning.) '

Andel av de examinerade som avlagt examen efter viss tid

100%J

1948/49

————— 1956/57

50%

1' | __| l _ | | 12 3 4 5 6 7 8 9101112131415

Termin

• Sida 184
•  Original

Tabell 6: 4 Studieresultat efter första studieåret ijuli 1972 och septem- ber 1972 för första gången inskrivna ht 1971.

Antal av- Juli 1972 September 1972

klarade —————————

tentamina Individer Procent Individer Procent 0 25 8 24 7 1 31 10 28 9 2 83 27 48 16 3 93 31 100 33 4 72 24 104 34

En betydligt större andel av denna inskrivningsårgång behövde mer än tio terminer fram till examen, jämfört med inskrivningsårgångarna 1948/49 och 1956/57.

Orsaker till avbrott och studieförsening

De erfarenheter som Juristprojektet redovisat för i Uppsala tyder på att det är under det första studieåret som de flesta studieavbrotten äger rum och som studieförsening grundläggs. För att en diskussion om utbild- ningssystemets effektivitet skall kunna föras fordras dock tillgång till uppgifter som gör det möjligt att uppskatta nettostudietiden och klarlägga orsakerna till studieavbrott. Juristprojektet har gjort en specialutredning om studieförhållandena under det första studieåret.

I projektets Rapport III redovisas studiesituationen och studieresul- taten under första studieåret för nybörjare höstterminen 1971. Den 1 juli 1972 hade mindre än var fjärde studerande klarat av samtliga förstaårs- ämnen. Resultatet förbättrades något efter sommaruppehållet. l septem- ber var det drygt en tredjedel som hade klarat alla förstaårsämnen.

Enligt gällande bestämmelser är kraven för att under tredje terminen få börja studier i civilrätt I dels godkänd propedeutisk kurs, dels godkända prov i minst två av de tre kurserna rättshistoria, nationalekonomi och företagsekonomi. Av de individer som i september hade klarat tre av fyra

Tabell 6.5 Studiesituationen ht 1972 för nybörjare ht 1971. (Antal nybörjare: 304.)

Ligger före Har slutat Gör uppe- Har tidi- Har ej slu- eller enligt studera håll i gare gjort tat/har ej normalstudie- juridik studierna uppehåll i uppehåll/har planen i un- studierna ej haft uppe— dervisn. (Även håll i stu- stud. som flyt- dierna. Läser tat till annat in eftersläpande lärosäte) ämnen

Avbrott eller uppehåll okänt. Informaton saknas

Antal Procent Antal Procent Antal Procent Antal Procent Antal Procent Antal Procent

187 62 33 11 44 14 . 8 3 15 5

• Sida 185
•  Original

ämnen hade samtliga klarat den propedeutiska kursen och skulle alltså ha kvalificerat sig för att påbörja studierna i civilrätt I. I september 1972 kunde alltså två tredjedelar av de studerande börja läsa civilrätt I medan den återstående tredjedelen antingen fick söka dispens för att få påbörja civilrättstudierna eller uppskjuta dessa till dess de klarat av flera av förstaårsämnena.

Att inte alla som var berättigade att börja studier i civilrätt I gjorde detta framgår av tabell 6:5.

De 11 procent av de studerande som hade slutat studera juridik har antingen bytt till annan utbildning eller gått till förvärvsarbete. Av de senare har en stor del varit förvärvsarbetande när de började studera. Av de 14 procent av de studerande som gör uppehåll i studierna utgörs en klart dominerande grupp av studerande som gör sin militärtjänstgöring under 1972/73. Av dem som tidigare har gjort uppehåll istudiema (3 procent) har lika många gjort militärtjänstgöring och förvärvsarbetat. Det visar sig att av samtliga, som inte ligger i takt med normalstudieplanen, 38 procent, utgör den kategori som inte uppfyllt kraven för tillträde till undervisningen i civilrätt I och där orsaken inte är uppehåll i studierna under någon tid, endast en ringa del (5 procent). I den sista kategorin (6 procent) som det saknas uppgifter om, ingår både sådana som har mycket låga studieresultat med inget eller endast ett ämne avklarat och sådana som har mycket bra resultat. De förra kan antas ha avbrutit stu- dierna, medan de senare eventuellt gör uppehåll.

I korthet säger Juristprojektet om första årets studieresultat att mindre än två tredjedelar men mer än hälften (62 procent) av de studerande som började sina studier höstterminen 71 när tredje terminen börjat hade följt undervisningen i tredje terminens ämne. Långt ifrån alla av dessa hade dock klarat alla förstaårsämnen. Åtskilliga av de studerande som börjat läsa civilrätt I har minst ett förstaårsämne kvar att tentera. Ungefär 15 procent har avbrutit sina studier och omkring en fjärdedel har kommit efter i studierna — de flesta i samband med att de gjort uppehåll i studierna.

Den eftersläpning som kan skönjas redan efter det första studieåret blir än mer framträdande efter den tredje terminen. Efter drygt tre terminer — när de studerande har haft två tentamenstillfällen i civilrättl — hade endast något mer än en fjärdedel av de ursprungliga studerandena klarat samtliga fem ämnen som normalstudieplanen förutsätter. Hälften av de studerande hade klarat samtliga ämnen eller alla utom ett.

Tabell 6.6 Studieresultat efter tre terminers studier (per den 1 april 197 3) för första gången inskrivna ht 1971. (Antal nybörjare: 304.)

Antal avklarade Individer Procent ämnen

0 21 6,9 1 25 8,2 2 29 9,5 3 78 25,7 4 68 22,4 5 83 27,3

• Sida 186
•  Original

Figur 6.'4 Studieresultat efter tre terminers studier (per den 1 april 1973) för första gången inskrivna ht 1971. (Kumulativ procentfördel- ning.)

100%

Andel av de ' studerande % som tenterat minst visst antal ämnen

XX?

50%

//,.

4 5 Antal ämnen

XXX

”&

XX &&XXXX

De i tabell 616 och figur 6: 4 avsedda ämnena utgörs av propedeutiska kursen, rättshistoria, nationalekonomi, företagsekonomi med bokföring och civilrätt I. Omkring 15 procent av de studerande hade utöver de första tre terminernas ämnen även klarat ämnen som ligger längre fram i utbildningen.

Juristprojektet visar att efter drygt tre terminers studier en klar eftersläpning i studierna har grundlagts av ett stort antal studerande. End ast drygt en fjärdedel av de ursprungliga studerandena hade klarat av samtliga ämnen i studieplanen. Ungefär hälften låg efter med ett eller flera ämnen men endast hälften av dessa hade gjort avbrott i studierna som kan vara orsak till eftersläpningen.

Dessa studieresultat stämmer dåligt med de avsikter och förväntningar som den undersökta gruppen studerande hade angett vid studiernas början. Som tidigare redovisats hade de flesta studerande för avsikt att utbilda sig för ett juristyrke. Endast omkring fem procent angav att de ämnade deltidsarbeta vid sidan av studierna. De studerande hade även haft ganska ambitiösa planer på hur mycket tid de tänkte lägga ner på studierna. En stor grupp (46 procent) räknade med att ägna 40 timmar

• Sida 187
•  Original

Tabell 6: 7 Studieresultat vid olika tidpunkter för studerande nyinskriv- na ht 1971. Antalet studerande som klarat visst ämne i procent av totala antalet nyinskrivna.

Ämne 1.7.1972 September 1972 1.4.1973 Propedeutiska

kursen 87 — 91 Rättshistoria 49 62 70 Nationalekonomi 75 78 82 Bokföring 55 57 64 Företagsekonomi 45 51 53 Civilrätt 1 — — 38

Annat ämne som förekommer efter Cl iutbildningen _ _ 15

eller mer per vecka åt studierna och nästan lika många (41 procent) räknade med 25—35 timmars arbetsvecka. Mot bakgrund av denna ambitionsnivå är det inte heller förvånande att drygt en tredjedel av nybörjarna trodde att de skulle kunna vara klara med examen på åtta terminer eller mindre. Många trodde dock att de skulle behöva en termin mer än normalstudietiden, således tio terminer.

Det är uppenbart otillfredsställande att endast var fjärde studerande klarade av första studieårets kurser och ämnen inom normalstudietid. Det finns heller inget i bakgrundsmaterialet som hänvisar till yttre omständig- heter som en naturlig förklaring till detta.

Om man utgår från att 1971 års nybörjare inte var en undantagsgrupp kan det vara av intresse att jämföra dess ambitioner med vad 1970 års studerande i civilrätt I i Uppsala faktiskt presterat i form av närvaro vid undervisning och tid för självstudier (enligt Rapport II i Juristprojektet).

Undervisningen i civilrätt I är endast till mindre del obligatorisk. Av de studerande som läste civilrättl 1970 har enligt egna uppgifter i det närmaste alla alltid eller för det mesta deltagit i undervisningen. Närmare hälften har alltid deltagit. Vidare har drygt tre fjärdedelar, fortfarande enligt egna uppgifter, förberett sig till samtliga eller de flesta obligatoris- ka undervisningstillfällen (seminarier). Drygt hälften av de studerande uppgav i fråga om självstudier att de genomsnittligen läser 3 timmar eller mindre per dag (femdagarsvecka), medan endast en femtedel läste 5 eller flera timmar per dag. Detta skall ses tillsammans med att en fjärdedel läser 2 till 3 dagar i veckan och två tredjedelar läser mer än 3 dagar i veckan. Drygt en fjärdedel av de studerande uppgav att de ägnade sig åt självstudier mindre än 10 timmar under en utvald vecka, som flertalet av de studerande ansåg vara representativ. Mer än hälften av gruppen ägnade mindre än 20 timmar i veckan åt självstudier.

Om dessa studerande hade samma ambitionsnivå i början av sina studier som nybörjarna 1971 uppgav, har deras studieambitioner minskat avsevärt. Frågan är vad den relativt låga studieaktiviteten beror på. Orsakerna är givetvis många. Dels kan studieaktiviteten vara låg på grund av studiehinder som parallelläsning, arbete vid sidan av studierna, sjukdom m.m., dels påverkas den av de studerandes upplevelse av kursernas uppläggning och av undervisningen.

• Sida 188
•  Original

Parallelläsning av flera juridiska ämnen har ofta anförts som en vanlig orsak till dåliga studieresultat, eftersom undervisning och tentamina planlagts för koncentrerade studier i ett ämne i taget. Juristprojektets undersökningar visar att parallelläsning förekommer under de tre första terminerna även om det inte är särskilt vanligt. Av de studerande som ht 1970 läste civilrättl var det 17 procent som parallelläste annat ämne, medan de övriga enbart ägnade sig åt civilrätt 1 (Rapport 11). Av de nyinskrivna 1965 uppgav 16 procent att de studerade mer än ett förstaårsämne åt gången (Rapport 1).

Det finns anledning att anta att parallelläsning är mer vanligt förekommande senare i studiegången. Det tar en tid innan eftersläp- ningen i studierna blir så påtaglig att den studerande tvingas till dubbelläsning för att försöka komma ifatt med studierna eller undvika ytterligare förseningar.

Hittills har Juristprojektet undersökt endast 1971 års nybörjares inställning till och upplevelse av de ämnen som inledde studierna, propedeutiska kursen alternativt nationalekonomi. Inställningen till dessa kurser har i stort varit positiv. De studerande har ansett uppläggning och genomförande av undervisningen som i allmänhet väl ägnade att uppnå kursmålet och majoriteten av dem har ansett att lärarnas framställnings- sätt varit stimulerande. De har inte heller uppfattat den propedeutiska kursen som alltför krävande även om en del tyckt att den varit ”ganska jobbig”. Genomgående har man dock tyckt att kursen i nationalekonomi är besvärligare än propedeutiska kursen. Den positiva inställningen till dessa kurser visar sig även i studiebeteende och närvarofrekvens. Dessa kurser har de klart bästa resultaten efter första årets studier 87 procent respektive 75 procent jämfört med de ämnen som läses senare på terminerna. En orsak till de relativt goda resultaten kan vara just det förhållandet att dessa ämnen läses i början av studiegången.

Mot bakgrund av de ovan redovisade undersökningsresultaten kan det konstateras att effektiviteten ijuristutbildningen är otillfredsställande. Studietiden för flertalet har blivit längre under senare är. Allt fler behöver mer än nio terminer fram till examen. Delvis kan detta möjligen förklaras med att allt fler väljer en återkommande utbildning men det stora flertalet studieförseningar beror inte på längre eller kortare avbrott i studierna. De flesta studerar i princip på heltid. Dagens situation när det gäller undervisningstäthet och studievägledning är att de studerande till största delen är hänvisade till självstudier. Undervisningen omfattari regel inte mer än sju timmar i veckan och i många ämnen avsevärt mindre.

Undervisningen utgörs ofta av föreläsningar i grupper som blivit allt större. De ger ringa möjlighet till kontakt mellan lärare och studerande. Härigenom blir inte undervisningen den pådrivande och stimulerande faktor som många studerande är beroende av för att kunna bedriva effektiva självstudier. Juristprojektets undersökning av studieaktiviteten under de första terminerna visar att endast en mindre del (cirka 20 procent) av de studerande ägnar så mycket tid åt studierna att de kan betraktas som heltidsstudier. De flesta studerande bevistar dock den undervisning som anordnas.

Ytterligare en orsak till den genomsnittligt sett låga studieaktiviteten

• Sida 189
•  Original

kan vara de studerandes svårighet att planera studierna rationellt. Flera av kurserna i den nuvarande utbildningen är långa, upp till en termin. Många studerande läser intensivt först under de sista veckorna före tentamen. De studieanvisningar som lämnats i början av kursen har ofta inte haft avsedd effekt. Lärare och studievägledare har små möjligheter att under kursens gång iaktta hur studierna framskrider för enskilda studerande. Först efter tentamen kan kontroll ske av vilka som har fullföljt studierna i ett ämne. Någon sådan kontroll sker i regel inte ochi de flesta fall vidtas inga åtgärder för att utröna orsaken till eftersläpning eller misslyckanden.

6.2.4. Lärarna och deras funktion

Undervisningens former och omfattning sammanhänger med lärarorgani— sationen. Lärarstaben vid de juridiska fakulteterna består av dels ordinarie och extra ordinarie lärare, främst professorer och biträdande professorer, dels extra lärare som avlönas från fakulteternas kursanslag. Totalt vid landets tre juridiska fakulteter finns för närvarande 75 ordinarie och extra ordinarie lärartjänster, varav 50 är professurer och biträdande professurer.

Tjänsterna fördelar sig på olika ämnen och orter på sätt som framgår av tabell 6: 9.

Professuren i försäkringsrätt bekostas av fondmedel. Innehavaren av professuren i civilrätt, särskilt arbetsrätt, har tjänstgöringsskyldighet även i Lund och Uppsala. Professuren i kriminologi är gemensam med samhällsvetenskapliga fakulteten och knuten till sociologiska institutio- nen i Stockholm. Tjänsterna i nationalekonomi är knutna till de nationalekonomiska institutionerna. Tjänsterna som forskardocent och universitetslektorstjänsten i rättskunskap är personliga. Tjänstetypen forskardocent är under avveckling.

Vidare kan nämnas att innehavarna av en professur i sjörätt och annan transporträtt vid den samhällsvetenskapliga fakulteten iGöteborg och av ett universitetslektorat i beskattningsrätt vid samma fakultet i Lund har undervisningsskyldighet vid de juridiska fakulteterna.

Ämnet företagsekonomi ligger utanför de juridiska fakulteternas

Tabell 6:8 Antal ordinarie och extra ordinarie tjänster vid de juridiska fakulteterna budgetåret 1973/74.

Kategori Uppsala Lund Stockholm Summa Professorer (P) 11 10 14 35 Bitr. professorer (BP) 4 5 6 15 Univ. lektorer (L) 1 l — 2 Docenter (D) 5 5 6 16 Forskardocenter (FD) l 1 l 3 Forskarassistenter (FA) 1 1 2 4

23 23 29 75

• Sida 190
•  Original

Ämne Uppsala Lund Stockholm Sum- __ ___—_— ma P BP L D FD FA P BP L D FD FA P BP L D FD FA Allmän rättslära 1 1 1 1 4 Civilrätt 3 2 2 1 1 3 2 1 3 3 1 1 23 Civilrätt + + arbetsrätt 1 l Finansrätt l 1 1 1 l 5 Folkrätt l l 2 Intern. rätt 1 1 1 3 Kriminologi 1 1 Komparativ rätt 1 1 Försäkringsrätt 1 1 Nationalekonom 1 1 l l 4 Offentlig rätt 1 1 1 1 1 5 Offentlig rätt + + folkrätt 1 1 2 Processrätt 1 1 2 1 1 1 1 1 9 Rättskunskap l 1 Rättshistoria 1 1 l 1 4 Straffrätt 1 1 1 1 l l 6 11 4 1 5 1 1 10 5 l 5' 1 1 14 6 0 5' 1 3

' Ej alla fem tjänsterna fördelade på ämnen

organisation. Företagsekonomiska

institutionerna sköter registrering,

administration, undervisning och examination i ämnet.

För budgetåret 1974/75 har UKÄ föreslagit att en tjänst som ordinarie universitetslektor i finansrätt i Stockholm och en tjänst som forskar— assistent i Lund inrättas.

Utöver de ordinarie lärartjänsterna får undervisning finansieras från kursanslaget. Detta är avsett för grundläggande juridisk utbildning och får användas dels för timarvodering av extra lärare, dels för extra tjänster som universitetslektor och för tjänster som assistent och amanuens. Användningen av anslaget varierar mellan studieorterna. Universitetet i Stockholm har valt att inrätta ett antal extra tjänster på en stor del av

anslaget:

. ett universitetslektorat i civilrätt med uppdrag att vara föreståndare för

den propedeutiska kursen 0 ett halvt universitetslektorat i civilrätt med tjänstgöring i civilrätt I 0 ett halvt universitetslektorat i finansrätt . tjänster som assistent och amanuens motsvarande 3 250 assistent-

timmar Återstoden av kursanslaget används till timarvoderad undervisning. Även universitetet i Lund har inrättat extra tjänster: 0 ett universitetslektorat i rättsvetenskap

. ett och ett halvt universitetslektorat i rättskunskap

• Sida 191
•  Original

0 ett extra universitetslektorat i nationalekonomi . en amanuenstjänst för registrering m. ni. och en i finansrätt. Återstoden av kursanslaget används för timarvoderad undervisning motsvarande ca 4 300 undervisningstimmar beräknat efter lektorsarvode.

I motsats till universiteten i Lund och Stockholm har universitetet i Uppsala inte inrättat några extra tjänster inom ramen för kursansla- get, utan detta används huvudsakligen till arvodering av olika slag av extra lärare.

Till en mindre del bedrivs timarvoderad undervisning av de fast anställda lärarna utanför vederbörandes undervisningskyldighet, oftast i ett annat ämne än det där vederbörande har sin lärartjänst. En del assistenter och amanuenser, dvs. äldre studerande, har gruppundervisning. Den största gruppen timarvoderade lärare utgörs av doktorander och yrkesverksamma jurister. Dessa handhar undervisningen i propedeutiska kursen, leder seminarier och gruppövningar i de flesta övriga ämnen samt håller ivissa fall föreläsningar.

Omfattningen av den undervisning som bekostas av kursanslaget varierar avsevärt mellan de olika ämnena. Variationerna torde till stor del hänga samman med skillnaden mellan fakulteterna i tillgång till ordinarie och extra ordinarie lärare i de olika ämnena.

Det nuvarande systemet med finansiering av undervisning från kurs- anslaget medför möjlighet för de juridiska fakulteterna, efter förslag av utbildningsnämnderna, att anpassa givna resurser efter eget bedömande. Man är därvid inte bunden av tjänster utan har möjlighet att använda olika lärarkategorier som man önskar.

l föregående avsnitt (6.2.1 och 6.2.2) har redovisats i vilka former och i vilken omfattning undervisningen bedrivs vid de juridiska fakulteterna. Det har konstaterats att det förekommer mindre undervisning vid de juridiska fakulteterna än vad som är vanligt ijämförbara utbildningar och att den undervisning som förekommer i stor utsträckning utgörs av föreläsningar. Dessa förhållanden sammanhänger med lärarstrukturen och förhållandet mellan antalet studerande och antalet lärare.

Undervisningen vid juridisk fakultet har tidigare ihuvudsak handhafts av professorer. Dessa har också andra uppgifter: forskning, examination och administration. Under senare årtionden har professorernas funktion och arbetssituation förändrats, framför allt beroende på den stora studerandetillströmningen samt genom en viss utveckling mot införande av andra lärarkategorier. Förändringen syns ha inneburit en förskjutning av arbetsuppgifterna för professorer och biträdande professorer mot mer examination och administration. Det är inte ovanligt att dessa lärar- kategorier får sin undervisningsskyldighet nedsatt på grund av en stor examinationsbörda.

Sedan början av 1950-talet har antalet ordinarie lärare vid dejuridiska fakulteterna i det närmaste fördubblats. Antalet studerande har under samma period flerfaldigats. [ början av 1960-talet var det omkring 2 000 och fram till början av 1970-talet har det ökat till omkring 8 000. Dessa tal är mycket ungefärliga. Det framgår t. ex. av det föregående att det är svårt att ge en nöjaktig definition av begreppet ”närvarande studerande”.

Den senaste tioårsperiodens ökning av antalet studerande har relativt

• Sida 192
•  Original

sett varit väsentligt större än ökningen av antalet lärare. Detta gäller även om man tar hänsyn till de extra lärare och undervisningstimmar som kursanslaget ger utrymme för.

Man har i allt större utsträckning kommit att använda sig av andra än de traditionella lärarkategorierna, främst praktiskt verksamma jurister. Ett system med lärare löst knutna till utbildningsorganisationen medför ökad administration. Praktikerna medverkar endast i undantagsfall i planeringen av undervisningen inom ett helt ämne eller i examinationen och de har ett begränsat inflytande över eller ansvar för undervisningen. Detta gör att samordningsinsatser krävs. Undantag härvidlag utgör lärarna i propedeutiska kursen som vanligen handhar både undervisning och examination samt viss administration. I övriga ämnen begränsar sig praktikernas insats ofta till bestämda undervisningstimmar, som avser ett begränsat ämnesområde.

Genom att anlita personer, som har sin huvudsakliga sysselsättning utanför fakulteternas verksamhet i juridiskt arbete av olika slag har fakulteterna kunnat tillföra undervisningen värdefull praktisk erfarenhet. Som föreläsare, seminarie- och gruppledare anlitas domare, advokater, åklagare, kronofogdar, förvaltningsjurister, bankjurister, tjänstemän inom kriminal- och socialvården m.fl. Även om denna undervisning ofta uppskattas av de studerande på grund av lärarnas praktiska erfarenheter, kan den dock samtidigt, om den inte har samordnats med övrig undervisning, uppfattas som mindre betydelsefull. Särskilt gäller detta mot bakgrund av att praktiker inte deltar i kundskapskontroll och att sådan ibland inte alls skeri det avsnitt som behandlats av praktikern.

Förhållandena vid juridisk fakultet när det gäller lärarstruktur, arbetsformer och undervisningstäthet avviker från vad som är vanligt inom andra, näraliggande utbildningar. Lärarkåren vid juridisk fakultet domineras av professorer och biträdande professorer medan antalet tjänster som är i huvudsak avsedda för grundutbildning är litet. Undervisningstätheten är låg och undervisningen sker ofta i stora grupper. Inom näraliggande områden vid filosofisk fakultet har förhållandena tidigare varit likartade dem vid juridisk fakultet. Nya lärarkategorier har kommit att få en allt större roll, t. ex. universitetslektorer, och man har alltmer övergått till undervisning i mindre grupper. Vid de juridiska fakulteterna har motsvarande förändring i lärarorganisationen och under- visningsformerna inte skett.

6.3 Förslag om verksamhetsformer

6.3.1. Utgångspunkter

Som tidigare vid flera tillfällen påpekats måste U 683 arbete med översyn av juristutbildningen ses i sammanhang med det arbete som bedrivits inorn utredningen i övrigt. Huvudbetänkandets dirnensioneringsförslag och förslag till institutionell organisation är förutsättningar för arbetet med en förändrad studieorganisation tillsammans med de specifika förhållandena för den enskilda utbildningslinjen. Detta har bl.a. kommit till uttryck i kapitel 4 där det föreslagits att juristlinjen skall bestå av

• Sida 193
•  Original

kurser, vilka mäts på samma sätt som i annan högskoleutbildning och att möjligheterna att röra sig i utbildningssystemet också på andra sätt skall förbättras. När det gäller den institutionella organisationen föreslås i huvudbetänkandet att juristlinjen förs till sektorn för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning och sålunda skall tillhöra utbildningsnämn- den för denna sektor. Det förefaller dessutom troligt att man genom beslut kommer att inrätta en särskild linjenämnd för juristlinjen och eventuellt ytterligare någon eller några utbildningslinjer.

När det gäller verksamhetsformema i utbildningen bör man pröva om inte erfarenheterna från juristutbildningen och närliggande utbildningar kan utnyttjas ömsesidigt. Därvid bör den gemensamma utbildnings- nämndsorganisationen vara till hjälp. Det finns olikheter i både lärar- struktur och arbetsformer. I den juridiska utbildningen är lärartätheten lägre och arbete i mindre grupper mindre vanligt än i andra liknande utbildningar. Vidare bör beaktas U 685 tidigare framlagda förslag om att högskolan skall organiseras på institutioner som i princip svarar för utbildning inom flera utbildningslinjer. Detta understryker ytterligare önskvärdheten av ett enhetligare system.

Med tanke på arten av U685 uppdrag behandlas i den fortsatta framställningen endast sådana verksamhetsformer som redan förekommer i juridisk och annan närliggande utbildning. Överväganden och förslag har översiktlig karaktär och diskussionen av detaljer syftar närmast till exemplifiering.

6.3.2. Verksamhetsformer

Sedan mitten av 1950—talet har högskoleutbildningens pedagogiska problem varit föremål för debatt, försök och utveckling. Man har tagit upp problem som föreläsning kontra gruppdiskussion, fördelning av tillgänglig tid på föreläsningar och diskussioner, olika föreläsningsmeto- der, gruppstorlekar vid seminarier och andra undervisningsformer osv. Erfarenheterna visar att det är svårt attt generellt ange lämpliga undervisningsformer, även då enighet råder om utbildningsmålen. Det syns dock utan vidare vara klart att personlighetsutvecklingen inte främjas på önskvärt sätt genom föreläsningsantecknande och enskild litteraturläsning. För detta krävs sociala enheter som medger kontakt mellan de studerande inbördes samt med lärare och ivilka alla är aktiva.

Vid planeringen av varje enskilt undervisningsmoment är valet av undervisningsform beroende av många faktorer. Självfallet måste utbild- ningsmålet stå i centrum för planeringen. Även ramfaktorer som tillgången på läromedel och lärare samt personliga egenskaper hos lärarna har betydelse vid val av undervisningsform. En allmän utgångspunkt kan vara att föreläsningar och lektionsundervisning vid behov av fakta- och kunskapsförmedling lämpar sig väl vid sidan av skrivna läromedel. Dessa undervisningsformer och läromedel kan i viss utsträckning ersätta och komplettera varandra. För metod- och färdighetsträning lämpar sig ofta grupp- och seminarieövningar. Kravet på tvärvetenskaplighet och på integrerad samhällsvetenskaplig syn kan tillgodoses i samtliga undervis- ningsformer.

• Sida 194
•  Original

Föreläsningen som undervisningsform bör med utgångspunkt i vad som angivits i avsnitt 6.2.1 få en jämfört med nu mindre betydelse. Den kan fylla en funktion som introduktion till en kurs varvid läraren orienterar om kursens omfattning och syfte. Löpande under kursens gång kan den användas som ersättning för och komplettering till kurslitteratur. För närvarande syns t.ex. kravet på samhällsvetenskapligt inslag motivera föreläsningar som ersättning för lämpliga läroböcker. De i kapitel 5 föreslagna kurserna är ofta av det slaget att ingen litteratur finns att tillgå varför föreläsningar får fylla behovet. I slutet av en kurs och av studierna i sin helhet kan vetenskapliga föreläsningar vara av värde.

Lektionsundervisningen utgör ett komplement till föreläsningen, när antalet studerande i en kurs är stort. Den kan ha betydelse i början av studiegången som ett stöd för självstudier. Även om läroböcker finns att tillgå visar erfarenheterna att det finns behov av en systematisk genomgång av svåra delar av kurser och tillfällen att ställa frågor. Genom exempel kan centrala och svåra delar i kursinnehållet belysas, varvid med fördel autentiska handlingar och akter kan användas.

En arbetsform som bl.a. U 68 (i Mål för högre utbildning) och UPU anser främja de studerandes aktivitet är grupparbete. Genom grupparbete kan, jämfört med traditionella arbetsformer, motivationen ökas och en förskjutning av inlärningen från fakta till tillämpning, analys, syntes och värdering kan antas ske.

Mot bakgrund av den vikt utredningen lagt vid metod- och färdighets- träning bör således stort utrymme i undervisningen ges åt gruppundervis- ning och seminarieövningar. Någon skarp gräns mellan undervisnings- formerna behöver inte dras. I gruppundervisningen kan tonvikten vara lagd på praktiska övningar, t.ex. att upprätta juridiska handlingar. De nuvarande deklarationsövningarna lämpar sig t.ex. väl för gruppundervis- ning. I anslutning till båda dessa undervisningsformer finns det möjlighet att planera arbetsuppgifter som självständigt skall lösas av de studerande och ge tillfälle till träning i skriftlig och muntlig framställning.

Utgångspunkten för gruppundervisning och seminarieövningar kan vara att de studerande skall förbereda visst material eller lösa vissa uppgifter. Sådan förberedelse kan ske individuellt eller i små arbetsgrupper. Uppgiften kan gå ut på att ur läroböcker, rättsfall, förarbeten och annan litteratur hämta uppgifter och muntligt eller i promemorior belysa ett visst förhållande. Ofta kan det vara lämpligt att eftersträva att uppgif- terna påminner om den situation som de studerande kan väntas möta i sitt framtida arbete. De uppgifter och problem som de studerande ges kan under studiernas gång öka i omfattning och svårighetsgrad.

Vid planering av undervisningen i en kurs ger gruppundervisningen möjlighet att införa en mer bunden studiegång än vad som nu är fallet. I gruppundervisning som löper parallellt med föreläsningar och lektions- undervisning kan de studerande få arbetsuppgifter som förutsätter att den litteratur som ingår i kursen successivt läses. De uppgifter som ges bör inte vara av större omfattning.

Vid seminarieövningar sker de studerandes aktivitet normalt i form av diskussion och analys av ett avgränsat problem. Varje övning är förberedd av några av gruppdeltagarna, med fördel så att olika synsätt eller faktorer

• Sida 195
•  Original

konfronteras vid övningen. En seminarieserie skall i huvudsak vara planerad före kursens början så att uppgifter kan delas ut till deltagarna i god tid. Den skriftliga framställningen behöver inte inskränka sig till pro- memorier utan kan vara korta uppsatser. Seminarieövningar som ger utrymme för träning i muntlig och skriftlig framställning har stort värde och bör förekomma genom hela utbildningen.

Seminarierna i sin nuvarande form har utsatts för viss kritik. De har inte fyllt de krav på färdighetsövning och träning i metod som man har anledning att ställa. Antalet deltagare per grupp är stort och de studerandes aktivitet låg. Diskussionen vid seminarier utgår oftast från rättsfall som diskuterats och analyserats ingående av mera kompetenta personer än de studerande, varför dessa kan uppleva sin egen diskussion som ointressant.

Intresset för seminarieövningarna kan öka och inlämingsresultatet därigenom bli bättre om det material som skall ligga till grund för seminarieövningen inte enbart utgörs av rättsfall. Centrala och principiellt viktiga frågor kan diskuteras utifrån exempelvis en vetenskaplig uppsats eller ett antal rättsfall, varvid även förvaltnings— eller underrättsakten med eller utan dom eller beslut kan användas. Det bör tillses att man vid seminarieövningarna inte ensidigt ser rättsliga problem från domarsyn- punkt. Det material som används som grundval bör därför vara varierat och innefatta upprättande av bl.a. avtal och kritiskt studium av dessa.

Vid seminarieövningar bör vidare rättspolitiska aspekter ges stort utrymme. Den seminarieform som nu tillämpas i rättshistoria vid stockholmsfakulteten synes vara exempel på en form som väl lämpar sig för att aktivera de studerande. De processpel som förekommer i andra ämnen är ett annat exempel. Större aktivitet i seminarieövningen kan även bli resultatet om övningen inte utgör den första konfrontationen med ett visst problem.

En ökad aktiv medverkan av de studerande i undervisningen kräver ett intimt samarbete mellan lärare och studerande. Studierådgivning i samband med val av kurs och inlärning samt handledning vid utförande av särskilda uppgifter bör få tillräckligt utrymme i undervisningen.

l föregående kapitel har vissa förändringar med avseende på ämnes- gränserna föreslagits. En del föreslagna kurser berör flera juridiska ämnesområden och andra har inslag av ickejuridiskt stoff. Kurser som allmän rättslära och ADB eller finansrätt med redovisning kräver, med nuvarande institutionsindelning, samarbete mellan flera institutioner. Kurser som social familjerätt och miljörätt förutsätter samarbete mellan lärare från flera juridiska ämnesområden.

Det har konstaterats att ickejuridiskt stoff kan tillföras undervisningen på olika sätt. För att uppnå bästa möjliga effekt är antagligen en kombination av olika undervisningsformer att föredra. I början av en kurs kan en eller flera ickejuridiska föreläsningar ge ett underlag för fortsatta studier. Även introduktionsböcker av det slag som nämns i avsnitt 6.3.3 kan ge en utgångspunkt för övrig undervisning.

Vid seminarieövningar som sträcker sig över ämnes— eller institutions- gränserna kan flera seminarieledare förekomma. Lärare som representerar olika inriktningar bör samarbeta vid planering och genomförande. Även

• Sida 196
•  Original

enstaka seminarier som behandlar ett juridiskt problem från annan än juridisk utgångspunkt och under ledning av lärare från annan institution kan tänkas ingå i en seminarieserie. Vid juridiska fakulteten i Oslo har under senare tid professorn i rättssociologi deltagit i seminarier i social— och familjerätt för att tillföra diskussionen rättssociologiska aspekter. Även enstaka rättssociologiska seminarier har förekommit i dessa ämnen. Detta sätt att införa samhällsvetenskap och annan ickejuridik för jurister förefaller vara pedagogiskt och funktionellt.

Under senare delen av studietiden — särskilt i samband med valfria kurser — kan gemensamma seminarieövningar för dem som går juristlinje och för studerande på andra utbildningslinjer ha ett betydande värde (jfr Liberal education seminars, University of Wisconsin, Green Bay, huvud- betänkandet, 3.4.4.2). Sådana övningar påminner i hög grad om hur juristen skall fungera i samhället. Han förväntas fungera som jurist men i samspel med andra personer, deras kunskaper och referensramar. Man skall på ömse håll lära sig förstå och värdera andras arbetsinsatser och informationer (jfr kapitel 3).

Planering och undervisning av kurser som går över ämnes- och institutionsgränserna fordrar som sagt samarbete av flera lärare. I detta sammanhang kan pekas på de svårigheter som uppstått vid organisationen av utbildningen inom de nya blockämnena enligt 1969 års studieordning vid de filosofiska fakulteterna. Erfarenheterna därifrån pekar på att det behövs nya former för samverkan mellan olika ämnen vid planering och genomförande av integrerad utbildning. Även de erfarenheter som man haft vid juridisk fakultet vad gäller praktikerundervisning visar att samordning av innehållet i undervisningens alla moment måste ske.

Det bör vara en viktig uppgift för linjenämnderna att utarbeta lämpliga former för samverkan mellan olika ämnen vid planering och genom- förande av integrerad utbildning samt att tillse att undervisningen utformas så att integration kommer till stånd, t.ex. i form av de ovan skissade tvärvetenskapliga seminarierna. U 68 har i sitt huvudbetänkande förutsett ett behov av olika slag av beredande organ till linjenämnderna. Sålunda bör arbetsgrupper kunna tillsättas för att samordna olika moment i utbildningen.

Någon principiell skillnad i undervisningsformer beträffande obligato- riska, alternativa och valfria kurser syns inte vara motiverad. Fördjupning i ett begränsat avsnitt bör emellertid ge möjlighet till större aktivitet än i mer översiktliga obligatoriska kurser. I valfria kurser i slutet av studierna kan den helt dominerande undervisningen utgöras av seminarieövningar. Lektionsundervisning och gruppundervisning kan i regel inte anses erforderlig här. På detta stadium i utbildningen har de studerande andra förutsättningar att bedriva självstudier utan stöd av särskild undervisning än tidigare i studiegången.

En allvarlig brist i den nuvarande utbildningen är att de studerande i alltför ringa utsträckning tränas i skriftlig och muntlig framställning. Att bearbeta visst material och skriftligt eller muntligt redovisa det bör vara något som de studerande kontinuerligt ges tillfälle till under hela juristutbildningen. I både obligatoriska, alternativa och valfria kurser bör undervisningen planeras så att de studerande aktiveras i sitt studium.

• Sida 197
•  Original

Skriftliga uppgifter, som genomförs individuellt eller i mindre grupper, kan ge metodträning och föra självstudierna framåt. Inom ramen för de föreslagna alternativa kurserna (jfr 5.3) har ett visst utrymme reserverats för skriftlig framställning av mer omfattande slag än vad som regelmässigt kan komma att ingå i samtliga kurser. Både icivilrätt D och under sjätte terminen skall enligt förslaget de studerande utarbeta en eller flera kortare uppsatser som var och en motsvarar två veckors arbete. Även inom ramen för de valfria kurserna i slutet av studiegången skall särskild tid bli reserverad för uppsatsskrivning. I avsnitt 5.3.3 har föreslagits att det skall krävas att en uppsats ingår i varje studerandes valfria studieprogram. Det kan mycket väl tänkas att en valfri kurs huvud- sakligen består av arbete med en ganska omfattande uppsats medan andra kurser ger utrymme endast för mindre uppsatser.

Sammanfattningsvis bör en ökning av undervisningsinsatsen ijurist- utbildningen utnyttjas så att arbete i mindre grupper kommer att spela avsevärt större roll än för närvarande. Härvid bör erfarenheterna från utbildningen vid samhällsvetenskaplig fakultet tillgodogöras. Det är också viktigt att muntlig och skriftlig framställning kan tränas betydligt mer än vad som nu sker. Vilka konsekvenser dessa riktlinjer rörande arbets— formerna bör få för lärarstruktur och medelstilldelning kommer att diskuteras i avsnitt 6.3.4 och kapitel 7.

6.3.3. Läromedel

De läromedel som används inom juristutbildningen idag är i huvudsak böcker och kompendier av olika slag. Kurslitteraturen består i regel av dels speciellt skrivna läroböcker, dels juridisk litteratur av annat slag såsom lagtexter, kommentarer och förarbeten till lagar, uppsatser och rättsfall.

Tillgången på goda läromedel varierar ide olika ämnena. Under senare år har en viss nyproduktion tillgodosett en del av de behov som länge har funnits. I vissa ämnen och ämnesdelar saknas dock fortfarande lämpliga läroböcker. Bristerna beror på att dels ett omfattande reformarbete genomförts på ett flertal rättsområden, dels att vissa böcker som under lång tid använts i undervisningen inte längre anses fylla de krav på innehåll och pedagogisk utformning som man vill ställa.

Vid en förändring av utbildningen kommer nya läromedel att erfordras. Probleminriktade kurser där ämnes- och fakultetsgränser överskrids ställer särskilda krav på läromedlen. Att producera läromedel är en relativt tidskrävande uppgift. Utgångspunkten måste vara att man åtminstone under den första tiden efter en omläggning av studierna i huvudsak använder de läroböcker och annan litteratur som redan finns att tillgå samt att genom undervisning kommentera dessa och komplette- ra dem i sådana delar där litteratur saknas.

På längre sikt bör de obligatoriska kursernas behov av läromedel tillgodoses genom speciellt avpassade läroböcker. Dessa bör överens- stämma med principer för probleminriktade studier och ha en från traditionella ämnesgränser mer fristående ställning än vad som nu är vanligt. Det är också önskvärt att läroböckerna behandlar lagstiftnings-

• Sida 198
•  Original

problem i samband med gällande rättsregler och eventuella framtida förändringar. Därvid bör man uppmärksamma de värderingar lagstift- ningen grundar sig på och även göra jämförelser med förhållanden i andra rättssystem.

I vissa av de alternativa och de valfria kurserna innebär studier en fördjupning på visst avgränsat område, varvid kurslitteraturen med fördel i stor utsträckning kan bestå av förarbeten och kommentarer till lagar samt vetenskapliga uppsatser och avhandlingar. Det är viktigt att de studerande i dessa kurser lär sig arbeta med den litteratur som den yrkesverksamme juristen arbetar med och inte i för stor utsträckning läser enbart litteratur som är tillrättalagd för studieändamål. I dessa kurser kan även i stor utsträckning annat än tryckt material komma till användning, t. ex. domstols— och myndighetsakter.

För de flesta kurserna behövs det något slags introduktion. En presen- tation av kursens innehåll och omfattning kan givetvis ges genom en eller flera föreläsningar. Tryckt material ger dock möjlighet att mer ingående presentera kursens mål och uppläggning och kan av den studerande kontinuerligt under kursen anlitas för studievägledning. Ett kompendium med studieanvisningar finns för närvarande utarbetat för ett fåtal ämnen. En introduktionsbok av här åsyftat slag kan dock ges mer innehåll än bara studieanvisning. Den kan innehålla visst ickejuridiskt stoff samt utgöra en brygga över till den omfattande litteratur som i vissa delar ingår i kurslitteraturen. Problemet vid studiernas planering kan ofta vara både att det saknas lämplig litteratur och att den litteratur som finns är alltför omfattande för att i sin helhet ingå i kurslitteraturen. Även delar som endast översiktligt skall behandlas i kursen kan sammanfattningsvis ingå i introduktionsboken.

En introduktionsbok av detta slag kan vara synnerligen enkelt utformad, t. ex. som ett kompendium, som fortlöpande omarbetas.

6.3.4. Lärarorganisationen

Det ingår inte i U 68s uppdrag att lägga förslag om vilken lärarorganisa— tion utredningens studieorganisatoriska förslag kan kräva. Den frågan bör övervägas närmare i samband med och efter förslagets remissbehandling. De studieorganisatoriska förändringarna — främst kanske förslaget om alternativa och valfria kurser — samt den föreslagna förändringen av arbetsformerna aktualiserar emellertid vissa allmänna frågor om lärar- struktur, som här något skall diskuteras utan att utmynna i konkreta förslag.

De i det föregående beskrivna kraven på undervisningen innebär delvis en ny syn på lärarens uppgift som undervisare. Den traditionella huvud- funktionen att överbringa information blir mindre framträdande. De lärare som är ansvariga för grundutbildningen bör bl.a., med utgångs- punkt i det för utbildningen uppställda målet, planlägga och samordna undervisningen, handleda övriga lärare, hålla föreläsningar och seminarier av sådant slag, där lärarens erfarenhet, vetenskapliga skicklighet eller kunskap av annat slag är särskilt nödvändig, handleda de studerandes metodträning samt medverka i läromedelsframtagning. Det blir då fråga

• Sida 199
•  Original

om en mer differentierad pedagogisk insats, att planera och underlätta de studerandes möte med stoffet, stimulera och leda bearbetningen av det, diskutera och granska det inlärda samt att ge studieråd och bekräftelse på resultatet av studierna.

U68s synsätt innebär att undervisningsformerna i juristlinjen mer borde likna dem som förekommer inorn samhällsvetenskaplig utbildning. Detta innebär inte att fullständig överensstämmelse skall uppnås eller skulle vara önskvärd. Det är naturligt att i det sammanhanget behandla frågan om en motsvarande förändring av lärarstrukturen. Självfallet måste man emellertid beakta att skilda behov och olika förutsättningar även i framtiden kan motivera olikheter mellan olika slag av utbildning.

Lärarkåren vid de juridiska fakulteterna domineras av professorer och biträdande professorer. Detta är en påtaglig avvikelse från vad som gäller vid samhällsvetenskaplig fakultet. Skillnaden medför bl.a. att professorer- na undervisar på grundutbildningsnivå, vilket ivissa hänseenden kan vara en fördel för den juridiska utbildningen. Det finns inte förutsättningar att föreslå att detta engagemang skall upphöra. Den föreslagna omläggningen av utbildningen — framförallt inrättandet av alternativa och valfria kurser — gör också att det finns ett behov av vetenskapligt högt kvalificerade lärare i fördjupningsdelarna av juristutbildningen.

Den förstärkning av lärarkåren som kan komma i fråga bör i första hand innebära en ökning av antalet universitetslektorer, assistenter och forskarassistenter.

Utbildningen bör byggas upp kring fast anställda lärare, som också svarar för planering av undervisningen. U 68 vill emellertid även betona värdet av att praktiskt verksamma jurister liksom nu medverkar i undervisningen. Det framstår också som angeläget att dessa knyts fastare till utbildningsorganisationen än som nu är fallet. De ovan (jfr 6.2.4) påtalade olägenheterna med deras medverkan böri möjligaste mån undan- röjas. Ett krav torde vara att alla de som undervisar vid den juridiska institutionen är så fast knutna dit att de deltari planeringen av kursernas uppläggning. Därigenom kan även dessa lärares kunskaper och erfaren- heter nyttiggöras också i dessa sammanhang och de får också vetskap om den roll de förväntas fylla och det ansvar de har för utbildningen. Man bör även överväga om det i framtiden bör ges möjlighet att förordna praktiskt verksamma jurister som hel- eller deltidslärare för ett eller några år. När det gäller anställda i offentlig tjänst är det angeläget att tjänstgöring som lärare under någon tid inte medför några nackdelar i meriteringsavseende. Domarutredningens arbete kan sägas ange en väg mot ett friare meritvärderingssystem vid tillsättning av domartjänster som även bör komma dem till del som är verksamma inom högskolan. När det gäller anställningsformen är en tänkbar lösning att i likhet med vad som gäller vid t.ex. teknisk fakultet öppna möjligheter att förordna s.k. speciallärare av olika slag.

6.3.5. Kunskapskontroll

I det föregående har framhållits att det är viktigt att målet för undervisningen i de enskilda kurserna klargörs som vägledning vid

• Sida 200
•  Original

inlämingsprocessen. Det är också väsentligt att de studerande informeras om hur kunskapskontrollen i olika delar av undervisningen är utformad, för att de skall veta vad som fordras av dem. Vetskapen om vilken prestation som kommer att värderas och på vilket sätt det kommer att ske underlättar studierna och ökar motivationen.

Eftersom undervisningens faktiska resultat intimt sammanhänger med sättet för kunskapskontroll är det också viktigt att välja en metod för kontrollen som överensstämmer med utbildningsmålet. Ofta uppställer man som mål för en viss undervisning att de studerande skall lära sig att tillämpa sina kunskaper och analysera fakta, men kunskapskontrollen sker likafullt på sådant sätt att redovisning av faktakunskaper ges stort utrymme och betydelse eller i vart fall — som tidigare nämnts — utan önskvärd samordning med den på metodträning inriktade seminarie- undervisningen.

Kunskapskontroll som tar hänsyn till de studerandes förmåga till analys och tillämpning kan dels ske genom skriftlig eller muntlig tentamen i slutet av en kurs, dels genom en fortlöpande bedömning av de studerandes prestationer vid seminarier, lösande av enskilda uppgifter, processpel etc.

När det gäller muntlig eller skriftlig tentamen är det av värde att de studerande erbjuds viss valmöjlighet. Vissa studerande kommer bättre till sin rätt vid ett muntligt agerande medan andra föredrar en skriftlig tentamen. Ijuristutbildningen är det väsentligt att både den skriftliga och muntliga framställningsförmågan tränas. Kunskapskontrollen är en del av undervisningen varför det är önskvärt att både skriftlig och muntlig tentamen förekommer.

I vissa större kurser bör eftersträvas att tentamen är uppdelad i en skriftlig och en muntlig del.

U68 har föreslagit kurser som ger ett ökat utrymme för aktivitet genom uppsatsskrivning och annat arbete enskilt eller i små grupper. En samlad bedömning av de studerandes kunskaper och förmåga i övrigt kan ske genom fortlöpande bedömning under kursens gång. I vissa fall, t.ex. när en kurs är så planerad att det huvudsakliga studiet sker i samband med skrivning av en uppsats, erfordras ingen kunskapskontroll utöver den som sker genom att uppsatsen bedöms. I andra kurser kan de studerandes kunskaper i en del av kursen bedömas på grundval av deras prestationer i samband med lösandet av en enskild uppgift, medan kunskaper i andra delar bedöms i en tentamen. Det torde finnas stora möjligheter till variationer av sättet för kunskapskontroll i olika slag av kurser.

• Sida 201
•  Original

7. Kostnader

Det av U 68 framlagda förslaget till reformerad juristutbildning avser främst studiernas organisation. Utredningen ger därutöver exempel på en önskvärd utveckling av utbildningens innehåll och verksamhetsformema. Förslaget innebär att antalet kurser ökar samt att en viss valfrihet ges mellan kurserna. Detta ställer krav på mer omfattande planering, administration och studievägledning än den nuvarande. De kurser U 68 föreslagit går i viss utsträckning över de nuvarande fakultets— och ämnesgränserna, vilket av samordningsskäl bör beaktas vid den lokala organisationens utformning och vid undervisningens planering och genomförande. Vidare lägger U 68 stor vikt vid verksamhetsformer som ger utrymme för och stimulans till aktiv medverkan av de studerande. Utförandet av självständiga uppgifter fordrar handledning och undervis- ning i mindre grupper.

Utredningens förslag "innebär tillsammantagna krav på ökade resurser för att kunna förverkligas.

U 68 har i det föregående jämfört lärarorganisation och verksamhets- former inom juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning och menat att erfarenheterna från samhällsvetenskaplig högskoleutbildning bör tillgodo— göras i den juridiska utbildningen. Det gör det naturligt att vid beräkning av kostnaderna för förslagets genomförande utgå från vad som gäller för jämförbara utbildningar vid samhällsvetenskaplig fakultet.

En detaljerad planering av resursernas fördelning på olika slag av kurser och undervisningsmoment kan inte göras utan att man fastställer vilka kurser som skall förekomma och hur dessa skall vara upplagda. Föreliggande förslag innehåller ingen detaljerad planering vare sig av innehållet i olika kurser eller av verksamhetsformema. U 68 har ansett det vara en uppgift för det centrala verket och respektive utbildnings- nämnder att detaljplanera utbildningen.

I sitt huvudbetänkande har U 68 gjort vissa beräkningar av genom- snittskostnad per studerande och år för olika utbildningar (tabellerna 714 och 7:5 i SOU 1973: 2). Enligt dessa beräkningar är kostnaden för under- visning och administration, beräknad i 1972 års löneläge, mellan 4 000 och 5 000 kronor för varje studerande i samhällsvetenskapliga ämnen. Mot- svarande kostnad för varje studerande i juristutbildningen är lägre, enligt U68s beräkningar cirka 3 000 kronor. Dessa tal är dock osäkra mot bakgrund av att exakta uppgifter om antalet aktiva studerande saknas

• Sida 202
•  Original

och svårigheterna att ange hur stor del av lönekostnaderna som bör hänföras till grundutbildningen.

En anpassning av resurstilldelningen för juristutbildningen till vad som gäller för samhällsvetenskaplig utbildning bör lämpligen ske stegvis och samordnat med ett genomförande av föreliggande förslag. Genomföran— det bedöms kunna börja 1976/77. Vid denna tidpunkt bör resurstilldel- ningen beräknas efter en kostnad för undervisning och administration av cirka 3 500 kronor per studerande räknat i 1972 års löneläge. Fyra år senare bör förslaget i sin helhet vara genomfört och kostnaden per studerande uppskattas till vad som gäller för motsvarande samhällsveten— skapliga utbildning, dvs. mellan 4 000 och 5 000 kronor (i det följande används kostnadsuppskattningen 4 500 kronor).

Den totala lärarkostnaden för grundutbildningen är beroende av antalet studerande. I sitt huvudbetänkande har U 68 föreslagit att antagningen till juristutbildningen skall begränsas fr.o.m. 1975 /76 varvid högst 1 000 och lägst 800 studerande årligen skall antas. När förslaget börjar genomföras 1976/77 antas antalet studerande vara högst 6 900 och lägst 6 100. När sedan förslaget i sin helhet är genomfört 1980/81 har antalet studerande enligt dimensioneringsförslaget kalkylerats till högst 6 150 och lägst 4 900. Dessa tal har framräknats med utgångs- punkt i en uppskattad genomströmningstid och att genomströmningen blir oförändrad.

Man bör dock kunna räkna med att omständigheter som att förslaget har börjat genomföras, resurstilldelningen ökat och antagningen begrän- sats, medför att effektiviteten i utbildningen ökar så att varje studerande inte är kvar i utbildningen längre än högst fem år. Å andra sidan bör också studieavbrotten minska. I det följande uppskattas antalet studeran- de 1980/81 till högst 5 000 och lägst 4 000 (antagningstalen multiplicera- de med antalet studieår).

Den totala kostnaden för undervisning och administration för grund— utbildningen vid olika tidpunkter beräknad med hänsyn tagen till det ovan antagna antalet studerande framgår av följande uppställning. Med tanke på det osäkra underlaget måste beräkningarna betraktas som ytterst preliminära, och de syftar endast till att ge en föreställning om förslagets konsekvenser i detta avseende.

Tabell 7:I Totala kostnaden för undervisning och administration vid successiv resursökning (räknat i 1972 års löneläge).

Budgetår 1976/77 1980/81

Högst Lägst Vid oförändrad Vid ökad effekti- effektivitet vitet

Högst Lägst Högst Lägst

Antal stud 6 900 6 100 6 150 4 900 5 000 4 000 Kostnad/ stud (kr) 3 500 3 500 4 500 4 500 4 500 4 500 Total kostnad (kr) ca 24 ca 21 ca 28 ca 22 ca 22 ca 18 milj. milj. milj. milj. milj. milj. 202 SOU 1973: 59

• Sida 203
•  Original

IH Socionomutbildning

8. Nuvarande förhållanden

8.1 Reformer av socionomutbildningen 8.1.1 1964 års reform av socionomutbildningen

Riktlinjerna för nuvarande socionomutbildning utarbetades av socionom- utbildningskommittén, som tillsattes år 1960. Kommittén hade till uppgift att verkställa en utredning rörande socionomutbildningens uppgif- ter, innehåll och organisation samt framlägga förslag om en ökning av utbildningskapaciteten vid socialinstituten. Kommittén avgav sitt huvud- betänkande ”Socionomutbildningen” år 1962 (SOU 1962: 43) vilket låg till grund för Kungl. Maj: ts proposition 1964: 48.

Kommittén föreslog en ökning av elevintagningen till socionomutbild- ningen med utgångspunkt i en undersökning som gjorts av arbetsmark- nadsstyrelsen 1959 angående behovet av socionomutbildad arbetskraft. Efter en genomgång av olika socionomyrken drogs slutsatsen att den årliga examinationen borde öka från i genomsnitt 240 per år under 195 0-talet till ca 330 årligen under l960-talet. Motiveringarna härför var bl. a. den inom socialvården pågående förskjutningen mot förebyggande åtgärder och utbyggnaden av rehabiliteringsverksamheten, kommunernas vidgade arbetsuppgifter och växande ekonomiska engagemang samt den pågående upprustningen inom vårdområdena.

Kommittén föreslog vidare att socialinstituten skulle betraktas som fackhögskolor med uppgift att lämna vetenskaplig undervisning och främja samhällsvetenskaplig forskning. Socialhögskolornas uppgift skulle vara att lämna undervisning åt den som avser att ägna sig åt sociala administrativa och ekonomiska arbetsuppgifter i statlig, kommunal eller enskild tjänst.

Kommittén poängterade behovet av samhällsvetenskaplig forskning, och framhöll att det var önskvärt att förutsättningar skapades för en utveckling av forskning på de områden, som äger särskild aktualitet för socialhögskolorna, främst kommunal ekonomi, social- och kommunal- rätt, socialpolitik, förvaltningskunskap och tillämpad psykologi.

Beträffande utbildningens omfattning och innehåll framlade socionom— utbildningskommittén följande riktlinjer.

• Sida 204
•  Original

. Tiden för den teoretiska utbildningen skulle ökas och den praktiska utbildningen effektiveras. . Kraven på allmänorientering skulle tillgodoses genom en för alla gemensam grundkurs, där studierna inom varje ämnesområde skulle ha en brett orienterande karaktär. . Specialisering skulle främjas genom att utbildningen närmare anpas- sades efter arbetsmarknadens krav med flera alternativa linjer inom varje examensämne.

Riksdagens beslut innebar att normalstudietiden förlängdes från 2 l/2 till 31/2 läsår, innefattande teoretiska studier i 21/2 läsår och 12 månaders praktik. Det första studieåret skulle omfatta en samhällsveten- skaplig grundkurs vilken avsåg att lämna en bred samhällsvetenskaplig orientering som grund för fördjupade och differentierade studier.

Enligt beslutet skulle studiegången efter grundkursen innebära att de teoretiska och praktiska momenten skulle stödja och komplettera varandra. Det ansågs ändamålsenligt att koncentrera undervisningen till ett begränsat antal examensämnen för att därmed undvika splittring av utbildningen.

Kravet på förpraktik avskaffades. Beslutet innebar i stället att hela praktiken skulle förläggas till studietiden. Studiepraktiken fördelades på två perioder om vardera fem månader förlagda till terminerna samt en period om två månader förlagd till sommaren. Studiepraktiken under terminerna skulle betraktas som utbildning och vara handledd.

8.1.2 1965 års utredning angående ökad socionomutbildning

År 1965 tillsattes en utredning angående ökad utbildning av socionomer. Utredningen skulle bl. a. utreda frågan om en ökning av utbildningskapa- citeten vid socialhögskolorna, samt förutsättningarna för att inrätta en femte socialhögskola. Utredningen skulle i detta sammanhang också beakta det ökade behovet av skolkuratorer som var en följd av beslutet om en utbyggnad av personalorganisationen inom skolväsendet för elevvårdande uppgifter.

Utredningen konstaterade i sitt betänkande ”Ökad socionomutbild- ning ” (DsE 196514) att en stor brist på socionomutbildad arbetskraft klart hade dokumenterats i olika sammanhang samtidigt som socialhög- skolorna på grund av platsbrist tvingades att avvisa ett betydande antal sökande. Utredningen fann att en väsentlig förstärkning av utbildningska- paciteten var nödvändig eftersom man bedömde att efterfrågan på socionomutbildad arbetskraft skulle fortsätta att öka. Utredningen föreslog med anledning härav att en ny socialhögskola skulle inrättas och att denna skulle förläggas till Örebro. Vidare föreslogs att utbildningen på socialhögskolorna på lämpligt sätt skulle utformas så att den svarade mot skolkuratorernas speciella utbildningsbehov. Utredningen föreslog också att en försöksverksamhet med fortbildningskurser för sjukvårdsadmini- stratörer skulle anordnas vid någon av socialhögskolorna.

Med utgångspunkt i utredningens förslag beslöt riksdagen år 1966 att inrätta en ny socialhögskola i Örebro med en årlig intagning av 250

• Sida 205
•  Original

studerande. Beträffande förslaget om att utbildningen skulle tillgodose skolkuratorernas speciella behov beslöts att detta skulle ske bl. a. genom alternativkurser i examensämnena. Detsamma gällde för utbildning av sjukvårdsadministratörer.

8.1.3 1970 års socionomutbildningsberedning

År 1970 tillsattes inom utbildningsdepartementet en beredning med uppgift att förbereda genomförandet av en ökad intagning till socionom- utbildningen. Socionomutbildningsberedningen behandlade främst tre punkter, nämligen

. Vidgat tillträde till socionomutbildningen för personer som av skilda anledningar inte haft tillfälle att skaffa sig gymnasiekompetens. . Vidgad intagningskapacitet till socionomutbildningen, varvid bered- ningen hade att beakta U 685 förslag om en fördubbling av antalet utbildningsplatser. . Vidgning regionalt av möjligheterna till socionomutbildning genom inrättande av nya socialhögskolor i regioner, som var underförsörjda med sådan utbildning.

Beredningen hade vidare att pröva hur den för socionomexamen föreskrivna praktiska erfarenheten skulle utformas i ett läge med fördubblad intagningskapacitet.

Beredningen föreslog att personer som fyllt 25 år och varit yrkesverk- samma i minst fem år skulle bli behöriga att inom ramen för en försöksverksamhet vinna inträde vid socialhögskola. Man föreslog vidare en successiv ökning av intagningen från 1 590 intagningsplatser 1970/71 till 2 670 läsåret 1974/75. Beredningen fann bristen på socionomutbildad arbetskraft stor, särskilt inom socialvård och offentlig förvaltning. Den föreslagna ökningen motiverade, enligt beredningens uppfattning, tre nya socialhögskolor. Dessa borde förläggas till regioner som då var underför- sörjda med socionomutbildning och där utsikterna att skaffa praktikplat- ser var gynnsamma. Beredningen förordade en samordning med annan samhällsvetenskaplig utbildning på orten.

Den handledda praktiken om 10 månader under studietiden kunde enligt beredningens bedömande inte bibehållas vid en kapacitetsökning av den föreslagna omfattningen. Tillgången på praktikplatser och handledare ansågs vara alltför knapp för att klara en ytterligare belastning. Beredningen föreslog därför, att den handledda studiepraktiken för alla studerande skulle omfatta fem månader. De återstående sju månadernas studiepraktik skulle ersättas med praktikarbete och fullgöras inom för utbildningen betydelsefulla områden. Av praktikarbetet skulle fem månader fullgöras innan studierna påbörjades och två månader efter studiepraktiken. Vidare föreslog beredningen, att den som antagits som studerande skulle äga rätt att uppskjuta påbörjandet av studierna för att fullgöra praktikarbete om fem månader.

Riksdagen beslöt år 1971 med utgångspunkt i socionomutbild- ningsberedningens förslag att inrätta en ny socialhögskola i Östersund samt att öka den årliga intagningen vid socialhögskolorna i Örebro och

• Sida 206
•  Original

Lund. Beträffande vidgat tillträde till socionomutbildningen, beslöt riksdagen i enlighet med beredningens förslag.

När det gällde av beredningen framlagda förslag om studiepraktik och praktikarbete följde statsmakterna inte helt beredningen utan fastställde praktikens omfång och utformning på sätt som framgår av stadgan för socialhögskolorna (SFS 1964: 538, senaste ändring 1972: 287) där 13 5 st 3 och 4 har följande lydelse:

I utbildningen på social linje och på förvaltningslinje ingår praktik. Praktiken omfattar ett år varav två perioder om vardera fem månader utgörs av handledd studiepraktik. För studerande som före antagningen till socialhögskola förvärvat yrkeserfarenhet omfattar praktiken dock sju månader, varav en period om fem månader utgörs av handledd studiepraktik. Om särskilda skäl föreligger, får nämnden för socionomut- bildning medge sådan studerande rätt att genomgå även en andra period om fem månader handledd studiepraktik.

Yrkeserfarenhet som avses i tredje stycket skall ha förvärvats inom område som är av betydelse för utbildningen och under anställning eller annan verksamhet som varat sammanlagt minst tio månader. Anställning eller annan verksamhet som varat kortare tid än fem månader iföljd får inte tillgodoräknas.

8.1.4 1971 års utredning angående praktikcentra

I samband med ökningen av antalet utbildningsplatser vid socialhögsko- lorna uppstod svårigheter att få fram ett tillräckligt antal praktikplatser. Med anledning härav tillsattes år 1971 en kommitté för att utreda frågan om praktikcentra för socionompraktikanter, praktikcentrumkommittén. Kommittén föreslog i sitt betänkande ”Praktikcentra" (DsU 19723) att verksamheten med praktikcentra för studerande vid socialhögskolorna skulle ges en permanent form och att nämnden för socionomutbildning skulle få i uppdrag att fullfölja och utvärdera den fortsatta verksamheten med praktikcentra.

8.2 Nuvarande organisation och utbildning Målet för nuvarande socionomutbildning är enligt stadgan att utbilda studerande för tjänster med sociala, administrativa och kamerala arbets- uppgifter. Socialhögskolorna skall även sprida kunskap isocialpolitiska och kommunala ämnen samt främja samhällsvetenskapernas utveckling. Utbildningen består av tre linjer, en förvaltningslinje, en social linje och en teoretisk linje. Dessutom förekommer partiell utbildning. För studerande på social linje och förvaltningslinje gäller följande normalstu- diegång.

första terminen grundkurs andra ” grundkurs tredje ” studiepraktik fjärde ” betygsstudier femte ” betygsstudier sjätte ” studiepraktik sjunde ” betygsstudier 206 SOU 1973: 59

• Sida 207
•  Original

Grundkursen syftar till att lämna en bred samhällsvetenskaplig orientering som grund för fördjupade och differentierade studier. Den omfattar ämnena rättskunskap, särskilt förvaltningsrätt, statskunskap, statistik, sociologi, samhällsekonomi med socialpolitik, psykologi och praktisk förvaltningskunskap.

Studerande på social linje och förvaltningslinje skall i sin examen förutom fullgjord grundkurs och studiepraktik ha fem betyg, av vilka minst tre betygsenheter inom de s.k. kärnämnena. Kärnämnena för förvaltningslinjen är kommunal ekonomi och planering, statskunskap samt rättskunskap, särskilt förvaltningsrätt, och för sociala linjen psykologi, rättskunskap och social metodik.

I den nuvarande utbildningen kan nedanstående ämnen tas med i examen. I varje examensämne, med undantag av statskunskap och. psykologi, läser den studerande först en allmän kurs. Därefter kan han välja en av de i ämnet förekommande specialkurserna.

Examensämne Specialkurs Rättskunskap, särskilt Kommunalrätt förvaltningsrätt Socialrätt Statskunskap Samhällsekonomi med Socialpolitik socialpolitik Företagsekonomi Kommunal ekonomi och Kommunal redovisning planering Samhällsplanering Sociologi Arbetssociologi Det avvikande beteendets sociologi Psykologi Social metodik Socialförvaltning Socialvårdsmetodik

I ämnet social metodik finns för närvarande endast ettbetygskurser. Studerande på teoretisk linje skall i sin examen förutom grundkursen ha åtta betygsenheter.

Praktiken omfattar sammanlagt 12 månader, varav två perioder om vardera fem månader utgörs av handledd studiepraktik. För studerande, som före antagningen till socionomutbildningen förvärvat yrkes- erfarenhet, som är av betydelse för utbildningen och varat minst tio månader, omfattar praktiken sju månader, varav en period om fem månader utgöres av handledd studiepraktik. Om särskilda skäl föreligger kan dock nämnden för socionomutbildningen medge sådan studerande rätt att genomgå även en andra period på fem månader med handledd praktik.

Behörig att antas till socionomutbildning är den som har avgångsbetyg eller slutbetyg från årskurs 3 på treårig eller fyraårig linje i gymnasiesko- la, studentexamen eller motsvarande. Behörig är även den som har lägst betyget 2 i en lärokurs som omfattar årskurserna 1—3 på treårig eller fyraårig linje i gymnasieskola eller motsvarande i ämnena svenska,

• Sida 208
•  Original

engelska, historia och samhällskunskap samt lägst betyget 2 ien lärokurs som omfattar minst årskurs 1 på treårig eller fyraårig linje i gymnasiesko- la eller motsvarande i ämnet matematik. Behörighetskraven innebär, efter ändring (SFS l973z41) av stadgan för socialhögskolorna, inte krav på formella betyg. Villkoret för behörighet anses således uppfyllt även av den som vid folkhögskola eller i annan ordning inom eller utom landet förvärvat i huvudsak motsvarande kunskaper. Enligt Kungl. Maj: ts beslut den 27 maj 1970 angående försöksverksamhet med vidgat tillträde till socionomutbildning m. rn. är även den behörig som fyller 25 är senast under det kalender år då han antas och som varit yrkesverksam under minst fem år samt har vissa förkunskaper i ämnena svenska, engelska (kunskaper i huvudsak motsvarande en lärokurs som omfattar årskurser— na 1—3 i gymnasieskola) och matematik (kunskaper i huvudsak motsva- rande en lärokurs som omfattar årskurs 1 i gymnasieskola).

Urval bland sökande med fullständig gymnasieutbildning sker på grundval av betygsmedelvärde eller, om sökande har minst tio månaders yrkeserfarenhet, på grundval av betygsmedelvärde, yrkeserfarenhet och eventuella övriga meriter. För övriga sökande sker urvalet på grundval av en bedömning av sökandes samtliga meriter.

Man kan genomgå partiell socionomutbildning. Syftet är bl. a. att ge fortbildningsmöjligheter för personer inom socialt och kommunalt arbete.

Den partiella utbildningen är således närmast avsedd för den som redan är verksam inom yrke för vilket socialhögskolorna utbildar och vill skaffa sig en begränsad teoretisk utbildning för fortsatt verksamhet inom yrket. Inträdesvillkoren för sökande till partiell utbildning är desamma som för övriga studerande. Vid urval för antagning läggs dock stor vikt vid yrkeserfarenhet. Partiell utbildning skall omfatta minst två examens- ämnen och de grundkursämnen som har direkt samband med respektive examensämne. Praktik ges inte.

Socionomutbildningskommittén konstaterade i sitt betänkande att den fortgående utvecklingen på socionomernas arbetsmarknad skulle komma att öka behovet av kompletterande utbildning och att behovet av sådan borde beaktas. Kommittén lade dock inte fram något förslag på detta område.

Frågor rörande fortbildning bereds av nämnden för socionomutbild- ning. Sedan 1964 års reform har fortbildning för socionomer främst förekommit genom en kurs i socialt behandlingsarbete som omfattar en termin.

8.3. Anknytande utbildningar 8.3.1 Utbildning som anknyter till sociala linjen Linje 4, 5 och 8 vid filosofisk fakultet

Utbildningslinjerna 4, 5 och 8 vid de filosofiska fakulteterna kan sägas ha klar anknytning till socionomutbildningen på den sociala linjen. Utbild- ningen vid dessa linjer omfattar sammanlagt 120 poäng och har följande innehåll.

• Sida 209
•  Original

Linje 4 Psykologi 40 p a) Sociologi 20 p Valfria studiekurser 40 p och pedagogik 20 p

b) Samhällskunskap 40 p

Linje 5 Pedagogik 40 p Sociologi 20 p Valfria studiekurser 60 p

Linje 8 Sociologi 40 p a) Företagsekonomi 40 p Valfria studiekurser 40 p b) Konstvetenskap 40 p 40 p c) Litteraturvetenskap 40 p 40 p d) Psykologi 20 p 60 p e) Socialantropologi 40 p 40 p 0 Statskunskap 40 p 40 p g) Svenska 40 p 40 p

Linje 4 a kan användas för utbildning till biträdande psykolog. Den studerande skall då i tredje avdelningen välja en studiekurs om 40 poäng i psykologi med tillämpningsinriktning.

Psykologutbildningen

Psykologutbildningen är en vidareutbildning för biträdande psykologer. Målet för utbildningen är att förbereda den studerande för yrkesverksam- het som psykolog i självständig ställning inom skilda tillämpningsområ- den, såväl arbete med klienter i olika typer av utrednings— och behandlingssituationer som tillämpning av beteendevetenskapliga rön vid utformningen av sociala och fysiska miljöer.

Utbildningen kräver normalt två års universitetsstudier och anordnasi samarbete mellan de pedagogiska, psykologiska och sociologiska institu- tionerna inom ramen för den beteendevetenskapliga institutionsgruppen. Behörig att antas till psykologutbildning är den som avlagt fil.kand.- examen vid filosofisk fakultet, linje 4 a, och som i tredje avdelningen valt påbyggnadskurs i pedagogik med tillämpningsinriktning. Även den som avlagt fil.kand.-examen enligt 1953 års stadga angående filosofiska examina är behörig att antas om i examen ingår minst två betygsenheter i vartdera examensämnena psykologi och pedagogik och en betygsenhet i sociologi samt en betygsenhet i statistik eller tre betygsenheter i ettdera av ämnena psykologi och pedagogik. Dessutom finns en fri kvot motsvarande högst 10 procent av platserna. Inom denna kan även socionomer beviljas inträde.

8.3.2. Utbildning som anknyter till förvaltningslinjen Linjerna 6, 7 och 9 vid filosofisk fakultet

Utbildningslinjerna 6, 7 och 9 vid de filosofiska fakulteterna kan sägas ha klar anknytning till socionomutbildningens förvaltningslinje. De omfattar sammanlagt 120 eller 140 poäng och har följande innehåll.

• Sida 210
•  Original

Linje 6 Statistik 20 p a) Företagsekonomi 40 p Valfria studiekurser 30 p Nationalekonomi 20 p b) Företagsekonomi 10 p 20 p Juridisk översiktskurs Kulturgeografi 40 p (för fil.kandeX.) ] 40 10 p e. p (för tilsamhällsvetex.) Linje 7 Statistik 20 p a) Nationalekonomi 20 p Valfria studiekurser Sociologi alt Statskunskap 40 p 40 p b) Sociologi 20 p Nationalekonomi 40 p 40 p c) Statskunskap 20 p Nationalekonomi 40 p (för fil.kandex.) 40 P

el. 60 p (för fil.samhällsvet.ex.)

Linje 6 a kan användas för att avlägga ekonomexamen. Därvid fordras att den studerande i tredje avdelningen fått betyg över studiekurser om sammanlagt 30 poäng inom ett eller flera av ämnesområdena ekonomisk historia, företagsekonomi, handelsrätt, informationsbehandling, kultur- geografi, matematik, nationalekonomi, psykologi, sociologi, statistik och statskunskap eller över yrkesinriktade studiekurser vid de filosofiska fakulteterna enligt närmare föreskrifter av universitetskanslersämbetet.

I den tredje avdelningen på linje 6 b för filosofisk samhällsvetenskaplig examen, den s.k. samhällsplanerarlinjen, ingår kulturgeografi 20 poäng samt betyg motsvarande 20 poäng inom ett eller flera av ämnesområdena företagsekonomi, informationsbehandling, kulturgeografi, nationalekono— mi, sociologi, statistik och statskunskap eller inom yrkesinriktade studiekurser vid de filosofiska fakulteterna enligt närmare föreskrifter av universitetskanslersämbetet.

Linje 7 0 kan, liksom 6 b, användas för att avlägga filosofisk samhällsvetenskaplig examen. Därvid skall tredje avdelningen innehålla företagsekonomi 10 poäng och juridiSk översiktskurs 10 poäng. Vidare skall man välja studiekurser om sammanlagt 40 poäng inom ett eller flera av ämnesområdena ekonomisk historia, företagsekonomi, historia, infor- mationsbehandling, kulturgeografi, matematik, nationalekonomi, rättsso- ciologi, sociologi, statistik och statskunskap. Dessutom krävs för examen att den studerande fått betyg över studiekurser som omfattar minst 40 poäng inom ett av ämnesområdena ekonomisk historia, företagsekono- mi, historia, informationsbehandling, kulturgeografi, rättssociologi, socio- logi, statistik och statskunskap eller över yrkesinriktade studiekurser vid de filosofiska fakulteterna enligt närmare föreskrifter av universitetskans- lersämbetet.

Den tredje avdelningen på övriga utbildningar är helt valfri. Även linje 9 kan ges en utformning som anknyter till förvaltningslin- jens utbildning. Linjen är i första hand konstruerad för att tillgodose behovet av lärarutbildning i samhällskunskap och företagsekonomi samt samhällskunskap och historia. Genom val av studiekurser i tredje avdelningen kan den emellertid ges en ekonomisk-administrativ prägel.

• Sida 211
•  Original

Universitetskanslersämbetet tillsatte 1971 en arbetsgrupp med uppdrag att framlägga förslag till innehåll i och organisation av samhällsplanerarut— bildningen vid universiteten. Arbetsgruppen framlade 1973 sitt förslag. Enligt detta skall samhällsplanerarutbildningen omfatta 140 poäng och består av en grundkurs, en huvudkurs och en fördjupningskurs.

Grundkursen föreslås omfatta 40 poäng och vara uppbyggd kring ett valt problemområde med anknytning till den framtida yrkesverksamhe- ten. Den inleds med en brett upplagd orientering om samhällsvetenskap- lig metod och teori. Det valda problemområdet studeras ur social, ekonomisk och geografisk aspekt. Grundkursen avslutas med ett projekt- arbete där de studerande utifrån inhämtade kunskaper ges möjlighet till tillämpning och arbete i grupp kring en utredningsuppgift.

Huvudkursen föreslås vara den direkt yrkesförberedande delen. Kursen är indelad i fyra olika kurser som var och en betonar delar av samhällsplaneringen, nämligen de sociala, ekonomiska, rumsliga och sektoriella sidorna. Varje kurs avslutas med ett fält- eller projektarbete. I den sista delen, fördjupningskursen, föreslås att de studerande skall fördjupa sig inom något område av den offentliga eller privata sektorn. Möjlighet skall också finnas att välja en studiekurs som är förberedande för forskarutbildning.

• Sida 212
•  Original

xo Behovsanalys — sociala linjen

9.1. Gemensamma utgångspunkter för sociala linjen och förvalt- ningslinjen

En av utgångspunkterna för planeringen av socionomutbildningen är, att denna även i framtiden tänks få en klar yrkesinriktning. Utbildningen skall tillgodose nuvarande utbildningsbehov samt sådana behov som förväntas uppkomma till följd av förändringar i samhället, förändringar ifråga om organisation, lagstiftning, metoder och praxis. Sådana föränd- ringar är emellertid svåra att precisera i förväg. De första socionomer som möter en ny studieordning kan förväntas komma ut på arbetsmark- naden först omkring 1980. I detta och följande kapitel redogörs för den behovsanalys, som ligger till grund för U 68s förslag till studieorganisa- tion. Denna upptas främst av en beskrivning av arbetsfälten för linjerna men även erfarenheter av nuvarande utbildning berörs.

Som inledning till sitt arbete har U 68 sökt göra mer allmänna arbetsfältsbedömningar för den administrativa utbildningssektorn respek- tive vårdsutbildningssektorn. Utredningen har därvid sökt bilda sig en uppfattning av de samlade yrkesfunktioner och arbetsuppgifter som återfinns inom respektive sektor samt möjliga utvecklingslinjer och framtida förändringar av yrkesfunktionerna. Svårigheterna i ett sådant arbete är mycket betydande. Det har inte varit möjligt att komma fram till bedömningar med önskad bredd och långsiktighet. I de flesta fall sträcker sig myndigheters och organisationers planering inte över längre tidsperioder än fyra till fem år, vilket givetvis gör antaganden om arbetsfältet för den planeringsperiod som U 685 långsiktiga arbete avser osäkra.

För den speciella uppgiften med socionomutbildningen har U 68 funnit det nödvändigt att göra mera ingående beskrivningar av arbetsfäl- ten för socionomer som examineras från sociala linjen och förvaltnings- linjen. Med hänsyn till respektive arbetsfälts utveckling och de olika slutsatser som kan dras för yrkesfunktionerna har behovsanalyserna för de båda linjerna beskrivits i skilda kapitel.

Största svårigheten vid en sådan beskrivning vållar den sociala linjen till följd av de förändringar, som socialvården just nu genomgår. Socialutred-

• Sida 213
•  Original

ningens arbete, vilket kan få riktningsgivande konsekvenser för social- vården, har ännu inte avslutats. En måldebatt har även förts inom den administrativa sektorn, men denna har inte på långt när haft sådan omfattning och bredd som inom socialvården. Arbetsfältsbeskrivningen för sociala linjen har därför fått stort utrymme ijämförelse med den för förvaltningslinjen.

9.2. Vårdutbildningsektorns arbetsfält

Den expertgrupp inom U 68 som utfört den inledande arbetsfältsbedöm- ningen för vårdutbildningssektorn framhöll i sin rapport att det är svårt att ge en bild av den framtida yrkes- och befattningsstrukturen. Vissa kvantitativa mått på behov har kunnat framräknas och vissa utvecklings- tendenser spåras utifrån olika utredningar. Socialstyrelsen utförde en inventering under åren 1968—1969 av de kommunala huvudmännens planer på utbyggnad av resurserna för hälso- och sjukvård (Rupro) samt socialvård (Lu-SoS) under perioden 1968—1975. En ny Rupro-undersök- ning (Rupro 1971) har 1972 redovisats av socialstyrelsen. 1970 års långtidsutredning (Lu) som i sin tur vad gäller kvantitativa bedömningar i allt väsentligt bygger på uppgifter av Rupro 1969 och Lu-SoS 1969 kan sägas ge vissa utgångspunkter för dimensioneringsbedömningar liksom för bedömningar av nya behov. Ett exempel på lokala undersökningar, som pekar i samma riktning som de tendenser som redovisas från Lu och Rupro, är ”Sjukvården i Skåne". Vidare har inom sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRI) genomförts en undersökning om arbetsuppgifter och deras fördelning på olika personalkategorier inom vissa delar av hälso- och sjukvårdsområdet. (SPRI-rapport 19/ 72: Personalstruktur inom hälso- och sjukvård.)

Av den inledande kartläggningen framgår att personalstrukturen inom de olika vårdsverksamheterna uppvisar en starkt splittrad bild. På grundval av denna kartläggning samt den måldiskussion som förs inom vårdområdet har U 68 sökt finna utgångspunkter för utbildningsplane- ringen. Bedömningarna pekar mot en förändrad organisation av samhäl- lets vårdinsatser på det sättet att utvecklingen går mot ökad integration mellan olika slag av vård, framför allt sjukvård och socialvård, samt en decentralisering av vårdinsatserna. Vård som nu genomförs i slutna former förs över till öppna och halvöppna former och vårdinsatser som är knutna till mer centralt belägna institutioner flyttas över till lokala institutioner eller till en kombination av institutionsbunden service och direkt verksamhet bland vårdbehövande. Vården kommer även att i större utsträckning inriktas mot förebyggande aktiviteter.

En sådan utveckling påverkar innehållet och inriktningen av de olika funktionerna inom vårdsektorn. Man får räkna med ökade krav på specialisering och differentiering av vårdfunktionerna samtidigt som gränserna mellan dem blir mindre skarpa. Behovet av aktivt samarbete mellan olika slags vård syns också komma att öka, bl.a. för att möjliggöra ett ställningstagande till behandling av den enskilda individens hela situation.

Som nämnts inledningsvis har U 68 funnit mer ingående analyser

• Sida 214
•  Original

nödvändiga för bedömning av arbetsfältet för socionomer från social linje. Denna bedömning bör gälla både nuläget och det framtida arbetsfältet.

I bedömningen av socionomernas arbetsfält har hänsyn endast tagits till kvalitativa utbildningsbehov, dvs. sådana som har med arbetets inriktning och innehåll att göra. Beträffande de kvantitativa behoven hänvisas till U 685 huvudbetänkande Högskolan (SOU 1973: 2, kapitel 2). Behoven kan delas in i ackumulerade, som framgår av en nulägesbe- skrivning, och väntade, som belyses av fortlöpande strukturförändringar, måldebatten, utredningsdirektiv och utredningar, planer, social forskning samt försöksverksamhet.

9.3 Socialvård i förändring 9.3.1 Måldebatten

En intensiv debatt och nyorientering pågår för närvarande inom hela vårdsektorn. Mål och metoder omprövas. Inte minst befinner sig socialvården i en förändringsprocess. De senaste årens intensiva debatt, som initierats och förts av framför allt socialvårdens egna tjänstemän, och av grupper med fälterfarenhet, och i vilken också samhälls— och beteendeforskare deltagit, vittnar om en stor otillfredsställelse med nuvarande förhållanden och en vilja till nytänkande och omprövning av arbetsmetoder. Flera politiska partier har också antagit socialvårdspolitis- ka program eller publicerat skrifter, som rör det sociala fältet.

I debatten framhävs att socialvården hittills varit alltför inriktad på att bota och lindra symtom ochi alltför liten utsträckning beaktat orsakerna till störningen och hjälpbehovet. I den mån man sökt efter orsaker har detta sökande i alltför hög grad riktats mot individen själv, och behandling och åtgärder har syftat till individens anpassning till miljön. Man är nu mera medveten om hur förhållanden i samhället och den miljö individen lever i kan verka utstötande på hela grupper av människor.

Under det senaste decenniet har framför allt Gunnar Inghe (Fattiga i folkhemmet 1960, Den ofärdiga välfärden 1968) och Gustav Jonsson (Det sociala arvet, 1968, Att bryta det sociala arvet, 1973) visat på klyftorna i samhället och konsekvenserna för människors fysiska och psykiska hälsa. Författarna visar på vikten av genomgripande förebyggan- de åtgärder också av ekonomisk art och ger anvisningar på var, när och hur dessa bör sättas in. Låginkomstutredningens kartläggning av levnadsnivå, mätt i behov och förmåga att behärska sina resurser, har visat på stora skillnader i levnadsförhållanden, som varit okända för de flesta.

Socialarbetarrollen

I debatten ses själva samhällssystemet och den pågående starka struktur- omvandlingen som bakomliggande problem till störningar av olika slag. Harald Swedner har uttryckt sin syn på socialarbetarrollen på följande sätt: ”Vill man vara riktigt kritisk kan man helt frankt påstå, att

• Sida 215
•  Original

socialvårdarna stillatigande accepterar att arbeta i ett samhälle, som kontinuerligt levererar en växande ström av 'hjälpsökande' och ”anmäl- ningar, till deras väntrum och diarier.” (Socialvården söker nya vägar, 1968.)

I debatten efterlyser man en kritisk hållning hos socialarbetarna och en större medvetenhet om bakomliggande problem. Självfallet får detta inte innebära att man helt upphör med behandlande eller symtomlindrande verksamhet.

Helhetssynen i social behandling innebär att man inte längre siktar in sig på att förändra eller eliminera vissa beteenden som t. ex. i fråga om alkoholmissbruk, utan ser behandling och behandlingsresultat utifrån klientens totala situation och förmåga att handskas med sitt problem. Medicinska och psykiatriska förklaringsmodeller till avvikande beteende har i konsekvens härmed alltmer ifrågasatts och ersatts med psykoanaly- tiska och sociologiska förklaringsmodeller, där individens eget ansvar för sina handlingar och det sociala sammanhanget starkt betonas. Ifråga om behandling innebär detta synsätt att problemen om möjligt bör bearbetas tillsammans med individen i den miljö där han befinner sig.

Diskussionen kring en helhetssyn på sociala problem och avvikande beteende har skärpt kritiken mot gällande vårdlagstiftning. De precisera- de indikationer för ingripanden i en människas livssituation, som återfinns i lagarna, anses styra socialvårdens syn på problemen och därmed valet av åtgärder, som blir alltför individ- och familjeinriktade i korrigerande och terapeutiskt botande syfte.

Såväl barnavårdslagen som nykterhetsvårdslagen medger olika typer av tvångsåtgärder vid sociala avvikelser samtidigt som de innehåller bestäm- melser om åtgärder, som bygger på förutsättningen av frivillig medverkan från den berörde. Denna kombination av frivillighet och tvång har starkt kritiserats under l960-talet och det ingår i socialutredningens uppdrag att överväga tvångsåtgärdernas ställning i socialvårdslagstiftningen.

Organisationsformer

För att kunna tillämpa helhetssynen i arbetet prövas nya organisations- former. Inom den kommunala socialvården pågår en omläggning från funktions- till familje— eller helhetsprincipen, vilket innebär att en assistent eller grupp av assistenter tar sig an samtliga problem hos en klient eller klientfamilj oavsett vilket vårdområde problemet faller under. Tidigare har tjänstemännen täckt var sitt område (socialhjälp, barnavård, nykterhetsvård). Motiveringen för detta är dels att ett föregivet problem sällan uppträder ensamt och att det bör ses som ett symtom bl. a. på ett bakomliggande större problem, dels att olika familjemedlemmar ofta är aktuella samtidigt inom flera vårdområden. Starka statistiska samband har påvisats mellan socialhjälpsbehov och t.ex. alkoholskada, familjer med psykiskt störda barn, kriminalitet osv. Andra motiv för att samla behandlingen hos en eller ett fåtal assistenter är att åtgärden skall öka möjligheterna att få till stånd förtroendefulla relationer med de hjälpsö- kande samt möjliggöra en kontinuitet vid behandlingen. Helhetssynen betyder också att problem, som faller utanför socialvårdens direkta

• Sida 216
•  Original

verksamhetsområde beaktas. Flertalet som söker en socialbyrå, verifierar sin arbetsoförmåga med ett sjukintyg. Andra motiv kan vara arbetslöshet, höga bostadskostnader m. m. För en samordnad och effektiv behandling krävs samarbete med exempelvis läkare och kuratorer inom sjukvården, arbetsförmedling, arbetsvård, försäkringskassa, skyddskonsulenter och övervakare, samt skolor av olika slag.

Former för samverkan mellan olika institutioner håller på att växa fram. Splittringen mellan organisationerna på olika huvudmän upplevs som ett problem för en effektiv samverkan. Olika former av samarbete över huvudmannagränserna, bl. a. inom åldringsvården, har kommit till stånd. Försöksverksamheter, planer och förslag på olika former av integrerad hälso- och sjukvård samt socialvård föreligger. För att underlätta övergången till helhetsprincipen inom den kommunala social- vården finns, efter förslag från socialutredningen, sedan 1970 en lag som möjliggör samordning av socialvård till en social centralnämnd i stället för tre nämnder (social-, nykterhetsvårds- och barnavårdsnämnd). Social centralnämnd har hittills införts i närmare 60 procent av landets kommuner.

Exempel på målangivelser

Debatten om socialvårdens mål ingår i ifrågasättandet av socialpolitiken i stort. I skriften Socialvård i framtiden (Samarbetskommittén för social- vårdens målfrågor, 1970) krävs en offensiv socialpolitik utformad så att den får ”en styreffekt långt utanför socialpolitikens gränser”. Socialvår- den ges ”en nyckelroll i det positiva samhällsarbetet” och den betecknas som en ”indikator på väsentliga brister i samhället”. Förändringar krävs av samhällspolitiken även utanför socialvården, ifråga om arbetsmark- nadspolitik, bostadspolitik m. m.

Den nämnda skriften utgår från demokrati, jämlikhet, solidaritet och trygghet som övergripande mål. Dessa begrepp kan ses både från den hjälpsökandes och från socialarbetarens synpunkt. Sålunda kan t. ex. demokrati för klienten innebära ökad insyn i ärendets handläggning och en möjlighet att tillsammans med handläggaren utforma förslag och åtgärder. För socialarbetaren kan det innebära möjlighet att inom uppställda ramar påverka socialvårdens innehåll och arbetsformer samt ökad satsning på sådana arbetsformer som stimulerar till aktivt lagarbete.

Den efterföljande debatten har präglats av både reformoptimism hos socialarbetarna och tvekan mot de övergripande målen som varande alltför orealistiska i förhållande till de begränsade ramar inom vilka socialarbeta- ren har att verka. Vissa farhågor har också framkommit att socialarbeta- rens yrkesroll skulle alltför mycket komma att tangera politikernas område.

De övergripande målens formulering kan ha bidragit till oklara föreställningar om den enskilde socialarbetaren som samhällsförändrare. För att de skall få avsedd funktion vad avser innehåll och metoder i socialvårdsarbetet måste de göras gripbara och knytas till konkreta arbetssituationer. Det är då viktigt att ta hänsyn till givna begränsningar så att målen blir realistiska. En viktig funktion för målen är att utgöra

• Sida 217
•  Original

grund för utvärdering av verksamheten, viktigt inte minst i en tid då nya arbetsformer avlöser varandra. Det är också angeläget att målen omfattas av dem som är berörda inom organisationen. De mål som formuleras för socialvården ger givetvis även vägledning vad gäller synen på behovet och inriktningen av utbildningen.

Den pågående debatten har haft inflytande på socialpolitikens plane- ring i stort, vilket kan utläsas av direktiv till utredningar och innehållet i betänkanden på det socialpolitiska området, skrifter utgivna av socialsty- relsen etc. Statsmakternas viljeinriktning i fråga om socialvårdens utformning under 1970-talet kan sägas ha kommit till uttryck i en programförklaring i tio punkter av socialministern 1971.

En god social miljö Aktiv medverkan för socialvården i samhällsplaneringen Förebygga sociala risker och otrygghet Generellt utformade stödinsatser Frihet och frivillighet i behandlingen

Demokratisk utveckling — aktiv medverkan från dem som berörs av

socialvården Utpräglad serviceinriktning Helhetssyn . Social forskning för att främja en ändamålsenlig utveckling av socialvården

. Intensifierad social information.

9.3.2 Utredningar, försöksverksamhet m. m.

U 68 har valt att kort referera några statliga utredningar samt rapporter och anvisningar från socialstyrelsen, som berör socialvårdens framtida inriktning och därmed också visar på kommande arbetsfält av betydelse för socionomer. Gemensamt för dessa utredningar och uttalanden är att de pekar mot en samordning och ett samarbete på olika nivåer både inom socialvården och mellan socialvården och andra organ.

Socialu tredningen

Socialutredningen som tillsattes år 1967 väntas lägga fram ett principbe- tänkande i början av år 1974. I detta kommer förslag att ges till allmänna riktlinjer för den framtida socialvården. I nästa etapp avser socialutred- ningen att utarbeta ett konkret förslag till socialvårdslagstiftning med utgångspunkt i principbetänkandet.

U 68 har under hand informerats om socialutredningens arbete. Utredningen har utfört en grundlig analys av socialvårdens målfrågor utifrån en inventering av de problem som socialvården ställs inför. Vidare beskrivs de sociala processernas karaktär och förlopp. Utredningen har därefter utifrån särskilt angivna mål definierat vissa huvudfunktioner inom socialvården. Särskild tyngd har utredningen givit åt medverkan i samhällsplaneringen och andra förebyggande insatser, likaså åt service- funktionen. Ifråga om individ- och familjeorienterat stöd— och behand-

• Sida 218
•  Original

lingsarbete betonas särskilt metodfrågornas betydelse i arbetet, vilket skall ses i förhållande till den detaljerade och formella styrning som den sociala vårdlagstiftningen kan sägas utöva på arbetet i dag. Även mål som är specifika för vissa grupper såsom barnfamiljer, ungdomar och åldringar definieras.

Därefter har olika förutsättningar att förverkliga målen behandlats. En viktig princip bör enligt utredningen vara kontinuitet i personkontakten. Sammanhållna behandlingskedjor bör prägla organisationen. Det är viktigt att differentierade samt snabbt och lätt tillgängliga resurser för samspel med den öppna vården tillskapas. Frågan om huvudmannaskapet för dessa institutioner får då mindre betydelse. En allmän riktpunkt bör vara att olika institutioner skall knytas till den lägsta huvudmannanivå där de kan fungera effektivt.

Socialutredningen räknar med att behovet av vård vid institution skall minska i framtiden till följd av utvidgade förebyggande insatser. Dock kommer institutionsvård att förbli ett viktigt alternativ bland de samlade sociala vårdresurserna i vissa situationer. Institutionsvård bör ses som ett led i en längre tids stöd och problembearbetning, som så långt som möjligt sker i klientens egen sociala miljö.

Utredningen utgår genomgående i sina ställningstaganden från en helhetssyn på sociala problem, som också får vissa organisatoriska konsekvenser. Specialisering på olika arbetsuppgifter bör inte ske utifrån symtomgrupper utan snarare efter behov av service och behandlingsmeto— der. Socialvårdens samverkan med andra organ tillmäts stor betydelse när det gäller att tillämpa en helhetssyn.

Utredningen har enligt direktiven haft i uppdrag att undersöka möjligheterna till samordning mellan den öppna sjukvården och de allmänna försäkringskassorna. I denna fråga anknyter diskussionerna i socialutredningen till idén om sociala centra. Syftet med dessa är att skapa möjligheter för en funktionell samverkan utan att förutsätta en organisatorisk sammansmältning.

I samband med socialvårdens kostnadsutveckling diskuteras effekterna av förebyggande insatser samt värdet av återställd social funktionsförmå- ga — socialvårdens tillgångssida — i förhållande till dess kostnadssida. Ökad användning av ekonomisk analys i socialvården skulle kunna öka möjligheterna för socialvården att hävda sig ifråga om medelstilldelning, samtidigt som det skulle kunna göra dem som arbetar inom socialvården mer medvetna, när det gäller att använda tilldelade medel rationellt.

I fråga om förhållandet frivillighet—tvång vill man inom socialutred- ningen se frivilligheten som en huvudlinje. De svåra frågorna i detta sammanhang är på vad sätt och hur långt tvånget kan inskränkas. Tvångsåtgärder bör övervägas endast då man tror att klienter kan vinna på det genom att få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vårdinsatser eller i situationer då tillståndet i annat fall avsevärt skulle försämras. I den mån tvång skall förekomma måste det alltid motiveras i ett positivt syfte.

I ett särskilt avsnitt kommer utredningen att behandla behovet av Vidgning och förmedling av kunskaper om socialt arbete.

Socialutredningen har enligt tilläggsdirektiv också att särskilt utreda

• Sida 219
•  Original

och avge förslag rörande familjerådgivningens framtida huvudmannaskap, utformning och organisation.

Socialutredningen deltar i samarbete med myndigheter i några kommu- ner, socialstyrelsen, socialdepartementet och arbetsgruppen för lågin- komstfrågor i en försöksverksamhet med social samverkan där flera viktiga samhällsorgan är engagerade. Försöksverksamheten syftar till att pröva och tillämpa helhetssynen i det sociala arbetet efter de intentioner, som bl. a. socialutredningen givit uttryck för. Målet är att finna lämpliga samarbetsformer inom ramen för tillgängliga resurser. Bl. a. ges en vidgad innebörd åt de aktuella integrationssträvandena i öppen vård. Stort behov av nära kontakter föreligger med t. ex. arbetsförmedling, försäkringskas- sa, familjerådgivning, skola, polis, kriminalvård m. rn.

Boendeservice och handikappservice

Till servicekommitténs slutbetänkande (SOU 1973: 24) refereras även i avsnittet 1125 om återkommande utbildning. Enligt kommittén bör socialvården i större utsträckning förlägga sin verksamhet till bostadsom- rådet. Närheten till de människor som är i behov av insatser från socialvården ses som en positiv faktor liksom möjligheter att påverka den miljö som människor lever i. Kommittén betonar starkt behovet av samverkan mellan social omvårdnad, öppen sjukvård, frivård inom kriminalvården, boendeservice, konsumentpolitik och kulturpolitik på bostadsområdesnivån.

Handikapputredningen tillsattes år 1965 och har avgivit flera betän- kanden om omvårdnaden av handikappade. En utveckling mot större insatser från kommunernas och landstingens sida kan iakttas främst beträffande omvårdnad, service och rehabilitering. Kommunerna är enligt ett tillägg i socialhjälpslagen, som tillkommit efter förslag av handikapp- utredningen, skyldiga att bedriva en aktivt uppsökande verksamhet för att bättre kunna tillgodose enskildas behov. I flera kommuner har särskilda konsulenttjänster för handikappfrågor inrättats. När det gäller utbildning, boendeförhållanden och service överhuvudtaget eftersträvas att integrera de handikappade i samhället.

Socialvård — skola

Samarbete mellan socialvården och skolan aktualiseras i den pågående utredningen om skolans inre arbete (SIA), som väntas lägga fram förslag under 1974.

Kommunerna har av Kungl. Maj:t rekommenderats att bilda samar- betsorgan mellan barnavårdsnämnd, skola och polis. I socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 23/1971 finns syfte och former för detta samarbete närmare angivet. Socialstyrelsen föreslår samarbete på tre nivåer. I ett samarbetsorgan med samordnande och planerande uppgifter bör personer verksamma inom socialvård, samhällsplanering, fritidsaktivi- teter och undervisning ingå. Dessutom bör finnas samarbetsgrupper med uppgift att utarbeta förslag till lösning av konkreta problem. I dessa grupper bör organisationer, föräldragrupper och ungdomar vara repre-

• Sida 220
•  Original

senterade. Den tredje nivån utgör samarbete kring enskilda fall, där förslag beträffande åtgärder och behandlingsplaner utarbetas i nära kontakt med den hjälpsökande.

Skolan och barnavårdsnämnden har viktiga uppgifter inom den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården. Det är väsentligt att uppsökan- de verksamhet bland ungdom samt fritidsaktiviteter, t. ex. verksamhet vid fritids- och ungdomsgårdar, utvecklas. På detta område har tagits många initiativ till försöksverksamhet (avsnitt 9.3.3).

Barnstugeutredningen

I Kungl. Maj:ts proposition om förskoleverksamhetens utbyggnad och organisation nr 1973: 136 föreslås att en allmän förskola för alla sexåringar införs år 1975. Särskilda insatser föreslås för barn under sex års ålder som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga eller andra skäl har särskilt behov av stöd av stimulans för sin utveckling. Det föreslås därvid bli kommunernas uppgift att bedriva uppsökande verksamhet för att få kännedom om dessa barn och anvisa förskoleplats. För att utreda hur den uppsökande verksamheten kan organiseras i olika kommuner samt hur ett vidgat samarbete mellan barnhälsovård och social barnavård skall kunna utformas föreslås att en särskild arbetsgrupp tillkallas med uppdrag att följa pågående försöksverksamhet på området samt bl. a. på grundval därav utarbeta förslag.

I barnstugeutredningens betänkande ”Förskolan” (SOU l972z27), som utgör underlag för propositionen, ställs samverkan inom barnomsorgen i förgrunden. Förebyggande mödra- och barnavård tänks integrerad med utåtriktad verksamhet vid barnstugor och exempelvis familjerådgivning och psykisk barna- och ungdomsvård i s. k. familjeser- vicecentraler. Den praktiska utformningen av förslagen bygger på en integrering av social vård samt hälso- och sjukvård. Barnhälsovårdens uppsökande verksamhet bör enligt utredningen utgå från familjeservice- centralerna, varvid särskild uppmärksamhet skall ägnas de barn vilka har särskilt behov av stöd och stimulans. Utredningen tar särskilt upp handikappade barns behov. Den definition av handikappbegreppet, som utredningen stannat för, beskriver inte enbart medicinska och intellek- tuella störningar utan ser barnets resurser eller brist på resurser i dess sociala miljö. Bland barn med särskilda behov nämns särskilt invandrar- barn och barn i glesbygd. Även de barn som omfattas av omsorgslagen och för vilka ansvaret för närvarande åvilar landstingen bör så långt det är möjligt integreras i primärkommunernas förskolor.

Utredningens förslag om familjeservicecentraler anknyter till ett av förslagen i barnavårdsmannautredningens betänkande ”Barnavårdsmanna— frågan” (SOU 1972: 65), där det föreslås att vårdnadshavares behov av stöd och råd bör tillgodoses genom att en tjänsteman från den kommunala socialvården knyts till mödra- och barnavårdscentral. I abortkommitténs betänkande ”Rätten till fri abort” (SOU 1971:50) föreslås att rådgivningen till kvinnor vid icke önskad graviditet förläggs till mödravårdscentralen.

Barnstugeutredningens förslag till familjeservicecentraler är ett exem-

• Sida 221
•  Original

pel på hur de medicinska och sociala resurserna kan komma att samordnas. Genom verksamhetens nära koppling till barnhälsovården kan övervägande delen av barn och föräldrar nås. Social information och rådgivning förutses utgöra väsentliga inslag i verksamheten. Socialarbetar- na inom familjeservicecentralerna får sannolikt också arbetsuppgifter av terapeutiskt slag.

Kriminalvårdsberedningen

Kriminalvårdsberedningens förslag (SOU 1972: 64) innebär i huvudsak en förstärkt frivård, ett nytt anstaltssystem inriktat framför allt på mindre lokalanstalter och en förändring i den regionala organisationen. Nuvaran- de vårdräjonger föreslås uppdelade på mindre regioner i huvudsak i anslutning till länsindelningen. De mindre anstalterna, avsedda för vad beredningen definierar som normalklientelet, bör lokaliseras på sådant sätt att de intagna får möjlighet att uppehålla personliga och sociala kontakter och så att anknytningar till andra lokala organ för socialt stödjande verksamhet underlättas. Förslaget syftar till en integration mellan anstaltsvård och frivård liksom en integration mellan kriminalvård och samhällets övriga organ för utbildning, vård, arbete m.m. Detta förutsätter en anknytning till andra regionala organ såsom landsting, länsarbetsnämnd, länsskolnämnder etc. Beredningen betonar att speciella servicefunktioner för kriminalvårdsklientelet bör undvikas och att erfor- derlig hjälp och service inom den ordinarie socialvårdens och sjukvårdens ram bör tillhandahållas såvida inte säkerhetsaspekterna lägger hinder i vägen.

Enligt beredningen når samhällets allmänna service frivårdsklientelet mycket ojämnt. Stora grupper i detta lever under starkt otillfredsställan- de sociala förhållanden. '

Riksdagen har fattat beslut om grundlinjer för reformer på kriminal- vårdens område i huvudsak i anslutning till de riktlinjer som kriminal- vårdsberedningen dragit upp (prop. 1973: 1, JuU 1973: 15, Rskr 1973: 152).

Som ett led i att stärka frivårdsverksamheten avses samarbetet med bl. a. storstädernas socialförvaltningar, arbetsmarknadsmyndighetema och hälso- och sjukvården bli intensifierat. Bostadsförhållandena är ofta otillfredsställande och bör ägnas särskilda åtgärder. Frivårdsklientelets fysiska och psykiska kondition är ofta dålig. Särskilt alkohol- och narkotikaproblem spelar stor roll. Av fritidsaktivitetema når det utbud som sker genom föreningar, studieförbund och ungdomsgårdar i liten utsträckning denna grupp.

Framför allt för socialarbetare inom den kommunala socialvården och inom arbetsvården samt kuratorerna inom sjukvården innebär förslaget ett intensifierat samarbete med de organ och tjänstemän som har hand om frivårdsklientelet. Den föreslagna resursförstärkningen för frivårdens del innebär 360 nya tjänster för personal med social utbildning på olika nrvaer.

• Sida 222
•  Original

Enligt invandrarutredningens första betänkande (SOU l97l:51) fanns vid årsskiftet 1970—1971 ca 400 000 utlänningar bosatta i Sverige. Dessa representerade 120 olika medborgarskap. Cirka en tredjedel av utlän- ningarna var barn. Den ojämförligt största gruppen, ca 50 procent, utgjordes av finländare.

Invandrarutredningen har vid kontakter med U68 anfört att med hänsyn till att socialarbetare inom så gott som alla verksamhetsområden arbetar med invandrarfrågor bör socialarbetarnas utbildningsbakgrund i detta avseende uppmärksammas. Behovet torde i första hand gälla socialarbetare inom socialvården och skolorna. På flera socialförvalt- ningar har särskilda konsulenttjänster för invandrare inrättats. Ett ökat behov av socionomtjänster torde också uppstå inom andra organ, som är speciellt inriktade på invandrarfrågor såsom invandrarverket och de kommunala invandrarbyråema. Vidare föreligger behov av framför allt finsktalande socialarbetare inom den kommunala socialvården.

Invandrarutredningen kommer i sitt slutbetänkande, vilket väntas under 1974, att närmare beröra dessa frågor.

Socialstyrelsens utredningar med förslag rörande samarbete socialvård— sjukvård

I Principprogram för öppen vård (Socialstyrelsen redovisar nr 8/1969) har socialstyrelsen framlagt förslag om hur den öppna vården skall organiseras. Inom sjukvårdens minsta enhet, vårdcentralen, förordades ett ökat samarbete mellan hälso-, sjuk- och socialvård. I programmet föreslogs en lokalmässig samordning men det gavs inga närmare riktlinjer för formerna för samarbetet. Senare tillsatte socialstyrelsen en utredning om den icke institutionsbundna socialvårdens organisation. Arbetet redovisades i rapporten Integrerat samhälle (Socialstyrelsen redovisar nr 21/1971). En av huvuduppgiftema var att ”tjäna som inflöde till socialutredningen”. I sin kartläggning och analys utgick man från låginkomstutredningens nio levnadsnivåkomponenter:

hälsa, dvs. socialt, psykiskt och fysiskt välbefinnande sysselsättning och arbetsförhållanden utbildning

betalningsförmåga uppväxtförhållanden

”politiska resurser” bostadsförhållanden kostvanor fritid och rekreation.

Utredningen har bestått av flera arbetsgrupper. I huvudgruppen belystes socialvårdens mål med beaktande av bl.a. utbildning samt forskning och utveckling. I arbetsgruppen för service och upplysning behandlades uppläggningen av en attitydpåverkande verksamhet för att skapa en tolerantare inställning bland allmänheten till bl. a. avvikande

• Sida 223
•  Original

beteende. En grupp tog upp metoderna för det uppsökande arbetet och fasta former för samarbete mellan de socialvårdande och samhällsplane- rande organen. I gruppen för vård, behandling och rehabilitering betonades att behandlingsaspekterna måste få en starkare betoning inom socialvården och problemen belysas utifrån en helhetssyn innefattande psykologiska, sociala, ekonomiska och tekniska förhållanden. Frågor om uppföljning och analys av resultat behandlades i en grupp. Vikten av att ömsesidiga relationer skapas mellan forskning, som är inriktad på dessa problem, och de sociala tillämpningsorganen underströks. En annan grupp behandlade möjligheterna att förbättra registreringen och insam- lingen av data om socialvården för att erhålla bästa möjliga underlag för planering av olika åtgärder. Slutligen fick en grupp i uppgift att kartlägga kontaktytorna mellan de sociala organen och socialvårdens gränsområden (skola, arbetsmarknad, socialförsäkring, sjukvård, polisväsende, kriminal- vård samt frivilliga ideella organisationer).

Samordningen mellan landstingens öppna medicinska vård och primär- kommunernas socialvård har sedermera behandlats i flera utredningar med regioner som bas, bl. a. en i Västernorrlands län och en i Skåne. I den förstnämnda föreslås sjukhuskuratorernas framtida ställning bli föremål för utredning. Man förordar att kuratorerna, med bibehållen lokal placering, övergår till primärkommunal anställning. Härigenom kan familjevårdsprincipen tillämpas också när det gäller sjukvårdssociala frågor.

En expertgrupp, som tillsatts av socialstyrelsen för att utreda den psykiatriska vården i Västmanlands län, förordar en ökad satsning på öppen vård och anser att det psykiatriska vårdbehovet i största möjliga utsträckning bör tillgodoses vid vårdcentraler och därtill knutna institu- tioner. Gruppen utgår från ett psykiatriskt vårdblock med egna resurser på alla nivåer, inom vilket man önskar förbättra samordningen mellan olika personalkategorier och ut mot samhället. Socialarbetare förutses bli engagerade i ökad omfattning i den rådgivning, som sedan länge finns i gränsområdet mellan psykiatrisk vård och socialvård (t. ex. familjerådgiv- ning och förebyggande av självmord). I fråga om utbildning betonas efterutbildning för socialarbetare för det psykiatriska vårdområdet. Vidare yrkar man på att inomverksutbildningen förstärks så att olika personalkategorier får bättre insikter i och förståelse för varandras arbetsuppgifter.

Exempel på försök med samarbete socialvård — sjukvård

På flera håll i landet förekommer försök, där nya former för samordning av medicinsk och social service prövas.

I Tierps kommunblock pågår samarbete i försöksform mellan kommu- nerna, Uppsala läns landsting, Uppsala universitet, SPRI, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen samt socialhögskolan i Stockholm kring en hälsocentral med distriktsfilialer. Syftet är att tillämpa helhetsprincipen och medverka till samordning av socialvård, sjukvård och skolans elevvårdande verksam- het.

• Sida 224
•  Original

. Samverkansformer . Social planering . Metoder i socialt och medicinskt arbete 0 Utbildning och information 0 Forskning och effektvärdering.

Analyser av yrkesrollema för berörd personal och av de förändringar som kan bli en följd av programmets genomförande har utarbetats. I analysen ingår bl. a. uppgifterna för socialassistent, sjukhuskurator, skolkurator, familjerådgivare och psykolog.

Metoderna i socialt och medicinskt arbete förutsätts delvis få en ny inriktning. Socialarbetaren kommer att arbeta i lag med andra yrkesgrup- per. Ett närmare samarbete med den hjälpsökande och dennes delaktig- het i utredning och behandling förtjänar ett särskilt påpekande även om detta sedan gammalt ingår som en grundsten i social metodik. I projektet avser man bl. a. att belysa vilka möjligheter och problem som skapas genom lagarbete och mer metodiskt samarbete. F. n. pågår arbetet med den praktiska utformningen av samverkan.

Socialhögskolan i Stockholm och socialmedicinska institutionen vid Uppsala universitet medverkar i uppföljning och resultatmätning.

Försök, där riktlinjer för integrerad sjuk- och socialvård dras upp, pågår på olika håll i landet.

I Skaraborgs län planeras en vårdcentral med lokal och viss arbetsmäs- sig samordning mellan hälso— och sjukvård, socialvård, försäkringskassa och apotek i varje kommun. Under 1972 har tre centraler tagits i bruk. Skaracentralen fungerar som modell och försöksstation. Samrådsformer har utarbetats för de i centralen ingående personalkategorierna: läkare, distriktssköterska, socialassistent, sjukgymnast samt apotekspersonal och försäkringskassans tjänstemän.

Dalby hälsovårdscentral med forskningsstation för öppen vård (från 1974 i Lunds kommun) startade 1968. I samband med kommunsamman- slagningen 1974 samordnas hälso- och sjukvården och den primärkom- munala socialvården.

I Luleå pågår försök med samordnad medicinsk och social service i mindre skala sedan 1972. För socialmedicinska institutionen vid Karo— linska institutet planeras en forskningsenhet i anslutning till den vårdcentral, som är under uppförande.

Det finns planer på försöksverksamhet på ytterligare orter. Förutsättningen för en samordning av sjukvården med den primärkom- munala socialvården är att vårdcentralernas upptagningsområden något så när motsvarar de nya kommunblocken. Frågan om splittrat huvudmanna- skap har tagits upp i rapporten ”Samordning av sociala insatser inom landsting och kommuner” (KGS-rapporten) från en arbetsgrupp tillsatt inom landstingsförbundet. I denna föreslås att på sikt primärkommuner- na tar över den sociala verksamhet som för närvarande finns inom öppen och sluten sjukvård. Då emellertid formerna för en förestående integra- tion mellan sjuk- och socialvård ännu är oklara och olika modeller prövas menar man i KDS-rapporten att det inte finns tillräckligt underlag för ett

• Sida 225
•  Original

omedelbart genomförande. Vad gäller kuratorerna inom den slutna vården är konsekvenserna av ett inordnande i den kommunala socialvår- den särskilt oklar. En fråga sammanhänger med att ett sjukhus patienter rekryteras från ett upptagningsområde, som rymmer flera kommuner. En annan fråga sammanhänger med kuratorns funktion inom sjukhuset, närheten till patienterna och sjukvårdslaget. KOS-gruppen anför att samordningsproblemen måste ses som delfrågor i ett stort komplex och att de bör lösas i ett större sammanhang.

Socialstyrelsens rapport: Behandling av narkotikamissbrukare

Samordningen mellan socialvården och andra organ, framför allt sjukvår- den, är av väsentlig betydelse också ifråga om behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare. Missbruksproblematik har behandlats i flera statli- ga utredningar varav Nykterhetsvårdens läge (SOU 1967: 36) och narkomanvårdskommitténs tre delbetänkanden och framför allt slutbe- tänkandet (SOU 1969152) är av speciellt intresse på grund av den genomförda analysen av missbrukargruppernas sammansättning, problem och vårdbehov.

Socialstyrelsen har i en rapport: Behandling av narkotikamissbrukare (Socialstyrelsen redovisar nr 31 /1973) sammanställt synpunkter på narkotikamissbrukarnas problem och gett rekommendationer för den framtida vården. Genom intervjuer och enkäter till behandlare inom narkomanvården har socialstyrelsen sökt samla befintliga erfarenheter som utgångspunkt för sina rekommendationer.

I rapporten understryks att det stora flertalet av alla dem, som använt narkotika, inte kan beskrivas som vårdbehövande överhuvudtaget. Det psykiska och sociala problem, som de egentliga missbrukarna uppvisar, anses ha funnits före missbruket men fördjupats av detta. Flertalet behandlare beskriver missbrukamas grundläggande psykiska problem som en relationsproblematik. De har svårt att upprätta och upprätthålla nära och varaktiga relationer till andra människor. Utifrån denna förklaring måste den långsiktiga behandlingens primära uppgift vara att bearbeta relationsstörningar och ge missbrukaren en långvarig och trygg kontakt. Behov av kontinuitet i vården betonas genomgående i rapporten. Kontinuitetsbehovet bör kunna tillgodoses även av personer med mindre omfattande utbildning än socionomer, psykologer och läkare. I behand- lingen bör man inte tillgripa åtgärder på en högre nivå än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Vården bör i första hand bygga på frivillighet. Ett villkor för tvång sägs vara att detta görs kortvarigt. En långsiktig behandling måste ske under frivillig medverkan av den det gäller.

Ju längre missbruket fortskridit ju större är den sociala misären. Många saknar bostad och arbete. På grund av bristande kunskaps— och utbildningsbakgrund har de små möjligheter att hävda sig på arbetsmark- naden. Flertalet svåra missbrukare är i behov av medicinsk vård och tandvård. Många är i behov av akut såväl somatisk som psykologisk- psykiatrisk vård. Vikten av helhetssyn i arbetet betonas. Behandling och åtgärder bör sättas in i närheten av och tillsammans med personer i den

• Sida 226
•  Original

miljö dit missbrukaren skall återvända. Vidare bör man söka förbättra den sociala situationen och det medicinska allmäntillståndet vid sidan av att de psykologiska problemen uppmärksammas.

Bland förebyggande åtgärder i syfte att angripa narkotikamissbruk anges insatser på förskolans och skolans områden och sanering av ung- domens fritidsmiljöer som särskilt väsentliga.

Uppsökande verksamhet inriktad på narkotikamissbruk kan ha flera syften. Förutom att vara kontaktskapande och ge möjlighet att motivera missbrukaren för behandling har den också en viktig kartläggningsfunk- tion.

Den öppna vården är av primär betydelse då den kan kombineras med uppsökande och uppföljande verksamhet, det senare t.ex. efter en institutionsvistelse, Det blir därmed inom den öppna vården som kravet på kontinuitet i behandlingen bäst kan tillgodoses.

För att de olika behandlingsinsatserna, som krävs för missbrukarnas skiftande behov, skall kunna tillgodoses och upplevas som samman- hängande och meningsfulla är en samordning på olika nivåer nödvändig. I detta sammanhang har en organiserad samverkan mellan sjukvård och socialvård tett sig speciellt viktig och olika modeller för samverkan har utarbetats och prövats.

9.3.3. Utvecklings och forskningsprojekt

I debatten om socialvårdens mål och medel har praktiskt arbetande grupper deltagit aktivt. I socialarbetet prövas nya metoder och strategier i en rad projekt, de flesta av försökskaraktär. I vissa fall har det varit fråga om socialarbetare, som i samarbete med de sociala nämnderna och med ledning från universitet och högskolor fått anslag att bedriva försökspro- jekt några år i taget.

Det är här inte fråga om att ge en täckande beskrivning av nya experiment och försök av vilka vissa utvecklats till realistiska alternativ till traditionell socialvård medan andra haft en mindre gynnsam utveckling.

De exempel som nedan ges har valts att belysa några utvecklingsten- denser inom socialvården som pekar mot nya utbildningsbehov.

I flera av dessa projekt utgör forskning och metodutveckling ett väsentligt inslag. Det rör sig här i huvudsak om s.k. aktionsforskning, vars problem hämtas i det praktiska arbetet och vars resultat avses bli omedelbart tillämpliga. Denna forskningsmetod har framtvingat en kontinuerlig dokumentation rörande verksamheten på olika stadier. Flera intressanta rapporter skrivna under pågående process finns därför tillgängliga. Metoderna för utvärdering varierar och är ännu relativt oprövade. '

Samhällsarbete '

Samhällsarbete är ett namn, som sedan 1969 i Sverige getts åt nyare strömningar inom socialt arbete och verksamhet. Samhällsarbete mot- svaras inom de anglosaxiska länderna av community work, community

• Sida 227
•  Original

development eller community organisation. Community work kan definieras som en metod att arbeta med problem som gäller social förändring och att relatera sociala organ bättre till människors behov. Samhällsarbete kan sägas innefatta samhällsplaneringi vidaste bemärkelse, särskit social verksamhetsutveckling, socialt reformarbete för eftersatta grupper och närsamhällen eller på högre nivåer i samhället i övrigt. Eftertryck ges åt aktivering av de människor för vilka förändring behövs, men olika samhällsorgan bör också samordna sina insatser inbördes, lyssna till människornas egna upplevelser, och samverka med de vårdbehövande människorna. Det bör betonas att samhällsarbete inte är förbehållet personer inom social verksamhet och vård utan omfattas också av andra, t. ex. inom undervisning och kulturarbete. Samhälls- arbete som mera medvetet och metodiskt arbete har uppmärksammats förhållandevis sent i Skandinavien i jämförelse med framför allt England, Holland och USA. Förklaringarna är säkert flera, t. ex. skillnader i samhällets uppbyggnad och den, internationellt sett, jämförelsevis svaga sektorn av frivillig medverkan från föreningar, grupper och enskilda.

Samhällsarbete har kommit att bli ett viktigt komplement för socialarbetare som avser att arbeta mera inom närmiljön överhuvudtaget, t.ex. inom barnavårdsnämndernas fältverksamhet och för dem som arbetar med vissa eftersatta grupper i samhället, såsom handikappade och invandrare. Samhällsarbete i mer renodlad form bedrivs framför allt inom vissa försök och projekt. Exempel som framför allt är inriktade på socialt uppbyggnaisarbete i ett avgränsat område är Östergård—Österhusprojek- tet i Malmö och Aspuddenprojektet i Stockholm. I det följande ges en beskrivning av Aspuddenprojektet.

Aspuddenprojektet

Aspuddenprojektet i Stockholm startades av en liten grupp assistenter på socialbyrår. för distriktet, som önskade pröva sig fram till en annan arbetsmetod. Bakgrunden var att de var otillfredsställda i arbetet med socialhjälp och nykterhetsvård utan möjligheter att angripa de faktorer som stäadzgt skapar nya hjälpsituationer. För socialvården hade den ökade koncentrationen av problem för enskilda människor och familjer varit känd sedan flera år, men några egentliga satsningar hade inte företagits. Den förslitna stadsdelen är inne i en snabb avfolknings- och föråldringsprocess. Socialförvaltningen ställde sig positiv och genom samordning med nykterhetsnämnd och barnavårdsförvaltning kunde gruppen starta sitt arbete i april 1971. Projektet upphör i och med år 1973.

Enligt d:rektiven från socialförvaltningen skulle gruppen verka för en intensifierad uppsökande verksamhet samt företa en miljöstudie i stadsdelen.

Under projektets första tid gjordes en översiktlig probleminventering som visade brister bl. a. ifråga om bostäder och boendemiljö, fritidsut- budet och social- och sjukvårdens insatser. De mål som gruppen satte upp för nästa fas iarbetet och som redan helt eller delvis uppnåtts var att

• Sida 228
•  Original

. företa en mer ingående analys vad beträffar miljöns betydelse för uppkomst av sociala problem . medverka till att utöka aktivitetsutbudet i Aspudden efter förslag från

invånarna

medverka till att samordna olika myndigheters insatser i stadsdelen . upprätta ett informationscentrum i gruppens lokal och där ge social service samt information och upplysning om vad som planeras och händer i stadsdelen.

Arbetsgruppen, som består av fyra socialarbetare, har utvecklat kontakter med socialhögskolan och universitetet i Stockholm samt med community work-projekt, som drivs i statlig regi i England.

Projektet syftar ytterst till att medverka till att skapa förändringar i levnadsförhållandena för de människor, som har bristande tillgång till resurseri olika avseenden.

Arbetsgruppen har medvetet avstått från att ägna sig åt utredningar och hjälpåtgärder i enskilda ärenden, vilka hänskjutits till befintliga sociala organ. I stället har man haft hela stadsdelen som sin målgrupp och försökt aktivera såväl offentlig som privat hjälpverksamhet och män- niskorna i området. Kontakter har utvecklats med föreningar, olika aktionsgrupper och byalaget och försök har gjorts att få till stånd kontakter mellan olika invånargrupper. Uppsökande verksamhet har bedrivits bland pensionärer. Under 1972/73 startades en aktion för att öppna ungdomsgårdarna på dagtid. I den lilla lägenhet som ställts till gruppens förfogande har man gett information och rådgivning. Även medicinsk och juridisk rådgivning har getts av särskilda konsulter. Politiker, lokala partigrupper och tjänstemän från olika förvaltningar har inbjudits att använda sig av lokalen för att möta stadsdelsinvånarna.

Personal från skola, daghem, polisen, ungdomsgårdarna, barnavårds- och mödravårdscentral ingår i en grupp där man diskuterar gemensamma problem. Särskilda arbetsgrupper har bildats för arbete med de gamlas problem, barns och ungdomars problem och med fritidslokaler.

En stor del av tiden har gått åt till olika åtgärder för att säkra projektets fortsatta existens. En fortlöpande och omfattande skriftlig dokumentation finns från olika faser i projektet.

Arbetsgruppen konstaterar i en rapport från september 1973 att arbetet aktualiserat en rad frågor. Skall samhällsarbete innefatta medve- tandegörande av undertryckta sociala behov, vilket torde vara en långsiktig process? Skall det inriktas mot att söka få till stånd små materiella förbättringar för invånarna? Många av de problem som påvisas, uppstår enligt gruppen inte genom förhållandena i närsamhället, utan är beroende av mer övergripande processer i samhället (t. ex. arbetslöshet och utslagning från arbetsmarknaden samt bostadspolitikens konsekven- ser). ”Samhällsarbetets bidrag kan här vara att belysa följderna mänskligt och socialt, utifrån närsamhällets perspektiv, när det gäller sådana frågor och kanske skapa debatt. Förenklat skulle man kunna säga att samhällsar- betet försöker att finna angreppspunkter mellan mikro- och makronivåer- na i samhället. Socialvården är ofta begränsad till individperspektivet och de politiska organen till ett större samhälleligt perspektiv.”

• Sida 229
•  Original

I rapporten berörs också erfarenheter rörande själva arbetsgruppens sätt att fungera. Den oklara rollen, förväntningar och föreställningar från olika håll på och om arbetet har orsakat problem och konflikter. Dessa har dock oftast lösts på ett fruktbart sätt och tillfört arbetet nya dimensioner. En slutsats som gruppen gör är att projekt av denna art bör vara begränsade till en tid om tre till fem år. Man ser en risk med att samhällsarbete institutionaliseras och infogas i den byråkratiska struk- turen vid en social servicecentral.

Fagersjöprojektet

SAFT-projekten är ett sammanfattande namn på projekt, som arbetar med problem i närsamhället i några av Stockholms förorter. Förutom Aspudden ingår Skärholmen—Vårberg, Fagersjö och Tensta. Befolknings- pyramiden är här en annan än i Aspudden. Förhållandevis många nyinflyttade unga familjer med barn finns. Initiativtagare har i första hand varit fältarbetare vid barnavårdsnämndens fritidsavdelning, som arbetar med stöd från pedagogiska institutionen vid Stockholms universi- tet. Man satsar på föräldrasamarbete och gruppaktiviteter samt kontakt- verksamhet med alla organ, som kan tänkas berörda, såsom fritidsgårdar, skola, m. fl.

I Fagersjöprojektet är dessa aktiviteter samordnade med verksamheten vid rådgivningsbyrån för psykisk barna- och ungdomsvård i Hökarängen. För dennas del innebär projektet en satsning på förebyggande verksamhet och en helt ny arbetsmetodik. Traditionellt har rådgivningsbyrån huvudsakligen undersökt och behandlat redan uppkomna relationsstör- ningar hos enskilda familjemedlemmar även om målsättningen från början har varit att även arbeta förebyggande. Genom projektets uppläggning kan man nå samtliga boende i området och fånga upp problemen innan de blivit befästa. Man satsar intensivt på att rusta inVånarna själva och personalen på barnavårdscentral, skola och barn- stugor att själva klara sociala och psykologiska problem samt stötta dem att skapa en bättre boendemiljö.

Utgångspunkt för arbetet är den vikt man tillmäter individens och familjens närmiljö. Man har ställt sig frågan om det hjälper att bearbeta känslomässiga problem inom familjen om miljön omkring den, grannar, skolan etc., förblir negativ. Genom olika åtgärder, t. ex. grannskapssam- arbete, söker man påskynda att sociala relationsnät bildas. Det gäller att finna personer i den störda individens eller familjens omgivning som kan delta konstruktivt i terapeutiskt syfte och göra dessa personer delaktiga i behandlingsarbetet.

En omfattande institutionsverksamhet bedrivs för att göra personalen bättre beredd och skickad att delta i behandlingsarbetet och för att nå ut till så många föräldrar och barn som möjligt. Personalen vid barnstugorna handleds såväl direkt som indirekt genom att grupphandledare ställs till förfogande. Syftet är att söka påverka institutionsklimatet mot större öppenhet, och att göra personalen bättre medveten om barnens sociala, känslomässiga och intellektuella behov samt öka dess förmåga att handskas med kriser hos barn, ungdom och föräldrar. På barnavårds—

• Sida 230
•  Original

centralen som beräknas nå 95 procent av alla barn finns en kurator (jfr barnstugeutredningens förslag, 9.3.2). Kuratorn bedriver ”uppsökande verksamhet” genom att söka kontakt med föräldrarna i väntrummet, där ofta spontana diskussioner uppstår kring problem med barnen. Dessutom tar hon emot föräldrar för enskilda samtal.

En upplevd brist som blev utgångspunkten för den nya arbetsmetoden, var den bristande samordningen mellan olika instanser, som arbetar med samma familj utan vetskap om varandras existens.

Sålunda har man satsat på samarbete med skolan, men enligt rapporten nödgats konstatera att verksamheten inte utvecklats efter förväntningar- na.

En fortlöpande utvärdering och dokumentation av projektets olika delar har företagits för att förändra och modifiera arbetssätten, då dessa inte förefaller leda till de uppställda målen, och för att ge material för liknande samhällsexperiment på andra platser.

Miljöterapi — Terapeutiska samhällen

Framför allt inom mental- och socialvården pågår försök med terapeutis- ka samhällen. Behovet att finna nya former för institutionsbehandling har framför allt varit betingat av ökade problem med alkohol och narkotikamissbruk samt otillfredsställande resultat av traditionell institu- tionsvård.

I det terapeutiska samhället använder man sig av miliöterapi. Institu- tionens emotionella klimat avses vara gynnsamt för behandlingen och alla deltar i denna. I arbetet använder man sig av grupptekniker.

Satsningen på socialpsykologiska och framför allt gruppdynamiska metoder sammanhänger med synen på sociala avvikelser, som i detta fall anses bero på relations- och kommunikationsproblem människor emellan, otillräcklig analys av den egna situationen samt en bristande förmåga, vilja eller mod att göra något åt densamma. I det terapeutiska samhället utgår man från att såväl vårdare som vårdade deltar och tar ansvar för beslut om vården. Den öppna kommunikationen inom gruppen utnyttjas för att medlemmarna skall kunna vinna ökad insikt om sitt eget beteende och hur de upplevs av andra. Genom att detta sker i en trygg miljö och i en trygg gruppgemenskap förväntas en genomgripande inlärning kunna äga rum i socialt samliv.

I det terapeutiska samhället uppstår olika problem. Vårdpersonalen lämnar den trygga positionen med den klara rollfördelning, som de haft på mera traditionella institutioner, för att gå in i nära relation med klienter. Egna problem aktualiseras då lätt. De syften och de metoder som ett terapeutiskt samhälle står för har också visat sig svåra att förverkliga i praktiskt arbete.

Vissa risker är också förknippade med terapeutisk verksamhet i denna form. Framför allt kan den underliggande ”förstående” vårdideologin leda till att teorier och förklaringar förkastas. Idealet att alla skall förstå varandra och att ingen skillnad får finnas mellan personal och klienter kan medföra att man inte ger tillräcklig tyngd åt kunskap, erfarenhet och saklig analys. Förhållandet att alla åtgärder bör diskuteras med klienterna

• Sida 231
•  Original

och någon reglering av beslutsfattandet inte beräknas ske kan förorsaka situationer som är mycket svåra att lösa. Förutsättningen för att denna vårdform skall lyckas är att det finns personal med terapeutisk skolning. Mer eller mindre långt komna strävanden mot sådana ”terapeutiska samhällen” finns på olika håll i landet — Dennicketorp utanför Karlstad är ett av de äldsta exemplen. Stockholms stads nykterhetsnämnd har drivit omfattande försöksverksamhet av denna art. Som exempel kan nämnas Lida, en institution för alkoholmissbrukare, och Rätansgården i Jämtland för unga narkotikamissbrukare.

I rapporten Hemlösa män i Stockholm från Stockholms socialnämnds. socialmedicinska utrednings- och behandlingshem beskrivs på ett ingåen- de 'sätt processen i en försöksverksamhet, där man sökt skapa ett terapeutiskt samhälle. Miljö- och jagstödjande terapi har varit metoder att uppnå målet, som varit att ge männen en livsmiljö som skulle skapa bättre förutsättningar för rehabilitering. Kraven på personalen och dess behov beskrivs utifrån de problem som möter i denna verksamhet; kommunikationsproblem, att tvingas ta ställning och fatta beslut, aktualiserandet av egna och interpersonella konflikter, avvecklande av bindningar till patienter etc. Det framhävs, att om personalen skall kunna använda sig själv som behandlingsinstrument måste den också få hjälp med att bearbeta sina reaktioner och att kanalisera de affekter, som ofta uppstår i ett så provocerande arbete. Därför ses personalgruppen som ett nödvändigt led i verksamheten till vilken tidvis terapeutiskt kunniga gruppledare varit engagerade.

Hemma-hos-arbete

Hemma-hos-arbete eller hemterapi är en rätt ny behandlingsform, som i Sverige först utformades och användes på barnbyn Skå och sedan vid vissa barnhem i Stockholm. Så småningom har även socialförvaltningarna prövat denna behandlingsform inom sitt verksamhetsområde. För närva- rande pågår försöksverksamhet inom ett stort antal kommuner i landet. Bland dessa har Eskilstuna den längsta erfarenheten.

Hemma-hos—arbete innebär att en terapeut går hem till en familj eller enskild person för att i direkt samarbete med de olika familjemedlemmar- na genom olika slag av stödinsatser försöka åstadkomma förändringar i familjens eller personens sociala anpassning och i medlemmarnas rela- tioner inbördes och till omvärlden. Man kan urskilja två huvudtyper av hemma-hos-arbete: dels familjer med komplexa sociala problem, dels enskilda personer med anpassningssvårigheter, social isolering, missbruks- problem etc.

Hemma—hos—arbete har inom kommunerna i första hand använts i arbetet med familjer med många problem som ett försök att på frivillig väg och i samarbete lösa svåra problem som annars skulle kräva mer ingripande insatser från socialvårdens och samhällets sida och i en del fall även leda till tvångsåtgärder. Hemma-hos—arbete är ett viktigt instrument i socialvårdens förebyggande arbete.

Hemma-hos—verksamhet som arbetsmetod är tämligen ny inom den kommunala socialvården, och någon omfattande utvärdering av verksam-

• Sida 232
•  Original

heten har därför inte kunnat ske. Utvecklingen pekar emellertid mot att denna arbetsform kommer att betraktas som ett viktigt komplement till den öppna socialvården.

Hemma-hos-arbetarna har haft varierande utbildningsbakgrund. Det vanligaste är dock att hemvårdare har anställts för dessa uppgifter, men även socialpedagoger, psykologer, socionomer och personer med sam- hällsvetenskaplig utbildning förekommer. En del hemma-hos-arbetare har rekryterats från personalen vid Skå. De erfarenheter som finns av denna verksamhet visar att oavsett hemma-hos-arbetarens utbildning är handled- ning nödvändig.

Gustav Jonsson talar om utbildning och yrkesträning för närkamp (Att bryta det sociala arvet, 1973). Hemma-hos-arbetare liksom socialarbetare, övervakare m.fl. som arbetar i direkt kontakt med klienter behöver ”hjälp i form av motåtgärder mot det starka känslomässiga slitaget i detta hårda jobb” — ”någonstans måste känslorna tömmas ut, annars blir det inre trycket i längden outhärdligt”. För detta syfte har enligt författaren grupparbete tillsammans med en neutral person med insikter i grupp- dynamik visat sig vara en god form.

På socialförvaltningen i Göteborg har man positiva erfarenheter av att arbeta med en referensgrupp bestående av ansvariga hemma-hos-arbetare (hemvårdarinnor), och socialassistenter, socialläkare, socialsekreterare och barnpsykolog med uppgift att handleda hamma-hos-arbetaren och utveckla verksamheten.

De familjer eller personer som är aktuella för hemma-hos-arbete tillhör en socialassistents och inspektörsgrupps fasta behandlingsärenden. För socialassistenten innebär hemma-hos—verksamhet en indirekt metod att arbeta med de sociala problemen. Allt eftersom denna typ av indirekt socialvårdande verksamhet ökar torde socialarbetarna behöva mer kun- skap och erfarenhet i handledning.

Hemma-hos-arbetarens utbildning bör inriktas på konkret handling i praktiska situationer. Enstaka kurser i socionomutbildningen skulle eventuellt kunna ingå ien vidareutbildning för denna grupp.

Rapport från en barnavårdsbyrå

I en rapport, som syns ha stor betydelse för den diskussion som förs om socialvårdens inriktning och innehåll, beskrivs en försöksverksamhet inom barnavårdsnämndens i Stockholm övervakningssektion. Vid Barna- vårdsbyrå II bedrivs sedan 1969 ett metodutvecklingsarbete av social— arbetargruppen och en psykoterapeutiskt skolad psykiaterkonsult.

Rapporten ställer socialarbetarens roll gentemot klienten, arbetslaget och barnavårdslagen i brännpunkten. Särskilt de svåra ställningstagandena i fråga om tvång och frihet skärskådas.

I början av försöksverksamheten fanns en strävan att göra övervak— ningsfunktionen till behandlingsfunktion, vilket innebar att den svåra rollen som både terapeut och myndighetsrepresentant accepterades.

Den kontinuerliga diskussion, som förts vid byrån i personal— och handledningsgrupp, där syftet varit att var och en skulle söka medvetan- degöra för sig själv egna värderingar och intentioner, har lett till att

• Sida 233
•  Original

gruppen stannat för att betrakta barnavårdsnämnden som en institution för social kontroll och sig själva som utövare av denna. _

Genom hela rapporten betonas vikten av en öppen dialog såväl personalen emellan som med klienterna. Socialarbetaren kan inte uppnå en förtroendefull kontakt med klienten såvida han inte handlar så att det är realistiskt för klienten att hysa förtroende. Således bör direktkontak- ter föredras framför kringkontakt, och man bör inte ge sken av frivillighet, då man bedriver tvång. Man bör inte omhänderta någon enligt ”frivilligparagrafer”, om man bedömer sig behöva använda tvång senare. Tvång får aldrig användas som hot i någon form. Att undvika att göra destruktiva åtgärder ser gruppen som det primära målet för byråns verksamhet. De åtgärder som vidtas grundar sig på förståelse för hela situationen samtidigt som hänsyn tas till att resurserna är begränsade. Djupare kunskap om förhållandena på fältet för att kunna ta hand om dem som behöver vård samt ett mera direkt konstruktivt agerande i samhället för att bättre kunna förebygga eftersträvas.

Utmärkande för handläggningen av ärenden är kontinuitet samt att anmälningssituationen betraktas som en social konfliktsituation, där anmälaren vare sig denna är en individ eller en myndighet är en lika viktig medspelare som den anmälde. Ingen åtgärd vidtas utan att såväl den anmälande som den anmälde hörs. Detta förfaringssätt har medfört att många situationer, som enligt tidigare arbetsrutiner skulle ha blivit föremål för akut ingripande, har kunnat lösas upp.

Skillnaden mellan teori och praktik upplevs oftast som stor av socialarbetaren, som kan känna en stor osäkerhet i klientkontakten. Sådana svårigheter kan återverka på kontakten med klienten på vilken personliga konflikter projiceras.

Enligt psykiaterkonsulten i gruppen har den sociale fältarbetaren ett mycket svårt arbete, med allvarliga psykiska påfrestningar nästan dagligen. Han pekar på att personalen bör ges möjligheter att ventilera de starka konfliktfyllda känslor, som ständigt aktualiseras i arbetet. Om en stor del av de resurser som för närvarande läggs ner på ofta missriktat ”terapeutiskt arbete” med klienter i stället lades ner på socialarbetarna själva skulle det sociala arbetet enligt referenten vinna på det.

9.3.4. Sammanfattning av utvecklingstendenser

I den utveckling som för närvarande pågår inom socialvården kan vissa förändringar i mål och metoder urskiljas. Det kan ibland vara svårt att bedöma vad som å ena sidan är förändringar i socialvårdens sätt att fungera och som kommer till uttryck i dess mål, metoder och organisation och, å andra sidan, dessa förändringars konsekvenser för socialarbetaren i fråga om nya yrkeskrav och arbetsuppgifter.

Planeringen inom vårdområdet styrs av en helhetssyn, som innefattar människan i samhället och som utgör en referensram vid synen på sociala förhållanden. Genom förändring ifråga om organisation och arbetsmeto- der söker man nå en ökad integration och samordning med närliggande funktioner. Ifråga om metoder innebär förändringen en förskjutning från åtgärder inriktade mot individ, familj, grupp till generella åtgärder, en

• Sida 234
•  Original

ökad satsning på öppen vård i stället för institutionsvård, på social service i stället för social kontroll samt återhållsamhet med tvångsåtgärder till förmån för ökad frivillighet. Man ser en utveckling från statisk, sektoriell och övervägande administrerande socialvård till en socialvård, som är en del av samhället med samhällsplanerande och förebyggande funktioner. Ifråga om ärendehandläggning satsas på lag- och grupparbete. Besluts- strukturen utvecklas från att vara hierarkisk till ökad decentralisering och demokrati.

Utredningar, planer och förslag som rör ökad samverkan institutioner emellan har utarbetats och prövats. Den lokala samordningen har utvecklats. Olika verksamhetsformer har förts samman under samma tak och organisatoriska åtgärder såsom inrättande av sociala centralnämnder och avtal mellan huvudmännen för främjande av samordning har vidtagits. Innehåll och form för samarbetet har analyserats i försök bl. a. i Tierp och Falun. En reell svårighet som möter i praktiken, då dessa intentioner skall förverkligas, är de skiftande referensramar och mål, som finns inom socialvård, sjukvård, arbetsvård, skola m.fl. och som även gäller hur sociala problem uppstår och behandlas.

Lagarbete inom framför allt den kommunala socialvårdens ram har stimulerats genom övergång från funktionsprincipen till familje- eller helhetsprincipen.

Under den nyorienteringsprocess som pågår uppreser sig många problem för den enskilde socialarbetaren liksom för andra berörda personalkategorier och som bl. a. har med motivation, tillfredsställelse, förmåga att klara nya arbetsuppgifter samt med funktion i nya roller inom ett vidare verksamhetsfält att göra. I många kommuner har nya vägar prövats bl. a. i form av försöksverksamhet av olika slag. Framför allt finns en strävan att kunna erbjuda stöd och hjälp till människor i deras egen miljö där problemen uppstår i syfte att kunna arbeta mera förebyggande. Metoder för arbete i närsamhället, där grupper och institutioner involveras, prövas i en rad projekt för närvarande. I arbetet får socialarbetaren insikter om förhållanden som ger upphov till missförhållanden och störningar. För att kunna påverka utvecklingen i gynnsam riktning är det viktigt att sådana observationer och synpunkter beaktas i samhällsplaneringen. Skall socialvården kunna tjäna som impulsgivare och kunna delta i samhällsplanering och forskning är det viktigt med dokumentation, resultatuppföljning och utvärdering.

Att det finns behov av grundläggande metodutvecklingsarbete inom den traditionella socialvårdens ram visas i Rapport från Barnavårdsbyrå II. Gruppen ger exempel på hur genom en kritisk analys av dess egen roll och arbetssättet ett målinriktat arbete kan ta form. Avståndet mellan gruppens mål ”att undvika destruktiva åtgärder” och de mål som formulerats av samarbetskommittén ”jämlikhet, trygghet, solidaritet och demokrati” är stort. Frågan uppreser sig om det finns någon reell koppling mellan dessa mål och socialvårdsarbetet så som det bedrivs på fältet. Ovannämnda rapport har visat att vägen dit ivarje fall är lång och svår. En av de viktigaste förutsättningarna är utbildning, dels i form av grundutbildning, dels möjlighet till vidareutveckling under handledning.

För att utveckla socialvården måste organisatoriska och lagtekniska

• Sida 235
•  Original

reformer följas av att man går in i själva arbetsprocessen och söker analysera denna samt utveckla arbetsmetoderna.

För detta krävs kunskap och insikter samt framför allt en positiv inställning till det egna arbetet och en beredvillighet att granska, ompröva och förändra, som bör byggas upp redan under grundutbildningen.

9.4. Konsekvenser för socialarbetarens yrkesroll

9.4.1. Nuvarande funktioner och väntade förändringar

Exempel på socionomtjänster inom det sociala vårdområdet är socialassistent, kurator vid sjukhus och rådgivningsbyrå, skolkurator, tjänsteman inom kriminalvård, ungdomsvård, arbetsvård. Vidare före- kommer administrativa tjänster som socialchef och socialsekreterare. Personalarbete kan vara av rent administrativ art eller innebära socialku- rativa uppgifter.

Beskrivningar över nuvarande yrkesroller inom det sociala vårdområdet har utarbetats för Tierpsprojektet för socialassistent, sjukhuskurator, skolkurator och familjerådgivare (se avsnitt 9.3.2). I det följande lämnas en kort sammanfattning av dessa:

Socialassistentens huvudsakliga uppgifter kan indelas i informerande, utredande, stödjande och hjälpande uppgifter samt planering.

Det informerande arbetet innebär bl.a. att socialassistenten skall ge upplysningar till enskilda, till skolor m. fl. om olika former av samhällsservice.

Det utredande arbetet bygger främst på samtal med dem utredningen rör och på hembesök. Utredningen skall resultera i ett förslag till handlingsprogram som utarbetats av socialassistenten tillsammans med den berörda parten och som sedan, om det går utöver delegationsramar— na, läggs fram för de beslutande organen.

Det stödjande och hjälpande arbetet består av förmedling av resurser, samtal med den på socialbyrån och i hemmet hjälpsökande, fortlöpande kontakt med den hjälpsökande och anhöriga i stödjande syfte, med rådgivningsbyråer, läkare, barnpsykiatrisk klinik, skola etc., och förrned- ling av kontakter vid nämnds beslut om omhändertagande för samhälls- vård. Utöver dessa individinriktade åtgärder förekommer i allt större utsträckning arbetsuppgifter av mer allmän natur, som deltagande i planeringsarbete, dels inom den egna sektorn, dels inom kommunens allmänna planeringsarbete. Socialassistenten handlägger utredningar som ger underlag för besluten och föredrar ärendet inför nämnden. Då besluten är fattade skall assistenten verkställa dessa och söka lösa problemen i samarbete med den hjälpsökande.

Det uppges att socialassistentens arbetsuppgifter för närvarande domineras av det praktiska arbetet med uträkning och utanordning av socialhjälp. Socialassistenten borde, anses det, avlastas en mängd uppgif- ter framför allt i samband med utredningsarbetet såsom insamling av data från andra myndigheter och ansökningar till olika institutioner för barn, alkoholmissbrukare m.fl. till förmån för andra viktiga uppgifter som enligt nuvarande ordning inte blir tillräckligt tillgodosedda. Mer utrymme

• Sida 236
•  Original

behövs för kontakt och samtal med hjälpsökande och för eftervård när klienter kommer ut från institutioner. Vidare behövs mer tid för planeringskonferenser och samarbete kring ärenden med kolleger, annan expertis och klienter.

Sjukhuskuratorn arbetar direkt med enskilda patienter eller grupper av patienter för att söka lösa sociala problem och för att hjälpa patienten att själv kunna anpassa sig till en tillvaro som komplicerats på grund av sjukdom eller skada. För att vården av patienten skall kunna grundas på en helhetsbedömning krävs ett nära samarbete mellan kurator och den personal som ansvarar för patientens medicinska vård. Kuratorn har här en viktig uppgift att ge berörd sjukvårdspersonal, som ofta är primärt inställd på rent medicinska förhållanden, information om social proble- matik. Kuratorn skall vidare informera om samhällets olika hjälpmöjlig- heter. Kuratorns arbete inriktas i stor utsträckning på samarbete med patientens anhöriga och andra personer som kan anses höra till patientens miljö, arbetsgivare, lärare m.fl. Kuratorn har i regel kontakt med patienten endast så länge denne befinner sig under medicinsk vård. För att få kontinuitet i behandlingen är det därför viktigt att de sociala insatserna följs upp av andra myndigheter och organ, som tillsammans med patienten kan ha fortsatt ansvar för eftervård och rehabilitering. En viktig del av kuratorns uppgift utgörs därför av samarbete med institutioner utanför sjukhuset, som t. ex. allmänna försäkringskassan, konvalescenthem, handikapporganisationer, sociala nämnder, kriminal— vård, skolhälsovård, psykisk barna- och ungdomsvård, länsarbetsnämnd, bostadsförmedling samt med distriktssköterskor. Sjukvårdens kuratorer lyder vanligen administrativt direkt under sjukhusledningen. I medi- cinsk-kliniskt hänseende är de alltid underställda klinikchefen eller motsvarande vårdansvarige läkare. Frågan om kuratorernas organisation är som nämnts i avsnitt 9.3.2 föremål för uppmärksamhet från huvudmännens sida efter förslag i den s.k. KGS-rapporten, där det föreslås att kuratorer i första hand inom öppen sjukvård skall få kommun som huvudman. För kuratorer inom sjukvård och skolväsende gäller liksom för socialassistenterna att kvalificerade biträden skulle kunna utföra ett flertal uppgifter till förmån för kuratorernas mera direkta arbete med patienter och elever.

Omkring hälften av Skolkuratorns arbetstid uppskattas gå åt till enskild rådgivning till elever, lärare och föräldrar. Kuratorn skall också fungera som skolans sociala kontaktman och i samarbete med samhällets myndigheter och institutioner samordna stödåtgärderna för den enskilda eleven och hans familj. Skolkuratorns sociala utredningar skall bidra till en ökad förståelse av orsakssammanhang till stöd för såväl lärarna som föräldrarna i deras relation till eleven. De skall också ligga till grund för förslag om lämplig åtgärd eller behandling inom eller utom skolan. Kuratorn har viktiga informationsuppgifteri frågor som rör skolan såsom studiehjälp, studiemedel och ferieresor. Information sker också i allmän— na frågor t. ex. i syfte att arbeta för förebyggande elevvård, ge sexualinformation, väcka förståelse för handikappade, skapa efterfrågan på fritidssysselsättning osv. Vid elewårdskonferenser har kuratorn ofta

sekreteraruppgifter.

• Sida 237
•  Original

Familjerådgivare. Till familjerådgivningen söker människor med sam- levnadssvårigheter. Kontakten är helt frivillig. De sökande kan få vara anonyma och registreras därmed inte heller i något socialt register. Klienterna är garanterade sekretess och absolut tystnadsplikt. Familjeråd- givarens huvudsakliga arbetsuppgift är samtalsbehandling. I familjerådgiv- ningens uppgifter ingår även föräktenskaplig rådgivning. Vid vissa byråer förekommer samlevnadskurser. Metodutvecklingen inom familjerådgiv- ningen har gått från individuella samtal till gemensamma samtal med involverade parter och familjesamtal. Behandlingen har hittills främst varit inriktad på makar och par, men på senare tid utvidgats till att gälla hela familjen.

Huvudman för familjerådgivningen är landsting eller primärkommun. Familjerådgivningen bedrivs sedan 1951 som försöksverksamhet. Familje- rådgivningens framtida huvudmannaskap, utformning och organisation utreds för närvarande av socialutredningen.

Ett antal funktioner inom anstaltsvård: kriminalvård, nykterhetsvård och ungdomsvård har varierande utformning med blandade administrati- va och behandlande arbetsuppgifter syftande till rehabilitering av klienter och kontakt med dennes egen miljö för att skapa förutsättningar för rehabilitering. Vissa tjänster är helt avsedda som kontaktfunktioner mellan anstalter och hemmiljö, t. ex. assistenttjänster för vård utom ungdomsvårdsskola.

Inom kriminalvård i frihet finns skyddskonsulenter och skyddsassisten- ter som direkt eller via övervakare skall delta i rehabilitering av klienter som utskrivits från anstalt eller dömts till vård i frihet.

Vid länsarbetsnämnderna finns tjänster inom arbetsvårdssektorn med utrednings— och behandlingsfunktioner som principiellt sammanfaller med tidigare angivna funktioner för kuratorer och assistenter inom olika sektorer av socialvården.

För socionomer verksamma i personalvård ingår ofta såväl kurativa som personaladministrativa arbetsuppgifter. Endast hos större arbetsgiva- re är personalvårdande och personaladministrativa funktioner helt skilda åt. Innehållet i den sociala delen varierar mellan företagen beroende på verksamhetsart och arbetsbetingelser. Genomgående gäller dock att personalvårdskonsulent med social utbildning har att svara för personlig rådgivning till de anställda och för rådgivning till -arbetsledningen i personalvårdsfrågor. Enligt 1969 års personalvårdsutrednings betänkande har arbetet hittills varit inriktat på individuella åtgärder för anställda med svåra arbetshinder. Utvecklingen mot en förbättrad arbetsmiljö bör enligt . personalvårdsutredningen medföra att arbetet i högre grad inriktas mot rådgivning till arbetsledning och mot allmänt förebyggande åtgärder. 1 den debatt som följt på företagshälsovårdsutredningen har också efter— lysts större uppmärksamhet på mentalhygieniska och socialmedicinska problem än vad som kommit till uttryck i denna utredning.

Sammanfattningsvis utgörs huvudarbetsuppgifterna i de olika socialar- betarfunktionerna i dag av socialt utrednings- och behandlingsarbete. Inslagen av administrativa moment och behandlingsmoment i arbetsupp- gifterna växlar men grunddragen i arbetsmetoder överensstämmer. Olika grader av specialisering på de olika huvudarbetsuppgifterna och olika

• Sida 238
•  Original

arbetsförhållanden när det gäller tillgång till annan expertis skapar stora skillnader i yrkesrollen för socialarbetare av olika slag. Gemensamt för dem är den individinriktning i arbetet som med vissa undantag är förhärskande när det gäller behandlingsarbete och administrativa arbets- uppgifter.

De förändringar som skett på socialvårdsområdet i form av ändrad organisation (ny nämndorganisation), inriktning mot helhetssyn i den sociala problematiken och förskjutning mot förebyggande arbetsupp- gifter tillsammans med olika försök till samordning med andra samhälls— funktioner ställer redan nu krav på förändringar i utbildning med inriktning mot detta arbetsfält. Den helhetssyn på individen och hans förhållande till samhället som man anser att modern socialpolitik måste utgå ifrån medför att nuvarande arbetsformer kommer att vidgas till att omfatta inte bara den typ av individcentrerat arbete som nu dominerar till att omfatta arbete med hela familjer och grupper. Dessutom torde helhetssynen medföra att socialarbetaren överhuvudtaget får vidgade funktioner inom den socialvårdande organisationen. Huvudvikten kom- mer framdeles att läggas vid behandlingsuppgifter med en ökad inriktning mot grupparbete, vid informations- och serviceuppgifter av varierande slag.

9.4.2. Avgränsning av socialarbetarens uppgifter gentemot andra funk- tioner

I jämförelse med många äldre och mera väletablerade yrken är socialarbe- taryrket ganska vagt i konturerna. Det kan vara svårt att formulera de specifika drag, som karakteriserar yrket.

Det går heller inte att avgränsa socialt arbete till att gälla endast en yrkesgrupp. Distriktssköterskor, läkare, vårdpersonal, lärare, psykologer m.fl. utför i sin tjänst mer eller mindre av socialt arbete. Inom sådan social verksamhet där nya arbetsformer prövas och framförallt inom de institutioner, där man sökt bryta den hierarkiska strukturen och prövar olika former av miljöterapi, finns ingen klar gräns mellan olika yrkesroller. Det finns många socialarbetare med varierande utbildning som utför ett kvalificerat arbete. Detta har gett en ofta diffus och skiftande uppfattning hos allmänheten om vad som krävs ifråga om yrkeskunskap och utbildning för olika områden och nivåer i socialt arbete.

Engagemang, vilja att förstå och att frigöra resurser såväl hos klienten som i samhället är primära i allt socialt arbete och kan, om de saknas, inte kompenseras med utbildning. Utbildning och träning krävs för att socialarbetaren skall få sådan yrkesmässig förståelse och insikt som ökar förutsättningarna att stärka individens eller gruppens förmåga att finna positiva lösningar på sina problem. Den yrkesmässiga insikten grundar sig framförallt på kunskaper om förhållanden hos individen och i samhället, som är problemskapande, kunskap om hur förhållanden i miljön ochi individens utveckling samverkar samt mänskliga fysiska och psykiska reaktioner på olika krissituationer i livet. Vidare förutsätts kunskaper om klientens rättigheter och samhällets skyldigheter, organisationers och

• Sida 239
•  Original

institutioners funktion, samverkansformer och vägar att frigöra resurser. Den yrkesmässiga förståelsen för klientens eller klientgruppens problem grundar sig bl. a. på generell kunskap om hur sådana problem uppkom- mer, utvecklas och samvarierar. Vidare behövs generell kunskap om mänskliga reaktionssätt inför nya och svåra situationer, vilket kan ge en bättre distans till problemen än den har, som själv befinner sig i samma situation. Utbildningen bör ge socialarbetaren träning i att se klienten som en aktiv part, som själv väljer och handlar och inte som en mottagare av hjälp. För att en relation mellan socialarbetare och klient skall utvecklas, som ger utrymme för den senare att klargöra sina motiv och frigöra resurser till initiativ och handling, krävs att socialarbetaren på motsvarande sätt är någorlunda klar över sina egna motiv, resurser och begränsningar. Subjektiva värdeomdömen från socialarbetarens sida finns alltid med i kontakten med klienten oavsett hur objektiv hon försöker att vara. Utbildningen måste också förbereda socialarbetaren för det ofta hårda slitaget och resignationen och kanske bitterheten som ligger på lur till följd av motgångarna i arbetet. Det är detta som Gustav Jonsson kallar yrkesträning för närkamp. I människovårdande arbete är det viktigt att arbeta inte bara med klienten utan också med sig själv, t. ex. genom kontinuerlig handledning och diskussion.

Utbildningen avser slutligen att förmedla vissa grundläggande värde- ringar samt en hållning till människor och problem, som möter i arbetet, dvs. ”ett sätt att vara”, där kunskap och värderingar integrerats med personligheten och präglar sättet att utöva yrket. I denna hållning skall ingå en kritisk granskning av det egna arbetet och av förhållanden som styr arbetet. Det är viktigt att använda vunna erfarenheter konstruktivt. Man bör kunna analysera situationen och hur olika faktorer samverkar och använda denna medvetenhet och kunskap i det fortsatta arbetet.

Inte heller denna beskrivning av vad utbildningen idealt skall leda till — ett mål som knappast uppnås enbart genom en grundutbildning — kan med bestämdhet sägas vara unik för socionomutbildningen. Socionomer förekommer inom olikartade områden, i första hand med behandlings- uppgifter och administrativa uppgifter. Inom de olika områdena ställs krav av olika slag och grad av fördjupning.

Ifråga om socionomer på det mentalhygieniska och kliniska arbetsfäl- tet (familjerådgivare och vissa kuratorer), där arbetet i huvudsak är inriktat på relations- och krisbehandling, delas arbetsfunktionerna i viss utsträckning med psykologer och även psykiatrer. En viss kollision föreligger i dag när det gäller yrkesrollsuppfattning. Ett positivt uttryck för detta är de riktlinjer som UKÄs arbetsgrupp för psykoterapiutbild- ning fått. Denna har till uppgift bl. a. att föreslå vidareutbildning anpassad för olika grundutbildningar, bl. a. läkare, psykologer och socionomer.

I yrkesrollsbeskrivningen för Tierpsprojektet framhålls beträffande psykologernas arbetsuppgifter, att man i Sverige liksom i andra länder kan iaktta vissa tendenser till förändringar. Bl.a. framträder ett ökat intresse för olika former av behandlingsuppgifter och för olika typer av öppen vård och förebyggande åtgärder. En förändring av psykologernas arbete från enbart diagnostiska problem och åtgärdsplanering till mera

• Sida 240
•  Original

socialt betonat behandlingsarbete närmar socialarbetarnas och psykolo- gernas roller till varandra.

Man kan i dag iaktta att gränser mellan yrkesroller suddas ut. Man syftar till att fördela arbetet så att den som har bästa kontakt med klient-familj-grupp, där problem skall lösas, får huvudansvaret för behandlingen oberoende av ursprunglig yrkesinriktning. Inom nya och öppnare vårdformer som planeras kommer sannolikt utvecklingen av samarbetsformerna och arbetsfördelningen att gå åt detta håll.

För att en sådan rörlig arbetsfördelning skall fungera liksom för ett gott samarbete överhuvudtaget är det emellertid viktigt att var och en känner säkerhet i sin yrkesfunktion. Råder oklarhet i fråga om ivilka hänseenden egen och andras yrkeserfarenhet skall bidra till att arbets- lagets gemensamma mål skall nås riskerar arbetet att bli ytligt. Lagmed- lemmarnas specifika'och fördjupade kunskaper kommer då inte till sin rätt. Att medlemmarna känner osäkerhet inför sina egna och andras funktioner kan leda till konflikter som tar sig olika uttryck. På oklara grunder kan t. ex. medlemmarna avhända sig arbetsuppgifter som de borde ta ansvar för eller kan de av prestigehänsyn värna strikt om sitt område till förfång för det samlade arbetet. Ett annat område, som rör kompetensen och avgränsningen gentemot andra funktioner är.. förhållandet till kommunens förtroendemän inom det sociala området. I diskussionen kring socialarbetarens nya roll som utvecklare och reformator har naturligt nog relationen till politiskt arbete berörts. Osäkerhet i fråga om gränsdragning har framförallt förekommit i fråga om samhällsarbete. .

Att stimulera samhäIISprocessen kan uppfattas som en delvis politisk roll och t. o. m. som 'en roll som skall spelas enbart av politiker och inte av yrkesföreträdare. I det här sammanhanget är det viktigt att särskilt betona att all samhällelig verksamhet har ett drag av allmänt politiskt handlande, medvetet eller omedvetet, då det kan sägas sträva efter att uppnå bestämda mål. Det bör dock fastslås att socialarbetaren lika litet som andra yrkesgrupper kan verka som politiker inom ramen för sin ordinarie yrkesutövning. Däremot är det en uppgift för socialarbetaren att utarbeta underlag för politikernas ställningstaganden.

Samverkan med förtroendemän har även diskuterats i den under 9.3.3 refererade rapporten från Bamavårdsbyrå II.

”Allt eftersom nya 5. k. progressiva vårdmetoder framkommit, har den politiskt valda nämnden fått allt svårare att ta ställning till vad som är ”bra, eller 'dåligt' för klienterna. Detta har lett till att förtroendemän- nen alltmer förlitat sig på experter av olika slag, i första hand barnavårdsnämndens tjänstemän, i andra hand läkare, psykologer och andra myndighetspersoner, vilket i sin tur lett till en allt större utarmning av den viktiga funktion, som ursprungligen var avsedd för den politiskt valda barnavårdsnämnden i dess egenskap av 'folkets röst” beträffande moraliska värderingsfrågor.”

Det är viktigt att definiera ansvarsfördelningen mellan tjänstemän och förtroendemän. ”Av tjänstemännen torde krävas att de på helt annat sätt än hittills verkligen analyserar varje ärende ned till dess grundläggande moraliska frågeställningar och presenterar dessa för barnavårdsnämnden.

• Sida 241
•  Original

Vidare krävs av barnavårdsnämnden, att den på ett helt annat sätt än för närvarande dels kräver alternativa förslag om åtgärder och bedömning av dessas konsekvenser, dels verkligen ser och engagerar sig i de moraliska ställningstaganden, det alltid i grunden är fråga om.”

Den professionella bas i utbildningen som socialarbetarna har gemen- sam är förhållandevis liten. Dock är de problem som socialarbetaren ställs inför så svåra, att det krävs en kvalificerad bred kunskap samt en specifik arbetsmetod. Det som karakteriserar den som utbildats på social linje och ger speciell kompetens är de färdigheter och den hållning till människor och problem, som ges av kombinationen av bred kunskap om samhället och social metodik med dess förankring i psykologiska och sociala teorier och i praktisk erfarenhet. Eftersträvas en starkare yrkesidentitet för socialarbetaren på fältet bör yrkesskickligheten kunna dokumenteras utåt. Detta kan bäst ske genom en hög kvalitet på arbetet, vidareutveckling av metoder samt uppföljning och utvärdering av socialarbetarnas verksamhet samt forskning.

9.5. Synpunkter på nuvarande utbildning

Enligt nuvarande studieordning yrkesinriktar den studerande sin utbild- ning genom val av olika ämnen och Specialkurser på betygsnivå. För examen fordras fem betyg, varav tre skall avläggas inom sociala linjens kärnämnen: socialrätt, psykologi och social metodik. Som framgår under 10.3 finns invändningar mot nuvarande studieorganisation när det gäller kärnämnesbestämmelserna. Valet av kärnämnen kan å ena sidan medföra att den studerande tvingas välja bort ämnesavsnitt, som kanske är mycket väsentliga med tanke på kommande arbetsuppgifter. Å andra sidan ger betygsstudierna förutsättningar till fördjupning av vissa ämnesavsnitt. Avsikten med betygsstudier har också varit att förmedla en övergång till studier för högre betyg och forskarutbildning vid universitet.

Val av ämneskombinationer

Vid socialhögskolan i Lund har gjorts en inventering av examinerade från sociala linjen fr. o. m. höstterminen 1964 till vårterminen 1968. Normal- kombinationen var socialrätt, psykologi, social metodik och det avvikan- de beteendets sociologi. Under nämnda tidsperiod ökade andelen normalkombinationer på sociala linjen från 49 procent 1964 till 87 procent 1968. Enligt stadgan skall varje socionom ta överbetyg (två eller tre betyg) i minst ett ämne. De allra flesta har nöjt sig med överbetyg i ett ämne, endast undantagsvis har man tagit överbetyg i två eller flera ämnen. Det finns dock en tydlig tendens till att en ökad andel har tagit fler betyg än nödvändigt. Åtskilliga har läst mer än en specialkurs i samma ämne. Av de 300 studerande som examinerats från sociala linjen har endast åtta tagit tre betyg i något ämne. Dessa fördelar sig på psykologi (sex elever) och socialrätt och sociologi (vardera en elev).

U 68 har gått igenom ämneskombinationerna för de 113 studerande, som examinerats från sociala linjen vid socialhögskolan i Stockholm under första halvåret 1973 och funnit att det tydligt går att urskilja vissa

• Sida 242
•  Original

vanliga kombinationer. Sammanlagt 75 elever har läst ämnena psykologi, socialrätt, sociologi och social metodik. Av dessa har 31 valt att avlägga två betyg i psykologi, 31 i socialrätt och 13 isociologi. I övrigt finns det varierande kombinationer. Flera elever har läst mer än fem betyg. Skälet härför kan vara ett intresse att vidga kunskaperna, att det inom ramen för kärnämnesbestämmelserna inte funnits möjlighet att få önskad ämnes- kombination eller att den studerande valt att läsa vidare i väntan på att få ett arbete. Sammanlagt 98 av de 113 studerandena har läst social metodik. En övervägande del har valt att läsa specialkursen socialvårdsmetodik (socialt arbete inriktat på individ och familj). Fyra studerande har läst båda specialkurserna. Inom ämnet rättskunskap har samtliga valt special- kursen socialrätt med undantag för ett par studerande som läst båda specialkurserna. I ämnet sociologi har de flesta valt specialkursen avvikande beteende.

Studerandes synpunkter på utbildningen

Nämnden för socionomutbildning har som redovisas i en rapport ijuli 1973 låtit utföra en enkätundersökning vid två tillfällen i studiegången, riktad till studerande som antagits höstterminen 1970. Undersökningen är ett led i utvärderingen av försöksverksamhet med nya former för behörighet för tillträde till socionomutbildningen. I undersökningen ingår samtliga elever som antagits enligt försöksverksamhet 1 (elever som uppfyller kraven på 25 års ålder, minst fem års yrkesverksamhet samt vissa teoretiska förkunskaper) samt ett urval ur kvotgrupp l (studerande med slutbetyg från gymnasium) och kvotgrupp 2 (studerande med studentbetyg).

Övervägande antalet studerande är tillfredsställda med sina studier vid socialhögskolan. De yngre eleverna betraktar studiepraktiken som mest värdefull. De är också mycket positivt inställda till den teoretiska undervisningen, som de anser allmänbildande. De äldre eleverna tycks mest värdesätta det goda förhållandet mellan lärare och elever. Förslagen till förbättring av undervisningen är dock många och rör främst integrering av vissa ämnen till ämnesblock, samarbete mellan lärarna så att överlappning mellan ämnen, litteratur och problemställningar und- viks, införande av temadagar och parallelläsning av näraliggande ämnen. Enkätundersökningen visar att av grundkursen, som normalt skall vara avslutad efter första studieåret, har, efter fem terminer, tio procent av eleverna i kvotgrupp 1 ett eller flera ämnen kvar medan motsvarande gäller för närmare 25 procent inom försöksverksamhet 1. Statistik och rättskunskap tycks vara svårast. Motsvarande antal i grupperna önskar också stödundervisning.

Eleverna i kvotgrupp 1 är mest påverkade av sin studiepraktik när det gäller val av yrkesområde medan eleverna inom försöksverksamhet ] i63 procent av fallen är styrda av sina tidigare yrkeserfarenheter. De senare tycks genomgå socionomutbildning för att vidareutbilda sig och inte för att omskola sig. Inom alla grupper är socialt behandlingsarbete mest eftertraktat som sysselsättning efter socionomexamen. Inom försöksverk-

• Sida 243
•  Original

samhet 1 kommer administrativt arbete nästan lika högt bland önskade yrkesområden.

Översyn av vissa ämnesområden

Nämnden för socionomutbildning har funnit det angeläget att iavvaktan på U 683 förslag göra en översyn av framför allt undervisningen på tre områden nämligen personaladministration, samhällsplanering och social metodik.

Försöksverksamhet med inriktning på personaladministrativ utbildning har startat vid socialhögskolan i Östersund vårterminen 1973. Denna sker inom ramen för nuvarande förvaltningslinje men har även sociala inslag. Särskild uppmärksamhet har ägnats rättskunskap och beteendevetenskap, som givits en särskild inriktning mot personaladministrativt arbete. De studerande kan välja två fördjupningsalternativ varav ett i samhällsekono- mi med specialkurs i personaladministration och ett i personaladministra- tiv beteendevetenskap.

I november 1972 tillsatte nämnden för socionomutbildning en arbetsgrupp för översyn av utbildningen i samhällsplanering vid socialhög- skolorna. I första hand gällde översynen förvaltningslinjen men det ansågs även angeläget att förstärka undervisningen i planering på sociala linjen. För närvarande ligger huvuddelen av socialhögskolornas planeringsunder- visning i ämnet kommunal ekonomi och planering och dess specialkurs samhällsplanering på förvaltningslinjen. De studerande på sociala linjen kan sålunda för närvarande inte genomgå huvuddelen av socialhögskolor- nas utbildning i samhällsplanering.

Nämnden har vidare planerat att göra en översyn av undervisningen på sociala linjen särskilt vad gäller ämnet social metodik. I skrivelse från socialhögskolan i Stockholm, som väckt frågan hos nämnden om en breddad och fördjupad metodikundervisning, anförs bl. a. följande motiv. I den nuvarande utbildningen kan studier i ämnet social metodik endast bedrivas på ettbetygsnivå, vilket ger ämnet en särställning inom socialhög- skolan. De nya krav på metodämnet som den snabba utvecklingen på fältet av samspelet individ, närmiljö och samhälle uppställer, går inte att uppfylla inom den snäva ramen för ämnet. I stället har ämnet delats upp i en allmän kurs och två Specialkurser (socialvårdsmetodik inriktad på arbete med individ—familj och social förvaltning—samhällsarbete). För att tillgodose krav på helhetssyn i social problemlösning krävs en sammanhållen och under hela studietiden fortlöpande metodundervisning i nära anknytning till arbetet på fältet.

Vid internationella jämförelser finner man att utvecklingen av det sociala arbetet givit upphov till mer eller mindre omfattande förändringar i utbildningen. Gemensamt för många länder är den ökade tonvikten på grupparbete och samhällsarbete vid sidan om ett mer individinriktat arbete. Vidare betonas vikten av en bättre intregrerad och mer problem- orienterad undervisning. Utbildningen av socialarbetare är för närvarande föremål för reformer i Danmark, Finland och Norge. I samtliga fall föreligger utredningar med förslag. Både den danska och den norska utbildningen har, i jämförelse med den svenska, sedan länge mer

• Sida 244
•  Original

undervisning i social metodik såväl i förhållande till andra ämnen som absolut mätt i timantal. Karakteristiskt för den sociala metodiken är att ämnet följer den studerande genom hela utbildningen och fungerar som sammanhållande element i vilket övriga teoretiska ämnen och erfaren- heter från praktiken integreras.

9.6. Konsekvenser för utbildningens planering

9.6.1. Utgångspunkter

I en tid då mål och metoder för det sociala arbetet är föremål för omprövning och man avvaktar resultat av försök av olika slag, är det vanskligt att ange definitiva riktlinjer för nya och förändrade funktioner och därmed för utbildningens organisation och inriktning. Väljer man att utgå från en beskrivning av de sociala problemen i dagens samhälle bör denna beskrivning vara baserad på analyser av förekomst, uppträdande, orsaker och konsekvenser. En sådan analys ligger dock utanför utredningsuppdraget och skulle för övrigt sannolikt stranda på grund av brist på utgångsmaterial.

I förslag till ny undervisningsplan för utbildning av socionomer vid Diakonhjemmets socialskole, Oslo 1972, delas funktionerna upp på fyra nivåer varav två karakteriseras som förebyggande och två som behandlan- de.

På varje nivå har de sociala problemens natur beskrivits liksom även de metoder och åtgärder med vilka de kan mötas. Funktionerna låses därigenom inte vid vissa yrkesområden eller vid nuvarande förhållanden. För en målanalys som avser utbildningens innehåll och verksamhetsfor- mer inom ramen för den av U 68 föreslagna studieorganisationen skulle den norska modellen även kunna vara en ändamålsenlig utgångspunkt. Den utförda arbetsfältsbeskrivningen skulle kunna tjäna som bas för fortsatt bearbetning efter dessa riktlinjer.

Nivå ]. Förebyggande verksamhet: Arbete med generella orsaker till sociala problem.

På denna nivå läggs huvudvikten vid att analysera de samhälleliga faktorer, som ger upphov till problem. Orsakerna till problemen kan vara svåra att identifiera på denna nivå. För att komma åt dem krävs forskning och systematisk bearbetning av material från samtliga nivåer av social verksamhet. Den kunskap som successivt utvinns om generella orsaksfak- torer leder till aktiviteter inriktade på förebyggande verksamhet genom samhällsplanering, arbete i närsamhället rn. m. Sådan verksamhet före- kommer också ofta utanför den traditionella socialpolitiska sektorn. Centralt för arbetet är samarbetet med olika fackgrupper, planeringsor- gan, klienter, förtroendemän och administratörer.

• Sida 245
•  Original

Nivå 2. Förebyggande verksamhet: Arbete med speciella orsaker till sociala problem.

De speciella orsakerna kan skiljas från de generella då de ofta verkar direkt utlösande på problemen och därför också är lättare att identifiera. De generella orsaksfaktorerna medverkar till att grupper av människor kommer in i risksituationer. De speciella orsakerna förstärker eller utlöser problemen. Orsakerna kan vara av både samhällelig och individuell natur. En viktig uppgift är att arbeta förebyggande med de grupper som befinner sig i riskzonen. Denna funktion kan sägas ligga inom ramen för traditionell socialvård i högre grad än funktionerna på Nivå 1 men även här överskrids den mer socialvårdande inriktningen.

Nivå 3. Behandling av akuta tillstånd.

Utgångspunkt för arbetet på denna nivå är att problemet eller sjukdomen redan uppstått. En akut situation föreligger, där det är nödvändigt att skaffa sig en diagnostisk insikt ifråga om problemets bakgrund och symtom. På basis av denna analys utarbetas en behandlingsplan som tar som utgångspunkt de resurser som finns i samhället, hos klienten själv och i dennes närmaste miljö. Huvudparten av det traditionella sociala arbetet återfinns på denna nivå, där det är väsentligt att socionomen brukar sig själv som ett aktivt problemlösande instrument.

Nivå 4. Behandling av befästa tillstånd

Även om förebyggande verksamhet får förtur, är det klart att man aldrig kan undvika att problem uppstår eller att man ej lyckas lösa dem. Hos en del av de klientkategorier och grupper, som socialarbetaren arbetar med, är tillstånden redan befästa. Eftervård och omsorg inriktas på att klienten skall fungera så bra som möjligt, att förebygga återfall eller att förhindra att klienten råkar ut för nya svårigheter. Observationer och synpunkter från arbetet på denna nivå bör förmedlas till de andra nivåerna. Det äri arbetet med de befästa tillstånden som man blir medveten om hur sociala problem kan utvecklas och vilka faktorer som varit problemskapande och utlösande.

På alla fyra nivåerna samarbetar man med andra yrkeskategorier. Som nämnts är gränserna ofta diffusa. Den refererade norska utredningen delar in socionomens funktion i primär— och sekundärfunktioner.

Socionomens primärfunktion definieras som ”att förebygga och behandla sociala problem”. Vid sidan härav har socionomen en rad sekundärfunktioner, vilka i sin tur är andra yrkeskategoriers primärfunk- tioner. Ett exempel från skolsektorn belyser detta förhållande. I socionomens förebyggande arbete ingår att som sekundäreffekt söka uppnå förbättrade skolförhållanden. Att utveckla arbetet inom skolan är dock i första hand lärarnas uppgift. I den mån lärarna lyckas i sin pedagogiska uppgift får det också en positiv effekt vad gäller att förebygga sociala problem. För att isamarbete med andra yrkeskate- gorier fungera i såväl sin primär— som sekundärfunktion är det nödvändigt med en ändamålsenlig arbetsfördelning. Detta kräver emellertid att var

• Sida 246
•  Original

och en som ingår i arbetslaget är klar över sin egen och de andras kompetens.

Även för institutioner kan man tala om primär- och sekundärfunk- tioner. Inom institutioner, där den sociala verksamheten är en sekundär funktion, t. ex. inom sjukvård och skolväsende, är socionomens roll mindre självklar än den är t. ex. på en socialbyrå, där klienten söker för sociala hjälpbehov. För att inte riskera att de sociala aspekterna går förlorade och för att kunna utöva sitt arbete på ett konstruktivt sätt är det för socialarbetaren vid sidan av rena yrkeskunskaper nödvändigt med insikter i hur respektive institution fungerar och hur detta återverkar på personal och klienter. Dessutom behövs insikter i andra kollegers funktioner, arbetsmöjligheter och begränsningar.

9.6.2. Synpunkter på innehållet i utbildningen

Utifrån den skisserade nivåmodellen kan vissa slutsatser av betydelse för innehållet i utbildningen dras. För att kunna fungera på samtliga fyra nivåer krävs . kunskaper baserade på vetenskapliga rön om sociala problems före- komst, orsaker, konsekvenser och behandling . kunskap och färdighet att omsätta i socialt arbete inom primär— och sekundärfunktion på samtliga fyra nivåer.

De teoretiska kunskaperna bör inriktas på sådant stoff som är av betydelse för socionomens yrkesutövning, men respektive ämnes teori och metod bör också behandlas i syfte att möjliggöra fortsatt fördjupning och litteraturstudier på området.

Den snabba förändring som gäller förhållandena på fältet, utvecklingen inom de teoretiska baskunskaperna och inriktningen av behandlingsmeto- der, medför att det alltid kommer att råda viss osäkerhet om utform- ningen av undervisningen isocialt arbete.

Allmänt bör dock gälla att socialarbetaren skall vara väl insatt i individinriktad behandling, grupparbete, samhällsarbete och social admi- nistration. Som framgår av den norska modellen finns en återkoppling mellan alla fyra nivåer av förebyggande och behandlande uppgifter, så att erfarenheter som socialarbetaren gör på fältet tjänar som incitament för

mera generella förebyggande åtgärder. Som en konsekvens härav kan man se utvecklingen av samhällsarbete som metod och undervisningsämne liksom efterfrågan på undervisning i samhällsplanering.

9.6.3. Synpunkter på studieorganisationen

Som framgår av ovanstående beskrivning av arbetsfältet är det med hänsyn till nu pågående utvecklingsarbete inom den sociala sektorn och i avvaktan på de ställningstaganden som kommer att följa på socialutred- ningens förslag svårt att ge klara riktlinjer för nya och förändrade arbetsfunktioner. Enligt U 685 uppfattning bör de slutsatser som kan dras från arbetsfältsbeskrivningen återverka på utformningen av studieor- ganisationen i framför allt följande avseenden.

• Sida 247
•  Original

Helhetssynen, utvecklingen mot integration och samverkan, synes motivera en större mängd generell kunskap i grundutbildningen, vilket medför att en större del bör vara obligatorisk än för närvarande. Behovet av att kunna använda olika kunskaper och metoder allt efter problemets och situationens krav medför att specialisering i en viss metod bör ske först efter grundutbildningen. Den snabba förändringen och rörligheten på arbetsfältet synes inte motivera någon profilering mot ett bestämt yrkesområde. Betoningen av samverkan mellan olika funktionärer ställer krav dels på en stärkt yrkesidentitet, dels på gemensamma referensramar, vilket bör tillgodoses genom gemensamma kurser och framför allt tvärvetenskap- liga projekt och metodövningar under den senare delen av utbild- ningen. Den snabba utvecklingen på arbetsfältet, där mål och metoder omprövas, gör det angeläget att kunna genomföra motiverade föränd- ringar i studieorganisationen.

Sammanfattningsvis bör undervisningen utformas så att

0 den ger de studerande en god grund att bygga vidare på samt

stimulerar dem till egen aktivitet, när det gäller att inhämta och bearbeta kunskap samt lösa problem, . den möter de krav som ställs på socionomens kommande yrkesfunk-

tioner. Det betyder att den teoretiska undervisningen och metodunder- visningen bör integreras på sådant sätt, att de teoretiska ämnena ger metodämnena det teoretiska underlag som behövs och att metodun- dervisningen i sin tur relateras till de yrkesproblem som socionomen ställs inför.

• Sida 248
•  Original

10. Behovsanalys — förvaltningslinjen

10.1. Arbetsfältsbedömningar

Som bakgrund för bl. a. arbetet med en översyn av socionomutbildningen och juristutbildningen har en expertgrupp inom U 68 gjort en allmän arbetsfältsbedömning för att försöka ge en bild av utvecklingen inom det administrativa yrkesfältet. Utredningen har därefter sökt bygga ut denna för att få en säkrare uppfattning om vilka delar av arbetsfältet som socionomutbildning på förvaltningslinjen i framtiden kan väntas förbere- da för. Till grund för sina ytterligare överväganden har U 68 lagt de resultat som den 1960 tillsatta socionomutbildningskommittén redovisa- de samt undersökningen ”Socionomernas arbete och utbildning — en analys”,'Rubenowitz 1971. Utredningen har vidare gjort en enkätunder- sökning bland tjänstemän inom statsförvaltningen och landstingen för att få en uppfattning om arbetsuppgifter och utbildningsbehov. Den redo- visas i rapporten ”Administratörer i stat och landsting” (DsU 1973: 17). Dessutom har synpunkter inhämtats från enskilda yrkesutövare, de fackliga organisationerna och Sveriges Socionomförbund.

lO.l.l Allmän arbetsfältsbedömning inom det administrativa området

U 685 expertgrupp framhåller i sin rapport att det är svårt att ge en bild av den framtida yrkes— och befattningsstrukturen som sträcker sig längre än en femårsperiod. Ett sådant försök kan bygga på demografiska förändringar, förändringar i yrkesverksamhetsgrad och tendenser i sam- hällsutvecklingen. Expertgruppen ansåg dock att det var vanskligt att använda sådana prognoser vid bedömning av yrkesfunktioner. Den arbets- och utvecklingsanalys som expertgruppen gjort får därför närmast ses som en diskussion kring begreppet administration och olika utvecklings- faktorer som påverkar utbildningen.

Expertgruppen har beskrivit administration som styrning och samord- ning av organisationer i vid mening (ett företag, en förvaltning etc.). All verksamhet knuten till styrning av en organisation är inte heltidsarbete med administrativa uppgifter. Administrativa inslag förekommer i åtskilli- ga yrken och på flera nivåer inom företag och förvaltningar. Administra-

• Sida 249
•  Original

tiv utbildning kan således ha olika uppgifter: att ge en omfattande administrativ grundutbildning åt personer med i huvudsak administrativa uppgifter, att ge inslag av administration i olika specialistutbildningar och att ge administrativ fortbildning till redan yrkesverksamma. Personer med administrativ grundutbildning kan med stark förenkling sägas återfinnas främst inom ADB—området, administrativ rationalisering, marknads- förings- och redovisningsfunktioner, allmän förvaltning samt i rättsliga funktioner.

Med utgångspunkt i definitionen av administration har expertgruppen angivit vissa administrativa funktioner nämligen målbeskrivning, plane- ring, organisation samt kontroll och återkoppling.

Målbeskrivning förknippas allmänt med övergripande planering för att omsätta styrelsebeslut, riksdagsbeslut etc. Planering innebär åtgärder för att omsätta målbeskrivningen i ett handlingsmönster. Med organisation avses här att styra verksamheten inom de ramar som planerande organ har uppställt, och kontroll och återkoppling kan exemplifieras med redovisningsaktiviteter och den rättsliga kontrollen.

Expertgruppen har isitt arbete beskrivit vissa förändringar, som kan få inflytande på de administrativa funktionerna. Sådana förändringar är teknisk utveckling, förändring av organisationsformerna och nya samar- betsformer, förändring av organisationsenheternas storlek, samt en ökning av administrationspersonal och en minskning av produktionsper- sonalen.

Elektroniken har varit av stor betydelse för administrationen genom utvecklingen av automatisk informationsbehandling. Nya typer av hjälp- medel och nya tekniker kommer förmodligen att införas, som gör det möjligt att på dessa överföra en del av de processer som idag utförs manuellt. Detta medför behov av personal med insikt i datateknik och styrteknik på flera olika nivåer, inte bara specialister utan samtidigt också personer med inslag av dessa kunskaper i annan utbildning.

Förändring av organisationsformerna samt nya samarbetsformer kan få inflytande på de administrativa funktionerna. Man kan här räkna med ökat medinflytande och medbestämmande.

Förändring av organisationernas storlek kommer förmodligen att innebära ett vidare arbetsområde på både den offentliga och privata sidan. Detta medför ett ökat behov av specialkunnande. Krav på fördjupade och nya specialistfunktioner kompletteras av behov av nya typer av blandade funktioner, där det kommer att krävas kunskaper för att kunna tillgodogöra sig specialistkunnandet.

Beträffande den sista av ovannämnda faktorer, en ökning av admi- nistrationspersonal och en minskning av produktionspersonalen ansåg expertgruppen att det är svårt att nu uttala sig om vilka effekter på yrkes- eller arbetsfunktioner dessa ändringar kan få förutom att planeringsarbe- tet kommer att bli mer omfattande.

Sammanfattningsvis fann expertgruppen det vanskligt att ge en mer konkret bild av yrkesfunktionernas utveckling inom det administrativa området. Härigenom försvåras också bedömningen av det framtida utbildningsbehovet. Det är bl. 3. mot denna bakgrund viktigt att studieorganisationen tillåter en beredskap för ett rikt utbud av skilda

• Sida 250
•  Original

inriktningar av utbildningen framför allt inom dennas senare del och inom en organisation med återkommande utbildning. En viktig slutsats av ovanstående försök till bedömning är också att den redovisade osäkerhe- ten i planeringsunderlaget ställer stora krav på flexibiliteten hos studieorganisationen inom den administrativa yrkesutbildningssektorn.

10.1.2. Socionomutbildningskommittén

Socionomutbildningskommittén gjorde följande bedömning av förvaltar— socionomernas arbetsmarknad.

Större delen av förvaltarsocionomerna var då sysselsatta inom den kommunala sektorn, främst på drätselsidan. Kommittén förmodade att de flesta av dem även i fortsättningen skulle komma att arbeta inom den primärkommunala sektorn men framhöll att landstingens ökade upp- gifter, främst inom hälso- och sjukvård, skulle komma att medföra ett ökat behov av förvaltarsocionomer. Likaså antogs att personaladministra- tiva frågor skulle komma att ägnas ökad uppmärksamhet i framtiden inom både den offentliga och privata sektorn. Dessa tjänster ansågs lämpade för socionomer.

Kommittén ansåg att större krav skulle komma att ställas på socionomerna, främst ifråga om kommunalekonomisk och administrativ utbildning. Detta var en av orsakerna till att kommittén föreslog en förlängning av utbildningen.

10.1.3. Rubenowitz undersökning: Socionomernas arbete och utbildning — en analys

Sigvard Rubenowitz gjorde år 1971 en undersökning angående sociono— mernas arbete. Undersökningen omfattade socionomer såväl från den sociala linjen som förvaltningslinjen. En enkät skickades till sammanlagt 3 448 personer. Det framgår att förvaltarsocionomerna huvudsakligen var sysselsatta inom fyra områden, nämligen allmän administration, personal- administration, kommunalekonomisk förvaltning och samhällsplanering.

De vanligast förekommande uppgifterna bland socionomer inom allmän administration var budgetarbete, långsiktig ekonomisk planering, personalpolitik och personalplanering, rekrytering och urval, kontors- rationalisering och annat rationaliseringsarbete. De socionomer som var anställda inom kommunalekonomisk förvaltning hade som sina väsentli- gaste arbetsuppgifter budgetering, långsiktig ekonomisk planering, bok- föring och bokslut, likviditetsplanering, investeringskalkyler, ADB och kontorsrationalisering. Inom planeringssektorn sysslade socionomer i huvudsak med utredningar i samband med fysisk eller ekonomisk planering och utredningar rörande grupper av individer i samhällsplane- rande syfte.

Personaladministratörerna arbetade främst med personalvård, sociala frågor i samband med anställningar, personalpolitik, personalutbildning, personalplanering, rekrytering och urval. De hade vidare hand om personalstatistik, personalredovisning, avtals- och förhandlingsfrågor, lönesättning, löneadministration, samt information och samråd.

• Sida 251
•  Original

Sammanfattningsvis kan sägas att långsiktig planering av verksamheten, insamlande och bearbetning av statistik, prognosmaterial o. d. samt utarbetande av arbetsinstruktioner, rutiner och organisationsbeskriv- ningar dominerade arbetet inom samtliga förvaltningsfunktioner. De mest förekommande arbetsaktiviteterna var kontakt med andra myndigheter, organ m. fl., löpande allmänt utredningsarbete, konferenser och diskus- sioner i planerings- och utredningssyfte.

10.1.4. U 685 undersökning: Administratörer i stat och landsting

U68 har i sitt arbete med arbetsfältsbedömningen för administrativ verksamhet, som komplettering till de uppgifter som stått att få om arbetsuppgifter inom kommunerna, gjort en enkätundersökning bland tjänstemän, anställda inom statsförvaltningen och landstingen, för att få en uppfattning om deras funktioner och arbetsuppgifter och kunskaps- behov. Undersökningen syftar också till att klarlägga olika utbildningars utbytbarhet, dvs. i vad mån formell grundutbildning har relevans för kommande arbetsuppgifter. (DsU 1973: 17).

Undersökningen refereras i avsnitt 3.2.3.4 varför här endast redogörs för de resultat som anknyter till förvaltarsocionomernas arbetsuppgifter.

Undersökningen omfattade 1 866 tjänstemän — 1 661 från statsförvalt- ning och 205 från landstingsförvaltning. Av dessa utgjorde förvaltarsocio- nomerna endast 4,2 procent. Förvaltarsocionomerna var verksamma inom de flesta arbetsområden inom statsförvaltningen och det admi- nistrativa området inom landstingen. Gemensamt för de flesta förvaltar- socionomer var att ett betydande inslag av ekonomiskt arbete ingicki deras arbetsuppgifter. Ca 80 procent av förvaltarsocionomerna angav att de åtminstone årligen var sysselsatta med budgetarbete, petitaarbete eller liknande. Inom utredningsarbetet ägnade sig socionomerna främst åt ekonomiska utredningar. Av de förvaltare, som var sysselsatta inom det arbetsfält som i undersökningen rubricerats som myndighetsutövning, arbetade omkring två tredjedelar med remisser, lagförslag o.d. minst någon gång årligen och nästan hälften ägnade sig årligen åt översyn av författningar.

Personaladministration var också en vanlig arbetsuppgift bland förval- tarsocionomerna. Över hälften av de förvaltare som var verksamma inom detta område var sysselsatta med personalplanering eller ledningsuppgif— ter.

Av undersökningen framgår att det generellt är små skillnader mellan arbetsuppgifterna för tjänstemän vid landstingsförvaltningarna och stats- förvaltningarna. Detta innebär att det inte finns någon anledning att ta hänsyn till vart förvaltningspersonalen går, när det gäller att utforma utbildningen i administration.

Av undersökningen framgår, att utbytbarheten mellan personer med olika grundutbildningar är tämligen hög även om de ekonomiska arbetsområdena domineras av ekonomer, de juridiska av jurister och de sociala av socionomer från sociala linjen. Utbytbarheten kan enligt undersökningen tyda på att det finns ett slags gemensam bas för de olika utbildningskategorierna, såväl vad beträffar arbetsuppgifter som utbild-

• Sida 252
•  Original

ning. De kunskapsområden som förvaltningstjänstemän tycks ha störst behov av är enligt undersökningen ekonomi och statistik, statskunskap och sociologi, regionalplanering och miljövård, juridik, och i viss mån psykologi samt mer allmänna kunskaper om personaladministration, informationsbehandling och administrativ rationalisering och projekt- planering.

10.2. Utvecklingstendenser 10.2.1 Administrativa funktioner

Mot bakgrund av ovan refererade arbetsfältsbedömning och undersök— ningar av arbetsmarknaden för förvaltare är det svårt att ge någon säker bild av yrkesfunktionerna i framtiden. De bedömningar beträffande arbetsfältet för förvaltarsocionomer som gjordes av socionomutbildnings— kommittén har tillförts nyanseringar och kompletteringar men kommit- téns huvudbedömningar bör fortfarande kunna gälla som utgångspunkt för uppläggningen av utbildningen.

De flesta förvaltarsocionomer torde i framtiden komma att vara verksamma inom en eller flera av de funktioner som beskrivs i de nämnda utredningarna. U 68 finner det också antagligt att nyutbildade förvaltare huvudsakligen kommer att bli verksamma inom handläggnings— och utredningsfunktioner. En del kommer dock så småningom även att inneha ledningsfunktioner eller en kombination av handläggnings-, utrednings- och ledningsfunktioner.

10.2.2. Utbildningens allmänna inriktning

De flesta förvaltarsocionomer är i dag verksamma inom kommunal förvaltning. En mindre del finns inom den statliga och privata sektorn.

Socionomutbildningskommittén framhöll i sitt betänkande att social- högskolornas uppgift är ”att lämna högskolemässig utbildning i samhälls- vetenskapliga ämnen, i första hand för blivande tjänstemän inom kommunernas sociala och kamerala förvaltning, inom landstingskommu- nal förvaltning och sjukvårdsadministration, inom statlig och enskild socialvård samt inom näringslivets personaltjänst”.

Som motiv för detta mål framförde kommittén beträffande förvalt— ningslinjen att ”utvecklingen på socionomernas arbetsmarknad ställer krav på ökade kunskaper och färdigheter. Den sociala och kamerala förvaltningen har blivit mer omfattande och differentierad. Kraven på god utbildning har därför skärpts. Ett par exempel kan belysa detta. Den moderna bostadspolitiken har tillfört kommunerna nya uppgifter. Mark- frågor, bebyggelseplanering, fastighetsbildning och fastighetsförvaltning samt bostadslåneverksamheten har blivit allt viktigare frågor. Kommuner— nas växande ekonomiska engagemang har ökat kraven på ekonomisk planering, redovisning och kontroll. För många tjänstemän med kamerala uppgifter har den utåtriktade verksamheten, exempelvis förhandlingar med företag och olika samhällsorgan, kommit att bli alltmer betydande. En ändrad kommunindelning kommer att medföra ändrade arbetsupp-

• Sida 253
•  Original

gifter för kommunernas tjänstemän. Genom större kommuner ökas förutsättningarna för en mer rationell kontorsorganisation med större personal och specialisering på olika arbetsuppgifter. Utvecklingen av tekniska hjälpmedel inom administrationen leder till att socionomerna i framtiden kan få mera kvalificerade arbetsuppgifter.”

Enligt U 685 mening gäller i stort sett samma förutsättningar fortfaran- de. De flesta socionomer är för närvarande anställda inom kommunerna. Flera skäl talar för att detta förhållande kommer att bestå även i fortsättningen. Den kommunala verksamheten kommer sannolikt att vidgas ytterligare. Det som talar för detta är bl. a. de ökade kraven på samhällsserivce i fråga om barntillsyn, fritidsverksamhet, sjukvård, miljövård etc. och kommunernas växande engagemang. En annan faktor som bidrar till ökad kommunal verksamhet är överföringen av arbetsupp- gifter från stat till kommun. Befolkningsomflyttningen har också i viss mån betydelse i detta sammanhang. Den medför olika effekter för olika kommuner. För tillflyttningskommunerna medför den bl. a. starkt ökade krav på kommunal service under en mycket kort tidsperiod medan den för avfolkningskommunerna bl. a. innebär sviktande skatteunderlag och en lägre utnyttjandegrad av kommunala anläggningar.

Dessa faktorer kommer förmodligen att medföra ett ökat behov av administratörer i kommunerna. Hittills har man vid tillsättning av kvalificerade administrativa tjänster i stor utsträckning valt förvaltar- socionomer framför personer med annan grundutbildning. Anledningen härtill är att utbildningen har ansetts ge kunskaper av betydelse för dessa tjänster samt att den har en stark yrkesinriktning. U 68 finner det därför sannolikt att kommunerna även i den närmaste framtiden kommer att vara huvudarbetsgivare för förvaltarna.

Den tidigare refererade undersökningen ”Administratörer i stat och landsting” visar att förvaltarsocionomerna för närvarande utgör en förhållandevis liten grupp inom statsförvaltningen och landstingen. Av hela populationen utgjorde förvaltarsocionomerna endast 4,2 procent. Undersökningen visar också att utbytbarheten mellan personer med olika grundutbildning är tämligen stor, varför det är svårt att dra några bestämda slutsatser om andelen förvaltarsocionomer i framtiden inom det statliga området. Undersökningen visar också att juridiska kunskaper ofta är värdefulla inom den statliga sektorn. Undervisningen i rättskun- skap på socialhögskolorna har hittills främst varit inriktad på att tillgodose kommunernas behov, vilket kan vara en bidragande orsak till att man inom statsförvaltningen snarare anställt personer som har haft juridisk utbildning med något annorlunda inriktning.

Bl. a. dessa förhållanden har gett U 68 anledning att överväga rättskunskapens ställning och innehåll på förvaltningslinjen. Som framgår av förslaget till utbildningsplan samt i avsnitt 11.2.2 och 4.6 öppnas möjlighet till en ijämförelse med nuläget betydande förstärkning av de juridiska kunskaperna. Detta kommer bl. a. enligt utredningens uppfatt- ning att göra förvaltarna mer attraktiva när det gäller tjänster inom den statliga förvaltningen.

Det har inte gjorts någon undersökning för att belysa vilka funktioner som förvaltarsocionomerna har inom den enskilda sektorn. Enligt

• Sida 254
•  Original

uppgifter från de fackliga organisationerna och Sveriges Socionomför- bund är gruppen förvaltarsocionomer i privat tjänst för närvarande mycket liten.

Av dessa förvaltare arbetar de flesta inom personaladministration. Andelen förvaltare inom den enskilda sektorn kan dock komma att öka, framför allt med tanke på att U 685 förslag innebär en förstärkning av möjligheterna till utbildning inriktad mot personaladministration. En sådan utbildningsinriktning bör kunna tillfredsställa behov inom både offentlig och privat administration. Förslaget medför också att andra moment som är viktiga för den privata sektorn, såsom administrativ teknik, informationsteknik och undervisning om olika ekonomiska tekniker, kommer in i utbildningen.

En mindre grupp förvaltarsocionomer är också anställd inom olika typer av organisationer med varierande arbetsuppgifter. För denna grupp kan socionomutbildningen även i framtiden vara en lämplig grundutbild- ning.

Sammanfattningsvis kan framhållas att dagens samhälle ställer starkt ökade krav på samspel och samarbete mellan offentliga organ på olika nivåer och inom olika verksamheter. Behovet av kontakter mellan offentliga organ och enskilda företag och organisationer ökar också successivt. Kommunernas verksamhet, deras planering och ekonomi påverkas i hög grad av faktorer som ligger utanför kommunen. Kommunal planering måste i ökad utsträckning samordnas med regional- och riksplaneringen. Bedömningar av samhälls- och regionalekonomiska effekter av olika åtgärder kommer i växande grad att ligga till grund för de beslut som fattas i kommunerna. Detta är bara några exempel på hur intimt kommunernas uppgifter är förknippade med övriga delar av samhället.

Denna utveckling ställer ökade krav på kunskaper hos tjänstemän inom både den offentliga och den privata sektorn om olika offentliga organisationers sätt att fungera. Kunskaper om de offentliga förvalt- ningarna kan vara en tillgång även på tjänster inom den enskilda sektorn. Den offentliga sektorns och främst kommunernas ökade roll i samhället ökar kontaktytorna mellan olika offentliga organ och enskilda företag.

Det bör understrykas att arbetsuppgifternas art ofta är av skiftande karaktär vid jämförelse mellan kommuner, annan offentlig förvaltning och den enskilda sektorn, men när det gäller de administrativa metoder och tekniker, som förvaltningarna använder, är skillnaderna små.

U 68 anser att nuvarande mål för utbildningen i huvudsak svarar mot ovanstående krav och utredningen finner därför inte några skäl till att ändra på målet.

10.2.3. Verksamhetsområden

Kommunindelningsreformen har medfört en ökad specialisering av olika funktioner i kommunerna. Som exempel på detta kan nämnas utvecklingen av redovisningen där det idag ställs helt andra krav på ekonomisk redovisning, kostnadsfördelning, kostnads- och intäktsanalys, prestations- och effektivitetsmätning etc. än för bara ett fåtal år sedan.

• Sida 255
•  Original

Reformen har också medfört att varje specialförvaltning har fått fler och mer varierade uppgifter och att nya specialavdelningar inrättas. Som exempel kan nämnas att särskilda personalavdelningar bildas, där arbetet ställer krav på specialkunskaper i arbetslagstiftning, personalvård, perso- nalplanering och ekonomi. Verksamhetens ökade omfattning ställer också större krav på verksamhetsplanering.

Utvecklingen har medfört ökade behov av både specialister och av tjänstemän för samordnande uppgifter. För dessa senare finns ett behov av bredd i utbildningen.

U 68 utgår från att det i framtiden kommer att finnas behov av förvaltare både på specialiserade tjänster och på tjänster med samordnan- de funktioner. Det är därför önskvärt att inom utbildningen ge möjlighet både till en viss specialisering och till viss bredd.

Den nuvarande förvaltningslinjen är främst inriktad mot ekonomi— och kanslifunktioner. Det är också inom dessa båda områden förvaltarsocio- nomerna traditionellt har varit verksamma.

Rubenowitz gjorde i sin undersökning en analys av socionomernas arbetsuppgifter och fann då som ovan nämnts att förvaltarna var verksamma främst inom fyra områden: allmän administration, personal- administration, kommunalekonomisk förvaltning och samhällsplanering. I undersökningen ”Administratörer i stat och landsting” framkom ingen sådan uppdelning av verksamhetsområdet. Förvaltarna återfanns dock i stor utsträckning inom personaladministration. De utgjorde en mycket liten del av hela undersökningspopulationen, och det är därför mycket svårt att av undersökningen dra några generella slutsatser om arbetets art. En klar tendens var att de flesta förvaltare någon gång årligen sysslade med ekonomiska arbetsuppgifter såsom budgetering, redovisning e. d.

Av de upplysningar U 68 fått från yrkesverksamma socionomer framgår att det utöver de traditionella funktionerna — kansli- och ekonomifunktioner — i framtiden beräknas bli behov av personer med socionomutbildning inom kommunal planering samt på personalsidan inom både offentlig och enskild administration. Nuvarande utbildning anses ge en sådan bredd att många förvaltare kan klara av arbetsuppgifter inorn samtliga fyra områden. Det är dock önskvärt att det finns möjligheter till specialisering och fördjupning inom varje område.

Om man ser till de studerandes ämnesval på socialhögskolornas förvaltningslinje, finner man att de ger uttryck för profilering mot något av de fyra ovannämnda områdena. Kämämnesbestämmelserna medför dock att det är svårt att inom nuvarande utbildning få en lämplig ämneskombination för personaladministration och i viss mån även för planeringsfunktioner.

Enligt U68s uppfattning bör utbildningens inriktning och speciali- seringsgrad under grundutbildningen ta hänsyn till både arbetsmarkna- dens behov och de studerandes önskemål. För den övergripande planeringen blir det en uppgift att avgränsa kurser och kursinnehåll med hänsyn till de yrkesfunktioner som möter i arbetslivet, samt att utforma utbildningens organisation så att viss valfrihet ges.

• Sida 256
•  Original

Med hänsyn till den pågående och väntade utvecklingen på arbetsmark- naden har U 68 undersökt om man inom utbildningens ram bör ge möjlighet till profilering inom områdena

offentlig administration offentlig ekonomisk förvaltning planeringsadministration personaladministration.

Offentlig administration

Traditionellt har förvaltarsocionomerna i stor utsträckning varit sysselsat- ta med olika slag av kansli- och utredningsarbete, sekreteraruppdrag och andra uppgifter som har samband med förvaltningsförfarandet och beslutsprocessen.

Tidigare var dessa arbetsuppgifter ofta kombinerade med uppgifter av annat slag, främst ekonomiska. På senare år har de i samband med kommunsammanläggningarna mer och mer renodlats och ofta lagts på särskilda kanslier eller kansliavdelningar. I den mån kommunerna ännu inte ansett sig ha behov av att inrätta särskilda enheter för organisation och information har dessa uppgifter i regel också lagts på kanslienheter- na.

På motsvarande tjänster inom den statliga sektorn har specialiseringen gått längre. Till dessa tjänster rekryteras för närvarande främst samhälls- vetare och jurister.

Man bör räkna med att det inom både den kommunala och den statliga sektorn kommer att finnas behov av tjänstemän för olika slag av kansli- och utredningsuppgifter. Dessa tjänstemän bör ha goda kunskaper i juridik, ekonomi och i de flesta fall också goda insikter i vissa tekniker som administrativ teknik, rationalisering och informationsbehandling. Även i framtiden bör man räkna med att personer med olika slag av grundutbildning arbetar med sådana uppgifter. U 68 utgår från att förvaltningslinjen bör utformas så att den förbereder för kansli- och utredningsuppgifter. Som utförligare kommer att framgå iavsnitt 11.2.2 och som också diskuterats i avsnitt 4.6 föreslår U 68 alternativa ingångar till socionomutbildningens förvaltningslinje för att inom ramen för en utbildningslinje kunna tillgodose ett vidare behov av förvaltare inom både den statliga och den kommunala sektorn, Utredningen anser det därför befogat att inom förvaltningslinjens ram ge möjlighet till profilering mot offentlig administration. Utbildningen med denna inriktning bör vända sig mot hela den offentliga sektorn.

Offentlig ekonomisk förvaltning

Inom kommunerna har förvaltarsocionomerna främst varit verksamma inom ekonomifunktionema. En majoritet av de studerande på förvalt- ningslinjen har också hittills valt att fördjupa sig inom ämnet kommunal ekonomi och planering.

Från yrkesverksamma socionomer har framförts starka krav på

• Sida 257
•  Original

möjlighet till ytterligare fördjupning inom förvaltningsekonomi. Ett skäl som har anförts är att kommunsammanslagningarna har medfört ökad specialisering av ekonomifunktionerna ikommunerna. En annan orsak är att kraven på ekonomisk långtidsplanering på senare tid har ökat väsentligt, liksom på redovisningsmetoder. Kommunerna har i allt större utsträckning också börjat mäta effekten av olika offentliga beslut och värdet av olika prestationer.

Både primär- och landstingskommunerna har behov av personer med utbildning för ekonomifunktionerna. Inom den statliga sektorn kan också vissa ekonomiska arbetsuppgifter tänkas vara lämpliga för dem som utbildas på förvaltningslinjen.

U68 finner det därför angeläget att det på förvaltningslinjen ges möjlighet till fördjupning inom förvaltningsekonomi, bl. a. kommunal ekonomi. Med tanke på att många av metoderna används inte bara för den kommunala redovisningen utan också inom andra sektorer föreslår utredningen att utbildningen får en starkare förvaltningsekonomisk inriktning än hittills. Det måste dock från pedagogisk synpunkt vara värdefullt att undervisningen är inriktad på ett ekonomiskt informations- system. Eftersom de flesta förvaltare som väljer att specialisera sig inom detta område för närvarande går till arbete inom kommunerna, bör utbildningen inriktas mot kommunernas informationssystem. Det torde inte möta några större svårigheter för dem som lärt sig ett system att omsätta kunskaperna på andra områden.

Planeringsadministration

Planeringsfrågorna har under senare år kommit att ägnas allt större uppmärksamhet. Kravet på en förstärkning av planeringen på olika områden och olika nivåer i samhället har blivit allt starkare. En omfattande utveckling av planeringsverksamheten pågår såväl lokalt i kommunerna som regionalt och centralt.

För närvarande genomförs betydande förändringar av den kommunala organisationen. Dessa aktualiseras i många fall av kommunsammanlägg- ningar men också av ett behov av att få en mer ändamålsenlig samordning mellan olika funktioner och organisatoriska enheter i kommunen.

En genomgående strävan i de organisationsförändringar som idag görs i kommunerna är därför att stärka kommunstyrelsens ställning som centralt lednings- och samordningsorgan. Som ett led i denna strävan ställs särskilda planeringsresurser till kommunstyrelsens förfogande. I ökad utsträckning torde särskilda planeringskontor komma att inrättas med uppgift att ansvara för att den kommunala planeringen samordnas och genomförs på ett tillfredsställande sätt, att utarbeta och redovisa gemensamma planeringsförutsättningar, att ta fram beslutsunderlag för målformulering och programskrivning för olika former av planering, att initiera och biträda förvaltningarna med deras verksamhetsplanering, att arbeta fram förslag till total verksamhetsplan för kommunen samt att ansvara för kommunens ekonomiska planering.

Samtidigt torde utvecklingen gå mot en ökad decentralisering av vissa planeringsuppgifter. De olika specialförvaltningarna inom kommunen, för

• Sida 258
•  Original

socialvård, skola, fritidsverksamhet etc., kommer förmodligen att själva utarbeta en stor del av underlaget för planeringen och bevaka att specialförvaltningens behov tillgodoses vid planeringen. Dessa uppgifter torde främst komma att åligga tjänstemän med utredningsfunktioner inom specialförvaltningarna.

Denna utveckling ställer nya och utökade krav på tjänstemännen i kommunerna. Under senare år har från bl. a. arbetsgivare och sociono- mernas fackliga organisationer framförts önskemål om en förstärkning av utbildningen i samhällsplanering i socionomutbildningen. Detta har föranlett nämnden för socionomutbildning att under hösten 1972 tillsätta en särskild arbetsgrupp för översyn av utbildningen i samhällspla- nering vid socialhögskolorna inom ramen för nuvarande utbildning.

En reformering av samhällsplanerarutbildningen på linje 6 b vid filosofisk fakultet har som nämnts i kapitel 8 föreslagits. Denna utbildning är inriktad mot andra planeringsuppgifter än de tidigare nämnda, främst på central och regional nivå. Utbildning på linje 6 b bör emellertid också kunna vara användbar för vissa planeringsuppgifter i kommunerna. De uppgifter som förvaltarna enligt U 685 förslag skulle komma att syssla med skiljer sig från dem som linje 6 b är inriktad på genom att förvaltarnas utbildning inriktas mot planeringsadministration på olika nivåer. Förvaltningslinjen bör vara ett lämpligt utbildningsalter- nativ för administrativt inriktade tjänster. U 68 föreslår att det inom förvaltningslinjen ges möjlighet till profilering av utbildningen mot planeringsadministration.

Personaladministra tion

Det fjärde området som förvaltarna idag är sysselsatta inom är personal- administration.

Arbetslivet genomgår fortlöpande förändringar som ställer ökade krav på personaladministrationen inom både offentliga organisationer och privata företag. Som exempel kan nämnas att förändringar i teknik och av marknader leder till förändringar i personalens arbetsuppgifter. De kan också leda till organisationsförändringar, flyttningar, nedläggningar, produktionsbyten etc. De ställer krav på rörlighet inom personalen samt skapar behov av internutbildning.

På senare år har strukturförändringarna på arbetsmarknaden medfört betydande omställningsproblem för arbetstagarna. Detta har föranlett Kungl. Maj:t att lägga fram en proposition angående ”Trygghet i anställningen” (proposition l973:129).

Sådana förändringar samt de uppgifter som fortlöpande åligger arbetsgivarna såsom avtalsfrågor, anställningsfrågor etc. medför ökade krav på företag och offentliga organ vad gäller personaladministrationen. I detta sammanhang bör också nämnas ökade krav från de anställda på demokratisering och medinflytande samt bättre arbetsmiljö.

Personaladministrationen får en alltmer uppmärksammad roll inom både den offentliga sektorn och det enskilda näringslivet. Det blir inom båda sektorerna allt vanligare att huvuddelen av de arbetsuppgifter, som rör personalfrågor, knyts till en särskild personalavdelning.

• Sida 259
•  Original

Till tjänster inom personaladministration rekryteras idag perspner med bl. a. administrativ, ekonomisk och teknisk utbildning på olika nivåer. Socionomutbildning har ansetts vara en lämplig grund för personalad- ministrativa tjänster. Det är möjligt att med nuvarande utbildning i viss mån inrikta sig mot det personaladministrativa området — på förvalt- ningslinjen, eller det personalvårdande — på sociala linjen.

Den enda utbildningslinje som idag har specifik inriktning på personal- administration är en tvåårig kombinationsutbildning. Vidare finns yrk— kursen Arbetsmarknadsteknik med personaladministration om 20 poäng samt vid socialhögskolan i Göteborg studiekurser i psykologi med organisations- och arbetspsykologisk inriktning. Vidare har TBV en kurs i personaladministration Högre personaladministrativ utbildning. Från bl. a. Sveriges Personaladministrativa Förening har framhållits behovet av ytterligare en utbildningslinje. I detta sammanhang har en inriktning inom socionomutbildningen diskuterats.

Nämnden för socionomutbildningen har inlett försök med en klarare personaladministrativ inriktning av vissa kurser vid socialhögskolan i Östersund.

Enligt U 685 mening bör man inom förvaltningslinjen skapa möjlig- heter för en personaladministrativ inriktning. Denna inriktning bör också kunna vara en lämplig utbildning för anställda inom arbetsmarknadens organisationer. Undervisningen bör då läggas upp så att den riktar sig mot personaltjänster oavsett huvudman.

Övriga inriktningar

Förutom dessa inriktningar har även diskuterats behov av utbildning med inriktning mot bl. a. sjukvårdsadministration, skoladministration och socialvårdsadministration. U68 har dock funnit att speciell inriktning mot dessa områden inte är nödvändig. Det kursutbud som föreslås bör täcka även de metoder och tekniker som används inom dessa speciella områden av administrationen. Dessutom finns inrättad en yrkkurs i hälso- och sjukvårdsadministration om 40 poäng. Om behov av sådana speciella kurser skulle komma att uppstå, anser utredningen att studieorganisa- tionen bör göras så flexibel, att det är möjligt att inom denna tillgodose nytillkomna behov.

10.3. Synpunkter på nuvarande utbildning och nya utbildningsbehov

Från både studerande och lärare vid socialhögskolorna samt arbetsgivare och de fackliga organisationerna har värdet av den nuvarande utbild- ningens yrkesinriktning framhållits. Särskilt har praktiken ansetts bidra till denna yrkesinriktning. Förvaltarsocionomerna anses genom den varvade teoretiska och praktiska utbildningen ha lärt sig tillämpa den teoretiska undervisningen och därmed kunna utnyttja denna effektivt. Från arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter har understrukits värdet av att förvaltarna förvärvat kunskaper om och förståelse för hur samspelet mellan politiker, tjänstemän och medborgarna fungerar och vilka befogenheter politiker och tjänstemän har.

• Sida 260
•  Original

Den främsta kritiken mot nuvarande utbildning gäller kärnämnesbe- stämmelserna (jfr avsnitt 8.2). De studerande har stor valfrihet ifråga om ämnen och det har från några håll ansetts att den går utöver vad som är rimligt med hänsyn till målet att utbilda för administrativa och kamerala uppgifter.

Enligt den nuvarande studieordningen profilerar den studerande sin utbildning genom val av olika ämnen och specialkurser på betygsnivå. Profileringen sker i tre steg:

1. Val av ämnen för ettbetygsstudier (normalt fyra ämnen) 2. Val av specialkurs inom respektive ämne 3. Val av fördjupade studier (två betyg normalt i ett ämne).

Kärnämnesbestämmelserna styr endast valet av examensämne och inte specialkursen inom detta. I realiteten kommer kärnämnesbestämmelserna sålunda att styra studiernas inriktning endast i begränsad utsträckning. En studerande som så önskar kan ge sina studier en klar profil mot socialt arbete. Han kan exempelvis läsa två betyg i rättskunskap med specialkurs socialrätt samt ett betyg i statskunskap, psykologi och sociologi med specialkurs i avvikande beteendets sociologi. Det enda ämne som studerande på förvaltningslinjen inte får räkna in i de fem betygsenheter- na för examen är ämnet social metodik. För sociala linjens studerande gäller motsvarande för ämnet kommunal ekonomi och planering.

Den nuvarande studieorganisationen innebär att den studerande i stället för kurser med inriktning mot den framtida yrkesverksamheten kan tvingas att välja ämnen som saknar betydelse för denna. Detta medför ibland problem i fråga om ämnesvalet. En möjlighet till starkare inriktning av utbildningen mot vissa bestämda yrkesfunktioner anses önskvärd. Detta önskemål bör ses mot bakgrund av den breda bas som grundkursen ger socionomutbildningen.

Vid olika ämneskonferenser med lärare och studeranderepresentanter vid ' socialhögskolorna har framförts krav på specialkunskaper i företagsekonomi och en delning av ämnet kommunal ekonomi och planering. Anledningen är att man har känt ett behov av att fördjupa de ekonomiska kunskaperna och göra det möjligt att få fördjupade kunskaper både i kommunal ekonomi och i planering. Från yrkesverk- samma socionomer har som tidigare nämnts behovet av fördjupade kunskaper i ekonomi kraftigt understrukits och detta även för dem som i sin yrkesverksamhet huvudsakligen sysslar med samhällsplanering.

Vid ämneskonferensema och från yrkesverksamma socionomer har också framförts krav på kunskaper i informationsbehandling. Som nämnts i arbetsfältsbedömningen har elektronikens utveckling tillfört administrationen nya typer av hjälpmedel. Detta gäller speciellt den automatiska datatekniken. I framtiden kommer en stor del av personalen inom olika organisationer att behöva insikt i hur den automatiska databehandlingen fungerar, dels för att kunna samarbeta med experter, dels för att självständigt kunna handskas med sådant material. Detta krav kommer med all sannolikhet efter hand att förstärkas.

Ett annat krav på utbildning som framförts är administrativ rationali- sering och informationsteknik. Detta behov har också diskuterats i den

• Sida 261
•  Original

arbetsfältsbedömning, som U68s expertgrupp gjort. Det aktualiseras främst genom förändringar i organisationernas storlek och i organisations- formerna samt de ökade kraven på medinflytande och information. Detta kan leda till nya samarbetsformer, ökad kontakt mellan olika organisa- tionsenheter, ansvarsfördelning, delegation etc. Det innebär också behov av kunskap om metoder som nätverksplanering, likviditetsplanering etc.

Från yrkesverksamma socionomer har också understrukits vikten av projektarbeten, kommunspel och andra former av undervisning där de studerande får lära sig samverkan.

Yrkesinriktningen i nuvarande utbildning har sålunda ansetts värdefull, och en ännu starkare yrkesinriktning anses vara önskvärd. Vikten av studiepraktiken har i detta sammanhang understrukits. Det anses också finnas behov av större fördjupning inom främst ekonomi och olika administrativa metoder men också inom rättskunskap, planering och personaladministration. Det finns önskemål om att studieorganisationen bör vara uppbyggd så att utbildningen kan bli mer flexibel än för närvarande och så att nya utbildningsbehov lätt kan komma in i utbildningen. Undervisningen bör i högre utsträckning än hittills bygga på samarbete och samverkan i grupper och projekt.

Enligt U68s mening bör man söka tillgodose dessa önskemål men uppmärksamma värdet av den nuvarande utbildningens bredd. Inte minst på en rörligare arbetsmarknad kan det bli svårt att i yrkesverksamheten finna användning för en starkt specialiserad utbildning.

• Sida 262
•  Original

11. Studieorganisation

] 1.1 Generelhz studieorganisatoriska utgångspunkter

Som inledningsvis berörts är avsikten med översynen av socionomutbild- ningen att i studieorganisatoriskt hänseende pröva i vad mån U68s allmänna överväganden om studieorganisation kan tillämpas. Utgångs- punkterna kan kort sammanfattas på följande sätt:

. Begränsa antalet grundkurser (ingångar till högskoleutbildning) och underlätta övergångar mellan olika slag av utbildning genom att skapa gemensamma kurser för utbildningar med olika yrkesinriktning. . Kurser med mera generellt och för fler utbildningar gemensamt innehåll bör läggas tidigt i en sammanhängande utbildningsgång, medan kurser av mera yrkesspecifik karaktär förläggs senare i denna (stegvis differentiering). Därigenom ges de studerande möjlighet att uppskjuta utbildningens specialinriktning till en senare tidpunkt. Studieorganisationen kan då också snabbare ta hänsyn till arbetslivets växlande krav genom att yrkesinriktade kurser kan kombineras relativt fritt, utgå eller tillfogas, utan att utbildningslinjen i dess helhet behöver ändras.

. Utveckla möjligheter till växling mellan studier och yrkesverksamhet (återkommande utbildning) bl. a. genom att erbjuda enstaka kurser med självständigt mål. På sikt bör en utveckling ske mot en mera systematiserad anknytning mellan utbildningar av olika längd i gymnasieskolan och högskolan och genom att längre utbildningar om möjligt läggs upp i etapper.

Två frågor finns vidare att belysa vid en översyn av socionomutbild- ningen. De rör dennas ställning i det totala utbudet av högskoleutbild- ning.

0 Vilka utbildningslinjer bör finnas i den framtida högskolan för att utbildningsbehoven för socialvård och förvaltning skall tillgodoses? . Hur skall socionomutbildningen fogas in bland och avgränsas mot övriga vårdyrkesutbildningar samt mot administrativa och ekonomiska utbildningar?

• Sida 263
•  Original

I det följande berörs socionomutbildningen. Frågor som samman- hänger med anknytande utbildningar och konsekvenser för fortsatt utvecklingsarbete i riktning mot gemensamma grundkurser, etapputbild— ning och återkommande utbildning har behandlats i det inledande kapitlet. Beträffande anknytningen mellan juristutbildningen och förvalt- ningslinjen hänvisas till 4.6.

1 1.2 Socionomutbildningen

Vid översynen av studieorganisationen har, utöver de allmänna riktlinjer, som kort sammanfattats i föregående avsnitt, hänsyn tagits till kraven från socionomernas arbetsfält. En väsentlig fråga i planeringen är att avväga skilda önskemål och krav i utformningen av utbildningens innehåll och organisation.

1 1.2.1 Allmänna överväganden

Under arbetet har utredningen ställts inför en rad frågor av studieorga- nisatorisk och pedagogisk art. Den slutliga avvägningen bör i flertalet fall göras genom lokala beslut där hänsyn kan tas till de lokala förutsätt- ningarna och till olika studerandegruppers intressen och behov. U 68 har valt att för sin del sammanfatta sin diskussion under rubriker, som anger kontrasterande aspekter för att ange problematiken och stimulera till fortsatt diskussion kring den studieorganisatoriska utvecklingen.

Fasthet — flexibilitet

I ett förslag till studieorganisation för socionomutbildningen är det väsentligt att söka tillgodose närhet och följsamhet till problemutveck- lingen i det praktiska arbetet liksom till forsknings- och utvecklingsarbe- tet. Det osäkra planeringsunderlaget, utvecklingen av teori och metod samt den snabba utvecklingen på arbetsfältet kräver att studieorganisa- tion och innehåll kan förändras med hänsyn till skiftande krav.

Man bör vidare ta till vara lärares speciella kunskaper och intressen och de speciella resurser som finns i regionen. Det är slutligen önskvärt att kunna utforma undervisningen med hänsyn till de studerandes intressen och förkunskaper.

Å andra sidan krävs en viss stabilitet, som tillförsäkrar utbildningen kontinuitet och jämförbarhet mellan olika utbildningsorter. En viss fasthet är nödvändig för att ge utbildningen den önskvärda yrkesinrikt- ningen.

Flexibilitetskravet får inte leda till tillfälliga förändringar av utbild- ningens organisation i stort eller dess huvudsakliga innehåll. Förändringar bör baseras på bedömning av pågående undervisnings pedagogiska effekter och dess relevansi förhållande till arbetsliv och fortsatta studier.

Översikt — fördjupning

Socionomutbildningen karakteriseras av sin förhållandevis stora bredd. För närvarande är möjligheterna till teoretisk fördjupning och vidare-

• Sida 264
•  Original

utbildning små, vilket dock främst sammanhänger med förhållanden efter grundutbildningen. Möjligheter att gå vidare till högre betyg och forskarutbildning vid universitet har utökats genom 1964 års socionom- utbildningsreform (prop. 1964: 48) men forskarutbildning finns inte i de ämnen, som är specifika för socionomutbildningen: social metodik på sociala linjen och kommunal ekonomi och planering på förvaltnings- linjen.

U68s arbete avser enbart grundutbildningen. I huvudbetänkandet diskuteras dennas anknytning till forskarutbildningen. Bland faktorer som påverkar en utbildnings funktionella anknytning till forskning nämns där dels förkunskaper och allmän erfarenhetsbakgrund, dels förhållandet mellan bredd och djup i utbildningen. Inom grundutbildningens ram bör enligt utredningen ges både kvalificerad metodskolning och förkunskaper för en eventuellt följande forskarutbildning. Det äri många fall naturligt att fördjupningen sker under senare delen av utbildningen.

Inom ramen för den institutionella organisation som U 68 föreslår i huvudbetänkandet bör det finnas goda möjligheter att utveckla forsk- ningskontakten för ämnena social metodik och kommunal ekonomi och planering.

Tendensen till integration och samplanering över gränserna mellan olika samhällssektorer ökar behovet av en bred referensram. Det har framförts att detta skulle kunna åstadkommas genom grundkurser gemensamma för flera utbildningslinjer. Det har också diskuterats om inte större effekt uppnås i detta hänseende om de gemensamma studierna förläggs senare i utbildningen, då studerande med olika bakgrund kan tillskjuta erfarenheter som är värdefulla för diskussionen och har börjat få en viss yrkesidentitet. Förmåga till samverkan i arbetet kräver fördjupade kunskaper inom det egna området och orienterande kunska- per på viktiga angränsande områden.

En bred grundkurs med efterföljande stegvis differentiering synes främst motiveras av att förändringar i den individuella studiegången underlättas, liksom utbyte och utveckling av kurser till följd av förändrade yrkesfunktioner och utbildningsbehov. Detta behov har starkt understrukits i arbetsfältsanalysen framför allt för det sociala området.

Utbildningen bör vidare ge beredskap för rörlighet och utbytbarhet på arbetsmarknaden, dvs. bereda för ett brett urval av yrkesuppgifter. Detta motiverar att utbildningen har både mera generellt och mera yrkesspeci- fikt innehåll. Den i avsnitt 11.2.2 beskrivna grundkursen har främst syftat till att förbereda för fortsatta studier inom socionomutbildningen och andra utbildningslinjer av motsvarande längd. I en framtid bör den kunna ingå också i kortare utbildningsalternativ med inriktning mot vårdyrken eller administrativa yrken.

Awägningen mellan bredd och djup har viktiga pedagogiska aspekter. En mycket bred grundkurs kan medföra risk för minskad studiemotiva- tion. De studerande bör kunna uppleva undervisningens betydelse för det kommande arbetet. Om vidare den studerande fördjupar sig inom ett område och i det sammanhanget förutom inhämtande av fakta får metodisk träning, räknar man med att han kan överföra kunskaper och färdigheter till andra områden. Inom en begränsad tidsram kan det vara

• Sida 265
•  Original

ett svårt avvägningsproblem att avgöra vilken grad och omfattning av fördjupning som kan vara motiverad och försvarbar, om fördjupning på ett område innebär att andra utbildningsbehov inte tillgodoses.

Bred yrkesinriktning — specialisering

Avvägningen mellan översikt och djup i utbildningen påverkas av om man vill ge den en allmän yrkesinriktning eller profilering mot visst område.

I utredningsarbetet har särskilt två problem uppmärksammats:

. samordning och differentiering mellan sociala linjen och förvaltnings- linjen . profilering med hänsyn till den studerandes intresseval eller med hänsyn till yrkeslivets behov.

Social linje och förvaltningslinje

Den koppling mellan förvaltningslinje och social linje som finns i nuvarande socionomutbildning har delvis historisk bakgrund. Den har bedömts ha ett värde i sig för att ge en grundläggande referensram för kommande yrkesverksamhet inom primärkommuner, där förvaltarsocio- nomerna finns i administrativa funktioner och socionomer från social linje i huvudsak är engagerade i vårdarbetet.

Som framgår av kapitel 10 differentieras arbetet alltmer till specialist- funktioner, en tendens som förstärkts av kommunsammanläggningar. Förvaltarsocionomerna återfinns också i större utsträckning på tjänster utanför kommunerna. Behovet av en gemensam grundkurs kan mot den bakgrunden ifrågasättas. Enligt U 68s förslag till förvaltningslinje kan denna bygga på dels socionomlinjernas grundkurs, dels juristlinjens grundkurs (se avsnitt 4.6).

För sociala linjen bör enligt utredningens mening en samordning övervägas med andra utbildningar, som inriktas mot behandlings— och samhällsarbete.

Utredningen har emellertid stannat för att tills vidare räkna med att det skall finnas en grundkurs anpassad till båda linjernas behov.

Profile ring

Som framgår av konsekvenserna av arbetsfältsbeskrivningama i kapitlen 9 och 10 skiljer sig sociala linjen och förvaltningslinjen åt vad beträffar behovet av profilering inom respektive linje. För förvaltarna kan en klarare funktionsfördelning påvisas som motiverar en profilering redan under andra studieåret.

Den sociala linjen kan inte på samma sätt som förvaltningslinjen sägas ha så avgränsade funktionsgrupper att en profilering är motiverad. Utredningen har bl. a. diskuterat en profilering inriktad mot samhälls— arbete men har inte funnit tillräckligt underlag för en sådan. Snarare borde en differentiering och utvidgning av vissa ämnesstudier, t. ex. i social metodik, eftersträvas för att ge önskad yrkesinriktning.

• Sida 266
•  Original

Valfri fördjupning efter intresseinriktning ökar i allmänhet studiemotiva- tionen. I många fall kan den också, som nämnts i det föregående, genom överspridning ha ett värde för utbildningen i dess helhet. Awägningen mellan valfria och obligatoriska kurser bör emellertid också grunda sig på en bedömning av de krav som ställs på utbildningen från arbetsfältet. En analys får då göras av vilket stoff som skall utgöra obligatorisk kunskap och vilket som kan utgöra bas för valfri fördjupning.

Även i detta avseende har diskussionerna kring sociala linjens och förvaltningslinjens uppbyggnad lett till olika resultat.

På förvaltningslinjen finns som framgått i avsnitt 10.2.3 ett behov av att profilera utbildningen. Detta har lett till en studieorganisatorisk modell, där de studerande givits möjlighet att välja mellan en specialise- ring och en bredd i utbildningen redan efter det andra teoretiska studieårets första termin. Se redogörelse för förslageti avsnitt 1 1.2.2.

För den sociala linjen har det varit svårare att ta ställning i denna fråga. Flera alternativ har diskuterats innan utredningen stannat för ett för alla studerande gemensamt innehåll i det andra studieåret. Detta bör ses som en konsekvens av att behovet av generell kunskap ansetts större för de funktioner som den sociala linjen utbildar för samt att denna — mot bakgrund av arbetsfältsbedömningen — ej gjorts profilerad.

Utredningen anser att de studerande på båda linjerna under den avslutande terminen bör beredas stor valfrihet i fråga om fördjupnings- alternativ. Förslaget till uppläggning och inriktning har även i detta avseende fått en mer konkret och definitiv utformning för förvaltnings- linjen än för den sociala linjen.

Ämnesinriktad — integrerad undervisning

I utredningsarbetet har framkommit önskemål om integration mellan grupper av ämnen och ökad probleminriktning av undervisningen.

För att få sammanhang och kontinuitet i undervisningen är det angeläget att kurser, där samma stoff behandlas, men från olika utgångspunkter, samordnas och om det är möjligt i vissa delar integreras.

Som ett led i utredningsarbetet har ämnesexperter sökt beskriva hur deras ämne kunde bidra till utbildningen för olika sociala funktioner. Genom detta förfaringssätt erhölls en uppfattning om vilka områden som behandlades inom flera kurser. Om undervisningen utgår från praktiska problem kan samordningen mellan olika ämnen belysas från arbetslivets utgångspunkter. Därigenom bör också vinster på sikt kunna göras i fråga om tid och resurser.

I en arbetssituation måste man inför ett problem, som skall lösas, spela på ett stort register av kunskaper, som ligger inom olika ämnesområden. De förändringar som skett i det sociala arbetet mot en ökad helhetssyn, anpassning av insatsernas utformning till klienternas aktuella behov, bl. a. genom en differentiering av arbetsmetoderna och samordning med andra samhällsfunktioner, ställer krav på att utbildningen förmedlar en sådan helhetssyn. För att kunna delta konstruktivt i problemorienterad

• Sida 267
•  Original

utbildning krävs emellertid vissa grundläggande kunskaper om fakta och processer. De studerande måste själva övas att tolka och bearbeta stoff från olika områden och sammanställa detta till en syntes. Stoffet får därför inte presenteras så sammanvävt att inte förmågan till egen bearbetning övas. Undervisningen bör vidare vara upplagd så, att den refererar till tidigare och efterföljande undervisning. På så sätt förstärks tidigare inlärning och de studerande kan också se helheten i stället för händelser utan inbördes sammanhang.

Varje ämne har sina grundproblem och sin specifika metod, som det är nödvändigt att lära känna för den som vill ha möjligheter till att fördjupa sig och följa utvecklingen inom ämnesområdet.

Integrering är svår att genomföra och kräver ett avsevärt förberedelse- arbete för att inte förlora i pregnans och djup. Den går inte heller att tvinga fram, då genomförandet är helt beroende av de medverkandes vilja och förmåga att försöka. De praktiska förutsättningarna för integration kommer att variera och det finns ingen en gång för alla given avvägning mellan integrerad och ämnesuppdelad undervisning. Utredningen har därför stannat för att föreslå en studieorganisation inom vilken ram det skall vara möjligt att välja den vid varje särskilt tillfälle lämpliga integrationen. På grundkursen har detta främst skett genom att likartade moment från skilda traditionella ämnesområden har sammanförts till kurser. Växlande utrymme beroende på lokala förhållanden kan tas i anspråk för tvärvetenskapliga seminarier och gemensamma problemorien- terade övningar. På sociala linjen finns inom ramen för det studieorga- nisatoriska förslaget möjlighet att integrera såväl de teoretiska ämnena och metodämnena inbördes som den teoretiska undervisningen med metodikundervisningen. På förvaltningslinjen föreslås integrerad undervis- ning under den fjärde och den avslutande teoretiska terminens metod- och problemlösningskurser.

Kunskapsinha'mtande — tillämpning

För många studerande beror motivationen på om undervisningsmålet är relaterat till den framtida yrkesverksamheten. Det är viktigt att man finner en lämplig avvägning och växelverkan mellan teoretiska och praktiska moment. I undervisningen kan man på basen av de studerandes erfarenheter om skilda förhållanden bygga upp faktakunskaper samt analysera och pröva orsakssammanhang. Genom att i praktiken ställas i komplicerade situationer och konfronteras med människor och problem kan de studerande stimuleras att söka lära mera. Å andra sidan kan deras upplevelser av problem och förmåga att tillgodogöra sig praktiska övningar bli lidande av om de inte kan sätta in dessa i ett teoretiskt sammanhang. Förmågan att finna goda lösningar på olika problem främjas av den översikt och tillgång till alternativa lösningar, som en teoretisk referensram ger.

Det finns utbildningar inom vilka det är lämpligt att färdighets- träningen drivs tämligen långt. Det gäller utbildning för yrken som redan från början innebär kontakt med patienter, klienter och elever.

Inom socionomutbildningen varvas teori och praktik. I förslaget till

• Sida 268
•  Original

studieorganisation har utredningen genomgående sökt att få till stånd en starkare bindning mellan de teoretiska och praktiska momenten. De praktiken närmast föregående teoretiska momenten har lagts upp i syfte att vara praktikförberedande. På samma sätt avses efterföljande teore- tiska studier bygga på erfarenheter som inhämtats under praktiken.

Viktiga delar av såväl det teoretiska stoffet som metodämnena förmedlas under praktiktiden. Särskilt gäller detta kurserna avseende kommunal ekonomi och planering, kommunalrätt och statskunskap på förvaltningslinjen samt socialrätt, socialpolitik och social metodik på sociala linjen. Detta skulle kunna ske i ännu större utsträckning och mer strukturerat än för närvarande, men förutsätter ett utvecklat samarbete mellan högskola och praktikinstitution. Praktikperioderna kommer då att betraktas som en integrerad del av utbildningen. Deras innehåll måste då preciseras i kontinuerlig överensstämmelse och växelverkan med den teoretiska undervisningen.

Omvänt torde åtgärder som stimulerar till införlivande av fälterfaren- heter göra den teoretiska undervisningen mer konkret för de studerande. Ökad tyngd åt tillämpningsmoment i undervisningen kräver att lärarna har en levande kontakt med olika yrkesområden. U 68 berör denna fråga i avsnittet 1.5.2 i huvudbetänkandet och pekar på att detär önskvärt att lärare i den högre utbildningen utväljs på sådant sätt att värdet av yrkeserfarenhet beaktas. Lärarna inom socionomutbildningen är dels personer med praktisk yrkeserfarenhet, i regel socionomer, dels personer med forskarutbildning, i regel vid universitet. För att dessa senare i större utsträckning skall kunna anknyta undervisningen till yrkeslivet syns det väsentligt, att åtgärder vidtas för att stimulera yrkesverksamma sociono- mer till forskarutbildning.

Undervisning, som ger kunskap och färdighet att tillämpas i arbetet, kan utformas t. ex. som praktiska inslag i utbildningen, övningar i fingerade situationer och praktikperioder, som för närvarande sker i bl. a. socionomutbildningen.

UKÄs arbetsgrupp för psykologutbildning, den s. k. PEC-gruppen, har utifrån en funktionsbestämning analyserat ivilken utsträckning individu- ell handledning erfordras för att förverkliga den tillämpade utbildningens målsättning. Gruppen redovisar vidare undervisningsformer som kan komplettera den individuella handledningen i vissa angivna situationer.

Det är önskvärt att motsvarande bestämning görs för socionomutbild- ningen. Den färdighets- och attitydträning som förväntas äga rum genom tillämpningsmoment måste ses som en lika viktig del av utbildningen som den teoretiska och bör därför ägnas uppmärksamhet.

Kunskap — attityd

Det finns alltid ett samband mellan inlärningen av kunskaper och utvecklandet av attityder. Kunskap utvecklar intresse och motivation för en uppgift men det kan också vara så att intresse och motivation måste väckas för att den studerande skall tillägna sig kunskap.

All undervisning rymmer sålunda vid sidan av kunskapstillägnande en väsentlig del av attitydpåverkan. Attitydmål finns dock sällan explicit

• Sida 269
•  Original

uttryckta. Mål som har med intressen, attityder och värderingar att göra är betydligt svårare att beskriva än kunskapsmål. Det råder också större osäkerhet om hur undervisningen skall läggas upp för att främja sådana mål och om hur man mäter undervisningens resultat. Andra svårigheter är att attityder utvecklas långsamt och att en förändring inte med säkerhet går att härleda ur undervisningen, då den studerande fortlöpande påverkas av inflytanden utifrån. Attityder utvecklas i stor utsträckning genom assimilation av omgivningens attityder. Klimatet på högskolan och på praktikinstitutionen kan därför få en avgörande inverkan på den studerandes inställning i skilda yrkessammanhang. I socionomutbild- ningen liksom i annan samhälls- och beteendevetenskaplig utbildning är ofta utgångspunkterna för en viss teori eller sättet att arbeta förbundna med vissa värderingar, som det inte råder enighet om. U 68 berör detta förhållande i huvudbetänkandets avsnitt 1.4.2 och anför att det är väsentligt att värderingar, som är förknippade med en viss teori, redovisas eller diskuteras, varvid också alternativa grundvärderingar bör beskrivas. Kravet på allsidighet bör kunna mötas bl. a. genom en strävan att kombinera insatser av flera lärare och genom lämpligt vald litteratur.

[ samband med måldiskussionen betonas också vikten av att en kreativ och kritisk attityd kombineras med varandra i problemlösningsarbetet.

För socionomutbildningen har dessa mål särskild betydelse, då de väl överensstämmer med de krav som ställs på utövarna av modern socialvård. Vare sig de arbetar som förvaltare, administratörer eller i klientarbete bör inställningen till det egna arbetet innefatta en bered- villighet att ständigt granska, ompröva och förändra.

För förvaltarna är en medvetenhet om vad som styr prioriteringar och ställningstaganden viktig för deras arbete i nämnder och ekonomisk förvaltning.

För socialarbetarna liksom i andra vårdyrken är hållningen till människor och problem, innefattande vilja till inlevelse och helhetssyn, en förutsättning för att rätt kunna använda kunskap och färdigheter. Det är önskvärt att grundutbildningen så långt som möjligt ger de studerande en mer nyanserad syn på mänskliga beteenden, vilket ofta innebär att växa ifrån invanda uppfattningar och fördomar. Att växa in i yrket och vad det innebär av såväl intellektuell övning som attitydutveckling kan inte uppnås enbart genom pedagogiska metoder. En inlärning som bygger på upplevda erfarenheter är en mognadsprocess som inte kan programme- ras steg för steg i utbildningen utan snarare sker i språng med intervall mellan vilka den studerande stundom kan tyckas stå ganska stilla.

Sådan undervisning och träning sker framför allt inom social metodik och i handledd praktik. Den bör ligga utsträckt i tiden och helst gå som en röd tråd genom hela utbildningen.

11.2.2 Förslag

Utbildningen för sociala linjen och förvaltningslinjen föreslås liksom för närvarande omfatta 148 poäng varav den teoretiska delen av studierna omfattar 100 poäng. Den med de teoretiska studierna integrerade studiepraktiken föreslås vara 48 poäng. För studerande som skaffat sig

• Sida 270
•  Original

viss yrkeserfarenhet föreslås den totala studietiden omfatta 128 poäng och studiepraktiken 28 poäng.

Gemensam grundkurs

Utbildningen föreslås starta med en för sociala linjen och förvaltnings- linjen gemensam grundkurs. Denna består av en för båda linjerna gemensam del (28 poäng) och en linjedifferentierad del (12 poäng).

Syftet med grundkursen är att tillgodose båda linjernas behov av grundläggande kunskaper. Vidare har U 68 med sitt förslag velat skapa tillfällen för studerande med förvaltnings- respektive social inriktning att diskutera problemområden ur deras inriktnings aspekter. Så långt det varit möjligt har innehållet gjorts gemensamt för båda linjerna också av det skälet att de studerande skall ha möjlighet att förändra sitt linjeval. Med hänsyn till kravet på yrkesinriktning och att grundkursen också skall vara praktikförberedande föreslås dock linjedifferentierade kurser om 12 poäng ingå. De måste kompletteras vid eventuell övergång till annan inriktning. Den gemensamma delen (28 poäng) föreslås bestå av fyra kurser: En stats- och rättsvetenskaplig kurs (Samhällets politiska struktur och organisation), en samhällsekonomisk och socialpolitisk kurs (Sam- hällets ekonomiska struktur och organisation), en beteendevetenskaplig kurs (Individ och grupp) samt en problemorienterad kurs (Aktuella samhällsteman).

Den linjedifferentierade delen, som avses vara en praktik- och yrkesförberedande kurs föreslås för förvaltningslinjen omfatta: Budgete- ring och redovisning, statistik och ADB—orientering. Sociala linjens motsvarande kurs föreslås omfatta: Socialrätt och metodik, allmänmedi- cin och socialmedicin samt orientering i ADB och elementär statistik.

Ordningsföljden mellan de i grundkursen ingående gemensamma kurserna bör bestämmas lokalt. Den praktikförberedande kursen bör dock om möjligt löpa parallellt med de övriga. Kursernas inbördes sammanhang bör givetvis beaktas vid bedömning av ordningsföljden.

Ovanför grundkursen skils utbildningslinjema åt på en social och en förvaltningslinje.

De studerande på förvaltningslinjen föreslås även kunna inleda studierna med juristlinjens grundkurs (jfr avsnitt 4.6) och därefter gå in på det obligatoriska avsnittet på förvaltningslinjen under den tredje teoretiska terminen (se figur 1111).

Social linje

Det andra teoretiska studieåret föreslås få följande utformning på sociala linjen. Den första terminen läses social teori omfattande beteendeveten- skap, socialpolitik och socialrätt. Under andra terminen studeras socialt arbete. Detta är en integrerad studiekurs innefattande behandlingsmeto- der, som utvecklats inom psykologin, psykiatrin, pedagogiken, sociologin och sociala metodiken; vidare social problemlösning, som omfattar individ och familj, grupparbete, samhällsarbete, social administration, samt resultatuppföljning och utvärdering.

• Sida 271
•  Original

Social linje Förvaltnings-

linje

Grundkurs för Grundkurs för socionomutbildning juristutbildning

Figur 11: ] Alternativa ingångar till utbildningslinjer.

I första hand bör utbildningen inriktas mot integration mellan de teoretiska ämnena inbördes och mellan de olika delarna i socialt arbete. Eftersom ett av utbildningens syften är att möta de krav som ställs i socionomernas kommande yrkesverksamhet är det angeläget att den teoretiska undervisningen och metodikundervisningen planeras så att de teoretiska ämnena ger metodikämnena det teoretiska underlag som behövs och att metodikundervisningen i sin tur relateras till de problem som socialarbetaren möter på fältet. Om förhållandena medger bör det därför övervägas att betrakta hela andra studieåret som en helhet med de två studiekurserna löpande parallellt med studiekursen Socialt arbete som sammanhållande element.

Under den avslutande terminen skall enligt utredningens förslag den studerande beredas möjlighet att välja fördjupningsalternativ efter in- tresseinriktning. I första hand och på kortare sikt förordar U 68 ämnesinriktad fördjupning inom något av de ämnen som företrädesvis ingått under sociala linjens andra teoretiska studieår, men kombinationer mellan två ämnesinriktningar bör vara möjlig. För studerande som vill inrikta sig mot personalvård eller samhällsplanering föreslår U 68 att den sociala utbildningen kompletteras med kurser från förvaltningslinjen. U 68 föreslår att på sikt fördjupningsinriktningar som bygger på integration mellan flera ämnen utvecklas i syfte att framför allt tillgodose nya problemområden. Överväganden finns närmare återgivna i samband med redogörelsen för den avslutande terminens innehåll i 12.323. Fördjupningsinriktningarna föreslås uppbyggda av ett uppsats- eller projektarbete med inbyggd handledning och tid avsedd för redovisning omfattande 10 poäng samt två ämnesinriktade kurser om 5 poäng vardera.

För studerande med tolv månaders praktik föreslås den första perioden infalla den tredje terminen, dvs. efter grundkursen, och den andra perioden den sjätte terminen, dvs. näst sista terminen.

För studerande med sju månaders praktik föreslås den handledda

Juristlinje

• Sida 272
•  Original

Socialt arbete

Resultatuppföljni ng och utvärdering Social administration

Social problemlösning: Individ och familj, grupparbete, samhällsarbete

Behandlingsmetoder i beteende- vetenskapligt perspektiv 20 p

Beteendevetenskap Socialpolitik Socia lrätt

Beteendevetenskap Resultatuppföljning och utvärdering Socialpolitik

Social administration

Socialrätt Social problemlösning: Individ och familj Grupparbete Samhällsarbete

Behandlingsme- toder i beteende- vetenskapligt

perspektiv 20 p

Figur ll:2 Sociala linjen. Obligatoriska studiekurser den tredje och fjärde teoretiska terminen.

perioden omfatta den fjärde, alternativt den tredje, terminen. Övervägan- dena bakom förslaget finns återgivna i samband med redogörelsen för praktiken i avsnitt 12.5.3.

F örvaltningslinje

För förvaltningslinjen föreslås det andra teoretiska studieåret uppdelat på ett för alla studerande gemensamt avsnitt och ett avsnitt med valfria metodkurser. Båda avdelningarna omfattar vardera en termin. Det gemensamma avsnittet föreslås omfatta fyra kurser nämligen Statlig och kommunal förvaltning, Samhällsekonomi och socialpolitik, Förvaltnings- ekonomi och Samhällsplanering. Det valfria avsnittet har i förslaget byggts upp kring fyra olika yrkesprofiler: Offentlig administration, Offentlig ekonomisk förvaltning, Planeringsadministration och Personal- administration. Inom varje profil föreslås fyra yrkesinriktade metod- kurser, om vardera fem poäng, varav de två första utgör huvudkurser inom respektive inriktning och de två senare kompletteringskurser. Den studerande kan här välja mellan att läsa samtliga kurser inom en inriktning och därmed skaffa sig en viss specialisering i utbildningen, eller läsa huvudkurser inom en profil och kompletteringskurser eller huvud- kurser ur en annan profil för att få en bred utbildning.

• Sida 273
•  Original

Offentlig Offentlig Planerings- administra— ekonomisk administra- tion förvaltning tion 20 p 20 p 20 p

Personal- administra- tion 20 p

Obligatoriska kurser:

Samhällsplanering Förvaltningsekonomi Samhällsekonomi och socialpolitik Statlig och kommunal förvaltning

40101!» 'U'U'O'D

Figur 1]: 3 Förvaltningslinjen. Obligatoriska kurser den tredje teoretiska terminen och valfria kurser den fjärde teoretiska terminen.

Samtliga studerande avses därefter fullgöra en handledd studiepraktik om fem månader. Valet av praktikplats bör om möjligt samordnas med valet av inriktning under det valfria avsnittet och det område inom vilket den studerande avser att fördjupa sig den avslutande terminen.

Den avslutande terminen föreslås bestå av tre kurser: en vetenskaplig teori- och metodkurs, en problemlösningskurs och en projektinriktad kurs. De två första kurserna är profilerade på samma sätt som de tidigare metodkurserna. För att delta i dessa kurser krävs att den studerande genomgått huvudkurserna inom yrkesprofilen eller på annat sätt inhäm- tat motsvarande kunskaper. Den avslutande terminen bör också som framgår av utbildnings- och kursplaner (se bilaga 3) ge möjlighet till en juridiskt inriktad fördjupning.

Den projektinriktade kursen är avsedd att ge de studerande möjlighet att använda sina respektive specialkunskaper i ett projektarbete. Denna kurs avses inte vara differentierad med hänsyn till yrkesprofil. Det är tvärtom angeläget att studerande från samtliga inriktningar på förvalt- ningslinjen, från sociala linjen och även från andra utbildningar samarbe- tar i ett gemensamt projekt. Förslaget har i princip samma uppläggning som uppläggningen av tematiska studiekurser i RUMOs förslag till religionsvetenskaplig utbildning (se SOU 1973 : 2 avsnitt 3.925 ).

11.2.3 Sammanfattande jämförelse mellan nuvarande studieorganisation och U 68s förslag

Jämfört med nuvarande utbildning karakteriseras det framlagda förslaget framför allt av en mer bunden studiegång samt en starkare differentiering

• Sida 274
•  Original

Social linje Förvaltningslinje

Uppsats, 10 p Valfria fördjupnings- kurser, 10 p

Projektarbete, 10 p Valfria problemlös- ningskurser, 10 p

Praktik, 20 p

Juridiska kurser

Valfria kurser. 20 p

Obligatoriskt avsnitt, 20 p

Praktik, 20 p |

Grundkurs, 40 p

Obligatoriskt avsnitt: Socialt arbete, 20 p Social teori, 20 p

Grundkurs, 40 :)

Figur 1114 Socionomutbildningens organisation

mellan sociala linjen och förvaltningslinjen, vilket ger utbildningen en tydligare yrkesanknytning.

Förslaget innebär förändringar i jämförelse med nuvarande studieorga- nisation i följande avseenden,

Grundkursen är liksom i nuvarande utbildning i huvudsak gemensam för båda linjerna. Förslaget innebär dock att det linjedifferentierade . avsnittet på grundkursen är något större än i nuvarande utbildning där det förekommer inom ämnet praktisk förvaltningskunskap. Under tredje och fjärde teoretiska terminen är linjerna enligt förslaget helt differentie- rade till skillnad mot nuvarande utbildning där studerande från de olika linjerna kan välja betygskombinationer, i vilka ämnen från den andra

E_l

• Sida 275
•  Original

linjer, ingår. Under den avslutande terminen finns emellertid enligt förslaget möjlighet att kombinera kurser mellan linjerna.

'i; 583 förslag syftar bl. a. till att uppnå en mer integrerad underVisning än % nuvarande utbildning. På grundkursen har ämnen med viss samhörighet sinsemellan sammanförts i kurser och särskilt utrymme har reserverats för en, av olika ämnesföreträdare gemensamt planerad, problemorienterad kurs. På sociala linjen finns förslaget om möjlighet att integrera studiekurserna Social teori och Socialt arbete inbördes och möjlighet till parallelläsning och viss integration mellan de teoretiska ämnena och social metodik. Förslaget för förvaltningslinjen innebär integrerad undervisning under den fjärde och den avslutande teoretiska terminens metod- och problemlösningskurser.

i nuvarande utbildning innebär kärnämnesbestämmelserna och möjlig- heterna att välja betygskombinationer och specialkurser efter grundkur- sen att det finns möjlighet till fördjupning och samtidigt bortval av vissa ämnen eller ämnesavsnitt. Förslaget innebär ett större mått av för alla gemensam utbildning — på förvaltningslinjen är den tredje och på sociala linjen den tredje och fjärde teoretiska terminen obligatoriska.

I fråga om praktikorganisationen har U 68 inte föreslagit några förändringar. U 68 har dock anfört synpunkter på placeringen av praktikperioderna i studiegången i syfte att underlätta kopplingen mellan de teoretiska och praktiska studierna (se avsnitt 12.5).

På förvaltningslinjen har U 68 föreslagit att vissa avsnitt, som är viktiga för samtliga förvaltare oavsett inom vilket område de blir verksamma, görs obligatoriska. Den tredje teoretiska terminen består därför av fyra obligatoriska kurser.

Det valfria avsnittet under den fjärde teoretiska terminen och delar av den avslutande terminen har byggts upp kring fyra yrkesprofiler i stället för de ämnen som finns i nuvarande utbildning. Kurserna inom dessa inriktningar är mer yrkesinriktade än nuvarande ämnen. En viktig förändring är också förslaget om projektarbete i stället för uppsatsarbetet den avslutande terminen samt kopplingen mellan den praktikperiod som föregår den avslutande terminen och projektarbetet. Dessutom innebär förslaget att nya moment kommer in i utbildningen, såsom administrativ rationalisering, informationsteknik, nya moment inom ekonomi och planering samt personaladministration.

De flesta studerande på förvaltningslinjen läser inom nuvarande itbildning ett betyg inom tre ämnen och två betyg inom ett ämne. Endast ett fåtal läser andra kombinationer, :. ex. två betyg i två ämnen eller tre betyg i ett ämne utan att därmed göra kompletteringar till examen. jämförelse med nuvarande utbildning innebär U 685 förslag att förvaltare, som läser samtliga kurser inom en inriktning, uppnår en re n'vå. Direkta poängjämförelser är svåra att göra, eftersom det nya lage-_ byggt: på integrering av olika ämneni varje kurs. En jämförelse

a i nuvarande utbildning visar att förvaltarna uppnår en delvis saknas. Som exempel kan nämnas att inom rättskunskapen ges relativt ingående kunskaper om förvaltningsrätt medan familjerätt saknas helt. inom statskunskapen behandlas kommunal och statlig förvaltning

• Sida 276
•  Original

och organisationsteori etc. ingående medan idéhistoria behandlas mer översiktligt. Inom ämnet ekonomi sker en fördjupning av förvaltnings- ekonomin medan den privata sektorns ekonomi berörs endast översikt- ligt. Nivån på fördjupningen — förutsatt att den studerande läser samtliga kurser inom en inriktning — ligger i genomsnitt på ca 50 poäng.

Den väsentligaste förändringen på sociala linjen är att de för alla gemensamma kurserna har större omfattning. Samtliga studerande föreslås läsa beteendevetenskap, socialpolitik, rättskunskap och social metodik. Fördjupningsalternativen är i första hand ämnesinriktade och ligger först i den avslutande terminen.

I syfte att stärka yrkesanknytningen finns det inom förslagets ram möjlighet att låta undervisning i socialt arbete utgöra ett sammanhållande element, som löper genom den teoretiska och praktiska utbildningen i varje fall fram till den avslutande terminen. På grundkursen har social metodik integrerats i första hand med socialrätten. Dessutom ingår social metodik i kurserna Individ och grupp samt Aktuella samhällsteman. Det andra teoretiska studieåret kan organiseras så att studiekurserna Social teori och Socialt arbete löper parallellt. Social metodik utgör vidare ett fördjupningsalternativ under den avslutande terminen.

Omfattningen av den obligatoriska undervisningen i socialt arbete har ungefär samma omfattning som i nuvarande utbildning. Undervisningi socialt arbete bedrivs nämligen dels i ämnet praktisk förvaltningskunskap i grundkursen, dels i ettbetygsämnet social metodik. Kunskapsnivån i den föreslagna studieorganisationen torde motsvara ett betyg efter de två teoretiska studieåren. U 685 förslag att införa social metodik som fördjupningsalternativ gör det emellertid möjligt att nå tvåbetygsnivå. I förslaget har undervisningen i socialt arbete breddats till att omfatta arbete inriktat på individ och familj, grupp, samhällsarbete och social administration samt resultatuppföljning och utvärdering. Förhållandet att social metodik är ett obligatoriskt ämne, breddningen av ämnet till att omfatta flera metoder, upphävandet av koncentrationsläsningen till förmån för en genom hela utbildningen löpande undervisning samt möjligheterna till fördjupningsstudier är de väsentliga skillnaderna mot nuvarande utbildning i fråga om undervisningen i socialt arbete.

De studerandes kunskaper beräknas, inom ramen för den föreslagna organisationen för grundutbildningen, komma att motsvara nuvarande ett betyg i samtliga ämnen samt två betyg i det ämne som de väljer att fördjupa sig i under den avslutande terminen. Detta förhållande innebär ingen ändring för huvudparten av de studerande som inom ramen för fem betyg brukar välja att avlägga två betyg i ett ämne och ett betyg i vartdera av tre ämnen. Den möjlighet till större fördjupning i vissa ämnen med bortval av andra ämnen till följd, som finns i nuvarande utbildning, om de studerande väljer att avlägga två betyg i två ämnen eller tre betyg i ett ämne, upphör dock.

1 1.2.4 Anknytning till forskarutbildning

Den nuvarande utbildningen vid socialhögskolorna ger vissa möjligheter att gå vidare till forskarutbildning, huvudsakligen vid samhällsvetenskap- lig fakultet.

• Sida 277
•  Original

Möjligheten att gå vidare från grundutbildning till forskarutbildning bestäms framför allt av behörighetsbestämmelsernas utformning och av den organisatoriska kontakten mellan de två utbildningsstadierna.

Nu gällande behörighetsbestämmelser är så utformade att de kräver dels avlagd gundexamen, i allmänhet vid motsvarande fakultet eller högskola, dels en viss nivå på kunskaperna i visst eller vissa ämnen i grundexamen. ] undantagsfall finns därutöver särskilda behörighetskrav av annan karaktär, t. ex. viss typ av yrkeserfarenhet. De särskilda kraven utöver avlagd grundexamen anges i studieplan för forskarutbildningen eller i vissa fall i utbildningskungörelsen.

Kravet på avlagd grundexamen tolkas för forskarutbildning inom samhällsvetenskaplig fakultet så, att det bör anses uppfyllt även av den som avlagt socionomexamen. De särskilda kraven på ämneskunskaper avgörs från fall till fall. (Ämbetsskrivelse den 14 maj 1970.)

Nämnden för socionomutbildning har tagit initiativ till ämnesvisa utredningar i syfte att få ett underlag för mer formaliserade regler för behörighet till forskarutbildning i ämnena sociologi, statskunskap och samhällsekonomi. Detta arbete är vid den tidpunkt då U 68 lägger fram sina förslag ännu inte avslutat.

Eftersom studieplanerna innehåller särskilda behörighetskrav är inte var och en som avlagt en grundexamen utan vidare behörig till forskarutbildning. I vissa fall är alla krav uppfyllda genom grundexamen, i andra fall inte. Till följd av detta kan individuell komplettering av grundutbildningen vara nödvändig. I nuvarande studieorganisation är en sådan komplettering relativt enkel i de fall där grund- och forskarutbild- ning är sammankopplade. I andra fall kan den vara mer komplicerad och kräver som redan nämnts ofta ett ställningstagande från fall till fall. Det gäller studerande från socialhögskolorna, men även andra grupper i motsvarande situation, t. ex. studerande från journalist— och lärarhögsko- lor.

U 685 förslag till avgränsning av högskoleutbildningen innebär att till högskolan förs ytterligare utbildningslinjer, från vilka studerande kan väntas gå vidare till forskarutbildning. Även för dessa studerande är det viktigt att högskolan kan erbjuda kurser som gör dem behöriga till forskarutbildning. Enligt U 685 bedömning bör utsikterna för den enskilde studeranden att på ett smidigt sätt göra sig behörig för forskarutbildning vara större med den institutionella organisation som utredningen föreslagit än i den nuvarande. De föreslagna utbildnings- nämnderna har ett ansvar för utvecklingen av kursplaner inom sin sektor. Det måste vara en viktig uppgift för dem att planera och genomföra ett utbud av enstaka kurser som svarar mot behovet av förberedelse för forskarutbildning.

Det förslag till studieorganisation som U 68 lagt fram för förvaltnings- linjen ger som framgått av avsnitt 11.2.2 möjlighet till valfrihet mellan kurser under de två sista terminernas teoretiska studier. Enligt utred- ningens bedömning bör den studerande som väljer samma typ av fördjupning under båda terminerna väl nå upp till den nuvarande trebetygsnivån i ekonomi, statskunskap och den i rättskunskapen ingående förvaltningsrätten. Utgångsläget för de studerande från denna

• Sida 278
•  Original

linje skulle alltså i stort sett vara oförändrat. När det gäller den sociala linjen innebär däremot förslaget en förändring gentemot nuläget. T=. för alla studerande gemensamma kurserna omfattar två. studieår. Möjligheten till individuell fördjupning ligger i den sista terminens teoretiska studier. Det innebär enligt kursplaneexperternas bedömning att den studerande når upp till och med tvåbetygsnivån i de ämnen där fördjupningen sker. Däremot ger studieorganisationen inte den möjlighet tiil studie. på trebetygsnivån som nu förekommer.

Sammanfattningsvis syns de studerande från förvaltningslinjen ha samma utgångsläge för forskarutbildning som för närvarande, med ar de från den sociala linjen kan behöva komplettera sin utbildning med kurser motsvarande ungefär tio till tjugo poäng.

Möjligheten att gå vidare hänger även samman med organisatorislra förhållanden. Just socialhögskolorna utgör ett exempel på de svårigheier som kan uppstå, när grund- och forskarutbildning hör till olika organisationer. Även om utbildningen i flera ämnen förs till en hög nivå och möjligheter till kompletterande studier står öppna, kan svårigheter att gå vidare uppstå. Komplicerade individuella prövningar är redan nämnda. Därtill kommer att forskningen i praktiken inriktas på problem- områden som är företrädda i forskningsinstitutionerna,

Det organisationsförslag som U 68 lagt fram i sitt huvudbetänkande innebär att grund- och forskarutbildning på varje högskoleor'r förs samman till en och samma organisation. Det innebär att sambandet med grundutbildning vidgas till att omfatta en rad nya utbildningar. En naturlig konsekvens av en förändrad organisation bör bl. a. bli att enhetliga regler utarbetas för den formella anknytningen till grundutbild— ningen. En annan konsekvens bör rimligtvis bli att rekryteringen förändras och att därmed nya intresseområden aktualiseras inom forsk— ningen. En innovativ kraft kan också bedömas ligga i den föreslagna utbildningsnämndsorganisationen. Genom sitt ansvarsområde och sin sammansättning kan utbildningsnämnderna antas fungera som kanal för initiativ till nya forskningsområden, inte minst sådana som har direkt anknytning till problem inom arbetslivet.

I förslagen till utbildningslinjer avsedda att ersätta nuvarande utbild- ningslinjer vid filosofisk fakultet har U 68 genomgående föreslagit en fördjupnings- och forskningsförberedelsevariant (se huvudbetänkandets avsnitt 3.2.4). Utredningen finner det naturligt att föreslå att samma möjlighet till variant skall finnas på förvaltningslinjen och sociala linjen.

Detta förslag innebär att den studerande som antagits till dessa linjer tidigast efter grundkursen kan begära att få fullfölja studierna på sådan variant. Detta bör kunna ge tillräcklig forskningsförberedelse inom grundutbildningens ram. Det bör också ge en möjlighet att fördjupa sådana ämnesområden som idag saknar sådan möjlighet. Genom införan- det av en fördjupnings- och forskningsförberedelsevariant bedömer U 68 det överflödigt att som allmän utbildningslinje bibehålla en motsvarighet till den nuvarande teoretiska linjen. Också det ringa antal studerande som valt teoretisk linje kan sägas tala emot att en motsvarighet till denna bibehålls.

• Sida 279
•  Original

1 1.2.5 Återkommande utbildning

l återkommande utbildning omväxlas utbildning med yrkesverksamhet. I U 685 huvudbetänkande (3.4.1) beskrivs tre studieorganisatoriska åtgär- der som avses befordra återkommande utbildningi högskolan:

G utbildningslinjer byggs upp av kurser och studiekurser . kortare utbildningslinjer anknyts studieorganisatoriskt till längre . längre utbildningslinjer uppdelas där så är möjligt i etapper.

Som framgår av förslaget till studieorganisation för socionomutbild- ningen, har utbildningslinjema byggts upp av kurser och studiekurser. Detta gör det möjligt att varva utbildning och yrkesverksamhet och studerande från andra utbildningslinjer liksom redan yrkesverksamma kan läsa enstaka kurser och studiekurser. Det senare kommer att utvecklas närmare under rubriken fortbildning och vidareutbildning.

Beträffande anknytningar av kortare utbildningslinjer till längre är det för närvarande svårt att närmare precisera sådana, innan andra utbild- ningar har blivit föremål för samma översyn som socionom-, jurist- och vårdutbildningarna. De tendenser mot integrerad hälso-, sjuk- och socialvård, som U 68 redogjort för i arbetsfältsbedömningen, talar för att behov kan aktualiseras av att bygga på kortare vårdutbildningar med en socialt inriktad utbildning. I specialbetänkandet ”Högskoleutbildning — hälso- och sjukvårdslinje m. m.” (SOU 1973:58) diskuteras bl. a. socialt inriktad utbildning. Andra möjligheter som ytterligare bör belysas är de i avsnitt 1.4.4 nämnda kopplingarna mellan å ena sidan samhällsadmini- strativ och personaladministrativ linje, å andra sidan social linje och förvaltningslinje. Hur eventuella anknytningar i praktiken skall ske, måste dock bli föremål för fortsatta överväganden utifrån de framlagda studieorganisatoriska förslagen och en analys av utbildningsbehovet hos de grupper som kan komma i fråga.

U 68 har i sitt arbete övervägt om de i social linje och förvaltningslinje ingående kurserna kan organiseras så att de lämnar möjlighet för den studerande att tillägna sig utbildningen i etapper eller att mera varaktigt gå ut i arbetslivet när- en etapp av utbildningen har avslutats. Förutsätt- ningarna för detta är att det kortare studiealternativet dels kan betraktas som ett avslutat helt, dels svarar mot ett behov på arbetsmarknaden, så att den studerande har möjlighet att välja mellan att mera varaktigt gå ut i arbetslivet efter en kortare studiegång eller fortsätta studierna efter en period av yrkesverksamhet.

En fortsatt strukturförändring inom det administrativa verksamhets- området, en förskjutning från sluten till öppen vård i den socialpolitiska planeringen och utvecklingen mot vårdinsatser av makrotyp kan ge vissa förändringar i de nuvarande yrkesrollema. Behovet av information och upplysning till allmänheten ökar och även behovet av medicinskt och beteendevetenskapligt utbildad personal. Ett flertal utredningar och rapporter vittnar om detta.

Det är inte möjligt att fota ett konkret förslag om etappavgång på mera allmänna överväganden. U 68 vill dock i det följande redovisa några utredningar och uttalanden av programkaraktär som kan läggas till grund för fortsatta överväganden.

• Sida 280
•  Original

Förslag om utredning av utbildningsprogram med socialt innehåll för nya personalgrupper har framförts av servicekommitte'n. I dess slut- betänkande Boendeservice 7 (SOU 1973124) har mot bakgrund av en analys av nya servicebehov i bostadsområdet anförts synpunkter på utbildningsbehov hos nya personalgrupper. Krav ställs på att personal garanteras utbildning och vidareutbildning där särskild vikt läggs vid samverkansfunktioner och kunskaper om sociala problem och metoder att lösa dem. Enligt servicekommitte'n går utvecklingen mot en förlägg- ning av den kommunala socialvården till bostadsområdet. Samhällsarbe- tare, kulturarbetare, fritidsarbetare, socialarbetare och andra förutsätts i sin verksamhet spänna över hela det kommunala serviceområdet. Behovet av social omvårdnad i bostadsområdet betonas för de människor som lever isolerade utan förankring i området. Många omhändertaganden av människor med sociala och psykiska problem förutsätts kunna undvikas om det inom bostadsområdena finns servicefunktioner, dit människor kan vända sig med förtroende och som kan förmedla resurser när de behövs. Starka skäl talar för en samverkan mellan social omvårdnad, öppen sjukvård, frivård inom kriminalvården, boendeservice, konsument- politik och kulturpolitik på bostadsområdesnivån. Ett samordnat utbud av service ställer krav på personal med förändrade och delvis nya funktioner. Servicekomrnittén föreslår att Kungl. Maj:t uppdrar åt skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet att tillse att dessa nya utbildningskrav uppmärksammas. Program för utbildning av personal med allsidiga sociala och kontaktskapande utgifter bör enligt service— kommitte'n utarbetas.

Som framgår av avsnitt 9.3.2 har bamstugeutredningen (prop. 1973: 136) föreslagit att familjecentraler inrättas. Utredningen har fått tilläggsdirektiv för att utarbeta förslag till utbildning av den personal som skall verka inom denna organisation.

I socialstyrelsens rapport om behandling av narkotikamissbrukare (Socialstyrelsen redovisar nr 31/1973) betonas att denna ”ej blott är en fråga för experter”. Man betonar vidare att personalen bör ha en bra grundutbildning och en grundlig samarbetsträning. ”Av all personal krävs kunskaper om problemets medicinska och sociala aspekter. De flesta formella vårdutbildningar saknar ett eller flera av de inslag som är viktiga för att ge förståelse och möjlighet till behandling av såväl narkomani som annan avvikarproblematik. Därmed uppstår behov av kompletterande handledning och personalutbildning,”

I kriminalvårdsberedningens betänkande (SOU l972:64) framhävs utbildningsbehovet för kriminalvårdspersonalen. Man talar om ”uppgifter av behandlingskaraktär”, behov av vidareutbildning i sociallagstiftning och praktisk socialvårdsmetodik m. m. Även poliserna kommer i kontakt med sociala problem i sådan utsträckning att starkare sociala inslag i deras utbildning kan vara motiverade. Om pågående försök med nya former för samverkan mellan poliser och socialarbetare utfaller lyckligt, understryks ytterligare dessa behov. Avgörande för detta torde emellertid vara ett principiellt ställningstagande till hur rollerna bör fördelas mellan polis och socialvård.

När det gäller utbildning av personal inom försäkringskassor och

• Sida 281
•  Original

arbetsförmedlingar, vars arbetsuppgifter i viss män kan sägas ligga i gränsområdet mellan administration och vård borde existerande kurser inom det ordinarie utbildningssystemet kunna utnyttjas för konstruktion av kortare utbildningsvägar. För närvarande utvecklas ett antal olika samarbetsformer mellan försäkringskassor, arbetsförmedlingar och övriga sociala organ. Detta understryker ytterligare behovet av en bredare utbildning med sociala inslag för personal som företräder dessa institutio- ner.

Framför allt inom kommunal socialvård och kuratorsverksamhet finns ett behov av hjälppersonal för att avlasta socialarbetaren vissa uppgifter. Inom socialvården kan enligt en inventering utförd av Sveriges Sociono- mers Riksförbund dessa uppgifter delas upp i två huvudgrupper: kansliarbete inom socialbyråorganisationen och vissa vårduppgifter i fältarbetet. Utvecklingen pekar mot att allt fler kommuner anställer hjälppersonal med utrednings- och biträdesfunktion. Sjukhuskuratorerna vid större sjukhus har på senare år fått avlastning när det gäller att placera patienter i annan vårdform genom att kvalificerad kontorspersonal på kuratorsexpeditionen övertagit den förmedlande uppgiften mellan sjuk- huset och placeringsorganet. Dessutom finns ett behov av kvalificerad personal att biträda med kuratorsutredningar, utföra ärenden åt patien- ter, för expeditionella göromål rn. m.

Behov av utbildning för denna växande kategori biträdespersonal, som huvudsakligen är hänvisad till internutbildning, har påpekats av sociono- mernas organisationer.

Förebyggande hälsovård kommer att behöva yrkesföreträdare med grundläggande kunskaper i hälso- och sjukdomslära men dessutom med insikter i kommunikations- och informationsfrågor.

Inom den sociala institutionsvården finns ett uppenbart behov av ökad personalutbildning för att möjliggöra terapeutiska insatser på alla nivåer och ge möjlighet för alla att bearbeta klienternas problem.

En slutsats som U68 drar av de tendenser som redovisats, är att utvecklingen pekar mot behov av bredare vårdkunnande och ökad samhällsorientering inom det sociala arbetsfältet. Förslaget till organisa- tion av socionomutbildningen är så utformat att det är troligt att enstaka kurser, kombinationer av kurser eller eventuellt hela grundkursen i socionomutbildningen kan vara av intresse och tillgodose nya personal— gruppers behov av social utbildning. Detsamma torde gälla kurserna under det andra teoretiska studieåret. Eftersom de åsyftade mellantjän- sternas arbetsuppgifter inte är så preciserade att en avgång vid en viss tidpunkt i studiegången i dag motsvarar en bestämd funktion på arbets- fältet, har U 68 inte ansett sig kunna lägga fram ett preciserat förslag.

U 68 har i samband med arbetet med behovsanalysen undersökt om det är möjligt att dela upp förvaltningslinjen i olika etapper. Ett förslag till etappavgång bör dock, som tidigare nämnts, bygga på ett behov på arbetsmarknaden. U 68 har haft kontakt med arbetsgivar- och arbetsta- garorganisationer för att försöka precisera vilka funktioner som skulle kunna dra nytta av en etapputbildning. U 68 har dock funnit, att det för närvarande är svårt att ange några speciella funktioner som motiverar en sådan etappavgång. Det utesluter inte att det i framtiden kan komma att

• Sida 282
•  Original

finnas behov av tjänstemän, som har genomgått delar av förvaltnings— linjen. Det är för närvarande omöjligt att utifrån arbetsmarknadsmässiga motiv precisera var en lämplig etappavgång i så fall skulle ske i utbildningen. Pedagogiska och studieorganisatoriska skäl talar dock för att en lämplig etappavgång kan ske efter det obligatoriska avsnittet, dvs. efter den tredje teoretiska terminen.

För personalgrupper inom den administrativa sektorn kan således grundkursen och det obligatoriska avsnittet eller eventuellt enbart grundkursen vara ett utbildningsalternativ till vissa ”mellantjänster”.

Fortbildning och vidareutbildning

Man brukar skilja på fortbildning, som syftar till att hålla ett redan förvärvat yrkeskunnande på aktuell nivå, och vidareutbildning som syftar till att ge nya kunskaper och därmed förbereda för mera kvalificerade arbetsuppgifter (huvudbetänkandets avsnitt 8.3.5.l ).

För socionomerna, liksom för andra utbildningskategorier torde behovet av återkommande utbildning i form av både fort- och vidare- utbildning vara stort, Likaså torde det vara angeläget för andra grupper att skaffa sig vidareutbildning med socionomutbildningens inriktning.

Återkommande utbildning kan antingen ske genom att den, som vill fortbilda eller vidareutbilda sig, läser en eller flera kurser eller studie— kurser inom en redan befintlig utbildning, eller genom att särskilda kurser anordnas. Den studieorganisation som U 68 föreslår ger stora möjligheter till att befintliga kurser även kan läsas i vidareutbildningssyfte. På förvaltningslinjen är särskilt de valfria kurserna den fjärde teoretiska terminen lämpliga för detta ändamål. Personer, som vill vidareutbilda sig och som genom teoretiska studier eller yrkeserfarenhet har skaffat sig erforderliga baskunskaper, kan där antingen läsa enstaka kurser eller samtliga kurser inom en inriktning.

För den som är verksam inom det arbetsfält som socionomutbild- ningen siktar till är fortbildning och vidareutbildning efter grundutbild- ningen särskilt angelägen med tanke på arbetsfältets skiftande karaktär och den pågående utvecklingen inom både det sociala och det administra- tiva fältet, som gör att mål och medel omprövas. U 68 anser det angeläget att utbildningsnämnderna utarbetar kurser för dessa ändamål. För förvalta- re har behov av vidareutbildning framförts särskilt vad gäller förvaltnings- ekonomi men också personaladministration och samhällsplanering. För dem som utbildats på sociala linjen finns redan nu ett känt behov av fortbildning och vidareutbildning inom socialvården till följd av övergång— en från funktions- till helhetsprincipen. Enligt vad U68 erfarit från socialutredningen torde dess kommande förslag förutsätta att möjligheter till fortbildning och vidareutbildning skapas. Inom socialt behandlings- arbete finns ett utbrett vidareutbildningsbehov som för närvarande till viss del tillgodoses av socialhögskolornas vidareutbildningskurser i socialt behandlingsarbete, och genom intern utbildning av olika slag.

Dessutom föreligger ett vidareutbildningsbehov för utländska social- arbetare enligt invandrarutredningen. Kompletteringsbehovet för denna grupp rör främst rättskunskap.

• Sida 283
•  Original

. innehåll och undervisningsformer

12.1 Utgångspunkter

En utgångspunkt för U 685 planering av utbildningsinnehållet i socionom- utbildningen har varit att grundutbildningen skall förbereda för komman- de yrkesverksamhet men också lägga grunden för fortsatt fördjupning och vidareutbildning. U 68 har också haft att beakta önskemålet att utbildningen ges en sådan bredd att den blir användbar över ett vidsträckt yrkesområd e.

Det förslag till innehåll som utarbetats av utredningens experter, och som mer detaljerat presenteras i bilaga 3, baseras på de slutsatser som dragits i kapitel 9 och 10 från beskrivningar av arbetsfältet jämte erfarenheterna från nuvarande utbildning.

Socionomutbildningen omfattar för närvarande två och ett halvt års teoretiska studier samt tolv eller sju månaders praktik. De krav som ställs på mål och innehåll i utbildningen har inte gett skäl att förändra utbildningens längd. Vilka kunskaper och färdigheter som skall ges i utbildningen inom en begränsad utbildningstid är en avvägningsfråga. Frågan om utbildningens innehåll och inriktning måste ständigt ägnas uppmärksamhet,

Utbildningstidens längd jämte arbetslivets krav gör att man för varje kurs måste formulera minimikrav som skall uppnås i grundutbildningen. Förhållandet att ett så stort antal experter från olika ämnen medverkar i undervisningen —— var och en med anspråk på att få presentera och utveckla sitt ämne — gör det ytterligare angeläget att man ägnar avvägningen mellan olika ämnen stor omsorg. Preciserade mål för vissa avsnitt i utbildningen har en styrande effekt på val av innehåll, undervisningsformer och kriterier för bedömning av undervisningsresultat. Dessutom kan preciserade mål ha betydelse för de studerandes motivation och möjligheter att själva vara aktiva och arbeta självständigt med problemlösande uppgifter.

i många fall ökar också de studerandes motivation om de kan se ett samband mellan den aktuella kursen och sitt framtida arbete.

U 68 anser att det är en fördel om de studerande på ett tidigt stadium får en presentation av utbildningens mål och innehåll samt de olika

• Sida 284
•  Original

ledens anknytning till det kommande yrkesarbetet. Detta kan t. ex. ske genom att varje lärare presenterar sitt ämne och dess plats i och betydelse för den totala utbildningen.

Inom ramen för förslaget till studieorganisation finns möjlighet att utforma en inledning som överensstämmer med de medverkande lärarnas och konsulenternas anspråk.

Det kan vara lämpligt att varje kurs inleds med en diskussion kring mål och innehåll samt hur de i kursen medverkande lärarna kan bidra med sitt ämnesområde vid behandlingen av olika problemområden. Därigenom kan också de studerandes önskemål om viss uppläggning och undervisning lättare tillgodoses.

U 68 har redan betonat att utbildningsmålet inte avser bara hur de studerande inhämtar och använder kunskap och löser problem utan också hur deras personlighet utvecklas.

Val av inlärningssituation och undervisningsform liksom avvägningen mellan bredd och djup i utbildningen beror på avvägningen mellan olika komponenter i målet.

Det är en viktig uppgift för utbildnings- och linjenämnder att göra en sådan avvägning i samband med att man fastställer undervisningsformer för olika moment.

Utgår man från komponenterna kunskap, förståelse, tillämpning, analys och syntes kan följande generella synpunkter på olika undervis- ningsformers användbarhet läggas. [ grundkursens kurser Samhällets politiska struktur och organisation, Samhällets ekonomiska struktur och organisation samt Individ och grupp är huvudsyftet att de studerande skall få grundläggande kunskaper samt förståelse för viktiga problem- områden, medan syftet med den problemorienterade kursen Aktuella samhällsteman är att den studerande skall kunna tillämpa kunskaper från tidigare kurser samt bedöma hur kunskaper och erfarenheter från skilda områden kan förenas (analys, syntes). Den praktikförberedande kursen är avsedd att ge för respektive linje specifik kunskap men skall också vara praktik- och yrkesförberedande. Här betonas därför färdighetsträningen. Ett viktigt syfte med dessa kurser är att förbereda de studerande för deras yrkesroll varför just attityder som sammanhänger med yrkesutöv- ningen bör behandlas.

På sociala linjen kan de två studiekurserna Social teori och Socialt arbete läsas efter varandra. Det bör emellertid som framgår i avsnitt 11.2.2 övervägas om förhållandena medger att de två kurserna kan löpa parallellt med Socialt arbete som sammanhållande element. De teoretiska ämnena skulle då ge kurserna i Socialt arbete underlag för tillämpning, analys och helhetsbedömning av det totala kursinnehållet. Det är dock inte möjligt att hårdra detta resonemang då det inom de olika ämnena också finns ett specifikt innehåll där sådana kunskapskrav måste ställas, att den studerande förstår samband och kan göra bedömningar.

Liknande synpunkter kan anläggas på förvaltningslinjen vad gäller förhållandet mellan de obligatoriska kurserna och de valfria metodkurser- na, där de förra förser de senare med kunskapsstoff, som där skall bearbetas och tillämpas.

Under den avslutande fördjupningsterminen föreslås de studerande få

• Sida 285
•  Original

öva sig i problemlösning på en bestämd uppgift iett självständigt arbete, där analys, syntes och förmåga att generalisera resultaten är ett centralt syfte.

De för olika undervisningsavsnitt anförda syftena leder till vissa generella synpunkter på lämpliga undervisningsformer. Under grund- kursen kan i de tre kunskapsförmedlande kurserna föreläsningar och lektioner i anknytning till kurslitteratur vara lämpliga undervisnings- former för att presentera ämnesområden och förmedla viss faktakun- skap. Kurserna bör ha inslag av seminarieövningar som tillåter en friare diskussion kring mer konkreta problem och värderingsproblem. Undervis- ningen i rättskunskap kräver färdighetsövningar i hantering av lagtext liksom kursen i ekonomi kräver praktiska övningar i anslagsframställning och budgetarbete. I kursen Individ och grupp kan även ingå grupparbete under gemensam ledning av ämnesföreträdarna i psykologi, sociologi och social metodik i syfte att träna samarbete inför de fortsatta studierna och yrkesverksamheten.

I kursen Aktuella samhällsteman bör undervisningen vara problem- inriktad. Undervisningen som kan ske i form av seminarium och beslutsspel kräver hög aktivitet av de studerande och handledning av lärare.

Motsvarande överväganden rörande lämpliga undervisningsformer gäller för studiekursen Social teori på sociala linjen och förvaltnings- linjens obligatoriska och valfria kurser. Föreläsningar och lektions- undervisning i anknytning till kurslitteratur kan sålunda med fördel varvas med seminarieövningar.

I kurserna med rättsligt innehåll bör på båda linjerna ingå färdighets- träning, t.ex. i form av probleminriktade gruppövningar kring tillämp- ning av lagar på konkreta problem.

Undervisningen i Socialt arbete kräver delvis andra undervisningsmeto- der än de mer teoretiska kurserna. En relativt stor del av undervisningen kan ske i mindre grupper för att ge de studerande möjlighet att integrera kunskap och metod samt ge möjlighet att utveckla professionellt motiverade och fruktbara attityder samt vinna ökad självkännedom. Erfarenheten från praktiken spelar en viktig roll för de studerandes förmåga att bidra konstruktivt till de diskussioner och träningsmoment som undervisningen i Socialt arbete bygger på. Under praktiken får de studerande pröva sig själva i socialt arbete. De konfronteras med de hjälpsökandes personliga och sociala problem, får bekanta sig med nya miljöer och pröva sig själva i kontakten med andra människor. Allt detta utgör en väsentlig bas för undervisningen i Socialt arbete, där de studerande får hjälp att strukturera och systematisera sina erfarenheter. Problemlösningskurserna i Socialt arbete bör innehålla starka inslag av träning som intervju- och tillämpningsövningar, där man utgår från ärende- och fallbeskrivningar, bandade intervjuer och simulerade situatio- ner i form av rollspel.

I de valfria metodkurserna på förvaltningslinjen gäller det också att söka knyta an till de studerandes erfarenheter från praktiken. Problem- lösning i konkreta situationer bör ske i tillämpningsövningar i mindre grupper. Med fördel kan man använda rollspel eller mer styrda simulerade

• Sida 286
•  Original

situationer som besluts— och kommunspel, där en konfrontation mellan ohka intressen sker.

Under den avslutande terminen slutligen bör undervisningen individua- liseras inom ramen för tillgängliga resurser. Handledning kan t. ex. ges i mindre grupper i samband med det självständiga arbetet och projektarbe- tet. Dessutom föreslås att det på sociala linjen bör finnas möjligheter till tvärvetenskapliga seminarier och metodövningar.

Synpunkter på lärarnas rekrytering har anförts i avsnittet 11.2.1 Kunskapsinhämtande — tillämpning där behovet av lärare med yrkes- anknytning till socionomernas arbetsfält betonats. Det är värdefullt att kunna knyta personer som är yrkesverksamma utanför högskolan till un- dervisningen för vissa uppgifter, t. ex. att leda gruppövningar i olika fär- dighetsmoment relaterade till social- och förvaltningsverksamhet eller att medverka i seminarier för att belysa problem från fältet. U 68 vill dock betona att användning av yrkesverksamma socialarbetare kräver förbere- delser i form av preciserade önskemål om deras insatser i undervisningen så att den eftersträvade kopplingen mellan kunskap och tillämpning kommer att åskådliggöras för de studerande på ett meningsfullt sätt. Detsamma gäller integrerad och problemorienterad undervisning över- huvudtaget, dvs. att innehållet måste vara så väl definierat att kontakten mellan olika ämnesområden blir tydligt angiven.

I de kurser där undervisningen är problemorienterad och olika ämnen integrerats bör även proven vara det för att kunna mäta om den studerande tillgodogjort sig det egentliga syftet med kursen. Utformning av integrerade prov kräver emellertid noggrann analys och utprövning. Det är ett skäl varför man måste se på genomförandet av en integrerad undervisning i ett längre tidsperspektiv.

I utbildningen bör ingå allsidig studierådgivning. Detta är önskvärt både för att de studerande skall tillgodogöra sig undervisningen på ett för dem själva konstruktivt sätt och för att de skall kunna välja lämpliga ämnes- och kurskombinationer under den senare delen av studietiden samt praktikområde.

Den egentliga målformuleringen och kursplanearbetet bör i enlighet med vad U 68 föreslår i sitt huvudbetänkande vara en uppgift för utbildnings— och linjenämnder i vilka lärare, studerande och företrädare för yrkeslivet medverkar.

U 68 har bl. a. bedömt det vara angeläget att de lokala resurserna på olika områden tillvaratas. Utbildningens utformning förväntas därför i vissa delar variera inom ramen för de övergripande riktlinjer som ges. Utredningen har i första hand koncentrerat sig på att utarbeta ett förslag till studieorganisation. Utredningen har emellertid också uppdragit åt ärnfresexperter att utarbeta utkast till kursplaner. Detta har bedömts erfarderiigt för att förslaget till studieorganisation skulle kunna bygga på en analys av utbildningens mål, innehåll och verksamhetsformer. Dessa utkast bör därför i huvudsak ses som underlag för planeringen av studieorgarris-ationcn, men bör självfallet också kunna utnyttjas vid det fortsatta arbetet med bearbetning av kursernas innehåll och undervis- ningens former.

U 68 föreslår att en förändrad organisation av socionomutbildningen

• Sida 287
•  Original

genomförs tidigast fr. o. m. l976/77. Den långa tidsförskjutningen inverkar givetvis på den grad av konkretion, som man kan ge förslaget. Ett vidareutvecklingsarbete på grundval av experternas utkast till kursplaner och den innehållsbeskrivning som ges i betänkandet förut- sätts därför ske. Konkretionen är större för förvaltningslinjen än för den sociala linjen.

i några fall, t. ex. för den gemensamma grundkursen och den själv— ständiga delen av förvaltningslinjen, har dock bearbetningen förts så långt att utredningen redovisar experternas förslag till kursplaner som illustra- tion till det studieorganisatoriska innehållet. (Bilaga 3.)

i det följande ges en beskrivning av de förslag till innehåll för den gemensamma grundkursen samt för de självständiga delarna av sociala linjen och förvaltningslinjen, som utredningens experter lagt fram (se vidare bilaga 3).

12 .2 Grundkurs 12 .2.1 Överväganden

Grundkursen avser att ge en bred samhälls- och beteendevetenskaplig grund, i första hand gemensam för sociala linjen och förvaltningslinjen, men den bör också i ett längre perspektiv kunna ingå som alternativi andra slag av utbildning med inriktning mot vårdyrken och administrativa yrken. Den skall ge baskunskaper för vidare studier inom utbildnings- linjen samt praktikförberedelse. Grundkursen kan också bli eftersökt som enstaka studiekurs. Innehållet bör således vara meningsfullt för skilda målgrupper. Det kan vara svårt att avväga bredd och djup i undervis- ningen under dessa förhållanden (se också avsnitt 11.2.1). Innehållet bör bestämmas i första hand med hänsyn till förvaltningslinjens och sociala linjens behov.

Man har att avväga vad inom de skilda ämnesområdena som bör utgöra generell kunskap för båda linjerna och vad som har speciell anknytning till den enskilda linjen och därför lämpligen behandlas efter grundkursen. Sammanfattningsvis kan sägas att linjernas behov av socialpolitiskt, stats- och rättskunskapligt stoff på grundkursnivå har bedömts vara ganska enhetligt. Dock har utrymmet för stats- och rättskunskap inom kursen Samhällets politiska struktur och organisation blivit mindre än i nuvarande grundkurs varför utredningen har sökt tillgodose behoven även senare i studiegången.

Enligt utredningens mening bör ekonomi ingå i sociala linjen liksom beteendevetenskap bör ingå i förvaltningslinjen. Dock skulle väl antag- Egen avvägningen ha varit en annan om linjerna planerats var för sig med me.—.. ekonomiskt stoff på förvaltningslinjen och mer beteendevetenskap på sou-al; linjen. Dessa behov har utredningen sökt tillgodose inom de linje-”'? .entierade delarna av grundkursen och senare i studiegången 111013. vazje utbildningslinje. Den gemensamma delen av grundkursen föreslås bestå av fyra kuiScI. Samhällets politiska struktur och organisa- tion, Samhällets ekonomiska struktur och organisation, Individ och grupp samt Aktuella samhällsteman.

• Sida 288
•  Original

I kursen Samhällets politiska struktur och organisation har moment som för närvarande ingår i ämnet statskunskap och den del av ämnet rättskunskap som behandlar civil-, straff- och processrätt sammanförts. Den kan inledas med en kort idéhistorisk översikt samt en introduktion till politisk teori. Detta avsnitt kan tjäna som disposition för kursen. Huvuddelen av denna ägnas åt det politiska livets regelsystem och organisation. Man kan inleda med impulsförmedlarnas, t. ex. organisatio- ners, partiers och massmedias roll, eftersom det ger möjlighet att belysa regelsystemets inverkan, lokaliseringen av formell och reell makt samt balansproblemen mellan olika delar inom ett politiskt system.

Det formella regelsystemet behandlas vid genomgång av författningen och de lagar som anknyter till denna, t. ex. om medborgerliga rättigheter, medborgarskap och tryckfrihet. Statsorganens och den statliga och kommunala förvaltningens roll i det politiska systemet intar naturligt en central plats i kursen, som bör belysa frågor om organisation och kompetens samt former för styrning och kontroll. I en förvaltningsutbild- ning utgör administrativ teori ett naturligt komplement till detta.

I en inledande kurs kan det vara lämpligt att belysa organisation, funktion och kompetens genom att anknyta till olika konkreta samhälls- uppgifter. Som exempel på en sådan kan samhällsplaneringen tjäna.

Kursen har i huvudsak samma rättsliga innehåll som nuvarande grundkurs med undantag för socialrätten, som gjorts linjedifferentierad. Utöver en allmän orientering om rättssystemets uppbyggnad liksom om den juridiska beslutsprocessens institutionella ram, metoder och särskilda problem och en översikt över den grundläggande civil-, straff- och processrättens huvudområden bör ingå en introduktion i rättstillämp- ningens metodik och tillämpningsövningar i hantering av lagtext och lösning av elementära juridiska problem. Vissa moment inom civil- och straffrätten, som anses ha speciellt värde för varje linjes yrkesinriktning, ges endast en översiktlig belysning under grundkursen och föreslås i stället bli upptagna till närmare behandling senare i utbildningen. Således behandlas t.ex. familjerätten och brottsbalkens påföljdssystem mer i detalj i samband med socialrätten i kursen Rättsligt perspektiv på sociala linjen och vissa civil- och förvaltningsrättsliga frågor i kursen Statlig och kommunal förvaltning på förvaltningslinjen.

Undervisning i rättskunskap kan inte räkna med att bygga på några förkunskaper i ämnet hos de studerande, vilket medför att insikterna måste byggas från grunden för de olika momenten.

Kursen Samhällets ekonomiska struktur och organisation kan inledas med en översikt över ekonomisk teori. Den bör vidare ge kunskaper om det svenska samhällets ekonomiska struktur samt orientering om andra ekonomiska system.

Sociala mål och målkonflikter bör diskuteras i samband med en redogörelse för socialpolitikens principer, utformning och kostnader i Sverige. I detta sammanhang bör den socialpolitiska debatten belysas. Vidare föreslås en diskussion kring välfärdsbegreppet och bruttonational- produkt. I detta sammanhang berörs också fördelningspolitiken. Arbets-

• Sida 289
•  Original

marknaden och bostadsmarknaden bör behandlas översiktligt och en introduktion ges till arbetsmarknads- och bostadspolitiken.

En översikt bör göras över olika slag av resurser inom offentlig förvaltning samt de offentliga finansieringsformerna såsom skatter, avgifter och upplåning. Det är också viktigt med en diskussion om anslag och budget som styrnings- och verksamhetsinstrument. Kursen bör också ge en orientering om den offentligekonomiska organisationen, ansvarsför- delningen mellan olika organ samt om redovisning och medelsförvaltning. Dessutom bör frågor som rör avvägningen mellan olika sektorer diskute- ras.

En viss socialmedicinsk orientering föreslås också ingå i denna kurs. Den undervisning i socialmedicin som hittills ingått i socionomutbild- ningen har främst varit inriktad på klinisk socialmedicin och har ingått dels i kursen praktisk förvaltningskunskap under grundkursen, dels i ämnet social metodik på betygsnivå. Ett viktigt socialmedicinskt fält under utveckling är epidemiologin och vitalstatistiken.

I epidemiologin uppövas den studerandes förmåga att se sambandet mellan samhällets struktur och utveckling och fördelningen i befolk- ningen mellan och inom olika sjukdomar och sjukdomsgrupper. I vitalstatistiken studeras dödlighet och sjuklighetens förändringar i en befolkning, vilket kan lämna vägledning i frågor om olika åtgärders effekt på livslängd etc. En orientering om dessa metoder att mäta sjuklighet samt kännedom om resultat av vissa studier på området utgör en viktig grundval för vidare diskussion kring förebyggande socialmedicinska åtgärder, vårdplanering, vårdekonomiska frågor samt resursfördelning och anknyter därmed naturligt till undervisningen i socialpolitik. U 68 föreslår att dessa delar av socialmedicinen ges en översiktlig belysning i grundkursen så att sambandet med de socialpolitiska frågeställningarna framgår. En Vidgning och fördjupning av det socialmedicinska stoffet föreslås ingå i ämnet socialpolitik på sociala linjen och då med särskild tyngdpunkt på sambandet mellan sjuklighet och sociala förhållanden samt förebyggande socialmedicinska åtgärder.

Kursen Individ och grupp avser att belysa samhället, gruppen och individen med utgångspunkt i individual- och utvecklingspsykologi samt sociologi.

Särskilt bör undervisningen ta upp sådana problem som möter vid försök att integrera beteendevetenskaperna med varandra t. ex. vad gäller förklaring av mänskligt beteende i psykologiska och sociologiska termer. I kursen bör den psykologiska och sociologiska kunskapens betydelse för socialt arbete och förvaltningsarbete åskådliggöras. För att belysa hur dessa kunskaper tillämpas i praktiken ges här även en introduktion till socialt arbete.

I kursen bör ges utrymme för grupparbete under gemensam ledning av företrädare för psykologi, sociologi och social metodik både som introduktion till kursen och senare i form av seminarier.

I ett avsnitt som behandlar människan i utvecklingspsykologiskt perspektiv behandlas de olika levnadsskedenas problematik och inbördes sammanhang. Mognadsförlopp och socialisationsprocesser studeras till belysning av biologiska och sociala faktorers roll i personlighetsutveck-

• Sida 290
•  Original

lingen. I första hand betonas barndomens, adolescensens och ålder- domens problem.

I avsnittet om människan i individualpsykologiskt perspektiv behand- las den individuella personlighetens utveckling, och olika personlighets- psykologiska teorier och perspektiv presenteras.

De sociologiska avsnitten kan i första hand behandla problem som sammanhänger med individuell och social förklaring och förhållandet mellan socialisation, social struktur och social kontroll.

I avsnitten individuell och social förklaring ges en översikt av dessa förklaringstyper och deras problem i syfte att markera skillnaderna mellan olika vetenskaper och klargöra deras möjligheter att fungera som praktiska hjälpmedel i socialt arbete och förvaltningsarbete. Norm- och rollbegreppen kan belysas i förhållande till de två förklaringsmodellerna. Vidare kan ingå undervisning om gruppstrukturer, gruppegenskaper, gruppdynamiska experiment och teorier, attitydbegreppet samt problem vid attitydmätningar.

Undervisningen om socialisation, social struktur och social kontroll avser att ge en uppfattning om hur livet i samhället formar individen genom primär socialisation och genom kontinuerlig social kontroll. Faktorer som påverkar socialisationsprocessen, begreppet avvikande beteende samt olika typer av organisationer och samhällen belyses med avseende på deras funktion som sociala kontrollinstrument och hur de uppkommit.

Vidare föreslås ett avsnitt om samhällets kultur och dess skiktning som behandlar hur normer, attityder och värderingar skapas och förändras i hela samhället. De ekonomiska, kulturella och sociala skillnaderna och de därmed sammanhängande konflikterna mellan individer och grupper belyses dessutom.

Kursen Aktuella samhällsteman avser att vara en probleminriktad kurs som skall bidra till integrering av grundkursens samtliga ämnen genom att ta upp problem som berör flera områden av samhällslivet och som inte kan lösas utifrån enbart kunskaper i en kurs. Den är vidare avsedd att stimulera till samverkan mellan blivande yrkesutövare från förvaltnings- linjen och sociala linjen.

Undervisningen i kursen kan organiseras som diskussionsseminarier, eller där så är lämpligt, beslutsspel. De aktuella samhällsproblemen är talrika, men vid valet av problem bör man försöka åstadkomma ett fruktbart meningsutbyte mellan företrädare för skilda inriktningar som förvaltning och vård, och ämnen med särskild anknytning till de olika linjerna. Som exempel på ett komplext samhällsproblem, som är lämpligt att behandla i seminarieform kan nämnas mobbning i vid bemärkelse. Genom att söka belysa förutsättningarna för och konsekvenserna av sådana yttringar i samhället kan en rad skilda ämnen ges tillfälle att bidra med material. Här finns utrymme för politiska, ekonomiska, juridiska, psykologiska och sociologiska teorier och data, som kan läggas till grund för en diskussion.

Som ett exempel på ett beslutsspel kan man tänka sig planering av åldringsvård i en kommun varvid olika delar i samhälls- eller besluts- processen, informationsinsamling och bearbetning, bedömning och beslut

• Sida 291
•  Original

under olika förutsättningar, kan illustrera användning av kunskaper från olika discipliner i simulerade situationer.

Den Praktikförberedande kursen på sociala linjen avser att ge specifika grundkunskaper som är av betydelse för fortsatta studier på sociala linjen och för den efterföljande praktiken. Förslaget omfattar kursen Socialrätt och social metodik, Allmänmedicin och socialmedicin samt en oriente- ring i ADB och elementär statistik.

Huvudparten av kursen bör ägnas integrerad undervisning i socialrätt och social metodik. I denna ges en första orientering om rättsreglerna inom socialförsäkringen, förvaltningslagen och de tre vårdlagarna: barna- vårdslagen, nykterhetsvårdslagen och socialhjälpslagen samt information om socialvårdens organisation i stora drag. I anknytning härtill belyses socialarbetarens arbetssituation och ställning i förhållande till förtroende- män och allmänhet.

Avsikten är att ge en översiktlig orientering och i vissa delar tillämpningsinriktad grundläggande undervisning i socialrätt med sikte på det kommande yrket och praktiken inom kommunal socialvård. Det egentliga inlärandet av och träningen i att tillämpa lagtext föreslås ingåi kursen Rättsligt perspektiv på sociala linjen. I socialrätten bör i detta sammanhang bakom lagarna liggande värderingar diskuteras, t. ex. hur samhällets strävan mot trygghet, jämlikhet, kontroll av och omsorg om sina medlemmar uttrycks i social lagstiftning och vad det i sin tur betyder för den enskilde socialarbetaren och hans skyldigheter och möjligheter.

En annan angelägen uppgift är att söka hjälpa de studerande till större säkerhet i arbetet och i kontakten med de hjälpsökande. För detta krävs att de får tillfälle att diskutera sin egen inställning till människor med sociala problem. I detta sammanhang är det också angeläget att diskutera vilken betydelse lagstiftningen som styrmedel i arbetet får för social- arbetarens ställning i förhållande till den socialvårdande organisation som de representerar och till den hjälpsökande allmänheten. Denna fråga har berörts i referatet av Rapport från Barnavårdsbyrå II i avsnitt 9.3.3.

Hur undervisningen i socialrätt och social metodik kan kombineras framgår av följande beskrivning.

Inledningsvis kan socialförsäkringssystemets uppbyggnad behandlas, vilket anknyter till kursen Samhällets ekonomiska struktur och organisa- tion samt de viktigaste rättsreglerna. I samband med genomgång av socialhjälpslagen och dess viktigaste begrepp kan några värderingar tas upp som är av väsentlig betydelse för socialhjälpen, såsom arbetsplikt, ”pengar är status”, ”man skall klara sig själv” etc. I samband därmed diskuteras tjänstemannens roll inom socialvården och dess begränsning. Socialarbetarens ställning, ansvar, skyldigheter att redovisa sitt arbete, rätt att besluta efter egen bedömning etc. berörs. Socialarbetarens reaktioner inför auktoritetsrollen samt människors känslor inför ekono- miskt beroende diskuteras.

Vid undervisningen kring barnavårdslagen kan man utgå ifrån en diskussion om samhällets ansvar för barn och ungdom. Några viktiga värderingar att diskutera i sammanhanget är familjens ställning i samhället, samt skäl för och emot att ungdomar skall skyddas mot de påföljder som gäller vuxna enligt brottsbalken. Vidare behandlas de

• Sida 292
•  Original

sociala och psykiska resurser att lösa problem som finns inom och utanför familjen. Svårigheter att som socialarbetare tränga in i den slutna familjen, utredningsteknik och frågor kring delgivande av utredning är exempel på problem, som bör tas upp i detta sammanhang.

I samband med översikt av nykterhetsvårdslagen berörs bakomliggande värderingar rörande missbruk av alkohol. Socialarbetarens roll kan diskuteras utifrån vad egna alkoholvanor, inställning till berusningsmedel och reaktioner till berusade människor betyder för arbetet. Vidare behandlas problem kring tvång och frihet i socialvården, nykterhetsvår- dens resurser och ny försöksverksamhet, t. ex. terapeutiska samhällen.

I samband med att förvaltningslagen och dess bakgrund behandlas är följande frågor av intresse att ta upp till diskussion för att belysa yrkesrollen. Hur kan socialarbetaren i praktiken förverkliga förvaltnings- lagens intentioner att kommunicera med! klienter och ge dem insyn i arbetet? Särskilt bör frågor kring öppenhet i arbetet diskuteras. Hur får man människor aktivt intresserade av myndigheters handlande? Hur förklarar man beslut? Varför skall man visa det man skriver och hur gör man det utan att.det blir en skenåtgärd? Vad betyder graden av öppenhet för socialarbetaren själv? Vad står han för? Hur mycket vågar man visa? Diskussionen bör anknyta till sekretessbestämmelserna.

I samband med genomgång av nämndorganisationen kan socialvårdens organisation diskuteras utifrån helhets- och funktionsprincipen, ' och förhållandet mellan förtroendemän och tjänstemän beröras. Integrering av socialvård och sjukvård behandlas jämte uppsökande verksamhet inom socialvården och andra försök inom samhällsarbete.

Allmänmedicin och socialmedicin bör omfatta elementär sjukdomslära och vanliga medicinska behandlingsmetoder samt en introduktion i medicinsk terminologi. Samband mellan sjukdom och sociala förhållan- den belyses med exemplifiering av personliga, sociala och institutionella problem som möter i öppen och sluten vård.

ADB och elementär statistik avser att ge en kort och översiktlig orientering om ADB-teknikens användning inom socialvården och orien- teringen i statistik att underlätta för de studerande att tillgodogöra sig innehållet i kurslitteraturen avseende tolkning av tabeller och diagram samt innebörden i vissa grundläggande statistiska begrepp.

I den Praktikförberedande kursen på förvaltningslinjen skall ingå grundläggande teorier och metoder för budgetering och redovisning, en orientering om ADB-teknikens användning inom administrationen, samt en genomgång av offentliga förvaltningars arbetsformer såsom handlägg- ning av ärenden och andra administrativa rutiner.

Genom denna kurs skall de studerande också ges grundläggande kunskaper i de statistiska metoder som används i offentlig förvaltning: beskrivande statistik, en orientering om statistiska urvals- och analys- metoder samt de vanligaste prognosmetoderna. Vidare är det lämpligt att göra en genomgång av svensk officiell statistik.

Kursen avslutas för förvaltningslinjens del lämpligen med en introduk— tion till studiepraktiken samt en orientering om praktikuppgifter.

• Sida 293
•  Original

12.3 Sociala lin/'en 12.3.1 Överväganden

Utbildningen av personal inom det sociala vårdområdet bör bl. a. ses som ett led i att förverkliga socialpolitiska mål. Strävandena att uppnå en integrerad socialvård kan delvis underlättas och hinder och svårigheter lättare bemästras genom utbildning.

De ställningstaganden som följer på socialutredningen kommer att bli riktningsgivande för socialvårdens framtida utveckling och får därför en styrande effekt även på socionomutbildningen. I detta läge har det inte tett sig meningsfullt att alltför detaljerat söka precisera den sociala linjens innehåll i kursplanebeskrivningar. I avvaktan på att större säkerhet uppnås på en rad punkter har U 68 föredragit att lämna en beskrivningi löpande text av förslagen till innehåll, där också de överväganden och motiv som ligger bakom ställningstagandena redovisas. U 68 har inte heller gjort någon poängavvägning mellan de i studiekurserna Social teori och Socialt arbete ingående kurserna.

Som framgår av arbetsfältsanalysen i kapitel 9 har det sociala arbetet förändrats till både form och innehåll. Arbetsuppgifterna har förskjutits mot en helhetssyn på individen och hans förhållande i samhället vilket medfört en större satsning på förebyggande verksamhet och samordning med andra samhällsfunktioner. Inom beteendevetenskapen har skett en utveckling vad gäller synen på sociala problems uppkomst och behand- ling, där särskilt samspelet individ, närmiljö och samhälle beaktas. Allt detta ställer redan nu krav på förändringar i utbildningen, vad gäller socialarbetarens både teoretiska referensram och arbetsmetod.

För utbildningen i socialt arbete krävs kunskap om människan och hennes näraliggande miljö (en mikroteoretisk referensram som i första hand kommer från psykologi, pedagogik och sociologi) samt en kunskap om de större samhälleliga processerna (en makroteoretisk kunskap hämtad från ekonomi, sociologi och statsvetenskap) med inriktning mot socialpolitik. Sådan kunskap är viktig för att socialarbetaren skall förstå hur sociala problem uppstår hos individen och i miljön och kunna anpassa insatserna efter problemets och situationens krav samt för att kunna vidare utveckla metoder för socialt arbete. Dessutom måste socialarbetaren känna till hur samhället genom generella metoder söker lösa dessa problem. För att kunna ta itu med sociala problem behöver socialarbetaren även juridiska kunskaper, i första hand social- och civilrättsliga. "

Utvecklingen har visat att trots betydande socialvårdsinsatser ökar vissa typer av sociala problem. Den traditionella socialvården har som framgår av kapitel 9 kritiserats för att ha varit alltför inriktad på att lindra och bota symtom hos individer och i alltför liten utsträckning ha beaktat de förhållanden i samhället och i miljön som är problemskapan- de. Låg utbildning, låg lön och höga bostadskostnader är orsaker till sociala hjälpbehov hos en växande grupp människor och bidrar till att göra dessa människor sämre utrustade att möta omställningar. Samhälls- förändringen har skapat problem för många människor och gör det nödvändigt att angripa svårigheter på ett tidigare stadium ochi den miljö

• Sida 294
•  Original

där de uppstår. Inriktningen mot förebyggande verksamhet betyder att man söker förutse sociala behov och motverka sociala störningar hos människorna i deras miljö. Det förebyggande arbetet omfattar bl.a. social planering, rådgivning, social service såsom barntillsyn, pensionärs- verksamhet och fritidsverksamhet.

Utbildningen bör planeras med hänsyn till kraven på en vidgad referensram och på metodutveckling, som omfattar nytillkomna kunska- per och erfarenheter inom området. Samtidigt vill utredningen under- stryka att det rör sig om en Vidgning av referensramen och en förskjutning av tyngdpunkten i arbetet och inte ett förkastande av tidigare vunna erfarenheter och metoder. Socialarbetaren utgår i arbetet från den växelverkan som hela tiden äger rum mellan individ, närmiljö och samhälle. Även om målet för socialt arbete förskjuts mot förebyggan- de åtgärder och ökad social service till en grupp klienter eller befolk- ningen i ett område förutsätts kunskap om och erfarenhet av individinrik- tat socialt arbete.

Makro- och mikroaspekter bör balanseras mot varandra i utbildningen. Betonas mikroaspekterna för mycket kan den studerande få ett alltför kortsiktigt perspektiv på sociala problem och vårdfrågor utan att söka orsaker bakom individernas svårigheter. Betonas å andra sidan makro- aspektema i för hög grad kan detta medföra att de studerande blir benägna att se endast de mera långsiktiga perspektiven och finner det meningslöst att arbeta med mer närliggande problem.

Som framgår i avsnitt '9.5 Synpunkter på nuvarande utbildning rymmer det nuvarande systemet med kämämnesbestämmelser och bortvalsmöjligheter ett rikt varierat mönster av kombinationer. För närvarande finns ingen garanti för att den som gått social linje har betyg i t. ex. socialrätt eller social metodik. Huvudparten av de studerande väljer dock kombinationer där ämnena psykologi, sociologi, socialrätt och social metodik ingår. De flesta har valt att bedriva erforderliga två- betygsstudier i antingen psykologi eller socialrätt.

De flesta socionomer på sociala linjen har inte läst socialpolitik på betygsnivå. Mot bakgrund av vad som anförts om behovet av makro- aspekter i utbildningen är det U 685 uppfattning att samtliga studerande på social linje bör läsa socialpolitik efter grundkursen.

Nuvarande uppdelning av ämnet social metodik i två specialkurser (socialvårdsmetodik och social förvaltning/samhällsarbete) ger den stude- rande en otillräcklig grund för socialt arbete och har till följd att den naturliga enheten i social problemlösning går förlorad.

Enligt U68s mening bör alla socionomer på social linje ha grund- läggande kunskaper i samtliga ovan angivna ämnen: psykologi, sociologi, socialrätt, socialpolitik och social metodik. Dessutom anser utredningen att undervisningen i social metodik bör breddas jämfört med nuvarande utbildning och omfatta socialt arbete med individ och familj, grupp, organisation och samhällsarbete. Ställningstagandet för en ökad bredd i utbildningen sker på bekostnad av fördjupning under andra studieåret. Detta går då främst ut över de ämnen som huvudparten av de studerande i dag avlägger betyg i, nämligen psykologi och socialrätt samt sociologi. Med anledning härav har U 68 funnit det angeläget att söka tillgodose

• Sida 295
•  Original

krav på fördjupning under den avslutande terminen (se avsnitt 12.323). Vidare har utredningen övervägt om praktikperioderna kan utnyttjas för att på bättre sätt än hittills förmedla yrkesinriktad kunskap.

Om de lokala förhållandena medger skulle viss undervisning under praktikperioden kunna ske under delvis gemensam medverkan av skolans lärare och praktikinstitutionens handledare. Ökad överskådlighet, större motivation och möjlighet att aktivt bearbeta teoretiska problem är exempel på positiva pedagogiska effekter som skulle kunna vinnas härigenom.

Flertalet studerande får praktik inom kommunal socialvård. Det gäller så gott som alla tolvmånadspraktikanter som går till socialbyrå för sin första praktik. Många sjumånadspraktikanter väljer den kommunala socialvården som anses ge grundläggande kunskap och erfarenhet för allt slags socialt arbete.

De ämnen som den första praktiken, om den förläggs till socialbyrå, borde vara särskilt lämpad för att komplettera genom bearbetning av vissa avsnitt och genom tillämpningsövningar är delar av socialrätt och social metodik. Under den praktikperiod som följer på andra studieåret bör metoderna i socialt arbete vidare kunna utvecklas.

På vissa institutioner med tillgång till för behandlingsarbete vidare- utbildade handledare torde det även finnas förutsättningar att i samband med handledningen fördjupa kunskaperna i psykologi.

Utredningen har vidare frågat sig om några pedagogiska vinster i form av besparad tid skulle kunna göras genom ökad integrering mellan de teoretiska ämnena inbördes och mellan dem och kurserna i Socialt arbete. Dessa frågor behandlas i samband med redogörelser för innehållet i ämnena.

Slutligen vill utredningen understryka att det inte är möjligt att inom grundutbildningen ge alla de kunskaper och erfarenheter som är nödvändiga för en längre tids yrkesverksamhet inom socialt arbete. Socialt arbete kräver både en bred teoretisk referensram och praktiska erfarenheter. Efter en tids erfarenheter av yrkesverksamhet kan, beroen- de på arbetsuppgifter och intresseinriktning, behov av fördjupningi teori eller metodik aktualiseras. En vidareutbildning genom återkommande utbildningsinsatser är därför naturlig. Sådana behov kommer givetvis att finnas även om grundutbildningen ändras.

12.3.2 Förslag

U 68 föreslår att det andra teoretiska studieåret omfattar två studiekurser om 20 poäng vardera, en i Social teori och en i Socialt arbete. I studiekursen Social teori ingår kurser i socialpolitik, rättsligt perspektiv och beteendevetenskap. I studiekursen Socialt arbete bör ingå kurseri behandlingsmetoder i beteendevetenskapligt perspektiv, social problem- lösning inriktad på individ och familj, grupp och samhällsarbete samt social administration. Vidare bör ingå en kurs i resultatuppföljning och utvärdering.

U 68 har av skäl som redovisats i avsnitt 12.3.1 avstått från att göra en

• Sida 296
•  Original

närmare avvägning och poängbestämning mellan de olika kurserna inbördes.

12.3.2.l Social teori

I kursen Socialpolitik bör som inledning den politiska målsättningen behandlas. Samhällets resurser att förebygga och lösa sociala problem bör ses i ett vidare sammanhang samtidigt som de ställs i relation till socialarbetarens verksamhetsområde. Utifrån en analys av de sociala problemens karaktär bör de studerande få tillfälle att bilda sig en uppfattning om hur samhällets socialpolitiska åtgärder svarar mot de sociala behoven. Med en sådan inriktning av kursen socialpolitik får den en naturlig anknytning till studiekursen Socialt arbete inte bara genom att ställa problem inför denna utan också genom att de studerande får diskutera och sätta in det sociala arbetet i ett socialpolitiskt samman- hang.

Kursen avser att ge en fördjupning av grundkursens studier i socialpolitik. En översikt ges över socialpolitikens principer och en genomgång av socialförsäkringssystemet. Välfärdsbegreppet bör diskute- ras ingående och levnadsförhållandena i landet beskrivas utförligt. Studiet av fördelningspolitiken, arbetsmarknadspolitiken och bostadspolitiken, som påbörjats i grundkursen, fördjupas. Mot bakgrund av en diskussion om sociala problem och socialpolitikens möjligheter att lösa dessa problem bör studierna inriktas särskilt mot dessa tre avsnitt.

Även andra åtgärder bör dock beröras i samband med beskrivningen av levnadsförhållandena: utbildning, socialvård, miljövård, konsument- upplysning m. rn.

I alla avsnitt bör historiska och internationella perspektiv ingå men utrymmet medger inte någon framträdande plats för dessa moment.

I kursen bör vidare de socialmedicinska frågor som berörts i grundkursen behandlas. Som framgår i avsnitt 12.2.2 bör de social- medicinska problemområdena epidemiologi och vitalstatistik, som över- siktligt behandlats i samband med socialpolitiken i grundkursen, här vidgas och fördjupas och då med särskild tyngdpunkt på sambandet mellan sjuklighet och sociala förhållanden samt förebyggande social- medicinska åtgärder. Detta kan på ett naturligt sätt anknyta till de socialpolitiska frågor som tas upp.

I kursen Rättsligt perspektiv bör för socialvården centrala rättsliga områden behandlas.

Debatten om klienternas rättssäkerhet i vårdsamhället har varit intensiv under senare år. I förvaltningslagen som trädde i kraft med ingången av 1972 har också bestämmelserna om att klienten skall underrättas och avge sin mening i olika ärenden skärpts. Socialarbetaren skall kunna handha dessa bestämmelser på ett grannlaga och för klienten meningsfullt sätt. I debatten har även framförts krav på att socialarbeta- ren bättre än hittills skall kunna värna om klientens rättsliga intressen i allmänhet.

Rättshjälpsreformen som trädde i kraft 1973 innebär möjlighet till ökad juridisk service till allmänheten. Socialarbetaren kommer i större

• Sida 297
•  Original

utsträckning än hittills att kunna hänvisa hjälpsökande med juridiska problem. Ett utökat samarbete med praktiserande jurister kan förutses, vilket innebär att det för socialarbetaren vanligtvis inte föreligger krav på att hantera men väl på att känna igen och uppställa rättsliga problem utanför socialrätten.

Kursen har sin tyngdpunkt på förvaltningsrätt, särskilt socialrätt. Den bör inledas med en noggrann genomgång av de allmänna rättssäkerhets- garantierna och den rättsliga regleringen av den administrativa besluts- processen även innefattande verkställighetsmedlen vid myndighetsutöv- ning. Även den offentliga tjänstemannarätten, det allmännas skadestånds- ansvar och serviceskyldighetens omfattning bör behandlas i huvuddrag. I detta kursavsnitt studeras översiktligt också legala garantier och gränser för fri informationsspridning: yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet m.m. Reglerna om allmänna handlingars offentlighet och om tystnadsplikt bör bli föremål för en ingående behandling. Ett kort avsnitt ägnas den allmänna kommunalrätten. Avsnitten bör särskilt inriktas på rättspraxis rörande den kommunala kompetensens omfattning med tonvikt på allmänna utvecklingslinjer och principer.

I grundkursen föreslås ingå en översikt över den grundläggande civil-, straff— och processrättens huvudområden med inriktning på elementära begrepp och principer. Familjerätten är en del av civilrätten som innehåller nödvändiga kunskaper för socialt arbete och har nära anknytning till socialrätten. Delar av strafflagstiftningen, särskilt brotts- balkens påföljdssystem, bör behandlas i anslutning till kriminalvården, vilket är ett av de områden som sociala linjens socionomer kommer i kontakt med. Dessa delar av familje- och straffrätten bör därför tas upp till ytterligare behandling i denna kurs.

Enligt vad U 68 erfarit avses socialutredningens förslag till ny lagstiftning i avsevärt mindre grad bli detaljreglerande. Om dessa förslag förverkligas, kommer tillämpningsproblemen inom socialrätten att bli mer svårbemästrade, då bedömningen skall ske inom mer generella ramar. I undervisningen i socialrätt bör ingå förutom de sociala vårdlagarna (socialhjälpslagen, barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen) eller deras framtida motsvarighet andra viktiga rättsliga områden såsom socialförsäk- ringsrätt, sjukvårdsrätt och kriminalvårdsrätt.

En meningsfull och bestående inlärning i rättskunskap kan åstadkom- mas bara genom arbete med rättsligt källmaterial och praktiska problem relaterade till ämnets kunskapsinnehåll. Detta kräver en viss sammanhållning i undervisningen av rättsliga moment vilket talar emot en alltför långt driven integration med andra ämnen.

Beteendevetenskaperna psykologi och sociologi är grundläggande för socialt arbete. Därför är teori och metod inom dessa ämnen viktiga att presentera. Ämnena kan sägas ha betydelse för samtliga socialarbetares funktionsområden inom t. ex. administration, institutions- eller öppen— vårdsarbete, fält- eller samhällsarbete.

Nuvarande uppläggning av undervisningen i social metodik förutsätter kunskaper i psykologi och sociologi, helst på betygsnivå.

Inom sociologin finns en mikrodel som behandlar företeelser som

• Sida 298
•  Original

attityder, normer, roller och smågrupper. Väsentliga är här teorier som sysslar med människans behov av relativt stabil kontakt med andra människor. Inom makrosociologin utvecklas kunskap kring människans del i större enheter sådana som produktionsinriktade systern, lokala samhällen, samhällsklasser och etniska grupper. Samarbete och konflikter inom och mellan dessa enheter, liksom studier av samhällets kultur (normer, kunskap rn. ni. som förs vidare till nya generationer) är vidare centrala aspekter inom sociologin.

I gällande studieordning finns för sociologin efter allmän kurs, där grundläggande metodproblem behandlas, även möjlighet att läsa special- kurs i avvikande beteende eller i arbetssociologi. Utredningen är väl medveten om vikten av båda dessa fördjupningsalternativ men menar att sociologi borde samläsas med eller hellre integreras med och ingå i flera ämnen. I kursen rättsligt perspektiv borde således en rättssociologisk belysning ges. I socialpolitiska studier bör sociologiska makroaspekter, vid sidan av ekonomiska och Statsvetenskapliga, ingå med väsentliga delar. Utredningen har bedömt det som viktigt att utstötningsmekanis- merna i samhället liksom åtgärder för att hindra deras verkningar behandlas. Dessa frågor kan ses ur både sociologiskt och socialpolitiskt perspektiv. Risk— och minoritetsgruppers problem bör tas upp. Behovet av socialantropologiskt innehåll i utbildningen och diskussion av invand- rares bakgrund och anpassningsproblem har särskilt framförts av invand- rarutredningen.

Beröringspunkter finns mellan sociologi och framför allt socialpsykia- tri ifråga om sådana viktiga områden som kriminologi, missbruksproble- matik och behandlingsformer i öppen vård och på institution eller anstalt. Ökad integration av hälso-, sjuk- och socialvård förutsätter över huvud taget att andra än hälso- och sjukvårdspersonal får ökad kännedom om medicinska sammanhang. Vid sidan om socialmedicin utgör erfaren- heter från den medicinska sociologin ett viktigt underlag för förståelsen av hur sjukvårds- och socialvårdsinstitutioner fungerar, och av samspelet mellan de olika yrkeskategorierna inbördes och med patienterna.

Inom studiekursen Socialt arbete (avsnitt 12.322) har sociologin viktiga element att tillföra samtliga kurser. Särskilt har den ökade inriktningen mot arbete i grupper och med grupper i samhället stärkt sociologins och socialpsykologins ställning i utbildningen. Social admini- stration bygger till stor del på sociologisk organisationsteori och sociologiska forskningsresultat. Kursen resultatuppföljning och utvärde- ring hämtar i väsentlig grad kunskap och metod från sociologin och psykologin.

Motsvarande diskussion kan i princip föras kring behovet av psykolo- giska aspekter på olika områden. Då sociologi och psykologi i viss utsträckning behandlar samma problemområden torde dessa ämnen kunna integreras bättre än för närvarande, dels med varandra, dels med övriga ämnen. Psykologins grundproblem och metoder bör presenteras. En psykologisk referensram är en förutsättning för att den studerande skall kunna tillgodogöra sig undervisningen i behandling av individ, familj och grupp. Indiw'den bör sålunda ses i ett utvecklingspsykologiskt och psykodynamiskt perspektiv i vilket man studerar hur utvecklingsförlopp

• Sida 299
•  Original

och erfarenheter under en period i livet kan påverka människans upplevelser och förmåga att handskas med sin livssituation. Här är det speciellt viktigt att belysa utvecklingen under barn- och ungdomsåren och samspelet mellan individ och omgivning under olika perioder i utveck- lingen.

Vidare bör den dynamiska psykologins grunddrag behandlas. Härvid understryks att individens anpassning utvecklas under konflikter mellan olika tendenser inom personligheten. Mot denna bakgrund studeras hur olika anpassningsmönster uppkommer och deras konsekvenser för indivi- den och hans relationer till sin omvärld. Olika skeden i livet har sina speciella psykologiska problem som belyses i t. ex. barn- och ungdoms- psykologi, familjepsykologi och åldrandets psykologi.

I den psykologiska undervisningen bör också begreppen individ och samhälle ställas mot varandra så att olika begreppsapparater och metoder att knyta samman individuella och samhälleliga företeelser diskuteras.

Inriktningen mot förebyggande insatser för grupper av människor och socialt aktions- och reformarbete ställer krav även på en pedagogisk referensram för de blivande socialarbetarna. Den pedagogiska processens karaktär av ömsesidig påverkan bör belysas i detta sammanhang.

Att sociologin och i viss mån psykologin får uppgifter som integra- tionsämnen, som återkommer i så gott som varje kurs, innebär både en styrka och en svaghet. Å ena sidan får så långt som möjligt varje problemområde en beteendevetenskaplig belysning. Splittringen innebär emellertid också en risk, de beteendevetenskapliga ämnena blir otillräck- ligt företrädda. Förutsättningama för samplanering växlar givetvis också för olika ämnen. Utredningen har med detta förslag velat pröva hur en sådan uppläggning skulle gestalta sig och vilka problem inte minst i fråga om resurser den skulle ställas inför.

Eftersom vissa förkunskaper i sociologi och psykologi är nödvändiga för studierna i social metodik och för möjligheten att fungera tillfreds- ställande i praktiskt arbete måste respektive ämne dock garanteras ett eget utrymme i kursplanen.

Utredningen har sökt lösa denna fördelningsfråga genom förslaget att man inom en särskild beteendevetenskaplig kurs i studiekursen Social teori skall förmedla grundbegrepp och metoder samt presentera några problemområden i respektive ämnes belysning. Studiekursen Socialt arbete kan t. ex. inledas med en integrerad beteendevetenskaplig kurs, som nära ansluter till och kan ses som en fortsättning på den i Social teori ingående teoretiska beteendevetenskapliga kursen. Den senare kursen avser att orientera om olika behandlingsformer och problemlös- ningsmetoder, som utvecklats inom psykologin, psykiatrin, pedago- giken, sociologin och den sociala metodiken. Som exempel kan nämnas individual-, grupp- och miljöterapi samt deras bakomliggande teorier. I detta sammanhang bör även de normativa begreppen sjuk, psykiskt störd och normal belysas med anknytning till de olika teorier om människors avvikande beteende, som tidigare berörts i bl. a. grundkursen. Några centrala behandlingsmetoders syften och räckvidd, krav på yrkesmässigt kunnande samt kända data om behandlingseffekter bör diskuteras. Förhållandet mellan människor och samspel och växelver-

• Sida 300
•  Original

kan mellan dem med exemplifiering av problem i samband med individuellt behandlings- och grupparbete utgör en viktig utgångspunkt för fortsatta diskussioner. Överföringsreaktioner mellan patient och behandlare bör belysas. Vidare bör språkets roll i behandlingsarbetet diskuteras och ingå som en del i samtalsmetodens problem. Kursen bör även ta upp behandlingssituationens rättsliga aspekter.

Samtalsgrupper bör kunna anordnas för de studerande som önskar få egna erfarenheter av en behandlingssituation, där tillfälle ges till visserligen relativt ytliga men ändå upplevelsemässigt viktiga insikter.

12.322 Socialt arbete

Socialarbetarens roll inom socialvården antas bli väsentligt förändrad. Om det sociala arbetet i mindre omfattning kommer att styras av detaljerade lagbestämmelser och mer av mål och allmänna riktlinjer ställer detta ökade krav på kunskap, erfarenhet och självständig handläggning. Träning i själva arbetsprocessen i vilken ingår insikt om samspelet mellan socialarbetaren och den enskilda individen, analys och bedömning av sociala problem, möjliga handlingsalternativ och deras förtjänster och begränsningar samt övning att fatta beslut kommer därför att utgöra ett viktigt inslag i socionomutbildningen.

Den av U 68 föreslagna studiekursen i Socialt arbete om 20 poäng som avses följa på eller gå parallellt med studiekursen Social teori syftar till att ge insikt om människors situation, förmedla kunskaper och färdig- heter att användas i arbetet, samt utveckla en hållning, som är inriktad på socialt bistånd, förändring och frigörelse av resurser hos individen, grupper och institutioner. I undervisningen bör man över lag utgå från en helhetssyn på människan i hennes miljö så att samspelet mellan fysiska, psykiska och sociala beteenden beaktas.

Studiekursen kan enligt förslaget inledas med kursen Behandlingsmeto- der i beteendevetenskapligt perspektiv, vilket beskrivits i avsnittet om psykologi och sociologi 12.3.2.1.

Huvudparten av studiekursen ägnas social metodik samt resultat- uppföljning och utvärdering.

Social metodik är den sammanfattande benämningen på fyra delmeto- der i socialt arbete: socialvårdsmetodik (arbete med individ och familj), socialt grupparbete, samhällsarbete och social administration.

I det praktiska sociala arbetet används ofta flera av dessa metoder omväxlande eller samtidigt. I undervisningen strävar man därför mot en allt större integration av de olika delmetoderna. Utvecklingen mot integrerad metodundervisning skall ses mot bakgrund av den helhetssyn på social problemlösning som diskuterats i avsnitt 12.3.1. En liknande utveckling har även ägt rum i andra länder.

Socialvårdsmetodiken fokuserar insatser för att lösa individens, under senare år även familjens, sociala hjälpbehov. Under de första årtiondena av socialarbetarutbildning i Sverige förbereddes de studerande för ett praktiskt arbete på fältet som till stor del bestod i att utreda materiella behov och föreslå åtgärd inom ramen för gällande sociallagstiftning. Efter hand som man upptäckte att sociala problem inte löstes enbart genom

• Sida 301
•  Original

materiella och ekonomiska åtgärder förändrades socialarbetarrollen från att vara enbart utredande och verkställande till en i vidaste bemärkelse ”behandlande”. Särskilt betonades behovet av att socialarbetaren isitt arbete mera medvetet beaktade klientens önskemål och egna resurser. Till en början inriktade man sig på individen och hans problem med utgångspunkt i en psykodynamiskt inriktad referensram. På senare år har den sociala metodiken även i Sverige och i andra länder utvecklats till ökat intresse för hela familjen och samspelet mellan den ”symptombäran- de” individen och hans närmaste omgivning samt till tidigt ingripande i krissituationer. Den teoretiska referensramen har vidgats till att omfatta socialpsykologiska och sociologiska teorier och roller, smågruppers fungerande och kommunikationsteori. Denna helhetssyn på primär- gruppen speglas också i socialförvaltningarnas övergång till familje- principen inom den kommunala socialvården.

Undervisningen bör förbereda för konkreta situationer i arbetet, dvs. hjälpa den studerande att integrera teoretiska kunskaper från socialrätt, psykologi, sociologi och egna erfarenheter från den handledda studie- praktiken med litteratur i social metodik.

De studerande bör aktiveras under kursen, så att de får möjlighet att öva färdigheter för kommande arbetsuppgifter, t. ex. via rollspel och så att de får hjälp att ställa det teoretiska stoffet i relation till verkligheten i praktiskt arbete, t. ex. genom gästlärare från fältet. Specialarbeten som innebär fördjupningi något socialt problem och visar på olika möjligheter till lösning (exempelvis olika modeller inom åldringsvården, etc.) bör också ingå. Vidare bör de studerande få möjlighet att utifrån samspelet mellan teori och praktik diskutera yrkesrollen.

Grupparbete som behandlings- och samarbetsform har alltmer kommit att användas av socialarbetare. Denna metod har dock först sent kommit in i den svenska utbildningen. Liksom i fråga om individuellt inriktat socialt behandlingsarbete är socialt grupparbete inriktat på en verklighets- förankrad behandling, där gruppens resurser till stöd och utveckling tillvaratas.

Undervisningen i grupparbete bör behandla gruppdynamiska processer och deras användning i behandlingsarbetet och samhällsarbete samt i samarbetssituationer av olika slag.

Samhällsarbete är det skandinaviska namnet på vad som på engelska kallas community development, community organization eller communi- ty work. Som metod i det sociala arbetet är samhällsarbete, i varje falli Europa, det nyaste tillskottet. (Se också avsnitt 9.3.3.)

Undervisningen i samhällsarbete bygger på kunskaper i bl. a. social- politik, statskunskap och särskilt sociologi. Till detta kommer insikter i kornmunikationsfärdigheter av olika slag och begynnande träning i dessa.

Studier av själva arbetsprocessen i olika projekt och försök inom lokalsamhällen eller i andra sammanhang utgör en väsentlig del av undervisningens innehåll och bestämmer dess form. I dessa studier integreras och tillämpas de tidigare nämnda kunskaperna, samtidigt som de studerande tillägnar sig ett planerat och systematiskt arbetssätt.

Social administration. För att kunna fungera inom dagens stora och ibland relativt invecklade socialvårdsorganisationer måste socialarbetarna

• Sida 302
•  Original

ha kunskaper om olika sociala förvaltningars och organs uppbyggnad, struktur, inre organisation och relationer dels sinsemellan, dels med andra myndigheter och invånare. För att kunna förstå, analysera, jämföra och utveckla bör de vara insatta i grundläggande organisationsteorier och tränas att bedöma olika faktorers inverkan på en organisations funktions- duglighet. Detta kan i undervisningen ske genom att dessa teorier belyses med exempel från olika sociala organ. Härvid bör särskilt beaktas formella och informella beslutsprocesser, medel för styrning och föränd- ring (lagar, organisationsplaner, budget), kommunikation och samordning inom och mellan organ och med invånare, liksom de hinder som uppstår i dessa processer.

För social planering på kort och lång sikt krävs, utöver tidigare förvärvade kunskaper om verksamhetens innehåll, viss utredningsteknik och i samband därmed insikt i kostnadsberäkningar och budgetprocess.

Resultatuppföljning och utvärdering. För utvecklingen av den sociala metodiken är det viktigt att en uppföljning kontinuerligt sker av de sociala arbetsmetoderna och deras effekter. För att socialarbetarna skall kunna konstruktivt bidra till utvecklingsarbete och forskning bör de i sin utbildning få lära sig metoder för uppföljning och utvärdering.

Även för den sociala planeringen i vidare bemärkelse krävs träning i att systematisera och redovisa erfarenheter och iakttagelser från det sociala arbetet med individer och grupper liksom från den sociala miljön, och att av dessa dra slutsatser beträffande åtgärder.

Efter kursen Resultatuppföljning och utvärdering går sådana studeran- de, som har två praktikperioder, ut i praktik för att i den därpå följande terminen fördjupa sig inom ett ämnes- eller problemområde och göra ett självständigt uppsatsarbete. Då ämnet för detta med fördel bör kunna hämtas från praktikfältet bör den studerande få en introduktion till problemval och undersökningsplanering redan dessförinnan. Detta torde lämpligast kunna ske inom kursen Resultatuppföljning och utvärdering.

Vissa kurser i studiekursen Socialt arbete bör, om de lokala förhållan- dena medger, kunna integreras med varandra. I kurserna ingår social metodik med olika tyngd. Flera av kurserna förutsätter medverkan av flera lärare. I kursen Behandlingsmetoder i beteendevetenskapligt per- spektiv förutsätts medverkan av i första hand företrädare för psykologi, pedagogik och sociologi. I planeringen av kursen Social administration föreslås även företrädare för statskunskap och sociologi ingå ochi kursen Resultatuppföljning och utvärdering företrädare för sociologi, psykologi och ekonomi. Även i de sociala problemlösningskurserna som inriktas mot individ och familj, grupp samt samhällsarbete kan medverkan av lärarna i de teoretiska ämnena belysa vissa avsnitt. Ansvaret för samordningen av undervisningen i studiekursen Socialt arbete förutsätts åvila lärare i social metodik.

I debatten om socialarbetarens framtida funktion har betonats att hans erfarenheter bättre bör tillvaratas i samhällsplaneringen. Socialarbetarens roll härvidlag kan beskrivas som en återförarfunktion, att som specialist på ett visst område inom det sociala fältet föra fram sina kunskaper om och erfarenheter av människors livsvillkor och otillfredsställda behov, vilka eljest har svårt att bli beaktade.

• Sida 303
•  Original

Nämnden för socionomutbildning har tillsatt en arbetsgrupp för att utarbeta förslag om förstärkning av utbildningen i samhällsplanering inom den nuvarande utbildningen (se avsnitt 9.5). Arbetsgruppen har angett syftet för denna utbildning på sociala linjen som ”att ge den studerande sådana kunskaper av planeringsprocessen som erfordras för att kunna tillföra planeringen av olika nivåer och inom olika sektorer sådana fakta från det sociala fältet som bör beaktas i planeringen, samt sådana kunskaper och färdigheter som kvalificerar för deltagande i social verksamhetsplanering och planering inom näraliggande områden”.

För att socialarbetaren skall kunna fylla en funktion som ”återförare” i samhällsplaneringen bör han ha sådana grundläggande kunskaper och erfarenheter av socialt arbete som ger insikter om hur sociala problem uppstår och ger sig till känna samt om metoder att angripa dem, dvs. sådant kunskapsstoff ingår under de två första studieåren. Kunskap om planeringsprocessen är att se som ett nödvändigt komplement till grundutbildningen om socialarbetaren skall kunna fungera som återförare av kunskap och erfarenheter.

I U 683 förslag ingår inte samhällsplanering som särskild kurs under de två första teoretiska studieåren men viktiga delar ingår i andra kurser. Utredningen har avvägt behovet av inslag av samhällsplanering under olika stadier i utbildningen och har sökt tillföra elementära kunskaper på området inom ramen för olika kurser. Således ingår översiktliga kunska- per om planeringsprocessen i kursen Samhällets politiska struktur och organisation inom grundkursen. Planeringsprocessen kan också åskådlig- göras i ett kommunspel under den problemorienterade kursen Aktuella samhällsteman, som avslutar grundkursen.

I studiekursen Socialt arbete under andra studieåret har man sökt ge metodisk skolning, som också innefattar utvärdering och uppföljning av socialt arbete. Även i kurser där för samhällsplanering betydelsefullt innehåll inte direkt uttrycks i kursbeskrivningen torde undervisningen kunna inriktas så att den tillgodoser behov i detta avseende. Breddningen i utbildningen till att omfatta socialpolitik och samhällsarbete som metod för samtliga studerande kan ses som ett led att ge en bättre grund för arbete inom samhällsplanering.

Enligt kursplaneexperterna bör den avslutande terminen kunna utfor- mas som en fördjupning i samhällsplanering (se 12.323).

12.323 Den avslutande terminen

Inför den avslutande terminen förutsätts de studerande ha inhämtat grundläggande kunskaper i för yrkesverksamheten viktiga ämnen och ha fått tillfälle att integrera dessa kunskaper i studiekursen Socialt arbete samt tillämpa dem under praktikutbildningen. Utöver bred kunskap och praktisk erfarenhet bör den studerande ha förvärvat ökad insikt om sitt framtida verksamhetsområde. Den studerande kan nu förutsättas ha underlag för att välja fördjupningsinriktning. Så långt som det av organisatoriska skäl är möjligt bör de fördjupade studierna väljas helt med ledning av den studerandes intresseinriktning.

Innehållet i fördjupningen bör också ses i samband med socionomernas

• Sida 304
•  Original

möjligheter till vidareutbildning och forskarutbildning. Dessa frågor har tidigare behandlats i avsnitt 1 1.2.4. U 68 inskränker därföri detta avsnitt sina synpunkter på fördjupningen till sådana som har omedelbar betydelse för utformning av innehållet i den avslutande terminen.

Inom socionomutbildningen bör erbjudas fördjupningsmöjligheter som förbereder för nu existerande forskarutbildning. Dessa bör vara ämnes- inriktade. Fördjupningen bör i första hand ske i de ämnen som ingår under både det första och det andra teoretiska studieåret såsom psykologi, rättskunskap, social metodik, socialpolitik och sociologi, men även ekonomi och statskunskap bör kunna övervägas.

Likaså bör nu existerande regler för tillträde till utbildningen för psykologexamen uppmärksammas. Socionomer kan för närvarande kom- ma in inom den fria kvoten. Uttagningen sker utifrån en jämförelse av hur socionomernas kunskaper i psykologi stämmer överens med mot- svarande kunskaper hos studerande som rekryteras från filosofisk fakultet. Även om det endast är ett fåtal som kommeri fråga idag, är det en fortbildningsmöjlighet som ter sig attraktiv för socionomer som vill vidareutbilda sig i behandlingsarbete. Det bör också vara av värde att till psykologiskt arbete rekrytera personer med utbildning till och erfarenhet som socialarbetare.

U 68s förslag för den avslutande terminen innebär att de studerande väljer en fördjupningsinriktning inom ramen för något av de ämnen, som tidigare ingått i utbildningen. Uppsats- eller projektarbete med handled- ning, redovisning och diskussion förutsätts motsvara omkring halva studiekursen. Särskilt avseende bör fästas vid de studerandes redovisning av det självständiga arbetet i fråga om disposition, klarhet och skriftlig utformning.

I anslutning till det självständiga arbetet bör undervisningi vetenskap- lig metod anordnas. Omfattningen och karaktären av denna undervisning får bli beroende av respektive ämnes- och problemområdes behov.

Resterande undervisningsvolym om cirka 10 poäng föreslås uppdelad på två kurser. Utredningen definierar inte närmare innehållet i dessa kurser. Kurserna kan behandla områden och metoder som är väsentliga för det valda ämnet men de bör också kunna ta upp ett visst problemområde, som behandlas utifrån detta ämnes aspekter. Ämnes- studierna torde komma att ligga i nivå med vad som gäller för studier för två betyg i nuvarande socionomutbildning. I ämnet social metodik förekommer idag undervisning endast upp till ett betyg. Nämnden för socionomutbildning har emellertid planerat att i awaktan på U68s förslag göra en översyn av den sociala linjen särskilt vad beträffar social metodik. Vid den tidpunkt då ett genomförande av U 685 förslag kan bli aktuellt torde det kunna finnas ett förslag till och eventuella erfarenheter av tvåbetygsstudier som kan bilda underlag för planering av ämnets innehåll.

I arbetet med utbildningsplaner har diskuterats att binda det självstän- diga uppsats- eller projektarbetet som beräknas motsvara halva studie- kursen till vissa bestämda teman. Skälet för detta har varit att de studerande lättare skulle kunna sammanföras i grupper för gemensam och målinriktad handledning samt att de teoretiska studierna inom respektive

• Sida 305
•  Original

U 68 anser emellertid att de studerande på detta stadium skall ha frihet att välja att ingå i projektgrupp eller utföra uppsatsarbete som enskild uppgift. Likaså bör de studerande ha frihet att välja problem för sitt självständiga arbete efter intresseinriktning. Även om problemet med fördel kan hämtas från praktikområden bör den studerande kunna välja ämne som inte ansluter till praktik, t. ex. fördjupade litteraturstudier.

För att ändå tillgodose behov av helhetssyn och problemorientering, vilka kan riskera att gå förlorade i den föreslagna ämnesinriktade fördjupningen kan tvärvetenskapliga seminarier och metodövningar vara av värde. Det kan t. ex. ske genom att studerande som väljer att ta upp samma problemområden inom sina respektive ämnen möts. Således kan t.ex. uppsatser om åldringsvård behandlas i socialpolitik, psykologi, sociologi, socialrätt och social metodik.

Sammanfattningsvis anser U 68 att stor frihet bör råda i fråga om val av fördjupningsalternativ under den avslutande terminen. Utredningen anser dock att det för att uppnå en eftersträvad fördjupning finns skäl som talar för att de två kurserna och det självständiga arbetet sker inom ramen för samma ämne. För att bättre tillgodose en uttalad intresse- eller yrkesinriktning bör enligt U 68 finnas möjligheter att kombinera kurser mellan två ämnen på sociala linjen. För inriktning mot personalvård och samhällsplanering bör kurser på sociala linjen kunna kombineras med eller utbytas helt mot kurser på förvaltningslinjens valfria avsnitt under fjärde teoretiska terminen samt de studerande beredas möjligheter att ingå i de projektgrupper som anordnas för förvaltningslinjens studerande den avslutande terminen.

På sikt finner utredningen att nya fördjupningskurser som bygger på integration mellan ett flertal ämnen, inriktade mot framför allt nya problemområden bör prövas. Ett intressant alternativ till fördjupning bör en inriktning, som bygger på det väntade förslaget från UKÄs arbets- grupp för psykoterapeutisk utbildning, utgöra.

Under den avslutande terminen bör finnas möjligheter att organisera undervisning tillsammans med andra utbildningslinjer, t. ex. förvaltnings-, jurist-, läkar- och psykologilinjen. Samundervisningen kan ha form av gemensamt projektarbete, metodövningar och tvärvetenskapliga semina- rier. Men de studerande på sociala linjen bör även ha möjlighet att inom andra utbildningslinjer ta kurser, som är av betydelse för deras fördjupningsinriktning.

Det bör vara en viktig uppgift för utbildningsnämnderna att fortlöpan- de pröva och utveckla nya inriktningar på de valfria fördjupningskurser- na. Härvid bör både yrkeslivets behov och de studerandes önskemål vara vägledande.

Den ökade integrationen mellan hälso-, sjuk- och socialvård kommer t. ex. att medföra nya funktioner och kunskapsbehov för socialarbetaren. En motsvarande fördjupningsinriktning förutsätter integration mellan ett flertal ämnen som berör detta problemområde. Vissa kunskaper har kunnat inhämtas under de två första studieåren men kräver här en Vidgning och fördjupning. Elementär sjukdomslära och vanliga behand- lingsmetoder inom öppen och sluten vård har tagits upp i den

• Sida 306
•  Original

linjedifferentierade delen av grundkursen. Sjukvårdsförfattningar jämte hälso- och sjukvårdens organisation ingår i kursen Rättsligt perspektiv. Sjukdomspanoramat och dess samband med samhällets struktur och utveckling jämte sambandet mellan sjukdom och sociala förhållanden har behandlats inom Socialpolitik, som här skulle kunna kompletteras med redovisning och diskussion av undersöknings- och forskningsresultat. I sociologi, psykologi och social metodik skulle patientens reaktion på sjukdom, behandling och vård, förhållandet mellan patient, läkare och socialarbetare liksom den behandlande institutionens sociala struktur samt kommunikations- och samarbetsfrågor i sjuk- och socialvård tas upp. Socialmedicinska verksamhetsfält såsom hälso-, vård- och social- centraler, socialläkarverksamhet och företagshälsovård skulle presenteras. Kunskap om socialpsykiatriska verksamhetsfält, såsom missbruksproble- matik och behandlingsmetoder förutsätts ingå i den beteendevetenskap- liga delen av studiekursen Socialt arbete men skulle här behandlas mera ingående. Socialarbetarens funktion inom hälso- och sjukvården samt samverkan med framför allt vårdpersonal skulle behandlas. Träning i social problemlösning skulle integreras med de teoretiska studierna.

Andra exempel på inriktningar mot nya områden som skulle kunna byggas upp genom integration av flera ämnen på ett likartat sätt är verksamhet inom terapeutiska samhällen, uppsökande verksamhet bland ungdom samt arbetsvård och yrkesvägledning.

Ett intressant fördjupningsalternativ i socialt behandlingsarbete väntas som förslag från den arbetsgruppinom UKÄ, som har att utreda frågan om utbildning i psykoterapi. I arbetsgruppens uppdrag ingår att utreda dels psykoterapeutiska inslag i existerande utbildningar, dels specialutbildning i psykoterapi för studerande med olika utbildningsbakgrund, däribland socionomer. I U 68s förslag skulle intentionerna i UKÄ-gruppens direktiv i fråga om psykoterapeutiska inslag närmast kunna tillgodoses i en fördjupningsinriktning mot socialt behandlingsarbete under den avslutan- de terminen.

l2.4 Förvaltningslinjen 12.4.1 Den tredje teoretiska terminen

Som framgår av avsnittet 11.2.2 föreslår U 68 att den gemensamma delen av studierna på förvaltningslinjen förlängs. Den främsta anledningen härtill är det ökade behovet av gemensamma kunskaper för samtliga förvaltare, oavsett verksamhetsområde. Bl.a. visar undersökningen ”Administratörer i stat och landsting” (DsU 1973:l7) på behovet av gemensamma kunskaper i ekonomi, juridik och långsiktig planering.

Längden av den för alla gemensamma delen av förvaltningslinjen måste dock avvägas mot önskemålet om en tydligare yrkesanknytning av utbildningen med möjligheter till fördjupning i centrala förvaltnings- ämnen.

Utbildningen kan annars riskera att bli alltför översiktlig. För att ge möjlighet till valfrihet och fördjupning och samtidigt tillgodose behovet av mer omfattande baskunskaper föreslår U 68 att det för alla gemen-

• Sida 307
•  Original

samma avsnittet endast skall omfatta sådana kunskaper som är oundgäng- ligen nödvändiga för fortsatta studier och den framtida yrkesverksam- heten. Utredningen har stannat för att utöver grundkursen den tredje teoretiska terminen görs gemensam för samtliga studerande på linjen.

U 68 har, som framgår av 10.2.2, räknat med att de flesta studerande på förvaltningslinjen i framtiden kommer att gå till den offentliga sektorn. De kunskaper som ges i grundkursen om offentliga förvalt- ningars organisation, rättsregler m.m. kan inte anses vara tillräckliga. Behovet av juridiska kunskaper har särskilt poängterats från arbetsfältet och genom de undersökningar U 68 företagit. Utredningen föreslår därför en obligatorisk kurs Statlig och kommunalförvaltning om cirka sju poäng som bygger vidare på kursen Samhällets politiska struktur och organisa- tion i grundkursen.

Ett annat starkt krav från yrkesföreträdare är fördjupade ekonomiska kunskaper. Även om de flesta studerande på förvaltningslinjen idag läser ämnena kommunal ekonomi och planering samt samhällsekonomi, är det möjligt att gå igenom utbildningen utan att ha läst mer än grundkursens ekonomi. De undersökningar som gjorts och som tidigare refererats bekräftar behovet av goda ekonomiska kunskaper inom samtliga yrkes- områden som förvaltningslinjen är inriktad på. U 68 föreslår därför en obligatorisk kurs Samhällsekonomi och socialpolitik om cirka fem poäng och en kurs Förvaltningsekonomi om cirka fem poäng. Båda dessa kurser bygger vidare på kursen Samhällets ekonomiska struktur och organisation i grundkursen.

Större delen av de studerande kommer under sin yrkesverk- samhet direkt eller indirekt i kontakt med olika former av planering. Det kan gälla verksamhetsplanering, ekonomisk planering i samband med budgetarbete, planlagstiftning etc. I nuvarande utbildning tvingas förval- tarna att välja mellan att läsa kommunal ekonomi eller samhällsplanering. Detta förhållande har U 68 funnit otillfredsställande, eftersom kunskaper på båda dessa områden i regel är nödvändiga. De ökade kraven på samhällets planering understryker detta. Ett studium av ämnesval bland studerande som examinerats under första halvåret 1973 vid socialhög- skolan i Stockholm visar att 90 procent av de studerande valde att läsa minst ett betyg i ämnet kommunal ekonomi och planering och hälften av dessa läste båda specialkurserna, trots att endast en får tillgodoräknas i examen. U 68 föreslår mot bakgrund av ovanstående en obligatorisk kurs Samhällsplanering om cirka tre poäng.

Krav har också framförts på obligatoriska kurser i vissa administrativa metoder och tekniker. U 68 delar uppfattningen om behovet av ett sådant studium, men anser att de pedagogiska effekterna av denna utbildning blir bättre om den kan ges i anslutning till studier inom de yrkesinriktade kurserna inom den valfria delen.

12.42 Den fjärde teoretiska terminen

Ett mål för den föreslagna profileringen av utbildningen är, att inom normalstudietidens ram ge goda möjligheter att fördjupa studierna med inriktning mot klart avgränsade yrkesfunktioner.

• Sida 308
•  Original

Utredningens förslag innebär att de valfria kurserna byggs upp och avgränsas med inriktning mot fyra skilda yrkesprofiler (se avsnitt 10.2.3). Yrkesprofilema får dock inte uppfattas som en linjedifferentiering inom förvaltningslinjens ram. Valet av profil är inte avsett att inrikta utbildningen mot vissa bestämda tjänster. Oberoende av vilken profil den studerande valt bör han kunna arbeta inom stora delar av det administrativa fältet.

Inom varje inriktning föreslås fyra kurser om vardera fem poäng av vilka de två första är huvudkurser och de två senare kompletterings- kurser. Huvudkurserna föreslås obligatoriska inom varje profil. Därefter kan den studerande läsa antingen en eller båda kompletteringskurserna inom samma profil eller välja huvudkurser eller kompletteringskurser ur någon annan inriktning.

Utbildningsnämndema bör dessutom ha möjlighet att anordna ytterli- gare kompletteringskurser, om nya behov av utbildning uppstår eller om speciella krav framförs från arbetsmarknaden. Som exempel på en sådan kompletteringskurs kan nämnas Sjukvårdsadministration.

Offentlig administration

Inom profilen offentlig administration inriktas studierna mot kansli- och utredningsfunktioner i primärkommuner, landsting och den statliga förvaltningen. Denna profil kan också vara lämplig för de förvaltare som efter utbildningen avser att arbeta inom olika slag av organisationer.

De arbetsuppgifter som är vanligast på denna typ av tjänster är

0 Allmänt utredningsarbete såsom insamling, bearbetning och analys av material samt sammanställning av utredningsrapporter. Föredragning av ärenden. . Förberedelsearbeten för sammanträden såsom framtagning av underlag för beslut, tillämpning av rättsregler etc. . Informationsfrågor: kartläggning av informationsbehov, utarbetande av informationsmaterial, distribution av information samt uppföljning och utvärdering. . Rationaliseringsfrågor: utarbetande av organisationsbeskrivningar, översyn och utveckling av arbetsrutiner samt frågor som hänger samman med teknisk rationalisering.

Inom denna inriktning har utredningens experter utformat förslag till kurser i Utredningsmetodik, Beslutsprocessen, Administrativ rationalise- ring och Informationsteknik (se bilaga 3).

Kursen i Utredningsmetodik är av så allmänt värde att den med fördel skulle kunna vara gemensam för samtliga profiler. Även om utrednings- tekniken i stor utsträckning är densamma oberoende av vilket område det gäller, talar både organisatoriska och pedagogiska skäl för att grundläggande kunskaper om utredningsmetoder byggs in i respektive profil. Därmed ges möjlighet att inom varje profil anknyta till och ta exempel ifrån utredningar som är aktuella inom den ekonomiska förvaltningen, personaladministrationen etc. Utredningsmetodiken är inom de övriga profilerna inbyggd i respektive huvudkurser.

• Sida 309
•  Original

I den nuvarande utbildningen behandlas rationaliseringsfrågor och informations- och kommunikationsteknik endast i mycket begränsad utsträckning. Detta är frågor som i administrationsarbetet kommit att ägnas allt större uppmärksamhet. Särskilda organisations- och informa- tionskontor börjar också växa fram i ökad utsträckning. Kurser inom dessa problemområden bör därför ingå i utbildningen.

Offentlig ekonomisk förvaltning

En särskild profil med inriktning mot ekonomi skapar förutsättningar för de fördjupade studier inom detta område som representanter från arbetsfältet har ansett mycket angelägna. Utbildningen i ekonomi avses här få en starkare förvaltningsekonomisk inriktning än i den nuvarande utbildningen. Det ställs höga krav på den personal som knyts till ekonomifunktioner i fråga om specialkunskaper om metoder och metodutveckling inom ekonomisk redovisning, kostnads- och intäktsana- lys och prestations— och effektivitetsmätning. Bland arbetsuppgifterna kan nämnas

. Budgetarbete innefattande kostnads- och intäktskalkylering, utarbe- tande av instruktioner och föreskrifter för budgetarbete, budgetkonfe- renser och budgetberedning, budgetbilagor och specialstater samt utvecklingsarbete. . Ekonomisk flerårsplanering: prognosarbete, utarbetande av målbeskriv- ning och handlingsprogram, deltagande i arbetet med verksamhets- planer och flerårsbudget, likviditetsplanering och utvecklingsarbete beträffande det ekonomiska planeringssystemet. . Redovisnings- och bokslutsarbete såsom kalkylering av interntaxor och omkostnadspålägg, tillsyn över löpande bokföringsarbete, budgetavräk- ning och budgetkontroll, upprättande av bokslut, ekonomiska analy- ser, prestations- och effektivitetsmätningar. . Ekonomisk statistik, dvs. insamling och redovisning av finansstatistik samt investerings- och kostnadsstatistik. . Förmögenhetsförvaltning: förvärv, förvaltning och avyttring av fastig- heter, upprättande av köpeavtal, inskrivningsärenden rörande fast egendom, underhålls- och försäkringsfrågor, deklaration samt tillämp- ning av rättsregler på fastighetsrättens, tomträttens, expropriations- rättens områden etc. . Rationaliserings- och utvecklingsarbete: utveckling av rutiner för ekonomisk redovisning, löneredovisning, debiterings- och kravverksam- het etc. 0 Upphandlingsfrågor, exempelvis inköpsärenden, anbudsförfarande etc. ' Ekonomiska utredningar.

Inom denna inriktning har utredningens experter utformat förslag till kurser i Ekonomisk planering, Ekonomisk redovisning, Ekonomisk förvaltning och Samhällsekonomisk kalkyl- och analysteknik.

• Sida 310
•  Original

Den föreslagna profileringen mot samhällsplanering har givits en klart administrativ inriktning. De som väljer denna profil kommer således inte att utbildas till samhällsplanerare i traditionell mening. Planerare med huvudsaklig uppgift att utarbeta fysiska översikts- och detaljplaner förutsätts liksom hittills utbildas vid andra utbildningslinjer, främst arkitektutbildningen och linje 6 b vid filosofisk fakultet eller dess framtida motsvarighet.

För att ytterligare konkretisera den avsedda planeringsadministrativa inriktningen skall kortfattat redovisas det slag av arbetsuppgifter det här är fråga om.

0 Att inventera och kartlägga kommunplaneringens utgångspunkter och förutsättningar, t. ex. sådana de föreligger i aktuella kommunala planer. . Att utarbeta instruktioner och metodanvisningar för planeringsarbetet, utarbeta blankettmaterial och övriga administrativa hjälpmedel samt upprätta tidsplaner och nätverksplaner för planering. . Ta fram erforderligt underlagsmaterial för planeringsarbetet, samman- ställa, bearbeta och redovisa tillgängliga statistiska data, analysera utvecklingstendenser och medverka i prognosarbeten av olika slag. . Medverka i pågående planeringsarbete, olika slag av perspektivplaner, programplaner och kortsiktiga planer. . Arbetsuppgifter förenade med beslutsprocessen, sekreteraruppdrag i olika plan- och projektorgan, information om pågående planering och delgivning av planbeslut. . Utvärdering och uppföljning av genomförda planer och fattade beslut.

Ett omfattande utvecklingsarbete pågår för närvarandei kommunerna på planeringens område. Det tar i första hand sikte på att utveckla metoder för styrning och samordning av planeringen i dess olika former och på olika nivåer av förvaltningen.

Inom denna inriktning har utredningens experter utformat förslag till kurser i Prognos- och planeringsmetoder, Planeringsprocessen, Resurspla- nering och Social välfärdsplanering.

Person aladm inis tra tion

Denna profil avser att ge kunskaper för arbetsuppgifter inom personal- administration i primärkommuner, landstingskommuner, statliga förvalt- ningar och enskilda företag samt även inom arbetsmarknadens organisa- tioner. De vanligaste arbetsuppgifterna inom personaladministration och personalvård är

. Planera för dimensionering och rekrytering. . Upprätta personalbudget, handlägga organisationsfrågor, genomföra intern och extern rekrytering, meritvärdering samt intervjuer och tester.

. Utarbeta och genomföra introduktions— och informationsprogram, handlägga personalvårdsfrågor, delta i förhandlingsverksamhet, tolka avtal, utveckla lönerutiner etc.

• Sida 311
•  Original

. Planera och genomföra utbildning, utarbeta intern och extern informa- tion.

0 Sörja för personalen vid pensionering, uppsägning, permittering etc.

Arbetarskyddsfrågor, trivselfrågor, företagshälsovård, personalvård.

. Demokratifrågor, såsom företagsnämndsfrågor samt ärenden som rör medinflytande och medbestämmanderätt.

Som framgår av ovanstående punkter är goda kunskaper i främst arbetsmarknadsfrågor, arbetsmarknadslagstiftning och ekonomi nödvän- diga för personaladministrativa arbetsuppgifter. Med tanke på att de flesta företag och förvaltningar inte har någon särskild tjänsteman anställd för enbart personalvårdsfunktioner, utan att dessa uppgifter ingår i personaladministratörernas arbetsuppgifter, är det nödvändigt att inom denna inriktning även uppmärksamma individual- och socialpsyko- logiska problem, arbetsmiljöfrågor, arbetsvård etc. De som avser att efter utbildningen ägna sig i huvudsak åt personalvård bör dock enligt U 685 uppfattning välja den sociala linjen och inom denna välja lämplig profil (se avsnitt 12.323).

Inom denna inriktning har utredningens experter utformat förslag till kurser i Arbetsmarknadskunskap, Personaladministrativ teknik, Personal- vård och Företagets organisation och ekonomi.

Val av kurser

Den som väljer samtliga kurser inom en enda profil kommer att få en mera specialiserad utbildning än hittills varit möjligt. Den som inriktar utbildningen mot personaladministration kommer exempelvis att gå miste om vissa delar av kommunalrätten och civilrätten. Han kommer således inte att läsa fastighetsrätt eller planlagstiftning. Däremot kommer i kurserna att ingå fördjupade studier i arbetsrätt, avtalsrätt etc. De grundläggande kunskaper i rättskunskap med förvaltningsrätt som är nödvändiga oberoende av val av profil kommer däremot att ingå i den obligatoriska delen av utbildningen, grundkurs och den tredje teoretiska terminens kurser. Motsvarande gäller övriga profiler. Beträffande möjlig- heten att kombinera kurser, se vidare bilaga 3, avsnitt 3.3.2.

De flesta studerande kommer antagligen inte att välja samtliga kurser inom en enda profil. Andra kurskombinationer kommer förmodligen att bli mycket vanliga. Det förutsätts att studierådgivarna kommer att ge vägledning om lämpliga kurskombinationer. Utbildningsmodellen ger betydande möjligheter för den studerande att välja kurser med hänsyn till personliga förutsättningar, intresseinriktningar och arbetslivets krav.

12.43 Den avslutande terminen

U 68 föreslår att den avslutande terminen omfattar en vetenskaplig teori- och metodkurs samt problemlösningskurser. Syftet med teori- och metodkursen är i första hand att ge kännedom om tillämpad vetenskaplig metod inom för ämnesprofilen betydelsefulla ämnesområden. I kursen bör också redovisas och diskuteras aktuella forskningsresultat och pågående forskningsprojekt av intresse för förvaltningsutbildningen.

• Sida 312
•  Original

Problemlösningskurserna är avsedda att ge den studerande möjlighet att bedriva fördjupade studier inom ramen för respektive profil. Inom dem skall de problem som möter inom respektive arbetsfält diskuteras och analyseras. Bl. a. belyses hur man i allmänhet får väga positiva och negativa effekter av en åtgärd mot varandra.

Materialet till kurserna bör i stor utsträckning kunna hämtas från praktikinstitutionerna. Praktikanterna insamlar och sammanställer enligt en i förväg fastställd plan material om exempelvis praktikinstitutionens organisation. Detta material kan sedan ligga till grund för en analys om exempelvis organisationens kommunikations- och informationsproblem, samordningsproblem etc.

Kursen Administrativ problemlösning (se också bilaga 3) skulle exempelvis kunna ges följande innehåll.

I undervisningen behandlas olika problem som gäller förvaltningens organisation och struktur, exempelvis makt- och rollfördelning, arbets- och ansvarsfördelning etc., samt problem som har samband med hur förvaltningen fungerar och på vilket sätt den kan lösa sina uppgifter. Dessutom bör beslutsfattandets problem och det därmed sammanhängan- de demokratiproblemet behandlas liksom rättssäkerheten (exempelvis i samband med datasystem) och effektiviteten i förvaltningen.

Problemlösningskurserna inom de övriga profilerna bör i princip kunna byggas upp på motsvarande sätt.

Utbildningen föreslås avslutad med en projektinriktad problemlös- ningskurs, gemensam för samtliga studerande på förvaltningslinjen. Med hänsyn till kursens karaktär är _det dock önskvärt att begränsa antalet studerande i varje undervisningsgrupp.

I dessa gemensamma problemlösningskurser bör med fördel studerande även från andra utbildningslinjer kunna delta om de har de nödvändiga förutsättningarna för att följa kurserna. I första hand studerande vid social linje och juristlinjen men även andra bör komma ifråga, exempelvis blivande samhällsplanerare, arkitekter, ekonomer etc.

Kursen är avsedd att ersätta det nuvarande uppsatsarbetet på två- betygsnivå. De studerande skall delta i ett arbets- eller utredningsprojekt, som arbetas fram under kursens gång och som behandlas och diskuteras dels vid fortlöpande seminarier, dels vid slutseminarier där det färdiga projektet presenteras och kritiskt analyseras.

Projektens art och inriktning fastställs vid kursens början. I det sammanhanget bestäms också hur projektarbetet skall organiseras, vilka projektorgan som skall finnas, indelningen i arbetsgrupper och vilka problem som respektive grupp skall lösa och i vilka former redovisningen skall ske.

De projekt som man tar itu med bör i första hand vara av övergripande karaktär så att samtliga studerande som ingår i projektgruppen kan tilldelas vissa avgränsade arbetsuppgifter och få möjlighet att på olika sätt tillämpa de specialkunskaper de skaffat sig i den tidigare utbildningen. Alltför stora projekt bör dock undvikas då de kan bli svåra att

administrera. I dessa projekt kan med fördel personer delta som är verksamma inom det område projektarbetet avser.

• Sida 313
•  Original

12.5 Praktik 12.5.1 Praktikens omfattning

I den studieordning som riksdagen beslutat om och som trädde i kraft 1964 ingick tolv månaders studiepraktik för studerande på förvaltnings- linjen och sociala linjen. Praktiken var uppdelad på två femmånadsperio- der och en tvåmånadsperiod. De båda femmånadsperioderna förlades till tredje respektive sjätte terminen och dessa båda praktikperioder skulle vara handledda. De återstående två månaderna skulle enligt beslutet fullgöras i form av vikariat, tillfällig anställning eller allmän orientering och förläggas företrädesvis till en sommar.

Sedan den 1 juli 1971 gäller en ny studieordning. Enligt denna uppdelas de studerande i två grupper. Studerande, som vid antagningen saknar yrkeserfarenhet, skall fullgöra tio månaders handledd studie- praktik och två månaders vikariat i likhet med vad som gällde tidigare. Studerande, som vid antagningen har förvärvat yrkeserfarenhet som omfattat tio månaders längd och som bedöms vara av betydelse för utbildningen, skall enligt den nya studieordningen endast fullgöra sju månaders studiepraktik. Denna praktik uppdelas på en handledd fem- månadsperiod förlagd till fjärde eller femte terminen samt en tvåmånads- period som fullgörs i form av vikariat eller dylikt under sommaren.

Sammanlagt omkring hälften av de antagna vårterminen 1973 har yrkeserfarenhet av en sådan omfattning och art att de skall fullgöra endast en handledd praktikperiod samt en tvåmånadsperiod.

Nämnden för socionomutbildning kan besluta om dispens i fråga om praktik. Sådana ansökningar kommer dels från studerande som skall fullgöra tolv månaders praktik men som anhåller om befrielse från en av eller båda femmånadsperioderna, dels från studerande som skall fullgöra sju månaders praktik och som vill praktisera tolv månader.

Samtliga nämndens beslut i dessa ärenden grundas på bedömning av de sökandes yrkeserfarenhet, på dess att och dess längd.

12.5.2 Praktikens utformning

För de studerande som har tolv månaders studiepraktik förläggs den första perioden för förvaltningslinjen i regel till mindre enheter, oftast mindre, kommunala förvaltningar, där den studerande har möjlighet att få en allmän översikt över hur en offentlig förvaltning fungerar samt pröva på olika förekommande arbetsuppgifter.

Studerande från sociala linjen går i huvudsak till den kommunala socialvården för sin första praktikperiod, där de får en allmän och grundläggande kunskap och erfarenhet, som är viktig för socialt arbete inom alla områden. Praktiken avser även att ge den studerande en mer nyanserad uppfattning och större insikt om sin egen roll i det sociala arbetet i relation till klienter, andra befattningshavare och förtroende- män.

Den andra praktikperioden avser att ge en fördjupning och specialise- ring. De studerande har vid denna tidpunkt i regel mognat i sitt yrkesval

• Sida 314
•  Original

och placeringen sker med hänsyn till egna önskemål om intresseområde och ämneskombinationer.

Praktikområdena visar här större variation. Förvaltningslinjens stude- rande går till primärkommuner, statliga verk och institutioner, länsstyrel- ser, landsting, organisationer och privata företag. Sociala linjens studeran- de går till sjukhus- och skolkuratorsexpeditioner, omsorgsstyrelse, försäk- ringskassa, arbetsförmedling, ungdomsvårdsskola, sluten och öppen kriminalvård, personalvård m. rn.

Vid placeringen av sjumånaderspraktikanterna tas särskild hänsyn till vilken typ av yrkesverksamhet den studerande har tidigare. Denna varierar kraftigt i fråga om både längd och karaktär.

Socialhögskolorna har i fråga om praktikplatser delat landet i geografiska distrikt, ett för varje socialhögskola. Studiepraktiken anvisas av socialhögskolan och förmedlas av konsulenterna för den praktiska utbildningen.

Vid de kontakter U 68 har haft med respektive skolor framgår, att det idag inte föreligger någon brist på praktikplatser för förvaltningslinjen och att, trots en viss knapphet på praktikplatser för sociala linjen, samtliga studerande har placerats. Läget har sålunda lättat betydligt på senare år. Ett skäl synes vara att högskolornas verksamhet med handledarkurser och konferenser för handledare har gjort handledar- uppgiften attraktivare. Lokala variationer förekommer givetvis vad gäller båda linjema.'För socialhögskolorna i Umeå och Östersund innebär små och odifferentierade praktikinstitutioner och långa avstånd problem som medför vissa svårigheter att tillgodose individuella önskemål ifråga om praktikort och yrkesområde. östersundshögskolan befinner sig dessutom i första stadiet av uppbyggnadsarbetet. Problemen gäller främst den andra praktikperioden, då det är svårt att finna mera differentierade arbets- områden inom regionen. Båda skolorna förfogar dock över praktikplatser inom vissa områden i Mellansverige.

12.5.3 U 685 förslag

De synpunkter och förslag som U68 i det följande lägger fram på praktikens utformning och innehåll begränsas till sådant som står i direkt samband med de studieorganisatoriska förslagen. När det gäller prakti- kens omfattning och fördelning har U 68 inte funnit det befogat att nu lägga fram förslag till några förändringar. Den nu tillämpade praktikorga- nisationen infördes 1971 och de studerande som följer denna praktikord- ning kommer att ha avslutat sin utbildning tidigast med utgången av vårterminen 1974. Innan en utvärdering kunnat ske av erfarenheterna av nuvarande bestämmelser, finns inte skäl till annat än sådana förändringar som är betingade av förändringar i studieorganisation och innehåll. Praktiken bör ses som en integrerad del av utbildningen. Den skall ge de studerande tillfälle att systematiskt tillämpa teoretiska kunskaper i praktiskt arbete, ge kunskaper och erfarenheter för fortsatta teoretiska studier samt kunskaper och erfarenheter för blivande yrkesverksamhet. Resurser att ge en ändamålsenlig handledning växlar mellan de olika praktikställena. Vidare blir praktikerfarenheterna, som baseras på före-

• Sida 315
•  Original

kommande ärenden, i viss utsträckning beroende av slump jämfört med de studieerfarenheter som erhålls i en standardiserad undervisningssitua- tion. Å andra sidan bibringas den studerande insikter, som inte går att vinna på annat sätt genom att en del av studierna förläggs till realistisk miljö. Kontakten med yrkeslivet gör den teoretiska utbildningen mer konkret och förståelig samt stimulerar till diskussion och eftertanke. En annan fördel med studiepraktiken är möjligheten att individualisera undervisningen. På längre sikt kan det vara önskvärt att få fram ett något mer preciserat innehåll i studiepraktiken för att en reell integration teori—praktik skall komma till stånd.

U 68 har vid sin kontakt med de olika högskolorna funnit att praktiken relativt väl överensstämmer med de syften och det innehåll som anges i de riktplaner, dvs. generella kursplaner, som är uppgjorda i samarbete med socialhögskolorna och representanter för respektive praktikområden. Den nuvarande studieordningen tycks dessutom ganska väl tillgodose de krav på metodträning som ställs på en yrkesinriktad utbildning.

Som framgår i avsnitt 11.2.1 betonar U 68 sambandet mellan kunskapsinhämtande och tillämpning. Härvid är kontakten och samord- ningen mellan högskolan och praktikplatserna en viktig faktor. Dessa kontakter sker för närvarande främst genom att konsulenterna besöker praktikplatserna, genom praktikseminarier, där förutom konsulenterna även högskolans lärare deltar, de studerandes praktikredogörelser samt handledarutbildningen.

Den nuvarande studieordningen ger möjlighet till en långtgående integrering mellan den praktiska och teoretiska undervisningen vilken bör vidmakthållas och om möjligt utvecklas ytterligare. Utredningen har sett det angeläget att i föreliggande studieorganisatoriska förslag peka på möjligheter att utveckla en starkare bindning mellan teoretiska och praktiska moment.

Praktiken bör placeras in i studiegången på sådant sätt att den ger största möjliga pedagogiska effekt. För att man skall nå detta mål bör handledd praktik varvas med teoretisk utbildning. Praktiken bör relateras till flera ämnesområden för att tillgodose kravet på integrering och ge ökad studiemotivation. Praktiken bör också utgöra en del av den profilering och fördjupning man vill ge utbildningen.

Praktikens värde i den utformning som den haft med två praktikperio- der — den första för att ge en bredare arbetslivserfarenhet och kunskap, som kan berika och göra efterföljande teoretiska undervisning mer åskådlig, och den andra som avser att ge fördjupning och specialisering — har understrukits från arbetsfältet av såväl arbetsgivare som yrkesutövare samt elever och lärare.

U 68 föreslår, i likhet med nuvarande förhållanden, att tolvmånads- praktikanternas första period förläggs till tredje studieterminen, dvs. efter grundkursen och att den andra perioden förläggs till sjätte, dvs. näst sista terminen.

Vad gäller inplaceringen av praktiken för sjumånadspraktikanterna har U 68 gjort följande överväganden.

För förvaltningslinjens del bör den handledda femmånadsperioden

• Sida 316
•  Original

förläggas till den femte terminen. Den tidigare yrkeserfarenheten motsvarar den första praktikperioden för tolvmånadspraktikanterna. Alla som har yrkeserfarenhet och som av den anledningen endast skall fullgöra sju månaders studiepraktik bör därför fullgöra en handledd femmånads- period, som motsvarar den andra praktikperioden för studerande med tolv månaders praktik. Praktiken bör bl. a. förbereda för det projekt- arbete som föreslås ligga under den avslutande terminen. Se avsnitt 12.4.3.

På sociala linjen talar starka skäl för att sjumånadspraktikanternas handledda praktik förläggs tidigare än till näst sista terminen. Upplägg- ningen av undervisningen i socialt arbete och de studerandes möjlighet att tillgodogöra sig denna undervisning förutsätter erfarenhet från social praktik.

Mot detta står ett önskemål att de studerande får pröva sina förvärvade kunskaper och färdigheter i praktik, vilket skulle tala för behov av en på studiekursen Socialt arbete efterföljande praktik. Enligt utredningens mening bör dock det förra önskemålet beaktas i första hand. Utredningen anser därför att en förläggning av praktikperioden till sjumånadsprakti- kanternas fjärde studietermin, dvs. efter studiekursen Social teori och före studiekursen Socialt arbete alternativt till tredje studieterminen, dvs. efter grundkursen, är att föredra framför en senareläggning till den femte terminen.

Som framgår i avsnitt 11.2.2 borde, om förhållandena medger, övervägas om de två studiekurserna Social teori och Socialt arbete kunde löpa parallellt under andra studieåret. [ planering av en sådan uppläggning bör praktiken förläggas till den fjärde terminen och möjligheten att ge den tredje terminen praktikförberedande inriktning uppmärksammas.

I likhet med vad som gäller på förvaltningslinjen förutses många studerande hämta motiv till sitt självständiga arbete under sista terminen från praktiken. På sociala linjen kommer emellertid enligt förslaget inte de studerande att på samma sätt ingå i projektgrupper kring vissa i förväg avvägda problemområden. De studerande på sociala linjen kommer troligen att i viss utsträckning välja uppgifter för uppsatsarbete inom ett vidare område, som kan ligga utanför praktikinstitutionens verksamhets- fält och som de arbetar med enskilt eller i grupp. Även om utredningen anser att de studerande med fördel bör bruka sina praktikerfarenheter i uppsatsarbetet —— och själva kommer att önska det _ är det inte ett så starkt skäl att det bör styra praktikperiodens placering.

Utredningen vill betona att organisatoriska svårigheter kan uppstå i fråga om de olika alternativen till praktikplaceringar på sociala linjen. Vidare kan individuella bedömningar på grund av att sjumånadsprakti- kanternas tidigare yrkesverksamhet varierar påverka ställningstagandet om lämplig placering av den handledda praktiken. Med hänsyn härtill vill U 68 inte binda utbildningsnämnderna för en bestämd lösning genom att föreslå att praktiken förläggs till viss termin utan endast ge rekommenda- tioner utifrån ovan redovisade skäl.

Samtliga studerande skall utöver praktikterminer fullgöra två månaders praktik som lämpligen förläggs till en sommar. Denna praktikperiod kan med fördel läggas direkt efter grundkursen — eller snarast därefter — för

• Sida 317
•  Original

de studerande som skall fullgöra endast sju månaders praktik. Då kan de teoretiska studierna efter grundkursen för studerande med tolv månaders praktik bygga på de praktiska erfarenheter som de inhämtat under den första praktikperioden och för sjumånadspraktikanterna bygga på dels tidigare yrkeserfarenheter, dels tvåmånadspraktiken.

Under 1973/74 har på förslag av nämnden för socionomutbildning medel till försöksverksamhet för sociala linjen och förvaltningslinjen i Lund respektive Örebro beviljats. Verksamheten syftar till att genom teoretiska påbyggnadskurser uppnå en bättre integrering mellan teoretisk och praktisk utbildning, särskilt för de sjumånadspraktikanter vilkas yrkeserfarenhet ligger inom andra än för socionomutbildningen betydel- sefulla yrkesområden. Erfarenheterna från denna försöksverksamhet bör läggas till grund för de ytterligare överväganden om sambanden mellan praktisk och teoretisk undervisning som kan göras i samband med den överarbetning av förslagen till utbildnings- och kursplaner som U 68 förutsatt.

• Sida 318
•  Original

• Sida 319
•  Original

Särskilda yttranden

Sammanfattningsvis innebär vårt förslag följande utbildningsgång för juristlinjen:

grundkurs, 40 poäng ämnesstudier, 80 poäng valfria kurser, 20 poäng (kan förläggas på olika stadier av utbildnings- gången) (yrkesarbete) återkommande utbildningi form av specialkurser.

• Sida 321
•  Original

Bilaga 1 Förteckning över U 68:s ledamöter och referensgrupper samt experter som har medverkat i specialbetänkandet Högskoleutbildning —juristlinje m.m.

Ledam öter

Statssekreteraren Lennart Sandgren, Saltsjöbaden, ordf. Universitetskanslern Hans Löwbeer, Farsta Generaldirektören Bertil Olsson, Bromma Generaldirektören Jonas Orring, Stockholm

Referensgrupper Företrädare för de politiska partierna

Riksdagsledamoten Birgitta Dahl, Uppsala Riksdagsledamoten Bertil Fiskesjö, Lund Riksdagsledamoten Lars Gustafsson, Järfälla (fr.o.m. 15.2.1972) Riksdagsledamoten Bengt Gustavsson, Eskilstuna Riksdagsledamoten Ove Nordstrandh, Göteborg Kommunalrådet Erik Svensson, Västerås (t.o.m. 1421972) Partisekreteraren Carl Tham, Stockholm

Företrädare för utbildningsväsendet

Instruktören Christina Flink, Sollentuna Professorn Nils Gralén, Göteborg Professorn Lennart Hjelm, Uppsala (fr. o. m. 7.10.197l) Studierektorn Inge Johansson, Bandhagen Jur.stud. Dag Klackenberg, Farsta (fr.o.m. 1.1.1972) Förbundssekreteraren Åke Lindström, Stockholm (fr.o.m. 10.2.1970 t.o.m. 31.12.1971) Överdirektören Lars Sköld, Stockholm Professorn Per Stjernquist, Lund Skolinspektören Erik Weinz, Luleå

Företrädare för arbetsmarknadsorganisationerna m. m.

Förste ombudsmannen Sven Olof Cronqvist, Vällingby Direktören Sune Eriksson, Huddinge

• Sida 332
•  Original

Direktören Folke Haldén, Lidingö Sekreteraren Sverker Jonsson, Stockholm Ombudsmannen Tore Karlson, Vällingby Utbildningschefen Lennart Larsson, Trångsund Direktören Karl Axel Linderoth, Sollentuna Kanslirådet Fingal Ström, Enebyberg Direktören Lars Tobisson, Stockholm Avdelningschefen Rolf Wikstrand, Upplands Väsby

Sekreterare

Rektorn Gunnar Bergendal, Lund

Biträdande sekreterare och experter som varit knutna till sekretariatet för uppgifter avseende detta specialbetänkande

Byrådirektören Ulf Henrikson, Linköping (t. o. m. 15.10.1972) Undervisningsrådet Hans-Erik Östlund, Sollentuna

Juristutbildning: Jur.kand. Laila Freivalds, Stockholm (fr.o.m. 15.8.1972) Jur.kand. Sten Heckscher, Stockholm

Socionomutbildning: Bitr. läraren Kerstin Bergman-Larsson, Linköping (t.o.m. 15.9.1972) Bitr. läraren Anne-Sophie Gadd, Stockholm (fr.o.m. 6.1 1.1972) Utredningssekreteraren Iréne Lindström, Spånga (fr. o. m. 22.2.1973)

Övriga experter

Professorn Anders Agell, Uppsala Universitetslektorn Ola Andersson, Farsta Lektorn Björn Alfredsson, Stockholm Rektorn Bengt Almerud, Frösön Lektorn Göte Appelberg, Bromma Kanslidirektören Göran Appelgren, Bromma Sekreteraren Anders Arfwedsson, Stockholm Professorn Pär-Erik Back, Umeå Bitr. professorn Ulf Bernitz, Bromma Universitetslektorn Inga Boethius, Örebro Professorn Per-Olof Bolding, Malmö Universitetslektorn Lennart Broman, Hittarp Med.kand. Lars Bäcklund, Stockholm Fil.dr. Bengt Börjesson, Skå Forskningsassistenten Reinhold Castensson, Göteborg Lektorn Malin Cyrén-Wåhlstrand, Göteborg Byrådirektören Anna-Sophia Danielssen, Hägersten Professorn Hilding Eek, Stockholm Docenten Göran Elwin, Stockholm Sekreteraren Lennart Fleischer, Tyresö

• Sida 333
•  Original

Lektorn Bert Forsberg, Umeå Docenten Harry Forsell, Umeå Universitetslektorn Alf Gunnmo, Umeå Med.kand. Per Haglind, Göteborg Byrådirektören Barbro Hedman, Stockholm Lektorn Ann Helleday, Lidingö Professorn Jan Hellner, Stockholm Rektorn Gunnar Hellström, Bandhagen Justitierådet Henrik Hessler, Uppsala Rådmannen Mats Hilding, Bromma Ombudsmannen Leif Holgersson, Västerhaninge Konsulenten Christer Hårde, Lund Professorn Göran Inger, Lund Ombudsmannen Bo Javette, Göteborg Sekreteraren Bo Jonsson, Roslags-Näsby Förbundsjuristen Göran Järvstrand, Stockholm Förste sekreteraren Åke Karlsson, Enskede Socialinspektören Ingrid Krantz, Stockholm Lektorn Kerstin Lindholm, Djursholm Undervisningsrådet Alice Lindström, Stockholm Professorn Sven-Olof Lodin, Gustavsberg Professorn Max Lundberg, Umeå Fil.lic. Kjell Lundmark, Umeå Kanslichefen Åke Lundqvist, Borlänge Ombudsmannen Lars-Göran Nilsson, Solna Lektorn Sören Olsson, Mölnlycke Konsulenten Ulla Pettersson, Sundbyberg Docenten Hans Ragnemalm, Lund Lektorn Staffan Rylander, Alunda Utbildningschefen Sven-Hugo Ryman, Täby Syokonsulenten Lisbeth Sandin-Lundh, Göteborg Professorn Per Stjernquist, Lund Socialchefen Birger Stark, Sundsvall Professorn Stig Strömholm, Uppsala Professorn Ingemar Ståhl, Lund Direktören Nils Svensson, Stockholm Professorn Hans Thornstedt, Bromma Universitetslektorn Curt Torstensson, Huddinge Lektorn Henry Trollbäck, Täby Professorn Gunnar Törnqvist, Lund Medicinalrådet Gunnar Wennström, Jakobsberg Professorn Lars Werkö, Göteborg Docenten Bengt Christer Ysander, Sollentuna Ombudsmannen Jonas Åkerstedt, Älvsjö Universitetslektorn Bernt Öhman, Örebro

• Sida 334
•  Original

Medlemmar i utredningens arbetsgrupper Gruppen för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning

H.E. Östlund (ordf.), A. Agell, P.E. Back, G. Järvstrand (delvis), S.0. Cronqvist (delvis), L. Fleischer, G. Hellström, B. Jonsson, Å. Lundqvist, L-G. Nilsson, S.H. Ryman, L. Sandin-Lundh, P. Stjernquist, N. Svensson, G. Törnqvist, B.C. Ysander.

Gruppen för vårdyrkesutbildning

H.E. Östlund (ordf.), A. Arfwedsson, B. Börjesson, L. Bäcklund (delvis), P. Haglind (delvis), L. Holgersson (delvis), B. Javette, Å. Karlsson, A. Lindström, M. Lundberg, B. Stark, G. Wennström, L. Werkö, J. Åkerstedt (delvis).

• Sida 335
•  Original

Bilaga 2 Utbildningsplan och vissa kursplaner för juristlinjen

2.1 Utbildningsplan Utbildningens inriktning

Juristlinjen tillhör yrkesutbildningssektorn för administration och ekono- mi. Linjens utbildning är inriktad mot arbetsuppgifter som rör den rättsliga regleringen av samhället.

Linjen omfattar 180 poäng.

Utbildningslinjens organisation

Utbildningslinjen består av grundkurs 40 poäng, övriga obligatoriska kurser 80 poäng, alternativa kurser 30 poäng samt valfria kurser 30 poäng.

Grundkursen som även är alternativ ingång till förvaltningslinjen består av kurserna ekonomi med statistik 8 poäng, rättshistoria 6 poäng, statsrätt med statskunskap 6 poäng, juridisk introduktionskurs 10 poäng samt civilrätt A (avtals- och köprätt) 10 poäng. Kurserna bör genomgåsi angiven ordning, men avvikelser kan beslutas av utbildningsnämnd.

Övriga obligatoriska kurser är civilrätt B (fastighets- och krediträtt) 10 poäng, civilrätt C (familje- och skadeståndsrätt m.m.) 10 poäng, straffrätt 10 poäng, processrätt 10 poäng, förvaltningsrätt 10 poäng, finansrätt med redovisning 10 poäng, internationell rätt 6 poäng, rättssociologi 4 poäng samt allmän rättslära med ADB 10 poäng. Kurserna bör i huvudsak genomgås i angiven ordning. Närmare bestämmelser i detta avseende meddelas av utbildningsnämnd.

Alternativa kurser förekommer under fjärde och sjätte terminerna. När alla obligatoriska civilrättskurser genomgåtts, dvs. under senare halvan av den fjärde terminen, skall varje studerande inom ramen av 10 poäng genomgå två kurser med civilrättslig inriktning. I samband med minst en av dessa skall varje studerande utföra något självständigt arbete som redovisas skriftligt. När de obligatoriska kurserna i civil-, straff-, process- och förvaltningsrätt genomgåtts, dvs. under den sjätte terminen, skall varje studerande inom ramen av 20 poäng genomgå fyra kurser med civil-, straff-, process- eller förvaltningsrättslig inriktning. I samband med minst

• Sida 336
•  Original

två av dessa kurser skall varje studerande utföra något självständigt arbete som redovisas skriftligt. I varje sådant individuellt studieprogram skall minst en kurs ha civilrättslig inriktning, en straff- eller processrättslig inriktning samt en förvaltningsrättslig inriktning. Vid kursernas upplägg- ning skall särskilt eftersträvas att stoffet sammanförs med hänsyn tagen till funktionella samband. Det skall därmed bl.a. bli möjligt att tillgodose mer än en av de angivna inriktningarna genom en och samma kurs. Närmare bestämmelser i dessa avseenden meddelas av utbildningsnämnd.

Utbildningslinjens sista 30 poäng skall ägnas åt valfria kurser. De studerande skall ha stor frihet vid kompositionen av det egna studiepro- grammet. Särskilt avseende skall fästas vid träning i muntlig och skriftlig framställning, och sådana moment bör förekomma i alla eller flertalet kurser. Följande krav skall uppfyllas inom ramen för varje individuellt program.

. studier skall äga rum med utgångspunkt i något av de juridiska områden som inte omfattas av alternativa kurser . studierna skall ges någon anknytning till ett ickejuridiskt område som har relevans för rättssystemet . studierna skall ges någon anknytning till internationella förhållanden . varje studerande skall — enskilt eller i grupp — utföra någon arbetsuppgift beräknad till minst 5 poäng som redovisas i skriftlig form.

Flera av de angivna kraven kan tillgodoses inom ramen för samma kurs. Närmare bestämmelser i dessa avseenden meddelas av utbildnings- nämnd.

2.2 Kursplaner för grundkursen

2.2.1 Ekonomi med statistik Mål Kursen avser

att ge elementära kunskaper i redovisning och finansiering samt deskrip- tiv statistik och kalkylmetoder, att ge grundläggande kunskaper i ekonomisk teori, särskilt i resursfördel- ningsproblem (hushålls, företags och offentliga myndigheters ekono- miska beteende i olika marknadstyper) att ge kännedom om förvaltnings- och rättsekonomiska frågeställningar.

Innehåll 1.Elementär redovisning och finansiering. Elementär statistik med betoning av beskrivande mått och diskussion av felkällor. Enkla kalkylmetoder som nuvärdeskalkyler. 2. Resurser, teknik, behov. Producenter och konsumenter. Produktions-

kapacitet och knapphet. Val av resursanvändning och fördelning av produktionsresultat. Krav på resursallokeringen. Beslutsprocessen, centrala och decentrala beslut. Olika institutionella former för

• Sida 337
•  Original

beslutsprocessen. Marknadsekonomi som instrument för resursallo- kering. Konsumenternas marknadsbeteende, efterfrågan på varor, utbud av produktionsfaktorer, Producenternas marknadsbeteende, utbud av varor, efterfrågan på produktionsfaktorer. Marknadsstruktur och marknadsformer, lnterpendens och allmän jämvikt. lnkomst- och välståndsfördelning. Brister i marknadsekonomin. Korrektiva ingrepp i marknadsekonomin. Blandekonomi. Centralstyrd ekonomi.

2.2 .2 Rättshistoria Mål Kursen avser

att ge en översikt över rättsutvecklingen i Europa, främst Västeuropa, från äldsta tid till nutid, att mot en internationell bakgrund teckna rättsutvecklingen i Sverige, med tyngdpunkt lagd på utvecklingen från och med 1734 års lag, att ge kunskaper om och åskådliggöra rättsreglernas samband med samhällets ideologiska, politiska, religiösa, sociala och ekonomiska utveckling, att ge kunskaper om det viktigaste rättshistoriska källmaterialet beträf- fande såväl lagstiftning som doktrin och rättspraxis.

Innehåll 1. Rättssystemet och rättskällorna

Rättsordningen och dess funktion i samhället. Grundläggande karakteris- tika för det rättsliga normsystemet (viss anknytning till statskunskapen och ekonomisk-politiska aspekter).

Rättssystemets grundläggande indelning. Huvudtyper av rättsregler. De olika rättskällorna (lagstiftningsförfarandet studeras i statsrätten).

Det juridiska materialet — praktisk orientering om var man finner det och hur det utnyttjas. En fortsättning på den undervisning i biblioteks- och arkivkunskap som meddelats i kursen i rättshistoria.

Fortsättningen av kursen läggs upp så att man fortlöpande anknyter till och fördjupar de baskunskaper om rättssystemet och rättskällorna som den första delen av kursen ger, också genom enkla praktiska övningar.

2. Grunddrag i civilrätten, särskilt personer och objekt

I kursen studeras inte hela civilrätten, utan man använder en viss infallsvinkel, nämligen person- och objektsbildningen. Denna studeras här för att inte senare återkomma för sammanhålletstudium under utbild- ningen. Studiet av person- och objektsbildningen och vad därmed sammanhänger ger anledning till översiktlig belysning av olika slag av civilrättsliga problem.

a) Personrätt Fysisk person, rättslig handlingsförmåga. Kort orientering om familje- rättsliga relationer av statsuskaraktär. Omyndiga och deras förmyndare och gode män, dödsbo, oföddas ställning.

• Sida 339
•  Original

b) Fastigheter och lös egendom Fast och lös egendom. Besittningsskydd och grundläggande begränsningar av ägarbefogenheter, bl.a. vid kreditgivning. Elementa av fastighetsbild- ningsrätten. Grunddrag av inskrivningsväsendet.

c) Bolag och föreningar Centralt stoff som anknyter till ekonomi och inte återkommer obligato- riskt under de fortsatta studierna. Juridisk person. Olika typer av sådana, deras uppbyggnad och rättsliga handlingsförmåga. Aktiebolag som typfall för bolag, ekonomisk förening som typfall för förening. Något om stiftelser och offentliga rättssubjekt.

3. Förfarande och sanktioner

a) Juridiskt förfarande Kort orientering om domstolsorganisationen, även förvaltningsdornstolar- na och summariska handläggningsformer.

Orientering om allmänna juridiska handläggningsprinciper. Jäv vid handläggning och beslutsfattande, rätt till ombud, kommunikation och delgivning, inhämtande av yttrande, föredragning och muntlig förhand- ling, protokollering och beslut, omröstningsregler, överklagande.

Orientering om särskilda processuella principer. Talan, yrkande dispo- sitiva och indispositiva mål, erkännande, medgivande och bestridande, bevisbörda, vad och besvär, förbud mot reformatio in peius, fullföljds- begränsning. Vad som här skall särskilt tas upp är väsentligen sådana principer som är nödvändiga för att kunna läsa och förstå rättsfall.

b) Sanktioner

Orientering om olika arter av sanktioner utifrån infallsvinkeln hur man upprätthåller rättsregler. Straffet som central sanktionsform. Straffets uppgifter, arter och funktioner. Administrativt bestämda avgifter som sanktioner. Vite och särskilda tvångsmedel. Skadeståndet och dess uppgifter. Något om andra civilrättsliga påföljder (ogiltighet, hävning etc. studeras närmare i civilrätt A i samband med avtals- och köprätten).

c) Tillämpade uppgifter

Under introduktionskursen förekommer praktiska övningar av skilda slag med sikte på att ge träning i att ta reda på och utnyttja rättsligt material samt det juridiska förfarandet. Uppgifterna, som till stor del får förutsättas utgöra grupparbete, redovisas i korta PM, genom muntlig föredragning eller genom processpel eller liknande. Uppgifterna böri görligaste mån ge samtidig träning i materiella civilrättsliga regler och i det juridiska förfarandet. Vid utformningen av uppgifterna beaktas angelägenheten av att rättsreglernas roll och funktion inom ramen för samhällsordningen i stort blir belyst.

• Sida 340
•  Original

2.2.5 Civilrätt A lä.-il Kursen avser

att ge grundläggande insikter i avtalsrätt i vid mening, att ge förståelse för och förmåga att lösa avtalsrättsliga problem.

Innehåll 1 . Allmän avtalsrätt

Avtals ingående, mellanmansrätt, tolkning av avtal, ogiltighet och jämkning av avtal, standardavtal. Den särskilda lagstiftningen om otillbör- liga konkurrensbegränsningar, marknadsföringsåtgärder och avtalsvillkor berörs helt kort som en bakgrund (otillåtna anbud och villkor).

2. Speciell avtalsrätt

Köp av lös och fast egendom. Köpet behandlas som huvudtyp för kortvariga avtal och med inriktning på analogimöjligheterna, såsom skadestånd i kontraktsförhållanden och över huvud kontraktsbrotts- påföljder och förutsättningar för deras inträde. Vissa särskilda avtals- typer, såsom entreprenad och arbete på lös sak, berörs. Orientering om transporträtt.

Tillämpningsövningar anordnas fortlöpande såsom led i undervis- ningen. Uppgifterna avser bl.a. lösande av konkreta avtalsrättsliga problem, kontraktsskrivningsövningar och penetration av rättsfall.

2.3 Exempel på utformning av valfria kurser

2.3.1 Ersättningsrätt, 4 poäng

Bakgrund och syfte

I civilrätten är skadeståndsrätten föremål för ganska stor uppmärksamhet och i förvaltningsrätten genomgås socialförsäkringen från mera speciellt förvaltningsrättsliga synpunkter (organisation, förvaltningsprocess m.m.). Den kurs som nu avses skall ge en helhetsbild av ersättningssystemet och formerna för ersättningens utkrävande vid dels personskador, dels sakskador, med betonande av de funktionella sammanhangen.

Avtalsrättsliga frågor samt försäkringens roll för ålderdoms- och efterlevandeförsörjning ingår i försäkringsrätt.

Innehåll Grundläggande teorier och metoder för budgetering och redovisning ADB-teknisk orientering

Statistik: Statistisk deskription Orienteringi statistiska urvals- och analysmetoder Prognosmetoder Svensk officiell statistik

Offentlig förvaltning: Den offentliga förvaltningens arbetsformer Handläggningsgången för ärenden Andra administrativa rutiner

Introduktion av praktikuppgifter.

Praktikförberedande kurs, sociala linjen Mål Kurserna avser

att ge specifika grundkunskaper som är av betydelse för fortsatta studier på sociala linjen, att förbereda den studerande för socialarbetarens arbetssituation inom i första hand kommunal socialvård.

Innehåll Socialrätt med metodik:

Översiktlig orientering om rättsreglerna inom folkbokföring, socialförsäk— ring, förvaltningslagen och de tre vårdlagarna; socialhjälpslagen, barna- vårdslagen med lagen om allmänna barnbidrag och lagen om bidragsför- skott samt nykterhetsvårdlagen. Orientering om lagarnas tillkomst och bakomliggande värderingar.

• Sida 359
•  Original

. helhetssynen inom ramen för de tre vårdlagarna . förverkligandet av förvaltningslagen-s intentioner om öppenhet i arbetet . utredningsmetodik . tvång—frihet i socialvården

Diskussion kring

0 den enskilda socialarbetarens arbetssituation; ansvar, skyldigheter, begränsningar . socialarbetarens position i förhållande till förtroendemän och allmän- het samt till socialvårdens organisation ' socialarbetarens egna värderingar rörande sociala problem och lösandet av sociala problem i enlighet med den sociala lagstiftningen

Allmänmedicin och socialmedicin:

. Diskussion och belysning av sambandet sjukdom — sociala förhållanden . Grundläggande kunskap i elementär sjukdomslära och vanliga medi- cinska behandlingsmetoder . Introduktion i medicinsk terminologi

Introduktion i ADB och elementär statistik

3.3.2 Övriga kurser, förvaltningslinjen Obligatoriska kurser

Statlig och kommunal förvaltning

Mål

Kursen avser

att med utgångspunkt i grundkursen ge fördjupade kunskaper om det politiska systemet med särskild tonvikt lagd på statlig och kommunal förvaltning, att ge kunskaper om administrativ teori och administrativa processer, att ge kunskaper om viktigare lagstiftning och centrala rättsprinciper inom allmän förvaltningsrätt samt om offentlighetsprincipens tillämp- ning, att ge färdigheter i handläggning av rättsliga förvaltningsärenden samt att orientera om reglernas samhällsfunktion.

Justitiedepartementet

Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk. [13] Utsökningsbalk. Utsökningsrätt XII. [22] Bättre överblick över lagar och andra bestämmel— ser. [23] 1956 års klientelundersökning rörande ungdoms brottslingar. 1. Unga lagöverträdare III. [25] 2. Unga lagöverträdare. IV. [49] Lag och rätt i grundskolan. [26] Revision av vattenlagen. Del 3. Vattenförbund. [31] Kriminologisk forskning. [35] God inkassosed. [39] Skadestånd v. [51] Förslag till bokföringslag. [57]

Försvarsdepartementet

Flygvapnets befäl. [34] Personal för krigsmaktens förvaltningsverksamhet. [38] Civilförsvarsförmåner. [40]

Kommunikationsdopartementet Vägtrafiken — kostnader och avgifter. [32]

Finansdepartementet

Fastighetstaxering. [4]

Styrelserepresentation för hankanställda. Lagtek— nisk översyn. [18] Svensk ekonomi fram till 1977. [21] Styrelserepresentation för anställda i statliga myn- digheter. [28] Ränta och restavgift på skatt m. m. [33] Budgetutredningen. 1. Budgetreform. [43] 2. Bud—» getreform. Bilagor. [44] 3. Budgetreform. Stabilise- ringspolitiska bilagor. [45] 4. Budgetreform. Den statliga budgetens regionala effekter. [46]

Utbildningsdapartementet

Litteraturen i skolan. Separat bilagedel 4 till litteraturutredningens huvudbetänkande. [1] 1968 års utbildningsutredning. 1. Högskolan [2] 2. Högskolan. Sammanfattning. [3] 3. Försöksverk- samhet med vrkesteknisk högskoleutbildning. [12] 4. Högskolornas förvaltning. [47] 5. Högskoleut— bildning. Häslo— och sjukvårdslinje. Social service- linje. Medicinsk assistentlinje. Arbetsterapeut— och sjukgymnastlinje. [58] 6. Högskoleutbildning. Ju- ristlinje. Förvaltningslinje. Social linje. [59]

Museerna. [5]

Radio i utveckling. [8]

Fortsatt uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. [9] Reklamutredningen. Reklam lIl. Tv-reklamfrågan. [10] Reklam IV. Reklamens kostnader och be— stämningsfaktorer. [11] Filmutredningen. 1 Samhället och filmen. Del 3. [16] 2. Samhället och filmen. Del 4. Slutbetänkan- de. [53] Teknisk översyn av studiemedelssystemet. [17] TRU: s försöksverksamhet 1967—1972. [19] Forskning för utveckling. [41] Utbildning av lärarutbildare. [42] Skolans regionala ledning. [48]

Professorstillsättning. [54]

Jordbru ksdepartementet

Mål och medel i skogspolitiken. [14] Miljökontrollutredningen. 1. Miljövårdens informa- tionssystem. Förslag och motiv. [36] 2. Miljövår- dens informationssystem. Statskontorets förstudie. [37]

Turism och rekreation i Sverige. [52]

Handelsdepartementet

Kommunal planering och detaljhandel. [15] Varudeklaration — ett medel i konsumentpolitiken, [20]

lnri kasd epartementet

Utredningar rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen. 1. Trygghet i anställningen. [7] 2. Trygghet i anställningen. Del 2. [56]

Boendeservice 7. [24] Sanering III. [27] Bostäder 1974—76. [50]

Industridepartementet

Data och näringspolitik. [6] MetalImanufakturutredningen. 1. Järn— och metall- manufakturindustrin under 70-talet. [29] 2. Järn— och metallmanufakturindustrin under 70-talet. Bi- lagor. [30] Beteendevetenskaplig arbetslivsforskning. [55]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer iden kronologiska förteckningen.

• Sida 377
•  Original

Kronologisk förteckning

__________________——————————————

11. 12.

Kommunalt samarbete över de nordiska riks- gränserna. Nordiskt kontaktmannamöte i Mariehamn. Varudeklarasjonssamarbeid i Norden. Den nordiska allmänheten och det nordiska samarbetet 1973. Nordisk miljöskyddskonvention. Nordisk pedagogisk specialutbildning för fysio- terapeuter. Nordiskt samarbete på arbetsmedicinens områ— de. Övergripande mål för konsumentundervisning i skolan. Konferensa om arbeidsmarkedsforhold. Jämförelse mellan förmögenhetsbrotten i den svenska brottsbalken och den danska straffe- loven.

TV över gränserna. The Role of the Nordic Countries in European

Cooperation.

• Sida 378
•  Original

HLIHLBL. Bli—il.

• Sida 379
•  Original

• Sida 380
•  Original

Publikationer från U68

U68 Debatt . Mål för högre utbildning, 1969. . IHögre utbildning — funktion och struktur, 1969.

. IHögre utbildning — forskningsanknytning och studieorganisation, 1970.

. lemnasieskoIan — några utvecklingslinjer, 1970.

U68 Rapport

i |Universitetsstudier utan examen. Rapport till 1968 års utbildningsutredning. Sammandrag och Ikommentarer, SOU 1971:60.

2 'Val av utbildning och yrke, SOU 1971:61.

3 IHögre utbildning och arbetsmarknad, SOU 1971:62.

4 IHögre utbildning — regional rekrytering och sam— lh-ällsekonomiska kalkyler, SOU 1972:23.

5 [Administratörer i stat och landsting, iDsU1973117.

Betänkanden Höigskolan, SOU 1973:2. Höigskolan. Sammanfattning, SOU 1973:3.

Föirsöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleut— bilidning, SOU 1973:12'

Höigskolornas förvaltning, SOU 1973z47.

Högskoleutbildning — Hälso- och sjukvårdslinje, Sorcial servicelinje, Medicinsk assistentlinje, Arbetsterapeut och sjukgymnastlinje, SOU 1973:58.

Högskoleutbildning — Juristlinje, Förvaltningslinje, Scicial linje, SOU 1973:59.

, & Allmänna Förlaget ISBN 91 -38-01 763-6