SOU 1979:74
Serviceföretagen
Till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Den 3 november 1977 bemyndigade regeringen chefen för handelsdepar- tementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda verksam- hetsförhållandena och linansieringssituationen för mindre företag inom ser- vicenäringama att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 5 november 1977 f. d. generaldirektören Olle Karleby som utredare. Som sak- kunniga förordnades den 6 februari 1978 direktören Iwan Ahlström, ut- redningschefen Börje Andersson, direktören Knut-Elis Bergström, direk- tören Gustav Persson, utredningssekreteraren Lars-Olof Pettersson och mö- belhandlaren Sture Thuresson. Till experter förordnades samma dag by- rådirektören Gunilla Almqvist, avdelningsdirektören Sven Sahlström och numera direktören Bo K.G. Söderberg.
Kommittén har antagit namnet serviceföretagsutredningen. Till sekre- terare åt utredningen förordnades den 6 februari 1978 numera avdelnings- direktören Sven Sjögren. Biträdande sekreterare har fr. o. m. den 1 augusti 1978 varit numera departementssekreteraren Tomas Tetzell.
Kommittén har nu avslutat sitt arbete och får härmed överlämna sitt betänkande Serviceföretagen - vägar till utveckling.
De sakkunniga och experterna biträder utredarens förslag utom i de delar som behandlas i särskilda yttranden. Sådana yttranden har avgivits av Gu- nilla Almqvist, Börje Andersson, Lars-Olof Pettersson och Sture Thuresson.
Stockholm i november 1979.
Olle Karleby Iwan Ahlström Börje Andersson Knut-Elis Bergström
Gustav Persson Lars-Olof Pettersson Sture Thuresson
/ S ven Sjögren Tomas Tetze/l
Sammanfattning
Utredningens uppdrag och genomförande
Utredningen har enligt direktiven haft i uppdrag att förutsättningslöst un- dersöka behovet av fmansieringsstöd och rådgivning för företag inom ser- vicenäringarna samt överväga om det finns behov av särskilda utbildnings- insatser för dessa företag. Härvid skulle studeras de små serviceföretagens tinansieringsmöjligheter samt omfattningen av den finansiering som på nå- got sätt härrör från leverantörsföretag. Det beroende av leverantörer som i sådana fall kan uppkomma skulle särskilt belysas. Vidare angavs att den rådgivningsverksamhet som för närvarande tillhandahålls företag inom ser- vicenäringarna skulle utvärderas.
Arbetet har huvudsakligen bedrivits genom bearbetning och analys av dels befintligt material som berör verksamhetsförhållandena samt fman- sierings- och rådgivningssituationen inom servicenäringarna, dels material som utredningen själv insamlat eller låtit insamla. På uppdrag av utredningen har sålunda Handelns Utredningsinstitut (HUI) genomfört utredningen Struktur, kapitalförsörjning och kapitalbehov inom vissa servicenäringar.
Utredningen har vidare inhämtat faktauppgifter och synpunkter vid hearings med företrädare för företag och organisationer.
Utredningens betänkande är uppdelat i tre avdelningar, nämligen avdel- ningl Bakgrund (kapitel 1—8), avdelning 11 Överväganden och förslag (kapitel 9—11) samt avdelning 111 Bilaga.
I kapitel 1 redovisas utredningens direktiv och visst bakgrundsmaterial samt hur utredningsarbetet bedrivits. Därefter följer en översiktlig redo- görelse för stödformer till serviceföretag i de nordiska grannländerna i kapitel 2. I kapitel 3 beskrivs servicenäringarnas struktur och i kapitel 4 kredit- marknaden och de kreditinstitut som är av särskilt intresse för service- företagen. De regionala utvecklingsfondernas verksamhet behandlas i kapitel 5 och i kapitel 6 ges en belysning av AB Handelskredit och dess systerinstitut. Finansieringssituationen för företag inom servicenäringarna beskrivs i kapitel 7 och i kapitel 8 lämnas en redogörelse för företagsservicen till mindre serviceföretag. Betänkandets tre sista kapitel ägnas åt utredningens Över- väganden och förslag. Utredningens allmänna överväganden och principiella utgångspunkter redovisas i kapitel 9 medan överväganden och förslag rö- rande de regionala utvecklingsfonderna och AB Handelskredit behandlas i kapitel 10 respektive 11. I bilaga redovisas i sin helhet utredningen Struktur, kapitalförsörjning och kapitalbehov inom vissa servicenäringar som HUI utfört på uppdrag av serviceföretagsutredningen.
Servicenäringarnas struktur
I servicenäringarna ingår ett stort antal näringsgrenar och branscher. Ge- mensamt för företagen inom servicenäringarna är att de tillhandahåller ser- vice av olika slag, utför tjänster, distribuerar varor till andra företag eller till enskilda personer. Med utgångspunkt i detta kan servicenäringarna myc- ket grovt indelas i varuhandel, samfärdsel privata tjänster och bostadsför- valtning. Det stora utbudet av offentliga tjänster räknas sålunda i detta sammanhang inte till servicenäringarna. Även inom de varuproducerande sektorerna finns det inslag av serviceproduktion. Viss reparationsverksamhet inom industrin samt byggnadshantverk kan föras hit.
Servicenäringarna spelar en mycket viktig roll i samhällsekonomin. Av näringslivets samlade bidrag till bruttonationalprodukten (BNP) och syssel- sättningen svarar servicenäringarna sålunda för drygt 45 procent. Service- näringarnas andel av antalet sysselsatta i näringslivet har ökat under perioden 1965—1977 och beräknas enligt långtidsutredningen 1978 (SOU 1978:78) ytterligare komma att öka. Antalet sysselsatta inom servicenäringarna uppgår till ca 1,3 miljoner. Detta utgör omkring en tredjedel av det totala antalet sysselsatta i landet, dvs. inklusive den offentliga sektorn.
Servicenäringarna hade 1976 knappt 180 000 företag. Detta utgjorde 70 % av det totala antalet företag i landet samma år. Medelantalet anställda per företag i servicenäringarna var knappt sex. Motsvarande siffra inom industrin var 38. Antalet anställda beräknas som antalet av avlönad personal under året utförda årsverken. Det är alltså här inte fråga om antalet sysselsatta.
Inom servicenäringarna finns ett stort antal mycket små företag. Över hälften av antalet företag hade 1976 högst en anställd (omräknat till års- verken). Denna grupp av företag svarade för endast 3,5 % av det totala antalet anställda inom servicenäringarna. Företag med över 50 anställda utgjorde endast 1 % av totalantalet men svarade för hälften av arbetsstyrkan.
Varuhandeln — dvs. partihandel och detaljhandel — svarade under 1977 för ca 10 % av den totala produktionen av varor och tjänster i landet. 501 000 personer var detta år sysselsatta inom varuhandeln, vilket motsvarar drygt 12 % av det totala antalet sysselsatta. I varuhandeln fanns 1976 omkring 70000 företag, vilket motsvarar ca 40 % av antalet företag inom service— näringarna.
Inom partihandeln fanns år 1976 drygt 20000 företag av vilka en stor del var enpersonsföretag, t. ex. agentrörelser.
Inom partihandeln med dagligvaror utförs drygt 70 % av varuleveranserna av de tre stora grupperna KF, ICA och DAGAB. Partihandeln med dag- ligvaror har genomgått stora strukturella förändringar under de senaste åren. KF och ICA har genomfört betydande strukturrationaliseringar. Härtill kom- mer bildandet av företaget DAGAB.
Drygt 50 000 företag fanns 1976 inom den totala detaljhandeln, dvs. dag- ligvaruhandel, fackhandel, bil- och drivmedelshandel samt apoteks- och systemvaruhandel. Det totala antalet verksamma företag inom dagligvaru- hande/n uppgår för närvarande till 17 000—18 000. Av företagen är drygt 9 000 s. k. allivsbutiker. Återstoden består av kiosker, tobaks-, frukt-, konfektyr-, blomsteraffärer etc.
Förändringarna i butiksbeståndet har inneburit en stark koncentration till större butiker och en mycket betydande nedläggning av mindre butiker. Fortfarande finns det dock ett stort antal småföretag inom dagligvaruhan- deln. Företag med färre än fem anställda (årsverken) utgör ungefär 80 % av det totala antalet företag. Av det totala antalet allivsbutiker utgörs ca 10 % av servicebutiker. Tillkomsten av dessa butiker har i viss mån motverkat inriktningen mot stordrift i handeln. Butiker knutna till ICA, KF och DAGAB har ökat sin sammanlagda andel av dagligvaruförsäljningen i livsmedelsbutiker från 82,7 % 1970 till 90 % 1978.
Inom fackhandeln fanns år 1976 drygt 23000 företag. Jämfört med ut- vecklingen inom dagligvaruhandeln har strukturförändringarna inom fack- handeln i allmänhet varit små. Ett viktigt drag i utvecklingen inom fack- handeln är den ökande betydelsen av de frivilliga fackkedjorna. År 1977 fanns det 44 kedjor. Kedjorna fullgör en rad funktioner gentemot sina med- lemmar såsom inköp, marknadsföring, konsultverksamhet och utbildning.
Till samfärdselsektorn räknas transporter samt post och tele. År 1977 sva- rade samfärdseln för 5,3 % av BNP. Samtidigt var 272 000 eller 6,7 % av antalet sysselsatta verksamma inom sektorn. Transporterna svarade år 1977 för drygt 70 % av produktionen respektive sysselsättningen inom sektorn och post och tele således för återstoden.
År 1976 fanns drygt 25 000 företag inom transportsektorn. Enligt en be- räkning avseende år 1978 utfördes 85 % av lastbilarnas transportarbete av den yrkesmässiga lastbilstrafiken, dvs. åkerierna, vars antal vid utgången av 1978 uppgick till 19 800.
Till privata tjänster hänförs restaurang- och hotellrörelse, bank-, försäk- rings- och uppdragsverksamhet, reparations-, tvätteri- och annan service- verksamhet samt övriga privata tjänster såsom fastighetsförvaltning (ex- klusive bostadsförvaltning), städningsrörelse, hushållstjänster etc. Privata tjänster svarade år 1977 för 13,2 % av BNP och för samma andel av antalet sysselsatta, eller 538000.
Bostadsfo'rvaltningens andel av BNP uppgick 1977 till 7,2 % och andelen av antalet sysselsatta till ca 1 %.
Det totala antalet företag inom privata tjänster och bostadsförvaltning uppgick 1976 till ca 62 000, vilket utgjorde drygt en tredjedel av alla företag inom servicenäringarna samma år.
Finansieringssituationen
De mindre och medelstora företagen skiljer sig i finansiellt hänseende av- sevärt från andra grupper av företag. En av de främsta orsakerna till detta är den speciella ägar- och kapitalstruktur som kännetecknar dessa företag. En stark bundenhet till ett fåtal enskilda personers ekonomiska förhållanden medverkar till att företagen många gånger har svårigheter att få tillgång till långfristiga krediter och riskvilligt kapital. Serviceföretagen har dessutom endast i begränsad utsträckning anläggningstillgångar vilket gör att företagen ofta saknar bankmässiga säkerheter. Samtidigt gäller att de mindre och me- delstora företagen genom sin ringa storlek sällan utgör några attraktiva pla-
ceringsobjekt på vare sig aktie- eller obligationsmarknaden. Serviceföretagen har därför för sin finansiering, utöver banker och kreditinstitut, utnyttjat leverantörer, vilket i vissa fall lett till ett beroendeförhållande.
Partihandelsföretagen på dagligvarumarknaden, ICA, KF, DAGAB, har ett betydande engagemang i detaljhandelns finansiering.
Inom konsumentkooperationen sker en viss självfinansiering genom de anslutna medlemmarnas insatskapital och icke uttagna återbäring. De olika konsumentföreningarnas finansiering i övrigt sker i huvudsak genom lån från KF.
Inom ICA-rörelsen förekommer olika finansieringsformer mellan region- företagen och ICA—köpmännen. Utöver reverslån och borgensförbindelser tillämpas två andra former, nämligen butiksavtal och samägda bolag. De båda största regionföretagen har bildat särskilda finansieringsinstitut. Vid etablering av i första hand större ICA-butiker tillämpas vanligen ett s.k. ICA-avtal mellan köpmannen och något av ICA:s regionföretag. Avtalet innebär bl. a. att ICA-köpmannen vid starten äger 9 % och ICA 91 % av aktiekapitalet.
DAGAst utlåning till detaljhandelsföretag inom DAGAB-gruppen består dels av lån genom AB ASK-Kredit, dels genom direktutlåning. Vid ny- etableringar tillämpar DAGAB bl. a. s. k. bolagsavtal där köpmannen och DAGAB gemensamt äger ett butiksbolag.
Inom fackhandeln förekommer inte det omfattande direkta engagemang i butikerna från leverantörernas sida som finns i dagligvaruhandeln. Sam- verkan mellan fackhandelsföretag sker genom de frivilliga fackkedjorna. Av de 44 frivilliga fackkedjorna hade 14 finansieringsverksamhet vid års- skiftet 1977—1978. Denna verksamhet innebär vanligen att kedjan går i bor- gen för lån som medlemmarna tar i bank. Denna typ av borgensverksamhet utövas även av vissa finansieringsinstitut i fackhandeln.
Enligt HUI:s utredning om finansieringssituationen inom detaljhandeln utgörs de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens tillgångar på 12,3 miljarder kr 1978 till över hälften av varulager. Inom dagligvaruhandeln utgör andelen 36 % och i fackhandeln 62 %. Andelen främmande kapital är något högre (83 %) inom dagligvaruhandeln än i fackhandeln (77 %). Leverantörsskulder främst i form av varukrediter utgör i genomsnitt närmare 40 % av det främmande kapitalet. Lån svarar för 25 % av det främmande kapitalet. Tre fjärdedelar av lånen utgörs av banklån. Lån med leverantör som borgensman svarar för ca 16 % av detaljhandelsföretagens utestående lånesumma. Ibland måste förfoganderätten över hyreskontraktet överlåtas till långivaren som säkerhet. Ca 10 % av företagen uppger att de under perioden 1973—1977 planerat investeringar som inte blivit genomförda på grund av svårighet att anskaffa kapital.
Leverantörsberoende, innebärande att detaljistens självbestämmande och ägande i viss mån inskränks, är i vissa fall ett villkor för att leverantören skall tillhandahålla olika tjänster. Vanligen är det fråga om att leverantören går i borgen, lånar ut kapital eller hyr ut lokaler eller utrustning. Själv— bestämmandet begränsas vanligen i fråga om val av inköpskälla. Avtal som medför leverantörsberoende förekommer särskilt inom dagligvaruhandeln och på kiosk- och gatuköksmarknaden. I kapitel 7 lämnas en redogörelse för avtal av denna typ inom bl. a. ICA och DAGAB och hur avtalen be-
handlats av de konkurrensvårdande myndigheterna.
Det statliga stödet till företag inom servicenäringarna utgörs huvudsak- ligen av stöd till kommersiell service i glesbygd. Detta stöd utgår för att upprätthålla en tillfredsställande försörjning med dagligvaror eller drivmedel i glesbygd. Serviceföretag inom kategorierna produktionsvaruinriktad par- tihandel och tjänsteproducerande företag med direkt anknytning till de till- verkande företagen kan erhålla kreditstöd från de regionala utvecklings- fonderna. Huvuddelen av servicenäringarna står däremot utanför utveck- lingsfondernas målgrupp.
Företagsservice
Med företagsservice avses här utbildning och rådgivning.
I samhällets regi och genom medverkan från samhället i form av bidrag och förmedling bedrivs, främst inom skolväsendet, en omfattande utbild- ningsverksamhet riktad mot bl. a. serviceföretagen. Den statliga och stats— understödda rådgivning som riktas mot mindre och medelstora företag läm- nas främst av de regionala utvecklingsfonderna, vilket innebär att den är in- riktad på tillverkande företag och endast kommer sådana serviceföretag till del som har direkt anknytning till tillverkande företag.
Den företagsserviceverksamhet som utvecklingsfonderna bedriver om- fattar olika delaktiviteter, främst informations- och kontaktverksamhet, all- män rådgivning och översiktliga företagsanalyser, utbildningsservice och konsultverksamhet. Insatserna inriktas främst mot sådana områden där det privata serviceutbudet saknas eller är bristfälligt utformat. En redogörelse för denna verksamhet ges i kapitel 5.
Statens industriverk (SIND) har det övergripande ansvaret på myndighets- planet för småföretagsinriktade fortbildningsinsatser. I denna uppgift ingår bl.a. att främja tillkomst och utveckling av företagsanpassade kurser och att samordna olika utbildningsaktiviteter. För att fullgöra uppgiften har ver- ket till sitt förfogande bl. a. ett särskilt anslag — B 16 Bidrag till företags- inriktad fortbildning. SIND är i sin verksamhet inriktad på samma målgrupp som utvecklingsfonderna. Även det nämnda anslaget används för denna målgrupp och kommer således inte huvuddelen av servicenäringarna till del.
SIF U (statens industriverks enhet för företagsutveckling) bedriver en om- fattande kursverksamhet med inriktning främst på mindre och medelstora företag. Utbildningen är huvudsakligen av fortbildningskaraktär med prak- tiska och laborativa inslag och omfattar främst tekniska och ekonomiska ämnen inriktade på avgränsade funktioner i företagen.
En omfattande företagsservice lämnas av organisationerna på arbetsmark- naden och branschorganisationerna samt av vissa institut som dessa är in- tressenter i.
Möjligheten att få tillgång till företagsservice är en bidragande orsak till att företag inom servicenäringarna samverkar i olika former eftersom fö- retagsservicen har betydande stordriftsfördelar. Utbildning och rådgivning ses dessutom ofta som väsentliga faktorer för att förbättra konkurrenskraften
inom t. ex. kedjor och koncerner inom detaljhandeln. Blocken på daglig- varumarknaden, dvs. KF, ICA och DAGAB, har en omfattande företags- service till butikerna. De frivilliga fackkedjorna utför också åtskilliga servi- cefunktioner för sina medlemmar.
En omfattande utbud av företagsrådgivning kommer vidare från konsult- och uppdragsföretag, som kan erbjuda tjänster inom en rad områden.
Utbildning bedrivs också av franchisegivare, mångfilialföretag och företag som har försäljning genom kommissionärer. Av väsentlig betydelse är vidare den utbildning, framför allt i varukännedom, som leverantörsföretagen be- driver.
HUI har undersökt i vilken omfattning de mindre och medelstora de- taljhandelsföretagen under det senaste bokföringsåret (1977/ 78) dels anlitat konsult för t. ex. marknadsföring, administration, etablering och ombygg- nader, dels utnyttjat någon form av utbildnings- eller kursverksamhet. Un- dersökningens resultat kan sammanfattas i följande punkter.
CI Omkring en fjärdedel av företagen har fått konsulthjälp. Andelen är be- tydligt högre för dagligvaruhandeln är för fackhandeln. Förklaringen till den höga andelen inom dagligvaruhandeln är att samtliga företag som är anslutna till de frivilliga kedjorna inom dagligvaruhandeln får hjälp med sin marknadsföring. CI Andelen som anlitat konsult är betydligt högre för de medelstora än för de små företagen, vilket sammanhänger med anslutningen till frivillig kedja. El Inget företag har angivit att det sökt konsulthjälp men inte lyckats få någon sådan hjälp. Tre fjärdedelar av de mindre och medelstora de- taljhandelsföretagen har emellertid inte sökt någon konsulthjälp vad avser marknadsföring, administration, etablering m. m. under det senaste rä- kenskapsåret. El Omkring 11 % av samtliga mindre och medelstora detaljhandelsföretag har under det senaste bokföringsåret utnyttjat någon form av kurs eller annan utbildning. Detta gäller främst de medelstora företagen. Cl Kurser arrangerade av branschorganisationer har utnyttjats mest men även leverantörskurser och kurser hos frivilliga kedjor redovisar högt deltagande.
Överväganden och förslag
Utredningen har funnit att det föreligger behov av samhälleliga insatser för att förbättra fmansierings-, rådgivnings- och utbildningssituationen för de mindre företagen inom servicenäringarna. När det gäller finansiering finns behov av sådana insatser dels för företag som på grund av brist på bank- mässiga säkerheter över huvud taget inte lyckas ordna sin finansiering på annat sätt, dels för företag som önskar ordna sin finansiering utan att bli beroende av leverantörsföretag.
De mindre företagens behov av rådgivning och utbildning måste till stor del tillgodoses genom utomstående organ eftersom dessa företag som regel är för små för att kunna anställa specialister på olika områden. Det bör
i första hand vara en uppgift för privata företag och organisationer att till- handahålla företagsinriktad utbildning och rådgivning. Eftersom det för sam- hällets vidkommande finns väsentliga positiva effekter av ett allsidigt och bra utbud av service till företagen finns det emellertid också ett klart uttalat behov av att samhället aktivt medverkar till att bygga ut och förbättra denna service.
Det är från konkurrenssynpunkt särskilt angeläget att samhälleliga insatser görs för de små och medelstora företag som står utanför de frivilliga sam- manslutningar av företag som finns inom flera delar av servicenäringarna.
På ett flertal områden har samhället redan vidtagit åtgärder i syfte att undanröja de svårigheter som möter småföretagen. Det gäller främst på kredit- och kapitalförsörjningsområdet och på företagsserviceområdet. Flera olika organ har inrättats på både central och regional nivå.
Flera av dessa organ, bl. a. de regionala utvecklingsfonderna, är i sin verksamhet främst inriktade på de tillverkande företagen. Det är otillfreds- ställande att förutsättningarna för att få hjälp i form av rådgivning eller kreditstöd är olika för industri å ena sidan och servicenäringar å den andra. Företag bör oberoende av branschtillhörighet ha möjlighet att få del av sådana stödåtgärder som här avses.
Det bör vara en strävan från samhällets sida att inom ramen för olika näringspolitiska insatser söka nå samtliga utvecklingsbara företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form oberoende av företagets bransch- tillhörighet.
Utredningen vill i detta sammanhang understryka servicenäringarnas stora betydelse för konsumenterna och deras viktiga funktion i samhällsekonomin — inte minst från sysselsättningssynpunkt. Det föreligger också ett starkt ömsesidigt beroendeförhållande mellan serviceföretagen och de tillverkande företagen. För sin fortsatta utveckling är industriföretagen beroende av bl. a. möjligheter att anlita serviceföretag av olika slag. Genom servicenäringarna avsätts sålunda de tillverkande företagens produkter. Önskar man en gynn- sam utveckling bland industriföretagen krävs att också gynnsamma utveck- lingsbetingelser finns för de tjänsteproducerande företagen. Nya affärsidéer hos serviceföretagen som ökar effektiviteten kan bidraga till att hela nä- ringslivets konkurrenskraft ökar liksom den ekonomiska tillväxten och väl- färden.
Utredningen föreslår att samhällets insatser för att förbättra finansierings- och rådgivningssituationen hos företag inom servicenäringarna i första hand bör ske genom att målgruppen för de regionala utvecklingsfondernas verksamhet utvidgas.
Fonderna finns i alla län och blir därför lätt tillgängliga för serviceföretagen. Det är också, såsom framhållits i regeringens s. k. småföretagsproposition, angeläget att på regional nivå samordna samhällets näringspolitiska insatser.
Utredningens överväganden och förslag angående de regionala utveck— lingsfonderna kan sammanfattas i följande punkter.
EI Utvecklingsfondernas målgrupp bör successivt byggas ut till att omfatta i princip samtliga näringar. CI Riktlinjerna för utvecklingsfonderna bör ändras på så sätt att samtliga företag inom den utvidgade målgruppen oavsett branschtillhörighet be-
reds samma möjligheter att komma i åtnjutande av utvecklingsfondernas kreditstöd och företagsservice. EI Det är främst serviceföretag med färre än 50 arbetstagare och som inte ingår i koncern med mer än 50 arbetstagare som bör komma i åtnjutande av utvecklingsfondernas kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet. Den storleksmässiga avgränsningen får dock bedömas från fall till fall. [:| En första utvidgning av utvecklingsfondernas målgrupp bör omfatta föl- jande näringsgrenar eller delar av näringsgrenar, enligt SNI:
— Byggnadshantverk (SNI 502) — dvs. inte enbart företag inom näringen som är inriktade på tillverkande företag — Konsumtionsvaminriktad partihandel (SNI 612) — Partihandel med transportmedel, bränsle och drivmedel (SNI 613) — Handelsförmedling av konsumtionsvaror (SNI 6142) — Handelsförmedling av transportmedel, bränsle och drivmedel (SNI 6143) — Dagligvaruhandel (SNI 622) — Sällanköpsvaruhandel (SNI 623) — Bil- och drivmedelsdetaljhandel (SNI 624) — Restaurang- och hotellrörelse (SNI 63) — Uppdragsverksamhet (SNI 832) — dvs. inte enbart företag inom gruppen som är inriktade på tillverkande företag — Renings-, renhållnings- och rengöringsverksamhet (SNI 92) — dvs. inte enbart företag inom gruppen som är inriktade på tillverkande företag — Reparations-, tvätteri- och annan serviceverksamhet (SNI 95) —- dvs. samtliga inom gruppen utöver den nu gällande målgruppen (SNI 9513 och 952 med inriktning på tillverkningsindustrin).
Förslaget innebär att målgruppen utvidgas till att i runda tal omfatta 170 000 företag vad gäller kreditstöd och drygt 190 000 företag vad gäller företags- service, dvs. i stort sett en fördubbling av antalet företag jämfört med den nuvarande målgruppen.
El Inom ett par år efter det att denna första utvidgning genomförts bör vissa av de resterande delarna av servicenäringarna inrymmas i mål- gruppen. Utanför målgruppen bör även fortsättningsvis vara företags- grupper vars verksamhet har karaktär av offentliga tjänster samt företag som ligger långt ifrån den för utvecklingsfonderna avsedda verksamhets- och kompetensinriktningen, såsom bank- och försäkringsverksamhet. Cl Utvecklingsfondernas resurser i form av personal, tillgång till central service och lånemedel behöver förstärkas under de närmaste åren. De främsta skälen till detta är dels att utvecklingsfonderna redan vid nu- varande verksamhet inte har fullt tillräckliga resurser, dels den föreslagna utvidgningen av utvecklingsfondernas målgrupp. El Målsättningen för en utvidgning av utvecklingsfondernas personella re- surser bör i första hand inriktas på att den av företagareföreningsut- redningen föreslagna fördubblingen genomförs fram till början av 1980- talet. På sikt blir det sannolikt erforderligt med ytterligare resursförstärk- ningar. EI Industriverkets resurser för central service åt utvecklingsfonderna bör utökas i lägst samma takt som utvidgningen av utvecklingsfonderna.
El Den successiva utbyggnaden av utvecklingsfonderna och industriverkets centrala service bör ske med beaktande av de behov av rådgivning och kreditstöd som finns inom servicenäringarna. [] Mycket grovt räknar utredningen med att den föreslagna utvidgningen av målgruppen i ett initialskede ger behov av ett tillskott av lånemedel på ca 300 milj. kr. En sådan ökning möjliggör — med de amorteringstider som normalt tillämpas — att utlåningskapaciteten ökar med 50—60 milj. kr per år. El Vad gäller finansieringen har utredningen utgått ifrån att såväl staten som respektive landsting kommer att medverka för att möta det ökade resursbehovet.
Utredningen föreslår vidare att statens industriverks anslag — Bidrag till före- tagsinriktadfortbildning — räknas upp så att utbildningsgivare med inriktning på servicenäringarna har samma bidragsmöjligheter som andra utbildnings- givare. 1 konsekvens med utredningens förslag om en utvidgning av ut- vecklingsfondernas målgrupp föreslår utredningen också att SIFU:s resurser förstärks så att kurser kan utvecklas och genomföras i större utsträckning än hittills för serviceföretagen.
Utredningen föreslår att statliga garantier ges för AB Handelskredits och dess systerinstituts upplåning. Dessa kreditinstitut utgör i sin utlåningsverksamhet värdefulla alternativ för köpmän som vill agera självständigt på marknaden och minska sitt beroende till leverantörer. Institutens upplåningsräntor är förhållandevis höga vilket i sin tur påverkar deras utlåningsräntor. Genom att förbilliga institutens upplåning kan utlåningsräntorna sänkas varigenom serviceföretag som anlitar dessa kreditinstitut ges möjligheter att uppta lån på förmånligare villkor än vad som gäller för närvarande. Därmed kan fi- nansieringsmöjligheterna förbättras för företag inom servicenäringarna utan några större kostnader eller något avsevärt risktagande från samhällets sida. Utredningens förslag angående Handelskredit och dess systerinstitut kan i huvudsak sammanfattas i följande punkter.
Cl De statliga garantierna föreslås under en första treårsperiod uppgå till 25 % av respektive instituts utestående lån vilket motsvarar drygt 50 milj. kr. EI Garantierna föreslås falla ut först sedan respektive bolags förlustreserver, förlagslån och garantiförbindelser från intressenter samt eget kapital intill högst två tredjedelar av aktiekapitalet förbrukats. El Garantierna bör ges utan kostnad för instituten men staten bör, som normalt år, ha regressrätt mot Handelskredit respektive systerinstituten om garantierna har lösts ut. Cl Samhällets insyn i institutens verksamhet bör utövas genom dels en av regeringen utsedd representant i respektive instituts styrelse. dels av regeringen utsedda revisorer.
Frågan om statliga insatser för den kooperativa verksamheten har inte behandlats av serviceföretagsutredningen. De nu framlagda förslagen kom- mer i enlighet med KFs önskemål att beaktas av kooperationsutredningen (1 1977:01) i dess arbete.
I Bakgrund
1. Inledning
1.1. Utredningens direktiv
Utredningens direktiv innefattas i ett anförande till statsrådSprötokollet den 3 november 1977 av chefen för handelsdepartementet, statsrådet Burenstam xLinder. Direktiven återges här i sin helhet.
I propositionen 1977/78:8 om åtgärder på distributionsområdet behandlas bl. a. frågor om förbättrade förutsättningar för mindre handelsenheter (s. 80 ff.). Jag anförde då att finansieringssituationen inom detaljhandeln och andra näraliggande spörsmål borde tas upp till behandling i ett vidare perspektiv än det då behandlade. Bland de nä- raliggande spörsmålen nämnde jag frågan om att förbättra finansieringsmöjligheterna för företag som önskar stå särskilt obundna gentemot leverantörsintressen. Vidare tog jag upp behovet av råd och hjälp till de mindre företagen inom servicenäringarna i frågor rörande marknadsförutsättningar, utbildningsmöjligheter, företagsadministra- tion m. m., som särskilt i ett inledningsskede kan vara påtagligt. Mot denna bakgrund uttalade jag att en särskild kommitté borde tillkallas för att pröva verksamhetsför- hållandena och finansieringssituationen för mindre företag inom servicenäringarna.
Jag har i min anmälan till propositionen om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling (prop. 1977/78:40, bil. 4) närmare utvecklat min syn på frågor om finansieringsstöd och rådgivning för företag inom service- näringarna och därvid anfört följande.
När det gäller finansieringssituationen för företag inom servicenäringarna är det främst två i och för sig sammanhängande problem som enligt min mening särskilt bör belysas. Det ena är den i bankmässig mening lägre kreditvärdighet som dessa företag ofta har. Det andra är det beroende av exempelvis leverantörer som kan följa av att företagen på grund av den bristande kreditvärdigheten ofta måste ordna stora delar av sin finansiering genom leverantörskrediter.
Företag inom servicenäringarna äger sålunda sällan anläggningstillgångar till mera betydande värden, varför möjligheterna att anskaffa främmande kapital genom in- teckningar i fast egendom är begränsade. Även lån mot säkerhet i företagsinteckningar kan vara svåra att erhålla.
Särskilt besvärlig blir avsaknaden av reella belåningsbara tillgångar vid nyetablering av företag av oprövad typ. Det kan därför vara svårt att lånefinansiera nya affärsidéer. Även vid utvidgningar eller ombyggnader uppstår särskilda problem för företag inom servicenäringarna.
Som jag nyss har anfört ordnar många företag inom servicenäringarna stora delar av sin finansiering genom leverantörskrediter eller genom andra utfästelser från le— verantörshåll. En sådan finansiering kan föra med sig ett beroende gentemot leve- rantörsföretagen. Särskilt från konkurrenssynpunkt kan en sådan ordning synas be— tänklig.
Särskilda finansieringsinstitut har bildats inom vissa branscher för att motverka de bindningar som leverantörsbunden finansiering för med sig. Inom främst dag- ligvarusektorn verkar sålunda AB Handelskredit med en utlåning som riktar sig till företag som önskar vara mindre knutna till grossistintressen. Förslag har förts fram om statliga insatser för att förstärka denna verksamhet.
Mot bakgrund av det anförda bör den av mig förordade kommittén få i uppdrag att närmare undersöka finansieringsmöjligheterna för småföretag inom servicenäring- arna. Härvid bör uppmärksammas i vad mån brist på lämpliga krediter begränsar innovationsmöjligheterna eller i övrigt förhindrar en från allmän synpunkt önskvärd utveckling av dessa företag samt hur sådana effekter i så fall kan motverkas. Kom- mittén bör också särskilt undersöka omfattningen av den finansiering som på något sätt härrör från leverantörsföretag samt överväga frågan om förbättrade finansierings- möjligheter för företag som önskar stå särskilt obundna gentemot leverantörsintressen. Vad beträffar övervägandena i denna del vill jag även peka på de lånemöjligheter som de båda halvstatliga företagen AB Industrikredit och AB Företagskredit erbjuder eller kan erbjuda.
När det gäller rådgivning och annan företagsservice finnerjag att det finns påtagliga behov av sådan service inom såväl tillverkningsnäringarna som servicenäringarna. Behovet av råd och hjälp i frågor rörande marknadsförutsättningar, utbildning, fö- retagsadministration m. m. torde sålunda vara likartade inom olika delar av närings- livet.
Det kan diskuteras hur en sådan rådgivning bör vara organiserad för olika branscher och vilket behov som kan finnas av särskilda statliga insatser. Köpmannaförbundet har sålunda i skrivelse den 1 september 1977 pekat på att förbundet — genom bl. a. sina länsorgan — redan fullgör funktioner som rådgivare till butiksdetaljhandeln. De- taljhandeln får ocksåi vissa fall företagsservice av leverantörsföretag. Särskilt utvecklad är denna på dagligvarusidan, men exempel finns också inom bensinhandeln, järn- och fårghandeln och blomsterhandeln.
En viktig uppgift för kommittén blir därför att utvärdera den rådgivningsverksamhet som f. n. tillhandahålls företag inom servicenäringarna. Om denna behöver förstärkas i något hänseende bör det vara naturligt för kommittén att i första hand pröva om detta kan ske inom befintliga organisationer och hur förstärkningen skall finansieras.
En fråga som givetvis hänger nära samman med rådgivningsverksamheten är ut- bildningsmöjligheterna för företagare. Med förbättrad utbildning kan behovet av råd- givning minskas. Chefen för industridepartementet kommer i dag efter samråd med mig att förorda att de förstärkta utbildningsmöjligheter för företagare som han då ämnar föreslå även skall avse företagare inom delar av servicenäringarna. Kommittén bör dock kunna överväga om särskilda utbildningsinsatser kan behövas för sistnämnda kategori.
Av vad jag nu har anfört framgår att kommittén tämligen förutsättningslöst bör undersöka behovet av finansieringsstöd och rådgivning för företag inom servicenä- ringarna. Även olika lösningar i organisatoriskt hänseende m. m. avses kunna prövas. Det finns dock skäl att redan nu förstärka möjligheterna till sådant stöd för vissa avgränsade företagsgrupper. Chefen för industridepartementet kommer i dag att föreslå att målgruppen för företagareföreningarnas verksamhet vidgas. Efter samråd med mig kommer han därvid att föreslå att även tjänsteproducerande företag, som har direkt anknytning till de tillverkande företagen, skall kunna anlita företagareförening— arna. Även produktionsvaruinriktade panihandelsföretag avses t. v. ingåi målgruppen. Frågan får sedan närmare prövas i den utredning jag kommer att ta initiativ till.
Jag har vid mina närmare överväganden funnit att utredningsuppdraget bör an- förtros en särskild utredare. Denne bör nu tillkallas. Beträffande utredningsarbetet vill jag ytterligare anföra följande.
Regeringen har i propositionen om åtgärder på distributionsområdet lämnat förslag om särskilda ekonomiska stödåtgärder till dagligvarubutiker m. m. inom glesbygder,
skärgårdar och andra områden där servicesituationen är eller kan bli otillfredsställande. Frågor om omfattningen av sådana särskilda åtgärder och tillämpningsområdet för dem bör i princip inte prövas av utredaren. Denne bör heller inte pröva sådana frågor som hotell- och restaurangutredningen (H 1974101) har övervägt och som väntas bli redovisade kring årsskiftet 1977—1978.1
Jag vill påminna om det nyss nämnda förslaget att också produktionsvaruinriktade partihandelsföretag t.v. skall ingå i målgruppen för den verksamhet som företaga- reföreningarna i dag svarar för. Utredaren bör mot bakgrund av sina övriga över- väganden pröva hur den stödjande verksamheten gentemot partihandeln på sikt bör vara beskaffad.
Om utredaren vid sina överväganden skulle finna att ett stöd från det allmännas sida till fmansierings- och rådgivningsverksamheten för mindre och medelstora företag inom servicenäringarna behövs, bör förslag lämnas även om hur det allmännas in- flytande över verksamhetens utformning bör vara beskaffad.
Det är självfallet angeläget att utredaren bedriver sitt arbete i nära samråd med företrädare för bl. a. berörda näringslivsorganisationer. Jag har funnit att några av de närmast berörda större organisationerna bör beredas möjlighet att direkt delta i utredningsarbetet genom representation i en grupp sakkunniga som kontinuerligt bör följa arbetet.
Samråd bör vidare ske med statens industriverk och de utvecklingsfonder. som regeringen har föreslagit skall inrättas länsvis, samt med de finansieringsinstitut. som kan beröras av utredningsarbetet.
Med hänvisning till vadjag nu har anfört hemställerjag att regeringen bemyndigar chefen för handelsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda verksamhetsförhållandena och finansieringssituationen för mindre företag inom servicenäringarna, att besluta om sakkunniga. experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.
Den 20 april 1978 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv (dir. 1978140) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansieringen av reformer. I direktiven framhöll budgetministern att, om balans i samhälls- ekonomin skulle skapas, inget nämnvärt utrymme fanns för kostnadskrä- vande åtaganden inom den offentliga sektorn under de närmaste åren. Kom- mittéerna borde därför noga överväga hur eventuella kostnadskrävande för- slag skulle kunna finansieras genom t. ex. omprövning av pågående verk- samhet och omfördelning av befintliga resurser. Det framhölls vidare att ett förverkligande av nya förslag underlättas om det kan ske successivt. Om möjligt borde förslagen inte medföra några tillkommande kostnader.
1.2. Riksdagsmotioner och utredningar m. m. rörande serviceföretag 1975—1979
De mindre och medelstora serviceföretagens finansieringsförhållanden och möjligheter att erhålla rådgivning och utbildning har under perioden 1975—1979 behandlats vid ett flertal tillfällen i riksdagen. Därvid har särskilt frågan om utvidgning av företagareföreningarnas (nuvarande regionala ut- vecklingsfonderna) målgrupp varit föremål för debatt.
I flera motioner vid 1975 års riksmöte framhölls att servicenäringarna får en allt större betydelse både i sysselsättningshänseende och när det gäller att tillhandahålla tjänster och service åt såväl enskilda som företag. I mo-
] Hotell- och restaurang- utredningen framlade sitt betänkande (SOU 1978237) Hotell- och restaurangbranschen i april 1978.
tionen 19751899 av Sven G Andersson i Örebro m.f1. (fp), som särskilt behandlade dagligvaruhandeln, betonades att koncentrationen inom denna sektor gör finansieringsfrågan synnerligen aktuell. Detaljhandelns problem från kapitalförsörjningssynpunkt sades vara att handeln för att kunna hävda sig i konkurrensen och vid nyetableringar måste göra betydande investeringar men att brist på kapital och säkerheter föreligger. Detaljhandeln måste därvid i allt större utsträckning anlita grossistföretagen som finansieringskällor. Det- ta leder till ett alltmer tilltagande beroende. Från konkurrenssynpunkt är det betänkligt, framhölls det i motionen, om blocken i framtiden får denna dominans över detaljhandeln. Motionärerna menade därför att det var an- geläget att detaljhandelns finansierings— och etableringsmöjligheter förbätt- rades så att detta beroende av grossistföretagen kunde minskas. I motionen anfördes att handelns möjlighet att få del av AP-fondens medel borde för- bättras. En annan väg angavs vara att företagareföreningarnas låneverk- samhet också kom till användning inom varudistributionen. En utredning om detaljhandelns kapitalförsörjning och relationerna mellan detaljhandel och grossistföretagen begärdes.
I motion 1975zl682 av Margaretha af Ugglas m. fl. (m) framhölls att det är ett viktigt konsument- och samhällsintresse att fria företagare fortsätter att verka inom dagligvaruhandeln. Dessa företagare måste få stöd såväl i fråga om finansiering som i etableringssammanhang. I motionen noterades att AB Handelskredit är ett institut som arbetar för de enskilda köpmännen i syfte att stärka konkurrensen. Det föreslogs att Handelskredit skulle tillföras ökade resurser för kreditgivning exempelvis via AP-fonderna.
Motionerna 1975z288 av Gunnar Helén m.fl. (fp), 1975:1600 av Sven G Andersson i Örebro (fp) och Bengt Sjönell (c), 1975zl654 av Hans Nordgren m.fl. (m) och 197511661 av Johan A Olsson i Järvsö m.fl. (c) framhöll att företagareföreningarnas verksamhet borde utvidgas till att omfatta ser- viceföretag och tjänsteproducerande företag. Det angavs vara angeläget att föreningarnas resurser omfattar hela näringslivet. Vidare påpekades att dessa företag har samma svårigheter som mindre industriföretag att få sina ka- pitalbehov tillgodosedda på den ordinarie kreditmarknaden. I motion l975:1600 föreslogs att SIFU:s (statens industriverks enhet för företagsut- veckling) fortbildningsverksamhet även skall inriktas på serviceföretagen.
Näringsutskottet avstyrkte de nämnda motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets ställningstagande. I fråga om utvidgning av fö- retagareföreningarnas målgrupp hänvisades till en av statens industriverk gjord framställan med förslag att föreningarna skulle vidgas till att omfatta serviceföretag, vars verksamhet huvudsakligen var inriktad. på att utföra tjänster åt industrin. Vidare ansågs att distributionsutredningens betänkande borde avvaktas eftersom frågor rörande varudistributionen och koncentra- tionen inom dagligvaruhandeln skulle tas upp där. Utskottet ansåg att skäl saknades för riksdagen att föreslå ökat stöd till Handelskredit, bl. a. med hänsyn till att företaget självt inte gjort någon sådan framställan till re- geringen.
Vid det efterföljande riksmötet återkom i motion 1975/76:434 av Sven G Andersson i Örebro m. fl. (fp) det i motion 1975z899 framställda yrkandet att riksdagen hos regeringen skulle begära en utredning om detaljhandelns kapitalförsörjning och relationerna mellan detaljhandeln och grossistföre-
tagen. I motion 1975/76:1812 av Sven G Andersson i Örebro (fp) och Bengt Sjönell (c) hemställdes liksom i motion l975:1600 att statens industriverk i ökad utsträckning skall uppmärksamma arbetsvillkoren för de mindre ser- viceföretagen samt att företagareföreningarnas låne- och rådgivningsverk- samhet skall omfatta även dessa företag. I motion 1975/76:2113 av Per Ahlmark m. fl. (fp) begärdes en samordning av kreditstödet till mindre och medelstora företag. I motionerna 1975/76:375 och 1805 av Olle Westberg i Ljusdal (fp) respektive Hans Nordgren m. fl. (m) och (c) anfördes att kraven på säkerhet och borgen vid statliga lån borde lindras. Motionerna avslogs av riksdagen.
Genom lottning beslöt riksdagen våren 1976 att reglerna för företaga- reföreningarnas kreditstödsverksamhet skulle ändras så att även tjänste- producerande företag skulle kunna komma i åtnjutande av kreditstöd. I tilläggsdirektiv till företagareföreningsutredningen ijuni 1976 anfördes att utvidgningen skulle begränsas till att omfatta tjänsteproducerande företag, som har direkt anknytning till hantverk och industri. Detaljhandeln och restaurangrörelsen ansågs ej böra omfattas av det utvidgade kreditstödet.
Nils Erik Wååg m. fl. (s) hemställde i motion 1976/77:885 att det skulle anslås ytterligare medel till statens industriverk utöver vad regeringen fö- reslagit. I motionen hänvisades till att behovet av utbildning för företagare ökat bl.a. genom flödet av nya lagar och förordningar. Filip Fridolfsson (m) begärde i motion 1976/771863 en utredning av möjligheterna att begränsa kravet på egenföretagarens borgen i lånesammanhang till att gälla endast företagsinteckningar och inte den egna företagarens personliga egendom. I motion 1976/772866 föreslog Erik Hovhammar (m) bl. a. att företagens konsolideringsmöjligheter skulle ökas genom att företag som inte har rätt till eller inte har gjort avsättning till investeringsfond för konjunkturut- jämning skall få avsätta 20 % av årsvinsten till en sådan fond till dess att fonden uppgår till ett visst maximalt belopp. Motionerna avslogs av riksdagen. Kraven i de två sistnämnda motionerna återkom vid 1977/78 års riksmöte (motion 1977/781344 resp. 1977/78: 1634) varvid de åter avslogs.
Utbildning med inriktning på småföretagssektorn togs upp i två motioner (1978/79:2013 och 2018) vid 1978/79 års riksmöte av Johan A Olsson och Ingegärd Oskarsson (c). 1 den förstnämnda motionen framhölls att utbild- ningen är ett av de viktigaste medlen för att uppnå den önskade utvecklingen av småföretagssektorn. Statens industriverks (SIND) anslag till kursverk- samhet borde därför höjas så att man kunde svara upp mot förväntningarna som följt av småföretagspropositionen. Motionärerna hävdade vidare att SIFU bör utvecklas till ett än effektivare och allsidigare serviceorgan för företag inom utbildningsområdet. I motion 2018 hävdades att huvuddelen av den företagsinriktade utbildningen är anpassad till de större företagens behov. Utbudet bör gås igenom av SIND och SIFU för att få en anpassning till mindre företag. Motionärerna framhöll att de mindre företagen behöver tidsmässigt korta kurser med konkret innehåll. Kurserna bör vara förlagda till orter där företagen finns. Motion 2013 bifölls medan motion 2018 avslogs av riksdagen. Bo Forslund m. 11. (s) hemställde i motion 1978/79:474 att regler för för- delningen av statliga medel till de regionala utvecklingsfonderna bör fast- ställas och utformas med hänsynstagande till både industri- och regional-
politiska aspekter. Låneförlusterna är störst i de sysselsättningssvaga Norr- landslänen, varför fonderna där bör kompenseras för det ökade risktagandet. I motion 1978/79:1617 av Georg Danell m. fl. (m) hemställdes att vid för- delning av medel till utvecklingsfonderna även skall tas hänsyn till det antal företag som begär service hos respektive utvecklingsfond. Riksdagen avslog båda de nämnda motionerna.
Sven-OlofTräff(m) samt Johan A Olsson och Olle Eriksson (c) hemställde i motion 1978/79:1522 att instruktionen för Industri- och Företagskredit skall ändras så att de får möjlighet att bevilja lån med löptider upp till 30 år. Motionärerna hävdade att med gällande löptider uppkommer vid lånefinansiering av kontors- och fabriksbyggnader en amorteringsbörda som på intet sätt motsvarar vare sig byggnadernas ekonomiska livslängd eller den skattemässiga avskrivningstiden. En rimlig löptid för lån till fastigheter vore 30 år. Det är olyckligt att institutens löptider tenderar minska på grund av upplåningsmöjligheterna, framhölls det i motionen. Liknande yrkande framfördes av Eric Hägelmark m. fl. (fp, c, m) i motion 1978/79:1494. Yr— kandet avslogs av riksdagen med hänvisning till att det bör behandlas i samband med att riksdagen tar ställning till proposition 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden där det föreslagits vissa ändringar beträffande de berörda finansieringsinstitutens verksamhet.
Distributionsutredningen (DU) som avgav sitt betänkande (SOU 1975169—70) Samhället och distributionen, i augusti 1975, hade till uppgift att utreda varudistributionen och därmed förknippade problem. Tyngdpunkten i ar- betet skulle enligt direktiven läggas på de konsumentekonomiska och sam- hällsekonomiska följderna av strukturomvandlingen inom detaljhandeln, i första hand dagligvaruhandeln. I det följande skall beröras några av de frågor i DU som har särskilt intresse för serviceföretagsutredningens arbete.
DU framhöll att koncentrationen inom dagligvaruhandeln successivt för- stärkts och att handeln domineras av tre block. De största företagen och blocken har av olika skäl lättare att få nya butikslägen än mindre grupper av företag och fristående företag. De har bl. a. större resurser för inköp av butiksfastigheter och möjligheter att presentera detaljhandelsutredningar för planeringsmyndigheterna. De största blocken kan komma att växa auto- matiskt, medan mindre grupper och fristående företag får begränsade möj- ligheter att visa sin förmåga. För att undvika detta ansåg DU bl.a. att man vid fördelning av butikslägen kan se till att block och grupper, som är underrepresenterade på en ort och i förhållande till rådande marknads- andelar totalt, kommer i fråga i första hand. I detta sammanhang borde också övervägas att ge utrymme för etablering av butiker som står utanför blocken.
DU noterade vidare att inom de privatägda blocken finns i viss utsträck- ning begränsning av de samverkande detaljisternas självbestämmande och ägande som bl.a. gör att de inte kan utträda ur samverkansgruppen och fortsätta att driva butiken som fristående företagare. Från blockens sida kan dylika bestämmelser vara motiverade dels för att blocken bidragit till rörelsens finansiering, dels för att de vill behålla butikslägen och mark- nadsandelar. Från allmän konkurrenssynpunkt kan emellertid en bundenhet av detta slag vara mindre lämplig.
DU angav, som ett komplement till investeringsstöd, att det borde över-
vägas att förstärka utlåningskapaciteten hos AB Handelskredit genom en statlig kreditgaranti till Handelskredit eller genom statligt delägarskap i bo- laget. Flera remissinstanser tillstyrkte ett statlig engagemang, medan några var kritiska. I regeringens proposition 1977/78.8 om åtgärder på distributions- området förklarade departementschefen sig inte vara beredd att föreslå något statligt engagemang i en sådan finansieringsverksamhet. Frågan borde dock prövas ytterligare i samband med att finansieringssituationen i detaljhandeln och andra delar av servicenäringarna behandlas i ett vidare perspektiv, an-
förde departementschefen. De mindre och medelstora företagens situation har under senare år till-
dragit sig ett allt större intresse. Ett tecken på den betydelse som stats- makterna tillmätt denna företagsgrupp är de åtgärder, som beslutats som en följd av den s.k. småföretagspropositionen, proposition 1977/ 78:40, om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling. I denna proposition berördes områden som i stor utsträckning sammanfaller med serviceföretagsutredningens inriktning. Här skall helt kort redogöras för speciella småföretagsproblem som behandlades i propositionen.
Kapitalförsörjningen angavs vara en för flertalet småföretag strategisk fak- tor. Dessa företag saknar tillgång till aktie- och obligationsmarknaderna, genom vilka näringslivet i övrigt erhåller inemot 20 % av sin årliga ka- pitaltillförsel. Småföretagen har oftast en avsevärt sämre soliditet än större företag och är i högre grad hänvisade till upplåning för finansiering av sina investeringar. Flertalet småföretag präglas emellertid av svårigheter att pres- tera tillräckliga och fullgoda säkerheter för. sin upplåning. I en rapport från Industriförbundet år 1972 rörande företagsetableringar konstaterades att en tredjedel av företagarna vid etableringstillfället saknade tillräckliga säker- heter. Detta förhållande sammanhänger främst med företagets starka bind- ning till ett fåtal personers ekonomi och dessas begränsade möjligheter att satsa eget kapital i företaget. Kapitalanskaffningsproblemens omfattning hänger emellertid i hög grad samman med sådana faktorer som företags- startarens utbildningsnivå liksom motiven bakom företagsstarten. En från kapitalanskaffningssynpunkt mycket väsentlig åtskillnad mellan etablering- en av ett företag och finansieringen av en existerande verksamhet gäller riskaspekten. Många gånger är det lättare att uppbringa kapital i det senare fallet. Men även redan etablerade företag har ibland behov av betydande riskkapital, t.ex. i samband med immateriella investeringar.
Kapitalbeskattningen har stor betydelse för många småföretags fortlevnad. Förmögenhetsskatten utgör ett problem för framför allt de medelstora fa- miljeföretagen. Ägaren tvingas ta ur en årlig ”överlön”, som för famil- jeföretag kan utgöra en broms för dessas vidare utveckling. I samband med företagsöverlåtelser t. ex. till följd av generationsskifte utgör arvs- och gå- vobeskattningen ett problem. En följd av den betydande finansiella belast- ning som denna beskattning givit upphov till har blivit att företag i stället för att överlåtas inom familjen försäljs till utomstående. De medelstora fa- miljeföretagen har mot denna bakgrund en i förvärvshänseende särskilt ut- satt position. Andelen försäljningar bland medelstora företag är mer än dub- belt så hög som för de mindre företagen.
Beträffande företagsservice dvs. information, rådgivning och utbildning noterades i småföretagspropositionen vissa brister när det gäller småföretag.
Delar av den information som t.ex. kanaliseras från olika samhällsorgan till företagssektorn när de mindre företagen i begränsad omfattning och inte sällan först efter längre tid. Småföretag har också många gånger sämre möjligheter att sända sina anställda på kurser och vidareutbildning. Kom- mittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen konstaterade 1974 att av företag med under 100 anställda hade endast 3 % heltidsanställd personal för utbildningsfrågor, medan motsvarande tal för företag med 100—500 an- ställda samt med över 500 anställda uppgick till 14 % respektive 73 %.
Samhällets ökade krav på företagen i olika avseenden kan verka försvå- rande såväl för nyetableringar som för redan verksamma företag. Ökade krav på bokföring och annan redovisning liksom ett växande uppgiftsläm- nande till olika myndigheter inverkar enligt småföretagspropositionen i högre grad på små företag. Dessa har också svårare att hålla sig informerade om all den nya lagstiftning som berör företagens verksamhetsförhållanden. Som ett resultat av småföretagspropositionen ombildades den 1 juli 1978
de tidigare företagareföreningarna till regionala utvecklingsfonder. Målgrup- pen utvidgades till att, förutom tillverkande företag, omfatta även de tjäns- teproducerande företag som har direkt anknytning till de tillverkande fö- retagen. Företagarejöreningsutredningens betänkande (SOU 1977:3) Utbyggd regional näringspolitik, som föregick småföretagspropositionen, angav som sin principiella utgångspunkt att samhället bör söka nå samtliga mindre och medelstora företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. I ett första steg borde dock utvidgningen begränsas till den ovan nämnda. I många remissyttranden föreslogs en ytterligare utvidgning av målgruppen till att omfatta t. ex. hotell- och restaurangbranschen, turist- näringen, olika delar av byggnadsindustrin och handeln.
I en skrivelse till handelsdepartementet i september 1977 föreslog Sveriges Köpmannaförbund, med anledning av att statsmakterna inte avsåg att utvidga företagareföreningarnas verksamhet till handelns område, att en av stats- medel bekostad organisation med småföretagarekonsulenter för detaljhan- deln skulle byggas upp. Konsulenterna föreslogs bli knutna till förbundets regionala kanslier. Arbetsuppgifterna skulle främst koncentreras till uppgifter som åläggs företagarna genom gällande och ny lagstiftning. I skrivelsen framförde förbundet vidare idén om att ett allmänt finansieringsinstitut för mindre och medelstora företag skulle inrättas. Detta institut skulle stå öppet för detaljistföretag inom alla branscher. Förbundet framhöll att det väsent- ligaste i finansieringssammanhang är att villkoren i samband med lån blir fördelaktiga. Särskilt pekades på betydelsen av att kapitalanskaffningen för ombyggnad och utvidgning av befintliga enheter underlättas och prioriteras.
Hotell- och restaurangutredningen anförde i sitt betänkande (SOU 1978:37) Hotell- och restaurangbranschen beträffande de regionala utvecklingsfon- derna att det är otillfredsställande att förutsättningarna för att få hjälp i form av rådgivning eller kreditstöd är olika för industri å ena sidan och servicenäringar å den andra. Företag bör oberoende av branschtillhörighet ha möjlighet att få del av sådana stödåtgärder som lämnas av utvecklings- fonderna. Det gäller inte bara hotell- och restaurangbranschen utan all kom- mersiell service. Servicesektorn har stor betydelse för konsumenterna och är väsentlig från sysselsättningssynpunkt. Utredningen förordade därför att
servicenäringarna ges samma villkor som industri- och industriliknande verksamhet har, när det gäller utvecklingsfondernas rådgivning och kre- ditstöd.
1.3. Utredningsarbetet
Utredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att förutsättningslöst undersöka behovet av fmansieringsstöd och rådgivning för företag inom servicenäringarna och överväga om det finns behov av särskilda utbild- ningsinsatser för dessa företag. Härvid skulle studeras de små servicefö- retagens finansieringsmöjligheter och omfattningen av den finansiering som på något sätt härrör från leverantörsföretag. Det beroende av leverantörer som i sådana fall kan uppkomma skulle särskilt belysas. Vidare angavs att den rådgivningsverksamhet som för närvarande tillhandahålls företag inom servicenäringarna skulle utvärderas.
Utredningsarbetet skulle däremot inte omfatta frågor om omfattningen och tillämpligheten av stödåtgärder till dagligvarubutiker m. m. inom gles- bygder, skärgårdar och andra områden där servicesituationen är eller kan bli otillfredsställande. Frågor som övervägts av hotell- och restaurangutred- ningen skulle heller inte prövas.
Arbetet har huvudsakligen bedrivits genom bearbetning och analys av dels befintligt material som berör verksamhetsförhållandena samt finan- sierings- och rådgivningssituationen inom servicenäringarna, dels material som utredningen själv insamlat eller låtit insamla. På uppdrag av utredningen har sålunda Handelns Utredningsinstitut (HUI) genomfört utredningen Struktur, kapitalförsörjning och kapitalbehov inom vissa servicenäringar. Den uppgiftsinsamling som därvid har genomförts bland ett statistiskt urval av detaljhandelsföretag har föregåtts av överläggningar mellan delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU), HUI och sekretariatet. HUI:s ut- redning färdigställdes under våren 1979. Vidare har SHlO—Familjeföretagen under hösten 1978 bland sina branschförbund insamlat vissa uppgifter som delgetts utredningen.
Utredningen har dessutom inhämtat faktauppgifter och synpunkter vid hearings med företrädare för företag och organisationer. Vid fem av ut- redningens totalt 19 sammanträden har sålunda hearings genomförts med företrädare för följande företag och organisationer:
AB Handelskredit med systerinstitut AB Industrikredit AB Företagskredit Företagskapital AB Bokbranschens Finansieringsinstitut AB Radio & TV Finans AB
Distributions AB DAGAB ICA AB
Kooperativa förbundet Sveriges Legitimerade Optikers Riksförbund Sveriges Juvelerare— och Guldsmedsförbund
Sveriges Bageriförbund Sveriges Skomakarmästareförbund Svenska Frisörföreningen
Sekretariatet har dessutom haft överläggningar med bl.a.:
Statens industriverk Svenska landstingsförbundet Svenska Åkeriförbundet Sveriges Handelsagenters förbund Fackhandelns Utvecklings AB (FUAB) Jämtland-Härjedalens Turistförening Utvecklingsfonden i Uppsala län Svenska Bankföreningen
Utöver de uppgifter som insamlats och bearbetats för utredningens räkning av HUI och de uppgifter som lämnats till utredningen i samband med hearings och överläggningar har större insamling av primärmaterial inte gjorts. Bakgrunden till denna uppläggning av utredningsarbetet har varit utredningens strävan att relativt snabbt komma fram till konkreta förslag om åtgärder för att lösa serviceföretagens problem och att undvika ett tids- ödande och djuplodande utredningsarbete som inte skulle leda till några ytterligare praktiskt betydelsefulla resultat.
I utredningen har som sakkunniga ingått företrädare för Sveriges Gros- sistförbund. Sveriges Köpmannaförbund, SHIO, Kooperativa förbundet, TCO och LO.
Som experter har ingått företrädare för konsumentverket, näringsfrihets- ombudsmannen och industridepartementet.
Serviceföretag är inte något enhetligt begrepp. Det finns t. ex. ingen offi- ciellt vedertagen definition, vilket medfört att det källmaterial som utnyttjats i betänkandet i viss utsträckning har olika indelningsgrunder. Detta innebär att begreppen servicenäringar och serviceföretag inte har exakt samma in- nebörd på alla ställen i betänkandet. I betänkandet anges dock vad som avses med servicenäringar i olika avsnitt.
Utredningen har inte funnit det meningsfullt att definiera begreppen stora, medelstora, mindre och små företag då förhållandena varierar avsevärt mel- lan olika servicenäringar och då begreppet stort respektive litet företag kan ha helt olika betydelse i olika branscher. Det skall dock framhållas att företag med upp till 200 anställda i andra sammanhang brukar betraktas som små- företag men att gränsen för småföretag måste sättas betydligt lägre för ser- viceföretagen. Endast 1 % av dessa företag har sålunda mer än 50 anställda räknat i antal årsverken.
Utredningens betänkande är uppdelat i tre avdelningar, nämligen avdel- ning I Bakgrund (kapitel 1—8), avdelning 11 Överväganden och förslag (kapitel 9—11) samt avdelning III Bilaga.
Efter detta inledande kapitel följer en översiktlig redogörelse för stöd- former till serviceföretag i de nordiska grannländerna i kapitel 2. I kapitel 3 beskrivs servicenäringarnas struktur och i kapitel 4 kreditmarknaden och de kreditinstitut som är av särskilt intresse för serviceföretagen. De regionala utvecklingsfondernas verksamhet behandlas i kapitel 5 och i kapitel 6 ges en redogörelse för AB Handelskredit och dess systerinstitut. Finansierings-
situationen för företag inom servicenäringarna beskrivs i kapitel 7 och i kapitel 8 lämnas en redogörelse för företagsservicen till mindre service- företag. Betänkandets tre sista kapitel, som utgör avdelning 11, ägnas åt utredningens överväganden och förslag. Utredningens allmänna övervägan- den och principiella utgångspunkter redovisas i kapitel 9 medan övervä- ganden och förslag rörande de regionala utvecklingsfonderna och AB Han- delskredit behandlas i kapitel 10 respektive 11.
I bilaga redovisas i sin helhet utredningen Struktur, kapitalförsörjning och kapitalbehov inom vissa servicenäringar som Handelns Utredningsin- stitut (HUI) utfört på uppdrag av serviceföretagsutredningen.
2. Nordiska förhållanden
I detta kapitel lämnas en redogörelse för olika former av stöd till servi- cenäringarna i de nordiska grannländerna. Uppgifterna har inhämtats via de svenska ambassaderna i respektive land.
I Danmark existerar en lång rad olika statliga stödformer för industri, handel och hantverk. Nedan följer en kortfattad redovisning av de speciella stödformer som småföretagen kan utnyttja. För renodlade serviceföretag som i huvudsak är verksamma på den inhemska marknaden finns endast ytterst begränsade möjligheter till statligt stöd. Huvudparten av statens hjälp- program har som ett mycket väsentligt syfte att underlätta berörda företags exportansträngningar.
Finansieringsinstitut för rikstäckande organisationer inom handel och hantverk kan få statliga lånegarantier. Garantierna avser således inte enskilda näringsidkare. De finansieringsinstitut som erhåller statsgarantier skall läm- na säkerhet för lån till hantverkare, affärer och serviceföretag inom sina respektive branscher. Sådana garantier kan lämnas för effektivitetsbefräm- jande investeringar, etableringar, sammanslagningar, ombyggnader och mo- derniseringar. Garantiramen är totalt 60 milj. Dkr.
Från det europeiska återuppbyggnadsprogrammet återstår fortfarande en produktivitetsfond från vilken handelsministern har bemyndigande att ut- låna 4 milj. Dkr till detaljhandeln inom livsmedelssektorn för moderni- seringar. '
Statliga lån kan ges för etablering, utbyggnad och modernisering till små- industrier och hantverk som har svårigheter att få motsvarande lån för nöd- vändiga strukturanpassningar från annat håll. Lån kan ges med 20—40 % av byggnadskostnaderna och 80 % av maskinkostnaderna. Under 1978 var låneramen 40 milj. Dkr och det högsta lån som kan utgå till ett enskilt företag är 350000 Dkr.
Sammanlagt 200 milj. Dkr kan av banker och penninginstitut utlånas med statliga garantier till småföretag som är i behov av driftslån för att kunna klara en nödvändig marknadsanpassning och produktutveckling.
Rikstäckande näringslivs-, hantverks- och detaljhandelsorganisationer kan få bidrag från staten för att täcka 60 % av lönekostnader för rådgivare. Dessa rådgivare skall ge organisationens medlemmar rådgivning om export- och utbildningsverksamhet.
I Finland utgörs stödet till servicenäringarna huvudsakligen av finansie- ringsstöd för detaljhandeln i glesbygder. Syftet med stödet är att trygga och förbättra tillgången till detaljhandelns service i glesbygder samt att höja
dess servicenivå. Finansieringsstöd i form av investeringsbidrag och rän- testöd kan av handels- och industriministeriet beviljas för anskaffning av anläggningstillgångar, för utförande av nybyggnads-, reparations- och änd- ringsarbeten i livsmedels- eller dagligvarubutik och för anskaffning av bu— tiksbil eller -båt, som huvudsakligen betjänar glesbygden. Investeringsbi- draget kan uppgå till högst 30 % av det godtagbara kostnadsförslaget. Om inte räntestöd beviljas för samma projekt kan bidraget dock uppgå till högst 50 %. Räntestöd betalas till den som beviljat krediten. Denna får uppgå till högst 60 % av kostnadsförslaget. Räntestödskrediter hade 1977 beviljats till ett sammanlagt kapitalvärde på 8,5 milj. mark och investeringsbidrag till ett belopp av 730000 mark. I statförslaget för 1979 har upptagits 1,1 milj. mark för räntestöd och 700 000 mark för investeringsbidrag. Beviljandet av finansieringsstöd förutsätter bl. a. att stödet krävs för att trygga och för- bättra tillgången till detaljhandelns service i glesbygden, att verksamheten har förutsättningar att bedrivas under minst den tid för vilken finansie- ringsstöd beviljas och att stödet inte har menlig inverkan på konkurrerande butiker. Inom influensområdet för de fasta butiker och butiksbilar som har fått finansieringsstöd bor över 100000 konsumenter.
Statligt stöd utgår vidare till produktionsverksamhet inom utvecklings- områdena, motsvarande stödområdena i Sverige. Understöd kan beviljas företag som påbörjar eller utvidgar sin verksamhet inom industri-, arbets- och turiströrelse, pälsdjursuppfödning, fiske, fiskodling, handelsträdgårds-, plantskole- och torvproduktionsrörelse. Då fråga är om utvidning av fö— retagets verksamhet eller om förnyande av dess anläggningstillgångar för- utsättes att detta bedöms medföra en väsentlig ökning av antalet arbetsplatser inom företaget, av produktionens förädlingsvärde eller av servicen. Före- tagen skall bedömas ha förutsättningar för fortgående lönsam verksamhet. Stödet kan utgå i form av investeringsbidrag, som kan beviljas till mellan 5 och 30 % av investeringskostnaden. Startbidrag beviljas på grundval av löner och lagstadgade socialavgifter och kan uppgå till mellan 5 och 40 %, beroende på stödområde. Slutligen finns möjlighet att erhålla utbildnings- bidrag. .
Jämfört med stödet till tillverkningsindustrin är stödet till serviceföretag mycket begränsat. Av det totala stöd som handels- och industriministeriet 1978 beviljade till företag inom utvecklingsområdena i form av start-, in- vesterings- eller utbildningsbidrag, det senare i mycket begränsad omfattning eller ca 150 milj. mark, avsåg endast ca 8,6 milj. mark serviceföretag. För 1978 var fördelningen av summan följande: turistföretag — 6,2 milj. mark, reparationsföretag - 2,0 milj. mark och tvätterier — 0,4 milj. mark. För 1977 var motsvarande uppdelning: turistföretag — 5,0 milj. mark och reparations- företag — 0,4 milj. mark. Stöd till andra serviceföretag utgick inte. Stöd till reparationsföretag kan utgå endast till företag som reparerar vad som betecknas som marknadsföringsprodukter, som bilar, kylskåp etc. Företag som exempelvis frisörsföretag eller liknande kan således inte erhålla stöd. Stöd till turistföretag kan gälla hotell och i vissa fall stugbyar. I dessa fall inhämtas utlåtande från Centralen för turistfrämjande för att efterhöra om den planerade anläggningen är angelägen och i linje med den officiella tu- ristpolitiken. Också stöd till restauranger kan utgå, dock endast till restaurang ansluten till hotell. Utvecklingsområdesfonden (med finsk förkortning
KERA) kan bevilja lån på normala villkor också till serviceföretag inom utvecklingsområdena.
I Norge förekommer investerings- och driftsbidrag som utgår till dag- ligvarubutiker samt bidrag till konsulenthjälp som omfattar all detaljhandel. Investeringsbidrag kan ges till modernisering, ny- och ombyggnad av bu— tikslokaler och lager, till anläggning av parkeringsplats och till inventarier. Handelsdepartementet kan bidra med upp till 35 % av investeringsbeloppet, i undantagsfall 50 %. För att få stöd måste butiken bl. a. ha betydelse för att upprätthålla bosättningen på orten. Driftstöd kan ges till mindre dag- ligvarubutiker som ersättning för viktiga tjänster som de tillhandahåller kon- sumenter och samhällen med svagt kundunderlag. Butiker som erhållit drift- stöd kan vidare få investeringsbidrag till mindre investeringar i butiksin- redning.
Alla detaljhandelsföretag som ligger i glest bebyggda områden eller i tät- orter med mindre än 500 invånare kan få bidrag till konsulenthjälp. Råd- givningen skall omfatta frågor som angår butikernas drift t. ex. marknads- och sortimentsanalyser. Konsulenterna som deltar i verksamheten skall god- kännas av handelsdepartementet. Butikens omsättning får inte överstiga 1,5 milj. norska kr exklusive mervärdeskatt. Bidraget varierar efter hur stor omsättningen är. Maximalt bidrag är 15 000 norska kr. Konsulenthjälp kan också ges till de företag som erhåller investeringsbidrag. Uppsökande konsulentverksamhet administreras av Norges Kolonial- og Landhandel- förbund och Norges Kooperativa Landsforening. Bidraget täcker 90 % av utgifterna vid konsulentbesök. I de fyra nordligaste länen har inrättats en statlig rådgivningstjänst. Målsättningen är att varuhandelskonsulenter skall åka runt och ge råd till samtliga försäljningsställen.
I Norge finns vidare olika former av stödåtgärder till småindustri och hantverk, nämligen rådgivning, utbildning, krediter och uthyrning av 10- kaler. Under 1978 inrättades informations-' och kontaktförmedlingstjänster på regional nivå. De regionala s. k. rådgivningskontoren har som huvud- uppgift att bedriva uppsökande verksamhet. Konsulenterna skall förmedla kontakt med den institution som är bäst lämpad att lösa företagets problem och endast i speciella fall själva göra rådgivningsinsatser.
Hantverks- och Småindustrifonden ger huvudsakligen investeringskre- diter i form av toppfinansiering. Vanligtvis är löptiden 15 år och räntan 7 %. Fonden ger lån till mindre industri- och hantverksföretag, däribland även servicehantverk. Efter en kraftig utökning av låneramen 1978 uppgår den till 55 milj. norska kr. Lånen får uppgå till högst 500000 norska kr per låntagare och år. Fonden ger lån till företag med högst 50 anställda.
Flera landsting och kommuner bygger lokaler för uthyrning till framförallt industriverksamhet. I Nordnorge och vissa andra regioner ges även stöd till lokaler för handel och privata tjänster. I fråga om utbildningsinsatser kan nämnas att det finns en särskild företagsledarskola för hantverk och industri. Dessutom har ett projekt satts igång för att ytterligare utveckla utbudet av utbildning för ledare av små företag.
På Island förekommer för närvarande praktiskt taget inget statligt eller kommunalt stöd till mindre serviceföretag. För att möjliggöra rationalise- ringar inom hantverkssektorn har dock visst begränsat stöd lämnats dit.
3. Servicenäringarnas struktur
Den ekonomiska verksamheten i vårt samhälle kan delas i två huvudom- råden, varu- och kraftproduktion samt tjänsteproduktion. Dessa områden består i sin tur av olika sektorer. I detta betänkande behandlas service- näringarna som tillsammans med offentliga tjänster utgör tjänstesektorn. I servicenäringarna ingår en rad näringsgrenar och branscher. Gemensamt för företagen inom servicenäringarna är att de tillhandahåller service av olika slag, utför tjänster, distribuerar varor till andra företag eller till enskilda personer. Till servicenäringarna hänförs sålunda varuhandel, samfärdsel, bo- stadsförvaltning och privata tjänster. Även inom de varuproducerande sek- torerna finns det emellertid inslag av serviceproduktion. Viss reparations- verksamhet inom industrin samt byggnadshantverk kan föras hit. (Se vidare bilaga.)
Det bör här framhållas att servicenäringar inte är något enhetligt begrepp. De källor som utredningen utnyttjat, särskilt långtidsutredningen (SOU 1978:78) och HUI, har sålunda delvis olika definitioner av servicenäringarnas omfattning. Vid jämförelse mellan uppgifterna, t. ex. beträffande antal fö- retag, från de olika källorna bör också uppmärksammas att uppgifterna i vissa fall avser olika år.
3.1. Servicenäringarna i samhällsekonomin
Av det föregående stycket framgår att till servicenäringarna hör flera vä- sentliga sektorer i samhällsekonomin. I samband med behandling av frågor som t. ex. ekonomisk tillväxt, investeringar och sysselsättning brukar dock uppmärksamheten från såväl statsmakternas som organisationernas och massmedias sida koncentreras till den varuproducerande sektorn. Utred- ningen ser det därför som väsentligt att ge en belysning av servicenäringarnas roll i samhällsekonomin.
Av tabell 3.1 framgår att servicenäringarna svarar för en tredjedel av den samlade produktionen. Störst bland servicenäringarna är privata tjänster.l Andelen av BNP har sjunkit något under perioden 1965—1977 för såväl samfärdsel och bostadsförvaltning som privata tjänster. Det är endast va- ruhandeln som ökat sin andel av BNP bland servicenäringarna. Inom sam- hällsekonomin som helhet märks förskjutningen mot en ökad offentlig sek- tor, vilket innebär att näringslivets andel av BNP minskat i motsvarande grad. Räknar man bort den offentliga sektorn framgår att servicenäringarna
]Till privata tjänster hänförs i denna framställ- ning restaurang- och hotellrörelse (SNI 63), bank, försäkrings- och Uppdragsverksamhet (SNI 81, 82, 832), reparations—, tvätteri och annan servi- ceverksamhet (SNI 95) samt övriga privata tjänster såsom fastighets- förvaltning (SNI 83102, 83103, dvs. exkl. bo- stadsförvaltning), renings- och renhållningsverk, städningsrörelse (SNI 92), undervisning, forskning, sjukvård (SNI 93) och rekreationsverksamhet (SNI 94). Observera dock att i vissa tabeller ingår bostadsförvaltning i privata tjänster.
' 1 detta fall ingår bo- statsförvaltning i privata tjänster.
år 1977 svarade för drygt 45 % av näringslivets BNP-andel, medan år 1965 motsvarande tal var knappt 45 %. Servicenäringarna har alltså ökat, om än litet, sin andel av näringslivets samlade produktion.
Tabell 3.1 Näringsgrenarnas andelar av den totala produktionen 1965—1977. Procent av BNP till faktorpris
1965 1970 1974 1977
Varu- och kraftproduktion 45,9 45,9 45,9 43,1 Servicenäringar 37,2 35,2 34,9 35,5
därav: Varuhandel 9,5 9,3 9,3 9,8
Samfärdsel 5,8 5,3 6,0 5,3 Bostadsförvaltning 7,7 7,3 6,9 7,2 Privata tjänster 14,2 13,3 12,7 13,2
Offentliga tjänster 16,9 18,9 19,2 21,4 Totalt 100 100 100 100
Källa: SOU 1978:78.
Tabell 3.2 Årlig förändring av BNP (till faktorpris) inom olika näringsgrenar 1965—1977. (%)
1965—1970 1970—1974 1974—1977
Varu- och kraftproduktion 3,9 3,0 - 1,8 Varuhandel 3,4 2,9 2,0 Samfärdsel 2.1 5,8 — 3,8 Bostadsförvaltning 2,6 1,5 2,2 Privata tjänster 2,4 1,8 1,6 Offentliga tjänster 6,1 3,4 4,1
Totalt 3,8 3,0 0,3
Källa: SOU 1978:78.
Tillväxten av BNP har avtagit från mitten av 1960-talet, vilket framgår av tabell 3.2. En liknande nedgång i ökningstakten kan noteras för va- ruhandel och privata tjänster, medan samfärdsel och bostadsförvaltning visar en oregelbunden utveckling under de olika perioderna. Mellan åren 1974 och 1977 hade samfärdseln en negativ utveckling medan bostadsförvalt- ningen visade den näst offentliga tjänster snabbaste utvecklingen.
Av tabell 3.3 framgår att omkring en tredjedel, dvs. drygt 1,3 miljoner av alla sysselsatta, är verksamma inom servicenäringarna. Den största an- delen av det totala antalet sysselsatta under perioden 1965—1977 hade ser- vicenäringarna år 1970 med 34,4 %. Därefter har en viss nedgång skett. Minskningen är något större för varuhandeln än för övriga servicenäringar. Varuhandeln har dock tillsammans med privata tjänster1 de största andelarna inom servicenäringarna. Medan denna sektor under perioden haft endast mindre förändringar, har varu- och kraftproduktionen fått vidkännas en stadigt sjunkande andel av antalet sysselsatta, från drygt 50 % år 1965 till knappt 40 % år 1977. Denna utveckling innebär att servicenäringarna har ökat sin andel av näringslivets sysselsättning från 39,5 % år 1965 till 45,5 %
år 1977. Servicenäringarna spelar sålunda i detta avseende en allt större roll från sysselsättningssynpunkt.
Tabell 3.3 Näringsgrenarnas andelar av antalet sysselsatta 1965-1977 samt antalet sysselsatta år 1977
1965 1970 1974 1977 1977 (1000-ta1)
Varu- och kraftproduktion 51,9 46,0 42,7 39,8 1616 Servicenäringar 33,9 34,4 33,3 33,2 1 344 därav: Varuhandel 12,9 13,1 12,5 12,3 501 Samfardsel 6,8 6,8 6,8 6,7 272 Privata tjänster” 14,2 14,5 14,0 14,2 571 Offentliga tjänster 14,2 19,6 24,0 27,0 1 100 Totalt 100 100 100 100 4 060
" Privata tjänster inkluderar bostadsförvaltning. År 1977 sysselsatte bostadsförvalt- ningen 33 000 personer, vilket motsvarade en andel på ca 1 % av det totala antalet
sysselsatta. Källa: SOU 1978:78.
Tabell 3.4 Produktiviteten inom olika näringsgrenar 1965-1977. Förädlingsvärde per arbetstimme. Årlig procentuell förändring
1965—1970 1970—1974 1974—1977
Varu- och kraftproduktion 6,7 5,9 0,8 Varuhandel 3,3 4,6 2,7 Samfärdsel 1,8 8,0 —3,8 Bostadsförvaltning 2,0 1,4 2,5 Privata tjänster 2,5 3,6 1,4 Offentliga tjänster 0,0 —0,1 0,1
Totalt 4,3 4,3 0,7
Källa: SOU 1978:78.
Produktiviteten har, som framgår av tabell 3.4,fortlöpande ökat inom ser- vicenäringarna. För den senaste perioden i redovisningen — 1974—1977 — noteras en högre produktivitetsökning för samtliga servicenäringar bortsett från samfärdsel än för industrin.
Investeringstakten för ekonomin som helhet har varit avtagande och under senaste perioden t. o. m. minskande. Detta framgår av tabell 3.5. Varuhandel visar dock en utveckling som är helt motsatt med en kraftig ökning under åren 1974—1977. Detta beror på en ökning av investeringarna i maskiner och inventarier på 14,5 % under de nämnda åren. Av tabell 3.6 framgår att servicenäringarna svarar för omkring 45 % av bruttoinvesteringarna. Denna andel har minskat under den redovisade perioden, mest beroende på de sjunkande bostadsinvesteringarna. Ser man till servicenäringarna i övrigt har de ökat sin andel av investeringarna mellan 1965 och 1977. Sam- färdsel minskade dock sin investeringsandel mellan 1974 och 1977.
Tabell 3.5 Bruttoinvesteringar inom olika näringsgrenar 1965—1977, årlig procen- tuell förändring
Milj. kr 1977
Varu- och kraftproduktion 22310 Servicenäringar 25 131 därav: Varuhandel 4 025 Samfärdsel 5 522 Bostadsförvaltning 11 889 Privata tjänster 3 695 Offentliga tjänster 9 981 Totalt 57 422
Källa: SOU 1978:78.
1965— 1970
3,3
0,2 2,6 1,3 9,7 7,8
3,6
1970— 1974
4,9
8,1 —1,5 4,6 —4,9
1,6
1974— 1977
Tabell 3.6 Bruttoinvesteringarnas fördelning 1965-1977. Procent av totala brut-
toinvesteringar 1965 1970 1974 1977 Varu- och kraftproduktion 35,3 34,7 39,5 38,8 Servicenäringar 47,8 44,7 44,8 43,8 därav: Varuhandel 5,8 4,9 4,8 7,0 Samfärdsel 9,3 8,8 1 1,3 9,6 Bostadsförvaltning 28,8 25,8 22,8 20,7 Privata tjänster 3,9 5,2 5,9 6,5 Offentliga tjänster 16,9 20,6 15,7 17,4
Totalt 100 100 100 100
Källa: SOU 1978:78.
Tabell 3.7 Olika näringsgrenars andelar av BNP, antal sysselsatta och bruttoin- vesteringarna 1977, (%)
BNP Syssel- Bruttoin- satta vesteringar Varu— och kraftproduktion 43,1 39,8 38,8 Servicenäringar 35,5 33,2 43,8 därav: Varuhandel 9,8 12,3 7,0 Samfärdsel 5,3 6,7 9,6 Bostadsförvaltning 7,2 1,0 20,7 Privata tjänster 13,2 13,2 6,5 Offentliga tjänster 21,4 27,0 17,4 Totalt 100 100 100
Källa: SOU 1978:78.
Tabell 3.7 ger en sammanfattande översikt över olika näringsgrenars be- tydelse i samhällsekonomin. Servicenäringarna svarar för 33,2 % av antalet sysselsatta, 35,5 % av BNP och 43,8 % av bruttoinvesteringarna. Skillnaden
mellan dessa andelar förklaras till största delen av de olika andelarna för bostadsförvaltningen som är mycket kapitalintensiv men har ett litet antal sysselsatta.
Beträffande vissa variabler kan en ytterligare uppdelning på servicenäringar göras. Detta material, som främst avser antal företag och antal anställda, har sammanställts åt utredningen av Handelns Utredningsinstitut (HUI) och grundar sig på uppgifter från Centrala Företagsregistret (CFR). Upp- gifterna avser förhållandena år 1976. Offentliga tjänster ingår inte i denna redovisning. Hela rapporten finns i bilaga.
Servicenäringarna hade år 1976 knappt 180 000 företag vilket framgår av tabell 3.8. Detta utgjorde 70 % av det totala antalet företag i landet. Me- delantalet anställda per företag i servicenäringarna var knappt sex. Mot- svarande siffra inom industrin var 38. Antalet anställda beräknas som antalet av avlönad personal under året utförda årsverken. Det är alltså inte en re— dovisning av antalet sysselsatta. Antalet anställda inom servicenäringarna enligt denna beräkningsmetod uppgick 1976 till något under 1 miljon.
Den procentuella fördelningen av antalet företag och anställda på olika servicenäringar framgår av diagram 3.1. Detaljhandeln svarade för den största andelen av såväl anställda som företag, 24,5 respektive 28,7 %. I båda fallen
Tabell 3.8 Antal företag och summa anställda inom olika servicenäringar 1976
Näringsgrupp Antal Summa antal Medelantalet (SNI—Kod) företag anställda anställda per (årsverken) företag
Servicenäringar inom industrin (35512, 38292, 38394, 38422) 1 981 14 961 7,6 Byggnadsservice-
verksamhet (502) 18 435 74 017 4,0 Partihandel (61) 20 328 179 149 6,8 Detaljhandel (62) 51 421 243 319 4,7 Hotell- och
restaurangrörelse (63) 7 355 49 077 6,7 Samfardsel (71)” 25 235 177 341 7,0 Bank- och försäkrings- institut, fastighets- förvaltning, uppdrags- verksamhet (81—83) 35 356 189 623 5,4 Renhållning, städning (92) 2 146 23 564 11,0 Reparations-, tvätteri- och annan service- verksamhet (95) 17 044 42 261 2,5
Summa 179 301 993 312 5,5
” I samfärdsel ingår här inte post och tele (SNI 72) vilket var fallet i de tidigare tabellerna.
Källa: HUI.
Diagram 3.1 Anta/företag och antal anställda med procentuell fördelning på olika servicenäringar ] 976 .
Källa: HUI.
Antal företag
var gruppen bank, försäkring, fastighetsförvaltning och uppdragsverksamhet näst störst med knappt 20 %.
Serviceföretagens fördelning på storleksklasser framgår av tabell 3.9. Över hälften av antalet företag hade år 1976 högst en anställd (omräknat till årsverken). Här kan även företagets innehavare och eventuella familjemed- lemmar vara verksamma. Denna grupp av företag svarade för endast 3,5 % av det totala antalet anställda. Företag med över 50 anställda utgjorde 1976 endast 1 % av totalantalet men svarade för hälften av arbetsstyrkan.
Tabell 3.9 Serviceföretagens fördelning på storleksklasser 1976"
Storleksklass Antal % Antal % (antal årsverken) företag anställda Över 50 1 709 1,2 403 469 50,1 20—49 3 560 2,5 104 413 13,0 10—19 6 345 4,4 84 646 10,5 5— 9 14 942 10,3 96 719 12,0 2— 4 32 978 22,7 87 831 10,9 0— 1 * " 85 548 58,9 27 651 3,5 Summa 145 082 100,0 804 729 100,0
” Tabellen baserar sig på uppgifter från näringsgrenarna med SNI-kod 502, 61, 62, 63, 711, 832, 92 och 95. ' Källa: HUI.
Byggservice Partihandel
Service i industrin Renhålln., städning etc
Hotell och restaurang
Reparationer mm
Detaljhandel
Bank, försäkring, fasti hetsförvaltning, upp ragsverksamhet
Sa mfärdsel
Antal anställda Byggservice
Service i industrin Renhålln., städning etc
Partihandel Reparationer mm
Bank, försäkring,_ fasti hetsförvaltmng, upp ragsverksamhet Detaljhandel
Hotell och restaurang
Samfärdsel
3.2. Varuhandel
1 varuhandel innefattas alla åtgärder som sammanhänger med överförandet av varor från framställning till slutlig konsument. Varudistributionen brukar, då det gäller konsumtionsvaror, normalt försiggå i två led: från fabrikant till grossist och från grossist till detaljist, varefter konsumenterna svarar för distributionen från butikerna. Vissa typer av varor — mejeri- och bryg- gerivaror, möbler, radio och TV etc. — levereras emellertid vanligen direkt från fabrikant till detaljist, utan grossistens förmedling. Vissa andra slag av leveranser, som t. ex. till storhushåll, sker däremot normalt enbart via grossist. Vad gäller producentvaror - dvs. insatsvaror i produktionen — fö- rekommer heller ingen detaljhandel. Även partihandelsledet kan i många fall överhoppas, genom att producentvaror levereras direkt från fabrikant till förbrukare.
Varuhandeln svarade under 1977 för ca 10 % av den totala produktionen av varor och tjänster i landet. 501 000 personer var detta år sysselsatta inom varuhandeln, vilket motsvarar drygt 12 % av det totala antalet sysselsatta i ekonomin. Sektorns andel av den totala arbetsvolymen mätt i arbetstimmar var ungefär lika stor, ca 13 %. Av de totala bruttoinvesteringarna svarade varuhandeln för 7 %.
I varuhandeln fanns 1976 omkring 70 000 företag, vilket motsvarar drygt en fjärdedel av samtliga företag. Medelantalet anställda (årsarbetare) per företag uppgick till något över fem personer. Av tabell 3.10 framgår att två tredjedelar av de sysselsatta i varuhandeln är verksamma i detaljhandeln.
Tabell 3.10 Olika varuhandelsbranschers andelar av antalet sysselsatta inom va- ruhandeln 1977, (%)
Parti- Detalj- Därav Totalt handel handel ___—__— Daglig- Varu- Fack— Övrigt” varu- hus- handel handel handel
35,6 64,4 17,0 10,8 18,7 17,8 100
”Bil— och bensinhandel, apotek, systembolag m.m. Källa: SOU 1978:78.
3.2.1. Partihandel
Partihandeln kan definieras som all försäljning som inte sker till privat- personer och privathushåll. Man bör göra en åtskillnad mellan partihandel i funktionellt och institutionellt hänseende. Funktionen partihandel utförs till stor del av företag med annan huvudsaklig verksamhet, t. ex. tillverkning. Också detaljhandelsföretag eller sammanslutningar inom detaljhandeln kan bedriva partihandel.
Till institutionen partihandel räknas först och främst fristående grossist- företag och därtill sådana partihandelsenheter som bedrivs ekonomiskt skilda från huvudverksamheten, t. ex. industrins försäljningsbolag. Hit räknas
vidare partihandel ägd av detaljhandelsföretag som drivs som en särskild juridisk person, t. ex. ICA:s inköpscentraler, samt flertalet generalagenter, handelsagenter m. fl.
Utvecklingen går på flera områden mot en ökad integration av parti- handelsledet, i förhållande till dels detaljhandeln (mångfilialföretag och fri- villiga kedjor), dels industriföretag. Många detaljhandelsföretag inom bran- scher med traditionell grossistdistribution har nått en sådan storlek att de funnit det rationellt att göra inköpen direkt från fabrikant. Trots denna begränsning av grossistföretagens marknadsförutsättningar synes grosshan- delns roll i distributionsarbetet öka. Det beror bl.a. på att de funktioner som erbjuds kunderna ständigt utvecklas. Inom t. ex. livsmedelspartihan- deln sker en ökad andel av det arbete med styckning och paketering som förut huvudsakligen utfördes i butikerna nu i lagercentralerna. I ökad ut- sträckning har också grossisten fått engagera sig i särskilt de mindre kund- företagens marknadsföring genom utarbetande av säljprogram, medverkan i annonsering etc.
Inom partihandeln fanns 1976 drygt 20 000 företag med omkring 180 000 anställda (årsverken). Förekomsten av deltid gör att antalet faktiskt sys- selsatta var högre. Medelantalet anställda per företag uppgick till 6,8 personer. Tre fjärdedelar av företagen hade fyra eller färre anställda. Därav var ett stort antal enpersonsföretag, t. ex. agentrörelser.
Inom dagligvaruhandeln, dvs. handeln med livsmedel, tobak, tidningar, papper, kemisk-tekniska förbrukningsartiklar samt blommor, utförs drygt 70 % av varuleveranserna av de tre stora grupperna KF, ICA och DAGAB. Dessa är fullsortimentsgrossister och omsatte tillsammans nästan 20 mil- jarder kr (exklusive moms) år 1978. Återstoden av den totala partihandels- omsättningen inom dagligvaruområdet på drygt 27 miljarder kr fördelades mellan ytterligare nära 90 grossister. Huvuddelen av dessa är specialiserade livsmedelsgrossister. Till dagligvarugrossisterna räknas även kioskhandels- och tidningsgrossister. Leveranserna av varorna skedde från 270 lageren- heter.
Partihandeln med dagligvaror har genomgått stora strukturella föränd- ringar under de senaste åren. KF och ICA har genomfört betydande struk- turrationaliseringar. Härtill kommer bildandet av företaget DAGAB.
Konsumentkooperationen är uppbyggd av 165 konsumentföreningar. Des- sa äger den centrala organisationen Kooperativa förbundet (KF), som om- besörjer partihandelsfunktionen genom 17 lagerenheter. KF:s partihandels- omsättning för dagligvaror uppgick 1978 till nära 6,5 miljarder kr, dvs. nära 25 % av den totala partihandelsomsättningen. ICA är en sammanslutning av detaljister som är organiserade i ICA- förbundet. Antalet medlemmar uppgår till ca 4 200. Förbundet är genom ICA AB huvudaktieägare i tre regionföretag — ICA Hakon AB, ICA Essve AB och ICA Eol AB. Varje regionföretag driver ett antal distributionscen- traler som i första hand fullgör grossistfunktionen inom ICA. År 1978 om- satte ICA:s 21 distributionscentraler drygt 9 miljarder kr, vilket utgör en tredjedel av den totala partihandelsomsättningen med dagligvaror. DAGAB bildades år 1972 av partihandelsföretag inom ASK-bolagens eko- nomiska förening. De stora kundgrupperna har sedan trätt in som intres- senter i företaget. DAGAB ägs nu till drygt 90 % av JS Saba AB. Mi-
Företagsform Omsättningsandel Butiksantal Fristående företag 24,4% 31 250 Frivilliga kedjor 38.9% 10 764 Filialföretag 16,1% - 1 921 Leverantörsägd detaljhandel 2,2% _ 1 029 Konsumentkooperation 18,4% 2 136 Summa egentlig detaljhandel 100,0% 47100
noritetsposter innehas av Vivo ekonomisk förening och Favörkedjan AB. Aktierna i J S Saba ägs av Salén-, Johnson- och NK-Åhléns-koncernerna med respektive 40, 40 och 20 %. DAGAB:s grossistfunktion utförs av tre helägda dotterbolag, DAGAB Syd-, Väst- och Mellansverige AB. DAGAB har tolv distributionscentraler som 1978 omsatte 4,2 miljarder kr, vilket ger drygt 15 % av omsättningen med dagligvaror i partihandelsledet.
Utöver de nämnda partihandelsföretagen svarar lantbrukskooperationens företag för en betydande försäljning till detaljister inom dagligvaruhandeln. Huvuddelen av denna försäljning utgörs av mejeri- och slakterivaror samt ägg. År 1977 omsatte dessa produkter 13 miljarder kr.
3.2.2. Detaljhandel
Detaljhandel innebär försäljning till privatpersoner och privathushåll. Drygt 50000 företag fanns 1976 inom den totala detaljhandeln. Dessa företag hade något över 240 000 årsarbetare. Med hänsyn till det stora antalet del- tidsanställda var antalet faktiskt sysselsatta betydligt högre. I genomsnitt hade företagen endast 4,7 årsarbetare. Drygt 55 % av antalet företag inom detaljhandeln hade år 1976 bara en årsarbetare anställd. I dessa fåmansföretag utförs emellertid arbetsuppgifter därutöver även av innehavaren och even—
Diagram 3 .2 Detaljhandeln per företags/orm 197 7 .
Källa: HUI.
tuella familjemedlemmar. Omkring 80 % av företagen hade fyra eller färre årsarbetare, medan endast knappt 1 % av företagen hade mer än 50 anställda.
Det förekommer såväl statlig som privat detaljhandel. Den statliga utgörs av apoteks- och systemvaruhandeln. Den privata detaljhandeln brukar in- delas i egentlig detaljhandel och kategorierna bilhandel samt bränsle- och drivmedelshandel. Inom bilhandeln samt bränsle- och drivmedelshandeln fanns år 1976 drygt 5 500 företag.
I det följande kommer den egentliga detaljhandeln att behandlas. Inom denna omsattes år 1978 totalt 91,2 miljarder kr. Därav svarade dagligvaror för 54,2 miljarder kr och specialvaror för 37 miljarder kr.
Inom den egentliga detaljhandeln förekommer flera olika företagskatego- rier. Andelarna av omsättningen år 1977 för de olika kategorierna framgår av diagram 3.2. Butiker som samverkar med andra detaljister eller med leverantörer svarade för tre fjärdedelar av omsättningen. Andelen för de fristående företagen uppgick 1975 till 30,2 %, 1976 till 26,5 % och 1977 till 24,4 %, alltså en kontinuerlig minskning under denna period. 31 250 butiker eller omkring två tredjedelar av samtliga butiker tillhörde emellertid denna företagskategori år 1977.
Försäljningen inom den egentliga detaljhandeln kan också delas upp på olika butikstyper. De rena dagligvarubutikerna svarade 1977 för 37 % av försäljningen, fackhandeln för 32 %, stormarknaderna för 4 % och ked- jevaruhusen för 15 %. Återstoden 12 % utgjordes av försäljning från kiosker, trafikbutiker, postorderhandel, speciallivsbutiker, torghandel, hemförsälj- ning m.m.
Dag/igvaruhande/n
Av den totala dagligvarukonsumtionen år 1978 på drygt 54 miljarder kr utgjorde renodlad livsmedelsförsäljning 40 miljarder kr. År 1976 var antalet företag drygt 22 000. Det totala antalet verksamma företag inom dagligva- ruhandeln uppgår för närvarande till 17 000—18 000. Den övervägande delen av dessa, 15 500, har mindre än 50 anställda. Av företagen är drygt 9 000 s. k. allivsbutiker. Återstoden består av kiosker, tobaks-, frukt-, konfektyr-, blomsteraffärer etc. År 1977 svarade företagen med mindre än 50 anställda för ca 60 % av den totala dagligvaruoms'ättningen. I genomsnitt omsatte dessa företag 1,5 milj.kr.
Dagligvaruhandeln har liksom partihandeln genomgått en omfattande strukturförändring, främst genom övergången till självbetjäning och butiks- koncentrationen.
Den s.k. yttre rationaliseringen, dvs. förändringarna i butiksbeståndet, har inneburit en stark koncentration till större butiker — i vissa fall s.k. stormarknader — och en mycket betydande nedläggning av mindre butiker. Antalet allivsbutiker minskade under perioden 1960—1977 från ca 25000 till 9 800, dvs. med över 60 %. Antalet nedläggningar uppgick under 1960- talet till i genomsnitt 1 330 butiker per år, men har under perioden 1970—1977 dämpats till i genomsnitt 760 per år. Relativt sett är minskningen dock fortfarande stor. Ca 6 % av det totala butiksbeståndet försvinner varje år genom nedläggningar. Samtidigt sker en viss nyetablering av butiker i ny- byggda bostadsområden och köpcentra. Antalet nyetablerade allivsbutiker
har i genomsnitt uppgått till inemot 200 per år under 1960-talet och ca 170 per år under 1970-talet. De nya butikerna har på grund av stordrifts- fördelarna planerats för en omsättning som i genomsnitt är ca 10 gånger så stor som omsättningen i de nedlagda enheterna. Fortfarande finns det dock ett stort antal småföretag inom dagligvaruhandeln. Företag med färre än fem anställda utgör ungefär 80 % av det totala antalet företag. Ett betydelsefullt inslag i strukturutvecklingen inom dagligvaruhandeln är framväxten av s. k. servicebutiker. Dessa etableras dels av särskilda ser- vicebutikskedjor, dels av blocken. Av det totala antalet allivsbutiker utgörs ca 10 % av servicebutiker. Tillkomsten av dessa butiker har i viss mån motverkat inriktningen mot stordrift i handeln.
Vid sidan av förändringarna i butiksantalet är ett utmärkande drag i ut- vecklingen inom dagligvaruhandeln den ökande andel av försäljningen som går via butiker knutna till något av de 5. k. blocken, ICA, KF och DAGAB. Av tabell 3.11 framgår att blocken ökat sin andel av dagligvaruförsäljningen i livsmedelsbutiker från 82,7 % 1970 till 90 % 1978. Framför allt är det ICA som bidragit till ökningen. ICA svarade 1970 för 33 % men 1978 for 38 % av försäljningen. KF:s andel har i stort varit oförändrad, medan NK- Åhlens och Vivo-Favör ökat något.
Tabell 3.11 Dagligvarublockens andelar av den totala dagligvaruförsäljningen i allivsbutiker och varuhusens Iivsmedelsavdelningar 1970-1978, (%)
1970 1975 1976 1978
ICA 33,0 37,0 37,8 38,0 KF 29,5 27,5 27,8 29,0 NK-Åhléns 10,7 12,4 12,4 11,5 Vivo—Favör 9,5 11,0 11,4 11,5 Blockens andel 82,7 87,9 89,4 90,0 Övrig dagligvaruhandel 17,3 12,1 10,6 10,0 Totalt 100 100 100 100
Källa: HUI, Fri Köpenskap.
DAGAB levererar till NK—Åhléns och Vivo-Favör men även till flera inom kategorin övrig dagligvaruhandel och svarar därför för en större del av marknaden än de 23 % som utgör summan för Vivo—Favör och NK- Åhlens. I gruppen övrig dagligvaruhandel ingår bl. a. lokala kedjor och ser- viccbutikskedjor, med 6 % av försäljningen för 1978, samt fristående all- livsbutiker.
Dagligvarublocken har, vilket framgår av tabell 3.12, ökat sin andel av antalet butiker mellan åren 1970 och 1978 från 75,3 % till 79,1 %. Andelen är inte lika hög som beträffande försäljningen, vilket innebär att blockens butiker i genomsnitt är större än de fristående. Det förekommer emellertid stora variationer mellan blocken. Sätts blockens andelar av försäljningen respektive av antalet butiker i relation till varandra framgår att ICA har genomsnittligt lägst omsättning per försäljningsställe, medan NK-Åhléns har störst. Vivo-Favör ligger nära det totala genomsnittet. För KF ger en
Tabell 3.12 Dagligvarublockens andelar av antalet livsmedelsbutiker 1970—1978, (antal och %)
1970 1975 1976 1978 Antal % Antal % Antal % Antal % ICA 5 814 45,5 4 674 45,4 4 498 44,8 4 262 44,9 KF 2 494 19,5 2 129 20,7 2 159 21,5 2 059 21,7 NK-Åhléns 188 1,5 186 1,8 179 1,8 159 1,7 Vivo—Favör 1 118 8,8 1 043 10,1 1 058 10,6 1 037 10,8 __ Blockens andel 9 614 75,3 8 032 78,0 7 894 78,7 7 517 79,1 Ovrig daglig- varuhandel 3 161 24,7 2 268 22,0 2 136 21,3 1 982 20,9 Totalt 12 775 100 10 300 100 10 030 100 9 500 100
Källa: HUI, Fri Köpenskap.
motsvarande beräkning inte en rättvisande bild av försäljningsställenas stor- lek, beroende på betydande variationer i butikernas storlek.
Franchising är en i Sverige relativt ny distributionsform. Franchising in- nebär att ett företag (franchisegivaren) genom kontrakt knyter till sig flera enskilt ägda företag (franchisetagare) som uppträder enhetligt utåt. Fran- chisegivaren tillhandahåller ett paket av tjänster med inköp, marknadsföring, bokföringsrutiner, administrativa system etc. Ofta hyr franchisegivaren ut både lokal och den utrustning som krävs. Endast ett tiotal franchiseföretag finns i Sverige. Franchising är vanligast inom detaljhandeln och den övriga servicesektorn. Antalet franchisetagare uppgår till drygt 200. Dessa beräknas omsätta ca 500 milj. kr 1979. De omsättningsmässigt största företagen finns inom dagligvaruhandeln, t. ex. AB Hemglass, Canteen AB och Näröppet AB. Franchiseföretag finns även i fackhandeln och inom sektorn privata tjänster.
F ackhande/
Fackhandeln är den del av detaljhandeln som huvudsakligen säljer spe- cialvaror. År 1978 utgjorde försäljningen av specialvaror 40 % eller 37 mil- jarder kr av den totala detaljhandelsförsäljningen. I fackhandelsbutikernas sortiment kan ingå även vissa varor av dagligvarukaraktär, t. ex. kemisk- tekniska artiklar. På motsvarande sätt säljs specialvaror av andra butikstyper. Försäljningen år 1977 inom egentlig detaljhandel fördelad på branschgrupper redovisas i tabell 3.13. De tre sista grupperna utgör fackhandeln och av tabellen framgår att den svarar för drygt en tredjedel av försäljningen enligt denna beräkning.
De i tabell 3.13 redovisade branschgrupperna innehåller flera enskilda branscher. Vid en ytterligare nedbrytning av försäljningen framgår att kon- fektions- och ekiperingshandeln är den största enskilda fackhandelsbran- schen med 9 % av den egentliga detaljhandelns omsättning 1977. Därefter följer möbel- och hemtextilhandeln med 5 % samt radio-TV-handeln med drygt 3 %.
Tabell 3.13 Försäljningen 1977 inom egentlig detaljhandel fördelad på bransch- grupper, (%)
Branschgrupp
Detaljhandel med blandat sortiment 22,1 Livsmedelshandel 38,4 Övriga dagligvarubranscher 4,6 Beklädnadshandel 12,4 Hemutrustningshandel 14,6 Övriga fackhandelsbranscher 7,9
Totalt 100
Källa: SCB:s omsättningsstatistik 1977.
Sortimentssammansättningen inom de olika branschgrupperna framgår av följande uppställning. Detaljhandel med Försäljningsställen där ingen varugrupp svarar för mer blandat sortiment än hälften av omsättningen Försäljningsställen med försäljning till mer än 50 % av: Livsmedelshandel — livsmedel Övriga dagligvaru- — tobak. tidningar, blommor branscher Beklädnadshandel — konfektion, ekipering, skor, handskar, läderartiklar Hemutrustningshandel — möbler, järnvaror, färger och tapeter, radio och TV, hemtextilier, glas och porslin, hushållsapparater, el och belysning Övriga fackhandels- — ur, optik- och guldsmedsvaror, fotoartiklar, cykel— och branscher sportartiklar, böcker, papper, konst, musikinstrument,
leksaker m. m.
Inom fackhandeln (sällanköpsvaruhandeln) fanns år 1976 drygt 23 000 företag med knappt 27 000 försäljningsställen. Något över 57 % av företagen hade endast en anställd årsarbetare, drygt 91 % fyra eller färre anställda och endast 0,5 % av företagen hade mer än 50 anställda. Enligt HUI:s ut- redning (se bilaga) fanns år 1978 i fackhandeln 17 400 företag med mindre än 50 anställda. Dessa företag hade en genomsnittlig omsättning på 1,1 milj. kr år 1977 och svarade för ca 70 % av den totala fackhandelsomsätt- ningen. Företagen sysselsatte 76 600 personer varav 44 500 på heltid. Två tredjedelar av de sysselsatta var anställda och återstoden familjemedlemmar.
Jämfört med utvecklingen inom dagligvaruhandeln har strukturföränd- ringarna inom fackhandeln i allmänhet varit små. Detta beror bl.a. på att stordriftsfördelarna med undantag för vissa delbranscher inte varit särskilt påtagliga inom fackhandeln. Vidare är fackhandeln mer tätortskoncentrerad än dagligvaruhandeln, vilket medfört att den varit mindre utsatt för inverkan av befolkningsomflyttningarna. Inom vissa delar av fackhandeln, speciellt då beklädnadshandeln, har emellertid omfattande butiksnedläggningar skett som en följd av konkurrensen från varuhusen i förening med en långsam efterfrågeutveckling. Under de allra senaste åren har fackhandeln tenderat vinna marknadsandelar på varuhusens bekostnad.
Ett viktigt drag i utvecklingen inom fackhandeln är den ökande betydelsen för de frivilliga fackkedjorna. Dessa är fasta sammanslutningar av detaljister
som utan primärt leverantörsinflytande driver fackhandel med varor och som utvidgat sin samverkan till andra funktioner än inköp. Före 1960 hade sju kedjor startats. År 1977 fanns det 44 kedjor. Etableringstakten är ett par kedjor per år. Kedjorna fullgör en rad funktioner gentemot sina med- lemmar såsom inköp, marknadsföring, konsultverksamhet och utbildning.
De frivilliga fackkedjorna svarade 1977 för 39 % av specialvaruförsälj- ningen. Knappt hälften av den totala omsättningen inom fackkedjorna föll inom branschgrupperna järn-, färg- och byggvaror. Drygt en fjärdedel svarade hemutrustningsbranscherna för. Av enskilda branscher hade järnhandeln den största omsättningen. Inom textilhandeln fanns det högsta antalet ked- jor, nämligen sex. Inom möbelhandeln var antalet fyra. Drygt 4 600 butiker var anslutna till någon kedja år 1977. Det största antalet, 770, fanns inom färghandeln. Enligt beräkningar gjorda 1975 svarade de frivilliga fackked- jorna detta år för 65 % av försäljningen inom branscherna järn—, färg- och byggvaror. Andelen i fråga om hemutrustning var 35 % medan den inom sport- och fritidsvarubranschen var 24 %.
Varuhusen ökade sin andel av omsättningen inom den egentliga detalj- handeln från 10 % 1960 till ca 20 % 1970, en andel som gällde även för 1977. Stormarknadernas försäljning utgjorde 20 % av varuhusomsättningen år 1977.Ca 90 % av omsättningen svarar NK-Åhléns och KF för. Vid ut- gången av 1977 fanns det 392 varuhus. 361 av dessa var 5. k. kedjevaruhus, dvs. tillhörde NK-Åhléns eller KF. Därutöver fanns 27 köpmannavaruhus och fyra enskilda stormarknader.
3.3. Samfärdsel
Till samfärdselsektorn räknas transporter samt post och tele. År 1977 svarade samfärdseln för 5,3 % av BNP. Samtidigt var 272 000 eller 6,7 % av antalet sysselsatta verksamma inom sektorn. Av bruttoinvesteringarna år 1977 gjor- des 9,6 % inom samfärdseln. Transporterna svarade år 1977 för drygt 70 % av produktionen respektive sysselsättningen inom sektorn och post och tele således för återstoden. Redogörelsen kommer i det följande främst att avse transportsektorn. Uppgifterna avseende antalet företag är inte heltjämförbara på grund av olika källor och då de avser olika år.
År 1976 fanns enligt Centrala Företagsregistret (CFR) drygt 25 000 företag inom transportsektorn. Dessa hade knappt 180000 årsarbetare, vilket gav ett genomsnitt per företag av ca sju personer. Transportsektorn svarade år 1976 för 14,1 % av antalet företag inom servicenäringarna och för 17,9 % av antalet årsarbetare.
Transportarbetet kan delas in i person- och godstransporter. Personbi- lismen svarade år 1976 för drygt 80 % av den totala persontransportvolymen. Andelarna för buss och järnväg var 8,5 respektive 7 %. Av godstransporterna år 1977 utfördes 46 % på lastbil och 31 % på järnväg. Enligt en beräkning avseende år 1978 utfördes 85 % av lastbilarnas transportarbete av den yr- kesmässiga lastbilstrafiken, dvs. åkerierna. Åkerinäringen omsatte under 1978, enligt SCB, drygt 6 miljarder kr i transportverksamhet. Räknas även grustag och krossanläggningar uppgick omsättningen till drygt 7 miljarder
kr. Åkeriföretagen sysselsatte 1978 ca 70 000 personer. Vid utgången av år 1978 fanns det enligt Svenska Åkeriförbundet omkring 19 800 åkerier. Knappt hälften av dessa, 9 450, var organiserade i 260 lastbilscentraler. Den genomsnittliga lastbilscentralen ägs av 35 medlemsföretag och säljer trans- porter för 63 lastbilar och traktorer. Lastbilscentralen fungerar som ett för- säljnings- och inköpsföretag i transporter. Centralen träffar avtal och anvisar sedan uppdragen till medlemsföretagen. Dessutom sköts transportledning och marknadsföring av centralen, som även lämnar service i t.ex. eko- nomiska frågor till medlemsföretagen. Transportförsäljning sker förutom av lastbilscentraler även av enskilt ägda medelstora och större åkeriföretag, transportförmedlingsföretag och företag för speciella transportåtaganden. Drygt 50 % av den yrkesmässiga trafikens totala transporterade godskvan- titet förmedlades år 1977 av lastbilscentraler. Åkerinäringen är en utpräglad småföretagsbransch. Vid årsskiftet 1978—1979 hade drygt 70 % av åkerierna endast en lastbil. Dessa svarade för knappt en tredjedel av det totala antalet bilar. Endast drygt 1 % hade mer än 16 lastbilar. Dessa åkerier hade emel- lertid en femtedel av lastbilsparken.
Taxinäringen domineras helt av enbilsåkerier, dvs. taxiägaren innehar ett enda ordinarie tillstånd för taxitrafik. Av de drygt 9 000 taxitrafiktillstånd som fanns utfärdade vid slutet av år1977 var ca 7 800, enligt taxiutredningens betänkande (Ds K 1979z4) Taxi — krav och utvecklingsmöjligheter, fördelade på olika tillståndshavare. Endast mellan 400 och 500 taxiföretag hade mer än ett ordinarie tillstånd. De enskilda taxiföretagen samarbetar ofta inom ekonomiska eller ideella föreningar. Dessa är oftast lokala sammanslutningar och samarbetet koncentreras i regel till en gemensam beställningscentral.
3.4. Privata tjänster
Till privata tjänster hänförs i denna framställning restaurang- och hotell- rörelse, bank-, försäkrings- och uppdragsverksamhet, reparations-, tvätteri och annan serviceverksamhet samt övriga privata tjänster, såsom fastig- hetsförvaltning (exklusive bostadsförvaltning), städningsrörelse, hushålls- tjänster etc.1
Privata tjänster svarade år 1977 för 13,2 % av BNP och för samma andel eller 538000 av antalet sysselsatta. Andelen av bruttoinvesteringarna var 6,5 %.
Produktionen i privata tjänstesektorn har utgjort en i stort sett konstant andel av BNP under perioden 1965—1977. Inom gruppen privata tjänster har delsektorerna emellertid utvecklats olika. Produktionen inom hotell- och restaurangbranschen har exempelvis stagnerat medan banker, försäk- ringsbolag och uppdragsverksamhet visat en relativt snabb produktionstill- växt. Detta framgår av tabell 3.14.
Att produktionsutvecklingen i sektorn visar ett så nära samband med BNP-utvecklingen har flera orsaker. En orsak kan vara att en relativt stor och ökande andel av sektorns produktion används som insatser i näringslivet (inklusive den egna sektorn). 1975 var andelen drygt 60 %. För vissa del- sektorer såsom uppdragsverksamhet, maskinuthyrning och fastighetsförvalt-
' 1 delsektorn övriga privata tjänster ingår fastighetsförvaltning, renings-, renhållnings- verk, städningsrörelse, viss undervisning, forsk- ning. sjukvård och kultu- rell serviceverksamhet, rekreationsverksamhet, intresseorganisationer. hushållstjänster samt annan personlig service. (Endast den privata verksamheten avses. När det exempelvis gäller undervisning och sjuk- vård är den privata ande- len mycket liten.)
Tabell 3.14 Förädlingsvärdet inom privata-tjänster 1965—1977, 1975 års priser
Milj. kr Andel Årlig procentuell förändring 1977 %
1965— 1970— 1974— 1970 1974 1977 Restaurang och hotell 2095 7,1 2,5 —1,0 —3,5 Bank, försäkring, upp- dragsverksamhet 10163 34,7 5,7 0,3 2,7 Reparation, tvätteri och annan serviceverksamhet 4432 15,1 —1,7 —1,4 —0,1 Övriga privata tjänster 12615 43,1 2,2 3,9 3,5
Summa privata tjänster 29 305 100 2,2 1,3 1,9
Anm.: Uppgifterna avser förädlingsvärde till producentpris på grund av att uppgifter om förädlingsvärde till faktorpris 1977 inte funnits tillgängliga för delsektorerna. Andra principer vad gäller beräkning av bankernas tjänster innebär dels att nivån för hela sektorns produktion skiljer sig från uppgiften i tabell 3.2, dels att utvecklingstakterna blir något annorlunda. Källa: SOU 1978:78.
ning är leveranser till näringslivet helt dominerande. Efterfrågan kommer således inte främst från privat konsumtion. Den privata konsumtionsandelen har för övrigt sjunkit och utgjorde 1975 ca 1/ 3 av produktionen inom sektorn.
Även beträffande sysselsättningen mätt i antal arbetade timmar visar del- sektorerna en olikartad utveckling. Detta framgår av tabell 3.15. Bank, för- säkring och uppdragsverksamhet visar en ökning liksom övriga privata tjäns- ter medan hotell- och restauranger liksom reparationer, tvätteri och annan serviceverksamhet minskat antalet arbetade timmar. Till hotell- och restatu'angbranschen räknas förutom hotell och restauranger även kaféer, konditorier, motell, pensionat och campingplatser. År 1977 var 71000 personer sysselsatta i branschen. Detta innebar en ökning från
Tabell 3.15 Sysselsättningen inom privata'tjänster 1965-1977
Milj. Årlig procentuell förändring arbetade
timmar 1965— 1970— 1974— 1977 1970 1974 1977
Restaurang och hotell 113,14 —1,6 —2,5 —0,4 Bank, försäkring, upp-
dragsverksamhet 242,29 3,9 0,0 1,5 Reparation, tvätteri och
annan serviceverksamhet 194,12 —2,7 —6,2 —2,6 Övriga privata tjänster 233,52 0,6 2,2 1,8 Summa privata tjänster 783,07 —0,1 —1,7 0,2
Källa: SOU 1978:78.
65 000 år 1973. Från 1960 hade emellertid sysselsättningen minskat från 84000. Antalet företag uppgick 1976 till drygt 7 300. Branschen är en ut- präglad småföretagsnäring. Hälften av företagen hade högst en anställd års- arbetskraft och nära 75 % hade fyra eller färre anställda. Endast knappt 2 % av företagen hade mer än 50 anställda. En femtedel av enheterna ingick i någon form av kedjeföretag. Ändrade konsumtionsvanor inom inkvar- terings- och serveringssektorn har lett till etablerandet av nya serverings- anläggningar i anslutning till bensinstationer, varuhusbarer och personal- matsalar samt utbyggnader av semesterbyar, interna konferensanläggningar och kursgårdar. Detta har skärpt konkurrensen för de traditionella före- tagsformerna.
Affärsbankerna svarar för ca 40 % och sparbankerna för ca 15 % av bank- sektorns produktion. I övrigt ingår i sektorn föreningsbanker, riksbanken, investeringsbanken, postgiro, hypoteksinstitut, kreditaktiebolag, invest- mentbolag m. fl. Under 1960-talet ökade antalet sysselsatta personer med drygt 6 % per år. Under 1970—talet har sysselsättningsökningen dämpats till omkring 2 % per år. Antalet sysselsatta uppgick därmed till ca 50000 personer 1977. Sysselsättningen räknat i timmar har ökat något långsammare. En snabb omstrukturering av bankernas verksamhet har skett under 1960- och 1970-talen. Nya tjänster har introducerats. Redovisning har helt lagts på data.
Försäkringsverksam/teten avser här endast privata försäkringar. Antalet sys- selsatta personeri privata försäkringssektorn har ökat betydligt långsammare än i banksektorn, från 16000 år 1960 till 22 000 år 1977, vilket motsvarar 1,6 % per år. Mätt i timmar har sysselsättningen ökat med i genomsnitt 0,5 % per år under motsvarande period. En ökad produktionsvolym sam- tidigt med några stora fusioner har gett produktivitetsvinster. Införandet av automatisk databearbetning torde också ha haft stor betydelse. All re- gistrering och premieavisering är nu lagd på data liksom kapitalförvaltning i vissa bolag.
1 uppdragsverksamhet ingår flera skilda verksamhetsområden såsom tek- nisk uppdragsverksamhet (bl. a. byggkonsulter, arkitekter, ingenjörsbyråer) reklambyråer, juridisk uppdragsverksamhet, bevakningsverksamhet, ma- skinuthyrning (leasingverksamhet) m. m. Antalet sysselsatta personer växte snabbt under 1960—talet från 40000 är 1960 till 78000 år 1970. Därefter har sysselsättningsökningen varit långsammare. Den totala arbetsvolymen mätt i timmar har varit i stort sett oförändrad under 1970-talet. Den snabba tillväxten under 1960-talet sammanhängde med den allmänt sett högre pro- duktionstillväxten under denna period. En helt övervägande del av sektorns produktion går nämligen som insatser i näringslivet och merparten till in- dustri och byggnadsverksamhet. Eftersom så stor del av sektorns tjänster utgör insatser i näringslivet blir utvecklingen i hög grad beroende dels av den allmänna ekonomiska utvecklingen i näringslivet, dels av hur företagens val träffas mellan att producera tjänsterna själva och att köpa dem utifrån. Uppdragsverksamheten domineras av småföretag. År 1976 hade 56 % av företagen endast en årsarbetare. Drygt 80 % hade färre än fyra, medan endast något över 1 % hade mer än 50 anställda.
Till reparation, tvätteri och annan serviceverksamhet hör reparationsverk- städer för bilar och hushållsvaror, tvätterier, hårfriseringar, arbetshjälp i hern-
met m. m. För reparationsverksamheten har antalet sysselsatta personer varit oförändrat kring 60000 alltsedan början av 1960-talet, därav drygt 50000 inom bilreparationer. Det är endast bilreparationer som kunnat notera en årlig produktionsökning (ca 2 %)under perioden. Där har också funnits bättre möjligheter att rationalisera än inom många andra tjänstesektorer. Pro— duktivitetsökningen har varit omkring 4 % per år. För övriga delbranscher vars produktivitet antingen ökat svagt eller inte alls har produktionen stag- nerat eller fallit. Antalet företag inom sektorn reparation, tvätteri och annan serviceverksamhet uppgick 1976 till drygt 17 000. Två tredjedelar av dessa hade endast en årsarbetare. Bara en halv procent av företagen hade mer än 50 anställda. Inom bilreparationsbranschen svarar verkstäder som är auk- toriserade av någon billeverantör för den omsättningsmässigt största delen av reparationerna. Tvätteribranschen domineras antalsmässigt av lokalt verksamma tvätterier. Huvuddelen av omsättningen inom branschen till- faller emellertid ett företagsom har verksamhetsställen på flera håll i landet. Till övriga privata tjänster hänförs fastighetsförvaltning (exklusive bo- stadsförvaltning), renings- och renhållningsverk, städningsrörelse, under- visning, forskning, sjukvård, intresseorganisationer, rekreationsverksamhet m. m. För några av de nämnda delområdena äger den huvudsakliga verk- samheten rum i offentlig regi. Inom hela området har sysselsättningen ökat från ca 100 000 personer år 1960 till ca 170 000 år 1977. En fortsatt expansion av delsektorns sysselsättning kan enligt långtidsutredningen förväntas.
3.5. Bostadsförvaltning
Med bostadsförvaltning avses förvaltning och skötsel av bostadsfastighet bedriven av fastighetens ägare. Bostadsförvaltningens andel av BNP uppgick 1977 till 7,2 %. Andelen har under 1970-talet legat omkring 7 % men upp- gick 1965 till 7,7 %. Antalet sysselsatta inom bostadsförvaltningen var 1977 omkring 33 000, vilket utgjorde knappt 1 % av det totala antalet sysselsatta personer. Sektorn svarade 1977 för 20,7 % av bruttoinvesteringarna. Andelen har dock minskat. 1965 uppgick den nämligen till 28,8 %. Nedgången speglar det lägre bostadsbyggandet. Det totala antalet företag inom sektorerna privata tjänster och bostadsför- valtning uppgick 1976 till 62000, vilket utgjorde drygt en tredjedel av alla företag inom servicenäringarna.
3.6. Servicenäringarnas framtida utveckling
De i avsnitt 3.1 redovisade uppgifterna om servicenäringarna har främst avsett perioden 1965—1977. I det följande redovisas prognoser över utveck- lingen inom servicenäringarna fram till 1983 och i ett par fall även till 1990. Redogörelsen baseras på långtidsutredningen 1978 (SOU 1978:78). Långtidsutredningens prognos innebär att tjänstesektorns, dvs. service- näringarnas och offentliga tjänsters, andel av den totala produktionen mätt i fasta priser sjunker från 56,9 % 1977 till 52,3 % 1983. Det bör dock noteras
att andeeni 1977 var osedvanligt hög till följd bl. a. av den stagnation i industrirroduktionen som inträffade 1975—1977 samtidigt som främst den offentligt sektorn fortsatte att öka snabbt. Räknas endast servicenäringarna framgår att deras andel av BNP minskar från 35,5 % 1977 till 32,4 % 1983. När det gäller näringslivets sysselsättning beräknas servicenäringarnas andel öka under ifrågavarande period. Om man däremot ser till den totala syssel- sättningen, sjunker servicenäringarnas andel från 33,2 % 1977 till 31,5 % 1983. Räknat i sysselsatta personer innebär detta i stort sett oförändrat antal, drygt 1,3 milj. Andelen sysselsatta inom den offentliga sektorn beräknas öka mellan 1977 och 1983 med 4,8 procentenheter till 31 ,8 %. Dessa uppgifter redovisas i tabell 3.16.
Tabell 3.16 Näringsgrenarnas andelar av den totala produktionen och sysselsätt- ningen 1977—1983, (%)
BNP
1977
Varu- och kraftproduktion 43,1 Servicenäringar 35,5
därav Varuhandel 9,8
Samfärdsel 5,3 Privata tjänstera 20,4
Offentliga tjänster 21,4 Totalt 100
1983
47,7 32,4 8,9 4,6 18,9 19,9
100
Sysselsatta
1977
39,8 33,2 12,3
6,7 14,2 27,0
100
1983
36,7 31,5 11,4
6,0 14,1 31,8
100
" Privata tjänster inkluderar bostadsförvaltning, som 1977 svarade för 7,2 % och 1983 beräknas svara för 6,2 % av BNP. År 1977 sysselsatte bostadsförvaltningen 33 000 personer, vilket motsvarade en andel på ca 1 % av det totala antalet sysselsatta.
Källa: SOU 1978:78.
Den årliga procentuella förändringen beträffande BNP, sysselsatta, pro- duktivitet och bruttoinvesteringar mellan 1974—1977 och 1977—1983 redo- visas i tabellerna 3.17 och 3.18 för olika näringsgrenar.
Tabell 3.17 Årlig förändring av BNP och sysselsatta inom olika näringsgrenar 1974—1983, %
BNP
1974— 1977 Varu- och kraftproduktion —l,8 Varuhandel 2,0 Samfärdsel —3,8 Bostadsförvaltning 2,2 Privata tjänster 1,6 Offentliga tjänster 4,1
Totalt 0,3
Källa: SOU 1978:78.
1977— 1983
5,4 2,1 1,4 1,1 3,0 2,4
3,7
Sysselsatta
1974— 1977
—1,4 0,6 0,7 —0,3 1,1 5,0
1,0
1977— 1983
—O,4 —0,5 —0,9 1,1 1,0 3,7
0,9
Den ökning av BNP som beräknas för perioden 1977—1983 svarar hu- vudsakligen varu- och kraftproduktionen för. Den negativa utveckling som fanns inom vissa sektorer under perioden 1974—1977 har brutits så att samt- " liga näringsgrenar nu beräknas öka sin produktion. Sysselsättningsökningen fram till 1983 kommer enligt prognosen att till största delen ske inom den offentliga sektorn. Även privata tjänster och bostadsförvaltning väntas öka sin sysselsättning medan en minskning sker inom övriga sektorer.
Tabell 3.18 Årlig förändring av produktivitet och bruttoinvesteringar inom olika näringsgrenar 1974—1983, (%)
Produktivitet Bruttoinvesteringar 1974— _ l977— 1974— l977— 1977 1983 1977 1983 Varu- och kraftproduktion 0,8 6,9 —2,3 3,3 Varuhandel 2,7 3,2 11,4 3,0 Samfärdsel —3,8 3,5 —6,8 0,3 Bostadsförvaltning 2,5 0,3 —4,8 4,1 Privata tjänster 1,4 2,7 1,2 3,1 Offentliga tjänster 0,1 —0,3 1,5 1,1 Totalt 0,7 3,8 —l,7 2,8
Källa: SOU 1978:78.
Produktivitetsutvecklingen beräknas enligt långtidsutredningen som hel- het bli positiv. Det är endast offentliga tjänster som väntas få en sjunkande produktivitet. Bostadsförvaltningen beräknas få en lägre ökningstakt än un- der perioden 1974—1977. Produktiviteten inom servicenäringarna ökar något mindre än i ekonomin totalt. Investeringstakten avtar inom varuhandeln, medan den ökar inom övriga servicenäringar. Utvecklingen inom varuhan- deln skall dock ses mot bakgrund av den höga investeringstakten 1974—1977.
Långtidsutredningen presenterar även, dock med påpekande av den stora osäkerheten, prognoser över utvecklingen fram till 1990 bl. a. för produktion och sysselsättning. Dessa prognoser redovisas i tabell 3.19.
Tabell 3.19 Årlig förändring av BNP och sysselsättning 1977-1990 inom olika nä- ringsgrenar (%)
BNP Sysselsättning 1977—1990 1977—1990 Handel, samfärdsel och privata tjänster 2,2 —1,0 Bostadstjänster 1,5 0 Offentliga tjänster 1,7 2,0 Hela ekonomin 3,2 —0,4
Källa: SOU 1978:78.
Enligt långtidsutredningens beräkningar kommer servicenäringarna att ha i stort sett samma BNP-utveckling fram till 1990 som under perioden
1977—1983. Sysselsättningen beräknas däremot minska i något snabbare takt, nämligen med 1 % per år. Detta skall jämföras med en ökning under perioden 1977—1983 för privata tjänster med 1 % per år och årliga minskningar för varuhandeln och samfärdseln under denna period med 0,5 respektive 0,9 %.
4. Kreditmarknaden och serviceföretagen
4.1. Kreditmarknaden
Kreditmarknadens grundläggande uppgift är att samla upp sparande från hushåll, företag, stat och kommun samt slussa detta vidare i form av lån. Till denna marknad räknas bankers och försäkringsinrättningars totala pla- ceringar samt allmänhetens placeringar i statspapper, aktier och övriga ob- ligationer. Den organiserade kreditmarknadens utestående direktutlåning uppgick den 31 december 1977 till ca 410 miljarder kr och det totala vär- depappersinnehavet till ca 195 miljarder kr. Av den totala utlåningen gick 180 miljarder kr, dvs. 44 % till näringslivet. Av värdepappersinnehavet avsåg 14 % näringslivet. Bostadsmarknaden dominerade som låntagare med 13 % av bankernas utlåning, nära tre fjärdedelar av övriga kreditinstituts utlåning och drygt hälften av värdepappersplaceringarna. Som framgår av tabell 4.1 är mellanhandsinstituten och bankerna dominerande långivare till närings- livet.
Tabell 4.1 Kreditinstitutens utlåning 1977-12-31 (milj. kr)
Kreditinstitut Utlåning till Därav utlåning” % allmänheten till närings- livet Banker 162 921 59 902 33 Bankernas byggnadskrediter 27 812 11 230 6 Riksförsäkringsbolag 20 719 13 241 8 Mellanhandsinstitut 136 967 65 937 37 Statliga lånefonder och reg. utvecklingsfonder 54 434 27 172 15 AP-fonden 8 332 2 340 1 Summa 411 185 179 822 100
” Med näringslivet avses s. k. icke-finansiella företag, statliga, kommunala och privata företag utom finansierings- och investmentföretag.
Källa: SCB.
I tabell 4.2 redovisas kreditinstitutens utestående krediter till näringslivet den 31 december 1977 fördelad på olika näringsgrenar. Som jämförelse anges näringsgrenarnas andel av BNP 1977.
Tabell 4.2 Kreditinstitutens utlåning till näringslivet fördelad på näringsgrenar 1977—12-31. Andel av BNP för olika näringsgrenar 1977 (milj. kr och %)
Näringsgrenar Total utlåning Andel av
_— BNP
Milj. kr % % Jordbruk, skogsbruk 1 116 l 4 Gruvor, mineralbrott 546 0 O Tillverkningsindustri 33 034 18 24 131-, gas-, värme-. vattenverk 3 724 2 2 Byggnadsindustri 7 461 4 7 Varuhandel, restaurang- och hotellrörelse 15 773 9 9 Samfärdsel, post- och televerk 5004 3 4 Fastighetsförvaltning, uppdragsverksamhet 82 399 46 13 Offentlig förvaltning och andra tjänster 2878 2 26 Ej branschfördelade 27 887 15 11
Summa 179 822 100 100
Källa: SCB.
Av tabellen framgår att nära hälften av utlåningen går till fastighets- förvaltning och uppdragsverksamhet medan tillverkningsindustrin erhåller närmare en femtedel av utlåningen. Den stora utlåningen till näringsgrenen fastighetsförvaltning och uppdragsverksamhet förklaras av att där ingår de fastighetsförvaltande företagen. Utlåningen till övriga servicenäringar uppgår till relativt små andelar av de totalt utestående krediterna. BNP-andelarna har angivits som ett mått på respektive näringsgrens betydelse i ekonomin.
Av tabell 4.3 framgår utlåningen fördelad på.olika servicenäringar den 31 december 1977. I tabellen redovisas inte utlåningen till näringsgrenen fastighetsförvaltning. Till följd av underlagsmaterialets beskaffenhet redo- visas inte heller utlåningen till vissa privata tjänster såsom renhållning och städning. Bland de servicenäringar som redovisas i tabellen är varuhandel och restauranger den största låntagargruppen med 63 % av utlåningen. Par- tihandeln och detaljhandeln är de enskilda branscher som har störst upp- låning från kreditinstituten.
Tabell 4.3 Kreditinstitutens utlåning fördelad på servicenäringar 1977-12-31 (milj. kr och %)
Bransch Utlåning Milj. kr % Byggnadshantverk 707 3 Varuhandel, restaurang m. m. 15 773 63 därav: Partihandel 9 088 36 Detaljhandel 5 963 24 Restaurang, hotell 719 3 Samfärdsel 4 599 18 därav: Lastbilsåkerier 875 3 Uppdragsverksamhet 2 588 10 Maskinuthyrningsrörelse 168 1 Reparations-, tvätteri— och annan serviceverk- samhet 1 357 5 Summa 25 192 100
Utlåningen till parti- och detaljhandeln har i det följande delats upp ytter- ligare på olika delbranscher samt på företag med olika antal anställda (tabell 4.4 och 4.5). Som jämförelse har angivits (tabell 4.6) utlåningen till till- verkningsindustrin fördelad på företag med olika antal anställda. Härav fram- går att de mindre företagen har en betydligt större andel av utlåningen i parti- och detaljhandeln än i tillverkningsindustrin.
Tabell 4.4 Kreditinstitutens utlåning fördelad på partihandel och varuhandelsför- medling 1977-12-31 (milj. kr och %)
Milj. kr %
Produktionsvaruinriktad partihandel 4 875 54 Konsumtionsvaruinriktad partihandel 2 634 29 Partihandel med transportmedel 1213 13 Varuhandelsförmedling 366 4 Summa partihandel 9088 100 varav utlåning till
företag med 0—19 anställda 2200 milj. kr 20—199 anställda 3658 milj. kr 200— anställda 3230 milj. kr
Källa: SCB.
Tabell 4.5 Kreditinstitutens utlåning fördelad på olika delar av detaljhandeln 1977-12-31 (milj. kr och %)
Milj. kr % Varuhushandel 1 007 17 Dagligvaruhandel 905 28 Bil- och drivmedelsdetaljhandel 2 392 15 Sällanköpsvaruhandel samt apotek och systembolag 1 659 40 Summa detaljhandel 5 963 100 varav utlåning till
företag med 0—19 anställda 2278 milj. kr 20—199 anställda 1897 milj. kr 200— anställda 1788 milj. kr
Källa: SCB.
Tabell 4.6 Kreditinstitutens utlåning till tillverkningsindustrin fördelad på företag med olika antal anställda 1977-12-31 (milj. kr)
Milj. kr Total utlåning 33034 varav till företag med 0— 19 anställda 2469 20—199 anställda 7 891 200— anställda 22 674
Källa: SCB.
4.2. Kapitalmarknaden
Kapitalmarknaden omfattar den del av den organiserade kreditmarknaden som utgörs av aktier, obligationer och förlagsbevis med en ursprunglig löptid på minst sju år samt försäkringsinr'attningarnas reverslån.
På den svenska obligationsmarknaden förekommer räntebärande obliga- tioner, förlagsbevis, premieobligationer och sparobligationer. Sparobligatio- nerna är trots sin benämning inte obligationer i egentlig mening eftersom de inte kan överlåtas. De räknas inte heller till obligationsmarknaden i kre- ditmarknadsstatistiken. Konvertibla skuldebrev har under senare år utnytt- jats bl. a. som likvid för inlösta aktier vid företagsfusioner.
Obligationer emitteras av staten, bostadsinstituten, vissa större kommu- ner, kommunkreditinstitut, större industri- och kraftverksföretag, Sveriges allmänna hypoteksbank samt av skeppshypoteksinstitut. Förlagslån emit- teras av banker, kreditaktiebolag och industriföretag.
Obligationslånen utgör en mycket viktig form för långfristig kreditgivning. Näringslivets nettoupplåning i form av obligations- och förlagslån uppgick 1977 till 6,2 miljarder kr. Vid utgången av 1976 svarade näringslivet för 12 % av de utestående lånen på obligationsmarknaden. De fördelar som obligationslåneformen innebär liggeri första hand i att företaget har möjlighet att täcka ett kreditbehov för längre tid med bundet lån som löper med fast ränta. Företaget får dessutom tillgång till en marknad som har betydande kapitalresurser till sitt förfogande — de större kapitalförvaltande institutioner- na placerar stora andelar i obligationer. Detta innebär också att lånebeloppen vanligen blir betydande, för det mesta överstigande 25 milj. kr.
De mindre och medelstora företagen har i praktiken varit utestängda från obligationsmarknaden.
Till kapitalmarknaden räknas aktiemarknaden, trots att aktier inte re- presenterar krediter utan tillskott av ägarkapital. Aktieemissionen är emel- lertid ett viktigt sätt för företagen att skaffa sig långfristigt kapital.
Aktiebolagens kapitalanskaffning genom nyemissioner uppgick år 1977 till totalt 2,1 miljarder kr.
Möjligheterna att dra nytta av de fördelar ett kapitaltillskott via aktie- marknaden kan innebära har i mycket ringa omfattning kunnat utnyttjas av de mindre företagen.
4.3. Mellanhandsinstituten inom näringslivssektorn
Mellanhandsinstituten har som uppgift att förmedla krediter frin kapital- placerande kreditinstitut — t. ex. AP-fonden — till låntagarna. Mellanhands- instituten är i första hand hypoteksinstitut och kreditaktiebolag.
Av de tio mellanhandsinstituten inom näringslivssektorn är tre av för- eningskaraktär. De övriga sju institut som är inriktade på utlånng till nä- ringslivet är 5. k. kreditaktiebolag, nämligen AB Industrikredit och AB Fö- retagskredit, Lantbruksnäringarnas primärkredit AB och Lantbrtksnäring- arnas sekundärkredit AB, Svensk Exportkredit AB, Sveriges In/esterings- bank AB samt Företagskapital AB.
För kreditaktiebolagen gäller förutom aktiebolagslagen en särskild lag, lagen om kreditaktiebolag (1963z76). Enligt den sistnämnda lagen avses med kreditaktiebolag ”aktiebolag som har till ändamål att bedriva lånerörelse och att genom utgivande av obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar upplåna för verksamheten erforderliga medel men i vars verksamhet bankrörelse inte ingår".
Kapitalmarknadens mellanhandsinstitut med inriktning på företagsfinan- siering bedriver en omfattande verksamhet. Institutens sammanlagda net- tokrediter år 1978 uppgick till ca 2,8 miljarder kr att jämföras med upp- låningen mot industriobligationer på ungefär 1,6 miljarder kr netto. Då de i första hand är avsedda att förmedla långfristiga lån till sådana företag och för sådana ändamål där obligationslån inte kan komma i fråga, är mel- lanhandsinstitutens inriktning och utlåningsvillkor av central betydelse för en stor del av det svenska näringslivet och för kreditmarknadens funk- tionssätt över huvud taget.
4.3.1. AB Industrikredit och AB Företagskredit
AB Industrikredit och AB Företagskredit ägs till lika delar av staten och affärsbankerna. Dessa institut har till uppgift att lämna långfristiga krediter till mindre och medelstora företag inom alla branscher. Ändamålet med
Tabell 4.7 Industrikredits och Företagskredits utlåning inkl. beviljade ej utlämnade krediter fördelade på branscher 1978-12-31 (milj. kr och %)
___—________—_——
Milj. kr % Indus/ri Gruv-, metall- och verkstadsindustri 19020 22 Jord- och stenindustri 247,0 3 Trä- och pappersindustri 10330 12 Bruksrörelse 21,3 - Textil- och sömnadsindustri 171,4 2 Läder- och gummivaruindustri 94,0 ] Livsmedelsindustri 384,6 4 Kemisk-teknisk industri 345,0 4 Grafisk industri 289,4 3 Ovrig industri 161,6 2 46493 53 Handel och servicenäringar Partihandel ] 342,0 15 Detaljhandel 511,0 6 Handel med transportmedel 658,4 8 Servicenäringar 335,1 4 2 846,5 33 Sam/?inte! 308,4 4 Byggnads- och anläggningsverksamhet, fastighets- förvaltning 894,l 10 8 698,3 100
Källa: Industrikredit och Företagskredit.
krediterna skall vara att åstadkomma en långfristig finansiering av främst fastigheter och maskinell utrustning. Lån kan även beviljas för andra ända- mål, t.ex. finansiering av fastigheter för uthyrning till rörelsedrivande fö- retag, omläggning av befintliga län eller långsiktig förstärkning av rörel- sekapital.
Aktiekapitalet uppgår sedan år 1976 till 32 milj. kr i Industrikredit och 12 milj. kr i Företagskredit vilket tillskjutits till hälften av vardera staten och affärsbankerna.
Kapitalanskaffningen sker till största delen genom lån hos AP-fonden. Den totala upplåningen uppgick 1978 till 1 710 milj. kr. Därav svarade AP— fonden för 1675 milj. kr.
Vid utgången av 1978 uppgick Industrikredits och Företagskredits ute- stående lån till 6 747 respektive 1 109 milj. kr. Skillnaden mellan summan av dessa siffror och de uppgifter som redovisas i tabell 4.7 beträffande ln- dustrikredits och Företagskredits utlåning till olika näringsgrenar beror på att i tabellen har inräknats beviljade ännu ej utlämnade krediter. Indelningen i näringsgrenar i tabellen är gjord av företagen. Begreppet servicenäringar har här inte riktigt samma innebörd som i övrigt i betänkandet. Den renodlade industrin dominerar men dess relativa andel har avtagit under senare år till förmån för i första hand handeln och övriga servicenäringar. Mellan åren 1976 och 1977 ökade institutens utlåning med totalt 16 %. Motsvarande ökning av institutens utlåning till handeln och övriga servicenäringar var i genomsnitt 22 %. Mellan 1977 och 1978 var motsvarande ökning 13 re- spektive 14,5 %. Handeln och de övriga servicenäringarna svarade 1977 för 32 % och 1978 för 33 % av lånestocken. År 1967 var motsvarande andel 27 %. I denna andel ingår utlåning till AB Handelskredit, AB Järnhan- delskredit och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB som 1978 upp- gick till drygt 20 milj. kr. En särskilt kraftig expansion har ägt rum för produktionsvaruinriktade partihandelsföretag, som 1977 svarade för 67 % av den totala utlåningen till partihandeln. Av institutens utlåning till de- taljhandeln svarade bilhandeln 1977 för 46 %.
Av Industrikredits och Företagskredits lånestock vid utgången av 1977 utgjorde 37 % lån till företag med mindre än 20 anställda. År 1978 gick 40 % av nyutlåningen på 1 648 milj. kr till sådana företag. År 1977 utgjorde lån till företag med under 100 anställda 70 % av lånestocken. Av den under 1978 nybeviljade lånesumman gick 77 % till företag med mindre än 100 anställda.
Som säkerhet kräver Industrikredit pantbrev (inteckningar) i fastighet eller tomträtt inom 60 % av beräknat värde på den fasta egendomen. Alternativ är borgen av staten, kommun eller bank. Företagskredit godtar säkerhet som bedöms betryggande. Ofta fungerar bolaget som komplement till In- dustrikredit. Företagskredit kan också självständigt erbjuda lån mot säkerhet i form av företagsinteckningar m.m. Detta medför att även företag som är verksamma i förhyrda lokaler kan få hjälp med en långfristig finansiering.
Lånen löper med bunden ränta som justeras efter 5 respektive 10 år med hänsyn till ränteutvecklingen. I regel är räntan 0,5 % högre i Företagskredit än i Industrikredit.
Amortering sker halvårsvis med lika stora belopp enligt en fastställd plan på normalt 15 år.
Någon differentiering av institutens utlåningsräntor förekommer inte med avseende på krediternas löptider eller med hänsyn till riskbedömningar. Utlåningsräntan kan dock i någon mån sägas vara riskanpassad då möj- ligheter föreligger att placera en varierande andel av ett lån i sekundär- institutet Företagskredit.
1 regeringens proposition 1978/791165 om den svenska kapitalmarknaden som grundas på kapitalmarknadsutredningens betänkande (SOU 1978:11) Kapitalmarknaden i svensk ekonomi föreslås en sammanslagning av insti- tuten på det sättet att Industrikredit — med hänsyn till att dess namn är mer inarbetat än Företagskredits — övertar Företagskredits tillgångar och skulder. Aktiekapitalet föreslås höjt till 80 milj. kr och garantikapitalet till 400 milj. kr. Mot bakgrund av att Industrikredit/Företagskredit hittills näs- tan inte haft några förluster anses att säkerheten vid utlåning från det sam- manslagna institutet skall ligga inom 75 % av pantens värde, dvs. i stort sett samma säkerhetskrav som för närvarande tillämpas av sekundärinsti- tutet Företagskredit. Upplåningsrätten är för närvarande maximerad beträf- fande Industrikredit till 20 och i fråga om Företagskredit till 10 gånger sum- man av eget kapital, garantifond och utestående förlagslån. Upplånings- multipeln föreslås till 18, vilket skulle ge en upplåningsvolym på 17 miljarder kr.
4.3.2. Företagskapital AB
Företagskapital inledde sin verksamhet år 1973. Institutet är ett kreditak- tiebolag. Aktiekapitalet uppgår till 20 milj. kr och reservfonden till 4 milj. kr av vilka staten och affärsbankerna vardera satsat hälften.
Enligt bolagsordningen skall institutet medverka vid finansieringen av mindre och medelstora näringsföretag inom landet. Verksamheten är således inte avgränsad till industriföretag. Kapitaltillskotten kan ske dels genom förvärv av aktier, andelar eller liknande rättigheter, dels i form av kre- ditgivning eller genom att institutet utfärdar grantiförbindelser som sedan kan läggas till grund för upplåning hos andra finansiärer. Företagskapital har under 1978 fått möjlighet att förvärva konvertibla skuldebrev och redan befintliga aktier i samband med succession. Därmed har verksamhetsför- utsättningarna för företaget väsentligt förbättrats. År 1978 uppgick insti- tutets engagemang till drygt 38 milj. kr. Av beloppet utgjorde ca 90 % rent riskkapital.
Företagskapital har som riktlinje för sin verksamhet att endast engagera sig i företag som har en kontinuitet och inte är beroende av en enskild person för sin fortsatta drift. Utlåningen är bl. a. av detta skäl främst inriktad på industriföretag, medan utlåning till serviceföretag knappast förekommit. Lånebeloppen uppgår till mellan l'milj. kr och 10 milj. kr. En stor del av de mindre serviceföretagen är därför för små för Företagskapital.
4.3.3. Sveriges Investeringsbank AB
lnvesteringsbanken bildades 1967 som ett av staten helägt kreditaktiebolag. lnvesteringsbanken har till uppgift att åta sig sådan finansiering som inte kan komma till stånd genom andra kreditinstitut. I praktiken innebär detta
att bankens insatser kompletterar övriga institut i deras verksamhet även vad gäller kreditgivning till enskilda projekt eller företag.
[ tabell 4.8 redovisas bankens utlåning till olika stora företag. Av den totala utlåningen på nära 6 400 milj. kr gick vid utgången av 1978 knappt en femtedel till företag med mindre än 50 anställda. Under 1978 var ut- låningen till denna företagskategori endast 9 %. Storföretagen dominerade starkt som låntagare detta år.
Tabell 4.8 Investeringsbankens totala engagemang fördelat på företagsstorlek 1978- 12-31 (milj. kr och %)
Företagsstorlek Totalt engagemang Därav beviljat under anställda 1978-12-31 1978 Antal Belopp Antal Belopp företag ———— företag Milj. kr % Milj. kr % — 50 359 1157 18 115 108 9 51—200 175 1 306 20 40 108 9 201- 119 3 927 62 29 989 82 Summa 653 6 390 100 184 1 205 100
Källa: Sveriges Investeringsbank.
Även om bankens engagemang beloppsmässigt domineras av stora företag har verksamheten i växande omfattning, i vart fall fram till 1978, kommit att gälla mindre företag.
lnvesteringsbanken tog år 1974 initiativ till samarbete med företagare- föreningarna (numera regionala utvecklingsfonderna) för finansiering av projekt som aktualiserats i deras rörelse. Samarbetet har utvecklats snabbt sedan starten. Bankens insatser utgör en utbyggnad av fondernas rörelselån, som författningsenligt får uppgå till högst 500 000 kr. Banken har erbjudit sig att ge kompletterande krediter intill ett belopp på 1 milj. kr i varje enskilt fall. Kreditprövningen genomförs till större delen av fonderna. In- vesteringsbanken har i flera fall trätt in även när utvecklingsfonderna inte gått upp till sitt lånetak. Detta har berott på kapitaltillgången i fonderna respektive i lnvesteringsbanken och på typen av projekt. Eventuella förluster på dessa 5. k. kombinationslån fördelas i proportion till bankens och fondens respektive lån. Vid utgången av 1978 hade banken beviljat 331 företag kom- binationslån på sammanlagt 126 milj. kr. Utvecklingsfonderna svarade i sin tur för 79 milj. kr i kombinationslån. Samtliga regionala utvecklingsfonder har deltagit i lånesamarbetet. Verksamheten är förenad med ganska stora risker eftersom det är fråga om renodlade toppkrediter.
Branschfördelningen av den totala kreditgivningen från lnvesteringsban- ken framgår av tabell 4.9. Verkstadsindustrin dominerar men den kapi- talintensiva massa- och pappersindustrin intar en framträdande plats, inte minst därför att lånebeloppen ofta är betydande för denna låntagarkategori. Utlåningen till servicenäringarna, som huvudsakligen finns inom varuhandel och samfärdsel, uppgår till 11 %. Härav går huvuddelen till samfärdseln. Varuhandelns andel av utlåningen minskade under det senaste året medan en uppgång redovisas för samfärdseln.
Tabell 4.9 Investeringsbankens beviljade och offererade lån och garantier fördelade på näringsgrenar 1978-12-31 (milj. kr och %)
Totalt 1978-12-31 Därav under 1978
Milj. kr % Milj. kr %
Textil- och beklädnadsindustri 25 0 — — Trävaruindustri 299 5 25 2 Massa- och pappersindustri 1307 20 406 34 Kemisk industri 285 4 13 Livsmedelsindustri 34 1 13 Jord— och stenvaruindustri 189 3 13 Metallindustri 444 7 220 18 Verkstadsindustri 2 462 39 320 Kraftverk 308 5 0 0 Byggnadsindustri 203 3 12 l Varuhandel 45 1 5" 0 Samfärdsel 650 10 171 14 Övrigt 139 2 7 1 Summa 6 390 100 1 205 100
Källa: Sveriges Investeringsbank.
4.3.4. Lantbrukskredit
År 1964 inrättades Lantbruksnäringarnas primärkredit AB och Lantbruks- näringarnas sekundärkredit AB, vilka gemensamt brukar benämnas Lant- brukskredit.
Aktiekapitalet uppgår efter höjning år 1977 till 15 milj. kr i primärkre- ditinstitutet och 5 milj. kr i sekundärkreditinstitutet. Staten har satsat 50, Lantbrukarnas riksförbund 30, Kooperativa förbundet 10 och enskild handel och industri 10 % av aktiekapitalet i vartdera institutet.
Delägarna har utfärdat garantiförbindelser i samma proportioner som ak- tiekapitalet som säkerhet för institutens förpliktelser, avsedda att tagas i anspråk sedan det egna kapitalet förbrukats vid ett eventuellt fallissemang. Garantifonden uppgår till 60 milj. kr i primärkreditinstitutet efter höjning år 1977 och 15 milj. kr i sekundärkreditinstitutet.
Enligt bolagsordningarna har instituten till uppgift att ge långfristiga lån till företrädesvis inhemska företag som sysslar med förädling eller distri- bution av produkter från jordbruket eller skogsbruket eller binäringar till dessa. Man är dock oförhindrad att ge lån även till andra företagskategorier.
Av tabell 4.10 framgår att 23 % av Lantbrukskredits utlåning går till ser- viceföretag, dit utlåningen till distributionsanläggningar kan räknas. Häri ingår också utlåning till AB Handelskredit med systerföretag. Denna utlåning uppgick 1978 till knappt 60 milj. kr. Den totala nyutlåningen uppgick under 1978 till 311 milj. kr.
De största individuella låntagarna är jordbrukskooperationen och kon- sumentkooperationen. Lantbrukskredits län är relativt stora och uppgår till ca 7 milj. kr i genomsnitt.
1 regeringens proposition 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden föreslås en sammanslagning av Lantbruksnäringarnas primär- och sekun- därkreditinstituts verksamhet på det sättet att primärinstitutet övertar se-
Tabell 4.10 Lantbrukskredits utlåning fördelad på låntagarkahegorier 1978-12-31 (milj. kr och %)
Milj. kr %
Mejeriprodukter (mejerier, glassfabriker, torrmjölks-
producenter) 122 6 Köttprodukter (slakterier, charkuteri- och konserv-
fabriker) 173 9 Ägg- och fjäderfä (packerier, slakterier, konserv-
fabriker) 28 1 Frukt. grönsaker, potatis, fisk (fruktindustrier. kon-
servfabriker) 113 6 Oljeprodukter 49 3 Spannmål och förnödenheter m. m. (silor, lagerhus,
foderfabriker, kvarnar, utsädesföretag, bagerier, bryggerier. byggnader för maskinlager och verk- städer) 603 32 Distribution (lagercentraler, auktionshallar, fryshus
m.fl. byggnader för lagring av livsmedel) 429 23 Skogsprodukter (sågverk, brädgårdar m. m.) 319 17 Övrigt 65 3
Summa 1 901 100
Källa: Lantbrukskredit.
kundärinstitutets rörelse. Lån i det sammanslagna institutet föreslås få ges inom 75 % av pantens uppskattade värde. Utlåningsmultipeln som nu är reglerad på samma sätt som för lndustrikredit/Företagskredit föreslås bli bestämd till 18.
4.3.5. AB Svensk Exportkredit
Svensk Exportkredit (SEK) bildades 1962. Institutet ägs till hälften av staten och affärsbankerna. Aktiekapitalet uppgår till 400 milj. kr. Bolaget har till uppgift att genom kreditgivning medverka vid finansiering av svensk export av varor och tjänster. Upplåningen sker genom reverslån i AP-fonden samt genom obligationslån på såväl den utländska som den inhemska marknaden. Krediterna som ofta har karaktär av avlyft av bankkrediter uppgår i regel till stora belopp och är relativt få till antalet. Bland låntagarna dominerar varven, som år 1978 svarade för knappt 50 % av SEK:s utestående kre- ditvolym på 3,7 miljarder kr. Återstoden av utlåningen går huvudsakligen till den övriga industrin. Utlåningen till mindre serviceföretag är obetydlig.
Tabell 4.1] SEKzs utestående krediter fördelade efter kreditens storlek 1978-12-31 (milj. kr)
Kreditstorlek Summa krediter milj. kr
Mindre än 1 milj. kr 97 l—lO milj. kr 846 10—50 milj. kr 1647 Större än 50 milj. kr 1 121
Summa 371]
4.4. Finansieringsföretag
Sedan mitten av 1960—talet har en ny typ av kreditinstitut vuxit fram på den svenska kreditmarknaden — institut som med ett gemensamt namn kan kallas för finansieringsföretag. Betydelsefulla kreditfornier för finan- sieringsföretagen är leasing, factoring och avbetalningskrediter. Bakom bil- dandet av många av dessa företag har stått de svenska affärsbankerna. I dag är de flesta av de större finansieringsföretagen dotterbolag till banker. Vid sidan av de bankanknutna finansieringsföretagen finns dock flera företag av betydande omfattning av vilka de som är knutna till bilproducenter är de största. Vid slutet av 1976 ingick i den officiella statistiken över fi- nansieringsföretag 76 företag. De 15 största företagen svarade för 75 % av samtliga finansieringsföretags balansomslutning.
Under 1970-talet har kreditgivningen från de svenska finansieringsföre- tagen ökat i en mycket snabb takt. Under åren 1974—1976 har ökningstakten i genomsnitt uppgått till ca 30 % per år. År 1976 ökade de utestående kre- diterna från finansieringsföretagen med drygt 1 800 milj. kr. Den samman- lagda balansomslutningen uppgick vid utgången av 1976 till 10,7 miljarder kr.
Tabell 4.12 Finansieringsföretagens utestående krediter fördelade på kreditformer 1977-12-31 (milj. kr och %)
Kreditformer Utestående krediter Andel av totala till allmänheten krediter Milj. kr %
Factoring ] 602 13 Leasing" 2 452 20 Kontokortskrediter 1 206 10 Avbetalningskrediter 3 189 27 Ovriga krediter” 3 644 30
Summa 12 093 100
”Utestående leasingobjekt till anskaffningsvärde per den 31 december. [71 övriga krediter innefattas huvudsakligen reverslån, lagerfinansiering och koncern- fordringar. Källa: SCB.
Traditionellt har finansieringsföretagens företagskunder nästan helt ut- gjorts av mindre och medelstora företag. Förutom finansieringen har stor- driftsfördelarna med finansieringsföretagens administrativa system för fak— turahantering m.m. varit en värdefull hjälp för mindre företag med för- hållandevis outvecklade administrativa rutiner på detta område. Dessa sy- stem kan ofta ge kunderna värdefulla rationaliseringsvinster och har säkert skapat ett ökat intresse för finansieringsföretagens tjänster, framför allt bland mindre och medelstora företag. I synnerhet på leasingsidan har det emellertid på senare år blivit allt vanligare att även större företag uppträder som kunder till finansieringsföretagen.
Finansieringsföretagen är för närvarande inte underkastade särskild lagstiftning eller insyn från samhällets sida. 1 regeringens proposition
1978/791170 föreslås en lag om finansbolag. Propositionen grundas på fi- nansieringsbolagskommitténs betänkande (SOU 1977:97) Finansieringsbo- lag. Lagen föreslås omfatta företag som ägnar sig åt factoring, leasing och annan finansieringsverksamhet, om finansföretaget är bankägt eller om net- tovärdet av tillgångarna i verksamheten uppgår till minst 10 milj. kr. Enligt propositionen skall lagen inte gälla bl.a. företag vars verksamhet avser fi- nansiering i samband med avsättning av tjänster eller varor från företaget eller annat företag i samma koncern. Verksamhet som omfattas av lagen får drivas endast av aktiebolag. Bolag som driver sådan verksamhet kallas finansbolag. Finansbolag skall stå under tillsyn av bankinspektionen. Lag- stiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1980. Med det föreslagna tillämpningsområdet kommer ca 30 finansföretag att omfattas av lagen.
4.5. Övrigt
Frågor med anknytning till kreditmarknaden tas upp även i några av de följande kapitlen. De regionala utvecklingsfonderna samt AB Handelskredit med systerföretag behandlas i särskilda kapitel, eftersom dessa institutioner är föremål för särskilda överväganden av utredningen. En redogörelse för finansieringssituationen i servicenäringarna, bl. a. med utgångspunkt i den undersökning som HUI gjort på uppdrag av utredningen, lämnas i ett annat kapitel.
5. De regionala utvecklingsfonderna
5 .1 Historik
5 . 1 . 1 F öretagarejöreningama
Av främst social- och sysselsättningspolitiska skäl började företagareför- eningar byggas upp i slutet av 1930-talet i de län där en betydande ar- betslöshet kvarstod sedan sysselsättningskrisen i början av decenniet. För- eningarna skulle genom rådgivning, och efter hand även genom kreditstöd, söka dels stimulera till ny företagsamhet, dels utveckla befintliga företag i ekonomiskt eftersatta regioner. Verksamheten syftade i första hand till att främja varuproduktionen inom hantverk och småindustri och bedrevs ursprungligen med en klart regionalpolitisk inriktning. Företagareföreningarna var organiserade som ekonomiska föreningar. I styrelserna ingick representanter för stat, landsting och länets hantverks- organisation. Samhällets representanter utgjorde majoritet i styrelsen. Verksamheten bedrevs med hjälp av administrationsbidrag från staten och respektive landsting. Dessutom hade föreningarna möjlighet att ta upp lån från staten. Sedan år 1959 fanns en företagareförening i varje län. 1 och med inrättandet av statens industriverk (prop. 1973z41, NU 1973:54, rskr 1973z225) år 1973 fick föreningarna rollen som kontaktpunkter på läns- planet mellan bl. a. industriverket och de mindre och medelstora industri- företagen. Föreningarnas nära kontakter med företagen ansågs utgöra en viktig förutsättning när det gällde att på ett effektivt sätt nå ut med olika statliga stöd- och utvecklingsinsatser. Föreningarna gavs också ökade stats— bidrag och delvis nya uppgifter i samband med att statens insatser i fråga om företagsservice förstärktes. Industriverket fungerade som service- och tillsynsorgan för föreningarna. Verket gav råd och anvisningar för för- eningarnas samlade verksamhet, fördelade de statliga bidragen till förening- arna och utövade tillsyn över deras kreditstödjande verksamhet. Vidare påbörjades budgetåret 1974/75 en successiv uppbyggnad av en s. k. utbildningskonsulentfunktion inom varje företagareförening (prop. 1974z47, NU 1974135, rskr 1974:227). Föreningarna har sedermera dessutom ålagts vissa uppgifter rörande de statliga bidragen till energibesparande åt- gärder i näringslivet. Föreningarna har vidare bemyndigats att fatta beslut om statlig lånegaranti för arbetsmiljöförbättringar. De har även fått vissa beredande uppgifter i anslutning till ärenden om näringshjälp och om tra- fiktillstånd.
Utvidgningen av företagareföreningarnas arbetsuppgifter under senare år har motsvarats av en förstärkning av deras resurser vad gäller såväl lånemedel som personal. Den totala personalstyrkan hos föreningarna har ökat från ca 170 tjänstemän år 1966 till ca 500 tjänstemän år 1979.
För budgetåret l977/ 78 beviljade staten föreningarna bidrag på totalt ca 40 milj. kr. Medlen avsåg att täcka föreningarnas administrationskostnader för kreditverksamhet och företagsservice m. m. År 1977 beräknas bidragen från landstingen ha uppgått till ca 19 milj. kr. Samhället finansierade där- igenom huvuddelen av föreningarnas verksamhet.
Företagareföreningarnas olika uppgifter kunde delas in i två huvudsakliga verksamhetsområden, nämligen företagsservice och kreditverksamhet. Mål- grupperna för föreningarnas företagsservice respektive kreditverksamhet var inte helt identiska. lngendera verksamheten riktade sig mot företag inom samtliga näringsgrenar. Den kreditstödjande verksamheten hade en mer begränsad målgruppsinriktning än företagsserviceverksamheten. I fokus för båda verksamheterna stod mindre och medelstora industriföretag.
Som arbetsorganisation för föreningarna med främst service- och infor- mationsuppgifter fungerade även Företagareföreningarnas förbund.
5. 1 .2 Småjöretagspropositionen
1 regeringens proposition (1977/ 78:40) om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling föreslogs vissa förändringar av fö- retagareföreningarnas verksamhet. Propositionen bygger i denna del på fö- retagareföreningsutredningens betänkande (SOU 1977:3) Utbyggd regional näringspolitik. Riksdagen har vid sin behandling av propositionen godkänt de föreslagna förändringarna (NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110). Föränd- ringarna, som gäller fr.o.m. den 1 juli 1978, kan kortfattat beskrivas på följande sätt.
På ett flertal områden finns i dag olika stöd till småföretag. Det gäller t.ex. på kredit- och kapitalförsörjningsområdet och i fråga om företags- service. Emellertid är verksamheten splittrad på olika organ och aktiviteter och det har ansetts svårt för företagarna att orientera sig bland de möjligheter som står till buds. En ökad samordning på regional och lokal nivå av olika näringspolitiska insatser har därför ansetts behövlig. Utvecklingsfonderna skall ha detta samordnande ansvar, vilket innebär en delvis ny funktion.
Föreningarnas organisation har ändrats så att de ombildats till stiftel- ser/ regionala utvecklingsfonder med staten och landstingen som huvudmän. 1 Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län delar Malmö respektive Gö- teborgs kommun huvudmannaskapet med berörda landsting. På Gotland är Gotlands kommun huvudman.
I propositionen behandlades även frågan om utvecklingsfondernas mål- grupp. Där framhölls att man inom ramen för utvecklingsfondernas verk- samhet borde sträva efter att nå de företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. Principiellt borde därför inte målgruppen begränsas. Emellertid hade många föreningar svårt att klara av den dittillsvarande mål- gruppen.
Därför förslogs i propositionen att målgruppen av främst resursskäl endast skulle utvidgas till att omfatta sådana tjänsteproducerande företag som har
direkt anknytning till den primära målgruppen — de tillverkande företagen. Det rekommenderades emellertid i propositionen att målgruppsavgräns- ningen skulle göras flexibel och att utvecklingsfonderna i vissa fall skulle kunna inräkna även andra företag i målgruppen. En sådan utvidgning fick dock inte ske om den primära målgruppen därigenom skulle komma i ett sämre läge i fråga om fondernas insatser.
5.2. Organisation, mål och ekonomi
De regionala utvecklingsfonderna är, som framgått tidigare, organiserade som stiftelser med staten och landstingen som huvudmän. Utvecklings- fonderna har inom de ramar som stiftarna fastställer stor självständighet. Samhällets ledning av verksamheten sker således genom utlagda program och fastställda normer, t. ex. i fråga om lånevillkor. Det ankommer på re- spektive utvecklingsfond att själv bestämma om uppläggning och inriktning av den löpande verksamheten. Som utgångspunkt för sin inriktning av verk- samheten och för sina prioriteringar i övrigt har utvecklingsfonderna dock den övergripande planering som sker inom ramen för den av statsmakterna fastställda industri-, regional- och sysselsättningspolitiken.
Ett stort antal frågor är gemensamma för utvecklingsfonderna och där finns behov av samråd och erfarenhetsutbyte mellan huvudmännen men också mellan Stiftelserna. Ett särskilt organ har skapats för detta ändamål — utvecklingsfondernas samarbetsråd. I samarbetsrådet ingår företrädare för bl.a. industridepartementet, industriverket, landstingsförbundet, utveck- lingsfonderna själva samt företagens och de anställdas organisationer. Även personalen vid Stiftelserna är företrädd i organet. Organet har inte något eget kansli.
Industriverket fick i samband med inrättandet av utvecklingsfonderna en något annan roll än tidigarel. Förutom att verket på samma sätt som gäller för andra centrala myndigheter och organ utnyttjar Stiftelserna när det gäller att föra ut olika insatser och program faller verkets uppgifter gent- emot stiftelserna inom i huvudsak två områden.
För det första utövas statens huvudmannaansvar genom verket. På verket faller sålunda ansvaret för översiktlig planering. Vidare redovisar verket årligen till regeringen det totala behovet av statliga tillskott till utveck- lingsfonderna och fördelar med utgångspunkt i regeringens anvisningar de av riksdagen till Stiftelserna anvisade medlen. Vid medelstilldelningen skall industriverket bl. a. beakta regionala olikheter i fråga om näringslivets struktur och sysselsättningsläget i allmänhet.
Verkets uppgift är vidare att bl.a. medverka till att behovet av före- tagsservice och kreditgivning blir allsidigt tillgodosett i utvecklingsfondernas verksamhet och att aktiviteter som är av riksintresse får tillräckligt utrymme.
För det andra ansvarar verket för den centrala servicen till Stiftelserna. Denna service består av bl. a. utbildningsverksamhet som riktar sig till stif- telsens personal, rådgivning beträffande effektivisering av stiftelsens verk- samhet, information om författningar m.m.
Utvecklingsfondernas styrelser består av nio ledamöter i samtliga fonder 'SFS 1978:511.
utom i Stockholm, Göteborg och Malmö där antalet ledamöter är elva. Utöver dessa ledamöter skall en företrädare för personalen vid utvecklings— fonderna knytas till styrelserna. Ledamöterna utses av landstingen efter fritt val. Riksdagen hari maj 1979 (NU: 1978/79:59 rskr 1978/79:415) uttalat att regeringen bör vidtaga åtgärder i sådan riktning att styrelsesam- mansättningen i utvecklingsfonderna ändras så att de fackliga organisatio- nerna och företagarorganisationerna får en vidgad representation i styrel— serna.
Målet för utvecklingsfondernas verksamhet är att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv som ger möj- ligheter till en ökad och trygg sysselsättning. Detta skall ske med speciell "inriktning på småföretagen. Den övergripande uppgiften blir därvid att med- verka till att uppnå en tillfredsställande effektivitet hos enskilda företag och att i möjligaste mån bidra till en effektiv produktionsstruktur inom olika branscher. Tyngdpunkten i utvecklingsfondernas verksamhet ligger i att vidareutveckla det befintliga näringslivet. Det är emellertid även en viktig uppgift för dem att medverka till att nya företag etableras. Dessutom skall utvecklingsfonderna utgöra ett led i en aktiv regionalpolitik som in- nebär att den regionala utvecklingen kan påverkas från länsnivå.
Utvecklingsfonderna bör, enligt regeringens proposition (1977/ 78:40) om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling, verka för att utveckla viljan och förmågan hos personer i länet att driva företag och starta nya företag. Utvecklingsfonderna bör inrikta sina stöd- och utvecklingsinsatser inte bara på företag som redan är lönsamma utan också på sådana företag som genom olika insatser kan uppnå lönsamhet. Insatserna från utvecklingsfondernas sida bör sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt för att förebygga att företag hamnar i akuta krissituationer. Detta innebär att fondernas verksamhet mer uttalat än tidigare kommer att vara av offensiv karaktär och bl. a. vara inriktad på att stabilisera och/eller öka sysselsättningen i speciellt utsatta områden. Denna ambition framgår inte minst av de handlingsprogram som upprättats inom fonderna.
Utvecklingsfondernas insatser har närmast karaktären av hjälp till själv- hjälp och skall inte ha till syfte att kortsiktigt rädda sysselsättningen i ett visst företag om detta inte bedöms ha några möjligheter att överleva på sikt. I sådana situationer bör — enligt propositionen — från samhällets sida i stället andra främst arbetsmarknadspolitiska åtgärder sättas in.
Utvecklingsfonderna har, liksom företagareföreningarna hade, två huvud- uppgifter, dels kredirverksamhet, dels företagsserviceverksamhet. Det är inte utvecklingsfondernas uppgift att konkurrera med redan befintliga privata kreditinstitut eller rådgivnings— och konsultorgan. Dessa privata organ svarar för den helt dominerande delen av service- och kreditutbudet till småfö- retagen.
För att stiftelse i juridisk mening skall bildas fordras bl. a. en särskild för visst stadigvarande ändamål avskild förmögenhetsmassa, ett stiftelse- kapital. Därför har en sammanslagning ägt rum mellan hantverks- och in- dustrilånefonden och statens utvecklingsfond. Dessa båda fonder har re- gionaliserats till länsnivå, vilket innebär att varje stiftelse fått en egen för- mögenhet, dvs. en fond för kreditverksamheten. Detta innebär att stiftel- serna/utvecklingsfonderna getts ett eget och självständigt ansvar för med-
lens användning liksom för risktagande och därmed också för förlusttäck- ning. '
Ansvaret för finansiering av utvecklingsfondernas verksamhet i stort åvi- lar huvudmännen, dvs. stat och Iandsting. Detta hindrar inte att utveck- lingsfonderna kan få vissa intäkter från andra bidragsgivare, t. ex. kom- muner, eller genom avgiftsbelagd konsultverksamhet.
Huvudmännens finansieringsansvar avser finansiering av dels stiftelsernas företagsservice och låneadministration, varvid lönekostnaderna helt domi- nerar, dels kreditverksamheten. När det gäller finansiering av utvecklings- fondernas kreditverksamhet kan konstateras att staten till den helt över- vägande delen svarar för försörjningen med lånemedel.
Den gemensamma finansieringen av utvecklingsfondernas verksamhet mellan staten och landstingen innebär att utvecklingsfonderna årligen kom- mer in med beräkningar av resursanspråk för det kommande verksamhets- året till industriverket och respektive landsting.
För budgetåret 1978/ 79 uppgick statens bidrag till utvecklingsfondernas företagsserviceverksamhet till drygt 58 milj. kr1 varav 50,2 milj. kr var direkta bidrag till utvecklingsfondernas administration och företagsservice. Reste- rande del av anslaget avsåg bl. a. information, utbildning, verksamhets- rationalisering och annan central service vid industriverket med inriktning på utvecklingsfonderna. För kreditverksamheten2 tillfördes utvecklingsfon- derna under budgetåret 1978/ 79 totalt 322 milj. kr, vilket innebar en ökning med 200 milj. kr i förhållande till de medel som har tillförts hantverks- och industrilånefonden och statens utvecklingsfond under närmast före- gående budgetår. De medel som i början av budgetåret 1978/79 fanns i hantverks- och industrilånefonden samt statens utvecklingsfond uppgick till storleksordningen 700 milj. kr. Utvecklingsfonderna förfogade där- igenom i början av budgetåret 1978/ 79 över tillgångar på sammanlagt ca 1 miljard kr. Räntor och amorteringar som flyter in på utestående lån kan av fonderna användas för ny utlåning och för förlusttäckning. För budgetåret 1978/ 79 beräknas utvecklingsfondernas totala nyutlåningskapacitet ha upp- gått till ca 480 milj. kr. Regeringen har i proposition 1978/79:123 föreslagit att de regionala utvecklingsfonderna skall tillföras ytterligare 300 milj. kr. Förslaget som antagits av riksdagen (NU 1978/79:59, rskr 1978/791415) in- nebär att fondernas utlåningskapacitet — med de amorteringstider som nor- malt tillämpas — ökar till mellan 500 och 550 milj. kr budgetåret 1979/80. Därutöver har regeringen, enligt riksdagens beslut, fått möjlighet att mot statlig garanti låna upp 300 milj. kr att användas i utvecklingsfondernas kreditverksamhet.
Landstingens bidrag till de regionala utvecklingsfondernas administration uppgick för kalenderåret 1978 till drygt 22 milj. kr. Landstingens admi— nistrationsbidrag varierade i hög grad mellan olika län. För kreditverksam- heten tillfördes utvecklingsfonderna 1978 totalt 1,5 milj. kr av landstingen.
* Anslaget BIS Bidrag till regionala utvecklingsfon- der m. m.
? Anslaget Bl4 Medelstill- skott till regionala utveck- lingsfonder.
1 Jfr prop 1977/78:40, bil. 1, NU 34, rskr 110 och prop. 1977/78:11], NU 75, rskr 361.
5.3. Kreditstöd
I utvecklingsfondernas kreditstödjande verksamhet ingår utlåning av rö- relselån och produktutvecklingslån, förmedling av industrigarantilån och beredning av s. k. kombinationslån som lämnas av lnvesteringsbanken. Hit räknas även handläggning av ärenden om statsbidrag för energisparande åtgärder i näringslivets byggnader samt de regionalpolitiska stödformerna lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd.
Utvecklingsfonderna skall inte konkurrera med befintligt kreditutbud. Kreditverksamheten vid Stiftelserna utgör i stället ett komplement till det ordinarie kreditväsendet. Stöd bör således som regel lämnas endast till företag med otillräckliga lånesäkerheter för lån på den allmänna kreditmarknaden. Enligt småföretagspropositionen medför fondernas inriktning på regional utveckling särskilda krav på risktagande i utlåningsverksamheten.
Kreditstöd i form av rörelselån och produktutvecklingslån regleras i för- ordning om statligt kreditstöd genom regional utvecklingsfond (SFS l978z506).l Enligt förordningen lämnas kreditstöd i första hand till företag som har högst 200 arbetstagare och som inte ingår i koncern med mer än 200 arbetstagare.
Kreditstöd utgår endast till verksamhet som har eller bedöms kunna få tillfredsställande lönsamhet och får inte utan synnerliga skäl ges, om fi- nansieringen kan ske på den allmänna kreditmarknaden under normala marknadsmässiga villkor.
Rörelse/ån lämnas för anskaffning av anläggnings- eller omsättningstill- gångar eller för främjande av rörelsens utveckling på annat sätt. Rörelselån kan sålunda avse investeringar i fastigheter, maskiner, marknadsföring, pro- duktutveckling eller rörelsekapital. Om synnerliga skäl finns, får rörelselån ges för aktieförvärv eller liknande ändamål, om detta väsentligen underlättar eller möjliggör för låntagaren att driva sin verksamhet. Högsta lånebelOpp för rörelselån är 500 000 kr. Om särskilda skäl finns, får efter samråd med statens industriverk lån beviljas även till högre belopp. För rörelselån skall ställas den säkerhet som kan fordras med hänsyn till låntagarens ekonomiska ställning och behov av rimlig ekonomisk rö- relsefrihet samt till övriga omständigheter. Kravet på säkerhet är lägre än bankernas krav. För rörelselån krävs personlig borgen av ägaren till företag som erhåller sådant lån.
Rörelselån skall betalas inom viss tid enligt plan som fastställs när lånet beviljas. Återbetalningsvillkoren skall bestämmas med hänsyn till syftet med lånet, låntagarens ekonomiska ställning och övriga omständigheter. Återbetalning skall dock påbörjas inom högst tre eller, vid nyetablering, fem år och avslutas inom högst 20 år från dagen för första utbetalningen. Räntan är marknadsmässig och bunden till riksbankens diskonto. Statens industriverk rekommenderar för närvarande att räntan skall överstiga dis— kontot med 4 procentenheter.
Rörelselånen kan kompletteras med lån från lnvesteringsbanken — s.k. kombinationslån. Sådana kan lämnas med utvecklingsfondernas kreditut- redningar som huvudsakligt beslutsunderlag. Med hjälp av kombinations- lånen kan utvecklingsfonderna och lnvesteringsbanken bidraga till finan- sieringen av ett enskilt projekt med totalt 1,5 milj. kr.
Produktutvecklingslån lämnas för att stödja utveckling och marknadsföring av nya produkter, processer eller system för industriell produktion eller mark- nadsföring av tidigare utvecklade produkter, processer eller system av sådant slag. Lånebeloppet är maximerat till 3 milj. kr. Innan lån överstigande 500 000 kr beviljas, skall samråd ske med styrelsen för teknisk utveckling (STU).
Produktutvecklingslån får beviljas till högst 50 % av den beräknade kost- naden för det projekt som lånet avser. Om särskilda skäl finns, får lån beviljas till belopp motsvarande högst 65 % av den beräknade kostnaden. För produktutvecklingslån behöver inte ställas särskild säkerhet.
Lånetid, återbetalningsvillkor och övriga villkor bestäms då lånet beviljas med hänsyn till projektets risk och beräknade ekonomiska utfall. För lånet utgår en efter samma grunder bestämd riskpremie om lägst 10 och högst 25 % av lånebeloppet, vilken läggs till detta vid uppläggningen av lånet. Anstånd med ränteinbetalning får lämnas, varvid upplupen ränta läggs till lånebeloppet. För produktutvecklingslån kan återbetalningsskyldigheten helt eller delvis efterges, om låntagaren visar att förutsättningar uppenbarligen saknas att utnyttja projektets resultat lönsamt.
Inalusrri'garantiiån1 beviljas av statens industriverk efter utredning av ut- vecklingsfonden och gäller normalt belopp över 500 000 kr. Lånet placeras hos företagets egen bank. I övrigt är villkoren för industrigarantilånen i stort desamma som för rörelselånen.
Till täckning av statens kostnader för administration och för förluster på grund av infriade garantiåtaganden skall långivare i efterskott till stats- verket betala avgift om 1 % av utestående belopp. De totala ramarna för industrigarantilån uppgick budgetåret 1978/79 till 450 milj. kr.
Förutom att utvecklingsfonderna har egen utlåning till småföretagen fungerar fondernas långivning i många fall som en katalysator på kredit- marknaden. Fondernas utlåning, som normalt ligger på en hög risknivå med sämre säkerheter än ordinarie bankkrediter, är ofta en förutsättning för att andra långivare skall satsa på vissa projekt och därmed också för att dessa över huvud taget skall kunna realiseras.
I många låneärenden visar det sig att utvecklingsfonderna av olika skäl inte bör eller kan medverka med egen långivning. I sådana fall har ut- vecklingsfonden en viktig uppgift i att medverka vid kreditförmedling. Ut- vecklingsfonden hjälper därvid företaget att dels få kontakt med en lämplig bank eller annat finansieringsinstitut, dels få en tillfredsställande upplägg- ning på externfinansieringen.
Utvecklingsfondernas målgrupp för kreditstödsverksamheten är relaterad till Svensk Näringsgrensindelning (SNI). Följande näringsgrenar ingår i den- na målgrupp:
D jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske (SNI 1), såvitt avser verksamhet inom
jordbrukets binäringar, som inte omfattas av särskilt stöd till jordbruk eller trädgårdsnäring, andra gruvor och mineralbrott (SNI 29),
tillverkningsindustri (SNI 3), byggnadshantverk (SNI 502), i den mån verksamheten är inriktad på tillverkningsindustrin, El produktionsvaruinriktad partihandel (SNI 611),
DDD
' SFS 1978:507, prop. 1977/78:40, bil. ]. NU 34, rskr 110.
handelsförmedling av produktionsvaror (SNI 6141), uppdragsverksamhet (SNI 832), i den mån verksamheten är inriktad på tillverkningsindustrin, E] på tillverkningsindustrin inriktad verksamhet inom renings-, renhåll- nings- och rengöringsverksamhet (SNI 92), reparation av motorfordon (SNI 9513) eller tvätteriverksamhet (SNI 952).
DE]
Låneverksamheten bör enligt riktlinjerna för utvecklingsfonderna i första hand inriktas på tillverkande företag.
Under perioden fr.o.m. den 1 juli 1978 t.o.m. den 15 december 1978 beviljade utvecklingsfonderna, enligt statens industriverk, 981 lån på sam- manlagt 205 milj. kr. Av dessa lån var 885 rörelselån till ett sammanlagt belopp av 190 milj. kr eller i genomsnitt 214000 kr per län. Resterande antal lån, 96, var produktutvecklingslån. Det totala lånebeloppet för dessa lån var 15 milj. kr eller i genomsnitt 156 000 kr per län. Långivningen till de nya målgrupperna, dvs. produktionsvaruinriktad partihandel och tjäns- teproducerande företag som i sin verksamhet är inriktade på tillverknings- industrin, var 193 i antal och 22 milj. kr i värde eller i genomsnitt 213 000 kr per lån. Av den totala utlåningen under perioden den 1 juli 1978—15 december 1978 gick sålunda drygt 10 % till den nya målgruppen räknat i såväl antal lån som i värde.
I flera fall har utvecklingsfonderna tvingats avslå låneansökningar från serviceföretag inom målgruppen på grund av otillräckliga resurser.
5.4. Företagsservice
Den företagsserviceverksamhet som utvecklingsfonderna bedriver omfattar olika delaktiviteter, främst informations- och kontaktverksamhet, allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser, utbildningsservice och kön- sultverksamhet. Insatserna inriktas främst mot sådana områden där det pri- vata serviceutbudet saknas eller är bristfälligt utformat.
Med hänsyn till de skiftande förhållanden som råder i de olika länen i fråga om näringslivsstruktur, allmänna sysselsättningsläget, företagstäthet m. m. skall utvecklingsfondernas företagsserviceverksamhet präglas av stor flexibilitet. Den måste ständigt anpassas till den fortlöpande utvecklingen i näringslivet och till de regionala förhållandena. Samarbete med andra ser- vice- eller utvecklingsorgan skall eftersträvas.
Stor uppmärksamhet skall ägnas insatser inom områdena produktförny- else, produktutveckling och marknadsföring samt exportfrämjande aktivi- tieter. En annan viktig uppgift för utvecklingsfonderna är att stimulera till samarbete mellan företagen och att finna lämpliga grupperingar mellan fö- retag vad gäller produkt- och produktionsinriktning.
Informations- och kontaktverksamheten tar sikte på att bl. a. underlätta för företagen att snabbt komma i kontkt med rätt instans då de behöver kre- ditstöd, råd eller annan service. Utvecklingsfonderna utgör således en allmän kontaktförmedlare mellan olika serviceorgan — exempelvis STU, Exportrådet eller privata konsulter— och företagen. I många fall kan utvecklingsfonderna inom ramen för den egna organisationen lösa förekommande problem.
En annan viktigt uppgift för utvecklingsfonderna är att allmänt informera företagen om nya lagar och förordningar eller om andra samhälleliga beslut som påverkar företagens verksamhetsbetingelser.
Vad gäller rådgivningsverksamhet vid utvecklingsfonderna begränsas denna ofta till en allmän och översiktlig genomgång av företagets funktioner och eventuella problem. Genomförandet av djupgående analyser, liksom mer omfattande åtgärdsförslag, överlåtes i princip till utomstående konsulter. I viss utsträckning utför dock utvecklingsfonderna egna konsultinsatser. Dessa konsultinsatser är till skillnad mot den allmänna rådgivningen av- giftsbelagd. Rådgivningsverksamheten är till viss del av uppsökande natur. Utvecklingsfondernas insatser beträffande rådgivning varierar mellan olika län bl. a. beroende på regionala skillnader i utbudet från privata konsulter.
I företagsservicen ingår också utbildningsaktiviteter. Dessa avser främst analyser av utbildningsbehovet inom enskilda företag, information om vär- det av fortbildning för såväl företagsledare som anställda, information om utbudet av kurser och insatser för att anpassa kursutbudet hos olika ut- bildningsorgan till de mindre och medelstora företagens behov.
I målgruppen för utvecklingsfondernas företagsservice ingår samtliga nä- ringar som omfattas av utvecklingsfondernas kreditverksamhet. Dessutom ingår lastbilstransporter (SNI 7114) och maskinuthyrning (SNI 833).l
5.5. Sammanfattning
De regionala utvecklingsfonderna är organiserade som stiftelser med staten och landstingen som huvudmän. Utvecklingsfonderna har inom de ramar som stiftarna fastställer, stor självständighet.
Genom statens industriverk utövas statens huvudmannaansvar för ut- vecklingsfonderna. Verket redovisar årligen till regeringen det totala behovet av statliga tillskott till utvecklingsfonderna samt fördelar med utgångspunkt i regeringens anvisningar de av riksdagen till Stiftelserna anvisade medlen. Verkets uppgift är vidare att bl. a. medverka till att behovet av företagsservice och kreditgivning blir allsidigt tillgodosett i utvecklingsfondernas verksam- het och att aktiviteter som är av riksintresse får tillräckligt utrymme. Dess- utom ansvarar verket för den centrala servicen till Stiftelserna.
Utvecklingsfondernas styrelser består av nio ledamöter i samtliga fonder utom i Stockholm, Göteborg och Malmö där antalet ledamöter är elva. Utöver dessa ledamöter skall en företrädare för personalen vid utvecklings- fonderna knytas till styrelserna. Ledamöterna utses av landstingen efter fritt val. Riksdagen har i maj 1979 (NU 1978/79:59 rskr 1978/79:415) uttalat att regeringen bör vidtaga åtgärder i sådan riktning att styrelsesamman- sättningen i utvecklingsfonderna ändras så att de fackliga organisationerna och företagarorganisationerna får en vidgad representation i styrelserna.
Målet för utvecklingsfondernas verksamhet är att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv som ger möj- ligheter till en ökad och trygg sysselsättning. Detta skall ske med speciell inriktning på småföretagen. lprop 1977/78:40 bilaga
Utvecklingsfonderna bör inrikta sina stöd- och utvecklingsinsatser inte 1. sid. 148.
bara på företag som redan är lönsamma utan också på sådana företag som genom olika insatser kan uppnå lönsamhet. Utvecklingsfondernas insatser har närmast karaktären av hjälp till självhjälp.
Utvecklingsfonderna har två huvuduppgifter, dels kreditverksamhet, dels företagsserviceverksamhet. Det är inte utvecklingsfondernas uppgift att kon- kurrera med redan befintliga privata kreditinstitut eller rådgivnings- och konsultorgan. Dessa privata organ svarar för den helt dominerande delen av service- och kreditutbudet till småföretagen.
Ansvaret för finansiering av utvecklingsfondernas verksamhet i stort åvi- lar huvudmännen, dvs. stat och landsting. Detta hindrar inte att utveck- lingsfonderna kan få vissa intäkter från andra bidragsgivare, t.ex. kom- muner, eller genom avgiftsbelagd konsultverksamhet.
Huvudmännens finansieringsansvar avser finansiering av dels stiftelsernas företagsservice och låneadministration, varvid lönekostnaderna helt domi- nerar, dels kreditverksamheten. När det gäller finansiering av utvecklings- fondernas kreditverksamhet kan konstateras att staten till den helt över- vägande delen svarar för försörjningen med lånemedel. Utvecklingsfonderna förfogade i början av budgetåret 1978/ 79 över till- gångar på sammanlagt ca 1 miljard kr. För budgetåret 1978/79 beräknas utvecklingsfondernas totala nyutlåningskapacitet ha uppgått till ca 480 milj. kr. Riksdagen har för budgetåret 1979/ 80 beslutat att ytterligare 300 milj. kr skall tillföras utvecklingsfondernas lånemedel. Detta innebär att fondernas utlåningskapacitet ökar till mellan 500 och 550 milj. kr budgetåret 1979/ 80. Därutöver har regeringen fått möjlighet att mot statlig garanti låna upp 300 milj. kr att användas i utvecklingsfondernas kreditverksamhet.
1 utvecklingsfondernas kreditstödjande verksamhet ingår utlåning av rö- relselån och produktutvecklingslån, förmedling av industrigarantilån och be- redning av s.k. kombinationslån som lämnas av lnvesteringsbanken. Hit räknas även handläggning av ärenden om statsbidrag för energisparande åtgärder i näringslivets byggnader samt de regionalpolitiska stödformerna lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd.
Kreditverksamheten vid Stiftelserna utgör ett komplement till det ordi- narie kreditväsendet. Stöd bör således som regel lämnas endast till företag med otillräckliga lånesäkerheter för lån på den allmänna kreditmarknaden.
Rörelselån lämnas för anskaffning av anläggnings- eller omsättningstill- gångar eller för främjande av rörelsens utveckling på annat sätt. Kravet på säkerhet för rörelselån är lägre än bankernas krav. Räntan är marknads- mässig och bunden till riksbankens diskonto. Statens industriverk rekom- menderar för närvarande att räntan skall överstiga diskontot med 4 pro- centenheter.
Rörelselånen kan kompletteras med lån från lnvesteringsbanken — s. k. kombinations/ån. Sådana kan lämnas med utvecklingsfondernas kreditut- redningar som huvudsakligt beslutsunderlag.
Produktinvecklingslän lämnas för att stödja utveckling och marknadsföring av nya produkter, processer eller system för industriell produktion eller mark- nadsföring av tidigare utvecklade produkter, processer eller system av sådant slag. För produktutvecklingslån kan återbetalningsskyldigheten helt eller delvis efterges, om låntagaren visar att förutsättningar uppenbarligen saknas att utnyttja projektets resultat lönsamt.
Industrigaranrilån beviljas av statens industriverk efter utredning av ut- vecklingsfonden. Lånet placeras hos företagets egen bank. I övrigt är vill- koren för industrigarantilånen desamma som för rörelselånen. Till täckning av statens kostnader för administration och för förluster på grund av infriade garantiåtaganden skall långivare i efterskott till statsverket betala en avgift om 1 % av utestående belopp. De totala ramarna för industrigarantilån upp- gick budgetåret 1978/79 till 450 milj. kr.
Fondernas utlåning, som normalt ligger på en hög risknivå med sämre säkerheter än ordinarie bankkrediter, är ofta en förutsättning för att andra långivare skall satsa på vissa projekt och därmed också för att dessa över huvud taget skall kunna realiseras.
Utvecklingsfondernas målgrupp för kreditstödsverksamheten är relaterad till Svensk Näringsgrensindelning (SNI). Låneverksamheten bör enligt rikt- linjerna för utvecklingsfonderna i första hand inriktas på tillverkande företag. Till målgruppen hör förutom de tillverkande företagen även produktions- varuinriktad partihandel och tjänsteproducerande företag med direkt an- knytning till de tillverkande företagen. Av den totala utlåningen från utvecklingsfonderna under perioden den 1 juli 1978 — den 15 december 1978 gick drygt 10 % till den nya målgruppen — dvs. produktionsvaruinriktad partihandel och tjänsteproducerande företag med anknytning till tillverkande företag — räknat såväl i antal lån som i värde. I flera fall har utvecklingsfonderna tvingats avslå låneansökningar från serviceföretag inom målgruppen på grund av otillräckliga resurser.
Den företagsserviceverksamhet som utvecklingsfonderna bedriver om- fattar olika delaktiviteter, främst informations- och kontaktverksamhet, all- män rådgivning och översiktliga företagsanalyser, utbildningsservice och konsultverksamhet. Insatserna inriktas främst mot sådana områden där det privata serviceutbudet saknas eller är bristfälligt utformat.
1 målgruppen för utvecklingsfondernas företagsservice ingår samtliga nä- ringar som omfattas av utvecklingsfondernas kreditverksamhet. Dessutom ingår lastbilstransporter och maskinuthyrning.
6. AB Handelskredit och dess systerinstitut
6.1. AB Handelskredit
6.1.1. Ändamål
Handelskredit startade sin verksamhet år 1939. Institutet har enligt gällande bolagsordning till ändamål att genom utlämnande av lån eller på annat sätt bidraga till effektiviseringen av svensk detaljhandel. Dess uppgift är i första hand att genom lån möjliggöra för enskilda självägande köpmän inom detaljhandeln med dagligvaror, färg och parfym att få tillgång till riskvilligt kapital för att nyetablera, förvärva, utvidga eller modernisera rö- relser utan att tvingas in i beroendeställning till någon leverantör.
Även om verksamheten främst är inriktad på stöd till enskilda fristående köpmän, kan Handelskredit också ge lån till företag, som erhåller lån från partihandeln. Handelskredit har under senare år medverkat i ca 25 % av nyetableringarna inom enskild dagligvaruhandel.
Handelskredits verksamhet är ett komplement till bankerna. Lånesökande uppmanas därför att i första hand tillgodose sina kapitalbehov genom or— dinarie bankförbindelser med utnyttjande av de bankmässiga säkerheter som kan stå till buds. Det kapitalbehov, som därutöver föreligger och för vilket bankerna — om lån över huvud taget lämnas — kräver särskilda säkerheter t. ex. i form av borgen från leverantör, bör enligt Handelskredit tillgodoses genom Handelskredit. Handelskredit står alltså till tjänst med "förtroen- dekrediter" som grundar sig på en branschmässig bedömning av det lå- nesökande företagets utvecklingsmöjligheter och företagsledarens kompe- tens.
I vissa fall övertar Handelskredit hyreskontrakt för affärslokaler för att underlätta etableringar. Detta kan aktualiseras när köpmannens hyresvärd kräver bättre garantier för hyreskontraktet än vad den enskilde köpmannen kan lämna. Handelskredit kan då teckna hyreskontraktet, med köpmannen som underhyresgäst, eller också går Handelskredit i borgen för hyreskon- traktet. För att hindra spekulationer med ett butiksläge kräver Handelskredit i vissa fall optionsrätt på hyreskontraktet. Den sammanlagda hyressumman för de hyreskontrakt Handelskredit gått i borgen för uppgick i slutet av år 1978 till 4,4 milj kr.
Handelskredit har tidigare haft en särskild etableringsavdelning som följt utvecklingen av nyetableringar av dagligvarubutiker. Avdelningen överför- des sedermera till Sveriges Livsmedelshandlareförbund (SSLF) där ett särskilt
bolag bildades — AB Butiksetablering (Beab). Beab medverkade vid etablering av enskilda butiker som i finansieringshänseende var fristående från de stora företagsgrupperna. Handelskredit finansierade en stor del av de eta- bleringar som Beab medverkat till. Beab lade efter beslut av SSLF:s styrelse ner sin verksamhet år 1976. Som skäl härför angavs bl. a. att antalet ny- etableringar förväntades minska.
6.1.2. Ägarfo'rhållanden och organisation
Handelskredits intressenter utgörs av industriföretag inom livsmedelsbran- schen och kemisk-tekniska branschen — såväl privata som producentko- operativa och statsägda. Sveriges Livsmedelshandlareförbund (SSLF) är ock- så aktieägare och enligt bolagsordningen företrätt i bolagets styrelse. Totalt är drygt ett 60-tal företag och organisationer engagerade i Handei—skredit. Intressenternas engagemang utgörs av aktiekapital, förlagslån till 3 % ränta samt garantiförbindelser som utgör säkerhet för Handelskredits åtaganden. De största intressenterna i Handelskredit är Kungsörnen AB, Sverigs Slak- teriförbund Förening u. p. a., Margarinbolaget AB, AB Findus och Svenska Sockerfabriks AB. Bland intressenterna återfinns även företag med direkt anknytning till de 5. k. blocken på dagligvarumarknaden nämligen J.S. Saba AB, ASK-bolagens Ekonomiska förening u. p. a. samt Inköpscent'alernas Aktiebolag ICA. ASK-bolagen och ICA är dock inte aktieägare i Handels— kredit.
Enligt gällande bolagsordning kan av den vinst som enligt balansräkningen får begagnas för utdelning till aktieägarna upp till 4 % av aktiebeloppet delas ut varje år. Utdelning på aktiekapitalet har dock inte förek5mmit.
Aktiekapitalet uppgick den 31 december 1978 till 500 000 kr, förlagslånen till sammanlagt knappt 14 milj. kr och garantiförbindelsema till drygt 14 milj. kr. Intressenternas totala insats i Handelskredit uppgick sålunda vid denna tidpunkt till ca 29 milj. kr.
Av tabell 6.1 framgår hur intressenternas engagemang utvecklats åren 1939—1978.
Tabell 6.1 Intressenternas engagemang i AB Handelskredit åren 1939—1578 (tkr)
År Aktie- Garanti- Förlagslån Summa kapital förbindelser
1939 175 1 750 — 1 925 1957 175 3 404 — 3 579
1967 432 8 898 7 446 16 776 1977 500 14 390 13 674 28 564 1978 500 14 640 13 886 29 026
Källa: AB Handelskredit.
Som framgår av tabellen har Handelskredits resurser fortlöpande itökats genom ökade insatser från intressenternas sida. Under perioden 1957—1967 ökade intressenternas engagemang från knappt 4 milj. kr till nära 17 milj. kr. Under den därpå följande tioårsperioden ökade engagemanget tll nära 29 milj. kr. Under år 1978 skedde en mindre ökning av det totalt enga- gemanget genom att två nya intressenter knöts till företaget.
Med hänsyn till de avsevärda höjningar av intressenternas insatser i Han- delskredit, som ägt rum under de senaste åren, är det enligt Handelskredit inte möjligt att i någon avsevärd utsträckning påräkna ytterligare insatser från intressenternas sida.
Företaget är organiserat enligt följande:
Utredningsavdelning 3 personer Låneavdelning 3 personer Kameralavdelning 3 personer samt därutöver skrivpersonal rn. m.
Utredningsavdelningen förbereder låneärenden och arbetar bl. a. med att hitta nya butikslägen. Låneavdelningen handlägger beviljade lån bl. a. be- träffande säkerheter for utlåningen. Kameralavdelningen sköter utbetalning- ar och bevakar låntagamas amorteringar och ränteinbetalningar m.m.
Sammanlagt är inklusive verkställande direktören tolv personer anställda varav tre på deltid. Institutets styrelse består av 18 ledamöter och nio sup- pleanter — samtliga med branschkunskap.
En särskild lånekommitté bereder och yttrar sig över institutets låne- ärenden. Beslut om lån understigande 350000 kr fattas av verkställande direktören. Övriga beslut i låneärenden fattas av styrelsen. För granskning av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning utses årligen två re- visorer och två revisorssuppleanter. Enligt bolagsordningen skall minst en av revisorerna och minst en av suppleanterna vara auktoriserade revisorer.
Handelskredit har gemensam administration och personal med AB Järn- handelskredit, AB Textilkredit, AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB. Kiosk- och Servicehan- delns Kreditinstitut har dessutom en egen utredare anställd. Instituten har separata styrelser. För utnyttjandet av Handelskredits organisation och ut- rustning debiteras systerinstituten dels 30000 kr per år i fast avgift, dels en avgift som motsvarar 1 % av respektive instituts genomsnittliga lånestock under året. Institutens kontor är förlagt till Stockholm.
6.1.3. Upplåning
Handelskredits upplåning sker främst genom medverkan från ett bankkon- sortium, bestående av Skandinaviska Enskilda Banken, Svenska Handels- banken och Götabanken. Konsortiets medverkan sker dels genom direkta låneengagemang såsom checkräkningskrediter, dels genom garantier för lån hos andra av institutets långivare. För en stor del av Handelskredits upp- låning krävs sålunda bankgarantier enligt gällande bestämmelser. För ga- rantierna debiteras en avgift som uppgår till 1,5 % av lånesumman för lån som upptagits efter den 1 oktober 1977 och till 1 % för tidigare erhållna lån. Enligt avtal mellan Handelskredit och bankkonsortiet får summan av Handelskredits totala krediter hos bankkonsortiet inklusive garantier inte överstiga 80 % av Handelskredits, enligt konsortiets bedömning, kredit- värdiga lånefordringar.
Kreditrestriktioner har lagt hinder i vägen för en upplåning hos bank- konsortiet i den omfattning som stadgas i avtalet. Dessa restriktioner har
enligt Handelskredit gjort det nödvändigt att dels uppta tillfälliga lån till relativt hög räntesats, dels utnyttja utlandsmarknaden vilket medfört kurs- förluster. Handelskredits upplåning har därför under senare år fördyrats.
I tabell 6.2 redovisas Handelskredits upplåning den 31 december 1978 fördelad på långivare.
Tabell 6.2 AB Handelskredits upplåning per 1978-12-31 fördelad på långivare (milj. kr och %) Milj. kr % l Direkta engagemang med bankkonsortiet Checkräkningskredit 14,0 11 Utlandslån 5,0 19,0 4 15 11 Lån med bankkonsortiets garanti från Industrikredit 5,0 4 Lantbrukskredit — primärkredit 42,3 35 Förenade Liv 3,0 2 SPP 3,1 53,4 3 44 111 Lån utan medverkan från bankkonsortiet Företagskredit 14,8 12 Lantbrukskredit - sekundärkredit 15,8 13 Sveriges Investeringsbank 4,5 4 Kortfristiga notariatlån 15,0 50,] 12 41 Total upplåning 122,5 100
Källa: AB Handelskredit.
Som framgårav tabellen uppgick Handelskredits totala upplåning, exklusive förlagslån från företagets intressenter, till drygt 122 milj. kr den 31 december 1978. Av den totala upplåningen gick knappt 60 % genom bankkonsortiet huvudsakligen i form av lån från andra långivare för vilka konsortiet gett garantier. Till direkta engagemang med bankkonsortiet har i tabellen räknats utlandslån som upptagits med bankkonsortiets medverkan.
Handelskredits störste långivare var den 31 december 1978 Lantbruks- näringarnas primärkredit AB (Lantbrukskredit) med totalt tolv olika lån på sammanlagt 42 milj. kr. Låneräntorna varierade för dessa lån mellan 8,6 och 11,6 % inklusive avgifter för bankgarantier. För de lån Handelskredit upptagit utan medverkan från bankkonsortiet varierade låneräntorna den 31 december 1978 mellan 9 och 11,5 %. Som säkerhet för dessa lån gällde vissa särskilt avskilda lånereverser respektive intressenternas garantiförbin— delser. För notariatlånen lämnas ingen säkerhet. Fr. o. m. februari 1979 har Handelskredit erhållit en checkräkningskredit i PK-Banken om 10 milj. kr.
6.1.4. Utläningsvo/ym, lånevillkor och kostnader
Handelskredits lånestock uppgick den 1 januari 1979 till 135 milj. kr fördelad på 375 lån. Nyutlåningen uppgick år 1978 till ca 35 milj. kr.
Företagets utlåning har expanderat relativt kraftigt, nämligen från i genom- snitt 13,8 milj. kr per år under perioden 1965—1972 till i genomsnitt 30 milj. kr per år under perioden 1973—1978. Enligt Handelskredit har expan- sionen möjliggjorts genom de kraftigt ökade insatserna från intressenterna i form av förlagslån och garantiförbindelser.
Det genomsnittliga lånebeloppets storlek för den totala lånestocken upp- gick den 31 december 1978 till 490 000 kr räknat på ursprungliga lånebelopp. Av totala antalet lån var 60 % under 350000 kr, medan 14 % översteg 1 milj. kr.
Lånestockens fördelning på olika beloppsgränser den 31 december 1978 redovisas i tabell 6.3. Lånestocken har därvid räknats på ursprungliga lå- nebelopp. Som framgår av tabellen svarade den 31 december 1978 lån på upp till 350000 kr för 20 % av lånestocken medan lån på över 1 milj. kr svarade för 48 %.
Tabell 6.3 Fördelning av Handelskredits lånestock 1978-12-31 (milj. kr och %)
Beloppsgränser för ur- Belopp % sprungliga lån i tkr milj. kr ___—___— 0 — 150 10,6 6 151 — 350 26,5 14 351 — 500 18,9 10 501 — 1000 40,7 22 1001 — 87,3 48 Summa 184,0 100
___—M Källa: AB Handelskredit.
Handelskredits låneverksamhet är, som tidigare nämnts, främst inriktad på enskilda fristående köpmän, men utlåning förekommer även till företag som har anknytning till dagligvarublocken. Enligt Handelskredit kan insti- tutets engagemang i företag som är ekonomiskt beroende av blocken bero på flera olika omständigheter. 1 ett tidigare skede, innan DAGAB bildats, var de flesta lån till företag som senare skulle komma att knytas till DAGAB- blocket betingade av en önskan att underlätta för då fristående partihan- delsföretag att bibehålla och eventuellt utöka sin kundkrets och därmed sin försäljningsvolym och konkurrensförmåga. I nuläget är enligt Handels- kredit många av dessa engagemang betingade av att "block"-företaget. dvs. ett partihandelsföretag inom något av blocken, till följd av borgens- engagemang eller leverantörskrediter velat överta ”nödlidande" företag och därmed också deras lån hos Handelskredit.
Det förekommer också att Handelskredit lämnar lån vid nyetableringar till blockbundna företag. Sådana engagemang har enligt Handelskredit låg prioritet och har endast förekommit när kapitaltillgången varit sådan att andra låneobjekt inte i något hänseende blivit lidande. Hänsyn har därvid också tagits till angelägenheten av att stödja tillkomsten av en effektiv de-
taljhandelsenhet på orten ifråga. Därtill kommer enligt Handelskredit att även de blockberoende företagen på sikt kan uppnå en mycket självständig ställning gentemot blocket och att förutsättningarna för en sådan självstän- dighet är större ju större del av det för rörelsen erforderliga kapitalet som kan erhållas från en neutral finansieringskälla.
Under perioden 1975-1977 gick ca 25 % av de beviljade lånen till ICA- och DAGAB-anknutna företag med vilket menas företag, som antingen har butiks- eller arrendeavtal med respektive block eller företag med bor- gensåtaganden från blocken. Lånen till dessa företag var under 1975—1977 i genomsnitt större än lånen till övriga företag, varför ICA- och DAGAB- anknutna företag svarade för drygt 40 % av utlåningen från Handelskredit under denna period. Av denna totala utlåning till ICA- och DAGAB-an- knutna företag svarade företag med butiks- eller arrendeavtal med ICA respektive DAGAB för 26 procentenheter.
Av tabell 6.4 framgår hur Handelskredits nyutlåning under perioden 1975—1977 fördelar sig på lån till ICA- och DAGAB-anknutna företag samt till övriga företag.
Tabell 6.4 AB Handelskredits nyutlåning 1975—1977 uppdelad på låntagarkategorier
Låntagare Milj. kr % Genomsnittligt beviljat låne- belopp, tkr
ICA-företag” 13 13 1 048 Företag med lCAsb borgen 3 3 547 DAGAB-företag” 14 13 797 Företag med DAGABs'J borgen 13 13 383 Färghandeln 7 7 360 Övriga 51 51 509
Totalt 101 100 531
” Lån till företag som har butiks- eller arrendeavtal med ICA respektive DAGAB. '” Borgensåtagandena från "blocken” avser till övervägande delen s. k. ”toppborgen”, vilket innebär att borgensansvaret bortfaller sedan lånet nedamorterats med aktuellt belopp. Borgensåtagandet innebär i förevarande fall inte att företagen är bundna till respektive block genom någon form av delägarskap. Källa: AB Handelskredit.
Fr. o. m. den 1 augusti 1979 tillämpade Handelskredit en utlåningsränta på 11,5 %. Diskontot var då 7 %. Räntesatsen är rörlig och ändras i regel i samband med diskontoförändringar. Eftersom Handelskredits upplåning till övervägande del sker till fast ränta, har den principen tillämpats att diskontoförändringar normalt påverkat Handelskredits utlåningsränta med halva diskontoförändringen.
] tabell 6.5 redovisas Handelskredits genomsnittliga intäkts- och kost- nadsräntor, räntemarginal, administrationskostnader, realiserade kreditför- luster samt ökning av reserver för kredit- och kursförluster åren 1974—1978. Räntemarginalen har beräknats som skillnaden mellan genomsnittlig in- täkts- och kostnadsränta. Som framgår av tabellen ökade Handelskredits genomsnittliga räntemar- ginal mellan åren 1974 och 1978 från 2,7 till 4,3 %. Den relativt kraftiga
Tabell 6.5 AB Handelskredits genomsnittliga intäkter, kostnader m. rn. 1974—1978 (% av genomsnittlig utlåning)"
1974 1975 1976 1977 1978
lntäktsräntor 10,2 10,8 11,3 12,6 12,3 Kostnadsräntor 7,5 7,6 7,8 8,2 8,0 Räntemarginal 2,7 3,2 3,5 4,4 4,3 Administrationskostnader 1,0 1,1 1,0 1,2 1,3 Realiserade kreditförluster 2,0 0,4 0,6 0,4 0,0 Ökning av reserv för
kredit- och kursförluster ./. 0,2 1,8 1,9 2,9 2,4
''I de fall summan av de i tabellen redovisade kostnaderna och avsättningen till reserver skiljer sig från räntemarginalen förklaras detta dels av att företaget har vissa intäkter utöver ränteintäkter, dels av att kostnader för skatter inte medtagits i tabellen, dels också av att Handelskredit redovisar vinst år 1978. Källa: AB Handelskredit.
marginalökningen 1977 förklaras dels av diskontots höjning med 2 pro- centenheter i oktober 1976, dels av höjd utlåningsränta för att täcka kurs- förluster på utlandslån. Om marginalen år 1978 räknas enbart på det främ- mande kapitalet uppgår den till 2,4 %.
Administrationskostnaderna uppgick 1974 till 1 % av genomsnittlig ut- låning. År 1978 var denna andel 1,3 %. Den relativa ökningen av admi- nistrationskostnaderna förklaras av att Handelskredit under de senaste åren avsatt ökade resurser för uppföljning av låneärenden och uppföljning av utvecklingen avseende bl. a. nyetableringar av detaljhandelsföretag.
Handelskredits realiserade kreditförluster uppgick under perioden 1974—1978 som högst till drygt 1,5 milj. kr år 1974 vilket motsvarade 2 procentenheter av Handelskredits marginal. Under vart och ett av åren 1975—1978 var kreditförlusterna avsevärt lägre vilket framgår av tabellen. I genomsnitt för perioden 1974—1978 uppgick de realiserade kreditförlusterna till ca 600000 kr.
I och med att Handelskredits marginal för samtliga år under perioden 1974—1978 utom år 1974 överstigit summan av administrationskostnader och realiserade kreditförluster har institutet, som framgår av tabellen, kunnat öka sina reserver för kredit- och kursförluster. Den 31 december 1978 uppgick Handelskredits reserver för kreditförluster till 13,7 milj. kr eller 10 % av utlåningen vilket är den enligt skattepraxis maximalt tillåtna avsättningen till sådana reserver. Handelskredit redovisade 1978 för första gången en vinst. Denna uppgick till 274000 kr efter skatt.
Handelskredit tillämpar som regel en amorteringsrid på 10 år. Vid lån avseende byggnader kan amorteringstiden utsträckas till 15 år. Möjligheter finns att medge amorteringsuppskov och att diskutera amorteringsplaner från fall till fall, beroende på den enskilde låntagarens situation.
Vanligtvis krävs som säkerhet för lånen företagsinteckning med bästa möjliga ”inomläge”, vilket ofta innebär närmast efter den bank, som beviljat låntagaren checkräkningskredit. Därtill krävs personlig borgen då låntagaren är ett aktiebolag samt 5. k. kreditliv. Detta är en grupplivförsäkring för alla Handelskredits låntagare, maximerad till 100000 kr.
Beroende på förhållandena i det enskilda fallet kan därutöver krävas pant- brev i affärsfastighet, pantbrev i privat fastighet eller borgen. Borgen från leverantör undvikes och har, när den förekommer, oftast formen av s. k. toppborgen, dvs. borgensansvaret upphör då lånet nedamorterats med an- givet belopp.
Enligt Handelskredit är vid prövningen av låneärenden inom Handels- kredit erbjudna säkerheter visserligen av stor betydelse för om lån skall lämnas eller inte men av avgörande betydelse endast om övriga bedöm- ningskriterier är ovissa. Lån kan sålunda lämnas mot relativt svaga säkerheter om företaget bedöms ha goda utvecklingsmöjligheter och företagsledaren bedöms vara kompetent.
6.2. AB Handelskredits systerinstitut
Som framgått tidigare har AB Handelskredit gemensam organisation med AB Järnhandelskredit, AB Textilkredit, AB Svensk Hotell- och Restau- rangkredit samt Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB. Intressenter i dessa Handelskredits systerinstitut är — liksom i Handelskredit — leve- rantörer till respektive bransch samt branschorganisationer. Intressenternas engagemang i samtliga institut utgörs av aktiekapital och garantiförbindelser samt för Hotell- och Restaurangkredit och Kiosk- och Servicehandelns Kre- ditinstitut dessutom av förlagslån till 3 % ränta.
AB Järnhandelskredit, som startade sin verksamhet år 1946, lämnar lån till etableringar, rationaliseringsåtgärder och överlåtelser inom järnhandeln. Institutets intressenter är ett drygt 20-tal leverantörer till järnhandeln samt Sveriges Järnhandlareförbund. Järnhandlareförbundet är den största intres- senten i Järnhandelskredit. Aktiekapitalet uppgår till 400000 kr och in- tressenternas garantiförbindelser till sammanlagt drygt 2 milj. kr. Vid Järn- handelskredits upplåning medverkar samma bankkonsortium som för Han- delskredit. Styrelsen består av tolv ledamöter och fyra suppleanter med branschkännedom. Som resultat av en aktion, som för närvarande pågår i samarbete mellan Järnhandelskredit och Sveriges Järnhandlareförbund, räknar institutet med att ytterligare något tiotal leverantörsföretag kommer att ansluta sig till Järnhandelskredit. Detta skulle tillföra Järnhandelskredit ca 1 milj. kr i nya garantiförbindelser.
AB Textilkredit startade sin verksamhet år 1957. Institutet bedriver lån- givning till den textila beklädnadsdetaljhandeln. Intressenterna består av ett drygt 20-aal leverantörsföretag och branschorganisationer. Aktiekapitalet uppgår till 240 000 kr och intressenternas garantiförbindelser till sammanlagt drygt 2 milj. kr. Den största intressenten i Textilkredit är Sveriges Tex- tilhandlareförbund. Samma bankkonsortium som medverkar vid Handels- kredits och Järnhandelskredits upplåning medverkar även vid Textilkredits upplåning. Styrelsen består av nio ledamöter och två suppleanter med branschkännedom. Styrelsen för Textilkredit har tillsatt en särskild arbets- grupp med uppgift att försöka få nya företag att inträda som aktieägare. Troligen kan därigenom enligt Textilkredit nya garantiförbindelser på ca 500000 kr tillföras företaget.
AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit lämnar lån till etableringar, ra- tionaliseringsåtgärder och överlåtelser inom hotell-, restaurang- och kon- ditoribranscherna. Verksamheten har bedrivits sedan år 1968. Institutets intressenter består av ett 30-tal leverantörer och branschorganisationer. Den största intressenten i institutet är Margarinbolaget AB. Aktiekapitalet uppgår till 125000 kr och intressenternas engagemang i form av förlagslån och garantiförbindelser till vartdera drygt 1 milj. kr. Vid institutets upplåning medverkar ett bankkonsortium som består av sju provinsbanker. Styrelsen består av elva ledamöter och tio suppleanter med branschkännedom. Sty- relsen för institutet har fattat beslut om att vända sig till intressenterna med begäran om en fördubbling av förlagslån och garantiförbindelser, vilket skulle tillföra företaget 1 250 000 kr i såväl förlagslån som garantiförbindelser.
Det största men också det yngsta av Handelskredits systerföretag är Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB. Verksamheten påbörjades år 1972. Fö- retaget medverkar vid finansieringen av kiosker, gatukök samt tobaks- och servicebutiker. Finansieringen avser i de flesta fall övertagande eller ny- etablering av rörelser men fmansieringsstöd lämnas även till ombyggnad eller annan rationalisering. De för institutets utlåningsverksamhet fastställda riktlinjerna anger att låntagare inte får vara ekonomiskt beroende av någon leverantör. Intressenter i institutet är leverantörer till institutets låntagare samt branschorganisationer. Totalt har institutet 37 intressenter. De största intressenterna är Sveriges Slakteriförbund Förening u. p. a., Glace-bolaget AB och Svenska Tobaks AB. Aktiekapitalet uppgår till 300000 kr samt förlagslån och garantiförbindelser från intressenterna till drygt 2,7 respektive drygt 4 milj. kr.
Under år 1978 har genom ökade insatser från intressenterna det egna kapitalet ökat till drygt 7 milj. kr. Någon avsevärd ytterligare förstärkning av intressenternas insatser torde enligt institutet inte kunna påräknas inom de närmaste åren. Sparbankernas bank medverkar vid institutets inlåning. Styrelsen består av 14 ledamöter och åtta suppleanter med branschkunskap. Vid bolagets start 1972 uppgick det egna kapitalet till 3966 300 kr varav 200300 kr i aktiekapital och 1883000 kr i vardera förlagslån respektive garantiförbindelser. Redan 1973 hade det egna kapitalet ökat till 4 984 000 kr främst genom tillkomsten av nya aktieägare.
I tabell 6.6 redovisas systerinstitutens upplåning per den 31 december 1978. Den sammanlagda upplåningen för dessa institut uppgick den 31 de- cember 1978 till 62 milj. kr, dvs. motsvarande omkring hälften av Han- delskredits upplåning vid samma tidpunkt.
Liksom för Handelskredit gick viss del av institutens upplåning genom ett till respektive institut knutet bankkonsortium. Som framgår av tabellen varierade denna andel dock avsevärt mellan instituten, nämligen från en tredjedel av den totala upplåningen för Textilkredit till drygt 90 % för Hotell— och Restaurangkredit. Textilkredit och Kiosk- och Servicehan- delns Kreditinstitut hade den 31 december 1978, till skillnad mot Han- delskredit och de övriga systerinstituten, inga lån med bankgarantier. Till direkta engagemang med bankkonsortiet har räknats vissa utlandslån som upptagits av instituten under medverkan av respektive bankkonsortium.
Tabell 6.6 Upplåning per 1978-12-31 hos AB Handelskredits systerinstitut (milj. kr och %)
AB Järnhan- AB Textil- AB Svensk Kiosk- och delskredit kredit Hotell- och Servicehandelns Restaurang- Kreditinstitut AB kredit
Milj. kr % Milj. kr % Milj. kr % Milj. kr %
Direkta engagemang med
resp. bankkonsortium Lån med resp. bank- konsortiums garanti Lån utan medverkan från
bankkonsortiet
Totalt
5,7 35 2,6 33 11,3 83 19,5 80
2,4 15 — — 1,3 10 — —
8,1 50 5,4 67 1,0 7 4,9 20 16,2 100 8,0 100 13,6 100 24,4 100
Källa: AB Handelskredit.
I tabell 6.7 redovisas uppgifter om systerinstitutens utlåningsverksamhet årsskiftet 1978—1979. Som jämförelse redovisas även motsvarande uppgifter för Handelskredit.
Tabell 6.7 Utlåningen hos AB Handelskredit och systerinstituten årsskiftet 1978—1979
Låne- Årlig Antal Genomsnittligt Utlå-
stock utlå- ute- lånebelopp — nings- ning ståen— ursprungliga ränta Milj. kr Milj. kr de lån lån tkr % AB Handelskredit 135 35 375 490 11,75" AB Järnhandelskredit 17 7 55 401 13517 AB Textilkredit 9 3 51 216 13,5” AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit 15 7 110 205 14,50 Kiosk— och Service- handelns Kreditin- stitut AB 28 12 250 144 12,75”
” 11,25 % fr.o.m. den 1 april 1979 och 11,5 % fr.o.m. den 1 augusti 1979. ''14 % fr.o.m. den 1 augusti 1979. (15 % fr.o.m. den 1 augusti 1979. ”13,25 % fr.o.m. den 1 augusti 1979 Källa: AB Handelskredit.
Som framgår av tabellen är verksamheten hos Handelskredits systerbolag mindre omfattande än hos Handelskredit. Systerbolagens sammanlagda lå- nestock uppgår sålunda till 69 milj. kr. Den årliga utlåningen uppgår till sammanlagt 29 milj. kr. Motsvarande värden för Handelskredit är 135 milj. kr respektive 35 milj. kr. Det genomsnittliga lånebeloppet — som i tabellen avser ursprungliga lånebelopp — är likaså större hos Handelskredit än hos systerföretagen.
Utlåningsräntan är högre än Handelskredits utlåningsränta hos samtliga systerföretag. Detta förklaras dels av att lånestocken är förhållandevis mycket mindre hos systerföretagen vilket medför att de fasta kostnaderna får slås
ut på en mindre volym, dels för Järnhandelskredits och Textilkredits del av att intressenterna inte lämnat förlagslån till låg ränta.
Tabell 6.8 Genomsnittlig räntemarginal åren 1974-1978 hos AB Handelskredit och systerinstituten (% av genomsnittlig utlåning)
1974 1975 1976 1977 1978
AB Handelskredit 2,7 3,2 3,5 4,4 4,3 AB Järnhandelskredit 3,5 3,7 2,9 4,1 5,3 AB Textilkredit 3,9 5,1 4,2 4,8 5,8 AB Svensk Hotell- och
Restaurangkredit 3,0 4,1 4,4 4,7 5,8 Kiosk- och Servicehan-
delns Kreditinstitut AB — 4,2 3,9 4,6 4,7
Källa: AB Handelskredit.
Som framgår av tabell 6.8 var räntemarginalen hos Handelskredits sys- terföretag i allmänhet större än hos Handelskredit åren 1974—1978. Skill- naderna i räntemarginal mellan systerföretagen återspeglar ganska väl skill- naderna i utlåningsvolym. De lägsta marginalerna hade sålunda Handels- kredit och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut som hade de största utlåningsvolymerna.
Tabell 6.9 Administrationskostnader åren 1974-1978 hos AB Handelskredit och sys- terinstituten (% av genomsnittlig utlåning)
1974 1975 1976 1977 1978
AB Handelskredit 1,0 1,1 1,0 1,2 1,3 AB Järnhandelskredit 2,0 2,2 2,2 1,8 1,5 AB Textilkredit 2,3 2,4 2,8 1,9 1,8 AB Svensk Hotell- och
Restaurangkredit 1,5 1,6 1,6 1,5 1,5 Kiosk- och Servicehandelns
Kreditinstitut AB — 1,8 2,2 1,8 1,9
Källa: AB Handelskredit.
Som framgår av tabell 6.9 var administrationskostnaderna — uttryckt som andel av genomsnittlig utlåning — 1974—1978 genomgående lägre hos Han- delskredit än hos systerföretagen. I genomsnitt för Handelskredit och dess systerföretag uppgick år 1978 administrationskostnaderna till omkring en tredjedel av marginalen.
Som framgår av tabell 6.10 var de realiserade kreditförlusterna hos Han- delskredit och dess systerföretag under perioden 1974—1978 i allmänhet små i förhållande till marginalen och till den genomsnittliga utlåningen. Den största kreditförlusten i relation till utlåningen hade Hotell- och Restau- rangkredit år 1974 då densamma uppgick till 141 000 kr eller 2,2 procent- enheter av marginalen på 3,0 %. Hotell- och Restaurangkredits realiserade kreditförluster var även år 1978 relativt stora jämfört med de övriga insti- tutens kreditförluster. Handelskredits kreditförluster under perioden 1974—1978 var störst år 1974 då de uppgick till 2 %.
Tabell 6.10 Realiserade kreditförluster åren 1974—1978 hos AB Handelskredit och systerinstituten (% av genomsnittlig utlåning)
1974 1975 1976 1977 1978
AB Handelskredit 2,0 0,4 0,6 0,4 0,0 AB Järnhandelskredit 0,0 0,1 0,1 1,2 0,0 AB Textilkredit 0,5 1,2 0,0 0,0 0,0 AB Svensk Hotell- och
Restaurangkredit 2,2 0,5 0,5 0,9 2,1 Kiosk- och Servicehandelns
Kreditinstitut AB — 0,6 0,8 0,1 0,2
Källa: AB Handelskredit.
Med undantag för Handelskredit och Hotell- och Restaurangkredit år 1974 har Handelskredit och dess systerföretag under perioden 1974—1978 haft en marginal som överstigit summan av administrationskostnader och rea- liserade kreditförluster. Det har därför varit möjligt för instituten att under denna period öka reserverna för kredit- och kursförluster vilket framgår
av tabell 6.11.
Tabell 6.11 Förändring av reserv för kredit- och kursförluster åren 1974—1978 hos AB Handelskredit och systerinstituten (% av genomsnittlig utlåning)
1974 1975 1976 1977 1978
AB Handelskredit ./ . 0,2 1,8 1,9 2,9 2,4 AB Järnhandelskredit 1,3 1,1 0,6 1,3 3,8 AB Textilkredit 1,1 1,5 1,9 3,2 4,3 AB Svensk Hotell- och
Restaurangkredit ./. 0,6 2,1 2,4 2,9 3,5 Kiosk- och Servicehandelns
Kreditinstitut AB — 1,8 1,7 3,1 3,1
Källa: AB Handelskredit.
I följande sammanställningar redovisas sammanfattningsvis intäkter och kostnader i procent av genomsnittlig utlåning för Handelskredits syster- företag åren 1974—1978. Motsvarande uppgifter för Handelskredit redovisas i tabell 6.5. I de fall summan av de i tabellen redovisade kostnaderna — inklusive avsättning till reserver — skiljer sig från räntemarginalen förklaras detta dels av att respektive företag har vissa intäkter utöver ränteintäkter, dels av att kostnader för skatter inte medtagits i tabellen.
AB Järnhandelskredit
1974 1975 1976 1977 1978
lntäktsräntor 11,4 12,1 11,4 14,0 14,3 Kostnadsräntor 7,9 8,4 8,5 9,9 9,0 Räntemarginal 3,5 3,7 2,9 4,1 5,3 Administrationskostnader 2,0 2,2 2,2 1,8 1,5 Realiserade kreditförluster 0,0 0,1 0,1 1,2 0,0 Ökning av reserv för kredit-
och kursförluster 1,3 1,1 0,6 1,3 3,8
___—__ Källa: AB Handelskredit.
AB Textilkredit
R_—
1974 1975 1976 1977 1978 ___—_ lntäktsräntor 13,2 15,1 14,7 14,0 14,5 Kostnadsräntor 9,3 10,0 10,5 9,2 8,7 Räntemarginal 3,9 5,1 4,2 4,8 5,8 Administrationskostnader 2,3 2,4 2,8 1,9 1,8 Realiserade kreditförluster 0,5 1,2 0,0 0,0 0,0 Ökning av reserv för kredit-
och kursförluster 1,1 1,5 1,9 3,2 4,3
Källa: AB Handelskredit.
AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit
1974 1975 1976 1977 1978
lntäktsräntor 12,1 13,0 13,3 15,3 15,0 Kostnadsräntor 9,1 8,9 8,9 10,6 9,2 Räntemarginal ,0 4,1 4,4 4,7 5,8 Administrationskostnader 1,5 1,6 1,6 1,5 1,5 Realiserade kreditförluster ,2 0,5 0,5 0,9 2,1 Ökning av reserv för kredit—
och kursförluster ./. 0,6 2,1 2,4 2,9 3,5
Källa: AB Handelskredit.
K iosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB
1974 1975 1976 1977 1978
lntäktsräntor — 12,0 11,7 13,8 13,4 Kostnadsräntor — 7,8 7,8 9,2 8,7 Räntemarginal — 4,2 3,9 4,6 4,7 Administrationskostnader — 1,8 2,2 1,8 1,9 Realiserade kreditförluster — 0,6 0,8 0,1 0,2 Ökning av reserv för kredit-
och kursförluster — 1,8 1,7 3,1 3.1 & Källa: AB Handelskredit.
6.3. Den tidigare behandlingen av frågan om statligt engagemang i AB Handelskredit
Som framgår av serviceföretagsutredningens direktiv har förslag tidigare förts fram om statliga insatser för att förstärka verksamheten hos AB Han- delskredit.
Distributionsutredningen framhöll i sitt betänkande(SOU 1975:69—70 s. 265) Samhället och distributionen, i augusti 1975, att en förstärkning av utlå- ningsverksamheten hos AB Handelskredit skulle möjliggöra finansiering av nyetableringar, tillbyggnader eller upprustning av butiker. Handelskredit utgör, menade distributionsutredningen, ett viktigt instrument för etablering av enskilda butiker som i finansieringshänseende är fristående från de stora företagsgrupperna. Handelskredits verksamhet skulle kunna utvidgas till att också omfatta stöd till investeringar i butiker, som vid normal före- tagsekonomisk bedömning inte skulle komma i fråga för konventionell fi- nansiering. Detta skulle, enligt distributionsutredningen, kunna ske genom en statlig kreditgaranti till Handelskredit eller genom statligt delägarskap i bolaget. Denna möjlighet borde, ansåg distributionsutredningen, närmare övervägas i anslutning till behandlingen av förslagen i betänkandet.
I remissyttranden över distributionsutredningens betänkande behandlades bl. a. konkurrenssituationen inom handeln, detaljisternas beroende av bloc- ken inom dagligvaruhandeln och frågan om stöd till Handelskredit.
Näringsfrihetsombudsmannen (NO) pekade på olika negativa effekter som kan bli en följd av en hög företagskoncentration och anförde att-det är angeläget att såväl etableringskunskap som finansiella möjligheter för eta- blering finns för sådana detaljister som önskar stå fria från blocken. Al- ternativa finansieringsformer medför att detaljisterna kan undgå att bli helt beroende av blocken. Mot den bakgrunden föreslog NO att staten t. ex. genom statlig kreditgaranti skulle öka Handelskredits resurser. En förut- sättning angavs dock vara att bolaget fick tillgång till etableringsexpertis.
Sveriges Industriförbund ansåg i sitt yttrande att det från allmän konkur- renssynpunkt kan vara mindre lämpligt med den bundenhet till ett visst block som följer av att detaljisterna erhåller sitt butiksläge och finansieras av blocket. Det är av stor vikt, hävdade förbundet, att helt fristående fö- retagsenheter bereds möjlighet att etablera butiker. Mot den bakgrunden ansåg förbundet det i hög grad önskvärt att Handelskredits utlåningskapacitet förstärktes. Sveriges Grossistjörbund tillstyrkte också ett statligt engagemang i Handelskredit liksom Sveriges Livsmedelshandlareförbund (SSLF), Sveriges K öpmannaförbund. Sveriges H antverks- och Industriorganisation (SHI O), Lant- brukarnas Riksförbund (LRF), ICA m. fl.
AB Handelskredit understödde i sitt yttrande kraftigt tanken på att staten i någon form skulle engagera sig i företaget. Handelskredit uppvaktade under år 1976 dåvarande handelsministern och framhöll den betydelse som ett statligt engagemang skulle ha för bibehållandet och utvecklandet av den fristående företagsamheten inom dagligvaruhandeln.
Kooperativa förbundet (KF) hävdade i sitt yttrande över distributionsut- redningens betänkande att om det från samhällets synpunkt bedöms vara angeläget med förbättrade finansieringsmöjligheter för dagligvaruhandeln,
så borde detta inte ske genom ett statligt engagemang i Handelskredit. KF förordade att det statliga investeringsstödet kompletterades.
Konsumentverket delade KF:s inställning till engagemang i Handelskredit bl. a. med hänsyn till att samhällets stödåtgärder borde behandlas i ett sam- manhang. Det vore lämpligare, ansåg verket, att vidga ramen för den statliga kreditgarantin vid investering i varulager. Med en relativt begränsad ökning skulle garantin kunna omfatta även finansieringen av andra slags inves- teringar, ansåg verket.
[ regeringens proposition (] 97 7 / 78.8) om åtgärder på distributionsområdet an- förde departementschefen att den blockkoncentration som har skett inom dagligvaruhandeln obestridligen för med sig vissa risker. Förekomsten av en finansieringsverksamhet som riktar sig mot företag med ett fristående uppträdande på marknaden är därför av stort värde. Förutom Handelskredit finns emellertid också de båda halvstatliga företagen Industrikredit AB och Företagskredit AB, vilka medverkar vid etablering av detaljhandelsföretag. Mot den bakgrunden förklarade departementschefen sig inte vara beredd att föreslå något statligt engagemang i en sådan finansieringsverksamhet. Frågan borde dock prövas ytterligare i samband med att finansieringssi- tuationen i detaljhandeln och andra delar av servicenäringarna behandlas i ett vidare perspektiv, anförde departementschefen.
Frågan om statligt stöd till AB Handelskredit har som redovisats tidigare även varit föremål för annan behandling i riksdagen. I motion 1975:1682 av Margaretha af Ugglas m. tl. (m) föreslogs sålunda att Handelskredit skulle tillföras ökade resurser för kreditgivning exempelvis via AP-fonderna.
Näringsutskottet avstyrkte motionen. Utskottet ansåg att skäl saknades för riksdagen att föreslå ökat stöd till Handelskredit, bl. a. med hänsyn till att företaget självt inte gjort någon sådan framställan till regeringen.
6.4. Problem för AB Handelskredit och dess systerföretag i deras nuvarande verksamhet
Handelskredit och dess systerföretag har under tidigare skeden av sin verk- samhet inte haft några påtagliga problem med kapitalförsörjningen. Dels var den årliga utlåningsvolymen då betydligt lägre och lånevillkoren på kre- ditmarknaden inte så restriktiva som under senare är, dels höjde intres- senterna sina insatser i instituten i takt med verksamhetens expansion.
Under senare år har svårigheterna att anskaffa erforderligt kapital enligt instituten varit betydande. Detta har medfört att instituten tvingats att dels ta upp kortfristiga lån till relativt hög räntesats, dels anlita utländska ki'e- ditmarknader. Utlandslånen har medfört kursförluster, vilket dock i viss mån kompenserats av förmånliga räntevillkor. Det är svårt att exakt beräkna hur mycket institutens upplåning fördyrats på grund av problemen att an- skaffa erforderligt kapital. Enligt Handelskredits beräkningar, som enligt Handelskredit bör tolkas med försiktighet, skulle dock instituten kunnat arbeta med en utlåningsränta som för respektive institut skulle ligga i stor- leksordningen 0,5—1 procentenhet under nu gällande utlåningsräntor om inte dessa problem förelegat.
För samtliga institut gäller dock att man hittills endast undantagsvis på grund av kapitalbrist tvingats avvisa en lånesökande eller senarelägga ett redan beviljat lån. Detta har enligt Handelskredit varit möjligt tack vare de speciella åtgärder som vidtagits i form av utlandslån, kortfristig upplåning och, som t. ex. för Järnhandelskredit, lån från intressenter. Även om si- tuationen enligt instituten för närvarande på grund av dessa åtgärder är tillfredsställande beträffande tillgängliga medel, visar ett mer långsiktigt per- spektiv att svårigheter kommer att föreligga att täcka kapitalbehovet från nuvarande kreditgivare. Detta gäller enligt instituten i synnerhet om ut- låningsvolymen ökar i den utsträckning som är erforderlig för att instituten skall kunna fylla sin uppgift på ett tillfredsställande sätt.
Handelskredit räknar med att institutets årliga utlåning inom en fem- årsperiod kommer att öka till ca 50 milj. kr — mot för närvarande ca 35 milj. kr — om institutet kan anskaffa erforderligt kapital för en sådan ex- pansion. En motsvarande expansion förväntas enligt Handelskredit under samma förutsättning ske för systerinstituten. Enligt Handelskredit är det, som framgått tidigare, inte möjligt att i någon avsevärd utsträckning påräkna ytterligare insatser från intressenternas sida, särskilt vad gäller Handelskredit och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut. Handelskredit ser det därför som angeläget för tryggandet av institutets och systerinstitutens fortsatta expansion att staten genom i första hand garantiförbindelser stöder insti- tutens verksamhet.
Ett annat problem för Handelskredit och i än högre grad för dess sys- terinstitut är de relativt höga utlåningsräntor, som instituten tillämpar. Det har både från låntagarhåll och från intressenthåll framhållits för utredningen att man ser det som en betydande nackdel att Handelskredit och dess sys- terinstitut tillämpar så pass höga utlåningsräntor. Enligt instituten förklaras det höga ränteläget av att de har förhållandevis höga kostnader för krediterna. Instituten framhåller att kreditkostnaderna för Handelskredit och dess systerföretag skulle kunna reduceras genom statliga garantier. Sådana garantier skulle kunna ersätta de bankgarantier som ges för en varierande del av de olika institutens inlåning. Därmed skulle avgifterna för bank- garantierna inte längre utgå och institutens kostnader sjunka vilket skulle medföra att utlåningsräntorna kan sänkas.
Tabell 6.12 Kostnader för bankgarantier hos AB Handelskredit och dess systerinstitut åren 1976-1978 (tkr och % av totala kreditkostnader)
________——————-—
1976 1977 1978
Tkr % Tkr % Tkr %
!”—
AB Handelskredit 496 6,1 774 8,2 729 7,0 AB Järnhandelskredit 21 2,8 76 6,0 78 6,0 AB Textilkredit 0 — 15 2,6 19 2,7 AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit 0 — 20 1,5 47 3,6 Kiosk- och Servicehandelns Kredit-
institut AB 0 — 21 1,1 37 1,7 f_—
Källa: AB Handelskredit.
Som redovisats tidigare har instituten en varierande del av sin upplåning ordnad genom ett till respektive institut knutet bankkonsortium. Av tabell 6.12 framgår för vart och ett av instituten hur stora kostnaderna åren 1976—1978 varit för bankgarantier uttryckt dels i 1000-tal kronor (tkr), dels som andel av respektive instituts totala kreditkostnader. Kostnaderna för bankgarantier inkluderar avgifter till respektive bankkonsortium för de ut- landslån som upptagits under medverkan av konsortierna.
Handelskredits kostnader för bankgarantier uppgick år 1978 till 729 000 kr vilket utgjorde 7 % av de totala kreditkostnaderna. Järnhandelskredits motsvarande kostnader uppgick till 78 000 kr eller nära 6 % av de totala kreditkostnaderna. För de övriga systerinstituten, som under år 1978 hade en mindre del av sin upplåning ordnad med hjälp av bankgarantier, var dessa kostnader betydligt lägre. Ungefär motsvarande förhållanden mellan de olika instituten gällde åren 1976 och 1977. Som framgår av tabellen hade emellertid endast Handelskredit och J ärnhandelskredit några kostnader för bankgarantier 1976. Enligt Handelskredits beräkningar skulle Handels- kredits utlåningsränta kunna sänkas med omkring en halv procentenhet om institutets kostnader för bankgarantier inte längre skulle utgå. Rän- tesänkningen skulle bli något mindre i de övriga instituten.
Handelskredit har framhållit för utredningen att statliga garantier förutom att underlätta institutens upplåning och ge instituten lägre kostnader även skulle ge dem betydande goodwill. Samhällets ”sanktion” av verksamheten skulle sålunda, enligt Handelskredit, vara av stor vikt för Handelskredits förhållande till detaljhandelsföretagen och vid institutets kontakter med kommuner och myndigheter samt organisationer, som kan påverka detalj- handelns utveckling.
Ett statligt stöd till Handelskredit och dess systerföretag i form av ga- rantiförbindelser innebär enligt Handelskredit att staten, utan några direkta kostnader, avsevärt skulle underlätta för detaljhandeln inom berörda bran- scher att utan ekonomiska bindningar till leverantörer på ett smidigt sätt få tillgång till riskvilligt kapital.
Handelskredit har för utredningen även pekat på uttalanden som i oktober 1978 gjorts av Sveriges Färghandlares Riksförbund, Sveriges Textilhand- lareförbund och Tobaks- och Servicehandelns Riksförbund. Vidare har Sve- riges Järnhandlareförbund i skrivelse till serviceföretagsutredningen i feb- ruari 1979 gett synpunkter på statliga garantier åt Järnhandelskredit.
I ett uttalande säger sålunda Sveriges Färghandlares Riksförbund bl. a. följande beträffande färg- och tapethandeln:
”Många av de nya etableringarna sker utanför Stadskärnans köpstråk. Det betyder att fårghandlaren måste investera i tomt, byggnad med lokaler i storleksordningen 400—2000 kvm., lager och hanteringsutrustning. De traditionella kreditinstituten visar tyvärr ett begränsat intresse för finansiering av sådana detaljhandelsföretag, delvis beroende på att säkerheten anses delvis otillfredsställande.
Det är därför utomordenligt värdefullt för färg- och tapethandeln att kunna påräkna stöd från AB Handelskredit. Detta stöd är dock begränsat av hänsyn till institutets resurser. Handelskredits krav på säkerhet medför också att det ibland blir nödvändigt med ett borgensåtagande av en huvudleverantör till den etablerande färghandeln. Ett sådant borgensåtagande kan innebära bindningar till leverantören i fråga som hämmar verkningsförmågan och konkurrenskraften för fårghandeln i fråga.
Det vore för färg- och tapethandeln — och även för den lilla parfymhandeln — ytterst värdefullt om Handelskredit kunde tillföras ytterligare kapital och om fab- rikantintlytande kunde helt avlägsnas genom garantiåtaganden från exempelvis staten eller staten närstående organ."
Sveriges Textilhandlareförbund säger i ett uttalande bl. a. följande beträf- fande små och medelstora företag inom textildetaljhandeln:
”För att komma ur detta svåra läge föreligger stort behov hos många företag att låna pengar. En utväg i en tid med kreditrestriktioner i bankerna är då att hänvända sig till AB Textilkredit.
Sveriges Textilhandlareförbund anser det därför vara av största betydelse att ka- pitalförsörjningen underlättas för textildetaljhandeln och att detta sker på sådant sätt att de enskilda företagens oberoende av leverantörsintressen säkerställs.
AB Textilkredits verkamhet har sedan tillkomsten år 1957 varit av stort värde för textildetaljhandeln men omfattningen av utlåningen borde vara väsentligt större. Textilhandlareförbundet anser det därför vara av största vikt att Textilkredits resurser förstärkes genom en statlig garanti, vilket skulle medföra bättre möjligheter att få tillgång till erforderligt kapital till fördelaktiga ränte- och amorteringsvillkor.
AB Textilkredit kompletterar andra kreditgivare genom att stå till tjänst med risk- villigt kapital i form av förtroendekredit med lägre krav på säkerhet. Institutets nära anknytning till branschen möjliggör den fackmannamässiga bedömning som kan ligga till grund för kredit grundad på förtroende för den enskilda företagarens kvalifikationer och förutsättningar.”
Tobaks- och Servicehandelns Riksförbund framhåller följande i ett uttalande beträffande kapitalförsörjningen för småföretag:
"Det är med oro som vi inom tobaks- och servicehandeln ser på framtiden vad gäller kapitalförsörjningen.
Omstrukturering pågår innebärande krav på större lokalytor, ökade investeringar i varulager och butiksutrustning. Vid nyetablering är det också vanligt att butiks- innehavaren får stå för kostnader av golv, innertak, köksutrustning och belysning. 1 konkurrens om nya lokaler med kapitalstarka kedjeföretag har då den enskilde butiksägaren svårt att hävda sig främst beroende av bristen på kapital. Det ligger i den köpande allmänhetens intresse att de mindre, självägande butikerna finns kvar, därför är det nödvändigt att kapitalfrågan för dessa företag blir löst.
De kreditinstitut som för vår bransch är aktuella ärju AB Handelskredit och KSK. Det är nödvändigt att dessa institut kräver statlig Iånegaranti för att säkra förmånliga lånevillkor för den självägande fristående detaljhandeln."
I skrivelse till serviceföretagsutredningen i oktober 1978 framhåller Riks— förbundet Kiosk & Gatukök bl.a. följande:
"Den bransch förbundet representerar befinner sig i en snabb strukturomvandling till större enheter med ett omfattande serviceutbud med utpräglad närhet till kon- sumenterna, vilket överensstämmer med önskemålen och uttalandena i nämnda pro- positioner. Dagens etableringar omfattar anläggningar med kombinationerna gatukök, servering och kioskbutik med ytor mellan 100—200 m2 och etableringskostnader mellan 500 000-600 000 kr. Men även den traditionella konfektyrkiosken är inne i en struk- turomvan'wng som är helt nödvändig om densamma skall finnas kvar i framtidens serviceutbud Dessa kiosker förvandlas nu till kioskbutiker med ett någOi utbyggt sortiment samt självbetjäning. Förbundet för en omfattande information i dessa frågor och önskvärt vore att omkring tvåtusen enheter snarast omstrukturerade sig enligt våra riktlinjer. *
Det inledningsvis nämnda kreditinstitutet — KSK — närmar sig snabbt en utlåning på 30 milj. kr. Vi vet att lånebehovet därutöver är stort samt att institutet redan har svårigheter att tillgodose de närmaste låneansökningarna och befarar att den ovan nämnda angelägna utvecklingen därmed kan äventyras. Det är därför väsentligt att statliga garantier snarast ställs till institutets förfogande inte minst med tanke på svårigheter att få önskvärt kapital på annat håll. Vi hemställer därför att utredningen snarast lägger fram förslag om statligt engagemang i denna för både företagare. kon— sument och samhälle viktiga fråga."
1 skrivelse till serviceföretagsutredningen i februari 1979 framhåller Sveriges Järnhandlareförbund bl.a. följande:
"I anslutning till Er utredning beträffande serviceföretagens förhållanden och eko- nomiska situation vill vi framhålla det värde förjärnhandelsbranschen som AB Järn- handelskredit innebär.
Vi vill också understryka behovet av ökade resurser för detta bolag. Den form av statsgarantier för Handelskredits och dess systerföretags upplåning som föreslagits vill vi förorda.
AB Järnhandelskredit ägs och stöds av ett tjugotal av järnhandelns leverantörer samt av Sveriges Järnhandlareförbund. I dess styrelse finns kvalificerad branschkun- skap representerad vilket krävs för att ta ställning i låneärenden av den här karaktären.
Inom järnhandelsbranschen pågår f.n. en snabb utveckling där ett flertal företag under senare år omlokaliserats i nya lokaler i mera externt läge. Ett 100-tal företag har under senaste 10-årsperioden på detta sätt förnyat sin verksamhet och flera är under arbete.
Detta är givetvis kapitalkrävande och utvidgning av AB Järnhandelskredits resurser är då av stort behov.
Vi tror också att vi genom dessa rationaliseringar på ett allt bättre sätt skall kunna fylla vår funktion när det gäller att distribuera järnvaror."
6.5. Sammanfattning
Handelskredit har enligt gällande bolagsordning till ändamål att genom ut- lämnande av lån eller på annat sätt bidra till effektiviseringen av svensk detaljhandel. Dess uppgift är i första hand att genom lån möjliggöra för enskilda självägande köpmän inom detaljhandeln med dagligvaror, färg och parfym, att få tillgång till riskvilligt kapital för att nyetablera, förvärva, ut- vidga eller modernisera rörelser utan att tvingas in i beroendeställning till någon leverantör.
Handelskredit arbetar med s. k. "förtroendekrediter" som grundar sig på en branschmässig bedömning av det lånesökande företagets utvecklings- möjligheter och företagsledarens kompetens. Lån kan lämnas mot relativt svaga säkerheter om det låneansökande företaget bedöms ha goda utveck- lingsmöjligheter och företagsledaren bedöms vara kompetent.
Handelskredits intressenter utgörs av industriföretag inom livsmedels- branschen och kemisk-tekniska branschen. Bland intressenterna återfinns även företag med direkt anknytning till de s.k. blocken på dagligvaru- marknaden. Dessa är dock inte aktieägare i Handelskredit.
Intressenternas engagemang utgörs av aktiekapital, förlagslån till 3 % rän- ta samt garantiförbindelser som utgör säkerhet för Handelskredits åtaganden. Aktiekapitalet uppgick den 31 december 1978 till 500000 kr, förlagslånen
till sammanlagt knappt 14 milj. kr och garantiförbindelsema till drygt 14 milj. kr.
Handelskredits upplåning sker främst genom medverkan från ett bank- konsortium, bestående av Skandinaviska Enskilda Banken, Svenska Han- delsbanken och Götabanken. Konsortiets medverkan sker dels genom di- rekta låneengagemang såsom checkräkningskrediter, dels genom garantier för lån hos andra av institutets långivare.
Handelskredits lånestock uppgick den 1 januari 1979 till 135 mi j. kr för- delat på 375 lån. Nyutlåningen uppgick år 1978 till ca 35 milj kr.
Fr. o. m. den 1 augusti 1979 tillämpade Handelskredit en utlåningsränta på 11,5 %. Diskontot var då 7 %. Räntesatsen är rörlig och ändras i allmänhet i samband med diskontoförändringar. Handelskredit tillämpar smt regel en amorteringstid på 10 år. Vid lån avseende byggnader kan amorteringstiden utsträckas till 15 år.
Handelskredit har gemensam administration med AB Järnhandelskredit, AB Textilkredit, AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit samt Kosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB. Intressenter i dessa Handelskredits systerinstitut är — liksom i Handelskredit — leverantörer till respektive bransch samt branschorganisationer. Intressenternas engagemang samtliga systerinstitut utgörs av aktiekapital och garantiförbindelser samt för Hotell- och Restaurangkredit och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinsttut dess- utom av förlagslån till 3 % ränta. Liksom för Handelskredit gåi viss del av systerinstitutens upplåning genom ett till respektive institut knttet bank- konsortium.
Verksamheten hos Handelskredits systerbolag är mindre omfa'tande än hos Handelskredit. Systerbolagens sammanlagda lånestock uppgå: sålunda till 69 milj. kr. Den årliga utlåningen uppgår till sammanlagt 29 milj. kr. Utlåningsräntan är högre än Handelskredits utlåningsränta hos santliga sys- terföretag.
Med undantag för Handelskredit och Hotell- och Restaurangkrecit år 1974 har Handelskredit och dess systerföretag under perioden 1974— 978 haft en marginal som överstigit summan av administrationskostnadei och rea- liserade kreditförluster. Det har därför varit möjligt för instituten att under denna period öka reserverna för kredit- och kursförluster.
Under senare år har svårigheterna att anskaffa erforderligt kaptal enligt instituten varit betydande. Detta har medfört att instituten tvngats att dels ta upp kortfristiga lån till relativt hög räntesats, dels anlita itländska kreditmarknader. Utlandslånen har medfört kursförluster, vilket cock i viss mån kompenserats av förmånliga räntevillkor. Enligt Handelskedits be- räkningar, som enligt Handelskredit skall tolkas med försiktiglet, skulle instituten kunnat arbeta med en utlåningsränta som för respektite institut skulle ligga i storleksordningen 0,5—1,0 procentenhet under nu gälande ut- låningsräntor om inte dessa problem förelegat.
Enligt Handelskredit är det inte möjligt att i någon avsevärd utsräckning påräkna ytterligare insatser från intressenternas sida särskilt vad giller Han- delskredit och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut. Handelätredit ser det därför som angeläget för tryggandet av institutets och systeriistitutens fortsatta expansion att staten genom i första hand garantiförbindeher stöder institutens verksamhet.
Ett annat problem för Handelskredit och i än högre grad för dess sys- terinstitut är de relativt höga utlåningsräntor, som instituten tillämpar. Det har både från låntagarhåll och från intressenthåll framhållits för utredningen att man ser det som en betydande nackdel att Handelskredit och dess sys- terinstitut tillämpar så pass höga utlåningsräntor. Enligt instituten förklaras det höga ränteläget av att instituten har förhållandevis höga kostnader för krediterna. Instituten framhåller att kreditkostnaderna för Handelskredit och dess systerföretag skulle kunna reduceras genom statliga garantier. Sådana garantier skulle kunna ersätta de bankgarantier som ges för en varierande del av de olika institutens inlåning. Därmed skulle avgifterna för bank- garantierna inte längre utgå och institutens kostnader sjunka vilket skulle medföra att utlåningsräntorna kan sänkas.
Enligt Handelskredits beräkningar skulle Handelskredits utlåningsränta kunna sänkas med omkring en halv procentenhet om institutets kostnader för bankgarantier inte längre skulle utgå. Räntesänkningen skulle bli något mindre i de övriga instituten.
7. Finansieringssituationen för företag inom servicenäringarna
Ett viktigt motiv för att statliga krediter, bl. a. genom förmedling. ställts till småföretagsamhetens förfogande har varit de svårigheter som mindre företag ofta möter att hos de gängse kreditinstituten låna erforderliga medel till investeringar och anskaffning av omsättningstillgångar. De mindre och medelstora företagen skiljer sig i finansiellt hänseende avsevärt från andra grupper av företag. En av de främsta orsakerna till detta är den speciella ägar- och kapitalstruktur som kännetecknar dessa företag. En stark bun— denhet till ett fåtal enskilda personers ekonomiska förhållanden medverkar till att företagen många gånger har svårigheter att få tillgång till långfristiga krediter och riskvilligt kapital. Samtidigt gäller att de mindre och medelstora företagen genom sin ringa storlek sällan utgör några attraktiva placerings— objekt på vare sig aktie- eller obligationsmarknaden.
För att tillgodose behoven av främmande kapital har för i första hand de tillverkande mindre och medelstora företagen skapats upplåningsmöj- ligheter inte enbart på den ordinarie kreditmarknaden. En rad speciella kre- ditinstitut och stödformer har tillkommit under det senaste decenniet för att förse dessa mindre och medelstora företag med krediter i sådana si- tuationer där det för dessa företag inte är möjligt eller är särskilt kostsamt att låna upp pengar i bank.
Bilden av de mindre och medelstora företagens försörjning med och behov av externt långfristigt kapital är emellertid långt ifrån entydig. Av skäl som sammanhänger med dessa företags individualitet och de i olika avseenden betydande variationerna inom denna företagsgrupp är det här svårare än för andra och större företag att dra några generella slutsatser om den fi- nansiella situationen och behovet av främmande kapital. Mot denna va- riationsrikedom på efterfrågesidan står i dag ett starkt differentierat utbud av kapital och långfristiga krediter.
Kapitalanskaffningssi'tuationen hos de mindre och medelstora tillverkande företagen har belysts bl. a. i statens industriverks utredning Kreditförsörjning i mindre och medelstora företag (SIND 197615). I syfte att erhålla en mer ingående kännedom om de mindre och medelstora serviceföretagens ka- pitalanskaffningssituation i dagsläget uppdrog serviceföretagsutredningen under sommaren 1978 åt Handelns Utredningsinstitut (HUI) att göra en kartläggning av kreditutbudet till företagen ifråga samt dessa företags efter- frågan på olika typer av krediter. HUI:s utredning begränsades i denna del till att omfatta mindre och medelstora företag i detaljhandeln. Utredningen redovisas i sin helhet i bilaga. I avsnitt 7.2 refereras i korthet resultaten
av denna del av HUI:s utredning liksom vissa ekonomiska nyckeltal om detaljhandeln som likaså sammanställts av HUI (se även bilagza). Vidare redogörs i detta kapitel för utredningens övriga kartläggning aw finansie- ringssituationen inom detaljhandeln och övriga servicenäringar. Denna övriga kartläggning har främst ägt rum genom hearings med företrädare för olika branschorganisationer, företagssammanslutningar och kreditinstitut.
7.1. Finansieringssituationen i detaljhandeln
Blocken på dagligvarumarknaden
Dagligvaruhandeln kännetecknas av stark koncentration till de tre s.k. blocken ICA, DAGAB och KF. Partihandeln har inom dessa block ett om- fattande engagemang i detaljhandelns finansiering. Partihandelns intresse av att trygga avsättningen för sina varor har sålunda bl. a. lett till ett om- fattande engagemang vad gäller omstruktureringen inom detaljhandelsledet. Det omfattar bl. a. bevakning av butikslägen och finansiering av nyeta- bleringar.
Inom konsumentkooperationen sker en viss självfinansiering genom de anslutna medlemmarnas insatskapital och icke uttagna återbäring. KF:s spar- kassa uppgår till ca 500 milj. kr. De olika konsumentföreningarnas finan- siering i övrigt sker i huvudsak genom lån från KF. En betydande långivning förekommer sålunda från Kooperationens Pensionsanstalt.
KF och konsumentföreningarna har sedan 1918 tillämpat ett avräknings- system med en s. k. kontokurant. I denna kontokurant samlas alla likvida medel inom konsumentkooperationen. Varje butik inom KF levererar så- lunda kassan via bank eller postgiro till kontokuranten varje dag. Föreningar- na kan disponera pengar ur kontokuranten till ett belopp som motsvarar 30 dagars inköp. Även dispositioner utöver denna ram kan göras genom kontokuranten. För skuld som ligger inom 30-dagarsregeln tillämpas en ränta som överstiger diskontot med 4 procentenheter. För större skulder tillämpas en ränta som ligger 6 procentenheter över diskontot. Föreningar som har tillgodohavanden i kontokuranten uppbär ränta för dessa tillgo- dohavanden. För att hålla likviditetsreserverna lånar KF hos banker och hos Kooperationens Pensionsanstalt. När föreningarna skall genomföra bygg- projekt används kontokuranten som byggnadskreditiv. Vidare görs upplåning av konsumentföreningarna för större investeringar hos Kooperationens Pen- sionsanstalt. Den totala bruttoutlåningen från Kooperationens Pensionsan- stalt är 450 milj. kr per år sammantaget för KF:s detaljhandelssektor och övriga verksamhet.
Beträffande finansieringen har KF vissa fördelar framför enskild handel nämligen dels genom de kapitalinsatser som medlemmarna gör, dels genom att KF i större utsträckning än enskild handel har egna fastigheter som kan utgöra säkerhet för lån. Inom enskild handel hyr ofta köpmannen lo- kalerna vilket kan medföra finansieringsproblem. KF framhöll vid den hear- ing som utredningen genomfört med KF att det i framtiden kan bli svårare att erhålla kapital genom medlemmarna, bl. a. beroende på konkurrensen från det s.k. skattesparandet.
På fråga från utredningen uppgav KF vidare att man inte har något att erinra mot att finansieringssituationen förbättras för enskild handel genom statliga insatser men betonade samtidigt att tinansieringssituationen även bör ordnas för kooperativ verksamhet. Enligt KF hör dock den senare frågan närmast hemma hos kooperationsutredningen (I 1977:01) som tillsatts av chefen för industridepartementet år 1977.
Inom [CA-rörelsen förekommer olika finansieringsformer mellan region- företagen och ICA-köpmännen. Utöver reverslån och borgensförbindelser tillämpas två andra former, nämligen butiksavtal och samägda bolag. De båda största regionföretagen har bildat särskilda finansieringsinstitut, Hakon- köpmännens Garantiinstitut AB och AB Eols Kreditinstitut.
Genom s. k. ICA-avtal träffas överenskommelse mellan ICA-köpmannen och något av de tre regionföretagen, bl. a. om gemensamt ägande av ak- tiekapitalet. Till avtalet hör vidare bolagsordningen för det butiksbolag som bildas och hyreskontraktet för butikslokalen. Dessutom ingår ICA-stadgan i avtalet. ICA-köpmannen och ICA skall enligt ICA-avtalet gemensamt äga aktiekapitalet i butiksbolaget varvid ICA-köpmannen vid starten äger 9 % och ICA 91 %. Aktiekapitalet i butiksbolaget uppgår normalt till 50 000 kr och är ofta lågt i förhållande till den totala investeringen vid nyeta- bleringarna.
Vid eventuella förluster för butiken under de första åren tillskjuter re- gionföretaget koncernbidrag. När butiken går med vinst återbetalas detta. Så snart som koncernbidragen i sin helhet återbetalats skall ICA-köpmannen överta ICA:s aktieinnehav så när som på en aktie vilken skall ägas av ICA för all framtid. Butiksbolagets ledare får en fast mark- nadsmässig årslön. ICA-köpmannen (ledaren för butiksbolaget) måste vara medlem i ICA-förbundet och butiksbolaget vara anslutet till ICA:s bok- föringscentral. Överlåtelse av rörelsen skall ske genom ICA:s medverkan. Så länge köpmannen äger mindre än 10 % av aktierna i butiksbolaget gäller hans befattning i bolaget med tre månaders uppsägning från egen eller ICA:s sida. Aktierna i butiksbolaget skall överlåtas till ICA när befattningen upphör vare sig det sker efter egen eller bolagets uppsägning. Hyra skall av bu- tiksbolaget erläggas direkt till ICA som kan häva hyresavtalet om butiks- bolaget åsidosätter sina förpliktelser och t. ex. inte följer ICA-förbundets stadgar.
Enligt ICA-avtalet skall butiksbolaget under sex a sju år avskriva eta- blerings- och inventariekostnaderna. När köpmannen blir självägande er- lägger butiksbolaget en ersättning till ICA på 0,6 % av omsättningen som ersättning för administrativt och tekniskt bistånd.
ICA-avtalet tillkom år 1972 och reviderades i vissa detaljer under med- verkan av ICA-köpmän år 1977. Bakgrunden till ICA-avtalets tillkomst var enligt ICA att det under 1960-talet byggdes allt större butiksenheter som ofta gick med förlust de första 2—3 åren. Detta utgjorde ofta en betydande ekonomisk press på köpmannen. Genom ICA-avtalet erhålls en utjämning i tiden av etableringskostnaderna. Avtalet tillämpas som finansieringsavtal vid nyetableringar och övertagande av butiker med en kalkylerad årsom- sättning på minst 6 milj. kr under det tredje verksamhetsåret men kan även användas för mindre butiker, då en etablering förväntas innebära att butiksbolaget under en längre tid går med förlust. Antalet butiker med
nya ICA-avtal (91—9) var 270 i början av år 1978. Dessa butiker svarade för omkring en fjärdedel av samtliga ICA-butikers omsättning 1977.
ICA-avtalen kombineras ofta med butiksavtal vilket innebär att kostnader för lokaler, investeringar och räntor slås samman och tas ut med en pro- centsats på butikens omsättning under en sjuårsperiod. Uttaget anpassas därvid till butikens betalningsförmåga och kan sålunda vara lägre under de första åren och högre under de sista åren av sjuårsperioden.
För de reverslån som ICA-köpmännen kan erhålla från regionföretagen tillämpas en amorteringstid av sju år. Totalt uppgick reverslånen till ICA- butikerna från regionföretagen till 89 milj. kr år 1977. Räntorna för revers- lånen överensstämmer i stort sett med räntorna för närmast jämförbara banklån. Regionföretagens borgensförbindelser gentemot ICA-köpmännen uppgick år 1977 till totalt 455 milj. kr.
Av följande sammanställning framgår hur ICA finansierat nyetablerade butiker samt moderniseringar och ombyggnader åren 1975—1977 (milj. kr).
Finansieringssätt 1975 1976 1977
Lån från regionföretagen 67 120 127
Företagskredit/Handelskredit genom
regionföretagen - 1 9
Övriga kreditinstitut genom
regionföretagen 1 3 5 ICA-handlarnas egna insatser
och egna bankkontakter 39 60 68 Totalt 107 184 209
Knappt två tredjedelar av ICA-butikernas finansiering sker — som framgår av sammanställningen — genom lån från regionföretagen medan omkring en tredjedel av finansieringen ordnas genom ICA-handlarnas egna insatser och egna bankkontakter. Resterande del av finansieringen sker från Fö- retagskredit, Handelskredit och övriga kreditinstitut genom regionföreta- gen. Den totala upplåningen år 1977 från Handelskredit var enligt ICA 7,4 milj. kr.
ICA uppgav vid den hearing som utredningen ordnat med ICA att man inom ICA inte anser sig ha några större problem med finansieringen. Den kortfristiga upplåningen utgör sålunda inga problem för ICA medan de längre krediterna för finansieringen av fastigheter och butiker i vissa fall kan utgöra problem. ICA:s företrädare sade sig vara positiva till alla åtgärder som kan underlätta kapitaltillförseln och skulle välkomna en utvidgning av de re- gionala utvecklingsfondernas verksamhetsområde till att även gälla va- ruhandeln. Beträffande ICA:s upplåning hos Handelskredit sade sig ICA vara negativt inställd till de höga kostnaderna. På fråga från utredningen svarade ICA:s företrädare att en statlig garanti borde vara en möjlig utväg för att sänka Handelskredits kostnader.
DA GAB:s utlåning till detaljhandelsföretag inom DAGAB-gruppen består dels av lån genom ASK-Kredit AB, dels av direktutlåning. Lånestocken för dessa lån uppgick 1977 tillsammans till 40 milj. kr. Direktutlåningen avser rörelsekrediter. Räntan för dessa lån överstiger diskontot med 5,5 procentenheter. Som säkerhet ställs främst företagsinteckningar.
DAGAB går dessutom i borgen för delar av detaljhandelsföretagens upp- låning. Totalt uppgick DAGAst borgensförbindelser till 170 milj. kr år 1978. DAGAst reskontra för dessa kunder uppgick till omkring 75 milj. kr.
Vid nyetableringar använder DAGAB ofta ett hyressystem, s. k. leasing, för butikslokaler och inventarier men är som regel inte delägare i rörelsen. En sådan konstruktion anses nödvändig med hänsyn till enskilda köpmäns finansieringssvårigheter och betydelsen av att få behålla butiksläget. Vid detta förfarande tillämpas s. k. arrendeavtal. I arrendeavtalen regleras dels de ekonomiska villkoren för arrendet, dels förhållandet mellan leverantören och kunden. Antalet arrendeavtal uppgår till ca 200.
DAGAB tillämpar även s.k. bolagsavtal. Enligt dessa avtal skall köp- mannen äga ett aktiebolag, i vilket DAGAB skall vara minoritetsaktieägare med en aktie. Antalet bolagsavtal, som uppgår till omkring 100, har ökat relativt kraftigt de senaste åren. Enligt DAGAB eftersträvar man att slussa över arrendeavtal till bolagsavtal.
En tredje avtalstyp som DAGAB tillämpar är s. k. samarbetsavtal. I av- talet har köpmannen och DAGAB förklarat sig medvetna om att syftet med avtalet är att dels garantera att köpmannens rörelse tillhör viss i avtalet angiven detaljistkedja, dels trygga att berört butiksläge behålls inom DA- GAB:s intressesfär. Antalet samarbetsavtal är ca 200.
Till de tre nämnda typerna av avtal kan även fogas s. k. engagemangsavtal i vilka köpmännen tecknar engagemang från DAGAB beträffande exem- pelvis bokföring, ekonomiska rapporter, budgetar, lagerinventering m.m.
Avtal med köpmän inom DAGAB-blocket föreligger till övervägande de- len mellan DAGAB och köpmän anslutna till VIVO- eller Favör-kedjorna. Till dessa kedjor är totalt ca 1000 köpmän anslutna. Omkring hälften av dessa köpmän har arrende-, butiks- eller samarbetsavtal med DAGAB. Ut- över ovan angivna tre huvudtyper av avtal har omkring 800 av de 1000 köpmännen hyresavtal och/eller engagemangsavtal.
Vid den hearing som utredningen ordnat med DAGAB framhöll DAGAB att det inom DAGAB-blocket normalt inte föreligger några större svårigheter att anskaffa kapital för investeringar i inventarier. Sådant kapital kan erhållas dels genom egen finansiering, dels genom Handelskredit. Även leasing till- lämpas som framgått tidigare. Det är enligt DAGAB betydligt svårare att erhålla fastighetskrediter för exempelvis separata varuhallar. De största pro- blemen föreligger att erhålla bottenlån. DAGAB uppgav vidare att det är svårt att få tillräckligt med riskkapital, dvs. topplån för fastigheter samt rörelsekrediter.
F ackhandeln
Inom dagligvaruhandeln har de tre s.k. blocken omfattande engagemang vid finansiering av etableringar, ombyggnader, överlåtelser etc. av butiker. De frivilliga kedjorna kan i viss utsträckning sägas vara fackhandelns mot- svarighet till blocken. Fackkedjorna bedriver viss finansieringsverksamhet men har inte det omfattande direkta engagemang i butikerna som finns i dagligvaruhandeln.
' För två av kedjorna utgörs finansieringsverk- samheten endast av betalningsansvar.
2 De frivilliga fackkedjor- na som bedriver finansie- ringsverksamhet genom borgensåtagande, direkt utlåning eller factoring är: A-handlarnas Radio TV AB, Detex AB, Dimbo Interiör AB (f. d. Golv- kedjan), Duka-Butikerna AB, Europa Möbler i Sverige AB, Färgsam AB, Guldsmeders Inköps AB, Intersport Sverige AB, Junior Center Inköps AB, Järnia AB, Linkopia/Ex- pen, Svebink AB (Sveri- ges Byggmaterialhandla- res Inköpsförening).
3 De finansieringsinstitut som här avses är: Blomfi- nans AB, Cykel- och Sporthandelns Finansie- ringsinstitut AB, Leksaks- handelns Finansieringsin- stitut AB, Pappershan- delns Finansieringsinsti- tut AB och Radio & TV Finans AB.
HUI gör sedan 1972 rapporter om de frivilliga fackkedjornas verksamhet. Av den senaste rapporten avseende förhållandena vid årsskiftet 1977—1978 framgår att av 43 frivilliga fackkedjor har 14 finansieringsverksamhet gent- emot sina medlemmar. Dessutom har 30 kedjor iklätt sig ett betalnings- ansvar mot leverantörerna (del credere). Kedjan betalar därvid leverantörerna och fakturerar i sin tur medlemmarna. Dessa kan utnyttja kedjans betal- ningsansvar till att få kortfristiga krediter. Denna typ av kreditgivning va- rierar starkt över tiden och mellan olika branscher. Den kan under vissa tider vara betydande.
Den tidigare nämnda finansieringsverksamheten innebär vanligen att ked- jan går i borgen för lån som medlemmarna tar i bank.1 Kedjan och med- lemmarna sätter in kapital på ett spärrat konto i en bank eller lämnar ga- rantireverser till banken. Kapitalet och reverserna utgör säkerheter. Banken lånar ut kapital upp till en viss multipel, normalt 4 eller 6, av det insatta kapitalet. Kedjan yttrar sig till banken över låneansökan. Nio av de frivilliga fackkedjorna går i borgen på här angivet sätt. Vid utgången av 1978 uppgick fackkedjornas sammanlagda borgensåtagande till ca 27 milj. kr. Storleken på borgensåtagandena varierar mellan kedjorna från 0,1 till 11 milj. kr. Drygt hälften av borgensåtagandet gäller handel med hemutrustning, dvs. möbler, radio/TV, foto o.d. Kedjor inom kategorierna järn-, färg- och byggvaror svarar för knappt 25 %.
Kedjornas finansieringsverksamhet sker förutom genom borgensåtagande även genom direkt kortfristig utlåning samt genom factoring. Dessa finan- sieringsformer har dock en mycket liten omfattning. I vissa kedjor inom branschgrupperna textil och beklädnad, hemutrustning samt sport och fritid har man vid etableringar och överlåtelser tillämpat en finansiering enligt modell av det 5. k. ICA-avtalet (91-9-avtal). Vid starten äger kedjan 91 % och köpmannen 9 % av aktierna i ett butiksbolag. Köpmannen kan efter hand överta kedjans aktieinnehav så när som på en aktie, vilken kedjan behåller för all framtid. Ekonomiskt engagemang enligt denna modell är ännu begränsat inom fackhandeln. Enligt de uppgifter utredningen inhämtat rör det sig om mellan fem och tio butiker. Flera kedjor förväntar sig stora finansiella problem i samband med generationsväxlingar, som beräknas få betydande omfattning under den närmaste femårsperioden. I detta sam- manhang överväger flera kedjor att starta finansieringsbolag och använda sig av 91-9-avtal.2
Den typ av borgensverksamhet som de frivilliga fackkedjorna bedriver utövas även av vissa finansieringsinstitut knutna till eller bildade på initiativ av branschorganisationer. Det kapital som härvid utgör säkerhet har till- skjutits av organisationen och i några fall även av leverantörer. Denna verk- samhet är emellertid av ringa omfattning.
Det sammanlagda borgensåtagandet från dessa finansieringsinstitut upp- gick till drygt 7,5 milj. kr vid utgången av 1978.3 Av denna summa svarade emellertid ett företag — Radio & TV Finans AB — för 7 milj. kr. Ägare till institutet är Sveriges Radiohandlares Riksförbund och elva leverantörs- företag. En av anledningarna till bildandet av institutet var att leverantörerna försökte binda upp sina återförsäljare. Institutets existens har inneburit att detaljhandlare som så önskat kunnat arbeta mer obundet gentemot leve- rantörer. I ett par av de aktuella instituten övervägs ändrade former för
den framtida finansieringsverksamheten. Exempelvis har Cykel- och Sport"- handelns Finansieringsinstitut AB övervägt ett närmare samarbete med AB Handelskredit. I detta sammanhang bör även nämnas Bokbranschens finansieringsinstitut AB (BFI), som ägs av Svenska Bokförläggareföreningen. Institutets uppgift är att medverka till långfristiga krediter till bokhandeln. Medverkan sker genom dels borgensåtaganden, dels direkta lån. I maj 1978 uppgick den direkta utlåningen till 1,4 milj. kr och borgensåtagandet till 257 000 kr. BFI administrerar även det statliga kreditstödet till bokhandeln. Intill utgången av 1977 har kreditgaranti beviljats med 85000 kr, avskrivningslån med 241000 kr och investeringslån med 145000 kr.
7.2. HUI:s utredning
I föreliggande avsnitt ges ett kortfattat referat av HUI:s utredning om fi- nansieringsförhållandena i detaljhandeln (se bilaga).
Företagsekonomiska uppgifter om detaljhandeln
I HUI:s studie redovisas vissa ekonomiska nyckeltal för detaljhandeln och andra servicenäringar. I korthet kan denna studie sammanfattas i följande punkter:
El Bruttovinsten (marginalen) i detaljhandeln varierar från mindre än 20 % (bl. a. i livsmedelshandeln) till över 40 % av omsättningen inom de mera specialiserade delarna av fackhandeln. Inom mera hantverksbetonade ser- vicenäringar (t.ex. frisörer) kan bruttovinsten uppgå till ca 90 %. El Mellan åren 1971 och 1976 har bruttovinstprocenten ökat i flertalet bran- scher beroende på kostnadsstegringarna under samma tid. Det finns dock branscher (t. ex. ur och optik) där genomsnittsmarginalen sjunkit under perioden bl. a. på grund av ändrad sortimentssammansättning och mins- kad omfattning av reparationsarbeten. El Personalkostnaderna i branscher med förhållandevis hög självbetjänings- eller självvalsandel (t. ex. livsmedel och möbler) ligger genomsnittligt lägre än inom mera betjäningsbetonade delar av detaljhandeln. I själv- betjäningsbutikerna har de större enheterna haft förhållandevis lättare att dämpa effekten av kostnadshöjningarna än de mindre affärerna. El Nettointäkten, vari inbegripes ersättningen för innehavarens butiksarbete och företagsledning samt räntan på det egna kapitalet, varierar i de flesta branschermellan 50 000 och 75 000 kr per år vid företag med ca 3 sys- selsatta (årsverken). På nivån 5 sysselsatta når företagen i allmänhet upp till en nettointäkt av ca 100000 kr/år. El Omsättningen per arbetstimme varierar från ca 250 kr per arbetstimme i bl.a. större livsmedelsbutiker och möbelaffärer till under 100 kr/tim i branscher med starkt inslag av manuell betjäning (t. ex. blommor). Också ytproduktiviteten och lageromsättningshastigheten visar stora bransch- mässiga skillnader.
El Andelen eget kapital i företagen (soliditeten) varierar mellan 13 och 33 % i olika branscher och storleksgrupper. Oftast är soliditeten högst lhos de mindre företagen. [] Materialet för serviceföretag utanför detaljhandeln äri HUI:s studie—. starkt begränsat och därför inte möjligt att storleksgruppera. Företag i dessa näringar är (med undantag för bensinhandeln) som regel mera iarbets- intensiva än detaljhandelsföretagen, vilket tar sig uttryck i lägre arbets- produktivitet. Lönsamheten och soliditeten torde genomsnittligt ligga på samma nivå som för företag av motsvarande storlek i detaljhandeln.
Kapitalförsörjningen m. nr. inom mindre och medelstora serviceföretag
Undersökningen om de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens ka- pitalförsörjning samt konsultations- och informationsservice genomfördes hösten och vintern 1978/1979 i form av en postal enkät bland ett urval av ca 500 detaljhandelsföretag varav ca 200 inom dagligvarubranscherna och ca 300 inom fackhandelsbranscherna. Urvalet har skett från Centrala företagsregistret (CFR) hösten 1978 och begränsats till företag med mindre än 50 anställda. Dessutom har följande kategorier av företag undantagits från urvalet: kooperativa företag anslutna till KF, företag ingåendei koncern med 50 anställda och mer samt företag utanför den s.k. egentliga detalj- handeln, dvs. apotek, systemvaruföretag samt bil- och drivmedelsföretag. På grund av att CFR hösten 1978 endast omfattade företag etablerade senast 1976 ingår ej företag etablerade 1977 och 1978. De redovisade uppgifterna avser företagens senast avslutade bokföringsår vilket i allmänhet innebär kalenderåret 1977. Samtliga årsuppgifter avser en tolvmånadersperiod oavsett bokföringsårets längd.
Resultaten redovisas uppräknade till totalnivå. Eftersom ungefär en tred- jedel av företagen inte lämnat uppgifter kan det föreligga vissa avvikelser mellan de verkliga och de redovisade resultaten beroende på om förhål- landena är olika inom företag som inte lämnat uppgifter jämfört med dem som lämnat uppgifter. Dessutom innebär ett urvalsförfarande att under- sökningsresultatet sällan exakt överensstämmer med det verkliga resultatet.
De viktigaste resultaten presenteras i det följande i sammandrag med fördelning på dagligvaruhandel, respektive fackhandel.
Omsättningen inklusive moms hos de företag som omfattades av un- dersökningen utgjorde ca 42 miljarder kr, vilket motsvarar två tredjedelar av hela den egentliga detaljhandelns omsättning exklusive varuhushandel och kooperativ detaljhandel.
Av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens tillgångar på sam- manlagt 12,3 miljarder kr avser över hälften varulager. Inom dagligvaru- handeln utgör andelen varulager ca 36 % men inom fackhandeln ca 62 %. Den fasta egendomen (mark och fastigheter) utgör en mycket liten andel av företagens tillgångar — endast 5 % i genomsnitt. För dagligvaruhandeln är andelen något högre(10 %)än för fackhandeln(5 %). Enligt publikationen Företagen 1976 (SCB 1978) utgjorde i företag med 20 anställda och fler andelen fast egendom ca 3 % inom dagligvaruhandeln och ca 11 % inom fackhandeln. Inom dagligvaruhandeln har alltså de små företagen relativt
sett större fast egendom än de stora medan förhållandet är det motsatta inom fackhandeln.
De mindre och medelstora detaljhandelsföretagens tillgångar uppgår för dagligvaruhandeln till ungefär 20 % av omsättningen men för fackhandeln till drygt 40 %. Andelen tillgångar i relation till omsättningen är dock obe- roende av företagens storlek.
Andelen främmande kapital är något högre (ca 83 %) inom de mindre och medelstora företagen i dagligvaruhandeln än i fackhandeln (ca 77 %). Relationen eget kapital — främmande kapital är dock tämligen konstant oavsett företagens storlek.
Det främmande kapitalets sammansättning inom respektive branschgrupp och inom respektive företagsstorlek framgår av tabell 7.1.
Tabell 7.1 Det främmande kapitalet fördelat på olika typer av kapital 1977/1978 (%)
Typ av kapital Andelen främmande kapital Dagligvaru- Fackhandel 0—9 10—49 Summa handel anst anst Lån 30 21 23 28 25 Leverantörsskulder 35 41 41 33 38 Skatteskuld på reserv 7 13 10 12 11 Övrigt 28 25 26 27 26 Summa 100 100 100 100 100
Lånen, dvs. de reglerade långfristiga skulderna, utgör i genomsnitt en fjärdedel av det främmande kapitalet i de undersökta företagen. Daglig- varuhandelns företag har en större låneandel än fackhandelsföretagen. An- delen lån inom de mindre företagen (ca 23 %) är lägre än inom de medelstora företagen (ca 28 %). Leverantörsskulder, främst i form av varukrediter, utgör en betydande del av de mindre och medelstora företagens främmande kapital — närmare 40 % i genomsnitt. Andelen 'är några procentenheter högre i fackhandeln än i dagligvaruhandeln. Ju större företagen är, desto lägre andel leverantörsskulder redovisas. För företag med mindre än 10 anställda utgör leverantörsskulderna ca 40 % av det främmande kapitalet medan motsva- rande andel för företag med 10—49 anställda utgör ca en tredjedel. Enligt SCB:s rapport Företagen 1976 svarade leverantörsskulderna i större företag (20 anställda och mer) för endast ca 27 % av det främmande kapitalet. Resterande främmande kapital uppgår till ca 37 % och omfattar främst di- verse kortfristiga skulder samt skatteskuld omfattande hälften av de bok- förda obeskattade reserverna.
Ungefär tre fjärdedelar av de mindre och medelstora detaljhandelsföre- tagen redovisar utestående [än vid bokföringsårets slut. Andelen är densam- ma inom dagligvaru- och fackhandel men skiljer sig vad gäller olika stora företag. Ca 73 % av de mindre företagen (0—9 anställda) redovisar lån medan andelen uppgår till ca 90 % för de medelstora företagen (IO—49 anställda).
Av tabell 7.2 framgår hur stor andel av de utestående lånebeloppen som olika långivare svarar för.
Tabell 7.2 De utestående Iånebeloppens fördelning på olika typer av långivare 1977/1978 (%)
Långivare Andel utestående lånebelopp av totalt Dagligvaru- Fackhandel 0—9 10—49 Summa handel anst anst Bank 74 75 81 63 74 Privat 5 18 14 9 12 Leverantör 10 . . 1 11 5 Ovriga 11 7 4 17 9 Summa 100 100 100 100 100
Banklånen svarar för ca 81 % av de mindre och för ca 63 % av de me- delstora detaljhandelsföretagens utestående lånebelopp. Privatlån, som ofta utgörs av delägarlån, är av större betydelse för de mindre företagen än för de medelstora, som i stället i relativt stor utsträckning erhåller lån från leverantörer (ca 11 %) och andra kreditinstitut (ca 17 %). De största långi- varna av övriga kreditinstitut är Handelskredit, Industrikredit och Före- tagskredit. Lån från leverantörer utgör i dagligvaruhandeln omkring en tion- del av den totala utestående lånesumman men är av obetydlig omfattning i fackhandeln, där i stället privatlånen omfattar ca 18 % jämfört med endast ca 5 % i dagligvaruhandeln.
I allmänhet erhåller en låntagare inget lån utan att ställa någon form av säkerhet. Privatlånen utgör dock ett undantag. Enbart borgen som sä- kerhet förekommer för drygt en fjärdedel av de utestående lånebeloppen och är något vanligare inom fackhandeln än inom dagligvaruhandeln. In- teckningslån med eller utan borgen svarar för hela 70 % av dagligvaru- handelns utestående lånesumma, medan fackhandeln redovisar en andel på ca 50 % för denna typ av lån. Inteckningslån med fastighet som säkerhet uppgår till ca 14 % av den totala utestående lånesumman och är något vanligare inom dagligvaruhandeln än inom fackhandeln.
Mot bakgrund av den stora betydelse som leverantörerna visat sig ha ifråga om kreditgivning och i viss mån långivning till detaljhandeln har även undersökts omfattningen av deras borgensåtaganden.
Omfattningen av lån med leverantör som borgensman är drygt dubbelt så stor som direkta lån från leverantör. Tillsammans svarar dessa båda "le- verantörslån” för ca 16 % av de mindre och medelstora detaljhandelsfö- retagens utestående lånesumma. Av de undersökta företagen har dock inget företag inom fackhandeln angivit leverantör som borgensman. Det kan dock inte uteslutas att leverantör har ställt borgen men att detta förbisetts vid uppgiftslämnandet om det även finns annan säkerhet för lånet, anser HUI. Av den utestående lånesumman inom dagligvaruföretagen svarar lån från leverantör eller med leverantör som borgensman för ungefär en tredjedel. ”Leverantörslånen” är dock av betydligt större omfattning relativt sett i de medelstora företagen än i de mindre.
HUI konstaterar vidare att företag som hyr sina lokaler ibland måste överlåta förfoganderätten över hyreskontraktet till långivaren som säkerhet. Det händer också att hyreskontraktet utställs direkt på långivaren. Bland de undersökta företagen förekommer detta endast inom dagligvaruhandeln, där ca 6 % av företagen inte själva förfogar över hyreskontraktet. I så gott som samtliga fall är långivaren även leverantör och tillhör ICA eller DAGAB.
Ca 15 % av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen anger att de planerat investeringar som inte blivit genomförda. Inom dagligva- ruhandeln är andelen högre (ca 19 %) än inom fackhandeln (ca 11 %). Det viktigaste skälet till att man inte investerat påstår de mindre företagen vara svårighet med kapitalanskaffning. Endast en tiondel av de mindre företagen som angivit att de inte investerat på grund av kapitalbrist hade dock sökt lån medan så gott som samtliga medelstora företag som angivit detta skäl även sökt län men inte fått något. Ca 40 % av de planerade investeringarna avsåg etablering av nytt verksamhetsställe och lika stor del avsåg ersättning av gammal inredning och utrustning. Omkring en tiondel anger att in- vesteringen avsåg ombyggnad av lokalerna. De medelstora företagen pla- nerade ombyggnad av lokaler i större utsträckning än de mindre.
7.3. Finansieringssituationen i några andra servicenäringar
I utredningens kartläggningsarbete har tyngdpunkten lagts på detaljhandeln. HUI:s undersökning om finansieringsförhållandena var således koncentrerad till dagligvaru- och fackhandeln. I det följande berörs översiktligt finan- sieringssituationen inom några av de övriga servicenäringarna.
Å kerinäringen
Åkerinäringen har behov av kapital för finansiering av rörelsekapital samt för investeringar i bl. a. fordon och terminalanläggningar. Finansiering genom kapital genererat i rörelsen är av liten omfattning på grund av låg lönsamhet. Möjligheterna till finansiering genom utnyttjande av skattekre- diter i form av lagernedskrivningar och investeringsfonder är begränsade för åkeriföretagen. Obligations- och aktiemarknaderna utgör heller inte något alternativ. Finansieringen. sker därför i stor utsträckning genom lån — check- räkningskredit, avbetalningsköp, reverslån. För den del av verksamheten som avser grustag och krossanläggningar kan lån erhållas från utvecklings- fonderna.
Åkeriägarnas fordonsköp sker till 75—80 % på avbetalning genom bilhan- deln. Endast undantagsvis löser de finansieringen på annat sätt. Det årliga reinvesteringsbehovet för fordon uppgår till 600 milj. kr. Vid bilhandelns kreditförsäljning av fordon uppgår kontantinsatsen till 25 % av försäljnings- priset och kredittiden är som regel 36—48 månader. Värdet av det inbytta fordonet kan ersätta kontantinsatsen. Vid betalningssvårigheter förlängs ofta kredittiden. Detta innebär enligt Svenska Åkeriförbundet för åkeriföretagen och särskilt för enbilsföretagen en stark bindning till bilhandeln, vilket bl. a. gör det svårt för en åkeriägare att byta lastbilsmärke. Det kan också leda
till att investeringen görs vid fel tidpunkt eller med oförmånlig finansiering. Räntekostnaderna vid avbetalningsköp varierar för olika köpare. Detta beror dels på köparens finansiella ställning, dels på säljarens möjlighet att diskontera avbetalningskontraktet. Den direkta räntekostnaden för bilhan- delns diskonterade avbetalningskontrakt ligger mellan 12 och 15 % (dec. 1978). Härtill kommer vanligtvis avbetalningstillägg och aviseringskostna- der. Även för entreprenadmaskinsföretagen utgör avbetalningsköp via for- donsleverantörer den huvudsakliga finansieringskällan vid fordonsköp. Många lastbilscentraler har i sin verksamhet tagit upp fordonsfinansiering. Lastbilscentralen överlåter då köpekontraktet som säkerhet till en bank och erhåller en kreditlimit för fordonsfinansiering. Vanligtvis ligger limiten mel- lan 3 och 5 milj. kr. Systemet fungerar så att lastbilscentralen köper fordonet kontant och säljer det sedan till åkeriföretaget på avbetalning. Fordonet pantförskrivs som säkerhet för beviljad kredit. Några lastbilscentraler sam- verkar och har då kunnat höja kreditlimiten avsevärt. Lastbilscentralerna sköter även medlemsföretagens fakturering. Inom branschen pågår arbete med centralisering av faktureringsrutinerna och man strävar efter att bilda regionala fraktkreditinstitut anknutna till åkeriför- eningarna. Detta beräknas på några års sikt kunna underlätta finansieringen av rörelsekapital.
Vissa hantverksbranscher m. m.
Inom optikerbranschen löses finansieringsproblemen för den enskilde fö- retagaren enligt Sveriges Legitimerade Optikers Riksförbund vanligen med hjälp av traditionella banklån mot pantsättning av egen eller makes egendom, personlig borgen av släkt, vänner och bekanta samt i viss mån av erhållen checkkredit. En icke oväsentlig del av finansieringen torde enligt förbundet ske genom leverantörskrediter, varigenom en viss icke önskvärd bundenhet till en leverantör uppstår.
Etablerade företag inom guldsmedsbranschen har lättare att erhålla bank- krediter än nystartade företag enligt Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsför- bund. De etablerade företagen har nämligen i regel fullgoda säkerheter. I den mån bankkrediter inte kan utnyttjas måste finansieringen ordnas på privat väg hos släktingar och bekanta mot inteckningssäkerhet. Leveran- törsfinansiering i traditionell bemärkelse förekommer i dag i ytterst ringa omfattning i guldsmedsbranschen. Maximalt 1 % av de enskilda leveran- törernas kunder beräknas av förbundet finansiera sin verksamhet genom leverantörslån. Dylika lån beviljas i första hand vid företagsstarter. En annan typ av leverantörsfinansiering förekommer emellertid i dag, nämligen för- månliga betalningsvillkor vid varuleveranser. Finansieringsproblem före- kommer vid nyetableringar samt vid köp av företag och generationsväx- lingar.
Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund, Sveriges Städentreprenörers Förbund och Sveriges Tvätteriförbund har uppgivit för utredningen att fi- nansieringen inom deras respektive branscher huvudsakligen sker genom normala bankkrediter. Inom tvätteribranschen har angivits att även leve- rantörskrediter förekommer.
Rörfirmorna finansierar sin verksamhet då det gäller investeringar i bygg- nader med normala bankkrediter och då det gäller rörelsekapital med le- verantörskrediter enligt uppgift från Rörfirmornas Riksförbund.
Finansieringen inom motorbranschen har enligt Motorbranschens Riks- förbund lösts på flera olika sätt. Speciellt stora investeringar har finansierats med lån från Industrikredit AB och försäkringsbolagen. Vidare utnyttjas normala bankkrediter. Branschleverantörer lämnar krediter speciellt vid fi- nansiering av lager. Lån från regionala utvecklingsfonderna används av bil- reparationsföretag särskilt vid inköp av utrustning. Vidare utnyttjas i viss utsträckning lån från privata långivare.
Butiks- och serveringsföretagen inom bageribranschen anlitar enligt Sve- riges Bageriförbund, förutom bankkrediter, även AB Handelskredit och AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit. Dessa instituts utlåning till bageri- branschen har en relativt betydande omfattning.
7.4 Leverantörsberoende .
7.4.1. Bakgrund
I direktiven till serviceföretagsutredningen framhålls att en belysning bör ske av det beroende av leverantörer som kan följa av att företagen på grund av sin bristande kreditvärdighet ofta måste ordna stora delar av sin finan- siering genom leverantörskrediter. Det sägs vidare att särskilt från kon- kurrenssynpunkt kan en sådan ordning synas betänklig.
Leverantörsberoende har behandlats i mycket liten utsträckning i tidigare utredningar. Överhuvudtaget är materialet om denna fråga ytterst begränsat. Distributionsutredningen har dock i sitt betänkande (SOU 1975z69—70) Sam- hället och distributionen något berört leverantörsberoendet. I anslutning till redogörelserna för samverkansformer inom dagligvaru- och fackhandeln konstateras att vissa avtal innehåller begränsningar av de samverkande de- taljisternas självbestämmande och ägande. Från blockens sida kan bestäm- melser med denna innebörd vara motiverade, men från allmän konkur- renssynpunkt kan en bundenhet av detta slag vara mindre lämplig framhöll distributionsutredningen.
I sammanhanget kan även omnämnas en riksdagsmotion 19751899 av Sven G. Andersson i Örebro m.fl. (fp) där det bl. a. hävdas att det är en uppenbar risk att den enskilda detaljhandeln blir helt beroende av parti- handeln om inte finansieringsfrågorna får en snar lösning. Motionärerna framhåller att man bör undersöka möjligheterna och följderna av ett förbud för partihandeln att äga detaljhandelsföretag.
7.4.2. Orsaker till Ieverantörsberoende
Leverantörsberoende innebär att detaljistens självbestämmande och ägande inskränks. Denna begränsning i detaljistens inflytande över sin rörelse är i vissa fall ett villkor för att leverantören skall tillhandahålla olika tjänster. Vanligen är det fråga om att leverantören går i borgen, lånar ut kapital
eller hyr ut lokal eller utrustning. Självbestämmandet inskränkes vanligen i viss mån i fråga om val av inköpskälla. Det föreskrivs i avtal av denna typ normalt att detaljisten skall göra sina inköp av långivaren (borgenären etc.) eller av den leverantör som långivaren anvisar. Leverantörens inflytande över valet av inköpskälla kompletteras ibland med inflytande även över marknadsföring, övrigt sortiment, butiksutformning, prissättning eller val av bokföringsbyrå.
Vid en analys av orsakerna till leverantörsberoende bör man klarlägga varför ett samarbete mellan tillverkare eller grossist och detaljist utvidgas till andra områden än köp och försäljning av varor.
Från leverantörens sida står flera fördelar att vinna med att engagera sig ekonomiskt i sina kunders verksamhet. Leverantören kan genom åt- följande bindningar säkra avsättningen av sina produkter vilket kan ge en jämn produktionsvolym och tryggad sysselsättning. En viss produktionsnivå eller försäljningsvolym kan vara nödvändig för att anläggningarna skall ut- nyttjas rationellt. I övrigt underlättas företagets planering. Vidare kan fö- retaget befästa sin ställning på marknaden, vilket kan vara av stor betydelse för företagets framtid och möjligheterna att möta sina konkurrenter. En viss avtalsbindning kan också försäkra företaget om återförsäljare som är verkligt intresserade av leverantörens produkter och anstränger sig för att sälja dem. En stabil kundkrets gör det dessutom lättare för leverantören att introducera nya produkter. Genom att knyta vissa återförsäljare till sig minskar möjligheterna för konkurrenter att flytta fram sina positioner eller att överhuvudtaget etablera sig på en viss marknad. På dagligvarumarknaden kan bindningarna mellan leverantörsledet och detaljisterna ses som ett ut- tryck för konkurrensen mellan blocken. Dessa strävar efter att befästa eller öka sina marknadsandelar bl. a. genom att avtalsvägen knyta butikslägen till blocket.
De beskrivna förhållandena gör det alltså motiverat för leverantören att bl. a. ge sina kunder finansieringshjälp. Att denna hjälp kompletteras med en förpliktelse för kunden i inköpshänseende ses som en naturlig motpre- station. För leverantörens del utgör inflytandet över kundkretsen ett led i den långsiktiga strategin och ett konkurrensmedel.
Från återförsäljarens eller detaljistens sida kan en viss grad av beroende vara motiverat av att man därigenom samtidigt försäkrar sig om tillgång till service i olika avseenden från leverantörens sida. Det kan här vara fråga om hjälp med finansiering, marknadsföring, anskaffande av nytt butiksläge och utrustning av butikslokalen. Vidare kan det innebära rådgivning i eko- nomiska frågor och möjlighet att delta i leverantörens utbildningsverksam- het. Detta betyder att detaljisten kan utnyttja stordriftsfördelar som han själv är för liten för att kunna uppnå. Det innebär dessutom att han kan få tillgång till butikslägen och utrustning som de egna ekonomiska resurserna inte skulle räckt till för. Leverantören kan träda in med kapital när de vanliga kreditinstituten avslagit låneansökan på grund av att företaget saknat full- goda säkerheter. ] många fall är det svårigheter att få fram riskvilligt kapital som leder till att detaljisten söker finansieringshjälp hos en leverantör. De- taljisten kan också tillförsäkras ensamrätt till leverantörens produkter inom ett visst område och på så sätt få bättre förutsättningar att uppnå en högre volym och lönsamhet.
Leverantörsberoende kan förekomma dels i avtal i samband med en nor- mal affärsförbindelse mellan leverantör och återförsäljare, dels mellan företag som breddat samarbetet till att omfatta en mängd funktioner. I det senare fallet avses bl. a. franchisekedjor och kommissionärsrörelser. Dessa kan star- tas på initiativ av leverantör'eller detaljist antingen genom att samarbete etableras med fristående detaljister eller genom att existerande filialer om— bildas till juridiskt självständiga företag. En sådan ombildning kan ske för att åstadkomma en decentralisering av beslutsfattandet och ett ökat per- sonligt engagemang i driften av de olika försäljningsställena. En ombildning av filialer till juridiskt fristående företag kan emellertid också ske för att avyttra olönsamma enheter. I dessa fall kan det förekomma att anställda, t. ex. butiksföreståndare, ställs inför alternativen nedläggning eller eget över- tagande av en rörelse med osäker framtid.
7.4.3. Leverantörsberoende i olika avial
I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för olika avtal som medför någon form av leverantörsberoende. Översikten är gjord företagsvis och be- gränsad till avtal där ena parten är detaljist. Särskild vikt läggs vid ICA:s och DAGAB:s avtal. Redogörelsen grundar sig utom vad gäller ICA-stadgan och ICA-avtalet på det kartellregister som förs av statens pris- och kar- tellnämnd (SPK).
ICA
För att få göra inköp hos ICA måste en köpman vara medlem i ICA-för- bundet och som sådan följa förbundets stadgar och äga aktier i det re- gionföretag inom vars verksamhetsområde han driver sin rörelse.
Beträffande ICA-medlemskapets innehåll gäller följande enligt ICA-stad- gans 5 &.
"Alla medlemmar i ICA-förbundet har lika rätt och skyldighet att använda sig av ICA-rörelsens samtliga förmåner och resurser. För medlem gäller att det företag han företräder
l. i största möjliga utsträckning täcker sitt varubehov från den distributionscentral inom vars område hans rörelse är belägen. Detta gäller både de varor som ingår i centralens ordinarie sortiment och de som transporteras direkt till ICA-butik av leverantörer med vilka ICA-förbundet slutit samarbetsavtal;
2. ger ICA—märkesvaror en framskjuten plats i marknadsföringen och butiken;
3. använder ICA—märket med iakttagande av de regler som ICA-styrelsen fastställer. Med detta följer skyldighet för ICA-köpmannen att driva sin butik på ett sådant sätt att ICA-märket för konsumenten framstår som en kvalitetsstämpel och en vägvisare till goda inköp;
4. genomför det gemensamma säljprogrammet på ett sätt som stärker såväl den egna butikens som övriga ICA-butikers konkurrenskraft och allmänhetens förtroende för ICA-butikernas marknadsföring;
5. låter sina anställda deltaga i ICA:s utbildningsprogram och ger dem sådan insyn i verksamheten att de på bästa möjliga sätt kan stå till konsumenternas tjänst;
6. årligen betalar till ICA-förbundet den avgift som förbundsstämman beslutar;
7. äger aktier i och har bonusmedel innestående hos sitt regionföretag enligt av ICA- styrelsen fastställda regler."
Vid utgången av 1978 hade ICA-förbundet ca 4200 medlemmar.
ICA-avtalet är, som tidigare nämnts, ett finansieringsavtal för i första hand nya ICA-butiker med en årsomsättning över 6 milj. kr. I början av 1978 fanns 270 sådana avtal. Köpmannen förbinder sig enligt ICA-avtalet att inte sätta någon annan i sitt ställe som verkställande direktör eller som ansvarig ledare för det s.k. butiksbolaget. Det är vidare en förutsättning att butiken förblir en ICA-butik. Köpmannen förbinder sig därför att inte överlåta aktie i butiksbolaget eller dess rörelse till annan än regionföretaget. Iakttar köpmannen inte dessa bestämmelser är regionföretaget berättigat att inlösa köpmannens aktier. Butiksbolaget skall, sedan köpmannen över- tagit samtliga aktier i butiksbolaget utom en, under tio år erlägga en er- sättning till regionföretaget uppgående till 0,6 % av bolagets omsättning. Butiksbolaget skall vara anslutet till regionföretagets bokföringscentral eller annan av företaget anvisad bokföringsbyrå. Regionföretaget äger rätt att ta del av butiksbolagets bokföring. Skulle ICA-köpmannen eller dennes make avlida äger regionföretaget lösningsrätt till dennes aktieinnehav i bo- laget. Om köpmannen önskar sälja sina aktier är han skyldig att erbjuda dem till regionföretaget. I hyreskontraktet mellan regionföretaget och bu- tiksbolaget, som hyr i andra hand, stadgas bl. a. att om butiksbolaget inte följer ICA-förbundets stadgar äger regionföretaget rätt att säga upp kon- traktet till omedelbart upphörande.
I kartellregistret finns införda några avtal mellan ett par företag inom ICA och vissa köpmän. ICA Eol AB:s dotterbolag AB Eols Kreditinstitut har genom avtal med enskilda köpmän förvärvat ett antal detaljhandels- rörelser inom dagligvaruhandeln. I ett tiotal av dessa köpeavtal förekommer konkurrensklausuler, enligt vilka säljarna förbinder sig att inte under tio år genom egen verksamhet, anställning eller på annat sätt utöva eller deltaga i med köparen konkurrerande verksamhet inom ett visst geografiskt område.
ICA Hakon AB har i de fall bolaget förvärvat eller förmedlat köp av företag intagit en klausul i köpekontrakten enligt vilken säljaren förbundit sig att inte framdeles för egen eller annans räkning driva med bolaget kon- kurrerande handelsrörelse inom ett visst område och inte heller ta anställning i eller inträda som delägare i sådan rörelse.
DA GAB
Inom DAGAB-koncernen förekommer huvudsakligen tre slags avtal, som reglerar relationerna mellan DAGAB och köpmännen, nämligen arrende-, bolags- och samarbetsavtal. Dessa avtal är träffade mellan något av DAGAst detaljinvestbolag och köpmän inom dagligvarudetaljhandeln.
Enligt arrendeavtalei har DAGAB till köpmannen upplåtit butikslokaler jämte butiks- och kontorsinventarier. Köpmannen skall i de arrenderade lokalerna bedriva detaljhandelsrörelse inom dagligvarubranschen.
Om DAGAB så fordrar är köpmannen skyldig att vara ansluten till de- taljistkedja. I den mån DAGAB begär att köpmannen är ansluten till kedja (Vivo eller Favör) har båda parter förpliktat sig att efterfölja de för kedjan gällande föreskrifterna om samarbete. Detta innebär bl. a. att den av köp- mannen bedrivna detaljhandelsrörelsen skall ha samma profil, som övriga företag inom kedjan.
Köpmannen har i detta avtal förbundit sig att anlita DAGAB som hu- vudleverantör inom samtliga de varugrupper, som ingår i DAGAst sor- timent och som säljs i den av köpmannen bedrivna detaljhandelsrörelsen. Parterna har i avtalet förklarat sig ense om att denna bestämmelse om le- veranser är av synnerlig vikt för DAGAB och har varit en absolut för- utsättning för avtalets ingående. I den mån köpmannen, trots denna be- stämmelse om att DAGAB skall vara köpmannens huvudleverantör, skulle önska inköpa merparten av varor gällande viss varugrupp från annan le- verantör, åligger det köpmannen att styrka att DAGAst priser och kvaliteter inte är konkurrenskraftiga och att därigenom butikens konkurrensförmåga äventyras.
Sedan avtalet varit i kraft under tio års tid kan köpmannen, om DAGAB så medger, få köpa inventarierna. En förutsättning härför är att i samband med överlåtelsen ingås ett särskilt avtal mellan DAGAB och köpmannen om att DAGAB även fortsättningsvis så länge som rörelsen bedrivs i 10- kalerna skall vara huvudleverantör och att DAGAB även framdeles kvarstår som primärhyresgäst till lokalerna.
Avtalet gäller efter i avtalet angiven första avtalsperiod ett år i taget med en ömsesidig uppsägningstid av sex månader. DAGAB har rätt att ome- delbart häva avtalet om köpmannen bryter mot bestämmelsen att DAGAB skall vara huvudleverantör av varor till butiken. Omedelbar hävningsrätt från köpmannens sida föreligger om DAGAst varusortiment påtagligt för- sämras med hänsyn till bredd, djup, kvalitet och inköpsvillkor eller om bolagets leveransservice påtagligt försämras. Antalet arrendeavtal uppgår till ca 200.
Enligt bolagsavtalet, även benämnt butiksetablerings- och samarbetsavtal, skall köpmannen äga ett aktiebolag, i vilket DAGAB skall vara minori- tetsaktieägare med en aktie.
Som förutsättningar för avtalet anges att bolaget skall tillhöra någon med DAGAB frivilligt samarbetande kedja och ha skyldighet att från DAGAB inköpa varor ingående i DAGAst sortiment så länge som DAGAst priser inte visas sakna konkurrenskraft.
Köpmannen har förbundit sig att inte överlåta sina aktier i bolaget utan att dessförinnan ha erbjudit dessa till inlösen av DAGAB. Avtalet gäller så länge som köpmannen och DAGAB äger aktier i bolaget. Antalet bo- lagsavtal uppgår till omkring 100.
I samarbetsavtalet har köpmannen och DAGAB förklarat sig medvetna om "att syftet med avtalet är. att dels garantera att köpmannens rörelse tillhör viss i avtalet angiven detaljistkedja, dels trygga att berörda butiksläge(-n) behålls inom DAGAst och grossistens (DAGAB Syd AB, DAGAB Väst AB eller DAGAB Mellansverige AB) instressesfär. Vid eventuell överlåtelse av delar eller hela rörelsen åligger det köpmannen att tillse att dessa eller denna därvid kommer att tillhöra viss i avtalet angiven detaljistkedja eller annan med DAGAB samarbetande detaljistkedja. Skulle köpmannen bilda aktiebolag, skall DAGAB i detta erhålla en aktie med till denna i bolagsordningen knuten hembudsskyldighet. Vid överlåtelse skall köpmannen till DAGAB hembjuda den del av eller hela rörelsen och/eller de aktier han ämnar överlåta. Om DAGAB inte önskar använda sig av hembudet och begärd köpeskilling är i enlighet med
avtalets normer, äger köpmannen överlåta till vem han vill med beaktande av bestämmelsen att rörelsen skall tillhöra viss detaljistkedja och att bu- tiksläget behålls inom DAGAst intressesfär. Antalet samarbetsavtal är ca 200.
I hyreskontraktet mellan något av DAGAst detaljinvestbolag och köp- man, föreskrivs att bolaget äger rätt att omedelbart häva kontraktet bl. a. om köpmannen bryter leverantörsavtal med DAGAB, medlemskapet i Vivo/ Favör upphör eller köpmannen inte rätteligen uppfyller villkoren för sådant medlemskap.
AB Ce-Jis Kolonial, som ingår i Sam Hedenius-koncernen, svarar för DAGAst grossistfunktion i Norrland. Ce-Jis har i avtal om överlåtelse eller arrende av dagligvarubutik samt i avtal om bolagsbildning med ve- derbörande köpman överenskommit att det åligger köpmannen att köpa alla de varor som erfordras för rörelsen från Ce—Jis i den mån de förmåner Ce-Jis kan erbjuda inte avviker väsentligt från dem som köpmannen kan erhålla från annan leverantör. Skulle köpmannen vilja överlåta rörelsen är han skyldig hembjuda den till Ce-Jis. I vissa avtal förekommer en be- stämmelse enligt vilken köpmannen förbundit sig att ingå i Vivo-kedjan och lojalt följa de överenskommelser som träffas mellan Vivo och dess medlemmar. Det totala antalet avtal uppgår till 30.
N äröppet AB
Näröppet AB är ett franchisingbolag inom dagligvarudetaljhandeln. Näröppet levererar inte självt varor till butikerna, utan träffar avtal med vissa le- verantörer. Även om Näröppet sålunda inte är leverantör i vanlig bemärkelse har det ansetts att avtalet bör redovisas här. I avtalet mellan Näröppet och butiksägarna föreskrivs att de senare skall såsom egna företagare driva en s.k. Näröppetbutik i för verksamheten iordningställda butikslokaler, som hyrs ut till butiksägarna av Näröppet. Enligt riktlinjerna för verksamheten skall butiksägaren föra ett bestämt bassortiment. Varorna skall inköpas från leverantörer anvisade av Näröppet. Butiksägarna får inte överskrida av När- öppet rekommenderade priser. Förändringar i sortiment, inköpskällor och prissättning skall beslutas av Näröppet tillsammans med butiksägarna inom ett län. Butiksägaren får inte medverka till någon rabattförsäljning eller göra några tillfälliga priserbjudanden och inte heller tillåta fabrikantreklam i bu- tiken.
Gatuköks- och kioskmarknaden
Inom gatuköks- och kioskmarknaden förekommer ett stort antal avtal som innebär någon form av beroendeförhållande.
Scan Väst ek. fir. har avtal med drygt 160 gatuköks- och kioskägare. Företaget har fyra avtalstyper nämligen borgensavtal i de fall Scan Väst åtagit sig borgen för kundens lån i bank, hyreskontrakt då företaget hyrt ut gatukök med inventarier, köpekontrakt när kunden genom avbetalningsköp erhållit kiosk och slutligen förbindelse i samband med att företaget lämnat pen- ninglån. Som motprestation i dessa fall har kunden förbundit sig att av
leverantören inköpa hela sitt behov av korv och andra produkter som saluförs av Scan Väst eller av Scan Väst anvisad leverantör. Denna förbindelse gäller till dess att prestationerna enligt avtalet fullgjorts.
Farmek ek. för. har i samband med borgensåtaganden, penningförsträck- ning eller försäljning av kiosker och inventarier med ägarförbehåll träffat avtal där kioskägaren förbundit sig att av Farmek eller av annan anvisad leverantör inköpa hela sitt behov av korv och andra produkter, som Farmek saluför till försäljning i kiosker. Farmek har haft ett drygt hundratal avtal av dessa typer. Avtalen håller emellertid på att avvecklas.
AB Sohlberg & Lithell har omkring 120 avtal med gatuköksinnehavare. Avtalen har slutits i samband med att företaget försålt byggnad och ut- rustning till kunden på avbetalning eller medverkat med borgen vid ga- tuköksinnehavarens köp av utrustning. Gatuköksinnehavaren har förbundit sig att inte sälja med Sohlberg & Lithell konkurrerande produkter och att inte upphöra med försäljning av företagets produkter.
Skånska Andelsslakterier ek. för. (Skanek) har ett tiotal avtal avseende bor- gensåtaganden och hyresupplåtelser till gatuköksinnehavare. Åtagandet för de senares del överensstämmer i princip med det som redovisats beträffande Sohlberg & Lithell.
Glace-Bolaget AB har till omkring 25 000 av sina kunder, bl. a. kiosker, livsmedelsbutiker, bensinstationer och fruktaffärer, lånat ut frysboxar eller frysdiskar. I lånevillkoren ingår bl. a. att låntagaren förbinder sig att övervaka att inga andra varor än GB:s produkter förvaras i de utlånade boxarna eller diskarna.
Utöver de nämnda avtalen finns ytterligare avtal av samma innebörd på gatuköksmarknaden. Dessa avtal berör dock vart för sig endast ett fåtal gatukök eller kiosker.
Bryggerinäringen
Flera bryggerier har slutit avtal med en del av sina kunder, företrädesvis restauranger och andra näringsställen, samt kiosker och gatukök om ut- hyrning av fatölsanläggningar och/eller läskedrycksanläggningar. I avtalen har kunden förbundit sig att använda det förhyrda objektet uteslutande för försäljning av drycker tillverkade av respektive bryggeri. De bryggerier som slutit denna typ av avtal är: AB Pripps Bryggerier, AB Risingsbo Ång- bryggeri, Bockens Bryggerier AB, Grängesberg Bryggeri AB, AB Sandwalls Ång- btyggeri och Östersunds Bryggeri AB. Sammanlagt berörs drygt 4 600 kunder av dessa avtal. Banco-Bryggerier i Skruv AB har i ett trettiotal fall gått i borgen för kunder. Som motprestation har kunden förbundit sig att under lånetiden endast saluföra av Banco levererade bryggerivaror, att inte upphöra med denna försäljning och att inte göra reklam för andra bryggerivaror.
Oljemarknaden
Oljebolagen har i stort sett likartade kontrakt med de återförsäljare till vilka man upplåtit bensinstationsanläggning. Bensinstationsinnehavarna förbin- der sig att dels idka handel med petroleumprodukter, dels saluföra för bil-
ägare lämpliga varor som normalt bör ifrågakomma för försäljning vid ser- vicestationer, dels utföra erforderliga servicearbeten. Återförsäljaren förbin— der sig vidare att inköpa hela årsbehovet av petroleumprodukter hos ett visst bolag samt att tillhandahålla det övriga sortiment som bolaget lanserat på riksplanet.
Textil- och beklädnadsmarknaden
Skölds Damkläder AB driver vissa av sina butiker på franchisebasis. Skölds bildar i dessa fall tillsammans med en köpman ett affärsbolag, där bolagets ledare skall äga samtliga aktier som inte ägs av Skölds. Skölds skall alltid äga minst en aktie. Vid försäljning av övriga aktier skall Skölds först erbjudas köpa dessa. Affärsbolaget har förbundit sig att låta Skölds förmedla varor motsvarande 80 % av försäljningen. Även övrigt sortiment skall ingåi Skölds profil. Affärsbolaget får ta in sidovaror med Skölds skriftliga tillstånd i varje särskilt fall. Affärsbolaget skall använda Skölds namn, butiksdesign, färger m. m. Marknadsföringen skall vara enhetlig. Skölds tillhandahåller de lokaler i vilka affärsbolagets verksamhet skall drivas.
lnom beklädnadssektorn finns vissa detaljhandlare som säljer varor i kom- mission. De leverantörer som har sådana kommissionsavtal är Hagenfeldt- Affärerna AB, Maiungsbutikerna AB och Skofabriks AB Oscaria. Kommissio- närerna har förbundit sig att endast sälja varor som tillhandahålls av le- verantören/kommittenten. Butikslokalen förhyrs av leverantören. Vissa av avtalen stadgar vidare att endast de priser som leverantören bestämmer gäller vid försäljning.
7.4.4. Uppgifter vid hearings
Vid utredningens hearings med företrädare för DAGAB, ICA och bransch- organisationer inom SHIO-Familjeföretagen har frågor ställts om leveran- törsberoendet.
DA GAB uppgav att idealet är enskilda obundna företag. ICA:s och KF:s slutna system medför emellertid att DAGAB inte kan leverera till butiker tillhörande dessa sektorer. DAGAB tvingas av detta skäl att binda upp sina kunder hårdare. Man kan inte tillåta att ett butiksläge inom DAGAB- sektorn övergår till de andra sektorerna.
ICA ansåg att frågan om bundenhet mellan leverantörer och detaljister inte gäller ICA-rörelsen eftersom det är ICA-köpmännen själva som äger ICA-företagen vilka i sin tur levererar till butikerna.
Sveriges Legitimerade Optikers Riksförbund anförde att en icke oväsentlig del av finansieringen torde ske genom leverantörskrediter, varigenom en viss icke önskvärd bundenhet till en leverantör uppstår, vilken det blir svårt att lösgöra sig från. Framförallt gäller detta dem som kommer direkt från optikerskolor och ofta saknar kreditvärdighet. De utnyttjar leverantörer som finansiärer och får då åta sig att göra inköpen hos dessa. Inom optiker- branschen finns det relativt få leverantörer varför deras ställning är stark. Det är dock osäkert om skriftliga avtal förekommer. Utvecklingen bedömdes gå i riktning mot en ökad leverantörsfinansiering.
Inom skomakarbranschen förekommer enligt Sveriges Skomakarmästarför- bund att leverantörer sätter upp en hel maskinpark hos en skomakare. Den- ne känner sig därvid förpliktigad att göra sina inköp hos leverantören. I vad mån avtal med denna innebörd träffas kunde inte uppges. Enligt Svenska Frisörföreningen utgör leverantörerna också inom frisörbranchen en av de få kreditkällorna. Det kunde dock inte sägas om detta medför någon formell bundenhet eller ej.
Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsförbund uppgav att maximalt 1 % av de enskilda leverantörernas kunder i guldsmedsbranschen finansierar sin verksamhet genom leverantörslån. Även om något formellt krav på köp- trohet inte uppställs förväntar sig leverantören ändå en viss grad av köp- trohet, enligt förbundet.
7.4.5. NO-ingripanden mot leverantörsberoende
Avtal som medför att en detaljist binds till en leverantör kan prövas av näringsfrihetsombudsmannen (NO) och i sista hand av marknadsdomstolen enligt konkurrensbegränsningslagen.1 Bedömning görs av om avtalet utgör en konkurrensbegränsning med skadlig verkan, dvs. om den på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verk- ningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans nä- ringsutövning. NO har i flera fall ingripit mot leverantörsberoende och efter överläggningar åstadkommit ändringar i avtalsförhållanden. Prövning sker oberoende av vilka förmåner som detaljisten kan ha erhållit och kan avse avtal såväl mellan leverantör och återförsäljare som inom samverkande grup- per inom handeln. Prövningen har främst avsett sonimentsbestämmelser vilka är förhållandevis vanliga. Det finns således i kartellregistret ca 150 avtal med exklusivbestämmelser avseende inköp och sortimentsbestämmel- ser i frivilliga kedjor m. m. Av de avtal som NO funnit anledning att pröva och som innefattar att leverantören tillhandahåller lokaler, inventarier etc. eller ger annan form av stöd kan följande nämnas som exempel. Exemplen avser ärenden som behandlats under tidsperioden från 1972 och framåt.
Avtal om enmärkesförsäljning har prövats i bilhandeln, där återförsäljar- avtal tidigare tillämpades som på väsentliga punkter var identiska hos de olika leverantörerna. Enligt dessa avtal erhöll återförsäljaren ensamrätt till försäljning av leverantörens produkter inom ett visst angivet distrikt. Som motprestation fick återförsäljaren åta sig att inte bedriva aktiv försäljning av leverantörens produkter utanför sitt distrikt och att varken direkt eller indirekt sälja produkter som konkurrerade med leverantörens. NO nådde år 1972 en överenskommelse om leveranser av fabriksnya bilar avmärkena SAAB, Volkswagen och Volvo till Stockholms Bilvaruhus (BIVA), som önskat saluhålla även nya bilar av flera märken i samma försäljningsställe. I samband därmed åtog sig leverantörerna av dessa märken att ändra sina kontrakt så, att återförsäljarna fick rätt att representera även andra bilmärken. Motsvarande åtaganden gjordes sedermera även av övriga billeverantörer på den svenska marknaden. Resultatet härav har blivit att återförsäljarna i växande omfattning tagit upp ytterligare något eller några märken i sitt sortiment. Liknande dubbelsidiga exklusivavtal inom traktor- och snösko- terbranscherna har också upphävts efter NOs ingripande och prövning av enmärkesförsäljning beträffande symaskiner pågår.
' Lagen (1953:603, om- tryckt 19701418) om motverkande i vissa fall av , konkurrensbegränsningar ' inom näringslivet.
Den utpräglade enmärkesförsäljningen i bensinhandeln var föremål för särskild utredning i slutet av 1960-talet (SOU 1970:24). Utredningen föreslog inte någon förändring av enmärkessystemet. Ett resultat blev dock att vissa krav på återförsäljarna ifråga om köp av tillbehör m. m. mjukats upp. NO har konstaterat att dylika bestämmelser antingen tagits bort ur återförsäl- jarkontrakten eller inte längre tillämpas och har inte funnit anledning vidta
ytterligare årgärder. I avtal som Glace-Bolaget (GB) träffat med kiosker och gatukök om fi- nansieringshjälp ingick ett särskilt s. k. leveransavtal, enligt vilket låntagaren förband sig att, till dess samtliga förpliktelser gentemot GB var till fullo reglerade, 'inte sälja med GB konkurrerande produkter och att inte heller under samma tid upphöra med försäljning av GBs produkter. Vid över- läggningar mellan NO och GB träffades överenskommelse om att GB skulle upphöra att teckna nya sådana avtal. GB utfäste sig vidare att avveckla samtliga gällande exklusivbestämmelser i anslutning till kreditgarantiavtal.
Marknadsdomstolen prövade år 1977 verkningarna av de exklusivbestäm- melser som tillämpas av GB i samband med utlåning av frysboxar och frysgondoler till kiosker och butiker (se 7.4.3). I sitt beslut i ärendet konsta- terade marknadsdomstolen att exklusivbestämmelser av aktuellt slag som regel måste anses motverka konkurrensen på ett från allmän synpunkt inte önskvärt sätt. Enligt domstolen utgjorde exklusivbestämmelserna en kon- kurrensbegränsning som försvårade för andra faktiska och potentiella glass- leverantörer att konkurrera med GB. Exklusivbestämmelserna ansågs också av domstolen försvåra återförsäljarnas/låntagamas näringsutövning genom att deras möjligheter att komplettera sortiment med glassprodukter från andra leverantörer begränsades. Däremot fann domstolen det inte utrett att GBs exklusivbestämmelser i sig hade sådan påtaglig effekt på prisbildning och verkningsförmåga som förutsätts för ingripande enligt konkurrensbe- gränsningslagen.
Ett annat exempel på exklusivbestämmelser i avtal mellan leverantör och återförsäljare som NO ansett medföra skadlig verkan är följande. I arren- deavtal mellan grossistföretaget Bengt Heidenborg AB, Karlstad, och vissa av bolagets återförsäljare inom kiosk- och gatuköksbranschen förband sig återförsäljarna att inköpa samtliga för rörelsen erforderliga varor som ingick i Heidenborgs sortiment från bolaget samt att beträffande varor som inte ingick i Heidenborgs sortiment anlita leverantör som bolaget godkände. Återförsäljarna var dessutom skyldiga att i rörelsen saluföra det varusor- timent och de kvaliteter som framgick av en särskilt upprättad förteckning eller sådana varor som Heidenborgs i övrigt föreskrev. Överläggningar mellan NO och Heidenborgs ledde till att inköpsplikten väsentligt reducerades och att återförsäljarna fick möjlighet att anlita annan leverantör än Heidenborgs även för det fall den lägre, i det ändrade avtalet angivna kvantiteten inte uppnåtts.
Kalmar Läns Slakterier ek. för. och Kristianstad-Blekinge Slakteriförening ek. för. har i samband med bl.a. borgensåtaganden och långivning samt vid uthyrning av lokaler till kunder inom kiosk- och gatukökssektorn fö- reskrivit skyldighet för kunderna att till dess lånet är till fullo betalt respektive så länge hyresförhållandet är gällande inköpa hela sitt behov av gatuköks- produkter från föreningen eller av denna anvisat företag. Kalmar Läns Slak-
terier och Kristianstad-Blekinge Slakteriförening förklarade efter skriftväx— ling med NO att föreningarna var beredda att upphäva de aktuella exklu- sivbestämmelserna. Ytterligare avtal inom kiosk- och gatukökssektorn prö- vas för närvarande. De tidigare nämnda avtalen med motsvarande bestäm- melser hos Scan Väst, Farmek,Sohlberg& Lithell samt Skanek prövas av NO. Scan Västs avtal anses som det mest betydande och kommer att un- derställas marknadsdomstolens prövning om någon uppmjukning inte kom- mer till stånd.
Beträffande franchisekedjan Skölds Damkläder (se 7.4.3) fann NO anled- ning pröva såväl sortiments- som prisbestämmelserna. Sedan Skölds förklarat att de i sin prisinformation skulle ange att priserna endast utgör rekom- mendationer fann NO mot bakgrund av att konkurrensen är hård inom beklädnadshandeln inte anledning vidta ytterligare åtgärder.
En annan typ av bindning finns inom ICA Hakon AB (se 7.4.3) och avser en klausul i överlåtelseavtal enligt vilken säljaren förbundit sig att icke framdeles bedriva konkurrerande handelsrörelse inom visst angivet område och att inte heller taga anställning i eller inträda som delägare i sådan rörelse. Sedan NO upptagit denna konkurrensklausul till granskning åtog ICA Hakon sig dels att, om införande av konkurrensklausul kan anses rimligt, giltig- hetstiden normalt inte skall överstiga tre år, dels att det geografiska område för vilket konkurrensförbud gäller avgränsas på ett lämpligt sätt så att det inte anges större än som kan anses rimligt. Vidare har förbudet för säljaren att taga anställning i en med köparen konkurrerande handelsrörelse slopats.
I vissa fall har NO granskat avtal med sortimentsbestämmelser och andra bindningar men inte funnit att konkurrensbegränsning med skadlig verkan förelegat. Det gäller bl. a. de i avsnitt 7.4.3 nämnda kommissionsavtalen hos Skofabriks AB Oscaria, Malungsbutikerna AB samt Hagenfeldt-Affärerna AB. NO fann vid sin prövning av dessa avtal att konkurrensen påtagligt skärpts i berörda branscher och vidtog därför inte några åtgärder. Det kan nämnas att leverantörer vid kommissionsförsäljning kan fastställa återför- säljarens försäljningspriser utan att bryta mot bruttoprisförbudet i konkur- rensbegränsningslagen.
7.5. Statligt stöd till servicenäringarna
Det statliga stödet till företag inom servicenäringarna utgörs huvudsakligen av stöd till kommersiell service i glesbygd. Denna stödform infördes den 1 juli 1973. Beslutanderätten i stödärendena låg hos konsumentverket fram? till den I juli 1979, då den överfördes till länsstyrelserna (SFS 1979:638). Dessa skall samråda med berörd kommun samt med berörd köpmanna- organisation och konsumentförening. Stöd till kommersiell service i glesbygd kan lämnas för att upprätthålla en med hänsyn till geografiska och befolk— ningsmässiga förhållanden tillfredsställande försörjning med dagligvaror el- ler drivmedel i glesbygd. En förutsättning för att stöd skall kunna utgå är att berörd kommun har planerat varuförsörjningen på ett sådant sätt att behovet av stöd kan bedömas. Stöd kan utgå till näringsidkare i form av avskrivningslån, investeringslån, kreditgaranti eller driftstöd. Kommu-
ner som helt eller delvis bekostat hemsändning till hushåll av varor kan erhålla hemsändningsbidrag uppgående till 35 % av kommunens nettoutgift för hemsändningen.
Avskrivnings- och investeringslån kan lämnas för anskaffning av eller för ny-, till- eller ombyggnader eller större reparationer av lokaler som behövs för verksamheten samt för inredning eller utrustning av sådana lokaler. För samma ändamål kan lånen lämnas till varubuss som används för kring- föring av dagligvaror till försäljning. Ett avskrivningslån får motsvara högst 35 % eller, om särskilda skäl föreligger, 50 % av den "godkända kostnaden för investeringen. Tillsammans får avskrivningslån och investeringslån mot- svara högst två tredjedelar av kostnaden. För budgetåret 1979/ 80 har 10 milj. kr anslagits för investeringsstödet. Huvuddelen, 8 milj. kr, har fördelats på olika län, medan återstoden disponeras av regeringen.
Kreditgaranti kan om särskilda skäl föreligger lämnas för lån eller annan kredit för anskaffning av varulager av näringsidkare som fått avskrivnings- eller investeringslån. Ramen för beviljande av kreditgaranti uppgick bud- getåret 1978/79 till 2 milj. kr. Från den 1 juli 1979 ingår kreditgarantin för varulager i ett större anslag på totalt 26 milj. kr från vilket stöd kan utgå även till sysselsättningsfrämjande åtgärder vid företag i glesbygder.
Driftstöd kan utgå till näringsidkare om detta stöd utgör den mest ända- målsenliga stödformen under en begränsad övergångstid och i avvaktan på andra åtgärder. Driftstöd infördes fr. o. m. budgetåret 1978/ 79 och uppgick då till 0,5 milj. kr. I samband med den tidigare nämnda omläggningen av stödet till kommersiell service har driftstödet, liksom för övrigt även hemsändningsbidraget, sammanförts till ett anslag gemensamt med andra former av statligt stöd till glesbygden. Detta anslag uppgår till 74 milj. kr för budgetåret 1979/80. Från anslaget kan stöd utgå även till sysselsätt- ningsfrämjande åtgärder vid företag i glesbygder, till intensifierade kom- munala sysselsättningsinsatser samt till samhällelig service i glesbygd och slutligen till regionala utvecklingsfonder för speciella projekt som främjar företagsamhet i glesbygder och skärgårdar. I driftstödsärenden skall läns- styrelsen samråda med konsumentverket.
Enligt uppgift från konsumentverket har 160 dagligvarubutiker och fyra bensinstationer beviljats sammanlagt 18 milj. kr i investeringsstöd under perioden den 1 juli 1973 — den 30 juni 1979. Av dessa är 69 butiker belägna utanför det inre stödområdet. I 14 fall har stöd utgått för nybyggnad av butik. På tolv orter, som varit utan butik under en kortare eller längre period, har med hjälp av glesbygdsstödet dagligvaruförsäljning åter kunnat etableras. I 24 fall har stöd utgått till bensinanläggning i anslutning till dagligvarubutik och i fyra fall till bensinstationer. I tre fall har varubuss- verksamhet fått stöd. Stöd har i åtta fall utgått för övertagande av dag- ligvarubutik. Kreditgaranti har i elva fall tecknats för anskaffning av va- rulager.
En översiktlig beräkning av effekterna av investeringsstödet visar per den 30 juni 1979 att ca
El 15 000 hushåll innefattande ca 40 000 konsumenter regelbundet gör sina inköp i de butiker som beviljats stöd Cl 50000 personer bor stadigvarande inom—butikernas omland
III 8000 fasta fritidsboende har tillförsäkrats närservice E] 370 personer arbetar i de butiker vars existens tryggats El 65 nya arbetstillfällen i butikerna beräknas ha tillkommit som en följd av stödet.
Under budgetåret 1978/ 79 har tolv dagligvarubutiker och en drivmedels- anläggning beviljats sammanlagt 411 000 kr i driftstöd. Under samma period beviljades statligt hemsändningsbidrag till 41 kommuner.
8. Företagsservice
Med företagsservice avses här utbildning och rådgivning. I rådgivning in- nefattas:
El information till företagen i olika frågor t. ex. om former för finansiering, beskattningsregler, lagstiftning, regler för handel på olika utlandsmark- nader eller olika standardiserings-, säkerhets- och miljövårdskrav. El konsulttjänster i tekniska, ekonomiska, administrativa frågor och mark- nadsföringsfrågor samt beträffande etableringar.
Tillgång till företagsservice är av stor betydelse framför allt för de mindre företagen, eftersom dessa i begränsad utsträckning kan anställa specialister på olika områden. En väl utbyggd företagsservice anpassad till småföretagens behov bidrar till att förbättra näringslivets verksamhetsförhållanden.
8.1. Företagsservice med samhällets medverkan
I samhällets regi och genom medverkan från samhället i form av bidrag och förmedling bedrivs en omfattande utbildningsverksamhet. Den statliga och statsunderstödda rådgivning som riktas mot mindre och medelstora fö- retag lämnas främst av de regionala utvecklingsfonderna, vilket innebär att den är inriktad på tillverkande företag och endast kommer sådana ser- viceföretag till del som har direkt anknytning till tillverkande företag. En redogörelse för denna verksamhet ges i kapitel 5.
Av intresse i detta sammanhang är de utbildningsuppgifter som ankom- mer på statens industriverk (SIND). Verket skall enligt riktlinjer i regeringens proposition 1977/ 78:40 om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling ha det övergripande ansvaret på myndighetsplanet för småföretagsinriktade fortbildningsinsatser. I denna uppgift ingår att främ- ja tillkomst och utveckling av företagsanpassade kurser och att samordna olika utbildningsaktiviteter. Verket skall också hålla sig underrättat om ut— bud och efterfrågan vad gäller kursverksamhet av intresse för småföretagen. För att fullgöra-uppgiften har verket till sitt förfogande bl.a. ett särskilt anslag — B 16 Bidrag till företagsinriktad fortbildning. Anslaget, som tillkom den 1 juli 1978, uppgår till nära 9,2 milj. kr för budgetåret 1979/80. SIND är i sin verksamhet inriktad på samma målgrupp som utvecklingsfonderna. Även det nämnda anslaget användes för denna målgrupp och kommer så— ledes inte huvuddelen av servicenäringarna till del.
De övergripande förutsättningarna för att bidraget skall utgå är följande:
El Kurserna skall vara speciellt inriktade på de mindre och medelstora fö- retagen. D Kurserna skall göras lättillgängliga för målgruppen, dels genom en större geografisk spridning, dels genom en nedsättning av kursavgifterna. Kur- serna skall dock huvudsakligen finansieras av arrangören, som regel genom deltagareavgifter. [1 För att få del av bidraget måste kursarrangören uppfylla vissa krav, näm- ligen dels garantera att kurserna har en viss varaktighet, dels hålla kur- serna öppna för alla inom målgruppen utan krav t. ex. på medlemskap i branschorganisationer.
Anslaget delas upp i två olika bidragstyper:
El Bidrag till genomförande av befintliga kurser. 0 Bidrag till utveckling av nya kurser.
Genomförandestöd kan utgå till utbildningsgivare som idag tillhandahåller kurser vilka helt eller delvis uppfyller de kriterier som uppställts ovan. Ut- bildningsbehoven kartläggs lokalt av respektive utvecklingsfond, som också föreslår tänkbara kurser och utbildningsgivare. Efter en regional samordning av utvecklingsfondernas programförslag bedömer verket förslagen och fast- ställer anslagstilldelning. Bidrag kan också utgå till centralt arrangerade kur- ser. Bidraget utgår med viss procent av den ursprungliga kursavgiften. Ut- bildningsenheten vid de regionala fonderna kontrollerar att aktiviteterna har genomförts enligt programmet och att kriterierna i övrigt uppfyllts. Indu- striverket utbetalar därefter fastställt bidragsbelopp. Vid regionala utbild- ningsträffar där fonderna och verket deltar, utvärderas sedan programmen. För följande typer av projekt kan utvecklingsstöd utgå:
El Utveckling av nya kurser och konferenser (inkl. självstudiematerial). Cl Aktualisering av äldre kurser och bearbetning av befintligt kursmaterial så att det passar specifika branscher och företagsgrupper.
Inom anslagsramen för budgetåret 1978/ 79 på totalt 8 milj. kr beräknades, på grundval av tidigare års utbildningsprogram, att ca 400—450 kurser kunde få genomförandestöd och ett 80-tal projekt utvecklingsstöd. Detta innebar att i genomsnitt 70—75 bidragsberättigade kurser och 12 a 13 utvecklings- projekt beräknades kunna bli genomförda i varje region.
Genom att kännedom om stödet ökar bland utbildningsgivare kommer dessa enligt industriverket sannolikt att ansöka om medel för allt fler bi- dragsberättigade kurser. Med tanke på att de regionala utbildningsenheterna befinner sig i ett uppbyggnadsskede förväntar sig verket att såväl antalet utbildningstillfällen som antalet utvecklingsprojekt kommer att öka. Indu- striverket framhöll i utredningen ”Kursverksamhet vid statens industriverk” (SIND l975z6) att det är angeläget att anslaget får en successiv utbyggnad så att möjligheter skapas för bredare, mera systematiska och långsiktiga initiativ till samordnings- och utvecklingsinsatser inom utbildningsområdet.
Inom den företagsinriktade verksamheten bör enligt SIND:s anvisningar för 1979—1980 i första hand prioriteras ämnesområdena marknadsföring, ex- portkunskap, produktförnyelse, produktionsteknik och användarfrämjande
åtgärder på dataområdet. Utbildningsaktiviteter kombinerade med uppföl- jande konsultinsatser kommer att prioriteras.
SIF U (statens industriverks enhet för företagsutveckling) bedriver en om- fattande kursverksamhet med inriktning främst på mindre och medelstora företag. Dessa företag svarade budgetåret 1977/ 78 för drygt 60 % av antalet kursdeltagare. Återstoden kommer främst från de affärsdrivande verken och storföretag. Utbildningen är huvudsakligen av fortbildningskaraktär med praktiska och laborativa inslag och omfattar främst tekniska och ekonomiska ämnen inriktade på avgränsade funktioneri företagen. Antalet kursdeltagare är i genomsnitt 20 per kurstillfälle. Under budgetåret 1977/78 genomfördes totalt 1 034 kurser varav 767 öppna och 267 företagsbeställda. Kurslängden var i regel 2—5 dagar. Deltagarantalet uppgick till 21500.
Det åligger SIFU enligt SINDzs instruktion att bl. a. insamla och bearbeta kunskaper och erfarenheter i tekniska, administrativa, kommersiella och ekonomiska frågor av betydelse för utvecklingen inom näringslivet samt att genom kursverksamhet, rådgivande verksamhet, information eller på annat sätt främja utbildning av företagare och anställda inom näringslivet. Målet är att genom fortbildning ge kunskaper som direkt leder till förbättrade arbetsprestationer.
SIFU är uppdelad på sex operativa sektioner nämligen för verkstads- teknik, byggnads- och VVS-teknik, el-teknik, processteknik, kemisk teknik samt företagsekonomi. Dessutom finns stabsorgan för marknads- och pla- neringsfrågor och en servicesektion.
Den företagsekonomiska sektionens verksamhet syftar till att genom in- formation och utbildning skapa ökade förutsättningar för utveckling inom små och medelstora industri- och hantverksföretag. Utbildningen omfattar ämnesområdena ekonomi, administration, personalutveckling, marknads- föring, juridik samt vissa specialkurser. Efterfrågan är störst på kurser i kalkylering, beskattningsfrågor, marknadsföring och avtalsfrågor. Sektionens kursutbud riktar sig främst till personal i företagens ledningsfunktioner. Sektionen utvecklar kurser på eget initiativ eller efter beställning från företag eller branschorganisationer. En stor del av de kurser som sektionen nu har är generella och lämpade för företagare inom alla branscher. Huvuddelen av undervisningen, närmare 80 %, sköts av utomstående experter och kon- sulter.
SIFU:s verksamhet finansieras dels genom kursavgifter och andra ersätt- ningar för tjänster, provningar, undersökningar m.m., dels genom stats- anslag. För budgetåret 1979/80 har SIFU erhållit 9,4 milj. kr.
Enskilda yrkesskolor erhåller statsbidrag, som utgår till lärarlöner på grund- val av beräknad normallönekostnad. I vissa fall utgår ett tillägg avsett för driftskostnader. För budgetåret 1979/80 utgår bidrag bl.a. till Köpmanna- institutet, Berghs reklam/marknadsskola AB, Kooperativa förbundets ut- bildningssektion Vår gård, Svenska Åkeriförbundets yrkesskola, Svenska Frisörsföreningens yrkesstudio samt SHIO-Familjeföretagen (föreläsnings— verksamhet). Av det totala bidraget på 28 milj. kr erhåller dessa drygt 2,2 milj. kr, varav Köpmannainstitutet svarar för nära hälften.
Inom gymnasieskolan finns förutom de vanliga utbildningslinjerna även olika typer av specialkurser. Inom den ekonomiska sektorn finns kurser bl.a. för blivande butiksledare inom detaljhandeln, ett- och tvååriga de-
taljhandelskurser samt introduktionskurs för handeln. Högre Specialkurser förekommer för detaljhandelns marknadsföring och vidare med benämning- en ekonomisk specialkurs där bl. a. en distributiv gren ingår.
Den kommunala vuxenutbildningen (KOMVUX) är organisatoriskt knuten till gymnasieskolan. KOMVUX-kurser skall vara kompetensinriktade eller arbetsmarknadsinriktade och följa centralt utfärdade läroplaner. Flertalet kommuner i landet anordnar för närvarande kurser för vuxna i ämnen som finns på grundskolans högstadium och i gymnasieskolan. Dessutom an- ordnas direkt yrkesinriktade kurser enligt läroplaner som gäller enbart för KOMVUX — särskild yrkesinriktad utbildning. Även landstingskommuner anordnar viss gymnasieskolutbildning och särskild yrkesinriktad utbildning. Kursutbudet varierar mycket från kommun till kommun. Mest mångsidig är givetvis utbildningen i de största kommunerna. Olika åtgärder prövas emellertid för att ge KOMVUX en större bredd även i mindre kommuner.
Under ett läsår deltar ungefär 160 000 personer i KOMVUX-kurser, varav ca 60000 i yrkesinriktade kurser. Under budgetåret 1978/ 79 anslogs 364,5 milj. kr för KOMVUX:s verksamhet. Fr.o.m. den 1 juli 1978 anordnas — efter försöksverksamhet 1975-1978 — yrkesinriktade kurser i ämnen på bl. a. två-årig distributions- och kontorslinje, konsumtionslinje, livsmedels- teknisk linje och vårdlinje samt i ämnen i Specialkurser i gymnasieskolan. Kurserna, som i stor utsträckning ersätter äldre utbildning, är samtliga ar- betsmarknadsinriktade och behörighetsgivande. Regeringen beslutade 1976 att samråd med arbetsmarknadens parter skall äga rum rörande utformning av läroplaner för yrkesinriktad utbildning. Detta sker inom en central sam- rådsgrupp med representanter för kommunförbundet, landstingsförbundet, LO, SACO/SR, TCO, SAF, PUN och SÖ. När så behövs, förbereds lä- roplanerna i arbetsgrupper. Parternas inflytande skapar garantier för att kur- serna blir arbetsmarknadsinriktade.
Försöksverksamhet med yrkesinriktad högskoleutbildning (YTH) inleddes 1975. Verksamheten var från början enbart inriktad på industrin. Sedan 1977 finns även YTH för handel och distribution. Denna vänder sig främst till dem som arbetar i varuhandeln inom detaljhandelns säljfunktion eller partihandelns lagerfunktion. Utbildningen ger kunskaper och färdigheter som krävs för ett vidgat ansvarsområde och arbetsledande befattningar. Ut- bildningen är upplagd kring aktuella problem och tendenser inorn handelns område. Behörig för YTH är den som genomgått gymnasieskolan eller viss yrkesutbildning eller har yrkeserfarenhet. Till utbildningen, som omfattar tre terminer, antas 30 studerande. Handelns organisationer på arbetsgivar- och löntagarsidan deltog i utformandet av utbildnings- och kursplaner. Han- delns yrkesnämnd spelade i detta sammanhang en betydelsefull roll.
Inom högskolans ram bedrivs, förutom de vanliga utbildningarna, små- företagsinriktad utbildning i Jönköping och Växjö. I Västerås finns en sär- skild marknadsföringslinje. En ny allmän utbildningslinje, linjen för handel och distribution på 60 poäng, inrättas under 1979. De enskilda högsko- lestyrelserna har rätt att självständigt inrätta lokala linjer och enstaka kurser. I såväl högskolestyrelserna som i linjenämndema ingår företrädare för yr- keslivet, som därigenom kan påverka kursutbudet.
Arbetsmarknadsutbildning (AMU) har expanderat kraftigt under senare år. Deltagarna fördelas mellan kurser anordnade av SÖ eller företag — bl.a.
med hjälp av den s. k. 25-kronan — samt mellan utbildning i det reguljära utbildningsväsendet och kurser anordnade av organisationer.
Ansvaret för AMU delas av AMS och SÖ. För att ge dessa råd vid plan- läggningen av kursverksamheten, dess yrkesinriktning och omfattning, finns en rådgivande delegation med representanter för bl. a. arbetsmarknadens parter samt kommun- och landstingsförbunden. Vid utarbetandet av lä- roplanen för AMU samarbetar SÖ med olika branschorgan och institutioner inom aktuella yrkesområden. AMU beviljas på arbetsmarknadspolitiska grunder och är öppen för den som är arbetslös eller riskerar att bli det, är anmäld på arbetsförmedlingen och har fyllt 20 år. Kravet på arbetslöshet gäller inte utbildning till yrken med stor brist på utbildad arbetskraft. Lä- roplaner för AMU finns för ett stort antal ämnesområden. Bland dessa kan nämnas läroplaner med följande benämningar: redovisning för småföreta- gare, administration i mindre och medelstora företag, högre företagseko- nomisk kurs, allmän detaljhandel och säljkonsulenter.
8.2. Företagsservice inom organisationer
En omfattande företagsservice lämnas av organisationerna på arbetsmark- naden och branschorganisationerna samt av vissa institut som dessa är in- tressenter i.
Arbetsgivarorganisationerna lämnar främst information och råd om för- hållandena på arbetsmarknaden samt svarar för avtalsförhandlingarna, dvs. i huvudsak frågor som rör medlemmarna i deras funktion som arbetsgivare. Nya lagar som medbestämmandelagen och semesterlagen kräver omfattande information till medlemsföretagen. Likaså fordrar avtal om t. ex. löner, ar- betsmiljö och företagshälsovård upplysnings- och utbildningsverksamhet från organisationernas sida.
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) är det svenska näringslivets största organisation.
1 SAF ingår (i maj 1979) över 35 800 företag, sammanslutna i 37 förbund och med drygt 1,3 miljoner arbetstagare. Omkring 35 % av alla anställda i Sverige arbetar i företag anslutna till SAF. De flesta av dessa är småföretag. Något över 50 % av företagen har högst fem anställda och drygt 80 % högst 25 anställda. SAF representerar större delen av industrin samt stora grupper av företag inom jord- och skogsbruk, gross- och detaljhandel, hantverk, hotell och restauranger, byggnads- och anläggningsverksamhet, väg-, sjö- och lufttrans- port, försäkringsväsen, läkar- och tandvård, biografer och teatrar m.m. SAF:s främsta uppgift är att förhandla om löner och andra anställnings- villkor. Vidare ger SAF service och råd i olika frågor t. ex. lönestatistik, produktionsteknik, arbetsorganisation, medbestämmande och arbetsmiljö. Resurserna för detta har ökat genom den regionala verksamhet som byggts upp med kontor på nio olika platser i landet, nämligen: Falun, Göteborg, Jönköping, Linköping, Malmö, Skellefteå, Sundsvall, Växjö och Örebro. Omkring 11 000 av företagen i SAF finns inom Handels Arbets— givareorganisation (HAO). Centrala Gruppen inom HAO, som repre-
senterar företagen inom handeln samt inom ett stort antal servicebranscher, omfattar ca 8000 företag med drygt 185 000 anställda.
För att hjälpa företag på handelns område med t. ex. personalplanering, rationella lönesystem och andra rationaliseringsåtgärder har HAO bildat ett särskilt bolag, HAO- konsult. Företagen på HAO- området kan även utnyttja HAO:s datalönesystem. HAO anordnar seminarier för företagsledare och personalchefer inom arbetsrättens område samt kurser om olika lagar och avtal på arbetsmarknaden. Vidare genomförs bransch- och företagsanpassad ekonomiutbildning.
ALI-RATI, SAP:s utbildningscentrum, bedriver en omfattande utbild- ningsverksamhet bl. a. inom områdena ledarskapsutveckling, produktions- ekonomi och lönesättning. Vissa kurser är speciellt inriktade på en särskild bransch. ALI-RATI har 16 000—17 000 deltagare per år och genomför både öppen och företagsintern utbildning.
ALI-RATI lämnar också konsultinsatser. Medelstora och större företag inom industrin har hittills dominerat bland institutets kunder. För att möta efterfrågan från mindre företag har man utformat en särskild småföretags- utbildning. I samarbete med SIND har man utvecklat kurspaket för mindre företag. ALI-RATI har även inlett samarbete med HAO och Handelns yr- kesnämnd i syfte att planera för en ny utbildning inom detalj- och par- tihandeln.
Sveriges Köpmannaförbund är den enskilda detaljhandelns organisation. Medlemmarna utgörs av 16 500 köpmän. Dessa är organiserade i 400 10- kalföreningar, vilka i sin tur ingår i 19 distriktsorganisationer. Föreningar och distrikt bevakar medlemmarnas intressen på lokal och regional nivå. Branschfrågorna bevakas av 22 riksbranschorganisationer. Förbundet repre- senterar detaljhandeln i olika statliga organ. Köpmannaförbundet bedriver en omfattande serviceverksamhet bl. a. beträffande ekonomisk rådgivning. Medlemmarna har 25 redovisningsbyråer över hela landet till sitt förfogande. Förbundet har jurister som är specialiserade på handelns juridik. Den hu- vudsakliga verksamheten är inom hyres- och fastighetsrätten. Förbundet har en stadsplanebyrå som gör utredningar, ger råd och hjälp när det gäller planeringen av nya centra, saneringar, trafikomläggningar m. m. Riks- branschorganisationer, länsförbund och lokalföreningar lämnar service till sina respektive medlemmar. Viktiga informationskanaler är de olika organens tidningar.
Köpmannainstitutet är Sveriges Köpmannaförbunds institut för yrkesut- bildning. Institutet genomför dels rekryteringsutbildning, dels fort- och vida- reutbildning för den enskilda handeln. Den senare utbildningen drivs hu- vudsakligen i samarbete med enskilda företag, ekonomiska grupperingar eller med handelns organisationer. Dessa svarar för omkring 40 % av det totala antalet kursdeltagare, som uppgår till ca 2 500 per år. Bland kurserna kan nämnas butiksledarutbildning och eftergymnasial företags- och distri- butionsekonomisk utbildning. Den senare med praktikavsnitt. Institutet medverkar vid utbildning även på lokal och regional nivå. Institutet omsätter nära 3 milj. kr och finansierar verksamheten med kursavgifter, anslag från Köpmannaförbundet samt ett statsbidrag på ca 1 milj. kr. Distrikts- och riksbranschorganisationerna inom Köpmannaförbundet bedriver i stor ut- sträckning egen utbildning.
SHlO-Fami/jeföretagen är en näringspolitisk riksorganisation för famil- jeföretag och andra huvudsakligen mindre och medelstora företag inom enskilt näringsliv. 1 organisationen ingår drygt 35 000 företag. Dessa är or- ganiserade i något över 400 lokalföreningar och i nio regioner, som består av ett eller flera länsdistrikt. Till organisationen är dessutom omkring 45 branschförbund anslutna. SHIO-Familjeföretagen erbjuder sina medlemmar service i form av rådgivning i bl. a. skattetekniska, arbetsrättsliga och andra juridiska frågor. Information om väsentliga lagändringar och händelser som berör företagen lämnas via den egna tidningen eller speciella broschyrer. SHIO-Familjeföretagens ekonomitjänst samarbetar med ett 40-tal skatte- och bokföringsbyråer runt om i landet. Dessa är specialiserade på de mindre företagens problem. SHIO-Familjeföretagen och Köpmannaförbundet har inlett ett samarbete för att förstärka den juridiska rådgivningen till med- lemmarna.
SHIO-Familjeföretagen driver Hantverkets folkhögskola. Huvudkurserna utgörs av en allmän, en företagsekonomisk och en konsthantverklig-estetisk linje. Dessutom har man ett utbud av korta ämneskurser somanordnasi samarbete med branschförbunden eller SHIO-Familjeföretagen centralt. Sko- lan har också en omfattande kurs- och föreläsningsverksamhet inom bl. a. juridiska och ekonomiska ämnen med särskild inriktning på allmänna fö- retagsproblem. Organisationen genomför nu en kartläggning av utbildnings- behovet. Syftet är att skapa en utbildningsstege för medlemmarna. Utbild- ning bedrivs också regionalt inom SHIO-Familjeföretagen samt av flera av branschförbunden. Dessa bedriver såväl yrkesutbildning som utbildning i mer allmänna ämnen.
Sveriges grossistförbund (SGF) är riksorganisation för partihandels- och im- portföretag och har drygt 1000 medlemmar. Förbundet har ett femtiotal branschförenjngar samt ett antal direktanslutna företag. SGF företräder med- lemmarna i olika sammanhang och ger dem service i varierande former. Regional organisation saknas. Grossistförbundets rådgivning omfattar främst skattefrågor och juridik. Man hjälper bl. a. medlemmarna i marknadsrättsliga frågor inför NO och KO. Grossistförbundet bedriver också viss utbildnings- verksamhet. Främst har man kurser för säljare, inköpare och lagerchefer.
Svenska åkeriförbundet (SÅ) är riksorganisation för åkeriföretag. SÅ har 14 000 medlemmar och är uppbyggt av 24 regionala åkeriföreningar. För- bundet är intresseorganisation för sina medlemmar och företräder dem inför bl. a. myndigheter. Medlemmarna kan vidare erhålla hjälp i bl. a. mark- nadsföringsfrågor. Förbundet utför företagsanalyser åt medlemsföretagen och bedriver utvecklingsarbete i fråga om t. ex. transportlösningar. Med- lemsföretagen äger gemensamt ett servicebolag som har hand om redo- visnings- och revisionsverksamhet och tar fram ekonomiska nyckeltal. SÅ har också en egen yrkesskola som finansieras genom kursavgifter , anslag från förbundet och statsbidrag. Uppskattningsvis deltar 10 % av medlem- marna i utbildningen varje år. Antalet elevtimmar har nästan femdubblats från 1973/74 till 1978/79, då det uppgick till 58 100. Skolan ger utbildning såväl i branschspecifika ämnen som i mer allmänna ekonomiska och ju- ridiska frågor. Viss utbildning anordnas i samarbete med respektive åke- riförening.
Handelns yrkesnämnd är ett samarbetsorgan med syfte att främja utbildning
inom och rekrytering till handeln. I yrkesnämnden ingår företrädare för I-IAO, Kooperationens förhandlingsorganisation, Handelsanställdas förbund och Handelstjänstemannaförbundet. Yrkesnämnden försöker påverka ut- bildningsverksamheten så att den anpassas efter handelns krav. Man med- verkar i olika utredningar och arbetsgrupper, t. ex. gymnasieutredningen, YTH handel och distribution, handelsutbildning inom KOMVUX och AMU. Yrkesnämnden har en rad projekt i gång varav ett syftar till att ta fram utbildningsmaterial för mindre företag.
lnstitutet för F öretagsledning. IFL, är en fristående, riksomfattande stiftelse. Huvudmän är Handelshögskoleföreningen, SAF, Svenska Civilekonom- föreningen, Sveriges Civilingenjörsförbund och Sveriges Industriförbund. Stiftelsen bedriver utbildning av personal för ledaruppgifter och stöder ve- tenskaplig forskning som främjar sådan utbildning. IFL vänder sig till privata, kooperativa och offentliga företag och förvaltningar. Kurserna omfattar bl. a. företagsledning, ekonomisk analys, planering och styrning, marknadsföring, redovisning och finansiering, utbildningsprogram för styrelseledamöter samt chefs- och organisationsutveckling. Kurserna varar 4—6 veckor med upp- följningsseminarier på tre dagar. Under år 1978 deltog ca 1200 personer i kurser och seminarier. Antalet representerade företag eller organisationer bland deltagarna var ca 640. IFL används även för företagsintern utbildning.
De fackliga organisationernas huvuduppgift är att ta tillvara medlemmarnas intressen. Den verksamhet som bedrivs inom och av de fackliga organi- sationerna är till sin natur sådan att den direkt påverkar och avser att påverka förhållandena inom företagen. Den svenska modellen bygger i hög grad på förutsättningen att det existerar starka fackliga organisationer. I den ar- betsmarknadslagstiftning, som byggts upp under senare år, spelar de fackliga organisationerna en central roll.
Handelstjänstemannaförbundet (HTF) organiserar tjänstemän vid företag vilkas verksamhet till övervägande del faller inom handeln, transport- och övriga servicenäringars områden. Förbundet, som ingår i Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), organiserade 93000 medlemmar i april 1979. Medlemmarna arbetade i ca 10000 företag. Inom Privattjänstemannakar- tellens (PTK) ram svarar HTF för avtalsförhandlingarna avseende servi- ceföretagens tjänstemän. Det lönestatistiska underlaget inför förhandling- arna framställs till stor del gemensamt av HTF och arbetsgivareorganisa- tionerna.
Trygghetsrådet som inrättats av de privata tjänstemännens fackliga or- ganisationer och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) bedriver en om- fattande verksamhet som syftar till goda och trygga anställningsförhållanden i företagen. I enlighet med SAF / PTK:s Trygghetsavtal förmedlas tjänstemän mellan företag med övertalig personal och företag med personalbehov. Trygghetsrådets verksamhet innefattar även stödjande av företagens insatser för att möta övertalighetsproblem och förebygga uppsägning.
Inom Landsorganisationen (LO) finns ett flertal förbund som organiserar personal i serviceföretagen. De största är Handelsanställdas förbund med 152000 medlemmar, Transportarbetareförbundet med 57000 medlemmar och Hotell- och Restauranganställdas förbund med ca 30000 medlemmar. Förhandlingar angående löner och allmänna anställningsvillkor sker dels centralt mellan LO och SAF, dels mellan förbunden och motsvarande ar-
betsgivarorganisation. Samtliga förbund och även LO bedriver en omfattande utbildningsverksamhet. Medlemmarna utbildas i fackliga ämnen som av- talskännedom, arbetsmiljöfrågor och arbetsrätt men också i mer allmänna ämnen.
8.3. Företagsservice inom samverkande företag
Möjligheten att få tillgång till företagsservice är en bidragande orsak till att företag inom servicenäringarna samverkar i olika former eftersom fö- retagsservicen har betydande stordriftsfördelar. Utbildning och rådgivning ses dessutom ofta som väsentliga faktorer för att förbättra konkurrenskraften inom t. ex. kedjor och koncerner inom detaljhandeln.
Inom ICA utförs en rad arbetsuppgifter i form av rådgivning och service till butikerna av regionföretagen ICA Eol, ICA Essve och ICA Hakon. Det gäller olika former av säljstödjande aktiviteter, exempelvis veckoannonser, vidare bevakning _av nya butikslägen, hjälp med förnyelse av butiker, butiksprofilering och med finansiering. Handlarna kan vidare få hjälp med administrativa rutiner som redovisning, internrevision och personalplanering samt dessutom styrelsearbete.
Genom ICA AB:s dotterbolag AB Köpmannatjänst får ICA-butikerna råd och hjälp vid nyetablering och förnyelse av butikerna. Sådan rådgivning omfattar byggnation, butiksplanering, butiksmiljö samt butiksutrustning. Servicen omfattar hela planeringsskedet från lägesbevakning till färdigut- rustad butik. På riksplanet biträder även ICA AB:s centrala etablerings- avdelning vid lägesbevakning samt diskussioner och förhandlingar med myndigheter.
Inom ICA AB finns också en särskild funktion för samhällskontakt och samhällsekonomi för att bistå och bevaka ICA-köpmännens intressen, exem- pelvis när det gäller prisförhandlingar.
ICA-rörelsen har en egen skola, ICA-skolan, som anordnar kurser och seminarier över hela landet. Man genomför 600—700 kursdagar per år med 8 000—10 000 deltagare, i huvudsak butiksmedarbetare. ICA-skolan har ett kursprogram med fasta utbildningsgrenar med grund-, vidare- och ledar- utbildningar samt en köttutbildning. Dessa kompletteras med kortare kurser som tar upp aktuella frågor. Utbildningen ses som ett väsentligt konkur- rensmedel, därför är det i stort sett endast ICA-medlemmar som 'är med på kurserna. Huvuddelen av ICA-butikerna täcks genom ICA-skolans nu- varande verksamhet. Hälften av alla ICA-köpmän har deltagit i kurser i ICA-skolan. I butiker med över 6 milj. kr i omsättning har 90 % deltagit.
DAGAB:s detaljhandelsdivision har till uppgift att planera, etablera och utforma butiker, att rekrytera och utbilda köpmän och personal och att hjälpa köpmän med finansiering och ekonomisk rådgivning. DAGAB har konsulenter för rådgivning till butikerna i varukunskap, marknadsföring, ekonomi, administration, teknisk planering och bokföring. Vissa av dessa funktioner utförs också av kedjorna Vivo och Favör som dessutom har program för profilskapande åtgärder och konsumentnära marknadsföring. DAGAB har vidare utvecklat dels ett system för elektronisk ordertagning, dels ett för dagligvaruhandeln specialanpassat redovisningssystem.
' År 1977 fanns 44 kedjor. I HUI:s rapport ingår emellertid endast uppgif- ter från 43 kedjor.
För DAGAB är utbildning en relativt ny uppgift. Man bygger nu upp såväl yrkes- som butiksledarutbildning. Målet är att utbilda 125—150 nya livsmedelshandlare per år. Utbildning för säljledare och inköpare bedrivs också, liksom kurser i budget- och redovisningssystem samt projektarbete. I fråga om yrkesutbildning utnyttjas också de kurser som anordnas av Sve- riges Livsmedelshandlareförbund (SSLF). ICA, DAGAB och SSLF har en gemensam treårig aspirantutbildning. Aspiranten är anställd av respektive företag och garanteras praktik inom olika områden i parti- och detaljhandeln. Aspirantutbildningens mål är att utbilda köpmän.
KF:s detaljhandelssektor ger konsumentföreningarna en heltäckande ser- vice. Sektorn arbetar bl. a. med detaljhandelsetablering, service i driftsfrågor, utveckling av datasystem och sortimentsfrågor. KF har ett eget arkitekt- kontor som medverkar vid ritnings- och projekteringsarbeten. Annonsbyrån Svea lämnar service i fråga om marknadsföring och reklam.
KF anordnar utbildning för anställda inom kooperationens butiker, va- ruhus, industriföretag, lagercentraler, kontor, restauranger etc. Utbildning bedrivs dels av förbundets skola Vår Gård, dels av konsumentföreningarna på regional nivå. Strävan är att en allt större del av utbildningen skall ske regionalt. I varje region har den dominerande föreningen ett utbildnings- ansvar för regionen. På Vår Gård finns en särskild avdelning för lokal- program. Kursprogrammet är i stor utsträckning befattningsinriktat med utbildning för t. ex. föreningsledare, butikschefer, konsulenter och inköpare samt branschinriktade kurser. KF har en treårig aspirantutbildning för dem som vill nå högre befattningar. Vår Gård har ungefär 3 000 kursdeltagare per år. En betydande del av utbildningsvolymen ligger på lokal nivå. Möj- lighet till utbildning finns också genom Brevskolans kurser som utformas i nära samarbete med Vår Gård och föreningarna.
De frivilliga fackkedjorna utför en rad servicefunktioner för sina medlem- mar. De vanligast förekommande servicefunktionerna bland de totalt 43 kedjor1 som omfattas av HUI:s rapport Frivilliga fackkedjor 1977/78, är:
Inköp 40 kedjor Annan reklam än annonsering 38 Annonsering 37 Import 35 Konsultverksamhet 33 Utbildning 33 Betalningsansvar 30 Sortimentsstyrning 27 Utredningsverksamhet 25
Utbildning förekom inom 33 av 43 kedjor vid utgången av 1977. Denna utbildning avser såväl bransch- och varukännedom som butiks- och fö- retagsledning.
Sju frivilliga fackkedjor samverkar i det gemensamt ägda Fackhandels- utveckling AB (FUAB). FUAB har utvecklat ett för de sju kedjorna delvis gemensamt utbildningsprogram bl. a. i syfte att erhålla nya butiksägare. I utbildningspaketet ingår introduktionskurs, kurs i Säljteknik, butikschefs- kurs och företagsledarkurs. Totalt har 400 detaljister gått på företagsle- darkurserna sedan starten 1974. Utvecklingen på utbildningsområdet går från centrala kurser mot regionala/ lokala arrangemang allt eftersom kedjorna
bygger upp intern kapacitet. FUAB förmedlar också etableringskontakter för delägarnas räkning. Under 1978 har ett nytt butiksdatasystem börjat utvecklas.
Ett omfattande utbud av företagsrådgivning, med den innebörd som an- vänts här, kommer vidare från konsult- och uppdragsföretag, som kan er- bjuda tjänster inom en rad områden. Som exempel kan här nämnas fö- retagslednings-, etablerings- och organisationskonsulter, bokförings- och reklambyråer, konsulter i ekonomiska och juridiska frågor. Branschorga- nisationerna har, som tidigare framgått, ofta samarbete med konsulter inom vissa områden dit medlemmar kan hänvisas för att få råd och service i olika frågor.
Utbildning bedrivs också av franchisegivare, mångfilialföretag och företag som har försäljning genom komissionärer. Av väsentlig betydelse är vidare den utbildning, framför allt i varukännedom, som leverantörsföretagen be- driver.
8.4. Utredningar om företagsservice
HUI har på uppdrag av serviceföretagsutredningen undersökt i vilken om- fattning de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen under det senaste bokföringsåret (1977/ 78) dels anlitat konsult för t. ex. marknadsföring, ad- ministration, etablering och ombyggnader, dels utnyttjat någon form av utbildnings- eller kursverksamhet (se bilaga). Undersökningen visar att omkring en fjärdedel av företagen fått könsulthjälp. Andelen är betydligt högre för dagligvaruhandeln (ca 37 %) än för fackhandeln (13 %). Förkla- ringen till den höga andelen inom dagligvaruhandeln är att samtliga företag som är anslutna till de frivilliga kedjorna inom dagligvaruhandeln får hjälp med sin marknadsföring. Visserligen utövar vissa av fackhandelns kedjor marknadsföringsfunktion för sina medlemmar, men anslutning till frivillig kedja inom denna branschgrupp är betydligt lägre än inom dagligvaruhan- deln.
Andelen som anlitat konsult är betydligt högre för de medelstora än för de små företagen, vilket sammanhänger med anslutningen till frivillig kedja.
HUI konstaterar i sin utredning att inget företag har angivit att de sökt konsultationshjälp men inte lyckats få någon sådan hjälp. Tre fjärdedelar av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen har emellertid inte sökt någon konsulthjälp vad avser marknadsföring, administration, etablering m.m. under det senaste räkenskapsåret. Omkring 11 % av samtliga mindre och medelstora detaljhandelsföretag har under det senaste bokföringsåret utnyttjat någon form av kurs eller utbildning. Andelen är några procentenheter lägre i dagligvaruhandeln än i fackhandeln. Det är främst de medelstora företagen som utnyttjat kurser och utbildning. Dessa redovisar ca 50 % deltagande, medan deltagandet för de mindre företagen endast uppgår till ca 8 %.
Kurser arrangerade av branschorganisationer har utnyttjats mest men även leverantörskurser och kurser hos frivilliga kedjor redovisar högt deltagande.
] Med personalutbildning avses av företaget bekos- tad utbildning av den egna personalen i egen eller annans regi.
De frivilliga kedjornas kurser dominerar inom dagligvaruhandeln men branschorganisationernas kurser inom fackhandeln sett till andelen bevistade kurser. Fackhandelns företag har i relativt stor utsträckning även utnyttjat kurser arrangerade av leverantörer.
Endast 2 % av de mindre och medelstora företagen har angivit att de saknat någon form av utbildning eller kurs. I några fall har det gällt inställd kurs och kurs som varit fullbelagd. De kurser och den utbildning som erbjuds detaljhandelsföretagen får därför anses i huvudsak motsvara deras efter- frågan, anser HUI.
Utredningen om företagsutbildning (UFU) gjorde i sitt betänkande (SOU 1977:92) Utbildning i företag, kommuner och landsting, en kartläggning bl.a. av utbildningens omfattning inom olika näringsgrenar och i företag av olika storlek. UFU:s undersökningar visade att större företag i högre grad än mindre bedriver personalutbildningl i systematiserade former. Under år 1975 hade 15 % av företag med 2—19 anställda personalutbildning. Av företag med 20—99 anställda hade 41 % utbildning och motsvarande tal för företag med 100—499 samt med över 500 anställda var 76 % respektive 85 %. Undersökningarna tydde vidare på att relativt många av de mindre och medelstora företagen hellre anlitar externa kursarrangörer än anordnar egen utbildning. Andelen företag som hade personal anställd för utbild- ningsfrågor ökade också markant med stigande företagsstorlek. När det gäller utbildning inom olika näringsgrenar konstaterade UFU att inom varuhan- deln bedrev närmare 20 % av företagen personalutbildning, vilket motsva- rade ungefär genomsnittet för hela företagssektorn. Inom hotell- och res- taurangbranschen var utbildningens omfattning mindre än inom andra sek- torer av näringslivet. Andelen som där bedrev utbildning var 8 % medan motsvarande andel för banker och försäkringsbolag var 71 % och för fas- tighetsförvaltning, uppdragsverksamhet och viss annan serviceverksamhet 24 %.
UFU konstaterade att samhället successivt övertagit en allt större del av den grundläggande yrkesutbildningen. Detta har främst skett genom utbyggnaden av gymnasieskolan och arbetsmarknadsutbildningen.
Utbildningsbehoven i de mindre företagen samt företagareutbildningens inriktning och omfattning har studerats av rådetför mindre och medelstora företag. I rådets betänkande (SIND 1:1974) Företagareutbildning i mindre och medelstora företag, framhölls att de större företagen i högre grad än de mindre har uppmärksammat utbildningens betydelse som ett verksamt medel att effektivisera företaget. De mindre företagen hade enligt rådet inte i samma utsträckning utnyttjat det ökade utbildningsutbud som ut- vecklats. En studie genomförd vid Umeå universitet — på uppdrag av dele- gationen för de mindre och medelstora företagen, som var föregångare till rådet — visade att ungefär var femte företagare deltog regelbundet i vida- reutbildning. Det allvarligaste hindret för deltagande var tidsbrist. Andra faktorer av central betydelse för en ökad och förbättrad småföretagarut- bildning angavs vara utbildningens kvalitet och relevans sett ur företagets synvinkel, kurskostnaden och företagarnas attityder. Rådet anförde som sin uppfattning att samhället inte bör ersätta andra utbildningsorgan, utan huvuduppgiften bör vara att garantera att erforderlig samordning av knappa resurser sker, att viss utvecklingsverksamhet kommer till stånd, att vissa typer av försöks- och utvecklingsinsatser genomförs samt att utbildnings-
alternativ erbjuds inom nya eller specialiserade sektorer där sådana möj- ligheter annars inte skulle föreligga.
Hotell- och restaurangutredningen ägnade i sitt betänkande (SOU 1978:37) Hotell- och restaurangbranschen betydande uppmärksamhet åt branschens utbildningsfrågor. Utredningen såg utbildningen som ett effektivt medel att förbättra branschens situation bl. a. när det gäller att utveckla nya pro- dukter och service som svarar mot konsumenternas önskemål. Utredningens förslag omfattade gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbildningen, ar- betsmarknadsutbildningen och högskolan.
I den s. k. småföretagspropositionen (l977/ 78:40) om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling behandlades såväl rådgiv- nings- som utbildningsfrågorna varvid särskilt de regionala utvecklingsfon- dernas roll i detta sammanhang belystes. En närmare'redogörelse för detta lämnas i kapitel 5. I nämnda proposition konstaterades att studier genom- förda av SIND och Ingenjörsvetenskapsakademien visade att huvuddelen av småföretagen upplevde en brist på information främst vad gäller tekniska frågor och marknadsförhållanden. I vissa sammanhang har konstaterats att den information som t.ex. kanaliseras via olika samhällsorgan till före- tagssektorn när de mindre företagen i begränsad omfattning och inte sällan först efter en längre tid. I propositionen uppgavs vidare att små företag ofta har sämre möjligheter än större företag att ta i anspråk högskoleutbildad och annan kvalificerad arbetskraft. Småföretag har också många gånger säm- re möjligheter att sända sina anställda på kurser och vidareutbildning.
I juni 1978 uppdrogs åt en särskild utredare att utreda frågan om framtida organisationsformer för verksamheten inom statens industriverks enhet för företagsutveckling (SIFU). ] sitt betänkande (Ds 1 197838) SIFU:s orga- nisationsform, gjorde utredaren (SIFU-kommittén) vissa allmänna övervä- ganden om utbildningens betydelse för småföretagen. En väsentlig utgångs- punkt för kommittén var att småföretagen — dvs. företag med upp till 200 anställda — har behov av särskilda utbildnings- och andra företagsservice- insatser från samhällets sida.
SIFU-kommittén anför i sitt betänkande (sid 410 bl. a.:
”Kommittén ser det som ett rättvisekrav att samhället ställer särskilda resurser på företagsserviceområdet till småföretagens förfogande. Förutom de rådgivnings-, kon- sult- och utbildningsinsatser för småföretagen som samhället stöder via de regionala utvecklingsfonderna behövs enligt kommitténs mening stöd till utveckling och genomförande av kursverksamhet med inriktning på småföretagens speciella behov. På detta område har sedan länge SIFU spelat en central roll. Vid de överläggningar som kommittén fortlöpande haft med företagens och de anställdas organisationer under utredningsarbetet har organisationerna betonat värdet av ett organ med SIFU:s uppgifter. SIFU:s direktkontakter med företagen och deras anställda via kursverk- samheten bekräftar denna uppfattning. Det är också kommitténs mening att SIFU:s utbildningsverksamhet fyller en viktig funktion när det gäller att främja utvecklingen av småföretagen. De samlade utbildningsbehoven inom småföretagssektom gör det vidare naturligt att betrakta SIFU som ett utbildningsorgan i utveckling. SIFU torde få vidgade uppgifter och ökad betydelse i takt med utbyggnaden av de regionala utvecklingsfondernas kontaktförmedling och annan service på bl.a. utbildningsom- rådet.”
Vidare anför SIFU-kommittén (sid. 77):
”Kommittén finner anledning att betona att man i den fortsatta handläggningen av SIFU-frågorna bör utgå från att ge SIFU möjlighet att utvecklas till ett ännu mer effektivt och allsidigare serviceorgan för företagen inom sitt område. Det finns flera luckor att fylla och att utveckla områden där man redan är verksam. Inte minst riksdagens satsning på utvecklingsfonderna innebär ökade uppgifter och möjligheter för SIFU. Ökat direkt engagemang från näringslivet kommer att verka i samma rikt- ning. Kommittén föreslår därför att staten, vid en omorganisation av SIFU till stiftelse, tillskjuter fem milj. kr som stiftelsekapital. Vidare anser kommittén att det, mot den bakgrund som här anförts, bör övervägas att tillföra SIFU ökade driftsbidrag i framtiden. Detta får ses som en åtgärd för att öka produktiviteten i näringslivet vilket kommer hela samhällsekonomin till godo."
I fråga om samspelet mellan SIFU och de regionala utvecklingsfonderna framhåller kommittén vidare (sid. 81 f):
"Samhället har i ökad omfattning satsat på utvecklingsfonderna bl. a. som kontakt— organisation mellan småföretagen och samhället. Det är därför följdriktigt att SIFU:s verksamhet anpassas till de utbildningsbehov som fonderna finner ute hos företagen. Kommittén vill härvid påminna om den speciella kompetens som finns hos fonderna på detta område och den utbildningsservice som de förmedlar. Som tidigare har be- skrivits finns en särskild utbildningskonsultfunktion vid varje fond samt länsövergri- pande utbildningsenheter. Samspelet mellan SIFU och fonderna kan i princip beskrivas på det sättet att fonderna slussar utbildningsbehovet till SIFU som antingen genomför — centralt eller lokalt — befintliga kurser i samverkan med fonderna eller också utvecklar nya kurser för genomförande. Vidare framhålls möjligheten för SIFU att ta på sig uppdragsprojekt från bl. a. intresseorganisationerna.”
I december 1978 uppdrog regeringen åt industriverket att utreda vissa frågor om hantverkets situation och framtidsutsikter. Utredningen skall enligt Sina riktlinjer med utgångspunkt i en översiktlig genomgång av hantverksyrkenas omfattning och betydelse i den svenska ekonomin kartlägga vilka hantverk som är på väg att försvinna samt lämna konkreta förslag till åtgärder i syfte att bevara berörda hantverk. Vad gäller utbildning i hantverksyrkena bör samråd ske med skolöverstyrelsen (Sö).
1 maj 1978 fick SÖ i uppdrag av regeringen att utreda i vilka former staten kan stödja s. k. färdigutbildning ismåföretag inom yrkeskategorier där lärlingsutbildning traditionellt förekommer och där färdigutbildning i gym- nasieskolan saknas. SÖ erhöll vidare i juni 1978 i uppdrag att redovisa be- hovet av lärlingsutbildning i nuvarande form och möjligheterna att täcka detta.
Gymnasieskolan är föremål för en översyn i gymnasieutredningen (U 1976110).
11. Överväganden och förslag
Efter att ha skapat sig en bild av strukturförhållandena, finansierings-, råd- givnings- och utbildningssituationen inom servicenäringarna har utredning- en, i enlighet med sina direktiv, diskuterat i vilka hänseenden företagens situation behöver förbättras.
Företagen inom servicenäringarna utgör en mycket heterogen grupp av företag inom ett stort antal branscher. Gemensamt för de olika delarna av servicenäringarna är att de antalsmässigt domineras av småföretag. Många av de problem som företagen inom servicenäringarna har hänger samman med detta förhållande.
Utredningens detaljerade kartläggningsarbete av finansieringsförhållanden och förekomst av företagsservice har, som framgått tidigare, begränsats till att gälla främst handeln och de hantverksbetonade servicenäringarna. För övriga servicenäringar har en mer översiktlig kartläggning genomförts.
Utredningens överväganden och förslag utgår dels från en analys av det material som sammanställts vid kartläggningsarbetet, dels utifrån vissa prin- cipiella överväganden. I flera fall har utredningens principiella ställnings- taganden kunnat grundas på regeringens s. k. småföretagsproposition som behandlar många generella problem för småföretag och som antagits av riksdagen.
I de följande kapitlen redovisar utredningen sina överväganden och förslag angående finansiering, rådgivning och utbildning inom servicenäringarna.
9. Allmänna överväganden
9.1. Behovet av samhälleliga insatser för serviceföretagen
Finansiering
Av HUIs översikt av strukturförhållandena inom servicenäringarna(se bilaga) framgår att omkring 80 % av företagen inom servicenäringarna har mindre än fem anställda. Företag inom servicenäringarna är sålunda till stor del småföretag. Ett flertal av de problem som servicenäringarna har är förknip- pade med detta förhållande. Problem med systematisk planering i fråga om marknadsföring, personal och ekonomi är sålunda kännetecknande för många småföretag.
Kapitalbrist är ett problem i många mindre och medelstora serviceföretag. Dessa företag har normalt inte tillgång till aktie- och obligationsmarkna- derna. De har därför ofta problem med den mer långsiktiga kapitalförsörj- ningen. Vidare saknar de mindre och medelstora serviceföretagen — speciellt i ett etablerings- och utvecklingsskede — i stor utsträckning bankmässiga säkerheter. Problemen att klara toppfinansieringen är av detta skäl i många fall betydande. Det finns därför behov av finansiellt företagsstöd till de mindre och medelstora serviceföretagen för att förbättra dessa företagska- tegoriers situation så att de skall kunna hävda sig bättre i konkurrensen med de stora finansiellt starka företagen eller konglomeraten.
Av HUIs utredning om kapitalförsörjningen inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag (se bilaga) framgår att vart tionde av dessa företag inte kunnat genomföra planerade investeringar under perioden 1973—1977 på grund av svårigheter med kapitalanskaffningen. Utredningen ger klart vid handen att det föreligger behov av samhälleliga stödåtgärder för att förbättra finansieringssituationen för dessa företag. Många investeringar i exempelvis inredningar och utrustning, som från effektivitetssynpunkt borde ha genomförts, har sålunda hindrats på grund av problem med kapital- anskaffningen. Av samma skäl har investeringar i nya verksamhetsställen i flera fall inte kunna genomföras. Detta kan ha hämmat utvecklingen av nya affärsidéer.
Många företag inom servicenäringarna löser sina finansieringsproblem genom att ordna delar av sin finansiering genom leverantörskrediter eller genom andra utfästelser från leverantörshåll. En sådan finansiering medför ibland ett beroende gentemot leverantörsföretagen vilket kan få konkur- rensbegränsande effekter.
I ett följande avsnitt analyserar utredningen leverantörsberoendet sett från konkurrenssynpunkt. I detta sammanhang skall dock framhållas att de fö- retagare som önskar ordna sin finansiering oberoende av leverantörsföretagen bör beredas sådana möjligheter.
För serviceföretagen föreligger sålunda behov av samhälleliga insatser vad gäller finansiering dels för de företag som på grund av brist på bankmässiga säkerheter över huvud taget inte lyckas ordna sin finansiering på annat sätt, dels för de företag som önskar ordna sin finansiering utan att bli be- roende av leverantörsföretag, samverkansgrupper eller branschorganisa- tioner.
Företagsservice
Hos mindre och medelstora serviceföretag föreligger ofta ett stort behov av information, rådgivning och utbildning i olika typer av frågor såsom exem- pelvis beträffande finansiering, beskattningsregler, ekonomiska och admi- nistrativa frågor, marknadsföring, arbetsrättslagstiftning m.m.
Den ökande komplexiteten i samhället och de i olika avseenden växande kraven från såväl myndigheternas som de anställdas sida har gjort behovet av kunniga företagsledare alltmer påtagligt. En väl fungerande företags- service är därför av stor betydelse när det gäller att skapa konkurrenskraftiga och framgångsrika företag.
De mindre företagens behov av företagsservice måste till stor del till- godoses genom utomstående organ eftersom dessa företag som regel är för små för att kunna anställa specialister på olika områden.
Utbudet av utbildning och rådgivning för olika företag är redan idag av betydande omfattning. Service tillhandahålls av såväl samhälleliga organ som näringslivsorganisationer, frivilliga kedjor, leverantörer och olika kon-
sultföretag. HUI-utredningen visar den betydelse som olika samverkansgrupper såsom
frivilliga kedjor och branschorganisationer har när det gäller företagsservice. Andelen företag som fått konsulthjälp är sålunda betydligt större i dag- ligvaruhandeln med en stor andel av företagen anslutna till frivilliga kedjor än i fackhandeln som har en mindre del av företagen anslutna till sådana kedjor.
Till en betydande del täcker utbudet av företagsservice den efterfrågan som finns hos serviceföretagen. HUI konstaterar sålunda i sin utredning att de konsultinsater och den utbildning som erbjuds detaljhandelsföretagen i stort sett motsvarar deras efterfrågan. Av HUls utredning framgår emel- lertid att tre fjärdedelar av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen inte sökt någon konsulthjälp vad avser marknadsföring, administration, eta- blering m.m. under det senaste räkenskapsåret.
Det är i detta sammanhang angeläget att göra en distinktion mellan fö- retagens behov och efterfrågan. Det behov av företagsservice som finns hos de små och medelstora serviceföretagen resulterar sålunda inte i motsvarande efterfrågan på sådan service. Till detta förhållande bidrar, såsom hävdats i den allmänna debatten, att småföretagaren har en konstant tidsbrist och därför många gånger inte anser sig ha tid att deltaga i kurser och seminarier.
Svårigheter att delegera och omfördela arbetsuppgifterna på företaget under utbildningstiden åberopas också som orsak till detta.
Under utredningsarbetet har också som förklarande faktorer anförts att många småföretagare är tillfreds med den nuvarande situationen och inte har några avsikter att expandera verksamheten samt att det bland denna grupp av företagare i viss utsträckning finns en passiv inställning till ut- bildning.
Vissa utbildningsgivare har framfört till utredningen att de utvecklat nya kurser särskilt inriktade på småföretagare. Trots en omfattande reklam direkt till företagen har utbildningen inte väckt nämnvärt intresse.
För viss del av utbudet av företagsservice på den privata marknaden kan också gälla, såsom framförts i den allmänna debatten, att detta utbud inte är anpassattill småföretagens karaktär eller behov och att de kom- mersiella utbildningsföretagen och konsulterna hellre vänder sig till utbild- ningsmedvetna grupper från större företag än till småföretagare.
En av förutsättningarna för att bättre kunna utnyttja tillgängliga resurser och utvecklingsmöjligheter hos småföretagen inom servicenäringarna är att det finns en god tillgång på företagsservice och att denna är anpassad efter småföretagens behov. Den allt snabbare samhällsutvecklingen och den 11- kaledes allt mer komplicerade miljö som företagen lever i kan otvivelaktigt väntas öka såväl behovet av som efterfrågan på utbildning och övrig fö- retagsservice. Denna tendens väntas bli förstärkt genom en tilltagande med- vetenhet om de fördelar som står att vinna genom en ökad kunskap om hur företag skall skötas effektivt. För att kunna tillgodose dessa växande behov bör en förstärkning av företagsservicen för företag inom servicenä- ringarna genomföras.
I detta sammanhang skall framhållas att det i första hand bör vara en uppgift för privata företag och organisationer att tillhandahålla företagsin- riktad utbildning och rådgivning. Eftersom det för samhällets vidkommande finns väsentliga positiva effekter av ett allsidigt och bra utbud av service till företagen finns det emellertid också ett klart uttalat behov av att samhället aktivt medverkar till att bygga ut och förbättra denna service.
Samhälleliga insatser i form av företagsservice för de mindre och me- delstora serviceföretagen verkar sålunda konkurrensbefrämjande eftersom de större företagens relativa fördelar av att kunna hålla sig med egen expertis för ekonomiska och administrativa problem därigenom kan minskas.
Det är från konkurrenssynpunkt särskilt angeläget att samhälleliga insatser görs för de små och medelstora företag som står utanför de frivilliga sam- manslutningar av företag som finns inom flera delar av servicenäringarna.
9.2. Leverantörsberoende
Samverkan mellan leverantör och detaljist, som är utgångspunkten för ett beroendeförhållande, kan leda till en rationell drift som ger effektiv re- sursanvändning och låga priser och därigenom medföra positiva samhälls- ekonomiska effekter. Sådan samverkan kan t. ex. ske inom ramen för en frivillig kedja. Leverantörsberoende har i många fall väsentliga fördelar för
de inblandade parterna, vilket framgått av avsnitt 7.4.2. Leverantören kan bl. a. trygga avsättningen av sina produkter och befästa sin ställning på marknaden. Detaljisten kan genom att binda sig till en leverantör utnyttja stordriftsfördelar och få tillgång till riskvilligt kapital som han inte lyckats erhålla på den allmänna kreditmarknaden. I ett vidare perspektiv är det dock tveksamt om leverantörsberoende allmänt sett medför fördelar för andra företag, samhället eller konsumenterna.
Nackdelarna med leverantörsberoendet är framför allt av konkurrenspo- litisk art. Genom att detaljisten förbinder sig att göra alla sina inköp av ett visst sortiment hos en leverantör, sker en begränsning av konkurrensen. Utgångspunkten för det marknadsekonomiska systemet är att det skall råda en så långt möjligt fri och obunden konkurrens. Företagen skall ha möjlighet att fritt välja den leverantör som vid varje tillfälle tillämpar de, enligt kundens mening, förmånligaste villkoren med hänsyn till pris, kvalitet och service. Genom en inköpsbindning reduceras denna valmöjlighet helt eller delvis. Återförsäljaren hamnar vidare i ett visst beroendeförhållande till leve- rantören vilket försämrar hans förhandlingsposition. Återförsäljaren torde vidare anpassa sitt val av konkurrensmedel efter leverantörens önskemål, vilket t.ex. kan innebära minskad priskonkurrens. Leverantören erhåller å sin sida ett skydd mot konkurrens, vilket minskar trycket att vidta kost- nadsbesparande rationaliseringar och att bedriva sin verksamhet i så effektiva former som möjligt. Om ett stort antal återförsäljare är bundna till en viss leverantör försämras avsättnings- och utvecklingsmöjligheterna för andra företag i leverantörsledet. Det kan också bli svårare att genomföra ny- etableringar i leverantörsledet. De bedömningar som nu gjorts är av prin- cipiell natur och betyder inte att leverantörsberoende generellt sett utgör en konkurrensbegränsning med skadlig verkan i konkurrensbegränsnings- lagens mening. I enskilda fall kan emellertid en prövning ge vid handen att från allmän synpunkt skadlig verkan av konkurrensbegränsning före- hggen
Av redogörelsen i avsnitt 7.4.3 har framgått att det finns ett stort antal avtal med bestämmelser som leder till någon form av leverantörsberoende. Flera tusen näringsidkare är genom sådana avtal beroende av någon le- verantör eller kedja i ett eller annat avseende. Denna typ av avtal är vanligast inom dagligvaruhandeln. Denna marknads storlek och betydelse för kon- sumenterna bör beaktas vid en samlad bedömning av leverantörsberoendet. Det förhållandet att leverantörerna inom dagligvaruhandeln har stötte enga- gemang i detaljistledet än leverantörerna i fackhandeln bekräftas av HUI:s utredning om leverantörskrediter. Som nämnts föranleds inte beroende av endast kreditgivning, varför HUI:s uppgift om leverantörskrediterra inom fackhandeln inte ger hela bilden av leverantörsberoendets omfattning inom denna sektor. HUI har självt framhållit att det inte kan uteslutas att le- verantörerna har gått i borgen men att detta förbisetts vid uppgiftslämnandet. Det kan noteras att vissa leverantörer har fristående finansieringsbolag. En annan förklaring till uppgifterna har i HUI:s utredning angetts vara att lån- givningen från leverantörerna inom fackhandeln tar sig uttryck i förlängda varukrediter.
Förekomsten av och tendenseri riktning mot ett ökat leverantörsberoende med åtföljande avtalsenliga eller förutsatta bindningar innebär risker för
en från konkurrenssynpunkt icke önskvärd utveckling. Det får därför be- dömas som angeläget att överväga olika vägar att minska leverantörsbe- roendets omfattning. Beaktandet av konkurrensaspekter innebär att små- företagandet förstärks och att ett decentraliserat ekonomiskt system bevaras.
För det första kan man söka undvika att leverantörsberoende uppkommer. Ett sätt att förhindra uppkomsten av en bundenhet är att förbjuda denna typ av avtal eller ange vissa restriktioner för vilka villkor de får innehålla. Ett sådant förslag är emellertid alltför långtgående och skulle innebära att avtalsfriheten inskränkes. Det skulle vidare betyda att man betraktar alla avtal med leverantörsberoende som otillbörliga från allmän synpunkt, vilket som nyss sagts knappast är fallet. Ett ingripande av denna typ torde vidare leda till att vissa leverantörer inskränker eller inte längre tillhandahåller service till återförsäljarna.
Ett annat sätt att undvika leverantörsberoende är att försöka skapa ett alternativt utbud av den service som detaljisten vänder sig till leverantören för att få, dvs. finansieringshjälp, utbildning, råd ifråga om marknadsföring, sortimentsplanering, kalkylering, etablering o.d. Framför allt är det bety- delsefullt att skapa alternativa finansieringskällor, eftersom det främst är svårigheten att få fram riskvilligt kapital som leder till leverantörsberoende. Utredningens förslag beträffande de regionala utvecklingsfonderna och Han- delskredit är en väg att ge detaljisterna ökade valmöjligheter i dessa av- seenden. Utredningen vill dock understryka att insatser från utvecklings- fonderna och Handelskredit inte kan utgöra ett fullständigt alternativ till den service en leverantör kan tillhandahålla. Framför allt gäller detta råd- givning som kräver långvariga insatser och hjälp med etablering av t. ex. en butik, innefattande bevakning av affärslägen.
För det andra kan man söka minska ett redan uppkommet beroende. In- gripanden mot olika former av beroende är en uppgift för de konkurrens- vårdande myndigheterna, som kan förhandla fram ett upphävande eller en uppmjukning av vissa avtalskonstruktioner. Av den tidigare redogörelsen framgår att så har skett i en del fall. I fråga om myndigheternas befogenheter kan konstateras att konkurrensutredningen i sitt betänkande (SOU 1978z9) Ny konkurrensbegränsningslag bl. a. föreslagit att marknadsdomstolen (MD) skall kunna förbjuda näringsidkare att tillämpa visst avtal eller avtalsvillkor, att MD skall kunna utfärda interimistiska beslut samt att NO skall kunna meddela förelägganden och förbud i ärenden som inte är av större vikt. Konkurrensutredningen ansåg förslaget medföra en effektivisering av för- farandet i konkurrensbegränsningsärenden. Det saknas mot denna bakgrund anledning för utredningen att föreslå förändringar i nämnda förfarande.
När det gäller de konkurrensvårdande myndigheternas arbete med frågor av detta slag synes det angeläget att man som nu sker undanröjer krav på att inköp helt eller delvis skall göras hos en viss leverantör när dylika krav bedöms medföra skadliga verkningar. I de i avsnitt 7.4.3 redovisade avtalen föreskrivs vanligen att alla inköp av ett visst soniment skall göras hos den aktuella leverantören eller genom en kedjas centrala enhet. Det synes rimligt att man strävar efter att reducera dylika krav på inköp i sådan utsträckning att detaljisten får större möjlighet att välja inköpskälla och föra det sortiment som är lämpligast i det enskilda fallet. Det skulle skärpa konkurrenssituationen mellan olika leverantörer, vilket skulle leda till en
starkare strävan efter effektivitet. Leverantören skulle ändå få en be:ydande andel av köpen. Samtidigt erhåller han hyra för lokal eller ränta på kapital som ställts till förfogande. Leverantören kan härigenom sägas få ersättning för sina prestationer på flera sätt. Uppmärksamhet bör i konkurrensmyn- digheternas arbete riktas mot detta förhållande. En bedömning bö: i varje enskilt fall göras av de prestationer som leverantören utför. Bara det för- hållandet att en detaljist får tillgång till en leverantörs produkter kan inte anses motivera krav på en fullständig inköpsbindning. Eventuella avgifter för utförda tjänster bör knytas till tjänsternas kvalitet och omfattring och inte vara beroende av omsättningen hos detaljisten.
För det tredje bör diskuteras om möjligheter bör skapas för en detaljist att bli fri från beroendet av en leverantör eller kedja. I de fall detaljisten lånat kapital upphör vanligen inköpsbindningen när lånet återbetalits. Om lokal eller utrustning som ställts till förfogande av leverantören Ltnyttjas gäller inköpsbindningen under avtalstiden. Detta innebär att beroerdet kan upphöra men samtidigt upphör tillgången till lokalen eller utruszningen. I vissa fall tillämpas avtalskonstruktioner enligt vilka detaljisten inte kan frigöra sig från beroendet och driva butiken vidare helt i egen regi eller övergå till annan leverantör. Tidigare har framhållits riskerna för skadliga konkurrensbegränsningar som en följd av leverantörsberoende. Dessa risker är särskilt påtagliga om beroendeförhållandet gäller under lång tid eller rentav permanentas. En begränsning av den tid under vilken en leverantörstindning får förekomma skulle emellertid innebära att delägande i butik fråt en le- verantörs sida i princip gjordes ointressant då man räknar med att ett sådant engagemang vanligen skall gälla för lång tid. Konsekvenserna av en sådan åtgärd är svåra att bedöma, bl.a. vad gäller de frivilliga kedjorna. Det fö- refaller därför mindre lämpligt att införa generella föreskrifter av detta slag.
De frågor som nu diskuteras är av särskilt intresse på varuområden där enmärkessystem dominerar samt i dagligvaruhandeln med sin utaräglade blockbildning. I en av de mest betydande branscherna med enmärkessystem, bilhandeln, har såsom framgått av avsnitt 7.4.3 genom konkurrensmyn- digheternas ingripande en uppmjukning av exklusivbestämmelserna ägt rum, vilket fått till följd att en inte obetydlig del av återförsäljarna saluhåller mer än ett märke. I t. ex. bensinhandeln kan det dock vara svirare att få till stånd en uppmjukning av enmärkesförsäljningen bl. a. på grund av oljeföretagens önskan att skapa en profil för sitt märke.
Beträffande dagligvaruhandeln kan hävdas att det förhållandet att före- tagskoncentrationen i panihandelsledet är stark och att en mycket stor del av detaljisterna är knutna till något av blocken skapar risker för ogymsamma effekter på sikt. För att minska dessa risker skulle bundenheten iinköps- hänseende till respektive block behöva mjukas upp så att detaljisteria skulle kunna utnyttja effektivitetsskillnader mellan de olika leverantörerna. Härvid skulle dock vissa problem uppkomma bl. a. beroende på skillmderna i ägandeförhållandena och företagsstrategier mellan blocken. Det kooperativa blocket är helintegrerat och arbetar i stor utsträckning med egna produkter och märken. Någon försäljning till den privata handeln förekomner knap- past. Inte heller ICA torde vara benäget att sälja till andra än ICA-landlare. Så länge leveransvägran från KF och ICA till andra detaljistgruyper inte bedömts vara skadlig skulle det endast bli aktuellt för kooperatin butiker
och ICA-handlare att anlita DAGAB. Om en leveransvägran från t. ex. ICA till en DAGAB-anknuten butik skulle bedömas som skadlig skulle det kunna tänkas att man inom ICA i större utsträckning än nu skulle satsa på egna märken. En sådan utveckling skulle kunna motverka syftet med uppmjuk- ningen av inköpsbindningen.
Ifråga om tidsgränser för bundenhet inom dagligvaruhandeln gäller som nyss anförts en osäkerhet om konsekvenserna. Samarbetet inom de privata blocken bygger på långvarig förbindelse mellan leverantör och detaljist. Från blockens sida är det av betydelse att kunna behålla de butikslokaler man skaffat och hyrt ut eftersom butiksläget är en viktig faktor i konkurrensen mellan blocken. Skulle en detaljist efter t. ex. tio års samarbete vilja bryta sig ut och därvid med stöd av generella bestämmelser få överta butiksläget så skulle blocken i viss mån kunna komma att ändra sin policy och driva butiker i attraktiva lägen med anställda föreståndare. I annat fall skulle man tappa konkurrenskraft gentemot kooperationen som inte riskerar att förlora butikslägen på samma sätt.
Så länge den rådande blockbildningen som sådan kan accepteras från kon- kurrenssynpunkt bör därför enligt utredningens mening några generella in- skränkningari avtalsfriheten inte införas. Det bör vara tillräckligt att konkur- rensmyndigheterna kan ingripa mot bindningar som i särskilda fall bedöms medföra skadliga verkningar.
I samband med leverantörers övertagande av butiker föreskrivs ofta i överlåtelseavtalet att säljaren inte får bedriva konkurrerande verksamhet med köparen. Förekomsten av dessa konkurrensklausuler stärker ytterligare det inflytande som leverantören har på en viss marknad genom att han dels övertar en butik, dels skyddar sig från konkurrens. En minskad an- vändning av konkurrensklausuler skulle bidra till ökad konkurrens.
Denna översiktliga genomgång av olika vägar att reducera leverantörs- beroendet har visat att det särskilt är två vägar som är aktuella. För det första bör möjligheter skapas för detaljisten att få tillgång främst till fi- nansieringshjälp, men även till utbildning och övrig service från annan än leverantören, så att detaljisten inte tvingas in i ett beroendeförhållande. För det andra bör förekommande bindningar ägnas fortsatt uppmärksamhet av de konkurrensvårdande myndigheterna med utgångspunkt i gällande bestämmelser. Utredningen har för sin del särskilt framhållit den risk från konkurrenssynpunkt och därmed för effektiviteten inom distributionen som följer av krav på en hög inköpsgrad och långsiktiga bindningar. Denna risk är särskilt påtaglig på marknader med stark koncentration i leverantörsledet, t. ex. dagligvaruhandeln.
9.3. Principiella utgångspunkter
På ett flertal områden har samhället redan vidtagit åtgärderi syfte att undan- röja de svårigheter som möter småföretagen. Det gäller främst på kredit- och kapitalförsörjningsområdet samt på företagsserviceområdet. Flera olika organ har inrättats på både central och regional nivå. Deras stöd- och ut- vecklingsprogram varierar vad avser ändamål, omfattning och inriktning.
Bland de kreditinstitut och andra organ som genom statens medverkan har tillkommit för att främja utvecklingen bland småföretagen bör nämnas AB Industrikredit, AB Företagskredit, Sveriges Investeringsbank AB, Fö- retagskapital AB, Norrlandsfonden, SVETAB, statens industriverk, inklu- sive dess enhet för företagsutveckling (SIFU), Sveriges exportråd och In- dustriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (IUC). Vidare bör speciellt de regionala utvecklingsfonderna nämnas.
Flera av de nämnda organen är i sin verksamhet främst inriktade på de tillverkande företagen. De regionala utvecklingsfonderna har sålunda små och medelstora industriföretag som sin primära målgrupp även om i målgruppen också inryms vissa servicenäringar, nämligen produktions- varuinriktad partihandel och tjänsteproducerande företag med direkt an- knytning till tillverkande företag. Utanför utvecklingsfondernas målgrupp står sålunda merparten av företagen inom servicenäringarna.
Det är otillfredsställande att förutsättningarna för att få hjälp i form av rådgivning eller kreditstöd är olika för industri å ena sidan och service- näringar å den andra. Företag bör oberoende av branschtillhörighet ha möj- lighet att få del av sådana stödåtgärder som här avses. Utredningen anser att samhällets stödåtgärder, såväl från statens som kommunernas sida, hittills alltför ensidigt inriktats på de tillverkande företagen. Det bör vara en strävan från samhällets sida att inom ramen för olika näringspolitiska insatser söka nå samtliga utvecklingsbara företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form, oberoende av företagets bransch- tillhörighet.
Utredningen vill i detta sammanhang understryka servicenäringarnas stora betydelse för konsumenterna och deras viktiga funktion i samhällsekonomin — inte minst från sysselsättningssynpunkt. Det föreligger också ett starkt ömsesidigt beroendeförhållande mellan serviceföretagen och de tillverkande företagen. För sin fortsatta utveckling är industriföretagen beroende av bl. a. möjligheter att anlita serviceföretag av olika slag. Genom servicenäringarna avsätts sålunda de tillverkande företagens produkter. En väl fungerande distributionsapparat är därvid av mycket stor betydelse såväl vad gäller den fysiska distributionen som försäljningen av produkterna. Varudistributionen är därmed den sista viktiga länken i produktionskedjan. Önskar man en gynnsam utveckling bland industriföretagen krävs att också gynnsamma utvecklingsbetingelser finns för de tjänsteproducerande företagen. Nya af- färsidéer hos serviceföretagen som ökar effektiviteten kan bidraga till att hela näringslivets konkurrenskraft ökar liksom den ekonomiska tillväxten och välfärden.
Behovet av samhälleliga insatser för att förbättra finansierings- och råd- givningssituationen för företag inom servicenäringarna bör tillgodoses inom ramen för befintliga organisationer. Det är inte rationellt att bygga upp nya institutioner speciellt för servicenäringarna, som skall utföra ungefär samma uppgifter som redan befintliga organisationer gör för andra näringar.
9.4. Överväganden om alternativa stödåtgärder
9.4.1. Inledning
Utredningen har övervägt följande alternativ för att tillgodose det behov av samhälleliga insatser beträffande kreditstöd och företagsservice som fö- religger hos de små och medelstora företagen inom servicenäringarna
Cl kreditstöd och företagsservice genom de regionala utvecklingsfonderna L'l kreditstöd genom AB Handelskredit och dess systerinstitut El ökade utbildningsmöjligheter genom statens industriverk och dess enhet SIFU Cl kreditstöd och företagsservice genom näringslivsorganisationer såsom Sveriges Köpmannaförbund och handelskammarväsendet El ändrade riktlinjer för AB Industrikredit och AB Företagskredit
Utredningens överväganden har resulterat i förslag om
El en utvidgning av de regionala utvecklingsfondernas målgrupp Cl förstärkning av statens industriverks och SIFU:s resurser El statliga garantier åt AB Handelskredit och dess systerinstitut.
I det följande redovisas i detta kapitel utredningens allmänna överväganden och förslag. I kapitel 10 och 11 redogörs för utredningens mer detaljerade överväganden och förslag beträffande de regionala utvecklingsfonderna re- spektive AB Handelskredit och dess systerföretag.
9.4.2. De regionala utvecklingsfonderna
Mot bakgrund av utredningens uppfattning att samhälleliga stödåtgärder för serviceföretagen bör ske inom befintliga organisationer har det varit na- turligt för utredningen att närmare överväga en utvidgning av de regionala utvecklingsfondernas målgrupp till att omfatta även de servicenäringar som, enligt de nuvarande riktlinjerna för utvecklingsfonderna, ligger utanför mål- gruppen.
Detta har även tett sig befogat mot bakgrund av bl. a. de uttalanden som gjorts i den s. k. småföretagspropositionen, dvs. regeringens proposition (1977/ 78:40) om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling. I propositionen framhåller sålunda statsministern beträffande samhällets insatser för småföretagen (s. 8):
”Samhäl lets insatser för småföretagen har hittills varit splittrade och svåröverskådliga. De är inriktade främst på att underlätta företagens kapitalförsörjning och på att till- godose deras behov av extern information och rådgivning, utbildning och annan
service— — —
Denna splittring har lett till alltför många program och alltför många ”dörrar att knacka på” för företagen. Därför är det angeläget att försöka förbättra samordningen och minska avstånden mellan myndigheter och företag.”
I propositionens bilaga 1 framhåller föredragande departementschefen— che- fen för industridepartementet — bl. a. följande (5. 135 f.):
"Företagareföreningsutredningen framhåller i sitt betänkande. med utgångspunkt i den splittrade bild som det statliga stödet till småföretagen uppvisar, att en ökad samordning på regional och lokal nivå av olika näringpolitiska insatser bör åstad- kommas. Behov av ökad samordning föreligger enligt utredningen inte bara av de centrala näringspolitiska organens, landstingens och kommunernas kontakter med företagen utan också av själva genomförandet av stöd- och utvecklingsprogrammen. Hittillsvarande erfarenheter visar att företagen skulle finna det värdefullt att kunna repliera på en organisation. som kan arbeta i nära kontakt med företagen. De har redan ofta svårigheter att överblicka alla de organ och aktiviteter som står till buds. Företagen känner ofta inte till vilka stödformer som finns och de vet inte vart de skall vända sig med sina problem. De har sällan tid eller resurser att söka lösningar på problemen genom att kontakta alla olika myndigheter och organ— — —
Utredningen har i sin genomgång och analys av företagareföreningarnas nuvarande verksamhet funnit föreningarna i stort väl lämpade att utgöra basen för en framtida regional näringspolitisk organisation. Föreningarna börjar enligt utredningen få väl utvecklade kontakt- och informationsvägar inte bara till de mindre och medelstora företagen utan också till de olika centrala och regionala myndigheterna samt till andra organ, som ingår i den näringspolitiska organisationsstrukturen. De ökade resurser som har ställts till föreningarnas förfogande har enligt utredningen inneburit att för- utsättningarna för olika insatser i företagen har förbättrats. Genom nära kontakter har föreningarna fått förtroende hos företagen och bidragit till en gynnsam utveckling bland dessa— — —
Utredningens förslag i stort får ett mycket positivt mottagande av det helt över- vägande antalet remissinstanser. Dessa är genomgående positiva till förslaget att de näringspolitiska insatserna byggs ut på regional nivå och att företagareföreningarna får utgöra basen för uppbyggnad av en regional näringspolitisk organisation.
För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till företagareföreningsutredningens slutsatser och förslag. Behovet av att åstadkomma en ökad samordning på regional nivå av samhällets näringspolitiska insatser anser jag vara uppenbart. Det är vidare angeläget att minska avstånden mellan olika näringspolitiska organ och företagen. Företagareföreningarna spelar i detta avseende enligt min uppfattning en central roll. Föreningarna har verksamt bidragit till att främja utvecklingen inom länens näringsliv och till en bättre regional balans. Den verksamhet som föreningarna bedriver bör enligt min mening utgöra en bas för en förstärkt samhällelig näringspolitik i länen.”
Från principiella utgångspunkter och i överensstämmelse med de synpunkter som framförts i småföretagspropositionen beträffande samordning av sam- hällets näringspolitiska insatser har serviceföretagsutredningen funnit att samhällets insatser för att förbättra finansierings- och rådgivningssituationen hos företag inom servicenäringarna i första hand bör ske genom att mål- gruppen för utvecklingsfondernas verksamhet utvidgas. Ytterligare ett skäl till att utvecklingsfonderna är väl lämpade för serviceföretagen är att fon- derna finns i alla län och därför blir lätt tillgängliga för företagen. Utred- ningens mer detaljerade överväganden och förslag angående de regionala utvecklingsfonderna redovisas som nämnts i kapitel 10.
9.4.3. AB Handelskredit och dess systerinstitut
Utredningen föreslår att statliga garantier ges för AB Handelskredits och dess systerinstituts upplåning. Handelskredit och dess systerinstitut utgör i sin utlåningsverksamhet värdefulla alternativ för köpmän som vill agera självständigt på marknaden och minska sitt beroende till leverantörer. Insti-
tutens upplåningsräntor är förhållandevis höga vilket i sin tur påverkar deras utlåningsräntor. Genom att förbilliga institutens upplåning ges serviceföretag som anlitar dessa kreditinstitut möjligheter att uppta lån på förmånligare villkor än vad som gäller för närvarande. Därmed kan finansieringsmöj- ligheterna förbättras för företag inom servicenäringarna utan några större kostnader eller något avsevärt risktagande från samhällets sida.
Utredningens övriga överväganden och förslag angående Handelskredit och dess systerinstitut redovisas i kapitel 11. I detta sammanhang skall dock ges några synpunkter på hur utlåningen från de regionala utveck- lingsfonderna och Handelskredit bör fördelas mellan fonderna och Han- delskredit om företag inom servicenäringarna ingår i båda dessa institutioners målgrupper.
Både de regionala utvecklingsfonderna och Handelskredit med systerin- stitut utgör komplement till den allmänna kreditmarknaden. I förordning om statligt kreditstöd genom regional utvecklingsfond (SFS 1978:506) anges sålunda (5 &) att kreditstöd inte utan synnerliga skäl får ges om finansieringen kan ske på den allmänna kreditmarknaden under normala marknadsmässiga villkor.
I den mån företag ingår i såväl utvecklingsfondernas som i någon av Handelskredits eller dess systerföretags målgrupper uppstår frågan om ut- vecklingsfonden enligt författningen kan ge kreditstöd utan att företaget i fråga först vänt sig till Handelskredit respektive något av systerinstituten och där fått avslag på sin låneansökan. Utredningen anser inte att en statlig garanti till Handelskredit och dess systerinstitut medför att långivningen från dessa institut är att räkna till den allmänna kreditmarknaden. Lån- givningen från instituten skulle sålunda med statlig garanti bli förmånligare än lån på marknadsmässiga villkor eftersom en sådan garanti sänker kost- naderna för instituten och därmed möjliggör för dem att tillämpa en lägre utlåningsränta än vad som skulle vara möjligt utan statliga garantier.
Man kan i och för sig överväga att uppställa regler för i vilka fall ett företag skall vända sig till utvecklingsfonden respektive till Handelskredit eller dess systerföretag. Serviceföretagen bör emellertid allt efter sina egna behov och önskemål själva kunna välja vilken av dessa kreditgivare de skall vända sig till. Det kan i vissa fall vara fördelaktigast att vända sig till utvecklingsfonden, exempelvis i sådana fall där en låneansökan kom- bineras med företagsservice. I andra fall kan det vara mer naturligt för ett företag att vända sig till Handelskredit eller något av dess systerinstitut, exempelvis när företaget ifråga vill utnyttja den speciella branschkunskap som finns inom dessa institut.
En viktig uppgift för utvecklingsfonderna är att medverka vid kredit- förmedling. Det bör ligga nära till hands för utvecklingsfonderna att i flera av de fall där de inte själva bör eller kan medverka med egen utlåning förmedla kontakter med Handelskredit respektive något av systerföretagen.
9.4.4. Statens industriverk (SIND) och dess enhet SIF U
Tidigare har framhållits att företagsservice huvudsakligen bör lämnas av privata företag och organisationer. Samhället bör stimulera till detta. Så sker
nu beträffande utbildning genom anslaget Bidrag til/fo"reragsinrikradforrbild- ning som SIND förfogar över. Från anslaget lämnas enligt vissa regler bidrag bl. a. till organisationer för utveckling eller genomförande av olika kurser. Anslaget används för företag inom de regionala utvecklingsfondernas mål- grupp och kommer således inte huvuddelen av servicenäringarna till del. Genom en utvidgning av denna målgrupp ökas användningsområdet för nämnda anslag. Utredningen föreslår att anslaget Bidrag till företagsinriktad fortbildning räknas upp så att utbildningsgivare med inriktning på service- näringarna ges samma bidragsmöjligheter som andra utbildningsgivare. SIF U (statens industriverks enhet för företagsutveckling) spelar en central roll när det gäller utveckling av kursverksamhet med inriktning på små- företagens speciella behov. SIFU är i sin nuvarande verksamhet endast till mindre del inriktad på företag inom servicenäringarna och är därför i stort sett inriktad på samma företag som ingår i de regionala utvecklingsfondernas målgrupp. SIFU samarbetar med de regionala utvecklingsfonderna på det sättet att fonderna slussar utbildningsbehovet till SIFU som antingen genom- för — centralt eller lokalt — befintliga kurser i samverkan med fonderna eller också utvecklar nya kurser för genomförande. Utredningen vill i detta sammanhang understryka två förhållanden som SIFU-kommittén framhåller i sitt betänkande (Ds I 1978:38) SIFU:s orga- nisationsform. För det första SIFU:s betydelse för den småföretagsinriktade kursverksamheten. För det andra att SIFU torde få vidgade uppgifter och ökad betydelse i takt med utbyggnaden av de regionala utvecklingsfondernas kontaktförmedling och annan service på bl. a. utbildningsområdet.
I konsekvens med utredningens förslag om en utvidgning av utveck- lingsfondernas målgrupp föreslår utredningen att SIFU:s resurser förstärks så att kurser kan utvecklas och genomföras i större utsträckning än hittills för serviceföretagen.
Fem av SIFU:s sex operativa sektioner är idag inriktade på tekniska om— råden. Det synes rimligt att särskilda sektioner tillskapas inom SIFU för olika delar av servicenäringarna. Det torde dock ankomma på SIFU självt att närmare precisera de ökade krav på resurser som uppstår för att ser— viceföretagen i målgruppen skall kunna erhålla samma service som de till- verkande företagen.
De allmänna riktlinjer som idag gäller för SIND inklusive SIFU och an- slaget för företagsinriktad fortbildning kan enligt utredningens mening kvar- stå i huvudsak oförändrade med undantag av den utökning av målgruppen som utredningen föreslår.
9.4.5. Sveriges Köpmannaförbund, handelskamrarna och AB Industrikredit
Utredningen har övervägt möjligheterna att kanalisera samhälleliga stöd- åtgärder åt företag inom servicenäringarna genom Sveriges Köpmannaför- bund, handelskamrarna samt AB Industrikredit och AB Företagkredit.
Sveriges Köpmannaförbund föreslog i skrivelse till handelsdepartementet i september 1977, att en av statsmedel bekostad organisation med små- företagarkonsulenter för detaljhandeln skulle byggas upp. Konsulenterna
föreslogs bli knutna till förbundets regionala kanslier som finns på 19 orter. Arbetsuppgifterna för konsulenterna skulle enligt köpmannaförbundets för- slag främst koncentreras till uppgifter som åläggs företagarna genom gällande och ny lagstiftning.
Köpmannaförbundets företagsservice till sina medlemsföretag utgör en viktig funktion för dessa företag. Ökade resurser för denna företagsservice genom tillskjutande av statliga medel skulle naturligtvis ytterligare förbättra rådgivningssituationen inom detaljhandeln. Utredningen föreslår emellertid inte att de resurser som kan avsättas för att förbättra företagsservicen för serviceföretagen kanaliseras genom köpmannaförbundet. Ett skäl för detta ställningstagande är att köpmannaförbundets målgrupp är begränsad till en- skild detaljhandel exklusive bil- och drivmedelsdetaljhandeln. Ett statligt stöd åt köpmannaförbundets rådgivningsverksamhet skulle visserligen kun- na lösa många problem för företagen inom köpmannaförbundets målgrupp men ytterligare åtgärder skulle då krävas för företagen inom alla de övriga servicenäringarna. Dessutom är köpmannaförbundet, liksom övriga närings- livsorganisationer, en intresseorganisation. Det är att föredra att statliga stöd- åtgärder kanaliseras utanför intresseorganisationerna. De resurser som kan avsättas för en förbättrad företagsservice för företagen inom servicenäring- arna bör därför i stället samordnas inom ramen för de regionala utveck- lingsfondernas verksamhet.
Eftersom även handelskamrarna är intresseorganisationer bör inte heller dessa anlitas för att kanalisera statligt kreditstöd och företagsservice till ser- vicenäringarna. Handelskamrarnas nuvarande arbetsuppgifter skiljer sig dessutom alltför mycket från de uppgifter med kreditstöd och företagsservice som är aktuella i detta sammanhang. Om det samhälleliga stödet i form av kreditgivning och företagsservice skulle kanaliseras genom handelskam- rarna vore det nödvändigt att tillföra dessa kompetens såväl vad gäller de problem som finns i servicenäringarna och kännedom om servicenäringarnas funktionssätt som ny kunskap om kreditgivning och företagsservice. Stora organisatoriska förändringar skulle krävas. Det är mer rationellt att tillföra de regionala utvecklingsfonderna ytterligare resurser för servicenäringarna än att bygga upp en ny administration inom handelskammarväsendet.
Utredningen har övervägt möjligheterna att förbättra finansieringssitua- tionen för företag inom servicenäringarna genom ändrade riktlinjer för de halvstatliga kreditaktiebolagen AB Industrikredit och AB F öretagskredir vilkas verksamhet har redovisats i kapitel 4.
Industrikredit och Företagskredit har till uppgift att lämna långfristiga krediter till mindre och medelstora företag inom alla branscher. Ändamålet med krediterna skall vara att åstadkomma en långfristig finansiering av främst fastigheter och maskinell utrustning. Lån kan även beviljas för andra ändamål, t. ex. finansiering av fastigheter för uthyrning till rörelsedrivande företag, omläggning av befintliga lån eller långsiktig förstärkning av rö- relsekapital. Fullgoda säkerheter krävs för utlåningen.
Den renodlade industrin dominerar bland Industrikredits och Företags- kredits låntagare men servicenäringarnas andel av utlåningen har ökat under den senaste tioårsperioden. Handeln och övriga servicenäringar svarade år 1978 för en tredjedel av Industrikredits och Företagskredits lånestock.
Vid den hearing som utredningen hade den 23 maj 1978 med verkställande
direktören för Industrikredit och Företagskredit angav denne bl. a. att ser- viceföretagens ökade andel av Industrikredits och Företagskredits utlåning beror på att dessa institut under senare år blivit alltmer kända hos ser- viceföretagen bl. a. genom att serviceföretagen i ökad utsträckning hänv sats till Industrikredit och Företagskredit vid kontakter med banker och före- tagareföreningarna. Enligt Industrikredit/Företagskredit innebar kapital- marknadsutredningens förslag om viss långivning utan krav på säkerheter — s. k. blancokrediter — att utlåningen till servicenäringarna ytterligare skulle komma att ökas.
Som har redovisats tidigare föreslås i regeringens proposition 1978/ 79.165 om den svenska kapitalmarknaden, som grundas på kapitalmarknadsut- redningens betänkande (SOU 1978:1 1)Kapitalmarknaden i svensk ekonomi, att Industrikredit och Företagskredit slås samman till ett institut benämnt Industrikredit. I propositionen föreslås vidare att kravet på säkerheter för det sammanslagna institutets utlåning ställs något lägre än för det nuvarande Industrikredits utlåning och ungefär oförändrat jämfört med Företagskredits utlåning. Beträffande s. k. blancokrediter anför emellertid föredragande de- partementschefen följande i propositionen:
”När det gäller förslaget om blancokreditgivning vill jag erinra om vad 1960 års fö- retagskreditutredning uttalade i sitt förslag till inrättande av Företagskredit. L'tred— ningen anförde bl.a. följande: ”Att utesluta kravet på säkerhet och ge utlåningen karaktären av förtroendekrediter är enligt utredningen inte möjligt, bl.a. med hänsyn till att det här är fråga om ett speciellt risktagande på grund av lånens långfristighet och till att krediter av sådan art skulle kräva en alltför omfattande, lokalt uppbyggd organisation för att tillräcklig bevakning av de utestående lånen skulle kunna erhållas. Det nya institutet är närmast avsett för långivning mot annan säkerhet än botten- inteckning. Säkerheten bör enligt utredningen vara betryggande——— Dåvarande de- partementschefen anslöt sig i prop 19621124 om inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och medelstora företag, rn. in. helt till utredningens förslag rörande utformningen av säkerhetskravet vid utlåning från Företagskredit.”
Jag delar denna uppfattning. Att generellt medge mellanhandsinstituten rätt att lämna blancokrediter är ägnat att utsudda den skiljelinje som enligt vad jag tidigare har nämnt bör finnas mellan dem och bankerna. Jag kan därför inte biträda ut- redningens förslag i denna del."
De i regeringens proposition föreslagna förändringarna medför att möjlig- heterna för serviceföretag att upptaga lån hos Industrikredit ökar något. Några avsevärda förbättringar för de serviceföretag som saknar tillräckliga säkerheter för sin upplåning innebär emellertid inte förslaget. Industrikredits utlåning är inte heller åtkomlig för många av de allra minsta serviceföretagen. Dessa företag har, enligt Industrikredit, ofta bristfällig redovisning vilket kan medföra problem att erhålla län.
Det skulle krävas betydande förändringar av Industrikredits verksam- hetsformer om finansieringsproblemen för de mindre och medelstora ser- viceföretagen skulle lösas genom Industrikredit. Kravet på säkerheter skulle därvid behöva sänkas avsevärt i linje med kapitalmarknadsutredningens förslag. Eftersom frågan om Industrikredits säkerhetskrav nyligen varit fö- remål för regeringens prövning och då frågan ännu inte behandlats av riks- dagen anser sig utredningen inte böra närmare pröva frågan om ändrade riktlinjer för Industrikredit.
Utredningen ser dock med tillfredsställelse att serviceföretagen i allt större utsträckning uppmärksammat de utlåningsmöjligheter som Industrikredit har att erbjuda och utgår ifrån att av Industrikredits utlåning även i fort- sättningen en betydande del går till servicenäringarna. För de serviceföretag som inte kan erbjuda tillfredsställande säkerheter för sin upplåning och inte lyckats ordna sin finansiering på den allmänna kreditmarknaden bör emel- lertid finansieringsproblemen lösas genom institutioner som redan nu i sin normala verksamhet arbetar med lägre krav på säkerheter, nämligen de regionala utvecklingsfonderna och AB Handelskredit med systerföretag.
10. Förslag angående de regionala utvecklingsfonderna
10.1. Målgrupp för den framtida verksamheten
10.1.1. Principer för målgruppsavgränsning m. m.
Enligt serviceföretagsutredningen är det från principiella utgångspunkter tvek- samt att avgränsa utvecklingsfondernas målgrupp till att omfatta företag i endast vissa storleksgrupper eller branscher. I princip borde sålunda samtliga såväl tillverkande som tjänsteproducerande företag inrymmas i målgruppen.
De regionala utvecklingsfonderna är i sin verksamhet framförallt inriktade på de tillverkande företagen. I och med att utvecklingsfonderna bildades den 1 juli 1978 utvidgades dock målgruppen jämfört med företagareför- eningarnas målgrupp till att omfatta även vissa tjänsteproducerande företag. Produktionsvaruinriktad partihandel och tjänsteproducerande företag med direkt anknytning till de tillverkande företagen ingår sålunda — förutom de tillverkande företagen — i utvecklingsfondernas målgrupp.
En utvidgning av utvecklingsfondernas målgrupp till att omfatta samtliga tjänsteproducerande företag har diskuterats i flera sammanhang. Företa- gareföreningsutredningen, som i sitt betänkande (SOU 1977:3) Utbyggd re- gional näringspolitik föreslog ovan angivna utvidgning av målgruppen, ut- tryckte en positiv grundinställning till att företagareföreningarnas/utveck- lingsfondernas målgrupp skulle utvidgas till att omfatta i princip hela nä- ringslivet men uttryckte samtidigt den bestämda uppfattningen att en sådan utvidgning inte kunde ske omedelbart och i ett steg.
I regeringens proposition (1977/ 78:40) om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling (bilaga I ) anförde föredragande depar- tementschefen att han från principiella utgångspunkter anslöt sig till de remissinstanser som förordade en utökning av målgruppen i förhållande till företagareföreningsutredningens förslag. Samtidigt delade departements- chefen utredningens uppfattning att det inte var möjligt att då utvidga stif- telsernas målgrupp i en sådan omfattning.
Hotell- och restaurangutredningen förordade i sitt betänkande (SOU 1978:37) Hotell- och restaurangbranschen att servicenäringar ges samma villkor som industri- och industriliknande verksamhet när det gäller ut- vecklingsfondernas rådgivning och kreditstöd och föreslog att hotell och restauranger inryms i en första utvidgning av utvecklingsfondernas mål- grupp.
Som har framgått av kapitel 9 finns det starka såväl sakliga som principiella
l Utanför målgruppen bör även fortsättningsvis vara företagsgrupper vars verksamhet har karaktär av offentliga tjänster samt företag som ligger långt ifrån den för utvecklings- fonderna avsedda verk- samhets- och kompetens- inriktningen, såsom bank- och försäkrings- verksamhet.
skäl som talar för att utvecklingsfondernas målgrupp utvidgas till att omfatta även företag inom servicenäringarna som idag står utanför målgruppen. Upp- fattningen att företag inom servicenäringarna bör ingå i målgruppen har, som tidigare framgått, även deklarerats av andra utredningar och i andra sammanhang. De invändningar som gällt en utvidgning av målgruppen till att omfatta även servicenäringarna har främst avsett resursfrågan. En omedelbar utvidgning av målgruppen till att omfatta samtliga servicenä- ringar har sålunda bedömts vara omöjlig av resursskäl.
Serviceföretagsutredningen förordar en successiv utbyggnad av utveck- lingsfondernas målgrupp till att omfatta i princip samtliga näringar? En sådan utbyggnad bör dock inte medföra att utvecklingsfondernas insatser försämras när det gäller den nuvarande målgruppen. Samtidigt vill utred- ningen understryka att de tjänsteproducerande företagen inte bör komma i andra hand när utvecklingsfonderna fördelar sina insatser på företag från olika näringar. Riktlinjerna för utvecklingsfonderna bör därför ändras på så sätt att samtliga företag inom den av utredningen föreslagna utvidgade målgruppen bereds samma möjligheter att komma i åtnjutande av utveck- lingsfondernas kreditstöd och företagsservice. Utvecklingsfondernas prio- riteringar bör sålunda styras av det behov av stöd som bedöms föreligga i respektive fall oberoende av vilken näring inom målgruppen som företaget i fråga tillhör. För att dessa principer skall kunna tillämpas bör utveck- lingsfonderna på sikt tillföras utökade resurser i sådan omfattning att de tillverkande företagen — utan att få försämrade möjligheter — inte längre ges prioritet före servicenäringarna.
Den utvidgning av målgruppen som ägde rum den 1 juli 1978 i och med att företagareföreningarna ombildades till regionala utvecklingsfonder innebar att antalet företag i målgruppen utökades avsevärt. Samtidigt ställdes ökade resurser till utvecklingsfondernas förfogande.
Vid remissbehandlingen av företagareföreningsutredningens betänkande uttryckte flera remissinstanser, däribland ett flertal företagareföreningar, in- dustriverket, Företagareföreningarnas förbund och Norrlandsfonden tvek- samhet inför den föreslagna utökningen av målgruppen. Dessa instanser förordade en mer successiv utökningstakt så att stödet till den primära mål- gruppen inte skulle minskas. Därvid framhölls att föreningarna redan hade svårigheter att tillgodose behovet hos den dåvarande målgruppen. Som re- dovisats i kapitel 5 gick under perioden fr.o.m. den 1 juli 1978 t.o.m. den 15 december 1978 endast drygt 10 % av utvecklingsfondernas totala nyutlåning till företag inom den nya målgruppen. I flera fall tvingades ut— vecklingsfonderna under denna period avslå låneansökningar från service- företag inom målgruppen på grund av otillräckliga resurser.
Serviceföretagsutredningen anser att, mot bakgrund av den relativt korta tid som utvecklingsfonderna haft att arbeta med den väsentligt utvidgade målgruppen, en omedelbar utvidgning av målgruppen till att omfatta samt- liga servicenäringar inte kan genomföras. Även om resurserna skulle lier- dubblas kan inte utvecklingsfondernas organisation växa hur snabbt som helst utan att det går ut över kvaliteten på arbetet. Det är dock angeläget att en sådan utvidgning till i princip alla företag genomförs successivt.
Även av resursskäl torde det vara svårt att i ett steg utvidga målgruppen till i princip samtliga företag. Regeringen har sålunda i tilläggsdirektiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av
reformer (dir. 1978140) antagna vid regeringssammanträde 1978-04-20 angett att det mot bakgrund av den statsfinansiella situationen inte kommer att föreligga något nämnvärt utrymme för genomförande av kostnadskrävande kommittéförslag under de närmaste åren. I tilläggsdirektiven sägs vidare att ett förverkligande av nya förslag underlättas om det kan ske successivt.
I fråga om den storleksmässiga avgränsningen av målgruppen bör, i likhet med vad som gäller för den nuvarande målgruppen, utvecklingsfondernas verksamhet i första hand inriktas på små och medelstora företag. Enligt förordning om statligt kreditstöd genom regional utvecklingsfond (SFS 1978:506) skall kreditstöd sålunda lämnas i första hand till företag som har högst 200 arbetstagare och som inte ingår i koncern med mer än 200 ar- betstagare. Utredningen har inte funnit det ändamålsenligt att närmare pre- cisera vilka företag inom servicenäringarna som omfattas av kategorin små och medelstora företag eftersom detta varierar mellan olika näringsgrenar. Bland serviceföretagen som helhet gäller dock — enligt den sammanställning som HUI gjort för utredningens räkning — att endast 1% av företagen har mer än 50 anställda räknat i antal årsverken. Dessa företag svarar för hälften av sysselsättningen inom servicenäringarna. Det bör uppmärksammas att antalet företag med mer än 50 arbetstagare är något större än antalet företag med mer än 50 årsverken. Det är främst serviceföretag med färre än 50 arbetstagare och som inte ingår i koncern med mer än 50 arbetstagare som bör komma i åtnjutande av utvecklingsfondernas kreditgivnings- och råd- givningsverksamhet. Den storleksmässiga avgränsningen får dock bedömas från fall till fall. Även om utvecklingsfonderna inte lämnar direkta stöd och utvecklingsinsatser till större serviceföretag är det betydelsefullt att ut- vecklingsfonderna har visst kontakt- och informationsutbyte med de större företagen. Utvecklingsfonderna kan därigenom exempelvis kanalisera nya idéer till småföretagen som de större företagen haft resurser att utveckla och ta fram.
Utvidgningen av utvecklingsfondernas målgrupp den 1 juli 1978 begrän- sades till att omfatta tjänsteproducerande företag med direkt anknytning till företagareföreningarnas målgrupp, dvs. främst de tillverkande företagen. Vissa tjänsteproducerande företag vänder sig till både tillverkande företag och andra företag eller enskilda personer och konsumenter. Om sådana fö- retag skall betraktas som stödberättigade eller inte, bedöms från fall till fall av utvecklingsfonderna. En huvudförutsättning för stöd är dock, enligt de nuvarande riktlinjerna för utvecklingsfonderna, att företagens huvud- sakliga verksamhet är inriktad på tillverkande företag.
Det är från principiella utgångspunkter mycket tveksamt att företagets huvudsakliga kundkategori är kriteriet för om ett företag skall vara stöd- berättigat eller inte. Detta kriterium medför i vissa fall svåra avgränsnings- problem. Samtliga små och medelstora företag inom de näringsgrenar som ingår i målgruppen bör omfattas av utvecklingsfondernas stöd, oberoende av kundkategori. Det är vidare principiellt tveksamt att såsom nu gäller beträffande partihandeln avgränsa målgruppen till vissa bestämda varuom- råden.
Serviceföretagsutredningen vill sålunda förorda en successiv utbyggnad av utvecklingsfondernas målgrupp till att omfatta i princip samtliga företag. Det förslag till utökad målgrupp som redovisas i följande avsnitt är ett
första steg som omfattar en betydande del av serviceföretagen. Inom ett par år efter det att denna första utvidgning genomförts bör vissa av de resterande delarna av servicenäringarna inrymmas i målgruppen.
Utredningen har i detta sammanhang även diskuterat tragan om det skall vara ett villkor för insatser från utvecklingsfonderna att anställningsför- hållandena för företagets personal är reglerade genom kollektivavtal med behörig facklig organisation. Denna fråga har behandlats av riksdagen vid ett par tillfällen. Senast skedde det i samband med behandling av små- företagspropositionen.
Av riksdagens beslut framgår att det inte föreligger något absolut krav på kollektivavtal som villkor för en stöd- och utvecklingsinsats från ut- vecklingsfonderna. Däremot skall frånvaro av avtal beaktas vid bedömning av företagens kreditvärdighet och utvecklingsmöjligheter. Det är därför na- turligt, anser utredningen, att det bör ingå som rutin för utvecklingsfon- dernas konsulter vid kreditutredningar och företagsserviceinsatser att kon- takt tas med personalföreträdare för företaget oavsett om kollektivavtal fö- religger eller inte.
10.1.2. Förslag till målgruppsavgränsning
I följande sammanställning redovisas strukturförhållandena i stort för svenskt näringsliv enligt 1972 års Företagsräkning. Såväl servicenäringar som övriga näringar omfattas sålunda av sammanställningen. I bilaga — appendix 1 — redovisas dessa förhållanden mer detaljerat, dock med den skillnaden att antalet anställda avser årsverken i bilagan och sysselsatta per- soner i sammanställningen.
________________—————
Näringsgren enligt SNI” Antal före- Antal syssel- tagsenheterb sattab __________————— 1. Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiskec 375 17000 2. Gruvor och mineralbrott 750 14000 3. Tillverkningsindustri” 35 900 1010000 4. El-, gas-, värme- och vattenverk 600 20000 5. Byggnadsindustri 36 600 259 000 6. Varuhandel, restaurang- och hotellrörelse 78 700 562 000 7. Samfärdsel, post- och televerk 29 750 287000
8. Banker och försäkringsinstitut, fastighetsförvaltning, uppdrags- verksamhet 29 500 205 000 9. Offentlig förvaltning och andra tjänster 35 850 172 000
Totalt ca 249 000 ca 2 552 000
_____________i_—_—
" SNI:s uppbyggnad framgår av Sveriges officiella statistik: Företagsräkningen 1972. ” Avser endast affärsdrivande sektor — offentlig förvaltningssektor ingår således ej. Uppgifterna är avrundade. ”Exkl. jordbruk; dessa redovisas separat i den särskilda jordbruksstatistiken. " Häri ingår också sådana företag som bedriver industriliknande verksamhet och som tillhandahåller industriell service t. ex. reparation av maskiner.
Av det totala antalet företag i näringslivet — ca 249000 — har endast ca 1 000 företag mer än 200 sysselsatta. Det helt övervägande antalet företag återfinns sålunda i kategorin "mindre och medelstora företag". Däremot återfinns så mycket som en tredjedel av de sysselsatta i företag med mer än 200 anställda. Som framgår av HUI:s utredning om strukturförhållandena inom servicenäringarna är andelen småföretag betydligt större inom ser- vicenäringarna än inom näringslivet som helhet.
Det är förenat med betydande problem att mer exakt ange hur stor ut- vecklingsfondernas nuvarande målgrupp är mätt i antal företag. I grova tal kan utvecklingsfondernas målgrupp sägas bestå av ca 100000 företag vad gäller företagsservice och ca 75000 företag vad gäller kreditgivning. Företagareföreningarnas målgrupp uppgick till ca 35000 företag.
Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske (SNI Näringsgren I )
Näringsgren 1 består av ett relativt begränsat antal företag — ca 375 — medan däremot antalet sysselsatta är stort — närmare 17 000. Denna sysselsättning återfinns främst inom skogsbruket.
Viss begränsad del av ifrågavarande näringsgren ingår redan i utveck- lingsfondernas målgrupp. Enligt gällande regler kan stöd sålunda utgå till sådana företag inom jordbrukets näringar, som inte omfattas av det särskilda stöd som finns till jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalisering.
Utredningens uppfattning är att utvecklingsfonderna även fortsättningsvis bör ha möjlighet att stödja jordbrukets binäringar enligt samma regler som gäller för närvarande. Någon utvidgning av målgruppen därutöver är dock för närvarande inte motiverad.
Gruvor och mineralbrott (SNI Näringsgren 2)
Näringsgren 2, som omfattar ca 750 företag, kan indelas i dels malmgruvor (SNI 23), dels andra gruvor och mineralbrott (SNI 29). Sistnämnda grupp omfattar bl. a. stenbrott, grus- och sandtag. Det helt övervägande antalet företag inom näringen återfinns inom denna grupp men däremot endast ca 40 % av totala sysselsättningen. Gruppen domineras av småföretag.
För närvarande kan utvecklingsfonderna lämna stöd till gruppen SNI 29. Eftersom företagen inom näringsgren 2 inte är hänförliga till servicenä- ringarna har utredningen inte övervägt någon utvidgning av målgruppen inom denna näringsgren.
Til/verkningsindustri (SNI Näringsgren 3)
Näringsgren 3, som omfattar ca 35900 företag och sysselsätter drygt en miljon personer, består främst av tillverkningsindustri, industriliknande verksamhet och s. k. industriserviceverksamhet. Många företag är av hant- verkskaraktär.
Hela näringsgren 3 utgör målgrupp för utvecklingsfondernas verksamhet. Denna näringsgren är enligt de nuvarande riktlinjerna utvecklingsfondernas primära målgrupp.
El-, gas-, värme- och vattenverk (SNI Näringsgren 4)
Näringsgren 4 omfattar ca 600 företag och sysselsätter ca 20 000 personer. Tre företag sysselsätter sammanlagt närmare 13 000 personer. Näringsgrenen kännetecknas av bl.a. hög kapitalintensitet. Den ligger vidare utanför ut- vecklingsfondernas nuvarande målgrupp.
Även om de tjänster som näringsgrenen tillhandahåller är av utomordent- ligt stor vikt anser utredningen ändock att den inte bör utgöra målgrupp för utvecklingsfondernas ordinarie verksamhet. Dels skulle utvecklingsfon- dernas kreditstöd ha mycket marginella effekter med hänsyn till närings- grenens höga kapitalkostnader, dels bör strukturen och utvecklingen i nä- ringsgrenen styras utifrån av statsmakterna fastställda riktlinjer och program för hela energipolitiken.
Byggnadsindustri (SNI Näringsgren 5)
Näringsgren 5 omfattar närmare 37 000 företag och sysselsätter ca 260000 personer. Den kan i stort indelas i byggande av hus och anläggningar, grund- arbeten (SNI 501) samt byggnadshantverk (SNI 502), t. ex. plåtslageriarbeten, VVS-arbeten, elektriska installationer och måleriarbeten. Förstnämnda grupp omfattar närmare 19 000 företag och sysselsätter ca 165 000 personer medan motsvarande siffror för byggnadshantverket är 17 000 företag och 94000 personer. Näringsgrenen har en mycket hög andel småföretag.
Inom näringsgren 5 ingår byggnadshantverk (SNI 502) i utvecklingsfon- dernas målgrupp i den mån verksamheten är inriktad på tillverkningsin- dustrin. Företag inom byggnadshantverket som huvudsakligen vänder sig till andra företag än de tillverkande företagen eller till enskilda konsumenter står sålunda utanför målgruppen. Det finns hos dessa företag likväl som hos de företag som vänder sig till de tillverkande företagen behov av fr- nansiellt stöd och företagsservice.
Det är från principiell utgångspunkt tveksamt att avgränsa målgruppen till att endast omfatta företag med en viss kundkategori, nämligen de till- verkande företagen. Utredningen föreslår därför att hela gruppen SNI 502 omfattas av utvecklingsfondernas målgrupp. Denna utvidgning av målgrup- pen medför, enligt utredningens bedömning, endast begränsade krav på ökade resurser eftersom en stor andel av företagen i denna grupp redan omfattas av målgruppen.
'
Varuhandel, restaurang- och hotellrörelse (SNI Näringsgren 6)
Näringsgren 6, som omfattar närmare 79 000 företag och sysselsätter mer än en halv miljon personer, kan i stort indelas i partihandel och varuhan- delsförmedling (SNI 61), detaljhandel (SNI 62) samt restaurang- och ho- tellrörelse (SNI 63). Partihandel och varuhandelsförmedling kan i sin tur brytas ned på produktionsvaruinriktad partihandel (SNI 611), konsumtions- varuinriktad partihandel (SNI 612), partihandel med transportmedel, bränsle och drivmedel (SNI 613) samt varuhandelsförmedling (SNI 614). Partihandel och varuhandelsförmedling (SNI 61) omfattar totalt drygt
17 000 företag. Inom denna grupp ingår produktionsvaruinriktad partihandel (SNI 611) och handelsförmedling av produktionsvaror (SNI 6141) i utveck- lingsfondernas målgrupp. Partihandeln spelar en viktig roll för de små och medelstora företagen. Dels är partihandelsföretagen leverantörer av varor till de mindre företagen, dels fungerar partihandeln som säljkanal för de mindre företagen. I funktionen som säljkanal kan partihandelsföretagen till- föra industriföretagen det marknadskunnande som dessa i vissa fall saknar.
Från principiella utgångspunkter anser serviceföretagsutredningen att mål- gruppsavgränsningen inte bör bestämmas av vilka produkter partihandels- företagen baserar sin verksamhet på. Behov av finansiellt stöd och före- tagsservice föreligger sålunda bland såväl företag som är inriktade på kon- sumtionsvaror som bland dem som är inriktade på produktionsvaror. Samt- liga företag inom gruppen partihandel och varuhandelsförmedling bör så- lunda ingå i målgruppen. En sådan utvidgning innebär att ytterligare mellan 8 000 och 9 000 företag ingår i målgruppen. Enligt utredningens bedömning är endast en mindre del av dessa företag i behov av de tjänster och de krediter som utvecklingsfonderna har att erbjuda. Det är inte desto mindre angeläget att de små och medelstora företagen inom partihandeln och va- ruhandelsförmedlingen som är i behov av att anlita utvecklingsfonderna ges sådana möjligheter.
Detaljhandeln (SNI 62), som består av 54000 företag, kan brytas ned på varuhushandel (SNI 621), dagligvaruhandel (SNI 622), sällanköpsvaru- handel (SNI 623), bil- och drivmedelsdetaljhandel (SNI 624) samt apoteks- och systemvaruhandel (SNI 625). Varuhushandel (SNI 621) med totalt knappt ett hundratal företag består jämfört med andra servicenäringar av relativt stora företag och bör inte omfattas av en första utvidgning av mål- gruppen. Inte heller bör apoteks- och systemvaruhandel ingå i målgruppen. I dessa företag har staten genom ägarinflytande möjlighet att påverka fi- nansierings- och rådgivningssituationen i den mån det föreligger behov av detta. Företagen i dessa branscher är vidare på grund av sin storlek inte aktuella för målgruppen.
Utredningens överväganden beträffande detaljhandeln begränsas sålunda till att gälla dagligvaruhandel, sällanköpsvaruhandel samt bil- och drivme- delsdetaljhandel.
Dagligvaruhandeln (SNI 622) består av 25 000 företag. Marknaden präglas av stark koncentration till de tre s.k. blocken konsumentkooperationen. ICA och DAGAB. Utredningens analys av finansieringssituationen i de- taljhandeln, som bl. a. utgått från HUI:s utredning om kapitalförsörjningen inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag, visar klart att det fö- religger behov av samhälleliga stödåtgärder för att förbättra finansierings- situationen för företag inom dagligvaruhandeln. Det torde främst vara företag utanför blocken som har problem med kapitalanskaffningen. Vid de hearings som utredningen ordnat med företrädare för de tre blocken har deras fö- reträdare sålunda uppgett att det i allmänhet inte föreligger några påtagliga svårigheter för detaljhandelsföretagen inom blocken att skaffa erforderligt kapital. De svårigheter som i vissa fall föreligger gäller främst anskaffning av långfristigt kapital. Partihandeln har inom dagligvaruområdet ett bety- dande engagemang i detaljhandelns finansiering och bedriver även rådgiv- nings- och utbildningsverksamhet. Ibland medför partihandelns engage-
mang i finansieringen att köpmännens handlingsfrihet gentemot partihan- deln begränsas. Serviceföretagsutredningen anser att företag inom daglig- varuområdet som önskar ordna sin finansiering på annat sätt än genom de 5. k. blocken för att därigenom kunna agera mer självständigt på mark- naden bör beredas sådana möjligheter. Detta bör gälla både företag som är helt fristående från blockbildningen och företag inom blocken som önskar vara finansiellt mindre bundna till blocken.
Dagligvaruföretagen bör ingå i utvecklingsfondernas målgrupp både vad gäller kreditverksamhet och företagsservice. Möjligheterna att utnyttja ut- vecklingsfondernas rådgivnings- och utbildningsservice kan för många fö- retag, som står utanför blockbildningen, vara väl så betydelsefulla som att få hjälp med finansieringen. Företagen inom blocken får i allmänhet sina behov av utbildning och rådgivning väl tillgodosedda genom det utbud som partihandelsföretagen erbjuder. Det är därför inte sannolikt att detalj— handelsföretag med anknytning till något av blocken i någon större om- fattning kommer att anlita utvecklingsfonderna även om det för dessa företag i vissa fall kan vara värdefullt att som komplement eller alternativ till par- tihandelsföretagens företagsservice kunna vända sig till utvecklingsfonden.
Som framgått tidigare anser KF att frågan om de konsumentkooperativa detaljhandelsföretagen skall ingå i utvecklingsfondernas målgrupp bör be- handlas av kooperationsutredningen och inte av serviceföretagsutredning- en. Utredningen lämnar därför inget förslag i denna fråga men vill i detta sammanhang framföra synpunkten att de statliga stödåtgärder som vidtages inte bör ändra konkurrensförhållandena mellan enskild och kooperativ han- del. Visst statligt stöd åt enskild handel bör sålunda motsvaras av statligt stöd även åt kooperativ handel.
Sällanköpsvaruhandel (SNI 623) med ca 22 000 företag omfattar ett fiertal olika fackhandelsbranscher såsom exempelvis beklädnadsdetaljhandel, mö- belhandel, järnhandel, radio- och tv-handel samt cykel- och sporthandel. Av HUI-utredningen framgår att företag inom sällanköpsvaruhandeln (fackhan- deln) många gånger har påtagliga problem med kapitalanskaffningen. Det föreligger behov av samhälleliga insatser för att förbättra deras situation. Liksom inom dagligvaruhandeln förekommer i varierande utsträckning inom sällanköpsvaruhandeln att detaljhandelsföretagen ordnar sin finan- siering genom leverantörsföretagen. Detta förhållande har inte direkt kunnat beläggas i HUI-utredningen. Utredningen har emellertid i sitt övriga kart- läggningsarbete, som bedrivits genom kontakter med bl. a. SPK, NO och branschföreträdare kommit till uppfattningen att sådan finansiering före- kommer i viss utsträckning. Omfattningen av denna finansiering har emel- lertid inte närmare kunnat fastställas. Finansiering genom leverantörsföretag förklaras ofta av svårigheter att skaffa kapital på den allmänna kreditmark- naden. I vissa fall kombineras leverantörernas finansiering med åtaganden från detaljhandlaren om att endast saluföra leverantörens produkter eller att anlita leverantören i fråga som huvudleverantör. Detta kan medföra negativa effekter från konkurrenssynpunkt. Företag som önskar vara obundna mot leverantörerna bör beredas möjligheter att ordna sin finan- siering på annat sätt än genom leverantörerna. Det är också viktigt för företag inom denna grupp att få rådgivning och utbildning. Inom många fackhan- delsbranscher erhåller detaljhandelsföretagen värdefull företagsservice
genom branschföreningar och frivilliga fackkedjor. För många små och me- delstora företag inom denna näringsgren skulle emellertid utvecklingsfon- dens utbud av företagsservice utgöra ett betydelsefullt komplement. Ut- redningen föreslår därför att sällanköpsvaruhandeln omfattas av utvecklings- fondernas målgrupp beträffande såväl kreditgivning som företagsservice.
Bil- och drivmedelsdetaljhandel (SNI 624) omfattar 6 600 företag och kän- netecknas av utpräglat selektiv försäljning. dvs. försäljningsställena salu- håller normalt endast märken från en leverantör. Utvecklingen på bilområdet går dock i riktning mot fler återförsäljare med mer än ett bilmärke. Be- träffande drivmedelsåterförsäljarna finns det många variationer i fråga om ägandeförhållanden, arrende och beträffande hyresförhållanden mellan återförsäljarna och bensinbolagen. En växande andel av återförsäljarna äger dock själva sin anläggning. De tillämpade försäljningssystemen inom dessa områden medför i sig ett starkt beroendeförhållande mellan leverantörer och detaljhandlare. Till detta beroendeförhållande bidrar även att leveran- törerna medverkar vid finansieringen av detaljhandelns verksamhet.
Med de bindningar som finns mellan leverantörer och detaljhandlare inom bil- och drivmedelshandeln är det värdefullt om detaljhandlare som önskar minska dessa bindningar och därmed minska beroendet av leverantörerna bereds möjligheter att ordna delar av sin finansiering genom utvecklings- fonderna. Även utvecklingsfondernas företagsservice skulle vara av stort värde för företagen inom bil- och drivmedelsdetaljhandeln. Utredningen föreslår att dessa företag omfattas av målgruppen. Ytterligare skäl för detta är att många företag inom dessa näringar parallellt med bil- respektive driv- medelsförsäljning bedriver reparationsverksamhet av motorfordon. Företag med reparationer av motorfordon som i sin verksamhet är inriktade på till- verkningsindustrin ingår i den nuvarande målgruppen. Som framgår av det följande föreslår utredningen att företag med reparationer av motorfordon skall ingå i målgruppen oberoende av vilka huvudsakliga kundkategorier de har. Svåra avgränsningsproblem kan undvikas om såväl bil- och driv- medelsåterförsäljare som samtliga företag med reparationer av motorfordon omfattas av målgruppen. Utredningen anser inte att en sådan utvidgning av målgruppen är speciellt resurskrävande.
Restaurang- och hotellrörelse (SNI 63) omfattar 7 000 företag. Gruppen föreslås av hotell- och restaurangutredningen ingå i utvecklingsfondernas målgrupp. Serviceföretagsutredningen finner att detta förslag är välmotiverat och tillstyrker en sådan utvidgning av målgruppen. Därmed skulle också en betydande del av turistföretagen såsom turisthotell, stugbyar, camping- rörelser och restaurangidkare i turistorter m. fl., komma att ingå i målgrup- pen.
Turistnäringen i Sverige består till övervägande del av små företag som ofta står utanför kedjegrupperingar och samordnande branschorganisationer. Detta gör att det för många turistföretag skulle vara av mycket stor betydelse att kunna utnyttja utvecklingsfondernas företagsservice och kreditutbud. Från sysselsättnings- och näringssynpunkt spelar turistföretagen lokalt en mycket stor roll. Mot bakgrund av turistnäringens stora betydelse för syssel- sättningen i Jämtlands län har regeringen i juni 1979 beslutat om en för- söksverksamhet under 18 månader i länet som bl. a. innefattar rådgivnings- verksamhet till turistföretag genom utvecklingsfonden i Jämtlands län. Det
bör också framhållas att turistföretagen har en väsentlig betydelse för be- talningsbalansen.
Samfärdsel, post- och televerk (SNI Näringsgren 7)
Näringsgren 7 omfattar ca 30 000 företag och sysselsätter närmare 290 000 personer. Näringsgrenen kan indelas i landtransporter (SNI 711), sjötrans- porter (SNI 712), lufttransporter (SNI 713), transportförmedling och lagrings- verksamhet (SNI 719) samt post- och telekommunikationer (SNI 72).
Med hänvisning till vad som anförts i avsnittet om principerna för mål- gruppsavgränsningen är det inte möjligt att nu låta hela transportsektorn ingå i utvecklingsfondernas målgrupp. Sjö- och lufttransporter samt trans- portförmedling bör därför på kort sikt inte ingå i målgruppen. Det kan i detta sammanhang erinras om att särskilt kreditstöd kan utgå till den mindre skeppsfarten genom bl. a. skeppshypotekskassorna.
Vad gäller landtransporter kan dessa nedbrytas på järnvägstrafik (SNI 7111), buss- och spårvägstrafik (SNI 7112), personbilstrafik (SNI 7113), last- bils- och annan vägtransport (SNI 7114), transport i rörsystem (SNI 7115) samt stödtjänster inom landtransport (SNI 7116). Lastbils- och annan väg- transport (SNI 7114) ingår i målgruppen vad gäller företagsservice men där- emot inte vad gäller kreditstöd.
Enligt utredningens uppfattning finns när det gäller en första utVidgning av målgruppen anledning att överväga att låta gruppen lastbils- och annan vägtransport (SNI 7114) ingå i utvecklingsfondens målgrupp förutom be- träffande företagsservice även beträffande kreditstöd. Vad beträffar person- bilstrafik kan noteras att taxiutredningen i juni 1979 presenterade sitt be- tänkande (Ds K 197914) Taxi — krav och utvecklingsmöjligheter. Med hänsyn till att branschen så nyligen utretts och då förslag framlagts som torde ge möjligheter för taxinäringen att rationalisera verksamheten och ta tillvara stordriftsfördelar finner utredningen inte anledning till några särskilda över- väganden rörande taxi.
Den helt övervägande delen, nära 80%, av lastbilarnas transportarbete faller på den yrkesmässiga trafiken (åkeribranschen), dvs. trafik son. bedrivs med stöd av trafiktillstånd. Serviceföretagsutredningen vill här erinra om att tillståndsprövningen som görs av länsstyrelsen föregås — sedan år 1972 — av en av utvecklingsfonderna utförd ekonomisk lämplighetsprövring som är ägnad att fungera som ett slags etableringskontroll. Mot denna bakgrund finner utredningen det lämpligt att begränsa sina överväganden til endast åkeribranschen.
Vid årsskiftet 1978—1979 fanns det nära 20000 åkerier. Dessa igde till- sammans ca 44 400 lastbilar inklusive traktorer m. m. Ca 70% av åkerierna förfogade över endast en bil. Knappt 94 % hade färre än sex blar. Det rör sig således om en starkt småföretagsdominerad bransch.
Om man ser till branschens kapitalbehov kan detta indelas iföljande områden:
I:] rörelsekapital för finansiering av kundkrediter El kapital för finansiering av fordonsköp El kapital för finansiering av grustag, krossanläggningar, terminilbyggen m.m.
I en av Svenska Åkeriförbundet publicerad utredning Kapitalförsörjnings- utredningen 1976 behandlas branschens finansieringssituation. Av denna utredning framgår bl. a. att åkeriföretagen relativt lätt kan finansiera sina fordonsköp via bank eller bilförsäljningsföretag. Däremot föreligger bety- dande problem vad gäller finansiering av rörelsekapital. Av denna anledning överväger branschen att etablera regionala fraktkreditinstitut i egen regi. Förbundet har utarbetat ett förslag till hur ett sådant kreditinstitut skall byggas upp och fungera. Efter remiss inom organisationen pågår nu det fortsatta arbetet på att förverkliga förslaget.
Det finns i och för sig skäl som talar för att åkerinäringen inryms i mål- gruppen även vad gäller kreditstöd. Förutom att det finns vissa behov av kreditstöd bland dessa företag är det principiellt att föredra att målgruppen är densamma för företagsserviceverksamheten och kreditstödverksamheten. Med hänvisning till det utomordentligt stora årliga reinvesteringsbehovet i fordon — uppskattningsvis omkring 600 milj. kr — anser utredningen det dock uteslutet att nu låta åkeribranschen ingå i målgruppen för kreditstöds- verksamheten. Dessutom bör understrykas att åkeriföretagen idag, som nämnts, relativt lätt klarar sin finansiering av fordonsköp — låt vara till en högre ränta än vad utvecklingsfonderna tillämpar — samt att branschen har planer på att bilda egna regionala finansieringsinstitut som bör kunna bidraga till en förbättrad finansieringssituation för åkeriföretagen. Vidare vill utredningen erinra om att gruppen Andra gruvor och mineralbrott (SNI 29) ingår i utvecklingsfondernas målgrupp. Härigenom bör åkeribranschen kunna finansiera vissa investeringar i grustag, krossanläggningar m.m.
Bank- och försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltning, uppdrags- verksamhet (SNI Näringsgren 8)
Näringsgren 8, som består av ca 29 500 företag och sysselsätter drygt 200 000 personer, kan i stort indelas i bank- och annan finansieringsverksamhet (SNI 81), försäkringsverksamhet (SNI 82) samt fastighetsförvaltning och för- medling, uppdragsverksamhet (SNI 83). Sistnämnda grupp kan brytas ned på fastighetsförvaltning och förmedling (SNI 831), uppdragsverksamhet (SNI 832) samt maskinuthyrning (SNI 833). Uppdragsverksamhet ingår i mål- gruppen i den mån verksamheten är inriktad på tillverkningsindustrin och maskinuthyrning ingår vad gäller företagsservice.
Enligt utredningens uppfattning faller vissa delar av näringsgrenen direkt bort vad gäller stödberättigad verksamhet. Detta gäller i första hand bank- och försäkringsverksamhet. Företag inom denna sektor torde knappast ha några behov av externa tjänster som utvecklingsfonderna är lämpade att tillgodose. Inte heller bör fastighetsförvaltning och förmedling räknas in i målgruppen. Företag inom denna sektor ligger för långt ifrån den för ut- vecklingsfonderna avsedda verksamhets- och kompetensinriktningen.
Vad som återstår att diskutera inom näringsgrenen är sålunda företag med uppdragsverksamhet som är inriktade på andra än tillverkande företag och maskinuthyrningsrörelse vad gäller utvecklingsfondernas kreditstöd.
Med hänvisning till vad utredningen tidigare anfört i samband med mål- gruppsavgränsningen för transportsektorn bör inte de ca 400 företag som
finns inom gruppen maskinuthyrningsrörelse, ingå i utvecklingsfondernas målgrupp vad gäller kreditstöd. Finansiering av köp av entreprenadmaskiner m. m. sker normalt via leverantörerna (avbetalningsköp m. m. ). I enlighet med utredningens förslag beträffande åkeribranschen bör maskinuthyrnings- företag även fortsättningsvis ingå i fondernas målgrupp för företagsservi- ceverksamheten.
Vad slutligen gäller uppdragsverksamheten så omfattar denna bl. a. ju- ridisk, ekonomisk, kameral och teknisk uppdragsverksamhet. Den omfattar ca 14 000 företag och sysselsätter ca 85000 personer.
Liksom tidigare anförts beträffande byggnadshantverk anser utredningen att företagen inom gruppen uppdragsverksamhet — SNI 832 — bör ingå i målgruppen oberoende av vilka kundkategorier företagen har. Hela gruppen bör sålunda ingå som målgrupp för utvecklingsfondernas verksamhet.
Att låta hela uppdragsverksamheten ingå i målgruppen behöver inte heller betyda alltför stor resurspåfrestning på utvecklingsfonderna. Företag inom den ifrågavarande gruppen torde i endast begränsad utsträckning vara i behov av företagsserviceinsatser eller kreditstöd för investeringar i fast egendom. Vad det kommer att röra sig om är närmast kreditstöd med inriktning på att tillhandahålla rörelsekapital.
Offentlig förvaltning och andra tjänster (SNI Näringsgren 9)
Näringsgren 9 som omfattar knappt 36000 företag och sysselsätter drygt 170000 personer kan i stort indelas i offentlig förvaltning, försvars-, och brandskyddsverksamhet (SNI 91), renings-, renhållnings- och rengörings- verksamhet (SNI 92), undervisning, forskning, sjukvård m.m. (SNI 93), rekreationsverksamhet, kulturell serviceverksamhet (SNI 94), reparations-, tvätteri- och annan serviceverksamhet (SNI 95) samt verksamhet vid in- ternationella organisationer m.m. (SNI 96). I den nuvarande målgruppen ingår på tillverkningsindustrin inriktad verksamhet inom grupperna renings-, renhållnings- och rengöringsverksamhet (SNI 92), reparationer av motor- fordon (SNI 9513) och tvätteriverksamhet (SNI 952).
Med hänvisning till karaktären av offentliga tjänster bör vissa företags- grupper inom ifrågavarande näringsgren inte komma ifråga som stödbe- rättigad verksamhet. Detta gäller grupperna SNI 91, SNI 93, SNI 94 och SNI 96.
Däremot bör företag inom gruppen renings-, renhållnings- och rengörings- verksamhet (SNI 92) i enlighet med vad som tidigare anförts ingå i mål- gruppen oavsett om dessa i sitt tjänsteutbud huvudsakligen är inriktade på tillverkningsindustrin eller på andra kundkategorier. Enligt samma grun- det bör grupperna reparationer av motorfordon (SNI 9513) och tvätteriverk- samhet (SNI 952) i sin helhet ingå i målgruppen.
Övriga delar av gruppen SNI 95, vilken totalt omfattar 22 000 företag, utgörs av företag med—reparationer av hushållsvaror, radio- och tv-artiklar m. m. (SNI 951), hushållsarbete (SNI 953) och annan personlig serviceverk- samhet såsom frisering, fotografverksamhet m. m. (SNI 959). Gruppen består till stor del av små företag. Många av företagen har problem med finan- sieringen och är i behov av rådgivning. Till viss del löses dessa problem — i första hand beträffande rådgivning — genom branschorganisationer, men
för många företag skulle utvecklingsfondernas kreditstöd och företagsservice vara av utomordentligt stort värde. Serviceföretagsutredningen anser att hela gruppen SNI 95 bör ingå i målgruppen.
Sammanfattningsvis föreslår serviceföretagsutredningen att en första ut- vidgning av utvecklingsfondernas målgrupp skall omfatta följande närings— grenar eller delar av näringsgrenar, enligt SNI:
El Byggnadshantverk (SNI 502) — dvs. inte enbart företag inom näringen
som är inriktade på tillverkande företag Konsumtionsvaruinriktad partihandel (SNI 612) Partihandel med transportmedel, bränsle och drivmedel (SNI 613) Handelsförmedling av konsumtionsvaror (SNI 6142) Handelsförmedling av transportmedel, bränsle och drivmedel (SNI 6143) Dagligvaruhandel (SNI 622) Sällanköpsvaruhandel (SNI 623) Bil- och drivmedelsdetaljhandel (SNI 624) Restaurang— och hotellrörelse (SNI 63) Uppdragsverksamhet (SNI 832) — dvs. inte enbart företag inom gruppen som är inriktade på tillverkande företag Renings-, renhållnings- och rengöringsverksamhet (SNI 92) — dvs. inte enbart företag inom gruppen som är inriktade på tillverkande företag Cl Reparations-, tvätteri- och annan serviceverksamhet (SNI 95) — dvs. samt- liga inom gruppen utöver den nu gällande målgruppen (SNI 9513 och 952 med inriktning på tillverkningsindustrin).
DDDEIDEIEIEIEI
D
Förslaget innebär att målgruppen utvidgas till att i runda tal omfatta 170 000 företag vad gäller kreditstöd och drygt 190000 företag vad gäller företags- service, dvs. i stort sett en fördubbling av antalet företag jämfört med den nuvarande målgruppen.
Utanför utvecklingsfondernas målgrupp skulle därmed följande närings- grenar med tjänsteproducerande företag ligga:
El-, gas-, värme- och vattenverk (SNI 4) Varuhushandel (SNI 621)
Apoteks- och systemvaruhandel (SNI 625) Samfärdsel, post och televerk (SNI 7) förutom lastbils- och annan väg- transport (SNI 7114) som redan ingår i målgruppen vad gäller företags- service Bank- och annan finansieringsverksamhet (SNI 81) Försäkringsverksamhet (SNI 82) Fastighetsförvaltning och -förmedling (SNI 831) Maskinuthyrning (SNI 833) vad gäller kreditstöd Offentlig förvaltning, försvars- och brandskyddsverksamhet (SNI 91) Undervisning, forskning, sjukvård m.m. (SNI 93) Rekreationsverksamhet, kulturell serviceverksamhet (SNI 94) Verksamhet vid internationella organisationer m.m. (SNI 96)
[11:11:11]
DDDDEIDEID
Som nämnts bör även vissa av dessa näringsgrenar inrymmas i målgruppen inom ett par år efter den första utvidgningen. Utanför målgruppen bör även fortsättningsvis vara företagsgrupper vars verksamhet har karaktär av of- fentliga tjänster samt företag som ligger långt ifrån den för utvecklings-
fonderna avsedda verksamhets- och kompetensinriktningen, såsom bank- och försäkringsverksamhet.
10.2. Resursfrågor
10.2.1. Inledning
I detta avsnitt redogörs dels för vilka faktorer som enligt utredningens me- ning är av betydelse då det gäller att bedöma utvecklingsfondernas framtida resursbehov, dels görs ett försök att ange hur stora resurser som torde er- fordras mot bakgrund av utredningens förslag i tidigare avsnitt rörande en utvidgad målgrupp för fonderna.
Utvecklingsfonderna behöver tre olika slag av resurser för att verksamt kunna stödja småföretagsamheten. För det första krävs att utvecklingsfon- derna själva i tillräcklig omfattning har personal och resurser i övrigt. För det andra måste utvecklingsfonderna kunna disponera lånemedel i tillräcklig omfattning. För det tredje fordras centrala serviceinsatser som hjälp åt ut- vecklingsfonderna.
10.2.2. Utvecklingsfondernas nuvarande resurser
Utvecklingsfondernas ekonomiska resurser har redovisats i kapitel 5.2. Där- vid framgick att staten till den helt övervägande delen svarar för försörj- ningen av lånemedel. Även vad gäller bidrag till utvecklingsfondernas fö- retagsservice svarar staten för merparten. I genomsnitt uppgår landstingens administrationsbidrag till knappt hälften av statsbidragen för dessa ändamål.
Av utvecklingsfondernas totala kostnader utgörs den helt övervägande delen av personalkostnader.
Staten lämnade för budgetåret 1978/79 utvecklingsfonderna bidrag för företagsservice på 50,2 milj. kr. Landstingens administrationsbidrag för ka- lenderåret 1978 uppgick till totalt ca 22 milj. kr. Antalet anställda vid ut- vecklingsfonderna uppgick vid halvårsskiftet 1979 till ca 500 personer.
Utöver egna resurser kan fonderna även sägas disponera vissa centrala resurser som stöd för sina egna insatser i främst företagsserviceverksamheten och för att underlätta fortlöpande effektivisering av organisationen, inbördes samråd m. m. Det är svårt att kvantifiera dessa centrala service— insatser. Vid industriverket har sektionerna för företagsservice, utbildning och finansiellt företagsstöd bl. a. till uppgift att ge olika former av service till fonderna. Bl. a. tillhandahåller sektionerna kansliresurser åt utvecklings- fondernas samarbetsråd. Sektionerna rymmer för närvarande tillsammans drygt ett tiotal handläggartjänster.
Vad gäller lånemedel har dessa successivt utökats genom anslag över statsbudgeten. I början av budgetåret 1978/ 79 förfogade fonderna över till- gångar på sammanlagt ca 1 miljard kr. För budgetåret 1979/ 80 har ytterligare 300 milj. kr tillförts utvecklingsfondernas lånemedel. Utlåningskapaciteten uppgår därmed till mellan 500 och 550 milj. kr för budgetåret 1979/ 80. Där— utöver har regeringen fått möjlighet att mot statlig garanti låna upp 300 milj. kr att användas i utvecklingsfondernas kreditverksamhet.
10.2.3. Faktorer av betydelse för det framtida resursbehovet
Det finns i huvudsak två omständigheter som tillsammans talar för att fondernas resurser nu behöver utökas. För det första erfordras en allmän förstärkning för att utvecklingsfonderna på ett tillfredsställande sätt skall kunna utföra nuvarande arbetsuppgifter och i övrigt svara mot de krav som ställs på dem från samhället och den mindre företagsamheten. Som framgått tidigare har sålunda i fiera fall kreditansökningar från serviceföretag i den nuvarande målgruppen avslagits på grund av bristande resurser.
Den av utredningen föreslagna utvidgningen av föreningarnas målgrupp innebär för det andra att resurserna på sikt måste utökas betydligt. Utred- ningen vill samtidigt när det gäller en bedömning av det framtida resurs- behovet erinra om vad som anförs i kapitel 9, nämligen att de tillverkande företagen fortsättningsvis inte bör prioriteras i utvecklingsfondernas verk- samhet.
10.2.4. Beräkning av det framtida resursbehovet
Utredningens ambition i detta avsnitt är att i grova termer söka ange i vilken omfattning fonderna behöver och kan utvecklas med tanke på de förslag utredningen lämnar.
Det är således inte utredningens avsikt att mer i detalj precisera resurs- behovet i pengar, något som för övrigt inte låter sig göra innan utveck- lingsfonderna själva, i sedvanliga anslagsäskanden till industriverket och landstingen, närmare har angett sin syn på programutformning och me- delsbehov.
Resurser för företagsserviceinsatser
Den av utredningen föreslagna utvidgningen av utvecklingsfondernas mål- grupp innebär att resurserna på sikt måste utökas betydligt.
Företagareföreningsutredningen föreslog i sitt betänkande — delvis mot bakgrund av den utvidgning av målgruppen som utredningen föreslog — att utvecklingsfondernas personella och övriga resurser grovt räknat skulle fördubblas under perioden fram till början av 1980-talet, jämfört med si- tuationen år 1976.
Räknat i antal anställda på utvecklingsfonderna skulle en sådan utveckling komma att innebära en ökning med i runt tal ca 400 personer fram till 1980-talets början. Målsättningen för en utvidning av utvecklingsfondernas resurser böri första hand inriktas på att den av företagareföreningsutredningen föreslagna fördubblingen genomförs fram till början av 1980-talet. Den suc- cessiva utbyggnaden av utvecklingsfonderna bör därvid ske med beaktande av de behov av rådgivning och kreditstöd som finns inom servicenäringarna. Den av serviceföretagsutredningen föreslagna utvidgningen av målgruppen innebär att antalet företag i målgruppen utvidgas väsentligt. Som framgått tidigare anser emellertid utredningen att det vad beträffar flera av de nä- ringsgrenar som omfattas av en sådan utvidgning inte krävs mer än ganska begränsade resursförstärkningar för att tillgodose dessa näringsgrenars behov av utvecklingsfondernas företagsservice. Inom exempelvis detaljhandeln er-
håller en stor del av företagen god service genom de samverkansformer som där föreligger. Sammantaget innebär dock förslaget att det på sikt san- nolikt blir erforderligt med ytterligare resursförstärkningar utöver den ovan angivna fördubblingen. Att exakt beräkna de extra behov av personella och andra administrativa resurser som den föreslagna utvidgningen av målgrup- pen för med sig låter sig inte göra.
Det är utomordentligt viktigt att utvecklingsfonderna tillförs kunskaper om servicenäringarnas funktionssätt och problem, om en utvidgad målgrupp enligt utredningens förslag skall kunna betjänas på ett tillfredsställande sätt. Detta bör beaktas vid de personalförstärkningar som görs vid utvecklings— fonderna under de närmaste åren. Det bör vidare vara naturligt för fonderna att etablera kontakter med de branschorganisationer som finns inom ser- vicenäringarna liksom med de fackliga organisationerna. Inom dessa or- ganisationer finns värdefull kunskap som bör kunna utnyttjas av fonderna.
Utredningen har diskuterat frågan om utvecklingsfonderna bör ändras organisatoriskt på så sätt att en särskild avdelning inom fonderna bildas med inriktning på servicenäringarna. En sådan organisationsförändring skul- le i och för sig innebära att servicenäringarna inom respektive fond till- försäkras en klart avgränsad mängd administrativa resurser. Utredningen anser emellertid att fonderna själva, med beaktande av principen att fö- retagen i en utvidgad målgrupp skall behandlas lika oberoende av närings- grenstillhörighet, får avgöra vilka eventuella organisatoriska förändringar som i respektive fall kan anses motiverade liksom lämplig tidpunkt för sådana förändringar.
Vad gäller fnansieringen av utvecklingsfondernas framtida resurser har utredningen utgått ifrån att inte bara staten utan även landstingen är positiva till en ökad satsning på servicenäringarna genom att utvidga målgruppen för fonderna och därmed är beredda att bidraga till finansieringen av en sådan ökning av fondernas arbetsuppgifter. Det vore i och för sig önskvärt att precisera behoven av statsfinansiering av fonderna under de närmast följande åren. Med hänsyn till osäkerheten om de enskilda landstingens framtida anslag till verksamheten finner utredningen det dock ogörligt att uppskatta storleken av de statliga anslagsökningar som blir erforderliga för att möta kraven på utvidgning av fondernas administration. När det gäller finansieringen av utvecklingsfondernas företagsservice vill utredningen även understryka att denna service är att betrakta som komplement till de ser- viceinsatser som kan erbjudas av enskilda konsultföretag och branschorga- nisationer m. fl. I ett initialskede kan företagsservice som finansieras med allmänna medel vara av utomordentligt stor betydelse för företaget i fråga genom att vissa tröskelkostnader därmed elimineras. Det är också av stor betydelse från konkurrenssynpunkt att småföretag erbjuds sådan service. Mer omfattande och djuplodande insatser från fonderna bör dock vara av- giftsbelagda och debiteras kunden till självkostnadspris.
Resurser för utlåning
En närmare precisering av de utökade behoven av lånemedel kan endast göras mot bakgrund av utvecklingsfondernas egna bedömningar rörande effekterna av den föreslagna utvidgningen av målgruppen. Stora variationer
kan därvid förväntas föreligga mellan olika utvecklingsfonder. Utredningen anser, som tidigare nämnts, att det vad beträffar flera av de näringsgrenar som omfattas av utredningens förslag om en utvidgad målgruppi förhållande till det totala antalet företag i respektive näringsgren inte erfordras några avsevärda resurser för att kunna förse de behövande företagen med låne— medel från utvecklingsfonderna. Utredningen vill — liksom vad gäller ut- vecklingsfondernas företagsservice — betona att utvecklingsfondernas kre— ditgivning skall ses som ett komplement till den allmänna kreditmarknaden.
I den prognos Över det framtida kapitalbehovet inom mindre och me- delstora detaljhandelsföretag som HUI gjort för utredningens räkning (se bilaga) beräknas det totala kapitalbehovet för dessa företag under perioden 1979—1985 komma att uppgå till mellan 4.1 och 4.6 miljarder kr, räknat i 1977 års prisnivå. Ca 50 % av detta kapitalbehov beräknas av HUI till- godoses genom insats av eget kapital. Behovet av främmande kapital hos de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen beräknas sålunda uppgå till drygt 2 miljarder kr under perioden 1979—1985 eller i genomsnitt omkring 300 milj. kr per år, räknat i 1977 års prisnivå.
Med utgångspunkt i HUI:s utredning om kapitalförsörjningen inom mind- re och medelstora företag i detaljhandeln samt utredningens övriga kart— läggning av finansieringsförhållandena inom detaljhandeln anser utredningen att endast en begränsad del av de nämnda 300 milj. kr kommer att behöva tillhandahållas detaljhandelsföretagen genom lån från de regionala utveck- lingsfonderna. Långivningen till dessa företag kommer liksom förhållandena är i dag att domineras av banklån. Vidare utgör AB Handelskredit och dess systerinstitut ett alternativ, inte minst för detaljhandelsföretag med brist på fullgoda säkerheter som önskar agera självständigt gentemot sina leverantörer.
Även om efterfrågan på utvecklingsfondernas krediter beräknas bli ganska liten i förhållande till det totala antalet företag inom flera av de näringsgrenar som omfattas av utredningens förslag om utvidgad målgrupp, innebär för- slaget som helhet att resurserna för långivning avsevärt måste förstärkas. Mycket grovt räknar utredningen med att den föreslagna utvidgningen av målgruppen i ett initialskede ger behov av ett tillskott av lånemedel på ca 300 milj. kr. En sådan ökning möjliggör — med de amorteringstider som normalt tillämpas — att utlåningskapaciteten ökar med i 50—60 milj. kr per år.
Resurser för central service åt fonderna
Den förordade utvidgningen av målgruppen kommer att medföra behov av ökade insatser av central service. Utredningen finner det angeläget att industriverkets resurser för ändamålet utökas i lägst samma takt som ut- vidgningen av utvecklingsfonderna. Det är väsentligt att en god handlings— beredskap på detta område redan finns när utbyggnaden av fondernas or- ganisation börjar medföra krav på ökade insatser av central service. Det torde närmast ankomma på huvudmännen, dvs. staten och lands- tingen, att närmare bestämma om den centrala servicens inriktning och omfattning. Därvid bör det dock — med en utökad målgrupp enligt ut- redningens förslag — vara en given utgångspunkt att servicen även inriktas
på de behov som föreligger hos de nämnda företagen inom servicenäringarna. För att så skall kunna ske, krävs det att industriverket tillförs sakkunskap om servicenäringarnas verksamhetsförhållanden och problem.
Fördelningen av resurserna på olika län och näringsgrenar
Fördelningen av de statliga bidragen på olika utvecklingsfonder bör liksom hittills åvila industriverket. Verket förutsätts som hittills fördela medlen alltefter utvecklingsfondernas behov för att kunna ge adekvat service åt företagen i respektive län med beaktande av realismen och kvaliteten hos de program för verksamheten som de olika fonderna inlämnat som underlag för sina medelsäskanden.
Utredningen har övervägt en öronmärkning av pengar till servicenäring- arna, dvs. att särskilda anslag tillskapas för serviceföretagen. Utvecklings- fonderna skulle därvid slippa prioritera mellan den gamla och nya mål- gruppen. Det finns emellertid starka skäl som talar emot en sådan öron- märkning. Redan i det nuvarande systemet med medelstilldelningen till de olika utvecklingsfonderna har industriverket att beakta en rad olika fak- torer som gör att detta arbete blir förhållandevis invecklat. Ytterligare regler för industriverkets medelstilldelning skulle göra detta arbete än mer kom- plicerat.
Förhållandena varierar starkt mellan de olika länen vilket gör det svårt att centralt göra en fördelning av anslaget, såväl på län som på olika näringar inom länen. Det är därför att föredra att fördelningen av medel på olika företag görs av utvecklingsfonderna själva. Hänsyn bör därvid tas till den efterfrågan på utvecklingsfondernas utbud i form av företagsservice och krediter som finns hos företagen inom målgruppen i respektive län.
11 Förslag angående AB Handelskredit och dess systerinstitut
11.1. Skäl för stöd åt AB Handelskredit och dess systerinstitut
Tidigare har diskuterats de svårigheter som föreligger för mindre företag inom servicenäringarna att anskaffa erforderligt kapital. Dessa svårigheter medför problem vid nyetablering av företag av oprövad typ samt vid ut- vidgningar och ombyggnader och kan sålunda hämma utvecklingen av nya affärsidéer.
Många serviceföretag löser sina finansieringsproblem genom att ordna siri finansiering genom leverantörskrediter eller genom andra utfästelser från leverantörshåll. En sådan finansiering kan föra med sig ett beroende gent- emot leverantörsföretagen, vilket kan leda till en begränsning av konkur- rensen.
Enligt serviceföretagsutredningen bör samhället vidtaga åtgärder för att underlätta kapitalanskaffningen för serviceföretagen. Företag som önskar ordna sin finansiering på annat sätt än genom leverantörer och på så sätt kunna agera mer självständigt på marknaden, bör beredas sådana möjlig- heter.
Handelskredits uppgift är att genom lån möjliggöra för fristående själv- ägande köpmän inom dagligvaruhandeln samt färg- och parfymhandeln att få tillgång till riskvilligt kapital för nyetableringar, förvärv, utvidgningar och moderniseringar av rörelser utan att tvingas in i beroendeställning till någon leverantör. Handelskredits betydelse därvidlag har vitsordats av bl. a. distributionsutredningen och ett flertal instanser, som yttrat sig i frågan vid remissbehandlingen av distributionsutredningen — bl.a. NO och nå- ringslivsorganisationerna.
Handelskredit medverkar även vid genomförandet av nya affärsidéer. Som ett exempel på Handelskredits medverkan i sådana fall kan nämnas upp- byggnaden av Näröppet AB, som tillämpar s. k. franchising. Handelskredit har sålunda medverkat vid finansieringen av 16 Näröppet-butiker. Vidare har Handelskredit finansierat ett tiotal hälsokostbutiker och ett antal tra- fikorienterade butiker med anknytning till gatukök och/eller serviceanlägg- ningar. Handelskredit har också stött etablerandet av externanläggningar av stormarknadstyp såväl beträffande dagligvaror som färghandel. Det bör också nämnas att Handelskredit medverkade vid etablerandet av de allra första självbetjäningsbutikerna på 1950-talet.
Handelskredits verksamhet försvåras av de problem företaget under senare år haft med inlåningen. Dessa problem har bidragit till att inlåningen blivit
onödigt dyr vilket i sin tur påverkat institutets utlåningsränta. Handelskredit som alternativ till andra finansieringskällor — t. ex. leverantörskrediter — blir naturligtvis mindre attraktivt om utlåningsräntan är högre än vadl andra långivare kan erbjuda.
Handelskredit utgör ett viktigt alternativ för köpmän som vill agera själv- ständigt på marknaden och minska sitt beroende till leverantörer. Mot bak- grund av Handelskredits betydelse som alternativ för fristående köpmän och de problem företaget har med kapitalanskaffningen har serviceföretags- utredningen övervägt möjligheterna att lösa dessa problem genom ett statligt engagemang i Handelskredit.
Handelskredits målgrupp är detaljhandelsföretag inom dagligvaru-, färg- och parfymhandeln. Institutet prioriterar i sin verksamhet köpmän som öns- kar vara helt ekonomiskt oberoende av de stora blocken på dagligvaru- marknaden. Det finns på dagligvarumarknaden omkring 1 200 livsmedels- butiker som står utanför de stora blocken. Dessa butiker svarar för ca 6 % av dagligvarumarknaden. Bland Handelskredits låntagare finns även företag som ingår i blocken men som vill vara fristående i finansiellt hänseende. Enligt Handelskredit är det svårt att konkret belägga att låntagare inom blocken verkligen agerar mer självständigt efter att ha erhållit lån av Han- delskredit. Det finns emellertid enligt Handelskredit upprepade uttalanden från enskilda köpmän som understryker det värde de sätter på att kunna uppträda självständigt gentemot en leverantör. Handelskredit pekar vidare på ett yttrande 1976 av dåvarande ordföranden i SSLF vid en offentlig dis- kussion där denne framhöll att det är av stor betydelse även för dem som har butiks- och arrendeavtal att Handelskredit finns samt att den fria sektorn påverkar även deras situation. Han sade vidare att Handelskredits existens och förekomsten av en fri sektor har stor betydelse för sortimentet i de- taljhandeln. Det är från konkurrenssynpunkt värdefullt om företag inom blocken som önskar agera mer självständigt och som kan göra detta genom att erhålla lån från Handelskredit, ges sådana möjligheter. Det bör dock även fort- sättningsvis vara Handelskredits huvuduppgift att genom långivning hjälpa detaljhandelsföretag som står helt utanför blockbildningarna.
Förutom problem vid kapitalanskaffningen har företagen utanför block- bildningarna — bl. a. av resursskäl — ett underläge gentemot de större grup- peringarna av företag vid anskaffningen av nya butikslägen. Handelskredit lämnar numera— sedan Beab lagts ned — viss information om nya butikslägen till presumtiva låntagare.
Det ingår sålunda i uppgifterna för de personer inom Handelskredit som arbetar med låneärenden att så långt som möjligt försöka bevaka och skaffa information om nya affärslägen. Handelskredit har avsatt ökade resurser för bevakning av nya butikslägen och planerar en ytterligare ökning av dessa resurser. Självfallet är det svårt för Handelskredit att effektivt täcka in hela landet och samverkan sker därför mellan Handelskredit och köp- mannaorganisationerna och i viss utsträckning med intressenternas faltor- ganisationer. Många låntagare har också enligt Handelskredit genom egna kanaler fått kännedom om butiksläget i fråga eller har själva aktivt medverkat vid dess tillkomst. Serviceföretagsutredningen anser att det är värdefullt om information om nya affärslägen kan kanaliseras genom Handelskredits
organisation för att på så sätt underlätta för de fristående köpmännen att hitta nya butikslägen.
Det är viktigt att uppmärksamma huruvida ett statligt engagemang i Han- delskredit påverkar konkurrenssituationen mellan enskild och kooperativ handel. Eftersom den kooperativa handeln ligger utanför Handelskredits verksamhetsfält kan ett stöd till Handelskredit medföra en konkurrensfördel för enskild handel jämfört med den kooperativa handeln.
Kooperativa förbundet (KF) har framfört till utredningen att KF inte har något att erinra mot att finansieringssituationen förbättras för enskild handel genom statliga insatser men har samtidigt påpekat att finansieringssitua- tionen även bör ordnas för kooperativ verksamhet. Enligt KF bör dock frågan om insatser för den kooperativa verksamheten behandlas av koo- perationsutredningen (1 1977101). Serviceföretagsutredningen har samrått med kooperationsutredningen i denna fråga. Kooperationsutredningen har därvid uppgett att serviceföretagsutredningens förslag kommer att beaktas i dess fortsatta arbete. Handelskredits systerföretag har för utredningen redovisat problem lik- nande dem som gäller för Handelskredit. Svårigheter att skaffa erforderligt kapital har sålunda fördyrat inlåningen vilket medfört att utlåningsräntorna blivit relativt höga. Inom kiosk- och servicehandeln föreligger liksom inom dagligvaruhandeln bindningar till leverantörer. Inom textil- och järnhandeln är leverantörsberoendet inte lika påtagligt men köpmännen har liksom små— företagare inom hotell- och restaurangbranschen många gånger betydande svårigheter med kapitalanskaffningen.
Liksom Handelskredit medverkar systerinstituten vid utvecklingen av nya affärsidéer. Järnhandelskredit har aktivt medverkat vid etablerandet av ett avsevärt antal nya externanläggningar där de traditionella, ofta trånga och tungarbetade, butikerna ersatts av större, rationellare och kundvänligare anläggningar med ett avsevärt bredare sortiment.
Inom Textilkredits verksamhetsområde ryms mycket varierande verk- samheter allt ifrån stora och exklusiva konfektions- och modebutiker till små jeans-shopar och sybehörsaffärer. Textilkredit kan sägas aktivt ha bi- dragit till mångfalden av olika butiksformer var och en skötta enligt in- nehavarens individuella intentioner.
Även Hotell- och R estaurangkredits utlåning riktar sig till mycket olikartade typer av företag som t.ex. stadshotell, lunchrestauranger, motell, turist- och konferenshotell, barserveringar och konditorier. Institutet har stött fö- retag med nya idéer, s. k. ”fast-food”-serveringar av olika typer, smörgås- barer med specialsortiment liksom även restauranger där man önskat pröva nya kombinationer av service och utbud av rätter.
Vad angår Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut har detta institut sedan sin tillkomst 1972 stött den utveckling inom gatuköksbranschen som under 1970-talet lett fram till moderna, rationella och hygieniska rörelser. Institutet har därvid i samverkan med branschorganisationen kunnat påverka utveck- lingen såväl beträffande utformningen av anläggningarna som kostnaderna för dessa.
Utredningen anser att ett statligt engagemang i Handelskredit och dess systerorganisationer utgör ett värdefullt komplement till utredningens för- slag om en utbyggnad av de regionala utvecklingsfonderna och föreslår ett
sådant statligt engagemang. Det bör, särskilt under utvecklingsfondernas fortsatta uppbyggnadsperiod, vara värdefullt för serviceföretagen om fon- derna kan avlastas en del låneärenden, vilka i stället kan behandlas av Han- delskredit och dess systerorganisationer. Inom dessa institut finns bransch- kunskap, som gör det möjligt för instituten att effektivt och omedelbart kanalisera det statliga stödet till målgruppen för stödåtgärderna.
Handelskredit och dess systerföretag täcker omkring tre fjärdedelar av detaljhandeln. Inom övriga delar av detaljhandeln finns inte samma typ av finansieringsinstitut. De institut som finns inom exempelvis fotodetalj- handeln ägs av sammanslutningar av detaljhandlare. Det torde främst vara köpmän utanför dessa samverkansformer som har finansieringssvårigheter. Enligt utredningens förslag bör dessa köpmän beredas möjligheter att få lån av de regionala utvecklingsfonderna. I den mån nya institut av samma typ som Handelskredit bildas inom resterande delar av detaljhandeln bör statligt engagemang övervägas även i dessa institut.
11.2. Utformningen av det statliga stödet
11.2.1. Alternativa överväganden
Det statliga stödet till Handelskredit och dess systerföretag bör utformas på sådant sätt att institutens kapitalförsörjning kan tryggas på längre sikt. Institutens upplåning bör ske på gynnsammare villkor än hittills, vilket medför att utlåningsräntorna kan sättas lägre och serviceföretagen därmed få en bättre finansieringssituation. Instituten bör även fortsättningsvis kunna arbeta med s.k. förtroendekrediter.
Utredningen har övervägt tre alternativ för att trygga institutens kapi- talförsörjning, nämligen
El lån ur AP-fonden El statligt delägarskap El statliga garantier
Utredningen har funnit att den enklaste och smidigaste formen för att lösa Handelskredits och systerinstitutens problem är genom statliga garantier.
Aktiebolag som faller under 1963 års lag om kreditaktiebolag (SFS 1963:76) kan låna i AP-fonden. För att ett bolag skall hänföras till lagen om kre- ditaktiebolag krävs att det har till ändamål att driva lånerörelse och att genom utgivning av obligationer (eller andra för den allmänna rörelsen av- sedda förskrivningar) låna upp erforderliga medel. En förutsättning är också att bankrörelse inte ingår i verksamheten. För sådana bolag skall bolags- ordningen underställas regeringens prövning. Enligt lagen om kreditaktie- bolag skall dessa kreditinstitut stå under bankinspektionens tillsyn. Det enda undantag som regeringen av särskilda skäl har lämnat, avser Sveriges In- vesteringsbank AB.
Om Handelskredit skulle omvandlas till ett kreditaktiebolag blir det bank- inspektionens uppgift att följa bolagets verksamhet och hålla sig underrättad om de förhållanden som kan inverka på bolagets säkerhet. Detta är inte förenligt med den ordningen att Handelskredit har en fri kreditprövning och full frihet att ge förtroendekrediter.
Det är av stor betydelse för serviceföretagen inom Handelskredits och systerinstitutens målgrupp att instituten även fortsättningsvis kan arbeta med förtroendekrediter. Institutens framtida kapitalförsörjning bör därför inte ordnas genom lån ur AP-fonden.
Utredningen förordar inte heller att staten engagerar sig som delägare i instituten eftersom ett delägarskap innebär större risker för att staten skall åsamkas kostnader på grund av fallisemang för sitt engagemang än vad statliga garantier skulle innebära. Utredningen föreslår sålunda att statliga garantier ges för Handelskredits och dess systerföretags upplåning.
11.2.2. Utformningen av statsgarantierna
Utredningen föreslår att en statsgaranti utställes för institutens upplåning intill ett fastställt rambelopp. Särskild garanti utgår för vart och ett av insti- tuten. Med stöd av garantin kan instituten låna från olika kreditgivare såsom banker, Industrikredit, Lantbrukskredit, försäkringsbolag m.fl.
Sedan instituten fått löfte om krediter anmäler Handelskredit och re- spektive systerföretag till vederbörlig myndighet att lån beviljats under för- utsättning av statsgaranti och hemställer att garantin får tas i anspråk inom den tilldelade ramen.
Statens industriverk bör vara den myndighet till vilken instituten gör sådana anmälningar. Industriverket bedriver företagsinriktad verksamhet och föreslås av utredningen i ökad omfattning ägna sig åt servicenäringarna.
Vid en bedömning av statsgarantins storlek bör olika faktorer beaktas såsom institutens totala nyupplåningsbehov, andelen av det totala upplåningsbe- hovet som bör täckas av statliga garantier, för hur lång tid garantibeloppet skall gälla samt statens risktagande vid ett engagemang.
Nyupplåningsbehovet för de olika instituten är givetvis beroende av den utlåningsvolym som kan påräknas. För en femårsperiod har med utgångs- punkt i nuvarande årliga utlåning förhöjd med 10 % per år och med nu konstaterad amorteringstakt det årliga nyupplåningsbehovet av instituten beräknats till följande ungefärliga belopp:
Milj. kr/år
Handelskredit 25—35 Järnhandelskredit 4 Textilkredit 2,5 Hotell- och Restaurangkredit 4 Kiosk- och Servicehandelns
Kreditinstitut 5
Totalt 40,5—50,5
Totalt beräknas sålunda nyupplåningsbehovet hos instituten uppgå till mellan drygt 40 och drygt 50 milj. kr per år under den närmaste fem- årsperioden. En statlig garanti för Handelskredit och dess systerinstitut bör utformas för en längre period än ett år för att möjliggöra en mer långsiktig planering inom instituten. En lämplig avgränsning bör vara att garantibe- loppet fastställs för tre år i taget. För den närmaste treårsperioden kommer
sålunda enligt institutens beräkningar nyupplåningsbehovet att i runda tal uppgå till mellan 120 och 150 milj. kr.
Storleken av statsgarantin kan lämpligen anpassas till att utgöra en viss andel av respektive instituts utestående lånefordringar vilka utgör säkerhet för institutens upplåning vid sidan av det egna kapitalet och förlustreser- verna. Av följande sammanställning framgår garantiernas storlek (milj. kr) vid en andel av 15, 20, 25 respektive 30 % av utestående lånefordringar i oktober 1978.
15 % 20 % 25 % 30 %
Handelskredit 21 28 35 42 Järnhandelskredit 2 3 4 S Textilkredit l 2 2 2 Hotell- och Restaurangkredit 2 3 4 5 Kiosk- och Servicehandelns
kreditinstitut 5 6 8 10
Totalt 31 42 53 64
Även fortsättningsvis bör merparten av institutens nyupplåningsbehov kunna tillgodoses genom anlitande av ordinarie finansieringskällor. Enligt utredningens bedömning är en lämplig avgränsning av det statliga enga- gemanget att garantierna för den första treårsperioden uppgår till 25 % av respektive bolags utestående lån. Detta motsvarade i oktober 1978 ca 53 milj. kr. Med ett totalt upplåningsbehov på mellan 120 och 150 milj. kr under denna treårsperiod kommer de statliga garantierna därigenom att täcka mellan 35 och 43 % av respektive instituts totala upplåningsbehov. Vid utgången av den första treårsperioden bör storleken på garantin tas upp till förnyad prövning.
Statens risktagande vid ett engagemang i form av kreditgarantier bedöms vara synnerligen litet. De statliga garantierna föreslås nämligen falla ut först sedan respektive bolags förlustreserver, förlagslån och garantiförbindelser från intressenter samt eget kapital intill högst två tredjedelar av aktiekapitalet förbrukats. (Enligt aktiebolagslagen måste bolaget gå i likvidation om två tredjedelar av det inregistrerade aktiekapitalet har gått förlorat.) För Han- delskredit uppgick denna buffert under hösten 1978 till nära 43 milj. kr medan företagets kreditförluster på grund av fallissemang under perioden 1974—1978 uppgick till i genomsnitt 600000 kr per år.
För Handelskredits systerföretag bedöms likaså — mot bakgrund av re- lationen mellan realiserade kreditförluster och de säkerheter som kan er- bjudas — statens risktagande vara mycket litet. Av tabell 11.1 framgår för vart och ett av instituten den säkerhetsbuffert som enligt utredningens för- slag måste tas i anspråk innan den statliga garantin faller ut. Vidare redovisas i den följande sammanställningen de årliga genomsnittliga kreditförlusterna för instituten under perioden 1974—1978.
Som framgår av tabellen uppgick institutens buffert den 31 december 1978 till sammanlagt nära 61 milj. kr. Institutens lånestock uppgick vid samma tidpunkt till totalt 204 milj. kr. Uttryckt som andel av lånestocken varierade bufferten mellan 19 och 32 % för de olika instituten.
Tabell 11.1 Säkerhetsbuffert och lånestock hos AB Handelskredit och dess sys- terföretag 1978-12-31 (milj. kr)
Förlagslån Reserv för Garanti- Total” Lånestock
kreditför- kapital buffert luster och eget kapital Handelskredit 13,9 13,7 15,4 42,8 135 Järnhandelskredit — 0,4 3,0 3,3 17 Textilkredit — 0,4 2,6 2,9 9 Hotell— och Restaurang- kredit l,3 0,6 1,4 3,3 15 Kiosk- och Servicehan- delns kreditinstitut 2,7 1,5 4,3 8,4 28 Totalt 17,9 16,6 26,7 60,7 204
”Bufferten har beräknats som summan av förlagslån, reserver, intressenternas garantikapital och eget kapital exkl. 1/ 3 av aktiekapitalet. Källa: AB Handelskredit.
Genomsnittliga kreditförluster per år 1974—1978 (tkr)
Handels- Järnhandels- Textil- Hotell- och Kiosk- och Totalt kredit kredit kredit Restaurang- service- kredit handelns kredit- institut 600 33 13 126 54 826
Kreditförlusterna var som framgår av sammanställningen små i förhål- lande till bufferten. Instituten har över huvud taget inte redovisat några negativa rörelseresultat under sin verksamhetstid. Intressenternas kredit- garantier har sålunda inte i något fall behövt tas i anspråk.
Utredningen utgår i sin bedömning av risken för att de statliga kredit- garantierna skall falla ut ifrån att Handelskredit och dess systerinstitut be- driver sin utlåningsverksamhet ungefär enligt samma kriterier som idag och sålunda inte påtagligt ökar sitt risktagande. Likaså bör Handelskredits långivare även med statliga garantier för Handelskredits upplåning göra en ordentlig kreditprövning av Handelskredit innan några lån beviljas. För att ytterligare minska riskerna för att de statliga garantierna skall utlösas kan övervägas att genom särskilda bestämmelser reglera institutens upplånings- rätt. Som villkor för att de statliga garantierna skall gälla kan sålunda — antingen i avtal mellan staten och instituten eller i bestämmelser i institutens bolagsordningar — föreskrivas, att upplåningsrätten för instituten skall be- gränsas till viss angiven multipel av särskilt definierat låneunderlag. Detta låneunderlag kan utgöras av respektive instituts egna kapital inklusive ga- rantiförbindelser samt viss andel av lånestocken. Utredningen har inte funnit anledning att lägga fram förslag om storleken på en sådan multipel men
vill i detta sammanhang erinra om att liknande konstruktioner tillämpas för de halvstatliga kreditinstituten Industrikredit och Företagskredit. I re- geringens proposition 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden fö- reslås Industrikredit, som för övrigt arbetar med större krav på säkerheter i sin utlåningsverksamhet än Handelskredit, få sin upplåningsrätt maximerad till 18 gånger summan av eget kapital, garantifond och utestående förlagslån.
Staten bör, som normalt år, ha rätt till återkrav — regressrätt — mot Han- delskredit om garantin har lösts ut. Det skulle annars rent teoretiskt vara möjligt för Handelskredit att försätta sig i en likvidationssituation, utlösa garantin, få sina skulder betalda och därmed inte längre vara likvidations- mässigt, därefter fortsätta verksamheten och samma år t.o.m. redovisa en vinst.
Utredningen har även övervägt en alternativ konstruktion av de statliga garantierna. Enligt detta alternativ skulle den statliga garantin utlösas innan det egna kapitalet i instituten tas i anspråk. Staten skulle därvid få en re- gressfordran på Handelskredit och få betalt ur institutens reserver och intakta aktiekapital. Detta alternativ skulle jämfört med det första alternativet in— nebära att riskerna för att garantierna skulle falla ut blir större. Samtidigt skulle dock även sannolikheten för att staten skall kunna utöva sin regressrätt vara större.
Utredningen anser att båda dessa alternativ i och för sig är tänkbara. Det först nämnda alternativet utgör dock utredningens huvudalternativ eftersom riskerna för att garantierna över huvud taget skall behöva lösas ut, med där angivna förutsättningar, bedöms vara utomordentligt små. Det är vidare, enligt utredningens uppfattning, principiellt riktigt att intressen- ternas kapital tas i anspråk före den statliga garantin.
Utredningen föreslår att den statliga garantin skall ges utan kostnad för instituten. I vissa andra sammanhang utgår en särskild ersättning till staten för kreditgarantier. Industrikredit och Företagskredit erlägger t. ex. särskild ersättning i den mån staten har ställt ut garantier åt dem. Ersättningen utgör 1 % av garantibeloppet. När det gäller industrigarantier enligt för- ordningen om industrigarantilån (SFS 1978:507) betalas en avgift till staten om 1 % av utestående lånebelopp. Eftersom ett av huvudskälen för statliga garantier åt Handelskredit och dess systerinstitut är att institutens kredit- kostnader skall minskas och därigenom finansieringssituationen förbättras för serviceföretagen är det inte lämpligt att upptaga ersättning från instituten för denna garanti. En sådan avgift skulle vara i strid mot intentionerna med den statliga garantin. Utredningens förslag innebär sålunda — jämfört med de nämnda formerna av andra statliga garantier — ett visst inslag av subvention från statens sida.
Det skall i detta sammanhang uppmärksammas att när staten i mot- svarande fall har ställt garantier för ett bolags upplåning har det varit fråga om kreditaktiebolag, dvs. bolag som faller under 1963 års lag om kredit- aktiebolag. I dessa fall är staten också aktieägare i bolagen. Om staten ställer garantier för Handelskredits upplåning utan att ha del i bolaget så innebär det en avvikelse från vad som gäller i jämförliga fall. Som har framgått tidigare är detta motiverat av att Handelskredit även fortsättningsvis bör arbeta med s.k. förtroendekrediter, vilket omöjliggörs om institutet om- vandlas till kreditaktiebolag.
På speciella områden förekommer det att staten ställer garantier utan att vara direkt engagerad som ägare i verksamheten. För hypotekskassan och hypoteksbanken har staten t. ex. ställt grundfonder till förfogande trots att staten inte är delägare i kassan. Dessa institutioner har en offentligrättslig prägel och verksamheten är i detalj statligt reglerad genom särskild lag- stiftning. Eftersom inte Handelskredit enligt utredningens förslag skall om- vandlas till ett delvis statligt kreditaktiebolag, torde det krävas något slags författningsreglering av den form av garanti som staten avses ställa för Han- delskredits upplåning. Utredningen har inte ansett sig böra utarbeta något detaljerat författningsförslag utan utgår ifrån att — om utredningens förslag accepteras av statsmakterna — det inom regeringskansliet verkställs den för- fattningsreglering som erfordras.
Myndighetsutövning handhas normalt av statliga eller kommunala myn- digheter. Det förekommer dock inte så sällan att privaträttsliga rättssubjekt av typen bolag eller förening, om särskilda skäl finns, får överta verksamhet som innefattar myndighetsutövning. En bestämmelse i regeringsformen (11 kap. 6 &) tillåter detta under förutsättning att överlämnandet sker genom lag. Myndighetsutövning kan röra sig om att såväl bestämma om förmåner till företag som att bestämma om skyldighet eller straff för företag liksom att utöva tillsyn. Utredningen anser inte att det föreligger några särskilda skäl som motiverar att Handelskredit åläggs myndighetsutövande uppgifter.
11.3. Samhällets insyn i institutens verksamhet
Vid ett statligt engagemang i Handelskredit och dess systerföretag bör sam- hället tillförsäkras viss insyn i företagens verksamhet. Serviceföretagsut- redningen har, beträffande sådan insyn, övervägt fyra alternativ, nämligen
Cl regeringen utser en representant i institutens styrelser D regeringen utser en revisor för instituten El staten är representerad i de lånekommittéer som bereder låneärendena El en myndighet granskar i efterhand de lån som utbetalats av institutet.
Formerna för samhällets insyn i bolagen hänger delvis samman med på vilket sätt staten engagerar sig i bolagen. Vid statligt delägarskap är det naturligt att staten är representerad i institutens styrelser. Även annan insyn i den löpande verksamheten kan då övervägas. Vid andra former av enga- gemang kan styrelserepresentation likaså vara lämplig men även mindre långtgående insyn i institutens verksamhet kan då övervägas. Som framgått tidigare förordar utredningen att statens engagemang i bolagen tar formen av garantier för institutens upplåning. Handelskredit har framhållit för ut- redningen att statlig styrelserepresentation ibland kan medföra att företagens arbetssätt med förtroendekrediter försvåras.
Institutet har även pekat på förhållandena hos institutets motsvarighet i Danmark — Institutt for kobmandsetablering. Det danska institutet, som ägs av industrin, partihandeln och detaljhandeln gemensamt, har till uppgift att främja fri och privat dagligvaruhandel samt undvika beroendeförhål- landen genom att möjliggöra finansiering av rörelserna med neutralt kapital.
Det avgörande inflytandet över institutet utövas av DSK ”De Samvirkende Kobmandsforeningar i Danmark”. Institutet har en statsgaranti på 10 milj. danska kr och åtnjuter dessutom skattefrihet. Staten har insyn i verksam- heten genom ett tillsynsråd.
Serviceföretagsutredningen förordar alternativet med statlig representation i institutens styrelser även om samhället inte engagerar sig som delägare i instituten. Det är en självklar utgångspunkt för ett statligt engagemang i instituten att den verksamhet instituten bedriver är förenlig med de över- gripande samhälleliga målsättningarna. Det bör därför inte verka försvårande för Handelskredit i dess verksamhet om en styrelserepresentant, som utsetts av regeringen, medverkar i styrelsearbetet. Den statlige styrelserepresen- tanten bör ha god insikt i förhållandena på kreditmarknaden och erfarenhet av kreditbedömningar.
Utredningen föreslår dessutom att staten utser en revisor för kreditin- stituten.
Samhällets insyn i verksamheten bör inte utövas genom insyn i låne- kommittéernas löpande arbete med kreditprövning. Som Handelskredit på- pekat för utredningen finns det risk för att en sådan löpande kontroll av verksamheten försvårar institutens arbete.
Det fjärde och sista alternativet som övervägts beträffande insyn i verk- samheten innebär att respektive institut halvårsvis till statens industriverk ålägges att lämna en förteckning över beviljade lån med uppgifter om de företag som erhållit lån. På grundval av en sådan förteckning kan, om myndigheten så önskar, ytterligare information om långivningen infordras. Samhällets insyn i institutens verksamhet tillgodoses ungefär lika väl som i detta al- ternativ av att staten, såsom utredningen föreslår, utser en revisor för re- spektive institut. Ett sådant förfarande kräver dessutom avsevärt mindre administrativa resurser. Utredningen förordar därför inte alternativet om myndighetsgranskning av institutens utlåningsverksamhet.
Samhällets insyn i instituten bör bedrivas på sådant sätt att någon in- skränkning inte görs av respektive instituts sätt att — inom ramen för i bolagsordningen angivet ändamål med verksamheten — fritt pröva lånean- sökningarna med obeskurna möjligheter att bevilja förtroendekrediter.
Särskilda yttranden
Av den sakkunnige Sture Thuresson
1 skrivelse till handelsdepartementet i september 1977 har Sveriges Köp- mannaförbund föreslagit att en offentligt bekostad regional rådgivningsverk- samhet skulle byggas upp samordnad med förbundets länsorganisationer. Utredningen föreslår emellertid icke att detta förslag genomförs.
I anledning härav och efter att ha tagit del av utredningens ställnings- taganden i denna del önskar jag anföra följande.
Förslaget baserar sig på det förhållandet att det inom detaljhandeln finns en regional organisation med kvalificerade kanslifunktioner som har stor erfarenhet och god kännedom om handelns problem både i regionalt hän- seende och på ett övergripande plan. Det kommer enligt min mening att ta ej obetydlig tid i anspråk att bygga upp en effektiv rådgivningsfunktion hos de regionala utvecklingsfonderna avseende handelns företag. Under ti- den kommer en dylik verksamhet anknuten till köpmannaförbundets länsorganisation att få en stor positiv betydelse. De kommande åren kan innebära betydande påfrestningar på detaljhandelns struktur. Det kan ligga en. allvarlig fara i att låta de offentliga stödinsatserna bli fördröjda. Självfallet skall en serviceverksamhet knuten till detaljhandelsorganisationerna stå öp- pen även för icke medlemmar och även för detaljhandelsbranscher som ej återfinns inom Sveriges Köpmannaförbund. Det finns — som utredningen anfört — åtskilliga servicebranscher som även med en sådan lösning skulle kräva särskilda insatser. Emellertid är detaljhandeln en, inte minst från samhällets synpunkt, så viktig del av näringslivet att speciella lösningar är erforderliga även i ett kortare perspektiv. Detta får självfallet inte utesluta åtgärder riktade till andra sektorer med servicebehov.
Jag anser mot bakgrund av det ovan anförda, att offentligt stöd till fö- retagsservice på detaljhandelsområdet — till dess de regionala utvecklings- fondernas kapacitet blivit utbyggd — bör komma till stånd genom en an- knytning av expertis till länens köpmannaförbund.
Av de sakkunniga Börje Andersson och Lars-Olof Pettersson samt experten Gunilla Almqvist
Serviceföretagsutredningen har enligt sina direktiv haft att utreda finan- sieringssituationen och verksamhetsförhållandena samt behovet av råd och
hjälp inom servicenäringarna. Utredningen har därvid begränsats till att behandla företagens behov av samhälleligt stöd i form av kapital och resurser för rådgivning. Vi menar att servicenäringarna måste studeras ur ett vidare perspektiv där också de anställdas krav på ökat inflytande, konsumenternas situation och förhållande till servicenäringarna samt inte minst samhällets behov av ökade möjligheter att påverka servicenäringarnas utveckling be- aktas. Bland de åtgärder, som vi finner angelägna att vidtaga för att uppnå ur alla parters synvinkel bättre fungerande servicenäringar, är förstärkande av kommunal kontroll över etableringar och nedläggningar, vidgade möj- ligheter för samhället att lämna stöd till service i glesbygd samt "inrättande av en nämnd för övervakning av varudistributionens utveckling i enlighet med distributionsutredningens förslag.
Trots sina begränsade direktiv, har serviceföretagsutredningen på ett för- tjänstfullt sätt analyserat serviceföretagens betydelse för samhällsekonomin i dess helhet. Av denna analys framgår tydligt vilken betydelse service- näringarna har för bl. a. sysselsättning och ekonomisk utveckling.
Utredningsmaterialet tyder på att kreditmarknaden inte fungerar på ett tillfredsställande sätt för många mindre och medelstora företag. Detta för- anleder utredningen att föreslå samhälleliga insatser för serviceföretagen. En av de former som utredningen i sitt förslag valt att använda som stöd till serviceföretagen består huvudsakligen i att de regionala utvecklings- fondernas målgrupp successivt utvidgas till att omfatta även serviceföre- tagen. Förslaget kan i denna del hälsas med tillfredsställelse då det innebär att den nuvarande diskrimineringen av serviceföretagen upphävs. Samtidigt anser vi att det hade varit naturligt och önskvärt att utredningen ingående hade diskuterat och om möjligt föreslagit reformer syftande till att effektivi- sera den allmänna kreditmarknadens utlåning till serviceföretagen.
Det andra huvudförslaget som utredningen framför är statliga kreditga- rantier till AB Handelskredit och dess systerinstitut. Vi har i denna del en skiljaktig mening mot utredningens förslag. För det första menar vi att förslaget strider mot samhällets uttalade ambitioner att samordna sina insatser till mindre och medelstora företag. Statliga garantier till AB Han- delskredit och dess systerföretag skulle vara ett bidrag till den alltmer svår- överskådliga och växande floran av samhällsstöd till företagen. För det andra anser vi det principiellt olämpligt att låta det allmänna ge garantier för en verksamhet utan att det samtidigt säkerställs att fördelarna tillfaller kon- sumenterna och/eller det allmänna. För det tredje har vi inte funnit det klarlagt att företag som fått krediter genom AB Handelskredit på ett av- görande sätt frigjort sig från sitt beroende. För det fjärde anser vi det inte klarlagt att AB Handelskredit är i behov av statliga kreditgarantier för att fortsättningsvis fullgöra sin uppgift.
Om utredningens förslag beträffande ökade resurser och arbetsuppgifter för de regionala utvecklingsfonderna bedöms som otillräckligt är det enligt vår mening lämpligare att i stället för stöd till AB Handelskredit och dess systerföretag satsa på en förstärkning av de regionala utvecklingsfonderna.
Av de sakkunniga Börje Andersson och Lars-Olof Pettersson
Vi instämmer i utredningens förslag beträffande utvidgningen av de re- gionala utvecklingsfondernas målgrupp. Vi anser dock att beslut om sam- hällsstöd (t. ex. stöd från de regionala utvecklingsfonderna) bör kopplas till och förutsätta ett starkt inflytande från de anställdas sida. Ett sådant in- flytande kräver att de fackliga organisationerna finns företrädda i de regionala utvecklingsfondernas styrelse. Den enda garantin för att avtalsenliga löne- och anställningsvillkor skall utgå är att det finns kollektivavtal som omfattar arbetsplatsen och fackliga organisationer som bevakar att dessa följs. För beslut om samhällsstöd bör det därför enligt vår mening vara ett krav att företaget skall ha tecknat avtal. Med avtalen förpliktigas arbetsgivaren bland annat att teckna flera avtalsförsäkringar. Dessa försäkringar är så konstrue- rade att kollektivavtalet är en garanti för att de anställda hålls skadeslösa även om arbetsgivaren skulle försumma att betala premien. Det måste anses svårförenligt med gängse uppfattning om arbetsgivarens ansvar att företag som riskerar de anställdas försäkringstrygghet skall få del av samhällsstöd.
Vidare kan de företag som undvikit att sluta kollektivavtal därigenom otillbörligt ha skaffat sig konkurrensfördelar. Det kan gälla tillfälliga fördelar som exempelvis undvikande av kostnader för att förbättra arbetsmiljön i företaget. Dessutom utgör dessa företag en betydande kreditrisk genom de skadeståndsanspråk som kan ställas mot dem. Vi menar att stöd till företag som saknar kollektivavtal snedvrider konkurrensförhållanden och kan be- tyda att välskötta företag inte utvecklas i möjlig och önskvärd utsträckning.
För att stöd skall utgå bör vidare enligt vår mening både arbetsgivare och de fackliga organisationerna ha tillstyrkt ansökan. Vid ett sådant för- farande tar man tillvara båda parters engagemang och vilja att stödja livs- kraften i företagen. Det innebär också en uppfordran till både arbetsgivare och anställda att ta initiativ till olika åtgärder. Regeln underbygger också den demokratiseringsprocess som pågår i arbetslivet.
Utredningen skulle enligt direktiven särskilt belysa leverantörsberoendet inom främst detaljhandeln. Bland de beroendeförhållanden som förekommer inom handeln kan nämnas kommission och de under senare tid utvecklade systemen för "franchising”. Mycket kortfattat kan "franchising” sägas in- nebära ett system för marknadsföring av varor och tjänster i vilket ett företag (franchisegivare) i bakre marknadsled genom kontrakt till sig knyter åter- försäljare (franchisetagare), utan ägarintressen i det franchisegivande före- taget, som förbinder sig att följa det av franchisegivaren fastställda mark- nadsföringsprogrammet, förhyra butikslokal och mot särskild avgift utnyttja de administrativa tjänster franchisegivaren tillhandahåller.
Vi anser att utredningen icke belyst de beroendeförhållanden som kan förknippas med begreppen kommission och franchising på ett tillfredsstäl- lande sätt. En utredning som belyser dessa företagsformer ur flera aspekter bör därför tillsättas. Bland de frågor som härvid bör uppmärksammas speciellt kan nämnas effekterna på förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare samt hur konkurrensförhållandena mellan olika företagsformer påverkas.
IH Bilaga
Struktur, kapitalförsörjning och kapitalbehov inom vissa servicenäringar
av Handelns Utredningsinstitut (HUI)
Inledning
För att erhålla ett faktamaterial som underlag för sina ställningstaganden har serviceföretagsutredningen vänt sig till Handelns Utredningsinstitut (HUI). Genom institutets försorg har tre olika specialundersökningar utförts. Resultaten av dessa redovisas i denna bilaga i fyra separata avsnitt.
Genom Handelns Forskningsinstitut (HFI) har uppgifter om servicenä- ringarnas struktur och ekonomi sammanställs. I avsnitt 1 redovisas bl. a. uppgifter om antalet företag och antalet anställda inom olika servicenäringar. Vidare anges antalet arbetsställen samt företagens storleksfördelning. Till grund för denna statistik ligger uppgifter från Centrala Företagsregistret (CFR). Något material som närmare belyser serviceföretagens roll i sam- hällsekonomin föreligger inte, men en ungefärlig beräkning av denna sektors bidrag till bruttonationalprodukten har genomförts.
Avsnitt 2 innehåller olika ekonomiska nyckeltal för i första hand de- taljhandeln. Bl.a. anges uppgifter om bruttovinst, kostnader och nettore- sultat samt olika mått på effektivitet och soliditet.
Skillnaden mellan olika storleksgrupper av företag belyses. Uppgifterna i avsnitt 1 och 2 bygger på tillgängligt statistiskt material. Redovisningen har därför fått anpassas till förefintliga definitioner och grup- peringar. Syftet med uppgiftssammanställningen i dessa båda delar har varit att ge en allmän översikt över de strukturella och ekonomiska förhållandena inom servicenäringarna.
I avsnitt 3 framläggs resultaten av en särskild enkätundersökning om kapitalförsörjningen inom detaljhandeln utförd inom HUI. Från ett repre- sentativt urval av ca 500 företag har inhämtats uppgifter om utestående lån, bl. a. vad avser låneform, långivarekategori, säkerhet, kapitalanvändning och olika lånevillkor. Härigenom har åstadkommits en kartläggning av den aktuella kreditsituationen inom detaljhandeln, som också belyser skillna- derna mellan företag av olika storlek. Undersökningen har kompletterats med frågor till detaljisterna om behovet och utnyttjandet av konsulthjälp i företagen.
Syftet med den undersökning vars resultat redovisas i avsnitt 4 har varit att beräkna det nuvarande respektive framtida behovet av kapital inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag. Uppdraget har också gällt att bestämma hur stor del av det totala kapitalbehovet som beräknas kräva insatser av främmande kapital.
I botten på kapitalbehovsprognosen ligger bearbetningar av den omsätt- ningsprognos som HUI utfört för den statliga långtidsutredningens räkning. Genom en särskild s. k. planenkät har investeringskvoter, uttryckande re- lationen mellan årlig investering och omsättning bestämts för olika detalj- handelskategorier. Dessa kvoter har applicerats på omsättningsprcgnoserna. Som slutprodukt har framkommit det beräknade årliga kapitalbehovet fram till 1985, fördelat på investeringar i byggnader och anläggningar respektive maskiner och inventarier samt tillskott till rörelsekapitalet.
1 Servicenäringarnas omfattning och struktur
El Servicenäringarna (partihandel, detaljhandel, hotell- och restaurangrörel- se, samfärdsel, uppdragsverksamet etc.) omfattar 70 % av alla företag och sysselsätter närmare hälften av alla anställda i näringslivet. [1 Totalt sett har antalet företag inom servicenäringarna minskat någon procent under perioden 1972—1976 men tendensen är inte enhetlig för olika sektorer. El Det finns ca 12 % fler arbetsställen än företag, dvs. vissa företag driver mer än ett arbetsställe (butiker, serveringsställen etc.). Cl Ca 85 000 företag, eller drygt hälften, rubriceras som ”fåmansföretag” dvs. de har högst en heltidsanställd. De svarar dock för mindre än 5 % av det totala antalet anställda i servicenäringarna. El S. k. "mindre företag” med 2-4 anställda utgör närmare en fjärdedel av samtliga serviceföretag. Cl Till gruppen ”medelstora” och "större” företag med minst 5 anställda hör endast 18 % av samtliga företag men de sysselsätter 85 % av alla anställda. D Servicenäringarna svarar för drygt en fjärdedel av samtliga näringsgrenars sammanlagda förädlingsvärde. Cl Av den egentliga detaljhandelns samlade omsättning går 16 % genom
filialföretag, 39 % genom frivilliga kedjor och 25 % genom fristående företag.
Uppgifter om strukturförhållandena inom näringslivet lämnas i Företags- räkningarna. Dessa omfattar i princip alla företagsenheter (med undantag för lantbruksnäringar som kartläggs separat) och bygger på en totalunder- sökning av företagen i respektive näringsgrenar. Allmänna företagsräkningar har avhållits 1931, 1951 och 1972. En särskild företagsräkning för handeln genomfördes 1963. Möjligheterna att belysa strukturutvecklingen genom att sammanställa uppgifter från företagsräkningarna är dock begränsade. Under de senaste 20 åren har så stora förändringar inträffat i fråga om företagsformer och försäljningsställen att de strukturella begreppen vid olika tidpunkter oftast inte är jämförbara.
I stället har analysen av strukturförhållandena inom servicenäringarna primärt baserats på bearbetningar av Centrala Företagsregistret (CFR). Vid Statistiska Centralbyrån (SCB) förs sedan 1963 ett register över landets samt- liga företag som antingen redovisar anställd personal till riksförsäkrings- verket eller redovisar mervärdeskattepliktig omsättning. Uppgifter finns i registret om bl. a.:
El företagets namn och adress El bransch El antal anställda El ägarekategori Cl juridisk form.
I den mån samma företag driver flera arbetsställen (butiker, serveringar etc.) redovisas uppgifter för varje arbetsställe separat. Registret uppdateras i princip varje år, varvid bl. a. tillkomst och avgång av företag och arbets- ställen registreras.
Antalet anställda beräknas som antalet av avlönad personal under året utförda årsverken. Det är alltså inte fråga om en redovisning av antalet faktiskt sysselsatta personer vid företagen.
Vid undersökningens början förelåg uppgifter om strukturen 1976. Dessa har hämtats från särskilda tabellunderlag erhållna ur CFR. Jämförelsen 1972—1976 bygger på sammanställningar ur Statistiska Meddelanden 1977: 13. Innehållet i denna publikation har också hämtats från CFR men ett antal justeringar har efter kontroller vidtagits varför resultaten från tidsjämförelsen inte helt överensstämmer med övriga redovisade uppgifter.
Registret torde särskilt under de senare åren relativt väl spegla föränd- ringarna i företagsbeståndet. Vissa svårigheter torde dock föreligga vad gäller kontrollen av förändringar i branschtillhörigheten.
Begreppet servicenäringar har ingen entydig definition. I denna rapport har medtagits näringsgrupper som omfattar företag vilkas verksamhet enligt utredarens bedömning innehåller en relativt hög andel serviceprestationer.
I appendix ] lämnas ett utdrag ur den senaste företagsräkningen (1972) med uppgifter om antal företag, summa omsättning etc., dels totalt för var och en av de nio näringshuvudgrupperna,dels specificerat för olika del- grupper enligt den officiella SNI-grupperingen vilka kan antas tillhandahålla olika slag av serviceprestationer. Denna tabell har utgjort underlaget för den branschindelning som används i rapporten. Härvid har några numerärt betydelselösa grupper borttagits ävensom viss offentlig verksamhet (post. tele, undervisning, sjukvård m. m.). Vidare har i en del fall redovisningen brutits ned på SNI 5-nivå för att möjliggöra en uppdelning mellan tillverk- nings- och tjänsteverksamhet.
En ytterligare begränsning av undersökningspopulationen redovisas i av— snitt 1.7 där servicenäringar av utpräglad storföretagskaraktär (t.ex. luft- transporter, banker, försäkringsbolag etc.) uteslutits ur redovisningen.
1 Genom att en del anställ- da arbetar deltid är det faktiska antalet sysselsatta större än antalet årsver- ken.
1.4. Servicenäringarnas omfattning 1976
Följande tabell visar antalet företag och summa anställda inom olika nä- ringsgrupper hänförliga till servicesektorn enligt bearbetning av Centrala
Företagsregistret. Tabell 1 Antal företag och summa anställda inom olika servicenäringar 1976
Näringsgrupp Antal Summa antal Medelantalet (SNI-kod) företag anställda anställda per (årsverken) företag Servicenäringar inom industrin 1 981 14 961 7,6 (35512, 38292, 38394, 38422) Byggnadsserviceverksamhet (502) 18 435 74 017 4,0 Partihandel (61) 20 328 179 149 6,8 Detaljhandel (62) 51 421 243 319 4,7 Hotell- och restaurangrörelse (63) 7 355 49 077 6,7 Samfärdsel (71) 25 235 177 341 7,0 Bank- och försäkringsinstitut, 35 356 189 623 5,4
fastighetsförvalning, uppdragsverksamhet (81-83)
Renhållning, städning (92) 2 146 23 564 11,0 Reparations-, tvätteri och 17044 42 261 2,5 annan serviceverksamhet (95)
Summa 179 301 993 312 5,5
___—___,—
Till servicenäringarna har hänförts ca 180000 företag dvs. drygt 70 % av samtliga redovisade företag (exkl. lantbruk). Sammanlagt används i ser- vicenäringarna 1 miljon årsverken vilket representerar närmare hälften av den enligt företagsräkningen beräknade totala arbetskraftsinsatsen i närings- livet (2,2 miljoner)].
Medelantal anställda i servicenäringarna utgör knappt sex per företag. Motsvarande siffra inom industrin är 38.
Den procentuella fördelningen av antalet företag och anställda på olika serviceområden enligt näringsgruppsindelningen framgår av diagram 1. ”Va- ruhandeln”, dvs. parti- och detaljhandeln, svarar för 40 procent av samtliga företag med serviceverksamhet. Andra numerärt betydelsefulla serviceom- råden är ”Samfärdsel” samt ”Bank och försäkring m. m.”
Inom näringsgrenen ”Industri” redovisas viss verksamhet av serviceka- raktär bl. a. reparation av gummidäck, maskiner och elektriska produkter. Till byggnadsservice hänförs diverse hantverkaryrken såsom plåtslagare, rör- entreprenörer, elinstallatörer, glasmästare och målare.
”Reparations-, tvätteri- och annan serviceverksamhet” har 17 000 företag och 40 000 anställda där de största delgrupperna är: bilreparationer, tvätterier, frisörer, fotografer och annan personlig serviceverksamhet.
Medelantalet anställda i de olika servicenäringarna varierar något men ligger i samtliga grupper avsevärt lägre än inom industrin.
15. Strukturella förskjutningar 1972—1976
Sett över en längre period har tillverkningsindustrin minskat sitt arbets- kraftsbehov medan en viss ökning i antalet sysselsatta redovisas inom ser- vicenäringarna. Någon mera ingående analys av förskjutningarna i före- tagsstrukturen är dock inte möjlig att genomföra främst beroende på för- ändringar i definitionerna mellan de olika företagsräkningarna. Av större intresse torde emellertid vara de aktuella tendenserna. Bearbetningarna av Centrala Företagsregistret (CFR) erbjuder ett, med hänsyn till osäkerheten i branschklassificeringen och vissa ofullständigheter, inte helt invändnings- fritt, men dock användbart material för perioden 1972—1976.
Som nämnts i avsnitt 1.2 överensstämmer totalantalet företag i den följande redovisningen av förändringarna i företagsantalet inte helt med det i tabell 1 angivna.
I tabell 2 redovisas förändringarna i företagsantalet mellan åren 1972 och 1976, dels i absoluta tal, dels procentuellt. (Materialet möjliggör inte någon
Antal företa _9 Byggservice Partihandel
Service i industrin Renhålln., städning etc
Hotell och restaurang
Reparationer mm
Detaljhandel
Bank, försäkring, fastighetsförvaltning, upp ragsverksamhet
Samfärdsel
Antal anställda Byggservice
Service i industrin Flenhålln., städning etc Reparationer mm
Bank, försäkring, fastighetsförvaltning, uppdragsverksamhet
Partihandel
Detaljhandel
Hotell och restaurang
Samfärdsel
Diagram 1 A ntal företag och antal anställda med procentuell fördelning på olika servicenäringar.
Tabell 2 Förändringar i företagsantalet inom servicenäringarna 1972-1976
Näringsgrupp Ökning (+) resp minskning (—) Antal enheter Procent 502 Byggnadsservice — 356 — 3,0 61 Partihandel m. m. +] 335 +ll,2 därav 611 Partihandel med produktionsvaror + 946 +20,6 612 Partihandel med konsumtionsvaror + 275 + 5,6 613 Partihandel med transportmedel — 125 —l3,7 bränsle och drivmedel 62 Detaljhandel” — 827 — 2,5 därav 622 Dagligvaruhandel —1 551 — 9,3 623 Sällanköpsvaruhandel + 856 + 6,8 624 Bil- och drivmedelsdetaljhandel — 18 — 0,4 63 Restaurang och hotellrörelse — 68 — 1,2 därav 631 Restaurang och kaférörelse + 22 + 0,5 632 Hotell- och pensionatverksamhet — 90 — 5,7 71 Samfärdsel —1 151 — 6,7 därav 711 Landtransport -1048 — 6,7 80 Bank, försäkring m. m. — 446 — 1,4 därav 832 Uppdragsverksamhet +1 142 +10,4 92 Renhållning och städning + 352 +20,7 95 Reparationer, tvätterier —1 696 —14,0 Summa —2 857 — 1,6
___—_______.—-_——————
” På grund av förändringar i begreppsdefinitionerna kan delgrupp 621 Varuhushandel ej särredovisas.
redovisning av näringsgrupper på 4-siffernivå, varfor serviceverksamhet i industrin uteslutits.)
Det totala företagsantalet (samtliga näringsgrenar) har under den studerade perioden minskat med knappt 10000 vilket motsvarar ungefär 5 %.
Tendensen vad gäller företagsantalets förändringar under senare år är inte enhetlig. Utvecklingen inom de olika branscherna kommenteras i det föl- jande.
Antalet serviceföretag inom byggsektorn har gått något tillbaka. Partihan- deln visar enligt tabellen ökat företagsbestånd under perioden. Ökningen, som helt faller under åren 1973 och 1974, är dock skenbar beroende på vissa omdefinitioner mellan dessa år. Beträffande grupperna 611 och 612 är således tendensen oklar (snarast föreligger en viss minskning mot slutet av perioden). För bransch 613 (bränsle och drivmedel etc.) registreras emel- lertid en klar nedgång.
Inom detaljhandeln är utvecklingsbilden splittrad. En nedgång redovisas således för dagligvaruhandeln medan företagsantalet ökat i sällanköpsva-
ruhandeln. Dagligvaruhandeln domineras av livsmedelshandeln vars butiks- antal sedan början av 1960-talet successivt minskat. Även andra branscher såsom tobaks-, tidnings- och blomsterhandel ingår i dagligvaruhandeln. Säl- lanköpshandeln som omfattar ett flertal olika fackhandelsbranscher redovisar som nämnts ökat företagsantal under perioden. Hela ökningen faller dock på perioden 1972—1974 medan en nedgång med ca 400 enheter förekommit såväl 1975 som 1976. Det kan nämnas att 1974 var det år som fackhandeln hade de största försäljningsframgångarna under 1970-talet.
Inom hotell- och restaurangsektorn har delbransch 631 (restaurang och kafé) obetydliga förändringar i företagsantalet medan delbransch 632 (hotell och pensionat) visar en nedåtgående trend.
Antalet företag inom samfärdselsektorn som till övervägande del består av landtransporter har varierat uppåt och nedåt under perioden och någon bestämd trend kan inte utläsas.
Vad slutligen SNI-grupperna 8 och 9 beträffar, redovisas en svag nedgång för bankerna och ungefär oförändrat för försäkringsinstituten. Vidare fö- religger en nedgång i antalet företag inom fastighetsförvaltning och fas- tighetsförmedling men en ökning i fråga om uppdragsverksamhet. En mar- kant ökning har skett beträffande antalet städfirmor o.d. medan service- ställen för tvätt och reparationer minskat i antal.
Tabell 3 Antal arbetsställen inom servicenäringarna jämfört med antalet företag 1976
Näringsgrupp Antal arbets- Antal Filial- ställen företag andel %
___—_a
5 02 Byggnadsservice 19 026 18 435 3,2
61 Partihandel m. m. 24 129 20 328 18,1 därav 611 Partihandel med produktionsvaror 10 850 8 615 25,9 612 Partihandel med konsumtionsvaror 8 786 7 860 11,8 613 Partihandel med transportmedel 1 517 1054 43,9 bränsle och drivmedel
62 Detaljhandel 61 533 51 421 19,7 därav 622 Dagligvaruhandel 26 743 22 515 18,8 623 Sällanköpsvaruhandel 26 564 23 204 14,5 624 Bil- och drivmedelsdetaljhandel 6 668 5 532 20,5 63 Restaurang och hotel/rörelse 8 468 7 355 15,1 därav
631 Restaurang och kaférörelse 6 291 5 422 16,0 632 l—lotell- och pensionatverksamhet 2 177 1 933 12,6 71 Samfärdsel 26 452 25 235 4,8 80 Bank, försäkring fast./ärva/rn. 41 915 35 356 18,6 uppdragsverksamhet 92 Renhållning och städning 2 146 2 283 6,4 95 Reparationer, tvätterier 17 044 18 097 6,2 Summa 200713 178510 12,4
*R—
' 1 avsikt att homogenise- ra materialet ingår här och ifortsättningen av huvud- gruppema 71 och 80
endast undergrupperna 711 (landtransport) resp. 832 (uppdragsverksam- het).
1.6. Antal arbetsställen
Med arbetsställe förstås en från arbetsorganisatorisk synpunkt sammanhållen verksamhetsenhet t. ex. en butik, en servering etc. Ett företag kan således driva ett flertal lokalt avskilda arbetsställen (filialer) men samma verksam- hetsställe kan också innehålla olika arbetsställen t.ex. butik och repara- tionsverkstad i samma hus.
På basis av en särskild bearbetning i CFR har antalet arbetsställen 1 olika servicenäringar framtagits (tabell 3).
Totalt i de undersökta servicenäringarna finns det drygt 20000 fler ar- betsställen än företag, vilket motsvarar en filialandel av ca 12 %. Relativ hög filialandel finns inom partihandeln med produktionsvaror och trans- portmedel m. m. medan filialbildning är ovanlig inom samfärdselsektorn.
1.7. Företagens storlek
Något ekonomiskt mått på företagsstorleken förekommer inte i CFR. Som mått på storleken används antalet anställda. Med hänsyn till att arbetstidens längd kan variera mellan olika anställda har en omräkning skett till "års- verken”. Följande tablå visar hur serviceföretagen (SNI—grupperna 502, 61, 62, 63, 711, 832, 92, 95)1 totalt fördelar sig på storleksklasser.
Storleksklass Antal företag Summa antal anställda (Antal års- —_ verken) ABS tal % ABS tal % Över 50 1 709 1,2 403 469 50,1 20—49 3 560 2,5 104 413 13,0 10—19 6 345 4,4 84 646 10,5 5— 9 14 942 10,3 96 719 12,0 2— 4 32 978 22,7 87 831 10,9 0— 1 85 548 58,9 27 651 3,5 Summa 145 082 100,0 804 729 100,0
Storleksgrupperingen visar en stark snedfördelning. Över hälften av fö- retagen ligger i den minsta storleksklassen men denna har endast några få procent av samtliga anställda. Företag med över 50 anställda utgör endast en procent av totalantalet men svarar för hälften av arbetsstyrkan.
För att framställningen skall bli mera överskådlig har följande gruppering av företagsenheterna genomförts. Det bör observeras att den här använda grupperingen är anpassad till de förhållande som råder inom servicesektorn och alltså inte kan jämföras med motsvarande indelning i industrin.
0—1 anställda 2—4 anställda 5—50 anställda över 50 anställda
1. Fåmansföretag
2. Mindre företag
3. Medelstora företag 4. Större företag
1 ”fåmansföretagen” svarar innehavaren och ev. familjemedlemmar för större delen av arbetsinsatsen. I nästa grupp "mindre företag” medverkar
innehavaren vanligen i det praktiska arbetet. Arbetsuppgifterna för de an- ställda är dock som regel inte specialiserade. Grupp 3 ”medelstora företag” har definitionsmässigt stor variationsbredd. I dessa företag förekommer of- tast specialiserade funktioner och särskild personal handhar de administra- tiva uppgifterna. Verksamheten är inte sällan organiserad på avdelningar och filialbildning förekommer. Gruppen ”större företag” slutligen har många gemensamma organisatoriska drag med större industriföretag.
I tabell 4 redovisas företagsantalet i respektive servicenäringar fördelat procentuellt på storlekskategorier.
Hälften av partihandelsföretagen kan alltså rubriceras som fåmansföretag (fåmansbolag etc.), vilket kan synas anmärkningsvärt. Man bör emellertid observera att till gruppen Partihandel hänförs all slags försäljningsverksam- het som inte riktar sig till allmänheten, bl. a. import- och agentverksamhet, försäljning till hantverk och småindustri etc. En andel på 3 % av företagen sysselsätter mer än 50 personer. Inom Detaljhandel dominerar småföretagen ytterligare. Endast ca 400 företag totalt har mer än 50 anställda. Andelen små företagsenheter är något större i dagligvaruhandeln än i fackhandeln. En jämnare storleksfördelning visar bil- och drivmedelshandeln.
Storleksmässigt skiljer sig inte hotell- och restaurangnäringen nämnvärt från varuhandeln. Däremot har åkerinäringen (landtransporter) en markant tyngdpunkt på fåmansföretagen. Också inom övriga servicenäringar (bygg- nadsservice, uppdragsverksamhet, reparations- och tvätteriverksamhet) har mer än vartannat företag högst en anställd.
Tabell 4 Antal företag inom servicenäringarna fördelat på storlekskategorier 1976, %
Näringsgrupp Fåmans- Mindre Medelstora företag företag företag 5 02 Byggnadsserviceverksamhet 62 ,9 1 7 ,7 19,0 61 Partihandel 50,3 23,2 23,5 därav 611 Partihandel med produktionsvaror 47,5 21,0 27,2 612 Partihandel med konsumtionsvaror 52,2 24,4 21,4 613 Partihandel med transportmedel 40,6 27,7 27,2 bränsle och drivmedel 62 Detaljhandel 56,5 25,6 17,1 därav 622 Dagligvaruhandel 59,7 24,8 15,1 623 Sällanköpsvaruhandel 57,3 24,2 18,0 624 Bil- och drivmedelsdetaljhandel 41,2 34,1 21,3 63 Restaurang och hotellrörelse 49,0 23,5 25 ,8 därav 631 Restaurang och kaférörelse 49,4 24,7 24,8 632 Hotell- och pensionatverksamhet 48,4 20,3 29,3 711 Samfärdsel: landtransport 69,2 18,1 20,0 832 Uppdragsverksamhet 56,6 25,3 16,9 92 Renhållning och städning 42,9 26,3 16,2 95 Reparationer, tvätterier m. m. 66,2 23,0 10,3
Summa 58,9 22,7 17,2
Större företag 0,9
3,0
4,3 2,0 4,5
0,8
0,4 0,5 3,4
1,7 1,1 3,0 0,7 1,2 3,2 0,5
1,2
Summa
100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
100,0
100,0 100,0 100,0
100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
100,0
Jämför man företagsantalet 1972 och 1976 per storlekskategori erhålles följande differenstal
Kategori Ökning (+) minskning (—) Antal %
Enmansföretag —1 052 —1,2 Mindre företag — 948 —2,8 Medelstora företag +1 540 +6,7 Större företag + 120 +7,8
På grund av de omläggningar i statistiken som ägt rum bör resultaten användas med försiktighet. Beträffande såväl fåmansföretagen som de mind- re företagen har en nettominskning i företagsbeståndet ägt rum. Relativt sett är den dock begränsad. Tendenserna är olika i skilda branscher. Ned- gången i de minsta företagsgrupperna faller huvudsakligen på detaljhandel, åkerier och byggservice medan partihandel och uppdragsverksamhet ökat i samtliga storlekskategorier.
En översiktlig bild av storleksfördelningen erhålles genom att beräkna s. k. percentilvärden för olika servicenäringar. Exempelvis anger den 25:e percentilen (P25) den storleksgräns (mätt i antal anställda) som 25 % av företagen underskrider. En sammanställning av percentilvärden avseende antal företag lämnas nedan. I tabellen redovisas fyra olika percentiler näm- ligen medianen och de båda kvartilerna samt den 90:e percentilen.
Näringsgrupp Percentilvärden
P25 P50 P75 P90
(undre (media- (övre kvartilen) nen) kvartilen) 502 Byggnadsservice 0,6 1,2 3,6 9,0 61 Partihandel 0,7 1,5 5,1 16,0 62 Detaljhandel 0,6 1,3 3 ,6 8 ,0 63 Hotell och restaurang 0,8 1,5 5,4 14,0 711 Landtransporter 0,5 1,1 2,5 6,5 832 Uppdragsverksamhet 0,7 1,3 3,7 8,5 92 Renhållning och städning 0,9 2,3 6,4 16,8 95 Reparationer, tvätterier m. m. 0,6 1,1 2,6 5,1
Medianvärdet varierar mellan 1,1 och 2,3 i de olika branscherna. Utgår man från övre kvartilen, dvs. den storleksgräns som en fjärdedel av företagen kommer över, ser man att transport- och reparationssektorerna ligger lägst med ca 2,5 sysselsatta medan partihandel samt hotell- och restaurangbran- schen ligger på drygt 5 sysselsatta. Motsvarande värde för renhållning och städning var 6,4 sysselsatta.
1.8. Servicenäringarna i samhällsekonomin
Ett sätt att mäta en närings ekonomiska betydelse är att beräkna dess för- ädlingsvärde, dvs. i princip summan av löner och vinster. Senast tillgängliga uppgifter om förädlingsvärdet inom olika näringsgrenar hänför sig till Fö-
retagsräkningen 1972. Redovisning av förädlingsvärdet har dock endast skett vid företag med antal anställda motsvarande minst 10 årsverken. Dessa uppgifter redovisas i tabell 5 för de viktigaste servicenäringarna.
Ett försök att räkna upp talen att avse samtliga företag har gjorts i sista kolumnen. Som uppräkningsfaktor har använts kvoten mellan total om- sättning inom näringsgrenen och omsättningen vid företag med minst 10 årsverken. Beräkningssättet implicerar antagandet att förädlingsvärdets an- del av omsättningen är ungefär densamma i mindre och större företag vilket i stort sett gäller inom t.ex. detaljhandeln.
Tabell 5 Beräknat förädlingsvärde inom servicenäringarna 1972
Näringsgrupp Redovisat vid Uppräknat att företag med avse samtliga minst 10 års- företag verken Milj. kr Milj. kr
Byggnadsservice 2 402 3 831 Partihandel 6 359 7 852 Detaljhandel (exkl. apotek och 5 369 8 915
systembutiker)
Hotell och restaurangrörelse 1 237 1 653 Landtransporter (exkl. järnväg, 1 868 4 327
spårväg, bussar) Fastighetsförvaltning och 1 550 3 097
uppdragsverksamhet
Renhållning och städning 519 706 Reparationer, tvätterier och 1 321 1 799
annan serviceverksamhet
Summa 20 625 32 280
Sammanlagt kan förädlingsvärdet inom de servicesektorer som redovisats i tabellen beräknas till 32 miljarder kr. Jämför man den siffran med summa förädlingsvärde för samtliga affärsdrivande sektorer erhålles en andel av 27 %.
Nationalräkenskaperna ger möjlighet att följa olika näringsgrenars bidrag till BNP, dock inte på lägre branschnivå. Följande tablå visar den genom- snittliga produktionsökningen per år inom några näringsgrenar med hu- vudsakligen innehåll av serviceverksamhet under perioden 1970—1977.
Procentuell årlig ökning (1975 års priser)
Varuhandel 3.0 Hotell- och restaurangrörelse —1,2 Samfärdsel, post, tele 2,4 Bostads— och fastighetsförvaltning, 1,3
bank- och försäkringsverksamhet
Servicenäringar totalt 2,0 Näringslivet totalt 1,5
Utvecklingstakten för de olika servicenäringarna varierar en del, men genomsnittet ligger vid en ökning på 2 % årligen, vilket är något högre än för näringslivet i dess helhet. Det bör observeras att avgränsningen av servicenäringarna i denna tabell inte helt överensstämmer med den tidigare redovisade.
1.9. Detaljhandelns företagsformer
Inom servicenäringarna föreligger mera utförlig statistik om företagsformer etc. endast för detaljhandeln. Några uppgifter som belyser utvecklingen på detta område under senare år återges i det följande.
Detaljhandel bedrivs i såväl offentlig som privat (icke offentlig) regi. Inom den privata sektorn brukar man skilja mellan försäljningsställen för bilar, bränsle och drivmedel samt 5. k. ”egentlig detaljhandel" som omfattar alla övriga försäljningsformer och branscher. Omsättningsfördelningen 1977 var följande.
Miljarder kr. %
Ofentlig detaljhandel Apotek 2,6 2,1 Systembutiker 6,7 5,6 9,3 7,7 Privat detaljhandel Bilhandel 16,3 13,6 Bränsle och drivmedelshandel 8,7 7,3 Egentlig detaljhandel 85,4 71,4 110,4 92,3 Total detaljhandel 119,7 100,0
Den egentliga detaljhandeln svarar således för nära tre fjärdedelar av all detaljhandelsförsäljning. Den kan i sin tur fördelas på ett tjugotal olika branschgrupper, t.ex. livsmedels-, textil-, möbelhandel etc.
En annan indelning av den egentliga detaljhandeln ligger till grund för diagram 2. Konsumentkooperationen svarar för ca 18 % av den egentliga detaljhandelns omsättning, men har en större andel (ca 25 %) av den totala dagligvaruförsäljningen. Ett par procent av detaljhandelsomsättningen går genom butiker som ägs av industri- eller partihandelsföretag. Till gruppen filialföretag räknas enheter som driver minst fem butiker under central led- ning. Marknadsandelen för filialföretag är 16 % men mer än hälften härav faller på varuhusföretaget NK-Åhlens (9 %).
Av övriga enskilda detaljhandelsföretag samverkar en stor del i olika for- mer av s. k. frivilliga kedjebildningar. Det övervägande flertalet ingår i av detaljisterna själva bildade inköps— och marknadsorganisationer. Störst är ICA inom dagligvarusektorn men därtill förekommer ett 40-tal frivilliga kedjor i fackhandeln. Inom dagligvarusektorn finns två till grosshandels- företaget DAGAB knutna kedjor Vivo och Favör.
Sammanfattningsvis kan konstateras att de stora, helintegrerade företags-
Företagsform Omsättningsandel Butiksantal Fristående företag 24,4% 31 250 Frivilliga kedjor 38,9% 10 764 Filialföretag 16,1% 1 921 Leverantörsägd detaljhandel 2,2% _ 1 029 Konsumentkooperation 18,4% 2 136 Diagram2 Detaljhandeln Summa egentlig detaljhandel 100,0% 47100 perfdretagSform 1977-
formerna har drygt en tredjedel av marknaden men endast ca 10 % av butiksantalet. Detaljhandelsföretag i ekonomisk samverkan (frivilliga kedjor) svarar för ungefär lika stor andel av totalförsäljningen. Det rör sig här om delvis små företag som dock gemensamt via kedjan kan disponera över betydande kapitalresurser. Den återstående fjärdedelen av omsättningen går genom företag som står utanför block- eller kedjebildningen. Två tredjedelar av alla butiker faller i denna kategori som följaktligen till övervägande delen består av mindre enheter med starkt begränsade ekonomiska resurser.
2 Några företagsekonomiska uppgifter om detaljhandeln och andra servicenäringar
2.1. Resultaten i sammandrag
El Bruttovinsten (marginalen) i detaljhandeln varierar från mindre än 20 % (bl. a. i livsmedelshandeln) till över 40 % av omsättningen inom de mera specialiserade delarna av fackhandeln. Inom mera hantverksbetonade ser- vicenäringar (t. ex. frisörer) kan bruttovinsten uppgå till ca 90 %.
El Mellan åren 1971 och 1976 har bruttovinstprocenten ökat i flertalet bran- scher beroende på kostnadsstegringarna under samma tid. Det finns dock branscher (t. ex. ur och optik) där genomsnittsmarginalen sjunkit under perioden beroende bl. a. på ändrad sortimentssammansättning och mins- kad omfattning av reparationsarbeten. Cl Personalkostnaderna i branscher med förhållandevis hög självbetjänings- eller självvalsandel (t. ex. livsmedel och möbler) ligger genomsnittligt lägre än inom mera betjäningsbetonade delar av detaljhandeln. I själv- betjäningsbutikerna har de större enheterna haft förhållandevis lättare att dämpa effekten av kostnadshöjningarna än de mindre affärerna. El Nettointäkten, vari inbegripes ersättningen för innehavarens butiksarbete och företagsledning samt räntan på det egna kapitalet, varierar i de flesta branscher mellan 50000 och 75000 kr per år vid företag med ca tre sysselsatta (årsverken). På nivån fem sysselsatta når företagen i allmänhet upp till en nettointäkt av ca 100000 kr per år. El Omsättningen per arbetstimme varierar från ca 250 kr per arbetstimme i bl. a. större livsmedelsbutiker och möbelaffärer till under 100 kr/tim i branscher med starkt inslag av manuell betjäning (t. ex. blommor). Också ytproduktiviteten och lageromsättningshastigheten visar stora bransch- mässiga skillnader. El Andelen eget kapital i företagen (soliditeten) varierar mellan 13 och 33 % i olika branscher och storleksgrupper. Oftast är soliditeten bäst bland de mindre företagen. D Materialet för serviceföretag utanför detaljhandeln är starkt begränsat och därför inte möjligt att storleksgruppera. De är (med undantag för bensinhandeln) som regel mera arbetsintensiva än detaljhandelsföretagen, vilket tar sig uttryck i lägre arbetsproduktivitet. Lönsamheten och so- liditeten torde genomsnittligt ligga på samma nivå som för företag av motsvarande storlek i detaljhandeln.
2.2. Undersökningens syfte och uppläggning
I avsnitt 1 har servicenäringarnas omfattning och struktur belysts. Det framgår därav att tjänster till privatpersoner och hushåll lämnas av företag inom ett flertal olika näringsgrenar. Som regel överväger de små företagen i servicebranscherna, men det finns också näringsgrupper där storföretagen spelar en betydande roll, t. ex. inom bank- och försäkringsväsendet samt delar av samfärdseln.
Undersökningens syfte är att ge en allmän beskrivning av den nuvarande ekonomiska situationen för de mindre och medelstora företagen inom de- taljhandeln och vissa andra servicenäringar. Några tendenser i den eko- nomiska utvecklingen för dessa företag skall också belysas.
Servicenäringarnas heterogena natur gör det inte meningsfullt att analysera den ekonomiska situationen för gruppen som helhet. Föreliggande rapport begränsas till mindre och medelstora företag inom detaljhandelsbranscher där ett tillfredsställande räkenskapsunderlag från Köpmannabyråernas re- dovisningsbyråer föreligger. Därtill lämnas några översiktliga uppgifter för vissa andra servicenäringar.
Det bör nämnas att den av SCB årligen utarbetade ekonomiska redo- visningen för företag endast täcker enheter med minst 20 anställda. Dessa uppgifter har inte utnyttjats då de ansetts ha mindre relevans för utred- ningens syfte.
Det statistiska underlaget utgöres av bokslutsdata för företag ingående i Köpmannabyråernas redovisningssystem. I detta system tillämpar företagen en enhetlig kontoplan. Därigenom möjliggöres bearbetning av bokslutsupp- gifter för företag i form av genomsnittstal för olika branscher och stor- leksgrupper av företag.
Räkenskapsmaterialet omfattar detaljhandelsföretag tillhörande ett tret- tiotal branscher. Antalet företag med bearbetningsbara uppgifter de senaste sju åren fördelat på branschgrupper som närmare redovisas i bilagan har ökat fram t. o. m. räkenskapsåret 1976/77.1 Det senaste året (1977/ 78) har antalet företag som ingår i den statistiska redovisningen gått ned inte ovä- sentligt, vilket beror på att många företag ändrat räkenskapsår med anledning av bestämmelserna i den nya bokföringslagen.
En del av branscherna innehåller för få företag för att säkra genomsnitt skall kunna kalkyleras. Det har inte ansetts lämpligt att slå samman mindre branscher till större aggregat eftersom de ekonomiska variablerna uppvisar många branschspecifika särdrag. I stället har redovisningen begränsats till ett urval bestående av tolv branscher som representerar de olika branschin- riktningarna som förekommer i detaljhandeln. I vissa tabellsammanställ- ningar redovisas resultaten endast för fyra typbranscher.
De företag som är klienter hos Köpmannabyråerna har inte utvalts efter en statistisk urvalsmetod. De representerar emellertid detaljhandelsföretag av olika typ och storlek, spridda över hela landet. De största och de minsta företagen är i allmänhet inte klienter hos Köpmannabyråerna. Resultaten bör i stort sett spegla förhållandena inom den självägande, privata detalj- handeln. För beskrivning av nuläget har valts uppgifter avseende räken- skapsåret 1976, eftersom 1977 års material av tekniska skäl är mindre om- fattande och även av orsaken att 1977 är ett från konjunktursynpunkt mindre normalt år. För bedömning av utvecklingstendenserna har vissa jämförelser gjorts med material avseende räkenskapsåret 1971.
I appendix 2 ges en närmare beskrivning av underlaget och beräknings- metoden.
2.3. Bruttovinsten
Begreppet
Detaljhandelns bruttovinst är skillnaden mellan de försålda varornas för- säljnings- och inköpspris. I princip är bruttovinsten summan av handelns marginaler på alla de varor som säljs i butikerna. I realiteten stämmer detta inte riktigt eftersom de marginaler som åsätts varorna ofta reduceras något genom tillfälliga prissänkningar och lämnade kundrabatter. Också från le- verantörerna kan erhållas extra rabatter samt årsbonus, som i så fall tenderar att öka den ursprungliga marginalen. Bruttovinsten som den framkommer i bokslutet ger dock som regel en god bild av marginalläget i respektive branscher.
' Många företag har räkenskapsår som avviker från kalenderåret. Till räkenskapsåret 1976/ 77 hänförs vid bearbetningen företag vars räkenskapsår slutar under tiden 31/12 1976 till 30/6 1977 och analogt för tidigare år. För enkelhetens skull anges i fortsättningen 19761 stället för 1976/ 77 etc.
Vanligen uttrycker man bruttovinsten i procent av försäljningen (om- sättningen) exklusive utgående moms, vilket också skett i föreliggande rap- port.
Istället för bruttovinst används ibland begreppet pålägg. I relativ betydelse uttrycks dock pålägget i förhållande till detaljhandelns inköpsvärde.
Omsättningsklasser
Den gängse Storleksgrupperingen av den ekonomiska detaljhandelsstati- stiken är baserad på indelning efter företagens årsomsättning. Denna klas- sificeringsprincip är dock, som närmare utvecklas i appendix 2, mindre läm- pad vid jämförelse över tiden och mellan branscher av olika karaktär.
Eftersom det underliggande statistiska materialet, hämtat från bokfö- ringsbyråernas redovisning, är grupperat efter omsättning anges i tabell 6 ekonomiska uppgifter för räkenskapsåret 1976/ 77 för tre omsättningsklasser per bransch. Härvid har en klass hämtats från den lägre delen på omsätt- ningsskalan (L), en från mitten på skalan (M) och en från den övre delen (H). Det behöver alltså inte vara fråga om samma omsättningsklass i olika branscher. (I de följande tabellerna används en annan teknik för storleks- normalisering, nämligen transformering till sysselsättningsnivåer.)
Bruttovinstandelen anges i de tre första kolumnerna i tabellen. Följande slutsatser kan dras ur denna redovisning.
]. Bruttovinsten varierar mellan olika branscher. I branscher med starkt inslag av självbetjäning, främst livsmedelshandeln, kan bruttovinsten hållas låg. Branscher som kräver relativt stora personella insatser, t. ex. skobutiker och blomsterhandel, behöver högre marginaler för att kunna täcka sina kostnader.
Tabell 6 Detaljhandelns bruttovinst, personalkostnader och lokalkostnader i % av omsättningen 1976 per bransch och omsättningsklass
Bransch Bruttovinst Personalkostnader Lokalkostnader L M H L M H L M H
Livsmedel (Sh)? 16,5 18,1 19,6 4,3 8,3 10,0 2,6 2,2 3,2 Herrkläder 35,5 33,4 36,0 9,9 12,4 14,9 4,8 3,8 5,4 Damkläder 37,2 38,1 37,9 11,7 18,4 17,2 4,4 5,6 7,5 Manufaktur 35,4 39,4 41,8 8,5 20,3 22,1 6,1 5,5 5,3 Järn 31,0 27,7 20,7 14,9 15,1 11,2 2,7 3,3 1,3 Möbler 30,5 28,4 29,0 11,1 11,7 12,4 4,4 3,4 4,3 Radio/TV 28,4 24,9 26,2 8,4 9,2 10,5 2,2 1,9 2,1 Elprodu kter 42,5 41,6 37,2 17,4 21,0 21 ,7 1,9 1,9 2,2 Färg 34,2 33,7 30,0 8,1 13,3 16,4 6,8 3,5 3,5 Sko 29,9 36,4 41,8 12,0 14,5 18,8 6,0 5,5 7,3 Fritid 34,5 31,7 29,9 5,3 11,1 12,8 4,3 3,8 3,6 Blommor 37,6 36,2 40,1 6,5 10,1 19,7 5,2 4,4 3,8
" Självbetjäning.
Anm. Vissa branscher är mera arbetsintensiva än andra. Omsättningen ger därför inte direkt besked om rörelsens omfattning. I tabellen lämnas för varje bransch uppgifter om en grupp med låg (L) omsättning, en med medelhög (M) och en med hög (H) omsättning, men omsättningsklasserna behöver inte vara desamma i olika branscher.
Tabell 7 Detaljhandelns bruttovinst, personalkostnader och lokalkostnader i % av omsättningen 1971 och 1976 per bransch och sysselsättningsnivå (antal sysselsatta)
R_—
Bransch Syssel- Bruttovinst Personalkostnader Lokalkostnader
sättn. nivå 71 76 Diff. 71 76 Diff. 71 76 Diff.
&_ Livsmedel (Sb) 3 14,6 17,1 +2,5 4,6 6,3 +2,0 1,6 2,5 +0,9 5 15,8 18,2 +2,4 6,7 8,6 +1,9 2,1 2,6 +0,5 8 16,8 19,1 +2,3 8,6 9,4 +0,8 2,5 2,7 +0,2 3 33,6 37,9 +4,3 14,8 16,4 +l,4 4,0 4,8 +0,8 5 34,2 38,4 +4,2 15,4 18,2 +2,8 4,5 5,0 +0,5 8 35,2 39,0 +2,8 16,0 18,6 +2,6 5,0 5,0 0,0
3 5 8 3 5 8
Damkläder
Möbler 28,4 30,0 +1,6 9,4 11,5 +2,1 4,7 4,3 —O,4 27,5 28,2 +0,7 11,2 11,3 +O,1 4,2 3,2 —1,0 27,0 27,6 +0,6 12,9 11,2 —l,7 3,8 2,3 —1,5 50,2 48,0 —2,4 18,5 15,6 —2,8 6,5 4,7 —1,8 51,0 48,0 —3,0 20,8 20,8 0,0 6,1 3,8 -2,3 51,6 47,9 —3,7 24,2 24,4 +0,2 5,8 3,0 —2,8”
___—x-
Ur, optik, guld
2. I vissa branscher spelar speciella förhållanden in. Större järnhandelsaffärer har ofta mer än hälften av sin omsättning i form av partihandel. Det är då fråga om leveranser 1 väsentligt större skala än försäljningen till hushållen, med relativt sett lägre kostnader och marginaler. Radio- och TV-handeln säljer produkter med genomsnittligt högt styckvärde. De fasta kostnaderna per försäljningskrona blir därmed låga, vilket minskar marginalbehovet.
Utvecklingen I 971—1 976
1 tabell 7 studeras bruttovinstens förändringar under en 5-årsperiod. Eftersom omsättningsklassgränserna under denna tid förändrats har det varit nöd- vändigt att, som tidigare nämnts, räkna om resultaten att avse företag på olika sysselsättningsnivåer. (Eftersom konverteringen gjorts med hjälp av en grafisk metod som närmare framgår av appendix är resultaten att betrakta som utjämnade och approximativa.) Den tidsmässiga jämförelsen har in- skränkts till fyra branscher med tämligen olika inriktning och organisation.
1 livsmedelshandeln har procentmarginalen i samtliga storleksgrupper stigit med ca 0,5 %-enheter per år. Prisstopp har förekommit, men årliga dispenser har getts efter förhandlingar mellan SPK och handelns organisationer. De största marginalhöjningarna har ägt rum i dambeklädnadsbranschen. Härtill torde ha bidragit en åtminstone vissa år relativt lugn prisutveckling i le- verantörsledet. Priskonkurrensen i dessa ofta starkt specialiserade och in- dividualistiska affärer är också mindre påtaglig.
Möbelhandelns förhållandevis svaga marginalutveckling förklaras bl a av hårdnande konkurrens. Tendensen att etablera s k möbelmarknader utanför den egentliga tätortsbebyggelsen med lägre kostnadsnivå torde ha medverkat till att pressa marginalerna i de högre storleksklasserna.
Den nedåtgående marginaltendensen i ur- och optikhandeln är anmärk- ningsvärd. Personalkostnaderna har dock inte ökat lika mycket som i andra branscher, troligen därför att reparationsarbetets andel av omsättningen minskat. Därtill förklaras sannolikt marginalutvecklingen av förändringar i sortimentets sammansättning (mera ur i högre prislägen som har lägre marginaler).
2.4. Kostnaderna
I denna rapport begränsar vi oss till de för detaljhandeln viktigaste kost- nadsslagen, nämligen personal- och lokalkostnader som tillsammans svarar för ca 80 % av samtliga kostnader. Uppgifter baserade på räkenskapsmate- rialet redovisas i tabell 6 och 7.
Beträffande persona/kostnaderna ingår endast anställd personal eftersom det är svårt att finna någon tillfredsställande metod att beräkna chefslönen. I de mindre företagen svarar innehavaren och eventuella medhjälpande fa- miljemedlemmar oftast för en betydande del av den totala arbetsinsatsen i företagen. Kostnaderna för anställd arbetskraft blir därför förhållandevis låga i de mindre företagen.
Jämförelser utifrån tabellerna bör alltså inte ske mellan företag av olika storlek utan endast mellan branscher respektive år inom storleksklassema.
Som tidigare berörts i avsnittet om bruttovinsten reflekterar skillnaderna i marginaler mellan olika branscher ofta skillnader i kostnadsnivån främst i fråga om personalkostnaderna. Dessa differenser beror bl. a. på att skilda butiksgrupper har olika produktivitet'. Men också skillnader i faktorkostnad, dvs. i detta fall lönenivån för anställda inkl. sociala förmåner, spelar in. I de mindre butikerna svarar ofta innehavaren för de mera kvalificerade uppgifterna medan man i större detaljhandelsföretag måste anställa viss personal på högre lönenivå.
Från tabell 7 kan man dra den slutsatsen att i branscher med förhållandevis hög självbetjänings- eller självvalsandel (livsmedel och möbler) har de större företagen haft bättre möjligheter att rationalisera bort lönestegringar än små- affärerna.
Lokalkostnaderna har ökat i livsmedels- och dambeklädnadsaffärerna som en konsekvens av hyresstegringarna. I möbelbranschen har kostnadsnivån kunnat minska något tack vare strukturomvandlingen som inneburit över- gång till externa, billigare lokaler. Mest påtagliga är besparingarna inom ur- och optikbranschen. Här är det dock sannolikt samma faktorer som gör sig gällande som i fråga om personalkostnaderna. Försäljning av mera avancerade och därmed dyrare produkter som inte drar med sig ökade fak- torinsatser tenderar att minska de relativa kostnadsandelarna.
2.5. Nettoresultatet
Nettointäkten i kronor
Nettovinsten definieras som bruttovinsten minus bokförda kostnader. Vissa detaljhandelsföretag kan ha andra inkomster än från varuförsäl j ningen, t. ex. provisioner från tips och lotteri. Nettovinsten ökad med dylika speciella intäkter kallas nettointäkt. I tabell 8 redovisas den genomsnittliga netto- intäkten/ företag i kronor räkenskapsåret 1976/ 77. Det bör uppmärksammas att nettointäkten skall täcka dels ersättningen för innehavarens och even- tuella oavlönade familjemedlemmars direkta arbete i butiken samt ersätt- ningen för företagsledningen, dels den beräknade räntan på eget kapital i rörelsen. Helst skall utrymme också finnas för egenfinansiering av ut- vecklings- och förbättringsarbeten.
I den lägsta storleksklassen motsvarande tre sysselsatta ligger nettoin- täkten i de flesta branscher mellan 50000 och 75000 kr per år, medan mellangruppen kommer upp till över 100000 kr i flertalet fall. De större enheterna redovisar nettointäkter på i många fall 200000 kr.
Även om variationerna mellan branscher och mellan företag i samma bransch är betydande torde man kunna hävda att detaljhandelsföretag med totalt upptill tre sysselsatta knappast kommer upp till en totalinkomst som motsvarar den genomsnittliga lönenivån inom exempelvis industrin.
' Begreppet produktivitet som teoretiskt bör baseras på ett förädlingsvärdekon- cept, erbjuder inom servicenäringarna bety- dande svårigheter att definiera och mäta. Här används istället i följande avsnitt begreppet teknisk effektivitet.
Räntabiliteten
För att kunna renodla företagens lönsamhet bör man sätta rörelsens överskott i relation till det egna kapitalet. Av olika skäl är kalkyler av detta slag svåra att genomföra inom detaljhandeln. Istället redovisas nedan avkast- ningen på det totala kapitalet för några branscher, varvid också räntan på det främmande kapitalet inräknats.
Tabell 8 Detaljhandelns nettointäkter, genomsnitt per företag 1976 per bransch och sysselsättningsnivå (antal sysselsatta), tusental kr
Bransch Sysselsättningsnivå ___—___— 3 5 8 Livsmedel (Sb) 60 92 140 Herrkläder 78 124 218 Damkläder 71 105 169 Manufaktur 49 72 125 Järn 67 97 180 Möbler 89 147 253 Radio/TV 76 166 270 Elprodukter 89 137 187 Färg och parfym 67 110 120 Skor 66 102 155 Fritid 95 145 205 Blommor 51 66 93
Avkastning på totalkapltalet 1976 % __,JI—f Bransch Sysselsättningsnivå f_— 3 5 8
___/f_—
Livsmedel —4,6 —0,5 1,1 Damkläder 2,0 2,4 2,6 Möbler -3,5 2,8 6,0 Ur och optik 3,0 6,6 9,6
___/_—————
Vid bestämning av avkastningen har nettointäkten minskats med ett scha- blonbelopp avseende företagarlönen motsvarande den avtalsenliga lönen för butiksföreståndare i filial företag. Med detta beräkningssätt blir räntabiliteten i vissa klasser negativ, dvs. rörelsen möjliggör inte betalning av marknads- mässiga löner. Också i övriga butiksgrupper är kapitalavkastningen genom- snittligt låg.
2.6. Effektiviteten
Begreppet effektivitet används här i teknisk mening, t. ex. hanterad va- ruvolym per insatt arbetstimme etc. Tre olika effektivitetsmått har fram- räknats och redovisas i tabell 9.
Arbetseffektivlteten är högst i branscher med utpräglad självbetjäning (livs- medel) eller med högt transaktionsvärde (möbel och radio/TV). En tendens i de flesta branscher är att arbetseffektiviteten stiger med ökande företags-
Tabell 9 Detaljhandelns arbets-, yt- och lagerproduktivitet 1976 per bransch och sysselsättningsnivå (antal sysselsatta)
Bransch Omsättning per Omsättning per m2 Lageromshastighet ggr/år
arbetstimme, kr försäljningsyta, tkr
3 5 8 3 5 8 3 5 8 Livsmedel (Sb) 182 225 255 13,0 17,0 19.0 11.8 13.8 16.2 Herrkläder 138 162 175 6,9 7.7 8.6 1,7 1,9 2,1 Damkläder 116 135 145 8,0 8,6 8.8 2.1 2.5 2.6 Manufaktur 94 103 110 6.1 6.1 6.1 1 5 1.6 1.6 Järn 125 152 207 7,8 10,6 15,5 2, 2.5 2.7 Möbler 178 205 240 3.6 5.5 5,8 1.9 2.3 2.8 Radio/TV 195 225 220 18,6 23,0 25.9 3.1 3.3 3.3 Elprodukter 112 141 150 19,5 20,8 21,5 4,2 3.6 3.5 Färg 0 parfym 106 141 148 7,2 10,5 12,5 2.3 2.9 3.0 Skor 98 124 137 6.6 7.8 8.0 2,0 1.9 1.6 Fritid 169 176 192 11,5 13,2 15.2 2,1 2.1 2.0 Blommor 88 92 93 11,7 15,6 19,5 14.8 22.4 41.4
%
storlek. Det beror dels på att bland de större butikerna ingår förhållandevis många moderna enheter med arbetsbesparande inredning och utrustning, dels på att de större företagen har lättare att anpassa personalinsatsen efter variationerna i kundbelastningen. I den lilla affären blir det oftast mer out- nyttjad tid, medan de större butikerna kan hålla en begränsad, fast be- manning under lågbelastning och sätta in deltidsarbetande personal i övrigt. Som berörts ovan, kompenserar dock de mindre butikerna ibland den lägre effektiviteten genom att tillämpa en genomsnittligt lägre lönenivå.
Också ytejfektiviteten är i de flesta fall högst i de större butikerna. Bakom skillnaderna kan dock också ligga olikheter i andra avseenden, t. ex. be- träffande sortimentets sammansättning, betjäningsform etc. En del ny- etablerade butiker särskilt i externa lägen arbetar medvetet med "för stora ytor” (låg ytproduktivitet) i avsikt att underlätta varuhanteringsarbetet (höja arbetsproduktiviteten) och därigenom spara på den dyrare produktionsfak- torn arbete.
Det tredje effektivitetsmåttet är lageromsättningshastigheten. Naturligtvis har branscher med mycket färskvaror som livsmedelshandel och blomster- handel relativt sett små lager dvs. hög lageromsättningshastighet. Också här ser man emellertid i flera branscher hur de mindre affärerna har sämre lagereffektivitet, vilket visar sig i högre räntekostnader och högre inkurans.
Sammanfattningsvis kan konstateras att de mindre detaljhandelsföretagen oftast ligger på en lägre effektivitetsnivå än de större försäljningsställena. I den mån småföretagen inte kan få ut högre priser genom att tillhandahålla särskilda servicefunktioner, löper de risken att bli utkonkurrerade av stor- företagen. För att förhindra en sådan utveckling kan det finnas anledning vidta åtgärder i effektivitetshöjande syfte i dessa mindre företag.
2.7 Soliditeten
Med ett företags soliditet menas andelen eget kapital av det totala kapitalet i företaget. 1 det egna kapitalet inräknas halva varulagerreserven. Detalj- handelns kapitalomsättningshastighet och soliditet 1976 redovisas i tabell 10.
Genomsnittligt är soliditeten i detaljhandeln låg. Andelen eget kapital varierar mellan ca 13 och 33 %, dvs. skulderna är två till sju gånger så stora som de egna tillgångarna. Skillnaderna i soliditet mellan företag av olika storlek är inte enhetliga. Tendensen är dock snarast den att de mindre företagen har bättre soliditet än de större. Särskilt markant är detta för- hållande i livsmedelshandeln där nyetableringar, företrädesvis av större bu- tiker, ofta har mycket begränsat eget kapital.
Tabell 10 Kapitalomsättningshastighet och soliditet 1976 per bransch och syssel- sättningsnivå (antal sysselsatta)
Bransch Kapitaloms. hastighet ggr/år Soliditet %
3 5 8 3 5 8 Livsmedel (Sb) 4,8 5,6 5,4 37 26 18 Herrkläder 1,7 2,0 2,1 29 28 32 Damkläder 1,8 2,2 2,3 31 27 23 Manufaktur 1,7 1,9 2,0 33 28 29 Järn 1,8 1,8 1,9 33 22 22 Möbel 1,6 1,8 1,7 30 24 25 Radio/TV 2,0 2,2 2,2 17 19 20 Elprodukter 2,3 2,3 2,2 31 24 25 Färg och parfym 2,0 2,0 2,0 32 26 21 Skor 1,7 1,9 1,9 28 23 19 Fritid 1,8 2,0 1,8 19 20 21 Blommor 5,7 6,2 7,1 16 13 13
________________—-—
Tabell 10 innehåller också uppgifter om den s. k. kapitalomsättningshas- tigheten (förhållandet mellan omsättning och omslutning). Detta tal anger kapitalets utnyttjandegrad. Skillnaderna mellan företag av olika storlek är, som framgår av tabell 10, små.
2.8 Övriga servicenäringar
Bokföringsmaterialet innehåller också uppgifter om servicenäringar utanför detaljhandeln. Materialet är emellertid mycket begränsat och det är inte möjligt att redovisa uppgifter på storleksgrupper på samma sätt som be- träffande detaljhandeln. l tabell 11 redovisas de viktigaste ekonomiska in- dikatorerna för servicenäringar med mer än 25 företag ingående i materialet.
Tabell 11 Ekonomiska uppgifter för vissa servicenäringar utanför detaljhandeln 1976
___—___— Bransch Medelom- Bruttovinst Personal- Lokal- Nettointäkt Omsättning Lageroms.— Soliditet
sättning % kostnader kostnader per företag per arbetad hastighet %
per företag % % tkr timme kr ggr
tkr ___—__________ Bensinstationer 2 150 13,1 5,3 1,7 94 333 18,0 27 Bilverkstäder 480 43,5 17,6 2,9 82 93 5,3 33 Hotell 0 restaurang 760 56,5 29,1 9,5 71 68 16,0 19 Konditori, bageri 660 61,0 34,5 7,1 58 51 14,0 17 Frisörer 210 90,5 50,4 8,5 43 30 1,7 25 Rörentreprenörer 1 170 46,1 29,9 1,4 95 97 4,1 16
3 Kapitalförsörjningen m.m. inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag
Undersökningen om de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens ka- pitalförsörjning samt konsultations- och informationsservice genomfördes hösten och vintern 1978/1979 i form av en postal enkät bland ett urval av ca 500 detaljhandelsföretag varav ca 200 inom dagligvarubranscherna och ca 300 inom fackhandelsbranscherna. Urvalet har skett från Cen- trala företagsregistret (CFR) hösten 1978 och begränsats till företag med mindre än 50 anställda. Dessutom har följande kategorier av företag undan- tagits från urvalet: kooperativa företag anslutna till KF, företag ingående i koncern med 50 anställda och mer samt företag utanför den s. k. egentliga detaljhandeln, dvs. apotek, systemvaruföretag samt bil- och drivmedels- företag. På grund av att CFR hösten 1978 endast omfattade företag etablerade senast 1976 ingår ej företag etablerade 1977 och 1978. De redovisade upp- gifterna avser företagens senast avslutade bokföringsår vilket i allmänhet innebär kalenderåret 1977. Samtliga årsuppgifter avser en tolvmånaderspe- riod oavsett bokföringsårets längd.
Resultaten redovisas uppräknade till totalnivå. Eftersom ungefär en tred- jedel av företagen inte lämnat uppgifter kan det föreligga vissa avvikelser mellan de verkliga och de redovisade resultaten beroende på om förhål— landena är olika inom företag som inte lämnat uppgifter jämfört med dem som lämnat uppgifter. Dessutom innebär ett urvalsförfarande att under- sökningsresultatet sällan exakt överensstämmer med det verkliga resultatet.
De viktigaste resultaten presenteras i det följande i sammandrag med fördelning på dagligvaruhandel, respektive fackhandel. I de fall resultaten skiljer sig vad gäller företagsstorlek redovisas även en fördelning på företag med 0—9 anställda respektive 10—49 anställda.
Antal företag, antal sysselsatta och omsättning Antal företag, antal sysselsatta (anställda inklusive familjemedlemmar) på hel- eller deltid samt omsättning 1977 för detaljhandelsföretag med mindre än 50 anställda och med de begränsningar som angivits tidigare framgår av tabell 12.
Tabell 12 Antal företag, antal sysselsatta och omsättning 1977
Grupp Antal Antal Omsättning företag syssel- (inkl moms satta milj kr) Dagligvaruhandel 15 550 64 350 23 600 Fackhandel 17 400 76 600 18 400 0—9 anställda 31 030 105 000 26 400 10—49 anställda 1 920 35 950 15 600
Summa 32 950 140 950 42 000
De mindre och medelstora detaljhandelsföretagen etablerade före 1977 uppgick vid årsskiftet 1978/1979 till ca 33000 och sysselsatte 1977 totalt ca 141 000 personer. Företagens omsättning inkl. moms utgjorde ca 42 mil- jarder kr, vilket motsvarar två tredjedelar av hela den egentliga detaljhan- delns omsättning exklusive varuhushandel och kooperativ detaljhandel.
K apitalets användning
De mindre och medelstora detaljhandelsföretagens tillgångar vid bokfö- ringsårets utgång redovisas i tabell 13 på olika typer av tillgångar.
Tabell 13 Tillgångar 1977/1978 fördelade på olika typer, milj. kr
Grupp Varu- Övr. oms.- Fast Övr. anl. Summa % lager tillgångar egendom tillgångar av milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr oms
Dagligvaruhandel ] 600 1 540 450 850 4 440 19 Fackhandel 4 900 2 160 210 580 7 850 43 Summa 6 500 3 700 660 1 430 12 290 29
Andel av summa tillgångar % 53 30 5 12 100 —
Av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens tillgångar på sam- manlagt 12,3 miljarder kr avser över hälften varulager. Inom dagligvaru- handeln utgör andelen varulager ca 36 % men inom fackhandeln ca 62 %. Den fasta egendomen (mark och fastigheter) utgör en mycket liten andel av företagens tillgångar — endast 5 % i genomsnitt. För dagligvaruhandeln är andelen något högre(10 %)än för fackhandeln (3 %). Enligt publikationen Företagen 1976 (SCB 1978) utgjorde i företag med 20 anställda och fler andelen fast egendom ca 3 % inom dagligvaruhandeln och ca 11 % inom fackhandeln. Inom dagligvaruhandeln har alltså de små företagen relativt sett större fast egendom än de stora medan förhållandet är det motsatta inom fackhandeln.
De mindre och medelstora detaljhandelsföretagens tillgångar uppgår för dagligvaruhandeln till ungefär 20 % av omsättningen men för fackhandeln till drygt 40 %. Andelen tillgångar i relation till omsättningen är dock obe- roende av företagens storlek.
K apitalets anskajfning
Fördelningen av eget och främmande kapital inom dagligvaruhandel och fackhandel redovisas i tabell 14.
Tabell 14 Eget och främmande kapital 1977/1978
Grupp Eget kapital Främmande kapital Summa
Milj. kr % av Milj. kr % av Milj. kr % av
totalt totalt totalt Dagligvaruhandel 740 17 3 700 83 4 440 100 Fackhandel 1 800 23 6 050 77 7 850 100 Summa 2 540 21 9 750 79 12 290 100
Andelen främmande kapital är något högre (ca 83 %) inom de mindre och medelstora företagen i dagligvaruhandeln än i fackhandeln (ca 77 %). Relationen eget kapital — främmande kapital är dock tämligen konstant oavsett företagens storlek.
Det främmande kapitalets sammansättning
Det främmande kapitalets sammansättning inom respektive branschgrupp och inom respektive företagsstorlek framgår av tabell 15.
Tabell 15 Det främmande kapitalet fördelat på olika typer av kapital 1977/1978
Typ av kapital Andelen främmande kapital, % Dagligva- Fack- 0—9 10—49 Summa ru- handel anst. anst. handel Lån 30 21 23 28 25 Leverantörsskulder 35 41 41 33 38 Skatteskuld på reserv 7 13 10 12 11 Övrigt 28 25 26 27 26 Summa 100 100 100 100 100
Lånen dvs. de reglerade långfristiga skulderna utgör i genomsnitt en fjär- dedel av det främmande kapitalet i de undersökta företagen. Dagligvaru- handelns företag har en halv gång till så stor låneandel som fackhandels- företagen. Andelen lån inom de mindre företagen (ca 23 %) är lägre än inom de medelstora företagen (28 %). Leverantörsskulder främst i form av varukrediter utgör en betydande del av de mindre och medelstora företagens främmande kapital — närmare 40 % i genomsnitt. Andelen är några pro- centenheter högre i fackhandeln än i dagligvaruhandeln. Ju större företagen är desto lägre andel leverantörsskulder redovisas. För företag med mindre än 10 anställda utgör leverantörsskulderna ca 40 % av det främmande kapitalet medan motsvarande andel för företag med 10—49 anställda utgör ca en tredjedel. Enligt Företagen 1976 svarade leverantörsskulderna i större företag (20 anställda och mer) för endast ca 27 % av det främmande kapitalet.
Resterande främmande kapital uppgår till ca 37 % och omfattar främst diverse kortfristiga skulder samt skatteskuld omfattande hälften av de bokförda Obeskattade reserverna.
U testa'ende lån
Ungefar tre fjärdedelar av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen redovisar utestående lån vid bokföringsårets slut. Andelen är densamma inom dagligvaru- och fackhandeln men skiljer sig vad gäller olika stora företag. Ca 73 % av de mindre företagen (0—9 anställda) redovisar lån medan andelen uppgår till ca 90 % för de medelstora företagen (10—49 anställda).
Av :abell 16 framgår hur stor andel av de utestående lånebeloppen som olika långivare svarar för.
Tabell [6 De utestående lånebeloppens fördelning på typ av långivare 1977/1978
Långivare Andel utestående lånebelopp av totalt, % Dagligva- Fack- 0—9 10—49 Summa ru- handel anst. anst. handel
Bank 74 75 81 63 74 Privat 5 18 14 9 12 Leverantör lO ' ' 1 11 5 Övriga 11 7 4 17 9
Summa 100 100 100 100 100
Banklånen svarar för ca 81 % av de mindre och ca 63 % av de medelstora detaljhandelsföretagens utestående lånebelopp. Privatlån, som ofta utgörs av delägarlån, är av större betydelse för de mindre företagen än för de me- delstora, som i stället i relativt stor utsträckning erhåller lån från leverantörer (ca 11 %) och andra kreditinstitut (17 %). De största långivarna av övriga kreditinstitut är Handelskredit, Industrikredit och Företagskredit. Lån från leverantörer utgör i dagligvaruhandeln omkring en tiondel av den totala utestående lånesumman men är av obetydlig omfattning i fackhandeln, där i stället privatlånen omfattar ca 18 % jämfört med endast ca 5 % i dag- ligvaruhandeln.
Lån med leverantör som långivare eller borgensman
I allmänhet erhåller en låntagare inget lån utan att ställa någon form av säkerhet. Privatlånen utgör dock ett undantag. Enbart borgen som säkerhet förekommer för drygt en fjärdedel av de utestående lånebeloppen och är något vanligare inom fackhandeln än inom dagligvaruhandeln. Intecknings- lån med eller utan borgen svarar för hela 70 % av dagligvaruhandelns ute- stående lånesumma, medan fackhandeln redovisar en andel på ca 50 % för denna typ av lån. Inteckningslån med fastighet som säkerhet uppgår till ca 14% av den totala utestående lånesumman och är något vanligare inom dagligvaruhandeln än inom fackhandeln.
Mot bakgrund av den stora betydelsen som leverantörerna visat sig ha ifråga om kreditgivning och i viss mån långivning till detaljhandeln, har även undersökts omfattningen av deras borgensåtaganden.
I tabell 17 redovisas andelen lån från leverantörer och andelen lån med leverantör som borgensman.
Tabell 17 Andelen lån med leverantör som långivare eller borgensman 1977/1978
Lånetyp Andel av totalt utestående lånebelopp, % Daglig- Fack- 0—9 10—49 Totalt varu- handel anst. anst. handel
Lån från leverantör 10 ' ' 1 11, 5
Län med leverantör
som borgensman 24 _ 7 17 11
Summa 34 ' ' 8 28 16
Omfattningen av lån med leverantör som borgensman är drygt dubbelt så stor jämfört med direkta lån från leverantör. Tillsammans svarar dessa båda ”leverantörslån” för ca 16% av de mindre och medelstora detaljhan- delsföretagens utestående lånesumma. Av de undersökta företagen har dock inget företag inom fackhandeln angivit leverantör som borgensman. Det kan dock inte uteslutas att leverantör har ställt borgen men att detta förbisetts vid uppgiftslämnandet om det även finns annan säkerhet för lånet. Av den utestående lånesumman inom dagligvaruföretagen svarar lån från le- verantör eller med leverantör som borgensman för ungefär en tredjedel. ”Leverantörslånen” är dock av betydligt större omfattning relativt sett i de medelstora företagen än i de mindre.
Planerade men ej genomförda investeringar 1973—1977
De undersökta företagen har tillfrågats om de planerat men ej genomfört investeringar åren 1973—1977 samt vilka skälen varit till att investeringarna ej kommit till stånd. I tabell 18 redovisas andel företag som angivit att de planerat investeringar samt de huvudsakliga skälen till att investeringarna ej genomförts.
Ca 15 % av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen anger att de planerat investeringar som ej blivrt genomförda. Inom dagligvaru- handeln är andelen högre (ca 19 %) än inom fackhandeln (ca 11 %). Det viktigaste skälet till att man ej investerat påstår de mindre företagen vara svårighet med kapitalanskaffning. Endast en tiondel av de mindre fö- retagen som angivit att de ej investerat på grund av kapitalbrist har dock sökt lån medan så gott som samtliga medelstora företag som angivit detta skäl även sökt lån men ej fått något.
Tabell 18 Andel företag som planerat menej genomfört investeringar åren 1973—1977 samt skälen därtill
Andel av totala antalet företag %
Daglig- Fack- 0—9 10—49 Totalt varu- handel anst. anst. handel Företag som planerat men ej genomfört investeringar 19 11 15 15 _ 15 Skäl till att investeringar ej genomförts Svårighet att anskaffa kapital 12 9 11 4 10 Ej byggnadslov och dylikt 4 ' ' ' ' 11 2 Annat skäl 3 2 ' ' ' ' 3
För de mindre företagen inom servicenäringarna föreligger enligt tidigare gjorda undersökningar sämre möjligheter jämfört med de större företagen att anskaffa kapital för etablering, utvidgning av rörelsen, ombyggnader och dylikt. Belåningsbara objekt såsom mark, fastigheter och maskiner är av relativt liten betydelse inom denna typ av företag. En stor del av de mindre företagens främmande kapital utgörs av leverantörskrediter, vilket kan medföra ett beroende av leverantörer som gör företagen mindre fria.
Syftet med denna undersökning är att kartlägga de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens nuvarande kapitalförsörjning samt i vilken utsträck— ning företagen under de senaste åren haft svårighet att anskaffa kapital. Undersökningen avser också att belysa i vilken omfattning företagen under det senaste året utnyttjat någon form av företagsservice såsom råd och hjälp ifråga om marknadsföring, administration och dylikt samt utbildning. Dess- utom kartläggs om företagen haft behov av dylik företagsservice som de ej kunnat få tillgodosedd.
Av företagen inom servicenäringarna har detaljhandelsföretagen utvalts för undersökningen om kapitalförsörjningen. Orsaken härtill är att dessa företag kräver relativt hög kapitalinsats för etablering och drift av sin verksamhet. Undersökningen har begränsats till att omfatta endast den s. k. egentliga detaljhandeln, vilket innebär företag där större delen av verksamheten kan hänföras till detaljhandel dvs. även företag inom branscherna ur, optik och guld. Företag inom bil- och drivmedelshandel samt apoteks- och systemva- ruhandel räknas dock ej till egentlig detaljhandel och ingår alltså ej i un- dersökningen. Företagen inom apoteksvaruhandel och handel med driv- medel ägs till större delen av storföretag och är för den skull inte aktuella. Vad gäller bilhandeln skiljer sig denna bransch både ur lokal- och utrust-
ningshänseende avsevärt från andra detaljhandelsbranscher varför det är naturligt att dessa företag inte medtagits i undersökningen.
Eftersom undersökningen enligt serviceföretagsutredningens direktiv skall omfatta endast mindre och medelstora företag har frågan uppstått vilka företag som skall räknas till denna grupp. Det enda kompletta företagsregister som finns att tillgå är Centrala företagsregistret (CFR), vilket innehåller storleksdata i form av antal anställda omräknat till årsverken. Med utgångs- punkt i detta storleksmått har till mindre och medelstora företag hänförts företag med mindre än 50 anställda. Därmed bortfaller av detaljhandeln större delen av varuhushandeln som NK-Åhléns svarar för. Dessutom har samtliga kooperativa föreningar anslutna till KF undantagits på grund av deras speciella finansieringsförhållande. I CFR fanns hösten 1978 endast företag etablerade senast 1976, vilket innebär att företag etablerade 1977 och 1978 ej ingår i undersökningen.
Av detaljhandelsföretagen i CFR med mindre än 50 anställda och med de begränsningar som angivits ovan drogs i september 1978 ett slumpmässigt urval. För att få en större säkerhet i resultaten tillämpades variabla ur- valkvoter, t. ex. uttogs ungefär vart 250:e av företag med 0 anställda och vart 7:e av företag med 20—49 anställda. Antalet företag i urvalet begränsades av tids- och kostnadsskäl till 500 varav 200 inom dagligvaruhandeln och 300 inom fackhandeln (sällanköpsvaruhandeln). Fördelningen av antalet fö- retag totalt i registret respektive slutgiltigt utvalda företag på branschgrupp och storlek framgår nedan. På grund av den urvalsmetodik som tillämpats kom antalet utvalda företag att uppgå till 506.
Branschgrupp Antal företag 0—9 10—49 Summa anställda anställda Totalt Urval Totalt Urval Totalt L'rval Dagligvaruhandel 20 964 120 1 144 83 22 108 203 Fackhandel 21 869 181 1 126 122 22 995 303 Summa 42 833 301 2 270 205 45 103 506
Samtliga 506 utvalda företag tillställdes ett frågeformulär (se appendix 3) för besvarande samt ombads sända in en kopia av räkenskapsutdraget för det senaste bokföringsåret. De företag som ej besvarat enkäten efter tre veckor erhöll en postal påminnelse. Trots en påminnelse inkom uppgifter från knappt 40 % av företagen varför samtliga utvalda företag med minst 10 anställda kontaktades per telefon. Av de resterande mindre företagen uttogs i genomsnitt vart fjärde för intervju per telefon. Den egentliga svars-
procenten kom därigenom att ligga på cirka 65 % motsvarande 105 företag inom dagligvaruhandeln och 150 företag inom fackhandeln. Genom till- lämpningen av variabla urvalskvoter kan en exakt svarsprocent beräknas endast inom respektive urvalsgrupp t. ex. företag inom dagligvaruhandeln med en till fyra anställda. Svarsprocenten varierar mellan 60 och 70 % för de olika urvalsgrupperna. Skillnaderna i svarsprocent är oberoende av storlek och branschgrupp.
Svarsprocenten har beräknats på antal företag som lämnat bearbetnings- bara uppgifter jämfört med antal företag som resterar i urvalet efter re- ducering för bortfall. Med bortfall avses här upphörda företag, företag vars huvudsakliga verksamhet ej är detaljhandel, s. k. vilande företag samt företag ingående i större koncern. Det totala bortfallet uppgår till 109 företag.
Redovisningen av undersökningsresultaten sker dels fördelad på bransch- grupp (dagligvaruhandel respektive fackhandel), dels fördelad på företags- storlek (under 10 anställda respektive 10—49 anställda). Dessutom anges resultat för hela detaljhandeln. De antal och värden som redovisas avser uppräkningar till totalnivå om inte annat anges. Med hänsyn till dels att undersökningen baseras på ett urval av företag, dels att en tredjedel av fö- retagen inte lämnat uppgifter kan det finnas en viss avvikelse mellan de redovisade och de verkliga resultaten. Dessutom innebär bortfallet av nyetablerade företag 1977 och 1978 att de redovisade totalnivåsiffrorna är underskattade.
Antal företag och försäljningsställen
I tabell 19 redovisas antal företag och antal försäljningsställen fördelade på branschgrupp.
Tabell 19 Antal företag och antal försäljningsställen fördelade på branschgrupp 1978
Branschgrupp Antal Antal försälj- företag ningsställen Dagligvaruhandel 15 550 16 100 Fackhandel 17 400 21 000 Summa 32 950 37 100
Av de 45103 detaljhandelsföretagen med mindre än 50 anställda som fanns registrerade 1976 enligt CFR kvarstår alltså ca 33 000 företag 1978/ 79 när följande kategorier borttagits:
Företag upphörda 1977-1978 (ev. tidigare), företag tillhörande koncern med 50 anställda och mer, kooperativa företag samt felklassade företag (ej detaljhandel). Antal företag inom dagligvaruhandeln utgör ca 15 600 mot ca 17 400 inom fackhandeln. För dagligvaruhandeln redovisas i genomsnitt 1,04 försäljningsställen per företag medan motsvarande antal för fackhandeln ligger på 1,21. Det bör observeras att företag som registrerats under I 977 och
1978 inte ingår i undersökningen, eftersom man endast haft tillgång till re- gisterdata från 1976 (CFR).
Fördelningen av antal företag och försäljningsställen på företagsstorlek redovisas i tabell 20.
Tabell 20 Antal företag och antal försäljningsställen fördelade på företagsstorlek 1978
Företagsstorlek Antal Antal försälj— företag ningsställen 0—9 anställda 31 030 33 770 10—49 anställda 1 920 3 330 Summa 32 950 37 100
Av samtliga ca 33 000 företag utgör andelen företag med mindre än 10 anställda hela 94 %. Antalet försäljningsställen per företag är lägre inom de mindre företagen (1,09) än inom de medelstora (1,73).
Företagens årsomsättning
De omsättningsuppgifter som företagen lämnat avser deras senast avslutade räkenskapsår, vilket i allmänhet innebär kalenderåret 1977. 1 de fall rä- kenskapsår över- eller understigit 12 månader har omsättningen korrigerats på så sätt att exempelvis beloppet för ett bokföringsår på åtta månader höjts med 50 % medan beloppet för ett bokföringsår på sexton månader sänkts med en fjärdedel. De här redovisade omsättningsuppgifterna avser alltså en verklig eller beräknad 12-månadersperiod. 1 de omsättningsuppgifter som redovisas nedan ingår mervärdeskatt.
I tabell 21 redovisas företagens omsättning uppräknad till totalnivå med fördelning på branschgrupper.
Tabell 21 Total omsättning samt genomsnittsomsåttning per företag (milj. kr) 1977
Branschgrupp Total om- Omsättning sättning per företag Dagligvaruhandel 23 600 1,5 Fackhandel 18 400 1,1 Summa 42 000 1,3
De mindre och medelstora företagen inom dagligvarubranscherna som redovisas i denna rapport omsatte 23,6 miljarder kr år 1977, vilket motsvarar ca 60 % av den totala omsättningen inom hela dagligvaruhandeln. De fack- handelsföretag som redovisas här beräknas 1977 ha omsatt 18,4 miljarder kr. Av den totala fackhandelsomsättningen svarar de mindre och medelstora företagen för ca 70 %.
Den genomsnittliga omsättningen för samtliga mindre och medelstora detaljhandelsföretag är beräknad till 1,3 milj. kr. Företagen inom daglig-
varubranscherna är genomsnittligt större omsättningsmässigt sett än före- tagen inom fackhandeln — 1,5 milj. kr mot 1,1 milj. kr.
Omsättningen totalt och per företag fördelad efter företagsstorlek anges i tabell 22.
Tabell 22 Total omsättning samt genomsnittsomsåtming per företag (milj. kr.) 1977
Företagsstorlek Total om- Omsättning sättning per företag 0—9 anställda 26400 0,8 10—49 anställda 15 600 8,2 Summa 42 000 1,3
Omsättningen inom de mindre företagen dvs. de med under tio anställda, uppgick för 1977 till 26,4 miljarder kr medan omsättningen inom de me- delstora företagen dvs. de med 10—49 anställda utgjorde 15,6 miljarder kr. Genomsnittsomsättningen för de mindre företagen ligger på 0,8 milj. kr eller ungefär en tiondel av de medelstora företagens genomsnittsomsätt- ning (8,2 milj. kr).
Antal sysselsatta
Vid gruppering av företagen efter storlek används i utredningen liksom i CFR antal anställda (årsverken), vilket framräknats genom att antalet totalt utförda arbetstimmar för anställd personal dividerats med normalarbetstiden för en heltidsanställd person. Företag, i vilka endast familjemedlemmar är sysselsatta, har hänförts till företag med 0 anställda. De uppgifter som fö- retagen lämnat till denna undersökning omfattar samtliga sysselsatta dvs. både anställd personal och familjemedlemmar sysselsatta i rörelsen. Antalet sysselsatta har fördelats dels på dessa båda kategorier, dels på heltids- re- spektive deltidssyssatta utan angivande av antalet arbetstimmar.
I tabell 23 redovisas antal anställda och antal familjemedlemmar uppdelade på heltids- och deltidssysselsatta inom branschgrupperna.
Tabell 23 Antal anställda och antal familjemedlemmar sysselsatta på heltid respek- tive deltid fördelade på branschgrupp 1977
Branschgrupp Antal anställda Antal familje- Summa medlemmar
Heltid Deltid Heltid Deltid Heltid Deltid
Dagligvaruhandel 18 650 24 900 15 900 4 900 34 550 29 800 Fackhandel 27 400 24 100 17 100 8 000 44 500 32 100
Summa 46 050 49 000 33 000 12 900 79 050 61 900
Totalt ca 140 000 personer beräknas enligt undersökningen vara sysselsatta inom de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen, varav ca 95000 eller två tredjedelar består av anställd personal. Andelen heltidssysselsatta utgör drygt hälften av samtliga sysselsatta. Antalet sysselsatta per företag
uppgår till 2,4 på heltid och 1,9 på deltid. Av familjemedlemmarna arbetar dock drygt 70 % på heltid medan andelen heltidsarbetande bland de anställda ligger på knappt 50 %. Det bör observeras att företag som etablerats efter 1976 ej ingår i undersökningen, vilket innebär att antal sysselsatta 1977 inom samtliga mindre och medelstora detaljhandelsföretag ligger något högre än de här redovisade uppgifterna.
De här redovisade företagen inom dagligvaruhandeln sysselsätter färre personer både totalt och per företag jämfört med fackhandelsföretagen. Vad beträffar andelen heltidssysselsatta av samtliga sysselsatta ligger den något lägre för dagligvaruhandeln än för fackhandeln. Ingen skillnad föreligger dock mellan branschgrupperna avseende de anställdas andel av samtliga sysselsatta. Tabell 24 visar de sysselsattas fördelning för de olika storleksgrupperna.
Tabell 24 Antal anställda och antal familjemedlemmar sysselsatta på heltid respek- tive deltid fördelade på företagsstorlek 1977
Företagsstorlek Antal anställda Antal familje- Summa medlemmar
Heltid Deltid Heltid Deltid Heltid Deltid
0—9 anställda 30 100 32 150 30 450 12 300 60 550 44 450 10—49 anställda 15 950 16 850 2 550 600 18 500 17 450
Summa 46 050 49 000 33 000 12 900 79 050 61 900
Av samtliga här redovisade företag svarar de mindre företagen (0—9 an- ställda) för ungefär tre fjärdedelar av antalet sysselsatta både vad gäller heltid och deltid. Andelen anställda är dock betydligt högre i de medelstora fö— retagen (ca 90 %) än i de mindre företagen (ca 60 %). Gencmsnittet sys- selsatta per företag utgör 2,0 på heltid och 1,4 på deltid inorn de mindre och 9,7 respektive 9,1 inom de medelstora företagen.
Om man ser på den genomsnittliga omsättningen inom de båda stor- leksgrupperna finner man att effektiviteten uttryckt i omsättning per sys- selsatt är närmare dubbelt så stor bland de medelstora företagen jämfört med de mindre.
Företagens etableringsår
För att fastställa nyetableringens omfattning inom de mindre osh medelstora detaljhandelsföretagen har med ledning av uppgifterna om etableringsår fö- retagen indelats i ”nya” och ”bestående” företag. De nya företagen skall ha etablerats 1972 och senare, dvs. 1972—1976, medan alla företag etablerade före 1972 räknas som bestående.
Av tabell 25 framgår andelen nya respektive bestående företag inom de båda branschgrupperna samt totalt.
Av de ca 33 000 mindre och medelstora detaljhandelsföretigen är unge- fär 16 % etablerade under femårsperioden 1972—1976. Andelen”nya" företag är några procentenheter högre inom fackhandeln är inom dagligvaruhandeln.
Tabell 25 Antal företag etablerade före 1972 och 1972—1976 fördelat på branschgrupp 1978
Branschgrupp Antal Företag etablerade företag totalt Före 1972 1972—1976 Antal % av Antal % av totalt totalt Dagligvaruhandel 15 550 13 425 86 2 125 14 Fackhandel 17 400 14 250 82 3 150 18 Summa 32 950 27 675 84 5 275 16
Andel nya och bestående företag för olika företagsstorlekar redovisas i tabell 26.
Tabell 26 Antal företag etablerade före 1972 och 1972—1976 fördelat på företags- storlek 1978
Branschgrupp Antal Företag etablerade företag totalt Före 1972 1972—1976 Antal % av Antal % av totalt totalt 0—9 anställda 31 030 26 150 84 4 880 16 10—49 anställda 1920 I 525 79 395 21 Summa 32 950 27 675 84 5 275 16
Ungefär en femtedel av de medelstora företagen kan räknas till gruppen nya företag, medan denna andel är lägre för de mindre företagen — ca 16 %.
3.7. Medlemskap i frivillig kedja
Någon allmänt vedertagen definition av begreppet ”frivillig kedja” existerar inte. Det som främst kännetecknar en frivillig kedja är att samarbetsavtal upprättats mellan detaljister inom samma bransch och att en central ad- ministration handlägger vissa gemensamma funktioner såsom inköp, mark-
Tabell 27 Antal företag anslutna till frivillig kedja fördelat på branschgrupp 1978
Branschgrupp . Antal företag Totalt Anslutna till % av frivillig kedja totalt Dagligvaruhandel 15 550 5 750 37 Fackhandel 17 400 1 750 10
Summa 32 950 7 500 23
nadsföring, utbildning m. m. M_ed frivillig kedja avses i denna undersökning dels kedjorna ICA, Vivo och Favör inom livsmedelsdetaljhandeln, dels de frivilliga fackkedjorna (se appendix 4). Tabell 27 visar antalet företag anslutna till frivillig kedja och fördelat
på branschgrupp. Anslutningen till frivillig kedja är betydligt högre inom dagligvaruhandeln där 37 % av företagen är medlemmar jämfört med fackhandeln där endast
10 % av företagen redovisar medlemskap. Hur stor anslutningen är till frivillig kedja inom olika företagsstorlekar framgår av tabell 28. Tabell 28 Antal företag anslutna till frivillig kedja fördelat på företagsstorlek 1978
Företagsstorlek Antal företag Totalt Anslutna till % av frivillig kedja totalt 0—9 anställda 31 030 6 100 20 10—49 anställda 1 920 1 400 73 Summa 32 950 7 500 23
Anslutningen till frivillig kedja är tre är fyra gånger vanligare bland de medelstora företagen än bland de mindre. Antalet medelstora företag inom dagligvaruhandeln är visserligen något högre än antalet medelstora fack- handelsföretag men skillnaden är så obetydlig att man kan bortse från even- tuell inverkan härav vad gäller kedjeanslutning.
3.8. Kontrakts- och ägandeförhållanden avseende företagets lokaler
I likhet med företagens bokförda tillgångar som behandlas i följande avsnitt kan hyreskontraktet på lokaler utgöra en form av säkerhet för långivare. Denna säkerhet kan ibland anses så betydelsefull för långivaren att denne kräver att få förfoganderätt över hyreskontraktet för att lånet skall beviljas. I tabell 29 redovisas fördelat på branschgrupp vem som har förfoganderätten till kontraktet på lokalerna eller om lokalerna inryms i egen fastighet.
Tabell 29 Antal företag med lokaler i egen fastighet samt antal företag som hyr lokalerna med respektive utan förfoganderätt över hyreskontraktet fördelade på branschgrupp 1978
Branschgrupp Totalt Företag med lokaler Företag antal i egen fastighet företag Med förfoganderätt Utan förfoganderätt över hyreskontraktet över hyreskontraktet Antal % av Antal % av Antal % av företag totalt företag totalt företag totalt ___—_________ Dagligvaruhandel 15 550 5 700 37 950 6 8 900 57 Fackhandel 17 400 2 350 14 — — 15 050 86 Summa 32 950 8 050 25 950 3 23 950 72
_____________.—_.._____—_—_-_
Tabell 30 Antal företag med lokaler i egen fastighet samt antal företag som hyr lokalerna med respektive utan
förfoganderätt över hyreskontraktet fördelade på företagsstorlek 1978
Branschgrupp Totalt Företag med lokaler Företag antal i egen fastighet företag Med förfoganderätt
över hyreskontraktet
Antal % av Antal % av Antal företag totalt företag totalt företag
0—9 anställda 31 030 7 910 25 490 2 22 630 10—49 anställda 1 920 140 7 460 24 1 320 Summa 32 950 8 050 24 950 3 23 950
Tre fjärdedelar av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen hyr sina lokaler medan en fjärdedel har lokaler i egen fastighet. Jämför man förhållandena i de båda branschgrupperna finner man att lokaler i egen fastighet är två å tre gånger vanligare i dagligvaruhandeln än i fackhandeln.
Företag som hyr sina lokaler måste ibland överlåta förfoganderätten över hyreskontraktet till långivaren som säkerhet. Det händer också att hyres- kontraktet utställs direkt på långivaren. Bland de undersökta företagen fö- rekommer detta endast inom dagligvaruhandeln, där ca 6 % av företagen inte själva förfogar över hyreskontraktet. I så gott som samtliga fall är långi— varen även leverantör och tillhör ICA eller DAGAB. Lokalförhållandena för företagen inom olika företagsstorlekar framgår av tabell 30. En fjärdedel av de mindre företagen har lokaler i egen fastighet men endast ca 7 % av de medelstora företagen äger fastigheten där verksamheten bedrivs. De mindre företag som hyr sina lokaler har mestadels förfogan- derätten över kontraktet själva. Endast ca 2 % av de mindre företagen har det inte, medan motsvarande andel för de medelstora företagen utgör ca 24 %.
3.9. Kapitalets användning
Med ledning av företagens balansräkningar vid senaste bokföringsårs utgång har en beräkning skett av storleken på de olika tillgångsposterna. För de allra minsta företagen inom dagligvaruhandeln utan några anställda har det varit svårt att erhålla uppgifter om tillgångar, skulder och eget kapital. Dessa små företag inom dagligvaruhandeln utgör visserligen omkring en femtedel av antalet mindre och medelstora företag men svarar blott för cirka 3 % av både deras totala omsättning och totala tillgångar. Tillgångar, skulder och eget kapital har uppskattats på basis av omsättningen för de företag som ej lämnat dessa uppgifter. Av tabell 31 framgår tillgångarnas storlek totalt och inom branschgrupperna.
Av de totala tillgångarna på 12,3 miljarder kr faller 4,4 miljarder kr eller drygt en tredjedel på dagligvaruhandeln och 7,9 miljarder kr eller knappt två tredjedelar på fackhandeln. För samtliga mindre och medelstora företag uppgår tillgångarna till 375000 kr per företag i genomsnitt. Motsvarande
% av totalt
73 69
Utan förfoganderätt över hyreskontraktet
Tabell 31 Företagens tillgångar fördelade på branschgrupp 1977/78
Tillgångstyp Dagligvaruhandel Fackhandel Summa Milj. % av Milj. % av Milj. % av kr totalt kr totalt kr totalt
Omsättningsti/lgångar
Likvida medel 440 10 910 12 1350 11 Kundfordringar 530 12 790 10 1 320 11 Varulager 1 600 36 4 900 62 6 500 53
Övriga kortfristiga fordringar och
omsättningstillgångar 570 13 460 6 1 030 8
Summa 3 140 71 7 060 90 10 200 83 Anläggningstillgångar Inventarier, maskiner,
bilar 0. d. 550 12 400 5 950 8 Fast egendom, (bygg-
nader och mark) 450 10 210 3 660 5 Värdepapper och lång-
fristiga fordringar 300 7 180 2 480 4
Summa 1 300 29 790 10 2 090 17
Summa tillgångar 4 440 100 7 850 100 12 290 100
värde för dagligvaruhandeln ligger på 285 000 kr och för fackhandeln på 450000 kr, vilket innebär att tillgångarna inom ett fackhandelsföretag är ungefär en och en halv gång så stora som inom ett företag i dagligva- ruhandeln.
De olika typerna av tillgångar fördelar sig i allmänhet annorlunda inom dagligvaruhandeln än inom fackhandeln. Endast andelen likvida medel (kas- sa, bank, postgiro) och kundfordringar är lika och ligger kring 11 % var inom båda branschgrupperna. Varulagret är den största tillgångsposten och svarar för över hälften av samtliga företags tillgångar. Dagligvaruhandeln redovisar en betydligt lägre andel varulager — 36 % — än fackhandelns 62 %. Övriga omsättningstillgångar utgör i genomsnitt ca 8 % av de totala till- gångarna för båda branschgrupperna totalt, men är relativt sett dubbelt så stora inom dagligvaruhandeln som inom fackhandeln.
Anläggningstillgångarna, som utgör ca 17 % av de mindre och me- delstora företagens tillgångar, svarar för tre gånger så hög andel (29 %) av dagligvaruföretagens tillgångar som av fackhandelns (10 %). Knappt hälf- ten av anläggningstillgångarna utgörs av inventarier, bilar, maskiner o.d. medan värdepapper och långfristiga fordringar utgör något mindre än en fjärdedel. Fast egendom dvs. byggnader och mark omfattar för båda branschgrupperna ungefär en tredjedel av anläggningstillgångarna vilket'i procent av totala tillgångarna motsvarar cirka 10 % för dagligvaruhandeln och ca 3 % för fackhandeln.
I tabell 32 redovisas tillgångarnas fördelning vid olika företagsstorlek. Tabell 32 Företagens tillgångar fördelade på företagsstorlek 1977/78
Tillgångstyp Företag med Summa 0—9 anställda 10—49 anställda
Milj. % av Milj. % av Milj. % av kr totalt kr totalt kr totalt
Omsättningstillgångar Likvida medel 840 10 510 14 1 350 11 Kundfordringar 980 12 340 9 1 320 11 Varulager 4 860 57 1 640 43 6 500 53 Övriga kortfristiga
fordringar och omsättningstillgångar 640 7 390 10 1 030 8
Summa 7 320 86 2 880 76 10 200 83 Anläggningstillgångar Inventarier, maskiner,
bilar o.d. 640 8 310 8 950 8 Fast egendom (bygg-
nader och mark) 330 4 330 9 660 5 Värdepapper och lång-
fristiga fordringar 200 2 280 7 480 4
Summa 1 170 14 920 24 2 090 17
Summa tillgångar 8490 100 3800 100 12290 100
De totala tillgångarna fördelar sig med ca 70 % på de mindre och med ca 30 % på de medelstora företagen. Per företag ligger genomsnittet totalt på 375 000 kr. De medelstora företagen redovisar ett genomsnitt på ca 2 milj. kr, medan de mindre företagen endast når upp till ca 275 000 kr. Som tidigare nämnts är uppgifterna för de allra minsta företagen delvis upp- skattade, vilket innebär att de redovisade totala tillgångarna för gruppen 0—9 anställda kan ligga ett par procent högre eller lägre.
Skillnaden mellan de mindre och medelstora företagens fördelning av tillgångarna är inte lika markant som mellan de båda branschgruppernas. De mindre företagen redovisar en tredjedel högre andel av totala tillgångarna vad gäller kundfordringar och varulager, men en tredjedel lägre andel av- seende likvida medel och övriga omsättningstillgångar. Anläggningstillgång- arna inom de mindre företagen är relativt små. Endast ca 4 % av tillgångarna består av fast egendom och ca 2 % av värdepapper o. d., medan motsvarande andelar för de medelstora företagen ligger på 9 respektive 7 %. Det kan noteras att antal företag som redovisat fast egendom utgör ca 300 av de 1920 medelstora företagen. För de mindre företagen finns ej tillräckligt material för att kunna beräkna hur många som har fast egendom. Visserligen anser ca 8000 av de 31000 att de har lokaler i egen fastighet, men fas- tigheterna ägs ofta privat, dvs. de redovisas inte i rörelsen.
3.10. Kapitalets anskaffning
Finansieringen av företagens tillgångar med eget respektive främmande ka- pital med redovisning på branschgrupp framgår av tabell 33.
Tabell 33 Eget och främmande kapital fördelat på branschgrupp 1977/78
Branschgrupp Eget kapital Främmande kapital Summa
Totalt Per före- Totalt Per före- Totalt Per före- milj. tag 1000 milj. tag 1000 milj. tag 1000 kr kr kr kr kr kr Dagligvaruhandel 740 45 3 700 240 4 440 285 Fackhandel 1 800 100 6 050 350 7 850 450 Summa 2 540 80 9 750 295 12 290 375
Ungefär 80 % av kapitalet i de mindre och medelstora detaljhandels- företagen utgörs av främmande kapital. Företagen inom dagligvaruhandeln redovisar en högre andel främmande kapital (ca 83 %)jämfört med företagen inom fackhandeln (ca 77 %). De Obeskattade reserverna har fördelats med hälften var på eget respektive främmande kapital.
I tabell 34 redovisas kapitalets fördelning på företagsstorlek. Tabell 34 Eget och främmande kapital fördelat på företagsstorlek 1977/78
___—___!—
Företagsstorlek Eget kapital Främmande kapital Summa
Totalt Per före- Totalt Per före- Totalt Per före- milj. tag 1000 milj. tag 1000 milj. tag 1000 kr kr kr kr kr ___________———— 0—9 anställda 1 790 60 6 700 215 8 490 275 10—49 anställda 750 390 3 050 1 590 3 800 1 980 Summa 2 540 80 9 750 295 12 290 375
Det främmande kapitalet inom de mindre företagen uppgår till ca 6,7 miljarder kr, vilket motsvarar ca 80 % av det totala kapitalet. Andelen främ- mande kapital av totalt kapital är densamma för de medelstora företagen och utgör ca 3 miljarder kr. Enligt publikationen Företagen 1976 (SCB 1978) svarar det främmande kapitalet i större detaljhandelsföretag (20 anställda och mer) för ca 80 % av det totala kapitalet. Andelen främmande kapital inom detaljhandels- företagen är alltså oberoende av företagsstorlek.
3.11. Det främmande kapitalets sammansättning
Företagens främmande kapital består av långfristiga skulder (lån och pen- sionsavsättningar), leverantörsskulder samt andra kortfristiga skulder såsom skatteskulder, upplupna kostnader och förutbetalda intäkter, skulder av- seende semesterersättningar och arbetsgivaravgifter.
I tabell 35 redovisas hur det främmande kapitalet är sammansatt totalt samt inom branschgrupperna. Skulderna har sammanförts till fyra huvud- grupper: lån, leverantörsskulder, skatteskuld för reserver samt övriga skulder inklusive pensionsavsättningar.
Tabell 35 Det främmande kapitalets sammansättning fördelat på branschgrupp 1977/78
Typ av främmande Daglig- Fackhandel Summa kapital varuhandel
Milj. %av Milj. %av Milj. % av kr totalt kr totalt kr totalt
Lån 1 085 30 1 290 21 2 375 25 Leverantörsskulder 1 305 35 2 445 40 3 750 38 Skatteskulder på
reserver 265 7 805 13 1 070 11 Övriga skulder 1 045 28 1 510 25 2 555 26 Summa 3 700 100 6 050 100 9 750 100
Av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens skulder dominerar leverantörsskulderna med ca 3,8 miljarder kr, vilka så gott som uteslu- tande består av varuskulder. Leverantörsskulderna utgör i genomsnitt ca 38 % av det totala främmande kapitalet. Dagligvaruhandeln redovisar några procentenheter lägre och fackhandeln några procentenheter högre andel än
genomsnittet. Det lånade kapitalet uppgick för samtliga företag till ca 2,4 miljarder kr,
vilket är lika med en fjärdedel av det totala främmande kapitalet. Andelen lånat kapital är en och en halv gång så hög i dagligvaruhandeln (ca 30 %) som i fackhandeln (ca 20 %). Det absoluta värdet ligger på ca 1,1 miljard kr för dagligvaruhandeln och på ca 1,3 miljarder för fackhandeln.
Beräknade skatteskulder på reserver utgör drygt en miljard kr eller ca 11 % för företagen sammanlagt. Därav svarar fackhandeln för hela 0,8 mil- jarder kr. Resterande fjärdedel av de totala skulderna består nästan helt av kortfristiga skulder. De långfristiga skulder som ingår avser avsättningar till pensioner som förekommer i ytterst få företag.
Hur det främmande kapitalet är sammansatt i mindre respektive me- delstora företag framgår av tabell 36.
Andelen skatteskulder på reserver och övriga skulder är ungefär lika stora i mindre och i medelstora företag. Låneandelen är däremot ca fem pro— centenheter större i de medelstora företagen än i de mindre, som i stället har större andel leverantörsskulder -— ca 41 % mot ca 33 % i de medelstora företagen. För samtliga större detaljhandelsföretag (20 anställda och mer) uppgår enligt publikationen Företagen 1976 leverantörsskulderna till 21 a 22 % av det totala främmande kapitalet. Andelen sjunker alltså relativt kraftigt med stigande företagsstorlek.
Tabell 36 Det främmande kapitalets sammansättning fördelad på företagsstorlek 1977/78
Typ av främmande Företag med Summa kapital ___—__— 0—9 anställda 10—49 anställda
Milj. % av Milj. % av Milj. % av kr totalt kr totalt kr totalt
Lån ] 535 23 840 28 2 375 25 Leverantörsskulder 2 745 41 1 005 33 3 750 38 Skatteskulder på _reserver 700 10 370 12 1 070 11 Övriga skulder 1 720 26 835 27 2 555 26 Summa 6 700 100 3 050 100 9 750 100
3.12. Lånefinansieringens omfattning
Drygt 24000 av de 33 000 mindre och medelstora företagen redovisar lån vid bokslutstillfället. Antal företag med respektive utan lån fördelat på branschgrupp redovisas i tabell 37.
Tabell 37 Antal företag med och utan lån fördelade på branschgrupp 1978
Branschgrupp Företag med lån Företag utan lån Summa Antal % av Antal % av Antal % av totalt totalt totalt Dagligvaruhandel 11 550 74 4 000 26 15 550 100 Fackhandel 12 770 73 4 630 27 17 400 100 Summa 24 320 74 8 630 26 32 950 100
Det föreligger som framgår av tabell 37 inga nämnvärda skillnader mel- lan företag inom dagligvaruhandel och fackhandel vad gäller andel med respektive utan lån.
I tabell 38 redovisas antal företag med och utan lån fördelat på före- tagsstorlek.
Tabell 38 Antal företag med och utan lån fördelat på företagsstorlek 1978
Företagsstorlek Företag med lån Företag utan lån Summa Antal % av Antal % av Antal % av totalt totalt totalt 0—9 anställda 22 590 73 8 440 27 31 030 100 10—49 anställda 1 730 90 190 10 1 920 100 Summa 24 320 74 8 630 26 32 950 100
Relativt fler av de medelstora företagen än av de mindre redovisar lån. Av de medelstora företagen är det endast en tiondel som saknar lån mot drygt en fjärdedel av de mindre.
Tabell 39 Utestående lånebelopp samt antal lån hos olika långivare fördelade på branschgrupp 1977/78
Långivare Dagligvaruhandel Fackhandel Summa Utestående lån Antal Utestående lån Antal Utestående lån Antal ————— lån —— lån ___— lån Milj. % av Milj. % av Milj. % av kr totalt kr totalt kr totalt Bank 800 74 13 280 965 75 13 940 1 765 74 27 220 Privatperson 60 5 2 070 235 18 5 630 295 12 7 700 Leverantör 105 10 1 015 . . . . - 110 5 1 030 Övriga 120 l 1 500 85 7 350 205 9 850 Summa 1 085 100 16 865 1 290 100 19 940 2 375 100 36 800
3. 1 3 Långivarekategorier
Detaljhandelsföretagens långivare kan indelas i fyra kategorier: banker, pri- vatpersoner, leverantörer och övriga kreditinstitut. I tabell 39 redovisas de sammanlagda lånesummorna samt antal lån för respektive kategori fördelade på branschgrupp.
Bankernas långivning till de mindre och medelstora detaljhandelsföre- tagen omfattar drygt 27 000 lån och uppgår till ca 1,8 miljarder kr, vilket motsvarar ungefär tre fjärdedelar av företagens totala lånesumma. Genom- snittslånet hos bankerna ligger kring 65 000 kr. Därnäst i betydelse kommer privata långivare, som till större delen utgörs av delägare. Den totala lå- nesumman från denna kategori uppgår till 0,3 miljarder kr. Lånen är i all- mänhet relativt små med ett genomsnittligt värde på knappt 40000 kr. Privatlånens andel är betydligt större i fackhandeln (ca 18 %) än i dag- ligvaruhandeln (ca 5 %). Motsatsen kan konstateras för leverantörslånen. Dessa uppgår till 0,1 miljarder kr eller 10 % av dagligvaruhandelns ute— stående lån.
De långivande leverantörerna inom dagligvaruhandeln består till allra största delen av ICA och DAGAB. Av den utestående lånesumman för leverantörslånen på ca 100 milj. kr kommer endast ca en femtedel från andra leverantörer.
Inom fackhandeln är direkta lån från leverantörer av obetydlig omfattning. Den mera kortfristiga kreditgivningen från leverantörer i form av varu- krediter är dock som tidigare nämnts relativt större i fackhandeln än i dag- ligvaruhandeln.
Övriga långivare svarar för en sammanlagd lånesumma på 0,2 miljarder kr. Det utestående beloth per lån är relativt stort — ca 240000 kr. De största långivarna inom kategorin övriga är Industrikredit och Företagskredit med sammanlagt ca hälften av det utestående beloppet. Därnäst i stor- leksordning kommer Handelskredit, Bofab och Spintab som är ungefär lika stora långivare och tillsammans svarar för en tredjedel eller ca 70 milj. kr. Av övriga långivare kan nämnas Köpmännens Pensionskassa (KPK) och Hypotekskassan.
Tabell 40 Utestående lånebelopp samt antal lån hos olika långivare fördelade på företagsstorlek 1977/78
långivare
Bank Privatperson Leverantör Övriga
Summa
Milj. kr
1 240 220 20 60 0—9 anställda 10—49 anställda Summa Utestående lån Antal Utestående lån Antal Utestående lån Antal __ lån _ lån ___— lån % av Milj. % av Milj. % av totalt kr totalt kr totalt 81 25 020 525 63 2 200 1 765 74 27 220 14 7 020 75 9 680 295 12 7 700 1 790 90 11 240 1 10 5 1 030 4 370 145 17 480 205 9 850 100 33 200 835 100 3 600 2 375 100 36 800 I 540
Tabell 40 visar utestående lånebelopp och antal lån för respektive kategori av långivare fördelade på företagsstorlek.
De utestående lånesummornas fördelning på långivare skiljer sig åt för olika företagsstorlekar. De mindre företagen använder sig i större utsträck- ning av banker och privatpersoner som långivare än de medelstora företagen. Motsatsen gäller lån från leverantörer och övriga kreditinstitut, som svarar för närmare 30 % av de medelstora företagens sammanlagda lånesumma men för endast ca 5 % av de mindre företagens.
3.14. Olika former av säkerhet för län
De säkerheter som ofta måste ställas i samband med att företaget erhåller lån, kan antingen bestå av företags- och fastighetsinteckningar, borgen eller av kombination av inteckning och borgen. I tabell 41 redovisas de utestående lånen efter typ av säkerhet samt med fördelning på branschgrupp.
Av de mindre och medelstora företagens utestående lån på ca 2,4 miljarder kr utgörs ca en trejdedel av lån mot enbart inteckning. Andelen är ungefär lika stor i dagligvaruhandeln som fackhandeln. Säkerhet i form
Tabell 41 Utestående lånebelopp samt antal lån med olika säkerheter fördelade på branschgrupp 1977/78
Säkerhet
Inteckning Borgen Inteckning
och borgen Ingen
Summa
Dagligvaruhandel Fackhandel Summa Utestående lån Antal Utestående lån Antal Utestående lån Antal _ lån _— lån _— lån Milj. % av Milj. % av Milj. % av kr totalt kr totalt kr totalt 365 34 7 000 445 35 4 360 810 34 11 360 265 24 4 900 400 31 8 400 665 28 13 300 380 35 1 810 225 17 1 730 605 26 3 540 75 7 3 150 220 17 5 450 295 12 8 600 1085 100 16 865 1 290 100 19 940 2 375 100 36 800
av enbart borgen har lämnats för ca 28 % av lånen motsvarande 0,7 miljarder kr. De rena borgenslånen har större betydelse inom fackhandeln (ca 31 %) än inom dagligvaruhandeln (ca 24 %). Lån med både inteckning och borgen som säkerhet uppgår till 0,6 miljarder kr eller en fjärdedel för samtliga företag. Andelen för företagen inom dagligvaruhandeln är dock dubbelt så hög (ca 35 %) som inom fackhandeln (ca 17 %). Lån utan någon säkerhet före- kommer i relativt liten omfattning. Endast ca 12 % av de utestående lånen hos samtliga mindre och medelstora företag saknar säkerhet. Företagen inom fackhandeln redovisar dock högre andel (ca 17 %) än företagen inom dag- ligvaruhandeln (ca 7 %). Lån utan säkerhet förekommer så gott som ute- slutande med privatpersoner som långivare.
Det utestående beloppet per lån ökar med ökad säkerhet. Genomsnitts- beloppet per lån ligger kring 35 000 kr om säkerhet saknas, 50000 kr för rena borgenslån. 70000 kr för inteckningslån och 170 000 kr för lån mot både inteckning och borgen. Genomsnittsbeloppet per lån är högre inom fackhandeln än inom dagligvaruhandeln vad gäller rena inteckningslån — 100 000 respektive 50 000 kr. Motsatt förhållande råder beträffande de kom- binerade intecknings- och borgenslånen. För dessa redovisar fackhandeln 130000 kr per lån mot 210000 kr på lån för dagligvaruhandeln.
Lånebelopp och antal lån med olika säkerheter för olika storlekar av företag redovisas i tabell 42.
Skillnaden mellan företag av olika storlek vad gäller lånens fördelning efter säkerhet är stor ifråga om lån mot enbart borgen och lån mot en kom- bination av borgen och inteckning. De utestående beloppen för borgenslånen utgör drygt en tredjedel av de mindre företagens utestående lånesumma men endast ca 16 % av de medelstora företagens. Lån mot både inteckning och borgen är tre gånger så betydande inom de medelstora företagen som inom de mindre.
Tabell 42 Utestående lånebelopp samt antal lån med olika säkerheter fördelade på företagsstorlek 1977/78 ___—___— Säkerhet 0—9 anställda 10—49 anställda Summa Utestående lån Antal Utestående lån Antal Utestående lån Antal __ lån _— lån __ lån Milj. % av Milj. % av Milj. % av kr totalt kr totalt kr totalt ___—___ Inteckning 570 37 10 340 240 29 1 020 810 34 11 360 Borgen 535 35 12 560 130 16 740 665 28 13 300 Inteckning och borgen 235 15 2 390 370 44 1 150 605 26 3 540 Ingen 200 13 7 920 95 11 680 295 12 8 600 ___—___ Summa 1 540 100 33 210 835 100 3 590 2 375 100 36 800
___—___—
Tabell 43 Antal företag med checkräkningskredit samt vid bokslutatillfället utnyttjad kredit och kreditgräns 1977/78 ___________________—.-———— Antal % av Utnyttjad Totalt bevil- Utnyttjad an— totala kredit, jad kredit, del antalet milj. kr milj. kr av beviljad kredit, % ___—___— __ Branschgrupp Dagligvaruhandel 7 465 48 345 635 54 Fackhandel 9 275 53 635 785 81 Summa 16 740 51 980 1 420 69 Företagsstorlek 0—9 anställda 15 325 49 710 1 010 70 10—49 anställda 1415 74 270 410 66 ___—_________._——_ Summa 16 740 51 980 1 420 69
___—__________—__———
3.15. Omfattningen av checkräkningskrediter samt lån med fastighet som säkerhet eller leverantör som borgensman
I de utestående beloppen enligt förra avsnittet ingår den vid bokslutstillfället utnyttjade checkräkningskrediten. Då det kan vara av intresse att känna till den beviljade kreditens storlek redovisas i tabell 43 dels antal företag som vid bokslutstillfället redovisat utnyttjad checkräkningskredit, dels de utnyttjade beloppen och kreditgränsen.
Hälften av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen har check- räkningskredit. Andelen är något högre inom fackhandeln än inom dag- ligvaruhandeln. Den utnyttjade krediten vid bokslutstillfället uppgick till närmare 1 miljard kr men den beviljade krediten för samma lån översteg 1,4 miljarder kr, vilket innebär ca 70 % utnyttjande. Fackhandeln redovisar vid bokslutstillfället högre utnyttjande (ca 80 %) än dagligvaruhandeln (54 %).
Checkräkningskredit förekommer i tre av fyra medelstora detaljhandels- företag men i blott vartannat av de mindre. Vad beträffar andelen utnyttjad kredit av total kredit är denna relativt likartad för de båda företagsstorlekarna.
Vissa former av säkerhet har befunnits vara av särskilt intresse vid un- dersökning av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens låneför- hållanden såsom fastighetsinteckningar och borgen från leverantörer. I tabell 44 anges dels andelen företag med sådana säkerheter, dels lånebeloppen fördelade på branschgrupp och företagsstorlek.
Lån där fastighet ingår som säkerhet, förekommer bland ca 14 % av de mindre och medelstora företagen. Andelen är ungefär 3 procentenheter högre inom dagligvaruhandeln och lika många procentenheter lägre inom fackhandeln jämfört med genomsnittet för samtliga företag. Antalet me- delstora företag med fastighetslån är relativt sett något mindre än antalet mindre företag med sådana lån. Beträffande fastighetslånens storlek kan konstateras att de svarar för omkring en femtedel av samtliga utestående
Tabell 44 Utestående lån där fastighet ingår som säkerhet respektive borgen lämnats av leverantör 1977/78
&
Lån med fastighet som säkerhet Lån med leverantör som borgensman
Antal % av Belopp % av Antal % av Belopp % av företag totalt milj. kr total företag totalt milj. kr totalt lånesumma lånesumma
&
Branschgrupp
Dagligvaruhandel 2 650 17 330 30 1 300 8 255 24 Fackhandel 1 915 11 135 10 — — — —
R_— Summa 4 565 14 465 20 I 300 4 255 11
F öretagsstorlek
0—9 anställda 4 .350 14 210 14 880 3 115 7 10—49 anställda 215 11 255 31 420 22 140 17
& Summa 4 565 14 465 20 1 300 4 255 11
__M—
lån, dvs. närmare 0,5 miljarder kr. För företagen inom dagligvaruhandeln ligger andelen kring hela 30 % men inom fackhandeln på endast 10 %. Eftersom de utestående beloppen per företag avseende fastighetslån ligger på endast ca 50 000 kr för de mindre företagen, men så högt som 1,2 miljoner kr för de medelstora företagen, innebär det att fastighetslånens andel av totala lånesumman blir högre i de medelstora företagen (ca 31 %) än i de mindre (ca 14 %).
Av tabell 39 har framgått att lån från leverantörer uppgick till ca 100 milj. kr vilka nästan uteslutande avsåg dagligvaruhandelns företag. Det fö- rekommer även att leverantörer är borgensmän för lån till dagligvaruhandeln. Inget av de undersökta fackhandelsföretagen har uppgivit leverantör som borgensman. Det kan dock inte oftaslutas att leverantör har ställt borgen men att detta förbisetts vid uppgiftslämnandet om det även finns annan säkerhet. Utöver de ca 100 milj. kr som leverantörerna direkt lånat ut, re- dovisas en utestående lånesumma på ca 250 milj. kr för lån med leverantör som borgensman. För omkring 90 % av denna lånesumma är leverantör lika med ICA och DAGAB. Totalt svarar de 5. k. leverantörslånen på ca 350 milj. kr för ca 34 % av den totala utestående lånesumman inom de här redovisade företagen tillhörande dagligvaruhandeln.
3.16. Finansiering genom leasing
I stället för att köpa t. ex. bilar och viss utrustning till butikerna, såsom TV-övervakning, kassaregister och vågar, kan företagen numera leasa (hyra) dessa inventarier för viss tid. Företagen kan därefter köpa in utrustningen till ett reducerat värde. Omfattning av leasing i de mindre och medelstora företagen framgår av tabell 45 där det också anges vilken typ av inventarier som leasats.
Tabell 45 Antal företag med leasingkontrakt samt typ av leasat objekt fördelade på branschgrupp och före- tagsstorlek 1978
Företag med leasing- Frekvens för olika typer av leasade objekt, % kontrakt Antal % av totala Bilar TV-bevak- Övrigt Summa antalet ning Kassa- register Vågar Branschgrupp Dagligvaruhandel 855 6 49 28 23 100 Fackhandel' 1060 6 67 - - 32 100 Summa 1915 6 60 - ' 29 100 Företagsstorlek 0—9 anställda 1 540 5 66 - - - - 100 10—49 anställda 375 20 45 20 35 100
Summa 1 915 6 60 - - 29 100
Endast ca 1900 eller 6 % av de mindre och medelstora detaljhan- delsföretagen leasar bilar och inventarier. Andelen är lika för båda bransch- grupperna, men bland de medelstora företagen är leasing omkring fyra gånger vanligare än bland de mindre företagen.
De leasade objekten består till ca 60 % av bilar. Dagligvaruhandeln och särskilt då de större företagen leasar i större utsträckning TV-bevakning, kassaregister, vågar o. d. På grund av att relativt få företag utnyttjar leasing och att typ av leasade inventarier varierar från företag till företag måste de angivna frekvenstalen användas med stor försiktighet.
3.17. Planerade men ej genomförda investeringar åren 1973—1977
Eftersom denna undersökning inte bara syftar till att kartlägga företagens erhållna lån utan även det eventuella behov av lån som funnits men ej kunnat tillgodoses, tillfrågades företagen om huruvida de under den senaste femårsperioden planerat investeringar som ej kommit till stånd. Även skälen härtill fick anges liksom typ av investering.
l tabell 46 redovisas för de båda branschgrupperna antal företag som pla- nerat investeringar men ej genomfört dessa samt orsakerna härtill.
Ca 15 % eller närmare 5000 av de mindre och medelstora företagen har angivit att de haft planer på investeringar åren 1973—1977, men att dessa inte blivit av. Frekvensen är nästan dubbelt så hög inom dagligva- ruhandeln som inom fackhandeln. För två tredjedelar av företagen berodde de uteblivna investeringarna på att man inte kunnat skaffa kapital. Andra skäl till att investeringsplanerna inte genomförts var att man ej fått bygg- nadslov eller lämplig mark, försämrat konjunkturläge o.d.
Omfattningen av planerade men ej genomförda investeringar för olika företagsstorlekar framgår av tabell 47. Relativt sett lika många mindre som medelstora företag anger att de pla- nerat men ej genomfört investeringar 1973—1977. Medan ungefär 10 % av samtliga mindre företag redovisar svårigheter med kapitalanskaffning som skäl till utebliven investering, anger endast ca 4 % av de medelstora företagen
Tabell 46 Antal företag som planerat men ej genomfört investeringar åren 1973—1977 samt skålen därtill fördelade på branschgrupp
Branschgrupp Företag som planerat Skäl till att investeringar men ej genomfört in- ej kommit till stånd i % av vesteringar 1973—1977 totala antalet företag Antal % av totala Svårigheter Ej erhållit Andra antalet med kapital- byggnads- skäl företag anskaffning lov, lämplig mark o.d. Dagligvaruhandel 2 920 19 12 4 3 Fackhandel 1970 11 9 - - 2
Summa 4 890 15 10 2 3
Tabell 47 Antal företag som planerat menej genomfört investeringar åren 1973-1977 samt skälen därtill fördelade på företagsstorlek
Företagsstorlek Företag som planerat Skäl till att investeringar ej kommit till stånd men ej genomfört in- i % av totala antalet företag vesteringar 1973—1977
Antal % av totala Svårigheter Ej erhållit Andra
antalet med kapital- byggnads- skäl företag anskaffning lov, lämplig mark o.d. 0—9 anställda 4600 15 11 - - 10—49 anställda 290 15 4 11 Summa 4 890 15 10 2 3
detta skäl. De medelstora företagens främsta skäl till att man ej investerat har varit svårigheter att få byggnadslov, mark o.d.
Det viktigaste skälet till att de mindre företagen inte genomfört sina pla- nerade investeringar uppges av företagen själva vara svårighet att skaffa behövligt kapital. Endast vart tionde av dessa företag har dock sökt lån men ej fått något. Flertalet av de mindre företagen som angivit att de ej investerat på grund av att de ej kunnat skaffa kapital grundar alltså sina påståenden på egna bedömningar av frnansieringsläget. Vad gäller de me- delstora företagen har samtliga företag som angivit svårigheter med ka- pitalanskaffning även sökt lån men ej fått något.
Vilka typer av investeringar som planerats men ej genomförts framgår av tabell 48.
Ca 40 % av de planerade investeringarna avsåg etablering av nytt verk- samhetsställe och lika stor del avsåg ersättning av gammal inredning och utrustning. Omkring en tiondel anger att investeringen avsåg ombyggnad av lokalerna. De medelstora företagen planerade ombyggnad av lokaler i större utsträckning än de mindre.
Tabell 48 Frekvensen av olika typer av investeringar som planerats men ej genomförts åren 1973-1977 inorn branschgrupper och företagsstorlekar
Typ av investering Dagligvaru- Fack- 0—9 an- 10—49 an- Summa handel handel ställda ställda % % % % % Etablering av nytt verksamhetsställe 41 38 40 34 40 Ersättning av gammal inredning och utrustning 41 41 42 34 41 Ombyggnad av lokaler 9 15 9 29 11 Övrigt 9 - - 9 - - 8
Summa 100 100 100 100 100
3.18. Konsultations- och informationsservice
De områden som tidigare redovisats i undersökningen har avsett företagens struktur, finansieringsförhållanden och planerade investeringar. Därutöver har man undersökt i vilken omfattning de mindre och medelstora detalj- handelsföretagen under det senaste bokföringsåret anlitat konsult för t. ex. marknadsföring, administration, etablering och ombyggnader samt vem som anlitats. Även ej tillgodosedda behov av sådan service har kartlagts.
I tabell 49 redovisas andel företag som anlitat konsult samt vilken kategori dessa konsulter tillhör.
Tabell 49 Antal företag som anlitat konsult med angivande av konsultkategori 1977/78
Företag som anlitat Konsultkategori. frekvens i % konsult Antal % av Frivillig Övriga Summa totalt kejda Branschgrupp Dagligvaruhandel 5 810 37 99 . . 100 Fackhandel 2 290 13 59 41 100 Summa 8 100 25 88 12 100 Företagsstorlek 0—9 anställda 6 700 22 87 13 100 10—49 anställda 1400 73 94 6 100 Summa 8100 25 88 12 100
Omkring en fjärdedel av företagen har fått konsulthjälp vad gäller mark- nadsföring, administration, etablering o. d. Andelen är dock betydligt högre för dagligvaruhandeln (ca 37 %) än för fackhandeln (13 %). Förklaringen till den höga andelen inom dagligvaruhandeln är att samtliga företag som är anslutna till de frivilliga kedjorna inom dagligvaruhandeln (37 %) får hjälp med sin marknadsföring. Visserligen utövar vissa av fackhandelns kedjor (se appendix 4) marknadsföringsfunktion för sina medlemmar, men anslutning till frivillig kedja inom denna branschgrupp är betydligt lägre (10 %). Av de ca 2 300 företagen inom fackhandeln, som erhållit hjälp med marknadsföring o. d., har ca 1 300 fått den genom kedjan medan ca 1 000 fått den genom att anlita privat konsult.
Andelen som anlitat konsult är betydligt högre för de medelstora än för de små företagen, vilket sammanhänger med anslutning till frivillig kedja. Merparten av de medelstora företag som anlitat privat konsult utgörs av fackhandelsföretag, medan samtliga mindre företag som anlitat privat kon- sult tillhör fackhandeln.
Det kan noteras att inget företag har angivit att de sökt konsultationshjälp men ej lyckats få någon.
Andel företag som under det senaste bokföringsåret 1977 eller 1978 ut- nyttjat någon form av utbildning eller kursverksamhet samt arrangör re- dovisas i tabell 50.
Tabell 50 Antal företag som utnyttjat någon form av utbildning eller kursverksamhet samt arrangörskategori 1977/78
Företag som utnyttjat Arrangör av utbildning eller kurs, frekvens i % utbildning och kurser —_———— Bransch- Frivillig Utbild- Leverantör Övriga och Summa Antal % av organi- kedja ningsinstitut ej specificerat totalt sation
Branschgrupp
Dagligvaruhandel 1 370 9 13 45 10 15 17 100 Fackhandel 2 150 12 44 . . 8 37 1 1 100
Summa 3 520 11 29 22 9 26 14 100
F öretagsstarlek
0—9 anställda 2 560 8 35 12 . . 35 15 100 10—49 anställda 960 50 16 44 20 7 13 100 Summa 3 520 11 29 22 9 26 14 100
Ungefär 3500 företag motsvarande ca 11 % av samtliga mindre och medelstora företag har under det senaste bokföringsåret utnyttjat någon form av kurs eller utbildning. Andelen är några procentenheter lägre i daglig- varuhandeln än i fackhandeln. Det är främst de medelstora företagen som utnyttjat kurser och utbildning. Dessa redovisar ca 50 % deltagande, medan deltagandet för de mindre företagen endast uppgår till ca 8 %.
Kurser arrangerade av branschorganisationer har utnyttjats mest (ca 29 %) men även leverantörskurser (ca 26 %) och kurser hos frivilliga kedjor (ca 22 %) redovisar högt deltagande. De frivilliga kedjornas kurser dominerar inom dagligvaruhandeln men branschorganisationernas kurser inom fackhandeln sett till andelen bevistade kurser. Fackhandelns företag har i relativt stor utsträckning även utnyttjat kurser arrangerade av leve- rantörer.
Kurser som de mindre företagen deltagit i har till största delen arrangerats av branschorganisationer och leverantörer (ca 35 % var), medan kurser som utnyttjats av de medelstora företagen till stor del (ca 44 %) anordnats av de frivilliga kedjorna. Utbildningsinstitut som Köpmannainstitutet och Mercuriinstitutet svarar för en femtedel av de medelstora företagens kurser. medan branschorganisationerna och särskilt leverantörerna inte alls betytt så mycket för de medelstora företagens utbildning som för de mindre fö- retagens.
Kurserna och utbildningen har varit av mycket varierande slag t. ex. fö- retagsledarutbildning, säljarkurser, inköpskurser, ekonomi, varukunskap, la- gerstyrning, personalutbildning, kurs för butiksbiträden, textningskurser. kurs för köpmannabrevet, blandade kurser på lCA-skolan. En frekvens- fördelning av svaren vad avser olika typer av kurser har därför ej kunnat ske, särskilt som utnyttjandegraden för de olika kurserna är relativt låg.
Endast knappt 2 % av de mindre och medelstora företagen har angivit att de saknat någon form av utbildning eller kurs. I några fall har det gällt inställd kurs och kurs som varit fullbelagd. Försäljar- och personalutbildning har också angivits. De kurser och den utbildning som erbjuds detaljhan- delsföretagen får därför anses i huvudsak motsvara deras efterfrågan.
4 Det framtida kapitalbehovet inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag
Ett företags kapitalinsatser kan fördelas på tre grupper med hänsyn till an- vändningssättet
El byggnader och anläggningar El maskiner, inventarier och transportmedel D rörelsekapital
Investeringar av exempelvis bostadsföretag som hyrs eller kommer att hyras av de undersökta företagen har ej medtagits. Uttryckt i bokslutstermer definieras det tillgängliga rörelsekapitalet som
' Behovet av kapital för investeringar i byggnader och anläggningar, maski- ner, inventarier och transportmedel samt för tillskott till rörelsen.
varulager
+ likvida medel
+ kundfordringar
./ . kortfristiga skulder
Behovet av kapital för insatser i rörelsen har här definierats som det årliga tillskottet till det befintliga rörelsekapitalet.
Beträffande bestående företag behövs årligen kapitalinsatser för upprust- ning av lokaler, anskaffning av tidsenlig utrustning samt utökning av rö- relsekapitalet. Etablering av nya butiker innebär investering av byggnader och utrustning. Dessutom krävs ett visst rörelsekapital. Genom det sätt på vilket planmaterialet insamlats har kapitalbehovet i såväl bestående som nyetablerade företag fångats upp.
Prognoser är självfallet alltid osäkra. Ju fler antaganden som måste göras desto osäkrare blir prognoserna. Ett sätt att minska graden av osäkerhet i en prognos är att ange ett intervall inom vilket det faktiska utfallet kommer att hamna. 1 föreliggande kapitalbehovsprognos har denna teknik använts. Prognosalternativen 1 och 2 bildar det intervall inom vilket författaren menar att det faktiska kapitalbehovet med stor sannolikhet kommer att hamna. I avsnitt 4.7 beskrivs dessa alternativ ingående.
Det totala kapitalbehovet1 för åren 1979-1985 (7 år) har beräknats ligga i intervallet 4,1—4,6 miljarder kr i 1977 års prisnivå. Av detta behov antas 2,1—2,3 miljarder kr eller 50 % tillgodoses genom insats av eget kapital. Behovet av främmande kapital uppgår således till drygt 2 miljarder kr.
Tabell 51 Det totala kapitalbehovet 1979-1985 enligt prognosalternativ 1
Kapitalbehovet i 1977 års prisnivå, milj. kr
1979 1982 1985 Totalt 591 588 565 därav främ- mande kapital 295 290 269
Tabell 52 Det totala kapitalbehovet 1979-1985 enligt prognosaltemativ 2
Kapitalbehovet i 1977 års prisnivå, milj. kr
1979 1982 1985 Totalt 617 654 676 därav främ- mande kapital 311 324 334
Av tabellerna 53 och 54 framgår hur behovet av främmande kapital fördelar sig på olika användningsområden. Andelen främmande ka- pital som skall användas för investeringar i byggnader och anläggningar är i stort sett densamma för de två alternativen, 48 %. Behovet av främ- mande kapital för maskininvesteringar m.m. ökar kraftigt i alternativ 2 — 1985 antas behovet vara 36 % större än 1979. Andelen främmande kapital
som skall användas som tillskott till befintligt rörelsekapital minskar från drygt 20 % till omkring 15 % i såväl alternativ 1 som 2.
Tabell 53 Behovet av främmande kapital 1979—1985 med fördelning på använd- ningssätt (prognosalternativ 1)
Användningssärt Främmande kapital i 1977 års prisnivå 1979 1982 1985 Milj.kr % Milj. kr % Milj. kr %
Byggnader och
anläggningar 138 47 139 48 130 48 Maskiner, inven-
tarier och trans- portmedel 87 29 93 32 96 36 Tillskott till befintligt rörelsekapital 70 24 58 20 43 16
Summa främmande kapital 295 100 290 100 269 100
Tabell 54 Behovet av främmande kapital 1979—1985 med fördelning på använd- ningssätt (prognosalternativ 2)
Användningssätt Främmande kapital i 1977 års prisnivå 1979 1982 1985 Milj.kr % Milj. kr % Milj. kr %
Byggnader och
anläggningar 145 47 154 48 160 48 Maskiner, inven-
tarier och trans— portmedel 96 31 1 12 34 131 39 Tillskott till befintligt rörelsekapital 70 22 58 18 43 13
Summa främmande kapital 311 100 324 100 334 100
Av tabellerna 55 och 56 framgår att kapitalbehovet är avsevärt större — mellan 60 och 70 % — inom fackhandeln än inom dagligvaruhandeln. Dagligvaruhandeln uppger sig täcka sitt kapitalbehov till 25 % genom insats av eget kapital. Inom fackhandeln uppges andelen eget kapital ligga på ca 65 %.
I tabellerna 57 och 58 har det totala kapitalbehovet samt den del därav som uppges bli finansierad genom lån fördelats efter företagsstorlek — företag med färre än respektive minst tio anställda. Det totala kapitalbehovet är ca 70 % större i gruppen med mindre företag vilket förklaras av att denna kategori av företag omsättningsmässigt också är betydligt större.
Tabell 55 Kapitalbehovet 1979-1985 fördelat på branschgrupper (prognosalternativ 1)
Kapitalbehovet i 1977 års prisnivå, milj. kr Dagligvaruhandel Fackhandel
1979 1982 1985 1979 1982 1985
Totalt kapitalbehov 224 219 209 367 369 356 därav främmande kapital 165 164 154 130 126 115
Tabell 56 Kapitalbehovet fördelat på branschgrupper, (prognosalternativ 2)
Kapitalbehovet i 1977 års prisnivå, milj. kr
Dagligvaruhandel Fackhandel
1979 1982 1985 1979 1982 1985
Totalt kapitalbehov 236 248 258 381 406 418 därav främmande kapital 175 187 197 136 137 137
Tabell 57 Kapitalbehovet fördelat efter företagsstorlek, (prognosalternativ 1)
Kapitalbehovet i 1977 års prisnivå, milj. kr 0—9 anställda 10—49 anställda
1979 1982 1985 1979 1982 1985
Totalt kapitalbehov 371 366 351 220 222 214 därav främmande kapital 155 150 136 140 140 133
Tabell 58 Kapitalbehovet fördelat efter företagsstorlek, (prognosalternativ 2)
Kapitalbehovet i 1977 års prisnivå, milj. kr
0—9 anställda 10—49 anställda
1979 1982 1985 1979 1982 1985
Totalt kapitalbehov 387 407 420 230 247 257 därav främmande kapital 163 164 167 148 160 167
Syftet med detta avsnitt är att kvantitativt beräkna det nuvarande respektive framtida behovet av kapital inom mindre och medelstora detaljhandels- företag. I uppdraget ligger också att ange hur stor del av det totala ka- pitalbehovet inom den undersökta företagspopulationen som förväntas att bli tillgodosett via insats av främmande kapital.
Kapitalbehovsprognosen avser perioden 1977—1985. 1 utredningens avsnitt 4.7 har behovet av kapital med fördelning på användningssätt redovisats för samtliga år 1. o. m. 1985. Att årsvis ange kapitalbehovet är naturligtvis vanskligt. Försiktighet är därför påkallad vid användandet av prognosdata för enskilda år.
Kapitalbehovsprognosen omfattar de företag inom den s.k. egentliga de- taljhandeln vilka har högst 49 anställda (årsverken).
SNI Branschgrupp Ingår i undersökningen
621 Varuhushandel 622 Dagligvaruhandel X 623 Fackhandel X
SNI = Svensk näringsgrensindelning.
Som beskrivits i avsnittet ”Kapitalförsörjningen m. m. inom mindre och medelstora företag i detaljhandeln” drogs där ett urval av 506 företag med uppdelning på två storleksgrupper — högst nio anställda respektive 10—49 anställda. Den teknik som användes vid urvalsförfarandet går under be- nämningen systematiskt urval med slumpmässig statt. Arbetet med kapitalbehovsprognosen är enkelt uttryckt uppdelat i två moment;
D planundersökning D bearbetning av sekundärdata
Planundersökningen, vars syfte har varit att från ett urval av företag ta in uppgifter dels om gjorda respektive planerade investeringar, dels om om- sättningsutvecklingen för de sju senaste åren respektive den framtida om- sättningsutvecklingen, beskrivs närmare i avsnitt 4.6. Det sätt på vilket syntesen av planundersökningen och sekundärdatastudien har genomförts återges i avsnitt 4.5 — prognosmetodik.
I kapitalförsörjningsundersökningen ingick 506 detaljhandelsföretag (brutto) slumpmässigt dragna från Centrala företagsregistret (CFR). Av dessa drygt 500 företag har ca 255 inkommit med bearbetningsbara uppgifter. 108 av dessa 255 företag uttogs att ingå i kapitalbehovsundersökningen. 85,2 %
eller 92 företag besvarade den blankett som tillsammans med annat material ligger till grund för de prognosdata som redovisas i denna rapport. (Frå- geformuläret återfinns som appendix 5.)
För att tillförsäkra att såväl bestående som nyetablerade företag skulle komma med i urvalet stratifierades de 255 företagen inte bara efter bransch och storlek utan även efter etableringsår. Med bestående företag har här menats de företag som etablerats före 1972. Företag etablerade under pe- rioden 1972—1976 har betraktats som nyetablerade företag.
Tabell 59 Antal företag som deltagit i planundersökningen
Antal Dagligvaruhandel Fackhandel Summa etableringsår anställda etableringsår etableringsår —1971 1972— —I971 1972— —1971 1972— 0—9 17 3 22 8 39 I 1 10—49 1 1 6 20 5 31 I 1 Summa 28 9 42 13 70 22
Ett företags kapitalinsatser kan som påpekats tidigare fördelas på tre grupper med hänsyn till användningssättet:
El investeringar i byggnader och anläggningar El investeringar i maskiner, inventarier och transportmedel El tillskott till befintligt rörelsekapital
Investeringar av exempelvis bostadsföretag i byggnader som hyrs eller kommer att hyras av de undersökta företagen har ej medtagits. Ombyggnader gjorda av detaljhandelsföretagen i hyrda lokaler har dock ingått i beräk- ningarna.
Tabell 60 Omsättningsprognoser för dagligvaru— och fackhandel 1977—1985 i milj. kr i 1977 års prisnivå
År Redovisningsgrupper Dagl. varu- Fack- Dagl. o fack- Dagl. o fack- handel handel handel handel högst 49 högst 49 högst 9 10—49 anställda anställda anställda anställda Milj. kr Milj. kr Milj. kr Milj. kr 1977 23 569,8 18 3658 26 327,1 15 608,5 1978 23 589,0 18 270,6 26 279,4 15 580,2 1979 23 835,1 19 136,8 26 9779 15 9940 1980 24 0602 20 0083 27 6665 16 4020 1981 24 2825 20 917,6 28 377,0 16 823,1 1982 24 414,4 21 664,7 28 929,0 17 150,1 1983 24 543,3 22 437,0 29 4949 17 485,4 1984 24 5826 23 019,7 29 885,6 17 7167 1985 24 6192 23 616,6 30 283,4 17 952,4
I bokslutstermer definieras det tillgängliga rörelsekapitalet som
varulager
+ likvida medel + kundfordringar ./ . kortfristiga skulder
I botten på de kapitalbehovsprognoser som redovisas i tabellerna 65—69 och 71—75 ligger omsättningsprognoser för de fyra redovisningsgrupperna
El dagligvaruhandel, högst 49 anställda (årsverken) El fackhandel, högst 49 anställda (årsverken) Cl dagligvaru- och fackhandel, högst nio anställda (årsverken) [) dagligvaru— och fackhandel, 10—49 anställda (årsverken)
Den metod som använts för att göra omsättningsprognoser för perioden 1977—1985 bygger på det samband som råder å ena sidan mellan variablerna A DHK och A TPK och å andra sidan mellan A FHK och A TPK
A DHK = årlig volymförändring av dagligvaruhandelns försäljning A FHK = årlig volymförändring av fackhandelns försäljning A TPK = årlig volymförändring av total privat konsumtion
Sambandet mellan A DI-IK och A TPK resp A FHK och A TPK under perioden 1970—1978 kan beskrivas genom uttrycken
A DHK — 0.79 + 0,75 A TPK A FHK = — 0,33 + 2,02 A TPK
Den årliga volymförändringen i dagligvaruhandelns och fackhandelns för- säljning ses således som beroende av den årliga volymförändringen i total privat konsumtion, ett naturligt antagande med tanke på att cirka 50 % av den totala privata konsumtionen passerar detaljhandeln.
De antaganden som gjorts beträffande den totala privata konsumtionens (TPK) utveckling under prognosperioden bygger på 1978 års långtidsut- redning (SOU 1978:78) i vilken TPK antas öka med i genomsnitt 1,8 % per år under perioden 1977—1983. För perioden 1977—1990 antas årsgenom- snittet ligga på 1,5 %.
Syftet med den planundersökning som beskrivs i nästa avsnitt har varit att från ett urval av företag samla in uppgifter om dels den totala kapi- talinsatsen i byggnader och anläggningar respektive maskiner, inventarier och transportmedel per omsättningskrona för åren 1972—1978 respektive 1979—1985, dels att få ett grepp om hur stor andel av den totala kapitalinsatsen som hade blivit respektive planerades bli finansierad via främmande kapital.
Genom att applicera de på detta sätt framräknade investeringskvoterna (investering/omsättning) på omsättningsprognoserna kan kapitalbehovs- prognosen fram t.o.m. 1985 beräknas.
Då planmaterialet för åren 1979—1985 uppvisade dålig kvalitet (många företag har inte kunnat precisera sina investeringsplaner för prognosperioden) har annat material måst användas för att estimera investeringskvoternas utveckling. Hur det årliga tillskottet av rörelsekapital har beräknats framgår av avsnitt 4.6.
Med vetskap om svårigheten att göra prognoser har i denna utredning
två prognosalternativ presenterats vilka tillsammans anger ett intervall inom vilket det faktiska utfallet med stor sannolikhet bör hamna. I avsnitt 4.7 beskrivs dessa alternativ ingående.
1 anslutning till de lokala köpmannaförbunden finns ett tjugotal redovis- ningsbyråer, som bl. a. handhar affärsbokföring för företag inom detaljhandel och andra näringar. Period- och årsbokslut framställs genom ett centraliserat datasystem. Samtliga byråer tillämpar en gemensam kontoplan, numera an- passad till den s.k. baskontoplanen. Detta har varit en förutsättning för att medeltalsberäkningar etc. för grupper av företag skall kunna genomföras.
En gång om året (vanligen på sommaren) görs en s.k. "snittkörning" på det bokslutsmaterial som då föreligger. Endast bearbetningsbara bokslut medtas dock, vilket bl.a. innebär att blott företag med 12 månaders rä- kenskapsår ingår. Härvid grupperas materialet på ett 40-tal branscher och inom varje bransch på storleksgrupper efter omsättningen.
På följande sida anges det antal bokslut som bearbetats statistiskt åren 1971/ 72—1977/ 78. Antalet har successivt ökat utom sista året då en kraftig minskning noterades. Denna sammanhängde dock med att en stor del av företagen fick lägga om sina räkenskapsperioder med anledning av tillämp— ningen av den nya bokföringslagen.
Tabellen lämnar också uppgifter om hur många företag som 1976/ 77 kun- nat bearbetas inom olika branscher. Det begränsade underlaget i vissa bran- scher innebär att de framtagna genomsnittstalen i dessa fall blir relativt osäkra.
Grupperingen av detaljhandelsföretagen på omsättningsklasser har vissa be- tydande nackdelar, framför allt följande
1. På grund av inflationen motsvarar samma omsättningsklass olika år inte samma ”fysiska" storlek.
2. Bakom samma företagsomsättning i olika branscher kan ligga stora skill- nader i aktivitet. En livsmedelsbutik som omsätter 1 milj. kr per år kan inte betraktas som särskilt stor medan en urmakeriaffar med denna omsättning hör till de större i branschen.
För den föreliggande undersökningen bedömdes det fördelaktigt om re- sultaten redovisades på storleksgrupper efter antal sysselsatta. Någon sådan uppdelning förekommer dock inte i räkenskapsmaterialet. En särskild kon- vertering från omsättnings- till sysselsättningsklassificering har därför fö- retagits. Förfarandet beskrives i det följande.
Per bransch har bestämts det antal sysselsatta (omräknat i årsverken) som svarar mot mittomsättningen i varje klass. 1 ett antal diagram har syssel- sättningsvärden inprickats på x-axeln och motsvarande ekonomiska nyckel- tal (t. ex. bruttovinstprocent, omsättningshastighet etc.) angetts utefter y- axeln. Värdena har sammanbundits med en kurva som följaktligen anger sambandet mellan storlek mätt i antal sysselsatta och respektive variabel.
Man kan alltså för varje bransch med hjälp av respektive kurva läsa av vilket variabelvärde som svarar mot en given storlek mätt i antal sysselsatta.
Resultaten redovisas (med undantag för tabell 1) på följande sysselsätt- ningsnivåer
Nivå 1 3 sysselsatta Nivå 11 5 sysselsatta Nivå 111 8 sysselsatta
De allra minsta enheterna ”fåmansföretagen" är alltså inte representerade ej heller filialföretag och andra mycket stora detaljhandelsenheter. Ovan- stående tre sysselsättningsnivåer täcker dock ett relativt brett spektrum på storleksskalan.
Antal företag med bearbetningsbara uppgifter ingående i Köpmannabyråernas redovisningssystem ______________—_—
Räkenskapsår 71/72 72/73 73/74 74/75 75/76 76/77 77/78 Detaljhandel 1 593 2 225 2 557 2 654 2 877 2 922 1 932 Övriga servicenäringar 133 169 283 318 367 392 302 Totalt 1 726 2 394 2 840 2 972 3 244 3 314 2 234
____________._____.—_—————————-—-—
___—___-————
Detaljhandel 1976/77 Övriga servicenäringar 1976/77
Antal Branscher Antal Branscher företag per företag per bransch bransch
1014 Livsmedel 50—99 Konditori o bageri, hotell 389 Beklädnad o restaurang, 241 Frukt+tobak+kiosk bensinstationer, 100—199 Övr. textil, järn, bilverkstäder färg 0 parfym, skor + 25—49 Rörentreprenörer, frisörer accessoarer, ur och Under 25 Bl. a. byggmästare optik elinstallatörer,
30—99 Blommor, radio. foto, glasmästare. konsulter, möbler, fritid, tryckerier, åkerier, böcker tvätterier 25—49 El. produkter, glas
och porslin, hemslöjd Under 25 (Ytterligare ett 10-tal branscher)
Appendix 3
KAPITALFÖRSÖRJNINGEN INOM MINDRE OCH MEDELSTORA DETALJHANDELSFÖRETAG
AB HANDELNS UTREDNINGSINSTITUT (HUI)
Postadress Fack, 10041 Stockholm Telefon Växel 08/2412 70
På uppdrag av Handelsdepartementet genomför Handelns Utredningsinstitut en undersökning för att bl a kartlägga kapitalförsörjningen inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag.
Uppgiftsblanketten ifylls och insänds tillsammans med senaste räkenskapsutdrag till HUI
Era uppgifter kommer att behandlas fullt konfidentiellt. Vi tackar på förhand för Er medverkan. AB HANDELNS UTREDNINGSINSTITUT (HUI)
Barbro Johansson
GLÖM EJ RÄKENSKAPSUTDRAGET FÖR SENASTE BOKFÖRINGSÄR!
A. BASDATA OM FÖRETAGET 1. Vilket är etablerades (startades) företaget? Är: ............... 2. Hur många försäljningsställen (butiker) hade företaget vid senaste bokslut7 Antal försäljningsställen: .............. st 3. Hur manga personer i genomsnitt var sysselsatta i företaget under senaste bokföringsar? Anställda Familjemedlemmar heltid” deltid heltid ” deltid Antal sysselsatta personer fördelade pa ......... st ........,st ........st .......st 4a. Hur stor var företagets totala omsättning under senaste bokföringsår? ........................................ kr (inkl moms) 4b. Vilken tidsperiod avsåg senaste bokföringsår? .......... / .......... 19 ...... - .......... / .......... 19 ....... B. ÄGAREFÖRHÅLLANDEN, HYRESKONTRAKT, KEDJEANKNYTNING 5. Förekommer någon av nedanstående avtalstyper i rörelsen? Arrende Ja 1: Nej El Kommission Ja Cl Nej [] Franchise Ja Cl Nej [1 Om Ja Med vem.7 ........................................................... 6. Vem har hyreskontraktet på lokalerna? Ert företag E Annan. Vem: ....................................................... 7. Ar företaget anslutet till någon frivillig kedja? Ja D Nej Cl Om du Till vilken kedja? ...................... , .........................
1) Minst 35 timmar per vecka
C. NUVARANDE FINANSIERINGSFORMER 8. Hade företaget vid senaste bokföringsårs utgång något eller några lån? Ja D Nej Cl Om Nej fortsätt med fråga 10 9. Ange nedan långivare, belopp, borgensman mm för lånat kapital. LÅNGIVARE OCH BELOPP Namn Belopp, kronor
(Ange namn på det företag, den bank eller den institution som lämnat lånet; vid privatlån anges »privat»)
BORGENSMAN
ANNAN FORM AV SÄKERHET (Ange fastighetsinteckning, företags- inteckning eller dylikt)
LÅNEFORM (Reverslän, inteckningslån, checkräkningskredit, byggnads- kreditiv eller dylikt)
LÅNETS TECKNlNGSÅR, RÄNTESATS, AMORTERINGSTID
Räntesats Amort. tid % år
KVARSTÅENDE SKULD kronor vid senaste bokföringsårs utgång . kronor kronor kronor
Frågorna 10 och 11 behöver ej besvaras om svaren framgår av bifogade räkenskapsutdrag
10. Förekommer skulder i form av varukrediter? Ja [] Nej Cl Om Ja
Hur mycket uppgick varukrediterna till vid senaste bokföringsårs utgång? ...................................... kronor
11. Förekommer någon skuld på inventarier eller Ja EI Nej [1 dylikt som köpts på avbetalning?
OmJa
Hur mycket uppgick kvarstående skuld till vid senaste bokföringsårs utgång? ............................. kronor
12. Hade företaget under senaste bokföringsår något eller några leasingavtal? Ja El Nej [1
Om Ja
Ange vad dessa avtal avsåg. Typ av inventarium
Leasingavtal 1 .................................................................................................................................. Leasingavtal 2 ..................................................................................................................................
Leasingavtal 3 ................................................................................................................................... Leasingavtal 4 ..................................................................................................................................
Leasmgavtal 5 ...................................................................................................................................
D. SÖKTA LÅN OCH/ELLER EGEN FINANSIERING ÅREN1973-1977
___—___—
13. Har företaget erhållit något lån under perioden 1973-1977, vilket slutbetalats och darfor ej ingar bland lånen i fråga 9.7 Ja :1 Nej [:|
14. Har det förekommit att företaget sökt men lnte erhållit något lån under perioden 1973-1977? Ja '_"1 Nej El
15. Har Ni under perioden 1973-1977 tillskjutlt något eget kapital till rörelsen? Ja 3 Nej D
__________________________________ E. PLANERADE MEN EJ GENOMFORDA INVESTERINGAR 1973-1977 __________________________
16. Har Ni under de senaste fem åren planerat
men ej genomfört nägra investeringar? Ja [] Nej D
Om Ja
Vilka var orsakerna till att dessa investeringar Svårigheter att anskaffa kapital [:i inte kom till stånd? Andrat konkurrensläge D Annat skäl. Ange vilket .................................................
Vilka typer av investeringar var det fråga om? Etablering av nytt verksamhetsställe (butik, kontor, lager) [: Ombyggnad [: Ersättande av gammal inredning (äterinvestering) D Anskaffande av ny utrustning till butik [:
Annan investering. Ange vilken ...................................
F. KONSULTATIONS- OCH IN FORMATI ONSSERVICE
___—___—
17.
18.
19.
20.
Har konsult- eller konsulent hos t ex branschorganisa- tion, frivillig kedjaj leverantör anlitats under senaste bokföringsår för hjälp i samband med nyetablering, ombyggnad, administration (ej bokföring), marknads- föring eller annat som gällt företagets verksamhet?
Om Ja
Vilken organisation eller vilket företag anlitades?
Har företaget under senaste bokföringsår sökt konsultationshjälp enligt ovan men ej lyckats få någon?
Om Ja
Vilken typ av konsultation har detta gällt?
Har företaget under senaste bokföringsår utnyttjat någon form av utbildning eller kursverksamhet?
Om Ja Vilken typ av utbildning eller kurs var detta?
Av vern anordnades den?
Har företaget under senaste bokföringsår haft något utbildningsbehov vilket inte har kunnat tillgodoses genom befintliga utbildningsorgan?
Om Ja
Precisera vilket eller vilka utbildningsbehov det varit fråga om.
Ja Cl Nej :i
Ej tillgodosedda utbildningsbehov: ................................
Blanketten har ifyllts av
Namn: ..........................................................................................
Datum: ................................................
Tel: .................... / ....................................
OBS! GLÖM EJ ATT BIFOGA RÄKENSKAPSUTDRAG FOR SENASTE BOKFÖRINGSÅR.
Appendix 4 Frivilliga kedjor 1977/1978
Dagligvaruhandel
ICA Vivo Favör
Färgsam Färgtema Spektrum
F ackhandel
Barnia Inköps AB Barntex AB Detex AB Textil AB Fri Junior Center Inköps AB Mister AB De Samverkande Modehusen
Fem Fackmän AB Nord-West-Ring (Svenska filialen)
Garnklanen Aktiebolag
Dala-Järn AB Hardman Handels AB Järnia AB
Golvkedjan AB Svenska Matthandlareföreningen
Centex Inköps AB Svenska Elkedjan
Erfa 3 Europa Möbler i Sverige AB (EM) AB Mio
Sambo AB
Gröna Plantringen Blomsterförmedlingen Interflora
AB Factum-butiker
Hemtex AB
A-Handlarna Radio TV AB AB Resurs Radio TV Rino Radiohandlarnas Inköpsorganisation
Linkopia/ Expert
Duka-Butikerna AB Önskebutikerna AB
Comfort
Fri Team Fritidsfackkedja AB Intersport-Sverige AB Watski
Käpphästen AB
Synsam Watch-Market AB
Parelle AB GIA
Appendix 5
PROGNOS ÖVER KAPITALBEHOVET I MINDRE OCH MEDELSTORA DETALJHANDELSFÖRETAG
AB HANDELNS UTREDNINGSINSTITUT (HUl)
Postadress Box I720, 11187 STOCKHOLM Telefon Växel 08/24 12 70
På uppdrag av Handelsdepartementet genomför Handelns Utredningsinstitut en undersökning för att bl a kartlägga kapitalförsörjningen inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag För drygt tre månader sedan erhöll Ni en blankett där vi bad om olika data om företaget, om ägareförhållanden, om nuvarande finansieringsformer etc. I vårt uppdrag ingår även att göra en prognos över det framtida behovet av främmande kapital. För att kunna göra en sådan prognos tar vi in uppgifter om bl a gjorda och planerade investeringar från samtliga av de företag som etablerats under perioden 1972-1976 samt från vissa av de företag som etablerats tidigare.
Uppgiftsblanket'tan ifylls och insänds till HUI senast torsdagen den 18 januari 1979. Era uppgifter kommer att behandlas strikt konfidentiellt.
Vi tackar på förhand för Er medverkan. AB HANDELNS UTREDNINGSINSTITUT (HUI)
Par Nallavad
INVESTERINGAR I BYGGNADER OCH ANLÄGGNINGAR ”
A. 1. Ny- och ombyggnader i företaget åren 1972-1978 Typ av åtgärd- År lnvesteringsbelopp Därav finansierat genom län (1 OOO-tal kronor) (1 OOO-tal kronor) I. II. lll. N. V. 2. Planerade ny- och ombyggnader i företaget åren 1979-1985 (nuvarande penningvärde)
Typ av åtgärd År lnvesteringsbelopp Därav finansierat genom län (”| OOO-tal kronor) (1 OOO-tal kronor)
B. INVESTERINGAR | MASKINER, INVENTARIER OCH TRANSPORTMEDEL 3. Anskaffning av maskiner, inventarier och transportmedel åren 1972-1978 Typ av anskaffning Är lnvesteringsbelopp Därav finansierat genom län (1 OOO-tal kronor) (1 OOO—tal kronor) I. .......................................................................................................................................... ll. .......................................................................................................................................... III. .......................................................................................................................................... IV. .......................................................................................................................................... V. .......................................................................................................................................... 4. Planerade'anskaf'fningar av maskiner, inventarier och transportmedel åren 1979-1985 (nuvarande penningvärde)
C.
Typ av anskaffning År Investeringsbelopp Därav finansierat genom län (1 OOO-tal kronor) (1 OOO-tal kronor)
OMSÄTTNINGSUTVECKLING
______________——————————-_———
5. Omsättningen åren 1972-1978, miljoner kronor med en decimal, inkl moms
1972: ................. 1976: ................................ 1978: ........................................ 1977: ................................
6. Omsättningsprognos för perioden 1978-1980" 7. Omsättningsprognos för perioden 1980-852) Med hur många procent i genomsnitt per år Med hur många procent i genomsnitt per år beräknar Ni att Ert företags omsättningsvolym beräknar Ni att En företags omsättnings- kommer att förändras under perioden |978-l980? volym kommer att förändras under
perioden I980-l985?
Markera med kryss i aktuell ruta Markera med kryss i aktuell ruta Minskning av omsättningsvolymen D Minskning av omsättningsvolymen D Oförändrad omsättningsvolym CI Oförändrad omsättningsvolym D Ökning av omsättningsvolymen Ökning av omsättningsvolymen med i genomsnitt med i genomsnitt 1-2 % EI 1-2 % D 3-4 % EI 3-4 % D 5-6 % D 5-6 % (:| Mer än 6 procent D Mer än 6 procent (:| Om mer än 6 procent Om mer än 6 procent Ange hur mycket ....................................... % Ange hur mycket .................................... % Omöjligt att ange D Omöjlig att ange Cl Eventuella anmärkningar : .............................................................................................................................................. Blanketten har ifyllts av Namn: ......................................................................................... Telefon: ....... / .......................... Datum ........................... 1) Perioden 1978-BO omfattar åren 1979 och 1980 2) Perioden 1980-85 omfattar åren 1981, 1982, 1983, 1984, och 1985
Kronologisk förteckning
PNQPPPNr'
10.
11.
12. 13. 14. 15. 16.
17. 18. 19. 20. 21.
22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39, 40. 41. 42. 43. 44.
45.
46. 47. 48. 49. 50. 5 1. 52. 53.
Utbyggt skydd mot höga vård— och läkemedelskostnader. S. Naturmedel för injektion. S, Regional Iaboratorieverksamhet. Jo. Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. Ju. Konsumentinflytande genom insyn? H. Polisen, Ju. Tandvården i början av BO-talet. S. Löntagarna och kapitaltillväxten 1. Löntagarfonder — bakgrund och problemanalys. E. Löntagarna och kapitaltillväxten 2. Den svenska förmögenhets- fördelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknaden- en introduktion. Internationella koncerner och löntagarfonder. E. Löntagarna och kapitaltillväxten 3. Löner, lönsamhet och soliditet i svenska industriföretag. Vinstbegreppet. Den lokala lönebildningen och företagets vinster — en preliminär analys. 5 Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen — ideologi och verklighet. E. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 4. Evangelieboken. Kn. Konkurs och rätten att idka näring. Ju. Naturvård och täktverksamhet. Jo. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor. Jo. Ökad sysselsättning. Finansiella effekter i offentliga sektorn. A. Kulturhistorisk bebyggelse — värd att vårda. U. Museijärnvägar. U. Jaktvårdsområden, Jo. Anhöriga, S. Plötslig och oväntad död — anhörigas sjuklighet och psykiska reaktioner. S. Barn och döden. S, Avgifter i staten — nuläge och utvecklingsmöjligheter. B. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. A. Nya namnregler. Ju. Sjukvårdens inre organisation — en idépromemoria. S. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. Bilagedel. A Barnolycksfall. S. Lotterier och spel. H. Lotterier och spel. Bilagor. H. Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter. Kn. Fastighetstaxering 81. B. Fastighetstaxering 81, Bilagor. B. Bilarna och qutföroreningarna. Jo. Rationellare girohantering. E. Konsumenttjänstlag. Ju. Aktivt boende. Bo. Lagerstöd. A. Vattenkraft och miljö 4. Bo. Malmer och metaller. I. Barnen i framtiden. S. Vår säkerhetspolitik. Fö. Ren tur. Program för miljösäkra sjötransporter. Jo. Ren tur. Program för miljösäkra sjötransporter. Bilagor 1—8. Jo. Ren tur. Program för miljösäkra sjötransporter. Bilagor 9—13. Jo. Koncernbegreppet m. rn. Ju. Dokumentation och statistik om högskoleutbildning. U. Arbetstiderna inför 80—talet. A Grundlagsskyddad yttrandefrihet. Ju. Huvudmannaskapet för specialskolan. U. Öst Ekonomiska Byrån. H. Viltskador. Jo. Nytt skördeskadeskydd. Jo.
54.
55.
56. 57. 58. 59. 60. 61. 62. 63. 64. 65. 66. 67. 68. 69. 70. 71. 72. 73. 74.
Hushållning med mark och vatten 2. Del I. Överväganden. Bo. Hushållning med mark och vatten 2. Del II. Bakgrundsbeskriv- ning. Bo.
Steg på väg. . . A. Barnomsorg — behov, efterfrågan, planeringsunderlag. S, Barnomsorg. Redovisning av särskilda undersökningar. S, | livets slutskede. 8.
Bidrag till folkrörelser. Kn. Förnyelse genom omprövning. B. Kooperationen i Sverige. |. Barnets rätt 2. Om föräldraansvar m. m. Ju. Ny utlänningslag A. Ny plan- och bygglag. Del 1. Bo. Ny plan— och bygglag. Del II. Bo. Svensk sjöfartspolitik. K. De allmänna advokatbyråerna. Ju. Nya vyer. Datorer och nya massmedier — hot eller löften. U. Tandvård i fred för värnpliktiga. Fö. Handläggningen av anmälningar mot polispersonal. Ju. Rationalisering och ADB i statsförvaltningen. B. Krigets lagar. Fö. Serviceföretagen—vägar till utveckling. H.
much...—mm,. .
»
Systematisk förteckning
4.6. Planundersökningens (enkätens) genomförande
Planundersökningen genomfördes som en postal enkät bland 108 slumpvis utvalda företag. På grund av en inte obetydlig ovilja att inkomma med uppgifter har ett flertal såväl postala påminnelser som påminnelser per telefon måst göras. Ca en fjärdedel av materialet har till sin helhet tagits in via telefonintervjuer.
Det inkomna materialet har bearbetats på sådant sätt att genomsnittliga investeringskvoter för åren 1972—1978 respektive 1979—1985 har kunnat be- räknas. En jämförelse av investeringskvoterna för de två perioderna har
Tabell 6] Investeringar i byggnader och anläggningar åren 1972-1978
Genomsnittlig investering per om- sättningskrona under åren 1972—78 (örc/ omsättningskrona)
Dagligvaruhandel högst 49 anställda 0,48 Fackhandel högst 49 anställda 0,49 Dagligvaruhandel och fackhandel
0—9 anställda 0,40 10—49 anställda 0,67 Dagligvaruhandel och fackhandel högst 49 anställda företag etablerade 1972 — 0,42 företag etablerade — 1971 0,51 Dagligvaruhandel och fackhandel 0,49
Tabell 62 Investeringar i maskiner, inventarier och transportmedel åren 1972-1978
Genomsnittlig investering per om- sättningskrona under åren 1972—78 (öre/omsättningskrona)
Dagligvaruhandel högst 49 anställda 0,46 Fackhandel högst 49 anställda 0,74 Dagligvaruhandel och fackhandel
0—9 anställda 0,62 10—49 anställda 0,51 Dagligvaruhandel och fackhandel högst 49 anställda företag etablerade 1972 — 0,76 företag etablerade — 1971 0,55 Dagligvaruhandel och fackhandel 0,58
föranlett författaren att ej använda investeringskvoterna för åren 1979—1985 utan i stället utnyttja annat material — statistiska centralbyråns finansstatistik — som en vägledning för att skatta investeringskvoternas utveckling fram t.o.m. 1985.
Rörelsekapital
I planundersökningen togs inga uppgifter in om rörelsekapitalet och dess förändringar över tiden. Kapitalförsörjningsutredningen gav läget 1977 be- träffande relationen rörelsekapital/omsättning för var och en av de fyra redovisningsgrupperna.
Tabell 63 Rörelsekapital i relation till omsättningen 1977
Rörelsekapital per omsättnings- krona (öre/omsättningskrona)
Dagligvaruhandel
högst 49 anställda 3,8 Fackhandel
högst 49 anställda 18,0 Dagligvaru— och fackhandel
0—9 anställda 11,3 10—49 anställda 7.3
Statistiska Centralbyråns finansstatistik redovisar för perioden 1970—1977 en successiv minskning av investeringar i byggnader och anläggningar (in- vestering/omsättning) inom varuhandeln. Minskningen uppgick till ca 4 % per år.
Investeringarna i maskiner, inventarier och transportmedel har däremot ökat med i genomsnitt 7 % per år. Av avsnitt 4.7 framgår vilka slutsatser som dragits av denna utveckling när det gällt att prognostisera de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens investeringskvoter under perioden 1977—1985.
Beträffande relationen rörelsekapital i procent av omsättningen pekar SCB:s nyckeltalsuppgifter för företag med minst 20 anställda under åren 1973—1976 inte på att denna relation förändrats systematiskt. Mot denna bakgrund har de från ”Kapitalförsörjningsutredningen" beräknade relations- talen för de fyra redovisningsgrupperna antagits gälla för hela prognospe- rioden.
4.7. Det framtida kapitalbehovet
Det som skiljer de båda prognosalternativen åt är kapitalbehovskvoternas (kapitalbehov/omsättning) tänkta utveckling. I "minimiprognosen" (alter- nativ 1) har investeringskvoten för byggnader och anläggningar antagits minska med ca 2,5 % per år fram t. o. m. 1985. Investeringskvoten för ma- skiner m.m. samt rörelsekapitalet i procent av omsättningen antas förbli oförändrad. För såväl byggnader/anläggningar, maskiner/inventarier och transportmedel som rörelsekapital antas andelen främmande kapital 1985 vara densamma som 1977.
1 ”maximiprognosen" (alternativ 2), har investeringskvoten för byggnader och anläggningar fått vara densamma 1977 och 1985. Likaså rörelsekapitalet i procent av omsättningen har antagits förbli oförändrat. Investeringskvoten för maskiner m. in. har i detta prognosalternativ antagits öka med i genom—
snitt knappt 3 % om året. För byggnader/ anläggningar och rörelsekapital antas andelen främmande kapital förbli oförändrad. Andelen främmande kapital för investeringar i maskiner m.m. har i detta ”maximialternativ” antagits öka något fram till 1985.
Då det i tillgänglig statistik saknas uppgifter om hur stor andel av det årliga tillskottet till befintligt rörelsekapital som utgörs av främmande kapital har denna satts till 50 %. Skälet till detta har varit en önskan att minimera diskrepansen mellan faktisk och antagen andel främmande kapital.
Prognosalternativ 1 Tabell 64 Kapitalbehovskvoten (öre/oms. krona) och resultat
Redovisningsgrupper 1977 1982 1985 Totalt Främ- Totalt Främ- Totalt Främ- kapital mande kapital mande kapital mande kapital kapital kapital
Byggnader och anläggningar Dagligvaruhandel
högst 49 anställda 0,48 0,44 0,43 0,40 0,39 0,35 Fackhandel
högst 49 anställda 0,49 0,20 0,44 0,18 0,40 0,16 Dagligvaruhandel
och fackhandel 0—9 anställda 0,40 0,24 0,36 0,22 0,33 0,20 10—49 anställda 0,67 0,51 0,61 0,46 0,55 0,42
Maskiner, inventarier och transportmedel
Dagligvaruhandel
högst 49 anställda 0,46 0,26 0,46 0,26 0,46 0,26 Fackhandel
högst 49 anställda 0,74 0,13 0,74 0,13 0,74 0,13 Dagligvaruhandel
och fackhandel 0—9 anställda 0,62 0,16 0,62 0,16 0,62 0,16 10—49 anställda 0,51 0,28 0,51 0,28 0,51 0,28
Rörelsekapital Dagligvaruhandel
högst 49 anställda 3,8 1,9 3,8 1,9 3,8 1,9 Fackhandel
högst 49 anställda 18,0 9,0 18,0 9,0 18,0 9,0 Dagligvaruhandel och fackhandel 0—9 anställda 11,7 5,85 11,7 5,85 11,7 5,85 10—49 anställda 7,3 3,65 7,3 3,65 7,3 3,65
Tabell 65 Det årliga kapitalbehovet inom detaljhandelsföretag med högst 49 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå milj. kr)
Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985
Investeringar i TK 207 202 202 204 205 204 202 199 195 byggnader och därav FK 141 139 138 139 139 139 138 133 130 anläggningar
Investeringar i maskiner/inven- TK 234 243 250 257 264 270 275 279 284
tarier och trans- därav FK 86 85 87 89 92 93 94 96 96 portmedel
Summa investeringar
i byggnader/anlägg-
ningar och maski- TK 450 445 452 461 469 474 477 478 479 ner/inventarier/ därav FK 227 224 225 228 231 232 232 229 226 transportmedel
Årligt tillskott
till det befint- TK — O 139 138 142 114 118 86 86 liga rörelsekapi- därav FK — 0 70 70 72 58 60 43 43 talet Totalt TK — 445 591 599 611 588 595 564 565 kapitalbehov därav FK — 224 295 298 303 290 292 272 269
TK = Totalt kapital. FK = Främmande kapital.
Tabell 66 Det årliga kapitalbehovet inom dagligvaruhandelsföretag med högst 49 anställda (årsverken) under perioden 1977—1985 (1977 års prisnivå milj. kr)
Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985
Investeringar i TK 115 113 111 110 109 107 104 100 98 byggnader och därav FK 104 102 101 100 101 99 97 92 89 anläggningar
Investeringar i
maskiner /inven- TK 108 108 109 110 111 111 111 111 111 tarier och trans- därav FK 62 61 62 63 64 64 65 65 65 portmedel
Summa investeringar
i byggnader/anlägg- ningar och maski- TK 223 221 220 220 220 218 215 211 209 ner/inventarier/ därav DK 166 163 163 163 165 163 162 157 154 transportmedel
Årligt tillskott
till det befint- TK — 0 4 3 3 I 1 0 0 liga rörelsekapi- därav FK — 0 2 2 2 1 1 0 0 talet
Totalt TK — 221 224 223 223 219 216 211 209 kapitalbehov därav FK — 163 165 165 176 164 163 157 154
TK = Totalt kapital FK = Främmande kapital.
Tabell 67 Det årliga kapitalbehovet inom fackhandelsföretag med högst 49 anställda (årsverken) under perioden 1977—1985 (1977 års prisnivå milj. kr)
Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985
Investeringar i TK 92 89 91 94 96 97 98 99 97 byggnader och därav FK 37 37 37 39 38 40 41 41 41 anläggningar
Investeringar i maskiner/inven- TK 135 135 141 147 153 159 164 168 173 tarier och trans- därav FK 24 24 25 26 28 29 29 31 31 portmedel
Summa investeringar
_i byggnader/anlägg- ningar och maski- TK 227 224 232 241 249 256 262 267 270
ner/ inventarier/ därav FK 61 61 62 65 66 69 70 72 72 transportmedel
Årligt tillskott
till det befint- TK — O 135 135 139" 113 117 86 86 liga rörelsekapi- därav FK — 0 68 68 70 57 59 43 43 talet
Totalt TK — 224 367 376 388 369 379 353 356 kapitalbehov därav FK — 61 130 133 136 126 129 115 115 ___—________________— TK Totalt kapital. FK Främmande kapital.
Tabell 68 Det årliga kapitalbehovet Inom detaljhandelsföretag med 0—9 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå milj. kr)
Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985
Investeringar i TK 104 101 101 103 103 102 101 100 98 byggnader och därav FK 62 62 61 62 61 62 61 58 58 anläggningar
Investeringar i maskiner/inven- TK 163 163 168 173 177 181 185 187 190 tarier och trans- därav FK 42 42 43 44 45 46 46 47 47 portmedel
Summa investeringar
i byggnader/anlägg- .
ningar och maski— TK 267 264 269 276 280 283 286 287 288 ner/inventarier/ därav FK 104 104 104 106 106 108 107 105 105 transportmedel
Årligt tillskott
till det befint- TK - 0 102 101 104 83 86 63 63 liga rörelsekapi- därav FK — 0 51 51 52 42 44 31 31 talet
Totalt TK — 264 371 377 384 366 372 350 351 kapitalbehov därav FK — 104 155 157 158 150 151 136 136
TK = Totalt kapital. FK Främmande kapital.
Tabell 69 Det årliga kapitalbehovet inom detaljhandelsföretag med 10—49 anställda (årsverken) under perioden 1977—1985 (1977 års prisnivå milj. kr)
Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985
Investeringar i TK 103 101 101 101 102 102 101 99 97 byggnader och därav FK 79 77 77 77 78 77 77 75 72 anläggningar
Investeringar i maskiner/inven- TK 80 80 82 84 87 89 90 92 94 tarier och trans- därav FK 44 43 44 45 47 47 48 49 49 portmedel
Summa investeringar i byggnader/anlägg- ningar och maski- TK 183 181 183 185 189 191 191 191 191 ner/ inventarier/ därav FK 123 120 121 122 125 124 125 124 121 transportmedel
Årligt tillskott
till det befint- TK — 0 37 37 38 31 32 23 23 liga rörelsekapi- därav FK — 0 19 19 20 16 16 12 12 Totalt TK — 181 220 222 227 222 223 224 214 kapitalbehov därav FK — 120 140 141 145 140 141 136 133
TK = Totalt kapital. FK = Främmande kapital.
10—49 anställda 7,3 3,65 7,3 3,65 7,3 3,65
Prognosalternativ 2
Tabell 70 Kapitalbehovskvoten (öre/oms. krona) och resultat
Redovisningsgrupper 1977 1982 1985 Totalt Främ- Totalt Främ- Totalt Främ— kapital mande kapital mande kapital mande kapital kapital kapital
Byggnader och anläggningar Dagligvaruhandel
högst 49 anställda 0,48 0,44 0,48 0,44 0,48 0,44 Fackhandel
högst 49 anställda 0,49 0,20 0,49 0,20 0,49 0,20 Dagligvaruhandel
och fackhandel
0—9 anställda 0,40 0,24 0,40 0,24 0 40 0,24
1049 anställda 0,67 0,51 0,67 0,51 0:67 0,51
Maskiner, inventarier och transportmedel
Dagligvaruhandel
högst 49 anställda 0,46 0,26 0,53 0,31 0,57 0,34 Fackhandel
högst 49 anställda 0,74 0,13 0,86 0,16 0,92 0,18 Dagligvaruhandel
och fackhandel 0—9 anställda 0,62 0,16 0,72 0,19 0,77 0,22
10—49 anställda 0,51 0,28 0,59 0,34 0,63 0,38
Rörelsekapital Dagligvaruhandel
högst 49 anställda 3,8 1,9 3,8 1,9 3,8 1,9 Fackhandel
högst 49 anställda 18,0 9,0 18,0 9,0 18,0 9,0
Dagligvaruhandel och fackhandel 0—9 anställda 11,7 5,85 11,7 5,85 11,7 5,85
Tabell 71 Det årliga kapitalbehovet inom detaljhandelsföretag med 10-49 anställda (årsverken) under perioden 1977—1985 (1977 års prisnivå milj. kr)
Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985
Investeringar i TK 207 206 212 217 222 227 232 235 237 byggnader och därav FK 142 142 145 148 151 154 156 158 160 anläggningar
Investeringar i maskiner/inven- TK 244 250 266 281 297 313 329 339 353 tarier och trans- därav FK 86 90 96 101 109 112 122 127 131 portmedel
Summa investeringar i byggnader/anlägg- ningar och maski- TK 451 456 478 498 519 540 561 574 590
ner/inventarier/ därav FK 228 232 241 249 260 266 278 285 291 transportmedel
Årligt tillskott
till det beflnt- TK — 0 139 138 142 114 118 86 86 liga rörelsekapi- därav FK — 0 70 70 72 58 60 43 43 talet
Totalt TK - 456 617 636 661 654 679 660 676 kapitalbehov därav FK — 232 311 319 332 324 338 328 334
E_— TK Totalt kapital.
FK Främmande kapital.
Tabell 72 Det årliga kapitalbehovet inom dagligvaruhandelsföretag med högst 49 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå milj. kr)
___—___
Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 ___—___— Investeringar i TK 115 115 116 117 118 119 120 120 120
byggnader och därav FK 105 105 106 107 108 109 110 110 111 anläggningar
Investeringar i
maskiner/inven- TK 108 111 116 120 125 128 133 135 138 tarier och trams därav FK 62 64 67 71 75 77 80 85 86 portmedel
Summa investeringar
i byggnader/anlägg- ningar och maski- TK 223 226 232 237 243 247 253 255 258 ner/inventarier/ därav FK 167 169 173 178 183 186 190 195 197 transponmedel
Årligt tillskott
till det befint- TK — 0 4 3 3 1 1 0 0 liga rörelsekapi- därav FK — 0 2 2 2 1 1 0 0 talet
Totalt TK — 226 236 240 246 248 254 255 258 kapitalbehov därav FK — 169 175 180 185 187 191 195 197
__M— TK = Totalt kapital.
FK = Främmande kapital.
Tabell 73 Det årliga kapitalbehovet inom fackhandelsföretag med högst 49 anställda (årsverken) under perioden 1977—1985 (1977 års prisnivå milj. kr)
Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985
Investeringar i TK 92 91 96 100 104 108 112 115 117 byggnader och därav FK 37 37 39 41 43 45 46 48 49 anläggningar
Investeringar i maskiner/inven- TK 136 139 150 161 172 185 196 204 215 tarier och trans- därav FK 24 26 29 30 34 35 42 42 45 portmedel
Summa investeringar
i byggnader/anlägg- ningar och maski- TK 228 230 246 261 276 293 308 319 332 ner/inventarier/ därav FK 61 63 68 71 77 80 88 90 94 transportmedel
Årligt tillskott
till det befint- TK - 0 135 135 139 113 117 86 86 liga rörelsekapi- därav FK — 0 68 68 70 57 59 43 43 talet Totalt TK — 230 381 396 415 406 425 405 418 kapitalbehov därav FK — 63 136 139 147 137 147 133 137
TK = Totalt kapital. FK = Främmande kapital.
Tabell 74 Det årliga kapitalbehovet inom detaljhandelsföretag med 0—9 anställda (årsverken) under perioden 1977—1985 (1977 års prisnivå milj. kr)
Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985
Investeringar i TK 104 103 106 109 111 114 116 118 119 byggnader och därav FK 63 63 64 65 67 68 69 70 71 anläggningar
Investeringar i maskiner/inven- TK 164 168 179 189 200 210 220 227 237 tarier och trans- därav FK 42 44 48 49 54 54 60 62 65 portmedel
Summa investeringar i byggnader/ anlägg- TK 268 271 285 298 311 324 336 345 356 ningar och maski- därav FK 105 107 112 114 121 122 129 132 136 ner/ inventarier/ transportmedel
Årligt tillskott
till det befint- TK — O 102 101 104 83 86 63 63 liga rörelsekapi- därav FK — 0 51 51 52 42 44 31 31 talet
Totalt TK — 271 387 399 415 407 422 408 419 kapitalbehov därav FK — 107 163 165 173 164 173 163 167
TK = Totalt kapital. FK = Främmande kapital.
Tabell 75 Det årliga kapitalbehovet inom detaljhandelsföretag med 10-49 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå milj. kr)
Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Investeringar i TK 103 103 106 108 lll 113 116 117 118 byggnader och därav FK 79 79 81 83 84 86 87 88 89 anläggningar
Investeringar i
maskiner/inven- TK 80 82 87 92 97 103 109 112 116 tarier och trans- därav FK 44 46 48 52 55 58 62 65 66 portmedel
Summa investeringar i byggnader/anlägg- ningar och maski- TK 183 185 193 200 208 216 225 229 234 ner/inventarier/ därav FK 123 125 129 135 139 144 149 153 155 transportmedel
Årligt tillskott
till det befint- TK — 0 37 37 38 31 32 23 23 liga rörelsekapi- därav FK — 0 19 19 20 16 - 16 12 12 talet
Totalt TK — 185 230 237 246 247 257 252 257 kapitalbehov därav FK — 125 148 154 159 160 165 165 167 TK Totalt kapital. FK Främmande kapital.
Bransch” Antal Antalb Antal" S:a omsättning
]. 112
3351 3829 3839 3842 3845
5. 5020 6. 61
611 612 613 614 62 621 622 623 624 625 63 631 632
Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske Tjänster inom jordbruk
Gruvor och mineralbrott
Tillverkningsindustri
Däck och slangindustri, gummi- reparationsindustri
Övrig maskinindustri, maskin- reparationsverkstäder Övrig elektroindustri, elrepara- tionsverkstäder Rälsfordonsindustri och reparations- verkstäder
Flygplansindustri och reparations- verkstäder
EI-, gas-, värme- och vattenverk
Byggnadsindustri Byggnadshantverk
Varuhandel, restaurang- och
hotellrörelse
Partihandel och varuhandelsförmedling Produktionsvaruinriktad partihandel Konsumtionsvaruinriktad partihandel Partihandel med transportmedel, bränsle. drivmedel
Varuhandelsförmedling
Detaljhandel
Varuhushandel
Dagligvaruhandel Sällanköpsvaruhandel
Bil- och drivmedelsdetaljhandel Apotek, systembolaget
Restaurang- och hotellrörelse Restaurang- och kaférörelse Hotell- pensionats- och campingrörelse
företag arbetsställen anställda milj. kr
377 13 748 35 922 342
2 519 587
5
32 62 7
36611 17619
78 717 17473 7160 6184
1 079 2 973 53 853 85
25 384 21 747 6 556 6
7 196 5 241 1 955
676 21
1005 40517
434 2 995 755
48 874
37437 18157
94 200 20 557 8 789 7 053
1 566 3 072 65 120 536 30 702 25 341 7 486 980 8 322 6 249 2 068
1 600 437
12 535 964 667
4806 37070 12 712
1 156
10 002 19 381
224 626 78 877 427 957 139 719 69 786 44 176
17 622 8 130 236 876 59 714 63 118 68 279 31 188 14 575 51 360 40 336 11 024
2145 46 2174 134 412
672 4 984 1 679 136
1 044 5 099
32 253 9 985
134 234 72 316 32 996 24 924
9 643 4 750 57 209 11 859 17 468 12 654 10 352 4 874 4 705 3 860 845
71 711 7111 7112 7113 7114 7115 7116 712 713 719 72 81 82 83
831 832 8321 8322
8323 8324 8325 8329 8330
9. 91
92 93 94 95
Samfärdsel, post och televerk 29 742 Samfärdsel 29 720 Landtransport 28 050 Järnvägar 10 Spårvägar, bussrörelse 583 Taxirörelse 7 017 Lastbilsåkerier 19 789 Transport i rörsystem 8 Stödtjänster inom landtransport 548 Sjötranspon 756 Lufttransport 90 Transportformedlings- och lagrings- rörelse 816 Post- och televerk 15
Banker och försäkringsinstitut,
fostighetsfo'rvaitning, uppdragsverksamhet 29 504 Banker och andra finansinstitut 1 569 Försäkringsinstitut och -agenturer 407 Fastighetsförvaltning och Förmedling, uppdragsverksamhet 27 475 Fastighetsförvaltning och Förmedling 12971 Uppdragsverksamhet 14 020 Juridisk uppdragsverksamhet 1 076 Kamera! uppdragsverksamhet 2 550 Drivande av datamaskincentral 356 Teknisk uppdragsverksamhet 5 077 Annons-, reklam- och marknads- undersökningsbyråer 2 209 Övrig uppdragsverksamhet 2 043 Maskinuthyrningsrörelse 434
Offentlig förvaltning och andra tjänster 35 856 Offentlig förvaltning, försvars-, polis- och brandväsen 23 Renings- och renhållningsverk
städningsrörelse m. m. 2 443 Undervisning, forskning, sjukvård m. m. 8 327 Rekreationsverksamhet, kulturell serviceverksamhet 2 621 Reparations-, tvätteri- och annan serviceverksamhet 22 355
34 326 31 937 29 575 1 124 777
7 028 19 910
632 800 141
1413 2391
35 302 4 693 1 412
29144 13 134 15 467 1089 2 853
5 810 2 292 2 284 487
38 980
2 560 9 355 3 089
23 889
241477 160113 109012 40285 15 331 7412 44694 7
1 222 29 388 7 593
14120 81364
153 876 40 198 16 561
97 117 27 553 67 468 2 002 8 776 4 424 31 357
6740
13 033 2 096
110857 112
19 349 23 847
52 081
26570 20 828 11 187 2 748 1 256
738 6 227 202 5 661 1 362
2619 5741
34 864 5 931 12 595 16 336 8 346 7 530
300 727 512 3 263
1311
1 121 460
15128 13
1 072 3 264
8 610
Bransch"
951 Reparation av hushållsvaror och fordon 9513 Bilreparationsverkstäder 952 Tvätterier och tvättbarer 959 Annan personlig serviceverksamhet 9591 Frisér- och Skönhetssalonger 9592 Fotogratirörelse 9599 Övrig personlig serviceverksamhet (9599=95991 + 95992 + 95999) Totalt 1—9
”Gäller företag inom den affärsdrivande sektorn.
Antal Företag
9 225 6 557 1 566
11 496 9 584
1 249
639
249113
Antal” arbetsställen
9 934 7 898 2 054
11 833 9 793
1 295
721
anställda
32 105 29 508 6 453 13 522 8 835 3 592 1 081
S:a omsättning Mkr
7 001 6 640 339 1 268 523 537 204
284418
”Flera arbetsställen på samma adress räknas som ett arbetsställe (verksamhetsställen).
' Avser årsverken.
2171835
287018
Appendix 2 Underlag och beräkningsmetoder
Justitiedepartementet
Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. [4] Polisen. [6] Konkurs och rätten att idka näring. [13] Nya namnregler. [25] Konsumenttjänstlag. [36] Koncernbegreppet m.m. [46] Grundlagsskyddad yttrandefrihet. [49] Barnets rätt 2. Om föräldraansvar rn, rn. [63] De allmänna advokatbyråerna. [68] Handläggningen av anmälningar mot polispersonal. [71]
Försvarsdepartementet
Vår säkerhetspolitik. [42] Tandvård i fred för värnpliktiga. [70] Krigets lagar. [73]
Socialdepartementet
Utbyggt skydd mot höga vård- och Iäkemedelskostnader. [1] Naturmedel för injektion. [2] Tandvården i början av 80—talet. [7] Utredningen rörande vissa frågor beträffande sjukvård i livets slutskede. 1. Anhöriga. [20] 2. Plötslig och oväntad död — anhörigas sjuklighet och psykiska reaktioner. [21] 3. Barn och döden. [22] 4. | livets slutskede. [59] Sjukvårdens inre organisation — en idépromemoria, [26] Barnolycksfall. [28] Barnen i framtiden. [41] Planeringsgruppen för barnomsorg. 1. Barnomsorg — behov, efter- frågan, planeringsunderlag. [57] 2. Barnomsorg. Redovisning av särskilda undersökningar. [58]
Kommunikationsdepartementet Svensk sjöfartspolitik. [67]
Ekonomidepartementet
Utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten. 1, Löntagarna och kapitaltillväxten 1. Löntagarfonder—bakgrund och problemanalys. [8] 2. Löntagarna och kapitaltillväxten 2. Den svenska förmögenhets- fördelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknaden- en introduktion. Internationella koncerner och löntagarfonder. [9] 3. Löntagarna och kaoitaltillväxten 3. Löner, lönsamhet och soliditet i svenska industriföretag. Vinstbegreppet. Den lokala lönebildningen och företagets vinster — en preliminär analys.[10l4. Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen — ideologi och verklig— het. [1 1] Rationellare girohantering. [35]
Budgetdepartementet
Avgifter i staten — nuläge och utvecklingsmöjligheter. [23] 1976 års fastighetstaxeringskommitté. 1. Fastighetstaxering 81. [32] 2. Fastighetstaxering 81, Bilagor. [33] Förnyelse genom omprövning. [61] Rationaliseringar och ADB i statsförvaltningen. [72]
Utbildningsdepartementet
Kulturhistorisk bebyggelse — värd att vårda. [ 17] Museijärnvägar. [ 18] Dokumentation och statistik om högskoleutbildning. [47] Huvudmannaskapet för specialskolan. [50] Nya vyer. Datorer och nya massmedier — hot eller löfte. [69]
Jordbruksdepartementet
Regional Iaboratorieverksamhet. [3] Naturvårdskommittén. 1. Naturvård och täktverksamhet. [14] 2. Naturvård och täktverksamhet, Bilagor, [15] Jakt- och viltvårdsberedningen, 1, Jaktvårdsområden. [19] 2. Vilt- skador. [52] Bilarna och luftföroreningarna. [34] Miljörisker vid sjötransporter. 1. Ren tur. Program för miljösäkra sjötransporter. [43] 2. Ben tur. Program för miljösäkra sjötranspor- ter. Bilagor 1—8. [44] 3, Ren tur. Program för miljösäkra sjötrans- porter. Bilagor 9—13. [45] Nytt skördeskadeskydd. [53]
Handelsdepartementet
Konsumentinflytande genom insyn? [5]
Lotteriutredningen. 1. Lotterier och spel, [29] 2. Lotterier och spel. Bilagor. [30] Öst Ekonomiska Byrån. [51] Serviceföretagen—vägar till utveckling, [74]
Arbetsmarknadsdepartementet Sysselsättningsutredningen. 1. Ökad sysselsättning. Finansiella effekter i offentliga sektorn. [ 1 61 2. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. [24] 3. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. Bilagedel. [27]
Lagerstöd. [38] Arbetstiderna inför BO—talet. [48]
Steg på väg. . . [56] Ny utlänningslag. [64]
Bostadsdepartementet
Aktivt boende. [37] Vattenkraft och miljö 4. [39] Hushållning med mark och vatten 2. Del I. Överväganden. [54] Hushållning med mark och vatten 2. Del II. Bakgrundsbeskrivning. [55] PBL-utredningen. 1. Ny plan- och bygglag. Del I,[65l 2. Ny plan- och bygglag. Del II. [66]
Industridepartementet
Malmer och metaller. [40] Kooperationen i Sverige. [62]
Kommundepartementet
Svenska kyrkans gudstjänst. Band 4. Evangelieboken, [12] Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter. [31] Bidrag till folkrörelser. [60]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
Elm LiberFörlag [SBN 91—38—04948
Allmänna Förlaget [S 3 N 0375-250X