SOU 1975:69

Samhället och distributionen

Till Statsrådet och chefen för handelsdepartementet

Genom beslut den 23 januari och den 27 februari 1970 bemyndigades chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga för att göra en utredning om varudistributionen m. m.

Med stöd av dessa bemyndiganden tillkallades den 6 februari och den 24 mars 1970 såsom sakkunniga riksdagsledamoten Anna Lisa Lewén- Eliasson, ordförande, riksdagsledamoten Karin Andersson, direktören Sigvard Andersson, direktören Karl-Erik Gillberg, numera kommunal- rådet Sven Hulterström, direktören Kurt Lindfors, numera andre för- bundsordföranden Bengt Lloyd, ekon.lic. Lennart Myrén, Professorn Lars Persson och hovrättsrådet Åke Sundquist. På därom gjord framställ- ning entledigades Lindfors den 20 januari 1972 och ersattes samma dag med direktören Eric Forsberg.

De sakkunniga antog benämningen distributionsutredningen.

Som expert åt utredningen förordnades den 27 april 1970 avdelnings- direktören Elise Ringborg-Walldeck. Hon avled den 20 januari 1974. Experter åt utredningen har vidare varit docenten Solveig Wikström (sedan den 1 mars 1973), byrådirektören Christer Hagman (fr. o. m. den 22 oktober 1973 t. o. m. den 31 mars 1975), avdelningsdirektören Leif Lundvall (sedan den 11 februari 1974) samt arkitekten Jan Lagerås (sedan den 1 april 1975).

Till sekreterare ät utredningen förordnades den 27 april 1970 departementssekreteraren Sven Sahlström. Biträdande sekreterare har varit numera byråchefen Åke Hallman (fr. o. m. den 1 april 1971 t. o. m. den 31 maj 1972), adjunkten Märta Lindborg (fr. o. m. den 10 januari 1972 t.o.m. den 30 juni 1973), pol.mag. Roland Norman (sedan den 1 juni 1972) och civilekonomen Barbro Anell (sedan den 1 september 1973). Anell hade dessförinnan biträtt i arbetet sedan den 1 januari 1972. Fil.kand. Marika Dahlgren och teknikern Ulla Landgren har tidvis biträtt i utredningens arbete.

Utredningen har med anledning av remisser avgivit yttranden över följande betänkanden och departementspromemorior, nämligen 1970 års affärstidskommittés betänkande (SOU 1971235) Fri affärstid, glesbygds- utredningens delbetänkande (SOU 1972:13) Kommersiell service i glesbygder, en förstudie inom industridepartementet (Ds I 1972z2) av livsmedelsindustrin i Sverige, butiksetableringsutredningens betänkande (SOU 1973:15) Kommunal planering och detaljhandel, en departements-

promemoria (DsH 1973:3) om tillfällig handel, servicekommitténs betänkande (SOU 1973z24) Boendeservice 7, bygglagutredningens be- tänkande (SOU 1974121) Markanvändning och byggande Samt en departementspromemoria (H 197421) om kommunal konsumentpolitisk verksamhet. Därutöver har till riksdagens näringsutskott avgivits yttrande över motioner till 1974 års riksdag om affärstidsreglering.

Chefen för handelsdepartementet har den 22 januari 1973 till utredningen överlämnat en från Haninge miljöråd inkommen skrivelse rörande bl. a. frågan om en utredning av stormarknader. Den 9 november 1973 överlämnades butiksetableringsutredningens betänkande och yttrandena däröver till distributionsutredningen för att övervägas vid utredningsuppdragets fullgörande.

Utredningen utgav i maj 1974 en undersökningsrapport i stencil, benämnd Stormarknaderna i Växjö — inverkan på övrig detaljhandel i

regionen. Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande Samhället och

distributionen. Till betänkandet har fogats fyra reservationer, nämligen av ledamöter- na Sigvard Andersson, Karl-Erik Gillberg och Lars Persson samt av Lennart Myrén och Åke Sundquist gemensamt. Särskilda yttranden har avgivits av ledamöterna Karin Andersson och Bengt Lloyd.

Stockholm i augusti 1975.

Anna Lisa Lewén-Eliasson

Karin Andersson Sigvard Andersson Eric Forsberg Karl-Erik Gillberg Sven Hulterström Bengt Lloyd Lennart Myrén Lars Persson Åke Sundquist

/Sven Sahlström

Innehåll Sammanfattning ................................. 13 1 Utredningens bakgrund och syfte .................... 23 1.1 Samhället och distributionen ..................... 23 1.1.1 Samhällsutvecklingen i stort ................ 23 1.1.2 Samhällets mål och inflytande ............... 23 1.1.3 Statsmakternas ekonomiska styrmedel .......... 24 1.1.4 Andra styrmedel ........................ 25 1.1.5 Begreppet distribution .................... 26 1.1.6 Statsmakternas syn på distributionssystemet ...... 26 1.1.7 1953 års varudistributionsutredning ........... 28 1.1.8 Pris- och konkurrensfrågor under 1960-talet ...... 29 1.2 Konsumentpolitik ............................ 30 1.2.1 Utredningar ........................... 30 1.2.2 Konsumentpolitiska mål och medel ............ 31 1.2.3 Distributionen från konsumentpolitisk synpunkt . . . 32 1.3 Distributionsutredningens direktiv ................. 32 1.4 Distributionsfrågorna hittills under 1970-talet .......... 35 1.4.1 Aktuella frågor ......................... 35 1.4.2 Bensinhandelsutredningen .................. 36 1.4.3 Servicekommittén ....................... 38 2 Utredningens inriktning och uppläggning ............... 41 2.1 Prioriteringar och avgränsningar ................... 41 2.1.1 Uppdragets omfattning .................... 41 2.1.2 Arbetets inriktning på problemtyper ........... 41 2.1.3 Arbetets inriktning på sektorer ............... 43 2.2 Arbetets uppläggning .......................... 44 2.3 Arbetets genomförande ......................... 45 2.4 Arbetets redovisning ........................... 48 3 Distributionssystemet och dess miljö .................. 49 3.1 Distributionens uppgifter, mål och organisation ......... 49 3.1.1 Uppgifter och mål ....................... 49 3.1.2 Styrning och funktionssätt ................. 50 3.1.3 Resultat och utvärdering ................... 51

3.1.4 Dagligvarudistributionen ................... 52

3.2 Miljön och dess förändringar ..................... 53 3.2.1 Väsentliga miljöfaktorer ................... 53 3.2.2 Allmänekonomisk utveckling ................ 54 3.2.3 Den privata konsumtionen ................. 54 3.2.4 Befolknings- och hushållsstruktur ............. 56 3.2.5 Förvärvsintensitet och fritid ................ 59 3.2.6 Urbanisering och bebyggelseformer ............ 61 3.2.7 Kommunikationsväsendet .................. 64 3.2.8 Värderingar och sociala ambitioner ............ 66

4 Samhällets uppgifter [ distributionen .................. 69 4.1 Statsmakternas styr- och kontrollfunktioner ........... 69 4.1.1 Inledning ............................. 69 4.1.2 Pris- och konkurrenslagstiftning .............. 70 4.1.3 Konsumentskyddslagstiftning ............... 74 4.1.4 Andra konsumentpolitiska åtgärder ............ 76 4.1.5 Tidigare affärstidsreglering ................. 79 4.1.6 Lag om tillfällig handel .................... 80 4.1.7 Sammanfattande synpunkter ................ 81 4.2 Kommunal planering .......................... 82 4.2.1 Fysisk planering ........................ 82 4.2.2 Detaljhandeln i planeringen ................. 87 4.2.3 Butiksetableringsutredningen ................ 94 4.2.4 Remissinstansernas synpunkter .............. 97 4.2.5 Bygglagutredningen ...................... 104

5 Dagligvaruföretagen samt de anställda ................. 107 5.1 Företagens uppgifter .......................... 107 5.2 Företagens förutsättningar ....................... 108 5.2.1 Yttre förutsättningar ..................... 108 5.2.2 Företagens resursutnyttjande ................ 109 5.3 Företag och butiksformer på dagligvaruområdet ......... 109 5.3.1 Distributionsformer ...................... 109 5.3.2 Företagsformer ......................... 109 5.3.3 Storföretag och block ..................... 110 5.3.4 Butiksformer .......................... 112 5.3.5 Övriga distributionsformer för dagligvaror ....... 114 5.4 Företagens utbudsegenskaper ..................... 1 15 5.4.1 Företagens mål ......................... 115 5.4.2 Konkurrensmedel ....................... 116 5.4.3 Pris ................................. 1 16 5.4.4 Sortiment ............................ 117 5.4.5 Service .............................. 119 5.4.6 Butikslokalisering och butikstyper ............ 120 5.4.7 Reklam och information ................... 121

5.5 Strukturförändringar .......................... 122 5.5.1 Företagsstrukturen ...................... 122

5.5.2 Butiksstrukturen ........................ 123

5.5.3 Utvecklingen i OECD-länder ................ 126 5.6 Bruttovinst, kostnader och produktivitet ............. 126 5.7 Finansieringsfrågor m. m. ....................... 129 5.8 Företagens synpunkter på utveckling och problem ....... 131 5.9 De butiksanställda ............................ 132 5.9.1 De butiksanställdas roll m. m. ............... 132 5.9.2 Allmänna data om de butiksanställda .......... 133 5.9.3 Inställningen till arbetsförhållandena ........... 135 5.9.4 Handelsanställdas förbunds syn på utvecklingen . . . 136 6 Hushållens dagligvaruinköp ........................ 139 6.1 Hushållens situation ........................... 139 6.1.1 Hushållens uppgifter ..................... 139 6.1.2 Betydelsen av förändringar i utbudet ........... 140 6.1.3 Hushållsundersökningens uppläggning och omfattning 141 6.2 Hushållens förutsättningar ....................... 142 6.2.1 Yttre förutsättningar ..................... 142 6.22 Hushållens resurser ...................... 144 6.2.3 Olika hushållsgruppers förutsättningar .......... 148 6.3 Inköpsverksamheten ...... 149 6.3.1 Organisatoriska faktorer ................... 149 6.3.2 Arbetsfördelning ........................ 150 6.3.3 Tidsmönster ........................... 151 6.3.4 Transportmetoder ....................... 152 6.3.5 Butiksanvändning ....................... 153 6.3.6 Mängden transportarbete .................. 155 6.3.7 Olika hushållsgruppers beteende .............. 157 6.4 Samband mellan förutsättningar, resurser och beteende . . . . 157 6.4.1 Vissa allmänna samband ................... 157 6.4.2 Butiksstrukturens betydelse ................. 158 6.4.3 Tidsfaktorns och transportförmågans betydelse . . . . 159 6.4.4 Stormarknadskundernas egenskaper och beteende . . 160 6.4.5 Betydelsen av förändringar i förutsättningar ...... 161 6.5 Hushållens problem i inköpsverksamheten ............ 163 6.5.1 Generella problem ....................... 163 652 Problem för speciella grupper ................ 165 7 Samhällets stödinsatser i dagligvarudistributionen .......... 169 7.1 Glesbygdsstöd ............................... 159 7.1.1 Inledning ............................. 169 7.1.2 Glesbygdsutredningen .................... 169 7.1.3 Stöd till kommersiell service i glesbygd ......... 171 7.2 Sociala hjälpaktiviteter ......................... 173 7.2.1 lnledning ............................. 173 7.2.2 Kommunalt organiserad hemsändning .......... 173 7.2.3 Social hemhjälp ......................... 175 7.2.4 Färdtjänst ............................ 175 7.3 Samhällets direkta kostnader för stödåtgärder m. m. ...... 176

8 Dagligvarudistributionens funktionssätt och utveckling ...... 179 8.1 Anpassningen i marknadssystemet .................. 179 8.2 Vissa grundläggande orsaker till förändringen av butiksstruk- turen ..................................... 180 8.3 Konkurrenssituationen från hushålls- och samhällssynpunkt' . 182 8.3.1 Marknadsformen ........................ 182 8.3.2 Konkurrensens effektivitet på butiksnivå ........ 182 8.3.3 Effekter av stormarknadsetableringar .......... 185 8.3.4 Synpunkter på blockkonkuirens .............. 187 8.4 Hushållens behov, beteende och anpassningsproblem ..... 189 8.4.1 Behov och butiksval ...................... 189 8.4.2 Hushållens möjligheter till anpassning .......... 191 8.4.3 Bestående inköpsproblem .................. 192 8.5 Olika utvecklingslinjer i distributionen ............... 193 8.5.1 Olika strukturalternativ ................... 193 8.5.2 Olika strukturer i bostadsområden ............ 194 8.6 Konsekvenser av olika strukturalternativ ............. 199 8.6.1 Svårigheter vid beräkningar av konsekvenser ...... 199 8.6.2 Kostnadsskillnader i företagsledet ............. 199 8.6.3 Kostnadsskillnader i hushållsledet ............. 202 8.6.4 Skillnader i utbudsegenskaperna .............. 205 8.6.5 Konsekvenser för samhället ................. 206 8.7 Sammanfattande synpunkter på nuläge och framtida utveck- ling ...................................... 208 9 Distributionen av övriga varor och tjänster .............. 21 1 9.1 Textil beklädnadshandel ........................ 211 9.1.1 Strukturförhållanden ..................... 211 9.1.2 Utbudsegenskaper ....................... 212 9.1.3 Bruttovinst, kostnader m. m. ................ 214 9.1.4 Utveckling och problem ................... 215 9.2 Övrig fackhandel ............................. 216 9.2.1 Strukturöversikt ........................ 216 9.2.2 Aktuella utvecklingsdrag ................... 216 9.2.3 Prisfrågor ............................. 217 9.3 Ekonomisk samverkan inom fackhandeln ............. 218 9.4 Fackhandelns situation ......................... 219 9.5 Övriga varor och kommersiella tjänster ............... 220 9.6 Konsumentens situation ........................ 221 10 Mål och medel i dagligvarudistributionen — problem och principiella överväganden ........................... 223 10.1 Allmänna synpunkter på mål- och medelfrågor ......... 223 10.1.1 Problem genom handelns strukturomvandling ..... 223 10.1.2 Behovet av åtgärder ...................... 225 10.1.3 Möjligheterna att precisera mål ............... 226 10.1.4 Olika huvudprinciper för bedömning av mål och medel ............................... 227

10.2 Olika möjligheter att påverka butiksstrukturens utveckling . 227 10.2.1 Nuläget .............................. 227 10.2.2 Information och förhandlingar ............... 230 10.2.3 Direkta stödåtgärder ..................... 231 10.2.4 Andra typer av stöd till småbutiker ............ 233 10.2.5 Restriktiva medel mot stora enheter ........... 234 10.3 Utredningens principiella överväganden .............. 239 10.3.1 Krav och önskemål som distributionen bör uppfylla . 239 10.3.2 Principer för styrning ..................... 242

11 Ställningstaganden och förslag ..................... 247 11.1 Ökat samhällsinflytande ........................ 247 11.2 Översikt över utredningens förslag .................. 249 11.3 Kommunernas uppgifter ........................ 251 1 1.3.1 Kommunal planering av detaljhandel ........... 251 11.3.2 Översiktlig planering ..................... 252 11.3.3 Utbyte av information .................... 254 11.3.4 Detaljerad planering och genomförande ......... 255 11.3.5 Administration och kostnader för kommunerna . . . 258 1 1.4 Tillståndsplikt för dagligvaruförsäljning .............. 259 11.5 Stödåtgärder ................................ 262 1 1.5.1 Stöd till transportlösningar ................. 262 11.5.2 Investeringsstöd ........................ 263 11.5.3 Driftsstöd ............................ 266 1 1.5.4 Inköp av butiksfastighet ................. *. . 267 1 1.5.5 Handläggningsordning .................... 267 1 1.6 Övriga styråtgärder ............................ 268 1 1.6.1 Styrning genom avgift .................... 268 1 1.6.2 Samråd vid förändring av försäljningsvillkor till butik 269 11.7 Uppgifter för centrala organ ...................... 270 1 1.7.1 Konsumentverket (KOV) .................. 270 1172 Statens pris— och kartellnämnd (SPK) .......... 272 1 1.7.3 Annan service till kommunerna .............. 274 11.7.4 lnrättandet av en distributionsnämnd .......... 274 11.8 Frågor rörande de anställdas situation ............... 275 1 1.9 Kostnader, finansiering, genomförande m. m. ........ 277

Reservationer ................................... 279 Särskilda yttranden ............................... 297

Bilaga A Dagligvarudistributionen nu och i framtiden. En analys- modell och en övergripande analys ur hushållens synvinkel ..... 301 A 1 Syfte och uppläggning ........................ 301 A 1.1 Bilagans syfte ......................... 301 A 1.2 Uppläggningen i stort .................... 301 Del 1 Nuläge och strategiskt läge ..................... 304 A 2 En översiktsmodell och ett analysschema ............ 304

A3

A4

A5

A6

A7

Del 11 A 8

SOU 1975:69 A 2.1 Val av referensram ...................... 304 A 2.2 En översiktlig begreppsmodell .............. 305 A 2.3 Syfte, mål och avgränsningar ............... 308 A 2.4 Analysschema ......................... 313 Omvärldsförändringars påverkan på distributionssystemet . 317 A 3.1 Samband mellan omgivning och system ........ 317 A 3.2 Uppläggning och förutsättningar i omvärldsanalysen 318 A 3.3 Ekonomisk tillväxt och utrymmet för privat kon-

sumtion ............................. 319 A 3.4 Personalkostnadernas utveckling ............. 320 A 3.5 Befolknings- och hushållstrukturens förändringar . . 321 A 3.6 Urbanisering och bebyggelseutveckling ........ 322 A 3.7 Bilismens och kollektivtrafikens utveckling ..... , 323 A 3.8 Förändringar i värdesystemet ............... 324 A 3.9 Kraven på distributionssystemen i olika alternativa

framtider ............................ 325 Lagstiftningens och myndigheternas påverkan på distribu- tionen ................................... 328 A 4.1 Uppläggning och utgångspunkt .............. 328 A 4.2 Olika former av effekter .................. 329 A 4.3 Exemplifieringar ....................... 329 A 4.4 Sammanfattande synpunkter ............... 332 Handelns utbud och utbudsförutsättningar ........... 332 A 5.1 Uppläggning .......................... 332 A 5.2 Yttre förutsättningar .................... 332 A 5.3 Handelns utbud i olika dimensioner .......... 333 A 5.4 Handelns inre förutsättningar ............... 341 Hushållens behov och efterfrågan ................. 345 A 6.1 Uppläggning .......................... 345 A 6.2 Yttre förutsättningar .................... 346 A 6.3 Förhållandet mellan behov och efterfrågan ...... 346 A 6.4 Hushållens köpvanor — en översikt ........... 346 A 6.5 Hushållens egenskaper och resurser ........... 349 A 6.6 Varför köper hushållen ofta och vilka är förutsätt—

ningarna för ändrat beteende ............... 353 A 6.7 Om hur hushållens butiksval påverkar utbudet . . . 355 Utvärdering av distributionen. En sammanfattande analys och problemprecisering ........................ 357 A 7.1 Hur väl fyller distributionssystemet hushållens be—

hov ................................ 357 A 7.2 Distributionssystemets organisation och den sam-

hällsekonomiska effektiviteten .............. 371 Distributionen i framtiden ...................... 376 Mål och medel för distributionens styrning ........... 376 A 8.1 Utgångsläge .......................... 376 A 8.2 Mål/medelformulering — en sökprocess ........ 377 A 8.3 Val av startpunkt ....................... 378

A 8.4 Från överordnade mål till medel ............. A 8.5 Sammanfattande översikt över målhierarkin jämte avgränsningar .........................

A 8.6 Medeldiskussion ....................... A 8.7 Tre alternativa system och strategier .......... A 8.8 Jämförelse av de olika systemens effekter på mål-

uppfyllelse m. m. .......................

Appendix A 1 Antaganden som räkneexemplet, tabell A 5, kap. A 7 bygger på ......................... Anförd litteratur i bilaga A ................

Bilaga B Dagligvaruförsörjningen iden kommunala planeringen

B 1 Inledning ................................. B 1.1 Uppdraget ........................... B 1.2 Detaljhandelns problem från kommunal synpunkt B 2 Motiv för kommunal detaljhandelsplanering .......... B 2.1 Serviceansvar ......................... B 2.2 Planeringsberedskap och genomförandeansvar B 2.3 Lokalkännedom och kontakt med allmänheten B 2.4 Samordning .......................... B 2.5 Samarbete mellan kommun och företag ........

B 3 Kommunal planering ......................... B 3.1 Planeringssituationen .................... B 3.2 Planeringens uppbyggnad ................. B 3.3 Modell för kommunal planering ............. B 4 Detaljhandeln iden kommunala planeringen .......... B 4.1 Några utgångspunkter .................... B 4.2 Samordning med kommunens planeringsrutiner . . . B 4.3 Innehåll i GPF ........................ B 4.4 Krav på underlaget ...................... B 5 Planeringsunderlag ...........................

B 5.1 Allmänt ............................. B 5.2 Kommuninvånarnas behov ................ B 5.3 Underlag som gäller detaljhandeln ............ B 5.4 Informationsutbyte med handeln ............ B 5.5 Central erfarenhetsbank .................. B 5.6 Problembeskrivning .....................

B 6 Butiksregister .............................. B 6.1 Befintliga register ...................... B 6.2 Krav på ett butiksregister ................. B 6.3 Innehåll ............................. B 6.4 Registerförande ........................ B 6.5 Uppgiftsskyldighet och sekretessbestämmelser B 6.6 Andra system för registrering ............... B 7 Styrmedel ................................

B 7.1 Några kommentarer ..................... B 7.2 Driftstöd till dagligvaruhandeln .............

381 381 387

391

393 396

399 399 399 400 400 400 401 402 402 403 403 403 404 405 409 409 410 410 412 413 413 414 414 415 416 416 417 417 417 418 418 420 420 420

Appendix B I Dagligvaruförsörjningen i Ekens kommun ....... 429 Förord ............................. 429

B 1.1 Inledning ............................ 430 B 1.2 Planeringsförutsättningar ................. 430 B 1.3 Problembeskrivningar .................... 441 B 1.4 Mål för dagligvaruförsörjningen ............. 444 B 1.5 Åtgärdsprogram ....................... 445 B 1.6 Praktiska exempel ...................... 446 Appendix B 11 Exempel på utformning av driftsstöd ......... 449

BilagaCDistributionssystemets utveckling under 1960-talet i

OECD-länder ................................... 451 C 1 Inledning ................................. 451 C 1.1 Studiens syfte ......................... 451 C 1.2 Metodproblem ........................ 453 C 2 Distributionssystemets miljö .................... 454 C 2.1 Efterfrågeförhållanden ................... 454 C 2.2 Teknologi ........................... 454 C 2.3 Kostnadsförhållanden .................... 459 C 2.4 Institutionella förhållanden ................ 459 C 3 Distributionssystemets struktur och anpassning ........ 467 C 3.1 Företagstyper ......................... 467 C 3.2 Butikstäthet .......................... 468 C 3.3 Distributionssystemets rationalisering ......... 469 C 4 Distributionssystemets funktionssätt från konsumentsyn- punkt ................................... 472 C 4.1 Konsumentens arbetsinsats i distributionssystemet . 473 C 4.2 Konsumenternas informationsproblem ........ 475 C 5 Några kommentarer beträffande utvecklingen i USA . . . . 477 C S.] Distributionssystemets miljö ............... 477 C 5.2 Struktur och anpassning .................. 479 C 5.3 Konsumenteffekter ..................... 481 C 6 Sammanfattning ............................ 481 C 6.1 Generella utvecklingsdrag ................. 481 C 6.2 Nationella särdrag i distributionssystemets utveck- ling ................................ 482 C 6.3 Slutsatser beträffande samhällsingripanden ...... 483

Appendix CI Detaljhandelsenheter. En terminologisk översikt . . 485

Sammanfattning

Utredningens uppdrag och genomförande

I enlighet med sina direktiv har distributionsutredningen särskilt inriktat sig på att bedöma konsekvenserna för hushållen av den pågående strukturomvandlingen inom dagligvaruhandeln. Åt utredningen har upp— dragits att göra en totalbedömning som innefattar såväl företagsekono- miska aspekter som hushållens insatser och uppoffringar. Mot denna bakgrund har utredningen haft att överväga behovet av och formerna för samhällsåtgärder ägnade att tillgodose rimliga konsumentönskemål om närhetsservice. Härvid har utredningen haft att särskilt beakta de resurssvagas situation. Uppdragets bakgrund och syfte samt arbetets inriktning och uppläggning redovisas i kapitlen 1 och 2.

Utredningen har betraktat distributionen som ett samspel mellan olika parter på marknaden, dvs. företag, hushåll och samhällsorgan. Utifrån empiriskt material, som funnits tillgängligt eller som utredningen själv låtit samla in och bearbeta, har parternas beteende och distributionens miljö belysts. Detta redovisas utförligt i bilagor, nämligen dels bilaga D beträffande företagen och bilaga F beträffande hushållen, dels översikt- ligt i kapitlen 347. Även de butiksanställdas förhållanden har behandlats (bilaga E samt kapitelavsnitt 5.9). På särskilt uppdrag har gjorts en analys av problem, mål och medel i distributionen, vilken redovisas i bilaga A. Ett annat särskilt uppdrag beträffande dagligvaruförsörjningen i den kommunala planeringen redovisas i bilaga B. Distributionens utveckling och styrning i vissa andra länder behandlas översiktligt i bilaga C. Bilagorna D, E och F läggs fram i särskild betänkandedel.

I betänkandets kapitel 8 gör utredningen en bedömning av distribu- tionens funktionssätt och utveckling samt av de problem som föreligger eller kan uppkomma för olika hushållskategorier. I kapitel 9 lämnas en översikt över distributionens utveckling för andra varor och tjänster än dagligvaror. I kapitlen 10 och 11 gör utredningen vissa principiella överväganden och lägger fram sina ställningstaganden och förslag.

Företagen

Utvecklingen inom dagligvaruhandeln kännetecknas sedan lång tid tillbaka av en koncentration till färre och större enheter. Detta gäller såväl företagsbildningar som försäljningsställen. I fråga om utvecklingen

av butiksnätets struktur kan konstateras, att antalet butiker med fullständigt sortiment av livsmedel och andra dagligvaror gått ned från ca 22 000 år 1963 till ca 10 500 år 1974, således med ca 1 000 enheter per år. Minskningen var i absoluta tal störst i början av perioden men den är alltjämt betydande och synes komma att fortsätta om förutsättningarna inte förändras. Det är i första hand små butiksenheter som läggs ned, medan de som etableras i genomsnitt är dubbelt så stora som butikerna i det befintliga beståndet. Försäljningen av dagligvaror i mycket stora enheter såsom varuhus och stormarknader växer också relativt snabbt. Omkring tre fjärdedelar av omsättningen i allivshandeln sker dock fortfarande i butiker som huvudsakligen säljer dagligvaror.

Flera faktorer medverkar till den förhållandevis snabba förändringen av dagligvarudetaljhandelns struktur, nämligen

— självbetjäningssystemets genombrott

_ kostnadsfördelar vid stordrift

— ökad konkurrens genom samhällsåtgärder mot konkurrensbegränsning — förändrade köpvanor — befolkningsomflyttningar — ökade behov och anspråk på sortimentet.

Av särskild betydelse för små butiksenheters svårigheter att leva vidare är att dessa i många fall inte kan ta ut priser som ger kostnadstäckning. Det kan också vara svårt att i små enheter tillhandahålla ett tillräckligt rikt urval och hög kvalitet på färskvaror. S. k. veckoslutskampanjer medverkar också till att hushållens stora inköp ofta sker i större butiksenheter.

Utvecklingen mot stordrift i butiksledet är också ett resultat av samhällets strävan att genom pris— och konkurrensövervakning främja effektivitet i företagen för att motverka särskilt lönekostnadernas stegring. I viss utsträckning går dessa strävanden ut över butikernas service i olika avseenden. Det gäller framför allt tillgängligheten till utbudet. Extremformen för stordrift i detaljhandeln är stormarknaderna. Lokalt kan dessa få mycket stor del av försäljningen. Vid bedömningen av etableringar av denna butiksform måste enligt utredningens mening dock beaktas, att stora försäljningsställen av annan typ, bl. a. traditio- nella varuhus och livsmedelshallar, sammantaget har större effekter på butiksstrukturen.

I fråga om företagskoncentration har de s.k. blocken i dagligvaru- handeln successivt kommit att svara för en allt större del av försäljningen på bekostnad av mindre butikskedjor och enbutiksföretag. Vid sidan av konsumentkooperationen finns i partihandelsledet två grupper, ICA och Dagab. ICA-rörelsen har utvecklat sin verksamhet under lång tid medan Dagab-blocket, som innebär samgående mellan partihandelsföretag och samverkan med detaljistkedjor, f.n. befinner sig under uppbyggnad. Ökad integration och samverkan får ses som ett led i företagens strävanden att ta tillvara stordriftsfördelar och skapa en större konkur- renskraft.

Från hushållens synpunkt kan koncentrationen till tre stora företags-

grupper ha såväl positiva som negativa följder. Enligt utredningens uppfattning har blockbildningen hittills inte inneburit några påtagliga skadliga effekter. Utvecklingen mot få beslutsenheter bör emellertid noga följas från samhällets sida eftersom den inrymmer risker på längre sikt för avtagande konkurrens och bristande intresse för utveckling och förnyelse.

De butiksanställda utgör en stor grupp arbetstagare med förhållandevis låga löner, hög andel kvinnor och hög andel deltidsarbetande. Från de anställdas synpunkt har utvecklingen mot större enheter i många avseenden varit positiv, och på olika punkter där arbetsförhållandena ännu är otillfredsställande kan förbättringar väntas bl. a. genom samråd mellan arbetsmarknadsparterna. De anställdas önskemål om mera infor- mation och samråd bör kunna bli tillgodosedda genom lagstiftning som kan bli resultatet av bl. a. förslag som arbetsrättskommittén lagt fram. Detta gäller även frågan om arbetstidens längd och förläggning. En annan aktuell fråga för de anställda är affärstiderna. Den frågan är föremål för särskild utredning.

Hushållen

För att belysa följderna av handelns strukturomvandling för konsumen- terna har utredningen genomfört en särskild undersökning av hushållens resurser för inköp och av förhållanden såsom inköpsfrekvens, organisa- tion av arbetet och val av butik. Undersökningen, som omfattar olika delar av Örebro kommun, har i vissa delar kunnat jämföras med samtidiga och tidigare undersökningar av liknande slag.

Av materialet har framkommit, att hushållen uppenbart föredrar att göra täta inköp när de har god tillgång till butiker. Enligt utredningens undersökning gjorde tätortshushållen i Örebro i genomsnitt 5 inköp per vecka, vilket i stort stämmer med liknande undersökningar 5—6 år tidigare. Man gör i stor utsträckning också inköpen i flera butiker, ochi genomsnitt täcktes endast hälften av inköpsbehovet i det egna bostads- områdets butiker och resten i mera avlägsna inköpsställen. Till en del förklaras detta av att man kombinerar inköpen av dagligvaror med andra ärenden eller att man gör dem i anslutning till arbetsresor.

Hushållens inköpsfrekvens är i viss mån beroende av avståndet till närmaste butik. Hushåll i tätorten Örebro med mer än 1 km till närmaste butik gjorde således i genomsnitt 4 inköp i veckan, och i glesbygder ligger inköpsfrekvensen enligt olika undersökningar kring 3 gånger per vecka. Det förhållandevis täta inköpsmönstret beror till en del på att många hushåll saknar såväl förvaringsmöjligheter som transportmedel för att kunna koncentrera sina inköp till ett eller ett par tillfällen i veckan. Ett sådant inköpsmönster kräver också en ingående planering av mathåll- ningen.

När det gäller utnyttjandet av olika butiker visar skilda hushållskatego- rier olika beteende. Pensionärshushåll utnyttjar således den närmaste butiken mer än andra, och av de hushåll som utnyttjar stormarknaderna är relativt många barnfamiljer. Hushållens utnyttjande av den närmaste butiken beror i viss män på dess läge och storlek — ligger butiken relativt

långt bort utnyttjas den i mindre utsträckning och detsamma gäller om den är liten. När det gäller inköpare i olika resurssituation visade det sig i Örebro-undersökningen bl. a. att de som hade förvärvsarbete och tillgång till bil utnyttjade närhetsbutikerna mindre än andra.

Hushållens möjligheter att anpassa sig till förändringar i butiksstruk- turen varierar naturligen med deras förutsättningar i olika avseenden. Arbetsfördelningen i hushållen är i allmänhet sådan att det är kvinnan som ansvarar för inköpen och till huvudsaklig del också utför dem. Tilll detta kommer att flertaler kvinnor numera förvärvsarbetar. Även om bil finns är den i många fall inte disponibel under dagen utan används av mannen för arbetsresor. En ökad användning av bil för inköp av dagligvaror kräver därför att antingen arbetsfördelningen eller bilutnytt- jandet i hushållen ändras. Hushåll som genom en fortgående utglesning av butiksnätet får långt till butik kan få problem med sin varuförsörjning, särskilt om de har dåliga förutsättningar för inköpsarbetet i övrigt. Det gäller bl. a.

— hushåll utan möjlighet att använda bil vid inköpen — hushåll där inköparna har brist på tid — hushåll där inköparna har svårt att gå och att bära, dvs. i första hand pensionärer och handikappade — hushåll där bristande förvaringsmöjligheter gör täta inköp nödvändiga.

Samhället

Samhällsorganens uppgifter i distributionen är i första hand att ge allmänna ramar och förutsättningar för företag och hushåll. På olika sätt har samhället också möjligheter att direkt påverka utvecklingen. I den fysiska planeringen har kommunerna möjlighet att reglera bebyggelsens utformning och lokalisering och därmed påverka förutsättningarna för bl. &. detaljhandelsservice. Genom prisregleringslagen och konkurrensbe- gränsningslagen och de myndigheter som administrerar dessa har stats- makterna medel att ingripa mot ogynnsam utveckling i fråga om priser samt effektivitet i företagen. Inom konsumentpolitiken är huvudsyftet att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Genom inrättandet av konsumentverket har verksamheten på central nivå effektiviserats, och en kommunal konsumentpolitisk verksamhet är under uppbyggnad.

I viss utsträckning gör samhället också direkta insatser i distributionen. Det sker bl. a. inom den sociala sektorn, där den sociala hemhjälpen totalt sett lägger ned ett betydande arbete på inköp. Möjligheten att utnyttja färdtjänst för inköpsresor kan också räknas in. Vidare ges sedan den 1 juli 1973 statligt stöd till kommersiell service i glesbygd. Detta stöd kan ses som ett första steg från samhällets sida att lösa problem som uppkommit genom handelns strukturomvandling. Några andra möjlig— heter för att direkt påverka butiksstmkturen föreligger f. n. inte.

Principiella överväganden

Utredningen har funnit, att många hushåll fått alltmer otillfredsställande inköpsmöjligheter på grund av nedläggningar av butiker. Hushåll med goda egna och yttre förutsättningar har dock inte några nämnvärda problem med sin varuförsörjning, utan har också i åtskilliga fall fått ökade valmöjligheter mellan butiker med olika sortimentsinriktning och pris- nivå. I stor utsträckning har dessa hushålls inköpsmönster varit avgörande för distributionens utveckling.

Mot bakgrunden av föreliggande prognoser för utvecklingen i fråga om bl. a. konsumtionsinriktning, hushållsbildning, förvärvsintensitet, be- byggelse och kommunikationer har utredningen sökt bedöma hur distributionen kommer att utvecklas och vilka problem för hushållen som blir bestående, förvärras eller tillkommer. Utredningen har därvid diskuterat tänkbara alternativ för butiksstrukturen och bl. a. med räkneexempel sökt belysa deras konsekvenser i olika avseenden samt storleken på problemgrupper.

Utredningen har kommit till den uppfattningen att samhällsåtgärder måste vidtas för att hejda en utveckling mot en utpräglad storbutiksstruk- tur. Det är emellertid inte möjligt att på totalnivå ange en viss bestämd struktur som den mest önskvärda, utan butiksnätets lämpliga fördelning på enheter av olika storlek och med olika lokalisering måste i första hand avgöras på lokal nivå, dvs. av kommunerna.

Utredningen anger emellertid vissa allmänna krav och önskemål som distributionssystemet bör uppfylla. Dessa måste med nödvändighet variera mellan olika bebyggelsetyper. När det gäller frågan om tillgänglig- het till butik har utredningen uttryckt vilken spridning butikerna bör ha i tätorter, bl. a. med hänsyn till att flertalet hushåll bör kunna göra inköpen till fots och att dagligvarubutik i bostadsområde fyller en social _ funktion. Om förhållandena är sådana att vissa hushåll i bostadsområden har större gångavstånd än 1 km bör möjlighet till resor med kollektiva trafikmedel samt hemsändnings- och hemköpsservice föreligga. Tillgäng- ligheten med bil bör inte hindras eller försvåras, eftersom särskilt hushåll med stora inköpsbehov kan underlätta sitt transportarbete genom att använda bilen. Härvid kan storstadsområdenas behov av trafiksanering skapa särskilda problem.

Ett annat krav avser att tillgodose intresset av att valmöjligheter mellan butiker av olika slag finns i medelstora och större tätorter. Frågan om att få balans mellan butiker av olika storlek och med olika sortimentsinrikt- ning och prisnivå kan inte lösas generellt utan måste avgöras mot bakgrund av de lokala förhållandena i varje särskilt fall. Det är därvid av vikt att mycket stora enheter inte tillkommer innan lämpligheten ingående prövats i olika avseenden. Fördelningen av butikerna mellan olika företagsgrupper har betydelse för konkurrensförhållandena på sikt. Vid fördelning av nya butikslägen bör tillses att företagsgrupper som är underrepresenterade i orten i första hand kommer i fråga.

Ytterligare krav gäller öppethållande, information, transporttjänster m.m. Öppethällandetiderna måste enligt utredningen anpassas till de

tider då hushållens inköpare inte är bundna av förvärvsarbete. Butikernas framtida service när det gäller öppethållande blir dock beroende av resultaten av den omprövning av affärstidsfrågan, som görs av särskild utredning.

Låga kostnader och priser är slutligen ett viktigt krav från såväl hushållens som samhällets sida, som andra krav ofta får underordnas.

I glesbygder måste krav och önskemål modifieras i vissa avseenden. Det gäller främst tillgängligheten till butik, där kraven snarast får uttryckas i restidstermer. Utredningen anser att en restid till butik om 20—30 minuter med kollektiv trafik bör vara maximum utom möjligen i mera extrema glesbygder. Som alternativ till butiksbesök bör hemköpsservice tillhandahållas av alla butiker. Möjligheter till såväl kollektiva resor som hemköp bör finnas minst två gånger per vecka.

Distributionen drivs i ett marknadsekonomiskt system som trots brister och svagheter inrymmer fördelar för konsumenterna. En förutsätt- ning för att marknadsekonomin skall fungera så bra som möjligt har bedömts vara att en fri och obunden konkurrens råder mellan företagen. Utredningen anser att konkurrensen i dagligvaruhandeln i stort fungerat väl i fråga om bl. a. kostnadspressande rationaliseringar och sortiments- utveckling. Konkurrensen i sig förmår dock inte lösa föreliggande problem i fråga om tillgänglighet och åstadkomma de förändringar i utvecklingen som utredningen bedömt nödvändiga. Åtgärder med följan- de syften behöver vidtas, nämligen

— att förbättra anpassningen i marknadssystemet —— att lösa problem med varuförsörjningen och åstadkomma tillfredsstäl- lande service för hushållen — samt att förändra utvecklingen så att sociala aspekter blir beaktade.

Utredningen har diskuterat en rad olika tänkbara åtgärder för att i första hand påverka butiksstrukturens utveckling. Grundläggande åtgär- der bör vara att utvidga och fördjupa informationen mellan marknadens parter samt att samhällsorgan samråder och förhandlar med företagen och utvidgar sina kontakter med hushållen. Därutöver bör ske en planering av varuförsörjningen som är samordnad med annan samhällelig planering. Utveckling och forskning avseende nya butiksformer och distributionsmetoder bör bedrivas i samråd mellan samhällsorgan, forsk- ningsinstitutioner och företag. Samhället måste dock också mera direkt kunna påverka i första hand företagens beteende, bl. a. genom restriktio- ner mot stora enheter och stöd till sådana mindre enheter som behövs för att tillgodose hushållens servicebehov. Detta förutsätter ingående kun- skaper hos olika samhällsorgan om utveckling och problem i fråga om varuförsörjningen.

Med den typ av åtgärder som utredningen föreslår bör problem med varuförsörjningen kunna lösas samtidigt som fördelarna i marknadssyste- met i fråga om kostnadspressande konkurrens och utvecklingsförmåga bevaras.

Förslag

Det är enligt utredningen väsentligt att samhällsinflytandet över distribu- tionen ökar och att samhällsorgan på lokal, regional och central nivå mera aktivt tar sig an distributionsfrågor. Genom sitt s. k. planmonopol och sitt ansvar för olika verksamhetsområden har kommunerna vissa möjligheter att påverka detaljhandelns utformning och lokalisering. De har också möjligheter att överblicka befintligt butiksnät och fånga upp problem som har betydelse för hushållen. Utredningens förslag har därför en naturlig utgångspunkt i kommunernas uppgifter i distributionen. Det är väsentligt att det ansvar som kommunerna har för butiksstrukturens utveckling blir sakligt väl underbyggt och politiskt förankrat.

1. För att förbättra sina kunskaper och sin planering bör varje kommun upprätta en särskild varuförsörjningsplan. Denna bör bygga på en kartläggning, probleminventering och åtgärdsdiskussion och bör också ange var nyetableringar kan vara önskvärda och vilken storlek, lokalise- ring m.m. de bör ha. Varuförsörjningsplanen, som bör samordnas med övrig kommunal planering och revideras årligen, bör utarbetas under kommunstyrelsens ansvar och antagas av kommunfullmäktige. Planen kan i ett inledningsskede avse endast livsmedelsförsörjningen men kan sedermera utvidgas till att omfatta andra varor och tjänster. Arbetet med planen bör ske i kontakt med konsumentverksamheteni kommunen och i samråd med företagen. I vissa fall krävs också samråd med angränsande kommuner. Enligt utredningens förslag skall varuför- sörjningsplanerna inlämnas till länsstyrelse, som därvid får ett ansvar för att samråd mellan kommuner sker där så kan anses påkallat. Utredningen anser att kommunernas planering för varuförsörjningen inte skall behöva regleras genom särskild lagstiftning. Med hänsyn till att denna planering i växande grad innefattas i kommunernas allmänna utredningsarbete och kan betraktas som en kommunal uppgift anser utredningen det inte heller nödvändigt att statsbidrag utgår för kommu— nernas arbete med frågor av detta slag. Kommunernas arbete med varuförsörjningsplanerna föreslås emellertid stödjas på annat sätt. Planverkets råd och anvisningar har ett givet intresse för dessa frågor. Vidare har Svenska kommunförbundet förklarat sig berett att tillhandahålla material som behövs i arbetet och delge erfarenheter från olika kommuner. Utredningen föreslår också att pris- och kartellnämnden upprättar ett centralt butiksregister, ur vilket kommunerna kan hämta in data, och att nämnden utarbetar översikter över utvecklingen i olika avseenden på basis av registret.

2. För att kunna förverkliga sina intentioner behöver kommunerna styrmedel utöver dem som nu står till buds genom den fysiska planeringen och byggnadslagstiftningen. Utredningen föreslår därför, att en kOmmunal tillståndsprövning införs enligt särskild lag. Den skall avse all nyetablering och utbyggnad av detaljhandel med livsmedel samt etablering av ambulerande handel och förändring av rutter. Med etablering avses här inte sådana fall då en befintlig rörelse överlåtes till ny ägare. Prövningen skall verkställas av kommunstyrelsen. Syftet med

tillståndsprövningen är främst att underlätta för kommunerna att i god tid, minst sex månader i förväg, få information om förändringar för att vid behov få tillfälle att förhandla med ifrågavarande företag. Vid prövningen skall den grundläggande bedömningsnormen vara hur en viss förändring passar in i kommunensnvaruförsörjningsplan.

Kommunens beslut skall enligt förslaget kunna överklagas av olika intressenter hos länsstyrelse och i sista hand hos regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Det krävs också effektiva bestäm- melser om påföljd vid överträdelse av kommuns beslut.

Från kommunal synpunkt är det angeläget att också få vetskap om planerade nedläggningar. Utredningen föreslår därför att kommunerna träffar överenskommelse med företagen om att planer på nedläggningar anmäls till kommunen på lämpligt sätt.

3. För att tillgodose behovet av tillgänglighet till butik bör den kollektiva transpartapparaten bättre anpassas till dagligvaruköp. Förbätt- ringar i dessa avseenden kan väntas som resultat av den trafikplanering som kommunerna genomför. Färdtjänsten bör överallt kunna utnyttjas för inköpsresor, och man bör i kommunerna överväga om taxi och Skolskjutsar kan utnyttjas av bl. a. pensionärer till subventionerat pris. Hemsändning av varor bör vara ett alternativ till upprätthållande av butiker. Kommuner i det allmänna stödområdet som subventionerar hushållens kostnader för hemsändning bör få statsbidrag härför med 50 %.

4. Det stöd till investeringar som nu under vissa förutsättningar utgår till dagligvarubutik i det inre stödområdet utvidgas till att gälla i hela landet. Detsamma gäller möjligheterna för butik att få kreditgaranti.

5. I speciella fall bör driftsstöd kunna utgå till olönsamma och nedläggningshotade butiker i hela landet. Stödformen bör enligt utred- ningen tillämpas restriktivt och avse butiker som inte kan väntas bestå på sikt och som därför inte kan komma i fråga för investeringsstöd. Stödet bör utgå med årligt belopp motsvarande 2 % av butikens omsättning.

6. Utredningen anser det vidare lämpligt att kommun ispeciella fall inköper butiksfastighet och hyr ut driften till näringsidkare. Statsbidrag med 50 % av kostnaderna för dylika inköp bör under vissa förutsätt- ningar utgå till kommun i det allmänna stödområdet.

7. Nu nämnda styrmedel bör enligt utredningen kompletteras med åtgärder som verkar återhållande på etableringen av större butiksenheter. Utredningen föreslår därför att en etableringsavgij't utgår för enheter som skall saluhålla livsmedel och andra dagligvaror. Avgiftsplikten skall inträda när varuhanteringsytan för sådana varor överstiger 600 m2 , vilket ungefär motsvarar en försäljningsyta om ca 400 m2. Avgiften föreslås utgå med 1 000 kr per m2 över denna gräns.

8. Utredningen föreslår vidare att sådana förändringar i leverantörs- företagens försäljningsvillkor, som kan försämra små och avlägset belägna butikers förutsättningar, i förväg skall anmälas till pris- och kartellnämn- den. Behovet av åtgärder mot s.k. maktrabatter som kan innebära prisdiskriminering bör behandlas av den nu arbetande konkurrensutred- ningen.

9. Konsumentverkets arbete berör på olika sätt de frågor utredningen behandlat. Utredningen har funnit ett flertal angelägna uppgifter som lämpligen bör handhas av verket, nämligen

-— att informera om hushållens situation

— att fortsätta och vidareutveckla undersökningar av hushållens situation och beteende

., att utarbeta lämpliga former för ökat konsumentinflytande i sorti- mentsfrågor — att samarbeta med forskningsinstitutioner och företag i fråga om utveckling av nya typer av närhetsbutiker och förbättrade hemköps— system — att fortsätta undersökningar om hushållens arbetsmiljö i butikerna, särskilt med hänsyn till handikappades problem _ att samråda med Handelns yrkesnämnd i fråga om personalens utbildning och bidra med utbildningsmaterial

_ att handlägga stödärenden

— samt att svara för sekretariatsfunktionen för den nämnd som under punkt 11 föreslås inrättas hos verket.

10. Även pris- och kartellnämnden har redan väsentliga uppgifter som berör distributionen och bör kunna inrikta sin verksamhet på frågor som utredningens arbete har aktualiserat. Utredningen föreslår följande specifika uppgifter för nämnden, nämligen '

— att upprätta ett totalregister över i första hand dagligvarubutiker -— att på grundval av registret årligen upprätta en översikt över butiksstrukturens utveckling m. m. — att successivt bygga ut registret och översikterna med data även om försäljningsställen för andra varu- och tjänsteområden —- att undersöka effekterna i olika avseenden av företagskoncentrationen i dagligvaruhandeln —- att, i samband med de hushållsundersökningar som konsumentverket föreslagits göra. undersöka butiksstrukturen, sortiment, prisnivåer m. rn. i samma områden

— samt att administrera förslaget om anmälningar av förändringar i försäljningsvillkoren till detaljhandeln.

] 1. Ett behov av samråd föreligger i stor utsträckning mellan organ på central nivå. Det behövs vidare ett centralt organ som kan göra samlade bedömningar av utvecklingen och lämna råd i olika frågor vid tillämp- ningen av de förslag utredningen lagt fram. Utredningen föreslår därför att det hos konsumentverket inrättas en särskild nämnd, distributions- nämnden, med allsidig sammansättning och med sakkunskap och erfarenhet från skilda områden. Enligt utredningens mening bör nämnden bestå av representanter för i första hand SPK, konsumentverket, Kommunförbundet, konsumentkooperationen, producenter, enskild han— del, de handelsanställda samt allmänna konsumentintressen. När nämn- den inrättas bör verksamheten upphöra vid den rådgivande nämnd för frågor om glesbygdsstöd som nu finns hos konsumentverket.

Utredningens förslag medför behov av utökade resurser vid centrala myndigheter samt ökad medelsanvisning till forskning och stödåtgärder. Utredningen föreslår en sammanlagd ökning av berörda anslag om drygt 10 milj. kr för budgetåret 1976/77. Den etableringsavgift som utred- ningen föreslår kan beräknas tillföra statskassan ett belopp som täcker denna kostnadsökning samt nuvarande kostnader för stödåtgärder.

När det gäller genomförandet av föreslagna åtgärder bör bestämmelser- na om utvidgat stöd träda i kraft den 1 juli 1976. Tillståndsplikten bör dock, i avvaktan på att arbetet med varuförsörjningsplaner kunnat genomföras, träda i kraft först den 1 januari 1977. Detsamma gäller avgiftsplikten.

1. Utredningens bakgrund och syfte

1.1. Samhället och distributionen 1.1.1 Samhällsutvecklingen i stort

Det moderna industrisamhället kännetecknas av en strävan mot ökad specialisering och stordrift. Avsikten har varit att effektivt utnyttja knappa resurser och därmed främja medborgarnas välstånd. I linje med denna utveckling ligger en koncentration av såväl företag och produk- tionsenheter som bebyggelse. Betydande strukturella förändringar har också skett i samhället. De gäller i första hand människors yttre miljö, men också i fråga om hushållens och individernas förhållanden och förutsättningar har stora förändringar skett. Till viss del är de senare beroende av de yttre förändringarna och den teknologiska utvecklingen. Betydande förskjutningar i värderingar och samhälleliga ambitioner har också ägt rum, vilka i viss grad beror av en stark ekonomisk tillväxt.

Den nu antydda utvecklingen i samhället har inneburit en påtaglig förändring även i fråga om människornas behov och anspråk. Den tidigare höga graden av självförsörjning har utbytts mot en situation, där det stora flertalet människor är helt beroende av andra i sin varuförsörjning. Samtidigt har utbudet av varor och tjänster ökat kraftigt, och avståndet mellan produktion och konsumtion har blivit allt större genom kon- centrationen. Detta har medfört att sättet för förmedling av varor och tjänster blivit alltmer betydelsefullt.

1.1.2. Samhällets mål och inflytande

Ökad välfärd i olika bemärkelser kan sägas ge ett allmänt uttryck för samhällets överordnade mål. Statsmakterna har inte närmare fastlagt och preciserat dessa mål och prioriteringen mellan dem. För den ekonomiska utvecklingen har 1970 års långtidsutredning (SOU l970:71) utgått från att de centrala målen är full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, jämnare inkomstfördelning rimlig prisstabilitet och balans i utrikesbetal- ningarna. Bland andra komponenter i de överordnade malen kan nämnas ökad trygghet, gemenskap ochjämlikhet.

För att nå de överordnade målen måste samhället utöva inflytande över agerandet inom olika sektorer. På många områden har staten själv hela eller större delen av ansvaret, t. ex. i fråga om sjukvård, utbildning,

1 Edgren, Faxen, Odhner: Lönebildning och samhällsekonomi, Stockholm 1970.

rusdryckshanteringen och postväsende. Inom andra sektorer är det direkta statliga inflytandet mera begränsat; näringslivet drivs i huvudsak på kommersiell basis av enskilda och kooperativa företag. Detta är i hög grad fallet beträffande distributionen, där samhället på flertalet områden inte har några ägareintressen. Genom samhällsplaneringen i stort, den ekonomiska politiken och särskild lagstiftning utövar statsmakterna dock ett inflytande över näringslivets grundvillkor, ochi kommunernas fysiska planering finns reglerande element. Även samhällspolitiska värderingar kan indirekt få betydelse för näringslivets utveckling genom att företagen anpassar sig till uttalade mål.

Under senare år har man på ett mera systematiskt och ingående sätt börjat studera individernas och hushållens faktiska förutsättningar och villkor. Syftet härmed är bl. a. att söka klarlägga i vilken utsträckning olika medborgargrupper verkligen har sådana levnadsvillkor som överord- nade samhällsmål antyder. Man har därvid delvis sökt definiera levnadsni— vån i termer av hur människor behärskar och kan använda resurser. Bland statliga utredningar som arbetat med detta synsätt kan nämnas bl.a. låginkomstutredningen, konsumentutredningen (se vidare avsnittet l.2) och expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ER U).

1.1.3. Statsmakternas ekonomiska styrmedel

Statsmakterna har möjlighet att genom olika åtgärder styra utvecklingen i samhället för att så långt möjligt nå de överordnade målen. ] första hand är dessa medel av ekonomisk-politisk art. Genom beskattningssystemet kan resursfördelningen mellan olika sektorer påverkas, i första hand mellan privat och offentlig konsumtion. Med ränte- och kreditpolitiken kan benägenheten att investera, spara och konsumera påverkas på kort sikt, och med avgifter, bidrag och t. ex. kombinationer av bidrag och prisreglering kan omfördelningar åstadkommas mellan olika slag av investeringar och konsumtion, vilka kan vara både konjunkturpolitiskt och socialt motiverade. Ett exempel på sistnämnda åtgärdstyp är det 5. k. stimulanspaketet våren 1974, vilket bl. a. innefattade temporär sänkning av mervärdeskatten, ”extra" barnbidrag och utvidgat prisstopp på baslivsmedel.

Av betydelse för en snabb ekonomisk tillväxt är att vårt lands handelspolitik sedan längre präglats av en strävan att åstadkomma så fri handel som möjligt mellan alla länder. En fri handel innebär inte endast att svensk industri får tillgång till utländska marknader för sina produkter, utan den betyder också att den svenska marknaden är öppen för konkurrens från utländska företag. Detta kan medföra en press på företagen att rationalisera och tillämpa en återhållsam prispolitik. Alla områden är dock inte utsatta för utlandskonkurrens. [ den s. k. EPO-rapportenl anges t. ex. tjänsteproduktion inom den privata sektorn, bl. a. varuhandel, som en konkurrensskyddad näring.

Statsmakternas ingrepp kan också vara näringspolitiskt motiverade, dvs. man tillgriper regleringar och ekonomiskt stöd för att främja utvecklingen i en viss näringsgren eller på ett visst varuomrade. Exempel

på detta är jordbrukspolitiken, som syftar till att upprätthålla en viss grad av självförsörjning med livsmedel, samt stöd till tekoindustrin, som tillgripits av såväl försörjningshänsyn som sysselsättningspolitiska skäl. Tekoindustrins svårigheter hänför sig till stor del till effekter av l'rihandelspolitiken.

Av regionalpolitiska skäl söker man också påverka lokaliseringen av industriell verksamhet, bl.a. genom att med investeringsstöd främja etablering i områden med vikande sysselsättning. Utredningen om regionalpolitiska styrmedel har i betänkandet (SOU 1974z82) Samverkan för regional utveckling föreslagit en tillståndsprövning för olika slag av expansion inom näringslivet i olika delar av landet. Den pågående utflyttningen av vissa statliga myndigheter och verk från Stockholmsre— gionen sker också av regionalpolitiska skäl.

Bland de generella åtgärder, som tillgripits av socialpolitiska skäl och som innebär en omfördelning av konsumtionsförmägan mellan olika grupper av medborgare, kan nämnas förbättrade ålderspensioner. ATP och barnbidrag. Behovsprövade bidrag lämnas för att tillförsäkra alla medborgare en viss minimistandard. En speciell form är bostadstillägg, som avser att kompensera för särskilt höga boendekostnader. Motsvaranv dc bidrag för andra slag av konsumtion finns f. n. ej.

1.1.4. Andra styrmedel

Förutom med ekonomiska medel kan samhället paverka utvecklingeni näringslivet på flera andra sätt. I den fysiska planeringen har kommuner- na möjlighet att bestämma bebyggelsens utformning och geografiska placering samt ge ramar för näringslivets lokalisering. Byggnadslagstift- ningen är f.n. föremål för översyn i samband med de förslag som bygglagutredningen lagt fram i ett principbetänkande (SOU l974121) och som innebär vissa ökade möjligheter för kommunen att styra markan- vändningen. Frågan om butiksplanering och fördelning av butikslägen har behandlats av butiksetableringsutredningen i betänkandet (SOU 1973zl5) Kommunal planering och detaljhandel.

Genom prisregleringslagen samt konkurrensbegränsningslagen, vilka infördes kring mitten av 1950-talet, har statsmakterna medel att ingripa mot starkt ogynnsam prisutveckling och mot konkurrensbegränsningar i näringslivet med från allmän synpunkt skadlig verkan. Särskilda myndig- heter har tillskapats för att göra lagstiftningen effektiv. Konkurrensbe- gränsningslagen byggdes ut efter ett par år, och prisregleringslagen har omarbetats år 1973. I mitten av 1950-talet inrättades ocksä myndigheter för konsumentvaruforskning och konsumentupplysning i syfte att söka underlätta för konsumenterna att göra rationella vali köpsituationcr och därmed påverka utbudets innehåll. Kring år 1970 utbyggdes de konsu- mentpolitiska insatserna väsentligt.

De frågor som tagits upp i detta avsnitt kommer att utförligare behandlas i det följande samt i kapitel 4.

Funktioner Varuvägar och organitoriska enheter

Råvaruproducenter 4—*—|

Råvaruframställning

(Uppsamling)

Förädling, samman- sättning, förpackning, transport

Import (hel— och halvfabr.)

Förädlingsindustri i Sverige

Sortimentssamman— ställning, lagerhållning, finansiering, förpack- ning, transport

Partihandel

Sortimentssamman- ställning, lagerhållning, förpackning, transport

Detaljhandel

Planering, urval, trans- port, förvaring, bered- ning, konsumtion

Hushåll och individer

(Avfallshantering)

Anm.: Skillnader i boxarnas storlek symboliserar olikheter i sortimentets bredd och djup generellt sett.

Figur 1.1 Varudistributionens funktioner och organisation i huvuddrag.

1.1.5. Begreppet distribution

Begreppet distribution kan tolkas så att det innefattar alla åtgärder som sammanhänger med överförandet av varor och tjänster från framställning till slutlig konsument. När det gäller varor kan begreppet förutom fysisk transport sålunda omfatta betalningsöverföring, informationsöverföring, förpackning för olika hanteringsmoment och sammanställningi sortiment men också bearbetning och utveckling av produkter samt reklam och andra säljfrämjande åtgärder. Dessa olika moment har organisatoriskt uppdelats på specialiserade företag, och i processens slutskede deltar hushåll och konsumenter.

Specialiseringen inom företagssektorn innebäri huvuddrag att man vid distributionen av transportabla varor får olika försäljningsled, vanligtvis kallade tillverkningsledet, partihandelsledet och detaljhandelsledet. Så- som framgår av figur I.] är gränserna mellan de olika leden inte helt distinkta. Tillverkningsföretag kan sälja direkt till detaljist och ibland också till konsument, och detaljhandelsföretag kan bedriva partihandels' försäljning. Gemensamt ägande kan också föreligga mellan olika led, s. k. vertikal integration.

Utöver de företag som hanterar varan på dess väg från produktion till konsumtion deltar offentliga myndigheter samt en rad specialiserade företag i processen, dvs. de utför tjänster i systemet. Som exempel kan nämnas transportföretag av olika typ, reklambyråer samt bank-, post- och försäkringsväsendet. Verksamheter av detta slag utför också tjänster direkt åt hushåll och individer. I dessa fall och i fråga om andra typer av tjänster, såsom tvätt, reparationsverksamhet och konsultationer, sker distributionen i allmänhet direkt från producent till konsument.

Begreppet distribution i vid bemärkelse omfattar således, förutom konsumenternas och samhällets insatser, direkt eller indirekt all företag- samhet. l vanligt språkbruk används termen endast för handelsleden. Dessas utformning och effektivitet har sedan länge uppmärksammats av samhälle, massmedia, löntagarorganisationer och allmänhet. Debatter har förts om "onödiga mellanhänder” ooh om kostnadsökningar som orsakas av ineffektivitet. Distributionskostnadernas ökning skulle således motver- ka prisfördelar som uppstått genom rationaliseringar i produktionen. Sedermera har utvecklingen inom distributionen lett till att även andra problem aktualiserats i debatten, vilka bl.a. föranlett tillsättandet av distributionsutredningen.

1.1.6. Statsmakternas syn på distributionssystemet

Som tidigare nämnts har samhället inte några ägareintressen i parti- och detaljhandel utöver de områden som helt ligger i statlig ägo. Inte heller pris- och konkurrenspolitiken eller konsumentpolitiken tar särskilt sikte på distributionsfrågorna utan är mera allmänt inriktad på förhållandet samhälle—företag—konsumenter, även om utvecklingen i ledet närmast konsumtionen, detaljhandeln, naturligen blivit mest uppmärksammad. Något särskilt mål för distributionssystemet har hittills inte angivits av

1 Ordförande: dåvarande riksdagsledamoten Ulla Lindström.

regering och riksdag. En målantydan finns dock i förarbetena till konkurrenslagstiftningen där syftet med lagstiftningen anges vara att åstadkomma en effektiv konkurrens. Därmed menades en sådan konkur- rens som på sikt medförde det bästa utnyttjandet av samhällets resurser.

Som nyss antytts har förhållandena i handelsleden emellertid varit föremål för stor uppmärksamhet och kritik. i början tll. 1950-talet tillsattes särskilda sakkunnigal med uppdrag att utreda varudistributio- nen och dess rationalisering, huvudsakligen såvitt angick prissättningen inom handeln.

1.1.7 1953 års varudistributionsutredning Betänkandets innehåll

] betänkandet (SOU l955216) Pris och prestation i handeln lämnade varudistributionsutredningen en utförlig beskrivning av marknaden, distributionsapparaten och konkurrensförhållandena. Genom enkäter och hearings hade olika förhållanden belysts särskilt inom varuomrädena livsmedel och beklädnad samt kemisk-tekniska varor och större hushålls- kapitalvaror. Det gällde bl. a. köp— och säljvanor, distributionsvägar och försåljningsmetoder inom handeln. Även synpunkter på olika konsument— spörsmäl redovisades, vilka inhämtats vid överläggningar med löntagare— och kvinnoorganisationer.

Utredningen konstaterade, att om samhällets mål var att öka rationali- seringstakten i handeln så borde detta leda till besparingar totalt sett och inte resultera i övervältring av kostnader på andra försäljningsled. i sin allmänt hållna bedömning av effektiviteten konstaterade utredningen. att utvecklingen inom svensk handel varit tämligen god. Förekomsten av ett stort antal småföretag med genomsnittligt låg omsättning visade dock, att det ännu fanns betydande möjligheter till rationalisering.

Den lämpligaste miljön härför var enligt utredningen att samhälle där en pris- och kvalitetsmedveten konsumentopinion sporrade till tävlan mellan olika distributionsformer. En förutsättning var givetvis härvid att alla typer av distributionsföretag fick möjlighet att fritt utvecklas under konkurrens inbördes. Alternativa distributionsformer skulle då komma att erbjuda konsumenterna olika sammansatta sortiment, olika service- grad och därav betingande skillnader i prisnivå. Genom att avlägsna olika skydd bl.a. mot priskonkurrens skulle åtskilliga mindre företag tvingas läggas ned. Många små företag ansågs dock kunna hävda sig väl gentemot storföretag bl.a. genom större anpassningsl'örmäga _ det fanns ingenting som gav belägg för att en viss storlek skulle vara den i alla lägen optimala.

Enligt utredningens uppfattning skulle utvecklingen fortsätta mot en högre grad av branschblandning för dagligvaror. Detta bedömdes ratio- nellt med hänsyn till den mindre tidsuppoi'lring, de kortare vägsträckor totalt och andra fördelar som konsumenterna fick när dagligvarorna samlades ”under ett tak”. S_iälvbetjäningssystemet räknade utredningen till de verkligt positiva dragen i utvecklingen.

i fråga om prisets roll från konsumentens synpunkt framhöll utred-

ningen, att priset inte var den enda ”uppoffring” konsumenten gör, utan till detta fick läggas egna insatser i distributionsarbetet såsom självbetjä- ning och hembärning, väntetid och anpassning till öppethållandetider. Fftersom priset ofta var detsamma oavsett inköpens storlek, tidpunkt för inköpen och utnyttjandet av service, fick konsumenter som handlade förnuftigt betala också de dåliga köpvanorna hos andra. Priserna borde saledes enligt utredningen differentieras mera med hänsyn till de faktiska prestationerna.

Pa många områden fann utredningen att prissättningen var förhållande- vis fri och individuell medan det på andra områden förelåg utpräglad prisstelhet med prislistor från leverantörer eller branschorganisationer. Bakom prisstelheten låg enligt utredningen djupt rotade trygghetsin- stinkter, som emellertid inte fick överordnas samhällets intresse av konkurrens.

Varudistributionsutredningens förslag innefattade bl. a. inrättandet av ett permanent organ med uppgift att följa och rapportera prisutveckling- en, utvidgning av möjligheterna att ingripa mot skadliga konkurrensbe- gränsningar, ökade anslag till distributionsekonomisk forskning och regelbundna företagsräkningar, ökade anslag till verksamhet på konsu- mentområdet samt möjlighet för handelsföretag att få viss typ av statsgarantier för lån. Vidare rekommenderades bl. a. elastiska stadspla- ner och tomtreserver för framtida komplettering av butiksbeständet, en friare fördelning av butikslägen i nybebyggelse, prissänkning i självbetjä- ningsbutiker jämsides med de kostnadsbesparingar systemet medförde samt specialstudier av orderstruktur och experiment med nya distribu- tionsmetoder.

Betänkandets vidare behandling

Varudistributionsutredningens förslag ledde inte direkt till åtgärder från statsmakternas sida. Utredningens förslag om ett organ för prisövervak— ning och utvidgning av konkurrenslagstiftningen blev tillgodosedda på basis av förslag från 1954 års priskontrollutredning (SOU 1955245). Insatserna på konsumentområdet kom till stånd genom inrättandet av nya myndigheter efter utredning av sakkunniga inom handelsdepartemen- tet.

Utredningen har emellertid indirekt haft betydelse för utvecklingen inom handeln. Det kan i vart fall konstateras, att utredningens önskemål om rationalisering av butiksstrukturen och experiment med nya distribu- tionsformer blivit förverkligade i stor omfattning. Likaså har priskonkur— rensen på många områden blivit mera intensiv. Frågorna om den kommunala planeringen och fördelningen av butikslägen är dock som framgått av det föregående ännu i hög grad aktuella.

1.1.8. Pris- och konkurrensfrågor under 1960—talet

Pris- och konkurrensfrågorna kom även under 1960—talet att stå i centrum. I olika sammanhang aktualiserades frågan om skärpt prisöver-

vakning, införandet av prisreglering och effektivisering av konkurrenslag- stiftningen. Flera utredningar behandlade dessa frågor, nämligen 1960 års prisövervakningskommitté i betänkandet (SOU 1961 :3) Effektivare prisövervakning, en arbetsgrupp inom handelsdepartementet i promemo— ria (H.1965:2) samt riktprisutredningen i betänkandet (SOU 1966148) Prissamverkan och konkurrens. Förslagen från dessa utredningar resulte- rade inte i något principiellt nytt.

Koncentrationsutredningen tillsattes år 1961 för att generellt kartlägga och analysera koncentrationstendenser inom näringslivet. Utredningen har upprättat översikter av koncentrations- och konkurrensförhållanden inom industri och handel samt vissa delområden. Delbetänkandet (SOU 1968:6) Strukturutveckling och konkurrens inom handeln omfattade en allmän beskrivning samt mera detaljerade studier av konkurrensförhållan- den och st rukturt'örändringar inom ett antal större branscher. En sammanfattande analys genomfördes också. Utredningen kommer inte att göra någon slutlig värdering av sitt samlade material.

1.2. Konsumentpolitik

Inom begreppet konsumentpolitik rymsi princip alla åtgärder som vidtas från samhällets sida i syfte att tillvarata medborgarnas intressen som köpare och brukare av varor och tjänster. Pris- och konkurrenslagstift— ningen kan sägas vara av såväl näringspolitisk som konsumentpolitisk art. Under 1970-talet har ny lagstiftning tillkommit för att skydda konsu- menten mot otillbörliga eller oskäliga åtgärder och villkor. Denna lagstiftning tillhör helt konsumentpolitiken. När detta begrepp i fortsätt- ningen används avser det emellertid följande områden:

— utredning och forskning om konsumenternas situation och roll på marknaden

— information och utbildning — konsumentorganens kontakter med företag inom produktion, handel och marknadsföring i syfte att förbättra konsumenternas villkor.

1.2.1. Utredningar

Frågan om konsumentens situation rönte under 1960-talet en stigande uppmärksamhet. Varudistributionsutredningen framhöll, liksom nämnda utredningar om pris- och konkurrensfrågor, betydelsen av konsument- upplysning om såväl varors egenskaper som priser. Särskilda utredningar lade också fram förslag om konsumentupplysningens innehåll, utform- ning och organisation. Konsumentupplysningsutredningen presenterade betänkandena (SOU 1964:4) Effektivare konsumentupplysning och (stencil H 1966z3) Effektivare konsumentforskning. [ betänkandet (SOU 1968158) Konsumentupplysning — principer och riktlinjer behandlade 1963 års konsumentupplysningskommitté bl. a. metod- och redovisnings- frågor från rättslig synpunkt. En arbetsgrupp för prisfrågor, som tillsattes

av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) och LO, föreslog år 1968 i en slutrapport kallad ”Om konsumentpolitik” att lokala konsu- mentkommitteer skulle inrättas.

Förslag från den nyss nämnda riktprisutredningen samt från konsu- mentupplysningsutredningen och SAP—LO-gruppen togs upp i proposi- tion till 1967 års riksdag (1967175). Konsumentfrågorna kan därefter sägas ha fått en annan inriktning. En ny kommitté, konsumentutredning- en, tillsattes med uppgift att överväga åtgärder för att förbättra konsumentens situation i dagens samhälle. Utöver målfrågor skulle utredningen behandla verksamhetens organisation, arbetsformer, metoder och medel. Härvid skulle utredningen bilda sig en uppfattning om allmänhetens skiftande behov av konsumentupplysning och ta ställning till frågan om vilka av dessa behov som från sociala och samhällsekono- miska synpunkter borde tillgodoses i första hand. Även olika konsument- gruppers förmåga och benägenhet att tillgodogöra sig konsumentupp- lysning i olika former skulle beaktas.

I konsumentutredningens betänkande (SOU 1971:37) Konsumentpoli- tik — riktlinjer och organisation presenterades tankegångar kring en ny konsumentpolitik, som i grunddrag gick ut på att med hushållen som infallsväg analysera konsumenternas roll och problem i produktions- kedjan. Väsentligt var att kunskaperna vidgades om hushållens och särskilda hushållsgruppers faktiska situation och resursanvändning. Hus- hållsekornomiska undersökningar med tillämpning av företagsekonomiska analysmxodeller var centrala för verksamheten. Organisatoriskt föreslogs en utbyggnad och koncentration till en central myndighet, konsument- verket.

1.2.2. Konsumentpolitiska ma"! och medel

1 proposition till 1972 års riksdag (1972133) anges det huvudsakliga målet för konsumentpolitiken vara att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. 1 första hand nås detta genom att ge hushaillcn bättre information om marknadens utbud och om olika sätt att tillgodose de egna behoven. lnformationsflödet från konsument till produce-nt bör ökas och förbättras så att produktionen bättre anpassas till behoven. [ många fall kan det vara rationellt att de konsumentpoli- tiska orgaren samverkar direkt med producenterna.

lnforrmationen till konsumenterna bör enligt propositionen inriktas på hushållens större planeringsfrågor. Utbildning i konsumentkunskap kan vara ettt på sikt effektivt konsumentpolitiskt medel. När det gäller informatticn om olika produkter bör denna i ökad utsträckning åvila företagenhl. a. genom hruksinriktade varudeklarationer.

Den myr konsumentpolitikens förhållande till det rådande marknads— ekonomzisla systemet tas upp i propositionen. Det anförs sålunda att marknadsekonomin trots brister och svagheter ändå innebär stora fördelar för konsumenterna i fråga om effektivitet och valfrihet. Konsumientpolitikens uppgifter utformas därför mot bakgrund av att den skall bedrivas i ett marknadssystem, där besluten om produkter, priser

och konsumtionsval fattas av ett stort antal individer och under starkt skiftande förutsättningar. Inte minst bestäms konsumentpolitikens upp— gifter av det förhållandet, att vår ekonomi är öppen gentemot utlandet. hn självklar utgangspunkt för politiken är att konsumenterna i många sammanhang har en svag ställning i förhållande till producenter, distributörer och marknadsförare och att deras möjligheter att styra utvecklingen därigenom är begränsade.

Organisatoriskt vidtogs fr. 0. m. den 1 januari 1973 den förändringen att ett konsumentverk inrättades. Dess verksamhet behandlas närmare i avsnitt 4.1.4.

1.2.3. Distributionen från konsumentpolitisk synpunkt

Det nya synsättet på konsumentens situation avser i första hand köp och bruk av varor och tjänster samt tillverkarnas produktutformning och marknadsföring. Bl.a. som en följd av att det fördjupade och mera sociala synsättet på konsumentfrågorna började vinna insteg kom detaljhandelns strukturella utveckling i blickpunkten. Inom handelsde— partementet gjordes år 1968 en studie av varuförsörjningen i vissa extrema glesbygdsområden i syfte att klarlägga föreliggande och kom- mande problem (se vidare avsnitt 7.1). Den nyss nämnda arbetsgruppen inom SAP—LO föreslog i sin slutrapport att en ny varudistributionsutred- ning skulle tillsättas. Servicekommittén, som behandlas i avsnitt 1.4.3, föreslog i skrivelse till handelsministern år 1969 att en hushållsinriktad distributionsstudie skulle komma till stånd.

1.3. Distributionsutredningens direktiv

[ yttrande till statsrådsprotokollet den 23 januari 1970 anförde chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, följande i samband med hemställan om utredning om varudistributionen m. m.

1 den moderna hushållningen spelar distributionen av varor och tjänster en betydande roll. Man brukar räkna med att något över hälften av det totala konsumtionsvärdet utgör ersättning för distributionsarbete i olika former. Inom näringsgrenen handel sysselsattes enligt folkräkningen år 1965 över 500 000 personer eller cirka 15 % av antalet förvärvsarbe- tande i landet. Omsättningen i detaljhandelsledet var år 1968 ungefär 36 miljarder kronor.

Inte bara de traditionella handelsleden utan också transportväsendet och andra servicenäringar samt producenterna är engagerade i varudistri- butionen. En väsentlig och alltmer ökande del av distributionsarbetet utförs av den sista länken i kedjan nämligen hushållen. Någon beräkning av det ekonomiska värdet av hushållens distributionsarbete har hittills inte gjorts. Bilden av den totala distributionsstrukturen är därför ofullständig. Det kan dock konstateras, att en avsevärd del av de produktiva resurserna i samhället tas i anspråk för varudistributionen.

Varuhandeln har under 1950- och 1960—talen undergått en stark utveckling. lögonenfallande är inom dagligvaruhandeln å ena sidan den starka företagskoncentrationen samt uppkomsten av dels stora, centralt

belägna biutksenheter, dels s. k. externa stormarknader ävensom över- gången tilll sälvbetjäning, å andra sidan bortfallet av mindre företag och försäljningssällen. Även inom andra branscher har väsentliga förändring— ar ägt rum. Utvecklingen har närmare belysts i koncentrationsutredning- ens delbetäikande Strukturutveckling och konkurrens inom handeln (SOU 196385).

I den mm denna omvandling innebär en teknisk och strukturell rationaliserirg, varigenom produktiva resurser kommer till effektiv användnimg, kan den från samhällsekonomiska synpunkter betraktas med tillfredsställhlse. En förutsättning för att rationaliseringsvinsterna skall kunna biidri till välståndsökningen är dock att vinsterna tillfaller konsumemte'na i form av fördelaktigare priser eller bättre anpassning till hushållens reella behov samtidigt som de anställda i fråga om löner, trygghet (oc1 arbetsförhållanden i övrigt tillförsäkras jämställdhet med dem som arletar inom andra servicenäringar.

Butikskorcentrationen kan sålunda innebära fördelar för konsumen- terna. De fzr fler varugrupper i en och samma butik. Stordriften kan innebära möjligheter till kostnadssänkande rationalisering, som kan komma konsumenterna tillgodo.

Handelns strukturomvandling har emellertid också ogynnsamma verk- ningar. Särslild uppmärksamhet förtjänar de problem som uppstår för de enskilda huthållen till följd av utvecklingen inom detaljhandeln. När avståndet til. inköpsstället blir större och den personliga servicen alltmer faller bort ställs ökade anspråk på insatser från hushållens sida. Inköpen blir mera tidskrävande. För att de skall kunna ske rationellt behövs ökade planerings—, transport— och lagringsresurser i hemmen. Handelns rationali- sering innebir alltså i stor utsträckning en övervältring av varudistribu- tionsarbete )å konsumenterna och på samhället. Konsumenterna har begränsade möjligheter att på ett rationellt sätt anpassa sig till den ändrade situationen. För vissa konsumentgrupper, främst åldringar och handikappade samt glesbygdernas befolkning, kan stora svårigheter uppstå. Det kan även vara fallet beträffande familjer, där båda makarna förvärvsarbetar, och familjer som inte har tillgång till bil.

I detta sammanhang kan framhållas att en promemoria om glesbygds- befolkningens speciella varuförsörjningsproblem utarbetats inom handels- departementet och att glesbygdsutredningen tagit initiativ till en försöks— verksamhet avseende varudistributionen inom områden av utpräglad glesbygdskaraktär, där särskilda åtgärder är nödvändiga för att uppehålla en rimlig samhällelig och kommersiell service.

Vidare är det uppenbart, att den starka företagskoncentrationen inom varuhandeln, i synnerhet dagligvarudistributionen, medfört nya betingel- ser för konkurrensen mellan handelsföretagen och ändrade styrkeförhål— landen inom näringslivet. Vissa företag och frivilliga blockbildningar har fått en mycket stark ställning. En följd av den nya konkurrenssituationen kan vara att rationaliseringsvinstens fördelning blir en annan än den som jag nyss förutsatte och som från samhällets synpunkt är önskvärd.

Med hänsyn till vad som sagts i det föregående bör en utredning om varudistributionen och därmed förknippade problem komma till stånd. Den bör inriktas särskilt på de frågor som aktualiserats av handelns strukturutveckling och som har betydelse för konsumenterna från de synpunkter som nyss berörts. Härigenom tillgodoses ett önskemål från servicekommittén om en hushållsinriktad distributionsstudie. Kommittén har bl. a. påpekat, att den bristande kunskapen om hushållens ekono- miska verksamhet och dennas samband med olika detaljhandels- och boendeformer kan sägas ha varit en systematisk felkälla i detaljhandelns strukturutveckling och därmed också för hela samhällsutvecklingen. Tyngdpunkten i utredningsarbetet bör läggas på de konsumenteko-

nomiska och samhällsekonomiska följderna av koncentrationen inom detaljhandeln, i första hand dagligvaruhandeln. Förändringar inom andra delar av distributionssektorn bör kunna innefattas i utredningen i den mån de medför påtagliga problem för konsumenterna. Det kan också finnas anledning att uppmärksamma utbudet av tjänster.

Det av koncentrationsutredningen framlagda materialet och därtill knutna bedömningar kan tjäna som en utgångspunkt för utredningsarbe- tet. Verkningarna av utvecklingen inom handeln bör ytterligare klargöras och bedömas. I detta hänseende bör utredningen kunna ses som en fördjupning och utvärdering av den gjorda analysen. Den hushållsunder- sökning, som sker genom konsumentutredningens försorg, bör kunna underlätta bedömningen av de enskilda hushållens anpassningsmöjligheter och reaktioner inför förändringar inom handelns struktur. Jag förutsätter därför, att utredningsarbetet bedrivs i samråd med konsumentutredning- en.

Av vikt är att utredningen inte begränsas till att avse endast dagens situation. Den snabba utvecklingen av såväl de förhållanden som har betydelse för konsumtionens inriktning och för konsumtionsvarumarkna- dens lokalisering som de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en rationell varudistribution gör det angeläget att såvitt möjligt ange hur framtiden kan komma att te sig. Bl.a. kan man i dessa sammanhang ställa frågan hur den ökning av fritiden, som kan förutses, kan komma att påverka konsumtionen. Samhällets fortsatta urbanisering och den fort- gående ökningen av bilbeståndet är andra exempel på faktorer som bör beaktas. Åtskilliga av de faktorer, som i dag styr varuhandelns strukturut- veckling, kan ha mist sin verkan inom en jämförelsevis nära framtid. En samlad prognos bör vara av värde bl. a. för bedömning av frågan huruvida aktuella planer på investeringar för fortsatt koncentration på varuban- delns område är samhällsekonomiskt motiverade på sikt. [ sammanhanget kan nämnas, att material, som belyser omfattningen och inriktningen av investeringarna inom handeln, samlats in för det arbete på en ny långtidsutredning, som påbörjats inom finansdepartementet.

Genom utredningen bör sålunda i görlig mån klarläggas, vilka förutsättningar, som kommer att gälla för varudistributionen i framtiden, och vilka krav som bör ställas för att konsumenternas behov skall bli tillgodosedda. En viktig uppgift blir att göra en totalbedömning, där inte bara de företagsekonomiska synpunkterna utan även hushållens insatser och uppoffringar i tid och pengar beaktas. Mot bakgrunden av en sådan totalanalys finns det anledning att överväga behovet av och formerna för samhälleliga åtgärder för att påverka handelns strukturomvandling i sådan riktning att övervältringseffekterna motverkas och att rimliga konsument- önskemål om bl. a. olika former av närhetsservice kan tillgodoses. Härvid bör särskilt beaktas sådana krav som kan ställas med hänsyn till de gamlas och de handikappades svårigheter. I fråga om de problem som varudistri- butionen erbjuder i glesbygderna bör kontakt hållas med glesbygdsutred- ningen.

Det kan framhållas, att koncentrationstendenserna inom handeln kan ha förstärkts på grund av det sätt på vilket planeringen av ny bebyggelse äger rum. Hithörande frågor behandlas av servicekommittén och butiks— etableringsutredningen, med vilka samråd bör ske. Likaså bör, med hänsyn till varudistributionens och butiksetableringens betydelse för och beroende av samhällsplaneringens framtida utformning, samarbete tas upp med bygglagutredningen. Jag vill slutligen erinra om att frågan om affärstidens reglering utreds av nyligen tillkallade särskilda sakkunniga.

1.4. Distributionsfrågorna hittills under 1970—talet 1.4.1 Aktuella frågor

Under den tid utredningen arbetat har distributionsfrågorna blivit alltmer uppmärksammade. De utredningar med vilka distributionsutredningen enligt direktiven haft att samråda, har i flertalet fall avslutat sitt arbete. Även om vissa delfrågor som affärstidskommittén och glesbygdsutred- ningen behandlat blivit föremål för åtgärder återstår dock de stora och principiella frågorna. De åtgärder som vidtagits innebär inte heller några mera definitiva lösningar. De stödformer som glesbygdsutredningen initierat har karaktär av försöksverksamhet, och frågan om affärstidsreg- lering är föremål för ny utredning.

Intresset för den strukturella utvecklingen inom detaljhandeln har alltmera övergått i en klart uttalad oro för konsekvenserna av en fortsatt butiksnedläggning. Detta har kommit till uttryck i allmänna debatter, t. ex. vid KF:s konsumentkongress år 1971, i massmedia samt i kommunernas planeringsarbete. Utvecklingen av butiksformen stormark- nad har särskilt uppmärksammats och på många håll ansetts vara negativ. Till utredningen har antingen direkt eller via handelsdepartementet inkommit uttalanden och framställningar bl.a. om behovet av närhets- service och åtgärder mot framför allt stormarknader. Bakom dessa står fackliga organisationer och representanter för andra intressesammanslut- ningar.

Vid ett flertal tillfällen har också frågor av detta slag behandlats i riksdagen i anledning av enkla frågor och interpellationer. Därutöver har i riksdagsmotioner framställts bl. a. om särskild utredning av stormarkna- ders inverkan på det befintliga serviceutbudet och om temporärt stopp för etablering av dylika butiksenheter. I samtliga fall har hänvisats till att distributionsutredningen i sitt arbete behandlar frågor av detta slag, och bl. a. med hänvisning härtill har ifrågavarande motioner avslagits.

Frågan om butikernas öppethållande har också varit livligt diskuterad i massmedia och inom olika intresseorganisationer, och i riksdagen har frågan varit föremål för omfattande debatt bl. a. i samband med behandlingen av motioner om återinförande av en reglering. I fråga om s. k. tillfällig handel har kritik framförts som föranlett ny skärpt lagstiftning (se vidare kapitel 4).

När det gäller frågan om strukturella förändringar och deras effekter har förhållandena inom hotell- och restaurangbranschen också aktualise- rats. Våren 1974 tillsattes en utredning rörande nuläge och utvecklings- tendenser m.m. inom denna sektor. Hotell- och restaurangutredningen skall enligt direktiven göra en kartläggning och analys av branschens struktur och arbetsförhållanden samt kunna föreslå åtgärder som främjar en effektiv anpassning till ändrade efterfråge- och produktionsförutsätt- ningar. Etableringsfrågorna anges vara av särskilt intresse. Önskemålet om näringsfrihet måste därvid noga vägas mot det behov av olika former av etableringskontroll som kan föreligga.

Synpunkter och förslag från affärstidskommittén, butiksetableringsut- redningen, bygglagutredningen och affärstidsnämnden behandlas i sitt

sammanhang i följande kapitel. Vissa andra utredningar har berört frågor som ligger inom distributionsutredningens område men som ännu inte blivit slutligt behandlade av regering och riksdag. Det gäller bensinhan— delsutredningen och servicekommittén, vilkas förslag här kortfattat refereras.

1.4.2. Bensinhandelsutredningen Betänkandets innehåll

Bensinhandelsutredningen tillkallades år 1967 för att i enlighet med en anhållan av riksdagen utreda frågan om bensinhandelns framtida organisa— tion och utformning. I betänkandet (SOU 1970:24) Rationell bensinhan- del klarlades bl. a. utformningen av stationsnätet samt planerade föränd— ringar av detta till år 1975. Betänkandet behandlade också vissa speciella frågor rörande stationsinnehavarna och de anställda på stationerna.

Enligt utredningen fick bedömningen av effektiviteten i bensinhandeln på grund av bl. a. mätproblem göras allmän och översiktlig och omfatta en avvägning mellan olika intressen inbördes. I betänkandet konstatera— des sammanfattningsvis, att användningen av olika konkurrensmedel i branschen till fullo tillgodosåg konsumenternas anspråk på fördelaktiga priser, deras önskan om valmöjlighet mellan olika märken, sortiment och servicealternativ samt deras behov av ett lätt tillgängligt utbud. I fråga om dimensioneringen av detaljhandelsledet ansågs konkurrensen inte fungera effektivt på kort sikt, vilket fick betydelse från i första hand återförsäljar- nas och de anställdas synpunkt.

I fråga om stationsnätets omfattning och utformning fann utredning- en, att en betydande överkapacitet förelåg, huvudsakligen i mindre orter och i glesbygdsområden men lokalt också på andra håll. Utredningen ansåg det inte möjligt att i konkreta termer ange stationsnätets optimala omfattning eller att lämna entydiga, generella anvisningar beträffande försäljningsställenas lämpliga storlek, utrustning, verksamhetsinriktning och lokalisering. Utvidgningen av verksamhetsinriktningen vid försälj— ningsställena borde av olika skäl fortsätta och inte försvaras av begränsade kommunala föreskrifter o. d. Någon helt invändningsfri norm för fördelning av stationsplatser mellan olika etableringsintresserade kunde inte rekommenderas, utan fördelningen fick bli en avvägningsfrå- ga från fall till fall.

I betänkandet diskuterades tre olika vägar att få till stånd de strukturförändringar, som utredningen ansåg önskvärda och som gick längre än vad företagens planer indikerade. Vid en nyetableringskontroll skulle statlig myndighet medge särskilt tillstånd för varje etablering, ombyggnad och överlåtelse av försäljningsställe. varvid krav skulle kunna ställas upp beträffande storlek, utrustning, läge m. m. Avgiftsbeläggning skulle verka som ett generellt strukturpåverkande medel. En årlig avgift skulle utgå under viss tid med samma belopp för olika typer av försäljningsställen. De inkomna medlen skulle förvaltas i en fond och i princip i någon form gå tillbaka till branschen. Den tredje metoden skulle innebära samverkan mellan berörda parter om de åtgärder som kunde

behöva vidtas. Ett strukturråd skulle genom särskild utredningsverksam- het skara beslutsunderlag för lämpliga rationaliseringsåtgärder och verka för nedläggning av försäljningsställen där klar överetablering förelåg.

I sin diskussion av åtgärdernas effektivitet och biverkningar fann utredningen att en nyetableringskontroll skulle strida mot intentionernai konkurrenspolitiken och möta stora problem i den praktiska tillämpning- en. Man skulle vidare göra intrångi kommunernas självbestämmanderätt. Alternativt skulle kontrollen kunna läggas på kommunerna, vilket inte syntes ägnat att åstadkomma en likformig tillämpning. Ett avgiftssystem ansågs mindre ingripande i företagens handlingsfrihet än nyetablerings- kontroll Effektiviteten av ett sådant generellt medel var svår att förutse, och vissa negativa verkningar kunde tänkas som måste korrigeras. Därmed skulle den eljest tämligen enkla administrationen försvåras. Ett struktur- råa' skulle medföra en mera positiv handlingsvilja än de båda andra alternativen, och negativa effekter av en hastig strukturomvandling borde istort sett kunna undvikas. Det var dock svårt att förutse om samverkan i denna form skulle bli effektiv.

Bensinhindelsutredningen förordade det tredje alternativet. Rådet borde få f)rmen av en stiftelse, bildad av oljeföretagen, och finansierad genom Viss årlig avgift per försäljningsställe. I skrivelse till utredningen hade samtliga oljeföretag bekräftat att de var beredda att bilda strukturråcet och driva verksamheten i enlighet med förslag till stiftelse- urkund oca stadgar som utredningen upprättat. Återförsäljarna, Trans- portarbetafeförbundet. Kommunförbundet och motororganisationerna hade under hand förklarat sig beredda att medverka i rådet och utse vardera en ledamot i dess styrelse. Opartisk ordförande skulle tillsättas av regeringen.

Betänkanden vidare behandling

Bensinhandelsutredningens betänkande har remissbehandlats. En instans förordade ett förstatligande av hela oljebranschen och föreslog att en ny utredning :kulle tillsättas. Andra instanser ansåg att utredningens förslag inte stod iöverensstämmelse med samhällets konkurrenspolitik. En del instanser, tl. a. KF och LO, ansåg att något behov att inrätta ett särskilt strukturråc inte förelåg då utvecklingen ändå gick i önskad riktning. Länsstyrelsr och kommuner som yttrat sig tillstyrkte i allmänhet förslaget, s>m bl. a. ansågs kunna underlätta behandlingen av bensinhan- delsfrågorru i den fysiska planeringen.

Efter renissbehandlingen har förslaget inte föranlett några åtgärder. Genom utredningens arbete har vissa ändringar åstadkommits i förhållan- det mellai oljeföretagen och deras återförsäljare, vilket avsevärt förbättrat de senares situation (se bilaga D, avsnitt D.S.Z). Genom Svenska Pttroleum Institutets löpande uppföljning av stationsnätets ut— veckling kan konstateras att antalet försäljningsställen för drivmedel gått ned till var utredningen i runda tal förordade. Minskningen har till större delen hänfirt sig till s. k. singelanläggningar, dvs. pump i anslutning till lanthandel,garage eller dylikt.

Därmed har andra problem aktualiserats än de som var aktuella när utredningen arbetade. Från många håll har uttalats oro för fortsatt försämrad bensinförsörjning i glesbygd. Regeringen uppdrog därför i november 1974 åt konsumentverket att i samråd med statens pris- och kartellnämnd kartlägga drivmedelsförsörjningen främst i det inre stödom- rådet. Om det visade sig att försörjningen var eller kunde väntas bli otillfredsställande skulle lämpliga åtgärder övervägas. Oljeföretagen har sedermera förbundit sig att samråda med konsumentverket då nedlägg- ning av singelanläggning i det inre stödområdet övervägs. Om man under alla omständigheter inte vill fortsätta driften är man beredd att låta butiksinnehavare överta utrustningen för drivmedelsförsäljningen.

1.4.3. Servicekommittén Betänkandets innehåll

Servicekommittén tillsattes är 1967 med uppdrag att behandla frågor angående service i bostadsområden. Utöver ett studium av problem som är generella för serviceförsörjningen i nybebyggelse och befintliga miljöer skulle också vissa angivna problemområden särskilt beaktas, däribland frågor om inriktning, lokalisering och dimensionering av kommersiella aktiviteter. Enligt direktiven skulle kommitténs arbete resultera i belysning av behovet av centrala initiativ, i förslag till utredningar av hithörande frågor, i bedömningar av behov av framtida åtgärder samt i försöksverksamhet. Kommittén har, förutom sex delbetänkanden, avläm— nat slutbetänkandet (SOU 1973224) Boendeservice 7.

Betänkandet inleds med en översiktlig bakgrundsframställning Och en bild av hur boendeservice bör relateras till andra aktiviteter i samhället som avser att förbättra medborgarnas livsvillkor och utnyttjandet av samhällets och hushållens resurser. Därefter behandlas ingående det innehåll och de verksamhetsformer som kommittén önskade inordna i begreppet boendeservice. Materialet redovisas i tre ”block”, nämligen social omvårdnad, kulturaktivitet och frilufts- och motionsverksamhet samt hushållsteknisk service. Det följande referatet inriktas på det sistnämnda blocket, till vilket servicekommittén hänfört funktionen varudistribution.

Boendeservice kunde enligt servicekommittén ses som ett bland flera medel att nå vissa sociala mål. Avgörande för måluppfyllelsen var att serviceverksamheternas innehåll och former svarade mot människornas behov och resurser. I utvecklingen av boendeservice, som i huvudsak var en kommunal angelägenhet, ansåg kommittén begreppen integration, decentralisering, påverkbarhet och rationalitet vara centrala. Målet för hushållsteknisk service var att underlätta tungt hushållsarbete men i viss mån också att bidra till gemenskap och kontakt. Till varudistribution räknade kommittén handelns lokaltyper samt dess öppethållande, lokali- sering och distributionsformer. Kommittén uttalde sig inte närmare om vilka krav distributionen i dessa avseenden borde fylla men konstaterade, att det krävdes tillgång till detaljhandel i bostadsområdet, alternativt hemsändning av varor. för att minska hushållsarbetet.

Enjämförelse mellan målet för varudistributionen i form av tillgång till närbutiker och redovisade tänkbara utvecklingslinjer för detaljhandeln visade enligt servicekommittén stora skillnader. Hindren för att nå målet nätbutiker i bostadsområden kunde vara såväl organisatoriska som ekonomiska. Samutnyttjandet av lokaler med samhällelig service kunde vara en framkomlig väg för att klara närservicen. I fråga om utbyggnaden av hemsändning efter telefonorder fanns flera organisatoriska hinder, bl. a. beträffande mottagningsförhållandena. De ekonomiska hindren var dock liksom för etablering av närhetsbutiker det avgörande.

Servicekommittén fann, att företagsekonomiska skäl syntes styra inte bara tillhandahållande av lokaler och drift av verksamheten utan också de grundläggande planeringsåtgärder för vilka samhället borde vara ansvarigt. Med allt större enheter och framför allt med stormarknader utarmades närservicen i stora delar av den egna kommunen och ofta i angränsande kommuner. Kommittén fann att butiksetableringsutredningen på ett belysande sätt behandlat de planeringsproblem som utmärker detaljhan— delssektorn, och biträdde dess förslag. Något slutligt ställningstagande till samhälleliga åtgärder borde enligt servicekommittén dock inte ske innan distributionsutredningen närmare angivit mål för planeringen. Kommit- tén ansåg dock omedelbara åtgärder angelägna för en allsidig behandling av stormarknadsetableringarna. l avvaktan på distributionsutredningens resultat föreslog servicekommittén stor restriktivitet i fråga om etable- ringar av nya stormarknadsanläggningar. Kommunerna borde i linje därmed noga överväga om tillräckligt sakunderlag förelåg för ytterligare utbyggnad av stormarknadsulbudet.

Bland servicekommitténs övriga förslag kan nämnas inrättandet av ett centralt råd för boendeservice med uppgift bl. a. att förbättra planerings- modeller, att verka för utveckling av lokala organisationsformer för förbrukarnas och de anställdas inflytande över serviceanläggningarnas tillkomst och användning samt att utvärdera pågående försöksverksam- het. Ett annat förslag avsåg vidgat och fördjupat utbildnings- och informationsansvar. Kommittén föreslog också en rad uppdrag till på området verksamma myndigheter och utredningar.

Betänkandets vidare behandling

Ett av servicekommitténs delbetänkanden (SOU l970:68) Boendeservice 2. Mål, finansiering av lokaler, utvecklingsprojekt har legat till grund för beslut i vissa frågor som ansetts böra få en skyndsam behandling. Slutbetänkandet har remissbehandlats. Därvid har bl. a. framkommit att åtskilliga remissinstanser efterlyste en penetrering av kostnader, kostnads- fördelning och huvudmannaansvar för boendeservice. Några instanser ansåg att även de små orternas serviceproblem borde ha uppmärksam- mats. När det gällde stormarknader var man i flertalet uttalanden negativ till etablering av nya sådana anläggningar. Bl.a. framhölls nödvändighe- ten av att stormarknaders effekter grundligt utreddes och att ansvaret för de kostnader som följde av en vidgad närservice fastlades, vare sig ansvaret tog sig uttryck i subventioner eller en högre prisnivå. Flertalet

remissinstanser var negativa till förslaget om ett råd för boendeservice. Därvid påpekades att rådets uppgifter till stor del sammanföll med bostadsstyrelsens. Konsumentverket anförde att verket genom att erbju— da ett system för problemuppfångning kunde ge underlag för behovsbe— dömningar som krävdes för att utveckla kommunala serviceplaneringsmo- deller. Statens planverk framhöll att utvecklingsarbete rörande kommu- nala planeringsmetoder pågick bl. a. inom verket samt inom socialstyrel- sen och Kommunförbundet.

Betänkandet har överlämnats till de myndigheter som föreslagits få vissa uppgifter. Förslaget om ett råd för boendeservice avses komma att prövas i annat sammanhang.

2. Ltredningens inriktning och uppläggning

2.1. Prioriteringar och avgränsningar 2.1. l Uppdragets omfattning

Som framgått av kapitel 1 kan begreppet distribution ges en mycket vid innebörd och omfatta alla moment som ingår i varors och tjänsters överföranie från produktion till konsumtion. l direktiven görs emellertid vissa avgränsningar. Kort uttryckt anger direktiven att det i första hand är den pågående strukturomvandlingen inom dagligvaruhandeln som skall bedömas '.itifrån olika hushålls situation när det gäller utbudets tillgäng- lighet. Efter en totalbedömning, där hushållens insatser och uppoffringar i distributionen beaktas, skall behovet av samhällsåtgärder för att tillgodose rimliga konsumentönskemål om olika former av närhetsservice övervägas. Andra varu- och tjänsteområden än dagligvaror skall behandlas om utvecllingen innebär påtagliga konsumentproblem.

Även om arbetet inriktas enbart på de frågor och områden som skall behandlas i första hand är uppgiften mycket omfattande och innehåller frågor som är svåra att behandla isolerat. Utredningen har därför i de beskrivande delarna sökt beröra alla faktorer som bedömts ha direkt eller indirekt tetydelse men har sedan koncentrerat analyser och värderingar till dem som framstått som mest väsentliga för uppdragets fullgörande.

2.1.2. Arl'etets inriktning pa prublemtyper

Den utvärdering av pågående strukturomvandling som skall göras anges i direktiver böra ske från andra utgångspunkter än dem som hittills varit vanliga. lffektivitetsbedömningar av distributionen avser i allmänhet olika måt' på företagens effektivitet. De uttrycks sålunda i lönsamhets- termer, i )lika mått på utbytet av insatta produktionsfaktorer i företagen såsom ormättning per sysselsatt eller per m2 lokalyta samt i bedömningar av konku'rensintensitet och prisutveckling över tiden eller i förhållande till andra samhällssektorer. Dylika bedömningar lider av olika brister i fråga om mätmetoder och jämförbarhet men används likväl ofta av både företag orh samhällsorgan.

Begreppet effektivitet bör emellertid ges en vidare innebörd, nämligen hur väl er uppgift i olika avseenden utförs i förhållande till de mål som satts och med hänsyn tagen till effekter på omgivningen. Som nämnts i

inledningskapitlet har samhället inte uttryckt några mera konkreta och preciserade mål för distributionen. Det är därför svårt att göra annat än mycket allmänna bedömningar av effektiviteten i den vidare bemärkel- sen. Utredningen har sett det angeläget att söka komma fram till en målprecisering och fastställa kriterier för effektivitetsbedömningar. Vad som härvid särskilt skall beaktas är att hushållens situation skall vägas in i bedömningarna. När man hittills har talat om distributionen och dess effektivitet synes man närmast ha betraktat hushåll och konsumenter som en passivt mottagande och anpassningsbar part. Direktiven reser krav på att hushållens insatser och roll i distributionsarbetet belyses ur ett ekonomiskt och socialt perspektiv. Syftet därmed är att få kunskap om hushållens och konsumenternas behov av tjänster från företagen och olika hushållsgruppers möjligheter att tillfredsställa dylika behov.

Utredningsarbetet har således inriktats på att belysa och värdera utvecklingen från i första hand hushållens och samhällets synpunkt. Inventeringen av brister och problem i distributionens funktionssätt hari enlighet med direktiven i första hand avsett tillgängligheten, dvs. frågan om hushållens transportarbete i samband med inköp. Hushållens organi- satoriska, tekniska och fysiska förutsättningar att anpassa sig till förändringar av butiksstrukturen har därvid bedömts som särskilt viktiga att beakta. Den strukturella utvecklingen kan emellertid också innefatta förändringar av utbudets kvalitet och prisnivå, vilka utredningen ansett mycket betydelsefulla vid en totalbedömning.

En utgångspunkt för arbetet har varit att distributionen även i framtiden skall bedrivas i en marknadsekonomi med en relativt stor handlingsfrihet för de agerande parterna. Önskvärdheten att tillgodose hushållens och konsumenternas krav måste därför vägas mot negativa effekter på företagens arbetsvillkor, som indirekt eller på sikt kan få ogynnsamma följder även för hushållen. Krav som innebär stora kostnader för företagen eller samhället mäste vidare bedömas mot utvecklingen av priser och offentliga utgifter. Eftersom kostnader och priser sålunda är en viktig restriktion har utredningen sökt belysa dessa förhållanden så ingående som möjligt. Särskilt har intresset inriktats på möjligheterna till fortsatta rationaliseringar utan övervältringseffekter i företagens verksamhet och vilka kostnadsskillnader som kan föreligga vid olika tänkbara butiksstrukturer.

Distributionsföretagens organisatoriska förhållanden har berörts i den mån de ansetts kunna inverka på hushållens och konsumenternas situation. Effekterna av den pågående företagskoncentrationen inom handeln har därvid bedömts vara av särskilt intresse. En typ av problem som inte tas upp är de som uppstår för butiksinnehavare vid nedläggning- ar. Denna fråga behandlas f. n. av handelns organisationer.

När det gäller de kvalitativa aspekterna på varuöverföringen år det distributionsföretagens sammanställning av sortiment som i första hand bedömts vara av intresse. Enskilda produkters egenskaper och möjlighe— terna att förbättra dem är givetvis av stor betydelse från konsumentsyn— punkt, men dylika frågor hänför sig primärt inte till distributionen i begreppets trängre mening. Detsamma gäller hushållens och konsumen-

ternas förutsättningar att välja produkter på ett rationellt sått, t. ex. att köpa sådana varukombinationer som ger en näringsriktig kost. Frågor av detta slag ligger redan inom befintliga myndigheters arbetsområde. Utredningen har därför inte närmare behandlat dem utan har inskränkt sig att peka på hithörande problem.

De primära distributionsfunktionerna innefattar förutom varuöverfö- ring även förmedling av information och betalningar. Den sistnämnda funktionen har inte närmare behandlats utöver sådana frågor som direkt berör rationaliseringsmöjligheter. lnformationsfrågan är däremot av stort konsumentpolitiskt intresse. Den innefattar såväl upplysning om varor och tjänster till konsument som återföring av önskemål och kritik från konsument till producent. När det gäller upplysning och råd om varor har möjligheterna till muntlig information i försäljningsställena starkt begrän— sats genom det på stora områden alltmer utbredda självbetjäningssyste- met. Nödvändiga upplysningar får därvid hämtas in på annat sätt, t. ex. genom annonser och annan reklam, i varudeklarationer och bruksanvis- ningar på förpackningar samt vid rådfrågningar hos samhällets konsu- mentorgan. Grundläggande frågor om konsumentinformationens omfatt- ning, utformning och innehåll behandlas redan i lagstiftning och av konsumentorgan. Utredningen tar därför upp informationen närmast från utgångspunkten i vilken utsträckning förmedlingen påverkas av förändra- de strukturförhållanden.

l direktiven berörs även de butiksanställdas förhållanden. Utredningen har tolkat detta så att hänsyn till de anställdas situation skall tas vid totalbedömningen. Vid materialinsamlingen har intresset främst riktats på frågan i vilken utsträckning de anställdas arbetsförhållanden påverkas av butiksstrukturens förändringar. De anställdas funktion som kontakt mellan konsumenter och företag har också bedömts vara av intresse att belysa.

[ direktiven ligger slutligen enligt utredningens uppfattning en klart uttalad önskan om en analys av möjligheter och metoder för ett ökat samhällsinflytande över distributionens utformning. Detta inflytande skall enligt utredningens tolkning inte enbart utövas genom uppställande av mål och punktvisa ingrepp i marknadsmekanisrnen, utan distributions- sektorn skall ägnas ett mera aktivt intresse från olika samhällsorgans sida än vad som hittills varit fallet.

2.1.3. Arbetets inriktning på sektorer

Distributionen kan organisatoriskt indelas idelområden på två olika sätt. Dels finns indelningen i olika led eller agerande parter och dels kan en uppdelning göras efter varu- och tjänsteområden. Den föregående genomgången av problem har närmast knutits till den organisatoriska indelningen hushall—töretag—samhälle. Som visats i kapitel 1 består företagsparten emellertid av flera led med sinsemellan olika uppgifter. [ direktiven anges att tyngdpunkten i arbetet skall läggas på följderna av koncentrationen inom detaljhandeln. En sådan prioritering har också tett sig naturlig eftersom det är i detaljhandeln som konsumenter och företag

i första hand möts.

Utredningen har emellertid funnit anledning att belysa även de bakomliggande företagsleden. Mellan detaljhandel och partihandel före— ligger för det första på många håll en stor intressegemenskap genom ägandeförhållanden eller samarbetsavtal. Därvid har de båda ledens funktioner organisatoriskt smält samman — det har bildats s. k. handels- block. Det torde oftast vara partihandelsintressena som är den ”starkare” parten i dylika fall och som därmed utövar ett betydande inflytande över detaljhandelns utformning. Vidare kan man i andra fall inte bortse från att utvecklingen inom partihandeln indirekt kan få effekter på konsu— menternas situation. Genom sina leveransvillkor gentemot detaljhandeln och genom lokalisering av lagercentraler kan partihandeln påverka också detaljhandelns struktur.

Genom att utredningen inte ansett sig böra gå in på frågan om produktutveckling bortfaller en betydande del av industriföretagens uppgift från intresseområdet. Kvar står emellertid att de strukturella förhållandena i industriledet har betydelse för produktutbudets variantri— kedom, kvalitet och prisnivå. Strukturen inom bl. a. livsmedels- och kemisk-tekniska industrin torde också i viss mån vara beroende av koncentrationen inom handeln. Frågor av detta slag inom livsmedelssek- torn behandlas f. n. inom industriverket, men utredningen har funnit det lämpligt att något beröra den från sina utgångspunkter.

När det gäller frågan om olika varu- och tjänsteområden har utredningen följt den i direktiven angivna prioriteringen av dagligvaruom- rådet (definition: se avsnitt 3.1.4). Detta får anses naturligt med hänsyn till att dagligvarorna har mycket stor vikt i den privata konsumtionen, att de i stor utsträckning är nödvändighetsvaror för alla människor samt att inköpsbehoven är frekventa och volymmässigt stora. Därmed blir frågan om tillgänglighet utan tvivel mera väsentlig än på något annat varu- eller tjänsteområde. Utredningen har emellertid samlat in material framför allt om den strukturella utvecklingen även inom andra områden, iförsta hand beklädnadshandeln. Detta har skett med syfte att göra jämförelser och att söka fånga in andra typer av problem. Mellan dagligvaruhandeln och andra branscher finns också ett ömsesidigt beroende på grund av fördelar vid samlokalisering. Vidare pågår en uppluckring av traditionella bransch— gränser som utredningen också funnit anledning att något beröra.

2.2. Arbetets uppläggning

Utredningens uppgift kan i stort delas upp i fyra olika moment, nämligen

— beskrivning och analys av nuläget — bedömning av den fortsatta utvecklingen enligt föreliggande trender

— beskrivning av önskvärt framtida tillstånd — analys och utvärdering av olika tänkbara åtgärder för att nå önskvärt tillstånd.

Beskrivning och analys av nuläget har inneburit ett kvantitativt omfattande arbete. Beträffande distributionsföretagen har funnits åtskil- liga översiktliga redovisningar om strukturutveckling m.m. Ytterligare material har förelegat hos samhällsorgan, företag och utredningsinstitut vilket utredningen sökt ge en samlad redovisning. [ viss utsträckning har utredningen funnit det nödvändigt att initiera eller själv genomföra ytterligare faktainsamling om företagen. När det gäller hushållen har aktuella fakta i stort sett helt saknats, vilket motiverat särskilda undersökningar. Detsamma har i viss utsträckning gällt de anställda och deras arbetsförhållanden.

Någon mera utvecklad och färdig analysmetod har inte förelegat för bedömningar av det slag som skall göras. Då den verksamhet som skall analyseras är omfattande och komplex har utredningen funnit att den lämpligaste vägen är att söka tillämpa ett systemteoretiskt synsätt. Det innebär i korthet att systemet eller helheten som skall studeras beskrivs i sina olika delar och förhållandena dem emellan. Verksamheten betraktas också som en del i ett större system, och den är beroende av sin omgivning som den också själv påverkar. ] distributionssystemet utgörs delarna av hushåll, företag och samhällsorgan med egna mål och olika förutsättningar för aktiv medverkan. De olika ”aktörernas” samlade agerande bestämmer systemets funktionsduglighet.

Utredningen har sett distributionens utformning som i första hand en fråga om anpassning mellan utbud och efterfrågan. Utvärderingskriteriet har varit hur väl utbudet tillgodoser hushållens efterfrågan och behov. Även om det sålunda i grunden gäller en ekonomisk process hari analysen byggts in sociala aspekter. Detta har skett genom att ingående studera de faktorer som bestämmer efterfrågan. Härvid har särskilt hushållens innehav och användning av olika resurser för inköpsverksam- het uppmärksammats.

När det gäller bedömningar av den fortsatta utvecklingen har proble- met varit att söka avgöra vilka förändringar som kan väntas av de efterfråge- och utbudsbestämmande faktorerna. Dylika förändringar kan ske inom systemet, t. ex. i fråga om hushållens och företagens organisa- tion av sin verksamhet, men de kan också gälla yttre faktorer såsom bebyggelseutformning och utveckling av kommunikationstekniken. Be- dömningen av dylika förändringar och deras effekter har i stor utsträckning naturligen måst göras utifrån olika antaganden.

Sammanfattningsvis har utredningen sökt att med utgångspunkt i ett faktaunderlag analysera och diskutera olika utvecklingslinjer och effekt- er.

2.3. Arbetets genomförande

När det giller fakta om hushållen har utredningen som nämnts i stort varit hänvsad till egen insamling. Denna har i första hand skett genom en undersökning som planlagts och analyserats av utredningens ledamöter, experter och sekretariat, medan statistiska centralbyrån (SCB) haft

ansvaret för materialinsamling och teknisk databehandling. Undersök- ningen har omfattat ca 850 hushåll i olika delar av Örebro kommun och kort uttryckt avsett att klarlägga hushållens förutsättningar och insatseri distributionen av dagligvaror. Hushållen har fört dagbok över sin inköpsverksamhet och intervjuats, och ett 20—tal av hushållen har valts ut för mera ingående intervjuer som också innefattat vissa attitydfrågor. I projektet har också ingått en undersökning av dagligvarubutikernas struktur, prisnivåer och sortiment i området. Den har utförts av statens pris- och kartellnämnd (SPK) på uppdrag av utredningen. Andra undersökningar som berört hushållens situation och köpbeteende har också beaktats. Överläggningar har hållits med företrädare för olika handikappgrupper.

Material som funnits tillgängligt om företagens förhållanden har samlats in och bearbetats av sekretariatet, som också genomfört en undersökning av de dagligvarubutiker som etablerades åren 1970—72. Den har bl. a. avsett data om ägarekategorier, storlek, lokalisering i miljö och i förhållande till konkurrenter samt sortiments- och prispolitik. Vidare har SPK genom bearbetningar av sitt butiksregister lämnat uppgifter om butiksbeståndets förändringar i 14 orter åren 1964—71. Materialet omfattar såväl dagligvarubutiker som fackhandelsbutiker. I några av orterna har sekretariatet kartlagt butiksnätets spridning vid olika tidpunkter. SPK har vidare på utredningens initiativ gjort en undersök- ning av beklädnadshandeln. Effekterna av etableringar av butikstypen stormarknad har på utredningens uppdrag undersökts i Växjö av Handelns utredningsinstitut (HUI), som i väsentliga delar på Köpmanna- förbundets uppdrag fortsatt materialinsamlingen ytterligare ett drygt år. Slutligen har överläggningar ägt rum med företrädare för olika företag och sammanslutningar av företag.

De anställdas inställning till sina arbetsförhållanden har belysts genom en enkät som genomförts bland över 700 anställda i olika butiker i Örebro och Växjö. Handelns utredningsinstitut har haft uppdraget att genomföra och bearbeta intervjuerna. Frågeformuläret har utarbetats i samarbete mellan utredningens sekretariat, utredningsinstitutet och Personaladministrativa rådet. Det sistnämnda har också haft i uppdrag att biträda vid tolkningen av resultaten. Material om de anställdas förhållan- den har också inhämtats hos Handelns yrkesnämnd, och vad gäller bl. a. anställningsvillkor och arbetstider har affärstidsnämndens undersökningar beaktats.

Material om samhällets roll i distributionen har inhämtats på olika sätt. Överläggningar har hållits med företrädare för statliga och kommunala myndigheter samt med andra statliga utredningar. Inom utredningen och hos dess experter och sekretariat har vidare funnits sakkunskap om olika myndigheters verksamhet. Svenska kommunförbundet har biträtt utred- ningen dels med fakta rörande sociala hjälpinsatser och dels med en undersökning om kommunal planering av detaljhandel (bilaga B). Vissa kommuners utredningar om detaljhandelsfrågor har studerats.

Expertis inom utredningen har haft i uppdrag att utarbeta metoder för problemanalys och målformulering samt att analysera konkurrensfrågor

som aktualiserats. Distributionssektorns utveckling i andra länder har bl.a. med utgångspunkt i en enkät inom OECD analyserats och sammanställts av fil. kand. Sören Bergström på uppdrag av utredningen. Överläggningar har förevarit med konsentrasjonskommittén vilken är distributionsutredningens motsvarighet i Norge.

Som framgått av det nu nämnda har överläggningar med företrädare för olika intressenter tillerkänts stor vikt vid arbetets genomförande. Utredningen eller dess sekretariat har haft överläggningar med följande myndigheter, organisationer, företag och särskilda sakkunnigal.

Statens pris- och kartellnämnd Näringsfrihetsombudsmannen Konsumentverket Statens planverk Företrädare för länsstyrelsen i Malmöhus län Företrädare för länsstyrelsen i Hallands län Företrädare för länsstyrelsen i Örebro län Butiksetableringsutredningen Konkurrensutredningen Affärstidsnämnden

Bygglagutredningen Servicekommittén

Svenska kommunförbundet Landstingets planeringsavdelning i Stockholm Regionplanekontoret i Göteborg Företrädare för Enslövs kommun Företrädare för Halmstads kommun Företrädare för Gotlands kommun Företrädare för Växjö kommun Företrädare för Örebro kommun Konsument- och företagareorganisationer i Halmstad Företagareorganisationer i Visby Företagareorganisationer i Växjö Företagareorganisationer i Örebro Kooperativa förbundet Sveriges industriförbund Sveriges livsmedelsliandlarcförbund Sveriges färghandlares riksförbund Sveriges textilhandlareförbund Frivilliga fackkedjor ek. för. ASK-bolagens ek. för. upa ICA Inköpscentralernas AB NK-Turitzkoncernen Åhlén & Holm AB Sveriges kioskägares riksförbund ] I utredningen håll” vissa Riksförbundet gatukök & kiosknäring Gamla organisationer Svenska pressbyrån varit företrädda, namh-

. , . , .. gen Sveriges grossistför- De handikappades riksforbund bund, Sveriges köpman-

Handikappförbundens centralkommitté naförbund, Lantbrukar- Centrumutveckling AB nas riksförbund och Professor Carin Boalt Handelsanställdas för- Professor Lars Gunnar Mattsson bund

48. Inriktning och uppläggning SOU 1975:69 2.4 Arbetets redovisning

Utredningen har valt att utförligt redovisa fakta om företagen, de anställda och hushållen i en särskild bilagedel (bilagorna D, L och l”). Motsvarande redovisningar i betänkandetexten har därmed kunnat göras mera översiktliga och koncentrerade till de mest väsentliga frågorna. Analysmodellen presenteras också utförligt i bilaga A, liksom redovis— ningen av förhållandena i utlandet (bilaga C). Svenska kommunförbun— dets rapport om planeringsfrågor redovisas i bilaga B.

Betänkandet har disponerats på följande sätt. I kapitel 3 beskrivs distributionssystemet och dess miljö, dvs. de faktorer som påverkar systemet. [ kapitel 4 redovisas samhällets styrande uppgifter i form av lagstiftning, konsumentpolitiska åtgärder samt fysisk planering. Kapitlen 5 och 6 ägnas åt företagens resp. hushållens uppgifter i systemet, hur dessa organiserats i förhållande till de egna målen och med hänsyn till de relationer som råder inom systemet. I kapitel 7 redovisas samhällets konkreta insatser i distributionen i form av stöd, social hemhjälp o.d. Kapitel 8 omfattar analys och bedömning av funktionsdugligheten nu och i framtiden samt kostnadsberäkningar vid olika alternativa butiks— strukturer för dagligvarudistributionen. Kapitel 9 ägnas andra varu— och tjänsteområden, varefter följer slutkapitlen med principiella övervägan- den samt ställningstaganden och förslag.

3 .) Distributionssystemet och dess miljö

3.1 Distributionens uppgifter, mål och organisation

3.1.1 Uppgifter och mål

Distributionens grundfunktion är att överföra varor och tjänster från produktion till konsumtion. Arbetsprocesserna i distributionen genomgår fortlöpande förändringar på grund av teknologisk och ekonomisk utveckling samt är beroende av förändringar i omgivande delsystem. I ett marknadsekonomiskt system är arbetets organisation och fördelning mellan deltagande parter teoretiskt sett ett resultat av en anpassning mellan företagens utbud och efterfrågan från hushåll och konsumenter. Allt eftersom mängden distributionsarbete ökat har också förskjutningari arbetsfördelningen mellan huvudparterna ägt rum.

I figur 1.1 har varans väg och hantering i olika organisatoriska enheter översiktligt illustrerats. [ figur 3.1 ges utifrån ett systemteoretiskt synsätt en bild av verksamheten med dess inre och yttre relationer. Systemet är uppbyggt kring ett mål grundat på samhällsvärderingar av bl. a. välfärds- komponenter och resursanvändning. Som tidigare nämnts anger hittills uttalade mål närmast att verksamheten skall bedrivas under en fungeran- de konkurrens, vilket dock snarare får betraktas som ett medel att nå ett önskvärt tillstånd. Ett allmänt mål skulle kunna uttryckas på följande sätt:

— distributionen skall från produktion till konsumtion överföra varor och tjänster, anpassade till skilda behov och anspråk, på ett sätt som främjar en effektiv användning av samhällets resurser.

Begreppet behov avser här primära nyttigheter, såsom olika födoäm- nen, beklädnads- och hemutrustningsartiklar och andra för livsuppehållet nödvändiga artiklar. Utöver vissa grundläggande behov som är gemensam— ma för alla människor finns individuella variationer i behoven beroende på olika livssituationer. Någon allmängiltig definition av begreppet synes därför inte möjlig. Begreppet anspråk avser individuella val mellan olika kvaliteter och utföranden av varor och tjänster. Ofta brukar skillnaden mellan begreppen uttryckas så att behoven kan fastställas objektivt medan anspråken är subjektiva.

Figur 3.1 Distributions- systemet.

Anm.: Samhällsorgan är t. ex. konsumentverket och pris- och kartell- nämnden. Med företag avses såväl industri som parti- och detaljhandel. Serviceorgan avser t. ex. banker och transportföre- tag. Omgivning är faktorer som kommunikations- väsendet, bostadsbyggan- det och samhällsekono- min i stort.

Samhällets värderingar och mål

ll _

Samhällsorgan

Om-

G siv-

ning

Distribu— tionspro- cesser

Serviceorga n

_ "QHSmBCWJOX t.om—moon”

Resultat, effekter

3.1.2 Styrning och funktionssätt

Samhällets uppgift i systemet kan sägas vara att bestämma allmänna förutsättningar och ramar för verksamheten. Detta sker genom ekono- misk-politiska åtgärder, lagstiftning samt påverkan och kontroll via statliga myndigheter. Även kommunala instanser ger i den fysiska planeringen vissa grundförutsättningar. Utöver den styrning som samhäl- let sålunda utövar påverkar förhållanden i omgivningen i hög grad systemets villkor och funktionssätt.

I en marknadsekonomi är det dock i första hand samspelet mellan företag och hushåll/konsumenter, som förutsätts avgöra verksamhetens utformning, organisation och resursförbrukning. Distributionssystemen har i alla länder med marknadshushållning i stort fått likartad utformning och struktur. Efter att ha passerat företagsled med förädlings— och sortimentsfunktioner utbjuds produkterna i fasta försäljningsställen som konsumenterna uppsöker när inköp skall göras. Endast i begränsad omfattning uppsöker producenter enskilda konsumenter, och det omvän- da förhållandet är än mera ovanligt.

Även om samhällsåtgärder fungerar som ramar eller restriktioner för de i processen deltagande parterna styrs dessas handlingar dock främst av

efterfrågan (bestämt av behov, anspråk och resurser)

behov

utbud varu- och tjänsteutbyte

Figur 3.2 Behov, efter— frågan och utbud — en teoretisk situationsbild.

egna mål och värderingar. Dessa mål kan i viss utsträckning stå i konflikt med varandra och skapa spänningar i systemet. Företagens strävan är kortfattat att nå lönsamhet på produkter och försäljningsställen, medan hushållen normalt söker tillgodose olika inköpsbehov med så små insatser av pengar och andra uppoffringar som möjligt. Marknadsmekanismen ger i praktiken inte automatiskt en fullständig överensstämmelse mellan utbudet å ena sidan och behov och anspråk å andra sidan. Som visasi figur 3.2 kan detta till en del förklaras av efterfrågans inriktning. Konsumenten kan dels sakna kunskap om behoven —— t. ex. av vissa näringsämnen — och dels inte ha information om befintligt utbud. Vidare kan anspråksnivån ligga under objektivt fastställda behov av ekonomiska skäl eller genom att annan konsumtion prioriteras. Efterfrågan kan också i vissa fall inte tillgodoses på grund av att tekniska eller ekonomiska förutsättningar för produktion saknas. Slutligen kan givetvis också producenter av varor och tjänster sakna kunskap om efterfrågan och behov, vilken även kan leda till överskottsproduktion, misslyckade produktlanseringar, feletableringar m. m.

Behov, efterfrågan och utbud kan således aldrig tänkas helt sammanfal- la även om en anpassningsprocess ständigt fortgår. I de länder där marknadssystem tillämpas söker man genom samhällsingripanden av olika slag rätta till bristerna i funktionssättet.

Enligt figur 3.1 deltar också serviceorgan i distributionsprocessen. Härmed avses de tjänster som bl. a. banker, specialiserade säljföretag (s.k. brokers), reklambyråer och transportföretag gör åt systemets huvudaktörer. De har emellertid betraktats som rena hjälpfunktioner och behandlas inte närmare i fortsättningen.

3.1.3 Resultat och utvärdering

Parternas verksamhet i systemet resulterar sammantaget i prestationer vilka bedöms mot uppställda mål. För att kunna avläsa systemets resultat (output) måste finnas en återföringsmekanism och ett värderingsinstru— ment. Värderingen av måluppfyllelsen möter speciella problem när det som här gäller svårmätbara och i viss utsträckning abstrakta element, såsom graden av tillfredsställelse av behov. Detsamma gäller i hög grad verksamhetens konsekvenser på omgivningen. Det kan därför visa sig

Figur 3.3 Den totala dag- ligvarukonsumtionen för- delad pä distributionsfor— mer. Källa: Bearbetning av SCB, Preliminära natio- nalräkenskaper för år 197 4.

möjligt att endast söka fastställa föreliggande brister i systemets sätt att arbeta, att söka klargöra hur dessa brister uppstår och avgöra i vilken utsträckning de av t. ex. sociala skäl behöver avhjälpas. Härvid uppkom- mer frågan att finna effektiva och lämpliga åtgärder för styrning, korrigering eller kompensation.

3.1.4 Dagligvarudistribu tionen

I föregående avsnitt har lämnats en allmängiltig och översiktlig redovis- ning av distributionen som ett samhälleligt delsystem. Av skäl som anförts i kapitel 2 har utredningen funnit det nödvändigt att koncentrera beskrivningar, analyser och bedömningar till ett delområde inom distribu- tionen, nämligen dagligvaruhandeln.

Någon allmänt vedertagen precisering av begreppet dagligvaror finns f. n. inte. I begreppet brukar inräknas livsmedel och andra förnödenheter för vilka hushållens inköpsbehov är ofta återkommande, såsom kemisk- tekniska artiklar. Uppenbart är vidare att åtskilliga andra förnödenheter är av dagligvarukaraktär, t. ex. tobak, tidskrifter, drivmedel och tillbehör till motorfordon. I det följande avses med dagligvaror de varugrupper, vilka normalt saluhålls i större livsmedelsbutiker. Genom den s. k. branschblandningen säljer sådana butiker i viss utsträckning även andra vamslag, såsom husgeråd och beklädnadsartiklar.

Konsumtionen av dagligvaror är mycket stor. Enligt nationalräkenska- perna uppgick den totala privata konsumtionen av varor och tjänster till ca 128 miljarder kr. år 1974, varav ca 41,5 miljarder kr. utgjorde dagligvaror. Av den totala dagligvarukonsumtionen skedde ca 5 miljarder

. % Restauranger, [] Naturakonsumtion % personalmatsalar ! w . Butikshand N Kiosker, torg- och & el & kringföringshandel

m.m.

kr. eller ungefär 12 % in natura eller i restauranger och personalmatsalar. Försäljning i detaljhandel representerade återstående ca 36,5 miljarder kr. av konsumtionsvärdet, varav livsmedel utgjorde ca 28,5 miljarder kr. Distributionen av dagligvaror sker till ca 88 % genom fasta butiker och övriga distributionsformer i detaljhandeln (se figur 3.3). Denna del utgör det system som utredningen i fortsättningen kallar dagligvarudistributio-

nen. Den i det föregående lämnade systembeskrivningen är i stort tillämplig

för dagligvarudistributionen. I vissa avseenden behöver dock bilden kompletteras.

I fråga om många varu- och tjänsteområden är köparen ofta den slutlige konsumenten. Det gäller t. ex. beklädnadsartiklar och åtskilliga s. k. fritids- och hobbyartiklar. I andra fall köps varorna för gemensamt bruk inom hushållen. Det gäller kanske i särskilt hög grad dagligvarorna, som i fråga om livsmedel i allmänhet dessutom inte är färdigberedda för konsumtion vid köpet. Hushållet kan härvid sägas utgöra ytterligare ett led i systemet som hanterar och förädlar varor åt de slutliga konsumen- terna, hushållsmedlemmarna.

Även när det gäller utförandet av den primära funktionen varuöver- föring intar dagligvarudistributionen en särställning på grund av att kraven på utbudets tillgänglighet i rummet får anses vara speciellt höga. Det är i första hand brister i detta avseende som utredningen har att klarlägga och bedöma. Dagligvarudistributionen torde också i högre grad än andra delsystem inom distributionen vara beroende av omgivningen, t. ex. bebyggelsens lokalisering och utformning och transportmedlens utveckling. Det kan därför vara lämpligt att inleda en beskrivning och analys av systemets funktionssätt med redovisning av pågående föränd- ringar av väsentliga faktorer i omgivningen.

3.2 Miljön och dess förändringar

3.2.1 Vdsen tliga miljö faktorer

En rad faktorer i distributionens omgivning kan förklara den utformning systemet fått och orsaka förändringar i t. ex. efterfrågans inriktning. Utredningen har ansett att följande faktorer är särskilt viktiga för de förhållanden som utredningen skall behandla i första hand.

— Allmänekonomisk utveckling —- Konsumtionsförändringar — Befolknings— och hushållsstruktur — Förvärvsintensitet och fritid

— Urbanisering och bebyggelseformer * Kommunikationsväsendet

-— Värderingar och sociala ambitioner

Utifrån tillgängligt statistiskt material redovisas i det följande utveck- lingen för dessa faktorer från år 1960 liksom de prognoser som f.n. föreligger. Frågan hur de fortsatta förändringarna i distributionens

omgivning kan påverka hushållens situation och anpassningsmekanismen mellan efterfrågan och utbud behandlas i problemanalysen.

3.2.2 Allmänekonomisk utveckling

Som mått på ekonomisk utveckling används i allmänhet brutta/rational- produkten (BNP). I BNP inräknas värdet av de varor och tjänster som köps och säljs, dvs. är marknadsprissatta. Den offentliga konsumtionen av typ undervisning, sjukvård m.m., som inte omsätts på en marknad med prisbildning, ingår i BNP från kostnadssidan. Det innebär att ett belopp, som motsvarar summan av löner, omkostnader för förbrukade varor och tjänster samt avskrivningar i den offentliga sektorn räknas in i BNP. Däremot ingår inte resultatet av produktiv verksamhet utanför marknadshushållningen, t. ex. hushållens matlagning och eget arbete med hemtransport av varor från butiker. Även standardstegring genom ökad fritid faller utanför BNP.

Det är således endast vissa sidor av den ekonomiska utvecklingen, som mäts av BNP. Kritik har därför också riktats mot BNP som mått på levnadsstandard. Den ekonomiska tillväxten i BNP—termer kan emellertid sägas utgöra ramen för vilka behov, som kan tillgodoses, t. ex. vad gäller privat konsumtion. Den påverkar därmed också distributionens utveck- ling.

I hela Västeuropa och även i många andra länder kännetecknades 1960-talet av en i förhållande till föregående årtionde snabb ekonomisk tillväxt. Sålunda ökade BNP med närmare 5 % per år i volym iländerna inom OECD. Samma snabba ekonomiska utveckling ägde också rum i Sverige. För perioden 1970—75 beräknade långtidsutredningen (SOU) l970:71) att tillväxttakten i den svenska ekonomin skulle avta något jämfört med 1960-talet. Den svaga ökningen under perioden 1970/72 påverkade bedömningen vid avstämningen av långtidsutredningen (SOU 1973221) och medförde att ökningstakten ytterligare justerades ned. För perioden 1972—77 beräknades dock en stegrad tillväxttakt av ungefär samma storleksordning som under den andra hälften av 1960-talet.

] långtidsutredningen redovisas också bedömningar av den ekonomiska utvecklingen i ett längre perspektiv. För perioden 1980—90 beräknas bl. a. resursfördelning och tillväxt för ett flertal alternativ. Beräkningarna bygger delvis på antaganden om vissa ekonomisk-politiska målsättningar och baseras endast i viss mån på prognoser. Gemensamt för samtliga alternativ är att BNP-ökningen och särskilt den privata konsumtionens ökning förväntas bli lägre än den var under 1960-talets mest expansiva skede. Denna bedömning grundades bl. a. på antagandet att framtida standardstegring i stor utsträckning kommer att tas ut i form av ökad fritid.

3.2.3 Den privata konsumtionen

Den starka tillväxten inom den svenska ekonomin under 1960-talet innebar att resurser skapades för ökad konsumtion — både privat och

Övriga varor och tjänster 17,5 %

Tran- sporter och sam- färdsel 14,0 %

offentlig. Långtidsutredningen bedömde att konsumtionsvolymen skulle öka något långsammare under första hälften av 1970-talet än den gjorde under föregående decennium. För perioden 1972—77 förutsågs dock en lika stark tillväxt av den privata konsumtionen som under 1960-talets första del, nämligen 4—5 % årlig volymökning. Den privata konsumtio- nens andel av BNP minskade från 58,5 % år 1960 till 54,1 % år 1972 bl. a. på grund av att den offentliga konsumtionen ökade kraftigt. Enligt långtidsutredningen skulle denna trend brytas från och med år 1972 och den privata konsumtionen öka snabbare än den offentliga konsumtionen.

Värdet av den privata konsumtionen uppgick år 1974 som nämnts till 128 miljarder kr., vilket motsvarade 15 685 kr. per invånare. Ifigur 3.4 visas konsumtionens fördelning på dagligvaror, specialvaror (dvs. varor som huvudsakligen säljs genom fackhandel)_samt vissa andra varor och tjänster.

Inom Kooperativa förbundet (KF) har under år 1974 gjorts vissa konsumtionsprognoserl med syfte att användas vid översiktlig detaljhan— delsplanering på lång sikt. De omfattar dagligvaror och specialvaror, vilka svarar för inemot hälften av den totala privata konsumtionen. I förhållande till långtidsutredningens långsiktiga bedömningar har KF räknat med en förhållandevis låg tillväxttakt. Dagligvarukonsumtionen per invånare beräknas av KF öka med 1,2 % per år och specialvarorna med 2,7% mellan åren 1973 och 1985. Inom de olika varuområdena föreligger i prognosen vissa variationer mellan olika varugrupper, vilket visas ifigur 3.5. Hem- och fritidsartiklar beräknas sålunda öka betydligt mer än de andra varugrupperna.

Fördelningen av konsumtionen hos olika hushåll har senast undersökts av statistiska centralbyrån (SCB) i den s. k. hushållsbudgetundersökning- en år 1969. Den omfattade ett urval av drygt 3 000 hushåll. Enligt denna undersökning uppgick konsumtionen till nära 23 700 kr. igenomsnitt per hushåll. Konsumtionens storlek i olika hushåll var naturligen starkt beroende av hushållens disponibla inkomster. Konsumtionens fördelning på olika varor och tjänster varierade såsom framgår av tabell 3.1 ivissa

Figur 3.4 Den privata konsumtionens fördel- ning på vissa varor och tjänster år 1974.

Källa: SCB, Preliminära nationalräkenskaper för år 1974.

1 Konsumtion per in- vånare 1965—2000, KF 1974.

Figur 3.5 Konsumtion per invånare av vissa varu- grupper åren I 973 och I 985 i I 973 års priser. Procenttalen anger ge- nomsnittlig årlig volym- ökning.

Ka'lla: Bearbetning av Konsumtion per invåna- re 1965—2000, KF 1974.

1 000 kr 9 8,1 8 _. Fritidsartiklar 7_. Hemartiklar 6— Baklädnad 5—l Dagligvaror 44 (exkl. livsmedel) 34 2.. Livsmedel 1

1973 1985 År

fall ganska kraftigt mellan hushåll i olika inkomstklasser. Det gäller bl. a. mat och dryck, som svarade för en relativt sett mycket stor del i alla hushållsgrupperna men som var mest betydande för hushåll med låga inkomster. Det bör i fråga om denna post erinras om att den inte innehåller alla dagligvaror och därför visar en lägre andel hos samtliga hushåll än den tidigare nämnda siffran avseende dagligvarornas andel av totalkonsumtionen.

Som framgår av tabell 3.1 var hushållen i genomsnitt större i högre inkomstklasser. I hushållsbudgetundersökningen visas emellertid också konsumtionens fördelning i olika hushållsstorlekar. 1 t. ex. fempersons- hushållen med en genomsnittlig inkomst om ca 37 600 kr. representerade mat och dryck samt kläder och skor en betydligt större andel av totalkonsumtion än i enpersonshushållen med ca 12 700 kr. igenomsnitt- lig inkomst.

3.2.4 Befolknings- och hushållsstruktur

Under 1960-talet ökade folkmängden i Sverige med nära 600000 personer eller med ca 7,8 %. En starkt bidragande orsak till den förhållandevis snabba befolkningsökningen var den stora invandringen under perioden. Under de första åren av 1970-talet försvann det stora invandringsöverskottet med påföljd att takten i befolkningsökningen sjönk. ] början av år 1973 uppgick folkmängden till drygt 8,1 miljoner

Tabell 3.1 Konsumtionens fördelning på olika varor och tjänster är 1969 för hushåll med olika stor disponibel inkomst.

Varor och tjänster Konsumtion per hushåll (%)

Disp. ink. Disp. ink. Disp. ink. Samtliga 10 000» 25 000- 50 000 — hushåll 15 000 30 000 60 000

Mat och dryck 28,2 22,7 19,6 24,0 Spritdrycker och

tobak 4,6 4,7 5,8 4,6 Kläder och skor 7,7 9,2 9,1 9 1

r

Bostad, fritidshus samt bränsle och lyse 20,9 16,9 16,6 17,4 Inventarier och

husgeråd 6,7 8,0 6,6 7,7 Transporter, resor 13,3 17,8 20.4 16,9 Pers. hygien och

hälsovård 4,8 3,9 3,3 4,1 Utbildning och

nöjen 8,0 8,7 10,4 9,2 Övriga varor och

tjänster 5,9 8,2 8,0 7,1

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 Genomsnittlig hus-

hållsstorlek (pers.) 1,6 3,0 4,0 2,5

Källa: SCB, Hushållsbudgetumlersökningen 1969.

och enligt statistiska centralbyråns befolkningsprognosl beräknas den uppgå till drygt 8,5 miljoner år 1985. Enligt denna prognos kommer takten i befolkningsökningen att avta och tillväxten begränsas till 0,4 % per år under 1970-talet och ca 0,35 % per år under 1980-talets första hälft. Det har därvid antagits att den årliga nettoinvandringen blir avsevärt mindre än under 1960-talet.

Befolkningens fördelning på åldersgrupper förändrades ganska kraftigt under 1960-talet. År 1960 var ca 1,8 milj. personer yngre än 16 är, ca 4,8 milj. i åldern 16—64 år och ca 0,9 milj. 65 år och äldre. År 1973 var

fortfarande ca 1,8 milj. personer under 16 år, medan åldersgruppen 16—64 år hade ökat till nära 5,2 milj. personer och den äldsta gruppen till ca 1,2 milj. Enligt SCB:s prognos beräknas antalet personer i åldersgruppen 65 år och mer öka till drygt 1,4 milj. år 1985, varav 0,6 milj. 75 år och äldre. Sistnämnda åldersgrupp mer än fördubblas under perioden 19604985. De relativa förskjutningarna i åldersfördelningen framgår av figur 3. 6.

Beträffande hushållsstrukturcn bör främst nämnas att redovisningen ] SCB B'folknin s- endast avser s.k. bostadshushåll, till vilka 98 % av befolkningen hör prognösfbörriketgll973— (övriga hushåll avser personer med okänt hemvist, personer skrivna på 2000, lnformationi ålderdomshem m. fl.), 1 bostadshushållen inräknas även inneboende. Pfognosfrågor 197316—

ngr 3. 6 Befolkningens fördelning på åldersgrup— per åren 1960—1985.

Kallar: SCB, Statistisk årsbok 1962, 1966 och 1971, Folkmängd 31 de- cember 197 3, del 3 samt Befolkningsprognos för riket 1973—2000.

%

70

60

50

40

30

20

10

_ _ _ _ = 65—74

16—64 0—15

Samco [II år 1985

75— Åldersgrupp

Antalet hushåll ökade enligt folkräkningarna från 2,58 milj. år 1960 till 3,05 är 1970, dvs. med ca 18 %. Ökningen av antalet hushåll var således betydligt större än befolkningsökningen under perioden. Det sammanhänger med en stark ökning av enpersonshushållen. Enligt boendeutredningen (SOU 1973150) berodde nära hälften av ökningen i antalet hushåll under perioden 1965—70 på ökad hushållsbildning i olika befolkningsgrupper och återstoden på folkmängdens ökning och föränd- ringar av dess sammansättning. Den ökade hushållsbildningen orsakades bl. a. av att situationen på bostadsmarknaden lättat, Av samma skäl väntade boendeutredningen en fortsatt ökning av hushållsbildningen i framtiden.

Tabell 3.2 Antal hushåll och genomsnittligt antal boende per hushåll under perioden 1960—80.

År Antal hushåll Antal boende (1 OOO-tal) per hushåll

1960 2 582 2,84 1970 3 050 2,59 1980 3 448 2,39

Källa: 1960 och 1970 års folkräkningar sanrt SOU 1973:50.

I tabell 3.2 redovisas antalet hushåll och genomsnittligt antal boende per hushåll under perioden 1960—80. Hushållsprognosen, som gjorts av boendeutredningen, grundar sig på förut angivna befolkningsprognos. Vid beräkningen av antalet boende per hushåll år 1980 har förutsatts att 98 % av befolkningen liksom år 1970 tillhör bostadshushåll.

Antalet hushåll beräknas således enligt boendeutredningen öka i något långsammare takt under 1970-talet än under 1960-talet. Orsaken härtill är den förväntade befolkningsutvecklingen med avtagande ökningstakt. Sålunda beräknas 57 % av ökningen i antalet hushåll under perioden 1971—80 kunna hänföras till ökad hushållsbildning och endast 43 % till befolkningsförändringar. Den minskning av hushållsstorleken, som ägde rum under 1960-talet, beräknas fortsätta också under 1970-talet så att det genomsnittliga antalet boende per hushåll bedöms bli endast 2,4 år 1980. Andelen en- och tvåpersonershushåll ökade från 47 % år 1960 till 55 % år 1970. År 1980 beräknas de båda nämnda hushållsstorlekarna utgöra 60 % av antalet hushåll och personer som tillhör dem uppgå till närmare 40 % av hela befolkningen. Tvåpersonershushållet förväntas år 1980 vara den största hushållstypen både i förhållande till antalet hushåll och till hela befolkningen. Stora hushåll med fem eller flera personer bedöms samtidigt komma att minska sin andel av hushållen till 8 % (16 % av befolkningen) mot 10 % (20 % av befolkningen) är 1970.

Som följd av förskjutningarna i befolkningens åldersfördelning fram till år 1980 kommer förändringar att ske i hushållens ålderssammansätt- ning. Omkring hälften av ökningen i antalet hushåll under perioden 1970—80 beräknas sålunda utgöras av pensionärshushåll, dvs. hushåll med hushållsföreståndare i åldern 65 år eller mer.]

I ett gemensamt betänkande av boende- och bostadsfinansieringsutred- ningarna2 redovisas en hushållsprognos fram till år 1985. Enligt prognosen beräknas ökningen i antalet hushåll avta vid slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Antalet hushåll förväntas uppgå till mellan 3,5 och 3,6 milj. år 1985. Förskjutningarna mot högre andel små hushåll bedöms dock komma att bestå. Sålunda beräknas en- och tvåpersonershushållen utgöra 65 % av det totala antalet hushåll år 1985. Vidare kommer antalet pensionärshushåll ett fortsätta att öka och uppgå till närmare en miljon vid denna tidpunkt.

3.2.5 Förvårvsintensitet och fritid

Antalet förvärvsarbetande med minst halv normal arbetstid ökade under perioden 1960—65 med ca en procent per år, medan antalet under senare delen av 1960-talet i stort sett var konstant. Enligt folk- och bostadsräk- ningen år 1970 uppgick de förvärvsarbetande till 3,4 milj. personer, varav 1,2 milj. var kvinnor. Härtill kom ca 180 000 förvärvsarbetande med mindre än 20 arbetstimmar per vecka. Bland de förvärvsarbetande ingick

också medhjälpande familjemedlemmar.3 Statistiska centralbyrån har senare meddelat, att antalet förvärvsarbetande i folkräkningen underskat- tats med ca 160 000 personer, lika fördelat mellan män och kvinnor.4

Åren 1965—70 minskade andelen förvärvsarbetande män något, medan

1 Begreppet hushålls- föreståndare används bl. a. i folkräkningarna och avser den person, som hyr eller ägcr lägen- heten i vilken hushålls— medlcrnmarna bor.

2 Solidarisk bostads- politik (SOU 1974:17).

3 Till kategorin med- hjälpande hör enligt folk- räkningarnas definition personer som med eller utan lön biträtt annan familjemedlem i dennes förvärvsverksamhet och även tillhört samma hus— håll som denne. Arbetet skall ha omfattat minst 1 timme per vecka utom vad gäller näringsgrenen jordbruk, skogsbruk

m. in. där gränsen är 15 timmar per vecka.

4 SCB, Statistiska med- dclanden, Be 1974z3.

Figur 3. 7 Antalet per- soner !" arbetskraften (inkl. arbetssökande m. fl.) åren 1970, 1975 och 1980.

Källa: Bearbetning av SCB. information i prognosfrzigor 197317.

förvärvsfrekvensen ökade för kvinnor. Under åren 1970—74 var andelen män i åldern 16-—74 år i arbetskraften (förvärvsarbetande inkl. arbets- sökande m.fl.) ganska konstant ca 80 %, medan motsvarande andel kvinnor ökade från ca 53 till 57 %. Ökningen var störst för gifta kvinnor. Under samma tid ökade också andelen kvinnor iarbetskraften med barn under 17 år, nämligen från ca 58 till 66% av alla förvärvsarbetande kvinnor. Bland ogifta och tidigare gifta kvinnor i arbetskraften hade år 1974 nära 63% barn under 7 år medan motsvarande andel för gifta kvinnor var ca 55 %.

SCB har gjort en analys och prognos av arbetskraftsresurserna under perioden 1965-80. Prognosen bygger på en förväntad befolkningsökning av ungefär samma storlek som tidigare angivits. I figur 3.7 visas de beräknade förändringarna mellan åren 1970 och 1980. Antalet personer i arbetskraften, dvs. sysselsatta och arbetslösa, beräknas öka med nära 200 000. Ökningen faller helt på kvinnorna medan antalet män bedöms minska något. Ökningen av antalet kvinnor i arbetskraften bedöms huvudsakligen orsakas av ökad förvärvsverksamhet och endast till en mindre del bero på befolkningsförändringar.

Prognosen avser arbetskraftsresursernas förändring. Antalet personer, som kommer att vara förvärvsarbetande t. ex. är 1980, beror i första hand på tillgången på arbete. Den sammanhänger i sin tur bl. a. med medelarbetstidens längd. Som nämnts i avsnitt 3.2.2 förutsatte man i 1970 års långtidsutredning att standardstegringen i framtiden i stor utsträckning kommer att tas ut i form av ökad fritid.

Antal personer (milj.)

En förkortning av arbetsveckan kan antingen ske så att arbete respektive ledighet koncentreras till vissa dagar, t. ex. fyra dagar arbete och tre dagar fritid, eller så att en jämnare fördelning av arbete och fritid uppnås under veckan, t. ex. femdagarsvecka med kortare arbetstid per dag än den nuvarande. En annan möjlighet till arbetstidsförkortning är att införa ytterligare en semestervecka. Såvitt nu kan bedömas blir det första steget utökad semester och det andra en förkortning av arbetsda- gen.

En arbetstidsförkortning kan medföra att skiftarbetet ökar. Vidare är det tänkbart att andelen deltidsarbetande sjunker när den normala arbetstiden sänks. Slutligen bör påpekas att fritidens ökning kan motverkas av ökad tidsåtgång för arbetsresor, så att den disponibla fritidens ökning blir mindre än arbetstidsförkortningen.

3.2.6 Urbanisering och bebyggelseformer

Sedan lång tid tillbaka äger stora befolkningsomflytrningar rum mellan olika ortstyper och regioner. De kan sägas ha ägt rum iolika etapper; förflyttningar har skett dels från landsbygd till mindre tätorter, dels från mindre tätorter till större tätorter och storstadsområden samt dels från de norra till de södra delarna av landet. I början av 1930—talet bodde omkring hälften av befolkningen i tätorter med minst 200 invånare medan motsvarande andel år 1970 var drygt 81 %. De 17 största tätorterna med minst 50 000 invånare hade då drygt 2,7 milj. invånare eller ca 34 % av folkmängden ilandet. Enligt ett studium av befolknings- koncentrationen till vissa regiontyper, som gjorts av expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU; SOU 1974:4), ökade storstadsre- gionerna sin folkmängd med inemot 20% under 1960-talet medan ökningen för landet totalt var ca 8 %. AV de fyra övriga kommungrupper som studerats visade endast gruppen ”non-a glesbygden” en minskning (15 %).

Den framtida takten i urbaniseringen synes för närvarande något svårbedömd. Under de första åren av 1970-talet har storstadsområdenas befolkningstillväxt stagnerat och befolkningsförskjutningen mot de stora tätortsregionerna varit betydligt mindre än vad som t. ex. förutsågs i befolkningsprognoser i samband med länsplaneringen. Huruvida denna stagnation är av mer tillfällig natur eller kommer att vara permanent under den närmaste framtiden synes osäkert.

En faktor, som torde ha bidragit till den långsammare befolkningsök- ningen i storstadsområdena, är det förut nämnda starkt minskade invandringsöverskottet. En annan faktor är statsmakternas strävan att minska trycket på storstadsområdena och styra investeringar till befolk- ningsmässigt sett medelstora eller glest befolkade regioner, t. ex. genom regionalpolitiska insatser. En tredje faktor är att hushållens värderingar av boende- och bebyggelsemiljö synes ha förändrats. Det kan givetvis ske ytterligare förändringar av här nämnda faktorer och i andra förhållanden, som påverkar den framtida urbaniseringen. Det bör dock anmärkas att de

svenska storstadsregionerna i ett internationellt perspektiv är förhållande- vis små.

Under l960-talet hade bostadspolitiken i huvudsak sin tyngdpunkt på åtgärder för att häva rådande bostadsbrist. Nyproduktionen uppgick en- ligt boendeutredningen under perioden 1960—70 till 929 000 lägenheter, dvs. i genomsnitt ca 93 000 lägenheter per år. Då nettotillskottet samtidigt var omkring en halv milj. lägenheter har således drygt 40 % av de nyproducerade lägenheterna ersatt sådana, som av olika anledningar utgått ur beståndet.

Andelen lägenheter i småhus, dvs. en- och tvåfamiljshus, minskade från 47% år 1960 till 42% år 1970. I tätorter var andelsminskningen emellertid obetydlig och på grund av att nytillkomna småhuslägenheteri genomsnitt varit betydligt större än lägenheter i flerfamiljshus, har andelen personer boende i småhus ökat betydligt. År 1970 bodde omkring hälften av befolkningen i småhuslägenheter. Andelen boende i småhus ökade under 1960-talets senare hälft särskilt starkt i storstads- områdena.

Den stora nyproduktionen under 1960—talet medförde att standarden i lägenhetsbeståndet förbättrades. Det gällde såväl genomsnittligt antal rumsenheter som utrustningen i lägenheterna. Som framgår av tabell 3.3 hade år 1970 en mycket stor del av hushållen tillgång till kylskåp och omkring hälften hade särskilda frysenheter. Någon bedömning av det framtida innehavet av dylika utrustningsdetaljer har veterligt inte gjorts.

Under de första åren av 1970-talet har läget på bostadsmarknaden förändrats avsevärt i förhållande till föregående decennium. Efterfrågan på bostäder i nyproducerade flerfamiljshus har minskat och resulterat i ett överskott på sådana lägenheter. Påbörjandet av lägenheter i flerfa- miljshus har därigenom minskat kraftigt medan småhusbyggandet ökat något. Av de år 1974 påbörjade ca 80000 lägenheterna var ca 65 % småhus, vilket kan jämföras med ca 30 % småhusandel i nyproduktionen några år tidigare.

Utvecklingen av bostadsmarknaden har också påverkat kommunernas bostadsbyggnadsprogram. Enligt bostadsstyrelsen minskar det planerade årliga påbörjandet från ca 76 000 till ca 64 000 lägenheter under perioden 1974—78. För hela perioden utgör genomsnittet 71 000

Tabell 3.3 Andel hushåll år 1970 med viss utrustning i bostaden.

Utrustning Andel hushåll (%) Elspis 85 Gasspis 15 Kylskåp 92 lfrysenhet 48 Tvättmaskin (inkl. tvättstuga i fastigheten) 80 Diskmaskin 6

Källa: Lägesrapport från energiprognosutredningen (Ds I 19732).

lägenheter per år, vilket i jämförelse med t.ex. programomgången 1971—75 innebär en sänkning av planeringsnivån med ca 45 000 lägenheter per år. Småhusandelen planeras utgöra omkring 60 % för hela perioden. vilket är betydligt högre än under programomgången 1971-75, då den uppgick till 34 %. Enligt boendeutredningen (SOU 1973z50) behövs en nyproduktion om 90 000-100 000 lägenheter per år under 1970-talet, vilket med hänsyn till kommunernas föreliggande program knappast kommer att uppnås.

De bostäder som tillkom under 1960-talet uppfördes i stor utsträck- ning i helt nya bostadsområden. Bl. a. för att tillgodose krav på god tillgänglighet till detaljhandelsservice har områdena ofta fått formen av höghusbebyggelse kring ett centrum. Kritik har särskilt i storstadsområ- dena riktats mot olika brister i miljön i dylika områden, bl. a. avseende storlek, exploateringsgrad och utbyggnadstakt. Den väntade nedgångcni lägenhetsproduktionen kan medföra att framtida bostadsområden blir mindre eler byggs ut under en längre tidsperiod. Den ökande andelen småhus t)rde också påverka exploateringsgraden. Dessutom synes kom-

Miljarder Miljarder perso n km person km 100 100

90

80

70 70

60 60

50 50

40 40

30 30

20

År 1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980

Figur 3.8 Det inrikes persontransportarbetet under perioden 1 950—80 (sc/tematiserade värden).

Källa: Prop. 197511, Bila- ga 8, kommunikations- departementet.

Figur 3. 9 Bilbeståndet enligt olika alternativ 1945— 85.

Källa: Bilprognos 1972—85, lUI 1973.

pletterande bebyggelse i samband med saneringar komma att öka i omfattning. För äldre bostadsområden utgår numera också förmånliga lån till olika saneringsåtgärder i enlighet med riksdagsbeslut våren 1973. Under år 1974 har riksdagen också fattat beslut om vissa ytterligare åtgärder till miljöförbättring i äldre områden.

3.2.7 K ommunikationsväsendet

Det inrikes persontransportarbetet beräknas under perioden 1960—73 ha ökat med i genomsnitt ca 5 % per år och uppgick år 1973 till närmare 76 miljarder personkm. Med hänsyn till nya uppgifter beträffande belägg- ningen per personbil har persontransportbehovet nedjusterats jämfört med tidigare beräkningar. En prognos för persontransportarbetet fram till år 1980 redovisas ifigur 3.8.

Som framgår av figuren är bilen det helt dominerande trafikmedlet. En viss omfördelning till förmån för kollektiva vägtransporter bedöms dock ske fram till år 1980. Prognosen för transportarbetet bygger på antagandet att antalet personbilar ökar från f. n. ca 2,5 till ca 3,1 milj. år 1980. Under perioden 1960—70 skedde i det närmaste en fördubbling av personbilbeståndet. En prognos för personbilbeståndet fram till år 1985 redovisas ifigur 3.9. Enligt huvudalternativet i denna prognos skulle antalet personbilar öka till nära 3,8 milj. år 1985, vilket skulle innebära 2,3 invånare per bil.

1 OOO-tal

4 000 Huvudalternativet ——— Höga alternativet

3 500 ....." Låga alternativet

3 000

2 500

2 000

Om bilinnehavet vore jämnt fördelat så skulle varje hushåll år 1985 ha bil. Det föreligger emellertid skillnader i bilinnehavet såväl regionalt som mellan olika hushållstyper. År 1970 hade sålunda genomsnittligt 60 % av hushållen bil. Andelen var enligt ERU (SOU 1974:1) lägre, ca 50 %, i storstadsområden och högre i andra kommungrupper. Småhushåll, äldre hushåll och hushåll med låga inkomster innehade bil ilägre utsträckning än andra enligt en urvalsundersökning år 1971.1 Sålunda tillhörde inemot 90 % av personer i åldersgruppen 20—54 år bilhushåll medan motsvaran- de andel i åldern 65 474 år var 42% för män och 25 % för kvinnor. Fördelningen efter hushållsinkomst framgår av tabell 3. 4.

Tabell 3.4 Andel personer som tillhörde bilhushåll år 1971 iolika inkomstgrupper.

llushållsinkomst Andel personer som till- l OOO—tal kr. hör hushåll med bil (%) _ 9 29 lO—V 19 43 20429 74 30, 39 85 40— 91 Samtliga 75

Källa: Svenska vägförcningens samarbetsutskott, Bilismen i samhället.

De regionala skillnaderna i bilinnehavet kan delvis förklaras av olikheter i den kollektiva trafikens utbyggnad. Enligt ERU (SOU 1974:1) användes i storstadsområdena kollektiva transportmedel i förhållandevis stor utsträckning för dagliga arbetsresor, vilka torde svara för en mycket stor del av transportbehovet. 1 t. ex. Stockholmsregionen skedde år 1970 över hälften av arbetsresorna med kollektiva trafikmedel, medan motsva- rande andel för alla kommuntyper var knappt en fjärdedel. F. n. pågår ett omfattande arbete med att förbättra kollektivtrafiken såväl lokalt som regionalt. För lokal kollektivtrafik i glesbygder utgår extra skatte—utjäm- ningsbidrag till kommuner som upprättat lokala trafikplaner för s.k. kompletteringstrafik. Statsbidrag utgår också för att täcka underskott i icke lönsam busstrafik på landsbygden. En mängd olika lösningar har diskuterats för att på längre sikt förbättra standarden vid kollektiva transporter. Det gäller både mellan regioner, t. ex. snabbgående tåg, och inom regioner, såsom s. k. spårtaxi, expresstunnelbana och svävtåg. Ett betydande utvecklingsarbete pågår och viss försöksverksamhet förekommer i åtskilliga länder. Försök att förbättra de befintliga kommunikationssystemen görs också, t. ex. genom att anordna särskilda bussfiler eller från övrig trafik helt separerade busstrafiksystem. Vilka transportlösningar som i framtiden kan komma att ersätta eller komplettera nuvarande kollektivtrafik är emellertid myoket svårt att bedöma. 1 Svenska Vägförening- Med hänsyn till den kommunikationskrävande samhällsstruktur som ens samarbetsutskott, nu råder synes några drastiska förändringar av bilismens utveckling inte Bilismen i samhället.

trolig under den närmaste lO-årsperioden. Ökande kostnader för drivme- del och åtgärder för att minska bilismens miljöeffekter kan dock föranleda en övergång till andra biltyper. Även om antalet personbilar kommer att fortsätta att öka torde det emellertid vara realistiskt att räkna med att en inte obetydlig del hushåll även i framtiden kommer att sakna egen bil av ekonomiska, medicinska eller andra skäl. Det verkar vidare troligt att flertalet hushåll om 10—15 år inte kommer att disponera mer än en bil.

3.2.8 Värderingar och sociala ambitioner

Bakom den utveckling i samhället som nu översiktligt redovisats ligger inte enbart tekniska och ekonomiska faktorer utan också förändringar i värderingar och sociala ambitioner. Vilka förändringar i dessa hänseenden som ytterligare kan tillkomma och påverka distributionssystemet är knappast möjligt att ange. Vissa i sammanhanget viktiga frågor förtjänar dock att kortfattat behandlas.

Under en lång följd av år syntes inställningen till hemarbete leda till en utveckling som skulle minimera de personliga insatserna. Detta tog sig t. ex. uttryck i köp av alltmer förädlade produkter och en kraftig expansion för färdiglagade måltider och för måltider utanför hemmet förespåddes. Under 1970-talets första år bröts emellertid dessa trender i viss mån. Under lågkonjunkturen år 1971 skedde sålunda en tydlig återgång till lågförädlade produkter som i viss utsträckning består. Inom storhushållssektorn som helhet är bilden splittrad; personalrestauranger ökar sin omsättning liksom gatuköken, medan de traditionella restaurang- ernas måltidsservering stagnerat. Även i fråga om kostens sammansättning och variation kan attitydförändringar få betydelse; sedan en tid söker man från samhällets sida förbättra hushållens kosthåll bl. a. genom särskild upplysningsverksamhet.

Attityden till egna insatser i förhållande till köp av tjänster har betydelse också för själva inköpsarbetet. Som kommer att närmare belysas i det följande är hushållen inte benägna att köpa särskilda tjänster vid inköpen av dagligvaror, t. ex. hemsändning. En förklaring härtill kan vara att hushållsarbete och även inköpen traditionellt åvilar kvinnan som tidigare i stor utsträckning varit hemarbetande. En förändring som helt eller delvis skulle omfördela de olika hushållsmedlemmarnas roller skulle kunna leda till ändrade värderingar i fråga om köp av tjänster eller till andra rutiner i arbetet. En uppluckring av de traditionella könsrollerna har påbörjats, i vart fall inom yngre hushåll. Samhället söker också främja en sådan, t. ex. genom föräldraförsäkringen som ger män och kvinnor samma möjlighet att få ledighet från arbetet för att vårda barn.

Från samhällets sida har sedan länge förelegat en strävan att stödja individer och hushåll som i olika hänseenden kan betecknas som svaga. Under senare tid har jämlikhetssträvandena inte bara tagit sig uttryck i ekonomiskt stöd, förbättrade pensions- och sjukförmåner o. (1. utan kommit att omfatta hela livssituationen ur olika aspekter. T. ex. den nya konsumentpolitiken är ett uttryck härför. När det gäller dagligvaruinköp

är det bl. a. äldre personer som kan ha svårigheter. Som i det föregående visats kommer denna grupp att i framtiden bli allt större både absolut och relativt sett, vilket kan komma att ställa ökade krav på solidaritet från övriga medborgargrupper.

De värderingar som nu behandlats avser hushållens arbetsinsatser samt deras organisation och förutsättningar. Medborgarnas syn på sitt förhål— lande till företag och samhälle kan också vara av betydelse. Under senare år har kraven blivit alltmer framträdande ifråga om ett mera direkt medinflytande än det som utövas i det politiska systemet. Det gäller t. ex. frågor om den fysiska planeringen, företagsadministration och arbetsmiljö. Inom konsumentkooperationen pågår arbete med att söka finna lämpliga former för ett mera direkt inflytande över bl. a. butikernas verksamhet än som kan utövas enbart genom medlemskapet i organisa— t1onen.

_. . _ _ ___ ' ”'.'-.'__?) .. ...._.__ l._|:____ .__.._._____'_.',._ . " ..,-...,... .. .+ — l.. —- " "J] |._..” ._._.' "El”.l'..”.' |.Jl|_.. ”” , . l.' '_ ' -"',, ______ '.__ ___-___lu ,, .__.l _,.._'. ___'_._'E_.|_.,l___”_-_ =... . , ._1:|- ._._'_l.._.:____ _ __'i___.l___ l|d|i1_.'u'

.. t..."...

' l || |] . ., .:.l'” -||'..". d.." ""-”"”- ,-._ ..

... .. H .r ... ' 1... _'_.|_|”. . ||l ..',ullFLt;1.|'. ....'| *I ..”" _'””_w'|..|..|.._..'. '.l ” ......a'M '1.'....-||.,l ... . ...,—.,. , ' ..

,'ni.J.' Uli! ..' '2' ||' .'l"'l.'J|i_l

_ ry.—J.Ns "".|| _l... i.... '.! |... |. . ,. ..å "|-"C1"'.- | ._-||'.|| .. 1|"".r' ' ”in "- .. film”.-"'”"? ...... "r'l' ". .... ,...-...... ..... .... | .. .. +|-

- '..,1_.'H'f_”.'l.|. _' _l lli.'”” . . '. ”* __', ”"...i '”'.|"._.|”_|__ ' l' _

_". ...: ...—,,

"||fl _ ";.|'|.

&. ll "

||] 'Jl

.. ..'...jl'

p,"..- .".

_.._.._

.. _. t'” '. "..,. "..' , '.r'. '.".- __ _. _” '__iul'_' ._l..p' ”J:r”... "_ ' -!" .._...”.. ."” _..-I :| ' ' ”"-'I "”'|__ _ |”. " ' ' ._, . .. .. 'i'-U.... al,. ff .'.-"' .” ""."J. '” "'”." ___ '. .' ”_ ._.'.,'., .,.....”.. '...' ”

__l.”

* "";. . ....h, .... ," ,

...l'l

. , . _ . E_n... , .__. . ... , . _ . __ __ __ -_ _"...- "f . |"€äj|.1£___..'______.;|'_f. ||: "_ . . | ' - . .,i-'._ ;. '-___

.. -..' '”'rl'l..'. _a... ; _..)". ..

IHJ-.. |” 'J”.”|.—."l___

, -|

| '.u, ,... _. _. | .. . , , a_n-.H. .- ...-p" " '. '.=,".-..:-.”-.”.'. " "'...' ””ni-'.' . -.,'___ .. o.s.v.,... .. ..'... "” , .”|| ..v ,” u..._..',.,-.|.|.J '.". _n' ."".l... *" ..L _. '- ”W”?" "l'rfujnåw _ "|'*' ___...'_'..|'_ ' _ . .. |i' ' ”" | " _ . ;,.-..___.._____'_|_.....'.'. "T'll'j; klå-'__ _ |.__ ___

4. Samhällets uppgifter i distributionen

Föreliggande kapitel avser att allmänt och översiktligt beskriva samhällets funktioner i distributionssystemet. Dessa omfattar dels statsmakternas styrning genom särskild lagstiftning och konsumentpolitiska åtgärder av annat slag, dels den fysiska planeringen och dit hörande kommunala uppgifter. Samhällets direkta distributionsinsatser, t. ex. i form av stöd och social hemhjälp, behandlas i kapitel 7. Utredningens bedömning av de nuvarande styrmetodernas effektivitet och betydelse för distributions- systemet görs i kapitel 10.

4.1. Statsmakternas styr— och kontrollfunktioner 4.1.1 Inledning

I en marknadshushållning är statsmakternas uppgifter i förhållande till näringslivet i första hand att ange vissa grundförutsättningar och ramar för verksamheten. Genom olika åtgärder av ekonomisk-politiskt slag kan faktorer som bestämmer utbud och efterfrågan påverkas och de ekonomiska verksamhetsbetingelserna i stort anges för såväl företag som hushåll och konsumenter. Dessa grundläggande förutsättningar för distributionssystemet har berörts i det föregående. I det följande behandlas endast åtgärder som har en mera direkt betydelse för distributionens funktion och organisation.

En grundläggande regel är att varje svensk medborgare i princip har rätt att driva näringsverksamhet. I vissa fall fordras dock tillstånd, t. ex. i fråga om vissa former av tillfällig handel. I en del yrken ställs särskilda kompetenskrav, exempelvis för elinstallatörer och förare av fordon i yrkesmässig trafik. För utlänningar och utländska företag prövas rätten att driva näring i särskild ordning. Bestämmelser av detta slag torde endast i liten utsträckning verka begränsande på näringsfriheten.

Grundregeln om näringfrihet innefattar även en omfattande frihet att sluta avtal. I Sverige. liksom i andra länder med marknadshushållning, har statsmakterna dock funnit det nödvändigt att i det allmännas och konsumenternas intresse inskränka handlingsfriheten i viss mån. Åtgärder av detta slag kan hänföras till tre huvudgrupper, nämligen pris- och konkurrenslagstiftning, konsumentskyddslagstiftning sarnt konsument- politiska åtgärder av annat slag.

4.1.2. Pris— och konkurrenslagsnfming

En förutsättning för att en marknadsekonomi skall fungera effektivt är att konkurrensen inte inskränks genom vittgående kartellavtal och diskriminerande åtgärder. Flertalet västländer har under efterkrigstiden byggt ut lagstiftning mot konkurrensbegränsning. Den nuvarande svenska lagstiftningen tillkom år 1953 och utvidgades när krigsårens priskontroll slutligt avvecklades år 1956. Man övergick således till att lita till konkurrensen som en prisregulator och som ett medel att driva utvecklingen i en riktning som på längre sikt förmodades innebära det bästa utnyttjandet av samhällets resurser. Lagstiftningen kompletterades med en beredskapslag för prisreglering i extraordinära situationer samt med övervaknings—, utrednings- och upplysningsverksamhet rörande pris- och konkurrensförhållanden.

Konkurrensbegrärzsningslagen

Konkurrensbegränsningslagen (l953:603, ändrad senast l973:733) inne— håller förbud mot två arter av konkurrensbegränsning, nämligen brutto— priser och anbudskarteller. I fråga om andra arter finns möjlighet att inskrida när konkurrensbegränsningen anses medföra skadlig verkan. Skadlig verkan anses föreligga när konkurrensbegränsningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verk- ningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning.

Tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen ankommer på mark- nadsdomstolen och näringsfrihetsombudsmannen (NO). Frågan om brott mot förbudsbestämmelserna prövas dock av de allmänna domstolarna. Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har huvudansvaret för utrednings- verksamheten i konkurrensbegränsningsfrågor.

Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen kan medge dispens från förbuden mot bruttopriser och anbudskarteller. I övrigt skall domstolen genom förhandling försöka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning som bringas under dess bedömning. Om förhandlingen inte leder till att den skadliga verkan undanröjs gäller olika regler beroende på ärendets art. Är det fråga om leveransvägran mot en företagare i ett senare försäljningsled kan domstolen ålägga leveransskyldighet vid vite. I andra slag av ärenden förfogar domstolen inte över några motsvarande tvångsmedel. Om saken anses vara av större vikt åligger det dock domstolen att göra anmälan till regeringen när en förhandling har misslyckats. Innebär den skadliga verkan att visst pris är uppenbart för högt, kan regeringen förordna om ett visst högsta pris som inte får överskridas utan tillstånd.

Marknadsdomstolens verksamhet regleras närmare i lagen om mark- nadsdomstol m. m. (19701417, ändrad senast 19731879).

Domstolen, i vilken partsintressen ingår, handlägger förutom konkur-

rensbegrånsningsfrågor ärenden om otillbörlig marknadsföring och om oskäliga avtalsvillkor (se avsnitt 4.1.3). Till domstolen är knutet ett kansli som, föritom ordföranden, f. n. består av sju tjänstemän. Anslaget för verksamheten uppgår för år 1975/76 till 1 015 000 kr.

Näringsf/ihelsumbudsmamzen (NO)

NO skall i konkurrensbegränsningsfrågor föra det allmännas talan inför marknadsdomstolen. Har ombudsmannen i visst fall beslutat att inte begära förhandling hos marknadsdomstolen, kan förhandling påkallas av företagare som omedelbart berörs av konkurrensbegränsningen i fråga eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare. I praktiken har de flesta ärenden om undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbe- gränsning slutförts hos NO. Antalet ärenden av detta slag som har handlagts av marknadsdomstolen eller dess föregångare är ganska ringa. Totalantalet nyregistrerade ärenden hos NO var under är 1974 drygt 400.

NO biträds närmast av en ställföreträdare. Personalen vid NO:s kansli uppgår f.n. till ett 20-tal tjänstemän, och anslaget för verksamheten utgör för år 1975/76 1 979 000 kr.

Allmänna prisregleringslagen

Allmänna prisregleringslagen (19562236, ändrad 19731301) är en full- maktslag som under vissa angivna förutsättningar ger regeringen möjlighet att införa olika former av prisreglering. Förutsättningarna är krig och krigsfara samt fara för allvarlig prisstegring inom riket på viktigare varu- eller tjänsteområde som uppkommit av annan orsak. Formerna för prisreglering kan vara högstpris, stoppris, prisutfästelser och förhandsan— mälan av prishöjningar. Förordnande om tillämpning av lagen skall gälla för viss tid och skall godkännas av riksdagen.

Prisregletingslagensattesförsta gången itillämpning i augusti 1970,då ett partiellt prisstopp infördes för vissa livsmedelsvaror. Det utvidgades efter ett par månader till ett allmänt prisstopp, som efter ungefär ett halvår successivt avvecklades under tiden fram till årsskiftet 1971/72. Fr. o. m. är 1973 infördes ett nytt prisstopp på vissa baslivsmedel.

De ändr;ngar i lagen, som trädde i kraft den 1 juli 1973, innebar att förutsättningarna för tillämpning av lagen jämkades så att begränsad prisreglering i ökad utsträckning kan användas som ett led i stabiliserings- politiken. Vidare kompletterades formerna för prisreglering. Prisstopp och vissa andra regleringsformer har därefter använts på ett antal varuområden.

Statens pris— och kartellnämnd (SPK )

SPK är central förvaltningsmyndighet för frågor rörande prisövervakning och har till uppgift att följa utvecklingen av pris— och konkurrensförhål- landena inom näringslivet med undantag av bank— och försäkringsväsen- det. Nämnlen skall också främja allmän kännedom om dessa förhållan-

den. Den legala grunden för verksamheten är lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden (19561245, ändrad 19722763). Tillämpningen av hittills förekommande prisregleringar har också åvilat SPK.

SPK utreder konkurrensbegränsningsfrågor antingen efter begäran av NO eller marknadsdomstolen eller av eget initiativ. Vidare för SPK kartellregistret som är offentligt. Fr. o. m. år 1967 förs också ett storföretagsregister i syfte att övervaka koncentrationsutvecklingen, vilket kan ses som en uppföljning av koncentrationsutredningens arbete. För undersökningsverksamheten har upprättats ett register över samtliga försäljningsställen för varor och tjänster i ett urval kommuner. Nämnden utger tidskriften Pris- och kartellfrågor och vissa andra publikationer, t. ex. Fusioneri Sverige.

SPK leds av en styrelse. De övervakande och utredande uppgifterna är uppdelade på fyra enheter, som svarar för olika varu- och tjänsteområ- den. Antalet tjänstemän är ca 170 och anslaget för verksamheten uppgår för år 1975/76 till 15 940 000 kr.

Priskontoren vid länsstyrelserna är SPK:s regionala organisation. Kontoren, som i allmänhet har två å tre tjänstemän, biträder SPK med uppgiftsinsamling och övervakning samt i viss mån även i upplysnings- verksamhet.

Bedömningar av verksamhetens effektivitet

Vid ett flertal tillfällen har med anledning av bl. a. inträffad eller befarad ogynnsam prisutveckling frågan om effektiviteten av samhällets åtgärder inom området väckts och föranlett utredningar. Betänkandet (SOU l961:3) Effektivare prisövervakning föranledde personalförstärkningar hos myndigheterna, liksom förslagen av arbetsgruppen för prisövervak- ningsfrågor (H Stencil 19652) och riktprisutredningen (SOU 1966:48). Man fann således vid dessa tillfällen inte anledning att ändra gällande lagstiftning och myndighetsuppgifter i stort utan ansåg att effektiviteten främst kunde främjas med resursförstärkningar. Vid de båda senare tillfällena utfäste sig näringslivets huvudorganisationer bl. a. att verka för prisåterhållsamhet. Sedan hösten 1970 har prisregleringslagen som nämnts mestadels varit satt i tillämpning. De bedömningar som gjorts av utredningar, i propositioner, utrednings- direktiv etc. har varit av mera allmänt slag. Det framhålls sålunda att den förda kankurrenspolitiken otvivelaktigt främjat utvecklingen mot ökad effektivitet inom näringslivet. Det har härvid pekats på att förbudet mot bruttopriser varit en grundförutsättning för ökad konkurrens i detaljhan- deln, vilken starkt bidragit till den pågående strukturomvandlingen. Myndigheternas verksamhet dominerades under åtminstone de första tio åren av ärenden om leveransvägran mot återförsäljare som bedrev en aktiv priskonkurrens. Flera företag, som konkurrenter via påtryckningar på leverantörer sökt stoppa, har genom myndigheternas ingripande kunnat fortsätta sin verksamhet och utvecklas till mycket stora enheter. På dagligvarusidan är denna typ av konkurrensbegränsande åtgärder numera

sällsynt,. Bland andra konkurrensbegränsande åtgärder som NO tar upp till prövning kan främst nämnas olika former av prissamverkan och s. k. selektiv försäljning.

SPKar utredningar inom olika varuområden avser ofta fullständiga kartläggningar av hela branscher i fråga om strukturförhållanden, priser, marginaler och kostnadsförhållanden samt sortimentssammansättning och service. Ofta tillgodoses härigenom uttalade önskemål av i första hand NO. Utredningar av detta slag kan även tjäna ett mera allmänt syfte, nämligen att ge den fullständiga bild av förhållandena på ett visst område som användningen av uppgiftsskyldighetslagen ger möjlighet till. För industrins vidkommande har utredningsverksamhet av detta slag till viss del kommit att åvila det nyinrättade statens industriverk.

I den löpande prisövervakningen får SPK material för månadsvisa rapporter om prisutvecklingen, vilka kan sägas utgöra ett komplement till statistiska centralbyråns konsumentprisindex. Genom undersökningar av pris— och marginalnivåer regionalt och lokalt samt för olika företagsgrup- per butiksformer skaffar SPK vidare underlag för en konsumentinriktad prisupplysning, som tidvis bedrivits i kampanjform. Den har i första hand avsett dagligvaruområdet men har emellanåt också berört t. ex. rabatt- konkurrens beträffande bilar och hushållskapitalvaror. Denna verksamhet har i viss mån kunnat främja kostnadsbesparingar i hushållen. Konsu- mentupplysning har dock visat sig nå endast begränsade konsumentkate- gorier, företrädesvis de välutbildade. Prisupplysning av detta slag kan emellertid få en konkurrensstimulerande effekt i företagen som kommer alla till del. Från företagshåll har dock ifrågasatts om inte inriktningen på priset i förhållande till övriga utbudsegenskaper blivit för stark. Den nyss nämnda riktprisutredningen framhöll också, att prisjämförelserna helst inte bör avse bara kontantpriser utan även beakta bl.a. relationerna mellan pris och service.

Under 1970-talet har emellertid synen på pris- och konkurrenspoliti- ken delvis förändrats såväl i Sverige som utomlands. När det gäller prispolitiken är bakgrunden härtill i korthet att takten i de internationel- la prisstegringarna ökat och att man sökt nya medel att hålla tillbaka en alltför häftig inflation. I åtskilliga länder har olika typer av prisregleringar prövats. De ändringar av prisregleringslagen som genomfördes i Sverige år 1973 får ses mot denna bakgrund.

I viss mån har prisutvecklingen också riktat uppmärksamheten mot konkurrensfrågorna. Sålunda rekommenderade OECD i början av 1970- talet att medlemsländerna borde effektivisera konkurrenslagstiftningen som ett medel att bekämpa prisstegringarna. Vidare har det ekonomiska samarbetet i Västeuropa aktualiserat jämkningar i de olika ländernas konkurrensregler. Utvecklingen mot allt större företagsenheter och samverkan mellan företag på olika nivåer har också rest frågan om lagstiltningens mål och effektivitet, bl. a. i Sverige. Senast till 1974 ars riksdag lades motioner fram om ändringari konkurrensbegränsningslagen som skulle ge bättre möjligheter att ingripa mot en alltför stark företagskoncentration. I oktober 1974 tillsattes en utredning, konkur- rensutredningen, med uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen, bl. a.

med hänsyn till de förändringar i förutsättningarna som inträffat sedan lagen tillkom.

4.1.3. Konsumentskyddslagstifttting

Under senare år har ett omfattande lagstiftningsarbete pågått som syftat till att skydda konsumenten som den svagare parten på marknaden. Åtskilliga nya lagbestämmelser har införts medan andra frågor ännu befinner sig på utredningsstadiet. Det gäller såväl krav på produkters egenskaper som marknads- och civilrättsliga regler.

Marknadsföringslagen

Lagen (19702412) om otillbörlig marknadsföring består av en general- klausul som omfattar alla marknadsföringsåtgärder som faller under lagen samt specialstadganden för tre särskilt beskrivna förfaranden. Grundtanken är att myndighet skall kunna förbjuda reklam eller annan marknadsfö- ringsåtgärd som är otillbörlig mot konsumenter eller annan näringsidkare. Generalklausulen administreras av konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen, medan specialstadgandena administreras av allmän- na åklagare — efter anmodan av KO — och de allmänna domstolarna.

A vtalsvillko rslagen

Lagen (19711112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor syftar till att skydda konsumenterna mot oskäliga bestämmelser som kan finnas i tryckta avtalsformulär, s. k. standardkontrakt, vilka används vid försälj- ning av varor och tjänster. KO granskar sådana kontrakt och verkar för att bestämmelser som bedöms otillbörliga ändras eller tas bort. Också här är marknadsdomstolen det dömande organet.

Konsumentombudsmannen ( K 0)

Antalet nyregistrerade ärenden hos KO uppgick år 1974 till ca 5 000, varav ungefär 800 avsåg avtalsvillkor. De allra flesta ärendena hos KO har lösts genom förhandlingar med företagen. Ca 150 ärenden har förts till marknadsdomstolen och ett 20-tal till åtal. Den helt övervägande delen av KO:s ärenden utgörs av anmälningar från konsumenter, företag, myndig- heter m.fl. På marknadsföringssidan gäller ett stort antal anmälningar livsmedelsområdet, medan läkemedels- och hälsofrågor dominerar bland de ärenden KO själv initierat. KO har också tagit upp branschförhandling— ar bl. a. angående vilseledande förpackningsstorlekar, utformningen av prisangivelser i detaljhandelsreklam och placeringen av snask i dagligvaru- butikerna. I fråga om avtalsvillkor har KO bl. a. tagit upp bilföretagens kontrakt samt köpehandlingar från företag som bedriver hemförsäljning. KO utger en periodisk tidskrift, Konsumentombudsmannen. med bl. a. referat av viktigare ärenden.

KO biträds närmast av en ställföreträdare. Personalen uppgår f. n. till

ett 20-tal tjänstemän och anslaget för verksamheten utgör för år 1975/76 2 630 000 kr.

Civilrättslig lagstiftning m. m.

Hemförsäljningslagen (19712238) ger konsumenterna rätt att inom en vecka ångra vissa köp. Bl.a. krävs att köpavtalet ingås på annan plats än säljarens fasta försäljningsställe. Då klagomål framförts bl. a. till KO om att lagen i viss utsträckning kringgås har en hemförsäljningskommitté tillsatts för att se över reglerna om hemförsäljning m. m. Kommittén skall bl. a. undersöka möjligheterna att bereda konsumenterna bättre skydd vid försäljning per telefon. Inom utredningen har också förekomsten av s. k. öppet köp i olika branscher undersökts.

Konsumentköplagen (19731877) ger konsumenten ett grundskydd när han köper av näringsidkare som inte skall kunna berövas honom genom villkor i köpekontrakt, ordersedlar, garantibevis etc. Lagen reglerar i första hand den situation när säljaren inte fullgör sin prestation på avtalat sätt. Lagen behandlar också köparens ställning visavi varans tillverkare, generalagenten för varan m. fl. och upptar också vissa bestämmelser om kreditköp.

Allmänna reklamationsnämnden prövar tvister mellan konsumenter och säljare på ett billigt och enkelt sätt. Hos nämnden, som är knuten till konsumentverket (se avsnitt 4.1.4), finns en heltidsanställd ordförande och ett kansli om ca 25 personer som svarar för rådgivning till allmänheten, beredning av ärenden samt föredragning inför nämndens olika avdelningar. Ca 17 000 konsumenter tog under år 1974 telefonkon- takt med nämnden. Samma år uppgick antalet skriftliga anmälningar till ca 5 800, varav en stor del klarades upp under behandlingen i kansliet. Nämnden har inte några tvångsmedel för att nå rättelse av fel från säljarens sida,. men efterlevnaden av nämndens utslag är generellt sett god.

Lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden (197418) innebär att ett förenklat rättegångsförfarande fr. o. m. den 1 juli 1974 kan tillämpas för tvistemål, där föremålets värde uppenbart inte övcrstigcr ett visst belopp. Förfarandet, som skall vara mycket informellt, kan ses som ett komplement till reklamationsnämnden.

På konsumentskyddsområdet arbetar f.n. flera utredningar utöver tidigare nämnda. Kreditköpskammittén skall se över i första hand lagen om avbetalningsköp men också andra former av kreditköp. Konsument— t/änstutredningen har i uppdrag att utarbeta en civilrättslig lagstiftning till konsumenternas skydd på serviceområdet, då varken konsumentköps- lagen eller den allmänna köplagen är tillämplig på avtal om t. ex. reparations- och underhållsarbeten. Produktansvarskammittén behandlar frågan om ersättning till enskilda vid person- eller cgcndomsskada som orsakats av en produkt som sådan, dvs. skada som uppkommit utan någons vållande. Konsumentverket har i december 1974 lagt fram förslag till lag om produktsåkerhet (Rapport 1974212) som f.n. bereds inom handelsdepartementet. Våren 1975 tillsattes vidare en utredning med

uppdrag att söka åstadkomma ett förbättrat skydd för konsumenterna vid förvärv av småhus m. rn.

Bedömningar av verksamhetens effektivitet

Den statliga verksamheten på konsumentskyddsområdet är sa ny att några värderingar av effektiviteten ännu inte gjorts på beslutsnivå. Den ständigt växande ärendetillströmningen hos KO och Allmänna reklama- tionsnämnden kan sägas ge uttryck för ett relativt stort behov av konsumentskydd. På ett antal områden har reklamen enligt KO väsentligt förändrats sedan marknadsföringslagen trädde i kraft. Det gäller bl. a. hälsovårdsområdet och postorderförsäljning. I åtskilliga fall har från konsumentens synpunkt oförmånliga avtalsvillkor mjukats upp. Försöks- verksamheten vid Allmänna reklamationsnämnden har pågått något längre tid. I samband med bildandet av konsumentverket gjordes den bedömningen att verksamheten borde fortsätta. Vissa branschreklama- tionsnämnder integrerades samtidigt i nämnden. Erfarenheterna av verksamheten har påvisat problem, som bl.a. motiverat konsument- köplagen, hemförsäljningslagen m. m. För den konsumentpolitiska verk- samheten, som redovisas i följande avsnitt, har nämnden stort värde som uppfångare av problem.

4.1.4. Andra konsumentpolitiska åtgärder

I fråga om samhälletsinflytande över varors och tjänsters egenskaper finns lagstiftning, som bl. a. innehåller föreskrifter om minimikrav, samt den verksamhet som konsumentverket bedriver och som ej regleras i särskild lag. Den sistnämnda verksamheten är dock inte enbart inriktad mot utbudssidan utan avser också hushållens situation och resursutnyttjande.

Konsumentverket ( K 0 V)

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet på konsumentområ— det och inledde sin verksamhet den 1 januari 1973. Samtidigt upphörde konsumentinstitutet och konsumentrådet, vilka tillkommit år 1957, samt den statsunderstödda Varudeklarationsnämnden. Verket har till uppgift att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Arbetet skall därvid särskilt inriktas på frågor som har betydelse för grupper som är eftersatta från resurssynpunkt. Detta innefattar bl. a.

— att undersöka och följa konsumenternas förhållanden, — att övervaka marknadens utbud och undersöka olika varor och tjänster med särskild inriktning på deras säkerhet och funktion, — att främja användningen av varudeklarationer, — att initiera och stödja forskning inom verkets arbetsområde, — att söka påverka företag att anpassa sin verksamhet efter konsumenter- nas behov

— samt att informera om utredningsresultat och lagstiftning och andra förhållanden av intresse för konsumenterna.

KOV svarar för försöksverksamheten med Allmänna reklamations- nämnden, handhar medel som anslagits för stöd till kommersiell service i glesbygd och har tillsynen över övriga stödformer (se vidare avsnitt 7.1). För sistnämnda frågor är till verket knuten en rådgivande nämnd, glesbygdsnämnden. Verket svarar även för den statliga hemkonsulent- verksamheten, som f. n. omfattar 39 tjänster placerade vid länsstyrelser- na. Kontakter skall även hållas med företrädare för lokal konsumentverk- samhet, som f. n. är under uppbyggnad i kommunerna. Här kan nämnas att statsmakterna våren 1975 har dragit upp riktlinjer för kommunernas medverkan i konsumentpolitiken (NU 197526). Riktlinjerna innebär bl. a. att all vägledning för enskilda konsumenter i fortsättningen skall ombesörjas av kommunerna. Dessa förutsätts genom frivilliga initativ organisera sin konsumentpolitiska verksamhet. Detta kan ske genom att en särskild konsumentnämnd inrättas eller genom att verksamheten får sortera under kommunstyrelsen. Särskilda konsumentsekreterare tänkes svara för det löpande arbetet.

KOV leds av en styrelse. Undersökningsverksamheten är organisato- riskt uppdelad på arbetsområdena mathållning, bostad, beklädnad och fritid, resor m. rn. Vidare finns bl. a. en teknisk enhet och en informa- tionsenhet. Personalen uppgår f.n. till ca 180 tjänstemän. För år 1975/76 utgör verkets anslag för förvaltningskostnader 19 743 000 kr., för forskning m.m. 1 695 000 kr. samt för Allmänna reklamations- nämnden 2 446 000 kr. (glesbygdsstödet berörs närmare i avsnitt 7.1).

Inom KOV pågår, förutom uppföljning av vissa projekt från den förutvarande verksamheten, ett flertal utredningar med inriktning på frågor av större ltushällsekonomisk betydelse och på säkerhetsfrågor. Betydande resurser läggs ned på problemuppfångning, dokumentation och metodutveckling. Inriktningen på eftersatta gruppers problem präglar verksamheten. Hushållens inköp av dagligvaror är en ny typ av frågor som tagits upp. Det gäller bl. a. den del av inköpsarbetet som hushållen utför i butikerna och innefattar bedömningar av konsekvenserna av butikernas planlösningar, inredning och utrustning för olika konsumentgrupper.1 Ett annat projekt avser begränsning av antalet förpackningsstorlekar på dagligvaruområdet. KOV samarbetar också med SPK i fråga om införan- det av jämförpriser. En rad forskningsprojekt med inriktning på distributionsproblem har vidare initierats och finansierats av KOV.

På informationsomrädet syftaryverksamheten till att nå en planering och samordning av konsumentinformationen. 1 ett längre perspektiv spelar utbildningen på olika nivåer en väsentlig roll. Utbildningsinsatser av långsiktigt slag sker bl.a. i samarbete med skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet. En del av detta arbete är inriktat på utbildning av butikspersonal i bl. a. konsumenträttsliga frågor. Ett ökat behov av utbildning av kommunala konsumentvägledare och hemkonsu- lenter finns också.

Den periodiska tidskriften Råd och Rön har delvis ändrat karaktär. Bl. a. redovisar tidskriften material från hela det konsumentpolitiska området. En omfattande förlagsverksamhet har dessutom utvecklats med

' Ett delprojekt som ut- förts vid Tekniska hög— skolan i Stockholm har nyligen publicerats (Hus- hållens del i dagligvaru- distributionen — en in- ventering av ergonomiska problem. BFL Rapport 1/75).

bl. a. faktablad och handböcker. En del av detta material distribueras till näringslivet direkt till enskilda företag eller via branschorganisationer.

Vissa särskilda konsumentpolitiska frågor.

Inom konsumentverkets arbetsområde är vissa frågor föremål för överväganden eller handläggs i särskild ordning. Varudeklarationsutred- ningen har i sitt betänkande (SOU 1973:20) Varudeklaration — ett medel i konsumentpolitiken behandlat vissa principiella och ekonomiska spörs- mål i samband med varudeklarationer. Förslagen innefattar bl.a. en fullmaktslag som gör det möjligt att införa deklarationsplikt. Vidare har reklamutredningen i delbetänkandet (SOU 1974z23) Reklam V, Informa- tion i reklamen föreslagit en lag, enligt vilken näringsidkare kan föreskrivas skyldighet att lämna vissa upplysningar om vara eller tjänst som utbjuds till konsument. Enligt förslaget skulle vissa uppgifter delegeras till i första hand konsumentverket. De båda utredningarnas förslag är f. n. föremål för en samlad bedömning i berörda departement.

För att tillgodose konsumenternas behov av skydd mot oriktig mätning och vägning har lagen (1971 :] 081) en bestämning av volym och vikt tillkommit. Den trädde i kraft den 1 juli 1973. Färdigförpackade varor skall kontrolleras genom stickprov, och vågar och volymmätnings- redskap i detaljhandeln skall vara justerade. I livsmedelsbutiker skall vidare finnas särskilda justerade vågar för köparens kontroll. Statens provningsanstalt handlägger ärenden rörande volym och vikt samt ansvarar för kontroll av vågar och viktangivelser på förpackningar.

I fråga om vissa varor finns särskilda kontrollorgan, t. ex. elektrisk materiel och sprängämnen. Av större intresse från utredningens utgångs-

punkter är de skärpta kraven på livsmedlens egenskaper och hantering.

L ivsm edelslagsti ltningen

Den nu gällande livsmedelslagen (19711511) trädde i kraft den 1 januari 1972 och innehåller grundläggande bestämmelser om livsmedels beskaf— fenhet, hantering, märkning och saluhållande samt om personalhygien, livsmedelslokaler, offentlig kontroll och företagens egentillsyn. Mera detaljerade bestämmelser finns i livsmedelskungörelsen. De viktigaste bestämmelserna äri korthet följande.

Livsmedelstillsats får godkännas om den är av Värde för konsumenter— na eller av särskilda skäl behövs. Färdigförpackade livsmedel skall märkas med förpackarens eller tillverkarens namn, de skall innehålla uppgifter om vikt eller volym samt innehållsdeklareras. Vidare skall i aktuella fall finnas förvaringsanvisningar och hållbarhetsmärkning. Märkningsbestäm- melserna har trätt i kraft successivt fram till den 1 januari 1974. Vidare intensifieras livsmedelskontrollen. En särskild kontroll kan åläggas företagaren, vilket bl. a. innebär att en detaljhandlare kan åläggas att utse en särskild person att övervaka livsmedelshanteringen i butikerna. För transport, förvaring och exponering av vissa varor finns särskilda bestämmelser, t. ex. avseende vissa högsta tillåtna temperaturer i kyl- och

frysdiskar. I fråga om lokalernas utformning har bestämmelserna också skärpts.

Statens livsmedelsverk är central myndighet för Iivsmedelsfrågor. På det regionala och lokala planet är länsstyrelserna resp. hälsovårdsnämn- derna livsmedelsmyndigheter.

Livsmedelsverkets och konsumentverkets närliggande uppgifter på livsmedelsomradet förutsätter ett samarbete. Verkens chefer är därför ledamöter av båda styrelserna.

Bedömningar av verksamhetens effektivitet

Även de under avsnitt 4.1.4 behandlade åtgärderna är relativt nyligen vidtagna. Vad gäller livsmedelslagen har de ökade kraven i vissa fall medförl sådana kostnader och omställningsproblem att ikraftträdandet måst förskjutas eller dispenser lämnas. Särskilt i små äldre livsmedelsbuti- ker är problemen uppenbara, t. ex. i fråga om förvaringsanordningar. Det kan nämnas att ansökningar om investeringsstöd (se vidare avsnitt 7.1.3) i nästan samtliga fall i någon del avsett kyl- och frysanordningar.

4.1 .5 Tidigare affärstidsreglering

Fram t. o. m. är 1971 reglerades butikernas öppethållande genom särskild lagstiftning. Enligt den senast gällande lagen, affärstidslagen, var vanlig affärstid vardagar mellan kl. 8 och 20. Om det för särskilt fall var påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse skulle kommun efter ansökan medge affärstid utöver den vanliga. Vissa slag av försäljning och vissa varor var undantagna från lagens tillämpning. Under affärstidslagens femåriga giltighetstid utökades det ”fria” sortimentet, och antalet ansökningar om dispens företrädesvis för Söndagsöppet var mycket stort. Kommunala beslut kunde överklagas hos länsstyrelse och i sista hand hos regeringen. En allmän bedömning av dispensregelns tillämpning var att konsumenternas intresse av utökat öppethållande blivit oenhetligt be— dömt och att de butiksanställdas intressen ofta kommit att väga tyngre.

Inför giltighetstidens utgång meddelade handelsministern i riksdagen att regeringen inte skulle föreslå någon förlängning av affärstidslagen eller någon ny reglering. Till grund härför låg affärstidskommitténs betänkan- de (SOU 1971 :33) Fri affärstid. l remissyttrandena häröver och i riksdagsmotioner som väckts i anledning av meddelandet uttalades emellertid farhågor för negativa effekter av fria affärstider för såväl konsumenter som de anställda och de mindre företagen. Affärstidsregle— ringen släpptes därför endast på försök och tills vidare. En särskild nämnd, affärstidsriämnden, inrättades för en tid av tre år med uppgift att följa utvecklingen av affärstiderna och undersöka verkningarna av ett friare öppethållande. Nämndens mandattid förlängdes sedermera med ett halvår till den 1juli1975.

Affärstidsnämnden har bestått av företrädare för de anställda och för konsumenterna under ledning av en opartisk ordförande. Nämndens uppgift har varit att ägna särskild uppmärksamhet åt fyra frågor,

1 Affärstidsnämnden, Resultat av tre års prö- votid med fria affärsti- der. Stencil, maj 1975.

nämligen förändringar i öppethållandet och i de anställdas arbetsförhål- landen samt verkningarna på prisnivån och handelns struktur. Om nämnden fann att utvecklingen i något avseende gick i en från allmän synpunkt ogynnsam riktning skulle detta anmälas till regeringen.

Nämnden har fortlöpande undersökt förändringar av affärstiderna och anställningsförhållandena i ett urval butiker. En särskild undersöknings- serie har syftat till att analysera avvikelser i öppethållandet på lokala marknader och eventuella strukturella skillnader i utvecklingen av butiksbeståndet på dessa marknader. Vidare har kostnader och lönsamhet i söndagsöppna butiker undersökts i syfte att klarlägga en eventuell påverkan på prisnivån. Förekomsten av s.k. jippon vid söndagshandel, utbredningen av ambulerande handel samt kunderna vid söndagshandel har också undersökts. Undersökningarna om utvecklingen av öppethållan- det har visat att för handeln som helhet små förändringar inträffat i det kontinuerliga öppethållandet på söndagar sedan årsskiftet 1971/72. För varuhusens del har förändringarna dock varit mera påtagliga, och vissa lokala marknader har visat stora avvikelser från totalbilden.

Under de senaste åren har i riksdagen ett flertal motioner väckts i affärstidsfrågan. De har gällt ett omedelbart återinförande av affärstids- reglering eller särskild utredning av frågan. Våren 1974 beslutade riksdagen i enlighet med näringsutskottets betänkande nr 27 att till regeringen uttala önskemål om att affärstidsnämndens slutliga utrednings- material måtte analyseras av en utredning. I samband med att affärstids- nämnden avlämnat sin slutrapport' tillsattes den 5 juni 1975 en utredning med detta uppdrag.

4.1.6. Lag om tillfällig handel

I samband med att 1864 års näringsfrihetsförordning upphörde att gälla ersattes bestämmelserna om gårdfarihandel och realisation av förordning— en (1968:564) om tillfällig handel. Med sådan handel avses att någon yrkesmässigt salubjuder medförda varor på ett av vederbörande tillfälligt använt försäljningsställe eller under kringföring. F.nligt förordningen får tillfällig handel bedrivas endast efter särskilt tillstånd. Det behövs dock inte tillstånd att bedriva tillfällig handel med livsmedel, blommor och hemslöjd samt med andra varor i tillfälligt hyrda lokaler.

Den tillfälliga handeln, särskilt den som nu får bedrivas inomhus, har kritiserats från olika utgångspunkter. Det har bl.a. påpekats att denna handelsform inte utgör fullgod ersättning för fast handel och att det förekommer att tillfällighetsförsäljarna undandrar sig kostnader för avtalsenliga löner, sociala förmåner för personal och arbetsmässigt godtagbara lokaler. Det har också anförts, att tillfällighetsförsäljarnas reklam ofta är överdriven och vilseledande samt att konsumenternas möjligheter att få rättelse vid fel i varan är begränsade eftersom säljarna ständigt förflyttar sig.

Enligt ett lagförslag (prop. 1975152) som förelagts 1975 års riksmöte skärps regleringen av tillfällig handel så att denna handelsform kommer att starkt begränsas. Den nuvarande rätten att inomhus bedriva dylik

handel utan tillstånd upphör. Tillstånd skall meddelas endast om särskilda skäl föreligger. Vid bedömningen härav skall främst beaktas om den avsedda handeln har väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Försäljningen skall täcka ett behov hos konsumenten som inte annars kan tillgodoses på orten. Vidare skall den som fått tillstånd ange namn, adress och telefonnummer i reklam och på kvitto och emballage.

Tillståndsprövningen flyttas enligt förslaget från polismyndighet till länsstyrelsen i det län där försäljningen skall äga rum. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos regeringen. Från regleringen, som föreslås träda i kraft den 1 juli 1976, undantas viss auktionsförsäljning, torghandel, handel på mässa, marknader o.d. samt kringförings— och utomhushan- del som utgör ett underordnat led i fast verksamhet. Vidare kommer handel med livsmedel, blommor och hemslöjd att vara fri även i fortsättningen.

4.1.7. Sammanfattande synpunkter

Sverige betraktas ofta som ett föregångsland i fråga om samhällsåtgärder för att i olika avseenden tillvarata konsumenternas intressen. Det gäller främst marknadsföringslagen och det köprättsliga området. Det system av lagregler och administrativa enheter som successivt byggts ut har kommit att bli mycket omfattande. I viss utsträckning överlappar myndigheternas arbetsområden varandra, vilket förutsätter ett nära samråd och i vissa fall samarbete. Ett aktuellt exempel är den s. k. jämförpriskampanjen, som SPK och konsumentverket bedriver som ett gemensamt projekt. Frågan om en mera långtgående integrering av myndigheterna på området prövades senast i samband med att konsumentverket inrättades. Man fann då att de nu befintliga myndigheternas karaktär och uppgifter i vissa delar dock var så väsentligt Skilda att ytterligare sammanslagningar inte var lämpliga.

Samhällets normer och aktiviteter på området är — frånsett affärstids- frågan — inte speciellt inriktade på distributionssystemet som sådant utan berör förhållandena mellan å ena sidan det mera allmänna begreppet företag och å andra sidan konsumenter och samhälle. I själva verket rör emellertid åtgärderna nästan uteslutande distribution om detta begrepp tas i en vid, funktionell bemärkelse. Ser man distributionen organisato- riskt har tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen i hög grad kommit att röra detaljhandeln. Detsamma gäller av naturliga skäl SPKs prisupplysning. Bevakningen av handelsledens utveckling har gällt före- tagsstrukturen och inte butiksstrukturen. Verksamheten hos konsument- verket hittills och hos dess föregångare har mera berört fabrikantledet. Konsumentverket har dock börjat ge detaljhandelsfrågorna ett allt större utrymme, vilket bl. a. kommit till uttryck i anslag till forskning inom området.

Som framkommit av det föregående har några kvantitativa beräkningar av konsument- och samhällsnyttan av aktuella åtgärder inte gjorts. än mindre några avvägningar av förhållandet intäkter — kostnader. Detsam— ma gäller i fråga om effekterna på företagen. Härvidlag kan konstateras

att de olika typer av samhällsingripanden som behandlats i det föregående 1 växlande grad berör företagens verksamhetsbetingelser. Pris- och konkurrenslagstiftningen har otvivelaktigt en mera avgörande bety- delse för ett företags verksamhetsvillkor och existens än övriga berörda regleringar som är av detaljkaraktär.

4.2. Kommunal planering 4.2.1 Fysisk planering Grundläggande bestämmelser

Regler för planläggning av mark för bebyggelse och annan markanvänd- ning lämnas i första hand i byggnadslagstiftningen, som består av 1947 års byggnadslag (BL) och 1959 års byggnadsstadga (BS). Med anledning av proposition (l972:111) om bl.a. hushållning med mark och vatten företogs väsentliga ändringar av byggnadslagstiftningen, vilka trädde i kraft den 1 januari 1973. Även före och efter denna tidpunkt har ändringar av byggnadslagstiftningen företagits, som dock ej varit lika omfattande.

Fyra olika planinstitut anvisas i byggnadslagen, nämligen översiktspla- nerna regionplan (126 & BL) och generalplan (9 & BS) samt detaljplaner- na stadsplan (24é BL) och byggnadsplan 1075 BS). Vidare lämnas i byggnadsstadgan föreskrifter om hur planläggning skall ske, dels i allmänna bestämmelser (9 & BS), dels i särskilda bestämmelser för varje planinstitut (10—13 55 BS).

I byggnadslagstiftningen göres åtskillnad mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse. Med tätbebyggelse förstås sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör eller väntas nödvändiggöra särskilda anordningar för att tillgodose gemensamma behov. Vid prövning huruvida tätbebyggelse föreligger skall hänsyn tagas även till bebyggelse som är att vänta (5 % BL). Tätbebyggelsebegreppet är således framåtsyftande. Med glesbebyg- gelse förstås annan betydelse än tätbebyggelse (5 % BL).

Byggnadslagstiftningen ger det allmänna rätten att bestämma var och i vilken omfattning tätbebyggelse kan tillåtas uppkomma genom att nybyggnad i princip ej får företagas utan byggnadslov (54 & BS) och lov till nybyggnad som omfattar tätbebyggelse ej får ges inom område, som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan (56% BS). Frågan om var tätbebyggelse kan tillåtas bedöms främst från plantekniska, ekonomiska och sociala synpunkter.

Genom den i byggnadslagen föreskrivna allmänna lämplighetsprövning— en av all mark som avses för bebyggelse (5 & BL), föreligger numera även möjligheter att förhindra de från allmän synpunkt negativa formerna av glesbebyggelse. Med anledning av en motion har riksdagen år 1974 prövat frågan om att upphäva de nyinförda bestämmelserna beträffande glesbebyggelserätten men därvid ansett den ökade kommunala planerings- befogenheten, fullföljd i enkla former, omistlig (CU 197417). För regleringen av glesbebyggelsen finns vidare särskilda utomplansbestäm- melser.

Planläggning och övervakning av byggnadsverksamheten är i första hand kommunala uppgifter. Eftersom kommunerna med få undantag ensamma äger besluta huruvida översiktsplan och detaljplan skall upprättas, antagas och fastställas brukar man tala om det kommunala planmonopolet. Detta innebär, att planläggning för bebyggelse endast får komma till stånd i enlighet med den mening, som företräds av vederbörande kommun. Intet hindrar dock att någon annan än kommu- nen, t. ex. en enskild markägare, upprättar planförslag.

Även om huvudansvaret för översikts- och detaljplanering åvilar kommunerna, föreskriver lagstiftningen att såväl allmänna som enskilda intressen skall beaktas vid planläggning (4 & BL), och att samråd skall ske med olika intressenter (145 BS). Vidare har staten ett betydande inflytande över den kommunala fysiska planeringen. Detta utövas dels genom att planeringsunderlag av olika slag tillhandahålles, dels genom kontroll av att planen upprättas i föreskriven ordning och att därvid olika intressen blivit beaktade i tillbörlig omfattning. Statens bidrag till planeringsunderlag lämnas i första hand genom fysisk riksplanering, nksplanering inom olika sektorer, regionalpolitisk planering samt genom normer, råd och anvisningar.

Den statliga samråds— och kontrollfunktionen utövas dels av statens planverk och länsstyrelserna som ett led i deras i byggnadslagen föreskrivna skyldighet att öva tillsyn över planläggning och byggnadsvä- sende (7 & BL), dels av länsstyrelserna och regeringen vid prövning av besvärsärenden.

Planinstituten

Samordning av två eller flera kommuners planläggning kan ske genom upprättande av regionplan (1265 BL). Regeringen bestämmer om regionplan skall finnas, vilket område den skall omfatta samt i vilka hänseenden gemensam planläggning skall äga rum (127 5 BL). Regionpla- nen skall klargöra grunddragen för markens användning i fråga om exempelvis viktigare trafikleder, flygplatser, områden för tätbebyggelse, friluftsliv m.m. samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Regionplanen har mycket begränsade rättsverkningar och är i princip endast vägledande då generalplan, stadsplan och byggnadsplan upprättas eller ändras samt i övrigt för bebyggelsereglering och markanvändning i planområdet (134 & BL). För upprättande av regionplan enligt byggnadslagen skall regionplaneförbund bildas, vilket dock sällan skett. I stället har under de senaste åren i flera fall regional planering utförts av kommunalförbund bildade enligt särskild lag. Härigenom har man vunnit den väsentliga fördelen att planering och genomförande kunnat läggas på samma huvudman.

Den översiktliga planläggningen inom en kommun sker enligt bygg- nadslagen genom upprättande av generalplan (19 & BL), som skall upprättas genom kommunens försorg i den mån så erfordras till ledning för närmare planläggning beträffande kommunens ordnande och bebyg- gande. Generalplanen skall ange grunddragen för markens användning för

olika ändamål, såsom tätbebyggelse, friluftsliv, viktigare trafikleder och andra allmänna platser (9ä BL). Den avses fylla en dubbel funktion, nämligen dels att utgöra en plan för markanvändningen i stort och dels att vara ett juridiskt instrument för genomförandeatgärder. För den sistnämnda funktionen krävs fastställelse av planen, vilket hittills skett i ringa utsträckning. Bl. a. har behovet av en rullande planering med fortlöpande förändringar av den ursprungliga planen talat emot en fastställelse. Under senare tid har generalplanearbetet blivit en komplette- ring till men också en förutsättning för det planeringsarbete som kontinuerligt bedrivs i kommunerna i form av bl. a. bostadsbyggnadspro- gram. Dagens generalplanering går inte in i detaljer på samma sätt som tidigare.

De mera detaljerade momenten i generalplaneringen har övertagits av ett nytt informellt planinstrument, s.k. dispositionsplan. Någon mera enhetlig praxis för användning av dispositionsplanen har inte utbildats. Den har vanligtvis använts för planläggning dels av sådant sammanhängan— de nybyggnadsområde i ett samhälle som avsetts bli utbyggt under en begränsad och näraliggande tidsperiod, dels av sådant äldre bebyggelse- område där en successiv förnyelse kan förväntas. Dispositionsplanen tillgodoser bättre behovet av en vidare och mera långsiktig överblick över ett större område än stadsplanen, som ofta är avsedd som underlag för en omedelbar utbyggnad. Dispositionsplanen är emellertid inte lika fixerad i detaljerna som stadsplanen. Utvecklingen torde ha visat att det i vissa situationer finns behov av en slidan mellanplan.

Detaljplanen för stadsmässig bebyggelse, stadsplanen, skall upprättas genom kommunens försorg i den mån det genom kommunens utveckling påkallas för den närmaste regleringen av bebyggelsen (24 & BL). Stadsplan skall utmärka och avgränsa områden i planen som är avsedda för olika ändamål, såsom byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra allmänna platser samt specialområden. Planen skall vidare innehålla de ytterligare bestämmelser som bedöms erforderliga (25ä BL). Sålunda kan byggnadsläge, våningsantal, höjd och byggnadssätt i övrigt regleras. Även byggnadernas användningssätt kan specialregleras. Exempelvis kan för viss byggnad anges, att den får användas uteslutande för handelsända— mål. Genom att istället ange ett annat användningssätt för byggnaden kan förhindras att exempelvis butiker etableras i denna. En allmän regel för all planläggning är dock att plan inte får göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå det med planen avsedda syftet.

Stadsplanen fastställs av länsstyrelsen (i vissa fall av regeringen). Den får då betydande rättsverkningar och binder såväl samhällets organ som de enskilda markägarna. Sålunda ankommer gatuhållningen i stadsplane- lagt område på kommunen. Vidare ger stadsplan kommunen lösningsrätt till mark som behövs för t. ex. gator. Med hänsyn härtill har föreskrivits att stadsplan inte får ges större omfattning än att den kan förväntas bli genomförd inom nära förestående tid.

Byggnaclsplan skall genom kommunens försorg upprättas där tätbebyg- gelse uppkommit eller väntas uppkomma, i den mån sådan plan bedöms erforderlig för bebyggelseregleringen och det ej finns anledning att

upprätta stadsplan (107 & BL). Byggnadsplanen innehåller motsvarande detaljbestämmelser som stadsplan. Bestämmelser om skyldighet för kommunen att svara för vägar och om lösen av mark saknas dock. Genomförandet av byggnadsplan ankommer i allt väsentligt på markägar- na. Frågan om detaljplan skall upprättas i form av stadsplan eller byggnadsplan är främst beroende av samhällets intresse av att planen blir genomförd.

För områden som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan regleras bebyggelse genom utomplansbestämmelser (77 & BL). Nybyggnad får ej företagas i strid mot dessa (79 & BL), dock får utomplansbestämmelser ej tillämpas i strid mot fastställd generalplan (78 & BL). Utomplansbestäm- melserna har intagits i byggnadsstadgan (29 å) och föreskriver bl. a., att byggnad ej får uppföras med mindre än valet av plats för den tillämnade bebyggelsen kan anses lämpligt från allmän synpunkt.

Kommundversikt och kommunomfattande markdispositionsplan

I maj 1972 utsändes från statens planverk till landets samtliga kommun- styrelser en promemoria, vari det skisserades hur det översiktliga fysiska planeringsarbetet på kommunal nivå kan organiseras och vad det kan innehålla. I denna promemoria användes uttrycket ”vidgad generalplane- ring”, för att beteckna en översiktlig fysisk planering, som dels omfattar kommunens hela yta, dels bör samordnas med kommunens ekonomiska planering och dess verksamhetsplanering.

Enligt planverkets promemoria bör den vidgade generalplaneringen vara rullande och efter målformulering, inventeringar och analyser resultera i en kommunomfattande markdispositionsplan och ett åtgärds- program.

Den kommunomfattande markdispositionsplanen skall ange de stora dragen i markanvändningen på längre sikt och vara vägledande ifråga om lokalisering och dimensionering av bebyggelse och anläggningar i kommu- nen. Markdispositionsplanen skall således ligga till grund för den vidare planeringen och utformningen av bebyggelse och markanvändning. Åtgärdsprogrammet skall innehålla konkreta riktlinjer för fortsatt utred- nings— och planeringsverksamhet inom kommunen och för genomförande- åtgärder som erfordras inom en nära framtid.

Planverket utsände i augusti 1973 en promemoria till landets kommun- styrelser och byggnadsnämnder vari ånyo den kommunala fysiska översiktsplaneringen behandlades. Det skedde främst mot bakgrund av den från den 1 januari 1973 gällande regeln i byggnadslagstiftningen om allmän lämplighetsprövning av all bebyggelse. Planverket föreslog i denna skrivelse, att en s. k. kommunöversikt upprättas. Dess syften är främst att utgöra bedömningsunderlag vid denna prövning och ge riktlinjer för bcbyggelseutvecklingen utanför detaljplan, att ange förekomst av detalj- plan eller förordnanden, t. ex. jämlikt byggnadslagstiftningen eller naturvårdslagstiftningen, samt att utvisa var behov av planläggning eller närmare utredningsarbeten föreligger.

Kommunöversikten upprättas på grundval av den kommunomfattande

markdispositionsplanen eller med ledning av annat, enklare material. Den skall täcka kommunens hela yta men redovisar ej markens avsedda användning till olika ändamål, vilket enligt ovan skall ske i den kommunomfattande markdispositionsplanen.

Planverket rekommenderar i promemorian från augusti 1973 att såväl den kommunomfattande markdispositionsplanen som kommunöversik- ten handläggs enligt byggnadsstadgans regler för antagen generalplan. Därigenom erhålls bl. a. den nödvändiga politiska förankringen i kommu-

nen. I planverkets rapport nr 29 1974 redovisas fem exempel på kommun-

översikter. Två av dessa redovisningar omfattar även den kommunomfat- tande markdispositionsplanen, eftersom sambandet och skillnaden mellan plan och översikt är av stort intresse.

Länsstyrelserna och statens planverk

Utöver vad som ovan sagts om det statliga inflytandet över den kommunala fysiska planeringen kan följande framhållas om länsstyrelser- na och statens planverk.

Enligt beslut av 1970 års riksdag genomfördes en partiell omorganisa- tion av den statliga länsförvaltningen den 1 juli 1971. Förändringarna beträffande länsorganens planeringsverksamhet kan sammanfattas på följande sätt:

— länsstyrelsen har fått en lekmannastyrelse — länsstyrelsen skall verka för samordning av de statliga länsorganens planeringsarbete och fatta beslut i alla planeringsfrågor inom länsför- valtningen som har större regionalpolitisk betydelse — länsstyrelsen skall verka för samordning av statlig och kommunal planering — inom länsstyrelsen har planeringsuppgifterna sammanförts till en avdelning, planeringsavdelningen.

Det lekmannainflytande som tidigare tillkom planeringsråden har vid den partiella omorganisationen utökats. Lekmannastyrclscn har inte endast erhållit det tidigare planeringsrådets roll som rådgivare utan även tilldelats beslutanderätten i viktigare frågor. I styrelsen ingår förutom landshövdingen, som är ordförande, tio lekmannaledamöter av vilka regeringen utser hälften och landstinget hälften.

Statens planverk tillkom år 1967 genom delning av dåvarande byggnadsstyrelsen. Verket, som sorterar under bostadsdepartementet, skall utöva den allmänna uppsikten över den fysiska planeringen och byggnadsväsendet i landet. Detta sker genom en samordnande och vägledande verksamhet. Samtidigt som kvalitetskraven hävdas skall verket stödja rationalisering av byggandet och effektivisera metoder och instrument i kommunernas planering. Planverket skall vidare utfärda erforderliga råd och anvisningar för tillämpningen av byggnadslag och byggnadsstadga.

Den statliga handläggningen av ärenden enligt byggnadslagen sker i

första hand inom länsstyrelsernas planenheter. Planverket är dock rådgivande organ åt regeringen vid fastställelse av viktigare planer och vid prövning av överklagade länsstyrelsebeslut inom plan- och byggnadsväsen— dets område.

Till verket är knutna dels ett råd för samhällsplanering med företrädare för statliga myndigheter, kommuner och forskning, dels ett tekniskt råd. Personalen uppgår till ca 120 tjänstemän.

4.2.2. Detaljhandeln [ planeringen Planeringsprocessen

Planeringen av samhällsutvecklingen sker i stor utsträckning inom skilda sektorer, för vilket ansvaret är uppdelat på statliga och kommunala organ. Mellan de offentliga organen förekommer ständig samordning av planeringssträvandena. Den sker hos kommunerna i form av s. k. nivåplanering för vilken flera hjälpmedel för samordning finns, t. ex. den kommunalekonomiska långtidsplaneringen, det kommunala bostadsbygg- nadsprogrammet och olika former av fysisk översiktsplanering. Vidare har Svenska kommunförbundet utvecklat en modell för kommunal planering, i vilken tonvikten lagts på samordningen av social, ekonomisk och fysisk planering. Modellen, som presenteras i publikationen ”Kom- munplanering”, Kommunförbundet 1974, beskrivs närmare i bilaga B, avsnitt B 3.3.

De av statliga och kommunala myndigheter behärskade sektorerna planeras inom offentliga organ genom dessas principbeslut och handlings- program. Sektorer utanför det offentliga området, såsom industri och handel, kan få sina sektoriella anspråk i samhällsplaneringen beaktade huvudsakligen genom förhandlingar och informationsutbyte.

Detaljhandeln har naturligen stort behov av information rörande planering inom offentliga sektorer, t. ex. bostadsbyggande, utbyggnad av kommunikationer, lokalisering och arbetsplatser. Samtidigt är den offentliga planeringen beroende av information om detaljhandelsföreta- gens egen planering, eftersom detaljhandeln i det offentliga sammanhang- et uppfattas som en social funktion. Därför måste de offentliga planerande organen ha kännedom om detaljhandelns förmåga att bidra till att de förverkligas.

Det är främst i olika fysiska planer som information kan erhållas om hur detaljhandeln avses att inordnas i samhällsbyggnadsmönstret. Infor- mationsinnehållet i fysiska planer är väsentligen olika beroende på planens karaktär av översiktsplan eller detaljplan. Ur översiktsplanen kan hämtas en allmän information om de faktorer som resulterar i markan- språk, hur dessa anspråk avses bli tillgodosedda samt i regel en samlad översikt över olika sektorers förväntade utveckling. Denna översikt kan emellertid ofta redovisas i s. k. gemensamma planeringsförutsättningar (se bilaga B, avsnitt B 3.3). Detaljplaner, som i regel omfattar ett relativt begränsat område, informerar om ett flertal omständigheter i samband med byggandet. Förutom de upplysningar som planen lämnar om

trafikleder, tillfarter och parkeringsplatser, är de i planen angivna ändamålsbestämmelserna av särskilt intresse för detaljhandeln. Dessa kan ha ovillkorlig karaktär eller också vara beroende av omständigheter som måste prövas i det särskilda fallet.

När det gäller mark i detaljplan, som avsetts för detaljhandelsändamål, sker ofta ett fortlöpande samråd mellan de planerande organen och representanter för detaljhandeln; i vissa fall utförs s. k. detaljhandelsut- redningar. Även mellan projektörer av nybebyggelse och de detaljhandels— företag som skall etablera butiker i bebyggelseområdet förekommer samråd. I kommuner där samarbete av nämnda slag är väl utvecklat kan planerna komma att göras om flera gånger innan de fastställs. Detaljpla- nen kan vidare justeras i samband med förverkligandet. Den fysiska planen kan isådana fall betraktas som ett förhandlingsinstrument.

Utredningsarbetet inom den översiktliga planeringen pågår mer eller mindre kontinuerligt, vilket innebär att informationen samlas hos tjänstemän eller konsulenter. Förmedling av information kan antingen ske i den färdiga planen eller underhand. I det sistnämnda fallet är det vanligt att information endast blir tillgänglig för parter med speciella kontaktmöjligheter. Från detaljhandelsrepresentanter som lyckas etablera sådana kontakter, dvs. i allmänhet de stora företagen, erhåller de planerande organen i sin tur information.

Kommunens styrmdjligheter

De styrmedel kommunen kan använda för att påverka samhällsutveck- lingen är generellt och summariskt sett följande:

— det kommunala planmonopolet

— kommunens markpolitik

— det kommunala bostadsbyggnadsprogrammet

— kommunens bostadspolitik — lokalisering och dimensionering av kommunal service

— kommunens samråd och förhandlingar med den offentliga sektorn i övrigt samt med den privata sektorn.

Självfallet är dessa styrmedel avhängiga av varandra och användandet av dem förutsätter en hög grad av samordning för att avsedda effekter skall kunna uppnås. För detaljhandelns vidkommande är det främst det förstnämnda och sistnämnda styrmedlet som är mest aktuella.

Med hjälp av fysiska planer kan kommunen lokalisera och dimensione- ra områden för detaljhandelsändamål enligt de mål för butiksstrukturen som kommunen har. Samtidigt kan etablering av butiker i lägen som försämrar villkoren för planerad eller befintlig lokal service eller som ej överensstämmer med de nämnda målen åtminstone delvis förhindras. I detaljplaner kan kommunen i första hand begränsa etableringens storlek samt reglera butikens och tillfartens placering på tomten m. m. I viss mån kan också sortimentet påverkas genom bestämmelse t. ex. om hur stor yta som får användas för livsmedel. Fysiska planer behöver emellertid inte alltid innebära en fixering av butikernas antal och storlek utan kan

innefatta utrymme för konkurrens och framtida förändringar. En kommun som önskar påverka viss butiksetablering kan i åtskilliga fall använda sig av byggnadslagstiftningen. Om marken ej är detaljplane- lagd kan kommunen tillgripa nybyggnadsförbud eller vägra byggnadslov, såvida den avsedda etableringen kan anses innebära tätbebyggelse. Även om etableringen är att räkna som glesbebyggelse kan den förhindras, såvida platsen därför är från allmän synpunkt olämplig. ] byggnadslovs— prövningen kan vidare byggnadslov vägras för bebyggelse som strider mot ändamålsbestämmelse i fastställd detaljplan. Får marken ifråga användas för handelsändamål finns möjligheten att söka ändra planen. Förändring av en befintlig byggnads ändamål innebär i många fall sådan ombyggnad att byggnadslov krävs. Även i andra fall föreligger detta krav om det nämligen är fråga om en väsentlig förändring av ändamålet. Kommunerna torde f. n. endast i begränsad utsträckning utnyttja dessa möjligheter till styrning som byggnadslagen ger.

När en kommun eller kommunala företag äger fastigheten kan markpris, tomträttsavgälder och hyressättning anpassas i styrande syfte. S. k. exploateringsavtal, som oftast i första hand reglerar frågor som rör vägar, vatten och avlopp samt elektrisk kraft, kan också användas i samma syfte. Det finns inte några hinder för att i dylika avtal föra in bestämmelser om t. ex. branschinriktning eller villkor om varaktig drift av mindre butik i samband med etablering av större enhet. Även dessa möjligheter torde utnyttjas endast i begränsad omfattning.

Som nämnts kan kommunerna inte garantera förverkligandet av den planering som rör detaljhandeln. ! den kommunala kompetensen ingår inte att driva eller subventionera butiker, utan kommunerna blir beroende av medverkan från detaljhandelns sida. De har dock möjligheter att påverka genomförandet av planeringen, t. ex. genom att dimensionera bostadsområden så att den önskade servicefunktionen får nödvändigt underlag. Gator, allmänna platser och trafikföringen kan också ordnas så att det blir bekvämt att handla på den avsedda platsen. Även med god kunskap om vilka förutsättningar detaljhandeln behöver få tillgodosedda kan planmyndigheterna endast i begränsad utsträckning låta dessa helt styra planeringen, som innefattar mänga, ofta sinsemellan konkurrerande anspråk. Det moderna centrumbyggandet kan förefalla vara resultatet av en planering som särskilt inriktats på att tillgodose detaljhandelns behov. Centrumanläggningar torde dock åtminstone delvis ha tillkommit för att utveckla närboendet till en gemenskap mellan grannar.

När det gäller frågan vilka detaljhandelsföretag som skall få etablera butiker har kommunen ett avgörande inflytande i de fall byggherren är kommunal stiftelse eller kommunalt bostadsföretag. Ofta tilldelas lägena i första hand de stora blocken och företagen som har särskilda etableringsavdelningar som söker lägen och som i många fall aktivt deltagit i planeringsprocessen. Andra företag kan ha svårt att göra sina intressen gällande och tilldelas inget läge, får ett mindre eftertraktat sådant eller får vänta till eventuella senare etableringstillfällen. Dessa förhållanden gäller i första hand dagligvaruhandeln. Specialvaruhandeln kommer ofta sent in i bilden och det kan t. ex. i större centrumanlägg-

ningar många gånger vara tillfälligheter som inverkat på frågan vilka fackhandelsbranscher och företag som blir representerade.

När det gäller försäljning av kommunal mark för detaljhandelsetable- ring kan kommunen givetvis bestämma vilket företag som skall få köpa. Är det fråga om markförsäljning mellan privata intressen kan kommunen endast påverka etableringen genom byggnadslagstiftningen. Ifråga om uthyrning av lokaler som ägs av privat byggherre eller bostadsföretag har kommunen inte någon möjlighet att direkt påverka valet av etablerande företag.

Råd och anvisningar

Som nämnts har planverket till uppgift att utfärda erforderliga råd och anvisningar av oförbindande natur. Planverkets hittillsvarande arbete med planeringsanvisningar har resulterat i ett förslag benämnt ”Råd och anvisningar för planering av bostadens grannskap”, som remissbehandlats och som f. n. för slutlig utformning avvaktar regeringsbeslut.

Anvisningarna innebär enligt förslag 1974-05-30 att det vid fastställan- de av plan skall prövas om vissa verksamheter, som är väsentliga för bebyggelsens egenskaper, beretts utrymme inom rimligt avstånd från bostaden. Några krav på planens genomförande i dessa delar avses däremot inte ställas med stöd av anvisningarna. Till de verksamheter som ansetts väsentliga hör dagligvarubutik. Härvidlag föreslås följande anvis- ningar.

Planverkets anvisningar beträffande dagligvarubutiker

Tillgänglighet — Inom gångavstånd från bostad bör finnas dagligvaru- butik. — Avstånd från bostad till markreservation för dagligva- rubutik skall godtas om det är mindre än 500 m. Dimensionering — Dagligvarutik inom gångavstånd från bostaden bör dimensioneras för ett allsidigt sortiment av livsmedel. — Byggnadsrätt motsvarande minst 200 m2 vy för butik skall godtas.

I sina kommentarer påpekar planverket bl. a. att det i många planeringssituationer kan finnas motiv för att godta även längre avstånd än det angivna. Det gäller främst glesbygdsområden, där en utbyggd kollektiv trafikförsörjning och organiserad hemköpsverksamhet eller kommunal matdistribution kan kompensera bristen på bostadsnära dagligvarubutik. Vidare anger planverket, att exempelvis i områden med stor andel småhus, i glesbygdsområden eller i äldre bostadsområden kan butiker med mindre än 200 m2 butiksyta godtas.

Planverket har vidare i annan ordning uttalat sig om hanteringen av butiksplaneringsfrågor. Exempelvis har planverket i ett av Askims kommun begärt uttalande preciserat hur begreppet handelsändamål i

stadsplan närmare skulle kunna reglera användningen. I det aktuella fallet föreslog verket ett tillägg till ”handelsändamål”, nämligen att "lokaler för livsmedelshandel får ej uppta mer än en . . . del (tredjedel, fjärdedel, etc.) av den för varje tomt tillåtna våningsytan”. Länsstyrelsen fastställde sedermera planen med i princip samma tillägg. Ytan för livsmedelsför- säljning maximerades till 500 m2. I den aktuella butiken har denna begränsning de facto väsentligt överskridits.

De under senare är allt vanligare butiksetableringarna utanför bebyg- gelsen, i första hand 5. k. stormarknader, har allmänt rönt stor uppmärk- samhet. Motiv för tillstånd till sådana etableringar kan bl. a. vara att stadskärnan inte tål ytterligare detaljhandelsutbud. I yttranden över planförslag innefattande områden för stormarknader har planverket hittills endast i ett fall tillstyrkt etableringen och i ett tiotal övriga fall avstyrkt eller förordat uppskov med genomförandet, ytterligare utred— ningar m.m. Planverket har också i maj 1971 utarbetat en särskild promemoria i frågan. Ett motiv för planverkets inställning är att en stormarknad kan initiera nybebyggelse av bostäder i sin närhet. Enligt" planverket har knappast i något fall uppförandet av anläggningen grundats på en tillfredsställande översiktlig planering. Verket har därför starkt understrukit vikten av att anläggandet av stormarknader inte tillåts ske förrän det från total samhällsplaneringssynpunkt bedöms ändamåls- enligt.

Exempel pä avståndsförhällanden

Under 1930- och 1940-talen planerades nya bostadsområden för en decentraliserad butiksstruktur, dvs. butikerna spreds över området eller delar därav och placerades i lokaler i bostadshusen. Strukturutvecklingen särskilt inom dagligvaruhandeln har sedermera kommit att ställa allt större krav på underlag på samma sätt som för andra servicefunktioner, skolor m. m. Fördelar av samlokalisering med annan service har också bidragit till att dagligvarubutikerna ofta lokaliserats enbart till centra i nybyggnadsområden. Detta har i många fall medfört långa avstånd till butikerna.

Planverket publicerade år 1973 en studie kallad ”Rymlighet och tillgänglighet i elva bostadsområden”. För de utvalda bostadsområdena, som ligger i olika delar av landet, har stadsplanerna fastställts mellan åren 1963 och 1972. Rymlighetstal anger hur stor del av marken som disponeras för serviceanläggningar, kommunikations- och parkeringsytor samt lek- och rekreationsytor. Tillgängligheten bl. a. till butik har mätts längs genaste gångväg. Tre mått används: maximalt avstånd samt andel våningsyta som ligger inom 200 resp. 500 m från butiken. Resultaten redovisas ifigur 4.1.

Som framgår av figuren är det en t'örehallandevis liten andel av våningsytan som ligger inom 200 m gångavstånd. En förklaring härtill är att butikscentrum ofta omges av stora friytor, parkeringsutrymmen, skolor m. ni. (se karta 4.1 ). Vidare framgår, att maximala gångavstånden i samtliga områden överstiger de 500 ni som planverket i sina föreslagna

Område IVlax. Rymlighet1 gangav— stånd WWW/mm tästä?” ”0 49 Gamlegård 1 000 53

///////////////////////////////// ///// //// /////// //////////////////////////////////nV//////a 1200 64

sWMV/l/I/l/l/l/l/I/l/I/l/I/I/I/l/l/ lxaågmiwe 850 ”

Navestadx) 650 93 Norrköping

Brickebacken 900 97 Orebro Kristianstad

ann/mammi? lll/la säga.., 1000 99 WWW/%% gasers 800 ""

=::::;;.;.;;;////////////////////////////////////////%/ 232502?" 700 125 aWWW/n/m/n/r/mmn/ / 53:55; 1000 152 ////// % /////////////////n'///////////////J 52322, 1050 158

6 10 20 30 40 50 60 76 80 90 100%avvåningsytan

Andel våningsyta med teoretisk gångavstånd X) Mer än ett butiksläge

Mindre än 200 m /Mer än 200 m % Mer än 500 m

%mindre än 500 rn

1) Markandel utan bostadsbebyggelse i förhållande till antal rumsenheter (höga tal = låg exploateringsgrad)

Figur 4.1. Gångavstånd till butik. KällaJStatcns plan- verk, rapport 25, 1973.

anvisningar angett som maximum. l områden med mer än ett butiksläge är dock ”överskridandet" litet.

Något samband mellan områdenas rymlighet och avstånd till butik tycks inte föreligga. Om man ser till bebyggelsetyp finns inte heller några klara samband med tillgängligheten. Gamlegård innehåller sålunda enbart flerfamiljshus men har likväl något sämre tillgänglighet till butik än Lundby, där småhusens andel av våningsytan är 95 %. I Västra Orminge finns inga småhus men området har dålig tillgänglighet, medan Fisksätra med 22 % småhus har relativt god tillgänglighet. Tillgängligheten till butik tycks därför snarare bero på bostadshusens placering i förhållande till butikerna än av exploateringsgraden. Tillgängligheten till skolor och till butik visar inte några större skillnader i de undersökta områdena. Butikernas storlek anges inte men härvidlag kan givetvis betydande skillnader föreligga på grund av olikheter i befolkningstal.

._ a'em ixl| * ||||||De€»||||||||.,,

[:::] Skydds- och bullerzoner A Tomt for allmant andamål

— - _ — Gräns för friområde I_(_arta 4.1 Brickebacken, Orebro. _______ Områdesgräns _ Kalla: Statens planverks Skala 1:10 000

Föreliggande planeringssitualion

Som framgått av avsnittet 3.2 har bostadsbyggandet minskat under senare år och någon återgång till tidigare omfattning kan f.n. inte förutses. Det under 1960-talet vanliga förfarandet att pa kort tid bygga ut relativt stora bostadsområden har kritiserats från olika synpunkter. I stor utsträckning synes nybebyggelse framöver komma att ske i samband med saneringar och genom kompletteringar av befintliga områden. Härigenom kan underlaget för service i området förbättras och t. ex. nedläggning av butik undvikas. Avstånden från nybyggnadsområdet till befintliga butiker kan i många fall bli stort. I vissa fall kan det bli aktuellt att planera in en mindre dagligvarubutik i nybyggnationen, men totalt sett synes behovet av nyetableringar komma att minska jämfört med 1960-talet. Det synes därför troligt att kommunernas befattning med detaljhandeln inom den närmaste framtiden mera kommer att röra frågor i samband med omstrukturering av butiksnätet, t. ex. att äldre bostadsom- rådesbutiker läggs ned och ersätts av trafikorienterade större enheter.

4. 2. 3 Bu tikse tabl eringsu [redningen

Utredningens uppdrag, genomförande och avslutning

Butiksetableringsutredningen tillsattes år 1967 med uppgift att närmare undersöka etableringsfrågorna i samband med kommunernas bebyggelse— och butiksplanering samt lägga fram de förslag till vilka utredningen kunde föranleda. Uppgiften innebar att granska erfarenheterna av länsstyrelsernas dåvarande uppdrag att följa utvecklingen av butiksbestån- det i nybyggnadsområden och därvid särskilt uppmärksamma fördelning- en av butikslokaler mellan olika företagsgrupper. I länsstyrelsernas uppdrag ingick också att vid behov ta initiativ till förhandlingar mellan myndigheter och företrädare för handel och konsumentintressen. Under senare år hade vidare påtalats vikten av att den kommunala planeringen utformades så att den inte motverkade en effektiv konkurrens mellan olika företag och företagsformer.

I betänkandet (SOU 1973115) Kommunal planering och detaljhandel redovisade utredningen resultaten av intervjuer med företrädare bl. a. för kommunala myndigheter, företag, organisationer inom handeln, byggher- rar och konsumenter. Vidare redogjordes för utvecklingstendenser inom detaljhandeln, för samhällets planering för detaljhandel, för de förutsätt- ningar som företagen måste beakta i samband med butiksetableringar samt för metoder att bedöma nyetableringars dragningskraft. Kommuner- nas avvägningsproblem i frågor rörande mål och medel behandlades också, varefter utredningen redovisade sina överväganden och förslag.

Utredningens betänkande har remissbehandlats, varefter handelsmi— nistern överlämnat betänkandet och inkomna yttranden till distributions- utredningen för att övervägas i dess arbete.

Översikt över utredningens förslag

Utredningen konstaterade, att det knappast var möjligt att göra en fullständig genomgång av alla de faktorer som påverkar detaljhandelns

strukturomvandling och koncentrerade sig därför på de marknadsekono- miska faktorerna och den fysiska planeringen. [ likhet med varje annan investering måste enligt utredningen en butiksetablering föregås av en noggrann prövning av förutsättningarna för att bli lönsam. Utredningen redovisade av denna anledning de väsentligaste tankarna bakom olika metoder att bedöma vilka möjligheter en butik har att attrahera kunder, samtidigt som ett nytt synsätt på butiksetableringsfrågorna presentera- des. Detta synsätt har enligt utredningen konsumenterna och deras beteenden som utgångspunkt och tar sikte på samhällets behov av att se etableringar av butiker som delar i ett större skeende, dvs. som förändringar i en regions hela detaljhandelssystem.

Vidare fastslog utredningen, att varje försök från samhällets sida att påverka detaljhandelns utveckling måste föregås av analyser av vad som är möjligt att genomföra. Det krävs en genomtänkt målsättning, bakom vilken det måste ligga ett flertal avvägningar mellan skilda intressen. Detaljhandeln är en viktig servicefunktion, men dess möjligheter att anpassa sig till samhällets önskemål begränsas av marknadsekonomiska restriktioner. Endast butiker som från företagsekonomisk synpunkt är lönsamma kan på sikt ge den service som samhället behöver, hävdade utredningen.

Utredningen konstaterade också, att det rent faktiskt är kommunen som genom mångfaldiga beslut, främst inom den fysiska planeringens ram, i väsentliga delar bestämmer förutsättningarna för etablering av nya butiker och därmed även för detaljhandelns framtida strukturomvand- ling. Genom sin planering och marknadspolitik har kommunen i själva verket påtagit sig ansvaret för detaljhandelns utveckling i kommunen.

Enligt utredningens mening föreligger ett väsentligt informationsbehov mellan företrädare för detaljhandeln och kommunerna, ej enbart för att tillgodoses konsumenternas behov av kommersiell service utan också därför att det finns ett betydande samband mellan kommersiell service och annan boendeservice. Detaljhandeln sägs spela en viktig roll för hela stadsbyggnadsprocessen. Kommunerna har emellertid i allmänhet endast begränsad tillgång till egen expertis i dessa frågor, varför information från företrädare för detaljhandeln lätt kan få avgörande betydelse för planeringen.

För att opåverkat av detaljhandelsintressen kunna utöva ett målmedve- tet inflytande över utvecklingen i detaljhandeln borde kommunerna enligt utredningen behandla dessa förhållanden i en ”rullande”översikts- planering. Till denna skulle kopplas vissa expert- och servicefunktioner. Målet skulle vara att åstadkomma ett väl differentierat detaljhandelsut- bud som i görlig mån tillfredsställde olika anspråk. Avvägningen mellan olika konsumentgruppers intressen fick ske mot bakgrund av kunskaper om behoven och vad som från lönsamhetssynpunkt var möjligt.

Enligt utredningens förslag skulle arbetet med översiktsplaneringen, som skulle revideras varje år, ledas av kommunstyrelsen och ske i nära anslutning till kommunens fysiska planering. Beslut i väsentliga frågor skulle fattas av kommunfullmäktige Planer och beslut skulle fortlöpande

' Det kan i sammanhang- et nämnas, att institutets verksamhet fr. o. m. den ljuli 1975 väsentligt re- ducerats.

redovisas offentligt, och utbytet av information mellan alla berörda intressenter skulle om möjligt öka. När planerna innefattade etableringar med regionala effekter skulle länsstyrelsen ta initiativ till samråd mellan berörda kommuner.

Utredningen ansåg vidare, att en kommun skulle kunna lägga fram rangordna/ide alternativa planförslag. Företagen skulle få ange sitt intresse och sina möjligheter att etablera butiker i angivna alternativ. Därmed skulle planeringstekniken flätas samman med frågor om fördel- ning av butikslägen. Företag som visade sig mera tillmötesgående än andra till kommunala önskemål skulle kunna premieras, t. ex. genom att samtidigt eller i framtiden få ett eftertraktat läge.

Planeringstekniken kunde dock enligt utredningen inte väntas lösa alla fördelningsfrågor. Det kunde nämligen tänkas fall när flera företag ville komma ifråga för ett visst butiksläge. För att nå bästa möjliga detaljhandelsservice borde de hittills åberopade fördelningsgrunderna, nämligen marknadsandel och turordning, träda i bakgrunden. Det var dock enligt utredningen angeläget att så långt möjligt upprätthålla en effektiv konkurrens inom detaljhandeln. Det hittillsvarande sättet att fördela butikslägen torde ha medverkat till att förstärka företagskon— centrationen och blockbildningen inom handeln. Det borde därför vara en strävan att fördela lägena så att flera företag konkurrerade med varandra på de lokala marknaderna. Man kunde dock inte underlåta atti viss mån ta hänsyn till föreliggande marknadsandelar. När kommunen själv inte ägde mark eller byggnad för etableringen kunde beslut i dessa frågor endast få karaktär av rekommendation. Utredningen ansåg dock att det fanns anledning att anta, att sådana rekommendationer skulle följas.

Ifråga om tekniska problem föreslog utredningen att Svenska kom- munförbundet skulle biträda kommunerna med service när det gällde standardisering av datainsamling samt metoder för att nyttja materialet i planeringstekniken. Härvid skulle förbundet i erforderlig utsträckning samråda med statens planverk. Vidare föreslogs att Näringslivets plan- institut omorganiserades och gavs statligt stöd för att kunna bistå Kommunförbundet i dess nyssnämnda uppgift och utveckla vetenskapliga metoder för att belysa etableringsförutsättningar. Institutets styrelse, som består av företrädare för Kooperativa förbundet och den privata handeln, skulle utökas med företrädare för bl. a. staten och kommuner— na.l

De uppgifter som ålegat länsstyrelserna i butiksetableringsfrågor begränsades fr. o. m. är 1973 att avse enbart medverkan vid förhandlingar som påkallas av företag. Utredningen konstaterade att ordningen med länsstyrelserna som förhandlingsforum i stort inte fungerat särskilt bra. Det var därför motiverat att överväga om behovet av dylika förhandlingar kunde tillgodoses på annat sätt. Utredningen föreslog att ett särskilt centralt organ tillskapades, benämnt detaljhandelsrådet. Dess uppgift skulle vara

— att ge kommunerna sakkunniga och allsidiga utlåtanden om handlings- program,

— att vara forum för obligatoriskt samråd i etableringsfrågor som berör flera kommuner

— samt att förhandla i tvistiga fördelningsfrågor.

Det föreslagna samrådsförfarandet ansågs kräva lagstiftning, vilken borde utformas i anslutning till byggnadslagstiftningen. I tvistefrågor ansåg utredningen att NO skulle föra talan i rådet för att förhindra att obefogade klagomål fördes upp till dess prövning.

I rådet skulle enligt förslaget ingå personer med särskild sakkunskapi planerings— och distributionsfrågor. Vidare skulle konsumenter, handels- anställda, detaljhandel och kommunintressen vara företrädda.

Då det var fråga om att utveckla en ny planeringsteknik och att inlemma denna i annan planering ansåg utredningen att en försöksverk- samhet borde genomföras i några områden, förslagsvis Storstockholms regionplaneområde samt Västerås och Växjö kommuner. Verksamheten förutsatte aktiv medverkan från de centrala organ som föreslagits, även detaljhandelsrådet, och föreslogs ledas av Svenska kommunförbundet. Kostnaderna för statsverket beräknades under försöksperioden till sammanlagt 500000 kr. Fullt utbyggt skulle förslaget kosta ungefär 850 000 kr. per år.

4.2.4. Remissinstansernas synpunkter Remissens omfattning

Inemot lOO yttranden har avgivits över butiksetableringsutredningens betänkande, innefattande även ett antal underremisser. Remissinstanser var vissa centrala myndigheter och statliga utredningar, ett antal länsstyrelser, Stockholms läns landsting, Kommunförbundet, ett flertal kommuner (i många fall som underinstans till länsstyrelse), intressenter— ganisationer för hyresgäster, bostadsföretag, näringslivsorganisationer, handelsföretag, ett antal handelskammare, planläggningsinstitut samt löntagarorganisationer.

Allmänna synpunkter

Ett flertal instanser ansåg att de behandlade frågorna hade ett så nära samband med distributionsutredningens arbete att en samlad bedömning var nödvändig. Dessa instanser förordade att betänkandet överlämnades till distributionsutredningen eller att dess arbete avvaktades innan några åtgärder vidtogs med anledning av förslagen, [ några fall förordade man likväl att den föreslagna försöksverksamheten skulle sättas igång. De instanser som förordade att bedömningen och genomförandet av försla- gen skulle uppskjutas, uttalade sig i allmänhet ändock om de framförda synpunkterna.

Remissyttrandena var av mycket olika karaktär. Särskilt kommunernas yttranden speglade detaljhandelsfrågornas växlande aktualitet i olika

områden. De stora kommunerna samt länsstyrelser och regionala organi storstadsområden bedriver utredningar och planering avseende butiksfrå- gor till följd av den omfattande utvecklingen av dessa områden under 1060-talet. I flertalet mindre kommuner iir däremot nyetablering av butiker sällsynt, medan nedläggning är betydligt vanligare. Med hänsyn härtill är det naturligt att förslag om planering och fördelning av nyetableringen av åtskilliga kommuner ses som en mindre angelägen uppgift, och att denna inställning kommit att prägla vissa av remissvaren. Även i andra fall var uttalandena om föreslagna planeringsrutiner och serviceorgan ganska allmänt hållna. Detta torde till viss del kunna förklaras av att utredningens förslag inte var så konkret utformade och att man avvaktade ytterligare utredningar. Utredningens sakkunniga behandling av ämnesområdet vitsordades dock av många instanser.

Synpunkter [ särskilt/a frågor

Remissinstanserna instämde nästan genomgående iutredningens uppfatt- ning om kommunernas ansvar för butiksstrukturens utveckling. I många fall underströks också att kommunernas planering borde bli mera medveten och mindre påverkad av företagsintressen. En förstärkning av kommunernas resurser för detaljhandelsplanering tillstyrkes allmänt.

Åtskilliga remissinstanser tog upp måljrågor men hänvisade i allmänhet till en vidare behandling av distributionsutredningen. De uttalanden som gjordes anslöt sig i stort till vad som anges i distributionsutredningens direktiv. Frågans komplexitet framhölls i ett flertal yttranden.

Konkurrenssystemet och dess lönsamhetskrav ifrågasattes inte direkt av någon instans. Framförallt från näringslivets företrädare underströks att alla butiker i princip måste vara lönsamma och att konkurrensen skall ske på lika villkor. Bl. a. konsumentverket framhöll att avvägningen var svår mellan servicebehoven och kraven på lönsamhet, varför det var viktigt att principer härför utvecklades.

Ifråga om strukturomvandlingen i handeln i form av butiksnedlägg- ningar och uppkomsten av nya försäljningsformer var det enligt några instanser viktigt att se utvecklingen som en följd av ändrade sociala och ekonomiska förhållanden i samhället som helhet. [fråga om olika butikstyper framhöll flera instanser närbutikernas betydelse för boende- miljön, även från social och psykologisk synpunkt. Utredningens i stort positiva inställning till stormarknader var enligt några instanser ogrundad och svår att förstå. Effekten av stormarknader på olika andra butiker måste noggrant utredas före beslut om etablering.

För den framtida butiksstrukturen behövdes enligt Köpmannaförbun- det en ram inom vilken kommuner, detaljhandel och konsumenter kunde leva och verka. Ett varuhusföretag ansåg att den dynamik som präglade detaljhandeln inte lät sig uttryckas i enkla formler angående framtida struktur. Enligt Näringslivets planinstitut kunde fördelarna av samlokali- sering av varor och tjänster samt Ökat bilinnehav medföra en uppdelning av dagligvarusortimentet på två ”nivåer”, ett begränsat och gångkundsin— riktat och ett fullständigt i trafikorienterade lägen.

När det gällde den ökande företagskoncentrationen ansåg NO att det allmänna inte genom lägesfördelningen borde förstärka tendenserna utan ge effektiva, mindre företag tillfälle att göra sig gällande. SPK erinrade om att koncentrationen medförde en alltmer utbredd administrativ prissättning som kunde medverka till att stordriftsfördelar endast delvis fördes vidare till konsumenterna. Industriförbundet såg med oro på företagskoncentrationen inom handeln. KF ansåg för sin del att konkurrens garanterades med kooperationen som part på marknaden.

Den föreslagna planeringstekniken mötte i stort inte några principiella invändningar. Man var dock tveksam till de praktiska möjligheterna att genomföra planeringen, till frågan om dess konkreta innehåll och till att den skulle behandlas i särskild ordning i kommunen. Flera instanser ansåg det olämpligt att bryta ut en sektor när den översiktliga planeringen befann sig i ett uppbyggnadsskede. Inom såväl planverket som Kommun- förbundet pågick arbete med att samordna ekonomisk, social och fysisk planering.

lfråga om utredningens förslag att översiktlig detaljhandelsplanering skulle resultera främst i ett program för nyetableringar såg åtskilliga instanser likheter med de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Flera länsstyrelser och kommuner föreslog att förutsättningarna skulle utredas för att bygga ut bostadsbyggnadsprogrammen till att omfatta alla planerade etableringstillfällen.

Förslaget om ökad offentlighet och öppenhet i planeringen ansågs av några remissinstanser successivt komma att tillgodoses genom en utveck— lad kommunal översiktsplanering. Andra instanser ansåg att den parla- mentariska förankringen var viktig för ökad insyn. Flera instanser efterlyste metoder att inhämta synpunkter från konsumenthåll. Kommu- nal konsumentverksamhet skulle härvid kunna få betydelse.

Planverket såg ett stort behov av ömsesidigt utbyte av information mellan planerande myndigheter och handeln. l betänkandet redovisades emellertid inte några förslag om hur kommunen skulle kunna få information från företagen, särskilt om omsättningsuppgifter. Malmö kommun, KF och en länsstyrelse föreslog att SCB skulle få i uppdrag att utarbeta butiksstatistik för kommunal planering. Insamlingen kunde samordnas med redovisningen av mervärdeskatt.

Ifråga om förslaget att utforma rangordnade alternativ återkom man till svårigheten att utvärdera detaljhandelsfrågorna separat. Enligt Stock- holms fastighetskontor skulle det knappast gå att variera butikernas antal och läge utan att samtidigt ändra andra planfaktorer. Stockholms läns landsting menade, att all planering borde bedrivas med alternativ för att möjliggöra och stimulera debatt, men det kunde inte ske enbart för detaljhandelsfrågor. Länsstyrelsen i Stockholms län förordade planering utan alternativ särskilt med hänsyn till de knappa resurserna för planering i kommunerna.

Utredningens synpunkter på behovet av regionalt samråd i vissa detaljhandelsfrågor delades av många instanser. Flertalet länsstyrelser ansåg att de redan hade uppgifter av granskande och samordnande art. 1 t. ex. Stockholmsregionen fanns redan två organ med samordnande

funktioner. Centrala instanser borde endast ha begränsade uppgifter, såsom gemensamma planeringsunderlag och riktlinjer.

Nästan alla remissinstanserna var negativa till förslaget om premiering av företag som kunde uppfylla kommunala mål. Några länsstyrelser godtog det om målen kunde fastställas på tillfredsställande sätt. Andra instanser ifrågasatte om förslaget utgjorde ett tillräckligt styrmedel. Övriga instanser menade att förslaget var svårhanterligt, att det gynnade stora företag, att det inte var tillämpligt i små kommuner och för fackhandel samt att det kunde verka prishöjande och försämra servicen på sikt.

Vad gällde fördelningen av butikslägen när flera företag kunde komma ifråga ansåg åtskilliga instanser att utredningen varit vacklande, att den inte kommit med något nytt och att den inte givit någon ledning för kommunerna som borde handha frågan. Flera instanser efterlyste konkreta riktlinjer, medan andra hävdade att det knappast gick att finna några allmängiltiga och ”rättvisa” normer.

Flertalet remissinstanser var positiva till att Kommunförbundet skulle verka som serviceorgan åt kommunerna i butiksplaneringsfrågor. Enligt åtskilliga instanser var planverket dock den organisation som bäst skulle svara mot kraven.

Förslaget att vissa uppgifter skulle tilldelas Näringslivets planinstitut tillstyrktes också av flertalet instanser. Några instanser ansåg dock att kommunerna borde få behålla full frihet i sitt val av rådgivare. Andra instanser hävdade att medel för forskning på området borde tillföras lämpliga organ genom redan tillgängliga kanaler. Från löntagarhåll var man negativ till förslaget och menade att det behövliga utredningsorganet borde vara helt fristående från detaljhandelsintressen.

Även inrättandet av ett detaljhandelsråd tillstyrkes av flertalet instan- ser. Några instanser var tveksamma, och relativt många avstyrkte förslaget. Bland dessa ansågs uppgifterna böra handhas på regional nivå. Bl.a. LO ansåg att länsstyrelsernas roll i sammanhanget var bristfälligt prövad. Enligt planverket var länsstyrelserna bättre rustade än tidigare för uppgifter av detta slag genom omorganisationen av planeringsavdelningar- na.

Många remissinstanser tillstyrkte att en försöksverksamhet sattes igång men åtskilliga var tveksamma till valet av orter.

Synpunkter av särskilt intresse

Av remissinstansernas synpunkter anser distributionsutredningen vissa som behandlar kommunernas avsedda roll vid utvecklingen av varudistri- butionssystemet vara av särskilt intresse. Detta gäller i första hand synpunkter som redovisats av kommuner och Svenska kommunförbun- det, eftersom väsentliga uppgifter föreslogs tilldelade dessa, av löntagaror- ganisationerna samt av detaljhandelsn organisationer och företag. Kommunerna var i allmänhet positiva till den i betänkandet föreslagna planeringstekniken även om en del kommuner, framför allt de större, betonade att detaljhandelsplaneringen ej kan betraktas som fristående

från annan planering utan måste samordnas med övrig serviceplanering och med den fysiska planeringen.

Västerås kommun anslöt sig i huvudsak till den föreslagna planerings- tekniken och menade, att denna gör det möjligt att få en uppfattning om den aktuella detaljhandelsstrukturen inom orten och om de förändringar som förutses inom överskådlig tid. Kommunen underströk vikten av att man studerar hur strukturen väntas bli påverkad av tillkomsten av planerade projekt. Vidare poängterades att inte enbart de kortsiktiga detaljhandelsfrågorna skulle studeras, utan att även mera långsiktiga frågor uppmärksammas i ett tidigt skede av planeringen.

Vissa kommuner, bl. a. Stockholms kommun, ifrågasatte om de medel som utredningen anvisade kan anses vara tillräckliga för att åstadkomma en detaljhandelsstruktur som tillgodoser rimliga konsumentkrav och underströk behovet av förbättrade styrmedel. Åsikten framfördes även, att frågan om kommunernas möjlighet att påverka den fortgående nedläggningen av butiker måste ägnas större uppmärksamhet.

Alvesta kommun framhöll kommunernas ringa möjligheter att tillgodo- se skilda intressen vid planeringen av detaljhandeln, vilken i stor utsträckning domineras av detaljhandelsintressen. Kommunen biträdde utredningens förslag till detaljhandelsplanering och ansåg det vara av vikt att kommunen aktivt medverkar i denna planering, såväl vid nyetablering— ar som vid nedläggningar. I anslutning till det föreslagna systemet för fördelning av butikslägen, som kommunen i princip accepterade, ansågs att styrmöjligheterna bättre borde utredas och konkretiseras.

Örebro kommun, som kan ses som en exponent för kommunernas inställning till butiksetableringsutredningens förslag, förklarade sig dela utredningens oro inför den utveckling mot större butiksenheter som äger rum. Kommunen ansåg att en av de stora uppgifterna är att verka för en bättre närservice. Kommunen hade föga att invända mot den föreslagna planeringstekniken och menade, att vid planeringen av butikslägen i nybyggnad har kommunen genom planmonopolet stora möjligheter att styra utvecklingen. Beträffande fördelningen av butikslägen framhölls att kommunen bör ha avgörande inflytande och därvid bör utgå från vad som är bäst för dess intressen. Vidare borde planeringsansvaret ligga hos kommunstyrelsen. I stort ställde sig Örebro kommun sålunda positiv till de synpunkter och förslag som framförts.

Svenska kommunförbundet anförde i sitt yttrande att utvecklingen av detaljhandelsstrukturen mera har styrts av företagsintressen än av konsumenternas behov. Kommunförbundet instämde i utredningens slutsats att utvecklingen och ansvaret måste inriktas så, att kommunen gör erforderliga avvägningar mellan skilda intressen och anger riktlinjer för hur detaljhandeln skall utvecklas. Planeringen på detta liksom på andra områden måste ske på de i kommunen förtroendevaldas politiska ansvar, menade Kommunförbundet. Vidare underströks att detaljhandels- planeringen ej får bli en fristående och av övrig kommunal planering oberoende aktivitet. Kommunförbundet framhöll i anslutning till detta den under förbundets ledning bedrivna försöksverksamheten med syfte att bygga upp ett system för samordnad kommunplanering (se bilaga B).

I detta planeringssystem skulle planeringen av såväl den offentliga som den kommersiella servicen inta en betydelsefull del. Det av utredningen föreslagna systemet för fördelning av butikslägen ansåg Kommunförbun- det i vissa fall bli utan verkan. Kommunförbundet förklarade sig vara berett att i enlighet med utredningens förslag påtaga sig uppgiften som servicecentral åt kommunerna i detaljhandelsfrågor.

Löntagararganisatz'onerna framhöll allmänt, att detaljhandelsplanering- en borde bli mera medveten och fri från företagarintressen, och att kommunerna borde erhålla bättre möjligheter att följa och utöva inflytande på butiksetableringen.

LO menade i sitt yttrande, att de senaste årens utveckling inom varudistributionens område har haft både negativa och positiva konse- kvenser för konsumenterna, å ena sidan kostnadsbesparingar i detaljhan- delsledet å andra sidan prestationsöverföringar till konsumenterna. Vidare anfördes att de negativa konsekvenser, som företagskoncentration och butiksnedläggningar resulterat i och som inneburit svåra problem för stora konsumentgrupper, i många fall får tillskrivas en planering där ofta enbart företagsekonomiska synpunkter vunnit beaktande. En rullande översiktig planering bedömdes av LO vara en framkomlig väg mot en bättre ordning, varvid de synpunkter som från konsumenthåll kan framföras på planförslagen skulle vara av särskilt intresse. Enligt LO:s uppfattning skulle mycket tala för att ett lokalt konsumentorgan även får funktion som remissorgan i frågor med konsumentpolitisk anknytning. LO framhöll även, att kommunerna måste ha tillgång till ett allsidigt beslutsunderlag för bedömningen av butiksetableringsfrågor, vilket inte alltid skulle vara fallet, eftersom utredningar ofta enbart utförts av olika detaljhandelsföretag. LO föreslog att Kommunförbundet i enlighet med utredningens förslag skulle vara kommunerna behjälpliga med opartiskt utredningsmaterial, eventuellt i samverkan med staten.

TCO anförde liknande synpunkter och ansåg att det råder en alltför stor obalans mellan de resurser som detaljhandeln förfogar över och dem som står kommunerna till buds. Kommunerna skulle härigenom i alltför stor utsträckning hänvisas till den information som tillhandahålles av detaljhandeln. Detta skulle enligt TCO:s mening innebära och har inneburit olägenheter för samhället och konsumenterna. En rullande planeringsteknik borde enligt TCO medföra större möjligheter för kommunerna att överblicka och påverka butiksstrukturen. TCO föreslog vidare att Kommunförbundet skulle svara för all service till kommunerna, då dessa i detaljhandelssammanhang skall göra avvägningar mellan olika intressen. Detaljhandelsorganisationerna var i stort sett positiva till butiksetable— ringsutredningens förslag till en rullande översiktsplanering av detaljhan- deln, medan man ställde sig mera tveksam till det föreslagna systemet för fördelning av butikslägen.

KF framhöll sålunda, att lokaliserings- och etableringsfrågorna är starkt förbundna med varandra och med övriga servicefrågor i kommu— nerna, varför kommunernas lokala servicestruktur borde ägnas större uppmärksamhet. Vidare anfördes, att en rullande planering vore av värde

om därmed avsågs en fortlöpande bevakning av förskjutningarna i etableringsförutsättningarna, vilket emellertid inte fick innebära avkall på en fast målsättning i planeringen. KF ansåg att ett relativt fast program för cityområdenas ställning i kommunernas servicenåt skulle behöva utarbetas, liksom även för stadsdelscentra, externa etableringar och bostadsorienterade butiker. Ocksa framläggandet av planalternativ ansågs värdefullt, såvida innehållet i dem var grundat på realistiska tekniska och ekonomiska förutsättningar. Det av utredningen föreslagna förfaringssät- tet vid lägesfördelning av butiker fann KF vara helt felaktigt, eftersom det skulle kunna innebära risk för försämrad service och högre priser på varorna.

ICA-förbundet anförde bl.a. att detaljhandelns betydelse isamhälls- planeringen vuxit med åren och framhöll vikten av att förutsättningarna för en saklig och konkret diskussion mellan kommunledningen och berörda förslag bibehålles. Det framhölls även, med hänsyn till den snabba utvecklingen inom varudistributionen, såsom väsentligt att de lösningar som kommunerna skall anbefalla innefattar möjligheter till flexibilitet och innovationer. Vidare underströks betydelsen av ett intimt samarbete i den kommunala översiktsplaneringen med för verksamhet i kommunen intresserade företagsformer. Till alternativa planförslag och det av utredningen föreslagna premieringssystemet ställde man sig inte avvisande.

ASK-bolagens ek. för.l ansåg det tillfredsställande att etableringsbeslu— ten skall fattas på hög nivå av kommunal myndighet och att full offentlighet skall råda. Föreningen framhöll att kommunerna måste inhämta synpunkter från konsumenterna på ett aktivt sätt. I övrigt uppehöll sig ASK-bolagen särskilt vid fördelningsfrågan och ansåg att utredningens förslag arbetade till de största företagens favör. En enkel fördelningsgrund var enligt föreningen att det företagsblock som är sämst representerat får första läget, det näst sämst representerade nästa läge osv. Detta borde på sikt leda till att en effektiv konkurrens upprätthölls, menade föreningen.

Sveriges köpmannaförbund konstaterade med tillfredsställelse, att utredningen föreslagit en rullande översiktsplanering av detaljhandeln och ansåg att en sådan skulle bidra till en lugnare och mera riktig utveckling av detaljhandeln inom de olika kommunområdena. Utredningens förslag att premiera de företag, som vore beredda att speciellt anpassa sig till kommunernas önskemål, aWisades, eftersom detta ansågs kunna leda till att kommunala uppgifter och kostnader övervältrades på detaljhandeln. Förslaget att Kommunförbundet skulle biträda kommunerna vid deras detaljhandelsplanering hade Köpmannaförbundet inga erinringar emot.

AB Nordiska Kompaniet underströk bl. a. vikten av att ett innova- tionsutrymme skapas i planeringen. Eftersom en kommunal detaljhan- delsplanering i hög grad bestämmer utrymmet för att realisera nya distributionsidéer skulle ett orimligt stort ansvar komma att åvila den enskilda kommunen. Det av utredningen föreslagna premieringssystemet avvisades, eftersom det ansågs kunna leda till kostnadsstegringar eller ökat antal nedlagda butiker. 1 Se avsnitt 5.3.3.

Åhlén & Holm AB anförde synpunkter som i stort sett sammanföll med AB Nordiska Kompaniets.

Sam mar 1 fartn ing

Sammanfattningsvis kan anföras, att man med ledning av remissinstanser- nas yttranden över butiksetableringsutredningens förslag kan sluta sig till en relativt samstämmig uppfattning om detaljhandelsfrågornas behand- ling i den kommunala planeringen.

Remissinstanserna ansåg således,

— att betänkandet sakkunnigt behandlat nyetableringsfrågorna — att nedläggning av butiker ofta är ett större problem än nyetablering _ att kommunen bör styra utvecklingen av detaljhandelsstrukturen, — att kommunens möjlighet att med planerings- och fördelningsåtgärder påverka utvecklingen av detaljhandelsstrukturen är begränsad och att därför nya styrmedel bör övervägas, — att det är viktigt att de sociala olägenheterna av koncentrationstenden- ser och centralisering inom handeln motverkas genom kommunernas planering, — att i första hand den bostadsnära livsmedelshandeln prioriteras, — att all planering bör vara rullande, bedrivas med alternativ och i så stor öppenhet som möjligt, samt — att detaljhandelsfrågorna bör inordnas i sitt sammanhang med övrig kommunal planering, särskilt den översiktliga fysiska planeringen.

4. 2. 5 Bygglagu tredningen Betänkandets innehåll

Bygglagutredningen tillsattes år 1968 med uppdrag att se över byggnads- lagstiftningen. Bakgrunden var att det nuvarande prövningssystemet är förenat med flera svagheter, bl. a. att det råder dålig samordning mellan planläggning och genomförande samt att den översiktliga planläggningen har alltför svag ställning. Utredningen har avgivit principbetänkandet (SOU 1974121) Markanvändning och byggande. Betänkandet är mycket omfattande och i det följande redovisas endast huvuddragen i förslagen med inriktning på frågor som har betydelse för butiksplaneringen.

Den skisserade lagstiftningen skulle enligt förslaget delas upp på tre lagar, nämligen en markanvändningslag för planläggningen, en byggnads— lag för byggandet och en särskild lag om kommunala vägar m. m. Kravet på planläggning som förutsättning för bebyggelseåtgärder föreslås vidgas till att omfatta också andra miljöpåverkande förändringar, bl. a. rivning av byggnad.

Den översiktliga planläggningen skulle enligt utredningen vidgas och stärkas. I varje kommun skulle finnas en kommunplan som ger riktlinjer för markanvändningen och miljöutformningen och som skulle omspänna hela kommunen. Planen skulle hållas aktuell genom omprövning med tre till fem års mellanrum. Den skulle samordnas med övrig kommunal

planering samt med statens och näringslivets planering. Planen skulle vidare ges en programmässig prägel, och man förutser enligt en presenterad planeringsmodell behov av särskilda varudistributionspro- gram.

För område där närmare utredning och ställningstaganden behövs skulle enligt förslaget upprättas kommundelsplan. Det kunde gälla nyexploateringsområden, saneringsområden och t. ex. områden för exter— na detaljhandelsutbud. Planen kan sägas ersätta delar av det nuvarande generalplaneinstitutet och fylla de behov som brukar tillgodoses genom andra planer som inte är reglerade i lag. Till viss del skulle en kommundelsplan kunna innehålla moment som f. n. regleras i stadsplan eller byggnadsplan. Kommundelsplanen skulle vara sektorövergripande och borde ändras eller upphävas när förhållandena påkallade det.

Översiktsplanerna föreslås bli beredda av kommunstyrelsen. De skulle antagas av fullmäktige och prövas av länsstyrelsen. Omfattas områden som förklarats som s. k. rikszon fordras regeringens godkännande. Planerna skulle utställas till granskning under viss tid före fastställelse.

Det föreslagna plansystemet innefattar inte något regionplaneinstitut, vilket enligt utredningen fungerat otillfredsställande. Behovet av ett särskilt planinstitut för interkommunala bedömanden ansågs ha minskat med hänsyn till den utveckling som skett beträffande riksplaneringen och och länsplaneringen. Nödvändigt samarbete mellan kommunerna borde enligt utredningen i första hand tillkomma genom kommunala initiativ och i andra hand påkallas av länsstyrelsen. Enligt förslaget skulle länsstyrelse och regeringen kunna föreskriva att arbetet med kommun- plan bedrivs parallellt av flera kommuner och samtidigt prövas i länsstyrelse.

Enligt förslaget avses byggnadsplan ersätta nuvarande detaljplaneinsti- tut. Byggnadsplan skall i regel krävas för uppförande av byggnader och i stor utsträckning för åtgärder med byggnader som kan anses innebära ändring av etablerad markanvändning. Krav på byggnadsplan skulle även föreligga för rivning av byggnad inom samlad bebyggelse samt för anläggningar av olika slag. Planen skulle ange typ och omfattning av åtgärd som får utföras. Dess detaljeringsgrad fick avgöras från fall till fall bl. a. med hänsyn till kravet på medinflytande från allmänheten. Planen, som föreslogs få begränsad giltighetstid av SAIO år, skulle utarbetas och antas av byggnadsnämnd efter samråds— och utställningsförfarande. Avsåg planen område för vilket det fanns fastställd kommundelsplan behövde den inte fastställas av länsstyrelse.

Byggnadslovsplikten föreslås bli utvidgad till en vidare krets av åtgärder. Genom bestämmelse i översiktsplan skulle byggnadslovsplikten lokalt kunna ökas eller minskas i viss omfattning. Det skulle också vara möjligt att i plan ta upp särskilda föreskrifter om samrådsskylclighet för byggnadsnämnden 1 vissa byggnadslovsärenden.

Bestämmelser om bebyggelsemiljö/is utformning bör enligt bygglagut- redningen göras enhetliga för alla planinstitut och vara så entydiga att tvekan om deras innebörd inte behöver uppstå. De bör utgöra egenskaps- krav men inte ange vilka tekniska lösningar som skall tillämpas för att

tillgodose kraven. I betänkandet anges också vilka krav som bör finnasi lagstiftningen. Bl.a. skulle bebyggelsen ha tillgång till samhällelig och kommersiell service, den skulle tillgodose skäliga anspråk på tillgänglighet till samhällelig och kommersiell service för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga, den skulle medge en tillfredsställande kollektiv personbefordran och ha erforderliga utrymmen för lastning, lossning och parkering av fordon samt möjliggöra framtida förändringar och komplet- teringar. Enligt bygglagutredningen borde närmare riktlinjer för tillämp- ning av dylika egenskapskrav meddelas av planverket. [ den mån dessa skulle vara bindande borde de underställas regeringen för fastställelse.

Utredningen framhöll, att medborgarinflytander måste få göra sig gällande så tidigt i beslutsprocessen som möjligt. Föreslagna reformer av plansystemet torde i och för sig leda till bättre möjligheter för fastighetsägare, hyresgäster och allmänhet att lägga fram sina synpunkter. Metoderna för ett Vidgande av medborgarinflytandet fick utarbetas av kommunerna.

Betänkandets vidare behandling

Bygglagutredningens betänkande har remissbehandlats. En sammanställ- ning av remissvaren lämnas i en särskild publikation (SOU 1975117). Inom bostadsdepartementet bereds f.n. frågan om vilka ändringar som skall göras i byggnadslagstiftningen. Detta arbete beräknas vara avslutat hösten 1976.

5. Dagligvaruföretagen samt de anställda

Föreliggande kapitel avser att beskriva företagens uppgifter och situation i dagligvarudistributionen. Framställningen har gjorts relativt översiktlig. En utförlig redovisning av det material som utredningen ställt samman eller själv samlat in lämnas i bilaga D. Kapitlet avslutas med en redovisning av vissa förhållanden rörande de butiksanställda.

5.1. Företagens uppgifter

Företagen är som organisatoriska enheter olikartade i vad avser storlek, juridisk form och ägareintressen. Deras uppgift i samhället kan allmänt sägas vara att bedriva viss verksamhet i syfte att tillgodose behov av olika varor och tjänster. Verksamheten är huvudsakligen ekonomiskt inriktad, och företagen skall genom specialisering i fråga om kunskaper, teknik och varuhantering utföra olika arbetsmoment bättre och billigare än om varje enskild individ själv skulle utföra motsvarande verksamhet.

Som tidigare angivits har företagen i överföringen av varor och tjänster från produktion till konsumtion en rad uppgifter, såsom transporter, vidareförädling, förpackning, sammanställning av sortiment och förmed- ling av betalning och information. Genom specialisering på vissa av dessa funktioner har olika led uppkommit inom företagssektorn, och från distributionsutredningens utgångspunkter är det utvecklingen och beteen— det i ledet närmast hushållen. detaljhandeln, som är av intresse i första hand.

Enligt de syftesbeskrivningar som nu föreligger kan detaljhandelns uppgift allmänt sägas vara att hålla ett sortiment av varor tillgängligt för hushållen. Sortimentet skall vara sammansatt av varor som tillgodoser behov och anspråk på produktegenskaper och det skall ha en omfattning som är anpassad till olika inköpssituationer. Sortimentet skall vidare saluhållas med de tjänster som hushållen kan göra anspråk på i samband med varuöverföringen, t. ex. information och omhändertagande av transporter. Utbudspunkterna skall vara tillgängliga i tid och rum på ett sätt som tar hänsyn till hushallens och konsumenternas situation.

I det följande lämnas en redovisning av de förutsättningar under vilka detaljhandeln med dagligvaror arbetar, hur företagen inom denna sektor utför sina uppgifter och hur man i företagen ser på utveckling och problem.

5.2. Företagens förutsättningar 5.2.1 Yttre jönrtsdttningar

Som tidigare redovisats råder i vårt land en relativt stor frihet att utöva näring. Några kompetenskrav på företagare inorn dagligvaruhandeln har inte ställts upp, utan varje svensk medborgare som är myndig kan driva sådan handel om han kan skaffa varor och lämplig lokal. Det var exempelvis vid tiden kring andra världskriget inte särskilt svårt att finna en butikslokal i tätorterna eftersom ett stort antal sådana fanns inplanerade i själva hyresfastigheterna i de ofta mycket högexploaterade bostadsområdena. En begränsning i handlingsfriheten var vid denna tid föreskrifter om åtskillnad av vissa livsmedel från andra i försäljningsloka- len. Detta gynnade uppkomsten av specialiserade livsmedelsbutiker. Lokaler av detta slag kan numera i åtskilliga fall överhuvudtaget inte användas för försäljning av livsmedel på grund av de krav som ställts i den nya livsmedelslagstiftningen.

Som redovisats i kapitel 4 har bebyggelsen sedermera fått en helt annan utformning. Delvis på grund av ökade krav på kundunderlag men också av andra skäl har butikerna inplanerats i centrumanläggningar i särskilda affärsfastigheter. Något utrymme för små butiker utanför centrumanläggningarna finns ofta inte i dylika stadplaner. Därmed har lokalens storlek och läge kommit att ställa helt andra krav på kapital vid etablering än under tidigare skeden. Möjligheterna att kunna skaffa riskvilligt kapital har därför fått ökad betydelse.

För landsbygdens vidkommande har någon förändring av detta slag inte inträffat. Genom att kundunderlaget f. n. i allmänhet är vikande är etablering i nya lägen sällan aktuell. Övertagande av befintlig butik kan i många fall kräva till- eller ombyggnad då lokalerna ofta är små och nedslitna. Om butikens framtidsutsikter är ovissa kan det vara svårt att finansiera dylika investeringar.

En annan faktor som fått alltmer betydelse är trafikförhållandena. Som kommer att visas i kapitel 6 har utvecklingen av privatbilismen medfört att kunderna i ökande utsträckning utför dagligvaruinköpen med bil. Butiker i lägen där trafik- och parkcringsförhållandena är ogynnsam— ma kan därigenom förlora en del av sin försäljning. Butikslokaler i äldre innerstadsdelar kommer genom trafikregleringar och parkeringsförbud i allt större utsträckning i denna situation, som också kan påverka leveransförhållandena till butiken. Äldre butiker i innerstadsområden har ofta också otillfredsställande anordningar för att ta emot varuleveranser- na.

Möjligheterna att etablera en dagligvarututik är således i praktiken begränsade rent fysiskt. Ägarnas krav på lönsamhet samt statsmakternas och löntagarnas krav på effektivitet i företagen, vilka i särskilt hög grad gäller dagligvarusektorn, utgör andra restriktioner för etableringsbenä— genheten. Vid bedömningen av om en ny butik kan förväntas uppfylla dessa krav är rådande konkurrenssituation avgörande. Den etableringsin- tresserade måste söka avgöra om den planerade butiken blir attraktiv för hushållen i förhållande till befintliga och eventuellt senare tillkommande

försäljningsställen. Till följd av den läkade rörligheten hos en stor del av hushållens inköpare är den rent lokala konkurrenssituationen ej längre ensam avgörande härvid.

5 .2 .2 Företagens resursutnyttjande

Företagens resurser eller produktionsfaktorer är i princip av två slag, nämligen kapital, omsatt i tillgångar såsom lokal, inredning. lager och likvida medel, samt arbetskraft. Kunskaper i fråga om varor, marknads- förutsättningar, moderna säljmetoder och lagstiftning som berör området kan också sägas vara en betydelsefull resurs. En annan faktor av intresse är tiden, som dock genom affärstidsregleringens upphörande även för detaljhandel f. n. i princip är obegränsad. Bestämmelser om den tid som får tas ut av arbetstagare per dag och vecka utgör en restriktion som kan motverkas med olika arbetstidsscheman för olika arbetstagare och med användning av deltidsanställda.

I huvudsak är företagens produktionsfaktorer marknadsprissatta. Priset för utnyttjandet av insatta resurser uttrycker företagens kostnader. Genom prisbildningen på sålda produkter och tjänster sätts en gräns för mängden insatta produktionsfaktorer vid en viss given försäljningsvolym; intäkterna måste på sikt överstiga kostnaderna. En strävan från företa- gens sida blir därför att utnyttja insatta produktionsfaktorer så effektivt som möjligt. Såsom framgått av kapitel 4 delas denna ståndpunkt av samhället.

5.3. Företag och butiksformer på dagligvaruområdet1 5.3.1 Distributionsformer

Som angivits i kapitel 3 distribueras dagligvaror huvudsakligen genom butikshandel, dvs. försäljningen sker i permanent och stationär lokal. Andra distributionsformer är i första hand kiosk- och torghandel samt försäljning från fordon, från automat och i sluten verksamhet, s.k. samköpsföreningar. Den följande. redovisningen kommer främst att avse butikshandeln.

5.3.2. Företagsformer

Företagen inom daglivaruhandeln kan indelas i olika undergrupper efter företagsform och ägarekategori. Den kooperativa detaljhandeln har två ägarekategorier, nämligen konsumenter och producenter. Producentko- operationen har dock numera knappast någon andel alls av den totala livsmedelsförsäljningen. Vidare finns s.k. ked/eföretag med minst fem försäljningsställen. Det kan vara företag med försäljningsställen över hela landet, såsom de båda varuhuskoncernerna NK-Turitz och Åhlén& Holm, eller företag med lokal spridning, t. ex. Metrobutikerna med försäljningsställen i Stockholmsregionen. Ekonomisk samverkan mellan detaljhandelsföretag har också lett till bildandet av företag som svarar för

1 Definitioner av före- tags- och butiksformer ansluter sig i huvudsak till HUI, Definitioner och strukturbegrepp inom va- ruhandeln, P 103z74.

* Andelarna av livsme- delsomsättningen i allivs— butiker (definition se av- snitt 5.3.4) för de olika företagsgrupperna anges i figur 5.1.

vissa gemensamma funktioner. Inom dagligvaruhandeln finns ICA som bl. a. bedriver partihandel för delägarnas räkning. Vivo och Favör är två andra grupper som samarbetar med partihandelsföretag. En annan typ av samverkan är den som sker inom s. k. köpmannavaruhus. Dessa består av företag inom minst 10 branscher med gemensam drift av en varuhuslik- nande anläggning.

I viss utsträckning har ekonomisk samverkan tagit form av hyres- eller arrendeförhållande mellan leverantör och detaljhandlare. Dylika förhål- landen i dagligvaruhandeln berörs i avsnittet 5.7. Kommissionsförsäljning, som i växande omfattning förekommer i vissa branscher såsom bensin- handeln och beklädnadsområdet, tillämpas veterligt inte idagligvaruhan- deln.

5.3.3. Storföretag och block

Mellan parti- och detaljhandel inom dagligvarusektorn föreligger ägarein- tressen utöver vad som nyss nämnts, s. k. vertikal integration. [viss mån föreligger också integration bakåt till fabrikantledet. De största företagen och samverkansgrupperna och deras integrationsförhållanden är i korthet följande.

ICA

ICA är den största gruppen med en andel av 29,0% av den totala livsmedelsomsättningen i detaljhandeln år 1974.1 Samarbetet gäller i första hand inköp, marknadsföring, utbildning, butiksförnyelse och finansiering. Ca 4700 detaljhandelsföretag — med obetydligt fler försäljningsställen — är anslutna till ICA-förbundet, som genom sitt aktieinnehav har röstmajoritet i förbundets centrala verkställande organ, ICA Aktiebolag. Detta bedriver i viss utsträckning tillverkning och import genom dotterbolag och har tre regionala enheter för partihandel, nämligen Hakon—. Essve- och Eol-bolagen. ICA-köpmännen i resp. region är delägare i regionföretagen, som genom sammanlagt 23 distributionsen- heter fullgör partihandelsfunktionen inom ICA.

K onsumen tkoo pera tion en

Konsumentkooperationen hade 23,6 % av livsmedelsförsäljningen i detalj- handeln år 1974. Vid årsskiftet 1974/75 fanns ca 1,8 milj. medlemmari kooperationen, fördelade på 196 lokala konsumentföreningar. Dessa föreningar äger den centrala organisationen Kooperativa förbundet (KF), som ombesörjer partihandelsfunktionen genom 17 lagercentraler. I lagerenheterna finns 5. k. distributionsråd med en majoritet av represen— tanter för olika konsumentföreningar inom distributionsområdet. KF bedriver vid sidan därav en betydande egen tillverkning, som vad gäller dagligvaror i första hand omfattar charkuterier, bröd, drycker, mjölpro- dukter och konserver. Det förekommer också att konsumentföreningar har egen produktion, t. ex. bagerier. Antalet försäljningsställen var vid

slutet av år 1974 ca 2 300. De utgjorde såväl stora som små livsmedelsbu- tiker (Konsum), varuhus (Domus) och stormarknader (OBS! ).

Vi ro och Favör

Vivo- och Favörkedjorna hade tillsammans 8,7 % av livsmedelsförsäljning- en i detaljhandeln år 1974. Vivo är en ekonomisk förening av anslutna ca 700 detaljhandelsföretag och partihandelsföretag. Favörkedjan är ett aktiebolag som till hälften ägs av ca 300 detaljhandelsföretag och till hälften av partihandelsföretag. Samarbetet mellan parti— och detaljhan- delsföretagen gäller i båda fallen bl. a. marknadsföring, butiksetablering och utbildning. De tidigare centrala funktionerna i de båda kedjorna har förts samman i ett gemensamt bolag. Partihandelsföretagen tillhör som nämnts ASK-bolagens ekonomiska förening u. p. a. (ASK), som bl. a. bedriver viss import. Vid slutet av år 1972 bildade flertalet av ASK:s medlemmar Dagligvarugrossisternas Intresse AB (Dagab) med syfte att föra samman fristående grossistföretag inom ASK-sektorn. Fram till år 1975 har Dagab förvärvat 6 av de tidigare 8 ASK-grossisterna. Aktiemajo- riteten i Dagab innehas genom ett särskilt bolag, J. S. Saba, av Sälens-, Johnsons-, NK- och Åhléns—koncernerna medan Vivo och Favör har minoritetsintressen.

Åhléns

Åhléns-koncernen hade år 1974 en andel om 4,9 % av livsmedelsomsätt- ningen i detaljhandeln. Företagets aktier är börsnoterade. I koncernen ingår Wessels AB, som säljer enbart genom butiksformen stormarknad. Koncernens försäljning i övrigt sker genom varuhusen Åhléns och Tempo. Dagligvarornas andel av totalomsättningen i de ca 90 försäljningsställena är ca 60 %. Sedan slutet av år l972 har Åhléns ägareintressen i ett företag som omfattar ett trettiotal större livsmedelsbutiker, Hemköp/NU-kedjan. Genom detta företag, som äger ett till Dagab anslutet grossistföretag, är Åhléns knutet till Dagab utöver delägarskapet i Saba.

NK

NK-koncernen svarade år 1974 för 4,0% av livsmedelsförsäljningen i detaljhandeln. Aktierna i företaget är börsnoterade. Inom koncernen drivs ett stort antal bagerier. Huvuddelen av de ca 120 försäljningsställena inom koncernen är varuhus (NK, EPA) och stormarknader (BRA). Nära hälften av omsättningen utgjordes av dagligvaror. NK inträdde ijuli 1974 som delägare i Saba och överlät samtidigt sina intressen i två ASK-företag till detta företag. Koncernen har under år 1974 lagt om sina inköp från direktdistribution från fabrikanter till leveranser via partihandel.

Blackbildningen

De grupper av företag som sålunda vuxit fram brukar benämnas block. Partihandelsfunktionen i dagligvaruhandeln är sålunda i huvudsak förde- lad på tre block, nämligen konsumentkooperationen, ICA och ASK-

Dagab. Utanför dessa tre finns specialgrossister, vilka emellertid slutit samarbetsavtal med ASK.

I detaljhandeln var tidigare de båda varuhuskedjorna skilda från de tre blocken. 1 och med bildandet av Dagab föreligger emellertid integrering med det tredje blocket på partihandelsniva. Det kan f.n. inte bedömas huruvida varuhuskedjorna och övriga detaljhandelsföretag inom Dagab— blocket kommer att samordna sin verksamhet i sådan omfattning att de i likhet med ICA kan betraktas som en enhet. Det uppges dock att de olika detaljistgrupperna var och en skall driva sin verksamhet efter hittillsvaran- de linjer. På detaljhandelsnivå består således det tredje blocket f.n. av fyra företagsgrupper vartill kommer fristående företag med Dagabgrossis- ter som huvudleverantörer. En översikt av blockbildningen lämnas ifigur 5.1.

5.3.4. Butiksformer Tre huvudgrupper av butiker kan särskiljas i detaljhandeln, nämligen

—varuhus, dvs. stora försäljningsställen med ett brett sortiment som täcker flertalet varuområden — livsmedelsbutiker, dvs. försäljningsställen där minst 50 % av försälj- ningen utgörs av livsmedel — fackhandelsbutiker, dvs. försäljningsställen av annat slag.

De båda förstnämnda butikstyperna, som här skall behandlas, kan i sin tur indelas i olika kategorier. Stormar/mader är en specialform av varuhus med stor yta (minst 2 500 m2 mot minst 800 m2 för vanliga varuhus), övervägande självbetjäning, externt läge och inriktning på bilkunder. För livsmedelsbutiker har en gräns mellan stora och små dragits vid 400 m2 försäljningsyta. Bland storbutikerna, som ofta kallas supermarkets, kan två särskilda kategorier särskiljas. Med dagligvarumarknader avses butiker med allsidigt dagligvarusortiment, minst 800 m2 försäljningsyta och i övrigt stormarknadsliknande egenskaper. 1 hallbutiker upptas en betydan— de del av försäljningsytan av andra varor än livsmedel. Bland de mindre butikerna kan likaså två kategorier särskiljas. Servicebutiker har ett allsidigt dagligvarusortiment, övervägande självbetjäning, högst 200 m2 försäljningsyta och högst 1 500 artiklar samt förlängt öppethållande. Specialltvsbutiker har sin försäljning inriktad på ett fåtal varuområden. ”Övriga” mindre butiker är en numerärt stor grupp. Däri ingår bl. a. lanthandelsbutiker, som har ett förhållandevis stort sortiment av andra varor såsom byggnadsvaror och fodermedel.

I det följande kommer begreppet allivsbutik att användas för försälj— ningsställen med ett allsidigt livsmedelssortimcnt. dvs. samtliga ovan uppräknade kategorier utom speciallivsbu'tikerna. Av det totala antalet butiker med huvudsaklig försäljning av livsmedel år 1974, ca 18 000, utgjorde allivsbutiker ca 10 500. Dessas fördelning på de olika företags- grupperna i fråga om antal och omsättning framgår av figur 5.2. Allivsbutikernas fördelning på olika butikstyper kommer att närmare

Detaljhandel

Konsum, Domus, Obs! 29,9 %

ICA

36,9 %

Vivo

7,4% Favör

3,6 %

Ensk. butiker, lokala kedjor 10,7 %

NK, EPA, BRA

5,1 %

Åhléns, Tempo, Wessels 6,3 %

Grad av sam- verkan

Regional styrning

Regional sam- verkan betr. inköp, mark— nadsföring, etablering, finansiering m.m. Regional sam— verkan betr. marknadsfö- ring, etable- ring m.m. Regional sam- verkan betr. marknadsfö- ring, etable- ring m.m.

I fråga om kedjeföretag: Lokal styrning

Nationell styrning Nationell styrning

Finansiering från/gm huvud- leverantör inom parti- handel

_l

100%

Hög grad Hög grad Hög grad

+

| allm. låg grad. I vissa fall betydande

Ingen Ingen

Anknytn. till partihandel

Ägare Ägare

[__

Minoritetsdelägare

[___

Delvis min.- ägare

_a.

l_

Minoritetsdelägare

Partihandels— block

[_KF

ICA

Dagab

Engagemang i tillverkning

Betydande an-

del egen till- verkning

Liten andel egen lverk-

ning

_1

Ingen egen tillverkning Anm.: Procenttal anger andel av Iivsmedelsomsättningen i allivsbutiker år 1974 enligt uppgifter från HUI.

Figur 5.1 Översikt över blockbildningen inom dagligvaruhandeln.

Figur 5.2. Allivsbuti- kernas fördelning på olika företag är I 9 74.

Källa: Uppgifter från HUI.

% 100 ca 10 500 st ca 22 500 milj kr

90

80

70

60

Konsument-

50 kooperationen

30

20

10

Andel av Andel av antalet all- livsmedelsom- livsbutiker sättningen i

allivsbutiker

behandlas längre fram. Redan här kan emellertid konstateras, att de mindre butikerna antalsmässigt dominerar mycket starkt.

5.3.5. Övriga distribu tionsformer för dagligvaror

Ambulerande handel med bilar och bussar i fasta rutter undersöktes senast 1967 av SPK. Av undersökningen framgick bl. a. att fordon med ett blandat livsmedelssortiment ökat sedan år 1960 medan fordon med ett specialiserat sortiment, t. ex. charkuterivaror eller bagerivaror, minskat. Antalet fordon som var verksamma hela året hade minskat och uppgick till ca 1 900 år 1967. Någon senare kartläggning finns inte tillgänglig. Det förefaller dock som om minskningen av antalet fordon fortsatt, särskilt i de norra delarna av landet, och någon ändring av utvecklingen kan knappast väntas. Bl. a. uppfyller många av fordonen inte den nya livsmedelslagens krav. Kioskhandeln beräknas sälja dagligvaror till ett värde av drygt 3 miljarder kr per år. Försäljningsställena, där kunden vid expedieringen befinner sig utanför lokalen, beräknades år 1970 ha uppgått till ca 7 500, varav ca 5 000 var frukt- och konfektyrkiosker och ca 2 500 gatukök. Inom kioskhandeln finns ett stort kedjeföretag, Pressbyrån, medan övriga försäljningsställen nästan uteslutande utgörs av familjeföretag i enskild

ägo, vilkas omsättning genomsnittligt är mindre än i Pressbyråns försäljningsställen. Antalet försäljningsställen inom Pressbyrån har under senare år minskt något. Dess sortiment består av nära 1 000 artiklar, varav pressalster, tobak och konfektyr utgör 85 %. Pressbyrån strävar efter att vid nyetableringar kombinera ordinarie kiosker med gatukök. Pressbyrån driver också ett antal servicebutiker med fullständigt livsme— delssortiment, PIA Närköp, och prövar även andra typer av sådana försäljningsställen.

Försäljning av dagligvaror i bensinhandeln förekommer i växande omfattning. Den sker antingen i anslutning till försäljning av biltillbehör, i särskild kiosk eller i butik inom stationsområdet. Antalet bensinstatio- ner med ett relativt brett sortiment av livsmedel beräknas i början av år 1975 ha uppgått till ca 200. Till helt övervägande del sker denna försäljning i anslutning till försäljningen av biltillbehör. Några beräkning- ar av livsmedelsförsäljningens omfattning vid bensinstationer har inte gjorts, men det rörde sig uppskattningsvis om ungefär 150 milj. kr år 1974.1 Den fortsatta utvecklingen av livsmedelsförsäljning vid bensinsta- tioner är f.n. svår att bedöma. Vissa av oljeföretagen har uppgivit att någon större utbyggnad inte väntas, bl. a. på grund av osäkerheten i fråga om affärstiderna i framtiden. Andra bedömare gör gällande att bensinsta- tionerna behöver förbättra sitt kapacitetsutnyttjande och att allt fler stationer kommer att ta upp bl. a. livsmedel i sitt sortiment.

Torghandeln svarar för en mycket liten del av dagligvaruförsäljningen. Enligt senast gjorda kartläggning fanns år 1968 ca 1400 stånd med livsmedelsförsäljning. Genomsnittsförsäljningen var mindre än 25 000 kr. Denna låga siffra förklaras av att verksamheten ofta drivs som bisyssla. År 1971 såldes genom automat/tande] för ca l50 milj. kr, främst tobaksvaror och konfektyrer.

Försäljningen av dagligvaror genom postorder och annan beställnings- handel är numera obetydlig. De företag som startade under senare delen av 1950-talet med syfte att bedriva s. k. hemköp, dvs. hemsändning efter telefonorder, lades ned efter en i allmänhet ganska kort tid eller förändrade sin verksamhet till butiksförsäljning. Det mest kända exemplet på dylika företag är AB Hemköp i Stockholm, som drev sin verksamhet i drygt 15 år till 1970. Det nådde sin högsta försäljning, 36 milj. kr, år 1966. S. k. samköpsföreningar, vilka ofta utgörs av personalsammanslut- ningar, finns ännu kvar och beräknas år 1973 ha haft en sammanlagd omsättning av dagligvaror om ca 160 milj. kr.

5.4. Företagens utbudsegenskaper 5.4.1 Företagens ma"!

Företagens ägare kan ha olika motiv för sitt engagemang i verksamheten vilket också kan inverka på dess inriktning. Något statligt ägande i dagligvaruhandeln föreligger f.n. inte. Veterligt drivs ej heller några butiker i kommunal regi. Inom konsumentkooperationen är det övergri- pande syftet att främja medlemmarnas hushållning. Även här gäller

1 Tidningen Super- market 5/1975.

emellertid att verksamheten måste täcka sina kostnader och lämna ett överskott som medger konsolidering och vidareutveckling. Medlemmar- nas intressen skall inte bara tillgodoses genom så fördelaktiga priser som möjligt utan också i form av återbäring. En strävan är att kooperationen skall vara så stor att den utövar ett avgörande inflytande på marknaden, och samarbetet mellan KF och föreningarna är ägnat att främja stordriftsfördelar.

Övriga stora enheteri dagligvaruhandeln har uppgivit att målen, utöver förräntning av eget kapital, är att inte minska andelen av marknaden. I ett par fall har man angivit vilken marknadsandel man strävar att nå. i andra fall ser man inte en viss marknadsandel som något mål. Som framgått av figur 5.2 har ICA, såväl absolut som i förhållande till omsättningen, fler butiker än konsumentkooperationen. ICA strävar efter att behålla denna relation. En allmän ståndpunkt är givetvis att vart och ett av företagen på sitt område söker fullgöra sina uppgifter så bra som möjligt.

5.4.2. Konkurrensmedel

I sin inbördes tävlan använder företagen bl.a. utbudsegenskaper som medel. Man strävar i allmänhet efter att finna en kombination av konkurrensmedel som ger viss prägel åt butikernas egenskaper, en ”profil”, t. ex. lågprisnivå eller stort sortiment. Dessa egenskaper kan i någon mån variera mellan försäljningsställena inom ett block eller ett företag. Det innebär, att olika butikstyper även inom ett helintegrerat företag såsom konsumentkooperationen konkurrerar aktivt inbördes. Med den struktur som råder kommer ett företags framgångar med en viss användning av konkurrensmedlen att imiteras av andra företag. I det följande behandlas vilka utbudsegenskaper som har uppstått till följd av konkurrensen. Dessa har därvid indelats i vissa grupper, nämligen

— pris

— sortiment

— service

— butikslokalisering och butikstyp — reklam och information.

5.4.3. Pris

Ett detaljhandelsföretag kan använda priset som konkurrensmedel på olika sätt. Det kan gälla enskilda produkter eller hela sortiment, och det kan få formen av tillfälliga prisnedsättningar, rabatter och återbäring. Med hänsyn till hushållens inköpssituation för dagligvaror är det den genomsnittliga prisnivån för hela sortimentet som är mest intressant. Bedömningen av prisnivån i olika butiker är mycket komplicerad för ett enskilt hushåll. Det har även för SPK varit svårt att finna en helt rättvisande och hanterlig metod att påvisa prisnivåskillnader. Prissättningen för olika försäljningsställen har sedan länge varit styrd av cirkapriser som utarbetats av branschorganisationer och ekonomiska

grupper samt central prissättning inom filialföretag. I en rad undersök- ningar av SPK har konstaterats, att följsamheten till dylika priser är hög _ inom filialföretag är den naturligt nog i allmänhet fullständig. Svårigheter uppkommer när man vill mäta föreliggande skillnader i faktiskt uttagna priser. SPK har därvid arbetat med ett standardiserat veckoköp och på senare tid, bl. a. i undersökningen för distributionsut- redningen, belyst prisskillnader mellan varianter av en viss vara i samma butik.

SPK:s undersökningar har genomgående visat att prisskillnaderna i allmänhet är små mellan olika företag men också mellan olika typer av försäljningsställen och mellan olika regioner och ortstyper. De största avvikelserna har förekommit främst i stormarknaderna, i vilka ett veckoköp i olika fall legat 5—7 % under den på orten vanliga nivån. I undersökningen i Örebro framkom att prisnivåni övriga fall i någon mån sammanhängde med butiksstorleken — prisnivån i butiker i storleksklass- en 5—10 milj. kr. i årsomsättning låg ett par procentenheter under den i butiker med mindre än 1 milj. kr i årsomsättning. Skillnaderna mellan billigaste och dyraste kombination av varuvarianter var betydligt större.

En under senare år alltmer spridd företeelse är s.k. kampanjpriser i samband med veckoslutsannonsering eller av mer tillfällig natur. I Örebroundersökningen beräknade SPK att prisnedsättningar av detta slag motsvarade ca 0,6 % av cirkaprisnivån. SPK har sedermera fortsatt att undersöka verksamheten med kampanjpriser på bredare bas och ur olika synvinklar. För att kunna utnyttja prisfördelarna måste hushållen enligt SPK känna till ordinarie priser, kunna anpassa sitt kosthåll till utbjudna kampanjvaror samt ha resurser för att kunna göra Storköp. I mest gynnsamma fall kunde hushållen minska sina matkostnader med 7%. Priskampanjernas omfattning, kostnader och effektivitet på företagsnivå undersöks f. n. (se vidare Pris- och kartellfrågor 1974110). Enligt särskilt uppdrag skal] SPK även undersöka möjlighterna att begränsa denna form av prissättning, varvid konsumenternas intresse av låg och jämn prisnivå särskilt bör beaktas.

5 .4.4 Sortiment

Sortimentets storlek och sammansättning i en dagligvarubutik kan anges i två dimensioner, bredd och djup. Bredden anger vilka varuområden, varugrupper och produkter som ingår, djupet anger hur många fabrikat och varianter som ingår. Varianter av en produkt av visst fabrikat kan avse utförande, t. ex. malning och rostning av kaffe, samt typ och storlek på förpackning. Varje variant av olika produkter och fabrikat brukar benämnas artikel, och summan av dessa anger sortimentets storlek. Sortimentet i dagligvaruhandeln har under senare år växt kraftigt. Några beräkningar av hur många dagligvaruartiklar som totalt bjuds ut på den svenska dagligvarumarknaden kan vara av storleksordningen produkter, fabrikat och varianter har inte heller klarlagts. I t. ex. konsumentkooperationen omfattar Iivsmedelssortimentet ”på riksnivå” ungefär 5 000 artiklar och i lagercentralerna ca 3 000 artiklar. Inom vart

1 Se 1953 års varudistri- butionsutrednings be— tänkande (SOU 1955: 16).

Figur 5.3. Sortiments- utvecklingen i stora dagligvarubutiker åren I 969 _ I 9 73.

Källa: Tidskriften Supermarket 9/197 3.

och ett av de övriga stora partihandelsblocken finns ungefär motsvarande antal artiklar. Endast till viss del torde artiklarna vara desamma i olika block. Det är därför möjligt att det totala antalet dagligvaruartiklar på den svenska daglivarumarknaden kan vara av storleksordningen 10 000—15 000 med hänsyn till att det finns leverantörer utanför partihandelsblocken.

På butiksnivå samvarierar antalet artiklar i sortimentet med butiksstor- leken. I servicebutiker torde antalet vanligtvis ligga kring 1 000 artiklar och i riktigt stora enheter kan det gå upp till 4 OOO—5 000 artiklar. Skillnaden är till största delen hänförlig till antalet fabrikat och varianter av olika produkter. Enligt vissa undersökningar fanns istörre livsmedels- butiker ungefär 1 200 artiklar vid 1950-talets mitt.1 Tillväxten har avsett såväl bredd som djup. Som tidigare nämnts saluför dagligvarubutikernai växande omfattning tobak, tidskrifter, enkla beklädnadsartiklar, husgeråd m. m. Innovationer i förpackningsteknik och krav på varierande förpack- ningsstorlekar bidrar till ökningen på djupet. I figur 5.3 visas utveckling- en för några varugrupper i stora dagligvarubutiker åren 1969—1973.

Enligt figuren föreligger en tendens till uppbromsning av sortimentstill- växten från år 1971. Detta stämmer väl med vad företrädare för de stora företagen uppgivit till utredningen, nämligen att man söker begränsa sortimentstillväxten på olika sätt. Av ett normalt nytillskott om drygt 1 000 artiklar per år tas bara hälften in i partihandelns sortiment, och samtidigt som man tar upp en ny artikel söker man gallra ut en gammal. På vissa håll söker man också nedbringa antalet leverantörer. Företagen

Antal artiklar

2 000 4- — _ _ _ _ _ ,», ——__ Specerier, ,” konserver ' ,» ”I 1 500 * 1 000

Färskvaror

_ . .___.f Kem.tekn. varor,

_/ papper

500

1969 1970 1971 1972 1973 År

har i allmänhet dock bedömt att sortimenten kommer att fortsätta att växa. I sammanhanget förtjänar nämnas, att det inom SPK och konsumentverket pågår ett arbete med att belysa kostnaderna och nyttan för konsumenterna av ett rikhaltigt sortiment.

En central punkt i blockens och de stora företagsenheternas sortiments- politik är att varje försäljningsställc skall kunna anpassa sitt urval till sin speciella situation. Inom konsumentkooperationen kommer man i framtiden att använda ett datasystem som gör det möjligt att ”skräddar- sy” sortimentet för varje butik med hänsyn till lokala förhållanden. Ett visst bassortiment skall dock finnas i alla butiker. Inom ICA är distributionscentralernas sortiment ganska stort och därutöver kan butikerna välja ur ett centralt sortiment. F. n. täcker ICA-köpmännen i genomsnitt 65 % av sitt varubehov hos ICA. Inom Vivo- och Favörkedjor- na är ”köptroheten” något lägre till de partihandelsföretag man samverkar med.

5.4.5. Service

De tjänster i butikerna, som här innefattats i begreppet service, omfattar bl. a. betjäning, rådgivning, hemsändning och öppethållande. Helt manuell betjäning förekommer främst ispeciallivsbutiker. Även bland allivsbutikerna förekommer fullständig betjäning men i mycket liten utsträckning. Nyetablerade butiker har dock nästan utan undantag självbetjäning, men oftast finns någon eller några manuellt betjänade avdelningar, särskilt för färskvaror. Enligt företagens bedömningar är en återgång till en högre betjäningsgrad inte trolig när det gäller dagligvaror. Förmedling av tjänster såsom tips, lotter, fotoframkallning och barnvakt förekommer särskilt i servicebutiker men också i andra butiker. Efterfrågan på dylik service uppges vara liten.1 När det gäller hemsändning kan man som tidigare nämnts skilja på två former, nämligen hemsändning av varorna efter butiksbesök och hem- sändning efter beställning, s.k. hemköp. Undersökningar har visat, att flertalet butiker i olika orter och ortstyper lämnar service av detta slag men att utnyttjandet är lågt. Företagen har uppgivit att särskilt hemköpsservice är mycket dyr och att de avgifter som nu ibland tas ut » inte på långt när täcker de faktiska kostnaderna. Om utnyttjandet skulle stiga väsentligt så skulle man vara tvungen att ta ut mera kostnadsanpas- sade avgifter. Därmed skulle efterfrågan åter minska. Genom att affärstidsregleringen på försök upphörde vid utgången av år 1971 har företagen f. n. möjlighet att tillämpa de öppethållandetider de finner bäst för olika försäljningsställen. Affärstidsnämnden har haft till 1 Ett aktuellt exempel uppgift att bl. a. följa utvecklingen av öppethållandet och har genom redovisas av Jerker olika undersökningar konstaterat att förändringarna i stort sett varit Nilsson vidlnstitutionedn . . .. . . .. .. .. for byggnadsfunktionsla- ganska sma. Den vanligaste oppnmgstrden pa vardagar ar kl. 9.00 for alla ra vid Tekniska högsko- kategorier av butiker, men det föreligger en tendens till något senare laniLundiArbetsrap- öppningstid. I fråga om stängningstid föreligger större variationer. För port1/1975(Närhetsbu— . . . .. . . tlken, utvärdering av ett 11vsmedelsbut1ker llgger den normala stangnlngstiden mellan kl. 17.30

experiment i ett nytt och 18.30. Varuhus på större orter hade i viss utsträckning öppet till kl. bostadsområde).

20.00. På fredagar har såväl livsmedelsbutiker som varuhus i flera fall öppet efter kl. 18.00. Den normala stängningstiden på lördagar är för livsmedelsbutiker kl. 13.00 — i mindre orter dock tidigare i ökande utsträckning. I större orter har många livsmedelsbutiker och flertalet varuhus öppet längre. Nu angivna tider ligger inom ramen för vad som i affärstidslagen angavs vara vanlig affärstid. Affärstidsnämnden har ägnat särskild uppmärksamhet åt förekomsten av öppethållande på söndagar. Öppnings- och stängningstiderna på söndagar varierar kraftigt, men tiden för öppethållande är genomgående kortare än på måndagar—fredagar. Kontinuerligt Söndagsöppet förekom- mer i huvudsak endast i varuhus och livsmedelsbutiker på större orter. Andelen varuhus med kontinuerligt Söndagsöppet visar vissa säsongvaria- tioner men har under åren 1973 och 1974 i allmänhet legat mellan 10 och 20 %. För livsmedelsbutiker är motsvarande andel betydligt lägre. Tillfälligt öppethållande på söndagar förekommer framför allt ivaruhus. Undersökningar av det totala utnyttjandet av möjliga tillfällen till Söndagsöppet har visat stora variationer mellan olika orter. Under den tid affärstiderna varit fria har medelantalet öppethållande— timmar förändrats obetydligt. Varuhusen har i allmänhet fler öppethål- landetimmar per vecka än livsmedelsbutiker. Stängning vid lunchtid förekommer i livsmedelsbutiker i ganska stor omfattning men har reducerats under senare år.

5.4.6. Butikslokalisering och butikstyper

En från hushållens synpunkt viktig utbudsegenskap är butikernas lokalisering. För företagen är ett bra läge en mycket betydelsefull faktori konkurrensen. Butikslägets egenskaper avgör också i stor utsträckning vilken typ av försäljningsställe som etableras. Man kan i princip skilja mellan tre olika typer av lägen som i stort är avgörande för butikstypen, nämligen lägen i tätortscentrum, trafikorienterade lägen samt lägen i bostadsområden. I de båda förstnämnda lägestyperna är butikerna inriktade på att fånga in kundströmmar från vidsträckta områden, medan bostadsområdesbutiker i huvudsak betjänar ett lokalt begränsat område. Någon fullständig bild av butiksbeståndets fördelning på olika typer av lägen kan inte erhållas.

Mycket stora enheter och försäljningsställen med specialsortiment kräver naturligen ett stort underlag. De lokaliseras därför till cityområden och stora centrumanläggningar. Bostadsområdesbutikernas storlek blir i första hand beroende av det lokala köpkraftsunderlaget men påverkas också av möjligheterna att attrahera kunder från annat håll och riskerna för att förlora en del av det lokala köpkraftsunderlaget till andra butiker. För försäljningsställen i trafikorienterade lägen räknar man med att fånga in kunder utmed livligt frekventerade trafikleder men butikerna förläggs ofta i anslutning till ett bostadsområde. Stormarknaderna är dock i allmänhet lokaliserade utanför bostadsbebyggelsen och inriktade huvud- sakligen på bilburna kunder. De använder sådana konkurrensmedel att deras egenskaper i övrigt uppväger nackdelarna med lokaliseringen.

Några allmängiltiga normer för att i förväg beräkna kundtillströmning- en i olika butikslägen finns f. n. inte. Inom de stora blocken och företagsenheterna arbetar man efter vissa tumregler och erfarenhetsmässi- ga bedömningar. De olika etablerarnas bedömningar varierar i fråga om t. ex. erforderligt lokalt underlag för bostadsområdesbutiker och nödvän- dig storlek på den näringsgeografiska regionen för etablering av varuhus och stormarknader. Ungefär 3 000 invånare i ett nytt bostadsområde anses normalt ge underlag för en butik med 4—5 milj. kr omsättning, vilket motsvarar ungefär hälften av invånarnas konsumtion av dagligvaror. Till trafikorienterade lägen lokaliseras antingen stora enheter av typ hallbutik eller dagligvarumarknad eller små enheter av typ servicebutik. För stormarknader anses regionen böra ha mellan 100 000 och 150 000 invånare och för traditionella varuhus 15 000—25 000 invånare.

I viss mån har de stora blocken och företagsenheterna särpräglat sig i fråga om lågesval och butikstyp. Konsumentkooperationen täcker hela skalan av butiksformer. ICA satsar i första hand på bostadsområdesbuti- ker men arbetar också med storbutiker med undantag för stormarknader i gängse mening. Förhållandet är detsamma inom de butikskedjor som är anknutna till Dagab-blocket men trafikorienterade lägen eftersträvas i relativt hög utsträckning, särskilt i Favör-kedjan. De båda varuhuskedjor- na satsar på sina speciella butiksformer varuhus och stormarknader. Genom sina ägareintressen i kedjan Hemköp/NU kommer dock Åhléns att satsa även på stora dagligvarubutiker.

I fråga om butikernas lämpligaste lokalisering i förhållande till konkurrenter föreligger vissa åsiktsskillnader mellan blocken. ICA anser att 5. k. dubbeletableringar i bostadsområden bör eftersträvas från konkurrenssynpunkt. KF har i princip samma inställning men menar att spridning kan vara nödvändig i områden med låg exploateringsgrad. Dagab-anknutna detaljister söker ensamlägen dels för spridningens skull och dels på grund av inriktningen på trafikorienterade lägen.

När det gäller utformningen av butikslokalerna för olika butikstyper föreligger inte några påtagliga skillnader mellan butiker med olika ägare. Butikerna planeras i stort efter samma principer, och förekommande skillnader torde främst vara hänförliga till olikheter i butiksstorlek.

5.4.7. Reklam och information

Med genomförandet av självbetjäningssystemet i dagligvaruhandeln har muntlig information i stor utsträckning kommit att ersättas av mekanise- rad massinformation i form av bl. a. annonser, varuexponering och varubeskrivningar på förpackningar. Överföringen av information har därmed till stor del tagits om hand av de bakomliggande leden. Fr. o. m. den 1 januari 1974 gäller med stöd av livsmedelslagen nya bestämmelseri fråga om märkning av innehåll, vikt, hållbarhet nr. 111.

Reklamens omfattning och kostnader har ingående studerats av reklamutredningen. Enligt dess beräkningar utgjorde reklamkostnaderna i livsmedelsindustrin ca 1,2 % av omsättningen år 1967. För partihandeln och detaljhandeln var andelarna 0,5 resp. 0.7 %. De sammanlagda

reklamkostnaderna i olika led utgjorde för varugrupperna livsmedel, tobak och drycker 1,7 % av den privata konsumtionen. För olika produktgrupper i dagligvarusortimentet visade reklamkostnadsandelen betydande variationer. Högst låg tandkräm med 17,9 % och lägst ägg med 0,8 %.

Inom blocken används i hög grad olika kampanjer som ett led i konkurrensen, t.ex. den s.k. veckoannonseringen. Denna verksamhet utformas ofta i samarbete mellan blocken och fabrikanterna. Kostnader m. m. för dessa aktiviteter undersöks f.n. som nämnts av SPK. När det gäller varudemonstrationer och specialskyltningar deltar konsulenter från antingen blocken eller fabrikanter. Vissa fabrikanter tar ofta rutinmässigt del i arbetet med varuexponering främst i större butiker.

Prisinformationen sker — förutom genom nämnda kampanjer — nästan uteslutande genom angivelser på förpackningarna eller vid varans plats på hyllan. S. k. jämförpriser införs f.n. i allt större omfattning. Från företagen har i vissa fall påpekats att kostnaderna för jämförprismärkning är höga i förhållande till utnyttjandet. I något fall ansågs också att jämförpriser medförde risk för att hushållen alltför ensidigt beaktade priset.

När det gäller råd och förslag om lämpligt sammansatta matprogram och recept har KF och ICA hänvisat bl. a. till de periodiska tidskrifter som ges ut. I viss omfattning finns också sådant material tillgängligt ide kooperativa butikerna men endast undantagsvis iandra försäljningsstäl— len. Det har framhållits att någon större efterfrågan på service av detta slag inte föreligger.

5.5. Strukturförändringar

5.5.1. Företagsstrukturen

Under perioden 1963—1974 ökade blocken och storföretagen sin andel av livsmedelsförsäljningen i allivsbutiker från 72,4 till 89,3 ”0. Ökningen var särskilt stark för varuhuskedjorna och Vivo/Favör, medan konsu- mentkooperationen hållit sin marknadsandel i stort oförändrad. Som framgått av figur 5.2 hade KF och ICA tillsammans en mycket stor andel av livsmedelsomsättningen i allivsbutiker, nämligen ca 67 %. Minskningen för andra företag än de nu nämnda utgörs till en del av nedläggningar, medan andra köpts upp av de stora blocken. Det senare gäller bl. a. flera lokala kedjeföretag.

En allmän uppfattning inom handeln är att de fristående företagen kommer att fortsätta att minska i betydelse. En orsak härtill anges vara svårigheterna för små företagsenheter att klara sig på den alltmer komplicerade marknaden utan det stöd som en stor organisation kan ge. bl. a. när det gäller att tid expansion få tag i butikslägen. En annan förklaring är att det av skatteskäl kan ställa sig fördelaktigare att sälja ett familjeföretag än att låta det övertas av arvingar. Presumtiva köpare är då i första hand storföretag. Hur marknadsandelarna för de stora grupperna i fortsättningen kommer att förändras går knappast att förutsäga. Det har

Andel (%) 50

40

Övriga 29,7 % ICA 29,0 %

30

Kons.koop 23,6 %

20 Dagab-anknutna 17,7 %

10

1963 1967 1971 1974 År

ibland hävdats, att KF och ICA såsom de största får förtur vid fördelning av nya lägen och därför ”automatiskt” kommer att växa. Utvecklingen under den senaste tioårsperioden styrker dock inte helt en sådan uppfattning — varuhuskedjorna växer och Vivo/Favör ökar f. n. sin andel av såväl totalförsäljning som nyetableringar. De tre blockens sammanlag— da andel av livsmedelsomsättningen i hela detaljhandeln har såsom framgår av figur 5.4 växt mycket starkt.

5 .5 .2 En tiksstrukturen

I avsnittet 5.3.4 har olika butikstyper definierats. Det har emellertid inte gjorts några beräkningar av vad varje typ representerar i fråga om antal och omsättning. Allivsbutikernas fördelning på olika storleksklasser har dock beräknats i enlighet med tabell 5.1 (motsvarande uppgifter två år tidigare finns i tabell 8.1).

Som framgår av tabellen dominerar mindre enheter antalsmässigt mycket starkt. I de båda minsta storleksklasserna finns servicebutikerna, som år 1974 kan beräknas ha uppgått till ungefär 175 st. Samma år var antalet traditionella kedjevaruhus och stormarknader ca 360. Av tabellen framgår vidare att markanta skillnader i butiksstorlek föreligger. Den genomsnittliga årsomsättningen för samtliga allivsbutiker ökade från ca 0,5 milj. kr år 1963 till nära 2,5 milj. kr år 1974 i löpande priser. En

Figur 5.4. De olika blockens andel av den to- tala livsmedelsomsätt- ningen i detaljhandeln under perioden 1963— I 9 74.

Källa: Uppgifter

från HUI.

Figur 5.5. Olika butiks- formers andel av omsätt— ningen inom allivshan- deln år 1974.

Källa: Beräkningar grundade på uppgifter i tidskriften Super- market 5/1975.

Tabell 5.1 Allivsbutikernas fördelning på olika storleksklasser år 1974.

Oms. i Antal Total oms. Total oms. Oms. per enhet i milj. kr enheter i milj. kr” i ”0 milj. kr — 1 5 053 2 564 10,0 0,5 1— 3 3197 5457 21.4 1.7 3— 5 897 3 424 13,4 3,8 5—10 843 5 700 22,3 6,8 10—20 428 5 500 21,5 12,9 20— 57 2 900 11,4 50,9 Summa 10 475 25 545 100,0 2,4

Kalla: Uppgifter från HUI. a Livsmedel och andra dagligvaror.

beräkning av olika butiksformers andel av totalförsäljningen år 1974 visas ifigur 5.5.

Som framgår av figur 5.6 minskade det totala antalet allivsbutiker med drygt 10000 enheter under perioden 1963—1974 eller med ungefär 50 %. I absoluta tal tenderar såväl nedläggningar som nyetableringar att minska. Enligt den undersökning av strukturförändringar i 14 orter, som SPK:s butiksregister gett underlag för, varierade nettominskningen för

Servicebutiker 0,9 %

Livsmedelsbutiker mindre än 4 milj kr 37,3 %

Livsmedelsbutiker mer än 4 milj kr 37,3 %

||——_-|||||I|||||||||||/|/|/||||| va r u h U 5 1 9 17 %

allivsbutiker under perioden 1964—71 mellan 4 och 48 % i tretton av orterna medan en, Visby, visade viss ökning. Genomsnittsförändringen var ._ 25 %. Speciallivsbutikerna i dessa orter minskade under samma tid med 45 %. Något klart samband mellan befolkningsutveckling och förändring av antalet butiker kunde inte konstateras. I vissa av dessa orter har beräknats vilka konsekvenser förändringarna medfört med avseende på närhet till allivsbutiker. Resultaten härav anges, förutom i bilaga F, översiktligt i kapitel 6.

Material från HUI och KF för år 1971 visar, att nyetableringarna totalt sett utgjorde omkring en sjundedel av nedläggningarna. Andelen nedlägg- ningar var störst inom den fristående företagsgruppen. De förhållandevis Hesta nyetableringarna hade Vivo och de båda varuhusföretagen. Nyeta- blerade enheter hade ungefär tio gånger större omsättning än nedlagda. I tabell 5.2. visas, hur nedläggningar och nyetableringar fördelar sig på olika butiksstorlekar. Av tabellen framgår indirekt att stora enheter, som tillkommer under ett år, tillsammans svarar för en betydande omsättning.

Enligt distributionsutredningens undersökning av nyetablerade allivs- butiker åren 1970472 var medelomsättningen drygt 4,5 milj. kr för dagligvarubutiker och nära 14 milj. kr för varuhusens livsmedelsavdel- ningar. Nyetableringarna omfattade även butiker av relativt liten storlek, bl. a. ett 20-tal servicebutiker. De från blocken fristående företagen med ungefär en fjärdedel av antalet butiker svarade för endast en tiondel av

1 OOO—tal butiker

20

15-

101 __. 5 1963 1965 1967 1969 1971 1973 År

Figur 5. 6. Antalet allivs- butiker 1963— 1 9 74.

Källa: Uppgifter från HUI.

Tabell 5.2 Nedläggningar och nyetableringar inom enskild handel under år 1973, fördelade på omsättningsklasser.

Omsättnings- Antal Nedlagda Nyetable- Antal klass (kt/ar) butiker vid rade butiker vid årets början årets slut Under 500 000 3 415 302 4 3 117 500 00041 milj. 2 163 144 5 2 024 1—3milj. 2199 111 26 2114 345 milj. 550 19 30 561 Över 5 milj. 733 7 63 789 [ij uppgift 75 8 9 76 9 135 591 137 8 681

Källa: HUI, rapport nr P 37574.

nyetableringarna. Om jämförelsen avser omsättningens fördelning hade konsumentkooperationen, ICA samt Vivo och Favör större andelar av nyetableringarna än av hela beståndet.

I fråga om olika butiksformers utveckling under perioden 1963—73 finns vissa uppgifter från HUI beträffande varuhus. Kedjevaruhusen ökade från 242 till 373 under denna tid. Ökningen innefattade samtliga 29 stormarknader som fanns vid slutet av år 1973 utom en som tillkommit redan år 1962. Nästan alla kedjevaruhusen hade särskild avdelning med försäljning av livsmedel. Därutöver tillkom under perioden ett flertal köpmannavaruhus, vilka år 1973 uppgick till 41 st.

5.5.3. Utvecklingen i OE CD-la'nder

I bilaga C redovisas en studie av distributionssystemets utveckling i vissa OECD-länder. Därav framgår bl. a. att utvecklingen i stort följer samma linjer som i Sverige, även om den på sina håll ännu inte hunnit så långt. Det gäller såväl företagskoncentration i form av mångfilialföretag och ekonomisk samverkan som butikskoncentration genom nedläggning av mindre försäljningsställen och tillväxt av stora butiker och varuhus. Självbetjäningssystemet i dagligvaruhandeln tycks också ha slagit igenom helt i nyetablerade butiker.

5.6. Bruttovinst, kostnader och produktivitet

Utvecklingen mot allt större enheter i detaljhandeln med dagligvaror kan förklaras dels av större butikers förmåga att dra till sig köpare och dels av stordriftsfördelar på kostnadssidan. Tillgängligt material tyder på att kostnads- och lönsamhetssituationen är betydligt mera gynnsam i stora enheter än i små.

Vid resultatberäkningar används olika vinstbegrepp. Med bruttovinst avses skillnaden mellan uppnått försäljningsvärde och kostnader för inköpta varor, dvs. varornas inköpspris och avdrag för eventuell bonus och kassarabatt. Bruttovinsten skall täcka verksamhetens kostnader för

personal, lokal, försäljning, reklam, transporter, underhåll samt räntor och avskrivningar. Överskott som uppstår sedan dessa kostnader avräk- nats benämns nettovinst.

Inom HUI görs regelbundet undersökningar av bruttovinst, kostnader och produktivitet i enskild handel. De omfattar ett urval om ca 400 självbetjäningsbutiker. Inom konsumentkooperationen görs beräkningar— na pti ett något annorlunda sätt, varför uppgifter om butiker i de båda ägarekategorierna måste redovisas var för sig. Följande uppgifter om kooperativa butiker härrör från föreningsrevisionen i KF och omfattar nära 200 slumpvis utvalda sjålvbetjäningsbutiker. Uppgifterna avser år 1972.

I den privata handeln låg bruttovinsten kring 16—17 % av omsättning- en. Den ökade vid stigande butiksstorlek upp till en omsättning av 3—5 milj. kr för att därefter sjunka något.[ Den skillnad som sålunda förelåg mellan olika butiksstorlekar torde bl.a. bero på olikheter i sortiments- sammansättning och inköpsvillkor. Bruttovinsten i kooperativa butiker var ungefär lika stor, men skillnaden mellan olika butiksstorlekar var något mindre än i den privata handeln. I stort har bruttovinsten i förhållande till omsättningen varit oförändrad under ett flertal år.

Vid beräkningen av de sammanlagda kostnaderna har HUI inte tagit hänsyn till ersättning till innehavaren och ev. medhjälpande familjemed— lemmar. 1 små butiker spelar dessas insatser en större roll än i stora butiker. På sätt som närmare anges i bilaga D har utredningen beräknat ersättningen för innehavarnas egna insatser och räknat om HUI:s uppgifter med hänsyn härtill. Resultatet härav visas ifigur 5.7. De stora

% 25

20

15 __

10

5 000— 9 999

3 000- 10 000- 4 999

-499 500- 1 000-

999 2 999

_ — Bruttovinst

1 För år 1973 låg brutto— vinsten på ungefär sam- ma nivå,17,5—18 %i storleksklasserna från 3—5 milj. kr. och uppåt.

Korr.kostnader

Figur 5. 7. Korrigerade kostnader och brutto- vinst i procent av omsatt- ningen för enskilda själv- betjäningsbutiker år I 9 72.

Källa: Bearbet- ningar av HUI:s upp— gifter enligt tidning-

Omsättningsklass en Livs 10/1973_ (1 000 kr)

kostnadsskillnader som framkommit är i realiteten ännu större eftersom det 5. k. svinnet normalt är större i små butiker än i stora.

Nettovinsten blir sedan hänsyn tagits till ”normal” ersättning till innehavaren och medhjälpande familjemedlemmar negativ i mindre butiker och i absoluta tal hög i de största butikerna. I förhållande till omsättningen utgör nettovinsten ca 1,5 % i genomsnitt för butiker med över 5 milj. kr i årsomsättning.

Nettoresultatet i kooperativa butiker, som skall täcka centrala sam- kostnader eller kostnader för den gemensamma administrationen samt återbäring, visade i huvuddrag samma bild som det korrigerade nettore- sultatet i enskilda butiker. Småbutikerna lämnade inte något bidrag till gemensamma kostnader utan dessa fick bäras av de större. I tabell 5.3 visas kostnadernas fördelning på kostnadsslag för samtliga redovisade butiker samt för butikerna i den minsta och största klassen.

Som framgår av tabellen var det främst skillnaden i löner och lönebikostnader som orsakade de förhållandevis låga totalkostnaderna i stora butiker. Arbetskraften kunde således utnyttjas bättre i större enheter. Detta framgår också av produktivitetsberäkningar som HUI gjort. Man har därvid beräknat såväl omsättning per sysselsatt som omsättning per m2 försäljningsyta och lagrets omsättningshastighet. I samtliga fall var produktiviteten dubbelt så hög i butiker i storleksklassen 5—10 milj. kr som i den minsta klassen med omsättning understigande 0,5 milj. kr. I stort sett samma resultat kom fram vid SPK:s butiksunder- sökning i Örebro. Det bör emellertid observeras att dessa mått inte ger uttryck för hur prestationerna utförs, dvs. vilka kostnadsövervältringar som skett på hushåll och leverantörer. Vidare kan skillnaderna i produktivitet till en del vara en följd av t. ex. olikheter i butikernas ålder.

Inom HUI har vissa beräkningar gjorts av effekten av rationaliseringar inom dagligvaruhandeln mellan åren 1959—71, vilka visas i bilaga D. Enligt dessa beräkningar skulle personalkostnaderna i en butik med 5 milj. kr årsomsättning ha ökat från ca 225 000 till ca 800 000 under perioden om arbetsinsatsen varit oförändrad. De faktiska kostnaderna ökade emellertid endast till ca 540 000 kr beroende på de rationalise— ringsåtgärder som genomförts.

Tabell 5.3 Kostnader och nettoresultat i procent av omsättningen i vissa konsu- mentkooperativa butiker år 1972

Kostnadsslag Kostnader (5)

Omsättnklass (1 000 kr) —499 5 000— Samtliga löner 10,7 6,9 7,4 Lönebikostnader 2,4 1,4 1,8 Hyra 1,7 2,3 2,1 Räntor och avskrivn. 0,9 1,2 1,0 Övriga kostnader 2,0 1,0 1,2 Samtliga fasta särskostn. 17,7 12,8 13,5 Nettoresultat —2,2 +3,8 +2,5

Kalla: KF. Utredning om butikernas resultat 1972.

Av betydelse för ett effektivt utnyttjande av insatta resurser i butikerna är arbetsvolymens fördelning under dagen och veckan. Av tillgängligt material framgår att dagligvarubutiker med självbetjäning har ett större antal kunder på fredagar än under övriga veckodagar. Det gäller oavsett butikens storlek. Även på lördagar är kundfrekvensen förhållan- devis hög med hänsyn till den kortare öppethållandetiden. Ser man till omsättningens fördelning blir skillnaden mellan fredag—lördag och övriga veckodagar ännu större. Ungefär samma förhållanden visar undersökning- ar i vissa varuhus.

När det gäller försäljningens fördelning under dagen kan allmänt konstateras att kundtillströmningen är hög kring kl. 17 under månda- gar—fredagar. Till följd härav har såsom tidigare nämnts butikerna i ökande utsträckning förlängt öppethållandet på kvällar. Enligt ett exempel från ett varuhus var försäljningen vid livsmedelsavdelningen lägst mellan kl. 13—14 alla veckodagar.

5.7 Finansieringsfrågor m. m.

Partihandelns intresse för att trygga avsättningen för sina varor har bl. a. lett till ett betydande engagemang vad gäller omstruktureringen inom detaljhandelsledet. Det omfattar bl.a. bevakning av butikslägen och finansiering av nyetableringar.

lnom konsumentkooperationen sker en viss självfinansiering genom de anslutna medlemmarnas insatskapital och icke uttagen återbäring. De olika konsumentföreningarnas finansiering i övrigt sker genom lån från KF. En betydande långivning förekommer sålunda från Kooperationens Pensionsanstalt.

lnom ICA förekommer olika finansieringsformer mellan regionföreta- gen och köpmannen. Utöver reverslån och borgensförbindelser tillämpas två andra former, nämligen butiksavtal och samägda bolag. Genom s. k. ICA-avtal träffas överenskommelse mellan köpmannen och något av de tre rcgionföretagen bl. a. om gemensamt ägande av aktiekapitalet. Fördelningen är vid starten 9% hos köpmannen och 91 % hos ICA. Vartefter vinst uppstår erbjuds köpmannen överta ICA:s aktieinnehav så när som på en aktie. Avtalet innehåller åtskilliga begränsningar i köpmannens handlingsfrihet. Bl.a. hyrs butikslokalen ut av ICA och köpmannen får inte överlåta sina aktier på annan. Så länge köpmannen äger mindre än 50 % av aktiekapitalet kan ICA säga upp honom med tre månaders varsel. Under de tre senaste åren har finansieringsfrågan lösts genom ICA-avtalet för flertalet butiker (för butiker med årsomsättning överstigande 4 milj. kr, som utgjort ca 70 % av alla nyetableringar inom ICA, gällde detta i samtliga fall).

Vid nyetableringar använder partihandelsföretagen inom Dagab-bloc- ket ofta ett hyressystem, s. k. leasing, för butikslokaler och inventarier men är som regel inte delägare i rörelsen. En sådan konstruktion anses nödvändig med hänsyn till enskilda köpmäns finansieringssvårigheter och för att få behålla butiksläget. För Vivo och Favör finns dessutom två

särskilda kreditinstitut.

AB Handelskredit har till uppgift att genom främst kreditgivning bidra till en effektivisering av detaljhandeln. Bolaget ägs och stöds av livsmedelsindustrin och kemisk-tekniska industrin samt av vissa andra intressenter. Långivningen inriktas enligt bolaget i första hand på att stödja enskilda progressiva köpmän inom dagligvaruhandeln som önskar utveckla sin rörelse genom ett fristående uppträdande på marknaden.

Några svårigheter att skaffa kapital har hittills inte förelegat. Handels- kredits resurser har fortlöpande förstärkts genom ökade insatser från intressenternas sida. Utlåningen, som sker mot ungefär samma ränta som i bank, har särskilt under år 1974 ökat kraftigt. Nylånen uppgick då till ca 35 milj. kr och bolaget medverkade i ca 25 % av nyetableringarna inom enskild dagligvaruhandel. I många fall är det små butiksenheter som får lån, bl. a. företag med servicebutiker (för bl. a. kioskhandeln finns ett institut som drivs parallellt med Handelskredit). För fristående mindre enheter är det enligt bolaget också viktigt att få hjälp med bevakning av nya butikslägen. För detta finns Butiksetablering AB (Beab), som är anknutet till Sveriges livsmedelshandlareförbund.

Till 1975 års riksdag har motioner väckts rörande frågan om detaljhandelns kapital- och kreditförsörjning. Bl. a. ansågs, att samhället exempelvis genom allmänna pensionsfonden skulle medverka i finansie- ringen för att motverka bindning till blocken och för att hålla konkurrensen levande. En sådan upplåning skulle förutsätta att Handels— kredit skulle bli underställt bankinspektionen med de strängare regler för utlåningsverksamheten som detta skulle medföra. Handelskredits syfte är att vara ett komplement till bankerna, och företagens lånebehov böri första hand tillgodoses genom dessa. Näringsutskottet, som avstyrkte motionerna, konstaterade i sitt betänkande (NU 1975114) bl.a., att Handelskredit inte anmält något behov av insatser från statens sida. Riksdagen har beslutat i enlighet med utskottets förslag. Till utredningen har från bolagets sida dock anförts att det för framtiden skulle vara värdefullt att erhålla kapital på nya vägar. Enligt bolaget skulle det vara av värde om staten gick in som delägare och lämnade förlagslån eller ställde statsgaranti om t. ex. 10 milj. kr.

Kostnaderna för de ekonomiska gruppernas centrala administration tas ut av de belopp man tjänar in genom att samordna inköpen. Enligt koncentrationsutredningen (SOU 196816) beräknades blockens rabatter vara i storleksordningen 3 a 4% jämfört med en situation helt utan frivillig samverkan. Några beräkningar av hur stor del av dessa prisreduk- tioner som tillfaller konsumenterna har inte gjorts. Samverkan medför emellertid också andra stordriftsfördelar, bl. a. genom möjligheten att ha tillgång till specialister, genom datateknik för utredningar, datasystem för inköpsrutiner och genom samordning av sortimentspolitiken. Under år 1974 har också utgivandet av cirkaprislistor övergått från Sveriges livsmedelshandlareförbund till blocken. Vidare utbildas butikspersonal, och konsulenter kan bistå butikerna i olika frågor i driften.

5.8. Företagens synpunkter på utveckling och problem

De företag med vilka utredningen hållit särskilda överläggningar, nämli- gen KF, ICA, ASK, NK och Åhléns, har bedömt att den pågående strukturförändringen kommer att fortsätta men att minskningstakten kommer att avta. Nedläggningarna bedöms i första hand omfatta små, äldre enheter. Antalet stora enheter anses komma att öka, men t. ex. varuhusen väntas ofta bli mindre än de nu är. Antalet stormarknader enligt gällande definition kommer också att öka till ungefär 40—45, men sedan bedöms att ytterligare utrymme för butiksformen knappast föreligger. Etableringar av dagligvarumarknader och liknande i trafik- orienterade lägen väntas dock fortsätta att öka. Samtidigt har under de senaste åren uttalats en ökad tilltro till servicebutikernas möjligheter att tillgodose närhetsbehoven.

Förklaringen till den pågående utvecklingen är enligt företagen i allt väsentligt att hushållen ändrat sina köpvanor — vilket bl. a. beror på bilismens utveckling — att hushållen värderar stora sortiment högt samt att de är mycket prismedvetna i fråga om dagligvaror. Företagen anser sig leva i en hård inbördes konkurrens och ha en press på sig från både hushåll, löntagarorganisationer och samhälle att hålla kostnader och priser nere. Det av alla företagsgrupper uttalade huvudproblemet är därför kostnadsutvecklingen. Stora ökningar av kostnaderna för löner och sociala avgifter slår hårt särskilt på de mindre butiksenheternas ekonomi. Olika krav från samhällets sida, bl. a. i anledning av den nya livsmedelslagen, kan sammantaget bli kännbara. En central fråga är därför vilka möjligheter till kostnadssänkningar i andra hänseenden som står till buds

Belastningsvariationerna är ett problem som bedöms komma att öka, särskilt för stormarknadernas del. Så länge det är förvärvsarbete som lägger hinder i vägen för inköp på lågbelastningstid blir det dock svårt att ändra hushållens beteende. Den enda lösningen anses vara att i större utsträckning anlita deltidsanställda. Härvid kommer man i konflikt med de anställdas fackliga intressen (se avsnitt 5.9.4).

Möjligheterna att ytterligare rationalisera butiksarbetet bedöms av företagen vara relativt begränsade. Vissa punktinsatser är dock möjliga. Det gäller t. ex. förbättring och standardisering av varumottagen i butikerna och ökad förpackningsgrad för färskvaror och mera hållbara förpackningar. Utvecklingen av datarutiner skulle kunna rationalisera kassaarbetet i butikerna och förbättra tillgången på snabb information om försäljningen. Frågan om att införa det s. k. UPC-systemet utreds f. n. inom handeln. Det innebär kodmärkning av b1.'a. priset och förutsätter därför att krav på prismärkning av varje enskild varuenhet ej föreligger. Systemet anses inte kunna helt genomföras förrän under 1980-talet.

Utöver dessa åtgärder finns möjligheten att strukturrationalisera, dvs. lägga ned olönsamma enheter. En mera kostnadsanpassad prissättning med hänsyn till leveransstorlek och transportavstånd övervägs på sina håll inom partihandeln och kan betyda ökade problem för småbutiker. På konsumentkooperativt håll anses att om löneökningarna framöver blir

lika stora som under senare år så blir det inte möjligt att driva småbutiker annat än i helautomatiserad form. För enskild handel är flexibiliteten större eftersom innehavaren av en liten butik nöjer sig med lägre ersättning än den marknadsmässiga om han inte har någon alternativ sysselsättning.

Ett annat problem som särskilt aktualiserades under lågkonjunkturen 1971 _72 är den på sina håll stora överkapaciteten i detaljhandeln. I vissa fall anses denna bero på brister i kommunernas översiktliga planering och möjligheten att etablera i lokaler som är avsedda för annat ändamål. Det anses allmänt vara nödvändigt att planerande myndigheter och handeln nära samarbetari frågor rörande nyetableringar.

Specifika problem för olika företag och företagsgrupper synes inte föreligga i någon stor omfattning. För varuhuskedjorna finns ett behov av att i vissa fall lägga ner visst försäljningsställe och bygga ett nytt och större. Denna strävan uppges försvåras genom att kommunerna f. n. ofta intar en avvaktande hållning till etableringar av mycket stora enheter.

I fråga om de problem som strukturomvandlingen kan skapa särskilt för vissa hushållsgrupper anser sig företagen ha svårt att i rådande system påtaga sig något socialt ansvar. Man anser sig inte heller kunna ta hänsyn till uttalade konsumentönskemål om att t. ex. få behålla en nedläggnings— hotad butik såvida inte detta önskemål resulterar i en avsevärt ökad försäljning. Det har nämligen i vissa fall visat sig att sådana önskemål och det faktiska beteendet inte stämt överens. Man har också avvisat tanken på samhälleligt driftsstöd till butiker utom möjligen i särskilda fall i extrema glesbygder. I allmänhet anser man dock att nuvarande stödmöj- ligheter är tillfyllest.

I de fall hushållens attityder och beteende skulle ändras, t. ex. ifråga om att utnyttja hemsändning och betala för sådana tjänster, anser man sig ha goda möjligheter att anpassa sig härtill. Man är däremot inte beredd att bygga upp en beredskap för uppgifter som inte efterfrågas.

5.9. De butiksanställda 5.9.1 De butiksanställdas roll m. m.

De anställda i butikerna är i flertalet fall de som utgör den förmedlande länken mellan företag och hushåll. De anställdas situation har under de senaste decennierna förändrats i olika avseenden. I de fall butikerna har övergått till självbetjäningssystem har de anställdas uppgifter fått en annan karaktär. De tidigare rörliga och kontaktskapande göromålen har för t. ex. kassapersonalen inneburit en väsentlig förändring till ett mera mekaniskt och stillasittande arbete. För denna porsonalkategori har rollen som rådgivare till kunderna i stort sett helt upphört. För personal som arbetar med att fylla på varor i hyllor och diskar har kundkontakter- na också blivit mera sporadiska. Samtidigt som självbetjäningssystemet brett ut sig har också butikerna som arbetsplatser blivit allt större. I utredningens direktiv anförs bl. a., att de anställda inom handeln i fråga om löner, trygghet och arbetsförhållanden i övrigt bör tillförsäkras

jämställdhet med dem som arbetar inom andra servicenäringar. Utred- ningen har därför funnit anledning att på olika sätt belysa särskilt de butiksanställdas situation. I bilaga E redovisas relativt utförligt olika data om de anställda och deras attityder. I det följande redovisas översiktligt bilagans innehåll samt vissa synpunkter från Handelsanställdas förbund (HAF), som är facklig organisation för flertalet kategorier anställda inom dagligvaruhandeln. Övriga fackliga organisationer inom handeln, dvs. Handelstjänstemannaförbundet och Kooperationens tjänstemannaför- ening, representerar en förhållandevis mycket liten del av de anställda i dagligvarubutiker.

5.9.2. Allmänna data om de butiksanställda

De handelsanställda, dvs. anställda inom parti- och detaljhandel, utgör som arbetstagare en mycket stor grupp. Enligt folkräkningen år 1970 var antalet sysselsatta med minst halv normal arbetstid i denna grupp ca 435 000 personer. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande antal inom industrin utgjorde drygt 1 miljon personer. Av de inom handeln sysselsatta föll ca 278 000 personer på detaljhandeln, vilket innebär en obetydlig minskning sedan år 1960. I arbetskraftsundersökningarna, då man till sysselsatta räknar alla som arbetat minst en timme under mätveckan, redovisas ett årsmedeltal för år 1973 om ca 320 000 sysselsatta i detaljhandeln. Av dessa var drygt 86% anställda, medan övriga sysselsatta tillhörde grupperna företagare eller medhjälpande familjemedlemmar.

De sysselsatta inom detaljhandeln utgörs enligt arbetskraftsundersök- ningarna till en betydande del av kvinnor, nämligen ca 63 % mot ca 41 % i samtliga näringsgrenar. l livsmedelsbutikerna, som sysselsätter ca 100 000 personer, var andelen kvinnor år 1973 ca 68 % och i varuhusen ca 76 %. Några betydande skillnader i åldersfördelning förelåg inte mellan de förvärvsarbetande i detaljhandeln och i samtliga näringsgrenar.

I fråga om anställningsform visar arbetskraftsundersökningarna att antalet deltidsanställda är relativt stort i detaljhandeln — ca 15 % hade år 1973 mindre än 20 arbetstimmar per vecka. De nyss nämnda variationer- na i kundfrekvens är en förklaring till detta förhållande. Vidare är butikernas öppethållande vanligen längre än den normala veckoarbetsti- den. Enligt affärstidsnämndens undersökningar har antalet extra och tillfälligt anställda ökat i varuhus och livsmedelsbutiker under de senaste åren. Personal med dessa anställningsformer svarade i april 1974 för en betydande del av den arbetande tiden i varuhusen och konsumentkoope- rativa livsmedelsbutiker.

Enligt arbetskraftsundersökningarna har arbetsmarknadssituationen varit i stort densamma i detaljhandeln som totalt under perioden 1965—73. Arbetslösheten för kvinnor i detaljhandeln var något högre än för män och för samtliga kvinnor på arbetsmarknaden. Av de arbetslösa medlemmarna i Handelsanställdas förbund var på hösten 1974 64 % äldre än 44 år, och kvinnor var överrepresenterade bland de arbetslösa. Antalet arbetslösa kassamedlemmar i Handelsanställdas förbund var i mars 1975

ca 2 400, vilket innebär en minskning med ca 2 200 sedan år 1972. Enligt en av HUI gjord prognos skulle antalet sysselsatta inom detaljhandeln öka med 10 000 personer mellan åren 1970 och 1980 under förutsättning av viss arbetstidsförkortning. En relativt kraftig ökning av sysselsättningen, ca 17 %, förutses för varuhus, medan de sysselsatta i speciallivsbutiker skulle minska med ca 36 %.

Lönenivån är f.n. lägre för handelsanställda än för industriarbe— tare. Enligt senast tillgängliga jämförbara uppgifter var för manlig butikspersonal den genomsnittliga timförtjänsten ca 16 kr under andra kvartalet 1973 medan den var ca 17:50 kr för industriar- betare. För kvinnor var motsvarande belopp betydligt lägre eller 13:75 resp. 14:66 kr. Takten i löneökningarna var dock ungefär densamma. Trots de senaste årens satsningar på låglönegrupper har de handelsanställdas relativa löneläge inte förbättrats. Uppgörelsen år 1975 innebär en förbättring i förhållande till industriarbetarna, men löneglid- ningen för den sistnämnda gruppen kan göra att löneskillnaderna reellt blir bestående.

Till följd av öppethållandetiderna i detaljhandeln blir de handelsan- ställdas arbetstid i viss utsträckning förlagd på obekväm arbetstid. I allmänhet arbetar de anställda efter särskilt schema. Enligt affärstids- nämndens undersökningar är andelen arbetstimmar på övertid eller obekväm arbetstid relativt liten för de fast heltidsanställda men hög särskilt för deltidsanställda i bl. a. varuhus och livsmedelsbutiker. Enligt affärstidsnämnden har de anställdas arbetsförhållanden inte försämrats sedan affärstidslagen upphörde vid utgången av är 1971. Vid denna tidpunkt träffades i kollektivavtal överenskommelse om höjd ersättning för bl. a. obekväm arbetstid. Exempelvis utgår tillägg med 100% för arbete på söndagar.

Undersökningar om de handelsanställdas arbetsmiljö finns endast i begränsad omfattning. De är också av äldre datum. En undersökning bland ca 3 000 LO-medlemmar år 1968 visade, att andelen handelsan- ställda som uppgav sig ha miljöproblem var lägre än för samtliga LO-medlemmar. Dragiga lokaler var enligt undersökningen ett av de största problemen för de handelsanställda.

I fråga om utbildning hade enligt folkräkningen år 1970 ca 30 % av de förvärvsarbetande inom parti- och detaljhandeln någon form av yrkesut- bildning. De som saknade sådan hadei flertalet fall sjuårig folkskola eller mindre. Kvinnor saknade yrkesutbildning i större utsträckning än män. Numera kan grundutbildning för handelsyrket erhållas genom vissa av gymnasieskolans linjer. Vidare finns den utbildning som i olika former bedrivs internt av företag och organisationer inom handeln samt arbetsmarknadsutbildningen. Det bör i sammanhanget nämnas, att en särskild utredning om utbildningen i företag m. m. tillsatts våren 1975.

Handelns yrkesnämnd är ett samarbetsorgan för arbetsmarknadsparter- na i utbildningsfrågor. Dess syfte är att främja utvecklingen av yrkesut- bildningen, att utarbeta riktlinjer härför samt att hålla kontakt med skolor som bedriver yrkesutbildning för handeln. Med utgångspunkt i HUI:s nyss nämnda prognos arbetar nämnden f.n. med att få fram

underlag för en bedömning av utbildningsbehovet.

Det årliga nyrekryteringsbehovet i detaljhandeln under perioden 1975—80 skulle enligt vissa beräkningar av HUI bli ganska måttligt. Behovet av nyrekrytering förväntas bli störst inom dagligvaruhandeln.

Sammanfattningsvis kan sägas, att de handelsanställda utgör en stor grupp arbetstagare med förhållandevis låga löner, hög andel deltidsanställ- da och hög andel kvinnor. De handelsanställdas situation i förhållande till andra yrkesgrupper belyses i en rapport om deltidsanställdas inkomster och sysselsättningsförhållanden, som delegationen för jämställdhet mel- lan män och kvinnor givit ut i februari 1975. Den visar bl. a. att över 40 % av alla affärsbiträden arbetade deltid, dvs. mindre än 35 timmar per vecka. Högre andel deltidssysselsatta fanns endast inom yrkesområdet fastighetsskötsel och städning. Bland de deltidsanställda affärsbiträdena var andelen kvinnor ca 95 % mot knappt 94 % för alla yrkesområden. De deltidsanställda kvinnliga affärsbiträdena hade våren 1974 en medeltim— förtjänst om 13 kr mot 14:50 kr för samtliga deltidsanställda kvinnor. Hälften av de deltidsanställda kvinnorna var inte fackligt organiserade, och härvidlag avvek affärsbiträdena inte nämnvärt från medeltalet. Organiserade deltidsanställda hade i nästan alla yrkeskategorier högre medeltimförtjänst än de oorganiserade.

5.9.3. Inställningen till arbetsförhållandena

Som nämnts i kapitel 2 har utredningen låtit göra en särskild undersök— ning av de butiksanställdas inställning till arbetsförhållandena m.m. på olika typer av arbetsplatser. Den utfördes av HUI i Växjö och Örebro och omfattade ca 700 anställda i 117 livsmedelsbutiker, beklädnadsbutiker, varuhus och stormarknader. I bilaga E ges en översiktlig resultatredovis- ning. Den fullständiga rapporten svarar HUI för (Butiksanställdai Växjö och Örebro, P 604:74). Här lämnas ett sammandrag av resultaten.

Förutom uppgifter om butikerna i undersökningen och de intervjuades persondata redovisas anställningsförhållanden och inställningen till ar- betsuppgifterna, informationen i olika frågor, arbetslokaler och personal- utrymmen, trivseln samt vad man finner väsentligt vid byte av anställ- ning. Vid bearbetningen av svaren har skillnader mellan anställda i olika butikstyper särredovisats. Väsentliga skillnader mellan olika kategorier anställda har också tagits fram.

Vid jämförelse med liknande undersökningar bland arbetstagare i vissa andra yrken förefaller det som om de butiksanställda är avgjort mera positiva. I fråga om inställningen i allmänhet till arbetet, till butiken samt till arbetskamrater och överordnade låg de positiva svaren i undersökning- en mellan 92 och 98 procent i genomsnitt. Enligt expertis från Personaladministrativa rådet kan detta till en del förklaras av att kvinnor i allmänhet är mera positiva till sitt förvärvsarbete än män. Andelen kvinnor var 82 procent i undersökningen. De goda möjligheterna att få deltidsarbete i detaljhandeln kan också vara av betydelse i detta sammanhang. En annan förklaring kan vara att butiksarbete är relativt omväxlande och ger stora kontaktmöjligheter.

I fråga om arbetslokaler och personalutrymmen var inställningen dock inte lika positiv. Bl. a. framkom att lokalerna i viss utsträckning ansågs vara trånga, slitna, felaktigt luftkonditionerade m. m. På informationssi- dan framkom också en del brister i fråga om både arbetsförhållanden och produkter. Över hälften av de intervjuade önskade mera samråd mellan butiksledning och personal i dessa frågor. Av de intervjuade i företag med företagsnämnd hade ungefär hälften inte någon uppfattning vad gällde frågan om arbetet i nämnden varit till personalens fördel.

När det gällde arbetstidsfrågor var den helt övervägande delen av de intervjuade nöjda med såväl antalet arbetstimmar som arbetstidsschemat. I undersökningen hade 53 % av de anställda minst 35 arbetstimmar per vecka, 36 % hade 18—34 timmar och 11 % hade mindre än 18 timmar. En mindre del av de heltidsanställda ville ha kortare arbetstid och av dem med kort veckoarbetstid ville en del ha fler arbetstimmar. Drygt hälften av de intervjuade hade arbetat på söndagar. Av dessa var 62 % negativa, 16 % obestämda och 22 % positiva till söndagsarbete.

Om den nuvarande arbetsplatsen lades ner skulle drygt hälften av de intervjuade vilja arbeta i en ungefär lika stor butik. Vid byte av arbetsplats värderades trygghet i anställningen och lönen högre än andra faktorer, t. ex. arbetstider och kamratskap i arbetet.

I allmänhet förelåg inte några större skillnader i inställningen till olika frågor bland de anställda i undersökta butikstyper.

5.9.4. Handelsanställdas förbunds syn pä utvecklingen

Enligt HAF har butiksstrukturens förändring från fackliga utgångspunkt- er hittills i stora drag inte haft någon påtaglig negativ inverkan. Utvecklingen mot färre men större arbetsplatser har snarast varit till förmån för de anställda, då den skapat bättre förutsättningar för att lösa arbetsmiljöproblem och medverkat till att göra företagen mera bärkrafti- ga. Möjligheterna för de fackliga organisationerna att verka har också förstärkts, bl. a.. genom arbetsplatsklubbar samt samråds- och informa- tionsorgan. Förekommande problem i stora butiksenheter skall enligt förbundet kunna lösas.

Det har inte heller skett någon större förändring av antalet sysselsätt- ningstillfällen under senare tid. ] enskilda fall kan dock den anställde ha kommit i kläm när en butik läggs ned. Genom stora etableringar kan i vissa fall en överkapacitet uppstå, vilket enligt förbundet inte är önskat av vare sig de anställda eller konsumenterna. I strävan att finna en balans mellan olika butiksformer anser förbundet det vara nödvändigt med ett större inflytande från samhället, konsumenterna och de fackliga organisa- tionerna.

Enligt HAF har tidigare arbetsmiljöproblem till en del blivit lösta. Framför allt gäller detta sådana förhållanden som personalutrymmen, hygienanordningar m. m. I vissa avseenden finns dock enligt HAF stora brister, t. ex. i fråga om lastkajernas utformning. För kassaarbetet har förhållandena rent fysiskt förbättrats genom särskilda bestämmelser om utformningen av utgångskassorna. Psykiskt har påfrestningarna dock ökat

bl. a. genom en rad kontrolluppgifter och en stigande frekvens rån och överfall. I fråga om arbetet i frysrum och vid frysdiskar finns risker för ohälsa i arbetet som föranlett arbetarskyddsstyrelsen att ge ut särskilda anvisningar men som likväl behöver uppmärksammas framöver. Inom HAF arbetar man också med frågan om TV-övervakning av arbetsplatser- na och s. k. hemgångskontroll av personalen, som kan verka kränkande och göra intrång i den personliga integriteten.

Enligt HAF är utbildningsbehovet inorn handeln stort. När det gäller att tillmötesgå detta ställs man inför ett problem, nämligen att handelsyrket för många är ett ”genomgångsyrke”. Den 2-åriga distribu- tions- och kontorslinjen på gymnasiet ger enligt HAF en god grundutbild- ning och bör byggas ut. En påbyggnad skulle kunna göras genom tillkomsten av den yrkestekniska högskolan om denna permanentades och utvidgades till att omfatta handelssektorn.

I fråga om företagens interna utbildning ifrågasätter förbundet om inte samhället och löntagarorganisationerna borde få ett inflytande för att nå en bättre samordning med den allmänna, grundläggande utbildningen. Eftersom denna fråga berör även andra områden än handeln anser förbundet att den borde bli föremål för en särskild utredning.

Ett väsentligt drag i detaljhandelns omvandling har varit en genomgri- pande inre rationalisering. Denna utveckling kan fortsätta i viss mån, bl. a. genom att utnyttja ADB-rutiner. ”Datarevolutionen” kommer att föränd- ra vissa arbetsmoment, troligen till fördel för den anställde. Det kan dock enligt förbundet självklart finnas risker för ett felaktigt utnyttjande.

I vissa avseenden har utvecklingen enligt HAF dock fått negativa följder. Ett exempel är de allt större belastningsvariationerna, särskilt i stormarknader, vilka automatiskt får ojämn kundtillströmning genom externt läge. Enligt förbundets uppfattning bör företagen genom olika marknadsföringsåtgärder kunna påverka hushållens beteende när det gäller inköpens inplacering under dagen och veckan. I stället arbetar företagen med veckoslutsannonsering och därtill knutna kampanjpriser.

För att klara av den ojämna kundtillströmningen anlitar särskilt varuhus och stormarknader i allt större omfattning deltidsarbetande personal, till övervägande del kvinnor. Samtidigt som antalet deltidsarbe- tande ökat har det också blivit allt fler typer av deltidstjänster. Vissa deltidsarbetande har mycket kort arbetstid, 15 timmar eller mindre. Det innebär en sämre situation från såväl förmånssynpunkt som med hänsyn till tryggheten. Problem är också att deltidsanställdas arbetstid skärs ned och att variationer i arbetsuttaget förekommer från tid till annan. För att komma till rätta med deltidsproblemet har HAF bl. a. aktualiserat frågan om en minimiarbetstid om 20 timmar per vecka.

För- och nackdelar med små eller stora butiker aktualiserar också affärstidsfrågan, eftersom det enligt förbundet är de stora enheterna som drivit fram söndagsöppethållandet och det vidgade öppethållandet i övrigt. Då de anställda, i samma utsträckning som andra grupper i samhället, vill vara arbetsfria på sön- och helgdagar har utvecklingen mot större enheter inneburit negativa konsekvenser i detta hänseende. Enligt förbundet upplever medlemmarna utvecklingen av öppethållandetiderna

som ett mycket stort problem. Söndagsöppethållande kan också leda till krav på service på andra områden såsom barntillsyn, post och banker. Förbundet menar, att öppethållandet kan begränsas i riktning mot en normal förläggning av arbetstiden för de handelsanställda utan att konsumentens möjligheter till en rimlig inköpssituation äventyras.

En ytterligare fråga som förbundet uppmärksammat är den ökade utbredningen av kommissionsförsäljning, dvs. att någon för annans räkning åtar sig att köpa eller sälja lös egendom i eget namn. Ofta får avtalet en form som enligt förbundet kan karakteriseras som en arbetstagarkommission. Som exempel anförs bl. a. att föreståndare för en filialbutik erbjuds att ta över verksamheten som egen företagare i kommission. Han får då viss provision för att täcka kostnaderna för bl. a. eget och anställdas arbete, och hans handlingsfrihet binds i olika avseenden. Företeelser förekommeri bl. a. kioskhandeln, beklädnadshan- deln och skohandeln, men de privata blocken inom dagligvaruhandeln har system som liknar kommissionsförsäljning. Förbundet har hos arbets- marknadsdepartementet hemställt om komplettering av bestämmelserna både i lagen om anställningsskydd och i kommissionslagen. En inter- departemental arbetsgrupp har tillsatts för att göra en översyn av dessa lagbestämmelser.

6. Hushållens dagligvaruinköp

Föreliggande kapitel avser att översiktligt beskriva hushållens uppgifter och situation i dagligvarudistributionen. Fn utförlig redovisning av utredningens liushällsundersökning lämnas i bilaga F, där också fakta från andra undersökningar presenteras och jämförs med hushållsundersökning- en.

6.1. Hushallens situation

6.1.1. Hushållens uppgifter

lnom hushållen utförs en stor mängd arbetsuppgifter, som avser bl. a. vård och tillsyn av h_iälpbchövande hushållsmedlemmar, skötsel av bostaden, inventarier och kläder samt mathållning. 1 stor utsträckning kan hushållen byta ut eget arbete mot köp av färdiga produkter och tjänster, och arbetet kan underlättas med maskinell utrustning. Härvidlag föreligger dock i flertalet fall stora ekonomiska begränsningar, bl. a. är priset per timme för köp av tjänster ganska högt iförhållande till vanliga inkomster efter skatt. Hushållsarbetet torde därför ännu vara omfattande och tungt. Några aktuella data om dessa förhållanden finns f. n. inte — konsumentverket planerar dock att kartlägga hushållens produktionsför- hållanden, tidsanvändning m. m. — men det är uppenbart att hushållens produktiva insatser samhällsekonomiskt sett är mycket betydande.

Som produktionsenhet har hushållet en situation som liknar företa- gens. Bl. a. gäller att utnyttja tillgängliga resurser så effektivt som möjligt även om dessas kostnader inte är marknadsprissatta. Det kan för många vara särskilt angeläget att hålla tidsåtgången nere för att få ett ökat utrymme för mera utvecklande och stimulerande verksamheter. Någon möjlighet att utnyttja specialisering och stordrift finns inte, utan hushållen utför en mängd olikartade uppgifter i en extrem smådriftsform.

Hushållens inköp av livsmedel är en delfunktion inom uppgiften mathållning. Av den totala privata livsmedelskonsumtionen beräknas ungefär 15 % falla på storhushållssektorn, dvs. restauranger, personalmat- salar, gatukök m.fl. Den helt övervägande delen av livsmedelsbehovet intas således i de privata hushållen. och det är inköpen för denna konsumtion som här är aktuell. Till livsmedelsinköpen knyts också köpen av vissa andra artiklar för vilka hushållens behov är.ofta återkommande,

såsom kemisk-tekniska produkter, vissa pappersvaror och andra bruksar- tiklar i hushållen.

Som tidigare nämnts får hushållens inköp ses som en del idistribu- tionsprocessen. Hushållen har i stora delar samma uppgifter som företagen för att tillgodose behov och anspråk, nämligen insamling och bearbetning av information, planering, sortimentssammanställning, in— köp, varutransport och lagring. Detta förutsätter kunskaper om tillgäng- ligt utbud på marknaden, möjligheter att kvalitativt och kvantitativt bedöma behoven samt resurser i olika avseenden.

I en marknadsekonomi har hushållen sammantaget även den betydel- sen att de genom sina val av produkter och inköpsställen påverkar utbudets innehåll, lokalisering m. m. Analysen av denna funktion görs i kapitel 8.

6.1.2. Betydelsen av förändringar i utbudet

Som antytts i kapitel 5 finns olika allmänna krav på företagens utbud för att distributionsprocessen skall fungera tillfredsställande från hushållens synpunkt. Dessa krav är i korthet följande.

— Sortimentet bör vara så stort att hushållen i rimlig omfattning kan tillgodose individuella behov och anspråk.

- Sortimentet bör vara lätt tillgängligt eftersom inköpsbehoven är stora och ofta återkommande. Tillgängligheten kan tillgodoses antingen genom butiker vid bostäder, arbetsplatscr och utmed färdvägar eller genom att varorna av företagen fraktas till bostaden eller tillhandahålls genom kringföring i regelbundna turer. — Försäljning eller varuavlämning bör anpassas till de tider då hushållens inköpare inte är bundna av t. ex. förvärvsarbete. — Priserna bör vara så låga som möjligt. Det är speciellt viktigt om man beaktar dagligvarornas stora andel av hushållens budget. Detta gäller särskilt för stora hushåll med låga inkomster. — Information om varor, priser, hemsändning m. m. bör finnas i lättillgänglig form. — Försäljningsställenas mil/"ö, dvs. utformning, utrustning och service, bör vara sådan att inköparnas arbete i butiken inte blir för besvärligt och tidskrävande.

Företagens utbud har väsentligt ändrats i olika avseenden under de senaste 10—15 åren. De viktigaste förändringarna är sortimentets tillväxt, minskningen av antalet försäljningsställen, nyetablerade butikers lokalisering samt utbredningen av självbetjäningssystemet. Detta har naturligen medfört förändringar av hushållens situation i olika avseenden.

Vad gäller sortimentets tillväxt innebär fler produkter och fler varianter av olika produkter givetvis en ökad möjlighet för hushallen att tillgodose olika behov och individuella anspråk. Förändringen mot butiker med ett fullständigt dagligvarusortiment synes också främja strävanden att rationalisera inköpen. Utvecklingen i dessa avseenden kan

emellertid också medföra nackdelar för hushållen — sortimentstillväxten ökar kraven på butikernas storlek och med mycket stora sortiment följer svårigheter att överblicka utbudet och träffa medvetna val. Svårigheterna vid varuvalet kan också förstärkas genom att personlig rådgivningi butikerna i stor utsträckning bortfallit och endast iviss mån ersatts av skriftlig information. Självbetjäningssystemet ställer också krav på överskådlighet i varuplaceringen samt på hjälpmedel i hanteringen.

[ fråga om förändringar av butikernas antal och lokalisering gäller att varje nedläggning av butik innebär en försämring av tillgängligheten eller valmöjligheterna för ett större eller mindre antal hushåll. Detta gäller dock inte alltid i de fall nedläggningen avser butiker med enbart specialsortiment till förmån för butik med ett fullständigt sortiment. I sådana fall kan tillgängligheten till hela sortimentet snarare förbättras. Vad som närmast är aktuellt är emellertid vilken betydelse utvecklingen från små närhetsbutiker mot större enheter i centra och vid trafikleder har för hushållens situation. Frågan gäller således närmast att väga behov av god tillgänglighet i förhållande till bostaden mot intresset av bl. a. stora sortiment och fördelaktiga priser.

Utredningen har sett det som en av sina huvuduppgifter att söka belysa hushållens situation i distributionssystemet främst vad gäller den fysiska varuöverföringen. Som anförts i kapitel 2 innebär detta inte att utredningen ansett andra frågor i hushållens inköpsverksamhet, såsom prisförhållanden, produktegenskaper, produktinformation och kost- sammansättning, vara mindre viktiga. Frågor av detta slag behandlas bl. a. inom konsumentverkets arbetsområde. Den följande redovisningen i detta kapitel avser att klarlägga hushållens yttre miljö, deras resurser för inköpsarbetet, arbetets organisation och omfattning, utnyttjandet av butiker av olika typ och med olika lokalisering samt de samband som föreligger mellan dessa faktorer. Syftet härmed är att fånga in problem, som den pågående strukturutvecklingen i handeln medför generellt och för olika hushållsgrupper, och få underlag för en bedömning av lämplig framtida utformning av distributionssystemet och vilka åtgärder som därvid kan bli aktuella.

6.1.3. Hushållsundersökningens uppläggning och omfattning

Som tidigare nämnts fann utredningen vid sin materialinventering att bristen på information var stor när det gällde hushållens arbete i distributionen. Utredningen fick därför medel att genomföra en ingående hushållsundersökning, för vilken utredningens expert Elise Ringborg fick ansvaret att planera och genomföra. Utredningen presenteras ingående i bilaga F. Här må endast vissa väsentliga upplysningar om undersökningen lämnas.

— Undersökningen avser hushållens inköp av dagligvaror men belyser också kombinationer med andra ärenden.

—— Undersökningen är upplagd från konsumentekonomisk synpunkt och avser i första hand att klarlägga hushållens yttre och inre förutsättning- ar samt deras beteende mot bakgrund härav.

1 Servicestudier i Stock- holms ytterstad. Delrap- port 1974.

— Materialet i undersökningens huvuddel har samlats in genom intervjuer och dagboksanteckningar i hushållen. — En ”intensivundersökning” avseende ett begränsat antal hushåll avser att belysa värderingar och attityder i inköpsarbetet samt dettas roll i hushållens hela verksamhet. — Undersökningen är inte statistiskt representativ för hela landet utan utgör närmast typfallsstudier i Örebro kommun. — Undersökningen har inte kunnat fånga in all relevant information utan får ses som en inledning till fortsatta undersökningar och forskning.

Materialet samlades in av statistiska centralbyrån hösten 1971 ica 700 hushåll i Örebro tätort och i ca 140 hushåll i vissa landsbygdsförsamling- ar. Det totala bortfallet uppgick till 24 respektive 10 % av bruttourvalet om sammanlagt 1 135 hushåll. Genom att hushållen valts genom personurval har hushåll med flera medlemmar kommit att bli överrepre— senterade. Vid beräkningarna har därför hushållsvärdena vägts.

Som en del i beskrivningen av den yttre miljön ingår en undersökning av pris- och kartellnämnden avseende detaljhandeln med dagligvaror i Örebro. Den genomfördes också på hösten 1971 och omfattade kart- läggning av butiksstrukturen, butikernas service samt leveransförhållan- den. I ett urval av butikerna undersöktes sortimentets storlek och sam- mansättning samt prisnivån.

6.2. Hushållens förutsättningar

6.2.1. Yttre förutsättningar

I kapitel 5 har redogjorts för butiksstrukturens nuvarande utformning och egenskaper samt karakteristiska drag i utvecklingen. Den bild som där tecknats utgör ramen för hushållens yttre förutsättningari inköpsar- betet. Inom denna kan betydande variationer i förutsättningar föreligga mellan olika hushåll. Det ena extremfallet är ensamliggande hushåll i Norrlands inland med ibland 5—10 mil till närmaste lanthandel. Det andra extremfallet är hushållen i storstadsområdenas centrala delar med ett mycket varierat serviceutbud inom ett bekvämt gångavstånd.

Avstånd till närmaste dagligvarubutik

Butikernas lokalisering kan ha olika betydelse för olika hushåll. Det största intresset gäller dock butikernas läge i förhållande till bostaden. Enligt den undersökning av ett antal moderna bostadsområden, som redovisats i avsnittet 4.2 hade flertalet hushåll mindre än 500 m till närmaste dagligvarubutik. Det maximala gångavståndet översteg intei något fall I 200 m. Stockholms fastighetskontor har beräknat avståndet till olika typer av service i ytterstaden.1 Medeltalet för gångavstånd till livsmedelsbutik var för boende i flerfamiljshus 200 m och för boende i småhus 400 m. Antal boende inom 500 m var 96 respektive 75 % för de båda bebyggelsetyperna. Avstånden till livsmedelsbutik var betydligt kortare än till någon annan service.

I hushållsundersökningen i Örebro tätort var gångavståndet till närmaste allivsbutik i medeltal 500 m. Inte mindre än 45 % av hushållen hade dock kortare avstånd än 250 m. I Örebros landsbygdsdelar var genomsnittsavständet 3 000 m. Hushållens fördelning på olika avstånds- klasser i Örebro framgår av tabell 6.1.

Tabell 6.1 Hushållens avstånd till närmaste allivsbutik i Örebro år 1971.

Avstånd Andel hushåll (%) bostad/butik (m) Örebro tätort Örebro landsbygd 0— 500 74 11 501 — 1 000 16 12 1 001—3 000 8 30 3 001 — 2 47 Alla kategorier 100 100

Som jämförelse med avståndsförhållandena på Örebro landsbygd kan nämnas, att 40—50 % av befolkningen i tre utpräglade glesbygdskommu- ner i Norrlands inland år 1970 hade mer än 3 km fågelvägsavstånd till närmaste livsmedelsbutik (se bilaga D, appendix D I). Med hänsyn tagen till skillnader i mätsättet var avståndsförhållandena något sämre i dessa glesbygdskommuner än på Örebro landsbygd. Större skillnader torde emellertid föreligga i fråga om maximiavstånd.

I undersökningen av butiksbeståndets utveckling i 14 orter har utredningen studerat förändringar i avstånd till närmaste butik mellan åren 1964 och 1971 i fem av orterna, nämligen Borås, Gävle, Täby, Växjö och Örebro (se bilaga D och appendix D I). Den procentuella minskningen av antalet allivsbutiker varierade i dessa orter mellan l9 och 48 %. Av bilagan framgår att avståndsförhållandena försämrats i studera- de orter. Detta berodde dock endast till en mindre del på att butiker lagts ned under perioden så att tillgängligheten försämrats. Den ökande andelen av befolkningen med mer än 250 m fågelvägsavstånd till närmaste butik synes således till större delen ha berott på avståndsförhål- landen i nytillkomna bostadsområden. Tillgängligheten till butik får likväl betecknas som god för stora delar av befolkningen i dessa orter, särskilt i Borås och Örebro.

Antal butiker inom olika avstånd

I undersökningen av vissa orter har utredningen också studerat hur många butiker som fanns inom vissa avstånd. ] Örebro hade 50 % av befolk- ningen två eller flera allivsbutiker inom ett fågelvägsavstånd av 250 m. 1 Täby och Växjö var motsvarande andel 10%, vilket visar att s.k. dubbeletableringar var mera vanliga i Örebro. ] hushållsundersökningen bl. a. har framkommit att av de hushåll, som hade sin närmaste butik inom 500 m verkligt gångavstånd (74 %), hade flertalet ytterligare en eller flera butiker att välja mellan inom måttliga avstånd.

Butikernas egenskaper

Av de 184 butiker i Örebro tätort som vid undersökningstillfället saluhöll livsmedel utgiorde allivsbutiker inemot hälften. Dessa butiker var genomsnittligt tio gånger större än övriga livsmedelsbutiker. Av allivsbuti- kerna hade 14 stycken mer än 4 milj. kr. i årsomsättning medan det genomsnittliga värdet var 2,4 milj. kr. Av totala omsättningen i allivsbuti- kerna svarade Konsum och ICA för vardera ca 40 %, dvs. de hade betydligt större andelar i Örebro än i landet totalt. Medelomsättningeni de båda blockens allivsbutiker var också ganska lika, ca 3 milj. kr., varvid bör påpekas att två varuhus ingick i medelvärdet för Konsum.

I sin prissättning följde allivsbutikerna i hög grad förekommande cirkaprislistor. Som visats i kapitel 5 var skillnaderna i faktisk prisnivå i undersökta butiker relativt liten men det förelåg en tendens till något lägre prisnivå i större butiker.

Drygt 40 % av samtliga livsmedelsbutiker i Örebro höll vid undersök- ningstillfället öppet efter kl. 18 minst en kväll i veckan. Nästan hälften av dessa butiker var konditorier eller fruktbutiker. Samtliga butiker med en årsomsättning överstigande 5 milj. kr. hade kvällsöppet en gång i veckan. Hälften av allivsbutikerna åtog sig hemsändning av varorna vid butiks- besök eller efter telefonorder. I flertalet fall tog man inte ut någon avgift härför.

På landsbygden tillhörde nästan alla butiker kategorin allivsbutiker. ICA-butikerna dominerade antalsmässigt. Butikerna var i regel mindre än i tätorten Örebro.

Övriga yttre förutsättningar

Vad som kan vara av betydelse i miljön utöver butikernas lokalisering och egenskaper är kommunikationsmöjligheterna. l moderna bostadsområden har trafikföringen ofta ordnats så att trafiken leds till utkanten av området med en förbindelse in till centret. Till detta har genom området lagts gång- och ibland cykelvägar. Busslinje som förbinder områdets olika delar med centret torde ofta saknas.

Det kollektiva trafiknätet i tätorten Örebro är relativt väl utbyggt. På landsbygden var förhållandena vid undersökningstillfället sämre, vilket bl.a. visat sig i en låg andel köp med utnyttjande av buss. Kommunen har sedermera lagt upp en plan för en bättre kollektivtrafik på landsbygden.

I Örebro förelåg vid undersökningstillfället inte några mera betydande avstängningar av biltrafik. Möjligheten till bilparkering vid citybutiker angavs i butiksundersökningen vara otillräcklig under hela veckan i 73 % av fallen. I övriga innerstadsdelar och i ytterområdena var bedömningarna mindre negativa i detta avseende.

6.2.2. Hushållens resurser

Egenskaper hos undersökta Örebrohushåll

I avsnittet 3.2.3 har lämnats uppgifter om befolkningens åldersfördelning och hushållsstruktur i landet, och motsvarande data för Örebro stämmer i

stort sett överens med dessa.

Örebrohushållens bakgrundsförhållanden hänför sig i vissa fall till den individ i hushållet som hade huvudansvaret för inköpen, dvs. i regel husmor. Av dessa förvärvsarbetade 66 % och 4 % studerade. Nästan hälften hade högst 7 års skolutbildning och endast 3 % hade eftergymna— sial utbildning. Bruttoinkomsten, dvs. hushållsmedlemmarnas samman- lagda inkomster samt olika sociala bidrag, uppgick till högst 40 000 kr/år för 72 % av hushållen. Inkomsterna ökade med stigande hushållsstorlek. Flertalet hushåll i tätorten, 74 %, bodde i hyreshus, medan 22 % bodde i småhus. Denna fördelning stämmer väl överens med motsvarande uppgifter i folk- och bostadsräkningen år 1970 avseende tätorter.

På Örebro landsbygd var hushållen i allmänhet något mindre än i tätorten, och andelen hushåll med äldre personer var större. Andelen intervjuade med förvärvsarbete var liksom utbildningsnivån och inkomst- nivån lägre än för tätortshushållen. Eget hem var den helt dominerande boendeformen (87 % av hushållen).

I tätortshushållen intogs 8 av 10 konsumerade måltider i hemmet. Mängden inköpta dagligvaror per vecka uppgick till 6 bärkassar till ett värde av i genomsnitt 146 kr. (i 1971 års penningvärde). Inköpsvolymen varierade givetvis i förhållande till hushållets och måltidsproduktionens storlek. I landsbygdshushållen intogs i något större utsträckning måltider- na i hemmet. Likväl var inköpsvolymen för landsbygdshushållen något mindre vilket kan förklaras av egen produktion av livsmedel i viss omfattning.

Olika resurser för inköp

Det finns f. n. inte några allmänt vedertagna definitioner av hushållens resurser för inköp och regler för hur dessa skall mätas. I studier av konsumentbeteende brukar vanligtvis inkomster, utbildning, ålder, kön etc. användas som bakgrundsvariabler. I hushållsundersökningen behand- las däremot vissa resursslag som bedömts vara av störst intresse för hushållens inköpssituation och möjligheter att förändra ett beteende, nämligen

— tillgång till tid — transportförmåga — lagringsutrymme — penningmedel.

Faktorer som ingår i de olika resursslagen har definierats och mätts på flera nivåer. Den sista nivån ger ett sammanfattande mått på hushållens förutsättningar i visst avseende, t. ex. tillgång till tid.

Tillgång till tid

Eftersom det bedömdes vara svårt att i undersökningen ange tidsåtgång- en för dagligvaruköp valdes en indirekt mätmetod. Den syftar till att fördela hushållen efter det tidsutrymme som stod till buds sedan

förvärvs— och hemarbetets krav tillgodosetts. Som hemarbete har då räknats matlagning, städning samt barntillsyn. För hemarbetet har tidsåtgången ej heller mätts utan den har beräknats med utgångspunkt från storleken av inköparens arbetsinsatser, t.ex. antalet tillredda måltider. Måtten på förvärvsarbetets och hemarbetets omfattning har uttryckts verbalt, t.ex. litet/ganska mycket/mycket hemarbete och slutligen kombinerats i ett mått, tillgången till tid (se tabell 6.2).

Enligt detta beräkningssätt hade 67 % av hushållen i Örebro tätort begränsat tidsutrymme till förfogande för inköp. I landsbygdshushållen var motsvarande andel ca 40 %.

Tabell 6.2 lnköparens tillgång till tid.

Mått Andel hushåll (%) i Örebro Tätort Landsbygd Mycket gott om tid 12 21 Gott om tid 21 38 Ont om tid 48 35 Mycket ont om tid 19 6 Alla kategorier 100 100

_________________.___—————————

Hushåll i intensivundersökningen vilka haft ont om tid har uppgivit att det var deras totala situation som var besvärande och otillfredsställande. De ansåg det därför viktigt att exempelvis begränsa tidsåtgången för matlagning för att få mera tid för barnen.

Transport förmåga

Två faktorer är avgörande för transportförmågan, nämligen inköparens personliga fysik samt tillgången till transportmedel av olika slag. De fysiska förutsättningarna har mätts efter förmågan att gå och att bära. Härvid har 74% av inköparna i Örebro tätort bedömts ha normal förmåga. Inköpare med rörelsehinder var huvudsakligen äldre personer. ] pensionärshushåll var således 13 % av inköparna kraftigt rörelsehindrade. Det kan tilläggas att pensionärshushållen utgjorde 13 % av alla hushåll i Örebro.

När det gällde transportmedel hade ca 70 % av hushållen bil. Det var emellertid endast ca 30 % av inköparna som regelbundet kunde använda bilen för inköp. Orsaken härtill var att bilen användes av annan hushållsmedlem, t. ex. för arbetsresor, eller att inköparen saknade körkort, vilket var fallet i 30 % av hushållen med bil. Möjligheterna att använda offentliga kommunikationsmedel till city var i allmänhet tämligen goda. I tabell 6.3 ges det sammanfattande måttet på transport- förmågan. Hälften av tätortshushållen hade liten transportförmåga, och för landsbygdshushållen var situationen något mera ofördelaktig.

Tabell 6.3 Inköparens transportförmåga.

Mått Andel hushåll (%) i Örebro Tätort Landsbygd Mycket stor 26 19 Stor 24 25 Liten 37 42 Mycket liten 13 14 Alla kategorier 100 100

I intensivundersökningen angav vissa inköpare som ej kunde disponera bil att det var tungt och besvärligt att bära hem varorna, särskilt om avståndet var långt och barn medföljde.

Lagringsmöjligheter

Livsmedelsartiklar har varierande krav på temperatur och luftfuktighet för att vara hållbara vid förvaring. Olika slags förvaringsutrymmen krävs därför, nämligen frys, kyl, sval och torrskafferi. Av tätortshushållen hade 90 % eget kök om minst 6 ml, alla hade kylskåp och nära 60 %hade både kyl och frys. Matkällare och/eller ventilerat skafferi fanns i flertalet hushåll.

Lagringsutrymmenas storlek har i hushållsundersökningen bedömts med utgångspunkt från hushållets storlek och från ett inköpsmönster med ett eller två inköp per vecka. För kyl- och frysutrymmen har därvid använts normer, som konsumentinstitutet på sin tid rekommenderade. Det sammanfattande måttet på lagringsförutsättningarna visas i tabell 6.4. Nära hälften av hushållen i tätorten hade utrymmen som ej var tillräckliga för en halv veckas lagringsbehov. För landsbygdshushållen var motsvarande andel 67 %.

Tabell 6.4 Hushållens lagringsmöjligheter.

Mått Andel hushåll (%) i Örebro Tätort Landsbygd Mycket stora (1 veckas behov) 25 17 Stora (1/2 veckas behov) 29 16 Små (mindre än 1/2 veckas behov) 46 67 Alla kategorier 100 100 Penningmedel

I avsnittet 3.2.3 har visats att livsmedlen, särskilt i hushållen med lägre inkomster, svarar för en betydande del av totalkonsumtionen. Enligt hushållsundersökningen uppgick inköpsbeloppet per vecka som nämnts

till 146 kr i genomsnitt för tätortshushållen. Ställdes matutgifterna i relation till den s. k. sociallivsnormen framkom att ca 60 % av hushållen hade en hushållskassa som var lika med eller mindre än normen. Sedan hänsyn också tagits till antalet måltider som tillretts i hemmet visas i tabell 6.5 ett samlat mått på hushållens penningtillgångar för inköp av dagligvaror. Drygt hälften av hushållen hade enligt detta mätsätt stora eller mycket stora penningtillgångar. I flertalet fall lade inte takten i penningtillförseln hinder ivägen för att göra storköp.

I landsbygdshushållen var såväl penningtillgångarna som likviditeten sämre än i tätortshushållen. Inköpsbeloppet per vecka var också lägre och uppgick till 129 kr.

Tabell 6.5 Hushållens penningtillgångar.

Mått Andel hushåll (%) i Örebro Tätort Landsbygd Mycket stora 23 11 Stora 33 27 Små 39 38 Mycket små 5 24 Alla kategorier 100 100

Resurssituationen samman tagen

I det föregående har de olika resursslagen behandlats var för sig. För att bl.a. visa hur den totala situationen ter sig har för tätortshushållen de samlade måtten på tre av resursslagen kombinerats, nämligen tillgång till tid, transportförmåga och lagringsutrymmen. De tre- eller fyragradiga måtten har därvid sammanförts till tvågradig skala, t. ex. stor/liten. Beräkningen visar, att 5 % av hushållen hade stora resurser och 14 % små resurser i samtliga tre avseenden. Den största gruppen, 23 % av hushållen, hade stor transportförmåga, stora förvaringsutrymmen och liten tillgång till tid. Hushållen i denna situation skulle kunna kompensera tidsbristen genom att göra glesa inköp. Vid brister i de båda andra avseendena kan det emellertid vara svårt att koncentrera inköpen.

6.2.3. Olika hushållsgruppers förutsättningar

Utredningen har i hushållsundersökningen tagit fram data för sex hushållstyper, som representerar olika stadier i livscykeln. Dessa har definierats enligt följande.

1. Ensamstående unga — hushåll med en person under 40 år

2. Yngre hushåll — hushåll med vuxna personer varav minst en är 20—39 år

3. Barnhushåll —— hushåll med det yngsta barnet

under 13 år

4. Tonårshushåll — hushåll med det yngsta barnet iåldern 13—19 år

5. Äldre hushåll — hushåll med en eller flera med- lemmar, den yngsta i åldern 40—64 år

6. llensionärshusliåll — hushåll med en eller flera med-

lemmar, alla minst 65 år

Vissa resurser och yttre förutsättningar för de olika hushållsgrupperna anges i tabell 6.6

Tabell 6.6 Olika hushållsgruppers förutsättningar (genomsnitt för Örebro tätort).

Hushållsgrupp Andel Antal Avst. till Bil Kraftigt Lagr. utr. (%) pers. lez €0,5 km saknas nedsatt ( 1/2 vecko- (%) (%) gångför- itlkÖP (%) måga (%)

1. Ensamstående unga 11 1,0 90 55 0 74 2. Yngre hushåll 9 2,2 60 24 2 34 3. Barnliushåll 33 3,8 60 13 1 43 4. Tonårshushåll 10 3,3 65 15 1 63 5. Äldre hushåll 24 2,0 88 35 10 42 6. Pensionärshushåll 13 1,6 89 67 13 38 Totalt 100 2,6 74 31 4 46

a NB = närmaste allivsbutik.

Som framgår av tabellen varierade förutsättningarna ganska mycket för de olika hushållsgrupperna. De yngre hushållen och barnhushållen hade längre till närmaste butik än övriga grupper, vilket kan bero på att de var bosatta i nyare områden med en centraliserad butiksstruktur. Bilinne- havet var påfallande högt för grupperna med barn, vilket dock stämmer med andra undersökningar av bilinnehavets fördelning. Utöver vad som framgår av tabellen kan sägas att huvudinköparen i typfallet hade ont om tid i alla grupperna utom pensionärshushållen.

I landsbygdshushållen var skillnaden mellan grupperna i fråga om avstånd till närmaste butik ungefär densamma som för tätortshushållen men rörde sig i andra avståndsklasser — genomsnittsavståndet var ca 3 km mot 0,5 km för tätortshushållen. Bilinnehavet var också här högre för grupperna med barn.

6.3 lnköpsverksamheten

6.3.1. Organisatoriska faktorer

Hushållens användning av tillgängliga resurser för dagligvaruinköp hari hushållsundersökningen belysts ur olika aspekter för att bedöma uppoff- ringar och kostnader. Fyra faktorer har behandlats, nämligen

— arbetsfördelning — tidsmönster

Figur 6.1 Frekvens, vär- de och transportsträcka för olika hushållsmedlem- mars köp (Örebro tätort).

— transportmetod — butiksanvändning.

Dessa faktorer kan uttryckas i flera olika mått, i första hand avseende frekvens och kvantitet. ] hushållsundersökningen har använts antalet inköpsturer, inköpskvantitet i kronor och volym, transportsträcka (avståndet från butik till bostad) samt transportarbete, dvs. volymen multiplicerad med sträckan. Som volymmått har använts antalet bärkas- sar.

6.3.2. Arbetsfördelning

I genomsnittshushållet i tätorten svarade husmor för över 60 % av inköpen oavsett om måttet var frekvens, inköpsvärde eller volym. Husfar utförde 21 % av inköpen enligt olika mått. Köp av familjen gemensamt representerade 9 % av antalet turer men 15 % av inköpssumman och transportsträckan. Inköp av övriga hushållsmedlemmar var relativt få och små.

I figur 6.1 visas inköpens frekvens och storlek samt transportsträckan för olika hus'hållsmedlemmar. Värdena representerar genomsnitt för de hushåll där respektive inköpare förekom. ”Familjeköp” förekom således i 29 % av hushållen och var betydligt större än när inköpen utfördes på

Antal turer/vecka

30 kr/tur Husmor 80 % 29 kr/tur Husfar 40 % 17 kr/tur Övr inköpar 15 %

69 kr/tur

Familjeköp 29 %

1 2 3 4 5 Transport- sträcka (km/tur)

Anm.: Procenttal anger i hur stor andel av hushållen som respektive inköpare förekom.

annat sätt. Transportsträckan var också avsevärt längre än i andra fall. Kvinnans dominerande roll som inköpare var dock mycket tydlig. Bilden av arbetsfördelningen inom hushållet stämmer i sina huvuddrag väl överens med andra undersökningar.

Intensivundersökningen bekräftade bilden av husmors betydelsefulla ställning i hushållsarbetet. Den traditionella synen på fördelningen av arbetsuppgifterna framträdde i vissa fall mycket starkt.

6.3.3. Tidsmönster

Fördelningen av inköpen under veckan kan anges dels i antal köp och dels i kvantitet vid olika inköpstillfällen. Frekvensen kan anges i antal butiksbesök, antal inköpsturer, då flera butiksbesök per tur kan göras, samt antal inköpsdagar, då såväl flera butiksbesök som inköpsturer per dag kan göras. [ hushållsundersökningen har främst måttet inköpsturer använts. De var i genomsnitt för tätortshushållen 5 per vecka. 69 % av hushållen gjorde 3—6 inköpsturer, 12 % gjorde färre och 19 % flera turer — upp till 13 inköpsturer per vecka förekom. Ungefär en fjärdedel av alla hushåll gjorde inköp under veckans alla dagar utom söndag (endast några få butiker hade Söndagsöppet vid undersökningstillfället).

] fråga om inköpens fördelning under veckan var inköpsbelopp och transportsträcka per tur under fredag—söndag betydligt större än under veckans övriga dagar. Alla hushåll hade dock inte gjort några inköp fredag—söndag. Inköpens fördelning under dagen undersöktes endast vad gällde köp på kvällstid efter kl. 18. En fjärdedel av tätortshushållen hade gjort sådana inköp, för vilka inköpssumman per gång var värdemässigt större än för köp under dagtid.

Hushåll som söker koncentrera sina dagligvaruinköp kan antingen minska frekvensen och/eller öka inköpsvolymen vid vissa köptillfällen och i övrigt endast göra kompletteringsköp. Regelbundna Storköp förekom minst en gång per månad hos en tredjedel av tätortshushållen. Storköp förekom inte alls i 43 % av hushållen.

Landsbygdshushållen visade en betydligt lägre inköpsfrekvens, i genomsnitt 3 turer per vecka. än tätortshushållen. Liksom för tätortshus- hållen var inköpen större vid veckoslutet. Storköp förekom i större utsträckning — endast 30% av hushållen uppgav att de aldrig gjorde storköp.

Hushållsundersökningens resultat i fråga om inköpsfrekvens stämmer väl överens med andra undersökningar. Vid jämförelse med SPK:s köpvaneundersökningar i mitten av 1960—talet framkommer att några större förändringar i inköpsfrekvensen inte ägt rum trots pågående butikskoncentration. lnköpens fördelning under veckan stämmer också i stort överens med vad som kommit fram i andra undersökningar.

Av intensivundersökningen framkom i vissa fall att man genom att handla ofta inte behövde planera inköpen så noga. ] något fall kunde man uppenbarligen också vid butiksbesök få impulser till matsedel för närmast kommande måltider. Behovet att fylla på färskvarulagret motiverade också täta inköp.

6.3.4. Transportmetoder

Hemtransport av varorna kan ske enligt tre metoder, nämligen hemsänd- ning från butiken, användning av eget transportmedel eller kollektiva trafikmedel samt hembärning till fots.

Hemsändning från butik, antingen efter butiksbesök eller telefonorder, förekom i mycket ringa omfattning. Endast 5 % av tätortshushållen utnyttjade denna transportmetod, i flertalet fall mindre än en gång per månad.

När hushållen själva transporterade hem varorna gjordes i genomsnitt för alla tätortshushåll 51 % av turerna till fots, 27 % med bil, 14 % med cykel/moped och 8 % med kollektiva trafikmedel. Inköpen till fots svarade också för den största inköpsvolymen.

Inköp med bil hade förekommit i hälften av hushållen och var betydligt större än vid andra transportmetoder. Såsom framgår av figur 6.2 besökte man också mera avlägset belägna butiker när olika transportmedel användes än när man gick.

Av landsbygdshushållen utnyttjade 20 % hemsändning minst en gångi månaden och 5 % mera sällan. I fråga om egen hemtransport spelade bilen en större roll än för tätortshushållen; 60 % av inköpsturerna skedde med bil. Cykel/moped hade ungefär samma andel av turerna som i tätorten. medan buss/tåg endast användes vid 2 % av inköpsturerna.

Antal turer/vecka

2 k t 3 r/ ur Gång 74 %

24 kr/tur Cykel/moped 27 %

57 kr/tur Bil 51 %

Buss/tåg 25 kr/tur 22 %

1 2 3 4 5 Transport- sträcka Figur 6.2 Frekvens, vär- (km/tur) de och transportsträcka för olika transportmeto- Anm.: Procenttal anger i hur stor andel av hushållen som respektive transportmetod der (Örebro tätort). förekom.

Vid jämförelse med SPK:s tidigare köpvaneundersökningar synes bilen ha fått större betydelse som transportmedel vid dagligvaruinköp. Några större förändringar i fråga om utnyttjandet av hemsändning och hemköp synes inte ha skett.

6.3.5. Butiksanvändning

Olika inköpska'llor

Tätortshushållen använde i allmänhet flera olika butiker i veckan för sina dagligvaruinköp. Endast drygt 17 % av hushållen höll sig till en butik, medan 76% anlitat 2—5 butiker och knappt 7% anlitat flera än 6 butiker.

De besökta butikerna utnyttjades i varierande grad. 1 hushållsunder- sökningen har använts följande begrepp för butiker med olika utnyttjan— degrad från de enskilda hushållens sida.

Huvudinköpskälla — den butik där hushållet köpt mest i kronor räknat

Stambutik — den butik som hushållet besökt flest gånger Närmaste butik — den butik som legat närmast bostaden.

Begreppet närmaste butik har vid bearbetningar av materialet i hushållsundersökningen i viss utsträckning utvidgats till att avse bostads- områdcts butiker eftersom det är vanligt att två eller flera butiker ligger nära varandra.

% av inköpssumma/antal turer

100

andel av vecko- D inköpsbelopp

! andel av antal turer

90

80

70

60

50

40

30

20

10

7////////////////////////Å V////////////////A

Huvudin- Stam- Närmaste Bostadsomr. köpskällan butiken butik butiker

Figur 6. 3 Utnyttjandet av olika inköpska'llor (Örebro tätort). l

1 Eftersom t. ex. huvud- inköpskällan och stambu- tiken kan vara samma butik blir staplarnas sum- ma mer än 100 %.

Figur 6.4 Utnyttjandet av olika butikstyper.

De tre butikskategorierna kan givetvis i vissa fall vara en och samma butik. För 70 % av tätortshushållen var således huvudinköpskällan och stambutiken densamma. Den närmaste butiken var för 39 % av tätorts- hushållen både stambutik och huvudinköpskälla. För något fler hushåll, 41 %, var den varken stambutik eller huvudinköpskälla.

Det genomsnittliga utnyttjandet av olika inköpskällor framgår av figur 6.3. I genomsnitt över 60 % av hushållens veckoinköpssumma förlades i annan än närmaste butik och 50 % av inköpsvärdet härrörde från butiker utanför bostadsområdet.

På landsbygden anlitade flertalet hushåll endast en eller två butiker per vecka. I förhållande till tätortshushållen köpte man i genomsnitt något mera i närmaste butik.

Resultaten i fråga om användningen av bl.a. den närmaste butiken stämmer väl överens med andra undersökningar.

Olika butikstyper

Dagligvarubutikerna i Örebro har i hushållsundersökningen indelats isex grupper efter storlek och sortiment. Försäljningens fördelning mellan butikerna i hela undersökningsområdet framgår av tabell 6. 7. Hushållens sätt att utnyttja de olika butikstyperna visas ifigur 6.4.

”Övriga" andel av (konditorier etc) [: leckmn' 18 % opsbelopp

andelav Specialbutiker % antal turer 28 %

Z, 117/,? j '! / Stormarknader ————— 23 %

Varuhus 42 %

Allivs (4 milj 66%

% Allivs>4mm 5 tr— 6 ” Andel avinkö-

_m——v—r——r-————r———v——v——r—u——r——— pens StOI'IEk 10 20 30 40 50 60 70 80 90100 ochanta|(%)

Anm.: Procenttal vid staplarna anger hur stor andel av hushållen son amlitat respektive butikstyp.

Tabell 6.7 Totalförsäljningens fördelning på butikstyper.

Butikstyp Antal Andel av förs. % Allivs >4 milj. ' 10 26,0 Allivs (4 milj. 110 38,0 Varuhus 3 9,7 Stormarknader 2 17,0

9,3

_Specialbutiker 108 Ovriga (cj reg.) — —

233 100,0

Källa: SPK, Livsmedelsdetaljllandeln i Örebro, juli 1972.

Av figuren framgår att inköpsbeloppet per gång var högst i stormarkna- derna. Det var i absoluta tal 103 kr. jämfört med 32 kr. igenomsnitt för alla butikstyper. De relativt få hushåll som anlitat stormarknader köpte mer än hälften av sitt veckoinköp där.

1 intensivundersökningen framkom i fråga om butiksanvändningen, att sortimentets storlek och sammansättning hade stor betydelse för val av inköpsställe men att närheten var den faktor man spontant nämnde först, när man diskuterade val av stambutik. I några fall gick man förbi den närmaste butiken och en betydligt längre sträcka för att nå en annan butik, som uppfattades som "bättre” i olika avseenden. Ibland avgjorde kvaliteten på en viss vara valet av inköpsställe. Ofta betonades prisnivåns betydelse. Intervjupersonernas bedömning av olika butikers egenskaperi fråga om prisnivå, sortimentsinriktning m. m. visade sig emellertid i flera fall inte stämma med respektive butikslednings egen bedömning. Man syntes sålunda uppfatta den anlitade butiken som ”bättre” i olika avseenden än den i verkligheten var.

Kombinerade inköp

Tätortshushållen kombinerade dagligvaruinköpen med någon annan aktivitet i över hälften av fallen. Inköp i samband med arbetsresor uppgick till drygt en fjärdedel av hushållens sammanlagda inköpsturer. Nästan hälften av alla hushåll hade gjort dylika inköp. Kombinationer mellan inköp av dagligvaror och andra varor svarade också för drygt en fjärdedel av alla inköpsturer. Några större skillnader iinköpens storlek förelåg inte mellan kombinationsköp och enbart dagligvaruköp medan transportsträckan per tur var avsevärt längre vid kombinationsköp.

Landsbygdshushållen gjorde i större utsträckning dagligvaruköpen separat. Bl.a. gjordes endast hälften så många turer i samband med arbetsresor som i tätorten. Detta återspeglar den lägre förvärvsarbetsgra- den på landsbygden.

6.3.6. Mängden transportarbete

Hushållens insatser och uppoffringar i inköpsverksamheten.består av flera olika komponenter, nämligen dels direkta utgifter för inköpen och dels

kostnader för transportmedel, tidsuppoffring, lagringsutrymmen m.m. De sistnämnda är endast till en del marknadsprissatta. De är också starkt beroende av hur inköpen koncentreras, vilka butiker som väljs och andra olikheter i beteendet mellan skilda hushåll. En beräkning av hushållens kostnader i vid bemärkelse blir därför komplicerad och måste delvis göras under olika antaganden. En primär faktor är mängden transportarbete, som hushållsundersökningen bl. a. syftat till att belysa.

I tabell 6.8 visas det genomsnittliga transportarbetet per vecka för tätortshushållen med fördelning på olika transportmetoder. Liksom i det föregående avses med transportsträckan avståndet från butik till bostad. Antalet transporterade bärkassar har fått ange volymen.

Tabell 6.8 Transportarbetet fördelat på olika transportmetoder (genomsnitt för Örebro tätort),

Transportmctod Transportsträcka Antal bärkassar per vecka (km) per vecka Gång 3,7 3,1 Bil 3,8 2,0 Cykel/moped 1,3 0,8 Buss 1,2 0,5 Totalt 10,0 6,4

Om ett genomsnittshushåll i örebro tätort enbart anlitat närmaste allivsbutik så skulle transportsträckan ha blivit 2,5 km/vecka eftersom inköpsfrekvensen var 5 och avståndet till närmaste butik 0,5 km i genomsnitt. Den verkliga transportsträckan var fyra gånger längre, vilket innebär att hushållen tagit på sig ett betydligt större transportarbete än nödvändigt. Detta berodde inte enbart på att man t. ex. utnyttjat bil, utan man gick uppenbarligen till fots förhållandevis långa sträckor förbi närmaste butik.

För att få ett mått på de totala förflyttningarna för dagligvaruinköpen fördubblas sträckorna i de fall inköpsresan går tur och retur butik. Å andra sidan kan transportsträckan bli missvisande när det gäller inköp i kombination med andra ärenden, särskilt om ärendekombinationen medfört köp i mera avlägsna butiker än som eljest skulle ha kommit i fråga. Uppoffringen bör i dylika fall delas mellan de olika ärendena på något sätt. De kostnadsberäkningar för inköpen som utredningen göri kapitel 8 måste sålunda utgå från vissa antaganden i dessa hänseenden.

Antalet bärkassar är inte något exakt mått på volymen men har visat sig stämma väl överens med inköpsvärdet. Båda måtten visade av naturliga skäl ett starkt samband med hushållsstorleken. I enpersonshus- håll var antalet bärkassar 4 per vecka och i de största hushållsgrupperna 7. Antalet bärkassar fördelade sig på transportmetoder i ungefär samma proportioner som transportsträckorna. Räknar man bärkassar per tur för hushåll där respektive transportmetod förekommit blir antalet för köp med bil 2,0 och för andra transportmedel 1,1 eller 1,2.

Utredningen har i bearbetningar av materialet tagit fram ett mått på transportarbetet motsvarande det vid t. ex. järnvägen använda begreppet

tonkm. Måttet har benämnts bärkassekilometer, som således utgjort produkten av antal bärkassar och transportsträckan. Måttet har emeller- tid visat sig svårhanterligt; bl. a. innefattar det olika uppoffringar för hushållen beroende på transportmetoden. Det används därför inte annat än i den utförliga resultatredovisningen i bilaga F.

I landsbygdshushållen var den genomsnittliga transportsträckan per vecka 23 km och således betydligt längre än för tätortshushållen. Antalet transporterade bärkassar var lägre men det långa avståndet medförde ett betydligt större transportarbete än för tätortshushållen. Transportsträc- korna till fots var ungefär desamma som för tätortshushållen, och av den totala veckotransporten för landsbygdshushållen utfördes nära två tredjedelar med bil.

6.3.7. Olika hushållsgruppers beteende

I tabell 6.9 visas vissa data i fråga om inköpsbeteendet hos de hushållsgrupper som definieras i avsnittet 6.2.3. Av tabellen framgår att det inte förelåg några markanta skillnader i de olika hushållsgruppernas beteende som entydigt sammanhängde med åldern. Det tycks snarare ha varit så att förekommande skillnader betingades av hushållens storlek och yttre förutsättningar. Hushåll med ensamstående unga samt pen— sionärshushåu var små och skilde sig iviss män från de övriga i beteende. De kortare transportsträckorna och de högre andelarna köp i närmaste butik för dessa grupper kan bero på att de bodde i områden med utspridda butiker och att de i stor utsträckning inte hade bil. Sambanden mellan förutsättningar och beteende behandlas i följande avsnitt.

Tabell 6.9 Olika hushållsgruppers beteende (genomsnitt för Örebro tätort).

Hushållsgrupp Andel Antal Inköp/ lnköps— Transport- Köp i NB” (% av pers. vecka turcr/ sträcka/ av veckoin- hush. (kr.) vecka tur (km) köpssumman)

l. Ensamstående unga 11 1,0 66 4 1,3 42

2. Yngre hushåll 9 2,2 128 4 2,0 32

3. Barnhushåll 33 3,8 185 5 2,6 37

4. Tonårshushåll 10 3,3 198 6 1,7 32

5. Äldre hushåll 24 2,0 138 5 2,2 36

6. Pensionärshushåll 13 1,6 100 5 1,3 42

Totalt 100 2,6 146 5 2,0 37

a NB = närmaste allivsbutik.

6.4. Samband mellan förutsättningar, resurser och beteende

6.4.1. Vissa allmänna samband

Vissa samband mellan förutsättningar och beteende är naturliga. Ex- empelvis gör hushåll med mycket långt avstånd till närmaste butik normalt inte inköpen till fots, och är turlista för kollektiv trafik uppgjord

Figur 6.5 Köptrohet till det egna bostadso m— rådets butiker vid olika avstånd till närmaste butik.

huvudsakligen med hänsyn till arbetsresor blir utnyttjandet av detta transportmedel lågt för renodlade inköpsresor. Dylika förhållanden kan förklara varför bilen användes förhållandevis mycket som transportmedel ilandsbygdshushallen.

I hushållsundersökningen har materialet särskilt bearbetats för att belysa i vad mån olika yttre förutsättningar och egenskaper hos hushållen påverkat beteendet. Det har därvid inte varit möjligt att jämföra samtliga variabler i förutsättningar, resurser och beteende. Det har visat sig att några generella och tydliga samband inte tycks föreligga mellan å ena sidan tillgången på lagringsutrymmen och penningmedel och å andra sidan inköpsfrekvens och butiksanvändning. Variationer i butiksstruktur, hushållens tillgång till tid och deras transportförmåga synes emellertid påverka inköpens organisation, vilket översiktligt berörs i det följande. Egenskaperna och beteendet hos hushåll som anlitat stormarknader redovisas särskilt.

6.4.2. Butiksstrukrurens betydelse

Som inledningsvis nämnts kan väsentliga skillnader i yttre miljö föreligga för hushåll i olika delar av landet och i olika bebyggelsetyper. Även inom en större tätort kan hushållens närmiljö växla väsentligt vad gäller tillgången till butiker. Avståndet till närmaste allivsbutik har bedömts vara en faktor av stort intresse för köpbeteendet. Även butikens egenskaper, i första hand dess storlek, kan ha stor betydelse i sammanhanget. Särskilda bearbetningar av hushållsundersökningens ma- terial har gjorts för att visa köptroheten till befintliga allivsbutiker i olika

% av veckoinköpssumman

Butiksstruktur i olika bostads-

70 områden: 60 50 .. 40 alla kategorier (1009 10 bostadsområden) 30 *. '. ”s N *N— o. 20 ååå .. —----------.s .. SS ». *” ' en stor (16 %" 10 s* 8 så 8

& en liten (6 %)

—250 250—500 500—1 000 1 000— Avstånd (

bostadsområden. Antalet observationer per bostadsområde var i vissa fall litet och ger vid fördelning på olika avståndsklasser få noteringar. Med dessa reservationer visas vissa av resultaten ifigur 6.5.

Användningen av den närmaste butiken eller bostadsområdets butiker ökade således med sjunkande avstånd och var högre när butikerna var större. Andra undersökningar och företagens erfarenheter bekräftar i stort resultatet.

Avståndet till närmaste allivsbutik visade sig också ha viss betydelse för inköpsfrekvensen. Hushåll i tätorten som hade mera än 1 km till närmaste butik gjorde i genomsnitt 4 inköpsturer per vecka mot 5 för hushåll med kortare avstånd. För landsbygdshushållen med genomsnitt- ligt ca 3 km till närmaste butik var antalet inköpsturer per vecka i genomsnitt endast 3. Ungefär samma inköpsfrekvens har framkommit i andra undersökningar av glesbygdshushåll.

Hushåll med relativt långt avstånd till närmaste butik använde i större utsträckning bilen vid inköp och besökte oftare mera avlägsna butiker än andra hushåll. De utförde också storköp i större omfattning.

6.4.3. T idsfaktorns och transportförmågans betydelse

Enligt beräkningar i hushållsundersökningen hade som nämnts majorite- ten av hushållens huvudsakliga inköpare ont om tid. Dessa hushålls inköpsverksamhet skilde sig från andra hushålls i vissa avseenden. De utförde något mera transportarbete som ”familjeköp” och storköp samt handlade mera på lördag—söndag och på kvällar än andra hushåll. En större del av varorna köptes med bil och i butiker utanför bostadsområ- det. Kombination av dagligvaruinköp och arbetsresor var också vanligare för inköpare med tidsbrist.

I hushåll med stor transportförmåga —— ungefär hälften enligt hushålls- undersökningens beräkningar — svarade husmodern för en mindre andel av inköpen än i andra hushåll. I övrigt visade hushåll med stor transportförmåga i stort samma skillnader i beteende som hushåll där tidsbrist förelåg för den huvudsakliga inköparen, dvs. mera ”familjeköp” och storköp, mera köp på kvällstid, med bil och utanför bostadsområdet. Ifråga om andelen köp i kombination med arbetsresor visade hushåll med olika transportförmåga dock inte så stora skillnader.

Om man ser till anlitandet av bostadsområdets butiker visade det sig att hushåll med inköpare som förvärvsarbetade och hade bil var minst ”trogna” — de köpte ca 44 % av veckoinköpssumman inom bostadsområ- det. För dem som varken hade bil eller förvärvsarbetade var motsvarande ”trohetstal” ca 68 %. Det föreföll som de förvärvsarbetande inköparna var minst "köptrogna". Anlitandet av citybutiker som alternativ till bostadsområdets butiker var högre i bilhushåll än i andra, och utnyttjan- det av citybutikerna ökade när avståndet till bostadsområdets butiker ökade. Utnyttjandet av citybutikerna var emellertid också i viss mån beroende av avståndet — de anlitades i lägre grad av hushåll på relativt långt avstånd.

Om man jämför hushåll som hade stora resp. små resurser i .flera

avseenden framkom större skillnader endast på ett par punkter i inköpsmönstret. Hushåll med små resurser köpte en mindre del av veckoinköpet med bil än hushåll med stora resurser, och de gjorde en betydligt större del av inköpen i kombination med arbetsresor.

Några andra undersökningar, där man sökt visa samband mellan hushållens resurser och inköpsbeteende på det sätt som skett i hushålls— undersökningen, finns veterligt inte.

6.4.4. Stormarknadskundernas egenskaper och beteende

Med hänsyn till de speciella utbudsegenskaper som kännetecknar butiksformen stormarknad har särskilda bearbetningar gjorts i hushålls— undersökningen för att se om det fanns några utmärkande egenskaper hos dem som anlitat butiksformen. Bearbetningarna avser endast tätortshus- håll och utnyttjandet av den stormarknad i Örebro som var mest typisk för butiksformen, nämligen Wessels. Av tätortshushållen hade 55 % inte gjort några köp i denna stormarknad i undersökningsveckan, 30 % hade köpt för mindre än halva veckoinköpssumman och resterande 15 % hade köpt minst hälften av veckoinköpssumman där.

De hushåll som använt stormarknaden hade i regel längre avstånd till närmaste butik än övriga hushåll. De hade i allmänhet stor transportför- måga och i den grupp där utnyttjandet av stormarknaden var störst var också utrymmena för färskvarulagring stora. Stormarknadskunderna hade ont om tid, och hushåll med en liten hushållskassa i relation till antalet medlemmar utnyttjade också stormarknaden mer än andra. I de olika livscykelstadierna utnyttjades stormarknaden relativt litet av de yngsta grupperna utan barn och pensionärshushållen. Utnyttjandet var högst i hushållen med mindre barn.

Några större skillnader i inköpsfrekvens förelåg inte hos hushåll med olika omfattning av stormarknadsköp och andra hushåll trots att inköpsbeloppet vid köp i stormarknad som tidigare nämnts var betydligt högre än vid köp i andra butiker. Den grupp som köpt mest i stormarknaden utnyttjade närmaste butik och traditionella varuhus i mindre utsträckning än övriga grupper. Stora inköp i stormarknaden medförde naturligen hög andel köp per bil men även hög andel ”familjeköp”.

I bilaga D sammanfattas resultaten av vissa andra undersökningar som bl. a. avsett att belysa stormarknadskundernas egenskaper och beteende. Flera av undersökningarna har visat, att utnyttjandet av stormarknaderna är starkt beroende av avståndet till dem. Enligt en undersökning genomförd hösten 1973 av Stockholms läns landsting hade 60% av kunderna vid Obs! stormarknad i Vårby haft mindre än 20 min. restid med bil. Nära 80% av kunderna hade haft mindre än en halvtimmes restid. Undersökningens resultat stämde i vissa andra avseenden överens med hushållsundersökningens — bland kunderna förelåg en stark övervikt för barnfamiljer, ”familjeköp” var vanliga, benägenheten att handla i stormarknaden var större hos kunder med stort avstånd till närhetsbutik och bil var det helt förhärskande transportmedlet. Inköpssummane

storlek var i genomsnitt något över 100 kr. Detta belopp innefattade dock — i motsats till motsvarande uppgift för Örebro — även andra varor än dagligvaror. Huruvida det genomsnittliga inköpsbeloppet i stormarkna- derna i Örebro, 103 kr, verkligen innefattade enbart dagligvaror kan inte bedömas.

6.4.5. Betydelsen av förändringar i förutsättningar

För att bedöma vad ändrade förutsättningar betyder för hushållens arbete med dagligvaruinköp kan man göra jämförelser såväl med tidigare förhållanden som mellan hushåll i olika befintliga miljöer. Av det föregående har framgått att den allmänna strukturomvandlingen i dagligvaruhandeln under en period av 5 ä 6 år inte föranlett några större förändringar av hushållens inköpsmönster även om en tendens till koncentration av inköpen synes föreligga. Jämförelser ännu längre tillbaka i tiden synes inte meningsfulla eftersom hushållen då ofta inte kunde inköpa alla dagligvaror på ett ställe.

Betydligt större skillnader framkommer när man studerar inköps- mönstret i olika befintliga miljöer. lnte ens i utpräglade glesbygdsområ- den har det emellertid skett någon allmän övergång till enbart ett inköp per vecka, vilket ibland framhållits som ett ”rationellt” inköpsbeteende. I extremfall finns det dock hushåll som endast gör l ä 2 inköp av dagligvaror per månad. De torde dock vara ytterst få totalt sett och ha naturahushållning i hög grad.

[ det följande diskuteras översiktligt vad förändringar i hushållens egenskaper och resurser kan betyda för i första hand användningen av olika butikstyper. Resonemanget bygger på antagandet att hushållsunder— sökningens resultat i stort är allmängiltiga.

När det gäller förändringar i hushållsstrukrur tycks nu föreliggande prognoser peka på en fortsatt minskning av den genomsnittliga hushålls- storleken, vilken bl. a. skulle bero på ökad hushållsbildning bland unga ensamstående och en ökning av antalet pensionärshushåll. Eftersom just dessa grupper enligt hushållsundersökningen visat ett något avvikande inköpsmönster i förhållande till andra grupper kan hushållens samlade beteende komma att förändras i förhållande till nuläget. I de båda grupperna gjorde man — troligen av något olika skäl — förhållandevis stor del av inköpen i närhetsbutiker, och stormarknader anlitades iliten utsträckning.

Från arbetssynpunkt innebär en minskande hushållsstorlek att inköps- volymen per inköpare också blir mindre. Ökad förvärvsverksamhet med därav följande ökning av måltider i storhushåll skulle förstärka en sådan utveckling. Fn faktor som kan verka i motsatt riktning är konsumtions- ökningen. Enligt föreliggande prognoser kommer dock konsumtionen av dagligvaror att öka ganska måttligt, och förväntad stegring av hushållens köpkraft beräknas till stor del tillfalla andra varu- och tjänsteområden. En fortsatt allmän inkomststegring skulle emellertid kunna förbättra hushållens resurser för dagligvaruinköpen och eventuellt öka benägen- heten att betala mer för detaljhandelstjänster.

Ökad förvärvsverksamhet för kvinnor, dvs. de som nu vanligen utför dagligvaruinköpen, synes kunna innebära att närmaste butik anlitas mindre, att köpen oftare kombineras med resor till och från arbetet samt att köp på kvällstid och vid veckoslutet blir vanligare eftersom det för förvärvsarbetande ofta är svårt att hinna hem till närbutiken innan denna stängs. I affärstidsnämndens undersökning av kundstrukturen i söndagsöppna butiker har också framkommit, att förvärvsarbetande i särskilt hög grad utnyttjar Söndagsöppet. Minskad förvärvsverksamhet eller bättre tillgång till tid över huvud taget, t. ex. genom en minskning av arbetstiden per dag, skulle kunna medföra ett ökat anlitande av butiker i bostadsområden.

God transportförmåga hos hushållets huvudsakliga inköpare medför att mera avlägsna butiker besöks i större utsträckning än i hushåll med sämre förutsättningar i detta hänseende. Ökade möjligheter att disponera bil för dagligvaruinköp skulle därför minska andelen köp i närhetsbuti- ker. En fortsatt tillväxt av privatbilismen kan förväntas sprida bilinneha- vet i hushållsgrupper som nu har bil i relativt liten utsträckning, bl. a. pensionärshushåll. Som anförts i kapitel 3 kan dock inte alla hushåll tänkas ha bil i framtiden.

Innehavet av stora kyl- och frysenheter synes enligt hushållsundersök- ningen inte ha påverkat inköpsmönstret. Det kan dock konstateras, att de förhållandevis mycket stora inköpen per gång i stormarknader förutsätter stora förvaringsutrymmen, men det är knappast troligt att en allmän förbättring av bostadsstandarden härvidlag skulle påverka benägenheten att handla i stormarknader i nämnvärd grad.

Tillgången på penningmedel har enligt hushållsundersökningen inte haft någon större betydelse för inköpsmönstret. Om en allmän inkomst- stegring skulle medföra minskad priskänslighet hos hushållen i fråga om dagligvaror skulle andelen köp i stormarknad relativt sett kunna bli mindre. Det synes dock osäkert om just barnfamiljerna, som nu dominerar bland stormarknadskunderna, kommer att få sådana förbätt- ringar att nämnda effekt uppstår.

Förändringar av rollfördelningen mellan hushållsmedlemmar kan så- som antytts i kapitel 3 tänkas förändra inköpsmönstret. Om inköpsarbe- tet skulle komma att avlastas kvinnan i större utsträckning än som hittills skett så skulle såväl inköpsfrekvens som transportmetoder och butiksan— vändning kunna förändras. Enligt hushållsundersökningen föreligger nämligen skillnader i dessa hänseenden mellan olika inköpskategorier — köp med bil och därav följande större volymer per gång och köp imera avlägsna butiker var vanligare när husfar eller familjen gemensamt genomförde köpet. En förändring mot att kvinnan i större utsträckning disponerade hushållets bil eller att två bilar per hushåll blev vmligare skulle sannolikt få motsvarande effekter på inköpsmönstret.

Sammanfattningsvis synes förändringar i olika förutsättningar för hushållens dagligvaruköp kunna få effekter som delvis uppväger varandra. När det gäller inköpsfrekvensen synes påtagliga minskningar ske först när butiksstrukturen blir kraftigt utglesad. Det framtida anlitandet av butiker av olika typ och i olika lägen blir beroende av vilka förändringar i

förutsättningarna som kommer att ske.

Mycket talar emellertid för att om några särskilda ingripanden inte görs och faktorer i omgivningen utvecklas i stort enligt gjorda beräk- ningar sä skulle hushållens inköpsmönster fortsätta att utvecklas i enlighet med nu föreliggande tendenser. Det skulle innebära en långsam sänkning av inköpsfrekvensen, ökad rörlighet i fråga om 'val av inköpså källa, större andel köp med bil och ökad koncentration av köpen till veckoslutet.

6.5 Hushallens problem i inköpsverksamheten

6.5.1 Generella problem

Utredningen har analyserat hushållsproblem utifrån föreliggande empi- riskt material dels på en generell nivå och dels för speciella grupper av hushåll. De långa transportsträckorna är emellertid också en följd av att inte

enbart närmaste butik anlitas. Orsaken till att man uppsöker mera avlägsna inköpsställen är bl. a. att man i relativt stor utsträckning kombinerar dagligvaruköp med andra inköp och med arbetsresor, vilket i många fall kan medföra minskad tidsåtgång för inköp. En annan förklaring kan vara föreliggande skillnader i andra utbudsegenskaper än butiksläget. Till en de] kan dessa skillnader vara omöjliga att objektivt fastställa eller vara så små att de i praktiken är betydelselösa men de uppfattas ändå som väsentliga, t. ex. genom reklampåverkan. I många fall kan man också vilja utnyttja olika butikers specialerbjudanden.

En betydelsefull och klar skillnad är sortimentets omfattning i olika stora butiker samt dess kvalitet. Det är även härvidlag dock ofta en fråga om rent subjektiva uppfattningar hos hushållens inköpare som ligger till grund för val av inköpsställe. Förutsättningar, behov och anspråk varierar starkt mellan olika hushållskategorier. Det är inte möjligt att bedöma om hushållen i allmänhet skulle uppleva ett helt homogent butiksnät som mera tillfredsställande än det nuvarande om de var medvetna om att det förra skulle medföra mindre egna uppoffringar.

Hushåll som koncentrerar sina inköp i form av storköp förlägger ofta dessa i andra butiker än den närmaste. I en del fall kan detta bero på att närhetsbutiken är liten och inte kan tillhandahålla tillräckliga kvantiteter av allt som skall inhandlas vid ett tillfälle. Man kan vid storköp också vilja välja t. ex. en stormarknad med lägre prisnivå. I dessa fall föreligger således sakliga skäl för att man väljer annan butik än den närmaste.

Vad en fortsatt utglesning av butiksnätet kan komma att betyda för omfattningen av hushållens transportarbete är svårt att närmare beräkna. Även om det i första hand är små butiker i bostadsanknutna lägen som försvinner skulle, med hänsyn till det inköpsbeteende som hushållen i Örebro visade, nedläggning av den närmaste butiken i många fall inte innebära någon drastisk ökning av transportsträckorna per vecka. Beroendet av den närmaste butiken varierar emellertid mellan olika hushållsgrupper, vilket berörs i följande avsnitt. Generellt kan sägas att

alla hushåll har fördel av butiker på nära avstånd även om de såsom i Örebro i genomsnitt inte handlar ens hälften av veckoinköpet dä r. Redan nu har hushållen i glesbygd samt i mindre bostadsområden och tätorteri många fall förlorat sin närhetsbutik. Förutom att en närliggande inköpskälla försvunnit mister dylika områden också butikens sociala funktion och den ”status” som särskilt i glesbygdsområden följer med olika servicefunktioner — nedläggning av butik sker ofta ungefär samtidigt som nedläggning av skolor, poststation m.m. I dylika fall är butiksnedläggningen en del i ett större strukturproblem.

En fråga som härvid aktualiseras är det förhållandet att ett enskilt hushåll inte har möjlighet att påverka sina yttre inköpsförutsättningar. Hushållen kan rimligen inte avgöra vad deras inköpsbeteende betyder t. ex. för den närmaste butikens möjligheter att överleva. Sammanväg- ningen mellan å ena sidan de för tillfället föreliggande anspråken på butiksegenskaper och å andra sidan de långsiktiga följderna av butiksvalet får därför ses som ett allmänt hushållsproblem. Därtill kommer att hushållen också kan ha svårt att avgöra vad som utifrån egna förutsätt-

ningar är den lämpligaste inköpsorganisationen. Ett generellt problem av central betydelse när det gäller dagligvaruin— köp är organisationen av transporten från inköpsställe till konsum- tionsställe. Ett sätt att lösa problem med varutransporter från butik till bostad är hemsändning, vilket emellertid utnyttjas i ringa omfattning. Det tycks gälla även i de fall sådan service lämnas utan extra kostnad. Att hemsändning efter telefonorder, s.k. hemköp, inte kommit till bruk i nämnvärd utsträckning kan bero på att butikerna inte tillhandahåller inköpslistor, att man vill se varorna eller att avlämningen av varorna tidsmässigt eller på annat sätt kan vara besvärlig. Frågan om hemsändning som alternativ till butiksbesök kommer att belysas ytterligare i kapitel 7.

När det gäller hushållens butiksbesök kan givetvis hävdas att butiks- strukturen redan i nuläget medför, att transportarbetet allmänt sett är för stort. Mängden varor som inköps är vid en sådan bedömning en faktor som inte kan påverkas, utan det är inköpens fördelning i tiden, butikernas belägenhet och butiksvalet som är avgörande för arbetsvoly- men. Vad gäller frekvensen är täta inköp i många fall en nödvändighet på grund av brister i förvaringsmöjligheter och transportkapacitet. Hushåll med bättre förutsättningar härvidlag gör emellertid också i flertalet fall täta inköp, enligt intensivundersökningen för att undvika den mera noggranna planering som koncentrerade inköp kräver och för att t. ex. mjölk inte bedömes hållbar mer än någon dag. Det förefaller således som hushållen av flera skäl föredrar att köpa ofta så länge avstånden är måttliga. Därmed är inköpsfrekvensen en svårbedömd faktor när det gäller att klarlägga den ökning av arbetsvolymen som uppstår vid utglesning av butiksnätet.

Till en del är emellertid föreliggande långa transportsträckor en följd av butiksnedläggning. Hushållsundersökningen belyser inte hur inköparna beter sig när den närmaste butiken läggs ned. Vid stora avstånd till närmaste butik finns enligt hushållsundersökningen en tendens hos hushållen att använda transportmedel vid inköpen och förlägga dessa i

mera avlägsna butiker. Möjligen kan antas att man när närmaste butik läggs ned lika gärna handlar i mera avlägsna butiker än i den som blivit närmast i den nya situationen. Vid butiksnedläggningar skulle hushållens transportarbete i genomsnitt därmed öka mer än vad som motsvarade förändringen i avstånd till närmaste butik. Denna företeelse bör dock troligen ha ganska begränsad effekt — den inträffar när den närmaste butiken läggs ned men inte när den "näst närmaste” isin tur försvinner. Vidare bodde t. ex. nära två tredjedelar av hushållen i Örebro i innerstaden med ett tätt butiksnät eller i ytterområden med en eller flera stora butiker. För dessa hushåll torde riskerna att bli utan närhetsbutik vara ganska små inom överskådlig tid.

6.5.2 Problem för speciella grupper

I utredningens direktiv anges att strukturomvandlingen i handeln kan skapa stora svårigheter för vissa konsumentgrupper, främst åldringar och handikappade samt glesbygdernas befolkning men också familjer där de vuxna förvärvsarbetar och familjer som saknar bil. Utredningen har på olika sätt sökt belysa dessa gruppers situation. Även i fråga om dessa särskilda grupper kan problemen vara av två olika slag, nämligen dels sådana som orsakas av yttre förutsättningar och dels sådana som sammanhänger med hushållens egenskaper.

Brister i yttre förutsättningar

I fråga om den förstnämnda problemtypen har utredningen undersökt hushåll i vissa landsbygdsdelar av Örebro kommun och i övrigt tagit del av andra undersökningar av glesbygdshushåll och deras inköpsbeteende. Rent det'initionsmässigt innebär landsbygd eller glesbygd att avstånden till service av olika slag genomsnittligt är betydligt längre än i tätorter. I hushållsundersökningen var det genomsnittliga avståndet till närmaste butik sex gånger längre för landsbygdshushållen än för tätortshushållen. Butiksstrukturen var också betydligt mindre varierad på landsbygden. Likväl var transportsträckorna i genomsnitt för landsbygdshushållen ca 14 km längre per vecka än vad som motsvarade avståndet till närmaste butik. I de betydligt sämre inköpsförhållanden som gäller på landsbygden jämfört med tätorter har man istället tvingats att minska inköpsfrekven- sen.

Den relativt låga inköpsfrekvensen berodde troligen inte enbart på de långa transportsträckorna utan kan också ha sammanhängt med svårig- heter att använda transportmedel. Liksom i tätortshushållen kunde landsbygdens inköpare ofta inte använda hushållets bil när sådan fanns. Likväl var inköp med bil det helt förhärskande transportmedlet, vilket kan tyda på att man kunde samåka med grannar eller utnyttja kommunal färdtjänst. Särskilt i extrema glesbygder torde samåkning och samordning av inköp mellan flera hushåll vara vanliga. I många glesbygdshushåll kan man således vara beroende av andra för att få sin varuförsörjning ordnad utan alltför stora uppoffringar.

När det gäller förvaringsutrymmen tycks frysenheter finnas oftare i landsbygdshushåll än i tätortshushåll. På landsbygden i Örebro och i mera extrema glesbygder har således ca 90 % av hushållen frysenhet medan motsvarande andel i Örebro tätort var ca 60 % och i landet som helhet ca 50%. Kylskåp har nästan alla hushåll överallt. Landsbygdshushållen i Örebro hade dock i allmänhet relativt små förvaringsutrymmen.

De förhållandevis mycket längre transportsträckorna och svårigheterna att ta sig till butikerna kan förklara det förhållandet att hemsändning av varor efter telefonorder är betydligt vanligare på landsbygd än i större tätorter. Genomsnittligt för alla hushåll på landsbygd synes dock utnyttjandet av denna möjlighet vara relativt lågt.

I extrema glesbygder kan butikerna i de närmare omgivningarna vara så små att de inte kan saluhålla ett tillräckligt sortiment av varor som behövs för en rätt sammansatt kost, t. ex. kött och grönsaker. Butiker med ett mera komplett sortiment kan vara så avlägsna att hushållen normalt får avstå från varorna i den mån de inte bedriver naturahushåll- ning. Detta får givetvis ses som ett allvarligt problem för ifrågavarande hushåll. Försök till lösningar av detta redovisas närmare i kapitel 7.

Brister i egna förutsättningar

I hushållsundersökningen har särskild vikt lagts vid frågan att söka ställa beteende och uppoffringar mot hushållens egenskaper och resurser för inköpsverksamheten. Några mycket påtagliga skillnader har därvid inte framkommit i beteendet 1105 hushåll i olika stadier av livscykeln. Pensionärshushåll handlade trots små inköpsbehov lika ofta som andra men utnyttjade närmaste butik mera. Pensionärshushållen är mera beroende av den närmaste butiken än andra hushållsgrupper, bl. a. på grund av sämre fysisk förmåga och relativt lågt bilinnehav.

Ser man emellertid till sådana aspekter som inköpens volym och tillgång till tid framstår andra hushållsgruppers situation också som besvärlig. I de stora hushållen har man emellertid i mycket hög utsträckning bil och använder den också i viss mån för dagligvaruinköp. Därmed kan fördelar i såväl tid som bekvämlighet vinnas. I hushåll med en relativt hög dagligvarukonsumtion, t. ex. familjer med tonårsbarn, kan de direkta kostnaderna för inköpen vara besvärande höga. Bl.a. av det skälet torde hushåll i denna situation använda stormarknader som inköpsställe i högre grad än andra hushåll. Ett problem för hushållen är härvid att avgöra om prisfördelarna verkligen motsvarar ökade egna uppoffringar för långa transporter.

Hushåll som saknar bil och som samtidigt har dåliga _vttre förutsätt- ningar kan ha betydande svårigheter att tillfredsställande ordna sin varuförsörjning. Det torde inte vara möiligt att mera exakt beräkna hur många hushåll i hela riket som befinner sig i denna situation. 1 Örebro tätort hade hushåll med mer än 500 m till närmaste butik bil i 82 % av fallen mot genomsnittligt 69 % för alla tätortshushåll. För landsbygdshus— hållen är förhållandena annorlunda. Om det antas, att bil innehas i 60—70% av hushållen i ortstypen glesbygd. dvs. ren landsbygd och

tätorter med mindre än 200 invånare, så skulle ungefär 0,2 milj. hushåll ha problem i nu berört avseende. En del av dessa hushåll bor dock nära butik eller har tillgång till tillfredsställande kollektiva transportmedel. I bilaga A redovisas vissa räkneexempel avseende storleken av ”problem- grupper”.

Om inköpare i hushåll utan bil och med dåliga yttre förutsättningar ' dessutom har låg förmåga att gå och att bära föreligger stora problem. Särskilt utsatta blir personer med handikapp av olika slag. Mycket gravt handikappade saknar i många fall möjlighet att själva genomföra butiksbesök oavsett vilka avståndsförhållanden som råder. För personer med en mindre grad av handikapp kan det av psykiska skäl vara av stort värde att kunna utföra olika ärenden själva. Utredningen har på olika sätt sökt fånga in vilka problem som i dylika fall möter den handikappade vid inköp av dagligvaror, bl. a. har överläggningar hållits med representanter för handikapporganisationer. Därvid upplystes bl. a. att det på initiativ av dessa organisationer bildats en samarbetsgrupp med företrädare för handeln med uppgift att söka nå lösningar för olika handikappades problem vid inköp.

Det beräknas, att drygt en miljon människor iSverige har någon form av handikapp. Räknar man endast handikappade under 67 år blir antalet ungefär hälften så stort. Antalet personer med förtidspension eller invaliditetsersättning uppgick år 1971 till ca 225 000, motsvarande 4,4 % av befolkningen.

De slag av handikapp, som i detta sammanhang kan vara mest besvärande, är rörelsehinder och synbesvår. I låginkomstutredningens undersökningar hade 15 % av de intervjuade i åldern 15—75 år rörelsehinder. Av dessa hade 8 procentenheter kraftiga rörelsehinder. För synbesvär var motsvarande andelar 7 resp. 3 %. Härtill kommer en grupp som har svårigheter att bära. Enligt distributionsutredningens hushålls- undersökning gällde detta 13 % av inköparna, och för 26 % var förmågan både att gå och att bära nedsatt.

De handikappade är långtifrån någon homogen grupp och har krav på sin miljö som i vissa fall kan vara svåra att tillgodose samtidigt. Exempelvis kan synskadade ha behov av stora och enkla symboler på förpackningar medan allergiker behöver detaljerade varubeskrivningar av annat slag. Vidare kan en rörelsehindrad ha behov av butik i sin närmaste omgivning. Närhetsbutiker särskilt av äldre typ fyller dock ofta inte kravet att entré och lokal bör vara rymliga. En del rörelsehindrade kan förflytta sig endast med bil och behöver trafikorienterade inköpsställen med lättillgängliga parkeringsplatser, andra kan av psykiska skäl varken köra bil eller besöka stora försäljningsställen med hög kundfrekvens. En del handikappade kan ha stort behov av hjälp med hopplockning av varor, t. ex. svårt synskadade, medan andra vill söka klara sig själva.

Sedan ar 19/0 gäller planverkets s. k. handikappbyggnormer med föreskrifter, råd och anvisningar om byggnads tillgänglighet för personer med nedsatt rörelseförmåga. De gäller lokaler till vilka allmänheten äger tillträde men innehåller inte några särskilda anvisningar för utformning av butikslokaler. Stadsarkitektkontoret i Örebro har inventerat de verkliga

förhållandena beträffande befintliga butikslokaler i förhållande till såväl planverkets normer som olika handikapputredningars rekommendationer. Därvid bedömdes, att ungefär hälften av butikerna i city och det yttre stadsområdet och nästan alla butiker i övriga innerstaden inte kunde anlitas av personer som var beroende av käppar eller rullstol. Varuhus och stormarknader visade sig vara rätt väl tillgängliga.

Som närmare redovisas i bilaga F har vissa i fråga om urval begränsade intervjuundersökningar gjorts av rörelsehindrades och synskadades in- köpsverksamhet. De rörelsehindrade var till stor del beroende av annan persons hjälp i sin livsföring överhuvudtaget. Flertalet av de intervjuade, såväl de rörelsehindrade som de synskadade, deltog inte i inköpen som utfördes av annan hushållsmedlem eller hemsamarit. Endast i ett par fall användes hemsändning efter telefonorder som inköpsmetod.

7. Samhällets stödinsatser idagligvaru— distributionen

1 kapitel 4 har den nuvarande samhälleliga styrningen av distributions- systemet beskrivits. Föreliggande kapitel behandlar samhällets medverkan i dagligvarudistributionen i form av olika stöd- och hjälpaktiviteter.

7. ] Glesbygdsstöd 7.1.1 Inledning

Sedan senare delen av 1960-talet har negativa effekter av befolkningsom- flyttningen konstaterats, och arbete pågår med att förbättra levnadsvill- koren för befolkningen i glesbygd, särskilt i sådana områden som får kännas vid en betydande befolkningsavtappning. 1 första hand avser åtgärderna att genom en aktiv lokaliseringspolitik bereda nya arbetstillfäl- len i dessa områden. Frågan om att vidmakthålla en tillfredsställande transportapparat samt samhällelig och kommersiell service bedöms emellertid också som mycket väsentlig. Ett omfattande arbete pågår för att åstadkomma lämpliga och inte alltför kostnadskrävande lösningar. Detta arbete påbörjades av en arbetsgrupp inom kanslihuset, vilken sedermera ombildades till en särskild utredning med parlamentarisk representation, glesbygdsutredningen.

7. 1.2 Glesbygdsutredningen

Glesbygdsutredningen tillsattes i juni 1969 och framlade efter ett omfattande arbete, som bl.a. innefattade initiativ till och medverkan vid viss försöksverksamhet, sex delbetänkanden och ett slutbetänkande. lett av delbetänkandena, (SOU 1972113) behandlas den kommersiella servi- cen i glesbygder. Redan år 1968 hade inom handelsdepartementet gjorts en förberedande studie och bedömning av försörjningen med dagligvarori extrema glesbygder. Glesbygdsutredningen kan sägas ha breddat och fördjupat dessa studier och penetrerat olika förslag till lösningar.

1 betänkandet lämnas en allmän beskrivning av distrrbutionsstruktur och köpvanor. Undersökningar om serviceutbud och köpvanor i vissa glesbygdsomräden redovisas (resultaten av dessa har behandlats i sam- band med redovisningen av hushållens situation). Vidare gav glesbygdsut- redningen principiella synpunkter på behovet av samhällsinsatser och

föreslog olika åtgärder. Dessa överväganden och förslag kan sammanfattas enligt följande.

Glesbygdsutredningen fann att servicestandarden för stora delar av glesbygdsbefolkningen i flera avseenden var relativt god. Avlägset belägna hushåll utan egna transportmedel hade emellertid av allt att döma betydande svårigheter när det gällde försörjningen med vissa typer av service. Genom den fortgående koncentrationen av utbudet skulle problemen förvärras för många av de kvarboende i glesbygderna. Det var därför enligt utredningen nödvändigt att vidta åtgärder för att vidmakt- hålla och förbättra serviceförsörjningen i berörda områden.

Den mest centrala frågan var enligt glesbygdsutredningen tillgänglig- heten till serviceutbudet, men även kvalitativa aspekter måste beaktas. Vad som kunde betraktas som en godtagbar servicestandard fick grundas på allmänna rimlighetsbedömningai. Det kunde inte vara realistiskt att diskutera närhetsservice, dvs. stationärt utbud inom gångavstånd, som ett realistiskt planeringsmål. Den spridda bosättningen i glesbygderna med- förde att man måste godta en koncentration av den stationära service- apparaten till två ”nivåer” nämligen

— lokal service, som bör kunna tillgodoses inom rimligt avstand för dagliga resor (”pendlingsavstånd”) — regional service, som avser mindre frekventa behov och som bör kunna nås med kollektiva transportmedel minst en gång per vecka.

Primära stödjepunkter för lokal service var de nya kommunernas huvudorter. liör områden som härigenom inte kunde få sin lokala serviceförsörjning godtagbart ordnad kunde särskilda stödjepunkter väljas ut.

Två huvudtyper av åtgärder diskuterades, nämligen

— transportinsatser för att förbättra ätkomligheten till utbudet och underlätta utsändning av varor — stöd för att vidmakthålla viktiga servicefunktioner.

Glesbygdsutredningen angav också vilka servicefunktioner som kunde anses vara viktigast och därför borde finnas på lokal nivå. Det gällde bl. a. livsmedelsbutik, apotek, bensinförsäljning, vissa sortiment av urvalsvaror och beredskap för viss reparationsservice. Övriga servicefunktioner hänfördes till den regionala ”behovsnivän”. Tillgången till försäljnings- ställen på den lokala nivån kunde främjas genom utvidgning av sortimentet och kombinationer av service i befintliga utbudsenheter.

Förslagen innebar, att hemsändning av dagligvaror och apoteksvaror skulle organiseras med utnyttjande av befintliga kommunikationer. För att minska hushållens kostnader skulle kommunerna subventionera frakterna. och funktioner som varuombud borde inrättas för att ta emot och vidarebefordra varuförsändelser. Vidare föreslogs att ett statligt investeringsstöd vid behov skulle utgå för att bevara viktigare servicefunk— tioner. I samband därmed skulle statlig kreditgaranti kunna erhållas för lån till att anskaffa varulager. För att trygga ett fortsatt varuutbud på särskilt viktiga orter borde kommuner i vissa fall kunna köpa och rusta

upp butiksfastigheter.

Som underlag för beslut i stödärenden borde kommunerna utarbeta översiktliga serviceplaner, av vilka bl. a. borde framgå på vilka orter en bestående stationär service är särskilt angelägen. Samhällsorganen före- slogs ta initiativ till kontinuerliga samråd i strukturfrågor med bl.a. handelns organisationer och träffa överenskommelse om varsel vid planerade nedläggningar. De föreslagna åtgärderna fick anses ha karaktär av försöksverksamhet som efter viss tid, bl.a. sedan distributionsutred- ningens arbete avslutats, borde omprövas.

7.1.3 Stöd till kommersiell service i glesbygd

Då målet om tillgänglighet till serviceutbudet i första hand bör nås genom insatser på kummunikatirmsområdet skall först nämnas något om insatserna för att främja upprätthållandet av kollektiva transportmedel. Det ringa transportunderlaget i glesbygder innebär betydande svårigheter att i sådana områden bedriva kollektiv trafik med krav på företagsekono- misk lönsamhet. Vissa direkta och indirekta ekonomiska insatser från statens sida har därför visat sig nödvändiga. Härvid kan främst nämnas att bidrag till kommunerna numera utgår för att täcka underskott i kommunal och enskild busstrafik. Vidare kan nämnas, att kommunerna till den 1 januari 1974 lagt fram planer för den lokala trafikförsörjningen, och länsstyrelserna har i slutet av år 1974 redovisat regionala trafikplaner till kommunikationsdepartementet.

I fråga om kommersiell service har glesbygdsutredningens förslag i väsentliga delar godtagits av statsmakterna. Fr. o. m. den 1 juli 1973 utgår hemsändningsbidrag till kommersiell service i glesbygd. Anslaget har för år 1975/76 beräknats till 2,5 milj. kr., varav 0,2 milj. kr. avser infriande av kreditgarantier. Ramen för tecknandet av sådana garantier är 2 milj. kr. Vidare finns anslag om 1,5 milj. kr. för lån till investeringar för kommersiell service i glesbygd. De närmare bestämmelserna om stödet finns i särskild kungörelse (19732608). Stöd utgår inom det inre stödområdet (se karta 11.1) men kan efter regeringens beslut utgå även i andra delar av landet om särskilda skäl föreligger.

Hemsändningsbidrag utgår till kommuner som bekostar hemsändning av dagligvaror till hushåll. Bidraget utgör 35 % av kommunens nettoutgift och utbetalas i efterskott. Beslut om bidrag fattas av länsstyrelsen. För" att bidrag skall utgå krävs att den planering har genomförts som behövs för att hemsändningen skall ske på ett ändamålsenligt sätt. Normalt skall reguljära trafikmedel användas men fr.o.m. den 1 augusti 1975 kan statsbidrag utgå även för hemsändning med handlarens eget fordon om särskilda skäl föreligger.

Statligt investeringsstöd utgår till näringsidkare med fast försäljnings- ställe för dagligvaror om det behövs för att tillgodose behovet av tillfredsställande kommersiell service. Försäljningsstället skall vara lokali- serat i överensstämmelse med kommunal serviceplanering och skall genom stödet kunna vidmakthållas på någon sikt. Om särskilda skäl föreligger kan stöd utgå tills. k. livsmedelsbussar.

] Fram till halvårs- skiftet 1975 ökade detta belopp till ca 70 000 kr.

lnvesteringsstödet utgörs av avskrivningslån, investeringslån O'Ch kredit— garanti för varulager. Lånen utgår för ny-, till- eller ombyggmd som behövs för verksamheten samt för inredning och utrustning. Avskn'vnings- lån får motsvara högst 35 %, eller, om särskilda skäl föreligger, högst 50 %, av den sammanlagda investeringskostnaden. Avskrivningsån och investeringslån fär tillsammans motsvara högst två tredjedelar av nveste- ringskostnaden. Avskrivningslänen är ränte- och amorteringsfria och avskrivs på fem år. Investeringslånen skall vara avbetalda inom högst tio år. Kreditgaranti får lämnas endast om särskilda skäl föreligger och får avse belopp som motsvarar högst 50 ”a av det behövliga kapitaltillskottet.

Fråga om investeringsstöd prövas av konsumentverket. lnom verket finns en rådgivande nämnd för dessa frågor, glesbygdsnämnden, som består av bl.a. företrädare för handeln och kommunerna. Ansökan om stöd görs hos länsstyrelsen, som med eget yttrande inlämnat denna till konsumentverket efter ev. ytterligare utredning i samråd med berörda kommuner.

Konsumentverket fastställer formulär och meddelar de anvisningar som behövs för tillämpningen av kungörelsen.

Utnyttjandet av stödmöjligheterna är väsentligt olika för skilda stödfor- mer. Endast två ansökningar om bidrag till subventionering av hemsänd- ning gjordes för kalenderåret 1973. De avsåg båda små belopp i områden som låg utanför det inre stödområdet. För kalenderåret 1974 gjordes tre ansökningar om bidrag om tillsammans ca 26 000 kr., dvs. ungefär 1 % av det anslagna beloppet. Skälen för kommunernas bristande intresse torde bl. a. vara organisatoriska svårigheter. Enligt bedömningar inom länssty- relserna skulle en högre bidragssats möjligen ha medfört ett större intresse. Man anser dock att flera kommuner kommer att engagera sig i hemsändningen under år 1975, särskilt om bidrag för hemkörning med butikers egna fordon kommer att utgå.

Ifråga om investeringsstöd hade fram till den 1 april l975 73 ansökningar kommit in till konsumentverket varav 16 avsåg butik eller varubuss utanför det inre stödområdet. Av samtliga ansökningar hade 23 beviljats med ett sammanlagt belopp om ca 1,2 milj. kr. varav drygt hälften avsåg avskrivningslän. Bcviliat stöd per butik uppgick till ca 50 000 kr.[ och per konsument i berörda kundupptagningsområden ca 180 kr. Nästan samtliga ansökningar ifråga om butik avsåg i någon del investeringar i kyl— och frysanläggningar. Några ansökningar avsåg investeringar i anläggningar för bensinförsäljning. Ansökningar om stöd till varubussar hade inte i något fall beviljats. Ansökningar om kreditgaran- ti har varit få.

I samband med prövningen av ansökningar om investeringsstöd har framkommit att kommunala planer för serviceförsörjningen i allmänhet inte förelegat. lnom Svenska kommunförbundet har utarbetats en modell för serviceplanering i glesbygdskommuner, och socialstyrelsen bedriver tillsammans med vissa kommuner inom stödområdet försök med modell- planering. Även i ett flertal andra glesbygdskommuner pågår f.n. arbete med att upprätta serviceplaner.

7.2. Sociala hjälpaktiviteter 7.2.1 Inledning

Vartefter samhällets ansvar för medborgarnas välfärd ökat så har också behovet av direkta hjälpinsatser stigit. Av olika skäl anses det angeläget att bereda människorna sådana villkor att de så långt möjligt kan leva i sin vanliga miljö på godtagbart sätt. För äldre och handikappade innebär det bl.a. att behövlig social service i första hand ges i deras hem och att de som har svårt att använda kollektiva trafikmedel får möjlighet att anlita lämpliga fordon för olika förflyttningar, s.k. färdtjänst. I båda dessa hjälpformer kan varuinköp ingå. På senare år har en del kommuner på försök eller permanent infört hemsändningsservice till reducerade kostna- der som en särskild social hjälpform.

7.2.2. Kommunalt organiserad hemsändning

Såsom framgått av redovisningen av företagens serviceutbud och hushål- lens inköpsvanor förekommer hemsändning av dagligvaror i en stor del av butiksbeståndet men utnyttjandet är lågt. Med hemsändning avses därvid såväl transportservice vid butiksbesök som hopplockning och utsändning av varor efter telefonorder eller skriftliga beställningar, s. k. hemköp. Det är den sistnämnda formen som här är aktuell, men begreppet hemsänd- ning har blivit det som mest används för båda formerna. [ föregående avsnitt har visats, att man från statsmakternas sida satsat på hemsändning som ett medel att lösa eller underlätta tillgänglighets- problem i glesbygder. intresset från den kommunala sidan har dock hittills varit mycket begränsat. 1 en enkät, som Svenska kommunförbun- det gjorde i slutet av år 197] och som distributionsutredningen fick tillfälle att knyta an till, frågades bl. a. om förekomsten av kommunalt organiserad och/eller subventionerad hemsändning] Endast tolv kommu- ner svarade positivt, och av dessa ingick fem i en försöksverksamhet som initierats av glesbygdsutredningen och som finansierades av särskilda medel som disponeras av socialstyrelsen. Även återstående kommuner var alla av glesbygdskaraktär utom en, nämligen Stockholm. Någon senare kartläggning av dessa förhållanden har inte gjorts. Hemsändningsverksamheten [ Stockholm har pågått sedan den 1 oktober 1971. Verksamheten avser att genom subventionering av butikernas avgifter för hemsändning av dagligvaror göra det möjligt för pensionärer att utnyttja sådan service. Detta skulle medverka till en viss avlastning av hemtjänstens inköpsarbete och samtidigt bidra till att skapa trygghet för pensionärerna. Varor kan beställas från valfri butik med licmsändningsservice. Under den inledande försöksperioden utgjorde subventioneringen t. ex. 2 kr. vid varje tillfälle om kostnaden uppgått till 3 kr. eller mer. Antalet inköp maximerades till fem per månad. Under det första året utnyttjade 330 personer denna service i genomsnitt 22 gånger I _ ., __ per person. Av dessa hade ca 120 social hemhjälp. Verksamheten, som måzgr'raäglsxlågiirftoä' numera införlivats med den ordinarie socialhjälpen, utnyttjades under år Åldringsvård och handi- 1974 av ca 450 personer, vilket motsvarade ungefär 0,5 % av samtliga kappservice.

pensionärer. Kostnaden för kommunen uppgick samma år till caZS 000 kr. Avgiften för hemsändning är numera 5 kr., varav 3 kr subventioneras. l Bräcke kommun, som ingår i socialstyrelsens försöksverksamhet, var ar l972 antalet fraktsedlar för varuförsändelser med busslinjer 256 st. Under samma tid pågick försök med subventionerad personbefordran för butiksbesök som omfattade drygt 400 passagerare. Kommunen; netto- kostnader var sammanlagt ca 3 650 kr. För år 1974 har kommunen sökt bidrag hos länsstyrelsen för hemsändning med ca 7 600 kr. Beträffande personbefordran pågår försöksverksamheten ännu.

I fem andra kommuner, Arvika, Bengtsfors, Dals Ed, Eda och .Vlalung, bedrivs sedan början av 1970-talet försöksverksamhet med hemsindning via lantbrevbärare. ] fråga om tre av kommunerna gäller det erdast en linje, medan i stort hela landsbygden täcks i de båda övriga. Hemsänd- ningsverksamheten omfattar dagligvaror samt i Arvika dessutom System- varor och i Bengtsfors, Dals Ed och Malung apoteksvaror. Denna service kan utnyttjas av alla hushåll. Avgiften är kr. 2:40 per försändelse om högst 10 kg. Kommunerna bidrar med samma belopp och får bidrag från socialstyrelsen för hela denna kostnad. Antalet berörda hushåll var under år 1973 inemot 8 000 och antalet försändelser ca 5 000. Utnyttjandet var ojämnt fördelat mellan olika lantbrevbärarlinjer.

Mellan postverket och socialstyrelsen träffades i januari 1974 en ramöverenskommelse angående landsbygdsservice åt kommunerna genom lantbrevbärare. Den innebär, att postverket efter avtal med vederbörande kommun åtar sig att utföra olika tjänster. Dessa är kontakttjänst (”titta-till-service”), varudistribution, hembesök och särskilda uppdrag åt kommunen hos personer som bor vid linjen. Kostnaderna för kommunen är dels en fast avgift om 163 kr per linje och månad för visst antal uppdrag och dels särskild avgift för vissa uppdrag. Vissa riktlinjer för tjänsterna anges. För varudistribution gäller bl. a. att beställning kan ske i valfri butik på Iantbrevbärarens utgångsort eller utmed linjen. Butiken lämnar varorna — lämpligt förpackade — på postanstalt eller till lantbrevbäraren. Denne levererar försändelsen i mottagarens bostad eller, om denna ligger mer än 1 km från färdvägen, vid postlådan. Kommunal subvention kan i viss utsträckning ingå i den fasta avgiften.

Fram till april 1975 har ett 40—tal kommuner, varav ett par av dem som bedrivit försöksverksamhet, slutit avtal med postverket om service av detta slag. Detta innebär att ca 5601antbrevbärarlinjer av totalt ca 2 700 omfattas av verksamheten. Avtalen innefattar emellertid varudistribution i endast 15 fall. Postverket räknar med att ytterligare ett 40-tal kommuner kommer att teckna avtal. Även i dessa fall anses det troligt att kommunerna i första hand kommer att intressera sig för den sociala delen, dvs. kontakttjänsten, och endast i mindre utsträckning låta varudistribution ingå i avtalet.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att kommunalt organiserad hem- sändning enligt tillgängliga uppgifter hittills fått en mycket liten omfattning. Det beror dels på att verksamheten förekommeri lommuner som i flertalet fall är relativt små och dels på att utnyttjandetär lågt. På vissa lantbrevbärarlinjer har dock utnyttjandet varit relativt högt. Utfallet

av postverkets satsning på ”lantbrevbärarpaket” kan ännu inte bedömas. Enligt postverket kan avtal om ”paketlösningen” i vissa fall innebära att nedläggningshotade lantbrevbärarlinjer kan upprätthållas.

7. 2. 3 Social hemhjälp

Enligt Kommunförbundets nyssnämnda undersökning förekom hemhjälp via hemvårdare eller hemsamariter i samtliga svarande kommuner. Två kommuner tog inte ut någon avgift av pensionärerna medan de övriga hade olika taxesystem, i flertalet fall Kommunförbundets rekommendera- de taxa. Budgeterade kostnader för år 1972 uppgick till sammanlagt över 700 milj. kr.' Bruttokostnaden per invånare var högst i kommuner med en folkmängd överstigande 50 000.

[ enkäten frågades om undersökningar gjorts av hur stor del av hemsamariternas arbetstid som åtgår för inköp av dagligvaror. Sju kommuner hade gjort sådana undersökningar. Övriga ombads att upp- skatta tidsåtgången, varvid svar erhölls från 259. Den beräknade tidsåtgången i dessa kommuner visas i tabell 7.1

Tabell 7.1 Hemsamariternas beräknade arbetstid för inköp av dagligvaror.

Andel av Andel av arbetstiden (%) kommuner (%) O— 5 23 6—10 36 11— 15 16 l6f50 25 Summa 100

Källa: Svenska kommunförbundet.

[ ungefär tre femtedelar av kommunerna bedömdes högst 10% av hemsamariternas arbetstid gå åt för inköp av dagligvaror åt hcmhjälpsbe- hövande. ] några kommuner uppskattades denna andel till närmare 50 %.

Om man mot bakgrund av dessa uppskattningar antar att ca 10 % av hemsamariternas arbetstid ägnas åt inköp skulle totalkostnaden härför ha uppgått till ca 70 milj. kr. för år 1972 och kan beräknas till ca 100 milj. kr. för år 1975.

7.2.4 färdtjänst

Färdtjänst för handikappade förekom i 260 av de 447 kommuner som ingick i Kommunförbundets enkät. Invånarantalet i dessa kommuner var 6,9 milj., dvs. det var främst i de befolkningsmässigt stora kommunerna som sådan verksamhet hade organiserats.

Genomsnittligt sett var ca 1 % av befolkningen i de aktuella kommu-

111" " '- nerna berättigade till färdtjänst. Grunderna för bedömningen av färd- or är 1975 beräknas

kostnaden uppgå till tjänstbehovet torde dock variera något mellan olika kommuner. I vissa över 1 miljard kr.

kommuner krävdes alltid läkarutlåtanden medan i andra fall bedömningen av behovet skedde helt utan sådant utlåtande. Omkring 60% av de färdtjänstberättigade var ålderspensionärer. Specialfordon krävdes för något mindre än 15 ”0.

Olika typer av begränsningar i rätten att använda färdtjänst förekom inom många kommuner. Vad gäller inköpsresor hade 152 av 260 kommuner (58 %) inte infört någon form av begränsning. l ytterligare l02 kommuner tillgodosågs önskemålen om färdtjänst för inköpsresor ”som regel” eller ”om möjligt”. [ endast 6 kommuner fick färctjänsten inte alls utnyttjas för inköpsresor.

[ 137 av 260 kommuner (53 %) förekom begränsningar i antalet tillåtna inköps- och privatresor. Sålunda var antalet tillåtna resor per månad av detta slag 4 eller mindre i 62 kommuner och i endast 15 kommuner fick 10 eller fler resor göras per månad. Ofta förekom även begränsningar i tillåtet reseavstånd, vanligen sammanhängande med kommunens geografiska utsträckning.

[ flertalet kommuner uttogs avgift för färdtjänst antingen i form av enhetstaxa eller differentierad avgift, t. ex. motsvarande btsstaxa. De 260 kommunernas budget för färdtjänst för år 1972 uppgicx till ca 55 milj. kr. Om Stockholms läns landsting inräknades steg detta belopp till ca 81 milj. kr. Fr. o. rn. den 1 januari 1975 utgår statsbidrag med 35 % till färdtjänst. För år 1975 har statsbidraget beräknats till 40 milj. kr., varför bruttokostnaden torde uppgå till 100 milj. kr.

7.3 Samhällets direkta kostnader för stödåtgärder m. m.

Som framgått av det föregående år det inte möjligt att göra några exakta beräkningar av kostnaderna för samhällets insatser i fråga om distribu- tionsarbete då dessa inte sårskils från andra hjälpaktiviteter. Utifrån olika antaganden kan dock kostnadernas storleksordning antydas.

Det statliga bidraget till kommuner i det inre stödområdet avseende hemsändning är i riksstaten för 1975/76 beräknat till 2,3 mzlj. kr. Om detta belopp skulle utnyttjas till fullo så skulle den totala samhälleliga kostnaden uppgå till högst ca 6,5 milj. kr. eftersom bidraget ttgör högst 35 % av kommunernas kostnader.

Det statliga investeringsstödet till dagligvarubutiker i det in'e stödom- rådet är som nämnts beräknat till 1,5 milj. kr. för budgetåret l>75/76.

Omfattningen av kommunala subventioner till hemsändningi övrigt är synnerligen svår att beräkna. Med hänsyn till utnyttjandet i nu förekommande verksamhet kan det, även om flertalet kommmer skulle införa hjälpformen, inte bli fråga om något stort belopp. Det skulle gissningsvis röra sig om storleksordningen ] —2 milj. kr. per år.

Nu behandlade stödformer skulle sammanlagt dra kostnaderi storleks- ordningen 9—10 milj. kr. per år. I jämförelse därmed är iisatsernai samband med social hemhjälp och färdtjänst av väsentigt större omfattning. i det föregående har kostnaden för hemsamaritenas inköps- arbete uppskattats till storleksordningen 100 milj. kr. år 1975. Någon

motsvarande beräkning av inköpsresornas andel i färdtjänsten har inte gjorts. En sådan beräkning försvåras av det förhållandet att färdtjänsten kan utnyttjas för flera ändamål samtidigt. Färdtjänstens kostnader år 1975 har beräknats till ca 100 milj. kr. Om inköpsresor antages utgöra hälften av alla resor inom färdtjänsten, vilket förmodligen är högt räknat, så skulle kostnaden vara ca 50 milj. kr.

Subventionering av hemsändning samt inköpsarbetet inom den sociala hemhjälpen och färdtjänsten skulle således sammanlagt dra kostnaderi storleksordningen 150 milj. kr. per år. Det bör emellertid beaktas, att åtgärder inom distributionssystemet endast till en del torde kunna minska dessa samhällskostnader, då avståndet till butik inte har betydelse för alla handikappades situation. Frågan bliri dylika fall vilken hjälpform som är effektivast av hemsändning och inköpshjälp. Vid en dylik bedömning blir den nu rådande låga benägenheten att utnyttja hemsänd- ningssystem av väsentlig betydelse.

r! lliln -. '. jmr..t_ ni .

. tt fi " 'Em—..' LiÖ-ggr-uluur.

31:le amiga?" - .ntAtw-u-i

ti .täfjtmiåatm .-':' '.l."'. .T. .» .it. tia-Lew wi...»... .» .

'. _ .. _. -_ . ., .. |.' ..'” ||| # .

.' :'gåull-l Tu'lsllr.l.lt:"- J” . ”knullbar .. JH . "'1 ' T' . -

'. _.

|” ap f...-"m "”i J.; t' r| "."lll "' :"u'__-—-|_..lu.l:.-Ll. ...”. J..: Mr.Ll'. .. ..1 lt. l. . r '. a.. '

5.511". h.”! J::JFHIU'HLI 'n'. - lll "Pratat ratt—run!» -' . ' 'il-Hlu' 1. Vunnit. .".'..'l Il r ' .&uWåk'zjnhm U-'i.'..t';1l ..'li'." " ,. ' ”- .4» tp'fllldt'- 'n'-me.! ' . . |» . » .. uf—lä.*-.l '.. ..?-'t - arm ”ut... .:. - . . ' ' -' .. .. FTF." y'i "..' 'llfl—

- " . > . . ! . " ' rti-åf: [."-..; ' .'_ ' . - :... _. .. 1 -.'T -. -' .. Pm. .__”.l. '

'.1_||... .- _

' . _.-.."'| .. 'i. . i.

8 få Dagligvarudistributionens funktionssätt och utveckling

8.1 Anpassningen i marknadssystemet

! distributionsprocessen sker fortgående förändringar i riktning mot en anpassning mellan utbud och efterfrågan. Ändringar i förutsättningar och beteende hos företag och hushåll leder till behov av ständiga korrige- ringar. Som antytts i kapitel 3 fungerar marknadsmekanismen emellertid inte perfekt såtillvida att det finns behov som inte blir tillgodosedda. Det är uppenbart att utbudet aldrig kan fullständigt anpassas till behov och önskemål, vilka varierar starkt mellan olika grupper och individer och vilka inte alltid kommer till uttryck i efterfrågan. Inte heller efterfrågan kan väntas bli fullständigt tillgodosedd eftersom företagen i första hand rättar sitt utbud av varor och tjänster till vad majoriteten hushåll behöver och vill eller kan betala för. Hushåll som t. ex. är villiga att betala ett relativt högt pris för att ha utbudet inom bekvämt räckhåll kan inte tillgodoses om de inte är så många eller beredda att betala så mycket att deras inköp ger butiken täckning för sina kostnader.

I viss mån beror bristerna i anpassningen på ofullständig information. Hushållen kan sakna kunskaper om olika utbudsegenskaper och olika inköpsmetoders för- och nackdelar som kan medföra att efterfrågan leder till ett utbud som inte är optimalt vare sig för hushållet enskilt eller som kollektiv. Också i företagen finns brister i informationen från hushållen. Det är också i viss mån företagen som styr efterfrågan genom att ta initiativ till förändringar i utbudets innehåll och lokalisering. Får för— ändringen, t. ex. etablering av en ny butiksform, gensvar i form av tillräcklig efterfrågan kan den givetvis sägas tillgodose ett hushållsbehov. Såväl företagen som de köpande hushållen agerar emellertid utifrån egna kortsiktiga intressen, och det nytillkomna utbudet kan få sådana effekter på andra utgångspunkter och hushåll att den totala behovstillfredsstäl- lelsen försämras.

] det föregående har de grundläggande förutsättningarna för distribu- tionen i form av lagstiftning och yttre faktorer redovisats, och struktu- rella förhållanden och beteenden hos företag och hushåll bekrivits. Mot denna bakgrund vill utredningen i det följande söka ge en bild av orsakerna till de pågående förändringarna i butiksstrukturen samt vilka fördelar och brister som föreligger och som kan väntas i framtiden.

8.2 Vissa grundläggande orsaker till förändringen av butiksstrukturen

Den förhållandevis snabba minskningen av antalet dagligvarubutiker förklaras av ett flertal förhållanden som påverkar förutsättningarna för både företag och hushåll. Viktiga faktorer är bl. a. befolkningsomflytt- ningar, förändringar i inköpsbehov och köpvanor, högre krav på butiks— lokalernas och utrustningens standard, ökningen av sortimentets bredd och djup samt — inte minst — konkurrens- och kostnadsförhållandena inom företagssektorn.

All serviceverksamhet är beroende av ett samlat köpkraftsunderlag av viss storlek. Befolkningsomflyttningen till tätortsregioner har medfört att många glesbygdsbutiker förlorat alltför stora delar av sitt underlag för att kunna leva vidare. Nedlagda enheter har inte medfört ett motsvarande antal nyetableringar i tätorterna, eftersom den mera koncentrerade bebyggelsen medger större enheter. Vissa former av sanering och kontori- sering av äldre bebyggelse i tätorterna kan ha en likartad effekt. Den från den 1 januari 1974 gällande bostadssaneringslagen ger dock förbättrade möjligheter att genom upprustning av äldre bostadsfastigheter bibehålla befolkningsunderlag för detaljhandelsservice.

Genom stigande köpkraft och högre anspråk på varornas förädlings— grad och variationsrikedom har inköpsbehoven ökat. Därmed har också kraven på butikernas sortiment ökat ifråga om såväl bredd som djup. Många butiker som etablerats under 1930- och 1940-talen har haft för små lokaler för att anpassa sig till denna utveckling. De har inte heller varit lämpade för självbetjäning och i vissa fall har det inte varit ekonomiskt eller tekniskt möjligt att tillgodose ökade hygienkrav. Slut— ligen kan äldre butiksinnehavare sakna vilja eller förutsättningar att anpassa verksamheten efter utvecklingen.

Det framgår bl. a. av utredningens hushållsundersökning att hushållens ökade rörlighet medfört förändringar i köpvanorna främst ifråga om val av butik. Hushåll där inköparen förvärvsarbetar eller disponerar bil för inköpen förlägger en större del av inköpen i andra butiker än den närmaste. Den ökade rörligheten medför att hushållen kan tillgodose önskemål om valmöjlighet ifråga om skillnader i pris och andra utbuds- egenskaper i större omfattning än tidigare. De anlitar i växande utsträck- ning också inköpsställen för dagligvaror som medger kombination med inköp av andra varor och med förflyttningar för andra ändamål, t. ex. arbetsresor. Detta medför att butiker med bostadsanknuten lokalisering förlorar underlag till butiker som lokaliserats i centra eller vid trafikleder. Samtidigt som dessa förändringar av efterfrågebestämmande och yttre faktorer inträffat är företagens verksamhetsbetingelser radikalt olika nu mot t. ex. 1940—talets förhållanden. Genom konkurrensbegränsningar och prisreglering var priskonkurrensen då svag mellan företagen. Den prisnivå som priskontrollmyndigheten medgav orsakade inte någon omfattande utslagning av i kostnadshänseende ineffektiva företag. Mot mitten av l950-talet förändrades situationen väsentligt bl. a. genom införandet av självbetjäningssystemet och konkurrensbegränsningslagens tillkomst. En

priskonkurrens kom till stånd och enheter som tidigare levt i skydd av nämnda regleringar började slås ut. Det var i allmänhet större självbe- tjäningsbutiker som visade sig starkast på grund av gynnsammare förut- sättningar på såväl kostnads- som efterfrågesidan.

Utvecklingen mot större enheter har i viss mån varit självgenererande — vid nyetableringar kopieras befintliga konkurrenskraftiga enheter, kon- kurrenstrycket ökar, butikerna behöver ytterligare volymökningar för att klara sig i konkurrensen etc. Större butiker har också bättre möjligheter att motverka stigande kostnader genom rationaliseringar. Detta har varit av särskild betydelse under senare år, då lönekostnadsstegringarna varit förhållandevis mycket stora. Samhällets krav på konkurrens och prisåter— hållsamhet har sålunda resulterat i en stordrift, vars omfattning och konsekvenser måhända inte varit väntade eller möjliga att förutse.

Stordriftsfördelarna är också påtagliga på företagsnivå. Större företags- enheter med ett flertal försäljningsställen kan mera framgångsrikt för- handla om priser och försäljningsvillkor med leverantörer. De har också bättre förutsättningar att skaffa sig marknadskännedom, att bevaka nya butikslägen m.m. l blocksamverkan kan man tillgodogöra sig dylika stordriftsfördelar samtidigt som de samverkande enheterna bevarar åtminstone en del av sin självständighet.

I någon män kan emellertid blocksamverkan också påskynda butiks- nätets omvandling genom en snabbare utslagningsprocess. Det kan så- lunda konstateras, att förändringarna i butiksstrukturen börjat tidigare och i vart fall under 1960-talet gått snabbare inom konsumentkoopera- tionen än inom privat handel. lnom filialföretag kan man genom centrala beslut lägga ned mindre butiker till förmån för andra enheter med bättre utvecklingsmöjligheter. Även om dylik strukturrationalisering kan före— komma inom samverkande grupper genom förhandlingar med berörda detaljister torde den inte vara lika ”effektiv” som inom helintegrerade företag. Enskilda butiksinnehavare kan föredra att fortsätta sin rörelse, även om den inte ger innehavaren ersättning som motsvarar marknads- mässig lön, framför att t.ex. ta anställning i annan butik. Antalet nedläggningar har dock under senare tid varit förhållandevis stort inom enskild dagligvaruhandel.

Den kommunala butiksplaneringen har också haft betydelse för ut- vecklingen. Etablerande företag torde ofta ha påverkat de planerande myndigheterna att ”reservera” köpkraft för butiker lokaliserade centralt i bostadsområdena, och några ytterligare butikslägen har inte tillskapats inom ett ganska vidsträckt område. Detta har emellertid inte medfört något skydd mot konkurrens eftersom hushåll med goda resurser och med långt avstånd till bostadsområdesbutiken utnyttjar citybutiker och stormarknader i relativt hög omfattning. När nästa etablering av bostads- områdesbutik blir aktuell har man strävat efter att öka butiksstorleken för att få ett bättre köstnadsläge och större attraktionskraft. Detta hari många fall skett genom att minska antalet butiker i bostadsområdes- centra från två eller flera till en.

Strukturomvandlingen i handeln orsakas således av anpassning till ändrade förutsättningar och av faktorer som kan härledas till olika krav och beteenden hos såväl hushåll och företag som samhället.

8.3 Konkurrenssituationen från hushålls- och samhällssynpunkt

8.3.1 Marknadsformen

Sett från samhällets och hushållens synpunkt skall konkurrensen i detaljhandeln leda fram till att butikerna med utgångspunkt från befint- ligt varuutbud ställer samman och tillhandahåller ett sortiment, som är anpassat till hushållens behov och anspråk ifråga om varuruval och tillgänglighet, att de säljer varorna till låga priser och att de erbjuder den service som efterfrågas. Enligt den ekonomiska teorin leder s.k. full— ständig konkurrens med ett stort antal fristående säljare till en optimal resursfördelning och en god anpassning till olika samhällskrav. Denna teoretiska modell bygger dock på orealistiska förutsättningar och före- kommer knappast på någon marknad. Den typiska marknadsformen för utvecklade ekonomier är istället fåtalsmarknaden, s.k. oligopol, som bl. a. kännetecknas av likformighet i beteendet och ibland svag priskon— kurrens. Man söker istället att använda medel i konkurrensen som är svårare för andra att ta efter, t. ex. reklamåtgärder och egna varumärken. Den svenska dagligvaruhandeln är strukturellt en fätalsmarknad. Parti- handeln domineras av tre block och i detaljhandeln finns sex stora detaljistgrupper som alla är knutna till något av de tre blocken. Även om de olika detaljistgrupperna i många avseenden uppvisar ett likartat beteende har de dock ganska olika inriktning på butikstyper. De båda varuhuskedjorna är specialiserade på tradionella varuhus och stormark- nader, konsumentkooperationen täcker hela skalan av butikstyper, ICA inriktar sig på bostadsområdesbutiker men arbetar också med storbutiker liksom Favör- och Vivokedjorna. [ viss mån föreligger dock konkurrens mellan olika butiksenheter tillhörande samma block i en ort. Den kan vara påtaglig mellan butiker av skilda typer, såsom stormarknader å ena sidan och centrumbutiker och bostadsområdesbutiker å andra sidan.

8.3.2 Konkurrensens effektivitet på butiksnivå

Det är svårt att bedöma hur väl konkurrensen i olika avseenden och i olika situationer uppfyller de krav som ställs. Det blir närmast fråga om att på allmänna grunder avgöra om konkurrensen fungerar på ett sätt som innebär anpassning till olika krav och önskemål. Från samhällets sida anses konkurrens med priser vara särskilt viktig. [ stort tillämpar dagligvarubutikerna samma prisnivå, vilket skulle kunna tyda på brister i konkurrensen. Konkurrensen kan emellertid också vara så stark att prisskillnader snabbt jämnas ut. Den prisnivå som föreligger är till stor del styrd av central cirkaprissättning i blocken, vilket innefattar

en konkurrensbegränsning som NO dock inte funnit anledning söka undanröja. För detaljhandelsbranscher med stora sortiment kan central vägledning till de enskilda detaljisterna innebära en rationalisering av priskalkyleringen, och frågan om skadliga verkningar av en enhetlig prissättning får bedömas bl. a. utifrån ”skäligheten” av prisnivån och om den syftar till att skydda svaga enheter.

Vid bedömning av den rådande prisnivån i dagligvaruhandeln bör beaktas, att enheter slås ut till följd av att de inte får täckning för sina kostnader. Det finns å andra sidan givetvis butiker som med hänsyn till sina kostnader skulle kunna ta ut lägre priser än de faktiskt gör, men de priskonkurrerar inte mer än vad som är marknadsmässigt motiverat. En hårdare priskonkurrens skulle kunna leda till ökade svårigheter för mindre enheter att överleva, varför en intressekollission från samhälls- synpunkt kan sägas föreligga.

Den konkurrens som sker genom s.k. kampanjpriser i samband med veckoslutsannonsering anses från företagens synpunkt vara den effekti- vaste form priskonkurrensen kan ta. Den leder enligt dem till en betydande rörlighet i fråga om hushållens val av butik. Från hushållssyn- punkt har värdet ansetts mera tveksamt, och regeringen har som tidigare nämnts uppdragit å SPK att undersöka möjligheterna att begränsa denna form av priskonkurrens. Den tillväxt av sortimentet i butikerna som ägt rum och som avsett såväl olika produktslag som flera varianter är givetvis i sig något positivt, eftersom den ger ökad möjlighet att tillgodose olika behov och anspråk hos hushållen. Uppenbarligen är stora sortiment från företagens synpunkt ett verksamt konkurrensmedel som således kan medverka till nedläggning av mindre butiksenheter. Sortiment med ett mycket stort antal produkt- varianter innefattar emellertid problem för hushållen från informations- synpunkt, Och även för handeln innebär det ständigt ökade utbudet av dagligvaror problem, som man söker möta med hård urgallring av äldre varianter vartefter nya tas in. Intensiva reklamåtgärder från fabrikanters och leverantörers sida medför dock svårigheter att hålla tillbaka sorti- mentstillväxten i butikerna.

Om man anger sortimentsstorlekcn 2 000 3 000 artiklar som tillräck— lig från hushållssynpunkt kan konstateras, att många befintliga butiker är så små att de inte kan hålla ett sortiment av den omfattningen utan negativa effekter på lönsamheten. Butiker med låg omsättning har också svårt att hålla ett kvalitativt tillfredsställande urval av färskvaror. Hushåll som endast har tillgång till sådana butiker i sin närmaste omgivning får således skära ned sina anspråk på kvalitet på färskvaror och valmöjlighe- ter mellan produktvarianter eller, om de har förutsättningen härför, ta sig till andra butiker. Detta förhållande torde i hög grad bidra till att småbutiker har svårt att överleva. Man söker numera i många fall förbättra konkurrensförutsättningarna för äldre småbutiker genom att ändra sortimentets sammansättning och låta dem få karaktär av komplet- teringsbutiker. Detta kan i vissa situationer vara angeläget även om hushållen därigenom inte får tillgång till ett i alla delar komplett dagligvarusortiment.

Ifråga om butikernas service har självbetjäningen fått en mycket stor utbredning och tillämpas i nära nog alla nyetablerade butiker. Det är svårt att avgöra om detta står i överensstämmelse med konsumentönske- mål, men utan självbetjäning skulle dagligvarornas prisnivå blivit betydligt högre än den nu är. Helt manuellt betjänade allivsbutiker torde ofta tillhöra den butikskategori som står inför nedläggningshot.

Hemsändning och hemköp är en typ av service som butikerna i allmänhet inte satsar på som ett konkurrensmedel, i vart fall inte i tätorterna där efterfrågan är liten. Hemsändning förekommer dock i flertalet livsmedelsbutiker. Med hänsyn till det värde dylika tjänster borde ha för många hushåll är en mera aktiv information om möjligheter- na angelägen. Hushållen får dock vara beredda att betala för dessa tjänster om utnyttjandet blir högt. Vid nuvarande omfattning kan man nämligen ofta utnyttja butikspersonalen vid lågbelastning för t. ex. arbete med hopplockning och expediering av telefonorder.

Öppethållandetiderna i butikerna var tidigare begränsade genom både lagstiftning och överenskommelser. Utvecklingen har sedan affärstids- regleringen upphörde vid årsskiftet 1971/72 totalt sett inte medfört stora förändringar, men en tendens att senarelägga stängningstiden på kvällen föreligger. Detta bör stå i överensstämmelse med hushållsbehov, eftersom inköparna i växande omfattning har förvärvsarbete. Möjligheterna att hålla öppet på söndagar har använts som ett konkurrensmedel av framför allt varuhus och stormarknader. Fria affärstider har också stor betydelse för bl.a. nya former av närhetsbutiker. Affärstidsnämnden har sökt klarlägga behovet av utvidgat öppethållande. Av undersökningen framgår, att det för vissa hushållskategorier och i vissa situationer kan finnas behov av flexibilitet i öppethållandet.

Förmedling av tjänster är en typ av service som särskilt mindre, bostadsanknutna butiker i viss utsträckning börjat tillhandahålla. Olika experiment har emellertid visat att utnyttjandet i tätorter är relativt lågt. I glesbygder är dylika satsningar dock värdefulla och särskilt angelägna. Om butikerna där fungerar som tipsombud samt tillhandahåller apoteks- varor, Systemvaror och andra artiklar som inte kan saluhållas på orten innebär det inte bara en service till kunderna utan ger också butiken ett behövligt intäktstillskott.

Företagen har således i stor utsträckning anpassat sig till samhällets föreliggande krav i fråga om priskonkurrens samt till hushållens efterfrå- gan. Resultatet av företagens anpassning genom konkurrens har emeller- tid i ett för hushållen mycket väsentligt avseende inneburit försämringar, nämligen i fråga om tillgängligheten till utbudet. I medelstora och större tätorter har, såsom framgått av kapitel 6, utglesningen av butiksnätet ännu inte inneburit några mycket påtagliga ökningar av avstånden till närmaste butik, utan problem i detta avseende har i första hand uppkommit i glesbygdsområden.

Något mera omfattande arbete har inte lagts ned på utveckling av nya tekniker för varuförmedling. Man har däremot utvecklat nya butiks— former, såsom stormarknader, storbutiker vid trafikleder, servicebutiker och kompletteringsbutiker med olika lokalisering. När dylika butiks-

former etablerats på försök och utfallit väl har man naturligen fortsatt att etablera nya sådana enheter.

8.3.3 Effekter av stormarknadsetableringar

Nyetablering av butiker fyller ur samhällets och hushållens synvinkel huvudsakligen två syften. För det första måste nya butiker etableras för att utbudet av detaljhandelsservice i rimlig utsträckning skall bli anpassat till hushållens behov, t. ex. vid befolkningsomflyttningar. Vidare kan ibland nya butiker behöva etableras för att redan existerande butiker skall känna av ett tillräckligt konkurrenstryck och för att de centrala delarna i större tätorter måste avlastas ytterligare tillströmning av butikskunder. Dessa senare förhållanden torde från samhällets sida vara de huvudsakliga motiven för etablering av stormarknader. Dessa försälj- ningsställens storlek och inriktning på bilburna kunder har väckt en livlig debatt ifråga om effekter på övrig handel och därmed också på hushållens situation.

Distributionsutredningen har undersökt hur etableringen av stormark— nader påverkar andra butiker i olika branscher, av olika storlek och i olika lägen. Undersökningen, vars uppläggning, genomförande och resul— tat närmare framgår av bilaga D, avser Växjöområdet, där två stormark- nader och en mycket stor livsmedelsbutik etablerades externt inom ett halvår under 1972/73. Drygt ett år efter den första etableringen hade de tre enheterna nått 25 % andel av livsmedelsförsäljningen i området. På grund av att stormarknaderna tagit köpkraft från andra områden minska- de dock de undersökta butikernas omsättning med mindre än 25 %.

I första hand var det några butiker i stormarknadernas omedelbara närhet samt butiker i Växjö centrum som fått vidkännas kraftiga försäljningsminskningar. Butiker i vissa landsbygdsområden på något längre avstånd påverkades inte nämnvärt. Det var vidare stora livsmedels- butiker med årsomsättning över 6 milj. kr. som förlorat mest försäljning. Butiker i storleksklassen 1,5—3 milj. kr. och mindre butiker med specialsortiment såsom bröd, kött och fisk syntes ha påverkats minst. Förändringar av olika butikers försäljningsvolym kan givetvis orsakas av andra faktorer än tillkomsten av stormarknader, t.ex. trafikomlägg- ningar. Några sådana förhållanden tycks dock inte ha förelegat under den aktuella perioden.

Handelns utredningsinstitut, som utfört undersökningen för utred- ningens räkning, har på uppdrag av Sveriges köpmannaförbund fortsatt omsättningsstudierna.1 Därav har kommit fram, att stormarknadernas andel av livsmedelsförsäljningen i Växjöregionen ökat till nära 30% under år 1974. Den förut konstaterade tendensen, att butiker belägna relativt nära stormarknaderna påverkats mest, förstärktes under året. Liksom under år 1973 hade större livsmedelsbutiker haft den mest ogynnsamma omsättningsutvecklingen. De allra största enheterna har dock på sistone börjat återhämta försäljning.

Ett annat moment i utredningens undersökning avsåg att visa vilka förändringar som butikerna vidtagit eller planerat för att möta konkur-

1' HUl, Effektmätning av stormarknadsetableringar i Växjöregionen. Slut- rapport, P 612175.

1 Stockholms läns landsting, planerings— kontoret, stencil 1974-10-29.

rensen från stormarknaderna. Det gällde bl.a. ändringar av lokalyta, personalutnyttjande, service, sortiment, priser och marknadsföring. All- mänt sett var det endast få av de tillfrågade butikerna som uppgivit sådana förändringar. En del butiker hade utökat sitt sortiment medan andra specialiserat sig. Den vanligaste åtgärden var att öka aktiviteten med kampanjpriser, vilket innehavarna i nagra fall bedömde ha sänkt respektive butikers prisnivå. Beträffande butikernas framtidsutsikter var tillfrågade butiksinnehavare påtagligt optimistiska.

Landstinget och länsstyrelsen i Stockholms län arbetar f.n. med ett gemensamt projekt i syfte att skapa ett bättre beslutsunderlag för ställningstaganden i planärenden som gäller etablering av stormarknader. I en första utredningsetapp har arbetsgruppen beskrivit länets stormark- nadshandel och försökt belysa effekterna av stormarknadsetableringar främst på livsmedelshandeln. I en sammanfattande promemorial konsta— teras att stormarknadernas andel av länets livsmedelsförsäljning ökat från 2,9 till 4,5 % under tiden 1968—1972 men att någon inverkan på andra butiker av stormarknadshandeln inte kunnat säkerställas. Den relativa förändringen var dock rätt blygsam varför andra förhållanden kunde dölja inverkan av andelsförskjutningen. Den ökning som skett härrörde främst från nyetablerade stormarknader medan de redan etablerade i

stort visade en stagnation. Enligt arbetsgruppen kunde man vid nuvarande omfång avföra stor- marknadshandeln som en mera betydelsefull faktor för livsmedels- branschens allmänna utveckling, vilket inte utesluter möjligheten av att effekterna kan vara betydelsefulla för de butiker som ligger i en stormarknads omedelbara närhet. Arbetsgruppen ansåg att några etable- ringsrestriktioner mot stormarknadshandeln för tillfället inte erfordrades för att skydda övrig livsmedelshandel. Slutsatsen byggde dock på de speciella förhållandena i Stockholmsregionen där stormarknadshandeln endast utgör en stordriftsform bland andra.

Dessa båda undersökningar tillsammans ger en god belysning av stormarknadsproblematiken på kort sikt. Det är inte denna butikstyp isolerat som påverkar förutsättningarna för mindre enheter att leva vidare i konkurrensen utan den utgör en del i den allmänna utvecklingstenden- sen. Av undersökningen i Växjö framgår också att det är hushållens val mellan storbutiker som i första hand förändras, medan deras utnyttjande av små närhetsbutiker påverkats mindre. Hushåll som tidigare anlitat citybutiker t. ex. för storköp har valt att istället resa något längre för att utnyttja stormarknadernas lägre prisnivå.

Det är emellertid uppenbart att det med hänsyn till regionens storlek blivit en klar överetablering av stormarknader i Växjö. Den uppkomna situationen är ett påtagligt resultat av konkurrens om lägen mellan stormarknadsetablerande företag och visar också på behovet av samord— ning mellan kommuner i frågor av detta slag. Besluten om etableringarna togs nämligen i olika kommuner strax före kommunsammanslagningen.

Vid bedömning av butiksformen stormarknad bör beaktas, att stora försäljningsställen av annan typ sammantaget har större effekter på butiksstrukturen än stormarknader. Utredningens undersökning av

butiksstrukturens förändringar i 14 orter under perioden 1964—1971 har visat att några skillnader mellan orterna inte förelåg som kunnat härledas till förekomst av stormarknad, HUI har också gjort jämförelser mellan Växjö och vissa regioner utan stormarknader åren 1971—74 och kunnat konstatera, att skillnader i nedläggningsfrekvens inte varit större än att de kan tillskrivas slumpen. Vidare har stormarknader ijämförelse med stora dagligvarubutiker vissa fördelar, bl. a. genom större sortimentsbredd och ; vilket kan vara viktigt för stora hushåll — en lägre prisnivå. Vill man främja etablering och drift av småbutiker kan isolerade åtgärder mot butiksformen stormarknad vara mindre effektiva.

8.3.4 Synpunkter på blockkonkurrens

Samverkan mellan mindre, privata detaljhandelsföretag syftade till en början till att samordna inköpen för att få lika förmånliga inköpsvillkor som stora företagsenheter. Efterhand har samarbetet utvidgats att om- fatta allt fler funktioner för att nå stordriftsfördelar och därmed bättre konkurrenskraft. Uppbyggnaden av ett enhetligt block har gått längst inom ICA-rörelsen, men utvecklingen inom Dagab-blocket synes gå åt samma håll. Från företagens synpunkt synes samverkan effektiv — de fristående enheternas andel av marknaden minskar snabbt genom nedläggning men också genom anslutning till något av blocken. Det förekommer också uppköp av fristående företag från blockens sida.

Fördelarna av blocksamverkan i form av rationalisering av partihan- delsfunktionen, samordning av marknadsföring och prissättning m.m. bör allmänt sett ha inneburit fördelar också för hushållen. Det är dock svårt att konkret påvisa detta. Centraliseringen av olika beslut inom blocken kan innebära en effektivisering och därmed hårdare konkurrens, men med få beslutsenheter på marknaden kan konkurrensen på sikt försvagas och medföra en sämre anpassning till hushållsbehov. Vid bedömning av företagskoncentrationens effekter får beaktas att det konsumentkooperativa blocket har en relativt stark ställning.

När det gäller konkurrensen på butiksnivå finns som tidigare anförts ett konkurrensförhållande mellan butiker av olika slag inom en och samma kedja, även om konkurrenstrycket dem emellan inte är lika stort som i förhållande till butiker tillhörande andra grupper. Även om ytterligare fusionering mellan detaljistgrupperna i Dagab skulle ske, dvs. mellan de båda varuhuskedjorna och mellan butikskedjorna Vivo och Favör, finns dock konkurrens mellan större och mindre butiksenheter kvar inom blocket. Ett blocks varuhus och mindre butiker möter åtminstone i större orter konkurrens från motsvarande enheter inom de båda andra blocken. Därtill kommer konkurrens med fristående företags- enheter, kiosker och andra försäljningsformer. Frågan om konkurrensm- tresset i detaljhandeln med dagligvaror härmed kan anses tillgodosett inrymmer emellertid vissa andra aspekter.

Konkurrenssystemet innebär att butikerna i varje situation bör ha en press på sig för att på bästa sätt fylla sin uppgift. Genom den pågående

utglesningen av butiksnätet har butiker på lokala marknader, t. ex. ett bostadsområde, i många fall fått en ensamställning. Många hushåll är dock rörliga och kan uppsöka andra butiker inom orten om närbutikens egenskaper skulle försämras, varför dylika ensamställningari flertalet fall inte torde innebära nackdelar. Detta synes gälla även i glesbygder, där bl.a. glesbygdsutredningen konstaterat att några nämnvärda prisskillna- der i vart fall inte förelåg mellan ”enbutiksorter” och orter med flera butiksenheter.

Från många hushålls synpunkt är det i sammanhanget mindre viktigt vilket block som innehar ensamläget. De olika blockens butiker av viss typ är ganska likvärdiga ifråga om utbudsegenskaper, även om varje block söker ge sina butiker viss ”profil”. Några krav på konkurrens mellan olika block på närservicenivån synes därmed knappast längre föreligga. Det är emellertid angeläget att inte ett block dominerar inom ett större område. Sådana situationer torde dock förekomma huvudsakligen iglesbygdsom— råden.

De största företagen och blocken har av olika skäl lättare att få nya butikslägen än mindre grupper och fristående företag. De har bl. a. större resurser för inköp av butiksfastigheter och möjligheter att presentera detaljhandelsutredningar för planmyndigheterna. Som tidigare anförts tillförsäkrar sig blocken lägen på ett mycket tidigt stadium. Vid fördelning av butikslägen är kommuner och byggherrar benägna att ge företräde åt de block som är mest kända och som ger viss garanti för att butiken kommer att skötas på ett sätt som inte förstör blockets renommé. På detta sätta kan de största blocken komma att växa automatiskt, medan mindre grupper och fristående företag får begränsade möjligheter att visa sin förmåga. Det är angeläget att detta förhållande beaktas vid planering och fördelning av butikslägen.

Inom de privatägda blocken finns i viss utsträckning begränsningar av de samverkande detaljisternas självbestämmande och ägande, som bl. a. gör att de inte kan utträda ur samverkansgruppen och fortsätta att driva butiken som fristående företagare. Från blockets sida kan dylika bestäm- melser vara motiverade dels för att de bidragit till rörelsens finansiering och dels för att de vill behålla butikslägen och marknadsandel. Från allmän konkurrenssynpunkt kan emellertid en bundenhet av detta slag vara mindre lämplig.

Koncentrationen av dagligvaruhandeln till tre stora block kan ha betydelse även ur andra aspekter än ifråga om anpassningen av butiks- nätet. Det gäller främst förhållandet till fabrikanterna, som endast i undantagsfall kan föra ut sina varor till hushållen utan hjälp av mellan- händer. Handelns struktur och beteende blir därför av betydelse för fabrikanternas situation. Blocken inom dagligvaruhandeln har haft en stark ställning ända sedan

I950-talet. Koncentrationen inom dagligvaruhandeln och därmed deras förhandlingsposition har emellertid successivt förstärkts, och troligen har blocken ännu inte till fullo utnyttjat sina möjligheter att styra utveck- lingen. Uppenbart är emellertid att blockens inköpsbeslut för flertalet fabrikanter är av mycket stor betydelse. För att minska den osäkerhet

som beroendet av blocken innebär kan fabrikanterna välja olika vägar, nämligen

— att söka sig ut på den internationella marknaden — att öka insatserna i sin marknadsföring och därmed skapa starka konsumentpreferenser för sina varor — att genom inbördes samverkan eller samgående stärka sin position så att blocken inte har några bra alternativ

— att sluta långtidsavtal med eller låta sig köpas upp av ett block.

Fabrikantledet inom livsmedelssektorn består av ett flertal delbran- scher som sinsemellan är mycket olika ifråga om förutsättningar och struktur. Det är därför svårt att dra några generella slutsatser beträffande blockkoncentrationens effekter på fabrikantledets beteende och utveck- ling. I vissa fall synes utvecklingen kunna innebära en minskning av antalet utbjudna varuvarianter, som skulle kunna innebära en kostnads- besparing. Risk för en sämre anpassning till hushållens behov och anspråk skulle emellertid kunna uppkomma om produktutbudet på marknaden helt skulle komma att bestämmas av blockens inköpspolitik.

Utvecklingen av förhållandet mellan dagligvarublocken och fabrikan— terna och dess effekter är en väsentlig men svårbedömd fråga. Den berör emellertid aspekter som inte direkt är sammankopplade med de problem som distributionsutredningen i första hand skall behandla. Utredningen har därför endast velat påvisa problemen, vilka är av den karaktären att de bör komma att behandlas av den nu arbetande konkurrensutredning- en.

Sammanfattningsvis kan sägas, att utvecklingen mot tre stora block i dagligvaruhandeln hittills inte synes ha medfört påvisbara nackdelar från hushållens och samhällets synpunkt. Blockkonkurrensen inrymmer emel- lertid risker på längre sikt, bl. a. i fråga om benägenheten till utveckling och förnyelse. Rådande konkurrenssituation bör därför följas från sam- hällets sida. Även om det f.n. inte verkar troligt att helt fristående företagsenheter i framtiden får någon mera betydande roll som konkur- rensfaktor bör tillses, att sådana företag bereds möjlighet att etablera butiker och även fortsättningsvis få leveranser på likvärdiga villkor som blockanslutna företag.

8.4 Hushållens behov, beteende och anpassningsproblem

8.4.1 Behov och butiksval

Som nämnts anpassas företagens utbud till den faktiska efterfrågan och inte till behoven. Efterfrågan påverkas i sin tur inte bara av behov och anspråk utan anpassas också till de ekonomiska resurser som hushållen har. Ifråga om dagligvaror är behoven per individ i stort desamma, varför det snarare är antalet medlemmar i hushållet än dess ekonomiska resurser som avgör inköpens storlek. Beteendet hos stora hushåll, vilka också är relativt många, får därför förhållandevis stor vikt i efterfrågan och

1 1972 årsjordbruks— utredning (Ds Jo 1974112) Livsmedelssubventioner.

därmed en kanske avgörande betydelse för butiksnätets utformning och egenskaper i flertalet områden.

Som framgår av kapitel 6 och bilaga F varierar utnyttjandet av närhetsbutiker mellan olika hushållsgrupper. De stora hushållen har bili större utsträckning än andra hushåll och de utnyttjar närmaste butik något mindre än hushållen med små inköpsbehov och dåliga transport— resurser. Alla hushåll kan emellertid sägas ha behov av butik på nära avstånd även om det inte klart framgår av beteendet. Eftersom en förhållandevis stor del av inköpssummorna förläggs i andra butiker än den närmaste — eller dem inom bostadsområdet — kan behov sägas föreligga av valmöjlighet mellan butiker med olika lokalisering, av olika storlek, med olika möjligheter till ärendekombinationer etc. Då de bostadsanknutna butikerna ofta är små och därmed har svag konkurrens- kraft är det behovet av närhet som kan komma att bli sämst tillgodosett. Denna försämring blir mest kännbar för grupper med små förutsättningar för anpassning, dvs. de äldre, de billösa och dem med rörelsesvårigheter.

Beteendet hos hushållen ifråga om val av butik har sålunda bidragit till en brist i anpassningen mellan utbud och behov. Till en del kan denna brist härledas till hushållens obenägenhet att betala för service. Om hushållen vid inköp i en liten närhetsbutik vore beredda att betala högre priser för förmånen att ha butiken lätt tillgänglig så skulle butikens möjligheter att överleva givetvis bli bättre. Nämnvärt högre priser på dagligvaror än den allmänna prisnivån accepteras dock inte utom möj- ligen vid köp i kiosker. Däremot är många hushåll beredda att göra extra uppoffringar för att komma i åtnjutande av lägre priser, t.ex. vid stormarknadsköp och vid veckoslutserbjudanden i andra större butiks— enheter. Detta torde bero på att man inte har något alternativvärde för den tid man lägger ned på inköp och att tjänster som köps i motsats till egna uppoffringar är beskattade. En annan förklaring till hushållens prismedvetenhet torde vara den övervakning och upplysning om prisnivån på dagligvaror som olika samhällsorgan bedrivit sedan lång tid tillbaka. Detta har skett med hänsyn till dagligvarornas stora vikt i hushållens budget, framförallt för dem med lägre inkomster. Under de senaste åren har samhället också genom prisstopp på viktigare baslivsmedel och subventioner till jordbru- ket hållit tillbaka prisstegringar. Det årliga subventionsbeloppet uppgår f.n. till ca 2,1 miljarder kr., vilket för hushållen innebär en sänkning av livsmedelsutgifterna med ca 8%.1 Det kan mot denna bakgrund vara svårt att söka påverka hushållen att betala högre priser i sina närhetsbu- tiker för att få behålla dem, varför man får välja andra vägar för att nå det syftet. Bristen i anpassningen mellan utbud och behov beror emellertid som nämnts bl. a. på att hushållen saknar möjlighet att bedöma vad deras val av inköpsställen betyder för närbutikernas möjligheter att överleva. När ett hushåll som har valmöjlighet köper exempelvis 20 % av inköpsbehovet i närhetsbutiken och resten på annat håll, kan detta antas svara mot vad som för tillfället är mest fördelaktigt för hushållet. Om flera andra hushåll i bostadsområdet visar samma beteende medför det att närhets-

butiken så småningom läggs ned. lnköpsmöjligheterna förändras därmed för alla hushåll i området, och särskilt de som saknar bil kan få verkliga problem.

En viktig fråga är hur hushållen skulle välja inköpsställen om de vore medvetna om effekterna av sitt handlande. Om hushåll med låg köptro- het då skulle vara villiga att köpa mer i närbutiken för att få behålla den, skulle det vara befogat att söka påverka dem att ändra sitt beteende. Om de inte vore villiga att öka sin köptrohet innebär det att de utnyttjar den service som närbutiken ger så länge den är ”gratis”. men de ärinte villiga att göra några uppoffringar för att få behålla den. De har möjlighet att anpassa sig till en koncentrerad butiksstruktur men försvårar inköpsmöj- ligheterna för andra hushåll med sämre resurser. Något material som belyser hur de rörliga hushållen skulle reagera om de vore medvetna om effekterna av sitt beteende finns f. n. inte. Troligen skulle reaktionerna bli beroende av förhållandena i olika fall, bl. a. i fråga om skillnaderna mellan närbutikens och de alternativa inköpsställenas egenskaper. Bättre information från företagen, mera konsumentupplysning och bättre ut- bildning i konsumentfrågor skulle dock i viss mån kunna göra hushållen mera medvetna om de långsiktiga effekterna av sitt handlande.

8.4.2 Hushållens möjligheter till anpassning

Hushållens möjligheter till anpassning bestäms av vilka resurser av olika slag som hushållen förfogar över samt av vilka förändringar som kan göras ifråga om inköpsrutiner. Resurssituationen kan emellertid inte förändras nämnvärt på kort sikt, varför det år arbetsorganisationen som iförsta hand är av intresse.

När butiksnätet är mycket tätt gör hushållen i allmänhet dagliga inköp, dvs. de har inte någon anledning att planera och koncentrera inköpen utan de använder butikerna ”som sitt skafferi”. En vanlig uppfattning är att hushållen vid utglesning av butiksnätet skulle kunna gå över till att handla bara en gång i veckan för att hålla inköpsarbetet på en rimlig nivå. Som framgått av kapitel 6 skulle ett sådant inköpsmönster inte vara möjligt för många hushåll på grund av otillräckliga förvaringsutrymmen. Svårigheter skulle också föreligga för hushåll utan bil att på en gång transportera hem så stora kvantiteter som det blir fråga om. ”Veckoköps— modellen” ställer också stora krav på planering av inköpen.

Om den närmast bostaden belägna butiken läggs ned kan många hushåll som dagligen passerar andra butiker i samband med t. ex. arbetsresor, fortsätta med frekventa dagligvaruköp om de så finner lämpligt. Även om förutsättningarna för en inköpskoncentration är mycket olika i skilda hushåll kan allmänt sägas, att många hushåll skulle kunna minska sitt inköpsarbete genom att göra färre inköp. Det är emellertid inte en ”veckoinköpsmodell” som bör eftersträvas, utan det skulle närmast gälla att övergå från ett köp varje dag till ungefär 3 gånger per vecka. Genom information från samhällets sida om arbetsinsatserna vid olika inköpsorganisation och hjälp till inköpsplanering skulle en sådan förändring i viss utsträckning kunna främjas.

Arbetsfördelningen i hushållen är i allmänhet sådan att det är kvinnan som ansvarar för inköpen och till huvuddelen också utför dem. Även om bil finns i hushållet är den i många fall inte disponibel under dagen utan används av mannen för arbetsresor. Hemarbetande kvinnor utan tillgång till bil är enligt hushållsundersökningen mera beroende av närmaste butik än andra. Skulle därför närhetsbutiken läggas ned kan dessa inköpares arbetsinsatser för inköp väsentligt öka. Om hushållet har bil synes dock i många fall en anpassning kunna ske genom att den som disponerar bilen också gör inköpen. Som tidigare nämnts krävs härför en förändring av den traditionella rollfördelningen i inköpsarbetet som i viss mån före- ligger i yngre hushåll men som kanske inte kan väntas i någon större omfattning i äldre hushåll.

Det vanliga transportsättet vid inköp är i tätorterna att gå till fots. Vid en utglesning av butiksnätet övergår de som så kan till att använda egen bil i större utsträckning vid inköpen. Därvid kan kostnaderna i inköps- arbetet öka samtidigt som tidsvinster och större bekvämlighet uppnås. Kollektiva trafikmedel är givetvis ett alternativ men är inte utformade så att de lämpar sig som transportsätt för stora inköp.

8.4.3 Bestående inköpsproblem

Sammanfattningsvis kan sägas, att det är hushåll med goda resurser, i första hand med tillgång till bil, som har de bästa förutsättningarna att anpassa sig till förändringar i butiksstrukturen. Andra grupper kan få vidkännas betydligt ökade uppoffringar för att tillgodose sina inköps- behov. Det gäller i första hand pensionärshushållen, i vilka inköparen enligt hushållsundersökningen i Örebro endast i ca 30 % av fallen hade normal gångförmåga och i endast ca 10 % av fallen kunde disponera bil för inköp. För landsbygdshushållen var motsvarande andelar ännu lägre.

[ bilaga A har gjorts vissa räkneexempel beträffande storleken av hushållsgrupper som har problem med att nå butik med fullständigt sortiment. Jämförelse görs mellan åren 1975 och 1985. Svåra inköpsför— hållanden överlag har ansetts föreligga i hushåll som inte har bil, som inte har butik inom gångavstånd och som i vissa fall också saknar allmänna kommunikationer för att nå en butik. Dessa hushåll har beräknats utgöra 7 % av alla hushåll såväl 1975 som 1985. Hur stor del hushåll som oavsett butikernas lokalisering har problem är svårt att beräkna. Grupper med inslag av hushåll som har inköpssvårigheter beräknas dock i exemplet öka under perioden, och de som har tillfredsställande inköpsförhållanden beräknas minska från 70 till 62 %. Ett kriterium för sistnämnda hushåll är att inköparna kan disponera bil. Beräkningen bygger på förutsätt- ningen att bilinnehavet fortsätter att öka. Försämringar beror därför främst på antagen ökning av avståndet till butik med fullständigt sortiment.

Det bör framhållas att räkneexemplet i bilaga A är baserat på antaganden i olika avseenden. Med andra rimliga antaganden som utgångspunkt kan storleksordningen på problemgruppernas bli andra. Exemplet i bilaga A är dock en ganska trolig illustration av förändringen i

Extremformen för stordrift i detaljhandeln är stormarknaderna med stark inriktning på bilburna kunder. Som stormarknad räknas enheter med försäljningsyta överstigande 2 500 m2 ,brett sortiment av dagligvaror och urvalsvaror samt lokalisering utanför be- byggelsen. F. n. finns 33 enheter av detta slag men gränsen mot andra butikstyper är ganska flytande.

Servicebutik ansluten till Favörgruppen. Butikstypen har en totalyta om ca 200 m2 håller ett sortiment om ca 1 500 artiklar och tillämpar förlängt öppethållande. Den etable— ras i bostadsområden eller i trafikorienterade lägen. År 1974 var antalet servicebutiker totalt inemot 200.

I större enheter kan man ge kunderna möjlig— het att packa sina varor i lugn och ro vid sidan av utgångskassorna. Detta är ett behov som alltid borde tillgodoses där det är möj- ligt.

På landsbygden utnyttjar hushållen hem- sändning av dagligvaror i betydligt större omfattning än i tätorterna. Det finns dock inget som tyder på att hemköpssystem inom överskådlig tid kommer att helt ersätta butikshandel.

hushållens inköpssituation vid fortsatt strukturomvandling.

[ viss utsträckning föreligger också problem i hushållens inköpsverk- samhet som inte direkt sammanhänger med butiksnätets täthet. De gäller bl. a. hushållens hanteringsarbete i butikerna, möjligheterna att göra rätta varuurval samt de handikappades speciella svårigheter att komma till butik och att handla i självbetjäningsbutik. Även om utredningen inte sett det som sin huvuduppgift att behandla frågor av detta slag är det av central betydelse att förbättringar åstadkoms för att skapa tillfredsstäl- lande inköpsförhållanden för hushållen.

8.5 Olika utvecklingslinjer i distributionen

8.5.1 Olika strukturalternativ

Utredningen har i kapitel 3 beskrivit olika betydelsefulla faktorer i distributionens miljö och hur dessa tenderar att förändras. Eftersom det särskilt med hänsyn till förhållandena på energiområdet är svårt att göra några säkra framtidsbedömningar kan man istället diskutera olika antagna utvecklingslinjer. I bilaga A har tre alternativa bilder skisserats för samhällsutvecklingen fram till år 1985, och förändringar i krav på butikernas egenskaper har bedömts i de olika fallen. Syftet med detta har bl. a. varit att visa osäkerheten inför framtiden. Det är också svårt att precisera de butiksstrukturer som vore lämpligast i de olika fallen. Utredningen har därför även skisserat olika tänkbara utvecklingslinjer för butiksstrukturen och sökt belysa konsekvenserna för företag, hushåll och samhälle i de olika alternativen. Utgångspunkten är situationen i början av 1970-talet, då hushållsundersökningen genomfördes, och ut- blicken görs i ett tioårsperspektiv. Tre alternativ kan tänkas, nämligen

— en struktur som blir resultatet av en dämpning av pågående utveckling antingen genom samhälleliga styråtgärder eller ändrat beteende hos hushållen, i fortsättningen kallat ”styralternativet”

— en struktur som blir resultatet av att hittillsvarande utveckling fort- sätter, kallad ”trendalternativet”1

— en struktur som blir resultatet av en förstärkning av föreliggande utveckling eller en förlängning av denna, kallad ”extremalternativet”.

I tabell 8.1 redovisas de antaganden som gjorts för de tre alternativen beträffande antalet allivsbutiker och dessas fördelning på storleksklasser. Som framgår av tabellen har i ”trend—” och ”extremalternativen” antagits att det är de minsta butikerna som minskar i första hand. I ”styralterna- tivet” är fördelningen på storleksklasser ganska lik deni utgångsläget. En viss minskning av små och företrädesvis äldre enheter har dock antagits vara ofrånkomlig. Försäljningsvolymen har antagits stiga med ca 1,4 % per år i samtliga alternativ.

Utifrån dessa antaganden på riksnivå har motsvarande beräkningar gjorts för Örebro kommun. De innebär bl. a. att de 125 allivsbutiker som fanns när hushållsundersökningen gjordes skulle minska till 110, 70 resp.

1 Beräkning efter en årlig nedläggning om ca 7 % av befintliga butiker och nyetablering av 150—200 enheter per år.

Tabell 8.1 Butiksstruktur år 1972 samt olika framtida strukturalternativ avseende riksnivå. Oms. 1 Antal Total oms. Total oms. Oms. per milj. kr. enheter 1 milj. kr. i'h. enhet i milj. kr. 1972 — 1 6 800 3 500 15,9 0,5 1— 3 3 000 5 900 26,8 2,0 3— 5 725 3 200 14,5 4,4 5—10 600 4 800 21,8 8,0 10» 250 3 600 16,4 14,4 Stormarkn. 25 1 000 4,5 40,0

Summa 11 400 22 000 100,0 1,9 ”Styrd” — 1 5 000 3 500 14,0 0,7 14 3 2 500 5 500 22,0 2,2 3— 5 1200 4 800 19,2 4,0 5—10 1000 6 700 26,8 6,7 10— 300 3 600 , 14,4 12,0 Stormarkn.” 30 900 3,6 30,0

Summa 10 000 25 000 100,0 2,5 ”Trend” — 1 2 500 1 500 6,0 0,6 1— 3 2 200 4 400 17,6 2,0 3— 5 1 000 4 500 18,0 4,5 5—10 800 6 400 25,6 8,0 10- 450 6 500 16,0 14,5 Stormarkn. 42 I 700 ___6,8 40,0

Summa 7 000 25 000 100,0 3,6 ”Extrem"

— 1 1 000 700 2,8 0,7 l— 3 600 1 300 5,2 2,2 37 5 900 3600 14,4 4,0 5410 800 6 800 27,2 8,5

10— 650 10400 41,6 16,0 Stormarkn. 50 2 200 8,8 45,0 6,3 Summa 4 000 25 000 100,0

a Stormark nad ernas dragningskraft har antagits minska starkt i detta alternativ. och nedläggning av ett antal är 1975 befintliga stormarknader har skett.

40 i de tre alternativen.

På bostadsområdesnivå är det inte möjligt att applicera strukturalterna- tiven på dylikt ”kvantitativt” sätt. Bostadsområdena kan innefatta ett stort antal typfall beroende på ålder, bebyggelsetyp, läge i orten m.m. Dessutom är det nödvändigt att skilja mellan befintliga och nytillkom- mande områden. I de befintliga uttrycker strukturalternativen närmast variationer i nedläggningstakt medan de i nytillkomna områden kan sägas illustrera olikheter i etableringsbenägenhet.

8.5.2 Olika strukturer i bostadsområden

För att illustrera vad ”trend-” eller ”extremalternativen” kan antas innebära ifråga om tillgänglighet har tre modellområden konstruerats.

Två av dessa representerar äldre befintliga områden. I modellområde 1 enligt figur 8.1 antas en ny trafikled tillkomma i utkanten av området där en storbutik nyetableras. Den skulle förmodligen ta så mycket köpkraft

Nybyggd trafikled

X

Avstånd till stads— centrum 2—3 km

Avstånd till stor- marknad 6—7 km

0 500 m

S = Småhusbebyggelse F = Flerfamiljshusbebyggelse K = Områdets potentiella konsumtionsunderlag i milj kr O = Dagligvarubutik som läggs ned Figur &] Modellom- . = Dagligvarubutik som överlever råde ] (äldre befintligt & = Dagligvarubutik som nyetableras bostadsområde av för. Siffra vid butik anger faktisk omsättning 1971 ortskaraktår). Ca 6 200

Z": = Vattendrag inv. 1971-

Stads- centru m

från bostadsområdet att de tre närmast berörda närhetsbutikema skulle försvinna. Det är svårt att ange några omsättningssiffror i den tänkta situationen men det är troligt att butikerna i centret i flerfamiljshusom- rådet får vidkännas relativt stora omsättningsminskningar. För många hushåll i den norra delen av området skulle avståndet till närmaste butik öka kraftigt och i vissa fall överstiga 1 km. Nyetableringen skulle medföra kortare avstånd till butik för en del av de boende i flerfamiljshusen.

l modellområde 2 enligt figur 8.2 har butikerna i utgångsläget en spridd lokalisering och några storbutiker och tydliga centrumbildningar

Avstånd till stormarknad 3—4 km

S = Småhusbebyggelse F = Flerfamiljshusbebyggelse K = Områdets potentiella konsumtionsunderlag i milj kr

0 = Dagligvarubutik som låggs ned Figur 8.2 Modellom- . = Dagligvarubutlk som overlever råde 2 (äldre befintligt & = Dagligvarubutik som nyetableras bostadsområde av inner- Siffra vid butik anger faktisk omsättning 1971 Stadskaraktär). Ca 7 500

H—l-H- = Järnväg inv. 1971.

finns inte. I områdets södra del antas ett av blocken etablera en ny butik som ersättning för två befintliga. I övrigt förutsätts, att det är de minsta enheterna som läggs ned. Ett par av dessa antas dock kunna överleva genom att de tillförs köpkraft från nedlagda enheter och förbättrar sitt kostnadsläge genom sortimentsförändringar. Den tänkta situationen, som närmast illustrerar ”trendalternativet”, medför längre avstånd till butik för en del hushåll i ytterkanterna på området. Det maximala gångavstån- det skulle dock inte överstiga ca 700 m. Detta synes i huvudsak gälla även om utvecklingen blev mera extrem och ytterligare ett par butiker lades

ned. Vid överläggningar med företrädare för butiksetablerare har framhållits att ovan behandlade exempel på strukturförändringar är realistiska men att det är svårt att teoretiskt beräkna hur köpkraften omfördelas vid nedläggningar och nyetableringar. Härför anses ingående information erfordras om berörda butiksenheters förutsättningar ifråga om lokalernas storlek och beskaffenhet, parkeringsmöjligheterna, ägarekategori, inne- havarnas ålder och anpassningsförmåga m. m. Det ”styrda” alternativet, som antagits medföra endast små förändringar av befintligt butiksbe- stånd, ansågs av etablerarna innebära behov av kostnadssänkande åtgärder i de minsta enheterna utöver den ”styrning” som förutsätts för alterna- tivets förverkligande.

Modellområde 3 är konstruerat med utgångspunkt från vissa befintliga nybyggnadsområden och föreliggande tendenser i byggandet. Vid inpla- nering av butiker i området finns flera möjligheter. Även i ”extremalter- nativet” är området tillräckligt stort för åtminstone en butik med centralt läge. 1 ”trendalternativet” kan två butiksenheter tänkas, antingen i ett gemensamt läge eller i varsin del av området. I det ”styrda” alternativet. som illustreras i figur 8.3, skulle butikslägena spridas i området på ett sätt som gav ett maximalt avstånd till butik om 500 m (maximiavståndet blir vid ett centralt butiksläge ca 1 200 m). Områdets uppdelning i delar med flerfamiljshus respektive småhus kan varieras för att passa olika lösningar av butikslokaliseringen.

Butiksetablerarna har i detta fall fäst stort avseende vid förekomsten och lokaliseringen av post, bank och övrig kommersiell service i området. Om en dagligvarubutik placeras i ett läge tillsammans med övrig kom- mersiell service får denna butik en väsentlig fördel framför eventuella andra dagligvarubutiker i området. Den från företagssynpunkt mest ofördelaktiga situationen ansågs vara att området saknade övrig service och fick fyra jämstora dagligvarubutiker. Om man i den bebyggelse- struktur som visas i figuren hade placerat in post, bank m. m. i ett av lägena i den högexploaterade delen så skulle underlag för en stor butik finnas. Det skulle emellertid vara svårt att spontant få etableringsintres- serade i övrigt, särskilt i områdets norra och lågexploaterade del. Även om de båda butikerna där drevs 1 form av servicebutiker skulle särskilda styr- eller stödåtgärder troligen vara nödvändiga för att få dem till stånd. Möjligen skulle en ensam servicebutik i denna del av området kunna fungera. Därigenom skulle dock planeringsmålet innefattande högst 500

Gräns för 500 m teoretiskt gång- avstånd från , butik X,

Avstånd till Stadscentrum ca 3 km, till stormarknad Förutsättningar: ca 5 km

ca 10 000 inv vid inflyttningstillfället dels i småhus 1—2 vån, dels i flerfamiljs- hus 2—4 vån. Exploateringstal för hela området E N 0,2.

Teckenförklaring:

Primärled Post, bank, apotek, ev fack-

handel, hantverksservice rn rn _— Sekundärled

Högstadieskola Matarled

H ___ Busslinje Lagstadieskola

.. Olika stora 8 t . dagligvarubutiker ams uga 0

Figur 8.3 Modellom- råde 3 (nytt bostadsom- råde). 10 000 inv.

500 m

Skala 1:10 000

m gångavstånd till butik behöva frångäs. Två butiksenheter lokaliseradei ett centrum ansågs ge det bästa utbudet i området.

8.6 Konsekvenser av olika strukturalternativ

8.6.1 Svårigheter vid beräkningar av konsekvenser

Konsekvenserna av olika butiksstrukturer skulle helst belysas som skillna- der i kostnader och intäkter för företag, hushåll och samhälle, uttryckta i ett enhetligt mått. l bedömningen ingår emellertid faktorer som inte har något marknadssatt ”pris” eller som över huvud är svåra att uttrycka siffermässigt, t. ex. ”värdet” av valmöjligheter mellan olika stora sorti- ment eller miljöeffekter. Redan av den anledningen är det svårt att göra totalkalkyler för olika utvecklingslinjer.

En annan svårighet ligger i att fastställa storleken av vissa i och för sig mätbara skillnader på totalnivå. Det gäller t. ex. fraktkostnaderna till butiker. Dessa kan möjligen beräknas i en viss faktisk situation, men vid förändringar i butiksstrukturen inträffar omläggningar av rutter, föränd- ringar i leveransfrekvens, övergång från grossistleveranser till direktdistri- bution m. m. Motsvarande förändringar inträffar i viss mån även i hushållens beteende. Det har därför varit nödvändigt att använda förenk- lingar och antaganden, och beräkningarna får därför närmast betraktas som räkneexempel.

8.6.2 Kostnadsskillnader [ företagsledet

Med hänsyn till rådande stordriftsfördelar skulle företagens kostnader minska vid en utveckling mot färre och större butiksenheter. I det följande beräknas dylika kostnadsskillnader för olika strukturalternativ så långt det varit möjligt.

På partihandelsnivån uppkommer en kostnadsminskning om butikerna blir större och den genomsnittliga orderstorleken därmed växer. Enligt en undersökning av KF år 1972 avseende sju produktgrupper minskade kostnaderna per order avsevärt vid ökande butiksstorlek. [figur 8.4 anges sambandet mellan kostnader, som beror på orderstorlek, och butiksstor- leken i indexform enligt denna undersökning. Det är möjligt att de orderberoende kostnaderna i framtiden kan sänkas ytterligare för större enheter, t. ex. till följd av rationaliseringar.

För detaljhandeln har sambandet mellan kostnader och butiksstorlek visats i avsnitt 5.6. Även här kan antas att kostnaderna främst i större butiker kan sänkas genom rationaliseringar.

Beräkningen av de skillnader i kostnader, som kan hänföras till de strukturella olikheterna i de tre alternativen visas i tabell 8.2 och har tillgått på följande sätt.

Kostnadsvärdena för de olika omsättningsklasserna i tabell 8.1 har avlästs på kurvorna i figurerna 8.4 och 8.5. Driftskostnaderna i stormark- nader har därvid antagits ligga 5 procentenheter lägre än genomsnittet för

Figur 8.4 Sambandet mel— lan orderberoende kost- nader per enhet varuvärde och butiksstorlek.

Källa: Bearbetning av material från KF.

Figur 8.5 Sambandet mel- lan kostnader i procent av omsättningen och bu— tiksstorlek.

Källa: Bearbetningar av material från HUI.

Kostnadsindex

100

50

5 10 15

Butiksomsättning (milj kr)

livsmedelsbutiker. För vart och ett av de tre strukturalternativen har ett vägt genomsnitt för orderberoende kostnader och för driftskostnader kunnat räknas fram. Dessa genomsnittskostnader har uttryckts i procent av omsättningen i detaljhandeln och adderats.

Det bör erinras om att de kostnadssänkningar som här behandlas uteslutande hänför sig till de rent strukturella skillnaderna i olika alternativ och att kostnadsstegringar av andra orsaker givetvis kan uppkomma. Det bör också observeras, att kostnadsskillnaderna är basera-

Kostnader (% av omsl

20

10

5 10 15

Butiksomsättning (milj kr)

Tabell 8.2. Kostnadsskillnader i detaljhandeln för olika strukturalternativ i förhål- lande till utgångsläget.

Total kostnadsminskning (% av oms.)

Strukturalternativ Riksnivå Örebro kommun (utg. läge (utg. läge 1972) 1971) '”Styrd” 0,2 0,3 ”Trend” 0,9 1,0 ”l-ixtrem” 1,6 1,7 Med antagna rationaliseringar: ”Styrd” 0,9 1,3 "Trend” 2.1 2.4 ”Extrem” 3,2 3,5

de på förhållanden i början av 1970-talet. Erfarenheterna hittills antyder, att kostnadsskillnaderna mellan stora och mycket små enheter kan bli större än de som här visas.

Av tabell 8.2 framgår, att kostnadsskillnaderna enligt dessa be räkningar maximalt uppgår till drygt 3 % av omsättningen.1 De blir också i ganska hög grad beroende av vilka antaganden om rationaliseringar som görs. Den största delen av minskningarna faller på butikernas driftskostnader; minskningen av butikernas inköpsprisnivå utgör högst 0,7 procenten- heter.

På bostadsområdesnivå kan inte kostnadsskillnader beräknas på samma schematiska sätt som ovan. Utredningen har emellertid gjort vissa beräkningar av skillnader i butikernas driftskostnader i olika struktur— alternativ för modellområdena ] och 3. Detta har skett under vissa antaganden om omsättningens fördelning i de olika fallen, vilka gjorts efter samråd med butiksetablerare.2

[ område 1 skulle ”extremalternativet”, som illustrerats ifigur 8.1, medföra en kostnadssänkning med ca l procentenhet jämfört med utgångsläget och ”styralternativet”. [ område 3 skulle två centralt lokaliserade butiker medföra en kostnadsnivå som också låg ca l procentenhet under den som skulle gälla om fyra jämstora butiker placerades spridda i området.

Självfallet måste reservationer göras till de nu redovisade beräkningarv na. Sålunda förutsätts t. ex. att butiker av viss storlek alltid har samma sortimentsinriktning. Vidare har hänsyn inte tagits till det förhållandet att kostnaden för svinn relativt sett är högre i små butiker än i stora. På partihandelsnivån har bortsetts från förekomsten av köp i snabbgross- lager, från renodlade transportkostnadsskillnader och från det förhållan- det att butikerna köper en stor del av sitt varubehov direkt från fabrikanter och från partihandel med specialsortiment. Det är emellertid troligt att kostnadsskillnaderna sammantagna blivit något underskattade vid beräkningarna. Å andra sidan torde kostnadsskillnaderna på kort sikt inte slå igenom fullständigt i konsumentpriserna — t. ex. innehavare av

[ l—'örjämförelsens skull kan nämnas, att kostnadsskillnaderna skulle uppgå till 5—6 procentenheter mellan en struktur med enbart mindre enheter och en struktur med enbart enheter med 10— 12 milj. kr. i årsomsättning.

? Vid beräkningarna har antaganden om ytterligare rationalise- ringsmöjligheter ej gens

småbutiker får av konkurrensskäl ofta nöja sig med en ersättning som väsentligt understiger marknadsmässig lön.

8.6.3 Kostnadsskillnader [ hushållsledet

Såsom nämnts i kapitel 6 finns inte något material som visar hur hushållens inköpsbeteende ispecifika situationer påverkas när butiks- strukturen förändras. l än högre grad än för företagen måste antaganden och förenklingar göras när det gäller att beräkna konsekvenserna för hushållens transportarbete av sådana förändringar.

En svårighet ligger i att beräkna förändringarna iavstånd till närmaste butik mellan de olika strukturalternativen, en annan är förändringarna i hushållens användning av olika butiker. Ifråga om avståndsförändringar har vissa exempel antytts i ovan behandlade modellområden. Om man antar, att en fortsatt strukturomvandling närmast i riktning mot ”extrem- alternativet” ökar avståndet till närmaste butik från 500 till 800 m för ”genomsnittshushållet" enligt hushållsundersökningen så skulle den to— tala transportstråckan för en vecka öka med 9 % Linder i övrigt oföränd- rade förutsättningar och beteenden (5 inköpsturer, varav 3 till närmaste butik, transportsträcka från andra butiker 8 500 in).

En annan svårighet är att beräkna kostnaderna för hushållens trans- portarbete. Förutom utgifter för fordon och kollektivresor ingår en kostnad för tidsåtgång. Någon odiskutabelt riktig metod att beräkna dessa kostnader finns inte — ”priset” per persontimme kan åsättas olika värden mellan 0 och inköparens faktiska timförtjänst i förvärvsarbete. Kostnaderna för egen bil — liksom för cykel och moped — kan också värderas på olika sätt, t. ex. enbart särkostnader för inköpsresor (driv- medel och ev. andra rörliga kostnader) eller totalkostnaden per mil inklusive avskrivning och ränta på nedlagt kapital. Man kan också använda kostnaden för taxiresa som beräkningsgrund. Kostnaden per kilometer för kollektivresor slutligen är svår att bestämma då degressiva avgifter, olika rabattsystem m. m. förekommer.

i tabell 8.3 visas ett exempel på beräkning av transportkostnaden per vecka för genomsnittshushållet i Örebro. Kostnaden per km har därvid beräknats under följande antaganden:

— ”priset” per persontimme är 10 kr, ungefär motsvarande en timför- tjänst om 15 kr inklusive skatt (genomsnittlig timförtjänst för handels- anställda var ungefär 10 kr år 1971) — kostnad för bil 0:30 kr/km, tidsåtgång 2 min/km — kostnad för buss 0:20 kr/km, tidsåtgång 3 min/km — kostnad för cykel/moped 5 öre/km, tidsåtgång 4 min/km — tidsåtgång för inköp till fots 15 min/km.

Den sålunda beräknade veckokostnaden för genomsnittshushållets transportmetoder är emellertid inte fullständig. Vid användning av transportmedel bör viss tid beräknas för förflyttning till parkeringsplats, busshållplats etc., i fortsättningen kallad terminaltid. Vidare avser trans- portsträckan endast förflyttningen från butik till bostad. För att få ett

Tabell 8.3 Transportkostnader per vecka för "genomsnittshushållet” i Örebro år 1971. Transportmetod Antal Trpt— Kostnad Kostnad metod turer sträcka per km per vecka (%) per vecka (kr) (kr) (km)

Gång 51 3,7 2,50 9,25 Bil 27 3,8 0,63 2,39 Buss 8 1,2 0,70 0,84 Cykel/ moped _14 1,3 (EL 0,94 __

Summa 100 1 ,0 1,34 13,42

mått på de totala kostnaderna bör hänsyn tas även till förflyttningen till butik samt till det förhållandet att hälften av resorna för dagligvaruinköp gjorts i kombination med arbetsresor och andra inköp. På dessa punkter har följande antaganden och beräkningar gjorts:

, terminaltiden är 5 min. för varje förflyttning med transportmedel, vilket förekom för hälften av inköpsturerna A den transportkostnad som därefter framkommit har fördubblats — för kombinationsresor har hälften av transportkostnaden frånräknats.

Den totala kostnaden för transporterna som sålunda framräknats uppgår till 24:14 kr., vilket motsvarar 16,5 % av hushållens genomsnitt- liga veckoinköpssuinma som var 146 kr. Om ökningen av transport- sträckan vid fortsatt strukturomvandling skulle utgöra 9 % såsom nyss antagits så skulle veckokostnaden öka med ca 1,5 % av veckoinköps- summan i förhållande till nuläget eller ”styrt” alternativ. Kostnads- minskningen i företagen i "trend—” och ”extremalternativen” är enligt tabell 8.2 av samma storleksordning om hänsyn ej tas till eventuella ytterligare rationaliseringar. Det bör erinras om att detta är genomsnitts- tal och att för- och nackdelar i olika alternativ kan fördela sig olika mellan skilda hushållsgrupper.

För landsbygdshushållen i Örebroundersökningen blir transportkost- nadsökningen med motsvarande beräkningsmetoder ca 5 % av vecko- inköpssumman, vilken således inte helt kompenseras av kostnadsminsk- ningar i företagen. Orsaken till den relativt höga kostnadsökningen för landsbygdshushållen är att dessa har långt till butikerna och att närmaste butik använts i större omfattning än i tätortshushållen. Ökningen av landsbygdshushållens transportsträcka per vecka har antagits vara 18 %.

För att pröva kalkylens känslighet för olika antaganden har beräk- ningar gjorts med andra värden än de ovan använda. Den mest betydande faktorn är värderingen av tidsåtgången. Om denna inte åsätts något värde blir kostnadsökningen 0,1 % för tätortshushållen och 1,0 % för lands- bygdshushållen mot 1,5 respektive 5 % enligt kalkylen ovan. Om tidsåt- gången värderas till 20 kr. per timme blir ökningen 3,4 respektive 7 %. Räknas kostnaden för egen bil dessutom efter priset för taxiresa stiger ökningen till 3,6 respektive 14 %. De i kalkylen ovan använda värdena

har bedömts rimliga och har därför använts även i följande beräkningar.

Då genomsnittsvärden för hushållens beteende innehåller stora varia- tioner har kostnadsberäkningar för olika typfall gjorts. Dessa har dels avsett hushåll med olika resurssituation och beteende och dels avsett olika butiksstrukturer i tidigare behandlade modellområden. Några av dessa fall ma i korthet beröras.

Ett hushåll som saknar bil, som av olika skäl har svårt att minska inköpsfrekvensen och som huvudsakligen anlitar närmaste butik får naturligen vidkännas stora kostnadsökningar om avståndet till närmaste butik ökar t. ex. från 500 till 800 ni (en ökning med 5 procentenheteri förhållande till dagligvaruinköpens storlek i ett exempel). Ett annat hushåll med samma yttre förutsättningar kan på grund av en annan livssituation och goda egna resurser anpassa sig till förändringen; dels kan närmaste butik ha utnyttjats mycket litet och transportsträckorna varit långa redan i utgångsläget och dels kan inköpsfrekvensen sänkas, t. ex. från 5 till 3 gånger per vecka. Resultatet härav kan bli en minskad transportkostnad i den nya situationen (en minskning med drygt 2 procentenheter i ett exempel).

I avsnittet 8.5.2 har bl. a. olika butiksstrukturer i modellområde 3 diskuterats. [ det "styrda" alternativet med fyra jämstora utspridda butiker blir medelavståndet till butik ca 300 m medan det i alternativet med ett centralt butiksläge blir ca 600 m (i båda fallen har antagits att den högexploaterade delen förlagts till områdets mitt i motsats till förhållandet i figur 8.3). Om det antas, att hushållen gjorde 5 dagligvaru- inköp till fots i närmaste butik så skulle transportkostnaden i genomsnitt bli 7:50 kr. i den ”styrda” och 15 kr. iden ”extrema" butiksstrukturen, dvs. ca 5 respektive 10 % av veckoinköpssumman.

I verkligheten torde emellertid köptroheten till områdets butiker bli ca 40 % i den ”styrda” och ca 60% i den ”extrema” strukturen. Vissa antaganden kan göras beträffande fördelningen av återstående köp på olika butikstyper, bl.a. att ”extremalternativet” skulle innebära ett relativt högt stormarknadsutnyttjande. Transportsträckorna per vecka för hushållen skulle i ”extremalternativet” bli längre även av den anled- ningen. Skillnaden har under vissa ytterligare antaganden, bl.a. om inköpens fördelning på olika transportmetoder samt ärendekombina— tioner, beräknats till 3.7 % av veckoinköpssumman.

De nu refererade räkneexemplen torde visa svårigheten att beräkna hushållens uppoffringar i kostnadstermer. Det synes också vanskligt att söka räkna fram kostnaderna för transportarbetet på totalnivå. Under de antaganden som gjorts synes kostnadsökningen för hushållen i olika fall ligga i storleksordningen 1—5 % av veckoinköpssumman, vilket kan ställas mot beräknad kostnadsminskning i företagen i storleksordningen 1—3 % av omsättningen. De till synes små förändringarna av hushållens ökade egna uppoffringar och minskade inköpspriser är dock i absoluta tal stora på totalnivå, nämligen i runt tal ca 500 milj. kr. i båda fallen. Utöver större kostnader för transporter kan en fortsatt utglesning av butiksnätet innefatta ökade andra uppoffringar för hushållen. Hushåll som motverkar de förlängda transportsträckorna genom att minska

inköpsfrekvensen måste planera inköpen bättre och i vissa fall skaffa större förvaringsutrymmen, Det föreligger emellertid stora svårigheter att beräkna dylika uppoffringar och kostnader i absoluta tal. Vidare kan en fortsatt strukturomvandling i handeln förutsätta en ökad användning av bil vid inköpen.

8.6.4 Skillnader i utbudsegenskaperna

I de strukturalternativ som diskuteras antas en fortsatt förändring mot färre och större enheter ske i varierande grad. Därmed uppkommer frågan att värdera för hushållen relevanta skillnader i egenskaper hos butiker av olika storlek och bedöma hur alternativen uppfyller tänkbara krav och önskemål.

Som tidigare antytts i betänkandet kan olika hushåll uppleva och värdera skillnader i butikernas egenskaper på skilda sätt på grund av olikheter i förutsättningar, personliga preferenser m. m. I det följande görs ett försök att mera objektivt visa på skillnader som totalt sett kan vara betydelsefulla.

Vad först gäller utbudspunkternas lokalisering innebär det ”styrda” alternativet en spridning av butikerna genom samhällsåtgärder för att hushållen Skall få så korta avstånd som möjligt så att beroendet av bil eller andra transportmedel för inköpen inte ökar. I de båda andra alternativen kommer butikerna att finnas huvudsakligen i lägen där de är åtkomliga för betydande kundströmmar och där tillgängligheten för biltrafik är god. Det senare gäller särskilt i ”extremalternativet”. Några mera precisa värden för medelavstånd till närmaste butik i de olika alternativen kan dock knappast anges, men i större tätorter torde skillnaderna vara ganska måttliga med hänsyn till att butiker i bostadsområdescentra kan förväntas finnas även i ”extremalternativen”. Butikernas lokalisering i ”trend”- och ”extremalternativen” innebär att möjligheter till kombination av dagligvaruinköpen med arbetsresor och andra ärenden kommer att föreligga i stor omfattning.

Ifråga om öppethållandet har tre års försök med fria affärstider visat, att det i första hand är varuhus och stormarknader som ändrat sina affärstider. Det har främst gällt ökat öppethållande på söndagar. De framtida förhållandena ifråga om affärstider kan dock inte bedömas då en omprövning av frågan om affärstidsreglering f. n. sker.

En utveckling mot färre och större dagligvarubutiker innebär sannolikt att ”genomsnittsbutiken” håller ett sortiment som är större ifråga om såväl bredd som djup. Det skulle innebära att butikerna var bättre rustade att tillgodose olika behov och anspråk på samordnade inköp och på valmöjligheter ifråga om smak, förpackningsstorlck m.m. Kvaliteten på färskvaror skulle också genomsnittligt sett öka. [ det ”styrda” alterna- tivet skulle många småbutiker såsom i nuläget ha svårt att tillgodose alla

hushålls anspråk på sortimentet. Vad gäller butikernas service i form av betjäning, hemsändning m. rn. synes utvecklingen i olika butikstyper f.n. något oenhetlig. Manuell betjäning förekommer i både stora och små enheter, och butiker med

enbart självbetjäning kan inte heller hänföras till vissa storleksklasser. I ”trend-” och ”extremalternativen” skulle dock helt manuellt betjänade butiker knappast förekomma. Behovet av hemköp och hemsändning kan förutsättas växa i ”trend—” och "extrcmalternativen”. Stora butiksen- heter torde i och för sig ha möjligheter att tillgodose en efterfrågan på dylika tjänster. Service av typ tjänsteförmedling, anslagstavlor o. d. hör naturligt hemma i bostadsområdesbutiker, lanthandel och framför allt servicebutiker. I små butiker, där innehavaren själv svarar för en stor del av arbetsinsatsen, kan attityden till service i vid bemärkelse vara mera positiv än i stora butiker. Mycket stora enheter kan å sin sida tillhanda— hålla annan typ av service, såsom matservering och barnpassning i samband med inköp.

Skillnaderna i butiksmiljö är väsentliga mellan olika stora butiker. För- och nackdelar med små respektive stora enheter härvidlag kan dock knappast värderas objektivt. Möjligen skulle tidsåtgången kunna mätas för en given inköpsmängd i för kunderna obekanta butiker, men något sådant material finns veterligt inte. Skillnaderna i informationsgrad är likaledes svåra att fastställa. Personlig rådgivning kan möjligen fås lättare i mindre butiker, medan förutsättningarna att tillhandahålla skriftlig information, t. ex. jämförpriser och matprogram, torde vara bättre i större butiker.

Förändringarna i den allmänna prisnivån i olika strukturalternativ har tidigare berörts. När det gäller prisnivåskillnader mellan olika butiker är det svårt att förutsäga hur dessa förändras vid en fortsatt strukturom- vandling. Det synes dock troligt att prisskillnaderna blir större än de nu är. Värderingen av ”prisskillnader mellan butiker kan dock knappast göras isolerat från totalbedömningen av hela distributionssystemet.

8.6.5 Konsekvenser för samhället

Dagligvarubutikens betydelse för boendemiljön har framhållits i olika sammanhang. Ifråga om serviceförsörjningen i glesbygd påtalas ofta vikten av att en bygd får behålla sin butik inte bara som inköpsställe utan också som träffpunkt och som ett tecken på att bygden ännu lever. Servicekommittén har i betänkandet Boendeservice 7 (SOU 197324, sid. 111) anfört bl. a. att närbutiker, förutom det primära målet att vara arbetsavlastande, också fungerar ”som träffpunkter i bostadsområdet och bidrar därmed till att kontakter uppnås mellan generationer och män- niskor med olika social och ekonomisk siatuation.”

En fortsatt koncentrationsprocess kommer att medföra att allt fler orter och mindre bostadsområden blir utan butik. Även för hushåll som inte utnyttjat den nedlagda butiken i nämnvärd grad försvinner dess värde som kompletterande inköpskälla, vilket kan upplevas som en försämring av boendemiljön. Utformningen av distributionssystemet kan ha verkningar på omgiv- ningen som kan vara av betydelse för samhället som helhet. Sådana förhållanden bör naturligen beaktas vid en totalbedömning av det slag som utredningen skall göra. Det ställer sig dock ofta svårt att ange sådana

effekter i konkreta mått, varför mera allmänna bedömningar får göras om ett visst förhållande är positivt eller negativt och om det kan anses värt att beakta.

Såsom ovan nämnts kan en fortsatt strukturutveckling väntas påverka trafikförhållandena, särskilt genom en ökad användning av bilen vid inköpsresor. Detta medför en motsvarande stegring av kostnaderna för väginvesteringar och vägunderhåll, trafikolyckor, miljöförsämring m. m. Den trafikökning det här kan vara fråga om får betraktas som marginell. Bilhushållen i Örebro kan beräknas ha använt bilen för dagligvaruinköpi en utsträckning som motsvarat några procent av deras totala bilutnyttjan- de. Även om man tar hänsyn till att glesbygdsbefolkningen har betydligt längre körsträckor till butik kan en fortsatt butiksutglesning inte medföra någon verkligt betydande ökning av bilanvändningen i landet. Dessutom görs en stor del av inköpen i samband med arbetsresor och andra ärenden. Lokalt kan dock ett stort försäljningsställe få avsevärda kon- sekvenser ifråga om trafikintensitet och därav följande kostnader. I samband med t. ex. stormarknadsetableringar förekommer dock att ifrågavarande företag åläggs att svara för åtminstone en del av nödvändiga väginvesteringar.

Eftersom detaljhandeln från sysselsättningssynpunkt är en stor sektor kan en fortsatt ökning av arbetskraftens produktivitet få en effekt somi vissa situationer inte är önskvärd. Från såväl statsmakternas som arbets- marknadsparternas sida synes man dock f. n. inte anse att sysselsättnings- problem generellt skall lösas genom utebliven strukturrationalisering eller avstannande produktivitetsökning. Från de butiksanställdas synpunkt kan en fortsatt produktivitetsökning vara mindre önskvärd, eftersom butikspersonalen ofta är hårt pressad.

Med hänsyn till konsumtionens storlek har prisutvecklingen på daglig- varor intresse från samhällsekonomisk synpunkt. ”Trend—” och ”extrem- alternativen” innebär kostnadssänkningar i förhållande till nuläget eller det ”styrda” alternativet i storleksordningen 1—3 % av omsättningen per år. Dessa torde på sikt resultera i prisreduceringar eller uteblivna prishöjningar av motsvarande storlek. Vid en totalekonomisk bedömning bör beaktas, att hushållens ökade uppoffringar enligt ovanstående räkne- exempel beräknas bli ungefär desamma eller något högre. Redan i nuläget har samhället kostnader för stödåtgärder för att kompensera brister i distributionens funktion, bl. a. i form av stöd till kommersiell service i glesbygd, insatser i den sociala hemhjälpen samt färdtjänst. Vid en fortsatt strukturomvandling kan dylika stödåtgärder väntas öka i omfattning, även om hjälpen exempelvis till handikappade till en del inte påverkas av förändringar i butiksstrukturen. Storleken av dylika kostnadsökningar låter sig knappast beräknas, men som ett räkneexempel kan visas att om stödbehovet ökar med 20% så blir kostnadsökningen ungefär 20—30 milj. kr. per år.

I det ”styrda” alternativet uppkommer istället andra kostnader såvida inte utvecklingen spontant går år det hållet genom ändrat beteende hos hushållen. Den uteblivna strukturrationaliseringen kan givetvis betraktas som en kostnad i detta alternativ. Storleksordningen härav har beräknats

till 500 milj. kr. men kan vara ännu större om man räknar med att stora butiker kommer att rationalisera sin verksamhet. Därtill kan behov av direkta stödåtgärder aktualiseras för att bibehålla ett antal mindre butiker. Om man i ett räkneexempel antar att de ca 3 000 butiker som skiljer ”styralternativet” från ”trendalternativet” samtliga skulle behöva direkta driftsbidrag och att dessa genomsnittligt skulle uppgå till 10 000 kr. så skulle kostnaden totalt bli 30 milj. kr. per år.

De åtgärder som skulle behövas för att nå den ”styrda” butiksstruk- turen kan vara av annat slag och kan finansieras inom systemet. Åtgärderna, som i alla former kan betraktas som en kostnad. kan få vissa indirekta effekter, t. ex. minskad effektivitet i företagen. En genomgång av olika styrande åtgärder och deras effekter görs i kapitel 10.

8.7 Sammanfattande synpunkter på nuläge och framtida utveckling

Under ett par decennier har distributionssystemet utvecklats under en i stort obunden konkurrens mellan företag. Något preciserat samhälls— politiskt mål för systemet har inte funnits, utan intresset har främst inriktats på den ekonomiska effektiviteten i företagens varuöverföring i syfte att åstadkomma låga kostnader och priser. Framemot 1970-talet började även andra aspekter på distributionens funktionssätt att göra sig gällande. Det rörde främst frågan om hushållens ökade uppoffringar och problem med anledning av den utglesning av butiksnätet som uppkommit genom strukturrationalisering. Samhället har måst ingripa med stödåt- gärder i de delar av landet där! problemen varit störst. Enligt utredningens uppfattning har företagen i stort följt de av samhället uttalade intentionerna, och hushållen kan själva sägas ha bidragit till utvecklingen genom anpassning till förändringar. Genom att hushållen saknar fullständig information och insikt om långsiktiga konsekvenser av sitt beteende har det emellertid uppstått brister i systemet, som i första hand drabbar hushållsgrupper som är för små eller för svaga för att kunna göra sig gällande i marknadssystemet och som har dåliga förutsättningar i olika avseenden. Dessa grupper kan i framtiden väntas få förbättringar ifråga om egna resurser men samtidigt kommer tillgång till butik på nära avstånd att försämras för ytterligare hushåll om utvecklingen fortsätter. Allt fler hushåll kommer att få ta på sig mera arbete för att tillgodose sina inköpsbehov, samtidigt som utvecklingen kan medföra positiva eller negativa konsekvenser i andra avseenden. En totalavvägning mellan olika utformningar av butiksstrukturen är ytterligt komplicerad och måste till stor del bli värderingar på allmänna grunder.

De räkneexempel och beräkningar som gjorts av konsekvenserna vid olika tänkbara utvecklingslinjer för butiksstrukturen ger inte något entydigt utslag. Jämförs enbart kostnadsskillnaderna i de olika alterna- tiven för företag och hushåll skulle en struktur med stort inslag av småbutiker möjligen vara mera fördelaktig. Därvid skulle också en mera levande boendemiljö främjas. Behovet av socialt stöd till hushåll skulle

vara mindre men samtidigt skulle stöd till butiker istället behöva utgå. För en struktur med större butiker talar främst förbättring av sortiment, små behov av styråtgärder samt fördelaktigare effekter på den allmänna prisutvecklingen. En systematisk avvägning mellan positiva och negativa effekter vid olika framtida utformning av distributionen görs i bilaga A, avsnitt A 8.8.

Ett väsentligt moment i värderingen av utvecklingen är att ta hänsyn till de grupper som har eller kan få problem att nå butik med acceptabelt sortiment. 1 bilaga A har gjorts vissa räkneexempel beträffande problem- gruppers storlek nu och vid mitten av 1980-talet. Som problemhushåll har i första hand räknats hushåll som inte har bil och som har mera än 500 m till fullsorterad butik. Om butiksstrukturen skulle utvecklas enligt ”trendalternativet” ovan skulle enligt dessa beräkningar dylika hushåll öka från 400000 till 500000, dvs. i runt tal vart sjunde hushåll. I verkligheten kan dock förutsättningarna inom denna grupp vara varieran- de.

Vilken butiksstruktur som ”spontant” kommer att växa fram under den närmaste tioårsperioden är inte möjligt att bestämt ange. Enligt bedömningar från företagshåll kommer butikskoncentrationen med nöd— vändighet att fortsätta om inga särskilda åtgärder vidtas för att förhindra detta. Den kanske främsta orsaken härtill är att snabbt stigande lönekost- nader kräver rationalisering i företagen för att hålla tillbaka stora prisstegringar. Möjligheten till rationaliseringar är störst inom stora hel- eller delintegrerade företagsgrupper, och på butiksnivå är produktiviteten per arbetstidsenhet betydligt högre i stora butiker än i små enheter.

_ -'l__1||7:.. '.'_-31115 _ . ' " ..|J " ' ' ' " ' .. _ |__ | ||| __|—._.... ..'.' _..|__. ||]. _ _| *'_..U'q _ |: ___ F. 112-._. |! ||... . |'.". .. ..|. tät-... ..'i'r'. ' .'." . ' |E. ..": ' '.!. ' .. '_'" . . '.'i."-'. ' .*'!" *” : . _L' .| | | _|” _ _ || _ FU [Méwflh . _'- _ . t 3." -J'l'|.L-u|t |||'l .HTl | . |.| .. . ' _ ___.'__'|| .- _*__|_||_| _ | ..__.|. ..,._||__. '._' |.. . .. - _ _ .. ”&%%'-'”" .| J-mi'u." '.'." __l_'._7.._. ."|!_'...' _.gp--|||1_ "' '_'|| ! .u.r_=| ! '.. . . ' i.? ". F; . _ ,. :il' ||..'. . .'.I .... | __ |||! **

. rl] . ”'.'.'|':F " _.. "._ ' . , .. .. u f-l "" ”*.'.."4...'".l....r'...|. .5'. "" .'_ _. _..|n||_-"'."|' ' ""

._..|l|.__'__|| |.. ||.7t- . '.'" .. -. |'J'.""" "" '|| i'll" ':' "E; |_| .'. ..| | ' |||. -'.1.||'|' || ' "' -1 '_'—.b

_r- _ .'-__...t |||. .' ÅF . ... __IJ ' '. ' " . -. " . .Mwu'l'riil' *!!!_|.'|' ! |.- ' || | | _ . * . ' ' . r |||| ' " .'.. '._|'_'..:*'..'....|". '.'.| . j .. '_ -. '|||_l .'__uj'EYi- |'L'.",||'| "| l.|.' ..'al'iw i... * . '. ' '. ._....' | |. 'l'yiliw1h || | _. *. '.__ -' ' . ' | ' . | __.) _. | __| _ _| k _ . __| _ . . | . _ .. .

_|. | | | .'-:-._l.. Va ._ .'_. |...” 'i'...." |||. _-*u_*_r___ _'_*||r. ..-__.|| _|_|_ __| 3,53me |. '. . '.'|'._3' .. (...... _ —_..|'..."'.'.|.

i|.'||l||._ rti-"||"! ”1!'"fl|[|T

. '.'.' '. "".' | || .. """ J| .l1' '|'...l... '||||

__ www.-|__ _i.||L'[. ..| ...4 || .. —-j.-.

|| _-|f

'#'—åf" #ij1'_HEE.||.|.':31M1|'1'L-_'->l||. . _..-I' ' |” . ”pmmfål'uTFI-"h: "J ..|... ||l.. ip.-.. . .'.. |. = 3 ".l_tE.l..L'.':;..':v.!._|1£..| ur.-u... "ut:...

._| ___._ _ _. ' _||. __ _ !"!" låg!-|'.? Jif'1 . '. — " t'" ** ** || ..|. |. .'|.!i..”.'.'_||:|. "||. 't'il'|.' ..| . '...'..." ."5'Il."'.'""" " ' . ' . '.'.. || m...»... .. —, . -l*'|' ". ' | " . ' . _ | .' _.|* m;... . | '|HIfDIN' djur.”... '1_.',-,|m-' .'il-Jt .!..'_|_|.|.| |"ml..l||.å'l|!'|"hl.|f "kvinna—'. ||-|

- _ ?Jag-måg. Q'HI'HLI. .|'|_. _._i_..'i'i:

f_lllf'i'l'uljh'l'J ;.L'l'n'flfjl'lllu. ..|.

_ ..'. '

. . Tim..

.'. |'. .

._. _ . |||. 'l- !.ill'ul lll|| ” *| . |.. -'.'H|.|.|.|.=7_l.'|'. -.| ..'

l lll | . ' '.'. | | ' || .'

. , .. _| .' :..llf. l".'b ' '|' ' .._.._*._.F '.

| || ul . "'

'... ..'._ '."|J;EJ..._

! ._ -. ._|._|.. r _

'_'J' |'L' " '. '.._|' ' ' | |||-' ""-.+lll"""...""."

_ _ * _ _ .|.|||1._. h..__| _j.||_ .'_' ' | I+! . ..-' | . . ; .'_'—HC. '|' '_..-...__.|..-." |. "'|-.J'E.'|'1|_*|._.".'." ':'"|*.'."_.li '

._...j '.... |||... . _|... 131.155”... ..|—|'.

."" .' . ...'.!'.....|l. ' '.J.'**_'_i_' ""—f.".

__._._» . _! .|.|"..__.|

$&;___ . . '! ...-|. -' ||.|1.E|- ||]..'|

|... . '. .| ..|' :|.'|_.'*' '.'|Ilr."'_'| !!". '.- " '; __'.'|'_'|..'..|... :*|""_.||- ..-."|| _| _ |_|_ -. .. ___-WIN. ___J_| ___!

| . ".||-| |

» | j_!" Li:-'g'!)

: "**'l . .'|| al.." "'l."*..|.||.*'.'|". *.*l.. .fl'qfl' . *»"-.'. '|.".|.-.... ...

|_..l'I'J.-.|-' .-

9. Q Distributionen av övriga varor och tjänster

Enligt direktiven skall utredningens arbete kunna innefatta förändringar inom andra delar av distributionssektorn än dagligvaruhandeln i den mån de medför påtagliga problem för konsumenterna. Det kan enligt direkti- ven också finnas anledning att uppmärksamma utbudet av tjänster. Föreliggande kapitel belyser översiktligt utvecklingen och dess kon- sekvenser inom textil beklädnadshandel, annan fackhandel samt övriga varu- och tjänsteområden. I bilaga D ges en mera detaljerad redovisning.

9.1. Textil beklädnadshandel

SPK har för utredningens räkning gjort en undersökning av struktur, priser och marginaler inom textil beklädnadshandel.1 Resultaten av undersökningen redovisas utförligt i bilaga D. Föreliggande avsnitt äri huvudsak en sammanfattning därav.

9.1 .] Strukturförha'llanden

Konsumtionen av kläder, tyger, hemtextilier, garner och sybehör uppgick år 1973 till ca 7 miljarder kr. Distributionen av dessa varor sker till helt övervägande del, ca 95 %, genom butikshandel, dvs. i första hand fackhandel och varuhus. Återstoden distribueras främst genom postorder- handel och i någon mån genom s.k. tillfällig handel. Under 1960-talet ökade konsumentkooperationen och de privata varuhuskedjorna sin sammanlagda andel av beklädnadshandelns omsättning från ca 20 till ca 40 %. Filialföretag inom beklädnadsfackhandeln ökade också sin mark— nadsandel, medan enbutiksföretag, som tidigare starkt dominerat, gick tillbaka i betydelse. Möbelhandeln och dagligvaruhandeln svarade år 1969 för sammanlagt ca 5 % av försäljningen av berörda varugrupper.

[ slutet av år 1972 fanns enligt SPK :s butiksregister ca 6 800 butiker med huvudsaklig försäljning av beklädnadsvaror, vilket innebar en minsk- ning med 20 % från år 1963. I tio orter som särskilt undersökts (se bilaga D, appendix DI) nedlades under perioden 1964—1971 totalt 239 beklädnadsbutiker och 155 nyetablerades. Nettoförändringarna varierade i de tio orterna med mellan + 45 och — 33 % medan genomsnittsföränd- ringen var — 14 %. Som jämförelse kan nämnas att livsmedelsbutikerna,

1 SPK: Textil bekläd- nadshandel år 1971. Del 1 Struktur inom de- taljhandeln, Del 2 Priser och marginaler våren 1972.

1 Antal sysselsatta om- räknade till helårsarbe- tande.

inklusive speciallivsbutiker, i de tio orterna minskade med mellan 22 och 48 % under samma tid.

Butiker som huvudsakligen säljer beklädnadsvaror är i allmänhet små. År 1972 hade sålunda över tre fjärdedelar av butikerna högst 3 heltids- sysselsatta.1 Knappt en procent av butikerna hade fler än 20 personer sysselsatta på heltid. Omsättningsmässigt är beklädnadsbutikerna också mycket små — år 1971 hade sålunda ca 60% en omsättning som understeg 0,5 milj. kr. i årsomsättning. Inom konsumentkooperationen var den genomsnittliga omsättningen 4,5 milj. kr per butik och i privata varuhuskedjor var motsvarande belopp ca 3 milj. kr.

Den genomsnittliga omsättningen per butik varierade i stor utsträck- ning med ortsstorleken. I orter med mer än 30000 invånare hade butikerna år 1972 i genomsnitt drygt 1,2 milj. kr iårsomsättning medan motsvarande tal i orter med mindre än 5 000 invanare var knappt 0,5 milj. kr.

9.1.2. Utbudsegenskaper

SPK:s undersökning har också avsett att belysa beklädnadsbutikernas utbudsegenskaper ifråga om pris, sortiment, service, lokalisering, informa- tion m.m. När det gäller prisnivån är det emellertid svårt att göra jämförelser mellan olika butiker på grund av att man endast i liten omfattning saluhåller identiska varor. De prisskillnader som SPK påvisat i fråga om vissa varuslag i olika grupper av företag, torde i högre grad avspegla olikheter i sortimentsdjup och kvalitetsnivå än i prisnivå. Den lägre prisnivå som konstaterats i de största företagsenheterna kan också till en del förklaras av en lägre inköpsprisnivå på grund av olika rabattförmåner. Cirkaprissättning var, frånsett central prissättning i filial— företag, mycket sällsynt. Prisnedsättningar i form av bl. a. realisationer för vanliga. Prisnedsättningarnas storlek var vid realisationer drygt 40 % i förhållande till ordinarie priser.

Som nyss antytts råder stora skillnader mellan olika butikers sorti- ment, vilket främst beror på olikheter i specialisering. Specialiserings— graden sammanhänger enligt SPK:s undersökning till stor del med butikernas storlek — de minsta butikerna var i betydligt högre grad specialiserade till en varugrupp än större butiker. Förändringar av sortimentsinriktningen hade enligt SPK:s undersökning förekommit i över hälften av butikerna under en femårsperiod. När det gäller plaggens storlek kan nämnas att det svenska måttsystemet omfattar 99 olika damstorlekar och 81 olika herrstorlekar för kostymer, långbyxor, kappor och klänningar. Det genomsnittliga antalet storlekar per butik var naturligen avsevärt mindre, t.ex. ll storlekar för damkappor och klänningar. Antalet varianter per storlek var betydligt större för damklä— der än för herrkläder.

En förklaring till att butikerna endast i liten utsträckning saluhåller identiska artiklar är också förekomsten av s. k. selektiv försäljning. Enligt Sveriges textilhandlareförbund har t.ex. många konfektionsfabriker högst ca 200 återförsäljare med ensamrätt inom visst område. Särskilt

bland varuhus och dambeklädnadsbutiker är avtal om ensamrätt relativt vanliga.

Service i form av betjäning visar enligt SPK:s undersökning att för varor som vanligen provas förekom självvalssystem, dvs. betjäning endast om kunden så Önskar, i mycket stor omfattning i större butiksenheter, medan små enheter i högre utsträckning hade fullständig betjäning. För varor, som normalt ej provas, var olikheterna mellan butiker av skilda storlekar ungefär desamma. Planer på att ändra kundbetjäningsgraden i framtiden förelåg huvudsakligen endast i kooperativa varuhus och avsågi nästan samtliga fall att underlätta för kundernas eget val. Hemsändning av varor förekom enligt SPK :s undersökning i 39 % av butikerna, varav drygt en fjärdedel alltid eller ivissa fall tog ut en avgift. Hemsändningsservice var vanligare i större butiker. Möjligheter att få ändringar av köpta plagg ombesörjda förekom i två tredjedelar av butikerna. Detta gällde särskilt i varuhusen. Provhytter fanns i 85 % av de undersökta butikerna. Anordningar för kundernas trivsel och bekvämlig- het förekom relativt ofta i varuhus och andra större butiker men mera sällan i övriga butikstyper.

Den vanliga affärstiden var enligt SPK:s undersökning mellan kl. 9 och 18. På fredagar låg stängningstiden i en femtedel av butikerna senare, och på lördagar förekom stora variationer. I vissa fall hade butiker helt stängt under någon vardag under veckan. Enligt affärstidsnämndens undersök- ningar har kontinuerligt söndagsöppethållande praktiskt taget inte alls förekommit inom beklädnadshandeln med undantag för varuhusen.

För olika butikstyper inom textil- och beklädnadshandeln har utveck- lingen varierat. Under senare år har relativt många s. k. boutiquer etablerats. Många enheter av detta slag har emellertid kort livslängd, vilket bl. a. beror på den utpräglade modeinriktningen i sortimentet. Enligt Textilhandlareförbundet etableras dylika enheter ofta i mindre bra lägen, och innehavarna saknar i många fall tillräckliga fackkunskaper.

Butiksläget är som nyss antytts en viktig faktor för beklädnadshan- deln. Nyetableringar sker enligt Textilhandlareförbundet främst i city- områden och andra större köpcentra och sällan i utpräglade bostads- områden. Etableringspolitiken varierar emellertid mellan olika företag, närmast till följd av olikheter i sortimentsinriktning. Ofta anpassas en butiks sortiment till den aktuella lokalens storlek.

På grund av begränsningar i kundbetjäningen har muntlig information i viss mån ersatts av bl.a. VDN-märkning och andra varufakta. Enligt SPK:s undersökning saknade omkring en sjättedel av undersökta plagg varufakta i någon form. När det gäller information om olika plaggstor- lekar föreligger vissa problem, som orsakas av att samma storleksnummer i måtthänseende kan skilja sig från varandra mellan olika fabrikat. Detta gäller särskilt importerade plagg. Ett annat problem är att olika länder använder skilda storlekssystem.

9.1.3 Bruttovinst, kostnader m. rn.

Enligt SPK:s undersökning uppgick det genomsnittliga pålägget på varor- nas inköpsvärde till drygt 80 % för alla typer av beklädnadsbutiker, vilket uttryckt i förhållande till åsatt försäljningspris motsvarade en marginal om 45 %. Marginalerna inom beklädnadshandeln hade enligt SPK:s undersökning ökat starkt sedan mitten av 1960-talet. Det gällde i högre grad för varuhus och andra filialbutiker än för andra butiker. Marginaler- na i varuhusen var dock lägre än iandra butiker enligt den undersökning som här refereras. Utvecklingen därefter har dock inneburit att det omvända förhållandet f. n. föreligger.

De procentuella marginalerna var enligt SPK :s undersökning i stort sett lika, oberoende av varuslag. Det innebär, att marginalen i kronor räknat blir betydligt högre för dyra plagg än för billiga. Detta torde endast i begränsad omfattning återspegla skillnader i kostnader. Textilhandlare- förbundet har till utredningen anfört, att det ansetts orealistiskt att försöka genomföra en helt kostnadsanpassad prissättning. Skälet härför är enligt förbundet bl.a. att konsumenternas priskänslighet tenderar att sjunka snabbt ju dyrbarare plaggen är.

Metoden att beräkna försäljningspriserna som ett procentuellt pålägg på inköpspriserna medför att butikernas marginal ikronor stiger propor- tionellt med prishöjningar i leverantörsledet. Under de senaste åren har stora prishöjningar ägt rum i leverantörsledet. Samtidigt har emellertid detaljhandeln ökat sina procentuella pålägg med 2 procentenheter, varför en betydande marginalökning i kronor ägt rum. Handelsministern har i april 1975 uttalat oro över prisutvecklingen på beklädnadsartiklar, vilken således till betydande del hänför sig till detaljhandeln.

Den genomsnittiliga bruttovinsten utgjorde enligt SPK:s undersökning 38 % av omsättningen. Somjämförelse kan erinras om att bruttovinsten i dagligvarubutiker sedan lång tid tillbaka ligger vid 16—17 % av omsätt- ningen. Till en del förklaras denna skillnad av att lönekostnaderna i beklädnadshandeln är relativt höga, eller drygt 18 % av omsättningen, enligt SPK :s undersökning.

Skillnaderna i totalkostnader mellan olika butiksstorlekar var enligt SPK:s undersökning relativt liten. Butiker med mer än 5 milj. kr i årsomsättning hade dock betydligt lägre kostnader än övriga, vilket kan förklaras av att varuhusen, för vilka vissa kostnader för central ad— ministration m. rn. ej inräknats, ingick i denna storleksgrupp.

Lönekostnaden minskade enligt undersökningen relativt sett vid stigan- de butiksstorlek. I den minsta storleksgruppen var personalkostnaderna förhållandevis låga, vilket berodde på dels att ägareuttaget var mycket lågt och dels att den genomsnittliga timlönen för anställda var relativt låg. Timlönen varierade således enligt SPK :s undersökning mellan 8:60 kr i de minsta butikerna och 13:70 kr i de största. Vad gäller andra kostnadsslag förelåg i huvudsak inte något klart samband mellan kost- nadandel och omsättningsstorlek. I fråga om hyreskostnader per rn2 butiksyta förelåg dock stora skillnader. De allra största enheternas hyra per ni2 var sålunda mer än dubbelt så hög som för mindre butiker.

I fråga om olika produktivitetsmått hade varuhusen, oberoende av mätsätt, de högsta värdena. De hade t. ex. fyra gånger så hög omsättning per arbetstimme som gruppen övriga butiker. Från år 1965 till 1971 ökade enligt undersökningar av SPK omsättningen per arbetstimme med i genomsnitt 28 % i fasta priser.

9.1.4. Utveckling Och problem

I det följande redovisas vissa synpunkter på beklädnadshandelns utveck- ling som företrädare för Sveriges textilhandlareförbund lämnat till utred- ningen.

Förbundet anser det inte troligt att några nya distributionsformer eller butikstyper utöver de nu befintliga får någon betydelse inom branschen under den närmaste framtiden. Den mest expansiva företagsgruppen anses vara de specialiserade filialföretagen, medan varuhus och stormark— nader inte väntas öka sin marknadsandel i framtiden. En viss renässans kan skönjas för enbutiksföretag med stark specialisering och med lokali— sering nära varuhus eller i köpcentra.

Nedläggningstakten inom beklädnadshandeln kommer enligt förbundet troligen att minska under resten av 1970—talet, då många småföretag har anpassat sig till konkurrensen från varuhuskedjorna och mångfilialföre- tagen. Nytillkommande enheter bedöms bli förhållandevis stora men det anses inte troligt att skillnaden i storlek mellan nya och befintliga butiker blir så markant som inom dagligvaruhandeln.

Möjligheterna till rationaliseringar i beklädnadshandeln bedöms vara begränsade. En möjlighet till större försäljning utan stigande personal- behov uppges vara ökad varuexponering, vilket dock ställer krav på större butiksytor. Genom ökad användning av datateknik kan liksom i daglig- varuhandeln kassaarbete, orderrutiner och överföring av information rationaliseras. Dylika metoder är dock närmast aktuella för större företagsenheter. Ekonomisk samverkan inom beklädnadshandeln behand- las i avsnitt 9.3.

Den låga konsumtionsökningen i början av 1970-talet har enligt förbundet varit ett problem för beklädnadshandeln. Konkurrensen om konsumtionsutrymmet från andra varu- och tjänsteområden har varit besvärande, och de senaste årens övergång till enklare kläder har inte heller gynnat branschen. Enligt förbundet föreligger dock inte några akuta lönsamhetsproblem, vilket bl. a. beror på att rätt produkt i fråga om färg, passform, mode m.m. synes vara viktigare egenskaper för konsumenten än priset. Möjlighet att kompensera kostnadsstegringar genom ökade marginaler har hittills också förelegat.

Anskaffningen av kapital för att finansiera nyetableringar är enligt förbundet ibland ett problem. Som ett komplement till banklån finns möjlighet att låna från ett särskilt kreditinstitut, AB Textilkredit, med en total utlåningskapacitet av ca 15 milj. kr. Eftersom amorteringstiden för lånen i allmänhet är tio år är den årliga utlåningskapaciteten relativt blygsam. De generösa betalningsvillkor, som leverantörerna iallmänhet lämnar detaljisterna, är också av betydelse för finansieringsfrågan.

1 HUI: Omsättning och butiksantal 1973/74.

2 SPK: Ekonomisk sam— verkan i fackhandeln, del 1.

9.2. Övrig f ackhandel

9.2.1. Strukturöversikt

Fackhandeln omfattar ett flertal branscher med ett stort antal butiker. Enligt koncentrationsutredningen (SOU 1968z6) fanns det år 1963 sammanlagt 22 000 butiker med försäljning av andra varor än beklädnad. Senare totalundersökningar av fackhandeln saknas. Enligt HUI:s beräk— ningarl uppgår antalet butiker inom övriga fackhandelsbranscher till ca 18 000. Av den totala omsättningen av andra varor än livsmedel om drygt 27 miljarder kr år 1973 svarade varuhus och stormarknader för ungefär 20 %.

Indelningen i olika branscher kan i viss utsträckning vara föråldrad, eftersom butikernas sortiment numera ofta överlappar traditionella branschgränser. Enligt traditionell branschindelning i SPK :s butiksregister minskade antalet försäljningsställen mest för böcker och pappersvaror, — 45 %, under åren 1967—1972. För andra varuområden förelåg också minskningar, särskilt för färg och parfym samt cykel- och sportartiklar. Ett undantag utgjorde fotoartiklar, som visade oförändrat antal försälj- ningsställen under perioden.

Liksom inom beklädnadsområdet är den övriga fackhandelns butiker små enheter, men nyetablerade enheter tenderar att bli stora jämfört med befintliga butiker.

Fackhandelsbutikerna har under 1960-talet fått vidkännas ökad kon- kurrens från varuhus och stormarknader men också från dagligvaru- handeln, som i allt större omfattning utvidgar sitt sortiment med fackhandelsartiklar. Det gäller särskilt färg- och parfymhandeln, där fackhandelsbutikerna år 1970 hade en marknadsandel om endast ca 25 % enligt en undersökning av SPK.2 Enligt samma undersökning var förhål— landena annorlunda inom radio och TV respektive möbler och hemtextil. På dessa områden hade fackhandelsbutikerna en marknadsandel av 80—85 %.

Fackhandelns försök att anpassa sig till ändrade konkurrensförhållan— den kan ske genom förändringar av sortimentsinriktningen och genom filialbildning och gruppsamverkan.

Sortimentsförändringarna för andra fackhandelsbranscher än bekläd- nad redovisas översiktligt i följande avsnitt, medan ekonomisk samverkan behandlas i avsnittet 9.3.

9.2.2. Aktuella utvecklingsdrag

Inom möbelhandeln har i ökad utsträckning etablerats stora försäljnings- ställen utanför bebyggelsen med ett brett sortiment av möbler och heminredningsartiklar. De största enheterna bland dessa 3. k. möbelvaru- hus ägs av IKEA, som omsatte drygt 400 milj. kr inklusive postorderför- säljning genom sex enheter år 1973. Inom konsumentkooperationen fanns samma år 12 möbelvaruhus, vanligen lokaliserade i anslutning till stormarknader. Det finns ytterligare ett 50-tal enheter som kan betecknas som möbelvaruhus.

Möbelvaruhusen ingår i begreppet fackhandelsmarknad, som enligt handelns definition1 har minst 800 m2 försäljningsyta, externt läge och minst 100 parkeringsplatser. De 5. k. byggvaruhusen har denna karaktär. De uppgår till inemot ett hundratal enheter och har ett sortiment som är anpassat främst till småhusägare och som innehåller artiklar från bl. a. trävaruhandeln, järnhandeln och färghandeln.

Järnhandeln har ett sortiment som delvis är inriktat på fritidsartiklar. Sortimentet, som uppskattningsvis omfattar ca 40 000 artiklar, innehåller emellertid också köksutrustning och andra hushållsartiklar samt bygg- material och rena producentvaror. En utveckling mot minskad sorti- mentsbredd och ökad specialisering på någon av varugrupperna kan väntas. Kombinationer med färghandel kan också få ökad betydelse. Även inom den branschen är sortimentet mycket stort, ca 15 000 artiklar. Under senare år har man i många fall sökt begränsa sortimentet av kosmetika och kemisk-tekniska artiklar och i stället börjat inrikta sig på färger, vägg- och golvbeklädnad. Man söker ofta etablera enheter med denna inrikt- ning som s. k. färgvaruhus i hel- eller halvexterna lägen. För sport- och fritidsartiklar förutses en snabb tillväxt av konsumtionen, vilket kan väntas medföra en ny typ av butiker med brett sortiment.

lnom tobakshandeln har sortimentet i viss utsträckning breddats sedan början av 1960-talet till att förutom tobak omfatta även frukt och konfektyr, pappersvaror samt vissa livsmedel. [ andra fall, särskilt i cityområden, behåller tobaksbutikerna en starkt specialiserad inriktning.

lnom bensinhandeln, som inte brukar räknas till fackhandeln, sker också en utvidgning av sortimentet från enbart drivmedel och biltillbehör mot ett växande inslag av fritidsartiklar, livsmedel och andra dagligvaror. Bensinhandelns livsmedelsförsäljning har berörts i kapitel 5.

En ny typ av detaljhandel med brett sortiment är s. k. katalogbutiker, som i butikslokalen visar varorna vilka vid köp rekvireras skriftligt från lagret i samma byggnad (IKEA:s möbelvaruhus tillämpar i stor utsträck- ning samma försäljningssystem). Svenska Pressbyrån avser att genom ett dotterbolag, Vitess, starta ett lO-tal katalogbutiker med början under hösten 1975. Sortimentet skall omfatta 6 OOO—8 000 artiklar bl. a. inom varugrupperna guldsmedsartiklar, ur och optik, glas, porslin. hushålls- maskiner, radio och TV, foto samt sport- och fritid. Man avser att etablera i centrumlägen men beräknar likväl att kunna hålla en förhållandevis låg prisnivå.

9.2.3. Prisfrägor

För prissättningen i fackhandeln tillämpas i huvudsak två skilda metoder, nämligen fasta påläggssatser och centralt utfärdade prisrekommenda- tioner. Den första metoden tillämpas t.ex. i möbelhandeln, vars sorti- ment i likhet med beklädnadshandelns omfattar ett stort antal olika

fabrikat som i relativt hög utsträckning säljs selektivt och med ensamrätt.

Inom bl. a. järnhandeln och färghandeln finns liksom i dagligvaruhandeln __ _ _ 1 HUI: Definitioner och strukturbegrepp inom

anger förlagen cirkapriser för detaljhandelns försäljning till konsument. varuhandeln, P 10374. cirkaprislistor för de mycket omfattande sortimenten. I bokhandeln

1 SPK: Ekonomisk sam- verkan inom fackhan- deln.

NO: Frivilliga fackkedjor, april 1974. HUI: Frivilliga fackkedjor 1973/74.

För fackhandeln gäller ofta, att priskonkurrensen inte är lika hard som inom dagligvaruhandeln. I branscher där butikerna i stor utsträckning saluhåller identiska varor och där cirkaprislistor tillämpas blir dock priserna mera uppmärksammade än i t. ex. beklädnadshandeln och möbelhandeln. Priskonkurrensen får då ibland formen av konkurrens med rabatter på åsatta priser. Om cirkapriserna på vissa artiklar ger höga marginaler blir det attraktivt för t. ex. varuhus att ta upp dessa artiklari sortimentet. Inom möbelhandeln finns exempel på företag som i motsats till flertalet andra företag differentierat sina pålägg efter kostnaderna för olika artiklar och därmed startat priskonkurrens på varor i höga prislägen. Den i förhållande till dagligvaruområdet lägre priskänsligheten och den mera begränsade möjligheten att jämföra priser gör det dock lättare att hålla olika prisnivåer mellan olika fackhandelsbutiker.

9.3. Ekonomisk samverkan inom fackhandeln

Filialbildning och ekonomisk samverkan inom fackhandeln uttrycker en strävan att nå stordriftsfördelar. Mångfilialföretag finns i varierande utsträckning inom flertalet fackhandelsbranscher, dock ej inom järnhan- deln. Totalt sett var mångfilialföretagens marknadsandel 7 % 1970. Av marknadsmässigt betydligt större omfattning är dock ekonomisk sam- verkan mellan fristående detaljister. Samverkan detaljister svarade år 1970 för ca 24 % av den totala omsättningen i fackhandeln.

De s.k. fiivilliga fackkedjornas utformning, omfattning m.m. har undersökts av såväl SPK och NO som Handelns utredningsinstitut.1 Utredningen har kompletterat materialet med intervjuer, bl.a. med Frifack ek. för., som är en organisation för dessa samverkansgrupper. Även om de olika grupperna är ganska oenhetliga till sin inriktning och organisation görs i det följande en sammanfattande översikt av sam- verkansformen.

Antalet fackkedjor uppgår f. n. till ett 30-tal. Antalet kedjor av detta slag är störst inom beklädnadsområdet, där det finns åtta grupper. De fyra frivilligkedjorna inom färg- och parfynihandeln är dock relativt sett mera betydande, och medlemmarnas omsättning svarar för omkring fyra femtedelar av fackhandelns totala omsättning inom branschen. Frivillig- kedjor finns också inom varuområdena möbler, golvbeläggning, järn- handelsartiklar, radio och TV, glas och porslin, bok och papper, foto, optik, sport, leksaker, blommor och tobak.

Samarbetet inom de frivilliga fackkedjorna avsåg ursprungligen iförrta hand varuinköp. Numera har emellertid också andra funktioner fått betydelse i växlande omfattning inom olika grupper. Flertalet kedjor har således gemensam reklam, och i många finns funktioner som utbildning. konsulentverksamhet, prissättning samt etablerings- och finansierings- verksamhet. Medlemsföretagens inköp genom fackkedjorna varierar ganska mycket mellan olika kedjor och branscher. Endast i mindre omfattning ställer kedjorna uttryckliga krav på viss inköpstrohet. I stället väntas, att medlemmarnas erfarenhet av fördelarna i olika avseenden

spontant skall öka deras benägenhet att utnyttja kedjan för inköp.

Cirkaprissättningen inom kedjorna kan väntas öka i omfattning på grund av en alltmer likformig sortimentsstruktur hos medlemmarna och genom ökad säljsamverkan. Gemensam marknadsföring sker under egna symboler. I många av de frivilliga fackkedjorna finns bestämmelser som garanterar medlemmarna ensamrätt på orten. På tillräckligt stora lokala marknader tar man dock upp flera butiker som medlemmar. I viss utsträckning förhandlar kedjorna fram ensamrättsavtal till vissa varor för sina medlemmar. En variant på dettta är att kedjorna skaffar egna varumärken.

Verksamheten i fråga om etableringsbevakning är av relativt liten omfattning bland kedjorna men kan väntas få ökad betydelse. För att förhindra att ett medlemsföretag överlåter butiksläget till konkurrerande företag eller sammanslutning finns i en del kedjors stadgar hembuds- klausul. Frågan om kapitalanskaffning har under senare år alltmer aktualiserats för kedjorna. Vissa kedjor har bildat egna finansierings- institut eller centrala fonder, vilka dock ännu är relativt små. T. ex. inom färg- och pappershandeln har fabrikanterna inom branschen engagerat sig ekonomiskt genom krediter till detaljisterna.

Utvecklingen av de frivilliga fackkedjorna tycks gå mot ökad kon- centration genom sammanslagning av kedjor både inom branscher och över traditionella branschgränser. ] många fall har medlemsvärvningen minskat, och i vissa grupper har antalet medlemmar t. o. m. gått ner. Det är bl.a. i vissa fall svårt att förena det enskilda ägandet i medlemsföre- taget med kedjans centrala styrning. Det anses emellertid nödvändigt att öka styrningen av medlemmarna för att nå Stordriftsfördelarna, vilket bl. a. kräver ökad insyn i driften av varje butik. Utveckling mot s.k. franchisingsystem, som innebär att kedjan upplåter butik, varumärke m.m. till enskild köpman, är en tänkbar framtida väg att organisera samverkan. Franchising, som företer likheter med kommissionsförsälj- ning, förekommer redan hos filialföretag bl. a. inom beklädnads- och skohandeln.

9.4. Fackhandelns situation

Fackhandelns utveckling visar i flera avseenden likheter med den inom dagligvaruhandeln. Konkurrensen från varuhus och nya butikstyper har orsakat nedläggningar av mindre butiksenheter och samverkan mellan mindre företag. Utvecklingen inom fackhandeln i dessa avseenden har emellertid inte gått lika långt som inom dagligvaruhandeln, och det är inte heller säkert att den fortsatta utvecklingen kommer att bli den- samma. Fackhandeln har i vissa avseenden bättre förutsättningar att anpassa sig till en förändrad konkurrenssituation. Detta framgår också av undersökningen av stormarknadernas effekter i Växjö (se bilaga D) där omsättningen i undersökta fackhandelsbutiker påverkades mindre än i dagligvarubutikerna. Man har lättare än inom dagligvaruhandeln att specialisera sortimentet och ta ut priser som medger kostnadstäckning.

Selektiv försäljning, ensamrättsavtal och egna varumärken försvårar i många fall möjligheterna till prisjämförelser mellan olika företag och butiksformer. Konkurrensintensiteten särskilt i fråga om priset är därför ofta lägre än i dagligvaruhandeln.

Fackhandelns förhållandevis konkurrensskyddade ställning samt lägre krav i fråga om lokaler och utrustningjämfört med dagligvaruhandeln gör det relativt lätt att etablera. Ett problem är att fackhandeln i regel kommer in för sent i den regionala eller lokala detaljhandelsplaneringen. Det blir därför ibland mera en slump än planmässigt agerande som avgör vilka branscher som kommer in t. ex. i en centrumanläggning. De frivilliga kedjorna söker bl. a. genom Frifack åstadkomma en förbättring i detta avseende. Enligt bedömare i olika branscher kommer det att bli allt mer ovanligt med fackhandelsbutiker i nya bostadsområden. De behöver normalt mera centrala och trafikanslutna lägen, ofta i direkt anslutning till varuhus och stormarknader.

9.5. Övriga varor och kommersiella tjänster

I bilaga D redovisas översiktligt utvecklingen inom vissa betydande varuområden som inte hänförs till fackhandeln. Redovisningen omfattar bil- och drivmedelsdetaljhandel, bilreparationsservice samt de områden där staten helt behärskar distributionen, nämligen vin- och spritdrycker samt läkemedel. Vidare behandlas tjänster såsom reparationsverksamhet, restauranger, post och bank.

Bilhandeln och drivmedelshandeln kännetecknas båda av utpräglad selektiv försäljning, dvs. försäljningsställena saluhåller normalt endast märken från en leverantör. Den ökade privatbilismen har medfört en kraftig konsumtionsökning, och antalet försäljningsställen för bilar och biltillbehör ökade enligt SPK:s butiksregister med ca 15 % under perio- den 196341972. ] viss utsträckning har strukturella förändringar börjat i och med uppkomsten av s.k. bilvaruhus som tillhandahåller flera bil- märken.

Drivmedelshandeln kännetecknas däremot av en betydande struktur— rationalisering vilken statsmakterna sökt främja (se avsnitt 1.4.2). Antalet försäljningsställen har minskat från drygt 10 000 år 1964 till knappt 6 000 år 1975. Det är främst små anläggningar i anslutning till annan verksamhet som lagts ner, vilket som angivits i avsnittet 1.4.2 medfört problem i glesbygder. Nytillkommande anläggningar är förhållandevis mycket stora och inriktade på komplett service och, som nyss nämnts, försäljning även av andra varor än sådana som behövs för drift av motorfordon.

När det gäller systembutiker och apotek har samhället total möjlighet att avgöra försäljningsställenas storlek, priser, sortimentsinriktning och lokalisering. Antalet systembutiker ökade med ca 13 % mellan åren 1960

. och 1973 och antalet apotek med ca 20 % under samma tid.

Med kommersiella tjänster avses här olika slag av reparationsverksam- het, hantverksservice och hotell- och restaurangverksamhet (post- och

bankservice har behandlats i bilaga D men tas inte upp här). Under perioden 1963—1972 har enligt SPK:s butiksregister betydande föränd- ringar av antalet verksamhetsställen ägt rum. Antalet serviceställen för radio och TV ökade sålunda med ungefär 50% medan tvätt- och strykinrättningar, cykel- och mopedverkstäder samt skomakerier minska- de med 40—65 %. Dessa förändringar liksom de som inträffat för annan kommersiell service återspeglar i stort förskjutningar i efterfrågans inriktning. Hushållens ökade tillgång till tvättmöjligheter i fastigheten eller genom innehav av egna maskiner kan förklara nedgången av antalet tvätterier. Kostnaden för t. ex. skoreparationer har blivit högi förhållan- de till priserna på nya skodon. Skoreparationer utförs också i växande omfattning inom varuhusen.

Utvecklingen av kommersiella tjänster torde även framöver bli oenhet- lig. Stigande arbetskostnader gör det troligt att reparationer blir ännu dyrare än nu i förhållande till nyanskaffning. Med ökad fritid följer troligen också gör-det-självverksamhet i allt högre omfattning. Samtidigt kan hushållens värderingar i fråga om olika göromål ändras så att nya typer av kommersiell service blir aktuella för hushållen, t. ex. i fråga om städning. Hotell- och restaurangbranschens utveckling är f. n. föremål för särskild utredning.

9.6. Konsumentens situation

Det är uppenbart att konsumenternas situation i fråga om inköp av fackhandelsvaror samt övriga varor och tjänster är ganska olik den som gäller i fråga om dagligvaror. Varornas karaktär av Sällanköpsvaror gör inte tillgänglighetsfrågan lika aktuell. Hemtransporten av varorna inne- fattar normalt inte heller några problem. Vid t. ex. inköp av stora möbler måste särskild hemtransport ordnas, i andra fall är varorna varken skrymmande eller tunga.

Det sagda innebär emellertid inte att konsumentens situation i fråga om övriga varor är helt problemfri. De frågor konsumenten ställs inför rör emellertid snarast informationen om olika varor och tjänster samt svårigheter att i ett mycket rikt varuutbud göra de val som från konsumentens synpunkt är riktiga. När det gäller t. ex. beklädnadsvaror kommer också frågor om mode, passform och storlek in i bilden. Det bör härvid nämnas, att man inom varuhussektorn börjat experiment med begränsade sortiment. Slutligen föreligger också problemet att göra avvägningar mellan pris och kvalitet på olika varor. Härvid uppkommeri vissa fall frågan om priset är ”skäligt" eftersom priskonkurrensen ofta är svagare än för dagligvaror.

Frågor av detta slag behandlas redan av myndigheterna på konsument- området. Det kan t.ex. nämnas att bilfrågorna, som ej behandlats närmare här, ägnas stor uppmärksamhet inom konsumentverket. Bil- branschens marginaler inom olika delar av verksamheten har vid ett flertal tillfällen undersökts av SPK. När det gäller prisutvecklingen har beträffande textilhandeln konstaterats, att det f.n. inte finns någon

tillfredsställande metod att utan en omfattande byråkratisk apparat ingripa mot de prisstegringar som ägt rum och som kan befaras fortsätta. Enligt nyssnämnda uttalande av handelsministern i april 1975 är det en uppgift inom prispolitiken att finna effektiva metoder för sådana in- grepp.

Det föreligger enligt utredningens uppfattning inte några tecken på att de strukturella förändringar som pågår skulle allvarligt försämra konsu— mentens situation. Ändrad lokaliseringspolitik kan emellertid komma att försvåra kombinationer av dagligvaruköp och andra inköp. Fackhandel i externa och trafikorienterade lägen kan locka även dagligvaruhandel att etablera i sådana lägen, vilket kan försämra tillgången till dagligvaru— butiker inne i bostadsområden. Fackhandelns vidgade samarbete i fråga om sortiment, marknadsföring m. m. är en företeelse som åtminstone på kort sikt kan vara ägnad att förbättra utbudet från konsumentens synpunkt, bl. a. i fråga om sortimentssammansättning.

Det finns enligt utredningen dock anledning att följa utvecklingen inom fackhandeln såväl i fråga om utbudspunkternas antal och lokalise- ring som branschblandningen och de långsiktiga konsekvenserna av en fortsatt företagskoncentration och samverkan. Detta är frågor som i stora delar faller inom konkurrens- och konsumentmyndigheternas verksam- het, varför något behov av särskilda åtgärder ej synes föreligga. Utred- ningens följande ställningstaganden i frågor rörande mål och medel inom distributionen avser därföri första hand dagligvaror. Det föreslås dock att kommunerna mera aktivt följer utvecklingen även för fackhandel och andra varor och tjänster.

10. Mål och medel i dagligvarudistributionen -- problem och principiella överväganden

10.1. Allmänna synpunkter på mål— och medelfrågor 10.1.1 Problem genom handelns strukturomvandling

Ett allmänt mål för distributionssystemet har angivits i avsnittet 3.1.1. Överfört på den del av distributionen som här i första hand behandlas kan det allmänna målet sägas vara att inom ramen för existerande produktutbud ge hushållen tillgång till ett sortiment av varor, som täcker olika hushållskategoriers behov och anspråk till rimliga kostnader och uppoffringar. Detta syfte leder till krav på att utbudet av detaljhandelns tjänster anpassas till behoven. Det leder också till krav på successiva anpassningar till ändrade förutsättningar samt på hög effektivitet inom företagen vid utförandet av olika arbetsuppgifter.

Skall syftet närmare preciseras ställs man bl. a. inför problemet att väga olika hushållsgruppers behov och önskemål mot varandra. Vidare uppkommer frågan att bedöma vad förbättringar i detaljhandelns service skall få kosta och vad som skall anses vara en rimlig arbetsfördelning mellan hushåll och företag när det gäller olika funktioner inom distributionen.

Under ett par decennier har distributionen utvecklats under en i stort obunden konkurrens mellan företagen. Från samhällets sida har intresset främst inriktats på att därmed främja låga kostnader och priser i företagen. De mest framträdande dragen i utvecklingen är

— att butiksnätet utglesas och butikerna blir allt större och i ökande omfattning inriktas på bilburna kunder — att antalet helt självständiga företagsenheter också minskar kraftigt genom nedläggningar, uppköp och ekonomisk samverkan — att sortimentet i butikerna växer och utvidgas till att omfatta även andra varor än vad som traditionellt saluhålls i livsmedelsbutiker — att öppethållandet i viss utsträckning förläggs på andra tider än vad som tidigare varit vanlig affärstid

— samt att företagen rationaliserar sin verksamhet för att hålla tillbaka kostnads— och prisstegringar, vilket till en del sker genom övergång till större butiksenheter.

Ställs den situation som den hittillsvarande utvecklingen lett fram till mot angivna syften eller krav kan konstateras, att såväl brister som

förtjänster föreligger. l väsentliga och konkreta avseenden har utveckling- en inneburit å ena sidan ökade avstånd till närmaste butik och därmed ökade uppoffringar och problem för hushållen samt å andra sidan förbättrade valmöjligheter för stora hushållsgrupper och en förhållandevis gynnsam kostnadsutveckling inom handeln.

Den omfattande nedläggningen av butiker orsakas av flera förhållan- den, såsom befolkningsomflyttningar och ändrade köpvanor. Till stor del orsakas nedläggningar emellertid också av att större butiksenheter har lägre kostnader och större konkurrenskraft än småbutiker. Att döma av tillgängliga undersökningar tycks det inte vara de allra största och påtagligt priskonkurrerande enheterna, nämligen stormarknaderna, som haft avgörande betydelse härvidlag, utan stora försäljningsställen av annan typ har sammantaget större konkurrenseffekter än stormarknader.

Den långtgående blockbildningen i handeln kan i och för sig ha påskyndat omstruktureringen av butiksnätet men är enligt utredningens bedömning inte den primära orsaken härtill. Utvecklingen mot tre stora block i dagligvaruhandeln har enligt utredningens uppfattning hittills inte medfört påtagliga nackdelar från hushållens och samhällets synpunkt. Med hänsyn till att den senast tillkomna blockbildningen, Dagab, håller på att utvecklas är konsekvenserna för närvarande svårbedömda. Från konkurrenssynpunkt kan blockkoncentrationen på längre sikt inrymma vissa risker. Bl.a. kan såsom visats i avsnitten 8.3.4 förändringar i producentledet tvingas fram, vilka indirekt kan få konsekvenser för konsumenterna. Utredningen har emellertid inte funnit det möjligt att närmare analysera dessa frågor men har pekat på problemen. Detsamma gäller de överföringar av funktioner som skett mellan de olika företagsle- den i distributionen.

Den mest påtagliga effekten i utvecklingen från hushållssynpunkt är de ökande avstånden till närmaste dagligvarubutik. Enligt utredningens mening kommer, om inga särskilda åtgärder vidtas, utglesningen av butiksnätet att fortsätta, varvid tillgängligheten kan väntas försämras ytterligare. Växande hushållsgrupper kan därvid få svårigheter med sin varuförsörjning, däribland speciellt sådana som har dåliga resurser i olika avseenden och sådana som bor i glesbygder. Till en del förklaras utvecklingen mot försämrad tillgänglighet av att närhetsservice blivit för dyr för att konsumenterna skall vara villiga att i tillräckligt stor utsträckning betala vad den kostar. Många hushåll som har möjlighet därtill tar därför själva på sig distributionsarbete i stället för att anlita närhetsbutiker eller hemköp.

Utredningen har i kapitel 8 behandlat olika tänkbara butiksstrukturer i ett tioårs-perspektiv och sökt belysa skillnader dem emellan i fråga om kostnader, utbudsegenskaper och andra konsekvenser för hushåll och samhälle. De olika strukturerna bygger på vissa antaganden, och beräkningarna av skillnader i kostnader och effekter har karaktär av räkneexempel och bedömningar på allmänna grunder. I bilaga A redovisas andra liknande beräkningar av totalkostnader vid olika utformning av distributionssystemet. Beräkningarna antyder, att det i fråga om total- kostnader skulle ställa sig mera gynnsamt med en struktur som innehåller

en relativt stor andel mindre butiker i anslutning till bostäderna. I bilaga A visas också räkneexempel avseende storleken av hushållsgrupper som får problem vid en fortsatt utveckling enligt föreliggande tendenser. Enligt dessa beräkningar skulle problemgrupperna fortsätta att växa.

10.1.2. Behovet av åtgärder

Vid en samlad bedömning av olika alternativ för den framtida butiks- strukturen har utredningen kommit till den uppfattningen att åtgärder måste vidtas för att hejda utvecklingen mot en struktur som huvudsakli- gen skulle bestå av storbutiker.l Denna struktur har i kapitel 8 benämnts ”extremalternativet”. Utredningen anser att förutsättningarna för etable— ring och drift av mindre och medelstora butiker måste förbättras för att hushållens behov av närhet till butik skall kunna tillgodosesi framtiden. Detta innebär inte att utredningen anser att etablering av stormarknader och andra större butiksenheter helt bör hindras. Det gäller snarast att förbättra förutsättningarna för en från hushållens och samhällets syn- punkt lämplig avvägning mellan butiker av olika typ och storlek. Vidare måste en anpassning ske till framtida förändring i hushållens behov genom ökad flexibilitet i företagens utbud.

Som en alternativ eller kompletterande väg att lösa problem i fråga om tillgänglighet kan tänkas att man inriktar generella åtgärder på att förbättra hushållens egna resurser för inköpsverksamheten. Det faller emellertid endast i begränsad utsträckning inom utredningens uppdrag att föreslå förbättringar av sådana hushållsresurser som tillgång till tid, förvaringsutrymmen, egna transportmedel samt penningmedel. [ sist- nämnda hänseende kan resurserna förstärkas genom bidrag till speciella kostnader, t. ex. för hemsändning. Åtgärder för att främja hushållens information och kunnande om varor och inköpsmetoder är dock angelägna och anknyter närmare till uppdraget.

Oavsett vilken butiksstruktur som råder behövs åtgärder för att underlätta transporter i inköpsarbetet. Eftersom inte alla hushåll i framtiden kan väntas disponera bil är en fungerande kollektiv transport- apparat angelägen. Härvid bör erinras om att regional och lokal trafikplanering pågår och att utredningen om kollektiv trafik i tätorter nyligen bl. a. förordat att kommunerna upprättar en trafikförsörjnings- plan för den kollektiva tätortstrafiken (SOU 1975z47). Med hänsyn till hushåll med särskilt dåliga inre och yttre förutsättningar är det vidare angeläget att möjligheter till hemsändning finns och fungerar väl från hushållssynpunkt.

En distributionsform som kan underlätta i första hand landsbygdshus- hållens transportarbete är ambulerande handel genom livsmedelsbussar. På grund av höga kostnader läggs denna verksamhet efterhand ned, särskilt i utpräglade glesbygdsområden. Från hushållssynpunkt har distributionsformen vissa fördelar men också klara nackdelar. Den förutsätter bl. a. att någon i hushållet har möjlighet att passa de tider då bussen passerar. Genom att bussarna ofta trafikerar upptagningsområde- na för fasta butiker kan dessas verksamhet försvåras. Bl. a. erfarenheterna

1 Med storbutiker avses här enheter med en för- säljningsyta överstigande 400 m2 och en årsom- sättning från 4—5 milj. kr.

vid prövningen av stöd till kommersiell service i glesbygd visar att ambulerande handel från olika synpunkter ofta är ett mindre lämpligt alternativ till distribution genom butik. I speciella fall kan den dock fylla en funktion i glesbygder. [ den följande diskussionen av medel för att lösa problem i distributionen behandlas i första hand andra lösningar för att göra utbudet tillgängligt för hushållen.

10.1.3. Möjligheterna att precisera mål

Från samhällets synpunkt skall distributionens funktionsduglighet bedö— mas i förhållande till de olika mål och restriktioner som samhället ställt upp för detta system. Några direkta, av statsmakterna uttalade mål för butiksstrukturens utformning finns, såsom tidigare anförts, inte. Intresset har hittills främst inriktats på att främja låga kostnader och priser i företagen. Utredningens direktiv anger emellertid ett behov av en vidare syn på distributionsfrågorna, så att även hushållens insatser och uppoff- ringar beaktas. Mot bakgrunden av ett sådant synsätt har servicekom- mittén i sitt slutbetänkande (SOU 1973:27) Boendeservice 7 konstaterat, att det krävs tillgång till detaljhandel i bostadsområdet eller alternativt hemsändning för att minska hushållsarbetet (se vidare avsnitt 1.4.3). Planverket har i förslag till råd och anvisningar för planering av bostadens grannskap angivit vilka maximiavstånd till butik liksom vilken minimi- storlek på butik som bör godtas som planeringsmål (se vidare avsnitt 4.2.2).

Frågan om hur målen för olika verksamheter i samhället skall anges i detalj har under senare tid blivit allt mer aktuell. För närvarande är olika samhällsmål ofta mycket allmänt formulerade och anger endast verksam- hetens inriktning i stora drag. För att avgöra hur väl en verksamhet uppfyller sina mål fordras dels att målen kan anges i något mått, dels att det finns en norm för att bedöma resultatets godtagbarhet. Vilka problem man möter när man försöker formulera mål för komplicerade samhällsfunktioner utvecklas närmare i bilaga A.

Svårigheter att formulera mål gäller i hög grad distributionssystemet. Det beror bl.a. på att systemet är mycket komplext med ett flertal delvis motstridiga intressen. Systemet är dessutom starkt beroende av föränd- ringar i sin omgivning. Som ett komplement till konkreta mål avseende butiksstrukturen kan det därför vara lämpligt att söka ställa upp mål för hur en gradvis anpassning skall ske.

Enligt sina direktiv har utredningen haft att bedöma distributionen från i första hand hushållens behov. Som framgått av den föregående redovisningen är det emellertid svårt att entydigt klarlägga dessa behov och uttrycka dem konkret. Utredningen har i stället valt att utifrån vissa allmänna krav och önskemål i fråga om utbudsegenskaper beskriva problem och brister i det nuvarande systemets funktionssätt. Ett mål är att i görligaste mån avskaffa dessa brister utan att skapa nya problem.

Hushållskraven måste emellertid kompletteras med krav från andra intressenter i systemet. Det gäller bl. &. samhällsintresset av att företagen arbetar under förutsättningar, som ger lönsamhet och som stimulerar till

en från allmän synpunkt önskvärd utveckling, samt att de anställdas arbetsförhållanden är tillfredsställande.

Av stor betydelse för en målprecisering är vilka förutsättningar som finns för att förändra anpassningen eller prestationerna inom systemet utan att höga kostnader eller ogynnsamma effekter i andra avseenden samtidigt uppkommer. Om samhällets möjligheter att styra utvecklingen är begränsade kan det vara föga meningsfullt att generellt precisera olika delar i målet, t.ex. att ange maximala gångavstånd till butik eller sortimentets omfattning och innehåll. Vidare kan mål och medel sägas vara inbördes beroende på ett sätt som kräver en samlad bedömning.

10.1.4. Olika huvudprinciper för bedömning av mål och medel

Möjligheterna att skapa en bättre anpassning i distributionen kan i princip behandlas på två skilda sätt. I ytterlighetsfallet innebär den ena linjen att man helt överlåter åt marknadsmekanismen att styra anpass- ningen av utbudet och nöjer sig med att motverka uppenbara konkurrens— begränsningar. Den andra linjen skulle i ytterlighetsfallet vara att samhället genom politiska och administrativa beslut helt bestämmer detaljhandelns struktur och utbudsegenskaper. Detta skulle troligen kräva att samhället också måste ta ansvaret för butikernas ekonomi och skötsel.

Varken den ena eller den andra ytterligheten synes aktuell, men i modifierad form anger de olika uppfattningar om marknadsmekanismens förmåga att styra utvecklingen som kan leda till olika sätt att formulera mål och välja åtgärdstyp. Om man väljer marknadsstyrning som huvud- princip får målen form av krav på anpassningsprocesser och korrigeringar, medan målen i ett av samhället detaljstyrt system kan ta form av bestämda strukturer med mera preciserade krav på tillgänglighet, sorti- ment och andra utbudsegenskaper.

Av väsentlig betydelse för frågan om styrning av distributionens utveckling är vilka medel som under rådande allmänna förutsättningar är lämpliga. I det följande görs därför en inventering och analys av olika tänkbara åtgärder för att i första hand förändra butiksstrukturens utveckling.

10.2. Olika möjligheter att påverka butiksstrukturens utveckling

10.2.1. Nuläget

[ stor omfattning påverkas utvecklingen i distributionen av faktorer i omgivningen såsom tidigare berörts. Viktiga faktorer är utformningen och tätheten av bebyggelsen, trafikfön'ngen, arbetsplatslokaliseringen och andra förhållanden, vilka i första hand kommunerna har möjlighet att påverka. Som nämnts kan kommunerna exempelvis genom komplettering av befintlig bebyggelse stärka köpkraftsunderlaget och därmed skapa förutsättningar för butikers fortbestånd. I planeringen av större samman- hängande nybyggnadsområden kan bebyggelsens täthet anpassas för att ge underlag för ett visst önskat utbud av service av olika slag.

Byggnadslagstiftningen ger också kommunerna viss möjlighet att t. ex. hindra etableringar som kan väntas innebära ett hot särskilt mot mindre bostadsorienterade butiker.

En insiktsfull och aktiv kommunal planering kan således påverka butiksstrukturen i betydande omfattning. Kommunerna saknar emeller- tid möjlighet att få garantier för butikers tillkomst och fortbestånd. För att kommunerna skall kunna genomföra samhälleliga intentioner kan ytterligare åtgärder krävas. I det följande diskuteras tänkbara metoder för att påverka butiksstrukturen samt deras effekteri olika avseenden.

En utgångspunkt för genomgången är att de förändringar som skall åstadkommas avser att bryta eller dämpa föreliggande trender mot ökad butikskoncentration samt att upprätthålla en god tillgänglighet i lokala situationer. De kan således ha såväl generell som specifik verkan. Åtgärder av detta slag kan klassificeras på olika sätt, såsom efter åtgärdstyp, efter föremålet för åtgärderna samt efter sätt för administra- tion och finansiering. I det följande har en indelning gjorts efter åtgärdstyp i tre huvudgrupper, nämligen information och förhandlingar, stödåtgärder samt restriktiva medel med ekonomisk eller rättslig verkan. Nu tillämpade åtgärder och deras utformning och objekt illustreras schematiskt i figur 10.1.

De styrmedel som används vid sidan av kommunal planering, t. ex. prispolitiken, har emellertid i huvudsak endast en indirekt verkan på butiksstrukturen. Åtgärder som härutöver kan komma i fråga är således oprövade i vårt land. Av bilaga C framgår, att detsamma också gäller andra länder. I Frankrike har nyligen införts särskild prövning av etablering av större detaljhandelsenheter, och man har där sedan länge haft olika stödformer för mindre företagsenheter. Likväl genomgår butiks— och företagsstrukturen i Frankrike f. n. en snabb omvandling mot större enheter. Åtgärder i övriga studerade länder avser i första hand samhällsstöd till mindre företag generellt, t. ex. i form av bidrag till utnyttjandet av konsulttjänster. I huvudsak tycks statsmakternas syn på distributionen i studerade länder vara konkurrensinriktad. I Finland har problemen med varuförsörjningen i glesbygd uppmärksammats och vissa stödåtgärder har införts. I Norge finns en utredning med direktiv motsvarande distributionsutredningen. Den har under våren 1975 avläm- nat ett delbetänkande (NOU 1975z23) avseende stöd till glesbygdsbutiker i form av investeringsstöd, driftsstöd och bidrag till konsulttjänster. Ett förslag om etableringskontroll i regionalpolitiskt syfte, som också innefattar detaljhandel, väntas bli antaget i folketinget hösten 1975.

Inom regionalpolitiken i Sverige har vissa stödformer prövats för att styra lokaliseringen främst av industriell verksamhet. Åtgärderna, som sedermera utvidgats att omfatta bl. a. även partihandel, har till syfte att främja sysselsättningen i vissa delar av landet. De omfattar bl. a. bidrag och lån vid lokalisering i första hand i Norrland, nordvästra Svealand och på Gotland och Öland. Från mitten av 1960-talet och fram till budgetåret 1972/73 beviljades stöd i nämnda former med drygt 2 miljarder kr. I betänkandet (SOU 1974z82) Samverkan för regional utveckling diskute— ras och förslås ytterligare styrmetoder, vilka berörs kortfattat i det

Styrande organ

Regering och riksdag Statl. och kommunala

myndigheter

T av Information åtyggrd Förhand- lingar

Restriktiva Stödåtgä rder medel

Utfo mn'n r ' g Uttalanden Samråd

Lån Bidrag Författn. om Lagbestäm. Upplysning Förhandling Bidrag Socialhjälp skatter, av- med förbud, Kreditga ranti gifter etablerings-

kontroll m.m.

Föremål Samhällsorgan Företag Kommuner Konsumenter Företag Samhällsorgan Företag Företag Företag

Konsu me nter

medel. Figur 10.1 Direkta styr-

10.2.2. Information och förhandlingar

Åtgärder av enbart informativ karaktär får sägas vara en mjuk och okomplicerad styrform som likväl kan ha en uppenbar effekt. Informa- tionen kan avse t. ex. statsmakternas intentioner och önskemål i en viss fråga, utredningar om olika faktiska förhållanden samt upplysningsverk- samhet i visst syfte. Exempel på åtgärder av detta slag är uttalanden om betydelsen av priskonkurrens, tillsättandet av utredningen om bensinhan- delns struktur och denna utrednings kartläggning, prognoser och förslag, resultaten av jämförande varuprovningar samt prisupplysning.

Information till företag avseende samhällsmål för butiksstruktur, service m.m. får ses som en grundläggande åtgärd som f.n. torde vara efterfrågad i hög grad. Åtgärden synes emellertid inte tillräcklig om en mera genomgripande förändring av utvecklingen eftersträvas. Upplysning till företag om hushållens situation enligt undersökningar av det slag, som utredningen gjort och som framför allt konsumentverket har i uppgift att utföra, är också en nödvändig men troligen inte tillräcklig åtgärd.

Information till hushåll om olika inköpsmetoder, olika butikstypers förmånlighet, betydelsen av köptrohet till närhetsbutiken rn. m. är också en åtgärd som bör ligga inom konsumentverkets arbetsområde. Med hänsyn till den relativt ringa genomslagskraft, som hittills konstaterats i fråga om konsumentupplysning, står det emellertid klart att enbart sådana åtgärder inte är tillräckliga.

Samråd och förhandlingar mellan samhällsorgan och företag är i Sverige en vanlig och naturlig arbetsform som har styrande effekter. Resultaten kan ofta bli åtaganden från företagens sida för att undvika tvingande bestämmelser. Exempel med anknytning till distributionen är utfästelser av näringslivets huvudorganisationer i mitten av 1960-talet att verka för prisåterhållsamhet för att undvika prisreglering. Ett aktuellt exempel är införandet av jämförpriser. Affärstidsnämndens förhandlingar med varuhusföretagen angående återhållsamhet i reklam och ”jippon” i samband med Söndagsöppet har däremot inte helt lett till önskat resultat.

I samband med tillämpningen av prisregleringar under 1970-talet har SPK kommit att intensifiera sina kontakter med företagen. Dessa kontakter gäller bl. a. frågor om tillämpningen av prisstopp och överlägg- ningar med anledning av förhandsanmälningar av prisändringar. SPK anser sig härigenom ha fått en bättre insyn i olika företags kostnadssitua— tion. Man anser också att förhandlingar av detta slag haft en prisdämpan- de effekt.

I den kommunala _ planeringen är samråd och förhandlingar med etableringsintressenter ett naturligt led. Det kan tänkas byggas ut med bl. a. varsel om butiksnedläggningar. Om en kommunal konsumentpoli- tisk verksamhet byggs ut kan frågor rörande konsumentönskemål om service av olika slag också tänkas tas upp förhandlingsvägen. Med hänsyn till den höga integrationsgraden i handeln kan arbetsformen också tillämpas på central nivå i mera övergripande frågor. Möjligheten att på detta sätt få till stånd utfästelser om butiksetableringar och dessas utformning samt om upprätthållande av butiker kan dock vara begränsad.

Några ogynnsamma bieffekter av information och förhandlingar synes inte behöva uppkomma om samhällets mål och prioriteringar mellan olika krav och önskemål är klarlagda såväl på lokal som central nivå.

i sammanhanget bör också nämnas att butiksetableringsutredningen föreslagit ett premieringssystem som ett medel för kommunerna att förverkliga etablering i lägen som ur företagens synvinkel är mindre gynnsamma. Företag som åtog sig att driva butik i ett sådant läge skulle t. ex. kunna få också ett bra butiksläge samtidigt eller vid ett senare tillfälle. Remissinstanserna har emellertid i allmänhet ifrågasatt såväl effektiviteten som lämpligheten av dylika förhandlingar och utfästelser. Begränsningen i förslagets effektivitet är närmast att det synes tillämpligt endast i stora och expansiva orter samt för filialföretag. För delvis integrerade block synes förslaget förutsätta att en resultatutjämning sker mellan juridiskt skilda företagsenheter eller att filialbildningar framtving- as.

10.2.3. Direkta stödåtgärder Ekonomiska bidrag

Olika former av stöd till butiker kan tänkas lämnas generellt till viss kategori eller avgränsas på olika sätt. Investeringsstödet till glesbygdsbuti- ker är geografiskt avgränsat — dock ges möjlighet till undantag — och behovet av aktuella butikers fortbestånd bedöms från fall till fall. Ett första steg i en ökad styrning av butiksstrukturen skulle kunna vara att modifiera eller slopa den geografiska begränsningen av stödet. Ett andra steg skulle kunna vara att utvidga formerna för stödet till att omfatta även bidrag för underskott i rörelsen, driftstöd. Som framgår av bilaga B har behovet av sistnämnda åtgärd påtalats från flera håll, och det förekommer att kommuner lämnar direkta driftstöd till dagligvarubuti- ker. En ytterligare stödform kan vara att stat eller kommun övertar butikslokal och inredning och hyr ut driften till företagare på villkor som avpassas till rörelsens lönsamhet. Detta skulle t. ex. kunna vara lämpligt när den nuvarande ägaren inte är intresserad av att fortsätta verksamhe- ten.

Det grundläggande kriteriet för stöd till butik skulle liksom nu vara att det utgår i första hand för att tillgodose behovet av en tillfredsställande kommersiell service men också för att en butik bedöms fylla en väsentlig social funktion. Stödet skulle kunna utgå generellt till småbutiker enligt vissa allmänna kriterier, såsom viss storlek på kundunderlaget, viss minimistandard i fråga om sortiment, öppethållande m. m. Detta skulle kunna göra ett mycket stort antal butiker stödberättigade. Stödet kan också göras beroende av de krav på utbudets tillgänglighet och kvalitet, som kan bedömas rimliga för olika bebyggelsetyper, och dess omfattning skulle kunna regleras genom medelsanvisningens storlek. Stöd såväl till investeringar som löpande drift skulle även kunna omfatta nyetablering- ar.

En fråga i samband med driftsstöd gäller avvägningen av bidragets

storlek i de enskilda fallen om de inte lämnas generellt med visst schablonberäknat belopp. Bidragets storlek skulle kunna göras beroende av omsättningens storlek i förhållande till vad kundunderlaget kan beräknas möjliggöra. Bidraget skulle också kunna avpassas så att butiken gav innehavaren en marknadsmässig ersättning för insatt arbete och kapital. I så fall skulle vissa problem aktualiseras såsom frågan om vederbörandes eventuella sidoinkomster. Bidrag av detta slag skulle kunna innebära att butiken kom i ett betydligt mera fördelaktigt intäkts- läge än kanske flertalet butiker av motsvarande storlek. En annan väg är att ge bidrag som täcker visst kostnadsslag i rörelsen, t. ex. hyreskostna- den.

Tillämpas ekonomiska bidrag som enda styrmetod utöver information m. ni. kan stödbehovet väntas växa fortlöpande. Om stödet inte skall vara endast temporärt, såsom kan gälla t. ex. i avflyttningsområden, kan det därför behöva kompletteras med andra åtgärder. En fråga, som uppkom- mer under alla omständigheter, är att bedöma när stödet rimligen måste upphöra. Det gäller såväl vid förbättring av situationen som vid en fortlöpande försämring. I det senare fallet aktualiseras frågan om stat eller kommun i vissa situationer kan behöva träda in och överta såväl ägande som drift av butiken. Även i dylika fall synes dock krav på viss minsta omfattning i verksamheten föreligga, bl. a. med hänsyn till de anställdas intresse av en meningsfull sysselsättning.

Köptrohetsstimulans

Ett alternativ till ekonomiska bidrag till butik kan vara att när så är lämpligt söka främja köptroheten hos berörda hushåll. En sådan stödform skulle vara ägnad att förstärka effekten av informationen till konsumenterna om betydelsen av köptrohet och skulle vara mera aktiv än driftsbidrag genom att omsättningen hölls uppe. Olika metoder att främja köptroheten kan tänkas. En skulle vara att rabattkuponger tillhandahålls hushållen för köp i viss butik, varvid villkor beträffande inköpsmängd m. m. skulle kunna ställas. En annan metod skulle kunna vara att årsvis lämna återbäring med allmänna medel för köp i viss butik, vilket synes administrativt mera lätthanterligt än ett rabattkupongsystem. Köptrohetsstimulans skulle om så behövdes kunna kompletteras med driftsbidrag.

Bieffekter

Stöd till butiker i olika former kan innefatta effekter på prisnivån på sikt som får betraktas som en kostnad för att vidmakthålla ett relativt tätt butiksnät. Det blir härvid en avvägningsfråga om denna kostnad skall täckas över statsbudgeten eller genom en högre prisnivå. Driftsbidrag kan också, särskilt om de ger garanti för viss lönsamhet, verka avtrubbande på arbetsintensiteten och konkurrensviljan. Om stödet ges selektivt uppkom- mer också prioriteringsfrågor i de fall det finns fler än en butik i aktuell ort eller bostadsområde. Vid handläggningen av ansökningar om investe-

ringsstöd synes dylika förhållanden ha innefattat problem på såväl kommunal som regional nivå. Stöd till vissa butiker synes inte innebära att andra butikers konkurrensförmåga försämras på kort sikt. På något längre sikt innebär stödet dock att andra butiker går miste om en tillväxt av sitt köpkraftsunderlag som skulle förstärka deras konkurrensförutsätt— ningar eller möjligheter att överleva av egen kraft.

10.2.4. Andra typer av stöd till småbutiker

] fråga om inköpsvillkoren gäller f. n. att de tre blocken i sin partiförsäljning inte differentierar priserna med hänsyn till fraktkostna- der. Vidare är inte kvantitetsrabatterna till fullo kostnadsanpassade, utan småbutiker får viss prisfavöri förhållande till de faktiska kostnaderna för mindre orderstorlekar. Detta uppvägs dock till en del av att stora butiker åtnjuter årsbonus. Bestämmelser skulle kunna utfärdas som förhindrade försämring av små och avlägset belägna butikers inköpsvillkor. Det skulle också kunna påbjudas, att inköpsvillkoren skulle vara desamma oavsett frakt— och orderkostnader.

[ sitt förhållande till leverantörerna blir småbutiker ofta missgynnade genom att fabrikanter och importörer tillhandahåller stora butiksenheter tjänster av olika slag, t. ex. i fråga om skyltning. Någon form av reglering av dessa förhållanden, exempelvis genom att ålägga leverantörerna att behandla alla kunder lika, skulle kunna förbättra situationen för småbutikerna, som kanske i högre grad än stora enheter har behov av dylika tjänster. Kontrollen av efterlevnaden av dylika bestämmelser kan dock innefatta vissa svårigheter. I sammanhanget bör erinras om att man inom de stora handelsblocken arbetar med frågan att finna lämpliga former för små närhetsbutiker. Ett positivt stöd till dylika strävanden även från fabrikanthåll skulle kunna vara av stor betydelse.

Vidare kan åligganden för butiker enligt särskilda bestämmelser eller frivilliga åtaganden medföra kostnader, som i vissa fall kan vara besvärande särskilt för mindre butiker. En tänkbar väg att främja småbutikers verksamhet i förhållande till större enheter skulle kunna vara att modifiera samhällskrar av olika slag för butiker under viss storlek. Det skulle t. ex. kunna gälla ytterligare höjda hygienkrav, jämförprismärkning och tillhandahållandet av särskilda kundvågar. Detta skulle givetvis av vissa konsumenter kunna uppfattas som en försämring av dylika butikers service och därmed få motsatt effekt än den avsedda.

I diskussionen har framförts att man skulle kunna undanta mindre enheter från tillämpningen av prisstopp och andra prisregleringar, vilket dock troligen i många fall inte skulle medföra en bättre intäktssituation på grund av konkurrensen från större enheter. En annan åtgärd kan vara att såsom anges i direktiven för den nya affärstidsutredningen låta en eventuell framtida affärstidsreglering endast gälla större enheter. Andra restriktioner mot stora butiker som ett indirekt stöd till små enheter behandlas i följande avsnitt.

10.2.5. Restriktiva medel mot stora enheter Ändring av beskattningsregler

Som nämnts kan de restriktiva medlen vara av ekonomisk eller rättslig art. Med ekonomiska medel skulle kostnadsfördelarna i större enheter kunna minskas, t.ex. genom differentiering av företagsbeskattningen eller uttaget av mervärdesskatt mellan enheter av olika storlek. Eftersom skatteuttaget inte knyts till verksamhetsställena utan till företaget och antalet filialföretag är stort så skulle en sådan åtgärd behöva innefatta ändrade uppbördsrutiner. Det skulle också kunna innebära nackdelar från administrativ synpunkt att ha särskilda skatteregler för vissa detaljhan- delsföretag. Ändringar i beskattningen kan därför vara en mindre lämplig väg för att styra distributionen. Syftet att åstadkomma en kostnads- utjämning mellan enheter av olika storlek kan emellertid nås på annat sätt, i första hand genom särskilda avgifter.

Avgifter på stora butiksenheter

Olika typer av avgiftssystem som en styrmetod har diskuterats i flera sammanhang, bl. a. av bensinhandelsutredningen, glesbygdsutredningen och utredningen om regionala styrmedel. Avgifterna kan vara av engångsnatur eller utgå löpande, och de kan beroende på syftet beräknas på olika bas, såsom investeringskostnader, lönekostnader, antal sysselsat- ta, anläggningens yta samt årsomsättning.

I förevarande sammanhang skulle ett avgiftssystem kunna utformas efter främst två linjer. Den ena skulle innebära att en avgift togs ut på årsomsättningen av dagligvaror i alla butiker över en viss storlek. Enligt den andra linjen skulle endast nytillkommande större enheter beläggas med avgift, och denna skulle då lämpligen utgå i form av en engångsav- gift, baserad på t. ex. investeringskostnaden eller butikens yta.

En löpande avgift på årsomsättningen skulle primärt syfta till att minska kostnadsfördelarna i stora enheter. För att ytterligare förbättra mindre enheters situation skulle influtna medel kunna användas för ekonomiska bidrag. som skulle kunna lämnas generellt till butiker under viss storlek eller i specifika fall. Avgiftsmedlen skulle kunna fonderas i särskild ordning och betalas ut av förvaltande myndighet. De skulle också kunna tillföras statskassan utan särskild ändamålsangivelse. Om t. ex. en avgift togs ut motsvarande genomsnittligt 0,5 % av årsomsättningen för enheter med dagligvaruförsäljning överstigande 5 milj. kr så skulle de influtna medlen uppgå till ca 70 milj. kr per år (se tabell 5.1). En avgiftssats motsvarande 1 % av årsomsättningen i butiker i storleksord- ningen 20 milj. kr och däröver skulle tillföra statskassan ca 30 milj. kr per år.

Fastställandet av den avgiftsgrundande omsättningen inrymmer vissa problem. Ett av dessa hänför sig till den pågående branschblandningen, vilket skulle kräva ändrade kassarutiner i butikerna för att skilja ut försäljningen av dagligvaror. Eventuellt skulle detta motivera att all försäljning i butiker över viss storlek oavsett bransch belades med avgift.

Tabell [0.1 Exempel på avgiftsstorlekar.

Omsättningsintervall Avgiftssats Avgiftsbelopp Avgift i% av hela (milj. kr) % (kr) ” omsättn.” 5—10 1 25 000 0,3 10— 20 2 150 000 1 20— 3 550 000 1,8

” Beräknat för butiker med årsomsättning 7,5, 15,0 resp. 30 milj. kr. En butik av storleken 15 milj. kr. får betala 1 % på oms. mellan 5 och 10 milj. kr. och 2 % på 5 milj. kr.

En annan möjlighet vore att begränsa avgiftsskyldigheten till vissa definierade butiksformer, t. ex. varuhus, stormarknader och andra större enheter med dagligvaruförsäljning, och ta ut en avgift på all försäljningi dessa enheter. Ett annat problem är att mindre och medelstora dagligvarubutiker, som ligger intill varandra i ett centrum, i vissa fall kan ha samma effekter på småbutiker i bostadsområden som en stor enhet. Eventuellt skulle avgiften därför bestämmas inte enbart efter varje butiks omsättning utan på den sammanlagda försäljningen i butiker som ligger nära varandra. Ett sådant förfarande inrymmer emellertid vissa komplika- tioner i den praktiska tillämpningen.

Ett annat problem utgör fastställandet av lämpliga avgiftssatser. För att nå syftet med avgiften och för att undvika ”tröskeleffekter” skulle avgifterna ges lämplig progressivitet. I tabell 10.1 visas ett exempel på avgifternas storlek vid vissa avgiftssatser1 .

Avgifter av storleken 1—2 % av hela årsomsättningen motsvarar ungefär den genomsnittliga nettovinsten för butiker av den storlek som här är aktuell. Avgiften skulle därför otvivelaktigt verka dämpande på större butikers priskonkurrens och skulle troligen på sikt kunna få en prishöjande effekt. Vissa butiker skulle kunna bli tvungna att avveckla sin verksamhet om de inte lyckades skära ned sina kostnader eller höja sin prisnivå. Inom filialföretag med såväl stora som små butiker skulle avgiftsbelastningen bli mindre kännbar. Varuhus och stormarknader skulle troligen ha större möjligheter än andra att bära avgiften eftersom de i viss mån skulle kunna kompensera den med prishöjningar på andra varor.

En engångsavgift för nytillkommande enheter skulle syfta till att dämpa den fortsatta etableringen av större butiksenheter. I förhållande till en avgift på årsomsättningen skulle den styrande effekten bli mera påtaglig för den framtida utvecklingen av butiksstrukturen. Samtidigt skulle ogynnsamma verkningar främst i form av prisnivåhöjningar troligen inte uppkomma på grund av rådande konkurrenssituation Avgiftens storlek skulle kunna bestämmas så att den i stort motsvarade samhällets kostnader för olika insatser i distributionen utan att den därmed blev direkt hindrande för all etablering av stora enheter. Vid sidan av styreffekten skulle avgiftens syfte således också vara att skapa en finansieringsform inom distributionssystemet för t. ex. samhälleliga

' De exemplifierade av- giftssatserna skulle upp- skattningsvis inbringa ett belopp av storleksord- ningen 100 milj. kr. per ar.

1 Se bilaga D, appendix D lll.

stödåtgärder.

Några aktuella uppgifter finns f.n. inte om storleken av nyinveste- ringar i livsmedelsförsäljande enheter och hur dessa fördelar sig mellan olika stora butiker. Bearbetningar av uppgifter till 1975 års långtidsutred- ning kan sedermera komma att ge viss ledning. Det kan emellertid antas, att ifrågavarande investeringar uppgår till storleksordningen 400 milj. kr per år och att beloppet fördelar sig ungefär lika mellan å ena sidan byggnader och å andra sidan inventarier och inredning. Om avgiftspliktiga butiker antas svara för 60—70 % av det totala beloppet så skulle en avgift motsvarande 10 % av investeringskostnaden för dylika butiker ge ett årligt belopp om ca 25 milj. kr. För en butik med en investeringskostnad om t. ex. 2 milj. kr och en årsomsättning om ca 5 milj. kr skulle avgiften med en kalkylmässig avskrivning enligt samma regler som för investering- arna motsvara ungefär 0,3—0,4 % av årsomsättningen.

Om avgiften baseras enbart på byggnadskostnader skulle administratio- nen av avgiften i tillämpliga delar kunna knyta an till vad som gällt för de temporära investeringsavgifter som tagits ut vid olika tidpunkter, senast under åren 1970—71 (SFS 1970199 och 100). Bl. a. gällde att det var byggherren som erlade avgiften till länsstyrelsen. Skulle avgiften baseras på investeringar i inventarier och inredning fick den erläggas av den som skulle driva verksamheten.

En annan form av engångsavgift är att ta ut ett visst belopp per ytenhet för större butiker, varigenom avgiften skulle bli neutral i förhållande till lokala variationer i byggnadskostnaderna och till standar- den på inventarier och utrustning. En butiks storlek kan anges på flera sätt, nämligen i totalyta, varuhanteringsyta eller försäljningsyta. Varuhan- teringsytan omfattar alla utrymmen utom kontor, personalrum, ventila- tionstrummor etc. Försäljningsytan är del del av varuhanteringsytan som utgör de lokaler som är upplåtna för kunderna. Varuhanteringsytan, som normalt är ca 50 % större än försäljningsytan, synes vara mest relevanti sammanhanget. Om gränsen för avgiftsplikt sattes vid 600 m2 varuhante- ringsyta har utredningen med ledning av undersökningen om nyetablera— de livsmedelsbutiker åren 1970—721 kunnat beräkna att den avgiftsplikti- ga ytan då skulle ha utgjort ca 20 000 m2 i genomsnitt per år. En avgift om 1 000 kr per ni2 skulle därmed ge ca 20 milj. kr per år. För mycket stora butiksenheter skulle beloppet bli betydande, t. ex. 3 milj. kr vid en avgiftspliktig yta om 3 000 mz. ! relation till totala investeringskostna- den för sådana enheter torde beloppet normalt dock utgöra endast ca 10 %.

Om avgifter beräknades med ytenhet som bas skulle beloppet erläggas av den som skulle driva verksamheten. Deklarationen för avgiftsuttaget skulle bli enklare än om den skulle avse investeringskostnader av olika slag.

Förbud och tillständsplikt

Andra tänkbara restriktiva åtgärder kan vara ägnade att reglera nyetable- ringen av butiker. För att förstärka de möjligheter kommunerna härvidlag

redan har kan generellt förbud utfärdas mot sådana butiksformer, vilkai särskilt hög grad kan försämra hushållens tillgång till butiker på nära avstånd. Vidare kan en tillståndsprövning införas för alla etableringar, varvid bestämmelser om verksamhetens omfattning och inriktning t. ex. i sortimentshänseende skulle kunna utfärdas som villkor för etablering. Krav skulle också kunna ställas som innebar att kompletteringsbutik skulle upprätthållas i visst önskat läge.

Normalt skulle tillståndsprövningen handhas av kommunalt organ, men möjlighet att överklaga kommunens beslut skulle föreligga. För mycket stora butiksenheter som kan väntas utöva ett regionalt konkur- renstryck, t. ex. stormarknader och dagligvarubutiker i stora centruman- läggningar, skulle tillståndsprövningen kunna åvila länsstyrelse eller särskilt regionalt organ. Butiksetableringsutredningen har härvid föresla- git att en central myndighet, detaljhandelsradet, inrättas med uppgift bl. a. att vara ett forum för obligatoriskt samråd mellan kommuner.

Utredningen om regionalpolitiska styrmedel har för sin del föreslagit att inom regionalpolitiken tillämpade stödformer kompletteras med en tillståndsprövning. Denna skulle, liksom regionalpolitiska uppgifter av annat slag, handhas av en ny myndighet. Partihandeln skulle enligt förslaget falla under tillståndsplikten men ej butiker, vilka hänförts till ”lokaler för vilka realistiska alternativ till lokalisering saknas”. Utredning- en fann det svårt att bedöma effekterna av tillståndsprövningen men ansåg, att den skulle ge de regionalpolitiska organen en ökad insyn i problemen kring enskilda verksamheter och branschers problem. Den skulle också — till skillnad från ett avgiftssystem — tillgodose krav på anpassningsbarhet och kontakter mellan företag och planeringsorgan. Dessa allmänna synpunkter synes gälla även för de förhållanden som här behandlas.

Om bygglagutredningens förslag genomförs skulle motiven för en särskild tillståndsprövning i viss mån falla bort, då bland annat s.k. vilande byggnadsrätter inte skulle kunna utnyttjas för butiksetablering utan förnyad prövning. Vidare skulle en tillståndsprövning avseende nyetableringar få styreffekter först på längre sikt. [ orter och områden med en stagnerande eller vikande befolkningsutveckling kan åtgärden även på längre sikt få föga effekt. För att nå syftet med prövningen skulle också krävas kontroll av att bestämmelser som utfärdats efterlevdes samt möjligheter att beivra brister härvidlag.

Om villkoren för tillstånd i visst fall bedömes vara alltför restriktiva skulle en i och för sig önskvärd etablering inte komma till stånd. Kommunen skulle då antingen komma i en förhandlingssituation gentemot presumtiva etablerande företag avseende uppmjukning av krav, utfästelser om stöd m. in. eller vara hänvisade till att söka få till stånd ett samhälleligt engagemang i verksamheten. En annan utväg kunde vara att samhället skulle ha möjlighet att ålägga företag eller samverkande företagsgrupper att etablera och vidmakthålla butiker. Sådana påbud synes dock vara svåra att hantera i ett system med flera konkurrerande företag och företagsgrupper med sinsemellan olikartade ekonomiska och organisatoriska förutsättningar.

Andra restriktioner mot stora enheter

I närmast föregående avsnitt har vissa åtgärder diskuterats som skulle syfta till att indirekt stödja småbutiker. Restriktioner av generellt slag mot stora enheter kan också tänkas för att förbättra förutsättningarna för mindre butiker. Dessa ytterligare restriktioner skulle kunna avse sortimentet, priserna samt inköpsvillkoren i syfte att dämpa stora enheters dragningskraft och kostnadsfördelar.

För sortimentets storlek skulle ett högsta antal artiklar generellt kunna fastställas. Inom denna ram skulle butikerna fritt kunna sammanställa sitt sortiment, vilket eventuellt i viss utsträckning skulle kunna leda till en återgång till butiker med specialsortiment. En sortimentsbegränsning av detta slag skulle också kunna leda till en uppdelning av föreliggande produktutbud på de olika blocken. Administrativt skulle bestämmelsen kunna innefatta problem, särskilt från kontrollsynpunkt.

I fråga om prissättningen skulle generellt förbud mot s. k. kampanjpri- ser kunna införas. En prisreglering med syfte att påverka strukturutveck- lingen skulle kunna innefatta bestämmelser om minimipriser, dvs. ett förbud mot priskonkurrens, vilket under rådande förhållanden inte synes vara en rimlig väg. Möjligen skulle en prisreglering kunna avse att utjämna olikheter i marginalförhållandena för olika produktgrupper. Större butiker har f. n. en genomsnittlig marginal eller bruttovinst som är högre än för mindre butiker, vilket bl. a. beror på att marginalerna för vissa basvaror är relativt låga samtidigt som sådana produktgrupper represente- rar en hög andel av småbutikers försäljning.

När det gäller inköpsvillkoren har i det föregående nämnts att de tre partihandelsblocken inte gynnar stora butiksenheter i sina försäljningsvill- kor. I sammanhanget aktualiseras frågan om de stora blocken har förmånligare inköpspriser än andra på grund av sin ställning på marknaden, 5. k. maktrabatter. Det är dock svårt att påvisa om dylika prisskillnader är större än vad som från leverantörernas synpunkt är motiverat. Frågan torde inte ha en avgörande betydelse för butiksstruktu- rens utveckling. De från blocken fristående företagen utgörs till en del av lokala kedjor med stora butiksenheter. För små fristående enbutiksföre- tag, som snabbt minskat i antal, kan dock såsom antytts i avsnittet 10.2.4 olika åtgärder för att förbättra inköpsvillkoren öka möjligheterna att överleva.

Bieffekter

Avgifter och tvingande restriktioner innefattar avsteg från den princip om konkurrens på lika villkor som f. n. gäller. Etableringskontroll och andra regleringar innebär också inskränkningar i företagens möjligheter att fritt välja konkurrensmedel. De negativa effekter som kan följa härav är svåra att förutse och beräkna i kostnads— och pristermer. Tillämpas restriktiva styrmedel mot större butiksenheter i betydande omfattning och med lång varaktighet finns risk för att fördelar i marknadssystemet går förlorade.

Avgiftssystem som styrmetod har veterligt inte prövats på detaljhandel

någonstans och synes innefatta stor osäkerhet vad gäller såväl effektivitet som bieffekter. I de andra sammanhang där metoden diskuterats har den ej förordats; den har bl. a. ansetts kunna få onyanserade effekter och kunna medföra prishöjningar. Om systemet i det nu aktuella samman- hanget utformades så att en del stora dagligvarubutiker tvingades läggas ned så skulle betydande hushållsgrupper kunna ställas inför försämring av tillgängligheten till butik. För att undvika detta skulle avgiftssatserna kunna modifieras men därmed skulle den styrande effekten försämras i motsvarande mån. Systemets syfte skulle då närmast bli att skapa en finansieringsform för stödåtgärder.

10.3. Utredningens principiella överväganden 10.3.1 Krav och önskemål som distributionen bör uppfylla

Utredningen har inte funnit det lämpligt eller möjligt att ställa upp preciserade mål för distributionen av allmän giltighet, utan frågan om önskvärd utformning av företagens tjänster samt butikernas lämpliga lokalisering får avgöras i olika lokala situationer. Däremot finner utredningen det väsentligt att ange vissa allmänna krav och önskemål, som systemet bör uppfylla. Dessa måste med nödvändighet variera mellan olika bebyggelsetyper, då det framför allt i fråga om närhet till utbudspunkterna inte är möjligt att ställa upp samma önskemål t. ex. i glesbygd som i tätorter. En utgångspunkt är att i första hand tillgodose intressena hos hushåll som har långt till butik och konsumentgrupper som i olika avseenden har dåliga förutsättningar för inköpsarbetet, dvs.

— hushåll utan möjlighet att använda bil vid inköpen — hushåll där inköparna har brist på tid — hushåll där inköparna har svårt att gå och att bära, dvs. i första hand pensionärer och handikappade — hushåll där bristande förvaringsmöjligheter gör täta inköp nödvändiga.

Tätorter

I tätorter gäller frågan om tillgänglighet till butik närmast vilken grad av närhet som bör eftersträvas. Inom överskådlig framtid synes nämligen butiksbeståndet i medelstora och större tätorter under nu rådande förutsättningar inte komma att utglesas till den grad att allvarliga problem med tillgängligheten uppstår för merparten av hushållen. Från arbetsfördelningssynpunkt och med hänsyn till nyss nämnda hushålls- grupper som har dåliga egna förutsättningar bör emellertid butiker finnas med sådan spridning att flertalet hushåll kan göra inköpen till fots från bostaden. Vidare måste beaktas, att dagligvarubutik i bostadsområden fyller en social funktion och utgör en väsentlig beståndsdel i det totala serviceutbudet. Ett allmänt önskemål bör därför vara

— att dagligvarubutiker finns med god spridning i centralare delar och att åtminstone en butik finns i varje friliggande bostadsområde.

Vid planeringen av bostadsområden bör i fråga om dagligvarubutikerna eftersträvas

— att maximala gångavståndet blir högst 1 km till en fullsorterad butik — att gångavståndet till sådan butik för flertalet hushåll bör vara ca 500 m eller mindre

— att det bör undersökas om en mindre kompletteringsbutik kan etableras om ovannämnda önskemål inte kan uppfyllas, t. ex. vid småhusbebyggelse — att det alltid bör undersökas om butikerna kan spridas i området när underlaget är tillräckligt för fler än en butik # samt att planeringen görs flexibel så att anpassning kan ske till ändrade förutsättningar och behov.

Om förhållandena är sådana att bostadsområden har större maximala gångavstånd än 1 km till butik är det väsentligt, att möjlighet till resor med kollektiva trafikmedel för butiksbesök samt hemsändnings- och hemköpsservice föreligger. Önskemålet att butikerna helst skall ligga inom gångavstånd från hushållens bostäder innebär inte att tillgänglighe- ten med olika transportmedel bör hindras eller försvåras. Hushåll som disponerar bil kan, särskilt om de har stora inköpsbehov, underlätta inköpsarbetet genom att använda bilen. Storstadsområdenas behov av trafiksanering kan därvid skapa särskilda problem. För andra hushåll, t. ex. sådana där alla vuxna förvärvsarbetar, kan det vara en stor fördel om butiken ligger i anslutning till kollektiva trafikmedel.

Det är väsentligt att butikerna får så stort kundunderlag att de kan hålla ett sortiment som täcker ett hushålls behov av olika slags livsmedel. När det gäller sortimentets djup, dvs. variantrikedomen i fråga om fabrikat, förpackningstyp m.m., föreligger stora skillnader mellan buti- ker av olika storlek. När kundunderlaget endast ger utrymme för en liten butik blir hushållens valmöjligheter begränsade, och kompletteringsbuti- ker täcker ofta inte hela inköpsbehovet. Det är därför svårt att ställa upp några generella minimikrav beträffande sortimentets storlek. För kom- pletteringsbutiker kan det också vara nödvändigt att från fall till fall avgöra vilka varugrupper som i första hand bör saluhållas. När det gäller servicebutiker med ett på bredden någorlunda fullständigt sortiment kan det också vara svårt att i förväg fixera en viss storlek på sortimentet och dettas fördelning mellan olika varugrupper.

Självfallet leder ovan redovisade önskemål om korta gångavstånd till butik och någorlunda stort kundunderlag till krav på en relativt tät bebyggelse. En sådan kan i vissa fall vara olämplig från andra synpunkter, varför man ibland måste ge avkall på de angivna önskemålen.

I medelstora och större tätorter bör det finnas valmöjligheter mellan butiker av olika storlek. Denna valmöjlighet kan rimligen inte alltid finnas på bostadsområdesnivå utan avser snarast ortens totala butiksnät. Någon generellt lämplig fördelning av butikerna på olika storlek kan inte anges. Frågan om att få balans mellan butiker av olika typ måste avgöras mot bakgrunden av de lokala förhållandena i varje särskilt fall. Det är härvid av särskild vikt att mycket stora butiksenheter inte tillkommer

Sortimentet i dagligvaruhandeln ökar och I lanthandeln av äldre typ är sortimentet kan i stora enheter bestå av 4 000—5 000 ganska brett men varianterna av olika pro— artiklar. Bilden visar en interiör från en stor- dukter är få. Det finns ännu ca 2 000 lant- marknad som öppnades år 1974. handelsbutiker i landet. De har ofta förhål- landevis låg omsättning.

Enligt utredningens hushållsundersökning är Butikspersonalen har genom jalvbetjähings— det vanligt att man gör upp matsedeln först systemet fått minskade uppgifter som.råd- vid butiksbesöket. givare, och arbetet i kassorna är stillasittande

och ofta stressande.

innan lämpligheten prövats ur olika aspekter. Vid fastställandet av fysiska planer tas hänsyn till sådana faktorer som effekter på trafikbelastning och miljön. Därtill bör komma en prövning av effekterna på befintliga butiker och hur därmed hushållens situation påverkas på sikt. Det blir därvid av vikt att bedöma behovet av ökad totalyta för detaljhandelsut- budet mot utvecklingen av köpkraftsunderlaget i området. Storleken bör avpassas så att befintliga enheter, som fyller en väsentlig närhetsfunktion, inte förlorar så mycket kundunderlag att risk för nedläggning på kort sikt uppstår.

Den lämpligaste lokaliseringen av tillkommande ytbehov får främst bedömas mot möjligheten att bygga till befintliga enheter och på det sättet tillförsäkra konsumenterna goda inköpsmöjligheter. Det kan där- vid visa sig att etablering av ny enhet i området eller i externt läge i vissa fall kan vara att föredra. Vid bedömningen av behovet av stora, externt belägna enheter är det av vikt att beakta dessas värde för vissa hushållsgrupper i fråga om sortimentsbredd och lägre priser. De får därmed en konkurrensstimulerande effekt som kan vara positiv även för andra grupper.

En annan fråga om valmöjligheter för hushållen hänför sig till butikernas fördelning mellan olika företagsgrupper. Som anförts i kapitel 8 är denna fråga inte av primär vikt för åtskilliga hushåll, men den har betydelse för konkurrensförhållandena på sikt. Vid fördelning av butikslägen bör tillses att block och företagsgrupper, som är underrepre- senterade i orten i förhållande till rådande marknadsandelar totalt, i första hand kommer i fråga. Härvid bör övervägas att ge utrymme för etablering av butiker som står utanför blocken. Det är dock knappast möjligt att åstadkomma någon fullständig rättvisa på så sätt att varje företagsgrupp överallt blir representerad med de olika butikstyper respektive grupp etablerar. Det gäller särskilt stormarknaderna, där fördelningen mellan de olika företagsgrupperna får ligga på regional nivå.

När det gäller butikernas öppethållande måste affärstiderna anpassas till de tider då hushållens inköpare normalt inte är bundna av förvärvsarbete. Stängningstiden bör anpassas så att förvärvsarbetande hinner ta sig hem till bostadsområdets butiker. Genom att arbetstiden per dag troligen kommer att förkortas i framtiden bör en förkortning av öppethållandet också vara möjlig. Butikernas framtida service när det gäller öppethållande blir dock beroende av resultaten av den omprövning av affärstidsfrågan som görs av särskild utredning.

Krav på information, transporttjänster m. m. bör i princip gälla för alla butiker. Som nyss nämnts kan det vara tänkbart att ställa mindre kravi dessa avseenden på små butiker än på stora. I större tätorter bör vissa butiker kunna specialisera sig på hemköpsverksamhet, vilket kan vara ägnat att förbättra förutsättningarna för denna försäljningsform. Allmänt sett bör frågor om information, butiksutformning och tekniska frågor i samband med varuhanteringen i butikerna uppmärksammas mer än hittills.

De krav och önskemål som sålunda ställs får inte undanskymma det faktum att låga kostnader och priser i företagen är önskvärt från såväl

hushållens som samhällets sida. Det får emellertid anses vara naturligt att små butiker med relativt höga kostnader och små möjligheter att med rationaliseringar kompensera kostnadshöjningar måste tillämpa en något högre prisnivå än andra enheter, vilka ofta tillhandahåller en lägre grad av närhetsservice.

Glesbygder

När det gäller glesbygder och utspridd tätortsbebyggelse måste de krav och önskemål, som nu angivits, modifieras i vissa avseenden. Det gäller främst avståndet mellan hushållens bostäder och butikerna, vilket i allmänhet är sådant att transportmedel av något slag måste anlitas. Avståndskraven får därför snarast uttryckas i restidstermer. I extrema glesbygder bör den restid som glesbygdsutredningen uppställt som planeringsmål, nämligen 30—45 minuter med kollektivtrafik, betraktas som ett absolut maximum. I andra glesbygdsområden bör den maximala restiden vara något lägre eller 20—30 minuter. I områden där nedläggning av butiker skulle medföra längre restidsavstånd får samhället vidta åtgärder för att behålla någon utbudspunkt. Är kundunderlaget uppenbart otillräckligt får särskilda transportlösningar tillgripas såsom hemköp och kompletteringstrafik.

I glesbygder bör det vara ett krav att butikerna tillhandahåller hemköpsservice som alternativ till butiksbesök. Från samhällets sida bör tillkomsten och utnyttjandet av sådan service underlättas och främjas. Möjligheter till såväl kollektiva resor som hemsändning bör finnas minst två gånger per vecka. I fråga om persontransporter är det dessutom viktigt att tidtabellen medger rimliga uppehållstider i butiksorten.

När det gäller butikernas sortiment och valmöjligheterna mellan olika butikstyper måste krav och önskemål med nödvändighet bli lägre i glesbygder. Det är både från lönsamhetssynpunkt och med hänsyn till servicebehoven angeläget att livsmedelsbutikerna kompletterar sitt sorti- ment med högfrekventa artiklar inom andra varuområden, såsom järn-, färg- och textilvaror samt drivmedel, dvs. vad som normalt saluhålls i s. k. lanthandelsbutiker. Det är också önskvärt att butikerna åtar sig att förmedla varor och tjänster som inte kan saluhållas på platsen.

Normalt kan glesbygdsbutiker inte ta ut nämnvärt högre priser än andra butiker. Eftersom kundunderlaget samtidigt ofta är vikande är det naturligt att samhälleliga stödinsatser av olika slag måste tillgripas i relativt hög utsträckning inom glesbygdsområden för att en tillfredsstäl- lande kommersiell service skall kunna upprätthållas.

10.3.2. Principer för styrning

Föreliggande och uppkommande problem i fråga om tillgängligheten till dagligvaruservice kan således inte lösas enbart av företag och konsumen- ter. För att i framtiden tillgodose förut nämnda krav och önskemål måste enligt utredningens uppfattning samhällsåtgärder vidtas, som förändrar villkoren för samspelet på marknaden. Detta kan dock ske inom

nuvarande ramar. Trots brister och svagheter ger marknadssystemet fördelar för konsumenterna, som bl. a. ligger i dess förmåga att främja produktiviteten i företagen, att stimulera till teknisk förnyelse samt att inbördes anpassa utbud och efterfrågan och därmed öka valfriheten för stora hushållsgrupper.

En förutsättning för att marknadsekonomin skall fungera så bra som möjligt har av statsmakterna bedömts vara, att en fri och obunden konkurrens råder mellan företagen. Utredningen vill framhålla, att konkurrens dock inte får bli ett självändamål. Leder konkurrens till uppenbara missförhållanden i olika hänseenden måste korrigerande åtgärder vidtas. Dylika åtgärder kan omöjligen bli konkurrensneutrala, utan förutsättningarna för olika företag kan iviss mån bli skiljaktiga och inte helt ”rättvisa”. En strävan bör givetvis vara att så långt det är möjligt undvika åtgärder som får snedvridande effekter.

Som tidigare nämnts anser utredningen att konkurrensen i dagligvaru- handeln i stort fungerat väl i fråga om bl. a. kostnadspressande rationaliseringar och sortimentsutveckling. Konkurrensen i sig förmår dock inte lösa föreliggande problem och åstadkomma de förändringar i utvecklingen som utredningen bedömt nödvändiga. De korrigerande och kompletterande åtgärder som behövs bör ha följande syften, nämligen — att förbättra anpassningen i marknadssystemet — att lösa problem med varuförsörjningen och åstadkomma tillfredsstäl-

lande service för hushållen — samt att förändra utvecklingen så att sociala aspekter blir beaktade.

I det föregående har utredningen diskuterat olika tänkbara åtgärder med skilda syften och effekter. Åtgärder som utredningen inte stannat för har bedömts innefatta olika nackdelar såsom risker för ogynnsam kostnadsutveckling, svårigheter i tillämpningen, osäkerhet i fråga om effekter samt i vissa fall omotiverat stora ingrepp i företagens verksam- hetsbetingelser. Dylika åtgärder kan givetvis i en framtid visa sig nödvändiga även om de f. n. synes mindre lämpliga.

Grundläggande åtgärder för en bättre anpassning är att utvidga och fördjupa informationen mellan marknadens parter, dvs. hushåll, företag och samhälle. Från samhällets synpunkt är vidgade kunskaper om hushållens och företagens förutsättningar och beteende väsentligt för en förbättrad planering och styrning av utvecklingen. Det är av särskild vikt att hushållen genom information får bättre möjligheter att bedöma konsekvenserna av sitt handlande, t. ex. i fråga om val av butik. Det föreligger även bland de anställda inom handeln ett starkt intresse av att få fortlöpande information om samhällsmål vad gäller distributionen samt om hushållens situation m. m. Det är angeläget att också samhällsor- gancn far kännedom om de anställdas allmänna synpunkter på distribu- tionsfrågorna.

Samråd och förhandlingar med företagen är också viktiga inslag i samhällsorganens arbete. Därvid kan ett för båda parter värdefullt informationsutbyte komma till stånd och lösningar i samförstånd uppnås. I fråga om samhällsorganens kontakter med hushållen synes den av riksdagen rekommenderade konsumentpolitiska verksamheten i kommu-

nerna ge goda möjligheter att bl. a. fånga upp problem och önskemål.

Vissa butiksformer och distributionsmetoder som enligt utredningens mening är värdefulla från hushållssynpunkt har f.n. svårt att fylla sin uppgift på marknaden. Det gäller främst sma närhetsbutiker samt hemköpssystemet. Ett utvecklingsarbete bör därför komma till stånd och bedrivas i samråd mellan samhällsorgan, forskningsinstitutioner och företag.

För att samhällets intentioner skall kunna förverkligas krävs dock möjligheter att mera direkt påverka iförsta hand företagens beteende. Samhällsorganen måste få information om planerade förändringar av utbudets utformning och lokalisering och ha medel att hindra åtgärder som från samhällssynpunkt inte är önskvärda. Eftersom samhällets och företagens krav inte alltid stämmer överens kan kompletterande åtgärder behöva vidtas för att i viss mån förändra förutsättningarna. Det kan enligt utredningens uppfattning vara osäkert om man med generella åtgärder såsom kostnadsutjämning mellan stora och små butiksenheter når önskat resultat i enskilda fall. Genom restriktioner mot nytillkommande stora enheter kan dock pågående strukturutveckling dämpas utan att kostnads- höjningar eller andra problem uppkommer. Vissa former av indirekt stöd till mindre butiker kan också vara ägnade att hålla tillbaka nedläggnings- takten. Dessa åtgärder bör dock enligt utredningens mening inte iförsta hand innebära undantag från olika samhällskrav utan snarare gälla frågor som inköpsvillkor och liknande.

Det är väsentligt att åtgärder vidtas som löser föreliggande och uppkommande problem med varuförsörjningen i konkreta fall. Detta kräver att de lokala förhållandena kartläggs och analyseras samt att problemlösningar allsidigt diskuteras. Detta arbete bör resultera iförslag som sammanfattas i en särskild plan för varuförsörjningen som samordnas med övrig översiktsplanering i kommunerna. Genom åtgärder i den fysiska planeringen kan en viss butiks köpkraftsunderlag förstärkas. Trafikföring och kollektiva resmöjligheter kan vidare ordnas på ett sätt som underlättar hushållens inköpsarbete. Härvidlag torde en vidareut- veckling av de förslag, som utredningen om kollektivtrafik i tätorter (SOU 1975:47) lagt fram, vara av intresse.

Kommunförbundet har i sin promemoria (bilaga B) framhållit att de styrmedel som står till kommunernas förfogande måste förstärkas för att en detaljhandelsplanering skall bli effektiv. Styrmedel av intresse från kommunal synpunkt anges vara kommunal planering, kommunal etable- ringskontroll, statliga investerings- och driftsstöd samt information.

Enligt utredningens uppfattning behövs åtgärder av det slag Kommun- förbundet angivit. I princip skall företagen ha ansvaret för att problem med varuförsörjningen löses, men direkta stödåtgärder från samhällets sida kan bli aktuella i särskilda fall, i första hand iglesbygdsområden där akuta problem med varuförsörjningen redan föreligger eller kan väntas på .kort sikt. Stöd kan emellertid också behövas i andra områden, t. o. m. i delar av storstadsregionerna. Kostnaden för de begränsade insatser som blir nödvändiga bör dock i princip täckas inom systemet, dvs. genom någon form av avgift.

Den typ av åtgärder som utredningen föreslår bör kunna ge samhällsor- ganen tillräcklig möjlighet att påverka utvecklingen så att problem med varuförsörjningen kan lösas och hushållens inköpsarbete mera allmänt sett hållas på en rimlig nivå. Samtidigt bevaras fördelarna i marknads- systemet i fråga om kostnadspressande konkurrens och utvecklingsförmå- ga. Genom att uppdra åt samhällsorgan på olika nivåer att följa ut- vecklingen kan man fåen bild av åtgärdernas effektivitet. Skulle det visa sig att utvecklingen, på grund av förändringar i förutsättningarna som inte kan förutses, ändå inte blir tillfredsställande får mera genomgripande åtgärder övervägas.

. *ME*?"IE' 1ut*"'|l|' '|'! 'ltl'u 1|| ' 'J._

..|. udithiÖ'i'iC'l" "|. .»? llli'lnl'l'lll'”. '| '.3

'u'L'" um g';.J.| | - ||; am" us.- |. | " . ',.Ign..1|-f....|.|. =."' '.|' .-_,

ägg-U| EMC"? 'r' '.il'qu- U'. |',|| .D'å

|'.|'. |.u'fj l'nJ' f.. |' |l'. ". ' ut '!

”fl—"ie

|."j' lp Init "!?" ."|""i_,||'_ 'I '? '.... . ||'|."|l"1* - 'J "' "kr.,. ;,1! ”|in |"|.|'l' ln .r... |'.|'.' JI | '. . |;' " . . | Wi.» '.,,,:- . ,.-

:| ;.J-é' |'| || ”'.'”, '

|JTI| "

I |. | || ' | -ru '| "| J | |'|— I, | .'ll' | || | l _ |. 'J 'I . u- .” .

1 ] Ställningstaganden och förslag

1 1.1 Ökat samhällsinflytande

Samhällets strävan att öka medborgarnas välstånd har primärt avsett rent ekonomiska och materiella frågor men har efterhand kommit att få allt fler dimensioner. Ökad jämlikhet i såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt avseende har t. ex. angivits som mål för regionalpolitiska insatser (prop. 1972:l ] 1). Insikten om miljöns betydelse har också blivit alltmer framträdande. Ansvaret för medborgarnas välfärd i olika bemär- kelser har inneburit ett allt större behov av samhällsinflytande inom många områden av samhällslivet.

1 stor utsträckning berörs distributionen direkt eller indirekt av utvecklingen inom andra områden. I de fall samhället har ett särskilt inflytande avses härvid närmast genomförandet av planen för den regionala strukturen, den fysiska planeringen, utbyggnaden av offentlig service, samhällets engagemang i kollektiv trafik m. m. I förhållande till den privata sektorn inom näringslivet har samhället främst ett ansvar för att de decentraliserade besluten tillsammans bidrar till att uppfylla överordnade mål. Detta kräver bl. a. lagstiftning för företagens handlande men också kunskaper och planering från samhällets sida.

Enligt distributionsutredningens uppfattning behövs ett utökat sam- hällsinflytande också över distributionen. Utredningen har i det föregåen- de sökt belysa hur distributionen fungerar och därvid konstaterat, att utvecklingen i första hand sker genom successiv anpassning mellan utbud och efterfrågan. Denna anpassning måste ske med hänsyn till människor och miljö, och detta måste ske genom politiska beslut. Samhällets insatser inom distributionen har hittills främst inriktats på att lösa glesbygdspro— blem. Frånsett viss ramlagstiftning och fysisk planering har samhällsinfly- tandet därutöver varit relativt begränsat. Till en del är emellertid utvecklingen inom distributionen ett resultat av samhällets strävan att så långt det är möjligt främja låga kostnader och priser. Utredningens uppgift har varit att dra upp riktlinjer för en utveckling som från total synpunkt är önskvärd och ange medel för att i första hand lösa problem ifråga om utbudets tillgänglighet som föreligger och kan uppkomma.

Utredningen har funnit, att många människor fått alltmer otillfreds- ställande inköpsmöjligheter på grund av att dagligvarubutiker lagts ned, att nya butiker lokaliserats med hänsyn till bilburna kunder eller att

önskvärda nyetableringar över huvud taget inte kommit till stånd. Detta har i särskilt hög grad drabbat de människor som är beroende av att ha dagligvarubutik nära bostaden, särskilt de äldre och andra med dåliga resurser i olika avseenden, vilket bl. a. gäller stora delar av glesbygdsbe- folkningen. En fortsatt koncentration av butiksnätet, med färre utbuds- punkter som resultat, skulle medföra att allt större hushållsgrupper kommer i denna situation. Samhällets politik på distributionsområdet bör därför i första hand syfta till att hejda en utveckling mot en utpräglad storbutiksstruktur.

Samtidigt har otvivelaktigt hushåll med goda egna och yttre förutsätt- ningar inte några nåmnvårda problem med sin varuförsörjning. De har också fått ökade valmöjligheter mellan butiker med olika sortimentsin- riktning och prisnivå. I stor utsträckning har dessa hushålls preferenser varit avgörande för distributionssystemets utveckling.

Många i viss utsträckning motstridiga krav på distributionssystemet kan ställas, och förutsättningarna för detaljhandelsservice varierar mellan olika bebyggelsetyper. Förändringar i förutsättningarna kan också inträf- fa, vilket reser krav på flexibilitet och anpassning. Det är därför inte möjligt att på totalnivå ange en viss bestämd butiksstruktur som den mest önskvärda, utan det blir snarast frågan om att ange en riktning i vilken utvecklingen bör gå. Förändringar i butiksstrukturen ger således en utgångspunkt för bedömning av frågan hur väl systemet fyller sin uppgift. Vid sina bedömningar har utredningen kommit till den uppfattningen att butiksnätet i framtiden bör ha ett betydande inslag av mindre butiker. Butiksnätets lämpliga fördelning på enheter av olika storlek och lokalisering är dock en fråga som i första hand måste avgöras på lokal nivå. Utredningen anser således att mera preciserade mål för distributio- nen bäst kan anges på denna nivå, dvs. av kommunerna.

I kapitel 10 har utredningen angivit vissa allmänna krav som bör ställas på butikernas lokalisering och övriga egenskaper. Med nödvändighet blir dylika krav olika för olika bebyggelsetyper och landsdelar. Utgångspunk- ten bör vara det allmänna önskemålet att hushållen skall ha dagligvarubu- tik med fullständigt sortiment inom gångavstånd. Alltefter omständighe- terna måste detta önskemål modifieras och krav på andra typer av service ställas, t. ex. tillfredsställande kollektiva transportmöjligheter och hem- köp. 1 mera extrema glesbygder blir transportlösningar av olika slag ofta den främsta möjligheten att tillförsäkra en tillfredsställande försörjning med dagligvaror, särskilt för hushåll som i resurshänseende är eftersatta.

Enligt utredningens mening behövs åtgärder som syftar till att underlätta hushållens inköps- och transportarbete. De kan avse att direkt påverka butiksstrukturens utveckling generellt och i specifika fall. De kan också vara ägnade att undanröja brister i anpassningen mellan företagens utbud och hushållens efterfrågan.

I samtliga fall krävs ökade insatser av olika samhällsorgan för att få till stånd önskade förändringar. ] viss utsträckning krävs också ökade befogenheter för myndigheter. Det är allmänt sett angeläget att samhället på lokal, regional och central nivå mera aktivt tar sig an distributionsfrå- gor. Detta kan ske utan att man därmed rubbar nu gällande grundförut-

sättning, nämligen att distributionen äger rum i ett decentraliserat ekonomiskt system med betydande handlingsfrihet för både företag och hushåll.

Det är från demokratisk synpunkt väsentligt, att viktiga samhällsupp- gifter löses så nära människorna som möjligt. Kommunerna har i växande grad fått i uppgift att tillvarata medborgarnas intressen. Det är därför naturligt att kommunerna har ett ansvar även för butiksstrukturens utveckling och att stållningstagandena blir sakligt väl underbyggda och politiskt förankrade. Den genomförda kommunindelningsreformen har också tagit sikte på att göra kommunerna till väl avpassade områden för den lokala samhällsplaneringen. I takt med den starka tillväxten av den kommunala verksamheten, ej minst inom samhällsplaneringen, har också kommunernas förvaltningsorganisation byggts ut och gjorts mera kvalifi- cerad för olika tillkommande uppgifter.

Genom sitt planmonopol och ansvar för olika verksamhetsområden har kommunerna vissa möjligheter att påverka detaljhandelns utformning och lokalisering, men som visas i det följande finns fall där dessa möjligheter inte är tillräckliga. Kommunerna har också möjligheter att överblicka befintligt butiksnät och fånga upp problem som har betydelse för hushållen. Den föreslagna uppbyggnaden av kommunal konsumentpoli- tisk verksamhet förväntas också innebära ökade kontakter med hushållen och bättre insikter om deras roll, förutsättningar, önskemål och problem. Ett ökat kommunalt ansvar för varuförsörjningen och bättre möjligheter att påverka butiksstrukturen får förutsättas medföra att konsumentinfly— landet över utvecklingen ökar.

För samhällsorgan på regional och central nivå blir uppgifterna närmast att t. ex. förhandla och samordna i mera övergripande frågor, ta initiativ till och anvisa medel till forskning, bedriva undersökningsverk- samhet och information samt liksom nu tillämpa och övervaka olika lagbestämmelser. Myndigheterna som arbetar med pris—, konkurrens- och konsumentfrågor har redan stora insikter i allmänna företags- och hushållsproblem men bör bli mera inriktade på att behandla distribu- tionsfrågor än vad som nu är fallet. Särskilt väsentligt ter det sig att distributionsområdet mera systematiskt bevakas utifran konsumentpoli- tiska utgångspunkter.

1 1.2 Översikt över utredningens förslag

Detaljhandelns utformning bestäms såsom tidigare visats av mål, värde- ringar och ekonomiska förutsättningar hos hushåll, företag och samhälle. Dessa bestämningsfaktorer är i sin tur i hög grad beroende av vad som sker i distributionens omgivning. dvs. samhällsutvecklingen i stort, men i enskilda fall bestäms utformningen av samspelet mellan parterna på marknaden. För att lösa nuvarande och framtida problem krävs att detta samspel mellan parterna förbättras och att samhällets och konsumenter- nas möjligheter att påverka utvecklingen förstärks.

Som anförts i kapitel 10 anser utredningen att generella strukturpåver-

kande åtgärder, såsom förbud mot vissa butikstyper eller kostnadsutjäm— ning mellan stora och små enheter, kan få osäkra effekter. Problemen bör därför i första hand behandlas med utgångspunkt från förutsättningarna i den lokala situationen. De åtgärder som vidtas för att bättre anpassa utbudet till hushållens behov bör också vara administrativt enkla att hantera och så långt möjligt vara konkurrensneutrala. Det behövs enligt utredningen en rad åtgärder som inbördes hänger samman och som sammantaget avser att påverka förutsättningarna och beteende hos företag och hushåll och som utvidgar samhällsorganens uppgifter på olika nivåer. För att myndigheterna med kraft skall kunna hävda hushålls- och samhällsintressen i distributionen krävs att resurserna förstärks. Översiktligt innebär utredningens förslag följande:

E Kommunernas kunskaper och planering förbättras genom att

— särskilda varuförsörjningsplaner upprättas och revideras årligen — utbytet av information mellan kommuner och företag inbegripande de anställda ökas

— kontakten med hushållen förbättras genom den konsumentpolitiska verksamheten i kommunerna

— centralt butiksregister upprättas — centrala organ förser kommuner med ytterligare information som behövs, bl. a. aVSeende strukturutvecklingen.

l: Kommunernas möjligheter att få information om och påverka butiks-

strukturens utveckling förbättras genom att — tillständsplikt för livsmedelsförsäljning införs och frågan om till- stånd prövas med utgångspunkt från gällande varuförsörjningsplan - anmälan om nedläggning av livsmedelsbutik bör ske i lämplig form — stöd i olika former till kommersiell service utvecklas och utvidgas till att i väsentliga delar omfatta i princip hela landet.

D Butiksstrukturens utveckling påverkas därutöver genom att — företagen informeras om samhällsmål för butiksstrukturen — en avgift införs för etablering av större butiksenheter med försälj- ning av livsmedel och andra dagligvaror — sådana förändringar i leverantörernas försäljningsvillkor som försäm— rar små och avlägset belägna butiksenheters situation får vidtas endast efter samråd med central myndighet.

El Anpassningen mellan utbudet och hushållens behov förbättras genom

att

— nya typer av närhetsbutiker samt hemköpssystem utvecklas i en forsknings— och experimentverksamhet — informationen om hushållens förutsättningar och beteende ökas — information lämnas hushållen i fråga om för- och nackdelar med olika inköpsmetoder och butiksval samt betydelsen av köptrohet — hushållens arbetsmiljö i butikerna studeras och lämpliga åtgärder föreslås, särskilt med hänsyn till handikappades problem — de butiksanställdas utbildning förbättras.

Centrala myndigheters möjligheter att utföra uppgifter i distributionen förbättras genom att

— resurserna förstärks — en distributionsnämnd inrättas med samordnande och rådgivande

uppgifter.

1 1.3 Kommunernas uppgifter 11.3.1 Kommunal planering av detalj/tande!

Kommunernas roll och uppgifter i fråga om detaljhandelsplaneringen har behandlats av butiksetableringsutredningen, vars betänkande (SOU 1973115) tillsammans med avgivna remissyttranden överlämnats till distributionsutredningen. Synpunkter och förslag som härvid kommit fram har redovisats i kapitel 4. Sammanfattningsvis kan sägas att remissinstanserna allmänt anslutit sig till synpunkten att kommunerna har ett ansvar för butiksstrukturens utveckling och att deras insikter och resurser för planering av detaljhandel borde förstärkas. Särskilt löntagar- organisationer framhöll att planeringen borde bli mera medveten och fri från företagsintressen. Åtskilliga instanser tog fasta på likheten mellan utredningens detaljhandelsprogram och de kommunala bostadsbyggnads- programmen. Utredningens förslag att premiera företag som enligt kommunala önskemål etablerade i mindre lönsamma lägen ansåg bl. a. företag och vissa länsstyrelser vara olämpligt eller svårt att genomföra. Andra instanser, bl.a. vissa kommuner, såg detta förslag som ett otillräckligt styrmedel. Man efterlyste också möjligheter att förhindra nedläggningar av butiker i äldre stadsdelar. Flertalet instanser tillstyrkte de organisatoriska förslag som utredningen lagt fram men samtidigt framhölls, att genomförandet borde avvakta distributionsutredningens arbete.

Med anledning bl. a. av vad remissinstanser anfört har distributionsut- redningen uppdragit åt Svenska kommunförbundet att beskriva hur detaljhandelsplaneringen kan knytas an till det årligen återkommande planeringsarbetet i kommunerna. Arbetet har koncentrerals på att redovisa riktlinjer för planeringen på översiktlig nivå. Förbundet har därvid angivit vilken information kommunerna behöver samt vilka ytterligare styrmedel som bedömts vara nödvändiga för att planeringen skall kunna genomföras. Ett planeringexempel giundat på underlagsdata och problem från fyra kommuner har också konstruerats. Förbundet har redovisat sitt arbete i en särskild promemoria, som återges som bilaga B till detta betänkande. Promemorian får ses som ett led i ett utvecklingsar- bete som sedan en tid bedrivs inom förbundet.

De utredningar och synpunkter på kommunernas roll för butiksstruk- turens utveckling som sålunda lagts fram visar entydigt, att kommunerna här anses ha ett ansvar som bör komma till uttryck i en målmedveten och insiktsfull handläggning av frågor som rör hushållens behov av kom- mersiell service. Om kommunerna mera effektivt än nu skall kunna påverka utvecklingen utifrån bedömningar av hushållens servicebehov

måste deras planering av detaljhandelssektorn förbättras. Problemen i detaljhandeln och kommunernas resurser för planering skiljer sig avsevärt mellan olika kommuner. Handläggningsordningen för den översiktliga detaljhandelsplaneringen bör vara sådan att även kommuner med små resurser kan utföra planeringen. Den bör samtidigt vara så allmängiltig att den fungerar även för kommuner där större krav måste ställas på denna planering och där man kan förvänta att planeringsprocesserna är mera omfattande. Samtidigt skall planeringen för detaljhandeln samordnas med annan social, ekonomisk och fysisk planering och göras rullande, dvs. löpande revideras.

1 1.3.2 Översiktlig planering

Distributionsutredningen kan i allt väsentligt ansluta sig till de riktlinjer för planeringen av varuförsörjningen på översiktlig nivå som Kommunför- bundet föreslagit. Arbetet är allmängiltigt såtillvida att alla kommuner, oavsett planeringssituation eller resurser, bör kunna tillämpa riktlinjerna för att skapa handlingsberedskap inför specifika detaljhandelsproblem som inte till alla delar kan förutses.

Den av förbundet föreslagna handläggningsordningen får enligt utred- ningen ses som anpassad i första hand till mindre och medelstora kommuner. I t. ex. storstadsområdena får man sannolikt i praktiken söka sig delvis andra vägar för detaljhandelsfrågornas handläggning. Principer- na synes dock kunna följas.

Planeringen av varuförsörjningen bör således knytas till den kommuna- la planeringsprocessen genom de 5. k. gemensamma planeringsförutsätt- ningarna. Dessa utgör de villkor och ramar för kommunen som skall gälla under planeringsperioden, de skall revideras årligen och förankras politiskt genom beslut i kommunfullmäktige. Detta material kan dock knappast utvidgas med specifika uppgifter om hushållens behov och anspråk och om detaljhandeln, utan dessa bör redovisas för sig. I samband med att de gemensamma förutsättningarna revideras av kom- munstyrelsen bör också varuförsörjningsfrågorna tas upp så att de kan behandlas samtidigt med andra betydelsefulla faktorer såsom näringsliv i övrigt, trafikförhållanden och samhällelig service.

Enligt Kommunförbundets kommunplaneringsmodell (se bilaga B) skall de gemensamma planeringsförutsättningarna redovisa nuläge och utvecklingstendenser för befolkning och näringsliv, för bostadsbe— stånd och bostadsbyggande, för samhällelig service, kommunikationer m. m. De skall även ange kommunalpolitiska ställningstaganden som grundas på detta underlag samt mål för kommunens och kommundelar- nas framtida utveckling. Den service kommunledningen vill tillförsäkra kommunens invånare skall anges. Detaljhandeln påverkas i hög grad av sådana ställningstaganden och mål, framförallt genom att de redovisar den eftersträvade rumsliga fördelningen av bostäder och arbetsplatser som är den grundläggande förutsättningen för detaljhandelns verksamhet. Vidare kan kommunledningens val av utvecklingslinjer innebära att detaljhandeln indirekt får stöd, t. ex. genom kompletterande bebyggelse

som kan öka kundunderlaget och genom förändring av trafikförhållande— na som kan förbättra tillgängligheten. Den standard på varuförsörjningen som kommunen vill se förverkligad kan anges som ett delmål i den totala planeringen.'

När det gäller hushållen är det svårt att klarlägga verkliga behov. Man får i avvaktan på förbättrad kunskap göra allmänna överväganden mot bakgrund av ålderssammansättning, förvärvsfrekvens, tillgång till bil, ekonomiska resurser och liknande faktorer. Kraven på service måste med nödvändighet variera med bl. a. bebyggelsetypen och kan förändras över tiden, t. ex. genom förskjutningari åldersstrukturen.

Det särskilda planeringsunderlaget för detaljhandeln bör beskriva nuläget avseende bl. a. konsumtionsunderlag, butikernas antal, lokalise- ring, omsättning och yta, helst också deras typ av sortiment samt prisnivå. I nulägesbeskrivningen bör även ingå uppgifter om varubussar och deras verksamhetsområden, förekomsten av hemsändning samt öppethållandetiderna. Helst bör även hushållens inköpsvanor kartläggas. Underlaget skall också redovisa förväntad utveckling i olika kommunde- lar och hur detaljhandeln kan väntas bli påverkad därav om inga särskilda åtgärder vidtas.

Materialet i planeringsunderlaget bör sammanställas på sådant sätt att föreliggande problem beträffande varuförsörjningen tas fram, såväl för nuläget som vid olika utvecklingslinjer och handlingsalternativ. Problem- beskrivningen skall användas som underlag för kommunledningens diskussion av mål och åtgärder som bedöms nödvändiga för att rätta till brister. Dessa mål och åtgärder kan dels avse butiksstrukturen som sådan, dels avse bebyggelse- och kommunikationsstruktur samt den totala serviceförsörjningen.

Beskrivningar, värderingar, mål och bedömningar av lämpliga åtgärder bör sammanfattas i en varuförsörjningsplan som revideras årligen. Denna måste med nödvändighet få olika utformning och detaljeringsgrad med hänsyn till kommunernas olikheter i fråga om storlek, bebyggelsefördel- ning, expansionsförmåga, beroendet av närliggande kommuner och andra liknande förhållanden. Den bör således ange var problem med varuför- sörjningen kan väntas och hur kommunledningen tänkt lösa dessa. Den bör också visa var nyetableringar kan vara önskvärda och vilken storlek, lokalisering m. ni. de bör ha. Planen kan i ett inledningsskede avse endast livsmedelsförsörjningen men det kan sedermera visa sig lämpligt att utvidga den till att omfatta andra varor och tjänster.

1 I Danmark stadgas genom lag om kommunplanering av den 26 juni 1975 bl. a. att kommunerna skall upprätta s. k. kommunplaner med utgångspunkt från en samlad värdering av de arealmässiga, ekonomiska och naturgivna resurserna i kommunen, målen för befolknings— och näringslivsutvecklingen samt för den kommunala sektorplaneringen. I kommunplanen skall fastläggas en huvudstruktur för hela kommunen och för olika kommundelar, ramar för innehållet i s.k. lokalplaner, som närmast motsvarar svenska detaljplaner. Ramarna skall fastläggas bl. a. med hänsyn till den offentliga och privata serviceförsörjningen. Kommunpla- neringen, som skall vara rullande, är underordnad riks- och regionplaneringen, som regleras i lag av den 13 juni 1973.

Upprättandet av en varuförsörjningsplan ter sig som en naturlig kommunal uppgift och kan jämställas med annan speciell planering som skall samordnas med översiktsplaneringen. Närliggande exempel på sådan planering är bostadsbyggnadsprogram och trafikförsörjningsplaner. Det är nödvändigt att alla åtgärder som vidtas för att förbättra distributionen baseras på en sammanhållen planering. Dessa frågor har sådan betydelse att de bör underkastas en politisk behandling och ett medborgarinflytan- de. Utredningen föreslår därför att varuförsörjningsplan upprättas av kommunstyrelsen och antages av kommunfullmäktige.

Planens syfte skall vara att ge underlag för

* samordning med annan översiktlig och speciell planering i kommuner- na

— samarbete och samråd med företagen — hushållsinflytande via den konsumentpolitiska verksamheten — ställningstagande ifråga om olika stöd- och styråtgärder — regionala överblickar vid bedömning av större etableringar, bl. a. stormarknader.

Till grund för arbetet med den kommunala planeringen för varuförsörj- ningen bör läggas utredningens principiella ställningstaganden om vilka krav och önskemål, som distributionen bör uppfylla. Dessa har redovisats i avsnitt 10.3.1. Utredningen vill ånyo framhålla vikten av att effekterna i olika avseenden av större etableringar i externa lägen noggrant prövas vid planeringen. En genomgående aWisande hållning till större etableringar är inte förenlig med de krav och önskemål utredningen angivit.

I syfte att få till stånd en lämplig samordning av kommunernas planering i ett regionalt perspektiv bör varuförsörjningsplanerna inlämnas till vederbörande länsstyrelse, varigenom de skulle bli allmänt tillgängliga. För länsstyrelserna torde planerna vara av stort intresse för de regionala planeringsuppgifter som numera åvilar länsstyrelsen. Genom omorganisa- tionen år 1971 har länsstyrelserna också fått helt andra resurser än tidigare för sakkunnig bedömning även av varuförsörjningsfrågor. I flera fall har länsstyrelser också gjort egna utredningar om hithörande frågor. Sålunda har exempelvis länsstyrelsen i Norrbottens län utrett varuförsörj— ningen i glesbygd och länsstyrelsen i Stockholms län utreder i samarbete med landstinget frågan om stormarknadsetableringar. En liknande under- sökning har gjorts av länsstyrelsen i Blekinge län.

11.3.3. Utbyte av information

De problem som kommuner kan ställas inför i fråga om detaljhandels- strukturen är av i princip två slag, nämligen dels att få nyetableringar av lämplig storlek och lokalisering, dels att få företagsekonomiskt olönsam- ma men från hushållssynpunkt nödvändiga eller önskvärda butiksenheter att leva vidare.

Till någon del torde dessa problem kunna lösas genom ett utbyte av information mellan kommun och företag. Ett sådant utbyte är dessutom ett nödvändigt led i den översiktliga planeringen och bör därför, såsom

Kommunförbundet föreslagit, ges fastare former än de informella vägar för information som f. n. ofta används. Företrädare för kommunen och handeln bör samråda dels löpande i samband med att planförslaget upprättas, dels da planförslaget behandlas av kommunstyrelsen. lnforma- tionen bör från kommunens sida innefatta de mål för serviceförsörjning- en som ställts upp, de planer på saneringar och nybyggnation som föreligger och de önskemål om butiksservice som t. ex. kommit fram vid kommunernas kontakter med hushållen. Företagsrepresentanterna bör å sin sida informera om bl. a. förutsättningarna för olika butikstyper och planer för förändringar av butiksbeståndet och av butikernas service i olika avseenden. Det får förutsättas att ett informationsutbyte mellan kommun och företrädare för de handelsanställda också kommer till stånd i dessa frågor. Hushållens behov och önskemål kan naturligen komma kommunen till del genom en utveckling av den kommunala konsument- verksamheten, där medverkan kan ske av olika grupper som företräder konsumentintressen.

Ett informationsutbyte av detta slag kan ge kommunledningen underlag för en realistisk planering av dagligvaruhandelns utveckling. Överläggningarna torde också leda till att företagen anpassar sina planer till kommunens intentioner.

] 1.3.4 Detaljerad planering och genomförande

Kommunförbundet har i sin promemoria anfört, att det i fråga om den detaljerade planeringen måste skapas bättre kunskaper och utvecklas en metodik. För konkreta projekt, såsom flyttning av butik, val av företag för visst butiksläge eller inverkan av trafiksaneringar, krävs ofta specialut- redningar som endast ett fåtal kommuner har resurser att utföra. Man måste i andra fall anlita utomstående konsulter. Detta förhållande har utförligt behandlats av butiksetableringsutredningen.

Från planverket har erhållits uppgifter om detaljhandelsutredningar som har utförts på olika håll i landet. Dessa uppgifter visar, att behovet av utredningar av detta slag blivit allt större. De stora företagsenheterna och organisationer inom handeln har betydande utredningsresurser och har ofta tillhandahållit såväl detaljhandelsutredningar som färdiga förslag till stadsplan vid nyetableringar. Genom att de olika företagsgrupperna också har särskilda etableringsorgan som effektivt söker nya lämpliga lägen blir utredningarna och planlösningarna ofta påverkade av olika företags intressen, och större företagsenheter får många gånger ett försteg framför andra. Det bör emellertid vara kommunerna själva som skall göra bedömningar av detta slag och vid fördelning av lägen ta hänsyn i första hand till olika etableringsintressenters möjligheter att tillgodose kommu- nala önskemål ifråga om utbudsegenskaper. Med de förslag som ovan redovisats torde kommunerna ofta bli mera kompetenta att självständigt bedöma av företag presenterade planer. Mera opartiska konsultföretag kan också tänkas hjälpa kommunerna med sådana bedömningar.

När det gäller genomförandet kan vid nyetablering olika situationer föreligga. Det kanske vanligaste är att nya butikslägen tillkommer i

samband med nybyggnation av bostadsområde eller förnyelse av stadskär- nor. Härvid kan två problem aktualiseras; det kan saknas etablerings- intresserade och det kan finnas flera etableringsintresserade företag än planerade lägen. I det första fallet aktualiseras frågan om möjligheterna att locka fram ett etableringsintresse och i det andra frågan om lämplig fördelning av butikslägena. En annan situation är ”oplanerade” etable- ringar, dvs. företag köper mark och ansöker om byggnadslov för t. ex. en stormarknad. Sådana etableringar kan också förekomma i befintliga lokaler som tidigare använts för andra ändamål men där gällande planbestämmelser inte lägger hinder i vägen för dagligvaruförsäljning.

För att undvika situationer där det inte finns etableringsintresserade i ett av kommunen önskat butiksläge är det som nämnts viktigt att kommunen på ett tidigt planeringsstadium kartlägger möjligheterna att få sina intentioner genomförda. Om orsaken är att man inte kan ta ut de priser som behövs för att göra butiken lönsam kan direkta eller indirekta stödåtgärder aktualiseras. Möjligheterna för stöd tas upp i avsnittet 1 1.5.

I den situation när flera likvärdiga etableringsintresserade finns för ett visst butiksläge ställs kommunerna inför fördelningsproblemet. Som anförts i kapitel 10 anser utredningen det knappast möjligt att härvidlag ge några generella lösningar eller riktlinjer. Med hänsyn till utvecklingen av blockbildningen bör fördelningen ske med hänsynstagande till olika företagsgruppers representation i berört näringsgeografiskt område och med utgångspunkt fran den kommunala likställighetsprincipen. Denna innebär att vissa kommunmedlemmar inte obehörigen får gynnas eller missgynnas genom kommunala beslut.

Någon enkel och allmängiltig regel för när ett gynnande eller missgynnande föreligger kan knappast ställas upp. En företagsgrupp som har t. ex. 20 % av den totala livsmedelsförsäljningen i landet bör dock inte tilldelas nytt läge om det i området har en betydligt större marknadsandel, t. ex. 40 %. Viss hänsyn måste dock även tas till antalet butiker för olika företagsgrupper i området. För att bevara en så allsidig konkurrens som möjligt är det också angeläget att möjlighet ges för etableringar vid sidan av de stora blocken. Ytterligare en svårighet liggeri det förhållandet att kommunen inte alltid är den som handhar fördelningen, t. ex. beträffande lokaler som hyrs ut av ett från kommunen fristående bostadsföretag. Företag som ”står i tur” till ett läge kan därigenom komma att bli förbigånget. Dylika olägenheter kan emellertid lösas genom förslag i det följande avseende tillståndsprövning.

I fråga om fördelningen av butikslägen har länsstyrelserna fr. o. m. den 1 januari 1973 med ändring av tidigare meddelade föreskrifter fått uppgiften att medverka vid förhandlingar i frågor rörande planering och fördelning av butikslägen som påkallas av företag. Det åligger också länsstyrelserna att, om anmärkningsvärda förhållanden därvid kommer fram, anmäla detta. Då någon sådan anmälan fram till våren 1975 inte kommit till handelsdepartementet, har utredningen gjort en enkät hos länsstyrelserna varvid framkommit, att förhandlingar av detta slag över huvud inte påkallats. Även tidigare var antalet förhandlingsfall förhållan- devis mycket litet, varför problemen med lägesfördelning från företagens

synpunkt inte förefaller att vara särskilt påtagliga. Man kan möjligen också ha ansett denna väg mindre lämplig för att få sina intressen tillgodosedda.

Beträffande möjligheterna att förhindra "oplanerad" etablering som från kommunens sida inte är önskvärd gäller f. n. i praktiken begränsning- ar. Formellt kan en sådan etablering hindras genom vägrat byggnadslov när sådant erfordras. Enligt bygglagutredningens förslag skulle i princip all ändrad användning av mark eller lokaler vara underkastad byggnads- lovsplikt. Därmed skulle ifrågavarande fall åtminstone formellt kunna lösas. Det är emellertid f. n. osäkert i vilken utsträckning bygglagutred- ningens förslag kommer att genomföras. De situationer kommunen nu inte behärskar kan emellertid handläggas effektivare genom följande förslag om tillståndsprövning.

Ett särskilt problem i kommunernas planering av detaljhandel erbjuder de fall då stora butiksenheter och centrumanläggningar skall etableras. Det är härvid viktigt att beräkna effekterna av utbyggnaden, vilka kan sträcka sig utanför kommunens gränser. Kommunförbundet har anfört att dylika frågor kan klaras genom samarbete över kommungränserna i de former som f. n. tillämpas. Det gäller enligt förbundet också dagligvaruförsöijning- en i kommunernas ytterområden. Enligt bygglagutredningens förslag bör nödvändigt samarbete mellan kommuner i första hand tillkomma genom kommunala initiativ och i andra hand påkallas av länsstyrelsen.

När det gäller detaljhandelsfrågor, och då särskilt stormarknadsetable- ringar, har distributionsutredningen kunnat konstatera, att samarbete i nu tillämpade former inte alltid lett till för alla parter godtagbara lösningar. Utredningen anser det därför nödvändigt att länsstyrelserna i samband med redovisningen av varuförsörjningsplanerna tar ansvaret för samordningsfrågor och initierar samråd där så kan anses påkallat. Ett sådant ansvar ligger inom ramen för länsstyrelsernas allmänna åliggande att samordna olika verksamheter inom länet och mellan olika län. Administrativt bör samrådet kunna gå till på liknande sätt som vad gäller frågor inom bl. a. byggnadslagstiftningen, där expertis inom länsstyrelsen överlägger med företrädare för kommuner i s. k. plansamråd.

När det gäller nedläggningar av butiksenheter till följd av folkminsk- ning, saneringar, innehavarens pensionering, livsmedelslagstiftningens krav och konkurrens från andra butiker har kommunerna f. n. begränsade möjligheter att effektivt ingripa. I viss utsträckning kan, som nämnts, nedläggningshot elimineras eller nedläggningen fördröjas genom komplet- terande bebyggelse, ändrad trafikföring m. rn. Formella möjligheter för stöd till nedläggningshotade butiker föreligger f. n. i kommuner inom det inre stödområdet och endast i särskilda fall i andra kommuner. Det är viktigt att kommunerna får möjlighet att följa butikernas utveckling och framtidsutsikter och i god tid vidta erforderliga åtgärder. Även i fråga om nedläggningsproblematiken vill utredningen förstärka samhällets möjlig- heter att ingripa i enlighet med förslagi det följande.

1 1.3.5 Administration och kostnader för kommunerna

Som framgått av det föregående talar mycket för att göra planeringen av varuförsörjningen till en i lag stadgad uppgift för varje kommun. Utredningen utgår ifrån att kommunerna finner det ändamålsenligt och väl förenligt med annan översiktlig planering att ta på sig ansvaret även för planeringen av varuförsörjningen. Med hänsyn till de skillnader i förutsättningar och problem som föreligger i olika kommuner finner utredningen det därför vara lämpligt att kommunerna själva utan centralt fastlagda regler och normer söker finna de rutiner som är lämpliga i varje enskilt fall. Information och rådgivning i dessa frågor skall dock lämnas av centrala organ i enlighet med förslag i det följande. Det väsentliga är att kommunerna aktivt tar sig an distributionsfrågorna för att tillgodose hushållens servicebehov. Skulle det efter t. ex. en treårsperiod visa sig att planeringen av varuförsörjningen inte fullgörs i önskvärd utsträckning får tvingande bestämmelser övervägas.

Resursmå'ssigt ställer förslagen vissa krav på kommunerna vilka dock inte synes oöverkomliga. Särskilt i små kommuner kan resursfrågan vara besvärlig men samtidigt är arbetet med kartläggning m. in. av betydligt mindre omfattning än i stora kommuner. Som tidigare nämnts pågår en serviceplanering i ett flertal kommuner inom det inre stödområdet. För denna har bl. a. Kommunförbundet utarbetat en modell. I kommuner där befattningar som konsumentsekreterare inrättas torde dessa lämpligen kunna biträda i arbetet med kartläggning och problemdefinition. I andra fall, särskilt i större kommuner, bör åtminstone någon tjänsteman helt eller delvis ha uppgifter av detta slag. Ansvaret för utbyte av information samt förhandlingar med företag bör dock ligga hos kommunstyrelsen.

Med hänsyn till att planeringen för varuförsörjningen redan nu i realiteten kan betraktas som en kommunal uppgift anser utredningen det inte nödvändigt att statsbidrag utgår till kommunerna för att stärka resurserna. Detta ligger för övrigt i linje med strävandena att undvika bidrag som orsakar krav på detaljregleringar och kontroll. Kommunernas arbete med dessa frågor bör emellertid som nämnts stödjas på annat sätt.

För att få fram ett tillfredsställande underlag för detaljhandelsplane- ringen behövs data som kommunerna f. n. inte direkt har tillgång till. Det gäller t. ex. utvecklingen av konsumtionen per capita i olika områden samt undersökningar av köpvanor, effekterna av vissa typer av butiks- etableringar m. m. Det finns därför behov av ett centralt serviceorgan som kan tillhandahålla sådant material och som dessutom kan samla erfarenheter från olika kommuner.

Vidare är ett fungerande butiksregister en förutsättning för att få ett bra planeringsunderlag. Vissa kommuner har i samband med stadsplane— frågor och stormarknadsetableringar genom egna enkäter samlat in bl. a. omsättningsdata i befintliga butiker. Svarsfrekvensen har därvid ofta varit ganska låg. Centrala register med vissa butiksdata förs i dag såväl av pris— och kartellnämnden och statistiska centralbyrån som av konsument- kooperationen och den privata handeln. Begränsade uppgifter om butiker kan fås också på andra vägar. Inget av de nu nämnda registren fyller

emellertid de krav som bör ställas. I en del fall föreligger brister i fråga om antalet tillgängliga data och förnyelsen av dessa, i andra fall täcker registren endast delar av landet eller delar av butiksbeståndet. Bl.a. i remissyttranden över butiksetableringsutredningen har framförts önske- mål om ett centralt register, vilket skulle skapa ett enhetligt planeringsun- derlag för kommunerna och verka rationaliserande i fråga om företagens uppgiftslämnande.

Utredningen anser att det finns behov av samordning mellan olika organ som nu för butiksregister. Det vore mot den bakgrunden inte lämpligt om kommunerna själva lät samla in uppgifter som ändå finns tillgängliga på annat håll. I första hand bör statlig myndighet kommai fråga. En fråga som härvid aktualiseras är att vissa uppgifter, t.ex. avseende enskilda butiksenheters omsättning, f. 11. inte kan lämnas ut av sekretesskäl. Utredningen anser i och för sig att utlämnandel av uppgifter om omsättning och andra förhållanden som visar butiksstorleken inte behöver lända enskild företagare till men. Skulle det inte visa sig möjligt att slopa hemlighållandet av dylika uppgifter bör dessa kunna anges i ungefärliga tal, t. ex. att årsomsättningen för viss enhet ligger inom intervallet 1,0—1,5 milj. kr.

Kommunerna kan emellertid ha behov av ytterligare uppgifter än de basdata som ett centralt register rimligen kan omfatta. Det kan gälla t. ex. innehavarens ålder och butikens standard. Dylika uppgifter finns redan hos hälsovårdsinspektörerna eller kan, åtminstone i mindre och medelstora kommuner, insamlas genom deras försorg.

Andra data som kommunerna kan ha intresse av är undersökningar om butiksbeståndets utveckling totalt, vissa produktivitetsmått för butiker av olika storlek rn. m. för att kunna göra jämförelser med förhållandena i den egna kommunen. Sådana undersökningar, som f. n. i viss omfattning görs av SPK och inom handeln, bör i lämplig form spridas till kommunerna.

] 1.4 Tillståndsplikt för dagligvaruförsåljning

För att kunna förverkliga sina intentioner behöver kommunerna styrme— del utöver de som nu står till buds. Som framgått av det föregående ger byggnadslagstiftningen i praktiken inte möjlighet för kommunerna att helt kontrollera omfattningen och lokaliseringen av detaljhandelsutbudet. Enligt utredningens uppfattning skulle olägenheterna härav kunna undvi- kas genom att nyetablering och förändring av utbudspunkternas storlek endast fick företas efter särskilt tillstånd av kommunen. Tillståndsplikt skulle dock inte gälla nedläggning. Kommunen skulle i särskild ord- ning pröva om planerade förändringar var lämpliga även från andra synpunkter än de som byggnadslagstiftningen primärt avser. Den grund- läggande bedömningsnormen skulle vara hur en viss förändring passar ini kommunens varuförsörjningsplan och hur den därmed på kort och lång sikt skulle påverka olika konsumentgruppers situation.

Genom tillståndsplikten skulle s. k. vilande byggnadsrätter enligt

tidigare fastställd stadsplan inte kunna utnyttjas utan förnyad kommunal prövning. Vidare förekommer, att företag åsidosätter givna bestämmelser i stadsplan eller vid byggnadslov. Det finns sålunda exempel på att lokal som avsetts för partihandel med dagligvaror sedermera används för detaljhandel samt att föreskrift om maximal yta för livsmedelsförsäljning väsentligt överskridits. Det finns enligt utredningen anledning att effektivt komma till rätta med dylika förfaranden.

Utredningen föreslår därför, att en kommunal tillståndsprövning införs enligt särskild lag. Den skulle vara fristående från övrig lagstiftning som reglerar utbyggnads- och etableringsvillkor, dvs. såväl byggnadslagstift- ningen som livsmedelslagen. Prövningen skulle avse detaljhandel med livsmedel och skulle gälla följande förändringar.

— Etableringi nybyggda egna lokaler — Etablering genom förvärv av äganderätten till redan uppförda lokaler — Etablering genom förhyrning av lokaler — Ändring av lokalutnyttjande till detaljhandel med livsmedel — Utbyggnad av befintligt fast försäljningsställe (ökning av den totala butiksytan) — Etablering av ambulerande handel och förändring av rutter.

Med etablering avses här inte sådana fall då en befintlig rörelse med livsmedelsförsäljning överlåtes till ny ägare.

Utredningen anser att prövningen primärt bör göras av kommunstyrel- sen sedan synpunkter från olika intressenter hämtats in. Även annat kommunalt organ kan dock kommai fråga.

Utredningen har övervägt om detaljhandel med livsmedel i mindre omfattning skulle kunna undantas från tillståndsplikten. Undantag skulle t. ex. kunna gälla butiker med en försäljningsyta understigande 400 m2. Därmed skulle bl. &. livsmedelsförsäljning i kiosker och bensinstationer ej komma att prövas. Försäljningsställen av detta slag kan emellertid i likhet med stora butiksenheter negativt påverka verksamheten för butiker, som totalt sett bättre svarar mot hushållens behov. Detsamma gäller i stort handeln med livsmedel från varubussar med ett relativt komplett sortiment. Enligt förslag till lag om tillfällig handel (se avsnitt 4.1.6) undantas sådan verksamhet från den tillståndsprövning som där föreslås. En ändring av lagen blir därför nödvändig. Annan kringförings— och utomhushandel med livsmedel skulle dock inte beröras av det nu framlagda förslaget.

Syftet med en tillståndsprövning enligt utredningens förslag skulle främst vara att underlätta för kommunerna att få information om förändringar och att skapa kontakter mellan företag och kommunala planeringsorgan. Genom att ansökan om etablering eller förändringar av befintlig verksamhet skulle göras i god tid, minst sex månader i förväg, skulle de kommunala organen få tillfälle att vid behov förhandla med ifrågavarande företag, t. ex. om att upprätta satellitbutik till större enhet, och föranstalta om andra åtgärder för att motverka eventuella ogynnsam— ma effekter. I vissa fall kan det bli fråga om att vägra tillstånd. Det kan t. ex. gälla större nyetableringar som kan väntas få ej önskade effekter på

möjligheterna att ge god detaljhandelsservice, t. ex. då butikstyp eller butiksstorlek inte överensstämmer med varuförsörjningsplanen. I andra fall kan tänkas att uppställa vissa villkor för verksamheten, exempelvis begränsning av totalytan för livsmedelsförsäljning eller fastläggande av rutt för varubuss.

Förslaget kan särskilt i stora kommuner komma att innebära ett relativt stort antal ärenden. Antalet nyetableringar av allivsbutiker rör sig dock endast .om 150—200 totalt per år, och antalet utbyggnader av befintlig verksamhet m. m. torde inte vara nämnvärt flera. Till detta kommer nyetablering och utvidgning av livsmedelsförsäljning i annan detaljhandel. Ansökningarna torde dock i många fall vara enkla att handlägga genom att förändringen utan mera ingående prövning och förhandling kan godtas.

Kommunens beslut bör kunna överklagas av olika intressenter, nämligen

— företag som sökt tillstånd och som anser sig missgynnat vid lägesfördel- ning eller i fråga om utvidgning av befintlig verksamhet — angränsande kommun som anser sig få nackdelar av beslut — sammanslutning av konsumenter eller löntagare som anser beslut strida mot deras intressen.

Beslut överklagas hos länsstyrelsen och i sista hand hos regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Åtgärd som avses med beslutet skall inte få vidtas förrän beslutet vunnit laga kraft. För att inte utbyggnad av butiksnätet skall fördröjas måste besvären handläggas utan onödig tidsutdräkt. Eftersom ett fortlöpande utbyte av information skall ske inom kommunen vid upprättandet av varuförsörjningsplanerna bör antalet besvär anförda av företag bli ganska måttligt. Länsstyrelsernas roll i fråga om samordning av olika kommuners varuförsörjningsplaner bör verka i samma riktning.

Den föreslagna besvärsordningen innebär att det blir fråga om förvaltningsbesvär. Kommunallagens besvärsregler (1969z765, 76 å), som innebär att varje medlem av kommunen får anföra besvär om beslutet inte tillkommit i laga ordning, kränker klagandens enskilda rätt eller vilar på orättvis grund, kommer således ej att gälla. Enligt förvaltningslagen (19711290, 1 l 5) får besvär föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot. Den nu föreslagna besvärsordningen innebär viss utvidgning av besvärsrätten till intressenter som ej direkt berörs av beslutet, nämligen angränsande kommun och sammanslutning av konsumenter eller löntagare.

Vad gäller sistnämnda intressegrupper anser utredningen det ej lämpligt att ge envar rätt att anföra besvär med hänsyn till risken för att talan kan komma att föras t. ex. i trakasseringssyfte. På en sammanslut- ning av konsumenter eller löntagare bör ställas kravet att sammanslut- ningen har rättskapacitet och har till syfte att tillvarata sina medlemmars intressen som konsumenter eller löntagare. I en utveckling av konsument- inflytandet genom olika organisationer blir det alltmer angeläget att precisera vilka sammanslutningar som kan anses företräda konsumenter-

nas intressen.

Överträdelser av kommuns beslut bör enligt utredningens mening bli ovanliga, eftersom ett i särskild ordning fattat beslut bör ha större genomslagsförmåga än t. ex. planbestämmelser, vilkas innehåll kan vara oklara eller tvistiga. Det krävs likväl effektiva bestämmelser om påföljd. Härvid synes vitesförelägganden vara att föredra framför straffbestämmel— ser när det som här kan gälla juridiska personer med hög betalningsförm'å- ga. Av kommunen förelagda viten kan emellertid överklagas i flera instanser, liksom utdömandet av vitet. Avsevärd tid kan därför fört'lyta innan vitet blivit slutligt fastställt och utdömt. Det är heller inte ovanligt, att ett i första instans förelagt högt vite i senare instanser blir nedsatt till betydligt lägre belopp. Det synes emellertid inte motiverat att, såsom gäller för marknadsdomstolen, införa särskilda bestämmelser i fråga om vitesföreläggande. Det bör härvid nämnas, att en särskild sakkunnig (Ju 1973211) f.n. utreder frågan om eventuell reformering av det ekono— miska sanktionssystemet inom straffrätten. Bakgrunden till utredningen är bl. a. att de kan finnas behov av en möjlighet att vidta ekonomiska sanktioner mot juridiska personer.

Från kommunal synpunkt är det angeläget att få vetskap också om planerade nedläggningar av dagligvarubutiker. Det synes dock inte rimligt att föreskriva medgivande av kommunen i fråga om nedläggningar. Utredningen anser emellertid att planer på upphörande med livsmedels- försäljning och nedläggning av livsmedelsbutik bör anmälas till kommu- nen för att bereda möjlighet till förhandlingar och åtgärder för att motverka problem som kan uppkomma. Det bör ankomma på kommu— nerna att träffa överenskommelser med företagen eller deras lokala organisationer om lämpliga regler för dylika anmälningar.

11.5. Stödåtgärder

Förutom tillståndsprövning av förändringar av butiksnätet m.m. bör samhället ha ytterligare möjligheter att påverka utvecklingen. De böri första hand avse stöd i olika former till hushåll och kommuner samt till sådana butiker, som från varuförsörjningssynpunkt bedöms viktiga men som har svårt att existera av egen kraft. Därutöver bör också åtgärder kunna vidtas som verkar restriktivt på en utveckling mot större och färre butiksenheter.

11.5.1. Stöd till transportlösningar

Som utredningen anfört i kapitel 10 är det inte möjligt att bereda alla hushåll tillgång till dagligvarubutik inom gångavstånd. Utredningen vill heller inte utgå från att systemet skall bygga på att alla hushåll har tillgång till bil. Det är därför viktigt att den kollektiva transportapparaten bättre anpassas till dagligvaruinköp, såväl i glesbygder som i tätorter. Härvid bör särskilt beaktas att turlistorna utformas så att minst två inköpsresor per vecka kan göras och att uppehållstiden vid butiken blir

rimlig. Förbättringar i dessa avseenden kan väntas som resultat av den trafikplanering som kommunerna genomför. När trafikförsörjningsplan upprättats kan statsbidrag utgå till landsbygdslinjetrafik. Utredningen finner det angeläget att arbetet med planeringen för den lokala trafikförsörjningen förs vidare så att vissa medborgarkategorier, t. ex. pensionärer, kan erhålla transport till och från butik till subventionerad kostnad. Den kommunala färdtjänsten, som fr. o. rn. den 1 januari 1975 är statsbidragsberättigad, bör överallt kunna utnyttjas för inköpsresor.

[ sammanhanget bör erinras om att användningen av egen bil vid inköpen i många fall kan inbespara tid och särskilt för stora hushåll underlätta transportarbetet. l områden där avstånden till butik är relativt stora bör tillses att hushållen har möjlighet att ta sig till butiken med bil och att lättillgängliga parkeringsplatser finns.

Hemsändning av varor är en service som från många synpunkter är angelägen att främja. Det gäller särskilt hemköp, dvs. hemsändning efter telefonorder. Av sociala skäl subventionerar ett antal kommuner härvid vissa hushållsgruppers fraktkostnader. Sedan den 1 juli 1973 utgår till kommuner i det inre stödområdet statsbidrag med 35% för dylika subventioner, vilka utgår till alla hushåll. Utnyttjandet har emellertid hittills varit lågt, och detsamma gäller även i andra kommuner som sökt ordna dylik service. Enligt utredningens uppfattning beror detta i viss utsträckning på initialsvårigheter såväl i kommunerna som i företag och hushåll. I någon mån kan orsaken också vara att det fram till augusti 1975 varit ett villkor att hemsändningen skett med allmänna kommuni- kationsincdel. Nya tekniker och hjälpmedel torde på sikt kunna göra hemköpssystem mera attraktiva. De bör därför inlemmas som alternativ till upprätthållande av butiker i den kommunala planeringen. I områden där lantbrevbäring förekommer kan enligt utredningens mening det ”service- paket” som postverket erbjuder vara en lämplig organisationsform. Det statliga bidraget till kommunala subventioner av hemsändning bör höjas och utgå till kommuner i det allmänna stödområdet (stödområdena och deras folkmängd framgår av karta 11.1).

Utredningen föreslår i fråga om kommunala subventioner av transport- lösningar att

— möjligheten att få statsbidrag för subvention av hushållens kostnader för hemsändning utvidgas till att gälla det allmänna stödområdet och i särskilda fall även annan del av landet — statsbidraget höjs till 50 % av kommunens kostnader — anslaget för stödformen för år 1976/77 beräknas till oförändrat belopp, 2,3 milj. kr.

1 1.5.2 Investeringsstöd

Fr. o. m. den 1 juli 1973 har näringsidkare med fast försäljningsställe för dagligvaror möjlighet att få investeringsstöd under vissa förutsättningar. Stödet utgår inom det inre stödområdet om det behövs för att tillgodose behovet av tillfredsställande kommersiell service. Övriga förutsättningar

Karta I I .] Stödområde- "11 .

Kalm: SFS 1973 :552.

Det allmänna stödområdet omfattar Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gotlands län, av Gävleborgs län Hudiksvalls, Ljusdals, Ovanåkers och Söderhamns kommuner samt Bollnäs och Nordanstigs kommunblock, av Kopparbergs län Avesta, Borlänge, Falu, Gagnefs, Hedemora, Malungs, Mora, Orsa, Säters, Vansbro och Älvdalens kommuner samt Leksands och Rättviks kommunblock, av Värmlands län Arvika, Eda, Filipstads, Munkfors, Sunne och Säffle kommuner samt Hagfors, Torsby och Årjängs kommunblock, av Älvsborgs län Bengtsfors, Dals-Eds, Melleruds och Åmåls kommuner samt Färgelanda kommunblock, av Göteborgs och Bohus län Strömstads och Tanums kommuner samt Munkedals kommunblock, av Kalmar län Borgholms och Mörbylånga kommunblock.

Det inre stödområdet avgränsas på kartan med prickad linje. Folkmängden var den 31 december 1974 ca 1,6 milj. i det allmänna stödområdet, varav ca 0,5 milj. var bosatta i det inre stödområdet.

för stödet och dettas utformning har närmare redovisats i kapitel 7.

Enligt utredningens uppfattning bör stödet i princip kunna utgå i hela landet, även till butiker i medelstora och större tätorter. Förutsättningar- na härför bör vara att butiken behövs för att skapa eller upprätthålla sådana avstånd mellan bostäder och butik som med hänsyn till bl. a. områdets karaktär och kundunderlagets ålderssammansättning är till- fredsställande. Stödet bör kunna avse såväl upprustning av befintlig butik som nyetablering. [ befintlig butik skall investeringen medföra en sådan förbättring av sortiment och lokalstandard att köptroheten till butiken kan väntas öka. En annan förutsättning är att butiken kan väntas bestå på någon sikt med de investeringar som görs. Till stödet bör liksom nu kopplas en möjlighet att få statlig kreditgaranti för investering i lager. Stöd till varubussar bör liksom nu utgå endast om särskilda skäl föreligger.

Det ställer sig svårt att mera exakt beräkna det sammanlagda stödbelopp som kan bli aktuellt. Som nämnts i kapitel 7 har det genomsnittliga beloppet per butik för investeringsstöd, som utbetalats enligt kungörelsen om stöd till kommersiell service i glesbygd, hittills uppgått till ca 70 000 kr. Med hänsyn till att stödet utvidgas till att avse även andra slag av butiker än lanthandel kan det genomsnittliga stödbehovet per butik antas bli högre eller ca 100 000 kr. Antalet butiker som kan komma i fråga för stödformen låter sig knappast mera exakt beräknas. Det synes emellertid rimligt att anta, att det i ett inledningsske- de kan röra sig om ett hundratal butiker per år.

En kompletterande möjlighet för att finansiera nyetablering, tillbygg- nad eller upprustning av butiker som bedöms önskvärda för att tillgodose en tillfredsställande varuförsörjning är att förstärka utlåningskapaciteten hos AB Handelskredit. Bolaget utgör, tillsammans med etableringsföreta- get Butiksetablering AB (se avsnitt 5.7), ett viktigt instrument för etablering av enskilda butiker som i finansieringshänseende är fristående från de stora företagsgrupperna. Dess verksamhet skulle kunna utvidgas till att också omfatta stöd till investeringar i butiker, som vid normal företagsekonomisk bedömning inte skulle komma i fråga för konventio- nell finansiering. Detta skulle kunna ske genom statlig kreditgaranti till Handelskredit eller genom statligt delägarskap i bolaget. Utredningen anser att denna möjlighet bör närmare övervägas i anslutning till utredningens förslag.

Utredningen föreslår i fråga om investeringsstöd att

— stöd utgår under vissa förutsättningar till näringsidkare i hela landet i nu tillämpad utformning — anslaget för stödformen för år 1976/77 beräknas till 8 milj. kr — anslaget för infriandet av kreditgaranti och ramen för beviljande av sådana garantier beräknas till oförändrade belopp (0,2 resp. 2 milj. kr).

11.5.3. Driftsstöd

Enligt nu gällande bestämmelser för glesbygdsstöd utgår inte bidrag till butikers löpande drift annat än vad som ligger i investeringsstöd och subventionering av hemsändning med butikers egna fordon i särskilda fall. Som tidigare nämnts har behovet av ett direkt driftstöd påtalats från flera håll, bl. a. av SPK, vissa länsstyrelser, vissa kommuner och Svenska kommunförbundet. I vissa kommuner förekommer att man generellt ger årliga bidrag till glesbygdsbutiker. Detta förfarande står inte i överens- stämmelse med kommunallagen.

Såsom framgått av diskussionen i kapitel 10 och som bl. a. glesbygds— utredningen framhållit är samhällsstöd till butikers löpande drift förenat med vissa problem. Det gäller bl. a. förutsättningarna för stöd samt dettas storlek och administration.

Enligt utredningens uppfattning bör driftsstöd inte lämnas generellt till alla butiker som fyller vissa förutsättningar. Det kan dock vara angeläget att i speciella fall kunna ge driftsstöd till olönsamma och nedläggningsho- tade butiker. Det gäller främst sådana fall då butiken inte på sikt kan väntas bestå och därför inte kan komma i fråga för investeringsstöd. Driftsstöd skulle således utgå för att tillfälligt hålla kvar en butik, exempelvis fram till innehavarens pensionering eller tills dess andra lösningar av dagligvaruförsörjningen kan ordnas. En förutsättning måste vara att butiken fyller sin funktion som inköpsställe för befolkningen inom det naturliga upptagningsområdet. Det innebär att sortimentet av dagligvaror måste vara tillfyllest för hushållens behov, vilket i sin tur innebär att butikens årsomsättning ej bör understiga ca 250 000 kr. I undantagsfall bör dock driftsstöd kunna utgå även till ännu mindre butiksenheter.

Beträffande stödets storlek och utformning bör enkla och hanterliga regler gälla. Detta krav kan tillgodoses om man låter stödet avse bidrag till viss kostnad för butikens drift, t. ex. lokalkostnader. Beräkningar av medelvärden för olika kostnadsslag görs löpande såväl av KF som den privata dagligvaruhandeln. Enligt dessa beräkningar utgör kostnaden för lokaler, dvs. hyra, värme, el, vatten och avlopp m. m., knappt 2 % av omsättningen för butiker i omsättningsklassen ca 0,5 milj. kr, som det här närmast gäller. I absoluta tal skulle lokalkostnaden sålunda i genomsnitt för denna storleksklass utgöra ca 10 000 kr per butik och år. Iverkligheten kan emellertid lokalkostnaderna variera starkt, och för butiker som inryms i egen fastighet redovisas ofta inte någon hyreskost- nad. Det synes därför lämpligare att beräkna bidraget efter schablon motsvarande förslagsvis 2 % av årsomsättningen.

Stödformen bör som nämnts tillämpas restriktivt och på försök, vilket bör k