Domstolar och eko-brott : handläggningen av mål om ekonomisk brottslighet : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

DOMSTOLAR

ocH

EKO-BROTT Delbetänkande av mot ekonomisk Kommissionen brottslighet-

som

i 102

å Statens

offentliga utredningar

E353 1984:3

Eg

Justitiedepartementet

Domstolar och

eko-brott

av mål om ekonomisk

Handläggningen

brottslighet

Delbetänkande av

mot ekonomisk brottslighet

Igommissionen

Stockholm 1984

Omslag Liber Information/Hans Bergman ISBN 91-38-08129-6 ISSN 0375-250X Liber Tryck Stockholm 1984 311928

Ti11 Statsrådet Ingvar Carisson

Genom besiut den 25 november 1982 bemyndigade regeringen statsrådet Ingvar Carisson att tiilkaiia en kommission med tre iedamöter med uppdrag att Tämna försiag om åtgärder mot ekonomisk brottsiighet.

Med stöd av detta bemyndigande förordnades samma dag ti11 iedamöter i kommissionen generaidirektören Sven Heurgren, ordförande, regeringsrådet Gunnar Björne och riksdags- Tedamoten Arne Nygren.

Tiii kommissionen har knutits två referensgrupper. Den första referensgruppen består av riksdagsiedamöterna Lennart Andersson, Lennart Biom, Tommy Franzén och U11a- Britt Åbark samt förbundssekreteraren Kari Danieisson, ekonomichefen Birger Davidson, advokaten Bengt Ljusberg, förbundsordföranden 011e Söderman och direktören Per- Gunnar Vinge. Den andra referensgruppen består av uppbördsdirektören Lennart Bjerkner, Byråchefen Esbjörn Esbjörnson, Tänsåkiagaren Torsten Jonsson, Tänsrådet Kari- Erik Nord, tuiirådet Kari-Evert Rydberg, Tänsrådet Anders Thorne11, professorn Hans Thornstedt samt kronofogden 010f Törnkvist.

Kommissionen Tämnar i detta betänkande försiag ti11 nya regier för domstoiarnas handiäggning av måi som rör ekonomisk brottsiighet. Förslaget har utarbetats inom kommissionens sekretariat av avdeiningsdirektören Thomas Främby och kammarrättsassessorn Mats Li11iecrona. Under arbetets gång har kommissionen rådgjort med en arbetsgrupp bestående av Tagmannen Erland Aspeiin, hovrättsassessorerna Lars Ekiycke och Peter Fitger, Tagmannen Arno1d Joeisson, professorn Per Henrik Lindbiom och rådmannen Anders Stendahi. Synpunkter har också inhämtats från företrädare för poiis-, åk1agar- och skattemyndigheter samt Sveriges advokatsamfund och domstoisverket.

Kommissionens arbete i denna dei har bedrivits i nära samarbete med rättegångsutredningen (Ju 1977:06). Stockho1m i februari 1984 Sven Heurgren Gunnar Björne Arne Nygren

/Mats Liiiiecrona

INNEHÅLL

SAMMANFATTNING

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 1. Försiag tiil lag med vissa bestäm-

meiser om måi om ekonomisk brottsiighet 2. Försiag ti11 1ag om ändring i

skattebrotts1agen (1971:69) 3. Förs1ag ti11 1ag om ändring i iagen

(1976:600) om offentiig anstä11ning 10

1 INLEDNING 11

2 BAKGRUND 15 2.1 Statistiska uppgifter 15

2.1.1 Iniedning 15

2.1.2 Nuvarande må1mängd 17

2.1.3 Förväntad m31mängd 22

2.1.4 Må1ens geografiska

fördeining 24

2.1.5 Måiens svårighetsgrad 26 2.2 A11männa utgångspunkter 28

3 MÃLOMRÅDET 35 3.1 In1edning 35 3.2 Urvai av må1 36

3.3¶Kumu1ati0nsfrågor 42

4 DOMSTOLSORGANISATIONEN 45 4.1 koncentrerad handiäggning 45

4.1.1 In1edning 45

4.1.2 Koncentration ti11 vissa

tingsrätter 48

4.1.3 Koncentration inom tingsrätten 50 4.2 Expertmedverkan 52

4.2.1 Iniedning 52

Innehåii mu1%43

4.2.2 Sakkunniga nämndemän 53 4.2.3 Ekonomiskt sakkunnig Iedamot 54 4.2.4 Skattedomare 58 4.2.5 Besiut om rättens samman-

;nano-ngn

U1 . Frågans behandiing i riksdagen 73

anamma-

6.4.2 Samordning på utrednings-

stadiet 88 6.4.3 Koncentration av skattemåien 89

\l SAMORDNAD FÖRBEREDELSE 93 \l o Behovet av muntlig förberede1se 93 \I . Samråd 100 \I 0 b) Gemensamt sammanträde 104 7.3.] Utredningsskyidigheten 105

7.3.2¶Sekretessfrågor 109

7.3.3 Instä11e1se vid sammanträdet 112

7.3.4¶Ersättningsfrågor 114

7.3.5 Några praktiska frågor 117 Samordningen i överinstanserna 119 7.4.1 Förutsättningar för samordning 120 7.4.? Regier om fu11fö1jd av taian 12? 7.4.3 Koncentration av skattemåi

i me11aninstans 124

Innehå11

aocooorao

RO KOSTNADER 137 Iniedning 137 Kostnader för koncentrationen av Eko-måien 138 Kostnader för samordningen av skattebrottmåi och skattemå1 140 Kostnader för 1agfarna domare och experter 141 9.4.1 Domarbehovet i tingsrätt

10. Försiaget ti11 1ag med vissa bestäm-

me1ser om måi om ekonomisk brottsiighet 151 10. Försiaget ti11 ändring i skatte-

brottsiagen 159 10.. Försiaget ti11 ändring i iagen om

offentiig anstäiining 161

BILAGOR

1. Kommissionens direktiv 163

2. Förteckning över kommissionens hitti11s

pubiicerade betänkanden, promemorior,

rapporter och skriveiser 173

. Handiäggningen av måi om ekonomisk brotts-

iighet i Förbundsrepubiiken Tyskiand 175

SAMMANFATTNING

I debatten om den ekonomiska brottsligheten har konstaterats att samhällets kontroll- och sanktionssystem inte är ändamålsenligt utformat. Som en följd av den uppmärksamhet som riktats mot denna form av brottslighet har polis- och åklagarväsendets utredningsresurser fortlöpande förbättrats. Också på indrivningssidan har betydande insatser gjorts.

De åtgärder som har vidtagits skall ses mot bakgrund av att det som regel krävs särskilda kunskaper för att effektivt kunna bekämpa den ekonomiska brottsligheten. De resurser som samhället har ställt till förfogande - och de åtgärder som kommissionen hittills har föreslagit - har främst varit avsedda att förbättra möjligheterna att upptäcka och utreda brott av denna art. För att dessa insatser skall få avsedd verkan måste emellertid det rättsliga förfarandet i sin helhet vara ändamålsenligt utformat. Det är således viktigt att de brott som upptäcks också leder till snabb lagföring med en adekvat påföljd utan att rättssäkerheten sätts åt sidan.

Vid de hearings och de omfattande kontakter som kommissionen i övrigt haft med representanter för olika myndigheter och organisationer har framhållits vikten av att domstolarna inte lämnas utanför det pågående reformarbetet. Det har påpekats att mål om ekonomisk brottslighet ställer domstolarna inför svårigheter som normalt inte förekommer i brottmål. Det statistiska material som kommissionen har ställt samman bekräftar också att mål som rör ekonomisk brottslighet är mer komplicerade än andra brottmål. Handläggningstiderna i sådana mål är t.ex. avsevärt längre än den genomsnittliga handläggningstiden för brottmål. Statistiken visar också att antalet mål om ekonomisk brottslighet ökar mycket kraftigt och att denna ökning kan förväntas fortsätta.

2 Sammanfattning

Mot den nu angivna bakgrunden har kommissionen - med hänsyn ti11 sin uppgift att iägga fram försiag ti11

behöviiga iagstiftningsåtgärder på b1.a. det processrättsiiga området - hur domstoiarnas resurser bäst kan ut-

övervägt nyttjas vid handiäggningen av mål om ekonomisk

brottsiighet. Utgångspunkten för utredningsarbetet har varit att skapa goda förutsättningar för en snabb, effektiv och kva1ificerad handläggning av må1 om ekonomisk

brottslighet, som samtidigt tiiigodoser kravet på rättssäkerhet.

De vägar som står öppna för att möta de krav som stä11s

på

domstoiarna är eniigt kommissionens mening att dra samman hand1äggningen av måi om ekonomisk brottsiighet ti11 ett begränsat antai av de aiimänna domstoiarna (koncentration) och att förstärka dessa domstoiar med iedamöter med särski1da kunskaper (sakkunnigmedverkan). När det gäiier skattebrottmåien - som utgör en betydande dei av måien om ekonomisk brottsiighet - bör handiäggningen dessutom kunna samordnas med den handiäggning av skattemåi som sker i de a11männa förvaitningsdomstoiarna.

Kommissionen föres1år så1edes att handiäggningen av vissa måi om ekonomisk brottsiighet - skattebrott, gäidenärsbrott och vaiutabrott - ska11 koncentreras ti11 ett begränsat anta1 tingsrätter (Eko-tingsrätter). Därmed får de domare som kommer att handiägga måien en bred erfarenhet av sådana måi. Det b1ir också möj1igt att rikta särski1da utbiidningsinsatser ti11 dessa domare. Vidare underiättas samarbetet me11an domare och experter om handiäggningen bara sker vid ett mindre anta1 domst01ar.

I fråga om anta1et tingsrätter har kommissionen

övervägt att föija den indeining i 13 som

statsåk1agarregioner

nyligen har besiutats av riksdagen. Man kan nämiigen räkna med att det är hos dessa åkiagarmyndigheter som ansvaret för f1erta1et utredningar om den ekonomiska

brottsiigheten kommer att iigga. En sådan koncentration skuiie

en1igt

Sammanfattning 3

kommissionens mening ieda tiii att man fuiit ut nådde de önskade fördeiarna i form av b1.a. ökad erfarenhet hos de berörda domarna. En så iångt gående koncentration medför emeiiertid vissa nackdeiar, b1.a. i fråga om de enskiidas avstånd ti11 domstoiarna. Kommissionen har därför vait att iåta koncentrationen stanna vid iänsnivån. En sådan ordning underiättar också samordningen av tingsrätternas handiäggning av skattebrottmåi med skatteprocesserna i iänsrätterna. Vidare finns i residensstäderna iänsstyreiserna med deras utredningsavdeiningar på skattesidan. Kommissionen föresiår såiedes att Eko-må1en ska11 hand1äggas av tingsrätterna i residensstäderna.

Kommissionen har inte ansett det iämpiigt att också koncentrera handiäggningen av måi om ekonomisk brottsiighet ti11 ett begränsat antai hovrätter. Däremot föresiår kommissionen att handiäggningen av måien ska11 koncentreras ti11 vissa avdeiningar inom hovrätterna. Detsamma ska11 gäiia för de Eko-tingsrätter som är indeiade i avdeiningar.

Kommissionen föresiår vidare att Eko-tingsrätterna och hovrätterna får förstärkas med särskiida experter vid handiäggningen av svåra må1 om ekonomisk brottsiighet. Vad kommissionen avser är ekonomiskt sakkunniga och sakkunniga

skatterätt. Genom de sakkunniga iedamöterna får dom-

på

stoiarna bättre möjiigheter att hantera de kompiicerade

som ofta finns i sådana måi. De sakkunniga ska11

frågor

i rätten som särskiida iedamöter. De deitar aiitså i

ingå

heia handiäggningen av måien.

De ekonomiskt sakkunniga 1edamöterna bör eniigt kommissionens mening fast knytas tiii domstoiarna. Det är dock svårt att i nuvarande skede bedöma i viiken utsträckning det finns underiag för sådana fasta tjänster. Eniigt kommissionens bedömning bör det finnas utrymme för fasta anstäiida ekonomiska sakkunniga iedamöter vid tings-

4 Sammanfattning

rätterna i Stockhoim (2), Göteborg, Malmö, Västerås och Härnösand. Då har kommissionen räknat med att tjänstgöringsskyidigheten för Tedamöterna ska11 omfatta fiera Eko-tingsrätter. Dessutom bör en sakkunnig iedamot kunna knytas tiil Svea hovrätt och ti11 hovrätten för Västra Sverige. Ledamoten med piacering i Göteborg bör även deita i handiäggningen av Eko-mål i Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Biekinge och iedamoten med piacering i Stockhoim - i mån av tid - av sådana mål i handiäggningen i de norriändska hovrätterna.

Dessa särskiida iedamöter, som knyts ti11 vissa tingsrätter eiier hovrätter, kan emeiiertid inte he1t täcka det förväntade behovet av expertmedverkan. Kommissionen föreslår därför att regeringen - e11er efter regeringens bemyndigande domstoisverket upprättar en förteckning över fristående ekonomiskt sakkunniga som vid behov kan stå ti1i förfogande för tjänstgöring som särskiida iedamöter i Eko-tingsrätterna och hovrätterna.

De personer som ska11 tjänstgöra som ekonomiskt sakkunniga iedamöter bör eniigt kommissionens mening i första hand vara kvaiificerade revisorer, dvs. auktoriserade e11er godkända revisorer. Även andra ekonomer med motsvarande kvaiifikationer bör dock kunna komma i fråga.

Handiäggningen av skattebrottmåien stäiier domstoiarna inför särskiida probiem. Det krävs såiedes inte bara ekonomisk sakkunskap vid prövningen av sådana mål. Tiii detta kommer att en ändamåiseniig handiäggning av måien kan försvåras av att den som är föremåi

beskattningsfråga

för åtai behöver prövas av förvaitningsdomstoi innan brottmåisprocessen i den alimänna domstoien påbörjas. En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) har tidigare föresiagit att detta probiem ska11 Iösas genom att handiäggningen av skattebrottmåien och skattemåien siås samman tiii ett s.k. integrerat förfarande. Kommissionen

Sammanfattning

har av regeringen fått i uppdrag att fortsätta BRF:s utredningsarbete.

Kommissionen anser att också de särskiida probiem som möter vid handiäggningen av skattebrottmåien minskar med de åtgärder som kommissionen föreslagit

i fråga om koncentration och medverkan av ekonomiskt iedamöter.

sakkunniga Genom att iåta en domare från aiimän -

förvaitningsdomstoi dvs. de domstoiar som handiägger skattemåien - medverka som sakkunnig iedamot vid prövningen av skattebrottmåi kan man emeiiertid ytteriigare minska beroendet av sammanhängande skattemåi. Detta bör i så fail minska handiäggningstiderna i främst tingsrätterna. Kommissionen föresiår därför att regierna om expertmedverkan i tings- och hovrätt också skaii omfatta skattedomare från

förvaitningsdomstoi. Liksom de ekonomiskt sakkunniga iedamöterna får skattedomaren stäiining som särskiid 1edamot i rätten.

Vad gäiier samordningen av handläggningen av skattebrottmåi och skattemåi på det förberedande stadiet föresiår kommissionen att de domare som handiägger sådana måi i de aiimänna domstoiarna resp. förvaitningsdomstoiarna ska11 samråda om måiens handiäggning. Det innebär att domaren i den aiimänna domstoien skaii orientera om hur en ev.

sig sammanhängande skatteprocess iigger tiil i förvaitningsdomstolen. Om de berörda domarna anser det får

iämpiigt skattebrottmåiet och skattemåiet beredas vid ett gemensamt sammanträde. Även om det inte föreiigger behov av en sådan gemensam förberedeise räknar kommissionen med att domstoiarna i större utsträckning än f.n. använder

muntiiga förberedeiser som ett medei att effektivisera handiäggningen.

Kommissionen har såiedes avstått från att föresiå en fu11ständig integration av skattebrottmåis- och skatteprocesserna och i stäiiet sökt iösa de särskiida probiem som möter vid handiäggningen av skattebrottmåien genom att

6 Sammanfattning

processerna samordnas. En iångt driven samordning framstår eniigt kommissionens mening också som tveksam. Kommissionen har av tidsskäi inte haft möjiighet att i detaij studera alla aspekter av en sådan samordning. Utredningsarbetet har emeiiertid visat att den rymmer fiera svåra probiem. Kommissionen har b1.a. därför stannat för att föreslå att sanmrdningen av skattebrottmåis- och skatteprocesserna endast ska11 avse det förberedande stadiet. Tilisammans med förslaget om förstärkt kompetens hos de aiimänna domstoiarna bör en sådan iösning eniigt kommissionens mening åtminstone ti11s vidare vara en iämpiig åtgärd. Det finns emeilertid skäi som ta1ar för ytteriigare samordning e11er integration av skattebrottmåis- och skatteprocesserna. Kommissionen förordar dock att man avvaktar resuitatet av de försiag kommissionen nu iämnat innan man på nytt tar stäiining ti11 den frågan.

Kommissionen har beräknat att den åriiga kostnaden för de ekonomiskt sakkunniga 1edamöterna kommer att uppgå ti11 knappt 3 miij. kronor. Vissa ökade iönekostnader för de berörda domarna har antagits iigga omkring 0,35 miij. kronor per år. Utbiidningskostnaderna har uppskattats ti11 ett engångsbeiopp om 2 miij. kronor. I övrigt räknar kommissionen med att de åtgärder som föijer av förs1agen om koncentration, expertmedverkan och samordning ryms inom de ordinarie kostnadsramarna. På sikt bör kommissionens försiag ieda ti11 besparingar.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1. Förs1ag ti11 Lag med vissa bestämme1ser om måi om ekonomisk brottsiighet

Härigenom föreskrivs föijande.

Med måi om ekonomisk brotts1ighet avses i denna iag må1 om ansvar för brott eniigt 1. 11 kap. brottsbaiken, 2. skattebrotts1agen (1971:6°), 3. va1uta1agen (1939:300) och 4 . vaiutaförordningen (1959:164).

2 §

För må] om ekonomisk brottsiighet ska11 iänen vara domkretsar. Måien upptas av den tingsrätt i varje domkrets som regeringen bestämmer.

3 §

Vid tingsrättens prövning av ett måi om ekonomisk brottsiighet får en ekonomiskt sakkunnig ingå i rätten som särski1d iedamot. Rör måiet en fråga om sådan skatt e11er avgift som avses i 1 § skattebrottsiagen (1971:69) får, i stä11et för den ekonomiskt sakkunnige e11er tiiisammans med denne, en iagfaren domare från a11män förvaitningsdomstoi ingå i rätten som särskild iedamot.

Vad som sagts i första stycket ska11 gä11a också för prövningen i hovrätterna av måi om ekonomisk brotts1ighet.

8 Författningsförsiag

4 §

Regeringen e11er den myndighet som regeringen bestämmer utser en eiier f1era av de iagfarna domarna i de tingsrätter som avses i 2 § att handiägga måi om ekonomisk brottsiighet.

I tingsrätt som är indelad i avdeiningar skall mål om ekonomisk brottsiighet handiäggas på viss avdeining. Detsamma gäiier för handiäggningen i hovrätt. Om det är påka11at av hänsyn tiil semestrar, sjukdom eiier annan iiknande omständighet, får dock måien handiäggas på annan avdeining än som nu sagts.

5 §

I må1 om ekonomisk brottsiighet bör som nämndemän företrädesvis aniitas personer med erfarenhet av ekonomiska förhåilanden i näringsverksamhet.

6 §

Regeringen får utnämna en e11er fiera ekonomiskt sakkunniga att i vissa domstoiar vara sådan särski1d iedamot som avses i 3 §.

Regeringen eiier den myndighet som regeringen bestämmer förordnar för högst tre år i sänder ekonomiskt sakkunniga som vid behov kan tjänstgöra som särskiida iedamöter eniigt 3 §.

Denna iag träder i kraft den 1 juii 1985. Lagen ska11 inte tiiiämpas beträffande måi som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid annan tingsrätt än som avses i 2 §. Lagen gä11er inte he11er i må] där huvudförhand1ingen har påbörjats före iagens ikraftträdande.

Författningsförs1ag 9

2. Försiag ti11 Lag om ändring i skattebrottsiagen (197]:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69) att i Iagen ska11 införas två paragrafer, §§ 18 och 19, av nedan angiven iydeise.

18 S

Har ett måi om brott eniigt 2-6 §§ som är anhängigt vid en tingsrätt samband med_må1 om skatt e11er avgift som är anhängigt vid iänsrätt, me11ankommuna1a skatterätten e11er kammarrätt, ska11 tingsrätten samråda med den domsto1en om måiets handläggning, om det inte är uppenbart obehöv1igt.

Vad som sagts i första stycket ska11 ha motsvarande tiiiämpning för prövningen i hovrätt om samrådet inte är obehöviigt.

19 §

Har ett må! om brott eniigt 2-6 §§ som är anhängigt vid tingsrätt e11er hovrätt samband med må] om skatt elier avgift som är anhängigt vid 1änsrätt, me11ank0mmuna1a skatterätten e11er kammarrätt, får måien förberedas samordnat vid ett gemensamt sammanträde, om det främjar en ändamå1sen1ig handiäggning av måien.

I fråga om offentiighet vid sådant sammanträde gäiier vad som är föreskrivet om handiäggningen av brottmåi i a11män domstoi. Detsamma gä11er om ersättning ti11 enskiid part som ka11ats att instä11a sig som såväl ti11ta1ad som skattskyldig. I övrigt gäiier vad som i aiimänhet har föreskrivits om handiäggningen av respektive må1 i a11män d0msto1 och aiimän förvaitningsdomstoi.

Denna 1ag träder i kraft den 1 juii 1985.

10 Författningsförslag

3. Försiag ti11 Lag om ändring i iagen (1976:600) om offentiig anstä11ning

Härigenom föreskrivs i fråga om 1agen (1976:600) om offentiig anstäiining att 5 kap. 1 § ska11 ha nedan angivna iydeise.

Nuvarande iydeise Föresiagen 1yde1se

5 kap. 1 §

Innehavare av ordinarie Innehavare av ordinarie domartjänst är ej skyi- domartjänst är ej skyidig dig att utöva annan att utöva annan statiig statiig tjänst än jäm- tjänst än jämstäiid e11er stä11d e11er högre högre domartjänst vid den domartjänst vid den dom- domstoi han tiiihör. Annan st01 han ti11hör. Annan ordinarie underrättsdomare ordinarie underrätts- än iagman är dock skyidig domare än iagman är dock att dessutom tjänstgöra som sky1dig att dessutom iedamot i annan underrätt tjänstgöra som Iedamot i inom samma hovrättsområde annan underrätt inom vid handiäggning, som kräver samma hovrättsområde vid f1era iagfarna domare än en. handiäggning, som kräver Vidare är ordinarie domare fiera 1agfarna domare än vid iänsrätt e11er kammaren. rätt skyidig att tjänstgöra

i tingsrätt e11er hovrätt

som särskiid iedamot enligt

1agen (1985:00) med vissa

bestämmeiser om måi om

ekonomisk brottsiighet.

Denna 1ag träder i kraft den 1 ju1i 1985.

1 INLEDNING

I debatten om den ekonomiska brottsiigheten har konstaterats att samhä11ets kontroii- och sanktionssystem inte är ändamåiseniigt utformat. Som en föijd av den uppmärksamhet som riktats mot denna form av brottsiighet har poiis- och åkiagarväsendets utredningsresurser under 1970-taiet fortiöpande förbättrats genom b1.a. betydande personaiförstärkningar. En särskiid organisation, s.k. ekonomiska rotiar, har förutom vid rikskriminaien inrättats på fiera orter i iandet. Ansvaret för utredningarna om ekonomisk brottsiighet har i betydande omfattning

fått ankomma på iänsåkiagarmyndigheterna. Vidare har de

po1iser och åkiagare som utreder ekonomisk brottsiighet genomgått omfattande utbiidning för denna uppgift. Även på indrivningssidan har iiknande insatser gjorts. B1.a. har vissa kronofogdemyndigheter under senare år tiiiförts tjänstemän med ekonomisk kompetens för att stå bättre rustade i sitt utredningsarbete.

Kommissionen har ti11satts av regeringen med uppgift att föres1å iämpiiga åtgärder mot den ekonomiska brottsiigheten inom ramen för en enhetiig strategi (Dir 1982:101; se bi1. 1). I tidigare sammanhang har kommissionen b1.a. föresiagit att resurserna hos poiis- och åkiagarmyndigheterna ytteriigare förstärks. (skriveiser ti11 regeringen den 16 augusti 19831.)

De nu berörda åtgärderna ska11 ses mot bakgrund av att det som regei krävs särskiida kunskaper för att effektivt kunna bekämpa den ekonomiska brottsiigheten. De resurser som samhäiiet har stäiit ti11 förfogande och de åtgärder

1 En förteckning över de betänkanden m.m. som kommis-

sionen hitti11s har iämnat finns fogad som biiaga 2

tiil detta betänkande.

12 Iniedning

som kommissionen hitti11s har föresiagit är i första hand avsedda att förbättra möjiigheterna att upptäcka och ut: reda brott av denna art. För att dessa insatser ska11 få avsedd verkan krävs emeiiertid att det rättsiiga förfarandet i sin heihet är ändamåiseniigt utformat. Det är såiedes viktigt att de brott som upptäcks också ieder ti11 snabb lagföring med en adekvat påföijd utan att rättssäkerheten sätts åt sidan. I detta betänkande tar kommissionen därför upp domstoiarnas handiäggning av må] som rör ekonomisk brotts1ighet.

Processen i de aiimänna domstoiarna är f.n. föremåi för en bred och omfattande översyn av den år 1977 ti11satta rättegångsutredningen (RU). Eniigt utredningens ursprung- 1iga direktiv (Dir 1977:10) borde översynen i främsta rummet inriktas på rättegången i underrätt. Genom tililäggsdirektiv år 1981 (Dir 1981:47) fick utredningen också i uppdrag att göra en a11män översyn av b1.a. rättegången i hovrätt och högsta domstoien.

RU har hitti11s iämnat två deibetänkanden, Översyn av rättegångsbaiken 1 Processen i tingsrätt (SOU 1982:25-26) och Processen i överrätt, Några deireformer (Ds Ju 1983:1). Betänkandena har remissbehandiats. Vissa av försiagen har ny1igen iett fram ti11 en proposition (prop. 1983/84:78). I övrigt övervägs försiagen f.n. inom justitiedepartementet.

B1and RU:s återstående uppgifter ingår att förutsättningsiöst se över tingsrätternas och hovrätternas sammansättning. RU har såiedes ett utredningsuppdrag som sammanfa11er med kommissionens uppgift att iägga fram förs1ag ti11 behövliga iagstiftningsåtgärder på b1.a. det processrättsiiga området (se avsnitt 6 p. 6 i kommissionens direktiv). Med hänsyn ti11 de många beröringspunkterna har kommissionens arbete i denna dei bedrivits i nära samarbete med RU.

Inledning 13

De frågor som har behandlats vid de gemensamma överläggningarna är i första hand möjligheterna att förstärka kompetensen hos de allmänna domstolarna genom att koncentrera handläggningen av mål om ekonomisk brottslighet till vissa tingsrätter och att tillföra domstolarna särskild sakkunskap genom medverkan av experter. RU har behandlat dessa frågor från en mer allmän utgångspunkt. De för- och nackdelar som kan följa av dessa åtgärder belyses därför utförligt i det betänkande (Ds Ju 1984:1) där RU redovisar

sina ståndpunkter.

Kommissionen delar i flera väsentliga hänseenden den bakgrundsbeskrivning som RU ger till sina överväganden om hanteringen av mål om ekonomisk brottslighet. Det är därför inte nödvändigt att kommissionen i detta betänkande går närmare in på dessa frågor. I stället redovisas hur förslag till åtgärder enligt kommissionens mening bör utformas för att bäst tillgodose kravet på en ändamålsenlig handläggning av mål om ekonomisk brottslighet. Av framställningen framgår i vilken utsträckning kommissionen har valt andra lösningar i detaljfrågor än dem RU föreslår i sitt betänkande.

Kommissionens överväganden som rör de allmänna domstolarnas sammansättning i mål om ekonomisk brottslighet behandlas i kap. 2-4.

Frågan om de allmänna domstolarnas kompetens har också berörts i en promemoria (PM 198?:1) som har utarbetats av en arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ). Promemorian tar närmast sikte på handläggningen av skattebrottmål. Det framhålls att det som ett led i en effektivare handläggning av dessa mål behövs utbildning av domare i de allmänna domstolarna i framför allt skatterätt och redovisning. Denna utbildning bör särskilt riktas till de domare som oftast kan komma att handlägga skattebrottmål.

14 Iniedning

Ökad utbiidning skaii emeiiertid eniigt BRÅ:s promemoria ses som en partieii reform. På sikt är det eniigt arbetsgruppen naturiigt att skattebrottmåi och skattemåi handiäggs och avgörs gemensamt av samma domstoi i ett s.k. integrerat förfarande, i stäiiet för som f.n. av a11män domstoi resp. förvaitningsdomstoi.

BRÅ-promemorian var inte avsedd att direkt iäggas tili grund för iagstiftning, men efter remissbehandiingen lade regeringen under våren 1983 som en föijd av promemorian fram en proposition med försiag ti11 oiika åtgärder för att åstadkomma snabbare avgöranden i skattebrotbnåi (prop. 1982/83:134). Departementschefen framhöii därvid att de föresiagna åtgärderna var föraniedda av ett akut behov och att det var naturiigt att kommissionen ytteriigare övervägde frågan om en integrerad handiäggning (prop. s. 8).

Uppdraget att överväga frågan om ett integrerat förfarande hänger direkt samman med de frågor som har berörts i det föregående. Kommissionens försiag med aniedning härav redovisas därför också i detta betänkande. Även i denna dei har kommissionen haft vissa kontakter med RU. Utredningsarbetet har emeiiertid huvudsakiigen bedrivits självständigt av kommissionen och RU iägger inte fram något försiag som direkt tar sikte på denna fråga. De överväganden som iigger bakom kommissionens försiag beträffande handiäggningen av skattebrottmåi och skattemåi presenteras därför förhåiiandevis utföriigt i kap. 5-8.

Betänkandet avslutas med kommissionens överväganden i kostnadsfrågor (kap. 9) och en speciaimotivering ti11 författningsförsiagen (kap. 10).

2 BAKGRUND

I detta kapitei iämnas en a11män bakgrund ti11 kommissionens överväganden. Kapitiet inieds med vissa statistiska uppgifter som b1.a. syftar tiil att närmare beiysa omfattningen av och svårigheterna med må1 om ekonomisk brottsiighet i domsto1arna. Därefter redovisas de a11männa riktiinjer som enligt kommissionens mening bör gä11a för utredningsarbetet i denna de1.

2.1 Statistiska uppgifter

2.1.1 Iniedning

Det brukar framhåiias att det är särskiit svårt att statistiskt beskriva omfattningen av den ekonomiska br0tts1igheten. Det beror de1s på att det saknas en enhetiig definition av vad som menas med en sådan brottsiighet, de1s på att den do1da ekonomiska brottsiigheten antas vara ovaniigt stor i förhåiiande ti11 vad som gä11er för annan brottsiighet. Därmed har också den ti11gäng1iga rättsstatistiken antagits ha ett begränsat värde för en a11män detta område -

bedömning av brottsutveckiingen på se b1.a. rapporten (1983:5) Brottsutveckiingen från BRÅ:s forskningsenhet s. 69-70.

För att beiysa frågor som rör domsto1arnas behandiing av måi om ekonomisk brotts1ighet är naturiigtvis rättsstatistiken mer användbar. Också för detta ändamåi måste man eme11ertid ta stor hänsyn inte bara ti11 de baianser som nu finns hos polis- och åkiagarmyndigheterna utan också ti11 de effekter som ökade satsningar på dessa myndigheter får på den doida ekonomiska brottsiigheten. Man måste vidare beakta de ansträngningar som nu görs för att åstadkomma effektivare och mer samordnade skatteutredningar samt de försiag ti11 förändringar av den materieiia iagstiftningen, t.ex. om gäidenärsbrott, som b1.a. avser att ieda ti11 snabbare brottsutredningar.

16 Bakgrund

Den statistik som finns tiiigängiig är i första hand uppgifter om de anmäiningar av misstanke om skatte-, uppbörds- och gäidenärsbrott som skattemyndigheterna och konkursförvaitare är skyidiga att göra samt den offentiiga rättsstatistiken (Rättsstatistisk årsbok). Tiii detta kommer uppgifter som har samiats in för vissa särskiida ändamåi, t.ex. för att beiysa arbetsiäget hos poiis- och åkiagarmyndigheterna. Dessutom har kommissionen för egen dei inhämtat vissa kompietterande uppgifter från Stockhoims tingsrätts 17:e avdeining som hand1ägger de må] om ekonomisk brottsiighet som ankommer på tingsrätten.

Som sagts tidigare finns det inte någon fast definition av begreppet ekonomisk brottsiighet. De måi som redovisas i detta avsnitt avser sådana brott som typiskt sett rymmer vad som a11mänt betraktas som ekonomisk brottsiighet, b1.a. skattebrott och gäidenärsbrott. Bedrägerier och vissa andra förmögenhetsbrott, som endast i begränsad omfattning kan hänföras tili sådan brottsiighet, har inte tagits med. - Den avgränsning av måiområdet (Eko-måi) som är nödvändig för kommissionens överväganden om handiäggningen av måi om ekonomisk brottsiighet behandias i kap. 3.

\ Bakgrund 17

2.1.2 Nuvarande må1mängd

I tabe11 1 visas anta1et åta1sanmä1ningar som avser brott

mot skattebrotts1agen de senaste fem åren. Tabe11 1. Åta1sanmä1ningar en1igt 43 § 1 st. taxeringskungöre1sen, 26 § mervärdeskattekungöre1sen samt 66 § uppbördskungöre1sen avseende brott mot skattebrotts1agen

1978 1979 1980 1981 1982

Anta1 (%) Anta1 (%) Anta) (%) Antal (%) Anta1 (%) Dek1arati0nsbrott (2-é §§) 651 (55) 674 (43) 872 (49) 1 499 (59) 1 615 (55) Uppbördsbrott (7-9 §§) 491 (42) 324 (53) 770 (43) 713 (28) 850 (29) Försvårande av skatte-

Förde1at på: Stockh01m, Göteborg och Ma1mö 602 (51) 932 (59) 1 027 (58) 1 137 (45) 1 348 (46) Övriga Tandet 576 (49) 636 (41) 757 (42) 1 406 (55) 1 577 (54)

Summa 1 178 1 568 1 784 2 543 2 925 Kä11or: RSV:s åta1sstatistik 1981-04-24, 1982-06-22 och 1983-05-31

18 Bakgrund

Av tabe11en kan b1.a. föijande utiäsas. Åtaisanmäiningarna har under perioden ökat mycket kraftigt, från 1 178 ti11 2 925. Dek1arati0nsbrotten dominerar, medan den procentue11t sett största ökningen har skett i fråga om brottet försvårande av skattekontro11.

Av det totaia antaiet åtalsanmäiningar under år 1982 avsåg drygt 1 600 dekiarationsbrott, 850 uppbördsbrott och 460 försvårande av skattekontroii. Utveck1ingen sedan år 1978 ski1jer sig åt beträffande dessa tre brottstyper. Försvårande av skattekontroii svarar för den mest dramatiska ökningen. Antaiet anmäiningar för sådana brott har mer än tiodubbiats fr.o.m. 1978 t.o.m. 1982.

Anta1et anmä1da skattebrott var i absoiuta tal år 1981 i det närmaste 6 700. Riksskatteverket redovisar för samma år ca 2 500 åta1sanmä1ningar. Skiiinaden beror b1.a. på att en åtaisanmäian kan omfatta f1era misstänkta och f1era brott. Antaiet åtaisanmäiningar ökade under perioden iika mycket som antaiet anmäida brott.

Stockhoim, Göteborg och Malmö svarar för omkring häiften av brotts1igheten eniigt skattebrottsiagen. Fördeiningen i iandet i övrigt uppvisar stora regionaia 01ikheter, b1.a. beroende på oiika 1oka1a aktiviteter och inriktningen i övrigt på taxerings- och revisionsarbetet.

Av tabeii 2 framgår att åtaisanmäiningarna under år 1982 svarar mot en iagföring av 942 personer. Detta antai har sedan år 1976 ökat med 546, e11er med 137 %.

Bakgrund 19

Tabeii 2. Personer som godkänt strafföre1äggande, ordningsbot e11er dömts under åren 1978 - 1982, förde1ade efter huvudbrott

Skattebrotts- 1978 1979 1980 1981 1982

Anta1 (%) Anta) (%) Anta) (%) Anta1 (%) Anta1 (%) lagen

Skattebedrägeri (2 §) 206 (48) 200 (44) 205 (42) 177 (31) 318 (34) Skatteförseeise (3 §) 39 ( 9) 56 (13) 20 ( 4) 20 ( 3) 13 ( 1) Grovt skattebedrägeri (4 §) 30 ( 7) 36 ( 8) 64 (13) 79 (14) 104 (11) Vårds1ös skatteuppgift (5 §) 75 (18) 55 (12) 45 ( 9) 56 (10) 95 (10) Orediig uppbördsredovisning m.m. (7-10 §§) 79 (18) 105 (23) 155 (32) 239 (42) 412 (44)

Summa 429 452 489 571 942

Kä110r: Rättsstatistisk årsbok 1979 - 1980, tabe11 3.4.14 och 1981 - 1982,

tabe11 3.4.11

Av tabeiien framgår vidare att den största ökningen av

antaiet skattebrott i domstoiarna ägt rum de senaste två

åren, 1981 och 1982. Ökningen under dessa år uppgick ti11

17 resp. 65 %.

Av de personer som år 1982 dömdes av tingsrätt för skatte-

brott fick 369 böter, 279 vi11kor1ig dom och 280 fängelse.

För fängeisedomarna innebär det en ökning med 65 % jämfört

med år 1981. Under en tioårsperiod från år 1973 och framåt

har anta1et sådana domar ökat från 21 ti11 280.

I tabe11 3 redovisas vissa andra måityper av intresse för

domstoishanteringen av må) om ekonomisk brottsiighet.

20 Bakgrund

Tabe11 3. Personer som godkänt strafföre1äggande, ordningsbot e11er dömts under åren 1978 - 1982, förde1ade efter huvudbrott

1978 1979 1980 1981 1982

Anta1 (%) Anta1 (%) Anta1 (%) Anta1 (%) Anta1 (%) Gä1denärsbr0tt (11 kap. BrB) 0red1ighet mot borgenärer 1 §) 8 ( 5) 7 ( 5) 14 ( 6) 14 ( 3) 22 ( 3) Grov ored1ighet mot borgenärer (2 §) 9 ( 6) 9 ( 7) 28 (14) 29 ( 6) 27 ( 4) vårdslöshet mot borgenärer (3 §) 12 ( 8) 7 ( 5) 9 ( 4) 21 ( 4) 25 ( 3) Mannamån mot borgenärer (4 §) 4 ( 2) 3 ( 2) 8 ( 3) 4 ( 1) 14 ( 2) Bokföringsbrott (5 §) 127 (79) 105 (80) 170 (74) 433 (86) 631 (98)

Summa 160 131 229 501 719

V

Övrigt

Brott en1igt

tabe11 3.4.11

Anta1et personer som dömts e11er godkänt strafföre1äggande e11er ordningsbot för gä1denärsbrott har mer än tredubb1ats de senaste två redovisade åren. För den största ökningen svarar bokföringsbrotten (270 %). Efter en nedgång under 1981, har brotten en1igt uppbördslagen åter ökat under 1982, dock ej ti11 samma nivå som före år 1981.

Bakgrund

Anmäiningarna för gäidenärsbrott iåg under en föijd av år me11an 400 och 500 per år för att under åren 1980 och 1981 öka synneriigen kraftigt. År 1982 uppgick anmä1ningarna ti11 2 162, en ökning med 15 % från år.

föregående

I tabe11 4 har uppgifter ur tabe11 2 och 3 stäiits samman för att beiysa den totala mängden måi om ekonomisk brotts- Iighet. Tabe11 4. Sammanstäiining av tabe11 2 och 3

1980 1981 1982 Antai (1) Antai (%) Antai (%)

Skattebrottsiagen 489 (30) 571 (34) 942 (40) Säidenärsbrott 229 (14) 501 (30) 719 (31) Ia1utabrott 113 ( 7) 137 ( 8) 68 ( 3) Zrott mot uppbördslagen 803 (49) 466 (28) 614 (26)

Summa 1 634 1 675 2 343

Tabe11en visar b1.a. att det totaia antaiet måi om ekonomisk brottslighet under 1981 och 1982 1 600 1åg omkring per år. År 1982 ökade eme11ertid antaiet med 40 % ti11 drygt 2 300. Om man bara ser ti11 måi om skattebrott, gäidenärsbrott och vaiutabrott, framgår att denna grupp br0ttmå1 år 1982 uppgick ti11 1 729.

De siffror som hitti11s har redovisats har avsett förhå11andena i tingsrätterna. För hovrätternas dei finns inte något motsvarande statistiskt

underiag. ñverk1agande-

frekvensen var år 1982 omkring 9 % av de avgjorda måien i tingsrätterna (Rättsstatistisk årsbok 1982, tabeii 4.1.9 och 4.2.1). Antaiet överkiagade må] år 1982 från Stockhoims tingsrätts 17:e avdeining var 88 st. (SCB:s maskine11a underiag tiil RÅ tabe11 4.7.1). I förhåiiande

Bakgrund

ti11 det totaia antaiet måi som avgjordes vid avdeiningen under det året, 431 st., kan det såiedes konstateras att

i dessa må] var mer än dubbeit så överkiagandefrekvensen stor som genomsnittet för övriga måi, e11er drygt 20 %. För skattebrotten, gäidenärsbrotten och vaiutabrotten ger denna överkiagandefrekvens drygt 350 måi i hovrätterna.

2.1.3 Förväntad måimängd

Efter en nedgång under 1979 har antaiet brottmåi som kommit in tili tingsrätterna ökat successivt med i genomsnitt 3 % per år t.o.m. 1982, för att det året uppgå tili

70 000. (Här och i det föijande bortses från ca drygt 13 000 enkiare s.k. notariebrottmå1.) Antaiet inkomna brottmåi första haivåret 1983 visar emeiiertid en tota1 minskning med 3 % i förhå11ande ti11 samma period 1982 (1:a haivåret 1982: 35 011, 1:a haivåret 1983: 33 898).

DV räknar i sina prognoser med ett oförändrat anta1 brottmå1 år 1983 jämfört med år 1982. För perioden 1984 - 1988 förutses en sammaniagd ökning med 7 000 brottmåi (9,7 %), en ökning med i genomsnitt ca 2 % per år. DV:s prognos

från att vissa enkiare må1 kommer att mönstras ut

utgår

genom en vidgad användning av straffföreiägganden. Å andra sidan har DV i prognosen beaktat att åkiagarna har fått ökade resurser, främst för satsningen på att bekämpa den ekonomiska brottsiigheten och narkotikabrottsiigheten.

verket medför detta deis att minskningen i antaiet Eniigt mål motverkas, deis att må1en i genomsnitt bör biir

svårare.1

1 Kä11a: DV:s ans1agsframstä11ning för 1984/85, ansiaget

D 2, A11männa domstoiarna, avsnitt 2.2.2 med biiagorna 8:1 och 2.

Bakgrund 23

Av intresse i detta sammanhang är också p01isens och åk1agarnas ba1anser av må1 som rör ekonomisk brottsiighet.

RPS gjorde i maj och juni 1982 en kart1äggning av arbetsba1anserna vid po1isens Eko-rot1ar (motsvarande). Resuitatet redovisas i tabe11 5. Tabeil 5. Arbetsbaiansen i maj - juni 1982 vid poiisens Eko-rotiar (motsvarande)

Ti11 detta ska11 1äggas en ba1ans av 3 369 må] betecknade som övriga Eko-må1. Härmed avses främst bedrägerier och andra förmögenhetsbrott.

Under hösten 1982 genomförde RÅ en enkät hos 1änsåk1agarmyndigheterna och åk1agarmyndigheterna i storstäderna. B1.a. sku11e belastningen av kva1ificerade ekonomiska brottmå1 redovisas. Från samt1iga myndigheter redovisades en ökning av dessa må1. I Stockho1ms 1än var vid ti11fä11et inte endast de fiesta av 1änsåk1agarna utan också fem andra åk1agare 1åsta av stora måi, därav dock några narkotikamå1. Även f1era andra 1änsåk1agarmyndigheter redovisade att åkiagare bundits under 1ång tid av Ekomå1.

I en promemoria (1982-04-22) Åkiagarväsendets organisation, som i skriveise den 6 maj 1982 över1ämnades ti11 regeringen av RÅ, redovisas omfattande prognoser om utveckiingen under en sexårsperiod från 1980 ti11 1986. Den

24 Bakgrund

samlade bedömningen visar på en ökning av arbetsbelastningen (egentligen antalet mål) med 20 % under perioden, dvs. drygt 3 % per år.

Enligt kommissionens mening framgår det klart av det redovisade statistiska materialet att den satsning som polis och åklagare har inlett för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten nu börjar ge utslag i domstolarna. Medan brottmålen totalt sett ökade under 1982 med ca 3 %, ökade gruppen Eko-mål (tabell 4) med hela 40 %. Denna satsning kommer att fortsätta och ytterligare vidgas och intensifieras, inte minst genom de förslag kommissionen avgivit om ökade resurser och andra åtgärder. Som en följd av detta kommer de nu berörda målen i domstolarna att öka kraftigt, vilket bl.a. belyses av DV:s prognoser och av vad som framkommit om arbetsläget och balanserna hos polis och åklagare. Det totala antalet mål som redovisas i tabell 4 speglar därför på intet sätt den kommande situationen, utan endast läget året 1982. Hur stor ökningen av andelen Eko-mål kommer att bli är svårt att ange i exakta tal. Ökningen under 1982 (40 %) är sannolikt en tröskeleffekt av polisens och åklagarnas tidigare insatser. Den kan därför inte utan vidare läggas till grund för en prognos. De ytterligare satsningar som nu görs ger emellertid enligt kommissionens mening stöd för att uppskatta ökningen för Eko-målens del till omkring 20 % per år under den närmaste fyraårsperioden.

2.1.4 Målens geografiska fördelning

För att få en uppfattning om den geografiska fördelningen av mål om ekonomisk brottslighet har i tabell 6 vissa uppgifter om uppklarade brott och polisens arbetsbalanser ställts samman regionvis. Som regioner har valts de i prop. 1982/83:158 om ny regional åklagarorganisation föreslagna tolv nya statsåklagarregionerna. I tabellen har också tagits med länsåklagarmål om kvalificerad ekonomisk brottslighet.

Bakgrund 25 Tabeli 6. Arbetsbe1astningen i de föres1agna statsåk1agarregionerna samt St0ckho1m, Göteborg och Ma1mö

Kä11or: 1) Maskintabe11er hos SCB motsvarande tabe11 3.2.10 i Rättsstatistisk

årsbok 1982

2) RÅ:s åk1agarstatistik

3) RPS arbetsbaiansutredning (se tabell 5)

Av tabellen framgår att de mest be1astade regionerna är

de tre storstadsområdena samt ka1marregionen. Längst under

genomsnittet Iigger de tre nord1igaste regionerna.

26 Bakgrund

2.1.5¶Må1ens svårighetsgrad

För att kunna bedöma o1ika må1s svårighetsgrad tar DV och RÅ i sitt dimensioneringsarbete hänsyn ti11 01ika faktorer, t.ex. om anhå11ande e11er häktning har förekommit. Sådana tvångsmede1 används i en stor de1 av de särskiit tidskrävande måien, inte minst de som avser narkotikabrott. Däremot saknas det ännu instrument för en korrekt värdering av må1 om ekonomisk br0tts1ighet.1

DV och RÅ använder förhand1ingstiden i rätten som ett mått på må1ens svårighetsgrad, såvä1 för domsto1ens hand1äggning som för åk1agarens arbete med må1et före stämningsansökan. Den genomsnittiiga handiäggningstiden för de 431 må1 som avgjordes vid Stockho1ms tingsrätts 17:e avde1ning år 1982 uppgick ti11 3,35 timmar. Det ska11 jämföras med att den genomsnitt1iga handiäggningstiden för samt1iga brottmåi som avgjordes vid landets tingsrätter samma år var 0,99 timmar. Man bör också notera att av de 431 avgjorda må1en svarade 8 må1 för mer än hälften av avde1ningens samman1agda förhand1ingstid. Härav framgår att må1 om ekonomisk brotts1ighet är avsevärt mer resurskrävande än andra brottmå1. (Kä11a: maskintabei1er ur DV:s må1statistik).

I tabe11 7 och 8 redovisas en undersökning av må1 om ekonomisk brotts1ighet vid Göteborgs åk1agardistrikt från

b1.a. svårighetssynpunkt.

1 RÅ:s PM om Åk1agarväsendets organisation, biiaga 5,

s. 88.

Bakgrund 27

Tabe11 7. Svårare må1 om skattebrott, gäidenärsbrott och bedrägerier i Göteborgs åkiagardistrikt vid årsskiftet 1982-1983

Summa Särskiit må11) 51 Norma1må1 Svåra 122 Enk1are måi 3

Summa 175

1) Varmed avses rättsiigt svåra måi, t.ex. må] om sjömans-

skatt och 1icensmå1, och må1 som är omfattande i

rätten, varav 6 - 10 må1 kan antas kräva mer än två

veckors förhand1ingstid 2) 1 tim. - 1 dag i rätten. Kräver inte särski1d

åkiagarinsats

Tabe11 8. Instämda skattebrottmåi i Göteborgs åkiagardistrikt vid årsskiftet 1982-1983

1) Varav fiera må1 en1igt 10 § skattebr0tts1agen 2) Varav f1era måi i annan iänsrätt än i Göteborg

28 Bakgrund

Av den i tabeiierna 7 och 8 redovisade undersökningen framgår b1.a. att 51 måi av totait 176 kan betecknas som särskiit svåra måi och att 6 - 10 kan antas kräva mer än två veckors förhandiingstid i rätten. Vidare framgår att en tredjedei av skattebrottmåien avvaktar avgöranden i aiimän förvaitningsdomstoi. En uppskrivning av dessa siffror för he1a riket, varav Göteborg erfarenhetsmässigt svarar för omkring en tiondei av måimängden, ger vid handen att de särskiit svåra måien om ekonomisk brottslighet kan antas uppgå ti11 omkring 500 per år.

2.2¶Ailmänna utgångspunkter

I de fa11 debatten om den ekonomiska brottsiigheten rört domstoiarna har uppmärksamheten ofta varit riktad mot stora och omfattande må1 som behandiat kompiicerade ekonomiska förhåiianden. Det är då i första hand de iånga och utdragna processerna som väckt debatt, men också kvaiiteten på domstoiarnas avgöranden har satts i fråga. Det har mot bakgrund av den starka speciaiisering som har ansetts nödvändig på utredningsstadiet Iegat nära ti11 hands att fråga sig om inte iiknande åtgärder också krävs beträffande domstoiarna.

De iånga handiäggningstider som kan förekomma i skattebrottmåi har som nämnts tidigare uppmärksammats särskiit i det arbete som bedrivits inom ramen för BRÅ:s verksamhet. En utdragen handiäggning förekommer emeiiertid inte bara i skattebrottmåi utan också i andra må] som rör ekonomisk brottsiighet, t.ex. gäidenärsbrott. Det gäiier i första hand sådana måi där utredningsmateriaiet är vidiyftigt och svåröverskådiigt och där omfattande bevisning förebringas. Detta förhåiiande framgår av de uppgifter som har redovisats i föregående avsnitt. Den ekonomiska brottsiigheten ger således inte bara upphov ti11 ett antal mycket omfångsrika rättegångar. Handiäggningen av måi som rör sådana brott är också genomsnittiigt sett mer resurs-

Bakgrund 29

krävande än vad som gä11er för br0ttmå1 i a11mänhet. Det innebär att det aiimänna intresset av att en brottmå1sdom ska11 fö1ja snart efter den ifrågasatta brottsiiga handiingen kan vara svårt att tiilgodose i dessa må1. En av kommissionens utgångspunkter bör därför vara att skapa goda förutsättningar för en snabb och effektiv hand- Täggning av måi om ekonomisk brotts1ighet.

En skyndsam hand1äggning av de nu berörda måien förutsätter b1.a. kunskap och erfarenhet hos den som ieder processen, dvs. den iagfarna ledamoten i rätten. Domsto1ens sakkunskap är eme11ertid minst iika viktig för att garantera kva1iteten på de s1ut1iga avgörandena. Som har berörts tidigare har samhä11ets resurser på utredningsstadiet dragits samman ti11 ett begränsat anta1 po1is- och åk1agardistrikt. Dessa distrikt har dessutom förstärkts med särski1d ekonomisk sakkunskap. Skä1en för dessa åtgärder är att de ekonomiska brotten inte bara ger upphov ti11 omfattande och vidiyftiga förundersökningar, utan också stä11er po1is och åk1agare inför prob1em som van1igen inte förekommer i brottsutredningar. De ökade resurserna på utredningsstadiet ger bättre förundersökningar. Därmed underiättas också processen i domstoiarna och behovet av särskiid sakkunskap kan sägas minska i viss mån. En1igt kommissionens mening står det eme11ertid fu11t k1art att det ändå före1igger ett betydande behov av särskiida kunskaper också vid domsto1shanteringen av den ekonomiska brotts1igheten.

De nu behand1ade förhå11andena har tagits upp vid de hearings som kommissionen har hå11it för att bereda företrädare för 01ika samhäiisintressen möjiighet att Tämna synpunkter på kommissionens arbete. B1.a. har representanter för Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) framhå11it vikten av att stärka a11a Tänkar i den kedja av åtgärder som står ti11 buds för att beivra ekonomisk brotts1ighet och att eventueiit ökade resurser måste

30 Bakgrund

omfatta även domstoiarna. Behovet av utbiidningsinsatser inom de aiimänna domstoiarna har också betonats av företrädare för 1öntagarorganisationerna. Direkt kritik mot domstoiarna har framförts av framför a11t åkiagare och advokater. Kritiken har främst gä11t domarnas möjiigheter att tiiigodogöra sig det ofta inveckiade och svåröverskådliga processmateriai som föreiigger i måi om ekonomisk brottslighet. Att sådana måi rymmer svårbemästrade probiem har vitsordats av domare med praktisk erfarenhet från handiäggning av ekonomiska brott. Också vid de omfattande kontakter med myndigheter, organisationer och aiimänhet som kommissionen i övrigt haft fort1öpande under utredningsarbetet har behovet av att förstärka kompetensen hos de aiimänna domstolarna varit en återkommande fråga.

Av betydande intresse i detta sammanhang är också ett tvärvetenskapiigt projekt om ekonomisk brottsiighet, rättsbiidning och rättssäkerhet som bedrivs vid Umeå universitet. Inom projektets ram har ett f1erta1 domare, åkiagare, advokater och brottmåisjournaiister i Stockhoim, Göteborg och Ma1mö intervjuats om b1.a. domstoiarnas behandiing av mål om ekonomisk brottsiighet. En första deirapport från projektgruppen kan väntas under våren 1984. Eniigt vad kommissionen underhand har erfarit bekräftar en sammanstäiining av intervjusvaren den biid av situationen i de aiimänna domstoiarna som kommissionen nu har iämnat. Såiunda råder det biand de intervjuade enighet om att domarna i aiimän domstoi behöver utbiidning i b1.a. företagsekonomiska frågor. Det finns också en k1ar uppfattning om att bristen på ekonomisk kunskap och erfarenhet ieder ti11 svårigheter vid den direkta hanteringen av processmateriaiet under rättegångar som rör ekonomisk brottsiighet.

Även i utiandet har domstoisbehandiingen av den ekonomiska brottsiigheten väckt debatt. I b1.a. Förbundsrepubiiken Tyskiand och Österrike gä11er sedan iänge särskiida regier

Bakgrund 31

för handläggningen av mål om ekonomisk brottslighet. Kommissionen har närmare studerat förhållandena i Förbundsrepubliken Tyskland, se bilaga 3.

Mot den nu angivna bakgrunden bör en allmän utgångspunkt för kommissionens arbete vara att skapa goda förutsättningar för en snabb, effektiv och kvalificerad handläggning av mål om ekonomisk brottslighet. Det bör framhållas att denna målsättning inte står i något motsatsförhållande till det allmänna kravet på rättssäkerhet. Det ligger således i den enskildes intresse att han inte under lång tid hålls i ovisshet om vad som blir följden av ett väckt åtal och att åtalet prövas av en domstol som är çärskilt lämpad för den uppgiften.

De vägar som står öppna för att möta de ökade krav som ställs på de allmänna domstolarna är som har antytts i

kapitel att dra samman handläggningen av mål

föregående

som rör ekonomisk brottslighet till ett mindre antal domstolar (koncentration) och att förstärka domstolarna med ledamöter med särskilda kunskaper (expertmedverkan). Såsom också har påpekats har dessa frågor från en mer allmän utgångspunkt behandlats av RU i betänkandet (Ds Ju 1984:1) Domstolarna och deras sammansättning i mål om ekonomisk brottslighet. När det gäller den allmänna synen på expertmedverkan delar kommissionen i allt väsentligt RU:s ståndpunkt. Det saknas därför anledning att lämna någon allmän bakgrund till kommissionens förslag i denna del. I fråga om koncentration har RU emellertid, med hänsyn bl.a. till den allmänna inriktningen på sitt utredningsuppdrag, avstått från att lämna något förslag som tar sikte på enbart mål om ekonomisk brottslighet. Det finns därför ett behov av att ge en mer allmän beskrivning av de skäl som ligger bakom de överväganden om en koncentrerad handläggning av mål om ekonomisk brottslighet som kommissionen redovisar i de följande kapitlen.

, 32 Bakgrund

Utgångspunkten för kommissionens överväganden om en samiad handiäggning av måi om ekonomisk brottsiighet är kommissionens uppfattning att dessa måi kan ge upphov tili sådana probiem att en ändamåiseniig handiäggning i domstolarna kräver tiiigång ti11 ekonomiskt kunnande. Ett sätt att tiiigodose detta behov är att 1åta experter medverka i domstoiarna. En sådan iösning medför emeiiertid eniigt kommissionens mening inte att man kan avstå från att stä11a särskiida krav på de iagfarna iedamöterna i domstoiarna. Det är dessa som ska11 1eda förhandiingarna. De har därmed huvudansvaret för att må1en får den skyndsamma hantering som man kan kräva. Lika viktigt är naturiigtvis den förmåga att sätta in de ofta kompiicerade ekonomiska transaktionerna i sitt rättsiiga sammanhang som är nödvändig för ett materie11t riktigt avgörande.

Behovet av djupare ekonomisk kunskap bör som sagts tidigare ti11god0ses genom experter. Utbiidningen av de Iagfarna 1edamöterna bör därför syfta ti11 att skapa en a11män förtrogenhet med de begrepp som används i ekonomiska sammanhang och kunskap om företeeiser som är normaia insiag i näringsverksamheta Sådana kunskaper ökar i hög grad möj1igheterna för den enskiide domaren att snabbt ti11godogöra sig ekonomiska resonemang. De kan också tjäna som en a11män bakgrund mot viiken de avvikande beteenden som utgör 1ed i ett krimineiit handiande framträder tydiigare. Samtidigt undviker man att seriösa ekonomiska åtgärder, som för en iekman kan framstå som tviveiaktiga, påverkar den straffrätts1iga bedömningen negativt.

Det finns bara två sätt att skapa denna förtrogenhet hos de iagfarna iedamöterna, nämiigen genom utbiidning och genom praktisk erfarenhet från handiäggning av de berörda måien. En koncentrerad handiäggning av må1 om ekonomisk brottsiighet förbättrar möjiigheterna att vidta åtgärder i båda dessa avseenden. Det är såiedes en praktisk och ekonomisk förutsättning för en god utbiidning att den

Bakgrund 33

begränsas ti11 ett mindre antai domare. På motsvarande sätt krävs det en iängre tids regeibunden hand1äggning av må1 om ekonomisk brotts1ighet för att ge en ti11räck1igt bred erfarenhet.

Ti11 förde1arna med en koncentrerad hand1äggning kan också räknas att den verkar för en enhetiig rättspraxis. Likaså bör samarbetet med experter under1ättas om det före1igger en viss kontinuitet i arbetet.

Som en nackde1 med att dra samman handiäggningen av vissa måi tiil ett begränsat anta] domstoiar brukar anföras att de domstoiar som frånhänds dessa måityper utarmas. En koncentration av hand1äggningen kan också 1eda ti11 att de som deitar i processerna får 1ängre avstånd ti11 domsto1arna, vi1ket b1.a. kan medföra ökade kostnader för såvä1 staten som enski1da. Det är också kommissionens uppfattning att dessa förhå11anden är vä1 värda att beakta. De är eme11ertid sådana att de eniigt kommissionens mening måste vika för det starka intresse som ta1ar för att hand1äggningen av måi om ekonomisk br0tts1ighet bara ska11 ankomma på ett begränsat antal domsto1ar. Det hindrar naturiigtvis inte att man tar hänsyn ti11 dessa faktorer när försiaget ti11 koncentrerad hand1äggning utformas närmare, b1.a. när det gäiier att bestämma hur många domstoiar som bör komma i fråga.

Avsiutningsvis bör det framhålias att principen att koncentrera handiäggningen av brottmåi ti11 vissa tingsrätter inte är ny. En sådan ordning förekommer redan idag för tryckfrihetsmå1 och måi om ansvar för brott mot sjöiagens bestämme1ser.

LIHA|<IøåHUL

:Qin:

1723:17

3 MÅLOMRÅDET

3.1 Iniedning

Om man ti11s vidare bortser från möj1igheten att integrera de aiimänna domstoiarna med förvaitningsdomstoiarna är det i huvudsak två vägar som står öppna för att förstärka kompetensen i de ailmänna domstoiarna, nämligen att koncentrera handiäggningen av måien ti11 vissa domsto1ar och att förstärka domstoiarna med experter. Skäien för sådana åtgärder och hur försiag tiii åtgärder kan utformas diskuteras närmare i kap. 4. I detta kapitei behandias frågan om vi1ka måi som bör behandias särskiit och hur urvaiet av dessa måi kan ske.

Det bör framhåiias att det inte behöver gä11a samma principer i fråga om urvaiet av de måi som bör koncentreras som för dem som bör bli föremåi för expertmedverkan. Det finns emeiiertid knappast något avgörande skäl för att dra samman andra typer av måi än sådana som kan föranieda ett behov av särskiid sakkunskap. Däremot är det tänkbart att dra gränser så att expertmedverkan kan behövas i några måityper som inte styrs ti11 ett begränsat antai tingsrätter. I det senare fa11et skuiie man kunna tänka sig att iåta experter deita i handiäggningen också i de övriga tingsrätterna. Eniigt kommissionens mening bör emeiiertid experterna bara medverka i de begränsade antai tingsrätter ti11 viika de nu aktueiia måien bör dras samman. För denna ståndpunkt ta1ar b1.a. att expertmedverkan då biir mer regeibunden i de berörda domstoiarna. Därmed underiättas samarbetet me11an de iagfarna iedamöterna och experterna. Det ökar också möjligheterna att på ett iämpiigt sätt knyta de ekonomiskt sakkunniga iedamöterna tiil domstoiarna.

Med den angivna utgångspunkten biir ett stäiiningstagande tili vi1ka måi som bör koncentreras ti11 vissa tingsrätter

36 Måiområdet

också avgörande för viika må1 som över huvud taget kan bii föremåi för expertmedverkan. Det är vidare så att urvaiet av må1 som ska11 koncentreras måste göras innan må1en anhängiggörs vid domstoien, medan behovet av särskiid sakkunskap kan bedömas av rätten sedan åtaiet har väckts. Med hänsyn ti11 dessa förhåiianden är det 1ämp1igt att i första hand ta stäiining tiil viika må] som bör koncentreras.

3.2 Urva1 av må]

I kommissionens direktiv framhå11s att begreppet ekonomisk brottsiighet inte har någon strikt juridisk innebörd. Att förorda en koncentrerad handiäggning av måi som rör sådana brott innebär därför inte något preciserat stäiiningstagande tiil frågan om viika måi som ska11 koncentreras. Ett av skäien för en särregiering är att den aktue11a brottsligheten rör så omfattande och kompiicerade ekonomiska transaktioner att handiäggningen av måien b1.a. kräver särskiida kunskaper. Denna aspekt måste givetvis ha betydeise för viika brottmåi som ska11 handiäggas i särskiid ordning.

Som har berörts i tidigare avsnitt har en viss specia1isering redan ägt rum inom po1is- och åkiagarväsendena. Den avgränsning som har gjorts på dessa områden bör kunna vara vägiedande även när förhåiiandena i domstoiarna diskuteras.

De brottstyper som närmast kan komma i fråga är brottsbaikens (BrB) bedrägeri- och gäidenärsbrott (9 och 11 kap. BrB). Även vissa av troiöshetsbrotten (10 kap. BrB) och förfaiskningsbrotten (14 kap. BrB) kan avse gärningar som bör räknas som ekonomisk brottsiighet. Härti11 kommer andra brott, såsom uppbörds- och vaiutabrott, varusmuggling och framför a11t brott eniigt skattebrottsiagen. Hit kan också räknas må1 om näringsförbud och - i eniighet med kommissionens iämnade (SOU 1983:41) -

nyiigen förs1ag

Måiområdet 37

förbud mot viss rådgivningsverksamhet. Det gä11er både frågan om förbud ska11 meddeias och åta1 för överträdeise av förbuden. Med utgångspunkt i behovet av ekonomisk sakkunskap kan man också överväga att koncentrera handiäggningen av konkurser.

Mi1jöbrott och s.k. databrott brukar också förekomma i debatten om ekonomisk brotts1ighet. De kan också otviveiaktigt vara omfattande och kompiicerade och kräva särskiid kunskap vid en domsto1sbehand1ing. De har dessutom van- 1igen samband med näringsverksamhet och ekonomisk vinning som motiv. Det är dock inte i första hand ekonomisk sakkunskap som fordras för en ändamå1sen1ig behandiing av må1 av denna art. Dessa må1 bör därför ti11s vidare inte tas med i diskussionen.

En uppräkning av de brott som typiskt sett kan hänföras ti11 ekonomisk brottsiighet är eme11ertid inte ti11räck1ig för att avgränsa de må1 som bör koncentreras. A11a bedrägerier är t.ex. inte av det s1ag att de kräver en särbehand1ing i domstoi. Detsamma gäiier för de övriga brottstyper som kan komma i fråga. Det iigger därför nära ti11 hands att i stä11et försöka skilja ut de åtai som bygger på en omfattande och komp1icerad förundersökning med betydande insiag av ekonomiska transaktioner.

En gränsdragning av det nu angivna siaget kan inte bii exakt. I praktiken måste åkiagarens bedömning få avgörande betydeise. Det är denne som i första hand ska11 ta stä11ning ti11 var åtal ska11 väckas. Åk1agaren har också ti11gång ti11 brottsutredningen och kan därmed Iättare bedöma huruvida hand1äggningen av åtaiet kan antas kräva särskiid sakkunskap. Denna utgångspunkt svarar också mot att den förstärkta kompetensen hos domsto1en är en fortsättning på den speciaiisering som har skett hos poiis och åkiagare. Har utredningen ombesörjts av poiiser vid de s.k. Ekorotiarna bör åtaiet typiskt sett väckas vid de utvalda tingsrätterna.

38 Måiområdet

ordningen har sina fördeiar främst i den Den nu angivna höga grad av specia1isering som kan uppnås i domstoien. Ett urvai av må1 som bygger på utredningens innehå11 och omfattning i det enski1da faiiet ger emeiiertid p01is och åk1agare vissa möjiigheter att styra måien ti11 en domsto1 som kan ha särski1d sammansättning. Även om det kan vara svårt att se hur åk1agare och polis sku11e kunna missbruka en sådan styrning, har det från b1.a. domarhå11 framförts invändningar mot att den ena parten i den ackusatoriska processen ska11 ha en sådan möj1ighet.

Man kan eme11ertid tänka sig andra sätt att ski1ja ut de komp1icerade må1en. En väg kan vara att 1åta det ankomma

hovrätterna att avgöra vid vilken tingsrätt måien ska11

på

prövas. Åk1agaren sku11e så1edes göra en framstä11ning ti11 hovrätten om att få måiet prövat vid viss tingsrätt, varefter hovrätten fick ta stäiining ti11 forumfrågan. En nackdei med en sådan ordning är att forumreg1erna b1ir mer komp1icerade. Den måste också 1eda ti11 att förfarandet fördröjs.

Bortsett från dessa mera principie11a invändningar mot att bara koncentrera av de svårare måien finns

handiäggningen eme11ertid också en de1 praktiska nackde1ar med ett sådant aiternativ.

Om de berörda tingsrätterna bara ti11förs stora och omfattande må1 förändras ba1ansen me11an enk1a och svåra må1. Tingsrätter vars tjänstemän i oproportione11t hög grad ska11 syssia med kompiicerade må] kan med svårighet ges iämpiiga resurser. I de fa11 p1anerade förhandiingar stä11s in kan det t.ex. vara svårt att fy11a ut tiden med andra 1ämp1iga måi. Domarna kan därmed komma att tidvis vara bundna av omfattande rättegångar och tidvis vara overksamma. Med en sådan ordning uppkommer spi11tid och organisationen b1ir mindre f1exibe1. Detta kan ses t.ex. av erfarenheter från de tyska specia1domst01arna för

Måiområdet 39

ekonomisk brottsiighet. Också s.k. arbetshygieniska skäl taiar mot att domare i alltför stor utsträckning syssiar med tunga och krävande måi. Utan goda möjligheter att som omväxiing handiägga andra och mindre uppgifter blir ett sådant arbete mycket betungande.

Det är såiedes förenat med vissa nackdeiar att bara koncentrera de kompiicerade måien ti11 vissa tingsrätter. Det är därför eniigt kommissionens mening iämpiigare att ange vissa brott för viika åta] i samtiiga fa11 ska11 väckas vid de berörda tingsrätterna. En sådan iösning har fiera fördeiar. Gränsdragningen mot de övriga tingsrätterna biir kiarare. Därmed minskar risken för kompetenskonfiikter och bestämmeiserna b1ir iättare att tiiiämpa för åkiagare och domstoi. Den författningsmässiga regieringen biir också förhåiiandevis enkei. För vissa uppräknade måityper b1ir såiunda de berörda tingsrätternas sakiiga behörighet exkiusiv.

En konsekvens av detta aiternativ är att det omfattar en dei enkiare måi som i och för sig inte kräver expertmedverkan. Att brottmåi handiäggs vid ett mindre antai tingsrätter kan medföra nackdeiar för enskiida parter och vittnen. De kan b1.a. få iängre avstånd ti11 domstoien med åtföijande kostnader för staten och enskilda. Även enkiare måi kan dock bidra ti11 att bredda domarnas erfarenhet av måi om ekonomisk brottsiighet. Det finns såiedes fördeiar som svarar mot dessa nackdeiar också när det gäiier enkiare måi. Som kommer behandias närmare i avsnitt 3.3 och 4.1.2 är det också möjiigt att iåta domstoiarna håna förhandiingar på andra orter än kansiiorten. Därmed kan nackdeiarna i form av iängre resor för de enskiida undvikas.

Det tidigare sagda medför b1.a. att vaiet av de brottstyper som ska11 komma i fråga biir särskiit betydeisefu11t. Skattebrotten och gäidenärsbrotten är naturiiga

40 Måiområdet

måigrupper. Däremot är inte t.ex. bedrägeribrotten lika sjäivkiara med denna iösning. Om samtiiga bedrägerimåi ska11 koncentreras ti11 vissa tingsrätter får dessa också ett mycket stort tiiiskott av måi som rör mindre a11var- 1iga brott som begåtts av enskiida. Väijer man att inte dra samman handiäggningen av t.ex. bedrägerimåien, får man å andra sidan också avstå från möjiigheten att förordna en sakkunnig iedamot i de begränsade antai fa11 där sådant behov kan föreiigga.

En annan nackdei med att bestämma måiområdet på det nu angivna sättet är att de övriga tingsrätterna mister heia måityper. Detta ta1ar också för en kiar begränsning av måiområdet.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det med utgångspunkt i kraven på ökad snabbhet och sakkunskap är nödvändigt men också ti11räck1igt att ti11 vissa tingsrätter koncentrera endast de måi som bedöms rymma särskiida svårigheter. Som framgår av den tidigare diskussionen är eme11ertid betydande oiägenheter förknippade med en sådan iösning, i form av b1.a. avgränsningsprobiem och organisatoriska nackdeiar. Kommissionen anser därför att de må] som ska11 behandias vid ett begränsat antai d0mst01ar bör bestämmas genom en uppräkning av vissa angivna måityper som typiskt sett rymmer svårigheter.

När det gäiier att närmare peka ut de typer av måi som bör komma i fråga för en särski1d handiäggning är det såiedes återigen kraven på snabbhet och sakkunskap som bör vara styrande. Dessa krav gör sig särskiit starkt gäiiande i fråga om de fiesta brotten en1igt skattebrottsiagen. Sedan systemet med sanktionsavgifter infördes i skatteprocessen har också de enkiaste skattebrottmåien faiiit bort. Krav på en skyndsam handiäggning och ekonomisk sakkunskap förekommer vidare ej sä11an i måi om gäidenärsbrott och i va1utamå1. Dessa måi bör därför särbehandias.

Måiområdet 41

Även en dei bedrägerimåi och vissa varusmuggiingsmåi är som sagts tidigare av den karaktären att de kan kräva särskiit kvaiificerad hand1äggning. Med hänsyn ti11 att de f.n. är få i förhåiiande ti11 det stora antaiet tämiigen okompiicerade måi har kommissionen eme11ertid stannat för att handiäggningen av dessa typer av må1 inte ska11 koncentreras. Detsamma gäiier måi om brott mot uppbördsiagen.

Kommissionen har övervägt om också konkurser bör räknas ti11 det nu behand1ade må1området. Därmed skulie emeiiertid måiområdet komma att omfatta även andra må1 än brottmåi. Ärenden som rör konkurser är också många ti11 antaiet och har en stark 1oka1 anknytning. Kommissionen anser därför att det i vart fa11 f.n. inte finns ti11räck1iga skäi för att föresiå en koncentrerad hand1äggning av konkurser. Däremot taiar det mesta för att må1 om närings- och rådgivningsförbud bör särbehandias. Förfarandet i må1 om näringsförbud är f.n. föremåi för överväganden inom näringsförbudskommittên (Ju 1981:03). Det finns därför skä1 att avvakta resuitatet av det arbete som kommittén bedriver. Frågan om handläggningen av måi om närings- och rådgivningsförbud bör koncentreras ti11 vissa tingsrätter bör därefter tas upp i ett sammanhang sedan kommittén har lämnat sitt betänkande.

Den uppräkning som nu har gjorts ska11 ses mot bakgrund av de förhåiianden som f.n. råder. Den skaii såiedes inte betraktas som definitiv. Situationen kan ändras beroende på brottsutveck1ingen och de insatser som vidtas i brottsbekämpande syfte. Kommissionen har också ansett det 1ämp- 1igt att i iniedningsskedet begränsa reformen ti11 de typer av måi där det föreiigger ett kiart behov av särbehandiing. Efterhand som erfarenheter av reformen vinns är det möjiigt att ånyo pröva frågan om vi1ka måi som bör koncentreras ti11 ett begränsat anta1 tingsrätter.

42 Måiområdet

3.3¶Kumuiationsfrågor

Det är inte ovanligt att en utredning om t.ex. skattebrott visar att den misstänkte gjort sig skyidig ti11 också annan brottsiighet. Ofta rör det sig då om va1utabrott e11er gäidenärsbrott, dvs. sådana brott som i iikhet med skattebrotten eniigt kommissionens mening bör hand- Iäggas vid ett begränsat antai tingsrätter. Det kan givetvis också röra annan brottsiighet, både sådan som har samband med de ekonomiska brotten, t.ex. brott mot uppbördsiagen, och brott som saknar sådant samband, t.ex. rattfy11eri och stö1d. Det senare förhå11andet aktuaiiserar frågan om också brott som inte har någon anknytning ti11 den ekonomiska brottsiigheten ska11 koncentreras ti11 vissa domstoiar.

Rättegångsbaiken innehåiier regier om hur f1era åtai mot samme ti11ta1ad ska11 hanteras (19:6 RB) och om handiäggningen av åtal mot f1era medverkande (19:3 RB). Dessa regier bygger på principen att a11 sammanhängande brotts- Iighet bör behandias vid ett ti11fä11e. Om mer än en domst01 är behörig, får samtiiga må1 handiäggas vid någon av domstoiarna. Det måste dock i det enskiida fa11et bedömas vara Iämpiigt med hänsyn ti11 utredning, kostnader och andra omständigheter.

Det förekommer såiedes i dag att åtai för brott som har samband med varandra tas upp av skiida domstoiar och vid ski1da tiiifäiien. Avgörande härför torde b1.a. vara hur iångt utredningarna av de oiika brotten har fortskridit och om någon ti11ta1ad är häktad. I praktiken regieras dessa frågor genom den prövning som åkiagaren gör då han tar stäiining ti11 när och var åtaien ska11 väckas.

Eniigt kommissionens försiag skaii ett mindre antai tingsrätter vara exkiusivt behöriga beträffande vissa uppräknade brottstyper. Försiaget medför eme11ertid inte annan ändring i nuvarande förhå11anden än att antaiet

Målområdet 43

möjliga domstolar begränsas. I den mån detta medför nackdelar för de inblandade, t.ex. ökade resekostnader, kan olägenheterna i vissa fall undvikas genom att tingsrätten håller sammanträde för huvudförhandling på annan ort än vid tingsstället (1:6 RB). Om man därigenom sparar kostnader för det allmänna och enskilda eller det i övrigt är till fördel för handläggningen torde sådana särskilda skäl föreligga som krävs enligt lagrummet.

Den tidigare berörda huvudregeln att all brottslighet bör behandlas i ett sammanhang vid en domstol bör inte heller överdrivas. I 34 kap. BrB finns bl.a. bestämmelser för den situationen att en person inte samtidigt döms för all aktuell brottslighet. Där anges hur domstolen vid straffmätningen skall ta hänsyn till en tidigare meddelad brottmålsdom. Det är således möjligt att döma särskilt för något brott om den tilltalade är föremål för flera åtal. Sett från kommissionens utgångspunkt om ökad snabbhet i hanteringen av mål om ekonomisk brottslighet kan det i vissa fall vara en fördel om sådana brott kan utredas och behandlas för sig utan att avvakta lagföringen av annan kanske mindre allvarlig brottslighet. Även med kommissionens förslag måste dock huvudregeln vara att all sammanhängande brottslighet skall behandlas vid ett tillfälle.

Möjligheten att döma särskilt för ett visst brott kan också få betydelse i de fall en omfattande rättegång om t.ex. narkotikabrott rymmer ett bagatellartat åtal för ekonomisk brottslighet. En koncentrerad handläggning av mål om ekonomisk brottslighet och huvudregeln om kumulation innebär i ett sådant fall att Eko-brottet drar med sig narkotikabrotten till den berörda tingsrätten. Om det medför längre resor för parter och vittnen kan som sagts tidigare den tingsrätten hålla förhandling på annan ort än kansliorten. En lämpligare ordning kan emellertid vara att behandla det åtal som rör ekonomisk brottslighet för sig och låta den brottslighet som saknar samband med detta brott handläggas i vanlig ordning.

4 DOMSTOLSORGANISATIONEN

I detta kapitel behandlas de åtgärder som kan vidtas för att förstärka de allmänna domstolarnas kompetens i syfte att åstadkomma en ändamålsenlig handläggning av mål om ekonomisk brottslighet. I de inledande avsnitten belyses möjligheten att öka domarnas kompetens genom att koncentrera handläggningen av målen till ett begränsat antal tingsrätter. Därefter diskuteras olika sätt att tillföra rätten den djupare ekonomiska sakkunskap som behövs i de svåra och komplicerade målen. Framställningen tar sikte på förhållandena i de allmänna domstolarna. De särskilda problem som hänger samman med skattebrottmålens beroende av skatteprocessen i allmän förvaltningsdomstol berörs dock i ett särskilt avsnitt. Frågor som rör sambandet mellan skattebrottmål och skattemål behandlas annars huvudsakligen i de följande kapitlen.

4.1 Koncentrerad handläggning

4.1.1 Inledning

I föregående kapitel har angivits vilka måltyper som bör bli föremål för särskild handläggning, dvs. mål om gäldenärs-, skatte- och valutabrott (Eko-mål). Antalet sådana mål uppgick år 1982 till mer än 1 700. Drygt hälften utgjorde mål enligt skattebrottslagen. Enligt de dimensioneringsnormer som DV använder motsvarar detta - utan hänsyn tagen till målens särskilda svårighetsgrad - 9-10 domare, lika många protokollförare samt 7-8 biträden (se avsnitt 9.4). Man måste emellertid, såsom framgår av bl.a. avsnitt 2.1, beakta att det bland de berörda målen finns ett ovanligt stort antal särskilt svåra mål. Det angivna antalet domare och andra tjänstemän bör därför räknas upp väsentligt. För de mål som nu är i fråga måste man enligt kommissionens mening i vart fall räkna med att 1982 års målantal svarar mot 20-30 domarrotlar för hela riket.

46 Domstolsorganisationen

Såsom framgår av avsnitt 2.1 svarar de tre storstäderna för omkring hälften av målen. I övrigt följer inte målens spridning några geografiska eller befolkningsmässiga mönster.

Av framställningen i kap. 2 framgår att mål om ekonomisk brottslighet ställer andra krav på domstolarnas ledamöter än vad som är vanligt i brottmål. Det gäller särskilt rättens ordförande. För att svåra mål om ekonomisk brottslighet skall få en kvalificerad handläggning är det nödvändigt att denne behärskar och har förmåga att sätta sig in i komplicerade ekonomiska frågor. Det krävs bl.a. för att han skall förstå parternas ståndpunkter och kunna följa deras argumentation. Vid sidan av detta ställer målen p.g.a. sin omfattning ofta krav på en särskilt fast och effektiv processledning. Det är därför av stor vikt att rättens ordförande har erfarenhet från handläggning av liknande mål. Med den nuvarande omfattningen och spridningen av målen om ekonomisk brottslighet kan emellertid erforderlig kunskap och erfarenhet inte byggas upp hos domare i samtliga tingsrätter. Det är inte heller praktiskt möjligt eller ekonomiskt försvarbart att rikta utbildningsinsatser till samtliga domstolsjurister. För att utbildningen skall få önskad effekt måste den begränsas till ett mindre antal domare.

Vad som sagts nu gäller till viss del också de nämndemän som medverkar i rättegångar som rör ekonomisk brottslighet. För att sådana rättegångar skall bli meningsfulla och för att lekmannainflytandet skall tjäna sitt syfte bör också nämndemännen ha viss ekonomisk erfarenhet. Ett sådant krav kan givetvis inte ställas på samtliga landets nämndemän.

Redan nu anförda skäl talar enligt kommissionens mening för att handläggningen av mål om ekonomisk brottslighet koncentreras till ett begränsat antal tingsrätter. Kommis-

Domstoisorganisationen 47

sionen vi11 emeiiertid peka också på några andra omständigheter som ta1ar för en sådan koncentration.

Bekämpandet av den ekonomiska brottsiigheten är ett gemensamt samhäiisintresse. Arbetet hos de oiika myndigheter och organ som ska11 upptäcka och utreda sådana brott kräver utbyte av information, samråd och gemensam p1anering. Denna samordning försvåras om myndigheterna är geografiskt aiitför åtski1da. Hos poiis och åkiagare har b1.a. därför tyngdpunkten i bekämpningen av den ekonomiska brottsiigheten iagts hos po1isens s.k. ekorotiar och iänsåkiagarmyndigheterna. Även om domstoiarna måste vara fristående från de brottsbekämpande organens gemensamma strategi, måste det praktiska samarbetet med framför a11t åkiagarmyndigheterna underiättas väsentiigt om också deras verksamhet regionaiiseras.

Som sagts tidigare överväger kommissionen möjiigheten att iåta experter ingå i rätten vid handiäggningen av måi om ekonomisk brottsiighet (avsnitt 4.2). För att experterna skaii kunna ti11föra de ailmänna domstoiarna kunskaper och erfarenhet är det emeiiertid inte ti11räck1igt att de medverkar vid måiens avgörande. Det torde tvärtom ofta vara så att domstoiarna har behov av att kunna rådgöra med experterna också under måiens förberedande. Om experternas medverkan begränsas ti11 ett mindre anta1 domstoiar kommer deras medverkan att bii mer regeibunden. Därmed kommer samarbetet me11an de iagfarna iedamöterna och experterna att underiättas väsentiigt. Det kan därför sägas att också kommissionens försiag om expertmedverkan i måi om ekonomisk brottsiighet bygger på förutsättningen att handläggningen av måien om ekonomisk brottsiighet koncentreras ti11 ett begränsat anta1 av de aiimänna domstoiarna.

48 Domstolsorganisationen

4.1.2 Koncentration till vissa tingsrätter

Kravet på koncentration av Eko-målen aktualiserar frågan om hur många tingsrätter som skall handlägga dessa mål för att en så effektiv hantering som möjligt skall uppnås. Att målen skall handläggas vid de tre största tingsrätterna, i Stockholm, Göteborg och Malmö, är en självklar utgångspunkt med hänsyn till att dessa tingsrätter redan med nuvarande ordning svarar för en stor andel av målen. När det gäller att bedöma behovet för landet i övrigt uppkommer däremot svårigheter. Av det statistiska materialet kan inte fastläggas klara och entydiga geografiska målområden. Målantalet står t.ex. inte i relation till befolkningsunderlaget som annars är en naturlig måttstock vid en dimensionering. Vidare kan målen variera i antal och svårighetsgrad, bl.a. beroende på olika lokala insatser och aktiviteter hos polis, åklagare och skattemyndigheter.

Med utgångspunkt i det nu sagda har kommissionen valt att inte ensidigt låta nuvarande målantal på olika orter i landet vara avgörande för om tingsrätten där skall handlägga Eko-mål eller ej. Kommissionen har i stället sökt sig fram på andra vägar. En möjlighet skulle vara att knyta an till hur polis- och åklagarsidan är organiserad för Eko-mål.

Särskilda åklagare för Eko-mål finns i Stockholm och Göteborg. Utredningar om ekonomisk brottslighet bedrivs i övrigt huvudsakligen vid länsåklagarmyndigheterna, f.n. 24 stycken i residensstäderna. Nyligen har emellertid lämnats ett förslag till riksdagen om en begränsning till 12 statsåklagarregioner (prop. 1982/83:158, JuU 1982/ 83:39). Under riksdagsbehandlingen av frågan har justitieutskottet uttalat att antalet regioner bör utökas till 13. I övrigt har utskottet i allt väsentligt godtagit regeringens förslag.

Domstolsorganisationen 49

Det är naturligt att förvänta att de föreslagna åklagarmyndigheterna genom utbildning och andra åtgärder kommer att rikta in sin verksamhet på bl.a. den ekonomiska brottsligheten. Tyngdpunkten i bekämpningen av denna brottslighet kommer således med all sannolikhet att ligga på de orter där dessa åklagare kommer att finnas

(prop. s. 15). Det administrativa sambandet mellan

åklagar-

myndigheter och domstolar kan därför tala för att antalet tingsrätter för Eko-mål också bör vara 13. Med 13 tingsrätter skulle det förväntade antalet Eko-mål fördelas så att det gav ett lämpligt underlag i var och en av domstolarna. En sådan koncentration skulle således enligt kommissionens mening leda till de önskade fördelarna i form av bl.a. ökad erfarenhet hos de berörda domarna.

Som har framhållits i kap. 3 medför emellertid en begränsning av antalet tingsrätter vissa nackdelar för enskilda, främst när det gäller avståndet till domstolarna. I en del fall kan detta motverkas genom att domstolarna

förlägger förhandlingar till annan ort än kansliorten. Helt kan emellertid problemen inte undvikas. Ett alternativ med domstolar för Eko-mål som bygger på de nya statsåklagarregionerna synes därför mindre lämpligt, framför allt för de nordliga delarna av landet. Man måste således beakta att det redan i dag förekommer långa reseavstånd till domstolarna i de regionerna.

En annan nackdel med denna lösning är att de områden som har knutits till de nya statsåklagarmyndigheterna inte alltid sammanfaller med hovrätternas domkretsar. Det utgör visserligen inte något formellt hinder mot att välja samma områden för Eko-tingsrätternas domkretsar. Avgörande för hovrätternas inbördes behörighet är nämligen inte inom vilken tingsrätts domkrets som brottet har begåtts utan vilken tingsrätt som har prövat brottmålet. Det skulle emellertid innebära att fördelningen av mål mellan hovrätterna förändrades väsentligt. Så skulle t.ex. mål från

50 Domstolsorganisationen

Södermaniand - som normait överkiagas tiii Svea hovrätt - få hand1äggas av Göta hovrätt, eftersom målen i första instans sku11e styras tiil Linköpings tingsrätt.

Eniigt kommissionens mening bör man av nu angivna skäi iåta koncentrationen stanna vid iänsnivå och iåta tingsrätterna i samtiiga residensstäder handiägga Eko-måien. Antalet måi kommer visseriigen att bii reiativt begränsat i vissa tingsrätter. Ett sådant antai tingsrätter ger emeiiertid eniigt kommissionens uppfattning en iämpiig baians me11an de för- och nackdeiar som är förknippade med en koncentration av handiäggningen av Eko-måien. På samtiiga dessa orter finns också iänsrätter som dömer i skattebrottmåi. En samordning av handiäggningen av skattebrottmåi och skattemåi, som diskuteras i kapite1 5-8, skuiie därmed underiättas väsentiigt. Vidare finns i residensstäderna 1änsstyre1serna med deras utredningsavdeiningar på skattesidan. Närheten ti11 dessa kan antas bidra ti11 en effektiv handiäggning även i de aiimänna domstolarna.

Kommissionen föresiår såiedes att Eko-målen ska11 hand- 1äggas vid residensstädernas tingsrätter (Eko-tingsrätter). Samtiiga dessa tingsrätter är av den storieken att de kan ta sig an det ökade antai måi som koncentrationen medför.

4.1.3 Koncentration inom tingsrätten

Koncentration av må] om ekonomisk brottsiighet ti11 vissa tingsrätter ieder vidare in på frågan hur måien bör handiäggas inom tingsrätterna. För att specialiseringens fördeiar ska11 nås fu11t ut torde det nämiigen krävas att handiäggningen av måien koncentreras också inom de berörda domstoiarna.

Domstolsorganisationen 51

Om Eko-målen inte sprids över samtliga domare såsom nu är fallet med de flesta brottmål, får naturligtvis de domare som kommer ifråga en större erfarenhet av handläggning av Eko-mål. Det finns emellertid också andra skäl för att låta handläggningen av målen ankomma på domare med särskild fallenhet och särskilt intresse för att handlägga mål om ekonomisk brottslighet. Det kan vidare vara olämpligt att låta t.ex. domare som är under utbildning handlägga omfattande Eko-mål. också informations- och utbildningsinsatser kan bäst tas till vara om de riktas mot ett fåtal särskilt intresserade domare. Det är därför enligt kommissionens mening önskvärt att målen också inom tingsrätterna styrs till vissa av de ordinarie lagfarna ledamöterna. Dessa bör inte cirkulera mellan olika uppgifter såsom nu vanligtvis är fallet, utan syssla med Eko-mål under minst 4-5 år. (Jfr redovisningen av förhållandena i Förbundsrepubliken Tyskland i bilaga 3.)

Det är inte nödvändigt att domarna specialiseras så långt att de får särskilda tjänster. Tvärtom är det med hänsyn till det växlande målunderlaget en fördel om domarna kan delta även i tingsrättens övriga dömande.

För att den erforderliga sakkunskapen och stadgan skall uppnås i fråga om handläggningen av Eko-målen bör det inte enbart ankomma på den berörda domstolen att i t.ex. den interna arbetsordningen avgöra vilka domare som skall handlägga målen. Dessa domare bör ha en fastare anknytning till Eko-målen. Enligt kommissionens mening bör därför _ minst en domare i var och en av de berörda tingsrätterna utses att vara domare i Eko-mål. I de tingsrätter som är indelade i avdelningar bör handläggningen koncentreras till en avdelning.1 En sådan ordning bidrar bl.a. till

1 I Stockholms kan det - åtminstone sikt -

tingsrätt på

finnas behov av ytterligare en avdelning.

52 Domstolsorganisationen

att skapa goda förutsättningar för samarbetet med experter.

4.2 Expertmedverkan

4.2.1 Inledning

I detta avsnitt diskuteras olika sätt att tillföra rätten ökad sakkunskap genom medverkan av experter. Det skall framhållas att möjligheterna att tillföra rätten vissa skatterättsliga upplysningar också behandlas i kap. 5-R.

Som har berörts i avsnitt 4.1 är en första förutsättning för en effektiv handläggning av Eko-målen att den lagfarne domaren besitter erforderlig kunskap och erfarenhet. Detta har kommissionen ansett böra garanteras genom att Ekomålen styrs till ett fåtal tingsrätter där särskilt lämpade domare får möjlighet att befatta sig med dessa mål under längre tid än som vanligen är fallet. Till detta skall läggas att särskilda utbildningsinsatser bör riktas till dessa domare. Detta är emellertid enligt kommissionens mening inte tillräckligt för att tillförsäkra rätten den sakkunskap som behövs för en ändamålsenlig behandling av mål om ekonomisk brottslighet. Såsom belysts i kap. 2 finns det ett behov av att komplettera rätten med sakkunskap inom det företagsekonomiska området.

F.n. finns det möjlighet att tillföra de allmänna domstolarna expertkunnande genom sakkunnigbevisning (40 kap. RB). Den sakkunnige avger ett yttrande eller hörs av rätten om hur man bör se på någon viss del av processmaterialet. Mål om ekonomisk brottslighet har emellertid enligt kommissionens mening sådan karaktär att man inte kan begränsa expertens vägledning till en viss fråga. Expertmedverkan måste istället avse hela förfarandet och omfatta även själva avgörandet. Därmed måste också experten ingå som ledamot i rätten. Det är kommissionens

Domstoisorganisationen 53

uppfattning att sådan form av expertmedverkan vid de aiimänna domstoiarna kan vara värdefuii även i andra måi än sådana som rör ekonomisk t.ex. vissa

brottsiighet, kompiicerade tvistemåi. Denna fråga iigger dock utanför ramen för kommissionens uppdrag. Den kommer emeiiertid att tas upp av RU.

4.2.2 Sakkunniga nämndemän

Ett sätt att ti11föra rätten expertkunnande kan vara att Iåta nämndemännen svara för denna I 3 § LDF

sakkunskap. stä11s t.ex. särskiida krav

på nämndemän i fastighetsdomstoi. De bör b1.a. vara väl förtrogna med sin orts förhåiianden. Av detta krav föijer b1.a. att en nämndeman som kommer från ett typiskt

Tandsbygdsområde bör ha god

kännedom om de näringar som bedrivs där. På motsvarande sätt stäiis särskiida krav på t.ex. nämndemän i vattendomstoi och icke iagfarna iedamöter i arrende- och hyresnämnder.

Några särskiida krav på tingsrätternas nämndemän i brottmå1 finns inte, utöver dem som stä11s upp i iagen (1964:167) med bestämme1ser om unga 1agöverträdare (LUL). I dess 10 § föreskrivs att om det finns att döma

aniedning någon som inte fy11t 21 år ti11 annan påföijd än böter, bör som nämndemän företrädesvis aniitas med

personer insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av ungdom.

Mot den nu angivna bakgrunden kan det övervägas att Iåta sakkunskapen i rätten bestå av nämndemän med särskiid kunskap i ekonomiska frågor t.ex. revisorer och andra ekonomiskt kunniga. Nämndemännen sku11e kunna utses efter försiag av handeiskamrar, branschorganisationer m.f1. En sådan ordning innebär emeiiertid en heit ny syn iek-

på

männens infiytande i brottmåisprocessen. Frågan om iekmannainfiytandet i brottmåi har också nyiigen varit före-

Domstoisorganisationen

må1 för överväganden i samband med ändring av regierna sammansättning. Kommissionen har b1.a. om tingsrätternas därför inte övervägt den skisserade modeiien ytteriigare utan i stäliet från att iekmannainfiytandet i

utgått

brottmåi ska11 utövas i de former det nu har.

Det finns emellertid ändå skäi att något beröra nämndemännens stäiining. Mot bakgrund av att det har ansetts behövas särski1t kvaiificerade domare för att handiägga Eko-måien, bör man också beakta nämndemännens förutsättatt bedöma de kompiicerade ekonomiska förhåiianden ningar de har att ta stäilning ti11. Erfarenheter från andra iänder visar att detta förhåiiande kan rymma svårigheter. Schweiz har t.ex. den stäiiningen att nämndemän inte tagit medverkar vid handiäggningen av måi om ekonomisk iängre brottsiighet. För svenskt vidkommande kan en iämpiig vara att med LUL som förebiid föreskriva att i 1ösning Eko-må1 företrädesvis bör tjänstgöra nämndemän med insikt i ekonomiska förhåiianden i näringsverksamhet. Frågan bör också av de instanser som utser nämndemän. uppmärksammas

4.2.3 Ekonomiskt sakkunnig iedamot

om ökad sakkunskap i rätten måste iösas efter andra

Frågan

än dem som diskuterats i föregående avsnitt. Komiinjer missionen har tidigare varit inne på en jämföreise med fastighetsdomstoiarna. Det har därför tett sig naturiigt att söka iösningen i fastighetsdomstoiarnas system med tekniska iedamöter. Det finns emeiiertid andra former för expertmedverkan i domstoiarna som kan tjäna som förebi1d, b1.a. i patentprocessen.

De tekniska iedamöterna i fastighetsdomsto1arna är fast anstäiida inom domstoisväsendet. De har i speciaiister a11t samma stäiining som ordinarie domare och väsentiigt utses av regeringen efter försiag av tjänsteförsiagsnämnden för domstoisväsendet (TFN). Tjänsterna som fastig-

Domstoisorganisationen 55

hetsråd är gemensamma för fastighetsdomstoiarna och inrättas av regeringen efter behov. DV besiutar sedan om fastighetsrådens stationering och tjänstgöringsskyidighet (se b1.a. 3 § tingsrättsinstruktionen). De tekniska ledamöterna är speciaiister i b1.a. och fastighetsbiidning fastighetsvärdering. De har ofta bakgrund i och erfarenhet av iantmäteriverksamhet. Det har hittiiis inte visat sig svårt att rekrytera kunniga och kompetenta sökande tili tjänsterna som fastighetsråd.

Enligt kommissionens mening iigger det nära ti11 hands att tiiiämpa den nu beskrivna modeiien Ekopå de föresiagna tingsrätterna. De organisatoriska förutsättningarna är i stort sett desamma. Ti11 dessa domstoiar sku11e således knytas ekonomiskt sakkunniga iedamöter på i huvudsak samma viiikor som gäiier för fastighetsråden. De sakkunniga iedamöterna bör vara kvaiificerade revisorer eiier personer som i övrigt är väi förtrogna med bokföring, redovisning och andra företagsekonomiska De skuiie

frågor.

kunna utses på samma sätt som dvs. av

fastighetsråden,

regeringen efter försiag av TFN.

En fast anknytning ti11 domstoiarna ger de sakkunniga iedamöterna en sjäivständig stäiining. Den har sannoiikt också en gynnsam inverkan på samarbetet med iagfarna iedamöter och nämndemän. Med en sådan ordning sku11e de sakkunniga iedamöterna också kunna finnas ti11 hands för rådgivning i domstoiarna även när de inte är direkt inkoppiade på ett visst måi. Man undviker också de jävssituationer som kan uppkomma om de sakkunniga iedamöterna hämtas biand yrkesverksamma ekonomer. Denna mode11 har också eniigt vad kommissionen erfarit fungerat väi för fastighetsmåien.

Ett system med enbart fast anknutna iedamöter sakkunniga medför emeiiertid vissa svårigheter när det Ekogäiier måien. Det kan såiedes med den måimängd som kan förväntas

56 Domst01sorganisationen

vara svårt att garantera en fu11 och i Eko-tingsrätterna sysse1sättning ti11 he1tidsanstä11da sakkunniga jämn annat än i de största tingsrätterna. Ett annat Iedamöter är att behovet av ekonomisk sakkunskap kan antas prob1em i fiera domst01ar och ib1and vid f1era uppstå samtidigt rot1ar i samma d0msto1. Huvudförhand1ingar i brottmåi kan m.m. inte pianeras på samma sätt p.g.a. häktningsfrister som förhand1ingar i fastighetsmåien. I sådana må1 kan för en förhand1ing bestämmas med nämiigen tidpunkten hänsyn ti11 fastighetsrådens ti11gäng1ighet och engagemang i må1 i andra Det är inte a11tid fastighetsdomstoiar. att förfara på motsvarande sätt med brottmåien. möjiigt

nackdeiarna minskar om det vid sidan av fast De angivna anstä11da 1edamöter förordnas ett anta1 sakkunniga fristående 1edamöter. Resp. d0msto1 sku11e såiedes för enskiit måi utse den 1edamot som ska11 ingå i varje rätten.

av den sist angivna mode11en med sak- Expertmedverkan iedamöter som inte är fast knutna ti11 domstoiarna kunniga utses för må1 förekommer när det gä11er tekutan varje niskt iedamöter i patentmåi. Eniigt 66 § sakkunniga (1967:837) ska11 tingsrätten vid handiäggpatentiagen av vissa sådana må1 bestå av tre iagfarna 1edamöter ningen och tre tekniskt sakkunniga. De tekniska Iedamöterna utses ordförande biand 25 särskiit förordnade sakav rättens kunniga (68 §). I betänkandet (SOU 1983:35) Patentprocesinom patenträtten har patentsen och sanktionssystemet iämnat försiag tili b1.a. ny domstoisprocessutredningen för patentmåien. När det gäiier expertmedorganisation verkan föres1år utredningen dock inte någon annan ändring än att de tekniska ledamöterna deivis knyts fastare ti11 d0msto1en. Vid kommissionens kontakter med avdeiningen för vid Stockhoims tingsrätt har också framhåliits

patentmåi

att det är önskvärt att så sker.

Domstolsorganisationen 57

Enligt kommissionens mening bör man sträva efter att knyta de ekonomiskt sakkunniga ledamöterna direkt till de nu berörda domstolarna. Det är emellertid svårt att i nuvarande skede bedöma behovet av sådana ledamöter (se kap. 9). Sannolikt finns det underlag för fast anställda sakkunniga ledamöter bara vid tingsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Om arbetsområdet inte bara begränsas till den egna tingsrätten bör emellertid ytterligare några tingsrätter kunna få fasta tjänster. Med en sådan ordning bör samtliga Eko-tingsrätter ha möjlighet att utnyttja en eller ett par fast anställda sakkunniga ledamöter. Det är dock svårt att bestämma antalet sådana ledamöter så att det inte kan uppkomma tillfälliga behov av ytterligare sakkunniga ledamöter. Man måste således under alla förhållanden ha ett antal fristående ekonomiskt sakkunniga ledamöter som kan stå till förfogande för tjänstgöring i domstolarna i de fall de fast anställda ledamöterna är bundna av andra uppgifter.

De sakkunniga ledamöter som inte knyts till någon domstol bör ha sin tjänstgöring förlagd företrädesvis till viss tingsrätt, men ha skyldighet att tjänstgöra även vid annan domstol. För att de sakkunniga ledamöter som bör knytas direkt till tingsrätterna skall kunna utnyttjas fullt ut, bör som sagts tidigare också deras tjänstgöringsskyldighet omfatta flera domstolar. Det gäller även för tingsrätterna i de tre storstäderna. Som en jämförelse kan nämnas att fastighetsråden kan ha sin tjänstgöring förlagd till flera hovrättsområden. Det synes lämpligt att DV liksom beträffande fastighetsråden närmare beslutar om samtliga ledamöters tjänstgöringsskyldighet mot bakgrund av bl.a. målmängd och arbetsbelastning i de berörda domstolarna.

När det gäller frågan om vilka tingsrätter som skall ha fast anställda ekonomiskt sakkunniga ledamöter synes det kommissionen lämpligt, med utgångspunkt i bl.a. det statistiska material som nu föreligger och behovet av

58 Domstolsorganisationen

geografisk spridning av placeringsorterna att i ett inledningsskede välja Stockholm (två sakkunniga), Göteborg, Malmö, Västerås och Härnösand.

4.2.4 Skattedomare

Den i föregående avsnitt beskrivna ordningen med särskilt utbildade jurister och ekonomiskt sakkunniga ledamöter skall tillämpas bl.a. i skattebrottmål. Det gäller framför allt mål där utgången påverkas av innebörden i och konsekvenserna av olika ekonomiska transaktioner. Sådana mål behöver inte samtidigt vara skatterättsligt svårbedömda. Skattebrottmålen kan emellertid rymma svårigheter på grund av det starka sambandet med skatteprocessen i de allmänna förvaltningsdomstolarna. I dessa mål kan det därför också behövas en annan form av sakkunskap för en ändamålsenlig handläggning. utgången av skattebrottmålet i den allmänna domstolen kan således vara direkt beroende av en skatterättslig bedömning, dvs. en sådan fråga som också prövas i förvaltningsdomstol.

De särskilda problem som hänger samman med skattebrottmålen behandlas utförligt i de avslutande kapitlen (kap. 5-8). I detta sammanhang bör det emellertid påpekas att kommissionen anser att redan de hittills föreslagna åtgärderna avsevärt förbättrar de allmänna domstolarnas möjligheter att handlägga skattebrottmål också i detta avseende. Som ett led i de åtgärder som direkt tar sikte på det nu behandlade förhållandet bör man emellertid enligt kommissionens mening låta expertmedverkan omfatta också skatterättsligt sakkunniga ledamöter. Genom att låta en domare från allmän förvaltningsdomstol medverka vid bedömningen av skattebrottmålen kan man ytterligare förbättra möjligheterna att på ett rättssäkert och effektivt sätt avgöra en stor del av dessa mål utan att avvakta utgången av en eventuell skatteprocess.

Domstoisorganisationen 59

Mot denna bakgrund kan det vara iämpiigt att de tingsrätter som ska11 handiägga skattebrottmåien vid behov får förstärkas också med en domare från a11män förvaitningsdomstoi. Denne bör inte vara fast knuten ti11 tingsrätten utan behåiia sin tjänst i förvaitningsdomstoien. Tanken att adjungera en skattedomare vid tingsrätternas prövning av skattebrottmåi har tagits upp under de överiäggningar som kommissionen haft med RU om handiäggningen av måi om ekonomisk brottsiighet. Den närmare utformningen av försiaget redovisas i RU:s betänkande.

4.2.5 Besiutet om rättens sammansättning m.m.

Som har framgått av föregående avsnitt kan tingsrättens sammansättning komma att skifta i Eko-må1. I a11a sådana må] ska11 tingsrätten bestå av en iagfaren domare och nämndemän en1igt regierna i 1:3 RB. Denna sammansättning biir den vaniiga i enkiare må1. I kompiicerade måi skaii rätten efter behov förstärkas med en ekonomiskt sakkunnig Tedamot och i vissa måi som rör skatte- e11er avgiftsfrågor med en domare från aiimän förvaitningsdomstoi. Man bör inte he11er utesiuta möjiigheten att iåta båda dessa särskiida iedamöter medverka i kompiicerade skattebrottmåi som också rymmer svåra ekonomiska frågor. I förtydiigande syfte bör det tiiiäggas att ett Eko-må] givetvis kan vara svårt och kompiicerat utan att det samtidigt föreiigger ett behov av vare sig ekonomisk eiier

skatterättsiig expertis.

Det ankommer på rätten att avgöra sammansättningen i det enskiida failet. Det är naturiigt att åkiagarens uppfattning om måiens svårighetsgrad tiiimäts stor vikt. Även om parternas synpunkter på behovet av expertmedverkan ska11 beaktas, måste det betonas att det är rätten som fattar avgörandet. Det är såiedes viktigt att måiens handiäggning inte fördröjs av en omfattande argumentering från parterna i denna de1.

60 Domstolsorganisationen

Som närmare kommer att behandlas i kap. 7 ansluter sig kommissionen till det förslag om ökad användning av muntlig förberedelse som lämnats av RU i betänkandet om underrättsprocessen. Det är kommissionens uppfattning att sådan förberedelse bör vara ett naturligt inslag i de svårare Eko-målen. Det kan därför vara lämpligt att frågan om rättens sammansättning vid huvudförhandlingen avgörs efter ett förberedande sammanträde. I samma kapitel diskuterar kommissionen vidare möjligheten att samordna handläggningen av vissa skattebrottmål och skattemål på förberedelsestadiet. Ett av skälen för en sådan samordning är att de allmänna domstolarna skall få ett bättre underlag för sitt beslut i frågan om medverkan av skattedomare.

Avslutningsvis bör det framhållas att talan mot rättens beslut om sammansättning bör få föras endast i samband med talan mot domen enligt reglerna i 49:8 RB. Det är emellertid osannolikt att ett eventuellt fel skulle leda till att hovrätten visar målet åter till tingsrätten. Eftersom reglerna om sammansättningen inte har karaktär av domförhetsregler kan tingsrättens beslut undanröjas bara om felet är grovt eller om det kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas av hovrätten.

4.3 Handläggningen i överinstanserna

De skäl som har åberopats för att handläggningen av Ekomålen bör dras samman till ett mindre antal tingsrätter talar också för en koncentration i mellaninstans. Ekomålen skulle således kunna styras till en eller ett par av de sex nuvarande hovrätterna. Därigenom skulle skapas ett tillräckligt målunderlag för att ge också domarna i hovrätterna en bred erfarenhet av Eko-målen. Man måste emellertid beakta att de nackdelar för parter och vittnen som kan följa av en koncentration blir större när det blir

Domstolsorganisationen 61

fråga om att dra samman målen till endast en eller två domstolar för hela landet. Med hänsyn till att också enkla mål räknas in bland de mål som bör särbehandlas (se kap. 3), anser kommissionen att man bör avstå från att koncentrera handläggningen av Eko-målen vissa

till

hovrätter.

Däremot saknas det skäl att bedöma frågan om en koncentration inom hovrätterna annorlunda än beträffande tingsrätternas handläggning. Enligt kommissionens mening bör således handläggningen av målen styras till vissa avdelningar inom hovrätterna. Frågan har en sådan vikt att den bör komma till uttryck i lag.

Inte heller när det gäller expertmedverkan finns det anledning att inta en annan ståndpunkt beträffande mellaninstanserna. Kommissionen anser således att också hovrätterna skall kunna kompletteras med ekonomiskt sakkunniga ledamöter i Eko-målen, efter samma mönster som har angivits för tingsrätterna. Det bör vara huvudregel att en sakkunnig ledamot skall delta i handläggningen i hovrätten om en sådan ledamot har ingått i tingsrätten. Detsamma gäller i fråga om ledamot från allmän förvaltningsdomstol och om möjligheten att vid behov låta båda dessa ledamöter medverka i hovrätternas prövning av mål om ekonomisk brottslighet.

Det föreligger motsvarande svårigheter att närmare beräkna expertbehovet i hovrätterna som beträffande tingsrätterna. Som sagts tidigare finns det starka skäl för att sträva efter ett system med ekonomiskt sakkunniga ledamöter som är fast knutna till domstolarna. Enligt kommissionens uppfattning bör det finnas utrymme för åtminstone en eller ett par fasta tjänster för hovrätterna. Dessa sakkunniga ledamöter skulle därmed kunna svara för viss rådgivning under hand också till övriga hovrätter. Med hänsyn till Eko-målens geografiska spridning synes det lämpligt att en

62 Domstoisorganisationen

ekonomiskt sakkunnig iedamot knyts ti11 Svea hovrätt. Denne bör i mån av tid deita i handiäggningen av Eko-må1 även i de norriändska hovrätterna. Därutöver bör det kunna finnas en fast anstä11d Iedamot med uppgift att svara för handiäggningen i Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Biekinge samt hovrätten för Västra Sverige. Det synes 1ämp1igast att den tjänsten knyts ti11 hovrätten i Göteborg. I iikhet med tingsrätterna b1ir hovrätterna i viss utsträckning hänvisade ti11 att täcka expertbehovet genom att biand ett anta1 fristående sakkunniga Iedamöter utse den som ska11 ingå i rätten för varje enskiit må1.

När det s1ut1igen gä11er handiäggningen av Eko-måi i HD kan en speciaiisering bara omfatta expertmedverkan, eftersom koncentrationen Iigger redan i domsto1sorganisationen. Som sagts tidigare finns i dag rättsområden där sakkunniga iedamöter av oiika slag deitar i tings- och hovrätternas handiäggning. Någon motsvarighet härtili finns inte beträffande HD. Frågan om expertmedverkan i den högsta instansen har därför en annan principie11 innebörd. Eniigt 11 kap. 1 § regeringsformen kan vidare bara ordinarie Iedamöter tjänstgöra i HD. Det är såiedes inte utan grundiagsändring möjiigt att 1åta t.ex. regeringsråd ingå i domstoien vid prövningen av skattebrottmåi. HD har också i praktiken andra möjligheter att inhämta yttranden från t.ex. RSV e11er infordra andra sakkunnigutiåtanden. Med hänsyn tiil b1.a. dessa omständigheter har kommissionen inte tagit upp frågan om expertmedverkan i HD.

5 HANDLÄGGNINGEN AV SKATTEBROTTMÅL

5.1 Iniedning

Den föregående framstäiiningen om de a11männa domsto1arnas sakkunskap har tagit sikte på ekonomisk brottsiighet i aiimänhet. Som har framhåilits iniedningsvis gä11er särskiida probiem för den stora grupp av ekonomiska brott som har samband med beskattnings- och avgiftsfrågor. Det stäiis inte bara krav på ekonomisk sakkunskap hos rätten i sådana måi. Tiii detta kommer att en ändamåiseniig handiäggning av måien f.n. försvåras av att beskattningseiier avgiftsfrågan i vissa fa11 anses behöva prövas av förvaitningsdomstoi innan brottmåisprocessen i den a11männa domstoien påbörjas.

Att den aiimänna domstoien anser sig böra beakta ett samtidigt anhängigt skattemåi när ett skattebrottmåi ska11 avgöras hänger samman med utformningen av det centraia skattebrottet, skattebedrägeriet. Detta brott är konstruerat som ett s.k. effektdeiikt. Det innebär i huvudsak att det för fäiiande dom måste visas att den skattskyidige genom en oriktig uppgift har ti11fogat det aiimänna en ekonomisk skada i form av utebiivna skatter e11er avgifter. För att det i brottmåiet ska11 kunna konstateras att en sådan skatteskada har uppstått kan det vara nödvändigt att avvakta en iagakraftägande dom i skattemåiet. Vidare är uppgiften om storieken av den undandragna skatten viktig för brottmåisprocessen. Om skatteskadan är reiativt begränsad utgör skatteti11ägg den enda reaktionen och prövningen i alimän domstoi utebiir - jfr skattetiiiiäggsutredningens betänkande (SOU 1982:54) Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet. Skatteskadans storiek ska11 emeiiertid beaktas också vid brottsrubriceringen (ringa brott - normait brott - grovt brott). Därmed får skattemåiets utgång stor betydeise också för påföijdsvaiet och straffmätningen i skattebrottmåiet.

64 Handläggningen av skattebrottmål

Sedan den 1 juli 1983 gäller särskilda bestämmelser för de allmänna domstolarnas möjligheter att avvakta utgången av en skatteprocess. I 15 § skattebrottslagen sägs att ett skattebrottmål får vila endast om det är av avgörande betydelse för bedömningen av målet att skatte- eller avgiftsfrågan avgörs först. Den nya regeln kompletterar för skattebrottmålens del den allmänna bestämmelsen om vilandeförklaring som finns i 32 kap. 5 § rättegångsbalken (RB). Enligt detta lagrum får ett mål förklaras vilande bl.a. om det är av synnerlig vikt för prövningen av målet att en fråga som är föremål för en annan rättegång avgörs först.

I samband med nämnda lagändring infördes också vissa regler i skattebrottslagen och förvaltningsprocesslagen (FPL) som avser att leda till att skattefrågan kan avgöras snabbare i förvaltningsdomstolarna (prop. 1982/83:134, JuU 1982/83:36, rskr 1982/83:37R). En skyndsam prövning av skattefrågan är naturligtvis särskilt angelägen i de fall skattebrottmålet trots allt måste vilandeförklaras.

Propositionen med förslag till åtgärder för att åstadkomma snabbare avgöranden i skattebrottmålen byggde delvis på en promemoria (BRÅ PM 1982:1) Skattebrott och skattemål som utarbetats av en arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ). Huvudtanken i promemorian var emellertid att den dubbelspåriga prövningen av skattefrågan helt skulle undvikas genom att förfarandena i skattebrottmål och skattemål slogs samman. Enligt departementschefen kunde en sådan ordning också innebära åtskilliga fördelar. En reform av det slaget ansågs dock kräva ett relativt omfattande förberedelsearbete. Med hänsyn till det stora reformbehovet borde därför de nu behandlade åtgärderna vidtas i avvaktan på ett sådant utredningsarbete (prop. 1982/832134 s. 7).

Hand1äggningen av skattebrottmåi 65

Även om probiemen med de iånga handiäggningstiderna i skattebrottmåien heit nyiigen har varit föremåi för åtgärder är missförhåiiandena såiedes inte heit undanröjda. BRÅ:s försiag om ett gemensamt förfarande i skattebrottmåi och skattemå1 är därför fortfarande aktueiit. Eniigt de uttaianden som departementschefen gör i den tidigare nämnda propositionen är det naturligt att kommissionen överväger frågan om en integrerad handiäggning ytteriigare (prop. s. 8). Det bör framhåiias att BRÅ-promemorian också omfattar ett försiag om samordning av myndigheternas insatser på utredningsstadiet. Av skäi som behandias i det föijande tar kommissionen emeiiertid endast upp förfarandet i domstoiarna (se avsnitt 6.4.2).

I detta kapitei behandias BRÅ-promemorian och remissvaren i de deiar som rör förfarandet i domstoiarna. Vidare berörs den proposition som bygger på promemorian och frågans behandiing i riksdagen. Däremot iämnas inte någon redogöreise för nuvarande ordning. I stäiiet hänvisas ti11 BRÅ-promemorian som innehåiier en reiativt omfattande beskrivning av iagstiftningen om skattebrotten, de berörda myndigheterna och det rättsiiga förfarandet (prom. s. 23- 80). Med undantag av de ändringar som har föran1etts av den nämnda propositionen stämmer den beskrivningen i a11t väsentiigt med vad som gäiier idag.

I de avsiutande kapitien behandias kommissionens överväganden och försiag ti11 samordning av domstoisförfarandena i skattebrottmåi och skattemåi.

5.2¶BRÅ-promemorian

I BRÅ-promemorian framhöiis att brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna är den form av ekonomisk brottslighet som är mest utbredd och beioppsmässigt störst.

66 Handiäggningen av skattebrottmåi

Skadeverkningarna av skattebrottsiigheten är därför betydande för samhäiiet och drabbar på sikt den enskiide medborgaren. Det sas vidare att respekten för och viijan att rätta sig efter gäiiande skatteregier i hög grad beror på det förtroende de enskiida känner för samhäiiets förmåga att ge eftertryck åt skattesystemet.

Det är mot denna bakgrund som BRÅ-försiaget skaii ses. Det konstaterades såiunda att det i vissa fa11 kan dröja mycket iänge från det att en misstanke om skattebrott väcks tiii dess att ett sådant måi siutiigt avgörs i aiimän domstoi. Det straffrättsiiga sanktionssystemets aiimänpreventiva funktion ansågs därigenom komma att utnyttjas dåiigt i kampen mot skattefusket. I promemorian pekades på fiera skäi ti11 att handiäggningen drar ut på tiden. B1.a. siogs det fast att det ofta rör sig om svårutredd materia som gör att utredningarna b1ir tids- och resurskrävande. De betydande måihaianser som fanns hos många iänsrätter gjorde också att skatteprocesserna biev utdragna. Den grundiäggande orsaken var emeiiertid eniigt promemorian det förhåiiandet att det i princip behövde finnas ett iagakraftvunnet besiut i beskattningsfrågan innan aiimän domstoi kunde avgöra ett måi om ansvar för skattebedrägeri.

I promemorian diskuterades olika möjiigheter att uppnå snabbare och effektivare handiäggning av skattebrottmåien och skattemåien. En väg var att konstruera om skattebrottet så att ansvarsfrågan frikoppias från rättegången i skattemåiet. En annan var att bygga ut den befintiiga organisationen på brottmåis- och skattesidan. Enligt arbetsgruppen var det emeiiertid, som har antytts i det föregående, mest intressant och på sikt effektivast att ändra formerna för handiäggningen av skattebrottmåien och skattemåien.

Handläggningen av skattebrottmål 67

BRÅ-promemorians förslag till åtgärd mot de långa handläggningstiderna i skattebrottmålen är således ett s.k. integrerat förfarande i skattebrottmål och skattemål. Förfarandet innebär i korthet att en och samma domstol avgör både skatte- och ansvarsfrågan. Den prövning som idag ankommer på de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna skulle således göras av en enda domstol. Ett sådant förfarande skulle enligt promemorian inte bara minska tidsutdräkten mellan upptäckt och lagföring. Det skulle dessutom medföra att domstolarnas resurser utnyttjades bättre och mer rationellt.

Det förslag till integrerat förfarande som arbetsgruppen lämnade är en idêskiss utan detaljerade lösningar. I flera viktiga avseenden tog arbetsgruppen emellertid ställning till efter vilka riktlinjer förfarandet borde utformas. En sådan fråga gäller i vilken utsträckning förfarandena bör integreras.

Förfarandet i domstol kan enkelt uttryckt delas in i tre etapper. Den första består av att målet anhängiggörs vid domstolen, den andra av att målet förbereds till avgörande och den tredje av att målet avgörs. En integrerad handläggning kan således omfatta ett eller flera av dessa led. I BRÅ-promemorian diskuterades olika lösningar den

på

integrationsfrågan (prom. s. 161-170). Den lägsta graden av integration skulle vara att målen endast avgörs gemensamt, medan en fullständig integration skulle omfatta hela förfarandet, från anhängiggörandet till avgörandet. Efter en genomgång av de för- och nackdelar som enligt arbetsgruppen var förknippade med de olika alternativen stannade gruppen vid att föreslå att en fullständig integration borde sättas upp som mål (prom. s. 169).

En annan viktig fråga som behandlades i BRÅ-promemorian är vilken domstol som borde handha det integrerade förfarandet. En sådan domstol måste enligt promemorian innehålla både juristdomare och nämndemän. Man måste enligt prome-

68 Handiäggningen av skattebrottmåi

morian också kräva av personaien vid domstoien att den kan hantera både den skatterättsiiga och den straffrättsiiga materian och behärska de o1ika förfaranden som nu ti11- Iämpas i brottmåls- och skatteprocesserna (prom. s. 178).

Arbetsgruppen fann att varken aiimän domstoi e11er förvaitningsdomstoi i deras nuvarande skepnader uppfyiier de krav som stäiides upp. Gruppen avvisade också tanken på att inrätta fristående speciaidomstoiar. I stä11et föresiogs att den integrerade handiäggningen borde föriäggas ti11 någon av de nuvarande domstoisorganisationerna och att den domsto1ens sammansättning och handiäggningsform anpassades ti11 de krav som arbetsgruppen hade stä11t upp (prom. s. 181).

Med den redovisade utgångspunkten hade det eniigt promemorian mindre principie11 betydeise viiken av domstoiarna som va1des. Domstoiens sammansättning och handiäggningsformer sku11e i båda fa11en b1i desamma. Vaiet av domstoi kunde därmed ske utifrån mer praktiska synpunkter. Arbetsgruppen menade att övervägande skäi taiade för att Tänsrätterna sku11e utgöra första instans i ett integrerat förfarande. En föijd härav biev att kammarrätt och regeringsrätt fick utgöra överinstanser (prom. s. 194-201).

När det siutiigen gäiier själva förfarandet påpekades i promemorian att det gäiier ski1da principer för brottmåisoch skatteprocessen. Den förra, som regieras av RB, prägias av muntiighetsprincipen. Skatteprocessen däremot föijer förvaltningsprocessiagens bestämmelser som bygger på skriftiighet. Om processerna skuiie iäggas samman borde man eniigt promemorieförsiaget ta ti11 vara insiag från båda regeisystemen. Handiäggningen föresiogs såiedes mynna ut i en muntiig huvudförhandiing, viiket sku11e b1i ett nytt insiag i skatteprocessen. Å andra sidan fick man räkna med att åtminstone skattemåiet deivis behövde förberedas genom skriftväxiing (prom. s. 182-185).

Handiäggningen av skattebrottmåi 69

5.3 Remissbehandiingen av BRÅ-promemorian

En sammanstäiining av remissyttrandena över heia BRÅpromemorian har bifogats prop. 1982/R3:134. I det föijande redovisas de yttranden som rör domstoisförfarandet.

Försiaget om ett integrerat domstoisförfarande tillstyrks e11er 1ämnas utan erinran av några remissinstanser, nämiigen riksrevisionsverket, Troiihättans tingsrätt, länsrätten 1 Vasterbottens Tin, iansstyreisen i Jamtiands iän, juridiska fäkuitetsnâmndên vid universitetet i Uppsaia imajoriteteni] Foreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Svenska revisorssamfuñdêt SRS och Landsorganisationen”i Sverige (LO).

Ytteriigare ett anta? remissinstanser anser att tanken på ett integrerat domstolsförfarande i skattemåi och skattebrottmåi är intressant och bör göras tili föremåi för ytteriigare utredning, i syfte att komma ti11 rätta med de komplikationer som kan uppstå i en samordnad process. Ti11 denna grupp hör överåkiagaren i Göteborg, rikspoiisstyreisen (RPS , ansa agarna 1 Orebro och VärmTands ian, riksskatteverket, Stockhoims tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Iansrätten i MaTmöhus iän, rättegangsutredhingen (Ju 1977:06), Foreningen Sveriges åkiagare, poTischefsföreningarna, CentraTorganisationen, SACO/SR och Tjanstemännens centrâTorganisation (TCO).

En grupp remissinstanser avstyrker ett integrerat domstoisförfarande eniigt den mode11 som skisseras i promemorian. Hit hör riksåkiagaren, domstoisverket (DV), hovrätten över Skåne och B1ekinge, hovrätten för Nedre Norriand, Maimö tingsrätt, kammarrätterna i Stockho1m och Sundsva11, iänsrätten i Stockho1ms 1an,*TansstyreTsen 1 Goteborgs och Bohus 1än, utredningen (Fi 1973:0Ii om säkerhetsatgarder m.m. 1 skatteprocessen (USS), Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareforbund. Fiera skäi anförs för denna ständpunkt. För det första anförs att kompiikationer av principie11 natur kan uppstå om rättskipningen i en viss ty av skattemåi resp. brottmå1 överförs ti11 nagot som i praktiken framstår som en specia1domsto1; ai) åtaiad brottsiighet kanske inte prövas på en gång. Vidare pekas på en mängd praktiska svårigheter med ett biandat förfarande; det sägs b1.a. att en sådan ordning kräver en omfattande pr0cessue11

70 av skattebrottmåi Handiäggningen

iagstiftning, som det biir svårt för de agerande att sätta sig in i. En tanke som återkommer i många remissyttranden, är att man för det fåtai måi som den aktueiia probiematiken rör inte bör acceptera ett förfarande som inrymmer så många kompiikationer som det före-

Det sägs också att försiagen inte siagna. träffar de verkiiga orsakerna tiii de iånga handiäggningstiderna. Det ifrågasätts dessutom av fiera instanser om ett biandat förfarande verkiigen medför några effektivitetsvinster; man pekar därvid t.ex. på att var och en av de deitagande juristdomarna måste så att säga döma i två måi och att även heia skattemåiet måste gås igenom vid den gemensamma huvudförhandiingen i eniighet med omedeibarhetsprincipen.

Några remissinstanser - deivis samma som stäiier sig avvisande ti11 den föresiagna modeiien - stäiier sig positiva tiii att på iängre sikt och i ett bredare perspektiv överväga om man kan få ett gemensamt förfarande i måi som handiäggs av de aiimänna domstoiarna och må] som handiäggs av förvaitningsdomstoiarna (skattemåi - skattebrottmål, måi om trafikbrott - körkortsmåi, vårdnadsmåi - måi om verkstäiiighet av dom eiier besiut rörande vårdnad). Från ett par håii sägs också att totai integration a11män domsto1-förva1tningsdomstoi kanske är det som på sikt bör övervägas, men att tiden ännu inte är mogen för detta. Åsikter av de siag som nu nämnts fram-

förs av iänsåkiagare Östberg, iänsåkiagaren

i Kaimar Tän, DV, hovrätten överiäkäne och §Tekinge,”kammarrátten i Sundsva11,iTänsrätten 1 Goteborg, en minoritet av fakuitetsnamnden vid universitetet i Uppsaia, USS samt Sveriges d0mareforbundT

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) säger sig inte ha tiiiräckiigt underiag för att kunna uttaia sig om försiaget ti11 ett integrerat domstoisförfarande.

När det gäiier frågan huruvida man i ett integrerat förfarande bör föriägga handiäggningen ti11 iänsrätt e11er tingsrätt råder deiade meningar biand remissinstanserna. Inom skatteadministrationen och vid förvaitningsdomstoiarna anser man aiimänt att iänsrätt bör vara första instans, medan man från åkiagar- och poiishåii samt på den a11männa domstoissidan stundom framför åsikten att tingsrätt bör ta hand om både skattemåiet och brottmåiet (se

Hand1äggningen av skattebrottmåi 71

b1.a. 1änsåk1agaren i Örebro Iän, RPS, Stockholms tingsratt och rattegangsutredningen). Tota1t sett torde dock de fiesta remissinstanser förorda att hand1äggningen föriäggs ti11 förva1tningsdomsto1. Från ett par hå11 (b1.a. Tro11hättans tingsrätt) framförs att det bör räcka med en enda juristdomare - speciaiutbiidad - i första instans.

5.4 Prop. 1982/§3:134

Som tidigare nämnts iedde inte BRÅ:s huvudförsiag om ett integrerat förfarande ti11 någon omede1bar Iagstiftning. Det var inte heiler avsikten med försiaget. Däremot föraniedde BRÅ-promemorian och remissbehandiingen av promemorian att vissa andra åtgärder föres1ogs i syfte att förbättra det rådande missförhåiiandet. Det rådde enligt departementschefen (prop. 1982/83:134 s. 6) en bred enighet om att det behövdes åtgärder för att åstadkomma snabbare avgöranden i skattebrottmålen. Reformbehovet var också så akut att sådana måste vidtas snabbt.

åtgärder

Som också framhå11its fick det därför ankomma kommis-

på

sionen att ytterligare överväga frågan om ett integrerat förfarande och de eventue11a åtgärder som vid sidan av ett sådant förfarande kan behövas för att möta prob1emen med de 1ånga hand1äggningstiderna.

De åtgärder som föresiogs i propositionen tar sikte på att åstadkomma förbättringar inom ramen för den nuvarande organisationen. Utgångspunkten för förs1agen var densamma som i BRÅ-promemorian, nämiigen att orsaken ti11 de 1ånga handiäggningstiderna i skattebr0ttmå1en stod att finna i att brottmåien vi1andeförk1arades i kombination med att skatteprocessen drog ut på tiden. Det senare förhå11andet kunde i sin tur bero på omständigheter som hänförde

sig både ti11 utredningsförfarandet och ti11 handiäggningen i skattedomstolarna.

72 av skattebrottmåi Handiäggningen

orsaken ti11 missförhåiiandena iåg aiit- Den grundiäggande så i det bruket att viiandeförkiara skatteregeibundna brottmåien i avvaktan på skatteprocessen och att denna ofta tid. Remissförfarandet hade visat att tog iång bes1ut om viiandeförkiaring ofta fattades sientrian- Flera remissinstanser hade ifrågasatt om inte de mässigt. aiimänna d0msto1arna i större utsträckning borde döma utan att avvakta ett 1agakraftvunnet avgörande i skattemå1et. Som har framhå11its i det föregående deiade departementschefen den uppfattningen och föres1og därför att en ny Iagregiering kom ti11 stånd.

Genom att begränsa utrymmet för viiandeförkiaring kunde man åtminstone deivis komma ti11 rätta med de rådande Avsikten var så1edes att de a11männa domo1ägenheterna. stoiarna sku11e pröva i varje enskiit skattenoggrant brottmåi om en pågående skatteprocess hindrar att måiet gavs också exempei på efter vi1ka avgörs. I propositionen en sådan prövning borde göras (prop. s. 11-14). grunder

Även med den nu behandiade iagändringen fick man eniigt räkna med att många skattebrottmåi på 01ika propositionen sätt sku11e komma att vara beroende av vad som händer i en skatteutredning. För att förbättra förhå11andena

pågående

för dessa brottmå1 föresiogs därför att förfarandet vid och skattedomsto1arna sku11e påskyndas skattemyndigheterna förtursregei. Sådana regier fanns vissergenom en a11män för o1ika myndigheter och skatteslag. Genom 1igen tidigare att ta in en genereii förtursregei för de nu aktue11a fa11en i skattebrottsiagen borde bestämmeisen eme11ertid få en större genomsiagskraft.

För att garantera att förtursregein efterievdes föresiogs också vissa reg1er om myndigheternas skyidigheter att iämna upp1ysningar om sådana omständigheter som kan vara av betyde1se härför. Såiunda sku11e åk1agaren eniigt ett ti11 16 § i skattebr0tts1agen se ti11 att de beförsiag

Handiäggningen av skattebrottmåi 73

rörda organen höiis underrättade om pågående förundersökningar resp. väckt åtai för brott eniigt skattebrottsiagen. Vidare föresiogs förfarandena vid s.k. åtaisanmäian få en genereii regiering för oiika skattesiag och myndigheter genom en avsiutande 17 § skattebrottsiagen.

Förtursregein avsåg att ieda tiii ett snabbare förfarande både på utredningssidan och vid domstoiarna. Vid sidan härav föresiogs också vissa ytteriigare åtgärder med detta syfte. Såvitt avsåg domstoisbehandiingen framhöiis i propositionen att en muntiig förhandling i förberedande syfte kunde vara ett ied i strävandena att åstadkomma en effektivare processiedning i framför aiit iänsrätterna. Sådana förhandiingar kunde visseriigen håiias redan med dåvarande regier i FPL. För att få tiiiräckiig

genomsiagskraft förordades emeiiertid att bestämmeisen ändrades så att det kiart framgick att förhandiingar fick användas som ett medei att nå ett snabbt avgörande. Vidare föresiogs att iänsrättsinstruktionen ändrades så att roteiinnehavaren personiigen skuiie ansvara för förberedeisearbetet i de nu behandiade måien.

När det sedan gäiide

handiäggningen på utredningssidan diskuterades i propositionen ett försiag som fördes fram i BRÅ-promemorian om en s.k. särskiid taxeringsintendent. Utan att föresiå några direkta åtgärder framhöiis i propositionen att avsevärda förbättringar kunde uppnås om intendenten mer aktivt deitog under sjäiva utredningsskedet vid revisions- e11er taxeringsenheterna. Härför krävdes sannoiikt att någon e11er några befattningshavare vid besvärsenheten i förväg utsågs att ansvara för b1.a. rådgivning i de skatteutredningar där brottsmisstanke föreiigger.

5.5 Frågans behandiing i riksdagen

Den proposition som b1.a. berörde frågan om ett integrerat förfarande i skattebrottmåi och skattemåi iämnades

74 Hand1äggningen av skattebrottmåi

ti11 riksdagen våren 1983. Redan vid 1981/82 års riksmöte togs emeilertid prob1emen med de iånga handläggningstiderna upp i riksdagen. Med aniedning av tre motioner (mot. 1981/821859, 1227 och 1578) uttaiade justitieutskottet - efter att ha konstaterat att det från f1era utgångspunkter är 01yck1igt med de Iånga tider som iöper

ett i skattebrottmåien ti11s det föreiigger avgörande föijandez Eniigt utskottets uppfattning knyter sig ett särskiit intresse ti11 tanken på att genom organisatoriska förändringar tiilskapa en ordning som innebär att en och samma domstoi handhar både skattebrottmåiet och det därtiii anknytande skattemåiet. 01ika försiag i den riktningen förs fram i motionerna och utskottet hyser i princip sympati för Ae tankegångar som bär upp motionsförsiagen.

Utskottet utta1ade vidare att frågan om ett integrerat domstoisförfarande rymmer fiera svåra avvägningar och att det är med ganska omfattande iagändringar. En

ofrånkomiigt

ändrad ordning för handiäggningen vid domstol borde eniigt utskottet också föranieda en samordning av utredningsförfarandet. Frågan om en snabbare handiäggning av skattebrottmåi och skattemå1 måste eniigt utskottet b1i föremåi för närmare utredning. Denna borde ske förutsättningsiöst och även andra Iösningar än ett integrerat domstoisförfarande måste övervägas. Vad utskottet anfört borde riksdagen som sin mening ge regeringen ti11 känna (JuU 1981/82:28 s. 8).

Justitieutskottets betänkande godkändes av riksdagen (rskr. 1981/82:180).

Som har framgått av den tidigare framstäiiningen godtog riksdagen propositionen med b1.a. försiag om begränsningar i möjiigheterna att vilandeförkiara skattebrottmåi. Med aniedning av propositionen hade i en motion (m) väckts frågan om inte försiaget kunde Teda ti11 att rättssäkerheten åsidosattes och att man därför borde avvakta ett

Hand1äggningen av skattebrottmåi 75

försiag som tar sikte på en snabbare hand1äggning av både skatte- och ansvarsfrågan (mot. 1982/83:2311). Utskottet fann emeiiertid (JuU 1982/83:36 s. 7) att det förhåiiandet att integrationsfrågan var föremå1 för överväganden inte hindrade att de föreslagna åtgärderna vidtogs.

Några

risker från rättssäkerhetssynpunkt föreiåg inte heiier eniigt utskottets mening. En minoritet (m) av utskottet reserverade sig ti11 förmån för uttaiandena i motionen.

Riksdagen godkände utskottets betänkande (rskr. 1982/831378).

%U1%43 77

6 UTGÅNGSPUNKTER FÖR SAMORDNINGEN

6.1 Iniedning

Det ankommer såiedes på kommissionen att fortsätta det utredningsarbete som eniigt statsmakternas önskemåi bör bedrivas angående det integrerade förfarandet och andra åtgärder mot de iånga handiäggningstiderna i skattebrottmåi. Som har framgått av den föregående framstäiiningen har kommissionen vait att behandia frågan gemensamt med andra frågor om domsto1sbehand1ingen av måi om ekonomiska brott. De åtgärder som har diskuterats i kap. 3-4 är avsedda att förbättra möj1igheterna ti11 en snabb och effektiv handiäggning av b1.a. skattebrottmåi.

Utgångspunkterna

för kommissionens överväganden ski1jer sig därför något från dem som den arbetsgrupp som utarbetade BRÅ-promemorian hade att utgå från. Som har har

påpekats tidigare

också åtgärder vidtagits i direkt syfte att minska de probiem som gav upphov ti11 försiaget om integrerat förfarande. Det bör också framhå11as att BRÅ-försiaget

avsåg

såväi utredningsförfarandet Ett

som domstoisbehandiingen. stäiiningstagande tiii behovet och inriktningen av en reform som endast rör måste därför

domstoisbehandiingen göras på deivis andra grunder än de som föreiåg då arbetsgruppen iämnade sitt försiag.

Iniedningsvis bör det vidare framhåiias att BRÅ-gruppen i samband med behand1ingen av det integrerade förfarandet också diskuterade andra åtgärder mot de iånga handiäggningstiderna i skattebrottmå1en. Såiunda ifrågasatte man om inte en omkonstruktion av skattebrottet från effektdeiikt tiil s.k. farebrott kunde råda bot på missförhåiiandena e11er att probiemen väsentiigen kunde iösas genom resursförstärkningar. På de a11ra fiesta hå11 a11tså även biand dem som av oiika skäi stäiier

sig kritiska ti11 att införa ett integrerat förfarande - råder

78 Utgångspunkter för samordningen

emeiiertid enighet om att det från teoretisk synpunkt kan iigga betydande vinster i en sammansiagning av processerna i skattebrottmåi och skattemåi.

Ett sådant förfarande ieder också tanken tiii ett närmande av processerna i a11män domstoi och förvaitningsdomstoi i aiimänhet. Fiera remissinstanser, däribland domstoisverket, har pekat på en sådan utveckiingsväg. Det har framhåiiits att även andra områden kan vara iämpade för ett samordnat synsätt, t.ex. körkorts- och vårdnadsfrågor. Också strävanden att skapa ett enhetiigare domstoissystem kan därför från en mer aiimän utgångspunkt tas ti11 grund för överväganden om en integration.

Det finns såiedes på många håii en positiv grundsyn på möjiigheten att genom ett integrerat förfarande iösa de probiem som ostridigt föreiigger vid handiäggningen av skattebrottmåien. Kommissionen de1ar den uppfattningen. Å andra sidan har det också framhåiiits att en sådan iösning sannoiikt måste b1i tekniskt kompiicerad och svårtiiigängiig. Eniigt den uppfattningen är det inte he11er visat att probiemen är så omfattande att det är motiverat med så djupgående förändringar som ett integrerat förfarande sku11e innebära e11er att ett sådant förfarande ens sku11e åstadkomma någon förbättring. Vad gäiier den senare uppfattningen är det kommissionens mening att den åtminstone deivis bygger på en osäkerhet om hur ett integrerat förfarande i praktiken skaii utformas. Kommissionens utredningsarbete har också visat att de farhågor som framförts i vissa avseenden har varit överdrivna. Det är emeiiertid ofrånkomiigt att en reform som direkt sku11e beröra domstoisorganisationer och processueiia regeisystem som b1.a. av historiska skäi prägias av heit skilda synsätt inte kan genomföras utan betydande ingrepp i den nuvarande ordningen. Sådana förändringar måste givetvis stä11as i reiation tiil de måi som det är avsett att en reform skaii ieda tiii.

Utgångspunkter för samordningen 79

I detta sammanhang bör man en1igt kommissionen framhåiia en aspekt som inte ti11räck1igt har uppmärksammats under remissbehandiingen av BRÅ-promemorian. De överväganden som görs i promemorian om graden av integration har såiunda med några få undantag inte kommenterats av remissinstanserna. Även om arbetsgruppen förordade en fu11ständig integration påpekades i promemorian att en iägre grad av samordning kan vara att föredra, b1.a. av det skäiet att den kräver mindre ingrepp i det bestående regeisystemet (prom. s. 165).

Det finns såiedes utrymme för att anpassa ett försiag om samordning ti11 det reformbehov som visas före1igga. Kommissionens utredningsarbete har också bedrivits från den utgångspunkten att ett försiag ska11 kunna svara mot det behov av åtgärder som b1.a. det statistiska materiaiet pekar på. I denna bedömning ingår givetvis de förbättringar som kan antas föija av de åtgärder som redan har vidtagits och de försiag ti11 åtgärder som har iämnats e11er som kan förväntas inom en snar framtid.

Mot denna bakgrund bör det framhåiias att det är av största vikt att det inledningsvis k1argörs viiket reformbehov som föreiigger och att det b1.a. med hänsyn härtiii siås fast viiken grad av integration som bör komma ifråga. Dessa områden behandias i detta kapitei. Vidare behandias några andra frågor som har en mer aiimän betydeise för utformningen av kommissionens försiag ti11 åtgärder mot de iånga handiäggningstiderna i skattebrottmåien.

6.2 Reformbehovet

När det behovet av reformer vi11 kommissionen - i

gä11er iikhet med de instanser som uttaiat om detta - inied-

sig ningsvis s1å fast vikten av ett väi fungerande rättssystem. Som har framhåiiits tidigare är det nödvändigt att de omfattande satsningar som görs på utredningssidan i

80 utgångspunkter för samordningen

syfte att bekämpa den ekonomiska brottsligheten också motsvaras av åtgärder på domstolssidan. Det är således viktigt att de brott som upptäcks också leder till snabb lagföring med en adekvat påföljd (se avsnitt 2.2).

De långa handläggningstiderna i skattebrottmålen är besvärande av flera skäl. Möjligheterna att ta upp bevisningen försämras. Ett väckt åtal kan därmed komma att ogillas av domstolen p.g.a. att bevisningen är otillräcklig. Också från kriminalpolitisk synpunkt är det betydelsefullt att tiden mellan en brottslig handling och domen blir så kort som möjligt. Det är således av intresse att i möjligaste mån betona sambandet mellan brott och straff. Man måste vidare anta att domstolarnas påföljdsval och straffmätning påverkas av att brottet ligger långt tillbaka i tiden. Slutligen är det inte acceptabelt att den enskilde under lång tid hålls i ovisshet om vad som blir påföljden av brottet.

Vid den behandling av frågan som följt sedan det i BRÅpromemorian pekades på nackdelarna med de långa handläggningstiderna i skattebrottmålen har behovet av åtgärder betonats av praktiskt taget alla berörda instanser. Även om det inte har rått enighet om vilka åtgärder som bör företas har således problemet som sådant vitsordats.

Med denna breda uppslutning kring BRÅ:s bedömning av reformbehovet kan den följande framställningen ta sikte på att ge en bakgrund till en bedömning av som behöver

vad

göras snarare än gm några åtgärder över huvud taget behöver vidtas. Av särskilt intresse är givetvis de lagändringar som har trätt i kraft sedan BRÅ-promemorian lämnades. Men det finns också skäl att beakta andra förslag till åtgärder som kan påverka det framtida behovet.

De lagändringar som nyligen trädde i kraft kan antas leda till att de långa handläggningstiderna i skattebrottmålen

%Ul%43 Utgångspunkter för 81

samordningen

minskar av två skäi. Deis b1ir antaiet vi1andeförk1arade brottmål färre, deis b1ir väntetiden i de brottmåi som trots a11t måste viiandeförkiaras kortare när skatteprocessen stramas upp. Beträffande de skattebrottmåi som oundgängiigen måste viiandeförkiaras och de skattemåi som hänger samman med dessa brottmå1 kommer probiemen eme11ertid deivis att kvarstå.

Hur många sådana brottmåi det kan b1i om är natur-

fråga

ligtvis inte möj1igt att uppskatta innan de föres1agna reg1erna har ti11ämpats en tid. Som framgår av avsnitt 2.1 kan det konstateras att det totaia antaiet måi eniigt 2- 6 §§ skattebrotts1agen under åren 1977-1981 har varit 300- 400 om året. Under år 1982 ökade antaiet eme11ertid kraftigt ti11 drygt 600. Något hundratai av dessa rör skatteförseeiser e11er vårdsiös skatteuppgift. De måien har inte något omedeibart intresse i detta sammanhang. B1and de återstående ca 500 måien finns däremot de skattebrottmåi som nu är i fråga. En rimiig är att de uppskattning brottmåi som eniigt tidigare gä11ande har bedömts ordning behöva viiandeförkiaras uppgår tiii omkring 200 om året.

De åtgärder som nyiigen har taiar såiedes för vidtagits att antaiet viiandeförkiarade skattebrottmåi kommer att minska. Som framgår av avsnitt 2.1 finns det emeiiertid samtidigt skäi att anta att det tota1a antaiet skattebrottmåi kommer att öka väsent1igt, b1.a. som en föijd av den ökade satsningen på utredningssidan. Det innebär att man på goda grunder kan räkna med att de viiandeförkiarade måien trots de föresiagna åtgärderna b1ir fier e11er åtminstone kommer att iigga på samma nivå som tidigare. Man bör därför eniigt kommissionens mening kunna från

utgå

att antaiet viiandeförkiarade skattebrottmåi kommer att uppgå tiil minst 200 om året. Det finns också skäi att anta att det kommer att röra sig om måi som rymmer betydande svårigheter både vad gä11er den praktiska handiäggningen och i fråga om den rättsiiga prövningen. Man måste

82 för samordningen

Utgångspunkter

emeiiertid samtidigt beakta att förhåiiandena har förbättrats också för denna grupp av mål. De nya reglerna i skattebrottsiagen och FPL tar såiedes också sikte på att

skatteprocessen. Det är därför tro1igt att vissa

påskynda

av de skattemåi som hänger samman med de viiandeförkiarade skattebrottmåien kommer att handiäggas i en sådan ordning att dröjsmåiet inte får någon avgörande betydelse för brottmåien.

Ett annat viktigt förhåliande som påverkar handiäggningstiderna för både brottmåien och skattemåien är de åtgärder som kan förväntas på utredningsstadiet. Som framgår av avsnitt 6.4.2 kommer ett försiag som tar sikte på utredningsstadiet att iämnas av USS under sommaren 1984. Kommissionen delar den uppfattningen som framhåiiits från fiera håii - b1.a. vid remissbehandiingen av BRÅ-

och vid kommissionens - att promemorian hearings mycket står att vinna med sådana åtgärder. En samordning av det siaget bör nämiigen inte bara få tiii föijd att utredningsarbetet påskyndas. Man bör dessutom kunna räkna med att domstoisbehandiingen blir snabbare. Genom effektivare utredningsinsatser kan b1.a. processmateriaiet begränsas och presenteras för domstoien på ett sådant sätt att handiäggningen där underiättas väsentiigt.

Också de försiag som kommissionen i övrigt Tämnar i detta betänkande påverkar handiäggningstiderna i skattebrottmåien (se kap. 4). Försiaget om förstärkt kompetens hos de aiimänna domstoiarna bör såiunda medföra att processen där biir enkiare och snabbare. Här kan också arbetspsykologiska faktorer speia in. Om ett mål framstår som aiitför inveckiat kan det 1ätt bii eftersatt i handiäggningshänseende. Ökade kunskaper och större erfarenheter hos de handiäggande juristerna kan vidare minska behovet av att viiandeförkiara skattebrottmåien. Om en domare från aiimän förvaitningsdomstoi kommer att ingå i tingsrätten vid huvudförhandiing i skattebrottmåi, bör antaiet viiandeförkiaringar ytteriigare kunna minskas (se avsnitt 4.?.4).

Utgångspunkter för samordningen 83

Siutiigen bör man beakta de försiag som kommissionen har Iämnat i andra sammanhang. Såiunda har kommissionen föres1agit att resurserna avsevärt förbättras för po1is och åk1agare (skrive1ser ti11 regeringen den 16 augusti 1983). Förs1aget bör b1.a. medföra att de ba1anser som nu finns hos dessa myndigheter kan börja avverkas. Det kan övergångsvis medföra ett ökat tryck på domsto1arna. Å andra sidan kan man också räkna med att kvaiiteten på utredningarna höjs, vi1ket i sin tur underiättar domst01sbehandiingen. I samma riktning verkar de förslag kommissionen 1ämnat om förändringar av den materie11a iagstiftningen se b1.a. betänkandet (Ds Ju 1983:17) Gä1denärsbrott.1 Enk1are reg1er i fråga om skatte- och gä1denärsbrotten kan i första hand antas under1ätta arbetet för polis och åkiagare. Det bör dock också ge positiva effekter sett ur domstolarnas synvinke1.

Sammanfattningsvis kan man säga att vissa omständigheter taiar för att prob1emen med de långa hand1äggningstiderna i skattebrottmåien kommer att minska. Behovet av ytteriigare åtgärder på domstoissidan framstår därför som mindre akut än tidigare. Det bör emeiiertid inte undanskymma det förhåiiandet att det i ett inte ringa anta1 må1 fortfarande kommer att kvarstå väsent1iga missförhå11anden. Det är såiedes som rege1 de tunga och kompiicerade skattebrottmåien som kan behöva vi1andeförk1aras. Med hänsyn ti11 den synner1iga vikt som måste fästas vid en effektiv domstoisbehandiing av måi om ekonomisk br0tts1ighet finns det därför eniigt kommissionens mening ändå ett k1art behov av ytteriigare åtgärder som kan förkorta hand- 1äggningstiderna i skattebr0ttmå1en. Det gör att det finns goda skä1 att fortsätta de överväganden som BRÅ:s arbetsgrupp redovisade i sin promemoria.

1 Betänkandet har utarbetats av docenten Madeieine

Löfmarck. Arbetet har bedrivits på uppdrag av justitiedepartementet i samarbete med kommissionen, som i huvudsak stäiit sig bakom förs1agen i promemorian.

84 Utgångspunkter för samordningen

Förutom att en samordnad handiäggning av skattebrottmåi och skattemåi kan medverka tiil ett snabbare förfarande, kan det ha processekonomiska fördeiar. Med en samordning av processerna bör såiunda t.ex. en dei dubbeiarbete kunna undvikas. Framför aiit gäiier det sådana måi där skattefrågan behöver behandias vid en muntiig förhandiing också i förvaitningsdomstoiarna. I sådana fa11 kan ett gemensamt avgörande av skattebrottmåiet och skattemåiet medföra processekonomiska vinster. Också under förberedeisearbetet bör vissa resursbesparingar kunna göras. Å andra sidan föranieder en gemensam handiäggning ett visst merarbete. Totait sett borde en samordning dock medföra fördeiar. Det gäiier inte minst för enskilda parter och vittnen.

Det bör siutiigen framhåiias att en samordning av heia förfarandet skuiie innebära att antaiet rättegångar i de nu aktueiia måien begränsas. Det kan medföra vissa fördeiar när det gäiier möjiigheterna att komma tiiirätta med enskiida parter som söker förhaia en rättegång. Det gäiier de1s de som medvetet undviker att instäiia sig vid förhandiingarna, de1s de parter som i otiiiböriigt syfte åberopar nya omständigheter under processernas gång.

6.3 Refonmens aiimänna inriktning

Som tidigare har sagts (avsnitt 5.1) diskuterades i BRÅpromemorian oiika grader av integration beroende av i viiken utsträckning de oiika ieden i processen siås samman. Den bedömning som görs i promemorian av de oiika aiternativen är främst inriktad på processueiia frågor. Eniigt kommissionens mening är det emeiiertid av särskiit intresse att en fuiiständig integration som omfattar domstoisförfarandet från början ti11 siut har heit andra organisatoriska föijder än de aiternativ där anhängiggörandet sker i eniighet med nuvarande ordning. Med de senare iösningarna kan domstoiarna nämiigen, såsom antyds i BRÅ-promemorian, huvudsakiigen behåiia sina nuvarande roiier.

samordningen

En s.k. fullständig integration där målen anhängiggörs vid en och samma domstol innebär att den domstol som kommer i fråga för handläggningen får hela ansvaret för både skattebrottmålet och skattemålet. Domstolen kommer därmed att tillföras en helt ny vilket ställer

måltyp, nya

krav på den personal som kommer i kontakt med målen. Det gäller naturligtvis i första hand de berörda juristerna, men också övrig personal vid domstolens kansli. Det krävs särskilda personaladministrativa åtgärder i form av rekrytering och utbildning för att få personer med den kompetens som behövs för en sådan reform.

Man måste vidare skapa forumregler som styr de nya målen till den berörda domstolen. Därvid kan särskilda problem uppstå bl.a. genom att vissa mål kan komma att anhângiggöras vid domstolen trots att det senare visar att de sig inte bör handläggas i integrerad form. En fullständig integration föranleder också mer ingående om överväganden omröstningsreglerna. För närvarande tillämpas nämligen olika principer vid omröstning i skattebrottmål och skattemål. En fullständig integration skulle också kräva en samordning av de skilda regler som nu gäller för att överklaga mål i brottmåls- och skatteprocesserna.

De nu berörda frågorna är väsentligen av praktisk natur och rymmer inte några svårigheter från rättssäkerhetssynpunkt. Det är ändå sådana att de har betydelse vid den avvägning av förslagets inriktning som bör göras mot det tidigare diskuterade reformbehovet. Detsamma gäller hur tjänstemän med erforderlig specialkunskap skall knytas till den nya domstolen och hur deras skall utkapacitet nyttjas i händelse av en tillfällig i måltill-

nedgång

strömningen. Det finns emellertid frågor av mer principiell innebörd som behöver belysas innan ett

ingående

förslag till fullständig integration kan utformas. Det gäller t.ex. vilken inverkan en integrerad i handläggning högsta instans skulle få på och prejudikatbildningen

86 för samordningen

Utgångspunkter

kanske framför allt - om vilken domstolsorga-

frågan

nisation som skulle handha ett integrerat förfarande.

En annan fråga som aktualiseras vid en

viktig principiell

integration gäller bevisvärderingen i skattefullständig brottmål och skattemål. Även om de omständigheter som skall styrkas i de mål som skulle kunna bli föremål för en integration många gånger är desamma är inte den värdering som resp. domstol skall göra av den förebringade bevis-

identisk. Det beror bl.a. på att beviskraven inte ningen är desamma i en brottmålsprocess och en skatteprocess. Om en och samma domstol skall svara för bevisvärderingen i både skattebrottmål och skattemål finns det en risk för att de skilda regler som gäller för resp. process inte hålls i sär. På sikt skulle det kunna leda till att kraven

bevisning förskjuts. En sådan förändring är inte önsk-

på

värd vare sig för brottmålen eller skattemålen.

Enligt kommissionens mening medför de nu behandlade förhållandena att man åtminstone f.n. bör avstå från en fullständig integration. Därmed vinner man att problemställningen koncentreras till de viktiga delarna av förfarandet. En sådan reform bör därför kunna träda i kraft inom kort. Den kommer också att väl svara mot det behov som enligt kommissionens uppfattning kommer att föreligga sedan de åtgärder som tidigare diskuterats har vidtagits. Om det skulle visa sig att dessa åtgärder inte får den verkan som kommissionen har antagit är det möjligt att ta ännu ett steg på vägen mot en integration av domstolsbehandlingen av skattebrottmål och skattemål. Man bör då också ha vunnit erfarenheter av en samordnad handläggning som kan ligga till grund för ett eventuellt fortsatt reformarbete.

Ett till åtgärder för att åstadkomma en effek-

förslag tivare handläggning av skattebrottmålen bör med den nu

bakgrunden enligt kommissionens mening utformas så angivna

samordningen

att allmän domstol och allmän får förvaltningsdomstol möjlighet att genom samordnad skattehandläggning pröva brottmål och skattemål utan att någon av domstolarna avhänds ansvaret för resp. måltyp.

Också när det gäller utformningen av en samordnad handläggning måste man enligt kommissionens mening gå fram stegvis. Till att börja med bör man inrikta

åtgärderna på

att se till att erforderliga kontakter mellan de berörda domarna i allmän domstol och förvaltningsdomstol tas under förberedandet av målen för avgörande. Man bör sålunda överväga möjligheten för allmän domstol och förvaltningsdomstol att i vissa fall hålla fören gemensam muntlig beredelse i skattebrottmål och skattemål. Det är inte omöjligt att en sådan åtgärd - tillsammans med de förändringar som kommissionen har i det föreslagit föregående kan visa sig i det närmaste för att möta de tillräckliga särskilda problem som föreligger vid av handläggningen skattebrottmål. I det följande kapitlet lämnar kommissionen ett förslag till en samordnad förberedelse enligt de riktlinjer som nu har lämnats (kap. 7). Därefter diskuteras om man i ett fortsatt utredningsarbete bör vidare

gå

med att utforma ett förslag till samordnat i avgörande skattebrottmål och skattemål (kap. 8).

6.4 Andra riktlinjer för en reform

6.4.1 Målområde

BRÅ-gruppen har i sitt förslag till integrerat förfarande stannat för att föreslå att en sådan handläggning inledningsvis begränsas till att avse inkomst-, förmögenhetsoch mervärdeskattemål. Som skäl härför att

åberopades

förfarandet i dessa mål har vissa likheter med

rättegången

i allmän domstol. Det påpekades också att beskattningen faller inom länsstyrelsernas förvaltningsområde, vilket ansågs underlätta samordningen på utredningsstadiet (prom. s 111-112).

88 för samordningen

Utgångspunkter

Det är också kommissionens uppfattning att det kan vara lämpligt att till att börja med begränsa den samordnade processen till vissa måltyper. Redan ett förslag som omfattar mål om inkomst- och förmögenhetsskatt skulle träffa det område där en snabbare och effektivare handläggning framstår som mest angelägen. Skattebedrägerier som rör de skatteslagen är de ojämförligt mest vanliga. Eftersom kommissionens förslag till samordning är mindre omfattande än de förslag som BRÅ-gruppen lämnade, anser dock kommissionen att den samordnade processen bör kunna innefatta samtliga mål som rör de skatter eller avgifter som anges i 1 § skattebrottslagen.

6.4.2 Samordning på utredningsstadiet

I BRÅ-promemorian ägnades ett förhållandevis stort utrymme åt frågor som rör samordning av utredningsresurserna. Bl.a. diskuterades möjligheterna att inrätta regionala organisationer för utredning och processföring. vidare framfördes tanken att en särskild taxeringsintendent skulle leda skatteutredningen i de fall brottsmisstanke förelåg. Den särskilde intendenten borde också föra det allmännas talan i skatteprocessen och, om det bedömdes

lämpligt, även i brottmålsprocessen.

Vissa frågor som rör utredningsstadiet togs upp i den i avsnitt 5.4 behandlade prop. 1982/83:134. I det sammanhanget framhöll departementschefen (prop. s. 32) att det synes lämpligt att även dessa frågor övervägs av kommissionen.

Som tidigare har berörts har USS bl.a. till uppgift att undersöka om det är lämpligt att i Sverige - efter tyska förebilder - införa regler om en gemensam utredning av skattemål och skattebrottmål genom en och samma myndighets försorg. USS har således ett utredningsuppdrag som omfattar de frågor som nu har behandlats. Kommissionen har

Utgångspunkter för samordningen 89

därför i samråd med USS funnit det vara mest ändamåiseniigt att de överväganden som rör samordningen på utredningsstadiet får ankomma på USS. Kommissionen iägger därför inte fram något eget försiag om samordning på utredningsstadiet.

6.4.3 Koncentration av skattemå1en

Kommissionen föreslår (kap. 4) att hand1äggningen av b1.a. skattebrottmåien ska11 koncentreras ti11 24 av de nuvarande tingsrätterna. Därmed under1ättas samordningen av skattebrottmåi och skattemåi. Samordningsfrågan rymmer emeilertid ytteriigare ett prob1em. Om en skattefråga rör fiera taxeringsår behöver näm1igen inte samma iänsrätt vara behörig för a11a åren. Det hänger samman med att beskattningsfrågan ska11 prövas av iänsrätten i det 1än där den taxeringsnämnd finns som har taxerat e11er sku11e ha taxerat den skattskyidige för det aktue11a året. En skattskyidig som har flyttat och därmed taxerats av oiika taxeringsnämnder kan därför få svara i skattemåi vid ski1da Iänsrätter samtidigt. Det gä11er även om må1en rör samma fråga, t.ex. om en viss kostnad är avdragsgi11 i en röre1se. Det saknas såiedes möjiighet att väcka ta1an i a11a skattemåien vid samma 1änsrätt. Det är inte he11er möjiigt att sedan ta1an har väckts fiytta ett skattemåi från en 1änsrätt ti11 en annan.

Det framhöiis i BRÅ-promemorian (prom. s. 157) att det är nödvändigt att föra samman skattemå1 som rör samma skattsky1dig för en gemensam handiäggning. Det sas vidare att en rege1 om sammanföring av sådana skattemåi torde vara av värde även om må1en inte har samband med skattebrottmåi.

Kommissionen deiar BRÅ-gruppens uppfattning att det bör införas en regei som gör att de skattemåi som rör en fråga som också är föremå1 för åta1 a11tid kan hand1äggs vid en och samma Iänsrätt. Som sagts tidigare finns det skä1 att

90 Utgångspunkter för samordningen

låta möjiigheten att Iägga samman skattemåi ti11 en 1änsrätt omfatta a11a skattemåi och a11tså inte endast de s.k. åtaismåien. Frågan om skattemåi som har samband med varandra ska11 kunna iäggas samman i de fa11 de annars sku11e prövas vid o1ika iänsrätter behandiar kommissionen emeilertid också i annat sammanhang. Den närmare utformningen av bestämmeiserna om överfiyttning av må1 me11an Iänsrätterna tas upp i betänkandet Bättre samarbete me11an myndigheter på skatte- och avgiftsområdet. I det betänkandet föresiås också att taxeringsintendenternas behörighet att föra ta1an i vissa fa11 får sträcka sig utanför det egna länet.

Kommissionen anser vidare att det kan vara iämpiigt att hand1äggningen av de må1 där en skatte- e11er avgiftsfråga är föremåi för åta1 varje iänsrätt får ankomma endast

inom

på ett begränsat antai domare. Detta förhåiiande bör dock kunna regieras i domstoiarnas arbetsordningar. Det krävs därför inte någon författningsmässig regiering i detta avseende.

Det finns ytter1igare en omständighet som kan försvåra en samordnad hand1äggning av skattebrottmå1 och skattemåi. Som sagts tidigare omfattar ett åtai för skattebrott som regei fiera taxeringar. Det är emeiiertid inte bara så att de skattemåi som rör dessa taxeringar i vissa fa11 kan vara spridda på fiera iänsrätter. Några av måien kan också vara anhängiga i kammarrätten medan resterande måi fortfarande är föremåi för iänsrättens prövning. Detta förhåiiande är sann01ikt inte a11de1es ovan1igt när det gäiier skattemå1 där skattefrågan är föremål för åta1.

Att skattemåi som gä11er samma skattskyidig och som avser samma fråga kan vara spridda på olika instanser hänger samman med regierna för eftertaxering. För må] som rör eftertaxering gälier särskiida frister både för väckande av talan och för Iänsrättens prövning av måiet. Det kan

Utgångspunkter för samordningen 91

1eda ti11 att iänsrätten inte kan avvakta ett senare inkommet må1 som rör samma fråga. Också denna situation behandiades i BRÅ-promemorian (prom. s. 153-155). Det framhöiis att USS i de1betänkandet (SOU 1980:4) Preskriptionshinder vid skattebrott föresiagit att den nuvarande tidsfristen för eftertaxering utsträcks tiil tio år om den skatt som är i fråga uppgår ti11 betydande beiopp. Om försiaget Iedde tiil iagstiftning sku11e enligt

BRÅ-gruppen

förutsättningarna för samordning av brottmåis- och skatteprocesserna förbättras avsevärt när det gäiide de grova skattebedrägerierna.

De försiag som USS har iämnat om b1.a. eftertaxering sku11e underiätta en samordnad handiäggning av skattebrottmåi och skattemåi i vissa fa11. USS betänkande har ännu inte 1ett ti11 lagstiftning. Frågan bereds f.n. inom finansdepartementet med sikte på att en proposition ska11 kunna iämnas ti11 riksdagen i början av år 1984. Av större betyde1se för den nu berörda samordningsfrågan är eme11ertid det arbete som bedrivs

inom skatteförenkiingskommittén (B 1982:03). Enligt vad kommissionen har erfarit kommer kommittén att inom kort lägga fram ett ti11

försiag he1t nya regier för omprövning av inkomst- och förmögenhetstaxeringar. Kommittén överväger b1.a. att s1opa de nuvarande tidsfristerna för domstolsbehandiingen av eftertaxeringsmåi. Om förs1aget genomförs kommer såiedes de hinder mot samordning i

som eftertaxeringsinstitutet vissa fa11 kan medföra att undanröjas.

wu1%4n 93

7 SAMORDNAD FÖRBEREDELSE

För att nå en snabbare handiäggning av skattebrottmåien genom ändrade regier för förfarandet bör man eniigt kommissionens mening i första hand pröva viika åtgärder som kan vidtas redan på förberedeisestadiet i första instans. Det är såiedes viktigt att den kontakt som eniigt kommissionens mening bör etabieras me11an domarna i tingsrätt och iänsrätt tas i ett så tidigt skede I som möjiigt. detta kapitei diskuteras iniedningsvis att möj1igheterna håiia en gemensam förberedeise i skattebrottmåiet och skattemåiet och andra former för samråd me11an tingsrättsoch iänsrättsdomarna. I ett avsiutande avsnitt behandias samordningen i överinstanserna.

7.1 Behovet av muntiig förberedeise

När det gäiier behovet av en muntlig förberedeise prövas först om en sådan kan vara av värde för var och en av brottmåls- och skatteprocesserna. Därefter behandias frågan om nyttan av en gemensam förberedeise för skattebrottmåi och skattemåi.

Skatteproggssgn ska11 i princip vara skriftiig. Skattemåiet förbereds därför genom att de handlingar i viika taian väcks deiges motparten. denne Samtidigt föreiäggs att svara på ansökan e11er besvären. Motpartens svar skaii sedan deiges den part som väckt taian. Denna skriftväxiing fortsätter i princip ti11 dess måiet anses tiiiräckiigt utrett. Eniigt 9 § FPL får dock muntiig håiias förhandiing i vissa fa11. Av förarbetena tili iagrummet i dess iydeise före den 1 juii 1983 framgår att får muntiig förhandiing tiiigripas b1.a. om det behövs för att reda ut och eventueiit undanröja onödiga eiier betydeiseiösa

tvistefrågor

(prop. I971:30 dei 2 s. 535).

94 Samordnad förberedeise

Genom den Iagändring som trädde i kraft den 1 juli 1983 har den muntiiga förhandiingens betydeise som medei för förberedandet av måi ytteriigare framhävts (se avsnitt 5.4). Det påpekades i propositionen (prop. s. 32 f) att en sådan förhand1ing kan vara ett effektivt medei att bryta den tröghet som iigger i förfarandet med skriftväxiing. Vid ett direkt sammanträffande me11an domstoien och parter kan ofuiiständigheter och okiarheter i parternas ståndpunkter i aiimänhet snabbt kiaras ut. Det framhöiis vidare att domaren har heit andra att möjiigheter inskrida mot otydligheter och ofuiiständigheter vid ett sammanträde än vid skriftiig förberedeise. Parterna kan också i bästa fa11 direkt Iämna besked om sin instäiining tiil motpartens yrkanden. Muntlig av detta handiäggning siag tiiiämpas redan vid vissa iänsrätter. Erfarenheterna härav är mycket goda.

Eniigt den nya 1yde1sen av 9 S FPL får såiedes muntiig förhandiing håiias också om det främjar ett snabbt avgörande. Bestämmeisen är avsedd att tiiiämpas genereiit i förvaitningsprocessen. Den är emeiiertid tilikommen i direkt syfte att underiätta en snabb av de hantering skattemåi som p.g.a. sammanhängande åtai ska11 behandias med förtur. Det är också kommissionens uppfattning att det finns skäi att starkt betona vikten av muntiig förberedeise i de skattemåi som hänger samman med ett åtai för skattebrott. Det råder såiedes inte någon tvekan om att det i många av de nu behandiade skattemåien ett föreligger kiart behov av att håiia en muntlig förberedeise.

Om man därefter ser ti1i brottmåisprocessen saknas i stor utsträckning föreskrifter angående förberedeise under rättens iedning. Det motiveras med att måiet har förberetts genom den i RB regierade förundersökningen. Fiertaiet måi kan sättas ut direkt ti11 huvudförhandiing. Vissa åtgärder som tingsrätten vidtar innan huvudförhandiingen påbörjas är naturiigtvis av förberedande natur,

Samordnad förberedeise 95

såsom utfärdande av stämmning, föreiäggande om bevisuppgift och annat förordnande om bevisningen och om utredningen angående den ti11ta1ades personiiga förhå11anden. I praktiken förekommer det också att rätten och parterna sammanträder före huvudförhandiingen utan direkt stöd i RB. Det kan då gäiia t.ex. pianeringen av en kommande huvudförhandiing men också att kiariägga den ti11ta1ades instäiining tiil åkiagarens påståenden. Detta gä11er framför a11t i större och mer kompiicerade måi.

Möjiigheten att införa muntiig förberedeise i brottmåi har övervägts i fiera sammanhang. B1.a. togs frågan upp i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju

1976:8) Översyn av rättegångsförfarandet vid a11män dom-

stol. I promemorian framhö11s att tanken på en särskiid förberedeise i brottmål haft vissa förespråkare. Det kunde eme11ertid starkt ifrågasättas om det sku11e innebära någon tidsvinst att införa en formaiiserad ordning med muntiig förberedeise i a11a brottmåi. En sådan ordning kunde tvärtom i vissa fa11 befaras medföra tidsutdräkt. Behovet av en iniedande förhandiing i brottmå1 syntes dessutom med hänsyn ti11 förundersökningsinstitutet i de a11ra fiesta fa11 vara ringa.

I departementspromemorian vi11e man dock inte heit avvisa tanken på förberedeise. Det sades såiunda att det i vidiyftiga må1 sannoiikt kunde vara av värde med en informeii genomgång av utredningsmateriaiet före den egentiiga huvudförhandiingen. En typ av må1 där en sådan förberedeise sku11e kunna tänkas var eniigt promemorian gäidenärsbrott av inveckiat och mer tidskrävande siag. Syftet med en förberedeise i dessa måi sku11e vara att koncentrera förhandiingen ti11 de de1ar som är tvistiga eiier där rättsfrågan speiar en framträdande r011. Förberedande förhandiing sku11e givetvis endast få ti11gripas om måiets handiäggning därigenom kunde beräknas b1i avkortad.

96 Samordnad förberedeise

Eftersom förundersökningen i princip utgör det förberedande ins1aget i brottmåisprocessen är det också av intresse i detta sammanhang att möj1igheten att hå11a sammanträde under förundersökningen har övervägts. I en promemoria (Ds Ju 1979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmåi föresiog den s.k. förundersökningsgruppen att åkiagaren innan åta1 besiutas fick hå11a sammanträde med den misstänkte och hans försvarare. Vid sammanträdet sku11e den misstänkte få tii1fä11e att k1argöra sin instä11ning tiil de påståenden som åkiagaren ämnade göra i rättegången. Åklagaren kunde då i sin tur förenkia rättegången genom att i åtalet ta hänsyn ti11 den misstänktes instälining. Även bevisningsfrågor borde diskuteras. Det förutsattes att detta s1ag av sammanträde behövdes bara då förundersökningen var omfattande e11er gä11de brott av svårbedömd beskaffenhet.

När rättegångsutredningen i sitt deibetänkande (SOU 1982:25 s. 93-94) Översyn av rättegångsbaiken I Processen i tingsrätt behandiade frågan om muntiig förberedeise framhöiis att det från effektivitetssynpunkt är bättre att parternas ståndpunkter kiargörs före rättegången, än att sammanträffandet me11an parterna sker först sedan rättegången har inietts. Därigenom kan man undvika att onödigt materia1 dras in i processen. Av dessa skäi ansåg rättegångsutredningen att förundersökningsgruppens förslag borde genomföras.

Med ett sammanträde under förundersökningen minskade behovet av ytter1igare förberedande åtgärder inför rätten väsentiigt. Eniigt rättegångsutredningen fanns det emei- 1ertid vissa omfattande och kompiicerade må1 som kunde kräva specie11a förberedande åtgärder. Ett sammanträffande kunde b1.a. behövas för p1aneringen av en Tångvarig huvudförhandiing. Det kunde emeiiertid också behövas för en förberedande diskussion om materieiia frågor. Rättegångsutredninqen föresiog därför att det också borde in-

Samordnad förberedeise 97

föras en a11män möjiighet att håiia ett sådant sammanträde

i brottmåisprocessen.

Det vi11 synas som om behovet av en muntiig förberedeise i brottmåi sett isoierad från är förhåi-

samordningsfrågan

Iandevis begränsat. När man ändå har tiiimätt en sådan förhandiing ett visst värde har det emeiiertid varit med tanke “ på b1.a. den typ av kompiicerade och omfattande frågor som kan förekomma biand de nu aktue11a skattebrottmåien. Det finns därför eniiqt kommissionens mening goda skäi att anta att det just i de fa11 som nu diskuteras kan behövas muntiig förberedeise i både brottmåiet och skattemå1et. Det gäiier såiedes oavsett om måien bör samordnas e11er inte.

Ett sammanträde i brottmåiet sku11e åtminstone fonneiit sett bii ett nytt insiag, medan det redan med nuvarande ordning är avsett att en muntiig förberedeise får håiias i skattemåiet. Som sagts in1edningsvis bör man emeiiertid överväga viika ytteriigare fördeiar som kan vinnas genom att skattebrottmåiet och skattemåiet dessutom förbereds gemensamt.

När det först gäiier skatteprocessen är det - sett med utgångspunkt i ett viiandeförkiarat skattebrottmåi framför a11t önskvärt att den sker snabbt och effektivt. I detta syfte har - utöver ändringen i 9 § FPL - redan vidtagits åtgärder genom den iagstiftning som trädde i kraft den 1 juii 1983. De nu behandiade skattemåiens behov av särbehandiing har framhävts b1.a. genom att en förtursregel tagits in i skattebrottsiagen. En gemensam muntiig förberedeise sku11e emeiiertid eniigt kommissionens mening ytteriigare betona det behov av skyndsam som handiäggning föreiigger i ett skattemåi som är föremåi för åtai. Genom att i vissa fa11 håiia en sådan förberedeise i skattebrottmåien och skattemåien skuiie sambanden stärkas meiian de båda processerna. Skattedomaren får därigenom en

98 Samordnad förberedeise

omedeibar förmediing av de skä1 som motiverar förtursbe-

Det måste öka förståeisen för hur beroende en handiingen. brottmåisprocess kan vara av skattemåiets handiäggning.

Även om fördeien härav får anses iigga på det psykoiogiska pianet bör man inte bortse från att det kan ha en gynnsam inverkan på handiäggningen av skattemåien.

Det är emeiiertid sett från brottmåisprocessens synpunkt som en gemensam förberedeise ger de största fördeiarna. Där kan en sådan förberedeise eniigt kommissionens uppfattning ieda både ti11 ökad snabbhet och ti11 bättre kvaiitet. Det hänger b1.a. samman med tiiiämpningen av de nya bestämmeiserna om viiandeförkiaring av skattebrottmåi.

Det förutsätts såiedes i förarbetena ti11 iagändringen att tingsrätten ska11 göra en noggrann prövning av möjiigheten att måiet utan att avvakta den s1ut1iga utgången av

avqöra skatteprocessen (se avsnitt 5.4). Om möjiigt bör brottmåiet prövas redan innan iänsrättens bedömning av skattefrågan har redovisats. I det senare fa11et förutsätts att skattefrågan är av enkei beskaffenhet. Det anses framför a11t gäiia okompiicerade frågor där de faktiska omständigheterna i stort sett är ostridiga.

Kommissionen deiar uppfattningen att tingsrätterna i inte obetydiig utsträckning bör kunna avgöra skattebrottmåien efter en sjäivständig prövning av skattefrågan. Som har framhåiiits i avsnitt 4.2.4 är avsikten med försiaget att en domare från aiimän förvaitningsdomstoi ska11 ingå i rätten vid prövningen av vissa skattebrottmåi att fier måi ska11 kunna avgöras utan att en eventueii skatteprocess avvaktas. De synpunkter som redovisas i den tidigare

är eniigt kommissionens mening väi nämnda propositionen

att tjäna som iedning för bedömningen av i viika ägnade situationer som ett besiut om viiandeförkiaring bör kunna

Samordnad förberedelse 99

undvikas (se avsnitt 6.2). Ett sådant beslut, dvs. att självständigt pröva målet, måste emellertid grundas på stundom känsliga överväganden. Med hänsyn till den risk för allvarliga rättsförluster som kan föreligga om den allmänna domstolen missbedömer skattefrågan finns det anledning att anta att möjligheten att avstå från vilandeförklaring åtminstone till en början att utnyttjas

kommer

med försiktighet. Som har framhållits tidigare räknar kommissionen med att förslaget om koncentrerad handläggning av skattebrottmålen skall ge tingsrättsdomaren ökade kunskaper och erfarenheter som kan vara till nytta vid denna bedömning.

En gemensam förberedelse av skattebrottmål och skattemål kan enligt kommissionens mening förbättra underlaget för ett beslut om vilandeförklaring i ett väsentligt avseende. Vid en sådan förhandling skall de berörda domarna tillsammans med parterna - samt

åklagare, taxeringsintendent den enskilde och hans försvarare eller ombud - gemensamt gå igenom skattefrågan och bl.a. söka precisera vilka yrkanden som framställs samt vilka grunder och vilken bevisning som åberopas till stöd för dessa. Därmed kommer förutsättningarna att öka väsentligt för att processmaterialet - i den del det har för

betydelse ansvarsfrågan - kommer att vara i de båda målen. Bl.a. minskar

gemensamt risken för att eventuella kvittningsinvändningar i skatteprocessen inte kommer att beaktas i brottmålet. För att garantera en sådan samstämmighet krävs visserligen ett gemensamt avgörande, eftersom parterna kan komma med nya invändningar, t.ex. vid en muntlig förhandling i länsrätten. Redan med en väl genomförd förberedelse minskar dock riskerna för olikheter i processmaterialet högst väsentligt. Det blir också möjligt att avgöra i vilken utsträckning skatteprocessen verkligen är relevant för skattebrottmålet. Därigenom kan man undvika att brottmålet vilandeförklaras i avvaktan på prövningen av ett omfattande skattemål som endast i någon mindre och kanske otvistig del berör skattebrottmålet.

100 Samordnad förberedeise

Det bör också framhåiias att en samordning på förberedeisestadiet också ger tingsrättsdomaren ett bättre under- 1ag för bedömningen av om en skattedomare skaii ingå i rätten vid den s1ut1iga prövningen av skattebrottmåiet (se avsnitt 4.2.4).

De omständigheter som nu har behandiats har närmast tagit sikte på de fördeiar som från domstoiarnas synpunkt kan stå att vinna med en gemensam muntiig förberedeise. Det bör dock betonas att det också i de a11ra fiesta fa11en iigger i den enskiide partens intresse att få processerna avklarade utan onödig tidsutdräkt. Det har naturligtvis också en utomordentlig betydeise för dennes rättssäkerhet att den aiimänna domstoiens besiut i fråga om viiandeförkiaring av skattebrottmåiet viiar på en säker grund. Utgår man dessutom från att det i den typ av svårare måi som nu behandias i princip bör håiias en muntiig förberedeise i både brottmåiet och skattemåiet har en gemensam förberedeise den fördeien att anta1et instäiieiser vid domstoiarna begränsas för den enskiide parten och hans ombud. I de fail försvarare och ombud är samma person underiättas en sådan ordning också möjiigheterna att finna iämpiiga tider för förhandiingar. I större och mer omfattande må1 kan svårigheterna att hitta förhandiingsdagar som passar domstoi, parter och ombud vara betydande.

7.2 Samråd

I det föregående avsnittet har diskuterats möjiigheten att håiia ett gemensamt sammanträde i skattebrottmåiet och skattemåiet. Det har då antagits att det rört sig om så omfattande och kompiicerade frågor att det bortsett från samordningsfrågan funnits behov av muntiig förberedeise i vart och ett av måien. Emeiiertid finns det många skattebrottmåi där det inte föreiigger något sådant behov, men där det ändå finns skäi för den aiimänna domstoien att orientera sig om iäget i skatteprocessen. Brottmåiet kan såiedes rymma en skattefråga som inte är aiideies enkei

Samordnad förberedeise 101

utan att måiet samtidigt är omfattande eiier i övrigt svårbemästrat från handiäggningssynpunkt.

I skattebrottmåi av det nu angivna sku11e det ensiaget 1igt kommissionens mening räcka med att de berörda domarna samråder om måiens handiäggninq utan att parterna deltar. Vid ett sådant samråd kan domaren i den aiimänna förvaitningsdomstoien förvissa sig om att det processmateriai som rör den gemensamma skattefrågan är detsamma i skattebrottmåiet och skattemåiet. Det kan hända att den skattefråga som är gemensam i skattebrottmåiet och skattemåiet inte är tvistig i skattemåiet, men att skattemåiet rymmer andra skattefrågor som kan fördröja I skatteprocessen. sådana fail finns det inte något skä1 att viiandeförkiara skattebrottmåiet. Särski1t viktigt är också uppgiften om skattemåiets pianerade handiäggning. Om skattemåiet är berett för ett omedeibart avgörande kan det vara riktigt att skjuta något på huvudförhandTingen även i ett reiativt enkeit skattebrottmåi.

För skatteprocessen sku11e samrådet - i iikhet med det gemensamma sammanträdet - markera brottmåisprocessens beroende av skattemåiets Måiets behov av handiäggning. förtur får därmed på ett påtagiigt sätt en direkt koppiing ti11 den omständighet som 1igger bakom förtursmarkeringen. Detta förhåiiande bör som sagts tidigare vara att ägnat påskynda hand1äggningen av skattemåiet.

Ett samråd kan givetvis ske vid ett sammanpersoniigt träde. Som rege1 bör det emeiiertid kunna ske genom ett teiefonsamtai. Det bör såiunda inte stä11as

upp några

regier för samrådet, utan detta kan ske i den form som de berörda domarna finner Iämpiigast. Med ett sådant enkelt förfarande möter det eniigt kommissionens inte mening he11er något hinder att iåta samrådet vara obiigatoriskt för de nu berörda måien. Det bör såiedes i princip omfatta varje skattebrottmåi som rör en skattefråga som också

102 Samordnad förberede1se

ska11 prövas i förva1tningsdomsto1. Endast om det är uppenbart obehöviigt bör man kunna under1åta att samråda.

Ett samråd bör såiunda som rege1 äga rum så fort det finns må] av det nu aktue11a siaget anhängiggjorda samtidigt vid de berörda domstoiarna. Det innebär att den första kontakten bör tas omede1bart efter det att ansökan om stämning har kommit in ti11 tingsrätten. Därmed kan det snabbt

om skattebrottmålet är av så enke1 natur att det avgöras inte råder någon tvekan om att brottmå1et kan avgöras utan att skattefrågan först prövas i förva1tningsd0msto1. I sådana må1 behövs inte något ytteriigare samråd.

Ãr den gemensamma skattefrågan något mer komp1icerad förefa11er det naturiigt att stämning och ev. föreiäggande om bevisuppgift utfärdas i brottmå1et och att den skatt-

i skattemå1et samt att sky1dige föreiäggs att svara sedan hand1ingarna i måien kommit in - domarna på nytt samråder om må1ens hand1äggning.

finns det ett antai må1 där det - av skä1 som S1ut1igen anförts i avsnitt 7.1 - finns behov av ett gemensamt sammanträde. I dessa fa11 bör således ett stä11ningstagande ti11 en eventue11 vi1andeförk1aring av skattebr0ttmå1et anstå till dess det gemensamma processmateria1et är ti11räck1igt berett för avgörande.

om i vi1ka fa11 ett gemensamt sammanträde bör

Frågan

hå11as avgörs av de berörda domarna ti11sammans. Den frågan måste givetvis också föregås av en diskussion dem eme11an. Detta utgör en1igt kommissionens mening ytter- 1igare ett skäi för att 1åta samrådet vara ob1igatoriskt. Det omedeibara syftet med samrådet är att bredda under-

för av processen i skattebrottmå1et. Det laget p1aneringen ob1igatoriska ins1aget omfattar så1edes bara en skyldighet för tingsrättsdomaren att orientera sig om läget i den samtidigt pågående skatteprocessen.

Samordnad förberedelse 103

Ett samråd av det nu beskrivna slaget där parterna inte deltar väcker vissa frågor av processuell natur. Det är således en viktig princip att ett mål inte får tillföras något material som har betydelse för utgången utan att parterna får del av det. Parterna skall alltid ha möjlighet att yttra sig över det material som ligger till

grund för domstolens avgörande.

Det är naturligtvis viktigt att principen upprätthålls om informationen direkt berör handlingarna i målet. Den hindrar emellertid inte enligt kommissionens att de

mening berörda domarna gör en summarisk jämförelse av det processmaterial som rör den gemensamma skattefrågan. Är yrkanden och invändningar väsentligen desamma kan det räcka med att detta konstateras. Skulle materialet på ett omotiverat sätt skilja sig åt på någon väsentlig punkt föreligger å andra sidan skäl att samordna förberedelsen av målen. Då bör skattebrottmålet och skattemålet sättas ut till ett gemensamt sammanträde enligt den ordning som diskuterats i det föregående. Vid ett sådant sammanträde får parterna tillfälle att ta del av hela materialet.

Det bör vidare påpekas att det beskrivna förhållandet avspeglas också i skattebrottmålens och skattemålens samband utanför den direkta domstolsprocessen. Som har berörts tidigare kan det förväntas att ett förslag om samordning av utredningsinsatserna inom kort kommer att lämnas av USS. Det är knappast troligt att det allmännas företrädare efter en sådan samordning skulle sakna kännedom om läget i resp. process. I många fall är vidare den åtalade och den skattskyldige samma person. Därmed har han naturligtvis insyn i båda processerna. också när den skattskyldige är en juridisk person kan man som regel utgå från att den som i egenskap av ställföreträdare är åtalad i brottmålet också företräder den juridiska personen i skattemålet. Det finns emellertid fall där sådan överensstämmelse inte föreligger. En person som är åtalad för

104 Samordnad förberedeise

medverkan tiii ett skattebrott kan också sakna insyn i den skatteprocess som hänger samman med åtalet. B1.a. med hänsyn tiii dessa fa11 är det viktigt att principen om parternas rätt att ta dei av processmateriaiet upprätthå11s strikt.

Kravet på att parterna skaii ha tagit dei av aiit materiai som iigger ti11 grund för avgörandet hänger emeiiertid nära samman med regierna om huvudförhandiing i brottmåi. En brottmåisdom får såiunda inte grundas på annat än vad som har kommit fram vid huvudförhandiingen. Det innebär att vad som har avhandiats vid ett förberedande sammanträde eiier samråd inte utgör processmateriai. Har det under det förberedande stadiet kommit fram omständigheter av betydeise för utgången i brottmåiet måste dessa såiedes tas upp på nytt vid huvudförhandiingen om de skaii iigga tili grund för det siutiiga avgörandet. Därmed får parterna under a11a förhåiianden tiiifäiie att ge sin syn på sådant materiai. Som sagts tidigare är det emeiiertid iämpiigast att parterna får den möjligheten redan under måiens förberedeise. I det sammanhanget vi11 kommissionen peka på den möjiiqhet att använda teiefon i rättegång som har tagits upp av b1.a. rättegångsutredningen (SOU 1982:26 s. 312). Kommer det fram nytt materiai vid ett samråd som parterna bör yttra sig över och det inte anses nödvändigt med ett gemensamt sammanträde, sku11e ett teiefonsammanträde med parterna kunna vara ett iämpiigt aiternativ. Man bör också överväga att föreskriva en skyidighet för tingsrätt att protokoiiera vad som förevarit vid samrådet.

7.3 Gemensamt sammanträde

Ett gemensamt sammanträde där aiimän domstoi och förvaitningsdomstoi samordnat förbereder skattebrottmåi och skattemåi väcker fiera frågor av både principieii och praktisk natur. Tiii de förra hör den utredningsskyidighet som föreiigger i båda måityperna och viiken sekretess som

.

.

__.

Samordnad förberedeise 105

ska11 gä11a vid förhandiingen. Frågor av mer praktisk natur gäiier instä11e1se vid förhandiingen samt protokoiioch iokaifrågor.

7.3.1 Utredningsskyidigheten

Inom processrätten brukar man tala om ackusatorisk process som en motsats ti11 inkvisitorisk process. Den ackusatoriska processen utmärks av att rätten i stort sett befriats från efterforskande verksamhet och att det i stä11et iagts på parterna att bestämma vi1ken utredning som ska11 förebringas i måiet. I en inkvisitorisk process är rätten i högre grad sjäiv aktiv för att utreda sanningen.

Förva1tningspr0cessen brukar sägas stå närmast på inkvisitorisk grund. Det anses såiunda ankomma på en förvaitningsdomsto1 att ex officio föranstaita om utredning i den mån parterna inte sjäiva presterar tiiiräckiigt materiai. Omfattningen av utredningssky1digheten varierar i viss utsträckning beroende på må1ets art.

Vid de alimänna domsto1arna gä11er för a11a må1typer grundrege1n att det är parterna som i första hand ska11 stå för bevisningen men att rätten i den mån det behövs sjäivmant får föranstaita om bevisning (35:6 RB). Detta innebär att processen i första hand ska11 vara ackusatorisk, men att det samtidigt finns ett inkvisitoriskt moment.

Vid RB:s ti11komst utgick man från att br0ttmå1sprocessen,= liksom rättegången i indispositiva tvistemål, sku11e ha starka inkvisitoriska insiag. I fråga om de dispositiva tvistemåien förutsattes däremot att den ackusatoriska principen sku11e göra sig mer gäiiande. Ett uttryck för denna ski11nad är bestämmeisen i 35:6 RB om att rätten i

106 Samordnad förberedeise

ett dispositivt tvistemåi inte får ex officio ka11a in ett nytt vittne.

I RB finns också regier om rättens s.k. materieiia processiedning, viika syftar tili att ge ramar för i vad mån rätten ska11 aktivt ingripa i utredningen av måi. Omfattningen av denna processiedning är ett av processrättens mest diskuterade probiem på senare tid. Utveckiingen efter RB:s tiiikomst kan sägas ha prägiats av att brottmåien i praktiken kommit att handiäggas mer enligt ackusatoriska principer, medan en mer ingripande processledning från rättens sida på senare år biivit van1igare i de dispositiva tvistemåien (se vidare SOU 1982:26 s. 101 ff).

Av det nu sagda framgår eniigt kommissionens mening att de grundiäggande principerna för rättens utredningsskyidighet i brottmåi resp. skattemål inte skiijer sig i något så grundiäggande hänseende att man på grund därav behöver tveka inför tanken på en samordnad förberedeise. Det sagda utesiuter natur1igtvis inte att det ändå kan föreiigga skiiinader i fråga om rättens utredningsskyidighet. Avgörande för rättens agerande är givetvis principieiit sett vad varje måi kan antas kräva. Frågan om utredningsskyidighetens omfattning får därför bedömas b1.a. med utgångspunkt i syftet med rättegången i brottmåiet resp. skattemåiet. Kommissionen går närmare in på den frågan i det föijande. Redan nu bör emeilertid sägas att de skiiinader som finns, eniigt kommissionens mening inte vå11ar några oöverstigiiga probiem vid en samordning på förberedelsestadiet.

I brottmåisprocessen ska11 kiargöras om den ti11ta1ade brutit mot de regier som samhäliet stäiit upp för medborgarnas handiande. Det är en a11män p1ikt att medverka med uppiysningar under förundersökningen och vid en rättegång. Den som misstänks för brottet är dock undan-

Samordnad förberede1se 107

tagen från denna p1ikt och endast i begränsad omfattning sky1dig att medverka i utredningen.

Den ti11ta1ade är visser1igen regeimässigt skyidig att instä11a sig vid en huvudförhandiing. I förhåiiande ti11 en part i tvistemåi har den ti11ta1ade emeiiertid en he1t annan ställning. Detta markeras b1.a. genom att den sanningspiikt som i 43:6 RB är föreskriven för sådan part saknas i brottmåisprocessen. Vidare ska11 den tiilta1ade vid huvudförhandiingen uppmanas att ange om han erkänner e11er förnekar gärningen och att redogöra för omständigheterna vid brottet (46:6 RB). Därav framgår att det inte är avsett att den ti11ta1ade ska11 vara

skyidig att ens besvara frågor. Den ti11ta1ade kan inte he11er meddeias s.k. editions- e11er exhibitionsföreiäggande.

Också för närstående ti11 parterna har det gjorts inskränkningar i skyidigheten att medverka i en brottmå1sprocess. Vissa begränsningar gä11er också för en försvarares medverkan.

Av 1 § taxerings1agen (1956:623) framgår att utgångspunkten för bedömningen av skattemå1et är att taxeringarna ska11 b1iva överensstämmande med skatteförfattningarna samt i möjiigaste måtto 1ikf0rmiga och rättvisa. TL ger myndigheterna möj1ighet att åstadkomma en Iikformig och rättvis beskattning i första hand genom den reiativt omfattande upp1ysningssky1dighet som den skattskyidige sjäiv har ålagts (22-36 §§ TL). Därtiii kommer att även andra personer och organ i vissa fa11 är skyidiga att iämna uppgifter som rör den enski1des ekonomiska förhåiianden (37-46 §§ TL).

En viktig förutsättning för uppgiftssky1digheten är bestämmeiserna i 20 § TL om skyidighet att föra anteckningar. Av stor betyde1se är också rege1n att en inkomst

108 Samordnad förberedelse

ä

skall uppskattas skönsmässigt om inte tillräckligt material föreligger för en tillförlitlig beräkning (21 § TL).

Den enskildes uppgiftsskyldighet koncentreras främst till skyldigheten att avlämna självdeklaration för den årliga taxeringen. I TL finns detaljerade regler om vad deklarationen skall innehålla. Dessutom bör den skattskyldige enligt 31 § 1 mom. TL därutöver lämna även andra upplysningar som kan vara av betydelse. Den skattskyldige är också enligt 31 § 1 mom. TL skyldig att efter anmaning lämna de upplysningar och förete alla de handlingar som behövs för kontroll av deklarationen. Av 49 § TL framgår vidare att denna skyldighet inte bara gäller vid det aktuella årets taxering utan avser även tidigare år.

Reglerna i TL om annans uppgiftsskyldighet har inte samma processuella betydelse för skattemålet som de bestämmelser i TL som avser den skattskyldiges

upplysningsskyldighet. De bestämmelser som FPL innehåller om bevisning - framför allt vittnesplikten - ger nämligen rätten större

möjligheter att inhämta upplysningar. I TL är sålunda upplysningsskyldigheten begränsad till vissa närmare angivna uppgifter, medan t.ex. ett vittne i domstolsprocessen i princip kan höras om allting som rör målet.

Det är uppenbart att brottmålet har en annan karaktär än skattemålet. Det kommer bl.a. till uttryck i de särskilda regler som gäller för den enskildes medverkan i de båda processerna. I brottmålet finns således regler som begränsar skyldigheten att medverka, medan det närmast motsatta förhållandet föreligger i skatteprocessen. Det är enligt kommissionens mening inte lämpligt att göra något ingrepp i dessa regler för de mål som behandlas vid en samordnad förberedelse. Man måste därför acceptera att rättens benägenhet att kräva medverkan av framför allt den enskilde kan vara större i skattemålet. Det behöver emellertid

Samordnad förberedelse 109

enligt kommissionens mening inte innebära att en samordnad handläggning av brott- och skattemålen medför några särskilda problem i detta avseende. Det kan naturligtvis framstå som betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt att rätten i skattemålet kan föranstalta om utredning till den enskilde partens nackdel på ett sätt som strider mot principerna för processledningen i brottmålet. Det bör emellertid framhålls att ett sådant resultat inte vore en följd av den samordnade handläggningen. Ett initiativ från rätten i ett skattemål får samma effekt på ett påföljande brottmål även om målen enligt nuvarande ordning behandlas var för sig. De uppgifter som har betydelse i skatteprocessen tas nämligen in i domen i skattemålet. Därmed blir uppgifterna tillgängliga också i den brottmålsprocess som hänger samman med skattemålet. Att uppgifterna förs in i brottmålsprocessen på ett tidigare stadium vid en gemensam förberedelse medför ingen skillnad i detta avseende.

Det bör slutligen framhållas att avsikten med förberedelsen är att bringa klarhet i parternas yrkanden och de omständigheter som har åberopats i målen samt att avgöra vilken betydelse sambandet mellan skattebrottmålet och skattemålet har för målens fortsatta handläggning. Det blir således inte fråga om att hålla förhör med den skattskyldige/tilltalade.

7.3.2 Sekretessfrågor

De sekretessfrågor som aktualiseras av ett integrerat förfarande enligt BRÅ:s modell har behandlats relativt utförligt i BRÅ-promemorian. När det gäller domstolssekretessen framhölls att skillnaderna i sekretessbestämmelserna framför allt visar sig när det blir fråga om att hålla förhandling i målen. För förhandlingssekretess i ett skattemål krävs endast att det hos domstolen gäller sekretess för de uppgifter som kan väntas bli förebringade vid förhandlingen. I skattebrottmålet krävs däremot i princip

110 Samordnad förberedeise

att det bedöms vara av synneriig vikt att den sekretessbeiagda uppgiften hå11s hemlig. Undantag härifrån görs endast för personaiia och uppgifter om den enskiides affärsförhåiianden. I sistnämnda fa11et - som kan vara av betydeise i ett integrerat förfarande - krävs dock att det kan antas att den som uppgiften rör iider avsevärd skada om uppgiften röjs.

I BRÅ-promemorian diskuterades att iåta möjiigheten någon av de nämnda regieringarna tiiiämpas på förhandiingen i det integrerade förfarandet. Siutsatsen biev att det måste vara iämpiigast att iåta den sekretess för försom gäiier handiingen i aiimän domstoi gä11a vid en gemensam domstoisförhandiing i skattebrottmåi och skattemåi.

Den i BRÅ-promemorian förordade iösningen innebär att kravet på insyn i framför

brottmåisprocessen prioriteras

den enskiides behov av sekretess. Som har framhåiiits i BRÅ-promemorian ger en sådan ordning inte aniedning ti11 betänkiigheter i de fa11 skattefrågan är gemensam i de båda må1en. I det faiiet biir i skattemåiet uppgifterna redan med nuvarande ordning med stor sannoiikhet offentiiga i brottmåiet. En samordnad handiäggning medför därför inte någon skiiinad i det avseendet. Det är endast sådana skattefrågor som saknar intresse för bedömningen av brottmåiet som kan få en annoriunda i det samordnade behandiing förfarandet. Om en sådan fråga tas upp vid en gemensam förhandiing på vi1ken RB:s nuvarande regier om offentiighet tiiiämpas, kommer uppgifterna som regei att bii offent1iga utan att det föreiigger något egentiigt skä1 att bryta den enskiides sekretesskydd. av dessa

Några

frågor kan vara av mindre intresse för den enskiide och endast iigga ti11 grund för av mera skattebedömningar teknisk art. Andra frågor kan röra den enskiides affärsförhåiianden. Därmed sku11e sekretess i vissa fa11 gä11a för uppgifterna även med nuvarande för förhandregier lingen i brottmåiet. Man måste eme11ertid räkna med att

Samordnad förberedeise 111

det kan förekomma för brottmåiet främmande skattefrågor som inte kan hänföras ti11 de nu berörda kategorierna. I de fa11en sku11e tiilämpningen av regierna om förhandi a11män domstoi kunna sägas medföra nackiingssekretess deiar för den skattskyidige i ett samordnat förfarande.

I avvisades tanken på en särbehand1ing av

BRÅ-promemorian

de skattefrågor som faiier utanför brottmåisprocessen. Kommissionen anser det också riktigt att de berörda domarna under en samordnad förhandiing inte i detaij kan huruvida varje skattefråga också hör ti11 brottmåiet pröva och därmed är offentiig e11er om den bör behandias inom dörrar. Det finns därför ett behov av en enke1 stängda om viiken sekretess som ska11 gälla vid ett gemenregei samt sammanträde. kommissionens mening är det inte Eniigt att en muntiig förberede1se i br0ttmå1et behöver givet vara offentiig i samma utsträckning som en huvudförhandiing. Den aiimänna insyn i brottmåisprocessen som offentiigheten ska11 ge garanteras genom att a11t reievant materiai måste redovisas vid den påföijande huvudförhand- I vissa fa11 sku11e kanske offentiighet vid iingen. sammanträdet verka hämmande på parternas vi1ja att medverka vid förhand1ingen. Detta taiar för att förvaitningsnågot snävare regier om offentiighet skuiie processens kunna vid sammanträdet. Kommissionen har emeiiertid gä11a med hänsyn ti11 den stora betydeise som måste tiiimätas huvudregein om offentiig insyn i brottmåisprocessen stannat för att de sekretessregier som aiimänt gäiier för av brottmåi bör ti11ämpas vid det gemenhandiäggningen samma sammanträdet. För detta ta1ar också att det saknas aniedning att annat än he1t översiktiigt beröra de frågor i skattemåiet som inte är processmateriai i brottmåiet. Som sagts tidigare finns det också i vissa fa11 möjiighet att göra undantag från regein om offentiighet även med brottmåisprocessens regier om sekretess.

112 Samordnad förberedelse

7.3.3 Inställelse vid sammanträdet

Som har anförts tidigare finns det f.n. inte någon uttrycklig regel som gör det möjligt att hålla muntlig förberedelse i brottmålet.

Rättegångsutredningens lagförslag

beträffande processen i tingsrätt omfattar emellertid en sådan bestämmelse. Enligt skall det utredningens förslag vara möjligt att förelägga den tilltalade att inställa sig personligen vid det förberedande sammanträdet. Föreläggandet skall kombineras med vite. Det föreslås också att den tilltalade skall kunna hämtas till ett sådant sammanträde (SOU 1982:25 s. 78).

Förvaltningsprocessen skiljer inte mellan en muntlig förhandling som hålls i förberedande syfte och en förhandling som har karaktär av huvudförhandling med t.ex. bevisupptagning och plädering. För inställelse vid ett sammanträde i skattemålet gäller därför FPL:s allmänna bestämmelser. Part skall alltid kallas till Han får också förhandlingen. föreläggas att inställa sig personligen. Har så skett är han skyldig att infinna sig. Några särskilda regler för när förhandling får hållas trots partens utevaro finns inte. Den enda sanktionen mot den enskildes utevaro är vite. Han kan således inte hämtas till med förhandlingen stöd av FPL. I vissa specialförfattningar finns denna möjlighet, t.ex. 10 § lag (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. För skattemålen finns dock inte någon sådan regel.

De av RU föreslagna reglerna för sammanträde i brottmålsprocessen och FPL:s regler om inställelse vid förhandling är huvudsakligen desamma. På en väsentlig punkt skiljer sig dock bestämmelserna åt. Det gäller möjligheten att hämta den enskilde parten till Om handförhandlingen. läggningen av de samordnade målen sker enligt de föreslagna reglerna för brottmålsprocessen kan denne hämtas till förhandling i skattemålet. Det skulle innebära att

Samordnad förberedelse 113

skatteprocessen åker snålskjuts på bestämmelserna för brottmålet. Ett motsvarande förhållande föreligger om den enskilde parten är häktad i brottmålet. Om bestämmelserna för inställelse vid det gemensamma sammanträdet i stället utformas med utgångspunkt i nuvarande regler för skattemålet kan det medföra att förberedelsen inte får den verkan som är avsedd. Enligt kommissionens mening bör därför regler av det slag som RU har föreslagit för brottmålsprocessen tillämpas vid det gemensamma sammanträdet.

Det nu sagda innebär inte att det behöver finnas någon gemensam regel om inställelse. Möjligheten att hämta den enskilde parten till sammanträdet föreligger således i princip bara i brottmålet. Den kan således inte utnyttjas för att tvinga en motsträvig part att inställa sig om hans närvaro har betydelse bara för en skattefråga som saknar samband med skattebrottmålet. Inte heller kan en skattskyldig som inte också är tilltalad i brottmålet hämtas till det gemensamma sammanträdet. Det gäller således oavsett om hans närvaro har betydelse för brottmålet eller eg.

Slutligen bör man i detta sammanhang också ta ställning till om en möjlighet att hålla sammanträde i brottmålsprocessen bör omfatta alla brottmål såsom RU föreslagit, eller om den bör begränsas till skattebrottmålen. Enligt kommissionens mening finns det ett klart behov av att hålla muntlig förberedelse också i andra mål om ekonomisk brottslighet, dvs. mål om gäldenärsbrott och valutamål. Det finns dessutom mycket som talar för att sammanträde bör kunna hållas även i brottmål som saknar anknytning till ekonomisk brottslighet. Ett sådant förslaq har som nyss sagts redan lämnats av RU. Förslaget övervägs f.n. i justitiedepartementet. Kommissionen anser det därför överflödigt att i detta sammanhang lägga fram något formellt förslag i denna del.

114 Samordnad förberedelse

7.3.4¶Ersättningsfrågor

I den samordnade processen betraktas skattebrottmålen och skattemålen som fristående från varandra. De frågor om ersättning som kan uppkomma vid ett gemensamt sammanträde skall därför behandlas med ledning av de regler som nu gäller för resp. mål. Ersättning till en part som inställer sig i skattemålet får t.ex. lämnas i den utsträckning FPL medger. Om den tilltalade och den skattskyldige är samma person kan emellertid både brottmåls- och skatteprocessens regler bli aktuella. Man måste därför ta ställninq till vilka regler som skall tillämpas. Den frågan behandlas i detta avsnitt.

Enligt RB har tilltalad i brottmål i vissa fall rätt till offentlig försvarare. Kostnaden för försvaret betalas då av allmänna medel. Om den tilltalade döms för brottet kan han dock bli skyldig att betala tillbaka beloppet till statsverket. Han är dock inte - annat -

än i undantagsfall skyldig att betala mer än vad som svarar mot maximibeloppet för rättshjälpsavgiften.

Med stöd av rättshjälpslagens (1972:429) regler om rättshjälp åt misstänkt i brottmål kan den tilltalade också få ersättning för bl.a. kostnader för resa och uppehälle. Rätten till sådan ersättning är dock beroende av den tilltalades ekonomiska förhållanden. Även dessa kostnader kan den tilltalade bli skyldig att ersätta statsverket vid fällande dom.

I finns ingen allmän regel om rätt

förvaltningsprocessen

för enskild part till ersättning av allmänna medel för sina kostnader med anledning av en rättegång. Ersättning kan dock utgå i form av allmän rättshjälp. Om rättshjälp beviljas kan ersättning utgå bl.a. för kostnader för biträde och inställelse vid förhandling. I detta sammanhang bör dock framhållas att rättshjälp endast i begränsad

Samordnad förberede1se 115

omfattning får beviijas näringsidkare i angeiägenhet som uppkommit i näringsverksamheten. Förva1tningsdomsto1arna är också i övrigt restriktiva med att bevi1ja rättshjä1p för frågor som rör taxering.

I 15 § FPL ges emeiiertid rätten möjiighet att på grundvai av en skäiighetsbedömning ti11erkänna part ersättning för kostnaderna vid en munt1ig förhandling. Ersättning kan, i iikhet med vad som gä11er vid rättshjä1p, utgå för resa och uppehäiie men inte för föriorad arbetsförtjänst. Eniigt förarbetena tili rättshjä1ps1agen ska11 FPL:s regier ti11ämpas i första hand. Visar det sig därvid att ersättning inte kan utgå, bör regierna om a11män rättshjäip ti11ämpas (prop. 1975:4 s. 261 och prop. 1972:132 s. 216).

För ersättning som utgår en1igt 15 § FPL föreiigger inte

någon återbeta1ningssky1dighet. En annan sak är att den

enskiides utsikter ti11 framgång i processen kan ingå som ett 1ed i bedömningen av om ersättning över huvud taget

ska11 utgå.

Det före1igger såiedes ski1da principer för den enski1des möj1igheter att få ersättning för de kostnader som kan föraniedas av en rättegång i de berörda processerna. Det gä11er både kostnaderna för juridiskt biträde och kostnaderna för instä11e1se vid förhandiing.

I de fa11 det b1ir aktue11t med ett gemensamt sammanträde en1igt kommissionens försiag kan man regeimässigt utgå från att den ti11ta1ade har rätt tiil offentiig försvarare i brottmåiet, medan möjligheten ti11 biträdeshjä1p i skattemå1et är mer begränsad. Man bör vidare kunna räkna med att försvararen också är ombud i skattemå1et. I det typiska fa11et kan det därför vara svårt att avgränsa den offent1ige försvararens uppdrag. Redan i dag kan eme11ertid en offent1ig försvarare ha rätt ti11 ersättning för de

116 Samordnad förberedeise

åtgärder han vidtar i ett samtidigt anhängigt skattemåi (NJA 1982 s. 212). Det synes därför inte möta något hinder att i dessa fa11 iåta ersättningen ti11 den offentiige försvararen avse he1a arbetet vid den samordnade förberedeisen. För detta ta1ar att det saknas skäi att vid det gemensamma sammanträdet mera ingående behandia andra skattefrågor än dem som är reievanta för skattebrottmåiet. Att den enskilde parten i skattemåiet får visst mindre biträde som han annars inte vore berättigad ti11 bör inte föranieda annat stäiiningstagande. Det förhåiiandet att biträdeshjälpen kan komma att beröra vissa andra mindre skattefrågor än den fråga som hänger samman med åtaiet medför sannoiikt att den samordnade processen iöper smidigare. Detta arbete har därmed ett a11mänt värde också för skattebrottmåiet.

När det gä11er ersättning för instäiieisekostnader bör ett iiknande förfarande kunna tiiiämpas. Eftersom det gemensamma sammanträdet i den samordnade i första processen hand tiiigodoser behovet av att påskynda handiäggningen av skattebrottmåiet är det naturiigt att betrakta den enskiide som ti11ta1ad.

Har den ti11ta1ade rättshjäip i brottmåiet bör han få ersättning för sin instäiieise oavsett om vissa mindre för brottmåiet främmande skattefrågor behandias. kom-

Frågan

piiceras emeiiertid av att den ersättning som den enskiide kan vara berättigad tiii eniigt 15 § FPL inte är återbetainingspiiktig. Det sku11e såiedes kunna iigga i den enskiides intresse att hävda rätt ti11 sådan ersättning när processen rör skattefrågor. Det sku11e emeiiertid medföra alitför kompiicerade regier med skiida utgångspunkter för bedömningen av en parts ersättning i den samordnade processen. Man bör därför även beträffande instälieisekostnaderna utgå från att dessa har föranietts av hrottmåiet.

Samordnad förberedelse 117

Det påpekades inledningsvis att den tilltalade i vissa fall kan bli skyldig att betala statsverkets kostnader för brottmålsprocessen. I 31 kap. RB ges särskilda bestämmelser i detta avseende. Därav framgår att även åklagaren i vissa särskilda fall kan förpliktas att ersätta statsverket vad som har utgått av allmänna medel (3113 RB).

Någon motsvarighet till RB:s bestämmelser om rättegångskostnader finns inte i FPL. I ett skattemål kan därför varken den skattskyldige eller en försumlig taxeringsintendent förpliktas att ersätta statsverkets kostnader. Endast i det fallet att rätten på begäran av en enskild part kallat ett vittne utan att parten hade godtagbart skäl för sin begäran, kan parten ålägqas återbetalningsskyldighet (26 § andra stycket FPL).

Det saknas skäl att ha särskilda regler om ansvaret för rättegångskostnader i brottmål som handläggs i en samordnad process. Om man väljer den lösning av ersättningsfrågorna som har antytts i det föregående blir det emellertid viktigt att se till att inte ett sådant brottmål belastas med kostnader som endast avser skattemålet. Eftersom den enskilde parten kan bli återbetalningsskyldig för brottmålskostnaderna kunde han annars komma i ett sämre läge än om brottmålet enligt nuvarande ordning behandlades för sig. Det bör dock påpekas att den tilltalade enligt 31:1 RB inte är skyldig att ersätta kostnader som inte skäligen varit påkallade för utredningen. Det finns således möjligheter för rätten att ta hänsyn till om en kostnad kan antas sakna samband med brottmålsutredningen.

7.3.5 Några praktiska frågor

Avslutningsvis skall behandlas några regler av praktisk natur som kan beröras vid ett sammanträde som är gemensamt för tingsrätt och länsrätt.

118 Samordnad förberede1se

Tingsrättens sammanträden ska11 tiiikännages genom s.k. uppropsiistor. Listorna ska11 hå11as tiiigängiiga för aiimänheten. Tingsrätten ska11 också föra minnesbok med vissa uppgifter om vilka sammanträden som ska11 håilas. För länsrätt stadgas att de sammanträden som avser muntlig förhandiing ska11 tiiikännages genom upprättande av uppropsiistor. Vissa uppgifter från iänsrättens sammanträden ska11 antecknas i minnesbok.

På samma sätt finns andra bestämmeiser av organisatorisk karaktär som har identisk e11er Iikartad innebörd. I 5:0 RB har t.ex. meddeiats bestämmeiser om ordningen vid förhandiing i b1.a. brottmåi. Dessa bestämmeiser äger motsvarande tiiiämpning för förvaitningsprocessen (16 § FPL). Likaså kan den som bryter mot dessa regier dömas ti11 böter av både tingsrätt och länsrätt (9:5 RB och 38 § FPL).

Vidare finns i huvudsak 1ika1ydande hestämme1ser om protoko11 vid förhandiingar, såsom vad som ska11 antecknas i protoko11 och vem som ska11 underteckna pr0toko11et. Också FPL:s bestämmeiser om toik har avfattats med iedning av RB. Det gäiier såiedes samma regier för behandiingen av den frågan vid förhand1ingar i brottmåis- och skatteprocesserna.

Som har sagts tidigare medför en samordnad process inte att skattebrottmåiet och skattemå1et iäggs samman. Handiäggningen bör såiedes betraktas som deiar av två skiida rättegångar som har vissa beröringspunkter. Det innebär att kaiieiser, uppropsiistor, protoko11 m.m. ska11 skrivas som vaniigt i vart och ett av må1en. Det bör emeiiertid framgå av handiingarna att det är fråga om en gemensam hand1äggning med ett måi från en annan domsto1. Däremot bör det eniigt kommissionens mening vara möjiigt att ha en gemensam protokoiiförare i båda måien. Man bör såiedes kunna skriva in i instruktionerna för tingsrätt och

Samordnad förberedeise 119

iänsrätt att notarieförordnande i resp. domstoi medför behörighet att föra pr0toko11 vid gemensamma sammanträden.

Det är eniigt kommissionens mening inte nödvändigt att stä11a upp några regier för sammanträdets gång. I fiertaiet fa11 bör det vara naturiigt att börja med att behandia skattemå1et och att avsiuta med förberedande åtgärder i brottmåiet. Därvid bör parterna i brottmåiet i stora de1ar kunna hänvisa tiii vad som har sagts i skattemåiet. Det bör vidare påpekas att det givetvis är tingsrättsdomaren som svarar för att brottmåiet biir iämpiigt behandiat, medan iänsrättsdomaren har motsvarande ansvar för skattemåiet. På samma sätt svarar också åkiagaren och taxeringsintendenten var och en för sitt må] under den gemensamma förberedeisen.

7.4 Samordningen i överinstanserna

I de föregående avsnitten har kommissionen diskuterat möjligheten att förbereda skattebrottmåi och skattemåi samordnat i första instans. Ett sådant förfarande behöver naturiigtvis inte nödvändigtvis medföra att processerna i överinstanserna ska11 samordnas. Det finns fiera skäi för att reformens tyngdpunkt bör iigga på åtgärder i första instans. För en sådan inriktning taiar b1.a. det förhå11andet att många må1 över huvud taget aidrig prövas av överinstanserna. Ökad kvaiitet på avgörandena i första instans kan vidare antas ieda ti11 färre överkiaganden. Därmed minskar också behovet av åtgärder i de högre instanserna. I övrigt taiar emeiiertid de skäi som kan åberopas för samordning i första instans för att också processerna i överinstanserna samordnas. Framför a11t gäiier det processerna i me11aninstanserna, dvs. i hovrätt och kammarrätt.

J20 Samordnad förberedeise

Den handiäggning av skattebrottmåi och skattemåi som äger rum i HD resp. regeringsrätten skiijer sig i fiera avseenden från processerna i de övriga instanserna. B1.a. krävs det prövningstiiistånd för att måien ska11 behandias i sak. Av det begränsade antai måi som förs vidare ti11 dessa instanser är det såiedes endast ett fåtai som verkiigen biir föremåi för fuiiständig prövning. Man kan inte heiier komma ifrån att dessa domstoiars stäiining som prejudikatsinstanser gör att processen där har en annan karaktär än i de iägre instanserna. Med hänsyn härtiii har kommissionen ansett att processerna i de högsta instanserna inte behöver tas upp i detta sammanhang.

7.4.1 Förutsättningar för samordning

Med den iösning av samordningsfrågan som kommissionen föresiår är möjiigheterna ti11 samordning av processerna i hovrätt och reiativt begränsade. Det beror på

kammarrätt

de o1ika möjiigheter att handiägga skattebrottmåi och skattemåi som finns. Enkeit uttryckt kan måien handiäggas på tre sätt i a11män domstoi och förvaitningsdomstoi.

För det första kan ett skattebrottmåi avgöras av tingsrätt utan att iänsrättens avgörande avvaktas. I det faiiet kan ett skattebrottmåi som regel antas komma under hovrättens prövning innan länsrätten har hunnit behandia måiet s1utiigt. Någon samordning meiian hovrätt och kammarrätt kan därmed inte komma i fråga.

I ett visst antai måi kan det motsatta förhåiiandet föreiigga, nämiigen att tingsrätten finner sig inte bara behöva avvakta iänsrättens avgörande utan också kammarrättens och i vissa fa11 regeringsrättens. När skattemåiet anhängiggörs i kammarrätten iigger brottmåiet såiedes kvar i tingsrätten. Inte he11er i dessa faii kan det bii fråga om samarbete meiian hovrätt och kammarrätt. Det är visseriigen kommissionens förhoppning att antaiet sådana fa11

Samordnad förberedeise 121

ska11 begränsas med de åtgärder som kommissionen föresiår. Man måste emeiiertid räkna med att vissa skattebrottmåi kommer att behöva handiäggas i denna ordning även efter ett eventueiit genomförande av kommissionens förslag.

Den tredje möjiigheten innebär att tingsrättens avgörande föijer reiativt snart efter Tänsrättens dom. I den mån måien då överkiagas kan det föreiigga praktiska möjiigheter att samordna processerna i meiianinstans. I förhåiiande ti11 de måi som handiäggs eniigt vad som har beskrivits i det föregående är denna grupp av må1 sannoiikt inte obetydiig. I absoiuta tai är det emeiiertid inte något stort antai.

Regier om samordning av förberedeisen av skattebrottmåi och skattemåi i me11aninstans får såiedes av fiera skäi inte samma betydeise som samordningen i första instans. Det är emeiiertid inte något avgörande skäi mot en samordning också i hovrätt och kammarrätt. Eniigt kommissionens försiag ska11 ett gemensamt sammanträde håiias bara när det verkiigen är motiverat. Det föresiagna samrådet ska11 visseriigen vara ob1igatoriskt, men kan ha formen av ett te1efonsamta1. Eniigt kommissionens mening är det därför inte någon risk att en samordning av det s1aget ska11 uppfattas som betungande eiier vara onödigt resurskrävande i förhå11ande tiii dess nytta.

Det är såiedes kommissionens uppfattning att den samordnade förberedelsen bör omfatta också handiäggningen i hovrätt och kammarrätt. Emeiiertid behöver man inte ha siktet instä11t bara på samarbetet me11an de aiimänna domstoiarna och de förvaitningsdomstoiar som befinner sig på samma nivå i instansordningen. Som har framgått av det föregående finns det åtskiiiiga skattebrottmåi och skattemåi som inte handiäggs para11e11t i de båda domstoisorganisationerna. Det kan därmed finnas ett behov av att samordna ett må1 som anhängiggjorts i någon av meiianinstanserna med

122 Samordnad förberedeise

ett måi som ännu inte avgjorts i första instans. I första hand gäiier det ett i tingsrätt viiandeförkiarat skattebrottmåi som avvaktar kammarrättens prövning.

I de reiativt begränsade antai fail där tingsrätten anser sig behöva avvakta också utgången av kammarrättens prövning kan man anta att skattebrotünåiet och skattemålet har varit föremåi för ingående samråd meiian tingsrätts- och iänsrättsdomarna. Sannoiikt har också ett gemensamt sammanträde håiiits. Tingsrätten har emeiiertid ansett skattefrågan vara så svårbedömd att den först bör prövas av åtminstone kammarrätt. Eniigt kommissionens mening kan det i sådana fa11 vara av värde att brottmåis- och skatteprocesserna även efter Tänsrättens avgörande håiis samman genom kontakter meiian de berörda domarna. I dessa fa11 bör tingsrättsdomaren rådgöra med den som ansvarar för skattemåiets beredning i kammarrätt. Man bör inte he11er utesiuta möjiigheten för tingsrätt och kammarrätt att hå11a ett gemensamt sammanträde. Framför a11t kan det behövas om processen tar en ny vändning i kammarrätten, t.ex. om nytt omfattande material då dras in i skattemåiet.

7.4.2 Regier om fu11fö1jd av taian

Eniigt de nu gäiiande regierna skal] ta1an mot en tingsrätts dom i brottmåi föras genom vad inom tre veckor från den dag då domen gavs (5121 RB). Mot en iänsrätts dom i ett skattemå1 ska11 ta1an föras genom besvär. Besvären skaii anföras inom två månader. För den skattskyidige räknas tidsfristen från den dag då han fick dei av domen och för taxeringsintendenten från den dag då domen meddeiades (96 § TL).

Det förslag ti11 integrerat förfarande som iämnades i BRÅpromemorian omfattade också en samordning av regierna för fu11fö1jd av taian i brottmåiet och skattemåiet. För när-

Samordnad förberedeise 123

varade föreiigger nämiigen vissa ski11nader i det avseendet. Eftersom BRÅ-försiaget syftar ti11 att åstadkomma att brottmåis- och skatteavgörandena meddeiades samtidigt i de oiika instanserna, var det av särskiid betydeise att måien anhängiggjordes i varje instans vid samma tidpunkt.

Med den iösning av samordningsfrågan som kommissionen förordar får besvärsregierna inte en 1ika framträdande r011. Som har påpekats tidigare före1igger det möjiighet ti11 samordning av hovrätts- och kammarrättsprocesserna bara i ett begränsat antai av de måi som överk1agas. Det gäiier de fa11en där tingsrätten endast avvaktar iänsrättens avgörande. Eftersom besvärsfristen i skattemåiet är iängre än i brottmåiet medför de nuvarande besvärsreqierna därför snarare att möjiigheterna tiii samordning ökar. Den tidsski11nad som i de nu berörda falien finns meiian 1änsrättens och tingsrättens avgöranden kommer så1edes sannoiikt att utjämnas.

För de begränsade antai fa11 där tingsrätten måste avvakta prövningen i samtiiga instanser i förva1tningsdomst01arna har de Iånga besvärstiderna i skattemåien dock en meniig inverkan. Det är därför av intresse också med kommissionens förs1ag ti11 åtgärder att överväga en ändring av besvärsregierna för fu11fö1jd av skattemåien. Närmast ti11 hands sku11e det Iigga att iåta besvärsfristen i skattemå1en vara tre veckor. Därmed jämstäiis skattemåien med övriga må1 som handiäggs vid förvaitningsdomstoiarna.

Som stöd för en besvärstid om två månader har i tidigare sammanhang åberopats parternas behov av erforderlig tid för att ta stäiining ti11 ett överk1agande (prop. 1971:60 s. 103). Eftersom den skattskyidige ofta sjä1v förde taian i skattemåien antogs han nämiigen behöva en förhåiiandevis iång tid. När det gä11de taxeringsintendenten åberopades det stora antai frågor om fu11fö1jd som samtidigt kunde vara aktue11a.

124 Samordnad förberedeise

Det är kommissionens uppfattning att kortare besvärstid i skattemåien iigger väi i Tinje med önskemåiet att förkorta handiägqningstiden över huvud taget. En sådan förkortning är dock inte någon nödvändig förutsättning för kommissionens försiag ti11 samordning av brottmåis- och skatteprocesserna. Enligt kommissionens mening bör besvärsregierna därför i stäiiet ses över i ett sammanhang som inte bara rör de måi som har samband med ett skattebrott. Kommissionen har också erfarit att frågan kommer att tas upp av skatteförenkiingskommitten. I avvaktan på kommittens försiag bör man därför avstå från en säriösning för de s.k. åtaismåien.

7.4.3 Koncentration av skattemåi i meiianinstans

I avsnitt 6.4.3 har kommissionen påpekat att en enda iänsrätt bör ha möjiighet att handiägga aiia skattemåi som rör samma åta1. Som sagts tidigare iägger kommissionen i annat sammanhang fram försiag tiil regier som syftar ti11 ökad samordning av a11a typer av skattemåi. Kommissionen iägger därför inte fram något försiag som bara tar sikte på de s.k. åtaismåien.

När det gäiier processen i kammarrätterna saknas det aniedning att göra motsvarande överväganden. En eventueii sammaniäggning av skattemåien i iänsrätt får också ti11 föijd att måien kommer att prövas av en kammarrätt oavsett om det iigger beslut av taxeringsnämnder från ski1da 1än i botten. Det finns dessutom redan en regei som möjiiggör att måi som handiagts av iänsrätter som faiier inom oiika kammarrätters domkretsar men som rör samma beskattningsfråga prövas av en kammarrätt - 4 § förordning (1977:937) om kammarrätternas domkretsar m.m.

8 SAMORDNAT AVGÖRANDE

I det föregående kapitiet har iämnats ett konkret förs1ag ti11 hur ett skattebrottmåi och ett skattemåi kan förberedas samordnat. Som sagts tidigare (avsnitt 6.3) kan man också överväga möjiigheten att avgöra måien samordnat.

Ett försiag tiil samordnat avgörande rymmer fiera frågor av betydande svårighetsgrad. Ett samordnat avgörande stä11er också stora krav på dem som ska11 ti1iämpa förfarandet. Som sagts tidigare anser kommissionen därför att de domare som skuiie kunna komma att beröras av en sådan reform först måste få möjiighet att ti1iämpa bestämme1serna om en samordnad förberedeise. Därigenom får de b1.a. den inbiick i och erfarenhet av varandras arbetsområden som sann01ikt är nödvändig för att en reform med samordnat avgörande överhuvud taget ska11 kunna införas utan övergångsprobiem. De erfarenheter man vinner från en tids tiliämpning av den samordnade förberedeisen är givetvis också betydeisefulia för ett stäiiningstagande ti11 frågan om det är iämpiigt att gå vidare med ett samordnat avgörande. Man bör då också - vi1ket inte är minst viktigt - kunna aviäsa resuitatet av de andra åtgärder som kan förväntas b1i vidtagna, t.ex. på utredningssidan. Man får därmed en möjiighet att ånyo stämma av ett eventueiit försiag mot det då föreiiggande behovet av åtgärder.

De förhåiianden som nu har behandiats iigger tilisammans med de övriga omständigheter som har berörts i kommissionens aiimänna överväganden ti11 grund för kommissionens uppfattning att man bör inrikta ett försiag ti11 åtgärder på att införa en samordnad förberedeise. Det kan eme11ertid framstå som naturiigt att se en samordnad förberedeise och ett samordnat avgörande som en enhet. Som sagts tidigare har kommissionen också fått i uppdrag att överväga frågan om ett integrerat förfarande. Även om en samordnad förberedeise bör genomföras för sig och ett besiut

126 Samordnat avgörande

om införande av ett samordnat avgörande måste skjutas på framtiden, viii kommissionen därför i detta kapitei iämna några synpunkter på efter viika riktiinjer ett samordnat avgörande skuiie kunna utformas.

I ett första avsnitt beiyses viika ytteriigare fördeiar som kan stå att vinna med att den samordnade förberedeisen föijs av ett samordnat avgörande. Därefter redovisas några aiimänna utgångspunkter för ett försiag om avgöranden i skattebrotts- och skatteprocesserna. Kapitiet avsiutas med kommissionens överväganden i frågan.

8.1 Behovet av samordnat avgörande

Med de åtgärder som kommissionen i det föregående har föresiagit för behandiingen av skattebrottmåi och skattemåi kan man komma tiii rätta med fiera av de nuvarande probiemen. Den samordnade förberedeisen, den samiade handiäggningen av måi om ekonomisk brottsiighet och möjiigheten att förstärka de aiimänna domstoiarna med en förvaitningsdomare kan bi.a. antas ieda tiii att tingsrätterna kan avgöra fiera skattebrottmåi utan att avvakta förvaitningsdomstoiarnas prövning av beskattningsfrågan. Därmed undanröjs en stor dei av de nackdeiar som från tidssynpunkt annars föijer av skattebrottets konstruktion.

Också för de skattebrottmåi som med den av kommissionen föresiagna ordningen måste viiandeförkiaras, innebär kommissionens försiag förbättringar. För dessa måi är det framför aiit den skatteprocess som hänger samman med åtaiet som behöver påskyndas. Som har sagts tidigare är det kommissionens uppfattning att den samordnade förberedeisen får betydande effekter på förvaitningsdomstoiarnas handiäggning av skattemåien. En iiknande inverkan får för övrigt de försiag som kan förväntas angående utredningsstadiet (se avsnitt 6.4.2). Det är emeiier-

Samordnat avgörande 127

tid en följd av systemet att handläggningen av de vilandeförklarade brottmålen drar ut mer på tiden än vad som brukar förekomma i brottmål. Man bör alltså framnormalt allt för denna målgrupp överväga om det finns möjligför het att förkorta tiden mellan åtal och dom. ytterligare

inom ramen för en allmän strävan Vad som nu sagts ligger att åstadkomma snabbare avgöranden. Som har framhållits 6.2) är den dubbelspåriga prövningen av tidigare (avsnitt i allmän domstol och förvaltningsdomstol ock-

skattefrågan

så dålig I vissa fall kan enskilda parter, processekonomi. ombud och vittnen behöva medverka vid flera förhandlingar likartat innehåll. Samma skattefråga kan med huvudsakligen - åtminstone teoretiskt sett - behandlas i domstol vid sex olika tillfällen, dvs. tre gånger i vardera domstolsorga- nisationen (länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt hovrätt och HD). Det är dock sällsynt att så tingsrätt, sker i praktiken. För de enskilda personer som tvingas medverka i domstol kan emellertid redan en inställelse vara Med en sådan utgångspunkt kan naturligtbetungande. vis förhandling upplevas som påfrestvarje ytterligare ande.

Nackdelarna med upprepade inställelser vid domstol ligger inte bara det känslomässiga planet. Det naturligtvis på medför också bl.a. ökade kostnader för staten i form av till vittnen m.fl. Eftersom vittnesersättersättningar inte alltid full täckning för inställelsening ger kostnader kan dock också enskilda drabbas ekonomiskt.

I samband med behandlingen av den samordnade förberedelsen framhölls att en samordning medför en bättre överensstämmelse mellan det material som i båda målen skall ligga till för bedömningen av om det föreligger en oriktig grund som har medfört för låg beskattning. Om det gemenuppgift för domstolen vid ett samma processmaterialet presenteras och samma tillfälle utesluts t.ex. risken för att en s.k.

128 Samordnat avgörande

kvittningsinvändning görs först i brottmålet. En samordning av processerna bör därför verka ytteriigare i riktning mot ökad snabbhet och rättssäkerhet.

Det finns också andra skäi för att begränsa antaiet förhandiingstiiifäiien. En sådan åtgärd ger b1.a. mindre utrymme för den som med oiika metoder söker förhaia processerna (se avsnitt 6.2). samordnade förhandiingar sku11e såiedes kunna medföra snabbare också handiäggning av den aniedningen.

Sammanfattningsvis bör således en ytteriigare samordning av skattebrotts- och skatteprocesserna ta sikte på att deis påskynda processerna, deis söka minska de processekonomiska nackdeiar som föijer av den nuvarande dubbeibehandiingen. En viktig fråga är därvid möjiigheten att skiija ut de måi som verkiigen iämpar sig för en samordnad handläggning.

8.2 A11männa

utgångspunkter

Förfarandet i brottmåi och skattemål är oiika utformat. Om den avsiutande handiäggningen av dessa måi ska11 samordnas måste det därför kiargöras om de nuvarande regierna iägger något hinder i vägen e11er om det av andra skä1 är iämpiigt med särskiida regier. Därvid är det aiimänt sett att märka att brottmåisprocessen av muntiighet, prägias medan förfarandet i skattemåi i princip är skriftiigt. Skattemåiet förbereds såiunda på det sättet att parterna utveckiar sina ståndpunkter genom att växeivis bemöta varandras skriftiiga iniagor. Rätten därefter sitt grundar avgörande på en föredragning av dessa och andra åberopade handiingar. Brottmåiet saknar förberedeise i denna mening. Parterna redovisar i stä11et muntiigen sina s1ut1iga stäiiningstaganden i måiet vid den obiigatoriska huvudförhandiingen. Det är också utesiutande på det materiai som kommer fram vid denna förhandiing som rätten grundar sitt avgörande.

Samordnat avgörande 129

En annan principiell skillnad mellan förfarandena är graden av formbundenhet. För handläggningen av brottmålet finns detaljerade regler i rättegångsbalken (RB). Dessa regler ger små möjligheter att variera förfarandet i det enskilda fallet. Förvaltningsprocesslagen (FPL) är däremot utformad så att domstolen har större handlingsfrihet att anpassa förfarandet till olika uppkommande situationer.

Allmänt betraktat föreligger det sålunda betydande skillnader mellan processen i allmän domstol och förvaltningsprocessen. Det är emellertid viktigt att framhålla att det samordnade förfarandet endast rör två av de olika måltyper som kan behandlas vid de berörda domstolarna. Förfarandet i dessa mål kan därför stå varandra närmare än vad ett allmänt betraktelsesätt ger vid handen.

Som har framgått av de synpunkter som har redovisats i kap. 6 är det kommissionens uppfattning att man inte bör införa en s.k. fullständig integration där en och samma domstol avgör både skattebrottmålet och skattemålet. Av detta följer att ett samordnat avgörande inte innebär att den allmänna domstolen och förvaltningsdomstolen fattar gemensamma avgöranden i de båda målen. Samordningen avser således endast det skede av processerna då processmaterialet förebringas för domstolarna för de slutliga ställningstagandena. I samordningstanken ligger emellertid också att besluten - som resp. domstol fattar självständigt - om möjligt samordnas tidsmässigt.

Med denna utgångspunkt behövs inte någon ny processordning för den samordnade handläggningen. I stället bör man sträva efter att samordna avgörandena i skattebrottmålen och skattemålen inom ramen för de nuvarande reglerna för resp. process. Att man i några situationer tvingas ta ställning till vilken processordning som skall gälla och därmed utesluta tillämpningen av någon av dem medför ingen skillnad i detta avseende.

130 samordnat avgörande

Ett samordnat avgörande innebär ändå att vissa brott- och skattemål handläggs i särskild ordning. För att bibehålla sambandet mellan de mål som fortsättningsvis handläggs i vanlig ordning bör man sträva efter att minimera skillnaderna mellan den samordnade och den ordinära processen. Eftersom förfarandet i brottmål i högre grad än skatteprocessen innehåller obligatoriska inslag synes det från

den utgångspunkten vara mest ändamålsenligt att låta RB:s

bestämmelser för rättegången i brottmål bilda utgångspunkt för utformningen av ett samordnat avgörande. Det innebär i första hand att målen regelmässigt avgörs efter en fullständig och sammanhållen muntlig förhandling.

Ett viktigare skäl för att låta RB ha företräde framför FPL är emellertid att RB med hänsyn till att den avser ett straffrättsligt förfarande har en mera detaljerad reglering av frågor som gäller den tilltalades rättssäkerhet. Även om ett reformbehov grundas på önskemålen om ökad snabbhet och bättre processekonomi måste således den enskildes rättssäkerhet sättas i första rummet. Det går emellertid knappast att tillämpa en generell regel för hela processen. En rättegång innehåller många olika delar, vars regler bärs upp av olika intressen. Man måste därför gå igenom reglerna för brottmåls- och skatteprocesserna och i de fall regelsystem har olika innebörd ta ställning till hur konflikten skall lösas. Som allmän utgångspunkt bör man emellertid kunna ha presumtionen att RB:s bestämmelser bör gälla vid ett samordnat avgörande.

Ett avgörande efter huvudförhandling innebär ett avsteg från huvudregeln om skriftlig handläggning av mål i förvaltningsdomstol. Att förvaltningsprocessen i allmänhet är skriftlig motiveras bl.a. av behovet av ett snabbt, billigt och enkelt förfarande för de rättssökande (prop. 1971:30 s. 535). Dessa krav på förfarandet gäller dock förvaltningsmål i allmänhet. De skattemål som kan komma i fråga för ett gemensamt avgörande skiljer sig väsentligt

samordnat avgörande 131

inte bara från övriga skattemå1 utan också från många andra i förva1tningsdomsto1arna. Det rör sig

må1typer

såiedes om omfattande och kompiicerade måi som rege1har föregåtts av taxeringsrevision. Den skattmässigt biträds dessutom oftast av ett juridiskt ombud sky1dige som vaniigen är offentiig försvarare i en samtidigt påbrottmåisprocess. För måi av denna typ finns det

gående

därför inte iika starka skäi att hävda principerna om ett förfarande. Tvärtom anses det ofta iämpiigt med skriftiigt muntiiga ins1ag vid behandiingen av sådana må1, både i förberedande syfte och för att ge ti11fä11e ti11 partsoch vittnesförhör.

Man kan eme11ertid också från domstoissynpunkt åberopa skä1 för ett skriftiigt förfarande i processekonomiska skattemåien. Många förvaitningsmåi 1ämpar sig såiedes vä] för att avgöras efter en koncentrerad föredragning av ett processmateriai. Särskilt betydeisefuiit kan skriftiigt ett sådant förfarande vara för rättsområden med många må1. En fuiiständig muntiighet i sådana måi skuiie bii mycket kostsam. De skattemåi som kan b1i föremåi för en samordnad handiäggning är emeiiertid få i förhåiiande tiil samtiiga må1 i förvaitningsdomstoiarna. Inte he11er ur samhä11sekonomisk synvinkei kan det därför möta något hinder att från det skriftliga förfarandet i dessa må1.

gå

Det bör avsiutningsvis erinras om att rättegångsutredningen (RU) iämnat ett försiag ti11 reformering av processen i underrätt (SOU 1982:25-26). Det är inte möjiigt att i nuvarande skede avgöra när de föres1agna förändkan vara genomförda. Man måste därför utgå från ringarna att brottmåisprocessen föijer RB:s nu gä11ande regier. RU:s försiag innebär emeiiertid b1.a. en ökad fiexibiiitet i regeisystemet, som kan vara önskvärd vid en samordnad handiäggning. Om förslaget ieder ti11 iagstiftning kan det därför underiätta ett införande av en samordnad process.

132 samordnat avgörande

8.3¶Överväganden

Enligt kommissionens mening finns det inte några avgörande praktiska eller principiella hinder mot ett samordnat avgörande. För att ett sådant avgörande skall vara möjligt krävs relativt begränsade ingripanden i de nuvarande processordningarna. De ändringar som behövs gäller huvudsakligen de områden som också berör den samordnade förberedelsen, dvs. sekretess- och ersättningsfrågor (se avsnitt 7.3).

Om man begränsar syftet med ett samordnat avgörande till att undanröja de olägenheter som en dubblering av förhandlingarna kan orsaka enskilda parter och vittnen kan man sannolikt åstadkomma förbättringar med relativt små ingrepp i den bestående ordningen. Ett fortsatt reformarbete kan då i första hand ta sikte på att möjliggöra en gemensam bevisupptagning. Föreligger det mål i allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol med omfattande

muntlig bevisning i en gemensam skattefråga bör förhören kunna hållas vid ett tillfälle inför båda domstolarna. Så kan också tänkas ske i de fall målen i och för sig inte är särskilt omfattande, men där ett eller ett par vittnen som skall höras i båda målen är avlägset bosatta.

Inför man en möjlighet att hålla

en gemensam bevisupptagning för i första hand tingsrätt och länsrätt är steget inte långt till att låta en sådan gemensam förhandling också omfatta de delar som i övrigt förekommer vid

muntlig handläggning, dvs. i princip sakframställning och slutplädering. Omfattar den gemensamma bevisningen

merparten av den bevisning som skall förebringas vid i

rättegångarna

de båda målen, kan det vara en betydande fördel för parterna att på processerna avklarade i ett sammanhang. Med en sådan lösning skulle de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna hålla en gemensam förhandling där i princip allt processmaterial i båda målen presenteras.

Samordnat avgörande 133

Med siktet instä11t på att nå processekonomiska vinster kan en samordnad handiäggning medföra fördeiar. Man bör emeiiertid också beakta att samordningen grundas på att handiäggningen av skattebrottmåi och skattemåi rör en gemensam skattefråga. En samordnad process kan inte avskaffa beroendet me11an brottmåis- och skatteprocesserna. Tar man hänsyn också ti11 detta förhåiiande biir bi1den därför betydiigt mer kompiicerad. Det finns såiedes skäi att anta att många av de skattebrottmåi som iämpar sig för att avgöras gemensamt med ett skattemåi är sådana må1 som inte kan avgöras av tingsrätten innan åtminstone iänsrätten har prövat skattefrågan. I sådana måi kan tingsrätten i och för sig hå11a en gemensam förhandiing med iänsrätten men inte döma i brottmåiet förrän den fått dei av iänsrättens stäiiningstagande i frågan.

Det är inte Iämpiigt att tingsrätt och Iänsrätt hå11er en gemensam överiäggning. Vid en sådan överiäggning skuiie det vara ofrånkom1igt att Iedamöterna i de berörda domsto1arna kom att deita i de diskussioner som Ieder fram ti11 varandras avgöranden. Att någon på detta sätt tar aktiv dei i överiäggningen ti11 en dom utan att vara ansvarig för domen är inte någon godtagbar ordning. Den gemensamma hand1äggningen av skattebrottmå1et och skattemåiet måste såiedes upphöra i och med att förhandiingen avsiutas.

För att få besked i skattefrågan måste tingsrätten i stäliet avvakta iänsrättens dom. Det innebär att tiden från det att förhandiingen avsiutas tiii dess tingsrättens dom meddeias kan b1i något iängre än eniigt nuvarande ordning. Å andra sidan får tingsrätten genom iänsrättens dom ti11gång ti11 en kvaiificerad bedömning av den skatterättsiiga frågan. Eftersom förhandiingen har varit gemensam är de från skattesynpunkt reievanta omständigheterna i brottmåiet identiska med de som 1egat ti11 grund för 1änsrättens bedömning. Ett sådant förhåiiande föreiigger inte

134 Samordnat avgörande

aiitid med nuvarande ordning där den tiiitaiade kan ändra sin instäilning vid handiäggningen av brottmåiet. Det gemensamma processmateriaiet i skattebrottmåiet och skattemåiet gör att tingsrätten i f1erta1et fa11 bör kunna fatta sitt besiut reiativt snabbt när väi iänsrättens bedömning av skattefrågan har redovisats.

De deiar av brottmåisprocessen som saknar samband med skattemåiet kan naturligtvis i sin heihet bedömas omedeibart efter en gemensam förhandling. För att inte intrycken från förhandiingen ska11 gå föriorade måste emeiiertid tingsrätten då också bedöma den med skattemåiet gemensamma skattefrågan så ingående som möjiigt. Rätten kan t.ex. avgöra huruvida den anser att parterna förmått styrka åberopade omständigheter. Den skatterätts1iga bedömningen får sedan göras med iedning av 1änsrättens dom.

Enligt kommissionens mening är den nu skissade ordningen 1ångt ifrån probiemfri. En rättegång där Tedamöterna i tingsrätt och 1änsrätt uppträder vid sidan av varandra kan också framstå som vä1 okonventioneil. Som sagts tidigare måste dock ett förs1ag ti11 åtgärder vägas mot det förväntade behovet. En kraftig ti11strömning av mycket kompiicerade må1 kan så1edes i och för sig kräva drastiska åtgärder. Eftersom det eniigt kommissionens uppfattning av andra skäi inte är iämpiigt att införa en samordnad process i ett sammanhang (avsnitten 5.3 och 8.1) måste detta stäiiningstagande göras vid ett senare ti11fä11e. Då har de nya regier för domstoiarna som kommissionen föresiagit hunnit tiiiämpas en tid. Man kan också väga in andra faktorer som har betydeise för möjiigheterna att införa ett samordnat avgörande. RU:s försiag ti11 f1exib1are process i aiimän domstoi bereds f.n. inom regeringskansiiet, USS utredningsarbete om viss samordning inom poiis-, åkiagare- och skatteväsendena kommer att redovisas under sommaren 1984 och skatteförenkiingskommittêens överväganden om b1.a. besvärsregierna i skatteprocessen kan också förväntas under år 1984.

Samordnat avgörande 135

Man kan såiedes konstatera att ett försiag ti11 samordning som syftar ti11 att undanröja vissa processekonomiska nackdeiar med det nuvarande dubbeiarbetet synes vara motiverat, medan ett förslag med ett vidare syfte framstår som betydiigt mer kompiicerat och mindre sjäivkiart. Det är kommissionens mening att man på sikt bör kunna öppna möjiigheten att håiia gemensam bevisupptagning i skattebrotts- och skatteprocesserna. Huruvida man bör driva samordning iängre måste däremot bedömas i beiysning av b1.a. resultatet av de åtgärder som har föresiagits på de oiika områden som berör domstoiarnas handiägghing av skattebrottmåi och skattemåi.

Som sagts tidigare (avsnitt 6.3) har kommissionen avstått från att föresiå en fuliständig integration av skattebrottmåis- och skatteprocesserna. I stäiiet har kommissionen sökt iösa de särskiida probiem som möter vid handiäggningen av skattebrottmåien genom att förfarandet i skattebrottmåi och skattemåi samordnas. En iångt driven samordning framstår eniigt kommissionens mening också som tveksam. Kommissionen har av tidsskäi inte haft möjiighet att i detaij studera a11a aspekter av en sådan samordning. Utredningsarbetet har emeiiertid som framgått av det föregående visat att den rymmer fiera svåra probiem. Kommissionen har b1.a. därför stannat för att samordningen av skattebrottmåis- och skatteprocesserna endast ska11 avse det förberedande stadiet. Tiiisammans med försiaget om förstärkt kompetens hos de aiimänna domstoiarna bör en sådan iösning eniigt kommissionens mening åtminstone ti11s vidare vara en iämpiig åtgärd. Som tidigare anförts finns det dock skäi som ta1ar för ytteriigare samordning e11er integration av skattebrotts- och skatteprocesserna. Kommissionen förordar emeiiertid att man avvaktar resuitatet av de försiag kommissionen nu iämnat innan man på nytt tar stäiining ti11 den frågan.

9 KOSTNADER

9.1 Iniedning

Kommissionens försiag innebär i korthet följande. Handiäggningen av mål om skattebrott, gäidenärsbrott och vaiutabrott (Eko-måi) fiyttas från tingsrätterna i aiimänhet tiii ett mindre antai tingsrätter. Dessa tingsrätter får möjiighet att vid behandiingen av sådana måi förstärka sin kompetens genom medverkan av ekonomiskt sakkunniga iedamöter och domare från a11män förvaitningsdomstoi. Detsamma gäiier vid hovrätternas handiäggning av Eko-måien. Därutöver föresiås en ökad samordning av handiäggningen av skattebrottmåi och skattemåi Y de aiimänna domstoiarna och de aiimänna förvaitningsdomstoiarna. Denna samordning kan ske deis genom samråd me11an domare från de berörda domstoiarna, dels genom att domstoiarna håiier gemensam muntiig förberedeise i vissa skattebrottmåi och skattemåi. också möjiigheten att förstärka de aiimänna domstoiarna med en domare från a11män förvaitningsdomstoi kan ses som ett ied i samordningen av skattebrottmåis- och skatteprocesserna. Kommissionens försiag bygger b1.a. på att muntiig förberedeise kommer att b1i ett vanligt insiag vid handiäggningen av måi som rör ekonomisk brottsiighet. S1ut1igen har kommissionen utgått från att de föresiagna åtgärderna föijs av särskiida utbiidningsinsatser som riktas tiii de domare som berörs av reformen.

Kommissionens försiag får fiera konsekvenser. Koncentrationen av mål tiii vissa domstoiar och i några faii tiii avdeiningar inom de domstoiarna samt den samordnade handiäggningen av skattebrottmåi och skattemåi får betydeise för resursåtgång och resursfördeining inom domstoisväsendet. Försiaget om förstärkt kompetens vid tings- och hovrätterna får direkta effekter genom tiiikommande iönekostnader för de särskiida iedamöterna och eventue11t också för de iagfarna domarna. Ti11 detta kommer kostnader för utbiidning. Bortsett från försiaget om expertmedverkan

138 Kostnader sou 1984:3

innebär emeiiertid kommissionens försiag inte några nya kostnadskrävande organisatoriska förändringar av det nuvarande domstoisväsendet. Kommissionens försiag innebär i stäiiet att de nuvarande resurserna fördeias om och att den befintiiga organisationen för hanteringen av Eko-måien utnyttjas bättre. Det är därför kommissionens uppfattning att den effektivare hanteringen av Eko-måien på sikt kommer att ieda ti11 kostnadsbesparingar. Kommissionen återkommer ti11 denna fråga i avsnitt 9.2.

I detta kapitei beiyses de kostnader som följer av kommissionens försiag närmare. Iniedningsvis behandias de resursfrågor som aktuaiiseras av försiaget om koncentration och samordning. Efter ett försök ti11 beräkning av det kommande behovet av domare och experter för handiäggningen av Eko-måi redovisas de uppskattade kostnaderna härför. Siutiigen berörs frågan om kostnader för utbiidningen.

9.2 Kostnader för koncentrationen av Eko-måien

Kommissionens försiag innebär att måi som rör vissa typer av brott och vaiutabrott -

- skattebrott, gäidenärsbrott inte iängre skaii handiäggas av samtiiga tingsrätter. Handiäggningen av dessa måi skaii i stäiiet koncentreras ti11 ett begränsat antai tingsrätter. Därmed uppkommer en ökad beiastning på dessa tingsrätter och en motsvarande minskning för de övriga.

Omfördeiningen av Eko-måien stäiier i sig inte krav på ökade resurser totait sett. Däremot kräver den att de befintiiga resurserna fördeias om. För resursfördeiningen inom domstoisväsendet svarar i huvudsak DV. Det får därför bii en uppgift för verket att i sitt dimensioneringsarbete fördeia om resurserna så att de tingsrätter som ska11 handiägga Eko-måien får erforderiiga resurser.

Kostnader 139

Det kan - i vart fall i ett inledningsskede - vara svårt att frigöra resurser från de tingsrätter som blir av med Eko-målen eftersom minskningen av mål knappast i något fall torde motsvara hela eller ens halva tjänster. F.n. måste emellertid DV i inte obetydlig utsträckning förstärka de mindre tingsrätterna med extra resurser. Det gäller bl.a. i de fall då så stora mål om ekonomisk brottslighet kommer in till en tingsrätt att de inte kan klaras inom den ordinarie organisationen. Med kommissionens förslag kommer detta förstärkningsbehov att falla bort för Eko-målen vid de tingsrätter som inte längre skall handlägga sådana mål. De resurser som då frigörs kan användas till eventuella

förstärkningar av Eko-tingsrätterna. Den samlade handläggningen av Eko-målen och expertmedverkan vid Eko-tingsrätterna kommer som sagts tidigare att ge domare och annan personal en helt annan vana och erfarenhet av dessa måltyper. Därmed bör målen kunna behandlas mer rationellt och effektivt än vad som i dag är fallet. Sammantaget bör de nu nämnda förhållandena på sikt komma att leda till besparingar. Det gäller även om man tar med i beräkningen att statens kostnader för resor och uppehälle för parter och vittnen samt i vissa fall också för rättens ledamöter, kommer att öka (se avsnitt 3.2 och 3.3).

För hovrätternas del får reformen mindre Eko-

verkningar. målen skall liksom hittills handläggas av samtliga hovrätter. Kommissionen har emellertid förutsatt att handläggningen av målen skall koncentreras till ett fåtal avdelningar inom hovrätterna. Detta kan i viss utsträckning tänkas påverka hovrätternas interna resursfördelning.

Slutligen vill kommissionen framhålla att den omfördelning av mål som reformen förutsätter bör kunna genomföras utan särskilda åtgärder för diarieföring, och

aktuppläggning andra kansliåtgärder. Härvidlag skiljer sig Eko-målen inte från andra mål som hanteras av de berörda domstolarna.

140 Kostnader

9.3 Kostnader för samordningen av skattebrottmå1

och skattemå1

Kommissionens försiag om en samordnad förberedeise i skattebrottmåi och skattemåi stä11er de aiimänna domsto1arna och de aiimänna förva1tningsd0msto1arna inför nya uppgifter. Kommissionen bedömer emeiiertid att det ökade resursbehovet för det informe11a samrådet och de gemensamma förberedeiserna har så jämföre1sevis ringa omfattning att det saknar nämnvärd betydeise från kostnadssynpunkt. Det torde dessutom mer än vä1 vägas upp av de rationaiiserings- och effektivitetsvinster som en samordning kan ge.

I ett avseende medför emeiiertid kommissionens förslag om samordning ökade kostnader, näm1igen i fråga om förvaitningsdomarnas medverkan vid prövningen av skattebrottmåi i a11män domstoi. I den mån förvaitningsdomare tas i anspråk i de a11männa domsto1arna går förva1tningsdomsto1arna föriustiga motsvarande arbetskraft. Det är inte möjiigt att på förhand ange omfattningen av denna medverkan. Med utgångspunkt i det nuvarande antaiet må1 om skattebedrägerier, som utgör det huvudsak1iga området för skattedomarnas medverkan, och med beaktande av den tid sådana må1 kräver vid förhandiing (se avsnitt 2.1) kan eme11ertid den sammanlagda tidsåtgången för deitagande i förhandiingar beräknas uppgå ti11 drygt 1 300 timmar per år. Det motsvarar något mindre än en årsarbetskraft. Ti11 detta bör man 1ägga tid för förberedeise och efterarbete. Man måste också beakta behovet av förva1tningsdomarens medverkan i andra instans. Det kan därför antas att förvaitningsdomst01arna måste avstå sammantaget omkring tre årsarbetskrafter ti11 de ailmänna domsto1arna. Denna be1astning är dock margine11 sedd i förhå11ande ti11 de a11männa förva1tningsdomsto1arnas totaia ans1ag (0,4 %).

Kostnader 141

9.4 Kostnader för iagfarna domare och experter

Kommissionens försiag om koncentration av handiäggningen av Eko-må] ti11 vissa tingsrätter medför att måien kommer att handiäggas av ett begränsat antai domare. iagfarna Detsamma gäiier för hovrätterna där måien koncentreras ti11 vissa avdeiningar. B1.a. för kommande såsom underiag utbiidningsinsatser och för en uppskattning av vissa iönekostnader görs i detta avsnitt ett försök att beräkna behovet av iagfarna domare för av Eko-måi. handiäggningen Därefter uppskattas på motsvarande sätt av omfattningen den föresiagna expertmedverkan, såsom underiag för en bedömning av ti11kommande kostnader för sådan medverkan.

9.4.1 Domarbehovet i tingsrätt och hovrätt

F.n. avgör tingsrätterna i genomsnitt ca 230 måi per domare och år. Brottmåien representerar därvid en genomsnittiig svårighetsgrad uttryckt i förhand1ingstid per måi av 0,99 timmar.

De må1 om ekonomisk brottsiighet som ska11 i hand1äggas särskiid ordning (Eko-må1) f.n. tili 1 700

uppgår drygt

(se avsnitt 2.1 och 3.2). Däri må1 av skiftande

ingår

svårighetsgrad. Erfarenheten visar att dessa måi genomsnittiigt sett är mer resurskrävande än andra brottmåi. Denna erfarenhet bekräftas av uppgifter om handiäggningstiderna vid Stockhoims för måi om tingsrätts avde1ning ekonomisk brottsiighet. Den genomsnittiiga handiäggningen för de 431 måi som under 1982 avgjordes vid avdeiningen var 3,3 timmar per måi. Må1 om ekonomisk kan brottsiighet därför beräknas ta mer än tre gånger så stora resurser i anspråk som andra brottmåi. Detta betrakteisesätt aniagt på Eko-målen och med nuvarande avverkning i tingsrätterna utvisar ett domarbehov av omkring 25 årsarbetskrafter i tingsrätterna, beräknat efter 1982 års må1mängd. Med hänsyn ti11 den förväntade av ska11

ökningen måimängden

dock detta domarbehov ses som ett minsta anta1.

142 Kostnader

I avsnitt 2.1 har gjorts ett försök att beiysa hur måi om ekonomisk brottsiighet fördelar sig över iandet (tabeii 6). I de två vänstra koiumnerna redovisas antaiet brott från domstoisstatistiken. För att underbygga en tänkbar prognos har i de två högra koiumnerna tagits med de må1 om ekonomisk brottsiighet som kommer in ti11 iänsåkiagarmyndigheterna samt poiisens baianser av sådana mål.

Av uppgifterna i tabe11 6 framgår att tingsrätterna i Stockho1m, Göteborg och Ma1mö svarar för 23, 15 resp. 16 % av målmängden och att återstoden (46 %) fördeias Tandet

på

i övrigt. Med dessa uppgifter som grund sku11e det tidigare beräknade domarbehovet (25 årsarbetskrafter) fördeia sig med sex i Stockhoim, fyra vardera i Göteborg och Maimö samt återstoden i övriga 1andet. Beaktas å andra sidan situationen hos iänsåkiagarna och poiisen kan man konstatera en reiativ förskjutning från Stockhoimsområdet ti11 de båda andra storstäderna och iandet i övrigt. Med hänsyn tagen ti11 detta förhåiiande sku11e de 25 domarårsarbetskrafterna fördeia sig med omkring fyra i var och en av de tre största tingsrätterna och resterande dei i övriga tingsrätter.

Den sist angivna fördeiningen synes stämma närmast överens med de nuvarande förhå11andena. F.n. åtgår i Stockhoims tingsrätt inte fuiit fyra domarårsarbetskrafter för må1 om ekonomisk brottsiighet och något färre i Göteborg och Maimö. Det bör dock betonas att det med måi om ekonomisk brottsiighet då avses ett mer vidsträckt måiområde än de måityper (Eko-måi) som berörs av kommissionens försiag.

Med hänsyn ti11 det nu sagda och med beaktande av att de berörda tingsrätterna en1igt kommissionens försiag får vidgade domkretsar i förhå11ande ti11 vad som nu gä11er (se avsnitt 4.1), synes en rimiig fördeining av det beräknade domarbehovet vara sex för Stockhoims tingsrätt, fyra för Göteborgs tingsrätt, tre för Maimö tingsrätt och

Kostnader 143

toiv för iandet i övrigt, a11t beräknat i årsarbetskrafter. beräkningen från de Som sagts tidigare utgår förhåiianden år 1982. Man får därför räkna med som gäiide domarbehovet kommer att vara betydiigt större vid den att tidpunkt som en reform kan genomföras.

Det antaiet domare uttrycker behovet i årsnu angivna arbetskrafter. Eftersom det måste finnas minst en domare för Eko-måien vid varje Eko-tingsrätt är det totaia antaiet domare som kan komma att handiägga Eko-måi större. Man bör såiedes räkna med att det behövs åtminstone tio domare, eiier tiiisammans 35 domare. När ytteriigare det att avgöra hur många domare som kan behöva gäiier särskiid måste kretsen vidgas ytteriigare. Med utbiidning beaktande av b1.a. vikariebehov, cirkuiation och annan samt den väntade ökningen av måiantaiet bör omsättning för i vart fa11 inte understiga 70

måigruppen utbiidning

domare i tingsrätterna.

Antaiet hovrättsdomare som kommer att döma i Eko-må1 kan beräknas eniigt föijande.

År 1982 i hovrätterna drygt 17 000 må1, eiier avgjordes ca 500 måi per hovrättsavdeining. En hovrättsavdeining består av fem juristdomare. Eniigt vad som vaniigtvis i avsnitt 2.1.2 om nuvarande måimängd, kommer drygt sagts 350 Eko-måi f.n. in tiii hovrätterna. Erfarenheterna visar att de måi om ekonomisk brottsiighet som överkiagas ti11 hovrätterna är svåra och resurskrävande. Även synneriigen med beaktande härav emeiiertid enbart Eko-måien inte ger fu11 åt mer än ett fåtai av iandets 34 sysseisättning hovrättsavdeiningar.

Kommissionen har stannat för att inte föresiå en koncentration av Eko-måien ti11 viss eiier av handiäggningen vissa hovrätter. Kommissionen har emeiiertid utgått från att måien ska11 styras tiii vissa avdeiningar inom hov-

144 Kostnader

rätterna. Om man för Svea hovrätts del antar att målen koncentreras till två eller tre och för de avdelningar övriga hovrätterna till i huvudsak en avdelning vardera, kommer 7 till med tillsammans 8 hovrättsavdelningar omkring 40 domare att handlägga Eko-mål. Dessa domare bör också bli föremål för särskilda utbildningsinsatser.

9.4.2 Behovet av experter

Enligt kommissionens förslag skall ekonomiskt sakkunniga ledamöter kunna ingå i både tingsrätt (13 st.) och hovrätt. Enligt förslaget skall rätten från fall till fall avgöra om sådan medverkan behövs. Avsikten är att tillföra rätten djupare ekonomisk sakkunskap i svåra och komplicerade mål. Däremot skall t.ex. enkla och erkända mål kunna avgöras utan medverkan av experter.

I avsnitt 2.1 har det nuvarande antalet svåra Eko-mål i tingsrätterna uppskattats till ca 500 per år. Det kan förutsättas att expertmedverkan kommer att behövas i minst så många mål. Vidare kommer tingsrätterna sannolikt i ett inledningsskede att förordna om expertmedverkan även i andra mål för att garantera rättens sakkunskap och kompetens. De fortsatta beräkningarna därför från att

utgår

experter kan antas medverka i omkring hälften av Eko-målen (ca 850).

Den sammanlagda tjänstgöringstiden för de särskilda ledamöterna kan beräknas enligt följande.

Som sagts tidigare utgår beräkningarna från att särskilt sakkunniga ledamöter kommer att medverka i omkring hälften av Eko-målen, eller drygt 850. förhand- Den genomsnittliga lingstiden för samtliga Eko-mål har beräknats till omkring 3,3 timmar (se avsnitt 2.1). Det kan emellertid antas att de Eko-mål som kräver medverkan ledamöter av sakkunniga har en längre genomsnittlig förhandlingstid. Förhandlings-

Kostnader 145

tiden för sådana måi kan uppskattas tiii 5 timmar. Under förutsättning att den särskiide iedamoten behöver minst iika lång tid för förberedeise och efterarbete, kan en sammaniagd sakkunnigmedverkan i tingsrätterna beräknas uppgå ti11 minst 8 500 timmar per år.

På motsvarande sätt och med utgångspunkt i den måimängd som har beräknats för hovrätterna, kan de sakkunnigas medverkan i den instansen uppskattas ti11 omkring 3 500 timmar per år. Därvid har förutsatts att sakkunnigmedverkan i hovrätt kommer att äga rum i fiertaiet måi.

9.4.3 Kostnadskonsekvenser

De ekonomiskt sakkunniga iedamöterna avses de1s bii knutna tili domstoiarna på samma sätt som de tekniska iedamöterna i fastighetsmåi, deis förordnas som uppdragstagare med arvode efter mönster från b1.a. patentprocessen - jfr förordningen (1982:814) om ersättning ti11 nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstoisväsendet m.m.

Eniigt kommissionens försiag bör det i ett iniedningsskede finnas åtta fast anstäiida sakkunniga Tedamöter (sex vid tingsrätterna och två vid hovrätterna). Kostnaderna för dessa iedamöter kan uppskattas tiil omkring (8 x 300 000 =) 2 400 000 kronor.

I avsnittet om beräkningen av behovet av experter har antagits att tings- och hovrätterna kommer att aniita ekonomiskt sakkunniga iedamöter i minst 12 000 timmar. De fast anstäiida sakkunniga iedamöterna bör teoretiskt sett tiiisammans kunna svara för (8 x 1 600 =) 12 800 timmar. I praktiken kan man emeiiertid inte räkna med att de kan utnyttjas i sådan utsträckning. Man bör därför utgå från att minst 1 000 timmar måste täckas av de fristående sakkunniga iedamöterna.

146 Kostnader

ti11 de fristående sakkunniga 1edamöterna är Ersättning 1iksom 1önen ti11 de fast anstäiida iedamöterna en för-

Den måste uppgå ti11 ett sådant beiopp

handiingsfråga.

att ti11räck1igt kvalificerade revisorer kan rekryteras. Eniigt vad kommissionen har inhämtat sku11e ersättningen tiii en kvaiificerad revisor för ett uppdrag av nu angivet siag kunna ligga me11an 400-600 kronor per timme. Om man som jämföreise tar de dagarvoden som gäiler för de civi1-

iedamöter ingenjörer som är tekniska i patentprocesser 400 kronor för sammanträdesdag och 200 kronor för dagar som avser förberedande åtgärder - och de taxor som gä11er för advokater i det stat1iga rättshjäipssystemet (295-325 kronor) framstår det eniigt kommissionens mening som troiigt att ersättningen ti11 de fristående sakkunniga Iedamöterna kan sättas iägre utan att det föreiigger någon risk för att rekryteringen försvåras. För att inte de kostnader som föijer av kommissionens försiag ska11 underskattas har kommissionen ändå va1t att utgå från ett arvode om 400 kronor per timme. Kostnaden för de fristående iedamöternas medverkan kan såiedes uppskattas ti11 (1 000 x 400 =) 400 000 kronor.

Med 1edning av vad som nu har sagts kan den samman1agda åriiga kostnaden för expertmedverkan i Eko-tingsrätterna och hovrätterna beräknas ti11 knappt tre miijoner kronor (2 400 000 + 400 000 = 2 800 000). Det måste betonas att siffrorna är ungefäriiga. Det är såiedes inte bara nivån

ti11 de ekonomiskt sakkunniga iedamöterna på ersättningar som nu inte kan anges exakt. Som har framhåiiits tidigare är det också svårt att närmare ange både det tota1a antaiet Eko-må1 och hur många sådana må] som föranieder behov av förstärkning med sakkunniga iedamöter. Det är vidare svårt att överbiicka hur iånga hand1äggningstider som Eko-måien kommer att kräva.

Kostnader 147

Reformen kan också få vissa konsekvenser i kostnadshänseende när det gä11er de iagfarna domarnas medverkan. F.n. utgår 1öneti11ägg ti11 b1.a. tingsrättsdomare som dömer i specieiia måi, t.ex. fastighetsmåi och vattenmåi. Genom reformen sker en ytteriigare specia1isering av vissa domare, främst i de a11männa domstoiarna men också i förvaitningsdomstoiarna. För att de krav ska11 kunna uppfy11as som man bör stäiia på dessa domare, vid rekryteringen och fortlöpande i form av utbiidning m.m., kan det vara rimiigt med en särskiid ersättning också för domare som hand1ägger e11er deitar i handläggningen av Eko-mål. Denna ersättning bör faststä11as efter förhandiingar me11an berörda parter. Om man utgår från de 1öneti11ägg per månad som gä11er för domare som handiägger fastighetsmåi (675 kronor) kan de åriiga kostnaderna för Ekotingsrätterna uppskattas ti11 omkring 300 000 kronor (35 x 12 x 675 = 283 500). Ti11 detta kommer ett mindre be1opp, uppskattningsvis 50 000 kronor, för de domare i aiimän förvaitningsdomstoi som ska11 deita i prövningen av i första hand skattebrottmåien. Den sammaniagda kostnaden kan såiedes antas iigga omkring 350 000 kronor.

9.5 Kostnader för utbi1dningen

Kommissionen har i fiera sammanhang framhåiiit vikten av ökade kunskaper hos de domare som ska11 handiägga måi om ekonomisk brotts1ighet och det därti11 knutna behovet av utbiidning. Kommissionen har utgått från att en kraftigt ökad utbiidningsinsats kommer ti11 stånd. I avsnittet om koncentration av handiäggningen av Eko-må1 ti11 vissa tingsrätter (4.1.1) har som ett av skäien för koncentrationen anförts att effektiva utbiidningsinsatser förutsätter att de kan riktas endast ti11 ett begränsat antai domare.

I en skriveise som överiämnas tiil regeringen samtidigt med detta betänkande har kommissionen närmare utveckiat

148 Kostnader

utbiidningsbehovet i domstoiarna och dragit upp riktiinjer för hur utbi1dningen bör utformas. I skriveisen har kommissionen samtidigt framhå11it att DV - som närmast svarar för - bör ti11föras medei för

utbiidningen erforderiiga

att utbi1dningen ska11 kunna komma ti11 stånd. I fråga om utbildningsbehovet och riktiinjerna för utbiidningen hänvisas ti11 skriveisen. I detta avsnitt ska11 endast göras ett försök att uppskatta de beräknade kostnaderna för en sådan utbiidning.

DV:s ansiag för efterutbi1dning inom dess verksamhetsområde uppgår 1983/84 ti11 tre miljoner kronor. Det får med hänsyn ti11 det stora verksamhetsområdet anses vara en förhåiiandevis b1ygsam summa. Fördeiat på samtiiga anstäiida ger ansiaget i stort sett möjiighet ti11 en utbiidningsdag per anstäiid och år. Utbiidningsinsatserna för b1.a. domare har därför måst håiias på en re1ativt iåg nivå. För domare arrangerar DV studiedagar i skiida ämnen samt kurser och seminarier som i regei inte omfattar mer än en vecka. Den mest omfattande utbi1dningsinsatsen ges tiil nybiivna fiskaier i hovrätt och kammarrätt. Dessa kurser sträcker sig över två veckor.

De utbi1dningsinsatser som kommissionen bedömt vara nödvändiga är av en he1t annan omfattning än vad DV hitti11s haft ti11. Även om domarna - särskiit om de

möjiighet biträds - inte behöver samma och

av experter djupgående deta1jerade kunskaper som de personer som ska11 upptäcka och utreda brott, är det uppenbart att de behöver bibringas tämiigen omfattande kunskaper på det ekonomiska området.

Riksåkiagarens utbi1dning rörande ekonomisk brottsiighet omfattar f.n. åtta kursveckor i internatform, som byggs på med praktik. Kostnaden för en kurs med toiv deitagare beräknas ti11 500 000-600 000 kronor. I den summan har arbetskraftsbortfaiiet inte räknats in. För domarnas dei

Kostnader 149

bör det inte behövas en så omfattande utbiidningsinsats. Å andra sidan kan insatsen inte beräknas understiga fyra veckors utbiidning samt viss tid för praktik.

Antaiet domare som direkt kommer att beröras av reformen och som därför så snart som möjiigt bör b1i föremåi för särskiida utbiidningsinsatser har i avsnittet 9.4.1 uppskattats ti11 70 i tingsrätt och 40 i hovrätt, e11er tiiisammans 110. Kostnaderna för utbiidningen av 110 personer i fyra veckor bör uppgå ti11 omkring 1,8 miijoner kronor. I beioppet har räknats in kostnader för internat, föreläsararvoden, materia] och resor. Ti11 detta kommer kostnader för eventue11 praktik och arbetskraftsbortfaii.

Avsiutningsvis bör det påpekas att de

utbiidningsfrågor

som nu har berörts har tagit sikte de aiimänna dom-

på

stoiarna. Enligt kommissionens är det eme11ertid mening viktigt att också domare i aiimän får förvaitningsdomstoi möjiighet ti11 utbiidning. Framför aiit det de gä11er domare som ska11 delta i handiäggningen av brottmåi. De kan främst behöva särskiid i straffrätt och utbiidning straffprocessrätt. Liksom beträffande de a11männa domstoiarna ankommer ansvaret för denna utbiidning på domstoisverket. Kommissionen uppskattar kostnaderna för denna utbiidning ti11 200 000 kronor. Den sammaniagda kostnaden för utbiidningen kan såiedes beräknas tili

uppgå

(1,8 + 0,2 =) 2 miijoner kronor.

10 SPECIALMOTIVERING

Förs1aget ti11 1ag med vissa bestämmeiser om

må1 om ekonomisk brottsiighet

I lagen tas in de bestämmeiser som styr Eko-måien ti11 vissa tingsrätter och som gör det möjiigt att förstärka de tingsrätterna och hovrätterna b1.a. genom medverkan av särskiida 1edamöter. Av 1agens rubrik framgår att är

Iagen avsedd att vara ett kompiement ti11 de reg1er som i övrigt gä11er för handiäggningen av br0ttmå1 i de a11männa domstoiarna.

1 §

I den iniedande paragrafen räknas de må1typer upp som eniigt kommissionens mening typiskt sett rymmer särskiida prob1em (se kap. 3). Paragrafen tjänar därmed som definition av viika måi som avses i Iagens övriga

paragrafer, men också som en samiad uppiysning om viika typer av brottmåi som kan b1i föremåi för särskiida åtgärder.

2 S

Paragrafen reg1erar försiaget att koncentrera handiäggningen av Eko-måien ti11 vissa tingsrätter (Eko-tingsrätter). För sådana måi ska11 1änen vara domkretsar. Må1en ska11 handiäggas av en tingsrätt i varje domkrets. Antaiet tingsrätter kommer därmed att b1i 24. Vilken tingsrätt som i varje domkrets ska11 handiägga Eko-måien bör anges i förordning.

Av paragrafen framgår att Eko-måien tas upp av Eko-

skall

tingsrätt. De får såiedes inte tas upp av annan tingsrätt. Som sagts tidigare bygger kommissionens

försiag på förutsättningen att rättegångsbaikens bestämme1ser ska11 tiiiämpas i övriga avseenden. När det gä11er domstoiarnas

152 Speciaimotivering .

behörighet innebär det att fiera Eko-tingsrätter kan vara

samtidigt, t.ex. eniigt regierna i 19:1 och 3 RB. behöriga Däremot kan inte en Eko-tingsrätt och en annan tingsrätt samtidigt vara behöriga att handiägga ett Eko-måi. I de fa11 den ekonomiska brottsiigheten hänger samman med annan brottsiighet får Eko-tingsrätternas särstäiining som föijd att måien bara kan kumu1eras vid Eko-tingsrätt. De eventue11a oiägenheter som den minskade va1möj1igheten i vissa fa11 kan medföra kan begränsas genom att Eko-tingsrätten utnyttjar möjiigheten att föriägga huvudförhandiingen på annan ort än tingsorten (se avsnitt 3.3).

När det gä11er prövning av åtai av det sist berörda slaget - åtai för Eko-brott och åta] för annan brottsiighet - bör man uppmärksamma de nuvarande bestämmeiserna i 45:3 andra stycket RB. Där uppstä11s som vi11kor för sammaniäggning av brottmå1 att samma rättegångsform är tiiiämpiig. För tryckfrihetsmåi - som i iikhet med Eko-måien bara får behandias vid vissa tingsrätter som kan ha särskiid sammansättning - finns en uttryckiig bestämmeise som medger att åtai för tryckfrihetsbrott får iäggas samman med ett åtal för annat brott. Det taiar för att frågan bör regieras också för Eko-må1ens dei.

I RU:s försiag tiii reformering av RB har någon motsvarighet ti11 den nämnda bestämmeisen inte tagits med. I den paragraf som närmast svarar mot nuvarande 45:3 RB sägs b1.a. att två åtai inte får förenas om rätten inte är behörig att handiägga något av dem (SOU 1982:26 s. 403). Som har framgått av den a11männa motiveringen ska11 kommissionens försiag i dessa deiar ses som en förstärkning av de aiimänna domstoiarna. Utgångspunkten för rättens sammansättning är såiunda den som normait ska11 gä11a för brottmåi. Därmed är Eko-tingsrätterna naturiigtvis behöriga att handiägga andra brottmåi än Eko-måien också när särskilda 1edamöter ingår i rätten. Med den 1ösning som RU har föres1agit för möjiigheterna att iägga

Specialmotivering 153

samman åtal finns det därför enligt kommissionens mening inte något behov av att reglera kumulationsfrågan i lag. Om RU:s förslag inte leder till lagstiftning måste emellertid i förtydligande syfte anges i lagen att det är möjligt att lägga samman Eko-mål och annat brottmål vid Eko-tingsrätterna.

_3§

I paragrafen regleras det andra av kommissionens huvudförslag, nämligen möjligheten att förstärka tings- och hovrätterna med sakkunniga ledamöter. Regeln är i likhet med lagens 2 § avsedd att komplettera de regler som annars gäller för handläggningen av brottmål. Rättens sammansättning i övrigt framgår således av RB:s bestämmelser.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen är det långt ifrån alla av de mål som avses i lagens 1 § som kräver medverkan av särskilda ledamöter. Regeln om Ekotingsrätternas förstärkta sammansättning är därför fakultativ. Det får sålunda ankomma på rätten att för varje enskilt mål besluta om expertmedverkan.

Det är inte möjligt att på förhand ställa upp några enkla regler om när det behövs särskild sakkunskap inom rätten. Det gäller framför allt den ekonomiskt sakkunnige ledamotens medverkan. Som regel bör det emellertid framgå redan av stämningsansökan och förundersökningsprotokollet om det behövs sådan expertmedverkan. Av betydelse blir också parternas uppfattning i frågan och vad som kommer fram vid en eventuell muntlig förberedelse.

Den skatterättsliga sakkunnige ledamotens medverkan skulle kunna knytas till sambandet mellan skattebrottmål och skattemål t.ex. efter mönster från skattebrottslagen. Denne ledamots medverkan bör emellertid enligt kommissionens mening inte begränsas till skattebrottmålen.

154 Speciaimotivering

sionens mening inte begränsas ti11 skattebrottmåien. Tvärtom kan det förekomma svåra skatte- eiier avgiftsfrågor i t.ex. måi om gäidenärsbrott där den skatterättsiigt sakkunnige iedamotens medverkan kan vara värdefuii. Vidare kan också skattebrottmåi som av oiika skäi saknar samband med en skatteprocess föranieda behov av expertmedverkan. Dessutom är ett av skäien för att låta en domare från a11män förvaitningsdomstoi deita i tingsrätternas prövning av skattebrottmå1en att göra det möjiigt att i vissa fa11 se bort från sambandet med skatteprocessen. Kommissionen anser därför att också frågan om medverkan av den skatterätts1igt sakkunnige iedamoten i sin heihet bör överiåtas på domstolen. En förutsättning för sådan medverkan är dock att måiet rör en fråga om skatt e11er avgift.

I 1ikhet med vad som gäiier för den ekonomiskt sakkunnige iedamoten får besiutet om förvaitningsdomarens medverkan grunda sig på vad hand1ingarna innehåiier och vad parterna har anfört i frågan. Beträffande skattebrottmåien finns det dessutom möjiighet att bredda under1aget för besiutet om rättens sammansättning genom samrådsförfarandet e11er genom en gemensam muntiig förberedeise med ett eventueiit sammanhängande skattemå1.

Paragrafen har utformats så att båda typerna av sakkunniga iedamöter kan ingå i rätten samtidigt om måiet rör en fråga om skatt e11er avgift. Det ankommer således på rätten att pröva också den frågan. Begreppet rör måiet är avsett att medföra att gränsen för den skatterättsiigt sakkunniges medverkan inte b1ir aiitför snävt dragen. Som sagts tidigare kan därmed avses också ett måi om gäidenärsbrott som rymmer en svår skatterättsiig fråga. Å andra sidan är det givetvis inte avsett att tingsrätten ska11 förstärkas i a11a må1 där man över huvud taget kan ieta upp en skatte- e11er avgiftsfråga.

Specia1motivering 155

Både den ekonomiskt sakkunnige Tedamoten och domaren från a11män förva1tningsd0mst01 betecknas särskiida iedamöter. När det gä11er förvaitningsdomaren bör man således uppmärksamma att dennes medverkan inte gör att rätten behåiier sin domförhet vid ett eventueiit förfa11 för den iagfarne domaren från den a11männa domstoien. Vidare gä11er vaniiga regier om domare, t.ex. ifråga om jäv. Det kan ha särskiid betydeise för de ekonomiskt sakkunniga. iedamöter som inte är fast knutna ti11 domstoiarna. De får således inte genom sitt arbete stå i ett-sådant förhå11ande tili den tiiitaiade e11er saken att deras opartiskhet kan ifrågasättas. Domaren från a11män förva1tningsdomst01 får natur1igtvis inte ha handiagt de skattemå1 som hänger samman med brottmåiet. För att undvika att eventue11a jävsförhåiianden uppmärksammas av de särskiida Iedamöterna först vid in1edningen av en huvudförhandiing, bör de i förväg få tiiigång tili sådana uppgifter som kan vara ägnade att beiysa den frågan. S1ut1igen bör det påpekas att de särski1da 1edamöterna de1tar också i prövningen av åtai som 1äggs samman med de åta1 som har föraniett expertmedverkan.

I detta sammanhang kan det uppmärksammas att bestämme1sen i 4:2 andra stycket RB om att den som är omyndig e11er i konkursti11stånd inte får utöva domarämbete anses omfatta endast 1agfarna Iedamöter. Man får eme11ertid förutsätta att stadgandet beaktas också när det gä11er de ekonomiskt sakkunniga iedamöterna.

I avsnitt 7.1 har kommissionen framhåiiit förde1arna med muntiig förberedeise i brottmåi av det nu behandiade s1aget. Det kan i åtskiiiiga fa11 vara 1ämp1igt att den särskiide iedamoten medverkar vid en sådan förberedeise. I iagtexten har det kommit ti11 uttryck genom att de sakkunniga Iedamöterna får ingå i rätten vid prövningen av Eko-måien. Prövningen omfattar så1edes också den munt1iga förberedeisen.

156 Speciaimotivering

I andra stycket anges att vad som har sagts om tingsrätterna gä11er också för hovrätternas prövning. Det kan sägas att hovrätterna har något bättre möjiigheter att bedöma expertbehovet. Som regel bör hovrätterna såiunda kunna utgå från att en särskiid iedamot ska11 medverka i de faii omprövningen avser en fråga som avgjorts av tingsrätt med förstärkt sammansättning.

Vem e11er viika som inom rätten ska11 vara behöriga att utse den särskiide iedamoten får på vaniigt sätt regleras genom instruktioner och arbetsordningar. I tingsrätterna är det naturiigt att besiutet får ankomma på den domare som eniigt 4 § i iagen utses att handiägga Eko-må1en. För hovrätternas dei synes en iämpiig ordning vara den som gä11er för de särskilda iedamöternas medverkan i fastighetstaxeringsmåi i kammarrätterna. Bes1ut om sådan medverkan fattas av ordföranden på den avdeining som hand1ägger måien.

Parterna ska11 underrättas om bes1utet om de särskiida iedamöternas medverkan. I f1erta1et fa11 bör det kunna ske genom att det anges i ka11e1sen ti11 huvudförhandingen. I andra fa11 kan det vara nödvändigt att parterna underrättas i ett tidigare skede av rättegången, t.ex. om besiutet kan påverka parternas bedömning av behovet av sakkunnigbevisning. Besvär över besiutet får inte föras särskiit.

Frågan om vi1ka krav man bör stä11a på den ekonomisk sakkunnige iedamoten och den skatterättsiigt sakkunnige iedamoten behandias i samband med 6 § resp. avsnitt 10.3.

4 §

I paragrafens första stycke regieras kommissionens försiag att handiäggningen av Eko-måien bara bör ankomma på ett begränsat antai av de 1agfarna iedamöterna (avsnitt

Speciaimotivering 157

4.1.3). Kommissionen har ansett att detta förhå11ande inte bara bör komma ti11 uttryck i instruktioner e11er arbetsordningar. Det sägs därför i paragrafen att en e11er fiera av de Iagfarna 1edamöterna vid Eko-tingsrätterna ska11 utses att handiägga Eko-må1en. Med handiäggning avses det arbete som nonnait ankommer på rotelinnehavaren i brottmå1. Det innebär så1edes inte att varje åtgärd i må1et måste vidtas av denne. På sätt som sker i övriga brottmåi måste det vara möjligt att över1åta vissa uppgifter ti11 annan personai vid domstoien, t.ex. en tingsnotarie.

Det är kommissionens mening att man inte bör stanna vid att utse vissa av tingsrättens iedamöter att

handiägga Eko-måien. I de fa11 Eko-tingsrätterna är indeiade i avde1ningar bör handiäggningen samias ti11 en e11er i något fa11 fiera avde1ningar. Detsamma gä11er för handiäggningen i hovrätterna, som a11tid är avdeiningsindeiade. (Se avsnitt 4.1.3 och 4.3.)

Det har sagts att en rege1 av det nu behandiade s1aget kan vå11a administrativa svårigheter i samband med semestrar e11er vid annan minskning i arbetsstyrkan. För att inte bestämmeisens syfte att b1.a. främja en snabb hand1äggning av Eko-må1en ska11 motverkas har i en sista iämnats

punkt en möjiighet att handiägga måien vid annan avdelning om det är påkaiiat av sådana organisatoriska skä1.

5 §

Som har anförts i den a11männa (avsnitt

motiveringen 4.2.2) stä11er handiäggningen av Eko-måien också krav på nämndemännens kvaiifikationer. Man bör därför sträva efter att de nämndemän som ska11 tjänstgöra vid i

rättegångar

Eko-måi har en viss kunskap om de förhåiianden som kan komma att behandias i måien. Sådan kännedom kan de ha förvärvat genom utbiidningen eller i den dagiiga gärningen som t.ex. företagare e11er fack1iga företrädare. Det bör

158 Speciaimotivering

ankomma på de organ som utser nämndemän att se tiii att sådan sakkunskap finns representerad b1and nämndemännen. Tings- och hovrätterna får därefter på iämpiigt sätt besiuta om nämndemännens tjänstgöring i Eko-målen.

6 §

De ekonomisk sakkunniga iedamöternas stäiining har behand- 1ats utföriigt i den a11männa motiveringen (avsnitt 4.2.3). Det är kommissionens mening att ledamöterna i första hand bör vara fast knutna ti11 domstoiarna. Av oiika skäi är det emeiiertid nödvändigt att domstoiarna också har ti11gång ti11 ett anta1 fristående sakkunniga iedamöter i de fa11 de fasta ledamöterna redan är utnyttjade. I paragrafen, som regierar denna fråga, har därför getts möjiighet att de1s förordna ett anta1 sakkunniga iedamöter biand vi1ka domstoiarna kan utse den som ska11 medverka i ett Eko-måi, de1s utnämna sakkunniga iedamöter som knyts ti11 en bestämd domstoi. Det säger sig sjäivt att det i Första hand är de fast anstä11da iedamöterna som ska11 aniitas.

Det är inte möjiigt att på förhand stä11a upp preciserade krav på kva1ifikati0nerna hos de personer som ska11 förordnas tiii ekonomisk sakkunniga 1edamöter. De bör dock norma1t ha ekonomiutbiidning på högskoienivå och ha syssiat med ekonomiska frågor inom näringsiivet under sådan tid att de har skaffat sig en grundiig yrkeserfarenhet. Som exempei på områden de bör vara vä1 förtrogna med kan nämnas affärsredovisning, revision och företagsbeskattning. De yrkeskategorier som främst bör komma i fråga är auktoriserade och godkända revisorer. Även andra ekonomer med motsvarande e11er iiknande kvaiifikationer bör dock kunna utses.

Speciaimotivering 159

10.2 Försiaget tiil ändring i skattebrottsiagen

De regier som föranieds av kommissionens försiag tiii samordnad förberedeise bör eniigt kommissionens mening tas in i skattebrottsiagen som är en av de få författningar som har bestämmeiser som riktar sig direkt ti11 både a11män domstoi och aiimän förvaitningsdomstoi. Därmed biir måiområdet också naturiigt begränsat när det gäiier både brottmåien och skattemåien.

18 §

Paragrafen regierar det samråd som eniigt kommissionens mening bör äga rum me11an aiimän domstoi och aiimän förvaitningsdomstoi i skattebrottmåi och skattemåi. När det gäiier måiområdet begränsas paragrafens tiiiämpning ti11 de brott som anges i 2-6 §§ i skattebrottsiagen, dvs. de egentiiga skattebrottmåien. Anknytningen ti11 skattebrottsiagen medför att skattemåien kommer att avse de skatter och avgifter som anges i 1 § skattebrottsiagen. Vidare är paragrafens tiiiämpningsområde begränsat ti11 de första och andra instanserna i resp. deomstoisorganisation.

Av första stycket framgår att det ankommer på tingsrätten att ta initiativet ti11 samrådet. Som framgår av den a11männa motiveringen anser kommissionen inte att det bör stäiias upp några regier för samrådet (avsnitt 7.2).

Eniigt kommissionens mening bör samrådet omfatta aiia måi av de siag som anges i paragrafen. Också när det gäiier ett reiativt enkeit skattebrottmåi som har samband med ett skattemåi kan det finnas skäi för tingsrättsdomaren att orientera sig om iäget i skatteprocessen. Endast om det framstår som uppenbart obehöviigt får samråd underiåtas.

160 Speciaimotivering

Andra stycket regierar hovrättens skyidighet att samråda med aiimän förva1tningsdomsto1. Också för hovrätterna bör huvudrege1n vara att ett samråd ska11 äga rum i de fiesta skattebrottmåi som hänger samman med en pågående skatteprocess. Samrådet har emeiiertid sannoiikt inte iika stor betydeise för hovrätternas hand1äggning. Hovrätternas samrådsskyidighet bör därför kunna begränsa något i förhåiiande tiil tingsrätternas. Framstår det som obehöviigt bör samrådet kunna underiåtas.

19 §

I paragrafens första stycke ges det forme11a stödet för aiimän domstoi och a11män förva1tningsdomsto1 att hå11a ett gemensamt sammanträde i skattebrottsmåi och skattemåi. Tiiiämpningsområdet är detsamma som i 18 §. Rege1n är fakuitativ. Det innebär att båda domstoiarna måste vara överens om att ett gemensamt sammanträde är ändamåiseniigt. Den bedömning av fördeiarna med ett gemensamt sammanträde som resp. domstoi måste göra kan i och för sig bara omfatta det egna måiet. Stäiiningstagandet får eme1- Iertid inte vara a11tför snävt inriktat, b1.a. måste hänsyn tas ti11 om någon part kan besparas en instä11e1se genom att sammanträdet hå11s gemensamt.

Som har framhå11its i den aiimänna motiveringen anser kommissionen att det inte behövs några utföriigare regier för det gemensamma sammanträdet. De regier som f.n. finns för skattebrottmåi och skattemåi ska11 såiedes ti11ämpas. Beträffande brottmåiet komp1etteras de nuvarande reglerna dock med de 1agförs1ag om sammanträde som RU har iämnat. På några punkter kan emeiiertid de berörda bestämmeiserna komma i konf1ikt med varandra vid ett gemensamt sammanträde (avsnitt 7.4). I paragrafens andra stycket sägs därför att den sekretess om gä11er för handiäggningen av brottmåi i alimän domstoi ska11 gä11a vid sammanträdet. Detsamma gäiier om ersättningen ti11 enskiid part. I det

Speciaimotivering 161

senare fa11et avses också tiiiämpningen av rättshjäipsbestämmeiserna. Som en sista punkt har i förtydiigande syfte tagits in en bestämme1se om att de regier som nu gä11er för resp. process ska11 tiiiämpas i övriga avseenden.

10.3 Försiaget ti11 ändring i 1agen om offentiig

anstäiining

Paragrafen regierar domarnas tjänstgöringsskyidighet. Huvudregein är att en ordinarie domare inte är sky1dig att tjänstgöra vid annan än den egna domstoien. Som ett avsteg från den principen har här tagits in en bestämmeise om att domare vid iänsrätt och kammarrätt är skyidiga att tjänstgöra i tingsrätt e11er hovrätt som särskiida 1edamöter i rättegångar som rör ekonomisk brottsiighet.

Kommissionen har inte ansett det nödvändigt att låsa bestämmelsen så att 1änsrättsd0mare ska11 tjänstgöra i tingsrätt och kammarrättsråd i hovrätt. Det kan dock vara natur1igt att så sker i den praktiska ti11ämpningen. Det är vidare viktigt att de domare som ska11 komma i

fråga

för tjänstgöring i de a11männa domstoiarna har en bred erfarenhet av handiäggningen av skattemåi. Det bör ankomma på DV att handha de frågor som hänger samman med förvait- . ningsdomarnas medverkan i måi om ekonomisk brottsiighet.

BILAGA 1. Kommissionens direktiv

Åtgärder mot ekonomisk brottslighet m.m.

Dir. 1982:101

Beslut vid regeringssammanträde 1982-11-25.

Statsrådet I. Carlsson anför

1 Inledning

Under lång tid har den kriminalpolitiska debatten, liksom rättsväsendets insatser mot brott, varit mycket starkt inriktad mot i första hand den traditionella vålds- och egendomsbrottsligheten. Utan att denna blivit ett mindre allvarligt samhällsproblem, har nu också andra former av brott och skadliga förfaranden kommit att stå i centrum för den allmänna uppmärksamheten. Vid sidan av den illegala narkotikahanteringen med alla dess allvarliga sociala och personliga skadeverkningar är det i första hand den ekonomiska brottsligheten som medfört en kraftig förändrad kriminalpolitisk situation.

Utgångspunkt för debatten har här varit att den ekonomiska brottsligheten omfattar mångdubbelt större belopp än s.k. traditionell brottslighet, att skadeverkningarna för samhället och de enskilda är av mycket allvarlig art, att samhällets åtgärder i förebyggande syfte haft delvis felaktig inriktning och framstått som otillräckliga samt att samhällets kontroll- och sanktionssystem inte är ändamålsenligt utformat för kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

2 Vad är ekonomisk brottslighet?

Begreppet ekonomisk brottslighet förekommer inte i lagstiftningen och saknar strikt juridisk innebörd. Det finns

164 Biiaga 1

över huvud taget inte någon aiimänt vedertagen definition av begreppet. Betydande enighet finns emeiiertid om begreppets huvudsakiiga innebörd.

Den ekonomiska brottsiigheten beskrivs i justitieutskottets betänkande (1980/81:21) Ekonomisk brottsiighet på föijande sätt:

Tiii ekonomisk brottsiighet räknas först och främst sådan kriminaiitet som har ekonomisk vinning som direkt motiv. Härutöver skaii brottsiigheten för att betraktas som ekonomisk kriminaiitet ha en kontinueriig karaktär, bedrivas på ett systematiskt sätt och förövas inom ramen för näringsverksamhet som i sig inte är kriminaiiserad men som i det enskiida fa11et utgör sjäiva grunden för de krimineiia handiingarna.

De ekonomiska brotten anses ofta vara av kvaiificerad art i den meningen att de enskiida brotten har stor omfattning, rör stora samhä11e1iga värden e11er drabbar grupper av enskiida. Brotten är i regei svåra att uppdaga och beivra. Som exempei på vad som brukar hänföras tiii ekonomisk brottsiighet i här avsedd mening kan nämnas brott som skattebedrägerier, vaiutabrott, bedrägerier och gäidenärsbrott.

Denna beskrivning avser att framhåiia vad man i aiimänhet avser med ekonomisk brottsiighet. I många sammanhang är det vaniigt att man också räknar med vissa brott av enskiida, främst skattebrott, tiil den ekonomiska brottsiigheten.

Även om i strikt juridisk mening endast gärningar som är straffbeiagda kan betecknas som ekonomisk brottsiighet, måste man vid ett utredningsarbete om åtgärder mot sådan brottsiighet också ha möjiighet att pröva det straffbara

1 165 Biiaga

områdets omfattning. Man måste dessutom kunna pröva iämpiigheten av att med andra medei än kriminaiisering komma åt oiika iiiojaia förfaranden.

3 Viiken omfattning har den ekonomiska brottsiigheten?

Några säkra uppskattningar av den ekonomiska brottsiighetens totaia omfattning e11er skadeverkningar föreiigger inte. Redan de oiika bestämningarna av begreppets innebörd medför här probiem. Det är också väi känt att endast en iiten dei av aiia eknomiska brott kommer ti11 myndigheternas kännedom och ieder ti11 åtgärder. Man

vågar

emeiiertid siå fast att det finns en stor do1d ekonomisk brottsiighet och att denna omfattar mycket stora beiopp.

De försök tiii beräkningar av den s.k. svarta ekonomins omfattning som gjorts har visseriigen viiat på osäkert underiag och de beiopp man angett har varierat kraftigt. Genomgående har dessa dock uppgått ti11 tiotais miijarder kronor. En1igt en ganska nyiigen gjord studie, som är den första som baserar sig på en mer omfattande och seriöst genomförd vetenskapiig undersökning, sku11e den svarta ekonomin uppgå tiii meiian 3,8 % och 5,5 % av bruttonationaiprodukten, viiket för 1980 motsvarade 20-29 miijarder kr. I skattebortfaii motsvarade detta 14-20 miijarder kr. Man kan visseriigen inte sätta Iikhetstecken meiian ett skattebortfaii som beräknats på detta sätt och de ökade skatteintäkter som man skuiie få om man iyckades bemästra den ekonomiska brottsiigheten. Å andra sidan omfattar den ekonomiska brottsiigheten väsentiiga be1opp som orsakats av andra förfaranden än skattebrott, t.ex. gäidenärsbrott. Tiii detta bör iäggas de mycket stora beiopp som undandras samhäiiet genom att debitrade skatter och avgifter inte eriäggs.

Ett perspektiv på probiemets får man vid en omfattning jämföreise med den totaia tiiigreppsbrottsiigheten, som

166 1 Biiaga

år 1979 enligt anmäiningsstatistikens godsvärdesuppgifter omfattade 719 miijoner kr. Även om vi också på detta område får räkna med en betydande doid brotts1ighet, är man uppenbart iångt ifrån de summor som den ekonomiska brottsiigheten omfattar.

4 Den ekonomiska brottsiighetens skadeverkningar

Den ekonomiska brottsiighetens skadeverkningar är mycket redan sett ur marknadsekonomins synvinkei. När a11var1iga ett företag bryter mot de skrivna och oskrivna normer som brukar betecknas god affärssed b1ir resuitatet sammantagna att företaget får orättmätiga konkurrensförde1ar. Företag som dessutom åsidosätter sina förpiikteiser gentemot samhä11et genom skattebrott e11er skattef1ykt, genom manipuiativa boiagsbiidningar e11er konkurser, genom oti11åtna vaiutatransaktioner e11er brott mot importbestämmeiser, av s.k. grå arbetskraft e11er genom att genom användning på annat oti11bör1igt sätt sänka sina kostnader

något

skapar ännu större prob1em för den seriösa företagsverksamheten. Ibiand kan de ekonomiska fördeiar som uppnås förpiikteiser i sjä1va verket b1i så genom svek mot dessa stora att a11 seriös näringsverksamhet i en specie11 bransch får att k1ara sig gentemot den

svårigheter

oseriösa verksamheten. Brotts1iga samt tviveiaktiga förfaranden kan så sätt komma att sprida sig i he1a

på

branschen.

Skadeverkningarna av de nu beskrivna förfarandena går eme11ertid iångt utöver snedvridningarna av marknadsekonomin. Samhäiiet drabbas exempeivis av ett betydande skattebortfa11, viiket 1eder ti11 en tyngre skattebörda för hederiiga skattebeta1are. Andra följder är ekonomiska föriuster för enskiida medborgare, arbetsiöshet, höjda hyror, skadiiga arbetsmi1jöer och förstöreise av den yttre mi1jön. Rättsmedvetandet iuckras upp.

1 167 Biiaga

Den ekonomiska brottsiigheten medför också att samhäiiets fördeiningspoiitik på ett a11var1igt och stötande sätt sätts ur spei. Genom oheder1ighet kan en stor grupp på andras bekostnad Ieva i ett ekonomiskt överfiöd som är heit otänkbart för de vanliga iöntagarna. är det Samtidigt dessa som får bära kostnaderna för den sociaia trygghet och den väifärd som de ekonomiska brotts1ingarna också utnyttjar. På detta sätt hotar den ekonomiska brottsiigheten ytterst he1a samhäiissoiidariteten och den välfärd som byggts upp med denna som grund. En förutsättning för ett fortsatt s01idariskt samhä11sbyggande är att vi effektivt kan motverka och ingripa mot den ekonomiska brottsiigheten.

5 En kommission för åtgärder mot ekonomisk brottsiighet

De senaste årens debatt och utredningsverksamhet har ökat medvetenheten om de probiem som är förbundna med den ekonomiska brottsiigheten och med skattefiykten.

Åtgärder

har vidtagits och förs1ag ti11 ytteriigare

åtgärder,

ibiand i form av omfattande program, har fram från 1agts o1ika hå11, särskiit från de fackiiga och organisationerna från näringsiivets organisationer.

De åtgärder som hitti11s vidtagits har, på det heia taget emeiiertid inte varit ti11räck1iga för att vända utveckiingen. Tvärtom tyder mycket på att situationen på många områden förvärrats. För att kunna vända i utveck1ingen rätt riktning krävs det därför att effektiva nu

åtgärder

vidtas för att förebygga och bekämpa ekonomisk brottsiighet och skattef1ykt.

Jag föresiår därför att en särskiid kommission ti11ka11as med uppgift att föresiå 1ämp1iga åtgärder inom ramen för en enhetiig och samordnad strategi.

168 1 Bilaga

Kommissionen bör arbeta skyndsamt med siktet instäiit på att kunna avsiuta i och med utgången av år 1983.

arbetet

Innan den avsiutar sitt arbete ska11 den också redovisa ett tiii i vi1ka former det framtida arbetet mot förs1ag ekonomisk brottsiighet och skattefiykt bör bedrivas.

6 Kommissionens närmare arbetsuppgifter

Kommissionen bör ha stor frihet att sjäiv närmare bestämma sina Jag viii här endast i korthet utarbetsuppgifter. veckia som bör vara ti11 vägiedning för några synpunkter arbetet.

Kommissionen bör inte vara bunden av någon viss definition av ekonomisk brottsiighet utan står fri att behandia a11a de frågor som den bedömer som angeiägna. Även verksamheter som inte är brottsiiga men som iigger den ekonomiska nära ska11 sjäivfaiiet kunna behandias. De brottsiigheten kommissionen föresiår bör dock inte i onödan

åtgärder

försvåra seriös företagsamhet.

En naturiig första arbetsuppgift för kommissionen är att skaffa sig en bred översikt över det arbete med anknytning ti11 brottsiigheten som pågår på kampen mot den ekonomiska oiika hå11. Kommissionen bör också göra en inventering av de oiika försiag i frågan som iagts fram i riksdagen och i andra sammanhang.

De åtgärder som kan bii aktueiia är av många oiika s1ag. Kommissionen bör b1.a.

1. överväga hur man genom forskningsinsatser ska11 kunna få bättre kunskaper om den ekonomiska brottsiighetens arbetsmetoder och utbredning samt om effekten av former,

vidtagna åtgärder,

Biiaga 1 169

2. iägga fram försiag om förbättrad information ti11 företag och aiimänhet om gäiiande regier,

3. Iägga fram försiag ti11 effektivisering av myndighetskontroiien på oiika områden - b1.a. inom taxeringsoch uppbördsverksamheten - samt ti11 former för ett förbättrat samarbete meiian kontro11myndigheterna, b1.a. en bättre samordning på skatte- och vaiutaområdet och av registreringen av näringsverksamhet för inbetalning av preliminär skatt, mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter,

4. överväga resurstiiideiningen ti11 de myndigheter som i första hand är engagerade i kampen mot den ekonomiska brottsiigheten och iägga fram försiag ti11 ett bättre utnyttjande av befintiiga resurser,

5. undersöka möjiigheterna att använda sådana

åtgärder

som etabieringskontroii, näringsförbud, skattebevis och effektivare företagsrevision samt iägga fram i

försiag dessa hänseenden,

6. iägga fram försiag ti11 behöv1iga

Iagstiftningsåtgärder i övrigt t.ex. på de skatte- och näringsrätts1iga, de arbetsrätts1iga och på de straff- och processrättsiiga områdena,

7. överväga hur det internationeiia samarbetet, särskiit me11an de nordiska länderna, i kampen mot den ekonomiska brottsiigheten bäst bör bedrivas.

Kommissionen ska11 redovisa kostnadskonsekvenserna av sina förs1ag. I den mån frågor av det s1ag som har berörts nu behand1as inom myndighet e11er av pågående bör

utredningar kommissionen biida sig en uppfattning om utredningsarbetets inriktning och vid behov göra framstäiiningar tiii regeringen om tiiiäggsdirektiv e11er liknande åtgärder.

170 1

Biiaga

Jag vi11 siutiigen betona att omfattningen av den ekonomiska brottsiigheten är så a11var1ig att försiag ti11 iösningar ibiand aktuaiiseras som från andra synpunkter kan framstå som tveksamma. Även om det är mycket angeläget med snabba och effektiva åtgärder får dock dessa inte utformas så att andra värden åsidosätts på ett otiilbör- 1igt sätt. Det finns särskiid aniedning att betona att kraven på rättssäkerhet och integritet genomgående måste ti11godoses.

7 Kommissionens sammansättning

Kommissionen bör ha stäiining av kommitté eniigt kommittéförordningen (1976:119). Den bör med hänsyn ti11 sina arbetsuppgifter och tidsplanen för arbetet bestå av ett begränsat anta1 personer.

Den breda förankring och de omfattande kontakter som kommissionen bör ha får i stä11et åstadkommas genom att man ti11 den knyter två referensgrupper. I den ena av dessa bör företrädare för riksdagens oiika partier

ingå

iiksom för arbetsmarknadens stora organisationer. I den andra bör som i sitt yrke arbetar med åt-

ingå personer

mot ekonomisk brotts1ighet eiier genom sin verksamgärder het har omfattande erfarenheter av eiier kunskaper om ekonomisk brottsiighet.

Ti11 kommissionen bör vidare knytas ett sekretariat med egna utredningsresurser.

8 Hemstäiian

Med hänvisning ti11 vad jag nu har anfört hemstäiier jag att regeringen bemyndigar mig

att ti11ka11a en kommission med tre iedamöter med uppdrag att Tämna försiag om åtgärder mot ekonomisk brottsiighet,

Biiaga 1 171 att utse en av 1edamöterna att vara ordförande, att bes1uta om 1edamöter i två ti11 kommissionen knutna referensgrupper samt om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommissionen. Vidare hemstä11er jag att regeringen besiutar att kostnaderna ska11 belasta andra huvudtiteins kommittéansiag. 9 Besiut Regeringen ansiuter sig ti11 föredragandens överväganden och bifa11er hans hemstäilan.

(Statsrådsberedningen)

BILAGA 2. Förteckning över kommissionens hitti11s pub1icerade betänkanden, promemorior, rapporter och skrive1ser1

1983-03-02 Förs1ag om ytter1igare åk1agaraspiranter (skrive1se)

1983-04-27 Internatione11t samarbete för av bekämpande ekonomisk brotts1ighet (skrivelse)

1983-05-27 Internati0ne11t samarbete mot skattebrott och skattef1ykt (skrive1se)

1983-07-27 Effektivare företagsrevision (SOU 1983:36)

1983-08-16 Åk1agarväsendet och den kvalificerade ekonomiska brotts1igheten (resursfrågor, skrive1ser)

1983-08-16 Förstärkning av po1isens resurser i kampen mot den ekonomiska brotts1igheten (skrive1se)

1983-08-16 Förbättrad kontr011 av export (tu11ens resurser m.m., rapport)

1983-08-22 Kontro11 av rådgivare (SOU 1983:41)

1983-08-29 Kontr011 av 1everantörer (Ds Ju 1983:14) (begränsning av sekretessbestämme1serna)

1983-09-07 Bu1van1ag (SOU 1983:46)

1983-09-23 Forskning om ekonomisk brottsiighet (rapport)

1 Förs1agen är om inte annat anges stä11da ti11 regeringen.

174 Bi1aga 2

1983-09-23 Förs1ag ti11 åtgärder inom skoians område för

att motverka ekonomisk br0tts1ighet

(skrive1se)

1983-10-18 Angående arvodestaxan i mindre konkurser

(skrive1se ti11 domstoisverket)

1983-10-25 Försiag ti11 direktiv ti11 utredning om

ansvarsgenombrott (skrive1se)

1983-11-02 Återvinning i konkurs (sou 1983:60)

1983-11-02 Gä1denärsbrott, En översyn av 11 kap. BrB med

förs1ag tiil ändringar (Ds Ju 1983:17)

1983-11-23 Beskattning vid fiyttning ti11 utiandet m.m.

(Ds Ju 1983:18)

1983-12-22 Bättre samordning på skatte- och va1uta-

området - Förbättrad va1utakontr011

(Ds Ju 1983:20)

1984-01-03 Företagens uppgiftsiämnande för beskattnings-

ändamå1 (SOU 1983:75-76)

BILAGA 3. Handiäggningen av må] om ekonomisk brottiighet i Förbundsrepubliken Tysk1and

Iniedning

I Tyskiand har kravet på effektiva insatser mot ekonomisk brottiighet föraniett särskiida organisatoriska åtgärder beträffande både utrednings- och domstoisförfarandena. I det följande iämnas en redogöreise för dessa åtgärder. Utrednings- och domstoisförfarandena behandias därvid var för sig.

Utredningsförfarandet

Ekonomisk brottiighet i aiimänhet

Särskiida organisatoriska åtgärder beträffande Eko-brotts-

området vidtogs först i fråga om åkiagarna. Åkiagarna

speciaiiserades och en koncentration av Eko-må] skedde tili vissa åkiagarmyndigheter s.k. Schwerpunktsstaatsanwaitschäfte, f.n. 27 i heia förbundsrepubiiken. Den geografiska p1aceringen är, med några få undantag, identisk med den som gäiier för de Eko-domstolar som berörs i det föijande.

Åkiagarna vid dessa åkiagarmyndigheter har förvärvat en

särskiid kompetens på Eko-brottsområdet genom personiig iämpiighet, erfarenhet och en omfattande utbiidning. Biand dessa åkiagare har vidare skett en ytteriigare specia1isering på t.ex. konsumentbrott, kapitai- och kreditmarknadsbrott samt skattebrott.

Tiii sin hjäip under utredningen och i rätten har åkiagarna s.k. wirtschaftsreferenten. Dessa är ofta akademiskt utbildade e11er har erfarenhet från näringsiivet. De intar en stä11ning me11an åkiagare och kansii-

176 Bilaga 3

personal. Till uppgifterna hör särskilt att ta fram och värdera bokföringsmaterial och andra handlingar som kan användas som bevis samt att ta ställning till olika företagsrättsliga frågor. Referenterna är utrustade med vissa utredningsbefogenheter och kan införskaffa upplysningar från myndigheter.

Från åklagarhåll har uttryckts stor tillfredsställelse med dessa särskilda åklagarmyndigheter (eg. avdelningar inom en åklagarmyndighet) och speciellt med systemet med wirtschaftsreferenten.

Skattebrottmål

I om skattebrottmålen - är skattebrotten

fråga i Tyskland effektbrott liksom - ett särskilt

i Sverige gäller förfarande. Utredningen i skattemålet och förundersökningen i skattebrottmålet görs helt och hållet inom skattemyndigheten av särskilda tjänstmän som därvid har rent polisiära befogenheter, s.k. Steuerfahndung.

Hos skattemyndigheten sker alla skatterättsliga bedömningar. Sedan brottsmisstanke uppkommit, utreds där frågor av betydelse för ett eventuellt åtal av skattemyndigheten med hjälp av Steuerfahndung. Till denna myndighet skall den skattskyldige vända sig i frågor, som kan röra både hans taxering och den brottslighet som kan hänga samman med den.

I och med att utredningen i skattemålet och brottmålet görs i ett sammanhang av en myndighet ligger samma uppgifter till grund för de båda processerna. Bl.a. detta, har framhållits från tysk sida, gör det möjligt och även till ett intresse för den skattskyldige att separera skattefrågor från frågor om straff.

Bilaga 3 177

En skatteutredning hos skattemyndigheten kan när som helst överlämnas till åklagare. Åklagaren kan också begära att få överta utredningen. Det normala är dock att den färdiga utredningen överlämnas till - efter

åklagaren i genom-

snitt två år - för beslut om åtal.

Sedan åklagaren övertagit utredningen skall skattemyndigheten hållas underrättad om allt som sker i målet. Vid huvudförhandlingen är skattemyndigheten företrädd och

biträder åklagaren. Åklagaren hålls också

fortlöpande informerad om skatteprocessens gång.

Såsom i Sverige har den skattskyldige en skyldighet att medverka vid fastställandet av hans taxering. Skyldigheten kan genomföras med hjälp av tvångsvis revision, bevissäkring m.m. Den misstänkte i brottmål har motingen svarande skyldighet att lämna upplysningar om sina ekonomiska förhållanden, och mot honom kan endast riktas straffrättsliga sanktioner såsom häktning, kvarstad m.m.

Så snart misstanke om skattebrott uppkommer, upphör möjligheterna att rikta skatterättsliga sanktioner mot honom men hans skyldighet att medverka vid taxeringen genom att lämna upplysningar kvarstår likväl. Väljer den skattskyldige att inte medverka i utredningen kan emellertid skattemyndigheterna tillgripa Detta skönstaxering. instrument synes komma till betydligt större än användning i Sverige. Genom skönstaxering tvingas den skattskyldige att anföra besvär och själv om han komma med utredning vill få taxeringen sänkt.

Den mer utbredda användningen och den av skönstaxering koncentrerade utredningen synes ha gjort det möjligt att koncentrera skattefrågor till skatteprocess och straffrättsliga frågor till brottmålsprocess och låta processerna löpa parallellt och oberoende av varandra. Det är emellertid inte ovanligt att skilda inkomstbelopp läggs

178 3

Biiaga

ti11 grund för bes1uten i skattemå1et och skattebrottmåiet. Det beror att man i skatteprocessen kan bestämma

på

be10ppet genom skönsbeskattning medan man i skattebrotts-

bevisregier som ofta ieder ti11 ett processen tiiiämpar 1ägre belopp.

Domstoisförfarandet

A11mänt

De ailmänna domstoiarna är Amtsgericht, Landgericht, Oberiandgericht och Bundesgerichthof. De mera kompiicerade Eko-brottmåien hand1äggs i Landgericht som första instans.

Beträffande Landgericht gä11er att domstoiens sammansättning varierar eniigt föijande.

1. K1einer Strafkammer (en fackdomare och två nämndemän) är andra instans för måi som i Amtsgericht dömts av ensamdomare.

2. Grosser Strafkammer (tre fackdomare och två nämndemän) dömer i övriga måi, med undantag av de grövsta brotten. Grosser Strafkammer fungerar både som andra instans för måi som avgjorts av Amtsgericht med nämndemän och som första instans.

3. Schwurgericht (tre fackdomare och sex nämndemän) avgör de grövsta br0ttmå1en.

Oberiandgericht fungerar i huvudsak som appe11instans och är som sådan domför med tre fackdomare.

är i brottmåi vaniigtvis domför med fem Bundesgerichthof domare. Domstoien är en revisi0nsdomsto1 som endast prövar

rättsfrågor, inte sakfrågor.

Biiaga 3 179

Förvaitningsdomstoiar finns iiksom i Sverige för prövning av besvär över skattemyndigheternas bes1ut.

Domstoiar för Eko-brottmåi

Även domstoisorganisationen i Tyskiand har anpassats tili de särskiida krav som Eko-brottmåien stäiier.

Genom en bestämmeise i Gerichtsverfassungsgesetz (§ 74 c) har det skapats möjiighet att inrätta specieiia domstoisavdeiningar, gemensamma för fiera rättskretsar, för Eko-brottmåi. Liksom i frågor om speciaiiseringen på åkiagarsidan har syftet härmed varit att koncentrera måien ti11 ett fåtai domstoiar för att möjiiggöra en siagkraftig och sakkunnig straffrättskipning. Dessa specieila avde1ningar är inte fristående domstoiar utan utgörs av en e11er f1era avdeiningar av Landgericht.

Det ankommer på deistaten att besiuta om viss Landgericht ska11 vara Eko-domstoi och på denna att inrätta behöviigt antai avdeiningar härför (wirtschaftsstrafkammern).

F.n. finns för he1a Västtyskiand wirtschaftsstrafkammer (Eko-avdeining) vid ett trettiotai Landgerichte. Det motsvarar en å två per deistat.

En Eko-avdeining är inte särskiit sammansatt. Den är en Grosser Strafkammer inom Landgericht i vaniig sammansättning (tre juristdomare och två nämndemän).

Sakkunniga meddomare e11er nämndemän förekommer inte. Rättens sakkunskap erhå11s genom domarnas tjänstgöring och erfarenhet. Domare vid Eko-avdeining tjänstgör där iängre än vid andra avdeiningar, 4-5 år, avdeiningsordföranden i regei iängre.

Erfordras ytteriigare sakkunskap sker sakkunnigbevisning såsom f.n. i Sverige.

180 Biiaga 3

F.n. finns inga särskiida handläggningsregier för Eko-måi, utan dessa handiäggs i samma ordning som övriga brottmåi.

Beträfffande domarnas rekrytering gäiier att resp. Landgericht bestämmer inom sig, för ett år i taget, vi1ka domare som ska11 tjänstgöra i de oiika avdeiningarna, även Eko-avdeiningarna.

Någon Iönemässig fördei innebär inte tjänstgöringen vid Eko-avdeining, däremot eventueiit en merit. I princip är a11a domare i Landgericht skyidiga att tjänstgöra i Eko-avdeining.

Vid va1 av domare ti11 tjänstgöring i Eko-avdeining tas hänsyn tiii intresse, faiienhet, kunskaper och personiiga önskemåi.

Domarna vid Eko-avdeiningarna får huvudsakiigen skaffa sig nödvändiga kunskaper genom sjäivstudier. Vid sidan härav erhåiier de introduktion av äidre ko11egor. Vidare anordnas i deistatiig regi iängre e11er kortare kurser i frågor om ekonomi, näringsiiv, skatt och taxering m.m.

Tyska erfarenheter

Både från domar- och åkiagarhåii har givits uttryck för stor tiiifredsstäiieise med Eko-avdeiningarna. De har ansetts fy11a det behov av speciaiistkompetens hos domstoiarna som krävs för handiäggningen av Eko-brottmåi.

Det framhåiis som nödvändigt att en Eko-avdeining, iiksom f.ö. även andra avdeiningar, har en väi avvägd biandning av stora och små måi, deis med hänsyn tiil domarnas arbetssituation men framför aiit med hänsyn ti11 möjiigheten att kunna utnyttja resurserna på bästa sätt vid instäiida förhandiingar, vid tid för domskrivning m.m.

3 181 Bilaga

Vidare betonas vikten av en flexibel och inte alltför liten organisation så att när en domare av är upptagen domskrivning, han kan frigöras för detta och andra handha förberedande åtgärder och ordförandeskap i andra mål.

I fråga om sambandet mellan skattemålen och därtill knutna skattebrottmål har framhållits att man i Tyskland - trots att skattebrott är ett effektbrott få till - har lyckats stånd en ordning där rent sällan skatterättsliga frågor fördröjer skattebrottsprocessen. Genom att skattemyndigheten är förundersökningsorgan åt och att det

åklagaren

finns ett mycket nära samarbete mellan och skattemyndighet åklagare förekommer det ytterst sällan att den skattskyldige gör skatterättsliga invändingar i skattebrottsprocessen som inte är kända i skatteprocessen. Bl.a. av denna orsak aktualiseras i de skatterättsliga frågorna huvudsak i skatteprocessen medan man i skattebrottsprocessen tar upp de rent straffrättsliga frågorna om uppsåt, medverkan etc. Därigenom är det nästan alltid möjligt att handlägga skattemålen och skattebrottmålen parallellt.

Genom att det ena förfarandet har som mål att faställa statens skatteanspråk och det andra skuld straffrättslig och straff, ses inget märkligt i att detta kan leda till att till grund för taxering och för straff helt ligger olika inkomstbelopp.

Möjlighet finns att låta ett skattebrottmål vila i avvaktan på att skatten slutligen fastställs. Detta sker dock endast i ca 2 procent av fallen när och då i princip skattemyndigheterna själva är tveksamma i taxerings-

frågan.

Statens offentliga utredningar 1984

Kronologisk förteckning

1. Sociala aspekter på regional planering. I. 2. värdepappersmarknaden. Fi. 3, Domstolar och eko-brott. Ju.

Statens 1984

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Domstolaroch eko-brott.[3] Finansdepartementet värdepappersmarknaden,[2] lndustridepartementet Socialaaspekterpå regionalplanering.[1]

1981» (15304

r.,'“

d I

Anm. Siffrorna inom klammerbetecknarutredningensnummeri den kronologiskaförteckningen.