SOU 1982:37

Kommunal planering i förändring

KOMMUNAL _ PLANERING

_ iförändring

' , Samverkan mellan

planeringen

KOMMUNAL PLANERING

1 förändring

Samverkan mellan stat och kommun

Förenklingar av - ,,,,,, _ _ _bOStadeÖrSÖI-jnings__ planeringen

' Betänkande av stat—kommungruppen

SME

& Statens offentliga utredningar 1982z37 Kommundepartementet

Kommunal planering i förändring Samverkan mellan— stat och kommun —

Förenklingar av bostadsförsörjningsplaneringen

Betänkande av stat-kommungruppen

Stockholm 1982

Omslag Johan Ogden Risbergs Tryckeri AB, Uddevalla

ISBN 91-38-07050—2 ISSN 0375-250X

Gotab, Stockholm 1982

Till statsrådet och chefen för kommundepartementet

Genom beslut den 24 april 1980 bemyndigade regeringen chefen för kommundepartementet att tillkalla en arbetsgrupp för att se över de statliga myndigheternas tillsyn och kontroll av

kommunal och landstingskommunal verksamhet.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 10 juni 1980 såsom ledamöter statssekreteraren Elisabeth Palm, ordförande, statssekreteraren Anders Arfwedson (entledigad fr.o.m. den 25 juni 1981), förbundsdirektören Rune Carlsson, förbundsdirektö- ren Sven Järdler (entledigad fr.o.m. den 15 november 1981), statssekreteraren Åke Pettersson, statssekreteraren Bengt Westerberg samt den 13 november 1981 direktören Sten-Sture Landström. Såsom sakkunniga förordnades den 10 juni 1980 departementsrådet Carl—Gunnar Peterson, departementsrådet Karl—Erik Strand (entledigad fr.o.m. den 15 december 1980)

samt den 15 december 1980 departementsrådet Lennart Grufberg. Såsom experter förordnades den 13 augusti 1980 avdelnings— chefen Bo—Gunnar Fransson, den 30 september 1980 sekreteraren Helge Dahlberg och förbundsjuristen Jan Sahlin samt den 21 oktober 1981 kammarrättsrådet Lennart Nordbeck. Till sekrete— rare förordnades den 13 juni 1980 planeringssekreteraren Jörgen Nilsson och till biträdande sekreterare den 21 maj 1981 assisten— ten Anita Eriksson.

Arbetsgruppen har antagit namnet stat-kommungruppen (Kn 1980:03).

Stat-kommungruppen har tidigare lagt fram förslag om förenk— lingar i den statliga tillsynen inom omsorgsvården och inom arbetsmiljösektorn. Förslag har också presenterats rörande för— enklad provning av elmätare m.m. (Ds Kn 1981:3), om besparingar och förenklingar inom kollektivtrafiken (Ds Kn 1981:11) och om förenklade byggbestämmelser (Ds Kn 1982:6). Studier pågår om bl.a. statlig styrning av kultur— och fritidssektorerna, hälso— och miljövårdsområdena samt av de statliga länsmyndigheternas tillsyn över kommuner och landstingskommuner. I en särskild rapport (Ds Kn 1981z4) Statsbidragen till kommuner och lands— tingskommuner har arbetsgruppen lämnat en samlad redovisning

av de specialdestinerade statsbidragen till kommuner och lands— &

tingskommuner.

Regeringen har den 23 april 1981 utfärdat förordningen (1981:305) om översyn av statliga myndigheters föreskrifter, anvisningar och råd. Vid översynen skall samråd ske med stat—kommungruppen. En samlad redovisning av de författningsregler och andra frågor som är aktuella i sammanhanget har utarbetats i syfte att ut— göra underlag och vägledning för myndigheternas översynsarbete samt för kontakterna med stat—kommungruppen (Ds Kn 1981:16).

En rapport har överlämnats till regeringen om arbetsgruppens verksamhet (Ds Kn 1981120).

Detta betänkande utgör en redovisning av stat—kommungruppens pågående översyn av den obligatoriska kommunala planeringen. Inledningsvis redovisas gällande bestämmelser om kommunal plan- läggningsskyldighet. Stat-kommungruppen anger därutöver allmänna principer för samverkan mellan stat och kommun i fråga om den kommunala planeringen. Slutligen framför stat—kommungruppen förslag till förenklingar i den statliga regleringen av kom— munernas bostadsförsörjningsplanering.

Stockholm i juni 1982

Elisabeth Palm

Jörgen Nilsson

I N N E H Å L L

SAlllHVFATTNING

N

bmw—a

NNNNNNNNNNNN ...-....

ARBETSGRUPPENS UTREDNINGSUPPDRAG

Principiella utgångspunkter Utredningsuppgifter

Utredningsarbetets allmänna uppläggning Arbetsgruppens översyn av den obligatoriska kommunala planeringen

GÄLLANDE BESEDdELSER OM DEN MJÖMDMLA PLANERINGEN

_.

Inledning

lx)

Varuförsörjningsplanering Trafikförsörjningsplanering Kommunal energiplanering Barnomsorgsplanering Skyddsrumsplanering Omsorgsplanering

OOxlO-U'I-låb—l

Planering inom hälso— och sjukvården

.9 Kommunalekonomisk planering .10 Fysisk planering .11 Kommunal beredskapsplanläggning .12 Bostadsförsörjningsplanering

ERFARENHETER AV DEN KODTHDUUDA BOSTADS- FORSÖRJNINGSPLANERINGEN

.1 Riksrevisionsverket om de kommunala bostads—

försörjningsprogrammen

11

11 11 12 13

15

15 17 20 24 26 29 32 32 35 35 37 39

47

47

5.2 KPP-projektet om den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen 3.3 Kommunerna och bostadsförsörjningen. En analys av bostadsbyggnadsplaneringen 3.4 Undersökning om kommunal bostadspolitik

4 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

4.1 Inledning

4.2 Allmänna principer för samverkan mellan stat och kommun i fråga om den kommunala planeringen 4.5 Förenklingar i den statliga regleringen av kommunernas bostadsförsörjningsplanering

BILAGOR

1. Kommittédirektiv

2. Sammanställning av obligatoriska kommunala planeringsformer

3. Bostadsstyrelsens föreskrifter till

förordningen (1978:597) om kommunala bostadsförsörjningsprogram (BOFS 1981z48)

60

70

77

85

87

SMlMNHUÄNING

Statsmakterna har ålagt kommunerna och landstingskommunerna ansvar för planeringen av en rad olika verksamheter. Exempel på obligatorisk kommunal planering är bostadsförsörjningspla— nering, trafikförsörjningsplanering, kommunal energiplanering, barnomsorgsplanering samt planering på civilförsvarsområdet och inom hälso— och sjukvården. Den statliga regleringen av den kommunala planeringen har framför allt tillkommit under 1960— och 1970—talen.

Stat-kommungruppen skall enligt sina direktiv bl.a. uppmärk- samma de bestämmelser som finns om kommunal planläggningsskyl— dighet. Syftet med stat—kommungruppens utredningsarbete är att vidga den kommunala handlingsfriheten och att begränsa kost— nadsdrivande statlig reglering. Arbetsgruppen skall även sträva efter att minska krångel och ta bort onödig byråkrati i rela— tionen mellan statliga och kommunala organ. Föreliggande be— tänkande utgör en redovisning av stat—kommungruppens pågående översyn av den statliga styrningen av den kommunala planeringen.

Arbetsgruppen redovisar inledningsvis en kartläggning av gäl— lande bestämmelser om kommunal planläggningsskyldighet (kapitel 2). Genomgången visar att de statliga kraven på kommunal pla— neringsverksamhet har varit en del av den offentliga samhälls— planeringens utbyggnad. Kraven har successivt vidgats i takt med att det kommunala ansvaret för olika verksamheter har ökat. Flera av planeringsformerna har initierats av statliga organ med relativt smalt verksamhetsfält. Den statliga regleringen

har byggts upp i takt med att problemen aktualiserats. Kraven i bestämmelserna när det gäller planeringens utformning, inne— håll och handläggning syftar främst till att tillgodose stat— liga sektoriella intressen.

Från kommunalt håll anser man att de statliga kraven på sekto— riell planering inte sällan är dåligt anpassade till de kommu— nala planeringsbehoven. I samband därmed har också understrukits att det i regel är på den kommunala nivån som resurser och behov inom de aktuella sektorerna skall sammanvägas. De statliga bestäm— melserna kan därigenom medverka till att försvåra den erforder—

liga samordningen av den samlade kommunala verksamheten.

Stat—kommungruppen redovisar sina överväganden och förslag i kapitel 4. Arbetsgruppen konstaterar att den nuvarande regle— ringen av den kommunala planeringen inte utgår från någon en- hetlig och konsekvent syn på ansvarsfördelningen och samverkans— behovet mellan statliga och kommunala organ. Stat—kommungruppen har därför ansett det angeläget att till ledning för en samlad bedömning av de obligatoriska planeringsformerna ange några allmänna principer för samverkan mellan stat och kommun i fråga om den kommunala planeringen. Dessa riktlinjer bör enligt arbets— gruppen kunna ligga till grund för statsmakternas överväganden beträffande såväl befintliga som eventuellt tillkommande plane-

ringsformer.

Stat—kommungruppen anger i betänkandet sammanfattningsvis följande allmänna principer:

o Kommunal planering skall utgå från kommunala mål och behov 0 En samordnad, resursanpassad och politiskt förankrad kommu- nal planering är av stor betydelse för såväl statliga som kommunala ställningstaganden

o Statsmakterna och kommunerna bör genom olika åtgärder främja

den kommunala nivåplaneringen (kommunplaneringen)

0 Statsmakterna bör i första hand främja den kommunala nivåplaneringen genom minskad reglering av den sektoriella

kommunala planeringen

o Statlig reglering av den sektoriella kommunala planeringen bör endast förekomma om särskilda skäl finns

0 De statliga kraven på kommunal planering som grund för

statsbidrag bör ersättas med kontroll i andra former

o Statens behov av uppgifter om den kommunala planeringen bör tillgodoses på annat sätt än genom reglerad planerings— verksamhet, t.ex. genom främst enkäter

0 Om obligatorisk kommunal planering förekommer bör den till sin utformning vara oreglerad

o Eventuell planeringsskyldighet för kommunerna skall ha lagstöd

o Planeringsskyldighet för kommunerna bör ej förekomma för fakultativ verksamhet

0 En statlig reglering av kommunal planering bör i första hand innebära att eventuella planer skall antas av full—

mäktige

o Statliga myndigheter bör ej ha rätt att ge ut föreskrifter för kommunal planering

Med utgångspunkt från dessa allmänna riktlinjer redovisar stat- kommungruppen förslag till förenklingar i den statliga regle— ringen av den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen (KBP). Till grund för förslagen ligger en redovisning av fyra olika studier som belyser den statliga styrningens effekter (kapitel 3).

Stat—kommungruppen anser att en översyn bör göras av den statliga

detaljstyrningen av bostadsförsörjningsprogrammens innehåll

och utformning. Arbetsgruppen föreslår att den särskilda för— ordningen om kommunala bostadsförsörjningsprogram ses över. Därvid bör övervägas om förordningen i sin helhet kan undvaras. När det gäller bostadsstyrelsens roll föreslår stat—kommungruppen att styrelsens rätt att utfärda föreskrifter tas bort. Bostads— styrelsen bör istället utveckla metoder och ge allmänna råd till kommunerna. Arbetsgruppens förslag innebär sarmranfattningsvis följande huvudsakliga arbetsfördelning mellan stat och kommun:

0. Lagfäst kommunal skyldighet att upprätta bostadsförsörj— ningsprogram

o Planeringen skall i princip vara oreglerad till form och innehåll

o Bostadsstyrelsen skall ha befogenhet att utge allmänna råd för kommunernas bostadsförsörjningsplanering

o Statens informationsbehov skall tillgodoses på annat sätt än genom reglerad planeringsverksamhet, t.ex. genom främst enkäter

1 .1

ARBETSGRUPPENS UTREININGSUPPDRAG

Pringipiella utgångspunkter

I direktiven (Dir 1980:39) anges följande principiella utgångs—

punkter för utredningsarbetet:

1 .2

Syftet är att den kommunala självstyrelsen skall stärkas och att sådan statlig normgivning och annan tillsynsverksamhet som medför ökade kostnader för kommuner och landstingskom—

muner skall begränsas

Arbetsgruppen bör sträva efter att minska krångel och ta

bort onödig byråkrati

Vid bedömningen av myndigheternas tillsyns- och kontroll- verksamhet bör arbetsgruppen göra en avvägning mellan olika intressen. Önskemålet om ökat lokalt inflytande måste våga tungt. Samtidigt måste enligt departementschefen kraven på samordning, lika tillgång till samhällsservice och rätts— säkerhet beaktas.

Utredningsuppgifter

I direktiven anges följande utredningsuppgifter:

En skyndsam översyn skall göras av myndigheternas normgiv— ningsverksamhet. I syfte att minska kommunernas och lands— tingskommunernas kostnader bör särskilt övervägas om det är

1 .3

nödvändigt att till alla delar behålla de krav på viss standard som ställs upp

Arbetsgruppen bör i samråd med riksrevisionsverket över— väga om ändringar behöver göras i begränsningskungörelsen i syfte att förbättra efterlevnaden och hindra de statliga myndigheterna att utfärda kostnadshöjande föreskrifter

Arbetsgruppen bör pröva behovet av och formerna för de statliga myndigheternas allmänna tillsyp över kommuner och landstingskommuner, dvs. sådan tillsyn som sker genom in— spektionsverksamhet e.d.

Arbetsgruppen bör uppmärksamma de bestämmelser om planläog- ningsskyldighet som finns för olika kommunala och lands— tingskommunala verksamhetsområden. Föreliggande betänkande utgör en delredovisning av denna utredningsuppgift.

Utredningsarbetets allmänna uppläggning

I några avseenden anges i direktiven hur utredningsarbetet bör bedrivas:

Som grund för sina ställningstaganden bör arbetsgruppen kartlägga hur myndigheterna i praktiken utnyttjar tillsyns— och kontrollbefogenheter gentemot kommunala och landstings— kommunala organ. Dessa undersökningar bör också omfatta de statliga länsmyndigheterna

Kommunerna och landstingskommunerna bör beredas möjlighet att framföra synpunkter och önskemål om förenklingar. Ar- betsgruppen bör ta till vara och bearbeta de förslag till besparingar i den kommunala verksamheten vad avser den statliga nonngivningen som blir resultatet av den besparings— katalog som förordas i 1980 års kompletteringsproposition

De statliga mypdigheterna förutsätts medverka i översyns— arbetet

— I begränsningskungörelsen anges att myndigheterna skall samråda med arbetsgruppen innan nya eller ändrade före- skrifter m.m. utfärdas som rör kommunal och landstings—

kommunal verksamhet.

- Samråd bör ske med kommittéer och särskilda utredare vars

uppdrag rör verksamhetsområden som arbetsgruppen behandlar.

— Utredningsarbetet bör pågå till den 30 juni 1983. En rapport skall lämnas till regeringen den 30 september varje år.

— Arbetsgruppen bör utarbeta förslag till ändringar i berörda lagar, myndighetsinstruktioner och andra författningar. Förslagen bör redovisas successivt.

- I första hand bör arbetsgruppen överväga förändringar på sådana områden där lättnader i den statliga detaljkontrol—

len framstår som särskilt angelägna. Kommittédirektiven återfinns som bilaga 1.

1.4 Arbetsgruppens översyn av den obligatoriska kommunala

planeringen

— Inom ramen för arbetsgruppens översyn har en kartläggning gjorts av de bestämmelser om planläggningsskyldighet som finns för olika kommunala och landstingskommunala verksam— hetsområden. En översiktlig redovisning av den nuvarande

statliga regleringen görs i detta betänkande.

— Stat—kommungruppen anger i betänkandet vissa allmänna prin— ciper för samverkan mellan stat och kommun i fråga om den kommunala planeringen. Dessa riktlinjer bör enligt arbets— gruppen kunna ligga till grund för statsmakternas övervägan— den beträffande såväl befintliga som eventuellt tillkommande

planeringsformer.

— Stat—kommungruppen redovisar i betänkandet förslag till förenklingar i den statliga regleringen av kommunernas bostadsförsörjningsplanering. Utredningsarbetet har i denna del skett i samråd och kontakt med bostadsdepar— tementet, bostadsstyrelsen och Svenska kommunförbundet.

- En översyn av de statliga myndigheternas normgivning av kommunal och landstingskommunal verksamhet pågår f.n. på regeringens uppdrag. I detta sammanhang kommer också be— stämmelser om kommunal planering att uppmärksammas, t.ex. beträffande barnomsorgsplanering och trafikförsörjnings- planering. Arbetet sker i samråd med stat-kommungruppen.

— Den fysiska planeringen, omsorgsplaneringen och skyddsrums— planeringen är f.n. föremål för överväganden inom kommitté- väsendet och regeringskansliet. Oversynsarbetet sker i kon— takt med stat-kommungruppen.

2 GÄLLANDE BESTÄMMELSER OM DEN KONT-lUNALA PLANERINGEN

2.1. Inledning

Under framför allt de två senaste årtiondena har det kommunala ansvaret för olika samhällssektorer ökat. Den snabba samhälls— omvandlingen har samtidigt vidgat behovet av planeringsinsatser från det allmännas sida. Den offentliga samhällsplaneringen har

byggts ut på såväl central, regional som lokal nivå.

I takt med ökade statliga planeringsambitioner under 1960—talet och 1970—talet har också större krav ställts på kommunala pla- neringsinsatser. Således har inte minst den statliga länsplane— ringen och den fysiska riksplaneringen förutsatt en förstärk— ning av kommunernas planering och en aktiv medverkan av kommu—

nerna .

Till denna bild hör att statsmakterna ålagt kommuner och lands- tingskommuner ansvar för planeringen av en rad olika verksam— heter t.ex. bostadsförsörjning, trafikförsörjning, energihus— hållning, varuförsörjning och barnomsorg. Ett stort ömsesidigt beroende mellan statlig och kommunal planering finns således.

Krav på den kommunala planeringen ställs emellertid inte endast från statliga organ. Kommunerna skall också planera sin verk— samhet utifrån anspråk som kommer från t.ex. de egna förvalt— ningsorganen, andra kommuner, organisationer, enskilda kommun- invånare och näringslivet.

Samtliga krav på olika kommunala insatser måste i sista hand vägas mot tillgängliga resurser. För att åstadkomma detta har man inom kommunerna utvecklat olika övergripande planerings— former. Ambitionen har därvid ofta varit att få till stånd en långsiktig och samordnad kommunplanering där ekonomiska, fysiska och sociala aspekter är sammanvägda. Uppläggningen kan variera kraftigt med hänsyn till de skiftande lokala förutsättningarna.

Ett gemensamt drag är att man i kommunerna dels försöker skapa ett planeringssystem som passar den egna kommunens förhållanden, dels söker samordna den kommunala verksamheten mot gemensamma mål.

Den offentliga samhällsplaneringens utbyggnad har varit en del av den offentliga sektorns expansion. Utvecklingen har medfört en rad nya såväl statliga som kommunala planeringsformer. På statlig sida har i första hand skett en förstärkning av nivå- planeringen. Med nivåplanering förstås en horisontellt inriktad planering som avser att samordna olika sektorsintressen på en viss nivå i organisationen. Exempel på sådana planeringsformer är på riksnivå den fysiska riksplaneringen och på länsnivå läns— planeringen.

På kommunal nivå har den statliga reformverksamheten inneburit att de kommunala organen ålagts en rad nya i huvudsak sektori— ella planeringsformer. Med sektorsplanering menas här en verti— kalt inriktad planering där planeringen sker med hänsyn till ett visst sektorsintresse. Flera av de nya planeringsfonnerna har initierats av statliga organ med ofta relativt smalt verksam— hetsfält. Samtidigt är det i regel på den kommunala nivån som resurser och behov inom olika verksamheter (bostäder, arbete, service, trafik m.m.) skall sammanvägas i en sektorsövergripande

planering.

I föreliggande kapitel görs en översiktlig genomgång av de stat— ligt reglerade kommunala planeringsformerna. Beträffande bostads— försörjningsplaneringen (avsnitt 2.12) ges en något utförligare redovisning. En sammanställning i tabellform av den statliga

styrningen av den kommunala planeringen har gjorts i bilaga 2.

Utgångspunkten för dessa redovisningar har varit att planerings— eller planläggningsskyldigheten skall vara föreskriven i lag eller förordning. En annan utgångspunkt har varit att kommunala organ skall svara för huvuddelen av planeringsarbetet. I de flesta fall innebär detta att de aktuella planeringsformerna

omfattar verksamheter med kommunalt huvudmannaskap.

Planeringsformer som innebär kommunal medverkan i statlig pla- nering, t.ex. länsplanering, redovisas ej. I några fall år kom— munal planering förutsättning för statliga resurstillskott till de kommunala huvudmännen eller till enskilda. Sådana planerings— former har i det följande redovisats som obligatoriska även i de fall man genom att avstå från statsbidrag kan undgå plan— läggningsskyldigheten.

2.2. Varuförsörjningsplanering

Under 1950— och 1960—talen skedde en omfattande strukturomvand— ling inom handeln. De problem som denna utveckling skapade i form bl.a. av butiksnedläggningar uppmärksammades tidigt i glesbygden. År 1973 beslutade riksdagen om statsbidrag till kommersiell service i glesbygd inom det s.k. inre stödområdet. Stödet bestod av investeringsstöd till dagligvaruhandeln och av hemsändningsbidrag till kommunerna. En förutsättning för

stöd var att kommunerna upprättade s.k. serviceplaner.

l butiksetableringsutredningens betänkande ( SOU 1973:15 ) och i distributionsutredningens betänkande ( SOU 1975:69 ) uppmärksam— mades kommunernas ansvar för den kommersiella servicen i såväl tätorter som glesbygd. Distributionsutredningen förordade att varje kommun skulle upprätta en varuförsörjningsplan. Planen

borde enligt utredningen antas av kommunfullmäktige och revi— deras årligen.

Fr.o.m. den 1 juli 1978 utvidgades det statliga stödet till att

omfatta försörjningen av dagligvaror och drivmedel i glesbygd, skärgårdar och andra liknande områden i hela landet. Förutom investeringsstöd och hemsändningsbidrag ingick i vissa undan— tagsfall dessutom driftstöd till näringsidkare.

Bestämmelserna om statligt stöd till kommersiell service i gles— bygd har fr.o.m. den 1 juli 1979 samordnats med andra stödåtgär— der i förordningen (1979 638) om statligt stöd till glesbygd. Statligt stöd kan enligt denna förordning utgå för att främja sysselsättning och service i glesbygd. Till kommuner kan sådant stöd utgå för

— kommersiell service (hemsändning av varor) — intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser, och

— samhällelig service

Landstingskommuner kan få stöd för samhällelig service.

Enligt förordningen ( 1979:638 ) lämnas stödet till kommersiell service i glesbygder till kommuner i form av hemsändningsbidrag och till näringsidkare i fonn av avskrivningslån, investerings- lån, kreditgaranti eller driftstöd. Stöd kan utgå endast om berörd kommun har planerat varuförsörjningen på sådant sätt att behovet av stöd kan bedömas (32 S).

Hemsändningsbidrag utgår till kommuner som i glesbygd helt eller delvis bekostar hemsändning till hushåll av dagligvaror (34 5).

Frågor om stöd till kommersiell service i glesbygder prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall samråda med berörd kommun samt med berörda köpmannaorganisationer och konsumentföreningar (58 S). Konsumentverket kan meddela föreskrifter i fråga om stöd till kommersiell service i glesbygder (80 S).

Gällande författningsbestämmelser innebär inget uttryckligt åläg— gande för kommunerna att upprätta varuförsörjningsplaner. Stat—

ligt stöd till kommersiell service i glesbygd lämnas däremot

endast till näringsidkare och kommuner om berörd kommun 'har planerat varuförsörjningen på sådant sätt att behovet av stöd

kan bedömas”.

Regeringen tog i prop. 1977/78:8 (s. 84—90) ställning till frågan om den kommunala varuförsörjningsplaneringen. Ställningstagandet innebär frivillighet i fråga om upprättande av sådana planer

och fritt val av ambitionsnivå och form för planeringen. I pro— positionen anges därutöver vissa allmänna riktlinjer för hur den varuförsörjningsplanering bör vara beskaffad som skall ligga till grund för beslut om statligt stöd till kommersiell service i glesbygd.

I planeringen bör enligt föredragande departementschefen ingå

en kartläggning av befolkningssituationen och handelns utform— ning och utvecklingstendenser inom i första hand glesbygder och skärgårdsområden. Vidare bör finnas en diskussion av olika tänk— bara åtgärder, i första hand inom dagligvarusektorn. Bland de åtgärder som kommunen kan överväga nämns stöd till nedläggnings— hotade butiker och anordnande av hemsändning. Berörs flera buti— ker eller större områden bör det enligt departementschefen vara naturligt att sammanfatta ställningstagandena i en varuförsörj— ningsplan för berörda områden. Varuförsörjningsplanerna bör en- ligt propositionen kunna vara översiktliga och revideras vid behov. Huvudsyftet bör vara att de kan ligga till grund för ställningstaganden till de stödåtgärder som kan föranledas av enskilda etablerings— eller nedläggningsplaner. Kommunerna skall inte vara skyldiga att ge in eventuella planer till länsstyrel— sen. Ett nära samarbete beräknas ändå komma till stånd i prak—

tiken.

Förordningen (1979:638) ger konsumentverket rätt att utfärda ytterligare föreskrifter för verkställighet i fråga om stöd till kommersiell service i glesbygder. Konsumentverket har inte med— delat några sådana föreskrifter för den kommunala varuförsörj- ningsplaneringen. Verket har däremot utarbetat ett antal s.k. vägledande exempel samt arrangerat utbildningskonferenser med

länsstyrelserna.

I mitten av 1970-talet hade drygt 30 kommuner varuförsörjnings— planer. Omkring 220 kommuner, däribland i stort sett alla gles— bygdskommuner, har f.n. antagit eller håller på med att utarbeta

planer.

2.3. Trafikförsörjningsplanering

I prop. 1977/78:92 om åtgärder för att förbättra lokal och regio— nal kollektiv persontrafik konstaterades att den trafikpolitiska målsättningen om en tillfredsställande trafikförsörjning inte kan uppnås utan en väl utbyggd kollektivtrafik. Mot denna bak— grund beslutade riksdagen våren 1977 om åtgärder som syftade till att ge förbättrade betingelser för den lokala och regionala per— sontrafiken.

Ansvaret för utbyggnaden av kollektivtrafiken preciserades genom riksdagsbeslutet. Huvudmannaskapet för den lokala och regionala kollektiva trafiken på landsväg skall utövas genom interkommunal samverkan mellan landstingskommunen och kommunerna i resp. län. Härigenom avses att en integrering av lokal och regional trafik samt en ökad samordning av trafikresurserna uppnås.

Enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv per— sontrafik skall i varje län finnas en huvudman, som ansvarar för den lokala och regionala kollektivtrafiken på väg. Ansvaret gäl— ler sådan linjetrafik för personbefordran som inte utgör komplet— teringstrafik. Trafikens omfattning skall anges i en trafikför— sörjningsplan som huvudmannen antar (5 1). Huvudmannaskap enligt lagen skall ha etablerats senast 1981-07—01; i Hallands, Göte— borgs och Bohus samt Älvsborgs län dock senast 1983—07—01.

Statsbidrag till lokal och regional linjetrafik i län, där huvud— mannaskap etablerats, utgår enligt förordningen (1978:443) om statligt stöd till viss kollektiv persontrafik.

Till lokal och regional linjetrafik samt kompletteringstrafik i län utan länshuvudman utgår statsbidrag enligt kungörelsen

(1973:639) om statligt stöd till lokal landsbygdstrafik och enligt förordningen (1975:192) om statligt stöd till regional landsbygdstrafik.

Därutöver utgår statsbidrag, oavsett om huvudmannaskap etable— rats eller ej, enligt förordningen (1978:446) om statligt stöd till viss skärgårdstrafik och förordningen (1978:447) om stat- ligt stöd till fjällflygtrafik.

Gemensam förutsättning för bidrag i samtliga nämnda former är att det finns en i vederbörlig ordning antagen trafikförsörj—

ningsplan.

Enligt förordningen (1978 443) om statligt stöd till viss kol— lektivtrafik skall således en av länshuvudmannen antagen trafik— försörjningsplan ges in till länsstyrelsen, som skall granska planen och kontrollera gjorda statsbidragsberäkningar (10 5). Därefter skall länsstyrelsen överlämna planerna till transport- rådet tillsammans med eget yttrande (12 5). Transportrådet med— delar sedan beslut i frågan om trafikförsörjningsplanen kan god—

kännas som underlag för ansökan om statsbidrag (13 5).

Trafikförsörjningsplan skall ange (11 5)

1 inriktningen, omfattningen och uppläggningen av trafikför- sörjningen i länet med hänsyn till föreliggande behov, var— vid linjetrafik och, i förekommande fall, kompletterings—

trafik och annan kollektiv trafik redovisas var för sig

lx) hur trafiken avses att samordnas med sådan trafik för vilken

annan huvudman än länshuvudmannen har ansvaret

3 hur trafiken är avsedd att utföras organisatoriskt och drifttekniskt

4 den taxa som skall tillämpas i trafiken

5 i fråga om linjetrafik, beräknat bidragsgrundande trafik— arbete och, i fall då länshuvudmannen har påtagit sig ansva— ret för kompletteringstrafiken, beräknade bidragsgrundande kostnader för denna

6 storleken av det statsbidrag som påräknas med hänsyn till

bestämmelserna i denna förordning

Ytterligare föreskrifter till förordningen meddelas av transport— rådet (21 5).

Sammanfattningsvis kan sägas att bestämmelserna i de aktuella förordningarna om antagen trafikförsörjningsplan som förutsätt— ning för statsbidrag i allt väsentligt fr.o.m. den 1 juli 1981 avser av länshuvudman antagen länsomfattande trafikförsörjnings— plan. Krav på av kommunen antagen lokal trafikförsörjningsplan föreligger endast — om länshuvudman inte tagit på sig ansvaret för trafiken och kommunen avser att söka statsbidrag - för sådan efterfrågestyrd kompletteringstrafik, skärgårdstrafik och fjäll— flygtrafik som bedrivs i kommunen.

I prop. 1977/78:92 om åtgärder för att förbättra lokal och regio— nal kollektiv persontrafik anförde departementschefen att bidrags— givningen borde vara planeringsanknuten. Departementschefen frmn— höll vidare att erfarenheterna av att låta bidragsgivningen grun— das på en planering av trafikresurserna på lokal och regional nivå överlag var goda. Den bidragsberättigade trafiken borde därför ingå i en av huvudmannen antagen trafikförsörjningsplan avseende den kollektiva trafikens omfattning och inriktning i länet. Huvudmannen borde vid upprättandet av planen utgå från det material som framkommit inom ramen för länsstyrelsens ar— bete med den regionala trafikplaneringen. Vidare borde vikten av att man fick en god samordning inom trafikförsörjningen och att man utnyttjade trafikresurserna rationellt beaktas. Mot bakgrund av att planen skall upprättas av en huvudman som har

att svara för all linjetrafik för personbefordran inom länet bedömde departementschefen att goda förutsättningar fanns för att samordningsfrågorna skulle få en tillfredsställande lösning.

För att den länsomfattande trafikförsörjningsplanen skulle kunna anpassas till de lokala förhållandena i länets olika delar borde den i lämpliga delar bygga på lokalt upprättade planer för varje enskild kommun. Härvid kunde också en behövlig samplanering med kommunala verksamheter såsom efterfrågestyrd kompletteringstra— fik, skolskjutsning, färdtjänst, bebyggelseplanering m.m. uppnås (s. 83).

Även innehållet i trafikförsörjningsplanerna berördes i den nämnda propositionen. Enligt departementschefen skulle planen innehålla följande.

Trafikalstrande faktorer, nuvarande transportförsörjning, mål— sättning och principer för trafikförsörjningen samt uppläggning av huvudmannens trafikförsörjning med angivande av bl.a. antal förbindelser och deras tidsmässiga förläggning. Vidare borde framgå samordning med sådan trafikförsörjning som kommunerna svarar för samt uppgifter om trafikerad vägsträcka och antal turer på varje sträcka. Även bidragsberättigad kompletterings— trafik, skärgårdstrafik och fjällflygtrafik borde framgå av planen oavsett om huvudmannen har påtagit sig ansvaret för denna eller ej. En beskrivning av regionens taxesystem skulle också ingå i planen (s. 94).

Enligt 21 5 i förordningen (1978 443) om statligt stöd till viss kollektiv persontrafik får transportrådet meddela ytterligare föreskrifter till förordningen. Transportrådet har med stöd av detta utfärdat ”Föreskrifter och allmänna råd för upprättande av trafikförsörjningsplan” (TFHP 1982/85 län med huvudman).

Föreskrifterna innehåller bl.a. en redovisning av villkoren för statsbidrag samt rekommendationer om innehållet i trafikförsörj- ningsplanerna. Lokal trafikförsörjningsplan skall i allt väsent— ligt innehålla samma uppgifter om resp. trafikslag som skall finnas i en länsomfattande trafikförsörjningsplan.

I enlighet med lagen (1978 438) om huvudmannaskap för viss

kollektiv persontrafik hade den 1 juli 1981 länshuvudmannen övertagit ansvaret för linjetrafiken i alla län utom i de tre västsvenska länen. I fem län (Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Blekinge och Västmanlands) hade länshuvudmannen där— utöver ansvaret för kompletteringstrafik m.m. I återstående 16 läiWMesäahskmmmmnamwwnm:%rsMa1Uahkodiwm därmed ålagda att upprätta lokal trafikförsörjningsplan om man önskar statsbidrag för denna trafik. För bidragsåret 1981/82 har 161 kommuner i dessa län upprättat och antagit lokal trafik—

försörjningsplan.

2.4. Kommunal enerOinlanering

Kommunernas åtgärder har i flera avseenden stor betydelse för utvecklingen på energiområdet såväl när det gäller användning— en av som försörjningen med energi. Beträffande energihushåll- ningen beslutade riksdagen våren 1978 om en tioårig energi— sparplan för befintlig bebyggelse. Kommunerna förutsätts med— verka bl.a. genom att bygga upp en besiktnings— och rådgiv— ningsverksamhet för genomförandet av energisparande åtgärder.

När det gäller bränsleförsörjningen är kommunerna stora för— brukare av eldningsolja för användning i kraftvärmeverk och hetvattencentraler. F.n. tillgodoses ca 25 % av värmeförsörj— ningen till bostäder och annan bebyggelse genom fjärrvärme. Kommunerna svarar för praktiskt taget all försörjning med fjärr— värme. Kommunerna har också ett dominerande inflytande inom el— distributionen och distribuerar elektrisk ström till ca 70 %

av landets elabonnenter. Det kommunala inflytandet i energi— sammanhang kommer också till uttryck i att kommunerna har huvudansvaret för samhällsplaneringen på lokal nivå.

I många kommuner har sedan länge förekommit någon form av ener- giplanering. Det har varit en naturlig del i framförallt el— och värmeverkens reguljära verksamhet. Kommunernas ansvar inom energiområdet regleras sedan år 1977 i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering. Enligt denna lag skall kommunerna i sin planering främja hushållningen med energi samt verka för

en säker och tillräcklig energitillförsel (l 5). Det åligger vi— dare kommunerna att undersöka förutsättningarna för att genom

samverkan med annan kommun eller betydande intressent på energi- området gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållning— en med energi eller för energiförsörjningen (2 5). Det kan t.ex. röra nyttiggörande av spillvärme.

Kommunernas planeringsansvar gäller främst den egna verksamhe- ten. Planeringsansvaret gäller också kommunernas samhällsplane— ring där energihushållningsaspekterna bör beaktas när frågor om markhushållning, bebyggelseplanering, kommunikationsleder m.m. behandlas. 1 byggnadsstadgan (l959:612) föreskrivs att plan— läggningen skall ske så att den främjar en god energihushåll— ning (9 5). Vidare föreskrivs att en byggnad skall utföras så att den möjliggör en god energihushållning (44 a 5). Utanför den kommunala energiplaneringen faller enskilda kommuninvåna—

res och företags egen energianvändning.

Enligt riksdagens beslut våren 1981 (prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 381) har lagen om kommunal energiplanering kompletterats med en bestämmelse (1981 601) som innebär att det fr.o.m. den 1 juli 1982 i varje kommun skall finnas en aktuell och av kom— munfullmäktige beslutad plan för att minska oljeanvändningen

i kommunen.

I prop. 1980/81:90 (bil. 1 5.370—371) sägs att en sådan plan bör innehålla ett program för hur olja för uppvärmning av be— byggelse skall kunna ersättas genom dels energihushållning, dels användande av elvärme, solvärme eller andra bränslen än olja, t.ex. kol, torv och skogsavfall. En riktpunkt för plane— ringen kan enligt propositionen vara att användningen av olja för uppvärmning bör ha minskats med 25—50 % fram till år 1985 och med 50—75 % till år 1990. Dessa riktpunkter, sägs vida- re, kan behöva varieras med hänsyn till de förutsättningar som kan föreligga i olika kommuner.

Den nya bestämmelsen om att planer för att minska oljeanvänd— ningen skall vara antagna av kommunfullmäktige motiveras med

att planerna därigenom kan få en bred politisk förankring i kommunerna.

Statens industriverk har på uppdrag av regeringen och i sam— råd med Svenska kommunförbundet och övriga berörda organ ut— arbetat allmänna råd för det praktiska planeringsarbetet.

Industriverkets roll i övrigt regleras i förordningen (l977:440) om kommunal energiplanering. Enligt förordningen

är kommun skyldig att lämna uppgift om fullgörandet av sina skyldigheter enligt energiplaneringslagen då statens industri— verk begär det (1 5). Det är inte närmare reglerat vilka upp— gifter som kommunerna bör lämna. Generellt sägs att uppgifter— na skall vara av väsentlig betydelse för statlig central och regional planering (2 5). Industriverket har inte getts befo— genhet att meddela föreskrifter om kommunal energiplanering.

2.5. Barnomsorgsplanering

Socialtjänstlagen (1980:620) trädde i kraft den 1 januari 1982. Samtidigt upphävdes lagen (l976:381) om barnomsorg. De centrala bestämmelserna i sistnämnda lag om samhällets service till barnfamiljerna har tagits in i socialtjänstlagen som en inte— grerad del av reglerna om socialtjänsten. För vissa övriga frågor som tidigare reglerades i barnomsorgslagen har bestäm- melser tagits in i socialtjänstförordningen (l98lz750).

Kommunernas ansvar för en planmässig utbyggnad av förskole— och fritidsverksamheten regleras av socialtjänstlagens 17 5. Där sägs också att i komnunen skall finnas en av kommunfull— mäktige antagen plan för denna verksamhet och att planen

skall avse en period av minst fem år.

Bestämmelser om socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter i fråga om socialtjänsten framgår av 55 67 och 68. Socialsty- relsen skall således ha tillsyn över socialtjänsten i riket samt följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av socialtjänstlagen kan socialstyrelsen

utfärda allmänna råd. Länsstyrelsen skall bl.a. följa social— nämndernas tillämpning av lagen och biträda dessa med råd i deras verksamhet. Det bör i sammanhanget understrykas att so— cialstyrelsen genom socialtjänstlagen fått en ändrad roll gentemot kommunerna beträffande barnomsorgsfrågorna. Enligt barnomsorgslagen (13 5) hade socialstyrelsen således befogen— het att utfärda s.k. vägledande information. Uppgiften har i socialtjänstlagen preciserats till en rätt att ge allmänna

råd.

I socialtjänstförordningen (4 &) anges att i kommunens plan för förskole— och fritidsverksamheten skall redovisas behovet av förskolor, familjedaghem, fritidshem och andra förskole— och fritidsverksamheter inom kommunen och på vilket sätt detta behov skall tillgodoses. Enligt 5 5 skall kommunen ge in planen samt årligen redovisa beslutade förändringar i den till länsstyrelsen i länet. Länsstyrelsen lämnar en kopia av planen och senare ingivna handlingar till socialstyrelsen.

En mycket stor andel av de kommunala resurserna tas f.n. i anspråk för att uppfylla det ansvar som åläggs kommunerna beträffande barnomsorgen. Samtidigt utgår det betydande stats— bidrag till kommunerna som stöd i driften av bl.a. daghem och fritidshem. Bidrag utgår f.n. enligt följande förordningar

— Förordningen (l976:396) om statsbidrag till daghem och fritidshem

— Kungörelsen (l9ö8z236) om statsbidrag till kommunal famil— jedaghemsverksamhet

— Förordningen (l977:628) om statsbidrag till hemspråksträ— ning i förskolan

— Förordningen (l981:251) om anpassning av statsbidrag m.m.

I de nämnda förordningarna finns ingen uttrycklig koppling mellan kommunernas planering av barnomsorgen och statsbidrags— givningen till kommunernas egen verksamhet. Enligt förordning— en (l976:396) utgår statsbidrag däremot till daghem och fri- tidshem som drivs av annan än kommunen endast om daghemmet

eller fritidshemmet ingår i kommunens barnomsorgsplan (l 5). På motsvarande sätt är antagen barnomsorgsplan förutsättning för statsbidrag till hemspråksträning som anordnas av annan än kommunen enligt 1 5 förordningen (l977:628).

Fr.o.m. den 1 januari 1983 har riksdagen beslutat att ett nytt statsbidragssystem för barnomsorgen skall införas (prop. 1980/81 205, SoU 1981/82 1, rskr 38). I propositionen ges inget entydigt besked om sambandet mellan den kommunala barn— omsorgsplaneringen och det nya statsbidragssystemet. Enligt departementschefen (s. 35) ”bör kommunernas planering och ut— formning av barnomsorgen inte redovisas till socialstyrelsen som underlag för utbetalning av statsbidrag. I ansökan om statsbidrag bör således kommunerna endast ange de kostnader som föreligger i kommunen som helhet”. Senare sägs (s. 36) att ”en förutsättning för erhållande av statsbidrag skall som f.n. vara att verksamheten finns angiven i kommunens barnom— sorgsplan". Som ovan anförts framgår av gällande författning— ar emellertid att ett uttryckligt plankrav som villkor för stats— bidrag endast föreligger när verksamheten bedrivs av annan än kommunen. Nya bestämmelser om statsbidragsgivningen fr.o.m. år 1983 kommer att anges i en särskild förordning.

Socialstyrelsen hade t.o.m. år 1981, som tidigare redovisats, i barnomsorgslagen bemyndigande att utfärda vägledande informa— tion till kommunerna. I socialtjänstlagen har socialstyrelsens befogenheter preciserats till att avse en rätt att utfärda all- männa råd. I skriften "Vägledning inför kommunernas barnom— sorgsplanering, 198211” ges vägledning för arbetet med barn— omsorgsplanen för åren 1983—87. Publikationen är utgiven vid årsskiftet 1981/82 och är en tillämpning av socialtjänstlagen. Skriften är i det närmaste identisk med motsvarande vägledning utgiven år 1980 med stöd av barnomsorgslagen.

Den av socialstyrelsen rekommenderade tidsplanen för barnom— sorgsplaneringen utgår från att socialnämnden i april—maj skall besluta om förslaget till barnomsorgsplan. Förslaget förutsätts bli remitterat till politiska, fackliga och andra

lokala organisationer under april—juni. Remissvar sammanställs av facknämnden eller kommunstyrelsen i början av hösten. Fack— nämnden bör enligt vägledningen få möjlighet att yttra sig över remissvaren. Därefter tar kommunstyrelsen ställning till barnomsorgsplanen som sedan antas av kommunfullmäktige. Detta beslut bör enligt socialstyrelsens mening i tiden sammanfalla med besluten om kommunens budget för nästkommande år eller för flerårsbudgeten. Den av fullmäktige antagna barnomsorgs— planen och statistik över befintlig verksamhet den 31 decem— ber sänds senast den 31 mars påföljande år till länsstyrel- sen/socialstyrelsen resp. statistiska centralbyrån.

Socialstyrelsens vägledning innehåller därutöver bl.a. anvis— ningar till statistikredovisningen, förslag till disposition av barnomsorgsplan 1983—87 samt anvisningar för beräkningar av behovet av daghem, fritidshem, deltidsgrupper och barn-

vårdare.

Z.6 Skyddsrumsplanering

Grundläggande bestämmelser om civilförsvaret finns i civilför— svarslagen (1960:74). Enligt 1 5 denna lag har civilförsvaret till uppgift att utöva sådan verksamhet för rikets försvar som avser att skydda och rädda liv och egendom vid anfall mot riket och som inte åvilar försvarsmakten samt annan likartad verk— samhet. Vid 1975 års riksmöte beslutades om en genomgripande omarbetning av civilförsvarslagens skyddsrumsbestämmelser. Den väsentliga förändringen jämfört med tidigare är att skydds— rum nu skall tillkomma efter en kommunal planering och enligt kommunala beslut.

Skyddsrum skall anordnas i orter som bedöms kunna bli särskilt utsatta vid stridshandlingar (22 5). Dessa s.k. skyddsrumsorter bestäms av regeringen. Skyddsrum skall mer än tidigare anpassas till och planeras för de antagna verkliga behoven. För detta ändamål har införts regler om särskild skyddsrumsplanering i de kommuner där skyddsrum skall anordnas (23 S). Planeringen

skall avse inte bara behovet och produktionen av skyddsrum i anslutning till samhällsbyggandet utan också åtgärder för att avhjälpa brist på skyddsrumsplatser i redan byggda områden.

Bestämmelser om skyddsrumsplan finns i skyddsrumsförordningen (1979290). Skyddsrumsplanen antas av kommunen (3 5) men skall

i vissa delar fastställas av länsstyrelsen (6 5). När skyddsrums— planen har antagits och i tillämpliga delar fastställts åligger det kommunen att tillse att planen genomförs (27 5 civilförsvars— lagen). Genomförandet skall ske i den omfattning som tillgäng— liga medel och övriga omständigheter medger.

Skyddsrum skall anordnas i samband med att nya anläggningar och byggnader uppförs. I första hand bör skyddsrum anordnas i ut- rymme som är avsett att under fredstid användas för annat än

skyddsrumsändamål (29 5 civilförsvarslagen).

Den som avser att uppföra en ny anläggning eller byggnad inom skyddsrumsort skall anmäla detta till kommunen (32 5 civilför— svarslagen). Det åligger sedan kommunen att lämna den som gjort anmälan besked om skyddsrum skall anordnas eller inte. Vid pröv— ning av ansökan om byggnadslov ankommer det på byggnadsnämnden att tillse att byggnadsföretaget stämmer överens med tidigare lämnat skyddsrumsbesked (33 S civilförsvarslagen). Föreligger inte besked får byggnadslov inte meddelas. Den som anordnat skyddsrum har rätt att få ersättning av statsmedel (53 5 civil—

försvarslagen).

Det åligger kommunen att inrätta och utrusta skyddsrum i be— fintlig anläggning eller byggnad samt på mark som är avsedd som allmän plats (40 5 1 mom civilförsvarslagen).

Kommunen skall således för varje skyddsrumsort upprätta en skyddsrumsplan. Den skall omfatta ortens bebyggelse och bör dessutom innefatta områden som är planlagda för framtida be— byggelse eller områden där bebyggelse kan förväntas. Bestämmel— ser för skyddsrumsplanering innehållande föreskrifter, anvis—

ningar och allmänna råd ges ut av civilförsvarsstyrelsen. En uttalad strävan är att inordna skyddsrumsplaneringen i den kom— munala planeringen.

Skyddsrumsorten skall delas in i skyddsrumsområden. Detta syftar till att skapa hanterliga enheter för planeringsarbetet och att underlätta beslut om skyddsrumsbesked.

Principen vid indelningen i skyddsrumsområden är att människorna skall beredas skydd inom det område där de befinner sig.

Det totala behovet av skyddsrumsplatser skall anges dels för varje skyddsrumsområde, dels för hela orten. Behoven beräknas med hänsyn till befintlig och planerad bebyggelse samt med ut— gångspunkt i det största antal personer som under dag resp. natt i allmänhet vistas inom skyddsrumsområdet.

Enligt nuvarande regler skall länsstyrelsen fastställa skydds—

rumsplanen i fråga om 1 skyddsrumsortens gränser 2 indelning av orten i skyddsrumsområden

3 det totala behovet av skyddsrumsplatser i varje skydds—

rumsområde

I planeringsbestämmelserna har också införts begreppet utred— ningsområde med hänsyn till att vissa kommuner av olika skäl

kan ha svårigheter att få fram underlag för skyddsrumsplanerna.

Utredningsområden skall ersättas av skyddsrumsområden så snart förhållandena medger. Fastställelseprövning skall ske senast efter tre år från det att planen i övrigt fastställts.

2.7. Omsorgsplanering

Enligt 8 5 lagen (1967 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen) åligger det varje landstings— kommun att upprätta en plan för hur omsorgerna om utvecklings— störda skall anordnas. Planen skall uppta de inrättningar för ut— vecklingsstörda som behövs. Planerna fastställs — i den del som avser särskolan — av regeringen eller den myndighet som regering— 1 en bestämmer. I

Drivs en inrättning för utvecklingsstörda av någon annan än sta—

ten eller en landstingskommun, skall den vara godkänd i den ord— ning som regeringen bestämmer. Sådant godkännande krävs också för verksamhet, som innebär att annan än staten eller en lands— tingskommun tar emot utvecklingsstörda för yrkesmässigt bedriven

undervisning eller vård. Detta framgår av 10 å omsorgslagen.

Frågan om fastställelse av planer — i den del planerna gäller i annan verksamhet än särskolan — och om godkännande av inrättning eller verksamhet har slopats fr.o.m. år 1982 efter förslag från

stat—kommungruppen.

Bestämmelser om den statliga tillsynen över omsorgsverksamheten finns i huvudsak i 13 5 omsorgslagen och 8—9 55 omsorgsstadgan. , Enligt 13 5 omsorgslagen utövas högsta tillsynen av skolöversty— relsen och socialstyrelsen med den fördelning som regeringen be— stämmer. För varje inrättning för psykiskt utvecklingsstörda skall

en av dessa myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet. Bestämmel—

serna om tillsynen i omsorgsstadgan reglerar arbetsfördelningen % mellan skolöverstyrelsen och socialstyrelsen samt hur myndig— heternas inspektionsverksamhet bör bedrivas.

2.8. Planering inom hälso— och sjukvården

Sjukvårdslagstiftningen innehåller bestämmelser om skyldighet för ? sjukvårdshuvudmännen att bedriva planeringsverksamhet. Enligt sjukvårdslagen (1962:24Z) skall sjukvårdsstyrelse verka för

största möjliga planmässighet i sjukvården (10 5).

I sjukvårdskungörelsen (1972:676) sägs att sjukvårdsstyrelse efter samråd med berörda myndigheter bör göra upp översikts— planer för sjukvården och olika grenar av denna (4 S). Folk— tandvårdskungörelsen (1972:637) ålägger landstingskommunerna att fastställa en plan över folktandvården inom landstings— » kommunerna (3 5). Av planen skall framgå indelningen i tand- vårdsdistrikt, tandpoliklinikernas art, antal och belägenhet

samt antalet tandläkartjänster.

Nuvarande reglering innebär således skyldighet för sjukvårds— huvudmännen att bedriva sjukvårdsplanering men däremot inget krav på att särskilda sjukvårdsplaner skall upprättas. Beträf— fande folktandvården åläggs huvudmännen att upprätta och fast- ställa ett plandokument med visst bestämt innehåll. En effekt av bestämmelserna är att de sjukvårdsplaner som finns är av mycket skiftande karaktär.

När det gäller regionsjukvårdens planering beslutade riksdagen år 1980 om ett tillägg (1981:52) till sjukvårdslagen. Enligt 37 5 får regeringen föreskriva att riket skall delas in i re— gioner för hälso— och sjukvård som berör flera landstingskom— muner. Landstingskommunerna skall samverka i frågor som rör' sådan hälso— och sjukvård. Bestämmelsen innebär en lagfäst planeringsskyldighet för landstingskommunerna när det gäller regionsjukvården. Det ankommer på sjukvårdshuvudmännen själva att komma överens om samverkansformer och genomförande av planeringen.

2.9. Konnunalekonomisk planering

Enligt 4 kap. 3 5 kommunallagen (19771179) skall kommun och landstingskommun årligen upprätta budget för nästa kalenderår. Budgeten skall innehålla en plan för ekonomin under budgetåret. I planen skall redovisas de anslag som skall utgå och täckningen

av medelsbehovet med angivande av skattesatsen. Budgeten skall

utgå från ställningen enligt de avslutade räkenskaperna för

året före det år då budgeten upprättas.

Det har inte ansetts nödvändigt att närmare än så reglera inne— hållet i budgeten. Kommunallagen innehåller således inga be—

stämmelser om kommunalekonomisk flerårsplanering.

Förslag till budget skall göras av kommunstyrelsen resp. för— valtningsutskottet före oktober månads utgång. Budgeten skall fastställas av kommunfullmäktige resp. landstinget före novem- ber månads utgång (4 kap. 4 S kommunallagen ).

Frågan om en eventuell lagreglering av flerårsbudgeteringen togs upp av kommunallagsutredningen i betänkandet Enhetlig kom- munallag (SOU 1974 99, s. 308). Utredningen konstaterade att något önskemål härom inte framkommit och att en flerårsbudget inte kan vara bindande i fråga om skatteuttag och således sakna egentliga rättsverkningar. Enligt utredningen fanns det i då aktuellt läge inte anledning att i något avseende reglera den kommunala ekonomiska flerårsplaneringen i komnmnallagen.

Föredragande departementschefen anförde i kommunallagspropo— sitionen ( prop. 1975/76:187, s. 500 ) att behovet av ekonomisk långtidsplanering är ganska väl tillgodosett i kommunerna och landstingskommunerna och att det därför är opåkallat att reg— lera eller omnämna den kommunala flerårsbudgeteringen i kommu— nallagen. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionens och kommunallagutredningens förslag.

Försöksverksamhet med kommunalekonomisk långtidsplanering (KELP och LKELP)startade år 1969. Redovisning av KELP och LKELP är f.n. ingen författningsenlig kommunal uppgift. Industridepar— tementet ansvarar för KELP-undersökningarna. För genomförandet svarar statistiska centralbyrån i samverkan med bostadsstyrel—

sen och länsstyrelserna.

År 1974 träffades avtal mellan Landstingsförbundet och social—

styrelsen om direkt samarbete beträffande årliga LKELP—undersök- ningar. Samarbete förekommer numera också med statistiska central- byrån. LKELP—materialet insamlas av Landstingsförbundet, som ock—

så svarar för statistikproduktionen.

Undersökningarna om den kommunalekonomiska långtidsplaneringen kan sägas ha två syften. Å ena sidan skall undersökningarna ge statsmakterna en överblick av den kommunala ekonomin. Å andra sidan avses undersökningarna indirekt stimulera kommunerna och landstingskommunerna att förbättra sin ekonomiska planering. Försöksverksamheten har efter hand utvecklats till att i första

hand vara ett informationssystem mellan stat och kommun.

2.10. Fysisk planering

Det förekommer många olika former av planering för bebyggelse och markanvändning. I byggnadslagstiftningen regleras dock en- bart generalplan, regionplan, stadsplan, byggnadsplan och tomt— indelning. Annan fysisk planering - t.ex. kommunöversikter, områdesplaner, dispositionsplaner, planutredningar m.m. — saknar

författningsstöd och har främst betydelse som utredningsmaterial.

I byggnadslagens (1947z385) inledande bestämmelser (1-8 55) fast— slås att i princip all mark som avses användas för bebyggelse skall planläggas. För att mark skall få användas till bebyggelse förutsätts att den prövas vara lämpad för ändamålet från allmän

synpunkt. En sådan prövning sker vid planläggningen.

Generalplan anger grunddragen för marks användning inom kommunen. Regionplan upprättas för samordning av flera kommuners plan— läggning. Bestämmelser om generalplan finns i byggnadslagens 9—23 55 och om regionplan i 126—133 55. Genom en ändring är 1972 i byggnadslagen fick regeringen befogenhet att föreskriva att kommun Skall redovisa generalplan för tillgodoseende av visst

riksintresse (10 a 5).

Närmare reglering av bebyggelsen sker genom stadsplan (24—37 55 byggnadslagen) eller byggnadsplan (107—118 55 samma lag). Vidare stadgas att i fall där stadsplan fastställs tomtindelning av byggnadskvarter skall ske så att detta ändamålsenligt kan be— byggas i överensstämmelse med stadsplanen.

Generalplan antas av kommunfullmäktige. Regionplan antas av för— bundsfullmäktige. Befogenhet att anta stadsplan och byggnadsplan ankommer i princip på kommunfullmäktige, men kan delegeras till byggnadsnämnden. För samtliga planformer innebär bestämmelserna att planerna för att bli gällande skall fastställas av statlig myndighet. Fastställandet sker i regel av länsstyrelsen. I vik—* tigare planfrågor kan ärendet underställas regeringens prövning.

Fastställd plan har rättsverkningar.

Uppgiftsfördelningen beträffande den fysiska planeringen innebär att riksdag och regering ansvarar för den allmänna målsättningen och för den lagstiftning som reglerar planväsendet. Regeringen

har vidare genom fastställelse— och besvärsprövning viktiga upp—

gifter inom området. Fastställelse av planer är dock som ovan

anförts i huvudsak delegerad från regeringen till länsstyrelserna.

Statens planverk utövar allmän uppsikt över planläggningen. Ver— ket har bl.a. också till uppgift att ge råd och vägledning för planläggningen enligt 3 5 instruktionen (1967 329). Planverket har således på planväsendets område endast befogenhet att ge icke bindande rekommendationer till kommuner, enskilda eller andra myndigheter. Begreppet anvisningar har mönstrats ut från byggnadsstadgan (76 5 2 mom.) och från planverkets instruktion.

Länsstyrelsernas uppgifter inom planväsendet handläggs huvud— sakligen på planenheten inom planeringsavdelningen. Länsstyrel— sen har till uppgift att utöva tillsyn över planläggningen inom länet, inklusive fastställelseprövning och besvärsprövning. Vidare har länsstyrelserna att följa kommunernas arbete med

den fysiska planeringen.

Kommunerna har tilldelats viktiga uppgifter inom planväsendet. Det viktigaste instrumentet är det s.k. planmonopolet, som ger kommunerna rätt att anta planer enligt byggnadslagen och därmed

i praktiken bestämma var, när och hur bebyggelse skall ske.

Vid den kommunala prövningen av planförslag (förslag till gene- ralplan, regionplan, stadsplan och byggnadsplan) skall utöver bestämnelserna i byggnadslagen och byggnadsstadgan även beaktas innehållet i ett stort antal andra lagar som rör markanvändning och bebyggelseplanering. Vidare måste hänsyn tas till av skilda myndigheter utfärdade normer, riktlinjer, allmänna råd och re-

kommendationer.

Planverket skall enligt sin instruktion ge råd och vägledning för kommunernas fysiska planering, dvs. ge icke bindande rekom— mendationer. Verket strävar numera efter att behandla större ämnesområden samlat. Med denna inriktning på arbetet har bl.a. frågor om bostadsområdenas, trafiksystemens och arbetsområdenas planering behandlats.

2.11 Kommunal beredskapsplanläggping

Bestämmelser om den kommunala beredskapsplanläggningen finns i lagen ( 1964:63 ) om kommunal beredskap. Kommunerna och lands— tingskonmmmezna är skyldiga att under beredskapstillstånd utöva verksamhet även till förmån för sådan befolkning från annan kom— mun eller landstingskommun som till följd av krigsskada, utrym— ning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande för—

hållanden tagit uppehåll inom kommunen (1 5).

Enligt 6 5 åligger det kommunerna och landstingskommunerna att redan i fredstid vidta de förberedelser som behövs för att de

skall kunna fullgöra sina uppgifter under beredskapstillstånd.

Enligt 7 5 lagen om kommunal beredskap får länsstyrelsen, om det behövs med hänsyn till beredskapsuppgifternas omfattning

eller betydelse, förordna att kommunen eller landstingskommunen

skall upprätta och anta en särskild plan där beredskaps— förberedelserna redovisas. Vid planläggningen skall kommunen eller landstingskommunen samråda med länsstyrelsen. När planen antagits skall den insändas till länsstyrelsen.

7 5 fick sin nuvarande lydelse genom ändring fr.o.m. den 1 juli 1981. Tidigare gällde att plan för kommun skulle underställas länsstyrelsen för godkännande. Underställningsförfarandet har tagits bort och ersatts med en uttrycklig bestämmelse om samråd med länsstyrelsen.

Kommuner och landstingskommuner som har upprättat beredskaps— plan har enligt 16 5 rätt till statsbidrag med 90 procent eller den större del av planläggningskostnadens belopp som regeringen bestämmer. När plan upprättas första gången skall planläggninvs— kostnaden beräknas efter grunder som regeringen fastställer. Bidrag kan dock utgå efter den faktiska kostnaden, om komnmnen eller landstingskommunen begär det inom två månader från den dag då den fick del av förordnandet om planläggning.

Enligt 14 5 åligger det länsstyrelsen att följa tillämpningen av lagen. Länsstyrelsen skall därvid tillse att såväl förbe— redelsearbetet som själva verksamheten bedrivs på ett ändamåls— enligt sätt samt samordnas med annan beredskapsplanläggning och försvarsverksamhet. Underlåter kommun eller landstingskommun att vidta åtgärd som åvilar den enligt lagen eller enligt före— skrift som meddelats med stöd av lagen får länsstyrelsen, om rättelse inte kan vinnas på annat sätt, förelägga kommunen eller landstingskommunen lämpligt vite eller också själv vidta den åtgärd som skyldigheten avser (20 5).

För att handha vissa centrala samordningsuppgifter rörande den kommunala beredskapsplaneringen har en särskild myndighet, riks— nämnden för kommunal beredskap, inrättats. Riksnämmden har bl.a. utfärdat allmänna anvisningar för beredskapsplanläggning.

2.12. Bostadsförsörjningsplanering

Uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun inom bostadsförsörj— ningens område innebär att kommunerna har ansvaret för planering och genomförande av bostadsförsörjningen medan staten i huvud— sak står för de finansiella insatser som behövs för att garan— tera bostadsbyggandet. Denna arbetsfördelning fastlades redan i slutet av 1940—talet. Riksdagen skall enligt denna ordning årligen göra en bedömning av det totala bostadsbyggandet. Byg— gandets omfattning regleras bl.a. genom ramar för den statliga

långivningen.

Sedan riksdagen bestämt en bostadsbyggnadsplan och ramar för den statliga långivningen beslutar regeringen efter förslag från bostadsstyrelsen om fördelningen på län av låneramar. Samtidigt beslutar regeringen om tillståndsramar för det icke statsfinansierade bostadsbyggandet. De kommunala bostadsför— sörjningsprogrammen utgör ett underlag för denna fördelning

av ramar.

Systemet med fastställda ramar för det statligt belånade bo— stadsbyggandet har enligt beslut av statsmakterna år 1980 slo— pats tills vidare. Länsstyrelserna har dock rätt att fastställa ramar för en kommun om det behövs med hänsyn till regionalpoli—

tiska intresuen.

Bostadsförsörjningen blev den första kommunala verksamhetsgren där kommunerna ålades att upprätta sektorsplaner. Det skedde i 1947 års lag (19471523) om kommunala åtgärder till bostadsför— sörjningens främjande m.m., den s.k. bostadsförsörjningslagen. Denna lag reglerar än i dag kommunernas grundläggande befogen— heter och skyldigheter inom bostadsförsörjningens område. I bostadsförsörjningslagen infördes en skyldighet för kommuner med mer än 10 000 invånare att upprätta s.k. bostadsförsörj— ningsplaner. Planerna skulle avse en period av tio år och inne- hålla riktlinjer för bostadsproduktionens omfattning och inrikt—

ning m.m.

De nuvarande bestämmelserna gäller fr.o.m. den 1 januari 1979 (prop. 1977/78:93). De innebär att kommunerna fortlöpande skall upprätta bostadsförsörjningsprogram som skall antas av kommune fullmäktige. I propositionen anförde föredragande departements— chefen följande (5. 176):

"Sedan år 1974 är samtliga kommuner skyldiga att årligen upprätta bostadsbyggnadsprogram. Vissa kommuner är dessutom skyldiga att komplettera programmen med ett särskilt bostadssaneringsprogram. Befogenheten att ålägga kommunerna sistnämnda skyldighet är de— legerad till bostadsstyrelsen som har lämnat föreskrifter härom för ca 110 kommuner. Till ledning för kommunernas arbete med pro— grammen rekommenderar bostadsstyrelsen vissa arbets— och redo— visningsmetoder samt utarbetar blanketter där bostadsbehov, mål— sättningar och genomförandeförutsättningar närmare skall klar— läggas.

Boendeutredningarna har föreslagit att dessa båda program förs samman och i viss mån utvidgas till ett bostadsförsörjningspro— gram, avsett att markera en helhetssyn på kommunernas insatser för bostadsförsörjningen. Jag delar uppfattningen att alla bo— stadsförsörjningsåtgärder bör baseras på inventeringar av befint- liga brister och att sanering av beståndet inte längre motiverar särskilda planeringsmetoder. Avvägningar mellan ny— och ombygg— nadsverksamhet bör ske i ett sammanhang för att tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas på bästa sätt. Då särskilda sane— ringsprogram för några år sedan infördes var det för att stats— makterna ville initiera en planmässig ombyggnadsverksamhet. Erfarenheterna från hittills upprättade saneringsprogram bör nu kunna tas till vara för att centralt utveckla ett enhetligt pla— neringsinstrument. Jag förordar således utredningarnas förslag i denna del. Utformningen av de nya programmen bör självfallet göras i nära samråd med Svenska kommunförbundet. Härigenom bör de kommuner som hittills har varit befriade från skyldigheten att upprätta särskilda saneringsprogram utan alltför stora in— satser kunna anpassa sig till den nya programmetoden. Mina över— väganden i anslutning till behandlingen av ramsystem för ny— och ombyggnad ger ytterligare uttryck för den helhetssyn som bör prägla ny— och ombyggnadsverksamheten.

Mot bakgrund av vad jag nu förordat bör även nuvarande benäm— ning på programmen ändras så att den bättre täcker den helhets— syn som programmet bör ge uttryck för.

Jag föreslår därför att benämningen bostadsbyggnadsprogram i bostadsförsörjningslagen ersätts med bostadsförsörjningsprogram.

Boendeutredningarna har också föreslagit vissa förändringar av programmets innehåll. Förutom det enligt min mening självklara att programmet måste bygga på nödvändig kunskap om hushållens boendeförhållanden, kräver målet om en allsidig hushållssamman— sättning enligt utredningarna att programmen skall kunna belysa

bostadsförhållanden i olika bostadsområden. En sådan belysning kan vara en nödvändig förutsättning för ett åtgärdsprogram som syftar till att komma till rätta med segregationsproblem och sociala missförhållanden i ett visst område. Det bör vara en uppgift för bostadsstyrelsen att i sin metodutveckling beakta detta önskemål. Jag vill emellertid stryka under att bostads— styrelsen i sina råd och anvisningar för programmen måste be— akta kommunernas varierande förutsättningar för programverk— smnheten.

1 sammanhanget vill jag också erinra om uttalandena i prop. 1977/78:76 angående behovet av samordning mellan planeringen för energihushållning i befintlig bebyggelse och kommnnernas planering för sanering, ombyggnad och stadsförnyelse. Till denna fråga finns det anledning att återkomma när kommunernas verksam— het med rådgivning och besiktning av fastigheter från energi— hushållningssynpunkt har utvecklats och erforderlig kapacitet för verksamheten har byggts upp.

Boendeutredningarna vill också konplettera bostadsförsörjnings— programmen med uppgifter om lokaler av betydelse för de boende i ett område. De lokaler som är aktuella är t.ex. barnstugor, fritidslokaler etc.

För egen del anser jag det vara självklart att en mängd investe— ringar i ett bostadsområde har betydelse för hur området funge— rar för de boende. Det kan förutom de tidigare nämnda invente— ringarna gälla skolor, butiker, social service, idrottsanlägg— ningar, trafikförsörjning och inte minst verksamheter av skilda slag. Jag vill med anledning av att Svenska kommunförbundet ser en fara i en utvidgning av bostadsbyggnadsprogrammet i före- slagen omfattning framhålla att programmen inte bör utformas så att de ersätter annan sektorsplanering. Formerna för den kommunala översiktliga integrerade planeringen bör inte heller regleras utifrån en sekters behov. Det bör därför ankomma på bostadsstyrelsen att i nära samråd med kommunförbundet och sta— tens planverk dels överväga förutsättningarna för en utvidgning av bostadsförsörjningsprogrammen, dels i vilken omfattning och på vilket sätt det är lämpligt att införa olika uppgifter i programmen.

Med anledning av kommunförbundets farhågor vill jag stryka under att bostadsförsörjningsprogranmets grundläggande syfte är att vara kommunernas samlade handlingsprogram för bostadsförsörj— ningen. Programmet är ett av de många sektorsprogram som kommu— nerna f.n. arbetar med. Programmet utgör också en informations— källa till statsmakterna och därmed ett underlag för beslut i —olika bostadspolitiska frågor av övergripande natur. Att läns— bostadsnämnderna lämnar synpunkter på programmen vid sin årliga granskning är ett exempel på att staten kan göra kommunen upp— märksam på omständigheter av betydelse för den kommunala plane— ringen utan att därmed ingrepp görs i den kommunala självstyrel— sen.

Att staten behöver vissa uppgifter ur programmen för bl.a. den

regionala planeringen förändrar självfallet inte programmens primära uppgift att vara ett kommunalt handlingsprogram för bostadsförsörjningen. Programmens funktion som grundval för uppgifter till statliga myndigheter bör dock ses mot bakgrund av den uppfattningen att all uppgiftsinsamling, vare sig det gäller från enskilda till samhället eller mellan olika sam— hällsorgan bör begränsas så långt det är möjligt.

Boendeutredningarna har också föreslagit att bostadsförsörj— ningsprogrammet skall antas av kommunfullmäktige. Syftet härmed är att förankra programmet T_den lokala politiska debatten. Enligt min mening är det av mycket stor betydelse att programmen behandlas i sådan ordning att medborgarnas krav på insyn och möjlighet till påverkan av beslutsprocessen tillgodoses. Om besluten fattas i kommunfullmäktige förstärks också den allmänt omfattade uppfattningen om kommunernas ansvar för bostadsför— sörjningen. Jag föreslår därför att bostadsförsörjningsprogram— met skall antas av kommunfullmäktige.

Boendeutredningarna har också föreslagit en skyldighet för kom— munerna att göra bostadssociala inventeringar med syfte att få djupare kunskaper om bostadsområdena och ett gemensamt plane— ringsunderlag för olika kommunala förvaltningar, bostadsföretag m.fl. Inventeringarna skall avse dels bostadsförhållandena, dels bostadsmiljöns förutsättningar i fråga om kontakter mellan de boende, dels de boendes tillgång till och behov av verksamheter och arbetsplatser i bostadsområdet. Som lämpliga inventerings— områden pekar utredningarna särskilt på nya områden med sådana miljömässiga brister att de har blivit problemområden. En mino— ritet i utredningarna reserverar sig dock mot en lagfäst skyl— dighet för kommunerna på detta område.

Remissinstanserna delar utredningarnas uppfattning om behovet av bostadssociala inventeringar. I många fall anses dock kommu— nernas resurser otillräckliga för att de skall kunna fullgöra detta.

Den helhetssyn, som enligt vad jag tidigare har förordat, bör gälla för bostadsförsörjningsprogrammen gäller självfallet också underlaget för dessa program. Erfarenheterna från såväl äldre bostadsområden med ensidig lägenhetssammansättning och med brist på service och gemensamhetslokaler som nyare områden med ensidig bebyggelse, bristfällig yttre miljö och avsaknad av förutsätt— ningar för gemensamma aktiviteter visar på nödvändigheten av en bred social syn på bostadsområdenas utformning. Underlaget för planeringen måste därför tillgodose kommunernas behov av att kunna bedöma hur ett bostadsområde kommer att fungera även i andra avseenden än den enskilda lägenhetens möjligheter att till— godose allmänna standard— och kvalitetskrav. Jag anser alltså att bostadssociala inventeringar med den utformning boendeut— redningarna har föreslagit har en stor uppgift att fylla.

Även vad utredningarna anfört om inventeringarnas allmänna syften och innehåll kan jag i stort sett ansluta mig till. Jag vill särskilt peka på inventeringarnas betydelse som ett gemensamt

planeringsunderlag för olika kommunala förvaltningar och bostads— företag och som en kanal för att fånga upp de boendes egen upp— fattning om hur ett bostadsområde bör utformas. Härigenom kan bl.a. sociala hänsyn och de boendes intressen beaktas på ett bättre sätt i den kommunala planeringen.

Som Svenska kommunförbundet har anfört måste emellertid bostads- sociala inventeringar ses som en naturlig del i beslutsunder— laget för den kommunala planeringen. Eftersom kommunerna allmänt ansluter sig till önskemålet om bostadssociala inventeringar, utgår jag från att sådana kommer till stånd i den utsträckning som är önskvärd och lämplig utan att de görs obligatoriska. Härigenom undviks nya statliga regleringar av den kommunala planeringen samtidigt som en anpassning till den enskilda kom— munens förutsättningar blir möjlig. Föreskrifter i ämnet bör således inte utfärdas.

En betydande erfarenhet på detta område finns samlad på central nivå bl.a. genom det arbete som har bedrivits av bostadssociala delegationen (Bo l975:01) och inom bostadsstyrelsens boende- miljödelegation. Statens planverk och Svenska kommunförbundet har också sedan länge insamlat och bearbetat erfarenheter inom samma fält.

Det bör ankomma på bostadsstyrelsen att från sina utgångspunkter medverka i utvecklande av metoder för bostadssociala invente— ringar med utgångspunkt i boendeutredningarnas förslag samt att sprida kännedom om hur dessa lämpligen utnyttjas som underlag för bostadsbyggnadsprogrammen. Arbetet bör fortgå i nära sam- arbete med Svenska kommunförbundet, statens planverk och andra berörda myndigheter. Denna medverkan i ett väsentligt utveck— lingsarbete ligger i linje med den nya inriktning av bostads— styrelsens uppgifter som jag kommer att förorda senare."

Kommunernas ansvar för att upprätta och fastställa program slås fast i 3 5 bostadsförsörjningslagen (1978z379) som har följande lydelse.

”Kommun skall fortlöpande upprätta bostadsförsörjningsprogram i syfte att främja att bostadsbyggandet inom kommunen förbereds och genomföres på ett ändamålsenligt sätt.

Bostadsförsörjningsprogram skall antagas av konmwnfullmäktige. Bostadsförsörjningsprogram skall upprättas efter samråd med myndighet som regeringen bestämmer och tillställas myndigheten.”

I anslutning till lagändringen utfärdades förordningen (1978z397) om kommunala bostadsförsörjningsprogram som har följande lydelse.

1 5 Kommunen skall varje år för de fem närmast följande kalen— deråren upprätta bostadsförsörjningsprogram som avses i 3 5 lagen (l947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörj— ningens främjande m.m.

Z 5 I bostadsförsörjningsprogram skall anges omfattning och in— riktning av ny— och ombyggnad av bostäder och sådana lokaler som tillgodoser servicebehov i bostadsområden. I den omfattning kom— munen finner lämpligt anges även andra åtgärder som behövs för att främja bostadsförsörjningen.

3 5 Bostadsförsörjningsprogrammet skall innehålla uppgifter om behovet av åtgärder som avses i 2 5, förutsättningarna för att genomföra dem och planeringen av genomförandet.

4 5 Kommuner som ingår i ett område, vilket kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende, skall samverka och samråda med varandra när bostadsförsörjningsprogram upprättas.

När kommun upprättar bostadsförsörjningsprogram skall den sam— råda med länsbostadsnämnden och om det behövs med annan läns— myndighet.

5 S Länsbostadsnämnden skall inhämta länsstyrelsens yttrande över bostadsförsörjningsprogranmet. Nämnden skall därefter med eget yttrande över programmet överlämna detta till bostadssty— relsen.

Nämnden skall vidare på grundval av programmet lämna övriga läns— myndigheter de uppgifter som kan behövas för myndigheternas verk— samhet.

6 5 Föreskrifter för verkställigheten av denna förordning med— delas av bostadsstyrelsen.

Förordningen återges även i bilaga 3.

Statsmakternas intentioner är således enligt prop. 1977/78:93 att bostadsförsörjningsprogrammen skall ge uttryck för en hel— hetssyn på boendet där ny— och ombyggnad liksom andra åtgärder behandlas i ett sammanhang. I propositionen understryks också att programmen är kommunala planeringsinstrument. De är alltså i första hand till för kommunerna själva och inte för staten.

Bostadsstyrelsen har enligt förordningen (1978r397) befogenheter att ge ut föreskrifter till de kommunala bostadsförsörjnings— programmen (6 5). De gällande föreskrifterna (BOFS l98lz48) har begränsats i förhållande till tidigare preciseringar av varje

paragraf i förordningen och avser nu i huvudsak den obligatoriska rapporteringen av uppgifter ur programmen. I skriften ”Kommunala bostadsförsörjningsprogram” som tillställs kommunerna redovisas gällande författningar samt bostadsstyrelsens kommentarer till verksamheten. Bostadsstyrelsens nuvarande föreskrifter har följande lydelse.

”Arbetet med bostadsförsörjningsprogrammet bör inriktas på att ge en samlad bedömning av hushållsutvecklingen, bostadsmarknaden och förhållandena i olika bostadsområden. I vissa avseenden bör utredningar och underlagsmaterial avse en längre tidsperiod än fem år.

Kommunens bostadsförsörjningsprogram samt särskilt sammanställda uppgifter på blanketter, som fastställs av styrelsen, skall senast den 1 februari varje år redovisas i tre exemplar till länsbostadsnämnden. I redovisningen skall ingå en karta, där de bostadsområden i vilka ny— eller ombyggnad planeras under pro— gramperioden finns angivna.

Blanketterna fogas härvid som bilagor och i förminskat skick. I blanketterna skall lämnas uppgifter om dels bedömningar av bostadsbyggnadsbehovet dels planerade åtgärder för bostadsför- sörjningen.

Onfattning och inriktning av planerad nybyggnad och ombyggnad av bostäder skall anges i antal lägenheter med fördelning efter hustyp, lägenhetsstorlek och upplåtelseform. Vidare anges för nybyggnad av bostäder om de planeras bli finansierade med stat— liga bostadslån. Nybyggnad av lokaler som planeras bli finansie- rade med statliga bostadslån eller med lån enligt kungörelsen (19732400, senast ändrad 19802336) om statligt stöd till allmänna samlingslokaler redovisas i m ungefärlig bruttoarea.

För varje nybyggnadsprojekt skall redovisas planerat system för värmeförsörjning.

Kommentarer m.m. i anslutning till föreskrifterna lämnas i skrif— ten ”Kommunala bostadsförsörjningsprogram 1980—1984.”

Föreskrifterna inklusive av bostadsstyrelsen infordrade blanket—

ter återfinns i bilaga 3.

Kommunala bostadsförsörjningsprogram för perioden 1982—1986 skall enligt föreskrifterna således ha redovisats till länsbostadsnämn— den senast den 1 februari 1982. Redovisningen består av kommunens

egen programbandling samt en sammanställning av uppgifter om

kommunens bostadsplanering på av bostadsstyrelsen fastställda blanketter. Inför de senaste programomgångarna har föreskrifter och kommentarer inte arbetats om. Bostadsstyrelsens skrift från år 1979 inför programomgången 1980—1984 har ej förändrats utan är fortfarande tillämplig för programomgången 1982-1986. Vissa förenklingar av blanketterna har dock gjorts inför den senaste programomgången.

Bostadsstyrelsen sammanställer, bearbetar och kommenterar årligai de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen. Resultaten redovisas ienrmmmtzmmsåMSUttnlbla.samlgakmmmmr.Dama rapportering av programverksamheten är också avsedd att vara en utgångspunkt för statsmakternas ställningstaganden och åtgärder i övergripande bostadspolitiska frågor. I första hand har pro— grammen utgjort ett viktigt underlag under de år som bostads— byggnadsplanen för riket samt fördelningen av ramar på län och kommuner utgjorde ett viktigt fördelningsinstrument.

Av bostadsstyrelsens sammanställning av de kommunala bostadsför— sörjningsprogrammen för perioden 1981—1985 framgår att samtliga landets 279 kommuner har redovisat program för denna period. Av de 279 kommunerna redovisade 196 kommuner annat material än blan— ketter. Av dessa hade ca 90 kommuner utformat sina program enligt de nya intentionerna för bostadsförsörjningsplanering mot ca 50 kommuner föregående års programomgång.

I betänkandet Kommunerna och näringslivet (SOU l982:20) före— slår utredningen om kommunal kompetenslagstiftning att bestänv melserna i 1 och 6 55 i bostadsförsörjningslagen (19471523) mn kommunernas befogenheter överflyttas till kommunallagen (1977zl79).

3 ERFARENHETER AV DEN KOP'IMUNALA BOSTADSFÖRSÖRININGS— PLANERINGEN

I detta kapitel redovisas fyra olika studier som belyser den statliga styrningens effekter på den kommunala bostadsförsörj—

ningsplaneringen.

3.1 Riksrevisionsverket om de kommunala bostadsförsörjnings—

I'O rammen ww____m_____

Riksrevisionsverket (RRV) har inom ramen för sin förvaltnings— revision av statliga myndigheter granskat bostadsverkets insat— ser för att följa och främja den kommmala planeringen av bostads— försörjningen. Granskningen har särskilt tagit sikte på de kom— munala bostadsförsörjningsprogrammen. Resultatet har i maj 1980 redovisats i revisionsrapporten ”Bostadsverket och de konununala

bos tadsförsörjningsprogranmen" .

RRV understryker att programmen enligt statsmakternas beslut och intentioner är korrmunala planeringsinstrument. Bostadsstyrelsen föreskriver att kommunerna skall redovisa dels bostadsförsörj- ningsprogram, dels vissa uppgifter ur programmen sammanställda på redovisningsblanketter som styrelsen fastställer. Detta inne— bär att kommunerna är ålagda att upprätta ett handlingsprogram som skall användas som ett planeringsinstrument för kommunens egna behov. Dessutom skall kommunen till staten redovisa vissa uppgifter på blanketter som således i huvudsak är avsedda att fungera som ett rapporteringsinstrument utformat efter statens

behov av information .

Kommunerna upprättar normalt ett program bestående av redo— visningsblanketter samt i varierande grad kommentarer till dessa. I flertalet kommuner utgör blanketterna i stort sett f kommunens samlade handlingsprogram för bostadsförsörjningen. ] Detta skulle innebära att bostadsförsörjningsprogrammet, vars j grundläggande syfte är att vara ett kommunalt handlingsprogram och planeringsinstrument, i flertalet kommuner företrädesvis redovisas på blanketter som i huvudsak är utformade för ett annat syfte, nämligen att ge staten information. Enligt RRV är det emellertid svårt att bedöma i vilken utsträckning som denna redovisningsfonn styr själva planeringsverksamheten.

RRV ifrågasätter om inte utformningen av redovisningssystemet med tiden kommit att motverka det övergripande syftet med pro— gramverksamheten, nämligen att främja tillskapandet av lokala, kommunala handlingsprogram för bostadsförsörjningen. RRV anser därför att bostadsstyrelsen bör utvärdera redovisningssystemets inverkan på den kommunala planeringen. hbt bakgrund av bl.a. en sådan utvärdering bör styrelsen överväga hur den obligatoriska redovisningen av uppgifter ur programmen skall läggas upp så att inte det övergripandet syftet med progranwerksamheten kommer att motverkas.

Länsbostadsnämnderna granskar, sammanställer och bedömer kom— munernas program. Programredovisningen innebär att nämnderna får ”förhandsinformation” om vilka projekt som kan bli aktuella för långivning under de närmaste åren. Den verksamhet som bedrivs vid länsbostadsnämnderna har dock relativt kort planeringshori- sont. Det är därför främst den ettåriga s.k. kreditivlistan som används vid planering av nämndernas verksamhet och kontakter med kommunerna. Bostadsstyrelsen gör sammanställningar av pro— ; grammaterialet. Dessa tjänar som ett underlag för att följa ut- ! vecklingen av den planerade bostadsproduktionen.

Programmaterialet skall bl.a. ligga till grwid för ställnings— taganden och åtgärder i frågor av övergripande, bostadspolitisk * karaktär. En förutsättning härför är att planeringen följs upp

och analyseras mot bakgrund av de bostadspolitiska målen. I bo— stadsstyrelsens sammanställning och rapportering av resultaten

från programomgångarna förekommer emellertid inte någon egentlig analys av materialet eller någon diskussion om relevansen i de redovisade sammanställningarna.

RRV anser att bostadsstyrelsen i större utsträckning bör kunna utnyttja planeringsresultaten i sin egen verksamhet och i rapporteringen till statsmakterna genom att i högre grad an- vända materialet för analyser och uppföljningar. Bostadsstyrel- sen bör vidare utvärdera programmens tillförlitlighet för att få någon indikation på deras värde som rapporteringsinstrument och beslutsunderlag.

RRV noterar att bostadsstyrelsen har inriktat verksamheten på att följa snarare än främja utvecklingen av den kommunala pla— neringen. Beträffande länsbostadsnäjmderna gäller allmänt att endast en begränsad del av verksamheten kan ägnas åt ett aktivt

stöd för den kommunala planeringen.

RRV anser att bostadsstyrelsen bör utveckla sin främjande funk— tion genom att i större utsträckning än vad som nu förekommer satsa på att förmedla kunskaper och erfarenheter. I anslutning härtill bör styrelsen söka utvärdera eller ta initiativ till utvärderingar av programmens värde som instrument för att främja utvecklingen av den kommunala planeringen.

Den helhetssyn på boendet som bl.a. sammanslagningen av bostads- byggnads— och bostadssaneringsprogrammen skulle vare ett uttryck för har ännu inte i någon större utsträckning avspeglat sig i råd och exempel till ledning för kommunernas planering. En an— strängning att intensifiera och utvidga denna verksamhet synes

dock vara förestående.

Bostadsstyrelsen bör vidare enligt RRVs mening förstärka sin metodutvecklande verksamhet vad avser dels områden som styrelsen

traditionellt arbetat med, dels "nyare” områden av stategisk

betydelse för att uppnå den helhetssyn på boendet som skall prägla de kommunala programmen. Styrelsen bör dessutom utvärdera den behovsbedömningsmetod som f.n. tillämpas samt utveckla eller ta initiativ till att utveckla metoder för prognoser som även beaktar efterfrågan.

RRV föreslår sammanfattningsvis med anledning av revisionen att bostadsstyrelsen:

o utvärderar programmens värde som instrument för att i olika

avseenden följa och främja kommunal planering av bostads— försörjningen

o använder och följer upp planeringsresultaten bättre, bl.a. i sin rapportering till statsmakterna, alternativt ersätter det omfattande och heltäckande uppgiftsinsamlandet med ett enklare förfarande

o utvecklar sin främjande verksamhet genom att i större ut— sträckning satsa på att förmedla kunskaper och erfarenheter samt i detta syfte tar initiativ till att utökade planerings— kontakter kommer till stånd mellan länsbostadsnämnder och kommuner

3.2 KPP—projektet om den kommunala bostadsförsörjnings—

planeringen _

Forskningsprojektet ”Den kommunala planläggningen och planerings— processen" (KPP—projektet) initierades under år 1977 av Statens råd för byggnadsforskning. Huvudsyftet med KPP—projektet var att få fram en bredare och mer heltäckande beskrivning av den kommunala planeringen.

I projektet studerades åtta kommuner med olika egenskaper, näm— ligen Robertsfors, Ljusdals, Grums, Örebro, Solna, Alingsås, Tingsryds och Ängelholms kommuner. Åtta olika forskare deltog i projektet. Resultaten redovisades i juni 1980 i elva rapporter. Tre former av långsiktig kommunal planering specialstuderades

och presenterades i separata rapporter, ekonomisk flerårspla— nering, bostadsbyggnadsprogram och fysisk översiktsplanering. Andra aspekter som togs upp i forskningsarbetet rörde bl.a. samordning, demokrati, synen på människan i planerna och

planering som social process.

I forskningsrapporten ”KPP-projektet om kommunala bostadsbygg— nadsprogram” (R 3:1981) konstateras att bostadsförsörjningen ofta har en central plats i kommunernas planering och kan spela en stor kommunalpolitisk roll. Rapporten behandlar hur arbetet med de kommunala bostadsförsörjningSprogrammen (KBP) går till

i kommunerna, vilken roll KBP har i den kommunala planeringen och hur tillförlitlig KBP är. Huvudvikten är således lagd på interna kommunala frågor som sambanden mellan olika planerings— sektorer och samspelet nwllan olika aktörer. Vissa frågor kring den statliga styrningen av bostadsförsörjningsplaneringen be—

lyses också.

En aspekt på statlig styrning tas upp i samband med behandling av hur arbetet i kommunerna med KBP bedrivs. Därvid framhålles att KBP i många kommuner är en central del i planeringssystemet och bl.a. utgör ett underlag för den ekonomiska flerårsplane— rdngen.Ur detta perspektiv betecknas handläggningen i kommunerna som anmärkningsvärd, dels därför att så få deltar i handlägg— ningen, dels därför att så begränsade konsekvensbedömningar görs av KBP. En förklaring till detta uppges kunna vara att det finns av staten ålagda blanketter och inlämningstidpunkter. Just detta kan försvåra egna rutiner och anpassning till övrig planering ikmmmmna

Andra slutsatser som berör relationen stat-kommun är att de re— dovisningsblanketter som infordras har en för hög detaljerings- grad, att i KBP inte klart skiljs mellan mål, beslut och pro— gnoser samt att det är stor skillnad mellan bostadsbyggandet i KBP och det verkliga byggandet.

I rapporten ställs frågan om KBP behövs. Det konstateras att

statsmakternas användande av KBP främst har rört fördelningen av kvoter mellan län och kommuner. Denna aspekt har emellertid under l970—talet alltmer förlorat i betydelse i takt med minsk— ningen av bostadsbyggandet. Erfarenheterna av KPP—projektet tyder på att KBP ofta har brister i tillförlitligheten, vilket rimligen bör göra det riskfyllt för olika myndigheter och ex— terna intressenter att grunda sin planering på KBP.

I rapporten görs bedömningen att det borde finnas enklare och minst lika pålitliga sätt för de centrala myndigheterna att få underlag för de bedömningar som de behöver göra. Ur denna aspekt bedöms inte KBP behövas som statligt obligatorium, särskilt inte i den nuvarande formen med ett femårigt perspektiv och osäkra uppgifter om hustyper, upplåtelseformer och lägenhets—

fördelningar.

3.3 Kommunerna och bostadsförsörjningen. En analys av

bostadsbyggnadsplaneringen ___ __

I doktorsavhandlingen ”Kommunerna och bostadförsörjningen”, publicerad i april 1981, har Bengt Norrving studerat den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen. Materialet har hämtats från kommunernas bostadsbyggnadsplaner och från intervjuer med företrädare för berörda kommuner och länsorgan. [ undersökningen ingår 115 kommuner i tio län.

De huvudsakliga undersökningsresultaten behandlar innehållet i och utfallet av bostadsbyggnadsplaneringen. Således redovisas och analyseras det planerade bostadsbyggandets omfattning, in- riktning och tidsmässiga fördelning. Vidare behandlas i vilken omfattning det planerade bostadsbyggandet förverkligas och vilka orsaker som finns till bristande överensstämmelse mellan plan och verklighet. Av särskilt intresse i förevarande samman— hang är den del av undersökningen som tar upp bostadsbyggnads— planeringens roll i den kommunala planeringen.

I undersökningen görs en uppdelning av planeringen i form och innehåll. Med planeringens form förstås dess uppläggning och

organisation. Norrving konstaterar att kännetecknande för flera planeringsverksamheter inom olika sektorer är att organisation och uppläggning har beslutats centralt medan själva planeringen genomföres på regional eller lokal nivå. Genom att styra verk— samhetens form hoppas statsmakterna uppnå även ett riktigt innehåll. I avhandlingen har intresset koncentrerats till planeringens innehåll. Vissa slutsatser dras dock även beträff—

ande bostadsbyggnadsplaneringens organisation och uppläggning.

Bl.a. konstateras att kommunernas bostadsbyggnadsplanering nästan uteslutande består i upprättandet av KBP. Denna pla— nering är för närvarande en etablerad verksamhet i kommunerna. Intervjuresultaten visar entydigt på den stora betydelse kom- munerna tillmäter bostadsbyggnadsplaneringen. Däremot ställer sig en del, framförallt små, kommuner tveksamma till de av bostadsstyrelsen rekommenderade arbetsmetoderna. Dessa anses av kommunerna som alltför omfattande för deras behov. Ett byggande av några få småhus årligen kräver inte en omfattande planering som upprättandet av ett KBP är.

Av avhandlingen framgår att de befolkningsmässigt stora konmnmer— na med sitt omfattande bostadsbyggande däremot anser den rekom— menderade arbetsmetoden otillräcklig. Dessa kommuner använder sig av egna, mer kvalificerade metoder och bostadsbyggnadspro— grammet upprättat enligt bostadsstyrelsens anvisningar är att

se som endast en redovisning till statliga myndigheter. För

den stora mängden kommuner är däremot den obligatoriska redo— visningen på de fastställda blanketterna deras enda bostads—

byggnadsplanering.

Även om själva planeringsverksamheten är begränsad till uppätt— andet av KBP är det emellertid en rad åtgärder som därefter måste vidtagas för att bostadsbyggandet skall kunna förverkligas. Åtskilliga beslut i det sammanhanget måste betecknas som strategiska. Dit får räknas kommunens kontroll över marken, dvs. de åtgärder som vidtas för markförvärv o.d., den fysiska pla— neringen samt gatu— och ledningsarbete.

Stora delar av programverksamheten består i ganska mekaniska be— räkningar. Det kan finnas en risk att dessa drar till sig in— tresset från de strategiskt viktiga åtgärderna. Den uniformitet som eftersträvas i redovisningen av programmen kan enligt för— fattaren leda till att hela planeringsarbetet blir för stereo— typt. Detta är givetvis ett problem med generella anvisningar över huvud taget. De är kanske väl anpassade för den genom— snittliga kommunen, men för omfattande för den lilla och otill—

räckliga för den stora kommunen.

Programverksamheten tillskapades för att ge en bättre samordning av de olika åtgärder som behöver vidtagas för bostadsbyggandet. Resultaten från intervjuerna tyder på att de kommunala bostads— byggnadsprogrammen väl har fyllt detta syfte. Flera konmmner har framhållit att de framförallt har fått en realistisk syn på tidsåtgången för olika åtgärder. Företrädare för länsbostads— nämnderna ansåg genomgående att kommunernas bostadsbyggnads— planering, och därmed bostadsförsörjningen, skulle vara avsevärt sämre om kommunerna inte vore ålagda att upprätta KBP. Denna uppfattning har också framhållits av företrädare för kommunerna.

Bostadsbyggandet är en central fråga för kommunerna. Planeringen för detsamma blir i flera fall i hög grad styrande för annml kommunal planeringsverksamhet. Det krävs dock ett i absoluta

tal ganska omfattande bostadsbyggande för att kommunala åt— gärder inom andra sektorer såsom skola, barnomsorg och hälsovård skall påverkas i någon högre grad. Åtskilliga åtgärder inom dessa sektorer baseras dock på det planerade bostadsbyggandet som redovisas i progranmen. Om det planerade bostadsbyggandet inte förverkligas blir en del åtgärder onödiga eller vidtagna vid fel tidpunkt vilket kan orsaka betydande kostnader.

När det gäller bostadsbyggnadsplaneringens innehåll framhålles att ett syfte med att låta kommunerna ansvara för planeringen är att lokala förutsättningar och preferenser skall kunna på— verka utformningen av bostadsbyggandet. Resultaten tyder på att såväl omfattning som inriktning av bostadsbyggandet i hög grad

| i

förklaras utifrån kommunspecifika förhållanden. Sammanfattnings— vis framhålls i avhandlingen att kommunerna därför kan sägas ha en ganska betydande handlingsfrihet beträffande utformningen av bostadsbyggandet.

3.4. Undersökning om kommunal bostadspolitik

Med stöd från Statens råd för byggnadsforskning genomförs för närvarande vid statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet en undersökning om kommunal bostadspolitik. Under— sökningen ingår som en del i ett avhandlingsarbete av fil. kand. Bo Malmsten. Hela undersökningen kommer att redovisas i en rapport våren 1983. En första bearbetning av enkätundersökningen har gjorts för stat-kommungruppens räkning.

fråggatällaiagat_osh_uadsråöbiinaeaaunpläaaiiag

Syftet är att försöka beskriva och analysera hur den bostads— politiska planeringen går till på kommunal nivå, dess samband med övrig kommunal planering samt slutligen och huvudsakligen, hur genomförandet utformas.

Undersökningen baseras dels på massdata, dels på fallstudier i fem utvalda konnmner. Massdataundersökningen sker genom en— käter till samtliga kommuner. Fallstudierna sker i fem urvals— konmmmer och avser åren 1978—1981. De utvalda kommunerna är

Avesta, Gislaved, Huddinge, Höör samt Östersund.

Enkäterna har sänts ut i två versioner till samtliga kommuner, en till kommunstyrelsens ordförande samt en till kanslichefen. Genom enkäterna görs bl.a. försök att kartlägga KBP-processen. Ges politiska direktiv, vilken förvaltning är huvudansvarig? Vilka interna förvaltningar, nämnder och styrelser och eventu— ella externa intressenter deltar i arbetet? Går KBP—förslaget på remiss, har man kontakt med angränsande kommuner vid upp— görandet av KBP, förekonmer någon form av medborgarinflytande, behandlas KBP—förslaget i partiorganisationen är andra frågor

som tas upp i undersökningen.

Vidare ställs frågor om politiska meningsskiljaktigheter före— kommer i bostadspolitiken och vad dessa i så fall avser samt om KBst status och betydelse för annan kommunal planering.

När det gäller genomförandedelen undersöks bl.a. genomförande— graden i KBP, eventuella avvikelser och dess orsaker. Dessutom behandlar en del frågor hur genomförandet organiseras. Andra

* frågor tar upp styrmedlen och om dessa är tillräckliga eller ej för att kunna styra genomförandet. Kommunstyrelsens roll i genomförandet är en annan fråga liksom relationerna mellan kommunstyrelsen och byggandsnämnden i genomförandeprocessen. Slutligen behandlas den statliga styrningen och länsbostads—

_nämndens roll för kommunens bostadsförsörjning. Missa andersélqahigårssgliat

Av Bengt Norrvings tidigare redovisade doktorsavhandling fram— går att KBP har stor betydelse i den konmmnala planeringen. Den här aktuella undersökningen bekräftar detta förhållande. Bland tjänstemännen ansåg sålunda 37 % att KBP hade mycket stor be— tydelse för annan kommunal planering och 43 % ganska stor be— tydelse. 14 % ansåg att KBP hade ganska liten betydelse och

5 % mycket liten betydelse.

KBP kan sägas styra och vara underlag för mycket av den övriga planeringen. Behovet av en planering av KBP—modell framgår av att 94 % av politikerna och 88 % av tjänstemännen ansåg att om kommunen inte skulle vara skyldig att upprätta KBP skulle man ändå göra en motsvarande planering.

Men även om KBP tillmätes stor betydelse svarar 50 % av tjänste— männen att det händer att projekten genomföras utan att ha varit upptagna :i KBP. Det torde då i allmänhet röra sig om mindre projekt och avse småhus.

När det gäller frågan om KBP avspeglar det verkliga behovet av bostäder i kommunen bejakas detta av 78 % av politikerna och 71 % av tjänstemännen. Programnen kan vara tilltagna antingen i överkant eller underkant. I de flesta fall gäller att programmen är något för optimistiska. Av vilka orsaker tas då icke tids— mässigt realistiska projekt upp i KBP? Skälen kan vara att man vill tillgodose önskemål från någon viss grupp eller kommundel. Vidare kan man gentemot näringslivet eller statliga myndigheter vilja ge en positiv bild av kommunens utvecklingsmöjligheter och även markera en stark kommunal viljeinriktning,

Ett annat mått på realismen i KBP kan vara genomförandegraden. Följande fråga ställdes till tjänstemännen: Har det under senare år hänt att projekt, som varit upptagna i KBP för påbörjande det första året, ej har genomförts i enlighet med programmet? 84 % av tjänstemännen svarade ja på denna fråga. Som främsta orsaker till att projekten inte genomförts enligt progranmet angavs för flerfamiljshusen kostnader, efterfrågan, plansituati— onen och markfrågor. För småhusen angavs som klart viktigaste

orsak efterfrågan, därefter plansituationen, kostnader och markfrågor. Skillnaden mellan planerat och genomfört bostads— byggande kan sålunda bero på dels tidsmässigt orealistiska projekt dels på hinder i genomförandet, som inte alltid kunnat förutses vid planeringen.

En faktor som kan bidra till att öka säkerheten i KBP kan vara kopplingen till och avstämningen med annan kommunal planering. Här framgår av undersökningen att behandlingen av KBP i kommun— styrelsen i 61 % samordnas med behandlingen av andra planerings— dokument. Det gäller framförallt GPF (gemensamma planerings— förutsättningar) och KELP (kommunalekonomisk långtidsplanering). Ett problem när det gäller samordning med andra planerings— dokument kan vara att t.ex inlämningstiderna för dessa till statliga myndigheter är spridda över hela året. Att så del— vis är fallet bekräftas av att 45 % av de tillfrågade tjänste— männen och 27 % av politikerna anser att redovisningstid— punkten för KBP till länsbostadsnämnden [1 februari) inte är

lämplig med hänsyn till kommunens övriga planering. Ca 70 %

av tjänstemännen som är missnöjda med nuvarande tidpunkt skulle i stället vilja avlämna KBP kring 1 mars — 30 april (nptsvarande gäller för 46 % av politikerna). Skälen för en annan tidpunkt är bl.a. att KBP—behandlingen därmed skulle kunna samordnas med KELP:en och barnomsorgsplaneringen. Av undersökningen fram— går att flertalet kommuner påbörjar arbetet med att upprätta för— slag till KBP under perioden augusti — december (augusti — september 23 % samt oktober — december 53 %).

En annan fråga har gällt bostadsstyrelsens resp. länsbostads— nämndens roll i KBP—arbetet. Enligt bostadsstyrelsens före- skrifter bör KBP utgöras av konnmnens egen programhandling och bostadsstyrelsens blanketter kan sägas vara ett utdrag ur denna handling. Som underlag för programarbetet finns bostadsstyrel— sens föreskrifter samt kommentarer till lag och förordning. En— dast för redovisningsblanketterna finns detaljerade anvisningar. 86 % av tjänstemännen ansåg att detta system fungerade. De som ville ha förändringar efterlyste bl.a. exempel på hur andra kommuner arbetar och exempel på andra kommuners program— handlingar. Länsbostadsnämndens roll i KBP—arbetet synes vara av begränsat slag. Sålunda ansåg 79 % av politikerna och 80 % av tjänstenännen att länsbostadsnäunden inte tillfört några synpunkter av betydelse för kommunens bostadsförsörjning utöver nämndens hantering av den statliga låne- och bidrags— givningen.

4 ÖVE RVAGANDEN OCH FÖRSLAG

4.1. Inledning

Den offentliga sektorn har expanderat kraftigt under framförallt de senaste årtiondena. Alltfler uppgifter har i sanband därmed lagts på kommunal nivå. De berörda verksamheterna kan därigenom utformas med hänsyn till lokala förhållanden och under direkt

medverkan av förtroendevalda.

Det är statsmakterna som beslutar om Uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun. Statsmakterna har också befogenhet att styra innehållet i verksamheter som handhas av övriga samhällsorgan. Förhållandet mellan statliga och kommunala organ har övervägts vid olika tillfällen. En utgångspunkt har därvid varit att statsmakterna skall ha det övergripande ansvaret för samhälls- utvecklingen och medborgannas välfärd. Samtidigt har det gällt att stärka den kommunala självstyrelsen. En strävan från stats— makternas sida har varit och är att öka kommunernas ansvar och

handlingsfrihet.

Parallellt med den offentliga sektorns tillväxt har den offent— liga sanmällsplaneringen byggts ut på central, regional och lokal nivå. Utvecklingen har medfört en rad nya planeringsformer som har sin grund i behovet av att kontrollera och påverka sam— hällsförändringarna inom olika sektorer. På kommunal nivå har den statliga reformverksamheten givit kommuner och landstings— kommuner ansvar för en rad planeringsformer. De nya och ut— vidgade planeringsfonnerna har i allt väsentligt tillkommit

under 1960— och 1970—talen.

Stat—kommungruppen skall enligt sina direktiv uppmärksaHma de bestänmelser om planläggningsskyldighet som finns för olika kommunala och landstingskommala verksamhetsområden. Syftet med stat—kommungruppens utredningsarbete är att stärka den kormntmala självstyrelsen genom att minska den statliga reg— leringen. För att åstadkomma eftersträvade besparingar och förenklingar för konmuner och landstingskommimer har arbets— gruppen getts befogenhet att utarbeta förslag till ändringar i berörda lagar, myndighetsinstruktioner och andra författningar.

Den nuvarande regleringen av den kommunala planeringen utgår inte från någon enhetlig och konsekvent syn på ansvarsfördel— ningen och samverkansbehovet mellan statliga och konmunala organ. Stat—körmungruppen har därför till ledning för en samlad bedömning av de obligatoriska planeringsformerna inledningsvis ansett det angeläget att ange några allmänna principer för sam— verkan mellan stat och kommun i planeringsfrågor (avsnitt 4.2) . Med utgångspunkt därifrån redovisar stat—kommungruppen där— efter i avsnitt 4.3 förslag till förenklingar i den statliga regleringen av den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen.

4.2 Allmänna principer för samverkan mellan stat och kommun

ifråga om den konmunala planeringen

Statsmakterna har genom lagstiftning reglerat konmunernas och landstingskomnunernas skyldigheter för olika verksamheter. Vid bedömningen av hur en reglering skall utformas måste alltid en avvägning ske mellan nationella och lokala intressen. Under senare år har lagstiftningen alltmer fått formen av ramlag— stiftning, dvs. lagar som huvudsakligen innhåller mål och riktlinjer.

I flera lagar finns särskilda bestänmelser som ålägger konmuner- na och landstinskonmunerna att bedriva planeringsverksamhet. Be— stänmelserna har redovisats i kapitel 2. Förslag om förändrade

eller nya planeringsformer övervägs för närvarande i flera fall, t.ex. beträffande den fysiska planeringen och planeringen inom civilförsvarsområdet. Samtidigt kan konstateras att särskilda bestämmelser om planering saknas för flera obligatoriska kom- munala verksamheter, t.ex. inom utbildningsområdet, brandväsen- det och hälso— och miljövärden. Den översiktliga och samordnande kommunala planeringen bedrivs i princip i av statsmakterna helt oreglerade former. Detta gäller även den fysiska översiktspla— neringen trots att särskilda bestämmelser finns i byggnadslag— stiftningen om generalplanering och regionplanering.

Bestämmelserna om olika kommunala planeringsformer aktualiserar enligt stat—kommungruppens mening frågan om förhållandet nellan sektorsplanering och sektorsövergripande planering på kommunal nivå. Flera av de aktuella planeringsformerna har initierats med hänsyn till statliga sektorsintressen. Därvid har i första hand eftersträvats en hög effektivitet inom sektorn men inte samordning med annan sektorsplanering eller övergripande effek- tivitet på lokal nivå. Från kommunalt håll anser man att de statliga kraven på sektoriell planering inte sällan är dåligt anpassade till de kommunala planeringsbehoven. I sanband därmed har understrukits att det i regel är på den kommunala nivån som

resurser och behov inom olika sektorer skall sanmmnvägas.

En genomgång av den statligt reglerade kommunala planeringen visar att de statliga kraven på kommunal planering i flertalet fall gäller verksamheter med kommunalt huvudmannaskap. I vissa fall berörs verksamheter som inte är kommunala men där kommunala organ svarar för huvuddelen av de samhälleliga planeringsin- satserna, t.ex. beträffande varuförsörjningen. Detta innebär att ansvaret för genomförandefrågor inom de berörda verksamhets— onmådena i regel också har lagts på kommunal nivå.

Stat—kommungruppen anser att en huvudlinje i samhällsförvalt- ningen bör vara att planeringsansvar och genomförandeansvar skall ligga på samma organ. Det organ som har genomförande— ansvaret måste alltid vidta olika aktiviteter för att kunna

styra och påverka verksamheten. Exempel på sådana aktiviteter är målformulering, inventering, analys samt beslut och erfaren— hetsåterföring. Dessa aktiviteter utgör sammantaget en plane— ringsprocess. När det gäller planering av en samhällelig verk— samhet krävs i regel politiska ställningstaganden i flera skeden av planeringsprocessen. Den politiska behandlingen inne— bär också ofta ett behov av att i någon fonn dokumentera plane— ringen.

Planering av konmmmal verksamhetär alltid primärt ett kommunalt intresse. Huvudprincipen måste därför enligt stat—kommungruppen vara att planeringen av sådan verksamhet skall utgå från kom— munala behov och inte från statliga intressen. Statlig reglering av den kommunala planeringen bör således endast förekomma när särskilda skäl finns därtill.

Kommunal planering är en nödvändig förutsättning för de kommunala huvudmännen såsom underlag för beslut inom resp. verksamhetsom— råde. En grundläggande utgångspunkt är alltså att planeringen i första hand är till för kommunerna själva och inte för staten. Samtidigt finns givetvis betydande statliga intressen av en väl fungerande kommunal planering.

Statsmakterna har som tidigare anförts det övergripande ansvaret för samhällsutvecklingen liksom för medborgarnas välfärd. Från statligt håll finns därför alltid ett behov av information om hur olika samhällssektorer utvecklas. Detta gäller såväl för verksamheter där staten lämnat över ansvaret för den löpande verksamheten till kommunala huvudmän enligt speciallagstiftning som i de fall där kommuner och landstingskommuner frivilligt tagit på sig uppgifter enligt gällande kommunalrättsliga

principer.

Kommunal planering är av vikt för statsmakterna inte endast som informationskälla utan även genom att den ofta i sin tur utgör underlag för statlig planeringsverksamhet och för statliga be— slut. Detta gäller bl.a. beträffande den statliga regionala verk— samheten, t.ex. länsplaneringen resp. stödet till kommersiell

service i glesbygd. I vissa fall är kommunal planering f.n. dessutom kopplad till och förutsättning för statliga resurs— tillskott till de kommunala huvudmännen. Detta gäller bl.a. inom kollektivtrafikområdet.

Ytterligare ett statligt ansvar är att tillgodose att enskilda intressen tillvaratas i den kommunala verksamheten. EBnna typ

av statskontroll utlöses i regel på enskilds initiativ genom besvär över ett kommunalt beslut. Besvär kan anföras med stöd av kommunallagstiftningen eller med stöd av specialförfattningar. Det skall i detta sammanhang konstateras att de planer som här är aktuella — med undantag för de planinstrument som finns reglerade i byggnadslagstiftningen — inte har rättsligt bind— ande verkan för kommunala beslut i enskilda ärenden. Planeringen ger således främst riktlinjer, ramar och allmänna anvisningar för verksamheten ifråga. Bestämmelser som ålägger kommunerna och landstingskommunerna ett planeringsansvar berör i dessa fall avvägningen mellan statliga och kommunala intressen och inte mellan allmänna och enskilda intressen.

Stat-kommungruppen konstaterar att statsmakterna har behov av att styra, påverka och informera sig om utvecklingen av olika kommunala verksamheter. De statliga behoven är bl.a. motiverade av en strävan till en i möjligaste mån likvärdig standard över hela landet för olika angelägna verksamheter. Behoven av styrning varierar från sektor till sektor. Styrmedlen kan vara antingen administrativa i fonn av regler av olika slag eller ekonomiska i form av t.ex. statsbidrag och ramar för investe— ringar-Planering är ett medel för styrning och påverkan av olika samhällssektorer. Statliga krav på kommunal planering har bl.a. av detta skäl skrivits in i en rad författningar som reglerar

olika verksamhetsområden.

Den statliga regleringen av den kommunala planeringsverksam— heten har byggts upp i takt med att problemen aktualiserats. Merparten av de reglerade planeringsformerna tillkom under 1960- och l970—talen. De statliga reglerna har vuxit fram successivt och har därför inte framkommit som en följd av en

enhetlig syn på ansvarsfördelning och samverkan mellan stat och kommun i planeringsfrågor. Kraven i bestämmelserna när det gäller planeringens utformning, innehåll och handläggning syftar främst till att tillgodose statliga sektoriella in— tressen och inte kommunala behov.

hbt denna bakgrund är enligt arbetsgruppens mening tiden nu inne att göra en förutsättningslös översyn av statens styrning av den kommunala planeringen. En sådan översyn ingår också i stat-kommungruppens utredningsuppdrag. Det är i första hand på den kommunala nivån som de politiska besluten om bostadsför— sörjning, barnomsorg, utbildning m.m. skall genomföras. Som grund för genomförandet måste ligga en kommunal planering som är anpassad till de enskilda kommunernas behov och förutsätt— ningar. Grundläggande är att kraven på samordning, resursan- passning och demokratisk förankring tillgodoses. Kommunerna bör därför i ökad utsträckning ges möjlighet att styra den kommunala planeringen efter egna behov. Stat—kommungruppen anser att principen bör vara att kommunerna själva helt skall få av— göra planeringens utformning, innehåll och handläggning.

De statliga bestämmelserna är f.n. så utformade att de i många fall försvårar för kommunerna att bedriva en sektorsövergripande planering som är anpassad till de kommunala behoven och till— gängliga ekonomiska resurser. En minskad statlig reglering av den sektoriella planeringen skulle därför verksamt kunna bidra till en ökad satsning på kommunal nivåplanering. I nuvarande ekonomiska läge är det både ett kommunalt och ett statligt in— tresse att åstadkomma en samordnad och ekonomiskt avstämd planering som är väl förankrad i kommunens egna politiska

organ.

På den statliga sidan har växt fram nya planeringsformer som innebär en förstärkt nivåplanering. Ett exempel på statlig nivåplanering utgör länsplaneringen. Länsplaneringens huvudupp- gift är att samordna olika planeringsformer på länsnivå. Re— geringens och riksdagens ställningstaganden under våren 1982 till regionalpolitiken innebär en förstärkning av läns—

planeringens samordnande roll. Statsmakternas krav på kommunal planering har emellertid hittills i hög grad inneburit ett främdande av en sektorisering av den kommunala verksamheten. Det är allmänt omvittnat att behovet av att samordna olika planeringsfonner är stort även på kommunal nivå. I konsekvens därmed bör statsmakterna genom olika åtgärder understödja den kommunala nivåplaneringen.

Stat—kommungruppen har i det föregående konstaterat att det är ett samfällt statligt och konmmnalt intresse att åstadkomma en samordnad, resursanpassad och demokratiskt förankrad kommunal planering. En ändrad statlig reglering bör därför i första hand tillgodose dessa krav. Detta kan åstadkommas på åtminstone två alternativa vägar. En möjlig väg är att slopa i princip samtliga gällande författningsbestämmelser som reglerar kommunal sektorsplanering och i stället införa en rambestämmelse om en obligatorisk samordnad kommunplanering. En sådan bestämmelse hör naturligen hemma i kommunallagen . Liknande bestämmelser finns

i såväl den finska som i den danska kommunallagstiftningen. Svårigheterna med att genomföra en sådan relativt genomgripande förändring av regelsystemet är emellertid uppenbara. Ändringar måste i sådant fall göras i ett flertal lagar med sinsemellan olika utformning och innehåll. Frågan om en eventuell obliga— torisk kommunplanering bör därför enligt stat-kommungruppens uppfattning prövas i annat sammanhang och ses på längre sikt.

En alternativ väg för statsmakterna att understödja den kom— munala nivåplaneringen är att minska den statliga detaljreg— leringen av den sektoriella planeringen genom att vidta ändringar främst i berörda förordningar och myndighetsför- fattningar. Därmed underlättas framväxten av en frivillig kommunal nivåplanering genom att kommunernas handlingsfrihet ökar. Om en sådan fakultativ kommunplanering inte utvecklas på ett sätt som tillgodoser de statliga intressena kan på sikt

frågan om en obligatorisk kommunplanering i så fall prövas.

Stat—kommungruppen menar att starka skäl således talar för att statsmakterna f.n. bör välja alternativet att understödja den

kommunala nivåplaneringen genom minskad statlig detaljreglering av den sektoriella planeringen. Därigenom åstadkommes på kort sikt den rimligaste avvägningen nellan kraven på statlig styrning av samhället i stort och de krav som den kommunala självstyrelsen ställer upp.

Stat—kommungruppen har tidigare betonat att statlig styrning av kommunal sektorsplanering endast bör äga rum när det finns starka skäl för en sådan styrning. Har statsmakterna vid en samlad bedömning funnit att ansvaret för en viss verksamhet bör ankomma på kommunerna finns i regel inte anledning att särskilt reglera i vilka former kommunerna skall planera denna verksam- het. Av samma skäl har under senare år särbestämmelser i olika specialförfattningar om organisation och arbetsformer utmönst— rats. Ett skäl att ha särskilda bestämmelser om planering kan vara att statlig styrning behövs i inledningsskedet av en ny verksamhet i syfte att driva fram en kommunal planering. Ett annat motiv för krav på obligatoriska sektorsplaner kan vara att huvudmannaskapet för verksamheten är delat mellan stat och kommun. lbt denna bakgrund kan enligt stat—kommmigruppen finnas skäl att planläggningsskyldighet tills Vidare bibehålls be— träffande sådana väsentliga verksanmeter som bostadsförsörjning, länsomfattande trafikförsörjning, energiförsörjning och bani— omsorg. I avsnitt 4.3 har arbetsgruppen gjort en sammanfattande bedönming av den nuvarande regleringen av bostadsförsörjnings— planeringen.

Statliga bestämmelser som ålägger kommunerna viss sektors— planering kan således behövas även fortsättningsvis. Samtidigt vill emellertid stat—kommungruppen ånyo understryka att stat- liga ålägganden om planläggningsskyldighet bör bygga på prin— cipen att planeringens former och innehåll skall vara oreglerade. Genom en sådan ordning kan såväl statsmakternas behov av på— verkan som kommunernas behov av handlingsfrihet tillgodoses.

Det bör i sammanhanget erinras om att kommunerna redan i dag har full frihet att utfonna den övergripande kommunplaneringen efter de lokala behoven. Det är även utifrån denna utgångspunkt

naturligt att kommunerna ges möjlighet att besluta om utfonm—

ningen och inriktningen av olika sektorsplaner.

Enligt gällande rättsliga principer skall grunderna för kom— munernas organisation och verksamhetsformer anges i lag (8 kap. 5 5 RF). Föreskrifterna om obligatorisk kommunal planering är för flertalet planeringsformer också intagna i de lagar som reglerar resp. verksamhetsområden. Enligt arbetsgruppen skall komnunal planeringsskyldighet givetvis ha lagstöd. För fakulta- tiv kommunal verksamhet bör planeringsskyldighet däremot i princip ej förekomma.

Stat—kommungruppen har ovan framhållit att en allmän bestämmelse om planeringsskyldighet inte behöver innebära att också inne- hållet i planeringen regleras. Vidare har gruppen understrukit att det är ett samfällt statligt och kommunalt intresse att de kommunala sektorsplanerna samordnas inbördes och stäms av mot tillgängliga resurser. På motsvarande sätt är det väsentligt att planeringen får en bred politisk förankring på kommunal nivå. Samtliga dessa intressen tillgodoses enklast genom att man i samband med en eventuell reglering föreskriver att de aktuella planerna skall antas av fullmäktige. En sådan be— stämmelse ingriper i förhållandevis låg grad i den kommunala självstyrelsen samtidigt som den i praktiken innebär ett krav på att planeringen dokumenteras. Därigenom kan också stats- makternas behov av information om den framtida utvecklingen

inom det berörda verksamhetsområdet tillgodoses.

Som tidigare konstaterats utgör kommunal planering inte sällan underlag för statliga åtgärder. Detta gäller på såväl central som regional nivå. Det måste därför vara ett betydande statligt intresse att de kommunala planerna för bostadsbyggande, barn— omsorg, trafikförsörjning m.m. är ekonomiskt och politiskt förankrade hos de ansvariga kommunala organen samt samordnade inbördes. Endast därigenom kan de utgöra ett fullgott underlag för statliga ställningstaganden. Även detta skäl talar för en

ökad handlingsfrihet för de kommunala organen när det gäller

planeringen av den egna verksamheten.

Nu gällande bestämmelser innebär i några fall att en i viss ordning upprättad kommunal plan är förutsättning för statliga resurstillskott, t.ex. i fonn av statsbidrag. Som tidigare an— förts är det naturligt att kommunal planering utgör underlag för statliga åtgärder av olika slag. Däremot talar starka skäl för att slopa detaljerade krav på innehåll, utformning och hand— läggning av kommunala planer som villkor för statsbidrag. Som skäl därtill kan bl.a. åberopas att de aktuella planerna i första hand måste ses som instrument för kommunala överväganden och att de statliga resurstillskotten endast täcker en nnndre del av de totala kostnaderna. Sammantaget är de statliga bi— dragen dock tillräckligt stora för att det skall finnas behov av statlig kontroll. Behovet av statlig kontroll torde emeller— tid enligt arbetsgruppen i regel kunna tillgodoses på annat sätt. Minskade statliga krav skulle innebära betydande ad— ministrativa förenklingar för såväl statliga som kommunala organ.

En rad statliga myndigheter är berörda av de bestämmelser som styr den kommunala planeringen. fbndigheternas styrning och på— verkan av planeringen sker genom föreskrifter, anvisningar, all— männa råd, tillsyn samt fastställelse— och statsbidragsprövnnig. Efter förslag av stat-kommungruppen har socialstyrelsens fast— ställelseprövning av landstingskommunernas omsorgsplaner tagits bort fr.o.m. år 1982. De statliga länsmyndigheternas tillsynsupp— gifter enligt olika författningar kommer att aktualiseras av gruppen i annat sammanhang. När det gäller statsbidragspröv— ningen har stat-kommungruppen ovan förordat att fastställd kommunal plan i princip ej bör vara förutsättning för stats— bidrag.

Den ökade kommunala handlingsfriheten på planeringsområdet bör enligt stat—kommungruppen i första hand åstadkommas genom minskad statlig detaljreglering. De statliga myndigheternas rätt att ge ut föreskrifter och anvisningar för konmmnal pla— nering bör därför i princip tas bort. Detta ligger i linje med

vad som tidigare sagts om att den kommunala planeringen bör utgå från kommunala behov och att planeringen bör vara oreglerad till

form och innehåll. I vissa fall tillgodoser myndigheternas be— stämmelser om utfornmingen av olika kommunala sektorsplaner främst statsmakternas behov av information om de aktuella verk- samheternas utveckling. Dessa statliga informationsbehov bör inte styra uppläggningen av en planering som i första hand är till för konmimerna själva. Statens behov av information om kommunal verksamhet bör tillgodoses i former som är mindre in— gripande för den kommunala självstyrelsen, t.ex. genom enkäter till de berörda huvudmännen.

Följande allmänna principer bör sammanfattningsvis enligt stat— kommungruppen vara vägledande för statsmakternas överväganden och förslag beträffande eventuella obligatoriska kommunala

planeringsfornwr.

o Kommunal planering skall utgå från kommunala mål och behov

0 En samordnad, resursanpassad och politiskt förankrad kom— nmnal planering är av stor betydelse för såväl statliga

som kommunala ställningstaganden

o Statsmakterna och kommunerna bör genom olika åtgärder

främja den kommunala nivåplaneringen (kommunplaneringen) o Statsmakterna bör i första hand främja den kommunala ni— våplaneringen genom minskad reglering av den sektoriella

kommunala planeringen

o Statlig reglering av den sektoriella kommunala planeringen

bör endast förekomma om särskilda skäl finns

0 De statliga kraven på kommunal planering som grund för

statsbidrag bör ersättas med kontroll i andra former

o Statens behov av uppgifter om den kommunala planeringen

bör tillgodoses på annant sätt än genom reglerad planerings— verksamhet, t.ex. genom främst enkäter

0 Om obligatorisk kommunal planering förekommer bör den till

sin utformning vara oreglerad

o Eventuell planeringsskyldighet för kommunerna skall ha lagstöd

o Planeringsskyldighet för konmmmerna bör ej förekomma för fakultativ verksamhet

0 En statlig reglering av kommunal planering bör i första hand innebära att eventuella planer skall antas av full- mäktige

o Statliga myndigheter bör ej ha rätt att ge ut föreskrifter

för kommunal planering

4.3 Förenklingar i den statliga regleringen av konmunexnas

bostadsförsörjningsplanering (KBP) ___

Kommunernas befbgenheter och skyldigheter inom bostadsför— sörjningens område regleras i bostadsförsörjningslagen (1947: 523). Kommunernas ansvar att upprätta och fastställa bostads— försörjningsprogram slås fast i 3 5 (l978:379). Därav framgår att kommunerna fortlöpande skall upprätta sådana program och att programmet skall antas av kommunfullnäktige.

I förordningen (l978:397) om kommunala bostadsförsörjnings— program finns bestämmelser som närmare reglerar progranmens innehåll, utformning och handläggning. I förordningen ställs bl.a. upp krav på programmets tidshorisont, att programmet skall innehålla uppgifter om behövligt och planerat byggande samt att samråd och samverkan skall ske med berörda organ. Vidare ges bostadsstyrelsen befogenhet att meddela före- skrifter för den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen.

Bostadsstyrelsens gällande föreskrifter avser i första hand den obligatoriska rapporteringen av uppgifter ur programmen. Kommunens bostadsförsörjningsprogram skall således redovisas på av styrelsen fastställda blanketter och senast den 1 febru— ari varje år redovisas till länsbostadsnämnden. Föreskrifterna innebär att kommunerna åläggs en relativt omfattande redo—

visningsskyldighet.

Riksrevisionsverket [se avsnitt 3.1) framhåller i sin revisions— rapport om bostadsverket och de kommunala bostadsförsörjnings— programmen att kommunerna är ålagda att upprätta ett handlings— program som skall användas som ett planeringsinstrument för kommunernas egna behov. Dessutom skall konmwnen till staten redovisa vissa uppgifter på blanketter som i huvudsak är av— sedda att fungera som ett rapporteringsinstrument utformat efter statens behov. RRV ifrågasätter vidare om inte utförm— ningen av redovisningssystemet med tiden konmdt att motverka det övergripande syftet med programverksamheten, nämligen att främja tillskapandet av lokala kmmnunala handlingsprogram för bostadsförsörjningen. RRV anför också att användningen av pro— gramredovisningen på central statlig nivå inte står i propor- tion till det arbete som läggs ned på att sanmanställa och redo- visa materialet samt att progranmen i praktiken endast i mycket begränsad utsträckning kommer till användning i den regionala

planeringen.

RRV föreslår att bostadsstyrelsen utvärderar programmens värde som instrument för den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen. Vidare bör bostadsstyrelsen enligt RRV antingen använda och följa upp planeringsresultaten bättre eller ersätta det om— fattande och heltäckande uppgiftsinsamlandet med ett enklare förfarande. RRV anser också att bostadsstyrelsen i större ut— sträckning bör främja den kommunala planeringen av bostadsför— sörjningen genom metodutveckling och rådgivning till kommunerna.

Forskningsprojektet ”Den kommunala planläggningen och plane— ringsprocessen" (KPP—projektet) [se avsnitt 3.2) drar vissa slutsatser om den statliga styrningen av kommunernas bostads—

försörjningsplanering. En slutsats är att det av statsmakterna angivna syftet med KBP sällan svarar mot verklig nytta och användning. En annan att det är stor skillnad mellan program och verklighet. Andra slutsatser är att statsmakternas styrning genom krav på detaljerad redovisning och viss inlämningstid- punkt försvårar en integrering av bostadsbyggnadsplaneringen i den övriga kommunala planeringen. I sin rapport om de kom— munala bostadsförsörjningsprogrammen gör KPP—projektet be— dömningen att det borde finnas enklare och minst lika på— litliga sätt för de centrala myndigheterna att få underlag för de bedömningar som de behöver göra.

I den tidigare refererade doktorsavhandlingen om konmmnerna och bostadsförsörjningen (se avsnitt 3.3) konstateras att kom— munerna tillmäter bostadsbyggnadsplaneringen stor vikt. Av undersökningsresultaten framgår också att kommunernas bostads— byggnadsplanering ofta uteslutande består i upprättandet av det obligatoriska bostadsförsörjningsprogrammet. I avhandlingen dras slutsatsen att den av statsmakterna eftersträvade Lmiformi— teten kan leda till att hela planeringsarbetet blir för stereo- typt. Det kan därigenom finnas en risk att intresset för strate— giskt viktiga åtgärder kommer i bakgrunden. Resultaten tyder emellertid också på att programmen väl har fyllt sitt ursprung— liga syfte att ge bättre samordning av olika erforderliga ät— gärder i samband med bostadsbyggandet.

De preliminära resultaten från den pågående undersökningen om kommunal bostadspolitik (se avsnitt 3.4) bekräftar bostadsför— sörjningsplaneringens betydelsefulla roll i den kommunala planeringen. Av enkätundersökningen, vari samtliga kommuner ingår, framgår bl.a. att en stor majoritet av såväl förtroende— valda som tjänstemän anser att om kommunenia inte skulle vara skyldiga att upprätta bostadsförsörjningsprogram man ändå skulle göra en motsvarande planering. Undersökningen visar också att samordningen med andra planeringsdokument kan för— svåras av att t.ex. inlämningstiderna för dessa till statliga myndigheter är spridda över hela året. En majoritet av de tillfrågade anser att programmen i stort avspeglar det verkliga

behovet av bostäder i kommunerna. Samtidigt framkommer emeller— tid att tidsmässigt orealistiska projekt inte sällan tas upp i programmen. I de flesta fall blir bl.a. därför programmen

något för optimistiska.

En sammanfattande bedömning av hittillsvarande erfarenheter ger enligt stat—kommungruppens mening vid handen att en väl utvecklad bostadsförsörjningsplanering är av central betydelse för såväl stat som kommun. Det statliga kravet på kommunal bostadsplanering har i hög grad främjat den kommunala bostads- försörjningsverksamheten. Bostadsbyggnadsprogrammen utgjorde under lång tid en betydelsefull grund för statsmakternas för- delning på län och kommuner av ramar för bostadsbyggandet. Syftet var att få en jämn och hög produktionsnivå. Denna upp— gift för programmen har emellertid gradvis minskat under 1970— talet och har f.n. helt upphört.

Ett annat grundläggande motiv till de statliga åläggandena om kommunal bostadsbyggnadsplanering var att få till stånd en vidgad samordning med annan verksamhet för att därigenom åstad— komma en bra boendeservice. Som ovan redovisats har de obliga— toriska bostadsförsörjningsprogrammen väl fyllt detta syfte och således medverkat till att driva fram en vidgad kommunal planering av bostadsförsörjningen. Detta motiv för den statliga styrningen av kommunernas planering, dvs. att initiera kommu— nala insatser, har emellertid inte samma tyngd i dag som när programmen infördes.

Stat—kommungruppen konstaterar att de nuvarande bostadsför— sörjningsprogrammen är i allt väsentligt kommunala planerings- instrument. Detta ströks också kraftigt under av föredragande departementschefen i prop. 1977/78:93 i samband med att riks— dagen senast tog ställning till ansvarsfördelningen på bostads— försörjningsområdet. Programmen är således i första hand till för kommunerna själva och inte för staten. Programmen utgör för statsmakterna i dag främst en allmän informationskälla som underlag för olika övergripande bostadspolitiska beslut.

Ansvarsfördelningen nellan stat och kommun inom bostadsför- ] sörjningens område innebär att kommunerna har ansvaret för ? planering och genomförande medan staten i huvudsak står för de finansiella insatser som behövs för att garantera bostads— byggandet. fbt denna bakgrund menar stat—kommungruppen att en lämplig avvägning mellan statliga och kommunala intressen är att bostadsförsörjningsplaneringen även fortsättningsvis bör vara en obligatorisk kommunal planeringsform. Det är också lämpligt att bostadsförsörjningsprogrammen antas av fullmäktige. Därigenom blir progranmen förankrade i kommunens beslutande organ. Av motiv som närmare utvecklats i avsnitt 4.2 finns däremot enligt stat-kommungruppen starka skäl att göra en översyn av den statliga detaljstyrningen av programmens inne— håll och utformning.

I bostadsförsörjningslagen (1947:523) sägs (3 5) att kommunen fortlöpande skall upprätta bostadsförsörjningsprogram, att Ä programmen skall antas av kommunfullmäktige och att progranmen skall upprättas efter samråd med myndighet som regeringen be— stämmer samt tillställas myndigheten. bbd hänvisning till vad stat—kommungruppen ovan anfört om avvägningen mellan statliga och kommunala intressen innebär dessa bestämmelser enligt gruppens mening en fullt tillräcklig och rimlig statlig reg— lering av kommunernas planering av bostadsförsörjningen. Be— stämmelserna i den särskilda förordningen (l978:397) om kom— munala bostadsförsörjningsprogram tillgodoser däremot i allt väsentligt endast statliga informationsbehov. Stat—kommun— gruppen har i avsnitt 4.2 anfört att statsmakternas behov av information bör tillgodoses i andra former än genom åläggande till kommunerna att bedriva planeringsverksamhet. Gruppen föreslår därför att en översyn av förordningen bör göras med utgångspunkt från de principer som angivits i av- snitt 4.2. I samband därmed bör övervägas om förordningen i sin helhet kan undvaras.

I förordningen (l978z397) har bostadsstyrelsen givits rätt

att ge föreskrifter om kommunala bostadsförsörjningsprogram.

Stat—kmmmnigruppen föreslår att denna förskriftsrätt tas bort i sanband med den ovan förordade prövningen av förordningen. ! Bostadsstyrelsens roll bör i stället vara att främja den kom— munala bostadsförsörjningsplaneringen genom metodutveckling och allmän rådgivning till kommunerna. Detta överensstämmer väl med vad som anförs i prop. 1977/78:93. Den nuvarande ord- ningen innebär i praktiken att kommunfullmäktige vid sitt be— slut om kommunens handlingsprogram för bostadsbyggandet har att ta ställning till en redovisning vars syfte är att ge staten information. Detta är ett mindre lämpligt förfarande. Uppgifter om kommunernas behövliga och planerade bostadsbygg— ande bör som tidigare anförts i stället kunna infordras på annat sätt, t.ex. genom ett enkätförfarande.

Stat—kommungruppen vill erinra om att regeringen den 23 april 1981 utfärdat förordningen (l98lz305) om översyn av statliga myndigheters föreskrifter, anvisningar och råd (den s.k. över— synsförordningen). Förordningen gäller regler som särskilt riktar sig till konnwner och landstingskommuner. Förordningen innebär att myndigheterna skall göra en total genomgång av sådana regler. Vid översynen skall myndigheterna samråda med stat—kommungruppen. Utgångspunkten för arbetet är att den kom— nwnala självstyrelsen skall stärkas genom att statlig norm— givning som riktar sig till kommuner och landstingskommuner begränsas. Stat—kommungruppen konstaterar för sin del att bostadsstyrelsens föreskrifter om kommunala bostadsförsörjnings- program liksom skriften "Kommunala bostadsförsörjningsprogrwm' omfattas av översynsförordningens bestämmelser. Stat-kommun- gruppen förutsätter därför att bostadsstyrelsen - utan att avvakta ändringar i överordnade författningar — genomför en översyn av föreskrifterna om kommunala bostadsförsörjnings— program och kommentarerna till dessa. Arbetet bör bedrivas i samråd med förutom stat—kommungruppen även Svenska kommun— förbundet.

Som sammafattande slutsats kan anföras att den ordning som här förespråkas för den statliga styrningen av kommunernas

bostadsförsörjningsplanering i princip överensstämmer med vad som idag gäller för den kommunala energiplaneringen. De huvud— sakliga inslagen i arbetsfördelningen mellan stat och kommun skulle således bli:

0 Lagfäst kommunal skyldighet att upprätta bostadsför— sörjningsprogram

o Planeringen skall i princip vara oreglerad till form och innehåll

o Bostadsstyrelsen skall ha befogenhet att utge allmänna

råd för kommunernas bostadsförsörjningsplanering

o Statens informationsbehov skall tillgodoses på annat

sätt än genom reglerad planeringsverksamhet, t.ex. genom främst enkäter

Kommittédirektiv

Statliga myndigheters tillsyn och kontroll av kommunal och landstingskommunal verksamhet

Dir 198039 Beslut vid regeringssammanträde 1980-()4-24

Departementschefen. statsrådet Boo. anför. Ett utmärkande drag för samhällsförvaltningens omvandling under efterkrigstiden är att beslutsbefogenheter har decentraliserats till kommuner och landstingskommuner. När ökade samhällsataganden behövts för att lösa gemensamma frågor har i stor utsträckning de kommunala och landstings- kommunala organens ansvar vidgats. Många väsentliga samhällsuppgifter sköts i nära kontakt med kommuninnevånarna och under medverkan av många förtroendevalda. Kommunerna och landstingskommunerna har enligt min mening de bästa förutsättningarna att bedöma vilka åtgärder som behövs för att tillgodose medborgarnas behov av samhällsservice på lokal nivå. En ökad kommunal självstyrelse är mot den bakgrunden ett viktigt led i arbetet på att fördjupa demokratin.

Den kommunala självstyrelsens roll | samhällsarbetet är inte en gång för alla given. Under de senaste decennierna har stora förändringar inträffat. Antalet kommuner har genom indelningsreformer minskat från 2 498 till 279. Den kommunala verksamheten har byggts ut och tar i dag i anspråk nära en fjärdedel av bruttonationalprodukten. För att klara de ökade uppgifterna har antalet anställda ökat så att var femte yrkesverksam har en kommun eller landstingskommun som arbetsgivare Planeringsfragorna och medborgarnas möjligheter till inflytande över samhällsbesluten har fatt ökad betydelse.

Ansvarsfördelningen mellan olika samhällsorgan har övervägts vid skilda tillfällen. Statsmakterna har därvid successivt vidtagit förändringar för att öka den kommunala självstyrelsen. Kommunallagsreformen år 1977 (prop. 1975f762187. KU 1976/77125. rskr l976/77:l48) karaktäriseras av att kom- munerna och landstingskommunerna ges stor frihet att anpassa sina arbetsformer till de lokala förhållandena. Samma syfte ligger bakom de ändringar som gjorts i ett ZS-tal olika specialförfattningar (prop. 1976/77 1 KU l97o'77125. rskr l976/77: 148) för att skapa storre enhetlighet och enkelhet i den specialreglerade nämndorganisationen På det ekonomiska

&& få]

Dir l980:39

området har betydande begränsningar genomförts i den statliga detaljregle- ringen. Skatteutjämningssystemet byggs ut kraftigt samtidigt som ett antal specialdestinerade statsbidrag avvecklas (prop. l978/79z95, FiU 1978/79:35. rskr 1978/79:335 och prop. l979/80z90. FiU WW,/80:25). Vidare har underställningen av kommunala beslut om lån och borgen slopats (prop. HHS/79:53. KU 1978/79:26. rskr 1978/79:220). Reformarbetet inom väsent- liga kommunala verksamhetsomraden. t. ex. skolväsendet. bebyggelsepla- neringen samt hälso- och sjukvården. är ocksa” inriktat på att öka kommunernas och landstingskommunernas ansvar och handlingsfrihet. Vidare har regeringen ansett det angeläget att en samlad översyn av statens- tillsyns- och kontrollfunktionergörs. En särskild utredning tillsattes därför ar 1977 om minskad statskontroll över kommunerna och landstingskommuner— na (statskontrollkommitte'n). ] sitt slutbetänkande (SOU 1980110) Ökad kommunal självstyrelse lägger kommittén fram en rad förslag föratt minska den statliga detaljregleringen av kommunal och landstingskommunal verk— samhet. Betänkandet remissbehandlas f. n.

Under senare år har de statliga myndigheternas föreskrifter. anvisningar och räd uppmärksammatsi olika sammanhang. I syfte att begränsa de statliga myndigheternas möjligheter att meddela kostnadshöjande föreskrifter m. rn. utfärdades kungörelsen (l97llzö4l) om begränsning i myndighet:» rätt att meddela föreskrifter. anvisningar eller räd (omtryckt l977:629) — den s. k. begränsningskungörelsen. I samband med regeringens överläggningar med representanter för kommunförbunden om den kommunala ekonomin skärptes bestämmelserna är 1977. Enligt begränsningskungörelsen far de statliga myndigheterna inte. utan att underståilla regeringen frågan. ge ändrade eller nya föreskrifter, anvisningar eller räd som kan paverka gällande standard eller tillämpade normer och som i mer än oväsentlig grad kan leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar i den av föreskrifterna m.m. berörda verksamheten. Till grund för myndighetens prövning av om en fråga bör underställas regeringen skall myndigheten utreda förslagets kostnadsmässiga konsekvenser samt höra företrädare för den som kan tänkas slutligt få bära ökade kostnader för ändrade normer. Vad som nu har sagts gäller dock inte om regeringen förordnar annat för särskilt fall eller pa särskild framställning meddelar undantag för visst verksamhetsområde. Det gäller inte heller om kostnadsökningarna föruises komma att slutligt i sin helhet falla på kommuner eller landstingskommuner och företrädare för dessa inte har påkallat att frågan underställs regeringen.

De statliga myndigheterna skall vidare enligt kungörelsen bedriva sin verksamhet på sådant sätt att kostnadshöjande effekter begränsas även när myndigheterna utövar tillsyns- eller inspektionsverksamhet eller utarbetar information som ges i form av riktlinjer. rekommendationer eller liknande. De statliga myndigheterna har också i de årliga anvisningarna för myndig-

heternas anslagsframställningar ålagts att redovisa vilka nya eller ändrade föreskrifter som planeras för de närmaste budgetåren.

Riksrevisionsverket (RRV) har enligt sin instruktion att följa myndighe- ternas tillämpning av begränsningskungörelsen. RRV har därvid funnit att kungörelsen inte efterlevs på ett tillfredsställande sätt. Av de ingående undersökningar av vissa myndigheters normverksamhet som gjordes under åren 1974—1977 framgick att ett stort antal föreskrifter. anvisningar och rad hade utfärdats. Underlaget för dessa föreskrifter m.m. var enligt RRV ofullständigt dokumenterat. vilket försvårade kontrollen av begränsnings- kungörelsens tillämpning. Vid undersökningarna har flera exempel fram- kommit på kostnadshöjande normer. som borde ha underställts regeringens prövning. Att detta inte skett uppges bero på svårigheter att tolka begränwungskungörehen. Någratecken på en Rnbänrad ehenevnad har RRV inte kunnat märka under åren 1978 och 1979. Många myndigheter försöker enligt RRV alltjämt att på olika sätt kringgå kungörelsen genom att exempelvis hävda att de kostnadsökningar som en viss norm medför är en direkt följd av riksdags- eller regeringsbeslut. att normen endast innebär en anpassning till praxis, att berörda parter godkänt normen eller att denna endast är att betrakta som information. Det står således klart att begräns- ningskungörelsen inte har fått avsedd effekt. Dessutom tar den sikte endast på nya eller ändrade föreskrifter. Statskontrollkommittén föreslår i sitt betänkande att det i kungörelsen anges att även statskontrollaspekterna skall beaktas vid bedömningen av om nya eller ändrade föreskrifter rn. m. skall få utfärdas.

Frågor om de statliga myndigheternas verksamhet har också tagits upp från kommunal självstyrelsesynpunkt. Regeringen beslutade sålunda den 26 oktober 1978. efter förslag från statskontrollkommitte'n. att uppdra åt vissa centrala statliga myndigheter att till kommundepartementet redovisa vidtag- na och planerade åtgärder för att öka den kommunala handlingsfriheten. Statskontrollkommittén redovisar i sitt slutbetänkande myndigheternas svar. Kommittén föreslår att de statliga myndigheterna genom en särskild förordning åläggs att se över sina föreskrifter m. m. i samråd med företrädare för kommuner och landstingskommuner. Översynen skall pågå fram till den 1 juh 1983 och vaniinnktad på an ta bon sådan sunhg tnhyn eHer detaUkonthlöverkonununerochlandsungskonnnunersoniunelängrekan anses nödvändig.

Svenska konunuanbundet hari en sknvehe den 21 nuus 1980 nu regeringen framhållit det angelägna i att regeringen snarast vidtar åtgärder för att säkerställa att de statliga myndigheternas kontroll. tillsyn och rådgivning anpassas till de krav på stark begränsning av den kommunala verksamhetens utveckling som ställs från samhällsekonomiska utgångspunk- ter. Förbundet anser att de statliga myndigheternas föreskrifter i många fall

Rasvararkonnnunernasochlandsdngskonununernasnnnhgheterattanpas sa verksaniheten UH det begränsade sanihäHsekononnska utryninier

Frågor om översyn och omprövning av den offentliga sektorn har nyligen behancHatsavförvahningsutredningen ibetänkandet(S()LJl979zöl) Förny- else genom omprövning. Omprövning av tidigare gjorda åtaganden och behnthga verkgunheter bör enhgt turedningen bh en tikngt indag i ansträngningarna an förnya den tufenthga sektorn och därnted öka den samlade välfärden. Enligt utredningen bör ett systematiskt arbete (5. k. översyner) bedrivas för att få fram underlag som gör det möjligt att ompröva gjorda åtaganden och behnthga verksaniheten l prop. 1979/80:150 nwed förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1980/81. m. m. (konunenedngspropognon)betonasdetangemgnaiattökadeansnängning- ar görs för att få till stånd ett aktivt omprövningsarbete.

] kompletteringspropositionen förordar chefen för budgetdepartementet att kraftfulla åtgärder vidtas för att dämpa den kommunala expansionstakten Mrdenännameåmn.EnhgnnuimeMngspdardekmvpåvSsmandanio.d som ofta ställs upp genom de statliga myndigheternas föreskrifter. anvis- iungar och råd en betydebefun roH i dena sanunanhang. Frågan har övervägs av sunskonnononuninén sonilagt hanifördag nu genereHa åtgärder. I konuninéns uppdrag har därenun inte ingän ant utarbeta konkreta förslag till ändringar i myndigheternas föreskrifter. anvisningar och råd.l Hkhetined Svenska konununförbundet anserjag an även sådana ändringar nu bör övervägas. Det finns enligt min mening starka skäl för att göra en skyndsam översyn av myndigheternas normgivningsverksamhet. Efter samråd med chefen för budgetdepartementet föreslär jag att en särskild arbetsgrupp tillkallas för uppgiften. Arbetsgruppen ser jag som en naturlig fortsättning på den utredningsverksamhet som hittills bedrivits inom kommundepartementet och statskontrollkommittén. En väsentlig ändring av verksanihetens inriktning sker dock genoni att den stathga tHlsynens ekononnska konsekvenseriiuskjuu iförgrunden.

Syftet med utredningsarbetet är att den kommunala självstyrelsen skall stärkas och att sådan statlig normgivning och annan tillsynsverksamhet som inedför ökade kostnader för konununer och landsnngskonununer ska” begränsas.;Xrbetsgruppen bör därvrd ocksåsträva eher an nnnska krångel och ta bort onödig byråkrati. Förutom ändringar i föreskrifter m. m. bör arbetsgruppen pröva behovet av och formerna för de statliga myndigheternas zdhnännatnhynöverkonununerochlandsdngskonununer.dvs.sadantdhyn sonisker genontinspeknonsverksanihet e.d.iÅrbemgruppen hört dena sammanhang också uppmärksamma de bestämmelser om planläggningsskyl- dighet som finns för olika kommunala och landstingskommunala verksam- hetsområden. Arbetsgruppen bör utarbeta förslag till ändringar i berörda lagar, myndighetsinstruktioner och andra författningar. Med hänsyn till

bl. a. statskontrollkommitténs undersökningar torde det bara i särskilda fall finnas anledning för arbetsgruppen att överväga ändringar I fråga om sadan tillsyn som sker genom besvärs- och underställningsförfaranden. Arbets- gruppen bör redovisa sina förslag successivt.

lsyhe an unnska konnnunernasochlandsnngskonununennw komnader bör arbetsgruppen särskilt överväga om det är nödvändigt att till alla delar behålla de krav på viss standard som ställs upp i de statliga myndigheternas nuvarande Rnesknherrn.nr än ohka konnnunakiochlandsnngskonnnu- nala verksamheter. Arbetsgruppen bör också i samråd med RRV överväga ont det änns anledning att ändra begränsningskungörehen i syhe zut förbättra efterlevnaden och så långt möjligt hindra de statliga myndigheterna att utfärda kostnadshöjande föreskrifter. Arbetsgruppen bör. vidare ta till vara och bearbeta de förslag till besparingar i den kommunala verksamheten vad avser den statliga normgivningen som blir resultatet av den besparingska» talog som förordas i kompletteringspropositionen.

Som grund för sina ställningstaganden bör arbetsgruppen kartlägga hur myndigheterna i praktiken utnyttjar tillsyns- och kontrollbefogenheter gentemot kommunala och landstingskommunala organ. Dessa undersök- ningar bör också omfatta de statliga länsmyndigheterna. Genom studierna bör arbetsgruppen försöka belysa vilka konsekvenser som myndigheternas tillsynsverksamhet av skilda slag har för den kommunala verksamheten från såväl kostnads- som självstyrelsesynpunkt. Det är angeläget att arbetsgrup- pen därvid utnyttjar de undersökningar som har gjorts av statskontrollkom- mitten och i andra sammanhang.

FörhåHandetrneHan snnhga och konnnunah organinåmc präghs av samverkan i olika former. Detta är enligt min mening en förutsättning för att gemensamma samhälleliga mål skall kunna uppnas. Vid bedömningen av myndigheternas tillsyns- och kontrollverksamhet är det därför angeläget att arbetsgruppen gör en avvägning mellan olika intressen. Önskemålet om ökat lokalt inflytande måste våga tungt. Samtidigt måste kraven på samordning. lika tillgång till samhällsservice och rättssäkerhet beaktas.

En väsenthg Lugångspunkt för arbemgruppens översyn bör vara an kommunernas och landstingskommunernas kunskap och erfarenhet tas till vara. Kommunerna och landstingskommunerna bör beredas möjlighet att framföra synpunkter och önskemål om förenklingar. De behov av ändringar som därvid anges kan utgöra underlag för en prioritering av utredningsar- betet I forma hand bör arbemgruppen överväga ändnngar på sådana områden där lättnader i den statliga detaljkontrollen framstår som särskilt angelägna.

En aktiv medverkan från de statliga myndigheternas sida är också en avgörande förutsättning för att den föreslagna översynen skall leda fram till resultat. Jag har inhämtat att chefen för budgetdepartementet ämnar föreslå

att begränsningskungörelsen ändras så att myndigheterna blir skyldiga att samråda med arbetsgruppen innan de utfärdar nya eller ändrade föreskrifter m. in. som direkt rör kommunal eller landstingskommunal verksamhet. Arbetsgruppen bör direkt hos resp. myndighet föresla sadana åtgärder som myndigheten har befogenhet att själv vidta. Om enighet inte kan uppnås om t. ex. utformningen av en ny föreskrift eller ändring av en gällande föreskrift. bör arbetsgruppen anmäla frågan för regeringen.

Arbetsgruppen bör vara knuten direkt till regeringskansliet. Utrednings- arbetet bör bedrivas i nära samarbete med bl. a. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Samråd bör ske med kommittéer och särskilda utredare vars uppdrag rör verksamhetsområden som arbetsgruppen behand- lar. Utredningsarbetet hör pågå till den 30 juni l983. varefter resultaten av arbetet bör utvärderas. Arbetsgruppen bör senast den 30 September varje år lämna regeringen en rapport över sin verksamhet under det föregående budgetåret.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för kommundepartementet

att tillkalla en arbetsgrupp med högst sju ledamöter för att se över de statliga myndigheternas tillsyn och kontroll av kommunal och landstings- kommunal verksamhet.

att utse en av ledamöterna att vara ordförande.

att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde i arbetsgruppen.

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnaderna skall belasta femtonde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Kommundepartementet)

SAMMANSTÄLLNING AV OBLIGATORISKA KledElÅLA PLANERINGSFORMER

I sammanställningen har tagits upp planeringsformer som är fözeskgiyna i lag (Bl eller förordning_(£).

Med sektorsplagezigg menas en vertikalt inriktad planering där planeringen sker med hänsyn till ett visst sektorsintresse. Med piyåplgnering förstås en horisontellt inriktad planering som avser att samordna olika sektorsintressen på en viss nivå i

organisationen.

Som startår anges det år då planeringsformen första gången blev

en författningsenl ig skyldighet .

I några fall är en upprättad kommunal plan förutsättning för stgtliga_resurst_illsko£ti t.ex. i form av statsbidrag. När det gäller barnomsorgen bör noteras att antagen kommunal plan är förutsättning för statsbidrag endast i de fall annan än kommunen bedriver verksamheten. Systemet med fastställda ramar för det statligt belånade bostadsbyggandet har slopats tills vidare.

Under :anngnlmgng" har redovisats de fall då inte samtliga huvud— män påverkas, de fall då plan för att bli gällande skall fast— ställas av statlig myndighet samt de fall då fastställd plan har rättsverkningar.

Författnings— Pla— grund nerings— fonn

Underlag för resurstill— skott till hamnen Våruförsörjnings— Saint2å3t_ ! p anering ' sta_ bidra: ' Bostadsförsörjnings— Kommun ; 1947: 523 (L) Sektor 1947 Låne- planering '1978:397 (F) ramar

Länshuvud— 519782438 (L) iman g197s:443 (F)

. " ” . . ' (19732639 (F) L kal t f kf s s— Kommun ' . o ra 1 or orJning 21978.443 (F)

(planering i1978z446 (F) ! 1978z447 (F)

| 1 % Kommunal energi— %1977z439 (L) Sektor !

planering ql977:440 (F) '——*"——"—__"_"_""_ i 1 , ;

! Barnomsorgs— :1980:620 (L) ; Sektor !planering 1981:750 (F) ;

l ! (L)

Pla— nerings- horistont

Start-

Berörd statlig Yfäåäåghgfs; år

myndighet lstyrning igenom

Obligatoriska planerings—

Planerings— former (juni 1982)

ansvarig

KonSLmentverket ' Föreskrifter. Lansstyrelsen Statsbidragsprövning

Kommun 1979:638 (F)

Sektor 1973

_Föreskrifter Bostadslåneprövning

Bostadsverket

Föreskrifter Statsbidragsprövningm

Sektor Transportrådet

Länsstyrelsen

.Länsomfattande trafik-

" u . . , n ” ;forsorjnlngsplanering 1" O

sta s lärag Förutsätt— ning för

V .

? statsbidrag .

Förutåätt—

Transportrådet Länsstyrelsen

Sektor

Föreskrifter Statsbidragsprövning

% !

All—manrnä a råd. '

[x [x Ch 1—1

Statens industri— verk

Nej !

Allmänna råd Tillsyn

Socialstyrelsen Länsstyrelsen

Föreskrifter, anvisningar lillSYLiM _,

Fastställelseprövning (SÖ) Tillsyn &

.1960174 11979z90

Landstings- j19672940 kommun 519681146

;Landstings- 119621242 kommun l972:676 Kommun 1977:179

Landstings— . kommun

Civilförsvarsst Länsstyrelsen

Socialstyrelsen 9 Skolöverstyrelsen

Omsorgs— (L) planering Sjukvårds— planering Kommunalekonomisk

Socialstyrelsen Tillsyn

Råd o vägledning Fastställeseprövning

Statens planverk Länsstyrelsen

1947: 385 (L)

Nivå 1964:63 (L) Nivå

Riksnämnden för kommunal bered—

Förutsätt— ning för

Kommun .Landstings-

; Kommunal beredskaps— Anvisningar

Tillsyn

ikammnl

skap Länsstyrelsen

statsbidrag *

Anmärkning

Obligatoriska planerings— former (juni 1982)

Varuförsörjningsplanering

I de fall länshuvudman tagit på sig ansvaret för skär— gårdstrafik och fjällflyg är även örordningarna (l978z446 och 447) tillämpliga.

___—___l

Bostadsförsörjnings— planering

!

Länsomfattande trafikförsörj— ningsplanering

Endast de kommuner påverkas där länshuvudman ej tagit på sig ansvaret för resp. trafikslag.

f i

Lokal trafikförsörjningsplane—

ring

Kommunal energiplanering

l

Barnomsorgsplanering

Plan skall för att bli gällande fastställas av länsstyrel- sen. Lndast de kommuner påverkas som är 5 k skyddsrums— orter.

Plan skall för att bli gällande fastställas av skolöverstyrelsen i den de] som avser särskolan.

Skyddsrumsplanering

Omsorgsplanering

Sjukvårdsplanering

Årsbudget fastställs av fullmäktige. Fastställd ärsbudget har rättsverkningar.

Kommunalekonomisk planering

Plan skall för att bli gällande fastställas av länsstyrel— sen eller regeringen. Fastställd plan har rättsverkningar.

Fysisk planering

1 r 1

Kommunal heredskapsplanlägg— |

ning

Bostadsstyrelsens författningssamling

BOFS 1981z48 KBP 3

Utkom från trycket 29 juli 1981

Förordningen (1978:397) om kommunala bostadsförsörjningspro- gram

Nytryck juli 1981

Bostadsstyrelsens författningssamling.

Bostadsstyrelsens föreskrifter till förordningen BOFS 1981z48 (1978:397) om kommunala bostadsförsörjningsprogram; KBP 3

utfärdade den 30 juni 1980. Utkom från trycket 29 juli 1981

Bostadsstyrelsen utfärdar härmed föreskrifter till förordningen (19782397) om kommunala bostadsförsörjningsprogram.

Förordningen har trätt i kraft den 1 januari 1979. , _

Förordningen återges i indraget skick. Därefter följer styrelsens föreskrif- ter. Ändringar i förhållande till förra årets utgåva är markerade.

l & Kommun skall varje år för de fem närmast följande kalender- åren upprätta bostadsförsörjningsprogram som avses i 3 & lagen (1947z523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m m.

3 & bostadsförsörjningslagen (1947z523) har följande lydelse (ändrad 1978z379).

”Kommun skall fortlöpande upprätta bostadsförsörjningsprogram i syfte att främja att bostadsbyggandet inom kommunen förberedes och genomfö- res på ett ändamålsenligt sätt.

Bostadsförsörjningsprogram skall antagas av kommunfullmäktige. Bostadsförsörjningsprogram skall upprättas efter samråd med myndighet som regeringen bestämmer och tillställas myndigheten”.

2 5 I bostadsförsörjningsprogram skall anges omfattning och inriktning av ny- och ombyggnad av bostäder och sådana lokaler som tillgodoser servicebehov i bostadsområden. I den omfattning kommunen finner lämpligt anges även andra åtgärder som behövs för att främja bostadsförsörjningen.

35 Bostadsförsörjningsprogrammet skall innehålla uppgifter om behovet av åtgärder som avses i 2 &, förutsättningarna för att genomföra dem och planeringen av genomförandet.

4 & Kommuner som ingår i ett område, vilket kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende, skall samverka och samrå- da med varandra när bostadsförsörjningsprogram upprättas.

När kommun upprättar bostadsförsörjningsprogram skall den samråda med länsbostadsnämnden och om det behövs med annan länsmyndighet.

5 & Länsbostadsnämnden skall inhämta länsstyrelsens yttrande över bostadsförsörjningsprogrammet. Nämnden skall därefter med eget yttrande över programmet överlämna detta till bostads- styrelsen.

SOU 1982: 37 Bilaga 3 89 BOFS:48 Nämnden skall vidare på grundval av programmet lämna övriga KBP 3 länsmyndigheter de uppgifter som kan behövas för myndigheter-

nas verksamhet.

6 & Föreskrifter för verkställigheten av denna förordning meddelas av bostadsstyrelsen.

Föreskrifter

Arbetet med bostadsförsörjningsprogrammet bör inriktas på att" ge en samlad bedömning av hushållsutvecklingen, bostadsmarknaden och förhål- landena i olika bostadsområden. I vissa avseenden bör utredningar och underlagsmaterial avse en längre tidsperiod än fem år.

Kommunens bostadsförsörjningsprogram samt särskilt sammanställda uppgifter på blanketter, som fastställs av styrelsen, skall senast den 1 februari varje år redovisas i tre exemplar till länsbostadsnämnden. I redovisningen skall ingå en karta, där de bostadsområden i vilka ny- eller ombyggnad planeras under programperioden finns angivna.

Blanketterna fogas härvid som bilagor och i förminskat skick. I blanketterna skall lämnas uppgifter om dels bedömningar av bostads- byggnadsbehovet dels planerade åtgärder för bostadsförsörjningen.

Omfattning och inriktning av planerad nybyggnad och ombyggnad av bostäder skall anges i antal lägenheter med fördelning efter hustyp, lägenhetsstorlek och upplåtelseform. Vidare anges för nybyggnad av bostäder om de planeras bli finansierade med statliga bostadslån. Nybyggnad av lokaler som planeras bli finansierade med statliga bostadslån eller med lån enligt kungörelsen (1973:400, senast ändrad 1980:336) om statligt stöd till allmänna samlingslokaler redovisas i m2 ungefärlig bruttoarea.

För varje nybyggnadsprojekt skall redovisas planerat system för värme- försörjning.

Kommentarer m m i anslutning till föreskrifterna lämnas i skriften "Kommunala bostadsförsörjriingsprogram 1980—84".

Föreskrifterna träder i kraft fjorton dagar efter det att de utkommit av trycket.

BENGT JOHANSSON

Karl-Gustav Palmér (Planeringsbyrån)

8 MM

Elosln 6000 8106

BOSTADSSTVRELSEN

Kommun

Bostadstörsörjningsprogrammet har antagits av kommunlullm'aktige den uppgifter i programmet på särskilda blanketter samt övrigt material överlämnas harmed.

Programmet

Kontaktman i kommunen telelonnr

BOSTADSFÖRSÖRJNINGSPROGRAM1982v1986

och en sammanstallnlng av vrssa

Rodovlmlngeblankett 1 BOSTADSBVGGNADSBEHOV Bedcmmnge" "m=" På __ F08 75

l Folkmängd och hushåll

1975 1980 | 1985 ' 1990 Antal invånare A ! | * l ** Antal hushåll B | | i Invånare per hushåll C |

ll Förändringari 1975 års lägenhetsbestånd Lägenhetsbe- Därav

kvarstående lag—enheter

stånd 1975 1 980

Antal lägenheter

lll Behövligt tillskott av lägenheter 1976-1990 på grund av förändring av antalet h och avgång av lägenheter

1985 1950

ushåll

1976—1980 1981-1985 1986—1990 l Förändring av antalet hushåll A Avgång av lägenheter B Totalt behövligt tillskott C

IV Behövligt påbörjande 1982 - 1986

Behövligt tillskott (färdigställande) 1976-1990 Avgår: Lägenheter tärdrgställda 1976 - 1981 Lägenheter under upptörande 1982-01-01

Behovligt tillskott 1983 - 1990 (8 är)

Antal lagenheter

Behovhgt tillskott 1983 — 1987 ( är)

Avgar. Ianspråktaga nde av outnyttjade lägenheter

Förändring av tritidshus till permanentbosta'der

Tillkommer: Lägenheter som behövs tör att oka rorllgheten på bostadsmarknaden

Behövligt paborlande 1982 - 1986 i

| genom- snitt Det är

l Totalt : l

195 8/81

BOSTADSSTYRELSEN

Redovisningsblankett 2 l Antal llgenheter

Bebyggda områden Flerbostadshus l Nybyggnad under programperioden 1982-1986 | År tör påbörjande

PLANERA"! PABÖRJANDE

1982

BOSTADSFÖRSÖRJNlNGSPROGRAM 1982 - 1986

Kommun

1983 1964

Småhus

Totalt Exploateringsområden Flerbostadshus Småhus

Totalt

Samtliga

ll Nybyggnadsprojekt de tre närmaste åren

Lägenhetsstorlek Upplåtelseform _ " Hyresrätt _ ; Antal 2 rk o 3 rk 4 rk 0 Allmän- Bostads- Agande lägenheter mindre större nyttrg Ovrlg ratt l ratt Flerbostadshus A 1982 _ L 1 . I 1983 | __ _ t 1 84 L 9 _l,. 4 ___—_l _l— ___—_l Småhus 1982 |. »— . ). 1983 v _. I 1984 _ , + Samtliga lll Ombyggnad av flerbostadshus under programperioden 1982 - 1986 ' . _ T_År tör påbörjande 1982 1983 | 1984 1985 1986 19824 1986 l l Antal lägenheter tare ombyggnad L L ]—

8 ; 8 o .a = = o m

Forts redovisningsblankett 2 BOSTADSFÖRSÖRJNINGSPROGRAM 1982 — 1986

Kommun

IV Nybyggnad och ombyggnad 1982 - 1986

Områdets namn och

beteckning 1984

Bl 198 (2.81

Unge

rhg bruttoarea

lor lokaler

varme- tör—

6) F : Flarrvarme v : Varmecentral

Eluppvarlnnlng

0 : Indrvrduell olle- uppvarmnlng

A : Annan uppvarmnlng

Blad nr BOSTADSSTYRELSEN . BOSTADSFÖRSÖRJNINGSPROGRAM 1982 4986 PLANERAT PABÖRJANDE, PROJEKTVIS REDO- , Redovimlngsbtankett 3 . VISNING. NYBYGGNAD 1982 - 1964 Kommun rf? __|—___— 20 _l M Froduktronsrnriktning lSålallrgt CTS ark- .. n 1—t agar— De— Hus— Uppla Antal lägenheter Eg Be- kate— tali- typ telse- em Påbör- teck- gon plan torm Totalt 2 rk o 3 rk 4 rk 0 nr las är Områdets namn ning ' Byggherre 1) 2) 3) 4) mindre större (S) 7 j 8 9 10 11 13 16 T 1) KT = Kommun —upplates med tomtratt 2) EP = Ei påbörjad 3) SMS = Småhus. styckebyggda 4) H = Hyresrätt .! K = Kommunägd mark 1 övrigt P = Påbörjad SMG : Småhus. gruppbyggda & = Bostadsrätt & AX = Redovisad byggherre. marken A : Antagen av tullm'a'ktlge FH = Flerbostadshus A = Aganderatt EL = lx förvärvad av kommunen F : Fastställd '? % A : Redovisad byggherre i övrigt 5) B : Barnstuga ; O = Ovrlg markägare A : Allmänna sam— . ; lingslokaler BI 196 E/81 0 = övriga lokaler

BOSTADSSTYRELSEN

Blad nr BOSTADSFÖRSÖRJNINGSPROGRAM 1982 - 1986

PLANERAT PÅBÖRJANDE. OMBYGGNAD 1982 - 1984

! ""OV'WW'M'M'" " UPPGlFTERNA avsen srrunloueu FÖRE OMBYGGNAD

Kommun .

l.

mrådets namn

Be- Byggherre

kul..". msl varur.- | hYQQ" l.,n

___16—l

| | lll

1) FH : Flerbostadshus Sm : Småhus

Bl 198 DI81

2)H

ll

Hyresrätt Bostadsrätt Åganderätt

3lG

Överensstämmer med gällande plan Andrad tastighetsrndelnlng ertordras el Qverensst'ammer med gällande plan Andrad tastlghetslndelmng erfordras

Ändring av detaljplan erfordras Arbete pågår

Ändrad detaljplan antagen

Kronologisk förteckning

26.

27. 28. 29. 30. 31.

32.

33. 34.

35,

36. 37.

Real beskattning. B. Reel beskattning. Bilaga 1—3. B. Real beskattning. Bilaga 4—6. B. Tandvården under 80-talet. 5. De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. Kn. Sockernäringen. Jo. Talböcker-utgivning och spridning. U. Videoreklamfrågan. Ju. Ny plan- och bygglag. Remissammanställning. Bo. Sanering efter industrinedläggningar. Bo. Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på Iäkarerbets— kraft. 5. Statlig fondförvaltning m.m. E. Kommunalföretaget. Kn. Tillväxt eller stagnation. E. Internationella företag i svensk industri. I. Skatt på energi. B. Skatt på energi. Bilagor. 8. Förvärvsarbete och föräldraskap. A. Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. U. Kommunerna och näringslivet. Kn. . Ett effektivare vite. Ju. . Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. Jo.

Fritidsboende. Bo. Yldged Iänsdemokrati. Kn. . Oversyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del A.

Lagtext och sammanfattning. Ju. Översyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del B. Motiv m.m. Ju. Svensk industri i utlandet. I Löntagarna och kapitaltillväxten 9. E. KOMVUX-kommunal utbildning för vuxna. U. Information om arbetsmiljörisker. A. Information om arbetsmiljörisker. Bilaga 1. Värdering av risker i arbetsmiljön. A. Information om arbetsmiljörisker. Bilaga 2. Arbetsmiljö- informatlon—päverkan, behov och utbud. A. Information om arbetsmiljörisker. Sammandrag. A. Prisutveckling inorn bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 1. Bo. Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 2. Bilagor. Bo. Enklare föräldraförsäkring. S. Kommunal planering iförändring. Kn.

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Videoreklamfrågan. [8] Ett effektivare vite. [21] Rättegångsutredningen. 1. Översyn av rättegångsbalken 1. Processen itingsrätt. Del A. Lagtext och sammanfattning. [25] 2. Översyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del B. Motiv m.m. [26]

Socialdepartementet

Tandvården under 80-talet. [4] Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på läkararbetskraft. [11] Enklare föräldraförsäkring. [36]

Ekonomidepartementet

Statlig fondförvaltning m.m. [12] Tillväxt eller stagnation. [14] Löntagarna och kapitaltillväxten 9. [28]

Budgetdepartementet

Realbeskattningsutredningen. 1. Real beskattning. [1] 2. Real beskattning. Bilaga 1—3. [2] 3. Real beskattning. Bilaga 4—6. [3] Energiskattekommittén. 1. Skatt på energi. [16]2. Skatt på energi. Bilagor. [17]

Utbildningsdepartementet Talböcker—utgivning och spridning. [7]

Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. [19] KOMVUX-kommunal utbildning för vuxna. [29]

Jordbruksdepartementet

Sockernäringen. [6] Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. [22]

Arbetsmarknadsdepartementet

Förvärvsarbete och föräldraskap. [18] Utredningen rörande information om risker i arbetsmiljön. 1. Information om arbetsmiljörisker. [30] 2. Information om arbets— miljörisker. Bilaga 1. Värdering av risker i arbetsmiljön. [31] 3. Information om arbetsmiljörisker. Bilaga 2. Arbetsmiljö-informa- tion-påverkan, behov och utbud. [32] 4. Information om arbets- miljörisker. Sammandrag. [33]

Bostadsdepartementet

Ny plan- och bygglag. Remissammanställning. [9] Sanering efter industrinedläggningar. [10] Fritidsboende. [23] Byggprisutredningen. 1. Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 1 . [34] 2. Prisutveckling inom bostadsbyg— gandet och dess orsaker. Del 2. Bilagor. [35]

Industridepartementet

Direktinvesteringskommittén. 1. Internationella företag i svensk industri. [15] 2. Svensk industri i utlandet. [27]

Kommundepartementet

De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. [5] Kommunalföretaget. [13] Kommunerna och näringslivet. [20] Vidgad länsdemokrati. [24] Kommunal planering i förändring. [37]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen. ]

' ||I ' 'I ' :.: ...-|. | ' : ::|:'||::| |'|| ' '.: .| =1'|.||.|.||||'|. |'||||:| ||:| :| || ||||.|||.||| |||||. ||l':|||. | | : || || . | |: ||' ""..1|'|:|'|'|||':|: " _ ' ' -- . ' ' .: || . ** " " " ' ' | ' ' .. . : | || I|| | : '. ....|':'| : -.. j:|"|:" .'. .'|l:|'.'fj":. :.": |." |' ' ' _ .:|_|||| |||||'-| ||| . | _|' || - ' | u ""' " ' ' ': :': . ' | || . .. |! || ||| || | |

|-|||:||..|:|||| ||- | _. |..,,|.|.||. .

""j"|'l"|' "E'-' "| '.'.".:||.: ::|||"||:|||' | 'fl|'-..'.':||' | ""J"; ' . '.'.'::'.;:| -|'||.'.|'..: :::"'||'=l'

|'| '|.|" 5” || ..:-||| ||||||: | |||||||||| | ||| || || | |

'|'..'.l: i.: '...':.:'.'F'" '

... | "."':|||:|.: :u:

'..| |: ..||'|'|' :| || || |||". 'i'l:":"'|_ ""'l""|"' " "..|||:||||||':|||::|.|:||.|':| |:| . | '::| ,|| ”"'." |'||_ ' " '"'IH|' ' ' ' . |"! "| | .|| _ . ':n"' ||||| l|"'||:|| |P'||' . | I||| ||| || | |'| || ||:.|| ||||' ||.| || |||| | ||||| | | | | " '| " . .. '.l' . . | | I ||||| ||| ||| |||| | | | ".|| |_. . .. . ||.|.||. | || | . _ | .. | | | | | ' "'|:. '.'| '|.|. | _ |' ._ | ' ' ' .||: :|:' : .. .. . 4". | || |'|| * || || | | | ' |||I || "

HP] | 'b "V HN | er |SBN9I—38-O7050-2