SOU 2014:40

Neutral bolagsskatt - för ökad effektivitet och stabilitet

Till statsrådet och chefen för Finansdepartementet

Regeringen beslutade den 13 januari 2011 att tillkalla en kommitté med sex ledamöter med uppdrag att se över beskattningen av bolag (dir. 2011:1).

Kommittén har antagit namnet Företagsskattekommittén (Fi 2011:01). Vilka som deltagit i kommitténs arbete anges på nästa sida. Härmed överlämnar kommittén sitt slutbetänkande Neutral bolagsskatt – för ökad effektivitet och stabilitet (SOU 2014:40). Till betänkandet fogas reservationer och särskilda yttranden.

Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i juni 2014

HG Wessberg, ordförande

Rune Andersson Ingemar Hansson Åsa Hansson Peter Melz Anita Saldén Enérus

/Anna Brink, huvudsekreterare

Lena Björner, biträdande huvudsekreterare Björn Claesson Rickard Eriksson Niklas Lindeberg Gustav Martinsson Anna Stålnacke Christian Thomann

Förteckning över vilka som deltagit i kommitténs arbete

Ledamöter(samtliga fr.o.m. den 17 mars 2011)

Styrelseordföranden Rune Andersson Generaldirektören Ingemar Hansson Docent Åsa Hansson Professor Peter Melz Justitierådet Anita Saldén Enérus Numera ledamoten av Europeiska revisionsrätten HG Wessberg

Sakkunniga(samtliga fr.o.m. den 17 mars 2011 om inte annat anges)

Numera departementsrådet Linda Haggren Professor Magnus Henrekson Numera ämnessakkunnige Anders Kristoffersson Professor Sven-Olof Lodin Justitierådet Kristina Ståhl, fr.o.m. den 25 maj 2011 Professor Jan Södersten

Experter(samtliga fr.o.m. den 17 mars 2011 om inte annat anges)

Dåvarande kanslirådet Johan Almenberg, t.o.m. den 31 december 2011 Näringslivets skattesakkunnige Krister Andersson Numera kanslirådet Mats Andersson, fr.o.m. den 25 september 2012 Kanslirådet Annica Axén Linderl Kammarrättsrådet Anders Bengtsson Skattechefen Yvonne Bertlin Numera kanslirådet Charlotta Carlberg, fr.o.m. den 7 december 2012 Skattejuristen Per Danielsson Dåvarande ämnesrådet Jacqueline Deniz-Kiviharju, t.o.m. den 6 december 2012 Skatteexperten Annika Fritsch Departementssekreteraren Andreas Högberg, fr.o.m. den 18 mars 2013 Kvalificerade analytikern Jörgen Lithander, fr.o.m. den 25 september 2012 Skattejuristen Peter Nilsson Departementssekreteraren Elisabeth Sheikh Skattechefen Lena Swedenborg, fr.o.m. den 15 april 2013

Departementssekreteraren Christian Thomann, fr.o.m. den 2 december 2011, t.o.m. den 17 mars 2013

Sekreterare (samtliga fr.o.m. den 4 april 2011 om inte annat anges)

Lena Björner, fr.o.m. den 29 augusti 2011 Anna Brink Björn Claesson, fr.o.m. den 11 mars 2013 Rickard Eriksson Fredrik Hammarström, t.o.m. den 2 september 2012 Niklas Lindeberg Gustav Martinsson, fr.o.m. den 29 augusti 2011 Anna Stålnacke, fr.o.m. den 17 september 2012 Christian Thomann, fr.o.m. den 18 mars 2013

Sammanfattning

Uppdraget

Kommitténs uppdrag har varit att lämna förslag på ett nytt system för beskattning av bolag. De föreslagna reglerna ska öka den skattemässiga neutraliteten mellan eget och lånat kapital och om möjligt ersätta de nuvarande reglerna för ränteavdragsbegränsningar.

Utöver detta har kommittén haft i uppdrag att mot bakgrund av den ökade internationaliseringen se över nuvarande regler för koncernbidrag och underprisöverlåtelser. Dessutom har kommittén haft i uppdrag att lämna ett förslag om källskatt på ränta.

I två delbetänkanden har kommittén lämnat förslag på skatteincitament för riskkapital (SOU 2012:3) och skatteincitament för forskning och utveckling (SOU 2012:66).

Samhällsekonomiska utgångspunkter

Enligt kommittén finns det inga samhällsekonomiska motiv för att skattemässigt gynna vissa finansieringsformer, investeringar eller branscher framför andra. Det finns snarare goda skäl att behandla olika finansieringsformer, investeringar och branscher skattemässigt lika. I utformningen av ett nytt bolagsskattesystem har en utgångspunkt för kommittén därför varit att utjämna den skattemässiga skillnaden mellan eget och lånat kapital.

En annan utgångspunkt har varit att de föreslagna reglerna i så liten omfattning som möjligt ska påverka ekonomiska val. Det är önskvärt att investeringar som är lönsamma före skatt också är lönsamma efter skatt. Det är också önskvärt att investeringar som är olönsamma före skatt är olönsamma efter skatt.

Multinationella företag har incitament att redovisa sina vinster i länder där vinsterna beskattas lågt och att dra av sina kostnader i länder där det skattemässiga värdet av avdragen är stort. Det är

önskvärt att ha generella regler som motverkar en urholkning av den svenska bolagsskattebasen. Mot denna bakgrund har en tredje utgångspunkt varit att de föreslagna reglerna ska innebära små möjligheter att via ränteavdrag föra ut vinster ur Sverige och en låg skatt på vinster som redovisas i Sverige.

Förslag på ett nytt bolagsskattesystem

Kommittén föreslår att det ska införas ett nytt system för bolagsbeskattning. Två alternativa förslag lämnas. Kommitténs huvudförslag är en modell som består av två delar. I den första delen begränsas avdragen för räntekostnader och andra finansiella kostnader genom att enbart finansiella kostnader som motsvaras av finansiella intäkter får dras av. Därutöver får inga avdrag för finansiella kostnader göras. Förslaget innebär således ett slopat avdrag för negativa finansnetton. I den andra delen införs ett schablonmässigt avdrag för alla finansieringskostnader – ett s.k. finansieringsavdrag – som uppgår till 25 procent av företagets hela skattemässiga resultat. Finansieringsavdraget får göras oavsett om företaget har motsvarande kostnader eller inte och är för företagen ekonomiskt likställt med en sänkning av bolagsskattesatsen med 5,5 procentenheter.

Alla kostnader som i ekonomisk mening är en räntekostnad omfattas av avdragsbegränsningen. För att undvika gränsdragningsproblem omfattas också andra finansiella kostnader. Kommittén föreslår en ny skattemässig definition av finansiella kostnader som har stora likheter med definitionen av finansiella kostnader inom redovisningen.

Ett avdragsförbud för negativt finansnetto innebär att eget och lånat kapital behandlas skattemässigt lika i de företag som har negativt finansnetto, det vill säga i de allra flesta företag som bedriver icke-finansiell verksamhet. I företag som har positivt finansnetto kvarstår däremot den skattemässiga fördelen för lånat kapital. Banker har som affärsidé att låna in pengar för att låna ut dem till en högre ränta. De har följaktligen normalt ett positivt finansnetto och påverkas därmed inte av avdragsbegränsningen samtidigt som de får göra finansieringsavdrag. För att även bankerna ska bidra till att finansiera finansieringsavdraget föreslås att bankerna ska ta upp en schablonintäkt som baseras på deras skulder. På så sätt påverkas också bankernas finansieringsval.

En viktig princip i det svenska bolagsskattesystemet är att en verksamhet som bedrivs i en koncern ska beskattas likvärdigt med en verksamhet som bedrivs inom ett enda företag. För att upprätthålla denna princip tillåts företag med positivt finansnetto kvitta dessa mot negativt finansnetto från företag i samma koncern.

De föreslagna reglerna för avdragsbegränsning och finansieringsavdrag är avsedda för juridiska personer. Särskilda regler föreslås för handelsbolag. Enskilda näringsidkare omfattas inte av reglerna.

Det slopade avdraget för negativa finansnetton tar bort de skattemässiga incitamenten att redovisa stora räntekostnader i Sverige. De regler som infördes 2009 och 2013 för att motverka skatteplanering med hjälp av koncerninterna lån kan därmed avskaffas.

Ett alternativt förslag

För att ge lagstiftaren valmöjlighet lämnar kommittén ett alternativt förslag till förändrad bolagsbeskattning. Detta förslag utgörs av en bolagsskattesatssänkning med 3,5 procentenheter i kombination med en jämfört med huvudförslaget mindre restriktiv avdragsbegränsning. Också i detta förslag får finansiella kostnader som motsvaras av finansiella intäkter dras av. Därutöver får avdrag göras med högst 20 procent av företagets rörelseresultat (EBIT).

Det alternativa förslaget har stora likheter med huvudförslaget. En skillnad är att nuvarande regler om ränteavdragsbegränsningar föreslås vara kvar i det alternativa förslaget.

Finansiering och förenklingar

Kommittén föreslår en fullt finansierad reform. Det 25-procentiga finansieringsavdraget finansieras till stor del med avdragsförbudet mot negativa finansnetton, men inte helt. Därför lämnas ytterligare finansieringsförslag. Det föreslås att skadeförsäkringsföretagens skattemässiga avsättningar till säkerhetsreserv ska räntebeläggas, att avdragsrätten för räntekostnader på vissa efterställda lån i kreditinstitut ska slopas samt att reglerna för räntebeläggning av periodiseringsfonder ska ändras. Därutöver lämnas finansieringsförslag som är mer av engångskaraktär. Bland annat föreslås att kvarstående underskott från åren innan den nya reformen träder i kraft reduceras till hälften.

Kommittén lämnar vidare förslag på två förenklingsåtgärder. Det är ett förslag till mindre justeringar i reglerna om behandling av underskott vid ägarförändringar och ett förslag till reglering av tidpunkten för värdeöverföring i samband med koncernbidrag.

Konsekvenser av reformen

Såväl huvudförslaget som det alternativa förslaget medför högre räntekostnader för företag med negativt finansnetto. Det rör sig emellertid inte om någon kraftig fördyring. Vid dagens låneräntenivå på omkring 3 procent innebär huvudförslagets slopade avdrag för negativt finansnetto att räntekostnaderna efter skatt blir 0,5 procentenheter högre än med dagens skatteregler. Vid ett mer normalt räntekostnadsläge på 5 procent blir räntekostnaden efter skatt 0,82 procentenheter högre än med dagens skatteregler.

Förslagen innebär en omfördelning av bolagsskattebetalningarna inom näringslivet. Såväl huvudförslaget som det alternativa förslaget innebär att högt belånade företag i allmänhet får betala mer i bolagsskatt än med dagens skatteregler. Företag som är lågt belånade får i allmänhet betala mindre i skatt än med dagens skatteregler.

De föreslagna reglerna bedöms inte medföra någon större ändring av företagens administrativa kostnader. De bedöms medföra vissa ökade kostnader för Skatteverket och för de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Båda förslagen bedöms leda till ökad soliditet i företagen och en samhällsekonomiskt bättre sammansättning av näringslivets investeringar. På sikt bedöms detta leda till högre produktivitet och därmed högre löner och högre BNP.

Ikraftträdande

Kommittén föreslår att bestämmelserna ska träda i kraft den 1 januari 2016.

I Författningsförslag

1. Författningsförslag för huvudförslaget

1.1. Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs i fråga om inkomstskattelagen (1999:1229)1

dels att 24 kap. 10 a–10 f §§ och 48 kap. 26 § ska upphöra att

gälla,

dels att rubrikerna närmast före 24 kap. 10 a, 10 b och 10 d §§

ska utgå,

dels att 17 kap. 2 §, 18 kap. 7 §, 19 kap. 8 och 9 §§, 20 kap. 11 §,

24 kap. 1 §, 35 kap. 3 §, 39 kap. 1 §, 40 kap. 16 a §, 48 kap. 27 §, och 50 kap. 5 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya kapitel, 24 a kap. och 29 a kap.,

sex nya paragrafer, 24 kap. 10 a §, 39 kap. 8 a och 32–35 §§, samt närmast före 24 kap. 10 a § och 39 kap. 32 § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 kap.

2 §2

Med anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde och återanskaffningsvärde avses i detta kapitel detsamma som i 4 kap.

Med anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde och återanskaffningsvärde avses i detta kapitel detsamma som i 4 kap.

1 Lagen omtryckt 2008:803. Senaste lydelse av 24 kap. 10 a–10 f §§ 2012:757 och av 48 kap. 26 § 2011:1256. 2 Senaste lydelse 2010:1528.

9 § andra–fjärde styckena årsredovisningslagen (1995:1554) eller i förekommande fall 4 kap. 5 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4 kap. 4 § lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.

9 § andra–fjärde styckena årsredovisningslagen (1995:1554) eller i förekommande fall 4 kap. 5 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4 kap. 4 § lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag,

med undantag för finansiella kostnader som avses i 24 a kap. 4 §.

Med verkligt värde avses i detta kapitel detsamma som i 4 kap. 14 a § andra stycket årsredovisningslagen.

Om en enskild näringsidkare upprättar ett förenklat årsbokslut enligt 6 kap. 6 § bokföringslagen (1999:1078), avses med anskaffningsvärde det värde som följer av god redovisningssed.

18 kap.

7 §3

Anskaffningsvärdet för inventarier är utgiften för förvärvet om de förvärvas genom köp, byte, egen tillverkning eller på liknande sätt. Om inventarierna förvärvas på annat sätt, anses marknadsvärdet vid förvärvet som anskaffningsvärde.

Anskaffningsvärdet för inventarier är utgiften för förvärvet om de förvärvas genom köp, byte, egen tillverkning eller på liknande sätt, med undantag för

finansiella kostnader som avses i 24 a kap. 4 §. Om inventarierna

förvärvas på annat sätt, anses marknadsvärdet vid förvärvet som anskaffningsvärde, med

undantag för finansiella kostnader som avses i 24 a kap. 4 §.

Om en enskild näringsidkare upprättar ett förenklat årsbokslut enligt 6 kap. 6 § bokföringslagen (1999:1078), avses med anskaffningsvärde det värde som följer av god redovisningssed.

3 Senaste lydelse 2010:1528.

19 kap.

8 §

Om en byggnad uppförs av den skattskyldige, är anskaffningsvärdet utgiften för att uppföra den.

Om en byggnad uppförs av den skattskyldige, är anskaffningsvärdet utgiften för att uppföra den, med undantag för

finansiella kostnader som avses i 24 a kap. 4 §.

9 §

Om en byggnad förvärvas genom köp, byte eller på liknande sätt, är anskaffningsvärdet utgiften för förvärvet.

Om en byggnad förvärvas genom köp, byte eller på liknande sätt, är anskaffningsvärdet utgiften för förvärvet, med

undantag för finansiella kostnader som avses i 24 a kap. 4 §.

I 18 § finns bestämmelser om förvärv av byggnad genom arv, gåva m.m.

20 kap.

11 §

Anskaffningsvärdet för en markanläggning är den skattskyldiges utgifter för att anskaffa eller förbättra anläggningen.

Anskaffningsvärdet för en markanläggning är den skattskyldiges utgifter för att anskaffa eller förbättra anläggningen, med

undantag för finansiella kostnader som avses 24 a kap.4 §.

Som anskaffningsvärde räknas också sådant värde av nyttjanderättshavares förbättringsutgifter som enligt 19 kap. 29 § ska tas upp som intäkt för fastighetsägaren.

24 kap.

1 §4

I detta kapitel finns bestämmelser om – tillämpning i inkomstslaget näringsverksamhet av vissa bestämmelser i inkomstslaget kapital i 2 och 3 §§,

– partiell fission i 3 a §,

4 Senaste lydelse 2012:757.

– kapitalrabatt på optionslån i 4 §, – avdragsrätt för ränta på vinstandelslån i 5–10 §§, – begränsningar i avdrags-

rätten för ränta på vissa skulder i 10 a–10 f §§,

avdrag för ränta på vissa

efterställda lån i 10 a §,

– avdrag för lämnad utdelning i 11 §, och – skattefria utdelningar i 12–22 §§. En bestämmelse om skattefrihet för utdelning från privatbostadsföretag finns i 15 kap. 4 §.

Bestämmelser om i vilken utsträckning ersättningar i form av livränta och liknande utbetalningar för avyttrade tillgångar räknas som ränta finns i 44 kap. 35 och 37–39 §§.

Avdrag för ränta på vissa efterställda lån

10 a §

Räntekostnader hänförliga till kapitalinstrument och efterställda lån som omfattas av Europeiska Unionens förordning 575/2013 artikel 62 får inte dras av.

24 a kap. Finansiella kostnader och finansiella intäkter i inkomstslaget näringsverksamhet

1 §

I detta kapitel finns bestämmelser om begränsning i rätten till avdrag för finansiella kostnader.

2 §

Bestämmelserna i detta kapitel gäller för juridiska personer, svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer.

För svenska handelsbolag avses med beskattningsår i detta kapitel räkenskapsåret.

Definitioner

Finansiellt instrument

3 §

Med finansiellt instrument avses i detta kapitel detsamma som i 4 kap. 14 a och 14 c §§ årsredovisningslagen (1995:1554) . Det gäller oavsett om instrumentet utgör lager eller kapitaltillgång.

Med finansiellt instrument avses dock inte

– andelar i skalbolag som avses i 25 a kap. 9 §,

– andelar som avses i 27 kap. 6 §, och

– termin och option som är hänförliga till annat än finansiella kostnads- och intäktsposter.

Finansiell kostnad

4 §

Med finansiell kostnad avses i detta kapitel en

– ränta och annan, direkt eller indirekt, kostnad för en kredit,

– förlust vid avyttring och nedskrivning av finansiellt instrument, och

– utdelning som får dras av. Med finansiell kostnad avses dock inte

– kostnad för kredit eller köp och försäljning av ett finansiellt instrument till den del kostnaden utgör betalning för en annan tjänst än som avses i 3 kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200) ,

– förlust på finansiellt instrument som avses i 25 a kap. 19 §, och

– utdelning som avses i 39 kap. 22 §.

En avsättning i balansräkning, i andra fall än som avses i 28 kap. 3 § andra punkten, utgör inte en kredit enligt första stycket första strecksatsen. Detsamma gäller kredit på grund av köp av tillgångar eller tjänster i näringsverksamheten, om krediten lämnats på sedvanliga villkor.

5 §

Med finansiell kostnad avses även det räntebelopp som ingår i en hyreskostnad, om inte annat anges i 7–9 §§.

6 §

Det räntebelopp som ska användas är det som följer av hyresavtalet.

Om räntebeloppet inte kan beräknas med ledning av uppgifterna i hyresavtalet eller om det avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare ska statslåneräntan med tillägg av fem procentenheter multiplicerat med den hyrda tillgångens marknadsvärde vid beskattningsårets ingång användas.

7 §

När hyresobjektet är en fastighet behöver 5 § inte tillämpas. Det gäller dock inte

– när ett företag direkt eller indirekt har avyttrat en fastighet och det avyttrande företaget, eller ett koncernföretag till det företaget, därefter ingått ett hyresavtal avseende en väsentlig del av samma fastighet, och

– vid hyra av fastighet mellan två koncernföretag.

Med koncernföretag i första stycket avses företag som ingår i samma koncern enligt 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554) .

8 §

Om hyresavtalets löptid inte överstiger åtta månader behöver 5 § inte tillämpas. Om det finns ett samband mellan flera på varandra följande hyresavtal ska avtalets längd bedömas med hänsyn till samtliga avtal.

Första stycket gäller inte vid hyra mellan två koncernföretag. Med koncernföretag avses detsamma som anges i 7 § andra stycket.

9 §

Om företagets sammanlagda hyreskostnader under beskattningsåret inte överstiger 300 000 kronor behöver 5 § inte tillämpas. Om företaget ingår i en koncern ska hela koncernens hyres-

kostnader beaktas. Undantaget gäller dock inte

– hyreskostnader avseende fastighetshyra enligt 7 § första stycket första strecksatsen, och

– hyra mellan två koncernföretag.

Kostnader för fastighetshyra, för hyra mellan koncernföretag och för sådana hyresavtal som avses i 8 § ska inte ingå vid beräkningen.

Med koncern och koncernföretag i första och andra styckena avses detsamma som anges i 7 § andra stycket.

10 §

Att en finansiell kostnad inte får räknas in i anskaffningsvärdet för en tillgång som ingår i näringsverksamhet framgår i fråga om

– lagertillgångar i 17 kap. 2 §, – inventarier i 18 kap. 7 §, – byggnader i 19 kap. 8 och 9 §§, och

– markanläggningar i 20 kap. 11 §.

Finansiell intäkt

11 §

Med finansiell intäkt avses intäkt av sådant slag som motsvarar en finansiell kostnad.

Som finansiell intäkt räknas även vinst vid avyttring av fordringar m.m. som avses i 25 a kap. 19 § och belopp som ska tas upp enligt 39 kap. 14 § första stycket 2 och 33 §.

12 §

Med finansiell intäkt avses även det räntebelopp som ingår i en hyresintäkt. Vad som anges i 7 och 8 §§ gäller på motsvarande sätt för finansiella intäkter.

Räntebeloppet ska beräknas på det sätt som anges i 6 §. Om andra stycket i nämnda paragraf ska tillämpas på en hyresintäkt ska enbart statslåneräntan användas.

Finansnetto

13 §

Om beskattningsårets finansiella intäkter överstiger beskattningsårets finansiella kostnader utgör mellanskillnaden ett positivt finansnetto. Om i stället beskattningsårets finansiella kostnader överstiger beskattningsårets finansiella intäkter utgör mellanskillnaden ett negativt finansnetto.

För juridiska personer som, direkt eller indirekt genom ett eller flera svenska handelsbolag, är delägare i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer ska finansnettot som belöper sig på andelen ingå i den juridiska personens finansnetto. Detta gäller endast om det delägda företagets räkenskapsår sammanfaller med den juridiska personens beskattningsår och andelen har ägts under den juridiska personens hela beskattningsår eller sedan det delägda företaget började bedriva näringsverksamhet av något slag.

14 §

Ett företag som har ett positivt finansnetto enligt 13 § får högst med ett motsvarande belopp göra avdrag för ett outnyttjat negativt finansnetto hos ett annat företag under förutsättning att

1. båda företagen med avdragsrätt kan lämna koncernbidrag till varandra, och

2. båda företagen redovisar avdraget öppet i inkomstdeklarationen för ett beskattningsår som har samma deklarationstidpunkt enligt skatteförfarandelagen (2011:1244) eller som skulle ha haft det om inte något av företagens bokföringsskyldighet upphör.

Avdragsbegränsning

15 §

Utöver vad som anges i 14 § får ett negativt finansnetto inte dras av.

29 a kap. Finansieringsavdrag

1 §

I detta kapitel finns bestämmelser om finansieringsavdrag för juridiska personer.

Beräkning av underlag för finansieringsavdrag

2 §

Underlag för finansieringsavdrag beräknas genom att näringsverksamhetens intäktsposter minskas med kostnadsposterna

och med sådant positivt finansnetto som belöper sig på andelar i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer om det ingår i den juridiska personens finansnetto enligt 24 a kap. 13 § andra stycket.

Finansieringsavdrag

3 §

Finansieringsavdrag ska göras med 25 procent av ett positivt underlag som beräknas enligt 2 §.

35 kap.

3 §5

Ett koncernbidrag från ett moderföretag till ett helägt dotterföretag eller från ett helägt dotterföretag till ett moderföretag ska dras av under förutsättning att

1. varken givaren eller mottagaren är ett privatbostadsföretag eller investmentföretag,

2. både givaren och mottagaren redovisar bidraget öppet i inkomstdeklarationen för ett beskattningsår som har samma deklarationstidpunkt enligt skatteförfarandelagen (2011:1244) eller som skulle ha haft det om inte givarens eller mottagarens bokföringsskyldighet upphör,

3. dotterföretaget har varit helägt under givarens och mottagarens hela beskattningsår eller sedan dotterföretaget började bedriva verksamhet av något slag,

4. mottagaren inte enligt ett skatteavtal ska anses ha hemvist i en utländsk stat utom i fall som avses i 2 a § andra meningen,

5 Senaste lydelse 2011:1256.

5. näringsverksamheten som koncernbidraget hänför sig till inte är undantagen från beskattning i Sverige på grund av ett skatteavtal, och

6. om bidraget lämnas från dotterföretaget till moderföretaget, utdelning under beskattningsåret från dotterföretaget inte ska tas upp hos moderföretaget.

5. näringsverksamheten som koncernbidraget hänför sig till inte är undantagen från beskattning i Sverige på grund av ett skatteavtal,

6. om bidraget lämnas från dotterföretaget till moderföretaget, utdelning under beskattningsåret från dotterföretaget inte ska tas upp hos moderföretaget, och

7. värden motsvarande bidraget

förs över från givaren till mottagaren (värdeöverföring) senast den dag då inkomstdeklarationen för beskattningsåret ska lämnas enligt 32 kap. 2 § skatteförfarandelagen (2011:1244) . Om anstånd med att lämna deklarationen har beviljats med stöd av 36 kap. 4 § samma lag ska värdeöverföringen ske senast den dag som anstånd har beviljats till.

39 kap.

1 §6

I detta kapitel finns bestämmelser om – försäkringsföretag i 2–13 §§, – utländska tjänstepensionsinstitut i 13 a–13 f §§, – investmentföretag i 14–19 §§, – kooperativa föreningar i 21–24 §§, – privatbostadsföretag i 25–27 §§, – sambruksföreningar i 28 §, – samfälligheter i 29 §, och – sparbanker och Sparbankernas säkerhetskassa i 30 och 31 §§.

– samfälligheter i 29 §, – sparbanker och Sparbankernas säkerhetskassa i 30 och 31 §§,

och

– finansiella företag i 32–35 §§.

6 Senaste lydelse 2011:1271.

8 a §

Ett skadeförsäkringsföretag som har gjort avsättning till säkerhetsreserv ska ta upp en schablonintäkt. Intäkten ska beräknas till summan av avsättning till säkerhetsreserv som den juridiska personen har vid beskattningsårets ingång multiplicerad med statslåneräntan vid utgången av november månad året närmast före det kalenderår under vilket beskattningsåret går ut.

Om beskattningsåret är längre eller kortare än tolv månader, ska schablonintäkten justeras i motsvarande mån.

Finansiella företag

32 §

Finansiella företag ska ta upp ett belopp som motsvarar 0,24 procent av ett underlag som beräknas enligt 34 §.

33 §

Med finansiella företag avses kreditinstitut och utländska kreditinstitut enligt 1 kap. 5 § lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse.

Utländska kreditinstitut som bedriver verksamhet i Sverige bedöms bara med hänsyn till den verksamhet som institutet bedriver från fast driftställe här.

34 §

Underlaget är summan av det finansiella företagets skulder och avsättningar utom obeskattade reserver vid räkenskapsårets utgång enligt fastställd balansräkning, med de justeringar som följer av andra och tredje styckena samt 35 §.

Ett finansiellt företag som ingår i en koncern enligt årsredovisningslagen (1995:1554) ska minska underlaget med skulder till andra finansiella företag i koncernen.

Underlaget ska minskas med efterställda skuldförbindelser som får ingå i kapitalbasen enligt lagen ( 2006:1371 ) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

35 §

Om räkenskapsåret har omfattat en längre eller kortare tid än tolv månader, ska underlaget justeras proportionellt i förhållande till räkenskapsårets längd.

40 kap.

16 a §7

Om ägarförändringen helt eller delvis har skett genom ett kapitaltillskott och det är uppen-

bart att förvärvaren genom kapitaltillskottet har fått en tillgång av verkligt och särskilt värde som motsvarar kapitaltillskottet, ska

Om ägarförändringen helt eller delvis har skett genom ett kapitaltillskott ska utgiften för

förvärvet enligt 15 § första stycket bestämmas till ett belopp som motsvarar det lägsta av den faktiska utgiften och verkligt och

7 Senaste lydelse 2009:1453.

utgiften enligt 15 § första stycket inte minskas med kapitaltillskottet.

särskilt värde på tillgångarna i företaget som belöper sig på förvärvarens andel efter ägarförändringen. Vid beräkningen av värdet på tillgångarna i företaget ska själva kapitaltillskottet inte räknas med.

Vid bedömningen enligt första stycket ska hänsyn inte tas till tillgångar som underskottsföretaget kan antas ha förvärvat i samråd med den nya ägaren.

Vid tillämpningen av andra stycket likställs en juridisk person eller ett svenskt handelsbolag med underskottsföretaget om de både före och efter ägarförändringen ingick i samma koncern.

48 kap.

27 §8

I fråga om kapitalförluster som uppkommer i svenska handelsbolag eller i utlandet delägarbeskattade juridiska personer och för vilka avdrag ska göras tillämpas 19–21, 23 och 24 §§, om inte något annat anges i andra stycket.

I fråga om kapitalförluster

andra tillgångar än sådana som avses i 24 a kap. 3 § som upp-

kommer i svenska handelsbolag eller i utlandet delägarbeskattade juridiska personer och för vilka avdrag ska göras tillämpas 19– 21, 23 och 24 §§, om inte något annat anges i andra stycket.

Om den som ska göra avdrag enligt första stycket är ett sådant företag som anges i 24 kap. 13 § 1–5 och avdraget avser förlust på delägarrätter ska 70 procent av kapitalförlusten dras av. Förlusten får dras av bara mot kapitalvinster på delägarrätter.

8 Senaste lydelse 2011:1510.

Kapitalförluster för vilka avdrag ska göras på sådana delägarrätter och fordringsrätter vars innehav betingas av rörelse som bedrivs av handelsbolaget eller av någon som med hänsyn till äganderättsförhållanden eller organisatoriska förhållanden kan anses stå handelsbolaget nära, ska dock alltid dras av i sin helhet.

50 kap.

5 §9

Anskaffningsutgiften ska ökas med – den skattskyldiges tillskott till bolaget, – belopp som tagits upp som den skattskyldiges andel av bolagets inkomster,

– belopp som tagits upp som den skattskyldiges andel av bolagets inkomster till den del

inkomsten inte har minskats med avdrag för sådant negativt finansnetto enligt 24 a kap. som inte har fått dras av,

– 22 procent av avdrag för avsättning till expansionsfond enligt 34 kap.,

– 78 procent av expansionsfond som förs över från andel i handelsbolag till enskild näringsverksamhet enligt 34 kap. 22 §, och

– det belopp som framgår vid en tillämpning av bestämmelserna om överlåtelse av privata tillgångar till underpris i 53 kap. 5 §.

Anskaffningsutgiften ska minskas med – den skattskyldiges uttag ur bolaget, – belopp som dragits av som den skattskyldiges andel av bolagets underskott,

– negativt fördelningsbelopp till den del räntefördelningen minskat ett underskott i inkomstslaget näringsverksamhet,

– 22 procent av återförda avdrag för avsättning till expansionsfond enligt 34 kap., och

– 78 procent av expansionsfond som förs över från enskild näringsverksamhet till andel i handelsbolag enligt 34 kap. 19 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016. Om inte annat följer av punkterna 2–10 tillämpas de nya bestämmelserna första gången för beskattningsår som påbörjas efter den 31 december 2015.

9 Senaste lydelse 2012:757.

För beskattningsår som påbörjats tidigare gäller fortfarande äldre bestämmelser om inte annat följer av punkterna 2–10.

2. För svenska handelsbolag ska de nya bestämmelserna tillämpas första gången för handelsbolagets räkenskapsår som börjar efter den 31 december 2015 om inte annat följer av punkterna 3–10. För räkenskapsår som påbörjats tidigare gäller fortfarande äldre bestämmelser om inte annat följer av punkterna 3–10.

3. Ett svenskt handelsbolag får under perioden från och med den 1 januari 2016 till och med den 31 december 2018 vara överlåtare i en underprisöverlåtelse enligt 23 kap. För en sådan underprisöverlåtelse gäller utöver bestämmelserna i 23 kap. följande villkor. – Förvärvaren ska vara ett företag. – Handelsbolagets hela näringsverksamhet ska överlåtas. – Andelarna i det förvärvande företaget ska i motsvarande proportioner innehas av de personer som innehar andelarna i det överlåtande handelsbolaget.

4. Bestämmelsen i 24 a kap. 15 § om att ett negativt finansnetto inte får dras av tillämpas på finansiella kostnader som belöper sig på tiden efter den 31 december 2015 för företag som lagt om räkenskapsåret efter den 31 december 2013 men före den 1 januari 2016.

5. Vid tillämpningen av 29 a kap. 2 § ska intäktsposterna även minskas med överskott som belöper sig på andel i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer som har räkenskapsår som har påbörjats före det första beskattningsåret som börjar efter den 31 december 2015 för den juridiska personen.

6. Vid tillämpningen av 30 kap. ska periodiseringsfonder som avsatts före den 1 januari 2016 återföras med 133 procent av det avsatta beloppet om återföringen görs efter den 1 januari 2016.

7. Skadeförsäkringsföretag ska det beskattningsår som påbörjas efter den 31 december 2015, som en särskild övergångspost, ta upp skillnaden mellan 133 procent av avsättning till säkerhetsreserv det beskattningsår som avslutats före den 1 januari 2016 och avsättningen. Övergångsposten ska tas upp till beskattning med minst en sjättedel per år. Om beskattningsåret är längre eller kortare än ett kalenderår ska den återförda posten justeras i motsvarande mån.

8. Företag med beskattningsår som påbörjats före men avslutas efter den 1 januari 2016 får vid tillämpningen av 35 kap. under det beskattningsåret bara göra avdrag med högst 75 procent för

koncernbidrag som har lämnats till företag med beskattningsår som påbörjas efter den 31 december 2015.

9. För ett företags första beskattningsår som påbörjas efter den 31 december 2015 ska vid tillämpningen av 40 kap. kvarstående underskott från tidigare år endast anses uppgå till 50 procent av det underskott som fanns den 31 december 2015. 10. Bestämmelserna i 40 kap. 16 a § tillämpas på förvärv som görs efter den 31 december 2015.

1.2. Förslag till lag om ändring i skatteförfarandelagen (2011:1244)

Härigenom föreskrivs att 33 kap. 6 § skatteförfarandelagen (2011:1244) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

33 kap.

6 §

Svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer med fast driftställe i Sverige ska till ledning för delägarnas beskattning lämna särskilda uppgifter om

1. näringsverksamheten enligt 31 kap. 2 och 3 §§,

2. varje delägares andel av bolagets eller den juridiska personens inkomst av varje inkomstslag och näringsverksamhet,

3. varje delägares andel eller lott i bolaget eller den juridiska personen,

4. skalbolag enligt 31 kap. 14 §, och

5. prissättningsbesked enligt 31 kap. 34 §. Om ett svenskt handelsbolag eller en i utlandet delägarbeskattad juridisk person med fast driftställe i Sverige har avyttrat en fastighet och kapitalvinsten inte kan beräknas på grund av att den är beroende av någon händelse i framtiden, ska bolaget eller den juridiska personen lämna uppgift om detta.

Ett svenskt handelsbolag eller en i utlandet delägarbeskattad juridisk person med fast driftställe i Sverige ska lämna uppgift om sådant positivt och negativt finansnetto som avses i 24 a kap. 13 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229) och som belöper sig på delägarens andel.

Tredje stycket gäller inte om delägaren är ett dödsbo, ett svenskt handelsbolag eller en i utlandet delägarbeskattad juridisk person med fast driftställe i Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016 och tillämpas första gången på uppgifter som avser beskattningsår som påbörjas efter den 31 december 2015.

1.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt ska införas ett nytt kapitel, 5 kap., av följande lydelse.

5 kap. Nedsättning av statlig inkomstskatt på vissa inkomster

1 § Finansiella företag som ska ta upp ett belopp enligt 39 kap. 33 § inkomstskattelagen (1999:1229) har rätt att genom avräkning av utländsk skatt få nedsättning av statlig inkomstskatt enligt detta kapitel.

Om inte annat följer av 3 §, ska avräkning ske av utländsk skatt som under kalenderåret närmast före beskattningsåret har betalats av en sådan utländsk juridisk person som enligt 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554) ingår i samma koncern som det finansiella företaget och som skulle ha tagit upp ett belopp enligt 39 kap. 33 § inkomstskattelagen om verksamheten bedrivits här i landet.

2 § Med utländsk skatt avses i detta kapitel skatt som har betalats till en utländsk stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som är jämförlig med den inkomstskatt som tas ut av finansiella företag enligt 39 kap.3235 §§inkomstskattelagen (1999:1229).

3 § Avräkning av utländsk skatt får ske med ett belopp som motsvarar den utländska skatt som hänför sig till ett sådant skuldförhållande som skulle ha minskat underlaget enligt 39 kap. 34 § andra stycket inkomstskattelagen (1999:1229) om den utländska juridiska personen bedrivit verksamhet här.

Avräkning får dock högst ske med ett belopp som motsvarar den statliga inkomstskatt som, beräknad utan hänsyn till avräkning, hänför sig till de skulder som det finansiella företaget vid räkenskapsårets utgång enligt fastställd balansräkning har till den utländska juridiska person vars utländska skatt ska avräknas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016 och tillämpas på skatt som betalats för en period som börjar efter detta datum.

II Uppdrag och inledning

2. Uppdraget och dess genomförande

2.1. Uppdraget

Kommitténs direktiv beslutades vid regeringssammanträde den 13 januari 2011 (dir. 2011:1). Direktiven återges i sin helhet i bilaga 1. Här ges en kort sammanfattning av huvuddragen i direktiven.

Kommitténs grundläggande uppdrag är enligt direktiven att se över beskattningen av bolag. Skattesystemet ska därvid utformas så att företagande, investeringar och sysselsättning gynnas. Kommittén ska i sitt arbete sträva efter att ta fram förslag som breddar bolagsskattebasen för att möjliggöra en sänkning av skatterna i bolagssektorn. Därutöver ska förslagen utformas så att den svenska bolagsskattebasen värnas samtidigt som regelverket inte riskerar att komma i konflikt med EU-rätten.

Utöver de mer generella riktlinjerna anger direktiven även att kommittén ska titta på flera specifika delar av skattesystemet. En viktig uppgift är att lämna förslag på hur den asymmetriska behandlingen av eget och lånat kapital i företagen kan minskas. Förslag ska även lämnas på ett system med källskatt på räntebetalningar till utlandet. Regelverken för koncernbidrag och underprisöverlåtelser ska också omprövas i syfte att finna alternativa hållbara lösningar.

Kommittén fick även i uppdrag att lämna två delbetänkanden. Den 30 januari 2012 överlämnade kommittén ett delbetänkande med förslag på skatteincitament för riskkapital (SOU 2012:3). Den 26 september 2012 överlämnades ett delbetänkande med förslag på skatteincitament för forskning och utveckling (SOU 2012:66).

Enligt tilläggsdirektiv (dir. 2012:115 och dir. 2013:113) ska kommittén redovisa sitt slutliga uppdrag senast den 16 juni 2014 (se bilaga 2 och 3).

2.2. Uppdragets genomförande

Kommittén, som har antagit namnet Företagsskattekommittén, påbörjade sitt arbete i april 2011. Fram till september 2012 var arbetets fokus frågorna i de två delbetänkandena. Parallellt med detta inleddes arbetet med frågorna i slutbetänkandet. Sedan oktober 2012 har arbetet enbart rört dessa frågor. Sedan dess har kommittén haft 11 sammanträden med samtliga ledamöter, sakkunniga och experter inbjudna. Ett av dessa sammanträden genomfördes i form av ett internat över två dagar. Härutöver har det hållits 6 sammanträden där enbart ledamöterna deltagit, varav 3 har varit i form av telefonsammanträden.

Delar av arbetet har bedrivits i mindre grupper. Grupperna har haft följande inriktningar: räntebegreppet, lagstiftning, samhällsekonomisk analys och EU-rätt.

Kommittén har beställt fyra expertrapporter (bilagorna 4–7). Resultaten från dem har presenterats av professor Magnus Henrekson, professor Søren Bo Nielsen och professor Jan Södersten i samband med ordinarie sammanträde.

Vidare har professor Sven-Olof Lodin haft i uppdrag att särskilt bistå med utredning och förslag till hur intäkter och kostnader hänförliga till leasing ska behandlas skattemässigt inom ramen för de avdragsbegränsningar som kommittén utreder.

Kommitténs sekretariat har träffat kolleger från Finland, Danmark, Norge, Island och Tyskland för att diskutera erfarenheter från arbete med bolagsskattereformer.

Kommittén har engagerat externa föreläsare vid två tillfällen i samband med ordinarie sammanträde. Docent Axel Hilling har föreläst om räntebegreppet och professor Per Strömberg har föreläst om företagens finansiering.

2.3. Uppdrag om rangordning

Av direktiven framgår att kommittén ska rangordna ”dels de konkreta reformförslag som övervägs, dels andra sätt att sänka skattebetalningarna från bolagssektorn” (s. 25). Det står också att ”[e]n jämförelse kan även göras med skattepolitiska åtgärder som ligger utanför kommitténs uppdrag, t.ex. förändringar i socialavgifter och beskattning av förvärvsinkomster” (s. 25).

Kommittén har inte fullgjort uppdraget att rangordna samtliga modeller som övervägts. Kommittén har heller inte gjort en jämförelse

med andra sätt att sänka skattebetalningarna från bolagssektorn eller med skattepolitiska åtgärder som ligger utanför kommitténs uppdrag. I stället har en jämförelse mellan olika modeller för bolagsbeskattning prioriterats. För två av modellerna har kommittén valt att utforma fullständiga lagförslag.

3. Inledning

3.1. Olikbehandling av eget och lånat kapital leder till snedvridningar

Kommitténs huvudsakliga uppdrag är att föreslå ett system för beskattning av bolag som leder till en mer neutral beskattning mellan eget och lånat kapital. Målet är också att de nuvarande reglerna för ränteavdragsbegränsningar ska kunna tas bort. Ett regelsystem som klarar av dessa två uppdrag har flera goda egenskaper.

Ett skattesystem som präglas av neutralitet har goda förutsättningar att minimera de samhällsekonomiska kostnaderna för ett givet skatteuttag. På företagsbeskattningens område betyder neutralitet bland annat att skattesystemet inte ska snedvrida företagens investerings- och finansieringsbeslut.

Den skattemässiga olikbehandlingen av eget och lånat kapital bryter mot neutralitetsprincipen. En följd av olikbehandlingen är att kapitalkostnaden för eget kapital är avsevärt högre än för lånat kapital. Eget och lånat kapital lämpar sig olika väl för olika typer av av företag, i olika branscher, i olika utvecklingsskeden och så vidare. Den mer förmånliga behandlingen av lånat kapital leder till att skattesystemet gynnar investeringar och verksamhet som lämpar sig för lån och missgynnar investeringar i icke belåningsbara (ofta immateriella) tillgångar och i nystartade företag som inte har en lång kredithistoria. En annan följd av olikbehandlingen är att den företagsekonomiskt optimala finansieringsstrukturen avviker från den samhällsekonomiskt optimala. Kostnaden för en sådan överskuldsättning är bland annat kopplad till att en högre skuldsättning medför en högre konkursrisk. En högre konkursrisk leder bland annat till större riskpremier på låneräntor och större kringkostnader för konkurshantering.

Ett skattesystem som diskriminerar investeringar i vissa tillgångar och i vissa företag och dessutom uppmuntrar till överskuldsättning

riskerar att leda till en felaktig allokering av resurser inom ekonomin, så att arbete och kapital inte används där de skapar mest värde, utan i stället där skattebelastningen är minst. Följden av en sådan felallokering är en lägre ekonomisk tillväxt och ett mindre överskott att fördela.

3.2. En allt rörligare bolagsskattebas

I de flesta länder – inte bara i Sverige – beskattas investeringar som finansieras med eget kapital hårdare än de som finansieras med lånat kapital. De samhällsekonomiska effekterna av denna skattemässiga olikhet har diskuterats utförligt i den nationalekonomiska forskningslitteraturen. Kommittén har utifrån denna diskussion inte funnit några skäl som motiverar en skillnad i den skattemässiga behandlingen av eget och lånat kapital. Denna skillnad har tidigare inte uppfattats som ett så pass stort problem att den har påkallat några reformer. Situationen har dock ändrats de senaste årtiondena. Finansmarknaden har avreglerats och valutaregleringen har avskaffats i såväl Sverige som andra länder. Detta har öppnat upp för möjligheten att i stor skala omvandla eget kapital till lånat kapital och att flytta kapital till lågskattejurisdiktioner. Det har också varit möjligt att låna kapitalet från länder där beskattningen av räntor är låg eller obefintlig, vilket har gjort det än förmånligare att ersätta eget kapital med lånat kapital, särskilt med koncerninterna lån. Det har uppkommit standardiserade metoder för att artificiellt åstadkomma stora ränteavdrag och därigenom sänka bolagsskattebetalningarna. På så sätt har den skattemässiga olikbehandlingen mellan eget och lånat kapital förutom att vara samhällsekonomiskt snedvridande också kommit att bli en faktor som bidrar till en underminering av bolagsskattebasen. Detta är problematiskt ur statsfinansiell synvinkel och hotar också legitimiteten i bolagsskattesystemet. Riksdagen har tidigare i två omgångar (2009 och 2013) begränsat avdragsrätten för räntor i syfte att stävja missbruk. Begränsningarna i ränteavdragsrätten har varit utformade för att motverka skatteplanering med ränteavdrag för lån inom en intressegemenskap. I båda fallen har begränsningen i ränteavdragsrätt följts åt av bolagsskattesänkningar.

Sverige är inte det enda landet som har infört regler för att förhindra vissa ränteavdrag. Nederländerna har regler som liknar de svenska på så sätt att de är inriktade på att särskilja ”legitima” från

”icke-legitima” ränteavdrag. Andra länder, däribland Tyskland och Finland, har infört mer generella regler där man inte gör denna åtskillnad utan i stället har satt ett tak för hur mycket ränteutgifter som får dras av. Kommittén anser att denna typ av generella modeller är intressanta, eftersom det inte har ansetts meningsfullt att än en gång utforma regler som siktar på att särskilja vissa ”icke legitima” räntor från andra.

3.3. Olika metoder för att uppnå likabehandling

Parallellt med en ökad internationell förekomst av regler som begränsar möjligheten till ränteavdrag har det publicerats en hel del nationalekonomisk forskning om olika metoder för att utjämna den skattemässiga skillnaden mellan eget och lånat kapital. De mest avhandlade modellerna benämns vanligen ACE (Allowance for

Corporate Equity) och CBIT (Comprehensive Business Income Tax). I båda modellerna jämställs den skattemässiga behandlingen

av eget och lånat kapital, i ACE-modellen genom att medge avdrag för både räntor och (en schablonmässigt beräknad) utdelning, i CBIT-modellen genom att inte medge avdrag för vare sig räntor eller utdelning. Dessa modeller tar alltså på skilda sätt sig an att utjämna den skattemässiga skillnaden mellan eget och lånat kapital. Det finns anhängare av båda modellerna, men det gäller framför allt i den akademiska världen. I policydiskussionen förespråkas dessa modeller mer sällan. Några länder har infört regler som kan liknas vid en ACE-modell. Det gäller till exempel Italien och Belgien. Inget land har däremot infört regler som kan liknas vid en CBITmodell. I den svenska debatten har ACE-modellen förts fram av Peter Birch Sørensen. I en rapport skriven för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) förespråkade han en sådan modell för det svenska skattesystemet. I en expertrapport till det här betänkandet förespråkar Søren Bo Nielsen en variant av en ACE-modell, en s.k. ACC-modell, där avdrag ges för en schablonmässigt beräknad kostnad för både lånat och eget kapital.

Kommitténs direktiv tar upp de här två modellerna, och det har också av det skälet varit en naturlig utgångspunkt för kommitténs arbete med utformningen av en för Sverige lämplig modell.

3.4. Systematisk jämförelse av modeller

Kommitténs arbete med att ta fram ett förslag till bolagsskattesystem har präglats av de ovan nämnda strömningarna, att utforma generella regler för ränteavdrag som förhindrar att den svenska bolagsskattebasen eroderas och att utforma ett system som är mer neutralt i behandlingen av eget och lånat kapital. Inspiration och idéer har inhämtats både från den nationalekonomiska forskningslitteraturen och från skattesystem i andra länder.

För att ett nytt skattesystem ska kunna bli verklighet ställs en rad krav på dess egenskaper. Det måste ha de ekonomiska och juridiska egenskaperna som gör det såväl önskvärt som möjligt att införa reglerna. För att på ett systematiskt sätt kunna jämföra olika modeller med varandra har kommittén tagit fram en lista med punkter, där var och en av punkterna motsvarar en egenskap som har varit en viktig grund för värdering av modellerna. Listan innehåller flera ekonomiska kriterier. Det är önskvärt att reglerna reducerar den skattemässiga olikbehandlingen mellan eget och lånat kapital. Det är också önskvärt att reglerna har positiva effekter på realinvesteringar, företagslokalisering och vinstredovisning i Sverige. De andra kriterierna som ingår i listan är att reglerna ska motverka av lagstiftaren icke avsedd skatteplanering och att de ska vara enkla att förstå och tillämpa.

Av de modeller som kommittén har diskuterat gjordes en första grovsållning. Fyra modeller valdes ut för att jämföras utifrån punkterna i listan. Kommittén valde att därifrån gå vidare med två av modellerna som hade tydliga försteg framför övriga.

3.5. Kommittén lämnar två alternativa förslag

Kommittén föreslår att det i första hand ska införas en modell med ett s.k. finansieringsavdrag. I andra hand föreslås en s.k. EBITmodell. De två modellerna är ömsesidigt uteslutande och kan alltså inte införas båda två.

Båda förslagen begränsar rätten till avdrag för räntor och andra finansiella kostnader. I ett bolagsskattesystem där alla inkomster och utgifter behandlas lika spelar det ingen större roll om en viss utgift kallas för ränta eller något annat. Om avdragsrätten begränsas för enbart vissa utgifter behövs det däremot en noggrann definition av vilka utgifter som ska omfattas av begränsningen. I båda förslagen

används begreppet finansiella kostnader, och det är avdrag för sådana kostnader som begränsas. Utgångspunkten för avdragsbegränsningen är att alla kostnader som i ekonomisk mening är en räntekostnad ska omfattas. För att undvika gränsdragningsproblem omfattas också andra finansiella kostnader. Den definition som kommittén har stannat för är ny i skatterättsliga sammanhang och har stora likheter med motsvarande definition inom redovisningen. En spegelbild av de finansiella kostnaderna finns på intäktssidan och benämns följaktligen finansiella intäkter.

Huvudförslaget innebär att det införs ett finansieringsavdrag i kombination med en begränsning i avdragsrätten för finansiella kostnader. Avdragsrätten begränsas på så sätt att enbart finansiella kostnader som motsvaras av finansiella intäkter får dras av. Överskjutande finansiella kostnader får inte dras av alls. Finansieringsavdraget kan ses som ett avdrag för kostnader för såväl lånat som eget kapital. Det är schablonmässigt beräknat och uppgår till 25 procent av företagets skattemässiga resultat före avdraget.

Det alternativa förslaget utgörs av en bolagsskattesatssänkning i kombination med en jämfört med huvudförslaget mildare form av avdragsbegränsning. Också i detta förslag får finansiella kostnader som motsvaras av finansiella intäkter dras av. Därutöver får avdrag göras med högst 20 procent av företagets rörelseresultat (EBIT).

Den huvudsakliga anledningen till att föreslå och utforma regler för två modeller, och inte bara en, är att ge lagstiftaren valmöjlighet. En annan anledning är att det är vanligt internationellt med ränteavdragsbegränsningsregler som baseras på EBIT eller EBITDA (resultat före finansiella poster, skatter samt av- och nedskrivningar). Inom vissa områden har det alternativa förslaget krävt mer detaljregleringar som har gjort att det förslaget har blivit mer komplicerat till sin utformning än huvudförslaget.

3.5.1. Båda förslagen begränsar rätten till ränteavdrag

Gemensamt för båda förslagen är att de begränsar rätten till avdrag för räntor och andra finansiella kostnader.

Avdragsbegränsningen avser i båda fallen negativt finansnetto, det vill säga de finansiella kostnader som överstiger de finansiella intäkterna. Räntekostnader och andra finansiella kostnader som i belopp motsvaras av finansiella intäkter kommer däremot att vara obegränsat avdragsgilla även fortsättningsvis. Anledningen till att utgå från

nettot är att företag i många fall fungerar som intermediärer av lån. Till exempel kan moderföretaget i en koncern ta upp ett stort lån som sedan vidareutlånas till ett antal dotterföretag. Om avdrag skulle nekas för finansiella kostnader både i moder- och dotterföretaget samtidigt som motsvarande finansiella intäkter är skattepliktiga skulle det uppstå en kedjebeskattning inom koncernen.

En viktig skillnad mellan förslagen är att huvudförslaget helt förbjuder avdrag för negativt finansnetto. Det alternativa förslaget är inte lika drastiskt i detta avseende, eftersom finansiella kostnader motsvarande 20 procent av EBIT får dras av utöver dem som kan kvittas mot finansiella intäkter. En fördel med huvudförslagets avdragsförbud är att det gör kompletterande regler för ränteavdragsbegränsningar överflödiga. De regler som infördes 2009 och 2013 för att motverka skatteplanering med hjälp av koncerninterna lån skulle därmed kunna avskaffas. Detta gäller inte nödvändigtvis för det alternativa förslaget.

Av den samhällsekonomiska analys som kommittén har gjort framkommer det inte några skäl till att skattemässigt gynna skuldfinansiering framför finansiering med eget kapital. Kommittén anser därmed att ett fullständigt avskaffande av avdragsrätten för de finansiella kostnader som överstiger de finansiella intäkterna har fördelen av att både vara ekonomiskt riktig och ge en hög grad av förutsägbarhet.

3.5.2. Finansieringsavdrag eller sänkt bolagsskattesats

Enligt kommitténs direktiv ska förslagen inte leda till att de sammanlagda skattebetalningarna från bolagssektorn ökar vid en statisk beräkning av budgeteffekten. Kommittén anser därför att möjligheten till ränteavdrag – som enbart är kopplad till kostnaden för finansiering med lånat kapital – inte bara ska begränsas utan lämpligen kompletteras med en skattelättnad som ökar avkastningen efter skatt på alla investeringar, oavsett finansieringsform.

I huvudförslaget slopas rätten till avdrag för negativt finansnetto. Detta slopande bör enligt kommittén ersättas med en ny form av avdrag knutet till avkastningen på hela kapitalet (såväl eget som lånat). Detta kan göras på olika sätt. Ett alternativ som kommittén har övervägt är att koppla finansieringsavdraget till storleken på faktiska investeringar. Kommittén har dock funnit att det i praktiken är i det närmaste omöjligt att utforma ett sådant

system på ett sätt som leder till neutral beskattning av olika investeringar. Det finns därutöver stora praktiska problem med att mäta företagens faktiska investeringar. Företag gör investeringar med avsikt att generera avkastning. Att koppla finansieringsavdraget direkt till avkastningen på en investering är därmed ett annat sätt att sänka skatten på avkastningen på en investering. Denna koppling är enligt kommittén både praktiskt genomförbar och mer stabil mot kringgåenden. Finansieringsavdraget är utformat på så sätt att det helt kan likställas med en bolagsskattesatssänkning; det 25-procentiga finansieringsavdrag som föreslås motsvarar en bolagsskattesatssänkning på 5,5 procent. Eftersom förslaget innebär en så pass kraftig begränsning av avdragsrätten för räntor och andra finansiella kostnader anser kommittén att det är lämpligt att föreslå ett generellt avdrag i form av ett finansieringsavdrag och inte en bolagsskattesatssänkning.

I det alternativa förslaget är avdragsbegränsningen mindre långtgående än den i huvudförslaget. Ett finansieringsavdrag på 25 procent kan därför inte finansieras inom ramen för det alternativa förslaget. Kommittén anser att det inte är meningsfullt att föreslå ett alltför litet finansieringsavdrag. I stället föreslås att avdragsbegränsningen i det alternativa förslaget kombineras med en sänkning av bolagsskattesatsen med 3,5 procentenheter. En sådan sänkning bidrar till ett mer symmetriskt skattesystem med en större likabehandling av eget kapital och lån i bolagssektorn.

3.5.3. Särskild behandling av banker

Som nämnts får finansiella kostnader dras av mot finansiella intäkter i båda förslagen. En följd av det är att reglerna om avdragsförbud respektive avdragsbegränsning inte får en styrande effekt på finansieringsvalet i företag som har positivt finansnetto. Banker har som affärsidé att låna in pengar för att låna ut dem till en högre ränta. De har följaktligen alltid ett positivt finansnetto och påverkas därmed inte av avdragsbegränsningen samtidigt som de får del av finansieringsavdraget i huvudförslaget och bolagsskattesänkningen i det alternativa förslaget. Kommittén lämnar av det skälet förslag på att bankerna ska ta upp en schablonintäkt som baseras på deras skulder. Med denna metod påverkas också bankernas finansieringsval.

3.5.4. Förslagen förbättrar den samhällsekonomiska effektiviteten

Båda förslagen är fullt finansierade. De skattehöjningar som föreslås, framför allt genom att begränsa rätten till avdrag för finansiella kostnader, kombineras med skattesänkningar i form av finansieringsavdrag i huvudförslaget och sänkt bolagsskattesats i det alternativa förslaget. Sammantaget förväntas detta leda till ett mer effektivt skattesystem, det vill säga ett skattesystem som ger lika mycket skatteintäkter som nuvarande system men till en lägre samhällsekonomisk kostnad.

Framför allt huvudförslaget leder till ökad neutralitet mellan investeringar som finansieras med eget kapital och de som finansieras med lånat kapital. Det höjer den samhällsekonomiska effektiviteten av skattesystemet. För det första minskar snedvridningarna i företagens finansieringsval, vilket får till följd att en större andel av investeringarna kommer att finansieras med eget kapital. En stärkt soliditet i företagen minskar risken för att hamna på ekonomiskt obestånd och ökar motståndskraften mot makroekonomiska chocker. För det andra minskar snedvridningarna i företagens investeringsval. De investeringar som utan avdrag för räntekostnader inte klarar avkastningskravet kommer inte att få någon finansiering och kommer därmed inte att genomföras. Å andra sidan kommer det att genomföras andra investeringar som finansieras med eget kapital och som med nuvarande skatteregler inte klarar avkastningskravet. Förändringen av investeringarnas sammansättning bedöms leda till att den genomsnittliga avkastningen ökar. Ökningen av neutraliteten förväntas av det skälet ytterligare höja den samhällsekonomiska effektiviteten av skattesystemet.

Också i det alternativa förslaget minskar den skattemässiga olikbehandlingen mellan eget och lånat kapital, framför allt genom den sänkta bolagsskattesatsen, men förändringen är inte lika långtgående som i huvudförslaget.

Huvudförslaget har tydliga försteg framför det alternativa förslaget också i fråga om internationell skatteplanering. Huvudförslaget innebär ett förbud mot avdrag för de räntekostnader och andra finansiella kostnader som beloppsmässigt inte motsvaras av finansiella intäkter. Detta avdragsförbud tar bort de skattemässiga incitamenten att redovisa stora räntekostnader i Sverige. Det alternativa förslaget är i jämförelse med huvudförslaget mindre effektivt mot denna form av skatteplanering. Mot den bakgrunden bedömer kommittén att det är motiverat att behålla nuvarande regler om

ränteavdragsbegränsningar som ett komplement till de generella avdragsbegränsningar som ingår i det alternativa förslaget. Huvudförslaget har därmed ett försteg framför det alternativa förslaget när det gäller förutsebarhet.

3.6. Kommitténs övriga uppdrag

Förutom att föreslå ett nytt system för beskattning av bolag har kommittén också i uppdrag att mot bakgrund av den ökade internationaliseringen se över nuvarande regler för koncernbidrag och underprisöveröverlåtelser. Den översynen har inte lett till några förslag till förändrade regler. Dessutom har kommittén i uppdrag att lämna ett förslag om källskatt på ränta. Förslag till en sådan källskatt har tagits fram, benämnd särskild inkomstskatt på ränta, dock utan att förordas.

3.7. Disposition

Resten av betänkandet är disponerat enligt följande. I avsnitt 4–10 sätts bolagsskatten in i ett samhällsekonomiskt sammanhang. Avsnitt 4 tar upp utvecklingen av den svenska bolagsskatten och redogör för samhällsekonomiska motiv till varför det existerar en bolagsskatt. Avsnitt 5 tar upp de grundläggande utgångspunkter och antaganden som ligger till grund för den samhällsekonomiska analysen. Avsnitt 6 beskriver och analyserar de effekter bolagsskatten har på företagens beslut om investeringar i Sverige. Mer specifikt behandlas hur bolagsskatten påverkar investeringsbeslut via inverkan på kapitalkostnaden för marginella investeringar. Avsnittet går också igenom bolagsskattens fördelningsverkningar (incidens), alltså vilken grupp – företagens ägare, löntagarna eller konsumenterna – som genom lägre realinkomster betalar skatten i ekonomisk mening. Avsnittet behandlar också frågan om den s.k. självfinansieringsgraden, det vill säga i vilken utsträckning en sänkt bolagsskattesats kan förväntas finansiera sig själv. Avsnitt 7 diskuterar den asymmetriska behandlingen av eget och lånat kapital och undersöker om det finns några samhällsekonomiskt hållbara motiv till olikbehandlingen av eget och lånat kapital. Avsnitt 8 utreder det förhållandet att kostnaden för vissa tillgångar får dras av samtidigt som intäkterna inte ska tas upp. Avsnitt 9 beskriver

hur bolagsbeskattning påverkar multinationella företag, till exempel deras möjligheter att omlokalisera sina reala verksamheter och sina redovisade vinster. I avsnitt 10 redovisas slutsatserna som dras från den samhällsekonomiska genomgången.

I avsnitt 11 beskrivs gällande rätt, såväl svensk rätt som relevant EU-rätt.

I avsnitt 12 beskrivs olika metoder för att minska den olikartade behandlingen av olika finansieringskällor samt för att skydda bolagsskattebasen mot den skatteplanering som kan användas i internationella koncerner. Det handlar både om metoder som föreslagits i den forskningsbaserade ekonomiska litteraturen och om de metoder som faktiskt kommit till användning i andra länder. Där redogörs för den grovsållning av modeller som kommittén har gjort för att därefter på ett mer systematiskt sätt kunna jämföra fyra av modellerna. Jämförelsen redovisas i avsnitt 13.

Kommitténs huvudförslag om ett finansieringsavdrag redovisas i avsnitt 14. I avsnitt 15 redovisas förslag till ytterligare finansiering och förenklingar. Det alternativa förslaget redovisas i avsnitt 16.

Översynen av systemen för koncernbidrag och underprisöverlåtelser redovisas i avsnitt 17 och 18. Förslaget om särskild inkomstskatt på ränta redovisas i avsnitt 19.

Konsekvenserna av huvudförslaget respektive det alternativa förslaget redovisas i avsnitt 20 och 21.

Författningskommentarer redovisas slutligen i avsnitt 22. Kommittédirektiven återfinns i bilagorna 1–3. Det finns fyra expertbilagor till betänkandet. Magnus Henrekson och Tino Sanandaji har skrivit Kapitalskatter och företagande (bilaga 4) och Beskattning av personaloptioner och innovativt entreprenörskap (bilaga 5). Søren Bo Nielsen har skrivit The corporate income tax in the

tax system (bilaga 6). Jan Södersten har skrivit Bolagsbeskattningens incitamentseffekter (bilaga 7).

Bilaga 8 handlar om incitament för vinstöverföringar. Bilaga 9 innehåller författningsförslag för och författningskommentarer till kommitténs alternativa förslag. Bilaga 10 innehåller författningsförslag om särskild inkomstskatt på ränta.

III Bolagsskatten

och samhällsekonomin

4. Bolagsskatten i Sverige

4.1. Inledning

I detta avsnitt beskrivs utvecklingen av den svenska bolagsskatten och jämförs med andra länders. Vi inleder med en översikt av statens bolagsskatteintäkter sedan år 1995 och av bolagsskattesatsens utveckling sedan år 2000. En iakttagelse är att de formella bolagsskattesatserna är på väg nedåt i EU och i OECD. Samtidigt har bolagsskatteintäkterna inte sjunkit i lika stor omfattning. Avsnittet avslutas med en redovisning av de teoretiska motiven för att över huvud taget ha en bolagsskatt.

4.2. Bolagsskatteintäkter

Bolagsskatten har de senaste åren gett skatteintäkter som motsvarar omkring 3 procent av BNP, vilket betyder omkring 100 miljarder kronor (se figur 4.1 och 4.2). Därmed ligger Sverige nära genomsnittet för de 27 länder som var EU-medlemmar 2012 (se figur 4.2).

Figur 4.1 Bolagsskatteintäkter i Sverige 1995–2012 (miljarder kronor, löpande priser)

Källa: 2014 års ekonomiska vårproposition.

Figur 4.2 Bolagsskatteintäkter 1995–2011 (procent av BNP) i Sverige, euro-länder (EA-17) och EU (EU-27)

Källa: European Commission (2013) Taxation Trends in the European Union.

0 20 40 60 80 100 120

19 95

19 96

19 97

19 98

19 99

20 00

20 01

20 02

20 03

20 04

20 05

20 06

20 07

20 08

20 09

20 10

20 11

20 12

1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 4,0

19 95

19 96

19 97

19 98

19 99

20 00

20 01

20 02

20 03

20 04

20 05

20 06

20 07

20 08

20 09

20 10

20 11

Sverige

EU-27

EA-17

Figur 4.3 visar bolagsskatteintäkterna som andel av BNP för år 2011 för de dåvarande 27 medlemsstaterna inom EU. Det framgår att bolagsskatteintäkterna i förehållande till BNP är större i Sverige än i de gamla medlemsstaterna. Länder som Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien, Nederländerna, Belgien och Österrike har alla mindre bolagsskatteintäkter än Sverige, mätt i relation till BNP. Våra grannländer Danmark och Finland har också mindre bolagsskatteintäkter än Sverige.

Figur 4.3 Bolagsskatteintäkter 2011 (procent av BNP)

Källa: European Commission (2013) Taxation Trends in the European Union1.

4.3. Bolagsskattesatserna

En internationell utveckling mot lägre bolagsskattesatser har pågått under de senaste två decennierna (se figur 4.4). Den svenska bolagsskattesatsen har sedan 1993 sänkts med 8 procentenheter. År 1993 sänktes den från 30 till 28 procent, 2009 till 26,3 procent och 2013 till 22 procent. Så sent som 2012 var den svenska bolagsskattesatsen högre än genomsnittet i OECD som var 23,2 procent och i EU som var 23,5 procent.

1 Belgien: BE, Bulgarien: BG, Cypern: CY, Danmark: DK, Estland: EE, Finland: FI, Frankrike: FR, Grekland: EL, Irland: IE, Italien: IT, Lettland: LV, Litauen: LT, Luxemburg: LU, Malta: MT, Nederländerna: NL, Polen: PL, Portugal: PT, Rumänien: RO, Slovakien: SK, Slovenien: SI, Spanien: ES, Storbritannien: UK, Sverige: SE, Tjeckien: CZ, Tyskland: DE, Ungern: HU, Österrike: AT.

0,0 1,0 2,0 3,0 4,0 5,0 6,0 7,0 8,0

BE BG CZ DK DE EE IE EL ES FR IT CY LV LT LU HU MT NL A

T PL PT RO SI SK FI SE UK

Figur 4.4 Utveckling bolagsskattesatser 2000–2013 (procent)

Källa: OECD Tax Database och European Commission (2013) Taxation Trends in the European Union.

Trots att bolagsskattesatsen har sänkts har intäkterna från bolagsskatten i Sverige inte minskat i relation till BNP. Det finns flera tänkbara förklaringar till detta. En tänkbar förklaring är att en sänkning av bolagsskattesatsen kan ha betydande självfinansieringseffekter. Denna fråga diskuteras vidare i avsnitt 6.5. Att skatteintäkterna i såväl Sverige som övriga EU inte har minskat trots de sänkta formella skattesatserna kan också tänkas förklaras av att flera länder har kombinerat sänkta skattesatser med breddade skattebaser, vilket har lett till att de effektiva skattesatserna sjunkit mindre än de formella (OECD, 2007). De ränteavdragsbegränsningar som infördes i Sverige 2013 är ett exempel på en sådan basbreddning. Denna basbreddning begränsar multinationella företags möjlighet att skatteplanera genom att ta bort avdragsrätten för räntor på interna lån från lågskatteländer och förväntas av regeringen leda till ökade skatteintäkter med 8,8 miljarder kronor. Andra tänkbara förklaringar till att bolagsskatteintäkterna inte har minskat är att en ökad ekonomisk integration inom EU har lett till att företagens lönsamhet och vinster har ökat samt att de bolagsskattepliktiga företagens andel av ekonomin har ökat (OECD, 2007).

20 22 24 26 28 30 32 34

20 00

20 01

20 02

20 03

20 04

20 05

20 06

20 07

20 08

20 09

20 10

20 11

20 12

Medelvärde för OECD-länderna Medelvärde EU-27 Sverige

4.4. Varför har vi en bolagsskatt?

En central utgångspunkt för all skatteekonomisk analys är att bördan av skatter alltid faller på individer. Detta gäller även bolagsskatten; även om bolaget är skattesubjekt betalas skatten i ekonomisk mening av företagens ägare genom lägre kapitalavkastning eller av de anställda (eller av den bredare gruppen löntagare) genom lägre löner eller av konsumenterna genom högre priser.2 Givet att den ekonomiska bördan, åtminstone på kort sikt, faller på bolagets ägare kan man fråga sig varför man över huvud taget tar ut en skatt på bolagsnivå. Om aktiebolagets vinster kommer aktieägarna tillgodo finns det i en enkel modell av ekonomin ingen anledning att beskatta inkomster som kommer via aktiebolag på något annat sätt än inkomster som går direkt till ägaren. I stället för att ta ut bolagsskatten på ägarnivån tas den emellertid ut på bolagsnivån. Det har till följd att bolagsskatten främst är en skatt på inhemska investeringar.

Bolagsskatten kan alltså ifrågasättas på teoretiska grunder (se Norrman och Virin, 2007). Det finns en omfattande litteratur som debatterar motiven för att ha en bolagsskatt. Motiven är för det mesta av praktisk och fiskal natur, bland annat ett ”tidigt” skatteuttag och också uttag från färre skattesubjekt. Motiven handlar också om möjligheterna att begränsa skatteplanering. I det följande presenteras ett antal standardargument för varför det kan vara samhällsekonomiskt motiverat att ha en bolagsskatt. De är bland annat hämtade från OECD (2007) och Nielsen (2014).

4.4.1. Bolagsskatt beskattar kvarhållna vinster

I de flesta inkomstskattesystemen beskattas kapitalvinsterna först när de realiseras hos ägaren. Om bolagsskatten avskaffades skulle beskattningen av vinster som uppstår i bolagssektorn först ske när de delades ut till aktieägarna. Det betyder att ett aktiebolag skulle kunna låta vinster ligga kvar i bolaget under en mycket lång tid. Så länge vinsterna ligger kvar uppkommer ingen beskattning hos ägarna. Utan bolagsskatt skulle även privatpersoner kunna lägga sitt sparande i aktiebolag och därmed kunna skjuta upp skatt på utdelningar, kapitalvinster och ränteinkomster. Bolagsskatten motverkar denna effekt.

2 Här bortses från att bördan också kan falla på underleverantörer eller långivare.

4.4.2. Övervinster

Ekonomiska övervinster kan beskrivas som den del av bolagsvinsten som inte motsvaras av någon kostnad som i dagsläget är avdragsgill eller av någon tillkommande inte avdragsgill kostnad, såsom aktieägarnas avkastningskrav. Beskattning av sådana övervinster påverkar inte företagets investeringsbeslut och är av det skälet en samhällsekonomiskt effektiv skatt. Detta gäller enbart om den övervinst som uppstår inte är geografiskt flyttbar. Ett företag som kan flytta sin övervinst kan göra så om bolagsskatten blir för hög.

4.4.3. Administrativt enklare än kapitalinkomstskatt på individnivå

En skatt på kapital kan tas ut vid källan eller hos mottagaren. En skatt på mottagarnivå kan vara mer svåradministrerad än en skatt på källnivå. Administrativa skäl kan således tala för att delvis ta ut den i form av en skatt på bolagsnivå.

5. Ekonomiska utgångspunkter

5.1. Inledning

I detta avsnitt ges en bakgrund till den samhällsekonomiska analys av bolagsbeskattningen som kommer att presenteras i följande avsnitt. Vi inleder med frågan om vad som kännetecknar ett effektivt skattesystem och tar upp begrepp som effektivitetsförluster och neutralitet. I avsnittet diskuteras också antaganden om att Sverige är en liten, öppen ekonomi med välfungerande kapitalmarknader. Dessa antaganden är centrala för att kunna uttala sig om hur förändringar av den svenska bolagsskatten påverkar företagens globala investeringsbeslut.

5.2. Kännetecken för ett effektivt skattesystem

Skatter är nödvändiga för att finansiera de offentliga utgifterna. Samtidigt som skatter leder till offentliga intäkter kan de påverka individers och företags beteende. Dessa beteendeförändringar kan vara både önskade och oönskade utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Ett exempel på en önskad beteendeförändring är skatter som internaliserar kostnaderna för samhället av ett visst beteende (exempelvis på miljön eller på hälsan) genom att prissätta sådant negativt beteende. Skatter på koldioxidutsläpp, tobak och alkohol är exempel på sådana skatter. Även om det kan finnas skatter som på grund av önskade beteendeförändringar leder till samhällsekonomiska vinster kan man ändå anta att de flesta skatter leder till oönskade beteendeförändringar. Ett skattesystem som leder till små sådana beteendeförändringar kan sägas vara ett samhällsekonomiskt effektivt skattesystem.

I den ekonomiska forskningen är kravet på samhällsekonomisk effektivitet utgångspunkten för litteraturen om optimal beskattning. Denna litteratur diskuterar frågan hur ett skattesystem ska

vara utformat för att minimera de samhällsekonomiska kostnaderna vid en given nivå på skatteintäkterna och en given grad av omfördelning. Ett resultat från denna litteratur är att skattesystemet ska präglas av neutralitet. Det innebär att skatt ska tas ut på ett sätt så att olika ekonomiska val inte påverkas mer än nödvändigt. Då blir effektivitetsförlusterna så små som möjligt.

5.2.1. Skatter och effektivitetsförluster

De samhällsekonomiska effektivitetsförluster som har sin grund i beskattning är kopplade till de produktions- och konsumtionsbeslut som hade tagits i en värld utan skatter men som ändras eftersom beskattningen snedvrider incitamenten. I litteraturen benämns effektivitetsförluster även med andra uttryck, som överskottsbörda och dödviktskostnader eller dödviktsförluster (deadweight loss).1I detta betänkande används genomgående termen effektivitetsförlust.

Det finns vissa samband mellan effektivitetsförluster och skatteintäkter som kan sammanfattas enligt följande.

Skattesatsen och effektivitetsförlusterna: Sambandet mellan en

skattesats och effektivitetsförlusten beskrivs ofta som kvadratiskt. Det innebär att en skattehöjning orsakar större effektivitetsförluster om skattesatsen i ursprungsläget är hög än om den är låg.

Skattesatsen och skatteintäkterna: En skattehöjning ger mindre

skatteintäkter om skattesatsen i ursprungsläget är hög än om den är låg.

Beteendeförändringar och effektivitetsförluster: Det är storleken

på beteendeförändringarna som bestämmer effektivitetsförlusterna. En skattehöjning som orsakar stora beteendeförändringar orsakar därför också stora effektivitetsförluster. Det betyder att det är effektivare att beskatta ekonomiska aktiviteter vars omfattning är mindre känsliga för skatteförändringar än ekonomiska aktiviteter som är mer känsliga för skatteförändringar.

1 Relaterade begrepp är beskattningens marginalkostnad (marginal cost of public funds), som uttrycker effektivitetsförlusten av en skatt som den samhällsekonomiska kostnaden för att ta ut en krona mer i skatt, och den marginella effektivitetsförlusten (marginal dead weight loss

from taxation), som beräknas som skillnaden mellan det belopp som skattebetalarna skulle

kräva för att kompenseras för en skattehöjning och statens skatteintäkter från skattehöjningen, se Sørensen (2010).

5.2.2. Skatter med små effektivitetsförluster

I föregående avsnitt noterades att skatter kan leda till oönskade beteendeförändringar som leder till effektivitetsförluster. Här nämns två olika typer av skatter där effektivitetsförlusterna kan antas vara låga.

En s.k. klumpsummeskatt är en skatt vars storlek är bestämd. Ett exempel på en klumpsummeskatt är om alla individer bosatta i ett land måste betala ett visst belopp i skatt. Eftersom de inte kan komma undan skatten snedvrids inga ekonomiska beslut som en följd av skatten. Den beteendeförändring som följer av en sådan skatt brukar därför vara referenspunkt när man värderar en skatts snedvridande effekter. Avvikelser från denna referenspunkt ger uttryck för beskattningens samhällsekonomiska effektivitetsförluster. Även om det lagtekniskt inte är något större problem att införa klumpsummeskatter så är det inte önskvärt av andra anledningar, såsom fördelningspolitiska. Det beror på att klumpsummeskatter inte är relaterade till vare sig inkomst eller förmögenhet. Därmed är de fördelningsmässiga konsekvenserna av sådana skatter i allmänhet oacceptabla.

Skatter på övervinster är det andra slaget av skatt som inte leder till några beteendeförändringar. En övervinst är den vinst som överstiger ägarens avkastningskrav. Om vissa ekonomiska aktiviteter leder till övervinster kan det offentliga ta en del av övervinsterna utan att den som har rätten till övervinsterna anpassar sitt beteende. Detta gäller eftersom aktiviteten fortfarande är lönsam efter skatt. Ett exempel på en sådan skatt kan vara en skatt på en oljekälla eller andra naturliga resurser. Det finns övervinster som inte är knutna till en viss plats utan i stället till ett visst företag (eller koncern). Sådana vinster kan vara förknippade med till exempel en speciell teknologi eller varumärke och förekommer oavsett var produktionen äger rum. Beskattning av företagsspecifika övervinster kan, till skillnad från beskattning av platsspecifika övervinster, påverka var företagen väljer att lokalisera sin verksamhet. Det påverkar förstås statens skatteintäkter, men det betyder inte att skatten medför några effektivitetsförluster.

5.2.3. Neutralitet och enhetlig beskattning

Det är inte möjligt att utforma ett helt neutralt skattesystem. Klumpsummeskatter är inte realistiska, och det finns i den svenska ekonomin inte särskilt stora platsspecifika övervinster att beskatta.

Huvuddelen av den skatt som ska tas ut måste därmed vara snedvridande. Enligt optimal beskattningsteori bör då mest skatt tas ut på de ekonomiska aktiviteter vars omfattning är minst känsliga för skatteförändringar. Om två aktiviteter är lika varandra är risken stor för att en skatt orsakar beteendeförändringar; om exempelvis skatten på sparande i utländska fonder höjs ändras beteendet hos spararna och delar av fondsparandet (och möjligen annat sparande) flyttas över till svenska fonder. När två ekonomiska aktiviteter är lika varandra är det mest neutrala att beskatta de två aktiviteterna lika mycket. Att olika aktiviteter beskattas lika benämns enhetlig eller likformig beskattning. Inom företagsbeskattningens område är principen om neutralitet ofta liktydig med enhetlig beskattning. Det beror på att de ekonomiska aktiviteter som är aktuella att beskatta är lika varandra. En skillnad i skatt mellan sådana aktiviteter riskerar därför att leda till stora beteendeförändringar och därmed stora effektivitetsförluster.

I en expertrapport till detta betänkande resonerar Nielsen (2014) kring skattesystemets utformning. Enligt honom måste ett effektivt skattesystem balanseras på följande sätt.

  • Ersättning för arbetsinsatser ska beskattas på liknande sätt oavsett sammanhang.
  • Avkastning på sparande ska beskattas på liknande sätt oavsett placering.
  • Investeringar i företag ska beskattas på liknande sätt oavsett typ av investering och oavsett finansieringsform.

När skattesystemet inte är balanserat på detta sätt öppnar det upp för olika former av skatteplanering och skattearbitrage i syfte att minimera skattebetalningarna. Det blir till exempel lönsamt att omvandla inkomster från sådana som är högre beskattade (exempelvis arbetsinkomster) till sådana som är lägre beskattade (exempelvis kapitalinkomster). Det påverkar också hur företag väljer att organisera sin verksamhet. Dessutom störs såväl sparmönster som sammansättningen av företagens investeringar och finansieringsval.

Under vissa speciella omständighet kan det vara lämpligt med avsteg från dessa ”balanskrav”, men utgångspunkten ska enligt Nielsen vara att ekonomiska val ska styras av fundamentala faktorer och inte av skattesystemet som i stället ska vara neutralt.

5.2.4. Några obalanser i det svenska skattesystemet

Mot bakgrund av de önskvärda balanser som Nielsen tar upp kan några exempel från det svenska skattesystemet på avvikelser från balans nämnas. Det svenska skattesystemet är dualt. Arbetsinkomster beskattas progressivt, medan kapitalinkomster beskattas separat och proportionellt. Om ett företags ägare också arbetar i företaget kan man inte identifiera hur stor del av inkomsten som är avkastning på arbete och hur stor del som är avkastning på kapital. Höga inkomster beskattas lägre om de klassas som kapitalinkomster än om de klassas som arbetsinkomster. Det är därför lönsamt att klassa all inkomst över en viss nivå som kapitalinkomst. Av det skälet finns de särskilda reglerna för delägare i fåmansföretag, de s.k. 3:12-reglerna, som reglerar hur mycket av inkomsten som får beskattas som kapitalinkomst.

Ett annat exempel är reglerna för investeringssparkonto. Beskattningen av sparande på ett sådant konto är lägre än på annat sparande. Sparande i aktier i fåmansföretag tillåts inte inom ramen för investeringssparkonto. Det är därför mer skattemässigt gynnsamt att spara i exempelvis börsnoterade aktier än i aktier i fåmansföretag.

Ett tredje exempel är den skattemässigt asymmetriska behandlingen mellan eget och lånat kapital. Kostnader för lånat kapital (ränta) får dras av i företaget medan kostnader för eget kapital (utdelning) inte får dras av. Detta innebär en snedvridning i företagens finansieringsval. Kommitténs direktiv pekar särskilt ut denna brist på neutralitet. I avsnitt 7 diskuteras den mer ingående.

5.2.5. Skatt och entreprenörskap

Skattesystemet påverkar på flera sätt avkastningen på entreprenörskap. Ett skattesystem som inte missgynnar entreprenörskap ska vara neutralt mellan investeringar med olika hög risk. I ett skattesystem som är riskneutralt är skatten linjär; höga inkomster beskattas med samma skattesats som låga inkomster, och negativa inkomster

beskattas på motsvarande sätt som positiva inkomster. Så är inte fallet i det svenska skattesystemet. Visserligen finns det möjlighet att spara underskott för att i företaget dra av dessa mot framtida inkomster, men i händelse av konkurs kommer dessa avdrag aldrig till användning. Detta gör att en investering med hög risk beskattas till en högre procentsats än en investering med låg risk. Detta förstärks av den progressiva beskattningen av arbetsinkomster.

Det finns goda argument för att inte bara eftersträva neutralitet utan till och med subventionera visst entreprenörskap. Det gäller verksamhet som har positiva externa effekter, det vill säga en samhällsekonomisk avkastning som är högre än den avkastning som tillfaller ägarna (se SOU 2012:3 och SOU 2012:66). Det är en stor utmaning att utforma skatteregler som förbättrar incitamenten för sådan verksamhet samtidigt som man inte öppnar upp för skatteplanering och beteenden som kan följa av den sortens obalanser som beskrevs i avsnitt 5.2.4. Studier av de svenska reglerna för beskattning av delägare i fåmansföretag visar att det finns tydliga indikationer på att de lättnader som har gjorts av reglerna har lett till omfattande skatteplanering samtidigt som effekterna på investeringar varit små (se Alstadsæter och Jacob, 2012; Alstadsæter med flera, 2014).

Henrekson och Sanandaji (2014a) redogör i en expertrapport till betänkandet för lyckade exempel på stöd till entreprenörskap. Mot bakgrund av skatteregler för optioner i USA föreslår de en reformering av beskattningen av vissa personaloptioner. Genom en lättare beskattning av sådana optioner skulle villkoren för entreprenörsdrivna företag kunna förbättras utan att skattebortfallet skulle bli särskilt stort, enligt författarna. De går djupare in i det förslaget i en annan expertrapport till betänkandet (2014b).

5.3. Några ”stiliserade fakta” om svensk ekonomi

Den samhällsekonomiska analysen i betänkandet bygger på ett antal antaganden som är avgörande för hur förändringar av den svenska bolagsskatten kan förväntas påverka (globala) produktions-, investerings- och finansieringsbeslut. Vart och ett av dessa antaganden – och deras betydelse för förväntade effekter – kan och har diskuterats i forskningslitteraturen. Det finns därför skäl att närmare redovisa och motivera antagandena.

5.3.1. Antagandet om en liten ekonomi

Antagandet om liten ekonomi betyder att sparandet i Sverige är så litet i förhållande till det totala sparandet i världen att förändringar i svenskars sparande har en försumbar effekt på sparandet i världen. Svenskar kan med andra ord inte påverka den totala tillgången på kapital i världen och därmed inte heller räntan på den globala penningmarknaden. Detta är ett rimligt antagande för Sverige. För ett land som USA är motsvarande antagande problematiskt, eftersom en kraftig ökning av det amerikanska sparandet alternativt ett utflöde av amerikanskt kapital på den internationella kapitalmarknaden skulle påverka den totala kapitaltillgången i världen och därmed driva ned räntan på den globala penningmarknaden.

5.3.2. Antagandet om en öppen ekonomi

Antagandet om en öppen ekonomi är intimt förknippat med hur kapitalmarknaderna fungerar. I en öppen ekonomi med perfekta kapitalmarknader kan kapital flöda fritt in till och ut ur Sverige. Det innebär att räntan sätts på den internationella kapitalmarknaden och att inhemska investeringar inte behöver finansieras med inhemskt sparande. Det innebär också att avkastningskravet efter bolagsskatt bestäms internationellt och är oberoende av skatten på kapitalinkomster i Sverige.

Alla aktörer i ekonomin behöver inte ha tillgång till den internationella kapitalmarknaden för att villkoret om en öppen ekonomi ska vara uppfyllt. Om svenska hushåll ökar sitt sparande och sätter in hela det ökande sparandet på sina svenska sparkonton, kan svenska banker i sin tur förmedla de sparade pengarna till den internationella kapitalmarknaden. Räntan på svenska sparkonton kommer därmed att vara oförändrad även om sparandet i Sverige ökar. På motsvarande sätt behöver inte alla företag ha tillgång till den internationella kapitalmarknaden för att villkoret om en öppen ekonomi ska vara uppfyllt. Små svenska företag utan internationell direktfinansiering kan ju ha ägare som i sin tur som alternativ kan äga aktier i stora företag vars avkastningskrav sätts på internationella marknader. Antagandet om att den svenska kapitalmarknaden är öppen kan för det mesta betraktas som relativt väl uppfyllt.

5.3.3. Antagandet om en perfekt kapitalmarknad

Antagandet om en perfekt fungerande kapitalmarknad är som Henrekson och Sanandaji (2014a) och Nielsen (2014) understryker i sina expertrapporter inget självklart antagande. I avsnitt 7.2.2 redogörs för olika imperfektioner på kapitalmarknaden. En imperfektion som är av särskild relevans i bolagsskattesammanhang är s.k. home bias. Det betyder att investerare har en stark benägenhet att investera i det egna landet. Det finns flera möjliga förklaringar till ett sådant investeringsbeteende, bland annat att det finns informationskostnader som gör det lättare att bedöma avkastningen på inhemska investeringar än på investeringar i utlandet. Det ovan beskrivna sambandet mellan bolagsskatt och investeringar kan dock anses gälla trots home bias. Det viktiga antagandet i det avseendet är inte att kapitalmarknaderna är perfekta, utan att finansieringen av den marginella investeringen – det vill säga den investering som precis uppfyller avkastningskravet – sker på den internationella kapitalmarknaden. Detta är ett rimligt antagande i många fall, till exempel för börsnoterade företag. För mindre, onoterade företag som har en eller ett fåtal privatpersoner som ägare är antagandet normalt sett inte uppfyllt. Dessa ägare har ofta en mycket stor andel av sitt kapital bundet i företaget. I sådana fall kan ägarna förväntas kräva en riskpremie för att investera ytterligare i bolaget. Avkastningskravet på investeringar som görs i bolaget kommer i de fallen att vara högre än avkastningskravet på den internationella kapitalmarknaden.

5.3.4. Sverige är en liten, öppen ekonomi med en välfungerande kapitalmarknad

Sammantaget innebär de ovan listade antagandena att Sverige som en utgångspunkt kan karakteriseras som en liten, öppen ekonomi där många företag kan finansiera sig på en internationell kapitalmarknad. Detta är av betydelse för analysen av hur bolagsskattebördan fördelas mellan produktionsfaktorerna arbete och kapital. En viktig följd av att Sverige kan ses som en liten öppen ekonomi är att avkastningen på realinvesteringar i Sverige efter bolagsskatt bestäms av den internationella kapitalmarknaden. En annan viktig följd är att avkastningskravet som svenska sparare kräver före ägarskatter bestäms av den internationella kapitalmarknaden. Varken svensk skattepolitik

eller utbudet av svenskt kapital kan påverka avkastningen på den internationella kapitalmarknaden. Det betyder också att svenska sparare kräver en avkastning som liknar den på den internationella kapitalmarknaden.

6. Bolagsskattens effekter

6.1. Inledning

I detta avsnitt beskrivs hur förändringar av bolagsskatten kan förväntas påverka företagens investeringsbeslut. Det visas hur bolagsskatten påverkar kapitalkostnaden och därmed lönsamheten för fysiska investeringar i Sverige (avsnitt 6.2) . Därefter diskuteras vem som bär den ekonomiska bördan av ett förändrat bolagsskatteuttag (avsnitt 6.3) . Forskningsresultat visar att bolagsskatten i en liten öppen ekonomi som den svenska främst bärs av produktionsfaktorn arbete genom lägre reallöner; en lägre bolagsskatt skulle därmed kunna leda till högre reallöner. Därefter berörs kort hur bolagsskatten påverkar incitamenten för skuldsättning (avsnitt 6.4) – en fråga som diskuteras mer ingående i avsnitt 7 – och vilka långsiktiga effekter en förändrad bolagsskattesats kan förväntas ha på de offentliga finanserna (avsnitt 6.5).

6.2. Investeringar och sysselsättning

6.2.1. Teoretisk bakgrund

Sambandet mellan bolagsskatt, investeringar och sysselsättning kan förenklat illustreras med hjälp av en s.k. neoklassisk investeringsmodell.1 I sin enklaste form bortser modellen från förekomst av osäkerhet och av transaktions- och informationskostnader. I modellen antas att företagaren försöker att maximera företagets värde i ägarnas händer. Företagets värde beräknas som de diskonterade överskott som går till ägarna. Enligt modellen investerar företag i alla projekt som har ett positivt nuvärde, det vill säga projekt där avkastningen är större än investerarens avkastningskrav. Eftersom ägarna antas ta

1 Modellen baseras på Jorgenson (1963) och Hall och Jorgenson (1967).

hänsyn till avkastningen på en alternativ placering, som därmed bestämmer det avkastningskrav som ställs på de företag de äger, ingår detta avkastningskrav efter skatt som en kostnad. I en liten öppen ekonomi bestäms detta avkastningskrav efter bolagsskatt (se diskussion i avsnitt 5) via den internationella kapitalmarknaden.

De olika aktuella investeringsprojekten rangordnas efter förväntad avkastning (internränta). Investeringsvolymen (egentligen kapitalstocken) bestäms av den marginella investeringen vars avkastning före bolagsskatt precis täcker kapitalkostnaden. Kapitalkostnaden kan uppfattas som den lägsta avkastning före skatt företaget måste kräva av sina investeringsprojekt så att avkastningen efter skatt inte understiger finansiärernas avkastningsanspråk.

Om kapitalkostnaden höjs, till exempel på grund av höjd skattekostnad, så minskar mängden genomförda projekt. Investeringar som genererar en överavkastning, det vill säga investeringar där avkastningen är större än kapitalkostnaden, påverkas dock inte av en höjd kapitalkostnad. Så länge det finns en överavkastning kommer en investerare alltid att genomföra dessa projekt eftersom de höjer investerarens förmögenhet. Eftersom beskattning av övervinster inte påverkar investerarens beslut medför en sådan skatt inte några samhällsekonomiska effektivitetsförluster. Som nämndes i avsnitt 5 kan beskattning av företagsspecifika övervinster dock leda till att multinationella företag väljer att investera i ett annat land i stället.

I en expertrapport till betänkandet redogör Jan Södersten för de närbesläktade begreppen kapitalkostnad och effektiv marginalskatt (se bilaga 7). Där redovisas också beräkningar för olika typer av investeringar som finansieras med eget och lånat kapital för några av de modeller som kommittén har utrett närmare. I tabell 6.1 redovisas både kapitalkostnaden och den effektiva marginalskatten för en investering som skrivs av till hälften som maskiner, till hälften som byggnader. Den effektiva marginalskatten beräknas som skattekilen mellan kapitalkostnaden och avkastningskravet efter skatt, uttryckt som andel av kapitalkostnaden.

Tabell 6.1 Kapitalkostnad och effektiv marginalskatt 2012 och 2013 på en investering som skrivs av till hälften som maskiner, till hälften som byggnader. 4 procents marknadsränta, 2 procent inflation. Procent

Skattesats Kapitalkostnad Effektiv marginalskatt

Lån Eget kapital Lån Eget kapital

2012

26,3 %

3,2

5,2

-25,0

23,1

2013

22,0 %

3,4

5,0

-17,6

20,0

Källa: Södersten (2014).

För en investering finansierad med lån är den effektiva marginalskatten negativ. Det betyder att avkastningen efter skatt är högre än avkastningen före skatt. Denna skattesubvention beror på att hela räntekostnaden får dras av, också den som beror på inflationen och därmed ekonomiskt sett utgör en amortering.

År 2013 sänktes bolagsskattesatsen från 26,3 procent till 22 procent. Som visas i tabellen påverkade det den effektiva marginalskatten på vitt skilda sätt för investeringar som finansieras med lånat respektive eget kapital. En investering finansierad med lånat kapital fick i och med skattesatssänkningen en mindre negativ effektiv marginalskatt. Den effektiva marginalskatten på en investering finansierad med eget kapital blev däremot lägre i och med skattesatssänkningen.

I beräkningarna ovan ingår inte den skatt som långivarna och aktieägarna betalar på ränteinkomster, kapitalvinster och utdelningar. Det beror på antagandet om fri kapitalrörlighet i en öppen ekonomi. Utan en sådan skulle en skatt på kapitalinkomster leda till att höja avkastningskravet i Sverige. Med antagandet att kapitalet kan röra sig fritt över gränserna är det den effektiva bolagsskatten samt avkastningskravet på den internationella kapitalmarknaden som bestämmer avkastningskravet.

Bolagsskatten påverkar alltså kapitalstockens storlek via kapitalkostnaden. Det är svårt att säga hur stor effekt en förändrad kapitalkostnad har på investeringarna. Södersten (2014) refererar i sin expertrapport till studier som tyder på en elasticitet i kapitalstocksefterfrågan med avseende på kapitalkostnaden som ligger i intervallet -0,5 till -1.

6.2.2. Bolagsskattens effekt på sysselsättningen

En sänkning av bolagsskattesatsen sänker kapitalkostnaderna vilket gör att fler investeringar blir lönsamma. Därmed kommer mängden kapital per anställd, den s.k. kapitalintensiteten, att öka. Denna höjda kapitalintensitet stärker arbetskraftens produktivitet. Följden blir att arbetsgivarna efterfrågar arbetskraft mer intensivt. Denna effekt är särskilt stor under den tid då kapitalstocken växer men där reallönerna inte har hunnit anpassa sig till den högre produktivitetsnivån (den s.k. keynesianska mekanismen). På kort och medellång sikt gynnar en större kapitalstock både produktion (BNP) och sysselsättning. På längre sikt innebär en högre kapitalintensitet högre produktivitet för arbetskraft och att reallönerna före skatt höjs. Högre reallöner kan i sin tur ha en positiv inverkan på arbetsutbudet och därmed på sysselsättningen även på lång sikt.

Det är svårt att bedöma storleken på sysselsättningseffekterna. De samband som modelleras i litteraturen är komplicerade och påverkas av många faktorer, såsom fackföreningars förhandlingsstyrka, konkurrensintensiteten på produktmarknaden, individernas värdering av arbete kontra fritid, substitution mellan arbete och kapital, och så vidare. Den empiriska litteraturen är begränsad och mer specifikt saknas studier för de nordiska länderna.

6.2.3. Anpassningseffekter

En höjd bolagsskatt leder till att nettoavkastningen på en investering minskar. Enligt den neoklassiska investeringsmodellen skulle detta betyda att kapitalstockens optimala storlek minskar. I praktiken kan det dock vara omöjligt att på kort sikt minska kapitalstocken.

Den långa livslängden hos realekonomiska investeringar leder till att en del förändringar av skattereglerna kapitaliseras i ändrade tillgångspriser. Detta medför att en höjd bolagsskatt delvis bärs av de befintliga kapitalägarna. Om bolagsskatten höjs genom en höjd bolagsskattesats reduceras värdet på tillgångarna. Om bolagsskatteuttaget däremot höjs genom en begränsning av möjligheten till skattemässiga avskrivningar höjs värdet på befintligt kapital. Därmed sker en förmögenhetsöverföring (windfall profits) till de nuvarande aktieägarna. En del av bolagsskatten kapitaliseras i värdet av tillgångarna. En annan del av bolagsskattebördan får sitt genomslag i den framtida avkastningen. Detta betyder att höjningar av bolagsskatten påverkar dagens aktieägare och de framtida aktieägarna.

6.3. Fördelning av skattebördan

Det är inte enkelt att avgöra vem som genom lägre realinkomster bär den ekonomiska bördan av en höjd bolagsskatt. Företag kan inte bära bördan av en skatt. I stället måste, som påpekades i avsnitt 4, skattebördan bäras av individer som står i relation till ett företag. Det betyder att bolagsskatten måste bäras av någon eller några av följande grupper: konsumenter, anställda och aktieägare. Analysen försvåras ytterligare då realinvesteringar kan ha lång livslängd. Därmed kommer också fördelningen av bördan av exempelvis en förändrad skattesats variera över tiden – incidensen på medellång och lång sikt kan vara annorlunda än den på kort sikt.

Eftersom införandet av skatter eller förändringar av skattesatser har en effekt på ekonomins jämviktstillstånd används vanligtvis en s.k. allmänjämviktsmodell för att analysera bolagsskattens effekter. Som viktigaste produktionsfaktorer ingår arbete och kapital i modellerna. Resultaten av olika modellövningar beror förstås av de olika antaganden som görs i modellerna. I forskningslitteraturen redovisas också en betydande variation vad gäller bolagsskattens incidens, bland annat beroende på om man antar en sluten eller en öppen ekonomi.

6.3.1. Analyser med hjälp av allmänjämviktsmodeller

Harbergers modell från 1962 (Harberger, 1962) har haft stort genomslag på forskningslitteraturen om bolagsskattens incidens. Harberger utgår från en enkel allmänjämviktsmodell för att uppskatta de långsiktiga effekterna av ett införande av en bolagsskatt. I modellen finns två sektorer, en beskattad bolagssektor och en obeskattad (företags-)sektor. Dessa sektorer använder arbete och kapital som produktionsfaktorer. Modellen antar en sluten ekonomi där det totala utbudet av arbete och kapital är konstant. I denna modell bär kapitalägarna hela bördan av en höjd bolagsskatt. Det kan förklaras med att bolagsskatten minskar investerarnas avkastning från bolagssektorn. Eftersom kapitalets avkastning i bolagssektorn sänks söker sig en del av kapitalet från bolagssektorn till den obeskattade sektorn. Kapitalintensiteten i den beskattade sektorn sänks och kapitalintensiteten i den obeskattade sektorn höjs. Eftersom utbudet av kapital är konstant betyder detta att priset på kapital faller i den obeskattade sektorn och stiger i bolagssektorn på

grund av utflödet. Därför bärs bolagsskatten i Harbergers modell till hundra procent av kapitalet.

Harbergers modell kan användas också för att analysera incidensen i en öppen ekonomi. Den obeskattade sektorn kan då ges tolkningen att vara utlandet. Med en sådan tolkning leder en höjd inhemsk bolagsskatt i en liten ekonomi till att kapital flyttar från landet (den beskattade sektorn) till utlandet (den obeskattade sektorn). Incidensen blir då en annan. Harbergers modell har visat sig vara känslig för antaganden, och vidareutvecklingar av modellen för en öppen ekonomi visar att bolagsskatteincidensen är svårbedömd. Incidensen skiljer sig åt beroende på landets storlek, kapitalrörlighet och möjligheter att substituera mellan produkter som produceras i olika länder. Gravelles (2010) genomgång av litteraturen identifierar fem faktorer som påverkar hur bolagsskatten fördelas långsiktigt mellan produktionsfaktorerna kapital och arbete. De faktorer som närmare tas upp nedan och som presenteras i tabell 6.2 är kapitalets rörlighet, internationell produktsubstitution, storleken på landet som tar ut skatten, faktorsubstitution och kapitalintensiteten i den beskattade sektorn. När kapital kan röra sig över gränser blir det dessutom möjligt att skilja mellan skatter på sparande som tas ut på individnivå för individer bosatta i landet (ägarskatter) och inkomstskatter som tas ut på kapitalanvändning i landet (bolagsskatten). I modellerna antas att skatter på sparande bara träffar inhemska investerare. Bolagsskatten påverkar däremot både inhemska och utländska investerare som investerar inom landet. En följd av detta är att införandet av en bolagsskatt gör det mindre attraktivt att investera i landet. Eftersom produktionsprocessen kräver både arbete och kapital sjunker arbetets marginalprodukt när kapitalintensiteten sjunker. En sjunkande kapitalintensitet leder till lägre löner och därmed på sikt till lägre sysselsättning. Nedan diskuteras hur kapitalrörlighet över gränser, internationell produktsubstitution, storleken på ekonomin, faktorsubstitution mellan arbete och kapital samt faktorintensiteten påverkar bolagsskatteincidensen.

Kapitalmobilitet över gränser

Hur påverkas Harbergers (1962) resultat om kapitalet får röra sig över gränserna? Med kapitalrörlighet kan införandet av en bolagsskatt i ett land leda till ett utflöde av kapital. Utflödet leder till att kapitalets marginalprodukt stiger. Utflödet pågår till dess att kapitalets

marginalprodukt är lika stor som den var före skattens införande. Till följd av utflödet krymper kapitalstocken. Den mindre kapitalstocken får genomslag i en mindre efterfrågan på, och minskad produktivitet av, produktionsfaktorn arbete. Samtidigt stiger kapitalstocken i utlandet. Produktionsfaktorn arbete som är lokaliserad i utlandet gynnas av en större kapitalstock. Där ökar produktiviteten. Eftersom det kan antas att produktionsfaktorn arbete är mindre rörlig än kapital leder en minskad efterfrågan på arbete till lägre löner.

Internationell produktsubstitution

Om de inhemska och utländska produkterna skiljer sig åt mycket eller om det finns unika tillgångar i landet kan utflödet av kapital minska. När det inte går att ersätta de inhemska produkterna med utländska försvåras möjligheten till kapitalexport. Eftersom det inte sker någon efterfrågeökning i utlandet kan inte kapitalet absorberas. Följden är att en större del av kapitalet stannar i landet som tar ut bolagsskatten och därmed bärs en större del av bolagsskattebördan av det inhemska kapitalet.

Storleken på ekonomin

Ju större ekonomin är som tar ut bolagsskatten desto svårare är det för utlandet att absorbera kapitalet utan att det minskar kapitalets marginalavkastning i utlandet. Det betyder att bördan av en bolagsskatt som införs – eller höjs – i ett större land till en viss del faller på det utländska kapitalet. Det beror på att kapitalutflödet minskar kapitalets avkastning i utlandet. Om bolagsskatten i stället tas ut i ett litet land och kapitalet utan problem kan absorberas i utlandet, leder detta till att produktionsfaktorn arbete bär hela bördan av bolagsskatten.

Faktorsubstitution mellan kapital och arbete

Andelen av bolagsskattebördan som bärs av produktionsfaktorn arbete beror även på faktorsubstituerbarheten mellan arbete och kapital. Ju lättare det är att ersätta ett utflöde av kapital med arbete, desto lägre är andelen av bolagsskattebördan som bärs av produktionsfaktorn arbete. Om införandet av en bolagsskatt leder till minskad

kapitalintensitet i en ekonomi så styr möjligheten till faktorsubstitution efterfrågan på produktionsfaktorn arbete. Påverkan på lönerna är större om kapitalet inte kan ersättas med arbete. Det kan antas att effekten blir särskilt stor i en mindre ekonomi eftersom det kan antas att landet kan exportera en större andel av sitt kapital utan att förändra kapitalets avkastning i utlandet.

Faktorintensiteten

En kapitalintensiv sektor påverkas mer av bolagsskattens nivå och är i större behov av att reducera sina kostnader än en arbetsintensiv sektor. Det görs genom en minskning av arbetsinkomsterna i sektorn. Ju högre kapitalintensiteten är i sektorn desto större är behovet av att reducera kostnaderna. Om arbetsmarknaden är rörlig inom ett land så leder detta till att lönerna sänks även i landets andra sektorer.

Sammanfattning

I tabell 6.2 sammanfattas hur bolagsskatteincidensen påverkas av ovan beskrivna faktorer.

Tabell 6.2 Olika faktorers påverkan på bolagsskatteincidensen

Andel som faller

på kapital

Andel som faller

på arbete

Hög kapitalmobilitet

Hög internationell produktsubstitution

Liten ekonomi

Hög faktorsubstitution

Hög kapitalintensitet i beskattade sektorn

Källa: Gravelle (2010).

Bolagskattebördan bärs i en liten ekonomi till stor del av arbetskraften

Det har i ett antal studier gjorts försök att uppskatta den andel av bolagsskatten som bärs av produktionsfaktorn arbete. Uppskattningarna skiljer sig delvis åt beroende på hur hög kapitalets rörlighet antas vara. Resultaten sammanfattas i tabell 6.3. De tyder på att produktionsfaktorn arbete bär en relativt stor andel av bolagsskattebördan i en liten ekonomi.

Tabell 6.3 Uppskattningar av bolagsskatteincidensen med hjälp av allmänjämviktsmodeller

Bolagsskatteincidens som faller på arbete

Hög kapitalrörlighet Mycket hög kapitalrörlighet

Grubert och Mutti (1985)

~75 %

~85 %

Gravelle och Smetters (2006)

28 %

73 %

Randolph (2006) 59 % – 90 % Harberger (2008) 96 % – 130 %

Randolph (2006) presenterar en enkel tumregel för att uppskatta förhållandet mellan ett lands storlek och bolagsskatteincidens:

  • Andelen som bärs av det inhemska kapitalet =

(Landets storlek) / (Storleken på världsekonomin)

  • Andelen som bärs av den inhemska arbetskraften =

1−(Landets storlek / Storleken på världsekonomin)

Tumregeln gäller för länder med hög produktsubstitution och med helt rörligt kapital. För Sverige, ett litet land med en öppen ekonomi, kan det antas att förutsättningarna avseende kapitalmobilitet och produktsubstitution till stor del är uppfyllda. Enligt tumregeln skulle det betyda att bolagsskattebördan i Sverige till nästan 100 procent skulle falla på produktionsfaktorn arbete.

6.3.2. Nyare empiriska studier av bolagsskattebördan

Under senare år har flera empiriska studier gjorts av bolagsskattebördan. Två nya studier, av Fuest med flera (2013) och Arulampalam med flera (2012) indikerar att en bolagsskattehöjning skulle kunna ha betydande sänkande effekter på lönerna.

För varje extra euro i bolagsskatt ett företag betalar kommer enligt Fuest med flera (2013) lönesumman att sänkas med 0,44–0,77 euro, där cirka 85 procent av effekten kan hänföras till effekter via förändrad lönesättning. Den resterande delen kommer från effekten på investeringar. Arulampalam med flera (2012) uppskattar att en bolagsskattehöjning på en euro leder till en sänkning av lönesumman med 0,50 euro.

6.4. Hur påverkar bolagsskattesatsen företagens belåning?

Bolagsskatten medför i såväl det svenska som de flesta andra länders skattesystem att det är skattemässigt fördelaktigt att finansiera investeringar med lånat kapital framför att finansiera dem med eget kapital. Denna skattemässiga asymmetri diskuteras mera ingående i avsnitt 7. Den skattemässigt fördelaktiga behandlingen av lånat kapital leder till att ett företags värde kan öka genom ökad skuldsättning. Detta är särskilt relevant för företag som har en stor andel belåningsbara tillgångar. Å andra sidan medför ökad skuldsättning att andra kostnader ökar, exempelvis kostnader som uppstår i samband med konkurs. En sänkning av bolagsskatten minskar fördelen förknippad med skuldsättning samtidigt som nackdelarna med skuldsättning inte påverkas. För att minska dessa kostnader måste företaget sänka sin skuldsättning. Det finns alltså tydliga incitament att minska skuldsättningen vid en sänkt bolagsskattesats.

Det finns ett flertal studier som empiriskt undersöker hur en förändrad bolagsskattesats påverkar företagens mix mellan skulder och eget kapital.

Gordon och Lee (2001) använder sig av variationen i bolagsskattesatser mellan små och stora företag i USA och kommer fram till att en sänkt bolagsskattesats med en procentenhet skulle minska skuldernas andel av totala tillgångar med 0,36 procent. De Mooij och Ederveen (2008) sammanställer resultaten från ett flertal studier. Enligt dem finns det starkt forskningsstöd för att en sänkt bolagsskattesats med en procentenhet skulle minska skuldernas andel av totala tillgångar med 0,3 procent. En följd av denna förbättrade soliditet är att ränteavdragen minskar, och därmed växer bolagsskattebasen. Det betyder att en sänkning av bolagsskattesatsen kan förväntas leda till en viss utvidgning av bolagsskattebasen.

6.5. Långsiktiga effekter på offentliga finanser av en förändrad bolagsskattesats

Beräkningar av den offentligfinansiella effekten av en skatteförändring ska enligt de beräkningskonventioner som gäller i Finansdepartementet inte beakta eventuella effekter på den reala ekonomin trots att sådana effekter kan förväntas påverka skattebasen. Vid beräkning av den långsiktiga effekten görs däremot en bedömning av

sådana effekter. Därmed kan man också beräkna i vilken utsträckning en skattesänkning finansierar sig själv, den s.k. självfinansieringsgraden. Vid beräkning av självfinansieringsgraden av en sänkt bolagsskattesats beaktas fem kanaler, vilka kort beskrivs nedan. För mer detaljerade beskrivningar, se Finansdepartementet (2013).

Inkomstomvandling

Det som avses med inkomstomvandling är den omvandling som kan göras från arbetsinkomster och enskilda näringsidkares inkomster till kapitalinkomster genom att bilda aktiebolag. Bedömningen som görs är att sådan inkomstomvandling inte påverkar de totala skatteintäkterna.

Vinsttransfereringar inom multinationella företag

Multinationella företag kan genom prissättningen av koncerninterna transaktioner skatteplanera och därmed minimera sina skattekostnader (se vidare avsnitt 9). Skillnader i bolagsskattesats mellan länder påverkar detta beteende, vilket har visats i ett antal empiriska studier. Baserat på uppskattade effekter i ekonomisk forskning bedöms en sänkning av bolagsskattesatsen med en procentenhet via denna kanal öka bolagsskattebasen med 0,4 procent.

Valet mellan eget och lånat kapital

Kapitalkostnaden för tillgångar som finansieras med lånat kapital är lägre än för tillgångar som finansieras med eget kapital. Detta ger incitament för lånefinansierade investeringar. En sänkt bolagsskattesats bedöms minska företagens kvot mellan lånat kapital och totalt kapital. Baserat på uppskattningar i den ekonomiska forskningen bedöms en procentenhet lägre bolagsskattesats minska denna skuldkvot med 0,3 procent, och bolagsskattebasen bedöms öka med omkring 0,16 procent.

Effekter på marginella investeringar

Enligt neoklassisk teori går effekten av en sänkt bolagsskattesats på investeringarna via kapitalkostnaden, vilket beskrevs i avsnitt 6.2.1. Vid beräkningen av kapitalkostnaden viktas nyemitterat kapital med 10 procent, lån med 35 procent och icke utdelade vinstmedel med 55 procent. De olika tillgångsslagen ges samma vikter. Beräkningarna visar att en procentenhet lägre bolagsskattesats ger en sänkning av den effektiva marginalskatten med 0,67 procentenheter, vilket bedöms öka investeringarna ökar med ca 0,65 procent. Antagandet görs att 50 procent av investeringarna reagerar på marginella skatteincitament. Effekten på bolagsskattebasen av en förändring av bolagsskattesatsen med en procentenhet blir via den här kanalen därmed 0,33 procent.

Effekter på utländska direktinvesteringar

Förutom marginella investeringsbeslut, kan ett multinationellt företag också fatta diskreta beslut om att nya dotterbolag ska etableras i ett visst land eller inte. Dessa diskreta beslut beror delvis på den genomsnittliga effektiva skattesatsen investeringen möter (se vidare avsnitt 9). En sänkning av bolagsskattesatsen med en procentenhet beräknas leda till att denna genomsnittsskatt minskar med 0,87 procent. Som följd bedöms bolagsskattebasen öka med 0,7 procent.

Självfinansieringsgrad

Sammantaget bedömer Finansdepartementet att en sänkt bolagsskattesats med en procentenhet leder till att bolagsskattebasen ökar med 1,59 procent. Med hänsyn tagen till att mer investeringar leder till ökad marginalproduktivitet för arbete och därmed högre löner, beräknas basbreddningen via de fem kanalerna leda till ökade skatteintäkter som motsvarar 43 procent av den statiskt beräknade offentligfinansiella kostnaden. Denna uppskattade självfinansieringsgrad är enligt Finansdepartementet i samma härad som tidigare uppskattningar.

7. Skattemässig olikbehandling av eget och lånat kapital

7.1. Inledning

Enligt en vanlig målformulering i ekonomiska modeller har företag som mål att maximera företagets värde i ägarnas händer. En samhällsekonomiskt effektivt utformad bolagsbeskattning ska inte påverka vilka (reala) investeringar som skapar värde i företagen. Det ska i stället avgöras av investeringarnas lönsamhet före skatt. I kommitténs direktiv tas två s.k. asymmetrier upp som präglar den svenska bolagsbeskattningen och som pekas ut som viktiga reformområden då de kan ha en negativ inverkan på den samhällsekonomiska effektiviteten i svenska företag. Den ena rör det förhållandet att avkastningen på vissa tillgångar (till exempel näringsbetingade andelar) är skattefri samtidigt som ränteutgifter (med vissa undantag) får dras av. Den asymmetrin analyseras i avsnitt 8. Den andra asymmetrin rör den skattemässiga olikbehandlingen av eget och lånat kapital och analyseras i detta avsnitt.

Företagets värde utgörs av avkastningen på gjorda investeringar. Investeringarna finansieras med lånat eller eget kapital. Dessa två finansieringsformer har skilda egenskaper som gör att de är olika väl lämpade för olika typer av investeringar. Avkastningen för kreditgivaren är i form av löpande räntebetalningar och när lånet förfaller återbetalas det lånade beloppet. Utifrån detta perspektiv lämpar sig lånefinansiering inte lika bra för mer osäkra (riskfyllda) investeringar. Därtill kräver oftast kreditgivaren någon form av säkerhet för att medge lån. Lånefinansiering lämpar sig därför bättre för vissa företag, i synnerhet i kapitalintensiva branscher med beprövade teknologier. En kreditgivare är inte intresserad av att finansiera investeringar med alltför osäker avkastning eftersom kreditgivarens avkastning är begränsad på uppsidan.

De olika egenskaperna hos lånat och eget kapital medför att dessa två finansieringskällor lämpar sig för olika typer av företag, i olika branscher, i olika utvecklingsskeden och så vidare. Vissa företag är på grund av sin verksamhet eller typ av tillgångar begränsade till en viss finansieringskälla, och inom vissa företag bör vissa investeringar finansieras via lån och vissa med eget kapital. Dessa beslut ska fattas av aktörer inom de reala och finansiella sektorerna. Nuvarande bolagsbeskattning snedvrider dock dessa beslut eftersom lånefinansiering subventioneras framför eget kapital genom att kostnaden för lånat kapital (räntor) får dras av medan kostnaden för eget kapital (utdelning) inte får dras av. Därmed kan det vara så att investeringar som är bäst lämpade att finansieras med lånat kapital och som av skatteskäl därför möter ett lägre avkastningskrav har större sannolikhet att genomföras än investeringar som är bäst lämpade att finansieras med eget kapital. Detta kan innebära att bolagsbeskattningen inte är samhällsekonomiskt effektiv. Det är just därför som kommitténs uppdrag är att se över och åtgärda denna asymmetri.

I avsnitt 7.2 behandlas mer i detalj den olikartade behandlingen av olika finansieringskällor. Där redogörs också för hur den kan förväntas påverka företagens finansieringsval. Dessutom diskuteras frågan om det finns något samhällsekonomiskt motiv för en olikbehandling.

I avsnitt 7.3 redogörs för vilka samhällsekonomiska effektivitetsförluster som kan vara förknippade med den skattemässiga olikhandlingen. I avsnitt 7.4 beskrivs därefter hur företags kapitalstruktur påverkar realekonomin via den så kallade finansiella acceleratorn.

7.2. Den olikartade behandlingen av olika finansieringskällor

7.2.1. Den asymmetriska behandlingen mellan eget och lånat kapital

Den asymmetriska behandlingen mellan eget och lånat kapital leder till att skattekilen på avkastningen för investeringar som finansieras med eget kapital är större än för investeringar som finansieras med lånat kapital. Beräkningar av detta redovisades i avsnitt 6.2. Följande enkla exempel illustrerar den grundläggande mekanismen.

Anta att en investering på 100 kronor ger 10 procent i nettoavkastning före bolagsskatt, det vill säga 10 kronor. Om man bortser från kapitalförslitning uppgår avkastningskravet efter skatt till 10 procent. Vid lånefinansiering betalas en ränta på 10 procent. Den beskattningsbara inkomsten för företaget uppgår vid lånefinansiering till 10-10=0 kronor, och bolagsskatten uppgår till 0 kronor. Avkastningen till investeraren (långivaren) efter bolagsskatt uppgår därmed till 10 kronor, vilket precis motsvarar avkastningskravet.

Om investeringen finansieras med eget kapital beräknas den beskattningsbara vinsten till 10 kronor. Vid en bolagsskatt på 22 procent uppgår bolagsskatten till 2,20 kronor. Avkastningen till investeraren (aktieägaren) efter bolagsskatt uppgår därmed till 7,80 kronor. I det här fallet är avkastningen efter bolagsskatt alltså lägre än avkastningskravet. Företaget kan därmed troligen inte finna finansiering till denna investering om den ska finansieras med eget kapital. För att en investering som finansieras med eget kapital ska uppfylla avkastningskravet på 10 procent krävs en avkastning före skatt på 12,82 kronor (=10/[1-0,22]).

7.2.2. Finansieringsvalet

Det s.k. Miller-Modigliani-teoremet (MM-teoremet) är utgångspunkten för alla teorier om företagens val av kapitalstruktur. MMteoremet utgår från två förutsättningar, nämligen att med en ”perfekt” fungerande kapitalmarknad är kapitalstrukturen given och att företagets kapitalkostnad bestäms på balansräkningens ”tillgångssida”. Antagandet om perfekta kapitalmarknader betyder att det råder fullständig konkurrens, att alla har tillgång till samma information och att det inte finns några transaktionskostnader. Det spelar då ingen roll om företaget finansieras med lån eller eget kapital. Företagets värde beror enbart på den inkomstström som genereras av företagets tillgångar.

Antagandena i MM-teoremet kan tyckas vara tämligen orealistiska. Men syftet är inte att ge en heltäckande och ”realistisk” bild av enskilda företags kapitalstruktur och finansieringsbeslut, utan att ge ett analytiskt ramverk för en diskussion av vad som gäller för företag i allmänhet på en visserligen idealiserad kapitalmarknad. Med utgångspunkt i MM-teoremet kan man alltså strukturera diskussionen kring betydelsen av olika finansieringskällor. Exempelvis kan man införa

skatter, informationskostnader eller kostnader för konkurs och analysera dessa företeelser isolerat.

MM menar att kapitalstrukturen endast är ett sätt att fördela det totala värdet mellan aktieägare och långivare, där det totala värdet är bestämt på tillgångssidan och oberoende av vilka investerarna är – finansieringsmixen är ”irrelevant”.

Det är två tunga antaganden som ligger till grund för att hävda ”perfekt” fungerande kapitalmarknader i MM:s mening: att företagens kassaflöden inte påverkas av skuldsättning samt att finansiella tillgångar är korrekt prissatta.

Det förstnämnda antagandet – att kassaflödena inte påverkas av skuldsättningen – bygger på att det inte råder några intressekonflikter mellan de olika intressenterna i företaget, i det här fallet mellan företagsledning, aktieägare och långivare. I realiteten ser inte de olika intressenternas incitament lika ut. Långivare föredrar investeringar med lägre risk, medan aktieägare har skäl att föredra mer risk. Företagsledningen kan föredra mer fritt kapital eftersom det ökar deras självständighet när investeringar ska finansieras samt att i stället för att maximera aktieägarnas värde kan ledningen ha intresse av att använda företagets fria kassaflöde till egna förmåner och projekt som inte är tillräckligt lönsamma. En högre skuldsättningsgrad minskar utrymmet för sådant beteende, eftersom räntebetalningar och amorteringar intecknar en del av kassaflödet, och skyddar därmed ägarna.

Det kan även uppstå kostnader av finansiellt trångmål. Ett företag är i finansiellt trångmål när det har svårt att betala sina räntor eller kontraktsmässiga amorteringar. Det kan ibland leda till konkurs. Investerare vet att skuldsatta företag riskerar att hamna i finansiellt trångmål, vilket påverkar företagets värde negativt. Hur stora kostnaderna blir beror dels på om företaget verkligen hamnar i finansiellt trångmål, dels på hur stor risken är för att företaget ska hamna i finansiellt trångmål. En tredje aspekt på antagandet att kassaflödet inte påverkas av skuldsättning är just den om beskattning. Häri ligger just den asymmetri som behandlas i detta avsnitt: då ränteutgifter är avdragsgilla medan utdelningar inte är det så subventioneras användandet av lånat kapital.

Det andra antagandet bakom MM-teoremet är alltså att de finansiella tillgångarna förutsätts vara korrekt prissatta. Detta är ett starkt antagande då informationstillgången troligtvis skiljer sig mellan aktörer på finansmarknaden beroende på vilken funktion de har. Den s.k. hackordningsteorin tar sin utgångspunkt i föreställningen om s.k.

asymmetrisk information, nämligen att företagsledningen är bättre informerade än investerarna om företagets möjligheter och risker. Denna asymmetriska information påverkar finansieringskostnaden och valet mellan intern och extern finansiering och mellan nyemission av aktier och skuldsättning. Informationsasymmetrin leder till att investerarna får svårt att bedöma kvaliteten på olika investeringsprojekt och att de därmed kräver ännu högre förväntad avkastning. Påslaget leder till att det blir dyrt (för dyrt) för företag med bra investeringar att finansiera sig genom en nyemission. För företag med dåliga investeringsprojekt är det däremot billigt att finansiera sig. Följden blir att det bara är företag med dåliga investeringar som gör nyemissioner. Marknaden förutser detta och kräver ett extra högt påslag för risken. Resultatet av processen blir en hackordning av finansieringskällorna. Nya investeringar finansieras i första hand med interna medel, i andra hand med nya skulder och i tredje hand med nyemitterat eget kapital.

Prissättningen av finansiella tillgångar kan vidare påverkas temporärt av tillgångsslagsbubblor och olika transaktionskostnader.

7.2.3. Motiv för skattemässig asymmetri

En effektiv allokering av kapital innebär att kapitalet ska användas där den samhällsekonomiska avkastningen på kapitalet är som störst. I en värld utan skatter och utan externa effekter sammanfaller den samhällsekonomiska avkastningen med den privatekonomiska avkastningen. En utgångspunkt ska därför alltid vara att priset på kapital (räntan) ska avspegla det värde som både låntagare och långivare tillmäter kapitalet.

Ur en effektivitetssynvinkel är det inte samhällsekonomiskt motiverat att stödja en viss finansieringsform enbart för att ett företag föredrar den finansieringsformen. Om företaget av någon anledning föredrar skuldfinansiering framför finansiering med eget kapital ska detta avspeglas i den ränta företaget är villigt att betala. För att en skattesubvention ska vara samhällsekonomiskt motiverad krävs att den ska bidra till en mer effektiv allokering av kapital. Det betyder att kapitalet ska styras från investeringar som är mindre samhällsekonomiskt lönsamma till investeringar som är mera samhällsekonomiskt lönsamma. Kommittén har funnit tre situationer då det skulle kunna vara aktuellt att skattemässigt stödja en finansieringsform framför en annan.

1. En finansieringsform har negativa externa effekter: En skattesubvention för en viss finansieringsform (skuld) skulle kunna motiveras om det finns kostnader förknippade med en annan finansieringsform (eget kapital) och dessa kostnader inte belastar företaget eller investerarna utan någon annan och därmed utgör en negativ extern effekt. 2. En finansieringsform har positiva externa effekter: En skattesubvention för en viss finansieringsform (skuld) skulle kunna motiveras om det finns fördelar förknippade med denna finansieringsform och dessa fördelar inte kommer företaget eller investerarna till godo utan någon annan och därmed utgör en positiv extern effekt. 3. En skattesubvention för en viss finansieringsform (skuld) skulle kunna motiveras om den leder till att de totala finansieringskostnaderna (inklusive statens kostnad) minskar som en följd av subventionen.

Slutsats

Mot bakgrund av ovanstående ser kommittén inte några samhällsekonomiska motiv till varför en finansieringsform ska vara skattemässigt gynnad framför en annan. För att en extra kostnad för en viss finansieringsform ska motivera en skattemässig särbehandling måste den ha externa effekter och inte internaliseras i finansieringskostnaden.

7.3. Samhällsekonomisk effektivitetsförlust vid skattemässig olikbehandling

Om det inte finns några (större) positiva eller negativa externaliteter är en skattemässig olikbehandling av eget och lånat kapital snedvridande. Frågan är då hur stora samhällsekonomiska kostnader en sådan snedvridning medför. Om de samhällsekonomiska kostnaderna är små är det inte lika angeläget att åtgärda asymmetrin som om de är stora. I en rapport från 2010 för Expertgruppen i offentlig ekonomi (ESO) gör Peter Birch Sørensen (Sørensen, 2010) en empirisk uppskattning av den samhällsekonomiska effektivitetsförlust som följer av olikbehandlingen. Vid sin analys jämför han

effekterna av nuvarande regler med de som följer om avdrag i stället skulle ges för en finansieringskostnad som motsvarar det internationellt bestämda avkastningskravet. Sørensen föreslår just ett avdrag som skulle gälla såväl lånat som eget kapital. Under ett sådant system skulle färre lånefinansierade investeringar vara lönsamma (som en följd av en ökad finansieringskostnad) medan fler investeringar finansierade med eget kapital skulle vara lönsamma (som en följd av en minskad finansieringskostnad). De tillkommande investeringarna skulle ha en högre avkastning än de investeringar som faller bort. Det beror på att alla investeringar inte är möjliga att finansiera med lånat kapital, bland annat för att en alltför hög skuldsättning medför kostnader, till exempel kostnader för finansiellt trångmål.

Sørensen uppskattar effektivitetsförlusten till omkring 7 miljarder kronor (baserat på 2008 års skatteintäkter). Denna uppskattning är känslig för vissa antaganden. Bland annat görs ett antagande om hur känslig efterfrågan på kapital är för kostnadsförändringar. Om denna känslighet vore lägre än vad som antas – vilket det finns visst stöd för i den forskning som Sørensen refererar till – skulle effektivitetsförlusten också vara lägre än den beräknade.

En effektivitetsförlust som uppgår till 7 miljarder kronor (eller något mer eller något mindre) kan inte betraktas som särskilt stor. Det kan dock finnas andra, allvarligare problem som följer av den skattemässiga olikbehandlingen. Sørensen gör därför också en uppskattning av kostnaden för de finansiellt trångmål som följer av att eget kapital är skattemässigt missgynnat. Analysen baseras på antagandet att företaget skulle ha en optimal skuldsättningsgrad om eget och lånat kapital hade behandlats skattemässigt lika. Den skattemässiga olikbehandlingen leder till att kostnaderna för finansiellt trångmål ökar. Eftersom dessa kostnader är avdragsgilla bärs de till viss del av andra än företagets ägare. Sørensen uppskattar att gällande skatteregler leder till att de sammanlagda kostnaden för finansiellt trångmål ökar med omkring 21 miljarder kronor (i 2008 års priser). Detta är ett större belopp och kan enligt Sørensen tolkas som att företagens sammantagna finansieringskostnad ökar med cirka 50 punkter som en följd av skattesystemets utformning.

Utöver dessa kostnader medför den asymmetriska behandlingen av eget och lånat kapital också kostnader för skatteplanering. Skatteplanering har realekonomiska kostnader för både näringslivet och Skatteverket. Vidare sjunker skatteintäkterna som en följd av skatteplanering, vilket gör att andra skatter måste höjas, vilket

generellt medför samhällsekonomiska kostnader. Dessutom snedvrids realinvesteringar och ägarmarknaden av det faktum att vissa företag i praktiken slipper bolagsskatt, medan företag som inte skatteplanerar får betala full bolagsskatt.

7.4. Skuldfinansiering och realekonomin: Ett exempel från forskningen

I detta avsnitt beskrivs genom ett exempel från nationalekonomisk forskning hur företagens val av finansieringskälla kan få realekonomiska effekter. Centralt i exemplet är en beskrivning av den så kallade finansiella acceleratorn. Avsnittet avslutas med ett exempel med svenska data.

Den finansiella sektorn fungerar som marknadsekonomins blodomlopp. Ett välfungerande finansiellt system sänker informations- och transaktionskostnader med bättre resursfördelning inom ekonomin som följd (se Levine, 2005). En rad finansiella kriser såsom den asiatiska krisen 1997 och finanskrisen 2008 påverkade realekonomin kraftfullt vilket ledde till ökat policy- och forskningsintresse kring den finansiella sektorns roll i samhällsekonomin. I forskningslitteraturen som handlar om effekten av finansiella förhållanden på realekonomin har analysen av den s.k. finansiella acceleratorn fått ett stort genomslag. Den följande diskussionen bygger på en artikel och ett kapitel av Bernanke, Gertler och Gilchrist (1996, 1999). Det avslutande avsnittet tar upp resultat från Sverige och baseras på en artikel av Berg, Hansen och Sehlin (2004).

7.4.1. Den finansiella acceleratorn

Den aktuella litteraturen utgår från observationen att konjunktursvängningar i produktionen kan uppkomma som ett resultat av förhållandevis små störningar. Detta har kommit att kallas ”small

shocks, large cycles puzzle” och detta problem utgör till stor del

grund för den forskning som leder fram till begreppet finansiell accelerator. En potentiell förklaring av problemet är att förändringar på lånemarknaden förstorar och sprider effekter av initialt små realekonomiska chocker.

De företag (eller hushåll för den delen) som tagit på sig relativt mycket skuld under goda ekonomiska tider kan vara sårbara då en

negativ efterfrågechock påverkar ekonomin. Grundtanken är att den negativa efterfrågechocken sammanfaller med en lägre tillgång till lån för dessa företag samtidigt som intjänandeförmågan faller till följd av den lägre efterfrågan. Alltså minskar kredittillgången för dessa företag vid just det tillfälle då behovet av extern finansiering är som störst. Exempelvis kan behovet av extern finansiering öka för att täcka den oförväntade kostnadsökningen av ökad lagerhållning när efterfrågan minskar. Den minskade kredittillgången i dessa företag leder till en lägre investeringsnivå och en lägre produktionsnivå, vilket påverkar den ekonomiska nedgången ytterligare och det är just denna effekt som kallas den finansiella acceleratorn.

Den finansiella acceleratorn bygger på antagandet att extern finansiering är dyrare än intern finansiering genom en särskild tillkommande premie. Denna premie har sitt ursprung i det s.k. principal-agentproblemet. Externa finansiärer måste övervaka företagsledningen för att säkerställa att de agerar även i deras intresse. Kreditorer har inte tillgång till samma information som företagsledningen om företagets utsikter och därmed om dess återbetalningsförmåga. Därför måste kreditorerna skaffa information om just detta vilket driver upp priset på extern finansiering och därmed skapas en premie. Det är olika kostsamt för kreditorer att erhålla relevant information om ett företags återbetalningsförmåga. Exempelvis får nyare företag med sin kortare kredithistorik betala en högre premie. Även andra faktorer påverkar, som att nyare företag sannolikt är mindre företag. Verksamheten i små företag är oftast koncentrerad till färre marknadssegment än stora företag vilket också driver upp premien på extern finansiering.

På grund av principal-agentproblem kräver långivare vanligtvis att företag innehar tillgångar som kan användas som säkerhet vid betalningsoförmåga. Premien på extern finansiering uppstår för den del av den externa finansieringen som företaget inte har tillräcklig säkerhet för. Premien på extern finansiering varierar alltså med värdet på de tillgångar som företaget använder som säkerhet. Värdet på dessa tillgångar brukar definieras som värdet på likvida tillgångar plus andrahandsvärdet av illikvida tillgångar. Det handlar här alltså om värdet av säkerheter. Vid ett visst lånebehov leder en minskning i värdet av säkerheter, genom en ökning av externfinansieringspremien och ökat behov av lånat kapital, till att företaget i fråga minskar utgifter och produktion. Häri ligger den centrala mekanismen i den finansiella acceleratorn, nämligen att en värdeminskning av säkerheter förstorar realekonomiska svängningar på

grund av att det leder till att företaget minskar investeringar och produktion mer än den initiala chocken ger upphov till. Den finansiella acceleratorn fungerar även vid positiva efterfrågechocker. Med andra ord fungerar den finansiella acceleratorn procykliskt; den förstärker svängningar i både upp- och nedgång. Värdet på säkerheter drivs upp då tillgångspriser stiger vilket möjliggör för företag att tillgå ytterligare krediter och öka investeringar och produktion mer än den initiala efterfrågeökningen.

Acceleratorförloppet kan förstärkas av att det sker en så kallad flykt till säkra tillgångar (flight to quality) i tid av ekonomisk nedgång. Med detta menas investerares preferens för säkrare tillgångar vid ekonomisk nedgång. När efterfrågan faller och behovet av övervakning av långivare ökar så sker en omallokering av krediter till säkrare investeringar som exempelvis statsobligationer. Denna flykt till säkrare tillgångar driver på en negativ efterfrågechock ytterligare genom att belånade företag (de som är i störst behov av att övervakas) får ännu mindre tillgång till krediter. Under finanskrisen 2008 förekom ett exempel av flykt till säkerhet på valutamarknaden. Trots att ursprunget till krisen var i USA så ”flydde” investerare till amerikanska statspapper vilket ledde till att dollarn steg i värde mot mindre valutor som exempelvis den svenska kronan. För internationella investerare ansågs det krävas mindre övervakning av USA som långivare än exempelvis av Sverige. USA går i det här fallet att likna vid ett stort företag som långivarna fortsatt vågar låna till i en nedgång och där Sveriges ställning mer liknar ett mindre företags.

Modellen med finansiell accelerator har testats i en rad olika studier, där merparten baseras på amerikanska förhållanden. De empiriska resultaten ger ett stöd för föreställningen om att det finns en betydelsefull accelerator. I en studie baserad på amerikansk företagsdata för perioden 1958–1990 visar det sig att små företag står för ungefär för 30 procent av den sammanlagda produktionen, men vid konjunkturnedgångar står de för mer än hälften av produktionsbortfallet (Gertler och Gilchrist, 1994). Som förklaring menar författarna att stora företag låter varor i lager öka med hjälp av sin starkare finansiella ställning under perioder av tillfällig nedgång i efterfrågan. Stora företag använder likvida medel och korttidslån för att finansiera den ökade mängden lagervaror. Små företag tvingas i större utsträckning sälja av sina lager vid efterfrågefall då de, i genomsnitt, har sämre likviditet och sämre tillgång till korttidslån än stora företag.

Ett acceleratorförlopp kan även påverka företag som inte är belånade. Ett exempel kan illustrera.

Företag A och företag B är helt identiska förutom att företag A finansierar sig helt med eget kapital och företag B använder både lånat och eget kapital. Vid en negativ efterfrågechock påverkas båda företagen av minskad intjäning till följd av minskad efterfrågan av deras varor och tjänster. Företag B påverkas även av att företagets säkerheter minskar i värde vilket driver upp premien på externfinansiering. Den ökade premien leder till att mer kapital går åt till att betala ränta vilket kan tvinga företag B att sälja ut sina lagervaror till låga priser eller att sälja av fasta tillgångar för att få in kapital. Då företag B inleder denna typ av försäljning, av lagervaror eller fasta tillgångar, så påverkas även företag A som inte använder sig av lånat kapital då priset på deras lagervaror nu erbjuds till reapris. Företags A:s tillgångsvärden påverkas också av att företag B ökar utbudet på andrahandsmarknaden eftersom företagen har identiska tillgångar.

Här har enbart en liten del av forskningen på området behandlats. Den finansiella acceleratorns effekter på den reala ekonomin anses förhållandevis stora och kan delvis förklara hur små chocker kan ge upphov till stora svängningar.

7.4.2. Finansiell accelerator i Sverige

Tre ekonomer på Riksbanken har utfört en studie om den finansiella acceleratorn i Sverige (Berg med flera, 2004). De har studerat dess påverkan på näringslivets investeringar. Författarna använder data från perioden 1986–2003 och studerar därmed huvudsakligen den finansiella acceleratorns roll under 1990-talskrisen. Under krisåren stiger ett företags skuldkvot (kvoten mellan lånat och eget kapital) samtidigt som investeringar faller kraftigt. I studien mäter de premien på externt kapital bland annat som ränteskillnaden mellan företags- och statsobligationer. Under krisen stiger avkastningskravet på företagsobligationer i relation till statsobligationer vilket författarna menar speglar att premien på extern finansiering för näringslivet ökar. Då premien på extern finansiering ökar så faller investeringarna. Deras data gör det inte möjligt att separat undersöka exempelvis små och stora företags premie på extern finansiering. Tidigare studier tyder dock på att en generell ökning

av denna premie påverkar mindre företag i högre omfattning än större.

I artikelns huvudanalys testas hur olika mått av premien på extern finansiering påverkar investeringarna. Samtidigt beaktas andra viktiga faktorer som påverkar investeringarna. De finner att i takt med att premien på extern finansiering ökar så faller investeringarna. Denna effekt är endast synlig vid cykliska nedgångar. Detta är i linje med de modeller av den finansiella acceleratorn som presenteras ovan som menar att effekten är som mest påtaglig i att driva på cykliska nedgångar i ekonomin.

Resultaten för Sverige är liknande de som funnits för andra länder: Företag som belånar sig för mycket i goda tider förstorar och sprider nedgångar i ekonomisk aktivitet.

8. Kombinationen av avdragsgilla räntekostnader och skattefria intäkter

8.1. Inledning

Skattesystemet bör utformas så att enbart lönsamma investeringar genomförs. Detta betyder bland annat att skattereglerna inte ska subventionera olönsamma investeringsprojekt genom negativa effektiva skattesatser. Detta skulle leda till felallokeringar inom ekonomin där investeringar som är olönsamma före skatt kan bli lönsamma efter skatt. Utifrån denna princip kan man dra följande slutsats: Generellt bör kostnader för intäkternas förvärvande vara avdragsgilla om intäkterna är skattepliktiga. Om intäkterna inte är skattepliktiga bör kostnaderna för intäkternas förvärvande inte vara avdragsgilla.

Om denna princip gäller kommer ett företag enbart att göra de investeringar för vilka intäkterna överstiger kostnaderna, det vill säga enbart lönsamma investeringar. Bolagsskattesystemet avviker ibland från denna princip. Avkastningen på vissa tillgångar är skattefri samtidigt som ränteutgifter som finansierar förvärvet av tillgången får dras av (med vissa undantag). Detta förhållande benämns i kommittédirektiven som en asymmetri. I det här avsnittet redogörs för denna problematik.

8.2. Näringsbetingade andelar och kedjebeskattningsproblemet

Den klart viktigaste skattebefrielsen gäller avkastning på näringsbetingade andelar. Bakgrunden till denna skattebefrielse är följande. Vinsten i ett företag bolagsbeskattas. Om utdelningar1mellan bolag skulle beskattas blir vinsten bolagsbeskattad två gånger inom bolagssfären (s.k. kedjebeskattning). Om hänsyn tas till ägarbeskattningen blir vinsten beskattad i tre led. Det är en avvikelse från normalfallet att vinsten beskattas en gång i bolagsledet och en gång i ägarledet. Avkastningen på investeringar skulle därmed bli olika beskattade beroende på om investeringen görs direkt i moderbolaget eller i ett dotterbolag (eller i någon annan form av näringsbetingat innehav, som ett hälftenägt bolag). Detta är snedvridande. Att skattebefria avkastningen på näringsbetingade andelar tar bort denna snedvridning.

8.3. Ränteavdragsrätten ur ett svenskt fiskalt perspektiv

Så länge både moderbolag och dotterbolag är verksamma i Sverige fungerar systemet med skattefri avkastning på näringsbetingade andelar ur ett svenskt fiskalt perspektiv bra. Avkastningen beskattas en gång och räntor dras av en gång. Ligger dotterbolaget däremot i utlandet beskattas avkastningen en gång i utlandet och räntorna dras av en gång i Sverige. Ur ett globalt perspektiv är detta effektivt. Avkastningen beskattas en gång och räntorna dras av en gång. Att inte medge skattefrihet på utdelningar från dotterbolaget i utlandet skulle leda till trippelbeskattning. Ett internationellt system som undviker trippelbeskattning ligger i alla staters intresse. Dessutom skulle det bryta mot EU-rätten att behandla avkastning på utländska näringsbetingade andelar annorlunda än avkastning på svenska näringsbetingade andelar.

Ur ett svenskt fiskalt perspektiv kvarstår dock spänningen mellan inkomster som är skattefria i Sverige samtidigt som räntorna på lån som används för att förvärva dessa tillgångar är avdragsgilla. Av de skäl

1 Om utdelningar på näringsbetingade andelar är skattefria talar starka skäl för att även kapitalvinster på näringsbetingade andelar ska vara skattefria, då det är enkelt att omvandla kapitalvinster till utdelningar.

som angetts ovan bör denna spänning inte avskaffas genom att slopa skattefriheten på näringsbetingade andelar. Då återstår att se på avdragsrätten för lån. En lösning vore här att inte medge avdrag för räntor på lån som använts för att förvärva näringsbetingade andelar. En sådan reform skulle dock medföra att investeringar via köp av dotterbolag skulle bli skattemässigt missgynnade jämfört med investeringar som görs direkt i moderbolaget, då investeringen skulle kunna finansieras med avdragsgilla räntor i det ena fallet med inte i det andra. Vidare är det rent praktiskt mycket svårt att avgöra vilka lån som är hänförliga till investeringar i näringsbetingade andelar.

Ett generellt avskaffande av ränteavdragen skulle däremot avskaffa den spänning som ur ett svenskt fiskalt perspektiv finns mellan skattefri avkastning på näringsbetingade andelar och avdragsrätt på räntor för att finansiera investeringar i näringsbetingade andelar, utan att ovannämnda nackdelar skulle uppstå. Direkta investeringar och investeringar via förvärv av dotterbolag skulle behandlas skattemässigt lika om inga räntor som får dras av. Det skulle heller inte vara nödvändigt att skilja ut räntor på lån som använts för att förvärva näringsbetingade andelar från andra räntor. Ett generellt avskaffande av ränteavdragen skulle, som en isolerad åtgärd, höja beskattningen av avkastningen på investeringar. Om åtgärden kombineras med en sänkt beskattning av avkastningen på investeringar, oavsett om en investering finansieras med lånat eller eget kapital, så kan en sådan reform göras utan att skatten på investeringar sammantaget höjs. En generell skattesänkning på avkastningen på investeringar kan åstadkommas till exempel med sänkt bolagsskatt, eller ett generellt skattemässigt avdrag för avkastningen på investeringar.

9. Multinationella företag

9.1. Inledning

I detta avsnitt behandlas hur bolagsskatten påverkar olika beslut i multinationella företag. Bolagsskatten har betydelse både för var investeringar görs och i vilket land vinster redovisas. I avsnitt 9.2 diskuteras bolagsskattens effekt på utländska direktinvesteringar som utförs av multinationella företag. Avsnittet visar på att den genomsnittliga effektiva bolagsskattesatsen kan antas ha en inverkan på multinationella företags benägenhet att investera i ett visst land. Det presenteras en överblick över effektiva genomsnittsskattesatser i EU, USA och Japan. I avsnitt 9.3 beskrivs multinationella företags vinstlokaliseringsmöjligheter. Här utvidgas analysen som presenterades i avsnitt 6 genom att ta hänsyn till att multinationella företag har möjlighet att utnyttja olika länders bolagsskattesystem.

9.2. Effekt av bolagsskatten på nya utländska direktinvesteringar

Enligt den traditionella OLI-ansatsen (OLI avser ownership, location och internalisation) som bygger på teorin för s.k. ny ekonomisk geografi (Krugman, 1991) finns det tre faktorer som bidrar till gränsöverskridande investeringar (OECD, 2007). För att utländska direktinvesteringar ska bli lönsamma måste ett multinationellt företag ha fördelar över inhemska företag. Dessa fördelar kan omfatta knowhow, patent eller varumärke (ownership). Dessutom måste det vara gynnsamt för ett multinationellt företag att etablera sig i ett mottagarland i stället för att exportera produkten. En anledning till detta kan vara en god tillgång till en eller flera marknader eller lägre transportkostnader (location). Den tredje faktorn är att det måste vara fördelaktigare att tillverka produkten själv än att ge en licens

till ett utländskt företag (internalization). En anledning till det sista kan vara att ett multinationellt företag vill skydda sin know-how. Ett flertal studier visar att om ett FDI-beslut har tagits av ett moderbolag kommer skatteskillnader mellan konkurrerande mottagarländer att spela roll.1När det gäller direktinvesteringar kan ett multinationellt företag både bestämma sig för att utöka sina befintliga investeringar (marginella investeringar) eller för att öppna en ny produktionsanläggning.

9.2.1. Påverkan av bolagsskatten på multinationella företags investeringsbeslut

När ett multinationellt företag väljer att investera i ett visst land ingår den totala skattekostnaden i investeringskalkylen. Skattekostnaden är dock inte den enda faktorn som har inverkan på lokalisering av investeringar. Kostnader för att efterfölja det skattemässiga regelverket (compliance costs) har också en – åtminstone kvalitativ – påverkan på lokaliseringsbeslut. Andra faktorer som enligt OECD (2007) påverkar utländska direktinvesteringar är kostnader för att följa olika regelverk, tillgång till en viss marknad, tillgång till utbildad arbetskraft och flexibla arbetsmarknadsregler, bra infrastruktur, produktivitet samt arbetskraftskostnader.2

I litteraturen understryks att det är den genomsnittliga skattesatsen och inte den marginella skattesatsen som är relevant för företagens lokaliseringsbeslut. En anledning är att nya investeringar som ett multinationellt företag gör kan innehålla överavkastning. Denna överavkastning kan ha ursprung i ett varumärke, i trogna kunder eller i patent som ger det multinationella företaget en möjlighet att ta ut ett pris för produkten som överstiger marginalkostnaden för att producera produkten. Som följd av överavkastningen ser multinationella företag på förhållandet mellan den totala skattekostnaden och avkastningen på en investering, den effektiva genomsnittsskattesatsen. I den ekonomiska forskningslitteraturen används denna skatt som ett framåtblickande mått, baserat på ett visst lands skatteregler. På ett teoretiskt plan tillåter en jämförelse av effektiva genomsnittsskatter för olika länder internationella koncerner att välja sina investeringar så att kapitalvärdet efter skatt

1 Se Barba Navaretti och Venables (2004, kapitel 2) för en diskussion. 2 OECD (2007).

maximeras. Ju lägre genomsnittsskattesatsen är, desto större är sannolikheten att ett företag väljer att förlägga sina nya investeringar i ett visst land. Devereux och Griffith (1998) har visat empiriskt att det är den effektiva genomsnittsskatten och inte den effektiva marginalskatten som påverkar företagens lokaliseringsbeslut.

Emellertid finns det förhållanden som begränsar multinationella företags intresse av att fullt ut utnyttja skillnader mellan olika länders bolagsskattesatser. Ett sådant förhållande kan vara att ett företag är beroende av platsspecifika produktionsfaktorer, till exempel en oljekälla. Förekomsten av platsspecifika övervinster kan enligt OECD (2007) antas vara proportionell till landets storlek. Större länder kan därmed ha ett större utrymme att beskatta utländska direktinvesteringar. Indikationer på att så är fallet ges i figur 9.1 där olika länders genomsnittsskattesatser redovisas. I Tyskland ligger den effektiva genomsnittsskattesatsen på över 25 procent och i USA och Japan över 35 procent.

9.2.2. Effektiva genomsnittsskattesatser i Sverige, EU, USA och Japan

Figur 9.1 visar de effektiva genomsnittsskattesatserna för de 28 EU-medlemsstaterna samt för EU-kandidatländer, USA och Japan. Uppskattningarna är hämtade från en publikation av EU TAXUD (Spengel med flera, 2012). Den genomsnittliga bolagsskattesatsen är 23,6 procent och den ovägda genomsnittliga effektiva genomsnittsskatten 21,6 procent där uppgifter för Sverige ges för förhållandena innan och efter 2013 års bolagsskattesänkning.3

3 Det antas här att relationen mellan effektiv genomsnittsskattesats och nominell bolagsskattesats är densamma före och efter 2013 års skattesatssänkning.

Figur 9.1 Effektiva genomsnittsskattesatser (AETR) och nominella bolagsskattesatser

9.2.3. Bolagsskattens betydelse för utländska direktinvesteringar

I detta avsnitt analyseras hur betydelsefull effekten av en bolagsskattesänkning kan vara på internationella koncerners benägenhet att lokalisera sina investeringar i ett visst land. De Mooij och Ederveen (2008) skattar “konsensusparametrar” som mäter effekt-

5

15

25

35

45

Österrike

USA Ungern Tyskland

Turkiet Tjekien

Sverige innan 2013

Sverige 2013 Storbritannien

Spanien Slovenien Slovakien

Schweiz Rumänien

Portugal

Polen

Norge

Nederländerna

Malta

Macedonien

Luxemburg

Litauen

Lettland Kroatien

Kanada

Japan

Italien Irland Grekland Frankrike

Finland Estland Danmark

Cypern Bulgarien

Belgien

procent

AETR Nominell bolagsskattesats

en av den effektiva genomsnittsskatten på utländska direktinvesteringar. De använder sig av metaanalys, en statistisk metod som granskar och sammanfattar forskningsresultaten. De finner att en sänkning av den effektiva genomsnittsskatten med 1 procentenhet, till exempel från 20 procent till 19 procent, leder till en ökning av utländska investeringar med 3,2 procent. Ett liknande resultat redovisas av OECD (2007). Om man antar att 25 procent av bolagsskattebasen ägs av utländska koncerner kan en sänkning av bolagsskattesatsen med 1 procentenhet förväntas leda till att bolagsskattebasen via denna kanal ökar med 0,8 procent. Detta är också den uppskattning som Finansdepartementet gör vid beräkning av självfinansieringsgraden för en bolagsskattesatssänkning, vilket togs upp i avsnitt 6.5.

En ökning av utländska direktinvesteringar leder på sikt till ökad efterfrågan på arbetskraft. Detta höjer lönerna och leder på sikt till ökad sysselsättning. Dessutom kan det förväntas höja bolagens vinster och därmed bidra till ökade skatteintäkter. Reala investeringar av multinationella företag kan också ge upphov till positiva externa effekter i form av ny teknologi och till positiva effekter på arbetskraftens utbildning.

9.3. Vinstlokaliseringar

Bolagsskatten tas i Sverige och de flesta andra länder ut enligt källstatsprincipen (här bortses från de särskilda skatteregler som gäller för utländska filialer). Det betyder att vinster beskattas i det land där de uppstår. Den skattepliktiga vinsten är relativt lätt att bestämma för ett fristående företag som säljer sina produkter till andra fristående aktörer på en marknad. När det rör sig om produktion inom en koncern blir detta mycket svårare. Eftersom koncerninterna tjänster inte säljs via en riktig marknad finns det möjligheter för företag att prissätta sina tjänster så att vinster omfördelas mellan olika delar av koncernen. Detta orsakar inte något större problem ur fiskal synvinkel så länge alla koncerndelar finns i ett och samma land. Multinationella företag kan däremot genom prissättningen av koncerninterna transaktioner flytta vinster från hög- till lågskatteländer och därmed reducera sina skattekostnader. För att hantera detta problem finns OECD:s riktlinjer för internprissättning. Som en central utgångspunkt för regelverket gäller att transaktioner länder emellan inom en och samma koncern

ska vara armslängdsmässiga, vilket betyder att priserna ska vara jämförbara med de priser som man skulle ta mellan två fristående parter. Emellertid är regelverket inte heltäckande. Detta har lett till en situation där det finns möjligheter för multinationella företag att i viss utsträckning välja var vinsterna redovisas. Om en marknad för vissa varor, tjänster eller andra immateriella tillgångar saknas, är det svårt att fastställa ett marknadspris. Det lämnar ett visst utrymme för multinationella företag att prissätta på ett sådant sätt att vinster eller förluster skapas där det skattemässigt är mest gynnsamt. Samtidigt leder internprissättningssystemet till betydande administrativa kostnader för multinationella företag och skattemyndigheter.

9.3.1. Empirisk evidens

Det finns betydande empirisk evidens som visar att multinationella företag använder internprissättningen för att minska sina skattebetalningar (Auerbach, Devereux och Simpson, 2007). Dischinger och Riedel (2011) visar att multinationella företag i hög utsträckning placerar immateriella rättigheter som exempelvis patent i länder med låg bolagsskatt. En bolagsskattesats som är 1 procentenhet lägre än genomsnittet av skattesatserna i de länder där ett multinationellt företag är verksamt ökar stocken av immateriella rättigheter i landet med 1,7 procent. Honohan och Walsh (2001, tabell a1) jämför mervärde per arbetstagare i EU och Irland. Irland har en mycket låg bolagsskatt. De visar att mervärdet per anställd är mer än 100 procent större per anställd i Irland när det gäller elektroniska komponenter och mer än 500 procent större när det gäller kemiska produkter och produktion av mjukvara jämfört med EU som helhet.

Skillnader i bolagsskattesatser påverkar också multinationella företags finansieringsstruktur. Genom att använda en hög andel lånat kapital vid investeringar i länder med högre bolagsskatt och en högre andel eget kapital vid investeringar i länder med lägre skatt kan koncernen dra större nytta av ränteavdrag för lånefinansiering. Detta stöds av Desai, Foley och Hines (2004) som visar att mängden koncerninterna lån påverkas särskilt mycket av bolagsskattesatsen.

Möjligheten att minska skattebetalningarna i högskatteländer genom interna intäkts- och kostnadsöverföringar innebär att en högre bolagsskatt skapar en positiv extern effekt för andra länder genom att skattebasen flyttar dit. Becker och Riedel (2012) visar

att det även finns en negativ extern effekt av en högre bolagsskattesats. Multinationella företag optimerar mängden eget respektive lånat kapital i varje land där det verkar, men har en begränsad mängd kapital att tillgå totalt sett. En högre skatt i ett land ger då en lägre vinst efter skatt i alla länder där företaget verkar, vilket minskar investeringarna i alla länder. Denna effekt kompenserar till viss del effekten av vinsttransfereringar.

9.3.2. Ränteavdragsbegränsningar i Sverige

Möjligheten att skatteplanera med hjälp av koncerninterna lån var bakgrunden till de ränteavdragsbegränsningsregler som infördes i Sverige 2009 och 2013 (se avsnitt 11.5 för en beskrivning av reglerna). Regeringen konstaterade i 2013 års budgetproposition att det fanns stora möjligheter att strukturera koncerner och låneförhållanden så att avdrag fick göras för räntan i Sverige och att räntemottagaren inte beskattades alls eller mycket lågt. Härigenom fanns det incitament för att etablera koncerninterna skulder och strukturera ägande och skuldförhållanden så att ett gynnsamt sammanlagt skatteutfall uppnås för koncernen. Detta sker genom att eget kapital i länder med högre bolagsskattesats ersätts med koncerninterna lån. Samtidigt är det i en ekonomisk mening inte motiverat att skilja mellan lån från aktieägarna och aktiekapital. All avkastning som går åt till att betala räntan på lånet tillfaller långivarna, och all avkastning därutöver tillfaller aktieägarna, vilka är desamma som långivarna i det fall det rör sig om ett lån från företagets ägare. Skattemässigt behandlas dock finansiering genom lånat och eget kapital olika. Kostnaden för lånat kapital (ränta) får dras av i landet som har den högre bolagsskattesatsen samtidigt som den beskattas i mottagarlandet där bolagsskatten är lägre. Följden är att företagets ägare väljer att skjuta till medel i form av interna lån i stället för eget kapital.

9.3.3. Sänkt bolagsskatt och vinstredovisning

Heckemeyer och Overesch (2013) och de Mooij (2005) analyserar den litteratur som studerar effekter av bolagsskattesänkningar på de redovisade vinsterna i multinationella företag. Den första studien baseras på en metaanalys av 25 publicerade studier som analyserar

vinsttransfereringar. Heckemeyer och Overesch drar slutsatsen att en bolagsskattesatssänkning med 1 procentenhet leder till att de redovisade vinsterna hos multinationella företag som befinner sig i landet ökar med 0,8 procent. I de Mooij (2005) redovisas däremot en större effekt, omkring 2 procent.

Institutet för tillväxtpolitiska studier har gjort en strukturstudie av det svenska näringslivet för året 2004 (ITPS, 2007). Andelen bolagsskatt som betalas av multinationella företag redovisas inte, men däremot de multinationella företagens andel av totalt förädlingsvärde, cirka 50 procent. Detta mått får anses vara en rimlig uppskattning av vilken andel multinationella företag har av den totala beskattningsbara vinsten. Om denna andel kombineras med det redovisade estimatet för hur känslig vinstredovisningen är för en skattesatssänkning (0,8), kan en bolagsskattesatssänkning med 1 procentenhet förväntas leda till en ökning av bolagsskattebasen via denna kanal med 0,4 procent. Detta är också den uppskattning som används av Finansdepartementet vid beräkningen av självfinansieringsgraden för en sänkt bolagsskattesats, se vidare avsnitt 6.5.

10. Slutsatser

I avsnitten 4–9 har bolagsskatten satts in i ett samhällsekonomiskt sammanhang. Kommittén drar följande tre slutsatser.

Vid utformningen av nya regler för bolagsbeskattningen ska en utgångspunkt vara att skattereglerna i så liten omfattning som möjligt ska påverka olika ekonomiska val. Det är önskvärt att investeringar som är lönsamma före skatt också ska vara lönsamma efter skatt. Det är också önskvärt att investeringar som är olönsamma före skatt är olönsamma efter skatt. Det talar för en låg skatt på normalavkastande investeringar.

Multinationella företag har incitament att redovisa sina vinster i länder där vinsterna beskattas lågt och att dra av sina kostnader i länder där det skattemässiga värdet av avdragen är stort. Det är önskvärt att ha generella regler som motverkar en urholkning av den svenska bolagsskattebasen. Det talar för en låg skatt på lättrörliga vinster.

Det finns inga samhällsekonomiska motiv att skattemässigt gynna en finansieringsform eller vissa typer av investeringar eller branscher framför andra. Det finns snarare goda skäl att behandla olika finansieringsformer, investeringar och branscher skattemässigt lika. I utformningen av ett nytt bolagsskattesystem bör man därför sträva efter att bland annat utjämna den skattemässiga skillnaden mellan eget och lånat kapital.

En skattemässig likabehandling av eget och lånat kapital kan uppnås med olika metoder. Olika metoder och modeller beskrivs och analyseras i avsnitt 12 och 13. Där framgår att alla metoder har sina för- och nackdelar. Det finns ingen universalmetod som uppfyller alla ovannämnda önskemål. I nämnda avsnitt redovisas också de avvägningar som kommittén har gjort för att slutligen föreslå den tämligen radikala modell som presenteras i avsnitt 14.

IV Gällande rätt

11. Gällande rätt

11.1. Inledning

I detta avsnitt följer inledningsvis en allmän beskrivning av det EU-rättsliga regelverk som är relevant på skatteområdet i allmänhet och för de områden som omfattas av kommitténs förslag i synnerhet. Syftet är att ge en översiktlig bild av hur EU-rätten samt dess bestämmelser om fri rörlighet och icke-diskriminering kommer in i aktuellt sammanhang. En sådan överblick ges i avsnitt 11.2. I avsnitt 11.3 redogörs för räckvidden av EU-rätten som medlemsstaterna, vid utformning av bestämmelser på den direkta beskattningens område, har att beakta.

Djupare analyser och tolkningar av EU-rätten görs på respektive plats i betänkandet. Det sker framför allt i avsnitt 14.3.2, där förslag om utjämning av finansnetton inom en koncern lämnas, samt avsnitt 14.5 där förslag om en särskild skatterättslig definition av finansiella kostnader och finansiella intäkter lämnas. Även i avsnitt 19, där förslag lämnas om särskild inkomstskatt på ränta, görs en analys av EU-rätten. Slutsatserna i avsnitt 17 och 18, som avhandlar reglerna om koncernintern resultatutjämning och underprisöverlåtelser där inga förslag på ändring av reglerna lämnas, bygger också på EU-rättsliga överväganden.

I detta avsnitt finns även en redogörelse för gällande svensk rätt på området. Den delen inleds med en beskrivning av den generella avdragsrätten för räntor i svensk beskattning (11.4) . Därefter följer en beskrivning av de särskilda reglerna för begränsning av ränteavdrag som gäller för lån mellan företag i intressegemenskap (11.5).

11.2. Grundläggande om fri rörlighet och ickediskriminering på skatteområdet

11.2.1. Rättsakterna

Samtliga medborgare inom Europeiska unionen (EU), för närvarande bestående av 28 länder ,1 är berättigade till vissa unionsrättsliga friheter. De regleras från och med den 1 december 2009 i Lissabonfördraget. Fördraget, som är en samling ramlagar, är uppdelat i två delar, fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). I EUFfördraget regleras den fria rörligheten för varor och tjänster, unionsmedborgarna samt kapitalets fria rörlighet. Genom att underteckna fördraget har medlemsländerna förbundit sig att följa den rättsordning som fördragen, övriga rättsakter och EU-domstolens praxis bildar. Tillsammans utgör detta EU-rätten.

Fördragen bildar primärrätten. Förutom primärrätten kan EU-rätten även komma till uttryck i den sekundära EU-rätten. På beskattningsområdet sker det genom förordningar, direktiv och rekommendationer. Förordningar avser frågor där en total harmonisering av en viss fråga i hela avtalsområdet anses nödvändig. Förordningar gäller som lag i varje medlemsland utan att några särskilda implementeringsåtgärder behöver vidtas.2Direktiv avser frågor där ett visst resultat eftersträvas. För att gälla i de enskilda medlemsländerna måste de implementeras genom lagstiftning. Rekommendationer utgör just en rekommendation till medlemsstaterna att bete sig på visst sätt. De är inte bindande. Vidare kommer tolkning av EU-rätten till uttryck genom EU-domstolens avgöranden.

11.2.2. De grundläggande fri- och rättigheterna

Den primära EU-rätten tillerkänner samtliga medborgare inom avtalsområdet vissa grundläggande fri- och rättigheter. Varje frihet motsvaras av en artikel i EUF-fördraget. De är etableringsfriheten (artikel 49), fri rörlighet för arbetstagare (artikel 45), kapitalets fria rörlighet (artikel 63.1) samt den fria rörligheten för varor (artikel 28) och tjänster (artikel 56).

1 Till medlemsländerna ska även läggas de länder som undertecknat avtalet för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet). De är Island, Liechtenstein och Norge. EESavtalet möjliggör för undertecknarländerna att ta del av den fria inre marknaden. 2 Artikel 288 EUF-fördraget.

De unionsrättsliga friheter som i första hand aktualiseras i anledning av förslag på bolagsbeskattningens område är etableringsfriheten samt kapitalets fria rörlighet.

Etableringsfriheten ger alla gemenskapsmedborgare rätt att starta och utöva företagsverksamhet. Den innebär också en rätt att bilda och driva företag på samma villkor som gäller för medborgare i etableringsstaten enligt den där gällande lagstiftningen. Den fria etableringsrätten är ett mycket omfattande begrepp som omfattar en möjlighet för fysiska och juridiska personer inom EU och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) att stadigvarande och kontinuerligt delta i det ekonomiska livet i en annan medlemsstat. Inskränkningar i dessa rättigheter är förbjudna.

Den fria rörligheten för kapital kännetecknas av att investeraren inte använder sig av sin fria rörlighet som person, utan endast investerar sitt kapital i en annan medlemsstat utan att själv aktivt delta i det ekonomiska livet där. Kapitalets fria rörlighet gäller inte bara inom avtalsområdet utan även i relation till tredje land. Om det råder ett förhållande som berör både etableringsfriheten och kapitalets fria rörlighet, till exempel vid en dotterbolagsetablering genom tillskjutande av kapital i ett avtalsland, så prövas inte alltid båda friheterna parallellt. Om till exempel frågan om inskränkning i den fria etableringsrättigheten är dominerande prövas inte även frågan om kapitalets fria rörlighet.3

11.3. EU-rätten på de direkta skatternas område

11.3.1. EU-rättens räckvidd

Utgångspunkten är att varje medlemsland har suveränitet över lagstiftningen avseende de direkta skatterna. Harmonisering av de direkta skatterna åstadkoms genom direktiv.4De direktiv som framför allt berör beskattning av inkomst från näringsverksamhet är fusionsdirektivet, moder- och dotterbolagsdirektivet och ränte- och royaltydirektivet.5

Fusionsdirektivet föreskriver att företagsombildningar ska kunna ske utan att upparbetade värden tas fram och beskattas. De företagsombildningar som omfattas är fusioner, fissioner, överföring

3 Se mål C-196/04 Cadbury Schweppes. 4 Se den allmänna harmoniseringsbestämmelsen i artikel 115 EUF-fördraget. 5 Direktiv 2009/133/EG, direktiv 2011/96/EG samt direktiv 2003/49/EG.

av tillgångar (verksamhetsavyttringar) och andelsbyten. För att direktivet ska vara tillämpligt krävs att det är fråga om en ombildning mellan företag belägna i minst två olika medlemsstater.

Moder- och dotterbolagsdirektivet föreskriver att medlemsländerna inte får beskatta utdelningar som lämnas från ett dotterbolag till ett moderbolag. Syftet är att undvika kedjebeskattning av vinster i bolagssektorn. Direktivet anger två möjliga metoder att åstadkomma skattefriheten. Det ena är att helt undanta sådan utdelning från beskattning, vilket är den metod som Sverige har valt. Den andra är att medge avräkning med den bolagsskatt som den mottagna utdelningen belastas med. Kommissionen har lämnat ett förslag på ändringar av direktivet som diskuteras i rådets arbetsgrupp för direkt skatt.

Enligt ränte- och royaltydirektivet får räntor och royalties som betalas mellan koncernbolag i olika medlemsländer endast beskattas i mottagarlandet. Direktivet föreskriver således att det är förbjudet för källstaten att ta ut källskatt på eller inkomstbeskatta sådana betalningar.6

I praktiken måste dock varje medlemsland vid utformningen av sina skatteregler rörande de direkta skatterna beakta EU-rätten i mycket vidare bemärkelse. Det har genom åren kommit till uttryck genom en rikhaltig flora av avgöranden från EU-domstolen.

11.3.2. Diskriminering

De grundläggande fri- och rättigheterna som de beskrivits ovan innebär att även regler på de direkta skatternas område inte får ge upphov till en negativ särbehandling, s.k. diskriminering. När EU-domstolen ska pröva om nationella skatteregler strider mot någon fri- och rättighet undersöker den först om den skattskyldige utnyttjat någon av de friheter som finns i fördraget. Därefter prövas om den nationella skatteregeln hindrar denna fria rörlighet.

Vid bedömningen av om en nationell lagstiftning hindrar en frihet som utnyttjas av en person i en annan medlemsstat prövas om den nationella skatteregeln negativt särbehandlar gränsöverskridande situationer i jämförelse med rent inhemska situationer. Ett hinder mot den fria rörligheten föreligger när olika regler tillämpas i jämförbara situationer eller när samma regler tillämpas i olika situationer. Frågan

6 Detta direktiv behandlas närmare i avsnitt 19.4.1 i samband med särskild inkomstskatt på ränta.

om en gränsöverskridande situation är jämförbar med en inhemsk situation ska prövas med beaktande av det ändamål som eftersträvas med de aktuella nationella bestämmelserna. En skillnad i behandling av inhemska och av gränsöverskridande situationer kan vara förenlig med den fria rörligheten om de olika reglerna avser situationer som inte är objektivt jämförbara eller om de kan rättfärdigas.

11.3.3. Rättfärdigandegrunder

Domstolen har i praxis utvecklat ett test, rule of reason,7 som innebär att en regel ska vara tillämplig på ett icke diskriminerande sätt. Den ska framstå som motiverad ur ett allmänintresse, säkerställa förverkligandet av målsättningen samt inte gå utöver sitt syfte.

Om en bestämmelse är diskriminerande kan den ändå vara tillåten, det vill säga rättfärdigad, under vissa omständigheter. Vid prövning av om en viss bestämmelse kan rättfärdigas är det av vikt att särskilja om bestämmelsen innebär en öppen eller dold diskriminering. Öppet diskriminerande bestämmelser kan endast rättfärdigas genom att hänvisa till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.8Vid dold diskriminering finns större möjligheter att rättfärdiga en olikbehandling av jämförbara situationer. I praxis har domstolen i sin prövning av rättfärdigandegrunderna gått mot att beakta en sammanvägning av flera grunder.9Domstolen har godtagit bestämmelser som innebär en olik behandling med hänsyn till upprätthållandet av en välgrundad fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsländerna och för att motverka risker för att förluster dras av i flera medlemsländer. Även bestämmelser som ingriper mot skatteflykt har godtagits.10 Skattesystemets inre sammanhang kan också utgöra ett argument för att rättfärdiga en bestämmelse.11 Att ett medlemsland rent allmänt önskar skydda skattebasen eller införa bestämmelser som motiveras av kontrollskäl har inte godtagits i praxis.12

7 Se mål C-55/94 Gebhard. 8 I mål C-311/97 Royal Bank of Scotland uttalade domstolen att endast de uttryckliga undantagen i fördraget kunde rättfärdiga en olik behandling. Rule of reason kunde inte tillämpas på en situation av öppen diskriminering. 9 Mål C-446/03 Marks & Spencer, mål C-231/05 OY AA och mål C-311/08 SIG. 10 Mål C-196/04 Cadbury Schweppes och mål C-524/04 Thin Cap Group Litigation där regler som träffade ”rent konstlade upplägg” kunde rättfärdigas. 11 Mål C-204/90 Bachman, mål C-157/07 Krankenheim och mål C-418/07 Papillon. 12 Mål C-294/97 Eurowings, mål C250/95 Futura samt mål C-290/04 Scorpi.

11.4. Den generella avdragsrätten för räntor

Enligt huvudregeln i 16 kap. 1 § inkomstskattelagen (1999:1229), förkortad IL, gäller att utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster ska dras av som kostnad. För ränteutgifter gäller att de får dras av som kostnad även om de inte är utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster. Detta innebär att ränteutgifter är avdragsgilla både när utgifterna är en kostnad i näringsverksamheten och när de inte är det.

Avdragsrätten för ränteutgifter är inte beroende av om mottagaren beskattas eller när i tiden en sådan beskattning sker, utan avdrag får göras det beskattningsår som ränteutgiften hänför sig till enligt god redovisningssed. Även upplupen ränta kan således vara avdragsgill.

Det finns vissa särskilda undantag från huvudregeln i 16 kap. 1 § IL. Till exempel är rätten till avdrag för ränta på s.k. vinstandelslån begränsad enligt 24 kap. 5–10 §§ IL. Ränta får inte heller dras av om den är en utgift för förvärv av en inkomst som inte ska beskattas i Sverige på grund av skatteavtal, se 9 kap. 5 § IL. Det finns även förbud mot avdrag för vissa speciella räntor, såsom räntor enligt studiestödslagen och räntor på skatteskulder, se 9 kap. 7–8 §§ IL. Dessa undantag kommer inte att beröras i den fortsatta framställningen.

Härutöver finns särskilda regler för begränsning i avdragsrätten för räntor som gäller lån mellan företag i intressegemenskap. I följande avsnitt behandlas dessa närmare.

11.5. Reglerna om begränsning i avdragsrätten för räntor vid lån inom intressegemenskap

11.5.1. Beskrivning av skatteplanering med ränteavdrag

I syfte att underlätta förståelsen av reglerna om ränteavdragsbegränsning ges i detta inledande avsnitt en beskrivning av en form av skatteplanering med ränteavdrag (en s.k. räntesnurra). Schematiskt och förenklat kan förfarandet beskrivas på följande sätt.

Ett svenskt moderföretag äger ett vinstrikt rörelsedrivande företag. Koncernen eftersträvar att minska beskattningen av resultatet i detta företag och i koncernen som helhet. Moderföretaget säljer då dotterföretaget för marknadsvärdet till ett annat (eventuellt nybildat)

dotterföretag. Vinsten vid försäljningen är skattefri hos moderföretaget eftersom det är fråga om försäljning av näringsbetingade andelar. Som betalning utfärdar det förvärvande dotterföretaget ett räntebärande skuldebrev som löper med marknadsmässig ränta.

Moderföretaget lämnar fordran som tillskott till ett lågbeskattat utländskt dotterföretag. Med den fordran som grund kan det utländska dotterföretaget därefter ta emot räntebetalningar från det förvärvande dotterföretaget. Räntebetalningarna till det utländska dotterföretaget finansieras genom koncernbidrag från det rörelsedrivande dotterföretaget. Resultatet blir då följande.

Det rörelsedrivande dotterföretaget får avdrag för sitt koncernbidrag till det förvärvande dotterföretaget. Därmed minskar det rörelsedrivande företagets beskattningsbara resultat på det sätt som koncernen önskat. Det förvärvande dotterföretaget måste visserligen ta upp koncernbidraget som en skattepliktig intäkt, men eftersom intäkten motsvaras av en lika stor avdragsgill räntekostnad blir resultatet oförändrat.

I det utländska dotterföretaget sker inte någon – eller endast låg – beskattning av ränteinkomsten. Ränteinkomsten kan därefter delas ut skattefritt till moderföretaget. Beskattningseffekten på koncernnivå blir en minskning av det beskattningsbara resultatet med ett belopp som motsvarar räntan på det pris som sattes på det rörelsedrivande företaget. Om koncernen vill göra ytterligare avdrag kan transaktionerna göras om på nytt genom att moderföretaget bildar ett nytt dotterföretag som får köpa dotterföretagsstrukturen mot skuldebrev.

11.5.2 2009 års lagstiftning

13

År 2009 infördes det undantag från den generella avdragsrätten för räntor som innebar att rätten till avdrag begränsades för räntor som belöper sig på lån från företag i intressegemenskap (interna lån) om lånet tagits upp för att finansiera förvärv av delägarrätter från ett företag i intressegemenskap (interna förvärv). De nya reglerna infördes i 24 kap. 10 a–10 e §§ IL. Syftet med bestämmelserna var att förhindra att en koncern tillskapar sig ränteavdrag genom att finansiera koncerninterna förvärv av företag med lån från företag inom samma koncern, det vill säga att stoppa rent konstlade upplägg inom en intressegemenskap. Regler för att förhindra kring-

13Prop. 2008/09:65, bet. 2008/09:SkU19, SFS 2008:1343.

gåenden i form av tillfälliga externa lån och s.k. back-to-back-lån14infördes också.

Avdrag för räntor på interna lån kunde ändå få göras om det fanns förutsättning att tillämpa någon av de två undantag som infördes, den s.k. tioprocentsregeln och ventilen. Tioprocentsregeln innebar förenklat att avdrag får göras för räntekostnaden om ränteinkomsten hos mottagaren beskattas med minst tio procent. Enligt ventilen får avdrag göras för en räntekostnad om såväl förvärvet som den underliggande skulden är huvudsakligen affärsmässigt motiverade.

11.5.3 2013 års lagstiftning

15

Trots införandet av 2009 års ränteavdragsbegränsningsregler fanns det stora möjligheter att genom skatteplanering med ränteavdrag undgå bolagsbeskattning i Sverige. Det gällde till exempel när lånet användes till förvärv av externa företag, när finansieringen skedde från en extern bank och när den interna fordringen placerades i ett dotterföretag där räntan beskattades med minst tio procent (då det inträder ett undantag från avdragsförbudet).

Avdragsrätten för ränta begränsades därför ytterligare 2013 till att omfatta alla ränteutgifter på interna lån, oavsett vad lånet används till. Vissa ändringar gjordes även i tioprocentsregeln och i ventilen.

11.5.4. Detaljerad beskrivning av reglernas nuvarande lydelse

Bestämmelserna finns i 24 kap. 10 a–10 f §§ IL och gäller endast för räntebetalningar mellan företag som befinner sig i intressegemenskap med varandra.

14 Lån där ett företag lånar av en bank (externt lån) men där ett annat företag i intressegemenskap med låntagaren har en motsvarande fordran på banken, det vill säga ett internt lån som förmedlas av en extern part. Se närmare avsnit t 11.5.4. 15Prop. 2012/13:1 avsnitt 6.17, bet. 2012/13:FiU1, SFS 2012:757.

Definitioner

I 24 kap. 10 a § IL regleras några definitioner som är av betydelse för tillämpningen av ränteavdragsbegränsningarna.

I första stycket anges vad som avses med uttrycket intresse-

gemenskap. Företag ska anses vara i intressegemenskap med

varandra om ett av företagen, direkt eller indirekt, genom ägarandel eller på annat sätt har ett väsentligt inflytande i det andra företaget, eller om företagen står under i huvudsak gemensam ledning. För att omfattas av reglerna räcker det enligt de nuvarande reglerna att ett företag har väsentligt inflytande i det andra företaget. Enligt 2009 års version krävdes det att ett företag hade bestämmande inflytande för att anses utgöra en sådan intressegemenskap som avses i lagrummet. Begreppet väsentligt ställer ett lägre krav på inflytande jämfört med begreppet bestämmande. Förändringen medför att reglernas tillämplighet har en större räckvidd. Det aktuella inflytandet avgörs antingen genom ägarandel eller genom andra omständigheter.16Uttrycket väsentlig inflytande innebär att i vart fall en ägarandel strax under 50 procent kan beaktas.17

Av andra stycket i 24 kap. 10 a § IL framgår att med företag avses juridiska personer och svenska handelsbolag. Det kan förutom aktiebolag vara fråga om en kommun, staten eller en annan juridisk person. Så kallade oäkta koncerner med en eller flera fysiska personer som delägare omfattas också. Däremot ingår inte de fysiska personerna i intressegemenskapen utan bara de direkt eller indirekt ägda underliggande företagen. Att också utländska motsvarande företag omfattas följer av 2 kap. 2 § IL.18Detta betyder bland annat att ett utländskt företag med ett fast driftställe i Sverige som betalat räntor till ett annat företag i intressegemenskapen omfattas av reglerna.

Paragrafen utvidgades från och med den 1 januari 2010 med bestämmelsen i tredje stycket att andelar i handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer inom EES ska behandlas som delägarrätter vid tillämpningen av ränteavdragsbegränsningsreglerna.19Detta föranleddes av att handelsbolagsandelar och utländska motsvarigheter infogades i systemet med skattefria utdelningar och kapitalvinster på näringsbetingade andelar.

16Prop. 2012/13:1, s. 239. 17Prop. 2012/13:1, s. 239. 18Prop. 2008/09:65, s. 46 f. 19Prop. 2009/10:36, bet. 2009/10:SkU22, SFS 2009:1413.

Huvudregler

Det finns två huvudregler som begränsar avdragsrätten för ränta, 24 kap. 10 b och 10 c §§ IL.

Av huvudregeln i 24 kap. 10 b § IL följer att ränteutgifter avseende en skuld till ett företag i intressegemenskapen inte får dras av. Det gäller dock inte om någon av kompletteringsreglerna i 24 kap. 10 d eller 10 e §§ IL är tillämpliga.

För att förhindra kringgåenden av avdragsbegränsningen genom att använda skulder till ett företag som inte ingår i intressegemenskapen (externa lån) finns det regler i 24 kap. 10 c § IL. Bestämmelserna tar sikte på räntor som är hänförliga till back-toback-lån.

Avdrag får inte göras – om inte annat följer av 24 kap. 10 f § IL – för ränteutgifter avseende en skuld till ett företag som inte ingår i intressegemenskapen om skulden motsvaras av en fordran som ett företag i intressegemenskapen har på det utomstående företaget eller på ett företag som ingår i samma intressegemenskap som det utomstående företaget. Det krävs även att det finns ett samband mellan skulden och fordran. Till skillnad från ränta på rent interna lån begränsas avdragsrätten för ränta på back-to-back-lån bara om skulden ska användas till förvärv av delägarrätter, antingen internt eller externt. Externa förvärv omfattas dock bara om det förvärvade företaget efter förvärvet ingår i intressegemenskapen, vilket som tidigare nämnts innebär att det ska ha uppkommit ett väsentligt inflytande i och med förvärvet. Skälen till att inte ta med alla backto-back-lån, oavsett vad medlen används till, är främst svårigheten att följa lån och att bedöma sambandet mellan lån och fordran.20

Vad som avses med delägarrätter framgår av 48 kap. 2 § IL. Även delägarrätter som är lagertillgångar omfattas.21Att även andelar i handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer inom EES ska behandlas som delägarrätter framgår av 24 kap. 10 a § tredje stycket IL.

20Prop. 2012/13:1, s. 267. 21Prop. 2008/09:65 s. 49 f.

Kompletteringsregler

Om förutsättningarna för att vägra avdrag för ränteutgifter på interna lån föreligger enligt ovan beskrivna huvudregler ska avdrag ändå få göras om det finns förutsättningar för att tillämpa någon av de tre alternativa kompletteringsreglerna. Kompletteringsreglerna är utformade så att i 24 kap. 10 d och 10 e §§ IL finns undantag från 24 kap. 10 b § IL i form av tioprocentsregeln och s.k. ventilen. I 24 kap. 10 f § IL finns motsvarande undantagsregler från 24 kap. 10 c § IL beträffande ränteutgifter på back-to-back-lån.

Tioprocentsregeln

Enligt 24 kap. 10 d § första stycket IL får avdrag göras för en ränteutgift avseende ett internt lån om den inkomst som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med minst tio procent enligt lagstiftningen i den stat där det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten hör hemma, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten. Avdragsrätten hos det företag som har ränteutgiften är således beroende av hur mottagaren av räntan beskattas. Uppgår beskattningen hos mottagaren till minst tio procent får avdrag göras.

Enligt förarbetena22ska ett hypotetiskt test göras för att avgöra beskattningsnivån. Bedömningen av beskattningsnivån kan avse både skattesubjekt som hör hemma i Sverige och skattesubjekt som hör hemma i utlandet. När det gäller skattesubjekt som hör hemma i utlandet är det klassificeringen i den utländska rättsordningen som läggs till grund för bedömningen.

Om ränteinkomsten till exempel klassificeras som utdelning eller kapitalvinst på näringsbetingade andelar och därför är skattefri, är undantaget inte tillämpligt. Detsamma gäller om betalningen skatterättsligt behandlas som en nullitet på grund av att den utländska rättsordningen klassificerar den som en företagsintern betalning. Det kan även finnas stater som har en särskild och lägre beskattningsnivå för ränteinkomster eller för inkomster som inte har uppkommit på grund av verksamhet i den staten. Även i dessa fall gäller att beskattningsnivån ska fastställas utifrån den lägre skattesatsen, om det är så att den skulle ha tillämpats på den aktuella inkomsten. Det relevanta är att den inkomst som motsvarar ränteutgiften skulle ha

22Prop. 2008/09:65, s. 5960 och 8587.

beskattats med minst tio procent om det varit bolagets enda inkomst. Det hypotetiska testet innebär att hänsyn bara tas till den inkomst som motsvarar den aktuella ränteutgiften. Hänsyn ska alltså inte tas till överskott eller underskott som härstammar från normal drift eller till normalt avdragsgilla utgifter hos det mottagande företaget. Vidare bör villkoren för att tillämpa regeln inte anses vara uppfyllda exempelvis om ränteinkomsten kan neutraliseras genom ett grundavdrag, fribelopp eller liknande avdrag.

I andra stycket i samma paragraf finns en bestämmelse som motsvarar tioprocentsregeln för företag som är skattskyldiga till avkastningsskatt eller som beskattas på ett likartat sätt i utlandet. Räntan får då dras av om den genomsnittliga ränta som belöpt på skulden under beskattningsåret inte överstiger 250 procent av den genomsnittliga statslåneräntan under närmast föregående kalenderår. Denna utvidgning av tioprocentsregeln gjordes i 2013 års lagstiftning.23Skälen till detta var att det var svårt för företag som är skattskyldiga till avkastningsskatt att uppfylla villkoren i den vanliga tioprocentsregeln. Detta beror på att avkastningsskatt beräknas på värdet av tillgångarna i bolaget, inklusive avkastning i form av ränta. Det hypotetiska testet i tioprocentsregeln tar dock bara hänsyn till själva ränteinkomsten.

Även bestämmelsen i 24 kap. 10 d § tredje stycket IL infördes 2013.24Här finns nu ett undantag från tioprocentsregeln och från den kompletterande regeln avseende företag som beskattas med avkastningsskatt eller på liknande sätt. Undantaget innebär att ränteutgifterna ändå inte får dras av om det huvudsakliga skälet till skuldförhållandet är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån. Denna inskränkning i tioprocentsregeln infördes i huvudsak på grund av att Skatteverket identifierat betydande ränteavdrag – 9,3 miljarder kronor årligen – där den interna fordringen placerats i ett företag som uppfyller tioprocentsregeln. Enligt Skatteverket har detta så gott som uteslutande gjorts av skatteskäl. Regeringen ansåg att det var mycket angeläget att förhindra denna form av skatteplanering.

En regel motsvarande tioprocentsregeln gäller enligt 24 kap. 10 f § 1 IL för back-to-back-lån.

23Prop. 2012/13:1, s. 240245. 24Prop. 2012/13:1, s. 245254.

Ventilen

Ventilen, som före 2013 års lagstiftning fanns i 24 kap. 10 d § första stycket 2 IL, återfinns numera i 24 kap. 10 e § IL. Enligt paragrafens första stycke får ränteutgifter dras av om det skuldförhållande som ligger till grund för ränteutgiften är huvudsakligen affärsmässigt motiverat. Detta gäller oavsett hur den korresponderande ränteinkomsten beskattas. Bestämmelsen innebär således att en rätt till avdrag kan föreligga trots att förutsättningarna att tillämpa tioprocentsregeln inte är uppfyllda. Regeln gäller dock bara om det företag som har rätt till ränteinkomsten hör hemma i en stat inom EES eller i en stat med vilken Sverige ingått skatteavtal med i lagtexten angivet innehåll. Begränsningen infördes 2013 i syfte skydda bolagsskattebasen genom att hindra avdrag för affärsmässiga räntor som betalas till lågskattejurisdiktioner.

Av de ursprungliga förarbetena25till bestämmelsen framgår att avsikten är att den ska utgöra en säkerhetsventil i sådana undantagsfall där beskattningen av ränteinkomsten är mycket låg, men där transaktionerna ändå anses ha vidtagits huvudsakligen av affärsmässiga skäl. Att transaktionerna ska vara affärsmässigt motiverade innebär att det främst ska ligga sunda företagsekonomiska överväganden bakom de förhållanden som ska bedömas. Med huvudsakligen avses cirka 75 procent.

I och med att ränteavdragsbegränsningsreglerna genom 2013 års lagstiftning utvidgades till att omfatta alla interna lån, oavsett vad de används till, utvidgades också ventilen till alla interna lån. Regeringen ansåg dock att det även fortsättningsvis fanns anledning att ställa samma krav som tidigare på lån för interna förvärv av delägarrätter.26Därför gäller enligt 24 kap. 10 e § andra stycket IL att ventilen i första stycket, när skulden avser ett internt förvärv av delägarrätter eller ett externt förvärv av delägarrätter i ett företag som efter förvärvet ingår i intressegemenskapen, bara får tillämpas om även förvärvet är huvudsakligen affärsmässigt motiverat. I dessa fall ska företaget således visa att både skuldförhållandet och förvärvet huvudsakligen är affärsmässigt motiverade. Vad gäller övriga skulder är det tillräckligt att den skattskyldige visar att skuldförhållandet är av sådan art.

Om den skuld som ska bedömas har ersatt en tillfällig skuld till ett externt företag, och det externa lånet avsåg ett sådant förvärv av

25Prop. 2008/09:65, s.67–69 samt 87. 26Prop. 2012/13:1, s. 256.

delägarrätter som beskrivits ovan, ska den interna skulden anses smittad av den första skulden och därmed avse ett sådant förvärv.

Av 24 kap. 10 e § tredje stycket IL framgår att det vid bedömningen av om skuldförhållandet är affärsmässigt motiverat särskilt ska beaktas om finansiering i stället hade kunnat ske genom tillskott från det långivande företaget eller från ett företag som, direkt eller indirekt, genom ägarandel eller på annat sätt har ett väsentligt inflytande i låntagaren. Bedömningen ska inte bara göras utifrån det långivande och låntagande företagens situation. Det ska även beaktas om ett företag som befinner sig högre upp i organisationen än det låntagande företaget hade kunnat lämna tillskott till företaget.27

En regel motsvarande ventilen gäller enligt 24 kap. 10 f § 2 IL för back-to-back-lån.

11.5.5. Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden

Högsta förvaltningsdomstolen, förkortad HFD, har den 30 november 2011 avgjort ett antal mål (HFD 2011 ref. 90 I–V och mål nr 7649-09) avseende ränteavdragsbegränsningsreglerna. Den 27 januari 2012 avgjordes ytterligare två mål (HFD 2012 ref. 6 och HFD 2012 not 3) och den 21 maj 2012 två mål till (HFD 2012 not 23 och 24). Samtliga mål avser tillämpningen av 2009 års lydelse av ränteavdragsbegränsningsreglerna. HFD:s uttalanden är i stora delar även relevanta vid tillämpningen av de nu gällande reglerna.

HFD har bland annat prövat om förutsättningarna varit uppfyllda för att tillämpa den dåvarande lydelsen av ventilen i 24 kap. 10 d § första stycket 2 IL. Domstolen konstaterar att kriterierna i huvudregeln och tioprocentsregeln är klara, men att villkoren för undantag enligt ventilen är allmänt hållna. Vidare konstateras att det av förarbetena framgår att ventilen ska tillämpas restriktivt för att syftet med bestämmelserna om avdragsbegränsningen ska kunna uppnås, nämligen att motverka att det svenska skatteunderlaget urholkas. HFD anger att även konkurrensskäl talar för en restriktiv tillämpning, eftersom den som får tillämpa ventilen får en lägre skattekostnad i förhållande till den som inte får avdrag för sin räntekostnad.

Därefter anger domstolen att följande kriterier bör vara vägledande vid bedömningen av om affärsmässiga skäl kan anses föreligga.

27Prop. 2012/13:1, s. 260263.

Vid tillämpningen av bestämmelserna bör man skilja mellan organisatoriska och affärsmässiga skäl. En omorganisation är oftast en intern angelägenhet som i och för sig kan syfta till att förbättra företagsgruppens konkurrensförmåga, men innebär inte att en affär genomförs med någon i förhållande till företaget oberoende part. Koncerninterna förvärv som finansieras med koncerninterna lån innebär inte någon ökad skuldbelastning för koncernen som helhet men kan medföra en lägre skattekostnad för den. Sådana omstruktureringar kan i de allra flesta fall i stället ske genom tillskott. Externa förvärv kan som regel antas ske av affärsmässiga skäl och görs dessutom oftast i konkurrens med andra. Kostnaden för att finansiera ett förvärv är en viktig faktor för affärens lönsamhet och många gånger avgörande för om den över huvud taget kommer till stånd. Att i sådana fall, i stället för att finansiera externt, välja att låna till en lägre kostnad från ett närstående bolag i ett lågskatteland kan enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte strida mot sunda företagsekonomiska och affärsmässiga överväganden. Den situationen omfattas inte heller av bestämmelserna om ränteavdragsbegränsning. Det gör däremot ett internt förvärv som föregåtts av ett externt förvärv. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen bör ventilen kunna tillämpas i en sådan situation om det interna förvärvet föregåtts av ett externt förvärv och det efterföljande interna förvärvet tidsmässigt och i övrigt framstår som endast ett led i att foga in det nya företaget i intressegemenskapen. I övriga fall bör av anförda skäl utrymmet för att tillämpa ventilen vara mycket begränsat.

HFD konstaterade i fyra av målen28att även om ett visst förvärv av andelar skett som ett led i en intern omstrukturering inom den aktuella intressesfären och omstruktureringen varit väl motiverad för den verksamhet som bedrivs, så var förvärvet inte affärsmässigt motiverat i den mening som avses i ventilen.

I tre av fallen29hade det interna förvärvet av andelar föregåtts av ett externt förvärv. HFD fann då att avdrag skulle få göras för ränteutgifterna med stöd av ventilen. I den situationen ansåg domstolen att det efterföljande interna förvärvet tidsmässigt och i övrigt endast framstod som ett led i att foga in det förvärvade bolaget i intressegemenskapen. Dessa avgöranden har i och med 2013 års ändringar blivit obsoleta. Nu omfattas samtliga interna lån oavsett vad de används till.

I ytterligare ett fall30 ansåg HFD att det fanns skäl att tillämpa ventilen. Domstolen konstaterade i detta fall att det interna förvärvet av andelar, som hade skett i form av en riktad kontant

28HFD 2011 ref. 90 II, III och IV samt mål nr 7649-09. 29HFD 2011 ref. 90 I, HFD 2012 not 3 och HFD 2013 not 23. 30HFD 2011 ref. 90 V.

nyemission, var föranlett av det emitterande bolagets svaga resultat och behov av kapitaltillskott för att undvika betalningssvårigheter och i förlängningen konkurs. Domstolen anförde att vid dessa förhållanden, och då intern finansiering av utgifter för driften till lägsta möjliga kostnad får anses affärsmässigt motiverad, finns det skäl att tillämpa ventilen. I detta fall prövades också vad som avses med att det i 24 kap. 10 b § första stycket IL anges att fråga ska vara om förvärv av en delägarrätt från ett företag i intressegemenskapen. Domstolen fann att förvärv av andelar genom nyemission omfattas av regleringen.

I HFD 2012 ref. 6 fann domstolen att lagen (1995:575) mot skatteflykt inte var tillämplig då ett kommunalt bolag omstrukturerat ett lån till ett företag utanför intressegemenskapen.

HFD 2012 not 24 gällde uttrycket ”den som faktiskt har rätt till inkomsten” i tioprocentsregeln. Omständigheterna i målet är krångliga. Ett svenskt bolag hade betalat ränta till ett bolag i Nederländerna som i sin tur hade slussat medlen vidare till bolag i USA. Beloppet beskattades inte enligt amerikansk rätt. Frågan var således om det var mottagaren i Nederländerna eller bolagen i USA som faktiskt hade rätt till inkomsten. HFD, som instämde i Skatterättsnämndens bedömning, hade att bedöma en mängd omständigheter i det enskilda fallet. Sammataget ansåg domstolen att den faktiska rätten till inkomsten låg hos de amerikanska bolagen. Uttrycket finns kvar i den nuvarande lydelsen av lagstiftningen och avgörandet kan, trots dess in casu-karaktär, ha betydelse även fortsättningsvis.

V Val av modell

12. Ett första modellurval

12.1. Inledning

Kommittén har undersökt och utrett ett flertal modeller som i olika stor utsträckning minskar den skattemässiga olikbehandlingen mellan eget och lånat kapital och begränsar avdragsrätten för räntor. I detta avsnitt redogörs för några modeller som förekommer internationellt i lagstiftning eller som etablerade teoretiska modeller i den nationalekonomiska litteraturen. De modeller som främst förekommer i denna litteratur är ACE (Allowance for

Corporate Equity) och CBIT (Comprehensive Business Income Tax).

De modeller som är vanligt förekommande i andra länders skattesystem är s.k. underkapitaliseringsregler och regler som begränsar ränteavdragen utifrån företagets resultat, antingen resultatet före räntor och skatt (EBIT) eller resultatet före räntor, skatt och avskrivningar (EBITDA). Utöver dessa modeller har kommittén analyserat ytterligare ett antal modeller som minskar olikbehandlingen mellan eget och lånat kapital, delvis genom att begränsa ränteavdragen. En av dem tas upp i kommitténs direktiv. Den begränsar möjligheten till ränteavdrag genom att relatera dem till storleken på företagets skattepliktiga tillgångar. Kommittén har valt att benämna den modellen ST-schablon. En annan modell som har analyserats är en kombination av ACE och kvoterade ränteavdrag. Den har stora likheter med den kombination av ACE och CBIT som också nämns i kommitténs direktiv. Den modell som kommittén slutligen har fört fram som sitt huvudförslag är en modell med ett s.k. finansieringsavdrag. Den består av två delar, en ränteavdragsbegränsning – eller mer specifikt en avdragsbegränsning för finansiella kostnader – och ett schablonberäknat avdrag, och har drag av såväl EBIT/DA-modellen som CBIT och ACE. Som hel modell betraktat är den dock ny och återfinns inte i andra länders skattesystem eller i forskningslitteraturen.

I samtliga modeller utom ACE-modellen begränsas rätten till ränteavdrag. Med en sådan begränsning krävs en gränsdragning mellan kostnader som får dras av och kostnader som inte får dras av. Gränsdragningen är gemensam för modellerna. Den diskuteras därför inte i detta avsnitt som handlar om val av modell utan först senare, i avsnitt 14.5.

De olika modellernas konstruktion, deras för- och nackdelar samt eventuell internationell förekomst beskrivs i avsnitt 12.2. I avsnitt 12.3 sammanfattas resultaten från en modellstudie av CBIT och ACE. Kommittén har valt ut fyra av modellerna för en fördjupad analys: EBIT/DA-modellen, finansieringsavdraget, den kombinerade modellen och ST-schablonen. Hur kommittén kom fram till dessa fyra framgår av avsnitt 12.4.

12.2. Sju undersökta modeller

12.2.1. ACE-modellen

ACE är en förkortning för Allowance for Corporate Equity. ACEmodellen syftar till att uppnå neutralitet mellan finansieringskällor genom att ge en avdragsmöjlighet inte bara för räntekostnader, utan även för kostnaden för finansiering med eget kapital. Modellen innebär att ett företag får göra avdrag för en imputerad ränta på det egna kapitalet, ett ACE-avdrag. Denna ränta på det egna kapitalet beräknas genom att ett visst kapitalunderlag multipliceras med en viss räntesats. Underlaget beräknas på årsbasis. Förändringen av underlaget från ett år till ett annat ska motsvaras av förändringen av det egna kapitalet. Förändringen omfattar nya tillskott av eget kapital och eget kapital som utgörs av kvarhållna vinstmedel med avdrag för avkastningen på det egna kapitalet.1 Enligt Mirrlees med flera (2011) ska räntesatsen sättas så att den motsvarar den riskfria ränta som betalas för landets statsobligationer med en medellång löptid.

En ACE-modell har en rad intressanta ekonomiska egenskaper. Förutom att ett sådant system ger skattemässig neutralitet mellan egenkapitalfinansiering och lånefinansiering har modellen ytterligare förtjänster som gör att den är tilltalande i sin teoretiska utformning. Med ett ACE-avdrag elimineras de snedvridningar av investeringsbeslut som beror på avvikelser mellan en tillgångs verkliga värdeminskning och dess skattemässiga avskrivning. Den skattemässiga

1 Se Sørensen (2010), s. 297 ff. för en beskrivning av hur ett ACE-avdrag kan utformas.

fördelen av överavskrivningar motverkas nämligen av att underlaget för ACE-avdrag då minskar kommande år. Ett ACE-system snedvrider inte heller företagets investeringsbeslut. Ett företag som är lokaliserat i ett visst land kan antas investera till dess att den marginella avkastningen efter bolagsskatt motsvarar det internationellt bestämda avkastningskravet. I ett ACE-system medges avdrag för såväl ränta som normalavkastning på eget kapital. En investering som ger en avkastning som motsvarar normalavkastningen beskattas således inte i bolaget. Det innebär att ett ACE-system är neutralt i den bemärkelsen att investeringsbeslutet inte snedvrids av bolagsskatten. Med andra ord är en investering som är lönsam före skatt också lönsam efter skatt. Det är bara investeringar som innehåller vinster som är större än det som anses vara en normalavkastning som kommer att beskattas.

Införandet av ett ACE-avdrag leder till minskad skattebas för bolagsskatt och därmed till minskade skatteintäkter. Det gör att någon skatt måste höjas för att finansiera detta. En höjning av bolagsskattesatsen ligger då nära till hands. En sådan höjning har stora nackdelar. Det blir till exempel mer lönsamt med skatteplanering. Vidare förstärker en höjd bolagsskattesats skattesystemets asymmetriska behandling av vinster och förluster. Denna asymmetri beror på att vinster beskattas med bolagsskattesatsen medan förluster bara får dras av om det uppkommer vinster i framtiden. Utan sådana vinster saknar förlustavdragen värde för företaget. En höjd bolagsskattesats leder av den anledningen till en hårdare beskattning av riskfylld verksamhet i företag som inte kan dra fördel av koncernutjämning. Vidare innebär en renodlad ACE-modell ingen begränsning i avdragsrätten för räntekostnader. Det innebär att den måste kompletteras med regler för ränteavdragsbegränsningar.

ACE-system har införts i en del länder (se Klemm, 2007). Kroatien införde som första land ett ACE-avdrag 1994 vilket följdes av Italien (1997) och Österrike (2000). Men redan år 2001 beslöt sig Kroatien för att avskaffa systemet och återgå till ett mer traditionellt bolagsbeskattningssystem. Både Italien och Österrike följde Kroatiens exempel. År 2006 införde Belgien ett ACE-system, och från 2012 har ett ACE-system återinförts i Italien.

12.2.2. CBIT-modellen

CBIT är en förkortning för Comprehensive Business Income Tax. Neutralitet mellan finansieringskällor uppnås i CBIT-modellen genom att avdrag inte ges för låneräntor.

I en CBIT-modell beskattas normalavkastningen. En investering som är lönsam före skatt är inte alltid lönsam efter skatt. Därmed kan företagens investeringsbeslut påverkas negativt.

CBIT-modellen innebär en kraftig basbreddning och därmed ökade skatteintäkter. De kan användas till att finansiera en sänkning av bolagsskattesatsen. Det finns flera fördelar med en sådan sänkning. Bland annat skulle en sänkt bolagsskattesats ha positiva effekter på lokalisering av lättrörliga vinster i multinationella företag.

Med en CBIT-modell kan en koncern inte få lägre skatt genom att placera räntekostnader i ett svenskt bolag. Införandet av en CBIT-modell skulle därför göra nuvarande svenska regler för ränteavdragsbegränsningar överflödiga.

I sin renaste form innebär en CBIT-modell att ränteavdragen helt avskaffas. En mindre långtgående CBIT-modell tillåter att räntekostnader kvittas mot ränteintäkter. Med denna nettosyn begränsas avdragsförbudet till negativa räntenetton. I en ren CBIT-modell, där inga räntekostnader får dras av, är det i princip nödvändigt att finansiell sektor undantas från reglerna. Genom att utforma modellen så att avdragsförbudet i stället gäller negativt räntenetto är det däremot inte givet att undanta finansiella företag.

Det finns inga exempel på länder som har infört ett CBITsystem.

12.2.3. Underkapitaliseringsregler

Ett företag kan ha olika hög grad av soliditet. Med soliditet – eller kapitaliseringsgrad – avses i regel förhållandet mellan företagets skulder och eget kapital. I praktiken utgår man dock från förhållandet mellan det egna kapitalet och balansräkningens storlek. Soliditeten i företag varierar mellan olika branscher, företagsformer, tidpunkter och länder. Underkapitalisering syftar till att ett företag har ett allt för lågt eget kapital i förhållande till sin balansräkning.

Det finns flera skäl till varför främst multinationella koncerner ibland väljer att låta vissa företag inom koncernen vara underkapitaliserade. Ett skäl kan vara att ägarna vill minska koncernens

totala skattebelastning. Om ett vinstgivande koncernföretag hör hemma i ett land där beskattningen är hög kan det vara en fördel att finansiera företagets verksamhet med interna lån. Räntorna på sådana lån är som regel avdragsgilla, vilket gör det möjligt att minska eller helt eliminera vinsten i det vinstgivande koncernföretaget. Om det företag som tar emot räntebetalningarna finns i ett land där beskattningen är lägre kan koncernen genom förfarandet minska sin totala skattebelastning. Ur beskattningssynpunkt kan det alltså vara förmånligt att underkapitalisera koncernföretag som hör hemma i ett land där bolagsskatten är hög.

För att i viss mån skydda skattebasen mot ovan beskrivna förfaranden har länder infört underkapitaliseringsregler. Syftet är att minska riskerna för en urholkning av bolagsskattebasen genom att vinstmedel flyttas utomlands i form av räntebetalningar. Huruvida ett företag är underkapitaliserat brukar bestämmas enligt en objektiv metod där ett i förhand fastställt förhållande mellan lånat och eget kapital inte får överskridas. Storleksförhållanden som godtas utan att företaget anses som underkapitaliserat kan variera. Underkapitaliseringsregler kan även bestämmas med hjälp av en subjektiv metod där ett företag anses underkapitaliserat om det egna kapitalet är väsentligen lägre än vad det egna kapitalet vanligen är hos företag med samma eller likartad verksamhet.

Om ett företag är underkapitaliserat brukar reglerna, åtminstone om de bygger på en objektiv metod, vara utformade på ett sådant sätt att företaget inte får avdrag för den del av räntorna som motsvarar den del av skulden som överstiger den högsta tillåtna kvoten mellan skulder och eget kapital. Om man antar att den högsta tillåtna kvoten är 3:1 mellan lånat och eget kapital kommer ett företag som har ett eget kapital om 100 att kunna ha skulder om 300 utan att dess ränteavdrag påverkas. Om företaget i stället har skulder om 500 kommer 200 av dessa skulder att överstiga den tillåtna kvoten. Företaget kommer då att vägras avdrag med två femtedelar av sina ränteutgifter.

Regler om underkapitalisering har används i flera länder inom bland annat Europeiska unionen i syfte att minska riskerna för en urholkning av bolagsskattebasen genom att vinstmedel flyttas utomlands i form av räntebetalningar. Tyskland, Spanien och Italien är exempel på sådana länder. Tysklands underkapitaliseringsregler innebar att avdrag för räntor inte medgavs på lån från närstående företag som översteg en kvot om 1,5:1 i förhållande till det egna kapitalet. Räntor på lån som översteg kvoten ansågs som vinstutdelning.

I Spanien fanns underkapitaliseringsregler som begränsade avdrag för räntor på direkta och indirekta lån från utländska närstående företag till den del dessa lån översteg en kvot om 3:1 i förhållande till det egna kapitalet. Överstigande ränta behandlades som vinstutdelning i skattehänseende. Italiens underkapitaliseringsregler gällde för räntor på lån som direkt eller indirekt upplåtits eller garanterats av en kvalificerad aktieägare eller ett till denne närstående företag. Räntor på de lån som omfattades av regleringen var inte avdragsgilla till den del lånen översteg en kvot om 4:1 i förhållande till det egna kapitalet. Ränta som var hänförlig till lån överstigande kvoten betraktades som utdelning om lånet kom direkt från en kvalificerad aktieägare.

Samtliga ovanstående länder har emellertid på senare år slopat sina underkapitaliseringsregler till förmån för regler som begränsar ränteavdragen utifrån EBITDA-resultatet. Det finns flera tänkbara orsaker till det, bland annat är EU-rättens påverkan av stor betydelse. Det har visat sig att underkapitaliseringsreglernas utformning begränsas av EU-rätten genom etableringsfriheten och reglerna om fri rörlighet för kapital.2En tillkommande svårighet är att underkapitaliseringsregler inte kan utformas så att de blir tillräckligt effektiva och att de därmed blir för enkla att kringgå.

12.2.4. EBIT/DA-modellen

Underkapitaliseringsregler har, som nämnts ovan, av flera länder ersatts av regler där ränteavdragen begränsas utifrån företagets rörelseresultat. I stället för att utgå från företagens balansräkningar – såsom är fallet med underkapitaliseringsregler – baseras ränteavdragsbegräningarna i en EBIT/DA-modell på företagens resultaträkning.

Med EBIT avses företagets rörelseresultat, det vill säga resultatet före ränteinkomster, ränteutgifter och skatter (Earnings Before Inter-

est and Taxes). Med EBITDA avses resultatet före ränteinkomster,

ränteutgifter, skatter och avskrivningar (Earnings Before Interest,

Taxes, Depreciation and Amortization). EBIT och EBITDA är bok-

föringsmässiga begrepp som även kan användas inom skatterätten.

En parallell till CBIT-modellen kan göras när det gäller synen på att räntekostnader ska kunna kvittas mot ränteintäkter. Med denna

2 Se mål C-324/00, Lankhorst-Hohorst, och mål C-524/04, Test Claimants in the Thin Cap Group Litigation.

nettosyn slår avdragbegränsningen till först för räntekostnader som överstiger beloppet som motsvaras av ränteintäkter. En modell med EBIT- eller EBITDA-begränsade ränteavdrag ger på så sätt ett företag rätt att först göra avdrag för ränteutgifter upp till ett belopp som motsvarar dess ränteinkomster. Utöver det får företaget göra avdrag för ränteutgifterna upp till en viss procentsats av företagets skattemässiga rörelseresultat. Det rör sig oftast runt 25–30 procent av EBITDA eller runt 80 procent av EBIT. Ränteutgifter som överstiger detta belopp är inte avdragsgilla. Man kan alltså säga att så länge ett företags räntenetto är positivt finns det inte några begränsningar i avdragsrätten för räntor. Är räntenettot negativt finns det inte heller några begränsningar så länge det inte överstiger ett belopp som motsvarar en viss procent av det valda resultatmåttet.

Ett enkelt exempel kan illustrera hur reglerna fungerar. Ett företag verkar i ett land där det finns regler som säger att negativa räntenetton får dras av till ett belopp som motsvarar 30 procent av företagets EBITDA-resultat. Företaget har ränteinkomster om 20, ränteutgifter om 150 samt ett EBITDA-resultat om 333. Eftersom ränteutgifter som motsvarar ränteinkomster alltid är avdragsgilla får företaget först göra avdrag för ränteutgifter om 20. Därutöver får företaget också göra avdrag för ett belopp som motsvarar 30 procent av dess EBITDA-resultat, det vill säga 100 (= 0,3 x 333). Kvarvarande ränteutgifter om 30 (= 150 − 20 − 100) får inte dras av.

En nackdel med den här formen av regler är att företagens resultat kan variera kraftigt från år till år, särskilt inom vissa branscher. Det kan därför hända att ränteutgifter som egentligen är legitima ur ett företagsekonomiskt perspektiv inte får dras av under år då företagets resultat är lågt. Andra år, då resultatet är högt, kan exakt lika stora ränteutgifter på exakt samma lån rymmas väl inom det tillåtna utrymmet. Detta kan lösas genom olika rullningsregler som tillåter att ej avdragsgilla ränteutgifter kan rullas framåt och utnyttjas under senare år.

Syftet med regler som begränsar ränteavdragen utifrån EBIT- eller EBITDA-resultatet är främst att motverka skatteplanering. Asymmetrin mellan eget och lånat kapital avhjälps ändå till viss del med sådana regler, av två skäl. För det första möjliggör denna form av ränteavdragsbegränsning en sänkning av bolagsskattesatsen, vilket minskar den skattemässiga asymmetrin. För det andra får ett företag som utnyttjar hela det tillåtna ränteavdragsutrymmet inte göra avdrag för ytterligare räntekostnader. Om företaget gör en

ytterligare investering spelar det skattemässigt ingen roll om den finansieras med eget eller lånat kapital.

Modellen är till sin grundkonstruktion svår att kringgå eller manipulera. Modellen bedöms behöva kompletterande regler för ränteavdragsbegränsningar för att motverka sådan skatteplanering med ränteavdrag som omfattas av de nu gällande reglerna för ränteavdragsbegränsningar.

Många EU-länder har övergett andra former av avdragsbegränsningsregler till förmån för regler som begränsar avdraget för negativt räntenetto utifrån EBITDA-resultatet. I Tyskland, Finland och Italien är begränsningen 30 procent av EBITDA.3 I Finland gäller begränsningen endast för interna lån. I Norge finns sedan den 1 januari 2014 en regel som begränsar ränteavdragen till 25 procent av EBITDA, också där bara för interna lån. Danmark har ett system med ett flertal samverkande ränteavdragsbegränsningsregler. Där används bland annat en ränteavdragsbegränsning på 80 procent av EBIT. Denna begränsning är dock ett komplement till en form av underkapitaliseringsregler och regler som begränsar avdraget i förhållande till det skattemässiga värdet av företagets tillgångar.

Bland EU-länderna har det blivit allt mer vanligt med EBIT/DAbegränsade ränteavdrag. Dessutom synes sådana regler vara svåra att kringgå. Detta är tillräckliga skäl för kommittén att betrakta EBIT/DA-begränsade ränteavdrag som ett intressant reformspår.

12.2.5. Den kombinerade modellen

Kommittén har utrett en s.k. kombinerad modell där ett ACE-avdrag kombineras med en ränteavdragsbegränsning i form av kvoterade ränteavdrag. Kvotering av ränteavdragen innebär att företagen bara får avdrag för en viss andel av sina ränteutgifter. Kommittén förordar en variant av modellen där hela räntenettot tas upp om det är positivt men inte om det är negativt. Kvoteringen av ränteavdragen gäller negativt räntenetto, det vill säga de räntekostnader som överstiger företagets ränteintäkter. Hur stor andel av räntorna som ska vara avdragsgilla får avgöras utifrån hur de två delarna i kombinationen ska samverka – hur stort ACE-avdraget ska vara och hur underlaget ska beräknas – och utifrån offentligfinansiella överväganden. Kvoteringen

3 Det första förslaget som togs fram av det tyska finansdepartementet innehöll däremot en EBIT-regel. BMF (2007) Entwurf eines Unternehmensteuergesetzes 2008, Stand: 5. February 2007.

ska fungera som en allmän ränteavdragsbegränsning. Det finns ur det perspektivet ingen anledning att göra skillnad på varifrån lånen kommer eller vad räntorna avser. Kvoteringen bör därför omfatta alla räntor på lån såväl från långivare i intressegemenskap som från extern part och oavsett om långivaren hör hemma i Sverige eller utomlands.

Modellen kan utformas så att den vad gäller ränteavdrag är neutral mellan verksamhet som bedrivs i en koncern och verksamhet som bedrivs i ett fristående företag. Det kan göras genom att räntenettot räknas ut som ett netto på svensk konsoliderad nivå eller genom att koncernbolag får möjlighet att flytta outnyttjade positiva räntenetton mellan varandra.

Modellen kan vidare utformas så att det finns möjlighet att rulla nekade ränteavdrag framåt och räkna av dem mot eventuella positiva räntenetton kommande beskattningsår. På motsvarande sätt kan man tänka sig att outnyttjade avdragsutrymmen i form av positivt räntenetto kan sparas till kommande år.

Om ambitionen med en kombinerad modell är att skillnaden mellan lånat och eget kapital ska utjämnas helt måste modellen utformas så att det är jämvikt i förhållandet mellan hur stor del av räntekostnaderna som får dras av och hur stort ACE-avdrag som det egna kapitalet berättigar till. Under förutsättning att omläggningen av nuvarande bolagsskatt till en kombination av aktuellt slag ska vara offentligfinansiellt neutral kan man tänka sig en utformning där ränteavdragen kvoteras ner till hälften och ett ACE-avdrag på två procent av det egna kapitalet införs.

En fördel med en kombinerad modell är att den kan konstrueras så att den blir självfinansierande. I en renodlad ACE-modell måste ACE-avdraget finansieras på något sätt, men i den kombinerade modellen står nedkvoteringen av ränteavdragen för finansieringen. Samtidigt uppnås i princip full skattemässig neutralitet mellan eget och lånat kapital.

En nackdel med den kombinerade modellen är att den troligen måste kompletteras med regler för ränteavdragsbegränsningar. En annan nackdel är att modellen sannolikt innebär ett förhållandevis komplext regelverk, eftersom den är konstruerad av två modeller, var och en med sina komplexiteter.

En kombinerad modell av det slag som behandlas här har ingen motsvarighet internationellt.

12.2.6. Ränteavdrag i förhållande till skattepliktiga tillgångar

Kommittén har utrett hur ett system med ränteavdrag i förhållande till skattepliktiga tillgångar skulle kunna utformas. Modellen som kommittén har fastnat för kallas för en modell med ST-schablon. Den utgår från principen att en skattskyldig inte ska få avdrag för mer räntekostnader än som behövs för att finansiera den skattepliktiga verksamheten. Det innebär att företagets tillgångar måste delas upp i skattepliktiga respektive icke skattepliktiga tillgångar. Skattepliktiga tillgångar är inget begrepp som används med någon allmänt vedertagen betydelse inom vare sig skattområdet eller redovisningsområdet. I det följande används begreppet skattepliktiga tillgångar i den betydelsen att det motsvaras av de skattepliktiga tillgångarnas skattemässiga värde. Detta innebär i huvudsak att underlaget utgörs av tillgångar minus näringsbetingade andelar minus överavskrivningar.

Modellen innebär ett avskaffande av avdrag för bruttoräntor. Ränteavdragen i sin nuvarande form ersätts med ett schablonavdrag baserat på företagets skattepliktiga tillgångar. Avdraget utgörs av de skattepliktiga tillgångarna multiplicerat med en viss schablonräntesats. Vilka skulder ett företag har och vilken ränta som löper på dessa påverkar således inte direkt avdragets storlek. Schablonavdraget kan i stället antas motsvara en presumerad kostnad för finansieringen av företagets skattepliktiga tillgångar (oavsett om de finansierats genom räntebärande skulder eller eget kapital).

Om avdrag får göras utifrån detta alternativ blir det avdragsberättigade underlaget, det vill säga de skattepliktiga tillgångarna, betydligt större än de räntebärande skulder som i dag berättigar till ränteavdrag. För att avdraget inte ska leda till minskade skatteintäkter är det därför nödvändigt att anpassa schablonräntesatsen så att kostnaderna i vart fall behålls på ungefär samma nivå som i dag.

Eftersom syftet med en ST-schablon primärt är att begränsa ränteavdragens storlek i förhållande till skattepliktiga tillgångar finns det ingen anledning att göra skillnad mellan lån inom och utanför den skattskyldiges intressegemenskap. Räntor på alla lån bör omfattas av begränsningen.

En fördel med ST-schablonen är att den har förutsättningar att vara neutral mellan eget och lånat kapital. Eftersom alla räntor omfattas av avdragsförbudet ger en ST-schablon inte heller möjlighet att skapa skattevinster genom sådan skatteplanering som dagens ränteavdragsbegränsningsregler avser att förhindra. Däremot finns

möjlighet att kringgå reglerna i vissa fall som beskrivs närmare nedan.

En nackdel är att ST-schablonen kan användas för skatteplanering internationellt. Under förutsättning att en modell med schablonavdrag inte tillämpas i andra länder blir det attraktivt för koncerner att lokalisera sina skattepliktiga tillgångar till Sverige medan räntebärande skulder behålls utomlands (företrädesvis där räntekostnader är avdragsgilla). Det är ur svensk synvinkel positivt under förutsättning att tillgångarna stannar i Sverige och så småningom beskattas här. Om de skattepliktiga tillgångarna däremot tillskjuts temporärt enbart i syfte att öka avdragsunderlaget i det svenska företaget kan det bli problematiskt. Internationellt kan reglerna dessutom ses som en skattekonkurrerande åtgärd eftersom de svenska reglerna kan användas av multinationella koncerner i skatteplanerande syfte. Om ett företag till exempel ökar sin skuldsättning genom att ta upp ett nytt koncerninternt lån ökar också tillgångssidan i motsvarande mån. En ökning av de skattepliktiga tillgångarna innebär att schablonavdraget blir större. Huruvida detta är lönsamt på koncernnivå beror på vilka bolagsskattesatser som gäller i de inblandade länderna och hur hög schablonräntesatsen är.

ST-schablonen är en modell där begränsningen av avdragsrätten för räntor sker på bruttonivå, vilket innebär att den skulle kräva särregler för finansiell sektor.

Det finns ingen internationell motsvarighet till ST-schablonen. Däremot finns ett liknande inslag som en del i ett system med ett flertal samverkande ränteavdragsbegränsningsregler som används i Danmark. Där används en ränteavdragsbegränsning på 80 procent av EBIT som ett komplement till en form av underkapitaliseringsregler och regler som begränsar avdraget i förhållande till det skattemässiga värdet av företagets tillgångar.

12.2.7. Modell med ett finansieringsavdrag

Kommittén har tagit fram en modell som består av två delar. I den första delen begränsas avdragen för räntekostnader genom att enbart räntekostnader som motsvaras av ränteintäkter får dras av och därutöver får inga avdrag för räntekostnader göras. I denna första del kan modellen ses som en variant av en CBIT-modell. Det nya finns i den andra delen där det införs ett schablonmässigt avdrag för alla finansieringskostnader – ett s.k. finansieringsavdrag – som

uppgår till en viss procent av företagets hela skattemässiga resultat, nämligen rörelseresultat (EBIT) och positivt finansnetto. Detta finansieringsavdrag får göras oavsett om företaget har motsvarande räntekostnader eller inte.

Det är möjligt att konstruera modellen så att företag med resultat som varierar över tid beskattas på samma sätt som ett företag som har ett stabilt resultat. Det är också möjligt att införa regler för koncernutjämning.

Modellen med ett finansieringsavdrag är neutral mellan eget och lånat kapital, eftersom negativt räntenetto inte får dras av. Modellen är till sin grundkonstruktion också svår att kringgå eller manipulera. Det finns normalt ingen skattemässig fördel med att uppvisa ett högre rörelseresultat än vad som är korrekt eftersom bolagsskatten på ökat rörelseresultat är högre än värdet av det ökade avdraget. Vid ett finansieringsavdrag är avdraget inte beroende av storleken på ränteavdragen varför det inte går att få större avdrag genom att öka skuldsättningen. Några kompletterande regler mot ränteavdragsbegränsning, i form av nuvarande eller nya, behövs inte med en sådan modell.

Finansieringsavdraget har ingen internationell motsvarighet.

12.3. En modellstudie av CBIT och ACE

De Mooij och Devereux (2011) har med hjälp av en allmänjämviktsmodell studerat de ekonomiska effekterna av ett ACEsystem, ett CBIT-system och en kombination av de båda om systemen skulle införas i EU:s medlemsländer. Tre olika simuleringar genomförs.

I den första förutsätts oförändrade skattesatser. Överskottet vid en övergång till CBIT används för nedsättning av andra skatter (huvudsakligen mervärdeskatten). Den minskning av skattebasen som ACE medför kompenseras genom höjningar av andra skatter (också här huvudsakligen mervärdesskatten). I den andra simuleringen antas bolagsskatteinkomster för staten vara oförändrade. Här kräver ACE kraftigt höjd bolagsskattesats medan införandet av CBIT möjliggör en kraftigt sänkt skattesats. Den tredje simuleringen avser införandet av en kombination av ACE och CBIT.

De redovisade resultaten avser i huvudsak den ovägda genomsnittliga effekten för 23 EU-medlemmar. Belgien, Estland, Luxem-

burg och Malta ingår inte i studien på grund av deras speciella bolagsskattestrukturer.

Denna sammanfattning berör i huvudsak endast den andra simuleringen med för staten oförändrade skatteinkomster från bolagssektorn. För att finansiera införandet av ACE skulle bolagsskattesatserna i EU behöva höjas med i genomsnitt 13 procentenheter (vägt efter ländernas BNP). För Sverige skulle en ännu högre höjning krävas, omkring 15 procentenheter – eller en motsvarande basbreddning. Vid införandet av CBIT skulle bolagsskattesatserna i EU kunna sänkas med i genomsnitt drygt 12 procentenheter (vägt efter ländernas BNP).

Simuleringarna visar att det för de flesta EU-länder skulle vara mer välfärdshöjande att införa en CBIT än en ACE. En ACE och åtföljande krav på kraftigt höjda bolagsskattesatser skulle nämligen leda till att bolagsskattebasen eroderas till följd av att lättrörliga vinster flyttas utomlands och att multinationella företag omlokaliseras till utlandet. En CBIT, å andra sidan, skulle vara särskilt fördelaktig för länder med stor internationell sektor med stor högförädlad och kvalificerad varu- och tjänsteexport. I studien framhålls Sverige särskilt som ett vinnarland och är det land som enligt simuleringarna skulle få den största välfärdsökningen av en CBIT, motsvarande 1,9 procent av BNP.

12.4. Kommitténs bedömning och slutsats

Bedömning: Kommittén bedömer att det är lämpligt att

EBIT/DA-modellen, finansieringsavdraget, den kombinerade modellen och ST-schablonen blir föremål för en jämförande analys.

Kommittén betraktar inte en renodlad ACE-modell som ett tillräckligt intressant alternativ av det skälet att den måste finansieras utanför modellen. En naturlig kandidat är då en höjd bolagsskattesats, vilket inte är önskvärt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Tvärtom finns det tydliga fördelar med en sänkt bolagsskattesats. Den kombinerade modellen med ett ACE-avdrag och kvoterade ränteavdrag är mer intressant att studera närmare, eftersom den kan åstadkomma neutralitet mellan eget och lånat kapital utan någon skattesatshöjning,

samtidigt som den till viss del begränsar skatteplanering med ränteavdrag.

Vad gäller CBIT-modellen anser kommittén att denna har många fördelar. En modell som inte medger avdrag för några ränteutgifter alls är dock alltför långtgående för att vara ett lämpligt alternativ. Dessutom kräver en sådan modell särreglering för finansiella företag. Det är däremot intressant att gå vidare med en modell som tillåter avdrag för räntekostnader som motsvaras av ränteintäkter men som därutöver inte tillåter ränteavdrag. Modellen med ett finansieringsavdrag är utformad på detta sätt och bör av det skälet studeras närmare. Dessutom har den modellen andra tilltalande egenskaper. Den är neutral mellan eget och lånat kapital och den möjliggör ett slopande av de nuvarande reglerna för ränteavdragsbegränsningar. Den har dessutom en tydlig koppling mellan den avskaffade avdragsrätten för negativt räntenetto och den skattesänkning som följer av själva finansieringsavdraget. Kommittén har inte sett något område där en CBIT-modell har försteg framför modellen med ett finansieringsavdrag.

Underkapitaliseringsregler bedöms av kommittén som otillräckliga och alltför enkla att kringgå för att vara aktuella här. Vidare medför reglerna inte neutralitet mellan eget och lånat kapital. Dessutom har denna typ av regler visat sig vara svåra att förena med EU-rätten och har mer och mer övergivits internationellt.

EBIT/DA-modellen är den modell som är vanligast förekommande internationellt vilket enligt kommittén, oaktat övriga fördelar, är tillräckligt för att den bör ingå i den närmare jämförelsen.

ST-schablonen har några tungt vägande fördelar. Liksom modellen med ett finansieringsavdrag är ST-schablonen neutral mellan eget och lånat kapital och möjliggör dessutom ett avskaffande av dagens ränteavdragsbegränsningsregler. Enligt kommittén är det därför värt att analysera också denna modell närmare.

Kommitténs slutsats är mot bakgrund av ovanstående att de modeller som ska ingå i den närmare jämförande analysen är EBIT/DA-modellen, finansieringsavdraget, den kombinerade modellen och ST-schablonen.

13. En jämförande analys av olika modeller

13.1. Inledning

Av föregående avsnitt framgår att kommittén har stannat för en närmare analys av fyra modeller för ränteavdragsbegränsning. Det är (1) en modell där ett finansieringsavdrag kombineras med ett ränteavdragsförbud mot de räntekostnader som överstiger ränteintäkter, (2) en EBIT/DA-modell, där ränteavdragen begränsas utifrån företagets rörelseresultat, (3) en modell med en ST-schablon, där avdrag för faktiska räntekostnader ersätts med ett schablonberäknat avdrag utifrån företagets skattepliktiga tillgångar, samt (4) en modell där ett ACE-avdrag kombineras med ett kvoterat avdrag för räntekostnader, den kombinerade modellen. En jämförande analys av de fyra modellerna har gjorts i syfte att avgöra vilken modell som ska föreslås. Denna har resulterat i att kommittén föreslår att modellen med ett finansieringsavdrag ska införas. Kommittén har av skäl som framgår senare i avsnittet också valt att lägga fram ett alternativt förslag i form av en EBIT/DA-modell.

I detta avsnitt presenteras resultatet av den jämförande analysen. För att underlätta jämförelsen har analysen gjorts utifrån en lista med ett antal utvalda kriterier som bör uppfyllas av den modell som ska vara utgångspunkt för det slutliga förslaget. Listan har utformats för att omfatta de ekonomiska och juridiska kriterier som kommittén anser vara mest centrala för en jämförelse av modellerna. Listan innehåller följande kriterier. 1. Modellen ska eftersträva neutralitet mellan eget och lånat kapital. 2. Modellen ska ha positiva effekter på realinvesteringar och före-

tagslokaliseringar.

3. Modellen ska motverka av lagstiftaren icke avsedd skatteplanering. 4. Modellen ska vara lätt att förstå och tillämpa.

Avsnittet inleds med några för analysen gemensamma slutsatser (13.2) . Därefter behandlas ovanstående kriterier i var sitt avsnitt (13.3– 13.6) . Varje avsnitt inleds med en beskrivning av vad som avses med kriteriet och hur bedömningen av modellerna har gått till. Därefter görs en bedömning av var och en av de fyra modellerna. Kommitténs slutsatser och val av modell redovisas i avsni tt 13.7.

13.2. Gemensamma slutsatser

Utöver de kriterier som kommittén valt att använda vid jämförelsen finns ett flertal andra aspekter som analyserats under arbetets gång. De två viktiga aspekterna är modellernas förenlighet med EU-rätten och deras konformitet med övriga delar av skattesystemet. En aspekt som också belysts av kommittén är internationell dubbelbeskattning. I dessa tre avseenden skiljer sig de fyra modellerna inte åt i någon märkbar utsträckning. Det finns därför ingen poäng med ta in också de aspekterna i den jämförande analysen. Nedan följer i stället en kort sammanfattning av de gemensamma slutsatserna i dessa frågor.

13.2.1. EU-rätten

Avdragsrätten för räntor begränsas i samtliga fyra modeller som ingår i jämförelsen. Avdragsbegränsningarna såsom de uttrycks i modellerna bedöms i grunden vara förenliga med de EU-rättsliga grundläggande fri- och rättigheterna under förutsättning att de gäller alla räntor från såväl svenska som utländska långivare som har skattepliktig verksamhet i Sverige.1 De schablonavdrag som ersätter ränteavdragen i modellen med ett finansieringsavdrag och i ST-schablonen måste också vara tillgängliga för alla företag som har skattepliktig verksamhet i Sverige, oavsett var de hör hemma. Under

1 Se närmare avsnitt 11 för en allmän redogörelse för de grundläggande fri- och rättigheterna inom EU-rätten.

dessa förutsättningar uppkommer generellt ingen särbehandling i förhållande till inhemska situationer.

Det torde inte heller för någon av modellerna uppkomma något specifikt problem med anledning av reglerna om statligt stöd. I artikel 107 i EUF-fördraget anges bland annat att statligt stöd som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion inte är tillåtet, om stödet påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Om regler införs som innebär undantag eller särregler för en viss bransch måste det göras en bedömning av reglernas förenlighet med EUF-fördraget oavsett vilken modell kommittén väljer.

13.2.2. Konformitet med övriga delar av skattesystemet

Det är viktigt att modellen är förenlig med övriga delar av skattesystemet och att eventuella spänningar som kan uppstå däremellan kan hanteras. Här avses förhållandet till de regler som gäller för andra grupper än de som förslaget i första hand riktar sig till, exempelvis handelsbolag, enskilda näringsidkare och fysiska personer. Hur reglerna skulle förhålla sig till de särskilda regler som gäller för ägare till fåmansaktiebolag är också relevant.

Om resultat från handelsbolagsandelar inte skulle omfattas av regelsystemen i här aktuella modeller är risken stor att ett företag skulle kunna föra över högbelånad verksamhet till ett handelsbolag, i syfte att undvika begränsningen eller avskaffandet av ränteavdragsrätten. Detta talar för att det för samtliga modeller måste övervägas om resultatet från handelsbolag ska omfattas av reglerna om avdragsbegränsning.

Risken för att företag skulle byta företagsform från aktiebolag till enskild näringsverksamhet, enbart i syfte att undvika de nekade ränteavdrag som de olika modellerna innebär, bedöms generellt sett som mindre. Detta beror främst på att enskild näringsverksamhet bedrivs av en fysisk person som är obegränsat ansvarig för näringsverksamheten. En övergång till enskild näringsverksamhet är i praktiken inte realistisk för de allra flesta företag som bedrivs som aktiebolag.

Ingen av modellerna bedöms leda till någon märkbar ökning av belåningen hos fysiska personer eller föranleda något behov av förändringar i de särskilda regler som gäller för ägare till fåmansaktiebolag.

13.2.3. Internationell dubbelbeskattning

Dubbelbeskattning kan vara juridisk (samma inkomst beskattas flera gånger hos samma skattesubjekt) eller ekonomisk (samma inkomst beskattas flera gånger hos olika skattesubjekt). Internationell juridisk dubbelbeskattning kan uppstå på grund av att två stater tillämpar olika beskattningsprinciper.

Till undvikande av internationell juridisk dubbelbeskattning finns internationella skatteavtal som bland annat innehåller regler om fördelningen av beskattningsrätten och metoder för undanröjande av dubbelbeskattning.

Regler för ränteavdragsbegränsningar enligt de fyra modeller som är aktuella i jämförelsen kan också leda till internationell ekonomisk dubbelbeskattning. Ekonomisk dubbelbeskattning uppstår om avdrag vägras för en ränteutgift i Sverige samtidigt som motsvarande ränteinkomst beskattas i ett utländskt dotterbolag enligt de skatteregler som gäller där. En generell begränsning av avdragsrätten för ränta i kombination med att skatteplikten för ränteinkomster är oförändrad skulle dock i samtliga modeller gälla på samma sätt vid både nationella och internationella transaktioner. Då är inslaget av ekonomisk dubbelbeskattning ett medvetet ställningstagande från lagstiftarens sida som inte skulle drabba gränsöverskridande transaktioner annorlunda än svenska. Man bör dock vara medveten om att ekonomisk dubbelbeskattning från företagens sida kan uppfattas vara negativ.

13.3. Neutralitet mellan eget och lånat kapital

Här görs en jämförelse av den verkan som modellerna har på asymmetrin mellan eget och lånat kapital. Räntekostnader för lån är får dras av medan utdelning på aktier inte får dras av. Lånefinansiering av investeringar är därmed skattemässigt gynnad framför finansiering med eget kapital. Det är snedvridande att skattemässigt gynna en finansieringsform, om inte särskilda skäl föreligger. Kommittén anser inte att det finns några särskilda skäl att skattemässigt gynna en viss finansieringsform (se avsnitten 7 och 10).

Asymmetrin mellan eget och lånat kapital avhjälps fullständigt med en ST-schablon eftersom varken räntor eller utdelningar är avdragsgilla. Med ett finansieringsavdrag avhjälps denna asymmetri fullständigt i de företag som har negativt räntenetto.

I en EBIT/DA-modell är räntor avdragsgilla upp till ett visst tak som bestäms utifrån företagets rörelseresultat. Därmed kvarstår asymmetrin mellan eget och lånat kapital upp till detta tak. Över taket är varken räntor eller utdelningar avdragsgilla och skattesystemet behandlar därmed de båda finansieringsformerna neutralt. En EBIT/DA-modell möjliggör en samtidig bolagsskattesatssänkning. Eftersom asymmetrin mellan eget och lånat kapital är proportionell mot bolagsskattesatsen, mildrar en sänkt bolagsskattesats asymmetrin mellan eget och lånat kapital.

Om ACE-avdraget och ränteavdragsbegränsningen i den kom-

binerade modellen kalibreras på rätt sätt skulle systemet vara

neutralt mellan eget och lånat kapital. Generellt sett bör skillnaden i beskattning mellan de båda finansieringsformerna i vart fall minska betydligt.

13.4. Effekter på realinvesteringar och företagslokaliseringar

13.4.1. Realinvesteringar

Analysen av effekter på realinvesteringar utgår från att en investering genomförs om dess avkastning efter bolagsskatt är minst lika hög som avkastningskravet. För att kunna jämföra de olika modellernas effekter på investeringarna beräknas den s.k. effektiva marginalskatten för varje modell. Den effektiva marginalskatten är ett mått på skatten som betalas på den sista kronan som investeras. Den investeringen når nätt och jämnt upp till avkastningskravet. Om den effektiva marginalskatten är noll påverkas inte investeringsvolymen av skatten, eftersom alla investeringar som når upp till avkastningskravet utan skatt också gör det med skatt. Om den effektiva marginalskatten är större är noll finns det däremot en skattekil som leder till att investeringsvolymen blir mindre än den vore utan bolagsskatt.

I en expertrapport till detta betänkande redovisar Södersten (2014) bland annat beräkningar av den effektiva marginalskatten och det närliggande måttet kapitalkostnad för finansiering med eget och lånat kapital (se bilaga 7). I tabell 13.1 visas beräkningar, baserade på samma metod, av den effektiva marginalskatten för en

investering som skattemässigt till hälften skrivs av som fastigheter, till hälften som maskiner.2Tabellen visar att den marginella skattesatsen med nuvarande skatteregler skiljer sig kraftigt åt mellan eget och lånat kapital. För lånat kapital är den negativ. Det betyder att avkastningen efter skatt är högre än avkastningen före skatt, vilket innebär att lånefinansierade investeringar subventioneras. Den effektiva marginalskatten med nuvarande regler är betydligt högre för investeringar som finansieras med eget kapital. Skillnaden i effektiv marginalskatt mellan finansieringsformerna är avsevärt större med nuvarande regler än i samtliga fyra modeller.

Investeringar som helt eller till stor del finansieras med eget kapital bedöms öka med alla fyra modellerna, medan investeringar som helt eller till stor del finansieras med lånat kapital bedöms minska.3 Skillnaderna mellan de fyra modellerna är inte särskilt stora, med ett undantag. I den kombinerade modellen är kapitalkostnaden för investeringar som finansieras med lånat kapital lägre än i övriga modeller. Fler lånefinansierade investeringar skulle därmed uppnå avkastningskravet med den modellen än med övriga tre modeller.

Tabell 13.1 Effektiv marginalskatt i de fyra modellerna (procent)

Nuvarande

regler

EBITmodell

Finansierings-

avdrag

Kombinerad

modell

ST-

schablon

Eget kapital

20,0 16,7

14,9

13,0

13,0

Lånat kapital -17,6 13,0

14,9

4,8

13,0

Analysen ovan bygger på att investeraren har full tillgång till kapitalmarknaden. Om investeraren inte har tillgång till kapitalmarknaden, eller enbart begränsad tillgång till den, kan investerarens avkastningskrav avvika från det avkastningskrav som finns på kapitalmarknaden. Vidare bygger analysen på att den marginella investeringen är relativt liten, jämfört med ett företags kapitalstock. För ett åkeri som går från 100 till 101 lastbilar är denna förutsättning oproblematisk, men inte för ett åkeri som går från 1 till 2 lastbilar. Analysen bygger vidare på att företagets kostnader för investeringen är proportionerlig mot investeringens storlek. I vissa fall finns det

2 Beräkningarna utgår från de specifikationer av modellerna som redovisas i bilaga 8. 3 Beräkningarna för EBIT/DA-modellen avser EBIT. För en närmare analys av skillnaderna i kapitalkostnad mellan en EBIT-modell och en EBITDA-modell, se bilaga 7.

dock en fast kostnad för att göra en investering. Beslutet att starta ett företag kan innebära en engångskostnad för den som startar företaget. Avkastningen på de investeringar som görs när väl företaget är startat måste täcka upp den fasta kostnaden för att starta ett företag om det ska ske några investeringar. Dessa tre faktorer gör att för framför allt mindre, ägarledda företag så kan den totala beskattningen, inte bara den marginella, påverka investeringarnas storlek. Det kommer också, generellt sett, att krävas en högre avkastning för att denna typ av investeringar ska bli genomförda. De olika modellerna har olika profil beträffande högavkastande respektive lågavkastande investeringar. Finansieringsavdraget och EBIT/DA-

modellen sänker beskattningen på högavkastande investeringar jämfört

med i dag. Detta gäller framför allt finansieringsavdraget. I den

kombinerade modellen och för ST-schablonen beskattas högavkastande

investeringar med 22 procent på marginalen, precis som i dag. Om hänsyn tas till att vissa investeringsbeslut påverkas av de här diskuterade faktorerna innebär det att bedömningen av effekten på investeringarna bör justeras upp något för finansieringsavdraget och

EBIT/DA-modellen.

13.4.2. Företagslokaliseringar

Analysen av effekter på företagslokalisering utgår från att ett företags lokalisering bestäms av den genomsnittliga avkastningen efter bolagsskatt. Fler företag väljer att lokalisera sin verksamhet i ett land där den genomsnittliga bolagsskatten är låg. En jämförelse mellan olika modeller bör därför baseras på beräkningar av den effektiva genomsnittsskatten. Eftersom de här aktuella modellerna är kalibrerade så att de ska vara offentligfinansiellt neutrala är utgångspunkten att den genomsnittliga skatten på en aggregerad nivå ska vara densamma i de olika modellerna. Eftersom modellerna begränsar ränteavdragen i olika stor utsträckning finns det emellertid skillnader i genomsnittlig skatt för olika typer av investeringar.

Modellerna påverkar som nämnts olika typer av investeringar på olika sätt. Sammantaget bedöms effekten för alla modeller bli att investeringsmixen i Sverige förbättras något, men hur mycket är svårt att kvantifiera.

En modell med ett finansieringsavdrag och EBIT/DA-modellen ökar generellt lönsamheten av investeringar med hög avkastning, som en följd av att bolagsskatten sänks. Investeringar med relativt

måttlig avkastning och investeringar som lånefinansieras i stor utsträckning kommer däremot att bli mindre lönsamma än med nuvarande regler.

I den kombinerade modellen ökar lönsamheten av investeringar som i hög utsträckning finansieras med eget kapital, eftersom sådana investeringar medför ACE-avdrag. Investeringar som lånefinansieras i stor utsträckning kommer däremot att bli mindre lönsamma.

Även en ST-schablon bedöms generellt öka lönsamheten av investeringar med låg avkastning på grund av att schablonavdraget väger relativt tungt för sådana investeringar. Investeringar som lånefinansieras i stor utsträckning kommer att bli mindre lönsamma.

Sammantaget kan sägas att samtliga modellers effekt på mängden företagslokaliseringar i Sverige bedöms vara marginell. Det beror på att företagens genomsnittliga skatt på en aggrerad nivå ska vara densamma som med nuvarande regler, eftersom kommitténs uppdrag är att lämna ett fullt finansierat förslag. Däremot förväntas urvalet av företag som lokaliserar sin verksamhet till Sverige förändras till det bättre med samtliga modeller.

13.5. Motverka av lagstiftaren icke avsedd skatteplanering

Ett viktigt kriterium är att den modell som föreslås bedöms vara effektiv mot kringgåenden och utnyttjanden av systemet i syfte att undgå skatt. Om reglerna inte blir tillräckligt effektiva i detta avseende riskerar den svenska skattebasen att urholkas. I det följande jämförs de fyra modellerna utifrån vilka incitament som finns för skatteplanering med hjälp av koncerninterna transaktioner. Därefter diskuteras om modellerna kräver kompletterande regler för ränteavdragsbegränsningar eller liknande.

13.5.1. Incitament för koncerninterna vinstöverföringar

Analysen av reglernas effekter på incitament för koncerninterna vinstöverföringar rör den delen av företagens vinster som är relativt lätt att flytta mellan olika länder. Det rör sig alltså inte om var företagen förlägger sina realinvesteringar.

Den lättrörliga delen av företagens vinster påverkas av dels hur lätt det är att flytta vinster mellan länder, dels hur lönsamt det är. De modeller som jämförs skiljer sig åt i fråga om hur lönsamt det är att flytta vinster men inte i fråga om hur lätt det är att flytta dem.

Företag betalar mindre bolagsskatt om vinster flyttas från ett land med högre bolagsskattesats till ett land med lägre bolagsskatt. Bolagsskattesatsen påverkar av den anledningen hur lönsamt det är att flytta vinster och kan därmed påverka var företagen redovisar sina vinster.

I nuvarande system för bolagsbeskattning (som är ett traditionellt system) är bolagsskattesatsen lika hög för alla sorters vinstöverföringar.4 Det spelar i ett sådant system ingen roll om den överförda delen av vinsten redovisas som en del av rörelseresultatet (EBIT) eller som en del av räntenettot. I de modeller som här ska jämföras kan detta däremot spela roll.

Jämförelsen mellan modellerna omfattar vinstöverföringar av såväl EBIT som räntor. En fördjupad analys av detta redovisas i bilaga 8.

Vinstöverföring av EBIT kan göras genom förändrade internpriser. Ett svenskt företag som köper exempelvis insatsvaror från ett utländskt koncernföretag redovisar en lägre vinst ju högre pris som sätts på insatsvaran. Den redovisade vinsten i det utländska koncernföretaget ökar med lika mycket. Detta är lönsamt för koncernen som helhet om den överförda vinsten beskattas lägre i utlandet än i Sverige. I praktiken begränsas denna form av vinstöverföring av att internationella riktlinjer om internprissättning måste beaktas.

Vinstöverföring av räntor kan göras på flera olika sätt. I analysen som redovisas i bilaga 8 tas två huvudgrupper upp, dels förändrade räntesatser på koncerninterna lån, dels förändrad finansieringsstruktur som uppnås genom koncerninterna transaktioner. I denna grupp finns bland annat skatteplanering med ränteavdrag, vilka till stor del förhindras genom nuvarande regler för ränteavdragsbegränsningar.

Frågan som kan ställas är hur skatten i Sverige påverkas av att vinsten som överförs till (eller från) Sverige ökar med en krona.

4 Såvida det inte rör sig om en räntebetalning som träffas av nuvarande begränsningsregler för ränteavdrag.

Kommittén har analyserat hur incitamenten att göra en vinstöverföring till Sverige skulle förändras i de fyra modellerna. Med nuvarande regler beskattas en vinstöverföring till Sverige med 22 procent, oavsett vilken form vinstöverföringen har. På motsvarande sätt gäller att en vinstöverföring från Sverige till utlandet minskar bolagsskatten i Sverige med 22 procent av vinstöverföringen. I de fyra modellerna beskattas vinstöverföringar aldrig med mer än 22 procent, men i flera fall beskattas de med mindre. Incitamenten att föra över vinster till Sverige skulle därmed aldrig bli svagare med någon av modellerna, däremot starkare i vissa fall. På motsvarande sätt gäller att incitamenten av föra över vinster från Sverige till utlandet aldrig skulle bli starkare med någon av modellerna än med nuvarande regler. Därmed kan slutsatsen dras att de sammanlagda vinstöverföringarna till Sverige kommer att öka oavsett vilken modell som skulle införas.

13.5.2. Behov av kvarvarande eller nya ränteavdragsbegränsningsregler

Incitamenten till skatteplanering beräknas vara mindre i var och en de fyra modellerna än med nuvarande skatteregler. Frågan är om modellerna behöver kompletteras med nuvarande regler för ränteavdragsbegränsningar eller med andra regler som syftar till att förhindra av lagstiftaren icke avsedd skatteplanering. Enligt nu gällande ränteavdragsbegränsningsregler är räntebetalningar avseende lån mellan företag i intressegemenskap som görs till lågskattejurisdiktioner i allmänhet inte avdragsgilla. Fokus i denna del av analysen är därför på incitamenten att genom koncerninterna lån öka de räntekostnader som redovisas i Sverige. I tabell 13.2 redovisas hur mycket skatten i Sverige minskar om räntekostnaderna i ett svenskt bolag ökar med en krona i ett företag där räntekostnaderna är större än ränteintäkterna.

Tabell 13.2 Minskad skatt i Sverige av en ökad räntekostnad med en krona i

ett svenskt företag med negativt räntenetto

Minskad skatt i Sverige

Behov av

kompletterade regler

Nuvarande regler

0,22

Ja

Modell med ett finansieringsavdrag

0

Nej

EBIT-modell

0,19

a

alt. 0

b

Ja

Den kombinerade modellen

0

c

alt. 0,11

d

Ja

ST-schablonen

0

Ja

Källa: Tabell 3 i bilaga 8. Anm: a När avdragsutrymmet inte överskrids. Bolagsskattesatsen antas i EBIT-modellen sänkas till 19 procent. b När avdragsutrymmet överskrids. c Avser minskad skatt då ökad räntekostnad beror på större lån. d Avser minskad skatt då ökad räntekostnad beror på höjd räntesats. Bolagsskattesatsen antas i den kombinerade modellen vara densamma som i dag, 22 procent.

EBIT/DA-modellen (här kalibrerad utifrån EBIT-varianten) skiljer

sig från övriga modeller såtillvida att modellens ränteavdragsbegränsning inte alltid biter. Så är fallet om ett företags räntekostnader är mindre än dess utrymme för ränteavdrag. Om avdrag får göras för räntor upp till exempelvis 20 procent av EBIT kommer incitament fortfarande finnas att använda sig av skatteplanering med hjälp av ränteavdrag upp till detta belopp. Om de nuvarande reglerna tas bort utan att det införs några nya ränteavdragsbegränsningsregler utöver sådana EBIT-regler skulle en fortsatt skatteplanering enligt kommitténs beräkningar kunna leda till ränteavdrag som ger upphov till ett skattebortfall i storleksordningen 3– 10 miljarder kronor. För att förhindra detta måste en EBIT/DAmodell därför kompletteras med ränteavdragsbegränsningsregler av den form som finns i dag.

En stor grupp företag utgörs av dem som har negativa räntenetton, där alltså räntekostnaderna är större än ränteintäkterna. För de företagen skulle en vinstöverföring genom ökade svenska räntekostnader för koncerninterna lån inte påverka beskattningen alls i en modell med ett finansieringsavdrag. På motsvarande sätt skulle vinstöverföringar från Sverige till utlandet genom samma typ av transaktion (fast åt motsatt håll) inte påverka beskattningen i Sverige. Det skulle alltså inte finnas något incitament att använda den här typen av upplägg för att via ränteavdrag överföra vinster från Sverige till utlandet. Av denna anledning bedöms de nuvarande reglerna för ränteavdragsbegränsningar kunna avskaffas om ett finansieringsavdrag införs. Om någon av de övriga tre modellerna

införs bedöms det däremot vara motiverat att komplettera reglerna med någon form av ränteavdragsbegränsningar.

För att den kombinerade modellen inte ska innebära incitament för koncernintern skuldsättning i Sverige behöver den kalibreras på exakt rätt sätt så att ökade ränteavdrag helt neutraliseras av ett minskat ACE-avdrag. En exakt kalibrering av systemet är i praktiken knappast möjlig, bland annat på grund av att räntesatsen varierar för olika lån. I lägen där de ökade ränteavdragen är värda mer än de ACE-avdrag som företaget går miste om kommer det även fortsättningsvis att vara lönsamt att öka lånens storlek. Till skillnad från andra ränteavdragsbegränsningsregler, till exempel de som följer av en EBIT/DA-modell, har den kombinerade modellen inget högsta tak för ränteavdragens storlek. Om man vill minska denna skatteplaneringsmöjlighet är det nödvändigt att komplettera modellen med ytterligare avdragsbegränsningar för räntekostnader.

Med en ST-schablon beviljas inga ränteavdrag. De nuvarande ränteavdragsbegränsningsreglerna blir därmed överflödiga. Något som allmänt begränsar handlingsutrymmet betydligt för skatteplanering med en ST-schablon är att näringsbetingade andelar5inte kan användas för att skapa avdragsutrymme. Näringsbetingade andelar ingår inte i underlaget eftersom de inte är skattepliktiga. Det finns ändå möjlighet att undvika avsedd skatt i vissa fall. Om ett företag till exempel ökar sin skuldsättning genom att ta upp ett nytt lån ökar också tillgångssidan i motsvarande mån. En ökning av de skattepliktiga tillgångarna innebär att schablonavdraget blir större. En förutsättning för att detta ska vara lönsamt är att schablonavdraget är värt mer i sänkt bolagsskatt än vad räntan för det nya lånet kostar. Om lånet upptas koncerninternt eller inom en intressegemenskap krävs dessutom att den skatt som utgår på ränteinkomsten hos mottagaren inte överstiger den bolagsskattesänkning som schablonavdraget ger. Det förhållandet att schablonräntesatsen, för att hålla nere de statsfinansiella kostnaderna, sannolikt kommer att behöva vara betydligt lägre än en marknads-

5 Med näringsbetingad andel avses en andel i ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som ägs av till exempel ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening, stiftelse eller ideell förening. Andelen ska vara en kapitaltillgång och uppfylla någon av följande förutsättningar: 1) Andelen är inte marknadsnoterad. 2) Det sammanlagda röstetalet för ägarföretagets samtliga andelar i det ägda företaget motsvarar tio procent eller mer av röstetalet för samtliga andelar i företaget. 3) Innehavet av andelen betingas av rörelse som bedrivs av ägarföretaget eller av ett företag som med hänsyn till äganderättsförhållandena eller organisatoriska förhållanden kan anses stå det nära. Se 24 kap. 13 och 14 §§ IL.

mässig låneränta innebär att det oftast inte skulle finnas incitament att öka skuldsättningen på det sätt som framgår ovan. I speciella situationer med stora variationer i räntenivåerna kan dock en ST-schablonränta komma att överstiga marknadsräntan. Under sådana förhållanden kan företaget komma åt stora schablonavdrag som sänker beskattningen. För att förhindra att reglerna utnyttjas på detta sätt behövs någon form av kompletterande regler.

13.6. Lätt att förstå och tillämpa

Den praktiska tillämpningen av reglerna i form av hur lätta de är att förstå och tillämpa är en viktig aspekt vid kommitténs val av modell. Här avses exempelvis hur lätt det är att tillgodogöra sig reglerna, hur stor den administrativa bördan vid tillämpning av reglerna bedöms vara och om det kan finnas särskilda kontrollsvårigheter för Skatteverket. Avsnittet är uppdelat på så sätt att först analyseras detta utifrån modellens grundläggande konstruktion. Därefter kommer i separata avsnitt ett par andra frågor av betydelse för hur enkel en modell kan uppfattas. Det gäller behovet av särregler för branscher och modellernas internationella förekomst.

13.6.1. Modellens grundläggande konstruktion

Modellen med ett finansieringsavdrag och en EBIT/DA-modell bedöms inte vara komplicerade i sina grundformer. Underlaget i en EBIT-modell består av resultatet med återläggning för bland annat ränteintäkter och räntekostnader. I en EBITDA-modell återläggs också avskrivningarna. Det som kan orsaka problem är den uppdelning som måste göras av räntor i förhållande till andra resultatposter. En sådan gränsdragning är komplicerad, men oundviklig. Hur svår den blir i praktiken beror på vilken räntedefinition man väljer att tillämpa. Även eventuella kompletterande ränteavdragsbegränsningsregler, särregler för branscher och övergångsregler kan påverka i detta avseende. En fördel med finansieringsavdraget som innebär en förenkling i förhållande till EBIT/DA-modellen är att avdragsbegränsningen i finansieringsavdraget sker i ett steg, det vill säga efter en kvittning av räntekostnader och ränteintäkter gäller fullt avdragsförbud varefter ränteavdraget ersätts med ett schablonavdrag. I EBIT/DA-modellen kan det slutliga avdraget inte

fastställas förrän det högsta tillåtna avdragsbeloppet har fastställts och jämförts med det faktiska räntenettot.

Vid en kombinerad modell är den del av modellen som består i kvoterade ränteavdrag enkel i grunden. Utgångspunkten är de ränteutgifter som företaget har för sina lån och från detta dras företagens ränteintäkter. Det som eventuellt återstår efter att ränteintäkterna dragits av är den nettoränta som ska kvoteras ned. Beroende på hur man väljer att definiera vad som ska avses med ränta kan gränsdragningen bli mer eller mindre svår. Underlaget för ACE-avdraget är mer komplicerat. I grunden består underlaget av företagets egna kapital av vilket ett antal skattemässiga och redovisningsmässiga justeringar bör göras. De uppgifter som behövs för beräkningen torde dock kunna hämtas ur företagens redovisning och deklarationer, varför reglerna sannolikt inte skulle bli alltför administrativt betungande för företagen att handlägga och för Skatteverket att kontrollera. Hur det blir med detta i slutändan påverkas förstås av om reglerna måste kompletteras med ytterligare ränteavdragsbegränsningar. Sammantaget kan sägas att den kombinerade modellen kräver två sannolikt komplicerade definitioner, dels en räntedefinition, dels en definition av eget kapital.

En ST-schablon förutsätter att företagens tillgångar delas upp i skattepliktiga och inte skattepliktiga tillgångar. En sådan uppdelning behöver inte vara särskilt komplicerad och innebär i princip att företagets alla tillgångar utom näringsbetingade andelar ingår i underlaget för schablonavdrag. De skattepliktiga tillgångarna ska sedan fastställas till sitt skattemässiga restvärde. Dessa värden kan hämtas ur företagens redovisning och deklarationer men kräver ändå en hel del administrativt arbete. Flera poster som ska beräknas och justeras kräver också lite mer kontrollarbete för Skatteverket. Eftersom inga avdrag medges för faktiska räntor behövs dessutom en räntedefinition. Sammantaget bedöms reglerna i denna modell som något mer komplicerade än i övriga modeller.

Sammanfattningsvis kan sägas att modellen med ett finansieringsavdrag är något enklare än en EBIT/DA-modell. Den kombinerade modellen och ST-schablonen är betydligt mer komplicerade än de två förstnämnda modellerna.

13.6.2. Behov av särregler för branscher

Bedömningen här gäller i första hand om någon modell kräver specialregler på grund av att modellen till sin grundläggande konstruktion inte kan tillämpas utan anpassning för någon viss bransch. I syfte att öka den skattemässiga neutraliteten mellan eget och lånat kapital begränsas ränteavdragen i samtliga modeller. Av det skälet kommer det att finnas företag som i samtliga modeller får betala mer i skatt än med nuvarande regler för att de är högt skuldsatta. På motsvarande sätt kommer det att finnas företag som får betala mindre i skatt med modellerna än med nuvarande regler. Denna typ av omfördelning redovisas i avsnitt 20 och 21 och är enligt kommittén inte skäl för särregler då själva avsikten med samtliga modeller är att höja beskattningen av lånat kapital och sänka beskattningen av eget kapital.

En kombinerad modell är inte så långtgående i sin begränsning av ränteavdrag som till exempel modellen med finansieringsavdrag. Effekterna bedöms därför bli mindre för enskilda branscher och företag, vilket gör att behovet av särregler överlag inte är så stort för denna modell. Övriga modeller behandlas nedan.

Finansiell sektor

Avdragsrätten för finansiell sektor och andra företag som har ett positivt räntenetto påverkas inte av regler som begränsar avdragsrätten för enbart de räntekostnader som överstiger ränteintäkterna. Därmed skulle reglerna inte ha en styrande effekt på dessa företags finansieringsstruktur. Med andra ord jämställs inte eget och lånat kapital för denna sektor. Även dessa företag skulle dock få del av den bolagsskattesänkning som är tänkt att genomföras samtidigt med såväl en modell med ett finansieringsavdrag som en EBIT/DA-modell. Om en omfördelning av skattebördan från företag med positiva räntenetton inte anses önskvärd skulle motverkande regler som ökar beskattningen av finansiell sektor kunna införas i samband med dessa modeller. Alternativt skulle man kunna införa undantag som träffar dessa företag, vilket skulle få till följd att de låg kvar i det nuvarande bolagsskattesystemet.

ST-schablonen är en modell som bygger på avskaffad avdragsrätt

för alla räntekostnader. Anledningen till att avdrag för alla räntekostnader begränsas är att om schablonen bara skulle gälla ränte-

kostnader som överstiger ränteintäkterna skulle de åtgärder som krävs för att undvika kringgåenden bli synnerligen komplicerade. En modell som utgår från alla räntekostnader skulle få stor påverkan på finansiell sektor eftersom det leder till kedjebeskattning av räntor.6Vidare skulle finansiering av investeringar via lån inom företagssektorn bli hårdare beskattade än annan typ av finansiering, vilket skulle vara snedvridande. Om man vill undvika effekter av detta slag behövs särskilda regler för finansiell sektor. Man kan tänka sig att dessa företag helt undantas från begränsningen. Att ha särregler är dock inte utan komplikationer eftersom det kan uppstå gränsdragningsproblem.

13.6.3. Internationell förekomst

Frågan om den aktuella modellen förekommer internationellt i någon form är av intresse vid en jämförelse av hur lätt den kan vara att tillgodogöra sig i internationella sammanhang.

Flera länder har de senaste åren övergett renodlade underkapitaliseringsregler och i stället infört olika varianter av EBIT/DA-

modeller som alla utgår från de räntekostnader som överstiger

ränteintäkterna. Det vanligaste är att reglerna utgår från resultatmåttet EBITDA.

Finansieringsavdraget bygger på en slopad avdragsrätt för netto-

räntor där detta avdrag ersätts med ett schablonavdrag. Schablonavdraget är oberoende av de faktiska räntekostnaderna. Kommittén känner inte till något land som har ränteavdragsbegränsningsregler som direkt motsvarar finansieringsavdraget. Samtidigt är finansieringsavdraget konstruerat så att det är ekonomiskt identiskt med en sänkt bolagsskattesats. Av det skälet kan inte finansieringsavdraget vara särskilt svårt att ta till sig i utlandet.

En kombinerad modell av det slag som kommittén utrett har ingen motsvarighet internationellt. Det finns heller ingen internationell motsvarighet till ST-schablonen.

6 Om ett företag lånar pengar för investeringar beskattas avkastningen på investeringen i det investerande företaget på både den del av avkastningen som går till aktieägarna och den del som går till långivarna. Om långivaren refinansierar sitt lån till företaget genom att ta upp egna lån sker ytterligare en beskattning om långivaren nekas ränteavdrag.

13.7. Kommitténs sammanfattande bedömning och slutsatser

Bedömning: En modell med ett finansieringsavdrag är den bäst

lämpade modellen för att öka den skattemässiga neutraliteten mellan finansiering med eget kapital och finansiering med lånat kapital. För att ge lagstiftaren valmöjlighet utformas även en alternativ modell i form av en variant av den internationellt förekommande EBIT/DA-modellen.

Ett centralt uppdrag för kommittén är att föreslå ett system som ökar neutraliteten mellan eget och lånat kapital. Kommitténs slutsats av analysen i avsnitt 7 är att det är snedvridande att skattemässigt gynna en finansieringsform framför en annan. Ovanstående jämförelse mellan de olika modellerna visar att ett finansieringsavdrag och en ST-schablon helt skulle avhjälpa asymmetrin mellan eget och lånat kapital och med en kombinerad modell skulle den i huvudsak avhjälpas. En EBIT/DA-modell avhjälper bara denna när avdragsbegränsningen verkligen är begränsande, vilket är fallet om företaget har räntekostnader som överstiger avdragstaket.

Att lämna ett förslag som förhindrar av lagstiftaren icke avsedd skatteplanering är enligt kommittén en nödvändighet. Att kunna kombinera detta med möjligheten att avskaffa nuvarande regler för ränteavdragsbegränsningar, utan att i någon större omfattning behöva införa nya, väger särskilt tungt för kommittén.

När det gäller avskaffande av nuvarande regler för ränteavdragsbegränsningar utan att införa några nya är det bara två modeller som enligt kommitténs bedömning helt skulle kunna möjliggöra detta, och det är modellen med ett finansieringsavdrag och ST-schablonen. Det beror på att avdragen i dessa två modeller helt frikopplas från storleken på de faktiska räntekostnaderna. ST-schablonen skulle dock kräva andra kompletterande regler för att undvika risken för att reglerna överutnyttjas i det fall då verkliga räntekostnader är lägre än den schablonberäknade räntan.

Ytterligare något som kommittén tillmäter stor betydelse är att reglerna är så lätta som möjligt att förstå och tillämpa. Ett alltför komplicerat regelverk skapar en stor administrativ börda och sämre förutsebarhet för företagen samtidigt som Skatteverkets kontrollmöjligheter minskar. Hur komplicerad en modell riskerar att bli beror inte bara på grundkonstruktionen utan hänger till stor del

också samman med hur stort behov av särregler för branscher, kompletterande ränteavdragsbegränsningsregler samt regler mot icke avsedd skatteplanering som bedöms nödvändiga. Kommittén vill gärna undvika sådana olika tillkommande regler eftersom de generellt komplicerar systemet och gör det mindre förutsebart. Den modell som står sig bäst i detta avseende är modellen med ett finansieringsavdrag. Det beror till stor del på att detta är den modell som anses svårast att manipulera, vilket innebär att nuvarande ränteavdragsbegränsningsregler skulle kunna avskaffas utan att några nya särskilda regler mot icke avsedd skatteplanering skulle behövas.

Vid en sammantagen bedömning anser kommittén att modellen med ett finansieringsavdrag är den modell som bäst tillgodoser de kriterier som anses vara viktiga att uppfylla. Tre skäl väger här tyngst. För det första har modellen förmågan att för företag med negativt räntenetto helt kunna neutralisera den skillnad mellan eget och lånat kapital som direktiven utpekar. För det andra är modellen den som bedöms bli minst komplicerad i sin utformning. För det tredje bedöms modellen i störst utsträckning kunna motverka kringgåenden. En nackdel är att modellen inte förekommer internationellt, vilket gör att den inte är känd i andra länder och riskerar att inte bli lika gångbar i detta avseende som en EBIT/DA-modell skulle bli. Kommittén bedömer dock att detta inte bör vara avgörande vid valet av modell. Dessutom bygger finansieringsavdraget på enbart väl kända komponenter. Eftersom modellen är logiskt uppbyggd bör den därför vara förhållandevis enkel att förklara internationellt. Kommittén väljer följaktligen att föreslå regler för en modell med ett finansieringsavdrag.

EBIT/DA-modellen har flera likheter med modellen med ett finansieringsavdrag. Skillnaderna är emellertid tillräckligt stora för att kommittén ska anse att modellen med ett finansieringsavdrag har tydliga försteg framför EBIT/DA-modellen. För att ge lagstiftaren valmöjlighet har kommittén valt att vid sidan av ett förslag om ett finansieringsavdrag även utforma ett alternativt förslag i form av en variant av den internationellt förekommande EBIT/DAmodellen. I praktiken har en stor del av arbetet i kommittén dessutom bedrivits genom att dessa två modeller utretts parallellt innan det slutliga ställningstagandet var klart. Således lämnas också ett alternativt förslag i form av en EBIT/DA-modell.

VI Huvudförslaget

14. Ett finansieringsavdrag

14.1. Inledning

I detta avsnitt presenterar kommittén sitt huvudförslag bestående av en avdragsbegränsning för räntor och andra finansiella kostnader samt ett schablonavdrag, ett s.k. finansieringsavdrag, som ersätter det avdrag som slopas. Förslaget sammanfattas i följande avsnitt (14.2) .

Efter sammanfattningen utvecklas det materiella innehållet närmare. Först behandlas utformningen av förslagets två delar, avdragsbegränsningen för finansiella kostnader (14.3) och finansieringsavdraget (14.4) . Därefter definieras begreppen finansiella kostnader och finansiella intäkter (14.5) . I avsnitt 14.6 redogörs för vilka företag som omfattas av förslaget och i avsnitt 14.7 –14.10 behandlas slutligen behovet av kompletterande ränteavdragsbegränsningsregler, frågan om när reglerna ska träda i kraft, övergångsbestämmelser och behovet av förändringar i andra lagar.

14.2. Sammanfattning

Kommitténs förslag om finansieringsavdrag består av två huvuddelar. Införandet av ett finansieringsavdrag innebär att 25 procent av ett underlag, benämnt underlag för finansieringsavdrag, får dras av. I princip utgörs underlaget för finansieringsavdrag av det skattemässiga resultatet. Förslagets andra huvuddel innebär att finansiella kostnader som överstiger finansiella intäkter inte får dras av. Finansieringsavdraget innebär ökade avdrag och därmed lägre skattebetalningar för företagen. Den avskaffade avdragsrätten för finansiella kostnader som överstiger finansiella intäkter, benämnt negativt finansnetto, innebär minskade möjligheter till avdrag och därmed ökad skatt för företagen. Förslaget är fullt finansierat, det vill säga det har kalibrerats så att avdragen, och därmed skattekostnaderna för företagssektorn, sammantaget ska bli desamma

före och efter reformen. På så sätt hänger de båda huvuddelarna av förslaget ihop. På grund av de särskilda förhållanden mellan finansiella kostnader och intäkter som gäller för finansiell sektor har förslaget kompletterats med en schablonintäkt för denna sektor. De båda huvuddelarna av förslaget går i övrigt att analysera separat, vilket görs nedan, men först redogörs för frågan om vilka som omfattas av förslaget.

I första hand berör förslaget aktiebolag. Även övriga juridiska personer som inkomstbeskattas enligt samma regler som aktiebolagen, som ekonomiska föreningar, berörs av förslaget. Av systemskäl omfattas även handelsbolag av avdragsbegränsningen. Avdragsbegränsningen bör dock inte gälla enskilda näringsidkare. Förslaget påverkar inte heller privatpersoners avdragsrätt för räntor eller andra finansiella kostnader.

Att utjämna skillnaden i den skattemässiga behandlingen mellan lånat och eget kapital är kommitténs främsta uppdrag. Som framgår av avsnitt 7 är det enligt kommittén samhällsekonomiskt motiverat att behandla lånat och eget kapital lika skattemässigt. I dag får dock bara kostnaderna för lånat kapital dras av. Ett sätt att uppnå neutralitet är att avskaffa avdragsrätten för räntor. Ytterligare ett skäl till att avskaffa avdragsrätten för räntor är att det har förekommit omfattande skatteplanering med ränteavdrag. Det har visat sig vara svårt att stoppa denna skatteplanering. Med helt avskaffad avdragsrätt begränsas denna form av ej avsedd skatteplanering kraftigt. Både principiella och praktiska skäl talar därför för ett avskaffande av ränteavdragsrätten.

Det är relativt enkelt att i vissa situationer omvandla ränta till andra typer av finansiella intäkter och kostnader, som valutakurseffekter, kapitalvinster och kapitalförluster samt hyresintäkter och hyreskostnader. Av praktiska skäl kan därför principen om vad som ekonomiskt sett är en ränta behöva frångås ibland. Definitionen av vad som omfattas av avdragsbegränsningen enligt förslaget ligger nära vad som i redovisningen benämns som finansiella kostnader. Kommittén föreslår därför att termen finansiell kostnad ska användas i den nya lagstiftningen som gemensam särskild skattemässig benämning på de kostnader för vilka avdragsrätten begränsas. Vad som avses med en finansiell kostnad kommer härmed att få en särskild skattemässig betydelse just i detta avseende. Begreppet i förslaget omfattar förutom ränta även bland annat valutakurseffekter, skattepliktiga vinster och förluster på finansiella instrument, skattepliktiga utdelningar och räntedelen av vissa hyresbetalningar. Av enkelhetsskäl

undantas normalt vissa typer av räntor, som implicita räntor i leverantörsskulder och kundfordringar. Räntekomponenten i fastighets- och lokalhyror samt korttidshyror av olika slag kommer normalt inte heller att omfattas. För intäkter som motsvarar finansiella kostnader används begreppet finansiella intäkter.

Avdrag nekas inte för alla finansiella kostnader, utan enbart för negativt finansnetto. Bakgrunden till detta är att det är vanligt att företag samtidigt har stora finansiella intäkter och finansiella kostnader. Om avdrag skulle nekas för bruttot av finansiella kostnader skulle det uppstå en kedjebeskattning av finansiella kostnader i bolagssektorn.

De avskaffade avdragen för negativt finansnetto ska ersättas med ett finansieringsavdrag. Finansieringsavdraget utgör 25 procent av ett underlag. Underlaget är detsamma som det skattemässiga resultatet före avdraget. Syftet med finansieringsavdraget är att sänka beskattningen av avkastningen på investeringar, oavsett hur investeringarna finansieras. Finansieringsavdragets effekt på företagens skattebetalningar kommer att vara exakt densamma som effekten av en sänkning av bolagsskattesatsen med 5,5 procentenheter.

Med ett finansieringsavdrag blir det tydligt att den slopade avdragsrätten för negativt finansnetto ersätts av ett annat avdrag som är oberoende av om företag finansieras med lånat eller eget kapital. På så sätt tydliggörs att finansieringsavdraget är neutralt i förhållande till om verksamheten finansieras med lånat eller eget kapital.

En viktig princip i det svenska bolagsskattesystemet är att en verksamhet som bedrivs i en koncern ska beskattas likvärdigt med en verksamhet som bedrivs inom ett enda företag. För att upprätthålla denna princip tillåts företag med positivt finansnetto att kvitta dessa mot negativt finansnetto från företag inom samma koncern. Effekten av detta är att beskattningen på koncernnivå blir densamma som om det positiva och negativa finansnettot hade tillhört samma företag.

Den slopade avdragsrätten för negativt finansnetto omöjliggör i princip all oönskad skatteplanering med hjälp av ränteavdrag. De ränteavdragsbegränsningsregler som har införts för att motverka sådan skatteplanering kan därför avskaffas om finansieringsavdraget införs.

14.3. Avdragsbegränsning för finansiella kostnader

I avsnitt 14.4 presenteras finansieringsavdraget som är den ena delen av kommitténs huvudförslag. Finansieringsavdraget ska ersätta avdragsrätten för räntekostnader och andra finansiella kostnader. Grunden i kommitténs förslag utgörs således av en avdragsbegränsning för finansiella kostnader. Denna avdragsbegränsning behandlas i detta avsnitt. Den närmare definitionen av vad som avses med finansiella kostnader framgår av avsnitt 14.5.

14.3.1. Inget avdrag för negativt finansnetto

Förslag: Det införs en definition av positivt och negativt

finansnetto. Om beskattningsårets finansiella intäkter överstiger beskattningsårets finansiella kostnader blir finansnettot positivt. Om beskattningsårets finansiella kostnader i stället överstiger beskattningsårets finansiella intäkter blir finansnettot negativt. Det är mellanskillnaderna som utgör själva finansnettona.

Ett negativt finansnetto får inte dras av. Utgifter för finansiella kostnader får därmed bara dras av mot finansiella intäkter.

En juridisk person, som direkt eller indirekt genom ett eller flera svenska handelsbolag är delägare i ett svenskt handelsbolag eller i en i utlandet delägarbeskattad juridisk person, ska vid beräkningen av sitt finansnetto räkna in det finansnetto som hör till andelen. Som förutsättning för detta ska gälla att den juridiska personen har ägt andelen under hela sitt beskattningsår eller sedan det delägda företaget började bedriva näringsverksamhet av något slag samt att det delägda företaget har ett räkenskapsår som sammanfaller med den juridiska personens beskattningsår.

I andra länder som har infört ränteavdragsbegränsningar, bland annat utifrån resultatmåtten EBIT eller EBITDA, har begränsningen i avdragsrätt avsett de räntekostnader som inte motsvaras av ränteintäkter. Ett företag har i dessa länder således full avdragsrätt för räntekostnader upp till ett belopp som motsvarar dess ränteintäkter. För återstående räntekostnader begränsas avdragsrätten. Ett företag som har ränteintäkter som överstiger räntekostnader påverkas inte av en sådan begränsning.

I kommitténs förslag avser avdragsbegränsningen finansiella kostnader. Analogt till ovan nämnda utformning skulle avdragsbegränsningen avse de finansiella kostnader som inte motsvaras av finansiella intäkter, det s.k. negativa finansnettot.

Ett alternativ till att begränsa avdraget för negativt finansnetto är att begränsa avdraget för alla finansiella kostnader, de finansiella bruttokostnaderna. En sådan avdragsbegränsning skulle i detta sammanhang innebära att finansiella intäkter beskattas i sin helhet samtidigt som avdragsbegränsningen träffar samtliga finansiella kostnader. Finansiella företag förmedlar lån. Med en avdragsbegränsning av finansiella bruttokostnader skulle intäkterna från låneförmedling ingå i beskattningsunderlaget i sin helhet samtidigt som inga avdrag skulle medges för finansiella kostnader. Det skulle leda till en orimligt hög beskattning av finansiella företag. Också icke-finansiella företag som förmedlar krediter genom att låna in och ut pengar skulle beskattas hårt. Exempelvis kan ett moderföretag ta upp stora lån som vidareutlånas till dotterföretag. Om avdrag för finansiella kostnader skulle nekas både i moderföretaget och i dotterföretagen skulle en avdragsbegränsning av finansiella bruttokostnader leda till kedjebeskattning och verka snedvridande på företagens finansieringsbeslut. Ett alternativ till att helt slopa avdragsrätten för negativt finansnetto är att tillåta avdrag till en viss del, till exempel med en viss procent av företagets EBIT-resultat. Kommitténs alternativa förslag, som presenteras i avsnitt 16, är utformat på så vis. I avsnitt 13 jämförs en EBIT-baserad avdragsbegränsning med ett fullständigt avskaffande av avdragsrätten.

För att tillämpa de ovan föreslagna reglerna om avdragsbegränsning måste finansnettot räknas fram, både om det är positivt och om det är negativt. Kommittén föreslår därför att både positivt och negativt finansnetto ska definieras för att tillämpningen av de föreslagna reglerna ska underlättas. Finansnettot är skillnaden mellan finansiella intäkter och finansiella kostnader. Om de finansiella intäkterna är större än de finansiella kostnaderna är nettot positivt. Om kostnaderna är större än intäkterna är nettot negativt.

Reglerna om avdragsförbud för negativt finansnetto föreslås även gälla för handelsbolag, se närmare avsnitt 14.6.2. För en juridisk person som är delägare i ett handelsbolag gäller att resultatet från andelen räknas in i den juridiska personens näringsverksamhet (14 kap. 10 § inkomstskattelagen, förkortad IL). Eftersom resultaten från verksamheterna vid beskattningen ses som en enda näringsverksamhet är det enligt kommittén rimligt att finansnettot i

handelsbolaget också ska ingå i den kvittning som görs i den juridiska personen för att fastställa storleken på icke avdragsgilla finansiella kostnader och på de skattepliktiga finansiella intäkterna. Kommittén förslår därför att juridiska personer som direkt eller indirekt, genom ett eller flera svenska handelsbolag, är delägare i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer, vid tillämpningen av avdragsbegränsningen ska räkna in de finansiella intäkter och kostnader som belöper sig på andelen.

En utformning som ger obegränsad rätt till kvittning för finansiella kostnader och intäkter mellan en juridisk person och ett delägt handelsbolag kan dock medföra en viss risk för att reglerna kringgås. Till exempel skulle ett företag med ett negativt finansnetto före beskattningsårets utgång kunna förvärva en andel i ett handelsbolag med ett positivt finansnetto enbart i syfte att kvitta bort det negativa finansnettot. Även den omvända situationen, att företag med positivt finansnetto förvärvar andelar i handelsbolag med negativt finansnetto, skulle kunna förekomma. För att motverka detta föreslår kommittén en regel om att denna kvittning bara får ske om andelen i handelsbolaget har ägts under den juridiska personens hela beskattningsår eller sedan det delägda företaget började bedriva näringsverksamhet av något slag. Dessa förutsättningar motsvarar i princip de förutsättningar som krävs för att uppfylla villkoret om ägande enligt de regler som i dag gäller för att moderföretag och helägt dotterföretag ska få lämna koncernbidrag till varandra med avdragsrätt (35 kap. 3 § 3 IL).

Med hjälp av handelsbolagsandelar med avvikande räkenskapsår är det möjligt att flytta finansnetton mellan beskattningsår. Hur det kan gå till visas enklast med ett exempel.

Exempel utgår från ett aktiebolag med brutet räkenskapsår, som har ett negativt finansnetto år 1 och som vet att det kommer att få ett positivt finansnetto år 2. Då negativt finansnetto inte är avdragsgillt kommer företaget att nekas avdrag för det negativa finansnettot år 1, men beskattas för det positiva finansnettot år 2. Företagets skattemässiga situation beskrivs i tabell 14.1.

Tabell 14.1 Beskattning för ett AB som inte äger HB

År 1

År 2

Finansnetto

-100

+100

Inkomst från HB-andelar

0

0

Skattepliktig vinst

0

100

I syfte att skjuta fram ett negativt finansnetto kan aktiebolaget genomföra följande åtgärder. Företaget startar ett handelsbolag med kalenderåret som räkenskapsår.1Det negativa finansnettot läggs i handelsbolaget. I tabell 14.2 ser vi att handelsbolaget har avvikande räkenskapsår och under detta räkenskapsår har ett negativt finansnetto. Det negativa finansnettot får dras av vid beskattningen i aktiebolaget år 2, trots att hela eller delar av finansnettot uppstått år 1. På så sätt kan negativt finansnetto från år 1 kvittas mot positivt finansnetto år 2.

Tabell 14.2 Beskattning för ett AB som äger HB

År 1

År 2

Finansnetto

0

+100

Finansnetto HB

0

-100

0

Inkomst från HB-andelar

-100

Skattepliktig vinst

0

0

Ett möjligt sätt att undvika denna effekt är att inte tillåta aktiebolag med positivt finansnetto att utnyttja ett negativt finansnetto som är hänförligt till handelsbolagsandelar om handelsbolaget har ett räkenskapsår som avviker från aktiebolagets räkenskapsår.

En fråga är hur ofta det vore intressant att utnyttja möjligheten att använda handelsbolag med avvikande räkenskapsår. Det krävs att finansnettot går från negativt till positivt, eller tvärtom. Företag tenderar att ha antingen positivt eller negativt finansnetto över tid. Trots det bedöms de beskrivna problemen som så pass stora att motverkade regler är befogade. Kommittén föreslår därför att ett

1 Ett handelsbolag som har fysiska personer som delägare måste ha kalenderåret som räkenskapsår. Ett handelsbolag har en fysisk person som till exempelvis kommanditdelägare, måste därför ha kalenderåret som räkenskapsår. Regeln om att alla företag i en koncern ska ha samma räkenskapsår gäller därför inte i detta fall.

ytterligare villkor för ett aktiebolags utnyttjande av ett negativt finansnetto i handelsbolag införs som innebär att det delägda företaget, för att sammanläggning ska få ske, måste ha ett räkenskapsår som sammanfaller med den juridiska personens beskattningsår.

Om samtliga villkor inte är uppfyllda ska således inte finansnettot från andelen räknas in i den juridiska personens finansnetto. Den resultatandel som den juridiska personen ska ta upp till beskattning är då redan justerad för den föreslagna avdragsbegränsningen eftersom den bestämmelsen även ska gälla för handelsbolag.

Förslaget tas in i 24 a kap. 13 och 15 §§ IL.

14.3.2. Utjämning av finansnetton

Som framgår av avsnitt 14.3.1 innebär kommitténs förslag att slopad avdragsrätt för negativt finansnetto. Avdragsbegränsningen görs för varje företag och varje beskattningsår för sig. Detta gäller även för företag som ingår i koncerner eftersom det i svensk skatterätt inte finns någon beskattning på koncernnivå. Hur en verksamhet organiseras ska dock inte styras av skattemässiga överväganden. Som en övergripande princip gäller därför att skattebelastningen för en koncern inte ska vara större eller mindre än om koncernens verksamhet i stället hade bedrivits i ett enda företag. För att avdragsbegränsningen ska bli neutral för koncerner i förhållande till enskilda företag, behövs det kompletterande regler som tillåter utjämning av finansnetton i koncerner.

Utifrån principen om ekonomisk neutralitet bör företag som har samma kostnader och intäkter beskattas lika, oavsett i vilken tidsmässig ordning som kostnader och intäkter infaller. Vilket beskattningsår en kostnad eller intäkt hänförs till ska enligt denna princip inte påverka den sammantagna beskattningen sett över hela perioden. Det finns dock ofta praktiska problem med att tillämpa denna princip. Det får då göras en avvägning mellan ekonomisk neutralitet och enkelhet. För att avdragsbegränsningen ska bli neutral över tid kan det behövas regler som tillåter utjämning av positiva och negativa finansnetton mellan olika år.

Nedan analyseras fördelar och nackdelar med utjämning av positiva och negativa finansnetton, dels inom koncerner, dels mellan år.

Utjämning av finansnetton inom koncerner

Förslag: Ett företag som har ett positivt finansnetto för beskatt-

ningsåret ska upp till det positiva finansnettot få göra avdrag för ett outnyttjat negativt finansnetto hos ett annat företag under vissa förutsättningar. Med företag avses här företag som med avdragsrätt kan lämna koncernbidrag till varandra. Det ska krävas att båda företagen redovisar avdraget öppet i inkomstdeklarationen för ett beskattningsår som har samma deklarationstidpunkt eller som skulle ha haft det om inte något av företagens bokföringsskyldighet upphört.

I en koncern kan vissa företag ha ett negativt finansnetto och andra företag ha ett positivt finansnetto. Om verksamheten hade bedrivits i ett enda företag skulle en kvittning av positiva och negativa finansnetton ske automatiskt. Eftersom ett positivt finansnetto ska tas upp till beskattning är en utjämning av finansnetton nödvändig för att upprätthålla principen om att skattebelastningen för en koncern inte ska vara annorlunda än om koncernens verksamhet i stället hade bedrivits i ett enda företag. Nedan diskuteras olika sätt att utjämna finansnetton inom koncerner.

Dagens koncernbidragssystem är utformat för att jämna ut vinster och förluster mellan olika koncernföretag. En första fråga är därför om dagens koncernbidragssystem kan användas för att åstadkomma den nödvändiga utjämningen av finansnetton. Koncernbidragssystemet är dock inte särskilt väl lämpat för detta. De koncernbidrag som krävs för att utjämna vinster och förluster kan skilja sig från de koncernbidrag som behövs för att jämna ut positiva och negativa finansnetton. Det kan vara så att företag A har ett negativt resultat, men ett positivt finansnetto, medan företag B har ett positivt resultat, men ett negativt finansnetto. I så fall skulle koncernutjämning av vinster och förluster kräva att företag B skickar ett koncernbidrag till företag A. Samtidigt kräver utjämning av positiva och negativa finansnetton att företag A skickar ett koncernbidrag till företag B. Generellt sett krävs det två utjämningsmöjligheter för att åstadkomma två utjämningar.

Det finns olika sätt att möjliggöra en utjämning av finansnetto på koncernnivå. Ett alternativ är att komplettera de nuvarande koncernbidragsreglerna i 35 kap. IL med ett koncernbidrag för finansnetto. Ägarna till en koncern har ett intresse av att utjämna finansiella intäkter och finansiella kostnader mellan olika företag. De finansiella kostnader för vilka avdrag nekas minskar om koncernen för över finansiella intäkter från företag med ett positivt finansnetto till företag med ett negativt finansnetto, samtidigt som det skattepliktiga positiva finansnettot i koncernen minskar. Om nya koncernbidragsregler skulle införas leder detta dock till att de nuvarande koncernbidragsreglerna behöver justeras. Det nuvarande koncernbidragssystemet fungerar enligt kommittén ändamålsenligt och bedöms vara förenligt med EU-rätten, se avsnitt 17. Det kan vara svårt att överblicka vilka konsekvenser större ändringar eller ingrepp i detta system skulle innebära. Kommittén anser därför att införandet av ett nytt koncernbidrag för utjämning av finansnettot inte är ett lämpligt alternativ.

Ett annat alternativ skulle kunna vara att finansnettot räknas ut på koncernnivå genom en sammanräkning av koncernföretagens finansnetton. Då skulle en utjämning ske precis som om verksamheten bedrivits i ett enda företag. Om regler om en sammanräkning av finansnetton införs måste även regler införas för hur skatt och nekade avdrag för finansiella kostnader ska fördelas mellan olika koncernföretag eftersom beskattningen fortfarande ska ske på företagsnivå. Detta skulle komplicera systemet. Om även underlaget för finansieringsavdrag skulle utjämnas genom en sammanräkning på koncernnivå skulle det kunna förenkla beräkningarna av de olika posterna. Av avsnitt 14.4.1 framgår dock att kommittén föreslår en lösning som inte ställer några krav på koncernutjämning av underlaget för finansieringsavdrag. En sammanräkning också av underlagen för finansieringsavdrag är därmed inte aktuell. Sammanfattningsvis bedöms en utjämning av finansnetton på koncernnivå som en onödigt komplicerad lösning.

I stället föreslår kommittén en metod där ett företag med positivt finansnetto under vissa förutsättningar får göra avdrag för ett annat företags negativa finansnetto. Som förutsättning bör gälla att företagen är sådana företag som med avdragsrätt kan lämna koncernbidrag till varandra enligt reglerna i 35 kap. IL. Exempelvis ska båda företagens beskattningsår ha samma deklarationstidpunkt eller skulle ha haft det om inte någon av företagens bokföringsskyldighet upphör, jämför 35 kap. 3 § 2 IL. Eftersom ett positivt

finansnetto ingår i beskattningsunderlaget kan koncernföretagen genom att tillgodoräkna sig ett avdrag på detta sätt minska beskattningsunderlaget i ett koncernföretag som har positivt finansnetto. Det bör inte vara möjligt för ett företag med positivt finansnetto att först låta det positiva finansnettot ingå i underlaget för finansieringsavdrag och sedan göra avdrag för ett annat företags negativa finansnetto för att minska beskattningsunderlaget. Om ett företag väljer att göra avdrag för ett annat företags negativa finansnetto kommer det dock att påverka underlaget för finansieringsavdraget eftersom även ett sådant avdrag utgör en kostnadspost. För att uppnå denna utjämning bör det vara tillräckligt med en skattemässig beräkning av avdragsrätten. Till skillnad från koncernbidragen krävs således ingen värdeöverföring för att utjämna finansnettot.

Eftersom syftet är att koncernen ska beskattas på samma sätt som om verksamheten hade bedrivits i ett enda fristående företag får avdraget hos ett företag med positivt finansnetto högst motsvara det negativa finansnettot som andra koncernföretag inte har dragit av. Ett positivt finansnetto ska emellertid inte kunna bli negativt efter ett sådant tillgodoräknande av avdrag eftersom det skulle öppna upp för kringgåenden. Det skulle kunna ske genom att ett negativt finansnetto skapas i ett tomt företag som sedan sätts i konkurs,2samtidigt som andra koncernföretag skulle kunna dra nytta av ett negativt finansnetto som erhållits från det företag som gått i konkurs. Ett koncernföretag bör därför inte få tillgodogöra sig ett större avdrag än upp till företagets positiva finansnetto. Ovan nämnda villkor påverkar inte neutraliteten mellan verksamhet som bedrivs i koncernform och i ett enda företag.

För att det ska vara enkelt att kontrollera att företagen inte tillgodoräknar sig för stora avdrag anser kommittén att avdraget ska redovisas öppet, i likhet med vad som gäller för rätten till avdrag för koncernbidrag enligt 35 kap. 2 § IL. Det föreslås därför att företag med positivt finansnetto ska redovisa avdraget öppet i sin deklaration. Detta innebär bland annat att det i deklarationen för företaget med positivt finansnetto måste framgå från vilket annat koncernföretag det negativa finansnettot härrör. I koncernföretaget med negativt finansnetto påverkas inte beskattningen av att företaget överlåter ett negativt finansnetto till ett annat

2 Motsvarande problem finns med koncernbidrag, där man i princip skulle kunna minska sin beskattning genom att skicka avdragsgilla koncernbidrag till ett företag som därefter försätts i konkurs. Kravet på värdeöverföring omöjliggör ett sådant förfarande med koncernbidrag.

koncernföretag. Även det företaget ska dock redovisa avdraget öppet genom att i sin deklaration uppge vilka företag som har fått göra avdrag för det negativa finansnettot och med hur mycket.

Kommittén har övervägt om det bör regleras att moderbolaget ska få bestämma i vilken utsträckning och ordning koncernföretagen ska få utnyttja den föreslagna avdragsrätten, exempelvis om förutsättningarna för avdrag inte är uppfyllda på grund av att flera koncernföretag har dragit av samma negativa finansnetto. Då skulle det kunna införas en bestämmelse om att moderbolaget ska bestämma vilket företag som har rätt till avdraget. En sådan bestämmelse anses dock inte nödvändig med den föreslagna koncerndefinitionen som föreskriver ett ägande om mer än 90 procent enligt 35 kap. IL.

Avdragsmöjligheten föreslås gälla för den del av koncernen som är skattskyldig i Sverige. En svensk koncern kommer genom detta avdrag att kunna minska beskattningsunderlaget inom den svenska delen av koncernen med hjälp av svenska dotterföretags negativa finansnetton. För ett svenskt moderföretag kan det då framstå som mindre förmånligt att placera dotterföretag utanför Sverige, vilket skulle kunna innebära en inskränkning av etableringsfriheten som följer av EU-rätten. Om även utländska dotterföretags negativa finansnetton skulle få tillgodoräknas skulle det emellertid innebära att ett svenskt koncernföretag skulle få tillgodogöra sig ett avdrag för kostnader som inte har uppkommit i den svenska verksamheten utan i ett annat land. Detta skulle kunna strida mot den skatterättsliga territorialitetsprincipen.

I målet Futura fann EU-domstolen det godtagbart för medlemsstaterna att ha skatteregler som är utformade i enlighet med denna princip.3 I det målet ansågs källstaten ha rätt att vägra avdrag för kostnader och förluster som uppkommit i bolagets hemstat, eftersom dessa saknade koppling till de inkomster som beskattades i källstaten. I senare avgöranden har domstolen slagit fast att det är ett legitimt syfte att mot bakgrund av denna princip säkerställa fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna så att värden som upparbetats i en medlemsstat kan beskattas i den staten.4

3 Mål C-250/95 Futura, punkten 22. 4 Se exempelvis mål C-168/01 Bosal Holding, punkten 37, och C-446/03 Marks & Spencer, punkten 45.

Om utländska företags negativa finansnetto skulle få användas för att göra ett avdrag i ett svenskt koncernföretag med positivt finansnetto skulle det även kunna innebära att de finansiella kostnaderna i det utländska dotterföretaget beaktades två gånger, dels genom att minska beskattningsunderlaget i det svenska koncernföretaget, dels genom att ett avdrag för finansiella kostnader skulle kunna göras i det utländska koncernföretaget i enlighet med de utländska reglerna. EU-domstolen har i några avgöranden, som gällde möjligheten att göra avdrag för förluster som hade uppkommit i en annan medlemsstat, kommit fram till att sådana avdrag får vägras om det finns en möjlighet att göra avdrag vid definitiva förluster i det utländska dotterföretaget.5Den nu föreslagna avdragsrätten avser finansiella kostnader och inte slutliga förluster. Någon värdeöverföring motsvarande avdraget ska inte heller ske mellan koncernföretagen. Vad gäller möjligheten till avdrag för slutliga förluster har sådana regler redan införts i Sverige genom reglerna om koncernavdrag.6

Sammanfattningsvis bedömer kommittén att regler om att tillgodogöra sig ett avdrag, så som de har beskrivits ovan, är förenliga med EU-rätten.

Förslaget tas in i 24 a kap. 14 § IL.

Utjämning av finansnetton mellan beskattningsår

Bedömning: Finansnetto som uppstår ett beskattningsår får

inte sparas till senare beskattningsår.

Ett företag kan ha omväxlande positivt och negativt finansnetto. För att skattesystemet ska vara ekonomiskt neutralt ska ett företag med varierande finansnetto betala lika mycket skatt som ett företag med stabilt finansnetto, om de har lika stort sammanlagt finansnetto över ett antal år.

För att åstadkomma neutralitet i detta avseende skulle regler kunna införas som innebär att ett negativt finansnetto kan sparas och kvittas mot ett positivt finansnetto som uppstår senare beskattningsår. På motsvarande sätt skulle även ett positivt

5 Se exempelvis mål C-446/03 Marks & Spencer och C-414/06 Lidl Belgium. 6 I avsnitt 17 redogörs för reglerna om koncernavdrag.

finansnetto kunna få sparas och kvittas mot ett negativt finansnetto senare beskattningsår. Då kan företag som ett beskattningsår har ett positivt finansnetto kvitta det mot ett negativt finansnetto som uppstår under senare år. Eftersom ett positivt finansnetto ingår i den beskattningsbara inkomsten innebär regler som möjliggör att finansnetton får sparas och användas senare år alltid en fördel för företagen.

Om regler för att spara finansnetto införs behövs även särskilda regler för vad som ska hända med sparade netton vid ägarförändringar. I annat fall kan reglerna få oavsedda effekter när ett företag byter ägare. Om exempelvis ett negativt finansnetto får sparas kommer vissa företag som har stora lån med tiden att ackumulera stora sparade negativa finansnetton. Detta skapar incitament att sälja företag med sparade negativa finansnetton till företag som har positivt finansnetto. I praktiken kan det röra sig om företag vars verksamhet har upphört, men där det finns sparade negativa finansnetton kvar från tiden då företaget bedrev verksamhet. Att verksamheten i företaget har upphört kan bero antingen på att verksamheten avvecklats eller att den har överförts till andra företag, exempelvis via underprisöverlåtelser inom den koncern där verksamheten ingår. Det förvärvande företaget kan då tillgodogöra sig de negativa finansnetton som sparats från tidigare år och kvitta dem mot sitt positiva finansnetto. På detta sätt kan nekade avdrag för finansiella kostnader som uppkommit i en helt annan, högbelånad, verksamhet bidra till att sänka den skattepliktiga inkomsten i det förvärvande företaget. Om en möjlighet att spara finansnetton skulle införas är det därför nödvändigt med någon form av spärregler för att förhindra en oönskad tillämpning av reglerna på ovan beskrivet sätt.

Regler som begränsar möjligheten att använda sparade negativa finansnetton efter ägarförändringar kan dock leda till att även affärsmässigt motiverade ägarförändringar omfattas. Skattekostnader som uppstår vid en ägarförändring kan göra att dessa blir skattemässigt missgynnande. Sådana regler riskerar därför att snedvrida ägarmarknaden.

Syftet med regler om att spara finansnetton mellan åren är att öka neutraliteten i skattesystemet. Det är dock inte särskilt vanligt förekommande att företag har varierande positivt och negativt finansnetto mellan åren. Företag tenderar att antingen ha en nettobelåning, och då ha negativt finansnetto, eller en nettoutlåning och positivt finansnetto. I praktiken skulle därför en möjlighet till

framtida kvittning inte få någon större ekonomisk betydelse. Avsaknaden av denna kvittningsmöjlighet skulle därför inte innebära något större avsteg från principen om ekonomisk neutralitet. Då dessa regler skulle behöva kompletteras med någon form av spärregler vid ägarskiften skulle regelverket för rullning av positiva och negativa finansnetton sammantaget bli relativt komplicerat. Sammantaget anser kommittén att regler om att finansnetton ska sparas till senare beskattningsår skulle medföra en ytterligare administrativ börda för företagen och komplicera skattesystemet, samtidigt som det i praktiken inte skulle vara särskilt många företag som skulle erhålla en mer neutral beskattning. Mot bakgrund av detta bör regler om att finansnetton ska få sparas till senare beskattningsår inte införas.

14.4. Finansieringsavdraget

Av den jämförande analys som görs i avsnitt 13 framgår att kommittén förespråkar en modell där den slopade avdragsrätten för bland annat räntor ersätts av ett finansieringsavdrag som baseras på företagets skattemässiga resultat. Beräkningen av finansieringsavdraget ska utgå från ett underlag för finansieringsavdrag. Finansieringsavdraget beräknas som 25 procent av underlaget, om underlaget är positivt. I detta avsnitt redovisar kommittén de överväganden som ligger bakom utformningen. I 14.4.1 redogörs för underlaget för finansieringsavdraget. Därefter följer i avsnitt 14.4.2 en beskrivning av hur finansieringsavdraget räknas fram.

14.4.1. Underlag för finansieringsavdrag

Förslag: Underlaget för finansieringsavdraget beräknas genom

att näringsverksamhetens intäktsposter minskas med kostnadsposterna. Intäktsposterna ska även minskas med positivt finansnetto som belöper sig på andelar i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer om det ingår i den juridiska personens finansnetto.

Avdrag för bland annat räntor ska ersättas med ett finansieringsavdrag, ett schablonavdrag som är kopplat till företagens resultaträkning. Det finns två centrala resultatmått som övervägts och som skulle kunna användas som underlag för beräkningen av finansieringsavdraget. Dessa benämns EBIT och EBITDA och är olika mått för att bedöma ett företags operativa lönsamhet.7

EBIT (rörelseresultatet) står för earnings before interests and taxes (resultatet före finansiella poster och skatter). EBITDA står för earnings before interests, taxes, depreciations and amortizations (resultatet för finansiella poster, skatter samt av- och nedskrivningar). En utgångspunkt för valet mellan EBIT och EBITDA bör vara att skattesystemet ska vara neutralt med avseende på olika typer av investeringar och deras finansiering.8Resultatmåttet EBIT är det som är neutralt i detta avseende.9 Om något av dessa resultatmått ska användas bör ett finansieringsavdrag därför baseras på EBIT.

Ett resultat kan, för exempelvis konjunkturkänsliga företag, vara omväxlande positivt och negativt. Om underlaget för finansieringsavdrag baseras på resultatmåttet EBIT innebär det att underlaget består av det skattemässiga resultatet minskat med finansnettot. För att finansieringsavdraget vid en sådan utformning ska vara lika stort i de fall då underlaget är omväxlande positivt och negativ som i de fall då underlaget är mer lika över åren skulle det krävas att också negativa underlag beaktas på något sätt. Kommittén har övervägt två olika metoder för detta.

Den första metoden innebär att man inför regler för utjämning av underlag för finansieringsavdrag både mellan beskattningsår och inom koncerner. Negativa underlag skulle då sparas till kommande beskattningsår och om ett positivt underlag senare uppstår, vid till exempel en bättre konjunktur, skulle de sparade negativa underlagen räknas av mot de uppkomna positiva underlagen. Regler som utjämnar underlag för finansieringsavdrag inom en koncern syftar till att finansieringsavdraget ska bli lika stort oavsett om en verksamhet bedrivs i en koncern eller i ett fristående företag. En

7 Se Zvi (2007). 8 En närmare beskrivning av resultatmåtten EBIT och EBITDA samt en jämförelse dem emellan finns i avsnitt 16.4.1. 9 Av Södersten (2014) framgår att ett finansieringsavdrag baserat på EBITDA beskattar investeringar i byggnader högre än investeringar i maskiner. Det beror på att avskrivningstakten är snabbare för maskiner än för byggnader. Investeringar som inte får skrivas av, till exempel direkt kostnadsförda investeringar i FoU, beskattas högre än investeringar som får skrivas av.

koncern som har positivt underlag i ett företag och negativt underlag i ett annat företag ska inte få ett större finansieringsavdrag än ett fristående företag som har ett lika stort underlag. Det talar för att det behövs regler om att koncerner måste utjämna positiva och negativa underlag för finansieringsavdrag mellan koncernföretag. Eftersom det är ganska enkelt för en koncern att åstadkomma positiva underlag i vissa dotterföretag och negativa i andra är sådana regler också viktiga för att undvika risken för kringgående. För att vara verkningsfulla kräver sådana regler en koncerndefinition som inte gör det möjligt att lägga negativa underlag i ett företag som inte räknas in i koncernen. Den koncerndefinition som i dag gäller för att företag ska kunna ge koncernbidrag till varandra enligt reglerna i 35 kap. inkomstskattelagen är anpassad till en nivå på ägandet som anses rimlig för att företagen ska få fördelen av att kunna utjämna resultatet med hjälp av koncernbidrag. Som villkor för denna avdragsrätt gäller att ägandet överstiger 90 procent. I de regler som skulle krävas för utjämning av underlag för finansieringsavdrag skulle tillhörighet till en koncern däremot medföra en skyldighet som skulle innebära en nackdel för företaget. Koncerndefinitionen i det här sammanhanget skulle därför behöva vara mer omfattande än i reglerna för koncernbidragsrätt. Vid tillämpningen av kravet på utjämning av underlag för finansieringsavdrag skulle det behövas en betydligt lägre gräns för vid vilken ägarandel reglerna skulle tillämpas. Denna gräns skulle sannolikt behöva ligga någonstans mellan 25 och 50 procent. Vid en så låg gräns för ägande skulle tillämpningen av kravet på utjämning av finansieringsunderlaget i vissa situationer kunna bli mycket omfattande och svårhanterlig. Kommitténs uppfattning är därför att denna metod skulle kräva ett allt för omfattande och komplicerat regelverk.

Den andra metoden som kommittén har övervägt är att påföra ett finansieringstillägg när underlaget för finansieringsavdrag är negativt. Med denna metod uppstår inga incitament att lägga positiva underlag i vissa koncernföretag och negativa underlag i andra. De mycket omfattande och komplicerade regler som följer av en utjämning enligt den första modellen kan därmed undvikas. Denna metod kräver vidare ingen utjämning av finansieringsunderlaget mellan beskattningsår, eftersom skatteeffekten av ett negativt underlag uppstår redan samma år som det negativa underlaget uppstår. Enkelhet talar därför för denna lösning. Det finns dock ett problem med ett finansieringstillägg. Företag med stort positivt finansnetto kan regelmässigt ha negativa underlag för finansierings-

avdrag och positiva skattemässiga resultat. Det rör sig nästan uteslutande om finansiella företag. Dessa företag skulle få ett finansieringstillägg utan att kompenseras genom större finansieringsavdrag i framtiden. Följden blir en icke avsedd högre skattebelastning för dessa företag. Detta skulle möjligen kunna lösas med en särreglering för finansiella företag. Alla särregleringar komplicerar emellertid systemet.

Ett tredje alternativ är att helt frikoppla underlaget för finansieringsavdrag från storleken på företagens finansnetto. Detta uppnås om man frångår avgränsningen till resultatmåttet EBIT och låter hela företagets resultat ingå i underlaget för finansieringsavdrag, det vill säga även ett positivt finansnetto. Då beräknas underlaget för finansieringsavdrag på samma underlag som bolagsskatten. Fördelen med ett sådant underlag är att det är enkelt och att den omotiverade ökade skattebelastningen som ett finansieringstillägg i vissa fall kan medföra skulle kunna undvikas. Samtidigt innebär det en ren skattesänkning för företag med positivt finansnetto om underlaget utgörs av hela resultatet. En sådan skattesänkning är dock möjlig att kompensera på annat sätt.

Mot bakgrund av vad som framkommit ovan gör kommittén bedömningen att alternativet där hela företagets resultat ingår i underlaget för finansieringsavdrag är det som ska föreslås. Det innebär att underlaget för finansieringsavdrag utgörs av näringsverksamhetens hela skattemässiga resultat, med andra ord näringsverksamhetens intäktsposter minskat med kostnadsposterna. Underlaget utgörs av resultatet efter bland annat periodiseringsfonder, koncernbidrag och inrullade underskott. Denna utformning av förslaget får dock en särskild effekt främst på företag i finansiell sektor. Eftersom positivt finansnetto ingår i underlaget för finansieringsavdrag samtidigt som företag med regelmässigt positivt finansnetto inte heller påverkas av avdragsförbudet, är förslaget inte lika väl anpassat för finansiell sektor. Därför kompletteras förslaget med regler om att finansiella företag ska ta upp en schablonintäkt som baseras på deras skulder, se närmare avsnitt 14.8.

Under vissa förutsättningar får en juridisk person i sitt finansnetto räkna in ett finansnetto som belöper sig på ett handelsbolag eller en i utlandet delägarbeskattad juridisk person som det äger andel i, se avsnitt 14.3.1. För att ett finansnetto i dessa fall inte ska beaktas dubbelt vid beräkningen av underlaget för finansieringsavdrag, ska underlaget minskas med ett sådant finansnetto om det är positivt.

Som framgår nedan anser kommittén att det är lämpligt att medge finansieringsavdrag med 25 procent av underlaget. Att medge 25 procent i finansieringsavdrag på hela företagets resultat och sedan beskatta de återstående 75 procenten med 22 procents bolagsskatt är ekonomiskt sett samma sak som att sänka bolagsskattesatsen från 22 till 16,5 procent. Eftersom förslaget innebär en så pass kraftig begränsning av avdragsrätten för räntor och andra finansiella kostnader ser kommittén att det ändå finns en fördel med att ersätta ränteavdragen med ett annat avdrag, nämligen finansieringsavdraget, i stället för att sänka bolagsskattesatsen. Detta manifesterar syftena bakom reformen.

Förslaget om beräkningen av underlaget för finansieringsavdrag tas in i 29 a kap. 2 § IL.

14.4.2. Beräkning av finansieringsavdrag

Förslag: Finansieringsavdrag ska göras med 25 procent av

underlaget för finansieringsavdrag om underlaget är positivt.

Finansieringsavdraget är ett schablonavdrag som föreslås ersätta den slopade avdragsrätt för negativt finansnetto som redovisas i avsnitt 14.3. F inansieringsavdraget ska beräknas som en viss procent av ett underlag för finansieringsavdrag. Som framgår ovan ska underlaget för finansieringsavdraget beräknas genom att näringsverksamhetens intäktsposter minskas med kostnadsposterna och även positivt finansnetto som belöper sig på andelar i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer om det ingår i den juridiska personens finansnetto.

Att koppla finansieringsavdraget till företagets resultat är ett sätt att sänka skatten på avkastningen på en investering. Finansieringsavdraget utgår med samma belopp oavsett om en investering finansieras med eget eller lånat kapital. Avdragsförbudet för negativt finansnetto medför att finansiering med lånat och eget kapital behandlas skattemässigt lika.

Den reform som föreslås bör enligt direktiven sammantaget inte leda till att skattebetalningarna från bolagssektorn ökar. Den ökning av skatteintäkter som staten erhåller till följd av den slopade avdragsrätten för negativt finansnetto bör i sin helhet användas till att finansiera det finansieringsavdrag som föreslås. Utgångspunkten

vid fastställande av storleken på finansieringsavdragets procentsats är att detta ska uppnås. De beräkningar som gjorts visar att så är fallet vid en procentsats på cirka 25. Kommittén föreslår mot bakgrund av detta att finansieringsavdraget ska göras med 25 procent av ett positivt underlag för finansieringsavdrag.

Förslaget tas in i 29 a kap. 3 § IL.

14.5. Definition av finansiella kostnader och finansiella intäkter

I detta avsnitt följer en närmare beskrivning av vad som ingår i de definitioner av termerna finansiellt instrument, finansiella kostnader och finansiella intäkter som kommittén föreslår samt de överväganden som ligger bakom dessa (14.5.2– 14.5.13) . Avsnittet inleds med en redogörelse för behovet av och utgångspunkterna för en definition samt en kort redogörelse för gällande rätt (14.5.1) .

14.5.1. Behovet av en definition

Bedömning: Det bör införas en definition av vad som avses med

de kostnader som inte ska få dras av och av motsvarande intäkter.

I skattelagstiftningen i dag förekommer begreppet ränta. Det saknas däremot en legal definition av begreppet ränta. Utifrån en ekonomisk utgångspunkt är alla betalningar för att anskaffa eller tillföra främmande kapital ränta. En viktig utgångspunkt för definitionen av de kostnader som inte får dras av är därför att den skattemässiga och ekonomiska definitionen av ränta överensstämmer. Om den ekonomiska och den skattemässiga definitionen av ränta skiljer sig åt kan skattskyldiga välja att finansiera sig med transaktioner som ekonomiskt sett innebär att en räntekostnad uppstår, men där kostnaden skattemässigt klassificeras som en fullt ut avdragsgill kostnad i näringsverksamheten.

Att i alla fall tillämpa principen att den skattemässiga och den ekonomiska definitionen av ränta ska överensstämma kan i vissa fall medföra praktiska svårigheter som inte står i proportion till fördelarna med en fullständig tillämpning av denna princip. En kort leverantörskredit innehåller ekonomiskt sett en räntekomponent.

Att skilja ut räntedelen i betalningen skulle dock medföra ett arbete som inte står i proportion till den skattemässiga effekten av att klassificera en del av betalningen som en icke avdragsgill post. Även principen att avstå från att skilja ut räntedelen i betalningar när det arbetet inte står i proportion till de skattemässiga fördelarna med en korrekt definition av ränta har dock sina begränsningar. Med en generell lösning om att leverantörskrediter kortare än en viss löptid aldrig klassificeras som en kredit där en finansieringskomponent ska brytas ut skulle det finnas möjligheter att systematiskt finansiera sin verksamhet med dessa krediter. Ett undantag från huvudregeln, att den ekonomiska och skattemässiga definitionen av ränta ska sammanfalla, kan därför endast göras om undantaget utformas på ett sätt som inte möjliggör omfattande omvandling av kostnader för främmande kapital till andra kostnader i näringsverksamheten.

I vissa fall kan det också vara befogat att låta den skattemässiga definitionen av kostnader för att anskaffa främmande kapital bli något bredare än den ekonomiska definitionen av ränta. Om det i praktiken är svårt att urskilja när en viss typ av transaktion ekonomiskt sett är ränta, kan en lösning vara att alla transaktioner av denna typ skattemässigt betraktas som en kostnad för att anskaffa främmande kapital.

Räntebegreppet i några jämförbara länder

En svensk legaldefinition som så nära som möjligt överensstämmer med ett ”ekonomiskt” räntebegrepp synes även vara i överensstämmelse med några andra europeiska länders skatterättsliga räntebegrepp. Den tyska räntedefinitionen utgår från den ekonomiska definitionen av ränta. Det innebär att den omfattar samtliga kostnader för att låna kapital. Island har inte någon klar räntedefinition, men räknar i sin lagstiftning upp ett antal exempel på vad som ingår i räntebegreppet. Danmark tillämpar ingen legaldefinition av ränta. Räntedefinitionen har utvecklats i praxis. I de danska ränteavdragsbegränsningsreglerna utgår man från nettot av finansiella kostnader. I finansiella kostnader ingår förutom räntor även kapitalvinster och kapitalförluster på låneinstrument. Inte heller

Finland har en legaldefinition av ränta, utan räntedefinitionen har

utvecklats i praxis. De finska ränteavdragsbegränsningsreglerna utgår från lånekostnader. I det ingår inte valutakursvinster och valutakursförluster. De norska ränteavdragsbegränsningsreglerna

utgår från en existerande räntedefinition. I definitionen ingår inte valutakursvinster och valutakursförluster. Valuta- och räntederivat omfattas inte.

Räntebegreppet i Sverige

Vid antagandet att alla betalningar för att anskaffa främmande kapital utifrån en ekonomisk utgångspunkt till sin natur är ränta finns anledning att undersöka om termen ”ränta” där den i dag förekommer i lagstiftningen, avspeglar det förhållandet.

I skatterätten behandlas de skattepliktiga intäkterna i inkomstslaget näringsverksamhet i 15 kap. 1 § IL. Där anges att ersättningar för varor, tjänster och inventarier, avkastning av tillgångar, kapitalvinster samt alla andra inkomster i näringsverksamheten ska tas upp som intäkt.

Avdragsrätt för ränteutgifter behandlas i 16 kap. 1 § IL. Därav följer att kostnader för intäkters förvärvande och bibehållande är avdragsgilla i näringsverksamhet. Ränteutgifter, och kapitalförluster, är avdragsgilla i näringsverksamhet även om de inte utgör kostnader för intäkters förvärvande och bibehållande.10

På intäktssidan är således rubriceringen av en intäkt som ränteintäkt eller annan intäkt oväsentlig för att avgöra om den är skattepliktig eller inte så länge den influtit i näringsverksamheten. På kostnadssidan kan det däremot ha betydelse om en kostnad är en räntekostnad eller annan kostnad då räntekostnader är fullt ut avdragsgilla, oavsett om de är nödvändiga för att generera intäkter i verksamheten eller inte.

Någon närmare definition av begreppet ränta finns inte i inkomstskattelagen. Även i civilrättslig lagstiftning saknas en särskild definition av ränta.11Definitionen kan då styras av vad som framgår av normalt språkbruk eller om begreppet finns i annan lagstiftning. Vad som i skatterättslig mening utgör ränta har därför till övervägande del fått lösas i praxis med stöd av förarbeten och doktrin.

10 Se avsnitt 11 för en fördjupad genomgång av gällande rätt. 11 I räntelagen (1975:635), som är dispositiv, saknas en egen definition av termen ränta.

Doktrin och praxis

I juridisk doktrin talar man om två utgångspunkter för räntebegreppet, det formella och det realekonomiska. Med ett formellt räntebegrepp avses med ränta det som parterna avtalar ska vara ränta. Med ett realekonomiskt räntebegrepp avses all ersättning från gäldenären till borgenären för krediten.12I Realbeskattningsutredningens slutbetänkande fördes fram att ett renodlat ekonomiskt synsätt inte accepterats i praxis.13I Kapitalvinstkommitténs slutbetänkande anfördes att av rättspraxis framgår att räntebegreppet är strikt formellt.14Praxis har emellertid utvecklats sedan dess och i ett flertal fall har det bedömts hur förutsebar respektive inte förutsebar avkastning på fordringsrätter ska klassificeras skatterättsligt.

Förutsebar avkastning är sådan avkastning som kan beräknas på grundval av låneavtalet, kredittiden samt kreditbeloppet. Förutsebar avkastning har i praxis ansetts vara ränta. Icke förutsebar avkastning på fordringsrätter har i flertalet avgöranden skatterättsligt klassificerats som kapitalvinster. När det varit fråga om fordringsrätter utgivna med kapitalrabatt har däremot avkastningen inte delats upp i förutsebar avkastning, ränta, och icke förutsebar avkastning. Hela beloppet har behandlats som en ränta, både vid inlösen och vid avyttring under löptiden.

Även reciprocitetsfrågor har bedömts i praxis. Det som hos gäldenären klassificeras som ränta bör ur ett ekonomisk-teoretiskt perspektiv klassificeras som ränta även hos borgenären. Högsta förvaltningsdomstolen har när det gäller fordringsrätter utgivna med kapitalrabatt dock avvikit från en absolut reciprok tillämpning.15 Vid en sammanfattande bedömning av rättsläget framstår det som att begreppet ränta i praxis närmat sig ett realekonomiskt synsätt.

12 Se Mutén (1959) s. 110 ff. Mutén menade även att det skatterättsliga räntebegreppet i praxis fram till 1959 var formellt. 13SOU 1982:1 s. 141. 14SOU 1986:37 s. 64. Analysen av rättsläget avser tid före skattereformen. 15 Se målen RÅ 1943 ref. 19 och RÅ 1943 Fi 379, RÅ 1982 Aa 152, RÅ 1988 ref. 2, RÅ 1994 ref. 19, RÅ 1995 ref. 71 I och II, RÅ 1997 ref. 44 samt RÅ 2001 ref. 21. I Dahlberg (2011), kap. 11, lämnas en redogörelse och analys av praxis rörande gränsdragningen mellan ränta och kapitalvinst på fordringsrätter.

Slutsatser

Med utgångspunkten att de kostnader som ska träffas av ett avdragsförbud bör omfatta alla kostnader för anskaffande av främmande kapital men även kostnader som är helt ekvivalenta med sådana kostnader, kan inte begreppet ränta såsom det utvecklats i skatterättslig praxis användas som ett samlande begrepp för de icke avdragsgilla kostnaderna.

Till exempel behandlas förluster och vinster på kupongobligationer som beror på ändrade marknadsräntor enligt praxis i dag som kapitalförluster och kapitalvinster. Även sådana förluster bör omfattas av definitionen av icke avdragsgilla kostnader. Kommittén anser vidare att avdragsförbudet även måste innefatta förluster vid avyttring av delägarrätter. Det motiveras av att det övergripande syftet med reformen är att minska den skattemässiga olikbehandlingen mellan eget och lånat kapital. Ur ett neutralitetsperspektiv bör därför även förluster på delägarrätter behandlas som finansiella kostnader. Det kan även motiveras av att inte öppna för kringgående av reglerna. Även praktiska skäl talar för att förluster på delägarrätter bör behandlas på samma sätt som förluster på fordringsrätter.

Vid förluster på eller nedskrivning av instrument där avkastningen består av avkastning från fordringsrätter och delägarrätter, som till exempel är fallet vid investeringsfonder som investerar i delägarrätter och fordringsrätter, skulle en uppdelning i kostnader som inte får dras av och fullt ut avdragsgilla kostnader komplicera systemet avsevärt.

Även förluster på olika former av terminer och optioner bör omfattas av definitionen av icke avdragsgilla kostnader. Det föreslås ske genom att nya skatterättsliga begrepp införs. Finansiella instrument, finansiella kostnader och finansiella intäkter samt finansnetto. Begreppen finns inom redovisningsnormeringen vilket innebär att de skatterättsliga betydelserna i stort kommer att överensstämma med de redovisningsmässiga. Det innebär att reglerna blir avsevärt enklare att tillämpa och förstå.

14.5.2. Finansiellt instrument

Förslag: En enhetlig definition införs av de instrument där

kostnader och intäkter samt förluster och vinster hänförliga till instrumenten utgör finansiella kostnader och intäkter. Sådana instrument benämns finansiellt instrument. Begreppet finansiellt instrument ges en skattemässig betydelse som överensstämmer med den som finns i redovisningssammanhang.

Med finansiellt instrument avses inte andelar i skalbolag eller andelar i så kallade byggmästarsmittade företag.

Terminer och optioner utgör finansiella instrument endast om de är hänförliga till andra kostnader än fullt ut avdragsgilla kostnader eller andra intäkter än finansiella intäkter i näringsverksamheten.

Finansiella instrument är ett av de centrala tillgångsslagen vars förluster och motsvarande vinster ska ingå i definitionen av finansiella kostnader och intäkter och därmed omfattas av bestämmelserna om avdragsförbud för negativt finansnetto.

Kommittén föreslår att finansiellt instrument definieras genom en hänvisning till bestämmelsen i 4 kap.14 a och 14 c §§årsredovisningslagen (1995:1554), förkortad ÅRL.

I inkomstskattelagen saknas i dag en övergripande term av avgränsande art för finansiella tillgångar och förpliktelser. I stället används termer som tillgångar, fordringsrätter, delägarrätter eller värdepapper. I den numera upphävda lag (1947:576) om statlig inkomstskatt, förkortad SIL, användes termen finansiellt instrument i ett antal bestämmelser. Vid införandet av inkomstskattelagen, utmönstrades begreppet finansiellt instrument då det ansågs oklart om begreppet var utvidgande eller inskränkande.16

Genom att låta definitionen i stället ansluta till årsredovisningslagen på samma sätt som i 17 kap. IL kommer den skatterättsliga definitionen av finansiella instrument i inkomstskattelagen att överensstämma med den redovisningsmässiga definitionen.

I redovisningsnormeringen17 anges att ett finansiellt instrument är varje form av avtal som ger upphov till en finansiell tillgång hos en part och en finansiell skuld eller ett egetkapitalinstrument hos en

16 I 17 kap. 19 och 19 a §§ samt 20–20 c §§ IL återfinns begreppet finansiellt instrument. Med finansiellt instrument i bestämmelserna menas detsamma som i 4 kap. 14 a och c §§ i ÅRL. 17 Se BFNAR 2012:1.

annan part. Det innebär en mycket vid definition som kommer att träffa samtliga skuld- och fordringsinstrument såväl som samtliga egenkapitalinstrument och olika former av termins- eller optionsinstrument. Det har den fördelen att i takt med att nya former av finansiella instrument utformas och introduceras så kommer de att omfattas av bestämmelsen utan behov av ytterligare åtgärder från lagstiftaren i annat fall än om det finansiella instrumentet ska undantas från definitionen. De finansiella instrument som omfattas av bestämmelsen i 24 a kap. 3 § IL kommer därför i stort att överensstämma med de redovisningsmässiga klassificeringarna.

Från definitionen av finansiellt instrument undantas andelar i skalbolag enligt bestämmelserna i 25 a kap. 9 § IL och andelar i så kallade byggmästarsmittade företag enligt bestämmelsen i 27 kap. 6 § IL. Det första undantaget är för delägarrätter hänförliga till skalbolag och det andra gäller så kallade byggmästarsmittade andelar. Skälen till undantagen är följande. Om inte en delägarrätt i ett skalbolag undantas från definitionen så skulle det kunna innebära att finansiella kostnader får dras av mot en skattepliktig vinst från en skalbolagsavyttring. En sådan ordning skulle motverka syftet med avdragsförbudet för negativt finansnetto. Det skulle även motverka syftet med skalbolagsbeskattningen. Skalbolagsbeskattningen är en bruttobeskattning av ersättningen vid avyttring av näringsbetingade andelar för att motverka transaktioner i skatteundandragande syfte. Det bedöms därför inte vara lämpligt att finansiella kostnader ska få dras av mot sådana vinster. När det gäller andelar i de så kallade byggmästarsmittade företagen bygger bestämmelsen i 27 kap. 6 § IL på tanken att i annat fall skulle den som bedriver till exempel byggnadsrörelse kunna föra över alla färdigbyggda fastigheter till ett helägt fastighetsförvaltande aktiebolag som avyttras till en lägre beskattning än om fastigheterna avyttras direkt. För att omfattas av bestämmelsen måste fastigheterna utgöra skattemässiga kapitaltillgångar i ägarföretaget. Andelarna ses således som ett substitut till ett direkt ägande av fastigheten. En fastighet utgör inte ett finansiellt instrument. Det faller sig således naturligt att från definitionen av finansiella instrument undanta andelar i fastighetsförvaltande företag som träffas av bestämmelsen i 27 kap. 6 § IL.

Med finansiellt instrument avses även terminer och optioner. I 44 kap. 11 § IL anges att med termin avses ett avtal lämpat för

allmän omsättning om framtida förvärv av tillgångar.18 För andra slags värdepapper saknas i dag legala krav på att de ska vara lämpade för omsättning, eller utgivna för att omsättas, varför till exempel aktier i fåmansaktiebolag eller enkla skuldebrev utgör värdepapper.19

Med begreppet finansiellt instrument i 24 a kap 3 § IL avses samtliga termins- och optionsavtal som redovisningsmässigt klassificeras som finansiella instrument. Det innebär att om ett avtal inte kan klassificeras som ett terminsavtal enligt bestämmelsen i 44 kap. 11 § IL så påverkar det endast tidpunkten för beskattningen av betalningsströmmar hänförligt till avtalet. Om ett terminsavtal inte är avsett för omsättning innebär det att det kommer att klassificeras som ett finansiellt instrument enligt bestämmelsen i 24 a kap. 3 § IL men att beskattningen av avtalet följer bokföringsmässiga grunder.20Om ett terminsavtal är utgivet för att kunna omsättas utgör det ett finansiellt instrument enligt 24 a kap 3 § IL såväl som ett terminsavtal enligt 44 kap. 11 § IL. Om terminen är en kapitaltillgång är beskattningstidpunkten det beskattningsår avtalet löper ut.21 Om avtalen i stället utgör lagertillgångar beskattas de alltid enligt bokföringsmässiga grunder.

Från definitionen av finansiellt instrument undantas terminer och optioner som syftar till att säkra poster i näringsverksamheten som är fullt ut avdragsgilla, det vill säga andra poster än finansiella kostnader, eller utgör andra intäkter än finansiella intäkter.

Det innebär att om ett tillverkande företag köper insatsvaror på termin så kommer terminsavtalet inte att klassificeras som ett finansiellt instrument enligt bestämmelsen i 24 a kap. 3 § IL då terminsavtalet är hänförligt till fullt ut avdragsgilla kostnader i näringsverksamheten. Om företaget däremot ingår terminsavtal där de underliggande tillgångarna inte köps eller säljs kommer terminen hos det företaget att klassificeras som ett finansiellt instrument. Det innebär att om samma tillverkande företag till exempel köper och säljer vete på termin utan att avsluta avtalen

18 I Högsta förvaltningsdomstolens dom nr. 4220-2002, meddelad 2004-11-22, överklagat förhandsbesked från 2002-06-14 dnr. 92-01/D F 2002:5:8 fråga 7a–d, ansågs ett som hedgeavtal benämnt avtal mellan ett moderbolag och dotterbolag i en koncern inte utgöra ett värdepapper. 19 I RÅ 2004 ref. 142 prövades om ett enkelt skuldebrev kunde utgöra ett finansiellt instrument i SIL:s mening. 20 Se 14 kap. 2 § IL. 21 Se bland annat RÅ 2007 ref. 3 och RÅ 2001 not. 160 angående beskattning av terminsavtal.

med faktisk leverans av vete så kommer utfallet av terminsaffärerna att klassificeras som finansiella poster.

Det innebär vidare att terminer eller optioner som utgör lagertillgångar normalt alltid klassificeras som finansiella instrument.

Förslaget tas i in i 24 a kap. 3 § IL.

14.5.3. Kostnader som inte får dras av definieras som finansiella kostnader

Förslag: En enhetlig definition av de kostnader som inte får dras av

annat än mot motsvarande intäkter införs. Till sådana kostnader ska räknas förutom direkta kostnader för att anskaffa främmande kapital även ett antal andra kostnader, till exempel kostnad för borgen, valutakursförluster samt förlust vid avyttring och nedskrivning av finansiella instrument.

Kommittén föreslår att termen finansiella kostnader används för att definiera de kostnader som inte får dras av mot annat än motsvarande intäkter. Dessa intäkter benämns finansiella intäkter för vilka en definition föreslås i avsnitt 14.5.13.

De kostnader som ska omfattas av avdragsförbudet knyts i huvudsak till vad som realekonomiskt utgör en ränta. Det omfattar således inte kostnader för anskaffande av eget kapital med undantag för vissa utdelningar som är skattemässigt avdragsgilla. Utdelningar i övrigt är inte kostnader och på den grunden är de redan nu inte avdragsgilla.

Grundprincipen är att det begrepp som används ska inrymma den ekonomiska definitionen av ränta. Av praktiska skäl kan denna princip ibland behöva frångås. Detta innebär att vissa betalningar som ekonomiskt sett utgör ränta, eller innehåller en räntekomponent, ändå inte betraktas som en finansiell kostnad. I andra fall kan en betalning som ekonomiskt sett inte utgör ränta, eller innehåller en komponent som inte är att betrakta som ränta, ändå betraktas som en finansiell kostnad.

En annan ordning skulle öka risken för att betalningar som ekonomiskt är en ränta inte omfattas av avdragsförbudet. Kommittén föreslår därför att termen finansiella kostnader används för att beteckna de kostnader som omfattas av avdragsförbudet. Termen finns redan inom redovisningen där den motsvaras av kostnader hänförliga till finansiella tillgångar såsom ränta, utdelning, förlust

vid avyttring av finansiella tillgångar och så vidare. Det förefaller således praktiskt att vid beskattningen använda termen då i de flesta fall de kostnader som avses i detta sammanhang utgörs av det som inom redovisningsnormeringen är finansiella kostnader. Den skatterättliga termen finansiella kostnader som här föreslås kommer således i huvudsak att ha samma betydelse som den har inom redovisningen, men med de avgränsningar som följer av i 24 a kap. 4 § IL.

Med finansiella kostnader i bestämmelsen avses direkta eller indirekta kostnader för krediter, bland annat räntor och borgens- och garantiprovisioner men också förluster på finansiella instrument såsom fordringsrätter, delägarrätter och olika former av derivat. Även kostnad för att säga upp ett lån, s.k. ränteskillnadsersättning omfattas. För företag som med nuvarande regler har ett negativt finansnetto22 blir det därmed förmånligt att få så lite som möjligt av kostnaderna klassificerade som andra kostnader än finansiella kostnader eftersom kostnaderna då inte omfattas av avdragsförbudet. Vidare får alla företag som har ett negativt finansnetto incitament att få intäkter klassificerade som finansiella intäkter i syfte att kvitta dem mot finansiella kostnader.

I och med att vissa kostnader bara kommer att få dras av mot vissa intäkter är det viktigt att definiera vad det är som omfattas av begränsningen. Det är viktigt av två skäl. Det bör inte vara möjligt att genom att ändra rättslig rubricering omklassificera kostnader och intäkter. För företag som har finansiella kostnader för vilka avdrag nekas innebär ökade finansiella intäkter att dessa intäkter blir skattefria, så länge som de finansiella intäkterna är lägre än de finansiella kostnaderna. Av legitimitetsskäl måste det även ställas höga krav på att lagstiftningen ska vara klar och lättillämpad.

Begreppen finansiella kostnader och finansiella intäkter bör vara så pass breda att riskerna för omklassificering av kostnader och intäkter i största möjliga mån minimeras. Överensstämmelsen med redovisningen bör avsevärt underlätta tillämpningen för de flesta företag.

De närmare skatterättsliga definitionerna samt de avvägningar som ligger bakom redogörs för i de följande avsnitten.

22 Med finansnetto menas här den betydelse begreppet har enligt de föreslagna reglerna.

14.5.4. Ränta och andra kostnader som utgör kostnad för en kredit

Förslag: Ränta och andra direkta eller indirekta kostnader för en

kredit ska omfattas av begreppet finansiell kostnad.

Med kostnad för kredit avses samtliga kostnader för att erhålla finansiering oavsett hur betalningsvillkoren rubricerats i det enskilda fallet eller hur de faktiska betalningsströmmarna går.

Genom att begreppet finansiella kostnader inkluderar ränta och andra direkta eller indirekta kostnader för en kredit kommer man nära den ekonomiska definitionen av ränta. Det har fördelen att betalningar som ekonomiskt sett är lika, eller likartade, beskattas lika. Skattesystemet blir då inte snedvridande. Om likartade betalningar beskattas lika minskar också risken för att regelverket ska kunna kringgås eller missbrukas. Det är många olika kostnader som kan komma att sorteras in som ränta och andra direkta och indirekta kostnader för en kredit. I det följande beskrivs ett antal sådana kostnader särskilt.

Dold räntekompensation

En kredit kan utgöras av annat än rena penninglån. En kredit kan därför till exempel föreligga om ett längre anstånd erhålls med betalning för en vara eller tjänst. Med kostnad för kredit avses även olika former av dolda ”kompensationer” och andra kostnader som kan uppstå vid köp och försäljning av varor och tjänster oavsett om de uttryckligen rubricerats som annan ersättning än ränta eller om de, utan sådan rubricering, ingår som en komponent i ett avtal och reellt sett utgör en kostnad för att erhålla kredit. Följande enkla situation kan tjäna som exempel.

En tillgång har ett värde om 200 000 kronor och en köpare vill lånefinansiera förvärvet till 100 procent. Förvärvaren kan låna 200 000 kronor av en extern finansiär eller av säljaren och betala en marknadsmässig ränta. Om förvärvaren i stället vill låna utan att formellt betala någon ränta kan han köpa tillgången för mer än dess värde – exempelvis 210 000 kronor – och får betalningsvillkor som innebär att detta belopp inte ska betalas omedelbart utan någon gång i framtiden.

Enligt BFNAR 2012:1 kommer transaktionen att redovisas utifrån sin ekonomiska innebörd och inte sin form. Det innebär att säljaren redovisar en försäljningsintäkt på 200 000 kronor samt ränteintäkter på 10 000 kronor. För köparen gäller det motsatta förhållandet. För företag som tillämpar BFNAR 2012:1 kommer således redovisat resultat att innehålla en räntekostnad. Den redovisningsmässiga klassificeringen av ränta och anskaffningsvärde respektive ränta och försäljningsintäkt kommer att överstämma med klassificeringen vid beskattningen.

Om samma avtal slutits av ett företag som tillämpar BFNAR 2006:1 eller BFNAR 2008:1 måste en justering ske av det redovisningsmässiga resultatet då finansieringskomponenten vid beskattningen ska behandlas som en finansiell kostnad.

Valutakursförluster

Kostnader som beror på valutakursförändringar på finansiella instrument föreslås också utgöra en finansiell kostnad. Det saknas skäl att vid beskattningen behandla växelkursförluster på placeringar i olika valutor på annat sätt än andra finansiella kostnader. Att så bör vara fallet motiveras även av det samband som brukar benämnas kurssäkrad ränteparitet (covered interest parity). Enligt det sambandet bör följande förhållande föreligga mellan två länders ränta och växelkurser. Om det är möjligt att låna i land A till en viss procents ränta och placera medlen i land B till en annan procents ränta så bör skillnaden mellan avistakursen och terminskursen på land A:s valuta uppgå till mellanskillnaden av räntan. Följande förenklade exempel avser att beskriva sambandet.

Företag B har tagit ett lån i euro som löper på sex månader till en ränta om två procent. Lånet placeras i kronor till en avkastning om fyra procent. För att försäkra sig mot risken att växelkursen i euro stiger så väljer företag B att köpa euro på termin sex månader. Terminskursen på en euro bör i det läget vara cirka två procent högre än avistakursen. Den vinst som uppstår på grund av skillnaden i räntor mellan två marknader uppvägs av växelkursskillnaderna mellan de olika valutorna samtidigt som terminsavtalet ger skydd mot en kursuppgång i euro. Utifrån kurssäkrad ränteparitet är en placering i kronor likvärdig med en placering i euro. Om sambandet inte håller, finns det möjlighet att göra en riskfri vinst, ett så kallat arbitrage. Man kan därför vara relativt säker på att sambandet

håller, om det inte finns några hinder mot att göra ett arbitrage, till exempel i form av valutaregleringar.

Det beskrivna sambandet talar starkt för att det saknas skäl att vid beskattningen undanta skillnader i växelkurser mellan olika valutor då de till stor del består av skillnader i marknadsräntor på olika marknader.23 Se nedan angående terminer och optioner som har samband med andra kostnader och intäkter än finansiella. Nedan lämnas även en samlad EU-rättslig bedömning.

Kostnader med räntepåverkande effekt

Även andra utgifter för att anskaffa främmande kapital än rena ränteutgifter kan ekonomiskt sett vara helt ekvivalenta med ränteutgifter eller ha en sådan räntepåverkande effekt att den ska behandlas som direkt eller indirekt kostnad för en kredit och därmed som en finansiell kostnad. Sådana kostnader är till exempel kostnad för borgen. Det kan även röra sig om olika slag av avgifter eller uppläggningskostnader i samband med att främmande kapital anskaffas. Även om den faktiska betalningsmottagaren inte är samma part än den som tillhandahåller lånet, som torde vara fallet då säkerhet i form av borgen lämnas, ska kostnaden om den har ett direkt eller indirekt samband med lånet utgöra en finansiell kostnad. Det avgörande är karaktären på kostnaden.

14.5.5. Förlust vid avyttring och nedskrivning av finansiella instrument

Förslag: Förlust och nedskrivning på finansiella instrument ska

omfattas av begreppet finansiell kostnad med undantag för förluster på vissa fordringar. Som en konsekvens av bestämmelsen föreslås att den s.k. aktiefållan avskaffas samt att motsvarande bestämmelse om en aktiefålla i handelsbolag ändras i sin lydelse på så sätt att finansiella instrument undantas från bestämmelsen.

23 Sambandet torde i vart fall gälla på oreglerade eller i stort sett oreglerade kapitalmarknader, vilket är det vanliga nu för tiden.

Som angetts ovan i avsnitt 14.5.2 föreslås i 24 a kap. 3 § IL en definition av termen finansiellt instrument. Termen faller tillbaka på den redovisningsmässiga betydelsen med de närmare avgränsningar som anges i bestämmelsen. När det i det följande talas om förlust på finansiella instrument är det således i denna inskränkta betydelse. Förluster på de uppräknade tillgångarna ska utgöra finansiella kostnader oavsett om de är lager- eller kapitaltillgångar hos den skattskyldige. Genom att använda termen ”förlust” kommer en förlust uppstår när att ett finansiellt instrument som är lagertillgång avyttras att utgöra en finansiell kostnad. Det gäller även om samma finansiella instrument avyttras av ett företag där det finansiella instrumentet utgör en skattemässig kapitaltillgång.

Nedan följer en beskrivning av vilka finansiella instrument som åsyftas i denna bestämmelse samt motivering till varför förlust vid avyttring, eller för de fall instrumentet utgör en lagertillgång även en nedskrivning, bör omfattas av avdragsförbudet för negativt finansnetto.

Fordringsrätter

Inte bara kostnader som har samband med att ett företag anskaffar finansiering i form av främmande kapital omfattas av reglerna om avdragsbegränsning. Även förluster på fordringsrätter samt termins- och optionsavtal utställda i såväl ränta som räntebärande instrument ska omfattas av begreppet finansiella kostnader.

När det gäller realiserade värdeförändringar på fordringsrätter saknas skäl att inte behandla en förlust vid inlösen av en räntebärande fordran som en finansiell kostnad. Anta att en fordringsrätt emitterats till fem procents ränta. Om marknadsräntorna sjunker kommer marknadsvärdet på fordran att stiga. En förvärvare av fordran kommer att betala mer än nominellt värde på fordran. Den förlust som uppkommer vid inlösen av fordringsrätten beror på att marknadsräntorna sjunkit mellan emissionstillfället och förvärvet av fordringsrätten. Förlusten skulle lika gärna kunna uttryckas som att den totala avkastningen på placeringen till exempel är tre procent och inte den nominella räntan om fem procent. Som påpekats i avsnitt 14.5.1 har man i praxis skilt på den förväntade avkastningen, kupongräntan om fem procent, och icke förväntad värdeförändring på fordringsrätter som löper med utdelningskupong. Icke förväntad värdeförändring har behandlats som kapitalförluster och kapitalvinster på tillgången. Däremot har hela

avkastningen i praxis klassificerats som ränta vid avyttring eller inlösen av fordringsrätter utgivna med kapitalrabatt. Ur ett ekonomiskt perspektiv saknas skäl att skatterättsligt skilja på behandlingen av avkastning på de olika typerna av fordringsrätter. Förluster vid avyttring eller inlösen av fordringsrätter oavsett om det är fråga om fordringsrätter som getts ut med kupongränta eller med kapitalrabatt bör därför behandlas som finansiella kostnader vid beskattningen.

Delägarrätter

Ett företag kan finansiera sig även genom att emittera andra finansiella instrument än rena fordringsrätter som till sin konstruktion ligger nära fordringsrätter. Ett exempel på det är preferensaktier som till sin utformning har mycket gemensamt med lån. En preferensaktie kan till exempel garantera en utdelning på en viss procent och i praktiken ha en viss löptid. Det skulle minska neutraliteten i skattesystemet om utdelning på sådana aktier skattemässigt behandlades annorlunda än ränta på motsvarande lån.

Så kallade eviga förlagslån24 kan många gånger inta en mellanställning mellan eget kapital och fordringsrätter. Vanliga konvertibler är en form av blandinstrument som består av en fordran och en optionsrätt att konvertera fordran till aktier i det emitterande företaget. En konvertibel är en skuld hos utgivaren och en fordran hos innehavaren och den löpande avkastningen behandlas som finansiella kostnader respektive finansiella intäkter. Om innehavaren väljer att avyttra en konvertibel beskattas det i dag som avyttring av en delägarrätt och inte som avyttring av en fordringsrätt.25

I ett mål avgjort av HFD26angav domstolen att redovisningen fick avgöra huruvida en så kallad tvingande konvertibel, rätten att konvertera till aktiekapital låg hos emittenten, skulle behandlas som en skuld eller som eget kapital vid beskattningen.

På de finansiella marknaderna förekommer även en mängd blandinstrument som delvis baseras på aktier och delvis på räntebärande papper. Det kan till exempel röra sig om aktieindexobligationer vars avkastning beror både på ränteläget och på

24 Ett förlagslån utmärks av att rätt till återbetalning är efterställd andra fordringsrätter. 25 Konvertibler definieras som delägarrätter i 48 kap. 2 § IL. 26HFD 2014-02-14 mål nummer 4745-13.

börsutvecklingen eller andra former av finansiella instrument där avkastningen gjorts beroende av till exempel guldpriset tillsammans med en kupongränta beräknad på kreditbeloppet.

Även i andra fall kan det framstå som komplicerande att dela upp en förlust eller avkastning i delar. I till exempel investeringsfonder som investerar i fordrings- och delägarrätter beror en förlust, vinst eller utdelning på en andel i en sådan fond av de aggregerade värdeförändringarna på aktiemarknaden såväl som obligationsmarknaden under innehavstiden.

Ett övergripande syfte med reformen är att minska den skattemässiga olikbehandlingen mellan eget och lånat kapital. Ur ett neutralitetsperspektiv bör således förluster på delägarrätter behandlas som finansiella kostnader. Det kan även motiveras av praktiska skäl. Vid förluster på, eller nedskrivning av, blandinstrument skulle en uppdelning i skattemässiga finansiella kostnader och fullt ut avdragsgilla kostnader avsevärt komplicera systemet.

Två undantag finns i den föreslagna definitionen av finansiellt instrument som avser delägarrätter och andelar, se avsnitt 14.5.2.

Aktiefållan

Som framgår ovan föreslås att förluster på delägarrätter ska omfattas av definitionen av finansiella kostnader, som bara får dras av mot finansiella intäkter. En fråga som uppkommer då är om den så kallade aktiefållan i 48 kap. 26 § och 27 § andra stycket IL fyller samma funktion som tidigare.

I dag är kapitalförluster på delägarrätter som inte är näringsbetingade endast avdragsgilla mot skattepliktiga kapitalvinster på delägarrätter, 48 kap. 26 § IL. Om kapitalförlusten uppstår i ett handelsbolag och andelarna ägs av juridiska personer gäller i stället 48 kap. 27 § andra stycket IL. Före inkomstskattelagens införande fanns bestämmelsen i 2 § 14 mom. SIL. Behovet av en sådan bestämmelse i lagen om statlig inkomstskatt motiverades i prop. 1989/90:2 av att före de lagändringar som genomfördes i och med skattereformen 1989/90 beskattades realisationsvinster och realisationsförluster i en särskild förvärvskälla. Det gällde för såväl fysiska som juridiska personer. Kvittningsrätten för underskott i förvärvskällan realisationsvinster var begränsad. Regeringen ansåg att det var rimligt att likartade regler gällde för båda kategorier skattskyldiga särskilt avseende vinster och förluster på aktier och

andra finansiella instrument. Det motiverades av följande. I SOU 1989:33 föreslogs att aktier skattemässigt skulle redovisas enligt en så kallad portföljmetod. Metoden gick ut på att ett innehav av aktier skulle behandlas som en enhet, en portfölj. Om en enstaka aktie avyttrades ur portföljen skulle ett värde motsvarande den genomsnittliga latenta vinsten för hela portföljen tas upp till beskattning. Remissinstanserna var starkt kritiska till metoden varför regeringen i stället valde att låta anskaffningsvärdena vid kapitalvinstbeskattningen av tillgångar beräknas enligt genomsnittsmetoden.

För att inte skapa skattedrivna incitament att tidigarelägga förluster och vänta med att ta fram vinster så reducerades värdet av kapitalförluster till 70 procent för fysiska personer. I inkomstslaget näringsverksamhet valde man, av samma skäl, att endast tillåta kvittning av kapitalförluster på aktier och aktieanknutna tillgångar, i dag delägarrätter, mot vinster på samma slag av tillgångar. Reglerna har genomgått vissa förändringar sedan de infördes. Enligt den i dag gällande lydelsen i 48 kap. 26 § IL så får kapitalförluster på delägarrätter kvittas endast mot vinster på delägarrätter. Kvittning av förlust får ske mot vinster mellan företag som har samma beskattningsår om koncernbidrag kan lämnas det året. Förluster som inte kunnat utnyttjas får sparas till ett efterföljande år för att kunna utnyttjas mot kapitalvinster på delägarrätter det året. Om aktiefållan skulle upphävas skulle förslaget medföra att kvittningsmöjligheterna för förluster på delägarrätter utökas till att även omfatta bland annat räntor, valutakursvinster, skattepliktiga utdelningar och vinster på fordringsrätter. En realiserad förlust som inte kan kvittas ett visst år kommer att falla bort.

Då en förlust som inte kan utnyttjas ett visst år helt faller bort torde det inte öka incitamenten att tidigarelägga förluster av skatteskäl. Däremot finns incitament, för ett företag med ett positivt finansnetto, som har latenta förluster på delägarrätter att ta fram dessa förluster för att minska sitt positiva finansnetto. Om förlustaktierna omedelbart köps tillbaka innebär det att värdeförändringarna kan utnyttjats för att minska skattekostnaden på positiva finansnetton. Kommittén bedömer att det i nuläget inte är nödvändigt med särskilda regler för att motverka den effekten.

I de fall ett företag har stora latenta vinster kan den utvidgade kvittningsramen även leda till att dessa vinster tas fram och kvittas mot koncerninternt skapade räntekostnader. Kommittén bedömer att det inte utgör tillräckliga skäl att ingripa med någon form av ytterligare begränsning i möjligheterna att dra av koncerninterna räntekostnader.

Terminer och optioner

Termins- och optionsavtal utgör finansiella instrument men i bestämmelsen i 24 a kap. 3 § IL som definierar finansiella instrument i här aktuellt sammanhang undantas vissa slag av termins- och optionsavtal från definitionen av finansiella instrument. Förluster på terminer och optioner som är hänförligt till andra kostnader och intäkter än finansiella utgör inte finansiella kostnader.

Terminer och optioner brukar sammanfattningsvis benämnas derivat. Det beror på att instrumentens värde är härlett från värdeförändringen på en underliggande tillgång, rättighet eller betalningsflöde, jämför engelskans derive. Av praxis framgår att terminer och optioner skattemässigt behandlas som självständiga finansiella instrument.27Som nämnts ovan måste ett terminsavtal för att i dag skattemässigt klassificeras som terminsavtal, vara lämpat för allmän omsättning.28Det behöver dock inte fysiskt handlas på en värdepappersmarknad så länge det är lämpat för sådan handel.29 När det gäller optioner saknas sådana inskränkningar. Någon sådan inskränkning i definitionen av finansiellt instrument finns inte i bestämmelsen i 24 a kap. 3 § IL. Även ett terminsavtal mellan till exempel två företag i en intressegemenskap omfattas av definitionen om avtalet till sin karaktär utgör ett terminsavtal.

För att inte förlust vid avyttring av samtliga slag av terminer och optioner ska träffas av reglerna om avdragsbegränsning för finansiella kostnader är definitionen av finansiellt instrument inskränkt på så sätt att den inte omfattar terminer eller optioner som ingåtts för att säkra betalningsströmmar som avser andra kostnader och intäkter än finansiella i näringsverksamheten. Det är därför viktigt för de

27 Se RÅ 1997 ref. 5 I, RÅ 2007 ref. 3RÅ 2001 not. 160 samt HFD 2010 not. 107. 28 Se 44 kap. 11 § IL. 29 I HFD:s dom nr. 4220-2002, meddelad 2004-11-22, överklagat förhandsbesked från 2002-06-14 dnr 92-01/D F 2002:5:8 fråga 7a–d, ansågs ett som hedgeavtal benämnt avtal mellan ett moderbolag och dotterbolag i en koncern inte utgöra ett värdepapper.

skattskyldiga att särskilja sådana terminer och optioner från övriga terminer och optioner. Redovisningsnormeringen innehåller inga tvingande regler om säkringsredovisning. För att kunna urskilja poster som ska hänföras till finansiella kostnader och intäkter från övriga poster bör det inte vid bedömningen krävas att så kallad säkringsredovisning verkligen genomförts.

Utgångspunkten är att en förlust på en termin eller option som avser finansiella kostnader eller intäkter ska träffas av avdragsbegränsningen. För att en förlust på en termin eller option ska omfattas av undantaget krävs emellertid att den skattskyldige kan göra sannolikt att avtalet avser andra kostnader eller intäkter i näringsverksamheten än finansiella. Syftet med ingående av ett termins- eller optionsavtal ska ha manifesterats vid tidpunkten för avtalets ingående. Som nämnts ovan torde det inte kunna krävas sådan dokumentationsskyldighet som följer av att så kallad säkringsredovisning upprättats. Däremot måste syftet med ett termins- eller optionsavtal kunna utläsas av de anteckningar företaget vidtar vid ingående av avtalet eller förvärvet av terminen eller optionen.30

Det innebär att en förlust på till exempel en valutatermin som avser en betalning för köp av andra varor än finansiella instrument eller en försäljning på export av andra varor än finansiella instrument i näringsverksamheten, fortfarande kommer att vara fullt avdragsgill.

Särskilt om lager av finansiella instrument

Bestämmelsen i 24 a kap. 3 § IL omfattar även finansiella instrument som utgör lagertillgångar. Syftet med bestämmelserna om avdragsförbud för finansiella kostnader som överstiger finansiella intäkter gäller även företag som bedriver handel med värdepapper eller kreditverksamhet. Av avsnittet om fordringsrätter ovan framgår att en realiserad förlust på en fordringsrätt som löper med utdelningskupong ekonomiskt är detsamma som en räntekostnad. Mot denna bakgrund bör posterna behandlas på samma sätt vid beskattningen. Vidare saknas skäl att ha olika definitioner beroende på om en viss tillgång är skattemässig kapitaltillgång eller lagertillgång. Om definitionen inte

30 Av 5 kap. 10 § bokföringslagen (1999:1078) framgår att det föreligger samma anteckningsskyldighet hos den som är bokföringsskyldig för händelser som inte utgör affärshändelser som för händelser som utgör affärshändelser.

omfattade finansiella instrument som utgör lagertillgångar skulle det leda till asymmetrier i systemet. Risken för att bestämmelserna om avdragsförbud för negativt finansnetto kringgås ökar även om till exempel en icke avdragsgill räntekostnad kan omvandlas till en fullt ut avdragsgill förlust vid avyttring av ett finansiellt instrument.

Bestämmelsen i 24 a kap. 3 § IL omfattar därför även finansiella instrument enligt definitionen i 17 kap. 20 § IL.31 Utifrån detta perspektiv bör handel med en viss typ av finansiella instrument inte särskiljas från andra.

Nedskrivning av finansiella instrument

Som en konsekvens av att finansiella instrument som utgör skattemässiga lagertillgångar omfattas av definitionen så måste även andra händelser än avyttring som påverkar det skattemässiga resultatet utgöra finansiella kostnader. Enligt bestämmelsen i 14 kap. 2 § IL ska resultatet i en näringsverksamhet beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Det innebär att det skattemässiga resultatet kommer att påverkas av såväl summan av gjorda köp och försäljningar under året som gjorda nedskrivningar av lagervärdet. Genom att använda termen nedskrivning torde det, för tillämpningen av bestämmelsen, sakna betydelse om lagret upptagits till sitt verkliga värde eller är värderat enligt lägsta värdets princip.

EU-rättsliga överväganden

Eftersom transaktioner i annan valuta än i redovisningsvalutan innebär en gränsöverskridande handling ska beskattningsregler som rör valutakursförluster utformas så att de är förenliga med EU-rätten.

Frågan om avdragsrätt för valutakursförluster i förhållande till EU-rätten har prövats i RÅ 2009 ref. 33. Målet gällde en fysisk person som upptagit ett så kallat valutakorglån. Enligt de i målet prövade bestämmelserna32 var valutakursförluster avdragsgilla till 70 procent medan valutakursvinster var fullt ut skattepliktiga. HFD uttalade att upptagande av lån uttryckt i annan valuta än

31 I 17 kap. 20 § andra stycket IL anges att även finansiella instrument med negativa värden utgör tillgång enligt lagerbestämmelsen i första stycket. 3254 kap. IL.

svenska kronor utgör en gränsöverskridande transaktion och att reduktionen av en valutakursförlust till 70 procent utgör en restriktion av den fria rörligheten för kapital. Den innebär vidare att den ekonomiska risken ökar då en investerare även behöver väga in möjligheten att fullt avdrag för en kursförlust inte kan påräknas. Avdragsbegränsningen innebär därför en restriktion som är förbjuden enligt EU-rätten om den inte kan rättfärdigas. HFD fann att bestämmelsen om att valutakursförluster endast är avdragsgilla till 70 procent inte kunde rättfärdigas. HFD meddelade domen efter att EU-domstolen avgjort en fråga om avdrag för valutakursförluster i målet C-293/06 Deutsche Shell.

Omständigheterna i Deutsche Shell-målet var följande. Deutsche Shell bedrev verksamhet i Italien via ett fast driftställe. Verksamheten finansierades via kapitaltillskott. När dessa tillskott togs hem till Tyskland efter att det fasta driftstället avvecklats och inkråmet avyttrats till en extern part uppstod en kursförlust mellan lämnade tillskott och återhämtat tillskottskapital. I Italien kunde avdrag inte medges för en kursförlust då resultatet hänförligt till det fasta driftstället var uttryckt i lire. Enligt tysk rätt var inkomster från fasta driftställen skattepliktiga i Tyskland men Tyskland hade i dubbelbeskattningsavtal med Italien avsagt sig beskattningsrätten. Enligt intern tysk rätt erhölls inte avdrag för kostnader som inte hade ett direkt samband med skattepliktiga inkomster i Tyskland. Tysk skattedomstol medgav därför inte avdrag för förlusten och ansåg med hänsyn till omständigheterna inte att Deutsche Shell lidit någon verklig ekonomisk skada.

Följande frågor hänsköts till EU-domstolen. Utgör artiklarna 52 och 58 i fördraget hinder för Tyskland att behandla förlusten som en del av resultatet från det fasta driftstället, vars inkomster enligt dubbelbeskattningsavtalet undantas från beskattning i Tyskland, och därigenom inte medge avdrag för förlusten trots att den inte kan beaktas i Italien. Om svaret på frågan är jakande utgör artiklarna 52 och 58 i fördraget hinder mot att endast beakta valutakursförlusten om det finns skattepliktiga inkomster i Tyskland hänförliga till det fasta driftsstället.

Domstolen fann att Tyskland var den stat som hade att beakta förlusten och att artiklarna 52 och 58 utgjorde hinder mot att utesluta avdrag för valutakursförlusten ifråga.

EU-domstolen ansåg även att artiklarna 52 och 58 i fördraget utgör hinder för att en valutakursförlust får dras av som driftskostnad för ett företag som har sitt säte i en medlemsstat bara om

det fasta driftställe som tillhör företaget och är beläget i en annan medlemsstat inte har redovisat någon skattefri vinst.

Av ovanstående domar från HFD och från EU-domstolen bör slutsatsen kunna dras att innehav av poster i annan valuta än den egna redovisningsvalutan utgör en gränsöverskridande handling. Det i sin tur innebär att någon av friheterna, etableringsfriheten i artikel 49 eller kapitalets fria rörlighet i artikel 63, i EUF-fördraget aktualiseras. Om det är fråga om att pröva etableringsfriheten så ska ingen sekundär prövning göras av kapitalets fria rörlighet.33Om den gränsöverskridande handlingen ger upphov till en valutakursförlust ska det prövas om det är fråga om en verklig ekonomisk förlust.

Som påvisas ovan kan valutakursförluster vara ekvivalenta med räntekostnader om till exempel ett lån tas upp i en valuta till X procent ränta och placeras i en annan valuta till Y procent ränta. Då ränteskillnaden kan sägas utgöras av växelkursskillnaden mellan valutorna innebär det att en icke avdragsgill räntekostnad skulle kunna växlas mot en fullt ut avdragsgill växelkursförlust om de båda posterna inte skattemässigt behandlas på samma sätt. Som konstaterats av praxis från såväl EU-domstolen som HFD utgör en valutakursförlust i sig en kostnad som den interna rättsordningen ska beakta. I målet vägrades Deutsche Shell avdrag för kostnader för valutakursförändringar i sin rörelse på grund av att kostnaden var hänförlig till det i Italien bildade fasta driftstället. Förlusten av rätt till avdrag för valutakursförlusten var direkt sammankopplad med den gränsöverskridande aktiviteten där en motsvarande förlust hade varit fullt ut avdragsgill om den uppstått i den tyska delen av verksamheten.

Systematiken med ett avdragsförbud för negativt finansnetto innebär dock inte att valutakursförluster, som till sitt verkningssätt ekonomiskt är ekvivalenta med räntekostnader, vid beskattningen behandlas på annat sätt än finansiella kostnader av annat slag. Själva avdragsbegränsningen för de valutakursförluster som utgör finansiella kostnader saknar därmed samband med den gränsöverskridande handlingen och är i stället avhängigt av en självständig prövning av om förlusten utgör en finansiell kostnad eller inte.

Med hänsyn till utgången av C-293/06 bör ett företag få göra skattemässigt avdrag för valutakursförluster som inte klassificeras

33 Se C-524/04 Thin Cap.

som finansiella kostnader. Vilket redogjorts för ovan innehåller även bestämmelserna undantag för termins- och optionsavtal som är hänförliga till fullt ut avdragsgilla kostnader eller andra intäkter än finansiella intäkter i näringsverksamheten.

Gränsdragningen kan illustreras med följande exempel. AB A äger ett utländskt dotterbolag. AB A tar upp ett lån i euro som investeras i en maskin i dotterföretaget. AB A förvärvar även produkter tillverkade med hjälp av maskinen i dotterföretaget. För att säkra betalningsflödena amortering och ränta på skulden samt köp av varor från dotterföretaget köper AB A valuta på termin. Anta att betalningar för ränta och amorteringar uppgår till 100 under perioden och att varuinköp uppgår till 100. AB A har säkrat betalningar om 100. Anta vidare att valutaterminsavtalet gett upphov till en valutakursförlust om 10. Fråga uppstår då vid deklarationstillfället om valutakursförlusten är hänförlig till säkring av varuinköpen eller till betalning av ränta och amortering på skulden.

Som redogjorts för ovan torde alla värdeförändringar på skulden vara att hänföra till finansiella kostnader. Utifrån teorin om kurssäkrad ränteparitet består växelkursskillnader av motsvarande skillnader i räntenivå mellan olika valutaområden. En valutakursförlust hänförlig till skulden, och till amorteringar av skulden, samt till de räntebetalningar som görs utgör därför finansiella kostnader.

Valutakursförluster hänförliga till varuinköp utgör inte förluster som uppstår som ett led i finansieringen av näringsverksamheten. Valutakursförluster hänförliga till sådana poster ska således anses utgöra kostnader för vilka obegränsat avdrag ska medges.

Fråga är om hela, ingen del, eller viss del av valutakursförlusten utgör en sådan kostnad för vilken obegränsad avdragsrätt föreligger.

En termin utgör enligt praxis ett odelbart självständigt instrument. Hos företag som inte bedriver aktiv handel med värdepapper behandlas terminer skattemässigt som kapitaltillgångar. Det gäller oavsett vad terminen är knutet till. Förluster hänförliga till innehav eller avyttring av samtliga slag av finansiella instrument i form av fordringsrätter eller delägarrätter samt alla former av derivat där de underliggande tillgångarna består av fordringsrätter och delägarrätter utgör finansiella kostnader. En termin eller option kommer primärt i sig självt således att klassificeras som ett finansiellt instrument. Den skattskyldige måste därför göra sannolikt att den förlust som uppstår då ett valutaterminsavtal löpt ut är hänförligt till en obegränsat avdragsgill kostnad eller annan

intäkt än finansiella intäkter i näringsverksamheten. Det som måste påvisas, för att avdragsrätt för en förlust på en valutatermin eller valutaoption ska vara fullt ut avdragsgill, är att den skattskyldige kan göra sannolikt att syftet med avtalet redan när det ingicks var att hänföra det till fullt ut avdragsgilla kostnader, det vill säga andra kostnader än finansiella kostnader, eller andra intäkter i näringsverksamheten än finansiella intäkter.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de avdragsbegränsningar för valutakursförluster som föreslås är utformade på annat sätt och har andra bevekelsegrunder än de avdragsbegränsningar som prövats av EU-domstolen och HFD. Förslagen kan inte anses strida mot EU-rätten såsom den kommit till uttryck i hittillsvarande praxis, men eftersom regler av detta slag inte har prövats går det inte heller att säkert säga hur EU-domstolen skulle bedöma dem, om de kom inför domstolens prövning. I SRN 2013-03-18 (dnr. 119-11/D) hade skatterättsnämnden att ta ställning till om avdrag för en valutakursförlust hänförlig till en avyttring av näringsbetingade andelar på grund av EU-rätten måste medges trots att själva avyttringen enligt bestämmelsen i 25 a kap. 3 § IL utgör en icke skattepliktig transaktion. Sökanden framförde att avdrag för valutakursförlusten, med hänsyn till utslagen i C-293/06 och HFD 2009 ref. 33, inte kunde vägras. Skatterättsnämnden kom fram till att det inte förelåg hinder att tillämpa bestämmelsen i 25 a kap. 3 § IL. Sökanden överklagade förhandsbeskedet till HFD som den 18 december 2013 vilandeförklarat ärendet och sökt förhandsavgörande från EU-domstolen som ännu inte har tagit ställning till frågan. Utgången av målet kan komma att påverka bedömningen om de föreslagna reglerna om avdragsförbud för negativt finansnetto, vari vissa valutakursförluster ingår, strider mot EU-rätten. Rättsläget är således i viss mån osäkert. Kommittén gör ändå bedömningen att det på goda grunder går att argumentera för att de föreslagna reglerna är godtagbara ur ett EU-perspektiv.

14.5.6. Utdelningar som får dras av

Förslag: Sådana utdelningar som får dras av omfattas av begreppet

finansiell kostnad. Det gäller dock inte sådan kooperativ utdelning som motsvaras av rabatt eller pristillägg.

I dag föreligger enligt 39 kap. 14 och 22–24 §§ IL avdragsrätt för utdelning som lämnas av vissa typer av subjekt. De är investmentföretag, kooperativa föreningar, sambruksföreningar, samfälligheter och sparkassor.

Generellt behandlas utdelningar inte som finansiella kostnader. Om en lämnad utdelning för vilken avdragsrätt föreligger skulle behandlas som en fullt ut avdragsgill kostnad skulle det strida mot reformens syfte att behålla eget och lånat kapital neutralt. Det beror på att man skulle vägra avdrag för anskaffning av främmande kapital men medge avdrag för kostnad för eget kapital i vissa fall, föreslår kommittén att sådana utdelningar för vilka avdrag får göras ska behandlas som finansiella kostnader. Det innebär att för företag med negativt finansnetto kommer lämnade utdelningar inte att kunna dras av mot övriga intäkter. De kommer således att träffas av avdragsförbudet för negativt finansnetto.

Kooperativa föreningar kan även lämna vinstutdelning i förhållande till gjorda köp eller försäljningar. Sådan utdelning kan utgå i form av gottgörelse.34 Även annan överskottsutdelning kan utgå i förhållande till gjorda inköp eller försäljningar.35Storleken på utdelningen baseras helt på gjorda köp och försäljningar mellan medlemmen och föreningen. Den får dock inte överstiga utdelningsbara medel i föreningen.36 Noterbart är att gottgörelse redovisas som kostnad i resultaträkningen och minskar därmed i föreningens redovisade resultat. Den har således stora likheter med sedvanliga rabatter och pristillägg som lämnas i omedelbar anslutning till transaktionerna. Den stora skillnaden ligger i att för gottgörelser är inte alla faktorer kända när tjänsten utförs eller leverens sker. Prissättningen är därför preliminär tills föreningens resultat slutligt kan beräknas. Det innebär att pristillägget eller rabatten inte utgår om verksamhetens resultat inte medger detta. På grund av att utdelning i form av rabatt eller pristillägg har ett nära samband med affärsrelationer mellan den

3410 kap. 1 § lag (1987:667) om ekonomiska föreningar. 35 10 kap. 1 § lag om ekonomiska föreningar. 36 10 kap. 2 § lag om ekonomiska föreningar.

kooperativa föreningen och medlemmen, föreslås att kooperativ utdelning som är hänförlig till lämnade rabatter eller till pristillägg inte ska utgöra en finansiell kostnad.

14.5.7. Kostnad för vissa finansiella tjänster

Förslag: Om en kostnad för kredit eller köp eller försäljning av

värdepapper består av en tillhandahållen tjänst är kostnaden en finansiell kostnad endast om tjänsten är en sådan bank- eller finansieringstjänst som är befriad från mervärdesskatt.

Så kallade kringkostnader i form av olika tjänster vid upptagande av lån eller köp och försäljning av värdepapper bör inskränkas till att endast avse så kallade finansiella tjänster och inte kringkostnader av rent administrativ karaktär. Skälet till det är följande.

Avgränsningen till kringkostnader som har ett direkt samband med upptagande av lån och förvärv eller avyttring av värdepapper har sin bakgrund i att även icke-finansiella kringkostnader för externa tjänster ingår i den redovisningsmässiga definitionen av ränta enligt International Financial Reporting Standards, förkortad IFRS, redovisningsföreskrifter. Om en låntagare till exempel anlitar en advokatbyrå för att utforma prospekt vid en emission av företagsobligationer ska denna kostnad periodiseras över lånets löptid och läggas till räntekostnaden i redovisningen. Företagsinterna kostnader av exakt samma slag ska enligt IFRS kostnadsföras omgående. Om man i detta fall i svensk lagstiftning skulle använda samma definitioner som IFRS redovisningsföreskrifter skulle det innebära en olik behandling av i grunden samma slag av kostnad. Avgränsningen av kringkostnader skulle sannolikt även bli mer komplicerad om icke-finansiella kostnader för tjänster i anslutning till upptagande av en kredit eller förvärv eller avyttring av ett värdepapper behandlas som finansiella kostnader.

I syfte att förtydliga avgränsningen anges därför i 24 a kap. 4 § första stycket andra ledet IL att när det gäller kringkostnader vid till exempel upptagande av lån eller köp och försäljning av finansiella instrument så avses med kostnad för kredit enligt första stycket endast kostnader för finansiella tjänster, till exempel courtage, uppläggningskostnader och liknande. En prövning ska således göras om kostnaden, oavsett om den tillhandahålls av ett

sådant finansiellt företag som avses i 3 kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200) eller inte, omfattas av definitionen av bank- eller finansieringstjänst i bestämmelsen. Om den omfattas utgör den också en finansiell kostnad.

14.5.8. Förlust på instrument som anses utgöra substitut till näringsbetingade andelar

Förslag: Förlust vid avyttring av finansiella instrument som

utgör fordringsrätter mot eller rätt till framtida andelar i företag som ingår i en intressegemenskap eller derivat där sådana andelar utgör den underliggande rättigheten, när fordringsrätten eller rätten till andelar eller derivatet gavs ut ska inte behandlas som en finansiell kostnad.

I 25 a kap. 19 § IL räknas ett antal instrument upp för vilket det föreligger ett bruttoavdragsförbud för förluster vid avyttring av dessa. Genom att termen finansiellt instrument i 24 a kap. 3 § IL även kommer att träffa de instrumenten skulle en förlust komma att kunna dras av om ett företag har finansiella intäkter. För att upprätthålla ett bruttoavdragsförbud avseende de instrumenten måste det därför särskilt regleras att förlust vid avyttring av de finansiella instrument som räknas upp i 25 a kap. 19 § IL inte utgör finansiella kostnader.

14.5.9. Avsättningar i balansräkningen

Förslag: Med termen kredit i det här sammanhanget avses inte

en avsättning i räkenskaperna för en framtida förpliktelse, annat än som tryggande av ett pensionslöfte i förening med en kreditförsäkring, statlig eller kommunal borgen eller liknande garanti.

Det är vanligt att företag i sina räkenskaper har rätt att göra avsättningar för framtida förpliktelser av olika slag. Det kan till exempel för ett tillverkande företag röra sig om framtida garantiåtaganden. Även andra former av affärshändelser kan ge upphov till rätt till avsättningar i räkenskaperna. Rätt till avsättning föreligger när det konstateras att det finns en bindande förpliktelse som

företaget har att fullgöra i framtiden. Tidpunkten för fullgörandet och det slutliga beloppet behöver inte vara kända men ska kunna beräknas med viss tillförlitlighet. Avsättningar ska därför nuvärdesberäknas varefter de omvärderas fram till tidpunkten för effektuerande av betalningen. Det innebär att avsättningar under tiden mellan det att de görs och slutligt effektueras innehåller en räntekomponent. Sammantaget innebär det att även avsättningar faller under termen kredit. De flesta avsättningar speglar emellertid endast periodiseringsfrågor och innebär i sig inte en finansiering av näringsverksamheten. För att företagen inte ska behöva avskilja räntekomponenter hänförliga till avsättningar för framtida förpliktelser som gjorts i räkenskaperna föreslås därför att termen kredit i bestämmelserna om finansiella kostnader inte omfattar sådana avsättningar.

En form av avsättningar intar däremot en särställning och det är de avsättningar som får göras i räkenskaperna för att trygga en utfästelse om framtida pension. Om avsättning för framtida pensionsutfästelser görs i balansräkningen måste den tryggas genom tecknande av en kreditförsäkring eller via en kommunal eller statlig borgen eller liknande garanti.

I de fallen pensionsutfästelsen tryggas genom avsättning i räkenskaperna, kombinerat med tecknande av en kreditförsäkring, så görs avsättningen på balansräkningens skuldsida, men den som utfäst pensionen, pensionsgäldenären, behåller rådigheten över de tillgångar som svarar mot avsättningen. De kan således utnyttjas i näringsverksamheten på i stort sett samma sätt som om ett ”vanligt” lån upptagits. Det saknas därför skäl att undanta skulder i balansräkningen hänförliga till pensionsutfästelser som tryggats genom tecknande av en kreditförsäkring eller via statlig eller kommunal borgen som avses i 28 kap. 3 § första stycket andra ledet IL från termen kredit.

14.5.10. Leverantörsskulder

Förslag: Kostnader för krediter på grund av köp av tillgångar eller

tjänster i näringsverksamheten (leverantörsskulder) räknas inte som finansiella kostnader om krediten lämnats på sedvanliga villkor.

För att inte kreditkostnader på försumbara belopp eller avseende korta krediter ska behöva skiljas ut och behandlas som finansiella kostnader föreslås att till finansiella kostnader ska inte räknas kostnader för krediter på grund av köp av tillgångar eller tjänster i näringsverksamheten om krediten lämnats på sedvanliga villkor.

Att fullt ut tillämpa principen att den skattemässiga och den ekonomiska definitionen av finansiella kostnader ska överensstämma kan i vissa fall medföra praktiska svårigheter som inte står i proportion till fördelarna med en fullständig tillämpning av denna princip. En kort leveranskredit innehåller ekonomiskt sett en räntekomponent. Att skilja ut räntedelen i betalningen skulle dock medföra ett arbete som inte står i proportion till den skattemässiga effekten av att klassificera en del av betalningen som en finansiell kostnad. Om krediterna utgör normala leverantörskrediter i den löpande verksamheten saknas normalt skäl att skilja ut kreditkostnaden. Vad som avses med sedvanliga villkor måste bedömas bland annat utifrån bransch och länderspecifika förhållanden.

I SOU 2007:55 finns en genomgång av hur långa betalningstider företag generellt tillämpar i olika länder. Enligt utredaren visar internationella undersökningar att betalningstider för handelstransaktioner mellan företag och mellan företag och offentlig sektor är kortare i Sverige och övriga nordiska länder än i andra europeiska länder.37Enligt dessa undersökningar hamnar de genomsnittliga betalningstiderna i Sverige, inklusive förseningar, på mellan 35 och 42 dagar beroende på undersökning.

Om betalningstiderna avviker från vad som vid en normal bedömning får anses vara vedertagen praxis kan det vara omständigheter som talar för att det är fråga om en kreditgivning. Ett exempel är att långa dröjsmål med betalningen accepteras av leverantören. Företag inom en intressegemenskap måste tillämpa armslängds avstånd vad gäller betalningstider. Här bör en

37SOU 2007:55 s. 120.

bedömningen av vad som är kredit där en finansieringskomponent ska skiljas ut sannolikt vara snävare än vid affärer mellan två sinsemellan helt oberoende parter.

Ett särskilt förhållande att ta hänsyn till är när det är fråga om leverantörskrediter mellan två av varandra oberoende parter där styrkeförhållandena parterna emellan är ojämlika. Det är inte helt ovanligt att betalningstiderna kan avvika, ibland kraftigt, från vad som får anses normalt när större företag köper varor eller tjänster från små eller medelstora företag. En lång betalningstid behöver vid sådana omständigheter inte nödvändigtvis innebära att det är fråga om en överenskommen kreditgivning. Om ett företag regelmässigt tillämpar sena betalningar kan företaget därigenom dock anses finansiera sig. Även om långa betalningstider i sig är vanligt mellan icke jämbördiga parter bör de inte anses som sedvanliga.

Förslaget tas in i 24 a kap. 4 § IL.

14.5.11. Hyra som finansiell kostnad

Ett företag som vill ta en tillgång i anspråk kan hyra den i stället för att köpa den. Det är då uthyraren som står för de finansiella kostnaderna. Dessa kostnader överförs på hyrestagaren i form av hyresbetalningar. Ekonomiskt sett ingår således alltid en finansiell kostnad som en komponent (ibland som den huvudsakliga komponenten) i en hyreskostnad.

I detta avsnitt behandlas i vilka fall den finansiella kostnaden ska skiljas ut från en hyreskostnad, hur det i så fall ska göras och vilka övriga effekter det får för hyrestagaren och uthyrarens beskattning.

Gällande rätt

Med hyra avses ibland s.k. leasing och ibland vanlig hyra. I praktiken är det emellertid fråga om samma sak, nämligen att en part, uthyraren, under begränsad tid mot betalning upplåter en materiell eller immateriell tillgång till en annan part, hyrestagaren. Det saknas särskilda skatterättsliga regler om hyra och leasing. Sådana kostnader och intäkter behandlas i stället enligt de allmänna reglerna. Det finns dock föreskrifter om leasing som gäller för redovisningen. När det gäller hyra av lokal, både för bostads-

ändamål och i näringsverksamhet, finns det regler i 12 kap. jordabalken som inte närmare kommer att beröras här.

Redovisningsmässigt indelas leasingavtal i två typer, finansiell leasing och operationell leasing. Operationell leasing är negativt bestämd, vilket innebär att alla leasingavtal som inte är finansiella är operationella. I praktiken redovisas leasing av lös egendom i juridisk person i princip enbart som operationell leasing. Detta beror på att det krävs full koppling mellan redovisning och beskattning för att få använda räkenskapsenlig avskrivning.38För mindre aktiebolag som redovisar enligt det frivilliga så kallade K2-regelverket är all leasing operationell i redovisningen. Ett operationellt leasingavtal behandlas som en vanlig hyra och alla kostnader fördelas linjärt över leasetiden.

Finansiell leasing förekommer främst i koncernredovisningen för K3-företagen och noterade företag. Med finansiell leasing avses ett leasingförhållande där de ekonomiska risker och fördelar som är förknippade med att äga en tillgång i allt väsentligt överförs från leasegivaren till leasetagaren. Det innebär att ett finansiellt leasingavtal redovisas hos leasetagaren som om denne vore ägare till tillgången. För att redovisningen ska stå i överensstämmelse med den ekonomiska innebörden av transaktionen föreskrivs därför att rättigheter och skyldigheter enligt ett finansiellt leasingavtal ska redovisas som tillgång och skuld i balansräkningen. Den redovisningsmässiga behandlingen blir alltså i princip likvärdig med att leasetagaren köper tillgången och till fullo lånefinansierar köpet.39Eftersom det är leasetagaren som ska redovisa tillgången i sin balansräkning (på grund av att denne har de ekonomiska risker och fördelar som är förknippade med ägandet av objektet) ska inte leasegivaren redovisa objektet som tillgång. I stället ska tillgångarna enligt ett finansiellt leasingavtal redovisas som en fordran. Det belopp som ska redovisas som en fordran är nettoinvesteringen enligt leasingavtalet. Med nettoinvesteringen avses bruttoinvesteringen minskad med ej intjänade finansiella intäkter. Bedömningen av om ett leasingförhållande är finansiellt ska göras med utgångspunkt från avtalets ekonomiska innebörd och inte dess formella utformning.

3818 kap. 14 § IL. 39 Tillgången och skulden tas upp till det lägsta av tillgångens verkliga värde och nuvärdet av minimileasingavgifterna. Så kallade variabla utgifter, serviceutgifter och skatter redovisas som en kostnad när de uppkommer och ska därför inte nuvärdesberäknas.

Om inget särskilt nämns ingår även leasing i begreppet hyra i den följande framställningen.

Huvudregel för när den finansiella kostnaden ska skiljas ut från hyran

Förslag: Vid hyra av en tillgång ska den finansiella kostnaden

skiljas ut från hyreskostnaden. Med den finansiella kostnaden avses det räntebelopp som ingår i hyreskostnaden.

Det huvudsakliga skälet till att dela upp en hyresbetalning i en räntedel och en hyresdel är, som tidigare nämnts, att det ur ekonomisk synvinkel alltid ingår en finansiell kostnad i en hyra. Ekonomiskt sett är det således korrekt att alltid göra en sådan uppdelning.

När rätten till ränteavdrag avskaffas uppstår spänningar mellan ränteutgifter och hyresutgifter och mellan ränteintäkter och hyresintäkter. Huruvida en kostnad eller intäkt klassas som hyra eller ränta spelar enbart roll för företag som har ett negativt finansnetto. För en hyrestagare som har ett negativt finansnetto är det fördelaktigt om den finansiella kostnaden inte skiljs ut från hyreskostnaden. Då kan hela hyreskostnaden dras av. För en uthyrare som har ett negativt finansnetto är det däremot fördelaktigt om den finansiella intäkten skiljs ut från hyresintäkten. Då kan den finansiella intäkten kvittas mot sådana finansiella kostnader som annars inte hade fått dras av. För hyrestagare och uthyrare som har ett positivt finansnetto spelar det ingen roll om en hyra delas upp eller inte.

I ett fall har hyrestagare och uthyrare motsatta intressen. Det är om båda företagen har ett negativt finansnetto. Då är det för hyrestagaren fördelaktigt att hyran inte delas upp medan det för uthyraren är fördelaktigt att hyran delas upp. De motsatta intressena gör det i detta fall mindre viktigt att reglera när en hyra ska delas upp.

Spänningen mellan ränteutgifter och hyresutgifter skapar däremot snedvridningar i de situationer då parternas sammanlagda skatt blir en annan om hyran inte delas upp än om hyran delas upp. Det räcker att en part får en lägre skatt. Då kan avtalet utformas så att parterna delar på skattevinsten. Två fall är här av intresse.

Det ena fallet är när uthyraren har ett positivt finansnetto och hyrestagaren har ett negativt finansnetto. I detta fall blir den sammanlagda skatten lägre om hyran inte delas upp, utan kostnaden för hela hyran obegränsat får dras av. Ett typiskt exempel är att uthyraren är ett finansiellt företag och hyrestagaren är ett tillverkningsföretag med räntekostnader som inte får dras av. Tillverkningsföretaget hyr en maskin av det finansiella företaget. Det finns skattemässiga motiv för parterna att klassa hela kostnaden som en hyreskostnad. Hyran kan då av skattemässiga orsaker förhandlas så att den blir lägre än om delar av kostnaden hade klassats som en finansiell kostnad.

Det andra fallet är när uthyraren har ett negativt finansnetto och hyrestagaren har ett positivt finansnetto. I det fallet blir den sammanlagda skatten lägre om hyran delas upp. Ett typiskt exempel på detta är när uthyraren är ett fastighetsbolag och hyrestagaren är en bank. Det finns skattemässiga motiv för parterna att skilja ut räntedelen från hyran. Hyran kan då av skattemässiga orsaker förhandlas så att den blir lägre än om hela kostnaden hade klassats som en hyreskostnad.

Av ovanstående följer att det från ett systemperspektiv är viktigt att i vissa fall skilja ut den delen ur hyresbetalningen som motsvaras av en räntekomponent och behandla den som en finansiell kostnad hos hyrestagaren och som en finansiell intäkt hos uthyraren.

Alternativet att dela upp samtliga hyresbetalningar i två delar framstår ur ett neutralitetsperspektiv som den bästa lösningen. I alla situationer där förslaget kommer att medföra att det finns skattemässiga skäl att välja någon form av hyra framför köp, kommer det finnas incitament att övergå till sådan hyra. En sådan beteendeförändring medför en minskad finansiering av förslaget.

Kommittén föreslår att huvudregeln ska vara att all hyra ska delas upp. Därmed avses i huvudsak sådan lös egendom som får skrivas av enligt reglerna i 18 kap. IL. Omfattningen framgår av 18 kap. 1 § IL. Det gäller maskiner och andra inventarier som är avsedda för stadigvarande bruk, samt sådana byggnads- och markinventarier som enligt inkomstskattelagen ska behandlas som inventarier. Det avser också koncessioner, patent, licenser, varumärken, hyresrätter, goodwill och liknande rättigheter. Sådana immateriella tillgångar får skrivas av bara om de har förvärvats från någon annan. När det gäller uppdelning av en hyreskostnad finns det dock ingen anledning att göra skillnad på immateriella tillgångar i det avseendet. Det innebär att

hyreskostnaden för ett egenutvecklat patent också ska delas upp i en hyresdel och en finansiell del.

Huvudregeln finns i 24 a kap. 5 § IL.

Undantag för fastighetshyror

Förslag: När hyresobjektet är en fastighet behöver ränte-

beloppet inte skiljas ut från hyreskostnaden. Det gäller dock inte vid s.k. sale-and-lease-back-transaktioner eller vid hyra av fastighet mellan två koncernföretag.

Hyreskostnader behöver inte delas upp för vanlig fastighetshyra. Med hyra av fastighet avses även hyra av del av fastighet, såsom en lokal eller ett markarrende.

Skälen till varför räntebeloppet inte behöver skiljas ut från fastighetshyror är flera. Många företag hyr en mindre lokal för sin verksamhet. Av praktiska skäl underlättar det därför för många att dessa kostnader är undantagna från uppdelningen. Ett annat skäl till varför uppdelning av fastighetshyror kan underlåtas är att hyresintäkter avseende fastigheter belägna i Sverige normalt beskattas här. Utländska företag som äger en fastighet i Sverige är enligt 6 kap. 11 § IL skattskyldiga för inkomster från fastigheten. Det finns således en låg risk för att skattebasen minskar när fullt avdrag får göras för fastighetshyror. Ett tredje skäl är att om räntebeloppet ska skiljas ut från hyresintäkter uppstår en möjlighet för uthyrare att kvitta del av hyresintäkten mot finansiella kostnader som annars inte får dras av. En sådan effekt kan motverka incitamenten att minska belåningen i företag vars verksamhet består av fastighetsuthyrning.

Samtidigt innebär ett undantag för fastighetshyror att hyra av en fastighet blir skattemässigt gynnat i förhållande till köp. Hur stor påverkan på marknaden detta har är svårt att uppskatta. När det gäller fastigheter finns det en hel del andra omständigheter som måste tas hänsyn till vid valet mellan hyra och köp. I och med de formkrav som omger en fastighetsförsäljning är det heller inte möjligt att på samma sätt som avseende lös egendom genom ett hyresavtal få till en informell äganderättsövergång. Det finns därför en del som talar för att substituerbarheten mellan köp och hyra är mindre för fastigheter än för övriga tillgångar.

Däremot finns det anledning att skilja ut den finansiella kostnaden vid s.k. sale-and-lease-back av fastigheter. Sådana transaktioner kännetecknas av att en part, vanligen ett företag, säljer en eller flera fastigheter till en annan part, vanligen ett finansiellt företag eller en institutionell ägare. Därefter hyrs fastigheterna tillbaka av den ursprungliga ägaren, vanligen under en lång tid. För säljaren av fastigheten är det ett sätt att frigöra kapital i verksamheten som kan användas till andra investeringar eller till att sänka skuldsättningen. Samtidigt kan verksamheten bedrivas vidare i samma lokaler. För köparen kan det vara en trygg investering, med långsamt förväntat ökat marknadsvärde samt en förutsebar löpande inkomst under lång tid.

De nu föreslagna reglerna om avdragsförbud för negativt finansnetto kan leda till att sale-and-lease-back transaktioner blir skattemässigt förmånliga om hyran inte ska delas upp. Genom en sådan transaktion kan räntekostnader för lån på fastigheten, som inte får dras av i det nya systemet, bytas mot en hyreskostnad. I dessa fall måste därför den finansiella kostnaden i hyran också skiljas ut.

Det föreslås därför att den finansiella kostnaden i en fastighetshyra ska skiljas ut när hyresavtalet är en del av en sale-and-leaseback. Det finns inte någon entydig och klar definition av vad som avses med sale-and-lease-back. En bedömning kommer att få göras från fall till fall. De närmare gränserna kommer att behöva bestämmas i praxis. Generellt kan dock följande sägas. En sale-and-lease-backtransaktion karaktäriseras av att fastigheten avyttras och därefter hyrs tillbaka av säljaren. I Bokföringsnämndens K3-regelverk40anges att en sale-and-lease-back-transaktion till sin form är en försäljning av en tillgång och en efterföljande leasing av samma tillgång. Försäljningspriset på tillgången och villkoren i leasingavtalet är ofta beroende av varandra eftersom de avtalats tillsammans. För att det ska vara fråga om en sale-and-lease-backtransaktion ska det finnas något slags samband mellan avyttringen och hyran. De två rättshandlingarna ska tidsmässigt följa på varandra. Affären ska i sin helhet i huvudsak framstå som en finansiering av säljarens verksamhet. Fastighetsavyttringen ska således inte medföra någon större förändring av säljarens verksamhet. Om fastigheten avyttras som ett led i att minska kostnaderna

40 BFNAR 2012:1, p. 20.26 och 27.

och dra ned på verksamheten och en mindre lokal i samma fastighet därefter hyrs av den nya ägaren är det inte fråga om en sale-andlease-back-transaktion i den mening som avses här. Det ska således vara fråga om hyra av en väsentlig del av samma fastighet. Med väsentlig del avses ungefär 40 procent.

Frågor att ta ställning till vid bedömningen av en sale-and-leaseback-transaktion innefattar till exempel vilken tidsperiod som ska ha gått mellan avyttringen och hyresavtalet för att transaktionen inte ska bedömas sammanhållet. En annan fråga är vilken effekt ett ändrat nyttjande av säljaren mellan ägandet av fastigheten och hyresavtalet får på bedömningen.

I lagtexten uttrycks en sale-and-lease-back-transaktion som att ett företag direkt eller indirekt har avyttrat en fastighet och det avyttrande företaget, eller något koncernföretag till det företaget, därefter ingått ett hyresavtal avseende en väsentlig del av samma fastighet. Med indirekt avyttring avses att fastigheten avyttrats paketerad i bolagsform. Det ska således inte vara möjligt att undgå att skilja ut den finansiella kostnaden genom att i stället för att avyttra fastigheten direkt avyttra aktier i ett dotterbolag som äger fastigheten. Det ska inte heller vara möjligt att kringgå reglerna om uppdelning av hyreskostnaden vid en sale-and-lease-back-transaktion genom att ett företag i en koncern säljer fastigheten och att den hyrs tillbaka av ett annat företag inom koncernen. På samma sätt ska det inte göra någon skillnad om förvärvaren avyttrar fastigheten internt till något annat koncernföretag innan den hyrs tillbaka till det avyttrande företaget.

Undantaget för räntebelopp som ingår i fastighetshyror gäller inte heller vid hyra mellan två koncernföretag. Anledningen till det är att koncerninterna transaktioner är ensidiga och således saknar de överväganden som föranleds av att ett avtal ingås mellan två fristående parter. Hyressättningen, tillgångarnas placering i koncernen och andra överväganden ska inte styras av skattemässiga överväganden. Hyra mellan koncernföretag ska därför behandlas enligt huvudregeln, vilket innebär att räntebeloppet alltid ska skiljas ut från sådana hyreskostnader och hyresintäkter.

Med koncernföretag avses här företag som ingår i samma koncern enligt 1 kap. 4 § ÅRL. En koncern enligt den angivna bestämmelsen består av moderföretag och dotterföretag, där moderföretaget innehar eller på annat sätt förfogar över mer än hälften av rösterna i dotterföretaget. Koncernförhållandet kan också uppkomma genom att ett dotterföretag har ett sådant innehav eller att

moderföretag och/eller dotterföretag tillsammans uppnår mer än hälften av rösterna.

Förslaget tas in i 24 a kap. 7 § IL.

Undantag för korttidshyror

Förslag: Den finansiella kostnaden behöver inte skiljas ut från

hyreskostnaden när det är fråga om hyresavtal med en löptid som inte överstiger åtta månader. Om det finns ett naturligt samband mellan flera på varandra följande hyresavtal ska avtalets längd bedömas med hänsyn till samtliga avtal. Undantaget gäller dock inte för hyreskostnader vid hyra mellan två koncernföretag.

Förslaget innebär att samtliga hyreskostnader när det gäller hyra av lös egendom ska delas upp i en finansiell del och en hyresdel. Kommittén anser dock att det skulle vara olyckligt om de föreslagna reglerna i allt för hög grad komplicerar beskattningen för en stor mängd företag.

Korta hyrestider handlar i första hand om att hyrestagaren vill förvärva en nyttjanderätt till en tillgång under en begränsad tid. Inslaget av finansiering är mycket litet i korta avtal. Som exempel kan ges att ett företag hyr ett par bilar under två dygn för en tillfällig transport eller hyr en byggnadsställning två veckor under sommaren för att måla om en verkstadslokal. I dessa fall är det viktiga att företaget kan använda tillgången enbart under dessa dagar och inte huruvida anskaffning ska göras genom hyra och köp. För att inte i onödan komplicera tillämpningen av reglerna bör korta hyrestider undantas från kravet på uppdelning av hyreskostnaderna eftersom det finansiella innehållet är försumbart. Att inte behöva skilja ut räntebeloppet från korttidshyror innebär också en stor förenkling. En rimlig avvägning är att för hyresavtal med en löptid som inte överstiger åtta månader behöver någon uppdelning inte göras. Det gäller således utan hänsyn till den hyrda tillgångens anskaffningsvärde, hyresbetalningarnas storlek eller liknande.

Det föreslås dock en bestämmelse för att motverka att denna undantagsregel utnyttjas i större omfattning än avsett. Om det finns ett naturligt samband mellan flera på varandra följande hyresavtal ska avtalets längd bedömas med hänsyn till samtliga avtal. Syftet med regeln är att längre hyresavtal inte ska kunna delas upp på flera korta avtal i syfte att undvika att behöva skilja ut räntebeloppet. En motsvarande bestämmelse finns avseende sådana inventarier av mindre värde som får dras av direkt.41Där ska bestämmelsen hindra att en större inventarieanskaffning delas upp på flera mindre som var och en för sig understiger det belopp som innebär att avdrag får göras direkt. Svåra gränsdragningsfrågor som kan uppkomma vid tillämpningen är till exempel vilken tid som ska godtas mellan hyresavtalen för att de inte ska bedömas sammanhängande. En annan fråga är hur det ska bedömas om man till exempel efter varandra hyr olika bilmärken eller olika storlekar på bilar. Bör det ändå anses som ett och samma hyresavtal när det är fråga om transporter. De närmare gränserna kommer att behöva avgöras i praxis.

Undantaget för korttidshyror gäller inte för hyror mellan koncernföretag. Det är samma skäl bakom detta som avseende fastighetshyror, se tidigare avsnitt. Med koncern avses även här en koncern enligt årsredovisningslagens regler.

Förslaget tas in i 24 a kap. 8 § IL.

Undantag för mindre hyresbelopp

Förslag: Om företagets sammanlagda hyreskostnader under

beskattningsåret inte överstiger 300 000 kronor behöver räntebeloppet inte skiljas ut från hyreskostnaderna. Om företaget ingår i en koncern ska hela koncernens hyreskostnader beaktas. Undantaget får inte tillämpas på sådana hyreskostnader som alltid ska delas upp, det vill säga hyreskostnader avseende saleand-lease-back-transaktioner och koncerninterna hyreskostnader.

Kostnader för fastighetshyra, för hyra mellan koncernföretag och för korttidshyror ska inte ingå i beräkningen.

41 Se 18 kap. 4 § andra stycket IL.

Kommittén anser att det för mindre företag inte är tillräckligt med undantagsregler för fastighetshyror och korttidshyror. Mindre företag kan ofta hyra enstaka tillgångar under en längre tid, till exempel en bil. I syfte att ytterligare förenkla reglerna föreslås även en beloppsmässig förenklingsregel.

I ett enskilt företag eller inom en koncern får hyreskostnader som inte överstiger 300 000 kronor per år dras av utan att de finansiella kostnaderna behöver skiljas ut. Beräkningen ska ske på koncernnivå för att hindra att beloppsgränsen utnyttjas genom användande av dotterföretag. Med koncern avses detsamma som i övriga undantagsregler, det vill säga definitionen enligt 1 kap. 4 § ÅRL.

Den beloppsmässiga undantagsregeln ska tillämpas i sista hand. Därför föreslås det regler för hur de olika undantagsreglerna förhåller sig till varandra och vilka hyreskostnader som ska beaktas i det belopp som jämförs med 300 000-kronorsgränsen. Det beloppsmässiga undantaget får inte tillämpas på sådana kostnader som alltid ska delas upp, dvs. hyreskostnader för sale-and-leaseback-transaktioner samt koncerninterna hyror. Sådana hyreskostnader kan således inte undvika uppdelning överhuvudtaget. Därefter anges vilka hyreskostnader som inte ska ingå i beräkningen av det belopp som ska jämföras med 300 000 kronor. Däri ska inte ingå de hyreskostnader som alltid ska delas upp (saleand-lease-back-transaktioner samt koncerninterna hyror) och inte heller de hyreskostnader som är undantagna från uppdelning med stöd av undantagsreglerna avseende fastigheter eller korttidshyror.

Om koncernen har hyreskostnader som överstiger 300 000 kronor per år ska samtliga hyreskostnader delas upp förutom de hyreskostnader som är undantagna från uppdelning enligt andra bestämmelser, det vill säga vissa fastighetshyror och korttidshyror.

Förslaget tas in i 24 a kap. 9 § IL.

Metod för att bestämma storleken på den i hyreskostnaden ingående finansiella kostnaden

Bedömning: Vid beräkningen av den finansiella kostnad som

ingår i hyreskostnaden ska i första hand den faktiska räntan användas.

Kommittén har övervägt om en faktisk ränta (verklig ränta) eller en schablonränta ska användas vid beräkningen av den i hyreskostnaden ingående finansiella kostnaden. Kommittén har stannat för att det som huvudregel ska vara den faktiska räntan som ska användas.

En fördel med att beräkna de finansiella kostnaderna utifrån faktisk ränta är att den i många fall kan beräknas matematiskt och därmed även kontrolleras. Att använda den faktiska räntan leder sammantaget till ett ekonomiskt sett mer rättvisande resultat. När en hyresbetalning enbart består av en räntedel och en amorteringsdel går det att matematiskt beräkna räntedelen. I andra fall kan det vara svårare för utomstående att verifiera den faktiska räntan. Det kan till och med vara så att parterna i hyresavtalet själva inte har någon exakt uppfattning om räntans höjd. Ett sådant exempel är om en servicekomponent ingår i hyran. Då måste servicedelen urskiljas. Vid gränsdragningen mellan service och ränta kan rimligheten i räntenivån till viss del kontrolleras genom att se om servicedelen blir orimligt högt eller lågt prissatt, givet en viss räntenivå. Det bör då finnas ett visst intervall för inom vilket en räntenivå för utomstående iakttagare kan betraktas som rimlig.

Att räntan måste beräknas kan emellertid också samtidigt vara en omständighet som talar emot att använda faktisk ränta. Räntan kan i praktiken vara svår att beräkna vid vissa former av hyresavtal.

Ett annat alternativ för fastställande av räntedelen i en hyresbetalning är att tillämpa en schablon. En schablonränta kan innebära att systemet förenklas och att förutsebarheten blir bättre. Problemet med att fastställa den faktiska räntesatsen försvinner. Eftersom en schablonräntesats gäller finns det inget utrymme för olika uppfattningar vad gäller räntesatsen, utan fastställandet av räntan blir helt beroende av hur basen bestäms. Detta minskar risken för missbruk av reglerna i detta avseende.

En svårighet med schablonränta är att bestämma vilken utgångspunkt som ska användas för att bestämma räntan. Långa och korta räntor skiljer sig åt, periodvis ganska mycket, vilket medför att en

schablonränta (oavsett nivå) kommer att bli systematiskt missvisande för lån på olika löptider.

Vidare kommer en schablonränta att omväxlande vara högre eller lägre än den faktiska låneräntan. Om en schablonränta tillämpas på alla hyresavtal uppstår en spänning mellan behandlingen av vanliga lån (där hela räntan inte får dras av) och hyra (där schablonräntan inte får dras av). Om den faktiska räntan är högre än schablonräntan innebär en omvandling av lån till hyra att mellanskillnaden mellan den faktiska räntan och schablonräntan får dras av. Om den faktiska räntan är lägre än schablonräntan kommer skattemässigt beräknad finansiell kostnad att överstiga den faktiska räntan. Detta förhållande gör att med en schablonränta finns risk för att valet mellan hyra och lån görs av skatteskäl, och att skatteplaneringen då ökar. Särskilt problematiskt riskerar det att bli i de fall låntagaren och långivaren har ett gemensamt skattemässigt intresse av att använda den ena eller andra formen.

En schablonränta kommer i vissa fall att innebära stora avvikelser från verkligheten, vilket kan göra att den riskerar att inte betraktas som rättvis eller legitim.

Som tidigare nämnts anser kommittén efter en samlad bedömning att det är den faktiska räntan som ska tillämpas som huvudregel. Riskerna med en schablonränta bedöms överstiga den förenkling som en sådan kan tänkas medföra. Däremot föreslås att en schablonränta används undantagsvis vid beräkningen i de fall den faktiska räntan inte kan beräknas, vilket behandlas i nästa avsnitt.

Kommittén har även övervägt ett alternativ med faktisk ränta kombinerat med ett tillåtet intervall inom vilket räntan måste ligga för att accepteras vid beskattningen. Ett möjligt intervall skulle kunna vara statslåneräntan som lägst och statslåneräntan med tillägg för tre procentenheter som högst. Om räntan vid tillämpningen av ett sådant alternativ skulle avvika från intervallet utan att det fanns särskilda skäl för det, skulle räntesatsen höjas eller sänkas till närmast tillåtna inom intervallet. En avgörande nackdel med intervall av detta slag är att det finns en uppenbar risk att det utnyttjas genom att de skattskyldiga regelmässigt sätter räntan så högt eller lågt som möjligt inom intervallet beroende på vad som är fördelaktigast. Vidare riskerar ett sådant intervall att leda till att räntor som ligger utanför intervallet blir avdragsgilla. Om ett företag betalar nio procent i faktisk ränta, men den högsta räntan i intervallet är fem procent så riskerar mellanskillnaden att klassificeras som hyreskostnad. Det finns därför en risk för att ett sådant alternativ snarare urholkar än skyddar skattebasen.

Beräkning av den finansiella kostnaden

Förslag: Den finansiella kostnaden är det räntebelopp som

följer av hyresavtalet.

Om räntebeloppet inte kan beräknas med ledning av uppgifterna i hyresavtalet eller om det avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare ska statslåneräntan med tillägg av fem procentenheter multiplicerat med den hyrda tillgångens marknadsvärde vid beskattningsårets ingång användas.

Ur ekonomisk synvinkel ingår det alltid en finansiell kostnad som en komponent i en hyreskostnad. I vissa hyresförhållanden ingår också en del som är servicekostnad. Den delen har normalt sin grund i förutbestämda serviceåtaganden från uthyrarens sida. Det finns stora skillnader mellan olika hyresavtal, främst beroende på vilken tillgång som hyran avser. Vid vissa former av hyresförhållanden finns i parternas redovisning en tydlig uppdelning mellan amorterings- och räntedel, vilket gör det förhållandevis enkelt att fastställa räntedelen av en hyresbetalning. I andra former av hyresförhållanden, framförallt sådana där det är korta hyrestider, mindre värde på den hyrda tillgången eller när det ingår en stor servicedel, kan det i avtalet saknas särskilda uppgifter om storleken på räntedelen.

När räntebeloppet framgår direkt av hyresavtalet är beräkningen enkel. Då använder man det beloppet. Detta gäller dock under förutsättning av det angivna räntebeloppet ryms inom det intervall som accepteras mellan oberoende parter. Detta utvecklas mer utförligt nedan.

Om räntebeloppet inte framgår direkt av hyresavtalet ska det beräknas med utgångspunkt från uppgifterna i avtalet. Ett möjligt tillvägagångssätt är att utgå från tillgångens värde vid hyrestidens början och jämföra det med det uppskattade värdet vid hyrestidens slut. Skillnaden däremellan är det värde som hyrestagaren tillgodogör sig under hyresperioden. Detta belopp jämförs sedan med de sammanlagda hyresbetalningarna exklusive servicekostnader. Den delen av hyresbetalningarna som överstiger det förbrukade värdet på tillgången är räntedelen av hyran. Det beloppet ska skiljas ut från hyresbetalningarna och i stället klassificeras som en finansiell kostnad. Ett exempel kan åskådliggöra tillämpningen.

En uthyrare hyr ut en bil i fyra år till en hyrestagare. Bilens marknadsvärde vid hyresperiodens början är 300 000 kronor. Förväntat restvärde efter fyra år är 100 000 kronor. Sammanlagt betalar hyrestagaren 250 000 kronor i hyra. Räntedelen av hyran kan då beräknas till 50 000 kronor. Den räntedelen får därefter fördelas degressivt mellan åren allteftersom skulden minskar.

Det förväntade restvärdet vid hyresperiodens slut kan vara svårt att uppskatta. Det kan även i vissa fall, när den hyrda tillgången inte är ny, vara svårt att fastställa anskaffningsvärdet. Många hyresavtal kan helt sakna en sådan uppgift. Det krävs därför en reglering att falla tillbaka på om det inte är möjligt att bestämma räntebeloppet på grundval av uppgifterna i hyresavtalet.

Om räntebeloppet inte anges i hyresavtalet och inte heller kan beräknas med utgångspunkt från uppgifterna i avtalet ska en schablonränta användas. En sådan regel behövs för att förenkla hanteringen såväl för parterna som för Skatteverket. Regeln kan dock medföra att parterna underlåter att ange räntesatsen i de fall det blir förmånligt att använda sig av ett schabloniserat räntebelopp. I och med att utformningen av avtalet i många fall är en fråga enbart för uthyraren kan det också vara så att uppgifterna inte anges när det blir förmånligt för denne. Ett exempel kan vara när uthyraren har ett negativt finansnetto och hyrestagaren har ett positivt finansnetto. Uthyraren vill då ha högre finansiella intäkter för att kunna kvitta mot de finansiella kostnaderna medan hyrestagaren vill ha högre finansiella kostnader eftersom det finns ett positivt finansnetto att kvitta mot där. I syfte att mildra sådana effekter föreslås att uthyraren och hyrestagaren tillämpar olika schabloniserade räntesatser.

Hyrestagaren har en hyreskostnad. Det kan aldrig bli mer förmånligt att få en finansiell kostnad än en hyreskostnad. Så är fallet eftersom hyreskostnader alltid får dras av eller, om de medför ett underskott, rullas framåt och dras av ett senare år medan finansiella kostnader bara får dras av mot årets finansiella intäkter. På intäktssidan är det tvärtom så att det alltid är mer förmånligt att ha en finansiell intäkt. Den neutraliserar finansiella kostnader och underskott som inte är finansiellt får rullas. Av det sagda följer att för att mildra effekten av att välja mellan faktisk ränta och schablonränta ska hyrestagaren ha en hög schablonränta (högre finansiell kostnad, lägre hyreskostnad) och uthyraren ha en låg schablonränta (lägre finansiell kostnad, högre hyreskostnad).

Att uthyraren har en låg schablonränta motverkar även arbitrage mellan schablonräntan och den faktiska räntan. Följande situation (av s.k. back-to-back-karaktär) skulle annars kunna uppkomma. Ett svenskt företag ska hyra ut en maskin till ett annat svenskt företag i en ekonomi med låga marknadsräntor. Uthyraren vill ha höga finansiella intäkter men hyrestagaren vill inte ha en hög finansiell kostnad. Uthyraren kan då hyra ut maskinen till ett utländskt dotterbolag utan att ange hyran i avtalet. Uthyraren får använda schablonräntesatsen, som är högre än den faktiska räntan. Det utländska dotterbolaget hyr i sin tur ut maskinen till kunden i Sverige och anger den lägre faktiska räntan i avtalet. Hyrestagaren får därmed finansiella kostnader beräknade på faktisk ränta, som är lägre än schablonen. Ju lägre schablonränta som uthyraren får tillämpa desto mindre risk för liknande upplägg.

Vidare krävs det en möjlighet att justera det räntebelopp som följer av avtalet i det fall där räntebeloppet avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare. Annars skulle det kunna öppna för att räntan sätts till noll eller 100 procent i avtalet. Vad som är en ränta som skulle ha avtalats mellan oberoende näringsidkare får avgöras från fall till fall. Det varierar bland annat beroende på vilken tillgång som hyrs ut, vilken bransch företagen verkar inom eller hur hyrestagarens kreditvärdighet ser ut.

Kommittén föreslår att om räntebeloppet inte kan beräknas med ledning av uppgifterna i hyresavtalet eller om det avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare ska räntebeloppet för hyrestagaren bestämmas till statslåneräntan med tillägg av fem procentenheter multiplicerat med den hyrda tillgångens marknadsvärde vid beskattningsårets ingång. För uthyraren ska räntebeloppet bestämmas till statslåneräntan multiplicerat med samma underlag. Om hyresavtalet ingåtts under året blir basen i stället marknadsvärdet vid avtalets ingående.

Förslaget tas in i 24 a kap. 6 § och 12 § andra stycket IL.

14.5.12. Ränteutgifter som aktiveras till ett anskaffningsvärde

Förslag: Om ränteutgifter och andra utgifter, i redovisningen

aktiverats till anskaffningsvärdet på en tillgång i näringsverksamhet och utgiften ska klassificeras som en finansiell kostnad, får den aktiverade utgiften inte inräknas i anskaffningsvärdet.

En materiell anläggningstillgång tas i redovisningen upp till ett belopp som motsvarar utgifterna för tillgångens förvärv eller tillverkning.42Även ränteutgifter kan under vissa förhållanden få aktiveras till en materiell anläggningstillgångs anskaffningsvärde. För K2-företagen gäller att till anskaffningsvärdet för förvärvade tillgångar får endast köpeskillingen aktiveras. I det värdet får inte ränteutgifter hänförliga till finansiering av köpeskillingen ingå. Till anskaffningsvärdet för egentillverkade materiella anläggningstillgångar får utgift för ränta inte läggas.43 För K3-företagen gäller följande. Till anskaffningsvärdet ska räknas alla direkta kostnader för förvärvet eller tillverkningen samt sådana indirekta tillverkningskostnader som utgör mer än en oväsentlig del av den totala tillverkningskostnaden.44 Ränteutgifter får aktiveras till anskaffningsvärdet på egentillverkade materiella anläggningstillgångar men även till anskaffningsvärdet på förvärvade materiella anläggningstillgångar om de tagit betydande tid att färdigställa innan de kan användas eller säljas.45 Här föreligger således en skillnad vad gäller möjligheten att aktivera ränteutgifter på materiella anläggningstillgångar mellan K2-företagen och K3-företagen då K2-företagen inte får aktivera ränteutgifter medan K3-företagen har valrätt att aktivera ränteutgifter till ett anskaffningsvärde. För att uppnå en kongruent behandling mellan olika kategorier av företag av utgifter som vid beskattningen ska klassificeras som finansiella kostnader behöver särskilt regleras att sådana utgifter inte får ingå i anskaffningsvärdet.

Motivet till att införa en bestämmelse av detta slag är följande. Om man vid beskattningen skulle tillåta att anskaffningsutgiften beräknades inklusive utgifter som klassificeras som finansiella kostnader skulle det innebära att finansiella kostnader, periodiserade

42 Se 4 kap. 3 § ÅRL. 43 BFNAR 2008:1 punkt 10.11a. 44 Se BFN:s vägledning till BFNAR 2012:1 punkt 17.6. 45 BFNAR 2012:1 punkt 25.4.

som värdeminskningsavdrag, kan dras av mot intäkter som inte är finansiella intäkter. För att motverka det måste således en korrigerande regel införas. En sådan korrigering kan lösas på två sätt. En metod är att låta företagen korrigera sina årliga värdeminskningsavdrag med räntekomponenten. Företagen får då fördela sina värdeminskningsavdrag mellan finansiella kostnader och obegränsat avdragsgilla kostnader. Den andra metoden är att företagen vid beskattningen minskar avskrivningsunderlaget på tillgången med de för varje beskattningsår aktiverade finansiella kostnaderna. Fördelen med den förstnämnda metoden är de skattemässiga värdeminskningsavdragen, storleksmässigt kommer att överensstämma med de redovisningsmässiga. Samtliga utgifter förknippade med tillgången kommer att hänföras till den tid tillgången tas i anspråk i näringsverksamheten. En nackdel är att företagen för varje avskrivningspost måste beräkna hur stor del av avskrivningen som består av finansiella kostnader och skilja av dessa i deklarationen.

Fördelen med den sistnämnda metoden är att de finansiella kostnaderna hänför sig till samma räkenskapsår som om aktivering inte skett, vilket torde förenkla beräkningen av finansnettot. Ett ytterligare skäl att inte tillåta att finansiella kostnader aktiveras till det skattemässiga anskaffningsvärdet och skiljs av först när tillgången skrivs av är att en sådan regel relativt lätt skulle kunna kringgås genom koncerninterna avyttringar av tillgången.

Genom att särbehandla finansiella kostnader och inte medge avdrag för finansiella kostnader som överstiger de finansiella intäkterna saknas generellt skäl att skjuta upp avdragstidpunkten och hänföra de finansiella kostnaderna till investeringens livstid. Kommittén föreslår därför att det införs en regel som säger att aktiverade poster till egendom i näringsverksamheten som ska klassificeras som finansiella kostnader inte får läggas till det skattemässiga anskaffningsvärdet.

I bestämmelserna finns regler om beräkning av skattemässiga anskaffningsvärden. Då kommittén föreslår att finansiella kostnader inte får läggas till de skattemässiga anskaffningsvärdena för tillgångar som ingår i en näringsverksamhet, måste även bestämmelserna om beräkning av anskaffningsvärden för lagertillgångar, 17 kap. 2 § IL, inventarier, 18 kap. 7 § IL, fastigheter, 19 kap. 8 och 9 §§ IL samt för markinventarier i 20 kap. 11 § IL ändras i motsvarande mån. Bestämmelsen i 17 kap. 2 § IL omfattar även lager av finansiella instrument.

När det gäller tillgångar som är inventarier enligt 18 kap. IL kommer företagen att mista rätten till räkenskapsenlig avskrivning om de valt att till anskaffningsvärdet aktivera poster som klassificeras som finansiella kostnader. Bakgrunden är att tillämpning av 18 kap. 13 § IL, bestämmelsen om räkenskapsenlig avskrivning, kräver att det är överensstämmelse mellan avdraget och avskrivningarna i redovisningen, se 18 kap. 14 § IL. Av rättspraxis framgår även att värdet på inventarierna i räkenskaperna ska överensstämma med det skattemässiga värdet.46Det innebär att såväl årets bokförda anskaffningsvärden för nyinköpta inventarier, som det utgående bokförda värdet på inventarier måste överensstämma med de värden som används vid beskattningen. Det bör åtminstone framgå av fotnot i årsredovisningen att det går att särskilja belopp som inte utgör skattemässiga inventarier, men som ändå redovisas i balansräkningen som inventarier.

Förslaget tas in i 24 a kap. 10 § IL samt i berörda bestämmelser i de olika tillgångskapitlen.

14.5.13. Finansiella intäkter

Förslag: Med finansiella intäkter avses intäkter av sådant slag

som motsvaras av en finansiell kostnad. Till finansiella intäkter räknas även investmentföretags och finansiella företags schablonintäkt samt vinst vid avyttring av vissa fordringar.

Med finansiell intäkt avses även det räntebelopp som ingår i en hyresintäkt. Det gäller dock inte för hyresintäkter vid uthyrning av fastighet eller vid hyresavtal som inte överstiger åtta månader. Som undantag från undantaget gäller att räntebeloppet ska skiljas ut vid s.k. sale-and-lease-back-transaktioner samt vid koncerninterna hyror. Om räntebeloppet inte kan beräknas med ledning av uppgifterna i hyresavtalet eller om det avviker från vad som skulle ha avtalats mellan oberoende näringsidkare ska statslåneräntan multiplicerat med den uthyrda tillgångens marknadsvärde vid beskattningsårets ingång användas.

46RÅ 2001 ref. 8.

För att kunna beräkna hur mycket finansiella kostnader som får dras av är det viktigt att klart avgränsa vilka intäkter de finansiella kostnaderna får dras av mot.

Med finansiella intäkter avses en intäkt av sådant slag som motsvaras av en finansiell kostnad.

Ett exempel

För att förstå hur bestämmelserna om finansiella kostnader och finansiella intäkter samverkar kan följande exempel tjäna som illustration.

Företag B tar upp ett externt lån från en bank. Lånet löper med fem procent ränta årligen. Vid upptagande av lånet betalar företag B uppläggningsavgifter till banken. Företag B:s moderföretag, företag A, ställer dessutom ut en borgen för Företag B som betalar en borgensprovision till företag A. Ersättningen får antas vara affärsmässig. Företag A har sedan tidigare räntekostnader. Företag B och företag A ska nu beräkna storleken på sina respektive finansnetton.

Företag B har år 1 räntekostnader om 5 000 och uppläggningsavgifter om 50 samt betalar en borgensprovision om 500 till företag A. Företag B har inga ränteintäkter eller andra intäkter som motsvaras av ränteintäkter. Företag B kan beräkna sitt finansnetto till – 5 550.

Vi antar att företag A har räntekostnader om 400 och borgensprovisionsintäkter om 500. En erlagd borgensprovision utgör en finansiell kostnad enligt bestämmelsen i 24 a kap. 4 § IL. Företag A har således räntekostnader om 400 och borgensprovisionsintäkter om 500. Företag A kan beräkna sitt finansnetto till + 100.

Företag A:s positiva finansnetto utgör en fullt ut skattepliktig inkomst. På grund av att företag A och företag B med avdragsrätt kunnat lämna koncernbidrag det aktuella året har företag A möjlighet att kvitta sitt positiva finansnetto mot företag B:s negativa finansnetto.

Särskilda bestämmelser för finansiella intäkter

Definitionen av finansiella intäkter sammanfaller i huvudsak med motsvarande definition för finansiella kostnader. I bestämmelsen måste dock vissa intäkter, på grund av att de på kostnadssidan inte

klassificeras som finansiella kostnader, särskilt regleras. Då en förlust vid avyttring av tillgångar som omfattas av 25 a kap. 19 § IL inte utgör en finansiell kostnad47 måste en vinst vid avyttring av sådana finansiella instrument, för att kunna klassificeras som finansiella intäkter, inordnas i bestämmelsen.

Även investmentföretagens schablonintäkt föreslås utgöra en finansiell intäkt. De nu gällande bestämmelserna i 39 kap. 14 § IL för investmentföretag infördes 1990, då i 2 § 10 mom. SIL. I förarbetena framförde departementschefen att investmentföretag endast var en intermediär och att det var väsentligt att inte missgynna indirekt ägande av aktier mot direkt ägande. För att möjliggöra för investmentföretag att genomföra omplaceringar i sin aktieportfölj infördes bestämmelsen att investmentföretag inte var skattskyldiga för vinster och inte fick avdrag för förluster på aktier. På grund av skattefriheten uppstår en så kallad sparbösseeffekt jämfört med ett direkt ägande.48 För att motverka denna sparbösseeffekt ska investmentföretag som inkomst ta upp en schablonintäkt om 1,5 procent på ett underlag som utgörs av marknadsvärdet vid årets ingång på företagets delägarrätter som inte är egna aktier eller näringsbetingade delägarrätter. Då schablonintäkten fungerar som en form av skatt på avkastningen på innehavda delägarrätter framstår det som naturligt att behandla investmentföretags schablonintäkt som en finansiell intäkt. På så sätt kan även investmentföretagen kvitta schablonintäkten mot lämnade utdelningar vilket inte skulle vara möjligt om schablonintäkten inte skattemässigt behandlas som en finansiell intäkt.

Även den schablonintäkt som ska tas upp av finansiella företag49ska behandlas som en finansiell intäkt.

Det räntebelopp som ingår i en hyresintäkt ska skiljas ut på samma sätt som gäller för hyreskostnaderna. En skillnad är dock att det beloppsmässiga undantaget för hyreskostnader som inte överstiger 300 000 kronor per år inte har någon motsvarighet på intäktssidan. Denna regel är i första hand avsedd som en administrativ lättnad för små företag som hyr tillgångar. Någon

47 I 25 a kap. 19 § IL är fråga om ett bruttoavdragsförbud för att motverka att icke avdragsgilla förluster på näringsbetingade delägarrätter omvandlas till förluster på andra i bestämmelsen uppräknade tillgångar. Om sådana förluster klassificeras som finansiella kostnader innebär det en möjlighet att kvitta förlusterna mot ränteintäkter eller vinster på börsaktier. Se vidare avsnitt 14.5.8. 48Prop. 1989/90:110 s. 564. 49 Se avsnit t 14.8.

motsvarande lättnad på uthyrarsidan är inte avsedd. Uthyrarens skyldighet att dela upp hyresintäkten ska således inte påverkas av om hyrestagaren omfattas av den beloppsmässiga undantagsregeln eller inte. Dessutom gäller en lägre schabloniserad räntesats för uthyraren, enbart statslåneräntan, i de fall räntebeloppet inte kan beräknas med ledning av uppgifterna i hyresavtalet eller om det avviker från vad som skulle ha avtalats mellan oberoende parter.

Förslaget tas in i 24 a kap. 11 och 12 §§ IL.

14.6. Vilka företag som omfattas av förslaget

Kommitténs uppdrag ska enligt direktiven främst ta sikte på aktiebolag utan särskilt fokus på handelsbolag och enskilda näringsidkare. Utgångspunkten för kommitténs förslag om dels en begränsning i avdragsrätten för finansiella kostnader, dels ett finansieringsavdrag, är därför att dessa i första hand ska utformas för och begränsas till juridiska personer enligt inkomstskattelagen. De juridiska personer som omfattas av förslaget behandlas närmare i avsnitt 14.6.1.

En absolut begränsning till enbart dessa juridiska personer skulle dock innebära att enskilda näringsidkare och fysiska personer inte omfattas av bestämmelserna. Även juridiska personer som inte är skattesubjekt, såsom handelsbolag och kommanditbolag, skulle falla utanför eftersom dessa inte utgör juridiska personer enligt inkomstskattelagen. Vid en sådan utformning skulle de föreslagna reglerna om begränsning i avdragsrätten för finansiella kostnader kunna kringgås genom att verksamheten bedrivs i en företagsform som inte omfattas av bestämmelserna eller att tillgångar överlåts till sådana företag. Det måste därför övervägas om och i vilken utsträckning avdragsbegränsningen för finansiella kostnader behöver tillämpas även på handelsbolag och enskild näringsverksamhet. Dessa överväganden behandlas i avsnitt 14.6.2.

Kommittén har också övervägt om det finns behov av ett s.k. fribelopp, det vill säga en generell begränsning som innebär att reglerna inte gäller finansiella kostnader under ett visst belopp. Detta utvecklas närmare i avsnitt 14.6.3.

Bestämmelserna om förslagets omfattning tas in i 24 a kap. 2 § IL angående avdragsbegränsningen för finansiella kostnader och i 29 a kap. 1 § IL angående finansieringsavdraget.

14.6.1. Juridiska personer som omfattas av förslaget

Förslag: Reglerna om finansieringsavdrag och om avdrags-

begränsning för finansiella kostnader gäller för juridiska personer.

Bedömning: Det behöver inte göras några ändringar i reglerna

om lågbeskattad inkomst hos vissa utländska juridiska personer.

Begreppet juridisk person

Kommitténs förslag ska gälla för juridiska personer enligt inkomstskattelagen. Det är således innehållet i de regler i inkomstskattelagen som behandlar juridisk person som är avgörande för vilka företag som kommer att omfattas. Enligt bestämmelserna i 2 kap. 3 § IL ska bestämmelserna om juridiska personer i inkomstskattelagen inte tillämpas på dödsbon, svenska handelsbolag, europeiska ekonomiska intressegrupperingar eller juridiska personer som förvaltar samfälligheter och som avses i 6 kap. 6 § andra stycket IL.50 Denna grupp faller således utanför begreppet. Av samma lagrum framgår att bestämmelserna om juridiska personer däremot ska tillämpas på investeringsfonder.51

I vilka fall utländska associationer anses som eller ska behandlas som juridiska personer framgår av 6 kap. 8 § IL. I denna bestämmelse anges att som utländsk juridisk person avses en utländsk association om, enligt lagstiftningen i den stat där associationen hör hemma, 1. den kan förvärva rättigheter och åta sig skyldigheter, 2. den kan föra talan inför domstolar och andra myndigheter, och

50 I 6 kap. 6 § andra stycket IL regleras sådana juridiska personer som bildats för förvaltning av andra samfälligheter än sådana som utgör en särskild taxeringsenhet. Dessa juridiska personer är inte själva skattskyldiga utan beskattningen sker hos delägarna. 51 För investeringsfonder, både svenska och utländska sådana, gäller dock att de inte är skattskyldiga för inkomster av tillgångar som ingår i fonden.

3. enskilda delägare inte fritt kan förfoga över associationens

förmögenhetsmassa.

Även om dessa villkor inte är uppfyllda ska bestämmelserna om utländska juridiska personer tillämpas också på utländska associationer som bedriver verksamhet avseende skadeförsäkring52, eller bedriver tjänstepensionsverksamhet i Sverige.53 De utländska associationer som uppfyller dessa kriterier kan därmed också komma att omfattas av de föreslagna reglerna.

Skattskyldighet enligt inkomstskattelagen

En nödvändig förutsättning för att reglerna ska bli tillämpliga på en juridisk person enligt ovan är förstås att den juridiska personen i fråga har inkomst för vilken den är skattskyldig enligt inkomstskattelagen.

I vilken utsträckning juridiska personer är skattskyldiga i inkomstskattelagens mening framgår av bestämmelserna i 6 kap IL. Reglerna är uppdelade i de som gäller för obegränsat skattskyldiga och de som gäller för begränsat skattskyldiga.

Obegränsat skattskyldiga

Alla juridiska personer som på grund av sin registrering eller platsen för styrelsens säte är att anse som svenska juridiska personer är obegränsat skattskyldiga i Sverige och därmed skattskyldiga för alla sina inkomster både från Sverige och från utlandet.54Det kan nämnas att inkomst som en juridisk person uppbär från en andel i handelsbolag också ingår här som en del i övrig näringsverksamhet som bedrivs i den juridiska personen.55

52 Genom en sådan generalrepresentation som avses i 1 kap. 12 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. 53 Enligt lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. 54 Svenska investeringsfonder är dock inte skattskyldiga för inkomst av tillgångar som ingår i fonden. Utländska investeringsfonder är begränsat skattskyldiga i Sverige. Även här är inkomst av tillgångar som ingår i fonden undantagna från eventuell beskattning. Se 6 kap. 10 a och 13 §§ IL. 55 Enligt 14 kap. 10 § IL räknas all näringsverksamhet som en juridisk person bedriver som en enda näringsverksamhet. Om den juridiska personen är delägare i ett svenskt

Som huvudregel gäller därmed att juridiska personer som är obegränsat skattskyldiga i Sverige omfattas av förslaget om avdragsbegränsning för finansiella kostnader och finansieringsavdrag fullt ut, och det gäller näringsverksamhetens samtliga inkomster och utgifter.

I denna kategori finns emellertid ett antal juridiska personer vars verksamhet till viss del är undantagen från skatteplikt eller som beskattas enligt särskilda regler. Vissa juridiska personer, däribland staten, landsting, kommuner och kommunalförbund, är helt undantagna från skatteplikt enligt bestämmelser som finns i 7 kap. IL. I dessa bestämmelser finns också undantag som gäller för stiftelser, ideella föreningar, registrerade trossamfund och vissa andra juridiska personer som innebär att dessa under närmare angivna förutsättningar är skattskyldiga bara för sådan näringsverksamhet som bedrivs enligt 13 kap. 1 § IL (verksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt). Till den del inkomst är undantagen från skatteplikt enligt dessa bestämmelser tillämpas de föreslagna reglerna följaktligen inte.

För vissa juridiska personer gäller särskilda bestämmelser om beskattning enligt 39 kap. IL. Försäkringsföretag och utländska tjänstepensionsinstitut beskattas exempelvis med en särskild avkastningsskatt enligt lag (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel. Denna grupp är i princip endast skattskyldig enligt inkomstskattelagen för inkomster som är hänförliga till försäkringar och förmåner som tas upp som grupplivförsäkringar samt vissa sjuk- och olycksfallsförsäkringar.56För äkta privatbostadsföretag gäller som huvudregel att de inte är skattskyldiga för inkomster hänförliga till fastigheter i Sverige.57Allmänt gäller för de ovan nämnda juridiska personerna att de kostnader som motsvarar den inkomst som inte är skattepliktig enligt inkomstskattelagen inte heller får dras av. För de juridiska personer som endast är skattskyldiga för en del av sin verksamhet kommer reglerna om avdragsbegränsning för finansiella kostnader och finansieringsavdrag bara att bli tillämpliga till den del dessa juridiska personer har inkomst som är skattepliktig enligt inkomstskattelagen.

handelsbolag ska även handelsbolagets verksamhet räknas in i den juridiska personens näringsverksamhet. 56 Se närmare 39 kap. 3–5 och 13 b–13 e §§ IL. 57 Se närmare 39 kap. 25 § IL.

För investmentföretag gäller som huvudregel att kapitalvinster på delägarrätter inte ska tas upp till beskattning.58 I stället ska investmentföretagen schablonbeskattas för värdet på delägarrätterna. Ett investmentföretag kan inte inneha näringsbetingade andelar enligt 24 kap. 12 § 1 IL. Vidare har investmentföretag avdragsrätt för lämnad utdelning.59 Av avsnitt 14.5 som behandlar definitionen av finansiella kostnader och intäkter framgår att kommittén föreslår att utdelningar som får dras av ska behandlas som finansiella kostnader och att investmentföretagens schablonintäkt ska behandlas som en finansiell intäkt inom ramen för reglerna om avdragsbegränsning.

Kooperativa föreningar har, liksom investmentföretagen, avdragsrätt för lämnad utdelning. Det gäller utdelning som föreningen lämnar av vinsten av den kooperativa verksamheten i form av rabatt eller pristillägg i förhållande till gjorda köp eller försäljningar.60 Av avsnitt 14.5 följer att utdelning som lämnas i form av rabatt eller pristillägg inte ska behandlas som finansiella kostnader.

För alla ovanstående i Sverige obegränsat skattskyldiga juridiska personer gäller således att reglerna om avdragsbegränsning bara omfattar den enligt inkomstskattelagen skattepliktiga delen av verksamheten. Det ska till exempel inte vara möjligt att kvitta skattepliktiga finansiella intäkter mot finansiella kostnader som tillhör den icke skattepliktiga delen av en verksamhet. Vidare ska finansieringsavdrag bara medges på den del av resultatet som beskattas enligt inkomstskattelagen.

Begränsat skattskyldiga

De utländska associationer som faller under definitionen utländsk juridisk person enligt 6 kap. 8 § IL är begränsat skattskyldiga i Sverige. De som är begränsat skattskyldiga är endast skattskyldiga för vissa särskilt angivna inkomster, däribland inkomst från fast driftställe eller fastighet i Sverige.61Utländska juridiska personer är

58 Om ett investmentföretag avyttrar en delägarrätt som hade varit näringsbetingad om investmentföretaget i stället hade varit ett sådant ägarföretag som kan inneha en näringsbetingad andel enligt 24 kap. 13 § IL, ska dock ersättningen tas upp som kapitalvinst om delägarrätten hänför sig till ett skalbolag som avses i 25 a kap. 9 § IL eller om det sker ett återköp enligt 25 a kap. 18 § IL. 59 Se närmare 39 kap. 14 § IL. 60 Se närmare 39 kap. 22 § IL. 61 För en fullständig uppräkning se 6 kap. 11 § IL.

dock inte skattskyldiga i Sverige för den del av inkomsten som enligt 5 kap. 2 a § IL ska tas upp av delägare som är obegränsat skattskyldiga i Sverige, det vill säga delägare som är svenska juridiska personer eller fysiska personer som är bosatta, stadigvarande vistas eller har väsentlig anknytning till Sverige.

När det gäller begränsat skattskyldiga blir de föreslagna reglerna om avdragsbegränsning för finansiella kostnader och finansieringsavdrag således tillämpliga på den del av den utländska juridiska personens verksamhet för vilken intäkter är skattepliktiga i Sverige.

Vad som sagts ovan innebär att i utlandet delägarbeskattade juridiska personer endast kan bli skattskyldiga i Sverige för inkomster som tillfaller delägare som är begränsat skattskyldiga här.62 För i utlandet delägarbeskattade juridiska personer gäller därför att reglerna blir tillämpliga på de i Sverige skattepliktiga delarna av resultatet, till exempel inkomst från en fastighet, som tillfaller delägare som är begränsat skattskyldiga här (vilket kan vara en utländsk juridisk eller fysisk person). Någon beskattning sker i sådana fall inte hos den utländske delägaren utan hos det delägarbeskattade subjektet som kommer att omfattas av både avdragsbegränsningen och finansieringsavdraget.

Vidare får en utländsk juridisk person som har finansiella kostnader hänförliga till ett fast driftställe i Sverige exempelvis inte avdrag för dessa till den del de överstiger finansiella intäkter hänförliga till samma verksamhet. Resultatet från det fasta driftstället kan samtidigt berättiga till finansieringsavdrag.

Särskilt om förslagets betydelse för CFC-reglerna

I 39 a kap. IL finns särskilda bestämmelser om beskattning i vissa fall av delägare i utländska juridiska personer med lågbeskattade inkomster (de s.k. CFC-reglerna). CFC-reglerna innebär att en delägare i en utländsk juridisk person med inkomster som bedöms som lågbeskattade, beskattas löpande för sin andel av det överskott som uppkommer hos den utländska juridiska personen. Beskattning sker således oavsett om beloppet tas ut ur den utländska juridiska personen eller inte.

62 För de i utlandet delägarbeskattade juridiska personerna som har inkomster som tillfaller fysiska och juridiska delägare som är obegränsat skattskyldiga i Sverige finns ett särskilt tillägg i förslaget, se närmare om detta i samband med behandlingen av handelsbolagen i avsnit t 14.6.2.

Det finns anledning att kort analysera hur de föreslagna reglerna om avdragsbegränsning för finansiella kostnader och finansieringsavdrag påverkar reglerna för inkomstberäkningen vid prövning av om inkomsterna i en utländsk juridisk person är lågbeskattade.

Enligt huvudregeln i 39 a kap. 5 § IL ska nettoinkomsten hos en utländsk juridisk person ses som lågbeskattad om den inte har beskattats eller om den har beskattats lindrigare än vad som skulle ha skett i Sverige om 55 procent av denna nettoinkomst hade utgjort överskott av näringsverksamhet för ett svenskt aktiebolag som bedriver motsvarande verksamhet i Sverige. När dessa regler infördes var 15 procent riktmärket för låg beskattning. Man ville även knyta nivån till den interna svenska beskattningsnivån. Därför sattes nivån till 55 procent av den svenska skattesatsen och kom utifrån den dåvarande bolagsskattesatsen på 28 procent att hamna på 15,4 procent.63 Med den nuvarande bolagsskattesatsen i Sverige på 22 procent ligger nivån för vad som betraktas som låg beskattning i dag på 12,1 procent.

Vid prövning av om inkomsterna är lågbeskattade, anges i 39 a kap. 5 § IL att överskottet i den utländska juridiska personen ska beräknas enligt 39 a kap. 10 § IL. Överskottet beräknas därvid som om den utländska juridiska personen var ett svenskt aktiebolag som har motsvarande inkomster i Sverige och som inte är ett investmentföretag. Vid tillämpning av bestämmelser som ställer krav på skattskyldighet i Sverige ska den utländska juridiska personen dock inte anses uppfylla detta krav. Vissa ytterligare inskränkningar finns i 39 a kap. 6 § IL när det gäller beaktande av tidigare års underskott och avdrag för periodiseringsfonder.64

De föreslagna reglerna om avdragsbegränsning för finansiella kostnader och om finansieringsavdrag kommer således att påverka beräkningen enligt 39 a kap. IL av vad som ska anses som lågbeskattade inkomster. Ett finansieringsavdrag på 25 procent innebär att den effektiva beskattningen i inkomstslaget näringsverksamhet kommer att sjunka från 22 procent till 16,5 procent. Samtidigt innebär begränsningen i avdragsrätten för finansiella kostnader att underlaget för beskattning kommer att öka. Hur stor den samlade effekten av de

63 Se prop. 2003/04:10 s. 63. 64 Kravet på skattskyldighet i Sverige innebär bland annat att reglerna om koncernbidrag inte är tillämpliga, vilket betyder att ett CFC-företag inte kan ge eller ta emot koncernbidrag. Se prop. 2003/04:10 s. 89. Detta innebär också att CFC-företag inte kan utgöra ett koncernföretag enligt de föreslagna reglerna om utjämning av finansnetton i 24 a kap., se närmare i avsnit t 14.6.1.

föreslagna reglerna kommer att bli för beräkningen av gränsen för vad som ska anses som lågbeskattad inkomst enligt CFC-reglerna är svår att uppskatta. Effekten kommer att variera beroende på hur resultat och finansnetto ser ut i varje enskilt företag.65

I fall där det konstateras att inkomsterna i en utländsk juridisk person är lågbeskattade, är en berörd delägare skattskyldig för en så stor andel av bolagets överskott som motsvarar delägarens andel av kapitalet i den utländska juridiska personen. Beräkningen av överskottet görs på samma sätt som vid prövningen av om inkomsterna är lågbeskattade, dock utan den begränsning rörande periodiseringsfonder som anges i 39 a kap. 6 § IL. Vid denna beräkning medför dock de föreslagna reglerna om finansieringsavdrag inga principiella avvikelser från de överväganden som ligger bakom de nuvarande CFC-reglerna.

Sammanfattningsvis visar ovanstående att de regler som kommittén föreslår kommer att påverka bedömningen av lågbeskattad inkomst enligt CFC-reglerna. Det är dock osäkert i vilken omfattning den kommer att påverkas. För att motverka konsekvenserna som en sänkning av beskattningen kan få för bedömningen av lågbeskattad inkomst har kommittén övervägt en höjning av kvotdelen i 39 a kap. 5 § IL.66Alternativt skulle man kunna ange i 39 a kap. 6 § IL att finansieringsavdrag inte ska få göras vid beräkning av om CFCföretagets inkomst är lågbeskattad.67 Eftersom den sammantagna påverkan som förslaget kan få för dessa regler är svår att överblicka i förväg anser kommittén att några förändringar inte bör föreslås i dagsläget. Frågan bör dock följas.

65 Om man bara ser till finansieringsavdraget kan gränsen för vad som ska anses som lågbeskattad inkomst beräknas sjunka till cirka 10 procent (22 x 0,75 x 0,55=9,075). 66 En höjning från 55 till 75 procent skulle till exempel innebära att gränsen för lågbeskattad inkomst blir 12,375 procent(22 x 0,75 x 0,75), vilket i princip motsvarar den nu gällande nivån. 67 Att avsättning till periodiseringsfonder inte får göras vid denna beräkning motiveras av att det i princip bara ses som en justerad skattesats vid denna beräkning, se prop. 2003/04:10 s. 86.

14.6.2. Handelsbolag och enskilda näringsidkare

Förslag: Reglerna om avdragsbegränsning för finansiella kost-

nader gäller för svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer. Vid tillämpning av dessa regler avses med beskattningsår för svenska handelsbolag räkenskapsåret.

Den ökning av anskaffningsutgiften på andelen som en delägare i ett handelsbolag får göra för den inkomst som tas upp från bolaget, ska bara göras till den del inkomsten inte har minskats med avdrag för negativt finansnetto som inte har fått dras av.

Bedömning: Enskilda näringsidkare behöver inte omfattas av

reglerna om avdragsbegränsning för finansiella kostnader.

Kommitténs uppdrag är att reformera bolagsbeskattningen. Följdändringar utanför bolagsbeskattningen måste dock föreslås där det är nödvändigt. Kommittén har därför att ta ställning till i vilken utsträckning reglerna bör gälla även för handelsbolag68 och enskilda näringsidkare. Utgångspunkten är, mot bakgrund av kommitténs uppdrag, att för denna grupp enbart föreslå de ändringar som är nödvändiga för att den föreslagna reformen ska fungera som avsett.

Förslaget innebär bland annat att negativt finansnetto inte får dras av hos juridiska personer, främst aktiebolag och ekonomiska föreningar. Nekade avdrag för negativt finansnetto inom bolagssektorn skapar incitament att lägga över högbelånad verksamhet i företagsformer där negativt finansnetto fortfarande får dras av. Om detta sker i stor omfattning kommer skatteintäkterna att minska och finansieringen av den föreslagna reformen att hotas. För den del av förslaget som avser avdragsbegränsningen för finansiella kostnader kan således en utvidgning av tillämpningen vara nödvändig för att säkra reformens finansiering. En annan aspekt som kan nämnas här är att i den mån avdragsrätten för finansiella kostnader avviker mellan olika företagsformer snedvrids konkurrensen

68 Eftersom kommanditbolag är en variant av handelsbolag omfattar det som i det följande sägs om handelsbolag även kommanditbolag såvida inte annat följer av sammanhanget. Skillnaden mellan handelsbolag och kommanditbolag är ansvarsfördelningen. Medan delägarna i ett handelsbolag ansvarar solidariskt för bolagets skulder, ansvarar en eller flera delägare i kommanditbolaget enbart med sin insats, medan minst en är obegränsat ansvarig.

mellan företag med olika form. Snedvridningar i konkurrensen medför, generellt sett, samhällsekonomiska effektivitetsförluster.

Inledningsvis kan konstateras att uppkomsten av incitament att överföra högbelånad verksamhet till subjekt som inte påverkas av avdragsbegränsningen för finansiella kostnader inte nödvändigtvis innebär att en sådan överföring kommer att ske i stor omfattning. Att lägga över verksamhet i andra verksamhetsformer kan till exempel medföra avskattning av värdestegringar för de tillgångar som avyttras. Vidare kan det finnas en affärsmässig risk med att sälja tillgångar till utomstående. Den utomstående som tar över tillgångar och lån kan också komma att ta en affärsmässig risk. I vissa fall kan dock den utomstående och företaget ägas av samma person eller personer, vilket eliminerar den affärsmässiga risken. För handelsbolag gäller vidare att kommanditdelägare inte är obegränsat ansvariga för företagets skulder, vilket kan begränsa risken.

I detta avsnitt analyseras vilka regler som kan behövas för att undvika kringgåenden av reglerna om avdragsbegränsning för finansiella kostnader av de slag som beskrivs ovan. Analysen är uppdelad på juridiska personers inkomster från handelsbolag, fysiska personers inkomster från handelsbolag och enskilda näringsidkare. Före presentationen av kommitténs analys, inklusive överväganden och förslag, följer ett avsnitt om gällande rätt samt ett avsnitt med statistikuppgifter om negativa finansnetton för olika företagsformer.

Gällande rätt

Ett handelsbolag är civilrättsligt en juridisk person men ingår inte i definitionen av juridiska personer i inkomstskattelagen, se 2 kap. 3 § IL. Ett handelsbolag utgör inte heller ett skattesubjekt. Enligt 5 kap. 1 och 3 §§ IL är det delägarna som beskattas för sina respektive andelar av inkomsten från handelsbolag.

Det kan noteras att i 5 kap. IL har begreppet ”inkomst” en något annan innebörd än i övriga inkomstskattelagen. Normalt används begreppet inkomst i inkomstskattelagen när det rör sig om inkomster som inte är periodiserade. I detta sammanhang har ordet en annan betydelse, nämligen att delägarna ska beskattas för sin

andel av företagets nettoinkomst, det vill säga intäkterna minskade med kostnaderna, beräknad utifrån delägarnas situation.69

Juridiska personers näringsverksamhet räknas som en enda näringsverksamhet. Om en juridisk person bedriver näringsverksamhet i ett handelsbolag räknas den verksamheten in i den juridiska personens näringsverksamhet.70Det är inte delägarnas andel av någon individuell intäkts- eller kostnadspost som beskattas. Beräkningen av inkomsten görs i handelsbolaget varefter denna fördelas och tas upp till beskattning hos delägarna.71 Avyttring av egendom till eller från ett handelsbolag till underpris omfattas inte av reglerna om underprisöverlåtelser i 23 kap. IL. Det innebär att uttag ur ett handelsbolag av egendom uttagsbeskattas.72Hos en juridisk person utgör en andel i ett handelsbolag en näringsbetingad andel.73Marknadsvärdet på inkråmet kan således avyttras utan skattekonsekvenser via en avyttring av andelen i ett handelsbolag.

Även för en fysisk person som är delägare i ett handelsbolag sker inkomstberäkningen i handelsbolaget. Ett handelsbolags avyttring av näringsfastigheter och näringsbostadsrätter ska dock hos en delägare som är fysisk person beskattas i inkomstslaget kapital.74Hos en fysisk person som är delägare i flera svenska handelsbolag räknas varje handelsbolag som en näringsverksamhet.75Om handelsbolaget bedriver självständig näringsverksamhet utomlands räknas all sådan verksamhet som en egen näringsverksamhet.76Resultatutjämning av de löpande resultaten mellan sådana självständigt bedrivna näringsverksamheter i flera handelsbolag är inte möjlig.

Hos en fysisk person beskattas avyttring av en andel i ett handelsbolag som huvudregel i inkomstslaget kapital.77 Den justerade anskaffningsutgiften beräknas enligt reglerna i 50 kap. IL. Delägarens del av värden på inkråm i handelsbolaget som överstiger en positiv justerad anskaffningsutgift hänförlig till andelen kommer

69Prop. 1999/2000:2, del 1, s. 499. 7014 kap. 10 § IL. 71 Se RÅ 1994 ref. 52 I och II samt RÅ 1994 not. 487. 72 Enligt 22 kap. IL ska uttag ur en näringsverksamhet mot vederlag understigande marknadsvärdet uttagsbeskattas upp till marknadsvärdet. 73 Se 25 a kap. 3 a § IL. 7413 kap. 4 § andra stycket IL. 7514 kap. 13 § första stycket IL. 76 14 kap. 13 § första stycket andra meningen IL. 77 Se dock reglerna i 51 kap. IL enligt vilka beskattningen under vissa förutsättningar sker i inkomstslaget näringsverksamhet.

således att beskattas i inkomstslaget kapital vid en avyttring av andelen i ett handelsbolag.

Fysiska personer redovisar löpande inkomster från självständigt bedriven näringsverksamhet (enskild näringsverksamhet) som inkomst av näringsverksamhet. Inkomster hänförliga till vinster och förluster från avyttring av näringsfastigheter och näringsbostadsrätter ska tas upp som kapitalvinster och kapitalförluster. Delägarrätter, fordringsrätter och andelar i handelsbolag utgör inte tillgångar i en enskild näringsverksamhet.78 En fysisk persons inkomster från sådana tillgångar beskattas i inkomstslaget kapital. All näringsverksamhet från verksamhet bedriven inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) räknas som en näringsverksamhet.79

Avyttring av del av eller hela den enskilda näringsverksamheten beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet. Underprisöverlåtelser av egendom som kan utgöra tillgångar i enskild näringsverksamhet omfattas av bestämmelserna i 23 kap. IL. Näringsfastigheter och näringsbostadsrätter i enskild näringsverksamhet beskattas i inkomstslaget kapital. En överlåtelse till underpris av sådan egendom till en enskild näringsverksamhet kommer därför att uttagsbeskattas.80Då det inte finns några uttagsbeskattningsregler i inkomstslaget kapital går det däremot att till underpris överlåta sådan egendom från en enskild näringsverksamhet.

Negativa finansnetton för olika företagsformer

I detta avsnitt analyseras hur vanligt det är med negativt finansnetto i olika företagsformer. Bakgrunden är att det med slopade avdrag för negativt finansnetto i bolagssektorn uppstår incitament att föra ut högbelånad verksamhet från bolagssektorn till handelsbolag eller enskild näringsverksamhet. Mot denna bakgrund måste det övervägas om avdragen för negativt finansnetto bör slopas även för dessa företagsformer. I detta övervägande är det

78 Se 13 kap. 7 § IL. Av andra stycket framgår att i första stycket uppräknade tillgångar kan ingå i näringsverksamheten om vissa förutsättningar är uppfyllda. 79 Se Skatteverkets ställningstagande 131 774559-08/111. 80 Enligt 23 kap. 16 § IL är kravet att inkomster från tillgången såväl som avyttring av själva tillgången ska beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet hos förvärvaren för att omfattas av reglerna om underprisöverlåtelser.

viktigt att veta om slopad avdragsrätt för dessa företagsformer skulle få stora eller små effekter för dessa.

I tabellen nedan framgår 2010 års sammanlagda negativa finansnetton i olika företagsformer. Som framgår står aktiebolag och ekonomiska föreningar för den absoluta merparten, men också enskilda näringsidkare hade relativt stora negativa finansnetton. Dessa är koncentrerade till verksamhet inom fastighet, jordbruk och skogsbruk. Handelsbolag hade sammanlagt negativa finansnetton på 4,5 miljarder kronor. Av dessa var det dock bara knappt en halv miljard kronor som var hänförliga till svenska fysiska personers andelar.

Tabell 14.3 Negativa finansnetton i olika företagsformer 2010, miljarder

kronor

AB och ek. föreningar

HB och KB Enskilda närings-

idkare

Totalt

Varav svenska fysiska

delägare

137,0

4,5

0,46

7,7

Källa: FRIDA.

Juridiska personer som direkt eller indirekt är delägare i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer kommer vid tillämpningen av avdragsbegränsningen för finansiella kostnader att räkna in det finansnetto som belöper på andelen. Detta gäller om andelen har ägts under den juridiska personens hela beskattningsår eller sedan det delägda företaget började bedriva näringsverksamhet av något slag, se avsnitt 14.3.2. Detta system gör att juridiska personer beskattas på samma sätt oavsett om de bedriver verksamhet inom ramen för den egna juridiska personen, eller bedriver verksamhet i ett handelsbolag. För juridiska personer uppstår det därmed inga skattemässiga snedvridningar i valet av verksamhetsform. De grupper som är intressanta för vidare analys är därför icke-juridiska personer, det vill säga svenska fysiska personers andelar i handelsbolag och enskilda näringsidkare. Skatteeffekten av nekad avdragsrätt för handelsbolagsdelägarna är sammantaget relativt liten, skattesatsen gånger 460 miljoner kronor, att jämföra med skattesatsen gånger 7,7 miljarder kronor för enskilda näringsidkare.

Nedan ges ytterligare statistik för svenska fysiska personer som är delägare i handelsbolag och för enskilda näringsidkare.

Tabell 14.4 Negativt finansnetto för fysiska delägare i handelsbolag och

enskilda näringsidkare

Enskilda näringsidkare

HB och KB

Totalt antal

755 000

110 900

Antal med negativt finansnetto över noll

204 000

44 700

Dito över 1 000 kronor

160 000

26 100

Dito över 10 000 kronor

86 800

9 000

Dito över 100 000 kronor

15 800

660

Dito över 1 000 000 kronor

556

17

Dito över 10 000 000 kronor

16

0

Källa: FRIDA.

Som framgår av tabellen är det ovanligt med stora negativa finansnetton för handelsbolagsdelägare. En delförklaring till detta är sannolikt att handelsbolagsformen kräver åtminstone en obegränsat ansvarig delägare. Som enskild näringsidkare är man obegränsat ansvarig för de skulder man tagit på sig. Som delägare i ett handelsbolag krävs däremot att någon är obegränsat ansvarig för skulder som handelsbolaget med flera delägare har tagit på sig. Detta upplevs i regel som mer riskfyllt varför aktiebolagsformen sannolikt föredras i större omfattning i sådana situationer.

Juridiska personers inkomster från andel i handelsbolag

Handelsbolag är inte en juridisk person enligt inkomstskattelagen och utgör inte heller något skattesubjekt. Beräkningen av handelsbolagets inkomst, som ska tas upp till beskattning hos de enskilda delägarna, sker dock i handelsbolaget vilket innebär att räntor och andra finansiella kostnader i dag ingår i handelsbolagets resultat. Om inkomster som härrör från handelsbolag inte skulle omfattas av den föreslagna avdragsbegränsningen för finansiella kostnader skulle ett aktiebolag kunna lägga över högbelånad verksamhet i ett handelsbolag som det direkt och indirekt innehar alla andelar i och på så sätt erhålla fullt avdrag för finansiella kostnader. En sådan ordning skulle innebära ett avsteg från systematiken att avdrag för negativt finansnetto hos en juridisk person ersätts med ett schablonmässigt beräknat finansieringsavdrag.

Följande exempel kan tjäna som illustration av problemet. Anta att företag A överväger att göra en investering i rörelsetillgångar. Företag A avser att finansiera hela förvärvet med externa lån. Om företag A gör investeringen i det egna aktiebolaget ger det följande resultat. År 1 genererar investeringen ett resultat hos företag A om 100 som till 40 består av finansiella kostnader. Företag A har inga finansiella intäkter. Enligt de föreslagna reglerna om avdragsbegränsning och finansieringsavdrag ska rörelseresultatet vid beräkningen av underlaget justeras bland annat för inte avdragsgillt negativt finansnetto. Företag A:s finansieringsunderlag uppgår därför efter justering för negativt finansnetto till 140. På underlaget beräknas ett finansieringsavdrag om 35 (0,25 x 140). Skattemässigt resultat uppgår till 105 (140 - 35).

Om företag A i stället väljer att tillsammans med ett helägt dotterföretag, företag B, starta ett handelsbolag (HB) och låta HB göra samma investering och finansiera investeringen med externa lån så kommer HB det första året att få ett nettoresultat om 100 som till 40 består av finansiella kostnader. Enligt dagens regler ska företag A och företag B som delägare i HB ta upp sin andel av nettoresultatet 100 i HB vilket utgör 50 vardera. Utan kompletterande regler avseende inkomster från handelsbolag kommer företag A och företag B att ha ett sammanlagt underlag för finansieringsavdrag om 100. Totalt finansieringsavdrag hos företag A och företag B kan då beräknas till 25 (0,25 x 100) och delägarnas sammanlagda skattemässiga resultat kan beräknas till 75 (100 - 25). Det skattemässiga resultatet blir lägre än i det första exemplet eftersom någon avdragsbegränsning för de finansiella kostnaderna inte gäller.

För att det inte ska uppstå en olikbehandling av en juridisk persons egengenererade inkomster och inkomster hänförliga till en juridisk persons andel i ett handelsbolag anser kommittén att det behöver säkerställas att de beskattas på ett likartat sätt. Enligt kommittén ska detta göras genom att det i de bestämmelser som reglerar omfattningen av avdragsbegränsningen för finansiella kostnader görs ett tillägg om att reglerna också gäller för svenska handelsbolag. Detta regleras i 24 a kap. 2 § IL i författningsförslaget. Anledningen till att avgränsningen görs till svenska handelsbolag81 är för att skilja denna delägarbeskattade företags-

81 Det som gäller för svenska handelsbolag gäller här också europeiska ekonomiska intressegrupperingar, se 5 kap. 2 § IL.

form från sina utländska motsvarigheter, s.k. i utlandet delägarbeskattade juridiska personer.82För att i Sverige skattepliktiga inkomster på andelar hänförliga till i utlandet delägarbeskattade juridiska personer inte ska behandlas annorlunda än de från andelar i svenska handelsbolag, behövs ett tillägg för denna grupp. Vissa i utlandet delägarbeskattade juridiska personer faller redan in under reglerna eftersom de är juridiska personer och samtidigt skattesubjekt. Utländska juridiska personer är dock inte skattskyldiga i Sverige för den del av inkomsten som enligt 5 kap. 2 a § IL beskattas av delägare som är obegränsat skattskyldiga i Sverige, det vill säga delägare som är svenska juridiska personer eller fysiska personer som är bosatta, stadigvarande vistas eller har väsentlig anknytning till Sverige. För att de inkomster som hänför sig till dessa andelar ägda av i Sverige obegränsat skattskyldiga personer ska omfattas behövs därför ett tillägg i 24 a kap. 2 § IL om att reglerna också gäller i utlandet delägarbeskattade juridiska personer.

Detta innebär att för intäkter och kostnader i ett svenskt handelsbolag eller i en i utlandet delägarbeskattad juridisk person, som delägaren är skattskyldig för, kommer bestämmelserna om avdragsbegränsning för finansiella kostnader att bli tillämpliga. Dessa kommer således att omfattas av skyldigheten att dela upp intäkter och kostnader i finansiella intäkter och kostnader samt i övriga intäkter och kostnader, enligt kommitténs förslag. Negativt finansnetto kommer inte att vara avdragsgilla vid beräkningen av det skattemässiga resultatet.

Eftersom juridiska personers verksamhet i handelsbolag enligt gällande regelverk räknas in i den juridiska personens näringsverksamhet (14 kap. 10 § IL) följer att inkomst från handelsbolag kommer att ingå i beräkningen av finansieringsavdrag i den juridiska personen. Detta kan uppfattas som naturligt eftersom de olika verksamheterna i detta avseende ses som en enda näringsverksamhet som i sin helhet beskattas i den juridiska personen.

I 1 kap. 14 § IL regleras vilket beskattningsår inkomster i svenska handelsbolag ska tas upp av delägarna. Däremot finns ingen uttrycklig bestämmelse om beskattningsår för svenska handelsbolag och dessa omfattas enligt 2 kap. 3 § IL inte heller av bestämmelserna om juridiska personer. Eftersom svenska handelsbolag själva ska göra inkomstberäkningen för delägarna är det lämpligt att

82 Se närmare i avsnit t 14.6.1 om begränsat skattskyldiga juridiska personer.

det förtydligas vad som avses med beskattningsår för handelsbolag i 24 a kap. IL. Det föreslås därför att beskattningsåret för svenska handelsbolag ska vara räkenskapsåret.

Fysiska personers inkomster från andel i handelsbolag

Även hos en fysisk person som är delägare i ett handelsbolag sker själva inkomstberäkningen i handelsbolaget. Inkomster från avyttring av näringsfastigheter och näringsbostadsrätter ska tas upp i inkomstslaget kapital. En delägare som är fysisk person tar upp ett netto av sin andel av handelsbolagets resultat som inkomst av näringsverksamhet.

Om inkomst som fysiska personer uppbär från sin ägarandel i handelsbolag inte omfattas av den avdragsbegränsning för finansiella kostnader som gäller för juridiska personer uppstår asymmetrier i behandlingen av ett handelsbolags negativa finansnetto.

En sådan ordning skulle kunna öppna för situationer där reglerna om avdragsförbud för negativt finansnetto inte får avsedd verkan. Detta kan ske på motsvarande sätt som för handelsbolag med juridiska personer som delägare, nämligen genom att högbelånad verksamhet lämnar bolagssektorn.

Ett exempel är om ett företag har en enda, eller ett fåtal nära relaterade, ägare och dessa kan överlåta en högbelånad fastighet till enskild näringsverksamhet, alternativt till ett handelsbolag. Man kan tänka sig en situation där ett aktiebolag ägs av en person. Aktiebolaget äger tre fastigheter och har negativt finansnetto motsvarande hyresintäkterna från en fastighet. Om denna fastighet har ett marknadsvärde som ligger nära eller under det skattemässiga värdet kan en försäljning av fastigheten ske utan några större skattekostnader. Ägaren låter lånen i aktiebolaget följa med den sålda fastigheten till det nybildade handelsbolaget eller enskilda näringsverksamheten. Därefter kan finansiella kostnader dras av mot hyresintäkter i det nybildade handelsbolaget eller i den enskilda näringsverksamheten. Det bedöms inte sannolikt att detta förfarande skulle användas när det gäller företag med en större ägarkrets. Det beror på att det för ett stort antal företag med många delägare inte är praktiskt genomförbart att låta alla delägare bilda ett handelsbolag och överlåta en del av verksamheten dit. Delägarna i ett stort företag är sannolikt dessutom ovilliga att på detta sätt ta på sig obegränsat ansvar såsom handelsbolagsdelägare.

Då alternativet att sälja högbelånad verksamhet till ägarna inte är praktiskt genomförbart för stora företag återstår alternativet att sälja tillgångar till oberoende fysiska personer som inte betalar bolagsskatt, kanske med klausuler om återköp eller mycket långa hyreskontrakt på tillgångarna. Detta kommer dock att medföra affärsmässiga risker eftersom kontrollen över den sålda egendomen övergår till andra personer än ägaren, även om sådana risker kan begränsas med avtal om återköp och liknande. Köparen kommer också att ta en betydande affärsmässig risk om denne blir obegränsat ansvarig för företagets skulder. För delägare med begränsat ansvar (kommanditdelägare) är den affärsmässiga risken dock begränsad, varför risken bedöms som störst i kommanditbolag.

Kommittén har här att göra en avvägning mellan å ena sidan riskerna för kringgående av avdragsbegränsningen och å andra sidan önskemålet att ändra så lite som möjligt i beskattningen av handelsbolag eftersom detta inte är den företagsform som uppdraget i första hand riktar sig till. De negativa finansnetton som belöper sig på fysiska personers handelsbolagsandelar är visserligen inte så stora totalt sett. Samtidigt bedöms det som förhållandevis enkelt att, där incitamenten finns, skapa förhållanden där avdragsbegränsningen kan undgås via handelsbolag. Härtill kommer den snedvridning av konkurrensen som en olikbehandling i detta avseende skulle kunna leda till.

Kommittén föreslår, mot bakgrund av ovanstående, att avdragsförbudet för negativt finansnetto ska gälla för handelsbolag även till den del en fysisk person är delägare. Detta följer av det tillägg som finns i författningsförslagets 24 a kap. 2 § IL om att även svenska handelsbolag omfattas av bestämmelserna. Det tillägg om inkomster från i utlandet delägarbeskattade juridiska personer som behandlas i avsnittet ovan om juridiska personer omfattar även fysiska personer som är delägare i sådana.

Detta innebär att intäkter och kostnader hänförliga till svenska handelsbolag eller en i utlandet delägarbeskattad juridisk person, som en fysisk person är skattskyldig för, ska omfattas av bestämmelserna om avdragsbegränsning även till den del de ägs av en fysisk person. Eftersom varje sådan andel som ägs av en fysisk person utgör en näringsverksamhet ska, vid tillämpningen av reglerna, ett negativt finansnetto bestämmas för varje andel för sig. Gällande regler gör det således inte möjligt för en fysisk person att kvitta finansnetton från olika handelsbolagsandelar mellan varandra. De inkomster som en fysisk person uppbär från andelar i handels-

bolag berättigar inte heller till finansieringsavdrag. Det överskott en fysisk person erhåller från handelsbolag kan också inkludera personens arbetsinkomst. Att medge finansieringsavdrag på fysiska handelsbolagsdelägares överskott skulle innebära att ett 25-procentigt avdrag skulle ges för det som ekonomiskt sett är fysiska personers arbetsinkomst från handelsbolag. En så stor skattemässig olikbehandling av lönearbete och arbete som utförs i ett handelsbolag skulle vara kraftigt snedvridande i valet mellan att arbeta i ett handelsbolag eller som anställd. Någon form av system för särskiljande av det som ekonomiskt sett är arbetsinkomst och det som ekonomiskt sett är vinst skulle därför behövas för personer som äger handelsbolag som de dessutom utför arbete för. En sådan uppdelning är svår att göra i praktiken och bör enligt kommittén undvikas.

För att den ökning av inkomsten som det vägrade avdraget för finansiella kostnader kommer att innebära för delägaren inte ska få genomslag på beräkningen av anskaffningsutgiften på handelsbolagsandelen föreslås en ändring i 50 kap. 5 § IL. Av 50 kap. 5 § IL följer i dag att anskaffningsutgiften ska ökas med belopp som tagits upp som den skattskyldiges andel av bolagets inkomster. Om anskaffningsutgiften även fortsättningsvis skulle öka med hela delägarens andel av inkomsten, det vill säga även till den del inkomsten ökat på grund av avdragsförbudet, skulle avdragsförbudet indirekt förlora sin verkan. Det avdragsförbud som gäller vid beräkningen av inkomsten från handelsbolaget skulle nämligen komma tillbaka i form av en högre anskaffningsutgift, och därmed ett högre avdrag, hos delägaren när andelen avyttras. Kommittén föreslår därför att anskaffningsutgiften i detta sammanhang bara ska göras till den del inkomsten inte har minskats med i bolaget nekat avdrag för finansiella kostnader.

Förslaget tas in i 24 a kap. 2 § och 50 kap. 5 § IL.

Enskilda näringsidkare

Som framgår av avsnitt 14.6.1 är utgångspunkten för kommitténs uppdrag att reglerna ska träffa juridiska personer. Om fysiska personer som bedriver näringsverksamhet som enskilda näringsidkare inte omfattas av bestämmelserna om avdragsbegränsning för finansiella kostnader innebär detta på motsvarande sätt som för handelsbolagen att det kan uppstå incitament att förlägga investeringar

som finansieras via upptagande av lån i enskild näringsverksamhet. En skillnad som måste beaktas är dock att i enskild näringsverksamhet finns ingen motsvarande möjlighet att kunna bli begränsat ansvarig för skulder.

Att förlägga en investering av tillgångar i form av inventarier och fastigheter till enskild näringsverksamhet kommer innebära att den ekonomiska risken för tillgångarna måste bäras av den fysiska personen. Det är heller inte möjligt att överlåta fastigheter till underpris till en fysisk person som är enskild näringsidkare utan uttagsbeskattning.83 Dessa faktorer bidrar var för sig och gemensamt till att minska de ekonomiska incitamenten att förlägga nyinvesteringar, eller överlåta tillgångar från juridiska personer till fysiska personer, enbart i syfte att få tillgång till full avdragsrätt för finansiella kostnader.

Kommittén har gjort en avvägning mellan riskerna för kringgående och andra snedvridningar och önskemålet att ändra så lite som möjligt i beskattningen av enskilda näringsidkare. De negativa finansnettona är totalt sett betydligt större för enskilda näringsidkare än för fysiska handelsbolagsdelägare. Samtidigt finns, som anförts ovan, ett antal faktorer som bidrar till att de ekonomiska incitamenten att komma runt avdragsbegränsningen är avsevärt mindre när det gäller enskild näringsverksamhet. Vid försäljning beskattas inkrämet av enskild näringsverksamhet och inte vinsten från andelen som för handelsbolagsdelägare. Genom att detta ofta innebär en högre beskattning och är mer omständligt motverkar det att tillgångar flyttas till enskild näringsverksamhet i alltför stor utsträckning. Nackdelarna i form av risk för skattebortfall och för samhällsekonomiska snedvridningar till följd av byten av företagsform är därför mindre och bedöms inte vara så stora att de motiverar den komplikation som det skulle innebära att låta avdragsbegränsningen omfatta även enskilda näringsidkare. Vid en sammantagen bedömning anser kommittén därför att det inte är befogat att införa begränsningsregler gällande finansiella kostnader för fysiska personer som bedriver verksamhet som enskilda näringsidkare.

83 23 kap. 16 § första stycket andra meningen IL.

Om det i framtiden av skatteskäl förekommer kringgåenden eller andra snedvridningar avseende fördelningen av tillgångar och lån mellan aktiebolag och enskild näringsverksamhet får lagstiftaren överväga regler som minskar dessa incitament.

14.6.3. Begränsning genom fribelopp eller beloppsgräns

Bedömning: Några generella regler om fribelopp eller belopps-

gräns för tillämpning av reglerna föreslås inte.

En möjlig generell begränsning i tillämpningen av de regler som kommittén föreslår kan vara att sätta en gräns som innebär att de inte gäller negativt finansnetto under ett visst belopp, ett s.k. fribelopp. Om ett fribelopp om exempelvis 100 000 kronor införs, skulle detta innebära det att alla koncerner84alltid får dra av negativt finansnetto upp till detta belopp.85De koncerner som har ett högre negativt finansnetto skulle på belopp därutöver tillämpa reglerna om avdragsbegränsning och om finansieringsavdrag.

Alternativt kan en beloppsgräns införas som innebär att de koncerner som har ett negativt finansnetto som överstiger exempelvis 100 000 kronor ska tillämpa reglerna fullt ut från första kronan medan de koncerner som ligger under beloppsgränsen inte omfattas av dessa regler. Danmark, Finland och Tyskland är exempel på länder som har valt en beloppsgräns vid tillämpningen av avdragsbegränsningsreglerna.

Syftet med regler av detta slag är att göra det enklare för mindre företag genom att de inte behöver tillämpa regler som kan vara administrativt betungande i onödan. För de regler som kommittén föreslår i detta betänkande gäller dock att många små företag generellt skulle gynnas av att tillämpa reglerna om finansieringsavdrag. Dessutom är finansieringsavdraget en schablonmodell som är förhållandevis enkel att tillämpa.

Om vissa företag kommer att undantas från reglerna uppkommer också frågan om de undantagna företagen i stället ska omfattas av några andra ränteavdragsbegränsningsregler för att det inte ska skapas ett fritt utrymme för skatteundandragande med

84 Med koncerner avses i detta avsnitt såväl fristående företag som koncerner. 85 I dag bedöms cirka 15 procent av koncernerna ha ett negativt finansnetto överstigande 100 000 kronor.

hjälp av ränteavdrag inom aktuellt spann. Sådana ytterligare regler skulle krångla till systemet. Kommittén bedömer därför sammantaget att det inte framkommit tillräckliga skäl för att föreslå generella regler om ett fribelopp eller en beloppsgräns. Däremot föreslår kommittén i syfte att underlätta för främst små företag en särskild undantagsregel för vissa hyreskostnader i samband med avgränsningen av vad som ska omfattas av begreppet finansiella kostnader, se avsnitt 14.5.11.

14.7. Behov av kompletterande ränteavdragsbegränsningsregler

14.7.1. Nuvarande ränteavdragsbegränsningsregler

Förslag: Reglerna som begränsar rätten till avdrag för

ränteutgifter på skuldförhållanden till företag inom en intressegemenskap ska upphöra att gälla.

I 24 kap. 10 a–10 f §§ IL finns regler som begränsar rätten till avdrag för ränteutgifter på skuldförhållanden till företag inom en intressegemenskap. Med företag i intressegemenskap förstås ett företag där ett väsentligt ägarinflytande föreligger eller att två eller flera företag befinner sig under i huvudsak gemensam ledning. Avdrag ska dock medges om det företag som faktiskt har rätt till den inkomst som motsvarar ränteutgiften beskattas till minst 10 procent eller att det föreligger affärsmässiga skäl.86

Kommitténs huvudförslag innebär dels ett finansieringsavdrag om 25 procent av ett visst underlag, dels ett slopat avdrag för negativt finansnetto. Bolagsskatt kommer därmed i princip att tas ut på 75 procent av årets underlag för finansieringsavdrag oavsett hur stora ränteutgifterna är. Med ett finansieringsavdrag bedöms det därför inte finnas incitament att flytta skattebas till andra länder med hjälp av räntebetalningar.

Vid tillämpningen av reglerna om avdragsbegränsning för finansiella kostnader avses med finansiella kostnader bland annat räntekostnader, se avsnitt 14.5 som redogör för definitionen av finansiella kostnader och finansiella intäkter. Den föreslagna

86 Innehållet i dessa regler beskrivs närmare i avsnitt 11 Gällande rätt.

begränsningen gäller oavsett om de finansiella kostnaderna är affärsmässiga eller inte. Detta kan leda till att företagen försöker omvandla vissa finansiella kostnader och finansiella intäkter till andra intäkter och kostnader, eller vice versa, för att öka avdragsrätten och minska den beskattningsbara inkomsten. Företag som har positivt finansnetto har i regel relativt gott om likvida finansiella tillgångar, vilket innebär att de företag som aktivt försöker minska beskattningen på dessa tillgångar redan i dag kan åstadkomma detta. De ränteavdragsbegränsningsregler som finns i dag kan således inte förhindra alla förfaranden som syftar till att beskattningen av kapital flyttas från Sverige till lågskattejurisdiktioner. Kommittén anser att ett visst inslag av förfaranden av detta slag är mer eller mindre oundvikligt. I syfte att minska risken för omklassificeringar enbart i syfte att undgå avdragsförbudet är den omfattning av begreppen finansiell kostnad och finansiell intäkt som kommittén föreslår i avsni tt 14.5 anpassade därefter. Med en sådan utformning av begreppen som där föreslås bedömer kommittén att risken för kringgåenden är liten.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts bedömer kommittén att införandet av ett system med en avdragsbegränsning för negativt finansnetto kombinerat med ett finansieringsavdrag innebär en avsevärd begränsning av möjligheten till kringgåenden. Eftersom avdragsbegränsningen enligt förslaget gäller negativt finansnetto betyder det dock att avdragsrätten är fri upp till ett belopp som motsvarar de finansiella intäkterna. Inom det spannet kommer inte någon begränsning att gälla, men förekomsten av finansiella intäkter i ett företag visar att företaget äger finansiella tillgångar. För företag som befinner sig i en situation som innebär att de har möjlighet och intresse av att få låg eller ingen beskattning på avkastningen från finansiella tillgångar, så kan detta redan i dag enkelt uppnås genom att de finansiella tillgångarna flyttas till den lågskattejurisdiktion som används för att uppnå låg skatt. Incitamenten till ett sådant förfarande ändras inte av reformen och heller inte av de nu existerande avdragsbegränsningarna. Sammantaget bedöms därför att några kompletterande regler om begränsning i avdragsrätten för räntor inte behövs.

Kommittén föreslår att de nuvarande reglerna i 24 kap. 10 a–10 f §§ IL ska upphävas i samband med att finansieringsavdraget och avdragsbegränsningen införs.

14.7.2. Kompletterande regler för fåmansaktiebolag

Bedömning: Det behöver inte införas några särskilda regler för

att motverka att reglerna om avdragsbegränsning för negativt finansnetto kringgås genom reglerna om fåmansaktiebolag.

Kommittén har identifierat en möjlig risk för att avdragsförbudet för negativt finansnetto skulle kunna kringgås inom ramen för de särskilda regler som gäller för fåmansaktiebolag (56 och 57 kap. IL). Bakgrunden är följande. Utdelningar från fåmansaktiebolag beskattas under vissa förutsättningar med 20 procent för privatpersoner. Räntor är däremot avdragsgilla med 30 procent för privatpersoner. Genom att flytta räntekostnader från ett fåmansaktiebolag till en privatperson går det att uppnå en skattefördel på de mellanliggande 10 procenten. Hur det går till visas enklast med ett exempel.

Låt säga att det i ett fastighetsbolag finns fastigheter värda 200. Fastigheterna genererar hyresintäkter på 20. Det finns också ett lån på 100 som genererar räntekostnader på 10.

Efter införandet av ett finansieringsavdrag har bolaget följande skattemässiga situation.

Tabell 14.5 Fastighetsbolagets skattesituation

Underlag för finansieringsavdrag

20

Finansieringsavdrag

5

Beskattningsbar inkomst

15

Skatt

3,3

Räntekostnader

10

Utdelning

6,7

I skatteplaneringssyfte används ett annat företag, som beskattas enligt reglerna för fåmansaktiebolag. Fåmansbolaget ägs av en privatperson. Privatpersonen lånar 100 av en bank och tillskjuter dessa 100 till bolaget. Fåmansbolaget tillskjuter i sin tur pengarna till fastighetsbolaget. I ersättning får bolaget preferensaktier som avkastar 10 varje år.

Efter dessa transaktioner är fastighetsbolaget i samma ekonomiska situation som tidigare. En icke avdragsgill ränteutbetalning har ersatts med en lika stor icke avdragsgill utbetalning av utdelning. För fåmansbolaget som erhåller utdelning på preferensaktierna uppstår ingen skatteeffekt. Den ekonomiska situationen ser ut på följande sätt.

Tabell 14.6 Skattesituationen för fåmansbolaget

Icke skattepliktig näringsbetingad utdelning

10

Beskattningsbar inkomst

0

Skatt

0

Utdelning

10

För privatpersonen som tillskjutit 100 till fåmansbolaget ser den skattemässiga situationen ut på följande sätt.

Tabell 14.7 Skattesituationen för privatpersonen

Utdelning FÅAB

10

Skatt på utdelning

2

Räntekostnader

10

Avdrag för räntekostnader

3

Förändring i beskattning

-1

Privatpersonen minskar således sin beskattning med 1. Därmed finns en skattemässig vinst att göra på dessa transaktioner. Observera att privatpersonen inte behöver ha någon tidigare koppling till fastighetsbolaget. En förutsättning för att det ska uppstå en skattemässig vinst är att de utdelningar som privatpersonen erhåller ryms inom gränsbeloppet. Det är dock normalt sett inget problem för normalavkastande investeringar som fastigheter eftersom personen erhåller statslåneräntan plus 9 procentenheter i gränsbelopp på det belopp som tillskjutits till fåmansbolaget. Högre avkastning än så bedöms inte rimligt att räkna med över tid för till exempel fastigheter.

En möjlig lösning på problemet som kommittén övervägt är att utdelningar från fåmansbolaget först kvittas mot ränteavdrag. Det som återstår efter kvittningen beskattas med 20 procent. Detta betyder att om en person erhåller 15 i utdelning från ett fåmansbolag och har 10 i räntekostnader ska utdelningen först kvittas mot räntekostnaderna. Då återstår 5 som beskattas med 20 procent, det

vill säga skatten blir 1. Kommittén gör dock bedömningen att den ovan nämnda skatteplaneringsmöjligheten inte är av sådan art att den motiverar motverkande lagstiftning.

14.7.3. Kompletterande regler för delägare i handelsbolag

Bedömning: Det föreslås inte några särskilda regler för att

motverka att fysiska personer som är delägare i handelsbolag kringgår avdragsbegränsningen för negativt finansnetto. Samråd har skett med Skatteförenklingsutredningen (Fi 2012:09) i denna fråga.

Som diskuterats utförligt i avsni tt 14.6.2 bedömer kommittén att bibehållen avdragsrätt för finansiella kostnader i handelsbolag skulle öppna upp för kringgåenderisker. Kringgåenderisken skulle framför allt bestå i att högbelånad verksamhet flyttas från aktiebolag till handelsbolag. Denna risk bedöms i praktiken som liten för aktiebolag med en stor ägarkrets, då aktiebolagsformen vanligen av affärsmässiga skäl är att föredra i företag med spritt ägande. Som framgår ovan bedöms kringgåenderisken för högbelånade aktiebolag som ägs av en eller ett fåtal personer vara så pass stor att det motiverar ett slopande av avdragsrätten för negativt finansnetto även för handelsbolag ägda av fysiska personer.

Kommittén har identifierat en möjlighet för fysiska handelsbolagsdelägare att kringgå avdragsförbudet för negativt finansnetto. Metoden är följande. Ett handelsbolag tar över en högbelånad verksamhet från ett aktiebolag. Ägaren tar över lånen på verksamheten som därefter är obelånad. Avkastningen från verksamheten tas ut från handelsbolaget som positiv räntefördelning. Positiv räntefördelning får dras av i handelsbolaget och beskattas som kapitalinkomst hos ägarna av handelsbolaget. Ägaren erhåller nu kapitalbeskattade inkomster från verksamheten, men också räntekostnader som tidigare låg i aktiebolaget. Räntekostnaderna kan kvittas mot kapitalinkomsten. Räntekostnader som inte hade fått dras av hos aktiebolaget har på så sätt omvandlats till räntekostnader som får dras av hos ägaren. Avdragsförbudet för negativt finansnetto har på så sätt kunnat kringgås. För att detta kringgående ska fungera krävs att det är möjligt att föra över lån till den fysiske ägaren och att föra över

tillgångar till handelsbolaget, utan alltför stora kostnader och alltför stora affärsmässiga risker.

Kommittén har övervägt olika sätt att minska möjligheten att utnyttja reglerna om positiv räntefördelning. En möjlighet vore att minska utrymmet för positiv räntefördelning. Det positiva fördelningsbeloppet utgörs idag av statslåneräntan med tillägg av 5,5 procentenheter beräknat på ett kapitalunderlag. Kapitalunderlaget beräknas enligt en viss metod, men ska i princip motsvara det egna kapitalet i handelsbolaget.

Möjligheterna att använda positiv räntefördelning i kringgåendesyfte kan minskas genom att helt avskaffa rätten till positiv räntefördelning för fysiska personer som är delägare i handelsbolag. Ett alternativ är att sänka nivån på fördelningsräntan. En sådan reform skulle dock slå även mot handelsbolagsdelägare som tillämpar systemet på avsett sätt. Kommittén anser att ett avskaffande av rätten till positiv räntefördelning skulle vara en allt för ingripande åtgärd. I så fall ligger en eventuell begränsning av densamma närmare till hands.

Ett alternativ, som inte skulle få lika stora konsekvenser för handelsbolagsdelägare som använder den positiva räntefördelningen på avsett sätt, har därför övervägts. Risken med kringgående uppstår på grund av att det är möjligt för fysiska personer att kvitta positiv räntefördelning mot ränta. Om denna möjlighet avskaffas eller begränsas beloppsmässigt försvinner eller minskar möjligheterna till kringgående.

Ytterligare ett alternativ vore att höja beskattningen av positiv räntefördelning i handelsbolagen till en nivå där ett kringgående inte längre skulle vara lönsamt. Till exempel skulle positiv räntefördelning kunna beläggas med särskild löneskatt. Även en sådan reform skulle dock slå mot handelsbolagsdelägare som tillämpar systemet på avsett sätt.

Skatteförenklingsutredningen (Fi 2012:09) har i uppdrag att förenkla skattereglerna för enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag. Enligt direktiven gäller att samråd mellan skatteförenklingsutredningen och Företagsskattekommittén ska ske. Vid sådant samråd har framkommit att Skatteförenklingsutredningen bland annat arbetar med en översyn över reglerna om positiv räntefördelning för fysiska personer som är delägare i handelsbolag. Kommittén gör därför bedömningen att frågan bör hanteras inom ramen för arbetet i Skatteförenklingsutredningen. Något förslag till ändring i reglerna om positiv räntefördelning lämnas därmed inte.

14.8. Schablonintäkt för finansiella företag

Avsnittet innehåller kommitténs förslag till schablonintäkt för finansiella företag och är uppdelat enligt följande.

I avsnitt 14.8.1 konstateras att modellen kräver en tillkommande beskattning av finansiell sektor och skälen för detta anges. Avsnitt 14.8.2 innehåller olika alternativ för hur det tillkommande skatteuttaget ska utformas lagtekniskt och kommitténs val i den delen. I avsnitt 14.8.3 återfinns en kort redogörelse för den befintliga stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften. Avsnitt 14.8.4 och 14.8.5 behandlar vilka företag som är skattskyldiga och hur underlaget ska bestämmas. I avsnitt 14.8.6 redogörs för en särskild EU-rättslig problematik med reglerna. Här presenteras även olika alternativ till lösning och kommitténs ställningstagande i frågan. Avsnitt 14.8.7 handlar om avräkning av utländsk skatt och slutligen behandlas nivån på schablonintäkten i avsnitt 14.8.8.

14.8.1. Skatteuttaget för den finansiella sektorn

Förslag: För att kompensera för vissa effekter av huvudförslaget

ska en tillkommande skatt införas för finansiella företag. Den tillkommande skatten ska utformas med stabilitetsavgiften som förebild.

Kommitténs huvudförslag innebär att företag inte längre får göra avdrag för negativt finansnetto. I stället får företagen göra ett finansieringsavdrag som något förenklat uppgår till 25 procent av skattepliktigt resultat. Avsikten är således att de nuvarande avdragen för faktiska finansiella kostnader som överstiger finansiella intäkter ska ersättas av ett schabloniserat avdrag som är relaterat till avkastningen på företagets kapital. På det viset likställs den skattemässiga behandlingen av eget och lånat kapital.

Den föreslagna modellen fungerar emellertid inte tillfredställande för den finansiella sektorn. Avdragsförbudet utgår från en nettosyn, och den finansiella sektorn karaktäriseras av att företagen har ett positivt finansnetto. Det innebär att avdragsförbudet inte får någon styrande effekt på skuldsättningen i den finansiella sektorn. Det förhållandet att de finansiella intäkterna normalt överstiger de finansiella kostnaderna i dessa företag gör att finansiella

företag trots ändrade regler i de allra flesta fall får fullt avdrag för sina finansiella kostnader. Därutöver kommer de också att få finansieringsavdrag baserat på överskottet.

Kommitténs övergripande uppdrag är att minska den skattemässiga olikbehandlingen mellan eget och lånat kapital, samtidigt som skattebelastningen på företagen inte ska öka. I syfte att uppnå detta har förslaget två beståndsdelar, ett avdragsförbud och ett finansieringsavdrag. För de flesta företag medverkar båda beståndsdelarna till att minska den skattemässiga olikbehandlingen mellan eget och lånat kapital.

Även för finansiell sektor verkar den sänkta effektiva beskattningen av bolagsvinster i avsedd riktning. Däremot uppnås inte åsyftad effekt för den finansiella sektorn med det föreslagna avdragsförbudet.

Kommitténs uppfattning är att den föreslagna modellen i sin grundutformning i detta avseende lämpar sig mindre bra för den finansiella sektorn. En rimlig lösning skulle därför vara att ickefinansiella företag behandlas för sig och finansiella företag för sig. Samtidigt är det önskvärt med generella regler där alla företag omfattas av de föreslagna reglerna. Finansieringsavdraget, som utjämnar den skattemässiga betydelsen av eget och lånat kapital, finansieras genom att avdragen för finansiella kostnader slopas till den del de överstiger de finansiella intäkterna. För den finansiella sektorn kommer slopandet av avdragsrätten inte att få någon effekt. För finansiell sektor är en lösning att finansiera finansieringsavdraget med en annan tillkommande beskattning. Då uppnås en viss minskning i olikbehandlingen av lånat och eget kapital eftersom avdragsrätten för lånat kapital sjunker i värde från 22 till 16,5 procent när finansieringsavdraget beaktats. En tillkommande skatt på finansiell sektor ger även ett visst incitament till minskad skuldsättning.

I syfte att utforma det kompletterande skatteuttaget så enkelt som möjligt anser kommittén att det ska baseras på den befintliga stabilitetsavgiften. Det blir framförallt enkelt för de skattskyldiga företagen. De som betalar stabilitetsavgift ska också betala en tillkommande skatt. Det borde även bli relativt enkelt för det allmänna att hantera. Underlaget för stabilitetsavgiften redovisas till Riksgälden på en ensidig blankett och innehåller ett fåtal poster med enkla beräkningar.

Det pågår ett arbete inom EU med ett harmoniserat stödsystem vid kris i den finansiella sektorn.87Direktivet beslutades av EU-parlamentet i april 2014 men någon officiell språkversion fanns inte tillgänglig när denna text färdigställdes. Bedömningen är att en svensk lagstiftning absolut tidigast kan träda i kraft vid årsskiftet 2014/2015. Direktivet innehåller även regler om uttaget av avgifter från den finansiella sektorn för att finansiera de reglerade stabilitetsåtgärderna. Såvitt framgått är inriktningen att det blir en större grupp av finansiella företag som ska betala den nya avgiften jämfört med stabilitetsavgiften. Storleken på avgiften för varje företag ska bestämmas dels av en grundavgift, dels av en riskviktad komponent. Det kan finnas anledning att i stället basera den tillkommande skatten på den nya harmoniserade avgiften när den är införd. Fördelarna med det är att det sannolikt blir en bredare skattebas och att det kommer att vara ett internationellt erkänt underlag för avgiftsuttag.

14.8.2. Finansiella företag ska ta upp en schablonintäkt

Förslag: Den tillkommande skatten för finansiella företag ska

tas ut genom att de skattskyldiga företagen tar upp en schablonintäkt.

Kommittén har övervägt olika lagtekniska lösningar för att åstadkomma ett ökat skatteuttag från den finansiella sektorn. De lösningar som har granskats närmare är att finansiell sektor helt undantas från den föreslagna modellen, att skatten redovisas och tas ut som en punktskatt samt att företagen tar upp en schablonintäkt inom ramen för det vanliga inkomstskattesystemet. Alla lösningarna har sina förtjänster och svagheter men efter en samlad bedömning har kommittén stannat för att en schablonintäkt är att föredra.

Här följer en redogörelse för de olika lösningarna och deras respektive fördelar och nackdelar.

87 EU Bank Recovery and Resolution Directive (BRRD), se till exempel EU-kommissionens MEMO/14/297 av den 15 april 2014, Frequently Asked Questions.

Finansiell sektor undantas från modellen

Ett alternativ för att komma till rätta med grundmodellens särskilda effekter avseende finansiell sektor skulle kunna vara att helt utesluta de företagen från tillämpningen. De skulle således leva kvar i det nuvarande bolagsskattesystemet. Det innebär att avdrag skulle få göras för finansiella kostnader som överstiger finansiella intäkter samtidigt som de inte skulle medges något finansieringsavdrag.

En fördel med att helt undanta den finansiella sektorn är att de administrativa kostnaderna för de finansiella företagen blir minimala. De fortsätter bara i samma skattemiljö som tidigare. En annan fördel är att det internationellt är ett vedertaget sätt. Flera länder undantar finansiell sektor från tillämpningen av begränsningsregler motsvarande kommitténs alternativa förslag.88

En klar nackdel med att helt undanta finansiell sektor är att kommittén då för den sektorn helt misslyckas med målsättningen att förbättra neutraliteten mellan eget och lånat kapital. En annan nackdel är att det kommer att finnas två parallella bolagsskattesystem, ett för finansiella företag och ett för andra företag.

Punktskatt

Kommittén har även övervägt att öka skatteuttaget från den finansiella sektorn genom att ta ut en punktskatt som skulle utformas precis som stabilitetsavgiften.

Fördelen med en punktskatt är att den blir enkel att tillämpa och redovisa för berörda företag. Samma underlag som lämnas till Riksgälden avseende stabilitetsavgiften kan också lämnas till Skatteverket.

En nackdel med en punktskatt är att det i viss mån ligger utanför kommitténs uppdrag att föreslå nya punktskatter, även om de bara betalas av företag. En annan nackdel är att det måste till ett flertal nya förfaranderegler samt en ny deklaration för att administrera skatten. Med tanke på den begränsade krets av företag som skulle omfattas är det onödiga administrativa pålagor.89

88 Till exempel har Finland, Norge, Italien och Spanien s.k. EBITDA-begränsningar som inte gäller för finansiella företag. 89 Bara drygt 130 företag betalar stabilitetsavgift i dag.

Schablonintäkt i inkomstdeklarationen

Kommittén har stannat för att den tillkommande skatten för finansiella företag ska påföras inom ramen för inkomstskattesystemet, men utformas i enlighet med stabilitetsavgiften. Berörda företag ska ta upp en schablonintäkt i den vanliga inkomstdeklarationen.

Fördelarna med denna ordning är flera. Det behöver inte införas några särskilda förfaranderegler eller någon ny deklaration. Det blir därmed ett enkelt och välkänt förfarande såväl för de skattskyldiga som för Skatteverket. Ändringar i bolagsskattesatsen kommer att få genomslag även på denna särskilda inkomst. Skatten på finansiella företag behöver därför inte kalibreras särskilt vid förändringar i skattesatsen.

De nya bestämmelserna om schablonintäkt tas in i 39 kap. 32–35 §§ IL.

14.8.3. Kort om stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften

Riksdagen beslutade 2008 att bygga upp en stabilitetsfond som ska finansiera statens åtgärder för att stödja det finansiella systemet. Om staten behöver infria garantier eller ge annat stöd till kreditinstitut kommer det att finansieras med medel från stabilitetsfonden. Fonden ska bära samtliga kostnader för eventuella stödåtgärder.

Stabilitetsavgift ska enligt 7 kap. 2 § lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut betalas av kreditinstitut och andra företag som avses i 1 kap. 2 § första stycket samma lag.90 Bestämmelsen i första kapitlet reglerar vilka företag som kan få stöd enligt lagen och det är kreditinstitut och svenska företag som har inrättats av ett sådant institut som ett led i en rekonstruktion. De avgiftspliktiga kreditinstituten är således samma krets som vid behov kan få stöd från fonden. Av 1 kap. 1 § samma lag framgår att kreditinstitut definieras i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

90Prop. 2008/09:61, bet. 2008/09:FiU16, rskr. 2008/09:17.

Av lagen om bank- och finansieringsrörelse framgår att med kreditinstitut avses bank och kreditmarknadsföretag. Något förenklat är en bank ett företag som har fått tillstånd att driva bankrörelse och ett kreditmarknadsföretag är ett företag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse.

Bankrörelse definieras i lagen som rörelse i vilken det ingår 1. betalningsförmedling via generella betalsystem, och 2. mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för

fordringsägaren inom högst 30 dagar.

Finansieringsrörelse definieras som rörelse i vilken det ingår näringsverksamhet som har till ändamål att 1. ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, och 2. lämna kredit, ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte

förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande (leasing).

De företag som omfattas av bestämmelserna om stabilitetsavgift är svenska företag som motsvarar de angivna kriterierna. Det innebär att utländska företag som bedriver bank- eller finansieringsrörelse i Sverige via filial inte betalar någon stabilitetsavgift. Om de däremot verkar här genom ett svenskt dotterbolag så omfattas det bolaget av avgiftsskyldigheten.

Avgiftsunderlaget utgörs av summan av skulder och avsättningar – med avdrag för obeskattade reserver – vid räkenskapsårets utgång. Skulder till andra avgiftspliktiga kreditinstitut som ingår i samma koncern ska räknas bort. Anledningen till det är att undvika dubbelräkning av avgifter. Avdrag får också göras för efterställda skulder som får ingå i kapitalbasen. För de institut som deltar i garantiprogrammet exkluderas även ett genomsnitt av de garanterade lånen vid beräkningen av avgiften. Den årliga stabilitetsavgiften är 0,036 procent av avgiftsunderlaget.

Stabilitetsavgiften ansågs medföra en specifik motprestation från det allmänna till förmån för kreditinstituten i form av en rätt att ta del av medlen i fonden vid en kris. Därför utformades den som en avgift och inte som en skatt vid införandet.

Under 2012 tillfördes fonden stabilitetsavgifter med 3 003 miljoner kronor. Avgiftsunderlaget uppgick således till cirka 8 340 miljarder kronor.

14.8.4. Skattskyldiga företag

Förslag: Schablonintäkten ska tas upp av svenska och utländska

företag som bedriver bank- eller finansieringsrörelse i Sverige.

Av förenklingsskäl ska underlaget för och omfattningen av schablonintäkten utformas på motsvarande sätt som den befintliga stabilitetsavgiften. Det innebär att de företag som betalar stabilitetsavgift också ska ta upp en schablonintäkt. Därutöver ska även utländska kreditinstitut som bedriver motsvarande verksamhet i Sverige genom filial vara skattskyldiga för den verksamheten.

De skattskyldiga svenska företagen är sådana som enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse utgör banker eller kreditmarknadsföretag, det vill säga bedriver bank- eller finansieringsrörelse. För att omfattas av någon av dessa verksamheter måste företaget något förenklat ha inlåning från allmänheten och därutöver antingen förmedla betalningar, lämna kredit eller ställa garanti för kredit eller syssla med factoring eller leasing. I februari 2014 var det 133 företag som var skyldiga att betala stabilitetsavgift, vilket också innebär att de skulle ha tagit upp en schablonintäkt om reglerna redan var införda.

De skattskyldiga utländska företagen är sådana som enligt ovan nämnda lag utgör utländska kreditinstitut. Därmed avses utländska företag som i hemlandet har tillstånd att bedriva bank- eller finansieringsrörelse. Skattskyldigheten för de utländska företagen omfattar bara den verksamhet som bedrivs här i Sverige. Om den verksamhet som bedrivs här inte utgör bank- eller finansieringsrörelse omfattas institutet inte av skattskyldigheten.

Schablonintäkten ska tas upp av de företag som betalar stabilitetsavgift. Detta innebär att den krets av finansiella företag som ska betala skatten är ganska snäv. Som nämns ovan är ett motiv för tillkommande beskattning av den finansiella sektorn att modellen med slopade ränteavdrag inte lämpar sig för finansiella företag. Motivet gör sig dock gällande för hela den finansiella sektorn och inte bara för de som nu är skattskyldiga. Kommittén är medveten om att skatteuttaget inte fullt ut kommer att överensstämma med syftet. Enkelhet är emellertid också viktigt och genom att knyta underlaget för schablonintäkten till stabilitetsavgiften blir underlaget både enkelt att redovisa och att kontrollera. I detta fall överväger de administrativa fördelar som finns med att knyta

underlaget för schablonintäkten till stabilitetsavgiften nackdelarna med en snävare krets av skattskyldiga företag.

Ett annat alternativ kan på sikt, som tidigare har nämnts, vara att schablonintäkt ska tas upp av de företag som kommer att betala avgift enligt det ovan nämnda BRRD-direktivet.91 Den harmoniserade avgiften kommer sannolikt att tas ut av en bredare grupp av finansiella företag än vad som i dag är fallet med stabilitetsavgiften.

Förslaget tas in i 39 kap. 33 § IL.

14.8.5. Underlag för schablonintäkt

Förslag: Underlaget för schablonintäkten ska vara skulder och

avsättningar med avdrag för obeskattade reserver enligt senast fastställda årsredovisning. Från detta underlag får avdrag göras för skulder till andra skattskyldiga företag inom samma koncern samt vissa efterställda skulder.

Om räkenskapsåret har omfattat en längre eller kortare tid än tolv månader, ska underlaget justeras proportionellt i förhållande till räkenskapsårets längd.

Underlaget för stabilitetsavgiften är som tidigare nämnts kreditinstitutets skulder och avsättningar med vissa justeringar. Anledningen till att det underlaget valdes var att de stöd och garantier som kan erhållas från stabilitetsfonden som mest kan omfatta just dessa förpliktelser. Underlaget är relativt enkelt att beräkna. Uppgifter om detta lämnas årligen till Riksgälden på en ensidig blankett. Därutöver bifogas fastställd årsredovisning samt en bilaga som närmare preciserar avdrag för skulder till andra koncernbolag, om sådant avdrag görs.

Underlaget för schablonintäkten ska utformas med stabilitetsavgiften som förebild. Utgångspunkt vid beräkningen är kreditinstitutets skulder och avsättningar, dock inte obeskattade reserver, enligt senast fastställda årsredovisning. Från detta underlag får skulder till andra företag inom samma koncern som också ska ta upp en schablonintäkt dras bort. Anledningen till avdraget är att koncerninterna skulder inte ska räknas dubbelt. Avdrag får också göras för efterställda skuldförbindelser som får ingå i kapitalbasen

91 Se avsnit t 14.8.1.

enligt lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar.92Skälet till denna justering är att dessa skulder i praktiken utgör eget kapital.

Underlaget för stabilitetsavgift får minskas även med sådana skulder som omfattas av garantiprogram från stabilitetsfonden. Någon sådan justering får dock inte göras av underlaget för schablonintäkt. Skälet till att de skulderna får räknas av från stabilitetsavgiften är att det betalas avgifter för att få garantier, vilket innebär att den garanterade skulden blir avgiftsbelagd flera gånger om underlaget inte justeras ned. Det finns dock ingen anledning att ta motsvarande hänsyn när det gäller den schablonintäkt som ska tas upp. Skatt bör således betalas även på av staten garanterade skulder.

Underlaget för schablonintäkten ska justeras för räkenskapsårets längd. Om räkenskapsåret varit kortare eller längre än tolv månader ska underlaget ändras proportionerligt.

Regler om underlag för schablonintäkt återfinns i 39 kap. 34 och 35 §§ IL.

14.8.6. EU-rättsliga frågeställningar angående undanröjande av koncernintern dubbelbeskattning

Regeln om justering av underlaget för koncerninterna skulder utgör sannolikt ett EU-rättsligt hinder för utövandet av etableringsfriheten. Skulder till svenska koncernföretag som är banker eller kreditinstitut, det vill säga andra koncernföretag som också ska ta upp en schablonintäkt, får räknas av från underlaget. Motsvarande skulder till utländska koncernföretag med samma verksamhet får emellertid inte räknas av från underlaget. Genom regeln hindras såväl svenska företag som vill etablera sig i utlandet som utländska företag som vill etablera sig i Sverige.

Det finns fyra olika sätt att lösa detta: 1. Att inte justera underlaget för koncerninterna skulder och därmed

acceptera att en del av skatteunderlaget beskattas dubbelt. 2. Att i lagen tillåta justering för koncerninterna skulder på ett

sådant sätt att det kan omfatta alla dotterbolag.

92 Sedan den 1 januari 2013 gäller EU-förordningen 575/2013 på området, se avsnitt 15.3.

3. Att identifiera omständigheter som talar för att hindret kan rättfärdigas och att det är proportionellt att koncerninterna skulder till utländska koncernföretag inte får räknas av från underlaget. 4. Att behandla internationella och nationella koncernförhållanden på olika sätt, där båda alternativen innebär att koncernintern dubbelbeskattning undanröjs.

Acceptera dubbelbeskattning

Det är inte rimligt att utan vidare acceptera att skatt tas ut flera gånger på vad som i realiteten är samma underlag. En sådan lösning är bara aktuell om samtliga andra möjliga lösningar måste avfärdas. Som framgår i det följande är bedömningen att så inte är fallet.

Tillåta justering för samtliga koncerninterna skulder

Denna lösning innebär att underlaget får justeras ned med skulder till alla dotterbolag, även utländska. Rätten till justering av underlaget kompletteras med krav på att borgenären beskattas på i princip samma sätt som den svenska schablonintäkten, motsvarande underlag och skattesats. Därmed bör antalet utländska koncernföretag som omfattas reduceras betydligt. Tekniken liknar den som används i tioprocentsregeln i de nuvarande ränteavdragsbegränsningsreglerna, där det sägs att ränteutgifter får dras av om korrelerande ränteinkomster beskattas med minst tio procent enligt lagstiftningen i den stat där det företag som faktiskt har rätt till inkomsten hör hemma.

Fråga uppkommer emellertid om en justering enligt ovan skulle få till följd att skulder till dotterbolag i vissa stater får räknas av eftersom de har en motsvarande skatt. Kommittén har kartlagt förekomsten av särskilda skatter på finansiell sektor i ett antal EESländer.

Finland har en tillfällig skatt som till viss del har hämtat ledning

från den svenska stabilitetsavgiften. Skatten betalas av finska banker, inklusive deras utländska filialer. Utländska bankers filialer i Finland betalar ingen bankskatt. Den finska skatten uppgår till 0,125 procent av summan av de riskvägda posterna enligt kapitaltäckningsanalysen. I de riskvägda posterna beaktas kreditrisken, operativa riskerna, valuta- och råvaruriskerna samt exponeringarna

i handelslagret. I den finska statsbudgeten reserveras intäkterna från skatten vilket i princip innebär att medlen inom budgeten behandlas på samma sätt som den svenska stabilitetsfonden.

Nederländerna har sedan den 1 augusti 2012 en skatt som

betalas av nederländska banker och utländska bankers fasta driftställen i Nederländerna. Skattebasen är balansomslutningen med avdrag för eget kapital, insättningar som omfattas av insättningsgaranti, skulder som hänförs till försäkringsverksamhet samt ett grundavdrag på 20 miljarder euro. Utländska bankers fasta driftställen får också räkna av skulder som inte är hänförliga till det fasta driftstället. Skatten är 0,044 procent av kortfristiga skulder och 0,022 procent av långfristiga skulder. Om någon enskild person i banken får en bonus som överstiger dennes lön med mer än 25 procent höjs skatten med 10 procent.

I Tyskland betalar alla banker en stabilitetsavgift sedan 2011. Avgiften ska återspegla bankens systemiska risk. Avgiftsunderlaget bestäms med utgångspunkt i bankens skuldsida av balansräkningen. Från skulderna dras de insättningar av som omfattas av insättningsgarantin och eget kapital. Avgiftens storlek är beroende av bankens storlek. Om avgiftsunderlaget understiger 10 miljarder euro, är avgiften 0,02 procent. Om underlaget ligger mellan 10 och 100 miljarder euro, är avgiften 0,03 procent. För underlag som överstiger 100 miljarder euro är avgiften 0,04 procent. För derivat fastställs en särskild avgift, som är 0,00015 procent av derivatens motvärde. Avgiften kan dock inte vara större än 15 procent av årsvinsten men inte mindre än 5 procent av avgiften enligt huvudregeln. Avgifterna samlas i en fond som inrättats för tryggande av bankernas stabilitet.

Frankrike har en skatt som motsvarar den finska. Skatten

uppgår till 0,539 procent av minimibeloppet av bankens kapitalbas enligt kapitaltäckningsanalysen. Skattebasen bestäms på koncernnivå. Skatten tas ut av franska företag och av filialer till utländska företag utanför EES. Filialer till företag med hemvist inom EES samt försäkringsbolag omfattas inte av skatten.

Österrike har sedan 2011 en stabilitetsavgift som tas ut av

inländska banker och kreditinstitut samt filialer till utländska banker med hemvist inom EES. Filialerna betalar bara avgift på den delen av verksamheten som är hänförligt till filialen. Avgiften tas ut på balansomslutningen med avdrag för garanterade insättningar, eget kapital, avsättningar samt vissa skulder som har med kapitaltäckningskrav att göra. Om underlaget understiger 1 miljard euro

är banken undantagen från avgiften. Banker med underlag mellan 1 miljard och 20 miljarder euro betalar 0,055 procent i avgift. På underlag som överstiger 20 miljarder euro uppgår avgiften till 0,085 procent.

Storbritannien införde en skatt 2011 som betalas av inländska

banker och av utländska bankers filialer i Storbritannien. Skatten tas ut på den totala balansomslutningen efter vissa justeringar, bland annat för garanterade insättningar och skulder samt för s.k. Tier 1-kapital. Om underlaget inte överstiger 20 miljarder brittiska pund tas ingen bankskatt ut. Skulder som överstiger den summan delas upp i en långfristig och en kortfristig del och därefter får ett sammanlagt proportionellt grundavdrag göras på totalt 20 miljarder brittiska pund. Från och med 1 januari 2014 är skattesatsen på den kortfristiga delen 0,156 procent och på den långfristiga delen 0,078 procent.

Innan det görs jämförelser och dras slutsatser på grundval av de system som finns i andra stater bör det påpekas att samtliga dessa system motsvaras av den svenska stabilitetsavgiften. De tjänar samma syfte och är införda med i princip samma motivering i alla stater. Den skatt som kommittén nu föreslår kommer att beskatta de svenska bankerna utöver vad de bidrar med till stabilitetsfonden.

Som synes har flera stater inom EES en särskild beskattning av den finansiella sektorn. Det finns dock stora skillnader mellan de olika ländernas system.

Behandlingen av utländska företags filialer skiljer sig åt. I Sverige, Finland, Tyskland och Frankrike är utländska företags filialer undantagna från avgift eller skatt. I Storbritannien, Nederländerna och Österrike räknas filialerna som skattskyldiga för den del av verksamheten som hör till filialen. De höga fribeloppen i Nederländerna och Storbritannien medför dock att få filialer träffas av reglerna.

En annan skillnad är huruvida underlaget beräknas för varje företag eller på koncernnivå. Länder med konsoliderad beskattning, såsom Frankrike, har också denna skatt på koncernnivå. I Storbritannien beräknas skatten såväl på koncernnivå som per företag beroende på hur verksamheten i landet ser ut.

De flesta länder har baserat skatten på skulderna enligt balansräkningen. Frankrike och Finland har valt kapitaltäckningsanalysen som underlag, men på olika sätt. Finland har summan av riskvägda poster, Frankrike har det minimikapital som måste hållas enligt analysen.

En stor skillnad på det föreslagna underlaget för den svenska schablonintäkten jämfört med de utländska är att i flera av de andra systemen räknas inlåning som omfattas av insättningsgarantin bort från underlaget. I prop. 2009/10:30 s. 23 anges att denna fråga ska utredas i samband med frågan om att slå samman stabilitetsavgiften och insättningsgarantin. Kommittén anser att inlåning som omfattas av insättningsgarantin ska träffas av skatt av samma anledning som det inte införs något undantag för skulder som garanteras inom ramen för stabilitetsfonden.

Alla dessa skillnader mellan systemen i olika stater medför att det skulle bli mycket svårt att hitta rättvisande parametrar för hur beskattningen i en annan stat ska se ut för att skulder till utländska koncernbolag ska få räknas av. Det blir även svårt att förutsäga effekterna av att sätta kraven på en viss given nivå, när de olika systemen inte är jämförbara.

Med hänsyn till att beskattningen av finansiell sektor ser så olika ut i olika länder anser kommittén att det är mindre lämpligt att i lagstiftningen ange fasta gränsvärden för när skulder till ett dotterbolag i en annan stat ska få räknas av. Risken för att gränsvärdena hamnar fel och att avdrag därför medges i allt för stor eller liten omfattning bedöms som överhängande.

Omständigheter som talar för att hindret går att rättfärdiga

Denna lösning på den EU-rättsliga konflikten innebär att identifiera omständigheter som talar för att en lagstiftning med en regel om att skulder till skattskyldiga koncernföretag ska räknas av från underlaget, är ett sådant hinder av etableringsfriheten som kan rättfärdigas med hänsyn till allmänintresset.

De rättfärdigandegrunder som skulle kunna komma i fråga är dels skattesystemets inre sammanhang, dels den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna. Båda dessa rättfärdigandegrunder var nyligen uppe för bedömning i en dom från EU-domstolen som gällde de belgiska reglerna om avdrag för eget kapital, s.k. NID-avdrag.93

93 Mål nr C-350/11 Argenta Spaarbank NV mot Belgische Staat, dom den 4 juli 2013.

Målet handlar om huruvida det är ett hinder av etableringsfriheten att avdraget inte får beräknas på tillgångar i ett utländskt fast driftställe som inte beskattas i Belgien, när tillgångar i ett belgiskt fast driftställe får ingå i underlaget.

För att kunna rättfärdiga hindret med hänvisning till skattesystemets inre sammanhang krävs ett direkt samband mellan skattefördelen och det kompenserande skatteuttaget. Bedömningen av sambandet ska ske utifrån ändamålet med lagstiftningen.94

Skattefördelen i förslaget med schablonintäkt är att underlaget får minskas med skulder till andra skattskyldiga koncernbolag. Det kompenserande skatteuttaget består i att den skuld som räknas av i stället beskattas hos gäldenären. Den fordran som motsvarar skulden hos gäldenären motsvaras i sin tur av ett lika stort belopp på balansräkningens skuldsida. I en del domar som har berört skattesystemets inre sammanhang finns det skrivningar som tyder på att sambandet ska finnas hos en och samma skattskyldig.95 En och samma koncern är emellertid mycket likt en och samma skattskyldig.

Domstolen verkar dock vara restriktiv med att godta yrkanden grundade på skattesystemets inre sammanhang. Det påstådda sambandet är i princip aldrig tillräckligt direkt. I det ovan nämnda avgörandet fick man bara lägga tillgångarna i ett fast driftställe till grund för beräkningen i de fall avkastningen från det fasta driftstället beskattades i Belgien. Enligt domstolen var detta samband inte direkt eftersom det endast krävs att inkomsten får beskattas i Belgien, inte att så de facto sker .96 NID-avdraget får således beräknas med beaktande av tillgångarna i det fasta driftstället om inkomsten därifrån får beskattas i Belgien, trots att driftstället inte genererat någon inkomst att beskatta. Ett liknande synsätt skulle kunna anläggas på bankskatten, att sambandet inte är tillräckligt direkt eftersom skulden till ett annat skattskyldigt koncernbolag får avräknas även om gäldenärsföretaget inte betalar någon bankskatt, till exempel på grund av att skuldsidan i balansräkningen bara består av eget kapital.

Den andra rättfärdigandegrunden handlar om att säkerställa fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna och går

94 Se a dom p. 42. 95 Se till exempel generaladvokatens förslag till avgörande, föredraget den 13 mars 2014, i mål nr C-48/13 Nordea Bank Danmark A/S, p. 47, och de domar som det hänvisas till i punkten. 96 Mål nr C-350/11 Argenta Spaarbank NV mot Belgische Staat, dom den 4 juli 2013, p. 46–47.

i princip ut på att varje stat ska få beskatta de värden som upparbetats eller uppkommit i den staten. Det är denna grund som rättfärdigat de hinder som nu får anses godkända inom området för gränsöverskridande resultatutjämning.97

Det följer av rättspraxis att denna grund kan godtas bland annat när syftet med systemet är att förebygga ageranden som kan äventyra en medlemsstats rätt att beskatta verksamhet som bedrivs inom dess territorium.98

Om hindret ska kunna rättfärdigas med hänvisning till att säkerställa fördelningen av beskattningsrätten krävs ett analogt resonemang som kopplar till de avgöranden där skyddsregler godtagits för att behålla beskattningen av vinst inom landet. Skattebasen är i detta fall inte ett genererat överskott utan i stället skuldsättning. Det torde krävas argument om att det inom finansbranschen finns det ett klart samband mellan skuldsättning och intäktsgenerering. Det går även att peka på att flera europeiska länder har beskattning av banker med skuldsättningen som bas, vilket ökar behovet av att säkerställa fördelningen även av denna skattebas. Vidare kan skulderna betraktas som en mer rörlig skattebas än överskottet.

Ett problem i detta hänseende är dock att det inte är beskattningen i sig som ska rättfärdigas utan en lättnadsregel till företagens förmån. Den regeln har egentligen inget att göra med att behålla skattebasen i Sverige, även om det i avsaknad av en lättnadsregel skulle bli förmånligt att lägga belåningen i utländska dotterbolag. Det huvudsakliga syftet med regeln om avdrag för koncerninterna skulder är att undvika att skatt tas ut flera gånger på samma underlag. Ett tillkommande syfte är att motverka att svenska banker för att minska skattebetalningarna lånar av utländska dotterbolag i stater utan särskild skatt på den finansiella sektorn. Om sådana skulder får räknas av blir de i praktiken skattefria.

Även om man kommer fram till att regeln kan motiveras av behovet av att säkerställa svensk beskattningsrätt blir det svårt att motivera varför det är viktigt att undanröja dubbelbeskattning inom svenska koncerner men inte inom koncerner som helhet. Utifrån syftet är det svårt att se att det skulle vara proportionellt att helt utesluta avdrag för skulder till utländska dotterbolag, när

97 Se till exempel mål nr C‑231/05 Oy AA, dom den 18 juli 2007, p. 55, mål nr C-337/08 X Holding, dom den 25 februari 2010, p. 29, mål nr C-18/11 Philips Electronics, dom den 6 september 2012, p. 24, och mål nr C-123/11 A, dom den 21 februari 2013, p. 43. 98 Se mål nr C-350/11 Argenta Spaarbank NV mot Belgische Staat, dom den 4 juli 2013, p. 53.

det går att reglera frågan mindre ingripande genom en lagstiftningslösning motsvarande den som diskuteras i tidigare avsnitt.

Olika behandling av internationella och nationella koncernförhållanden

En sammanfattning av de tre först behandlade alternativen till lösning ger vid handen att inget av dessa är särskilt bra. Att acceptera dubbelbeskattning är bara aktuellt i sista hand. En generell rätt till avdrag för skulder till alla koncernföretag beroende på situationen i hemviststaten är mycket svår att utforma korrekt. Som rättsläget ser ut för närvarande är det inte försvarbart att hävda att en rent nationell utformning av regeln går att rättfärdiga. Utgången är allt för osäker.

EU-rätten kräver inte att samma teknik används inom landet och vid gränsöverskridande transaktioner. Kommittén har därför stannat för att problemet med dubbelbeskattning vid nationella koncernförhållanden ska lösas på samma sätt som i stabilitetsavgiften. Ett finansiellt företag får från underlaget dra av skulder till andra finansiella företag inom koncernen som också ska ta upp en schablonintäkt. För att systemet inte ska hindra etableringsfriheten inom EU föreslås en rätt till avräkning av utländsk skatt som har betalats på ett underlag som motsvarar det svenska underlaget och som skulle ha fått dras av om dotterbolaget varit verksamt här i landet. Reglerna om avräkning behandlas i följande avsnitt.

14.8.7. Avräkning av utländsk skatt

Förslag: Skatt som betalas till en utländsk stat inom EES av ett

företag som ingår i samma koncern som ett finansiellt företag får avräknas från den statliga inkomstskatt som det finansiella företaget ska betala.

Som förutsättning gäller att den utländska skatten är betald, att den till sin utformning motsvarar skatten på den svenska schablonintäkten och att den hänför sig till kalenderåret före det finansiella företagets räkenskapsår.

Vidare gäller att det utländska företaget ska bedriva sådan verksamhet att det skulle ha tagit upp en schablonintäkt om verksamheten bedrivits här i landet.

Avräkning får ske med ett belopp som motsvarar den utländska skatt som hänför sig till ett sådant skuldförhållande som skulle ha dragits av från underlaget om den utländska juridiska personen hade varit ett svenskt koncernföretag.

Avräkning får dock högst ske med ett belopp som motsvarar den svenska bolagsskatt som belöper på den schablonintäkt som är hänförlig till skulden till det utländska koncernföretaget.

Avräkning av utländsk skatt införs i syfte att avhjälpa vissa EU-rättsliga konflikter som redogjorts för i tidigare avsnitt. Sådan avräkning får bara ske av skatt som har betalats till en annan stat inom EES. Det finns ingen anledning att medge avräkning för skatt som har betalats till en stat utanför det harmoniserade området.

Med utländsk skatt avses i detta fall skatt som motsvarar den svenska inkomstskatten på schablonintäkten. För att det ska vara en avräkningsbar utländsk skatt ska den således tas ut av företag inom finansiell sektor och skattebasen ska vara skuldsättningen. Det ska också verkligen vara fråga om en skatt och inte en avgift. Skillnaden mellan dessa pålagor får avgöras av vad vi i Sverige lägger i begreppen skatt respektive avgift.99För att det ska vara en skatt krävs att den ograverat tillförs statsbudgeten och att medlen inte på något sätt är öronmärkta för att återföras till finansiell sektor eller på annat sätt innebär en motprestation från det allmännas sida.

Vidare är det bara den statliga inkomstskatten som är hänförlig till skuldförhållandet som får sättas ned. Utländsk skatt får i detta fall således inte räknas av mot andra skatter som företaget betalar.

Den utländska skatten ska vara betald och den ska hänföra sig till kalenderåret närmaste före det finansiella företagets aktuella räkenskapsår. Skillnaden mellan vilken period som den svenska och den utländska skatten avser har införts av förenklingsskäl. I och med att den utländska skatten ska vara hänförlig till kalenderåret före räkenskapsåret är den i de flesta fall redan betald när den svenska skatten ska betalas.

Det koncernföretag som har betalat den utländska skatten ska bedriva sådan verksamhet att det skulle ha tagit upp en schablonintäkt om verksamheten bedrivits i Sverige. Det innebär att det utländska företagets verksamhet skulle ha utgjort bank- eller finansieringsrörelse enligt svensk rätt, om företaget funnits här i

99 Se till exempel SOU 2003:61, s. 101107, samt SOU 2006:33, s. 6972.

landet. Anledningen till detta villkor är att likställa rätten till avräkning med rätten till avdrag för koncerninterna skulder. Avdraget får ju bara göras för skulder till koncernföretag som också ska ta upp en schablonintäkt. Av samma skäl är kravet på ägande för att utgöra ett koncernföretag knutet till vad som anges i årsredovisningslagen. Det innebär att det räcker med ett mer än 50-procentigt innehav för att det ska vara fråga om ett koncernförhållande.

I syfte att likställa avräkningen med avdraget för koncerninterna skulder införs det regler om vilket högsta belopp som får avräknas. Som första förutsättning gäller att avräkning får göras med ett belopp som motsvarar den utländska skatt som hänför sig till skuldförhållandet mellan det utländska koncernföretaget och det svenska finansiella företaget. Det innebär att avräkning inte kan ske med ett högre belopp än den skatt som det utländska företaget betalar med anledning av skulden.

Därutöver gäller att avräkning högst får göras med ett belopp som motsvarar den bolagsskatt som, beräknad utan hänsyn till avräkning, det svenska finansiella företaget betalar på den del av schablonintäkten som är hänförlig till skulden till det aktuella utländska koncernföretaget. Detta tak för avräkningen säkerställer att skatten i Sverige inte minskar med mer än vad som hade varit fallet om det utländska koncernbolaget hade varit svenskt, oavsett hur mycket skatt det utländska företaget faktiskt betalar på skuldförbindelsen. Taken för avräkning syftar som ovan nämnts till att ett företag inte ska kunna räkna av mer skatt än vad som hade blivit fallet om dotterbolaget varit verksamt här i Sverige. Dessa regler i samverkan leder även till att det inte behövs några bestämmelser om carry forward av utländsk skatt som inte fått räknas av.

Att den skattskyldige ska lämna samtliga uppgifter som behövs för prövningen av begäran om avräkning av utländsk skatt framgår av 1 kap. 6 § lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt.

Reglerna om avräkning tas in som ett nytt 5 kap. i lagen om avräkning av utländsk skatt.

14.8.8. Beräkning av schablonintäkten

Förslag: Schablonintäkten uppgår till 0,24 procent av underlaget.

Schablonintäkten uppgår till 0,24 procent av underlaget. Det ökade skatteuttaget från den finansiella sektorn uppgår till redovisade schablonintäkter multiplicerat med den rådande bolagsskattesatsen.

Storleken på schablonintäkten är bestämd utifrån syftet med densamma. Som angetts i avsnitt 14.8.1 ska finansiella företag ta upp en schablonintäkt eftersom grundmodellen inte fungerar tillfredställande för dessa företag. Slopad avdragsrätt för negativt finansnetto påverkar inte incitamenten för skuldsättning i finansiell sektor. Med den föreslagna nivån på schablonintäkten kommer schablonintäkten att beloppsmässigt ungefärligt motsvara de finansieringsavdrag som finansiell sektor kommer att erhålla.

Förslaget återfinns i 39 kap. 32 § IL.

14.9. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

14.9.1. Ikraftträdande enligt huvudregeln

Förslag: De föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den

1 januari 2016 och tillämpas första gången för beskattningsår, eller för svenska handelsbolag räkenskapsår, som börjar efter den 31 december 2015. För beskattningsår eller räkenskapsår som påbörjats tidigare ska äldre bestämmelser fortfarande gälla.

Det är angeläget att de föreslagna reglerna träder i kraft så snart som möjligt. Med beaktande av tidpunkten för detta betänkandes avlämnande, remissförfarandets längd samt skälig tid för övrig hantering föreslår kommittén att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2016 och tillämpas första gången för beskattningsår, eller för svenska handelsbolag räkenskapsår, som börjar efter den 31 december 2015. För perioden efter den 1 januari 2016 fram till bestämmelserna ska börja tillämpas ska därmed äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

I avsnitt 14.9.2– 14.9.7 föreslås vissa undantag från den nu föreslagna ikraftträdandebestämmelsen.

Förslaget tas in i punkterna 1 och 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

14.9.2. Underprisöverlåtelser från handelsbolag

Förslag: Under tidsperioden från och med den 1 januari 2016

till och med den 31 december 2018 får ett svenskt handelsbolag vara överlåtare i en underprisöverlåtelse. För en sådan underprisöverlåtelse gäller tre ytterligare villkor, utöver vad som gäller för vanliga underprisöverlåtelser. För det första ska förvärvaren vara ett företag. För det andra ska hela verksamheten i handelsbolaget överlåtas. För det tredje ska aktierna i det förvärvande företaget innehas i motsvarande proportioner av de personer som innehar andelarna i det överlåtande handelsbolaget.

Kommittén föreslår i avsnitt 14.6 att avdragsförbudet för negativt finansnetto ska tillämpas på företagsnivå vad gäller handelsbolag. Det innebär att en fysisk person som är delägare i ett handelsbolag inte får göra avdrag för sin del av det negativa finansnettot i handelsbolaget. Till skillnad från vad som gäller för delägare som är juridiska personer får emellertid fysiska personer som är delägare i handelsbolag inte göra något finansieringsavdrag. Detta innebär att det för fysiska personer finns en asymmetrisk behandling av finansiella kostnader i handelsbolag. De får inte göra avdrag för faktiska finansiella kostnader, och avdragsbegränsningen kompenseras inte heller med ett schablonavdrag som är fallet inom bolagssektorn.

I syfte att i någon mån lindra effekterna av det vägrade avdraget anser kommittén att det övergångsvis ska införas regler som underlättar för fysiska personer att föra över verksamhet som bedrivs i handelsbolag till aktiebolagssektorn. Därmed ges fysiska personer som är delägare i handelsbolag en möjlighet att omorganisera verksamheten så att den fortsättningsvis kan ligga till grund för finansieringsavdrag.

Kommittén har diskuterat i huvudsak två olika sätt att åstadkomma den åsyftade effekten. Det ena sättet, som kommittén också har stannat för, innebär att handelsbolag under en begränsad tidsperiod kan vara överlåtare i en underprisöverlåtelse enligt 23 kap. IL. Det andra tillvägagångssättet som kommittén har diskuterat är att låta fysiska personer överlåta samtliga andelar i ett handelsbolag till ett aktiebolag utan att beskattning sker. De praktiska hindren, till exempel när det gällde andelar med negativ justerad anskaffningsutgift och övertagande av periodiseringsfond,

visade sig dock efter närmare överväganden vara större än vad som är rimligt att hantera i samband med en övergångsreglering.

En övergångsbestämmelse införs som innebär att underprisöverlåtelser från handelsbolag är tillåtna under en begränsad tidsperiod, om tre villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att förvärvaren ska vara ett företag enligt 23 kap. IL. Det andra villkoret är att det ska vara hela verksamheten i handelsbolaget som förs över. Kravet ställs för att undvika att verksamheten delas upp som en följd av skattereglerna. Den verksamhet som bedrivits sammanhållet i handelsbolagsform bör också kunna bedrivas på samma sätt i ett aktiebolag. Det tredje kravet är att ägarkretsen ska vara densamma i det förvärvande bolaget som i det överlåtande handelsbolaget. Avsikten med övergångsbestämmelsen är att verksamheten ska kunna övergå från en företagsform till en annan. För att inskärpa detta ska ägandet se ut på samma sätt före och efter underprisöverlåtelsen. Det gäller både avseende vilka personer som är ägare som i vilken omfattning de äger andelar. Om ändringar ska ske i ägarkonstellationen får det göras efter att underprisöverlåtelsen har skett, vilket i normalfallet inte bör vara något problem. Kraven på att föra över hela verksamheten och på bibehållet ägande innebär att delägarna i handelsbolaget måste vara överens om att göra en underprisöverlåtelse av detta slag.

Övergångsbestämmelsen är generellt utformad och gäller för alla handelsbolag, oavsett ägarbild. Det innebär att även handelsbolag som bara ägs av aktiebolag kan föra över tillgångarna till ett annat aktiebolag utan beskattning under den angivna tidsperioden.

Kommittén anser att en tidsperiod om tre år bör räcka för att de som är intresserade av att göra en sådan transaktion ska kunna genomföra den. Den nu föreslagna övergångsbestämmelsen får således tillämpas från och med den 1 januari 2016 till och med den 31 december 2018.

Förslaget tas in i punkten 3 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

14.9.3. Brutna räkenskapsår

För företagen innebär finansieringsavdraget en fördel, medan slopad avdragsrätt för negativt finansnetto innebär en nackdel. För vissa företag innebär förändringen sammantaget en förbättring och för andra företag sammantaget en försämring. De företag för vilka förändringen sammantaget medför en skattesänkning har incitament att skyndsamt inträda i systemet. De företag som sammantaget möter en skattehöjning har däremot incitament att träda in i systemet så sent som möjligt. Systemet föreslås träda i kraft den 1 januari 2016.

För företag vars räkenskapsår avviker från kalenderåret (exempelvis 1 juli till 30 juni) gäller att reglerna ska tillämpas för räkenskapsår som påbörjats efter 31 december 2015. Ett företag som har brutet räkenskapsår kommer alltså att beskattas enligt det gamla systemet under perioden den 1 januari 2016 till räkenskapsårets utgång. Ett företag med stort negativt finansnetto kan därmed om det har brutet räkenskapsår erhålla avdrag för de finansiella kostnaderna under denna period.

Reglerna för att lägga om räkenskapsår framgår av 3 kap. bokföringslagen (1999:1078) och innebär i stora drag följande. Det är alltid tillåtet att övergå från brutet räkenskapsår till kalenderår. För övergång till brutet räkenskapsår krävs tillstånd från Skatteverket. Ett undantag från sistnämnda regel är att om det rör sig om en anpassning av räkenskapsåret för att uppnå enhetlighet mellan koncernbolag så krävs inget tillstånd från Skatteverket. Bakgrunden till denna regel är att alla företag inom en koncern ska ha samma räkenskapsår. Utformningen av undantaget har möjliggjort följande förfarande. En koncern som önskar byta till brutet räkenskapsår startar ett nytt dotterföretag. Övriga delar av koncernen anpassar därefter räkenskapsåret till det nya dotterföretagets brutna räkenskapsår.

Aktiebolag kan äga andelar i handelsbolag som har ett räkenskapsår som avviker från aktiebolagets räkenskapsår. Resultatet som är hänförligt till en handelsbolagsandel beräknas utifrån handelsbolagets räkenskapsår. Aktiebolaget tar upp resultat från handelsbolagsandelar som har utfallit under aktiebolagets räkenskapsår. Ett exempel: Om ett aktiebolag har ett brutet räkenskapsår som sträcker sig från den 1 juli 2013 till den 30 juni 2014 och äger en andel i ett handelsbolag som har kalenderåret som räkenskapsår, tar aktiebolaget upp sin andel av handelsbolagets resultat 2013 till beskattning räkenskapsåret

2013/2014, trots att en del av handelsbolagets resultat har uppstått under första halvan av 2013. Resultat som uppstår i handelsbolaget under första halvan av 2014 tas däremot inte upp i aktiebolaget förrän följande räkenskapsår.

Som framgår ovan finns det möjligheter att med hjälp av brutna räkenskapsår påverka om ett företags resultat ska beskattas i det nya respektive det gamla systemet. Om denna möjlighet inte beaktas kan det uppstå ett skattebortfall vid införandet av det föreslagna systemet. Företag som får lägre skatt i det nya systemet kan se till att omfattas av det nya systemet så tidigt som möjligt medan företag som får högre skatt kan skjuta upp inträdet så länge som möjligt. Nedan beskrivs två fall med brutna räkenskapsår.

Företag med brutet räkenskapsår vid införandeåret

Förslag: Avdragsbegränsningen för finansiella kostnader ska

tillämpas på finansiella kostnader som belöper sig på tiden efter den 31 december 2015 för företag som lagt om räkenskapsåret inom en period om två år före ikraftträdandet. Dessa företag behöver därmed dela upp de finansiella kostnaderna som belöper sig på tiden före respektive efter ikraftträdandet.

Företag som får högre beskattning i det nya systemet kommer att ha incitament att övergå till brutet räkenskapsår i syfte att få beskattas så länge som möjligt i det gamla systemet. Om företaget som ovan beskrivits bildar ett nytt aktiebolag med brutet räkenskapsår kan Skatteverket inte hindra detta med nuvarande regler. Det finns flera möjligheter till regelförändringar som skulle kunna användas för att lösa problemet. Ett alternativ är att ändra reglerna så att det krävs tillstånd från Skatteverket vid omläggning till brutet räkenskapsår i samtliga fall, även om det rör sig om en anpassning för att harmonisera räkenskapsåret inom en koncern.100Ett andra alternativ är att låta företag med brutet räkenskapsår skilja på negativt finansnetto före den 1 januari 2016 (avdragsgilla) och efter den 1 januari 2016 (ej avdragsgilla). En nackdel med det senare alternativet är att många företag har brutet räkenskapsår och

100 Om tillstånd inte ges finns alltid möjlighet för koncernen att harmonisera räkenskapsåret genom att övergå till kalenderår.

att en uppdelning på räntor före och efter den 1 januari 2016 skulle vara krånglig för många mindre företag. Att införa en generell sådan regel är därför en relativt långtgående åtgärd. För att inte orsaka onödig komplexitet skulle en sådan uppdelning kunna begränsas till antingen företag med högt negativt finansnetto (exempelvis över en miljon kronor på koncernnivå) eller till företag som har lagt om räkenskapsår någon gång under de två senaste åren före ikraftträdandet. På så sätt skulle de allra flesta mindre företag inte behöva göra denna uppdelning.

Det sista förslaget bedöms vara lämpligast. Det föreslås därför att avdragsbegränsningen för finansiella kostnader ska tillämpas på finansiella kostnader som belöper sig på tiden efter den 31 december 2015 för företag som lagt om räkenskapsåret inom en period om två år före ikraftträdandet. Dessa företag behöver därmed dela upp finansiella kostnader i sådana som belöper sig på tiden före respektive efter ikraftträdandet. För de kostnader som belöper sig på tiden före ikraftträdandet gäller således de nuvarande ränteavdragsbegränsningsreglerna i 24 kap. 10 a–10 f §§ IL. För tiden efter ikraftträdandet gäller de nya reglerna om avdragsbegränsning för finansiella kostnader. När det första beskattningsåret påbörjas efter ikraftträdandet kommer samtliga nya regler att börja gälla, exempelvis de föreslagna reglerna om finansieringsavdrag.

Förslaget tas in i punkten 4 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

Andelar i handelsbolag med räkenskapsår som inte sammanfaller med delägarens beskattningsår vid införandeåret

Förslag: I underlaget för finansieringsavdrag ska överskott som

belöper sig på andel i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer inte få räknas in i vissa fall. Det gäller om det delägda företagets räkenskapsår har påbörjats före det första beskattningsåret som börjar efter den 31 december 2015 för den juridiska personen.

Som nämnts ovan ska svenska handelsbolag tillämpa de nya bestämmelserna första gången för räkenskapsår som börjar efter den 31 december 2015. Av 1 kap. 14 § IL framgår att inkomster i ett

svenskt handelsbolag ska tas upp det beskattningsår som går ut samtidigt som handelsbolagets räkenskapsår. Vidare framgår att om handelsbolagets räkenskapsår inte överensstämmer med delägarens beskattningsår, ska inkomsterna i stället tas upp det beskattningsår som går ut närmast efter handelsbolagets räkenskapsår. Detta innebär att om handelsbolagets räkenskapsår inte sammanfaller med delägarens beskattningsår kommer delägaren att tillämpa de nya reglerna fullt ut först det andra beskattningsåret som börjar efter den 31 december 2015. Om exempelvis en juridisk persons beskattningsår börjar den 1 januari 2016 ska de nya reglerna om avdragsbegränsning i 24 a kap. IL och finansieringsavdrag i 29 a kap. IL tillämpas för det beskattningsåret. Om den juridiska personen är delägare i ett svenskt handelsbolag med ett räkenskapsår som exempelvis börjar den 1 februari 2016 kommer den resultatandel som härrör från handelsbolaget att ingå i underlaget för finansieringsavdrag, trots att huvuddelen av handelsbolagets räkenskapsår inföll innan finansieringsavdraget trädde i kraft.

Kommittén föreslår att i underlaget för finansieringsavdrag ska överskott som belöper sig på andel i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer inte få räknas in om det delägda företagets räkenskapsår har påbörjats före det första beskattningsåret som börjar efter den 31 december 2015 för den juridiska personen. Regeln berör bara överskott, motsvarande underskott omfattas inte utan de ingår i underlaget för finansieringsavdrag.

Förslaget tas in i punkten 5 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

14.9.4. Avsättningar och återföringar av periodiseringsfonder ska beskattas lika

Förslag: Periodiseringsfonder ska återföras med 133 procent av

det avsatta beloppet om avsättningen har gjorts före den 1 januari 2016 och återförs därefter.

Periodiseringsfonder som avsätts före införandeåret medför avdrag till ett skattemässigt värde på 22 procent av det avsatta beloppet. En periodiseringsfond som återförs efter införandeåret ligger till grund för finansieringsavdrag. Då finansieringsavdraget uppgår till

25 procent av underlaget blir den effektiva skattebelastningen på en återföring från periodiseringsfonden 16,5 procent (= 0,75 x 22).

För att uppnå samma effektiva skattebelastning för avsatta och återförda periodiseringsfonder föreslås att periodiseringsfonder som avsatts före införandeåret vid återföring efter införandeåret tas upp till 133 procent av det avsatta beloppet. Då det återförda beloppet ingår i underlaget för finansieringsavdrag blir den effektiva skattebelastningen 22 procent (= 1,33 x 0,75 x 22), vilket är avsikten.

Reglering är endast tänkt att gälla för de avsättningar som har gjorts före ikraftträdandet och återförs därefter. Avsättningar till periodiseringsfond ska återföras senast det sjätte beskattningsåret efter avsättningen. Eftersom regleringen endast kommer att tillämpas under en begränsad tid bör några materiella ändringar i reglerna om periodiseringsfonder i 30 kap. IL inte göras med anledning av förslaget. Förändringen i reglerna bör i stället ske genom en övergångsbestämmelse.

Förslaget tas in i punkten 6 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

14.9.5. Avsättning och återföring av säkerhetsreserv ska beskattas lika

Förslag: Avsättning till säkerhetsreserv som gjorts för beskatt-

ningsår som avslutats före den 1 januari 2016 ska tas upp till 133 procent. Det föreslås att för räkenskapsår som påbörjas efter den 31 december 2015 beräknas en särskild post, övergångspost, som utgörs av skillnaden mellan 133 procent av föregående beskattningsårs avsättning till säkerhetsreserven och avsättningen. Övergångsposten ska tas upp till beskattning de nästföljande beskattningsåren med minst en sjättedel per beskattningsår.

Ökning av avsättning till säkerhetsreserv som gjorts ett beskattningsår som avslutats före den 1 januari 2016 medför ett skattemässigt avdrag som är värt minst 22 procent.101Då finansierings-

101 Mellan 1994 och 2009 var bolagsskatten 28 procent. År 2009 sänktes bolagsskatten till 26,3 procent för att 2013 sänkas till 22 procent.

avdraget uppgår till 25 procent av underlaget blir den effektiva skattebelastningen på upplösning av säkerhetsreserven 16,5 procent (= 0,75 x 22).

Avsättning till säkerhetsreserv102får hos skadeförsäkringsföretag göras i enlighet med Finansinspektionens föreskrifter.103 Även under vilka förutsättningar upplösning av säkerhetsreserven får ske regleras i samma föreskrifter. Förslaget innebär emellertid inte att någon del av säkerhetsreserven upplöses. Däremot kommer en del av värdet av tidigare gjorda avsättningar att skattas av. En sådan avskattning torde inte innebära en upplösning av säkerhetsreserven i strid med Finansinspektionens föreskrifter.

Avskattning ska ske genom att särskild post, övergångspost beräknas. Den beräknas genom att storleken på säkerhetsreserven det sista beskattningsåret före ikraftträdandet jämförs med 133 procent av avsättningen. Övergångsposten ska tas upp med minst en sjättedel per år. Om beskattningsåret är längre eller kortare än 12 månader ska övergångsposten justeras i motsvarande mån. Årets förändring av säkerhetsreserven kommer på så sätt inte att påverka storleken på avsättningen efter att den särskilda övergångsposten räknats fram. Även med beaktande av den övergångspost som tas fram och beskattas föreligger således kongruens mellan avsättning till säkerhetsreserv i räkenskaperna och beskattningen enligt bestämmelsen i 39 kap. 6 § IL där det anges att varje förändring av säkerhetsreservens storlek ska dras av respektive tas upp.

Förslaget tas in i punkten 7 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

14.9.6. Avdrag för koncernbidrag

Förslag: Företag med beskattningsår som påbörjats före men

avslutas efter den 1 januari 2016 får under det beskattningsåret bara göra avdrag med högst 75 procent för koncernbidrag som har lämnats till företag med beskattningsår som påbörjas efter den 31 december 2015.

102 En närmare beskrivning av säkerhetsreservens funktion finns i avsnitt 15.2.2. 103 Den senast lydelsen publicerad i FFFS 2013:8.

Bakgrund

Den 1 januari 2013 sänktes bolagsskatten från 26,3 procent till 22 procent.104Enligt vad som då föreskrevs ska den nya och lägre bolagsskattesatsen tillämpas första gången för beskattningsår som börjar efter den 31 december 2012. Det innebär att sänkningen endast ska träffa bolagsvinster som uppkommit under beskattningsår som börjar den 1 januari 2013 eller därefter. Enligt 1 kap. 15 § IL motsvarar beskattningsåret för juridiska personer räkenskapsåret. Företag med s.k. brutna räkenskapsår som har påbörjats under 2012 men som sträcker sig över årsskiftet och avslutas under 2013 ska alltså inte tillämpa bolagsskattesänkningen på resultat som avser det räkenskapsåret, utan först för det följande räkenskapsåret.

Efter ikraftträdandet av reglerna om bolagsskattesatssänkning uppmärksammades att möjligheten att lämna koncernbidrag från ett företag med brutet räkenskapsår till ett annat företag i koncernen med ett senare påbörjat räkenskapsår kunde användas på ett inte avsett sätt. Regeringen lämnade därför skrivelsen Meddelande om kommande förslag om begränsningar av möjligheten att göra avdrag för koncernbidrag (skr. 2012/13:149) till riksdagen den 18 april 2013. I skrivelsen aviseras kommande förslag om att i vissa situationer begränsa möjligheten att göra avdrag för koncernbidrag.

I proposition 2013/14:19, Begränsningar av möjligheten att göra avdrag för koncernbidrag, lämnades förslag om vissa begränsningar av möjligheterna att göra avdrag för koncernbidrag. Förslaget medför att företag med beskattningsår som börjar före den 1 januari 2013 och som avslutas efter den 18 april 2013, under det beskattningsåret bara får dra av en viss del av ett koncernbidrag som har lämnats till ett företag med beskattningsår som börjar efter den 31 december 2012 och som avslutas efter den 18 april 2013. Syftet är att förhindra att företag med hjälp av koncernbidrag utan begränsningar flyttar vinster hänförliga till beskattningsår som påbörjats före den 1 januari 2013 till ett annat företag i koncernen där vinsterna blir föremål för den lägre skattesats som gäller för beskattningsår som påbörjats efter den 31 december 2012.

Förslaget innebär följande. För så stor del av lämnat koncernbidrag som antalet påbörjade månader före den 1 januari 2013 utgör av antalet månader i beskattningsåret får avdrag göras med högst

104Prop. 2012/13:1, bet. 2012/13:FiU1, rskr. 2012/13:37, SFS 2012:757.

83,66 procent. För resterande del får avdrag göras utan begränsning. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 2014. Reglerna får effekt på beskattningsår som avslutas efter den 18 april 2013, det vill säga från och med dagen efter den dag då regeringen överlämnade en skrivelse till riksdagen och där aviserade ett kommande förslag om att i vissa situationer begränsa möjligheten att göra avdrag för koncernbidrag.

Begränsningar i avdragsrätten för koncernbidrag

Huvudregeln är att företag i samma koncern ska ha gemensamt räkenskapsår. När ett nytt företag kommer in i koncernen måste alltså detta företag anpassa sitt räkenskapsår om det avviker från de övriga koncernföretagens. Det år som koncernförhållandet uppkommer kommer dock räkenskapsåren inte att stämma överens. Denna ordning kan utnyttjas på så sätt att ett företag kan komma i åtnjutande av den lägre bolagsskattesatsen för vinster som är hänförliga till beskattningsår som påbörjats före den 1 januari 2016. Detta skulle exempelvis bli fallet om ett företag med brutet räkenskapsår som har påbörjats under 2015 och som avslutas under 2016 skaffar sig ett dotterföretag vars räkenskapsår påbörjats efter den 31 december 2015, varefter moderföretaget lämnar ett koncernbidrag till dotterföretaget. Därigenom flyttas moderföretagets vinst till dotterföretaget, som kommer att få en lägre beskattning enligt de föreslagna reglerna om finansieringsavdrag. Förfarandet är inte förenligt med den ordning som systemet förutsätter. En ordning med koncernbidrag är acceptabel så länge skattesatsen är densamma för såväl givande som mottagande företag. Den skattesänkning som företagen skulle kunna tillgodogöra sig genom att utnyttja skillnaden i beskattning kan uppgå till avsevärda belopp. Möjligheten till en skattesänkning genom utnyttjande av koncernbidragsreglerna bör därför förhindras.

Med anledning av detta föreslår kommittén att en liknande lösning som infördes vid den senaste bolagsskattesatssänkningen ska införas. Eftersom detta förslag ges samtidigt som de nya reglerna behövs ingen proportionering av avdraget. Det föreslås därför att avdraget begränsas till 75 procent avseende koncernbidrag som har lämnats till företag som har beskattningsår som påbörjas efter den 31 december 2015.

Förslaget tas in i punkten 8 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

14.9.7. Tidigare års underskott

Förslag: För ett företags första beskattningsår som påbörjas

efter ikraftträdandet ska kvarstående underskott från tidigare år endast anses uppgå till 50 procent.

Bakgrund

De kvarstående underskott som finns vid införandeåret har till stor del uppkommit under en period då det ofta har varit möjligt att skapa underskott med hjälp av ränteavdrag. Stora kvarstående underskott vid införandet av reformen gör att skattebetalningarna sjunker de första åren efter att reformen träder i kraft. Reformen ska vara fullfinansierad även de första åren med de nya reglerna. För att erhålla finansiering de första åren föreslås att ingående underskott inte ska vara fullt ut avdragsgilla. Ingående underskott föreslås därför minskas den 1 januari 2016.

En minskning av tidigare års underskott

Kommittén föreslår att underskottet ska minskas det första beskattningsåret som inträder efter reglernas ikraftträdande. Därefter ska reglerna om underskott tillämpas enligt gällande regler. Om exempelvis ett underskott skulle uppgå till 100 enligt dagens regler och ska minskas till hälften det första beskattningsåret, anses det bara vara ett kvarstående underskott om 50. Om underskottet under första beskattningsåret ökar med 25 är det kvarstående underskottet för nästa år enligt exemplet således 75.

Eftersom det är fråga om en reglering som endast är tänkt att gälla för det första beskattningsåret som inträffar efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande bör några materiella ändringar i reglerna om underskott i 40 kap. IL inte göras med anledning av förslaget. Förändringen i reglerna bör i stället ske genom en övergångsbestämmelse.

Förslaget tas in i punkt 9 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

14.10. Behov av förändringar i andra lagar

14.10.1. Särskilda uppgifter

Förslag: Ett svenskt handelsbolag eller en i utlandet delägar-

beskattad juridisk person med fast driftställe i Sverige ska till ledning för delägarnas beskattning lämna uppgift om positivt och negativt finansnetto som belöper sig på delägarens andel.

Denna uppgiftsskyldighet ska inte gälla om delägaren är ett dödsbo, ett svenskt handelsbolag eller en i utlandet delägarbeskattad juridisk person med fast driftställe i Sverige.

Ändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2016 och tillämpas första gången på uppgifter som avser beskattningsår som påbörjas efter den 31 december 2015.

I avsnitt 14.4.2 redogörs för beräkningen av underlaget för finansieringsavdrag. För delägare i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer ska, vid beräkningen av underlaget, resultatet i vissa fall minskas med positivt finansnetto som belöper sig på delägarens andelar. Delägarna behöver därför få uppgifter om detta finansnetto från handelsbolaget. Uppgiften behövs även för att beräkna finansnettot i de fall den juridiska personen ska räkna in det finansnetto som belöper sig på dess andelar i sitt finansnetto, se avsnitt 14.3.2.

Enligt kommitténs förslag ska det även med anledning av avdragsbegränsningen ske en justering av reglerna i 50 kap. IL om beräkning av justerad anskaffningsutgift i handelsbolag, se närmare avsnitt 14.6.2. Till den justerade anskaffningsutgiften hos delägaren ska inte läggas den ökning av inkomsten som följer av vägrat avdrag för negativt finansnetto i handelsbolaget. Också för denna beräkning behöver delägaren uppgift om finansnettot från handelsbolaget.

Kommittén föreslår därför att ett svenskt handelsbolag eller en i utlandet delägarbeskattad juridisk person med fast driftställe i Sverige till ledning för delägarnas beskattning ska lämna uppgift om sådant finansnetto som avses i 24 a kap. 13 § IL, och som belöper sig på delägarens andel. Bolaget och den juridiska personen ska alltså lämna uppgift om delägarens andel av bolagets eller den juridiska personens positiva eller negativa finansnetto. Skyldigheten att lämna uppgifter ska dock inte föreligga om delägaren är

ett dödsbo, ett svenskt handelsbolag eller en i utlandet delägarbeskattad juridisk person med fast driftställe i Sverige.

Av 33 kap. 10 § skatteförfarandelagen (2011:1244), förkortad SFL, framgår att uppgifterna ska ha kommit in till Skatteverket senast den sista dagen för när inkomstdeklarationen ska lämnas enligt 32 kap. 2 § SFL.

Eftersom ändringarna är föranledda av förslagen om ändringar i inkomstskattelagen ska bestämmelserna träda i kraft samtidigt som dessa, det vill säga den 1 januari 2016. Ändringarna ska dock tillämpas första gången på uppgifter som avser beskattningsår som påbörjas efter den 31 december 2015.

Förslaget tas in i 33 kap. 6 § SFL och i en övergångsbestämmelse till SFL.

15. Finansiering och förenklingar

15.1. Inledning

Som allmän utgångspunkt för kommitténs uppdrag gäller enligt direktiven att förslagen ska vara offentligfinansiellt neutrala. Det innebär att de förslag som lämnas måste vara fullt finansierade.

Kommitténs huvudförslag kräver finansiering på både lång och kort sikt. Förutom den långsiktiga finansiering som följer direkt av avdragsbegränsningen för finansiella kostnader som kommitténs förslag innehåller föreslås ytterligare ett par långsiktiga finansieringar. Dessa behandlas i detta avsnitt och består dels av räntebeläggning av säkerhetsreserven (15.2) , dels av slopad avdragsrätt för vissa efterställda lån i kreditinstitut (15.3) . Det extra finansieringsbehov som finns på kort sikt beror på att den ökning av bolagsskatteintäkterna som huvudförslaget leder till kommer att vara något lägre de första åren. Eftersom detta handlar om ett temporärt finansieringsbehov tas de kortsiktiga finansieringsförslaget inte upp här utan inom ramen för de ikraftträdande- och övergångsbestämmelser som behandlas i avsnitt 14.9.

Utöver finansiering behandlas i detta avsnitt ett par förenklingsåtgärder. Det är ett förslag till mindre justeringar i reglerna om behandling av underskott vid ägarförändringar (15.4) och en reglering av tidpunkten för värdeöverföring i samband med koncernbidrag (15.5) .

15.2. Räntebeläggning av säkerhetsreserven

Kommittén föreslår att skadeförsäkringsföretagens skattemässiga avsättningar till säkerhetsreserven ska räntebeläggas. Räntebeläggningen av säkerhetsreserven genomförs på så sätt att skadeförsäkringsföretagen måste tillgodoräkna sig en schablonintäkt. Det föreslås att schablonintäkten beräknas genom att summan av gjorda avsättningar till säkerhetsreserven som den skattskyldige har vid ingången av beskattningsåret multipliceras med statslåneräntan vid utgången av november månad året före beskattningsåret. Räntebeläggning av skadeförsäkringsföretagens avsättningar till säkerhetsreserv innebär att avsättningarna skattemässigt behandlas som en avsättning till periodiseringsfond. Dessutom ska gjorda avsättningar till säkerhetsreserven återföras till en bolagsskattesats på 22 procent. Återföringen reglernas i form av en övergångsbestämmelse, vilken behandlas i avsnitt 14.9.

I avsni tt 15.2.1 presenteras gällande rätt på området. I avsnitt 15.2.2 och 15.2.3 redogörs för säkerhetsreservens funktion för skadeförsäkringsföretagen samt storleken på avsättningarna i dag. I avsni tt 15.2.4 analyseras säkerhetsreservens karaktär. Slutligen redovisas kommitténs förslag och skälen till varför avsättning till säkerhetsreserv bör räntebeläggas (15.2.5) .

15.2.1. Gällande rätt

I dag beskattas ett skadeförsäkringsföretag för sin nettoinkomst beräknad enligt bestämmelserna i inkomstskattelagen (1999:1229), förkortad IL. I 39 kap. IL finns vissa särregler för skadeförsäkringsföretag. Av 6 § följer att minskning av säkerhetsreserven ska tas upp till beskattning och att ökning av säkerhetsreserven ska dras av. Med säkerhetsreserv förstås en reserv som ska täcka sådana förluster i försäkringsrörelsen som beror på slumpmässiga eller i övrigt svårbedömbara faktorer (8 §). I förarbetena till regleringen om avsättning till säkerhetsreserv1anges att försäkringsföretagens rätt till avsättning grundar sig på svårigheten att förutse kostnaderna i verksamheten. Med maximalt tillåten avsättning ska ett skadeförsäkringsföretag antas klara två förlustår i följd och fort-

1Prop. 1989/90:110.

farande kunna fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkringstagarna.2

Skattebestämmelserna lämnar inga upplysningar om hur avsättningar till säkerhetsreserven ska beräknas. Den uppgiften är delegerad till Finansinspektionen. Hur avsättningar för olika slag av försäkrad egendom får beräknas framgår av Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om normalplan för skadeförsäkringsbolags beräkning av säkerhetsreserv.3Enligt normalplanen får ett skadeförsäkringsföretags säkerhetsreserv inte beräknas till ett högre belopp än som framgår av normalplanen. Även hur upplösning av avsättning till säkerhetsreserven får göras är reglerat i normalplanen. Upplösning av säkerhetsreserven måste ske om den gjorda avsättningen är större vid årets ingång än vid årets utgång. För en koncern gäller att om koncernens sammanlagda maximala avsättning är större vid årets ingång än vid årets utgång ska mellanskillnaden upplösas. Upplöst belopp får fördelas fritt mellan koncernföretagen.

15.2.2. Säkerhetsreservens roll ur försäkringsekonomisk synvinkel

Ur ett försäkringsmatematiskt perspektiv kan avsättningar till säkerhetsreserv (S) motiveras för att säkerställa att avvikelser mellan de inträdda skadorna 𝐿� och de förväntade skadorna 𝐸�𝐿�� inte överstiger säkerhetsreserven med en större sannolikhet (P) än

δ:

𝑃 �𝐿� − 𝐸�𝐿��� ≥ 𝑆 < 𝛿

δ kallas även för säkerhetsnivå.

Riskpremierna ska långfristigt kunna täcka de förluster som uppstår i samband med försäkringsrörelsen. Tillfälliga avvikelser som kan uppstå i rörelsen ska kunna täckas genom att säkerhetsreserven töms och fylls.

Ur ett ekonomiskt perspektiv är det dock inte någon skillnad mellan avsättningar till säkerhetsreserven och det egna kapital som

2Prop. 1989/90:110 s. 572-573. 3 Den senaste lydelsen av normalplanen för avsättning till säkerhetsreserv finns i FFFS 2013:8.

ett försäkringsbolag måste ha för att kunna täcka sina åtaganden.4Det beror främst på att det finns många olika typer av risker som kan uppstå i ett försäkringsbolag. Risker som ett försäkringsbolag möter är inte bara av en försäkringsteknisk natur. Andra risker som ett försäkringsbolag möter omfattar förluster avseende kapitalplaceringar, makroekonomiska risker och motpartsrisker. Denna syn avspeglas också i det faktum att det är den lägsta nivån på det egna kapitalet som regleras i försäkringsrörelselagen (2010:2043) och inte den lägsta nivån på säkerhetsreserven.

15.2.3. Storleken på avsättningarna

Säkerhetsreservens andel av det tillgängliga riskkapitalet inom svensk skadeförsäkringsrörelse är betydande. År 2012 uppgick avsättningarna till säkerhetsreserv enligt statistik från Svensk Försäkring och Finansinspektionen till 113 miljarder kronor. Det totala egna kapitalet, bortsett från avsättningar till säkerhetsreserv, uppgick till 91,2 miljarder kronor. Tabell 15.1 visar storleken på avsättningar till säkerhetsreserv och eget kapital.

Tabell 15.1 Avsättningar till säkerhetsreserven och eget kapital.

5

Miljarder kronor

2007 2008 2009 2010 2011 2012

Eget kapital

63,6 47,2 63,8 74,8 68,6 91,2

Säkerhetsreserven

88,6 97,2 115,4 122,2 127,0 113,6

Periodiseringsfond

1,8 0,5 0,5 0,5 3,8 9,0

Källa: Svensk Försäkring.

Mellan åren 2007 till 2012 har säkerhetsreservens andel av det totala riskkapitalet varierat. Mellan dessa år har den uppgått till mellan 33 och 44 procent av det totala riskkapitalet. Uppgiften bygger på en sammanställning från Svensk Försäkring över 132 skadeförsäkringsbolag som redovisade avsättning till säkerhetsreserv.

4 Stone (1973) innehåller en enkel modell som visar sambandet mellan kapital och prissättning i ett försäkringsbolag. 5 Eget kapital består av Garantikapital eller aktiekapital, Överkursfond, Uppskrivningsfond, Reservfond, Fond för orealiserade vinster, Övriga fonder, Balanserad vinst eller förlust, Årets resultat.

Av en promemoria från Svensk Försäkring framgår att säkerhetsreserven även används för att finansiera allmänna företagsrisker och inte bara för att jämna ut eventuella förluster över tid.6Sådana förluster beskrivs till exempel av Jaffee och Russel (1997).7

Att säkerhetsreserven stiger, både i reala och nominella termer, kan också förklaras med lönsamheten i försäkringsrörelsen. Lönsamheten presenteras i figur 15.1. Sedan år 2003 har totalkostnadsprocenten (combined ratio), det vill säga förhållandet mellan skadekostnader, förvaltningskostnader och premieinkomster, varit mindre än 100 procent.

totalkostnadsprocent =

skadekostnader + förvaltningskostnader

premieinkomster

Det betyder att premieinkomsterna räckt till för att täcka utgifterna som uppstod i verksamheten. Utöver premieinkomsterna har försäkringsbolagen även stora intäkter från kapitalplaceringar som inte fångas upp av beräkningen av totalkostnadsprocenten. År 2011 hade svenska skadeförsäkringsföretag kapitalintäkter på 5,9 miljarder kronor och premieintäkter på 79 miljarder kronor.8

6 En beskrivning av säkerhetsreservens roll och funktionssätt hos skadeförsäkringsföretag finns i Försäkringsförbundet/Svensk Försäkrings promemoria ”Försäkringsförbundets inställning till Skadeförsäkringsbolagens säkerhetsreserv som fullgott riskkapital” från 2009. Promemorian publicerades i samband med de s.k. Solvens II-förhandlingarna. 7 Se Jaffee och Russell (1997). Diversifieringen av katastrofrisker diskuteras bland annat av Thomann (2013) och Froot (2001). 8 http://www.svenskforsakring.se/Statistics/StatBranch/Sammandrag%20resultat%20och%2 0balansräkning/Skadeförsäkringsbolag/Skadeförsäkringsbolag%202011.xls

Figur 15.1 Lönsamheten i försäkringsrörelsen

Driftkostnadsprocent = förvaltningskostnader / premieinkomster Skadeprocent = skadekostnader / premieinkomster Totalkostnadsprocent = driftkostnadsprocent + skadeprocent Källa:

Svensk Försäkring.

15.2.4. Säkerhetsreservens karaktär

Avsättning till säkerhetsreserv likställs med eget kapital

En avsättning till säkerhetsreserv har stora likheter med en avsättning till en periodiseringsfond. Avsättning till säkerhetsreserv skiljer sig även materiellt från andra avsättningar som försäkringsbolagen gör, till exempel från avsättningar som görs för ej intjänade premier och kvardröjande risker eller avsättningar för oreglerade skador som i redovisningen tas upp som förpliktelser. Enligt International Financial Reporting Standards, förkortad IFRS,9 redovisningsnormer räknas avsättning till säkerhetsreserv som eget kapital. Anledningen till det är att avsättningar till säkerhetsreserven avser förluster som är okända vid bokslutet. En avsättning av annat slag får normalt endast göras när det föreligger en bindande förpliktelse men exakt tidpunkt för utbetalning och belopp kan vara osäkert.

När det gäller avsättningar till säkerhetsreserven regleras dessa i Finansinspektionens riktlinjer om normalplan för avsättning till säkerhetsreserv. I det enskilda företaget innebär en avsättning till

9 IFRS regleras av International Accounting Standards Board.

0% 20% 40% 60% 80% 100% 120% 140%

19 96

19 98

20 00

20 02

20 04

20 06

20 08

20 10

Claims ratio Expense ratio Combined ratio

säkerhetsreserv att den skattepliktiga vinsten minskar. I likhet med en avsättning till periodiseringsfond är avsättningar till säkerhetsreserven begränsade i sin storlek. Ett golv för lägsta tillåtna avsättning finns inte.

En upplösning av tidigare gjorda avsättningar till säkerhetsreserv kan användas utan större begränsningar för att täcka olika typer av förluster i verksamheten. Även i detta avseende liknar säkerhetsreserven periodiseringsfonder och eget kapital. Att upplösning av säkerhetsreserven kan användas till täckande även av andra förluster i försäkringsrörelsen än försäkringsfall framgår även av publikationer och rekommendationer som Svensk Försäkring har tagit fram.10

Hur säkerhetsreserven ska hanteras framgår även av det så kallade Solvens II regelverket. Solvens II avser att ge alla försäkringsbolag inom EU ett enhetligt regelverk som definierar solvenskapitalkraven. Under förhandlingarna framhöll den svenska försäkringsindustrin11att det för branschen var av stor vikt att avsättningarna till säkerhetsreserven behandlades som eget kapital. Försäkringsföretagen underströk att det var av mycket stor betydelse att avsättningarna till säkerhetsreserven, inom ramen för Solvens II, skulle behandlas som eget kapital (i underlaget till förhandlingarna kallat tier 1-kapital). I promemorian påpekas dessutom att säkerhetsreserven poolas på bolagsnivå och att säkerhetsreserven får användas för att täcka förluster i försäkringsföretagets kapitalplaceringsverksamhet. Branschens uppfattning ger ytterligare stöd för att avsättning till säkerhetsreserven till sin natur är lik en avsättning till periodiseringsfond.

Avsättning till säkerhetsreserven innehåller en skattekredit

I likhet med periodiseringsfonder så innebär avsättningar till säkerhetsreserv att en skattekredit skapas. De argument som fördes fram i samband med räntebeläggning av periodiseringsfonder12är därför relevanta även här. År 2013 uppgår skattekrediten till 22 procent av gjorda avsättningar till säkerhetsreserv. Den effektiva skatten på skadeförsäkringar som finansieras med säkerhetsreserven sjunker

10 Promemorian SF 2009. 11 Omfattar inte livförsäkringsföretag. 12 Se prop. 2004/05:38 s. 9.

till följd av dessa avsättningar. Till skillnad från andra typer av eget kapital, till exempel aktiekapital eller kvarhålla vinstmedel, består avsättningar till säkerhetsreserven i sin helhet av obeskattade medel. Vad gäller storleken på skattekrediten utgörs den av den aktuella skattesatsens andel av den avdragsgilla avsättningen. I Svensk Försäkrings rekommendation avseende gemensamma nyckeltal i försäkringsbolagens årsredovisningar13 skrivs följande.

Soliditet bör definieras såsom, beskattat eget kapital plus obeskattade reserver efter avdrag för latent skatt i förhållande till balansomslutning. […] Den latenta skattesatsen bör därvidlag vara 28 procent eller i respektive land gällande skattesats.

Vidare kan nämnas att skadeförsäkringsföretagens beskattning har varit aktuell i en tidigare utredning.14 Där påpekas att skadeförsäkringsföretagen beskattas för sitt överskott ur försäkringsrörelsen. Utredningen konstaterar vidare att svårigheten med vinstberäkningen utgörs av de olika fondavsättningarna för att täcka försäkringsförpliktelserna som ett skadeförsäkringsföretag har möjlighet att göra. Utredningen konstaterar även att säkerhetsreserven inte bör innehålla några skattekonsoliderande moment.15Utredningen anger vidare att en förutsättning för detta är att försäkringsinspektionen16fortlöpande reviderar och anpassar normalplanen med hänsyn till den faktiska skadeutvecklingen.

13 SF (1991) Gemensamma nyckeltal i försäkringsbolagens årsredovisningar; Skadeförsäkringsbolag, Antagen av Sveriges Försäkringsförbund styrelse september 1991. 14SOU 1989:34, s. 290292. 15SOU 1989:34, s. 291. 16 Nu övervakas försäkringsbranschen av Finansinspektionen.

15.2.5. Kommitténs förslag angående räntebeläggning

Förslag: På avsättningar till säkerhetsreserven i skadeför-

säkringsföretag ska en schablonintäkt beräknas och tas upp till beskattning. Intäkten ska beräknas till statslåneräntan vid utgången av november månad året före det kalenderår under vilket beskattningsåret går ut multiplicerad med summan av gjorda avdrag till säkerhetsreserven som den juridiska personen har vid ingången av beskattningsåret.

Vad som ovan framkommer om säkerhetsreservens karaktär visar att en avsättning till säkerhetsreserv har stora likheter med en avsättning till periodiseringsfond. Då avsättning till periodiseringsfond är räntebelagd sedan 2005 anser kommittén att det finns starka skäl för att även avsättningar till säkerhetsreserven ska räntebeläggas. Detta bedöms därför som en lämplig del av finansieringen av de reformer som föreslås i detta betänkande. Kommittén föreslår således att avsättningen till säkerhetsreserven ska räntebeläggas. Räntan föreslås tas ut i form av en schablonintäkt som hänför sig till den del av avsättningen till säkerhetsreserv som utgör en skattekredit.

Schablonintäkten bör vara konstruerad på samma sätt som schablonintäkten på periodiseringsfonder då en avsättning till säkerhetsreserv innebär en skattekredit på samma sätt som en avsättning till periodiseringsfond. Det föreslås att schablonintäkten beräknas till statslåneräntan året före beskattningsåret.

Förslaget tas in i en ny paragraf, 39 kap. 8 a § IL.

15.3. Slopad avdragsrätt för räntekostnader på vissa efterställda lån i kreditinstitut

Kommittén föreslår att avdragsrätten för räntekostnader hänförliga till en viss del av kreditinstitutens skulder slopas. De skulder som avses är efterställda lån och andra kapitalinstrument som får räknas som supplementärkapital enligt artikel 62 i EU-förordningen 575/2013. För att underlätta läsbarheten används i det följande begreppet efterställda lån för att beteckna både sådana kapitalinstrument och efterställda lån som utgivits av ett kreditinstitut och som omfattas av artikel 62 EU-förordningen 575/2013. Efter-

ställda lån är efterställda institutets övriga skulder. De medför rätt till betalning först efter att andra skulder har betalats. Dessa förpliktelser är därmed förknippade med en högre risk än andra skulder. Hos kreditinstitut finns efterställda lån främst i form av långfristiga – ibland eviga – förlagslån.

Avsnittet är disponerat så att i avsnitt 15.3.1 presenteras gällande rätt och i avsnitt 15.3.2 presenteras kommitténs förslag och de överväganden som ligger bakom detta.

15.3.1. Gällande rätt

Allmänt om efterställda lån

Civilrättsligt utgörs ett efterställt lån av en skuldförbindelse där det är avtalat att borgenären, i händelse av gäldenärens obestånd, får betalt först efter övriga borgenärer.17Efterställda lån benämns även förlagslån och ges ut i form av förlagsbevis. Förlagsbevisen är räntebärande och vanligtvis löpnade på flera år. Även så kallade eviga förlagslån förekommer. De är förlagslån där förlagsbevisen är utgivna utan att gäldenären enligt avtalsvillkoren förbundit sig att återbetala lånet. Eftersom innehavaren av ett förlagsbevis tar en större risk än innehavaren av en obligation är räntan i allmänhet högre. Ett förlagbevis skulle följaktligen kunna ses som ett mellanting mellan en preferensaktie och en obligation. Ur företagets perspektiv kan således emission av förlagslån ses som ett alternativ till nyemission av aktier. Skatterättsligt saknas en särskild definition av efterställda lån. Huvudregeln vid sådant förhållande är att beskattningen följer de civilrättsliga klassificeringarna. Som nämnts ovan intar förlagslånen närmast ett mellanting mellan eget kapital, preferensaktier och skuldförbindelser. I avsaknad av en särskild skatterättslig definition av efterställda lån måste i praktiken en

17 Betydelsen av efterställningsvillkor är bland annat avgörande vid obeståndssituationer. Högsta domstolen fastställde i beslut av den 4 april 2003 mål nr Ö 3700-02, Svea Hovrätts dom. Hovrätten hänvisade till förarbetena som angav att frågan om en fordran är efterställd får avgöras genom tolkning av villkoren och omständigheterna i det enskilda fallet (se prop. 1995/96:5 s. 231). Efterställningsvillkoren kunde även vara begränsade till vissa sammanhang, till exempel konkurs men inte ackord. Avgörande var vad som avtalats. Hovrätten menade att avtalet inte kunde tolkas annat än enligt sin klara och entydiga ordalydelse. Efterställdhet gällde alltså bara vid likvidation och konkurs, inte vid ackord under företagsrekonstruktion.

bedömning i det enskilda fallet göras om ett efterställt lån, skatterättsligt, utgör en skuldförbindelse eller eget kapital.

Efterställda lån hos kreditinstitut

Från och med den 1 januari 2014 regleras kraven på storlek på kapitallbas hos kreditinstitut i EU-förordningen 575/2013. Av artikel 1 framgår att den är tillämplig på de institut som omfattas av Direktiv 2013/36/EU18. Med institut avses bland annat kreditinstitut. Av artikel 4 i förordningen, definitioner, framgår i punkt (1) att med kreditinstitut förstås ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. I punkt (3) anges att med institut förstås ett kreditinstitut eller värdepappersföretag. När termen institut används vidare i texten avses endast sådana kreditinstitut som avses artikel 4 punkt (1). När samtliga institut som omfattas avses anges det med termen ”banksektorn”.

I förordningen regleras vilka nivåer på eget kapital ett institut måste hålla. Det kapital som får räknas som eget kapital under kapitaltäckningskravet får bestå av primärkapital och sekundärkapital. Primärkapitalet delas in i kärnprimärkapital och övrigt primärkapital för kapitaltäckningsändamål. Förordningen baseras på de internationella s.k. Basel III-reglerna och syftar främst till att ange hur stort kapital ett institut ska ha i relation till riskerna i verksamheten. Dessutom kan Finansinspektionen i egenskap av tillsynsmyndighet ställa institutsspecifika krav.19

Det som bör nämnas här är att eget kapital (enligt en viss definition) får ingå i det primära kapitalet om det helt kan täcka förluster i en fortlevnadssituation och om det vid konkurs eller likvidation prioriteras efter alla andra krav. Exempel på sådant kapital är aktiekapital och kvarhållna vinstmedel men också vissa hybridinstrument.

Kapitalkravet enligt förordningen innebär att instituten måste ha en kapitalbas som motsvarar åtta procent av de riskvägda tillgångarna (beräknade på ett visst sätt), varav minst sex procent ska

18 Direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG. 19 Dessa regleras främst av direktiv 2013/36/EU.

utgöras av primärkapital. Supplementärkapital får således utgöra högst två procent av de riskvägda tillgångarna.

Som supplementärkapital räknas enligt artikel 62 bland annat efterställda lån. För att ett efterställt lån ska få räknas in i kapitalbasen måste även vissa villkor enligt artikel 63 vara uppfyllda. Dessa går i huvudsak ut på att det ska vara fråga om lån emitterade till annan än koncernföretag eller närstående företag, företag där emittenten kontollerar minst 20 procent av röster eller kapital, samt att avtalad avkastning på lånen inte får göras beroende av framtida kreditvärdighet hos emittenten. Lånen måste även löpa på minst fem år och får inte innehålla klausuler som gör det förmånligt att lösa in lånen efter viss tid men före den avtalade löptidens slut.

För instituten utgör upptagande av efterställda lån en form av finansiering som utan att utgöra eget kapital mot utgivande av någon form av egenkapitalinstrument ändå får räknas in i kreditinstitutens kapitalbas. Då de efterställda lånen normalt betraktas som skuldbevis har det inneburit att instituten, samtidigt som de kunnat upprätthålla en acceptabel kapitalbas, fått skattemässigt avdrag för kostnaden för den del av kapitalanskaffningen som består av efterställda lån.

15.3.2. Kommitténs förslag

Förslag: Räntekostnader hänförliga till efterställda lån som getts

ut av ett kreditinstitut och som omfattas av bestämmelserna i artikel 62 i EU-förordningen 575/2013 om vilka låneinstrument som får ingå i kreditinstituts kapitalbas ska inte få dras av.

Ovanstående genomgång av gällande rätt visar att efterställda lån ligger nära eget kapital och att de också i praktiken i många avseende behandlas som sådant. Det finns starka argument för att efterställda lån hos kreditinstitut bör behandlas på samma sätt som eget kapital.

Kommitténs huvudförslag och alternativa förslag kan båda förväntas ha en positiv effekt på den finansiella stabiliteten i den ickefinansiella sektorn. Genom att minska incitamenten till skuldsättning kommer företagen att stärka sin soliditet. Till följd av förslagen kan det antas att icke-finansiella företag i Sverige kommer

att vara mindre känsliga för konjunkturnedgångar. Detta har en stor samhällsekonomisk betydelse.20Sambandet mellan skuldsättning och känslighet för konjunkturella svängningar kallas för den ”finansiella acceleratorn”. Sambandet beskrivs i avsnitt 7.4. Det kan antas att (hög) skuldsättning i ett företag under vissa omständigheter har negativa effekter på andra företag som följd, se Allen och Gale (2000).

Med undantag för den schablonintäkt för finansiell sektor som föreslås i avsnitt 14.8 i huvudförslaget och i avsnitt 16.7 i det alternativa förslaget förväntas kommitténs förslag inte ge något incitament till att minska skuldsättningen i den finansiella sektorn. Samtidigt är skuldsättningen särskilt hög i banksektorn. Exempelvis utgörs balansräkningens skuldsida i de fyra storbankerna i Sverige till 3,8 procent av eget kapital och 96,2 procent av skulder. Att huvudförslaget och det alternativa förslaget inte ger några incitament till att minska skuldsättningen beror på att dessa inte påverkar möjligheten att kvitta finansiella kostnader mot finansiella intäkter så länge de finansiella kostnaderna understiger de finansiella intäkterna. Det kan antas att detta gäller i den finansiella sektorn.

För att bredda skattebasen och samtidigt ge incitament att höja solideten i banksektorn anser kommittén att slopad avdragsrätt för räntekostnader hänförliga till viss del av kreditinstitutens skulder är ett lämpligt instrument. Kommittén föreslår således ett bruttoavdragsförbud för räntekostnader på vissa efterställda skulder. De skulder som avses är efterställda lån och andra finansiella instrument som får räknas som supplementärkapital enligt artikel 62 i EU-förordningen 575/2013. EU-förordningen 575/2013 reglerar bland annat kapitalteckningen i banksektorn.

Förslaget finns i en ny paragraf, 24 kap. 10 a § IL.

20 Se bland annat Sörensen (2010) för en uppskattning av de samhällsekonomiska kostnaderna.

15.4. Justering i reglerna om behandling av underskott vid ägarförändringar

I syfte att förenkla reglerna om behandling av underskott vid ägarförändringar i 40 kap. IL föreslås ett par mindre förändringar. Förslaget innebär en viss justering vid tillämpningen som påverkar beräkningen av den s.k. beloppsspärren. Den regel där ändringarna införs är en undantagsregel som i det följande benämns som ”ventilen”. Avsnittet inleds med en redogörelse för gällande rätt och ett särskilt avsnitt som behandlar just den aktuella undantagsregeln (15.4.1 och 15.4.2) . Därefter presenteras kommitténs förslag (15.4.3).

15.4.1. Gällande rätt

I detta avsnitt följer en översiktlig beskrivning av reglerna om begränsning av avdrag för tidigare års underskott i samband med ägarförändringar.

Regler om tidigare års underskott finns i 40 kap. IL. Kapitlet är uppbyggt med en huvudregel och efterföljande undantag från denna huvudregel. Huvudregeln innebär att underskott från tidigare år ska dras av (40 kap. 2 § IL). Det är således fråga om en i grunden obegränsad rätt att vid beskattningen göra avdrag för tidigare års underskott.

De mest omfattande inskränkningarna i huvudregeln är de begränsningar som inträder när det har skett en ägarförändring. Det finns fyra olika former av ägarförändringar som anges i lagen. Begränsningarna sker i dessa fall i form av två olika spärrar, beloppsspärren och koncernbidragsspärren.

Med ägarförändring avses att någon annan får det bestämmande inflytandet över ett underskottsföretag21. Ett företag anses ha ett bestämmande inflytande över ett annat företag om det är dotterföretag till det förra enligt ett antal associationsrättsliga regleringar, det vill säga att ägandet uppgår till mer än 50 procent av rösterna i företaget.22 I vissa fall kan även annat än ett företag (fysisk person, dödsbo, utländsk juridisk person och svenskt handelsbolag) för-

21 Med underskottsföretag avses ett företag som hade ett underskott det föregående beskattningsåret eller som har ett eget eller övertaget underskott från tidigare år som inte har fått dras av än bland annat på grund av koncernbidragsspärren. Se närmare 40 kap. 4 § IL. 22 Se närmare om dessa förutsättningar i 40 kap. 5 § IL.

värva det bestämmande inflytande som utlöser beloppsspärren. Förvärvaren får i så fall det bestämmande inflytandet över ett företag om företaget skulle ha varit dotterföretag till förvärvaren om denne hade varit ett svenskt aktiebolag.23

Beloppsspärren

Beloppsspärren inträder när det bestämmande inflytandet erhålls av ett företag, en fysisk person, ett dödsbo, en utländsk juridisk person eller ett handelsbolag med sådana delägare. Detsamma gäller om det bestämmande inflytandet har erhållits genom att olika fysiska personer gjort successiva förvärv under en femårsperiod med minst fem procent vardera och tillsammans förvärvat mer än 50 procent. Det gäller även om sådana personer gjort förvärv genom ett företag som de äger, direkt eller indirekt.24

Om det företag som får det bestämmande inflytandet redan före ägarförändringen ingick i samma koncern som underskottsföretaget gäller inte beloppsspärren. Den gäller inte heller om, när förvärvaren direkt eller indirekt är en fysisk person eller motsvarande, det bestämmande inflytandet uppkommer genom arv, testamente, bodelning, ändrade familjeförhållanden eller om den som fått det bestämmande inflytandet under de två föregående beskattningsåren varit företagsledare i underskottsföretaget.

Beloppsspärren innebär att underskottsföretaget bara får behålla underskott som uppgår till dubbla köpeskillingen för att förvärva det bestämmande inflytandet. Utgiften för förvärvet ska minskas med kapitaltillskott som har lämnats till underskottsföretaget eller till ett annat företag i samma koncern under en tvåårsperiod före ägarförändringen. Detsamma gäller kapitaltillskott som i sig har medfört ägarförändringen.25Det finns undantag från dessa regler om minskning av utgiften när ägarförändringen skett genom ett kapitaltillskott och förvärvaren genom tillskottet erhållit tillgångar av verkligt och särskilt värde. Det är denna undantagsregel som i detta avsnitt benämns som ventilen.26

23 Se närmare 40 kap. 5 och 11 §§ IL. 24 Se 40 kap. 10–13 §§ IL. 25 Se 40 kap. 15 och 16 §§ IL. 26 Se 40 kap. 16 a § IL.

Koncernbidragsspärren

Koncernbidragsspärren inträder bara när det är ett företag som får bestämmande inflytande över underskottsföretaget, eller om ett underskottsföretag eller ett moderföretag till ett underskottsföretag får bestämmande inflytande över ett annat företag.27 Eftersom koncernbidrag inte är möjliga utanför bolagssektorn är detta en naturlig avgränsning. Koncernbidragsspärren inträder dock inte om samtliga berörda företag även före ägarförändringen ingick i samma koncern.

Koncernbidragsspärren innebär att underskott från tidigare år inte får dras av mot koncernbidrag under en period om fem år efter ägarförändringen. Den tillämpas bara på det underskott som kvarstår efter tillämpning av beloppsspärren. Underskott från tidigare år får dock dras av mot koncernbidrag från företag som ingick i samma koncern som underskottsföretaget redan före ägarförändringen.28

15.4.2. Särskilt om undantagsregeln för kapitaltillskott vid beräkning av beloppsspärren

Lagstiftningsarbetet

Reglerna om avdrag för tidigare års underskott ändrades senast 200929i syfte att hindra en viss form av kringgående av reglerna. Förfaranden inkluderande komplicerade nyemissionsförfaranden hade kommit att användas endast i syfte att överföra underskottsavdragsrätt till den nya ägaren. Ändringarna rörde beloppsspärren och föranleddes av utgången i RÅ 2007 ref. 58. Av rättsfallet följer att ett tillskott i samband med nyemission generellt är ett sådant kapitaltillskott som ska minska den utgift som beloppsspärren beräknas på (40 kap. 16 § IL). Det innebär att en nyemission inom en tvåårsperiod innan ägarförändringen kommer att sätta ned storleken på det underskott som får behållas. När tillskottet vid nyemissionen är en del av själva utgiften för att förvärva det bestämmande inflytandet (40 kap. 15 § IL) blir dock bedömningen annorlunda. Ett sådant tillskott kan inte både räknas

27 Se 40 kap. 10 och 14 §§ IL. 28 Se 40 kap. 18 och 19 §§ IL. 29Prop. 2009/10:47, bet. 2009/10:SkU25, SFS 2009:1453.

till utgiften och räknas av från densamma. Det underskottet som får behållas ska därför inte minskas i detta fall.

Till följd av detta rättsfall ändrades reglerna i 40 kap. 16 § IL såvitt nu är av intresse så att även kapitaltillskott som helt eller delvis har medfört ägarförändringen ska minska utgiften för förvärvet. För att inte hindra affärsmässigt betingade förvärv infördes emellertid ett undantag. Enligt undantaget (ventilen) behöver utgiften inte minskas med tillskottet om det är uppenbart att förvärvaren fått en

tillgång av verkligt och särskilt värde som motsvarar tillskottet.

Såväl remissinstanserna som lagrådet anförde att innebörden av begreppet ”verkligt och särskilt värde” var oklar och behövde förtydligas i det fortsatta arbetet. Ingen av remissinstanserna kritiserade dock uttryckligen uppenbarhetsrekvisitet i undantagsregeln.

I propositionen uttalade regeringen att de förfaranden som främst ska förhindras genom den nya lagstiftningen är sådana där skattefrågan kan antas ha utgjort det övervägande skälet för ägarförändringen. När underskottsföretaget har tillgångar eller en pågående verksamhet är det enligt regeringen mer sannolikt att ägarförändringen är affärsmässigt motiverad. Avsikten med undantagsregeln är att affärsmässigt betingade förvärv inte ska hindras. Huvudregeln är dock att sådana kapitaltillskott som nu är i fråga inte ska beaktas vid beräkningen av hur stort underskott som får behållas.30

Med anledning av synpunkter från lagrådet angående verkligt och särskilt värde, förtydligade regeringen i författningskommentaren hur detta begrepp närmare ska bedömas och framförde bland annat följande.31 Vid bedömningen av om förvärvaren har fått en tillgång av verkligt och särskilt värde genom kapitaltillskottet ska värdet på tillgången bestämmas av objektiva omständigheter och inte ställas i relation till förvärvarens näringsverksamhet eller person. Vid fastställandet av värdet på den tillgång som förvärvas genom tillskottet ska inte värdet av själva tillskottet beaktas. De tillgångar som ska beaktas ska ha ett verkligt och särskilt värde. Det är inte fråga om det bokförda värdet på tillgångarna eftersom detta värde inte behöver vara detsamma som tillgångarnas verkliga värde. Det kan till exempel förekomma att det bokförda värdet vad gäller immateriella tillgångar, såsom varumärken, är betydligt lägre än det verkliga värdet. I stället för det bokförda värdet bör man i en sådan

30Prop. 2009/10:47 s. 11. 31Prop. 2009/10:47 s. 16.

situation utgå från det belopp till vilket tillgången skulle kunna överlåtas mellan kunniga parter som är oberoende av varandra.

Av skatteutskottets betänkande framgår att det vid beredningen i utskottet uppkom en fråga om i vilken utsträckning undantagsregeln får betydelse för innovationsinriktade företag. Värdet på forsknings- och utvecklingsarbete framgår normalt inte som en tillgångspost i balansräkningen. Bland annat uttalades följande.32Om det finns intresse från nya ägare att tillföra kapital och fortsätta verksamheten med utnyttjande av det tidigare forsknings- och utvecklingsarbetet kan det vara svårt att påvisa att köparen uppenbart har fått tillgångar av verkligt och särskilt värde. Utskottet framhöll att lagstiftningsingripanden av denna art givetvis kan medföra ogynnsamma effekter även för sådan verksamhet som åtgärden primärt inte riktar sig mot. Den ventil som regeringen föreslår är enligt utskottets mening förhållandevis generellt utformad och lämnar ett utrymme för praxis att med beaktande av det övergripande syftet med spärreglerna komma till ett rimligt resultat i det enskilda fallet. Utskottet ansåg dock att farhågorna var värda att ta fasta på och att det därför var angeläget att regeringen följer hur väl undantagsregeln kommer att fungera i praktiken.

Tillämpningen

Enligt reglerna i 40 kap. 15 och 16 §§ IL innebär beloppsspärren att underskottsföretaget som högst får behålla underskott som uppgår till dubbla köpeskillingen för att förvärva det bestämmande inflytandet. Utgiften för förvärvet ska minskas med kapitaltillskott som har lämnats till underskottsföretaget eller till ett annat företag i samma koncern under en tvåårsperiod före ägarförändringen. Efter ovan nämnda lagändring från 2009 följer att detsamma gäller kapitaltillskott som i sig har medfört ägarförändringen.

I praktiken betyder detta att vid en nyemission som betalas genom kontanttillskott inom en tvåårsperiod innan ägarförändringen, kommer beloppsspärren att sätta ned storleken på det underskott som får behållas.

Av ventilen, undantagsregeln i 40 kap. 16 a § IL, framgår att kapitaltillskottet inte ska minska köpeskillingen om det är uppenbart att förvärvaren genom kapitaltillskottet har fått en tillgång av

32 Bet. 2009/10:SkU25.

verkligt och särskilt värde som motsvarar kapitaltillskottet. Ventilen har som främsta funktion att förvärv av underskottsföretag genom nyemission inte ska behandlas sämre än förvärv av redan utgivna aktier i samma företag. Om aktierna i ett underskottsföretag ska överlåtas, och företaget har tillgångar till ett visst värde, kan det förutsättas att parterna tar hänsyn till tillgångarna när priset på aktierna bestäms. På så vis kommer underskott motsvarande två gånger värdet på tillgångarna i företaget alltid att få behållas. Om förvärvet däremot sker genom en nyemission ska dock som huvudregel hela emissionsbeloppet räknas bort när storleken på det underskott som får behållas ska bestämmas. Om undantagsregeln är tillämplig behöver man inte räkna bort emissionsbeloppet om det motsvarar värdet av tillgångarna i underskottsföretaget. Därmed avses att säkerställa att värdet av de tillgångar som finns i underskottsföretaget medför rätt att behålla underskott även vid denna form av förvärv.

Det finns inte någon praxis till ledning för tillämpningen av ventilen. Någon översyn av hur undantagsregeln fungerar har inte gjorts. Det är därför svårt att bedöma vilken effekt ventilen har i den praktiska tillämpningen.

15.4.3. Kommitténs förslag

Förslag: Vid en ägarförändring som helt eller delvis har gjorts

genom kapitaltillskott ska vid tillämpningen av beloppsspärren utgiften för förvärvet bestämmas enligt följande.

Utgiften ska bestämmas till ett belopp som motsvarar det lägsta av den faktiska utgiften och verkligt och särskilt värde på tillgångarna i företaget som belöper sig på förvärvarens andel efter ägarförändringen. Vid beräkningen av värdet på tillgångarna i företaget ska själva kapitaltillskottet inte räknas med.

Utformningen av ventilen har kritiserats både för att vara för snäv och för att innehålla felaktigheter.33 Kritiken går ut på att rekvisitet att förvärvaren ska göra uppenbart att denne genom kapitaltillskottet fått en tillgång av verkligt och särskilt värde är för strängt. Dessutom kritiseras det faktum att det enligt bestämmelsens ordalydelse krävs

33 Se bland annat Lodin och von Bahr (2010), Thaler (2010) samt Sandberg (2010).

att den tillgång av verkligt och särskilt värde som erhålls ska

motsvara kapitaltillskottet. Det senare får till följd att om kapital-

tillskottet till viss del överstiger verkligt och särskilt värde på den tillgång som erhålls ska hela kapitaltillskottet reducera anskaffningsutgiften vid beräkningen av beloppsspärren. Enligt kritikerna innebär dessa brister att ventilen inte fungerar som avsett och att den dessutom förhindrar affärsmässigt betingade transaktioner, vilket är förklaringen till att den inte tillämpas i praktiken.

Sakkunniga på området uppger att bestämmelsen är så svårtillämpad att den i princip inte kan tillämpas i praktiken. Om så verkligen är fallet är dock inte möjligt att med någon bestämdhet uttala sig om. Innan det gjorts någon närmare utvärdering av hur ventilen fungerar är det svårt att på någon mer objektiv grund bedöma om och i så fall hur regeln brister och vilka ändringar som behövs.

Kommittén anser att det finns visst fog för den kritik mot ventilens utformning som framförts ovan. När det gäller kriteriet ”uppenbart” som finns i bestämmelsen kan det uppfattas som onödigt strängt. Ett exempel som kan belysa detta är när bestämmelserna ska tillämpas på ett företag där bokförda tillgångar saknas eller är litet och värdet huvudsakligen består av en immateriell rättighet eller ett innovationsprojekt som är svårt att värdera. Det kan vara långt ifrån uppenbart att sådana projektet ska lyckas, varför värdet på tillgångarna är osäkert. Avsikten kan inte vara att ventilen ska vara så snäv att den omöjliggör fullföljandet av affärsmässiga projekt eller satsningar. Om de nya reglerna om vad som får ingå i beräkningen av underlaget för beloppsspärren träffar även sådana nyemissionsfall där syftet faktiskt är att tillföra ett företag nytt kapital för att verksamheten ska kunna fortsätta innebär de en kostnadsfördyring som kan verka hämmande på viljan att investera nytt kapital.

Mot denna bakgrund bör undantagsregeln lättas upp i syfte att möjliggöra och underlätta för att den i rättstillämpningen ska kunna få större effekt. Detta bör göras genom att förutsättningen för ventilens tillämpning i 40 kap. 16 a § IL ändras på så sätt att det kravet på att förvärvaren ska göra uppenbart att denne genom kapitaltillskottet fått en tillgång av verkligt och särskilt värde slopas. För regelns tillämpning ska således vanliga beviskrav gälla vilket innebär att det blir tillräckligt att förvärvaren kan göra

sannolikt förutsättningarna för ventilens tillämpning.

Det finns även anledning att se över det problem som ligger i den omständigheten att det enligt ventilens ordalydelse krävs att den tillgång av verkligt och särskilt värde som erhålls ska motsvara kapitaltillskottet. Som kommittén ser det kan detta inte tolkas på annat sätt än att om kapitaltillskottet till viss del överstiger verkligt och särskilt värde på den tillgång som erhålls innebär det att undantagsregeln inte kan tillämpas. Hela kapitaltillskottet ska således minska anskaffningsutgiften vid beräkningen av beloppsspärren. Denna utformning är olycklig. Bestämmelserna är tillämpliga på ägarförändringar som sker när förvärvaren genom nyemissionen uppnår det bestämmande inflytandet i företaget. När det verkliga och särskilda värdet av underskottsföretaget är 98 får kapitaltillskottet, om ventilen ska bli tillämplig, aldrig överstiga 98. Om en ny ägare vill förvärva det bestämmande inflytandet, exempelvis genom att bli ägare till 51 procent av företaget, uppstår ett problem.34Med utgångspunkt från att de ursprungliga ägarna inte vill ge bort något av värde i företaget fördelas företagets värde per aktie vid nyemissionen. För att förvärva det bestämmande inflytandet måste då tillskottet vara större än värdet på de existerande tillgångarna i underskottsföretaget och i exemplet uppgå till 102.35 Detta innebär att ventilen inte kan bli tillämplig i sådana fall eftersom tillskottet överstiger värdet på de förvärvade tillgångarna. En transaktion som är affärsmässigt betingad förhindras därigenom på ett sätt som inte överensstämmer med regelns syfte.

Frågan är hur man kommer till rätta med detta problem. Enligt kommittén kan problemet inte lösas enbart genom en förändring som innebär att ventilens tillämpning utsträcks till att gälla även situationer där tillskottets till viss del (till exempel med 10 procent) överstiger tillgångarnas verkliga och särskilda värde. Anledningen till detta är att förvärvaren genom tillskottet bara får en viss andel av tillgångarna i underskottsföretaget. Om förvärvaren i exemplet ovan skulle betala 102 för att förvärva 51 procent av företaget skulle värdet på de tillgångar som därmed förvärvats bara motsvara 51 eftersom värdet av själva kapitaltillskottet inte får räknas med. I själva verket innebär detta att redan vid ett tillskott som överstiger 51 kan ventilen inte tillämpas eftersom förvärvaren då inte fått en

34 Denna problematik har åskådliggjorts genom exempel av bland annat Thaler (2010) och Sandberg (2010). 35 Med utgångspunkt från att den ursprunglige ägarens andel av företaget efter ägarförändringen ska ha samma värde som innan, det vill säga 98 måste det nya totala värdet uppgå till 200 (98 / 200 = 0,49). Förvärvarens tillskott måste då bli 102 (200 - 98).

tillgång av verkligt och särskilt värde som motsvarar tillskottet. Om förvärvet i stället hade gjorts genom att köpa 51 procent av underskottsföretaget för en köpeskilling om 51 hade förvärvaren fått behålla underskott uppgående till två gånger köpeskillingen, det vill säga 102. Utgångspunkten måste vara att förvärv genom nyemission i detta avseende inte ska behandlas sämre än ett vanligt köp. Ett sätt att lösa detta är att särskilt reglera hur utgiften för förvärvet vid tillämpningen av beloppsspärren ska beräknas i dessa nyemissionsfall. Vid en nyemission som helt eller delvis föranlett ägarförändringen föreslår kommittén att utgiften ska bestämmas till ett belopp som motsvarar det lägsta av den faktiska utgiften och verkligt och särskilt värde på tillgångarna i företaget som belöper sig på förvärvarens andel efter ägarförändringen. Vid beräkningen av värdet på tillgångarna i företaget ska själva kapitaltillskottet inte räknas med. Med denna utformning uppnås en likabehandling i förhållande till ägarförändringar som uppkommer genom köp av motsvarande andel i företaget. Det verkliga och särskilda värde som förvärvaren kan göra sannolikt tillkommer hans andel efter förvärvet kan förutsättas uppgå till samma belopp som den köpeskilling som skulle betalas vid ett köp. Utgiften för förvärvet ska aldrig kunna överstiga den faktiska utgiften för att förvärva det bestämmande inflytandet i företaget. Utgiften ska därför bestämmas till den lägsta av den faktiska upgiften och verkligt och särskilt värde på aktuella tillgångar.

Kommittén har också tittat närmare på begreppet verkligt och

särskilt värde. Av förarbetena till reglerna framgår att vid bedöm-

ningen av om förvärvaren genom kapitaltillskottet har fått en tillgång av verkligt och särskilt värde ska värdet på tillgången bestämmas av objektiva omständigheter.36 Vidare följer av förarbetena att det som är avgörande är värdet på tillgångarna minus skulderna och att värdet av själva tillskottet inte beaktas. Det anges också att det inte är fråga om det bokförda värdet på tillgångarna eftersom detta värde inte behöver vara detsamma som tillgångarnas verkliga värde (till exempel för immateriella tillgångar vars bokförda värde normalt är mycket lägre än det verkliga värdet). I samband med reglernas tillkomst uppmärksammades i skatteutskottet frågan om undantagsregelns betydelse för innovationsinriktade företag eftersom värdet på forsknings- och utvecklings-

36Prop. 2009/10:47 s. 16.

arbete normalt inte framgår som en tillgångspost i balansräkningen.37 Skatteutskottet anförde att om det finns intresse från nya ägare att tillföra kapital och fortsätta verksamheten med utnyttjande av det tidigare forsknings- och utvecklingsarbetet kan det vara svårt att påvisa att köparen uppenbart har fått tillgångar av verkligt och särskilt värde.

Det är angeläget att den undantagsregel som finns genom ventilen inte tillämpas på ett sätt som särskilt försvårar för investeringar i innovativa företag. Immateriella tillgångar bör därför vid bedömningen av ventilen kunna beaktas som tillgångar av verkligt och särskilt värde även om de inte har hunnit eller kunnat materialiseras och aktiverats i företagets räkenskaper. Kommittén anser att den sänkning av beviskravet från uppenbart till normalkravet sannolikt som föreslås ovan bör kunna bidra till att det blir lättare att göra gällande att dessa tillgångar utgör tillgångar av verkligt och särskilt värde som ska beaktas vid bedömningen.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2016 och tillämpas på förvärv som görs efter den 31 december 2015. Förslaget tas in i 40 kap. 16 a § IL och i punkten 10 till övergångsbestämmelserna.

15.5. Reglering av kravet på värdeöverföring i samband med koncernbidrag

Förslag: Kravet på värdeöverföring i samband med koncern-

bidrag kodifieras. Värdeöverföringen ska göras senast vid den tidpunkt då inkomstdeklarationen för beskattningsåret ska lämnas.

Kommittén konstaterar i avsnitt 17.5 att systemen med koncernbidrag och koncernavdrag inte kräver några större principiella ändringar. Däremot anser kommittén att koncernbidragsreglerna av förenklingsskäl bör kompletteras med en uttrycklig regel avseende kravet på värdeöverföring och av tidpunkten för värdeöverföringen.

Kravet på värdeöverföring i samband med koncernbidrag är ett synsätt som utvecklats i rättspraxis (RÅ 1998 ref. 6, RÅ 1999

37 Bet. 2009/10:SkU25.

ref. 74 och RÅ 2001 ref. 79). Enligt praxis krävs en överföring av värdet motsvarande koncernbidraget för att avdrag ska kunna medges. Något som inte är lika tydligt är vid vilken tidpunkt värdeöverföringen senast ska göras för att avdrag ska kunna beviljas för ett visst beskattningsår. Här gäller i princip att värdeöverföringen ska göras i samband med bokslutet, vilket ger en mycket snäv tidsfrist. Både det huvudförslag och det alternativförslag som läggs fram kommer att innebära ytterligare faktorer att beakta och beräkningar som måste göras vid bedömningen av hur koncernbidrag ska lämnas inom en koncern. Detta kan leda till att det i praktiken inte kommer att vara möjligt att hålla bokslutstidpunkten som tidsfrist för värdeöverföringarna.

För att utsträcka denna tidsram och samtidigt tydliggöra när värdeöverföring ska ske föreslår kommittén att tidpunkten regleras särskilt. En lämplig tidpunkt för värdeöverföringen är att den sammanfaller med deklarationstidpunkten. För att avdrag ska kunna beviljas för ett visst beskattningsår ska således krävas att värdeöverföringen gjorts senast när inkomstdeklarationen för beskattningsåret ska lämnas enligt 32 kap. 2 § skatteförfarandelagen (2011:1244), förkortad SFL. I första stycket i 32 kap. 2 § SFL anges fyra olika deklarationstidpunkter för andra juridiska personer än dödsbon, nämligen den 1 mars, den 1 juli, den 1 november och den 15 december. Vilket deklarationsdatum som är aktuellt för en viss juridisk person beror på vilket beskattningsår den juridiska personen har.

Trots att praxis får anses som väl utvecklad och entydig vad gäller kravet på värdeöverföring anser kommittén att det i samband med regleringen av tidpunkten för detsamma är lämpligt att denna grundläggande förutsättning för avdragsrätt kodifieras och uttrycks direkt i lagtexten.

Förslaget tas in i 35 kap. 3 § IL.

VII Det alternativa förslaget

16. Ett EBIT-begränsat avdrag

16.1. Inledning

Av avsnitt 14 framgår att kommittén som sitt huvudförslag föreslår en avdragsbegränsning för negativt finansnetto och att nekat avdrag ersätts med ett finansieringsavdrag. Som framgår av avsnitt 13 har kommittén valt att även lämna ett alternativt förslag i form av ett EBIT-begränsat avdrag.

De två förslagen skiljer sig åt främst i två avseenden. Huvudförslaget innebär ett slopat avdrag för negativt finansnetto medan det alternativa förslaget innebär att avdragsrätten begränsas. Negativt finansnetto får i det alternativa förslaget dras av med ett belopp som uppgår till högst 20 procent av ett avdragsunderlag. En annan skillnad är att det alternativa förslaget innefattar en sänkning av bolagsskattesatsen i stället för ett finansieringsavdrag.

I övrigt finns en hel del likheter mellan huvudförslaget och det alternativa förslaget. Båda avdragsbegränsningarna utgår från finansnettot. Likheterna innebär att många av de analyser, överväganden och bedömningar som kommittén gör beträffande huvudförslaget även gäller för det alternativa förslaget. För att undvika upprepningar finns då hänvisningar till relevanta delar i avsnitt 14.

De förslag på finansiering och de förenklingsförslag som behandlas i avsnitt 15 utgör även en del av det alternativa förslaget.

Förslaget sammanfattas i avsnitt 16.2. D ärefter redogörs i avsnitt 16.3 för vad avdragsbegränsningen gäller för. I avsni tt 16.4 behandlas utformningen av underlaget för avdraget. I avsni tt 16.5 redogörs för den sänkning av bolagsskattesatsen som föreslås. Sedan redogörs för vilka företag som ska omfattas av förslaget (16.6) . Slutligen behandlas frågor om behovet av kompletterande ränteavdragsbegränsningsregler, schablonintäkt för finansiella

företag, ikraftträdande- och övergångsbestämmelser samt behov av förändring i andra lagar (16.9– 16.10).

16.2. Sammanfattning

Förslaget består av två huvuddelar, en begränsning av avdragsrätten för negativa finansnetton och en bolagsskattesatssänkning. Förslaget är kalibrerat så att den totala skattebelastningen ska vara oförändrad för näringslivet före och efter reformen. Liksom i huvudförslaget ingår en schablonintäkt för finansiella företag, som även i detta förslag kommer att leda till i stort sett oförändrad beskattning av finansiell sektor före och efter reformen.

Förslaget har stora likheter med huvudförslaget. Det omfattar samma slags företag som huvudförslaget, det vill säga bolagsskattepliktiga aktiebolag, övriga juridiska personer som beskattas som aktiebolag och handelsbolag. Definitionen av finansiella intäkter och kostnader överensstämmer med definitionen i huvudförslaget. Liksom för huvudförslaget gäller avdragsbegränsningen finansnettot. Förslaget innebär att en viss del av negativt finansnetto fortfarande får dras av men innebär en skärpning jämfört med vad som gäller i dag. Den skattemässiga olikbehandlingen mellan eget och lånat kapital kvarstår därmed, om än i mindre utsträckning än i dag. Av den anledningen är det motiverat att även behålla dagens ränteavdragbegränsningsregler som syftar till att motverka skatteplanering med hjälp av koncerninterna lån.

Trots likheterna finns ett antal väsentliga skillnader mellan förslagen. I det alternativa förslaget tillåts rullning av nekade avdrag för negativa finansnetton i upp till sex år. Detta för att jämna ut effekterna av avdragsbegränsningen över konjunkturcykeln.

Rullning av nekade avdrag för negativa finansnetton i det alternativa förslaget motiverar spärregler vid ägarskiften. Av enkelhetsskäl föreslås att sparade negativa finansnetton faller bort vid ägarskiften. I underlaget för beräkning av avdragsutrymmet ingår tidigare års underskott, till den del de uppstått efter reformens införande.

Som framgår ovan kräver det alternativa förslaget fler kompletterande regler än huvudförslaget med högre grad av komplexitet som följd.

Skillnaderna i förhållande till huvudförslaget har huvudsakligen sin grund i att huvudförslaget fullständigt jämnar ut den skattemässiga behandlingen mellan lånat och eget kapital, medan det

alternativa förslaget enbart minskar olikbehandlingen. Denna skillnad får till följd att reglerna i huvudförslaget blir enklare, att effekterna på realekonomin blir större och att kompletterande regler mot missbruk av avdragsrätten för räntor inte behövs. Att ta steget fullt ut medför därför en kvalitativ skillnad jämfört med att enbart begränsa avdragsrätten. För att ge regering och riksdag valfrihet presenteras dock två fullständiga förslag.

16.3. Avdragsbegränsningen gäller för negativt finansnetto

Förslag: Beskattningsårets finansiella kostnader ska i första

hand dras av mot beskattningsårets finansiella intäkter. De finansiella kostnader som överstiger de finansiella intäkterna, det vill säga de som utgör ett negativt finansnetto, ska dras av med ett belopp som motsvarar högst 20 procent av avdragsunderlaget.

Som framgår ovan skiljer sig kommitténs alternativa förslag från huvudförslaget genom att avdrag för faktiska finansiella kostnader får göras utöver vad som motsvarar de finansiella intäkterna, dock högst med ett belopp som motsvarar en viss procent av avdragsunderlaget. Det alternativa förslaget innebär dessutom en sänkning av bolagsskattesatsen, vilket redogörs för i avsni tt 16.5.

Dessa skillnader medför dock ingen skillnad vad gäller bedömningen av om avdragsbegränsningen ska utgå från nettot eller bruttot av de finansiella kostnaderna. Den bedömning som har gjorts för huvudförslaget i avsnitt 14.3.1 gäller därför även för detta förslag. Kommittén föreslår därför att avdragsbegränsningen för finansiella kostnader ska utgå från negativt finansnetto även för det alternativa förslaget.

Negativt finansnetto föreslås få dras av med ett belopp som motsvarar högst 20 procent av ett avdragsunderlag som utgår från EBIT. Hur avdragsunderlaget ska beräknas beskrivs närmare i avsni tt 16.4.2.

Förslaget tas in i 24 a kap.14 och 15 §§inkomstskattelagen (1999:1229), förkortad IL.

16.3.1. Finansiella kostnader, finansiella intäkter och finansnetto

Finansiella kostnader och finansiella intäkter

Förslag: Definitionen av finansiella kostnader och finansiella

intäkter ska vara densamma som föreslås för huvudförslaget, med vissa undantag. Ränta som inte får dras av enligt de nuvarande ränteavdragsbegränsningsreglerna ska inte omfattas av definitionen av finansiella kostnader.

I avsnitt 14.5 redogörs för definitionerna av finansiella kostnader och finansiella intäkter för huvudförslaget. Utgångspunkten är att definitionerna ska vara desamma i båda förslagen. I huvudförslaget föreslås i avsnitt 14.7.1 att de nuvarande reglerna i 24 kap. 10 a–10 f §§ IL som begränsar rätten till avdrag för ränteutgifter på skuldförhållanden till företag inom en intressegemenskap ska upphöra att gälla. I det alternativa förslaget föreslås dock att dessa regler ska behållas. Bakgrunden och skälen för detta framgår av avsnitt 16.7.1. De ränteutgifter som inte får dras av enligt ränteavdragsbegränsningsreglerna i 24 kap. IL bör inte heller få dras av med stöd av de bestämmelser som föreslås i det alternativa förslaget. Kommittén föreslår därför att dessa ränteutgifter inte ska ingå i definitionen av finansiella kostnader. I övrigt föreslås definitionen av finansiella kostnader och finansiella intäkter vara densamma som i huvudförslaget.

Förslaget tas in i 24 a kap. 3–12 §§ IL i det alternativa förslaget. Förslaget föranleder följdändringar i 17–20 kap. IL i det alternativa förslaget.

Finansnetto

Förslag: En definition av positivt och negativt finansnetto införs i

inkomstskattelagen. Om beskattningsårets finansiella intäkter överstiger beskattningsårets finansiella kostnader blir finansnettot positivt. Om beskattningsårets finansiella kostnader i stället överstiger beskattningsårets finansiella intäkter blir finansnettot negativt. Det är mellanskillnaden som utgör själva finansnettot.

Avdragsbegränsningen gäller för negativt finansnetto. För att räkna ut hur stort avdragsutrymmet är och därmed hur stort avdrag som får göras för ett negativt finansnetto ska ett positivt finansnetto minska resultatet som ligger till grund för avdragsunderlaget, se närmare avsnitt 16.4. För att tillämpa de föreslagna reglerna behöver således finansnettot räknas fram, både om det är positivt och om det är negativt. Kommittén föreslår därför att både positivt och negativt finansnetto ska definieras för att tillämpningen av de föreslagna reglerna ska underlättas. Finansnettot är skillnaden mellan finansiella intäkter och finansiella kostnader. Med positivt finansnetto avses den del av beskattningsårets finansiella intäkter som överstiger beskattningsårets finansiella kostnader. Med negativt finansnetto avses den del av summan av beskattningsårets finansiella kostnader som överstiger beskattningsårets finansiella intäkter.

I avsnitt 14.3.1 föreslår kommittén att juridiska personer som är delägare i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer, under vissa förutsättningar, ska få räkna in finansiella intäkter och finansiella kostnader som belöper sig på andelen i sitt finansnetto vid tillämpning av reglerna i huvudförslaget. Av avsnitt 16.6 framgår att kommittén i det alternativa förslaget inte föreslår någon möjlighet till kvittning av finansnetton mellan juridiska personer och deras delägda handelsbolag, då det skulle bli för komplicerat med en sådan kvittning.

Förslaget tas in i 24 a kap. 13 § IL i det alternativa förslaget.

16.3.2. Utjämning mellan beskattningsår

Avdragsbegränsningen för negativt finansnetto fastställs för varje företag och för varje beskattningsår för sig. För att avdragsbegränsningen ska bli neutral mellan företag med avdragsunderlag och finansnetton som varierar mellan olika beskattningsår och mer anpassad till variationer i konjunkturen kan det behövas kompletterande regler som tillåter utjämning i vissa situationer. De periodiseringsfonder som finns i dag fyller delvis en sådan utjämnande funktion.

Utjämning av finansnetton mellan beskattningsår kan ske på olika sätt. Ett sätt är att ett negativt finansnetto som inte får dras av ett beskattningsår rullas framåt i tiden och utnyttjas vid ett senare tillfälle, om det i framtiden uppstår outnyttjat avdragsutrymme. En

sådan rullning är vanlig i länder som har ränteavdragsbegränsningar baserade på EBIT eller EBITDA. En annan typ av rullning är att rulla positiva finansnetton för att utnyttja mot ett negativt finansnetto kommande år. Utjämning kan även ske genom att outnyttjat avdragsutrymme får sparas till framtida år. I det följande behandlas de ovan nämnda metoderna för utjämning.

Rullning av kvarstående finansiella kostnader

Förslag: Ett negativt finansnetto som inte i sin helhet kan dras

av ett beskattningsår, s.k. kvarstående finansiella kostnader, ska till den delen sparas för att kunna dras av senare beskattningsår. De ska dock inte få dras av senare än det sjätte beskattningsåret efter det beskattningsår då kostnaderna uppkom.

För den del av avdragsutrymmet som avdrag inte har kunnat göras med beskattningsårets negativa finansnetto får avdrag göras med kvarstående finansiella kostnader. De kvarstående finansiella kostnader som uppkom tidigast ska därvid dras av först.

För att avdragsbegränsningen ska bli mer neutral mellan företag med varierande avdragsunderlag och finansiella kostnader över olika beskattningsår anser kommittén att det finns behov av att tillåta företag med negativt finansnetto som inte kan dras av ett beskattningsår, s.k. kvarstående finansiella kostnader, att dra av dem under senare beskattningsår. En sådan utjämning kan vara särskilt relevant för växande företag som under expansionsfasen kan förväntas ha lägre lönsamhet än när företaget är stabilt. Emellertid kan en sådan utjämning leda till att det uppstår stora kvarstående finansiella kostnader över tid. Av administrativa skäl kan det finnas anledning att överväga behovet av regler för att begränsa storleken på de kvarstående finansiella kostnaderna.

Ett sätt att minska storleken på kvarstående finansiella kostnader är att införa ett takbelopp som kostnaderna maximalt får uppgå till. En rimlig nivå på ett sådant tak varierar dock med storleken på företaget. Ett annat alternativ är att införa en tidsgräns för när företagen senast kan utnyttja kvarstående finansiella kostnader. En utgångspunkt för en sådan tidsgräns kan vara att ett inte alltför högbelånat företag som har ett dåligt resultat ett enstaka

år bör kunna utnyttja kvarstående finansiella kostnader inom tidsrymden av en konjunkturcykel. Ett företag som är så högbelånat och som har så låg lönsamhet, att det sett över en hel konjunkturcykel inte kan utnyttja kvarstående finansiella kostnader kommer sannolikt inte att kunna utnyttja kvarstående finansiella kostnader även om tidsgränsen bestäms till en längre tid än en konjunkturcykel.

I det tyska EBITDA-systemet får kvarstående räntekostnader sparas utan någon begränsning vad gäller belopp eller tid. Även i det norska EBITDA-systemet som trädde i kraft den 1 januari 2014 får kvarstående räntekostnader inom en koncern utnyttjas senare år men senast inom tio år.

Det bör införas en begränsning av hur länge kvarstående finansiella kostnader ska få sparas. En tidsbegränsning på sex år är normalt sett tillräcklig för att motsvara en konjunkturcykel, vilket innebär att företagen även får en skälig tid på sig för att utnyttja de kvarstående kostnaderna. Det är samma tidsperiod som används för hur länge medel kan sparas i en periodiseringsfond innan de måste återföras till beskattning.

Mot denna bakgrund föreslår kommittén att kvarstående finansiella kostnader ska få dras av senare beskattningsår, dock inte senare än det sjätte beskattningsåret efter det beskattningsår då dessa kostnader har uppkommit.

Det bör finnas en ordning för hur de kvarstående finansiella kostnaderna ska dras av. För det första bör de endast kunna dras av först efter att årets negativa finansnetto har dragits av. Det är således endast om det finns avdragsutrymme kvar som de kvarstående finansiella kostnaderna bör kunna användas. För det andra bör de äldsta kvarstående finansiella kostnaderna dras av först. Därför föreslår kommittén att avdrag får göras med kvarstående finansiella kostnader endast för den del av avdragsutrymmet som avdrag inte har kunnat göras med beskattningsårets negativa finansnetto samt att de kvarstående finansiella kostnader som uppkom tidigast ska dras av först.

Förslaget tas in i det alternativa förslagets 24 a kap. 17 § IL.

Spärregler vid ägarskiften

Förslag: Vid ägarförändringar som innebär att ett företag får ett

bestämmande inflytande över ett annat företag och något av företagen har kvarstående finansiella kostnader faller dessa kostnader bort.

Med bestämmande inflytande avses i huvudsak att innehavet uppgår till mer än 50 procent av rösterna i företaget.

Vissa högbelånade företag kommer att, även under den relativt korta tiden om sex år, kunna ackumulera stora kvarstående finansiella kostnader. Samtidigt kommer det att finnas lågbelånade företag som har avdragsutrymmen som är större än de finansiella kostnader som kan dras av. Detta skapar incitament att sälja företag med kvarstående finansiella kostnader till företag med outnyttjade avdragsutrymmen. I praktiken kan det röra sig om företag vars verksamhet har upphört, men där det finns kvarstående negativa finansnetton från tiden då företaget bedrev verksamhet. Att verksamheten i företaget har upphört kan bero antingen på att verksamheten har avvecklats eller på att den har överförts till andra företag, exempelvis via underprisöverlåtelser. Det förvärvande företaget kan sedan lägga in verksamhet som genererar avdragsutrymme i det förvärvade företaget och på så sätt tillgodogöra sig kvarstående finansiella kostnader. På detta sätt kan kvarstående finansiella kostnader som härrör från en helt annan, högbelånad, verksamhet bidra till att sänka den skattepliktiga inkomsten i det förvärvande företaget. Förslagets syfte, att inte medge avdrag för finansiella kostnader till den del de överstiger en viss nivå av resultatet före finansiella kostnader och skatt, uppnås därmed inte.

Enligt kommittén är det därför nödvändigt med någon form av spärregler som motverkar handel med kvarstående finansiella kostnader. Regler som begränsar möjligheten att använda kvarstående finansiella kostnader efter ägarskiften kan dock leda till att även affärsmässigt motiverade ägarskiften omfattas. Skattekostnader som uppstår vid ett ägarskifte gör att ägarskiften kan bli skattemässigt missgynnade. Olika skattemässig behandling av gamla och nya ägare riskerar av den anledningen att snedvrida ägarmarknaden så att alltför få ägarskiften kommer till stånd. Även en möjlighet till överföring av kvarstående finansiella kostnader vid ett ägarskifte kan dock göra att ägarskiftet gynnas skattemässigt

och därmed snedvrider ägarmarknaden. En avvägning mellan att motverka oönskat beteende och att inte skapa snedvridningar på ägarmarknaden måste därför göras när spärregler vid ägarskiften utformas.

Internationellt sett ser reglerna om sparade nekade ränteavdrag olika ut. I exempelvis det tyska ränteavdragssystemet försvinner sparade nekade ränteavdrag helt vid ägarskiften. I det norska EBITDA-systemet förs kvarstående räntekostnader vidare utan inskränkningar vid ägarskiften. De norska reglerna innehåller en tidsgräns om tio år, efter vilken kvarstående räntekostnader inte får utnyttjas.

Kommittén har övervägt två varianter av spärregler vid ägarskiften. Den ena är att göra som i Tyskland och låta kvarstående finansiella kostnader helt falla bort vid ägarskiften. Den andra varianten är att införa regler liknande de som finns i 40 kap. IL för tidigare års underskott i samband med ägarskiften. Den första varianten är den enklaste lösningen och också den som bedöms vara mest effektiv mot kringgåenden. Samtidigt kan det ha snedvridande effekter på ägarmarknaden om de kvarstående finansiella kostnaderna helt faller bort vid ägarskiften.

Oavsett vilken variant av spärregler som väljs måste innebörden av ett ägarskifte definieras. Den definition av ägarskifte som i dag används vid tillämpningen av reglerna om tidigare års underskott kan då vara en lämplig utgångspunkt. Med ägarförändring enligt underskottsreglerna avses enligt 40 kap. 5 § IL att ett annat företag får det bestämmande inflytandet över ett underskottsföretag. Ett företag anses ha ett bestämmande inflytande över ett annat företag om det är dotterföretag till det förra enligt ett antal associationsrättsliga regleringar enligt vilka innehavet uppgår till mer än 50 procent av rösterna i företaget. I vissa fall kan även annat än ett företag (fysisk person, dödsbo, utländsk juridisk person eller svenskt handelsbolag) förvärva ett bestämmande inflytande. Förvärvaren får i så fall det bestämmande inflytandet över ett företag om företaget skulle ha varit dotterföretag till förvärvaren om denne hade varit ett svenskt aktiebolag.1

Ur tillämpningssynpunkt är det en fördel att ha en enda definition vid bedömningen av effekterna av ett ägarskifte. Definitionen

1 Se närmare 40 kap. 5 och 11 §§ IL.

av ägarskifte föreslås därför vara densamma för kvarstående finansiella kostnader och tidigare års underskott i tillämpliga delar.

Enligt bestämmelserna om underskott i 40 kap. IL inträder två olika spärrar när det har skett en ägarförändring, beloppsspärren och koncernbidragsspärren.2

Beloppsspärren innebär i stora drag att underskottsföretaget bara får behålla underskott som uppgår till dubbla köpeskillingen för att förvärva det bestämmande inflytandet. Det finns dock vissa undantag från denna bestämmelse. Exempelvis gäller inte beloppsspärren om det företag som får det bestämmande inflytandet redan före ägarförändringen ingick i samma koncern som underskottsföretaget.

Syftet med att låta kvarstående finansiella kostnader föras vidare vid ett ägarskifte är att det vid affärsmässigt motiverade ägarskiften ska finnas en möjlighet att ta över dessa. Om en sådan möjlighet ska införas bedöms det vara naturligt att som vid beloppsspärren för underskott utgå från köpeskillingen vid fastställandet av hur stor del av de kvarstående finansiella kostnaderna som ska föras vidare. Beloppsspärren för underskott vid ägarskiften har satts till 200 procent av köpeskillingen. Denna nivå har således bedömts vara lämplig för hur stora skattemässiga avdrag som bör kvarstå efter ett ägarskifte. Vid ägarförändringar bör kvarstående finansiella kostnader som högst uppgår till 200 procent av köpeskillingen få föras vidare vid ett ägarskifte. En fråga som i så fall måste lösas är vad som bör hända om det övertagna företaget har både sparade underskott och kvarstående finansiella kostnader. De sammanlagda avdragen, skulle om inga begränsningar införs, kunna uppgå till 400 procent av köpeskillingen. En möjlighet är att införa regler som går ut på att i de fall det köpta företaget har ett sparat underskott, ska de sparade underskott som kvarstår efter ägarskiftet minska de möjliga kvarstående finansiella kostnaderna. På så sätt kan storleken av sparade avdrag som följer med ett övertaget bolag begränsas till 200 procent av köpeskillingen. Ett exempel kan illustrera hur ett sådant system skulle fungera. Ett företag har 50 i underskott och 200 i kvarstående finansiella kostnader. Företaget blir uppköpt och köpeskillingen uppgår till 100. Maximalt sparat underskott är 200, så beloppsspärren för sparade underskott slår inte till. Maximala kvarstående finansiella kostnader är 200 minus

2 I avsnitt 15.4.1 redogörs närmare för dessa spärrar.

återstående sparade underskott om 50. De kvarstående finansiella kostnaderna som återstår minskas därmed med 50 till 150. Det är således underskotten som förs vidare i första hand. Om det finns utrymme kvar får även en viss del av de kvarstående finansiella kostnaderna föras vidare. Underskotten bedöms vara förmånligast att få spara eftersom dessa inte är begränsade till att endast få dras av när det uppstår ett outnyttjat avdragsutrymme. Dessutom faller inte underskotten bort efter en viss tid.

Om en ny ägare ska få ta över kvarstående finansiella kostnader bör regler införas om att den nye ägaren anses ha haft de kvarstående finansiella kostnaderna lika länge som den förre ägaren. Sexårsfristen för att utnyttja kvarstående finansiella kostnader ska därmed inte kunna förlängas vid ett ägarskifte. Vidare bör beloppsbegränsningen inte gälla om det företag som får det bestämmande inflytandet redan före ägarförändringen ingick i samma koncern som företaget med kvarstående finansiella kostnader.

Koncernbidragsspärren enligt 40 kap. IL innebär att underskott från tidigare år inte får dras av mot koncernbidrag under en period om fem år efter ägarförändringen. Spärren tillämpas bara på det underskott som kvarstår efter tillämpning av beloppsspärren. Underskott från tidigare år får dock dras av mot koncernbidrag från företag som ingick i samma koncern som underskottsföretaget redan före ägarförändringen. Reglerna om avdrag för tidigare års underskott enligt 40 kap. IL innehåller ingen tidsbegränsning av hur länge underskotten får behållas. Om det skulle tas in tidsbegränsade regler när kvarstående finansiella kostnader överförs till ett annat företag vid ägarförändringar bör ett sådant endast gälla för den tid som kvarstår för de kvarstående finansiella kostnaderna. Vidare bör i så fall regler införas om att mottagna koncernbidrag inte får ingå i avdragsunderlaget så länge det finns övertagna kvarstående finansiella kostnader i det företag som har fått en ny ägare. De regler som föreslås i avsni tt 16.4.4 om möjlighet till utjämning av finansnetton inom koncerner bör inte heller få tillämpas beträffande de kvarstående finansiella kostnader som övergått till en ny ägare.

Om det ska finnas en möjlighet att föra över kvarstående finansiella kostnader vid ägarskiften bör således regler om både en beloppsgräns, koncernbidragsspärr och en spärr för utjämning av finansnetton inom koncerner införas. Beloppsspärren för underskott bör därvid tillämpas före beloppsspärren för kvarstående finansiella kostnader och totalt bör avdraget vara högst 200 procent av köpeskillingen. Kommittén bedömer att det skulle bli kompli-

cerat att föreslå sådana regler som nu redogjorts för. Det som talar för att sådana regler ska införas är att ägarmarknaden kan snedvridas om kvarstående finansiella kostnader försvinner vid ett ägarskifte. Som nämnts ovan kan dock ägarmarknaden snedvridas även av att kvarstående finansiella kostnader förs vidare vid ett ägarskifte. Den sammantagna effekten på ägarmarknaden är därför oklar. Mot bakgrund av detta föreslår kommittén ingen möjlighet att föra över kvarstående finansiella kostnader vid ägarskiften. I stället föreslås att kvarstående finansiella kostnader helt faller bort vid ägarskiften. För att reglerna inte ska kunna kringgås ska förslaget gälla oavsett om det är företaget med kvarstående finansiella kostnader som får ett bestämmande inflytande över ett annat företag eller om det är det andra företaget som får ett bestämmande inflytande över företaget med kvarstående finansiella kostnader.

Förslaget tas in i 24 a kap. 18 § IL.

Rullning av positivt finansnetto

Bedömning: Positivt finansnetto som uppstår ett beskattnings-

år får inte få sparas till senare beskattningsår.

Ett företag kan ha omväxlande positivt och negativt finansnetto. För att skattesystemet ska vara neutralt ska företag med varierande finansnetto betala lika mycket i skatt som de med stabilt finansnetto, om de har lika stort sammanlagt finansnetto över ett antal år. Dagens system med periodiseringsfonder fyller delvis en sådan utjämnande funktion.

För att åstadkomma neutralitet i detta avseende skulle dock ytterligare regler kunna införas som innebär att positivt finansnetto kan sparas och kvittas mot negativt finansnetto som uppstår senare beskattningsår. Av skäl som utvecklats i avsnitt 14.3.2 tenderar sådana regler att komplicera skattesystemet avsevärt.

Det är vidare inte särskilt vanligt förekommande att företag har positivt finansnetto vissa år, och andra år negativt finansnetto som är så pass stora att de inte skulle rymmas inom det tillåtna beloppet för en ränteavdragsbegränsning på 20 procent av avdragsunderlaget. I praktiken skulle därför denna möjlighet till framtida kvittning inte få särskilt stor betydelse. Det skulle därför inte innebära någon större neutralitetsbrist om sådana regler inte införs. Regler om att

positivt finansnetto ska sparas till senare beskattningsår skulle innebära en administrativ kostnad för företagen och komplicera skattesystemet. Eftersom det samtidigt inte skulle leda till någon större neutralitetsbrist mellan företag bedömer kommittén att regler om att finansnetton ska få sparas till senare beskattningsår inte ska införas.

16.3.3. Utjämning inom koncerner

Förslag: Ett företag som har ett positivt finansnetto för beskatt-

ningsåret ska upp till det positiva finansnettot få göra avdrag för ett outnyttjat negativt finansnetto hos ett annat koncernföretag. Med företag avses här företag som med avdragsrätt kan lämna koncernbidrag till varandra. Som villkor för avdraget ska krävas att båda företagen redovisar avdraget öppet i inkomstdeklarationen för ett beskattningsår som har samma deklarationstidpunkt eller som skulle ha haft det om inte något av företagens bokföringsskyldighet upphör.

Till den del negativa finansnetton inte kan dras av behandlas de som kvarstående finansiella kostnader i det företag där det negativa finansnettot har uppkommit.

Kommitténs alternativa förslag innebär en avdragsbegränsning för negativa finansnetton. Avdragsbegränsningen fastställs för varje företag och varje beskattningsår för sig. Detta gäller även för företag som ingår i koncerner eftersom det i svensk skatterätt inte finns någon beskattning på koncernnivå. Hur en verksamhet organiseras ska dock inte styras av skattemässiga överväganden. Som en övergripande princip gäller därför att skattebelastningen för en koncern inte ska vara större eller mindre än om koncernens verksamhet i stället hade bedrivits i ett enda företag. För att avdragsbegränsningen ska bli neutral, dels mellan företag med varierande avdragsunderlag och finansnetto över olika beskattningsår, dels för koncerner i förhållande till fristående företag, kan det behövas kompletterande regler som tillåter utjämning av finansnetton i vissa situationer.

I en koncern kan vissa företag ha negativa finansnetton och andra företag positiva. Om verksamheten hade bedrivits i ett enda företag skulle en kvittning av positiva och negativa finansnetton

ske automatiskt. En utjämning av finansnetton mellan koncernföretag är nödvändig för att upprätthålla principen om att skattebelastningen för en koncern inte ska vara annorlunda än om koncernens verksamhet i stället hade bedrivits i ett enda företag.

Det finns olika sätt att utforma regler för utjämning av finansnetton på koncernnivå. I avsnitt 14.3.2 nämndes möjligheten av ett nytt koncernbidrag för utjämning av finansiella kostnader och också möjligheten till sammanräkning av finansiella kostnader på koncernnivå. Båda dessa alternativ avfördes dock. Även för den avdragsbegränsning som diskuteras i detta förslag har dessa möjliga utjämningssystem diskuterats. Av samma skäl som anges i avsnitt 14.3.2 avför dock kommittén dessa utjämningssystem även för detta förslag.

Liksom för huvudförslaget föreslår kommittén i stället en metod där ett företag med positivt finansnetto under vissa förutsättningar får göra avdrag för ett annat företags negativa finansnetto. Som förutsättning förslås att företagen är sådana företag som med avdragsrätt kan lämna koncernbidrag till varandra enligt reglerna i 35 kap. IL. Eftersom positiva finansnetton ingår i beskattningsunderlaget kan koncernföretagen genom att tillgodoräkna sig ett avdrag på detta sätt minska beskattningsunderlaget i ett koncernföretag med positivt finansnetto. För att uppnå denna utjämning bör det, i likhet med vad som gäller för huvudförslaget, vara tillräckligt med en skattemässig beräkning av avdragsrätten. Ett positivt finansnetto bör emellertid inte kunna bli negativt efter ett sådant tillgodoräknande av avdrag eftersom det skulle göra det möjligt att skapa negativa finansnetton i ett tomt företag som sedan sätts i konkurs samtidigt som andra koncernföretag skulle kunna dra nytta av negativa finansnetton som erhållits från det företag som gått i konkurs. Ett koncernföretag föreslås därför inte få tillgodogöra sig ett större avdrag än vad företagets positiva finansnetto uppgår till före avdraget. Denna begränsning påverkar inte neutraliteten mellan verksamhet som bedrivs i koncernform och den som bedrivs i ett enda företag.

För att det ska vara enkelt att kontrollera att företagen inte tillgodoräknar sig för stora avdrag ska avdraget redovisas öppet, i likhet med vad som gäller för rätten till avdrag för koncernbidrag enligt 35 kap. 2 § IL. Detta innebär bland annat att det i deklarationen hos det företag som har positivt finansnetto måste framgå från vilket annat koncernföretag som det negativa finansnettot härrör. Av samma skäl som anförs i avsnitt 14.3.2 anser kommittén att det inte heller för

det alternativa förslaget är nödvändigt att införa en bestämmelse om att moderföretaget ska bestämma vilket företag som har rätt till avdraget.

En alternativ metod för utjämning av finansnetton mellan koncernföretag med positiva och negativa finansnetton är att låta koncernföretag med negativa finansnetton erhålla avdragsrätt från koncernföretag med positiva finansnetton, det vill säga att avdragsrätten går till företag med negativa finansnetton i stället för till företag med positiva finansnetton. Denna metod skulle, trots att den tekniskt kan förefalla snarlik den föreslagna metoden, inte fungera i praktiken. Det visas enklast med ett exempel.

Tabell 16.1 Skatteberäkning om avdragsrätten tillfaller företaget med

negativt finansnetto

Företag A Företag B

Avdragsunderlag i år

200

-100

Sparade underskott

0

0

Sammanlagt avdragsunderlag

200

-100

Avdragsutrymme

40

0

Finansnetto

-140

100

Nekade avdrag

0

0

Skattemässigt resultat

60

0

Skatt

8,8

0

Underskott som sparas till nästa år

0

0

Som framgår av tabell 16.1 betalar företag B ingen skatt. Företag A har intäkter på 200, som genererar 40 i avdragsutrymme. Dessutom erhåller företag A 100 i avdragsrätt från företag B. Företag A kan därmed dra av samtliga räntekostnader. Skattepliktig vinst blir 60, både för företag A och på koncernnivå. Avsedd skattepliktig vinst på koncernnivå är dock 80. Skälet till att det går att skapa avdragsutrymme om avdragsrätten tillfaller företag med negativt finansnetto är följande. Positivt finansnetto kan användas för att kvitta bort negativa avdragsunderlag. På så sätt kan underskott undvikas i företag B. I och med att underskott undviks kommer inte underskott i ett företag att medföra mindre ränteavdragsutrymme följande år. Det skapade positiva finansnettot i ett koncernföretag motsvaras av ett skapat negativt finansnetto i ett annat koncernföretag. I och med att företag kan tillgodoräkna sig andra koncern-

företags positiva finansnetton uppvägs ökade finansiella kostnader av erhållen avdragsrätt vid beräkningen av mängden nekade avdrag.

Den möjlighet att på ett icke avsett sätt skapa avdragsutrymme som beskrivits ovan finns inte med den utformningen som kommittén föreslår. Det beror på att avdragsmöjligheten vid koncernutjämningen av positiva och negativa finansnetton tillfaller det företag som har positivt finansnetto. Med de föreslagna reglerna skulle företag B får i exemplet erhålla avdragsrätten. Företag B kommer därmed att uppvisa ett underskott och företag A kommer att nekas avdrag med 100. Det skattemässiga resultatet blir då 160 i företag A och -100 i företag B. På koncernnivå blir det skattemässiga resultatet därmed exakt det resultat som avses. Att skapa positiva och negativa finansnettona i olika dotterbolag får därför, med den föreslagna fördelningen av avdragsrätten, ingen effekt på koncernnivå.

Avdragsmöjligheten föreslås gälla för den delen av koncernen som är skattskyldig i Sverige. En sådan avgränsning bedöms vara förenlig med EU-rätten, se avsnitt 14.3.2 för ett närmare resonemang angående detta.

Till den del ett negativt finansnetto inte kan dras av föreslås att det behandlas som kvarstående finansiella kostnader i det företag där det negativa finansnettot har uppkommit.

Förslaget tas in i 24 a kap. 19 § IL.

16.4. Underlag för avdrag

Förslag: Underlaget för avdrag för finansiella kostnader (avdrags-

underlaget) beräknas genom att näringsverksamhetens intäktsposter minskas med kostnadsposterna, positivt finansnetto och överskott som belöper sig på andelar i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer. Underskott ska bara minska avdragsunderlaget om de är hänförliga till tiden efter ikraftträdandet.

Kommittén anser att en lämplig utgångspunkt för en avdragsbegränsning enligt det alternativa förslaget är resultatmåttet EBIT. Resultatmåttet EBIT motsvarar företagets resultat med justering för finansiella poster. En närmare utveckling av kommitténs skäl

för valet av EBIT följer i avsni tt 16.4.1. I avsni tt 16.4.2 behandlas hur underlaget för avdraget beräknas.

16.4.1. Resultatmåtten EBIT eller EBITDA som bas

I detta avsnitt presenteras inledningsvis två centrala resultatmått som kommittén har övervägt och som skulle kunna användas som underlag för beräkningen av hur stort negativt finansnetto som ska få dras av. Därefter följer en kort internationell utblick och några teoretiska överväganden avseende val av underlag. Slutligen presenteras de överväganden som ligger bakom kommitténs bedömning om vilket resultatmått som skulle vara mest lämpligt. Kommitténs slutsats baseras på en sammanvägning av ekonomiska principer och internationella erfarenheter. En viktig aspekt är att utformningen av avdragsunderlaget inte ska snedvrida valet mellan investeringar med olika stora avskrivningar.

Resultatmåtten EBIT och EBITDA

Det används huvudsakligen två mått för att bedöma ett företags operativa lönsamhet. (1) resultatet före finansiella poster och skatter (EBIT: earnings

before interests and taxes), och (2) resultatet före finansiella poster, skatter samt av- och nedskriv-

ningar (EBITDA: earnings before interests, taxes, depreciations och amortizations).

Måtten EBIT och EBITDA tillåter en investerare eller borgenär att jämföra den operativa lönsamheten mellan företag i olika branscher, länder och med olika soliditet. EBITDA tillåter dessutom en borgenär att se företagets räntebetalningsförmåga. Båda måtten bortser från ett företags finansiella intäkter och kostnader. Måtten används främst för icke-finansiella företag där det kan antas att finansnettot är negativt. I praktiken är det därför främst de finansiella kostnaderna som är av intresse, inte de finansiella intäkterna. Skillnaden mellan måtten består i hur avskrivningar behandlas.

Existerande ränteavdragsbegränsningsregler i andra länder som är baserade på EBIT eller EBITDA utgår från det skattemässiga

resultatet med avdrag för räntenettot. Skälet till det är att olika skattemässiga justeringar leder till att det skattemässiga och redovisningsmässiga resultatet i allmänhet skiljer sig åt. Detta betyder att det skattemässiga EBIT i vårt fall kan beräknas som:

Skattepliktigt resultat enligt dagens regler - finansnetto = skattemässigt EBIT

Finansnetto definieras som finansiella intäkter minus finansiella kostnader. I ett företag som bara har räntekostnader läggs alltså räntekostnaderna till det skattemässiga resultatet för att beräkna skattemässigt EBIT.

Eftersom det skattemässiga resultatet är entydigt bestämt enligt dagens regler är denna metod, som utgår från det skattemässiga resultatet och därefter drar av finansnettot, det enklaste och det ekonomiskt riktiga sättet att beräkna EBIT i beskattningssammanhang.

Beräkningen levererar ett skattemässigt EBIT som är jämförbar med metoden som utgår från bokföringen:

rörelseintäkter - rörelsekostnader - personalkostnader + andra intäkter - andra kostnader - avskrivningar av tillgångar + uppskrivningar av tillgångar = EBIT

I likhet med EBIT kan EBITDA också beräknas genom att utgå från det skattemässiga resultatet. Här dras finansnetto av och avskrivningar läggs till:

skattepliktigt resultat enligt dagens regler - finansnetto + skattemässiga avskrivningar = skattemässigt EBITDA

Skattemässigt EBITDA kan jämföras med bokföringsmässigt EBITDA som beräknas som:

rörelseintäkter - rörelsekostnader - personalkostnader + andra intäkter - andra kostnader = EBITDA

Skillnaden mellan skattemässigt och bokföringsmässigt EBIT och EBITDA är framförallt att skattemässiga justeringar av resultatet inte ingår i de bokföringsmässiga måtten. Denna skillnad kan vara mycket stor i kronor räknat. Till exempel ingår näringsbetingade utdelningsintäkter i de bokföringsmässiga, men inte i de skattemässiga, måtten. I samtliga utländska ränteavdragsbegränsningssystem som kommittén studerat används de skattemässiga måtten som bas för ränteavdragsbegränsningar.

Det kan antas att kapitalet förslits i produktionsprocessen. Följaktligen genererar kapitalförslitningen avskrivningar genom värdeminskningsavdrag. Det betyder att nettot av tillgångarnas värdeförändringar är negativt. Därmed är EBIT för det mesta mindre än EBITDA. Ett avdragsutrymme baserat på 20 procent av EBITDA skulle således leda till större avdrag och därmed lägre skatteintäkter än en procentuellt lika stor avdragsutrymme som baseras på EBIT.

Internationell utblick

I Tyskland finns en ränteavdragsbegränsning baserad på EBITDA.3 I Finland finns enligt tysk förebild en ränteavdragsbegränsning på 30 procent av EBITDA för interna lån. I Norge finns sedan den 1 januari 2014 en regel som begränsar ränteavdrag på interna lån till 25 procent av EBITDA. Liksom Finland följer alltså Norge Tysklands exempel när det gäller basen för ränteavdragsbegränsningen.

3 Det första förslaget som togs fram av det tyska finansdepartementet innehöll däremot en EBIT-regel. BMF (2007) Entwurf eines Unternehmensteuergesetzes 2008, Stand: 5. February 2007.