SOU 2015:88

Gestaltad livsmiljö - en ny politik för arkitektur, form och design

Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet

Regeringen beslutade den 15 maj 2014 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå en ny politik för arkitektur, form och design. Regeringen beslutade samtidigt om direktiv för den särskilde utredaren (dir 2014:69).

Till särskild utredare förordnades samma dag stadsbyggnadsdirektören Christer Larsson. Utredningen har antagit namnet Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design (Ku 2014:02).

Regeringen beslutade den 5 mars 2015 om tilläggsdirektiv till utredningen (dir 2015:24). Enligt tilläggsdirektiven ska utredningen utöver det ursprungliga uppdraget också analysera och lämna förslag på hur arkitektur-, form- och designområdet i högre grad kan präglas av dialog och delaktighet samt bidra till en hållbar samhällsutveckling.

Som experter förordnades från och med den 4 september 2014 kanslirådet Claes Eriksson, departementssekreteraren Maria Hansson, departementssekreteraren Karin von Hedenberg, ämnesrådet Kerstin Lokrantz, departementssekreteraren Ludvig Lundgren, departementssekreteraren Henrietta Schönenstern och kanslirådet Anna Carin Thomér. Departementssekreteraren David Ek förordnades som expert från och med den 26 januari 2015. Departementssekreteraren Anna Dammert, departementssekreteraren Marcus Hellqvist, ämnesrådet Sverker Lindblad och kanslirådet Gerd Mörck, förordnades som experter från och med den 23 mars 2015.

Den 26 januari 2015 entledigades Maria Hansson och Karin von Hedenberg som experter och den 23 mars 2015 entledigades Henrietta Schönenstern som expert.

Utredningen har dessutom haft tre referensgrupper, med representanter för myndigheter, organisationer och näringsliv knutna till sig.

Som huvudsekreterare anställdes från den 4 augusti 2014 landskapsarkitekten Per-Magnus Nilsson. Som sekreterare anställdes från och med den 23 september 2014 kommunikationschefen Anna Bellander och professorn Christina Zetterlund.

Kommittén överlämnar härmed betänkandet Gestaltad livsmiljö

– en ny politik för arkitektur, form och design (SOU 2015:88).

Uppdraget är därmed slutfört.

Malmö och Stockholm i oktober 2015

Christer Larsson

/Per-Magnus Nilsson

Anna Bellander Christina Zetterlund

Sammanfattning

Utredningens uppdrag

Den gällande politiken för arkitektur, form och design antogs 1998 genom handlingsprogrammet Framtidsformer. Mycket har hänt sedan dess, både inom arkitektur-, form- och designområdet, och i samhället i stort. År 2014 beslutade regeringen att politiken för området ska ses över. Utredningen Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design (Ku 2014:02) tillsattes med uppdraget att göra en översyn av den nuvarande politiken för arkitektur, form och design och föreslå en ny politik för området.

Syftet med uppdraget är att stärka arkitekturens, formens och designens värde och betydelse för individen, livsmiljön och den hållbara samhällsutvecklingen.

Enligt direktivet (dir. 2014:69) ska utredningen föreslå hur en ny politik för arkitektur, form och design kan utformas utifrån en bedömning av områdets framtida utmaningar och hur arkitektur, form och design kan få ett ökat genomslag inom berörda samhällsområden. Uppdraget omfattar att analysera begreppsanvändning och språkbruk för att kommunikationen av arkitektur, form och design ska främjas och utvecklas. Utifrån jämförelser med andra länder ska utredningen beskriva vilka lärdomar som kan dras för utformningen av en ny svensk politik för området. De nationella målen för arkitektur-, form- och designpolitiken ska analyseras och utredningen ska vid behov föreslå nya mål. Utredningen ska analysera och föreslå insatser för höjd kompetens inom offentlig upphandling och för att öka möjligheterna för kunskapsutveckling och utbildning på olika nivåer. Enligt tilläggsdirektiven (dir. 2015:24) ska utredningen också analysera och lämna förslag på hur arkitektur-, form- och designområdet i högre

grad kan präglas av dialog och delaktighet samt bidra till en hållbar samhällsutveckling. Konsekvenser av förslagen ska beskrivas.

Analys av den gällande politiken (kapitel 2)

Handlingsprogrammet Framtidsformer antogs 1998 och utgör den i dag gällande politiken för arkitektur, form och design. En genomgång av insatserna som gjordes till följd av Framtidsformer visar att ett stort antal aktiviteter initierades och genomfördes. Den politiska viljan att samla området och göra breda insatser gav ett positivt resultat. Insatserna blev en kraftsamling för utvecklingen av arkitektur, form och design. Aktiviteten var hög under åren som följde men utredningen konstaterar att dagens kunskap om och tillämpning av handlingsprogrammet är begränsad.

Utredningen menar att övergripande förändringar i samhället har medfört att området arkitektur, form och design har utvidgats sedan tiden då Framtidsformer formulerades. Perspektivet har förskjutits från Framtidsformers utpräglade miljö-, produkt- och objektperspektiv, som fortfarande är relevant, till en större medvetenhet om själva processen kopplat till resultatens värde. Förståelsen för globaliseringens fysiska, kulturella, miljömässiga och sociala konsekvenser har fördjupats. Förutsättningarna för och möjligheterna till produktion, konsumtion och kommunikation har dramatiskt förändrats, främst genom omfattande teknikutveckling. Ett ökat resande och en tilltagande migration har bidragit till en medvetenhet om kulturell diversifiering. Miljöforskning och även klimatets faktiska förändringar har gjort oss mer medvetna om naturens villkor och begränsningar och om att utvecklingen måste ske på ett hållbart sätt.

Sammantaget utgör detta en grund till behovet av nya mål utifrån samhällets utmaningar och av kontinuerliga uppföljningar av en aktiv politik för arkitektur, form och design.

Resonemang kring språket och begreppen (kapitel 3)

En kommunikation och diskussion om hur begreppen arkitektur, form och design används syftar till att öka förståelsen mellan områdets utövare, oberoende av i vilka roller de möts i samhälls-

byggandet. Utredningen pekar på att en kontinuerlig diskussion om området och om perspektivet gestaltad livsmiljö, kopplad till samhällets utmaningar, är nödvändig för en gemensam förståelse för vad arkitektur, form och design gör. Det är utgångspunkten för en djupare insikt om vilka värden som ska vägleda utvecklingen av livsmiljön. Alltför skilda tolkningar av områdets innebörd kan vara till nackdel både för arbetet med arkitektur, form och design och även för en politik som ska stärka frågornas ställning. En gemensam uppfattning skapar också en möjlighet att samla olika utövare och intressenter.

Perspektivet gestaltad livsmiljö och områdets utmaningar (kapitel 4)

Utgångspunkten för betänkandet är ett helhetsperspektiv utifrån den enskilda människans behov och möjligheter, i dag och i framtiden. Det helhetsperspektivet har vi valt att kalla gestaltad

livsmiljö och det är kärnan i den nya politik som vi föreslår.

Perspektivet utgår från att arkitektur, form och design är ett sammanhållet område som i samverkan med andra samhälls- och politikområden samt näringslivet, formar människans livsmiljö.

Arkitektur, form och design tillhandahåller verktyg och metoder som, genom en medveten och inkluderande hantering, kan bidra till en hållbar samhällsutveckling och till att överbrygga de ökande ekonomiska, sociala och geografiska klyftorna i samhället. Utifrån den övergripande rubriken Hållbar utveckling med de tre dimensionerna miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet, identifierar utredningen ett antal samhällsutmaningar. Klimat och

resurser är ett resonemang kring ohållbar resursförbrukning och

hur klimatförändringar utmanar människors livsmönster. I avsnittet Teknisk utveckling, beskriver vi en omvälvande teknikutveckling med digitalisering och ett ökande informationsflöde.

Urbanisering, staden och landsbygdens utveckling tar upp den

pågående globaliseringens effekter, segregation, skillnader i hälsa, tillgänglighet, demografi och landsbygdens och de små orternas utveckling i förhållande till urbanisering och förtätning. I avsnittet

Boende pekas på boendets betydelse för individen och samhället

och att det omfattande bostadsbyggandet ger stora möjligheter att

skapa samhällen som överbryggar sociala, ekonomiska och geografiska klyftor.

Perspektivet gestaltad livsmiljö och de arkitektur-, form- och designpolitiska målen ska alltid stå i relation till utmaningarna. Politiken ska med jämna mellanrum utvärderas och nya insatser initieras. En aktiv, debatterande och engagerad arkitektur-, form- och designpolitik kommer då att ha fortsatt relevans för att hantera framtida utmaningar.

Arkitektur-, form- och designpolitiken i andra länder (kapitel 5)

Utredningen ska redovisa hur politiken på området har utvecklats i några utvalda länder och hur den rådande situationen för området ser ut i dag. Utredningen har sett på Danmarks, Norges, Nederländernas, Storbritanniens och EU-kommissionens arbete med arkitektur- och designpolitik och hur samverkan ser ut mellan aktörer inom arkitektur, form och design. Utifrån utredningens direktiv och perspektiv pekar utredningen också på hur det politiska arbetet med hållbar samhällsutveckling ser ut internationellt i en övergripande kartläggning över några storstäders och länders politiska mål och strategier.

Utredningen konstaterar att det nationella stödet i form av verktyg och metodrådgivning till den kommunala arkitekturpolitiken är väl utvecklat i till exempel Danmark. Storbritannien och Danmark ligger långt fram när det gäller design för tjänster i den offentliga sektorn för ökat förtroende hos medborgarna. Såväl det offentliga som företag ser fördelar i att använda designkompetens för sin utveckling, inom både produkt- och tjänstesektorn. Vidare visar jämförelsen att de beskrivna länderna har kommit långt när det gäller förnyelse av politiken, men att de inte på samma sätt har ett samlat perspektiv på arkitektur, form och design. Sverige är i och med arbetet med en ny politik med perspektivet gestaltad livsmiljö ett föregångsland.

Förslag till nya nationella mål (kapitel 6)

Målen för arkitektur-, form- och designpolitiken som formulerades i Framtidsformer har främjat utvecklingen inom området sedan slutet av 1990-talet. Utredningen anser att de nya målen bör präglas av ett bredare angreppssätt utifrån perspektivet gestaltad livsmiljö, där områdets redskap ges en aktiv roll i lösandet av samhällets utmaningar. Utredningen föreslår därför nya mål för området. Målen ska utformas för att i högre grad samspela med de gällande miljömålen, kulturpolitiska målen och övriga relevanta mål.

Det övergripande målet med den nationella politiken för arkitektur, form och design är att områdets inflytande ska stärkas och därmed bidra till formandet av en långsiktigt hållbar och väl gestaltad livsmiljö. Den statliga politiken för arkitektur, form och design ska aktivt främja:

  • en helhetssyn präglad av kvalitet, samverkan och dialog i formandet av en attraktiv gestaltad livsmiljö,
  • ett inkluderande och demokratiskt samhälle med tillgång till goda livsmiljöer, såväl enskilda som gemensamma,
  • ett förebildligt agerande från det offentliga, i alla dess roller, för en stärkt kvalitet i den gestaltade livsmiljön och
  • en bred och tvärsektoriell kunskapsutveckling inom utbildning samt för utövare och aktörer inom området gestaltad livsmiljö.

Förslag till en ny myndighet (kapitel 7)

För att uppfylla målen och åstadkomma ett starkt och långsiktigt genomslag anser utredningen att det krävs en myndighet som kan utveckla och driva politiken för arkitektur, form och design, som kontinuerligt kan följa kunskapsutvecklingen, perspektivera, samarbeta, stimulera, debattera, följa upp statens förebildlighet och vid behov föreslå nya mål. Utredningen föreslår att Statens centrum för arkitektur och design (Arkdes) ombildas till Myndigheten för Gestaltad livsmiljö. Namnet ska ses som ett arbetsnamn och kan slutligt bestämmas senare.

Förslaget innebär bland annat att:

  • samlingarna ska överföras till ett statligt finansierat museum med bra förutsättningar för att klara såväl vård som visning av samlingarna.
  • utställningsverksamheten i dess nuvarande form inte ska ingå i den nya myndigheten. Myndigheten för Gestaltad livsmiljö ska dock ha möjlighet att göra utställningar och även producera och delta i produktioner av utställningar på andra platser.
  • myndigheten ska ha nära samverkan med befintliga regionala aktörer och även kunna stötta bildandet av nya.
  • myndigheten ska vara en nationell mötesplats med goda möjligheter att perspektivera och påvisa nyttan av arkitektur, form och design, samt att stimulera andra aktörer att ta vid och driva perspektivet gestaltad livsmiljö i sina respektive verksamheter.
  • en designfunktion inrättas på Myndigheten för Gestaltad livsmiljö som ska ge stöd i och öka användningen av designmetodik i offentliga verksamheter.
  • det pedagogiska uppdraget, bibliotek och forskning ska omfattas av och utvecklas i den nya myndighetens verksamhet.
  • myndigheten ska följa upp statens arbete och förebildlighet genom samverkan med andra myndigheter och på olika sätt vara ansvarig för att perspektivet gestaltad livsmiljö hanteras och används i det offentliga.
  • myndigheten ska administrera ett nytt anslag för utvecklingsinsatser av området.

Det offentliga och förslag till insatser i en ny politik (kapitel 8)

Statens, landstingens och kommunernas åtaganden ska stötta politiken för arkitektur, form och design, både nationellt, regionalt som lokalt. Utredningen beskriver översiktigt den offentliga sektorn, kommunernas och landstingens uppgifter och ger förslag på hur det offentliga ska samverka för att stärka perspektivet gestaltad livsmiljö.

Utredningens förslag och bedömningar i kapitlet omfattar bland annat att:

  • en riksarkitekt tillsätts inom Statens fastighetsverk. Fastighetsverket föreslås få ett särskilt ansvar för att utveckla samverkan kring arkitektonisk kvalitet i statligt byggande och fastighetsförvaltning.
  • en utvecklingsfond för att främja området arkitektur, form och design i hela landet och ge stöd till exportfrämjande insatser ska utredas.
  • Myndigheten för Gestaltad livsmiljö och Statens fastighetsverk ska få i uppdrag att ge vägledning och stöd till utveckling av arkitektur-, form- och designprogram i statliga myndigheter.
  • internationellt utbyte och svensk export av arkitektur, form och design ska stärkas. De exportfrämjande aktörerna bör stöttas i sina insatser för att lyfta de kulturella värdena och stärka exporten inom områdena.
  • ett statligt stöd ges till ett så kallat wild card-system för att öka mångfalden och stimulera arkitekt- och designbranschen genom att ge utövare i etableringsfasen en större chans att delta i upphandlingar, tävlingar och innovationsprocesser.

Höjd kompetens inom offentlig upphandling (kapitel 9)

En mycket stor del av den offentliga upphandlingen är på ett eller annat sätt kopplat till produkter, tjänster eller processer som innehåller arkitektur, form och design. De upphandlande myndigheterna har ett stort ansvar att omsätta våra gemensamma medel på bästa sätt. Effektiva verktyg och hög kompetens behövs för att säkerställa att rätt upphandlingsform tillämpas, reglerna tolkas på ett relevant sätt, att uppföljning görs och att kunskap om området möjliggör en större inriktning mot kvalitet i offentliga upphandlingar.

Förslagen och bedömningarna omfattar bland annat att:

  • fortsatt och utökat stöd bör ges till vissa forskningsaktörer för att öka kompetensen inom upphandling av varor och tjänster inom området arkitektur, form och design, och inom innovativt samhällsbyggande utifrån perspektivet gestaltad livsmiljö.
  • Upphandlingsmyndigheten i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) bör ta fram en kvalitetspolicy för kommunerna, för upphandling av arkitektur, form och design.
  • Upphandlingsmyndigheten bör utveckla och erbjuda metodstöd och handledning för nya upphandlingsformer, som underlättar inriktningen mot kvalitet i den offentliga upphandlingen av gestaltningstjänster.
  • upphandlande myndigheter och leverantörer ska ha tillgång till ett forum för att möjliggöra möten och dialog.

Insatser för kunskap, kompetens och samverkan (kapitel 10)

Invånarnas engagemang och delaktighet är en viktig förutsättning för att kunskapsnivån inom området och andra berörda områden ska utvecklas och stärkas. Medborgardialog är ett sätt att kommunicera med invånarna och väsentlig för en långsiktigt hållbar samhällsutveckling. Barn och unga ska tidigt få kunskap om arkitektur, form och design. Studenter på arkitektur-, form- och designutbildningar vid högskolor och universitetsutbildningar bör få en utvidgad kunskap i andra ämnen under utbildningstiden. Arkitekt- och designerrollen utvecklas genom gränsöverskridande samarbeten och beslutsfattare och beställare av arkitektur, form och design inom offentlig verksamhet, näringsliv och organisationer ska ha kunskap för att använda områdets möjligheter.

Utredningen pekar på problemet med snedrekrytering till utbildningarna. Breddad rekrytering ökar utbildningens kvalitet och utvecklar både studenterna och utbildningarna.

Förslagen och bedömningarna i kapitlet är bland annat att:

  • kvaliteten i arkitektur-, form- och designutbildningarna bör utvärderas ur perspektivet breddad rekrytering för att främja ökad mångfald.
  • det görs en forskningsutlysning i hållbart samhällsbyggande utifrån perspektivet gestaltad livsmiljö.
  • ett fortsatt stöd till forskningsnätverken kan möjliggöras genom den kommande forskningspropositionen.
  • konsekvenserna av införandet av form- och designutbildningarnas studieavgifter för studenter som är medborgare i stater utanför det europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska utredas.

Behov av förändringar av gällande lagstiftning (kapitel 11)

I kapitlet beskrivs gällande bestämmelser i plan- och bygglagen, väglagen, banlagen och miljöbalken. I samband med att handlingsprogrammet Framtidsformer beslutades gjordes ändringar i plan- och bygglagen (1987:10), väglagen (1971:948) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg (banlagen) genom införande av de så kallade skönhetsparagraferna. Paragraferna medförde att beställare i offentlig sektor tidigt kan ställa lämpliga krav på den estetiska utformningen.

Utredningen föreslår att:

  • inga förändringar görs av de aktuella paragraferna i väglagen, banlagen och plan- och bygglagen.
  • regeringen bör utvidga anslaget till innovativt byggande som ska gälla fler kategorier inom bostadsbyggande. Reglerna för byggande i experimentsyfte bör också ses över.
  • Myndighet för Gestaltad livsmiljö bör få i uppdrag att samlat följa upp de ändringar i aktuell lagstiftningen som trädde i kraft 1999 och sedan förändrats vid översyn av respektive sektorslagstiftning.

Konsekvenser av förslagen (kapitel 12)

För ett inrättande av Myndigheten för Gestaltad livsmiljö är den ekonomiska konsekvensen långsiktigt kostnadsneutral. Själva ombildandet kan dock innebära kostnader för arbete i Regeringskansliet och berörda myndigheter. Förslaget att samlingarna ska överföras till ett statligt finansierat museum innebär att en ekonomisk reglering ska göras samtidigt som lokalbehoven måste se över för berörda verksamheter.

Utredningens övriga förslag får inga eller endast mindre ekonomiska konsekvenser i form av ökade kostnader. Den nya tjänsten riksarkitekt som föreslås för Statens fastighetsverk är en ofinansierad reform som påverkar det överskott som Fastighetsverket betalar tillbaka till staten.

Utredning av en fond för stöd för utvecklingsinsatser och exportfrämjande föreslås. Förslaget kan generera kostnader om en särskild utredare tillkallas.

Statliga myndigheter föreslås ta fram program för arkitektur, form och design, vilket kan innebära en ny kostnad för de myndigheter som inte arbetat med sådana program tidigare. Implementerade program kan innebära kostnadsbesparingar.

Förslagen innebär generellt sett ingen direkt påverkan på den kommunala självstyrelsen genom lagstiftning.

Utgångspunkten för utredningen är ett inkluderande och demokratiskt samhälle med lika tillgång till goda livsmiljöer. Detta ligger till grund för långsiktiga konsekvenser i form av lika fördelning av välfärd, tillgänglighet till vård, skola, service, offentliga miljöer och digitala tjänster för alla invånare.

En konsekvens av ett stärkt område innebär att sysselsättningen ökar genom ökade förutsättningar för områdets utövare, en stärkt export och att företagen utvecklas. Utredningens förslag ska i förlängningen bidra till en ökad hälsa, jämställdhet, rättvis fördelning och demokrati i vid bemärkelse och ska ha positiva konsekvenser för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

Summary

Designed Living Environment – a new policy for architecture, form and design: The Commission of Inquiry’s remit

The current policy on architecture, form and design was adopted in 1998 via the Framtidsformer [Forms for the Future] action plan. Since then much has happened, both in the field of architecture, form and design, and in society as a whole. In 2014 the Government decided that policy in this field should be reviewed. The Commission of Inquiry entitled Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design (Ku 2014:02) [Designed Living Environment – A new policy for architecture, form and design (Ku 2014:02)] was therefore given the remit to review the current policy on architecture, form and design and to propose a new policy in this field.

The objective of the remit is to strengthen the value and significance of architecture, form and design to the individual, the living environment and the sustainable development of society.

According to the Directive (Dir. 2014:69), the Commission of Inquiry will suggest how a new policy on architecture, form and design can be formulated based on an assessment of the field’s future challenges, and how architecture, form and design can have a greater effect in the relevant areas of society. The remit includes analysing the use of concepts and language in order to promote and develop communication about architecture, form and design. In a comparison with other countries, the Commission will describe what lessons can be learned for formulating a new Swedish policy for this field. The Commission will analyse the national objectives for an architecture, form and design policy and propose new objectives where necessary. The Commission will analyse and

propose measures to raise competency in public procurement and to increase opportunities for knowledge development and training at various levels in the context of the sustainable building of society. According to the supplementary directive (Dir. 2015:24), the Commission will also analyse and submit proposals for how the architecture, form and design field can be characterised to a greater extent by dialogue and participation which contribute to sustainable social development. The consequences of the proposals will be described.

Analysis of the current policy (Chapter 2)

The Framtidsformer action plan was adopted in 1998 and constitutes the current policy on architecture, form and design. A review of the measures implemented as a result of Framtidsformer shows that a large number of activities were initiated and carried out. The political will to make the field more cohesive and to implement broad measures was a positive mobilisation of forces for the development of architecture, form and design. In subsequent years the level of activity was high but the Commission has found that today's knowledge about and application of the action plan is limited.

The Commission believes that comprehensive changes in society have led to the expansion of the field of architecture, form and design since Framtidsformer was formulated. The perspective has shifted from Framtidsformer’s pronounced environmental, product and object perspective, which is still relevant, to a greater awareness of challenge-driven processes and the value of the processes in and of themselves. There is now a deeper understanding of globalisation’s physical, cultural, environmental and social consequences. The conditions for and possibilities of production, consumption and communication have changed, mainly as a result of extensive technological development. More travel and increased migration have contributed to an awareness of and need for cultural diversity. Research and climate change have made us more aware of nature's terms and limits and of the fact that development must occur in a sustainable manner.

Taken as a whole, this constitutes a basis for the need for renewed objectives based on today's challenges and for a continuous follow-up of an active policy for architecture, form and design.

Discussion of the language and concepts (Chapter 3)

A communication and discussion of how the concepts of architecture, form and design are used aims to increase understanding between the field’s practitioners, regardless of the roles in which they encounter each other in the process of society building. A shared concept of what architecture, form and design

do is the starting point for a deeper insight into which values

should guide the development of a designed living environment. Excessively divergent interpretations of this field’s content and meaning can be detrimental both to the work with architecture, form and design, and to a policy intended to strengthen the position of this field. A shared viewpoint also creates an opportunity to bring together various practitioners and stakeholders.

In order for the policy and its long-term measures to have a broad impact, the Commission believes it is necessary to have a continuous discussion about and communication of the field as a cohesive whole and of the perspective of a designed living environment in the context of the relevant societal challenges.

The perspective of a designed living environment and society’s challenges (Chapter 4)

The starting point of the report is a holistic perspective based on the individual human being’s needs and possibilities both today and in the future. We have chosen to call this holistic perspective

designed living environment and it is the core of the new policy

which we propose. The perspective is based on the view that architecture, form and design are a cohesive field which shapes the human living environment in interaction with other social and policy fields, the inhabitants and the business community.

Architecture, form and design provide powerful tools and methods, which, through deliberate and inclusive usage, can contribute to a sustainable development of society and to bridging the growing economic, social and geographical divides in society. Under the overall heading of Sustainable development with the three dimensions of environmental, social and economic sustainability, the Commission identifies a number of societal challenges. Climate and resources is a discussion of unsustainable resource use and how climate change is challenging people's life patterns. In the section entitled Technological development we describe a radical technological development and the consequences of digitisation and increasing access to information. Urbanisation,

the city, and rural development addresses the ongoing globalisation’s

effects, segregation, health differences, accessibility, demographics and the development of the countryside and small localities in relation to urbanisation and densification. The section entitled

Housing discusses housing’s significance to the individual and

society, and the fact that the extensive housing construction in Sweden permits great opportunities to create communities which bridge social, economic and geographical divides.

The perspective of a designed living environment and the architecture, form and design objectives should always relate to society's challenges and help to resolve them. The policy should be periodically evaluated and new measures initiated. An active, debating and engaged architectural, form and design policy will thereby continue to be relevant to addressing future challenges.

Policy on architecture, form and design in other countries (Chapter 5)

The Commission was mandated to describe how policy in this field has developed in a few selected countries and what the current situation in this field is like today. The Commission examines the architectural and design policy work of Denmark, Norway, the Netherlands, the UK and the European Commission, and also examines the interaction between the actors in architecture, form and design. Based on the Commission's directive and perspective, the Commission also indicates what policy work on sustainable

social development is like internationally in an overall survey of some cities and countries' policy objectives and strategies.

The Commission notes that national support in the form of tools and methodological advice to municipal architectural policy is well developed in Denmark, for example. The UK and Denmark are far advanced in the design of public sector services to increase trust among citizens. Both the public and private sectors perceive advantages in using design expertise in their development in both the product and service sectors. Furthermore, the comparison in this chapter reveals that the countries described have come a long way with regard to the renewal of their policy but that they do not have a cohesive perspective on architecture, form and design in the same way that Sweden does. In its work on a new policy from the perspective of a designed living environment, Sweden is a role model.

Proposal for new national objectives (Chapter 6)

Since the late 1990s, state measures in architecture, form and design based on the objectives have promoted development in this field and provided good support for work done in this field. However, we believe that these measures should be characterised by a broader approach based on the perspective of a designed living environment, in which the field’s tools are given an active role in solving society's challenges. We therefore propose new objectives for this field. The objectives will be designed to interact more closely with the existing environmental and cultural policy objectives and also other relevant objectives.

The overall objective of the national policy for architecture, form and design is to strengthen the field’s influence and thereby help to create a well-designed living environment with long-term sustainability. In working to achieve this goal, state measures in architecture, form and design shall actively promote:

  • a holistic view characterised by quality, cooperation and dialogue in the creation of an attractive designed living environment,
  • an inclusive and democratic society with access to good living environments, both individual and shared,
  • exemplary action from the public sector, in all its roles, for enhanced quality in a designed living environment and
  • broad and cross-sectoral knowledge development in education and for practitioners and actors in the field of a designed living environment.

The Agency for a Designed Living Environment (Chapter 7)

To meet the objectives and achieve a powerful and long-term impact, the Commission believes a state agency is required which can develop and drive the policy for architecture, form and design, and which can continuously track the development of knowledge, provide a perspective, collaborate, stimulate, debate, follow up how the state is fulfilling its function as a role model, and, when necessary, propose new objectives.

The Commission proposes that the Swedish Centre for Architecture and Design (Arkdes) is restructured to be the Agency for a Designed Living Environment. The name should be regarded as a working name and can be finally determined at a later date.

The proposal involves the following:

  • The collections will be transferred to a state-funded museum with good conditions for handling both the conservation and exhibition of the collections.
  • The exhibition activities in their current form will not form part of the new agency. The agency will be able to have exhibition activities of an investigative and debating nature and will also produce and participate in productions of exhibitions at other locations.
  • a design function will be established at the Agency for a

Designed Living Environment to provide support for and increase the use of design methodology in state activities.

  • The Agency for a Designed Living Environment will cooperate closely with the existing and new regional actors, which will function as active nodes within the field.
  • The agency will be a national meeting place with good capabilities of providing a perspective on and demonstrating the

benefit of architecture, form and design, and of stimulating other actors to adopt and drive the perspective of a designed living environment in their respective operations.

  • The pedagogical remit, library and research activities will be included in and developed as part of the new agency’s operations.
  • The agency will follow up the state’s work and function as a role model by cooperating with other agencies and will be responsible in various ways for ensuring that the perspective of a designed living environment is applied and used within the public sector.
  • The agency will allocate monies from the development fund proposed by the Commission for this field.

The public sector and proposed measures as part of a new policy (Chapter 8)

Measures by the central, county council and municipal governments will support the policy for architecture, form and design nationally, regionally and locally. The Commission gives an overall description of the public sector and the municipalities’ and county councils’ tasks, and gives proposals for how the public sector should work together to strengthen the perspective of a designed living environment.

The Commission’s proposals and assessments in this chapter include the following:

  • The position of national architect will be created at the National

Property Board of Sweden. The Property Board will be given special responsibility for developing cooperation over architectural quality in construction and property management by the state.

  • a development fund will be built up to promote a development of the field of architecture, form and design throughout the country and to support export-promoting measures.
  • the Agency for a Designed Living Environment and the

National Property Board of Sweden will be mandated to provide guidance and support to the development of architecture, form and design programmes in state agencies.

  • international exchange in and the Swedish export of architecture, form and design will be strengthened. The exportpromoting actors should be supported in their efforts to raise the cultural values and strengthen exports in this field.
  • the Agency for a Designed Living Environment, the Swedish

National Heritage Board, Public Art Agency Sweden and the Swedish National Board of Housing, Building and Planning will be mandated to develop guidance and provide support for the development of municipal programmes for architecture, form and design.

  • state funding will be given to the wild card system to increase diversity and stimulate the architectural and design industry by giving practitioners at the start-up stage a greater opportunity to participate in procurements, competitions and innovation processes.

Greater competency in public procurement (Chapter 9)

A very large proportion of public procurement contracts are in some way linked to products, services or processes which contain architecture, form and design. The procuring agencies have a great responsibility to employ our common funds in the optimal way. Effective tools and a high level of competency are necessary to ensure that the correct form of procurement is applied, that the regulations are interpreted in a relevant manner, that follow-up is done and that knowledge about the field enables a greater focus on quality in public procurement.

The proposals and assessments in the chapter include the following:

  • continued and increased support should be given to some research actors to increase competency in the procurement of goods and services in the field of architecture, form and design, and in the innovative building of society based on the perspective of a designed living environment.
  • The National Agency for Public Procurement in cooperation with the Swedish Association of Local Authorities and Regions

should develop a quality policy for the municipalities for the procurement of architecture, form and design.

  • The National Agency for Public Procurement should develop and provide methodological support and guidance for new forms of procurement which facilitate the focus on quality in the public procurement of architectural, form and design services.
  • procuring agencies and suppliers will have access to a forum to enable meetings and create dialogues.

Measures for knowledge, competency and collaboration (Chapter 10)

The population’s involvement and participation is an important prerequisite for the development and strengthening of this field of knowledge. Citizen dialogue is a tool for communicating with the inhabitants. Children and young people should acquire knowledge about architecture, form and design early on and throughout their entire schooling. The role of the architect and designer should be developed through cross-sectoral cooperation. Students of architecture, form and design programmes at colleges and universities should be given broader knowledge during their training. It is also important that decision-makers and procurers of architecture, form and design in public-sector activities, businesses and organisations have the knowledge to utilise the possibilities of this field.

The Commission raises the problem of selection bias in recruiting students for the educational programmes. Broader recruitment increases the quality of the education and develops both the students and the programmes.

The proposals and assessments in the chapter include the following:

  • the qualities of the architecture, form and design educational programmes should be evaluated from the perspective of broadened recruitment to promote greater diversity.
  • a call should be made for research applications in the field of building a sustainable society from the perspective of a designed living environment.
  • continued support for the research networks should be tested in the forthcoming research bill, as should the possibilities of establishing a corresponding infrastructure for the applied arts and crafts.
  • the consequences of the introduction of tuition fees for the form and design educational programmes for students who are citizens of countries outside the European Economic Area should be investigated.

Need for changes to the current legislation (Chapter 11)

This chapter describes the current provisions of the Planning and Building Act, the Road Law, the Railways Act and the Environmental Code. In conjunction with the adoption of the Framtidsformer action plan, changes were made to the Planning and Building Act (1987:10), the Road Law (1971:948) and the Construction of Railways Act (1995:1649) with the introduction of the so-called “beauty sections”. These sections enable publicsector procurers to make appropriate demands on aesthetic design at an early stage of the process. The Commission considers that the current provisions of the Environmental Code and the Planning and Building Act complement each other well.

The Commission proposes that:

  • no changes be made to the relevant sections of the Road Law, the Railways Act and the Planning and Building Act, or to new provisions in the Environmental Code.
  • the Government should expand the appropriation for innovative construction to include all categories of housing construction. Funds should also be allocated for dissemination and implementation. Some of the investment subsidies for rental housing could appropriately be used for this purpose.
  • the Agency for a Designed Living Environment should be given a remit to do a cohesive follow-up of the changes to the relevant legislation that came into force in 1999 and that was subsequently altered when legislation in each sector was reviewed.

Consequences of the proposals (Chapter 12)

The economic consequence of establishing the Agency for a Designed Living Environment is cost neutral in the long term. The restructuring itself, however, can lead to costs for work at the Government Offices and involved authorities. The proposal to transfer the collections to a state-funded museum will require making a financial adjustment and reviewing the needs of the involved activities with regard to their premises.

The Commission’s other proposals has no or only minor financial consequences in the form of increased costs. The new position of national architect proposed for the National Property Board is an unfunded reform which affects the surplus that the National Property Board repays to the state.

The proposed fund for supporting development measures in architecture, form and design should be built up gradually and the financial consequences of the proposal need to be studied more closely. The Commission proposes that state agencies develop programmes for architecture, form and design, which can involve a new cost for those agencies that have not previously worked with such programmes. Implemented programmes can lead to cost savings.

In general the proposals involve no direct effect on municipal self-government through legislation. No significant initial effects on the national level of employment are predicted.

The Commission’s starting point is an inclusive and democratic society with equal access to good living environments. This comprises the foundation of long-term consequences in the form of the equal distribution to all inhabitants of social welfare benefits, access to health care, schooling, services, public spaces and digital services. A consequence of reinforcing this field would be to increase employment by means of more exports and stronger corporate development. In the long term the Commission’s proposals will contribute to increased health, equality, equitable distribution and democracy in the broad sense and will have positive consequences for the possibilities of achieving the integration policy objectives.

1. Utredningens uppdrag och arbete

1.1. Utredningens uppdrag

Den gällande politiken för arkitektur, form och design antogs 1998 genom handlingsprogrammet Framtidsformer. År 2014 beslutade regeringen att politiken för området ska ses över.

Utredningen Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur,

form och design (Ku 2014:02) har enligt direktivet (dir. 2014:69)

fått i uppdrag att göra en översyn av den nuvarande politiken för arkitektur, form och design och föreslå en ny politik på området.

Syftet med uppdraget är att stärka arkitekturens, formens och designens värde och betydelse för individen, livsmiljön och den hållbara samhällsutvecklingen. Utredaren ska bland annat:

  • föreslå hur en ny politik för arkitektur, form och design kan utformas utifrån en bedömning av områdets framtida utmaningar och hur arkitektur, form och design kan få ett ökat genomslag inom berörda samhällsområden,
  • beskriva hur en politik för arkitektur, form och design utformats i några för Sverige relevanta länder och vilka lärdomar som kan dras för utformningen av en ny svensk politik för området,
  • analysera och föreslå insatser för att öka möjligheterna för berörda aktörer att utveckla samverkan och dialog, och
  • analysera de nationella målen för arkitektur-, form- och designpolitiken och vid behov föreslå nya mål.

Utöver det ursprungliga uppdraget ska utredningen enligt tilläggsdirektiv (dir. 2015:24) också analysera och lämna förslag på hur

arkitektur-, form- och designområdet i högre grad kan präglas av dialog och delaktighet samt bidra till en hållbar samhällsutveckling.

Uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober 2015 i enlighet med ursprungsdirektivet. Kommittédirektivet återges i sin helhet i

bilaga 1 och tilläggsdirektivet i bilaga 2.

1.2. Arbetssätt och referensgrupper

Utredningens arbete inleddes i maj 2014. Utredaren träffade aktörer på området och intressenter i utredningsarbetet i juni 2014, i samband med Almedalsveckan i Visby. Delar av sekretariatet fanns på plats i augusti 2014 och var fullt bemannat i september 2014.

Utredningens expertgrupp representerar Kultur-, Närings-, Miljö- och energi-, Utbildnings-, Social- och Arbetsmarknadsdepartementen i Regeringskansliet. Totalt har utredningen haft tio möten med experterna.

När det gäller andra utredningar och kommittéer har utredningen samrått med bland andra Museiutredningen 2014/15 (Ku 2014:01), 2014 års Demokratiutredning (Ju 2014:112), Miljömålsberedningen (M 2010:04), Planprocessutredningen (S 2014:07) och Sverigeförhandlingen (N 2014:04).

Det har varit viktigt för utredningen att bedriva utredningsarbetet i dialog med olika aktörer på ett öppet sätt. Utredningen har därför haft tre olika referensgrupper och en kommunikation med omvärlden som har präglats av öppenhet och dialog. En förteckning över de personer som har utgjort referensgrupperna redovisas i bilaga 3.

Referensgrupp 1 omfattar ledande personer som på olika sätt har lång erfarenhet av området, genom att de är verksamma inom kommuner, högskolor, intresseorganisationer och företag. Deltagarna i referensgruppen har haft sju möten med utredningen.

Referensgrupp 2 representerar berörda myndigheter och branschorganisationer. Deltagarna i referensgruppen har träffat utredningen vid två tillfällen.

Till referensgrupp 3 har vi bjudit in enskilda personer som vi bedömer har intressanta synpunkter på områdets utveckling och som på olika sätt deltar i debatten kring det område som

utredningsarbetet berör. Referensgruppen har träffat utredningen vid fem tillfällen.

Utredningen har genomfört fyra nationella konferenser som har varit öppna och kostnadsfria för deltagarna. Konferenserna har genomförts i Malmö (oktober 2014), Göteborg (november 2014), Umeå (januari 2015) och Stockholm (januari 2015). Totalt har fler än 500 personer deltagit i konferenserna, varav i Stockholm 300 personer och 70 personer på var och en av de övriga orterna. Slutkonferensen i Stockholm filmades och har lagts ut på utredningens webbplats, gestaltadlivsmiljo.se.

Vi har också samlat berörda högskolor och representanter för forskning inom arkitektur, form och design.

Utredningen har träffat ett stort antal andra intressenter på eget initiativ eller på intressenternas inbjudan och medverkat i ett tjugotal externa konferenser, seminarier och möten i hela landet. Olika organisationer och enskilda har kontaktat utredaren eller sekretariatet kring ämnen som rör utredningen och har i vissa fall lämnat förslag till åtgärder och insatser.

Utredningen har yttrat sig till Kulturdepartementet över promemorian Inordnande av Statens centrum för arkitektur och

design i Moderna museet – en kraftsamling för konsten, arkitekturen och formen (Ku2015/01253K).

Utredningen har lagt upp en webbplats, gestaltadlivsmiljo.se, där bland annat aktuella aktiviteter har redovisats i ett kalendarium. Utredningen har också ett aktivt instagramkonto, #gestaltadlivsmiljo som är möjligt för alla att följa.

1.3. Betänkandets disposition

Förutom de inledande allmänna delarna med den särskilde utredarens förord och en sammanfattning på svenska respektive engelska, innehåller betänkandet en utvärdering av den gällande politiken på området (kapitel 2), resonemang kring språket och begreppen (kapitel 3), en presentation av perspektivet gestaltad livsmiljö och utmaningarna för området (kapitel 4), en redovisning av lärdomar från andra länder (kapitel 5), förslag till nya nationella mål för arkitektur-, form- och designpolitiken (kapitel 6), förslag till en ny myndighet (kapitel 7), beskrivning av det offentliga och

förslag till insatser i en ny politik (kapitel 8), resonemang och förslag kring höjd kompetens inom offentlig upphandling (kapitel 9), förslag till insatser vad gäller kunskap, kompetens och samverkan (kapitel 10), en diskussion om behovet av förändringar av gällande lagstiftning (kapitel 11) och slutligen konsekvenser av förslagen (kapitel 12) samt bilagor.

2. Politiken för arkitektur, form och design sedan Framtidsformer

2.1. Utredningens uppdrag

Utredningen ska analysera och beskriva hur arkitektur-, form- och designområdet har utvecklats och vilka resultat de offentliga insatserna på området har gett sedan det nuvarande handlingsprogrammet Framtidsformer trädde i kraft 1998.

2.2. Mål och innehåll i handlingsprogrammet Framtidsformer

I propositionen Kulturpolitik (1996/97:3) bedömde regeringen att ett handlingsprogram och mål för arkitektur och formgivning skulle tas fram. Kulturutskottet delade regeringens bedömning när det gällde mål och åtgärder och efter riksdagens behandling av propositionen tillsatte regeringen en arbetsgrupp med uppgift att bland annat utarbeta förslag till ett handlingsprogram (bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129). I arbetsgruppen ingick representanter för Kultur-, Utrikes-, Kommunikations-, Finans-, Utbildnings-, Inrikes-, Närings- och handels- samt Miljödepartementen. År 1998 beslutade riksdagen om Framtidsformer,

ett handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design (prop.

1997/98:117, bet. 1997/98:KrU14, rskr. 1997/98:225). Riksdagen ställde sig positiv till att området arkitektur, formgivning och design skulle behandlas som en del av kulturpolitiken och beslutade att efter vissa formella ändringar anta föreslagna förändringar i väglagen (1971:948), plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg.

Sex nationella mål för statens engagemang i arkitektur, formgivning och design formulerades i Framtidsformer:

  • Arkitektur, formgivning och design ska ges goda förutsättningar för sin utveckling.
  • Kvalitet och skönhetsaspekter ska inte underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden.
  • Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer ska tas till vara och förstärkas.
  • Intresset för hög kvalitet inom arkitektur, formgivning, design och offentlig miljö ska stärkas och breddas.
  • Offentligt och offentligt understött byggande, inredande och upphandlande ska på ett föredömligt sätt behandla kvalitetsfrågor.
  • Svensk arkitektur, formgivning och design ska utvecklas i ett fruktbart internationellt samarbete.

I propositionen beskrivs ett brett område med stora möjligheter. Arkitektur, form och design beskrivs som en del av kulturen och omfattar stadsbyggnadskonst, landskapsarkitektur, byggnadskonst, inredning och utformning av föremål. Bebyggelse, byggnader och föremål utformas för att användas. Kvalitativ arkitektur, form och design ska möta våra behov och vägleda brukaren i användningen av miljön eller produkten.

Enligt propositionen har god arkitektur, form och design lång livslängd, bygger på en hög social medvetenhet och genomförs med ”insikt om människors behov av en god livsmiljö och vilja att vara med och påverka den”. Sammanvägningen av ”funktion, brukbarhet, hushållning med naturresurser, god gestaltning, för ändamålet anpassad teknik och kostnadseffektivitet” resulterar i god arkitektur, formgivning och design. Estetik kopplas till den fysiska gestaltningen, den estetiska utformningen påvisar objektets egenskaper, om hur det är konstruerat och hur det fungerar.

I propositionen beskrivs vidare hur hög kvalitet i den estetiska utformningen ökar livslängden och bruksvärdet. För hållbarheten i den byggda miljön är drift- och underhållsaspekterna viktiga. Ny bebyggelse ska förhålla sig till den befintliga och samspelet mellan

det nya och det gamla i omgivningen understryks. Att bevara och förvalta det byggda kulturarvet är därför av vikt men utesluter inte nyskapande.

Vackra och välfungerade produkter har enligt propositionen en beständighet och bidrar på så sätt till en bättre resurshushållning. Näringslivet kan stärkas genom en ökad användning av form och design. Företag med en välutvecklad designanvändning har lättare att klara sig i den internationella konkurrensen. Design kan användas för användarorientering och metodutveckling som gör det möjligt att anpassa miljöer och produkter till olika gruppers behov. Härigenom öppnas möjligheter för en bättre produktutvecklingsprocess, för att identifiera potentiella marknader och stärka företagens profil. Formgivare och designer ska därför redan i sin utbildning få kunskaper i ekonomi och marknadsföring.

Den offentliga sektorn ska vara förebildlig och visa goda exempel. I propositionen pekas på att myndigheter som bygger och förvaltar ska ha program för hur de arkitektoniska och gestaltningsmässiga aspekterna kan främjas. En offentlig debatt om hur arkitektur, form och design påverkar människornas vardagsliv kan inverka positivt i kvalitetsarbetet. Dialogen ska involvera stat, kommun, landsting, utbildningsväsende, folkbildning, näringsliv, medier och enskilda.

Förebildligheten innebär i propositionen att utövare och andra aktörer inom området måste ha kunskap om kvalitet och intresse för att åstadkomma den. För att de estetiska värdena ska få större genomslag i samhället måste även andra yrkesområden få kännedom om arkitektur, form och design. Samverkan mellan olika utbildningar bör därför intensifieras. Kunskapsutvecklingen är inte enbart nationell utan påverkas också av vad som sker utomlands. Svensk arkitektur, form och design ska kunna påverkas av internationella impulser för att vidareutvecklas.

2.3. Insatser efter Framtidsformer

Regeringen lämnade 2003 en skrivelse (skr. 2002/03:129) till riksdagen om hur arbetet med arkitektur, form och design hade bedrivits sedan mitten av 1990–talet. I skrivelsen redovisades en bedömning av insatserna och inriktningen på det fortsatta arbetet.

Regeringen konstaterade att en positiv utveckling hade ägt rum inom området efter införandet av de nationella arkitektur- och formpolitiska målen 1998 samt efter riksdagsbeslutet om handlingsprogrammet Framtidsformer.

Framtidsformer ledde till en stor mängd insatser där en viktig punkt handlade om det offentliga som förebildligt i att beställa och förvalta kvalitativ arkitektur och design. Detta kom främst till uttryck inom statliga myndigheter och kommuner som genomförde insatser inom området. Nedan beskrivs några av de insatser som genomfördes under åren efter det att Framtidsformer hade antagits.

Statens fastighetsverk fick i uppdrag att initiera ett samarbete och erfarenhetsutbyte mellan de fastighetsförvaltande myndigheterna Statens fastighetsverk, Fortifikationsverket, Vägverket, Banverket och Luftfartsverket. Uppdraget ledde till att Samverkansforum för statliga byggherrar och förvaltare bildades 2001. Samverkansforum är inriktat på att statligt byggande och förvaltning ska vara ett statligt föredöme när det gäller effektivisering av resurser och kompetensutveckling. I dag ingår Statens Fastighetsverk, Fortifikationsverket, Riksantikvarieämbetet, Riksdagsförvaltningen, Naturvårdsverket, Riksbanken, Sjöfartsverket, Svenska Kraftnät och Trafikverket i Samverkansforum. Samarbetet bygger på erfarenhetsåterföring och rör allt från teknikutveckling och upphandling till arkitektur och hållbar utveckling.

I Framtidsformer framhålls statliga myndigheters förebildlighet i att införa kvalitetsprogram. Vägverket fick redan 1997 regeringens uppdrag att i en lägesrapport redovisa hur arbetet med arkitektoniska kvalitetsfrågor bedrevs. Det resulterade i skriften

Vackrare väg – arkitektoniska kvalitetsfrågor i väghållningen.1Efter

Framtidsformer fick en rad myndigheter, bland annat Banverket, Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Vägverket regeringens uppdrag att ta fram kvalitetsprogram, med ett positivt resultat.

Fortifikationsverket inrättade under 2002 tjänsten chefsarkitekt och hade redan tidigare, 1998, instiftat ett arkitekturpris. Hos Banverket skrevs gestaltning och estetik in i en handbok om planeringsprocessen. Luftfartsverket pekade på arkitekturens vikt för ”imageskapande hos kunder” och tog därför fram ett kvalitets-

1 Vägverkets publikation 1997:88.

program för sin verksamhet. Inom ramen för detta program tillsatte Luftfartsverket ett råd för arkitektur och form.

I Framtidsformer togs vidare initiativ till att skapa kvalitetsprogram för Regeringskansliets egna lokaler. Som ett resultat av det publicerades policyn Information för politiker i

Regeringskansliet för inredning av Regeringskansliets offentliga rum i

oktober 2002.

År 2001 grundades föreningen Rådet för byggkvalitet (BQR), med syfte att få bygg- och fastighetsbranschen att satsa på hög kvalitet i Sveriges byggda miljöer, till exempel bostäder, vägar, skolor, kontor och andra offentliga byggnader. BQR var ett resultat av regeringens uppdrag till Banverket, Statens fastighetsverk, Fortifikationsverket, Luftfartsverket och Vägverket att verka för ett mer systematiskt kvalitetsarbete på byggområdet och i förvaltningen av byggnadsverk. År 2010 gick BQR och Byggsektorns Innovationscentrum ihop och bildade IQ Samhällsbyggnad som ska vara nod och katalysator för forskning, innovation och kvalitetsutveckling inom samhällsbyggande.

Ett annat exempel på initiativ för kvalitetsarbete inom byggområdet är regeringens tillsättning av Byggkommissionen (dir. 2002:24) Kommissionens uppdrag var att föreslå åtgärder som främjar konkurrensen och motverkar konkurrensbegränsande beteenden samt användning av svart arbetskraft och kartellbildning inom bygg- och anläggningssektorn. Resultatet av kommissionens arbete redovisades 2002 i betänkandet Skärpning gubbar! Om

konkurrensen, kvaliteten, kostnaderna och kompetensen i byggsektorn

(SOU 2002:115). I en uppföljning av betänkandet som Statskontoret publicerade 2009, Sega gubbar? En uppföljning av Byggkommissionens

betänkande, (2009:6), är det dock tydligt att många av problemen

inom byggindustrin kvarstår. I uppföljningen beskrivs att Byggkommissionens förslag inte har lett till någon varaktig eller genomgripande förändring av sektorns arbetssätt eller attityder. Statskontoret konstaterar också att antalet byggfel under den gångna perioden inte ser ut att ha minskat.

I Framtidsformer pekas på vikten av att ta hand om det befintliga och att vårda kulturhistoriska värden. Statens fastighetsverk, i samarbete med dåvarande Arkitekturmuseet, Boverket och

Riksantikvarieämbetet, gavs i uppdrag att ta fram en handledning,

Hur bra hus blir till och förvaltas.2 Här beskrivs hur en byggherre

ska agera för att uppnå hög arkitektonisk kvalitet vid ombyggnad, nybyggnad och förvaltning. Bokens målgrupp är såväl den statliga sektorn som den del av näringslivet som arbetar med fastighetsförvaltning och byggande. Fastighetverket hade sedan tidigare inrättat Helgopriset för att premiera det bästa arkitektoniska tillägget till kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Under åren 1999–2001 tillfördes Riksantikvarieämbetet särskilda medel om totalt 24 miljoner kronor för att tillsammans med länsstyrelserna i Stockholm, Göteborg och Malmö genomföra projektet Storstadens arkitektur och kulturmiljö. Arbetet har därefter integrerats i Riksantikvarieämbetets ordinarie verksamhet.

Förebildligheten var också i fokus på lokal nivå där landets kommuner skulle verka för ”en estetisk tilltalande stads- och landskapsmiljö” och uppmanades att skapa lokala kvalitetsprogram för arkitektur. Även länsstyrelserna fick i regleringsbreven för budgetåren 2000 och 2001 i uppdrag att medverka till en utveckling där arkitektoniska kvaliteter prioriteras.

Internationalisering var en viktig punkt i Framtidsformer. Konstnärsnämnden genomförde mellan åren 2003 och 2006 projektet Craft in Dialogue inom IASPIS, Bildkonstnärsfondens internationella program. Med en budget på sammanlagt 7,2 miljoner kronor genomfördes seminarier och föreläsningar, workshops, publikationer, utställningar och möten för att utveckla konsthantverkarnas internationella kontakter.

Ett flertal tillgänglighetssatsningar har genomförts sedan Framtidsformer. Dåvarande Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR), genomförde med medel från Allmänna arvsfonden ett treårigt utbildningsprojekt med start 2003,

Universal Design i Sverige. Ytterligare ett projekt, Design för Alla.se, inleddes 2005 med 11,4 miljoner kronor i bidrag från

Allmänna arvsfonden. Bakom projektet stod Stiftelsen Svensk Industridesign (SVID), dåvarande Handisam och Handikappförbunden (HSO).

2 Mikael Bergquist, (red), Statens fastighetsverk, 2000.

Design för näringslivets utveckling

I Framtidsformer konstateras att det svenska näringslivet i större utsträckning bör använda formgivning och design för att stärka sin konkurrenskraft. Föreningen Svensk Form och SVID lämnade 2002 ett förslag på ett nationellt designprogram, Sverige ger

omtanken form. Bakom programmet stod också Svenskt Näringsliv,

LO, Nutek, Vinnova, Interaktiva Institutet, Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) och gruppen Framtid för svensk industri. I februari 2003 beviljade regeringen SVID ett bidrag om 20 miljoner kronor till delfinansiering av ett nationellt program som fick namnet Design som utvecklingskraft för näringsliv och

offentlig verksamhet. Det nationella programmet pågick under tre år

med en sammanlagd budget på 60 miljoner kronor. I utvärderingen konstaterades att satsningen hade varit framgångsrik för näringslivsutvecklingen samt att den hade resulterat i jobbskapande och verkat positivt på de medverkande företagens omsättning.3

Arkitekturåret 2001 och Designåret 2005

Kunskapsuppbyggnad hos områdets berörda aktörer är en grundläggande förutsättning för utveckling enligt Framtidsformer. För att öka kunskapsspridningen om god arkitektur, formgivning och design organiserades 2001 Arkitekturåret och Arkitekturmuseet fick medel för att stärka den offentliga debatten. Under ledning av Arkitekturmuseet fick 44 myndigheter i uppdrag att genomföra aktiviteter under året. Dessutom inbjöds landets alla kommuner, landsting och länsstyrelser, samt ytterligare cirka 125 andra myndigheter, bolag och stiftelser att medverka.

I samband med Arkitekturåret tog Kulturdepartementet fram en informationsskrift som baserades på Framtidsformers innehåll och syftade till att skapa en bredare kännedom om handlingsprogrammet.4Informationsskriften hade stor betydelse för att sprida kunskapen om Framtidsformer.

3Design som utvecklingskraft I & II, 2006, professor Ulla Johansson. 4Framtidsformer: Sveriges handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design, 2001, Kulturdepartementet.

Propositionen vidareutvecklades i skriften med argumentation för vikten av arkitektur, form och design. Kulturdepartementet understryker i skriften att kunskaper om arkitektur, form och design är en demokratifråga. Estetiska dimensioner finns i allt vi skapar oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Här pekas på skönhet som ett hållbarhetsverktyg och ett grundläggande värde som talar till våra sinnen. Omsorgsfullt utformade föremål och byggnader har en längre hållbarhet. Skriften illustreras av ett bildmaterial där majoriteten av objekten är samtida med programmet. Bilderna visar kvalitativ arkitektur, form och design som är funktionell, anpassad till brukarna och vägleder dem i hur miljön eller produkten ska användas.

Fyra år efter Arkitekturåret genomfördes kampanjen Designåret 2005, som en del av den treåriga satsningen Design som utvecklings-

kraft för näringsliv och offentlig verksamhet. Sammanlagt 150

myndigheter, stiftelser och bolag fick i uppdrag av regeringen att medverka i Designåret med målet att så många som möjligt skulle utveckla sin användning av, intresse för och kunskap om design. Svensk Form hade uppdraget att genomföra kampanjen.

Det går att konstatera att båda temaåren genomfördes med en omfattande kommunikationsinsats och var ambitiösa kraftsamlingar för sina områden. Insatser som initierades under Arkitekturåret och Designåret ledde till ett stort antal utvecklingsprojekt som i flera fall fick lång verkningskraft.

Rådet för arkitektur, form och design

Regeringen beslutade 2004 att tillsätta Rådet för arkitektur, form och design (dir. 2004:24). Rådets huvuduppgift var att driva på arbetet med arkitektur, form och design utifrån målen i handlingsprogrammet Framtidsformer.

Rådets omfattande uppdrag utgick från att bredda och stärka intresset för arkitektur, form och design samt att fördjupa kunskapen inom området genom opinions- och kunskapsbildning. Viktiga frågor i uppdraget var kvalitet vid offentlig upphandling, offentliga byggherrars roll och att analysera kommunernas arkitektur- och planeringskompetens. Rådet skulle också se på formgivningens betydelse för bland annat ändamålsenliga arbets-

platser, vardagslivets behov och gemensamma miljöer ur ett medborgar- och brukarperspektiv, samt offentliga inomhus- och utomhusmiljöer för barn och ungdomar. I uppdraget ingick också att följa design- och arkitektutbildningarnas inriktning, samt att förmedla den internationella forskningen och debatten på området.

Rådet för arkitektur, form och design gjorde ett viktigt arbete genom att det med noggranna genomlysningar av många olika frågor kontinuerligt bidrog till en fördjupad diskussion på området. Analyserna rörde allt från hemslöjden, design-för alla-perspektivet och offentlig upphandling till skolbyggnaders utformning och förslag till ett nytt nationellt formmuseum.

Rådet för arkitektur, form och design avvecklades 2008 och rådets uppgifter överfördes 2009 till dåvarande Arkitekturmuseet.

Mötesplatser för arkitektur, form och design

Debattforum och utställningar var viktiga i Framtidsformers bedömningar och behovet av att skapa mötesplatser framhölls särskilt. Arkitekturmuseet flyttade till nya lokaler på Skeppsholmen i Stockholm 1997 och i Framtidsformer ansågs att museet hade en stor betydelse som mötesplats för såväl allmänhet som yrkesfolk inom arkitektur och samhällsplanering. När Framtidsformer antogs beslutade regeringen om ett tidsbegränsat nationellt uppdrag mellan 1999 och 2001 till Svensk Form, ett uppdrag som därefter permanentades. En viktig uppgift var nationella och internationella utställningar som skulle bidra till att föra ut kunskap och information om formgivning och design, ur ett historiskt och samtida perspektiv. Samtidigt fick Röhsska museet i Göteborg ett nationellt nätverksansvar inom området konsthantverk och design.

I februari 1999 tillsatte regeringen en särskild utredning, Form-

och designutredningen (dir. 1999:9) i syfte att utveckla och stärka

statens ansvar på form- och designområdet. I delbetänkandet

Mötesplats för form och design (SOU 1999:123) framhölls behovet

av att etablera en institution, alternativt att ge en befintlig institution ett särskilt ansvar för att prioritera, initiera och samordna insatser i syfte att förverkliga de övergripande form- och designmålen. Betänkandets slutsats kan ses som en i en lång rad av

förslag och önskemål om skapa en samlingspunkt för form och design.

Som en följd av delbetänkandet Mötesplats för form och design inrättades således en mötesplats för form och design i Stockholm under 2002 med Svensk Form som ansvarig. Fem miljoner kronor anvisades för att inrätta mötesplatsen. Avsikten var att åstadkomma ett utställnings- och kunskapscentrum inom form- och designområdet.

Det gjordes dock nya försök att etablera en samlande plats för arkitektur, form och design i och med att Arkitekturmuseet 2009 fick i uppdrag att främja och förmedla kunskap om arkitekturens, formens och designens betydelse i samhället. Från 2010 fick museet dessutom mötesplatsuppdraget för form och design och fick nya anslagsmedel för att genomföra dessa uppgifter. Det tidigare uppdraget som statligt centralmuseum för arkitekturområdet kvarstod.

För att på ett bättre sätt reflektera det utvidgade uppdraget beslutade regeringen att Arkitekturmuseet från den 1 maj 2013 skulle byta namn till Statens centrum för arkitektur och design (Arkdes). Även om vissa betoningar av uppdraget gjordes i den nya instruktionen kvarstod myndighetens uppdrag i huvudsak som tidigare. Arkdes skulle verka som en statlig arena för att belysa vikten av arkitektur, form och design i människors liv och i ett framtida hållbart samhälle.

Utbildning

I Framtidsformer framhålls vikten av utbildningar och att design- och arkitekturämnet i högskolan ska utvärderas. I en utvärdering av arkitekturutbildningen från 1999 konstaterade Högskoleverket, som en direkt följd av Framtidsformers mål om god arkitektur, att en förstärkning av vad som bedöms som arkitekturämnets kärna måste ske.5 I rapporten beskriver Högskoleverket vikten av ”konceptuellt tänkande, idéutveckling och betoning av arkitektur som ett konstnärligt uttryck för det moderna svenska samhället”.

5 Högskoleverkets rapportserie 1999:8 R.

Högskoleverket vill också profilera de enskilda utbildningarna för att därmed uppnå en breddning av det nationella utbudet. I rapporten föreslås att kraven för arkitektexamen i högskoleförordningens examensordning ändras för att bättre reflektera de förändringar som arkitektrollen har genomgått. Förändringen innebär en ”betoning av en helhetssyn, förvaltning och förnyelse av bebyggelse och byggnader samt krav på långsiktig och ekologisk hållbarhet, kvalitet och skönhet”.

I Högskoleverkets rapport Designutbildningar i Sverige –

kartläggning (rapport 2000:11) gjordes en omfattande genomgång

av designutbildningarna och här konstateras att:

Många lärare är fast i en pedagogik som grundar sig på modernismens ’form följer funktionen’. Sedan modernismen inte längre är en ledande grund för design har det uppstått ett tomrum vad gäller formspråk. Utvecklingen generellt sett går mot en mer mångfacetterad design, med nya tekniska verktyg, t.ex. informationsteknologin, nya material, och därmed både möjligheter och komplexa krav för de olika designdisciplinerna.

Designområdet befann sig i en brytningstid som utbildningarna i viss mån hade svårt att finna sig till rätta i.

Behovet av vidgade perspektiv i utbildningarna uttrycks också i Framtidsformer, i synnerhet en djupare förståelse av ekonomi. Som ett resultat av det tillsattes en professur i Design Management på Högskolan för design och konsthantverk (HDK) vid Göteborgs universitet genom finansiering från Torsten och Wanja Söderbergs stiftelse. Ett annat exempel är SSES, Stockholm School of Entrepreneurship, som är ett samarbete mellan Kungliga Tekniska högskolan (KTH), Handelshögskolan i Stockholm, Karolinska institutet, Stockholms universitet och Konstfack. Genom donationer från Familjen Erling-Perssons Stiftelse 1998 och 2002 kunde samarbetet mellan skolorna formaliseras och de erbjuder i dag en lång rad kurser.

2.4. Analys av Framtidsformer

Det går att konstatera att bedömningen som gjordes i propositionen

Kulturpolitik (1996/97:3) om att ett handlingsprogram med mål för

arkitektur och formgivning skulle tas fram var riktig. Ett stort antal

aktiviteter initierades och genomfördes som en följd av Framtidsformer och ambitionen att anlägga ett samlat perspektiv på arkitektur, form och design inom kulturpolitiken gav stor utdelning. Den politiska viljan att samla området och göra breda insatser var en kraftsamling för utvecklingen av arkitektur, form och design. Långsiktiga verksamhetsplaner där området stod i fokus fick betydelse i delar av samhället och utvecklades inom framför allt myndigheter och statliga företag.

En kartläggning av insatser efter Framtidsformer visar att aktiviteten var hög under åren som följde. De uppdrag och riktlinjer som gavs till myndigheter öppnade för en utveckling där arkitektur, form och design kunde bli en del av verksamheter som tidigare inte hade arbetat med dessa aspekter. Med initiativ till myndighetsuppdrag och kampanjer påbörjades en viktig läroprocess där medvetenheten om arkitektur, form och design stärktes. Insatserna blev i flera fall en permanent del av verksamheterna vilket visar att området innebar en faktisk möjlighet för myndigheterna.

Genom att samla området arkitektur, form och design bildades en möjlighet till att överbrygga ”stuprör” som formas av kunskapsområdet och enskilda myndigheters verksamheter. Det är en positiv erfarenhet som kan användas i den framtida utvecklingen för området.

Det är dock märkbart att insatsernas storlek och frekvens avtar. I möten och diskussioner under utredningsprocessen har utredningen också uppfattat att dagens kunskap om handlingsprogrammet i vidare kretsar är begränsad. I de nationella konferenser som utredningen har arrangerat hade endast en liten del av deltagarna kännedom om Framtidsformer. Det pekar bland annat på svårigheten i att upprätthålla engagemang inom statliga och kommunala verksamheter och i andra delar av samhället. Det påvisar också behovet av kontinuerliga uppföljningar av ett politiskt handlingsprogram med det breda perspektiv på arkitektur, form och design som Framtidsformer hade.

Utredningen ser att övergripande förändringar i samhället har medfört att området arkitektur, form och design har utvidgats sedan tiden då Framtidsformer formulerades. Som ett exempel kan nämnas att man i Framtidsformer resonerar kring globalisering i en relativt snäv bemärkelse och att diskussionen kring globalisering

främst handlar om att inhämta lärdomar från andra länder och att använda arkitektur, form och design för att möta den internationella konkurrensen.

Sedan slutet av 1990–talet har dock förståelsen för globaliseringens fysiska, kulturella, miljömässiga och sociala konsekvenser fördjupats. Förutsättningarna för och möjligheterna till produktion, konsumtion och kommunikation har dramatiskt förändrats, främst genom omfattande teknikutveckling. Ett ökat resande och en tilltagande migration har bidragit till en medvetenhet om och behovet av en kulturell mångfald. Forskning och klimatets faktiska förändringar har gjort oss mer medvetna om naturens villkor och begränsningar och om att utvecklingen måste ske på ett hållbart sätt. Såväl klimathotet som hotet mot den biologiska mångfalden beskrivs av regeringen som de viktigaste utmaningarna. Miljömålssystemet har utvecklats och ett flertal miljökvalitetsmål berör området arkitektur, form och design. Globaliseringen har också medfört att etiska dimensioner nu beaktas i högre grad i internationaliseringen. I FN:s The Sustainable Development Goals formuleras mål för att skapa rättvisa förutsättningar för människor och för att minska ojämlikheten inom och mellan länder. Utvecklingen reflekterar att social hållbarhet har blivit en allt mer betydelsefull del av den hållbara utvecklingen.

Ett annat exempel på hur perspektivet har förändrats är en förskjutning från Framtidsformers utpräglade miljö-, produkt- och objektperspektiv, som fortfarande är relevant, till en större medvetenhet om den utmaningsdrivna processen och resultatens värde. I dag är gestaltande av processer och plattformar för ett gemensamt skapande en viktig del av en mer deltagarorienterad utövning av arkitektur, form och design. I det utvidgade processperspektivet används arkitektur, form och design inte bara i syftet att skapa för samhällets invånare utan tillsammans med dem.

Utredningen ser en potential till ett ännu mer aktivt arkitektur-, form- och designområde med ett starkt och långsiktigt samhälls- och hållbarhetsfokus. Därför måste politiken för arkitektur, form och design vara aktuell och ständigt stå i relation till samhällets utmaningar. Detta resonemang utvecklas i kapitel 4.

3. Språket och begreppen

3.1. Utredningens uppdrag

Utredningen ska analysera och lämna förslag till hur ett arbete med kommunikation om och främjande av arkitektur, form och design kan utvecklas med avseende på begreppsanvändning och språkbruk, så att frågornas ställning stärks hos och uppfattas som angelägna av beslutsfattare och medborgare.

3.2. En gemensam förståelse

En gemensam föreställning om vad begreppen arkitektur, form och design står för är en förutsättning för att skapa samverkan och kommunikation mellan de olika aktörer som yrkesmässigt eller som invånare berörs av området. Innebörden i begreppen och förståelse för vad arkitektur, form och design gör är utgångspunkten för en djupare diskussion om vilka värden som ska vägleda aktuella processer och vilka medel som kan användas. Alltför skilda tolkningar av områdets innebörd kan vara till nackdel både för arbetet med arkitektur, form och design, och även för en politik som syftar till att stärka frågornas ställning för såväl den enskilda invånaren som för samhället i stort. I det gemensamma skapas också en möjlighet att samla olika utövare och intressenter.

Genomgången i detta kapitel tar sin utgångspunkt i Framtidsformers redogörelse för arkitektur, form och design. Där har arkitektur, form och design en bred betydelse och omfattar byggnader och byggnadsdelar, möbler och inredningar, industriell och grafisk design, formgivning och konsthantverk, stadsbyggnad, landskap, parker och trädgårdar samt utformning av vägar, järnvägar och andra anläggningar.

Utredningen ger exempel på vad området gör och var det tar plats. Beskrivningen visar på områdets bredd och på hur arkitektur, form och design på olika sätt formar samhället och den enskilda invånarens vardag. Det är en spännvidd som skapar många möjligheter för hur arkitektur, form och design kan bidra till att lösa och diskutera samhällets utmaningar.

3.3. Arkitektur

I Nationalencyklopedins ordbok definieras arkitektur som ”samspelet mellan tekniska och konstnärliga faktorer”. Det är en ”konkret konstnärlig och teknisk utformning av en byggnad”. Byggnadskonst används som en synonym till arkitektur. I NE:s uppslagsverk utvecklas definitionen till att arkitektur i en vidsträckt betydelse berör ”allt mänskligt byggande” med tillägget ”i avgränsad mening byggnader av särskild dignitet eller konstnärlig ambition”. Arkitekturen ”förenar oåtskiljbart en praktisk, konstruktiv och funktionell sida med en estetisk, harmonisk och symbolisk”. Det handlar om att ”skapa rumslig orientering och ordning, att ge identitet och minnesrikedom åt platser och att förmedla erfarenheter och ideal”.

I Framtidsformer betraktas byggnadskonst som en samverkan mellan treenigheten konstnärligt uttryck, funktion och hållbarhet. Det är en konstart som formas i gränssnittet mellan beställarens önskningar och brukarens behov. Byggnader ska ”anpassas till människornas behov och genom sin form vägleda oss i användningen”.

En byggnad eller en byggd miljö är enligt beskrivningen i Framtidsformer aldrig enskilda företeelser utan verkar i ett sammanhang som formas av den omgivande platsen. Den befintliga miljön och bebyggelsen ska tas tillvara och utgöra en utgångspunkt för de tillägg som ska göras. Att behålla och utveckla befintliga miljöers kvaliteter beskrivs som lika viktigt som kreativt nyskapande och där finns också en långsiktig resurshushållning.

Arkitekturen är en praktisk och konstnärlig organisering av stadens och livsmiljöns rum och struktur. Utredningen menar att arkitektur kan skapa en harmonisk och väl fungerande helhet av byggnader, utemiljöer och mellanrum, en helhet som ska vara till för många människor och hålla länge. Hänsyn ska tas till befintliga

värden och behov av utveckling. Grönområden, parker och landskapens utformning är en viktig aspekt av arkitekturen, som på detta sätt har en sammankopplande och överbryggande funktion. Det är här människor rör sig och möts. Arkitekturens värde formas därför i relation till de kulturella och sociala sammanhang där den verkar.

Att forma en stad eller ett landskap, eller att bygga ett hus, ska därför ses som en platsspecifik verksamhet där varje plats har unika villkor som sätter ramarna för utformningen. Villkoren utgår från sociala förutsättningar, från de invånare som bor på platsen, den befintliga bebyggelsen, de rumsliga sambanden, infrastruktur för resor, transporter och samhällsservice, samt från grönområdenas värden och utbredning. Det gemensamma rummets stråk, kopplingar och mötesplatser ger ramar för hur samhällets resurser, mobilitet och system hanteras. Genom detta skapas attraktivitet och en fysisk upplevelse av staden som ger bättre förutsättningar för gemensamhet, delaktighet och integration.

Utredningen vill peka på att den sinnliga uppfattningen av den byggda och anlagda miljön utgår från ett komplext möte som verkar på olika sätt. Arkitekturens uttryck skapar dels ett direkt och omedelbart möte, med en sinnlig upplevelse av skala, rumslighet och material, dels förmedlar den ett långsiktigt perspektiv där hållbarheten och upplevelsens kvaliteter kan mätas över tid.

Synen på arkitektur ska inte begränsas till att vara en del av bygg- eller planeringsprocessen, som man kan välja bort eller lägga till. Den är i sig en process som proaktivt utforskar och experimenterar kring de förutsättningar som ges. Olika intressen, funktioner, behov och önskningar vägs samman till en helhet där hänsyn tas till såväl det kortsiktiga perspektivet, som till en långsiktigt hållbar samhällsutveckling.

Arkitektur kan vara en metod för samskapande utifrån en gemensam bild av vad samhället faktiskt vill bygga och planera. Det som formas, oavsett om det är städer, byggnader eller landskap, ska spegla de värden vi vill ska råda i samhället. I det offentliga rummet finns därför en väsentlig grund för att befästa demokratiska värderingar.

3.4. Form

Form är ett brett och mångtydigt begrepp och därmed svårdefinierat. I ordböckerna finns det flera definitioner av form. Enligt Nationalencyklopedin är form allt från en gjutform till ett ”fysiskt tillstånd med avseende på prestationsförmåga”. Form handlar här både om fysiska gestalters yttre form och om att forma beteenden. Att forma behöver inte vara kopplat till en viss praktik.

Begreppet formgivning förekommer i sammanhang som beskriver utövande av konstnärlig fysisk gestaltning. I handlingsprogrammet Framtidsformer används formgivning som ”det handgripliga formandet av produkter där materialkunskapen spelar stor roll”. Här kan form tolkas som formgivning av fysiska föremål, ett gestaltande av en produkts yttre form.

Form kan användas som ett heltäckande begrepp som ska omfatta såväl design och arkitektur som konsthantverk och slöjd. Ett exempel är Konstnärsnämndens kategori ”formkonstnärer” som avser verksamma inom konsthantverk, mode, design och arkitektur.

Utövarna inom området har inte heller några regler att förhålla sig till i sin titulering. I dag kallar sig en utövare inom form- och designområdet för grafisk formgivare medan en annan kallar sig grafisk designer eller visuell kommunikatör. Möbelformgivare kan kalla sig designer eller arkitekter.

Skillnaderna i begreppsförståelsen för form, design och konsthantverk kan delvis härledas till samhällets utveckling i stort, förändringar inom området och en internationalisering. I Mötesplats

för form och design (SOU 1999:123) påtalas hur yrkesrollerna bidrar

till att förändra begreppen, i det här fallet när det gäller grafisk form. ”På 1960–talet började gränserna suddas ut mellan bok- och reklamformgivarens arbeten och därmed blev just grafisk designer en allt vanligare yrkesbeteckning och grafisk design den definition som beskriver området. Men fortfarande talas om grafisk formgivning och grafiska formgivare”.

Inslag av andra begreppsanvändningar gör formbegreppet än mer svårbestämd. Bokformgivning, som nämns i delbetänkandet Mötesplats för form och design, har under benämningen bokkonst varit en del av begreppet konstindustri som har haft en stark

institutionell förankring i formmuseernas sortering av sina samlingar och designhistoriska översiktsverk.

I Nationalencyklopedins uppslagsverk är konstindustri ”konstnärligt formgivna bruks- och prydnadsföremål, framställda som hantverk eller med maskinella hjälpmedel”. Begreppet är i detta exempel synonymt med konsthantverk, ett begrepp som har beröringspunkter med slöjd och hantverk och som tas upp i avsnittet nedan.

3.4.1. Konsthantverk, slöjd och hantverk

Konsthantverk kan delvis beskrivas med hjälp av Nationalencyklopedins definition av konsthantverk och konstindustri. En konstnärlig framställning av bruks- eller prydnadsföremål utgör en del av konsthantverket och har format en småskalig och kreativ produktion med en omfattande materialkunskap. Konsthantverk är i dag också ett konstnärligt undersökande där utövarna genom görande och material utforskar samtiden och prövar normer.

Sedan slutet av 1990–talet har konsthantverket i allt högre grad utvecklat en egen identitet. I dag finns ämnet konsthantverk på både Högskolan för design och konsthantverk (HDK) vid Göteborgs universitet och på Konstfack.

Småskaliga producenter med sin specialiserade kunskap är viktiga för omhändertagandet och utvecklingen av både det byggda kulturarvet och produktutveckling. Inom hantverket finns en lång och djup materialforskningstradition och en historisk materialkunskap som i dag blir allt mer intressant inom byggsektorn och hållbar stadsutveckling. Hantverket kan bidra till att utveckla och modernisera en småskalig produktion som i dag inte har en självklar roll i samtida storskaliga produktionssystem. Småskalig hantverksproduktion och slöjd har också kommit att bli en värdefull del av turismnäringen där till exempel hantverket inom mat och dryck är starka regionala och lokala verksamheter.

Slöjd definieras av Nationalencyklopedin som ”hantverk”. Det är en uttrycksform som präglas av en deltagarkultur där nya kunskaper formas och traditioner förmedlas.

Sámi duodji, samiskt hantverk, är den samiska benämningen för

handgjorda samiska produkter som kläder, husgeråd, redskap och

utsmyckning. Enligt Sameslöjdstiftelsen är duodji ”den slöjd och det konsthantverk som tillverkats av samer, det vill säga det som utgår från samiska traditioner, samiskt formtänkande, samiska mönster och färger”. Hantverket har en lång tradition och är tillsammans med andra verksamheter, så som rennäringen en viktig del av urbefolkningens livsform.

I utredningens direktiv pekas Nämnden för hemslöjdsfrågor ut som en central aktör. Nämnden är en statlig myndighet som arbetar för att stärka hemslöjden i hela Sverige genom att kunskap omsätts och utvecklas på ett samtida och hållbart sätt. Att öka tillgängligheten till både kunskap och miljöer för eget skapande är centralt. Nämnden prioriterar särskilt insatser för att utveckla ungas slöjdkunskaper om metoder och material för att tillverka nytt, renovera och förändra och även påverka det befintliga.

Ungdomsstyrelsen konstaterade i När. Var. Hur. Om ungas

kultur att hantverk, att tillverka med sina egna händer, är den

vanligaste kulturformen bland ungdomar.1Det egna görandet är också kärnan i den så kallade maker-rörelsen som började som en gör det själv-rörelse inom elektronik, 3D-printteknik och robotar och som i dag har utvidgats till att även omfatta mer traditionella material. Maker spaces, mötesplatser för skapande, kreativitet och nätverkande, är snabbt ökande plattformar för allt större grupper runt om i världen. Under våren 2015 organiserades dels National

Week of Making i USA på initiativ av Barack Obama, dels Maker Faire i Washington DC, som engagerade flera myndigheter.

3.5. Design

Enligt Nationalencyklopedin är design en ”konstnärlig formgivning av bruksföremål”. Enligt definitionen är design alltså synonym till formgivning och understryker designens relation till utformningen av en fysisk produkt. Det är en uppfattning som var dominerade under en stor del av 1900–talet. Det konstnärligt utformade bruksobjektet formulerades i början av förra seklet som en viktig ingrediens för att åstadkomma kvalitativa vardagsföremål. Den tyska organisationen Deutscher Werkbund, som organiserade

1När. Var. Hur. Om ungas kultur, Ungdomsstyrelsens skrifter 2011:1.

konstnärer, arkitekter, fabrikanter, skriftställare och politiker, var viktiga i denna utveckling och påverkade även i Sverige.

Design som begrepp fick inte fäste i Sverige förrän på 1940-talet i och med att industridesign introducerades som ett sätt att höja varornas attraktivitet. Design växte fram parallellt med industrisamhället och uppfattades i enlighet med denna form av produktionssystem.

I Framtidsformer används Nationalencyklopedins definition av design där brukskonst är en konstform som har en närvaro av en beställare och relation till en användare. Begreppet design ges i Framtidsformer en vidare betydelse än formgivning och är starkare kopplad till en industriell process. Här nämns möbler, inredningar, industriell och grafisk design som exempel på design. Designerns gestaltande förmåga används inte enbart för produktutformning utan har även en företagsstrategisk funktion i utformningen av kvalificerade produktutvecklingsprocesser där tillverkning, resursförbrukning, marknadsföring och användare vägs samman.

Design används för profilering och identitetsskapande av verksamheter och produkter. I den informationsskrift om Framtidsformer som Kulturdepartementet tog fram konstateras att livsstilsfrågor är mer centrala i den individuella konsumtionen. Design används som ett verktyg för att bygga varumärken och identiteter i allt från produkter och bilar till städer och nationer.

Genom design finns det möjlighet att tillgodose människors olika behov. Personer med nedsatt funktionsförmåga inkluderas i miljöer och i användningen av produkter eftersom de är utformade för att fungera för alla. Detta ”design för alla”-perspektiv omfattar bland annat bruksföremål, privata samt offentliga miljöer, byggnader, IT-produkter och tjänster som ska vara tillgängliga och användbara för alla människor så långt som möjligt.

Utgångspunkten i en så kallad designprocess är användarperspektivet. En cirkulär designprocess har en iterativ, upprepande karaktär vilket är ett relevant sätt att betrakta dagens hållbara processer inom design och även inom arkitektur. Processen är ett sätt att genom design testa, experimentera, visualisera, reflektera och modellera för att åstadkomma det mest fördelaktiva resultatet.

Användarperspektivet är centralt inom design för tjänster, eller servicedesign, vilket är ett betydelsefullt verksamhetsområde inom design. Servicedesign används inte bara för att utveckla företagens

tjänster utan också i allt större utsträckning i utvecklingen av det offentliga. Design används bland annat för att utforma vårdens, försäkringskassans eller arbetsförmedlingens möte med brukaren och för det växande antalet elektroniska tjänster som myndigheter, kommuner och landsting erbjuder. Tekniken möjliggör gränssnittet mellan myndighet och människa, i kommunikation och utformandet av tjänster och mänskliga behov integreras med tekniska möjligheter.

I deltagarorienterad, eller participatory design, inkluderas brukare och andra intressenter aktivt i det aktuella problemet eller frågeställningen som processen utgår från. Användare, utvecklare och företag tar tillsammans fram produkter, tjänster eller system i en gemensam process. Ett exempel är designer och användare som tillsammans utvecklar nya eller befintliga datorprogram, vilket möjliggör ett samskapande. Ny produktionsteknik, som till exempel 3D-teknik, öppnar möjligheten för fler att producera och därmed också att vara med i designprocessen av en produkt.

Hållbarhetsfrågor med ett mer processbaserat förhållningssätt påverkar också förståelsen av design. Design bidrar till utvecklingen av miljötekniska innovationer och förändringen mot en cirkulär ekonomi där produktlivscykeln spelar avgörande roll redan i utvecklingsstadiet. Återvinnings- och uppgraderingsbara produkter utvecklas och relationen till användaren förändras i och med nya sätt att dela resurser och produkter.

Design kan också påverka den sociala hållbarhetet genom designbeslut vid till exempel material- eller produktionsval. Socialt och materiellt hållbara produktions- och konsumtionsmönster ska därför prägla design i alla led av processen. Parallellt med den problemlösande och mervärdeskapande praktiken löper i dag också konsumtions- och normkritiska spår. Design är, liksom form och arkitektur, således inte ett neutralt praktikområde utan kan användas för att peka på fenomen som hindrar en utveckling mot ett hållbart samhälle.

3.6. Arkitektur, form och design är delar i en helhet

En gemensam uppfattning om vad arkitektur, form eller design gör har stor betydelse, till exempel när ett nytt bostadsområde ska planeras och byggas, i bevarandet av kulturhistorisk bebyggelse eller när man i tjänstedesignsammanhang ska utveckla en myndighetstjänst. Arkitektur, form och design påverkar ofrånkomligen invånarnas vardag och deras olika möjligheter, behov och preferenser på många sätt. En kontinuerlig diskussion om och kommunikation av det sammanhållna området utifrån perspektivet gestaltad livsmiljö bidrar till att möta samhällets utmaningar. För att fullt ut utnyttja områdets potential bör de involverade parterna i till exempel en byggprocess ha en gemensam förståelse för vilka möjligheter området kan ge och vilka kunskaper utövarna har.

Arkitektur, form och design är delar i ett sammanhållet område. Området arkitektur, form och design omfattar en stor bredd och mångfald, med olika discipliner och professioner. Området har också nära anknytning till flera andra områden och discipliner. I strävan mot ett hållbart samhälle behövs en ömsesidig öppenhet och respekt mellan olika områden. Samverkan och tvärdisciplinära arbetsfält ger en större bredd och ökar möjligheterna till att stärka området, både dess olika delar och som helhet.

4. Perspektivet gestaltad livsmiljö och utmaningar för området

4.1. Gestaltad livsmiljö – ett perspektiv för arkitektur, form och design

Arkitektur, form och design är olika discipliner och skiljer sig åt på flera sätt. Utredningen menar dock att det finns viktiga fördelar med att se arkitektur, form och design som en helhet. Området har också nära anknytning till flera andra områden och discipliner. För att forma ett hållbart samhälle behövs en ömsesidig förståelse, öppenhet och respekt mellan olika områden. Samverkan och tvärdisciplinära arbetsfält ger en större bredd och ökar möjligheterna till att stärka området både som delar och som helhet. Styrkan i detta perspektiv är samverkan inom det större sammanhang där arkitektur, form och design verkar.

Gestaltad livsmiljö är, förutom namnet på utredningen, även benämningen på det perspektiv som utgör kärnan i den nya politik som föreslås. Utredningen utgår från ett holistiskt perspektiv, en helhetssyn på formandet av människans hela livsmiljö, där arkitektur, form och design är ett sammanhållet område och där människan är utgångspunkten. Arkitektur, form och design ska med hänsyn till naturens villkor och i samverkan med andra samhälls- och politikområden och näringslivet, på kort och lång sikt forma människans livsmiljö på ett hållbart, jämlikt och demokratiskt sätt.

Arkitektur, form och design tillhandahåller betydelsefulla verktyg och metoder som kan bidra till en hållbar samhällsutveckling och till individers möjlighet att ta plats i samhället. Utformningen av livsmiljön ska ske med hänsyn till människans möjligheter, behov och preferenser och till både den befintliga och

den framtida gestaltade livsmiljön. Kulturhistoriska värden och miljövärden ska respekteras och integreras.

Arkitektur, form och design skapar stora värden för samhället som är både kort- och långsiktiga. På grund av att vår omgivande gestaltade miljö upplevs och värderas på olika sätt, betraktas värdet av det formgivna också som subjektivt och därmed omätbart. Ofta prioriteras därför till synes rationella och kortsiktigt ekonomiska aspekter. Utredningen vill peka på att dessa ”omätbara” värden över tid i allra högsta grad blir mätbara. För att ta ett byggprojekt som exempel kan resultatet av att välja kortsiktiga lösningar bli höga kostnader för drift och underhåll eller anpassningar i efterhand. I ett större samhällsekonomiskt perspektiv i form av segregation och ohälsa eller negativa effekter på miljö och naturvärden.

Med utgångspunkt från perspektivet gestaltad livsmiljö kan en sammanhållen process drivas där människan är i centrum och flera faktorer vägs in för att åstadkomma ett attraktivt, långsiktigt, ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart resultat.

Den gestaltande kompetensen är central. Genom att tidigt stärka och ge utrymme för utövare inom arkitektur, form och design skapas större möjligheter för att utveckla områdets kraft, som enskilda kunskapsfält och som delar i den helhet som perspektivet gestaltad livsmiljö utgör.

Vi står inför ett omfattande arbete med att utveckla samhället. Effekterna av den pågående globaliseringen är tydliga. En kraftig urbanisering, ohållbar resursförbrukning, ökande segregation, skillnader i hälsa och klimatförändringar utmanar människors livsmönster i takt med en omvälvande teknikutveckling som vi bara har sett början på.

Initiativet att samla arkitektur, form och design till ett sammanhållet område togs av handlingsprogrammet Framtidsformer och utgångspunkten är fortfarande relevant. Utredningen anser dock att det krävs en bredare förankring i samhället, i politiken, hos näringslivet och invånarna för att på riktigt kunna leda in utvecklingen mot ett hållbart och demokratiskt samhälle. Det holistiska synsättet är en förutsättning för att åstadkomma just detta och det är utifrån det perspektivet som utredningen nu formulerar förslag på en gemensam politik för arkitektur, form och design.

4.2. Identifierade utmaningar

Utredningens utgångspunkt är att arkitektur, form och design i samverkan med andra kunskapsområden kan bidra till att förstå och möta samhällets stora utmaningar.

Några av utmaningarna definieras i utredningens direktiv som klimatförändringar, miljöhänsyn, boende, transportmönster, digitalisering, urbanisering, utanförskap och en åldrande befolkning. Enligt tilläggsdirektiven ska utredningen dessutom belysa hållbar utveckling samt dialog och delaktighet. Utredningen anser att även globalisering, skillnader i hälsa, demografi, tillgänglighet, landsbygdens utveckling, kunskapsutveckling och en rättvis fördelning av välfärd utgör viktiga utmaningar.

Utmaningarna som beskrivs i direktiven och utredningens tillägg sammanfattas i fyra rubriker som utredningen ser som mest relevanta i förhållande till perspektivet gestaltad livsmiljö. Hållbar

utveckling är central för alla identifierade utmaningar och har därför

en övergripande rubrik. Utmaningarna är:

  • Klimat och resurser
  • Teknisk utveckling
  • Urbanisering, stadens och landsbygdens utveckling
  • Boende

Utredningen vill förtydliga att med utmaning avses dels svårigheter som samhället står inför, dels samhällsutvecklingens möjligheter till förändring. Beskrivningarna i kommande avsnitt handlar därför både om problem och om möjligheter där arkitektur, form och design direkt eller indirekt spelar en roll i hur problem kan lösas.

I framtiden kommer nya utmaningar att formuleras och de befintliga att skrivas om. Perspektivet gestaltad livsmiljö ska därför kunna följa och växa med samhällsutvecklingen. En aktiv, debatterande och engagerad arkitektur-, form- och designpolitik kommer att ha fortsatt relevans. Utredningen föreslår därför att politiken för området bör ha en processkaraktär, den ska vara pågående med kontinuerliga avstämningar. Politikens riktning och innehåll ska med regelbundet utvärderas och nya insatser initieras. Det är ett förhållningssätt som har många fördelar. Politiken

kommer att vara aktuell och relevant, de befintliga insatserna kommer att utvärderas och synliggöras för invånarna och samhället i stort så att en kontinuerlig diskussion kan pågå kring hur arkitektur, form och design kan möta samhällets utmaningar och övergripande politiska mål.

4.3. Hållbar utveckling

I den tongivande rapporten Vår gemensamma framtid, även kallad

Brundtlandkommissionen, som togs fram på uppdrag av Förenta

nationerna (FN) 1987, beskrivs hållbar utveckling som ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.1

Brundtlandkommissionen pekade på att en hållbar miljömässig

utveckling är en förutsättning för såväl social utveckling som ekonomisk tillväxt. Sedan dess har de tre dimensionerna – miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet – fått ett stort inflytande i förståelsen av hållbar utveckling.

FN:s förslag för nya hållbarhetsmål har antagits 2015.2 Här finns sjutton mål om ett globalt perspektiv för utrotande av fattigdom, ökad jämställdhet, uppbyggnad av hållbara infrastrukturer och konsumtion. Utgångspunkten är en grundläggande omformning av hur värden skapas, samhällen organiseras och ekonomiska modeller utformas.

I Sverige definieras den miljömässiga dimensionen i de nationella miljökvalitetsmålen och i generationsmålet. De mänskliga, kulturella och sociala aspekterna ges allt större tyngdpunkt i förståelsen av hållbarhet. Miljön kan sägas vara förutsättningen och den dimension som sätter våra gränser medan den ekonomiska dimensionen ger oss medel att på lång och kort sikt nå våra mål.

Forskarna inom den nationella forskningsmiljön för urban- och bostadsforskning Critical Urban Sustainability Hub (CRUSH) vid Malmö högskola, påminner dock om att Brundtlandkommissionens tre dimensioner inte enbart utgör ”en harmonisk triad” utan även

1Report of the World Commission on Environment and Development: Our Common Future, Brundtlandkommissionen, 1987. 2 www.un.org/sustainabledevelopment/sustainable-development-goals/

rymmer motstridiga intressen och potentiella konflikter.3 De framhåller att jämlikhetsaspekten är viktig i förståelsen av hållbarhet. För att möta utmaningen om en hållbar samhällsutveckling måste klyftorna ses ur flera perspektiv och samhälleliga strukturer och betraktas utifrån hur de gemensamt leder till ojämlikhet.

Klyftorna i samhället ökar ekonomiskt, socialt och geografiskt.

Delegationen för hållbara städer, som var verksam mellan 2008 och

2012, pekade på hur resurssvaga hushåll har kommit att koncentreras till bostadsområden med en sämre välfärdsutveckling. Städerna har fått en ökad social, ekonomisk och rumslig uppdelning vilket bidrar till en minskad sammanhållning och ökad ohälsa enligt delegationen.

Rättvisa och jämlika förhållanden där människor har förtroende och tillit till varandra är förutsättningen för en hållbar samhällsutveckling. Ett sätt att nå detta är att invånarna har möjlighet att delta i utformningen av sin vardag, i gestaltandet av sin livsmiljö.

Långsiktiga och holistiska modeller utvecklas för att kunna möta den komplexa utmaning som skapandet av en social hållbarhet innebär. I Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö, även kallad Malmökommissionen, pekas på behovet av att utveckla ekonomiska modeller som ger en helhetsbild av samhällsekonomin, där flera delar av ekonomin samverkar till en bred och långsiktig syn på hur kostnader och värden ska betraktas över tid.

4.3.1. Klimat och resurser

Utarmningen av jordklotets resurser påverkar alla människor. Resurserna är ändliga och den globala befolkningen måste börja leva inom ramarna för vad som är miljömässigt möjligt. I regeringsförklaringen 2014 definierades klimatfrågan som ”vår tids ödesfråga”. Förändringarna i klimatet definieras som ett globalt säkerhetshot. Regeringen har framhållit att de nationella miljökvalitetsmålen ska nås, vilket kommer att kräva omfattande insatser från alla samhällssektorer.

3 www.mah.se/Forskning/Sok-pagaende-forskning/Critical-Urban-Sustainability-Hub-CRUSH/

Miljömålen har utvecklats under de senaste åren och ett flertal miljökvalitetsmål berör i dag området arkitektur, form och design. Hur den fortsatta utvecklingen av samhället tillåts ske, med hänsyn till urbanisering, bostadsbyggande, transportsystem, arbetsplatser och möjligheter till rekreation, påverkar i stor utsträckning möjligheterna att nå de uppsatta målen.

I stora delar av världen är människors konsumtions- och levnadsvanor ohållbara och måste bli mindre resurskrävande. Befintliga produktionsmönster har betydelsefulla och till stor del ännu outnyttjade möjlighet att förändras genom att produkter designas utifrån krav på vilka resurser som tas i anspråk, och med medvetenhet om produktionsförhållanden och förutsättningar för materialets användning och återbruk.

Hanteringen av jordens resurser ska betraktas ur både globalt, nationellt och lokalt perspektiv. Det är en fråga om jämlikhet i resursfördelningen. Målet om ett hållbart samhälle berör inte heller bara städerna utan förutsätter också en livskraftig landsbygd. Det ökande antalet småskaliga matproducenter runt om i landet bidrar till både sysselsättning, en levande landsbygd, ökad ekologisk odling och närproducerade alternativ.

Den miljömässiga utmaningen är starkt kopplad till en teknisk utveckling och här ligger stora möjligheter i hur ny grön teknik utvecklas med syfte att öka energieffektiviteten, hindra miljöförstöringen och minska de klimatpåverkande utsläppen. Den starka tillväxt som miljöteknikbranschen har genomgått under de senaste åren visar på den gröna ekonomins potential. Naturvårdsverket konstaterar i Spetstekniker för miljömålen att betydande resurser används i Sverige, EU och globalt för att utveckla IT-, bio-, rymd- och nanotekniker som strategiska spetsområden och att det är rimligt att förvänta sig att detta också kan påverka möjligheterna att lösa dagens och framtidens miljöproblem.4Här visas hur nya material och materialhantering utvecklas för integrerade kretsloppssystem och för en effektivare energianvändning. Nya lösningar på många områden stödjer de aktuella miljömålen och här kan en brukarfokuserad designprocess bidra till ett innovativt tankesätt kring hur tekniken kan anpassas och stödja samhällets behov av breda lösningar.

4Spetstekniker för miljömålen, rapport 5933, mars 2015.

Ekosystemstjänster kommer till användning för att synliggöra ekosystemets betydelse för samhällsutvecklingen. Ekosystemtjänster beskrivs av Naturvårdsverket som ekosystemens direkta och indirekta bidrag till människors välbefinnande. Tjänsterna som kommer från ekosystemen är bland annat luft- och vattenrening, jordbildning, primärproduktion och naturupplevelser som kan påverka människors hälsa positivt. Enligt etappmålet för biologisk mångfald ska biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster vara allmänt kända och integreras i ekonomiska ställningstaganden, politiska avväganden och andra beslut i samhället där det är relevant och skäligt senast 2018.

Att forma livsmiljön för en växande befolkning ska utgå från målet att åstadkomma en resurseffektiv infrastruktur som utgår från invånarnas behov och de rumsliga sambanden och från hållbara transporter och inkluderande samhällsservice. I Trafikverkets

Kunskapsunderlag och Klimatscenario för energieffektivisering och begränsad klimatpåverkan (TRV 2014:137) pekas på att samhället

står inför en stor utmaning i att minska transportsektorns energianvändning. Det kommer inte att räcka med effektivare fordon och ökad användning av förnybar energi för att det nationella klimatmålet ska nås. Ett transportsnålare samhälle är förutsättningen för minskade utsläpp av klimatgaser. Flyget och personbilen måste få en minskad roll som transportmedel. Kommunikationen kommer i större grad behöva lösas genom effektiv kollektivtrafik och förbättrade möjligheter att gå och cykla.

Nya hållbara ekonomiska modeller tas fram för att möta miljöutmaningen. Ett exempel är cirkulär ekonomi, vars syfte är ett bättre utnyttjande av materiella resurser. Cirkulär ekonomi har i motsats till den linjära traditionella förståelsen av produktlivscykeln – producera-förbruka-kasta bort – utvecklats för att beakta produkten och materialet i ett kretslopp. Redan i första steget av processen ska målet vara att ta fram återvinningsbara och uppgraderingsbara produkter, där materialet tas till vara för återbruk eller används till annat. Relationen till konsumenten är därför inte längre linjär utan cirkulär. Här skapas utrymme för innovativa affärsmodeller för tjänstedesign som bygger på uthyrning, abonnemang och delande av resurser och för lokal

produktion som sker i samklang med naturens resurser och med en hög grad av delaktighet hos användarna.

Livscykelperspektivet måste också omfatta byggsektorn i betydligt större grad än vad det gör i dag. I ett storskaligt perspektiv har enskilda konsumenters förbrukning en viktig men inte avgörande klimatpåverkan. Den stora förändringen måste ske inom byggandet. En studie från Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) och Sveriges Byggindustrier pekar på att klimatbelastningen är lika stor i byggprocessen som vid drift av det färdigbyggda huset under 50 år.5 Utredningen anser att det är nödvändigt att byggsektorn utvecklar miljömässigt hållbara system för byggandet och att det finns en stor och viktig potential inom byggsektorn för det.

Hållbarhetskraven omfattar också det befintliga bostadsbeståndet i staden och på landsbygden. Nyproduktionens omfattande resursförbrukning gör det än mer viktigt med bevarande och vidareutveckling av det befintliga. Här kan historisk byggkunskap och småskalig produktion med stor materialkunskap påverka det hållbara byggandet. Att förvalta den existerande bebyggelsen med respekt för kulturvärden är en klok resurshushållning.

Medveten stads- och regionplanering är ett sätt att åstadkomma så kallad resiliens i samhällsystemen, det vill säga så att de är motståndskraftiga och har en anpassningsförmåga för större påfrestningar, som till exempel klimatförändringar. I denna struktur är människor och natur så pass starkt kopplade att de bör uppfattas som ett helt sammanvävt socialekologiskt system.6

Klimatutmaningen är komplex. En hållbar samhällsplanering måste därmed utgå från att motivera och åstadkomma livsstilsförändringar. Livsmiljöns utformning ska möjliggöra en minskad förbrukning av resurser och en minskad miljöbelastning.

4.3.2. Teknisk utveckling

Den tekniska utvecklingen griper in i allt större delar av människornas liv och omformar villkoren för såväl det offentliga som för näringslivet och det privata. Teknikutvecklingen driver på

5Klimatpåverkan från byggprocessen, En rapport från IVA och Sveriges Byggindustrier, 2014. 6 www.stockholmresilience.org/download/18.10119fc11455d3c557d6d20/1398172489421/S U SR C vadarresiliens sidaApril2014.pdf

globaliseringen genom att nya produktions- och handelsmönster växer fram. Tekniken möjliggör möten och sammankopplingar globalt, inom landet och mellan stad och landsbygd, vilket gynnar internationalisering av små och medelstora företag. Här finns utrymme för innovationer och affärsutveckling och en demokratisk

organisering.

Mängden digitaliserad data i världen växer snabbt. Som en följd av denna utveckling har big data kommit att bli ett viktigt begrepp. Utifrån en stor mängd data med hög komplexitet går det att med hjälp av avancerad teknik snabbt få tillgång till aktuell information.7Olika former av applikationer designas för att göra denna information begriplig och tillgänglig på relevanta sätt. Samtidigt utgör den stora informationsmängden ett ökande hot mot den enskildes integritet och gör det svårt för individer att orientera sig och verifiera all information som finns att tillgå.

Teknisk utveckling påverkar i grunden den samtida produktionen av varor och tjänster. Datorisering och robotisering förändrar stora delar av arbetslivet genom att fler jobb, och andra typer av tjänster, än vad vi hittills trott, kommer att ersättas av datorer och robotar. År 2014 publicerade Stiftelsen för strategisk forskning en studie som visar att upp till 53 procent av dagens anställda kan komma att ersätts av digital teknik. Det betyder att cirka 2,5 miljoner jobb i Sverige kan påverkas.8

Att förutse den teknologiska utvecklingen är dock erkänt svårt. Yrken som kräver kreativitet och social förmåga kan komma att bli de som påverkas minst genom att rutinarbete robotiseras. Tekniska tjänster, digitalisering och trådlösa nätverk förändrar också arbetslivets förutsättningar då man inom många yrkeskategorier blir mindre beroende av arbetsplatser. Strukturer för arbetet förändras därmed och möjliggör innovation, nyskapande idégenerering utanför etablerade strukturer, och bildandet av nya företag där sammankopplingar av kunskap och behov formas.

Den kollaborativa ekonomi, att dela resurser, produkter och tjänster, underlättas av teknikutvecklingen. Traditionella produktionsmönster och sättet att utveckla och designa nya varor och

7 HM Government Horizon Scanning programme, Emerging technologies: Big Data, 2014. 8 Stiftelsen för strategisk forskning, Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för

Sverige, rapport 2014. Se även: Dr. Carl Benedikt Frey & Michael A. Osborne 2013 The Future of Employment: How Susceptible are Jobs to Computerisation?, University of Oxford.

tjänster utmanas.9Inom EU ses denna samverkans- och deltagarkonsumtion som ”ett fördelaktigt komplement till konsumtionssamhället genom en produktionsekonomi som erbjuder innovativa, ekonomiska, sociala och miljömässiga fördelar”.10EU kopplar den ökande samverkans- och deltagarkonsumtionen till en förändrad syn på arbetet och identifierar en potentiell källa till ökad sysselsättning under kommande år. Samtidigt formuleras en kritik som menar att ett verkligt jämlikt delande fortfarande är en liten del av utvecklingen.11

Produktbegreppet har också förändrats genom att fysiska produkter i allt högre grad har ett digitalt innehåll med tjänster, service och kommunikation. Service är dessutom en produkt som designas och som har en allt större exportpotential.

Additiv tillverkning, ofta kallad 3D-printing, har börjat få en allt större inverkan på produktionsprocessen. Tekniken ger möjlighet till mikroproduktion som öppnar andra vägar för designer och företag att ta fram såväl färdiga produkter och reservdelar som allt mer avancerade prototyper. Den förändrade produktionen har också lett till att så kallade maker spaces växer fram i stora delar av västvärlden. Det är sociala platser som öppnar upp för experimenterande och gemensamt görande. Här skapas möjlighet till en innovativ teknikutveckling som utgår från människors nyfikenhet och behov. I maker spaces skapas möjligheter till en lokal och öppen produktionsplats för 3D–tekniken.

Smart cities är ett begrepp som används för att beskriva en

utveckling där städernas traditionella system ska göras mer effektiva för invånare och näringsliv genom användning av digitala tjänster och telekommunikationsteknik.12Tekniken stödjer stadens fysiska och sociala infrastruktur. Ett exempel på satsningar inom området är Smart Built Environment, ett omfattande innovationsprogram för samhällsbyggnad som genomförs av Vinnova, Formas och Energimyndigheten.

9 Debbie Wosskow, Unlocking the shared economy. An independent report, Department for Business, Innovations and Skills, 2014. 10 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, INT/686 Samverkans- eller

deltagarkonsumtion, Bryssel den 21 januari 2014.

11 Juliet B. Shor, Ett delat ägande ställer dubbelt så höga krav, Dagens Nyheter 150623 & www.theguardian.com/technology/2015/jun/26/uber-backlash-taxi-drivers-protestsparis-global-revolt 12 http://ec.europa.eu/digital-agenda/en/smart-cities

I utvecklingen av smart cities erbjuder digital tjänstedesign stora möjligheter och blir en allt viktigare del av svenska myndigheters arbete. Många svenska invånare möter myndigheter och organisationer genom tekniska lösningar och den digitala kommunikationen är viktig för att få tillgång till det offentliga. Samtidigt som tekniken ger möjligheter bidrar systemet till ett starkare teknikberoende i samhället. Att vara bunden till teknik skapar sårbarhet för samhället om extrema händelser eller olyckor hindrar eller skadar de tekniska systemen.

Samtidigt som tekniken öppnar för möjligheter till gemenskap finns det svårigheter i denna utveckling. Då allt mer samhällsservice och inköp kan ske från hemmet finns det risk för en ökad ensamhet, inte minst bland äldre.13 Det blir därför allt viktigare att planera staden så att gemensamma och öppna mötesplatser skapas där det finns möjligheter till gemenskap. Gestaltningen av offentliga rum måste bidra till att göra dem öppna och tillgängliga för alla, oavsett ekonomi och social bakgrund. En konstnärlig kompetens i utformningen av gemensamma miljöer gör det möjligt att åstadkomma en sammansatt gestaltning utifrån platsens historia, dess funktion och sociala kvaliteter. Offentliga ytor där människor möts och olika åsikter bryts är viktiga. Behovet av fysiska mötesplatser understryks av hur den digitala sfären blir allt mer uppdelad och specialiserad. Sökmotorers algoritmer registrerar brukarens preferenser vilket begränsar träffytan och de perspektiv som synliggörs vid varje enskild sökning.

Teknikutvecklingens konsekvenser är uppenbara men de riktigt långsiktiga effekterna är svåra att bedöma i dag.

4.3.3. Urbanisering, stadens och landsbygdens utveckling

Sverige har en stark urbaniseringstrend som är jämförbar med andra likartade länder i Europa. Urbaniseringsgraden, det vill säga en geografisk koncentration av befolkningen, är relativ hög i

13 Stephen Howard, The United Kingdom in 2030, Key trends for the Built Environment, Business in the Community.

Sverige. 85 procent av befolkningen bor i tätorter.14 I de tre FAregionerna Göteborg, Malmö och Stockholm bor cirka 50 procent av hela Sveriges befolkning.15 Storstäderna, förortskommunerna och de större städerna växer, medan situationen i små kommuner är den motsatta.

I Service i glesbygden (SOU 2015:35) pekas på en sviktande befolkningsutveckling i glesbygdskommuner. Under femårsperioden 2008–2013 minskade befolkningsmängden i 129 av Sveriges 290 kommuner. När staden upplevs som en mer attraktiv miljö med större tillgång till service, studier och arbete avfolkas landsbygden. Effekten blir att underlaget för infrastruktur och offentlig service minskar, att landskapet växer igen om åkrar, betesmarker och skog inte används.

Avfolkningen av gles- och landsbygdskommuner får demografiska konsekvenser, vilket påverkar möjligheterna för den framtida utvecklingen. Utbildningsnivån är högre i större tätorter och städer, vilket kan förklaras av närheten till universitet och högskolor samt en stor arbetsmarknad. Yngre personer flyttar i stor utsträckning till större städer medan den åldrande befolkningsgruppen stannar kvar. Konsekvensen blir dels en bristande kompetensförsörjning vilket påverkar näringslivets möjligheter, dels en skev åldersstruktur där allt fler äldre måste försörjas av allt färre yngre kommunmedlemmar.16

Stadens upplevda attraktivitet förknippas med innovation, kreativitet och på senare år även med hållbarhet. Diskussionen om den täta staden har fått en allt mer positiv laddning, inte minst i FN:s klimatpanel IPCC som framhåller att en urban täthet ses som ett viktigt verktyg för att skapa hållbarhet.17 En studie från Jordbruksverket visar att detta synsätt riskerar att ske på bekostnad av landsbygden. Ett så kallade ”urbant tolkningsföreträde” innebär att i viktiga styrdokument för Sverige har staden och stadsbor en priviligierad position i förhållande till landsbygden och lands-

14 Tillväxanalys, Urbanisering, PM, 150618. Med tätorter avses sammanhängande bebyggelse med minst 200 invånare och högst 200 meter mellan husen. Ingen hänsyn tas till kommun- eller länsgränser. Indelningen uppdateras vart femte år av Statistiska centralbyrån. 15 FA-regioner, Funktionella Analysregioner, avser människors genomsnittliga vardagsregioner och baseras på arbetspendling mellan kommuner. Regioner som avgränsas på det sättet är en utgångspunkt för många jämförande regionala analyser. 16Ds 2013:19. 17 Climate Change 2014: Mitigation of Climate Change.

bygdsbor.18Staden kan ses som en symbol för potential, möjligheter, modernitet, framgång och utveckling.

Inflyttningen till städerna har lett till att stadsrummet har kommit att förtätas, vilket som helhet innebär ett minskat behov av transporter och att man sparar natur- och åkermark utanför staden. Konsekvensen blir samtidigt att en mindre yta ska tillgodose allt fler människor. Detta kan påverka tillgången till lättillgängliga områden för lek och vardagsrekreation.

Den förändring som förtätningen innebär måste ske med varsamhet i relation till stadens befolkning, dess bebyggelse, grönområden och infrastruktur. Staden ska förtätas på ett resurseffektivt och jämlikt sätt, med en blandad bebyggelse av attraktiva och gröna offentliga rum och underlag för service och kultur. Därför måste stadsplaneringen utveckla staden i nära samarbete mellan olika former av kompetenser. Livsmiljön ska vara tillgänglig för alla, oavsett fysiska eller skilda sociala och kulturella förutsättningar.

Genom att förbättra kollektivtrafiken på ett hållbart sätt och därmed pendlingsmöjligheterna är det möjligt att utveckla väl sammanbundna och större funktionella regioner. Detta ger bland annat en bättre matchning av utbud och efterfrågan på arbetskraft samt en mer differentierad och dynamisk arbetsmarknad. Stads- och regionplaneringen bör spegla ett mer dynamiskt förhållande och en större symbios mellan stad och land, så att omkringliggande område har möjlighet att utvecklas, liksom en regional samverkan mellan orter med en flerkärnig stadstruktur. Regionförstoringen kan även innebära ett förändrat synsätt på stadsbegreppet, dels vad gäller dynamiken mellan små och stora orter, dels i en omdefiniering av landskapet som resurs för stadens försörjning.

Staden måste planeras så att människor med olika förutsättningar och varierande inkomster ska kunna bo. Verksamheter med skiftande inriktning och olika ekonomiska förutsättningar måste få plats. Ökade markpriser kan på sikt påverka städernas utveckling och dynamik. Förändringen kan medföra högre boende- och lokalkostnader vilket begränsar tillgången till staden för både boende och företag.

18 Malin Rönnblom, Ett urbant tolkningsföreträde? En studie av hur landsbygd skapas i

nationell policy, 2014.

Inflyttningen ställer höga krav på att staden ska möta de utmaningar som förtätningen innebär, till exempel försörjning av bostäder och grundläggande samhällsfunktioner som boende, välfärdsbyggnader och effektiva transportlösningar. Här finns en utmaning för den traditionella stadsplaneringen. När det visar sig att städerna inte förmår att fullt ut ge människor en bättre vardag, utan tvärtom uppvisar problem med försörjning av boende och grundläggande stadsfunktioner, kan människor välja att bosätta sig på andra platser och urbaniseringstakten avtar. Genom detta finns en möjlighet att utveckla närliggande orters attraktivitet genom bland annat förbättrade boendemiljöer, hållbara kommunikationer och tillgång till grönområden.

Det är en förändringsvision som med stöd av teknikutvecklingen kan medföra förbättrade villkor för pendling och arbete och för möjligheten till högteknologisk produktion i stadsnära lägen. Teknikutvecklingen innebär även att utveckling kan ske i glest bebyggda miljöer. Invånarna kan arbeta från sin hemkommun på landsbygden och samtidigt vara nationellt och internationellt uppkopplade. Satsningar på att utveckla en hållbar natur- och ekoturism stärker också landsbygden. En hållbar sysselsättning bidrar till att utveckla destinationer och skapa upplevelser och här är en småskalig hantverksproduktion en del av utvecklingen.

Urbaniseringen får betydelse för människors livsmiljö, både i stadsområden och på landsbygden. Urbaniseringen och den därmed ökande segregationen, högre grad av konsumtion och en ohållbar resursförbrukning, sätter dock staden under press. Begreppet stad som en enkärnig, sammanhållen struktur kan återigen behöva prövas i förhållande till regionförstoringen. Ett ensidigt fokus på urbanisering och stadens företräde riskerar att försvaga det dynamiska perspektiv som relationen mellan stad och land utgör.

4.3.4. Boende

Behovet av bostäder i Sverige är i dag omfattande. Det är en stor utmaning för samhället som inte bara ska betraktas utifrån kravet på ett kvantitativt byggande. Det finns också möjligheter till en

samhällsutveckling som präglas av en god och omsorgsfull gestaltning av tillgängliga och hållbara livsmiljöer.

I Bostadsplaneringskommitténs betänkande En ny regional

planering – ökad samordning och bättre bostadsförsörjning

(SOU 2015:59) framgår att år 2014 angav 156 av landets 290 kommuner att det råder bostadsbrist, inte minst i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö och i många högskoleorter. Insteget till dagens bostadsmarknad gör att fler och fler hamnar utanför. Dagens bostadsbrist begränsar människors livsval och ökar ohälsan. Bostadsbristen är dock inte jämnt fördelad över landet. I dag har vissa orter på landsbygden problem att fylla det befintliga beståndet av bostäder, vilket medför kostnader för kommuner som i vissa fall får riva hus. Enligt Bostadsplaneringskommitténs betänkande har andelen kommuner med ett överskott på bostäder dock sjunkit under den senaste sexårsperioden, från 52 till 35 kommuner. Överskottet på bostäder finns framför allt i små kommuner med en minskande och åldrande befolkning.

Boendefrågan handlar om den vardagliga livsmiljön, både för dem som har bostad och de som saknar ett hem. Att ha tillgång till en bostad är en grundläggande rättvisefråga. Den stora bostadsbristen skapar ojämlikhet och en geografisk uppdelning av sociala grupper. Höga boendekostnader medför att hushåll med låga inkomster får svårare att tillgodose andra basala behov, som till exempel hälsa och transporter.19

Stadsplaneringen berör inte enbart fysiska och praktiska utan också sociala aspekter med en medvetenhet om invånarnas olika ekonomiska förutsättningar. I de segregerade städerna råder en socio-ekonomisk separation. I avhandlingen Stadens rasifiering.

Etnisk bostadssegregation i folkhemmet visas att uppdelningen har en

lång historia. Välfärden fördelas ojämnt.20I dag ökar både de inkomstbaserade och de rumsliga klyftorna. Denna ojämlikhet ger avtryck i människors vardag och livsförutsättningar för den enskilde. Ett exempel på detta är att den förväntade livslängden i Göteborg varierar med upp till nio år, beroende på i vilken stadsdel man bor.21Det är en ohälsa som speglar djupa skillnader i

19Delade städer, Tankesmedjan Tiden, Rapport 3, 2015. 20 Irene Molina, Stadens rasifiering. Etnisk bostadssegregation i folkhemmet, Uppsala universitet, 1997. 21 Rapport 2014: Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg.

människors förutsättningar för att leva sina liv. Ett fungerande bostadsbyggande bör därför motverka segregation och skapa ett samhälle som bättre håller ihop.

Uppdelningen skapar tillhörighet för invånarna i ett område men kan också verka exkluderande. I utredningar och rapporter diskuteras även mediernas roll i att förstärka dessa strukturer genom att kontinuerligt beskriva vissa stadsdelar som problemtyngda.22Istället för att understryka problemen bör segregationen hanteras genom att lösa den fysiska, ekonomiska och sociala uppdelningen som orsakar ojämlika livsvillkor.

Boendeutmaningen omfattar också förvaltning av det befintliga, att rusta upp och utveckla bostäder och bostadsområden, både i staden och på landsbygden. En stor fråga som flera svenska kommuner brottas med är renovering av miljonprogrammets flerbostadshus. Det är en upprustning som måste ske på ett socialt och miljömässigt hållbart sätt.

Det omfattande behovet av bostäder är en stor utmaning, men här finns också positiva möjligheter. Genom byggandet av nya bostäder kan städernas strukturer utvecklas med större mått av resurseffektivitet, attraktivitet och hållbarhet. Ett väl avvägt och planerat bostadsbyggande kan också användas som verktyg för att skapa sammankoppling och rumsliga förutsättningar för att motverka geografisk uppdelning och uppfylla invånarnas behov av grönområden.

I Sveriges förändrade demografi med en allt äldre befolkning finns en stor utmaning i att möjliggöra för äldre invånare att bo hemma så länge som möjligt. I en medveten arkitektur och design finns det möjlighet att utforma äldres boende med hänsyn till deras säkerhet och möjlighet till sociala kontakter. Genom en brukarfokuserad designpraktik skapas möjlighet till utformningen av vård och omsorg som utgår från de äldres situation och behov.

Barn och unga bör vara delaktiga i utformningen av sin livsmiljö. I samverkan kan olika kompetenser åstadkomma goda miljöer utifrån barnets perspektiv och behov. I allt tätare städer riskerar dock barnens utemiljö att begränsas till små och hårt utnyttjade

22 Se även: Bortom vi och dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell

diskriminering (SOU 2005:41), Den segregerande integrationen (SOU 2006:73) & Paulina de

los Reyes, Magnus Hörnqvist, Kristina Boéus med flera, Bilen brinner … med problemen är

kvar, Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013, Stockholmia förlag, 2014.

områden som har blivit kvar när marken har exploaterats för byggnader och infrastruktur.

Unga vuxnas svårighet att hitta bostad har på senare år lett till initiativ där unga engagerar sig för att belysa boendesituationen. Ett sådant initiativ är

Jagvillhabostad.nu som är en partipolitiskt

obunden organisation som drivs av och för unga bostadssökande. Unga arkitekter deltar i organisationens arb ete för att söka nya kreativa vägar för att göra något åt bostadsbristen.

Familjekonstellationer ser i dag olika ut. Sverige har till exempel en stor andel enpersonhushåll. Arkitektur, form och design bidrar till utformningen av bostäder som utgår utifrån människors olika behov, förutsättningar, värderingar och levnadssätt. Bostäder ska utformas med en medvetenhet om skiftande behov, oavsett ekonomi, ålder, funktionsförmåga, olika familjekonstellationer eller kulturella förståelser. Sverige har godkänt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det ställer krav på bostäder med en utformning så att de fungerar för alla människor utan att speciell anpassning behövs. Utövare inom arkitektur, form och design behöver ha kunskap om detta och använda perspektivet i sin utövning.

I byggandet av bostäder bör stat, kommun, invånare och marknad verka gemensamt för att åstadkomma kvalitativa och långsiktiga livsmiljöer. Bostadsbeståndet ska underhållas och ha en aktiv förvaltning. De boendes intressen av och delaktighet i sitt bostadsområdes utveckling ska tas tillvara och ses som en resurs. Detta är aspekter som är viktiga i arkitektens eller designerns arbete. Arkitektur, form och design kan som fysisk, social och ekonomisk praktik synliggöra hur sociala strukturer och samhällets kulturella mångfald materialiseras i gestaltningen. Detta arbetssätt utmanar en rådande syn där praxis och ekonomiska modeller ofta gynnar kortsiktiga lösningar. En gemensam syn på samhällets stora utmaningar måste fokusera på en hållbar livsmiljö där långsiktiga värden tas omhand.

5. Lärdomar från andra länder

5.1. Utredningens uppdrag

Utredningen ska analysera och beskriva hur en politik för arkitektur, form och design har utformats i några för Sverige relevanta länder och vilka lärdomar som kan dras för utformningen av en ny svensk politik för området.

5.2. Politiken för arkitektur, form och design i andra länder

I följande kapitel beskrivs hur politiken på området har utvecklats i några utvalda länder och hur den rådande situationen för området ser ut i dag. För att ha relevans för utredningens uppdrag har vi valt att inte enbart beskriva vilka lärdomar som kan dras utifrån ländernas arkitektur-, form- och designpolitik, utan även utifrån det utvidgade helhetsperspektivet gestaltad livsmiljö, där området samverkar med andra samhälls- och politikområden och sätter människan i centrum.

Utredningen har framför allt valt att granska Danmarks, Norges, Nederländernas, Storbritanniens och EU-kommissionens arbete med arkitektur- och designpolitiken och hur samverkan ser ut mellan aktörerna inom arkitektur, form och design. Slutligen görs också några generella slutsatser och jämförelser med svenska förhållanden.

Utifrån utredningens perspektiv är det också relevant att peka på hur det politiska arbetet med hållbar stadsutveckling ser ut internationellt och vi gör en övergripande kartläggning över några storstäders och länders politiska mål och strategier.

De nationella politikinriktningarna med olika former av insatser och åtgärder bör i första hand ses som en idékatalog vid utformningen av en ny svensk politik för området. När lärdomar och slutsatser ska dras måste varje åtgärd eller idé prövas i förhållande till den svenska förvaltningsmodellen och ansvarsfördelningen i samhället i stort.

5.2.1. Danmark

Danmarks arkitekturpolitik

Den danska regeringen presenterade en ny arkitekturpolitik,

Mennesker i centrum, i början av 2014. Den föregående

arkitekturpolitiken, Arkitekturnation Danmark: Rammer for liv –

rammer for vaekst, är från 2007 och inriktade sig främst på

arkitektur som näring och tillväxtfaktor. Den var också tydlig i sin vision om att arkitekturen ska skapa estetiska och funktionella ramar som ger hög livskvalitet.1

2014 års politik har ett bredare perspektiv som utgår från att arkitektur kan lösa problem som är kopplade till landets utmaningar. De identifierade utmaningarna är vidare i sin definition än tidigare arkitekturpolitiska program: demografi, tillväxt och välstånd samt digitalisering. Det är hela regeringens arkitekturpolitik – elva departement är avsändare för politiken som omfattar 64 konkreta åtgärder, inom följande fyra insatsområden:

  • Mötet med arkitekturen – barn, unga och vuxna: En satsning på arkitektur i skolan, med anpassning till nya medier och plattformar, är kopplad till utbildningsdepartementets nya ”gemensamma mål” från 2014. De är en del av skolreformen som bygger på kompetensmål, till skillnad från 2009 års mål, som beskriver vad undervisningen ska innehålla.
  • Arkitektur och demokrati – kommuner och medborgardeltagande:

Regeringen framhäver kommunernas stora betydelse för arkitekturutvecklingen i Danmark och uppmuntrar kommunerna

1 Kvalitetsbegreppet i de norska och danska nationalla arkitekturpolitiska programmen 1992–2009, Ing-Gerd Robertson, Arkitekturens kvalitetsfrågor, AD234V, Arkitekturskolan, KTH Stockholm HT 2011.

att utveckla en egen arkitekturpolitik och att arbeta strategiskt med medborgardialog, inte minst för att stärka kommunernas konkurrenskraft. En tredjedel av landets kommuner har i dag en särskild arkitekturpolitik och många är under arbete.2

  • Arkitektur och hållbarhet – miljömässigt, socialt och kulturellt:

Arkitekturen ska utformas med hänsyn till de tre hållbarhetsområdena, inte minst på kommunnivå. Städerna ska utvecklas i balans med landsbygden, som funktionella områden som kompletterar varandra. Inom detta insatsområde lyfts även kulturarvet, en utvecklingspotential som starkt kopplas ihop med social sammanhållning och är betydande för förnyelsen av bostadsområden.

  • Arkitekturens värdeskapande – kvalitet, innovation och internationell potential: Regeringen gör stora satsningar på kreativa näringar för att skapa tillväxt. Arkitektur ska i högre grad bidra till värdeskapande och kopplas till innovationssatsningar, forskning och upphandlingsstrategier. Arkitektur står för en viktig del av den internationella marknadsföringen av Danmark och kvalitativ hållbar arkitektur ska stimuleras för att fortsatt vara en stark exportfaktor.

De arkitekturpolitiska målen återfinns även i en ny interdepartemental stadsbyggnadspolitik som presenterades i februari 2015, Bæredygtiga byer – en social og grøn bæredygtig

bypolitik (Hållbara städer – stadsbyggnadspolitik för social och miljömässig hållbarhet). Den omfattar sju områden som bedöms

vara av särskild betydelse för städernas utveckling. Varje område kompletteras med en fallstudie som visar praktiska exempel. De sju områdena är utmaningar som till stora delar samstämmer med utmaningarna definierade i perspektivet estaltad livsmiljö. Områdena är: Förtätning och snabbare stadsomvandling, Inkluderande städer med plats för alla, Byggnader och bostäder för människor och miljö, Data och teknik i den smarta staden, Levande och flexibla utrymmen, Tillgänglighet och hållbar rörlighet, Städer som

2 Arkitekturpolitiske erfaringer, et demonstrationskatalog om kommunal arkitekturpolitik og grøn omstillning, DAC, februari 2015.

samlingspunkt för grön omvandling och anpassning till klimatförändringar.

Danmarks designpolitik

Danmark var bland de första länderna i världen som utformade en designpolitik. Den första danska designpolitiken publicerades 1997 i ett fyraårigt handlingsprogram för design inom de tre områdena offentlig sektor, näringsliv och utbildning. En kunskapssatsning gjordes för upphandlare, i syfte att öka efterfrågan på design inom det offentliga och designtävlingar framhölls som en bra metod. År 2007 uppdaterades den danska designstrategin då regeringen antog tillväxtprogrammet DesignDanmark, med näringsdepartementet som avsändare och med syftet att lyfta Danmark som designland.

En visionsstudie för en ny designpolitik publicerades av regeringen i juni 2011, Vision for Danish Design 2020. Fokusområdena i politiken är design som en innovationsdrivande kraft, designkompetens och designforskning, som bör spela en nyckelroll i utvecklingen av dansk innovation och spridning och branding av dansk design. Dansk designpolitik utgår, vid sidan om utvecklingspotentialen, tydligt från att profilera Danmark som designland.

MindLab är en tvärdepartemental organisation med syfte att involvera medborgare och näringsliv i utvecklingen av innovation för den offentliga sektorn. Med design för tjänster och social innovation som utgångspunkt startades MindLab 2002 av det dåvarande näringsdepartementet. MindLabs avsändare är i dag tre departement tillsammans med Odense kommun och fungerar som en plattform för medbestämmande, design för innovation och utveckling av medborgardrivet entreprenörskap, utbildning och digitala tjänster.

De danska designorganisationerna driver på för att förnya designpolitiken i Danmark. I mars 2012 presenterade designorganisationen Danish Design Association (numera Design Denmark), Dansk Erhverv (motsvarande Svenskt Näringsliv), Designhögskolan och Dansk Industri en gemensam ingång till regeringens framtida utformning av designpolitiken, Framtidens

designpolitik – Visioner og muligheder. Designutbildning och

forskning, design som utvecklingskraft och synlighet på de internationella marknaderna är de tre fokusområdena som vart och ett består av flera politiska förslag.

Ett exempel på dansk kommunalpolitik är hur man i Koldings kommun arbetar utifrån visionen ”Vi designar för livet”, vilket innebär att designmetodik ska genomsyra all kommunal verksamhet, till exempel sophämtning, barnomsorg och äldreomsorg. Kommunens nya universitet, Syddansk universitet, bedriver forskning och undervisning inom bland annat designekonomi, strategisk design, design management och entreprenörskap genom design.

Arkitektur- och designorganisationer i Danmark

De mest tongivande organisationerna inom dansk arkitektur är den danska Arkitektföreningen, Danish Architects’ Association, och DAC, Dansk Arkitektur Center. Arkitektföreningen har arkitekturpolitik överst på dagordningen och arbetar för att arkitekturpolitiska strategier ska utvecklas och implementeras inom stat och kommun. DAC är en stiftelse och Danmarks nationella centrum för spridning av kunskap om arkitektur. DAC:s vision, mål och värderingar har utvecklats från att omfatta kultur och näring till ett tydligt hållbarhets- och samhällsutvecklingsfokus. DAC finansieras av både staten och den filantropiska organisationen Realdani a.3 De statliga medlen ges från departementen för kultur, näring, miljö och klimat, energi och stadsbyggnad.

Inom designbranschen är DDC, Dansk Design Center regeringens huvudsakliga operatör inom designområdet. Centret grundades 1978 som ett samarbete mellan den privata och den offentliga sektorn. Syftet var att skapa en organisation som utvecklade och stärkte dansk industris konkurrenskraft genom att uppmuntra företag att investera i design.

De danska designorganisationerna har under senare år bildat samarbetsformer och genomgått sammanslagningar. Under 2014 slogs branschorganisationerna Danish designers och Danish Design Association ihop och blev bransch- och medlemsorganisationen Design Denmark. En ny samarbetsform återfinns också sedan 2015

3 www.dac.dk/da/om-os/oekonomi

i stiftelsen Design Society där organisationen INDEX: Design to Improve Life, danska modeinstitutet och DDC, Dansk Design Center delar administration och en gemensam uppgift är att utveckla och stärka dansk industris konkurrenskraft. Initiativet att formellt slå ihop organisationerna ingår i danska näringsdepartementets utvecklingsstrategi för kreativa näringar och design.

Design Society flyttar, liksom DAC, under 2017 in i det nya landmärket Brygghusprojektet i Köpenhamn med utställningar och aktiviteter för design, arkitektur och stadsutveckling. Syftet är att ena de publika delarna inom design och arkitektur i en gemensam plattform och mötesplats.

5.2.2. Norge

Norges arkitekturpolitik

År 1992 fick Norge för första gången en uttalad arkitekturpolitik genom utredningen Kultur i tiden där området fick ett eget kapitel.

År 2009 beslutade den norska regeringen om en ny nationell arkitekturpolitik, Arkitektur.nå Norsk arkitekturpolitik, med bidrag från tretton departement och deras respektive politikområden. Målet var att gå från en tidigare fragmentiserad hantering av frågorna till en samlad insats för arkitekturområdet med en tydlig inriktning mot hållbar utveckling och stadsutveckling, samt en kvalitetshöjning av det som planeras och byggs i Norge. De olika departementens ansvarsområden inom arkitekturpolitiken är tydligt beskrivna i Arkitektur.nå. Den norska politiken definieras under huvudrubrikerna:

  • Miljö- och energivänliga lösningar ska prägla arkitekturen,
  • Städer och tätbebyggelse ska utvecklas med arkitektur av god kvalitet,
  • Staten ska ta tillvara kulturmiljö och byggnadsarvet,
  • Kunskap, kompetens och förmedling ska lyfta arkitekturen,
  • Staten ska vara en förebild,
  • Norsk arkitektur ska vara synlig internationellt.

I november 2012 presenterades en uppföljning av Arkitektur.nå där resultaten, erfarenheter, synpunkter och förslag redovisades. Rapporten Status.nå 2012/13 – norsk arkitekturpolitikk hade som syfte att användas som utgångspunkt för vidareutveckling av det arkitekturpolitiska arbetet. Ett av resultaten som presenterades var att politiken har bidragit till att avsevärt öka medvetenheten om arkitekturpolitiska frågor och till många nya initiativ, inte minst ett ökande antal kommuner som etablerar lokala politiska planer för arkitektur och byggd miljö. Den norska arkitekturpolitiken inriktar sig i hög grad på den regionala och även kommunala nivån, där landsbygdsutveckling och turism spelar stor roll.

Här kan nämnas norska vägverkets satsning Nasjonale

turistveger där nationella vägsträckor från norr till söder längs kust,

fjordar och fjäll har valts ut för att öka turismen i Norge och därmed stärka näringen i distrikten. Projektet startade i mitten av 1990–talet och 2023 räknar Statens Vegvesen i Norge med att attraktionen Nasjonale turistveger ska vara fullt utbyggd. Arbetet med de nationella turistvägarna anses vara ett av de mer komplexa och innovativa design- och arkitekturprojekten i världen, och ses som en förebild och inspiration i många länder och regioner.

Efter regeringsskiftet år 2013 tas nu initiativ för att utveckla en ny arkitekturpolitik.

Norges designpolitik

Jämförelse med andra länder i västvärlden och i Norden stärktes Norges intresse för designfrågor relativt sent.4I början av 1990– talet togs en rad initiativ som stärkte Norges ställning som design- och innovationsland. Kulturdepartementet etablerade stiftelsen Norsk Form 1993 och en interdepartemental grupp med deltagare från sju departement koordinerar i dag regeringens insatser på design- och arkitekturområdet.

4 Form- och designutredningen (2000:75).

Den norska regeringen satsade 2009 för första gången på ett eget designprogram med namnet Designdrevet Innovasjonsprogram. Syftet är att bidra till ökad kunskap om värdet av designdriven innovation och att utveckla nya produkter, tjänster, processer eller organisationsformer och därmed öka konkurrenskraften i norskt näringsliv. Norge har under det senaste decenniet även satsat stort på designforskning, inte minst genom forskningscentrat Center for Service Innovation på Arkitektur og Designhøgskolen i Oslo.

Arkitektur- och designorganisationer i Norge

År 2014 slogs Norsk Form ihop med Norsk Designråd och blev Norsk Design- och Arkitektursenter, DogA. DogA har i uppdrag att arbeta för kunskapsspridning om och användning av design och arkitektur när det gäller utveckling av miljöer, produkter och tjänster inom näringslivet och samhället i stort. DogA finansieras av statliga medel från Nærings- og fiskeridepartementet och för 2015 var anslaget cirka 74 miljoner norska kronor.

NAL, Norska Arkitekters Landsforbund, är en medlemsorganisation med 3 600 medlemmar. NAL arbetar strategiskt med bland annat upphandlingsmetoder och rådgivning för att stimulera arkitektbranschen genom tävlingar, transparens och kreativa upphandlingsformer. Ett tydligt syfte är att främja ett arkitekturklimat som driver utvecklingen, både för samhällsutvecklingen och för varumärkesstärkning av Norge. Under 2015 genomgår NAL, NIL (inredningsarkitekterna), NLA (landskapsarkitektur) och Oslos arkitektförening en organisationsprocess för att bilda Norges Arkitekter.

I en skrivelse, Arkitektur – å bygge landet, från februari 2015 formulerar DogA och NAL ett diskussionsunderlag för vidare arbete med att ge en heltäckande bild av arkitekturens och stadsutvecklingens betydelse för Norge. Avsändarna rekommenderar att en kommitté tillsätts med uppdrag att studera hur arkitektur och stadsutveckling påverkar värdeskapande i Norge, och hur man i samarbete med offentliga och privata sektorn, samt akademin, kan göra en handlingsplan för en ny arkitekturpolitik. Under 2015 har DogA och NAL även inlett ett initiativ att tillsammans med norska

Kulturdepartementet presentera underlag för en utredning kring utformandet av en ny arkitektur- och designpolitik.

Norsk Form och NAL initierade det så kallade wild card för unga och nyetablerade arkitektföretag. Fram till och med 2014 stöttade det norska kulturdepartementet wild card som syftar till att stimulera och öka konkurrensen och mångfalden i branschen och ge beställare nya infallsvinklar och kontakter. Systemet finns även i Danmark där det drivs av DAC och Arkitektforeningen.

5.2.3. Nederländerna

Nederländernas arkitekturpolitik

Nederländerna kan genom sitt system med en statlig riksbyggmästare sägas ha drivit en arkitekturpolitik sedan 200 år tillbaka. Landet hade dock inte en formell nationell arkitekturpolitik förrän 1991. När Nederländerna under 1900–talet byggdes upp efter andra världskrigets massiva förstörelse kom stor kraft att läggas på att bygga täta förorter med närhet till storstaden och med syftet att hålla landsbygden och odlingsmarken fredad. Under åren har de nationella och globala utmaningarna blivit fler och större och den nederländska arkitekturpolitiken inriktas i högre grad på hållbarhetsfrågor, demografi och planering av utrymmet inne i städerna.

År 2012 presenterades en uppföljande åtgärdsplan, en agenda för den senaste politiken gällande arkitektur och rumsgestaltning, De

Actieagenda Architectuur en Ruimtelijk Ontwerp, med livslängden

2013–2016. Fem departement är avsändare för planen, som innehåller tio prioriterade områden på nationell och lokal nivå: bland annat stadsförnyelse, omvandling av nedlagda industrimiljöer, den byggda skolmiljön, hälso- och äldreomsorg, landsbygdsutveckling med fokus på ökad konkurrens för agrara näringar, hållbar vattenförvaltning och avfolkning av landsbygden.

Nederländernas designpolitik

Dutch Design är ett begrepp som började användas brett under 1980–talet i Nederländerna. Det används även i den offentliga beskrivningen av design som en av de kreativa näringarna. Nederländerna arbetar sedan flera år aktivt med en designpolitik med tillväxt som huvudsakligt mål och med starkt fokus på de kreativa näringarna. Satsningar på utveckling av de kreativa näringarna är ofta tvärdisciplinära, till exempel det fyraåriga programmet DutchDFA med näringsliv, tre departement och flera stora kommuner som avsändare och med syftet att lyfta holländsk design, mode och arkitektur internationellt.

Framväxten av många internationellt erkända designer och arkitekter kan till stor del förklaras av ett välutvecklat utbildningssystem för designyrken. En andra bidragande faktor till framgången för holländsk design är den breda infrastrukturella statliga satsningen 2012, då flera fonder och institutioner grundades, bland annat BKVB, the Fund for Visual Arts, Design and

Architecture, vilken har gjort det lättare för designstudenter att

etablera sig som oberoende utövare direkt efter examen.

Arkitektur- och designorganisationer i Nederländerna

Övergripande ansvarig för arkitekturpolitiken är Rijksbouwmeester, riksbyggmästaren, som är en statlig politiskt funktion för arkitektur, kulturarv och byggande. Riksbyggmästaren ingår i Het

College van Rijksadviseurs, kollegiet, ett oberoende statligt organ

inom det nederländska inrikesministeriet med ansvar för arkitektur, landskapsarkitektur och vatten, samt infrastruktur och stad.

Organisationerna är ofta tvärsektoriella och omsluter flera av områdena inom de kreativa näringarna. Creative Industries Fund NL är en statligt finansierad organisation med uppdrag att stimulera och stötta områdena och deras utövare inom till exempel konst, arkitektur, stadsplanering, landskapsarkitektur, produktdesign, speldesign, grafisk design och mode.

Institutet Het Nieuwe Instituut i Rotterdam är landets huvudsakliga centrum för arkitektur, design och digitala kulturområden och driver design- och innovationsfrågor sedan 2013 utifrån det statliga visionsarbetet Mer än kvalitet: en ny vision för

kulturpolitiken. Het Nieuwe Instituut är resultatet av att tre

organisationer slogs ihop: Nederländska arkitekturinstitutet, Premsela, som var den huvudsakliga organisationen för design och mode samt Virtueel Platform, ett kunskapsinstitut för digital kultur. Inom Het Nieuwe Instituuts breda verksamhet ryms utställningar, undervisning och forsknings- och utvecklingsprojekt.

5.2.4. Storbritannien

Storbritanniens arkitekturpolitik

Storbritannien saknade länge en formell arkitektur- eller designpolitik men har under de senaste åren målmedvetet tagit fram och implementerat ett antal strategier, mål och åtgärdsplaner för design, arkitektur, medborgardrivna processer och kreativa näringar.

År 2013 gav kulturminister Ed Vaizey arkitekten Sir Terry Farrell i uppdrag att ta fram en nationell översyn av arkitekturfrågor och den byggda miljön i landet. Resultatet blev rapporten

Our Future in Place – The Farrell Review of Architecture and the Built Environment

5

. Rapporten kretsar kring fem teman:

Utbildning på alla nivåer, Design som värdeskapare, Kulturarvet, Ekonomi och export samt Politik för den byggda miljön.

En av Farrells många rekommendationer och slutsatser i rapporten är att Storbritannien behöver ett starkt interdepartementalt samarbete och en statsarkitekt som kan säkerställa en hög nivå i utformningen av den byggda miljön och i en hållbar utveckling. Arbetet utifrån rapporten är fortsättningsvis aktiv och rapporten följs upp regelbundet. Sedan 2014 har ett flertal urban rooms etablerats runt om i Storbritannien och initiativ görs av personer inom näringsliv, kommuner och akademin, så kallade champions, på uppdrag av av den statligt stödda policyn utifrån rapportens teman.

5 www.farrellreview.co.uk

Storbritanniens designpolitik

Den brittiska staten lanserade The Policy Lab i början av 2014, som det första i sitt slag i Storbritannien och med inspiration från bland annat MindLab i Danmark. The Policy Lab utvecklar metoder för att med hjälp av design förbättra kvalitet, leveranssäkerhet och medborgarinflytande i civilsamhället. Intresset för design som metod har under senare år ökat på nationell nivå och en insats som lade grunden för detta var The Cabinet Office’s Civil Service

Reform Plan från 2012, en reform med handlingsplaner för en

bättre offentlig förvaltning.

Design är en central del av landets kreativa näringar och enligt statistik från regeringen har Storbritanniens designsektor, enbart inom produktdesign, grafisk design och mode, växt snabbt och är den största i Europa och näst största i världen, vad gäller sysselsättningsgrad och omsättning.6

Arkitektur- och designorganisationer i Storbritannien

En tongivande organisation och drivande i Storbritanniens designutveckling är den drygt 70–åriga designorganisationen The Design Council, en oberoende stiftelse som är ett rådgivande organ till regeringen och har stort inflytande i designfrågor. Design Council lade 2014 fram förslaget att utse en designchef i alla brittiska regeringsdepartement och en ansvarig för användarperspektivet på alla stora statliga infrastrukturprojekt. Design Council har också varit pådrivande i regeringens relativt nya strategi för kreativa näringar där stat och näringsliv arbetar tillsammans för att sätta Storbritannien på kartan.

Tidigare var CABE, Commission for Architecture and the Built Environment, regeringens rådgivare inom arkitektur, stadsutveckling och offentlig miljö, men är nu inordnad under Design Council, som får 7,3 miljoner pund från staten, i huvudsak från närings- och innovationsdepartementet, och även från kulturdepartementet. Uppdraget är att verka utifrån ett medborgarperspektiv, design for

public good, att uppmuntra och inspirera människor till att kräva

6 www.designcouncil.org.uk

mer av byggnader och miljöer, med utgångspunkt från att den färdiga produkten är till just för medborgaren.

5.2.5. EU:s arkitektur- och designpolicy

I EU:s rådsslutsatser 2008 följs rådets resolution för arkitektonisk kvalitet från 2001 upp.7I slutsatserna slås fast att arkitektur är en disciplin inom kultursektorn som bidrar till hållbar utveckling, tillväxt och social sammanhållning och att resolutionen hade en positiv effekt på medlemsländernas utveckling av arkitekturpolicyer. Intressant nog ser man dock självkritiskt på det faktum att 2001 års motion missade att se den allt mer angelägna politiska hållbarhetsagendan som kom att styra de flesta länders samhällsutveckling.

Även rådsslutsatserna följdes upp 2012, då Europas länders arkitekturpolitik kartlades. Undersökningen visar att 16 stater, plus Norge och Island, har en nationell arkitekturpolitik och att fler tillkommer kontinuerligt.8 Rådet slår fast att länderna inspireras av varandra och därmed utvecklar sina nationella policyer och att EU är framgångsrik i sin ambition. I studien rekommenderas medlemsländerna bland annat att intensifiera sina ansträngningar för att förbättra kunskapen om och främjandet av arkitektur och stadsplanering, och att göra både upphandlande myndigheter och allmänheten mer medvetna om arkitekturens värde.9Staterna ska också agera förebildlighet i att främja arkitektonisk kvalitet med hjälp av offentliga exempel.

I studien ges exempel på hur åtgärder inom medlemsländernas arkitekturpolitik bidrar till att uppfylla EU:s rekommendationer. Här nämns bland annat nationella råd för arkitektur i till exempel Frankrike, statsarkitekter i Nederländerna, Irland och Ungern, forskningsprojekt inom offentlig upphandling och tävlingar för offentliga byggnader, kopplat till best practice inom offentligt upphandling i Storbritannien, Portugal och Belgien.

7 Council Conclusions on Architecture: Culture’s Contribution to Sustainable Development (2008/C 319/05). 8 www.efap-fepa.org/docs/EFAP_Survey_Book_2012.pdf 9 ibid.

EU:s innovationspolitik är starkt kopplad till design. En handlingsplan för designdriven innovation i Europa offentliggjordes i september 2013 av kommissionen. Där konstateras att design används mer och mer av regeringar runt om i Europa som en utvecklingskraft för innovation. ”En mer systematisk användning av design som ett verktyg för användarcentrerad och marknadsdriven innovation inom alla sektorer av ekonomin, som kompletterar FoU, skulle förbättra EU:s konkurrenskraft”, skriver man i Action Plan for Design Driven Innovation, med generaldirektoratet för tillväxt som avsändare. Ett mål inom EU:s 2020-vision är att design är ett fullt ut accepterat och användbart verktyg för innovationspolitik i Europa.10

Samarbetsorganisationer i Europa

Inom EU och mellan de europeiska länderna finns många exempel på både officiella och informella nätverk. Samverkan sker mellan design- och arkitekturorganisationer och mellan städer för kunskapsutbyte kring gemensamma stadsutvecklingsagendor. Nedan nämns några exempel.

EFAP, The European Forum for Architectural Policies, är ett internationellt nätverk med syfte att främja arkitekturpolitiken i EU:s medlemsstater. EFAP ligger bland annat bakom rådets kartläggningar som nämndes ovan.

BEDA, The Bureau of European Design Associations, är en medlemsorganisation för designorganisationer inom olika discipliner, till exempel industridesign, inredningsdesign och digital design.

EDII, European Design Innovation Initiative, är ett innovationsprojekt som utgör en del av EU:s tillväxtstrategi 2020. Genom EDII arbetar EU-kommissionen med att implementera design för användarcentrerad innovation i staternas politik och företagsstrategier inom hela unionen.

Världshälsoorganisationens europiska nätverk, WHO European Healthy cities network, arbetar strategiskt och i femårsperioder för att medlemsstäderna i Europa genom lokala initiativ ska hitta nya metoder att utveckla hälsosamma, jämlika och hållbara städer.

10 Action Plan for Design Driven innovation, SWD (2013)380.

5.2.6. Hållbar stadsutveckling i andra länder

Intresset för hållbara och smarta städer, där samspelet mellan miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet är centralt, växer över hela världen. I FN:s utvecklingsagenda för 2015 och framåt handlar ett av de föreslagna hållbarhetsmålen (Sustainable Development Goals) specifikt om städer: Make cities and human settlements

inclusive, safe, resilient and sustainable.11FN:s bosättningsprogram

UN-Habitat lyfter också fram dessa frågor och efterlyser dessutom ökat nationellt ansvar för stadsutvecklingsfrågor.12

Så kallade Smart cities är ett prioriterat område på många håll internationellt, där urbanisering, planering, samverkan mellan informations- och kommunikationsteknik, hållbar miljöutveckling och big data, stora och öppna data, är de stora utmaningarna. Omfattande investeringar sker för mobilitet och tillgänglighet. Genusfrågor uppmärksammas och biologisk mångfald lyfts fram på flera håll.13

Resiliens, ett begrepp som används för att beskriva systemens motståndsförmåga och förmåga att återhämta sig, ökar i betydelse som ett strategiskt mål. Städer som San Francisco utser ansvariga tjänstemän för resiliens och staden arbetar strategiskt med ett program som analyserar resiliens ur ett folkhälsoperspektiv.

I Sverige gav regeringen i februari 2014 i uppdrag (dnr. 502-939/2014) till Boverket, Energimyndigheten, Naturvårdsverket, Tillväxtverket och Trafikverket att upprätta och förvalta en plattform för frågor om hållbar stadsutveckling. Tyngdpunkten har lagts vid fokusområdena människan i centrum, kunskapsutveckling och ekonomiska förutsättningar, liksom kopplingen mellan hållbar stadsutveckling och innovation. Plattformen ska också stödja EU:s regionala strukturfondsprogram i arbetet med hållbar stadsutveckling. EU har även startat arbetet med en urban agenda och i samband med det lanserat en mötesplats, Urban Development

Network, för de städer som får del av EU:s medel.

Andra länder har motsvarande plattformar. Några exempel är

Partnership for Sustainable Communities i USA och Nationale

11 FN:s webbsida: https://sustainabledevelopment.un.org/focussdgs.html 12 UN Habitat: Global Report on Human Settlements 2009: Planning Sustinable Cities, London, Earthscan. 13 Hållbar stadsutveckling, En översikt över aktuella initiativ, Tillväxtanalys, 2015.

Stadtentwicklungspolitik i Tyskland. Japan, Sydkorea och Brasilien

är exempel på andra länder med nationella plattformar för hållbar stadsutveckling.

Innovation och hållbar stadsutveckling kopplas ihop allt tydligare. På nordisk nivå kan nämnas Nordiska ministerrådets program Nordic Built och det efterföljande Nordic Built Cities som fokuserar på utveckling, visualisering och export av innovativa lösningar för en på alla sätt hållbar stad.

Produktion och konsumtion i ett hållbart Norden är ett nordiskt

samverkansprojekt inom arkitektur och design där nya idéer om ett mer etiskt förhållningssätt till produktion och en mer hållbar konsumtion. Statens centrum för arkitektur- och design (Arkdes) har under 2015 fått medel för att driva projektet tillsammans med Form/Design Center i Malmö och drivs i samverkan med DogA i Norge, DDC i Danmark, Iceland Design Centre samt Aalto University i Finland.

I Wien arbetar staden för att förena goda innovationsmiljöer med social och ekologisk hållbarhet. Hinder för hållbar utveckling identifieras som ”stuprör” i förvaltningar och företag och för att motverka detta har Wien sett till att alla berörda förvaltningschefer och bolagschefer finns med i samma grupp för hållbar stadsutveckling. Stadsplanering och hållbarhetsarbetet går hand i hand och stadsplanedirektören i Wien har en nyckelroll för att förverkliga visionen Smart City Wien.14 År 2050 ska Wien ”ge bäst kvalitet för alla medborgare med lägsta förbrukning av resurser och med hjälp av hög innovationsnivå”.15

5.3. Några generella slutsatser och jämförelser med svenska förhållanden

5.3.1. Kommunal arkitekturpolitik

Norge och Danmark är exempel på två länder som har system för att implementera arkitekturpolitiken i kommunerna. I Danmark har många kommuner en uttalad strategi och den nuvarande politiken strävar efter att alla kommuner ska arbeta aktivt med

14Hållbar stadsutveckling, En översikt över aktuella initiativ, Tillväxtanalys, 2015. 15 www.smartcity.wien.at

arkitekturpolitiken. Det är DAC, Dansk Arkitektur Center, som har regeringens uppdrag att tillhandahålla en ”digital verktygslåda”, med information och inspiration, best practise med exempel från kommuner som arbetar strategiskt med hela kommunen, eller med enskilda insatsområden, som upplevelsenäringen eller kulturarvsmiljöer. Verktyget vänder sig till dem som arbetar i den dagliga, arkitekturpolitiska förvaltningen och ger handledning i hantering av processer och medborgardialoger. Till den kommunala satsningen har regeringen också knutit ett särskilt arkitekturpris för att årligen premiera kommunernas arbete med att främja det arkitektoniska kvalitetsarbetet.

På motsvarande sätt kan den svenska staten i högre grad stötta kommunerna i deras ambitioner att upprätta en kommunal politik för arkitektur. Arkitektur kan vara en tillväxtfaktor för städer som konkurrerar i attraktivitet, boende, utbildning och näringsliv. Kommunernas lokala styrkor och utvecklingsmöjligheter blir allt viktigare och här är planeringen, byggandet och formandet av den gestaltade livsmiljön för invånarna central.

Utredningen menar att det nationella stödet i form av verktyg, metodrådgivning och best practise kan utvecklas på motsvarande sätt som i till exempel Danmark. Kommunerna ska själva forma och driva sin arkitekturpolitik men staten kan tillhandahålla redskapen.

5.3.2. Design för tjänster i den offentliga sektorn för ökat förtroende hos medborgarna

I Danmark driver MindLab social innovation med styrkan av tre departement och en kommun i ryggen. De områden som täcks i och med den tvärdepartementala avsändargruppen berör många aspekter. Entreprenörskap, digital självbetjäning, utbildning och sysselsättning är några områden som MindLab hanterar.

En liknande plattform för medbestämmande, design för innovation och utveckling av medborgardrivet entreprenörskap, utbildning och digitala tjänster har även Storbitannien med Policy Lab som verkar internt i näringsdepartementet.

I Sverige har till exempel Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen arbetat med ett stort förändringsarbete för sina tjänster. Arbetsförmedlingen har använt servicedesignföretaget

Transformator för sitt utvecklingsarbete, som syftar till att skapa förtroende gentemot ”kunderna”, men även internt, genom utbildning av medarbetare. Ett förändringsarbete som alltså ska leda till både högre kundupplevelse och bättre arbetsmiljö.

Sevicedesign bör i högre grad användas i den offentliga sektorn. Arbetsförmedlingens arbete ovan är bara ett exempel på hur design för tjänster kan hjälpa användare och öka förtroendet mellan medborgare och avsändare, i kommuner, landsting och statliga bolag. Det övergripande syftet är att stärka tilliten och förtroendet mellan stat och medborgare, ett syfte som ytterst handlar om att skapa ett demokratiskt, inkluderande och hållbart samhälle.

5.3.3. Stärkt svensk export av arkitektur, form och design

Samtliga länder som vi har tittat på har visioner för att lyfta arkitekturens och designens värdeskapande kvaliteter och pekar på dess potential för export och internationell marknadsföring. Danmarks designvision är att ”dansk design ska föras tillbaka till en världsledande position”. Norge har en stark regional upplevelse- och turistindustri som bygger på nationella satsningar på till exempel ”vackra resrutter” och arkitektoniskt framstående byggnader längs turistvägarna.

Sverige satsar på export av de så kallade kulturella och kreativa näringarna, där bland annat design, mode och, från helt nyligen, arkitektur ingår. Internationalisering av och exportfrämjande satsningar på design görs på flera sätt, genom mässdeltagande och resursstöd. Här har modebranschen, som är en stark sektor inom de kreativa näringarna, hittat nya ingångar på den internationella marknaden.

Svenska lösningar och system för hållbart samhällsbyggande, miljöteknik, design för innovation och företagsutveckling profilerar Sverige och inom det området är vi långt framme. Här kan nämnas SymbioCity, som är statens och näringslivets initiativ för att stödja svenska miljöteknikföretags marknadsföring på en internationell handelsplats. SymbioCity startade 2008, förvaltas av Business Sweden och SKL International och ska verka för att sprida svenskt know-how inom hållbar stadsutveckling och miljöteknik.

Exportmöjligheterna för dessa områden är stora och bör utvidgas till att omfatta perspektivet gestaltad livsmiljö.

Exporterna av tjänsterna arkitektur, form och design har också större potential. För att ta arkitektur som exempel är det en relativt ny så kallad kreativ näring. Sverige exporterar en förhållandevis blygsam del, bara drygt två procent, av landets arkitekttjänster, jämfört med flera andra europeiska länder. En mer offensiv export av svensk arkitektur kan betyda mycket för branschen. Det är ett sätt att stärka arkitektkåren och höja statusen för området. Genom att bygga upp efterfrågan inom landet, kan vi exportera kunskap och kreativitet till andra länder i stället för att gå miste om utövare som står för utveckling och innovation i Sverige.

Hantverk, småskalig framställning och lokala producenter inom till exempel textil, slöjd och även mat, bidrar till att stimulera branscherna och profilera Sverige. För de flesta utövare inom branscherna konsthantverk, slöjd och småskalig designproduktion är dock möjligheterna att satsa internationellt utan stöd mycket små. Bidragssystem för att främja företagens möjligheter till export och en breddad marknad har funnits, men de måste anpassas till små- eller enmansföretagens förutsättningar.

Utredningen ser att en mer offensiv och målmedveten stöttning av arkitektur, form och design, såväl som för enskilda områden, som utifrån perspektivet gestaltad livsmiljö, har stor potential att öka Sveriges export och stärka vår position i den internationella konkurrensen.

5.3.4. Professionernas ställning och kompetens

Kompetensnivån hos alla involverade i utvecklingen och byggandet av vår gemensamma livsmiljö är mycket viktig. För att kunna styra i rätt riktning behövs kunskap och färdigheter som möjliggör en hållbar utveckling. Det gäller för utövare inom området såväl som för myndigheternas upphandlare som måste ha rätt kompetens att välja rätt upphandlingsform.

Det finns behov av en bredare utbildning. Ett kunskapsutbyte redan under utbildningstiden skapar goda förutsättningar för samverkan och nödvändiga synergier mellan olika yrkesgrupper. Hög kvalitet på utbildningarna ökar också utbytet med andra

universitet och dess forskare, lärare och studenter vilket leder till en positiv utveckling. Se vidare resonemang i kapitel 10.

För att ta arkitektens roll och ställning som exempel skiljer den sig mellan länderna. Det beror till stor del på utbildningssystemet men också på politiska vägval och kulturella strukturer. I Sverige förändrades arkitektrollen från 1960–talet då tidens stora byggsatsningar innebar storskaliga lösningar och förenklingar, vilket i praktiken resulterade i mindre utrymme för arkitektens kompetens. Projektledare och byggentreprenörer tog över stora delar av processen och många menar att arkitektkåren efter det inte har återtagit inflytandet över sina frågor, utan tvärtom har marginaliseringen fortsatt.16I länder där arkitektens roll fortfarande är stark, innebär tjänsten ansvar för ekonomi och samordning, teknik och med möjlighet att värna om de arkitektoniska intentionerna i byggprocessen. I Danmark finns en stark tradition kring arkitektens roll och därmed arkitekturen. Arkitekten är oftast involverad i alla skeden, har projektansvar i tio år, är som regel byggherrens rådgivare och har därför stort inflytande. I Storbritannien har arkitekten också stort juridiskt ansvar och djupare utbildning i teknik, konstruktions- och byggfrågor. I Tyskland utbildas arkitekter med kurser i management, resurshantering, byggnadsfysik och materiallära. Arkitekt är en skyddad yrkestitel i till exempel Tyskland och licensen innebär att en arkitekt har ett stort ansvar.

Inom designsektorn är yrkesrollen bredare, designer är ingen specifik yrkestitel och området är brett och mångfacetterat. En politisk stöttning och användning av designsektorn, specifikt som en del av de kreativa näringarna, i alla länder höjer statusen och bjuder in fler verksamma i fältet. I Danmark har designpolitiken lett till att designbranschen har professionaliserats och att danska företag ser fördelar i att använda designkompetens för sin utveckling, inom både produkt- och tjänstesektorn. En viktig faktor är att den ekonomiska stöttningen av designorganisationer från politiskt håll görs i högre grad än av organisationer inom samma verksamhetsområden i Sverige.

16 Arkitekterna och byggbranschen : om vikten av att upprätta ett kollektivt självförtroende, Kristina Grange, Chalmers Tekniska högskola, 2005.

5.3.5. Samverkan mellan organisationer stärker arkitektur, form och design nationellt och regionalt

De slutsatser som kan dras av organisationsstrukturen för design och arkitektur är att områdena samverkar på informell basis, inte utifrån en gemensam statlig politik. Organisationerna tar initiativ för att korsbefrukta områdena. Som exempel kan nämnas nya tvärdisciplinära projektsamarbeten kring stadsutveckling mellan designorganisationen DDC och arkitekternas DAC i Danmark.17

De svenska designorganisationerna driver också informella nätverk med varandra och underhåller samarbeten med arkitektbranschen. Här är det regionala perspektivet viktigt. Utvecklingen drivs av delvis statligt finansierade organisationer, branschorganisationer, landsting, länsstyrelser, kommuner och lokala initiativ. Nätverk med flera organisationer ger handlingskraft, synlighet och synergier och bör stöttas och uppmuntras. Regionala samverkansstrukturer kan stärka utvecklingen av områdena och bidra till att förankra perspektivet gestaltad livsmiljö.

5.3.6. Sverige som föregångsland för ett samlat perspektiv

Inget annat land som utredningen har tittat på har en uttalad gemensam politik för arkitektur, form och design. Den danska arkitekturpolitiken, som exempel, har ett brett perspektiv kopplat till gemensamma utmaningar, liksom utgångspunkten för perspektivet gestaltad livsmiljö. Gemensamt för flera av de studerade länderna är att den nationella arkitekturpolitiken integrerar flera andra politikområden och springer ur en tvärdepartemental strategi. Att lägga ämnesområdena ansvarsmässigt på ett eller flera politikområden ger legitimitet och kraft. Danmarks rådande arkitekturpolitik är förankrad i hela elva departement. I de länder där designfrågorna ligger på näringsdepartementen definieras design oftast som en del av innovation och teknikutveckling, inte en del av kulturpolitiken.

Däremot omfattas ämnesområdena design och arkitektur inte gemensamt i de politiska agendorna, utan de delas upp mellan

17 www.dac.dk, design & architecture am/pm 2015

departementen, även organisationsmässigt. I Danmarks nya arkitekturpolitik från 2014 nämns design som en utvecklingskraft för hållbarhet, delaktighet och export, men den statliga politiken är främst arkitekturpolitisk.

Ländernas utmaningar överensstämmer mycket med de som utredningen har identifierat och som också formuleras i utredningens direktiv. Politiken utgår ofta genomgående från medborgarperspektivet, hållbar utveckling, innovation och tillväxtaspekter. Det bekräftar utredningens utgångspunkt att arkitektur, form och design som ett område kan möta både de nationella och de globala utmaningarna.

Förhållandena i de beskrivna länderna visar att de har kommit långt när det gäller en förnyelse av politiken, men att man nu också tittar på Sveriges utveckling och på hanteringen av arkitektur, form och design utifrån perspektivet gestaltad livsmiljö.

6. Nya mål för arkitektur-, form- och designpolitiken utifrån perspektivet gestaltad livsmiljö

6.1. Utredningens uppdrag

Utredningen ska analysera de nationella målen för arkitektur-, form- och designpolitiken. Vid behov ska utredningen föreslå nya mål. Utredningen ska dessutom föreslå lämpliga insatser för att uppnå målen inom berörda politikområden samt analysera och beskriva olika möjligheter för löpande uppföljning och bedömningar av måluppfyllelsen inom området.

6.2. Gällande mål och bakgrund

De gällande målen för arkitektur-, form- och designpolitiken behöver ses över och moderniseras med hänsyn till bland annat kunskapsområdets utvidgning, samhällsutvecklingen och de utmaningar som ska mötas för att, i en vid mening, uppnå hållbar samhällsutveckling.

Politiken inom arkitektur, form och design befinner sig i en utmanande skärningspunkt mellan olika politikområden, såsom kulturpolitik, miljöpolitik, utbildningspolitik, folkhälsopolitik, socialpolitik, samhällsbyggande, planeringspolitik och näringspolitik. Det finns därför fortsatt stort behov av moderna mål på området som utvecklar och vägleder detta arbete men också mål som bidrar till en utveckling av arbetet inom andra politikområden. Nya nationella mål för arkitektur-, form- och designpolitiken ska vara riktningsgivare och katalysatorer i det långsiktiga arbetet inom alla berörda politikområden.

Arkitektur, form och design berör många politikområden och påverkar både politikens mål och sätt att arbeta på inom olika verksamhetsområden. Det finns därför många skäl till varför en stärkt medvetenhet och kunskap om vad arkitektur, form och design är och vad det kan bidra till.

En ny politik på området ställer också högre krav på dialog och delaktighet än tidigare. Det finns stora ekonomiska vinster att hämta för såväl privatpersoner som företag som beställer, producerar och konsumerar arkitektur, form och design. Både samhället och enskilda individer vinner på ökad tillit, ökad hälsa, bättre skolbetyg och ökad anställningsbarhet. En medveten arkitektur, form och design syftar till en ökad praktisk nytta för brukarna och främjar kvalitet och konstnärlig förnyelse. Genom innovationer och nya tjänster och produkter som främjar hållbar utveckling skapas framgångsrika företag, vilket i sin tur är betydelsefull för samhällsekonomin och för välfärdens finansiering. En stärkt inhemsk efterfrågan på tjänster inom arkitektur, form och design bidrar också till en framgångsrik exportnäring. En medveten arkitektur, form och design kan vidare bidra till att minska den allmänna miljöbelastningen, öka resurseffektiviteten och därigenom stärka det långsiktigt hållbara samhället.

I utvärderingen av handlingsprogrammet Framtidsformer är det tydligt att den viljeyttring om att skapa politik för arkitektur, form och design som framfördes i prop. 1996/97:3 har gett stor utdelning under en tid. Genom att ta fram handlingsprogrammet med förslag till mål samlades områdets aktörer för utveckling av området. Ett långsiktigt utvecklingsarbete inleddes genom riksdagens beslut om mål och inriktning på politiken, där arkitektur, form och design inom statliga myndigheter, landsting, kommuner, statliga företag och organisationer var centrala delar i genomförandet. Många av handlingsprogrammets resultat och initiativ lever vidare som ordinarie verksamheter i myndigheterna, till exempel Trafikverkets arkitekturpris och de nya bestämmelserna i plan- och bygglagen, väglagen och banlagen samt Naturvårdsverkets arbete med naturum.

Trots breda insatser av ansvariga myndigheter och stort intresse i branscherna är kunskapen om det gällande handlingsprogrammet och målen förvånansvärt låga i dag. Det har, som beskrivits i kapitel 2, flera orsaker. Särskilda aktiviteter på området är inte lika

omfattande som under de första åren med såväl arkitekturår som designår, och kraven på myndigheternas återrapportering på området är inte lika omfattande i dag. I ett större perspektiv har samhällets utveckling och förändring även präglat arkitektur-, form- och designpraktiken.

Utgiftsområden och styrmedel

I statens budget hanteras arkitektur, form och design inom utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid under avsnitt 6 Bildkonst, arkitektur, form och design. Möjligheterna att genomföra en politik om arkitektur, form och design påverkas dock av mål och prioriteringar inom ett flertal utgiftsområden.

Exempel på berörda utgiftsområden med stor betydelse är

Hälsovård, sjukvård och social omsorg, Integration och jämställdhet, Arbetsmarknad och arbetsliv, Utbildning och universitetsforskning, Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik, Regional tillväxt, Allmän miljö- och naturvård, Energi, Kommunikationer, Areella näringar, landsbygd och livsmedel samt Näringsliv.

Tvärsektoriell styrning av resurser mellan samtliga berörda utgifts- och politikområden är av särskild betydelse för måluppfyllelsen. Det ska särskilt framhållas att inom andra politik- och utgiftsområden än arkitektur, form och design, finns många skarpa och styrande instrument för områdets utveckling och genomförande av politiken. Dessa är bland annat bestämmelser om översiktlig planering, planläggning av mark och vatten samt om byggande i plan- och bygglagen (2010:900). Bestämmelser om att bygga väg och järnväg finns i väglagen (1971:948) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg.

Dessutom finns bestämmelser i andra lagar, förordningar och föreskrifter som har betydelse för den nya politikens genomslag. Genom politiken på olika områden beslutas bland annat om prioriteringar genom fördelning av ekonomiska anslag med villkor, av subventioner och bidrag och inte minst beslut om styrdokument, så som instruktioner och regleringsbrev för berörda statliga myndigheter.

Nedan redovisas gällande mål för olika politik- eller utgiftsområden som ett underlag för utredningens överväganden och analys av de nationella målen för arkitektur-, form- och designpolitiken och bedömning av behovet av nya mål.

6.2.1. Gällande mål för statens arbete med arkitektur, formgivning och design

De mål som är nu gällande för statens engagemang i arkitektur, formgivning och design formulerades i Framtidsformer -

Handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design (prop.

1997/98:117, bet. 1997/98:KrU14, rskr. 1997/98:225), se även kapitel 2. Målen har följande lydelse:

  • Arkitektur, formgivning och design ska ges goda förutsättningar för sin utveckling.
  • Kvalitet och skönhetsaspekter ska inte underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden.
  • Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer ska tas till vara och förstärkas.
  • Intresset för hög kvalitet inom arkitektur, formgivning, design och offentlig miljö ska stärkas och breddas.
  • Offentligt och offentligt understött byggande, inredande och upphandlande ska på ett föredömligt sätt behandla kvalitetsfrågor.
  • Svensk arkitektur, formgivning och design ska utvecklas i ett fruktbart internationellt samarbete.

Riksdagen hade i behandlingen av regeringens proposition om kulturpolitik något år tidigare ställt sig bakom regeringens bedömning beträffande vilka mål ett handlingsprogram ska medverka till att uppnå (prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129). Enligt regeringens bedömning behövde åtgärder vidtas för att främja god arkitektur, formgivning och design. Ambitionen var att Sverige – som ett utvecklat välfärdssamhälle – skulle vara en förebild inom områdena och de mål som då lades fast skulle främja en utveckling i denna riktning.

6.2.2. Gällande kulturpolitiska mål

Enligt de gällande kulturpolitiska målen som antogs av riksdagen i

Tid för kultur (prop. 2009/10:3, bet. 2009/10:KrU5, rskr.

2009/10:145) ska kulturen vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling. För att uppnå målen ska kulturpolitiken:

  • främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor,
  • främja kvalitet och konstnärlig förnyelse,
  • främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas,
  • främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan,
  • särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur.

Relationen mellan kulturpolitiska mål och de nationella målen på området

De nationella kulturpolitiska målen ska styra den statliga kulturpolitiken. De ska även kunna inspirera och vägleda politiken i kommuner och landsting. Det innebär i princip att de kulturpolitiska målen även ska styra de statliga kulturpolitiska insatserna för arkitektur, form och design, samtidigt som målen på området ska vägleda andra områden.

Verksamheten inom arkitektur, form och design griper in i många olika politikområden och påverkar både dess mål och arbetssätt. De nya målen på området i en ny politik för arkitektur, form och design måste samspela på ett naturligt sätt med målen för kulturpolitiken, med det gemensamma syftet att stärka ett långsiktigt hållbart samhälle och där människornas livsmiljö gestaltas så att en långsiktigt hållbar samhällsutveckling främjas.

6.2.3. Gällande miljömål

Miljökvalitetsmålen och generationsmålet utgör grunden för den nationella miljöpolitiken. Målen är även styrande för Sveriges agerande inom EU och i internationella sammanhang. Miljökvalitetsmålen uttrycker den miljömässiga dimensionen av arbetet mot hållbar utveckling och konkretiserar miljöbalkens mål om att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Att riksdagen har beslutat om generationsmålet och miljökvalitetsmålen ger en långsiktighet och stabilitet i arbetet. Målen ger tillsammans en signal till samhällets aktörer om vad riksdagen och regeringen vill uppnå med miljöpolitiken och är på så sätt vägledande för miljöarbetet på alla nivåer i samhället och i alla sektorer (reg. skr. 2013/14:145).

Miljömålen består av ett generationsmål, sexton miljökvalitetsmål och ett flertal etappmål. Generationsmålet säger att denna generation ska lämna över ett samhälle till nästa generation där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser. De sexton miljökvalitetsmålen anger det tillstånd i den svenska miljön som miljöarbetet ska leda till. Till vart och ett av miljökvalitetsmålen finns ett antal preciseringar som tydligare definierar innebörden av miljökvalitetsmålen och det miljötillstånd som ska uppnås. Etappmålen förtydligar den samhällsomställning som krävs för att generationsmålet och miljökvalitetsmålen ska kunna nås och är styrande för miljöarbetet. De kan bidra såväl till flera olika miljökvalitetsmål som till generationsmålet.

Miljömålsberedningen (M 2010:04) är en parlamentarisk

kommitté med uppgift att ge regeringen förslag till strategier med etappmål, styrmedel och åtgärder inom politiskt prioriterade områden, och i dialog med relevanta samhällsaktörer. Beredningen har funnits sedan 2010 och består av ledamöter från sju av riksdagspartierna samt sakkunniga och experter utsedda av regeringen. Syftet med Miljömålsberedningen är att nå en bred politisk samsyn med långsiktiga beslut på de svåraste områdena inom miljöpolitiken.

Förslag till klimatpolitiskt ramverk

Regeringen har gett Miljömålsberedningen i uppdrag att utveckla ett klimatpolitiskt ramverk och en strategi med styrmedel och åtgärder för en samlad och långsiktig klimatpolitik. Det arbete som utredningen Klimatfärdplan 2050 utförde överfördes till Miljömålsberedningen och ingår i beredningens arbete med ett klimatpolitiskt ramverk.

Ramverket ska ange i vilken takt Sverige ska minska sina utsläpp, skapa tydliga drivkrafter för omställning och ett stabilt och förutsägbart investeringsklimat för näringslivet. Ramverket ska klargöra Sveriges ambition att vara ledande i klimatomställningen. I beredningens uppdrag ingår att föreslå organisation, ansvar och roller för genomförandet av det klimatpolitiska ramverket.

Miljömålsberedningen har sedan sommaren 2014 också i uppdrag

att utveckla en strategi för en samlad luftvårdspolitik. Regeringen ser tydliga samordningsvinster med att beredningen arbetar med strategin för luftvårdspolitik och förslaget till klimatpolitiskt ramverk parallellt, inte minst genom de synergier som kan utvecklas när beredningen tar fram förslag på styrmedel och åtgärder för dessa två områden.

Miljömålssystemet utvecklas

I april 2012 fattade regeringen ett beslut om en första uppsättning etappmål och uppdaterade preciseringar till miljökvalitetsmålen. Tretton etappmål fastställdes inom fyra prioriterade områden: luftföroreningar, farliga ämnen, avfall och biologisk mångfald. Nya etappmål beslutas successivt av regeringen allt eftersom nya förslag inkommer från Miljömålsberedningen eller berörda myndigheter.

Miljömålsberedningen ska lämna förslag till regeringen om hur

miljökvalitetsmålen och generationsmålet kan nås. Beredningen beräknar avsluta sitt arbete 2020 och har hittills lämnat sex delbetänkanden. Uppdraget om ett klimatpolitiskt ramverk (dir.2014.165) ska redovisas senast den 15 februari 2016 och uppdraget om en strategi för en samlad luftvårdspolitik (dir. 2014:110) ska redovisas senast den 15 juni 2016.

Regeringen fortsätter att utveckla miljömålssystemet. I januari 2015 tillsattes ett Miljömålsråd där myndighetscheferna från sexton

strategiskt viktiga myndigheter ingår. Regeringen har även tillsatt en nationell miljömålssamordnare för att främja näringslivets deltagande.

Exemplet God bebyggd miljö

Riksdagen har definierat miljömålet God bebyggd miljö på följande sätt: Städer, tätorter och annan bebyggd miljö ska utgöra en god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö. Natur- och kulturvärden ska tas till vara och utvecklas. Byggnader och anläggningar ska lokaliseras och utformas på ett miljöanpassat sätt och så att en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och andra resurser främjas.

Regeringen har dessutom fastställt tio preciseringar av miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö:

  • Hållbar bebyggelsestruktur: En långsiktigt hållbar bebyggelsestruktur har utvecklats både vid nylokalisering av byggnader, anläggningar och verksamheter och vid användning, förvaltning och omvandling av befintlig bebyggelse samtidigt som byggnader är hållbart utformade.
  • Hållbar samhällsplanering: Städer och tätorter samt sambandet mellan tätorter och landsbygd är planerade utifrån ett sammanhållet och hållbart perspektiv på sociala, ekonomiska samt miljö- och hälsorelaterade frågor.
  • Infrastruktur: Infrastruktur för energisystem, transporter, avfallshantering och vatten- och avloppsförsörjning är integrerade i stadsplaneringen och i övrig fysisk planering samt att lokalisering och utformning av infrastrukturen är anpassad till människors behov, för att minska resurs och energianvändning samt klimatpåverkan, samtidigt som hänsyn är tagen till natur- och kulturmiljö, estetik, hälsa och säkerhet.
  • Kollektivtrafik, gång och cykel: Kollektivtrafiksystem är miljöanpassade, energieffektiva och tillgängliga och det finns attraktiva, säkra och effektiva gång- och cykelvägar.
  • Natur- och grönområden: Det finns natur- och grönområden och grönstråk i närhet till bebyggelsen med god kvalitet och tillgänglighet.
  • Kulturvärden i bebyggd miljö: Det kulturella, historiska och arkitektoniska arvet i form av värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer samt platser och landskap bevaras, används och utvecklas.
  • God vardagsmiljö: Den bebyggda miljön utgår från och stöder människans behov, ger skönhetsupplevelser och trevnad samt har ett varierat utbud av bostäder, arbetsplatser, service och kultur.
  • Hälsa och säkerhet: Människor utsätts inte för skadliga luftföroreningar, kemiska ämnen, ljudnivåer och radonhalter eller andra oacceptabla hälso- eller säkerhetsrisker.
  • Hushållning med energi och naturresurser: Användningen av energi, mark, vatten och andra naturresurser sker på ett effektivt, resursbesparande och miljöanpassat sätt för att på sikt minska och att främst förnybara energikällor används.
  • Hållbar avfallshantering: Avfallshanteringen är effektiv för samhället, enkel att använda för konsumenterna och att avfallet förebyggs samtidigt som resurserna i det avfall som uppstår tas till vara i så hög grad som möjligt samt att avfallets påverkan på och risker för hälsa och miljö minimeras.

Utredningen konstaterar att miljömålen har stor relevans för arbetet inom perspektivet gestaltad livsmiljö. Deras utformning och inriktning har en avgörande betydelse för hur en ny politik för arkitektur, form och design kan utformas. Miljömålen har även stor betydelse för hur nya nationella mål för arkitektur, form och design kan få ett ökat genomslag inom berörda samhällsområden och bidra till att lösa miljöproblemen. Utredningen anser att risken är stor att särskilda miljömål inom ramen för nya mål på området arkitektur, form och design skulle kunna uppfattas som överlappande och onödigt komplexa.

Regeringen arbetar för en omställning till en grön och cirkulär ekonomi där naturresurser hanteras effektivt så att material och produkter är möjliga att återanvända. Ekodesign är ett betydande

verktyg för detta, genom att man i designarbetet tar hänsyn till återbruk av produkter, material och utformning av hög kvalitet, utbytbara delar och möjlighet till uppgradering.

Arbetet på området ska bidra till resurseffektivitet och till bättre förutsättningar för en cirkulär ekonomi. Arkitektur, form och design har betydelse för minskad klimat- och miljöpåverkan genom en god markanvändning, resurseffektiva strukturer för byggande och infrastruktur, lokaliseringsval och bedömning av hur landskapets struktur och samband påverkas. Även processerna för planering, byggande, drift och underhåll och för tillverkning samt transporter av material, varor och produkter har stor betydelse för slutresultatets miljöpåverkan.

6.2.4. Folkhälsomålet

Sverige har inga mål motsvarande miljömål som rubriceras sociala mål. Det nationella folkhälsomålet ”att skapa samhälleliga förutsättningar för en hälsa på lika villkor för hela befolkningen” kan kallas ett tydligt socialt mål. De tillhörande målområdena synliggör att folkhälsomålet inte främst handlar om avsaknad av sjukdom, utan mer om ett allmänt tillstånd av välmående. Överst bland målområden betonas att hälsa och välmående hänger samman med graden av hur väl man känner sig delaktig i ett större sammanhang och i vilken grad man uppfattar att man kan påverka sin omgivning. Här har processerna kring arkitektur, form och design goda möjligheter att stödja de behov som ligger till grunden för en god hälsa.

Målområdena omfattar bland annat:

  • Delaktighet och inflytande i samhället
  • Ekonomisk och social trygghet
  • Trygga och goda uppväxtvillkor
  • Ökad hälsa i arbetslivet
  • Sunda och säkra miljöer och produkter
  • En mer hälsofrämjande sjukvård
  • Ökad fysisk aktivitet

Arbetet med perspektivet gestaltad livsmiljö berör minst sju av elva målområden för folkhälsa. De beslut som mest påverkar individens hälsotillstånd är de som fattas på lokal nivå. Kommunerna har med sitt planmonopol utmärkta möjligheter att bjuda in till processer där civilsamhälle, näringsliv och forskning kan ta del och medverka till långsiktigt hållbara lösningar.

Även folkhälsoområdet utvecklas och av de elva målområden för folkhälsa är flera relevanta. Nedan redovisas några av särskilt intresse:

  • Delaktighet och inflytande i samhället: För att en uppriktig delaktighet ska komma till stånd betyder det också att maktbalansen måste förändras mot ett mer demokratiserat styrsätt långt utöver de lagstadgade processerna kring den fysiska planeringen. Med planmonopolet har kommunerna också verktyg för att se till att de miljöer som blir resultat av planeringen stöder intentionerna i folkhälsomålet.
  • Ekonomiska och sociala förutsättningar: Hälsans bestämningsfaktorer går hand i hand med den sociala omgivning som har störst betydelse för vilka levnadsval som individen gör.
  • Barns och ungas uppväxtvillkor: Med möjlighet att växa upp i miljöer där tillit och trygghet bildar bas och där en mångfald av vuxna förebilder finns ökar förutsättningarna för att barn mår väl och klarar av skolan och utvecklas till sunda vuxna.
  • Hälsa i arbetslivet: Förutsättningarna kring miljön både på väg till arbetet och på arbetsplatsen påverkar hälsotillståndet.
  • Miljöer och produkter: De material som används i byggnader och utemiljöer har känd (och okänd) påverkan på hälsan.
  • Fysisk aktivitet: Miljöer som inbjuder till att ta cykeln eller bussen istället för bilen eller att ta en omväg bara för att det innebär en positiv upplevelse bidrar till ökad fysisk aktivitet. Utemiljön vid skolor och förskolor har stor betydelse. Fysisk aktivitet är speciellt viktigt för barn som i rörelse utvecklar hjärnan, motoriken och koncentartionsförmågan.
  • Matvanor och livsmedel: Kunskap om mat och livsmedel får allt större betydelse. De allt vanligare exemplen på stadsodlingar har visat sig påverka matvanor och förståelse för var maten kommer ifrån. De sociala mötesplatserna har man fått på köpet.

Kommissionen för jämlik hälsa (S 2015:02)

Kommissionen för jämlik hälsa (dir.2015:60) tillsattes 2015 och ska

lämna förslag som kan bidra till att hälsoklyftorna i samhället minskar. Kommissionens huvudsakliga fokus är hälsoskillnader mellan olika socioekonomiska grupper i samhället. Hälsoskillnader mellan könen ska genomgående uppmärksammas i kommissionens arbete. Kommissionen ska i sitt arbete även förhålla sig till det strategiska arbetet för en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling.

Kommissionen ska även beakta relevanta resultat och erfarenheter från liknande initiativ på lokal och regional nivå i Sverige, till exempel Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö, den så kallade Malmökommissionens arbete. Kommissionen ska dessutom beakta resultat i andra länder samt i EU-samarbetet och övrigt internationellt samarbete. Till grund för kommissionens uppdrag ligger regeringens mål om att de påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation. Resultatet av kommissionens arbete ska slutredovisas senast den 31 maj 2017.

Utredningen konstaterar att utredningen om jämlik hälsa och folkhälsområdet har stor relevans för arbetet inom gestaltad livsmiljö. Folkhälsomålen har en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen och hur en ny politik för arkitektur, form och design kan utformas och få ett ökat genomslag.

6.2.5. Mål för integrations- och jämställdhetspolitiken

Målet för integrationspolitiken är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Området omfattar verksamhetsområden som rör allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund, nyanlända invandrares etablering i samhället, ersättning till

kommunerna för flyktingmottagande, främjande av integration, urbant utvecklingsarbete samt svenskt medborgarskap.

Målet för regeringens politik mot diskriminering (Budgetpropositionen för 2009, prop. 2008/09:1, bet. 2008/09:AU1, rskr. 2008/09:115) är ett samhälle fritt från diskriminering. Området omfattar åtgärder för att förebygga diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.

Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Regeringen arbetar utifrån följande delmål för jämställdhetspolitiken:

  • En jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet.
  • Ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.
  • Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.

Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor.

  • Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.

6.2.6. Nationella mål för kulturmiljöarbetet

Riksdagen har i Kulturmiljöns mångfald (prop. 2012/13:96, bet. 2012/13:KrU9, rskr. 2012/13:273) antagit nationella mål för kulturmiljöarbetet. De övergripande målen för verksamheten inom kulturmiljöområdet innebär att det statliga kulturmiljöarbetet ska främja:

  • ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas,
  • människors delaktighet i kulturmiljöarbetet och möjlighet att förstå och ta ansvar för kulturmiljön,
  • ett inkluderande samhälle med kulturmiljön som gemensam källa till kunskap, bildning och upplevelser, och
  • en helhetssyn på förvaltningen av landskapet som innebär att kulturmiljön tas till vara i samhällsutvecklingen.

Demokratiska värderingar och mångfaldsperspektiv ska prägla bevarande och utveckling av den byggda miljön. De som lever och verkar på en plats ska ha inflytande över planering och utvecklingen av sin livsmiljö. En hållbar utveckling av samhället karaktäriseras av en strävan att skapa egna uttryck samt att spegla sin samtid, samtidigt som den samspelar med historiska strukturer och uttryck. En politik för arkitektur, form och design kan bidra till att en mångfald av kulturmiljöer bevaras, används och utvecklas genom att betrakta kulturmiljön som en av utgångspunkterna för gestaltning av livsmiljön.

6.2.7. Mål för utgiftsområdet Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt mål för konsumentpolitik

Målet för Samhällsplanering, bostadsmarknad, byggande och lantmäteriverksamhet är att ge alla människor i alla delar av landet en från social synpunkt god livsmiljö där en långsiktigt god hushållning med naturresurser och energi främjas samt där bostadsbyggande och ekonomisk utveckling underlättas (Budgetpropositionen för 2012, prop. 2011/12:1, bet. 2011/12:CU1, rskr. 2011/12:89).

År 2014 gjordes ändringar i lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar som innebär att innehållet i och processen för att ta fram kommunala riktlinjer för bostadsförsörjningen preciseras. Nytt var att kommunerna i riktlinjerna ska redovisa hur hänsyn har tagits till relevanta nationella och regionala mål, planer och program av betydelse för bostadsförsörjningen. Genom detta införs ett regionalt perspektiv i riktlinjerna. Länsstyrelsen och andra regionala organ ska ges möjlighet att yttra sig över kommunens planering av bostadsförsörjningen. Om en kommuns riktlinjer inte innehåller uppgifter om hur hänsyn har tagits till relevanta nationella och regionala mål, planer och program av

betydelse för bostadsförsörjningen ska regeringen ha en möjlighet att förelägga kommunen att ta fram nya riktlinjer. Vidare gäller att bostadsbyggande och utveckling av bostadsbeståndet infördes i plan- och bygglagen som ett sådant allmänt intresse som kommunerna ska främja vid till exempel planläggning. I de sammanhangen avses kommunens riktlinjer för bostadsförsörjningen vara ett vägledande underlag.

Målet för konsumentpolitiken är att konsumenterna ska ha makt och möjlighet att göra aktiva val (Budgetpropositionen för 2009,prop. 2008/09:1, bet. 2008/09:CU1, rskr. 2008/09:118). För att nå målet krävs ett grundläggande lagstadgat konsumentskydd samt en effektiv och väl fungerande kontroll av att lagstiftningen efterlevs. Därutöver krävs information till konsumenterna som är lättillgänglig och tillförlitlig. Politiken är inriktad på bland annat områdena lättillgänglig konsumentupplysning och hållbar konsumtion.

Sammanfattningsvis har ett flertal betydelsefulla insatser gjorts på konsumentområdet, men ytterligare insatser behövs på en rad områden för att förbättra konsumenternas ställning.

6.2.8. Målen för utgiftsområdet Regional tillväxt

Målet för den regionala tillväxtpolitiken är utveckling i alla delar av landet med stärkt lokal och regional konkurrenskraft (prop. 2007/08:1, utg. omr. 19, bet 2007/08: NU2, rskr 2007/08:99).

Regionala hänsyn och tvärsektoriell styrning av resurser inom i princip samtliga utgifts- och politikområden är av särskild betydelse för måluppfyllelsen. Detta som en följd av att den regionala tillväxtpolitiken omfattar betydligt fler åtgärder än de som finansieras inom utgiftsområdet. Regeringens mål för jämställd regional tillväxt är att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar att nå inflytande i det regionala tillväxtarbetet och ha tillgång till tillväxtresurser.

Den regionala tillväxtpolitikens prioriterade områden slås fast i den nationella strategin för hållbar regional tillväxt och attraktionskraft 2015–2020.1Det handlar om innovation och företagande, attraktiva miljöer och tillgänglighet, kompetens-

1 Regeringen, 9 juli 2015.

försörjning samt internationellt samarbete. Resurser för detta finns inom flera utgiftsområden, även kulturpolitiken.

Sammanhållningspolitiken är EU:s politik för regional tillväxt och sysselsättning. Dess mål är att bidra till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning inom EU. Europa 2020-strategin är vägledande för sammanhållningspolitiken under programperioden 2014–2020. Strategin bygger på följande tre prioriteringar som också är tänkta att förstärka varandra:

  • Smart tillväxt: utveckla en ekonomi baserad på kunskap och innovation.
  • Hållbar tillväxt: främja en resurseffektivare, grönare och konkurrenskraftigare ekonomi.
  • Inkluderande tillväxt (tillväxt för alla): stimulera en ekonomi med hög sysselsättning och med social och territoriell sammanhållning.

Utgångspunkten för regionalfondens insatser i Sverige är, förutom att uppnå målen i Europa 2020-strategin, att nationella och regionala insatser koncentreras till ett begränsat antal prioriteringar, kompletterar varandra och skapar mervärden inom den regionala tillväxtpolitiken. De ska också verka för strukturförändrande insatser inom de prioriterade områdena innovation, entreprenörskap och grön ekonomi.

Den regionala indelningen av Sverige ses över av

Indelningskommittén (Fi 2015:09). Kommittén ska föreslå en ny

läns- och landstingsindelning (dir. 2015:77) som innebär att Sverige delas in i väsentligt färre län och landsting. Kommittén ska utgå från vilka behov medborgare och näringsliv har i olika frågor kring till exempel transporter, arbetsmarknad, hälso- och sjukvård, utbildning, kultur och en god miljö. Kommittén utgår i sitt arbete från kommungränser och gränserna för de s.k. arbetsmarknadsregionerna eller funktionella regionerna. Indelningen ska också ge stabila ekonomiska förhållanden i de nybildade landstingen, bättre överensstämmelse mellan medborgarnas behov och deras möjligheter att utöva inflytande samt ansvarsutkrävande.

6.2.9. Målen för utgiftsområdet Areella näringar, landsbygd och livsmedel

Målet för utgiftsområdet Areella näringar, landsbygd och livsmedel är att insatserna ska bidra till goda förutsättningar för arbete, tillväxt och välfärd i alla delar av landet. De gröna näringarna ska vara livskraftiga och bidra till klimatomställningen och att naturresurserna används hållbart.

Samspelet mellan stad och land uppmärksammas allt mer. I

Service i glesbygden (SOU 2015:35) pekas på en sviktande

befolkningsutveckling i glesbygdskommuner. När staden upplevs som en mer attraktiv miljö med större tillgång till service, studier och arbete avfolkas landsbygden. Effekten blir att underlaget för infrastruktur och offentlig service minskar, att landskapet växer igen om åkrar, beten och skog inte brukas. Det görs dock satsningar för att öka marknadsföringen av hållbar natur- och ekoturism på landsbygden. En småskalig hantverksproduktion är en del av denna utveckling genom att forma en hållbar sysselsättning som dessutom bidrar till att utveckla destinationer och skapa upplevelser. Avfolkningen av gles- och landsbygdskommuner får demografiska konsekvenser, vilket påverkar möjligheterna för den framtida utvecklingen. I en god livsmiljö ingår goda förutsättningar för lokal produktion av livsmedel och statsnära odling samt möjligheter till odling i tätorter.

6.3. Utvärdering av gällande mål för arkitektur, form och design

Den nuvarande politiken för arkitektur, form och design utgår från att målen ska prägla det offentliga arbetet med arkitektur, formgivning och design. De av riksdagen beslutade och gällande målen är på många sätt fortfarande relevanta. Utredningen har sett att de statliga insatserna inom arkitektur, form och design aktivt har främjat utvecklingen inom området och inledningsvis varit ett stöd för arbetet sedan slutet på 1990-talet. Utredningen ser dock ett behov av att stärka området och att det bör präglas av ett bredare angreppssätt utifrån perspektivet gestaltad livsmiljö, där områdets redskap ges en aktiv roll i lösandet av samhällets utmaningar.

Målen behöver utformas för att i högre grad samspela med de gällande miljömålen, kulturpolitiska målen och övriga relevanta mål. De gällande målen är omformulerade och inarbetade i utredningens olika förslag eller ingår i andra mål inom andra politikområden. Därmed anser utredningen att de nuvarande nationella målen kan upphöra att gälla.

Utredningen gör följande bedömningar för de gällande målen:

  • Arkitektur, formgivning och design ska ges goda förutsättningar för

sin utveckling: Målet motsvaras av det övergripande målet för

den nya politiken.

  • Kvalitet och skönhetsaspekter ska inte underställas kortsiktiga

ekonomiska överväganden: Ett viktigt mål som inarbetas i de nya

målen och tydliggörs i undertexterna.

  • Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer ska tas till

vara och förstärkas: Målet behövs inte som särskilt mål eftersom

de nationella målen för kulturmiljöarbetet och miljömålet god bebyggd miljö ska främja ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer. Målen ska även främja att kulturmiljön inklusive estetiska värden tas till vara i samhällsutvecklingen. Målen gäller redan för dem som är verksamma inom området arkitektur, form och design.

  • Intresset för hög kvalitet inom arkitektur, formgivning, design och

offentlig miljö ska stärkas och breddas: Även detta mål motsvarar

det allmänna syftet med en politik på området och behandlas bland utmaningarna i kapitel 4 och undertexter till förslagen till nya mål.

  • Offentligt och offentligt understött byggande, inredande och

upphandlande ska på ett föredömligt sätt behandla kvalitetsfrågor:

Förebildligheten tas upp i ett av utredningens förslag till nya mål. Förebildligheten bör också tas upp i styrdokument som gäller berörda myndigheter eller i regelverken kring offentligt understödd verksamhet.

  • Svensk arkitektur, formgivning och design ska utvecklas i ett

fruktbart internationellt samarbete: Behövs inte som särskilt mål.

Enligt de gällande kulturpolitiska målen ska politiken främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan och de

statliga målen för internationellt samarbete och handel behandlar frågan.

De samhällsförändringar som har skett sedan Framtidsformer och de nya förutsättningar som växer fram gör att målen för arkitektur, form och design ska anpassas till vår tid och till en kontinuerligt pågående utveckling. En ny politik för arkitektur, form och design ska främja utvecklingen av områdena och på sikt leda till att de kan ha större påverkan i samhället.

Utredningen vill ytterligare understryka att politiken inom arkitektur, form och design befinner sig i en utmanande skärningspunkt mellan olika politikområden såsom kulturpolitik, miljöpolitik, socialpolitik, samhällsbyggande samt näringspolitik. Det finns därför fortsatt stort behov av moderna mål som utvecklar och vägleder detta arbete inom alla berörda politikområden och bidra till en utveckling av det samlade arbetet.

Politiken inom arkitektur, form och design ska förutom att nå områdets egna mål också bidra till att mål på andra områden kan nås. Här kan särskilt nämnas generationsmålet för miljöarbetet, miljökvalitetsmålen, kulturpolitiska målen och folkhälsomålen.

Enligt utredningens beskrivning i kapitel 2 måste en ny politik för arkitektur, form och design utgå från människorna. Den gestaltade livsmiljön är den av människan skapade miljön. Utredningen anser att nya nationella mål för arkitektur-, form- och designpolitiken ska vara en riktningsgivare och katalysator för ett långsiktigt arbete, där området ges större möjligheter att bidra till att ge alla invånare en väl gestaltad livsmiljö.

En ny politik för arkitektur, form och design kan bara genomföras och få god förankring när en mångfald av aktörer, såväl enskilda människor som myndigheter, institutioner, organisationer och näringsliv, bidrar med sina perspektiv och använder områdets instrument utifrån sina olika utgångspunkter och uppgifter. Invånarnas engagemang och delaktighet är en viktig förutsättning för att kunskapsområdet ska utvecklas och stärkas. Det är därför angeläget att verka för att människor i ökad utsträckning har möjlighet att vara delaktig i planering och användningen av den gestaltade livsmiljön.

6.4. Förslag till nya nationella mål för arkitektur-, form- och designpolitiken

Förslag: Nuvarande nationella mål för arkitektur-, form- och

designpolitiken föreslås upphöra att gälla och ersättas av följande mål för området. Målen ska utgå från perspektivet gestaltad livsmiljö.

Det övergripande målet med den nationella politiken för arkitektur, form och design är att områdets inflytande ska stärkas och därmed bidra till formandet av en långsiktigt hållbar och väl gestaltad livsmiljö.

Den statliga politiken för arkitektur, form och design ska aktivt främja: – en helhetssyn präglad av kvalitet, samverkan och dialog i

formandet av en attraktiv gestaltad livsmiljö, – ett inkluderande och demokratiskt samhälle med tillgång till

goda livsmiljöer, såväl enskilda som gemensamma, – ett förebildligt agerande från det offentliga, i alla dess roller,

för en stärkt kvalitet i den gestaltade livsmiljön och – en bred och tvärsektoriell kunskapsutveckling inom utbildning

samt för utövare och aktörer inom området gestaltad livsmiljö.

Bedömning: Berörda statliga myndigheter ska ansvara för att

målen används i arbetet inom arkitektur, form och design och inom berörda politikområden. Myndigheterna bör stödja användningen av målen även hos andra aktörer i samhället.

Förslagen till nya mål för området arkitektur, form och design utgår från perspektivet gestaltad livsmiljö, se kapitel 4.

De nya nationella målen för arkitektur, form och design ska styra de statliga insatserna på andra berörda politikområden. De ska även kunna inspirera arbetet på kommunal nivå och vägleda politiken i kommuner, regioner och landsting. Målen ska få betydelse för hur staten ser på lokala och regionala prioriteringar vid fördelning av statliga medel på regional eller kommunal nivå.

Effekterna av de nya nationella målen för arkitektur, form och design ska följas upp av berörda myndigheter som har motsvarande uppdrag på andra områden, bland andra Boverket, Naturvårdsverket, Trafikanalys, Statens medieråd och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser samt Vinnova och Formas. Myndigheterna bör även arbeta för att målen kan användas hos andra aktörer i samhället, utanför den offentliga sfären i näringsliv och organisationer. Myndigheten för Gestaltad livsmiljö, som utredningen föreslår i kapitel 7, ska löpande följa upp målen och vid behov föreslå nya mål vid återrapportering av resultaten.

Nedan följer en redovisning av utredningens överväganden kring det vart och ett av de föreslagna nationella målen:

  • Det övergripande målet med den nationella politiken för

arkitektur, form och design är att områdets inflytande ska stärkas och därmed bidra till formandet av en långsiktigt hållbar och väl gestaltad livsmiljö.

En ny politik för arkitektur, form och design ska stärka området så att det får genomslag på såväl individnivå som i samhället i stort. Ett hållbart samhälle berör alla invånare och därför vinner vi alla på att de verktyg som arkitektur, form och design tillhandahåller får bättre förutsättningar och effekt. En långsiktigt hållbar samhällsuteckling möjliggörs av ett helhetsperspektiv där utövarnas kunskap ges utrymme, där hänsyn tas till människornas behov och hög kompetens i hantering av resurser prioriteras. Gestaltningen av livsmiljön påverkar samhällsutvecklingen och här finns en stor möjlighet att överbrygga ekonomiska, geografiska och sociala klyftor.

I det långsiktiga arbetet med att utveckla ett hållbart samhälle utifrån perspektivet gestaltad livsmiljö ska hänsyn tas till såväl sociala, miljömässiga som ekonomiska faktorer, samt till målen inom berörda politikområden. Politiken för arkitektur, form och design har en självklar grund i den nationella miljöpolitiken och miljömålen, där generationsmålet anger inriktningen för den samhällsomvandling som behöver ske inom en generation.

I arbetet för att nå det övergripande målet ska den statliga politiken för arkitektur, form och design aktivt främja:

  • En helhetssyn präglad av kvalitet, samverkan och dialog i

formandet av en attraktiv gestaltad livsmiljö

En ny politik med perspektivet gestaltad livsmiljö ska präglas av långsiktighet och kvalitet. Processer och beslut kring arkitektur, form och design måste i högre grad skapas genom samverkan och dialog. Förståelsen mellan områdets utövare – designer, formgivare, arkitekter, samhälls- och kulturvetare, byggsektorns och näringslivets aktörer i bred bemärkelse, samt angränsande områdens professionella – behöver generellt förbättras, oberoende av i vilka roller de möts i samhällsbyggandet. Relationen till och samverkan med brukaren är en förutsättning för att kunna skapa livsmiljöer, tjänster och produkter som uppfattas som attraktiva av människorna. Kunskap om och tillit till olika roller hos yrkesutövarna skapar goda politiska förutsättningar för nybyggnad och underhåll av bostäder, infrastruktur och andra delar av den gemensamma livsmiljön.

Helhetssyn, samverkan, systemtänkande och uthållighet krävs för att uppnå synergier, kvalitet och hållbarhet i en demokratisk samhällsutveckling. Kollektiva problem kräver kollektiva lösningar. Ett långsiktigt och framsynt arbete inom arkitektur, form och design måste vara innovativt och bedrivas förebyggande och kontinuerligt för att påverka en positiv utveckling av samhället och bidra till ökad delaktighet och ökad hälsa. För en god förankring av perspektivet gestaltad livsmiljö behövs en mångfald av aktörer, såväl enskilda människor som myndigheter, institutioner, organisationer och näringsliv.

Attraktiva gestaltade livsmiljöer ska ha ett varierat utbud av bostäder, arbetsplatser, service och kultur utifrån de lokala förutsättningarna. Städer ska utifrån människors behov av tillgänglighet och utrymme förtätas på ett resurseffektivt och jämlikt sätt som tar hänsyn till natur- och grönområden med god kvalitet vad gäller både biologisk mångfald och möjligheter till odling. En god livsmiljö utgår från ett sammanhållet och hållbart perspektiv på kulturella, sociala, ekonomiska och miljö- och hälsorelaterade frågor. Det behövs metodutveckling och utveckling av nya redskap.

  • Ett inkluderande och demokratiskt samhälle med tillgång till goda

livsmiljöer, såväl enskilda som gemensamma

Livsmiljön är en gemensam angelägenhet som samtidigt är central ur individuell synvinkel. Ett demokratiskt och inkluderande samhälle ska genom gestaltningen och bruket av det offentliga vara öppen, jämställd och ansvarstagande för att ge olika perspektiv utrymme. En socialt hållbar nationell, regional och lokal samhällsplanering stärker sambandet inom och mellan tätorter och landsbygd. Gemensamma system för såväl fysisk som digital infrastruktur och mobilitet ska vara tillgängliga för alla, miljöanpassade, energieffektiva, socialt och kulturellt inkluderande.

Det demokratiska och i