1 §  Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring, distribution eller nyttjande av elektrisk ström.

Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare, anses varje sådan del som en särskild anläggning.

Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser härom meddelas av regeringen.

Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av ström. Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningarna, ställverk och transformatorer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra ström på det elektriska nätet.

Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling av befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings- eller uttagspunkt.

Regeringen skall utse en myndighet (nätmyndigheten) som skall handlägga de frågor som anges i denna lag. Lag (1994:617).

2 §  1 mom. Elektriska starkströmsledningar får inte dras fram eller begagnas utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten. En ansökan om nätkoncession som avser en utlandsförbindelse skall dock prövas av regeringen. Till en lednings framdragande räknas inte bara själva byggandet av ledningen utan också schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen.

En koncession skall avse en ledning med i huvudsak bestämd sträckning (nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett visst område (nätkoncession för område). I ett beslut om nätkoncession för område skall anges en för ledningsnätet högsta tillåtna spänning.

En transformator- eller kopplingsstation som är avsedd för en spänning av 40 kilovolt eller däröver och som skall anslutas till en eller flera nya ledningar får inte börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för framdragande av minst en ny ledning eller medgivande har lämnats enligt 8 mom. för sådant framdragande.

Regeringen får föreskriva undantag från bestämmelserna i första och tredje styckena i fråga om vissa slag av ledningar eller stationer eller i fråga om ledningar eller stationer inom vissa områden. En sådan föreskrift får dock inte avse utlandsförbindelser. Lag (1994:617).

3 §  1 mom. Upphör en nätkoncession att gälla, är den som senast haft koncessionen skyldig att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta behövs från allmän eller enskild synpunkt.

Frågan om skyldighet att vidta sådana åtgärder prövas av nätmyndigheten. Prövningen skall ske i samband med att koncessionen upphör.

Om den som har haft nätkoncessionen inte iakttar vad som har ålagts honom, får nätmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter. Lag (1994:617).

4 §  För skada orsakad genom inverkan av elektrisk ström från anläggning, som har egen generator eller transformator, ansvare anläggningens innehavare. Har skada timat genom inverkan av elektrisk ström från anläggning, som icke har egen generator eller transformator, svare innehavaren av den anläggning, från vilken strömmen tillförts förstnämnda anläggning.

Har skadan tillkommit genom händelse av högre hand, vare anläggningens innehavare ej ansvarig för skadan, där han icke kunnat genom iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder avvända densamma.

Vad i första stycket sägs gäller ej skada som uppkommit inom byggnad genom inverkan av ström, vilken med en spänning av högst tvåhundrafemtio volt mellan en ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare tillförts förbrukningsanläggning för starkström.

Med generator eller transformator avses i denna paragraf icke apparat, som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i telegraf-, telefon- eller annan dylik anläggning.

Skyldighet att betala skadestånd för skada genom inverkan av elektrisk ström kan dessutom föreligga enligt 4 a §. Lag (1992:668).

4-a § Den som innehar en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator är, om inte annat följer av 4 b §, skyldig att betala skadestånd för skada som har orsakats av en säkerhetsbrist i elektrisk ström som har satts i omlopp från anläggningen. Med säkerhetsbrist avses att den elektriska strömmen inte är så säker som skäligen kan förväntas.

Skadeståndsskyldigheten gäller för

1. personskada, och
2. sakskada på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål.

Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten är utan verkan. Lag (1992:668).

4 b §  Skadeståndsskyldig enligt 4 a § är inte den som

1. visar att han inte har satt den elektriska strömmen i omlopp i en näringsverksamhet,
2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte den elektriska strömmen i omlopp,
3. visar att säkerhetsbristen beror på att den elektriska strömmen måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller
4. visar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte den elektriska strömmen i omlopp inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen. Lag (1992:668).

5 §  1 mom. Kan elektrisk anläggning genom inverkan på redan befintlig dylik anläggning vålla skada å person eller egendom eller störning i driften, svarar innehavaren av förstnämnda anläggning för erforderliga åtgärder vid denna för att förebygga sådan skada eller störning.

Innehavare av starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, vare ock pliktig att, så snart han vunnit kännedom om senare tillkommen anläggning för svagström eller för starkström med en spänning av högst 1 000 volt, räknat såsom angives i 4 § tredje stycket, vidtaga erforderliga åtgärder vid sin anläggning för att förebygga att denna genom inverkan på den andra anläggningen medelst induktion eller förhöjda markpotentialer vållar skada å person eller egendom eller annan störning än ljudstörning.

Ändras anläggning i fråga om läge, utförande eller drift så, att ökad risk uppkommer för skada eller störning, skall i fråga om skyldighet att svara för skyddsåtgärd som föranledes av den ökade risken anses som om ny anläggning tillkommit.

Anläggning skall anses ha tillkommit då den togs i bruk. Är anläggning i olika delar att anse som tillkommen vid skilda tidpunkter, skall varje sådan del anses som en särskild anläggning. Lag (1982:487).

5 a §  1 mom. Innehavare av elektrisk ledning, som dragits fram inom område för befintlig allmän väg, till farväg nyttjad enskild väg, järnväg, spårväg eller kanal eller annan sådan vattentrafikled (trafikled), är skyldig att vid ändring av trafikleden vidtaga de åtgärder beträffande ledningen som behövas för att ändringen av trafikleden skall kunna genomföras. Kostnaden för sådan åtgärd åvilar ledningens innehavare, om ej annat följer av 2 mom. Lag (1970:905).

5 b §  1 mom. Har elektrisk ledning efter expropriation dragits fram i eller över allmän plats eller vattendrag inom område, för vilket finns en detaljplan, eller inom fastställt hamnområde och visar det sig att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar samfärdsel på egendomen eller hindrar någon för samhället nödvändig anläggning eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för behövliga arbeten på egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall ledningen på bekostnad av dess innehavare ändras, flyttas eller borttagas, i den mån det behövs för hindrets eller olägenhetens undanröjande.

Har i annat fall än som avses i första stycket nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtits genom expropriation för framdragande av ledning, och medför ledningen på grund av ändrade förhållanden betydande olägenhet för fastigheten, är ledningens innehavare skyldig att på sin bekostnad ändra eller flytta ledningen, i den mån det behövs för olägenhetens undanröjande och det kan ske utan synnerligt men för ledningen.

Tvist i fråga som avses i första eller andra stycket prövas av fastighetsdomstol. Lag (1987:142).

6 §  Har elektrisk anläggning skadats eller dess drift störts genom inverkan av elektrisk ström från annan dylik anläggning, vare sistnämnda anläggnings innehavare från ersättningsskyldighet fri, där icke han underlåtit vidtaga de skyddsåtgärder som jämlikt 5 § på honom ankommit eller eljest skadan eller störningen föranletts av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel; uppkommer skada eller störning å den anläggning, från vilken strömmen utgått, och föranleddes skadan eller störningen av vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande eller skötsel, vare denna anläggnings innehavare pliktig att ersätta skadan eller förlusten.

Finnes vårdslöshet hava förelupit vid båda anläggningarnas utförande eller skötsel, äge rätten, med avseende å beskaffenheten av de å ömse sidor begångna fel, bestämma, till huru stort belopp skadan eller förlusten skall drabba vardera sidan. Lag (1958:429).

7 §  Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare. I fråga om personskada gäller dock 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan grund pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där skadan föranleddes av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.

Skadestånd enligt 4 a § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Lag (1992:1138).

8 §  I fråga om bestämmande av ersättning för skada enligt 4 eller 4 a § tillämpas 5 kap.skadeståndslagen (1972:207).

När ersättning för sakskada bestäms enligt 4 a § avräknas ett belopp om 3 500 kronor. Lag (1992:668).

9 §  Har innehavare av elektrisk anläggning nödgats utgiva ersättning för skada, som orsakats genom inverkan av en medelst induktion eller överledning eller eljest på ej åsyftat sätt från annan anläggning inkommen elektrisk ström, och var skadan vållad genom vårdslöshet vid den sistnämnda anläggningens utförande eller skötsel, äge den, som fått utgiva ersättningen, att av den senare anläggningens innehavare söka åter vad han sålunda fått utgiva. Finnes sådan vårdslöshet, som nyss sagts, hava förelupit jämväl vid den förstnämnda anläggningen, äge rätten, med avseende å beskaffenheten av de å ömse sidor begångna fel, bestämma, till huru stort belopp ersättningen skall av vardera sidan slutligen gäldas. Ligger dylik vårdslöshet ej någondera sidan till last, skola båda anläggningarnas innehavare sig emellan taga del i ersättningens gäldande, såsom om de gemensamt vållat skadan; dock att i ty fall ansvarighet icke åligger innehavare av telegraf-, telefon- eller annan dylik i och för sig ofarlig anläggning.

Har skada, som i denna lag avses, föranletts därav, att, efter det elektrisk anläggnings utförande påbörjades, utan innehavarens samtycke vidtagits åtgärd, som i väsentlig mån ökat faran för skadas åstadkommande genom den elektriska strömmens inverkan, vare den, som vidtagit sådan åtgärd, där han insett eller bort inse faran, anläggningens innehavare ansvarig för den skada, som sålunda uppkommit. Lag (1958:429).

10 §  Elektrisk anläggnings ägare, som åt annan överlåter nyttjanderätten till anläggningen, vare för skada, som därefter inträffar, ansvarig enligt 4-9 §§ lika som anläggningens innehavare, dock ej med annan egendom än anläggningen och vad därtill hörer samt under nyttjanderätten inbegripes; och må ägaren söka sitt åter av anläggningens innehavare.

11 §  Talan mot elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om skadestånd enligt 4 eller 6 § skall väckas inom två år från det skadan timade.

Den som vill ha ersättning enligt 4 a § skall väcka talan inom tre år från det han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande.

Talan mot ersättning enligt 4 a § måste dock väckas inom tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig satte den elektriska strömmen i omlopp.

Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning. Lag (1992:668).

12 §  Vad elektrisk anläggnings ägare eller innehavare utgivit enligt 4-10 §§ äge han, där ej annat av 9 § föranledes, söka åter av den, som skadan vållat.

13 §  Utgöres den elektriska anläggningen av inrättning för befordran av gods eller är den för sådan inrättnings behov avsedd, skall vad ovan är stadgat rörande ersättningsskyldighet för skada icke äga tillämpning i fråga om egendom, som blivit av inrättningens förvaltning eller betjäning för befordran emottagen.

15 §  Regeringen eller den eller de myndigheter som regeringen bestämmer får, i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt eller av hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, meddela föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som angår elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer. Lag (1994:617).

15 a §  Den myndighet regeringen utser skall ha systemansvaret för elektrisk ström.

Med systemansvar för elektrisk ström avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av ström.

Enligt vad regeringen närmare föreskriver får den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra kraftproducenter att, mot marknadsmässig ersättning, öka eller minska produktionen av ström.

Regeringen får utfärda föreskrifter om skyldighet för kraftproducenter och elkonsumenter att till den systemansvariga myndigheten ge in uppgifter om produktion eller konsumtion av ström, som behövs för utövandet av systemansvaret. Lag (1994:617).

16 §  Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som sker med stöd av denna lag. Lag (1993:711).

21 §  Såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet utövas tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Lag (1996:507).

23 §  Tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Lag (1988:218).

24 §  För tillsyn enligt denna lag har en tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder.

Om det behövs för tillsynen får tillsynsmyndigheten hos tillverkare, importörer, grossister och detaljhandlare för provning ta ut ett eller flera exemplar av en anordning, avsedd att anslutas till elektrisk anläggning, eller elektrisk materiel som har införts eller skall införas på marknaden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning för uttaget prov och om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provning.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen. Lag (1988:218).

25 §  I den mån det är påkallat från elsäkerhetssynpunkt eller av hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet får en tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Lag (1996:507).

26 §  En begäran enligt 23 § samt föreläggande eller förbud enligt 25 § får förenas med vite. Lag (1988:218).

27 §  Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 2 § 1 mom. första eller tredje stycket,
2. bryter mot villkor som meddelats med stöd av 2 § 3 mom.andra stycket,
3. bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 15 §.

I ringa fall döms inte till ansvar. Lag (1993:711).

28 §  Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken. Lag (1988:218).

29 §  Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande eller överträtt ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Lag (1993:711).

30 §  Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till en elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för sådan egendom kan värdet förklaras förverkat. Även utbytet av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Lag (1988:218).

31 §  Beslut av nätmyndigheten enligt 2 § 4, 6, 7, 9-11 eller 13 mom. eller 3 § och beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning till den som enligt 15 a § tredje stycket beordrats att öka eller minska produktionen av ström får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 §, 24 § första eller andra stycket, 25 § eller 26 § eller med stöd av ett bemyndigande enligt lagen meddelas av regeringen.

Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats meddelas av regeringen. Lag (1996:507).

32 §  Beslut som meddelats enligt denna lag eller med stöd av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat bestäms.

För verkställighet gäller i övrigt vad som föreskrivs i utsökningsbalken om allmänna mål. Lag (1993:711).

33 §  I fråga om vissa starkströmsanläggningar finns ytterligare bestämmesler i elberedskapslagen (1997:288). Lag (1997:289).

34 §  Om atomskada gäller särskilda bestämmelser. Lag (1988:218).