Förordning om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten

Denna förordning gäller sådana anspråk på ersättning för skador som riktas mot staten.

Förordningen gäller dock inte anspråk på ersättning som grundas på

1. 1.påstående om att staten inte har fullgjort sina förpliktelser enligt ett avtal, eller
2. 2.ett statligt anställningsförhållande.

Denna förordning tillämpas oavsett vad som gäller enligt bestämmelser i instruktioner eller andra författningar som har beslutats av regeringen.

Justitiekanslern handlägger anspråk på ersättning med stöd av

1. 1.36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken,
2. 2.2 kap. 1 § eller 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen (1972:207), om anspråket grundas på ett påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut,
3. 3.23 § datalagen (1973:289),
4. 4.48 § personuppgiftslagen (1998:204), 2 kap. 6 § lagen (2007:258) om behandling av personuppgifter i Försvarsmaktens försvarsunderrättelseverksamhet och militära säkerhetstjänst och 2 kap. 5 § lagen (2007:259) om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet,
5. 5.lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, dock inte anspråk som avses i 8 § i den lagen,
6. 6.13 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete, om anspråket grundas på ett felaktigt beslut eller en underlåtenhet att meddela beslut,
7. 7.26 § lagen (2011:111) om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser, eller
8. 8.46 kap. 20 § skatteförfarandelagen (2011:1244).

Justitiekanslern handlägger också anspråk på ersättning som grundas på ett påstående om överträdelse av gemenskapsrätten.

Av 4 § följer att vissa anspråk på ersättning med stöd av 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen handläggs av Kammarkollegiet. Förordning (2011:1452).

Kammarkollegiet handlägger

1. 1.anspråk på ersättning med stöd av
   1. 1.18 kap. 4 eller 4 a § eller 19 kap. 37 eller 38 § jordabalken,
   2. 2.51 eller 52 § lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg,
   3. 3.19 kap. 5 § fastighetsbildningslagen (1970:988),
   4. 4.22 kap. 4 eller 5 § sjölagen (1994:1009),
   5. 5.5 kap. 1 eller 2 § lagen (2008:990) om företagshypotek,
   6. 6.7 kap. 5 eller 6 § lagen (2003:113) om elcertifikat,
   7. 7.8 kap. 9 eller 10 § lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter,
   8. 8.21 § lagen (2006:985) om energideklaration för byggnader,
   9. 9.18 § lagen (2010:601) om ursprungsgarantier för el, eller
   10. 10.3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen (1972:207), om anspråket grundas på ett påstående om fel eller försummelse vid handläggning av eller beslut i inskrivningsärende enligt jordabalken eller vid utfärdande av pantbrev eller annat bevis på grundval av innehållet i fastighetsregistrets inskrivningsdel,
2. 2.ärenden som har överlämnats till Kammarkollegiet enligt 9 §, och
3. 3.ärenden som ska handläggas av Kammarkollegiet på grund av en överenskommelse enligt 4 § förordningen (1995:1300) om statliga myndigheters riskhantering. Förordning (2010:809).

Andra anspråk än de som anges i 3 och 4 §§ handläggs av den centrala förvaltningsmyndighet inom vars verksamhetsområde skadan inträffat.

Om det inte finns någon central förvaltningsmyndighet för en viss verksamhet, handläggs anspråk på ersättning av Justitiekanslern.

En myndighet hos vilken ett anspråk på ersättning handläggs förhandlar för statens räkning med den som kräver ersättning. Myndigheten för också statens talan inför domstol.

Om inte annat följer av 8 eller 9 §, får myndigheten på statens vägnar besluta i fråga om skadestånd.

En central förvaltningsmyndighet som handlägger anspråk på ersättning som framställs med stöd av skadeståndslagen (1972:207), lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder eller 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter skall samråda med Justitiekanslern, om ärendet är av principiell natur eller av stor ekonomisk betydelse.

När det gäller åtaganden för staten att betala högre ersättning än 250 000 kr skall myndigheten alltid samråda med Justitiekanslern.

Skyldigheten att samråda gäller inte för Kammarkollegiet. Förordning (2004:986).

En central förvaltningsmyndighet skall, om inte annat följer av lag eller annan författning, överlämna ärenden om anspråk på ersättning för personskador till Kammarkollegiet. Avser ett ärende även anspråk på ersättning för någon annan skada, skall hela ärendet överlämnas till kollegiet.

Ett ärende skall inte överlämnas till Kammarkollegiet enligt första stycket, om det avser anspråk på ersättning som framställs med stöd av

1. 1.3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207),
2. 2.8 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, eller
3. 3.6 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter. Förordning (1998:1575).

Justitiekanslern får uppdra åt en annan myndighet att fullgöra de uppgifter som Justitiekanslern har enligt denna förordning. Justitiekanslern får även ta över handläggningen av ärenden som avses i förordningen. Förordning (2004:986).

I ett ärende om reglering av personskada ska den handläggande myndigheten begära yttrande från Statens skaderegleringsnämnd när det är fråga om

1. 1.ersättning för inkomstförlust under invaliditetstid, om den medicinska invaliditeten uppgår till minst tio procent eller den årliga förlusten beräknas uppgå till minst ett halvt prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken,
2. 2.ersättning under invaliditetstid för kostnader eller för ideell skada i fall med sådan medicinsk invaliditetsgrad som avses under 1,
3. 3.ersättning för förlust av underhåll, eller
4. 4.omprövning av livränta eller engångsbelopp enligt 5 kap. 5 § första stycket skadeståndslagen (1972:207).

Myndigheten ska även begära ett sådant yttrande om ärendet är av principiell natur. Förordning (2010:1694).

Nämnden skall höras även i andra ärenden om reglering av personskador, om den skadelidande begär det och den handläggande myndigheten inte finner det uppenbart obehövligt.

Oavsett bestämmelserna i 11 och 12 §§ får den handläggande myndigheten besluta om förskott som understiger fem prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, om det är uppenbart att staten är ersättningsskyldig med minst förskottsbeloppet.

I ett ärende om regressanspråk från försäkringsföretag behöver nämndens yttrande inte begäras, om företaget begärt yttrande från den nämnd som avses i 6 § trafikförsäkringsförordningen (1976:359). Förordning (2011:249).

Justitiekanslern får besluta om ersättning av allmänna medel för biträde och för utredning i ett ärende i den utsträckning kostnaderna inte skall betalas av staten enligt rättshjälpslagen (1996:1619).

Om Justitiekanslern med stöd av 10 § har uppdragit åt en myndighet att i ett visst ärende fullgöra Justitiekanslerns uppgifter, får myndigheten besluta om ersättning enligt första stycket. Förordning (2004:986).

Ett beslut i ett ärende som handläggs enligt denna förordning får inte överklagas.