JK 6632-13-28

3.1 Inspektionens syfte och inriktning

Det övergripande syftet med inspektionen var att kontrollera att kraven på lagenlighet och rättsäkerhet iakttas vid förvaltningsrätten. Inspektionen var också särskilt inriktad på frågor som rör målens handläggningstid utifrån kra­ven i artiklarna 5 och 6 i Europakonventionen och de skyndsamhetskrav som uttrycks i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) samt handläggningen i allmänhet av mål en­ligt LVU, LVM, LPT och LRV. Vidare granskades särskilt hanteringen av ansökningar om förtursförklaring enligt lagen (2009:1058) om för­turs­för­klar­ing i domstol.

3.2 Inspektionens genomförande

Under sitt besök på förvaltningsrätten gick Justitiekanslern igenom akterna i de fem äldsta ännu inte avgjorda målen rörande skatt, socialförsäkring, bi­stånd enligt socialtjänstlagen (2001:453), laglighetsprövning enligt kom­mun­allagen (1991:900), offentlig upphandling, kör­kortsingripanden, LVU, LVM, LPT och LRV. Vidare granskades vissa mål enligt LVU, LVM, LPT och LRV som hade avgjorts under två slumpmässigt utvalda månader (januari och april 2013). Justitiekanslern granskade även samtliga mål i vilka ansökan hade gjorts enligt lagen om förtursförklaring i domstol och samtliga mål som hade avgjorts och hunnit expedierats under veckan före inspektionen.

Vid genomgång av akterna riktade Justitiekanslern, i enlighet med vad som angetts ovan under 3.1, särskild upp­märksamhet mot handläggningstider och processuella frågor.

Inför inspektionen efterfrågade Justitiekanslern dessutom akterna i mål av­gjorda under 2012 i vilka en begäran om muntlig för­hand­ling hade avslagits, under förutsättning att dessa kunde ur­skiljas utan en alltför omfattande ar­bets­insats. Från domstolens sida informerade man om att denna information inte hade tagits fram då det inte var möjligt att enkelt få fram den i dom­stol­ens datasystem.

3.3 Samtal med lagmannen Anders Österlin m.fl.

Inspektionen inleddes med ett samtal med lagmannen Anders Österlin, var­vid han berättade om förvaltningsrätten och dess verksamhet. Vid detta sam­tal närvarade även stabschefen Kenneth Johansson, informatören Nina Lagerkvist, arkivarien Sofia Andersson Werselius och administrativa chefen Christina Lövgren. De informerade om domstolens organisation m.m. i en­lig­het med vad som framgår av bl.a. domstolens arbetsordning samt enligt följande.

Efter sammanslagningen 2010 av Länsrätten i Örebro län med Länsrätten i Värmlands län kom den nybildade Förvaltningsrätten i Karlstad att ha många mål i balans. I detta läge beslutade de sig för att införa en ny orga­ni­sa­tion där man övergav rotelsystemet. När det gäller handläggningen av mål infördes ett system med en stor beredningsorganisation, bemannad av be­red­ningsjurister, som är specialister inom olika rättsområden, samt en dömande enhet bestående av rådmän, lagmannen samt en fiskal. Utöver dessa två en­heter finns en administrativ enhet som är gemensam med Värmlands tings­rätt sedan september 2013.  

Den beredande enheten består av fem beredningsgrupper, en för skattemål, en för socialförsäkringsmål, en för förtursmål (LVU/LVM samt psykiatri­mål), en för trafik- och biståndsmål samt en för allmänna förvaltningsmål. Varje beredningsenhet består av 4–7 personer som bereder målen. Den be­red­ande enheten leds av två beredningschefer. De som arbetar på be­red­ningsenheterna är inte uteslutande jurister utan kan ha en annan bakgrund och har i vissa fall erfarenhet av arbete på Skatteverket, Försäkringskassan och Transportstyrelsen.

Inkomna mål fördelas på de fem beredningsenheterna där målen bereds. Hand­läggare på enheten sätter upp doms- eller beslutsförslag varefter målet lottas över på den domare som ska döma i målet. Till varje beredningsenhet är knuten en domare som är ansvarig för målen under handläggningen, den­ne domare är sakområdesansvarig (SAD). Målen inom berednings­grupp­en förtursmål lottas dock direkt på domare i stället för på aktuell bered­nings­enhet.

Den dömande enheten består av lagmannen, sex ordinarie rådmän, en för­stärk­ningsdomare och en fiskal.

Förvaltningsrätten har ställt upp tydliga verksamhetsmål som be­red­nings­enheterna ska följa. Beredningssamordnare inom beredningsenheterna an­svar­ar för att de målsättningar som har ställts upp i arbetsordningen gällande bl.a. hur många mål i varje målkategori som maximalt ska finnas klara för av­gör­ande uppfylls och att målen inte blir för gamla.

Förvaltningsrätten har gott om resurser på grund av den effektiva organisa-tionen. De arbetar mycket med värdegrundsfrågor och lägger mycket tid på att utarbeta de planer m.m. som styr verksamheten. Domstolen har haft många sökande till de föredragandetjänster som har annonserats ut. När det gäller domartjänster har det bara kommit två nya domare sedan sam­man­slag­ningen av länsrätterna. I augusti kommer dock en rådman att sluta. De senaste åren har domstolen arbetat ned stora balanser. Under en period hade de extraresurser på beredningssidan och de har haft, och har fortfarande, en förstärkningsdomare. Tidigare har beredningsjurister med notariemeritering dömt i notariemål. Numera har dock domstolens fiskal övertagit dömandet i dessa mål.

Förvaltningsrätten och tingsrätten samarbetar nära med varandra i admini-strativa frågor och det pågår ett arbete med att få gemensamma styr­doku­ment. Just nu pågår ett sådant arbete kring säkerhetsfrågor.

3.4 Samtal med arkivarien Sofia Andersson Werselius

Under inspektionens första dag ägde ett samtal rum mellan arkivarien Mathias Nyström från Justitiekanslern och förvaltningsrättens arkivarie, Sofia Andersson Werselius, i syfte att diskutera instruktioner och rutin­­­er för bl.a. han­ter­ing av tolkars begäran att få ta del av handlingar i målet innan dom­stolens sammanträden (jfr Justitiekanslerns beslut i dnr 3535-13-21). Från samtalet antecknas följande. Tolkar får i regel ta del av de handlingar som begärs innan muntlig förhandling ska hållas i målen. Handlingarna skickas i rekommenderat brev. Arbete pågår för att kunna skicka dessa hand­lingar digitalt via krypterad e-post, men än finns inte den möjligheten.

4.1 Inledning

Efter det inledande samtalet med Anders Österlin övergick Justitie­kans­­­lern till en granskning av mål och ärenden i enlighet med vad som fram­­­­­går av avsnitten 4.2 – 4.8. Justitiekanslern gjorde då de iakttag­el­ser som finns an­tecknade i avsnitten. I avsnitt 4.9 finns Justitiekanslerns iakttagelser i fråga om några av förvaltningsrättens styrdokument antecknade. Vid det av­slut­an­de sam­talet, som i lagmannens bortavaro, fördes med dennes ställföreträdare rådmannen Marie-Jeanette Axelius Friberg (se avsnitt 5) redogjorde Ju­sti­tie­kanslern för huvuddelen av des­sa iakt­tag­el­ser.

4.2 LVU-, LVM-, LPT- och LRV-mål

Vid granskningen av de öppna och avslutade LPT- och LRV-målen kon­sta­ter­ades att förvaltningsrätten regelmässigt meddelar formella och do­ku­men­ter­ade beslut om att inte hålla muntlig förhandling och att inte förordna of­fent­ligt biträde först i samband med målens avgörande i sak. Att ett reellt ställ­ningstagande till frågorna om det är uppenbart obehövligt med muntlig förhandling eller att det måste antas att det inte finns något behov av offent­ligt biträde måste göras (och i de aktuella fallen också har gjorts) i ett tidig­are skede än så är uppenbart och bekräftades också vid samtal med råd­man­n­en Olle Sundberg, sakområdesansvarig för psykiatrimålen. Eftersom den ansvarige domarens ställningstaganden i dessa frågor, såvitt framkommit, inte på något sätt dokumenteras i akten (annat än genom att de tas in i dom­en när målet avgörs) skulle det dock kunna uppstå situationer, t.ex. vid sjuk­frånvaro, där det framstår som oklart om förhandling ska hållas eller biträde förordnas. För att motverka risken för sådan osäkerhet kunde det övervägas om inte beslut i frågorna om muntlig förhandling och offentligt biträde alltid i ett tidigt skede borde dokumenteras på t.ex. ett åtgärdsblad eller liknande.

I övrigt kunde konstateras att förvaltningsrätten i samtliga granskade LRV-mål som hade avgjorts efter muntlig förhandling hade hållit sådan för­hand­ling inom den frist som följer av 21 a § andra stycket LRV. När det gäller LPT-målen hade motsvarande frist (se 35 § andra stycket LPT) överskridits i en handfull fall (mål nr 5321-12, 5343-12, 5378-12, 5408-12 och 1672-13). Bland de fall där förhandling inte hade hållits inom åtta dagar från den dag då ansökan eller överklagandet kom in till förvaltningsrätten återfanns de flesta i mål där förhandlingen skulle äga rum i anslutning till jul- och ny­års­helgerna kring årsskiftet 2011/2012. Att det – med hänsyn till helgerna – var nödvändigt att i ett fåtal fall förlänga fristen med någon eller några dagar finns det inte anledning att ifrågasätta eller kritisera. Däremot kunde kon­sta­ter­as att det, med undantag för ett fall (mål nr 5378-12), inte fanns något formellt beslut i frågan om förlängning dokumenterat i akten. Eftersom en förlängning av fristen får ske endast om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt ligger det i sakens natur att ett uttryckligt beslut med angivande av de skäl som motiv­er­ar förlängningen bör fattas och på något sätt dokumenteras.

Det kan beträffande de genomgångna LVM-målen konstateras att mot­svar­ande frist i den lagen (38 § LVM) i något fall (mål 61-13) överskridits med ett par dagar, men att skälet för detta – att det offentliga biträdet annars inte skulle kunna medverka – då dokumenterats i en tjänsteanteckning hos dom­stol­en. I ett fall hade fyradagarsfristen för prövning av ett omedelbart om­händ­er­tagande (17 § LVM) dock överskridits med en dag utan att något be­slut om detta hade dokumenterats (mål 5443-12).

I ett inte obetydligt antal av de granskade LPT- och LRV-målen hade för­valtningsrätten, sannolikt av förbiseende, underlåtit att diarieföra protokollet från den muntliga förhandlingen. I samtliga dessa fall fanns ett ut- och un­der­skrivet protokoll i akten, men handlingen hade alltså inte diarieförts i VERA. Justitiekanslern vill med anledning av dessa observationer under­stry­ka vikten av att löpande diarieföring sker i enlighet med vad som anges i för­ordningen (1979:575) om protokollföring m.m. vid de allmänna för­valt­nings­domstolarna.

I flera av de akter som gåtts igenom, även i sådana mål som avgjorts redan under inledningen av 2013, har minnesanteckningar och memorial förda av ordföranden och protokollföraren vid muntliga förhandlingar funnits kvar.

4.3 De äldsta ännu inte avgjorda målen angående offentlig upphandling

Granskningen av de fem äldsta ännu inte avgjorda målen om offentlig upp­hand­ling (mål nr 1557-13, 1560-13, 2766-13, 3711-13 och 3729-13) vilka samt­liga avsett överklagande av tilldelningsbeslut, gav vid handen att för­valt­ningsrätten synes väl förtrogen med de frister som gäller för bl.a. avtals­spärr och också sammantaget sett har vidtagit adekvata hand­lägg­nings­åt­gärd­­er.

I målen 1557-13, 2505-13  och 2766-13 har förvaltningsrätten prövat edi­tions­­yrkanden avseende vinnande anbudsgivares anbudshandlingar, dvs. handlingar som i de aktuella fallen har givits in till kommun re­spek­tive lands­ting. För­valt­ningsrätten har i samtliga fall av­slagit editionsyrkandena. Av­slags­be­slut­en är knapphändigt motiverade. Justitiekanslern finner mot den bak­grund­en skäl att understryka följande. Enligt 20 § för­valt­nings­pro­cess­lagen (1971:291), FPL, tillämpas i fråga om edi­tion av skriftlig hand­ling 38 kap.1 – 5 och 7 – 9 §§rättegångsbalken (RB). För edi­tion avseende all­män handling gäller sär­skil­da reg­ler. Enligt 38 kap. 8 § för­­sta stycket RB får rätten således, om en all­män hand­­ling kan antas ha be­tyd­else som be­vis, be­slut­a att handlingen ska till­han­da­­­hållas rätten. Detta gäller oavsett om hand­lingen är offentlig eller se­k­re­tess­belagd. Ett sådant förordnande riktas mot den myndighet som för­var­ar handlingen och in­nebär ett avsteg från den i tryck­frihetsförordningen stad­gade ordningen för pröv­ning­en av utlämnande av allmänna handlingar.

Myn­­digheten har inte rätt att överklaga ett beslut att en allmän handling ska till­handahållas (se NJA 1981 s. 982 och jfr såvitt avser övriga parter och in­tressent­ers möjlighet att över­klaga NJA 1987 s. 742 samt NJA 2000 s. 648). Det finns mot den bak­grund­en visser­ligen skäl för rätten att avvakta pröv­ningen av om parten kan få ut hand­ling­en med hänvisning till offent­lig­hets­prin­cipen och då själv till­handa­hålla den. Att den prövningen utfaller så att hand­lingen med hän­vis­ning till sekretess inte lämnas ut till parten in­ne­bär emellertid inte att rätten kan avstå från att självständigt pröva om den all­män­na hand­ling­en ska till­handahållas enligt 38 kap. 8 § första stycket RB.

En­ligt 38 kap. 8 § and­ra styck­et 3 RB gäller inte första stycket hand­ling gen­om vars företeende yrkes­­hem­lig­het skulle upp­en­baras, med mindre än att syn­ner­­lig anledning före­­kom­­­­mer. Förvalt­nings­rätten har i avslagsbesluten inte angivit vilken editions­be­stäm­mel­se som rätten har tillämpat vid pröv­ning­­en. Förvalt­nings­rätten har i övr­igt inte anfört några skäl för beslutet ut­över att för­­valt­nings­rätt­en har hän­visat till kammarrättens bedömning av frå­g­­­­­an om sekre­tess för upp­gifterna vid över­klagande av kommunens res­pek­­tive lands­tingets av­slags­beslut en­ligt offent­lig­hets- och sekretesslagen (2009:400), OSL. Justitiekanslern kan av be­slut­en inte utläsa om för­valt­nings­rätten har tagit ställning till om det före­kom­mit synnerlig anledning för att hand­ling­ar­na skulle företes. Be­stäm­mel­sen i 30 § FPL om skyldigheten att motivera beslut gäller visserligen for­mellt sett endast slutliga beslut. Att be­slut under beredningen enligt denna be­stäm­mel­se inte måste motiveras in­ne­bär emel­ler­tid inte att sådana beslut inte ska eller får motiveras. Motiv­er­ings­­skyl­dig­het­en är central i rätts­skydds­­­­­­systemet och utgör en av de grund­läggande rätts­säkerhetsgarantierna en­ligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Motiv­er­ings­skyldigheten har därför an­setts tillämp­lig på t.ex. interimistiska beslut även om sådana beslut inte är slutliga. (För en närmare genom­gång här­av se t.ex. SOU 2010:29 En ny för­valtningslag, avsnitt 26.) Före­te­end­et av den vin­nan­de anbudsgivarens an­bud kan många gånger ha väsent­lig be­tyd­el­se för den klagande partens möjl­ig­h­eter att få framgång.

Ett be­slut att avslå ett editionsyrkande kan inte över­klagas särskilt. Om över­­in­stans­­en i sam­band med överklagande i huvud­sak­en finner att hand­ling­en ska före­tes kan fråga uppkomma om målet enligt instans­ord­ning­ens prin­cip bör åter­förvisas för ny prövning. Bland annat mot denna bakgrund talar vägande skäl för att beslut av ifrågavarande slag ska motiveras. För­valt­ningsrätten kan inte undgå kritik för i vart fall bristande motivering av ifrågavarande avslagsbeslut.

I mål nr 2766-13 har förvaltningsrätten avslagit klagandens uttryck­liga be­gäran att muntlig förhandling ska hållas. Målet rör upphandling av am­bu­lans­­heli­kopter med ett fast­ställt maximipris om 60 000 000 kr. Mål angå­ende över­­klagande av tilldelningsbeslut torde röra anbuds­givares ci­vila rättig­­­­­heter i den mening som avses i artikel 6.1 i Europa­kon­ven­tionen och en klag­and­e anbudsgivare omfattas därmed av rätten till en rättvis rätte­gång enligt artikel 6.1, däri in­begripet enskild parts rätt att som huvudregel i åt­min­­stone en in­stans läg­ga fram sin sak muntligen. 9 § tredje stycket FPL ska tolk­as mot bak­grund av Sverige åtaganden enligt konventionen. Den om­stän­­­­­digheten att partens skrift­liga inlagor är omfattande kan knappast en­samt föranleda slutsatsen att munt­lig förhand­ling är obehövlig, när parten ut­­­tryckligen har begärt för­hand­ling och målet rör stora värden. En under­låten­het att hålla muntlig förhandling i första instans när sådan skyldighet har förelegat kan medföra att målet vid överklagande återförvisas för för­ny­ad handläggning.

4.4 Mål i vilka ansökan har gjorts enligt lagen om förturs­för­klar­ing i dom­stol

Förvaltningsrätten har sedan lagen om förtursförklaring i domstol trädde i kraft den 1 januari 2010 prövat knapp 30 an­sök­ning­­ar om förtursförklaring. Justitiekanslern har i ett tidigare ärende (dnr 8722-12-40) konstaterat att för­valt­ningsrätten har en fastlagd och i skrift dokumenterad rutin för hur så­da­na ansökningar ska handläggas, dock att rutinerna inte hade åtföljts i det då aktuella ärendet.

Granskningen av de ärenden som har handlagts enligt lagen om förturs­för­klar­ing ger inte anledning till någon anmärkning från Justitiekanslerns sida. Det kan konstateras att i de fall förtur har beviljats (fem fall), målet också har avgjort inom någon månad från beslutet.

Som Justitiekanslerns anmärkte i den ovan nämnda ärendet bygger rutinen på att lagmannen, som är den som tar ställning till ansökan om förturs­för­klar­ing, uppmärksammas av beredningsorganisationen på ansökan. Justi­tie­kanslern har vid sin granskning av övriga mål inte funnit att detta har för­bi­setts. Granskningen har således inte förändrat Justitiekanslerns ställnings­tagande i ärendet med dnr 8722-12-40, dvs. att det där var fråga om ett för­biseende av engångskaraktär att begäran inte handlades enligt gällande rutin­er.

4.5 Socialförsäkringsmål  

I två av de äldsta öppna socialförsäkringsmålen som granskades, mål nr 87-13 (gällande sjukpenning) och 465-13 (gällande sjukersättning) hade domstolen först nio respektive åtta månader efter det att målen kom in fattat beslut att förelägga Försäkringskassan att svara på överklagandena.

Socialförsäkringsmålen vid förvaltningsrätten har över lag relativt korta om­lopptider i dagsläget. Ovan nämnda måls handläggning kommer dock att onödigen fördröjas genom de sent vidtagna kommuniceringsåtgärderna. Det finns därför anledning att understryka vikten av att det i anslutning till att ärendet kommer in görs en noggrann prövning om kommunicering enligt

10 § FPL är nödvändig.

Mål nr 118-13 kom in till domstolen den 11 januari 2013. Målet gällde ett överklagande av Försäkringskassans beslut om sjukpenninggrundande in­komst. I överklagandet framförde klaganden att han önskade att hans ärende skulle avgöras av skiljemän om inte Försäkringskassan ändrade sitt beslut. Förvaltningsrätten förelade Försäkringskassan att yttra sig över överklag­an­det. Det yttrande som kom in från Försäkringskassan kommunicerades med klaganden som den 6 februari 2013 kom in med ett yttrande till domstolen.

Förvaltningsrätten beslutade den 12 september 2013 att avslå klagandens yrk­ande att ärendet skulle avgöras av skiljemän. I beslutet angavs också att förvaltningsrätten senare skulle pröva klagandens överklagande, om han inte inom en månad (senast 14 oktober 2013) anmälde till rätten att han inte ville ha någon sådan prövning. Av en anteckning på dagboksbladet framgår att klag­anden skulle delges domstolens beslut. I en till beslutet fogad över­klag­ande­hänvisning angavs att beslutet kunde överklagas till kammarrätten inom två månader från det att klaganden fick del av beslutet. Klaganden delgavs beslutet den 24 september 2013 men hördes inte av. Förvaltningsrätten av­gjor­de målet slutligt den 12 november 2013 genom att avslå överklagandet.

Justitiekanslern konstaterar först att klagandens talan, som i och för sig får betecknas som något udda för måltypen ifråga, får anses innefatta ett ifråga­sätt­ande av domstolens behörighet att befatta sig med överklagandet. För­valtningsrätten borde därför ha tagit ställning till klagandens yrkanden vid ett mycket tidigare skede under handläggningen än som nu skedde.

Vidare ska anmärkas att förvaltningsrätten har försett beslutet den 12 september 2013 med en överklagandehänvisning vilket indikerar att dom­stolen har ansett att beslutet hade sådana rättsverkningar att det utgjorde ett sådant beslut under handläggningen som kunde överklagas särskilt (jfr. 34 § första stycket FPL). Överklagandetiden var angiven till två månader från delgivning av domstolens beslut. Eftersom klaganden delgavs beslutet den 24 september 2013 kan konstateras att förvaltningsrätten avgjorde målet slutligt innan överklagandetiden hade gått ut. Vid tidpunkten för det slutliga av­­görandet hade således klaganden alltjämt haft rätt att överklaga dom­stol­ens ställningstaganden. Förvaltningsrätten borde ha avvaktat med att avgöra målet slutligt till dess att besvärstiden för beslutet hade gått ut.  

Det ska också noteras att beslutet i en del har formen av ett föreläggande riktat till klaganden att lämna besked i en viss fråga senast vid ett bestämt datum annars tar domstolen upp ärendet till prövning. Justitiekanslern vill härvid påpeka att när ett föreläggande ska delges bör sista dag för svar be­stämmas till en viss tid efter delgivning och inte, som nu har skett, till ett bestämt datum. Den som ska delges har annars ingen möjlighet att undvika den i föreläggandet föreskrivna följden om det skulle vara så att han delgavs föreläggandet först efter det svarsdatum som har satts ut.

4.6 Övriga granskade mål

Såvitt gäller övriga granskade öppna mål, främst skattemål, mål om lag­lig­hets­prövning enligt kommunallagen och mål enligt social­tjänst­lagen kon­sta­ter­ades att handläggningstiden hade blivit något längre än önsk­värt men att det sammantaget sett inte fanns skäl att rikta någon kritik mot hand­lägg­ningen i övrigt.

4.7  Tolkars möjligheter att ta del av handlingar innan muntliga för­hand­lingar

Justitiekanslern har i ett beslut den 23 oktober 2013 (dnr 3535-13-21) gjort vissa uttalanden angående tolkars rätt att före domstolsförhandlingar få ta del av handlingar som kan vara sekretessbelagda. I ärendet framhöll Justi­tie­kanslern att även den part som är i behov av tolk ska garanteras rätten till en rättvis rättegång och att en domstol därför så långt det är möjligt bör till­mötes­gå en tolks begäran om att före förhandlingen få ta del av relevanta hand­lingar i målet.

Vad som har framkommit vid Justitiekanslerns inspektionen av för­valt­nings­­rätten föranleder endast slutsatsen att förvaltningsrättens hantering av frågan om tolkars möjligheter att ta del av domstolens handlingar ligger i linje med de uttalanden som gjordes av Justitiekanslern i ärendet med dnr 3535-13-21.

4.8 Förenklad delgivning

Vid genomgången av målen konstaterades att förvaltningsrätten inte an­vänd­er sig av den möjlighet som erbjuds enligt 25 § andra stycket del­giv­nings­lagen (2010:1932) (jfr 3 a § andra stycket i 1970 års delgivningslag) att i nära anslutning till t.ex. att ett överklagande kommit in lämna in­forma­tion om förenklad delgivning till den som har givit in handlingen. Iakttag­el­sen bekräftades av rådmannen Marie-Jeanette Axelius Friberg som för­klar­ade att det för närvarande pågår ett arbete för att utreda om förvaltnings­rätt­en borde använda sig av den möjligheten och i så fall inrätta en rutin för detta.

Justitiekanslern framhåller att korrekt tillämpad kan 25 § andra stycket del­givningslagen medföra effektivitetsvinster i handläggningen. I den nya del­giv­ningslagen har införts en möjlighet för bl.a. kammarrätt och Högsta för­valtningsdomstolen att utan någon egen informationsåtgärd använda sig av förenklad delgivning när underinsatsen har informerat den enskilde om att den delgivningsformen kan komma att tillämpas (se 47 § FPL och prop. 2009/10:237 s. 142 ff.). Att förvaltningsrättens inte använder sig av denna möjlighet påverkar således handläggningen i överinstanserna. Mot denna bakgrund är det positivt att förvaltningsrätten nu har påbörjat ett arbete med att undersöka frågan om förenklad delgivning. Enligt Justitiekanslerns men­ing bör detta arbete ges prioritet så att i vart fall möjligheten i 25 § andra sty­cket delgivningslagen kan komma till tillämpning.

4.9 Granskning av förvaltningsrättens styrdokument

Förvaltningsrättens styrdokument är omfattande och i och för sig väl­for­mu­ler­ade. Justitiekanslern har dock funnit skäl att fund­era kring vis­sa formu­ler­ingar i dem som inte förefaller överensstämma med dom­stol­ens prakt­iska tillämpning eller riskerar att framstå som mindre väl för­en­liga med gällande reg­ler. Exempelvis anges i Verksamhets­plan 2013 (s. 9) att ”Av­sikt­en är att samtliga psykiatriförhandlingar ska hållas via video­länk”. Efter samtal med den sakområdesansvarige domaren, Olle Sundberg, fram­kom dock att fråg­an om personlig inställelse till sådan förhandling han­ter­ades i en­lig­het med före­skrift­er­na i LPT/LRV och 14 § FPL. Det kan mot den bakgrunden finn­as anledning att förtydliga skriv­ningen i verksamhetsplanen.

Vidare konstateras att det i domstolens arbetsordning, under rubriken Sär­skilt om LVU/LVM/LPT/LRV (s. 9) anges följande.

Sär­skilt om LVU/LVM/LPT/LRV

[…]

Särskilt i mål enligt LVM ska uppmärksammas att domarna ska avkunna i samband med den muntliga förhandlingen. Detta gäller även i LVU-mål där vården ska upp­höra. I vart fall ska socialnämnden underrättas omedelbart (exempelvis med fax) om att vården upphört. Det är ordföranden i målet som ansvarar för att detta sker. Samma förhållande gäller i LRV- och LPT-mål.

[…]

Högsta förvaltningsdomstolen har i HFD 2011 ref. 5 prövat frågan om förut­sätt­ningar för den domstol som prövar vårdfrågan att fatta ett interimistiskt beslut enligt FPL om upphörande av vård enligt LVU sedan domstolen vid överläggning har kommit fram till att vården ska upphöra. Högsta förvalt­nings­domstolen uttalade att det bara kan komma ifråga att avbryta en redan inledd vård genom ett interimistiskt beslut innan dom har meddelats i LVU-målet om det står klart att en sådan åtgärd är nödvändig av hänsyn till barn­ets bästa och att fara är i dröjsmål, dvs. att åtgärden inte kan anstå utan be­höver genomföras omedelbart innan målet har slutligt avgjorts. Domstolen konstaterade att det säger sig självt att sådana situationer får antas vara mycket sällsynt förekommande.

Enligt Justitiekanslerns bedömning kan ovan redovisade skrivningar i ar­betsordningen uppfattas som en uppmaning till ansvarig domare att denne, redan innan rätten har meddelat dom eller beslut, ska underrätta social­nämn­den om att vården har upphört i de fall då domstolen vid överläggning har kommit fram till att vården enligt LVU ska upphöra. Justitiekanslern utgår från att ett sådant meddelande som uppmanas till har föregåtts av någon typ av interimistiskt beslut eftersom meddelandet annars klart skulle stå i strid med förbudet i 43 kap. 6 § OSL att röja innehållet i en ännu inte meddelad dom eller beslut m.m. Mot bakgrund av de principer som har slagits fast i HFD 2011 ref. 5 kan ifrågasättas om det är lämpligt att i arbetsordningen ha denna typ av instruktioner till den domare som ansvarar för målet.

Några exempel på att interimistiska beslut har fattats omedelbart efter munt­lig förhandling och överläggning i LVU- eller LVM-mål har dock inte ob­ser­verats vid Justitiekanslerns granskning av målen, varför föreskriften i ar­bets­ordningen – såvitt Justitiekanslern kunnat iaktta – inte synes ha fått någ­on praktisk tillämpning. Oavsett detta bör förvaltningsrätten förtydliga vad som avses med de nu aktuella skrivningarna i arbetsordningen alternativt låta dem utgå.