NJA 2021 s. 622

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Per Lennerbrant, rådmannen Maria Hellberg och tingsfiskalen Marcus Wågman, referent) anförde följande i dom den 11 juni 2019.

1. BAKGRUND

Bostadsrättsföreningen Korvetten (Brf Korvetten) och entreprenören Länna Mark och Exploatering AB (Länna Mark) ingick i februari 2011 ett entreprenadavtal avseende nybyggnation av bostadsrätter på Brf Korvettens fastighet. Bogi Värme AB (Bogi Värme) har i egenskap av underentreprenör till Länna Mark utfört monteringsarbete avseende avloppsledningar i fastigheten.

I mars 2016 upptäcktes en vattenskada i fastigheten som hade orsakats av ett läckage från avloppsrör som glidit isär. Parterna är överens om att Bogi Värme orsakat skadan av vårdslöshet, att Länna Mark i förhållande till Brf Korvetten haft att ersätta föreningens skada och att Bogi Värme i sin tur har att ersätta den skada som kan ha uppstått för Länna Mark.

Länsförsäkringar Uppsala (Länsförsäkringar) har såsom försäkringsgivare till Brf Korvetten reglerat skadan. Länsförsäkringar har övertagit Brf Korvettens anspråk mot Länna Mark och framställt regresskrav mot Länna Mark, som inte har betalat.

Länsförsäkringar har därefter framställt krav mot Bogi Värme och gjort gällande att Länna Mark har överlåtit sin fordran mot Bogi Värme till Länsförsäkringar.

2. YRKANDEN OCH INSTÄLLNING

Länsförsäkringar har yrkat att Bogi Värme ska betala 174 189 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av ansökan om stämning.

– – –

Bogi Värme har bestritt käromålet. Yrkat belopp och ränta har vitsordats som skäliga i och för sig.

– – –

3. GRUNDER

Länsförsäkringar

Bogi Värme har i egenskap av underentreprenör till Länna Mark utfört monteringsarbete avseende avloppsledningar vid nybyggnation av bostadsrätter på Brf Korvettens fastighet Enköping Bredsand 1:212 under våren 2011. Arbetet har utförts felaktigt vilket har resulterat i en vattenskada i fastigheten i mars 2016. Kostnaderna för att åtgärda vattenskadan uppgår till omstämt belopp.

Länna Mark har genom ett avtal överlåtit sin fordran mot Bogi Värme till Länsförsäkringar. Fordran avser ersättning för den vattenskada som Länna Marks beställare Brf Korvetten har drabbats av.

Bogi Värme

Fordringsöverlåtelsen mellan Länna Mark och Länsförsäkringar är ogiltig, eftersom fordran inte existerar och överlåtelsen därför är innehållslös. Länsförsäkringar har alltså inte förvärvat någon fordran från Länna Mark. Det finns dessutom ett överlåtelseförbud mellan Länna Mark och Bogi Värme.

Fordringsöverlåtelsen utgör en otillåten hoppande regress och kan inte läkas av att Länsförsäkringar har övertagit fordran från Länna Mark.

Länsförsäkringars fordran utgör en ren förmögenhetsskada och ett utomobligatoriskt krav som är otillåtet enligt skadeståndslagen och utgör ett avsteg från den tillåtna kedjan.

4. UTVECKLING AV TALAN

– – –

5. DOMSKÄL

5.1 Inledning

Målet gäller vad som i förstone kan karaktäriseras som en direktkravssituation, dvs. ett krav som en part och borgenär i en kontraktskedja riktar inte mot sin avtalspart, det främre ledets gäldenär, utan mot gäldenärens avtalspart, det bakre ledets gäldenär. Det kan t.ex. röra sig om en sådan situation som är aktuell i det här målet, där beställaren (borgenären) riktar krav inte mot generalentreprenören (det främre ledets gäldenär) utan i stället mot underentreprenören (det bakre ledets gäldenär). Sådana krav har prövats i flera vägledande rättsfall från HD och har diskuterats flitigt i rättslitteraturen. (Se bl.a. rättsfallen NJA 2007 s. 758, NJA 2009 s. 291 och NJA 2014 s. 760; Stefan Lindskog, Något om rättslig flerspårighet, festskrift till Gertrud Lennander s. 191 ff., Jure, 2010, Svante O. Johansson, Direktkrav i senare tids rättstillämpning, festskrift till Torgny Håstad, s. 283 ff., Iustus, 2010, och Jori Munukka, Utomobligatoriska anspråk mot avtalsparts kontraktsmedhjälpare och mot avtalspart, JT 2015/16 s. 410 ff., se även Laila Zackariasson, Direktkrav, Iustus förlag, 1999.)

En direktkravssituation i en enkel kontraktskedja kan illustreras med följande figur:

Parterna har olika uppfattning i fråga om hur Länsförsäkringars krav ska karaktäriseras. Tingsrätten inleder därför med att översiktligt redogöra för rättsläget när det gäller möjligheten att föra ett direktkrav mot det bakre ledet, antingen på inom- eller utomobligatorisk grund. Tingsrätten övergår därefter till att redogöra för Länsförsäkringars talan och hur den ska karaktäriseras. I det sammanhanget behandlar tingsrätten Bogi Värmes invändningar om att kravet utgör en otillåten hoppande regress (bestridandegrund nr 2) och att kravet skulle avse ren förmögenhetsskada och därför inte kan ersättas med stöd av skadeståndslagen (bestridandegrund nr 3).

Bogi Värmes bestridandegrund nr 1 prövas sist. Redan här ska dock sägas att det av den fordringsöverlåtelse som Länsförsäkringar gett in till tingsrätten framgår att Länna Mark i och för sig överlåtit sitt anspråk till Länsförsäkringar. Vad tingsrätten med den utgångspunkten sedan ska pröva är om (i) Länna Marks anspråk innebär en betalningsskyldighet för Bogi Värme och, för det fall tingsrätten finner att så är fallet, (ii) om överlåtelsen är verksam med hänvisning till det överlåtelseförbud som har tagits in i parternas avtal.

5.2 Direktkrav

Huvudregeln i svensk rätt är att ett kontraktsförhållande binder en part endast gentemot sin direkte avtalspart (det främre ledet), inte gentemot dennes avtalspart (ett bakre led). I enlighet härmed kan i princip ansvar göras gällande endast mellan de direkta avtalsparterna i ett kontraktsrättsligt förhållande. Undantag från denna principiella inställning gäller bl.a. s.k. tredjemansavtal, dvs. avtal där parterna uttryckligen eller underförstått åsyftat att en tredje man antingen ska vara berättigad till något eller, om den tredje mannen kan anses ha accepterat det, förpliktad till något. (Se t.ex. Hellner o.a., Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, 6 uppl., 2016, s 131 ff.)

Denna huvudregel gäller bara för anspråk som grundar sig på ett avtalsförhållande. För anspråk som grundar sig på skadeståndslagens allmänna culparegel har rättspraxis på senare år intagit en tillåtande attityd till direktkrav. HD har således uttalat att en part i en kontraktskedja som råkar ut för en sakskada på utomobligatorisk skadeståndsrättslig grund kan vända sig direkt mot ett bakre led som vårdslöst har orsakat skadan, om inte något annat följer av en särskild rättsregel eller föranleds av avtal (se rättsfallet NJA 2014 s. 760). Avgörandet avser möjligheten att rikta krav avseende sakskador mot ett bakre led. Vad som gäller när kravet avser ren förmögenhetsskada tas inte ställning till i avgörandet, men av allmänna regler följer att ansvar för förmögenhetsskada på utomobligatorisk grund förutsätter att handlandet utgör brott, att det rör sig om en kvalificerad tillitssituation eller att den skadegörande på annat sätt har handlat kvalificerat otillbörligt (se 2 kap. 2 § skadeståndslagen och rättsfallet NJA 2015 s. 899 p. 34).

I rättsfallet NJA 2007 s. 758, som Bogi Värme har hänvisat till, tillät HD inte att en beställare i en entreprenad riktade krav direkt mot ett bakre led, en underentreprenör till generalentreprenören som hade agerat vårdslöst. Avgörandet bygger på en tolkning av bestämmelserna i AB 92 och rör förhållandena vid generalentreprenad. Av betydelse för utgången i målet var den ansvarsbegränsning som gällde mellan beställaren och generalentreprenören enligt avtalet, att generalentreprenören lika gärna hade kunnat utföra allt arbete själv, att beställaren därmed kunde sägas ha accepterat ansvarsbegränsningen även i förhållande till eventuella underentreprenörer samt att en sådan ordning också låg i generalentreprenörens intresse, eftersom lösningen typiskt sett ansågs leda till en sänkning av det pris som en underentreprenör begärde för sitt arbete.

5.3 Länsförsäkringars talan avser ett kontraktuellt anspråk

En av huvudfrågorna i målet är som nämnts ovan hur Länsförsäkringars talan och anspråk ska karaktäriseras.

Bogi Värme har invänt att Länsförsäkringars talan ska bedömas utifrån den rätt som Länsförsäkringar har fått genom att betala försäkringsersättning till Brf Korvetten. Enligt Bogi Värme har Länsförsäkringar genom sin regressrätt endast fått ett anspråk mot Länna Mark och inte mot Bogi Värme. Att kräva Bogi Värme på ersättning utgör därför, enligt det bolaget, en otillåten hoppande regress, dvs. ett regresskrav som utan stöd i lag eller andra rättskällor riktar sig mot någon annan än den part som ligger närmast i kontraktskedjan. Bogi Värme har också invänt att Länsförsäkringars krav avser ren förmögenhetsskada och därför inte är ersättningsgillt, eftersom varken Brf Korvetten eller Länsförsäkringar stått i något avtalsförhållande med Bogi Värme.

Den kontraktskedja som är aktuell i målet avser en generalentreprenad, där standardavtalet AB 04 gäller mellan beställaren (dvs. föreningen) och generalentreprenören (dvs. Länna Mark). Eftersom den ansvarsbegränsningsregel i AB 92 som nämndes i NJA 2007 s. 758 överförts oförändrad till AB 04 får uttalandena i det rättsfallet alltjämt anses ha relevans i det här fallet. Länsförsäkringar – som inträtt i Brf Korvettens rätt – skulle alltså vara förhindrad att på utomobligatorisk grund rikta ett krav för sakskada eller ren förmögenhetsskada mot Bogi Värme med förbigående av Länna Mark. I enlighet med den huvudregel som gäller i svensk rätt skulle heller inte Länsförsäkringar för egen del kunna rikta ett kontraktsrättsligt anspråk direkt mot Bogi Värme, eftersom Bogi Värme inte har haft något avtalsförhållande med Brf Korvetten/Länsförsäkringar. Tingsrätten kan alltså konstatera att Länsförsäkringars talan skulle ogillas om talan skulle karaktäriseras på det sätt som Bogi Värme har påstått.

Länsförsäkringar har dock gjort gällande att bolagets krav inte ska bedömas utifrån den rätt bolaget har fått genom att betala försäkringsersättning till Brf Korvetten, utan den rätt som Länna Mark kan ha fått gentemot Bogi Värme och som senare överlåtits till bolaget.

När det gäller frågan om hur Länsförsäkringars talan ska karaktäriseras konstaterar tingsrätten att det är kärandens yrkanden och grunder som bestämmer ramen för processen och vad tingsrätten kan pröva (se 17 kap. 3 § RB). Käranden kan således fritt välja – och välja bort – vilka omständigheter som åberopas till stöd för talan. En annan sak är att rätten inte är bunden av vilka rättsregler som käranden har åberopat eller hur åberopade omständigheter rättsligt ska klassificeras.

I detta fall har alltså Länsförsäkringar valt att grunda sin talan på den rätt som Länna Mark kan ha fått mot Bogi Värme med anledning av det senare bolagets vårdslösa agerande. Länsförsäkringar har i sin argumentation förtydligat att kravet grundar sig på det entreprenadavtal som gällt mellan Länna Mark och Bogi Värme. Det rör sig alltså inte om ett utomobligatoriskt anspråk. Eftersom kravet avser just Länna Marks rätt är det då inte fråga om en hoppande regress.

Att Länsförsäkringars talan avser den rätt till skadestånd Länna Mark kan ha enligt avtalet med Bogi Värme medför att de regler som gäller för skadestånd inom kontraktsförhållanden ska tillämpas på kravet. I sådana förhållanden har den skadelidande rätt till ersättning för såväl sakskada som ren förmögenhetsskada (Hellner o.a., a.a., s. 207 ff.). Huruvida den i målet aktuella skadan ska betecknas som en sakskada eller som ren förmögenhetsskada saknar alltså betydelse för Bogi Värmes ersättningsskyldighet mot Länna Mark och den härledda rätt som Länsförsäkringar stöder sig på.

Sammanfattningsvis innebär tingsrättens ställningstaganden att talan inte ska avslås på den grunden att kravet utgör en otillåten hoppande regress (bestridandegrund nr 2) eller att kravet skulle avse ren förmögenhetsskada och därför inte kan ersättas med stöd av skadeståndslagen (bestridandegrund nr 3).

5.4 Har Länna Mark en fordran mot Bogi Värme?

I målet är ostridigt att Bogi Värme har agerat vårdslöst vid utförandet av sitt uppdrag, vilket har lett till skada för Brf Korvetten. Det är också ostridigt att Länna Mark i egenskap av generalentreprenör är ersättningsskyldigt gentemot Brf Korvetten för denna skada och att Bogi Värme i sin tur är ersättningsskyldigt för den skada som Länna Mark kan ha lidit. Det är vidare ostridigt att Länsförsäkringar har betalat ut försäkringsersättning och sedan krävt Länna Mark på betalning men att betalning inte har skett. Huvudfrågan i målet är om det krav Länna Mark riktat mot Bogi Värme kan göras gällande trots att Länna Mark inte har betalat till Länsförsäkringar. Annorlunda formulerat är frågan om och i så fall under vilka förutsättningar en s.k. täckningsfordran mot bakre ledets gäldenär kan göras gällande när huvudfordran inte har betalats av det främre ledets gäldenär.

Frågan om det krävs att huvudfordran betalas innan täckningsfordran tas i anspråk har inte fått något entydigt svar vare sig i praxis eller rättslitteratur (se Stefan Lindskog, Betalning, 2 uppl., 2014, s. 230 ff. med hänvisningar). Frågeställningen har närmast diskuterats utifrån vilka möjligheter borgenären har att direkt vända sig mot det bakre ledet genom att ta i anspråk det främre ledets gäldenärs täckningsfordran, således en form av direktkrav. Även om det i detta mål rör sig om ett överlåtet krav som liknar ett direktkrav bör situationen enligt tingsrättens mening angripas ur en något annorlunda synvinkel. Oavsett om kravet ska karaktäriseras som ett direktkrav eller inte är en första förutsättning för betalningsansvar nämligen att ansvar kan grundas på det främre ledets gäldenärs täckningsfordran. Att så är fallet följer av den grundläggande fordringsrättsliga principen att en förvärvare av en enkel fordran inte kan komma i ett bättre läge än överlåtaren i förhållande till gäldenären (se 27–28 §§ skuldebrevslagen [1936:81]).

Frågan blir då vad som gäller för Länna Marks krav mot Bogi Värme.

I allmänhet gäller att en skadeståndsfordran uppkommer när den skadeståndsgrundande handlingen företas. Den tidpunkten motsvarar emellertid inte nödvändigtvis den tidpunkt då skadan uppkommer. (Se t.ex. NJA 2018 s. 793 p. 11.) Om skadan anses uppkomma redan när den skadelidande har ådragit sig ett betalningsansvar mot tredje man bör dock tidpunkterna ofta sammanfalla. ( Jfr en skiljedom refererad av Lars Edlund, Är skadevållare skyldig att betala skadestånd p.g.a. avtalsbrott redan innan den skadelidande haft konkreta utgifter för avtalsbrottet?, JT 2004/05 s. 700.) I den nämnda skiljedomen tog skiljenämnden fasta på ett antal rättsfall i konkurssammanhang, NJA 1878 s. 25 och NJA 1936 s. 717, där svarandena förpliktats betala ersättning till konkursbon trots att det stått klart att bona inte skulle föra vidare mottagna belopp till skadelidande tredje män. Skiljenämnden hänvisade också till 34 § tredje stycket samt 69 §köplagen (1990:931), vari framgår att en köpare har rätt till ersättning för avhjälpande även när denne ännu inte haft konkreta utgifter samt rätt till ersättning för förlust även innan denne med förlust genomfört ett täckningsköp.

Det ovan sagda tar sikte på vad som i allmänhet gäller obligationsrättsligt och alltså inte på vad som specifikt gäller för entreprenadavtal. När det gäller att fastställa innehållet i dispositiv rätt för sådana avtal kan dock ledning sökas i just allmänna obligationsrättsliga principer och vad som gäller för närliggande avtal (se rättsfallet NJA 2014 s. 960 p. 24). I det nämnda rättsfallet har också HD slagit fast att regleringen i ABT 94, som gäller totalentreprenader, inte hindrar att en beställare som haft beräknade men ännu inte upplupna avhjälpandekostnader får ersättning av en entreprenör. Något stöd eller några bärande skäl för att förhållandena entreprenadrättsligt i övrigt skulle skilja sig från vad som nyss redogjorts för har tingsrätten inte kunnat finna.

I det tidigare nämnda rättsfallet NJA 2007 s. 758 anförde HD visserligen att det främre ledet (generalentreprenören) ”knappast” hade en täckningsfordran som kunde göras gällande mot ett bakre led redan när det främre ledet hade fått en skuld mot beställaren (borgenären). Uttalandet är inte alldeles tydligt och förefaller närmast ha gjorts obiter dictum. Tingsrätten bedömer därför att uttalandets prejudikatvärde är osäkert och att uttalandet, särskilt mot bakgrund av de skäl som tingsrätten redogjort för ovan, inte utan tydligt stöd i andra rättskällor kan läggas till grund för slutsatsen att det krävs att en gäldenär i det främre ledet betalar huvudfordran för att få göra gällande en täckningsfordran mot det bakre ledets gäldenär.

Det finns dock exempel på när den ersättningsberättigade måste ha haft en utgift till tredje man för att få ersättning. Vid ansvarsförsäkring gällde tidigare att den försäkrade som huvudregel inte hade rätt att uppbära ersättning från sitt försäkringsbolag i vidare mån än han hade betalat den skadelidande eller fått dennes samtycke (95 § första stycket lagen [1927:77] om försäkringsavtal). Om den försäkrade försattes i konkurs, hade den skadelidande en rätt att av boet få den försäkrades anspråk mot försäkringsbolaget överlåtet på sig (95 § tredje stycket samma lag). Reglerna syftade till att säkerställa att sådan ersättning som försäkringsbolaget var skyldigt att utge på grund av den försäkrades skadeståndsskyldighet faktiskt kom den skadelidande till godo (se NJA 2017 s. 601 med hänvisningar). Den nuvarande regleringen i försäkringsavtalslagen (2005:104) har samma syfte men är utformad på ett annat sätt. Enligt 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen får den skadelidande vid händelse av bl.a. den försäkrades konkurs rikta krav på ersättning enligt försäkringsavtalet direkt mot försäkringsbolaget. Här rör det sig om en lagstadgad materiell rätt till fordringen (se åter NJA 2017 s. 601).

Vad som gäller vid ansvarsförsäkring kan inte utan vidare föras över till andra rättsområden; genom regleringen i försäkringsavtalslagen har lagstiftaren gett sådana skadelidande en bättre rätt än vad som annars kan antas vara fallet (se bl.a. NJA 2009 s. 355 och NJA 2017 s. 601 med hänvisningar). Intresset av att skydda en skadelidande tredje man har dock åberopats som skäl för att även i andra kontraktskedjor medge direktkravsrätt till det främre ledets gäldenärs täckningsfordran. Diskussionen har framför allt avsett den situation som förefaller vara aktuell i detta mål, dvs. då den skadelidande borgenärens motpart (det främre ledets gäldenär) saknar betalningsförmåga eller t.o.m. är insolvent. Så har bl.a. Stefan Lindskog anfört att en borgenär bör kunna ta en täckningsfordran i anspråk när det främre ledets gäldenär saknar betalningsförmåga. Som skäl för detta ställningstagande har han anfört att en motsatt uppfattning skulle leda till att borgenären skulle bli utan betalning för sin fordran medan gäldenären i det bakre ledet – skadevållaren – skulle undgå betalning och därmed göra en vinst. Att tillåta borgenären att ta täckningsfordran i anspråk skulle däremot leda till en ordnad skuld-avveckling, där den skadelidande parten får betalt av den som vållat skadan. (Se Stefan Lindskog, Betalning, 2 uppl., 2014, s. 211 och 230.)

Mot detta synsätt har anförts att en betalning från det bakre ledets gäldenär till en insolvent gäldenär normalt sett leder till att betalningen tas i anspråk av borgenärskollektivet för att betala gäldenärens skulder. Att tillåta en borgenär att uppbära en betalning i en sådan situation leder enligt detta synsätt till att borgenären, som annars får bevaka en oprioriterad fordran i det främre ledets gäldenärs konkurs, får ett försteg framför övriga borgenärer i strid med reglerna i förmånsrättslagen. (Se till det anförda bl.a. Laila Zackariasson, a.a., s. 66.)

Sammanfattningsvis leder det anförda tingsrätten till följande slutsatser.

Den fordran som Länsförsäkringar gjort gällande mot Länna Mark har uppstått när den skadegörande handlingen företogs. Den skada föreningen lidit och som Länsförsäkringar utgett ersättning för har uppstått vid samma tillfälle och har medfört att Länna Mark blivit förpliktat mot föreningen och sedermera Länsförsäkringar. Det förhållandet medför i sin tur att Bogi Värme blivit förpliktat mot Länna Mark.

Svaret på frågan om Länna Mark lidit skada redan vid detta tillfälle eller först efter att ha betalat Länsförsäkringar är som framgått långt ifrån självklart. Mycket talar enligt tingsrättens mening för att en skadelidande enligt allmänna obligationsrättsliga principer inte behöver ha haft konkreta utgifter på grund av en skadegörande handling för att ha rätt till skadestånd från en skadevållare samt att denna princip bör gälla även i entreprenadrättsliga förhållanden. Att den fordran som görs gällande avser en täckningsfordran föranleder som utgångspunkt ingen annan bedömning. Visserligen skulle det kunna tänkas finnas ett undantag från denna huvudregel när det står klart att en betalning från det bakre ledet inte kommer att komma den skadelidande till godo, t.ex. för att det främre ledet är insolvent och inte har betalat sin borgenär. En betalning skulle ju då tas i anspråk av det främre ledets konkursborgenärer. Om det främre ledet har överlåtit sin fordran till den skadelidande, vilket är fallet här, gör sig dock den synpunkten inte gällande. En annan sak är att en sådan överlåtelse möjligen kan återvinnas i det främre ledets gäldenärs konkurs. Om återvinning kan ske eller inte är emellertid en fråga skild från om täckningsfordran alls kan göras gällande.

Sammantaget finner tingsrätten att Länna Marks anspråk mot Bogi Värme inte är beroende av att Länna Mark först betalat Länsförsäkringar. Nästa fråga som tingsrätten har att ta ställning till blir då om Länna Mark kunnat överlåta sitt anspråk till Länsförsäkringar.

5.5 Verkan av det överlåtelseförbud som parterna avtalat om

Enligt avtalet mellan Bogi Värme och Länna Mark får ”kontraktet” inte överlåtas av någondera part i avtalet utan den andra partens godkännande. Ett sådant överlåtelseförbud omfattar också skadeståndsfordringar som grundar sig på avtalet (se NJA 2016 s. 51 p. 8).

Utgångspunkten i svensk rätt är att en fordran fritt får överlåtas från en borgenär till en annan. Huruvida ett avtalat överlåtelseförbud får verkan mot en förvärvare av fordran är inte reglerat i lag. Frågan har diskuterats såväl i rättslitteraturen som i praxis (se t.ex. Tiberg & Lennhammer, Skuldebrev, växel och check, 7 uppl. 1995, s. 30 ff., Stefan Lindskog, Betalning, 2 uppl., 2014, s. 153 ff. med hänvisningar; NJA 1966 s. 97, f.d. justitierådet Torgny Håstads tillägg i NJA 2008 s. 733, NJA 2015 s. 1040 samt NJA 2016 s. 51).

Under senare år har HD nekat att upprätthålla avtalade överlåtelseförbud mot en senare förvärvare. Till exempel har ett avtalat överlåtelseförbud vid en totalentreprenad avseende småhus inte hindrat en förvärvare av huset från att mot entreprenören göra gällande rättigheter som övertagits från beställaren (se rättsfallet NJA 2015 s. 1040). Som motivering angav HD att ett överlåtelseförbud av rättigheter som härleds ur ett ömsesidigt avtal skulle få till följd att den fria omsättningen begränsas samt att det skulle medföra sakligt omotiverade svårigheter att utkräva felansvar av entreprenören. En avtalspart har typiskt sett tillräckligt skydd genom möjligheten att göra samma invändningar mot förvärvaren av rättigheterna enligt avtalet som mot den ursprunglige innehavaren ( jfr 27–28 §§ skuldebrevslagen). Att fordringen får göras gällande av förvärvaren utesluter dock inte att förbudet kan ha verkan mellan avtalsparterna på så sätt att om överlåtelsen medför skada för gäldenären blir överlåtaren skyldig att ersätta den.

Det kan mot den angivna bakgrunden konstateras att huvudregeln i svensk rätt får anses vara att ett överlåtelseförbud inte har någon verkan mot en förvärvare, och inte ens om förvärvaren var i ond tro om förbudet.

HD har dock lämnat en öppning för att ett överlåtelseförbud undantagsvis bör få åberopas mot en förvärvare av fordran. Den intresseavvägning som då får göras är intresset av att upprätthålla den fria omsättningen vägt mot gäldenärens intresse av att få prestera till den ursprunglige gäldenären. (Se NJA 2015 s. 1040 p. 14.) Bogi Värme har anfört att bolaget har ett befogat intresse av att infria sina ansvarsåtaganden enligt entreprenadavtalet endast till sin kontraktspart Länna Mark, men några närmare skäl för denna uppfattning har inte redovisats. Bogi Värme har t.ex. inte hävdat att bolaget skulle ha motfordringar mot Länna Mark vars värde skulle minska om en överlåtelse godtogs. Länsförsäkringar har dessutom, utan att Bogi Värme bemött detta, invänt att Bogi Värme redan har fått full betalning för sin del av entreprenadarbetena.

Med hänsyn till det anförda finner tingsrätten att Bogi Värmes intresse av att ge överlåtelseförbudet verkan mot Länsförsäkringar inte har sådan tyngd att det utifrån den intresseavvägning som HD har anvisat finns anledning att frångå den huvudregel som uppställs i svensk rätt. En sådan slutsats innebär i och för sig att en beställare som är förhindrad att på utomobligatorisk grund vända sig mot det bakre ledet kan göra det genom att förvärva en generalentreprenörs fordran på sin underentreprenör. Den omständigheten utgör dock inte ett tillräckligt starkt skäl för att upprätthålla överlåtelseförbudet i detta fall.

Tingsrätten finner alltså sammantaget att överlåtelseförbudet saknar verkan mot Länsförsäkringar.

5.6 Sammanfattning och rättegångskostnader

Tingsrätten har kommit fram till att Länsförsäkringars talan avser ett inomobligatoriskt anspråk. Eftersom anspråket grundas på Länna Marks rätt saknar det betydelse huruvida skadan utgör en ren förmögenhetsskada eller inte. Kravet avser då inte heller en otillåten hoppande re¬¬¬-

gress och är inte beroende av att betalning först skett från Länna Mark till Länsförsäkringar. Det överlåtelseförbud som uppställts i avtalet mellan Länna Mark och Bogi Värme kan inte göras gällande mot Länsförsäkringar. Beloppet är i sig vitsordat.

Länsförsäkringars talan ska därmed bifallas.

– – –

DOMSLUT

Tingsrätten ålade Bogi Värme AB att betala 174 189 kr till Länsförsäkringar Uppsala jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Per Carlson samt hovrättsråden Ulrika Ihrfelt, referent, Kerstin Norman och Sara Ulfsdotter) anförde följande i dom den 18 juni 2020.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Bakgrund

Sakförhållandena i målet är inte tvistiga. I enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom är det alltså ostridigt att Bogi Värme i uppdraget som underentreprenör åt generalentreprenören Länna Mark och Exploatering AB (Länna Mark) av vårdslöshet orsakat en skada för beställaren, bostadsrättsföreningen Korvetten (föreningen), och att skadan uppgår till det belopp som yrkats i målet. Parterna är även överens om att Länna Mark i förhållande till föreningen var skyldig att ersätta skadan och att Bogi Värme i sin tur har att ersätta den skada som kan ha uppstått för Länna Mark. Länsförsäkringar har ersatt föreningen för skadan och övertagit föreningens anspråk mot Länna Mark. Länsförsäkringar har framställt krav på ersättning för skadan till Länna Mark, som inte har betalat. Länna Mark har senare överlåtit sin fordran mot Bogi Värme till Länsförsäkringar.

Prövningsordningen i hovrätten

Hovrätten kommer först att ta ställning till Bogi Värmes invändningar om att Länsförsäkringars anspråk utgör ett otillåtet hoppande regress¬krav, alternativt ett utomobligatoriskt skadeståndskrav avseende ren förmögenhetsskada. Om ingen av dessa invändningar vinner framgång, ska hovrätten pröva om täckningsfordran kan göras gällande trots att huvudfordran inte är betald. Ifall hovrätten, i likhet med tingsrätten, finner att anspråket mot Bogi Värme inte är beroende av att Länna Mark först har betalt huvudfordran till Länsförsäkringar, återstår att pröva verkan av den klausul om överlåtelseförbud som Bogi Värme har åberopat.

Slutligen ska hovrätten ta ställning till frågan om rättegångskostnaderna i målet.

Invändningarna om otillåten hoppande regress och om ren förmögenhetsskada

Hovrätten delar tingsrättens bedömning av hur Länsförsäkringars talan ska uppfattas. Grunden för Länsförsäkringars anspråk mot Bogi Värme är alltså den kontraktuellt grundade skadeståndsfordran som Länna Mark överlåtit till Länsförsäkringar.

I likhet med tingsrätten finner därför även hovrätten att Bogi Värmes invändningar att anspråket utgör ett otillåtet hoppande regresskrav, alternativt ett utomobligatoriskt skadeståndskrav avseende ren förmögenhetsskada, inte kan föranleda att käromålet ska ogillas.

Kan täckningsfordran göras gällande innan huvudfordran är betald?

Inledning

Huvudfrågan i målet är därmed om underentreprenören (Bogi Värme) är skyldig att betala ersättning till generalentreprenören (Länna Mark) för den skada som underentreprenören vårdslöst vållat beställaren (föreningen) och som generalentreprenören är skyldig att ersätta beställaren för, innan generalentreprenören faktiskt har ersatt beställaren eller dennes försäkringsbolag (Länsförsäkringar) för skadan. Frågan är alltså, något annorlunda formulerad, om det har uppkommit en täckningsfordran för Länna Mark som kan göras gällande mot Bogi Värme, trots att Länna Mark inte har betalat huvudfordran till Länsförsäkringar. Det förhållandet att Länsförsäkringar förvärvat Länna Marks täckningsfordran är alltså en omständighet som inte har någon direkt relevans för frågan om Bogi Värmes skyldighet att betala.

Det saknas lagbestämmelser som direkt reglerar den i målet aktuella situationen.

I likhet med tingsrätten anser hovrätten att vägledning får sökas i de uttalanden som gjorts i praxis och doktrin inom obligationsrätten i allmänhet och entreprenadrätten i synnerhet.

Rättsliga utgångspunkter för prövningen

Allmänt om rätt till ersättning innan en skadelidande haft faktiska utlägg

När det gäller utomobligatoriska skadeståndskrav anses dessa, som tingsrätten har konstaterat, uppkomma när den skadegörande handlingen företas. Detta gäller även om själva skadan uppkommer senare. (Se NJA 2018 s. 793 p. 13.) Enligt hovrättens bedömning torde detsamma gälla beträffande kontraktuellt grundade skadeståndsanspråk av det slag som nu är aktuellt.

Att en fordran har uppkommit innebär emellertid inte med nödvändighet att den kan göras gällande.

I förarbetena till preskriptionslagen (1981:130) nämns exempelvis att även om en borgenär inte kan göra gällande sin fordran förrän han själv har fullgjort en viss prestation, anses fordringen ändå tillkommen när avtalet ingicks (prop. 1979/80:119 s. 89). Frågan om fordran kan göras gällande måste alltså skiljas från frågan om den över huvud taget föreligger.

Från köprättens område kan konstateras att om en säljare inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa ett fel, har köparen rätt till ersättning för försvarliga kostnader för att avhjälpa det (34 § tredje stycket köplagen, 1990:931). Av lagtexten framgår inte om köparen har rätt till sådan ersättning även om köparen inte har haft några faktiska avhjälpandekostnader. I litteraturen har gjorts gällande att köparen bör ha rätt till ersättning för försvarliga avhjälpandekostnader, oberoende av om köparen faktiskt avhjälper felet. Till stöd för uppfattningen åberopas främst lagsystematiska skäl (se Johnny Herre, Ersättningar i köprätten, s. 186 ff.).

När det gäller entreprenadförhållanden har HD uttalat att beställaren enligt dispositiv rätt har rätt till skadestånd om entreprenören inte avhjälper ett fel, att det då gäller en presumtion för att beställaren kommer att avhjälpa felet, och att ersättningen ska svara mot en beräknad avhjälpandekostnad. Dock ska, om det står klart att beställaren inte avser att avhjälpa felet, ersättningen enligt skadeståndsrättsliga principer bestämmas till de ekonomiska effekterna av det bestående felet. (Se NJA 2014 s. 960 p. 29.)

Ersättningsskyldighet för skada som består i ersättningsskyldighet mot tredje man

Frågan om när skyldighet att ersätta en skada som utgörs av den skadelidandes skyldighet att betala ersättning till tredje man inträder är i viss mån lagreglerad inom försäkringsrätten, vilket tingsrätten också redogjort för.

Avseende ansvarsförsäkring var den tidigare huvudregeln att försäkringstagaren inte var berättigad till ersättning av försäkringsbolaget i vidare mån än att han betalat den skadelidande eller fått dennes samtycke (95 § första stycket i den numera ersatta lagen, 1927:77, om försäkringsavtal). Enligt nu gällande 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen (2005:104) får den skadelidande, under vissa förutsättningar, rikta anspråk direkt mot försäkringsbolaget. Syftet bakom såväl tidigare som nuvarande reglering var, respektive är, att tillgodose intresset av att det belopp försäkringsgivaren har att utbetala kommer den skadelidande till del (se NJA 2017 s. 601 p. 7–8).

I förevarande fall är det emellertid inte fråga om att i analogi med denna reglering tillerkänna den skadelidande – eller dennes försäkringsbolag – en rätt till direktkrav gentemot skadevållaren, eftersom Länsförsäkringar åberopat en ordinär överlåtelse av täckningsfordran till grund för käromålet. Vidare följer det av skuldebrevslagens bestämmelser att försäkringsbolaget som förvärvare av fordringen inte kan få bättre rätt mot Bogi Värme än vad överlåtaren, Länna Mark, hade (27 och 28 §§ skuldebrevslagen, 1936:81). Av dessa skäl anser hovrätten att det i den nu aktuella situationen inte går att söka vägledning i de uttalanden som bl.a. Stefan Lindskog gjort angående rätten till direktkrav för en borgenär när det främre ledets gäldenär saknar betalningsförmåga (Lindskog, Betalning, andra upplagan, s. 230 f.). Det är ju inte i egenskap av innehavare av huvudfordringen som Länsförsäkringar gör täckningsfordringen gällande mot Bogi Värme.

Som redan framgått under rubriken Inledning är den centrala frågan om Länna Mark kunnat göra gällande täckningsfordran mot Bogi Värme, trots att bolaget inte betalt huvudfordran till Länsförsäkringar. Hovrätten anser därför att de rättsregler som kan anses gälla beträffande direktkrav inte kan föranleda några slutsatser om i vad mån betalningsskyldighet för täckningsfordran föreligger i den nu aktuella situationen.

Fråga uppkommer därför vad som mera generellt gäller inom obligationsrätten när en borgenärs skada består i att denne blir ersättningsskyldig mot tredje man.

I litteraturen har det med hänvisning till äldre rättspraxis (bl.a. NJA 1909 s. 181, 1913 s. 276, 1924 s. 416 och 1932 s. 642) gjorts gällande att det främre ledets gäldenär (B) måste betala huvudfordran till sin borgenär (A) innan han kan få ersättning för täckningsfordran från det bakre ledets gäldenär (C). Dock görs skillnad på situationen när A kan vända sig mot både B och C, och det fallet att A endast kan vända sig mot B. I det första fallet bör C alltid kunna vägra att betala täckningsfordran så länge huvudfordran är obetald, då C annars riskerar att få betala två gånger. (Se Knut Rodhe, Obligationsrätt, s. 514 och 570 f.; Johnny Herre, a.a., s. 553 not 23 och Stefan Lindskog, Något om täckningsfordringar, JFT 1985, s. 236.)

Det har i doktrinen uttalats som en generell utgångspunkt beträffande täckningsfordringar – inte bara avseende skadeståndsanspråk – att C inte är skyldig att betala annat än när B uppnått skuldbefrielse avseende A:s huvudfordran eller det står klart att han kommer att uppnå sådan befrielse (dvs. att A kommer att få betalt) (Lindskog, Betalning, andra upplagan s. 251). I rättsfallet NJA 2006 s. 420 synes HD också ha utgått från den förutsättningen att om B saknar medel att betala A, uppkommer det inte någon ersättningsgill skada för B och därmed inte någon betalningsskyldighet för C.

Risken för C att få betala två gånger gör sig inte gällande om endast B är betalningsskyldig gentemot A. I den rättsvetenskapliga doktrinen har anförts att anledningen till att man i allmänhet ändå upprätthåller ett krav på att B ska ha betalat huvudfordran är att det därmed ges en viss garanti för att endast verkliga kostnader blir ersatta. Dock förekommer argument för andra lösningar i de fall där B saknar medel att betala huvudfordran. Det problemet skulle kunna undgås antingen genom att kravet på att B ska ha betalat huvudfordran efterges och att man i stället nöjer sig med att B:s skyldighet att betala är fastslagen eller också genom att man ger A rätt att vända sig direkt mot C. (Se Rodhe, a.a., s. 571.)

I litteraturen har också anförts att i det fallet att A endast kan vända sig mot B, beror det på vilken den rättsliga grunden för täckningsskulden är, om C kan tvingas betala täckningsskulden innan huvudfordran är betald. Det har argumenterats för att undantag från huvudregeln bör göras för vissa fall när C pga. rättsförhållandet kan anses skyldig att betala förskott för huvudfordrans betalande. Vidare har det gjorts gällande att om B är illikvid (dock inte insolvent), ska C i princip vara skyldig att betala för täckningsfordran utan hinder av att huvudfordran är obetald. När det kan antas att B inte kommer att betala för huvudfordran trots att B får betalt för täckningsfordran, skulle dock C ha rätt att vägra betala täckningsfordran. (Se Stefan Lindskog, Något om täckningsfordringar, JFT 1985 s. 236–272 och densamma i Betalning, andra uppl., s. 250–253.)

Den rättsvetenskapliga diskussionen synes alltså utgå från en huvudregel som innebär att B kan göra täckningsfordran mot C gällande först när B har betalt huvudfordran till A. Samtidigt kan hovrätten konstatera att det i litteraturen argumenterats för undantag från denna huvudregel i vissa situationer. Detta leder vidare till frågan i vad mån några särskilda regler kan anses gälla på det entreprenadrättsliga området.

Särskilt om entreprenadförhållanden

I NJA 2007 s. 758 var det fråga om liknande omständigheter som i förevarande mål. En underentreprenör hade av vårdslöshet orsakat beställaren skador som generalentreprenören svarade för gentemot beställaren. I det målet riktade dock beställarens försäkringsbolag skadeståndsanspråk mot underentreprenörens försäkringsbolag på utomobligatorisk grund. I domen uttalade HD att generalentreprenören knappast hade någon täckningsfordran som kunde göras gällande redan när general¬entreprenören har fått en skuld mot beställaren. Frågan synes emellertid inte ha varit avgörande för HD:s bedömning i det målet. Som tingsrätten noterat kan detta tala för att uttalandets prejudikatvärde bör bedömas med viss försiktighet ( jfr även Stefan Lindskog, Betalning, andra uppl., s. 251 not 848). Hovrätten kan dock konstatera att uttalandet ligger väl i linje med den huvudregel som angetts ovan.

Tingsrätten har även hänvisat till en artikel avseende en skiljedom i en tvist mellan en beställare och en entreprenör, där entreprenören yrkade ersättning för det belopp som denne hade att betala till en under-entreprenör (Lars Edlund, Är skadevållare skyldig att betala skadestånd p.g.a. avtalsbrott redan innan den skadelidande haft konkreta utgifter för avtalsbrottet?, JT 2004/05 s. 700 f.). Av artikeln framgår att skiljenämnden i fråga funnit att det inte föreligger någon princip som innebär att en skadevållare är skyldig att betala skadestånd pga. avtalsbrott först efter att den skadelidande haft konkreta utgifter för avtalsbrottet. Enligt hovrättens mening ger dock referatet av skiljedomen inte någon ledning om gällande rätt avseende täckningsfordringar på entreprenadområdet.

Hovrättens bedömning i detta fall

Mot bakgrund av de nu redovisade rättsliga utgångspunkterna bedömer alltså hovrätten att det enligt allmänna obligationsrättsliga principer föreligger en huvudregel om att en täckningsfordran kan göras gällande först då huvudfordran har betalts, och att denna huvudregel torde gälla även i entreprenadförhållanden. Utrymmet för att utan stöd i praxis tillämpa något av de undantag som diskuterats i doktrinen är enligt hovrättens mening begränsat. Frågan om Bogi Värme är skyldigt att betala täckningsfordran trots att Länna Mark inte har betalat huvudfordran ska prövas med denna utgångspunkt. Vid bedömningen av om det i detta fall finns anledning att göra avsteg från huvudregeln gör hovrätten följande överväganden.

Hovrätten kan till en början notera att omständigheterna i målet är säregna på så sätt att Länna Mark överlåtit täckningsfordran till Länsförsäkringar utan att detta tillgodoräknats bolaget som betalning för det krav på ersättning av skadan som Länsförsäkringar framställt mot Länna Mark. Benefika överlåtelser kan i och för sig framstå som ett främmande inslag i affärsmässiga förhållanden. Det är emellertid ostridigt att Länna Mark inte uppnått skuldbefrielse avseende huvudfordran. I förevarande fall synes alltså transaktionen ha lett till att Länsförsäkringar bibehållit huvudfordran mot Länna Mark och samtidigt gör gällande täckningsfordran mot Bogi Värme. De rättsförhållanden som Länsförsäkringar gör gällande i målet skulle innebära en möjlighet att uppbära betalning av båda gäldenärerna.

Mot bakgrund av vad som anförts i litteraturen bör frågan om betalningsskyldighet bedömas med beaktande av ändamålet att endast verkliga kostnader blir ersatta och att ersättning kommer den i slutändan skadelidande till del. Vidare torde grunden för täckningsfordran kunna beaktas.

Det i målet aktuella täckningsfordringsförhållandet har uppstått genom underentreprenörens vårdslösa utförande av sitt uppdrag åt generalentreprenören. Om skyldighet att betala täckningsfordran inte föreligger förrän huvudfordran är betald, innebär det en likviditetspåfrestning för generalentreprenören. Detta förhållande skulle kunna tala för att Länna Mark bör ha rätt till förskott av Bogi Värme när denna underentreprenörs vårdslösa handlande ådragit generalentreprenören skadeståndsskyldighet mot beställaren. En generell tillämpning av en undantagsregel vid vårdslöshet i entreprenadförhållanden saknar dock stöd i praxis och tillgodoser inte heller intresset av att den skadelidande beställaren faktiskt får betalt och att endast verkliga kostnader blir ersatta.

Något skäl till att Länna Mark inte har betalt huvudfordran har inte anförts av någon av parterna. Att detta skulle bero på bristande likviditet har alltså inte åberopats som en omständighet av relevans i målet. ¬Eventuella likviditetsbrister hos Länna Mark kan därmed inte utgöra grund för att Bogi Värme är betalningsskyldigt för täckningsfordran innan huvudfordran har betalats.

Det förhållandet att det är den skadelidandes försäkringsbolag som har förvärvat täckningsfordran innebär i och för sig att en betalning skulle komma den skadelidande sidan till del, vilket tingsrätten har fäst avseende vid. Grunden för Länsförsäkringars talan är dock den överlåtna fordringen från Länna Mark och anspråket från Länsförsäkringar framställs därmed inte på den grunden att bolaget övertagit huvudfordran från den skadelidande. Länsförsäkringar har i målet varit tydligt med att det inte är i egenskap av försäkringsgivare som bolaget förvärvat täckningsfordran.

De grunder som anförts för käromålet innebär således att bedömningen måste göras på samma sätt som om en utomstående tredje man, utan koppling till den skadelidande, hade förvärvat Länna Marks fordran mot Bogi Värme. Den tidigare nämnda principen om att förvärvaren av en fordran inte kan få bättre rätt än överlåtaren måste härvid beaktas. Intresset av att ersättningen ska komma den skadelidande till godo kan därför, i den nu aktuella situationen, inte tillmätas betydelse för bedömningen av Bogi Värmes betalningsskyldighet.

Under sådana förhållanden, när det inte ens påståtts att ett infriande av täckningsfordran leder till skuldbefrielse för Länna Mark och när det inte heller gjorts gällande att den bristande betalningen av huvudfordran beror på brister i likviditeten hos Länna Mark, saknas det enligt hovrätten skäl att göra avsteg från den huvudregel som får anses gälla, dvs. att det inte föreligger någon skyldighet att betala en täckningsfordran innan huvudfordran är betald. Bogi Värme är således inte skyldigt att betala täckningsfordran innan Länna Mark har betalat huvudfordran. Vid denna bedömning har hovrätten inte anledning att pröva invändningen om överlåtelseförbud.

Käromålet ska således ogillas. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet härmed.

– – –

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Med upphävande av tingsrättens dom i själva saken ogillade hovrätten käromålet.

Domskäl

HD ( justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, Eric M. Runesson, Stefan Reimer och Cecilia Renfors, referent) meddelade den 20 juli 2021 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Frågan i målet

Fordringar med samband inom avtalsförhållanden

Verkan av ett överlåtelseförbud

Bedömningen i detta fall

23. Hovrättens dom ska därmed ändras och tingsrättens domslut i saken fastställas. – – –

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom och fastställer tingsrättens domslut i huvudsaken.