Regeringens proposition med förslag till befissäkringslag för skatte- och avgiftprocessen, m.m.

Nr 11

Regeringens proposition med förslag till bevissäkringslag för skatteoch avgiftsprocessen, m. m.;

beslutad den 25 september 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLOF PALME G.E. STRÄNG

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till reformerad lagstiftning beträffande säkerställande av bevisning i skattemål m. m. En ny lag — bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen — föreslås ersätta den nuvarande lagen

(1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision.

Bevissäkringslagen är avsedd att tillämpas inom praktiskt taget hela skatteoch avgiftsområdet. De åtgärder som kan vidtas enligt lagförslaget syftar till att säkra material som skattskyldig cher avgiftsskyldig har att tillhandahålla för granskning enligt särskilda föreskrifter. De föreslagna säkringsåtgärderna kallas beslag, försegling och eftersökning. Eftersökning och beslag motsvarar i huvudsak handräckning enligt handräckningslagen. Försegling av utrymme är ett i stort sett nytt institut.

Säkringsåtgärderna kan användas var för sig eller i kombination med varandra. För att man skall få använda beslag fordras att bevismaterial inte

tillhandahålls för granskning eller att risk föreligger att materialet kommer att undanhållas eller förvanskas. Riskvillkoret föreskrivs också för beslut

om eftersökning, där särskilt stränga villkor skall gälla för att eftersökning skall få ske i privatutrymme. Eftersökning i sådant utrymme får beslutas

endast av länsskatterätt, medan beslut om annan säkringsåtgärd får fattas

av vissa tjänstemän inom resp. myndighet. Förseglingsinstitutet har ut-

formats så att det närmast är ett hjälpmedel för att genomföra beslag eller

eftersökning.

Enligt särskilda regler skall den granskade inför domstol kunna yrka att I Regeringen 1975/760. 1 saml Nr IH.

bevismedel skall undantas från granskning. Beslut om säkringsåtgärd skall i princip verkställas av kronofogdemyndighet men i vissa fall av annan tjänsteman.

Som en följd av förslaget till bevissäkringslag föreslås vissa ändringar av granskningsbestämmelser i taxeringslagen, uppbördslagen, tullagen m. fl. lagar. Ändringarna avser i stort sett att förtydliga vad som avses med verksamhetslokal i dessa lagar.

1 Förslag till Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen

Härigenom föreskrives följande.

Tillämpningsområde

18 Denna lag är tillämplig vid revision eller annan granskning för fastställande av skatt, tull eller avgift enligt lagen (1908:128 s. 1) om bevilinings-

avgifter för särskilda förmåner och rättigheter, uppbördslagen (1953:272), taxcringslagen (1956:623). lagen (1958:295) om sjömansskatt. lagen (1959:92)

om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., stämpel-

skattelagen (1964:308), lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område, lagen (1968:430) om mervärdeskatt, kupongskattelagen (1970:624). vägtrafikskattelagen (1973:601), förordningen (1973:602) om särskild vägtrafik-

skatt, tullagen (1973:670), lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets om-

råde.

Beskrivningar

2§ I denna lag förstås med säkringsdtgärd: beslag, försegling och eftersökning,

bevismedel: täkenskapsmaterial, varuprov och dylikt, som enligt vad som

är särskilt föreskrivet skall tillhandahållas för granskning,

förvar: skåp, låda, behållare, bankfack, väska, pärm, kuvert och liknande anordning, som kan tillslutas,

utremme: byggnad, lokal, gård, upplagsplats och liknande avgränsat ut-

rymme,

granskningsledare: den som i sin tjänst har att övervaka granskningen samt den som särskilt har förordnats att vara granskningsledare enligt denna lag. 3§ Säkringsåtgärderna enligt denna lag verkställes,

beslag genom att bevismedel omhändertas,

försegling genom att förvar eller utrymme förses med sigill eller liknande förslutning.

eftersökning genom att bevismedel! efterforskas i förvar eller utrymme.

Villkor för beslut

4 § Beslut om beslag får fattas, om bevismedlet icke tillhandahålles för

granskning eller risk föreligger att det kommer att undanhållas eller för-

vanskas.

5§ Beslut om försegling får fattas om

1. granskningsledaren icke får tillåtelse att genomsöka förvar eller ut-

rymme och det skäligen kan antagas, att bevismedel finns där, samt eftersökning ej kan beslutas eller verkställas omedelbart, eller

2. bevismedel som ej är under beslag icke lämpligen kan föras från den

plats, där det har påträffats.

Beslut om försegling av förvar eller utrymme, där beslagtaget bevismedel finns. skall fattas om bevismedlet lämnas kvar hos innehavaren.

6 § Beslut om ceftersökning i utrymme får fattas, om det finns grundad anledning antaga, att den granskade ej endast tillfälligt använder utrymmet för sin verksamhet eller att utrymmet yrkesmässigt användes av annan, som har uppdrag för den granskade i dennes verksamhet, samt risk föreligger att bevismedel kommer att undanhållas eller förvanskas. Samma villkor gäller för beslut om eftersökning i förvar som påträffas i sådant utrymme, i myndighets lokal eller på allmän plats.

Beslut om eftersökning i annat utrymme eller förvar än som avses i första stycket får fattas om det finns grundad anledning antaga att bevismedel finns där, samt risk föreligger att det kommer att undanhållas eller förvanskas.

78 Beslut om säkringsåtgärd skall omedelbart hävas, när åtgärden icke längre behövs för att säkra bevisning.

Villkor för verkställighet, m. m.

88 Beslut om säkringsåtgärd och om hävande av sådan åtgärd får verkställas omedelbart. Beslut om hävning som har vunnit laga kraft skall verkställas så fort det kan ske med hänsyn till granskningen.

Länsskatterätts beslut om eftersökning i utrymme eller förvar får verkställas även om det vid förrättningen framgår att fråga är om utrymme eller förvar som avses i 6 X första stycket.

9 § Innan beslut enligt 4-6 33 verkställes skall den granskade beredas tillfälle att inställa sig till förrättningen. Detsamma gäller annan hos vilken verkställighet skall ske.

Kan den som avses i första stycket ej utan nämnvärt uppskov kallas

till förrättningen eller inställa sig vid denna, får verkställighet ändå ske under förutsättning att särskilt tillkallat vittne är närvarande. Är den hos

vilken verkställighet av eftersökning enligt 6 § andra stycket skall ske cj närvarande, får dock förrättningen genomföras endast om det kan antagas att den granskade celler annan söker förhala granskningen eller att den av annat skäl kommer att försenas.

10 & Den granskade och annan hos vilken verkställighet sker äger tillkalla viltne. Förrättningen får dock ej i onödan uppehållas i väntan på att vittne skall inställa sig.

118 Bevismedel, som har tagits i beslag, får lämnas kvar hos innehavaren endast om särskilda skäl härför föreligger.

Vid verkställighet av beslag får även förvar som behövs för bevismedlet

omhändertagas. :

128 Vid verkställighet av eftersökning i utrymme får även förvar som påträffas där genomsökas.

Verkställighet av eftersökning som avses i 6 § andra stycket får ej utan

medgivande av den som beröres därav påbörjas mellan kl. 19 och kl. 8.

13§ Beslut om hävning av säkringsåtgärd verkställes genom att besittning

eller annat förhållande som har rubbats genom åtgärden återställes.

148 Verkställighet skall genomföras så att den innebär minsta möjliga olä-

genhet för den som beröres av förrättningen. Skada får icke förorsakas på

egendom. Lås och annan stängningsanordning får dock brytas.

Behörighet att fatta och verkställa beslut

158 Länsskatterätt beslutar på skriftlig framställning av granskningsledare

om eftersökning som avses i 6 § andra stycket.

Granskningsledare beslutar om säkringsåtgärd i annat fall än som avses i första stycket samt om hävande av säkringsåtgärd.

Har särskilt förordnad granskningsledare fattat beslut enligt andra stycket,

skall han snarast möjligt anmäla detta till den som har att övervaka granskningen. Denne prövar omedelbart om beslutet skall bestå. Sådan prövning får ske utan att den som ärendet avser har hörts.

165 Kronofogdemyndighet verkställer beslut om säkringsåtgärd och om hävande av sådan åtgärd. Verkställighet sker på begäran av granskningsledare. Beslagtaget bevismedel överlämnas snarast till denne.

Granskningsledare äger verkställa beslut enligt 15 § andra stycket. om det kan ske obehindrat. Beslut om försegling eller eftersökning får granskningsledare dock verkställa endast i närvaro av den som beröres av förrättningen eller någon som kan anses företräda denne.

17 & Granskningsledare äger tillfälligt avlägsna förslutning som har anbringats på grund av beslut om försegling.

Undantagande av bevismedel från granskning

188 Anser den granskade eller annan hos vilken verkställighet sker, att bevismedel som är celler har varit under beslag skall helt eller till viss del undantagas från granskningen därför att han har att iakttaga tystnad om

dess innehåll eller innehållet på grund av särskilda omständigheter ej bör komma till annans kännedom, skall han göra skriftlig framställning till länsskatterätten om undantagande.

Liänsskatterätten skall underrätta granskningsledaren när framställning cnligt första stycket har kommit in.

19 § Sedan granskningsledaren har erhållit underrättelse enligt 18 § andra

stycket, skall det bevismedel som framställningen avser omedelbart ställas

till rättens förfogande.

208 Länsskatterätten prövar utan dröjsmål framställning enligt 18 §. Sådan

framställning får bifallas endast om synnerliga skäl föreligger. Bifalles framställning enligt första stycket helt eller till viss del, äger

länsskatterätten förordna att det som har undantagits från granskning skall

överlämnas till den som gjort framställningen redan innan rättens beslut

har vunnit laga kraft.

218 Bevismedel som har undantagits från granskning enligt 20 § får ej återges eller åberopas i granskningsärendet.

Underrättelse om beslut och verkställighet

228 Domstols beslut i mål enligt denna lag skall omedelbart meddelas den som har fört det allmännas talan vid domstolen.

23§ Beslut om säkringsåtgärd upprättas skriftligt och lämnas senast vid förrättning för verkställighet mot bevis till den granskade och annan, hos

vilken verkställighet sker. Beslutet skall innehålla upplysning om vad den har att iakttaga som vill påkalla prövning av det.

Kan beslutet ej överlämnas vid förrättningen, skall det delgivas genom. granskningsledarens försorg.

Genom åtgärd som anges i första eller andra stycket fullgöres, såvitt angår

enskild part, vad i 31 X första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) föreskrives om att domstols beslut skall tillställas part. Bevis om sådan åtgärd skall tillställas domstolen.

248 Angående verkställighet av beslut om säkringsåtgärd skall utfärdas

bevis. Vad i 23 X första och andra styckena föreskrives rörande beslut om

säkringsåtgärd skall äga motsvarande tillämpning på bevis om verkställighet.

Är den som skall erhålla bevis ej närvarande vid förrättningen. skall bevis

lämnas även till någon som kan anses företräda honom, om sådan person är närvarande.

Bevis om verkställighet av beslag skall innehålla förteckning över be-

slagtagna bevismedel samt erinran om bestämmelserna i 183.

Talan mot beslut och verkställighet

25 & Den som vill påkalla prövning av granskningsledares beslut enligt

153 eller av verkställighet enligt denna lag, äger göra framställning härom till länsskatterätten. Det allmännas talan föres av den som i sin tjänst har att övervaka granskningen.

Övriga bestämmelser

26 § Framställning enligt 15 § första stycket och enligt 25 § upptages av den länsskatterätt som för det år, då framställningen göres, har att pröva

den granskades taxering till skatt enligt lagen (1947:576) om statlig in-

komstskatt. Finnes ej behörig länsskatterätt enligt. vad nu har sagts, är länsskatterätten i det län behörig, där beslut om säkringsåtgärden skall verkställas eller har verkställts.

Behörig att pröva framställning enligt 18 § är länsskatterätten i det län där verkställighet av beslaget har ägt rum.

278 Denna lag får tillämpas även om det förekommer anledning till misstanke om brott.

28 § Vad någon har erfarit vid tillämpningen av denna lag får ej obehörigen yppas.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen i första stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bestämmelsen i 28 I andra stycket avser endast gärning som har begåtts före den 1 januari 1976.

Genom lagen upphäves lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om handräckning som har begärts före ikraftträdandet av denna lag.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1908:128 s. 1) om bevillningsavgifter för sär-

skilda förmåner och rättigheter

Härigenom föreskrives att 4 § 15 mom. lagen (1908:128 s. 1) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter" skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande Ivdelse Föreslagen lvdelse

15 m om? Den som har att erlägga eller att svara för erläggande av bevillningsavgift skall på anmodan av länsstyrelse lämna uppgift om verksamhet som drivits av honom och i vitken avgiftsskyldighet förelegat, om

uppburen eller utgiven ersättning och om erlagd bevillningsavgift.

På anmodan av länsstyrelse åligger det den som är avgiftsskyldig cller ansvarig för erläggande av avgift att för kontroll av avgiftsskyldighåten tillhandahålla sina räkenskaper med tillhörande handlingar, inbegripet sådana anteckningar som avses i 14 mom.

För kontroll av ansöknings-. deklarations- eller uppgiftsskyvldighet enligt denna lag får länsstyrelsen förordna om revision hos den som är avgiftsskyldig eller ansvarig för erläggande av avgift. Revision får verkställas också hos den som bedriver förmedlingsverksamhet eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet att uppgifter av betydelse för kontrollen kunna hämtas ur anteckningar eller andrå handlingar som föras vid verksamhetens bedrivande.

I fråga om revision enligt tredje I fråga om revision enligt tredje stycket gälla i ullämpliga delar be- = stycket gälla i tillämpliga delar bestämmelserna om taxeringsrevision — stämmelserna om taxeringsrevision

i 56 § taxeringslagen (1956:623) och i 56 8 taxeringslagen (1956:623).

föreskrifterna i lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift

på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Har handräckning enligt lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision med stöd av äldre lydelse av 4§ 15 mom. begärts före ikraftträdandet, gälter den äldre lydelsen fortfarande i fråga om den begärda handräckningen.

"Senaste lydelse av rubriken 1974:855.

Senaste lydelse 1974:855.

3¶Förslag till Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrives att 78 § uppbördslagen (1953:272)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande tvdelse Föreslagen lydelse

78 8

,

I mom. Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall hava sin bokföring så ordnad att därav framgå arbetstagares namn, lönebelopp och skatteavdrags belopp samt, därest debetsedel eller skattekort företetts för arbetsgivaren, arbetstagarens födelsetid och mantalsskrivningsadress ävensom nummer å för honom utfärdad debetsedel.

Jämväl annan arbetsgivare än i första stycket sägs, som har att verkställa skatteavdrag å arbetstagares lön och för vilken den utbetalade lönen utgör omkostnad i förvärvskälla, är skyldig att i enahanda omfattning föra anteckningar i hänseenden som nyss sagts.

Efter anmaning av vederbörande "Efter anmaning av länsstyrelsen föredragande i uppbördsärenden hos eller av lokal skättemyndighet åliglänsstyrelsen eller av lokal skatte- ger det sådan arbetsgivare, som i förmyndighet åligger det sådan arbets- sta stycket avses, att tillhandahålla givare, som i första stycket avses. att sin bokföring med därtutl hörande vllhandahålla sin bokföring med handlingar för kontroll å verkställandärull hörande handlingar för kon- det av skatteavdrag, och sådan artroll å verkställandet av skatteav- betsgivare. varom I andra stycket drag, och sådan arbetsgivare, varom sägs, att tillhandahälla där angivna I andra stycket sägs. att ullhanda- anteckningar för dylik kontroll sa hålla där angivna anteckningar för att bereda myndigheten tillträde till lodytik kontroll. kal, som användes för den verksamhet

kontrollen avser.

Här avsedd kontroll skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid, att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den som är föremål för kontrollen. Där arbetsgivaren så begär och detta lämpligen kan ske. skall kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker eller andra handlingar överlämnats för kontroll. skola de så snart ske kan återställas. Meddelande om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas arbetsgivaren.

2 mom. Det åligger envar ar- 2 mom. Det åligger envar arbetsgivare att efter anmaning av ve- — betsgivare att efter anmaning av derbörande föredragande i uppbörds- — Tänsstyrelsen eller av lokal skatte-

"Lagen omtryekt 1972:75, Scnaste Ivdelse av rubriken 1974:771.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lvdelse ärenden hos länsstyrelsen eller av 10- myndighet lämna uppgift om ankal skattemyndighet lämna uppgift ställda arbetstagare, utbetalda löner om anställda arbetstagare, utbetalda och beloppet av verkställda skattelöner och beloppet av verkställda avdrag. skatteavdrag.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4

4¶Förslag till Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrives att 36 § 2 mom. och 58 3 taxeringslagen (1956:6237 Å skall ha nedan angivna Ivydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lIvydelse

nn Da

2 mom. Den som har att verkställa taxeringsrevision äger rätt att genast taga del av handlingar som skola granskas.

Vid taxeringsrevision är den, hos Vid tuxeringsrevision är den, hos

vilken revisionen sker, pliktig att vilken revisionen sker, plikvig av illlämna de upplysningar som erford- handahålla de handlingar och Vimna ras för revisionens verkställande, att de upplysningar, som erfordras för lämna tillträde till de lokaler, som revisionens verkställande, att lämna användas i vederbörandes verksam- ullträde till de lokaler, som användas het, samt att lämna nödigt biträde i hans verksamhet, samt att lämna för granskning av handlingar och va- nödigt biträde för granskning av rulager samt maskiner och andra för handlingar och varulager samt mastadigvarande bruk avsedda inven- skiner och andra för stadigvarande tarier. bruk avsedda inventarier och för kas-

Sainventering.

58wN

Underlåter någon, hos vilken Underlåter någon, hos vilken

taxeringsrevision enligt meddelat — taxeringsrevision enligt meddelat beslut skall äga rum, att illhanda- beslut skall äga rum, att fidleöra vad hålla räkenskaper eller andra hand- som åligger honom enligt 56 X 2 mom., lingar, må den som beslutat revisio- må den som beslutat revisionen fönen förelägga den försumlige lämp- relägga den försumlige lämpligt vite. ligt vite.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trecket i Svensk förtfattningssamling.

2 "Lagen omtryckt 1971:399. Senaste Ivdelse av rubriken 1974:773. "Senaste Ivdelse 1974:298.

5¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrives att 19 och 30 §§ lagen (1958:295) om sjömansskatt! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

Redare, som enhet lag är skyldig föra handelsböcker, skall hava sin bok-

föring så ordnad, att därav framgår sjömans namn. födelsetid och man-

talsskrivningsadress. lönebelopp och skatteavdrags belopp samt. därost sjömannen uppvisat debetsedel å preliminär skatt. numret å denna debetsedel.

Jämväl annan redare än i första stycket sägs. som har utt verkställa avdrag för sjömansskatt, är skyldig att i enahanda omfattning föra unteckningar i hänseenden som nyss sagts.

Efter anmaning av sjömansskat- Efter anmaning av sjömansskattekontoret. taxeringsintendent eller tekontoret, taxeringsintendent eller lokal skattemyndighet åligger det så- lokal skattemyndighet åligger det sådan redare, som 1 första stycket av- dan redare, som i första stycket avses. att tillhandahålla sin bokföring ses, att tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar för med dirtill hörande handlingar för kontroll av skatteavdrag. och sådan kontroll av skatteavdrag. och sådan redare, varom 1 andra stycket sägs, redare. varom i andra stycket sägs, att tillhandahålla där angivna an- att tillhandahålla där angivna anteckningar för dylik kontroll. teckningar för dylik kontroll. Redare

är skyldig att lämna den som verk-

ställer kontrollen tillträde till de lokaler

som användas för den verksamhet

kontrollen avser.

Här avsedd kontroll skall såvitt möjligt ske på sädant sätt och på sådan tid. att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den som är föremål för kontrollen. Där redaren så begär och detta lämpligen kan ske, skall kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker eller andra handlingar överlämnats för kontroll. skola de så snart ske kan återställas. Meddelande om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas redaren.

"Lagen omtryckt 1970:933. Senaste lydelse av rubriken 1974:777.

Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse

Underlåter redare att hörsamma anmaning enligt 16 eller 19 5. eller underlåter redare, som är skyldig verkställa avdrag för sjömansskatt, att fullgöra sådan skyldighet, eller verkställer han avdrag med för lågt belopp, eller redovisar redare icke sjömansskatt I den ordning som stadgas 1 148 I monr., eller fullgör redare icke vad honom fullgör redare icke vad honom åligger enligt HS, älteger enligt 11 X eler 198 tredje

stycket,

äger sjömansskattekontoret förelägga den försumlige tämphgt vite. Vite må ej bestimmas under 100 kronor eller över 5000 kronor. Om uttagande av förelagt vite förordnar skatterätten i Göteborgs och Bohus län efter anmälan av sjömansskattekontoret.

Bestämmelserna 1 83 § andra, fjärde och femte styckena uppbördslagen

äga motsvarande tillämpning i fråga om vite som avses i denna paragraf.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

"Senaste lydelse 1971:415 samt övergångsbest. till 1974:771.

6¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom föreskrives att 7 § lagen (1959:552) om uppbörd av vissa av-

gifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.' skall ha nedan angivna

Ivdelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

78 Arbetsgivare. som icke inom föreskriven tid avlämnat arbetsgivaruppgift eller uppgift som avses i 5 § andra stycket, må anmanas att inkomma med de felande handlingarna. Är avlämnad arbetsgivaruppgifi ofullständig. må arbetsgivaren anmanas att komplettera densamma.

Efter anmaning äro arbetsgivare och arbetstagare skyldiga att i den omfattning och inom den tid, som i anmaningen angivits, meddela de upplysningar som finnas erforderliga för beräkning av avgiftsunderlag för arbetsgivaren.

För kontroll äv att arbetsgivare För kontroll av att arbetsgivare

fullgjort sin uppgiftsskyldighet en- fullgjort sin uppgiftsskyldighet en-

ligt denna lag är arbetsgivare. som ligt denna lag är arbetsgivare. som avses I 78 & I mom. uppbördslagen. avses I 78 § I mom. uppbördslagen skyldig att efter anmaning tillhan- (1953:272), skyldig att efter anmädahälla där angivna handlingar. I frå- ning ullhandahålla där angivna £å OM verkställandet av kontrollen handlingar och övriga handlingar av skall gälla vad i fjärde stycket nämn- hervdelse för beräkning av avgiftsunda moment sägs. derlag samt att bereda den som verk-

ställer kontrollen tillträde till de lokaler

som användas för den verksamhet

kontrollen avser. I fråga om verkstäl-

landet av kontrollen skall gälla vad

i fjärde stycket nämnda moment

Sägs.

Anmaning som avses i denna pa- Anmaning som avses i denna paragraf utfärdas av riksförsäkrings- ragraf utfärdas av riksförsäkringsverket. lokal skattemyndighet eller verket. länsstyrelse, lokal skattemynsjömansskattckontoret. dighet eller sjömansskattekontoret.

I anmaning må vite föreläggas. I anmaning må vite föreläggas.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift

på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

"Lagen omtryckt och senaste lydelse av rubriken 1974:938.

7¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt

Härigenom föreskrives att € $ lagen (1971:52) om skatterätt, fastighets-

taxeringsrätt och länsrätt' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lvdelse Föreslagen Ivdelse

67 Skatterätt. fastighetstaxeringsrätt och länsrätt är domför med ordföranden

ensam

1]. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan skatterätt. fastighetstaxeringsrätt eller länsrätt,

3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, 4, vid beslut, såvitt gäller svenskt körkort. trafikkon eller traktorkort,

om återkallelse tills vidare eller, såvitt gäller utländskt körkort, om vägran tills vidare att godkänna körkortet, när det är uppenbart att sådant beslut bör meddelas,

5. vid annat beslut som ej innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det ej är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt. är skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt domför med ordföranden ensam vid beslut som ej innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs I andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite. I. mål om utdömande av vite,

2. mål om handräckning vid taxe- 2. mål enligt bevissäkringslagen ringsrevision, handlings undantagan- (1975:000) för skatte- och avgiftsprode från taxeringsrevision och befriel- cessen, om handlings undantagande

se från skyldighet att lämna kontroll- från taxeringsrevision, skatterevision

uppgift enligt taäxeringslagen eller annan granskning och om befriel-

(1956:623), se från skyldighet att lämna kontroll-

uppgift enligt taxeringslagen

(1956:623),

3. mål om omhändertagande för utredning enligt 30 § barnavårdslagen (1960:97),

4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt.

"Rubriken ändrad 1973:1108. "Senaste Ivydelse 1974:353 samt övergångsbest. ull 1974:773.

Nuvarande lvdelse Föreslagen Ilvdelse

5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 88 3 mom. sista stycket kommunalskattelagen (1928:370),

6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 500 kronor.

7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer med parternas samstämmiga mening,

8. mål i vilket saken är uppenbar.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Har ärende handlagts enligt lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision gäller äldre lydelse av 6 § fortfarande vid avgörande av mål som avser sådant ärende.

8 Förslag till

Lag om ändring i tullagen (1973:670)

Härigenom föreskrives att 36 § tullagen (1973:670) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

3 68

För sådan kontroll som avses I För sådan kontroll som avses i 358 är den. vars uppgifter skall kon- 35 8 är den. vars uppgifter skall kontrolleras eller för vars räkning varan trolleras eller för vars räkning varan

införs, skyldig att lämna tillträde till införts. skyldig att bereda den som

lokaler där hans verksamhet bedrives verkställer kontrollen ullfälle au unsamt bereda tulltjänsteman tillfälle dersöka varan och utan kostnad tillatt undersöka varan och utan kost- handahålla behövliga varuprov samt nad tillhandahålta behövliga varu- att lämna Aonom ullträde till de 10prov. kaler och andra utrymmen som an-

vändes för den verksamhet kontrollen

avser.

I fall som avses i första stycket skall den, vars uppgifter skall kontrolleras eller för vars räkning varan införts, svara för den transport av varan som behövs och för uppackning och återinpackning. Han skall även tillhandahålla arbetsbiträde vid provtagning och vägning.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den. då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2 Regeringen 1975/70. I saml. Nr Il.

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammantriäde

1975-03-13

Närvarande: statsministern Palme, ordförande. och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist. Geijer. Bengtsson, Nor-

ling, Löfberg, Lidbom. Carlsson, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-

Wallén

Föredragande: statsrådet Sträng

Lagrådsremiss med förslag till bevissäkringslag för skatte- och avgiftspro-

cessen

1¶Inledning

Utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen'. som tillsattes

den 16 februari 1973 med uppdrag att utreda frågan om kvarstad, sking-

ringsförbud m. fl. säkerhetsåtgiärder i skatteprocessen har i maj 1974 avgett delbetänkandet (SOU 1974:49) Bovissäkringslag för skatte- och avgiltspro-

cessen. I betänkandet föreslås bl. a. att den nuvarande lagen (1961:332) om hand-

räckning vid taxeringsrevision (handräckningslagen) skall ersättas av en ny lag, bevissäkringslagen för skatte- och avgiftsprocessen.

Lagförslaget är grundat på samma principer som handriäckningslagen. Liksom vad f.n. gäller enligt handräckningslagen föreslås att till skatte- och avgiftsmyndigheternas förfogande skall ställas vissa tvångsmedel för att myndigheterna skall få tillgång till sådant bevismaterial. som den enskilde författningsenligt skall tillhandahålla för kontroll men som av en eller annan anledning inte utlämnas. Nyheterna i förslaget är i huvudsak följande. För det första föreslås att tre olika tvångsmedel skall införas — beslag,

försegling och eftersökning — i stället för handräckningslagens eftersökande

och omhändertagande samt att dessa s. k. säkringsåtgärder skall kunna användas var för sig eller i kombination med varandra. Denna möjlighet till differentierad användning saknas i handräckningstlagen. Dessutom föreslår

utredningen att beslut om säkringsåtgärd i viss utsträckning skall få fattas

"Ledamöter länsåklagaren för speciella mål Anders Nordenadler, ordförande, kammarrättsrådet Sten Bergh, riksdagsledamoten Olof Johansson, kanslirådet Gösta Welander och riksdagsledamoten Hans Olov Westberg. Experter bitr. skattedirektören Bill Andréasson, kronofogden Börje Bjernstad, taxeringsrevisorn Sven Björnesjö. skattedirektören Christer Jarenius och kammarrättsrådet Sverker Widmark.

av tjänstemän hos beskattningsmyndighet. Enligt förslaget beslutar länsskatterätten som första instans endast beträffande mer ingripande åtgärder. Det föreslås slutligen att sådana tjänstemin i viss utsträckning själva skall få verkställa beslut beträffande säkringsåtgärd medan utmätningsman liksom f.n. skall ha hand om verkställigheten i övriga fall. Enligt handräckningslagen gäller gencrellt att utmätningsman verkställer beslut.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern

(JK), Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg, riksförsäkringsverket (RFV), kammarkollegiet, generaltullstyrelsen, riksrevisionsverket (RRWV), riksskatteverket (RSV), 1969 års punktskatteutredning, 1972 års skatteutredning, statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs. Örebro, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Föreningen auktoriserade revisorer, Föreningen Sveriges fögderichefer, Föreningen Sveriges kronofogdar. Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer. Landsorganisationen i Sverige (LO) Landstingsförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund (CRF), Svensk industriförening, Svenska arbets-

givareföreningen (SAF), Svenska företagares riksförbund, Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sve-

riges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund (TOR) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Vissa av de nu nämnda remissinstanserna har inte avgett egna yttranden. Således har LRF hänvisat till ett utlåtande av

Lantbrukarnas skattedelegation medan SAF. Sveriges industriförbund och

Sveriges redareförening åberopat ett utlåtande av Näringslivets skattedele-

gation och SACO anslutit sig till vad Föreningen Sveriges fögderichefer

anfört. Länsstyrelsen i Malmöhus län har till sitt yttrande fogat yttranden från kronofogdemyndigheten i Helsingborgs distrikt och från lokala skattemyndigheten i Malmö fögderi.

2¶Gällande rätt

2.1 Allmänt om processuella tvångsmedel

Det lagförslag, som utredningen har lagt fram, innehåller regler om s. k. processuella tvångsmedel som avses skola kunna komma till användning inom området för skatter, tullar och avgifter.

I vårt rättssystem brukar begreppet processuclla tvångsmedel reserveras

för sådana åtgärder som myndighet eller domstol får tillgripa för att det

processuella förfarandet skall kunna genomföras på ett effektivt sätt. Till

dessa räknas således inte de s. k. säkerhetsåtgärderna, exempelvis kvarstad

och skingringsförbud, som syftar till att direkt säkra verkställigheten av dom, utslag eller beslut. Dessa åtgärder kommer därför inte aut behandlas här.

Tvångsmedlen kan indelas i olika grupper beroende på vilket stadium i processen de avser. En speciell grupp utgör de förprocessuella tvångsmedlen, vilka får tillgripas innan talan väckts t-huvudsaken vid domstol eller myndighet. Vidare finns processuella tvångsmedel. som kan användas under pågående process, samt efterprocessuella, dvs. sådana som kan bli

tillämpliga sedan avgörande träffats i huvudsaken men detta ännu inte

har vunnit laga kratt.

De förprocessuella tvångsmedlen förekommer så gott som uteslutande inom straffprocessen. Under förundersökningen i brottmål och innan åtal väckts äger polis och åklagare rätt att tillgripa en mängd åtgärder, t. ex. gripande, anhållande, kroppsvisitation. tagande av blodprov och fingeravtryck, beslag och husrannsakan. Vidare kan domstol på talan av åklagare besluta om häktning. Inte heller här krävs att åtal har väckts. På det hela

taget är det här inte fråga om processuella sanktioner. Den misstänkte ges inte något föreläggande vid äventyr av vissa påföljder utan han utsätts för

ett omedelbart verkande tvång, som han inte kan undvika genom att handla på visst sätt. .

Civilprocessen har inga bestämmelser om förprocessuella tvångsmedel men innehåller en del regler om tvångsmedel av annan natur.

Den generella lagstiftningen om förvaltningsprocessen — förvaltningsprocesslagen (1971:291). FPL, — innehåller bestämmelser om vitesföreläggande

1 samband med anmaningar och dylikt men saknar i övrigt bestämmelser

om tvångsmedel. Vid sidan av de s. k. basreglerna i FPL finns emellertid kompletterande föreskrifter i andra författningar, som ger möjlighet till tvångsmedel på vissa rättsområden. Här märks framför allt handräckningslagen, enligt vilken tvångsmedel av förprocessuell natur får förekomma under vissa angivna omständigheter. Husrannsakan och beslag utgör deras

närmaste motsvarigheter på det straffprocessuella området.

Vissa processuella tvångsmedel är gemensamma för de tre nämnda processformerna. Sålunda kan part, sakkunnig och vittne kallas till personlig

inställelse vid äventyr av vite. Under vissa förutsättningar får hot om böter eller häktning ullgripas. Vidare kan enskild vid vite eller exekutiv handräckning föreläggas att ge in skriftligt bevis (s.k. editionsföreläggande) eller tillhandahållas föremål för syn eller besiktning (s. k. exhibitionsföreläggande). Bestämmelserna om förelägganden av sistnämnda slag finns i 38 och 39 kap. rättegångsbalken, RB, till vilken 20 och 21 §§ FPL hänvisar.

I det följande skall närmare redogöras för de processuella tvångsmedel som finns att tillgå inom de olika processformerna. Därvid behandlas först

tvångsmedlen inom beskattningsförfarandet. För att ge en bakgrund till dessa lämnas en översiktlig framställning beträffande uppgiftsskyldigheten

och kontrollverksamheten inom vårt nuvarande beskattningssystem.

2.2¶Området för skatter, tullar och avgifter

2.2.1 Uppgiftsskyldighet och kontroll

Den offentliga verksamheten i vårt land bygger i hög grad på den enskilde medborgarens medverkan. BI. a. skall han lämna en stor mängd olika uppgifter till ledning för myndigheternas beslut i olika frågor. Alldeles särskilt gäller detta inom skatte- och avgiftsområdet.

För att en i möjligaste mån rättvis och likformig beskattning skall kunna åstadkommas krävs att den enskilde fullgör sin uppgiftsskyldighet på ett sanningsenligt och fullständigt sätt. I första hand har han att på eget initiativ lämna en redogörelse för vissa basfakta i en skriftlig deklaration eller annan formbunden handling. Dessutom är han emellertid skyldig att på myndigheternas begäran tillställa dem vissa kompletterande uppgifter.

Den enskilde har en omfattande skyldighet att på eget initiativ lämna

uppgifter i fråga om de skatter som fastställs vid den årliga taxeringen enligt

bestämmelserna i taxeringslagen (1956:623), TE. Denna uppgiftsskyldighet varierar emellertid i sin tur beroende på vad slag av inkomster som avses.

De mest detaljerade uppgifterna skall lämnas i förvärvskällorna tjänst och jordbruksfastighet. som redovisas enligt kontantprincipen, samt kapital. Särskilt gäller detta intäktssidan. Dessa inkomstredovisningar är förhållandevis öppna. Till detta kommer att inte endast den skattskyldige utan även arbetsgivare och andra ålagts viss förhållandevis omfattande skyldighet att lämna uppgifter till ledning för annans taxering inom dessa förvärvskällor. I förvärvskällan rörelse krävs däremot endast en summarisk redovisning från den skattskyldiges sida och skyldighet att lämna uppgifter till ledning för annan skattskyldigs taxering föreligger endast i ringa utsträckning.

Beträffande övriga skatter och avgifter inom vårt beskattningssystem behöver den enskilde på eget initiativ lämna endast mer summariska redo-

görelser. Detsamma gäller tullarna samt de skatter och avgifter, som administreras av generaltullstyrelsen. Ett undantag utgör arvsskatten, som fastställs med ledning av bouppteckning. Som exempel på sådan summarisk

redovisning kan nämnas deklarationen för mervärdeskatt, där endast summan skatt på den totala omsättningen, den skatt som har betalats av töregående led i produktionskedjan och slutligen skillnaden mellan dessa två skattebelopp skall uppges. Deklarationen innehåller alltså endast uppgifter för en matematisk kontroll av den skatt som skall erläggas och lämnar inte något utrymme för en materiell prövning av beskattningsunderlagets riktighet. Uppgiftsskyldigheten i deklarationerna tull övriga indirekta skatter - de s. k. punktskatterna — är något mer omfattande men kan ändå sägas vara av summarisk natur. Detsamma kan anses gälla för de uppgifter som bildar underlaget för påföring av arbetsgivaravgifter.

I de fall där uppgiftsskyldigheten i deklaration eller motsvarande handling är mindre omfattande får den skattskyldiges bakgrundsmaterial, t. ex. bokföring eller andra räkenskaper. särskilt stor betydelse för kontrollen. Av det skälet innehåller beskattningsförfattningarna mer eller mindre detalicrade föreskrifter om vilket material som skall ställas till myndigheternas förfogande om de begär detta. Denna skyldighet att lämna kompletterande

uppgifter är utförligast reglerad i TL, vars bestämmelser i ämnet berör

inte bara de centrala inkomstskatterna utan i viss mån även mervärdeskatten.

Lagen (1968:430) om mervärdeskatt, ML, innehåller dock även egna be-

stämmelser om kontrollmaterial. Liknande föreskrifter men långt ifrån så detaljerade som i TÅL finns i lagen (1958:295) om sjömansskatt, SjL. lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning tförfarandelagen), FFL, tullagen (1973:670), lagen (1959:552) öm uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring. m. m.. (avgiftslagen), AvgL, lagen (1967:340) med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område. m. fl. författningar som rör skatucer eller avgilter.

Den statliga kontrollverksamheten är uppbyggd på olika sätt beroende på vilken skatt, tull eller avgift det är fråga om. Därvid spelar de uppgiftsskyldigas antal samt uppgifternas mer eller mindre öppna karaktär den största rollen. Den utan jämförelse största och mest utbyggda kontrollapparaten finns på området för direkt inkomstskatt.

Årligen avges för taxering enligt TL över 5 milj. allmänna självdeklarationer. För kontroll av detta stora material finns i första ledet en tuxe-

ringsorganisation, som består av omkring 4000 lokala och särskilda taxe-

ringsnämnder. Nämnderna har möjlighet att begära in deklarationer från den som av en eller annan anledning inte har avgett någon deklaration samt kan dessutom infordra kompletterande uppgifter för att närmare utreda frågor som har aktualiserats av de uppgifter som lämnats i stälvdeklaration.

För att ge eftertryck åt dessa framställningar äger nämnden förelägga vite.

Däremot saknar taxeringsnämnderna möjlighet att infordra bokföring eller annat bakomliggande räkenskapsmaterial.

Skatteavdelningarna på länsstyrelserna leder och övervakar taxeringsnämndens arbete inte enbart under löpande taxeringsperiod utan företar

också olika typer av efterkontroll. Tyngdpunkten i detta senare arbete ligger på taxeringsrevisioner men även andra former av eftergranskning förekom-

mer. Bestämmelserna om taxeringsrevision finns i 56-58 §§ TL. För att revision skall få äga rum krävs beslut av chefen för skatteavdelningen — skattechefen

= men denne äger delegera beslutanderätten till enhetschef på avdelningen.

Ett beslut om taxeringsrevision innebär att kontrollmyndigheternas rit-

tigheter att få ta del av bokföring och annat räkenskapsmaterial utvidgas

i avsevärd mån. Således skall t. ex. den som har att verkställa revisionen

genast få tillgång till de handlingar som skall granskas. Den som är föremål

för revision är skyldig att lämna de upplysningar som erfordras för revisionens genomförande. lämna tillträde till de lokaler som används i hans

verksamhet samt dessutom biträda för granskning av handlingar och va-

rulager. Skattechefen äger dessutom bestämma ud och plats för revisionen samt att den får verkställas hos den vars verksamhet skall granskas. Skall revisionen äga rum på annan plats är den reviderade skyldig att lämna räkenskaper och andra handlingar som får granskas ifrån sig. Handlingarna skall återställas så fort ske kan. Den som beslutat om taxeringsrevision

äger förelägga vite om de handlingar som författningsenligt skall ställas till revisorns förfogande inte utlämnas. Till skillnad från de direkta inkomstskatterna kontrolleras mervärdeskatten av enbart tjänstemän. Kontrollbestämmelserna i TL gäller — om

man bortser från regleringen av taxeringsnämndernas verksamhet — i allt väsentligt även på mervärdeskattens område. Taxeringsrevision motsvaras här av skatterevision. Beslut om revision fattas av länsstyrelsen etler RSV. I övrigt är bestämmelserna i 56 och 5853 TE wuillämpliga.

Övriga indirekta skatter — de s. k. punktskatterna — kontrolleras av RSV. Inte heller här förekommer det någon taxering i inkomstbeskattningens, mening. Kontrollbestämmelserna är inte så formbundna och detaljerade som i TL och ML. Formellt sett saknas revisionsinstitutet. Skattskyldig måste dock så snart beskattningsmyndigheten finner det erforderligt på anfordran tillhandahålla handelsböcker, affärskorrespondens och övriga handlingar som hör till den skatteoliktiga verksamheten samt dessutom lämna tillträde ull verksamhetslokaler. Han är också skyldig att biträda vid granskning av handlingar och varulager.

Statens jordbruksnämnd administrerar prisregleringsavgifterna på jordbrukets och fiskerinäringens områden. De centrala materiella och processuella bestämmelserna inom jordbruksregleringen finns i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område, och för fiskeregleringens del i tagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område. |

De prisregleringsavgifter som tas ut inom landet eller vid utförsel kon-

trolleras av statens jordbruksnämnd efter samma principer som gäller för

punktskaäatterna enligt FFL. Lagtekniskt har detta lösts så att i de nämnda

lagarna om prisreglering hänvisas till kontrollbestämmelserna i nyssnämnda

lag. Uppbörden av de avgifter, som skall erläggas vid införsel till riket av vissa jordbruks- och -fiskeprodukter, handhas av tullverket. Därvid gäller

bestämmelserna i tullagen.

Tullagen innehåller de centrala bestämmelserna om tullkontroll. För kontroll av uppgifter som har lämnats enligt lagen eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av den kan tullmyndighet enligt 35 § förelägga upp-

giftslämnaren att för granskning tillhandahålla myndigheten handelsböcker,

affärskorrespondens och andra handlingar som behövs för ändamälet. Även den för vars räkning vara införs och annan, som bedriver verksamhet av

sådan beskaffenhet att uppgift av betydelse för kontrollen kan inhämtas

av anteckningar eller andra handlingar, som förs i hans verksamhet, kan företäggas att tillhandahålla handlingar som behövs för kontrollen. Vidare innehåller tullagen en föreskrift motsvarande 56 § 4 mom. TL avseende

taxeringsrevision. Enligt 36 § är den, vars uppgifter skall kontrolleras eller för vars räkning den tull- eller avgiltspliktiga varan införts, skyldig att lämna

tillträde till lokaler där hans verksamhet bedrivs samt bereda tulltjänsteman tillfälle att undersöka varan och utan kostnad tillhandahålla denne behövliga

Varuprov. Vid sidan av tullagen finns i 65 § tullstadgan (1973:671) en bestämmelse

som eger tulltjänsteman rätt att även i annat fall än som avses i 36 § tullagen undersöka och ta prov på vara som står under tullkontroll. Tulltjänsteman

får vidare ta hand om sådan vara för tillfällig förvaring samt försegla och

förse med igenkänningsmärke sådan vara samt även vara som förvaras gemensamt med denna. Här kan tilläggas att det är med stöd av nu nämnt lagrum som tulltjänsteman bl. a. äger undersöka innehållet i inresandes viskor utan att misstanke om browu behöver föreligga. Har däremot resande tillfrågats och lämnat uppgift om innehållet i resväskorna kan kontrollen anses ske med stöd av 363 tullagen.

Arbetsgivaravgifterna av främst socialpolitisk natur administreras av RFV. Verket handhar också kontrollverksamheten men har därvid hjälp av de lokala skattemyndigheterna. Avgifterna fastställs med ledning av årliga arbetsgivaruppgifter. Inte heller på detta område iär kontrollbestimmelserna

utformade på ett detaljerat sätt. Ett revisionsinstitut av den formella karaktär,

som finns i TE och ML, saknas. Arbetsgivaren är emellertid skyldig att

efter anmaning från myndigheterna tillhandahålla bokföring med därtill hö-

rande handlingar för kontroll av att avgiftsunderlaget har blivit rätt beräknat. I realiteten innebär detta en form av revision,

2.2.2 Tvdngsmedel för uppgiftsskvldigheiens fullvörande 2.2.2.1 Allmänt

Vitesinstitutet är det helt dominerande tvångsmedtet inom heta området för skatter, avgifter och tullar. Dessutom har kontrollmyndigheterna —- med undantag för tullverket och statens jordbruksnämnd - möjlighet att hos utmätningsman begära handräckning enligt handräckningslagen för att få tag i visst bevismaterial. Tullmyndigheterna har rätt att vid misstanke om brott mot tullförfattningarna ingripa med straffprocessuelta tvångsmedel. Denna rätt saknar övriga myndigheter.

2.2.2.2 Vitesinstitutet

Vilesbestämmelser finns i flertalet centrala författningar.

Enligt 53 § TE har taxeringsnämnd och taxeringsintendent möjlighet att vid vite anmana skattskyldig att lämna deklaration eller annan uppgift.

Vidare äger skattechef enligt bestämmelserna i 38 § TL förelägga den hos

vilken taxeringsrevision skall äga rum att vid vite tillhandahålla räkenskaper och andra handlingar. Däremot får vite inte användas för att genomdriva sådana åtgärder som kassainventering eller granskning av lokaler, varulager och andra utrymmen. Vitesbeloppet skall enligt 123 § bestämmas till minst 300 kr. medan maximum för vitesbeloppet numera inte gäller. Länsskatterätten beslutar om vitets utdömande enligt bestämmelserna i TL.

ML har i 20 och 23 §§ bestämmelser om vitesföreläggande som avser försummelse att göra anmälan om registrering, underlåtenhet att lämna upp-

gift för bedömning av skattskyldighet samt deklarationsförsummelse. Vi-

tesföreläggande får också ullgripas vid skutterevision enligt ML. Därvid gäller

588 TL. Även vid skatterevision enligt 24 § kuponeskattelagen (1970:624) gäller

vitesbestämmelserna i 583 TL. RSV har dessutom enligt 238 kupongskattelagen möjlighet att förelägga aktiebolag. som försummar annan skyldighet enligt lagen än skyldigheten att innehålla elter inbetala kupongskatt i föreskriven tid eller ordning, att vid vite fullgöra denna skyldighet.

På punkiskatteområdet äger RSV föreligga den skattskyldige att avge deklaration eller att utlämna uppgifter. räkenskapshandlingar. varuprover och dvlikt. Föreläggandet kan vidare avse att förmå den skattskyldige att "lämna tillträde till lokaler, som används i den berörda verksamheten, samt

att få honom att lämna nödigt biträde för granskning av handlingar och

varulager. Dessa bestämmelser finns i 7-11 §§ FFL. Enligt 125 kan vite utsättas vid samtliga dessa nu nämnda förelägganden. Vitesbeloppet skall avpassas till vederbörandes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt men får inte underskrida 100 eller överskrida 5000 kr.

Yitesbestämmelserna I FEL äger motsvarande utlämpmng vid kontroll

av prisregleringsavgilter på Jordbrukets och fiskets område, i vilka fall vitet bestäms av statens jordbruksnämnd.

När det gäller socialförsäkringsavgifter m. m.. som ligger under RFV:s

förvaltningsområde, äger RFV, lokal skattemyndighet och sjömansskatte-

kontoret att vid vite anmana arbetsgivare att avlämna arbetsgivaruppgift och kontrolluppgifter. Vidare får samma myndigheter förelägga arbetsgivare att vid vite komplettera ofullständig arbetsgivaruppgift samt att lämna erforderliga upplysningar för beräkning av avgiftsunderlag. Slutligen äger myndigheterna anmana arbetsgivare att vid vite tillhandahålla handlingar som avses i 78 § I mom. uppbördslagen (1953:272), UL. Enligt 35§ AvgL får

vitet inte bestämmas under 100 eller över 5000 kr.

Vite får också användas vid kontroll inom uppbördssystemets ram. I 83 3

UL finns angivna de fall då vitesföreläggande kan tillgripas. Detta får ske

bl. a. om skattskyldig inte hörsammar anmaning att lämna preliminär självdeklaration, att fullständiga sådan deklaration eller aut för jämkning inkomma med för den skattskyldige utfärdad debetsedel på preliminär skatt

samt om arbetsgivare inte hörsammar anmaning att tillhandahålla bokföring och därtill hörande handlingar för kontroll enligt 78 8.

Vite enligt UL föreläggs av länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet och

får bestämmas till lägst 100 och högst 5000 kr. Vitesbestämmelser som i allt väsentligt motsvarar dem i UL finns i 308 SiL. Vitesbestämmelser finns också inom tullagstiftningen. Enligt 42 § tullagen

äger tullmyndighet förelägga tullskyldig att vid vite vidta åtgärd som behövs för förtullning eller för tullverkets kontrollverksamhet. Vite kan även föreläggas, om någon underlåtit att lämna uppgift eller handling enligt bl. a. 75 eller att fullgöra skyldighet som föreskrivs i 36 §. Likaså kan vitestöreläggande enligt 76 § tullstadgan meddelas enskild som i annat fall än som avses i 42 § tullagen har underlåtit att fullgöra skyldighet som föreskrivs I tullstadgan eller i annan med städ av tullagen meddelad bestämmelse.

Vite enligt tullagsuftningen får inte vara lägre än 100 eller högre än 5 000

kr.

2.2.2.3¶Handräckningslagen

Handräckningslagen har gällt sedan den 1 juli 1961. Avsikten med lagen var att den skulle komplettera vitesinstitutet I visst fall. Boskattningsmyn-

digheterna fick genom den en möjlighet att begära handräckning av utmätningsman för att få ut räkenskaper och andra bevishandlingar som inte

ställdes till förfogande vid granskning.

Handräcknineslagen innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

Tillämpninssområdet. Handräckningslagen är utftämplig vid taxeringsrevi-

sion enligt 56-58 Så TL och 42X förordningen (1959:507) om allmän varuskatt (upphävd vid skatterevision enligt 28 S.ML samt 245 kupong-

skattelagen. vid granskning enligt 9-11 §§ FFL samt vid kontroll enligt

78 § I mom. UL. 193 SjL och 78 tredje stycket Avel.

Ändamål. Ev beslut om handräckning innebär att utmätningsman får söka

efter och omhänderta handlingar som författningsenligt skall tillhandahållas för granskning. Denna begränsning av ändamålet till att avse endast utfående

av handlingar medför att sådana åtgärder enligt TL som granskning av

lokaler samt kassainventering och granskning av varulager hos bokföringspliktig skattskyldig inte kan genomdrivas mot dennes bestridande med hjälp av handräckning. Inte heller får handräckning tillgripas för att skaffa fram varuprov eller för att bereda sig tillträde till lokaler för granskning enligt FFL. I sammanhanget bör uppmärksammas att eftersom vitesföretläggande

enligt TL också är begränsat till utfående av handlingar så finns över hu-

vud taget inte något tvångsmedel, som beskattningsmyndigheterna kan använda för att genomföra kassainventering och granskning av lokaler och varulager när den skattskyldige vägrar att medverka härtill. Däremot är det möjligt — som framgått av den tidigare redogörelsen — att förelägga vite för att förmå skattskyldig att vidta sådana åtgärder vid kontrollverksamhet enligt FFL.

Fillkor för handräckning. Den första förutsättningen för att handräckning skall få tillgripas är att det beslutas om revision hos någon. Därmed avses taxeringsrevision och skatterevision, men också vissa typer av granskning enligt FFL, UL, SjL samt AvgL, vilka granskningar får äga rum utan all något tformligt beslut har meddelats därom.

Handräckning får ske såväl hos den som är föremål för revisionen eller

granskningen som hos tredje man. Olika förutsättningar gäller beroende på mot vem handräckningen riktar sig.

För att handräckning skall få äga rum hos någon som tillhör den första gruppen —- dvs. den som revideras eller granskas — krävs att det finns grundad anledning anta att han innehar men inte tillhandahåller handling, som är av väsentlig betydelse för taxering eller för fastställande av skatt, samt att det har visat sig att han inte efterkommit föreläggande att vid vite utge handlingen.

I prop. 1961:62 underströks att förfarandet inte borde användas utan starka skäl. Vid prövningen av frågan borde givetvis den beslutande myndigheten göra sig noga underrättad angående omständigheterna i fallet, vilka åtgärder granskningsmannen vidtagit för att erhålla tillgång till handlingarna etc. I regel torde det vara lämpligt — framhölls det vidare —- att granskningsmannen

sammanfattade för prövningen relevanta förhållanden i en skriftlig anmälan.

Den omständigheten att den som granskas förnekar att han innehar begärda handlingar medför inte hinder för tagens tiltimpning. Om det finns "grundad anledning” anta att han har handlingarna kan nämligen handräckning ske för att eftersöka och omhänderta handlingarna. ”Grundad anledning” får i on sådan situation i regel anses föreligga om handlingarna författningsenligt skall finnas. :

Vitesföreläggande behöver inte ske i sådana fall där det uppenbarligen skulle vara utän gagn eller fara är i dröjsmål. I propositionen (s. 39) framhölls

att förhållandena inte sällan torde vara sådana att et vitesföreläggande skulle

vara utan gagn och därför enligt de föreslagna reglerna kunde underlåtas. Så kunde uppenbarligen vara fallet om granskningsmannens anmodan att

ställa handlingar till förfogande besvarades med en uppgift att handlingarna

i fråga aldrig hade upprättats eller att de förkommit och det fanns grundad anledning anta att uppgiften var oriktig. Anledning att underlåta vitesföreläggande kunde vidare finnas om den som skulle bli föremål för taxeringsreviston tidigare hade försökt undandra sig granskning.

Handräckning hos annan än den som avses med revisionen eller granskningen — dvs. tredje man — får ske under förutsättning att det finns grundad anledning anta att viss angiven handling som är av väsentlig betydelse för taxering eller för fastställande av skatt finns hos honom, att han inte

på begäran ullhandahåller handlingen samt att det med hänsyn till hand-

lingens betydelse och övriga omständigheter finns synnerliga skäl för handräckning.

I detta sammanhang underströks i propositionen (s. 43) att det låg i sakens natur alt innan sådant beslut fattades man tillsåg att andra åtgärder först vidtogs för att erhålla handlingen. Framkom det exempelvis att handlingen

deponerats i bank eller hos advokat borde, om handlingen inte genom dessas

förmedling frivilligt ställdes ull förfogande, förordnande meddelas om taxeringsrevision hos banken eller advokaten för granskning av handlingen.

Beslutande och verkställande organ. Beslut om handräckning meddelas av länsskatterätt och verkställs genom utmätningsmans försorg. Denne skall skriftligen underrättas om beslutets innehåll.

Frågan om vem som skulle tilläggas rätten att besluta om handräckning väckte en hel del diskussion under förarbetena till handräckningstagen. I den departementspromemoria som låg till grund för lagstiftningen förordades att rätten att påkalla handräckning skulle tilläggas den myndighet som hade förordnat om taxeringsrevision eller däremot svarande granskning, dvs. taxeringsintendenten i länet resp. kontrollstyrelsen. Länsstyrelsen skulle dock kunna överta en sådan fråga och i vissa fall även fatta beslut därom.

Vid remissbehandlingen av promemorian ifrågasattes från några håll om inte beslutanderätten alltid skulle tillkomma länsstyrelsen.

I lagrådsremissen (propositionen s. 38) utökades antalet fall i vilka länsstyrelsen skulle fatta bestut. Det föreslogs således att länsstyrelsen alltid skulle besluta i fråga om uttagande av handlingar hos annan än den som

var föremål för taxeringsrevision. Vidare utformades författningstexten så

att det klart tramgick att länsstyrelsen i anledning av anförda klagomäl eller av annan anledning kunde ingripa och eventuellt upphäva taxeringsimtendentens beslut. Det framhölls vidare att dessa frågor inom länsstyrelsen borde handläggas av ländskamreraren. vilken i sin egenskap av ordförande i prövningsnämnden var väl insatt i desamma. l övriga fall skulle taxerings-

intendenten besluta om handräckning. Det framhölls att likaväl som en

åklagare, alltså ena parten i ett brottmäl. kunde besluta om beslag och husrannsakan, borde taxeringsintendenten kunna besluta om här avsedda åtgärder.

Lagrådet medgav att de av departementschefen anförda skälen i viss mån talade för att beslutanderätten anförtroddes åt taxeringsintendenten i de av honom angivna fallen men att länsstyrelsen ändå borde fatta beslut i samtliga fall om handräckning för att ytterligare stärka garantierna för den enskildes rättssäkerhet. Lagrådets anmärkning i denna del följdes emellertid inte i propositionen i riksdagen.

Vid utskottsbehandlingen (L'U 1961:36 s. 41) framhölls att avvägningen mellan å ena sidan eftektivitetsintresset och å andra sidan den enskildes rättssäkerhetsintressen måste ske med stor omsorg. Såvitt gillde vissa hithörande problem ville utskottet därför förorda andra lösningar än dem som upptogs I propositionen. Utskottet sade sig vilja i dessa delar ytterligare stärka garantierna för den enskildes rättssäkerhet. Detta gällde till en början frågan om vilken myndighet som skulle äga besluta om handräckning. I denna tråga delade utskottet fagrådets uppfattning och förordade att beslutanderätten i fråga om handräckning borde uteslutande tillkomma länsstyrelse. Det blev också riksdagens beslut.

Befogenheter vid förrättningen. Handräckning får enbart innebära eftersökning och omhändertagande av handlingar som författningsenligt skall tillhandahållas för granskning.

Fftersökandet får genomföras så att förrättningsmannen genomsöker hus,

rum eller slutet förvaringsställe och annat ställe även om det inte är tillgängligt för allmänheten. Rum eller förvaringsställe får om det erfordras öppnas på sätt utmätningsmannen finner lämpligt. Efter förrättning skall det åter tillslutas. Olägenhet eller skada får inte förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt. Av det sagda framgår att handräckningen inte får avse person. Utmätningsmannen får således inte undersöka om någon av dem som är närvarande vid förrättningen har eftersökta handlingar på sig.

Handräckningslagen har särskilda sekretessbestämmelser, som i viss mån innebär ett utvidgat skydd i förhållande till de olika beskattningsförfattningarnas regler om sekretess. De har i huvudsak följande innehåll.

Vill den hos vilken förrättningen företas att handling skall undantas från granskning, har han att göra framställning om detta vid förrättningen eller

hos länsskatterätten. Om framställning görs vid förrättningen celler tidigare

har gjorts hos rätten skall handlingen, om den likväl omhändertas, av utmätningsmannen förseglas och överlämnas till domstolen. Innan framställningen prövats får annan än den på vilken prövningen ankommer inte ta del av handlingen. Far den hos vilken förrättningen har företagits inte närvarit skall utmätningsmannen försegla samtliga omhändertagna handlingar och överlämna dem till länsskatterätten. Kommer framställningen in senare

än fjorton dagar efter förrättningen. utgör denna inget hinder mot handlingens granskning såvida inte rätten förordnar annorlunda. Utmätningsmannen eller annan. som för myndigheternas räkning närvarit vid förrättningen, får inte obehörigen yppa vad han därvid fått veta. Sammu regler gäller för den som prövar fråga om undantag från granskning. Brott mot

dessa föreskrifter straffas med dagsböter eller fängelse i högst 6 månader.

om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Förfarandet. Kontrollmyndigheten skall närvara vid förrättningen genom den som har uppdraget att genomföra taxeringsrevisionen eller annan tjänsteman som har förordnats därtill av den myndighet som beslutat om revision. Omhändertagna handlingar skall genast utan närmare granskning överlämnas till den närvarande tjänstemannen om de inte skall förseglas av utmätningsmannen på grund av begäran om undantag från granskning. Det är utmätningsmannen som beslutar om hur granskningen skall genomföras och vilka handlingar som skall omhändertas. Enligt propositionen skall emellertid den tjänsteman, som är närvarande från kontrollmyndighetens sida, biträda utmätningsmannen när det gäller att avgöra vilka handlingar som skall omhändertas.

Vid förrättningen skall vidare närvara ett vittne, som utsetts av utmätningsmannen. Denne får också anlita erforderligt biträde av sakkunnig eller

annan.

Den hos vilken förrättningen skall äga rum eller, om han själv inte an-

träffas, hans hemmavarande husfolk eller hos honom anställd skall så snart

det kan ske underrättas om förrättningen för att få tillfälle att närvara och kunna tillkalla egna vittnen. Detta får dock inte uppehålla förrättningen. Vid förrättningen skall underrättelse lämnas om bestämmelserna i handräckningslagen beträffande undantagande av handling från granskning och om besvär. .

Protokoll skall föras. I detta måste anges beslutet om handräckningen. vilka som har närvarit och vad som förekommit. I protokollet antecknas vidare de handlingar som omhändertagits. Därvid skall anges om de har förseglats och till vem de överlämnats. Den granskade har rätt att på begäran få bevis om detta samt avskrift av protokollet. Kostnaderna för handräckningen åvilar statsverket.

Besvär. Talan mot beslut av länsskatterätt om handräckning och om handlings undantagande från granskning förs hos kammarrätt och regeringsrätten. Klagan över utmätningsmans förfarande sker enligt bestämmelserna i utsökningslagen. Sådan talan prövas i första hand av överexekutor och kan

därifrån fullföljas till hovrätt och högsta domstolen.

2.3 Tvångsmedel inom förvaltningsområdet i övrigt

FPL innehåller basreglerna för rättsskipningen i förvaltningsdomstolarna.

Dessa gäller således även för skatte-, tull- och avgiftsområdet i den mån

avvikande bestämmelser inte har meddelats i författning på detta område. FPL har endast ett fåtal bestämmelser om processuclla tvångsmedel.

Enligt 148 har domstol möjlighet att kalla part att vid vite inställa sig personligen. I vissa förvaltningsrättsliga specialförfattningar finns dessutom

föreskrifter om hämtning av part. t.ex. i 75 X barnavårdslagen (1960:97)

som avser underställningsmål och 27 § nykterhetsvårdslagen (1954:579) som gäller mål om tvångsintagning. Vidare äger domstol enligt 25 § FPL att

enligt bestämmelserna i 36 och 40 kap. RB kalla sakkunnig och vittne att

vid vite inställa sig personligen samt att därvid i vissa angivna fall även använda hot om böter eller häktning. Förvaltningsdomstol kan dessutom enligt 20 och 21 §§ FPL, vilka lagrum hänvisar till motsvarande bestämmelser i RB, utfärda s. k. editions- och exhibitionsföreläggande vid äventyr av vite eller handräckning. Några andra typer av tvångsmedel finns inte

i FPL.

Förvaltningslagen (1971:290), FL, som — med undantag av regeringsärenden —- gäller handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet, vissa ärenden hos kommunal myndighet, överexekutor eller utmätningsman samt polis-, åklagar- eller tullmyndighet, innehåller inte några bestämmelser om processuclla tvångsmedel.

2.4¶Tvångsmedel inom civilprocessen

Bestämmelser om tvångsmedel inom civilprocessens område finns i RB. De civilprocessuella tvångsmedlen får användas först sedan talan i huvudsaken har väckts vid allmän domstol. Domstolen fattar beslut om användning av tvångsmedel. Beslutet kan tillkomma på domstolens eget initiativ eller fattas efter begäran från part.

Vitet är det centrala tvångsmedlet på civilprocessens område.

Om part eller annan skall vara personligen närvarande vid en domstolsförhandling, äger domstolen enligt 9 kap. 7 § RB att i kallelsen till förhandlingen förelägga vite. Domstol får enligt 36 kap. 21§ förelägga vite när vittne, sakkunnig eller part utan giltigt skäl vägrar avlägga cd eller försäkran eller all avge utsaga eller besvara frågor. I s.k. indispositiva mål — dvs. mål som avser fråga som får avgöras endast av domstol — finns dessutom möjlighet att enligt speciallagstiftning förelägga part och annan som saken angår all vid vite lämna blodprov eller genomgå viss kroppslig undersökning.

Allmänt gäller för civilprocessuella viten att de skall bestämmas till ett belopp som med hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden och

omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att iaktta föreläggandet. Vitet får dock inte vara lägre än 10 eller högre än 5000 kr. Domstolen dömer också ut vitet. Har så skett får domstolen i samma sak förelägga nytt vite och då om högst 10000 kr.

Vittne eller part får hämtas till domstolsförhandling enligt bestinimelser i 36 kap. 20 X$ och 44 kap. 5 § RB. Såtillvida skiljer sig civilprocessen från

förvaltningsprocessen, där sådan hämtning inte kan ske. Hämtningsbestämmelserna får dock inte användas is. k. dispositiva tvistemål. Det handlar

här om mål angående tvist som de inblandade parterna får förlika utom

domstol.

Vittne som inte rättar sig efier eu föreläggande att vid vite avlägga ed

eller försäkran eller avge vittnesmål eller besvara fråga kan enligt 36 kap.

215 RB av domstol föreläggas att vid äventyr av häkte fullgöra sin skyldighet. Häktningstiden är maximerad till tre månader.

Bestämmelser om editionsplikt finns i 38 kap. RB. Enligt dessa skall

i rättegång vid allmän domstot envar, som innehar skriftlig handling av

betydelse som bevis, förete denna (editionsplikt). Är någon skyldig att förete skriftlig handling som bevis, äger domstolen förelägga honom det. Så får

ske genom vite men rätten kan även förordna att handlingen skall till-

handahållas genom utmiätningsmannens försorg. Enligt 17 kap. 14 § RB äger rätten förordna att beslut om företeende av skriftlig handling genast skall

verkställas. Beslutet verkställs enligt 42 § andra stycket utsökningslagen såsom lagakraftägande dom. Säkerhet behöver inte ställas.

I huvudsak samma regler finns i 39 kap. SÅ och 40 kap. 5X RB om tillhandahållande av föremål för syn och besiktning. Detta tvångsmedel brukar kallas exhibitionsföreläggande.

2.5¶Tvångsmedel inom straffprocessen

251 Allmänt

Sträffprocessen är den processform som har de utan jämförelse flesta och mest utförligt reglerade tvångsmedlen.

De centrala bestämmelserna finns i 24,27 och 28 kap. RB. Det förekommer också viss speciallagstiftning vid sidan av RB.

De straffprocessuella tvångsmedlen har till uppgift att säkra dels bevisupptagningen inför allmän domstol. dels verkställigheten av domstolens avgörande.

Beslut om tvångsmedel fattas av allmän domstol och i en del fall av allmän åklagare. Även polisman äger i vissa situationer besluta om tvångsmedelsåtgärder och verkställa dem på eget ansvar.

För att besluta om tvångsmedel skall få fattas måste viss grad av brottsmisstanke föreligga. Till skillnad från civilprocessens bestämmelser är det således imte nödvändigt att talan i huvudsaken har väckts vid domstol. Har inte åtal väckts kan fråga om användning av tvångsmedel tas upp, endast efter framställning från allmän äklagares sida. Har däremot talan väckts i huvudsaken är även domstolen skyldig att förordna om tvångsmedel om situationen det kräver. Det sammanhänger med att domstolen är ansvarig för att utredningen i broumålet är fullständig.

2.5.2 Tvångsmedel enlitt RB

Bestämmelserna om straffprocessuella tvångsmedel och säkerhetsåtgärder har i RB delats upp på fem kapitel. Kap. 24 handlar om häktning och anhållande, kap. 25 om reseförbud, kap. 26 om kvarstad och skingringsförbud, kap. 27 om beslag och kap. 2§ om husrannsakan samt kroppsvisitation

och kroppsbesiktning. Den följande redogörelsen begränsas till de två sist-

nämnda kapitlen, som avser s. k. reella tvångsmedel. |

2.5.2.1 Beslag

I 27 kap. I $ RB sägs att föremål under vissa angivna omständigheter får tas i beslag. Enligt uttrycklig föreskrift i lagrummets andra stycke är

det även möjligt att låta skriftlig handling omfattas av beslag. Vid brottsutredning får beslag ske hos den som misstänks för brottet

men även hos annan som helt saknar anknytning till brottet. Brottets natur och svårhetsgrad spelar härvidlag ingen roll. Utredningen behöver heller inte ha kommit så långt att misstankarna kan rikta sig mot någon bestämd

person. Förutsättningarna för att beslag får äga rum är av tre olika slag. Det

skall vara fråga om ett föremål som ”skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat”. S. k. sabotagerisk —t. ex. att någon kan väntas förstöra eller gömma undan föremålet - behöver däremot inte föreligga för att beslut

om beslag skall få fattas. Den första förutsättningen — betydelse för utredning om brott — visar

att beslagsinstitutet i ett sådant fall har bevissäkrande syfte. När det gäller

ekonomiska brott används beslagsinstitutet ofta för att säkerställa bokföring

eller annat räkenskapsmaterial. I andra situationer kan beslaget gälla lösa saker som man vill säkerställa för besiktning vid domstol. Själva saken kan då ha bevisvärde eller också kan det vara fråga om någon detalj av det beslagtagna föremålet, t. ex. ett fingeravtryck på en möbel. Förekommer från bevissynpunkt intressanta fingeravtryck på möblerna i ett rum är det f.ö. möjligt för myndigheterna att då tillstänga hela rummet enligt bestämmelserna i 27 kap. 1538 RB.

De två andra förutsättningarna för beslag, nämligen att en såk ”avhänts någon genom brott” celler ”förverkats på grund av brott” avser att säkerställa verkställigheten av domstolens kommande avgörande och saknar således bevissäkrande syfte.

Beslut om beslag meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren eller,

på dennes yrkande, av rätten.

Beslutet verkställs i allmänhet genom att polisen tar hand om föremålet.

Det får också lämnas kvar hos innehavaren med skingringsförbud.

Om det föreligger ”fara i dröjsmål” får även enskild polisman verkställa

> Regeringen LY9TSi76. I som. Nr IL

beslag trots att beslut från undersökningsledaren eller åklagaren saknas. Polismannen är då skyldig att skyndsamt göra anmälan till sådan befattningshavare som äger fatta beslut om beslag.

I de fall där domstol inte beslutat om beslag får den som beslaget avser begära domstolsprövning av saken. När domstol har beslutat om beslag skall i beslutet anges inom vilken tid ätal måste vara väckt. Vid beslut om beslag, som har fattats av undersökningsledare eller åklagare. måste åtal väckas inom en månad efter det att beslaget verkställts. Sker inte detta skall beslaget omedelbart hävas. Detsamma gäller om åtal inte väcks inom den av domstolen förelagda tiden.

Om beslag angår person som inte är närvarande vid den förrättning, då beslagsbeslutet verkställs, skall denne utan dröjsmål underrättas om verkställigheten.

Av bestämmelserna i 27 kap. 12§ första stycket RB framgår att posteller telegrafförsändelse. handelsbok eller annan enskild handling inte får undersökas närmare samt att inte heller brev eller annan sluten handling får öppnas av annan än domstolen, undersökningsledaren eller åklagaren. Sakkunnig eller annan, som anlitas för utredning om brottet eller av annat skäl hörs i målet, får efter anvisning av den behöriga myndigheten granska handlingen. Om den som verkställer beslag inte får undersöka handlingen. skall den förseglas av honom.

2.5.2.2 Husrannsakan m. m.

Husrannsakan är ett tvångsmedel som kan användas för att möjliggöra ett beslag av föremål eller ett gripande av en person. Husrannsakan får också tillgripas för att utröna omständigheter kring ett visst brott. Slutligen kan husrannsakan äga rum för att få tag it. ex. ett villne, som skall hämtas

till förhör.

Husrannsakan förutsätter i regel att brottet kan medföra fängelse. Olika bestämmelser gäller om tvångsmedlet riktar sig mot den misstänkte celler

mot någon annan. I sistnämnda fall krävs att synnerliga skäl är för handen.

Husrannsakan får avse hus och rum samt slutna förvaringsställen såsom skåp, kassafack, bil och dylikt. I offentliga lokaler får husrannsakan ske

utan att fängelse kan följa på det misstänkta brottet. Detsamma gäller lokaler som utgör tillhåll för förbrytare eller används för förvaring av stöldgods.

På öppna platser kan polisen naturligtvis frit bedriva sin spaningsverksamhet. Detta gäller också beträffande sådana avstängda områden som gårdsplaner och industritomter. Beslut om husrannsakan får fattas utan att myndigheten behöver höra den som åtgärden skall riktas mot. Det är heller

inte nödvändigt att I förväg underrätta denne om verkställigheten. Tvångsmedlet avses nämligen komma till användning i sådana situationer där en

betydande sabotagerisk föreligger.

I 28 kap. 6 § RB föreskrivs att olägenhet eller skada inte får orsakas vid

husrannsakan utöver vad som är oundgängligen nödvändigt. Rum eller förvaringsställe får dock öppnas med våld. Om detta har skett skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas. Husrannsakan får inte utan särskilt skäl verkställas mellan kl. 21 och kl. 06.

Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne vara närvarande. Förrättningsmannen äger anlita biträde

av sakkunnig eller annan. Den hos vilken husrannsakan sker eller om han

inte är närvarande hans hemmavarande husfolk skall ges tillfälle att övervara

förrättningen samt att tillkalla vittne. Detta får dock inte uppehålla undersökningen. I fall denna företagits utan att den hos vilken undersökningen

har ägt rum varit företrädd på angivet sätt, skall han så snart det kan ske utan men för utredningen underrättas om den vidtagna åtgärden. Målsägande eller ombud för denne får under vissa närmare angivna villkor vara närvarande för att tillhandagå myndigheterna med upplysningar.

I 28 kap. 8 § RB föreskrivs att post- och telegrafförsändelse, handelsbok

eller annan enskild handling, som anträffas vid husrannsakan, inte får un-

dersökas närmare. Brev eller annan sluten handling får inte öppnas av annan än domstol, undersökningsledaren etter åklagaren. Särskilt anlitad sakkunnig eller annan äger dock granska handlingen efter anvisning av myndighet.

Om den som gör husrannsakan inte får ta del av påträffad handling, skall

den förseglas.

Protokoll skall enligt 28 kap. 9 5 RB föras över husrannsakan. I protokollet

anges ändamålet med förrättningen samt vad som därvid hänt. Den hos

vilken husrannsakan företagits äger på begäran erhålla bevis om förrättningen

med uppgift om det brott misstanken avser.

Beslut om husrannsakan fattas av undersökningsledare, åklagare eller domstol. Antas förrättningen bli av stor omfattning — t. ex. en hotellrazzia —- elter medföra synnerlig olägenhet bör som regel domstol meddela beslutet. Polisman får enligt bestämmelserna i 28 kap. 5 § RB själv företa husrannsakan utan förordnande, om det föreligger fara i dröjsmål.

1 28 kap. RB finns även bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Dessa tvångsmedel kompletterar i viss utsträckning institutet husrannsakan.

Med kroppsvisitation avses undersökning av en persons kläder eller vad

denne i övrigt bär på sig. Kroppsbesiktning är direkt inriktad på granskning av en persons kropp. I det senare begreppet ingår t.ex. blodprovstagning och olika former av läkarundersökning.

Syftet med båda de nu nämnda tvångsmedlen är att söka efter föremål. som är underkastade beslag, eller att vinna upplysning om omständighet

som kan äga betydelse för utredning om brott. Tvångsmedlen får användas endast då det ir fråga om brottsmisstanke, som kan medföra fängelsestraff. För kroppsvisitation gäller att detta tvångsmedel får tillgripas såväl mot

den misstänkte som mot annan person. Avser åtgärden tredje man gäller dock strängare bestämmelser. Kroppsbesiktning får i princip endast avse

den misstänkte. Vissa specialbestämmelser utanför RB:s område ger dock

möjlighet att företa kroppsbesiktning av tredje man.

Beslut om kroppsvisitation och kroppsbesiktning meddelas av undersök-

ningsledaren, åklagaren eller domstol. Vid fara i dröjsmål får även polisman

fatta sådant beslut.

Förrättning som är av mera väsentlig omfattning skall verkställas inomhus och i avskilt rum. Såvitt möjligt skall et av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne vara närvarande.

I 28 kap. 158 RB erinras om att avvikande bestämmelser om husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning finns i andra lagar och för-

fattningar. Ett exempel härpå utgör lagen (1970:926) om särskild kontroll

på flygplats.

2.3.3 Tvångsmedel enligt varusmugglingslagen

Inom tullmyndigheternas förvaltningsområde finns straffprocessuella bestämmelser om tvångsmedel, som kompletterar de allmänna reglerna i RB.

Det sammanhänger med att tullmyndigheterna har vissa polisiära befogenheter i sin kontrollverksamhet.

Enligt 13 § varusmugglingslagen (1960:418), VSL, äger tullmyndighet in-

leda förundersökning om brott mot tullagstiftningen. Bestämmelserna om förundersökning i RB gäller därvid beträffande tullmyndighet. Om saken inte är av enkel beskaffenhet, föreskrivs dock att ledningen av förundersökningen skall övertas av allmän åklagare så snart någon skäligen kan

misstänkas för brottet.

Tultjänsteman har enligt 14 § VSL samma rätt som polisman att gripa den som misstänks för smugglingsbrotut. Vidare kan tulltjänsteman i fråga om sådant brott ta egendom i beslag efter samma regler som gäller för polisman enligt RB. Denna rätt tillkommer även posttjänsteman och tjäns-

teman vid statens järnvägar.

När det gäller husrannsakan äger polisman och tulltjänsteman rätt att utan förordnande verkställa åtgärden i vissa närmare angivna utrymmen.

Det är här fråga om lägenhet, som nämns i 28 kap. 3 § RB, samt magasin, upplagsbodar och uthus. I övrigt har tulltjänsteman i fråga om smuggelbrott

samma rätt att utan förordnande företa husrannsakan som tillkommer polisman. Det skall således vara fråga om fara i dröjsmål.

Tulltiänsteman får för eftersökande av smuggelgods företa kroppsvisitation på den som anträffas vid gräns- elter kustort eller kommer titl plats som har förbindelse med utlandet. Förutsättning för visitation är att det förekommer anledning att denne medför smuggelgods. Något förordnande

i enlighet med bestämmelserna i RB behövs i dessa fall inte.

3¶Utländsk rätt

3.1 Allmänt om processuella tvångsmedel

Beskattningssystemen i såväl våra nordiska grannländer som flertalet västeuropeiska stater innehåller i åtskilliga avseenden bestämmelser som liknar dem i vårt land. Inte minst gäller detta inom området för den enskildes uppgiftsskyldighet och det allmännas kontrollverksamhet.

I regel skall de skattskyldiga medverka i beskattningsförfarandet genom att lämna deklaration eller någon annan form av skriftlig försäkran. De-

klarationsplikten på den direkta inkomstbeskattningens område är emellertid i vissa länder —t. ex. Förbundsrepubliken Tyskland, Storbritannien och Österrike — mindre omfattande än i vårt land. Vissa löntagargrupper i dessa

länder är befriade från att lämna uppgifter om sina inkomstförhållanden

och beskattas i stället genom direkt löneskatt, som tas ut genom arbets-

givarnas försorg. Såväl den skattskyldiges som tredje mans uppgiftsplikt

utvidgas i större eller mindre utsträckning vid olika typer av efterkontroll från myndigheternas sida.

De kontrollapparater, som i de olika länderna står till det allmännas förfogande, företer av naturliga skäl åtskilliga olikheter. Hirvid spelar bl. a. skattesekretessens närmare utformning en viktig roll. Ett gemensamt drag är att kontrollen i allmänhet genomförs av samma myndigheter som fastställer skatten eller avgiften i fråga. När det gäller kontrollen i första instans av direkt inkomstskatt skiljer sig de nordiska kinderna från övriga stater därigenom att Iekmannainflytandet getts en relativt stark ställning.

Liksom i vårt land finns det utomlands möjlighet för myndigheterna att tillgripa processuella tvångsmedel för att förmå den enskilde att fullgöra sin uppgiftsskyldighet i beskattningssammanhang. Dessa tvångsmedel är i regel mindre ingripande så länge det handlar om ordinarie kontrollverksamhet av rutinbetonad natur. Är det däremot fråga om riktad kontroll, står vanligtvis mer omfattande tvångsåtgärder till myndigheternas förfogande. Allmänt kan sägas att deras möjligheter är större ju mindre utrymme det straffprocessuella förfarandet ges inom beskattningssystemet. När misstanke om skatteundandragande föreligger kompletteras de skattcrättsliga tvängsmedlen med straffprocessuella åtgärder.

I vårt land omfattade det skatterättsliga sanktionssystemet före år 1972 enbart rent straffrättsliga påföljder i form av böter eller fängelse samt i vissa

situationer straffskatt. Samtliga dessa påföljder utdömdes av allmän domstol.

Åklagare kunde dock för vissa lindrigare överträdelser använda sig av bötesföreläggande. Sanktioner av administrativ natur saknades således helt inom beskattningsområdet.

Det nya sanktionssystem som trädde i kraft den 1 januari 1972 innebär alt lindrigare överträdelser av beskattningsförfattningarna medför en typ

av administrativa böter, s. k. särskilda avgifter. Dessa träffar den enskilde om han har lämnat oriktig uppgift eller inte iakttagit deklarationsplikten under förutsättning att omständigheterna inte är ursäktliga. Det stratfrättsliga systemet har reserverats för mer allvarliga fall. De straffrättsliga påföljderna kan således ses som ett komplement till de administrativa avgifterna i sådana situationer där dessa inte kan anses utgöra en tillräcklig reaktion trån samhällets sida.

Våra nordiska grannländer och så gott som alla västeuropeiska länder

har sedan relativt lång tid tillbaka haft någon form av dubbelt sanktions-

system vid överträdelser mot skatte- och avgiftsförfattningarna. Såtillvida

har vi i vårt land numera anpassat oss till utländska förhållanden. Vissa länder har system som i stort sett är desamma som i vårt land — dvs. straff

i vanlig mening utgör ett komplement till de administrativa sanktionerna = medan andra länder nöjer sig med att administrativt bestraffa lindrigare

fall och låta straffsystemet ensamt ta hand om: grövre brott.

Den närmare utformningen av sanktionssystemen inom skatte- och avgiftsområdet har självfallet påverkat bestämmelserna om processuella

tvångsmedel och då särskilt vad angår behörighetsreglerna.

I Sverige och övriga nordiska länder är beskattningsmyndigheternas möjligheter att själva besluta om processuella tvångsmedel av annan natur än vite begränsade. Om man bortser från den svenska handräckningslagen är myndigheterna i Sverige och Norge hänvisade till att anlita polis- och åklagarmyndigheterna för att säkerställa bevisning tvångsvägen. De danska

förhållandena är i detta avseende något fördelaktigare för kontrollmyndig-

heterna. I Finland är en kontrollorganisation med polisiära befogenheter under uppbyggnad.

Inom Övriga västeuropeiska länder är situationen en annan än i de nordiska länderna. Eftersom straffrättsliga påföljder i allmänhet reserveras för grövre uppsåtlig brottslighet, har de rent polisiära ingripandena kompletterats med möjligheter för skattemyndigheterna själva att i vissa fall besluta om processuella tvångsmedel av mer ingripande natur. I varje fall har de getts möjlighet att verkställa sådana åtgärder efter beslut av domstol eller domare.

I fortsättningen kommer redogörelsen att begränsas till våra nordiska grannländer och Förbundsrepubliken Tyskland. Tyngdpunkten läggs på inkomstskattekontrollens område.

3.2 De nordiska länderna

Den enskildes uppgiftsskyldighet och myndigheternas kontrollverksamhet har i samtliga nordiska länder utformats efter i stort sett samma mönster.

De direkta och indirekta skatterna fastställs med ledning av de uppgifter som den skattskyldige lämnar i sin deklaration. Bokföringspliktiga skall till deklarationen foga utdrag av rörelsens räkenskaper och andra handlingar

av betydelse för beskattningen. Viss obligatorisk upppgiftsskyldighet föreligger även från tredje mans sida. Liksom i Sverige utvidgas uppgiftsskyl-

digheten i samband med efterkontroll. Då måste den skattskyldige och i viss utsträckning även annan lämna myndigheterna ytterligare upplysningar genom att t. ex. tillhandahålla bakomliggande skriftligt grundmatertial och lämna tillträde till verksamhetslokaler och dylikt.

Beskattningskontrollen är i sina huvuddrag utformad efter samma prin-

ciper i samtliga nordiska länder. För den direkta inkomstskattens del sker kontrollen i första hand genom beskattningsnämnder med lekmannainfly-

tande. Efterkontrollen inom detta område tillhör däremot beskattningsmyndigheterna själva. Dessa sköter också all slags kontroll av den indirekta beskattningen.

Liksom i Sverige har kontrollmyndigheterna i övriga nordiska länder vissa processuella tvångsmedel till sitt förfogande för att förmå uppgiftsskyldig

att fullgöra sina åligganden. Vid sidan av dessa tvångsmedel finns givetvis

även sanktioner av mer eller mindre straffrättslig natur.

De straffrättsliga sanktionssystemen i Finland och Norge överensstämmer i allt väsentligt med det system, som sedan år 1972 tillämpas i vårt land. Den som lämnar oriktig uppgift vill myndigheterna i beskattningssamman-

hang eller låter bli att avge deklaration träffas således i första hand av ad-

ministrativ avgift, som bestäms till viss procent av det undandragna skattebeloppet. Avgifterna fastställs av beskattningsmyndigheterna själva men kan givetvis bli föremål för överprövning av domstol. Till skillnad från förhållandena i vårt land är det i Finland och Norge möjligt att företa viss

s. k. straffmätning inom det administrativa systemets ram. Straff i egentlig mening — dvs. böter och frihetsstraff — har i båda länderna reserverats för

mer allvarliga fall av överträdelser mot skatte- och avgiftsförfattningarna. Dessa påföljder utdöms alltid av allmän domstol.

Det danska sanktionssystemet inom skatte- och avgiftsområdet är av en annan typ. Den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att deklarera bestraffas med böter eller frihetsstraff. Böterna får emellertid utdömas på administrativ väg. Det sker genom de s. k. ligningsråden, en överinstans

till de lokala beskattningsnämnderna. Frihetsstraff får fastställas endast av

allmän domstol.

De processuella tvångsmedel som står myndigheterna till buds i våra tre nordiska grannländer är i huvudsak följande.

Danmark. Möjligheterna att tillgripa processuella tvångsmedel är större på den indirekta beskattningens och tullens område än vid kontroll av direkt inkomstskatt.

Vid kontroll av direkt inkomstskatt äger skattemyndighet förelägga ett slags vite, s. k. dagliga böter. beträffande den som underlåter att i rätt tid avlämna deklaration eller inte fullständigar denna. Dagitga böter får också föreläggas andra personer som inte fullgör sina uppgiftsskyldigheter. För

kontroll av räkenskapshandlingar och lagertillgångar har skattemyndighet

vidare rätt att bereda sig tillträde till rörelseidkares driftställe. Det får dock

ske först efter tillstånd av domstol. Vid fara i dröjsmål kan skattemyndighet själv besluta om sådan undersökning. Polismyndighet är skyldig att lämna bistånd vid undersökningens genomförande. Denna myndighet kan också

ta över utredningen och får därvid använda straffprocessuella säkringsåt-

gärder, t. ex. beslag av bevismaterial.

De indirekta skatterna kontrolleras i Danmark av tullmyndigheterna. Dessa får företa granskning av registreringspliktig verksamhet. Granskningen kan avse bl. a. den skattskyldiges varulager, räkenskaper och korrespondens. Den skattskyldige skall lämna myndigheten erforderligt bistånd. Även tull-

myndigheten får förelägga s. k. dagliga böter. Andra tvångsmedel får inte

tillgripas utanför straffprocessens ram när det gäller kontroll av indirekt beskattning inom landet. Vid kontroll av utlandshandel antingen det nu angår tullar eller indirekta skatter har dock tullmyndigheterna tillagts po-

lisiära befogenheter. .

Finland. Vid kontroll av direkt inkomstskatt och allmän omsättningsskatt äger myndigheterna begära att överexekutor ålägger den som inte efhterkommit anmaning att lämna vissa upplysningar att vid risk av böter eller fängelse fullgöra sin skyldighet. Överexekutor och polismyndighet skall även i övrigt lämna skattemyndighet erforderlig handräckning. Beträffande punktskatterna har skattskyldiga att på begäran uppvisa sina lagertillgångar och att förete affärshandlingar. Skatte- och tullmyndigheterna äger rätt att under dagtid bereda sig tillträde till lokal. där accispliktig vara tillverkas eller förvaras samt att där företa undersökning. Särskilda skäl skall föreligga för att sådan undersökning skall få äga rum i privatbostad. Överexekutor och polismyndighet är också inom detta beskattningsområde skyldiga att bistå kontrollmyndigheterna med nödig handräckning.

De centrala kontrollmyndigheterna har sedan år 1973 erhållit vidgade befogenheter när det gäller processuella tvångsmedel på den direkta och indirekta beskattningens område. En särskild arbetsgrupp inont skattestyrelsen — den finska motsvarigheten till vårt riksskatteverk — har tillagts

polismyndighets befogenheter såvitt avser användningen av tvångsmedel

m. m. i ärenden angående eftergranskning. Gruppen sysslar företrädesvis

med fall där skattebrott kan misstänkas. Detta innebär att den skatterättsliga

utredningen och förundersökningen i brottmålet handhas av samma myndighet. Avsikten är att inom en snar framtid anordna liknande arbetsgrupper vid varje länsskattebyrå.

Norge. Kontrollmyndigheterna har ingen möjlighet att självständigt besluta om processuella tvångsmedel. Bevissäkrande åtgärder av olika slag

— 1. ex. beslag av bevismaterial — får således vidtas endast inom ramen för

straffprocessen. I regel beslutar domstol om användningen av sådana medel och polismyndighet verkställer åtgärderna.

3.3 Förbundsrepubliken Tyskland

Till de viktigaste skatterna i det tyska beskattningssystemet hör inkomstskatten, löneskatten och mervärdeskatten.

Inkomstskatten (Einkommensteuer) erläggs som preliminärskatt under inkomståret och fastställs genom ctt särskilt förfarande (Stceucrfestsetzung) på grundval av den självdeklaration som den skattskyldige lämnar. Skattskyldiga med enbart löneinkomster som underskrider ett visst belopp behöver inte deklarera. Beloppsgränsen är 24 000 DM för ensamstående resp. 48 000 DM för gifta. Dessa grupper betalar en särskild typ av inkomstskatt genom arbetsgivarens försorg (Lohnsteuer). Efter inkomstårets utgång finns det möjlighet för dessa skattskyldiga att om vissa omständigheter föreligger begära jämkning (Ausgleich) genom en typ av förenklad deklaration till

beskattningsmyndigheten. Mcervärdeskatten fastställs med ledning av de

uppgifter som den skattskyldige lämnar i sin deklaration samtidigt som han inbetalar skatten till det allmänna.

Den enskildes uppgiftsskyldighet på inkomstskattens område är i allt väsentligt utformad på samma sätt som i Sverige. Även tredje man är i vissa situationer skyldig att lämna upplysningar och förete handlingar som kan vara av betydelse för annans beskattning. Vidare finns noggranna regler om skyldighet att föra och bevara bokföring och andra slag av räkenskaper

till ledning för skattens fastställande,

Den ordinarie kontrollverksamheten (Steuerermittlung) handhas av tjänsiemän vid den regionala skattemyndigheten (Finanzamv. Allmänt kan sägas

att dessa tjänstemän har större befogenheter än vad våra taxeringsnämnder

har. Bl. a. har man rätt att förhöra den skattskyldige och göra kontrollbesök hos honom. Granskningen utmynnar i att skatten fastställs genom ett särskilt

beslut (Steuerbescheid).

Kontrollen utanför det ordinarie granskningsförfarandet är av antingen allmän eller särskild natur. Under den allmänna kontrollen har myndigheterna möjlighet att begära ytterligare upplysningar från den skattskyldige och att i viss mån fordra in kompletterande material. Den särskilda kontrollverksamheten omfattar två skilda slag av efterkontroll. Dessa kallas Betriebspräfung och Steuerfahndung.

Betriebspräfung motsvaras närmast av taxerings- och skatterevision enligt svensk rätt. Denna prövning verkställs regelmässigt hos den skattskyldige och innebär att hans grundmaterial kontrolleras i sin helhet. Sedan kontrollen avslutats sammanställer revisorn'en promemoria, s. k. Präfungsbericht. Denna delges den skattskyldige som har rätt att kräva ett personligt sammanwäffande med revisorn för att diskutera resultatet av revisionen.

Såväl den allmänna kontrollen som den särskilda kontrollen i form av Betriebspräfung sköts av de regionala skattemyndigheterna. Tjänstemännen är skyldiga att om brottsmisstanke uppstår underrätta den skattskyldige härom.

I allmänhet brukar brottsmisstänkta fall tas över av tjänstemän vid Stcuerfahndung. Denna myndighet, som inte är underställd de regionala skattemyndigheterna utan i stället sorterar under de olika förbundsländernas Öberfinanzdirektion, omfattar ett antal revisorer med större befogenheter bl.a. vad avser tvångsmedel än on vanligt Betriebspröfer. I övrigt arbetar dessa specialrevisorer på i huvudsak samma sätt som de vanliga revisorerna. De skall således underrätta skattskyldiga och andra om brottsmisstanke uppstår. Dessutom är de emellertid skyldiga att företa utredning från brottssynpunkt. Därvid kan de begära hjälp från de vanliga polis- och åklagarmyndigheterna. Specialrevisorerna har vidare att anmäla straffsaker till referenten för skattestratfärenden vid Oberfinanzdirektion. Denne bestämmer

I sin tur om och i så fall vilka sanktionsåtgärder som bör aktualiseras i det föreliggande fallet.

Det skatterättsliga sanktionssystemet innehåller både rent stratfrättsliga

och administrativa påföljdsformer. Uppsåtliga gärningar medför fängelse

och/eller böter, som utdöms av domstol. Andra fall — s.k. Ordnungs-

widrigkeiten — beivras med administrativa böter, som påförs av skattemyn-

digheterna själva. Till skillnad från förhållandena i Sverige, Finland och Norge föranleder ett brott mot beskattningsförfarandet antingen straff vid allmän domstol eller administrativa böter. De båda sanktionsformerna kan således inte utgå jämsides med varandra.

Skattemyndigheterna får tillgripa vissa åtgärder för att säkra bevismaterial.

Dewua gäller såväl de ärenden där brottsmisstanke har uppstått som i andra fall. De viktigaste åtgärderna är besfag (Beschlagnahme) genomsökning av hus och visitation av person (Durchsuchung) samt tillfället omhändertagande av person (vorläiufige Festnahme).

Beslaget syftar till att säkerställa redan känt bevismaterial och kan äga rum både hos den misstänkte och hos annan person. Föremål för beslag

är handelsböcker. räkenskapshandlingar, kassakvitton. brev och andra ur-

kunder av betydelse från bevissynpunkt. Påträffas brev eller meddelande hos annan än den skattskyldige kan beslag inte ske om denne har rätt att vägra vittna. Sålunda kan t. ex. patientkartoteket hos en läkare inte be-

slagtas om det straffrättsliga förfarandet riktar sig mot patienten. Beslut om beslag meddelas av skattechefen — dvs. chefen för den regionala

skattemyndigheten — eller av enhetschef vid denna skattemyndighet. Vid fara I dröjsmål kan även enskilda tjänstemän vid polis- och skattemyn-

digheterna besluta om och genomföra ett beslag. Om det sker skall skat-

temyndigheten inom tre dagar pröva om beslaget skall bestå. Det bevismaterial som tas i beslag omhändertas eller förseglas. På begäran av den misstänkte skall den tjänsteman som verkställer beslaget upprätta en förteckning över de föremål åtgärden avser. Om skattemyndigheten väprar att återlämna frivilligt överlämnade handlingar anses även att beslag har skett. Beslut om beslag av brev. försändelser eller telegram i postanstalt

och telegrafverk får fattas endast av allmän domstol.

För att söka efter inte känt bevismaterial får domare vid allmän domstol

förordna om eftersökning. Denna äger rum i den misstänktes lägenhet. verksamhetslokaler och andra förvaringsutrymmen. Verkställighet får en-

dast företas under dagtid såvida det inte föreligger fara i dröjsmål. Hos

annan person än den skattskyldige får eftersökning ske om omständigheterna

talar för att bevismaterial förvaras hos denne. Vid fara i dröjsmål får beslut

om eftersökning meddelas av åklagar- och polismyndighet samt tjänstemän vid Steucrfahndung. En vanlig revisor har däremot inte möjlighet att förordna om ceftersökning i andra fall än när det rör brott mot tull- och

konsumtionsskattelagstiftningen.

Den misstänkte eller företrädare för denne skall beredas möjlighet att

övervara eftersökningsförfarandet. Tas något i beslag vid en sådan förrätt-

ning, skall det överlämnas till skattemyndigheten.

Inom beskattningsförfarandet har tjänsteman vid skattemyndighet riätt

all gripa misstänkt om förutsättningar för häktning föreligger och fara är i dröjsmål. Dessa förutsättningar anses vara för handen då det finns grundad

misstanke om brott och då flyktfara eller fara för undanröjande av bevis föreligger. Den gripne skall senast nästa dag inställas inför skattemyndighet. Kan endast bötesstraff följa på den misstänkta gärningen skall den gripne friges om han ställer borgen för skattebelopp, bötessumma och rättegångskostnad.

4 Utredningens enkäter till länsstyrelserna och vissa kronofogde-

myndigheter

Utredningen har i betänkandet redovisat resultatet av enkäter som till-

ställts länsstyrelserna samt ett fyrtiotal av landets kronofogdemyndigheter. I svaren på dessa rundfrågningar har synpunkter lämnats på tillämpningen av gällande handräckningslag och på reformbehovet inom detta område.

Länsstyrelseenkäterna innehåller en hel del statistiskt material avseende revisionsverksamheten vid länsstyrelsernas skatteavdelningar. Av det redovisade materialet framgår bl.a. följande.

I vårt land har man under 1970-talet årligen genomfört ca 10 000 taxerings-

och skatterevisioner vid länsstyrelsernas skatteavdelningar. Varje revision

tar förhållandevis lång tid. Av de revisioner som åren 1970-1972 medfört

höjd taxering har närmare hälften föranlett höjningar med mellan 1000

och 10000 kr.. cu 5 26 höjningar mellan 50 000 och 100 000 kr. samt något

mer in 3 "+ höjningar överstigande 100 000 kr. Samtliga belopp avser höjt beskattningsunderlag.

För att vid revision få fram räkenskapshandlingar från uppgiftsskyldig har länsstyrelserna under de nu nämnda åren använt vitesföreläggande vid 217. 207 resp. 173 tillfällen. Storleken av de förelagda vitena har legat mellan

500 och 5000 kr. Förelagt vite har dömts ut i endast 133 fall.

Under de ire åren har länsstyrelserna dessutom i 1078 fall förelagt arbetsgivare av enligt 8385 UL vid vite förebringa handling om innehållen A-skatt för kontroll enligt 78 § samma lag. Föreläggandena har gett åsyftat

resultat i ungefär 2/3 av fallen.

Handräckningslagen har av länsstyrelserna tillämpats vid endast I1 till-

fällen. Av dessa hänför sig 7 fall till tiden före år 1970.

Under vissa omständigheter kan revision påbörjas med besök hos den

uppgiftsskyldige utan att någon föregående kontakt tagits med honom. Så-

dana s.k. Överraskningsrevisioner är förhållandevis sällsynta. Under åren 1970-72 har i landet förekommit endast 64, 56 resp. 82 sådana fall. I 6 län har Överraskningstaktik över huvud taget inte ullämpats.

Länsstyrelserna har i enkäten beretts tillfälle att ange skäl för och emot oanmilda revisionsbesök. Bland fördelarna med överraskningsrevision har angetts alt den uppgiftsskvldige därigenom inte ges möjlighet = ull undanskaffa eller förstöra räkenskapsmaterial

= all kontakta bokföringsmedhjälpare elter annan för att få råd om hur

han skall besvara granskningsmannens frågor eller vilka handlingar han

inte bör visa upp = utt skriva om eller ”frisera” räkenskaperna = att på förhand kontakta kunder eller låverantörer för att meddela att

skattemyndigheterna kan komma att ”avstämma” bokföringarna mot

varandra,

Bland fördelarna med överraskningsrevisioner nämns vidare i enkätsvaren att sådana revisioner gör det möjligt för revisorn att utföra fler granskningsuppdrag under en och samma tjänsteresa. Det kan ofta vara svårt

att på förhand uppskatta hur lång tid ett besök tar i anspråk. Ibland kan

tiden medge något ytterligare besök utöver det som har aviserats. Det understryks också att ett oanmält besök kan ge goda informationer om en verksamhets normualtillstånd. Föranmiäls revisionsbesöket får granskningsmannen ofta en tillrättalagd bild av den skattskyldiges verksamhet. Vid oanmält besök är det dessutom lättare att konstatera om bokförmgslagens krav på dagliga noteringar av affärshändelser uppfylls. Granskningsmannen kan också —- om han förordnats till det — företa kassainventering, något som kan vara effektivt beträffande rörelse med enbart kontantattärer. Det framhålls vidare i enkäterna att vetskapen hos de skattskyldiga att de riskerar ”"Pygande kontroll” bör leda till en högre bokföringsstandard. Allmänt understryks att det måste ställas mycket höga krav på granskningsmannens uppträdande och omdöme vid ounmälda besök och att sådana besök inte bör användas i onödan.

Nackdelarna med överraskningsrevisioner har i huvudsak angetts vara

följande.

Den som skall granskas kanske inte är anträftbar. Vidare kan han vara sysselsatt med något som granskningsmannen inte rimligen kan fordra att

han skall avbryta just vid besökstillfället. Det kan också vara så att rä-

kenskaperna inte finns hos den som skall granskas utan hos exempelvis hans bokföringsmedhjälpare, som kanske bor på annan ort. Andra nackdelar med oanmälda besök är att förhållandet mellan granskningsmannen och den som skall granskas kan bli mera spänt än vad annars skulle blivit fallet. Den skattskyldige kanske rent av vägrar att ställa räkenskaperna till förfogande. Vidare kan det hända att revisorn genom att den granskade saknar

insikter i redovisningsfrågor inte kan få nödvändiga upplysningar och för-

tydliganden. Det har i länsstyrelsernas svar också framhållits att så länge oanmälda besök är förhållandevis ovanliga mäste man räkna med att de som blir utsatta för dem känner sig speciellt utpekade. Det skapar irfitation. Detsamma kan bli resultatet om ett oanmält besök kommer olägligt med hänsyn till att den skattskyldige kan ha andra besök eller av annan anledning ha svårt att ta emot revisorn. |

I enkätsvaren har länsstyrelserna redovisat en lång rad metoder, som de skattskyldiga brukar tillämpa för att förhala granskningsarbetet. Sålunda förekommer det enligt länsstyrelserna att den uppgiftsskyldige - undviker att svara på brev, telefon eller anmaning att inom rimlig tid

ställa sina räkenskaper till förfogande för granskning = uppges vara sjuk eller bortrest = hänvisar till sin revisor angående förfrågningar och räkenskaper medan

revisorn I sin tur hänvisar till sin uppdragsgivare - begär anstånd med att lämna räkenskaper eller svar på förfrågningar,

ibland upprepade gånger och med olika motiveringar = lovar upprepade gånger att lämna ut sina räkenskaper men underlåter

detta = lämnar ofullständiga svar på förfrågningar eller ändrar lämnade uppgifter

upprepade gånger - säger sig vilja behålla räkenskaperna en tid för att kunna upprätta bokslut

eller deklaration eller för att renskriva eller rekonstruera materialet = undandrar sig samarbete med granskningsmannen och avvaktar gransk-

ningspromemoria. innan han inkommer med fullständiga uppgifter i form

av erinringar — säger sig sakna tid att medverka - uppger att han inte kan hitta räkenskaperna - säger sig inte ha fått kontakt med sin revisor

- kommer inte till avtalade sammanträden med granskningsmannen

- företer räkenskaperna bitvis

= gör sig oanträffbar och låter någon anställd svara i telefon, varvid denne

säger sig sakna befogenhet att besvara frågor och utlämna handlingar

= spelar dum och låtsas inte förstå, vad det handlar om celler vad gransk-

ningsmannen begär —- underlåter att lösa ut granskningsmannens PM och andra försändelser = uppger att hans revisor inte vill lämna ifrån sig räkenskaperna

- begär under pågående granskning att få ullbaka räkenskaperna helt eller

delvis under påstående, att han måste ha dem ' —- säger sig inte minnas namn och adress på personer och företag han haft

transaktioner med - kommer med obefogade invändningar och cerinringar mot innehållet i

granskningspromemorian - begär ytterligare utredning av granskningsmannen eller begär ny gransk-

ning av annan granskningsman.

Ett par länsstyrelser har lämnat praktiska exempel på hur Linge en revision kan fördröjas därför att den skattskyldige inte tillhandahåller erforderligt räkenskapsunderlag.

I ett av fallen beslöts om taxceringsrevision hos en åkeriägare i mitten av december år 1971. Den skattskyldige förebar olika skäl för att inte tillhandahålla räkenskaperna. Detta ledde till vitesföreläggande vid två tillfällen under februari månad 1972. Föreläggandena kom inte den skattskyldige uillhanda. Först under juli månad samma år kunde vitesföreläggandet äga

rum. Det efterkoms inte. Länsskatterätten dömde därför i mars 1973 ut

det försuttna vitet. Det belöpte sig på I 500 kr. Den skattskyldige överklagade länsskatterättens beslut till kammarrätten och påstod att hans revisor hade räkenskaperna. Kammarrätten avslog besvären. Några riikenskapshandlingar hade i november 1973 fortfarande inte kommit granskningsmannen tillhanda. |

I ett annat fall inleddes revisionen med ett besök hos den skattskyldige i oktober månad 1971. Revisionspromemorian delgavs den skattskyldige den 31 mars 1972. Denne begärde anstånd med svar på promemorian och

så småningom ledde det hela till en tilläggspromemoria. Sedan taxerings-

intendenten i april 1972 anfört besvär fortsatte skriftväxlingen med den skattskyldige. Muntlig förhandling hölls i länsskatterätten den 11 november samma år. Då presenterade den skattskyldige ett nytt bokslut. varför ärendet

bordlades. I början av maj 1973 förekom ånvo förhandling vid länsskatterätten. Den skattskyldige inställde sig då med bokföringsmaterialet. Ärendet

bordlades därför på nytt. Det inlämnade bokföringsmaterialet genomgicks av granskningsmannen och den skattskyldiges medhjälpare gemensamt och föranledde därefter skriftväxling mellan parterna. Ännu vid halvårsskiftet var taxeringsmålet inte avgjort i första instans.

Utredningen har begärt att länsstyrelserna skulle lämna uppgift på antalet fall under åren 1970-1972, där skattskyldiga vid revision inte tillhandahållit

räkenskaper för ett eller flera år. Svaren har av utredningen redovisats i

tabellform, bil. 2 till betänkandet. I huvudsak framkom följande.

Antalet revisionsärenden under åren 1970-1972 där riikenskapshandlingar

över huvud taget inte tillhandahållits var 456, 538 resp. 878. De skattskyldiga

lämnade flera olika förklaringar till varför räkenskaperna inte hade kunnat lämnas. Vanligast var att man uppgav sig inte ha fört några räkenskaper eller att räkenskaper visserligen förts men kastats bort. Ett annat vanligt skäl var att räkenskaperna helt enkelt kommit bort. Ofta påstods deua ha

skett i samband med flyttning. I detta sammanhang bör fram hållas att de nyss redovisade siffrorna endast

avser fall där inget som helst räkenskapsmuterial företetts. Länsstyrelserna framhåller emellertid att antalet ärenden där räkenskapsmaterial delvis upp-

getts saknas var flerdubbelt större. Det kunde här röra sig om t. ex. pärmar

med korrespondens, fakturakopior osv.

Som tidigare har nämnts gav utredningen också ett fyrtiotal av landets kronofogdemyndigheter möjlighet att besvara frågor på handräckningslagens område.

Av kronofogdemyndigheternas svar på rundfrågningen framgår att deras erfarenhet av handräckningslagen var obetydlig eftersom den inte använts annat än i några få fall. Det visade sig sålunda bara vara sex av de tillfrågade kronofogdemyndigheterna som över huvud taget haft att tillämpa handräckningslagen. Antalet fall angavs till sammanlagt 7. Av dessa ledde fem till äsyftat resultat, dvs. de eftersökta handlingarna påträffades. Något ärende,

där framställning om undantag av viss handling från granskning gjorts i enlighet med 7 § i handräckningstagen, kunde de berörda myndigheterna

inte erinra sig.

I enkäten ombads kronofogdemyndigheterna även att vttra sig beträffande reformbehovet på området i fråga. Någon anledning att närmare redogöra

för resultatet av dessa frågor föreligger i detta sammanhang inte.

5¶Allmänna synpunkter på en reform

5.1 Utredningen

I den allmänna motiveringen till lagförslagen erinrar utredningen till en

början om att man enligt direktiven skall göra en översyn av olika typer av säkerhetsåtgärder inom skautte- och avgiftssystemet. Uppdraget omfattar säledes inte bara bestämmelser som direkt tar sikte på att skydda det all-

männas betalningsanspråk beträffande skatt, tull och avgift utan innefattar

även åtgärder som från säkerhetssynpunkt kan stärka kontrollmyndigheternas ställning i beskattningsförfarandet.

Enligt utredningens uppfattning visar redan en översiktlig analys av gällande lagstiftning och dess funktion i det praktiska rättstivet att klart uttalade reformbehov föreligger inom hela området för utredningens uppdrag. Redan av den anledningen får reformarbetet i åtskilliga avseenden anses vara komplicerat och kräva noggranna överväganden. Utredningen har därför funnit att arbetet bör bedrivas successivt och att förtur ges åt de mest angelägna uppgifterna. Man har därvid ansett det påkallat att i första hand lägga fram förslag till bestämmelser, som ger kontrollmyndigheterna medel att på ett effektivare men samtidigt smidigare sätt än hittills kunna säkra bevisning

i beskattningsförfarandet. Av det skälet har utredningsarbetet i det före-

liggande delbetänkandet koncentrerats på 1961 års handräckningslag.

Utredningen erinrar i fortsättningen om att vitesinstitutet och i vissa fall

handräckningslagens ”eftersökande” och ”omhändertagande” av räikenskaper och andra handlingar utgör de medel som står tull beskattningsmyn-

digheternas förfogande för att förmå uppgiftsskyldiga att lämna ut bevis-

Material av betydelse för skatte- och avgiftsprocessen. Frågan är emellertid om dessa medel i sin nuvarande utformning ger åsyftat resultat.

Utredningen framhåller att vitesföreläggandet har ett begränsat användningsområde. Det kan nämligen tillgripas endast när det finns något så när starka skäl anta att den som föreläggandet riktas mot verkligen innehar de efterfrågade handlingarna. Vitet är därför i regel inte användbart när den enskilde uppger att handlingarna kommit bort eller över huvud taget inte har upprättats. Institutet är knappast heller effektivt t fall där en betydande höjning av skatten eller avgiften skulle aktualiseras, om de efterfrågade uppgifterna utlämnades. I en sådan situation föredrar ofta den enskilde av erlägga vitesbeloppet i stället för att drabbas av en väsentlig skattehöjning. Behov av handräckningsåtgärder föreligger således oavsett hur vitesinstitutet utformas. Av främst det skälet finner utredningen anledning att tillsvidare inte framlägga några förslag på vitesinstitutets område. Ut-

redningen anlägger i fortsättningen följande allmänna synpunkter på handräckningslagens utformning och dess funktion i det praktiska rättslivet.

Till en början understryker utredningen att handräckningslagen innebar ett väsentligt nytänkande i förhållande till äldre lagstiftning. Genom lagen erhöll beskattningsmyndigheterna rättsliga hjälpmedel, som av ålder till-

kommit endast polis- och åklagarmyndigheterna samt tullverkets personal. Därigenom blev det möjligt att mot den granskades vilja få tillgång till

ett fullständigare kontrollmaterial. Avsikten vid lagens tillkomst var givetvis att den skulle effektivt bota en tidigare brist i lagstiftningen. I verkligheten

har emellertid lagen inte kommit att fungera på det sätt man tänkt sig.

Genom de rundfrågningar, som har gjorts hos länsstyrelserna och vissa kro-

nofogdemyndigheter, har utredningen fått bekräftat att handräckningstagens

regler varit ineffektiva och alltför svåra att hantera. Handräckningslagen har tillämpats endast ett tiotal gånger sedan den trädde i kraft år 1961. Dessa siffror bör ses mot bakgrund av att ett betydande antal av de skattskyldiga som har varit föremål för taxeringsrevision under åren 1970-72 sagt sig sakna räkenskapshandlingar helt eller delvis. Enligt utredningens

uppfattning kan man på goda grunder anta att i flera av dessa fall räkenskaper ändå funnits i behåll.

En annan väsentlig orsak till att handräckningslagen använts så sällan är enligt utredningen att den enda åtgärd som lagen ställer till myndig-

heternas förfogande innebär eftersökande av bevismaterial i den granskades lokaler och privata bostad utan några egentliga begränsningar. Mindre in-

gripande, ehuru lika påkallade åtgärder finns inte reglerade i lagen. En naturlig följd av detta förhållande har uppenbarligen blivit att myndigheterna dragit sig för att använda handräckningslagen i fall, där processuella tvångsmedel av mer begränsad karaktär hade varit tillräckliga.

Att beslut om handräckning tillagts länsskatterätten utgör en ytterligare olägenhet. Eftersom de situationer, där handräckning aktualiseras, i regel fordrar ett snabbt ingripande om syftet med åtgärden inte skall förfelas,

är det enligt utredningens mening viktigt att handräckning kan beslutas

och verkställas utan dröjsmål.

När det gäller de förutsättningar som skall föreligga för att handräckning skall få beviljas gör utredningen bl.a. följande uttalanden.

Den bevisbörda som lagen lägger på granskningsmyndigheterna är enligt utredningens uppfattning alltför omfattande. Uttrycket ”grundad anledning” innebär ett betydande krav på sannolikhet, vilket krav kan vara svårt att uppfylla i fråga om ett påstått innehav av handlingar. Det rör sig här inte sällan om situationer där den uppgiftsskyldige sagt sig sakna räkenskaper helt eller delvis medan granskningsmannen anser att omständigheterna talar för att räkenskaperna finns i behåll. Det är emellertid många gånger inte

lätt för den som företar granskningen att till rätten förmedla de iakttagelser och omständigheter, som har gjort honom övertygad om att handlingar

+ Regeringen 1975/76. I saml Nr II.

undanhålls. Vidare kan det normalt inte avgöras om cen handling är ”av

väsentlig betydelse för taxering” förrän den har företetts och ställts samman

med övrigt material vid granskningen. Granskningsmannen kan knappast

ha någon bestämd uppfattning i denna fråga på ett så tidigt skede av re-

visionen.

Utredningen riktar vidare kritik mot den bestämmelsen i handräckningslagen att vitesföreläggande i regel skall föregå ansökning om handräckning

till länsskatterätt. I flertalet av de fall där handräckningslagen behöver an-

vändas finns det nämligen enligt utredningens uppfattning risk för att den

uppgiftsskyldige söker förhala eller på annat sätt sabotera granskningen. För att syftet med förfarandet inte skall förfelas bör handräckning därför

i regel komma som en överraskning för den enskilde. Kravet att vite skall föregå ansökningen verkar åt motsatt håll. Den uppgifisskyldige görs nämligen därigenom uppmärksam på att handräckning kan vara förestående och han ges möjlighet att vidta de motåtgärder han anser lämpliga.

I fortsättningen anför utredningen att redan de framlagda synpunkterna

på handräckningslagens utformning visar att man inte i tillräcklig grad tagit hänsyn till det allmännas ställning i beskattningsförfarandet. I sin fiskala

funktion har nämligen staten inte någon möjlighet att själv välja varje enskild gäldenär. Det är däremot i allmänhet möjligt för borgenärer i civilrättsliga sammanhang. Ändå saknar beskattningsmyndigheterna f. n. många av de medel att säkra betalningsanspråk som tillkommer borgenär i vanliga ford-

ringsförhållanden. En metod att i detta avseende söka uppnå balans mellan parterna i beskattningsförfarandet är enligt utredningens uppfattning att ge

myndigheterna möjlighet att använda processuella tvångsmedel och andra typer av säkerhetsåtgärder. som är särskilt avpassade för beskatiningsförfarandet. Dessa effektivitetssynpunkter får dock enligt utredningen inte drivas så långt att den enskildes i sammanhanget befogade intressen sätts åt sidan. Å andra sidan ligger det i sakens natur att användning av tvångsmedel och andra typer av säkerhetsåtgärder alltid utgör ett visst intrång sett ur den enskildes synvinkel.

Enligt utredningens mening kan de påtalade bristerna i den nuvarande handräckningslagen i flera avseenden anses vara av enbart teknisk natur.

Emellertid föreligger även behov av vissa ändringar i sak. Dessa är av främst

två slag.

För det första anser utredningen att användningen av processuella säkerhetsåtgärder av det slag, som det nu är fråga om. måste på ett bättre sätt än hittills anpassas till den föreliggande situationens krav. Det är skillnad

mellan 1. ex. eftersökande av handlingar i mindre förvaringsutrymmen. så-

som lådor och skåp, och eftersökande i rum och andra lokaler. Fall kan tänkas där ett eftersökande över huvud taget inte behövs men ett omhändertagande av bevismaterialet mot den granskades vilja kan visa sig nödvändigt. Kan kontrollmyndigheten på goda grunder anta att ett visst

NN

bevismaterial finns på ett bestämt ställe, bör beslutet om handräckning kunna begränsas till just den situationens krav. Genom sådana begränsade beslut kan situationen ofta avdramatiseras och den enskildes befogade intressen tillvaratas till ett för båda parter mer lämpligt sätt.

Den andra väsentliga ändringen i sak, som enligt utredningen behöver genomföras. är att ge administrativ myndighet möjlighet att fatta beslut

om handräckningsåtgärder. Denna fråga var föremål för delade meningar

under förarbetet till 1961 års lag.

Utredningen säger sig ha den uppfattningen att de betänkligheter som tidigare rests mot att administrativ myndighet skulle få fatta beslut om handräckning inte längre har samma tyngd. Administrativ myndighet har numera vidgade befogenheter att besluta om skilda typer av sanktioner mot enskilda. De på senare år utökade möjligheterna till strafföreläggande. systemet med ordningsbot samt de s. k. särskilda avgifterna, som för ett par år sedan infördes inom praktiskt taget hela skatte- och avgiftsområdet. utgör enligt utredningen goda exempel på denna rättsutveckling. Till det kommer att den differentiering av säkerhetsåtgärderna, som utredningen anser vara nödvändig att införa, gör det möjligt att fördela beslutsfunktionen mellan domstol och administrativ myndighet. Självfallet — framhåller utredningen — skall beslut av administrativ myndighet kunna överklagas.

Utredningen understryker att praktiska skäl — inte minst det angelägna

1 att de olika statliga kontrollorganen har likartade befogenheter — talar för

att handräckningsåtgärder skall kunna tillämpas vid alla former av granskningsverksamhet oavsett vilken skatt, tull eller avgift det är fråga om. En

förutsättning för en reformerad handräckningslag med ett sådant tillämp-

ningsområde är att den innehåller endast s. k. basregler. Myndigheternas befogenheter att använda handräckning blir då ytterst beroende av de föreskrifter om uppgiftsskyldighet och kontroll. som gäller för den ifrågavarande granskningen. Härigenom erhåller den enskilde — understryker utredningen - ett fullt tillräckligt skydd mot opåkallade ingripanden samtidigt som myndigheterna ges bättre möjligheter att genomföra sina granskningar

än vad f.n. är fallet.

I sammanhanget påpekar utredningen att myndigheternas kontrollmöj-

ligheter enligt de skilda skatte-, tull- och avgiftsförfattningarna inte är en-

hetliga. Kontrollen på den direkta inkomstskattens och mervärdeskaltens områden är nämligen reglerad på ett formbundet sätt medan så inte är fallet beträffande kontrollverksamheten inom beskattningssystemet i övrigt.

Skillnaderna är påtagliga redan när det gäller omfattningen av det bevismaterial som den granskade är skyldig att lämna ifrån sig för kontroll. Även i Övrigt är kontrollmyndigheternas rättigheter och skyldigheter utformade på olika sätt. Som exempel kan. nämnas att i vissa författningar äger myndigheterna uttrycklig rätt att få tillträde till den granskades verksamhetslokaler under det att bestämmelser därom helt saknas i andra för-

fattningar.

Utredningen understryker att dessa skiljaktigheter i de olika gransknings-

författningarna måste anses vara till förfång för en effektiv och över hela

fältet samordnad granskningsverksamhet. Reformbehoven på kontrollområdet är således mer uttalade än vad bristerna i handräckningslagen ger

vid handen. Enligt utredningens uppfattning bör därför en enhetlig lag-

stiftning om skatte- och avgiftskontroll övervägas. I denna skulle egentligen bestämmelser om handräckning med fördel kunna infogas som ett särskilt avsnitt. Detsamma gäller bestämmelser om vite. Ett sådant övergripande reformarbete blir emellertid enligt utredningen komplicerat och kräver noggranna överväganden. Utredningen menar emellertid att det föreliggande lagförslaget får ses som ett steg i denna riktning. Utredningen lägger dock fram vissa förslag om ändringar i de matcrietla kontrollföreskrifterna i de centrala författningarna inom skatte- och avgiftsområdet. Dessa reformförslag — som främst siktar på att skapa en enhetlig lagstiftning om vad

som avses med verksamhetslokaler och om myndigheternas rätt att få till-

träde till dessa — bidrar givetvis till en på sikt samordnad kontrollverksamhet.

5.2 Remissyttrandena

Utredningens mening att det nuvarande kontrollsystemet från säkerhetssynpunkt är i behov av mer genomgripande reformer har inte föranlett något närmare uttalande från det stora flertalet remissinstansers sida. Inte heller har det från dessa håll riktats någon anmärkning mot utredningens förslag att lösa sina arbetsuppgifter etappvis och därvid i första hand inrikta sig på en reform av handräckningslagen.

Från några håll inom näringslivet har man dock ifrågasatt om utredningen

använt sig av de rätta metoderna för att lösa sin uppgift.

Näringslivets skattedetegation anser att utredningen först borde ha försökt överväga enhetlig lagstiftning om skatte- och avgiftskontroll. Resultatet av en sådan översyn kan enligt delegationen mycket väl tänkas bli att vissa av de nu gällande reglerna bör utvidgas medan andra bör inskränkas för att på så sätt få en någorlunda rimlig avvägning på de olika skatte- och

avgiftsområdena mellan kravet på rättssäkerhet för de granskade och behovet av effektivitet i myndighetsutövningen. Delegationen vänder sig därvid mot

utredningens motiv för att börja med en översyn av handräckningslagen och detta särskilt mot bakgrund av att vitesinstitutet inte skulle vara tillräckligt effektivt. Utredningens resonemang vilar nämligen på det förhållandet att vitesbeloppet skulle vara maximerat till 5 000 kr. Lagstiftaren har emellertid föregripit utredningens arbete genom att utan närmare undersökning slopa vitesmaximum helt på inkomstskattens och mervärdeskattens områden. Att då bygga upp ett förslag om handräckning och dylikt är enligt delegationen knappast motiverat på dessa två beskattningsområden. Som skäl för sitt ställningstugande att börja med handräckningslagen har

utredningen vidare anfört att vitesföreläggande har ett begränsat användningsområde eftersom det kan tillgripas endast när det föreligger något så

när starka skäl anta att den som föreläggandet riktas mot verkligen innehar

den efterfrågade handlingen. Vitet skulle därför inte vara lämpligt när den uppgiftsskyldige påstår att handlingarna kommit bort eller över huvud taget inte upprättats. Utredningen har därvid bortsett från den i skattebrottslagen införda straffbestiäimmelsen om försvårande av skattekontroll och hur den kommer att inverka på frekvensen av sådana påståenden med hänsyn till straffrisken.

Några remissinstanser har gjort mer allmänna uttalanden om reformbe-

hovet på handräckningslagens område.

RSV framhåller att skattemyndigheterna har otillräckliga befogenheter när det gäller att tilltvinga sig bevismaterial, som det författningsenligt åligger den enskilde atv tillhandahålla. Intrycket av att så är fallet har länge varit mycket starkt uttalat. Att de förvaltningsprocessuella vites- och handräckningsinstituten inte fyller sin funktion på ett ändamålsenligt sätt är enligt RSY allmänt omvittnat. :

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att utredningen klart påvisat att .'

handräckningslagens regler är ineffektiva och omständliga. Lagen utgör inte

något verksamt medel för granskningsmyndigheterna när det gäller att få tillgång till räkenskaper och handlingar som de författningsenligt äger rätt att ta del av men som av någon anledning ej ställs till deras förfogande av den granskade. :

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker att det ökade skatteundandragandet medför större krav på utredningarna i skatte- och av-

giftsprocessen. För att dessa utredningar skall kunna bedrivas på ett från

allmän rättvisesynpunkt men också från ett från fiskal synpunkt tillfredsställande sätt, måste den utredande myndigheten ha tillgång ull de hand-

lingar, bevis, som medges i författningarna.

Föreningen Sveriges kronofogdar bekräftar att försöken att smita från skatter

och allmänna avgifter under senare år ökat i omfattning. Illojala förfaranden

av mera kvalificerat slag har varit svåra att avslöja med ledning enbart av de uppgifter som skatte- och avgiftsskyldiga lämnat.

Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer — som delar utredningens uppfattning om att handräckningslagen behöver reformeras — anlägger ett

i viss mån vidare synsätt på reformbehoven än vad övriga remissinstanser

gjort. Sålunda påpekar föreningen att myndigheterna ofta undviker i och för sig berättigade revisioner hos kategorier och speciella personer som man erfarenhetsmässigt vet kan väntas agera så att granskningen förhalas och därigenom binder kontrollresurserna. För att i någon mån utjämna skillnaden mellan den lojale och den illojale skattebetalaren har revisionsverksamheten dessutom i ökad omfattning kommit att bedrivas i samarbete med åklagarmyndighet och polis. Polisen har emellertid begränsade resurser. Ibland

begärs dessutom polisingripande när det från brottssynpunkt knappast kan anses påkallat. Ett polisbesök medför dessutom betydligt större personligt obehag för den granskade än ett besök av taxeringsmyndigheterna och ges som regel en helt annan offentlighet än en taxcringsrevision. Med hänsyn till dessa och andra omständigheter måste enligt föreningens uppfattning

den påbörjade utvecklingen brytas så att polisingripanden begränsas till svåra

fall av skattebrott. Föreningen framhåller att det är mot denna bakgrund

som utredningens förslag om ökade befogenheter för granskningsmyndigheterna i förhållande till gällande rätt skall bedömas.

Till skillnad från övriga remissinstanser menar Svenska företagares Hksförbund att det åberopade statistiska materialet [rån länsstyrelserna och vissa kronofogdemyndigheter ger ett ganska klent stöd åt utredningens mening att handräckningslagen behöver reformeras. Där sägs att de skattskyldiga

påfallande ofta ”uppger sig sakna efterfrågat räkenskapsmaterial” men att

räkenskaper trots detta i flera fall finns i behåll. Det åberopade materialet ger enligt förbundets mening ctt ganska klent stöd åt ett sådant antagande.

Uppgifterna kan i stället utläsas så att räkenskaper kommer fram i de flesta

fall men att man inte vet något om i vilken utsträckning de i övriga fall

verkligen finns kvar. Detta räcker inte som motiv för lagförslaget.

Det helt övervägande antalet remissinstanser godtar i princip eller har inte något att erinra mot huvudlinjerna i utredningens lagförslag.

RSV anser att de föreslagna nya bestämmelserna vid en jämförelse med handräckningslagen framstår som mycket effektiva och ändamålsenliga. En-

ligt verkets uppfattning kan den reformerade lagstiftningen väntas medföra

att de skattskyldiga inför hotet om tvångsmedel är benägna att i ökad utsträckning tillhandahålla sina räkenskaper frivilligt och utt därmed lagen skulle få en betydelsefull preventiv effekt. Vidare understryker RSV att lagförslaget på intet sätt inkräktar på samarbetet med polis och åklagarmyndighet. Det betonas att samhillets berättigade krav på en effektiv skattekontroll givetvis inte får tillgodoses på bekostnad av den enskildes behov av skydd mot opåkallade ingripanden. Å andra sidan är det enligt verkets mening alldeles nödvändigt att ge eftertryck åt de rättigheter granskningsmyndigheterna redan har i olika sammanhang. Lagförslaget får därför anses präglat av en förnuftig avvägning mellan rättssäkerhetsintresset och strävan efter effekt vitet. snabbhet och smidighet i det skatteprocessuella förfarandet.

RRYV ser det föreliggande lagförslaget som ett nödvändigt led i åtgärden att uppnå bättre effektivitet i kontrollen av vissa typer av skatte- och avgiltsskyldiga.

Flertalet länsstyrelser ansluter sig i allt väsentligt till de av RSY och RRY framlagda synpunkterna. Dessutom understryker flera länsstyrelser värdet av att handräckningsåtgärderna i lagförslaget differentierats på eu helt annat sätt än vad som är fallet i gällande handräckningslag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att genom det förstag till ny lagstiftning på området, som har framlagts av utredningen. många av de olä-

genheter som visat sig vid ullämpningen av handräckningslagen kommer alt undanröjas. Granskningsmyndigheterna erhåtter nämligen medel att på ett effektivare och smidigare sätt än hittills kunna säkra bevis i skutteoch avgiftsprocesser samtidigt som förslaget även på et rimligt sätt tillgodoser den enskildes behov och skydd mot opåkallade ingripanden. Hovrätten anser som särskilt värdefullt den av utredningen föreslagna möjligheten till differentiering vid beslut om eftersökande på så sätt att sådunt beslut begränsas till att avse just de utrymmen elter förvar som det i det särskilda fallet får anses som nödvändigt att undersöka.

Även 1972 års skatteutredning understryker särskilt att utredningen på ett tilltredsställande sätt vägt effektivitetskravet mot den enskildes behov av skydd mot opåkallade ingripanden.

Föreningen Sveriges fögdericheter, Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer, LO. Landstuingstörbundet, SACO. Svenska kommunförbundet, TOR och TCO godtar huvudtankarna i utredningens lagförslag utan någon som helst erinran.

LO uttalar att organisationen i andra sammanhang flera gånger understrukit vikten av skärpt skattekontroll. Särskilt har därvid påpekats det ytterst betänkliga i den olikhet som råder i kontrollhänseende mellan skilda kategorier av skattskyldiga. Det föreliggande lagförslaget är ägnat att utjämna denna skillnad samt väsentligen förbättra och effektivisera kontrollmöjligheterna inom skatte- och avgiftsprocessen.

Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer understryker att utredningens förslag inte i något avseende innebär utvidgning av författningsenliga skyldigheter att för kontroll förete riäkenskapshandlingar m. m. I sammanhanget bör enligt föreningen framhållas att deklarationskontrollen t. n. och inom överskådlig tid utformats så att löntagarnas uppgifter avstäms och detaljgranskas post för post medan rörelseidkarnas belopp kan bli föremål för en motsvarande kontroll endast i samband med taxeringsrevision. Det måste därför enligt utredningens mening te sig stötande för stora grupper om sistnämnda granskning i väsentlig utsträckning skulle vara beroende av rörelseidkarnas goda vilja att förete sitt deklarationsunderlag. Vidare understryker föreningen det tillfredsställande i att de reformerade handräckningsåtgärderna differentieras. Därigenom ges myndigheterna möjlighet att anpassa och begränsa tvångsåtgärderna tll vad som i skilda lägen bedöms erforderligt. Om förslaget leder till lagstiftning är det enligt föreningen synnerligen viktigt att en bred information lämnas till allmänheten om den nya lagen. Rätt informerade om lagbestämmelsernas verkliga innebörd och syfte bör den helt övervägande delen av medborgarna uppfatta lagstiftningens tillkomst som ett positivt steg mot en ökad likställighet i skatteprocessen.

Föreningen Sveriges kronofogdar anser att utredningens lagförslag bör kunna leda till förbättring av statens ställning i skatte- och avgiftsprocessen samtidigt som den enskildes rättssäkerhet garanteras genom beslutsreglernas utformning. Förslaget jämte följdändringar i vissa andra författningar är

därför enligt föreningen väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning.

Sveriges köpmannaförbund tillstyrker i princip utredningens lagförslag men riktar viss kritik mot behörighetsreglernas utformning.

Några remissinstanser — främst inom näringslivet — ställer sig mer eller mindre avvisande tll huvudlinjerna i utredningens förslag till reformerad lagstiftning.

Kammarrätten i Göteborg ullstyrker visserligen att handräckningslagen orsätts med bestämmelser som ger möjlighet till betydligt effektivare säkring av bevismaterial men är av andra skäl kritisk mot det framlagda lagförslaget.

Till en början framhålls att det är en självklarhet i en rättsstat att processuella tvångsmedel i bevissäkringssyfte inte skall få förekomma i andra fall än

då starka skäl talar för det och att ingreppet mot den enskilde då framstår som rimligt med hänsyn till föreliggande omständigheter.

Klara sådana skäl föreligger enligt kammarrättens mening i fråga om taxeringsprocessen och liknande administrativa processer. De skattskyldiga och avgiftsskyldiga är nämligen sedan länge skyldiga inte bara att föra räkenskaper utan även på begäran tillhandahålla räkenskaperna för granskning. Denna skyldighet skulle i många fall bli tllusorisk om myndigheten saknar ett tvångsmedel. Inte heller kan de tvångsmedel som utredningen föreslår för ändamålet enligt kammarrättens mening anses innebära något orimligt ingrepp mot den enskilde, i synnerhet om man beaktar att ingreppet giller endast att genomdriva en skyldighet som författningsenligt åvilar den skattskyldige. Vidare framhåller kammarrätten att den av utredningen föreslagna uppdelningen av beslutskompetensen i fråga om eftersökande i förvar och utrymmen har medfört att författningstexten på flera punkter inte bara blivit komplicerad utan även svårtydd och oklar. Såvitt kammarrätten kan bedöma skulle de påtalade olägenheterna enligt förslaget i nu angivna avseenden kunna undvikas om de för taxerings- och avgiftsprocessen föreslagna tvångsmedlen lagtekniskt reglerades på samma sätt som motsvarande tvångsmedel inom brottmålsprocessen. Kammarrätten förklarar sig därför vara av den uppfattningen att utredningens förslag måste helt omarbetas.

Lantbrukets skattedelegation anser att förslaget i varje fall tolkat efter bokstaven ger de fiskala myndigheterna stora möjligheter aut nå effektiva resultat för att tvångsvis åtkomma bevisning men på bekostnad av den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet. Det skydd som i normalfallet lämnas den enskilde i form av olika säkerhetstöresknifter såväl enligt handriäckningslagen som enligt bestämmelserna i RB beträffande beslag och husrannsakan saknas sålunda enligt delegationens uppfattning. Visserligen är man fullt införstådd med att fall kan förekomma då snabbhet vid företagande av tvångsåtgärder

är i hög grad motiverad. Relativt sett är dock denna grupp liten. Övriga

skattskyldiga som kan ha gjort sig skyldiga till feldeklaration i ett eller annat hänseende är i grund och botten hederliga. Mot denna kategori är det inte motiverat att använda en överrumplingstaktik som medges av reg-

lerna. Lagförslaget är nämligen så utformat att det i princip kan tillämpas

på alla skattskyldiga.

Näringslivets skuttedelegation, som I åtskilliga hänseenden är starkt kritiskt inställd mot lagförslaget, framhåller i detta sammanhang bl. a. följunde. All-

mänt sett har utredningen satt effektivitetskravet i frimsta rummet och

detta på sådant sätt att rättssäkerheten måste råka i fara. I samband med tillkomsten av 1956 års taxeringsförordning, som gäller beträffande inkomst-

och förmögenhetstaxeringen, fördes en mycket ingående diskussion om hur

taxeringskontrollen skulle utformas och hur en rimlig avvägning skulle kunna göras mellan kraven på rättsskydd för den enskilde och önskemålen

om effektivitet i taxeringsförfarandet. Dessa två avvägningar resulterade

i åtskilliga kompromisser men mot bakgrund av den debatt som under början av 1950-talet förts rörande påstådda övergrepp från myndigheternas sida gentemot enskilda vore det naturligt att på olika sätt sätta rättssäkerheten i främsta rummet. Vid senare ändringar som har gjorts i olika regler har däremot det i och för sig berättigade kravet på att taxeringsorganisationen skall kunna verka med effektivitet kommit att alltmer domincra. Delegationen förklarar sig kraftigt vilja understryka uttalandet i direktiven till utredningen att rättssäkerhetsaspekterna noga bör beaktas.

Svenska företagares riksförbund anser att lagförslaget inte bör leda till proposition utan att först ha omarbetats så att den enskildes rättssäkerhet blir

betydligt bättre tillgodosedd.

SHIO framhåller att utredningen i sitt förslag satt skattekontrollen helt

i förgrunden och att någon balans mellan effektiv kontroll och de skatt-

skyldigas integritet inte har uppnåtts. Förslaget borde mera ha anslutits

till förutsättningarna i den nuvarande handräckningslagen och det särskilt

som nya möjligheter för det allmänna tillkommit genom skattebrottslagen.

Sveriges advokatsamfund anser att de handräckningsåtgärder som enligt utredningens lagförslag har ställts till granskningsmyndigheternas förfogande innebär ännu längre gående ingrepp i de enskilda medborgarnas rättssfär än gällande handräckningslag. I sitt dåvarande yttrande över handräckningslagen underströk samfundet det allmänna demokratiska intresset av att samhället inte utvecklades till en polisstat, där medborgarnas privata förhållanden underkastades tvångsingripande utan att skälig anledning förelåg till antagande att brottslig gärning blivit begången. Skyddet för den enskildes rättssfär framstår för samfundet som lika angeläget att värna om i dag som vid handräckningslagens tillkomst. En utvidgning i förhållande till den av samfundet tidigare avstyrkta handräcknirngslagen beträtfande såväl tvångsmedlens omfattning som de situationer i vilka de får tillämpas är därför betänklig. Likväl vill samfundet inte förneka att fall kan förekomma där användning av tvångsmedel av den natur som föreslås i lagförslaget

måste framstå som motiverad. Av det skälet anser sig samfundet inte helt

kunna avstyrka en lagstiftning som möjliggör tillgripande av tvångsmedel av föreslagen art i syfte att säkra bevismaterial. För att inte den enskildes rättssäkerhet i alltför hög grad skall äventyras anser samfundet dock att bestutsfattandet rörande handriäckningsåtgärder och förutsättningarna för ålgärdernas tillgripande måste utformas väsentligt annorlunda än vad utred-

ningen har föreslagit.

6¶Utredningens förslag till bevissäkringslag

6.1 Allmänt

Utredningens förslag till bevissäkringslag omfattar 28 paragrafer. Den inledande paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. I andra paragrafen finns vissa begreppsbestämningar, medan i den tredje paragrafen anges hur de olika säkringsåtgärderna verkställs. Därefter beskrivs i 4-7 83 de villkor som måste föreligga för att beslut om säkringsåtgärd skall få fattas och i 8 S villkoren för hävning av sådant beslut. I 9—15 §§ behandlas vad som skall iakttas vid verkstältighet av beslut om säkringsåtgärd. I 16-18 §§ regleras vem som är behörig att verkställa beslut om säkringsåtgärder. I 19-21 §§ öppnas en möjlighet för den granskade. att hos länsskatterätt begära att boslagtaget bevismedel skall undantas från gransk-

ningen. 22-23 §§ innehåller föreskrifter beträffande underrättelse om beslut

och verkställighet. I 245 föreskrivs att tulan mot granskningsmans beslut och mot verkställighet enligt lagen förs genom besvär hos länsskatterätt. Av Övriga bestämmelser i lagen behandlar 25 § vilken domstol som är behörig att handlägga framställning om eftersökning I privata utrymmen och om undantagande av bevismedel från granskning samt att pröva besvär enligt 245, 268 frågan om lagens tillämplighet när granskningsförfarandet och förundersökning i brottmål förekommer i ett och samma granskningsärende, 278 kravet på sekretess vid lagens tillämpning med tillhörande straftbestämmelser samt slutligen 28 § att närmare föreskrifter för lagens ullämpning meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

6.2 Tillämpningsområdet

IX

Utredningen. Gtredningen förestår att lagen skall bli tillämplig vid revistonellerannan granskning i tråga om skatt. tutlelleravgift inom praktiskt taget hela skatte- och avgiftsområdet. Inom tilläämpningsområdet falter därför så

gott som alla direkta skatter. imdirekta skatter i form av mervärdeskatt och

punktskattor. tullar. arbetsgivaravgifter för socialtörsäkringens finansiering samt prisregleringsavgilterna inom jordbrukets och fiskerinäringens område. Tillämpninegsområdet anges genom att de avsedda författningarna uppräknas i I XY. Vid granskning som inte regleras i dessa författningar blirlagen inte aktuell.

Bland de skatter som lagförstaget inte avser märks arvs- och gåvoskatten och ett par punkiskatter beträffande fottvaror.

Lagen föreslås bli tillämplig ”vid revision eller annan granskning i fråga om skatt, tull eller avgift” enligt de uppräknade författningarna. Termen granskning används av utredningen som en gemensam beteckning för de olika metoder som myndigheterna författningsenligt kan använda för att kontrollera lämnade uppgifter eller oliest skaffu underlag för fastställande

av skatt, tull eller avgift. Till skillnad från vad som giller enligt handräckningslagen är möjligheterna att använda säkringsåtgärder enligt förslaget inte begränsade till att avse de mer ingripande granskningsförfarandena, 1. ex. taxeringsrevision enligt TEL, skatterevision enligt ML och liknande institut inom skatte- och avgiftsområdet. Lagen skall gälla vid all granskning i fiskalt syfte som anges i de uppräknade författningarna under förutsättning. att myndigheterna därvid får ta del av särskilt angett bevismaterial.

Lagförslaget inverkar inte på användningen av andra processuella tvångsmedel utan säkringsåtgärderna skall utgöra komplement till de tvångsmedel,

som f.n. finns, och får således användas i kombination med dessa eller

helt fristående. I detta hänseende skiljer sig bevissäkringslagen från handräckningslagen, där det i princip krävs att vitesföreläggande skall föregå beslut om handräckning.

Remissyttrande na Flertalet av romissinstanserna uttalar sig inte om det föreslagna tillämpningsområdet. Av yttrandena får ända anses framgå att man har godtagit utredningens förslag idenna del.

Enligt kammarkollegiets erfarenhet behövs inte bevissäikringsåtgärder beträffande sådan stämpelskatt som kollegiet har att ta befattning med. Även om behov därav kan aktualiseras någon enstaka gång i fråga om arvsskatt eller gåvoskatt är det inte påkallat att föreslagen lag görs tillämplig beträffande sistnämnda skatter. framhåller kollegiet.

Generaltullsterelsen påpekar, att om bevissäkringslagen görs tillämplig inom praktiskt taget hela skatte- och uvgiftsområdet ett flertal myndigheter kommer att besluta om och verkställa säkringsåtgärd var för sig. Lagförslaget innehåller emellertid inte några bestämmelser om samordning av olika myndigheters åtgärder mot dem som skall granskas. Detta aktualiserar på ett påtagligt sätt frågan om samarbete mellan olika skattemyndigheter. Med hänsyn till sekretesslagens bestämmelser kan dock i många fall tvekan föreligga om hemliga uppgifter får utlämnas till annan myndighet. En närmare reglering av frågan om samarbete mellan skattemyndigheterna synes I hög grad påkallad, framhåller styrelsen.

RSV konstaterar med ullfredssvällelse atv man genom att göra bovissäkringslagen tillämplig inom hela skatte- och avgiftsområdet försöker ta ett steg i riktning mot en förenkling och ökad samordning av granskningsverksamheten inom skilda sektorer av skatte- och avgiftssvstemet. Även andra remissinstanser, såsom statens jordbruksnämnd och 1972 års skatteutredning, anser det vara en stor vinst att bevissäkringslagen blir enhetlig och generell för nästan hela skatte-, tull- och avgiftsområdet.

Länsstyrelsen i Malmöhus fän ser det som en fördel att lagen inte har bogrän- Sats Ullaltavse enbart sådana revisioner, som normalt utförs vid länsstyrolsernas skatteavdelningar. Genom lagens stora tillämpningsområde torde samarbetet mellan skilda granskningsmyndigheterkunna underlättas. Skattetförfattningarna blir fler och mer komplieerade tör varje ar och framdeles torde det

komma att bli nödvändigt att granskningsmän specialiserar sig på visst eller vissa områden inom skatteområdet. Komplicerade taxerings- och skatterevisioner kommer då i större utsträckning än hivuills att utföras av två eHer flera revisorer som är specialister på skilda områden inom skatteförfattningarna. Att bevissäkringslagen då är villämplig på samtliga revisorers verksamheisområden kommer uppenbarligen att vara till gagn för granskningsverksamheten, anser länsstyrelsen.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det vara av godo att bevissäkringslagen getts ett stort tillämpningsområde, eftersom samarbetet mellan olika granskningsmyndigheter underlättas av ett gemensamt regelsystem. Å andra sidan innebär detta, uttalar länsstyrelsen, att lagen med nödvändighet fått utformas så allmänt att givna regler täcker in samtliga de fall som kan uppkomma inom ett mycket brett område. Detta försvårar den praktiska tillämpningen inom länsstyrelsens kompetensområde. Länsstyrelsen förutsätter därför att närmare tillämpningsföreskrifter utfärdas i administrativ ordning.

Sveriges advokatsamfund anser det i och för sig naturligt att lagen blir tillämplig inom praktiskt taget hela skatte- och avgiftsområdet liksom även vid granskningsförfarandet generellt och således inte endast vid taxeringsrevision eller likartad kvalificerad granskning.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att särskilda svårigheter måste uppkomma då en granskning skall ske avseende flera typer av skatter. En

granskningsman granskar exempelvis såväl mervärdeskatteredovisningen

som bensinskatteredovisningen på en bensinstation. Han måste då rimligen ha förordnande av cheferna för dessa enheter, vilka befinner sig hos olika myndigheter. I förslaget görs ingen skillnad mellan granskning enligt olika författningar. Man tycks utgå från att det alltid rör sig om granskning enligt endast en författning.

6.3 Beskrivningar 24

Utredningen. [28 anges vad som enligt lagen skall avses med säkringsåtgiärd, bevismedel. förvar, utrymme och granskningsman. Säkringsåtgärd är den samlande beteckningen på de åtgärder som enligt lagförslaget får tillgripas för att säkerställa bevismaterial för granskning. Åtgärderna är av tre slag. nämtligen beslag. försegling och eftersökning.

Det för lagen centrala begreppet bevismedel beskrivs genom en kortfattad excemplifierande uppräkning. I lagtexten sägs att till bevismedel hör ”räkenskapsmaterial, varuprov och dylikt, som skall tillhandahållas för granskning”. Därmed har utredningen avsett sådan dokumentation, som den grans-

kade författningsenligt är skyldig att ställa ull förfogande tör myndigheternas

kontrollverksamhet. Vad som i det särskilda fallet skall anses som bevismedet fär allså avgöras med stöd av den ifrågavarande sranskningsför-

6l

fattningen.

Med förvar avses ”skåp, låda, behällare, bankfack. väska. pärm. kuvert och liknande förvar, som kan tillslutas”. Termens innebörd anges således i lagtexten med en exemplifierande uppräkning.

Utredningen uttalar att den med exemplen vetat understryka, att till förvar

i första hand hänförs sådant förvaringsställe, där räkenskapsmaterial och

liknande dokumentation normalt förvaras. Eftersom bevissäkringslagen ock-

så skall vara tillämplig beträffande olika former av varubeskattning, har bland

exemplen upptagits anordningar, som är avsedda för vätska, pulver eller liknande. Utredningen, som framhåller att gränsdragningen mellan ”förvar” och ”utrymme” i vissa fall kan medföra svårigheter, lämnar följande hållpunkter

för bedömningen.

Som ”förvar” bör i första hand anses alla anordningar, som typiskt sett utgör förvaringsställen. För att det skall vara fråga om förvar bör dock krävas, alt förvaringsanordningen kan tillslutas på något sätt. Bord, stolar, öppna bokhyllor och liknande är således inte förvar i lagförslagets mening. Om anordningen är fristående eller inte saknar däremot betydelse. En vanlig garderob utgör liksom ett fristående skåp ett förvar. Arkivrum bör däremot

falla under begreppet utrymme fastän det i regel är inrättat för förvaring

av räkenskapsmatertal eller dylikt. Bagageutrymmet i en personbil är givetvis ett förvar, men även personutrymmet bör anses som sådant. Detsamma gäller slutet utrymme i annat motorfordon, även om det kan vara relativt rymligt, liksom t.ex. lastutrymmet i en möbelbuss.

I situationer där det är tveksamt om förvar celler utrymme föreligger bör man enligt utredningen utgå från att det är utrymme, eftersom användningen av säkerhetsåtgiärder i fråga om utrymme i vissa fall är kringgärdade med de strängare villkoren.

Även innebörden av uttrycket ”utrymme” anges genom en exemplifierande uppräkning. Till utrymme hänförs sålunda byggnad, lokal, gård, upplagsplats och liknande avgränsat utrymme. Det skall vara rum eller platser som är avgränsade och med så stor yta att en person kan röra sig fritt där. Om allmänheten äger tillträde eller ej är enligt utredningen utan betydelse. En parkeringsplats för motorfordon bör anses som utrvmme om den t. ex. har inhägnats. I annat fall är parkeringsplats på samma sätt som gator och torg varken förvar eller utrymme i bevissäkringslagens mening.

Med granskningsman avser utredningen i första hand tjänsteman i chefsställning som har till tjänsteåliggande att övervaka granskningen inom sitt verksamhetsområde. Vem som på grund av sin tjänst har befogenhet som granskningsman har inte angetts i bevissäkringslagen. Detta bör. uttalar utredningen, i regel framgå av arbetsordning eller instruktion för ifrågavarande myndighet. Skattecheferna och enhetscheferna vid länsstyrelsernas

skatteavdelningar tillhör enligt utredningens uppfattning den kategori av

tjänstemän, som utan särskilt förordnande har granskningsmans befogen-

heter enligt bevissäkringslagen. Vidare kan de tjänstemän inom RSV:s olika avdelningar. som i sin tjänst har motsvarande funktioner, anses ha befogenheter som granskningsman. Slutligen bör tögdericheten, distriktsöverkontrollören på RSV:s distriktskontor. cheten för REV:s revistonssektion och mötsvarande befattningshavare på tillämpningsområdet i övrigt vara granskningsmän i bovissäkringslagens mening.

Den andra kategorin tjänstemän, som är att hänföra till granskningsmän. är de som särskilt har förordnats att vara granskningsmän enligt lagen. Vilka tjänstemiän som skall ha sådant förordnande får enligt utredningen bestämmas i administrativ ordning. varvid förutsätts att sådant förordnande ges endast tjänstemän med långvarig erfarenhet av granskningsarbete. I första rummet avses statligt anställda revisorer inom olika förvaltningsområden men även de kommunala taxeringsrevisorerna bör kunna erhålla sådant specialförordnande. Eftersom personalen hos de lokala skattemyndigheterna i inte oväsentlig utsträckning sysslar med granskningsverksamhet synes det vidare möjligt att ge erfarna tjänstemän hos dessa myndigheter

uppgiften att fungera som granskningsmän. Självfallet gäller motsvarande

för andra tjänstemän med liknande arbetsuppgifter. framhåller utredningen.

Remissvyvttrandena. Utredningens begreppsbestämningar i 25 lämnas av flertalet remissinstanser utan erinran.

RSF påpekar att granskningsmyndigheten enligt vissa skatte- och avgiftsförfattningar har rätt att få tillträde till den granskades verksamhets-

lokaler. Utredningen föreslår att enhetliga föreskrifter härom införs i flertalet

av de författningar. som faller inom bevissäkringslagens tillämpningsområde. Detta synes bero på att de nya tvångsmedlen — exempelvis eftersökning i verksamhetsutrymmen — skall ge eftertryck åt de rättigheter myndigheterna författningsenligt har i olika kontrollsammanhang. Bevismedel i bevissäkringslagens mening är emellertid endast den dokumentation träkenskapsmäterial. varuprov och dylikt), som granskningsmyndigheten äger infordra från den enskilde i det aktuella ärendet. Detta innebär att granskningsman, som vill gå in i en verksamhetslokal (fabrik, butik. kontor etc.) för aut med stöd av gällande författningar bilda sig en uppfattning om exempelvis utförda underhållsarbeten, varusortiment eller kassarutiner, kan göra detta endast om den skattskyldige medger det. Inte heller finns något tvångsmedel för

att tillvarata de författningsenliga rättigheterna att genomföra kassainven-

tering och granska varulager samt maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier. Dessa kontrollåtgärder kan ha ett betydande bevisvärde bl.a. vid granskning av ingående mervärdeskatt, vid taxeringsrevision hos exempelvis innehavare av bilskolor och hotellrörelser samt inte minst i de fall det finns anledning misstänka utt skattskyldig manipulerat med räkneverk (kilometerräknare, taxameter, kassaregister etc.) och med datorer. I FFL finns föreskrifter om tvångsmedel (vite) för att förmå skattskyldig att medge vissa kontrollåtgärder av här ovan angivet slag. TL:s

vitesföreläggande är däremot i likhet med handräckningsinstitutet begränsat till utfående av handlingar. Utredningen har givetvis uppmärksammat detta förhållande men föreslår ingen skärpning av bestämmelserna i denna del. RSV ifrågasätter om man inte vid utformningen av bevissäkringslagen borde överväga att ge begreppet bevismedel en något vidsträcktare innebörd. Vid eftersökning i verksamhetsutrymmen och förvar skulle förslagsvis även varulager, inventarier och andra tillgångar eller nyttigheter i verksamheten.

vars förekomst eller beskaffenhet kan vara av betydelse för granskningen,

betraktas som bevismedel. Liknande synpunkter framför punktskatteutredningen och ce par länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att endast bevismedel får beslagtas. Under pågående förrättning kan det vara omöjligt att fastställa vad som är bevismedel. Först sedan revisionen är avslutad torde det vara möjligt att ange vad som är bevismedel av beslagtaget material. Beslagtagna pärmar med affärskorrespondens kan vid granskningsarbetet visa sig innehålla även privata brev, som inte utgör bevismedel. Förda anteckningar över privata utgifter och kvitton på inköp av förbruknings- och kapitalvaror för hem

och hushåll kan vid första anblicken förefalla vara sådana privata handlingar

som inte är bevismedel men kan senare under granskningsarbetet visa sig utgöra bevis för att skattskyldigs deklarerade inkomster är otillräckliga för att bestrida levnadskostnaderna. Därför bör fagen utformas så att privata handlingar, som kan utgöra bevis för underdeklaration, kan beslagtas. Dessa handlingar kan åberopas som bevis i skatte- och straffprocess men utgör likväl inte bevismedel enligt bevissäkringslagen, framhåller länsstyrel-

sen.

Utredningens förslag och synpunkter i fråga om de tjänstemän som skall kunna vara granskningsmän lämnas utan uttrycklig erinran av åtskilliga remissinstanser.

- Kammarrätten i Göteborg framhåller i denna fråga, att lika väl som en

åklagare eller annan förundersökningsledare nu är behörig att besluta om beslag eller husrannsakan inom brottmålsprocessen. en skattechef. revisionsdirektör eller taxeringsdirektör bör kunna betros med motsvarande uppgifter inom taxeringsprocessen. Likaså har kammarrätten svårt att se någon anledning till att en taxeringstjänsteman, som genomför en taxeringsrevision ute på fältet. inte skall ha samma behörighet som cn polisman att besluta

om beslag eller eftersökning (husrannsakan) när eu sådant beslut behöver fattas utan dröjsmål.

RR|V hänvisar till att i specialmotiveringen till lagförstaget i fråga om innebörden av termen granskningsman har förutsatts att förordnande som granskningsman ges endast åt tjänsteman med långvarig erfarenhet av granskningsarbete. Enligt verkets mening bör befauningshavare som anförtros att utföra taxeringsrevision eller annan motsvarande granskningsuppgift i princip också ha behörighet att besluta och verkställa säkringsåtgärd

med de inskränkningar som i övrigt följer av utredningsförslaget. Tillgo-

doseendet av kravet på ett riktigt utförande av granskningsuppgiften bör enligt verkets mening i första hand tillgodoses genom väl utformade instruktioner och genom utbildning.

Föreningen Sveriges fögderichefer och SACO uttalar, att hos varje lokal

skattemyndighet vanligen finns en befattningshavare — hos de större myndigheterna en särskild avdelning — som främst sysslar med arbetsgivarkon-

troll. Av arbetsordningen för lokal skattemyndighet bör efter ett genom-

förande av förslaget framgå att befogenhet som granskningsman kan tillkomma även sådan tjänsteman hos lokal skattemyndighet vars arbetsuppgifter består av kontroll av arbetsgivarnas skatteredovisning.

Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer säger sig förstå att som granskningsman enligt bevissäkringslagen skall förordnas endast person med

särskild erfarenhet av revisionsverksamhet. Detta torde enligt föreningen borga för att lagen kommer att tillämpas på ett från såväl rättssäkerhets-

som effektivitetssynpunkt tillfredsställande sätt. Svenska kommunförbundet finner det naturligt att, såsom utredningen föreslagit. även de kommunala taxeringsrevisorerna bör kunna erhålla förordnande som granskningsmän enligt lagen.

Föreningen auktoriserade revisorer anser att endast befattningshavare med stor erfarenhet och gott omdöme bör anförtros rätten att fatta beslut om säkringsåtgärder. Beslut om säkringsåtgärd bör därför få fattas endast av skattechef, enhetscheferna vid länsstyrelsernas skatteavdelningar samt be-

fattningshavare på motsvarande nivå inom RSV.

Lantbrukarnas skattedelezation uttalar, att det är en grannlaga uppgift att vara granskningsman i lagens mening. Härför krävs stor kunskap om allmänna rättsregler och ingående erfarenhet av att på grundval av denna kunskap göra en objektiv bedömning i det enskilda fallet. Delegationen ifrågasätter om samtliga som enligt utredningen kan förordnas till granskningsman fyller dessa krav. Liknande synpunkter framförs av Svenska företagares riksförbund och Sveriges köpmannaförbund.

Ett par remissinstanser riktar språklig kritik mot valet av uttrycket granskningsman. Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar sålunda, att inom skatteförvaltningen med granskningsman brukar avses tjänsteman eller sakkunnig. som i enlighet med TL äger verkställa taxerings- eller skatterevision. Enligt de sakkunniga bör inte hela denna kategori vara behörig besluta om säkringsåtgärder. För att undvika förväxlingar bör de tjänstemän som avses i bevissiäkringslagen därför ges en speciell benämning, t. ex. förrättningsman.

3§

Utredningen. Iiredje paragrafen anges hur säkringsåtgärderna skall verkställas. Utredningen understryker, att de olika åtgärderna kan användas

såväl var för sig som i kombination med varandra.

Beslag skall verkställas på så sätt att bevismedel fråntas innehavaren eller i säkrat skick lämnas kvar hos honom. Det innebär att det beslagtagna bevismedlet i det senare fallet måste förvaras i ett förseglat förvar eller utrymme, vilket framgår av 6 § första stycket.

Utredningen framhåller, att beslag får avse endast bevismedel. Genom en särskild bestämmelse i 143 är det dock möjligt att vid beslag förfoga även över det förvar som innehåller bevismedlet. Förvar som sådant kan enligt utredningen vara att hänföra till bevismedel, t. ex. en pärm eller behållare med text. I så fall får det givetvis tas i beslag som bevismedel.

Den som obehörigen rubbar beslagtaget material gör sig skyldig till överträdelse av myndighets bud, vilket brott enligt 17 kap. 13 § brottsbalken straffas med böter eller fängelse i högst ett år.

Försegling verkställs enligt utredningsförslaget genom att förvar eller ut-

rymme förses med sigill eller liknande förslutning. Ett bevismedel som sådant kan inte bli föremål för försegling.

Utredningen framhåller, att avsikten är att försegling i första hand skall användas för att säkerställa ett beslag, som av någon anledning inte omedelbart kan genomföras. Dessutom kan försegling bli aktuell om bevismedel - något som tidigare har nämnts — på grund av omständigheterna måste lämnas kvar hos innehavaren.

Försegling skall enligt utredningen verkställas så att förvar eller utrymme inte kan öppnas på normalt sätt utan att sigill eller liknande förslutning bryts. Närmare bestämmelser om åtgärdens praktiska genomförande förutsälts bli utfärdade i administrativ ordning.

Utredningen betonar, att förseglingen har rättslig verkan även om för-

slutningen anbringats så att det är möjligt att ta sig in i förvaret eller utrymmet utan att förseglingen bryts. Det säger sig dock självt att åtgärden bör verkställas så säkert som det är praktiskt möjligt. Bl. a. från bevissynpunkt har detta en avgörande betydelse.

Vare sig man bryter förslutning eller kringgår denna, gör man sig skyldig till överträdelse av myndighets bud enligt 17 kap. 133 brottsbalken.

Enligt utredningsförslaget sker eftersökning på så sätt att förvar celler utrymme genomsöks för efterforskande av bevismedel.

Åtgärden kan enligt utredningen vara mer eller mindre omfattande och kan allt efter situationen sättas in mot ett kontor med flera rum, vilka

då samtliga genomsöks för efterforskande av bevismedel, eller avse ett en-

staka förvaringsställe, såsom ct skåp eller en väska.

Utredningen framhåller, att eftersökning syftar till att få fram ”dolda” bevismedel. För att ta hand om material som förvaras öppet — 1. ex. på ett bord, i en hylla eller i ett skåp med öppen dörr - behövs beslut om eftersökning endast om granskningsmannen inte tillåts undersöka om där förvarat material är att anse som bevismedel. Enligt utredningens uppfattning torde det inte ofta finnas anledning att tillgripa eftersökning i andra

5 Regeringen 19 75/70. I samt Nr IH.

fall än då granskningsmannen mot annans vilja måste bereda sig tillträde

till förvaret eller utrymmet för att ta reda på om bevismedel finns där.

Vägras tillträde till eu stängt rum eller ett tillslutet skåp, får granskningsmannen således inte tilltvinga sig tillträde utan beslut om eftersökning. Om rummet eller skåpet är låst saknar härvidlag betydelse.

Utredningen understryker. att eftersökning inte får innebära mer än att

myndigheterna bereder sig tillträde till förvaret eller utrymmet och där söker efter bevismedel. Detta framgår av 13 &. som föreskriver att egendomsskada inte får orsakas vid verkställighet av säkringsåtgärd. För att möjliggöra åtgärden är det dock enligt paragrafen tillåtet att bryta lås eller annan stängningsanordning.

Remissyttrandena. Utredningens beskrivningar i 3 § om hur de olika säkerhetsåtgärderna verkställs lämnas utan erinran av flertulet remissinstanser.

JK anser, att uttrycket ”säkrat” bör utbytas mot ”förseglat” eftersom

försegling är den enda säkringsåtgärd som kan förekomma i detta fall.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att om det anses nödvändigt att behålla andra ledet i definitionen av hur beslag verkställs denna borde utformas på så sätt att däri föreskrivs att beslag verkställs. ”genom utt bevismedel fråntas innehavaren eller lämnas kvar hos honom under försegling”. Enligt 6 § första stycket förslaget skall ju beslut om försegling fattas,

om det befinns erforderligt att lämna kvar det beslagtagna bevismedlet hos

innehavaren. Detta innebär då tillgripande av en ny säkringsåtgärd och cj

endast en verkställighet av beslutet om beslag. Förfarandet i ett sådant

fall, där beslagtaget bevismedel lämnas kvar hos innehavaren, är alltså tänkt att fortgå i två olika stadier, påpekar hovrätten. Först fattas beslut om beslag av visst bevismedel. Detta beslut verkställs genom att bevismedlet tas om hand av granskningsmannen. Därpå fattar granskningsmannen beslut om försegling av det utrymme eller förvar i vilket han avser att lämna kvar bevismedlet. Detta beslut verkställs sedan genom att utrymmet eller förvaret förses med sigill eller liknande förslutning. Enligt hovrättens mening framstår det således som mindre lämpligt att vid beskrivandet av hur en säk-

ringsåtgärd verkställs förklara att detta sker genom att det fattas beslut om

tillgripande av en annan säkringsåtgärd. Andra ledet i definitionen av hur beslag verkställs kan därför med fördel uteslutas, framhåller hovrätten.

6.4¶Villkor för beslut

48 Utredningen. I483 föreskrivs att beslut om säkringsåtgärd får fattas utan att den som berörs av beslutet dessförinnan har hörts i ärendet. Av bestämmelsen i 9 § framgår. att för verkställighet däremot fordras att myndigheten har tagit eller sökt ta kontakt med den som avses med granskningen

och, om förrättningen avses äga rum hos annan, även med denne.

Utredningen framhåller, att ett beslut om säkringsåtgärd många gånger skulle bli utan verkan om kontakt i förväg togs med motparten. För sådant beslut krävs nämligen i de flesta fall att en viss risk finns för att granskningen saboteras. Denna sabotagerisk kan vara mer eller mindre uttalad.

Utredningen påpekar att det naturligtvis finns situationer där faran för

sabotage i form av förvanskning eller undanhållande av bevismedel bedöms

mindre påtaglig just för tillfället. Den kan dock vara tillräcklig för att utgöra

grund för ett beslut om säkringsåtgärd. Den granskade kan vistas på avlägsen ort eller av andra orsaker — t. ex. sjukdom — vara ur stånd att vidta några

som helst åtgärder med räkenskapsmaterial. Att då underlåta kommunikation med honom kan vara olämpligt och i vissa fall t. 0. m. stötande.

Enligt utredningens uppfattning kan situationen inte sällan vara sådan att viss misstanke om t. ex, förvanskning finns men att denna misstanke inte är tillräcklig för att grunda ett beslut att sätta in en säkringsåtgärd. Först efter kommunikation framkommer kanske sådana omständigheter att

lagliga skäl för beslut är för handen.

Utredningen understryker att kommunikation med motparten i fall då sabotagerisken är fullt uttalad inte bör företas före beslutsfattandet.

Remissyttrandena. Utredningens förslag att beslut om säkringsåtgärd skall få fattas utan att den som berörs av beslutet dessförinnan har hörts i ärendet godtas av så goll som samtliga remissinstanser.

En kritisk inställning iniar Föreningen auktoriserade revisorer, Svensk industriförening, Sveriges advokatsamfund och SHIO, som anser att den som

berörs av ett beslut om säkringsåtgärd i princip skall höras innan beslutet

fattas. Föreningarna och organisationen framhåller, att deva gäller särskilt om beslutet om säkringsåtgärd riktar sig mot annan person än den vars räkenskaper är föremål för revision eller granskning. Advokatsamfundet uttalar att den enskilde har ett berättigat anspråk på att få framlägga sina synpunkter i ärendet innan beslut fattas. Endast om grundad anledning finns till antagande att en förhandskontakt skulle leda till undanröjande eller förvanskning av bevismedel bör sådan få underlåtas.

av

Utredningen. ISS anger utredningen de villkor som måste föreligga för att beslut om beslag skall få fattas. Sådant beslut riktas endast mot

bevismedel. Innan beslut fattas måste det således fastställas att fråga är

om ”räkenskapsmaterial, vuruprov och dylikt. som skall tillhandahållas för

granskning”. Dessförinnan får materialet inte föras från platsen utan innehavarens medgivande. Försegling kan däremot bli aktuell med stöd 1v 68. Vad som i det enskilda fallet är att hänföra till bevismedel skall,

som tidigare har framhållits, avgöras med stöd av den tillämpliga gransk-

ningsförfattningen.

Utredningen understryker, att det för frågan om ett bevismedel kan

tas i beslag saknar betydelse hos vem bevismedlet vid beslutstillfället för-

varas. Oavsett om innehavaren är ägare till bevismedlet eter av annan anledning har hand om detta, får beslag äga rum.

Utredningen framhåller, att frågan om vem som är ägare till ett bevismedel i vissa granskningsförfaranden, som är mer formellt uppbyggda, kan komplicera frågan om beslag, men anser att presumtionen bör vara att åtminstone allt bevismaterial som finns i lokal med anknytning till den granskades verksamhet eller hos hans ombud i dennes lokal är bevismedel i lagens

mening (jfr prop. 1972:145 s. 27). Enligt utredningen får beslut om beslag i princip fattas även om det inte

kan avgöras om bevismedlet har betydelse för granskningen. Det säger sig emellertid självt att bevismedel, som med säkerhet kan antas sakna betydelse

för den aktuella granskningen, inte kommer att bli föremål för beslag. Ut-

redningen påpekar, att det många gånger inte är möjligt att i ett tidigare skede av granskningen avgöra om ett visst bevismedel har sådan betydelse. Villkoren för beslag är ändå uppfyllda.

Sedan det har fastställts att det är fråga om ett bevismedel i lagens mening, fordras enligt utredningens förslag för beslut om beslag dessutom att ”bevismedlet inte tillhandahållits granskningsmannen eller att risk föreligger att det kommer att undanhållas eller förvanskas”. Ett beslut om beslag kan således bli aktuellt i två olika situationer.

Den ena situationen föreligger så snart ett visst bevismedel inte har till- -

handahållits för granskning. Den som avses med granskningen eller någon annan som förfogar över dennes räkenskapsmaterial lämnar inte bevismedlet ifrån sig. Han medger exempelvis vid en telefonkontakt med granskningsmannen eller i ett skriftligt svar till denne att han visserligen har de begärda bevismedlen men att han inte avser att tillhandahålla dem. Granskningsmannen får kanske vid ett besök hos den granskade hastigt ta del av dennes bokföring men vägras därefter utan närmare motivering att ta materialet eller någon del av detta med sig för närmare granskning. Den granskade lovar att överlämna begärda handlingar vid besök på granskningsmannens kontor en viss dag men håller inte sitt löfte. I dessa och liknande fall är enligt utredningen förutsättningar för beslut om beslag för handen.

Förhållandena kan emellertid vara mer komplicerade. Den granskade lim-

nar 1. ex. en mer eller mindre trovärdig förklaring till varför han inte kan

ställa ev visst bevismedel till granskningsmannens förfogande på det sätt

denne har begärt. För att beslag i en sådan situation skall få äga rum måste

det kunna konstateras att det föreligger risk för att bevismedlet kommer att undanhållas eller förvanskas om det inte tas i beslag. Omständigheterna måste tala för att denna s.k. sabotagerisk föreligger.

Utredningen framhåller. att omständigheterna i regel vid den tidpunkt

när myndigheten tar kontakt med den granskade ger tillräckligt underlag för att bedöma om sabotagerisk är för handen.

Utredningen fäster även uppmärksamheten på att beslut om beslag även kan avse bevismedel som överlämnats till granskningsmannen. Den granskade kräver t.ex. att visst räkenskapsmaterial skall återställas till honom

och åberopar därvid kanske gällande bestämmelser —- t.ex. 568 3 mom.

TL eller 9 § FFL — som säger att räikenskapshandlingar, skall ”återställas

så fort ske kan”. Finns det skälig anledning anta att materialet kommer

att förvanskas eller undanhållas den fortsatta granskningen om det återställs så bör givetvis beslag äga rum.

Remissyttraäandena. Flera remissinstanser uppehåller sig vid den

i 3-7 §§ uppställda förutsättningen för beslut om säkringsåtgärd, att risk skall föreligga för att bevismedel kontmer att undanhållas eller förvanskas.

Några remissinstanser efterlyser klargörande uttalanden hur rekvisitet skall tolkas. Ett mindre antal kräver att det skall skärpas. En remissinstans framför önskemål om att det helt skall utgå som förutsättning för beslut om säk-

ringsåtgiärd.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att begreppet ”risk” i detta sam-

manhang bör ges en mer vidsträckt innebörd än som framgår av spectalmotiveringen till 5 3. Svårigheter kan uppkomma att i varje enskilt fall

konkretisera omständigheter som tyder på sabotagerisk. Den bedömning

som görs av granskningsmannen bör kunna vara avgörande för frågan om sabotagerisk föreligger. Om riskfaktorn överbetonas kan detta inverka häm-

mande vid den praktiska tillämpningen av lagen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att förutsättning för säkringsåtgärd bör föreligga utan att risk för undanhållande eler förvanskning har konsta-

terats.

Det väsentliga i alla de situationer där beslag kan förekomma är att bevismedlen inte har tillhandahållits förrättningsmannen för kontroll. Om orsaken därtill är att bevismedlet även behövs av annan kan konflikten i det närmaste undantagslöst lösas enligt länsstyrelsens mening genom kopiering eller genom att förrättningsmannen tillhandahåller bevismedlet. t. ex. på sitt tjänsterum. För att skatter och avgifter skall kunna bestämmas på ett riktigt och likftormigt sätt fordras att grundmaterialet för uppgiftsskyldigheten skall vara åtkomligt för granskning, framhåller länsstyrelsen. Huvudparten av de personer som anmodas att uppvisa grundmaterial efterkommer anmaningen. Kravet på rättvisa och likformighet medför att även de övriga måste kunna tvingas att fullgöra sina skyldigheter. Skyddet för den enskildes rättssäkerhet. som i olika sammanhang framhålls, har inte närmare specificerats. men torde väl närmast avse en verkställighetsför-

rättnings genomförande och inte förutsättningarna för beslut om säkrings-

åtgärder. Det svenska skattesystemet bygger på självdeklarationer som grund för taxering. När deklarationer inte lämnas eller anses böra bli föremål för kontroll inleds granskningsförfarandet regelmässigt med att vederbörande anmanas att limna vissa uppgifter. deklarationer eller bevis av olika art.

För beslut om säkringsåtgärd bör enligt länsstyrelsens mening förutsätt- : ningen att bevismedlet inte ullhandahållits vara tillfyltest utan tillägg om risk för undanhållande eller förvanskning. Redan det förhållandet att bevismedlet inte tillhandahålls innebär sådana risker. Att granskningsmannen därutöver skall påvisa ytterligare skäl för risker förefaller inte blott onödigt utan även svårt att åstadkomma, eftersom granskningsmannen ondust i undantagsfall kan i förväg äga kännedom om olika personers förhållanden. Självfaltet bör skälig hänsyn tas till den granskades befogade invändningar om varför han inte vill eller kan lämna visst bevismedel, särskilt om detta är av mindre vikt. Den granskade har ju också möjlighet att yrka undantagande. Beslut om beslag eller annan säkringsåtgärd bör inte ske slentrianmässigt. För skatteprocessens del torde man knappast behöva befara någon risk härför. Länsstyrelsen understryker att alltför många angelägna revisioner

inte har kommit till utförande på grund av tids- och arbetskraftsbrist.

Föreningen auktoriserade revisorer anser aut det i lagtexten närmare måste preciseras hur stor risken måste vara för att en säkringsåtgiärd skall få företas.

Svenska töretagares riksförbund anser att rekvisitet måste skärpas. Samma uppfattning har Sveriges advokatsamfund. Med hänsyn till de allvarliga åtgärder varom här är fråga anser samfundet rättssäkerheten kräva en avsevärd skärpning av detta rekvisit för rätt att ingripa med säkringsåtgärder. I de fall som avses i 5 och 6 §§ samt 7§ första stycket bör åtminstone krävas att påtaglig risk föreligger för undanhållande eller förvanskning av bevismedel. Liknande synpunkter anläggs av Näringslivets skattedelegation och Svenska företagares riksförbund.

Enligt lagförslaget får endast bevismedel tas i beslag. Sådant beslut får

enligt utredningen i princip fattas även om det inte kan avgöras om bevismedlet har betydelse för granskningen. Övervägande antalet remissinstanser har lämnat utredningsförslaget i denna del utan erinran.

Länsstyrelserna i Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län framför

önskemål om att detta förhållande klart skall framgå av lagtexten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar utredningens uppfattning att det mänga gånger kan vara omöjligt att i ett tidigt skede av granskningen avgöra om bevismedlet i fråga har betydelse för granskningen eller ej och att det därför — som enligt handräckningslagen —- ej bör uppstiällas såsom villkor för beslag att handlingen i fråga är av väsentlig betydelse för taxering eller för fastställande av skatt. Hovrätten anser emellertid att det — till betonande av att beslag bör tillgripas endast när starka skäl därför föreligger — i lagtexten bör uppställas en förutsättning för beslut om bestag liknande den i RB

beträffande straffprocessuellt beslag, nämligen eu krav på viss sannolikhet

för att bevismedtet har betydelse för granskningen.

Näringslivets skattedelegation anser, att ou minimikrav för att så ingripande åtgärder som säkringsätgärder skall få tillgripas är att det eftersökta be-

vismedlet är av väsentlig betydelse för vederbörande taxering. Liknande uppfattning får Sveriges advokatsamfund och Svenska företagares riksförbund anses ge ultryck för.

I motiveringen till 5 3 uttalar utredningen, att frågan om vem som äger

ett bevismedel i vissa granskningsförfaranden kan komplicera frågan om

beslag men att presumtionen bör vara att åtminstone allt bevismaterial som finns i tokal med anknytning till den granskades verksamhet eller hos hans ombud i dennes lokal är bevismedel i lagens mening.

Från denna presumtionsregel tar Sveriges advokatsamfund avstånd. I advokatens akter rörande den granskade finns regelmässigt åtskilligt material som tillhör advokaten eller annan än klienten och som inte är bevismedel i lagens mening. framhåller samfundet. som anser att anledning saknas att lägga bevisbördan på advokaten för att sådana handlingar inte är bevismedel.

Några remissinstanser har riktat kritik mot den lagtekniska utformningen.

JK påpekar att av lagtexten och motiven framgår att 5 § behandlar två situationer. Den ena är helt klar: materialet utlämnas inte trots begäran.

I sådana fall är beslag givetvis en adekvat åtgärd. Den andra situationen är inte lika klart beskriven men måste uppenbarligen avse fall då innehavaren är beredd att kimna ut materialet. För att paragrafen skall få någon mening

måste emellertid ytterligare förutsättas alt granskningsmannen inte tar med sig materialet. Om så skor finns ju rimligen ingen risk för undanhållande eler förvanskning. Den sist beskrivna situationen företer stora likheter med den som behandlas i 6 § andra stycket. Skillnaden mellan de två fallen

är den att beslag får tillgripas oberoende av om materialet kan föras från

platsen och att risk för undanhållande eller förvanskning måste föreligga för att beslag skall få ske. Trots dessa skillnader bör man enligt JK:s mening överväga om båda möjligheterna behövs. Om den som innehar bevismedlet är villig att tillhandahålla det, torde materialet i allmänhet böra tus om hand av granskningsmannen. Kan detta ej ske, bör materialet säkras genom försegling. Materialet kan då inte undanhållas elter förvanskas utan att ett brott begås. Möjligheterna att undanhålla eller förvanska materialet minskar inte ytterligare om materialet tas i beslag. Mot denna bakgrund bör enligt JK övervägas om inte regeln i 5 § kan begränsas till fall där tillhandahållande vägras. Skulle det ändå anses nödvändigt att behålla båda de nu behandlade möjligheterna att säkra material som tillhandahålls men kvarlämnas hos innehavaren bör 55 få en lydelse som tydligare än den föreslagna klargör vilka fall som avses.

HN

Utredningen. Enligt 6 § första mycket skall törsegling av förvar eller utrymme, där beslagtaget bevismedel finns, beslutas om bevismedlet lämnas kvar hos innehavaren.

Försegling måste således ovillkorligen ske om bevismedlet inte tas ifrån

innehavaren. Beslutet kan beroende på omständigheterna — främst bevismaterialets omfattning och tillgängliga förvaringsställen — avse ett rum eller

ett förvar. Eftersom verkställigheten av beslutet enligt 11 § inte får medföra

synnerlig olägenhet för någon som berörs av åtgärden, bör det enligt ut-

redningen i första hand begränsas till förvar.

Enligt utredningen är det inte nödvändigt att förseglingsbeslutet omfattar just det förvar eller utrymme, där det beslagtagna bevismedlet påträffats, även om detta i regel faller sig naturligast. Självfallet måste det i princip

vara fråga om ett förvar eller utrymme, som bevismedlets innehavare eller

ägare förfogar över. Verkställighet av beslut om försegling kan dock avse även förvar som tillhör granskningsmyndigheten.

Utredningen framhåller, att försegling enligt detta stycke torde bli sällsynt

eftersom bevismedel som har tagits i boslag fär lämnas kvar hos innehavaren endast om synnerliga skäl föreligger, vilket framgår av 143 första stycket.

Enligt andra stycket får beslut om försegling fattas om bevismedel inte

lämpligen kan föras från den plats, där det påträffats. Det är här inte fråga om beslagtaget bevismedel, varför beslut om försegling i detta falt inte är

obligatoriskt. Åtgärden får närmast ses som en form av arbetstekniskt hjälp-

medel. Villkoren för beslut om försegling enligt detta stycke är av två slag. För det första måste det kunna fastställas att bevismaterial, som kan hänföras

till bevismedel i lagens mening, finns i förvaret eller utrymmet. Granskningsmannen skall således inte bara få ullträde till förvaret eller utrymmet utan också ha beretts möjlighet att undersöka där förvarat material. Om granskningsmannen av någon anledning endast kunnat fastställa att visst befintligt material utgör bevismedel, hindrar detta inte beslut om försegling med stöd av lagrummet även om åtskilligt annat material finns i förvaret eller utrymmet i fråga. Det andra villkoret som måste vara uppfyllt är att bevismedel ”inte lämpligen kan föras från den plats, där det påträffats”. Den granskade eller annan som berörs av granskningen förebär exempelvis skäl för att få granskningsmannen att tillfälligt avbryta en pågående första genomgång av ctt större räkenskapsmaterial i den granskades lokaler. Granskningsmannen kan få besluta om den mindre ingripande åtgärden

försegling i stället för beslag eller eftersökning.

Enligt tredje stvcket får beslut om försegling av förvar eller utrymme fattas,

om granskningsmannen inte får tillåtelse att genomsöka förvaret eller ut-

rymmet samt det skäligen kan antas att bevismedel finns där och risk dessutom föreligger att detta kommer att undanhållas oller förvanskas.

Till att börja med skall det vara fråga om förvar eller utrymme, som

granskningsmannen inte får tillåtelse att genomsöka. Utredningen fram-

håller. att vägran inte behöver ta sig uttryck i att den granskade eller någon annan ställer sig hindrande i vägen. Det är fullt tillräckligt att det genom yttranden eller annat beteende görs klart för granskningsmannen att ett försök av denne att ta sig in i förvaret eller utrymmet eller att där söka

efter bevismedel sker mot den andres vilja. Om det är svårt att avgöra om tillåtelse har lämnats eller ej, bör enligt utredningen granskningsmannen redan av det skälet överväga försegling. Fn vanlig situation, där granskningsmannen kan få anledning att använda försegling enligt tredje stycket,

föreligger då han vid besök hos den granskade inte träffar någon person

som är behörig att exempelvis låta honom komma in i en kontorslokal eller öppna en skrivbordslåda.

Det andra villkoret. som enligt utredningsförslaget måste föreligga vid beslut om försegling enligt tredje stycket, föreskriver att det skäligen kan antas att bevismedel finns i det förvar eller utrymme. som granskningsmannen inte får tillåtelse att genomsöka. Utredningen framhåller, att omständigheterna i det särskilda fallet skall tala för att bevismedel finns i det aktuella förvaret eller utrymmet. ”Skäligen kan antas” innebir enligt utredningen inte att sannolikhetsgraden behöver vara så hög som vid ”grundad anledning” men den skall i varje fall vara något mera påtaglig än vad som markeras genom ”kan antas” eller i den beskrivna sabotagerisken.

Det tredje villkoret för beslut om försegling enligt tredje stycket i lag-

förslaget är att risk föreligger att det bevismedel, som antas finnas i förvaret

eller utrymmet, kan komma att undanhållas eller förvanskas. Detta villkor är i regel uppfyllt om granskningsmannen utan närmare motivering vägras tullträde till eu visst förvar eller utrymme. som han har skälig anledning anta innehåller bevismedel. Denna riskbedömning skall ske efter i huvudsak samma grunder som angetts i motiveringen tll 5 §. Den granskades allmänna uppträdande kan därvid komma att spela en avgörande roll för frågan. om beslut skall fattas. Vad företrädare för den granskade yttrar eller hur denne eljest beter sig kan också ha betydelse.

Försegling enligt tredje stycket utgör enligt utredningen främst ett hjälpmedel för att kunna genomföra en eftersökning med eventuellt åtföljande beslag av bevismedel, vilka åtgärder av någon anledning inte kan företas omedelbart. Det framhålls, att lagrummet även kan användas, om sannolikheten för ett kommande beslag inte är särskilt uttalad. Försegling är under sådana förhållanden snarast en åtgärd i syfte att säkerställa granskning av visst material för att det senare skall kunna bedömas om det är fråga om bevismedel.

Utredningen understryker slutligen att beslut om försegling enligt paragrafens samtliga tre stycken avser alla typer av förvar och utrymmen. Åtgärden är inte begränsad till urymmen. som används för den granskades verksamhet, eller ul! förvar, som finns i sådana utrynimen, i offentlig lokal hos myndighet eller på allmän plats. Även privatutrymmen och andra utrymmen eller förvar, som allmänt sett tycks sakna anknytning till den gran-

skades verksamhet. får förseglas. Det förhållandet att bestut om försegling

måste grundas på omständigheter, som talar för att bevismedel förvaras där, medför dock att tillimpningsområdet för parugrafens tredje stycke blir

betydligt snävare när det gäller egentliga privatutrymmen och tredjemanslokaler än beträffande den granskades verksamhetslokaler och förvar som hinns där.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anlägger föl- Jande synpunkter. I 6 § första stycket föreskrivs, att beslut om försegling av förvar eller utrymme, där beslagtaget bevismedel finns, skall fattas om bevismedlet lämnas kvar hos innehavaren. Denna bestämmelse synes inte innehålla något villkor för beslut om försegling. Enligt hovrättens uppfattning är denna regel att betrakta som on bestämmelse rörande verkställighet och det vore därför naturligare om den överflyttades till 14 35. Som hovrätten vid behandlingen av denna paragraf närmare har utvecklat torde det emellertid kunna ifrågasättas om bestämmelse i förevarande hänseende över huvud taget behöver upptas i lagen. Hovrätten anser vidare att för konsekvensens skull även i andra stycket av paragrafen borde införas föroskritt

om att för beslut om försegling fordras att risk föreligger för att bevismedlet

kommer att undanhållas eller förvanskas. Av utredningens motivering till

6 § tredje stycket framgår att försegling i där angivet fall är avsedd att utgöra et hjälpmedel för att säkerställa genomförandet av en ettersökning som

av en eller annan orsak inte kan verkställas omedelbart. Enligt hovrättens uppfattning bör detta framgå av tredje stycket genom att där tas in en bestämmelse av innebörd att försegling får tillgripas endast om eftersökning ei kan äga rum omedelbart.

Även kammarrätten i Göteborg framhåller. att 6 § första stycket inte innehåller något villkor för beslut och föreslår på grund härav viss omredigering av lagtexten.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, för att tillämpningen av lagen skall underlättas. om det inte kan anses tillräckligt att som villkor för beslut om försegling enligt 6 § tredje stycket föreskrivs att beslut om eftersökning

i annat utrymme eller förvar än som avses i första stycket får fattas om

det finns grundad anledning anta. att bevismedel finns där. Länsstyrelsen i Norrbottens län framlägger eu liknande förslag.

7 N

Utredningen. 175 första stveket anges villkoren för beslut om eftersökning i utrymmen, beträffande vilka det finns grundad anfodning anta alt de används för den granskades verksamhet, samt i förvar I sådant ut-

rymme. i offentlig lokal hos myndighet eller på allmän plats.

Begreppet verksamhet skall enligt utredningen ges en vidsträckt innebörd. Därmed avses inte endast förvärvsverksamhet i trängre mening utan i princip alla aktiviteter, för vilka det föreligger skyldighet att erlägga skatt. tull eller avgift av aktuellt slag. Om det exempelvis är fråga om taxeringsrevision eller annan granskning enligt TÅL. hänförs tull verksamhet allt som uvses med förvärvskälla enligt bestämmelserna i KL. Motsvarande gäller vid andra

granskningar, för vilka bevissäkringslagen skall gälla.

Utredningen understryker, att till verksamhet i lagrummets mening givetvis räknas även att föra och bevara räkenskaper eller annat grundmatertial

för uppgiftsskyldighetens fullgörande och kontrollen av denna enligt skyldighet som har ålagts i den aktuella författningen.

Uttrycket ”används för” slår enligt utredningen fast att till utrymmen

enligt första stycket hänförs inte endast den granskades egna verksamhets-

lokaler i nyss angiven mening utan även utrymmen som denne visserligen saknar dispositionsrätt över men beträffande vilka det ändå finns grundad anledning anta att de används för hans räkning.

Första stycket omfattar enligt utredningen således i första hund utrymmen.

där den granskade bedriver sin egentliga förvärvsverksamhet såsom kontor. affärslokal. verkstad o. dyl. Hit räknas också de lokaler där räkenskapsföringen sköts men också de av den granskades utrymmen, där räkenskapsmaterial i granskningsärendet förvaras, även om något arbete med materialet inte utförs där. Om räkenskapsföringen eller förvaringen av räkenskaps-

materialet mer tillfälligt sker i utrymmet. får det likväl anses vara sådant

utrymme som avses i första stycket. Fall kan dock tänkas där en motsatt bedömning ligger nära till hands. Har t. ex. någon enstaka räkenskapshand-

ling helt tillfälligt förvarats i den granskades bostad. vilken han normalt

inte använder för sådana ändamål, bör bostaden inte härigenom falla under begreppet verksamhetsutrymme I lagrummets mening.

Som tidigare har nämnts skall enligt utredningen till verksamhetsutrymmen enligt första stycket hänföras även sådana tredjemanslokaler, som den granskade utnyttjar för sin verksamhet fastän han saknar egentlig dispositionsrätt över dem. Så är exempelvis fallet om tredje man fullgör arbetsuppgifter för den granskades räkning i egna lokaler. För att en sådan lokal skall kunna sägas vara använd för den granskades verksamhet, framhåller utredningen, fordras att fråga är om ett stadigvarande uppdrag. Et sådant föreligger i första hand när den granskade har slutit arbetsavtal med tredje man. Denne har exempelvis förbundit sig att sköta den granskades löpande bokföring i sina egna lokaler mot visst vederlag. Därvid saknas det givetvis betydelse om tredje man är självständig rörelsetdkare eller arbetstagare.

Handlar det däremot om cen wllfällig svssla, faller uppdragstagarens verksamhetslokaler inte under första styckets tillämpningsområde. För belysning av det sagda anger utredningen följande exempel. Om cen advokat eller en revisor sköter ett visst ärende för den granskades räkning medför detta inte i och för sig att hans kontor är utrymme 1 första styckets mening. Förvarar emellerud advokaten eller revisorn den granskades räkenskaper hos sig blir bedömningen den motsatta.

För beslut enligt första stycket måste det finnas ”grundad anledning” anta att utrymmet i fråga används tör den granskades verksamhet. Därmed

Prop. 1975/76:11 . 76

menar utredningen att det skall föreligga en hög grad av sannolikhet för att så är fallet. Det behöver dock inte vara fullt klarlagt eller styrkt att det handlar om ett sådant utrymme.

Utredningen anser att i det stora flertalet fall förhållandena torde vara sådana att det inte uppstår någon tvist mellan myndigheten och den granskade om vilken typ av utrymme det är fråga om. I situationer där sådan ocnighet föreligger behöver det inte heller alltid vara särskilt komplicerat all avgöra vad för slags utrymme det handlar om. Påstår exempelvis den granskade att ett visst rum som har direkt förbindelse med övriga utrymmen i en kontörsvåning inte används för den granskade verksamheten bör I regel kravet på ”grundad anledning” ändå anses uppfyllt. I annat fall fordras tör beslut om eftersökning att villkoren i andra-stycket är uppfyllda.

Även beslut om eftersökning i vissa förvar får enligt utredningsförslaget fattas med stöd av bestämmelserna i första stycket. Det är här fråga om alla förvar, som finns i utrymmen enligt första stycket. i offentlig lokal hos myndighet eler på allmän plats. Yem som är ägare till förvaret eller av annat skäl förfogar över detta saknar enligt utredningen betydelse. Det är således fullt möjligt att besluta om eftersökning i en portfölj som tillhör tredie man, om den påträffas i exempelvis den granskades kontorslokaler.

För att beslut om eftersökning i förvar eller utrymme, som avses i första stycket, skall få fattas måste vuerligare ett villkor vara uppfyllt. Det skall föreligga en risk för att bevismedel kommer att förvanskas eller undanhållas granskningen. Riskbedömningen skall ske på samma sätt som redovisats

tidigare. Däremot behöver inte beslutsfattaren såsom vid försegling enligt

6 § tredje stycket skäligen kunna anta att bevismedel finns just i det förvar eller utrymme som är föremål för hans beslut.

I andra stycket anger utredningen villkoren för beslut om eftersökning i förvar eller utrymmen, som inte är att hänföra till de i första stycket upptagna kalegorierna.

Till utrymme enligt andra stycket räknar utredningen alla utrymmen, som den granskade disponerar över men inte använder för den granskade verksamheten. samt tredjemansutrymmen som saknar den i första stycket angivna anknytningen till den granskades verksamhet. Ett utrymme är således att hänföra till andra stycket så snart det inte föreligger grundad anledning anta att det ”används för den granskades verksamhet”. En riktpunkt för gränsdragningen bör enligt utredningen vara att vid tveksamhet andra stycket ullämpas, eftersom villkoren för beslut enligt detta stycke är strängare och således bättre tillvaratar den enskildes intressen.

Andra stycket avser också beslut om ettersökning i förvar. som paträtfas I där angivna utrymmen, dvs. i den granskades egentliga privatutrymmen och tredjemanslokaler utan närmare anknytning till den granskades verksamhet.

Remissyttrandena Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om det inte för beslut om elftersökning i sådant utrymme som avses I 7Y

andra stycket borde uppställas som villkor att begäran om bevismedlens tillhandahållande eller om tillträde till utrymmet elter förvaret skall ha framställts men ej efterkommits i stället för, som föreslagits av utredningen, att sabotagerisk skall föreligga. Till skillnad från vad som gäller vid eftersökning i den granskades verksamhetsutrymmen torde det nämhegen vid eftersökning i nu avsedda fall ej föreligga lika uttalat behov av att personen i fråga inte i förväg underrättas om granskningen. Förhandenvaron av den i 7 § andra stycket uppställda förutsättningen att sabotagerisk skall föreligga. torde därtill > i vart fall vid eftersökning hos annan än den som avses

med granskningen — ofta vara svår att konstatera innan begäran om bevismedlets tillhandahållande framställts. För bestut om eftersökning — såväl

enligt första som andra stycket i 73 — bör det dessutom enligt hovrättens mening uppställas som krav att det föreligger viss sannolikhet för att bevismedel av betydelse för granskningen finns i utrymmet eler förvaret.

Bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att förutsättningen bör vara

tillfyllest utan tillägg om risk för undanhållande eller förvanskning. Redan det förhållandet att bevismedlet inte tillhandahålls innebär sådana risker. Alt granskningsmannen därutöver skall påvisa ytterligare skäl för risker förefaller inte blott onödigt utån även svårt att åstadkomma.

Sveriges advokatsamfund, som anser att säkringsåtgärd allmänt sett bör få tillgripas endast när påtaglig risk för undanhållande föreligger, menar att där fråga är om eftersökning i annat utrymme än sådant som

med grundad anledning kan antas användas för den granskades verksamhet,

eftersökning bör få beslutas endast om synnerliga skäl föreligger till an-

tagande att bevismedel kommer att undanhållas eller förvanskas. En skärp-

ning av rekvisitet i dessa fall är påkallad av de olägenheter som det innebär för sådan tredje man som har dispositionsrätten över utrymmet att behöva finna sig i eftersökning i detsamma. Näringslivets skattedelegution anser att det bör föreligga grundad anledning anta aut bevismedel, som är av väsentlig betydelse för taxeringen, finns i de utrymmen som undersöks och att det också finns grundad anledning anta att det kan komma att undanhållas eller förvanskas.

Några remissinstanser uppehåller sig vid gränsdragningen i 7 § mellan verksamhetsutrymmen och andra utrymmen.

Enligt JK:s mening strider det mot vanligt språkbruk att i uttrycket ”ut-

rymme som används för den granskades verksamhet” inrymma t. ex. det fall att en advokat förvarar den granskades räkenskaper hos sig eller att

en bokföringsbyrå på grund av fast uppdrag sköter den granskades räkenskaper. I dessa fall används utrymmena för advokatens resp. bokföringsbyråns verksamhet. JK finner det önsk värt att sådana fall täcks in och föreslår därför att lagtexten ges en annan avfattning. Därvid kan möjligen användas en sådan formulering som att ”utrymmet används för den granskades verksamhet eller för annans räkning enligt uppdrag av den granskade i och

för hans verksamhet”. Kammarrätten i Göteborg, som inte kan godta utredningens tolkning av begreppet verksamhetsutrymme, anser att frågan om avgränsningen mellan verksamhets- och privatutrymmen är så viktig enligt det av utredningen föreslagna regelsystemet. att närmare bestämmelser här-

om bör inflyta i lagtexten.

Liknande synpunkter framför RSI. Av betänkandet framgår att säkringsåtgärder av olika slag kan sättas in även mot privata utrymmen och tred-

jemanslokaler samt mot förvar och bevismedel som finns där. Det kan

ifrågasättas om man av lagtexten kan dra säkra slutsatser om att tvångsmedlen har sådan räckvidd. Vad som framskymtar i 7, 9 och 10 §§ synes

inte ge tillräcklig ledning. Det finns också viss risk för att läsaren miss-

uppfattar villkoren för beslut och verkställighet eller att han får en felaktig bild av tillvägagångssättet vid de ingrepp som här åsyftas. RSV efterlyser även mera konkreta uttalanden i frågor som rör gränsdragningen mellan privatutrymmen och verksamhetsutrymmen. Det är nämligen inte ovanligt att en skattskyldig saknar egentliga verksamhetslokaler och att räkenska-

perna förvaras i hemmet. Länsstyrelsen i Stockholms län gör följande överväganden i denna fråga. I motiveringen till 7 § har bl. a. framhållits, att det kan bli fråga om svåra

bedömningar vid tillämpningen av regeln om krav på ”grundad anledning anta, att utrymme används I den granskades verksamhet”. Denna bestämmelse kan från rättssäkerhetssynpunkt ge anledning ull vissa betänkligheter, eftersom man i praktiken lägger i den särskilda granskningsmannens hand att från fall till fall avgöra, om han själv må fatta beslut om eftersökning, därvid de i andra stycket av 7 8 uppställda rättssäkerhetsföreskrifterna kan komma att sättas ur spel. Enligt första stycket krävs nämligen inte att det skall finnas grundad anledning anta, att ”bevismedel finnes där”, vilket däremot krävs enligt andra stycket av paragrafen. Å andra sidan skulle väl kunna göras gällande, att inkoppling av fänsskatterätten i alla de fall som avses I 78 andra stycket är ägnad att medföra väsentligt minskad

effektivitet av de nya bestämmelserna. Granskning av underlaget för själv-

deklarationerna trikenskaperna) är ju den enda effektiva metod som står till skattemyndigheternas förfogande för uppdagande av skattebedrägeri. Er-

farenheten visar att i flertalet revisionsärenden sker kontrollen friktionsfritt och användande av tvångsmedel blir ej aktuell. Det finns därför desto större

anledning att ge möjlighet till snabbt och effektivt ingripande mot den grupp äv skattskyldiga som medvetet saboterar kontrollbestämmelserna i avsikt att vinna ekonomisk fördel och övervältra sin skattebörda på andra. Den

ekonomiska vinsten av att uppge räkenskaperna ”försvunna” trots att de

finns i behåll kan vara mycket stor och överväger I många fall vida de risker för motåtgärder som nuvarande lagstiftning och även det nu framlagda

förslaget ger befogenhet till. Det nu anförda ger vid handen att här är fråga

om en besvärlig avvägningsfråga. Länsstyrelsen anser att utredningens förslag tillgodoser rimliga rättssäkerhetskrav och att det förtjänar prövas om

förslaget i praktiken är tillräckligt effektivt. Eftersom tillimpningssvårigheter

uppenbarligen kan uppkomma vid avgörande av vad som kan anses såsom utrymme för den granskades verksamhet synes det i tveksamma fall böra rekommenderas granskningsmannen att hellre göra skriftlig framställning hos länsskatterätten med begäran om beslut i ärendet än att själv efter

eget skön fatta beslut om att vidta åtgärder. Länsskatterätten bör alltså

alltid inkopplas på de fall av mera genomgripande åtgärder mot de skattskyldiga med avseende på deras privatliv. som förutsätts kunna ske enligt 78 andra stycket. Till förvar räknas enligt 2 § även bankfack. Länsstyrelsen påpekar att i bankfack ofta förvaras handlingar rörande verksamheten. Av-

giften för bankfack är därför mestadels kostnadsförd i räkenskaperna. Under

sådana förhållanden synes bankfacket vara ett utrymme som används för

den granskades verksamhet, och om grundad anledning finns, bör enligt

länsstyrelsens mening säkringsåtgärder kunna beslutas och verkställas utan att länsskatterätten normalt behöver inkopplas.

Vidare uttalar länsstyrelsen att även bostadsrum torde böra hänföras till dylikt utrymme om del av bostadshyran har kostnadsförts 1 räkenskaperna eller i deklarationen ansetts att del av bostaden används 1 verksamheten.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar bl.a. att det uppenbarligen kan uppkomma problem med gränsdragningen mellan utrymmen enligt första och andra stycket. Särskilt torde sådana problem uppstå vid revisioner hos mindre

företagare som har verkstads-, affärs- och kontorslokaler i direkt anslutning

till bostaden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att uppdelningen i 78 uppenbarligen har varit att man velat skilja eftersökning i hemmet från eftersökning i rörelselokal. Erfarenhetsmässigt har det dock visat sig att en eftersökning måste sättas in i samtliga utrymmen, som den granskade har disponerat, för att den skall bli effektiv. Då länsstyrelsen har föreslagit att länsskatterätt i samtliga fall skall fatta beslut om tvångsåtgärder finns knappast anledning att skilja mellan rörelselokal och bostad. På detta sätt undviker man, uttalar länsstyrelsen, även den praktiskt svåra avvägningen mellan vad som är rörelselokal och inte, exempelvis hos mindre företagare, löntagare och jordbrukare där material regelmässigt förvaras i hemmet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län fram håller, att tvekan kan uppkomma vid tolkningen av begreppet utrymme som används för den granskades verksamhet I 7 § första stycket när det blir fråga om att inbegripa den granskades

bostad. Med hänsyn till reglerna för behörighet att fatta och verkställa beslut

blir gränsdragningen till annat utrymme som avses i 78 andra stycket en mycket grannlaga uppgift. Länsstyrelsen förutsätter att i de fall den granskade brukar förvara räkenskaper i privat bostad hela bostaden regelmässigt kan antas utgöra sådant utrymme som avses i 73 första stycket.

Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår, att paragrafen utformas på följande

sätt. ”Beslut om eftersökning får fattas om det är sannolikt att bevismedel

därigenom kan påträffas. Beslut om eftersökning i utrymme avser också eftersökning i de förvar som därvid kan påträffas.” Länsstyrelsen uttalar därvid, att de sakkunniga framhållit att strängare villkor bör gälla för beslut om efiersökning i utrymmen och förvar som inte används i den granskades verksamhet. Detta gäller även enligt länsstyrelsens förstag. Speciella omständigheter för att bevismedel skall påträffas i sådana måste föreligga för alt sannolikhetskravet skall kunna anses fyllt. Den enskildes intressen tillvaratas dessutom 1 viss mån genom att endast länsskatterätt är behörig besluta i dessa fall. Med den föreslagna formuleringen blir lagtolkningen emellertid enklare och tillämpningen mer flexibel, anser länsstyrelsen.

Sveriges advokatsamfund framhåller, att frågan huruvida den granskades ombuds kontor är att hänföra till urymme enligt 7 X första eller andra stycket är viktig med hänsyn till de av utredningen föreslagna hbeslutsreglerna i 16 §. Samfundet utgår från att. då i motiven som kriterium på utrymme som avses i första stycket anges att det måste vara fråga om utrymme som används för stadigvarande uppdrag för den granskade, därmed endast avses uppdrag som rör vederbörandes ekonomiska förvaltning. Ett stadigvarande uppdrag att sköta den granskades affärsjuridik i allmänhet bör na-

turligen inte kvalificera advokatens kontor som utrymme enligt första stycket, framhåller samfundet.

&v

Utredningen. I 8X föreskrivs att beslut om säkringsåtgärd skall hävas så snart skäl för åtgärden inte längre föreligger.

Utredningen framhåller, att ett beslut att använda säkringsåtgärd får fattas när som helst under ett granskningsförfarande. Givetvis kan det uppstå situationer där verkställighet inte kan följa i omedelbar anslutning till beslutet om säkringsåtgärd. Innan verkställighet blir aktuell kan förhållandena ändras så alt förutsättningar för beslutet inte längre finns. Det åligger då den som beslutat eller annan behörig tjänsteman att genast meddela beslut om hävning för aut därigenom hindra verkställighet.

Har verkställighet redan ägt rum, får ett hävningsbeslut beträffande beslag den verkan, att det beslagtagna bevismedlet genast skall lämnas tillbaka till den som är föremål för granskningen. såvida granskningsmannen inte har rätt att tills vidare behålla bevismedlet på grund av författningsbestämmelser vid sidan av bevissäkringslagen. När beslut om försegling hävs skall förslutningen omedelbart avligsnas från förvaret eller utrymmet.

Utredningen påpekar att det saknas anledning att meddela beslut om hävning när beslut om eftersökning verkställts. Att genomföra flera förrättningar av samma slag i samma utrymme celler förvar på grund av ett och samma beslut är nämligen inte möjligt. framhåller utredningen. Beslutet är förbrukat när verkställighet har skett oavsett om förrättningen gett önskat resultat eller inte. Denna princip gäller också för bestag och förscegling.

Utredningen understryker, att det bör åligga den som fattat beslut om

säkringsåtgärd och annan för åtgärden ansvarig tjänsteman att följa ärendets utveckling även efter det att beslut har meddelats.

Remissyttrandena. JK framhåller, att beslut om eftersökning enligt motiven skall anses förverkat när verkställighet skett. Det sägs också att det inte är möjligt att genomföra flera förrättningar av samma slag i samma utrymme eller förvar på grund av ett och samma beslut. Ett klargörande uttalande om när en förrättning skall anses avslutad eller när verkställighet skall anses ha skett saknas. Kan en eftersökning pågå hur länge som helst? JK tar för givet, att den inte tvunget måste begränsas till en dag celler ett tillfälle. |

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att det vare sig av lagtexten

eller motiven framgår när skäl för säkringsåtgärden cj längre föreligger. Emel-

lertid har utredningen i förslaget till 2 § definierat bevismedel såsom sådant material, som skall tillhandahållas för granskning. Denna bestämmelse sam-

manställd med 8§ och jämförd med förarbetena till 56 § 3 mom. tredje

stycket andra punkten TL — där departementschefen uttalar, att räkenskaper cj bör behållas längre än den tid de är föremål för granskning (prop. 1961:100 s. 294) - gav enligt hovrättens mening närmast vid handen att beslag av bevismedel skall hävas så snart granskningen av bevismedlet av-

slutats. Denna tolkning synes dock stå i mindre god överensstämmelse

med lagförslagets rubrik, som ju har angetts som bevissäkringslag, och med hela huvudsyftet bakom lagen, vilket av utredningen förklaras vara att ge granskningsmyndighet medel att säkra bevisning i skatte- och avgifisprocesser. För att ett sådant syfie skall kunna uppnås erfordras enligt hovrätten att det blir möjligt att låta ett beslag av bevismedel bestå fram till det att lagakraftägande dom i skatte- eller avgiftsprocessen föreligger. Vidare noterar hovrätten att eftersom tillgripande av säkringsåtgärd enligt bevissäkringslagen av utredningen har förutsatts vara möjligt även om misstanke om brott föreligger mot den person som granskningen avser, fall synes kunna inträffa när beslut om beslag avseende ett visst bevismedel meddelas såväl enligt bevissäkringslagen som enligt 27 kap. RB. Till undvikande av tvcksamheter angående verkställigheten av sådana beslut och tll förhindrande av ovisshet om hur det skall förfaras om ettdera av beslagen hävs samtidigt som det andra består är det enligt hovrättens uppfattning lämpligt att det i bevissäkringslagen intas bestämmelse om att beslag enligt den lagen är subsidiärt i förhållande till beslag enligt RB. En sådan bestämmelse skulle kunna innehålla, att beslag enligt bevissäkringslagen ej får avse sådant be-

vismedel som är taget i beslag enligt RB samt att ett tidigare beslutat beslag

enligt bevissäkringslagen skall anses upphävt om det senare fattas beslut om beslag enligt RB beträffande samma bevismedel.

Kammarrätten i Göteborg anser, att paragrafen bör kompletteras med en bestämmelse av ungefär följande lydelse. ”Om hävande av säkringsåtgärd

6 Regeringen 1975/760. I saml. Nr IH.

förordnar rätten eller om säkringsåtgärd ej beslutats eller fastställts av rätten, granskningsman”.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att när säkringsåtgärd har vidtagits av skattemyndighet det inte torde bli ovanligt att revisionen leder till att skattechef för anmälan om åtal! för skattebrott tll åklagarmyndighet. Polismyndighet kan då behöva ta del av beslagtaget material för utredning av skattebrottet. Fråga uppkommer då om beslut om säkringsåtgärd skall hävas när materialet överlämnas till polismyndighet eller om beslutet skall kvarstå till dess skattskyldig dömts celler friats vid domstol.

Lantbrukarnas skattedelegation har den uppfattningen, att eftersom taxe-

ringsrevisioner brukar dra ut på tiden det kan befaras att såväl beslag som försegling kvarstår under avsevärd tid. Åtminstone för försegling måste enligt delegationens mening föreskrivas en mycket kort tid, i allmänhet endast några timmar.

6.5 Villkor för verkställighet

9§v

Utredningen. Enligt 9 § första stycket förslaget skall den som avses med granskningen eller någon som kan anses företräda honom beredas tillfälle att närvara när beslut om säkringsåtgärd skall verkställas. Detsamma gäller annan person om verkställighet kommer att ske hos honom.

Gäller det 1. ex. beslag av räkenskapshandlingar, som den granskade för-

varar hos sin advokat eller revisor, är det inte tillräckligt att advokaten

eller revisorn bereds tillfälle att inställa sig till förrättningen. Även den som avses med granskningen skall kallas.

Lagrummet föreskriver inte någon skyldighet för förrättningsman att i förväg underrätta den granskade eller annan hos vilken verkställighet skall ske om den förestående förrättningen. Utredningen framhåller, att. vid de tillfällen när verkställighet följer omedelbart på beslut många gånger inte finns något utrymme för underrättelse i förväg. I andra situationer måste överraskningsmomentet tillvaratas. Att före verkställighet meddela berörda personer om denna skulle kanske leda till att förrättningen misslyckades. Fall kan dock förekomma där det av olika skäl kan vara lämpligt att genom-

föra förrättningen först efter.visst varsel.

Den underrättelse som i regel måste föregå en förrättning kan enligt ut-

redningsförslaget ske formlöst.

Med ”företrädare” avser utredningen till att börja med legal ställföreträdare för omyndig eller för juridisk person samt den som har befullmäktigats att företräda den granskade vid förrättningen. Skriftlig fullmakt behöver inte finnas. Det är fullt tillräckligt att granskningsmannen på annat sätt får bekräftat att vederbörande äger företräda den granskade. Även personer som saknar formellt uppdrag att tillvarata dennes intresse skall enligt ut- -

redningen kunna anses som företrädare i lagrummets mening. Till denna grupp räknar utredningen exempelvis vissa familjemedlemmar men även anställda som i sin tjänst sköter den granskades ckonomiska angelägenheter. Bland de senare märks ekonomichef, kamrer eller personer med liknande centrala arbetsuppgifter av ckonomisk natur. I mindre företag torde någon av de kontorsanställda — t. ex. chefens sekreterare eller kontorets ”allt i

allo” — kunna betraktas som företrädare. Portvakt, städerska. växeltelefonist

etc. skall däremot inte räknas till denna kategori.

Bestämmelserna i andra stycket avser att göra det möjligt att under vissa omständigheter verkställa beslut om säkringsåtgärd trots att varken den granskade eller någon som kan anses företräda denne kunnat beredas tillfälle alt närvara vid förrättningen.

En förutsättning måste alltid föreligga för att verkställighet i enskild parts frånvaro skall få ske. Förrättningsmannen skall nämligen konstatera att den enskilde inte kan beredas tillfälle att inställa sig utan nämnvärt uppskov. Utredningen anser att i regel föreligger ”nämnvärt uppskov” så snart det rör sig Om några timmars dröjsmål. Kan det under denna tid exempelvis inte klarläggas var den granskade befinner sig eller visar det sig att han vistas på avlägsen ort eller utomlands, får det i allmänhet anses att hinder

för verkställighet inte föreligger. Kan man däremot få kontakt med honom

och förklarar han sig då villig att genast inställa sig, bör förrättningen kunna: uppskjutas. Särskilt gäller detta vid verkställighet av beslut om eftersökning. Är situationen i ett sådant fall tveksam från säkerhetssynpunkt, bör enligt utredningen försegling tillgripas i avvaktan på den granskades ankomst.

För eftersökning med stöd av 7 § andra stycket fordras för verkställighet i parts frånvaro att ytterligare ett villkor är uppfyllt. Det skall nämligen kunna antas ”att den granskade söker förhala granskningen eller att denna av annat skäl eljest kommer att avsevärt försenas”. Denna riskbedömning skall givetvis göras med hänsyn till alla fakta i saken. Här liksom i andra sammanhang måste förrättningsmannen, framhåller utredningen, mot bakgrund av föreliggande omständigheter göra en avvägning mellan den enskildes intresse av att närvara och kravet på effektivitet.

Remissyttrandena. Föreskrifterna i 9 § om att part skall beredas tillfälle att närvara och under vilka förutsättningar förrättning får genomföras i enskild parts frånvaro berörs endast av några remissinstanser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om det inte vore lämpligt att föreskriva att den som avses med granskningen eller legal ställföreträdare för honom alltid i första hand skall beredas tillfälle att närvara vid förrättningen och att det först om denne inte påträffas skall vara möjligt att

genomföra förrättningen i närvaro endast av familjemedlem, anställd eller

annan dylik person som anges i betänkandet.

Kammarrätten i Göteborg anser det inte nödvändigt att den granskade bereds tillfälle att närvara vid förrättning hos annan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län konstaterar, alt det i paragrafen inte görs någon åtskillnad mellan den granskade och den som kan anscs företräda honom. Förslaget medger således att beslut om säkringsåtgiärd verkställs i närvaro av excmpelvis hos den granskade anställd kamrer utan att den granskade bereds tillfälle inställa sig. även i fall där kännedom föreligger om såväl var den granskade kan anträffas som att han har möjlighet att inställa sig på kort tid. Det kan antas väcka betydande irritation hos en granskad om han erhåller vetskap om beslut om säkringsåtgärd först sedan

detta verkstillts i de fall där han kunnat beredas tillfälle att inställa sig

till förrättningen utan att härigenom vållats något uppskov. Med hänsyn härtill bör enligt länsstyrelsens mening första stycket utformas med utgångspunkt från att närvaro i första hand skall beredas den granskade och 1 andra hand den som kan anses företräda honom. Länsstyrelsen antar, att eftersökning ofta måste äga rum samtidigt på flera platser, 1. ex. i skattskyldigs kontorslokaler, verkstadsbyggnader. filialer, bostad och sommarstuga och framhåller, att om förrättningen inte kan ske samtidigt på dessa platser risk finns för att medhjälpare till skattskyldig undanröjer bevismedel eher det att det blivit känt att eftersökning påbörjats vid något av utrymmena. Vid sådana mer omfattande förrättningar måste flera utmätningsmän och granskningsmän anlitas. Dessa bör enligt länsstyrelsens mening äga rätt att påbörja förrättningen i skilda utrymmen utan att skattskyldig är närvarande.

Närinsslivets skattedelegation anser. att det enligt motiven ställs förhållandevis små krav för att ”representant” kan accepteras. I första hand bör make. vuxna barn eller den som i den granskades ställe svarar för verksamheten, vara närvarande. Endast om synnerliga skäl talar för det bör det vara tillåtligt att någon annan företrädare representerar den granskade.

JK uttalar, att regeln i andra stycket första punkten enligt ordalagen avser endast det fall att den granskade inte utan uppskov kan nås med en kallelse. Det mest praktiska fallet är givetvis att hans vistelseort är okänd. Ordalagen täcker däremot inte det fallet att han visserligen snabbt kan genom telefon eller på annat sätt beredas tillfälle att inställa sig men på grund av sin vistelseort eller av andra skäl inte snabbt kan inställa sig vid förrättningen. JK utgår från att båda situationerna är avsedda att omfattas av regeln och

föreslår därför att den omformuleras. I andra stycket talas om att ”den

granskade” söker förhala granskningen. Den möjligheten att annan hos vilken verkställighet sker — 1. ex. en revisor eller bokförare — på samma sätl tillämpar förhalningsteknik synes också böra beaktas.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker mot bakgrunden av andra stycket att huvudbekymret i händelse av förhalning är att ärendet försenas. Det ter sig därför rätt meningslöst att behöva ta ställning till om förhalning verkligen föreligger, vilket I praktiken kan vara svårt att avgöra och säkerligen i regel kommer att medföra tidsförlust, framhåller länsstyrelsen. Det synes därför kunna vara tillfyllest av i författningstexten endast anges

risk för försening som grund för verkställighet. Även ordet ”avsevärt” i paragrafens sista rad synes av liknande anledning böra slopas eller mildras. Rättssäkerhetskravet bör enligt länsstyrelsen anses tillräckligt tillgodosett genom att eftersökning enligt 7 § andra stycket inte får ske annat än efter beslut av länsskatterätten (16 §) när verklig anledning finns att anta att eftersökning är motiverad (7 §§).

Länsstyrelsen i Norrbottens län går et steg längre och anser, att det inte i lagtexten bör tas in villkor om att verkställighet av eftersökning enligt 78 andra stycket får ske endast om det kan antas att den granskade söker förhala granskningen eller att den av annat skäl kommer att avsevärt försenas, eftersom det i praktiken torde bli svårt att avgöra detta.

108 Utredningen. I 10X8 föreskrivs att den granskade och annan hos vilken verkställighet skall äga rum har rätt att kalla vittne. Förrättningen får dock inte uppehållas i onödan genom att den enskilde begär att få tillkalla eget vittne. Utredningen framhåller. att den enskildes intresse av att inte endast han själv utan också av honom anlitat vittne bereds tillfälle att närvara vid mer ingripande verkställighetsåtgärder dock i regel bör medföra att förrättningen inte avslutas förrän den tillkallade hunnit inställa sig. Förrittningen får dock härigenom inte ta för lång tid. Inte sällan torde saken praktiskt kunna lösas genom cen förseglingsåtgärd så att förrättningen senare kan avslutas i närvaro av vittnet.

Remissvttrandena. Endast några få remissinstanser har yttrat sig över den föreslagna bestämmelsen.

JK föreslår en annan utformning av andra punkten, t. ox. att förrättningen dock inte utan skäl får uppehållas i väntan på att viss person skall inställa sig som vittne.

Kammarrätten i Göteborg anser, att 9 och 10. $$ lämpligen kan utformas med 28 kap. 7X RB som förebild.

Lantbrukarnas skattedelegation påpekar. att enligt handräckningslagen ou av utmätningsmannen anmodat trovärdigt vittne alltid skall närvara och

att vid husrannsakan enligt RB skall såvitt möjligt närvara ett av förrätt-

ningsmannen anmodat vittne. Enligt förbundets mening är det nödvändigt att vittne alltid är närvarande.

SN

Utredningen. I 11 Ssägs att verkställighet inte får ske om förrättning kan antas medföra synnerlig olägenhet för någon som berörs av den.

Ett visst mått av olägenhet måste den enskilde således tåla. Med ”synnerlig olägenhet” menar utredningen att det skall vara fråga om ett allvarligare

ingrepp som kan antas bli följden av en viss verkställighetsåtgärd. Detta skall bedömas utifrån omständigheterna i det aktuella fallet. I första hand bör förrättningsmannen beakta faktorer som verkställighetsåtgärdernas omfattning, förrättningsplatsens karaktär, tidpunkten för förrättningen och tiknande förhållanden av objektiv art. Utredningen framhåller. att särskilda omständigheter —t. ex. sjukdom celler familjehögtd — självfallet innebär synnerlig olägenhet för den enskilde.

Utredningen anser vidare, att et1 beslag av några få räkenskapshandlingar nog mera sällan utgör någon påtaglig olägenhet för den som berörs av åtgärden. Verkställighet av en mer ingripande säkringsåtgärd kan däremot vara känsligare inte minst vad avser tidpunkten för verkställigheten.

Synnerlig olägenhet kan enligt utredningens mening även vara för handen 1 sådana fall. där förrättningen företas i enskild persons frånvaro. Ofta kan det då vara lämpligare att tillgripa försegling om man tror sig senare kunna komma 1 kontakt med den granskade. Bedöms situationen som allvarlig - misstanke om ett större skattebrott kanske föreligger — kan det många gånger vara lämpligt att genast göra åtalsanmälan och samtidigt begära att åklagaren beslutar om husrannsakan enligt 28 kap. RB.

Remissyttrandena. Över innehållet i I 1 8 yttrar sig hovrätten över Skåne och Blekinge, statens jordbruksnämnd och länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Hovrätten anmärker, att det torde vara lämpligt att denna och 12-13 §§ förs samman i en paragraf, eftersom de samtliga närmare reglerar förfarandet vid verkställighet av säkringsåtgärd.

Statens jordbruksnämnd anser att lokutionen ”synnerlig olägenhet” ger intryck av snävhet mot den enskildes rättssäkerhetsintresse.

Länsstyrelsen framhåller att en alltför vidsträckt tolkning av uttrycket "synnerlig olägenhet” kan föranleda obefogade svårigheter vid förrättningen och att innebörden härav närmare bör anges antingen i lagtexten eller i vart fall i tillämpningsföreskrifter.

128 Utredningen. 1128 föreskrivs att förrättning för verkställighet inte får påbörjas mellan kl. 19 och kl. 8 utan att den som berörs därav medger alt så får ske. Förbudet omfattar alla typer av säkringsåtgärder.

Har t. ex. eftersökning i ew utrymme däremot börjat före kl. 19 får verkställighet ske så länge som synnerlig olägenhet enligt 118 inte kan anses ha uppstått för någon som berörs av verkställigheten. Inget hindrar att man under en sådan förrättning verkställer ett beslug efter kl. 19.

Utredningen framhåller. att förbudet omfattar även verkställighet som förrättningsmannen ämnar företa i egen tjänstelokal eller på allmän plats.

Remissyttrandena. Åtskilliga remissinstanser vänder sig mot fö-

reskriften i 128. Nästan samtliga framför önskemål om en utsträckning . av tiden. De remissinstanser som har yttrat sig är hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg, generaltullsterelsen, RSV, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Västerbottens län och Föreningen Sveriges kronofogdar.

Hovrätten framhåller, att om 11-13 §§ förs samman i en paragraf skulle också den i 123 i förslaget intagna bestämmelsen, att förrättning för verk-

ställighet inte får påbörjas mellan kl. 19 och kl. 8, lämpligen kunna uteslutas. Ifrågavarande paragraf synes ha tillkommit efter mönster av 28 kap. 65 tredje stycket RB. Till skillnad från utredningens förslag till 12 § upptar

emellertid denna bestämmelse möjlighet att även under nattetid genomföra husrannsakan, såvida det föreligger särskilt skäl därför. Att verkställighet

av säkringsåtgärd enligt bevissäkringslagen i normala fall cj bör företas under

kvälls- och nattetid torde ligga i sakens natur. I vart fall torde 11 3 få anses lägga hinder däremot i de flesta fall, framhåller hovrätten.

Kammarrätten påpekar, att i 3 § handräckningslagen finns en regel om förbud mot förrättning mellan kl. 21 och kl. 9. Utredningen har inte angett varför den stannat för de föreslagna tidsgränserna. Kammarrätten anser det

ändamålsenligt att bevissäkringslagens bestämmelser i detta avseende an-

passas till motsvarande bestämmelser i RB, att husrannsakan ej utan särskilda skäl får företas mellan kl. 21 och kl. 6. Därigenom skulle verkställighet

när särskilda skäl föreligger kunna genomföras på annan tid än dagtid. Be-

stämmelsen i 118 får enligt kammarrätten anses ge den enskilde tillfredsställande skydd.

RSV framför liknande synpunkter som kammarrätten. Det förekommer

ibland att skattskyldiga är anträffbara endast under kvällstid eller att en

granskning av andra skäl nödvändigtvis måste företas vid denna tidpunkt. Det är mot den bakgrunden svårt att förstå varför en tillkallad utmätningsman inte på några villkor skulle kunna tillåtas att exempelvis kl. 19.30 verkstilla ett låt vara klart påtvingat men likväl okomplicerat beslag i en kontorslokal, som han och granskningsmannen har fått komma in i efter

kl. 19. Likaså är det enligt RSV svårt att förstå varför en utmätningsman

i alla lägen skulle vara förhindrad att vid samma tidpunkt söka igenom

en portfölj. som den granskade har ställt kvar vid ett besök hos gransk-

ningsmannen på hans tjänsterum. Med hänsyn till vad som föreskrivs i 11 § anser RSV att bestämmelserna i 12 § borde kunna slopas eller i varje fall mjukas upp.

Länsstyrelsen i Stockholms län understryker, att vissa verksamheter pågår

nattetid eller mellan kl. 19 och kl. 8 I vissa fall kan granskaren besöka

den granskade endast efter arbetsdagens slut i dennes bostad, där räken- . skapsföring sker och där materialet är förvarat. Länsstyrelsen vill ha samma

tidsbestämning som i bestämmelserna om husrannsakan, dvs. tiden 21—6, eller eu tillägg som anknyter till de tider verksamheten bedrivs.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att bestämmelsen bör ändras på så sätt au hinder för förrättning efter kl. 19 ej bör föreligga om granskning som föregår förrättning påbörjats före kl. 19. Vidare bör anges att förrättning på lördag eller söndag samt annan helgdag får ske endast om särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller beträffande förrättning som påbörjats mellan kl. 19 och kl. 8.

Föreningen Sveriges kronofogdar anser att regeln bör utformas i överensstämmelse med 18§ utsökningskungörelsen (1971:1098), eftersom bevis-

säkringsåtgiärden i vissa fall kan få exekutiv karaktär. I denna paragraf sägs

att förrättning ej utan särskilda skäl får företas vid annan tid än vardagar mellan kl. 6 och kl. 21.

Utredningen. I 13£X föreskrivs att vid verkställighet skada inte får orsakas på egendom. Dock är det ullåtet att bryta lås och annan stängningsanordning. Föreskrifterna anger ramen för det fysiska våld som får användas vid verkställighet av beslut om säkringsåtgärd.

Utredningen understryker, att det faller utanför förättningsmans befogenheter att med våld ta sig in i ett låst förvar eller utrymme på annat säll än genom att bryta låset eller annan stängningsanordning. Bedöms något sådant som nödvändigt måste husrannsakan entigt RB:s bestämmelser tillgripas. Härför krävs att viss brottsmisstanke föreligger.

Remissyttrandena. Ingen remissinstans har särskilt uttalat sig om innehållet i denna paragraf.

148 Utredningen. Enligt 145 första strecket får beslagtaget bevismedel lämnas kvar hos innehavaren endast om synnerliga skäl härför föreligger.

Utredningen framhåller att i normilfallet beslag verkställs genom att bevismedel fråntas innehavaren. Undantagsvis är det dock möjligt att låta beslagtaget bevismedel bli kvar på förrättningsplatsen. Iärför krävs entigt lagrummet ”synnerliga skäl”. Ett sådant skäl är enligt utredningen att det bedöms vara praktiskt omöjligt eller i varje fall förenat med avsevärda olägenheter att transportera bort ett omfattande bevismaterial som tagits i beslag. Beslag kan också anses nödvändigt för viss tid till dess granskningsmannen efter ytterligare genomgång kunnat ta ställning till om beslaget helt eller delvis skall bestå. Många gånger kan det då bl.a. med hänsyn till den granskades intressen vara kimpligast att låta det beslagtagna materialet vara kvar hos honom. |

Utredningen betonar, att om granskningsmannen finner påtaglig sabotagerisk vara för handen. han i regel bör låta föra det beslagtagna materialet från platsen, om inte fullt betryggande försegling kan anordnas.

Enligt andra stycket får vid verkställighet av beslag även förvar för det beslagtagna bevismedlet fråntas innehavaren celler förseglas.

Remissyttrandena. Beträffande I4 5 yttrar sig hovrätten över Skåne och Blekinge och kammarrätten i Göteborg, som föreslår viss omredigering

av lagtexten.

Hovrätten ifrågasätter om första stycket har någon egentlig funktion att fylla i lagen. Bestämmelsen torde närmast vara att ses som en anvisning för den som verkställer ett beslut om beslag om hur denna verkställighet skall gå till för att det med beslaget avsedda syftet ej skall äventyras, och inte — såsom övriga föreskrifter i avsnittet om verkställighet - som en bestämmelse tillkommen i avsikt att skydda den som utsätts för verkstöälligheten. Bestämmelsen synes närmast ha sin plats i en tillämpningskungörelse eller i en särskild instruktion för granskningsman. Enligt hovrättens uppfattning kan vidare de skäl som utredningen anger för att beslagtaget bevismedel skall få lämnas kvar hos innehavaren knappast böra betecknas som synnerliga utan de synes snarare vara att likställa med vad som i lagtext brukar betecknas som särskilda skäl.

15§

I 155 sägs att vid verkställighet av eftersökning i utrymme även förvar som påträffas där får genomsökas. Bestämmelsen har ej särskilt kommenterats i betänkandet och ej heller föranlett uttalande från någon remissinstans.

6.6¶Behörighet att fatta och verkställa bestut

168 Utredningen. 1168 regleras behörigheten att fatta beslut om säkringsåtgärd. |

I första stycket behandlas beslut om vissa mer ingripande säkringsåtgärder, som beskrivs i 78 andra stycket. Det är här fråga om eftersökning i utrymmen, som kan anses utgöra den granskades verkliga privatutrymmen. samt 5. k. tredjemansutrymmen som inte används för den granskades verksamhet. Under första styckets tilläimpningsområde faller också alla förvar, som påträffas i utrymmen av nämnda slag. Rätt att fatta bestut i dessa

fall tillkommer endast läinsskatterätten. Rätten beslutar i fråga om efter-

sökning i angivna utrymmen och förvar även om skatte- eler avgiftsärendet som sådant inte tillhör dess kompetensområde.

Utredningen framhåller. att inom länsskatterättens kompetensområde ligger endast frågan om användning av eftersökning i angivna fall. Rätten att besluta om hävning av en sådan säkringsåtgärd tillkommer säledes inte domstolen om det inte är fråga om bosvärsmål enligt 249 eller särskild

prövning om undantag från granskning enligt 19-21 83.

Ärende enligt första stycket anhängiggörs vid domstolen av granskningsman. Detta sker genom en skriftlig framställning till rätten. Utredningen anser, att varje befattningshavare hos grunskningsmyndigheten med gransk-

ningsmans befogenhet i och för sig bör ha kompetens att uppträda som part inför domstolen, men att det ligger i sakens natur att framställningen

i regel bör göras av någon i chefsställning eller att samråd med överordnad sker innan framställningen inges.

I andra stycket regleras vem som är behörig att besluta i fråga om säkringsätgärd i de fall som inte omfattas av första stycket. Föreskrifterna in-

begriper alla beslut i fråga om beslag och försegling samt dessutom beslut

i fråga om eftersökning enligt första stycket. Som tidigare påpekats gäller tör behörighet att häva säkringsåtgärd i detta stycke oavsett vilken åtgärd det är fråga om.

Behörighet enligt andra stycket tillkommer i princip alla de befattningshavare som enligt 25 är att anse som granskningsmän.

I tredje stycket finns en specialregel om överprövning av särskilt förordnad granskningsmans beslut. Denna prövning skall enligt utredningen alltid ske

och omfattar alla bestut i fråga om säkringsåtgärder. dvs. både beslut om

användning av sådana åtgärder och hävningsbeslut. Den särskilt förordnade granskningsmannen är skvldig att snarast möjligt anmäla beslutet.

Utredningen framhåller att den särskilt förordnade granskningsmannen inte behöver avvakta resultatet av överprövning eller göra anmälan om beslutet innan han förordnar om verkställighet. Det ligger i sakens natur att hans beslut oftast aktualiseras under pågående granskningsarbete hos den granskade och bör verkställas utan nämnvärt uppskov. Dock kan det enligt utredningens mening förekomma situationer. där det är lämpligt att invänta den överordnade betfattningshavarens syn på beslutet eller kanske rent av överlämna frågan om bestut till denne.

Den befattningshavare som i sin tjänst har att övervaka granskningen skall enligt lägrummet så snart anmälan om beslut har kommit honom tillhanda avgöra om det skall bestå.

Utredningen framhåller, att den som övervakar granskningen givetvis är oförhindrad att ge den särskilt förordnade granskningsmannen anvisningar om arbetets bedrivande och därmed även om hur verkstilligheten av ett överprövat beslut bör genomföras.

Inom vissa sektorer av skatte- och avgiftssystemet är bestämmelserna avfattade så att mer än en befattningshavare i sin tjänst har att övervaka

en och summa granskning. Vem som därvid skall ha skyldighet att företa

överprövning enligt tredje stycket bör entigt utredningen bestämmas i administrativ ordning.

Remissyttrandena. Över utredningens förslag i fråga om behörighet att fatta beslut om säkringsåtgärd vttrar sig åtskilliga remissinstanser.

En del av deras synpunkter har redovisats i det föregående men tas här upp på nytt.

Flertalet remissinstanser godtar uttryckligen utredningsförslaget eller uttalar sig inte om det.

RSV uttalar att granskningsminnen får anses ha getts rimliga befogenheter att fatta beslut om säkringsåtgärder.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser utredningens förstag att granskningsman får besluta om mindre ingripande åtgärder väl motiverad. Vikten av att snabbt och effektivt kunna ingripa mot den som söker undanhålla bevismedel liksom erfarenheterna av handräckningslagen talar klan för detta. Det är således i regel omöjligt att i förväg förutse vilka problem som kan tänkas uppstå vid en granskning resp. vilka tvångsmedel som kan bli nödvändiga, framhåller länsstyrelsen. Liknande synpunkter framlägger Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer. :

Åtskilliga remissinstanser intar emellertid en tveksam eler kritisk hållning till förslaget.

JK vill ifrågasätta om inte villkoren för beslut om säkringsåtgärder fått en utformning som i alltför hög grad tillgodoser effektivitetsintresset. Bevissäkringslagen är enligt uttalanden i betänkandet avsedd att användas mot dem som medvetet söker sabotera myndigheternas kontrollverksamhet. Det hade varit värdefullt om detta kommit till uttryck i lagtexten, t. ex. i form av ett väsentlighetsrekvisit. Med den utformning villkoren för beslut om säkringsåtgärder nu har kan sådana åtgärder formellt oantastligt tillgripas även vid rutinbetonade granskningar där verklig sabotageavsikt hos den granskade saknas eller i vart fall framstår som betydelselös från samhällsekonomisk synpunkt. Den nu berörda bristen blir enligt JK mindre betänklig om beslutanderätten i fråga om säkringsåtgärder läggs på organ som kan

förväntas ha kompetens att avväga effektivitetskravet mot den skattskyl-

diges anspråk på rättssäkerhet. Den kategori tjänstemän, som består av dem som har att i sin tjänst övervaka granskningen - huvudsakligen skattecheter och enhetschefer vid länsstyrelsernas skutteavdelningar — får anses uppfylla de krav som från den enskildes rättssäkerhetssynpunkt bör ställas på den som beslutar om säkringsätgärder. Diremot framstår det enligt JK som ovisst om kategorin särskilt förordnade granskningsmiän kan svara upp ull dessa krav. Uppenbarligen blir det denna vidsträckta krets av tjänstemän på fältet som kommer att få fatta de flesta säkringsbesluten. Granskningsärbetet skulle emellertid avsevärt försvåras, menar JK, om de särskilt förordnade granskningsmännen inte erhöll någon behörighet att besluta om säkringsåtgärder. En lösning på deua avvägningsproblem är enligt JK att anförtro dessa granskningsmän rätt att besluta endast om de mindre in-

gripande säkringsåtgärderna bestag och försegling. Beslut om eftersökning i utrymme som används för den granskades verksamhet skulle således förbehallas den kvalificerade gruppen granskningsmiän. Från effektivitelssyn-

punkt synes inte befogade erinringar kunna riktas mot en sådan ordning. En särskilt förordnad granskningsman kan ju i avbidan på beslut om ceftersökning låta försegla det utrymme i vilket han anser att eftersökning bör ske och beslut om eftersökning bör även med en sådan ordning kunna meddelas snabbt eftersom beslutsvägen i allmänhet är mycket kort.

Av liknande skäl föreslår hovrätten över Skåne och Blekinge att granskningsmans behörighet att fatta beslut om tvångsmedet bör inskränkas till att omfatta endast sådana fall som avses i 16 § andra stycket och där det kan

antas föreligga fara i dröjsmål. I ikhet med vad som gäller vid beslag enligt

27 kap. RB borde därtill införas en möjlighet för den som drabbas av beslag, som beslutats av granskningsman. att skyndsamt — inom en i lagtexten angiven viss kortare tid — få frågan om beslagets bestånd prövad av länsskatterätten.

Kammarrätten i Göteborg däremot kan inte finna att några rättssäkerhetsskäl talar för att begränsa behörigheten för tjänstemän inom taxeringsin-

tendentorganisationen att bestuta i fråga om de nu aktuella tvångsmedlen.

Lika väl som en åklagare eller annan förundersökningsledare nu är behörig att besluta om beslag eller husrannsakan inom brottmålsprocessen. bör en skuttechefl. revisionsdirektör eller taxeringsdirektör kunna betros med motsvarande uppgifter inom tuxeringsprocessen. Likaså har kammarrätten svårt att se någon anledning till att en taxeringstjänsteman, som genomför en taxeringsrevision ute på fältet, inte skall ha samma behörighet som en polisman att besluta om beslag eller eftersökning thusrannsakan) när ett sådant beslut behöver fattas utan dröjsmål. Behörighet att besluta om användning av tvångsmedel bör i normalfallen tillkomma både den som har att besluta om taxeringsrevision eiler eranskning, dvs. i taxeringsfallen skattechefen, revisionsdirektören eller taxeringsdirektören och läinsskatterätten. Möjligen bör i fråga om eftersökning tas med en kompletterande reget av liknande

innebörd som regeln i 28 kap. 4 § RB att rätten bör besluta i fall då efter-

sökningen kan antas bli av stor omfattning eller medföra stor olägenhet för den utsatte. Vidare bör — i likhet med vad som inom brottmålsprocessen

gäller för polisman — var och en som utför taxeringsrevision eller liknande

granskning vara behörig att besluta om bevissäktingsåtgärd när beslut av överordnad chef oller länsskatterätten inte kan avvaktas.

RRV anser, att med den föreslagna ordningen att länsskatterätten skall

fatta beslut om eftersökning i utrymmen, som inte används för den grans-

kades verksamhet. dröjsmål med säkringsåtgärdernas utförande inte torde

kunna undvikas. Verket ifrågasätter om inte också dessa avgöranden bör

ske på administrativ väg. Det finns enligt verkets mening inte anledning att inskränka granskningsmannens befogenheter i förhållande till vad som i motsvarande avseenden gäller på det straffprocessuella området. Beslut om eftersökning i privatutrymmen och därmed i lagförslaget jämställda lokaler bör dock på skatteområdet förbehållas skattechefen och på andra granskningsområden chef i motsvarande ställning.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om inte även rätten att fatta

beslut om eftersökning i privatutrymmen bör tillkomma skattecheof vad gäller länsstyrelsens verksamhetsområde. Härigenom skulle det bli möjligt att

snabbt fatta beslut om eftersökning när så erfordras och förrättningen skulle

på så sätt kunna utföras på ett effektivt sätt. Något skäl för att skattechef

inte skulle ha samma rätt att fatta beslut om eftersökning inom sitt verk-

samhetsområde som åklagare har beträffande husrannsakan torde inte fin-

nas. Lagrådet ansåg år 1961, då handräckningslagen infördes, att rätten att

fatta beslut om handräckning av rättssäkerhetsskäl inte kunde ges vissa

bestämda chefstjänstemän vid länsstyrelsernas taxeringsavdelningar. Detta

kan enligt länsstyrelsens mening inte utgöra något skäl för att en sådan

lösning inte skulle kunna införas nu. Metoderna för att undgå skatter är

mer avancerade nu än år 1961, framhåller länsstyrelsen, och därför måste

myndigheterna ges effektiva medel att förhindra skattebortfall och för att

kunna åstadkomma likformiga och rättvisa taxeringar. Begreppet rättssäkerhet får inte tolkas ensidigt. Rättssäkerhet innebär inte enbart skydd för den enskilde medborgaren mot opåkallade åtgärder från myndigheter utan

likaså att staten skall kunna erhålla de skatter och avgifter som medborgarna

enligt gällande författningar är skyldiga att betala. Flertalet skattskyldiga

tillhandahåller räkenskapsmaterial utan invändning vid taxeringsrevisioner. Bevissäkringslagen kommer därför att tillämpas endast då det är fråga om

trilskande skattskyldiga som medvetet försöker att förhindra och försvåra granskningsarbetet. Ställs kravet på rättssäkerhet alltför högt kommer de mest avancerade skattefuskarna att dra fördel därav. Taxeringsrevisorer som

vid misstanke om skattebrowu har biträtt åklagare vid husrannsakan vet av

erfarenhet, att sådana bevismedel som dubbel bokföring. oredovisade försäljningsfakturor och kontokuranter över medel insatta i utländska banker påträffas i de skattskyldigas hem. Sådana handlingar förvaras inte på kontoret förmodligen därför att de anställda då skulle kunna få kännedom om dem. Paragonnotor och liknande räkenskapshandlingar som de skattskyldiga påstår sig inte ha bevarat, kan likaså påträffas i hemmet. Eftersökning i skattskyldigs hem kommer att bli en för vederbörande tjänsteman grannlaga

uppgift, betonar länsstyrelsen. Granskningsman kommer därför inte att göra

framställning om sådan eftersökning om han inte bedömer åtgärden som absolut nödvändig. Riskerna för missbruk kan därför bedömas som små. Finner granskningsman efter det au han har påbörjat granskningsarbetet hos skattskyldig att eftersökning av bevismedel bör sko i skattskyldigs hem, bör säkringsåtgärden kunna utföras utan dröjsmål. I annat fall kommer den skattskyldige att hinna undanröja bevismedel förvarade i hemmet och efter-

sökningen blir resultatlös.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att beslut om tvångsåtgärder

endast bör tillkomma en dömande instans. förslagsvis länsskatterätt.

länsstyrelsen förutsätter då att dvlika ärenden handläggs med förtur samt

behandlas med den smidighet som det praktiska granskningsarbetet kräver.

Lantbrukarnas skattedelegation anser att det är orimligt att överlåta till

granskningsman att besluta om eftersökning i verksamhetsutrymme. Beslut

om säkringsåtgärd bör fattas endast av länsskatterätten. Ett undantag från denna regel kan delegationen tänka sig om direkt sabotagerisk föreligger och den som granskas är närvarande. Beslut om beslag av bevismedel skall då kunna fattas av granskningsman.

Näringslivets skattedelegation kritiserar utredningens uttalande att de betänkligheter som tidigare har rests mot att administrativ myndighet skall få fatta beslut om handräckning inte längre har samma tyngd. Detta påstående görs samtidigt som de återhållande förutsättningarna för åtgärderna mer eller mindre slopas och åtgärderna görs mer ingripande. Delegationen understryker uttalanden i direktiven till utredningen att rättssäkerhetssyn-

punkterna bör noga beaktas. Beträffande den föreslagna 16 § om överpröv-

ning av beslut som har fattats av särskilt förordnad granskningsman påpekar delegationen att någon skyldighet för denne att avvakta resultatet av överprövningen eller göra anmälan om beslutet innan han förordnar om verkställighet inte stipuleras. Redan detta måste vara en brist — genom att företa åtgärden lider kanske den granskade just den skada som han velat undvika genom ant överklaga beslutet. Han kanske inte ens är säker på att granskningsmannen formellt sett har ett sådant förordnande att han kan genomföra säkringsåtgärden.

Enligt Sveriges advokatsamfund bör beslutsfattandet generellt ligga hos länsskatterätt. I brådskande fall. då granskningsmannen kån påvisa att särskild skyndsamhet är påkallad. bör ordföranden i länsskatterätten eller, vid. fråga om beslag eller försegling, skattechefen ha befogenhet att meddela provisoriskt beslut. Sådant beslut bör sedan skyndsamt överprövas av

länsskatterätten. Liknande synpunkter och förslag framläggs av SHIO,

Svensk industriförening och Sveriges köpmannaförbund.

17X

Utredningen. I 17§ regleras vem som är behörig att verkställa beslut om säkringsåtgärd. Huvudregeln är att utmätningsman verkställer beslut. Under vissa omständigheter äger dock granskningsman fungera som förrättningsman.

I första stycket föreskrivs att utmätningsman verkstiiller beslut och att verkställighet sker på granskningsmans begäran.

Rätt att begära utmätningsmans medverkan tillkommer inte bara den granskningsman, som har bestutat om säkringsåtgärden eller har hand om granskningen. Varje tjänsteman vid myndighet som har granskningsmans befogenhet äger göra en sådan framställning.

Begäran behöver enligt utredningen inte göras skriftligt. Utredningen

framhåller därvid att beslutet om verkställighet dock snarast skall tillställas utmätningsmannen. Så bör under alla förhållanden ske senast då förrättningen avslutas. Väntas förrättningen bli omfattande är det enligt utredningen lämpligt att granskningsmannen och utmätningsmannen i förväg planerar verkställigheten.

Utredningen understryker, att granskningsmannen har det vttersta ansvaret vid förrättning som företas under utmätningsmans medverkan. Han skall ge allmänna anvisningar om verkställigheten. Sålunda är det granskningsmannen som avgör t. ex. vad som skall tas i beslag eller vilka förvar

eller utrymmen som skall bli föremål för försegling eller eftersökning. Ut-

mätningsmannen skall däremot ansvara för förrättningens faktiska genomförande. Han beslutar ensam hur ett beslag rent praktiskt skall verkställas eller på vad sätt tillträde skall beredas till ett anvisat förvar eller utrymme. Därvid har han att iaktta verkställighetsbestämmelserna i 3 X och 9-15 §§.

Enligt andra stvcket äger granskningsman själv verkställa beslut, Som avses i 16 § andra stycket, — dvs. säkringsåtgärd som ej avser eftersökning i privatutrymmen — om förrättningen sker i närvaro av den som berörs av förrättningen eller annan som kan anses företräda denne. En ytterligare förutsättning är att förrättningen kan genomföras obehindrat. Bestämmelserna innebär enligt utredningen inte någon skyldighet för granskningsmannen att genomföra säkringsåtgärden så snart de lagliga förutsättningarna. härför föreligger. Han har alltid möjlighet att begära utmätningsmans medverkan.

Granskningsmans behörighet ati verkställa beslut avser alltså alla beslut som han själv får fatta.

En annan förutsättning för att granskningsman skall få verkställa beslut är att förrättningen sker i närvaro av den som berörs härav eller som kan anses företräda denne.

Fn ytterligare förutsättning för verkstillighet genom granskningsman är att förrättningen kan äga rum ”obehindrat”. Med detta uttryck menar utredningen att varje form av fysiskt motstånd av den som avses med beslutet eller annan vid förrättningen närvarande person medför ett absolut hinder för verkställighet av granskningsman. Motståndet behöver inte nödvändigtvis vara av aktiv natur, framhåller utredningen. Också hot om våld eller motstånd bör i regel medföra att granskningsman avstår från att själv söka genomföra förrättningen. Allmänt sett spelar verkställighetens art och omfattning en avgörande roll vid bedömningen om förrättningen bör genomföras utan medverkan av utmätningsman.

Inte heller rätten att verkställa beslut har knutits till den granskningsman,

som har fattat beslutet eller förordnats att utföra granskningen. Alla tjäns-

temiin hos vederbörande myndighet med befogenhet att vara granskningsman enligt lagförslaget har i princip den befogenhet som här avses.

Remissyttrandena. Förslaget enligt 17 § godtas utan erinran av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser framför kriuk och gör andra påpekanden beträffande denna del av lagförslaget.

Villkor för granskningsmans rätt att verkställa beslut är att förrättningen kan genomföras obehindrat. Kammarrätten i Göteborg anser att med en sådan ordning det kan finnas risk för att en uppgiftsskyldig genom att hindra granskningsmans förrättning skaffar sig andrum för att förstöra eller undangömma bevismaterial. På grund av den föreslagna utformningen av 178 torde det dessutom förhålla sig så, att granskningsmannen inte kommer att åtnjuta det skydd som 17 kap. brottsbalken ger ämbetsman som hindras isin tjänsteutövning. Ett sådant skydd skulle innebära ett psykologiskt tryck på den granskade att godvilligt lämna över räkenskapshandlingar etc. som har tagits i beslag och på så sätt göra det överflödigt att tillkalla utmätningsman. Enligt kammarrättens mening bör huvudregeln vara att granskningsman verkställer beslut om säkringsåtgärd. Därigenom vinner granskningsmannen det stadgade skyddet. Hindras granskningsmannen i förrättningen, skall han naturligtvis äga rätt att anlita utmätningsman. Det bör inte förekomma

att granskningsman själv tillgriper våld för att genomföra förrättning. Goneraltullstyrelsen konstaterar, att enligt förslaget till bevissäkringslag ut-

mätningsman skall verkställa beslut om säkringsåtgärd, såvida ej grunskningsman enligt 17 § andra stycket själv äger utföra förrättningen. Något undantag från denna bestämmelse har ej berörts i motiveringarna. Enligt styrelsens mening bör emellertid tulltjänsteman alltid få verkställa beslut om säkringsåtgärd när det gäller tullverkets verksamhetsområde. Tulltjänsteman kan enligt VSL och RB ta vara i beslag, beordra husrannsakan i vissa fall m. m. Det torde dessutom kunna inträffa att en beslutad säk-

ringsåtgärd under pågående verkställighet måste utbytas mot husrannsakan.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att verkställande av eftersökning helt bör läggas på utmätningsman. Eftersökning kan innebära dels ett stort inträng hos den som granskas, dels - om eftersök ningen verkställs av granskningsmannen — att genomförandet av själva granskningen allvarligt kan försvåras på grund av uppkommande konfliktsituation mellan granskningsmannen och den granskade. Utredningen synes förutsätta, menar länsstyrelsen. att genomsökning av stängda förvar och utrymmen tillämpas f. n. om den skattskyldige frivilligt går med på detta. Länsstyrelsen vill framhålla att detta emellertid inte förekommer vid skatte- och taxeringsrevisioner.

Länsstvrelsen i Malmöhus län hänvisar till att utmätningsmännen har större erfarenhet av verkstiällighetsförrättningar än granskningsmännen vid länsstyrelsernas skatteavdelningar och därför torde kunna verkställa besluten

på ett riktigt sätt. Granskningsman kan emellertid enligt förslaget under

vissa förutsättningar själv företa sådan säkringsåtgärd varom han själv har

fattat beslut. Härför erfordras bl.a. att förrättningen kan äga rum ”obe-

hindrat”. Uttrycket innebär att aktivt eller passivt motstånd från den skattskyldiges sida medför att granskningsmannen inte är behörig att verkställa

säkringsåtgärden. Eftersom avdelnings- och enhetschefer vid länsstyrelser-

nas skatteavdelningar inte utför taxeringsrevisioner. torde med gransknings-

man här avses särskilt förordnad granskningsman, som under pågående taxeringsrevision finner att någon säkringsåtgiärd är nödvändig. Då sådan åtgärd inte kan genomföras om den skattskyldige motsätter sig den, ifrågasätter länsstyrelsen om sådan åtgärd någonsin kommer att genomföras. Lämnar den skattskyldige ifrån sig räkenskaperna frivilligt, vilket vanligtvis sker, är någon säkringsåtgärd ej erforderlig. Misstänker granskningsmannen att den skattskyldige inte har lämnat ifrån sig samtliga räikenskapshandlingar torde det vara lämpligast att revisorn kontaktar enhetschefen utan att väcka den skattskyldiges misstanke om att någon åtgärd mot honom kan komma

att ske. Enhetschefen kan fatta beslut om eftersökning och låta utmätnings-

man verkställa beslutet. Resultatet av säkringsåtgärden torde då bli avsevärt bättre än om granskningsman på egen hand försöker genomföra åtgärden och möter någon form av motstånd från den granskades sida.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län konstaterar, att utredningen har

utformat sitt lagförslag som en utökning av de exekutiva befogenheterna

till att omfatta även granskningsmyndigheter. En dylik utvidgning av möjligheterna till tvångsmedel innebär i princip att nya arbetsuppgifter läggs på de anställda granskningsmännen. Länsstyrelsen, som i denna fråga har samrått med personalen och därvid funnit att granskningsmännen ställer

sig tveksamma till tanken på att i samband med granskningar utföra

exekutiva uppgifter. anser att verkställandet av tvångsåtgärder bör läggas på utmätningsman.

Även länsstyrelsen i Norrhottens län uttrycker tveksamhet när det gäller förstaget i denna del. Det kan förmodas att en person som inte frivilligt

efteorkommer anmaning att förete bevismedel oftast också vill försöka hindra

eller förhala verkställighet av säkringsbeslut. En skattskyldig som är insatt i gällande bestämmelser inom detta område har möjlighet att utnyttja sin vetskap om att han kan stoppa en granskningsmans verkställighetsåtgärd

"genom att säga nej. En utmätningsman torde i normalfallet knappast finnas

tillgänglig omedelbart, till följd varav viss tid, kanske några dagar eller mera, vinns för den skattskyldige att vidta åtgärder med aktuellt bevismedel. Länsstyrelsen anser det lämpligt med ytterligare utredning eller överväganden om eventuell utvidgning av granskningsmans befogenheter eller om utmätningsman alltid skall verkställa säkringsbeslut.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att en alltför vidsträckt tolkning av uttrycket ”obehindrat” kan leda till obefogade svårigheter vid en

förrättning. För att i möjligaste mån förhindra detta bör innebörden av ut-

trycket närmare anges.

Föreningen Sveriges kronofogdar anser det rationellt att granskningsman

själv skall verkställa förrättningar av enkel beskaffenhet och föreskriva ut-

mätningsmans medverkan till säkringsåtgärder som är mer komplicerade. Framställning om biträde av utmätningsman bör enligt föreningens mening alltid ske skriftligen, så att utmätningsman vid behov kan styrka sin be-

7 Regeringen 1975/76. I saml Nr IH.

hörighet att vidta erforderliga åtgärder.

Lantbrukarnas skattedelegation kan inte godta att verkställighet i något fall får vidtas av granskningsman ensam. Rättssäkerhetskrav talar för att vid en så ingripande förrättning utmätningsmans medverkan krävs.

Sveriges advokatsamfund anser att med hänsyn till granskningsmannens ställning som representant för part i taxeringsprocessen verkställigheten undantagslöst bör ankomma på utmätningsman.

Utredningen. Enligt 185 äger granskningsman tillfälligt avlägsna

förslutning som anbringats på grund av. beslut om försegling, |

Innebörden av bestämmelsen är enligt utredningen att beslut om för-

segling inte blir förbrukat genom att förslutningen tillfälligt avlägsnas sedan

verkställighet ägt rum.

Remissyttrandena. Beträffande utredningens förslag i denna del vitrar sig endast två remissinstanser.

Kammarrätten i Göteborg ifrågasätter om det finns behov av regeln. Att granskningsman har denna rätt synes självklart och behöver inte utsägas i lagen. |

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att i de fall utmätningsman verkställt

försegling denne bör ha samma rätt som granskningsmannen.

6.7 Undantagande av bevismedel från granskning 19x

Utredningen. 11983 föreskrivs vad den har att iaktta som önskar att beslagtaget bevismedel skall undantas från granskning:

Utredningen understryker att endast den granskade äger begära undantagande. Annan —t. ex. den hos vilken verkställigheten sker utan att han är föremål för granskning — är inte behörig att föra talan härom. Skulle han anse att ett visst bevismedel som tagits i beslag inte tillhör den granskade, har han möjlighet att anföra besvär enligt 243.

Den granskade kan påkalla undantagande genom att göra skriftlig framställning till länsskatterätten.

Det finns således ingen möjlighet att begära undantagande när beslaget verkställs. |

Det bevismedel, som framställningen avser, och skälen för att bevismedlet

skall undantas från granskningen måste enligt utredningen anges i framställningen. Endast de i lagrummet upptagna skälen kan åberopas. För tolkningen av dessa förutsättningar hänvisar utredningen i första hand till förarbetena till 56 § 4 mom. TL.

Remissyttrandena. Innehållet i 198 lämnas utan erinran av näs-

tan samtliga remissinstanser. Några få remissinstanser framför kritik eller gör påpekanden.

Sveriges advokatsamfund konstaterar, att den möjlighet som står den granskade till buds att begära undantag från granskning därför att han har att

iaktta tystnad om dess innehåll m. m. inte är öppen för den granskades

ombud. Detta får väl efter det genombrytande av tystnadsplikten som redan tidigare sanktionerats godtas om advokaten har tystnadsplikt endast till förmån för den granskade. Fall kan emellertid förekomma då flera klienter med samstämmiga intressen anlitat en och samma advokat. Om gransk-

ningen då avser endast en av dem, till vars förmån advokatens tystnadsplikt

gäller. borde enligt samfundets mening den särskilda möjligheten att göra framställning till länsskatterätten om undantag av beslagtaget bevismedel från granskning stå öppen även för den advokat hos vilken bevismedlet beslagtagits.

Aven JK vill ifrågasätta, om inte rätten att begära undantagande från granskning bör tilläggas också den hos vilken verkställighet sker utan att

han är föremål för granskning.

20) och 2188

Utredningen. Enligt 208 skall länsskatterätten underrätta granskningsmannen om innehållet i framställning enligt 19 § så snart sådan kommit in till rätten. Granskningsmannen skall då omedelbart ställa det bevismedeal som framställningen avser till rättens förfogande.

Det sagda innebär enligt utredningen inte att granskningsmannen genast måste avbryta arbetet med sådana bevismedel som omfattas av framstillningen. Däremot är han skyldig att så snart rätten begär detta vidta sådana åtgärder med bevismaterialet som rätten bestämmer, t. cx. sända in det till rättens kansli.

1 2185 regleras länsskatterättens prövning av framställning om undantagande från granskning.

I första stvcket sägs att rättens prövning enligt 19 § skall ske utan dröjsmål. ' Det betyder enligt utredningens mening att mål av detta slag måste behandlas med förtur. Bl. a. av det skälet bör de handläggas som enmans-mål. Vidare föreskrivs i första stycket att framställning om undantagande av bevismedel från granskning får bifallas endast om synnerliga skäl föreligger. Innebörden är densamma som 1 t.ex. 568 4 mom. TL.

Andra stvcket anger att vid bifall till framställning enligt 19 § bevismedlet

genast skall överlämnas till den som är föremål för granskningen. Beslutet behöver således inte ha vunnit laga kraft för att så skall ske. Detta hindrar inte att rätten med stöd av bestämmelserna om inhibition i FPL tills vidare

dröjer med överlämnandet. Ett bifallsbeslut får slutligen den följden att bevismedlet inte får återges eller åberopas i granskningsärendet.

Remissyttrandena Utredningens förslag till föreskrifter i 20 och 21 SS om vad granskningsmannen har att iaktta då framställning om undantagande av bevismedel kommer in till länsskatterätten och om domstolens handläggning berörs av endast ett par remissinstanser.

JK anser hänsynen till den granskades rättssäkerhet kräva att granskningsman, i avvaktan på länsskatterättens prövning, inte får ta del av beslagtaget bevismedel som den granskade begär skall undantas från gransk-

ning.

Näringslivets skattedelegation anser att handlingar beträffande vilka innehavaren har tystnadsplikt över huvud taget inte bör bli föremål för studium om innehavaren sätter sig emot detta.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förutsätter att framställningar om undantagande av bevismedel skall behandlas med förtur även i kammarrätt och regeringsrätten och anser att lagtexten bör formuleras om i enlighet härmed. För att kontrollmyndigheten skall kunna anföra meningsfulla besvär om länsskatterätt beslutat att visst bevismedel skall undantas från granskning. bör bevismedlet inte överlämnas till den granskade innan beslutet har vunnit laga kraft.

6.8 Underrättelse om beslut och verkställighet

22 och 23X$

Utredningen. Enligt 22 §/försra stycket skall beslut om säkringsåtgärd

utfärdas skriftligt samt innan verkställigheten avslutats överkimnas till den som avses med granskningen eller, om denne inte är närvarande vid förrättningen, till någon som kan anses företräda honom.

Av bestämmelserna framgår att beslutet inte behöver föreligga i skriftlig form förrän det skall överlämnas till enskild part.

Att utfärda beslutet skriftligt först vid en så sen tidpunkt som när verkställigheten avslutats låter sig utan vidare göras i de situationer där beslutsfattaren själv verkställer säkringsåtgärder, påpekar utredningen. I andra

fall — dvs. när verkställighet sker genom annan än den som fattat beslutet

= bör man däremot om möjligt lämna beslutet till förrättningsmannen före verkställigheten eller senast i samband med att denna inleds. Situationer kan dock tänkas där det av praktiska skäl kan ske först i avslutningsskedet.

Närmare anvisningar angående beslutets form och innehåll förutsätts bli

utfärdade i administrativ ordning.

I första stycket regleras också på vad sätt motparten skall få del av beslutet. Av författningstexten framgår att överlämnandet skall ske direkt till den granskade eller, om han inte är närvarande, till någon som kan anses företräda honom. I det senare fallet behöver den som fattat beslutet eller

förrättningsmannen inte ta någon senare kontakt med den granskade för att underrätta honom om beslutets innehåll.

I 228 andra stycker anges hur meddelande om bestut skall tillställas den grunskade om varken han eller någon som kan anses företräda honom ir närvarande när verkställigheten avslutas. I sådana situationer skall beslutet delges den som avses med granskningen. Därvid gäller bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428).

I 228 tredje stycket föreskrivs att beslut enligt 16 § första stycket eller

21 8 eller på grund av besvär enligt 24 § omedelbart skall meddelas granskningsmannen. Utredningen framhåller. att meddelande om beslutet i första hand bör ske muntligt. Bestämmelsen ger granskningsmannen möjlighet att snabbt företa de åtgärder som han bedömer som nödvändiga. Att ansökningshandling inte bör tillställas motparten, om det kan befaras att verkställighet av beslutet skulle avsevärt försvåras. framgår av 10 § andra stycket

FPL.

I 23 8 utredningsförslaget föreskrivs att bevis om verkställighet av beslut om säkringsåtgärd skall utfärdas skriftligt och tillställas den granskade på sätt som anges i 22 §. Samma bestämmelser väller för underrättelse ull annan hos vilken förrättningen sker. Utredningen framhåller, att bevis om verkställighet således till skillnad från underrättelse om beslut måste tillställas även den hos vilken förrättningen äger rum om denne är annan än den granskade.

Eftersom beslut om säkringsåtgärd skall upprättas skriftligt men får tillställas den som avses med beslutet så sent som vid verkställigheten, är det enligt utredningen praktiskt att utforma bestutsblanketten på sådant sätt all den också kan tjäna som bevis om verkställighet av beslutet.

Remissytitrandena Utredningens förslag till processuella föreskrifter 1 22-23 §§ berörs endast av några remissinstanser.

JK anser, att uttrycket i 22 § ”i samband med” lämpligen kan ersättas med ”när förrättning för verkställighet avslutas”. Med hänsyn till den diffusa innebörden av uttrycket ”någon som kan anses företräda honom” anser JK att delgivning enligt andra stycket alltid bör ske i fall när beslutet ej överlämnats till den granskade personligen. Bestämmelsen i tredje stycket gäller uteslutande myndigheter emellan. Cika titet som det i lag föroskrivs alt domstol som häver häktningsbeslut omedelbart skall underrätta häktet härom behöver här utsägas att länsskatterätten omedelbart skall underrätta eranskningsmannen. De bestämmelser som kan behövas it ämnet kan meddelas I administrativ ordning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det. liksom nu gäller enligt handräckningslagen. i lagtexten bör intas föreskrift om att det i beslut om siäkringsåtgärd resp. i det bevis om verkställighet av sådan åtgärd som skall tillställas den granskade skall anges hur han skall förfara om han önskar fullfölja tälan mot beslutet resp. mot verkställigheten därav. Liksom enligt

handräckningslagen bör den granskade därvid ävenledes underrättas om innehållet i 198 i förslaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner — i varje fall vad gäller ett län av Västerbottens geografiska storlek med många gånger långa avstånd mellan granskurens förrättningsort och granskningsmannens resp. utmitningsmannens tjänsteställen — att den begränsning som i 2 § ges begreppet gransk-

ningsman. kan medföra att en tvångsätgärd med avsedd effekt inte kan

företas inom den korta tid, som i allmänhet står ut! förfogande. Härför krävs enkla och informella handläggningsrutiner. Enligt länsstyrelsens mening bör i författningstexten uttalas, att granskningsmans beslut om säkringsåtgärd och begäran om verkställighet av sådan åtgärd åtminstone I trängande fall ej behöver ges skriftlig form.

Tre remissinstanser, nämligen hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg och Lantbrukarnas skattedelegartion har uttalat att i lagtexten bör intas en regel om att protokoll eller förteckning över de bevismedel som tas I beslag skall föras. Hovrätten uttalar sålunda att det, liksom är fallet beträffande straffprocessuellt beslag, redan i lagtexten — och ej som utredningen uppenbarligen tänkt sig, i särskild kungörelse — bör införas en föreskrift om att beslut om beslag skall innehålla en noggrann förteckning över de bevismedel som omfattas av beslaget.

6.9 Besvär

Utredningen. [243 föreskrivs att talan mot granskningsmans beslut och mot verkställighet enligt lagen förs genom besvär hos länsskatterätten.

Utredningen fäster uppmärksamheten på att bestämmelsen innebär att även den som vill besvära sig mot utmiätningsmans sätt att verkställa beslut om säkringsåtgärd har att anföra besvär hos länsskatterätten. I övrigt giller de allmänna bestämmelserna om besvär i FPL.

Remissyttraändena Den av utredningen föreslagna besvärsregeln lämnas utan uttrycklig erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att utredningen tydligen har ansett att besvär över beslut om säkringsåtgärd ej skall utgöra hinder mot verkställighet av beslutet. Enligt hovrättens uppfattning bör för tydlighetens skull denna princip lagfästas genom att en erinran härom intas i förevarande paragraf. Av samma anledning synes lämpligt att i 16 8 tredje stycket föreskriva att särskild förordnad granskningsmans beslut om säkringsåtgärd tår verkställas även om det ej hunnit överprövas av den som har att övervaka granskningen.

Kanumarrätten i Göteborg framhåller. att enligt 30 kap. 128 RB rättens beslut angående beslag och husrannsakan genast skall gå i verkställighet.

Utredningen synes förutsätta att även beslut om säkringsätgärder enligt bevissäkringslagen skall få verkställas omedelbart. Kammarrätten anser — för att någon tvekan inte skall föreligga — utt bestämmelse härom bör införas i lagen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, uvt rättsverkningarna av besvär över verkställighet synes böra klarläggas. Den skattskyldige kan exempelvis I besvär till länsskatterätten göra gällande att beslutet är omotiverat eftersom

någon sabotagerisk ej föreligger. Av författningsförslaget framgår ej hur verk-

ställigheten av beslutet påverkas av besvär till länsskatterätten i dessa fall.

Enligt länssterelsen i Västernorrlands och Norrbottens län synes avsikten vara att verkställighet av beslut om säkringsåtgärd får ske utan avvaktande

av laga kraft. För att undvika varje tvekan härom bör detta uttryckligen

anges i lagtexten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och Föreningen Sveriges kronofogdar ifråga-

sätter regeln att besvär över utmätningsmans verkställighetsåtgärder skall

prövas av länsskatterätt. Det framhålls att skattedomstol i regel torde sakna

erfarenhet av exekutiv verksamhet. Det företuller lämpligare av här låta överexekutor fungera som besvärsinstans. Föreningen har ingenting alt in-

vända mot att skatterätten avgör besvär som rör granskningsmans åtgärder.

Föreningen auktoriserade revisorer framhåller att i betänkandet inte behandlats frågan om i samband med anförda besvär domstol äger förordna, att beslut om säkringsåtgärd tills vidare inte skall verkställas (inhibition). Sveriges advokatsamfund förutsätter att besvärsmyndigheten har möjlighet att besluta om inhibition av verkställighet av granskningsmannens beslut enligt 28 & FPL. Ett uttalande härom åtminstone i förarbetena till bevissäkrings-

lagen anser samfundet emellertid önskvärt. |

6.10 Övriga bestämmelser

25-28 §N

Utredningen. I 235-28 3§ regleras vilken domstol som är behörig att handlägga framställning enligt 16 § första stycket och 19 § samt avgöra besvär enligt 24 8 (25 9). frågan om lagens tillimplighet när gransknings-

förfarandet och förundersökning i brottmål förekommer samtidigt i ett och

samma granskningsärende (26 9, samt föreskrivs sekretess vid lagens tillkämpning med tillhörande straffbestämmelser (27 §). Avsnittet avslutas med en allmän bestämmelse om att närmare föreskrifter för lagens tillämpning meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen besvimmer (28 §). Bestämmelserna kommenteras inte närmare i betänkandet.

Remissvitrandena Endast RS vittrar sig över de nu avsedda bestämmelserna. Verket fäster uppmärksamheten på att behörighetsreglerna i 258 leder till att besvär från hela landet över utmätningsmans verkstäl- Hiehetsåtgärder enligt bevissäkringslagen kommer att prövas av länsskatterät-

ten i Stockholms Lin i de fall verkställigheten har föranletts av exempelvis RSV:s revisions- och granskningsverksamhet.

6.11¶Övrigt

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker, att i 10 § handräckningslagen finns intagen en bestämmelse av innebörd att kostnaderna för handräckning enligt lagen skall åvila statsverket. Någon ändring härvidlag synes utredningen ej ha avsett för bevissäkringslagens del. Till undvikande av missförstånd är det enligt hovrättens mening lämpligt att bestämmelse av motsvarande innebörd som 1 handräckningslagen införs i bevissäkringslagen.

7 Övriga författningsförslag

Utredningen. I 788 UL, 568 TL, 198 SjL, 98 FFL samt 36 § tullagen föreslås ändringar som syftar till att på ett klarare sätt än fn. slå fast vad som avses med verksamhetslokal, dvs. lokal dit granskningsmyndighet har rätt att få tillträde i anledning av pågående granskningsarbete. Ändringsförslagen innebär en samordning av dessa bestämmelser och är enligt utredningen utformade så att en så nära överensstämmelse som möjligt skall föreligga mellan vad som i dessa författningar avses med lokaler av angett slag och bevissäkringslagens beskrivning av de utrymmen. där eftersökning får ske med stöd av beslut enligt 78 första stycket. "Vidare föreslås ändring i 4 § fjärde stycket lagen om bevillningsavgilhter för särskilda förmåner och rättigheter. Ändringen är betingad av att handräckningslagen föreslås upphävd i och med att bovissäkringslagen träder i kraft.

Slutligen föreslås ändring i 7 § tredje stycket AvgL. Ändringen innebär att arbetsgivare är skyldig att efter anmaning tillhandahålla alla handlingar av betydelse för beräkning av avgiftsunderlag. En följd av förslaget blir enligt utredningen att s. k. tidkort och liknande måste överlämnas till granskningsmyndigheten om denna begär det. |

Remissvtitrandena REV framhåller. att enligt nuvarande lydelse av 78 tredje stycket Avel arbetsgivare är för kontroll av att uppgiftsskyldighet fullgjorts skyldig att tillhandahålla i 78 § 1 mom. UL angivna handlingar, dvs. uppgifter om arbetstagares namn, lönebelopp och skatteavdrag m. m. För kontroll av de uppgifter. som skall ligga till grund för debitering av arbetsgivaravgilter. är det nödvändigt att även ha tillgång till uppgifter om de anställdas arbetsud. Det är därför enligt verket av stört värde att en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgett härom föreslagits i 7 X tredje stycket AvgL. Det föreslagna frärde stycket i 783

- UL och hänvisningen till detta 1 7§ Avgbl bidrar även till att REV:s re-

vislonsverksamhet kan bedrivas på en författningsenligt fastare grund.

Generalullsterelsen anmärker i fråga om ändringen i tullagen att begreppet ”Iokal, som används för den verksamhet kontroHen avser” torde vara för snävt begränsat för att ullgodose tullverkets kontrollbehov. Det kan nämligen förekomma företag med sådan verksamhet att tullmyndighet kan ha intresse av att få tillträde till gård, upplagsplats etc. Styrelsen föreslår därför att ordet "lokal byts ut mot "utrymme. Styrelsen ifrågasätter vidare om inte bestämmelsen om skyldighet ”att bereda tulltjänsteman tillfälle att undersöka vara” bör ändras till att avse även den som utför kontroll för tullverkets räkning. Bestämmelsen skulle härigenom komma att omfatta även de fall då expertis utom verket antitas för kontrollverksamheten.

8¶Föredraganden

8.1 Allmänna synpunkter

Beskattningsförfarandet i vårt land bygger i hög grad på att den enskilde medborgaren är skyldig att lämna skriftliga uppgifter om sina ekonomiska förhållanden. Samma ordning gäller i fråga om tullar och åtskilliga avgifter. Det är därför av stor betydelse att denna uppgifisskyldighet fullgörs på ett riktigt och fullständigt sätt och detta inte minst av det skälet, att uppgifterna förutsätts vara korrekta tills det av omständigheterna framgår att så inte är fallet.

Uppgiftsskyldighetens omfattning varierar 1 hög grad beroende på vilken skatt, tull eller avgift det är fråga om. Den utan tvekan mest detaljerade informationen skall den enskilde käimna vid den årliga inkomst- och förmögenhetstaxeringen, som regleras i taxeringslagen (1956:623), TL. Särskilt gäller detta förvärvskällan tjänst. Där skall i deklarationen redovisas varje primiärupppift. som f. ö. vad gäller intäkter oftast kan avstämmas mot kon-

trolluppgift från tredje man. För andra förvärvskällor skall endast mer eller

mindre summariska uppgifter anges i deklarationen. Det beror självfallet på att primäruppgifterna är så många alt de av praktiska skäl inte kan tas upp i deklarationshandlingen.

Inom andra sektorer av området tör skatter, tullar och avgifter behöver den enskilde i det ordinarie förfarandet lämna endast summariska uppgifter till ledning för myndigheternas beräkning av vad han har att erlägga till det allmänna. Ett exempel härpå är deklarationen till mervärdeskatt.

För att kunna kontrollera deklarationer och kompletterande uppgifter,

som den enskilde skall lämna under det ordinarie granskningsförfarandet,

har granskningsmyndigheterna geus relativt omfattande möjligheter att i efterhand begiira in kompletterande uppgifter och t. 0. m. fullständigt grundmaterial. Frimst är det här fråga om det skriftliga primärmaterial son deklarationen eller därmed jämförlig redovisningshandling bygger på.

Om den enskilde inte fullgör denna utvidgade uppgiftsplikt på föreskrivet sätt kan granskningsmyndigheterna tillgripa olika tvångsmedel. BL a. kän

de vidta åtgärder enligt lagen (1961:332) om handräckning vid taxerings-

revision, den s. k. handräekningslagen. Enligt denna lag, som trädde i kraft den I juli 1961. skall utmätningsman på grundval av länsskatterätts beslut I särskild ordning eftersöka och omhänderta räkenskaper och andra handlingar som skall granskas. Lagen gäller inte bara vid taxeringsrevision utan också vid viss annan granskning, t. ex. skatterevision enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt. ML. granskning av indirekta skatter enligt lägen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. FEL. kontroll av källskatteavdrag enhet uppbördslagen (1953:2725, UT. och kontroll enligt lägen (1959:552) om uppbörd av vissa avetter enligt lagen om allmän försäkring. m. m.. Avel.

Handräckningslagen, som innebar ett nytänkande inom kontrollagstittningen, avsåg att ge granskningsmyndigheterna möjlighet att få fram beskattningsunderlag i de fall då den enskilde undanhåller räkenskaper eller annat bevismaterial. Det måste tyvärr konstateras att lagen inte har fått den önskade effekten. Den har kommit till användning endast i ett fåtal fall, t. ex. på området för inkomstbeskattningen endast ett tiotal gånger sam-

manlagt. Detta bör ses mot bakgrunden av att varje år genomförs ca 10 000

taxeringsrevisioner. Bland dessa finns årligen över 500 där räkenskaperna uppges ha förkommit. Antalet fall där räkenskapsmaterialet är ofullständigt anser länsstyrelserna vara mångdubbelt större.

AU lagen inte används berör på att förfarandet är alltför omständligt och

tungrott för att kunna hanteras i praktiken. Handräckning skall sålunda beslutas av länsskatterätten. Normalt krävs för sådant beslut att vitestöreläggande som avser utfående av räkenskapsmaterial har skett och inte

fått avsett resultat. Ett föreliggande av vite tar tid och under denna tid

kan den skattskyldige vidta de åtgärder som han finner lämpliga, t. ex. för-

störa räkenskaperna. En avsevärd bevisbörda ligger på den som begär hand-

räckning. Det skall sålunda visas att grundad anledning finns för antagande, att den skattskyldige innehar men inte tillhandahåller handlingar. Handlingarna måste vidare vara av väsentlig betydelse för taxeringen. Myndigheten har i det inledande skedet av granskningen, då handräckning oftast aktualiseras, av naturliga skäl inte särskilt goda möjligheter att bevisa detta.

Förslag till ny lagstiftning på detta område har lagts fram av utredningen -: (F1 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen. Utredningen har utarbetat ett förslag till bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen, som är avsedd att ersätta den gällande handräckningslagen. Enligt förslaget skall myndigheterna vid sådan granskning som avser kontroll av skatter och avgifter kunna genom siäkringsåtgärder få tillgång tull grundmaterial som omfattas av den enskildes uppgiftsplikt.

Säkringsätgärderna enligt förslaget är beslag, försegling och eftersökning. Beslag av bevismedel och försegling av utrymme eller förvar, där bevismedel nns, är nya rättsinstitut. Eftersökning - som ger myndighet rätt att söka igenom lokaler och andra utrymmen tillhöriga den granskade och i vissa fall även annan — har i stort sett sin motsvarighet i handräckningslagen. Behörigheten att besluta om säkringsätgärd har till skillnad från vad som föreskrivs i handräckningslagen fördelats mellan domstol och tiänstemän vid granskningsmyndigheten. Eftersökning i privatutrymmen kan enligt förslaget beslutas endast av skattedomstol medan mindre ingripande åtgärder beslutas av tjänsteman. BL a. därigenom har utredningen velat markera att efhtersökning i privata utrymmen bör kringgärdas med speciella villkor.

Allmänt sett syftar utredningsförslaget till en smidigare och effektivare ordning än den som gäller. Förslaget kan också sägas avdramatisera för-

farandet genom att valet av säkringsåtgärd kan anpassas till det mått av

ingripande som varie situation kräver. Eftersökning skall alltså inte beslutas när det räcker med beslag oler försegling.

Förslaget har remissbehandlats. Det helt övervägande antalet remissinstanser anser att det finns behov av reformer på det område som hand-

räckningslagen avser. Det framhålls att handräckningsltlagens regler visat

sig vara ineftektiva och otillräckliga och att skattemyndigheterna inte har de medel som behövs för att få tillgång ull bevismaterial som den enskilde författningsenligt skall tillhandahålla. De föreslagna reglerna anses allmänt väl avvägda och ägnade att förbättra kontrolmöjligheterna. Några remissinstanser ställer sig dock kritiska. I ett yttrande sägs sålunda att förslaget hade bort utformas på ett annat sätt och efter modell av reglerna i rättegängsbalken, RB, om husrannsakan och beslag I brottmål. Andra romissinstanser uttalar att utredningen inte har visat tillräcklig grund för sin mening

att handräckningslagens regler måste effektiviseras. Åter andra anser att

förslaget inte tillräckligt tillgodoser rättssäkerhetskraven. För egen del vill jag uttala följande.

Det är allmänt känt att tendensen ull skatteundandragande har ökat under de senaste årutondena samtidigt som de använda metoderna har blivit alltmer kvalificerade. Dessau förhållanden är inte speciella för vårt land. Situationen är densamma I de Hesta mdustrilinder. Det har också här. liksom i andra kinder, införts ett antal bestämmelser, som syftar till att hindra skatteun-

dandragande, och flera åtgärder kan väntas.

Av naturliga skäl är behovet av nya metoder för att bekämpa skatteundandragande särskilt uttalat i sådana sammanhang, där den enskilde normalt skall lämna endast mer summariska uppgifter till myndigheterna. Detta gäller på inkomstskattens område främst i förvärvskällan rörelse och i övrigt

t.ex. beträtfande mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter för socialförsäk-

ringens finansiering. Inom dessa sektorer av vårt skatte- och avgiftssystem är därför behovet av effektiva kontrollmöjligheter särskilt uttalat. Uppfattningen att det behövs en reformerad lagstiftning på det område som förslaget avser är välgrundad.

När det är fråga om lagstiftning av det aktuella slaget möter man ofta invändningar om bristande rättssäkerhet. I deta hänseende vill iag för egen del anföra följande.

En vägran att fullgöra skyldigheten att ge granskningsmyndigheten tillgång till det material. sont har legat ull grund för lämnade deklarationsuppgifter, kan givetvis inte accepteras. Det är nämligen här fråga om en skyldighet, som syftar till att en liktormig och lagenlig beskattning skall kunna genomföras. Att myndigheterna därför måste ha rätt att genom tvångsmedel få ut handlingarna av den som inte vill lämna dem ifrån sig faller sig naturligt och kan imte anses strida mot de rättssäkerhetsprineiper, som) gäller + vårt land. I begreppet rättssäkerhet bör man tf. ö. inbegripa de enskildas intresse av att skatter. tuttar och avgifter fördelas dem emellan på det sätt som lagstiftningen avser. Detta intresse mäste självfallet tillmätas stor betydelse i den nu aktuetla lagstiftningen. Naturligtvis finns i deta som I andra sammanhang gränser som inte bör överskridas med hänsyn

till den enskildes berättigade intressen av mer privat natur. Denna fråga om balans mellan behovet av effektiv kontroll och privatintressen har utredningen ägnat särskild uppmirksamhet.

I sammanhanget bör nämnas skönstaxeringsinstitutet och andra på sköns-

mässiga grunder fattade beslut som avser att möjliggöra beskattning även om inga eller endast ofullständiga uppgifter har lämnats till beskattningsmyndigheten. Många gånger är det nämligen fördelaktigare för den skatt-

skyldige att bli skönsmässigt beskattad än att påföras skatter på grundval

av ett korrekt material. Även detta förhåHande utgör ett starkt motiv för den föreslagna lagstuiltningen.

Slutligen vill jag understryka att de åtgärder som syftar till ati säkra be-

visning vid taxering m. m. bör ha en väsentligt annan utformning än tvångs-

medlen i straffprocessen. Det är en avsevärd skillnad mellan sådana omständigheter som medför att material för skattekontroll begärs och skälen för att tillgripa tvångsmedel för att säkra bevisning i broumiål. Ofta finns i de fall där bevissäkringslagen är avsedd att tillämpas ingen grund för miss-

tanke om brott. Utredningen har tagit hänsyn därtill vid utformningen av

sina förslag.

Jag anser liksom flertalet remissinstanser att utredningens förslag till bevissäkringslag är i allt väsentligt väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. I det följande avser jag gå närmare in på förslagets detaljer.

Utredningens förslag. som iäven innefattar ändringar i vissa beskattningslagar m. m., torde fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga I.

8.2¶Förslaget till bevissäkringslag

8.21¶Tillämpningsområdet

Enligt IS förslaget skall tagen kunna tillämpas vid revision eller annan granskning inom praktiskt taget hela området för skatter, tullar och avgifter. Lagen föreslås gälla vid all slags granskning enligt de författningar. som uppräknas i lagrummet, således vad t. ex. gäller inkomst- och förmögenhetsskatter Samt mervärdeskatt också vid annan granskning än taxeringsrevision resp. skatterevision. Bland de skatter som inte tagits med märks

arvs- och gåvoskatten. Remissinstanserna har allmänt inte haft något att erinra mot förslaget i denna del. Flera av dem anser det vara en fördel att reglerna blir enhetliga.

I samband därmed tar ett par instanser upp frågan om samordning av olika

myndigheters åtgärder mot den som skall granskas.

För egen del kan jag ansluta mig till utredningsförslaget i denna del. Undantaget i fråga om arvs- och gåvoskatt anser jug berättigat med hänsyn

till att kontrollföreskrifterna beträffande den skatten f.n. inte är utformade

på sådant sätt att de ger något egentligt underlag för åtgärder enligt den föreslagna lagen.

Det har sedan länge förelegat ett behov av att kunna bättre samordna kontrollåtgärder från olika myndigheters sida. Detta behov blir sannolikt än mer markerat i framtiden. Lagförslaget underkittar en sådan samordning. Åtskilliga samordningsproblem kommer emellertid att kvarstå även efter

ett genomförande av förslaget. De får lösas i ett annat sammanhang. Slutligen

bör en viss redaktionell ändring göras i förslaget i denna del. Till denna återkommer jag 1 specialmotiveringen.

&.2.2 Beskrivningar

I 25 förslaget anges ordet säkringsåtgärd som gemensam benämning på de åtgärder som kan företas enligt lagen. Vissa termer definieras, nämligen ”bevismedel”, ”förvar”, ”utrymme” och ”granskningsman”.

Med ”granskningsman” avses den som i sin tjänst har att övervaka granskningen samt den som särskilt har förordnats att vara granskningsman enligt lagen. De tjänstemiin som skall få sådant förordnande — vilket medför behörighet att fatta beslut om vissa säkringsåtgärder samt att verkställa dem

— får enligt utredningen bestämmas i administrativ ordning.

> Remissinstanserna har i stort sett godtagit innehållet i paragrafen. Från ett par håll påpekas emellertid att lagförslaget inte reglerar möjligheten att besiktiga lokaler. granska varulager m. m. eller verkställa kassainventering och dylikt. Det ifrågasätts om inte begreppet bevismedel borde utvidgas till att avse förslagsvis även varulager, inventarier m. m. I övrigt går flera remissinstanser in på frågan om vilka tjänstemän som bör få särskilt förordnande att vara granskningsman. Ett par av dem uttalar att varje tjänsteman som genomför taxeringsrevision bör få behörighet att vara granskningsman enligt lagförslaget.

Även jag anser att det är önskvärt att möjlighet öppnas för granskningsman att besiktiga lokaler etc. när den granskade vägrar att lämna tillträde. Detta behov kan emellertid enligt min mening inte tillgodoses på det sätt som föreslagits av vissa remissinstanser, nämligen att utvidga begreppet bevismedel. Den berörda frågan bör enligt min mening lösas i ett annat sam-

manhang. Däremot kan vitesbestäimmelserna i TL med fördel utsträckas

till att avse även skyldighet att lämna tillträde till lokaler och tillåta kassainventering. Jag skall i det följande ta upp denna fråga. Rätt att vara granskningsman i lagförslagets mening bör i varje fall tills vidare inte automatiskt följa med uppgift att utföra granskning eller förordnande att verkställa taxeringsrevision. Jag ansluter mig till den åsikten som utredningen har gett uttryck åt, nämligen att som granskningsman bör förordnas endast tjänsteman med särskild erfarenhet och tillräcklig utbildning. Dessa förordnanden bör ges inte bara generellt utan även kunna avse ett särskilt

fall av granskning.

En remissinstans har gått in på vissa frågor om vilka handlingar som

kan hänföras till bevismedel. Frågeställningen skall behandlas i specialmotiveringen. I 3 § förslaget regleras hur säkringsätgiärd skall verkställas. Beslag verkställs genom att bevismedel fråntas innehavaren eller i säkrat skick limnas kvar hos honom, försegling genom att förvar eller utrymme förses med sigill eller liknande förslutning samt eftersökning genom att förvar olter utrymme genomsöks för eftersökande av bevismedel. Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något att erinra mot dessa bestämningar. Med anledning av vissa synpunkter som förts fram vill jag emellertid föreslå den bestämmelsen att verkställighet av beslag sker genom att bevismedel omhändertas, underförstått av den som verkställer beslutet.

Handräckningslagen har en liknande formulering av de åtgärder som lagen

medger.

&.2.3 Villkor för beslut

Enligt 4 § förslaget skall beslut om säkringsåtgärd få fattas utan att den som berörs av beslutet dessförinnan har hörts i ärendet. För att beslut skall kunna verkställas fordras emellertid i princip kommunikation med den granskade och annan, hos vilken förrättningen skall äga rum (9 §). I motiven till paragrafen påpekar utredningen att beslut om säkringsåtgärd många gänger skulle bli utan verkan om kontakt med den granskade skulle tas dessförinnan. | Förslaget har kritiserats av några remissinstanser som anser att den som berörts av beslutet i princip skall höras innan beslutet fattas. En remissinstans: menar att förhandskontakt bör kunna underlåtas endast om sådan kunde antas leda till att bevismedel undanröjdes eller förvanskades.

För egen del vill jag säga följande. Det ligger självfallet så till att beslut

om säkringsåtgiärd i de allra flesta fall blir aktuellt först sedan den granskade

har fått del av anmodan att lämna ifrån sig bevismedel för granskning men

vägrar detta eller t. ex. uppger att räkenskaperna förkommit. Den granskade bör då kunna räkna med att myndigheten kan komma att vidta särskilda åtgärder. Frågan om den granskade eller annan i förväg skall höras beträffande ifrågasatt säkringsbeslut skulle visserligen kunna bedömas på samma sätt som frågan om hörande av part enligt 15X förvaltningstagen (1971:290). Där föreskrivs ätt part i princip skull få yttra sig innan ärende

avgörs men att han inte behöver beredas tillfälle att yttra sig bl. a. om det

kan befaras att genomförande av beslutet i ärendet skulle avsevärt försvåras därigenom. Detta torde oftast vara fallet när fråga om säkringsåtgärd kommer

upp. eftersom användning av säkringsåtgärd förutsätter att risk finns för

att bevismedel kommer att undanhållas eller förvanskas. En tillämpning av den nyss angivna bestämmelsen passar emellertid inte in i de faktiska situationer som lagförslaget avser.' Säkringsåtgärd kan sålunda bli aktuell när en granskningsman utför taxeringsrevision i den granskades egna lokaler. Att då kräva att denne i vissa fall formellt skall höras innan beslut får

fattas om beslag av en räkenskapshandling eller om eftersökning är enligt min mening inte särskilt meningsfullt. Den granskade har ju regelmässigt

möjlighet att lägga fram sina synpunkter dels när åtgärden ifrågasätts av

granskningsmannen, dels när den skall verkställas. Som framgått och ytterligare skall behandlas i det följande har som villkor för verkställighet föreskrivits att den som berörs därav i princip skall beredas tillfälle att vara närvarande. Den bestämmelsen är enligt min mening fullt tillräcklig som skydd för den enskildes befogade intressen. Jag anser alltså att den föreslagna lösningen bör godtas.

Villkoren för beslut om beslag av bevismedel har angetts i 55 förslaget. Sådant beslut får fattas om bevismedlet inte tillhandahålls granskningsmannen eller risk föreligger att det kommer att undanhållas eller förvanskas. Vad som är bevismedel bestäms således i den aktuella granskningsförfattningen. I motsats till vad som gäller för handräckning enligt handriäckningslagen fordras inte för beslag att bevismedlet skall vara av väsentlig betydelse för granskningen.

Remissinstanserna har särskilt uppehållit sig vid den förutsättningen som avser risk för undanhällande eller förvanskning. Rekvisitet återkommer i de följande paragraferna. Några remissinstanser anser att det bör fordras en mer accentuerad risk för att beslag skall få beslutas medan andra menar att riskfaktorn inte bör överbetonas. Ett par remissinstanser anser att endast bevismedel av väsentlig betydelse tör granskningen skall få beslagtas.

För egen del anser jag att förslaget är väl avvägt. Att skärpa ”riskvillkoret” anser jag inte påkallat. Det avser bl.a. den situationen att den granskade

visserligen inte nekar att lämna ifrån sig bevismedlet men å andra sidan

visar ätt han vill förhala utlämnandet. I praktiken synes detta läge inte vara ovanligt. Självfallet bör för beslag inte krävas att bevismedlet har särskild betydelse för granskningen. En sådan bedömning kan oftast inte göras förrän handlingen har kunnat sammanställas med annat material. Förslaget bör alliså godtas.

I 68 förslaget finns regler om villkor för försegling av förvar eller utrymme. Paragrafens första stycke avser ett fall när försegling obligatoriskt skall ske, nämligen när beslagtaget bevismedel lämnas kvar hos innehavaren. Enligt andra stycket får beslut om försegling fattas om bevismedel inte lämpligen kan föras från den plats där det påträffats. Bestämmelsen, som

föreslagits av arbetstekniska skäl, har inte särskilt berörts av någon remiss-

instans. Det tredje stycket avser försegling när granskningsmannen inte får tillåtelse att genomsöka förvar eller utrymme. Som villkor för försegling

gäller i deua fall aut det finns grundad anledning anta aut bevismedel finns

i förvaret eller utrymmet samt att risk föreligger att det kommer att undan-

håltas eller förvanskas.

Det har påpekats vid remissbehandlingen att tillämpningen av tredje stycket skulle underlättas om ”riskvillkoret” uteslöts. Jag vill instämma I denna synpunkt. Det rör sig här om situationer där försegling måste ske I avvaktan på att eftersökning kan beslutas eller beslut härom kan verkställas, dvs.

eftersökning kan inte ske omedelbart. Detta villkor bör enligt min mening bytas mot riskvillkoret. Eftersom det rör sig om ett i viss mening provisoriskt beslut bör det inte fordras mer än att det skäliven kan antas att bevismedel finns i förvaret eller utrymmet.

I 7X förslaget anges villkoren för beslut om eftersökning. Paragrafen

innehåller bestämmelser om eftersökning i utrymme, som används för den

granskades verksamhet, eller i förvar som finns i sådant utrymme, i offentlig

lokal hos myndighet eller på allmän plats (första stycket). För att eftersökning

skall få beslutas måste det föreligga grundad anledning anta att utrymmet

eller förvaret används för den granskades verksamhet samt risk föreligga att bevismedel kommer att undanhållas eller förvanskas.

I paragrafen anges också villkoren för beslut om eftersökning i andra utrymmen och förvar än som avses i första stycket. Förutom ”riskvillkoren” enligt första stycket fordras för sådant beslut att det finns grundad anledning

anta alt bevismedel finns i utrymmet eller förvaret.

Bland remissinstanserna anser en grupp att riskvillkoren bör slopas medan en annan menar att villkoren för beslut om eftersökning bör skärpas i ett eller annat avseende.

Enligt min mening är rekvisiten avvägda på ett sätt som tar rimlig hänsyn både till det skydd mot opåkallade ingripanden som den granskade bör ges och till beslutsfattarens möjligheter att få tillgång till underlag för beslut om säkringsåtgärd. För eftersökning i privatutrymmen gäller särskilt angivna villkor. En skärpning av dessa skulle enligt min mening leda till att efiersökning inte skulle kunna användas på eu tillräckligt smidigt och effektivt sätt. Jag är emellertid medveten om att vissa svårigheter kan uppstå när det gäller att avgöra vad som är utrymme i den granskades verksamhet och vad som är privatutrymmen.

Mcd anledning av vad ett pur remissinstanser har påpekat vill jag föreslå att med utrymme som används för den granskades verksamhet uttryckligen jämställs utrymme som yrkesmässigt används av annan med uppdrag för den granskade i dennes verksamhet. Med detta tillägg bör utredningens förslag i stort sett kunna godtas.

I 85 förslaget sägs att beslut om säkringsåtgärd omedelbart skall hävas

när skäl för åtgärden inte längre föreligger.

Remissinstanserna har i detta sammanhang lagt fram ett antal synpunkter

av i huvudsak teknisk-juridisk art. BI a. påpekas att bestämmelse saknas

om den tidpunkt då en förrättning skall anses avslutad. Synpunkter har lagts på frågan om beslag enligt 27 kap. RB skall ta över beslag enligt lagförslaget. Vidare föreslås en särskild bestämmelse om vem som har att häva säkringsåtgärd.

Det framstår som naturligt att utfärdandet av bevis om att verkställighet

har skett får utgöra slutpunkten på förrättningen. Sådant bevis bör kunna avse en av flera lokaler där eftersökning har genomförts. Enligt min mening

finns inga skäl för att beslag enligt RB skall träda i stället för beslag enligt

S Regeringen 1975/76. I saml. Nr IH.

bevissäkringslagen. Ofta torde nämligen ett beslag enligt lagförslaget från skatterättslig synpunkt ge en bättre effekt än ett straffrättsligt beslag, vilket tvångsmedel syftar till att säkra bevisningen i brottmål och inte för granskningen som sådan. Yem som skall vara behörig att besluta om hävning av säkringsåtgärd skall behandlas senare vid genomgång av behörighetsreglerna.

I syfte att förtydliga bestämmelsen bör, som en remissinstans har påpekat.

uttryckligen anges att beslut om säkringsåtgärd omedelbart skall hävas, när åtgärden inte längre behövs för att säkra bevisning. Därigenom klargörs att t.ex. beslag får bestå till dess lagakraftvunnet beslut föreligger i skatteeller avgiftsprocessen.

8.2.4 Villkor för verkställighet

Enligt 9 § första stycket förslaget skall den som avses med granskningen eller någon som kan anses företräda honom beredas tillfälle att närvara när beslut om säkringsåtgärd skall verkställas. Detsamma skall gälla annan person om verkställighet skall ske hos honom. Närvaro av den som berörs av förrättningen är dock inte något absolut krav för verkställighet. Verkställighet skall nämligen enligt andra stycket få ske om den som avses i första stycket inte utan nämnvärt uppskov kan beredas tillfälle att inställa

sig. Eftersökning enligt 7 S andra stycket får dock ske i sådan persons frånvaro

endast om det kan antas att den granskade söker förhala granskningen eller att den av annat skäl kommer att försenas.

Vid remissbehandlingen har bl.a. anmärkts på att den granskade inte behöver kallas till förrättningen om någon är närvarande "som kan anses företräda honom” samt att det i motiven ställs alltför små krav för att någon skall anses vara ”representant” för den granskade. Den första meningen i andra stycket, påpekar en remissinstans. täcker inte det fallet att den granskade visserligen snabbt kan underrättas om förrättningen men på grund av sin vistelseort eller av andra skäl inte snabbt kan inställa sig. Det framhålls också att frågan om förhalning elter försening av granskningen vid eftersökning i privatutrymmen i praktiken kommer att medföra svåra avgöranden.

För egen del anser jag att den granskade och annan hos vilken verkställighet skall ske i princip bör beredas tillfälle att närvara. Att legal ställföreträdare för den granskade bör beredas tillfälle att närvara torde inte behöva särskilt anges. Verkställighet bör emellertid i princip få ske utan att de nu nämnda är närvarande om de inte utan nämnvärt uppskov kan kallas till förrättningen eller inte kan inställa sig vid den. En förutsättning

för att verkställigheten skall få ske i sådana fall bör vara att särskilt tillkallat

vittne är närvarande. Eftersökning i privatutrymmen i frånvaro av den som verkställigheten skall ske hos — dvs. i allmänhet den granskade — bör dessutom förknippas med de villkor som utredningen har föreslagit för sådana

fall. Ibland kan förhalningsuppsåtet finnas hos annan än den granskade. Även då bör eftersökning i privatutrymmen kunna verkställas i frånvaro

av den hos vilken verkställighet skall ske.

I 108 förslaget föreskrivs att den granskade eller annan hos vilken verkställighet sker äger tillkalla vittne men att förrättningen därigenom inte får uppehållas i onödan.

Ett par remissinstanser har uttalat sig om denna bestämmelse. Enligt en remissinstans bör kravet på vittnes närvaro vara obligatoriskt. Jag kan inte dela den uppfattningen. Obligatoriskt vittne är inte föreskrivet ens för

en så ingripande åtgärd som straffprocessens husrannsakan enligt RB. Jag anser att utredningens förslag bör godtas. En redaktionell ändring bör dock göras i förtydligande syfte.

Enligt 11 § förslaget får verkställighet inte ske om förrättningen kan antas

medföra synnerlig olägenhet för någon som berörs av den. I 12 § föreskrivs

att förrättning för verkställighet utan medgivande av den som berörs därav

inte får påbörjas mellan kl. 19 och kl. 8 och i 138 förslaget sägs att vid

verkställighet skada inte får förorsakas på egendom men dock lås eller annan stängningsanordning brytas.

Liksom en remissinstans anser jag att innehållet i dessa tre paragrafer, som alla reglerar förfarandet vid verkställighet av säkringsåtgärd, bör återges i en enda paragraf.

En remissinstans anser att en för vidsträckt tolkning av ”synnerlig olägenhet” i den föreslagna 11 X kan medföra svårigheter vid förrättning. Stor uppmärksamhet har remissinstanserna ägnat åt bestämmelsen i 124. En remissinstans anser att tidsbegränsningen för verkställighet bör slopas, medan de flesta andra som uttalat sig i saken anser att tiden för verkställighet bör utsträckas. Det påpekas att t. ex. handräckningslagen föreskriver förbud

mot förrättning mellan kl. 21 och kl. 9. I vissa fall är de skattskyldiga

anträffbara endast under kvällstid. framhålls det, liksom att bestämmelsen i 11 § ger tillräckligt skydd åt den som berörs av förrättning. Innehållet i 138 har inte föranlett något remissuttalande.

För egen del vill jag anföra följande. Innehållet i 11 § bör avse att verkställigheten skall genomföras så att den innebär minsta möjliga olägenhet för den som berörs av förrättningen. Därigenom bör möjligheten att verkstäl-

la beslag och eftersökning i verksamhetslokaler etc. på olämpliga tider bli till-

räckligt begränsad. Vad det kommer an på är enligt min mening att även här markera den privata sektorns speciella ställning genom att föreskriva en klar avgränsning av den tidrymd då eftersökning i privatutrymmen skall få påbörjas. Den tidsbegränsning som utredningen har föreslagit bör därför

behållas för eftersökning i sådana utrymmen, dvs. verkställigheten bör inte få påbörjas mellan kl. 19 och kl. 8 utan medgivande av den som berörs. Innehållet i 13 § bör godtas oförändrat. Vid remissbehandlingen av 24 § förslaget, som avser besvär över gransk-

ningsmans beslut och över verkställighet, har påpekats att utredningen

uppenbarligen ansett att beslut om säkringsåtgärd skall få verkställas omce-

delbart. Det uttalas att bestämmelse härom bör införas i lagen för tydlig-

hetens skull. Det påpekas också vid remissbehandlingen att genom cn uttrycklig bestämmelse bör göras klart att särskill förordnad granskningsmans beslut om säkringsåtgärd får verkställas även om det inte har överprövats

enligt 16 § tredje stycket.

Med anledning av dessa påpekanden föreslår jag att lagen kompletteras

med en bestämmelse som anger att beslut angående säkringsåtgärd får verk-

ställas omedelbart.

I anslutning därtill bör regleras frågan om verkställighet i den situationen när eftersökning i utrymmen som har antagits vara ”privata” vid verkställighet visar sig vara verksamhetslokaler. Sådant beslut bör fattas av

länsskatterätt och det finns enligt min mening inte något skäl för att frågan

om eftersökning skulle behöva omprövas I nu avsett fall. En bestämmelse härom bör införas och även omfatta beslut om eftersökning i förvar i pri-

vatlutrymme.

I 145 förslaget föreskrivs att bevismedel som tagits i beslag får lämnas kvar hos innehavaren endast om synnerliga skäl härför föreligger samt, i andra stycket, att vid verkställighet av beslag även förvar för bevismedlet

får fråntas innehavaren eller förseglas.

Endast en remissinstans har uttalat sig i sak om paragrafens innehåll. Jag ämnar återkomma till detta i specialmotiveringen. I princip kan jag tillstyrka förslaget i denna det.

Bestämmelsen i 15 X förslaget innebär att vid verkställighet av eftersökning i utrymme även förvar som påträffas där får genomsökas. Förslaget, som inte föranlett något uttalande från remissinstanserna, bör godtas.

8.2.5 Behörighet att fatta och verkställa beslut

I 16 X förslaget regleras behörigheten att fatta beslut om säkringsåtgärd. Denna behörighet har fördelats mellan domstol och granskningsman. Länsskatterätt skall sålunda besluta om eftersökning i s. k. privatutrymmen (7 § andra stycket) medan granskningsman beslutar i övriga fall. Om särskilt förordnad granskningsman har fattat beslut om säkringsåtgärd måste han underrätta den som har att övervaka granskningen härom. Denne skall ome-

delbart pröva om beslutet skall bestå.

Förslaget har föranlett yttranden från åtskilliga remissinstanser. Ett par av dem anser att behörigheten att fatta beslut har avvägts på ett rimligt sätt. De flesta remissinstanserna uttalar sig emellertid för en annan fördelning av behörigheten. En grupp anser att granskningsmannen eller i vart fall den som har att övervaka granskningen bör tilläggas behörighet även vad gäller att besluta om eftersökning i privatutrymmen. En annan grupp bland remissinstanserna vill begränsa granskningsmannens behörighet eller helt lägga beslutanderätten på länsskatterätt, i varje fall om saken inte är bråds-

kande. :

Om den säkringsåtgärd som beslut om beslag innebär över huvud taget skall fungera i praktiken, kan det enligt min mening inte komma i fråga att lägga beslutanderätten på domstol. Men inte heller eftersökning i verksamhetslokaler — där bevismedlen normalt brukar förvaras — skulle i allmänhet kunna verkställas på ett meningsfullt sätt om domstols medgivande skulle krävas. Behov av eftersök ning liksom villkoren härför kan ofta konstateras föreligga först sedan granskning har påbörjats i verksamhetslokalen. Jag vill hänvisa till vad en remissinstans uttalat därom att det i regel är omöjligt att i förväg veta vilka problem som kan uppstå vid en granskning och vilka tvångsmedel som kan bli nödvändiga. Att granskningsman skulle få försegla utrymmen eller förvar i avvaktan på länsskatterätts beslut om eftersökning innebär enligt min mening inte någon lämplig lösning. Försegling är en åtgärd som bör tillgripas endast i nödfall, särskilt med hänsyn till den frestelse det kan vara för den granskade att bryta förseglingen och undanskaffa bevismedel. Jag vill å andra sidan i dagens läge inte föreslå att alla beslut om eftersökning skall få fattas av särskilt förordnad granskningsman eller den som skall övervaka granskningen. Eftersökning i privatutrymmen bör som utredningen har föreslagit få beslutas endast av: länsskatterätt. Sedan man har fått praktiska erfarenheter av systemet kan eventuellt behov av ändringar övervägas. Jag anser alltså att reglerna i 16 §

förslaget bör godtas.

I 17 5 förslaget regleras vem som är behörig att verkställa beslut om säkringsåtgärd. Huvudregeln är den att utmätningsman verkställer beslut på begäran av granskningsman. Granskningsman får dock verkställa beslut som han själv äger fatta om verkställigheten sker i närvaro av den som berörs av beslutet eller annan som kan anses företräda denne och förrättningen kan genomföras obehindrat.

De festa remissinstanserna har inte haft något att erinra mot förslaget i denna del. Av dem som framfört kritik vill flertalet att verkställighet skall tillkomma endast utmätningsman. Några anser däremot att granskningsman i princip skall få verkställa beslut.

För egen del anser jag att förslaget I stort sett är väl avvägt. Det innebär att granskningsmannen alltid skall kunna påkalla verkställighet av utmätningsman. I enkla fall. 1. ex. när bevismedel som granskningsmannen har om hand skall beslagtas, torde han dock finna att utmätningsmans medverkan är överflödig. Enligt min mening bör granskningsman äga verkställa hävning av beslut och beslut om beslag även i frånvaro av enskild part. Jag har tidigare föreslagit att särskilt tillkallat vittne måste vara närvarande

vid verkställighet i parts frånvaro.

Den föreslagna bestämmelsen att granskningsman äger tillfälligt avlägsna

förslutning som anbringats på grund av försegling (18 §) har jag ingen erinran mot.

8.2.6 Undantagande av bevismedel från granskning

Enligt förslaget (19 §) kan den granskade yrka att beslagtaget bovismedel skall undantas från granskningen därför att han har att iaktta tystnad om dess innehåll eller att innehållet på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till annans kännedom. Han skall i sådant fall göra skriftlig framställning tull länsskatterätten.

Förslaget har godtagits av nästan samtliga remissinstanser. Ett par remissinstanser anser att även annan än den granskade bör kunna yrka undantagande av bevismedel. Det hänvisas bl.a. till det fallet att flera personer kan ha anlitat samma ombud, som har tystnadsplikt gentemot dem alla.

Jag anser att denna synpunkt bör beaktas. Den hos vilken verkställighet sker bör alltså ges möjlighet att göra framställning som avses i paragrafen. Vidare bör sådan framställning kunna avse även del av bevismedel.

Enligt 20 § förslaget skall länsskatterätten underrätta granskningsmannen om innehållet i framställning enligt 19 § så snart sådan kommit in till rätten. Granskningsmannen skall då omedelbart ställa bevismedlet till rättens förfogande. I 21 § första stycket sägs att rättens prövning skall ske utan dröjsmål

samt att framställningen får bifallas endast om synnerliga skäl föreligger

tifr 56 § 4 mom. TL). Enligt 21 § andra stycket skall bevismedlet vid bifall till framställningen genast överlämnas till den granskade. Bevismedel som

har undantagits får inte återges eller åberopas i granskningsärendet.

De föreslagna bestämmelserna berörs endast av ett par remissinstanser. BI. a. sägs att granskningsmannen i avvaktan på länsskatterättens prövning inte bör få ta del av bevismedel som någon begärt undantaget från granskning. En remissinstans anser att undantaget bevismedel inte skall överlämnas till den granskade förrän beslut om undantagande har vunnit laga kraft.

För egen del anser jag liksom utredningen att framställning som här avses inte bör obligatoriskt medföra att bevismedel tills vidare inte får granskas. Jag vill understryka att prövning alltid skall ske av sådan framställning, alltså också när den är helt ogrundad. Om granskningen alltid måste avbrytas så snart framställning om undantagande har gjorts, skulle möjligheten att sabotera granskningen kraftigt öka. Jag vill hänvisa till att granskningsmannen har tystnadsplikt beträffande vad han erfarit vid granskningen.

Enligt min mening bör bevismedel eller del därav som länsskatterätt har undantagit från granskning normalt återlämnas till den som gjort framställningen först sedan beslutet har vunnit laga kraft. Domstolen bör dock kunna förordna om undantag från denna regel. Jag föreslär att ifrågavarande bestämmelser i utredningens förslag godtas med nu angivna ändringar.

8.2.7 Underrättelse om beslut och verkställighet

Enligt 22 5 första stycket förslaget skall beslut om säkringsåtgärd utfärdas skriftligt och senast i samband med verkställigheten lämnas till den granskade eller om denne inte är närvarande till någon som kan anses företräda

honom. Om inte någon nu avsedd person är närvarande vid förrättningen skall beslutet delges den granskade. Vidare föreskrivs I paragrafen att beslut enligt 16 § första stycket. dvs. om ehtersökning i privatutrymmen, eller enligt 21 § - som avser undantagande av bevismedel från granskning - samt beslut på grund av besvär enligt 24§ omedelbart skall meddelas granskningsman.

[23 8 förslaget föreskrivs att beslut om verkställighet skall utfärdas skriftligt och tillställas den granskade på sätt som sägs i 22 §. Annan hos vilken förrättning företas skall underrättas om verkställigheten på motsvarande Sätt.

Förslagen har föranlett synpunkter från några remissinstanser. Jag anser att åtskilligt av vad som förts fram bör föranleda justeringar i lagtexten. När den granskade varken personligen eller genom legal ställföreträdare har varit närvarande vid förrättningen bör-beslutet om säkringsåtgärd delges honom även om han har varit representerad vid verkställigheten. Bevis om verkställighet av beslag bör innehålla förteckning över beslagtagna bevismedel och erinran om möjligheten att begära undantagande av bevismedel för granskning. De föreslagna reglerna om att granskningsman skall underrättas om beslut kan jag godta i sak.

8.2.8 Besvär

Enligt 243 förslaget skall talan mot granskningsmans beslut och mot verkställighet föras genom besvär hos länsskatterätt. Det allmännas talan skall föras av den som i sin tjänst har att övervaka granskningen.

Flera av de synpunkter som remissinstanserna har anlagt på denna be-

stämmelse är beaktade genom den bestiimmelse som jag i det föregående har föreslagit om att beslut om säkringsåtgärd får verkställas omedelbart.

Med anledning av vad ett par remissinstanser uttalat vill jag påpeka att

bestämmelsen om inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291)

i princip är tillämplig även i fråga om beslut enligt det lagförslag som nu behandlas. Jag kan däremot inte instämma i den framförda åsikten att besvär över utmiätningsmans verkställighetsåtgärder bör föras hos överexekutor. En sådan föreskrift skulle komplicera förfarandet utan att innebära någon fördel för den enskilde.

S8.2.9 Övriga bestämmelser

oDe återstående paragraferna i lagförslaget reglerar vilken länsskatterätt som är behörig att handlägga framställning om eftersökning i privatutrymmen och om undantagande av bevismedel från granskning samt besvär enligt 24 8 (25 §), frågan om lagens tillimplighet när det förekommer an- Iedning ull misstanke om brott (26 §). Vidare finns föreskrifter om sekretess vid lagens ullimpning och straffbestämmelser vid åsidosättande av denna tystnadsplikt (27 §). I den sista paragrafen (28 §) sägs att föreskrifter för tillämpning av lagen meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

En remissinstans påpekar att behörighetsreglerna i 25 8 leder till att besvär från hela landet över utmätningsmans verkställighetsåtgärder kommer att

prövas av kinsskatterätten i Stockholms län i de fall verkställigheten för-

anletts av t.ex. riksskatteverkets (RSV:s) revisions- och granskningsverksamhet.

Jag anser att de föreslagna behörighetsreglerna inte är utformade på ot lämpligt sätt. Huvudregeln innebär att ifrågavarande behörighet tillagts länsskatterätten i det län där den som har att övervaka granskningen hur sitt tjänsteställe. Frånsett att belägenheten av tjänstestället för den som

har att övervaka granskningen oftast inte är känd för allmänheten, vilket dock kan klaras genom besvärshänvisningens närmare utformning, så med-

för reglerna likväl nackdelar genom att en stor mängd besvär kommer att koncentreras till länsskatterätten i Stockholms län. Detta gäller inte bara

de beslut som fattas av RSV. Med den nuvarande utformningen av riksförsäkringsverkets organisation kommer länsskattcerätten i Stockholm att bli ensam behörig också i fråga om besvär m. m. när bevissäkringslagen

tillämpas vid den kontroll som detta verk utför. Även i andra fall skulle en sådan effekt uppstå på grund av reglerna om länsskatterättens behörighet.

Enligt min mening bör vid framställning om eftersökningsbeslut enligt 16 § första stycket och besvär enligt 24 § utredningens förslag i första hand den länsskatterätt vara behörig som har att pröva den granskades taxering

till statlig inkomstskatt för det år, då framställningen görs eller det överklagade beslutet om säkringsätgärd har fattats. I praktiken blir detta oftast

länsskatterätten i det län där den granskade är bosatt. I vissa fall är den granskade inte skattskyldig till statlig inkomstskatt. Så är bl. a. fallet med handelsbolag, partrederier och vissa dödsbon. Föreligger denna situation bör länsskatterätten i det län vara behörig, där beslut om säkringsåtgärden skall verkställas eller har verkställts. Framställning enligt 19 § om handlings undantagande från granskning bör prövas endast av den länsskatterätt där verkställighet av beslaget har ägt rum.

Med hänsyn till vad i prop. 1975:78 föreslagits om ändring i 20 kap. 38 brottsbalken bör andra stycket i den föreslagna 278 gilla endast till

den I januari 1976. Förslaget i 28 § bör utgå med hänsyn tull 8 kap. 133 punkt 1 regeringsformen.

8.210 Övrigt

En remissinstans har erinrat om att det i 108 handräckningslagen finns

en bestämmelse om att kostnaderna för handräckning enligt lägen skall åvila statsverket. Dot sätts i fråga om inte en motsvarande besvimmelse bör införas i bevissäkringslagen.

Den avsedda föreskriften I handräckningslagen skall ses mot den bakgrunden att talan mot verkställighet enligt lagen förs enligt vad som gäller i utsökningslagen. I utsökningslagen finns särskilda bestämmelser om cr-

sättning av parts kostnad i utsökningsmål. Bevissäkringslagen har däremot

inte anknytning till utsökningslagen. Frågan om kostnadsersättning, som kan

tas ut av enskild, kan därför inte bli aktuell i det föreslagna förfarandet.

8.3¶Övriga författningsförslag

De övriga författningsförslag som utredningen har lagt fram avser ändringar i ett antal skattelagar samt tullagen, vilka innebär att myndighet skall ha rätt att få tillträde till den granskades verksamhetstokaler. I 4§

lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter

föreslås vidare en ändring på grund av att handräckningslagen skall upphävas

när bevissäkringslagen träder i kraft. Slutligen föreslås en ändring i 7 § AvgL

av innebörd, att arbetsgivare är skyldig att vid granskning utlämna tidkort och liknande handlingar, som han inte obligatoriskt är skyldig upprätta om granskningsmyndigheten begär det.

Jag anser att dessa förslag bör genomföras med vissa ändringar. Även i fortsättningen bör gälla att den granskade skall vara skyldig att lämna gränskningsmannen tillträde ull verksamhetslokalen. Med denna lösning

är den föreslagna ändringen av FFL inte påkallad. Som jag tidigare har

uttalat bör vitesbestämmelserna i 58 § TL ändras så att de omfattar möjlighet

utt utsätta vite inte bara som f. n. vid underlåtenhet att tillhandahålla rä-

kenskaper och andra handlingar vid taxeringsrevision utan också vid för-

summelse av annan skyldighet som enligt 56 X 2 mom. TL åligger skatt-

skyldig i samband med taxceringsrevision. En ändring i samma syfte bör göras i 30 § lagen (1958:295) om sjömansskatt.

8.4 Lagen om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt

Enligt 6 § andra stycket lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt är rätten i visst fall domför utan nämndemän. Vad som sägs i andra stycket gäller enligt tredje stycket också vid avgörande av mål om handräckning vid taxeringsrevision och handlings undantagande från taxcringsrevision.

I vad 6 § tredje stycket avser mål enligt handräckningslagen bör det ändras till att i stället avse mål enligt bevissäkringslagen. Bestämmelsen bör vidare kompletteras så att den avser alla mål om handlings undantagande från granskning.

8.5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upp-

rättats förslag till

1. bevissäkringslag för skatte- och avgilftsprocessen,

2. lag om ändring i lagen (1908:128 s. 1) om bevillningsavgifter för sär-

skilda förmåner och rättigheter, 3. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

Bb . lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

nn lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

Så lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt

lagen om allmän försäkring, m. m.,

7. lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt, 8. lag om ändring i tullagen (1973:670). Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.'

8.6 Specialmotivering av förslaget till bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen 8.6.1 Tillämpningsområdet

IN

Paragrafen överensstämmer med utredningens lagförslag frånsett vissa ändringar av redaktionell natur. Vidare har orden ”i fråga om skatt, tull eller avgift” utbytts mot ”för fastställande av skatt, tull eller avgift”. Lagen är tillämplig ”vid revision eller annan granskning” enligt de upp-

räknade författningarna. Termen granskning utgör en samlande beteckning på de olika metoder som myndigheterna får använda för att kontrollera lämnade uppgifter eller eljest skaffa underlag för ett fastställelsebeslut. Det skall alltså vara fråga om granskning i fråga om beräkning av skatt eller avgift. Granskningar för annat ändamål — t. ex. intern kontroll av redo-

visningsansvar — omfattas inte av lagförslaget. De föreslagna säkringsåt-

gärderna utgör komplement till de tvångsmedel, som f.n. finns, och kan

således användas i kombination med dessa eller helt fristående. Sålunda inskränks tullmyndigheternas nuvarande befogenheter att använda tvångsmedel inte i något avseende. I samband med frågan om samordning mellan olika myndigheters granskningsverksamhet har en remissinstans uttalat att det med hänsyn till be-

stämmelserna i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma atlmänna handlingar (sekretesslagen) i många fall kan vara tveksamt om

hemliga uppgifter får utlämnas till annan myndighet. Det kan med anledning härav erinras om att sekretesslagen inte är tillämplig när hemliga handlingar

lämnas myndigheter emellan, även om också i sådana fall viss hänsyn bör

tas till de intressen som lagen avser att skydda (ifr JO:s ämbetsberättelse 1963 s. 425). Det är enligt min mening även utan uttryckligt författningsstöd uppenbart att en myndighet, som kan omhänderta en handling hos en enskild person med stöd av den nu föreslagna lagen, också har rätt att ta del av handlingen om denna finns hos annan myndighet som har tagit handlingen i beslag. "Bilagan har uteslutits här, såvitt gäller de under 2-8 angivna lagförslagen. I dessa delar är bilagan likalydande med de förslag som är fogade till propositionen, frånsett et tillägg i förslaget till lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring. m. m.

5.6.2 Beskrivningar

2§

Paragrafen, som i stort sett överensstämmer med utredningens förslag, beskriver vad som avses med termerna säkringsåtgärd, bevismedel, förvar, utrymme och granskningsman.

Säkringsåtgärderna enligt lagförslaget är av tre slag, nämligen beslag, för-

segling och eftersökning. En beskrivning av den faktiska innebörden av dessa åtgärder finns i 38 lagförslaget.

I lagtexten sägs att till bevismedel hör ”räkenskapsmaterial, varuprov och dylikt, som enligt vad som är särskilt föreskrivet skall tillhandahållas för granskning”. Det måste vara fråga om det slags material, som den granskade författningsenligt skall lämna ifrån sig för granskning. Därmed anges den yttre ramen för begreppet bevismedel enligt lagförslaget. Vad som i det särskilda fallet skall anses vara bevismaterial regleras således inte i paragrafen utan måste bedömas på grundval av tillämpliga bestämmelser i den aktuella

granskningsförfattningen.

Som bevismedel anses alltså endast sådant material, som den granskade utan särskild begäran måste överlämna för kontroll eller som gransknings-

myndigheten äger begära att den enskilde skall lämna ifrån sig i ett pågående

kontrollärende. Om materialet kan få betydelse för granskningen eller komma att tjäna till bevis i en kommande process saknar i och för sig betydelse

vid prövningen av om det är fråga om bevismedel eller inte. Avgörande

är i stället om materialet är sådant som den enskilde måste tillhandahålla myndigheterna enligt den tillämpliga granskningsförfattningen.

Vem som för tillfället har hand om den dokumentation, som skall tillhandahållas för granskning, är betydelselöst när det gäller att avgöra om

materialet utgör bevismedel eller inte. En handling mister inte sin karaktär

av bevismedel därför att den vid kontrolltillfället befinner sig i tredje mans hand. Att den som är föremål för en viss granskning förvarar sin bokföring hos sin revisor föranleder således inte att bokföringen därigenom skulle falla utanför begreppet bevismedel. Har däremot en avtalspart ett eget kon-

traktsexemplar, blir detta inte bevismedel i ett granskningsärende, som avser

den andra avtalsparten, om inte den tillämpliga granskningsförfattningen föreskriver att tredje man i en sådan situation måste lämna ifrån sig sådan dokumentation.

Frågan vem som äger handlingen kan således vara av betydelse vid be-

dömningen om en viss handling är bevismedel enligt lagförslaget. I tvek-

samma fall bör presumtionen vara att åtminstone allt material, som har anknytning till den granskades verksamhet och förvaras i dennes utrymmen eller förvar eller hos ett ombud till honom i dennes lokaler. hör till den granskade verksamheten (jfr prop. 1972:145 s. 27).

Innebörden av termerna förvar och utrymme anges med exemplifierande uppräkningar. Med förvar avses ”skåp. låda, behållare. bankfack, väska.

pärm, kuvert och liknande anordning, som kan tillslutas”. Till utrymme

hänförs ”byggnad, lokal, gård, upplagsplats och liknande avgränsat utrymme”.

Begreppet förvar innefattar i första hand sådant förvaringsställe, där rä-

kenskapsmaterial och liknande dokumentation normalt förvaras. Eftersom

lagförslaget är tillämpligt också beträffande olika former av varubeskattning nämns bland exemplen även anordningar, som är avsedda för vätska, pulver eller liknande. Genom exemplifieringar av begreppet utrymme markeras att det skall vara fråga om rum celler platser som är avgränsade och har så stor yta att en person kan röra sig fritt där. Om allmänheten äger tillträde eller ej är utan betydelse för begreppsbestämningen. En parkeringsplats för motorfordon är t. ex. att anse som utrymme om den har inhägnats. I annat fall är parkeringsplatser på samma sätt som gator och torg varken förvar eller utrymme i lagförslagets mening.

Gränsdragningen mellan förvar och utrymme kan i vissa fall medföra svårigheter. Följande allmänna synpunkter, som ansluter sig till vad utredningen anfört i detta avseende kan lämnas.

Förvar enligt lagförslaget är till en början alla anordningar, som typiskt sett utgör förvaringsanordning. En viktig begränsning utgör den omständigheten att förvaringsanordningen skall kunna tillslutas på något sätt. Utan-

för begreppet faller således bord, öppna bokhyllor och liknande anordningar. En vanlig garderob utgör i likhet med ett fristående skåp ett förvar. Arkivrum

får däremot anses falla under begreppet utrymme fastän det i regel är inrättat

för förvaring av just räkenskapsmaterial eller dylikt. Bagageutrymmet i en

personbil är givetvis ett förvar, men även personutrymmet bör anses som en sådan anordning. Detsamma gäller slutet utrymme i annat motorfordon, även om det kan vara relativt rymligt, liksom 1. ex. lastrummet i en möbelbuss.

Liksom 1 utredningens förslag avses med granskningsman enligt lagförslaget två kategorier av tjänstemän.

Till den första kategorin hänförs tjänsteman som har att övervaka granskningar inom sitt verksamhetsområde. Förebilden till denna beskrivning finns i 568 3 mom. tredje stycket TL. Vem som på grund av sin tjänst har befogenhet som granskningsman framgår således inte av lagförslaget utan av arbetsordning eller instruktion för den ifrågavarande myndigheten. Skattecheferna och enhetscheferna vid länsstyrelsernas skatteavdelningar tillhör den kategori av tjänstemän, som utan särskilt förordnande har granskningsmans befogenheter enligt lagförslaget. Detsamma gäller de tjänstemän inom RSV:s olika avdelningar, som i sin tjänst har motsvarande funktioner. Även chefen för lokal skattemyndighet, chefen för riksförsäkringsverkets revisionssektion och motsvarande befattningshavare inom tillämpningsområdet i övrigt är på grund av sin tjänst granskningsmän i lagförslagets mening. Av orden ”i sin tjänst” följer att taxeringsnämndsordförande inte är granskningsman enligt lagförslaget.

I den andra kategorin av granskningsmän innefattas ”den som särskilt har förordnats att vara granskningsman enligt denna lag”. Vilka tjänstemän

som skall ha sådant förordnande får bestämmas i administrativ ordning. Det förutsätts att förordnande ges endast den som har särskild erfarenhet

av och tillräcklig utbildning för granskningsarbete. Alla de som är revisorer eller har motsvarande befattning inom skattce- och avgiftssystemet bör således inte automatiskt förordnas till granskningsmän enligt lagförslaget. Inget hindrar att förordnande att vara granskningsman avser ett särskilt gransk-

ningsärende. De statligt anställda revisorerna inom lagförslagets tillämpningsområde,

vilka har större erfarenhet av granskningsarbete, avses i första rummet kunna

erhålla förordnande enligt paragrafen. Eftersom personalen hos de lokala

skattemyndigheterna även sysslar med granskningsverksamhet är det vidare möjligt att ge erfarna tjänstemän hos dessa myndigheter uppgiften att vara granskningsman. Självfallet gäller motsvarande för andra tjänstemän med liknande arbetsuppgifter inom skatte- och avgiftsområdet i övrigt. Slutligen

synes också annan offentligt anställd granskningspersonal, t.ex. de kom-

munala taxeringsrevisorerna, kunna få sådant förordnande om deras erfarenhet och utbildning anses tala för detta.

Paragrafen beskriver verkställigheten av de tre säkringsåtgärderna beslag.

försegling och eftersökning. De villkor som måste föreligga för beslut om

säkringsåtgärd eller verkställighet av sådant beslut finns i 4-8 §§ resp.

9-14 35.

En viktig grundsats är att de olika säkringsåtgärderna kan användas var för sig eller i kombination med varandra. Försegling eller eftersökning får således tillgripas utan att beslag av bevismedel måste följa. Å andra sidan kan beslag ske utan föregående eftersökning. Till skillnad från gällande handräckningslag görs således en klar skillnad mellan de olika åtgärder som får tillgripas för att få tillgång till bevismaterial.

Lagförslaget överensstämmer frånsett en ändring i beskrivningen av beslag med utredningens motsvarande författningsbestämmelse.

Beslag verkställs genom att bevismedel omhändertas. I normalfallet sker detta genom att det beslagtagna bevismedlet förs från förrättningsplatsen. Det är dock möjligt att under vissa omständigheter lämna bevismedlet kvar på platsen men det måste då med stöd av bestämmelserna i 6 § andra stycket

förseglas.

Beslag får avse endast bevismedel. Genom en särskild bestämmelse i 13 § andra stycket är det dock möjligt för förrättningsmannen att vid beslag

omhänderta även förvar, som behövs för bevismedlet, utan att beslut om beslag behöver fattas. Om däremot förvaret som sådant är att hänföra till

begreppet bevismedel, t. ex. en pärm eller behållare med viss text, skall beslutet givetvis omfatta också förvaret.

Försegling verkställs genom att förvar eller utrymme förses med sigill eller liknande förslutning. Det bör uppmärksammas att ett bevismedel inte kan förseglas. För att åtgärden skall få avsedd verkan — dvs. utgöra skydd

mot bevisförvanskning — krävs att bevismedlet innesluts i ett förvar eller

utrymme som förses med lämplig förslutning.

Allmänt kan sägas att förseglingen skall göras så att förvar eller utrymme inte kan öppnas på normalt sätt utan att förslutningen bryts. Närmare be-

stämmelser om åtgärdens praktiska genomförande förutsätts bli utfärdade

i administrativ ordning. I sammanhanget kan understrykas att förseglingen har rättslig verkan även om förslutningen anbringats så att det är möjligt att ta sig in i förvaret eller utrymmet utan att det märks av yttre omständigheter.

Eftersökning verkställs på så sätt att förvar eller utrymme genomsöks för efterforskande av bevismedel. Institutet motsvarar i princip ”eftersökande”

enligt handräckningslagen. Ett utmärkande drag för båda dessa institut är att de på verkställighetsplanet innebär betydligt mindre ingripande åtgärder mot den enskilde än vad straffprocessuell husrannsakan kan medföra. Eftersökning kan vara mer eller mindre omfattande. Åtgärden kan sättas in mot ett kontor med flera rum, vilka då samtliga genomsöks för efterforskande av bevismedel, eller avse ett enstaka förvaringsställe, t. ex. skåp

eller väska.

Meningen är att eftersökning i regel skall tillgripas för att få fram ”dolda” bevismedel. För att ta hand om material som förvaras öppet — t. ex. räkenskaper på ett bord, i en hylla eller i ett skåp med öppen dörr — behövs

beslut om eftersökning endast om granskningsmannen inte tillåts undersöka om materialet i fråga är att anse som bevismedel. Normalt torde dock efter-

sökning bli aktuell främst i sådana situationer där granskningsmannen vägras

tillträde till ett stängt rum eller ett tillslutet skåp. Om rummet eller skåpet

är låst saknar härvidlag betydelse.

Det kan här erinras om att den som rubbar beslagtagna föremål, tar bort myndighets försegling eller olovligen öppnar vad myndighet tillslutit enligt 17 kap. 13§ första stycket brottsbalken döms till böter eller fängelse för

överträdelse av myndighets bud. Vidare bör beaktas att den som vägrar förrättningsman inträde, som denne äger fordra, döms till böter enligt lagrummets andra stycke.

&.6.3 Villkor för beslut

Lagförslaget innehåller i 4-7 §§ bestämmelser om de villkor som måste föreligga för att beslut om användning av säkringsåtgärd skall få fattas.

Under rubriken inbegrips även 8 § som reglerar förutsättningarna för hävning av ett sådant beslut.

45 Bestämmelsen i 4 § avser att beslut angående säkringsåtgärd — dvs. att använda eller häva en sådan åtgärd — får fattas utan att den som berörs

av beslutet dessförinnan har hörts i ärendet.

Paragrafen inskränker förvaltningsmyndighets och förvaltningsdomstols allmänna skyldighet att före ärendets eller målets slutliga avgörande ta kontakt med part. Denna skyldighet regleras eljest i 15 § förvaltningslagen resp.

10 § förvaltningsprocesslagen och behöver enligt dessa lagrum inte iakttas

om det kan befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras resp. att underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet. Det ligger i sakens natur att situationer av nu

nämnt slag ofta föreligger i ärenden där säkringsåtgärder aktualiseras. Genom

förevarande bestämmelse i lagförslaget kan emellertid kommunikation un-

derlåtas även i andra fall. Ett beslut om säkringsåtgärd kräver på ett undantag

när — försegling enligt 6 3 — att det föreligger risk för att granskningen saboteras. Denna risk kan vara mer eller mindre uttalad men behöver inte vara

så påtaglig som uttrycket ”avsevärt försvåras” i de nämnda förvaltningslagar-

na ger vid handen.

Bestämmelserna i denna paragraf markerar att kommunikation med motparten i varje fall inte bör företas före beslutsfattandet när sabotagerisk be-

döms föreligga.

Villkoren för att beslut om säkringsåtgärd skall få fattas har utformats

så att beslutet oftast inte aktualiseras förrän en akut fara uppstått för den

fortsatta granskningen exempelvis genom den granskades yttranden och beteenden i övrigt vid kontakt med honom i telefon eller vid personligt

sammanträffande i hans verksamhetslokaler. Ibland kan det då vara möjligt

att med den granskade diskutera ett eventuellt beslut om säkringsåtgärd

men så är långtifrån alltid fallet. Även en sabotagerisk som inte bedöms

vara så stor att granskningen skulle avsevärt försvåras om kommunikation ägde rum är nämligen tillräcklig för att en mer formell kontakt med den

granskade bör underlåtas. De bestämmelser som reglerar villkoren för verk-

ställighet av beslut om säkringsåtgärd visar emellertid att sådan kontakt i regel kommer att tas innan verkställigheten genomförs. Det framgår av

10 § lagförslaget.

5§

I paragrafen beskrivs de villkor som måste föreligga för att beslut om beslag skall få fattas. Som tidigare nämnts kan ett sådant beslut avse endast bevismedel. Den första förutsättningen för beslut är att det föreliggande bevismaterialet

kan hänföras till bevismedel. Som tidigare nämnts kan ett visst material vara bevismedel även om det inte har någon betydelse för granskningen.

För att beslut om beslag skall få fattas krävs vidare att ”bevismediet icke tillhandahålles granskningsmannen eller att risk föreligger att det kom-

mer att undanhållas eller förvanskas”.

Ett beslut om beslag av bevismedel, som inte överlämnas på granskningsmannens begäran, behöver inte grunda sig på ett antagande att vederbörande söker förhala eller på annat sätt försvåra granskningen. Det är

tillräckligt att han faktiskt inte tillhandahåller bevismedlet. Bestämmelserna

om granskning föreskriver i allmänhet att bevismedel skall tillhandahållas utan dröjsmål.

Den s. k. sabotagerisken — dvs. det andra ledet av den nu behandlade

förutsättningen — kan ta sig olika uttryck. Den granskade lämnar exempelvis

en mer eller mindre trovärdig förklaring till varför han inte kan ställa ett visst bevismedel till granskningsmannens förfogande enligt dennes önskemål. För att ett beslut om beslag i en sådan situation skall

få fattas måste det kunna konstateras att sabotagerisk föreligger. I regel

ger omständigheterna vid den tidpunkt när den granskade begär anstånd

tillräckligt underlag för en sådan prövning. Påstår den granskade eller fö-

reträdare för honom att det behövs tid för att exempelvis iordningställa bokföring — något som inte är ovanligt — kan ofta förvanskningsrisk enligt lagrummets mening anses vara för handen.

Vid prövningen av om sabotagerisk föreligger kan myndighetens tidigare erfarenheter av den person, som man har att göra med, eller dennes yttranden eller beteenden i övrigt vid tidigare kontakter med myndigheten ha betydelse. En hastig genomgång av bokföringsmaterialet kan också ge skäl för antagandet att förvanskningsrisk föreligger.

Beslut om beslag kan även avse bevismedel som överlämnats frivilligt till granskningsmannen. En sådan situation kan uppstå om den granskade kräver att visst räkenskapsmaterial skall återställas till honom. Han åberopar kanske bestämmelser — 1. ex. 56 § 3 mom. TL, 9 § FFL — som säger att räkenskapshandlingar skall ”återställas så fort ske kan”. Finns det anledning anta att materialet i så fall kommer att förvanskas eller undanhållas den fortsatta granskningen eller en kommande process vid skattedomstol så är förutsättningarna för beslut om beslag uppfyllda.

Den omständigheten att den granskade inte efterkommer en anmaning

alt lämna visst material ifrån sig på det sätt som granskningsmannen har

begärt behöver självfallet inte i alla situationer innebära att s. k. sabotagerisk föreligger. Anför han rimliga skäl för att bevismaterialet inte har tillställts granskningsmannen enligt dennes önskemål bör man i regel kunna avvakta med beslut. Ytterst är det emellertid här liksom i övriga sammanhang en

fråga om bedömning från fall till fall.

65 Paragrafen innehåller villkoren för beslut om försegling. Denna åtgärd

får avse förvar eller utrymme men inte bevismedel som sådant. Detta har närmare behandlats i specialmotiveringen till 3§

Första stvckert behandlar två skilda fall, då beslut om försegling får fattas.

Enligt lagrummets första punkt får beslut om försegling fattas om följande

tre villkor är uppfyllda.

Enligt det första villkoret skall det vara fråga om ett förvar eller utrymme, som granskningsmannen inte får tillåtelse att genomsöka. Den granskade eller annan som berörs av förrättningen kan visa sin inställning till saken på många olika sätt. Granskningsmannen vägras exempelvis att öppna ett skåp eller att över huvud taget komma in på ett kontor. Det kan också vara så att han visserligen får uppehålla sig i ett visst rum men att det

klart sägs ifrån att han inte har rätt att ens göra en preliminär besiktning av det material som förvaras där. Någon ställer sig hindrande i vägen för

granskningsmannen när denne förklarar att han vill öppna ett visst skåp eller gå in i ett annat rum. Det kan alltså vara fråga om ett yttrande eller

ett beteende som gör det klart för granskningsmannen att han inte får fort-

sätta sin kontrollverksamhet på platsen. Ibland kan det vara svårt att avgöra om tillåtelse att granska innehållet i ett förvar eller utrymme föreligger. Inte sällan kan granskningsmannen i en sådan situation få ett klarläggande besked genom att antyda möjligheten av en förseglingsåtgärd. Ett annat fall, där granskningsmannen kan få anledning att överväga beslut om försegling. föreligger då han vid besök hos den granskade inte träffar någon person Som anser sig som behörig att låta honom komma in i ett utrymme

eller öppna ct förvar. Det andra villkoret för försegling är uppfyllt om det skäligen kan antas alt bevismedel finns i det förvar eller utrymme, som granskningsmannen

vägras att genomsöka. Omständigheterna i det särskilda fallet skall tala för att bevismedel finns i förvaret eller utrymmet.

Ofta är förvaret eller utrymmet av det slaget — t. ex. ett skrivbord, kassaskåp. kontorsrum — att man redan därigenom skäligen kan anta att bevismedel bör finnas där. Den omständigheten att den som berörs av ett eventuellt förseglingsbeslut inte kan ange någon rimlig orsak till att granskningsmannen vägras tillträde till et visst förvar eller utrymme eller förbjuds att närmare undersöka exempelvis handlingar, som ligger öppet i ett rum, är nog många gånger ett fullt tillräckligt skäl för ett beslut om försegling. Detsamma gäller om omständigheterna talar för att den granskade genom att hålla sig undan söker förhala eller på annat sätt försvåra en påbörjad granskning.

Den tredje förutsättningen för beslut om försegling i den nu föreliggande

situationen är den att eftersökning inte kan genomföras omedelbart. Det

kan exempelvis av arbetstekniska skäl vara omöjligt att omedelbart verkställa

en mer omfattande eftersökning fastän ett beslut härom i och för sig kan

fattas utan omgång. Det kan också vara så att granskningsmannen har anledning sätta i fråga om inte ett visst utrymme är att hänföra till privatsektorn, där det krävs domstolsbeslut för att eftersökning skall få äga rum. Gransk-

9 Regeringen 1975/70, 1 samt. Nr IH.

ningsmannen kan också stå inför behovet att utverka tillstånd till eftersökning i privatutrymmen. Under sådana omständigheter har han att tillgripa försegling i avvaktan på att eftersökning kan ske. Situationen kan också

vara sådan att granskningsmannen för tillfället bör avstå från en så ingripande åtgärd, som eftersökning många gånger kan innebära, och i stället använda sig av försegling.

I paragrafens första stycke andra punkten föreskrivs att beslut om försegling får fattas om bevismedel inte lämpligen kan föras från den plats, där det har påträffats. Förseglingsåtgärden får här närmast ses som en form av ar-

betstekniskt hjälpmedel. Villkoren för beslut om försegling i den nu be-

handlade situationen kan sägas vara av två slag.

För det första måste det kunna avgöras att bevismedel i lagens mening

finns i förvaret eller utrymmet. Om det kan fastställas att visst befintligt

material utgör bevismedel hindras inte beslut om försegling av att åtskilligt

annat material finns i förvaret eller utrymmet i fråga.

Det andra villkoret för beslut om försegling enligt första stycket andra punkten är att bevismedel ”inte lämpligen kan föras från den plats, där det har påträffats”. Den granskade eller annan som berörs av granskningen förebär t. ex. skäl för att få granskningsmannen att tillfälligt avbryta en pågående första genomgång av ett större räkenskapsmaterial i den granskades lokaler. Granskningsmannen kan då besluta om den mindre ingripande åtgärden försegling i stället för att tillgripa beslag eller eftersökning. Det kan också vara så att granskningsmannen har vissa misstankar om att den granskade ämnar förvanska eller undanhålla bevismaterial men samtidigt finner att han med hänsyn till den enskildes intressen inte bör ta bevismedel 'i beslag därför att dessa då i normalfallet måste föras från platsen. Det kan då ibland vara lämpligare att fortsätta arbetet i den granskades lokaler och därvid förlita sig på den säkerhet som förseglingsinstitutet ger. Ett annat fall är för handen när granskningsmannen direkt vägras att ta med sig bevismaterial men förhållandena talar för att granskningen kan genomföras om den åtminstone tills vidare kan företas i den granskades egna lokaler. Det kan vidare visa sig praktiskt omöjligt för granskningsmannen att omedelbart transportera bort ett mera omfattande bevismaterial som har över-

lämnats frivilligt.

Sammanfattningsvis kan sägas att beslut om försegling i de nu föreliggande

situationerna I praktiken ofta kommer att grunda sig på en viss s. k. sa-

botagerisk trots att sådan risk inte uttryckligen har angetts som villkor för bestämmelsens tillämpning. Inte sällan torde beslutet kunna motiveras av att det granskningsarbete, som av en eller annan anledning utförs i den granskades egna lokaler, bör från säkerhetssynpunkt i möjligaste mån vara likställt med det fall då arbetet utförs på granskningsmannens tjänsterum.

Enligt paragrafens andra stycke skall beslut om försegling av förvar eller utrymme, där beslagtaget bevismedel finns, fattas om bevismedlet Jämnas

kvar hos innehavaren. Det är här fråga om en obligatorisk förseglingssituation som uppstår så snart ett beslagtaget bevismedel lämnas kvar hos den granskade eller ombud för honom. Försegling måste då ovillkorligen

ske. Den verkställs på så sätt att bevismedlet placeras i ett förvar eller ut-

rymme som förseglas.

Eftersom verkställighet av beslut enligt 12 § första stycket skall genom-

föras så att den innebär minsta möjliga olägenhet för den som berörs av förrättningen bör förseglingsbeslutet i första hand avse förvar. Ibland kan

det dock av praktiska skäl vara lämpligt att besluta om försegling av ett utrymme även om det beslagtagna materialet i och för sig skulle kunna rymmas i ett förvar.

Förseglingsbeslutet behöver inte omfatta just det förvar eller utrymme. där det beslagtagna bevismedlet påträffats, även om det i regel faller sig naturligast. I och med beslaget disponerar nämligen innehavare inte längre över bevismedlet, varför det kan flyttas till annat förvar eller utrymme.

Självfallet måste det därvid vara fråga om ett förvar eller utrymme, som bevismedlets innehavare eller ägare förfogar över men det kan också avse ett förvar som granskningsmyndigheten tillfälligt ställer till förfogande.

Beslagtaget bevismedel får lämnas kvar hos innehavaren endast om särskilda skäl föreligger. Det framgår av 13 § lagförslaget. Därmed avses främst arbetstekniska skäl. Det kan t. ex. vara onödigt eller förenat med svårigheter att transportera ett omfattande material till myndighetens lokaler. Särskilt

gäller det om förrättningen antas kunna slutföras under en relativt kort

tidrymd.

Beslut om försegling i samtliga nu behandlade tre situationer avser alla typer av förvar och utrymmen. Beslutet är alltså inte begränsat till utrymmen. som används för den granskades verksamhet eller till förvar, som finns i sådana utrymmen, i offentlig lokal hos myndighet eller på allmän plats. Även privatutrymmen och andra utrymmen eller förvar. som allmänt set saknar anknytning till den granskades verksamhet, får under angivna förutsättningar förseglas.

78 Paragrafen anger villkoren för beslut om eftersökning. Sådant beslut kan avse förvar eller utrymme och ger granskningsmannen möjlighet att få tillgång till ”dolda” bevismedel. Bestämmelserna har utformats så att beslutets

omfattning skall kunna anpassas till den föreliggande situationens krav.

I motsats till vad som gäller för beslut enligt handräckningslagen. vilket i princip avser alla förvar och utrymmen tillhöriga den person beslutet riktar sig mot, skall i beslut om eftersökning uttryckligen anges de utrymmen eller förvar där eftersökning avses skola ske.

Paragrafen motsvaras i huvudsak av 7 § utredningens lagförslag. Vissa

sakliga och redaktionella ändringar har företagits.

Första stycket anger villkoren för beslut om eftersökning i två olika ka-

tegorier av utrymmen nämligen den granskades verksamhetslokaler och vissa tredjemanslokaler med anknytning till den granskades verksamhet samt i förvar, som påträffas i de nu nämnda utrymmena, i myndighets lokal eller på allmän plats.

Den första kategorin omfattar de utrymmen som den granskade använder för sin verksamhet. Begreppet verksamhet skall ges en vidsträckt tolkning. Därmed avses inte endast förvärvsverksamhet i trängre mening utan i princip alla aktiviteter för vilka det föreligger uppgiftsskyldighet till ledning för fastställande av skatt, tull eller avgift enligt de i I $ nämnda författningarna.

Vid taxeringsrevision eller annan granskning enligt TL ingår i begreppet

verksamhet allt som kan hänföras till någon av de förvärvskällor som nämns i kommunalskattelagen (1928:370). Motsvarande tolkning av begreppet verksamhet skall göras vid andra typer av granskningar, för vilka lagförslaget gäller. Till verksamhet i lagrummets mening räknas givetvis även skyldigheten att föra och bevara räkenskaper eller annat grundmaterial.

Med vilken rätt den granskade disponerar över utrymmet i fråga saknar betydelse i detta sammanhang. Det avgörande är att han använder utrymmet för sin verksamhet. Att det även nyttjas av annan fråntar således inte utrymmet dess karaktär av verksamhetslokal för den granskades räkning. Ett kontorsrum som den granskade hyr tillsammans med annan utgör således verksamhetsutrymme i nu angiven mening. Detsamma gäller exempelvis banklokal, där den granskade hyr bankfack som han använder för verksamheten.

Om utrymmet endast tillfälligt används för verksamheten, kan det inte

anses vara nu avsett verksamhetsutrymme. Fall kan dock tänkas där en: motsatt bedömning får göras. Har i. ex. räkenskapshandling under en längre tidrymd förvarats i den granskades bostad, vilken han normalt inte använder för sådant ändamål, bör förvaringsutrymmet anses som verksamhetsutrymme I lagrummets mening.

Den andra kategorin utrymmen som avses i första stycket utgörs av sådana utrymmen som ”yrkesmässigt användes av annan som har uppdrag för den granskade i dennes verksamhet”. Utrymmet måste utnyttjas av tredje man på ett yrkesmässigt sätt. Han skall normalt utföra arbete där mot vederlag. Om han gör detta som självständig rörelseidkare etler i egenskap av arbetstagare är däremot utan betydelse i sammanhanget. Det krävs att tredje man ”har uppdrag för den granskade i dennes verksamhet”. Det kan här vara fråga om ett uppdrag av stadigvarande eller tillfällig natur. som föreligger när granskningen sker.

Eu beslut enligt första stycket fordrar vidare att det finns ”grundad an-

ledning antaga” att utrymmet i fråga används för nu angivna ändamål. Det skall föreligga en hög grad av sannolikhet för att så är fallet. Ett visst mått av tveksamhet I detta avseende får dock finnas.

I allmänhet torde förhållandena vara sådana att det inte uppstår någon tvist med den granskade om vilken tvp av utrymme det är fråga om. Påstår

1. ex. den granskade att ett visst rum som har direkt förbindelse med övriga

utrymmen i en kontorsvåning inte används för hans verksamhet kan nog i regel kravet på ”grundad anledning” anses uppfyllt så länge den granskade

inte lämnar en rimlig förklaring till sitt påstående. Särskilt när det gäller

förvaring av räkenskapsmaterial kan det dock ibland vara svårt att avgöra

om ” grundad anledning” skall anses föreligga. Enbart den omständigheten

utt den granskades räkenskaper inte finns i hans verksamhetslokaler, kan

inte anses vara tillräckligt för att man skall ha grundad anledning anta

att materialet förvaras i den granskades privatbostad. Finns inte andra omständigheter, som också pekar i den riktningen, bör privatbostaden inte hänföras till verksamhetsutrymmen enligt paragrafens första stycke. Efter-

sökning bör i sådant fall förutsätta beslut enligt lagrummets andra stycke. Den omständigheten att grundad anledning finns för att anta att exem-

pelvis bevismedel normalt förvaras i den granskades privatbostad, innebär inte att alla utrymmen i bostaden anses vara verksamhetsutrymmen. Beslutet måste rikta sig mot ett bestämt rum eller förvar i bostaden. Om

underlag för sådant beslut saknas kan eftersökning beslutas endast enligt

andra styckets bestämmelser.

Första stycket innefattar också beslut om eftersökning i förvar, som på-

träffats i utrymmen av nu angett slag, i myndighets lokal eller på allmän plats. Vem som är ägare till förvaret eller av annat skäl förfogar över detta

saknar betydelse om villkoren för beslut om eftersökning i förvaret är upp-

fyllda. Det är således möjligt att besluta om eftersökning i ett skåp eller en portfölj, som finns i exempelvis den granskades kontorslokaler, även om det är klart att förvaret tillhör tredje man.

För att beslut om eftersökning i förvar eller utrymme, som avses i första stycket, skall få fattas, måste ytterligare ett villkor vara uppfyllt. Det skall

finnas en risk för att bevismedel kommer att undanhållas eller förvanskas.

Prövningen av denna sabotagerisk kan göras efter samma riktlinjer som angetts i specialmotiveringen till 5 §. Bestutsfattaren behöver inte såsom vid beslut om försegling enligt 6 § första stycket första punkten skäligen kunna anta att bevismedel finns just i det förvar etler utrymme som är föremål för hans beslut. Det är fullt tillräckligt att en allmän sabotagerisk kan konstateras. Därmed öppnas möjlighet att besluta om eftersökning i samtliga verksamhetsutrymmen och förvar av nyss angivna slag.

Andra stycket anger villkoren för beslut om eftersökning i utrymme, som inte kan hänföras till de i första stycket upptagna kategorierna av utrymmen,

samt i förvar, som påträffas i sådant utrymme. Samma sabotagerisk som

i första stycket måste föreligga men dessutom fordras för beslut att det finns ”egrundad anledning antaga” att bevismedel finns I utrymmet eller förvaret i fråga.

Till utrymme enligt andra stycket hänförs till att börja med alla utrymmen.

som den granskade disponerar över men inte använder för sin verksamhet.

Vidare innefattas vissa tredjemanslokaler. Det är här i första hand fråga

om sådana lokaler, som innehavaren inte använder yrkesmässigt. Hit räknas också tredjemanslokaler, som används yrkesmässigt men saknar sådan an-

knytning till den granskades verksamhet som avses i första stycket.

Ett utrymme är således att hänföra till andra stycket så snart det saknas grundad anledning anta att det används för sådana ändamål som anges i paragrafens första stycke. Gränsdragningen mellan första och andra styckets

tillimpningsområden bör ske efter de huvudlinjer som anvisats i special-

motiveringen till första stycket. En riktpunkt för rättstillämpningen bör vara att vid tveksamhet anse andra stycket tillämpligt.

Andra stycket avser även beslut om eftersökning i förvar, som påträffas i sådant utrymme som där avses. Ett skåp i den granskades bostad är således

att betrakta som förvar enligt andra stycket, så snart det saknas anledning

anta att utrymmet där förvaret finns används för verksamhet enligt första

stycket.

Uttrycket ”grundad anledning” skall tolkas på samma sätt som motsvarande uttryck i paragrafens första stycke. Det behöver således inte vara fullt klarlagt eller styrkt att bevismedel finns i förvaret eller utrymmet i fråga men starka skäl skall tala för att det förhåller sig på det sättet.

I paragrafen föreskrivs att beslut om säkringsåtgärd skall omedelbart

hävas när åtgärden inte längre behövs för att säkra bevisning. En säk-

ringsåtgiärd får således äga bestånd så länge det är nödvändigt från processuell

synpunkt. Det innebär att beslut i princip kan vara i kraft fram till dess

den pågående granskningen lett till ett lagakraftvunnet avgörande i beskattningstrågan.

Bestämmelsen medför att beslutsfattaren och även den som ytterst är ansvarig för granskningsärendet måste noggrant följa ärendets utveckling så att beslutet hävs så snart skäl för att behålla det inte längre finns. Av behörighetsreglerna i 15 X framgår att varje granskningsman, som får besluta

om säkringsåtgärd i granskningsärendet, även får besluta om hävning av

sådan åtgärd.

Paragrafens utformning ger vidare vid handen att det inte finns någon

skyldighet för beslutsfattaren att av och till ompröva om ett redan meddelat

beslut alltjämt skall bestå. Den som berörs av beslutet är däremot oförhindrad att när som helst anföra besvär mot beslutet enligt 25 § lagförslaget. De fall där hävningsbeslut måste fattas kommer att bli mer eller mindre

vanliga beroende på vilken åtgärd det är fråga om.

Gemensamt för de tre säkringsåtgärderna är att hävningsbeslut omedelbart

skall meddelas om lagliga förutsättningar för beslut inte längre föreligger men verkställighet av någon anledning ännu inte har sket. I en sådan

situation får givetvis inte beslutet hållas ”svävande” därför att man har anledning anta att skäl för säkringsåtgärden kommer att föreligga längre fråm.

Ett beslut om beslag som har fattats därför att bevismedel inte tillhandahållits granskningsmannen behöver inte hävas förrän beskattningsmyn-

digheten inte längre behöver bevismedlet för bevisningen. Detsamma gäller

om beslaget har grundats på sabotagerisk. Som tidigare nämnts sammanfaller

den yttersta tidsramen för beslutets bestånd med det tillfälle då lagakraft-

vunnet avgörande föreligger i granskningsärendet. Fall kan givetvis tänkas där säkringsbehovet upphör tidigare. Självfallet skall då beslutet omedelbart hävas. I regel innebär det att bevismedlet genast skall lämnas tillbaka till

ägaren. om inte de allmänna kontrollföreskrifterna — te. ex. 565 3 mom.

wredje stycket TL -- ger myndigheten rätt att behålla det under viss tid. Förseglingsinstitutet har som framgått utformats för att användas då mer

ingripande åtgärder, såsom eftersökning med efterföljande beslag inte kan

äga rum, eller som ett arbetstekniskt hjälpmedel. Av det skälet bör ett förseglingsbesluts praktiska genomförande noggrant beaktas. Bryts förseglingen av behörig person är beslutet i princip förbrukat. Ett nytt beslut krävs för att förvaret eller utrymmet i fråga ånyo skall kunna förseglas. Ett undantag regleras i 17 8 lagförslaget. Där sägs att granskningsman äger ullfälligt avlägsna förslutning som anbringats på grund av beslut om försegling.

Beslut om eftersökning är förbrukat så snart någon form av verkställighet

på grundval av beslutet ägt rum. Att genomföra flera sådana förrättningar i samma utrymme eller förvar på grund av ett och samma beslut bör således

inte vara möjligt. Det gäller oavsett om förrättningen har gett önskat resultat eller inte.

Ett beslut om säkringsåtgärd gäller oavsett om straffprocessuellt tvångs-

medel har beslutats i ärendet. Det framgår av 278 lagförslaget. Den omständigheten att allmän åklagare har beslutat ta vissa handlingar, som utgör

bevismedel i lagförslagets mening i beslag, medför således inte att ett tidigare fattat beslut om skatterättsligt beslag måste hävas. En liknande fråga kommer att behandlas i kommentaren till 275.

8.6.4 Villkor för verkställighet 9

Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens lagförslag.

I första stvcket föreskrivs att beslut angående säkringsåtgärd får verkställas omedelbart. Den bestämmelsen ger uttryck för en allmän princip om verkställighet av processuella tvångsmedel som gäller inom vår lagstiftning.

Enligt 15§ tredje stycket lagförslaget skall den som har att övervaka

granskningen överpröva beslut om säkringsåtgärd, som har fattats av särskilt förordnad granskningsman. Beslut, som skall överprövas, får verkställas även om överprövning inte har skett. Den omständigheten att besvär har anförts mot ett beslut om säkringsåtgärd medför heller inte att verkställighets-

myndigheten mäste avvakta med förrättningen. Den domstol, som har att

pröva sådana besvär, äger givetvis med stöd av 28 § förvaltningsprocesslagen förordna att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla och därmed hindra omedelbar verkställighet.

I andra stycket anges att länsskatterätts beslut om eftersökning i utrymme eller förvar, som avses i 7 § andra stycket, får verkställas även om det vid förrättningen framgår att fråga är om utrymme eller förvar enligt paragrafens första stycke. Bestämmelsen innebär att förrättningsmannen inte behöver avbryta verkställighet av länsskatterätts beslut om eftersökning därför att han under förrättningens gång får klart för sig alt det utrymme som beslutet avser i själva verket är ott verksamhetsutrymme. Något nytt beslut om efhtersökning behöver inte fattas för att förrättningen skall få fortsätta.

108 Paragrafen motsvaras av 98 i utredningens förslag. Vissa sakliga och redaktionella ändringar har företagits.

I första stycket föreskrivs att den granskade skall beredas tillfälle att inställa

sig till förrättning, innan verkställighet av beslut om säkringsåtgärd äger

"rum. Möjlighet att närvara skall också beredas annan hos vilken verkställighet skall ske.

Att fastställa vem den granskade är bereder i allmänhet inga svårigheter. Vad avser juridisk person är det tillräckligt att någon legal ställföreträdare kallas till förrättningen. Sker förrättningen i ett handelsbotags lokaler är det således tillräckligt att en av bolagsmännen bereds tillfälle att närvara. Med den granskade eller legal ställföreträdare för honom kan däremot inte jämställas person, som lever i familjegemenskap med den granskade cller på grund av fullmakt eller anställningsförhållande äger företräda honom i skilda sammanhang.

I regel torde det inte heller medföra några svårigheter att avgöra hos vem eller vilka en förrättning skall äga rum. Är det fråga om eftersökning i kontorsutrymmen som hyrs gemensamt av flera kan det emellertid bli fråga om utt kalla alla, som har dispositionsrätt ull lokalerna, och säledes

inte bara den som är föremål för granskningen.

Den granskade skall beredas tillfälle att närvara även om förrättningen inte äger rum i hans egna lokaler. Företas beslag av räkenskapsmaterial, som den granskade förvarar hos sin revisor i dennes verksamhetslokaler. måste således både revisorn och den granskade i princip ges möjlighet att inställa sig. Det sagda gäller givetvis också vid verkställighet av säkringsåtgärderna försegling och eftersökning.

Lagrummet anvisar inte på vad sätt de nu angivna personerna skall beredas villfälle avt inställa sig. Skriftlig kallelse är alltså inte nödvändig. Eftersom det ofta är fråga om en mer eller mindre uttalad sabotagerisk från den granskades eller annan inblandad persons sida. skulle en underrättelse i förväg

många gånger iventyra verkställigheten. Det bör därför normalt vara tillräckligt att förrättningsmannen först på platsen för verkställigheten tar direkt personlig kontakt med berörda personer eller söker komma 1 förbindelse med dem.

Andra stycket gör det möjligt att under vissa omständigheter verkställa beslut om säkringsåtgärd trots att varken den granskade eller den hos vilken

förrättningen skall ske eller legal ställföreträdare för dessa personer är närvarande. Förutsättningarna är något olika beroende på om det är fråga om

verksamhetslokaler eller sådana utrymmen, som avses i 7 § andra stycket.

Verkställighet av beslag och försegling samt av eftersökning i sådana utrymmen och förvar, som avses i 783 första stycket — dvs. verksamhets-

lokaler och förvar i sådana lokaler, i myndighets lokal eller på allmän plats — får ske i enskild parts frånvaro under förutsättning att denne inte

utan nämnvärt uppskov kan kallas till förrättningen coller inställa sig till denna. Ett ytterligare villkor för verkställighet är att ett särskilt tillkallat vittne är närvarande vid förrättningen.

Det ankommer på förrättningsmannen att konstatera om hinder föreligger för verkställighet i enskild parts frånvaro. Att närmare ange vad som generellt skall anses som ”nämnvärt uppskov” är inte möjligt. Uttrycket avser emellertid göra klart att det i normalfallet endast får röra sig om någon celler

några timmars dröjsmål. Kan förrättningsmannen under den tiden exem-

pelvis inte klarlägga var den granskade befinner sig eller visar det sig att denne vistas på avlägsen ort eller utomlands, får det i allmänhet anses att förrättningen kan påbörjas. Har man vid kontakt med den frånvarande fått veta att denne genast kommer att inställa sig, kan det emellertid finnas skäl att dröja något längre om det bedöms vara fråga om ett befogat uppskov. Särskilt vid verkställighet av mer ingripande eftersökningsåtgärder bör den granskades intresse av att närvara tillgodoses i största möjliga utsträckning. En situation av nu angett slag kan tillfälligtvis lösas på så sätt att försegling tillgrips t avvaktan på de tillkallade personernas ankomst.

Sker verkställighet i enskild parts frånvaro måste särskilt tillkallat vittne vara närvarande under förrättningen. Med uttrycket ”särskilt ullkallat vittne” markeras att biträde till granskningsmannen eller förrättningsmannen inte kan fungera som vittne. I stället skall ullkallas någon som inte är direkt inblandad i granskningsärendet på det allmännas sida. Många gånger torde saken kunna lösas så att någon familjemedlem eller anställd förklarar sig

villig att fungera som vittne.

De nu behandlade villkoren för verkställighet i enskild parts frånvaro gäller även i fråga om eftersökning i utrymme eller förvar, som avses i 75 andra stycket. I sådana fall fordras för verkställighet dessutom att det kan antas att den granskade eller annan söker förhala granskningen eller

att den av annat skäl kommer att försenas. Det måste således föreligga

antingen en risk för förhalning av ärendet eller att detta av någon annan orsak försenas i högre grad än vad uttrycket ”nämnvärt uppskov” enligt

första stycket ger vid handen. Redan den omständigheten att den granskade håller sig undan eller i telefon eller genom annan person anger mindre trovärdiga förklaringar till att han inte kan komma inom rimlig tid, bör i regel vara tillräcklig grund för att förrättningen omedelbart skall kunna påbörjas. Ytterst är det här som i andra sammanhang fråga om en avvägning

mellan den enskildes befogade intressen och kravet på effektivitet.

FEN

I paragrafen föreskrivs att den granskade och annan hos vilken verkställighet sker äger tillkalla vittne. Förrättningen får dock inte uppehållas i onödan i väntan på att sådant vittne skall kunna inställa sig. Frånsett en redaktionell ändring överensstämmer bestämmelserna med 10953 i utredningens lagförslag.

Paragrafen avser bl. a. att ge den enskilde möjlighet att anlita sakkunnigt biträde vid förrättningen. Önskemål att viss bestämd person skall tillkallas

bör därför om möjligt villfaras. Förrättningen får dock inte uppehållas i onödan därför att personen i fråga inte kan inställa sig utan dröjsmål. Ut-

trycket "1 onödan” markerar att förrättningsmannen bör ta viss hänsyn till sådana önskemål men att önskemälen objektivt sett skall ha viss tyngd. Självfallet väger den enskildes intressen tyngre ju mer ingripande förrätt-

ningsåtgärder det är fråga om.

Till skillnad från vad som gäller enligt 10 § utgör frånvaro av här avsett vittne inte något hinder för att verkställigheten påbörjas. Däremot bör den i regel inte avslutas förrän det begärda vittnet är närvarande. Även i dessa situationer torde många gånger en tillfällig förseglingsåtgärd kunna minska

tiden för förrättningens genomförande. Endast när omständigheterna klart

talar för att det är fråga om förhalningsförsök från den enskildes sida bör förrättningen genomföras i sin helhet utan att det begärda vittnets ankomst av vaktas.

12x

Paragrafen har vissa detaljföreskrifter om hur förrättningsmannen skall verkställa beslut om säkringsåtgärd.

Första stycket anger att verkställighet skall genomföras så alt den innebär minsta möjliga olägenhet för den som berörs av förrättningen. Vidare sägs att skada inte får orsakas på egendom men att lås och annan stängningsanordning får brytas. Bestämmelserna överensstämmer I huvudsak med föreskrifterna i 11 och 13 5§ utredningens lagförslag.

Uttrycket ”synnerlig olägenhet” i utredningens förslag har bytts ut mot minsta möjliga olägenhet”. Bestämmelsen har utformats posivivt. Det ligger nämligen i sakens natur att en förrättning av det slag det här är fråga om oftast innebär viss olägenhet för den onskilde. Vilken grad av hänsyn som i praktiken kan tas ull den enskildes intressen får bedömas utifrån om-

ständigheterna i det särskilda fallet. Sådana faktorer som verkställighets-

åtgärdernas omfattning, förrättningsplatsens karaktär, tidpunkten för för-

rättningen och liknande förhållanden spelar därvid in. En huvudprincip bör vara att man söker genomföra verkställigheten så att den tilldrar sig minsta möjliga uppmärksamhet från utomståendes sida.

I första stycket anges vidare ramen för det fysiska våld som får användas vid verkställighet av bestut om säkringsåtgärd. Förrättningsmannen får endast bryta lås eller annan stängningsanordning. Andra fysiska ingrepp som kan medföra cgendomsskada får inte göras. Bestämmelserna medger inte heller någon form av kroppsvisitation. Av 16 § andra stycket framgår

alt brytandet av lås eller annan stängningsanordning är förbehållet krono-

fogdemyndighetens personal. I de situationer där granskningsmannen funge-

rar som förrättningsman kan fysiskt våld inte komma i fråga. Självfallet

äger förrättningsmannen — oavsett om han är granskningsman eller tillhör kronofogdemyndighetens personal — flytta möbler och andra tillhörigheter under verkställighetens genomförande. Såsom utredningen framhållit är emellertid situationen inte sällan labil vid mera omfattande förrättningar, varför det redan av det skälet oftast är mest lämpligt att redan från början låta kronofogdemyndigheten verkställa ingripande beslut.

I paragrafens andra stvcke föreskrivs att verkställighet av eftersökning i

utrymme eller förvar enligt 7 § andra stycket inte får påbörjas mellan kl.

19 och kl. 8 utan medgivande av den som berörs av åtgärderna. Till skillnad från utredningens förslag har således dessa absoluta förrättningstider be-

gränsats till eftersökningsåtgärder inom den privata sektorn.

13w

I paragrafens första stvcke sägs att bevismedel som har tagits i beslag får lämnas kvar hos innehavaren endast om särskilda skäl härför föreligger. Föreskriften överensstämmer med vad utredningen föreslagit med undantag för att orden ”synnerliga skäl” bytts ut mot ”särskilda skäl”. Därmed motsvarar lagtexten bättre vad som avses- med bestämmelsen. De situationer då beslagtaget bevismedel får lämnas kvar hos innehavaren har excmplifierats i specialmotiveringen till 6 §.

Paragrafens andra stycke föreskriver att vid verkställighet av beslag även förvar som behövs för bevismedlet får omhändertas. Även denna bestimmelse innebär en viss ändring i förhållande till utredningens förslag.

Det förvar som får omhändertas behöver inte vara avsett just för det be-

slagtagna bevismedlet. Frågan om vilka förvar som därvid får tas i anspråk har behandlats i specialmotiveringen till 6 §. De allmänna verkställighetsreglerna i lagförslaget gäller givetvis också vid omhändertagande av sådant förvar.

1458 I paragrafen föreskrivs att vid verkställighet av eftersökning i utrymme

även förvar som påträffas där får genomsökas. Något särskilt beslut om

eftersökning i ett visst förvar krävs under dessa förhållanden inte och detta

oavsett om förvaret är avsett för utrymmet eller av ren tillfällighet finns där.

8.6.5 Behörighet att fatta och verkställa beslut

158 Bestämmelserna i denna paragraf överensstämmer, frånsett smärre ändringar, helt med 16 § i utredningens förslag. Behörigheten att fatta beslut

angående siäkringsåtgärd har således fördelats mellan länsskatterätt och granskningsman. Beslut som fattats av särskilt förordnad granskningsman

skall omedelbart prövas av den som har att övervaka granskningen.

I första stycket behandlas i vilka fall som länsskatterätt fattar beslut om

säkringsåtgärd. Det är här fråga om den granskades s. k. privatutrymmen och tredjemansutrymmen, som saknar anknytning till den granskades verksamhet, samt dessutom förvar som påträffas i sådana utrymmen.

Länsskatterätten beslutar om eftersökning i angivna utrymmen och förvar även om granskningsärendet som sådant inte tillhör dess kompetensområde. I detta uvseende skiljer sig lagförslaget inte från gällande handräckningslag.

Det bör i sammanhanget uppmärksammas att länsskatterättens behörighet att besluta i angivna fall endast gäller frågan om användning av eftersökning. Domstolen äger inte förordna om hävning av ett sådant beslut i andra fall än vid besvär enligt 255.

Ärende enligt första stycket anhängiggörs genom att granskningsmannen

inger en skriftlig framställning till domstolen. I och för sig är alla gransk-

ningsmän inom myndigheten i fråga behöriga att uppträda som part inför domstolen. Det ligger emellertid i sakens natur att framställningen i regel bör göras av någon i chefsställning eller att samråd med överordnad sker innan framställningen inges. Det förutsätts att anvisningar härom meddelas i administrativ ordning.

Andra stycket reglerar vem som är behörig att besluta i fråga om säk-

ringsåtgärder i de fall som inte omfattas av första stycket. Det är här fråga

om alla beslut om beslag och försegling samt dessutom om eftersökning. som avses i 7 X första stycket. Dessutom faller hävningsbeslut under gransk-

ningsmans kompetensområde oavsett vilken säkringsåtgärd det är fråga om.

Behörighetsreglerna i andra stveket medför givetvis inte hinder för överordnad till särskilt förordnad granskningsman att besluta på annat sätt än den sistnämnde granskningsmannen.

I tredje stvcket finns bestämmelser om överprövning av särskilt förordnad granskningsmans beslut. Denna prövning är obligatorisk och omfattar alla

beslut i fråga om säkringsåtgärder, dvs. både beslut om användning av sådana åtgärder och om hävningsbeslut.

Enligt lagrummet åligger det den särskilt förordnade granskningsmannen alt Snarast möjligt anmäla de beslut som han har fattat till den som har alt övervaka granskningen. Det ligger i sakens natur att anmilan bör ske så snart det av arbetstekniska skäl är möjligt. Beslutsfattaren behöver dock inte avvakta resultatet av överprövningen eller göra anmälan om beslutet innan han förordnar om verkställighet. En sådan ordning skulle många gånger äventyra säkringsåtgärdens effektivitet. Fall kan dock förekomma där det är lämpligt att invänta den överordnade befattningshavarens bedömning av beslutet eller överlämna frågan om beslut till denne. Bestäm-

melserna har utformats så att detta i och för sig är möjligt.

När anmälan kommit in från granskningsmannen skall den som har att övervaka granskningen omedelbart pröva om beslutet skall bestå. Prövningen skall ske från såväl materiell som formell synpunkt. Ett beslut måste fattas. Inget hindrar att vissa jämkningar företas i den underordnade tjänstemannens beslut.

Inom vissa sektorer av beskattningssystemet är bestämmelserna avfattade så att mer än en befattningshavare i sin tjänst har att övervaka en och samma granskning. Vem som skall företa överprövningar enligt tredje styck-

et i sådana fall bör bestämmas i administrativ ordning.

16§x

I paragrafen föreskrivs vem som är behörig att verkställa beslut om säkringsåtgärd. Paragrafen avser alla beslut. Huvudregeln är att kronofogdemyndighet verkställer beslut. Under vissa förutsättningar äger dock granskningsman vara förrättningsman. Bestämmelserna motsvarar innehållet i 17 § i utredningens förslag med ett tillägg och ett par ändringar. ”Utmätningsman” har bytts ut mot ”kronofogdemyndighet”.

Enligt första stvcket verkställer kronofogdemyndighet beslut om säkringsåtgärd på begäran av granskningsman. Därvid skall beslagtaget bevismedel snarast överlämnas till granskningsmannen.

Behörighet att begära kronofogdemyndighets medverkan tillkommer varje granskningsman inom den granskande myndigheten. I regel faller det sig emellertid naturligt att sådan framställning görs av den granskningsman, som har beslutat om säkringsåtgärden celler eljest är sysselsatt med granskningen.

En muntlig hemställan om kronofogdemyndighets medverkan är tillräcklig. Skriftlig framställning kan inte krävas. Inte sällan torde behov av kronofogdemyndighets medverkan uppstå först vid besök hos den granskade. Granskningsmannen kan då under förrättningens gång kompletera sin muntliga begäran genom att överlämna eu exemplar av beslutet till kronofogdemyndighetens personal. Om möjligt bör kronofogdemyndigheten få del av beslutet i skriftlig form innan förrättningen börjar. Givetvis bör

granskningsmannen och kronofogdemyndigheten när det låter sig göra i förväg planera verkställighetsåtgärderna. Detta är särskilt nödvändigt om förrättningen väntas bli av stor omfattning eller eljest komplicerad.

Av det sagda framgår att granskningsmannen har det egentliga ansvaret iiven vid förrättning som företas under medverkan av kronofogdemyndighet. Granskningsmannen ger således allmänna anvisningar om verkställighetens aenomförande och avgör t. ex. vad som skall tas i beslag samt vilka förvar elier utrymmen som skall bli föremål tör försegling eller eftersökning. Kronofogdemyndigheten svarar för att de processuella förutsättningarna för verkställigheten föreligger och beslutar om förrättningens praktiska genom-

förande. Därvid gäller verkställighetsbestämmelserna i 3 X och 9-14 58.

I första stycket har intagits en bestämmelse — som saknar motsvarighet i utredningens förstag — om att kronofogdemyndigheten snarast skall överlämna beslagtaget bevismedel till granskningsman som begärt verkställighet. Föreskriften har särskild betydelse för det fall att förrättningen har ägt rum utan att granskningsman varit närvarande. Normalt bör kronofogdemyndigheten inte genomföra verkställigheten utan att granskningsmyndigheten är representerad.

I andra stvcket föreskrivs att granskningsman själv äger verkställa beslut enligt IS N andra stycket under förutsättning att förrättningen kan genomföras obehindrat. Försegling celler eftersökning får granskningsman dock verkställa endast i närvaro av den som berörs av förrättningen eller någon som kan anscs företräda denne.

Granskningsmans behörighet att vara förrättningsman omfattar endast sådana beslut angående säkringsåtgärd som han själv får fatta. Han äger således i princip verkställa alla beslut om beslag och om försegling medan hans möjligheter att genomföra eftersökning begränsas till fall. som avses i 785 första stycket lagförslaget. Dessutom får han verkställa alla typer av hävningsbestut. Det behöver inte vara fråga om beslut som granskningsmannen själv har fattat även om det vanligtvis torde bli fallet.

Behörighetsreglerna skall inte förstås så som om det föreligger någon skyl-

dighet för granskningsmannen att vara förrättningsman så snart de lagliga

förutsättningarna härför finns. Granskningsmannen har alltid möjlighet att begära kronofogdemyndighets medverkan. En allmän riktpunkt bör vara att granskningsman verkställer beslut endast i okomplicerade situationer.

En ovillkorlig förutsättning för att granskningsman skall få verkställa beslut är att förrättningen kan genomföras ”obehindrat”. Varje fysiskt motstånd — även passivt motstånd av sådan art — från någon som är närvarande vid förrättningen medför ett absolut hinder för verkställighet genom granskningsmans försorg. Även hot om våld eller motstånd bör medföra att granskningsmannen avstår från att själv söka genomföra förrättningen. Om den enskilde inte motsätter sig att granskningsmannen påbörjar förrättningen,

bör han kunna inleda verkställighetsåtgärder. Om den enskilde därefter börjar göra mer allvarliga erinringar beträffande granskningsmannens sätt att genomföra verkställigheten, bör denne dock genast avbryta förrättningen och tillkalla personal från kronofogdemyndigheten. Tror granskningsmannen att det vid ett besök hos den granskade kan bli fråga om verkställighet av säkringsåtgärd, bör han ta med ett vittne. Enligt bestämmelserna i 10 § andra stycket krävs nämligen att eu särskilt tillkallat vittne är närvarande

vid förrättningen så snart denna genomförs i frånvaro av den granskade

eller den hos vilken verkställighet skall ske.

Eu villkor för att granskningsman skall få verkställa beslut om försegling eller eftersökning är att förrättningen sker i närvaro av den som berörs härav etler någon som kan anses företräda denne. I första hand skall vara närvarande de personer som avses i 10 X första stycket. Däri inbegrips legal ställföreträdare. Med uttrycket ”någon som kan anses företräda” sådan person menas till en början någon som befullmäktigats att företräda enskild part vid förrättningen. Skriftlig fullmakt behöver inte finnas. Det är fullt tullräckligt att förrättningsmannen på något sätt — 1. ox. genom ett telefonsamtal med huvudmannen — får bekräftat att vederbörande ägor företräda parten. Även personer som saknar sådant formellt uppdrag att tillvarata huvudmannens intressen kan emellertid anses som företrädare i lagrummets mening. Hit bör i regel räknas exempelvis vuxna familjemedlemmar men även anställda som i sin tjänst sköter huvudmannens ekonomiska angelägenheter såsom ekonomichef. kamrer eller personer med liknande centrala arbetsuppgifter. Under vissa förutsättningar torde också andra kategorier anställda kunna betraktas som företrädare. Portvakt, städerska, växelelefonist etc. bör dock inte innefattas i det företräidarbegrepp. som avses i lagrummet.

I paragrafen föreskrivs att granskningsman äger tillfälligt avlägsna förslutning som har anbringats på grund av beslut om försegling. Bestämmelsen motsvarar 183 utredningens förslag. En mindre redaktionell ändring har företagits.

Bestämmelsen har tillkommit av praktiska skäl. Bryter granskningsman-

nen tillfälligt förslutning beträffande ett visst rum eller förvar för att hämta

bevismedel eller låta den granskade tillfälligt komma in i rummet, får därefter

förslutning ske utan att försegling ånvo beslutas. Föreskriften avses

få sin egentliga betydelse om försegling beslutats med stöd av bestämmelserna i 6 X första stycket andra punkten eller andra stycket lagförslaget.

I övrigt hänvisas till specialmotiveringen beträffande 8X.

8.6.6 Undantagande av bevismedel från granskning

Enligt paragrafens första stvcke, som i huvudsak överensstämmer med 19 § utredningsförslaget, kan den granskade eller annan, hos vilken verkställighet sker, begära att beslagtaget bevismedel helt eler till viss del skall

undantas från granskningen därför att han har att iaktta tystnad om dess

innehåll eller innehållet på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till annans kännedom. En sådan begäran skall göras genom skriftlig framställning till länsskatterätten.

Bestämmelser som motsvarar föreskrifterna i föreliggande lagrum finns

i 7§ handräckningslagen. Skälen för att en handling inte skall bli föremål för granskning är desamma i lagförslaget och gällande handräckningslag.

Till skillnad från vad som gäller enligt handräckningslagen måste däremot begäran om undantagande av bevismedel från granskning inlämnas direkt till länsskatterätten. Begäran skall dessutom göras i skriftlig form. Framställningen kan således inte riktas till förrättningsmannen. Denne är vidare inte — såsom föreskrivs i handräckningslagen — skyldig att försegla bevis-

medel, som den enskilde vill undanta från granskningen.

Kretsen av de personer som kan begära undantag från granskning har

vidgats i förhållande till utredningens förslag. Sådan behörighet tillkommer

inte endast den granskade och legal ställföreträdare för honom utan också annan person, hos vilken verkställighet sker.

Framställningen till länsskatterätten skall behandlas enligt de allmänna handläggningsreglerna i förvaltningsprocesslagen med det undantag som beror på 45 lagförslaget. Det bevismedel, som framställningen avser och skälen för att det skall undantas från granskningen bör således anges i framställningen.

En begäran om undantagande från granskning enligt lagrummet kan bifallas endast på grundval av de förutsättningar som där anges. För tolkningen av dessa hänvisas till 56 4 mom. TL.

Vilken domstol som är behörig att pröva framställning om undantagande från granskning framgår av bestämmelserna i 26 § lagförslaget.

| paragratens andra stycke — som saknar motsvarighet i utredningens förslag — föreskrivs att länsskatterätten skall underrätta granskningsmannen när framställning enligt första stycket har kommit in.

19x

Bestämmelserna i denna paragraf motsvaras av 208 utredningens lagförslag. På grund av bestämmelsen i 18 § andra stycket har viss ändring företagits.

Enligt lagrummet är granskningsman skyldig att omedelbart ställa det bevismedel som framställning enligt 185 första stycket avser till rättens förfogande så snart han har erhållit meddelande enligt 18 § andra stycket.

Som tidigare har påpekats får granskningsman tills vidare fortsätta arbetet

med granskning av samtliga beslagtagna bevismedel även om den granskade eller annan under förrättningen upplyst om att han ämnar begära visst celler

vissa bevismedels undantagande från granskningen. Först sedan granskningsmannen har fått meddelande om att en framställning om undantagande

kommit in till domstolen kan det bli fråga om att avbryta granskningen av sådana bevismedel, som omfattas av framställningen. Det ankommer

på rätten att närmare bestämma hur det skall förfaras med sådant bevismaterial. Givetvis har granskningsmannen att omedelbart följa domstolens

anvisningar i dessa hänseenden. Om framställningen inte anses som obefogad, torde det ofta bli fråga om att överlämmna handlingarna till rättens kansli.

208 Paragrafen reglerar domstolens behandling av framställning om undantagande från granskning. Bestämmelserna kompletterar förvaltningsprocess-

lagens allmänna föreskrifter. Lagrummet motsvarar 213 utredningens förslag. Vissa redaktionella och sakliga ändringar har skett.

I första stycket föreskrivs att rätten skall pröva framställning enligt 18 § utan dröjsmål. Mål av detta slag måste således behandlas med förtur.

Vidare framgår av första stycket att framställning om undantagande av bevismedel från granskning får bifallas endast om synnerliga skäl finns för

detta. Innebörden härav är densamma som it. ex. 56 § 4 mom. TL. Enligt andra stycket äger domstolen vid bifall — helt eller till viss del —

till framställning om undantagande av bevismedel från granskning förordna att det som har undantagits skall överlämnas till den som gjort framställningen redan innan rättens beslut har vunnit laga kraft. Överlämnande

skall alltså eljest ske först sedan beslutet har laga kraft.

218 Bestämmcetserna i denna paragraf har övertagits från 21 § andra stycket

sista punkten i utredningens lagförslag.

I lagrummet föreskrivs att bevismedel, som har undantagits från granskning enligt 203 lagförslaget, inte får återges eller åberopas i gransknings-

ärendet. Förbudet gäller alltså inte bara för granskningsman utan också för

annan som har att göra med ärendet.

8.6.7 Underrättelse om beslut och verkställighet

225 Paragrafen motsvarar i sak 22 § tredje stycket utredningens förslag.

I lagrummet föreskrivs att domstols beslut i mål enligt denna lag skall

1 Regeringen 197570. 1 saml. Nr Il.

omedelbart meddelas den som har fört det allmännas talan vid domstolen.

Föreskriften har tillkommit för att det allmänna snabbt skall få underrättelse om beslut, som kan föranleda verkställighetsåtgärder eller andra initiativ.

Av bl. a. det skälet bör meddelandet lämnas muntligt så snart beslutet har

fattats. I detta sammanhang kan påpekas att bestämmelserna i 4 och 9 §§

i fråga om kommunikation med enskild part givetvis också gäller för domstols beslut om säkringsåtgärd.

238 Paragrafens innehåll motsvarar 22 § första och andra styckena i utredningens förslag. Vissa sakliga och redaktionella ändringar har företagits. I första stycket föreskrivs att beslut om säkringsåtgärd skall utfärdas skriftligt. Det skall senast när förrättning för verkställigheten avslutas överlämnas till den granskade eller, om denne inte är närvarande vid förrättningen.

till någon som kan anses företräda honom. Beslutet skall innehålla besvärshänvisning.

Beslutet behöver inte föreligga i skriftlig form förrän det skall överlämnas till enskild part. Oftast torde skriftligt beslut inte föreligga dessförinnan när granskningsmannen själv både beslutar och verkställer säkringsåtgärd. Sker verkställigheten i beslutsfattarens frånvaro, vilket i och för sig kan förekom-

ma, ligger det i sakens natur att beslutet dessförinnan skall ha överlämnats till förrättningsmannen. Är beslutsfattaren närvarande vid en förrättning,

som genomförs av annan, kan det däremot många gånger vara mest praktiskt

att beslutet överlämnas till förrättningsmannen först i avslutningsskedet. Verkställigheten avser exempelvis eftersökning i ett visst förvar, varvid verkställighet följer av beslut om beslag som fattats av granskningsmannen under förrättningen.

Beslutet skall överlämnas antingen till den granskade eller, om han inte är närvarande, till någon som kan anses företräda honom. Den personkrets som avses har angetts i specialmotiveringen till 16 § andra stycket. Det bör uppmärksammas att beslutet behöver tillställas endast den granskade eller i vissa situationer företrädare för honom och således inte annan hos vilken förrättningen har ägt rum.

Enligt utredningens förslag skulle den granskade delges beslutet om var-

ken han eller någon som kunde anses företräda honom har varit närvarande vid förrättningen. Denna bestämmelse har ändrats i lagförslaget. I stället föreskrivs i andra stycket att delgivning med den granskade alltid skall ske om denne inte är närvarande vid förrättningen. Med uttrycket ”den grans-

kade” menas även legal ställföreträdare för honom. Delgivningen skall fö-

retas i enlighet med bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428).

248 Paragrafen är indelad i två stycken. Första stycket motsvarar 23 § ut-

redningens förslag medan andra stycket utgör en nyhet.

I första stycket sägs att bevis om verkställighet av beslut utfärdas skriftligt och tillställs den granskade på sätt som föreskrivs i 23 5. Detsamma gäller för underrättelse till annan hos vilken verkställighet sker. Bevis om verkställig-

het måste således till skillnad från underrättelse om beslut tillställas även den

hos vilken förrättningen äger rum om denne är annan person än den granskade. :

Eftersom beslut om säkringsåtgärd skall upprättas skriftligt men får till-

ställas vederbörande personer så sent som när förrättning för verkställigheten

avslutas, är det givetvis — vilket utredningen har framhållit — praktiskt att beslutsblanketten utformas på sådant sätt att den också kan tjäna som bevis om verkställigheten. :

I andra stycket föreskrivs att bevis om verkställighet av beslag skall innehålla förteckning över beslagtagna bevismedel. Dessutom skall beviset

innehålla erinran om rätten att begära undantagande av handling från gransk-

ning samt besvärshänvisning.

Skulle det av praktiska skäl möta svårigheter att färdigställa förteckningen

på förrättningsplatsen, kan det ibland vara lämpligt att fortsätta förrättningen i granskningsmyndighetens tjänstelokaler. Därvid bör uppmärksammas att endast beslagtagna bevismedel får föras från platsen mot innehavarens vilja.

Denne eller företrädare för honom bör beredas tillfälle att närvara vid den

fortsatta — förrättningen i tjänstelokalerna. |

8.6.8 Besvär

2584 Paragrafen överensstämmer helt med 24§ utredningens förslag.

I lagrummet föreskrivs att talan mot granskningsmans beslut och mot verkställighet förs genom besvär hos länsskatterätt. Vilken domstol som är behörig att pröva bésvärstalan regleras i 26 §. I övrigt gäller de allmänna bestämmelserna om besvär i förvaltningsprocesslagen med det undantag som följer av 4 3 lagförslaget.

Vidare reglerar 25§ vem som skall föra det allmännas talan hos

länsskatterätten i besvärsmål. Denna behörighet har tillagts den som i sin

tjänst har att övervaka granskningen. För tolkningen av detta sistnämnda uttryck hänvisas till specialmotiveringen beträffande 2XS.

Av författningstexten framgår att även den som vill besvära sig mot förrättningsmans sätt att verkställa beslut om säkringsåtgärd har att anföra besvär hos länsskatterätt. Den vanliga besvärsordningen beträffande verkställighet av kronofogdemyndighet gäller således inte på lagförslagets till-

lämpningsområde.

8.6.9¶Övriga bestämmelser

268 Bestämmelserna i denna paragraf reglerar vilken domstol som är behörig att handlägga framställning enligt 15 § första stycket och 18 § samt avgöra

besvär enligt 25 §. Paragrafen motsvarar närmast 25 § utredningens förslag.

Sakliga ändringar har vidtagits.

Behörig domstol vid framställning enligt 15 § första stycket och besvär enligt 25 § är enligt första stycket den länsskatterätt som har att pröva den granskades taxering till skatt enligt lagen (1947:376) om statlig inkomstskatt

för det år då framställningen görs resp. det överklagade beslutet har fattats.

Bestämmelsen medför att länsskatterätten i det län, där den granskade

är bosatt, oftast är den behöriga domstolen. Ibland kan givetvis behörig

domstol bli belägen i län, där den granskade har varit bosatt.

I de fall där den granskade inte är skattskyldig till statlig inkomstskatt

> t. ex. handelsbolag och vissa dödsbon -— gäller den regeln att behörig domstol är länsskatterätten i det län, där beslut om säkringsåtgirden skall verkställas elier har verkställts. I sällsynta fall kan det härigenom förekomma

att mål beträffande säkringsåtgärder under en och samma granskning be-

handlas av två eller flera länsskatterätter.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att framställning enligt 18 § skall avgöras av länsskatterätten i det län där verkställighet av beslaget har ägt

rum.

Paragrafen, som helt överensstämmer med 26 § utredningens förslag, föreskriver att lagförslaget får tillämpas även om det förekommer anledning Vill misstanke om brott.

Den omständigheten att allmän åklagare eller allmän domstol har beslutat om straffprocessuella tvångsmedel beträffande bevismaterial. som utgör bevismedel i lagförslagers mening, utgör inget hinder för beslut om säkringsåtgärder. Beslut om säkringsåtgärd och straffprocessuellt tvångsmedel kan således föreligga vid ett och samma tillfälle. På verkställighetsplanet måste myndigheterna givetvis samråda för att lösa det praktiska genomförandet

av förrättningen. Därvid bör uppmärksammas att de straffprocessuella åt-

gärderna regelmässigt är mer ingripande och omfattande. Däremot är dessa

tvångsmedel ofta mindre effektiva när det är fråga om de säkerhetsaspekter

som lagförslaget skall tillgodose. Från granskningssynpunkt är således lag-

förslagets säkringsåtgärder att föredra.

285 Paragrafen, som har övertagits oförändrad från 27 § utredningens förslag,

avser kravet på sekretess samt innehåller de i liknande sammanhang sedvanliga straffbestämmelserna för den som bryter mot sekretessen.

8.7 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen.

9¶Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Bilaga I

1¶Utredningens förslag till Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen

Härigenom förordnas som följer.

Tillämpningsområde

18 Denna lag är tillämplig vid revision eller annan granskning i fråga om skatt, tull eller avgift enligt förordningen (1908:128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, förordningen (1952:320) om

viss reglering av handeln med fisk m. m.. uppbördsförordningen (1953:272),

förordningen (1953:372) angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur. förordningen (1953:374) angående reglering av utförseln av vissa slag av fisk och skaldjur Mm. M., taxcringsförordningen (1956:623). förordningen (1958:2935) om sjömansskatt. förordningen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., stämpelskatueförordningen (1964:308). förordningen (1967:340) med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område, förordningen (1968:430) om mervärdeskatt. kupongskatteförordningen (1970:629), tullagen (1973:670).

Beskrivningar

28 I denna lag förstås med

säkringsåtgärd: beslag, försegling och eftersökning,

bevismedetl: räkenskapsmaterial. varuprov och dylikt. som skall tillhandahällas för granskning,

förvar: skåp. låda. behållare. bankfack. väska, pärm, kuvert och liknande förvar, som kan tillslutas.

utrymme: byggnad, lokal. gård, upplagsplats och liknande avgränsat utrymme,

Äranskningsman: den som i sin tjänst har att övervaka granskningen sam den som särskilt förordnats att vara granskningsman enligt denna lag.

38 Säkringsåtgärderna enligt denna lag verkstills.

beslag genom att bevismedel fråntas innehavaren eller i säkrat skick fämmnus kvar hos honom.

försegling genom att förvar eller utrymme förses med sigill eller liknunde förslutning.

ettersökning genom att förvar eller utrymme genomsöks för efterforskande av bevismedel.

Villkor för heslat

48 Beslut om säkringsåtgärd får fattas utan att den som berörs av beslutet dessförinnan hörts i ärendet.

58 Beslut om beslag får fattas, om bevismedlet inte tillhandahållits grunskningsmannen eller risk föreligger att det kommer att undanhållas eller förvanskas.

6 § Beslut om försegling av förvar eller utrymme. där beslagtaget bevismedel

finns. skall fattas om bovismedlet lämnas kvar hos innehavaren.

Beslut om törsegling får fattas. om bevismedel inte lämpligen kan föras från den plats, där det påträffats.

Beslut om försegling får fattas, om granskningsmannen inte får tillåtelse att genomsöka förvar eller utrymme samt det skäligen kan antas, att bevismedel finns där, och risk föreligger att det kommer att undanhållas celler förvanskas.

78 Beslut om eftersökning i utrymme får fattas om det finns grundad anledning anta, att utrymmet används för den granskades verksamhet, samt risk föreligger att bevismedel kommer att undanhållas eller förvanskas. Samma villkor gäller för beslut om eftersökning i förvar i sådant utrymme, i offentlig lokal hos myndighet eller på allmän plats.

Beslut om eftersökning I annat utrymme eller förvar än som avses i första stycket får fattas om det finns grundad anledning anta, att bevismedel finns där, samt risk föreligger att det kommer att undanhållas eller förvanskas.

83 Beslut om säkringsåtgärd skall omedelbart hävas, när skäl för åtgärden inte längre föreligger.

Villkor för verkställighet

98 Innan beslut enligt 5-7 §§ verkställs skall den granskade eller den som kan anses företräda honom beredas uttfälle avt inställa sig till förrättningen. Detsamma gäller annan om verkställighet skall ske hos honom.

Kan den som avses i första stycket inte utan nämnvärt uppskov beredas ullfälle att inställa sig till förrättningen, får verkställighet ändå sko. Eftersökning enligt 73 andra stycket får dock i sådant fall verkställas endust om det kan antas. att den granskade söker förhala granskningen eller att den av annat skäl eljost kommer att avsevärt försenas.

108 Den granskade och annan hos vilken verkställighet sker äger ullkalla vittne. Förrättningen får dock därigenom inte uppehållas I onödan.

115 Verkställighet får inte ske om förrättningen kan antas medföra synnerlig olägenhet för någon som berörs av den.

128 Förrättning för verkställighet får inte utan medgivande av den som

berörs därav påbörjas mellan kl. 19 och kl. 8.

13§ Vid verkställighet får skada inte förorsakas på egendom. Lås och annan stängningsanordning får dock brytas.

14§ Bevismedel, som tagits i beslag, får lämnas kvar hos innehavaren endast om synnerliga skäl härför föreligger.

Vid verkställighet av beslag får även förvar för bevismedlet fråntas innehavaren eller förseglas.

158 Vid verkställighet av eftersökning i utrymme får även förvar som på-

träffas där genomsökas.

Behörighet att fatta och verkställa beslut 16 8 Linsskatterätt beslutar på skriftlig framställning av granskningsman om eftersökning, som avses i 75 andra stycket.

Granskningsman beslutar om säkringsåtgärd i andra fall än som avses i första stycket. -

Har särskilt förordnad granskningsman fattat beslut om säkringsåtgärd. skall han snarast möjligt anmäla detta till den som har att övervaka granskningen. Denne prövar omedelbart om beslutet skall bestå.

178 Utmitningsman verkställer beslut om säkringsätgärd. Verkställiehet sker på begäran av gränskningsman.

Granskningsman äger själv verkställa beslut enligt 16 § andra stycket i närvaro av den som berörs av förrättningen eller annan som kan anses företräda denne. Sådan förrättning får genomföras endast om det kan ske obehindrat.

18§ Granskningsman iäger tillfälligt avlägsna förslutning som anbringats på grund av försegling.

Undantagande av bexismedel från granskning 198 Anser den granskade aut beslagtaget bevismedel skall undantas trån granskningen därför att han har att iaktta tystnad om dess innehält eter att innehåller på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till annans kännedom, skall han göra skriftlig framställning om detta till länsskatterätten.

203 Sedan grunskningsmannen erhållit meddelande att framställning enligt 19 S inkommit till länsskatterätten. skall det bevismedel som framställningen avser omedelbart ställas ull rättens förfogande.

218 Liänsskatteritten prövar utan dröjsmål framställning enligt 19 5. För

bifall ill framställningen fordras att synnerliga skäl föreligger.

Bifalls framställning enligt första stycket, skull länsskatterätten genast överlämna bevismedlet till den granskade. Sådant bevismedel får inte återges eller åberopas i granskningsärendet.

Underrättelse om beslut och verkställighet

228 Boslut om säkringsåtgärd utfärdas skriftligt och lämnas senast i samband med verkställigheten till den granskade eller, om denne inte är närvarande vid förrättningen. ull någon som kan anses företräda honom.

Är inte någon som nämns i första stycket närvarande vid förrättningen. delges beslutet den granskade.

Beslut enligt 16 § första stycket eller 218 eller på grund av besvär enligt 248 skall omedelbart meddelas granskningsmannen.

238 Bevis om verkställighet av beslut utfärdas skriftligt och tillställs den granskade på sätt som föreskrivs i 22X Annan hos vilken förrättningen företas skall underrättas om verkställigheten på motsvarande sätt.

Besvär 24§ Talan mot granskningsmans beslut och mot verkställighet enligt denna lag förs genom besvär hos länsskatterätt. Det allmännas talan förs av den som I sin tjänst har att övervaka granskningen.

Ovriva bestämmelser

ro 5§ Framställning enhet 16 § första stycket eller 19 § samt bosvär enligt

24 8 tas upp av länsskatterätten i det län. där den som har att övervaka granskningen har sitt tjänsteställe. Behörig att pröva framställning enligt 198 är även länsskatterätten i det län, där verkställighet ägt rum.

268 Denna lag får tillämpas även om det förekommer anlednine till miss-

tanke om brou.

278 Vad som erfariis vid ullämpningen av denna lag får ej obehörigen

YPpPas.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot första stycket döms

ull böter eller Kingelse i högst sex månader, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

2885 Närmare föreskrifter för ullämpningen av denna lag meddelas av regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975, då lagen (1961:332) om hand-

räckning vid taxeringsrevision skall upphöra att gälla. I fråga om hand-

räckning som begärts före ikraftträdandet gäller dock fortfarande sistnämnda

lag.

2¶Utredningens förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1908:128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter

Härigenom förordnas att 4 § 15 mom. förordningen (1908:128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter skall ha nedan an-

utvna Ivydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen tvdelse

15 mom. Den som har att erlägga eller att svara för erläggande av

bevillningsavgift skall på anmodan av länsstyrelse lämna uppgift om verksamhet som drivits av honom och i vilken avgiftsskyldighet förelegat, om

uppburen eller utgiven ersättning och om erlagd bevillningsavgift.

På anmodan av länsstyrelse åligger det den som är avgiftsskyldig eller ansvarig för erläggande av avgift utt för kontroll av avgiftsskyldighoten tillhandahålla sina räkenskaper med tillhörande handlingar, inbegripet sådana anteckningar som avses i 14 mom.

För kontroll av ansöknings-, deklarations- eller uppgiftsskyldighot enligt denna förordning fär länsstyrelsen förordna om revision hos den som är uvgiftsskyldig eller ansvarig för erläggande av avgift. Revision får verkställas också hos den som bedriver förmedlingsverksamhet eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet att uppgifter av betydelse för kontrollen kunna hämtas

ur anteckningar eller andra handlingar som föras vid verksamhetens be-

drivande.

I fråga om revision enligt tredie I fråga om revision enligt tredje stycket gilla It tillämpliga delar be- stycket gälla i tillämpliga delar bestämmelserna om taxerinesrovision stämmelserna om taxeringsrevision i SON taxerimastörordningen i S6 5 taxeringsförordningen (1956:623) och föreskrifterna i lagen (1956:623). (1961:3322) om handräckning vid taxeringsrevision.

Denna förordning träder i kraft den I juli 1975.

Äldre Ivdelse av 48 gäller fortfarande i fråga om handriäckning enligt lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsreviston sonmi begärts före

förordningens ikraftirädande.

be vn Senaste hudelse 1975:71.

3¶Utredningens förslag till Lag om ändring i uppbördsförordningen (1953:272)

Härigenom förordnas att 78 § I mom. uppbördsförordningen (1953:272)! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande IWdelse Föreslagen Ivdelse

BY

I mom. Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall hava sin bokföring så ordnad att därav framgår arbetstagares namn. lönebelopp och skatteavdrags belopp samt, därest debetsedel eller skattekort företetts för arbetsgivaren, arbetstagarens födelsetid och mantalsskrivnings-

adress ävensom nummer å för honom utfärdad debetsedel.

Jämväl annan arbetsgivare än I första stycket sägs, som har att verkställa skatteavdrag å arbetstagares lön och för vilken den utbetalade lönen utgör omkostnad 1 förvärvskälla. är skyldig att i enahanda omfattning föra anteckningar I hänseenden som nyss sagts.

Ftfter anmaning av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen etter av lokal skattemyndighet åligger det sådan arbetsgivare. som i första stycket avses. att tillhandahålta sin bokföring med därtill hörande handlingar för kontroll å verkställandet av skatteavdrag, och sådan arbetsuivare, varom I andra stycket sägs, att ullhandahålla där angivna anteckningar för dylik kontroll.

Vid kontroll. som nämns i tredie

stveket, har mondisheien rätt att tå

tillträde till lokal, som används för den

verksamhet. kontrollen avser.

Här avsedd kontroll skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid. att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den som är föremål för kontrollen. Där arbetsgivaren så begär och detta lämpligen kan ske. skall kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker eler andra handlingar överlämnats för kontroll, skall de så snart ske kan återställas. Meddelande om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas arbetsgivaren.

Denna lag träder i kraft den I juli 1975.

lys i av ar

Förordningen omtryckt 1972:75, "Senaste Iydelse 1972-75,

4¶Utredningens förslag till Lag om ändring i taxeringsförordningen (1956:623)

Härigenom förordnas. att 56 £ 2 mom. taxeringsförordningen (19356:623)' skall ha nedan angivna Ivdelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

56 N

2 mom. Den som har att verkställa taxeringsrevision äger rätt att genast taga del av handlingar som skola granskas.

Vid taxeringsrevision är den. hos Vid taxeringsrevision är den, hos vilken revisionen sker, pliktig att vilken revisionen sker. pliktig att lämna de upplysningar som erford- lämna de upplysningar som erfordras för revisionens verkställande. ätt ras för revisionens verkställande lämna tillträde till de lokaler, som an- samt att lämna nödigt biträde för vändas I vederhörandes verksamhet. granskning av handlingar och varusamt alt kimna nödigt biträde för lager. granskning av handlingar och varulager.

Den som verkställer taxeringsrevi-

sion har rätt an tå tillträde tull lokat,

som användes för den verksamhet re-

visionen avser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

!' Förordningen omiuyckt 1971:399.

Senaste Ivdelse 1972:764.

5¶Utredningens förslag till Lag om ändring i förordningen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom förordnas att 19 8 förordningen om sjömansskatt (1958:295)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

19 &

Redare. som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall hava sin bokföring så ordnad. att därav framgår sjömans namn, födelsetid och mantalsskrivningsadress. lönebelopp och skatteavdrags belopp samt, därest sjömannen uppvisat debetsedel å preliminär skatt, numret å denna debetsedel.

Jämväl annan redare än i första stycket sägs, som har att verkställa avdrag för sjömansskatt. är skyldig att i enahanda omfattning föra anteckningar 1 hänseenden som nyss sagts.

Efter anmaning av sjömansskattekontoret, taxeringsintendent eller lokal skattemyndighet åligger det sådan redare, som i första stycket avses. att uillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar för kontroll av skatteavdrag, och sådan redare. varom i andra stycket sägs. att ullhandahålla där angivna anteckningar för dylik kontroll.

Här avsedd kontroll skall såvitt Här avsedd kontroll skall såvitt

möjligt ske på sådant sätt och på så- möjligt ske på sådant sätt och på så-

dan tid. att den icke förorsakar hin- dan tid, att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den som är der i verksamheten för den som är föremål tör kontrollen. Där redaren föremål för kontrollen. Den som så begär och dotta lämpligen kan ske, verkställer kontrollen har rätt att få skall kontrollen verkställas hos ho- tillträde tll lokal, som användes för nom. Hava handelsböcker eller and- den verksamhet kontrollen avser. Där rå handlingar överlämnats för kon- redaren så begär och detta lämpligen troll. skola de så snart ske kan åter- kan ske, skall kontrollen verkställas ställas. Meddelande om resultatet av hos honom. Hava handelsböcker clkontrollen skall snarast lämnas re- ler andra handlingar överlämnats för daren. kontroll, skola de så snart ske kan

återställas. Meddelande om resulta-

tet av kontrollen skall snarast Jäm-

nas redaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

"Förordningen omtryckt 1970:933 "Senaste Ivdelse 1970:933

6¶Utredningens förslag till Lag om ändring i förordningen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

Härigenom förordnas att 9 § förordningen (1959:92) om förfarandet vid

viss konsumtionsbeskatning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

98 Skattskyldig skall. när beskatt- Skattskyldig skall, när beskattningsmyndigheten finner det erfor- ningsmyndigheten finner det erfordertfigt. på anfordran tillhandahålla derligt. på anfordran tillhandahålla handelsböcker, affärskorrespondens handelsböcker, affärskorrespondens och övriga handlingar hörande till och övriga handlingar hörande till den verksamhet, i vilken skatten den verksamhet. i vilken skatten skall utgöras, ävensom lämna tillträde skall utgöras samt lämna nödigt bitill lokaler. som användas i verksam- träde för granskning av handlingar och heten. För granskning av handlingar — varulager. och varulager skall den skattskyldiac lämna nödigt biträde.

Beskattningsmyndigheten har rätt

au fä tillträde till lokal. som används

tör den verksamhet granskningen av-

SÖr.

Granskningen skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid att den icke förorsakar hinder i den skattskyldiges verksamhet. Hava handelsböcker eller andra handlingar överlämnats för granskning, skola de så fort ske kan återställas. Meddelande om resultatet av granskningen skall snarast lämnas den skattskyldige.

Den som verkstiller granskningen må taga del av handlingar av betydelse för granskningen utan hinder därav att den skattskyldige har att iakttaga tystnad om deras innehåll. Är handlings innehåll av beskaffenhet som nu sagts eller anser den skattskyldige utt särskilda omständigheter eljest kunna äberopas för att handlingens innehåll ej kommer till annans kännedom, må dock länsskatterätien i det län där den skattskyldige är bosatt. på framställning av honom. när synnerliga skäl föranleda det. förordna att hand-

lingen skall undantagas från granskningen. Mot länsskatterättens beslut må

talan oj föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

'Senaste Ivdelse 1971:401

7 Utredningens förslag till Lag om ändring i förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas. att 7 § förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m." skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

TY

Arbetsgivare. som icke inom föreskriven tid avlämnat arbetsgivaruppgift eller uppgift som avses I 5 § andra stycket, må anmanas att inkomma med

de felande handlingarna. Är avlämnad arbetsgivaruppgift ofullständig, må

arbetsgivaren anmanas att komplottera densamma.

Efter anmaning äro arbetsgivare och arbetstagare skyldiga att i den omfattning och inom den tid. som i anmaningen angivits, meddela de upp- Iysningar som finnas erforderliga för beräkning av avgiftsunderlag för arbetsgivaren.

För komroll av att arbetsgivare För kontroll av att arbetsgivare fullgjort sin uppgiftsskyldighet en- fullgjort sin uppgiftsskyldighet en- Het denna förordning är arbetsgivare. ligt denna förordning är arbetsgivare.

som avses I 78 SI mom. uppbörds- som avses I 78 § I mom. uppbördsförordningen, skyldig att efter anma- förordningen, skyldig att efter anma-

ning tillhandahålla där angivna ning tillhandahålla — där angivna handlingar. I fräga om verkställandet handlingar. Detsamma gäller övriga av kontrollen skall gälla vad i fjärde handlingar av betvdelse för beräkning stvecker nämnda moment sägs. av avgiftsunderlag. I fråga om verk-

ställandet av kontrollen skall i till-

lämpliga delar gälla vad i tredie och

Härde styckena nämnda moment

Sägs.

Anmaning som avses I denna paragraf utfärdas av riksförsäkringsvorket, lokal skattemyndighet eller sjömansskattekontoret.

I anmaning må vite föreläggas.

Denna lag träder i kraft den I juli 1975.

LEE s Förordningen omitryckt 1962:396 "Senaste Ivdelse 1973:1122

8¶Utredningens förslag till Lag om ändring i tullagen (1973:670)

Härigenom förordnas att 36 § tullagen (1973:670) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse

36 N

För sådan kontroll som avses i För sådan kontroll som avses i 35 § är den, vars uppgifter skall kon- 35 § är den, vars uppgifter skall kontrolleras eller för vars räkning varan trolleras eller för vars räkning varan införts, skyldig att lämna tillträde till införts, skyldig att bereda tulltjänslokaler där hans verksamhet bedrives teman tillfälle att undersöka varan samt bereda tulltjänsteman tillfälle och utan kostnad tillhandahålla beatt undersöka varan och utan kost- hövliga varuprov. Tulltjänsteman har

nad tillhandahålla behövliga varu- även rätt att få tillträde till lokal, som

prov. används för den verksamhet kontrollen

avser.

I fall som avses i första stycket skall den, vars uppgifter skall kontrolleras eller för vars räkning varan införts, svara för den transport av varan som behövs och för uppackning och återinpackning. Han skall även tillhandahålla arbetsbiträde vid provtagning och vägning.

Denna lag träder i kraft den I juli 1975.

I Regeringen 1975/76. I saml Nr |].

Bilaga 2

Det remitterade förslaget

1 Förslag till Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen

Härigenom föreskrives följande.

Tillämpningsområde

18 Denna lag är tillämplig vid revision eller annan granskning för fast-

ställande av skatt, tull eller avgift enligt lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, uppbördslagen (1953:272),

taxeringslagen (1956:623), lagen (1958:295) om sjömansskatt. lagen (1959:92)

om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, lagen (1959:552) om upp-

börd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., stämpel-

skattelagen (1964:308), lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område, lagen (1968:430) om mervärdeskatt, kupongskattelagen (1970:624).

tullagen (1973:670), lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område.

Beskrivningar

28 I denna lag förstås med

säkringsåtgärd: beslag, tförsegling och eftersökning,

bevismedel: räkenskapsmaterial, varuprov och dylikt, som enligt vad som är särskilt föreskrivet skall tillhandahållas för granskning,

förvar: skåp, låda, behållare, bankfack. väska, pärm, kuvert och liknande anordning, som kan tillslutas,

utrymme: byggnad, lokal, gård, upplagsplats och liknande avgränsat ut-

rymme,

granskningsman: den som i sin tjänst har att övervaka granskningen samt den som särskilt har förordnats att vara granskningsman enligt denna lag.

3§ Säkringsåtgärderna enligt denna lag verkställes,

beslag genom att bevismedel omhändertas,

försegling genom att förvar eller utrymme förses med sigill eller liknande förslutning, eftersökning genom att förvar eller utrymme genomsökes för efterforskan-

de av bevismedel.

Villkor för beslut 48 Beslut angående säkringsåtgärd får fattas utan att den som berörs av beslutet dessförinnan har hörts i ärendet.

58 Beslut om beslag får fattas, om bevismedlet icke tillhandahålles gransk- ' ningsmannen eller risk föreligger att det kommer att undanhållas eller förvanskas.

6§& Beslut om försegling får fattas om

I. granskningsmannen icke får tillåtelse att genomsöka förvar eller utrymme och det skäligen kan antagas, att bevismedel finns där, samt eftersökning ej kan genomföras omedelbart, eller

2. bevismedel icke lämpligen kan föras från den plats, där det har påträffats.

Beslut om försegling av förvar eller utrymme. där beslagtaget bevismedel finns, skall fattas om bevismedlet lämnas kvar hos innehavaren.

78 Beslut om eftersökning i utrymme får fattas, om det finns grundad anledning antaga, att den granskade använder utrymmet för sin verksamhet eller att utrymmet yrkesmässigt användes av annan, som har uppdrag för den granskade i dennes verksamhet, samt risk föreligger att bevismedel kommer att undanhållas eller förvanskas. Samma villkor gäller för beslut

om eftersökning i förvar som påträffas i sådant utrymme, i myndighets

lokal eller på allmän plats.

Beslut om eftersökning i annat utrymme eller förvar än som avses i första stycket får fattas om det finns grundad anledning antaga att bevismedel finns där, samt risk föreligger att det kommer att undanhållas eller förvanskas.

8§ Beslut om säkringsåtgärd skall omedelbart hävas, när åtgärden icke läng- ' re behövs för att säkra bevisning.

Villkor för verkställighet 9§ Beslut angående säkringsåtgärd får verkställas omedelbart.

Länsskatterätts beslut om eftersökning I utrymme eller förvar får verkställas även om det vid förrättningen framgår att fråga är om utrymme eller förvar som avses I; 78 första stycket.

108 Innan beslut enligt 5-7 §§ verkställes skall den granskade beredas tillfälle att inställa sig till förrättningen. Detsamma gäller annan hos vilken verkställighet skall ske.

Kan den som avses Ii första stycket ej utan nämnvärt uppskov kallas

till förrättningen eller inställa sig vid denna, får verkställighet ändå ske under förutsättning att särskilt tillkallat vittne är närvarande. Är den hos

vilken verkställighet av eftersökning enligt 7 § andra stycket skall ske cj

närvarande, får dock förrättningen genomföras endast om det kan antagas att den granskade eller annan söker förhala granskningen eller att den av annat skäl kommer att försenas.

118 Den granskade och annan hos vilken verkställighet sker äger tillkalla vittne. Förrättningen får dock ej i onödan uppehållas i väntan på att vittne skall inställa sig.

128 Verkställighet skall genomföras så att den innebär minsta möjliga olä-

genhet för den som beröres av förrättningen. Skada får icke förorsakas på egendom. Lås och annan stängningsanordning får dock brytas.

Verkställighet av eftersökning i utrymme eller förvar enligt 7 § andra stycket får ej utan medgivande av den som beröres därav påbörjas mellan kl. 19 och kl. 8.

13 8 Bevismedel, som har tagits i beslag, får lämnas kvar hos innehavaren endast om särskilda skäl härför föreligger. Vid verkställighet av beslag får även förvar som behövs för bevismedlot

omhändertagas.

148 Vid verkställighet av eftersökning i utrymme får även förvar som på-

träffas där genomsökas.

Behörighet att fatta och verkställa beslut

158 Länsskatterätt beslutar på skriftlig framställning av granskningsman

om efersökning som avses I 7X andra stycket.

Granskningsman beslutar angående säkringsåtgärd i annat fall än som avses I första stycket.

Har särskilt förordnad granskningsman beslutat angående säkringsätgärd,

skall han snarast möjligt anmäla detta till den som har att övervaka granskningen. Denne prövar omedelbart om beslutet skall bestå.

163 Kronofogdemyndighet verkställer beslut angående siäkringsåtgärd. Verkställighet sker på begäran av granskningsman. Beslagtaget bevismedet

överlämnas snarast till denne.

Granskningsman äger verkställa beslut enligt 15 § andra stycket. om det

kan ske obehindrat. Beslut om försegling eller eftersökning får gransknings-

man dock verkställa endast i närvaro av den som beröres av förrättningen

eller någon som kan anses företräda denne.

17 8 Granskningsman äger tillfälligt avlägsna förslutning som har anbringats på grund av beslut om försegling.

Undantagande av bevismedel från granskning

1835 Anser den granskade eller annan hos vilken verkställighet sker, att

beslagtaget bevismedel skall helt eller till viss del undantagas från granskningen därför att han har att iakttaga tystnad om dess innehåll eller innehållet på grund av särskilda omständigheter ej bör komma till annans kännedom, skall han göra skriftlig framställning till länsskatterätten om undantagande.

Länsskatterätten skall underrätta granskningsmannen när framställning

enligt första stycket har kommit in.

198 Sedan granskningsmannen har erhållit meddelande enligt 18 § andra stycket. skall det bevismedel som framställningen avser omedelbart ställas vill rättens förfogande.

208 Länsskatterätten prövar utan dröjsmål framställning enligt 18 §. Sådan framställning får bifaltas endast om synnerliga skäl föreligger.

Bifalles framställning enligt första stycket helt eller till viss del, äger kinsskatterätten förordna att det som har undantagits från granskning skall överlimnas till den som gjort framställningen redan innan rättens beslut

har vunnit laga kraft.

218 Bevismedel som har undantagits från granskning enligt 20 § får ej återges eller åberopas i granskningsärendet.

Underrättelse om beslut och verkställighet 225 Domstols beslut i mål enligt denna lag skall omedelbart meddelas den som har fört det allmännas talan vid domstolen.

238 Beslut om säkringsåtgärd utfärdas skriftligt och lämnas senast när förrättning för verkställigheten avslutas till den granskade eller. om denne ej är närvarande vid förrättningen, till någon som kan anses företräda honom. Beslutet skall innehälla besvärshänvisning.

Är den granskade icke närvarande vid förrättningen skull beslutet delgivas honom.

24 § Bevis om verkställighet av beslut utfärdas skriftligt och tllställes den granskade på sätt som föreskrives i 233. Annan hos vilken verkställighet sker underrättas om verkställigheten på motsvarande sätt.

Bevis om verkställighet av beslag skall innehålla förteckning över beslagtagna bevismedel, erinran om bestämmelserna I 18 § samt besvärshänvisning.

Besvär 258 Talan mot granskningsmans beslut och mot verkställighet enligt denna lag föres genom besvär hos länsskatterätt. Det allmännas talan föres av den som i sin tjänst har att övervaka granskningen.

Övriga bestämmelser

268 Framställning onligt 15 § första stycket samt besvär enligt 25 § upptages av den länsskatterätt som har att pröva den granskades taxering till skatt enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt för det år. då framställningen göres celler det överklagade beslutet om säkringsåtgärd har fattats. Finnes ej behörig länsskatterätt enligt vad nu har sagts, är länsskatterätten i det län behörig, där beslut om säkringsåtgärden skall verkställas eller har verkställts.

Behörig att pröva framställning enligt 18 § är länsskatterätten i det län

där verkställighet av beslaget har ägt rum.

278 Denna lag får tillämpas även om det förekommer anledning till misstanke om brott.

288 Vad någon har erfarit vid tillämpningen av denna lag får ej obehörigen YPPas.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot första stvcket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag. då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bestämmelsen i 28 § andra stycket avser endast gärning som har begåtts före den 1 januari 1976. Genom lagen upphiäves lagen (1961:332) om handräckning vid taxerings-

revision. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om handriäckning som har begärts före ikraftträdandet av denna lag.

Utdrag

LAGRÅDET | PROTOKOLL

vid sammanträde

1975-05-12

Närvarande: justitierådet Conradi, regeringsrådet Paulsson, justitierådet

Fredlund, justitierådet Mannerfelt.

Enligt lagrådet den 7 maj 1975 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 1975 har beslutats att lagrådets yttrande skall inhämtas över upprättat förslag till bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, har den 2-25 april 1975 inför

lagrådet föredragits av länsåklagaren Anders Nordenadler.

Lagförslaget föranleder följande yttranden inom lagrådet.

25 Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall med bevismedel förstås räkenskapsmate-

rial, varuprov och dylikt, som enligt vad som är särskilt föreskrivet skall

tvillhandahållas för granskning. Relativsatsen är avsedd att ange, att fråga

skall vara om material som någon på grund av uttrycklig bestämmelse i den författning, där granskningsförfarandet regleras, är skyldig att tillhandahålla granskningsmyndigheten.

I skatte-, avgifts- och taxeringsförfattningarna har skyldigheten att ställa material till förfogande för granskning ofta gjorts beroende av att myndighet på ett eller annat sätt begärt, att materialet skall tillhandahållas (se t. cx.

31 § 2 mom. taxeringslagen, 8 och 9 §§ lagen om förfarandet vid viss kon-

sumtionsbeskattning, 26 3 lagen om mervärdeskatt och 198 lagen om sjömansskatt). I sådana fall lärer materialet inte kunna hänföras till bevismedel enligt förevarande paragraf, förrän föreskriven begäran om dess tillhandahållande gjorts. Jfr vad lagrådet anför vid 5§.

I specialmotiveringens sjätte stycke beröres frågan vilken betydelse ägan-

derätten till en handling kan ha i ett säkringsärende. Beträffande handlingar

och andra bevismedel som är i den granskades besittning synes ägande-

rättsfrågan ej böra tillmätas betydelse, utan det avgörande för beslagsrätten

är själva innehavet av bevismedlet. Denna ståndpunkt intar handräckningslagen (18 andra stycke, och anledning att frångå densamma torde ej föreligga.

Enligt et naturligt språkbruk är granskningsman den som utför granskning. Att såsom förslaget gör använda beteckningen granskningsman på

den som övervakar granskningsverksamheten — t. ex. skattechefen i länet —- kan inte vara lämpligt. I fråga om honom synes benämningen granskningsledare ligga närmare till hands. Vad så angår den som särskilt förordnats att vara beslutsfattare bör — med förslagets utgångspunkt att denne skall

vara en väl kvalificerad befattningshavare — kunna hävdas att också han

intager en i viss mån ledande ställning, även om han kanske till största delen utför granskningen själv. Biträde av en eller annan medhjälpare torde han dock i allmänhet ha. Med hänsyn härtill synes jämväl den särskilt förordnade beslutsfattaren kunna benämnas granskningsledare, utan att

våld göres på vedertaget språkbruk.

Lagrådet föreslår alltså, att ordet ”granskningsman” i förslaget utbytes mot ”granskningsledare”.

I avbidan på att lagstiftaren tar ställning till lagrådets hemstätlan i denna del kommer emellertid lagrådet att i fortsättningen av sitt yttrande använda den i lagrådsremissen begagnade termen granskningsman.

För att den föreslagna lagen skall fungera på tillfredsställande sätt är det

enligt lagrådets mening av stor vikt, att förordnande att vara gransknings-

man, såsom också förutsatts i förslaget. inte ges annan än den som har

särskilda kvalifikationer för uppgiften. I sådant hänscende bör bl. a. krävas mångårig erfarenhet av granskningsarbete och speciell utbildning för upp-

giften att vara granskningsman enligt den föreslagna lagen. Erforderliga

bestämmelser om kvalifikationskraven torde kunna meddelas i administrativ ordning.

45 Lagrådet:

Genom bestämmelsen i förevarande paragraf avses att för handläggning av säkringsärenden stadga undantag från den allmänna kommunikationsskyldighet. som är föreskriven i 15 8 förvaltningslagen samt 10 och 18 §§ förvaltningsprocesslagen.

Det må till en början framhållas att genom den förestagna lydelsen bestämmelsen torde komma att avse icke bara beslut som meddelas av granskningsman och av länsskatterätten enligt 15 X första stycket utan även avgörande av domstol vid överprövning av sikringsärende.

Såvitt angår beslut om säkringsåtgärd, som meddelas av granskningsman eller av länsskatterätt enligt 15§ första stycket, torde verkställighet av sådant

beslut i de allra flesta fall inte kunna genomföras eller åtminstone komma

att avsevärt försvåras, om den som beröres av beslutet skulle i förväg få reda på att säkringsåtgärd är att vänta. Han skulle ju då få tillfälle att förstöra eller undanskaffa sådant bevismaterial. som granskningsmyndigheten öns-

kar ta del av men som dittills inte ställts till förfogande. Det är därför

tydligt att i allmänhet kommunicering inte bör ske innan beslut meddelas

i nu avsedda fall. Det må i sammanhanget framhållas att enligt förslaget såsom förutsättning för vidtagande av säkringsåtgärd i allmänhet gäller att sabotagerisk föreligger.

Vad angår 15 § förvaltningslagen torde denna emellertid enligt sin Iydelse inte vara tillämplig på beslut om säkringsåtgärd. Det där stadgade förbudet för förvaltningsmyndighet att avgöra ärende utan att kommunicering dessförinnan skett har avseende endast på sådant beslut, varigenom ett ärende slutligt avgöres. Ett av granskningsman meddelat beslut om säkringsåtgärd enligt det remitterade lagförslaget kan emellertid inte betraktas som ett sådant avgörande. En säkringsåtgärd utgör ju endast ett hjälpmedel för genomförande av en pågående revision eller annan granskning för att bestämma skatt, tull eller avgift, och ett beslut om säkringsåtgärd måste därför betraktas

som ctt beslut under förfarandet i granskningsärendet. Med hänsyn till vad nu anförts synes den föreslagna bestämmelsen i förevarande paragraf inte behövas såvitt angår förfarandet hos granskningsmannen.

Även om någon skyldighet att höra den enskilde i ett säkringsärende hos granskningsmannen sålunda inte följer av bestämmelse i förvaltningslagen, bör den allmänna princip om kommunicering, som kommit till uttryck i 158 nämnda lag, rimligen ändå ullimpas i de, låt vara säkerligen fåtaliga fall då den som berörs av en ulltänkt säkringsåtgärd kan höras utan att ändamålet med åtgärden äventyras. Några handlingar att kommunicera med den som berörs av säkringsåtgärden torde visserligen oftast inte föreligga, men kommuniceringsprincipen kan i stället tillämpas på det sättet att parten underrättas om att säkringsåtgärd är ifrågasatt, därvid lämpligen skälen här-

för bör angivas. och får ullfälle att yttra sig härom.

När beslut om säkringsåtgärd skall meddelas av domstol är läget ett annat än då granskningsman har att besluta om sådan åtgärd. Säkringsärendet anhängiggöres vid domstolen genom att framställning eller besvärsskrift inges, och kommunikationsbestämmelserna i 10 och 18 §§ förvaltningsprocesslagen blir otvivelaktigt t och för sig tillämpliga på handläggningen. Det ter sig redan från principiell synpunkt mindre tilltalande att för handläggning vid domstol stadga undantag från nämnda, i rättssäkerhotshänseende betydelsefulla bestämmelser. Härtill kommer att sådant undantag utan olägenhet torde kunna avvaras i föreliggande fall. Enligt angivna bestämmelser behöver kommunicering inte ske om det kan befaras att denna skulle avsevärt försvåra genomförande av beslut i målet. En sådan situation torde komma att föreligga i de allra flesta fall, varom här är fråga. Behöver emel-

lertid i något fall sådan verkställighetssvårighet inte befaras torde något

skäl heller inte föreligga att underlåta kommunicering.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår lagrådet att bestämmelsen 145 av lagförstaget får utgå. Godtages detta förslag. bör paragrafnumreringen i fortsättningen ändras I enlighet härmed.

I detta sammanhang vill lagrådet beröra en terminologisk tråga. Det remitterade lagförslaget använder omväxlande uttrycken ”beslut angdende

Prop: 1975/76:11 170

säkringsåtgärd” och ”beslut om säkringsåtgärd” ( rospektive om beslag etc.). Med uttrycket "beslut angående säkringsåtgärd” avses, enligt vad som framgår av specialmotiveringen till förevarande paragraf, såväl boslut att använda säkringsåtgärd som beslut att häva sådan åtgärd, medan uttrycket ”beslut om säkringsätgärd” etc. synes ha reserverats för beslut av. förstnämnda slag. Enligt lagrådets mening föreligger ur språklig synpunkt inte någon betydelseskilinad mellan de båda uttrycken: Härtill kommer att uttrycken närmast leder tanken till att endast beslut om användande av säkringsåtgärd åsyftas. Lagrådet förordar därför att uttrycket ”beslut om säkringsåtgärd” etc. I lagtexten begagnas för det fall då enbart beslut om användande av säkringsåtgärd åsyftas och att, när båda slagen av beslut avses. detta uttryckligen anges. exempelvis genom lokutionen ”beslut om säkringsåtgärd och om hiävande av sådan åtgärd”. Lagrådet återkommer med härav betingade förslag till jämkningar av lagtexten vid berörda paragrafer.

> $

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf får beslag ske i två fall, nämligen då bevismedlet inte tillhandahålles granskningsmannen och då risk föreligger att

bevismedlet kommer att undanhällas eller förvanskas. I det förra fallet krävs

enligt lagtexten inte. att någon risk för undanhållande elter förvanskning

föreligger. Ofta är väl sådan risk för handen, när den granskade underlåtit

att tillhandahålla bevismedlet. Så behöver emellertid ej alltid vara fallet. Såsom departementschefen berört i specialmotiveringen, kan det ibland förekomma, all den granskade haft giltigt skäl för sin underlåtenhet att tillhandahälla bevismedlet. I sådana fall. där underlåtenheten beror på annat än on avsikt att undanhålla eller förvanska bevismedel. bör beslagsrätt ej föreligga och detta är med hänsyn till vad som anförts I spectalmotiveringen måhända ej heller avsett. Enligt lagrådets mening bör underlåtenhet att tillhandahålla bevismedel ej uppställas som självständig beslagsanledning i lagen. När underlåtenheten indicerar risk för undanhällande eller förvanskning. såsom exempelvis är fallet när den granskade utan att kunna anföra godtagbar förklaring härtill underlåtit att efterkomma mottagen begäran om bevismedlets tillhandahållande, kan beslag ske med stöd av andra ledet 1 paragrafen.

Lagtexten innehåller ingen antydan om hur stor risken för undanhällande eller förvanskning skall vara för att grunda beslagsrätt. Klart är, att risken inte kan få vara obetydlig. Det bör krävas att risken är att praktiskt räkna med. Detta bör i nägon form komma till synes I lagtexten. - Eikaså bör i lagtexten antydas, att risken, på sätt departementschefen exemplifierat i specialmotiveringen, har manifesterats genom den granskades göranden och låtanden i saken eller andra konkreta omständigheter.

På grund av vad sålunda anförts föreslår lagrådet, att 5 § erhåller följande lydelse: ”Beslut om beslag får fattas, om det på grund av förekomna omständigheter skäligen kan befaras, att bevismedel kommer att undanhållas

eller förvanskas.” På samma sätt bör riskrekvisitet formuleras i 78.

Om emellertid det första ledet i paragrafen skall kvarstå, bör av lagtexten

framgå, att det genomgående krävs, att den granskade inte efterkommit

en framställning om tillhandahållande av bevismedlet, samt att giltig ursäkt för underlåtenheten skall beaktas. Detta kan ske genom att ledet formuleras sålunda: ”Beslut om beslag får fattas, om den granskade utan giltig orsak underlåter att tillhandahålla bevismedlet”.

65 Lagrådet:

Slutorden i första stycket första punkten ("samt eftersökning ej kan genomföras omedelbart”) tyder på att avsikten varit, att försegling enligt denna punkt ej skall få vidtas, om inte de för eftersökning i varje särskilt fall uppställda förutsättningarna är för handen. Om detta uttryckligen uppställes som villkor, torde det vara obehövligt att också kräva att det skäligen kan antagas att bevismedel finns i utrymmet eller förvaret.

Lagrådet föreslår, att punkten ges följande lydelse: "1. granskningsman-

nen icke får tillåtelse att genomsöka förvar eller utrymme och skäl för efter-

sökning där föreligger men sådan ej kan genomföras omedelbart”.

När här talas om ”tillåtelse att genomsöka förvar eller utrymme” måste, i fall då utrymmet eller förvaret disponeras av den granskade och andra

eemensamt, förutsättas att tillåtelse begäres hos alla dem som förfogar över

utrymmet eller förvaret. Vägras sådan tillåtelse får, sedan förseglingsbeslut fattats, på verkställighetsstadiet avgöras vad som i olika hänseenden krävs för att beslutet skall kunna genomföras (se särskilt 10 § första stycket andra meningen och andra stycket i det remitterade förslaget).

Det fär förutsättas att granskningsmännen kommer atv visa stor återhållsamhet när det gäller att försegla en hel bostad eller rum i bostad.

78 Lagrådet:

Gränsen mellan de eftersökningstall som behandlas i första stycket och de fall av eftersökning som avses I andra stycket är av betydande intresse från rättssäkerhetssynpunkt. Under bestämmelsen I andra stycket faller niimligen 1 stort sett de utrymmen och förvar som avser den privata sektorn, frimst den granskades bostad.

Beslut i fall som avses i första stycket meddelas enligt förslaget av granskningsmannen, medan beslut enligt andra stycket meddelas av länsskatterät-

ten. lörutsättningarna för beslut är också olika. Enligt andra stycket krävs. att det skall finnas grundad anledning antaga att bevismedlet finns i det ifrågavarande utrymmet (privatbostuden osv. ), medan motsvarande förutsättning inte har uppställts när det gäller verksamhetsutrymmen enligt första stycket.

Det måste med hänsyn till intresset av att värna om den personliga integriteten anses vara av vikt, att andra styckets räckvidd inte blir för snäv.

Den väsentliga och viktigaste kategorin av de utrymmen som avses

i första stycket har i förslaget bestämts så, att fråga är om utrymmen

som den granskade använder i sin verksamhet. I specialmotiveringen har vid gränsdragningen härvidlag i förhållande till privatutrymmen avseende fiists huvudsakligen vid varaktigheten av användningen. Det anges sålunda, attett utrymme inte kan betraktas som verksamhetsutrymme, om det endast villfälligt användes för verksamheten. Om däremot räkenskapshandlingar under längre tidrymd förvarats i den granskades bostad, bör förvaringsutrymmet enligt departementschetens motivering anses som verksamhetsutrymme i fagrummets mening, även om bostaden inte normalt användes

för verksamheten.

Det skall inte förnekas, att varaktigheten av förvaringen kan spela viss roll. Den är dock entigt lagrådets mening av underordnad betydelse. Gränsen mellan verksamhetsutrymmen och privata utrymmen bör i stället — för alt inte den privata sektorn skalt bli alltför trång — dragas så. att ev utrymme inte blir att betrakta som verksamhetsutrymme, med mindre det huvudsakligen användes för verksamheten. Om sålunda cen liten näringsidkare inte har något särskilt kontor utan förvarar sina räkenskaper exempelvis i en byrålåda i sitt sovrum. måste det te sig som tämligen självklart, att bostaden inte bör hänföras till verksamhetsutrymme, och att de särskilda garantier som omegärdar privatbostadens helgd enligt andra stycket skall gilla.

Lagrådet töreslår. med åberopande av vad sålunda anförs, att före orden "för sin verksamhet” i första stycket första meningen inskjutes ordet ”huvudsakligen”.

Eftersökning i utrymme, som användes av någon som har uppdrag för den granskade i dennes verksamhet, lärer i praktiken sällan kunna ifrågakomma hos andra uppdragstagare än sådana som har att taga befattning med den granskades bokföring eller andra bovismedel.

I fråga om utformningen av riskrekvisitet torde få hänvisas till vad lagrådet

anfört vid 5X.

Med ”allmän plats” i första styckets andra mening torde avses plats. som är upplåten för eller eljest frekventeras av allmänheten. Därigenom kommer förvaringsbox i järnvägsstationsbyggnad och liknande att utgöra förvar, som faller under första stycket.

Beträffande andra meningen i första stycket anföres I spectalmotiveringen att det för beslut om eftersökning i förvar saknar betydelse vem som är

ägare till förvaret eller vem som av annat skäl förfogur över detta. Det

är således möjligt, säges det vidare. att besluta om eftersökning i ett skåp eller en portfölj, som finns i exempelvis den granskades kontorslokaler. även om det är klart att förvaret tillhör tredje man. Till undvikande av missförstånd beträffande den rätta innebörden av styckets andra mening vill lagrådet i anslutning härtill påpeka, att lagtextens föreskrift att för eftersökning i förvar gäller samma villkor som för eftersökning i utrymme måste

betyda att eftersökning i förvaret får beslutas endast om det finns grundad

anledning antaga att den granskade använder förvaret för sin verksamhet - eller med lagrådets förslag huvudsakligen för sin verksamhet — eller att, vilket dock knappast torde bli tillämpligt, förvaret yrkesmässigt användes av annan, som har uppdrag för den granskade i dennes verksamhet, samt ullika sabotagerisk föreligger. Uttrycket "samma villkor” har med andra ord här samma betydelse som uttrycket ”motsvarande villkor”. I samman-

hanget torde vidare få hänvisas till vad lagrådet anför vid 148 rörande

innehållet i nämnda paragraf.

LIN

Lagrådet:

I specialmotiveringen till paragrafen sägs att beslut om säkringsåtgärd i princip kan vara i kraft fram till dess den pågående granskningen leu

till eu lagakraftvunnet avgörande i beskattningsfrågan: främst lär därvid beslag vara åsyftat men även försegling kan i och för sig komma att ha längre varaktighet. Emellertid anges vidare I specialmotiveringen. att ett hävande av beslut om säkringsåtgärd inte ovillkorligen behöver leda till att säkrat bevismedel skall återgå I den granskades besittning. Allmänna kontrollföreskrifter, såsom 56 § 3 mom. tredje stycket taxeringslagen, menas

då ge myndigheten rätt att behålla bevismedlet viss tid oavsett att beslutet

om säkringsåtgärd hävts. De kontrollföreskrifter av antydd art som ger myndighet rätt att i och för granskning ha vissa. den granskade ullhöriga handlingar i sin besittning måste emellertid anses bygga på förutsättningen att den granskade själv ställt handlingarna till granskningsmyndighotens förfogande. Har däremot den granskade tvångsvis. på grundval av ett beslut om siäkringsåtgärd, berövats besittningen av handlingarna, är läget ett annat. Häves nämligen det beslut som utgör grunden för att granskningsmyndigheten överhuvudtaget fått handlingarna i sin besittning, bör gälla att den ursprungliga besittningssituationen skall återställas. oavsett den rätt granskningsmyndigheten eljest må ha att få disponera handlingarna. En grundsats av denna innebörd gäller som huvudregel inom utsökningsrätten (jfr 50 8

utsökningslagem), och anledning saknas att på förevarande område anlägga

ett annat synsätt.

Det bör tilläggas. att förevarande fråga torde ha särskild betvdelse för

att möjligheten att påkalla prövning av beslutet skall kunna fylla någon verklig funktion som riittssäkerhetsgaranti. Det i specialmotiveringen anlagda synsättet skulle göra det möjligt för granskningsmannen att meddela beslut om beslag och i kraft av detta beslut komma i besittning av ifrågakomna bevismedel, varefter han omedelbart skulle kunna häva beslagsbeslutet men likväl behålla bevismedlen under åberopande av den i 56 § 3 mom. andra och tredje styckena taxeringslagen eller likartade bestämmelser inskrivna rätten för granskningsmyndighet att disponera den granskades handlingar. Om efter talan mot beslutet överinstansen erfar att beslaget är hävt, lär den enligt allmänna processucl!la grundsatser finna sig ej ha anledning alt ingå på prövning av beslagsfrågan. Men lika fullt skulle den granskade vara berövad handlingarna och inte ha tillgång till annat korrektiv

än sådant som erbjuds i bestämmelser om undantagande av bevismedel

från granskning (56 § 4 mom. taxeringslagen m. fl.). Det synes inte tillfredsställande om den granskade på nyss antytt sätt skulle kunna berövas möjligheten utt efter klagan få prövat huruvida säkringsåtgärden varit lagligen grundad.

Med hänsyn till det anförda förordas att som en andra mening i förevarande paragraf intages en föreskrift av följande lydelse: ”Häves beslut

om sådan åtgärd, skall besittning eller annat förhållande, som rubbats genom

åtgärden, genast återställas.”

98 Lagrådet:

Med den i lagförslaget använda terminologin avser första stycket av förevarande paragraf även beslut om hävande av säkringsåtgärd. Med hänsyn till vad tagrådet föreslagit under 8 § bör bestämmelsen emellertid gälla endast beslut att använda säkringsåtgärd. På grund härav och med hänvisning till vad lagrådet anfört under 4 8 föreslås att i lagtexten ordet ”angående” ersättes med ordet ”om”.

Conradi:

I konsekvens med vad jag anför vid 15 § hemstiller jag att andra stycket utgår.

10.8¶Lagrådet:

Beträffande vissa fall. där första stycket andra meningen bör tillämpas,

hänvisas till vad lagrådet anför under 14X.

148 Lagrådet:

I förevarande paragraf föreslås avi vid verkställighet av eftersökning i

utrymme även förvar som påträffas där får genomsökas. Uppenbarligen har bestämmelsen tillkommit företrädesvis med tanke på att länsskatterätt. när den beslutar om eftersökning enligt 7 § andra stycket, inte kan förutse vilka förvar som kan komma att påträffas. Till skillnad från sistnämnda

bestämmelse — som tillåter eftersökning i förvar endast om det finns grundad

anledning antaga att bevismedel finns där - innehåller 14 § inga uttryckliga begränsningar i frågan vilka förvar som enligt den bestämmelsen får genomsökas. I sakens natur bör dock anses ligga att. när länsskatterätts beslut om eftersökning i privatutrymmen skall verkställas och fråga uppkommer om tillämpning av 145. man bör anse 73 andra stycket vägledande för

verkställigheten, så att eftersökning kommer i fråga endast om det finns

grundad anledning antaga att förvaret innehåller bevismedel.

Det sagda får särskild betydelse, när eftersökning skall ske i don granskades bostad och denna disponeras även av annan (hustru, samboende eller familjemedlem i övrigt). Utomordentlig försiktighet bör iakttagas vid bedömningen om cftersökningen skall utsträckas alt avse förvar som kan antagas vara familjomedlemmens privata. Inte minst bör beaktas möjligheten att familjemedlemmen i sina låsta förvar kan ha ting som han eller hon önskar hemlighålta inte bara för utomstående utan också — och kanske särskilt = 1 förhållande till den granskade. Det bör betonas att den som sammanbor med den granskade bör räknas till den i 10 § första stycket andra meningen åsyftade personkretsen och alltså bör beredas tillfälle att inställa sig vid

förrättningen.

I viss mån äger det nu sagda tillämpning även när eftersökning i verksamhetsutrymme beslutats enligt 7 § första stycket. Eftersökningen bör då cj — under åberopande av avsaknaden i 148 av närmare villkor beträffande förvarets art — kunna ske I påträffade förvar under andra förutsättningar än som anges i 75 första stycket. Det torde f.ö. bli en praktisk handläggningsfråga huruvida eftersökningsbeslut meddelas särskilt för varje förvar som påträffas vid eftersökning i verksamhetsutrymme eller om man nöjer sig med att falla tillbaka på det ursprungliga eftersökningsbeslutet, avscende själva verksamhetsutrymmet, och anser 145 utgöra tillräcklig grund för eftersökning även i påträffade förvar. Resultatet bör under alla

förhållanden bli detsamma.

Vid eftersökning i rörelselokaler kan uppkomma fråga om eftersökning i låsta förvar, som anställda hos den granskade uppges disponera för privat räkning (skrivbordslådor. klädskåp etc.). I den mån tillräckliga skäl för cftersökning i sådant förvar likväl anses föreligga. bör verkställighet anses ske

jämväl hos den anställde och denne alltså beredas tillfälle att närvara (10 §

första stycket).

1 än $

Lagrådet:

Bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf har avseende såväl på beslut om användande av säkringsåtgärd som på beslut om hävande av sådan åtgärd. Lagtexten bör omformuleras med beaktande av vad lagrådet

anfört vid 4 § om terminologin i lagförslaget. Vad angår tredje stycket skall enligt remissförslaget underställning äga

rum inte bara av beslut om användande av säkringsåtgärd utan även av beslut om hävande av sådan åtgärd. Varför underställning skall behöva ske även i hävningsfallet ter sig svårförståeligt. Den enskilde har i sådant fall inte något intresse av underställning, och skulle underställning vara önskvärd av annat skäl synes en regel därom inte ha sin plats i lagen. Här må vidare hänvisas till att, enligt vad lagrådet anfört under 85, ett beslut om hiävande av säkringsbeslut får anses medföra skyldighet för myndigheten att omedelbart återställa det rubbade förhållandet. Vid tillämpning härav torde ett beslut om hävande av säkringsåtgärd. som fattats av särskilt förordnad granskningsman, rätteligen redan vara verkställt när det underställes.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår lagrådet dels att ordet ”an-

gående” i tredje styckets första mening utbytes mot ordet ”om”. dels att andra stycket ges följande lydelse: ”Granskningsman beslutar om säkringsåtgärd i annat fall än som avses i första stycket samt om hävande av siäkringsåtgärd.”

Conradi:

Förslaget innebär, att tre former av säkringsätgärder skall förekomma, nämligen beslag. försegling och eftersökning. Rätten att besluta om säkringsåtgärd skall i allmänhet tillkomma tjänsteman inom taxerings- eller granskningsverksamheten; i fråga om eftersökning i privat utrymme. bostad och liknande, läggs dock beslutanderätten på länsskatierätten.

I vad gäller bestutsfunktionen företer det nu remitterade förslaget likheter med det förslag som finansministern - densamme som nu, statsrådet Sträng - remitterade till lagrådet för fjorton år sedan, 1961, och som därefter låg till grund för proposition till riksdagen och ledde till den nuvarande handräckningslagens antagande. Den gången motsatte sig lagrådet. av rättssikerhetsskäl. att beslutanderätten uppdrogs åt en befattningshavare inom taxeringsväsendet (enligt 1961 års förslag taxeringsintendenten): lagrådet föreslog t stället att det skulle vara länsstyrelsen som skulle besluta om handräckning av nu ifrågavarande slag. Riksdagen följde lagrådet. Länsskatterätten har numera trätt i länsstyrelsens ställe.

Jag kan inte se alt situationen på förevarande område principiellt har ändrats sedan 1961. Skattetrycket har hårdnat. och människors benägenhet

att på olika sätt söka undgå skatt har på grund härav sannolikt tilltagit: detta i sin tur har medfört. att statens ansträngningar att motverka sådana försök har intensifterats, i följd varav taxeringsorganisationen svällt enormt under de gångna åren. Men dessa omständigheter måste snarast leda till den slutsatsen, att kravet på rättssäkerhet i fråga om taxoring och tvångsåtgärder 1 taxeringstörfarandet fåt ökad tyngd.

Jag ser alltså med betydande skepsis på förslaget att återigen söka flytta ned beslutanderätten på ett lägre plan. De tjänstemän som enlivt förslaget i första hand ifrägakommer som beslutsfattare är i länsstyrelsernas skattcavdelningar de s. k. enhetscheferna, dvs. de avdelningschefer, i allmänhet i byråchefsgrad, vilka är placerade närmast under skattechefen. I riksskatteverket och andra instanser torde det bli fråga om befattningshavaro med något lägre tjänsteställning. De som sålunda avses skola vara beslutsfattare

är i allmänhet inte jurister; de flesta har ckonomutbildning.

Emellertid skall också lägre tjänstemin — som uppfyller vissa krav på utbildning och erfarenhet — kunna förordnas att vara beslutsfattare i fråga om tvångsåtgärder av nu avsett slag. Förslaget upptar inte några begränsningar i sådant hiinseende. Man kan befara, att när trycket på organisationen

växer, allteftersom ökade fordringar ställs på effektiviteten i kontrollen. för-

ordnandena att vara beslutsfattare i fråga om tvångsåtgärder kommer att gå allt längre ned på skalan.

Jag finner detta betänkligt. Huvudtanken är tydligen att granskningsmannen — någon gäng i sällskap med kronofogden eller en kronoassistent — skall bege sig vill den som skall kontrolleras och på hans kontor slå sig ned och begära fram böckerna. Finner han då att allt inte är i sin ordning, skall han omedelbart på stället kunna besluta om eftersökning. Sådan eftersökning skall under vissa betingelser. om någon från kronotogdemyndigheten ej är tillstädes, kunna utföras av granskningsmannen själv. Han kan också tu räkenskapsböcker i beslag och försegla lådor och skåp.

Det kan starkt ifrågasättas. om de uppgifter som sålunda enligt förslaget skall åvila revisors- och granskningspersonal inom taxeringsväsendet och närliggande områden på ett naturligt sätt fäter sig förena med denna personals ställning i allmänhet. Risken för att spänningen mellan beskattningsväsendets representanter och medborgarna kommer att skärpas är påtaglig. — Jag förbiser inte, utt åklagare. polis och tullpersonal enligt gällande lag (t. ex. rättegångsbalken) och annan författning har befogenhet att ta cgendom I beslag eller verkställa husrannsakan och att det kan göras gällande att kontroll- och granskningspersonal inom taxeringsväsendet bör kunna få motsvarande befogenheter. När det gäller (vångsåtgärder enligt rättegångsbalken är det dock fråga om misstanke rörande brott, och detsamma gäller tullväsendet.

Jag förbiser inte heller. att den skattskyldige enligt författningarna har en grundläggande skyldighet att tillhandahålla sina räkenskapsböcker för granskning. Det är självklart att beskattningsmyndigheterna skall ha medel

2 PO Reseringen 197526. I samt. Nr tl.

till sitt förfogande att vid behov tvinga fram räkenskaperna. Det är metoden

= alt på ett oftast överraskande sätt genom beslut ute på fältet av en befattningshavare I relativt underordnad tjänsteställning utsätta den granskade för långtgående ingripanden — som jag vänder mig emot.

Med min utgångspunkt hade det varit naturligt att man eftersträvat en överarbetning och modernisering av 1961 års lag. Dess grundprinciper — att det är länsskatterätten som skall besluta om tvångsåtgärder och kro-

nofogdemyndigheten som skall verkställa beslutet — är enligt min mening alltjämt bärande. När departemenisehefen emellertid nu valt att framlägga

förslag till on helt ny lag, har jag inte velat motsätta mig att detta förslag lägges till grund för lagstiftning. Den föreslagna ordningen fyller dock i vissa hänseenden inte rimliga anspråk på rättssäkerhet för den enskilde.

Härvid kommer i första hand eftersökningsinstitutet i blickpunkten. Eftersökning är en långtgående åtgärd, vilket i sin mån avspeglar sig i både utredningsförslaget och departementsförslaget på det sättet att beslutanderätten i fråga om eftersökning i den granskades bostad lagts på domstol (länsskatterätten). Emellertid är även eftersökning i kontorslokaler många gånger en högst ingripande åtgärd av grannlaga natur; eftersökningen kan röja förhållanden, helt vid sidan av skattskyldigheten, vilka inte bör komma till utomståendes kännedom. och eftersökningen kan försätta den granskade

i pinsamma situationer i förhållande till anställda och kunder osv. För min del anser jag att befogenheten att besluta om eftersökning även när det

gäller kontorslokaler bör tillkomma domstol (i detta fall ensamdomare i länsskatterätt). En domare företräder genom utbildning och tradition i viss män ett annat synsätt än en revisor — vilket är betydelsefullt även för upprätthållande av respekten i förhållande ull allmänheten.

Jag föreslår i enlighet härmed, att första stycket i förevarande paragraf skall lyda sålunda: ”Länsskatterätt beslutar om eftersökning på framstillning av granskningsman.” Att framställningen skall vara skriftlig behöver knappast utsägas; det framgår av förvaltningsprocesslagen. Av sagda lag följer också, att framställningen skall uppta de skäl som åberopas till stöd för åtgärden, vilket förebygger förhastande. Av 105 förvaltningsprocesslagen framgår, att ansökningen inte behöver delgivas med den som berörs av

eftersökningen, om det befaras att underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet jfr vad som anförts av lagrådet vid 49).

Eftersom beslut om eftersökning får meddelas endast när sabotagerisk är för handen, torde läget i allmänhet vara sådant, att den som berörs av åtgärden inte bör underrättas. Skall eftersökningen ske på advokatkontor eller på en auktoriserad eller godkänd revisors byrå i syfte att konstatera huruvida där finns handlingar som tillhör en klient, synes dock ofta kommunicering av framställningen med advokaten eller revisorn böra äga rum. - Beträffande underrättelse om länsskatterättens beslut hänvisar jag till vad

som anföres vid 235X.

165 Lagrådet:

Med den terminologi, som använts i det remitterade lagförslaget. innebär första styckets första mening, att kronofogdemyndigheten skall verkställa inte bara beslut om användande av säkringsåtgärd utan även beslut om hävande av sådan åtgärd. Det ter sig dock enligt lagrådets mening inte

realistiskt att kronofogden skall behöva medverka i verkställighet av häv-

ningsbeslut. Med hänsyn härtull och med användning av den terminologi, som lagrådet förordat vid 4 §, föreslås att ordet ”angående” i första meningen av första stycket utbytes mot ordet ”om”.

Paulsson, Fredlund, Mannertelt:

Föreskriften i andra styckets första mening att granskningsman äger verkställa beslut enligt 15 § andra stycket, om det kan ske obehindrat, torde rimligen åsyfta endast beslut om användande av säkringsåtgärd. Granskningsman torde även utan särskild bestämmelse därom vara berättigad att verkställa beslut om hävande av säkringsåtgärd, och detta även om heslutet meddelats av domstol. Vi föreslår därför att första meningen i andra stycket ges följande lydelse: ”Granskningsman äger verkställa beslut om säkringsåtgärd enligt 15 andra stycket, om det kan ske obehindrat.”

Conradi:

Förslaget är uppbyggt så, att tyngdpunkten i fråga om rättssäkerheten förläggs ull verkställighetsstadiet. Verkställigheten skall enligt huvudregeln i första stycket första meningen av förevarande paragraf åvila kronofogdemyndigheten. Emellertid skall granskningsmannen under vissa förutsättningar kunna själv verkställa beslut. Han skall, om det kan ske obehindrat, t.ex. ha möjlighet att utföra eftersökning i kontorslokaler och plombera förvaringsutrymmen samt stänga och plombera rum. Detta kan inte vara

lämpligt. Skatteväsendets tjänstemän kan i regel inte förväntas få erforderlig

rutin att bemästra verkställighetens skiftande problem, och mötet mellan granskningspersonalen och dem som utsätts för åtgärderna kan befaras leda till ej önskvärda sammanstötningar. Remisskritiken ger åtskilligt stöd för vad jag nu anfört. Och det förefaller som om granskningspersonalen själv skulle känna viss olust inför utsikten att behöva syssla med genomförandet av eftersökning och försegling.

Däremot synes det mig vara en onödig omgång om verkställigheten av beslagsbeslut alltid skall behöva utföras av kronofogdemyndigheten. Om handlingen finns åtkomlig och vidare åtgärd ej erfordras än att granskningsmannen förklarar att han vill ta handlingen med sig, synes han böra få genomföra beslaget själv. under förutsättning att det kan ske obehindrat.

Av specialmotiveringen framgår, att ”obehindrat” skall tolkas så, att hinder mot att granskningsmannen företar förrättningen skall anses föreligga så snart den hos vilken förrättningen äger rum förklarar att han inte tillåter

granskningsmannen att agera.

Det må tilläggas att denna konstruktion i och för sig är ett gott argument för att verkställigheten av eftersökning och försegling skall ligga hos kronofogdemyndigheten. De skatt- och avgiftsskyldiga som vill krångla — och det är ju i förhållande till dem som lagen är aktuell — torde nämligen fort komma att lära sig, att om granskningsmannen kommer ensam, utan biträde från kronofogdemyndigheten, så räcker det med ett enkelt förbud från den granskades sida för att både eftersökning och försegling skall hindras. Oftast torde i så fall någon från kronofogdemyndigheten inte finnas att tillgå i en handvändning. Insikten härom lär snart medföra, att granskningsmännen inte går ut ensamma utan tar med sig biträde från kronofogdemyndigheten redan från början. Därmed har den av mig önskade ordningen uppnåtts på en otillfredsställande omväg.

Jag föreslår att andra stycket erhåller följande lydelse: ”Granskningsman äger verkställa beslut om beslag, om förrättningen kan genomföras obehindrat.”

178 Conradi:

I konsekvens med vad jag anfört vid 16 § hemställer jag, att förevarande paragraf utgår.

185 Lagrådet:

Paragrafen behandlar rätten för den granskade m. fl. att begära att ”beslagtaget bevismedel” undantages från granskningen. Tvivel kan uppstå om sådan rätt föreligger bara beträffande bevismedel som för tillfället ligger under beslag eller om rätten också avser bevismedel, som tidigare beslagtugits men beträffande vilka beslaget hävts. Den sistnämnda ordningen synes vara den lämpligaste, eftersom därigenom uppnås att den granskade kan få ett vidsträcktare skydd i det avseende som beröres i 21 §. Sålunda bör han kunna uppnå att detta lagrums förbud mot att undantaget bevismedel återges eller åberopas i granskningsärendet blir gällande även i fråga om bevismedel som omfattats av ett redan hävt beslag. I enlighet med det anförda bör uttrycket ”beslagtaget bevismedel” utbytas mot uttrycket ”bevismedel som är eller har varit under beslag”.

23.8¶Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall beslut om säkringsåtgärd tillställas endast den granskade men däremot inte annan, hos vilken verkställighet sker. Den sistnämnde skall enligt förslaget i stället erhålla verkställighetsbevis, se 24 §. Emellertid får ett beslut om säkringsåtgärd anses angå envar, hos vilken det skall verkställas, och denne bör i princip vara berättigad att begära omprövning av beslutet i högre instans. Det synes därför nödvändigt att beslut om säkringsåtgärd överlämnas inte bara till den granskade utan även till annan, hos vilken verkställighet sker.

I sammanhanget må framhållas att, om exempelvis försegling eller eftersökning sker beträffande utrymme som disponeras av flera personer, verkställigheten får anses ske hos dem alla.

Bestämmelsen i första stycket att beslut skall överlämnas till någon, som kan anses företräda den granskade, om denne inte är närvarande vid förrättningen. synes inte fylla något praktiskt syfte. När det gäller överlämnande av verkställighetsbevis torde däremot en motsvarande regel kunna vara

lämplig. Lagrådet kommer att föreslå att en sådan bestämmelse upptas i 245. Med beslut om säkringsåtgärd avses i förevarande paragraf såväl beslut

av granskningsman som beslut av domstol. Beträffande domstolsbeslut gäller enligt 31 § förvallningsprocesslagen att domstol är skyldig att tillställa part beslutet. Fråga uppkommer då huruvida det överlämnande av beslutet, som sker vid förrättningen genom granskningsmannens eller kronofogdemyndighetens försorg, ersätter den underrättelse, som är föreskriven i 31 § förvaltningsprocesslagen, såvitt avser den enskilda parten, eller om domstolen är skyldig att tillställa parten beslutet oaktat det överlämnats enligt första Stycket av förevarande paragraf. Med hänsyn till syftet med säkringsbestutet är det tydligt, att i de allra flesta fall beslutet inte kan få tillställas den enskilda parten förrän vid förrättningen. Får denne del av beslutet vid förrättningen, torde det å andra sidan inte tjäna något praktiskt syfte att parten därefter tillställes ytterligare en underrättelse om beslutet av samma

innehåll, denna gång genom domstolens försorg. Därtill kommer att vid

en sådan tillämpning det blir nödvändigt att meddela föreskrifter för att i normalfallen hindra att beslutet tillställes enskild part genom rättens försorg innan förrättningen ägt rum. Den ordningen synes därför böra gälla att,

om domstolens beslut överlämnas vid förrättningen, någon åtgärd av

domstolen enligt 31 § förvaltningsprocesstagen inte skall vidtagas såvitt angår den enskilda parten.

Har domstolsbeslutet inte kunnat överlämnas vid förrättningen på grund av att den beslutet angår inte varit närvarande, skall enligt andra stycket delgivning av beslutet ske. Det synes mest praktiskt att befria domstolen

även från delgivningsuppgiften. Ansvaret för delgivningen bör lämpligen

i3 Regeringen 1975/7060. 1 saml. Nr UL.

läggas på granskningsmannen.

Uttrycklig föreskrift om vad som skall gälla med hänsyn till 31 § för-

valtningsprocesslagen torde vara erforderlig.

Lagrådet förordar vid 25 § annan ordning för domstolsprövning än det remitterade förslaget upptar. Detta föranleder viss omformulering av fö-

revarande paragraf. Härjämte synes några redaktionella jämkningar böra gö-

ras.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår lagrådet att förevarande paragraf ges följande lydelse:

”Beslut om säkringsåtgärd upprättas skriftligt och lämnas vid förrättning

för verkställighet mot bevis till den granskade och annan, hos vilken verk-

ställigheten sker. Beslutet skall innehålla upplysning om vad den som är missnöjd med beslutet har att iakttaga om han vill påkalla ändring av detta.

Kan beslutet ej överlämnas vid förrättningen, skall det delgivas genom granskningsmannens försorg.

Genom åtgärd som anges i första eller andra stycket fullgöres, såvitt angår enskild part, vad som i 31 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) föreskrives om att domstols beslut skall tillställas part. Bevis om sådan

åtgärd skall tillställas domstolen.”

Det må anmärkas att, i vart fall när fråga är om domstols beslut, överlämnandet enligt det nu föreslagna första stycket i regel bör ske vid för- .rättningens början.

248 Lagrådet:

Lagrådet har vid 23 § förutskickat att viss ändring bör göras i förevarande paragraf. Den prövningsordning, som lagrådet förordar vid 25 5, bör vidare föranleda viss jämkning av 248. Härutlöver synes viss omformulering av redaktionell art böra vidtas. Lagrådet föreslår att förevarande paragraf ges följande lydelse:

”Angående verkställighet av beslut om säkringsåtgärd skall utfirdas bevis.

Vad i 235 första och andra styckena föreskrivits rörande beslut om säk-

ringsåtgärd skall äga motsvarande tillimpning på bevis om verkställighet. Är den som skall erhålla bevis icke närvarande vid förrättningen, skall bevis lämnas även till någon som kan anses företräda honom, om sådan person

är närvarande.

Bevis om verkställighet av beslag skall innehålla förteckning över beslagtagna bevismedel samt erinran om bestämmelserna i 18 &”

2 in $

Lagrådet:

I denna paragraf behandlas frågan i vilken ordning part skall kunna påkalla domstols prövning av granskningsmans beslut om säkringsåtgärd och av verkställighet enligt den föreslagna lagen. Frågan har lösts så att talan mot granskningsmans beslut och mot verkställighet skall föras genom besvär. Besvärstiden är inte särskilt reglerad i lagförslaget. Av 12 § förvaltningslagen och 7X förvaltningsprocesslagen följer att besvärstiden beträffande granskningsmans beslut är tre veckor från den dag klaganden erhöll del av beslutet. I fråga om verkställighet synes tanken i lagförslaget vara att besvärstiden

skall vara tre veckor från den dag klaganden erhöll del av verkstiällighets-

beviset. I 23 och 24 §§ har upptagits bestämmelser om au besvärshänvisning skall lämnas.

Den föreslagna ordningen med rätt att till domstol fullfölja talan mot beslut om säkringsåtgärd, som meddelats av granskningsman, kompliceras

därav att en del av dessa beslut ofter underställning skall bli föremål för

obligatorisk omprövning av administrativ myndighet enligt bestämmelserna i 158 tredje stycket. Nir beslut om säkringsåtgärd meddelats av särskilt förordnad granskningsman, kommer besvär, som part i enlighet med honom meddelad fullföljdshänvisning anfört över beslutet, i själva verket inte att kunna prövas. Då besvärsmålet skall företagas till avgörande, kommer nämligen det överklagade beslutet nästan alltid att redan vara ersatt av överordnad granskningsmans beslut. Vill part få ull stånd domstolsprövning av säkringsåtgärd som beslutats av särskilt förordnad granskningsman och fastställts av överordnad granskningsman, måste han i realiteten överklaga den sistnämndes beslut. Detta kan uppenbarligen lätt förbises av part som följt den besvärshänvisning han fätt och överklagat den särskilt förordnade granskningsmannens bestut. Härigenom kan rättsförlust uppkomma. Även i andra hänseenden medför den föreslagna ordningen vissa olägenheter. Part som är missnöjd såväl med ett av överordnad granskningsman fastställt beslut om säkringsåtgärd som med verkställigheten av nämnda beslut, blir

t.ex. nödsakad att med iakttagande av skilda besvärstider fullfölja talan

både mot fastställelsebeslutet och mot verkställighetsmyndighetens åtgärd.

Underställning av beslut om tvångsmedel kan i vissa fall förekomma vid beslag i brottmål. Om exempelvis en polisman med stöd av 27 kap. 43 rättegångsbalken själv beslutat om beslag, skall sålunda enligt samma lagrum anmälan om beslutet skyndsamt göras hos undersökningsledaren elter åklagaren, som har att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. I

27 kap. 6 § rättegångsbalken regleras frågan om domstolsprövning av beslag

som tillkommit utan rättens förordnande. Där föreskrives, att den som drab-

bats av sådant beslag äger begära rättens prövning av beslaget. Någon viss

tid inom vilken framställning om sådan prövning skall ske är inte före-

skriven. Stadgandet torde innebära, att framställning som riktar sig mot

ett av polisman beslutat beslag skall upptagas tll prövning utan hinder av att beslaget sedermera fastställts genom beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Vidare kan framställning prövas, oavsett om den riktar sig mot själva beslagsbeslutet eller mot verkställigheten av beslutet och oberoende av om den grundas på att beslagsanledning från början saknats celler

på att skälen för beslaget sedermera bortfallit. En ordning sådan som den i rättegångsbalken reglerade synes vara att föredraga framför den nu föreslagna. Lagrådet förordar därför, att bestämmelsen i första meningen i förevarande paragraf ersättes av en regel med

följande lydelse: ”Är någon missnöjd med säkringsåtgärd som beslutats av granskningsman eller med åtgärd som vidtagits vid verkställighet av beslut enligt denna lag, äger han påkalla länsskatterättens prövning huruvida åtgärden skall bestå.”

Godtages detta förslag, bör rubriken närmast före 25 § omformuleras, förslagsvis så att den kommer att lyda: ”Talan mot granskningsmans bestut m.m.”

Den i paragrafens andra mening upptagna regeln om vem som skall föra det allmännas talan i besvärsmål vid länsskatterätt bör erhålla en mera generell räckvidd. Den kan lämpligen bilda ett andra stycke i paragraten med förslagsvis följande lydelse: ”I mål vid domstol rörande säkringsåtgärd eller

verkställighet enligt denna lag föres det allmännas talan, om ej annat följer

av 15 § första stycket, av den som i sin tjänst har att övervaka granskningen.”

26 §

Lagrådet:

Vad lagrådet vid behandlingen av 25 § föreslagit rörande sättet att påkalla domstols prövning av säkringsåtgärd skulle i och för sig föranleda följdänd-

ringar i den i första meningen av förevarande paragraf upptagna bestäm-

melsen. Emellertid synes det önskvärt att paragrafen — som är invecklad

och ej särskilt lättolkad — omarbetas i förenklande syfte. Efter mönster

I stort sett av 56 § utsökningslagen förordar lagrådet, att paragrafen ges följande lydelse:

"Framställning till länsskatterätt enligt denna lag göres till länsskatterätten

i det län, där den granskade har sitt hemvist när beslut av granskningsman

fattas eller, i fall som avses i 15 § första stycket, när framställningen göres.

Som hemvist anses den ort där den granskade är mantalsskriven samt. i fråga om dödsbo, den ort där den döde senast var mantalsskriven och, i fråga om bolag eller annan som avses i 10 kap. 183 tredje stycket rättegångsbalken, den ort som enligt nämnda lagrum gäller som hemvist.

Saknar den granskade hemvist inom riket. är länsskatterätten i det län behörig, där beslut om säkringsåtgärd skall verkställas eller har verkställts.”

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1975-09-25

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Jo-

hansson, Holmqvist, Aspling, Geijer, Bengtsson, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Sträng

Proposition med förslag till bevissäkringslag för skatte- och avgiftsproces-

sen, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande.

Enligt förslagets 4§ skall beslut angående säkringsåtgärd få fattas utan

att den som berörs av beslutet dessförinnan har hörts i ärendet. Bestäm-

melsen betingas av att verkställighet i många fall inte kan genomföras om den granskade får kännedom om ärendet dessförinnan. Enligt såväl för-

valtningslagen (1971:290) som förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall part

i princip höras innan ärende avgörs.

Lagrådet uttalar att det i 15 8 förvaltningslagen stadgade förbudet för

förvaltningsmyndighet att avgöra ärende utan att kommunicering har skett inte är tillämpligt på säkringsåtgärd som beslutas av granskningsman, eftersom säkringsåtgärd endast är ett hjälpmedel för genomförande av granskning och inte ett sådant beslut varigenom ett ärende slutligt avgörs. Förbudet avser enligt lagrådet endast beslut av sistnämnda slag. Vad angår domstols

beslut om säkringsåtgärd anser lagrådet att situationen oftast är den att kommunicering kan underlåtas genom att denna skulle avsevärt försvåra genomförandet av säkringsåtgärden. Lagrådet föreslår därför att bestäm-

melsen i 4X utgår.

Jag godtar lagrådets förslag. Jag anser alltså liksom lagrådet att ett beslut

av granskningsman om säkringsåtgärd inte är att anse som ett slutligt beslut. Förvaltningslagen är således inte tillämplig. Beslut vid överprövning av särskill förordnad granskningsmans beslut kan däremot anses som ett slutligt beslut. En bestämmelse motsvarande innehållet i 4 § torde därför erfordras beträffande sådana beslut om överprövning. Jag återkommer till denna fråga.

Beträffande villkoren för beslut om försegling enligt 6 § första punkten har lagrådet föreslagit en ny formulering som medför att försegling enligt I Beslut om lagrådsremiss taget vid rogeringssammanträde den 13 mars 1975.

denna punkt skall få vidtas endast om de för eftersökning i varje särskilt

fall uppställda villkoren är för handen. Avsikten är emellertid att försegling

skall kunna användas bl. a. i den situationen när granskningsmannen saknar

fullständigt underlag för att pröva om eftersökning skall beslutas. Den grans-

kade framför t. ex. invändningar mot ett ifrågasatt eftersökningsbeslut som

kan prövas först efter särskild undersökning. Försegling skall alltså kunna ske också i sådant fall. Lagrådets synpunkter bör enligt min mening föranleda

ett förtydligande av bestämmelsen så att den klart omfattar också det fallet att eftersökning inte kan beslutas omedelbart.

I 7§ anges villkoren för beslut om eftersökning dels i verksamhetsutrymme (första stycket) och dels i andra utrymmen, t. ex. privatbostad (andra stycket). Bestämmelserna i första stycket omfattar bl. a. utrymme som den granskade använder för sin verksamhet. Lagrådet har föreslagit att som den granskades verksamhetsutrymmoe skall anses endast utrymme som hu-

vudsakligen används för verksamheten. I specialmotiveringen till paragrafens

första stycke uttalas att utrymme inte kan betraktas som verksamhetsutrymme om det endast tillfälligt används för verksamheten. Med anledning av lagrådets yttrande föreslår jag ett tillägg till lagtexten av innebörd, i överensstämmelse med specialmotiveringen, att utrymme skall anses som verksamhetsutrymme om den granskade ej endast tillfälligt använder det för

sin verksamhet. I sammanhanget har lagrådet gjort vissa uttalanden om tolkningen av bestämmelsen i första stycket om villkoren för eftersökning

i förvar. Jag instämmer i dessa uttalanden som innebär förtydliganden.

Lagrådets förslag om ett tillägg till & Y innebär att när beslag har hävts

beträffande bevismedel, som myndighet äger att få överlämnat till sig för granskning, myndigheten först skulle lämna tillbaka materialet till den granskade och därefter återkräva det för granskning. I sådant fall skulle den. som avhänts material genom beslag vara i bättre läge än den som frivilligt har lämnat det från sig för granskning. En sådan ordning skulle enligt min mening medföra omgång och vissa risker för granskningsarbetet. Vad lagrådet har anfört i förevarande avseende ger mig emellertid anledning att föreslå ett tillägg till 9 § första stycket av innebörd att hävningsbeslut, som har vunnit laga kraft, skall verkställas så fort det kan ske med hänsyn till granskningen. Därmed avses bl. a. att material. som avses i lagakraft-

vunnet hävningsbeslut. utan dröjsmål skall återställas till vederbörande om materialet inte behövs för granskningen eller om det inte får granskas. I fråga om I5 §, som avser behörighet att fatta beslut, godtar jag lagrådets förslag till lydelse av andra stycket. Med hänsyn till att 4 § enligt vad jag har föreslagit skall utgå, bör i 15 § tredje stycket föreskrivas att överprövning

får ske utan att den som ärendet avser dessförinnan har hörts.

Beträffande innehållet i !8 «+ har lagrådet föreslagit att rätten att begära undantagande bör avse även bevismedel som har varit under beslag. Ly-

delsen enligt lagrådsremissen kan i detta avseende tolkas på annat sätt. Jag föreslår att ordalydelsen ändras i enlighet med lagrådets förslag.

Vad gäller 23 4, som avser överlämnande av beslut, har lagrådet föreslagit

flera ändringar och ett tillägg. Förslagen avser bl. a. att även annan än den granskade bör få del av beslut om säkringsåtgärd, om verkställighet sker hos denne. Bestämmelsen att beslut skall överlämnas till någon som kan anses företräda den granskade, om denne inte är närvarande, kan enligt lagrådets mening utgå. Lagrådet föreslår vidare att delgivning alltid bör ske genom granskningsmans försorg, om beslutet ej kan överlämnas vid förrättningen. Genom dessa åtgärder skall anses fullgjort vad som enligt 31 §

förvaltningsprocesslagen gäller om att domstols beslut skall tillställas part. En föreslagen ändring betingas av lagrådets förslag till ändring av 25§.

Jag ansluter mig i princip till vad lagrådet har förordat i dessa hänseenden.

Beträffande 24 §, som avser överlämnande av bevis om verkställighet,

föreslår lagrådet vissa ändringar som hänger samman med föreslagna änd-

ringar i 23 och 235 §Y. Därutöver föreslås en bestämmelse av innehåll att

om den som skall erhålla bevis inte är närvarande vid förrättningen, beviset

skall lämnas även till någon som kan anses företräda honom, om sådan person är närvarande. Enligt min mening bör förslaget godtas. Ändringen av 2535 medför omredigering av 265.

Vad lagrådet har uttalat i anslutning till innehållet i 3 + förslaget ger mig anledning understryka, att en anhållan om anstånd med överlämnande av bevismedel med angivande av skäl för uppskov självfallet inte utan vidare kan betraktas som en vägran att tillhandahålla bevismedlet. Beträffande det föreslagna riskvillkoret vill jag framhålla, att med bestämmelsen avses

att det skall föreligga en konkret risk i det aktuella fallet.

I det remitterade förslaget har den som skall besluta om säkringsåtgärd benämnts granskningsman. Lagrådet föreslår ”granskningsledare”. Jag biträder detta förslag.

I förslaget används uttrycket ”beslut angående säkringsåtgärd” när även

hävningsbeslut avses medan orden ”beslut om säkringsåtgärd” avser endast beslut att använda sådan åtgärd. Vid behandlingen av 4 § har lagrådet uttalat som sin mening, att det från språklig svnpunkt inte föreligger någon betydelseskillnad mellan de båda uttrycken. Lagrådet har därför föreslagit. att det i lagtexten särskilt utsägs när även hävningsbeslut avses. Jag anser att detta bör godtas. Förslaget medför några redaktionella ändringarilagtexten.

I ett par sammanhang har lagrådet uttalat sig i tolknings- eller tillämpningsfrågor. Detta gäller bl. a. definitionen av bevismedel i 2 §. vilket avser ”räkenskapsmaterial. varuprov och dylikt. som enligt vad som är särskilt föreskrivet skall tillhandahållas för granskning”. I vissa lagrum har skyl-

digheten att ställa material till förfogande gjorts beroende av om myndighet har begärt att materialet skall tillhandahållas. Lagrådet drar av detta den

slutsatsen att material inte torde kunna hänföras till bevismedel enligt pa-

ragrafen förrän föreskriven begäran om dess tillhandahållande har gjorts.

Jag kan emellertid inte dela denna uppfattning. Definitionen av bevismedel

anger det slags handlingar etc. som är bevismedel. Den åsikten att bevismedel enligt definitionen i vissa fall skulle föreligga först sedan myndighet har begärt att det skall tillhandahållas anser jag därför inte hållbar. En annan sak är att myndighet i de allra flesta fall kommer att besluta om säkringsåtgärd först sedan det har visat sig att den granskade inte tillhandahåller

bevismedel på begäran av myndigheten.

I specialmotiveringen till 2 + berörs frågan om äganderätten till handlingar

etc. Det underförstås där att handling som finns hos den granskade men

tillhör annan inte kan vara bevismedel i lagförslagets mening. Lagrådet menar emellertid att äganderättsfrågan inte bör tillmätas betydelse i fråga om handlingar som är i den granskades besittning, Även i detta fall har Jag en annan åsikt än lagrådet. Skyldigheten att tillhandahålla handlingar

för granskning enligt de olika lagrummen torde nämligen bara omfatta vad

som tillhör den granskade, och som bevismedel kan naturligtvis inte anses

annat än vad den granskade är skyldig att tillhandahålla. Som har uttalats

i Specialmotiveringen måste det dock presumeras att handlingar och andra

bevismedel, som är i den granskades besittning, också tillhör honom.

Bestämmelsen i /4 § anger att vid verkställighet av eftersökning i utrymme

även förvar som påträffas där får genomsökas. Lagrådet har uttalat att

bestämmelsen i princip bör tillämpas så, att eftersökning i förvar skall komma

i fråga endast om det finns grundad anledning anta att förvaret innehåller bevismedetl. Jag vill i anslutning härtill framhålla att man självfallet bör visa all möjlig hänsyn vid verkställighet av eftersökning i förvar, som tillhör

eller nyttjas av annan än den granskade. Sådan i viss mening utomstående bör sålunda. som lagrådet också har påpekat, regelmässigt beredas tillfälle att närvara vid verkställighet. Emellertid skulle en strikt tillämpning av lagrådets uttalanden i fråga om 148 inverka ytterst oförmånligt på effektiviteten vid verkställighet av eftersökning i utrymme. Den granskade kan i vissa fall antas försöka gömma undan bevismedel i sådana förvar som normalt inte används för förvaring av dem. Den särskilda bedömning, som lagrådet förutsätter vid eftersökning i utrymme där det finns förvar, kan f. ö. inte tillkomma kronofogdemyndighet. som normalt skall verkställa beslut om eftersökning. Jag kan alltså inte helt instämma i de synpunkter som lagrådet har anlagt på tillämpningen av 143 förslaget.

Lagrådet har anmärkt mot utformningen av 16 § första stycket att kronofogden inte torde behöva medverka i verkställighet av hävningsbeslut och föreslagit ändring i enlighet härmed. Jag har här en annan åsikt. Särskilt

hävande av försegling kan fordra medverkan av kronofogdemyndighet. Inte

heller kan jag biträda lagrådets förslag till omredigering av 16 § andra stycket. Lagrådets förslag om ändring i 26 § utöver den ändring som skulle vara

en följd av ny lydelse av 25 3 innebär enligt min mening inte någon förenkling. Det tillgodoser inte heller, i motsats till det remitterade förslaget. behovet av att framställning om undantagande av bevismedel kan prövas av den länsskatterätt som ligger närmast till vid verkställigheten.

Förutom vad jag har föreslagit med hänsyn till lagrådets yttrande bör vissa andra ändringar och tillägg göras i det remitterade förslaget. I vägtrafikskattelagen (1973:601) och förordningen (1973:602) om särskild trafikskatt har, liksom i författningarna på jordbruksregleringens och fiskeregleringens områden, i fråga om granskning gjorts en hänvisning till lagen (1959:552) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Eftersom sistnämnda lag endast i ett par avseenden gäller i fråga om trafikskatterna

bör för tydlighetens skull granskning enligt vägtrafikskattelagen och för-

ordningen om särskild trafikskatt uttryckligen anges i /$. I 3x« förestår

jag en redaktionell ändring i beskrivningen av förfarandet vid eftersökning.

Ordet ”granskningsman” i 5 + bör bytas ut mot ”för granskning”. Bestämmelsen i 6 § första stycket andra punkten kan med hänsyn till tredje stycket

avse endast bevismedel som ej är under beslag, vilket för tydlighetens skull

bör anges. I lagförslaget bör infogas en bestämmelse om att beslut om hävning av säkringsåtgärd verkställs genom att besittning eller annat förhållande, som har rubbats genom åtgärden, återställs. Bestämmelsen, som har

viss anknytning till vad lagrådet har föreslagit som ett nytt stycke i 85.

bör infogas i en ny 135 och följas av 12 § i det remitterade förslaget. I denna paragrafs andra stycke bör göras en redaktionell ändring och stycket

flyttas till förslagets 14 §. Vissa ändringar av paragrafföljden i lagförslaget

följer härav och genom att 4 § skall utgå. Även ett par andra redaktionella ändringar bör göras.

I detta sammanhang föreslår jag ett tillägg i 7 § lagen (1959:552) om upp-

börd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. Tillägget bör avse att anmaning enligt paragrafen kan utfärdas även av länsstyrelse.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att antaga I. det av lagrådet granskade förslaget till bevissäkringslag för skatte- och

avgiftsprocessen med föreslagna ändringar, : samt de övriga vid regeringsprotokollet den 13 mars 1975 fogade förslagen med nu föreslagen ändring i ett av dem, nämligen förslagen till

2. lag om ändring i lagen (1908:128s. I) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,

3. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

4. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623).

5. lag om ändring I lagen (1958:295) om sjömansskatt,

6. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m..

7. lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt. fastighetstaxeringsritt och länsrätt,

8. lag om ändring i tullagen (1973:670).

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra-

ganden har lagt fram.

6.1 AlMäÄntoossooesssrereeereeererrr rr rr reser rer reser e sa 58 6.2 Tillämpningsområdet .osossssrseserrrrsssrer sr rr rer rr ert 58

| Sooonnonn UeErr ere rer eseeser rer r ser r ere ere ss se ess 58

6.3 Beskrivninlgål..soossseeserer reser er rr r rer rer rr rss rst 60

2 NN ooearereerresrr reser rs rer ere ere rer rer rr rst r tess e sa 60

I oereeeeerre rear rer re rr rer rer rer ere rr rr ser t ss ers n sa 64 6.4 Villkor för beslut ssssoosssereserererrer rr rr ere rer rr rt 66

AN eoreerrreerrerrar ers rrr rare rer rr rr rr ser sr rs rss sa 66

Nn 67

[SN 7

Ao Nodd er erer ere r ere reser rr ere rer rr rr ers K str sr ers ess 74

Ö NNeleeeeerererrerrererererrerer ers rese rr rer r rs rer sets 80

8.2.6 Undantagande av bevismedel från granskning ... 118

26 Noor ererererereerereerer rer rr series rr rst 147

På 148

28 Noleeeeeeeererererereeeer rer res rer ere ess rss 148

8.7 Hemställan ssssosossseerser er resseeer ere reser rise sera 148 KJ 05) 15) UA 149

Bilaga I Utredningens författningsförslag -..sosssssssssss soo .sss 150

Utdrag av lagrådets protokoll den 12 maj 1975 ..ssss..s sosse 167