SOU 1987:75
Översyn av betalningssäkringslagen
Översyn av betalningssäkringslagen
Betänkande av betalningssäkringsutredningen
Översyn av betalningssäkringslagen
Betänkande av. betalningssäkringsutredningen' '
' | . " *n ' 4 ' * ' " ' * * ' * ' A* ' ' - ' : , ' '» ;' A :, 1'4- —— Å,] —- *.i—xs' ' ' , . '_ " _ - ' ! iv " . ! -' ' ' - , _ ' E' : ' 4” 1'. 4; ' ' . _ * i; "
_ . _ , . . . ' V (' ' : "» 4,
. " m ' u ( , . A., i,” »
' . Ås , » 4 4 - *; w, ; _ , 1987'75' - ' , - — , " - '. . .Ä '— ' _ » _ 1 »
Statens offentliga uttedningar 1987:75 Finansdepartementet
Översyn av betalningssäkringslagen
Betänkande av malningssälo'ingsunedningen Stockholm 1987
Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst
10647. STOCKHOLM Tel: 08/739 96 30 Informationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5
Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:
(
Regeringskansliets förvaltningskontor % sou-mmm 3 103 33 STOCKHOLM 1 Tel: 08/763 23 20 Telefontid 810 — 1200 (externt och internt) , 08/163 10 05 1200 _ 1600(endast internt) *
REGERINGSKANSLIETS ISBN 91-38-10108-4 OFFSE'ICENTRAL ISSN 0375—250X Stockholm 1988
Till statsrådet och chefen för
finansdepartementet
Regeringen bemyndigade den 25 september 1986 chefen för finansdepartementet att tillkalla en särskild ut— redare med uppdrag att göra en översyn av betalnings—
säkringslagen.
Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 3 oktober 1986 lagmannen Arnold Joelsson som särskild utredare. För att som sakkunniga biträda utredaren förordnades den 16 december 1986 kammarrättsassessorn Per—Erik Nistér och kammarrättsrådet Peter Wennerholm. Som ex- perter förordnades samma dag avdelningsdirektören Kurt—Allan Egelby, chefskronofogden Rune Tavemark, av— delningsdirektören Gunnel Thelning, numera lagmannen Christer Törnros och biträdande skattedirektören Nils—Sture Aman.
Som sekreterare åt utredningen förordnades den 1 de— cember 1986 numera kammarrättsassessorn Lennart
Börjesson.
Den särskilde utredaren har arbetat under namnet be-
talningssäkringsutredningen.
Utredningen får härmed överlämna betänkandet Översyn
av betalningssäkringslagen.
Till betänkandet fogas ett särskilt yttrande av Egelby och Thelning.
Utredningsuppdraget är härmed slutfört.
Göteborg i januari 1988
Arnold Joelsson
/Lennart Börjesson
INNEHÅLL
FÖRKORTNINGAR ......... . . . . . . . ......... . . . SAMMANFATTNING ...... ....... 9 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG................. ..... 19 1 UTREDNINGSUPPDRAGET M.M. . . . . . . . . . ..... . . 33 , ÖVERVÄGANDEN ocn FÖRSLAG . . . . . . ...... . . . . 35 i 2.1 Inledande synpunkter ........... ... ...... 35 ; 2.2 Förutsättningar för betalningssäkring ... 38 1 2.2.1 Riskrekvisitet ....... ..... ....... 38
2.2.2 Beviskravet vid betalningssäkring
för icke fastställda fordringar .. 43
2.3 Handläggningen av betalningssäkringsmål 48 2.3.1 Det allmännas processföreträdare 48
2.3.2 Domstolarna ...... ...... .... ...... 53
2.3.3 Kronofogdemyndigheterna .......... 62 2.3.4 Samordning mellan myndigheter .... 62 2.3.5 Kompetensfrågor ............ ..... . 67 2.4 Några verkställighetsfrågor ........ ..... 72 2.4.1 Återgång av verkställighet vid be- slut om hävning . ...... .. ..... .... 72 . 2.4.2 Verkan av att säkerhet ställs .... 74 3 2.4.3 Utbyte av säkrad egendom ......... 75 3 2.4.4 Omhändertagna medels avkastning .. 78 & 2.4.5 Värdesäkring av betalningssäkrad egendom .... ....... ... ...... ...... 79
2.5 Åtgärder för en skyndsam handläggning av skattemålet m.m. ......... ..... ....... 82
Ersättning för förluster ................ 92
Sekretessbeläggning av interimistiska be-
SPECIALMOTIVERING ....
SÄRSKILT YTTRANDE ................
BILAGOR Bilaga 1 Direktiven
Bilaga 2 Gällande lagstiftning m.m. .......
Bilaga 3 Utredningens undersökningar m.m.
___—___...wmrw w...—...
FÖRKORTNINGAR
AFDL lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom— stolar
AFL lagen (1962:381) om allmän försäkring
BrB brottsbalken
_BSL bevissäkringslagen för skatte- och avgifts- processen (1975:1027)
BtSF förordningen (1978:881) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
BtSL lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
FPL förvaltningsprocesslagen (1971:291)
JB jordabalken
JK justitiekanslern
JO riksdagens ombudsmän
KonkL konkurslagen (1987:672) prop. regeringens proposition 1978/79z28 med för- slag till lag om betalningssäkring för skat- ter, tullar och avgifter
RB rättegångsbalken Seer sekretesslagen (1980:100) SkL skadeståndslagen (1972z207) TF taxeringsförordningen (1957:513) TL taxeringslagen (1956:623) UB utsökningsbalken UF utsökningsförordningen (1981:981)
SAMMANFATTNING
Vi har haft i uppdrag att göra en översyn av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter (BtSL). Vi har särskilt undersökt hur la- gen tillämpas i de fall då betalningssäkring sker för en fordran som inte är fastställd.
I de viktigaste frågorna är i korthet våra ståndpunk—
ter och förslag dessa:
0 Riskrekvisitet är, såsom det har konkretiserats i BtSLzs förarbeten och i regeringsrättens praxis, ut— format så att det svarar mot högt ställda krav på rättssäkerhet. Rekvisitet bör därför inte ändras.
.. .w._.-..__ __ . __Mrnrms,w.mvrn-
! o Beviskravet för betalningssäkring för icke fast—
1 ! ställda fordringar (sannolika skäl) är till fyllest. % Vi föreslår emellertid att beviskravet skrivs in i
lagen.
0 Den nuvarande processuella ordningen i betalnings— säkringsmål har brister. Exempelvis kan länsrätt in— te utan yrkande ompröva en beslutad betalningssäk— ring när omständigheter i det efterföljande skatte— målet motiverar det. Vi föreslår att betalningssäk- ringsmålet skall "ligga öppet" i länsrätten så länge betalningssäkringen kan ändras och att läns— rätten ex officio skall kunna ompröva en beslutad
betalningssäkring.
0 Har beslut om betalningssäkring meddelats utan att gäldenären har hörts, är det angeläget att han snabbt får komma till tals i målet och att beslutetdärefter omprövas. Vi föreslår att länsrätten i dessa fall skall hålla muntlig förhandling i målet inom tre veckor från den dag gäldenären fick del av beslutet om betalningssäkring.
0 Den tid som förflyter mellan beslutet om betalnings- säkring och prövningen av fordringsanspråket är i de flesta fall alltför lång. Vi föreslår att ett beslut om betalningssäkring för en fordran som inte är fastställd skall hävas av länsrätten, om det allmän- na inte inom sex månader från beslutet väcker talan vid domstol om att fordringen skall fastställas el— ler fordringen inom samma tid fastställs i annan ordning.
0 Beslut om betalningssäkring får meddelas innan det allmännas utredning om fordringsanspråket är avslu— tad och utan att den enskilde har fått yttra sig. Vi anser att det är rimligt att ersättning för skada i samband med ett sådant beslut skall kunna utgå även om fel eller försummelse inte kan läggas det allmän— na till last. Vi föreslår att ersättning skall kunna utgå till gäldenär som har lidit betydande skada till följd av ett beslut om betalningssäkring för en icke fastställd fordran, om fordringen inte fast— ställs eller fastställs till ett väsentligt lägre belopp än det som har betalningssäkrats.
Lite mera i detalj innehåller vårt betänkande följande överväganden och förslag. Riskrekvisitet
För att ett beslut om betalningssäkring skall få med—
delas för det allmännas fordran på skatt, tull eller
avgift krävs bl.a. att det finns en påtaglig risk för att gäldenären inte kommer att betala fordringen.
Det måste, enligt motiven till BtSL, i det enskilda fallet kunna beläggas att det finns en konkret risk för att gäldenären inte kan eller vill göra rätt för sig. Regeringsrättens praxis visar att det i varje mål måste göras en kvalificerad riskbedömning grundad på .en helhetssyn av gäldenärens förhållanden. Enligt vår
uppfattning är riskrekvisitet, såsom det har konkreti-
mat så att det svarar mot högt ställda rättssäkerhets—
krav.
! ! 1 i . 1 ( serats i motiven och i regeringsrättens praxis, utfor- lBristerna i nuvarande ordning synes i stället ligga i det att riskrekvisitet inte alltid har fått en till— räcklig uppmärksamhet i domstolarnas motiveringar. Detta är emellertid inte någon lagstiftningsfråga. Vi föreslår därför inte några författningsändringar på
denna punkt.
; Beviskravet vid betalningssäkring för icke fastställda
fordringar
% En stor del av den kritik som har riktats mot BtSL har avsett användandet av betalningssäkring för att säkra betalning av fordringar som inte är fastställda.
* För att effektivt kunna driva den offensiva process— verksamheten måste enligt vår mening det allmänna ha möjlighet att kunna säkra betalningen av sina ford— ringsanspråk. Inte i något av de länder vars rätts- ordningar vi har studerat har man ansett sig kunna
stå utan den möjligheten.
Enligt 5 S BtSL får beslut om betalningssäkring för en fordran som inte är fastställd avse det belopp
till vilket fordringen med hänsyn till omständigheter— na kan antas bli fastställd.
Lagtexten kan ge intryck av att det för beslut om be— talningssäkring skulle räcka att bevisningen för ford— ringens existens når upp till beviskravet "antagligt". Den högre bevisnivån "sannolika skäl" gäller för kvar— stad i civilprocessen. Kvarstadsinstitutet har varit förebild för betalningssäkringsinstitutet. Det finns inget i motiven till BtSL som talar för att lagstifta— ren avsett att lägga beviskravet lägre i betalnings— säkringsprocessen än i kvarstadsprocessen. Regerings— rättens praxis på området styrker uppfattningen att det krävs sannolika skäl för fordringens existens för att beslut om betalningssäkring skall få fattas.
Inte i någon av de utländska rättsordningar som vi har studerat har beviskravet för att fordringen existerar satts högre än "sannolika skäl". Enligt vår uppfatt— ning är det beviskrav som nu gäller för att betal— ningssäkring skall få ske för en fordran som inte är fastställd till fyllest.
Eftersom det här är fråga om en grundförutsättning för att betalningssäkring i dessa fall skall få tillgripas anser vi att det är nödvändigt att beviskravet skrivs in i lagen. Vi föreslår därför att det i BtSL före— skrivs att ett beslut om betalningssäkring får avse en fordran som inte är fastställd, om det av utredningen framstår som sannolikt att fordringen kommer att fast- ställas. Det bör understrykas att det inte är fråga om en skärpning av kravet på bevisning i förhållande till gällande rätt, utan om ett förtydligande.
Det allmännas processföreträdare
Det allmännas talan i betalningssäkringsmål förs av
ett allmänt ombud. Vid de senaste årens reformering av
_ SOU 1987:75 Sammanfattning 13 taxerings- och beskattningsförfarandet har det varit en strävan att samordna det allmännas processföring i 1 fråga om olika skatteslag Och att låta beslutsmyndig— t heten svara för processföringen. Länsskattemyndighe— terna har därvid kommit att få den centrala rollen som beslutsmyndighet och processförare. Det huvudsakliga syftet med denna ordning, att få ett enhetligt och konsekvent uppträdande från skattemyndigheternas sida gentemot de skattskyldiga, gör sig gällande även vad gäller det allmännas agerande i betalningssäkringspro— cessen. Vi föreslår därför att det allmännas talan i betalningssäkringsmål skall föras av länsskattemyndig— heten. För att effektivisera det allmännas processfö— ring i dessa mål föreslås vidare att uppdraget att fö— ra det allmännas talan skall kunna ges till en annan länsskattemyndighet. Av samma skäl föreslår vi att riksskatteverket får befogenheten att ta över det all-
männas talan.
Handläggningen av betalningssäkringsmål i domstol
,,. , _- . _ __. _-.MW_ p—ya—m_w_._._... .. ___—___"...
Vår undersökning visar att nio av tio betalningssäk— ringsmål avser en fordran som inte är fastställd. I många fall används betalningssäkring i ett tidigt ske- de av utredningsarbetet. I nio av tio mål fattar läns- rätten ett interimistiskt beslut om betalningssäkring utan att gäldenären har beretts tillfälle att yttra
sig.
Den bedömning av fordringsbeloppets storlek som görs av länsrätten vid det första beslutet kan behöva änd— ras flera gånger innan fordringen är fastställd. I vår undersökning visade det sig att i ungefär vartannat mål hade det ursprungliga betalningssäkringsbeslutet avsett ett för högt belopp.
Den nuvarande processuella ordningen innebär att det interimistiska beslutet följs av en skriftväxling,
varefter målet slutligt avgörs. Vid denna tidpunkt är i det stora flertalet fall det allmännas utredning än— nu inte klar. Det eventuellt efterföljande skattemålet anhängiggörs således vanligtvis vid länsrätten efter det att betalningssäkringsmålet har avslutats där. För att en omständighet som har kommit fram under det fort— satta utredningsarbetet eller under handläggningen av skattemålet i domstolen skall kunna leda till ändring av betalningssäkringen, fordras att ett nytt mål i sa- ken anhängiggörs vid länsrätten av någon av parterna. Vi har i flera fall funnit brister i samordningen mel— lan det allmännas agerande i skattemålet och i betal- ningssäkringsmålet. Det bör enligt vår mening varamöj— ligt för den länsrätt som också handlägger skattemålet att själv ta initiativ till att ompröva betalningssäk— ringen, om det under handläggningen av skattemålet kom— mer fram omständigheter som talar för att betalnings— säkringen är för hög. Vi föreslår därför att betal— ningssäkringsmålet skall "ligga öppet" i länsrätten så länge betalningssäkringen kan ändras. Målet kommer så— ledes att avslutas antingen genom att betalningssäk— ringen hävs eller genom att målet skrivs av för att
fordringen kan drivas in.
I hälften av de fall då ett interimistiskt beslut om betalningssäkring meddelats utan att gäldenären hade fått yttra sig kom det, enligt vår undersökning, inte in något yttrande från gäldenären inför den slutliga prövningen. I en stor del av dessa fall begärde gälde- nären sedan att beslutet skulle omprövas.
Det är angeläget att det interimistiska beslutet så fort som möjligt ersätts med ett beslut där gäldenä— rens synpunkter har beaktats. Många gäldenärer har svårt att snabbt i skrift bemöta det allmännas uppgif— ter. Enligt vår uppfattning läks bristen i det ur- sprungliga beslutet bäst och snabbast genom att gälde— nären redan i samband med delgivningen av beslutet kallas till en inledande förhandling i länsrätten, där
han muntligen kan ge sin syn på saken. Vi föreslår därför att länsrätten, om ett beslut om betalningssäk— ring har meddelats utan att gäldenären har beretts tillfälle att yttra sig, skall hålla muntlig förhand- ling i målet. Förhandlingen skall enligt förslaget äga rum inom tre veckor från den dag gäldenären fick del av beslutet. Länsrätten föreslås få förlänga denna tid, om gäldenären begär det eller om det av annat skäl be- . döms nödvändigt. Meddelar gäldenären att han inte vill
ha någon förhandling skall förhandling inte hållas.
Åtgärder för en skyndsam handläggning av skattemålet
m.m.
I de flesta fall där betalningssäkring har skett för en fordran som inte är fastställd förflyter det lång tid innan fordringsanspråket fastställs. Enligt vår undersökning hade inom ett halvår från beslutet om be- talningssäkring endast fem procent av fordringsansprå- ken prövats av länsrätten. Ett år efter beslutet hade endast vart fjärde anspråk prövats och efter två är knappt två tredjedelar av fordringsanspråken.
De administrativa föreskrifterna om skyndsam handlägg— ning av mål i vilka beslut om betalningssäkring har meddelats har enligt vår mening visat sig vara otill—
räckliga.
En rad ändringar av skatte— och taxeringsförfattning— arna i såväl materiellt som processuellt hänseende torde komma att leda till en förbättrad balanssitua— tion i länsrätterna. Genomloppstiden för ett skattemål bör, under förutsättning att länsrätterna får behålla erforderliga resurser, komma att markant förkortas. Att skattemålet och betalningssäkringsmålet vanligtvis kommer att handläggas parallellt, torde också komma att bidra till att skattemål där betalningssäkring fö—
rekommer handläggs skyndsamt.
Det är därför främst på utredningsstadiet som det gäl— ler att påskynda handläggningen. Vi föreslår att ett beslut om betalningssäkring för en icke fastställd fordran, skall hävas av länsrätten, om det allmänna in- te inom sex månader från dagen för beslutet väcker ta— lan vid domstol om fastställande av fordringen eller fordringen inom samma tid fastställs i annan ordning. Länsrätten föreslås få förlänga tidsfristen om det finns särskilda skäl. Att gäldenären försvårar utred- ningen eller att utredningen är mycket omfattande kan vara skäl till förlängning.
Ersättning för förluster
Beslut om betalningssäkring för en icke fastställd fordran måste många gånger fattas under sådana beting— elser att det finns en särskild risk för att de bedöm- ningar som görs sedermera visar sig vara oriktiga. Risken för felaktiga beslut kan sägas ligga i den för- processuella säkerhetsåtgärdens natur. Det är därför enligt vår mening rimligt att den som har lidit skada till följd av ett beslut om betalningssäkring som vi— sat sig vara felaktigt skall kunna få ersättning för sina förluster även om fel eller försummelse inte kan läggas det allmänna till last.
Med hänsyn till de begränsade möjligheter till ersätt— ning som i övrigt finns inom skatte- och uppbördsområ- det är det emellertid befogat att i viss mån utforma ersättningsreglerna restriktivt.
Behovet av förbättrade möjligheter till ersättning gör sig främst gällande i de fall beslutet om betalnings— säkring avser en fordran som inte är fastställd och fordringen sedan inte fastställs eller fastställs till ett väsentligt lägre belopp. Vi föreslår därför att rätten till ersättning begränsas till dessa fall. En ytterligare förutsättning för rätt till ersättning bör
vara att den uppkomna skadan är betydande. I de flesta fall torde skadan behöva uppgå till ett basbelopp en- ligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) för att den skall anses som betydande.
Ersättningen föreslås kunna jämkas, om den enskilde har brustit i sin uppgiftsskyldighet eller lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter. Har den enskil— de på annat sätt försvårat sakens utredning bör också ersättningen kunna jämkas. Jämkning av ersättningsbe- loppet föreslås kunna ske så att ingen ersättning alls utgår. Ersättningsbeloppet kan enligt förslaget också sättas ned, om det framstår som oskäligt att ersätt- ning utgår med fullt belopp. Det kan vara fallet om det föreligger en påtaglig disproportion mellan den betalningssäkrade egendomens värde och den skada som den enskilde har orsakats till följd av att han inte har kunnat förfoga över egendomen. I en del fall kan det enligt vår mening vara oskäligt att ersättning över huvud taget utgår, trots att förutsättningarna för rätt till ersättning är uppfyllda. Ett sådant fall föreligger när en i och för sig befogad betalningssäk- ring har kommit att avse fel taxeringsår.
Ersättning föreslås kunna utgå för förlorad arbetsför— tjänst och intrång i näringsverksamhet. Uteblivna ka— pitalinkomster eller realisationsvinster kommer därför
enligt vårt förslag att kunna ersättas endast om de är
att hänföra till den enskildes näringsverksamhet. Det bör påpekas att vi föreslår en lagstadgad skyldighet för kronofogdemyndigheten att göra omhändertagna medel räntebärande.
Kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas skade- reglering i vissa fall bör göras tillämplig på förfa- randet. Anspråk på ersättning skall därför framställas
hos JK. Ärende som handläggs av JK skall hänskjutas till regeringen, om fråga uppkommer om åtagande för staten att utge skadestånd med belopp som överstiger
Sammanfattning SOU 1987:75 100 000 kr. I annat fall skall JK själv avgöra ärendet. Väcks talan vid domstol skall JK bevaka statens talan.
Anspråk på ersättning skall enligt förslaget framstäl- las senast inom två år från den dag, då anspråket
tidigast kan göras gällande.
Övrigt
I några ärenden hos JO och JK har påvisats brister i samordningen mellan det allmännas företrädare i pro— cessen, länsrätten och kronofogdemyndigheten. Det är nödvändigt att det i författning klart anges vilka uppgifter som ankommer på resp. myndighet. Vi har läm—
nat förslag till sådana bestämmelser.
Det finns i den nuvarande lagstiftningen ingen bestäm— melse om vad som gäller när ett beslut om betalnings- säkring hävs. Vi föreslår att det i BtSL stadgas att verkställigheten i dessa fall genast skall återgå. I de fall rättsfrågan är svårbedömd och det finns en på— taglig risk att en omedelbar återgång av verkställig- heten skulle medföra att en prövning i högre instans i praktiken kommer att sakna betydelse, föreslås emel— lertid att rätten skall kunna förordna att beslutet
inte gäller förrän det har vunnit laga kraft.
Betänkandet innehåller i övrigt bl.a. förslag som syf— tar till att klarlägga rättsläget i några frågor och
förslag som rör länsrättens upplysningsplikt.
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
dels att 19 5 skall upphöra att gälla,
dels att 3, 5, 6, 7, 9, 17, 18 och 20 55 skall ha följande lydelse, 4
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 7 a, 13, 21 och 22 SS av följande lydelse.
; Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse & .
E ' 351
" Fråga om betalningssäk— Fråga om betalningssäk- ring prövas av länsrätt _ ring prövas av länsrätten. på framställning av all— Det allmännas talan i mål mänt ombud som har för— om betalningssäkring förs ordnats att föra det all— av länsskattemyndigheten. männas talan i mål enligt Vad som föreskrivs i denna lag. 18 S tredje och fjärde
styckena taxeringslagen (1956:623) gäller i till— lämpliga delar i mål om betalningssäkring.
1 Senaste lydelse 1979z186.
20 Författningsförslag SOU 1987:75 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 5 Är fordringen ej fast— Ett beslut onrbetalnings— ställd, får beslut om be— säkring får avse en ford— talningssäkring avse det ran som inte är fastställd, belopp till vilket ford- om det av utredningen fram- ringen med hänsyn till står som sannolikt att omständigheterna kan an— fordringen kommer att fast- tas bli fastställd. ställas. 6 5
I mål om betalnings— Ett beslut om betalnings— säkring får rätten, om säkring gäller till dess fara är i dröjsmål, ome— annorlunda förordnas. Är delbart bevilja åtgärden det fara i dröjsmål får att gälla till dess an— rätten omedelbart bevilja norlunda förordnas. åtgärden.
Eeslutet skall omprövas av länsrätten om någon av parterna begär det eller om skäl för omprövning föreligger av annan anled— ning. Gäldenären skall upplysas om rätten till omprövning.
Har ett beslut om betal- ningssäkring meddelats utan att gäldenären har beretts tillfälle att ytt— ra sig, skall länsrätten hålla muntlig förhandling i målet. Förhandlingen skall hållas inom tre
veckor från den dag gälde— nären fick del av beslu—
tet. Länsrätten får för—
langa denna tid, om gäl-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
denären begär det eller om det av annat skäl bedöms nödvändigt. Muntlig för- handling behöver inte hål- las om särskilda skäl ta-
lar mot det.
7 5 Beslut om betalningssäkring skall hävas i den mån skäl för beslutet inte längre föreligger eller beslu— tet av annan anledning inte längre bör kvarstå.
För beslut enligt 5 5 galler dessutom att be— slutet skall hävas av
länsrätten, om inte mål
i saken anhängiggörs vid domstol inom sex månader från dagen för beslutet eller fordringen inonlsam— ma tid fastställs i annan
ordning. Föreligger det
särskilda skäl får läns-
rätten förlänga tidsfris- ten. Ett beslut angående förlängning av tidsfristen får inte överklagas.
Häver länsrätten ett be—
slut om betalningssäkring med stöd av bestämmelsen i andra stycket får ett nytt beslut om betalningssäk— ring för samma fordran meddelas endast om mål i
saken har anhängiggjorts vid domstol eller ford- ringen har fastställts i annan ordning.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 a 5
Rätten får förordna att ett beslut om att häva ett
beslut om betalningssäk— ring inte skall gälla forrän det har vunnit laga kraft.
95. Beslut om betalningssäkring får genast verkställas. Verkställighet begärs hos kronofogdemyndighe— ten av allmänt ombud som
avses i 3 5.
13
175
Har egendom tagits i förvar enligt 16 5, skall anmälan därom ome— delbart göras till gil- mänt ombud som avses i 3 S. Det allmänna ombu— dgp prövar genast om egendomen skall bli kvar i förvar. Beslutar det allmänna ombudet att egendomen skall bli
kvar i förvar, skall han
5
Verkställighet begärs hos kronofogdemyndighe—
ten av länsskattemyndighe—
ten .
2
Hävs ett beslut om be—
talningssäkring, skall,om inte annat har förordnats med stöd av 7 a 5, vidtag— na åtgärder genast återgå.
Har egendom tagits i 16 5, skall anmälan därom ome— förvar enligt
delbart göras till läns— skattemyndigheten. Läns—
skattemyndigheten prövar genast om egendomenskall
bli kvar i förvar. Beslu-
tar länsskattemyndigheten att egendomen skall bli
kvar i förvar, skall myg— digheten så snart det kan
2 Förutvarande 13 S upphävd genom 1981:840.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse tsnarast göra framställ— ske och senast fem dagar ning om betalningssäk— efter beslutet göra fram— ring hos länsrätten. ställning om betalnings— Görs ej sådan framställ— säkring hos länsrätten. ning eller lämnas fram— Görs ej sådan framställ- ställningen utan bifall, ning inom föreskriven tid skall egendomen omedel— eller lämnas framställ- bart återställas. Medde— ningen utan bifall, skall las beslut om betal- egendomen omedelbart åter— ningssäkring skall, om ställas. Meddelas beslut inte rätten bestämmer om betalningssäkring annat, egendomen bli skall, om inte rätten be- vkvar i förvar till dess stämmer annat, egendomen beslutet verkställs. bli kvar i förvar till
dess beslutet verkställs.
18 5 Har beslut om betal— Har ett beslut onubetal— ningssäkring överlämnats ningssäkring meddelats,
till kronofogdemyndighet eller kan ett sådant be— för verkställighet, får slut komma i fråga, får myndigheten i stället kronofogdemyndigheten ta för att genast verk— emot säkerhet som gäldenä- ställa beslutet ta emot ren eller, där gäldenären säkerhet som gäldenären kan antas medge det, annan eller, där gäldenären ' erbjuder sig att ställa. kan antas medge det, an— Tar kronofogdemyndighe— nan erbjuder sig att ten emot säkerhet, skall ställa. länsrätten häva beslutet Är i annat fall fråga om betalningssäkring. om betalningssäkring, Länsrätten skall upp— får kronofogdemyndighet lysa gäldenären om möj— som anvisas av allmänt ligheten att ställa sä— ombud som avses i 3 S kerhet.
ta emot säkerhet.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Säkerhet får tas i anspråk när fordringen har för—
fallit till betalning eller som har medgivits.
vid den senare tidpunkt
I övrigt skall bestämmelserna i lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar m.m. tillämpas.
20 5
Mål om betalningssäk- ring prövas av den läns— rätt som är behörig i fråga om gäldenärens taxering till skatt en— ligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt för det å£,då framställning om betalningssäkring görs. Finns inte behörig domstol enligt vad som nu har sagts, prövas må— let av länsrätten i det län, där verkställighe—
ten kan äga rum.
21
4 Senaste lydelse 1979:186.
4
Mål om betalningssäk— ring prövas av den läns— rätt som är behörig i fråga om gäldenärens taxering till skatt en— ligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt för det beskattningsår, då framställning om betal— ningssäkring görs. Finns inte behörig domstol en— ligt vad som nu har sagts, prövas målet av länsrätteni det län, där verkställigheten kan äga
rum.
Gäldenär som har lidit
betydande skada till följd av ett beslut om betalningssäkring för en icke fastställd fordran, har rätt till ersättning av staten, om fordringen
inte fastställs eller fastställs till ett vä—
sentligt lägre belopp an
Nuvarande lydelse
&
Författningsförslag Föresla en 1 delse
det som har betalningssäk— rats.
Ersättning kan vägras eller sättas ned om gälde- nären genom att lämna oriktig uppgift, underlåta att lämna uppgift som han var skyldig att lämna el— ler på annat sätt har för— svårat sakens utredning. Detsamma gäller i den mån det eljest med hänsyn till omständigheterna är oskä— ligt att ersättning utgår.
Har gäldenären utan gil- tig anledning underlåtit att föra talan om rättel—
se, utgår inte ersättning
for den skada som därige—
nom hade kunnat undvikas.
Ersättning utgår för förlorad arbetsförtjänst och intrång i näringsverk—
samhet.
Anspråk på ersättning skall framställas senast inom två år från den dag anspråket tidigast kan göras gällande. Framställs inte anspråk på ersättning
inom denna tid är rätten
till ersättning förlorad.
1. Denna lag träder i kraft den
2. De nya bestämmelserna i 6 5 första och andra styckena gäller beslut som meddelas efter ikraftträdan— det vid prövning av ansökan om betalningssäkring. Be- stämmelserna gäller också beslut som meddelas efter ikraftträdandet vid omprövning av beslut om betalnings- säkring som har meddelats före ikraftträdandet.
3. De nya bestämmelserna i 6 S tredje stycket, 7 5 andra och tredje styckena, 21 och 22 55 gäller inte i mål där ansökan om betalningssäkring har kommit in
till länsrätten före ikraftträdandet.
Tru—r, de.—_...” _ _ en:,—r. x_n-:
r msn??—n av.—' — —. -*- *
Förslag till
Förordning om ändring i förordningen (1978:881) om be—
talningssäkring för skatter, tullar och avgifter
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1978:881) om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter
dels att 1 5 skall upphöra att gälla, dels att i 4, 6 och 10 55 orden "allmänt ombud", "allmänna ombudet" och'det allmänna ombudet'skall by—
tas ut mot "länsskattemyndigheten", dels att i 4 S ordet "ombudet" skall bytas ut mot
"myndigheten",
dels att 7 5 skall ha följande lydelse, dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 12 S, av följande lydelse
Nuvarande lydelse
Avser beslut om betal— ningssäkring fordran som inte har fastställts, skall allmänna ombudet
hålla sig underrättad om fordringen, så länge beslutet gäller och till.
dess fordringen fast- ställs.
Vad nu sagts gäller även när i annat fall fråga är om betalnings— säkring och säkerhet har tagits emot för fordran som inte har fastställts.
Föreslagen lydelse
7 5
Har ett beslut om betal—
ningssäkring meddelats skall länsskattemyndighe- ten hålla sig underrättad om fordringen så länge det finns ett betalningssäk— ringsmål hos länsrätten. Bör beslutet ändras eller
målet skrivas av, skall
länsskattemyndigheten hos länsrätten göra framställ— ning därom. Avser beslutet en ford—
ran som inte är fastställd
skall länsskattemyndighe— ten genast underrätta länsrätten när mål i saken har anhängiggjorts vid domstol eller fordringen
28 Författningsförslag SOU 1987:75 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
har fastställts i annan
ordning. Länsskattemyndigheten skall underrätta kronofog— demyndigheten när beslut om betalningssäkring har ändrats. Har kronofogdemyndighet
tagit emot säkerhet för en fordran som inte är
fastställd, skall läns- skattemyndigheten hålla sig underrättad om ford— ringen tills den förfaller till betalning. Länsskat— temyndigheten skall under—
rätta kronofogdemyndighe— ten om förhållanden som
ar av betydelse för sä- kerheten.
12 5
Ett mål om betalnings—
säkring skall avskrivas av länsrätten när ford—
ringen kan drivas in.
Denna förordning träder i kraft den
.mm .—a=lvrw:.
Förslag till
Förordning om ändring i utsökningsförordningen
(1981z981)
Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsförordning— en (1981z981) att 18 kap. 2 5 skall ha följande lydel-
se.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 kap.
2 5
Beslut om betalningssäkring skall verkställas skynd—
samt.
Beträffande verkstäl— lighet av sådana be— slut tillämpas 1 kap.
3 — 5 SS, 2 kap. 10 och 11 55, 3 och 4 kap.,
6 kap. 1, 3, 4 och
6 - 8 55, 9 5 första stycket, 10 — 12,
16 — 18, 22 — 24, 26 och 27 55, 12 kap. 8 — 10 55, 15 kap. 3 5 andra stycket och 4 — 8 SS och 17 kap.
Beträffande verkstäl- lighet av sådana be— slut tillämpas 1 kap.
3 — 5 SS, 2 kap. 10 och
11 55, 3 och 4 kap.,
6 kap. 1, 3, 4 och
6 — 8 SS, 9 5 första stycket, 10 - 12,
16 — 18, 22 - 24, 26 och 27 55, 12 kap. 8 — 10 55, 13 kap. 1 5, 15 kap. 3 5 andra stycket och 4 — 8 SS och 17 kap.
Denna förordning träder i kraft den
Förslag till
Förordnin om ändrin i KK (1972:416) om statsm ndi - __________________________________________________
heternas skadereglering i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 1 och 2 SS KK (1972:416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Foreslagen lydelse
1
1 5 Denna kungörelse gäller Denna kungörelse gäller i fråga om skadeståndsan- i fråga om skadeståndsan— språk som riktas mot sta— språk som riktas mot sta— ten med stöd av 2 kap. ten med stöd av 2 kap. 1 5 eller 3 kap. 1 eller 1 5 eller 3 kap. 1 eller 2 S skadeståndslagen 2 S skadeståndslagen (1972:207), 23 5 datala— (1972:207), 23 S datala- gen (1973z289) eller gen (1973:289), lagen lagen (1974:515) om er— (1974:515) om ersättning sättning vid frihetsin— vid frihetsinskränkning skränkning- eller 215 lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och av- gifter. 2 51
Anspråk på ersättning med stöd av skadeståndslagen (1972:207) framställes hos justitiekanslern, om an— språket grundas på påstående om felaktigt beslut el— ler underlåtenhet att meddela beslut. Anspråk enligt skadeståndslagen på annan grund framställes hos den centrala författningsmyndighet inom vars verksamhets— område skadan inträffat eller, om för viss verksamhet sådan myndighet ej finnes, hos justitiekanslern. Anspråk på ersättning
med stöd av datalagen
Anspråk på ersättning
med stöd av datalagen
1 Senaste lydelse 1976z319
Nuvarande lydelse
(1973z289) eller lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning
framställes hos justitie-
kanslern.
Föreslagen lydelse
(1973:289), lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning
eller lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgif— ter framställes hos justi—
tiekanslern.
Denna förordning träder i kraft den
1 UTREDNINGSUPPDRAGET M.M.
&..."..-qu , _ ,
Uppdraget
Vi skall enligt direktiven (se bil. 1) se över BtSL och bl.a. undersöka hur lagen tillämpas i fall då be— talningssäkring sker för en fordran som inte är fast— ställd.
Vi har tillställts finansministerns svar i riksdagen på fråga nr 1986/87:143 om sekretessbeläggning av in— terimistiska beslut i mål om betalningssäkring, riks— skatteverkets skrivelse, dnr 929/86—109, om enkätsvar vid en utvärdering av utsökningsbalken m.m., riksrevi- sionsverkets revisionsrapport, dnr 1985:1066, om kro— nofogdemyndigheternas indrivning och två beslut av JO, dnr 3304 — 1983 och 1538 — 1984, i ärenden om till— lämpning av BtSL.
Utredningsarbetet
Vi har gjort två undersökningar. Genom att studera samtliga mål i vilka beslut om betalningssäkring med- delades år 1985 har vi försökt att få en bild av själva betalningssäkringsprocessen. För att se hur
xx.-__,Wme ___-samaa _r— . .. ei.—_m'dgrkwglnmwvf-u
lagen har tillämpats i de fall betalningssäkring har skett för en fordran som inte är fastställd har vi dessutom, med utgångspunkt i 1982 års beslut om betal— ningssäkring för fordringar på tillkommande skatt, studerat den efterföljande skatteprocessen och den
slutliga debiteringen. Resultaten av de båda undersök—
ningarna presenteras i bilaga 3.
Vi har inhämtat uppgifter om lagstiftningen i andra länder vad gäller möjligheten att säkra betalning av det allmännas anspråk på skatter, tullar och avgifter.
Den redovisningen finns i bilaga 2, avsnitt 4.
Under utredningsarbetet har vi tagit del av beslut i
ärenden hos JO och JK om tillämpningen av betalnings— säkringsförfattningarna. Synpunkter på den nuvarande lagstiftningen har inhämtats från vissa intresseorgani— sationer.
2. ÖVERVÄGANDEN ocn FÖRSLAG
2.1. Inledande synpunkter
Utredningsarbetet innefattar en översyn av BtSL, med tyngdpunkten lagd på rättssäkerhetsfrågor. I bilaga 2 finns en översiktlig redovisning av de nuvarande be- stämmelserna i lagen. Enligt direktiven bör utred—
& ningsarbetet utgå från att de grundläggande principer- ; ha i den nuvarande lagen skall behållas.
&
!
Som skäl för att införa BtSL anförde departementsche— fen (prop. s. 111) att det allmänna på grund av att myndigheterna saknade möjligheten att säkra det all- männas fordringsanspråk träffades av stora förluster
å vid uppbörden och indrivningen av skatter. Han påpe- kade också att det av rättviseskäl inte kan accepteras att beskattningssystemet missbrukas av vissa grupper av skattskyldiga för att skaffa sig förmåner på andra medborgares bekostnad. Dessutom skulle de åtgärder som satts in för att bekämpa skattefusket och stärka myn— digheternas kontrollverksamhet många gånger bli verk— ningslösa om inte det allmänna har erforderliga in—
strument för att säkra det ekonomiska utfallet.
I riksrevisionsverkets rapport Kronofogdemyndigheter— nas indrivning (dnr 1985:1066, 5. 92) sägs att det kan sättas i fråga om betalningssäkringsinstitutet har
motsvarat de förväntningar som har ställts på det. An—
"Jre.m*'—lmrzm—_—-—:.WJwa—m mqa—WW,.» _ev-r _,4 - _ -.
talet betalningssäkringar har varit alltför få för att kunna påverka kronofogdemyndigheternas indrivningsre—
sultat mer än marginellt. De fordringsbelopp som har säkrats och sedan utmätts utgör högst ett par procent av myndigheternas totala inleveranser. Det är inte ens säkert att dessa belopp inte skulle ha flutit in i van—
lig ordning.
Som framgår av departementschefens uttalande i propo- sitionen fanns det emellertid inte bara statsfinansi— ella motiv till att BtSL infördes. Det är enligt vår mening nödvändigt att det allmänna i skatte— och av— giftssammanhang har möjligheten att säkra betalningen av sina fordringsanspråk. Inte något av de länder vars rättsordningar vi har studerat (se bil. 2, avsnitt 4) har ansett sig kunna stå utan en sådan möjlighet.
Som inledningsvis har angetts sägs i direktiven att de grundläggande principerna i den nuvarande lagen bör behållas. En utgångspunkt för utredningsarbetet får därför anses vara att betalningssäkring skall få ske för en fordran som inte är fastställd och en annan att beslut om betalningssäkring skall få meddelas utan att
gäldenären har hörts.
Enligt våra undersökningar (se bil. 3) avser nio av tio betalningssäkringsmål fordringar som inte är fast—
ställda. I en lika stor andel av målen meddelas beslut om betalningssäkring utan att gäldenären har fått ytt—
ra sig.
För att betalningssäkringsinstitutet skall vara effek— tivt krävs att åtgärden kan vidtas i ett förhållandevis tidigt skede av utredningsarbetet och att beslut kan meddelas utan föregående kommunikation med gäldenären. Å andra sidan måste det ställas stora krav på rättssä— kerhet för att en åtgärd som innebär ett så kraftigt ingripande i den enskildes rättssfär skall få användas under sådana betingelser. Risken för oriktiga beslut måste begränsas så långt det är möjligt och skadeverk- ningarna av besluten minimeras. När BtSL:s regler ut—
formas måste därför ständigt kravet på effektivitet
SOU 1987:75 Överväganden och förslag 37 ) och kravet på rättssäkerhet vägas mot varandra. ) Vi har under utredningsarbetet i flera frågor jämfört [ bestämmelserna om betalningssäkring med bestämmelserna
% om kvarstad — främst kvarstad i civilprocessen — och därigenom fått uppslag till hur en del brister i BtSL bör kunna rättas till. Det bör emellertid understrykas att man vid en sådan jämförelse måste beakta att det
finns väsentliga skillnader mellan fordringar inom ci— vilrättens område och fordringar inom skatterättens område, bl.a. vad gäller fordringarnas uppkomst och
möjligheten för borgenär att visa att en fordran före— ligger. Det är därför ofrånkomligt att bestämmelserna om säkerhetsåtgärder i viss mån måste utformas på oli- ka sätt i civilprocessen och i skatteprocessen.
. _ V.,wu'PYWJVrnu'wayf m.,—,,vwc—umvrvw ___—_ ..._
Vi pekar i betänkandet på en del områden där det finns brister i det nuvarande regelsystemet och i tillämp— ningen av det. Vi vill emellertid betona att de under—
sökningar som vi har gjort av hur lagen tillämpas ger vid handen att betalningssäkringsinstitutet på det
1 stora hela taget har fungerat tämligen väl. Vi anser oss vidare kunna konstatera att bristerna i tillämp— ningen av lagen efter hand har minskat. Det torde främst bero på att de tjänstemän som i olika samman- hang handlägger betalningssäkringsmål har fått ökad erfarenhet och att regeringsrätten genom en rad avgö- randen har gett besked om hur lagen bör tillämpas.
Slutligen några kommentarer till den fortsatta fram— ställningen. Beslut om betalningssäkring kan omfatta åtskilliga slag av fordringar och dessa fastställs på
olika sätt. För enkelhetens skull utgår många resone— mang i betänkandet från att fordringen avser inkomst- skatt och att den skall prövas i en skatteprocess.
Termen gäldenären används genomgående för att beteckna enskild part, oavsett om något skuldförhållande har visats föreligga eller ej.
2.2. Förutsättningar för betalningssäkring
För att ett beslut om betalningssäkring skall få med— delas måste följande förutsättningar vara uppfyllda.
0 Det skall finnas en fordran.
o Påtaglig risk skall föreligga för att fordringen inte kommer att betalas.
o Fordringen skall uppgå till betydande belopp.
0 Den tidsperiod som fordringen hänför sig till skall ha gått till ända eller fordringen dessförinnan vara förfallen till betalning.
De två första villkoren ägnas särskild uppmärksamhet i vårt betänkande.
Vad som avses med betydande belopp har inte angetts i lagen. Såvitt vi känner till har det allmänna endast i enstaka undantagsfall begärt betalningssäkring för be— lopp som har understigit ett basbelopp enligt AFL. Denna beloppsgräns anser vi vara ett lämpligt riktmär- ke vid tillämpningen (jfr NJA 1984 s. 520).
Den sist nämnda förutsättningen för betalningssäkring,
att den tidsperiod som fordringen hänför sig till skall ha gått till ända, anser vi inte behöver tas upp i be— tänkandet.
2.2.1. Riskrekvisitet
En grundläggande förutsättning för betalningssäkring är att det skall föreligga en påtaglig risk för att
fordringen inte kommer att betalas.
Enligt direktiven bör vi undersöka hur riskbedömningen har skett och om det finns någon anledning att ändra
SOU 1987:75 Överväganden och förslag 39 lagen på denna punkt.
Vår ståndpunkt
|
Vi föreslår inte någon författningsändring.
De huvudsakliga skälen för ståndpunkten
I begreppet "påtaglig risk" ligger enligt uttalanden i propositionen till BtSL att betalningssäkring endast
Wmmv-sca/Avaw.» Ys..— _ .
får tillgripas, om det i det enskilda fallet kan be- läggas att det finns en konkret risk för att gäldenä-
ren inte kan eller vill göra rätt för sig. Regerings— rättens praxis visar att det fordras en kvalificerad riskbedömning grundad på en helhetssyn av gäldenärens förhållanden. Vi anser att riskrekvisitet, såsom det
har konkretiserats i propositionen och i regeringsrät—
( tens praxis, är utformat så att det svarar mot högt ställda rättssäkerhetskrav.
; Riskrekvisitet enligt gällande rätt m.m.
I motiven till 4 S BtSL (prop. s. 120, 141 och 142) har departementschefen närmare redovisat vad han avsett med begreppet påtaglig risk. Det betonas att betal—
ningssäkring endast får tillgripas om det i det sär— skilda fallet kan beläggas att det finns en konkret risk för att gäldenären inte kan eller vill göra rätt för sig. För att kunna avgöra om gäldenären kommer att kunna betala sin skuld till det allmänna vid uppbörds— tillfället måste en allsidig bedömning av hans ekono— miska läge göras. Gäldenärens underlåtenhet att dekla— rera eller fullgöra sin uppgiftsskyldighet på annat sätt talar många gånger för att han inte kommer att
fullgöra sin betalningsskyldighet. Det gäller särskilt om förhållandena tyder på att han medvetet har sökt undgå beskattning. Gäldenärens sätt att sköta sin bok- föring eller annan anteckningsskyldighet kan också va- ra av betydelse för riskbedömningen. En annan omstän- dighet som har betydelse är att gäldenären försöker att göra sin egendom oåtkomlig för en kommande verk- ställighet, genom att exempelvis överlåta tillgångar på familjemedlemmar eller förbereda att flytta utom- lands. Ett sådant agerande kan sammantaget med att fordringen betydligt överstiger vad gäldenären nor— malt brukar vara skyldig i skatt, ofta innebära att det föreligger en påtaglig risk för att fordringen inte kommer att betalas. En annan indikation på att gäldenären inte kommer att betala fordringen är att han tidigare har visat betalningsovilja eller sökt att undgå sina betalningsförpliktelser. När det gäl- ler att bedöma riskrekvisitet i fråga om juridiska personer skall hänsyn tas även till omständigheter som rör företrädaren för den juridiska personen.
Vi har studerat samtliga betalningssäkringsmål, i vil— ka länsrätten meddelade det första beslutet under år 1985 (se bil. 3). Undersökningen, som omfattar 214mål, visar bl.a. följande.
Länsrätten avslog endast i två mål allmänna ombudets
framställning om betalningssäkring av den anledningen att riskrekvisitet inte ansågs vara uppfyllt. Kammar- rätten hävde i två fall länsrättens beslut om betal—
ningssäkring på grund av att påtaglig risk för betal- ningsunderlåtelse inte ansågs föreligga.
I ungefär hälften av de undersökta målen redovisade inte länsrätten, vare sig i det interimistiska beslu— tet eller i det slutliga beslutet, vilka konkreta om- ständigheter som hade medfört att riskrekvisitet an— sågs vara uppfyllt. Rätten begränsade sig i dessa fall antingen till att endast konstatera att påtaglig risk
förelåg eller till att använda motiveringar av typ "med hänsyn till omständigheterna i målet" eller "på grund av vad som har framkommit i målet", utan att det
var möjligt att anknyta detta till en klargörande sak—
framställning.
..-..- så w,.
I två av målen angav länsrätten att risken för utebli- ven betalning bestod i befarad betalningsoförmåga. I övriga mål där risken hade konkretiserats var således befarad betalningsovilja skälet till beslutet om be- talningssäkring.
E Numera föreligger det flera domar, vari regeringsrät-
1 ten har prövat frågan om det har funnits en påtaglig risk för att gäldenären inte skulle komma att betala
5 fordringen. I bilaga 2, avsnitt 2.1, finns korta refe— , rat av några särskilt intressanta fall. i | Av regeringsrättens avgöranden kan man sluta sig till
att den omständigheten att det föreligger oredovisade
___..."
intäkter i sig inte är en tillräcklig grund för betal— ningssäkring. Räcker gäldenärens tillgångar till för att betala fordringen kan beslut om betalningssäkring
endast meddelas, om det allmänna kan visa att det fö- ? religger en konkret omständighet som indikerar att det
[ finns påtaglig risk för utebliven betalning.
Vår bedömning
I propositionen har departementschefen betonat att be— slut om betalningssäkring endast får meddelas om det i det enskilda fallet kan beläggas att det föreligger en konkret risk för att gäldenären inte kan eller vill göra rätt för sig. Departementschefen har också pekat
på omständigheter som kan tyda på en sådan konkret risk. Av regeringsrättens avgöranden framgår att rege- ringsrätten inte ger avkall på kravet att det i det
enskilda fallet måste påvisas att det finns en konkret risk för utebliven betalning.
Riskrekvisitet har, såsom det närmare har konkretise- rats av departementschefen i propositionen och i rege- ringsrättens praxis, utformats så att det svarar mot högt ställda krav på rättssäkerhet.
Bristerna i den nuvarande ordningen synes i stället ligga i det att riskrekvisitet många gånger inte har ägnats tillräcklig uppmärksamhet i domstolarnas moti- veringar. Detta behöver naturligtvis inte innebära att rekvisitet rent faktiskt inte har prövats. Så har sä— kert skett och vi utgår från att rekvisitet har varit uppfyllt. Brister i motiveringen kan emellertid upp- fattas så att prövningen av rekvisitet inte har ägnats tillräcklig omsorg. De påtalade bristerna är inte ac— ceptabla och inte enbart av formell art. Det är ange- läget att riskrekvisitet i domstolarnas motiveringar ägnasdenuppmärksamhet som svarar mot rekvisitets cen— trala roll vid prövningen av betalningssäkringsmål.
I mycket speciella undantagsfall kan det av sekretess— skäl vara befogat att en uppgift som har legat till grund för beslutet inte blir offentlig. Rätten kan då sekretessbelägga uppgiften med stöd av 12 kap. 4 5 Seer. Det bör därför inte förekomma att en domstol av
sekretesskäl underlåter att motivera sitt beslut.
De påtalade bristerna är inte av lagstiftningsnatur. De tillämpande myndigheterna och domstolarna torde ge- nom de avgöranden som numera föreligger från rege— ringsrätten ha tillräckligt klara riktlinjer för hur riskrekvisitet skall tillämpas.
... _N,.W,y—.,—nm:qu Jaaa—.v— -:e , — .. »
2.2.2. Beviskravet vid betalningssäkring för icke fastställda fordringar
Enligt 5 S BtSL får beslut om betalningssäkring för en fordran som inte är fastställd avse det belopp till vilket fordringen med hänsyn till omständigheterna kan antas bli fastställd.
Vi har till uppgift att undersöka om beviskravet för betalningssäkring i dessa fall är till fyllest.
Vårt förslag
Beslut om betalningssäkring får avse en fordran som inte är fastställd, om det av utredningen framstår som sannolikt att fordringen kommer att fastställas.
De huvudsakliga skälen för förslaget
Gällande lagtext innehåller inte någon uppgift om vil- ken nivå som bevisningen om fordringens existens måste nå upp till, för att beslut om betalningssäkring skall få meddelas. Från rättssäkerhetssynpunkt är det ange- läget att beviskravet för en säkerhetsåtgärd anges i lagtexten.
Förslaget innebär en kodifiering av regeringsrättens praxis, som vi har tolkat den. Det är således inte fråga om att skärpa kravet på bevisning. Bevisnivån "sannolika skäl" ansluter till vad som i detta hänse- ende är vedertaget i de utländska rättsordningar som vi har studerat och till beviskravet i mål om kvar—
stad i civilprocessen.
Beviskravet enligt gällande rätt m.m.
Till ledning för tillämpningen av 5 S BtSL uttalade departementschefen (prop. s. 146 och 147) bl.a. föl— jande. I många fall kan fordringsbeloppet bestämmas ganska enkelt. Så är fallet när taxering eller motsva— rande har skett för att bestämma underlaget för den kommande debiteringen. Det vanliga är emellertid att underlaget inte är bestämt. Domstolen har då först att avgöra om det finns grund för den påstådda fordringen. Den bedömningen skall göras med ledning av de materi— ella och processuella bestämmelser som gäller för att bestämma en sådan fordran. Det skall därvid med skäl kunna antas att de omständigheter som föreligger utgör grund för fordringen. I det andra ledet prövas ford— ringsbeloppets storlek. Det ställningstagandet skall grundas på en skälighetsbedömning, vid vilken domsto— len kan ha ledning av den teknik som används vid skönstaxeringar. Det mått av bevisning som skall pre— senteras för att ett beslut om betalningssäkring skall få fattas är avhängigt av hur långt en eventuell granskning av gäldenärens räkenskaper och förhållanden i övrigt har framskridit.
Man brukar ange kravet på bevisningen i en process med beteckningar som antagligt, sannolikt, styrkt och up— penbart. Det är svårt att med ledning av författnings— texten och förarbetena till BtSL ange vilket beviskrav som gäller i ett mål om betalningssäkring för en ford— ran som inte är fastställd. Uttrycket "kan antas" i lagtexten kan uppfattas som ett uttryck för den erfor— derliga bevisningens nivå som motsvarar beviskravet "antagligt".
Betalningssäkringsinstitutet har sin förebild i kvar— stadsinstitutet. För att beslut om kvarstad i civil— processen skall kunna meddelas för en fordran som inte har prövats i rättegång eller i annan ordning krävs
bl.a. att sökanden "visar sannolika skäl för att han har en fordran" (15 kap. 1 S RB).
Om lagstiftaren hade tänkt sig att beviskravet i be— talningssäkringsprocessen skulle vara lägre än bevis-
; kravet i kvarstadsprocessen, borde skälen för ett så-
X dant ställningstagande ha redovisats i förarbetena till betalningssäkringslagen. Det finns inte några så- dana resonemang vare sig i utredningsförslaget eller i propositionen. Inga sakskäl talar heller för att be— viskravet bör vara lägre i betalningssäkringsprocessen.
4 :C:
Regeringsrättens praxis (se bil. 2, avsnitt 2.2) ger också, om än något svårtolkad, stöd för uppfattningen att den för att beslut om betalningssäkring skall få fattas,krävs att det finns sannolika skäl för att en
fordran föreligger.
._,., ms,-_Vqu-U'JIU ur.-
Vi har, som framgår av bilaga 3, undersökt samtliga beslut om betalningssäkring som meddelades under år
; 1982 och som avsåg en icke fastställd fordran, som ' skulle komma att prövas i taxeringsprocess. Vid under- sökningen har det ursprungliga betalningssäkringsbe— slutet jämförts med den slutligt debiterade tillkom— mande skatten. Jämförelsen ger en bild av precisionen
i det ursprungliga betalningssäkringsbeslutet.
Undersökningen omfattar 153 fall. Det allmänna yrkade att fordringsanspråket skulle fastställas i 149 fall. I fyra fall frånträdde sålunda det allmänna ståndpunk—
ten att det förelåg en fordran. Länsrätterna har hit- tills (1987—10—01) behandlat 146 fall. I tre av dessa har det allmännas framställning helt avslagits av länsrätten. I 64 fall har taxeringsmålen förts vidare till kammarrätten. Tio av dessa har ännu inte av—
gjorts. Kammarrätten har helt ändrat länsrättens domar i tre fall. I två fall där länsrätten hade avslagit det allmännas framställning påförde kammarrätten ef—
tertaxeringar. Kammarrätten undanröjde en eftertax—
ering.
Debitering av tillkommande skatt har alltså skett i
144 fall. I tio av dessa kan debiteringen komma att ändras. Fordringen har i 70 fall fastställts till ett lägre belopp än det som fick betalningssäkras enligt det ursprungliga beslutet och i 74 fall till ett högre belopp. I 25 fall visade sig fordringen inte ens uppgå till hälften av det belopp som fick betalningssäkras.
I 17 fall fastställdes ett fordringsbelopp som var mer än dubbelt så stort som det som hade betalningssäkrats.
Vår bedömning
Eftersom beslut om betalningssäkring får fattas innan utredningen är avslutad och utan att gäldenären har hörts måste en förhållandevis hög risk för felaktiga beslut accepteras. De avvikelser som påvisas i vårun— dersökning är emellertid i många fall stora.
Att betalningssäkring i ett stort antal fall har skett för ett lägre belopp än det som sedermera kom att fastställas kan förklaras av att det allmänna har valt
att gå försiktigt fram.
Det har inte varit möjligt att närmare utreda anled— ningen till att det ursprungliga beslutet om betal— ningssäkring i så många fall visat sig avse ett allt— för högt belopp. En av flera förklaringar kan vara att det i viss mån har rått osäkerhet om hur stark bevis—
ning som har krävts för betalningssäkring,
Risken för att betalningssäkring sker för ett större fordringsanspråk än det som sedermera fastställs kan . endast elimineras helt om kravet på bevisning ställs lika högt för säkerhetsåtgärden som för fordringen.
Det ligger i sakens natur att ett sådant beviskrav för en säkerhetsåtgärd i praktiken skulle omöjliggöra an— vändandet av institutet.
i För kvarstad i civilprocessen krävs att sökanden visar sannolika skäl för att han har en fordran. I de ut— ländska rättsordningar som vi har studerat (se bil. 2, avsnitt 4) finns det inte något exempel på en högre bevisnivå för att fordringen existerar än "sannolika skäl".
* Vår syn på beviskravet enligt gällande rätt är, som tidigare har redovisats, att det krävs "sannolika skäl" för fordringens existens för att betalningssäk— ring skall få ske. Beviskravet enligt gällande rätt får därför anses vara till fyllest.
..,.-__. mmm..., ...». . _, ..
Eftersom det här är fråga om en grundförutsättning för att betalningssäkring i dessa fall skall få tillgripas anser vi att det är nödvändigt att beviskravet skrivs in i lagen. Det bör därför i 5 S BtSL föreskrivas att ett beslut om betalningssäkring får avse en fordran som inte är fastställd, om det av utredningen framstår som sannolikt att fordringen kommer att fastställas. Vad som därmed avses bör tolkas med ledning av depar- tementschefens uttalanden i propositionen och de avgö— randen som nu föreligger från regeringsrätten.
När det gäller omfattningen av den bevisning som skall presteras för att beslut om betalningssäkring skall få meddelas uttalade departementschefen i propositionen
(s. 147) att måttet av bevisningen är avhängigt av hur långt en eventuell granskning av gäldenärens förhål—
E landen har framskridit.
Departementschefens uttalande kan tolkas så att bevis— kravet för beslut om betalningssäkring skulle variera i tiden på så sätt att kravet på bevisningen är lägre i ett tidigare skede av utredningsarbetet än i ett se—
nare. Det skulle i så fall kunna från rättssäkerhets— synpunkt resas invändningar mot en sådan ordning med
"relativa beviskrav".
Man måste emellertid skilja på den nivå bevisningen i ett visst mål når upp till och den säkerhet med vilken den nivån uppnås. Ett högt beviskrav kan i och för sig uppfyllas på en knapphändig utredning (jfr NJA 1983 s. 436). Ju bristfälligare en utredning är desto stör— re är emellertid risken för att bedömningen kan få re- videras om utredningsmaterialet utvidgas. Visar exem— pelvis en kontroll hos gäldenärens kunder att han har kvitterat ersättningar som han inte har redovisat i sina räkenskaper, får det på den föreliggande utred— ningen anses finnas sannolika skäl för att en fordran på inkomstskatt kommer att fastställas. Invänder se— dermera gäldenären att kvittona är förfalskade och kan han göra påståendet i någon mån troligt, är det inte ens antagligt att någon fordran kommer att fastställas.
Departementschefens tidigare nämnda uttalande bör där— för förstås så att det alltid krävs sannolika skäl för fordringens existens för att beslut om betalningssäk— ring skall få fattas, men att omfattningen av bevis— ningen och därmed den säkerhet med vilken beviskravet uppnås, är avhängigt av hur långt granskningen av gäl- denärens förhållanden har framskridit.
2.3. Handläggningen av betalningssäkringsmål 2.3.1 Det allmännas processföreträdare
I betalningssäkringsmål förs enligt 3 S BtSL det all— männas talan av ett allmänt ombud.
Enligt direktiven skall vi undersöka om principförsla— get till ett nytt taxeringsförfarande (se bil. 2, av- snitt 3) bör föranleda några ändringar i BtSL. En
grundtanke i principförslaget är att process— och be— slutsfunktionerna i skatteverksamheten kopplas samman och att processföringen i fråga om olika skattcslag
samordnas.
Vårt förslag
Det allmännas talan i mål om betalningssäkring skall & föras av länsskattemyndigheten.
En länsskattemyndighet får uppdra åt en annan läns—
? skattemyndighet att föra det allmännas talan, om den andra myndigheten medger det. Riksskatteverket får ta
over uppgiften att föra det allmännas talan.
. ”hvor—,,,...zcg _.
De huvudsakliga skälen för förslaget
Med hänsyn till strävandena vid reformeringen av tax— 5 erings— och beskattningsförfarandet faller det sig na— ; turligt att också i betalningssäkringsmål lägga pro— cessfunktionen hos länsskattemyndigheten. För attmöj— liggöra en effektiv processföring från det allmännas sida bör uppdraget att föra det allmännas talan i be- g talningssäkringsmålet kunna tas över av annan läns—
skattemyndighet eller av riksskatteverket, onldessa har
bättre förutsättningar att föra det allmännas talan, exempelvis på grund av att myndigheten har att föra det allmännas talan i målet om fastställande av ford-
ringen.
! ( 1 1 ;, )
Bakgrunden
Genom riksdagens beslut om en sammanhållen skatteför- valtning har skatteförvaltningen fått en självständig
organisation och riksskatteverkets styrnings— och led— ningsfunktion har stärkts. Principförslaget till ett
nytt taxeringsförfarande är ytterligare ett led i strä— vandena mot ett i hela landet enhetligt och konsekvent uppträdande från skattemyndigheternas sida gentemot de skattskyldiga.
Sammanlänkningen av det allmännas processföring i tax— eringsmål med skatteförvaltningens utrednings- och be— slutsfunktioner tjänar samma syfte. Det har ansetts olämpligt att det allmänna genom sina företrädare ien process kan driva en linje som inte skatteförvaltning— en i övrigt står bakom. Det allmännas processföring har ansetts böra samordnas i fråga om alla skatteslag. Sålunda avses processföringen även i mervärdeskattemåL punktskattemål och mål enligt uppbördslagen bli inte— grerad med resp. utrednings— och beslutsfunktioner. Det allmänna kommer enligt principförslaget att i dessa mål inte längre företrädas av ett allmänt ombud, utan av
myndigheten som sådan.
Vår bedömning
Allmänna ombudet i betalningssäkringsmål har till upp— gift att ansöka om betalningssäkring hos länsrätten och att föra det allmännas talan i processen. Beslutar rätten om betalningssäkring får allmänna ombudet begä— ra att beslutet verkställs av kronofogdemyndigheten. Det ankommer på allmänna ombudet att besluta om egen— dom som har tagits i förvar skall bli kvar i förvar tills länsrätten har beslutat om betalningssäkringen. Avser ett beslut om betalningssäkring en fordran som inte är fastställd, skall allmänna ombudet hålla sig underrättad om fordringen så länge beslutet gäller och till dess fordringen har fastställts.
Det åligger allmänna ombudet i betalningssäkringsmål att göra flera överväganden med avseende på rekvisiten
för beslut om betalningssäkring innan en ansökan om
betalningssäkring ges in. Det gäller i särskilt hög
grad när ansökningen avser betalningssäkring för en fordran som inte är fastställd. Allmänna ombudet kan då välja en mjukare linje än den granskningsmännen har förespråkat. Man kan tänka sig fall där länsskattemyn— digheten med stöd av innehållet i en revisionspromemo— ria ansöker om eftertaxering, men allmänna ombudet an— ser bevisningen vara för svag för att begära betal— ningssäkring. En ordning med en oberoende företrädare för det allmänna innebär att processfunktionen får ka- raktären av en överprövningsinstans. En sådan ordning får anses strida mot intentionerna i principförslaget till ett nytt taxeringsförfarande. Det nuvarande sy- stemet med ett allmänt ombud som företrädare för det allmänna bör därför inte behållas.
Betalningssäkring kan användas för att säkra betalning för fordringar som fastställs av ett flertal myndighe— ter. Det är inte ovanligt att en framställning om be— talningssäkring omfattar olika slag av fordringar. Att låta varje beslutsmyndighet göra var sin framställning skulle innebära betydande effektivitetsförluster. Pro— cessfunktionen bör därför liksom nu i varje län ligga
i en och samma hand.
Betalningssäkring används främst för att säkra betal— ningen av det allmännas fordringar på tillkommande skatt, kvarstående skatt, preliminär skatt, mervärde— skatt och arbetsgivaravgifter (se bil. 3, tab. 5). Det ligger därför närmast till hands att lägga pro— cessfunktionen i betalningssäkringsmål hos länsskat- temyndigheten. I flertalet fall har samma länsskat— temyndighet att svara för det allmännas processföring i fråga om fordringsanspråket, eller att själv fast— ställa fordringen, och handha uppbörden av fordring— en. Genom att också lägga befogenheten att föra det allmännas talan i betalningssäkringsmål på den myndig— heten skapas de bästa förutsättningarna för samord—
ning av dessa verksamheter.
En ordning med länsskattemyndigheten som företrädare för det allmänna i betalningssäkringsmål medför visser— ligen att myndigheten i en del fall kommer att befatta sig med frågor som ligger utanför myndighetens skatte— rättsliga kompetensområde. Men denna brist vidlåder re— dan den existerande ordningen, eftersom de allmänna om— buden genomgående är tjänstemän vid länsskattemyndighe— terna. Det finns inte heller i övrigt några omständig— heter som talar mot att det allmännas talan förs av
länsskattemyndigheten.
Länsskattemyndigheten får en central roll i det sam— spel som krävs mellan berörda myndigheter för att be- talningssäkringsinstitutet skall kunna användas effek— tivt och för att den enskildes intressen inte skall bli satta på undantag. Utredningen föreslår (se avsnitt 2.3.4) att myndighetens ansvar för detta samspel yt— terligare stryks under.
En ordning med länsskattemyndigheten som företrädare för det allmänna i betalningssäkringsmål får inte leda till effektivitetsförluster genom att det allmänna som part anonymiseras. Det är därför angeläget att det i varje betalningssäkringsmål finns en tjänsteman som har ansvaret för att det löpande arbetet under proces—
sen fungerar.
Det är inte alldeles ovanligt att utredningen av ett skatteärende görs av länsskattemyndigheten i ett annat län än det län där betalningssäkringsprocessen skall föras. Av effektivitetsskäl kan det många gånger vara lämpligt att den länsskattemyndighet som svarar för utredningen och dessutom kommer att föra det allmännas talan i skattemålet också för talan i betalningssäk— ringsmålet. Det bör därför i betalningssäkringsmål öppnas en möjlighet att på sätt som anges i 18 S tred— je stycket taxeringslagen (TL) uppdra åt annan läns— skattemyndighet att föra talan.
Riksskatteverket får enligt 18 S fjärde stycket TL ta över uppgiften att föra det allmännas talan i visst ärende eller viss grupp av ärenden. Om det i samband med ett taxeringsmål, i vilket verket företräder det allmänna, kommer upp fråga om betalningssäkring bördet för att möjliggöra ett snabbt agerande från det all— männas sida,vara möjligt för riksskatteverket att föra talan också i det målet. Också i de fall riksskatte— verket tar över talerätten i ett taxeringsmål talar effektivitetshänsyn för att myndigheten tar över pro— cessfunktionen också i ett eventuellt betalningssäk- ringsmål som rör fordringsanspråket.
Tar riksskatteverket över uppgiften att föra det all- männas talan, skall vad som stadgas om länsskattemyn- dighet i BtSL och BtSF i stället gälla riksskattever— ket.
2.3.2. Domstolarna
Handläggningen i domstol av betalningssäkringsmål reg— leras i FPL. Kompletterande bestämmelser finns i BtSL.
I direktiven påpekas att de i FPL angivna undantagen från skyldigheten att kommunicera ofta behöver tilläm— pas i betalningssäkringsmål. Detta leder till att pro- cessen i de mål som överklagas i praktiken förskjuts till andra instans. Därigenom urholkas instansord— ningsprincipen. Vi har fått i uppdrag att vid översyn av de processuella reglerna undersöka möjligheterna att komma till rätta med detta problem och lämna för-
slag till eventuella ändringar.
Vårt förslag
Samtliga beslut om betalningssäkring skall gälla till dess annorlunda förordnas och blir således interimis—
tiska till sin natur. Det innebär att betalningssäk— ringsmålet kommer att "ligga öppet" i länsrätten tills betalningssäkringen hävs eller målet skrivs av för att fordringen kan drivas in. Betalningssäkringsmålet kom— mer således i de flesta fall att kunna handläggas pa— rallellt med skattemålet.
Ett beslut om betalningssäkring skall omprövas av länsrätten, om någon av parterna begär det eller om länsrätten anser att det finns skäl att ompröva beslu— tet av annan anledning. Ett skäl att ompröva beslutet kan vara att det under handläggningen av skattemålet har kommit fram omständigheter som motiverar att be—
slutet om betalningssäkring ändras.
Har länsrätten meddelat ett beslut om betalningssäk— ring utan att gäldenären har beretts tillfälle att yttra sig, skall rätten hålla muntlig förhandling i målet. Förhandlingen skall äga rum inom tre veckor från den dag gäldenären fick del av beslutet om be— talningssäkring. Länsrätten får förlänga denna tid, om gäldenären begär det eller om det av annat skäl bedöms nödvändigt. Muntlig förhandling behöver inte hållas om särskilda skäl talar mot att en sådan förhandling hålls.
Ytterligare förslag som rör handläggningen i domstol
redovisas i avsnitt 2.5.
De huvudsakliga skälen för förslaget
Betalningssäkring måste ofta tillgripas i ett tidigt skede av utredningsarbetet. Visar den fortsatta utred— ningen att beslutet om betalningssäkring bygger på felaktiga förutsättningar måste beslutet snabbt kunna ändras. Den nuvarande processuella ordningen har bris— ter i detta hänseende. Betalningssäkringsmålet är of— tast avslutat i länsrätten när skattemålet anhängig—
görs där. Det bör vara möjligt för länsrätt som också handlägger skattemålet att själv ta initiativ till att ompröva betalningssäkringen, om det under handlägg- ningen av skattmeålet kommer fram omständigheter som talar för att betalningssäkringen avser ett för högt belopp. För att sådana omprövningar skall kunna göras måste betalningssäkringsmålet "ligga öppet" i länsrät— ten så länge betalningssäkringen kan ändras.
När ett beslut om betalningssäkring har fattats utan att gäldenären har hörts, är det angeläget att läns— rätten så fort som möjligt får reda på gäldenärens syn på saken och att beslutet därefter omprövas. Många gäldenärer har svårt att snabbt i skrift bemöta det allmännas uppgifter. Enligt vår uppfattning läks bris- ten i det ursprungliga beslutet bäst och snabbast ge- nom att gäldenären redan i samband med delgivningen av beslutet kallas till en inledande förhandling i läns- rätten, där han muntligen kan ge uttryck för sin
ståndpunkt.
De föreslagna åtgärderna bidrar till att lägga tyngd— punkten i betalningssäkringsprocessen i länsrätten.
Handläggningen enligt nuvarande regler
Handläggningen i länsrätt av betalningssäkringsmål skiljer sig från handläggningen av övriga mål inom skatte— och avgiftsområdet dels genom att det i fler— talet mål meddelas interimistiskt beslut utan att den enskilde har fått yttra sig, dels genom att rättens beslut kan omprövas på begäran av någon av parterna.
De flesta betalningssäkringsmål handläggs, sedan in— terimistiskt beslut har meddelats, enligt den tradi— tionella modellen för handläggning i förvaltningspro- cessen, dvs. skriftväxling sker varefter målet avgörs
slutligt.
Skriftväxlingen i betalningssäkringsmål kan många gånger bli omfattande och dra ut på tiden. Kommer det under handläggningen fram uppgift som motiverar att en beslutad betalningssäkring ändras, kan länsrätten vis- serligen meddela ytterligare ett interimistiskt beslut. Det förekommer emellertid nästan bara i de fall då all— männa ombudet begär att betalningssäkringen helt eller delvis skall hävas. Kommuniceringen av målet sker i många fall tämligen schablonmässigt. Det är vanligen
_ först sedan Skriftväxlingen är avslutad som de uppgif— ter som har lämnats under kommuniceringen prövas i sak. Ett beslut om att ändra en betalningssäkring kan därför grunda sig på uppgifter som har lämnats av part redan flera månader tidigare. Även under omprövningsförfaran- det kan Skriftväxlingen pågå under lång tid innan må—
let anses färdigkommunicerat och beslut kan meddelas.
Om betalningssäkringen rör en fordran som kräver en taxeringsprocess för att fastställas, handläggs skat— temålet i de flesta fall vid samma länsrätt som betal— ningssäkringsmålet. Nästan alltid har slutligt beslut meddelats i betalningssäkringsmålet när taxeringsmålet anhängiggörs vid länsrätten. För att en uppgift som har lämnats i taxeringsmålet skall kunna leda till ändring av betalningssäkringen fordras i sådana fall att ett nytt betalningssäkringsmål anhängiggörs vid
domstolen av någon av parterna.
Vår bedömning
Har beslut om betalningssäkring meddelats, är det vik— tigt att förändringar av det allmännasfordringsanspråk snabbt leder till att betalningssäkringen justeras. Också omständigheter som kan medföra att riskbedömning- en ändras måste skyndsamt kunna prövas av länsrät—
ten.
Den nuvarande processuella ordningen i betalningssäk— ringsmål kan inte anses uppfylla de krav på snabbhet och flexibilitet som bör ställas på en sådan process.
Omprövningsinstitutet har enligt våra undersökningar inte kommit att användas i den utsträckning som krävs för att fortlöpande anpassa betalningssäkringen till det allmännas fordringsanspråk. Vi har funnit flera fall där det allmännas yrkande i skattemålet har lagts på en avsevärt lägre nivå än den som svarar mot den beslutade betalningssäkringen, utan att det allmännas företrädare i betalningssäkringsprocessen har begärt att beslutet omprövas. För att ändringar av det all- männas fordringsanspråk snabbt skall leda till att be- talningssäkringen ändras, bör det skapas möjlighet för länsrätten att ta initiativ till att ompröva beslutet. En förutsättning för det är att det finns ett mål i saken hos domstolen. Betalningssäkringsmålet bör där— för "ligga öppet" i länsrätten så länge beslutet om betalningssäkring kan ändras. Vi föreslår att målet om betalningssäkring, i de fall beslutet inte hävs, av— slutas i länsrätten först genom att rätten när ford- ringen kan drivas in avskriver målet från vidare hand—
läggning.
När omprövning bör ske och hur handläggningen bör gå till redovisas i förslaget till specialmotivering till 6 5 BtSL.
Den föreslagna ordningen innebär att flertalet betal— ningssäkringsmål enligt FPL:s terminologi, kommer att avgöras först genom avskrivningsbeslutet. Det ur— sprungliga betalningssäkringsbeslutet liksonxeventuel- la omprövningsbeslut som inte leder till att betal- ningssäkringen hävs blir därför av interimistiskt
slag.
I FPL finns en rad bestämmelser som knyter an tillav—
görandet av målet och således inte uttryckligen avser
andra beslut av rätten, såsom interimistiska beslut. Ett exempel på en sådan bestämmelse är föreskriften i 30 5 andra stycket att det av beslutet skall framgå de skäl som har bestämt utgången.
Den föreslagna ordningen får inte leda till att pro— cessens kvalitet sänks i dessa hänseenden. Det kandär— för övervägas att i BtSL införa en bestämmelse som gör de nämnda stadgandena i FPL tillämpliga på samtliga be- slut om betalningssäkring. Vi anser emellertid attdet är uppenbart att ett beslut som gäller en så ingripan— de åtgärd som betalningssäkring alltid skall motiveras Någon särskild lagbestämmelse föreslås därför inte.
För att markera att ett beslut om betalningssäkring inte innebär att målet avgörs slutligt bör det i lagen särskilt anges att ett beslut om betalningssäkringgäl— ler till dess annorlunda förordnas. Bestämmelsen i 6 S BtSL om interimistiska beslut skulle då kunna utgå.
Tas den bestämmelsen bort finns det emellertid risk för att det kan uppfattas som att det allmänna betas möj— ligheten att snabbt få till stånd beslut om betalnings- säkring. Bestämmelsen bör därför i klarhetens intresse
stå kvar.
I de flesta fall fattas beslut om betalningssäkring utan att gäldenären har fått tillfälle att yttra sig. Det är därför angeläget att gäldenärens synpunkter in— hämtas så fort som möjligt.
Gäldenären delges nästan alltid beslutet i sambandxned att det verkställs. Verkställigheten blir ofta en om- tumlande upplevelse för honom. Tiden efter verkstäl- ligheten är i många fall fylld av praktiska bestyr till följd av beslutet om betalningssäkring. Det kan därför vara svårt för gäldenären att samla sig till ett skriftligt svaromål.
Ofta är det bästa sättet att snabbt få en klarare bild av sakförhållandena i målet att hålla en muntlig för—
handling. Vid en sådan förhandling kan rätten få belyst förhållanden som inte alltid ges så stor uppmärksamhet
; av parterna under Skriftväxlingen. Särskilt för pröv— ning av riskrekvisitet bör en muntlig förhandling vara till fördel. En sådan förhandling i ett tidigt skede kan också bidra till att inför den fortsatta skrift- växlingen rensa målet från onödig utredning och få gäldenären att förstå i vilka hänseenden motbevisning
bör presenteras.
) Å
( Enligt 9 S FPL skall, om part begär det, länsrätten
! hålla muntlig förhandling i målet,om det inte är obe— I Vhövligt att sådan förhandling hålls och inte heller & särskilda skäl talar mot det. Det torde vara mycket
: sällsynt att en begäran om muntlig förhandling i ett betalningssäkringsmål avslås av rätten. Muntliga för— handlingar förekommer emellertid sällan i betalnings— säkringsmål. Det skulle kunna tas till intäkt för att parterna i allmänhet inte anser att behovet av munt-
lighet är särskilt stort.
Våra undersökningar, se bilaga 3, visar att det i drygt hälften av de mål i vilka interimistiskt beslut om betalningssäkring meddelats utan att gäldenären hörts, inte kom in något yttrande från gäldenären in— för den slutliga prövningen. I flertalet av dessa mål begärde sedermera gäldenären att beslutet skulle om— prövas. Det ligger nära till hands att dra den slut- satsen att gäldenären i dessa fall inte till denslut— liga prövningen hunnit att samla sig till att bemöta uppgifterna i det allmännas utredning. Om gäldenären i samband med att beslutet om betalningssäkring delges honom, underrättas om att han hos länsrätten muntligen får redovisa sina synpunkter på betalningssäkringen torde bästa möjliga förutsättningar ha getts för att gäldenärens rättssäkerhet beaktas.
Vi föreslår därför att länsrätten skall hålla muntlig förhandling i de mål där ett beslut om betalningssäk— ring har meddelats utan att gäldenären har beretts tillfälle att yttra sig.
Det bör påpekas att det vid denna inledande muntliga förhandling inte är avsett att gäldenären skall kunna lämna en fullständig redovisning av de omständigheter som han vill åberopa i betalningssäkringsmålet. För— handlingen syftar till att på ett snabbt och enkelt sätt låta gäldenären få ge sin syn på saken. Den bör också, som nämnts, kunna ge gäldenären vägledning om vad han bör prestera i bevishänseende. Dessutom bör domstolen begagna tillfället att ställa frågor till det allmännas företrädare vad gäller uppgifter som kan behöva klarläggas ytterligare.
Det bör föreskrivas att en sådan förhandling skall hållas inom tre veckor från den dag gäldenären fickdel av beslutet. Gäldenären bör redan i samband med att beslutet om betalningssäkring delges honom kallas till förhandling vid länsrätten på viss dag och klockslag. Kallelsen bör innehålla uppgift om att gäldenären kan begära att förhandlingen hålls på annan tid och att han, om han inte vill utnyttja möjligheten till munt— lig förhandling, snarast bör meddela rätten detta, vid äventyr att förhandlingen annars kan komma att hållas i hans utevaro.
Länsrätten bör få förlänga treveckorsfristen, om gäl— denären begär det eller om det av annat skäl bedöms nödvändigt.
Det bör naturligtvis inte vara obligatoriskt med munt— lig förhandling om gäldenären har meddelat att han in— te vill ha någon sådan förhandling eller om han med— ger yrkandet om betalningssäkring. Det bör därför stadgas att länsrätten inte behöver hålla muntlig för—
handling om särskilda skäl talar mot att en sådan för— handling hålls.
I övrigt hänvisas också i denna del till förslaget till specialmotivering till 6 5.
En annan sak som bör tas upp i detta sammanhang ärdom— stolarnas utredningsskyldighet vid handläggning av be— talningssäkringsmål. Enligt 8 S FPL skall rätten se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet
* kräver, den s.k. officialprincipen. Rätten skall vid
behovanvisapart hur utredningen bör kompletteras.
Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 1971:30 s. 530) framgår att rättens aktivitet på detta område måste växla, beroende på bl.a. vad för slags mål det
är fråga om, om det finns en offentlig motpart i målet
och om enskild part kan ta till vara sin rätt.
Uttalandena i propositionen får anses innebära att, även om officialprincipen skall tillämpas vid hand- läggningen av betalningssäkringsmåL det förhandlings— mässiga inslaget blir dominerande. I betalningssäk— ringsmål kan utredningen om sakförhållandena inte all— tid vara uttömmande. Institutet får ju användas under utredningsarbetet. I de flesta fall torde parterna se till att erforderlig utredning kommer rätten till han— da. Är målet inte utrett såsom dess beskaffenhet krä— ver, bör enligt vår uppfattning domstolarna vara re- striktiva med att ta initiativ till utredning som kan vara till nackdel för enskild part. Vi anser att den grundläggande principen bör vara att den som begär att en säkerhetsåtgärdskall få vidtas själv har att lägga 1 fram erforderlig utredning för att påvisa att förut—
sättningar för åtgärden föreligger.
; Beslut om betalningssäkring måste i många fall fattas ) utan att gäldenären har beretts tillfälle att yttra sig. Bedömningen kommer då att helt bygga på uppgifter
från det allmännas sida. Det är därför nödvändigt att det allmänna vid framställning om betalningssäkring vinnlägger sig om att så fullständigt som möjligt re- dovisa sakförhållandena. En ansökan skall, förutom upp— lysningar som rör fordringsanspråket, innehålla de upp— gifter som krävs för att riskrekvisitet skall kunna be- dömas. En redovisning av gäldenärens ekonomiska förhål— landen skall därför finnas i varje ansökan. Från kro- nofogdemyndigheten bör information ha inhämtats om en— skilda och allmänna mål och vad som har förekommit i samband med indrivning hos gäldenären. Det bör påpekas att det allmänna bör avstå från att ansöka om betal— ningssäkring om informationen talar för att det inte
finns någon egendom att säkra.
Många gånger kan omständigheterna vara sådana att frå— gan om betalningssäkring omgående måste prövas av rät— ten. Det allmännas ansökan kan i sådana fall inte all— tid vara fullständig i angivna hänseenden. Ansökningen bör då kompletteras med de uppgifter som saknas så snart det är möjligt.
2.3.3. Kronofogdemyndigheterna
I bilaga 2, avsnitt 1.3, lämnas en orientering om handläggningen av betalningssäkringsmål hos kronofog— demyndigheten. Det har under översynen av betalnings— säkringslagen inte kommit fram några omständigheter som motiverar att de grundläggande reglerna för hand— läggningen ändras. Några verkställighetsfrågor med an- knytning till handläggningen hos kronofogdemyndighet tas upp i avsnitt 2.4.
2.3.4. Samordning mellan myndigheter
Enligt direktiven bör vi överväga och lämna förslag om vilka regler och rutiner som skall gälla för bl.a. un—
derrättelse mellan berörda myndigheter i de fall be— skattningsbeslut meddelas eller annat inträffar soulbör föranleda en begränsning av en redan beslutad betal— ningssäkring.
Vårt förslag
Länsskattemyndigheten skall hålla sig underrättad om den betalningssäkrade fordringen så länge det finns ett betalningssäkringsmål hos länsrätten, dvs. tills beslutet hävs eller målet skrivs av för att fordringen kan drivas in. Bör beslutet ändras eller målet skrivas av, skall länsskattemyndigheten hos länsrätten göra framställning därom. Länsskattemyndigheten skall vidare underrätta kronofogdemyndigheten när ett beslut om be- talningssäkring har ändrats.
De huvudsakliga skälen för förslaget
Det allmännas skyldighet att hålla sig underrättad om den betalningssäkrade fordringen upphör enligt 7 S BtSF när fordringen fastställs. Även efter denna tid— punkt kan det emellertid inträffa omständigheter som skall föranleda att beslutet om betalningssäkring ändras. Ett exempel är att gäldenären betalar ford- ringen. Det bör därför ankomma på länsskattemyndighe- ten, som enligt vårt förslag skall föra det allmännas talan i betalningssäkringsmål, att hålla sig under— rättad om fordringen, oavsett om den är fastställd el- ler ej, så länge betalningssäkringsbeslutet gäller och till dess fordringen kan drivas in. Det bör dessutom i lagen föreskrivas att länsskattemyndigheten är skyl— dig att hos länsrätten begära att beslutet om betal— ningssäkring skall omprövas när sådant förhållande har inträffat som bör föranleda en ändring av beslu—
tet.
Det ankommer på det allmännas företrädare i betalnings— säkringsprocessen att hos kronofogdemyndigheten begära att rättens beslut om betalningssäkring skall verkstäl— las. Det faller sig därför naturligt att på länsskatte— myndigheten lägga uppgiften att meddela kronofogdemyn- digheten att verkställigheten skall återgå när beslut om betalningssäkring har hävts.
Kort om gällande bestämmelser
Av betalningssäkringsförfattningarna framgår i grova drag följande vad gäller rollfördelningen mellan läns— rätten, allmänna ombudet och kronofogdemyndigheten. Fråga om betalningssäkring prövas av länsrätten på framställning av allmänna ombudet. Allmänna ombudet be— gär hos kronofogdemyndigheten att beslutet om betal— ningssäkring skall verkställas. Kronofogdemyndigheten skall i sin tur underrätta allmänna ombudet om resul— tatet av verkställigheten och om säkerhet har tagits emot. Avser beslutet om betalningssäkring en fordran som inte är fastställd, skall allmänna ombudet hålla sig underrättad om fordringen så länge beslutet gäller och till dess fordringen har fastställts.
Några exempel på brister i samordningen
Vi har studerat ärenden hos JO och JK som rört betal— ningssäkring. I några ärenden har påvisats brister i kommunikationen mellan länsrätten, allmänna ombudet och kronofogdemyndigheten. Bristerna har sin grund i att det i betalningssäkringsförfattningarna inte klart anges vilka uppgifter som ankommer på de olika myndig- heterna. Sådana oklarheter har också påtalats av några kronofogdemyndigheter vid en av riksskatteverket före— tagen utvärdering av bl.a. betalningssäkringslagen (RSV dnr 929/86-109). Följande exempel belyser brister— na i det nuvarande regelsystemet.
1. Betalningssäkring har skett för en fordran som inte
är fastställd. Sedan fordringen har fastställts be— talar gäldenären skulden vid ordinarie uppbördstill— fälle. Eftersom fordringen är fastställd har all- männa ombudet inte längre någon skyldighet att hål— la sig informerad om fordringen. Betalningssäkring- en kan därför komma att stå kvar trots att ford—
ringen är betald.
Ett beslut om betalningssäkring ändras. Domstolen är skyldig att delge allmänna ombudet beslutet. Däremot är domstolen inte skyldig att underrätta kronofogdemyndigheten. Det finns ingen föreskrift om att allmänna ombudet i sin tur skall meddela kronofogdemyndigheten om ändringen. Det kan därför inträffa att kronofogdemyndigheten inte får redapå ändringen och att verkställigheten inte går åter.
Betalningssäkring har skett för en fordran. Gälde— nären betalar inte utan skulden restförs. Allmänna ombudet är inte skyldig att hålla sig underrättad om fordringen eftersom den har fastställts. Vid restföringen sker inte någon koppling till betal— ningssäkringen i kronofogdemyndigheternas datasy— stem, det s.k. REX-systemet. Det kan därför vara svårt för kronofogdemyndigheten att uppmärksamma att det finns en betalningssäkring som svarar mot restföringen. I värsta fall kan kronofogdemyndig- heten komma att företa utmätning i annan egendom
än den som har betalningssäkrats.
Vår bedömning
I de flesta fall inträffar inte några rättsförluster
i de beskrivna situationerna. Det beror på att all—
männa ombudet såsom den som begärt verkställigheten
anser sig ansvarig och därför även utan författnings— enlig skyldighet underrättar vederbörande myndighet.
Det är angeläget att skadeverkningarna vid ingripande med stöd av BtSL så långt som möjligt minimeras. Det gäller därför att se till att ett beslut onlbetalnings— säkring inte kommer att gälla under längre tid än nöd— vändigt och att beslutet inte omfattar större del av gäldenärens egendom än vad som är erforderligt för att säkra betalning av fordringen. Uppgifter som rör ford- ringens existens och förändringar av fordringsbelop— pets storlek måste därför omgående bringas till behö— rig myndighets kännedom så att betalningssäkringen un- danröjs eller justeras. Regelsystemet måste utformas så att nödvändiga underrättelser inte uteblir.
Länsskattemyndigheternas uppbördsenheter svarar för huvudparten av uppbörden vad gäller de fordringar för vilka betalningssäkring kan ske. Den länsskattemyndig- het som svarar för uppbörden av skatten m.m. kommer i de flesta fall enligt vårt förslag, att föra det all— männas talan i betalningssäkringsmålet. Det är därför lämpligt att låta det ankomma på den länsskattemyndig— heten att som företrädare för det allmänna i betal- ningssäkringsprocessen, hålla länsrätten underrättad om fordringen även sedan fordringen har fastställts. Det bör därför i 7 S BtSF stadgas att länsskattemyn- digheten,när sådant förhållande inträffar som bör för— anleda att beslutet om betalningssäkring ändras, skall
begära omprövning av beslutet hos länsrätten.
I de flesta mål där beslut om betalningssäkring har ändrats skickar domstolen en kopia av beslutet till kronofogdemyndigheten. En sådan expediering är ända— målsenlig. Skyldigheten att underrätta kronofogdemyn— digheten bör emellertid med tanke på den roll som i övrigt har tilldelats det allmännas företrädare i be— talningssäkringsprocessen läggas på länsskattemyndig—
heten.
Det bör ankomma på riksskatteverket och länsskattemyn- digheterna att skapa de rapportvägar som krävs för att kommunikationen mellan berörda myndigheter, enheter
och befattningshavare skall fungera.
Att det hos kronofogdemyndigheten kan inträffa att det
inte sker en sammankoppling mellan uppgiften att en gäldenär är restförd för en skuld med uppgiften att betalningssäkring har beslutats för att säkerställa betalning av skulden torde riksskatteverket kunna åt— gärda genom erforderliga ändringar i REX—systemet.
Ytterligare frågor som rör rollfördelningen i betal— ningssäkringsmål blir aktuella genom våra förslag om ändring i betalningssäkringsprocessen och om åtgärder för en skyndsam handläggning av efterföljande skatte—
mål. Frågorna behandlas inte här utan tas upp i av— snitten 2.3.2 och 2.5.
2.3.5. Kompetensfrågor
Det är av stor vikt att de tjänstemän som i olika si-
tuationer är behöriga att utreda och besluta i frågor om betalningssäkring är kvalificerade. Det ingår i vårt uppdrag att studera kompetensfrågorna och övervä— ga om befattningshavarkretsen bör begränsas.
Vår ståndpunkt
Vi föreslår inga särskilda författningsändringar för
att begränsa befattningshavarkretsen.
Det huvudsakliga skälet för ståndpunkten
Såvitt vi har kunnat utröna är det genomgående kvali— ficerade och erfarna tjänstemän som utreder och beslu—
tar i frågor om betalningssäkring.
Granskningsledare och revisorer
Med granskningsledare enligt BtSL avses den som i sin tjänst har att övervaka granskningen samt den som sär— skilt har förordnats att vara granskningsledare enligt bevissäkringslagen (16 5 BtSL jfr med 2 S BSL).
Till den första kategorin hänförs tjänstemän som har att övervaka granskningar inom sitt verksamhetsområde. Av arbetsordning eller instruktion för den ifrågava— rande myndigheten framgår vem som på grund av sin tjänst har befogenhet som granskningsledare. Länsskat- techeferna och enhetscheferna vid länsskattemyndighe— terna tillhör den kategori av tjänstemän som utan sär— skilt förordnande har granskningsledares befogenheter. Detsamma gäller de tjänstemän inom riksskatteverkets olika avdelningar, som i sin tjänst har motsvarande funktion. Även chefen för lokal skattemyndighet, che— fen för riksförsäkringsverkets revisionssektion och motsvarande befattningshavare inom tillämpningsområdet i övrigt är på grund av sina tjänster granskningsleda— re i lagens mening.
övriga granskningsledare förordnas genom särskilt be— slut. Det bestäms i administrativ ordning vilka tjäns— temän som skall ha sådant förordnande. I motiven till 2 S BSL (prop. 1975/76:11 s. 125) framhålls att för— ordnande endast bör ges den som har särskild erfaren- het av och tillräcklig utbildning för granskningsarbe- te. Alla som är revisorer eller har motsvarande be— fattning inom skatte— och avgiftssystemet förordnas inte automatiskt till granskningsledare. Inget hindrar
att ett förordnande att vara granskningsledare avser ett särskilt granskningsärende.
Enligt 57 S tredje stycket TL skall taxeringsrevision verkställas av tjänsteman som den som får meddela be— slut om revision därtill förordnar. Taxeringsrevision får även uppdras åt annan i bokföring och taxering sakkunnig person, som därtill har godkänts av läns— skattemyndigheten. I 14 S TF sägs att den som förord- nar någon att utföra taxeringsrevision skall se till att denne lämpar sig för uppdraget.
En revision utförs vanligtvis av en eller flera tjäns— temän vid länsskattemyndighetens revisionsenhet. De som tjänstgör som revisorer vid länsskattemyndigheter— na har i de flesta fall en högskoleutbildning med in— riktning på företagsrevision. Alla har genomgått en
gedigen internutbildning i riksskatteverkets regi.
Vi gör följande bedömning. De flesta beslut om betal- ningssäkring avser en fordran som inte är fastställd och fattas utan att gäldenären har beretts tillfälle att yttra sig. Besluten kommer därför i många fall att enbart grunda sig på den utredning som granskningsmän- nen har presenterat. Inte sällan ansöker det allmänna om betalningssäkring långt innan revisionsarbetet har avslutats. Gäldenären kanske inte har hörts beträffan— de de uppgifter som läggs honom till last. Det är där— för särskilt angeläget att de granskningsledare och revisorer som har hand om sådana utredningar också är erfarna och omdömesgilla.
Betalningssäkring förekommer i störst utsträckning i samband med s.k. integrerade revisioner, revisioner i samband med brottsmisstanke och andra omfattande revi— sioner. Uppdraget att utföra sådana revisioner ges vanligtvis till särskilt kvalificerade och erfarna granskningsmän. Därigenom värnas kvalitetskravet i de
utredningar där betalningssäkring kan förväntas före-
komma.
Vid de studier som vi har gjort av handläggningen av olika betalningssäkringsmål har några fall påträffats där granskningsmännens goda omdöme kan sättas i fråga. Enstaka utredningar har visat sig vara bristfälliga. Helhetsintrycket är emellertid att kvaliteten i revi— sionsarbetet håller en god klass. Däremot bedrivs i många fall det fortsatta utredningsarbetet inte med nödvändig skyndsamhet när betalningssäkring har skett. Detta problem synes framför allt ha sin orsak iatt ar- betet med dessa utredningar inte prioriteras i till— räcklig grad. Utredningen föreslår därför åtgärder (se avsnitt 2.5) för att utredningsarbetet skall bedrivas snabbare. Dessa åtgärder torde få till följd att frå— gan om vilka tjänstemän som skall delta i utrednings— arbetet kommer att ägnas särskild uppmärksamhet.
Enligt vår mening finns det inte skäl att införa sär— skilda lagbestämmelser i syfte att begränsa kretsen av granskningsledare och revisorer som får delta i arbe— tet med att utreda skatteärenden i samband med vilka det kan bli aktuellt med betalningssäkring.
Det allmännas processföreträdare
Vi föreslår (se avsnitt 2.3.1) att länsskattemyndighe— ten skall föra det allmännas talan i betalningssäk— ringsmål. Det är enligt vår uppfattning naturligt att de tjänstemän vid länsskattemyndigheterna som nu ver— kar som allmänna ombud i betalningssäkringsmål även framdeles för myndighetens räkning kommer att handläg— ga betalningssäkringsmål. Det är emellertid inte lämp— ligt att lagstiftningsvägen reglera vilka kompetens— krav som skall ställas på dessa tjänstemän. Det bör vara länsskattemyndigheternas ansvar att besluta om den saken i administrativ ordning.
Domare
I motiven till 18 S tredje stycket 2. AFDL omlänsrätts domförhet i betalningssäkringsmål påpekade departe- mentschefen (prop. s. 183) att det är av vikt att mål om betalningssäkring handläggs av erfarna domare.
Vid ungefär hälften av länsrätterna handläggs betal— ningssäkringsmålen regelmässigt av lagmannen. Vid läns— rätten i Stockholms län är det nästan uteslutande chefsrådmän som handlägger betalningssäkringsmål. Vid de övriga länsrätterna är målen lottade på rådmansrot— lar. Ofta är målen speciallottade, varvid målgruppen förs över till en annan rotel efter ett par år. Vi har stött på några enstaka betalningssäkringsmål sonlhand— lagts av icke ordinarie domare. Målen har emellertid handlagts av länsrättsassessorer, som haft mycket lång erfarenhet av att döma i förvaltningsdomstol.
Vi anser att det kan slås fast att betalningssäkrings— mål handläggs av erfarna domare. Det är av vikt att så sker även fortsättningsvis. Det finns inte skäl att med en särskild författningsbestämmelse begränsa be— fattningshavarkretsen. Det torde även framdeles vara tillräckligt att saken regleras i länsrätternas ar— betsordningar.
Tjänstemän vid kronofogdemyndighet
I samband med verkställigheten av ett betalningssäk— ringsbeslut fattas en rad beslut av tjänstemän vidden aktuella kronofogdemyndigheten. Besluten fattas i första hand av kronofogdar och kronoassistenter. Samma befattningshavare har att fatta i allt väsentligt mot— svarande beslut vid utmätning. Eftersom betalningssäk— ringsmål avser betydande belopp räknas dessa mål van- ligen som mera kvalificerade och handläggs därför of— tast av särskilt erfarna befattningshavare. Enligt vår
mening kan det många gånger vara lämpligt att mål om verkställighet av betalningssäkringsbeslut handläggs av tjänstemän som redan har erfarenhet av att handläg— ga sådana mål. Det finns emellertid inte tillräcklig anledning att genom lagstiftning lägga dessa uppgifter på särskilda befattningshavare.
2.4. Några verkställighetsfrågor 2.4.1 Återgång av verkställighet vid beslut om hävning
I 9 S BtSL sägs att ett beslut om betalningssäkring får verkställas genast, dvs. innan beslutet har vunnit laga kraft. I BtSL finns det däremot ingen bestämmelse som anger vad som gäller när ett beslut om betalnings— säkring har hävts. Det finns inte heller i lagen någon hänvisning till 3 kap. 23 S UB om upphävande av exeku— tionstitel i allmänt mål. Bristen har påtalats avbl.a. den arbetsgrupp vid riksskatteverket som utvärderar UB.
Vårt förslag
Ett beslut om att häva en betalningssäkring skall gäl— la omedelbart, om rätten inte särskilt förordnar att beslutet inte skall gälla förrän det har vunnit laga kraft.
De huvudsakliga skälen'för förslaget
Bestämmelserna i UB om verkan av att en exekutionsti- tel i allmänt mål upphävs och bestämmelserna i Uppr om återbetalning av skatt när ett taxeringsbeslut änd— ras, talar för att verkställigheten genast skallåter— gå när ett beslut om betalningssäkring upphävs. I de fall det finns en svårbedömd rättsfråga i målet och
det föreligger en påtaglig risk för att en omedelbar återgång av verkställigheten skulle medföra att en prövning i högre instans i praktiken kommer att sakna betydelse, bör rätten kunna förordna att beslutet inte
skall gälla förrän det har vunnit laga kraft.
Vår bedömning
Enligt 3 kap. 23 S tredje stycket UB gäller att en ut— mätning i ett allmänt mål genast återgår när exeku— tionstiteln har upphävts. I 87 S Uppr, som bl.a. reg— lerar frågan om återbetalning av skatt, föreskrivs att åtgärd enligt lagen skall verkställas, oavsett att det beslut som föranleder åtgärden inte har vunnit laga kraft. Det allmänna har inte längre möjlighet att mot- sätta sig restitution. Om t.ex. kammarrätten sätter ned en taxering, skall omdebitering och utbetalning av den skatt som betalts för mycket göras även om läns— skattemyndigheten har överklagat domen. Enligt 17 kap. 14 5 andra stycket 4. RB gäller ett beslut om att häva ett kvarstadsbeslut omedelbart.
De nämnda bestämmelserna talar för att också i betal- ningssäkringsmål huvudregeln bör vara att verkställig— heten genast skall återgå när ett beslut om betal- ningssäkring upphävs. Det bör därför i BtSL föreskri— vas att ett beslut om att häva en betalningssäkring
gäller omedelbart.
Det bör emellertid finnas en möjlighet för domstol som häver ett beslut om betalningssäkring att särskilt förordna att beslutet inte skall gälla förrän det har
vunnit laga kraft.
Av 28 S FPL framgår att domstol som har att pröva be— svär får förordna att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla.
74 överväganden och förslag SOU 1987:75 2.4.2 Verkan av att säkerhet ställs
I 18 S BtSL sägs att kronofogdemyndighet får ta emot säkerhet som gäldenären eller annan erbjuder sig att ställa. Av lagen framgår emellertid inte uttryckligen vad som gäller när kronofogdemyndighet tar emot säker— het.
Vårt förslag
I BtSL skall anges att ett beslut om betalningssäkring skall hävas av länsrätten om kronofogdemyndighet tar
emot säkerhet för fordringen.
Dethuvudsakliga skälet för förslaget
Det har visat sig råda en viss osäkerhet om beslutet om betalningssäkring skall hävas när kronofogdemyndig— het tar emot säkerhet för fordringsanspråket. Det bör därför framgå av lagtexten att beslutet i ett sådant fall skall hävas.
Vår bedömning
Spörsmålet berörs något av departementschefen i moti— ven till BtSL. Departementschefen anger (prop. s. 149) att ett beslut om betalningssäkring skall hävas om kronofogdemyndighet har tagit emot erbjuden säkerhet för betalning av fordringen. I ett annat sammanhang (prop. s. 167) säger han att det, om kronofogdemyndig— het accepterar erbjuden säkerhet sedan myndigheten fått beslut om betalningssäkring, i normalfallet inte blir fråga om någon verkställighet. Detta uttalande är inte helt förenligt med det nyssnämnda yttrandet, ef— tersom det talar för att beslutet skall kvarstå, men
verkställigheten av det underlåtas. Skillnaden är inte
betydelselös. Om beslutet inte hävs kan detta ha nega- tiva konsekvenser för gäldenären, bl.a. från kredit- synpunkt. Hävs beslutet medför det å andra sidan att det allmänna förlorar förmånsrätten.
Har kronofogdemyndighet tagit emot säkerhet för ford— ; ringen, föreligger det inte längre någon påtaglig risk ) för att fordringen, till det belopp säkerheten avser,
inte skall komma att betalas. Det finns därför inte
längre några förutsättningar för betalningssäkring vad
gäller det beloppet. Beslutet skall därför hävas. Den angivna oklarheten i förarbetena till BtSL motiverar emellertid att det i lagen uttryckligen stadgas att beslut om betalningssäkring i dessa fall skall hävas.
2.4.3. Utbyte av säkrad egendom
Gäldenären kan många gånger ha ett intresse.av att få byta ut betalningssäkrad egendom eller ställd säker— het. Generösare bestämmelser har efterlysts av både gäldenärer och företrädare för det allmänna.
Vår ståndpunkt
Vi föreslår inte några författningsändringar på denna punkt.
; De huvudsakliga skälen för ståndpunkten
För att utbyte av egendom eller säkerhet skall kunna göras utan att det allmännas ställning som borgenär försämras fordras, med hänsyn till bestämmelserna om förmånsrätt och återvinning i konkurs, att förmåns- rätten i den egendom eller säkerhet som erbjuds kan
1 räknas från samma dag som förmånsrätten i den redan säkrade egendomen eller redan lämnade säkerheten. En
sådan ordning skulle vara mycket svår att rent prak— tiskt genomföra och den skulle kräva omfattande änd— ringar av den nuvarande rättsordningen.
Vår bedömning
Vid verkställigheten bör givetvis gäldenärens synpunk— ter på vilken egendom som skall betalningssäkras beak— tas. Det är emellertid inte alltid som hans synpunkter kan inhämtas. Ibland kan omständigheterna vid tidpunk- ten för verkställigheten vara sådana att hänsyn inte kan tas till gäldenärens önskemål.
Gäldenären kan då ha ett intresse av att få betal— ningssäkrad egendom utbytt mot annan egendom. Den be— talningssäkrade egendomen kan ha betydelse för hans försörjning. Exempelvis kan en lantbrukare, vars skör— detröskor har betalningssäkrats, vilja att betalnings— säkringen i stället omfattar hans fastighet. Det kan vidare vara så att den egendom som har säkrats har ett särskilt affektionsvärde för gäldenären och att han därför vill ha den utbytt.
Bestämmelser om gäldenärens rätt att förfoga över den betalningssäkrade egendomen finns i 11 5 BtSL. I första stycket stadgas att gäldenären inte får överlåta egen- dom, som har tagits i anspråk genom betalningssäkring, eller till skada för borgenären förfoga över egendomen på annat sätt, om inte kronofogdemyndigheten medger det av särskilda skäl.
I motiven till bestämmelsen (prop. 1980/81:84 s. 254) sägs att anledning att medge undantag kan finnas t.ex. om viss egendom lämpligen bör säljas och bytas ut mot annan egendom, som i stället får omfattas av betal- ningssäkringen.
Betalningssäkring medför förmånsrätt. Förmånsrätten gäller den egendom som har säkrats (8 S förmånsrätts— lagen). Ersätts betalningssäkrad egendom med annan egendom, skjuts tidpunkten för förmånsrättens inträde framåt i tiden.
Enligt 4 kap. 13 5 andra stycket KonkL (tidigare 38 5 andra stycked går förmånsrätten åter om den har in— trätt senare än tre månader före fristdagen, dvs. da— gen då ansökan om att försätta gäldenären i konkurs kom in.
Medger kronofogdemyndigheten att den betalningssäkrade egendomen byts ut kommer det allmännas ställning vid en eventuell konkurs att försämras eftersom förmåns—
rätten kan komma att återvinnas.
Gäldenären kan söka att få den betalningssäkrade egen— domen åter genom att i enlighet med 18 S BtSL ställa annan egendom som säkerhet. Handpant ger förmånsrätt när den mottas och panträtt i fast egendom vid in— skrivningen. Sådana säkerheter kan återvinnas inom tre månader från fristdagen enligt 4 kap. 12 5 KonkL (ti— digare 37 S). Det allmännas ställning kan således ock— så i dessa fall försämras, om erbjuden säkerhet godtas.
Ställs säkerhet i form av en bankgaranti, föreligger det däremot ingen risk för det allmänna. Banken garan— terar ju att fordringen kommer att betalas. Kronofog- demyndigheten godtar därför vanligtvis endast säkerhet
som består av en sådan garanti.
JO har i ett ärende (dnr 605—1983) uttalat som sin
principiella inställning att en kronofogdemyndighet inte å priori bör vägra att medverka till utbyte av säkerheter.
Enligt vår uppfattning bör det med hänsyn till det allmännas intresse inte föreskrivas någon ovillkorlig
rätt till utbyte. Det bör även fortsättningsvis ligga på kronofogdemyndigheten att bedöma om utbyte bör få ske. En begäran om att få ersätta betalningssäkrad egendom med annan gäldenärens egendom bör emellertid inte generellt avslås med motiveringen att förmånsrät— ten blir sämre. I många fall torde omständigheterna vara sådana att det allmänna löper en ringa risk om utbyte av säkerhet sker.
2.4.4. Omhändertagna medels avkastning
Det finns ingen lagstadgad skyldighet för kronofogde— myndighet att se till att omhändertagna medel görs räntebärande. Vi har fått i uppdrag att föreslå erfor- derliga bestämmelser.
Vårt förslag
Stadgandet i 13 kap. 1 S utsökningsförordningen (UF) om att kronofogdemyndighet är skyldig att se till att medel som inflyter i enskilt mål görs räntebärande, skall göras tillämpligt vid verkställighet av beslut om betalningssäkring.
Det huvudsakliga skälet för förslaget
Vid utformningen av bestämmelserna om verkställighet av beslut om betalningssäkring har lagstiftaren genom- gående valt den linjen att när så är möjligt hänvisa till motsvarande bestämmelse för utmätning. Denna frå— ga bör lösas på samma sätt.
Vår bedömning
Enligt 10 5 första stycket BtSL gäller UB:s bestämmel— ser om utmätning i tillämpliga delar i fråga om verk— ställighet av beslut om betalningssäkring. I bestäm- melsen sägs vidare att mål om verkställighet av sådant beslut handläggs som allmänt mål. I allmänt mål gäller, såvida fråga inte är om fördelning med enskild borge- när, att influtna medel omedelbart bokförs på gäldenä— rens skuld och redovisas till staten. Utsökningslag— stiftningen har därför inte kommit att innehålla någon bestämmelse om att medel som inflyter i allmänt mål skall göras räntebärande. I och med BtSL:s tillkomst har det kommit att finnas allmänna mål i vilka influt-
na medel inte genast kan redovisas till staten.
Beträffande medel som inflyter i enskilt mål stadgas
i 13 kap. 1 S UF att sådana medel utan dröjsmål skall göras räntebärande. Detta behöver emellertid inte ske om det kan antas att utbetalning kommer att äga rum inom två veckor från det att medlen har flutit in. I 18 kap. 2 5 andra stycket UF anges vilka bestämmelser i förordningen som skall tillämpas vid verkställighet av beslut om betalningssäkring. Det bör där föreskri- vas att 13 kap. 1 S UF skall tillämpas beträffande verkställighet av beslut om betalningssäkring. En så— dan lösning är lagtekniskt att föredra framför en sär— skild bestämmelse i BtSL eller BtSF eftersom särskilda bestämmelser som rör verkställigheten bör återfinnas i dessa författningar endast om utsökningslagstiftningen inte innehåller motsvarande bestämmelse för utmätning.
2.4.5. Värdesäkring av betalningssäkrad egendom
Enligt direktiven bör vi även i övrigt överväga och lämna förslag om vad som bör göras i fråga om egendom som har betalningssäkrats så att egendomens värde inte
försämras.
Vår ståndpunkt
Vi föreslår inte några författningsändringar.
De huvudsakliga skälen för ståndpunkten
BtSL innehåller bestämmelser som kan sägas ge ett visst grundskydd mot att omhändertagen egendom försäm— ras. Enutbyggnad av regelsystemet i detta hänseende kan enligt vår mening inte göras utan att det leder till att kronofogdemyndigheternas resurser tas i an— språk i betydande grad. Vi anser inte att nyttan av en sådan utbyggnad motiverar det.
Vår bedömning
Eftersom ändamålet med betalningssäkring är att säker— ställa egendom för senare verkställighet är det både i den enskildes och det allmännas intresse att försälj- ning av den betalningssäkrade egendomen kan komma till stånd om det kan befaras att egendomens värde kommer att sjunka.
I 11 S tredje stycket BtSL stadgas därför att lös egendom som har tagits i anspråk genom betalningssäk— ring får säljas på begäran av någon av parterna i den ordning som gäller för utmätt egendom, om egendomen hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård.
Även i övrigt innehåller 11 S BtSL bestämmelser som bl.a. syftar till att förhindra att den säkrade egen— domens värde försämras. Hänvisningen i andra stycket till 4 kap. 31 S UB innebär att kronofogdemyndigheten får vidta de åtgärder beträffande den betalningssäk— rade egendomen som behövs för att det allmännas rätt skall tas till vara. I detta sammanhang har myndighe—
ten de befogenheter som tillkommer gäldenären, frånsett befogenheten att väcka talan vid domstol eller svara i mål angående fordringen. Som exempel på åtgärd som kronofogdemyndighet äger rätt att vidta med stöd av bestämmelsen kan nämnas att myndigheten efter betal—
ningssäkring av aktier kan bevaka den rätt som till—
i kommer de betalningssäkrade aktierna vid fond— eller
nyemission.
Vidare får, som tidigare har nämnts, kronofogdemyndig— heten med stöd av 11 5 första stycket BtSL medge att betalningssäkrad egendom säljs och byts ut mot annan
egendom, som i stället får omfattas av betalningssäk—
ringen.
De nämnda bestämmelserna ger gäldenären och det all—
männa ett grundskydd mot värdeförsämring av den be— talningssäkrade egendomen. BtSL innehåller däremot inga bestämmelser som direkt syftar till att säkra den betalningssäkrade egendomens reala eller absoluta vär— de.
Vi föreslår en rad åtgärder för att minimera skade— verkningarna av beslut om betalningssäkring. Dessa åt— gärder får till följd att förlusterna på grund av vär- deförsämring kommer att minska. Vi har däremot inte ansett oss kunna föreslå några ytterligare bestämmel— ser som särskilt är ägnade att förhindra att den be- talningssäkrade egendomen sjunker i värde. De lösning- ar som vi i detta sammanhang har diskuterat skulle le— , da till att kronofogdemyndigheternas resurser togs i ) anspråk i en omfattning som inte stod i rimlig propor— 1 tion till de vinster som skulle kunna uppnås.
(
82 överväganden och förslag SOU 2.5 Åtgärder för en skyndsam handläggning av
skattemålet m.m.
Det finns inga särskilda författningsbestämmelser om skyndsam handläggning av mål som rör en betalningssäk— rad fordran. Däremot har det i administrativ ordning utfärdats regler om att sådana mål skall behandlas med
förtur.
Departementschefen har i direktiven ifrågasatt om det är tillräckligt med administrativt utfärdade skyndsam- hetsregler och uppdragit åt oss att överväga denna fråga.
Vårt förslag
Har beslut om betalningssäkring meddelats för en ford— ran som inte är fastställd, skall beslutet hävas av länsrätten, om det allmänna inte väcker talan vid dom— stol om fastställande av fordringen inom sex månader från dagen för beslutet eller fordringen inom samma tid fastställs i annan ordning.
Länsrätten får förlänga tidsfristen om det finns sär- skilda skäl. Att gäldenären försvårar utredningen el— ler att utredningen är mycket omfattande kan vara skäl till förlängning.
Har länsrätten hävt ett beslut om betalningssäkring på grund av att tidsfristen inte har klarats, får ett nytt beslut om betalningssäkring för samma fordran meddelas först sedan talan i saken har väckts vid dom— stol eller fordringen har fastställts i annan ordning.
De huvudsakliga skälen för förslaget
De administrativa föreskrifterna om skyndsam handlägg- ning av mål i vilka betalningssäkring har meddelats har inte gett önskat resultat. En allmän lagbestämmel— se om skyndsam handläggning torde inte heller ge till— räcklig effekt. Det är på utredningsstadiet som det främst finns behov av att få till stånd en mera skynd- sam handläggning. Genom att begränsa betalningssäk— ringsbeslutets giltighetstid sätts press på det all— männa att prioritera och effektivisera arbetet med att
utreda de mål i vilka betalningssäkring har beslutats.
I en del fall kan det vara omöjligt att avsluta utred— ningen inom den föreslagna sexmånadersfristen. Tids— fristen bör därför kunna förlängas.
Bakgrunden
Vid tillkomsten av BtSL framhöll några remissinstanser att den föreslagna lagstiftningen borde innehålla be— stämmelser om förtur och om skyndsam handläggning av mål vari betalningssäkring meddelats. Departementsche— fen uttalade (prop. s. 116) att han anslöt sig till uppfattningen att sådana mål bör behandlas med största skyndsamhet. Regler borde utfärdas i administrativ ordning om att sådana mål skall behandlas med förtur. Han hade övervägt att införa en ordning med tidsbe— gränsade säkerhetsåtgärder men funnit att den tidskrä- vande skatteprocessen och den omständigheten att den skattskyldige många gånger förhalar processen gjort att han avstått från en sådan lösning.
Vi har undersökt samtliga mål i vilka betalningssäk— ring meddelades under år 1982 för tillkommande skatt, dvs. de mål i vilka det krävs en process i skattedom- stol för att få fordringen fastställd. Resultatet av undersökningen redovisas i bilaga 3. En samman—
fattning av resultat i de i detta sammanhang relevanta delarna kan emellertid vara på sin plats.
Av undersökningen framgår att taxeringsintendenten i endast några enstaka fall hade anhängiggjorttaxerings- målet i länsrätten när beslutet om betalningssäkring meddelades. I en tredjedel av fallen hade talan väckts inom tre månader från beslutet. Knappt hälften av de mål vari betalningssäkring meddelats varanhängiggjorda inom ett halvår och inte fullt tre fjärdedelar inonlett år. I sex procent av målen hade talan inte väckts inom två år från beslutet om betalningssäkring. I ett par fall dröjde det mer än tre år innan taxeringsintenden— tens ansökan om eftertaxering kom in till länsrätten.
Länsrätten hade inom ett halvår från beslutet om be— talningssäkring dömt i fem procent av taxeringsmålen. Efter ett år hade en fjärdedel av målen avgjorts. I ungefär hälften av taxeringsmålen förelåg länsrättens dom inom ett och ett halvt år från betalningssäkrings— beslutet. Efter två år var knappt två tredjedelar av målen avgjorda och efter tre år 85procent. Fyra år ef— ter beslutet om betalningssäkring var åtta procent av målen oavgjorda. Vid halvårsskiftet 1987 förelåg ännu inte länsrättens dom i tre av de taxeringsmål vari be-
talningssäkring hade meddelats under år 1982.
Vi har också följt upp 1985 års betalningssäkringsbe— slut avseende handläggningstider i efterföljande in- komstskattemål. Undersökningen ger vid handen att det i drygt hälften av fallen dröjde mer än ett halvår från beslutet om betalningssäkring till taxeringsin- tendenten väckte talan i taxeringsmålet. Ett år efter beslutet om betalningssäkring hade drygt 20 procent av målen avgjorts i länsrätten. Drygt hälften av tax— eringsmålen var avgjorda vid halvårsskiftet 1987. Så långt överensvrämmer alltså i stort uppgifterna från
de båda unde.. (ningarna.
Vi har närmare undersökt ett antal taxeringsmål med särskilt lång handläggningstid. Det har därvid visat sig att vederbörande taxeringsintendent i flera fall inte kände till att det hade meddelats ett betalnings— säkringsbeslut som rörde den aktuella fordringen. I några fall var också domaren i skattemålet på länsrät-
ten okunnig om att sådant beslut hade meddelats.
I normalfallet dröjer det ett par månader från dagen för länsrättens dom till skatten debiteras och ford— ringsbeloppet fastställs. Ytterligare tid förflyter
innan fordringen eventuellt restförs och kan utmätas.
Vår bedömning och förslag till lösning
Det är ett allmänt intresse att.beslut om betalnings- säkring inte medför onödiga skadeverkningar. Ett så— dant beslut bör inte bestå under längre tid än som är absolut nödvändigt. När betalningssäkringen avser en fordran som inte är fastställd är det därför väsent- ligt att se till att fordringsanspråket prövas så snart som möjligt.
Taxeringsmål där betalningssäkring har meddelats för att säkra det allmännas fordringsanspråk handläggs of— ta snabbare än taxeringsmål av samma svårhetsgrad där betalningssäkring inte föreligger. Handläggningstider— ha är ändå i flertalet fall alltför långa för att kun—
na anses som tillfredsställande.
Det får anses stå klart att administrativa föreskrif- ter om skyndsamhet är otillräckliga för att få en snabb handläggning av målen. En allmän lagbestämmelse om skyndsamhet torde inte heller få tillräcklig ef- fekt.
Beslut om betalningssäkring kan omfatta i stort sett all statlig uppbördsverksamhet inom området för skat-
ter, tullar och avgifter. Det ligger på olika myndig- heter att fatta beslut om att fastställa det allmännas fordringsanspråk. Länsrätten prövar i stort sett en— dast fordringsanspråk på tillkommande skatt. Det är emellertid det vanligaste fordringsslaget i betal— ningssäkringsmål (se bil. 3, tab. S).
Det är inte alldeles ovanligt att taxeringsmålet hand— läggs av en annan länsrätt än den som beslutar i be- talningssäkringsärendet. Vi ser det därför som angelä— get att peka på bestämmelsen i 14 S tredje stycket AFDL som gör det möjligt att till en länsrätt samman— föra mål enligt skatte—, taxerings— eller uppbördsför— fattningarna som förekommer vid mer än en länsrätt. Denna möjlighet bör ofta tas till vara. Det torde i de flesta fall främja både rättssäkerheten och process— ekonomin om betalningssäkringsmålet och taxeringsmålet
förs samman.
Vi föreslår, se avsnitt 2.3.2, att betalningssäkrings— målet skall "ligga öppet" i länsrätten tills beslutet om betalningssäkring hävs eller fordringen kan drivas in. När talan i taxeringsmålet väcks är det naturligt att länsskattemyndigheten erinrar om beslutet om be— talningssäkring. Konfereringsrutinerna vid domstolen bör sörja för att de båda målen kommer att handläggas
på samma rotel.
Enligt principförslaget till ett förenklat taxerings— förfarande blir länsskattemyndigheten, jämte den loka— la skattemyndigheten, också behörig att besluta om ef— tertaxering. En fordran på tillkommande skatt kommer således, enligt vad som redovisas som huvudregel i förslaget, att kunna fastställas på i stort sett samma sätt som nu sker vid efterbeskattning för mervärde— skatt.
Det skall emellertid enligt principförslaget vara möj- ligt att väcka talan direkt i länsrätten för att und—
1 1
vika den fördröjning som en obligatorisk skattemyndig— hetsprövning skulle kunna innebära i svårbedömda och tvistiga fall. De eftertaxeringsmål som avser en ford— ran för vilken betalningssäkring har skett tillhör
till övervägande del den kategorin.
Vi anser att de eftertaxeringsmål, där beslut om be—
talningssäkring har meddelats för att säkerställa det allmännas fordringsanspråk, regelmässigt bör föras di- rekt till länsrätten. Det kan visserligen hävdas att strävandena att snabbt få fordringen fastställd borde innebära att länsskattemyndigheten begagnade tillfäl- let att själv fastställa fordringsanspråket. Den före— slagna ordningen med "öppna" betalningssäkringsmål.gör det möjligt att snabbt ompröva beslutet onibetalnings— säkring. Omprövningen kan initieras av länsrätten på
grundval av omständigheter som har kommit fram i tax- eringsmålet. Risken för att betalningssäkringen kvar— står med för högt belopp under den tid som taxerings— målet handläggs i länsrätten får därigenom anses ha minimerats.
Det torde därför inte strida mot gäldenärens intressen att länsskattemyndigheten låter länsrätten fastställa fordringen. Det finns vägande skäl för att i de efter— taxeringsmål i vilka det förekommer betalningssäkring följa principen att svårbedömda och tvistiga fall av-
görs av länsrätten.
Enligt vår uppfattning är den mest ändamålsenliga åt- gärden för att snabbare få fordringsanspråket prövat att införa en bestämmelse som begränsar betalnings- säkringsbeslutets giltighetstid. Inom giltighetstiden har det allmänna att slutföra utredningen rörande fordringsanspråket och väcka talan vid domstol för att få fordringen fastställd. I de fall då det inte behövs någon domstolsprövning för att fastställa ford— ringen, exempelvis om betalningssäkringen avser ford—
ran på mervärdeskatt, har det allmänna att inom samma
tid själv pröva fordringen.
En sådan ordning löser dock inte problemet med de långa handläggningstiderna i länsrätterna. Länsrätternas ba— lanser har emellertid minskat påtagligt under de senas— te åren. En rad ändringar av skatte— och taxeringsför— fattningarna i såväl materiellt som processuellt hän— seende kan förmodas komma att leda till att måltill— strömningen avtar ytterligare under de närmaste åren. Principförslaget till ett nytt taxeringsförfarande torde också få till följd att antalet taxeringsmål kommer att minska. Man måste å andra sidan räkna med att det genomsnittliga skattemålet kommer att bli svå— rare än för närvarande. Antalet mål i andra målgrupper vid länsrätterna kan förväntas öka och nya målgrupper kan komma till.
Sammantaget torde emellertid balanssituationen i läns- rätterna komma att förbättras. Genomloppstiden för ett skattemål torde komma att förkortas markant. Detta förutsätter dock att länsrätterna får behålla erfor-
derliga resurser.
Att betalningssäkringsmålet kommer att "ligga öppet" under handläggningen av taxeringsmålet och att de båda målen till viss del kommer att handläggas parallellt talar för att dessa taxeringsmål kommer att kunna handläggas snabbare än andra taxeringsmål.
Länsrätten bör vid handläggningen av skattemål av nu aktuellt slag utöva en särskilt aktiv processledning, Rätten bör i varje mål ställa sig frågan om inte en muntlig förhandling skulle kunna bidra till ett snab— bare avgörande av målet. Vid Skriftväxlingen bör re— misstiderna aktivt bevakas. Begäran från det allmänna om anstånd med yttrande bör behandlas restriktivt. När Skriftväxlingen är avslutad bör rätten snarast pröva
målet. Handläggningen av dessa mål bör, jämte åtalsmå— len, ha högsta prioritet bland taxeringsmålen.
De redovisade omständigheterna talar för att handlägg— ningstiderna av taxeringsmålet i länsrätten inte kom— mer att ta längre tid i anspråk än som är nödvändigt för att båda parterna skall få lägga sina synpunkter
på rättsfrågorna och på utredningsmaterialet.
Det bör i detta sammanhang ånyo påpekas att den före— slagna ordningen med att betalningssäkringsmålet "lig— ger öppet" under handläggningen av taxeringsmålet syf- tar bl.a. till att ändringen i bedömningen av tax— eringsfrågan omedelbart skall leda till justeringar av betalningssäkringen. Därigenom bör risken för att gäl- denären lider rättsförluster till följd av att hand- läggningen av taxeringsmålet drar ut på tiden minime—
ras.
En ordning med tidsbegränsade betalningssäkringsbeslut förutsätter att länsrätten kan förlänga tidsfristen när utredningen är särskilt omfattande eller när gäl— denären förhalar utredningen. I specialmotiveringen till 7 S BtSL anges närmare i vilka fall tidsfristen bör kunna förlängas.
Det kan många gånger vara svårt för rätten att bedöma hur lång utredningstid som krävs. Uppgiften synes sär— skilt vansklig när det rör sig om ett för rättenokänt ämnesområde. Domstolen kan då helt få förlita sig på den uppskattning av tidsåtgången som det allmännas fö— reträdare har lämnat. Det ligger i sakens natur atten sådan uppskattning ofta kan bli tilltagen i överkant. Det finns därför risk för att den eftersträvade för— kortningen av handläggningstiderna skulle utebli om det lades på länsrätten att i samband med beslutet om
betalningssäkring bestämma giltighetstidens längd.
Om den ordningen i stället väljs att det i lagen före— skrivs hur länge ett betalningssäkringsbeslut som av- ser en icke fastställd fordran längst får gälla, behö— ver domstolen först när denna tid håller på att gå till ända eventuellt ta ställning till frågan om utrednings- tidens längd. Vid denna tidpunkt torde underlaget för en sådan bedömning vara väsentligt mycket bättre änvid
tiden för beslutet om betalningssäkring.
Som tidigare har angetts visar undersökningarna av 1982 och 1985 års betalningssäkringsmål att taxerings— intendenten i ungefär hälften av målen hade väckt ta— lan i skattemålet i länsrätten inom ett halvår från be- slutet om betalningssäkring. Inom ett år hade ca tre fjärdedelar av målen anhängiggjorts i länsrätten.
Av övriga fordringar som kan bli föremål för betal— ningssäkring är fordringar avseende mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter mest betydande. Dessa fordringar utreds ofta parallellt med fordringar på tillkommande inkomst— och förmögenhetsskatt. Det kan antas att det går åt i stort sett lika lång tid att utreda dessa
fordringar.
I vart fall tre fjärdedelar av målen bör med ytterli— gare prioritering och effektivisering av utredningsar— betet vara färdigutredda inom ett halvår efter beslut om betalningssäkring. Det är mot den bakgrunden rim— ligt att giltighetstiden för beslut om betalningssäk- ring i fråga om fordringar som inte är fastställda be—
stäms till sex månader.
I civilprocessen finns en liknande bestämmelse. Gil— tighetstiden för kvarstadsbeslutet är emellertid en— dast en månad. En fordran på skatt bestäms på grundval av gäldenärens egna uppgifter och förutsätter hans medverkan. Gäldenären är vanligtvis den ende som har en fullständig inblick i de förhållanden som grundar fordringsanspråket. Det kan därför ofta ta lång tid Överväganden och förslag SOU | 1 1 1 |
för det allmänna att prestera den utredning som er- fordras för att talan skall kunna väckas i saken. Des- sa omständigheter motiverar att giltighetstiden vid beslut om betalningssäkring sätts avsevärt längre än
vid beslut om kvarstad.
Ett beslut som gäller frågan om att förlänga giltig- hetstiden har närmast karaktären av ett anståndsbeslut. Eftersom det är fråga om ett beslut under rättegången
bör talan inte få föras mot ett sådant beslut.
Kravet på snabbhet i utredningsarbetet kan komma i konflikt med kravet på kvalitet. Införandet av en tidsfrist får inte leda till att kvaliteten eftersätts Man kan inte räkna med att ytterligare resurser kommer att ställas till myndigheternas förfogande för att denna typ av mål skall kunna utredas snabbare. Det allmänna måste därför föra över resurser från andra utredningar. De nu aktuella utredningarna avser ofta s.k. åtalsmål. Det kan därför även från andra synpunk—
ter vara motiverat att detta arbete prioriteras.
Det finns i inkomst— och förmögenhetsskattesammanhang ytterligare ett led i fastställelseförfarandet där handläggningen bör skyndas på.
En fordran är fastställd när den av behörig myndighet har bestämts till sitt belopp. I ett taxeringsmål har fordringen inte fastställts förrän debitering har skett av lokala skattemyndigheten. Debiteringen av tillkommande skatt tar i normalfallet ett par tre må— nader. Vid Vissa lokala skattemyndigheter kan det ibland dröja upp till ett halvår innan debitering har skett. Enligt vår uppfattning är det nödvändigt att riksskatteverket lägger upp särskilda rutiner om för—
tursbehandling vid debiteringen.
I specialmotiveringen till 7 S BtSL finns det närmare
uppgifter om tillämpningen m.m.
2.6. Ersättning för förluster
Fråga om ersättning för förluster i samband med beslut om betalningssäkring prövas enligt bestämmelserna i SkL.
I utredningsuppdraget ingår att pröva om det finns an- ledning att införa några särskilda regler om ersätt— ning för förluster som en gäldenär kan ha åsamkats i samband med betalningssäkring.
Vårt förslag
Gäldenär, som har lidit betydande skada till följd av ett beslut om betalningssäkring för en icke fastställd fordran, skall ha rätt till ersättning av staten, om fordringen inte fastställs eller fastställs till ett väsentligt lägre belopp än det som har betalningssäk—
rats.
Ersättning skall kunna vägras eller sättas ned, om gäldenären genom att lämna oriktig uppgift, underlåta att lämna uppgift som han var skyldig att lämna eller på annat sätt har försvårat sakens utredning. Detsamma skall gälla om det eljest med hänsyn till omständighe- terna är oskäligt att ersättning utgår.
Om gäldenären utan giltig anledning underlåter att fö- ra talan om rättelse skall ersättning inte kunna utgå
för den skada som hade kunnat undvikas om sådan talan
hade förts.
Ersättning skall utgå för förlorad arbetsförtjänst och för intrång i näringsverksamhet.
Anspråk på ersättning skall framställas hos JK senast inom två år från den dag anspråket tidigast kan göras gällande.
De huvudsakliga skälen för förslaget
Betalningssäkring är ett förprocessuellt tvångsmedel och används huvudsakligen för att säkra betalningen av fordringar som inte är fastställda. Beslutet om betal— ningssäkring fattas nästan alltid utan att gäldenären har fått yttra sig.
Under dessa betingelser finns det en särskild risk för att de bedömningar som görs sedermera visar sig vara oriktiga. Denna risk kan sägas ligga i de förprocessu— ella säkringsinstitutens natur. För den som i civil— processen erhåller kvarstad gäller bl.a. därför ett strikt ansvar för den skada som åsamkas gäldenären, om åtgärden befinnes vara obefogad.
Det är enligt vår mening inte rimligt att gäldenären i de fall det visar sig att det allmänna inte haft fog för sitt fordringsanspråk alltid skall behöva bära he- la den förlust som beslutet kan ha medfört. I dessa situationer bör ersättning kunna medges utöver SkL:s regler.
Med hänsyn till de begränsade möjligheter till ersätt- ning som i övrigt finns inom skatte— och uppbördsför— farandet är det befogat att vid utformningen av er— sättningsreglerna iaktta en viss restriktivitet.
Rätten till ersättning bör endast omfatta de fall där beslutet om betalningssäkring avsett en fordran som inte var fastställd. Avgörande för rätten till ersätt- ning bör vara att fordringen inte fastställs eller fastställs till ett väsentligt lägre belopp än det som har betalningssäkrats. Samhällets resurser bör inte tas i anspråk för processer om mindre belopp. Rätt till ersättning bördärför föreligga endast om skadan är betydande.
vas att den uppkomna skadan inte till någon väsentlig del kan anses bero på förhållanden som är att hänföra till gäldenären. Ersättningen bör därför kunna jämkas
i sådana fall.
De förluster som kan hänföras till gäldenärens för— värvsverksamhet framstår som mest angelägna att täcka. Ersättningsrätten bör därför knytas till gäldenärens näringsfång och innefatta ersättning för förlorad ar— betsförtjänst och intrång i näringsverksamhet.
Förfarandereglerna bör anpassas till vad som gäller för skadestånd vid myndighetsutövning. Kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall bör därför göras tillämplig vid mål om er—
sättning enligt BtSL.
94. Överväganden och förslag SOU 1987:75) För att ersättning skall kunna utgå fullt ut bör krä— Möjligheten till ersättning enligt nuvarande lagstift— ' ning
I 3 kap. 2 5 SkL sägs att staten skall ersätta person— skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Statens ansvar inskränks emellertid betydligt genom bestämmel— sen i 3 S samma kapitel, den s.k. standardregeln. Er— sättningsskyldighet föreligger nämligen endast om de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verk— samhetens art och ändammål skäligen kan ställas på ut—
övandet av verksamheten.
Som skäl för begränsningen i skadeståndsansvaret utta— lade departementschefen i motiven till skadeståndsla— gen (prop. 1972:5 s. 326) att smärre förbiseenden och misstag på grund av brådskande förhållanden eller stor arbetsbörda osv. är oundvikliga företeelser i den of— fentliga förvaltningen. Allmänheten kan inte rimligen
kräva absoluta garantier mot de ekonomiska följderna av sådana händelser. Att de då och då leder till för- luster för enskilda får ses som ett av de pris som medborgarna får betala för den nytta de har av en verksamhet som ytterst syftar till att tillvarata de- ras egna intressen. Departementsohefen menade vidare (5. 518) att en felaktig rättstillämpning endast i un— dantagsfall torde vara så uppenbart oriktig att man över huvud taget kan tala om fel eller försummelse från myndighetens sida. Inte heller bör man ställa alltför stränga krav på en myndighets värdering av be— visningen, t.ex. då den har godtagit en bristfällig utredning om vissa faktiska förhållanden. Att myndig- heten i sådana fall har byggt sitt beslut på ett anta— gande som sedan visat sig vara felaktigt bör i allmän— het inte medföra skadeståndsansvar för det allmänna.
Bestämmelserna i SkL innebär att det endast är i rena undantagsfall som den enskilde kan få ersättning av
staten för förluster som han har fått vidkännas i sam— band med ett beslut om betalningssäkring, som sederme-
ra visat sig vara oriktigt.
Behovet av ny lagstiftning
Den vars egendom betalningssäkras åsamkas i de flesta fall ekonomisk skada till följd av beslutet. Skade— verkningarna kan bli särskilt allvarliga för den som driver rörelse. Egendom som används i rörelsen tasin— te sällan i anspråk vid betalningssäkringen. Leveran- törer och kunder kan ställa sig tveksamma till fort- satta affärskontakter och kreditgivare kan bli re- striktiva med för rörelsen nödvändiga krediter.
Vid tillkomsten av BtSL föreslog en remissinstans att det i lagen borde införas bestämmelser om skadestånds— skyldighet för det allmänna. Departementschefen ansåg emellertid (prop. s. 117) att det inte fanns skäl att
i BtSL införa ett längre gående skadeståndsansvar än det som gäller enligt SkL.
Vi föreslår i andra hänseenden ändringar av betalnings— säkringsförfattningarna som bör leda till att besluten om betalningssäkring blir säkrare och att skadeverk— ningarna av besluten begränsas. Man måste emellertid räkna med att gäldenärer också framdeles i viss omfatt— ning kommer att drabbas av skada till följd av beslut om betalningssäkring, vilka senare visar sig vara grun-
dade på felaktiga förutsättningar.
Frågan är om detta förhållande bör föranleda särskilda bestämmelser om ersättning. Det kan därvid konstateras att det även i övrigt inom taxerings— och uppbördsför— farandet kan förekomma att den som drabbas av ett orik- tigt beslut kan få vidkännas betydande förluster. Som ett exempel kan nämnas att en skattskyldig som anför besvär över ett taxeringsbeslut enligt huvudregeln i 87 S Uppr är skyldig att betala den påförda skatten. Ett felaktigt eftertaxeringsbeslut kan således, om an— stånd med betalningen av skatten inte medges, förorsa—
ka den skattskyldige stora förluster.
Ett beslut om betalningssäkring skiljer sig emellertid i betydelsefulla hänseenden från ett taxeringsbeslut eftersom ett beslut om betalningssäkring kan meddelas innan det allmännas utredning av ärendet är avslutad och utan att den enskilde har fått tillfälle att be— möta de uppgifter som beslutet grundas på. Detta ökar givetvis riskerna för felaktiga beslut. Enligt våra undersökningar fattas i nio av tio betalningssäkrings— mål beslut under sådana premisser.
Risken för felaktiga beslut kan sägas ligga i den för— processuella säkerhetsåtgärdens natur. Det ligger nära till hands att jämföra med kvarstad, eftersom det in— stitutet har varit förebild för betalningssäkringsin— st tutet .
Den som ansöker om kvarstad i civilprocessen, måste ställa säkerhet för den skada som motparten kan åsam— kas genom den yrkade åtgärden, såvida inte sökanden visar synnerliga skäl för anspråket. Om yrkandet i tvistemålet återkallas eller ogillas, liksom om talan inte väcks i saken, står sökanden strikt ansvar för den skada som kvarstadsbeslutet har medfört. Är staten sökande behöver visserligen ingen säkerhet ställas, men staten är lika fullt strikt ansvarig för den skada som kan ha åsamkats gäldenären.
Staten är alltså som sökande i en kvarstadsprocess skyldig att ersätta motparten den skada som kvarstads- beslutet orsakat, om fordringsanspråket inte fast— ställs. När staten ansöker om betalningssäkring avse— ende en icke fastställd fordran är staten, om ford— ringen inte fastställs, skyldig att ersätta motparten endast om det kan visas att fel eller försummelse fö— religger och att avvikelse har skett från vad som kan
anses vara skälig standard vid myndighetsutövning.
Statens agerande som part i en betalningssäkringspro— cess är, till skillnad från statens agerande som part i en kvarstadsprocess, myndighetsutövning. Det bör därvid noteras att det allmänna som borgenär inom be— skattningsområdet inte väljer sin gäldenär och att dennes kreditvärdighet inte blir föremål för någon prövning. Dessa omständigheter motiverar enligt vår mening emellertid inte att statens skyldighet att som part ersätta en skadedrabbad motpart bygger på helt skilda principer i betalningssäkringsprocessen och kvarstadsprocessen. Därtill kommer att de i motiven till standardregeln redovisade rättspolitiska skälen till begränsningen av det allmännas skadeståndsansvar, nämligen att myndighetsutövningen ytterst syftar till att tillvarata medborgarnas egna intressen, inte har samma tyngd när det gäller processuella säkerhetsåt— gärder som myndighetsutövning i allmänhet.
De möjligheter till ersättning för förluster i samband med beslut om betalningssäkring som SkL ger, är enligt vår uppfattning inte tillräckliga. Den enskildes möj— ligheter att få ersättning för skada bör därför för- bättras.
Även om det finns skäl som talar för att frågan om er- sättning för förluster vid beslut om betalningssäkring skulle få en mer allsidig belysning om den togs upp i ett vidare sammanhang, anser vi att behovet av att förbättra möjligheterna till ersättning vid beslut om betalningssäkring är så angeläget att det är motiverat
att den frågan löses särskilt.
Utformningen av ersättningsbestämmelserna
Med hänsyn till att det på skatte— och uppbördsområdet inte tidigare finns någon möjlighet till ersättning utöver SkL:s bestämmelser är det naturligt att nu iaktta en viss restriktivitet. Det är nödvändigt för att inte skapa obalans i regelsystemet. Som framgår av det följande anser vi att inte alla oriktiga betal— ningssäkringsbeslut bör öppna möjlighet till ersätt— ning. Det lär inte heller vara möjligt att låta varje form av skada vara ersättningsgill. Även i andra hän— seenden torde begränsningar bli nödvändiga.
SkL bygger på principen att rätten till ersättning grundas på att beslutet har blivit rättat i föreskri— ven ordning. Någon efterhandsprövning av beslutets riktighet görs inte. Väljs en sådan lösning blir i princip fullföljd av talan eller anlitande av särskil— da rättsmedel den enda vägen att skapa underlag för
ett beslut om ersättning.
Ett sådant system innebär flera fördelar. Reglerna blir lätta att tillämpa och väl förenliga med princi—
pen att lägre instansers avgöranden i första hand skall prövas genom fullföljd av talan.
Det kan emellertid resas invändningar mot en ordning som har sin förebild i SkL:s bestämmelser. Har ett be— slut om betalningssäkring upphävts på grund av att rätten ansett att bevisningen för fordringens existens inte var tillräcklig, skulle det närmast framstå som stötande att medge ersättning, om fordringen efter la— gakraftvunnet beslut fastställs. Till detta kommer att ett stort antal betalningssäkringsbeslut upphävs till följd av att gäldenären inte har några utmätningsbara tillgångar eller att gäldenären ställer säkerhet för fordringsanspråket.
Som tidigare har sagts bör en viss återhållsamhet prägla utformningen av ersättningsreglerna. En fast— ställd fordran kan oftast tämligen omgående bli före- mål för indrivning. Ett beslut om betalningssäkring för en sådan fordran torde därför sällan orsaka någon skada av betydenhet. Detsamma gäller beslut om för- varstagande som inte leder till beslut om betalnings— säkring. Inte heller de fall där hävningsbeslutet har sin grund i att riskrekvisitet inte varit uppfylltkan anses tillhöra de mest angelägna från ersättningssyn— punkt, om fordringen senare fastställs.
Behovet av förbättrade möjligheter till ersättninggör sig enligt vår mening främst gällande i de fall beslu- tet om betalningssäkring avser en fordran som inte är fastställd och fordringen sedan inte fastställs eller fastställs till ett väsentligt lägre belopp. övervä- gande skäl talar för att rätten till ersättning endast bör omfatta dessa fall.
I flertalet fall där betalningssäkring har verkställts till ett belopp som väsentligt överstiger det som se— dan fastställs uppkommer någon skada för den enskilde. Det är emellertid inte rimligt att det allmännas re-
surser tas i anspråk för att pröva mindre ersättnings- anspråk. En ytterligare förutsättning för rätt till ersättning bör därför vara att den uppkomna skadan är betydande.
Jämkning av ersättning m.m.
En utgångspunkt vid konstruktionen av ersättningsreg— lerna bör vara att den enskilde vidtar de mått och steg som rimligen kan krävas av honom för att minimera skadeverkningarna av beslutet om betalningssäkring. Den enskilde har således, för att fullt ut få ersätt- ning, att se till att uppgifter som kan ha betydelse 'för frågan om betalningssäkring så fort som möjligt tillförs utredningsmaterialet. Visar den enskilde pas— sivitet i detta hänseende bör ersättningen kunna jäm— kas. Har den enskilde lämnat oriktiga eller vilsele- dande uppgifter eller på annat sätt försvårat sakens utredning bör ersättningsbeloppet också kunna jämkas, i flertalet fall så att ingen ersättning utgår.
Om det föreligger en påtaglig disproportion mellan den betalningssäkrade egendomens värde och den skada som den enskilde har orsakats till följd av att han inte har kunnat disponera egendomen, kan det framstå som oskäligt att ersättning utgår med fullt belopp. Er— sättningen bör i sådant fall kunna sättas ned.
I en del fall kan det vara oskäligt att ersättning över huvud taget utgår, trots att förutsättningarna för rätt till ersättning är uppfyllda. Ett sådant fall föreligger när det gäller att avgöra till vilket av två taxeringsår en oredovisad inkomst är att hänföra. Har betalningssäkringsbeslutet avsett år 1 och det se- dermera visar sig att inkomsten i stället bör beskat— tas år 2, bör ersättning kunna vägras. Detsamma kan gälla om två makar, som driver en rörelse tillsammans, har utelämnat intäkter i rörelsen. För det fall att
beslutet om betalningssäkring bygger på en annan för— delning av den oredovisade inkomsten än det slutliga taxeringsbeslutet, är det inte rimligt att ersättning alltid skall utgå.
Ersättningsgill skada
Enligt SkL omfattar statens ersättningsskyldighet per- sonskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. Ersätt— ning för ren förmögenhetsskada som har uppkommit till följd av intrång i näringsverksamhet utgår emellertid endast i den mån det är skäligt med hänsyn till in— trångets art och varaktighet, felets eller försummel— sens beskaffenhet och övriga omständigheter. Staten kan i vissa speciella fall åläggas att utge ersättning även för lidande.
Den skada som ett beslut om betalningssäkring normalt kan innefatta är vad som i 1 kap. 2 S SkL betecknas som ren förmögenhetsskada. Med ren förmögenhetsskada förstås sådan ekonomisk skada som uppkommer utan sam— band med person- eller sakskada.
Som angetts tidigare bör en viss återhållsamhet iakt— tas vid utformningen av ersättningsbestämmelserna. All slags skada som den enskilde kan drabbas av till följd av beslut om betalningssäkring kan rimligen inte er— sättas.
Ersättningsrätten bör i första hand innefatta ersätt—
ning för förlorad arbetsförtjänst. I det uttrycket in— begrips såväl förlorad inkomst av anställning som för— lust i näringsverksamhet.
Om en bilhandlare inte kan sälja sitt lager av årets bilmodeller för att de har tagits om hand i samband med betalningssäkring utan tvingas att senare år rea— lisera bilarna till underpris, kan själva kapitalför-
lusten inte hänföras till förlorad arbetsförtjänst. Även kapitalförluster i en rörelse bör därför kunna
ersättas.
Ersättningsrätten bör vara knuten till den skadedrab- bades näringsfång. Uteblivna kapitalinkomster eller realisationsvinster som inte har samband med den ska— dedrabbades näringsverksamhet bör därför inte ersät— tas. Det bör påpekas att utredningen föreslår, se av— snitt 2.4.4, en lagstadgad skyldighet för kronofogde— myndigheten att göra omhändertagna medel räntebärande.
Den situationen kan inträffa att annan person än gäl— denären lider ekonomisk skada till följd av beslutet om betalningssäkring. Om exempelvis två personer till— sammans driver en rörelse kan betalningssäkring av den ena rörelseidkarens egendom leda till ekonomiska svå— righeter i rörelsen och därmed skada den andra rörel— seidkaren. Ett inte ovanligt fall torde vara att be- talningssäkring av ett fåmansföretags egendom indirekt förorsakar företagsledaren skada. Den principiella ståndpunkten i skadeståndsrätten är emellertid att rätt till ersättning för sådan sekundär skada inte fö— religger från den som har svarat för den primära ska— dan (se bl.a. Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsut— övning I, 5. 347 f och prop. 1972:5 s. 158 f). Vi an— ser att det inte är motiverat att vid utformningen av ersättningsreglerna inta en annan ståndpunkt än den som i övrigt är förhärskande i skadeståndslagstift- ningen (jfr NJA 1975 s. 275 och 533).
Om en företagsledare i ett fåmansföretag meddelas be- slut om betalningssäkring, exempelvis på grund av att oredovisade inkomster i bolaget anses ha kommit honom till godo, kan beslutet leda till svårigheter för fö— retaget. Minskar företagsledarens inkomster på grund av detta, kan ersättning utgå. Detsamma gäller om fö— retagsledaren i egenskap av ägare drabbas av kapital- förluster till följd av att företaget har fått lägga
ned verksamheten. I dessa fall har ju skadan drabbat den som omfattas av beslutet om betalningssäkring.
Ett beslut om betalningssäkring är ägnat att medföra mer eller mindre kännbara psykiska påfrestningar för den enskilde. Är beslutet ogrundat är givetvis den psykiska belastningen särskilt tung. Som nämnts är det endast i speciella fall som staten enligt SkL kan för— pliktas att utge ersättning för lidande. En viss åter— hållsamhet vid utformningen av ersättningsreglerna är, som påpekats, nödvändig för att inte skapa en omotive- rad obalans i förhållande till vad som i övrigt gäller om rätt till skadestånd inom skatte— och uppbördsområ— det. Vi menar med hänsyn härtill att det skulle leda för långt att i detta sammanhang föreskriva en längre gående ersättningsskyldighet än den som gäller enligt SkL.
Den enskilde kan till följd av ett beslut om betal— ningssäkring ha åsamkats kostnader för säkerhet, van- ligen bankgaranti. Han har ofta haft kostnader för bi— träde. Enligt skatteförenklingskommitténs förslag om ersättning för kostnader i skatteärenden och skattemål (Ds Fi 1986:20) skall ersättning för sådana kostnader kunna utgå under vissa i förslaget redovisade beting— elser. Det är inte lämpligt att det för betalningssäk— ringsmål skapas särskilda bestämmelser i detta hänse— ende.
Ersättningens storlek
Det är en allmän princip i skadeståndsrätten att er— sättningen i varje särskilt fall skall bestämmas så att den motsvarar den skada som har uppkommit. Ut— gångspunkten är således att den skadelidande skall försättas i den ekonomiska situation som skulle ha förelegat om skadan inte hade inträffat. En annan så—
dan princip är att den som begär skadestånd har att visa att skada har uppstått och hur stor skadan är.
Enligt SkL gäller att ersättning för ren förmögenhets- skada som har uppkommit till följd av intrång i nä— ringsverksamhet endast utgår i den mån det är skäligt med hänsyn till intrångets art och varaktighet, felets eller försummelsens beskaffenhet och övriga omständig— heter. Som skäl för bestämmelsen uttalades bl.a. (prop. 1972:5 s. 372 och 373) att konsekvenserna av att det allmänna ålades en ovillkorlig skyldighet att utge full ersättning skulle kunna bli mycket vittgående. Skador— nas omfattning var mycket svåra att beräkna på förhand. Sociala och humanitära hänsyn ansågs inte göra siggäl- lande på samma sätt vid förmögenhetsförluster som vid
personskador.
Vi anser att det finns behov av att kunna begränsa er— sättningen när skada har uppkommit till följd av in— trång i näringsverksamhet. Den föreslagna bestämmelsen att ersättning kan vägras eller sättas ned i den mån det med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår bör emellertid kunna tillämpas i de fall det föreligger en påtaglig disproportion mellan värdet av den betalningssäkrade egendomen och den upp— givna skadans storlek. Något särskilt stadgande om in— skränkningen i ersättningsrätten vid intrång i nä— ringsverksamhet föreslås därför inte.
sou 1987:75 överväganden och förslag 105 Förfarandet Skadeståndsanspråk enligt SkL prövas av allmän domstol.
I kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas skade— reglering i vissa fall finns bestämmelser för att främja en frivillig skadereglering när det gäller an- språk mot det allmänna. I kungörelsen sägs bl.a. att anspråk på ersättning med stöd av SkL, datalagen (1973:289) och lagen (1974:515) om ersättning vid fri— hetsinskränkningar, med vissa undantag, skall fram- ställas hos JK. Ärende som handläggs av JK hänskjuts till regeringen, om fråga uppkommer om åtagande för staten att utge skadestånd med belopp som överstiger 100 000 kr. I annat fall avgör JK själv ärendet. Väcks talan vid domstol skall JK bevaka statens talan.
Även när det gäller anspråk på ersättning för skada till följd av beslut om betalningssäkring finns behov av att främja frivilliga uppgörelser och att förenkla förfarandet så mycket som möjligt. Bestämmelserna i den nämnda kungörelsen bör därför även göras tillämp— liga i ärenden som rör ersättning av skada till följd av beslut om betalningssäkring.
Den enskilde bör kunna påkalla domstolsprövning i de fall förhandlingarna med JK inte leder till någon överenskommelse.
Om inte några särskilda preskriptionsregler införs, blir de allmänna bestämmelserna om tioårig preskrip— tion tillämpliga. En så lång preskriptionstid kan in— te anses behövas för att den enskilde skall kunna överblicka skadeverkningarna av beslutet. Detliggeri sakens natur att han så snabbt som möjligt vill få ersättningsfrågan prövad. Från domstolarnas och andra myndigheters sida skulle en kortare preskriptionstid medföra väsentliga fördelar. Rätten att framställa
anspråk på ersättning bör därför ytterligare tidsbe- gränsas.
En preskriptionstid på två år bör enligt vår mening vara tillräcklig för att den enskilde skall kunna få en klar bild av eventuellt kvardröjande eller senare uppkomna effekter av det oriktiga beslutet. Preskrip- tionstiden bör räknas från den dag anspråket tidigast
kan göras gällande.
I specialmotiveringen till 22 S BtSL anges vilken dag anspråket tidigast kan göras gällande i olika situa—
tioner.
Kostnaderna för förslaget
Det är vanskligt att uppskatta kostnaderna för försla— get. Enligt vår undersökning av 1982 års betalnings— säkringsbeslut torde rätt till ersättning enligt för- slaget ha förelegat i mindre än tio fall. Sedan år
1983 har antalet anhängiggjorda betalningssäkringsmål 1 sjunkit kraftigt. Under år 1986 anhängiggjordes vid länsrätterna mindre än hälften så många betalningssäk— ringsmål som år 1982. Det kan på goda grunder antas att den begränsade måltillströmningen till stor del har sin förklaring i att det allmänna har blivit för-
siktigare med att använda betalningssäkringsinstitutet
Vi har i övrigt föreslagit ändringar av betalningssäk— ringsförfattningarna som bör leda till att besluten om betalningssäkring blir säkrare och att skadeverkning— arna av besluten begränsas. Det är mot den beskrivna bakgrunden rimligt att anta att ersättning kommer att utgå endast i ett fåtal fall om året.
Det är ännu svårare att spekulera i vilka ersättnings— belopp som kan bli aktuella. Det är inte ovanligt att beslut om betalningssäkring omfattar miljonbelopp. Un-
der år 1985 förekom det 30 sådana fall. Ofta brukar emellertid endast en mindre del av det belopp som får betalningssäkras kunna verkställas. Verkställighet sker till stor del i sådan egendom som inte medför nå- gon förmögenhetsskada för den enskilde. Det är emel— lertid inte enbart beloppets storlek som är avgörande för om någon betydande skada kan ha uppkommit. Betal- ningssäkringsbeslutet som sådant kan vålla den enskil— de ekonomisk skada. De totala ersättningsbeloppen kan komma att variera kraftigt år från år. Det är under dessa förhållanden inte meningsfullt att försöka upp— skatta statens utgifter i detta hänseende.
En kalkyl avseende det allmännas kostnader för att handlägga ersättningsanspråken är inte heller lätt att göra eftersom det är vanskligt att förutsäga i vilken omfattning anspråk på ersättning kommer att framstäl— las.
2.7 Sekretessbeläggning av interimistiska be— slut
Departementschefen har med anledning av en fråga i riksdagen (1986/87:143) särskilt uppdragit åt oss att behandla frågan om sekretessbeläggning av interimis— tiska beslut om betalningssäkring.
Vår ståndpunkt
Vi föreslår inte några författningsändringar.
Det huvudsakliga skälet för ståndpunkten
Enligt vår uppfattning skulle det strida mot grund- principerna i Seer att sekretessbelägga de interi— mistiska besluten.
Bakgrunden
Anledningen till frågan i riksdagen var en tidningsar— tikel. Enligt artikeln hade en företagare på felaktiga grunder utsatts för betalningssäkring genom ett interi- mistiskt beslut av länsrätten. Företagaren hade i pres— sen utpekats som en skattesmitare. Beslutet hade ställt till stora problem för företagaren och hans företag.
Gällande rätt
Enligt 12 kap. 4 5 Seer får sekretess föreskrivas för uppgift i själva domslutet eller motsvarande del av ett annat domstolsbeslut, endast om rikets säkerhet eller annat intresse av synnerlig vikt oundgängligen påkallar det.
I motiven till bestämmelsen (prop. 1979/80:2 Del A 5. 103) uttalade departementschefen bl.a. att intresset av offentlighet från rättssäkerhetssynpunkt är sär— skilt starkt i fråga om själva domslutet eller motsva- rande del av annat domstolsbeslut. Möjligheten att med sekretess omgärda denna del av domstolarnas domar och beslut bör därför vara starkt begränsad. I vissa un- dantagsfall kan det vara av behovet påkallat att hem— lighålla också domslut, t.ex. under vissa förhållanden i mål om ansvar för spioneri eller olovlig underrät—
telseverksamhet.
Vår bedömning
'Departementschefens uttalande i propositionen markerar
vilken grundläggande betydelse principen om domars och andra domstolsbesluts offentlighet har i ett rättssam— hälle. En ordning med hemliga interimistiska beslut i betalningssäkringsmål skulle strida mot den principen. Interimistiska beslut i betalningssäkringsmål bygger
Överväganden och förslag SOU 93775] i 1
i många fall på ett tämligen begränsat utredningsmate— rial och är dessutom vanligtvis behäftade med bristen att gäldenären inte har fått yttra sig. Enligt vår me— ning skall det trots det föreligga mycket starka skäl för att man beträffande dessa beslut skall gå mot
principen om domars och andra domstolsbesluts offent- lighet.
Såvitt vi har kunnat utröna har det endast i ett fåtal fall förekommit att den enskilde lidit betydande för— luster till följd av beslut om betalningssäkring som sedermera visat sig grundade på oriktiga förutsätt- ningar. Vi föreslår, se avsnitt 2.6, särskilda bestäm— melser om rätt till ersättning för den som lidit bety— dande skada till följd av ett oriktigt beslut om be— talningssäkring. Förmögenhetsskada som uppkommit på grund av att beslutet fått spridning via massmedia fö— reslås därvid kunna ersättas. Vi anser emellertid att det inte är befogat, att bryta mot grundprincipen i Seer genom att föreskriva att interimistiska beslut om betalningssäkring skall vara hemliga.
3 SPECIALMOTIVERING
Lagen om ändring i lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
3 och 5 55
Vi hänvisar till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.1 och 2.2.2.
!
6 5 Enligt första stycket.gäller ett beslut om betalnings- säkring till dess annorlunda förordnas. Betalningssäk- ringsmålet kommer att "ligga öppet" i länsrätten till dess betalningssäkringen har hävts eller målet, enligt 12 S förslaget till BtSF, skrivs av för att fordringen kan drivas in. Eftersom betalningssäkringsmålet, en— ligt FPL:s terminologi, avgörs antingen vid hävnings— beslutet eller vid avskrivningsbeslutet, blir samtliga beslut om betalningssäkring under handläggningen av interimistisk karaktär. Något "slutligt beslut" om be- » talningssäkring fattas inte. Begär part omprövning av ett beslut om betalningssäkring skall inte något nytt mål läggas upp.
Länsrätten skall enligt andra stycket alltid ompröva ett beslut om betalningssäkring om någon av parterna begär det. Är det gäldenären som begär omprövning, skall rätten, innan beslutet omprövas, skyndsamt in- hämta länsskattemyndighetens yttrande.
Omprövning skall dessutom göras när det finns skäl för det av annan anledning. Även om någon uttrycklig begä— ran om omprövning inte föreligger bör rätten när en skrivelse från någon av parterna kommer in till rätten ta ställning till om skrivelsen innehåller sådana upp— gifter att betalningssäkringsbeslutet bör ändras. In- nehåller en skrivelse från gäldenären, enligt länsrät- tens bedömning, sådana uppgifter, skall skrivelsen * skyndsamt kommuniceras med länsskattemyndigheten. Kvarstår därefter bedömningen att beslutet bör ändras, skall länsrätten genast fatta nytt beslut i målet.
Om länsskattemyndigheten i yttrande under skriftväx— lingen tillstyrker att betalningssäkringen hävs till någon del, skall länsrätten omedelbart ompröva beslu-
tet.
Även uppgifter i taxeringsmålet eller annat mål om fordringen som handläggs vid domstolen, kan föranleda länsrätten att ompröva betalningssäkringen. Avser länsskattemyndighetens framställning om eftertaxering ett lägre fordringsbelopp än det som har betalnings— säkrats skall betalningssäkringen alltid omprövas. I ett sådant fall behöver länsrätten inte särskilt höra parterna i betalningssäkringsmålet innan ett nytt be-
slut fattas.
Vill länsskattemyndigheten att ytterligare belopp skall betalningssäkras, måste en ny framställning om betalningssäkring göras hos länsrätten. Däremot behö— ver inte ett nytt mål läggas upp hos domstolen.
Handläggningen i länsrätten skall fortgå även om be— slutet om betalningssäkring överklagas. För att den fortsatta handläggningen skall kunna ske på ett effek- tivt sätt bör länsrätten kopiera handlingarna i målet innan de överlämnas till kammarrätten. Nya omständig— heter i målet bör i första hand bedömas av länsrätten Länsrätten är oförhindrad att ompröva betalningssäk—
ringen under den tid besvären handläggs i högre in— stans. I så fall skall länsrätten, som i normalfallet vet att dess beslut är överklagat, underrätta kammar— rätten.
Ett av syftena med bestämmelserna i paragrafen är att tyngdpunkten i betalningssäkringsprocessen skall för— läggas till länsrätten och inte, som nu relativt ofta är fallet sedan det interimistiska beslutet har över— klagats, till kammarrätten. Prövningen i kammarrätten bör normalt ske skyndsamt. Kammarrättens utrednings- skyldighet enligt FPL är inte skäl att avvakta att ut— redningen om fordringsanspråket avslutas innan beslut fattas. I de flesta fall bör kammarrätten kunna avgöra målet sedan besvärsskrivelsen har kommunicerats med länsskattemyndigheten och gäldenären har fått tillfäl— le att yttra sig över myndighetens svar. Finns det an— ledning att anta att talan inte kommer att bifallas till någon del, kan kommunikation med länsskattemyn- digheten underlåtas.
Om kammarrätten eller regeringsrätten ändrar ett be- slut av länsrätten om att häva en betalningssäkring skall handläggningen fortsätta i länsrätten.
Det sägs vidare i paragrafen att gäldenären skall upp- lysas om att han har rätt att få betalningssäkringen omprövad.Denupplysningen bör tas in i varje beslutom betalningssäkring.
Har ett beslut om betalningssäkring meddelats utan att gäldenären har fått tillfälle att yttra sig, skall länsrätten enligt tredje stycket hålla muntlig för— handling inom tre veckor från den dag gäldenären fick del av beslutet, om inte särskilda skäl talar mot att en sådan förhandling hålls.
Gäldenären bör redan i samband med att beslutet onlbe— talningssäkring delges honom kallas till den muntliga
förhandlingen. Kallelsen bör innehålla uppgift om tid och plats för förhandlingen. Dessutom bör det anges att gäldenären har att vända sig till länsrätten onihan är förhindrad vid den angivna tiden eller om han inte önskar att utnyttja möjligheten tillmuntlig förhand— ling. Gäldenären skall underrättas om att förhandling- en kan komma att hållas i hans utevaro om han inte
hörs av.
Gäldenären bör, trots att muntlig förhandling skall hållas, i samband med att beslutet om betalningssäk— ring delges honom föreläggas att yttra sig skriftli— gen. Har yttrande kommit in från gäldenären och läns— skattemyndigheten fått del av det, skapas det bättre förutsättningar för ett gott resultat av den muntliga
förhandlingen.
Länsrätten skall hålla muntlig förhandling även om be— slutet om betalningssäkring har överklagats till kam-
marrätten.
I förvaltningsprocessen är en muntlig förhandling ett led i handläggningen av målet. Länsrätten bör emeller— tid regelmässigt sedan förhandlingen har hållits, med stöd av bestämmelserna i andra stycket, ompröva betal— ningssäkringen. Ibland kan dock omständigheterna vara sådana att länsskattemyndigheten bör få tillfälle att kontrollera uppgifter som har lämnats vid förhandling— en och bemöta dessa innan beslutet omprövas.
Beslutar länsrätten att betalningssäkringen till någon delskallstå kvar, kommer Skriftväxlingen i målet nor— malt att fortsätta sedan beslutet har meddelats.
Enligt bestämmelsen skall muntlig förhandling inte hållas om särskilda skäl talar mot det. Syftet medden muntliga förhandlingen är i första hand att ge gälde— nären möjlighet att snabbt få komma till tals i målet. Om gäldenären meddelar att han inte vill utnyttja den—
na förmån skall någon förhandling inte hållas i detta skede, såvida inte länsskattemyndigheten begär det el— ler rätten ändå undantagsvis anser att muntlig för— handling är påkallad. Muntlig förhandling behöver inte heller hållas i de undantagsfall då gäldenären medger yrkandet om betalningssäkring.
Det är inte ovanligt att gäldenären inte bryr sig om att yttra sig i målet. Det kan därför befaras att gäl— denären i en del fall kommer att utebli från den munt— liga förhandlingen. Även i dessa fall är det emeller— tid angeläget att snabbt få prövat om betalningssäk- ringen bör stå kvar. Förhandlingen får därför i dessa fall hållas i gäldenärens utevaro. Rätten bör vid en sådan förhandling begagna tillfället att begära erfor— derlig komplettering eller förtydliganden av länsskat— temyndigheten. Många gånger kan rätten behöva komplet- terande uppgifter för att kunna bedöma om riskrekvisi— tet är uppfyllt. Är fordringen inte fastställd, bör rätten höra sig för om det fortsatta utredningsarbetet Även en förhandling i gäldenärens utevaro bör i nor— malfallet föranleda att länsrätten omprövar det ur- sprungliga betalningssäkringsbeslutet. Innan ett så- dant beslut meddelas kan, om omständigheterna ger an- ledning till det, en kopia av rättens protokoll från förhandlingen skickas till gäldenären, som bereds tillfälle att yttra sig över de nya sakuppgifter som har tagits in i protokollet.
Ofta behöver gäldenären hjälp med att föra sin talan i målet. Det kan vara svårt för ett biträde att på tre veckor sätta sig in i målet. Gäldenären kan då begära att förhandlingen skall hållas senare. En sådan begä— ran av gäldenären bör alltid bifallas. Ger gäldenären in ett omfattande skriftligt material före den munt- liga förhandlingen, skall länsskattemyndigheten få tillfälle att gå igenom materialet inför förhandling— en. Tidsfristen bör kunna förlängas också i ett så— dant fall.
7 S Paragrafen har byggts ut med två stycken. I det andra stycket föreskrivs att ett beslut om betalningssäkring för en fordran som inte är fastställd skall hävas av länsrätten, om inte mål i saken anhängiggörs vid dom— stol inom sex månader från dagen för beslutet eller fordringen inom samma tid fastställs i annan ordning. Bestämmelsen syftar till att påskynda utredningen avde mål i vilka beslut om betalningssäkring har meddelats.
Bestämmelsen får inte få till följd att det allmänna i de fall då beviskraven för betalningssäkring är upp— fyllda avstår från att göra framställning om betal- ningssäkring av det skälet att det bedöms som osäkert om tidsfristen kan klaras. En sådan indirekt skärpning av beviskraven i dessa mål är inte avsedd.
En fordring är fastställd när den av behörig myndighet har bestämts till sitt belopp. I ett taxeringsmål har fordringen inte fastställts förrän debitering har skett av lokala skattemyndigheten. Det får därför an— komma på länsskattemyndigheten att i dessa fall se till att debitering sker med förtur.
Enligt förslaget till ändring av 7 S BtSF skall läns- skattemyndigheten underrätta länsrätten när mål i sa- ken har anhängiggjorts vid domstol eller fordringen har fastställts i annan ordning. Det finns inte något krav att det beslut som fordringen grundar sig på skall ha vunnit laga kraft. Det ankommer på länsrätten att bevaka när tidsfristen löper ut, också i de fall kammarrätten eller regeringsrätten har meddelat beslu—
tet om betalningssäkring.
Tidsfristen får förlängas när det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan föreligga om utredningen är mycket omfattande. Granskningsmännen kan behöva infor— mation från polisförhör för att slutföra utredningen.
Transaktioner kanske måste följas upp i andra bolag. Handräckning av främmande stat kan bli nödvändig.
Försvårar gäldenären utredningen eller fastställandet av fordringen genom att inte besvara förfrågningar, inte komma in med efterfrågade handlingar eller genom att inte låta sig delges finns det i många fall skäl för förlängning. Tidsfristen kan också förlängas om gäldenären har begärt anstånd med att yttra sig över utredningen.
Under vissa betingelser kan det vara omöjligt att få fordringen fastställd inom sex månader. Sker exempel— vis betalningssäkring i början av taxeringsåret för beräknad kvarstående inkomstskatt, kan debitering av skatten ske först sedan tidsfristen har löpt ut. I detta fall och liknande fall föreligger naturligtvis alltid särskilda skäl att förlänga tidsfristen.
Det ankommer på länsskattemyndigheten att, när myndig— heten anser det påkallat, begära förlängning av tids- fristen hos länsrätten. Länsrätten kan emellertid utan att sådan begäran föreligger meddela beslut om för- längning. Det bör dock endast ske i undantagsfall. Ett sådant fall är det nyss nämnda exemplet om betalnings— säkring i början av taxeringsåret för beräknad kvar- stående skatt.
Begäran om förlängning bör framställas i sådan tidatt länsrätten i god tid innan tidsfristen löper ut kan ta ställning till frågan. Länsskattemyndighet skall ange varför utredningen inte kan slutföras inom tidsfristen och vilka utredningsuppgifter som återstår. Myndighe— ten skall också tala om hur lång tid som beräknas gå åt för att skyndsamt slutföra utredningen.
Förlängs tidsfristen av skäl som är att hänföra till gäldenären, bör förlängning medges med högst den tid som utredningen kan beräknas ha försenats på grund av
gäldenärens agerande. Om förlängningen av tidsfristen beror på att utredningen är mycket omfattande, börför— längning ske med den tid som krävs för att skyndsamt slutföra utredningen.
Förlängning bör medges endast under tid som kan över- blickas. Ett beslut att förlänga tidsfristen bör aldrig omfatta mer än sex månader. Länsskattemyndighe— ten kan begära förlängning flera gånger, om utredning— en inte kan slutföras inom den tidigare beslutade tids- fristen. En sådan begäran torde emellertid endast bli aktuell när utredningen har dragit ut på tiden på grund av att gäldenären har saboterat utredningsarbe- tet.
I andra stycket stadgas vidare att ett beslut som gäl- ler frågan om förlängning av tidsfristen inte fåröver- klagas. Motiven till bestämmelsen redovisas i den all- männa motiveringen, avsnitt 2.5.
Om länsrätten har hävt ett beslut om betalningssäkring med stöd av bestämmelsen i andra stycket får enligt tredje stycket ett nytt beslut om betalningssäkring för samma fordran meddelas endast om mål i saken har anhängiggjorts vid domstol eller fordringen har fast- ställts i annan ordning.
Bestämmelsen har ansetts nödvändig för att syftet med stadgandet i andra stycket inte skall kunna förfelas. Utan bestämmelsen i tredje stycket skulle det allmänna omedelbart efter det att länsrätten med stöd av andra stycket hävt ett beslut om betalningssäkring kunna an— söka om ny betalningssäkring för samma fordran och få
ansökningen beviljad.
Med uttrycket "samma fordran" avses inte bara att det skall röra sig om samma fordringsslag och samma tids— period. Det krävs dessutom att fordringsanspråken är att hänföra till samma grund.
Avser exempelvis den hävda betalningssäkringen en fordran på tillkommande inkomstskatt, som har sin grund i att vissa intäkter inte har redovisats i gäl— denärens rörelse, kan ett nytt beslut om betalnings— säkring, utan hinder av 7 S tredje stycket, avse en fordran som har uppkommit till följd av att falska fakturor har kostnadsförts i rörelsen.
7 a 5 Enligt 13 S förslaget gäller ett beslut om att häva en betalningssäkring omedelbart.
Domstol som meddelar ett sådant beslut kan enligt 7 a 5 förordna att beslutet inte skall gälla förrän det har vunnit laga kraft. Ett sådant förordnande bör
meddelas om saken rör en svårbedömd rättsfråga och om det finns en påtaglig risk att en omedelbar återgång av verkställigheten skulle medföra att en prövning i högre instans i praktiken kommer att sakna betydelse.
Meddelas inte något sådant förordnande i beslutet, kan enligt 28 S FPL, domstol som har att pröva besväröver beslutet förordna att det tills vidare inte skall gäl— la.
13 5
I paragrafen föreskrivs att ett beslut om att häva en betalningssäkring gäller omedelbart. När ett beslutom betalningssäkring hävs upphör rättsverkningarna avbe- talningssäkringen. Att vidtagna åtgärder skall återgå innebär att gäldenären får full förfoganderätt över den betalningssäkrade egendomen. Har egendomen tagits om hand av kronofogdemyndighet skall den, jämte even— tuell avkastning, omedelbart återställas till gäldenä—
ren .
Har ett beslut om betalningssäkring hävts innan det har hunnit verkställas följer av bestämmelsen att verkställigheten omedelbart skall inställas.
Vad som stadgas om hävning av ett beslut gäller i mot- svarande mån vid delvis hävning av ett beslut.
Enligt 7 a 5 får domstol som meddelar beslut om att helt eller delvis häva en betalningssäkring förordna att beslutet inte skall gälla förrän det har vunnit
laga kraft.
17 5 I bestämmelsen har preciserats inom vilken tid läns— skattemyndigheten skall ansöka om betalningssäkring när egendom har tagits i förvar.
I motiven till bestämmelsen uttalade departementsche- fen (prop. s. 166) att handläggningen under inga om— ständigheter borde överskrida de tidsgränser som för motsvarande fall gäller vid kvarstad i brottmål. En— ligt 26 kap. 4 S RB har åklagaren, om lös egendom har tagits i förvar, att göra framställning om kvarstad så snart det kan ske eller senast inom fem dagar. Tids— fristen räknas från det att undersökningsledaren eller åklagaren har tagit egendomen i förvar, eller (om po- lisman tagit egendomen i förvar) beslutat att egendo— men skall bli kvar i förvar.
Bestämmelsen innebär att den maximala tidsfrist som departementschefen förordade i motivuttalandet skrivs in i lagtexten. Tidsfristen skall alltid räknas från den dag länsskattemyndigheten beslutat att egendomen
skall bli kvar i förvar.
18 5 I första stycket anges när kronofogdemyndighet får ta emot säkerhet. Förslaget innebär inte någon ändring i sak. I de allra flesta fall tas säkerhet emot först sedan betalningssäkringsbeslutet har verkställts. Att säkerhet tas emot redan i samband med verkställigheten är sällsynt. Lagtexten har redigerats med hänsyn till
detta.
,,, d...—__ __...__ ....w... ”___—w.. F.;—.
I betalningssäkringslagen sägs inte vad som gäller när kronofogdemyndighet tar emot säkerhet. Eftersom förar- betena inte heller ger något helt klart besked på den punkten har saken reglerats i andra stycket. Omfattar inte säkerheten hela det betalningssäkrade beloppet skall betalningssäkringen endast hävas till den del som säkerheten täcker.
I paragrafen sägs vidare att ett beslut om att häva en betalningssäkring på grund av att säkerhet har tagits emot alltid skall meddelas av länsrätten, oavsett om betalningssäkringen prövas i högre instans.
Det bör i sammanhanget anmärkas att en mottagen säker— het så länge fordringen kvarstår inte kan återkallas, om kronofogdemyndigheten inte medger det.
Bestämmelsen i tredje stycket skall ses som ett led i strävandena att i görligaste mån säkra betalningen av det allmännas fordringar utan att använda tvångsmedel. Gäldenären bör upplysas om möjligheten att ställa sä- kerhet när han föreläggs att yttra sig i målet. Om länsrätten har meddelat beslut om betalningssäkring utan att dessförinnan ha hört gäldenären bör upplys- ningen tas in i beslutet.
Det synes inte motiverat med en bestämmelse om att kammarrätt och regeringsrätten skall upplysa om möj- lilgheten att ställa säkerhet. Ett sådant stadgande skulle kunna ha praktisk betydelse endast i de fall högre instans ändrar länsrättens beslut att avslå en framställning om betalningssäkring. I de fåtal fall det här kan vara fråga om torde emellertid länsrätten regelmässigt kommunicera ansökan om betalningssäkring med gäldenären och därmed upplysa om möjligheten att ställa säkerhet.
Det bör påpekas att det allmänna bör ha ambitionen att i ett tidigare skede av utredningsarbetet försöka
förmå gäldenären att ställa säkerhet för fordringsan— språket och därmed undvika framställning om betalnings-
säkring.
20 S Paragrafen har förtydligats i enlighet med regerings— rättens avgörande RÅ 85 2:44.
215. I första stycket anges vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att rätt till ersättning skall fö—
religga.
Gäldenären skall ha lidit betydande skada till följd av beslutet om betalningssäkring. Med skada avses er— sättningsgill skada enligt 22 5 första stycket. Att skadan skall vara betydande innebär att endast skada som utgör en påtaglig ekonomisk belastning för den skadedrabbade skall ersättas. I de flesta fall torde den ersättningsgilla skadan behöva uppgå till minst ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän för— säkring för att den skall anses som betydande. Ersätt— ning bör emellertid kunna utgå också i de fall skadan inte uppgår till ett så stort belopp, om skadan med hänsyn till den skadedrabbades ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter, såsom stor försörjningsbör- da, framstår som betydande.
För ersättningsrätt krävs vidare att fordringen inte fastställs eller att den fastställs till ett väsent— ligt lägre belopp än det som har betalningssäkrats. Viss avvikelse mellan betalningssäkringsbeslutet och den fastställda fordringen får accepteras utan att rätt till ersättning inträder. Fastställs mindre än tre fjärdedelar av det belopp som betalningssäkrats får väsentlighetskravet alltid anses uppfyllt. Gäller betalningssäkringen mycket stora belopp kan avvikelse vara väsentlig även om en större andel av det belopp som har betalningssäkrats fastställs.
Det är inte ovanligt att ett beslut om betalningssäk— ring avser såväl fastställda som icke fastställda fordringar. Bedömningen av väsentlighetskravet skall då endast avse de icke fastställda fordringarna.
[ Det är vanligt att ett beslut om betalningssäkring om— fattar olika slag av fordringar och fordringar som hänför sig till olika tidsperioder. Bedömningen av om fordringen fastställts till ett väsentligt lägre be— lopp än det som har betalningssäkrats skall inte göras för varje fordran för sig, utan för samtliga fordring— ar som avses med beslutet.
Det bör påpekas att det är det belopp som betalnings— säkringsbeslutet avser som skall användas vid bedöm—
ningen av väsentlighetskravet. Att beslutet inte har
kunnat verkställas fullt ut, eller att den egendom som har säkrats har värderats till ett högre belopp än det som fick betalningssäkras, saknar alltså betydelse i detta sammanhang.
Andra stycket innehåller bestämmelser om undantag från ersättningsrätten. Har gäldenären försvårat utredning— en genom att inte deklarera eller att inte lämna annan uppgift som behövs för att fastställa skatt, tull el- ler avgift, bör någon ersättning normalt inte kunna utgå. Samma sak gäller om gäldenären har försvårat ut— redningen genom att inte i skälig omfattning med rä— kenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att det finns underlag för deklarations— el- ler uppgiftsskyldigheten.
I den allmänna motiveringen lämnas exempel på några fall där det med hänsyn till omständigheterna kan vara oskäligt att ersättning utgår. Den vanligaste anled— ningen till att vägra ersättning eller sätta ned er— sättningen torde emellertid komma att vara att krono- fogdemyndigheten inte lyckas verkställa betalnings— säkringsbeslutet fullt ut. I de fall värdet av den be-
talningssäkrade egendomen inte uppgår till det seder— mera fastställda fordringsbeloppet bör i normalfallet inte någon ersättning utgå.
Enligt tredje stycket utgår inte ersättning för skada som har orsakats eller förvärrats av att gäldenären har varit passiv. Bestämmelsen innebär att gäldenären, för att få full ersättning för den skada han har åsam- ' kats, måste ha sett till att sådana omständigheter som kunnat leda till att beslutet om betalningssäkring ändrats snabbt har tillförts målet. Det kan ske genom att gäldenären begär att beslutet om betalningssäkring omprövas eller genom att han anför besvär över beslu—
tet.
22 5 Enligt första stycket utgår ersättning för förlorad arbetsförtjänst och för intrång i näringsverksamhet. Med förlorad arbetsförtjänst avses inte bara uteblivna eller minskade inkomster av anställning utan också utebliven eller minskad vinst i näringsverksamhet.Den— na vidsträckta tolkning av begreppet förlorad arbets- förtjänst tillämpas också i övrigt inom skadestånds— lagstiftningen. Med näringsverksamhet avses sådan verksamhet som bedrivs av näringsidkare, som denna | term fattas i bokföringslagen (1976:125). Med bestäm— melsen avses sålunda inte bara yrkesmässig verksamhet utan all ekonomisk verksamhet som bedrivs självstän— digt och i vinstsyfte. Intrång i näringsverksamhet fö— religger så snart beslutet har inverkat menligt på själva näringsverksamheten. Kapitalförluster i samband med att en rörelse måste avvecklas kan således ersät—
tas.
Även skador som indirekt har orsakats av beslutet om betalningssäkring kan ersättas. Här kan ingå ersätt— ning för skada till följd av att banker inte har varit beredda att ge krediter osv. Har en näringsidkares go— da renommé skadats på grund av att det blivit allmänt
känt att beslut om betalningssäkring har meddelats mot honom kan den omständigheten i sin tur leda till för— sämrad lönsamhet i rörelsen. Även sådan skada kan er— sättas. Det bör emellertid påpekas att undantagsregeln i 21 5 andra stycket kan tillämpas i de fall skadans storlek inte står i rimlig proportion till den beslu-
1 tade betalningssäkringen.
Enligt andra stycket skall anspråk på ersättning fram- ställas senast inom två år från den dag anspråket ti- digast kan göras gällande.
; Utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden är den tidpunkt då rätt till ersättning enligt förslaget inträder. Har fordringsanspråket prövats av domstol
» beräknas preskriptionstiden från den dag då beslutet
vann laga kraft. Motsvarande gäller när myndighet har beslutat rörande fordringsanspråket.
I en del fall frånträder det allmänna ståndpunkten att det föreligger en fordran. Ett exempel är att läns— skattemyndigheten inte framställer något yrkande om eftertaxering. Det finns i dessa fall inget lagakraft— vunnet beslut rörande fordringen från vilket preskrip— tionstiden kan beräknas. När det allmänna inte längre * vidhåller sin uppfattning om fordringens existens el— ler storlek skall detta föranleda en omedelbar begä— ran om att beslutet om betalningssäkring helt eller delvis hävs. I dessa fall kan rätten till ersättning sägas inträda när hävningsbeslutet vinner laga kraft.
Det kan inträffa att ett beslut i ett betalningssäk— ringsmål, där det allmänna frånträder ståndpunktenatt det föreligger en fordran, redan i ett tidigare skede i har hävts, exempelvis på grund av att riskrekvisitet * inte har ansetts vara uppfyllt. I dessa fall är tid— i punkten då rätten till ersättning inträder inte doku- å menterad.Preskriptionstiden måste därför i dessa » mycket sällsynta fall räknas från den dag då det all—
männas möjligheter att väcka talan om fastställande av
fordringen eller själv fastställa fordringen löper ut.
Förordningen om ändring av förordningen om betalnings- säkring för skatter, tullar och avgifter
7 S Ändringarna i paragrafen syftar till att förhindra rättsförluster till följd av brister i kommunikationen mellan berörda myndigheter när en betalningssäkring har ändrats eller bör ändras.
Enligt första stycket skall länsskattemyndigheten hål- la sig underrättad om fordringen så länge det finns ett betalningssäkringsmål hos länsrätten. Betalnings— säkringsmålet är inte avslutat i länsrätten förrän be- talningssäkringen har hävts, eller målet, enligt 12 S förslaget till BtSF, skrivs av för att fordringen kan 1 drivas in. Regler och rutiner måste utarbetas av läns— 1 skattemyndigheten så att erforderliga uppgifter om de aktuella fordringarna fortlöpande kommer de tjänstemän till handa som handlägger betalningssäkringsärenden vid myndigheten. Om det allmännas inställning till fordringsanspråket förändras skall länsskattemyndighe— ten genast begära att beslutet om betalningssäkring omprövas. Har kronofogdemyndigheten tagit emot säker— het eller har fordringen betalts, skall länsskattemyn— digheten omedelbart begära att beslutet om betalnings— säkring hävs. Länsskattemyndigheten skall vidare un- derrätta länsrätten när fordringen blir indrivningsbar så att betalningssäkringsmålet enligt 12 5 kan skrivas
av.
Stadgandet i andra stycket har tillkommit som en följd av bestämmelsen i 7 5 andra stycket förslaget till ändring i BtSL. Även bestämmelsen i andra stycket
fordrar att länsskattemyndigheten utvecklar goda in— terna och externa informationsvägar. Underrättelse enligt bestämmelsen bör ske genom att länsrätten till—
1 ställs en kopia av fastställelsebeslutet eller be— ; svärs— eller ansökningshandlingen. För säkerhets skull 1 bör länsskattemyndigheten på detta sätt underrätta
länsrätten också i de fall talan om fastställande av fordringen anhängiggörs vid den länsrätt som handläg—
ger betalningssäkringsmålet.
I betalningssäkringslagstiftningen finns inte någon bestämmelse om skyldighet att underrätta kronofogde— myndighet när ett beslut om betalningssäkring ändras. I tredje stycket föreskrivs att sådan underrättelse skall lämnas av länsskattemyndigheten.
I de flesta fall får kronofogdemyndighet kännedom om ett beslut om ändring först genom att rätten skickar en kopia av beslutet till myndigheten. Domstol som meddelar beslut om ändring bör även i fortsättningen -se till att beslutet också expedieras till kronofogde—
myndighet. Härigenom uppnås inte bara att verkställig— heten kan återgå snabbare utan också att risken för att kronofogdemyndigheten inte får reda på ändringen
blir mindre.
Fjärde stycket motsvarar i huvudsak det nuvarande and— ra stycket. Bestämmelsen gäller när säkerhet har ställts för att undvika ett beslut om betalningssäk— ring och när säkerhet har ställts för att häva en be- slutad betalningssäkring. Syftet med bestämmelsen är att se till att mottagen säkerhet inte är större än vad som är nödvändigt. Enligt de nuvarande reglerna upphör det allmännas skyldighet att hålla sig under— rättad om fordringen när beslutet om betalningssäkring inte längre gäller. Ett beslut om betalningssäkring skall emellertid hävas när säkerhet tas emot. Läns— skattemyndighetens skyldighet att hålla sig underrät— tad bör därför gälla tills fordringen förfaller till betalning och säkerheten enligt 18 S BtSL får tas i
anspråk.
Det erinras om att kronofogdemyndighet enligt 10 S BtSF skall underrätta länsskattemyndigheten när säker—
het har tagits emot.
12 5
För att betalningssäkringsmålet, i de fall betalnings- säkringen inte har hävts, skall kunna avslutas i läns— rättens diarium föreskrivs i paragrafen att målet skall skrivas av när fordringen kan drivas in. Det bör observeras att beslutet om betalningssäkring inte skall hävas. Hävs beslutet går ju det allmänna miste om förmånsrätten.
Förordningen om ändring i utsökningsförordningen
18 kap. 2 S Hänvisningen till 13 kap. 1 5 förordningen innebär att kronofogdemyndighet blir skyldig att utan dröjsmål se till att de medel som har influtit i mål om betalnings—
säkring blir räntebärande.
I den andra meningen av författningsrummet stadgas att influtna medel inte behöver göras räntebärande, om det kan antas att utbetalning, dvs. i detta fall redovis— ning till staten, kommer att äga rum inom två veckor från det att medlen har influtit. Eftersom utmätning måste följa på betalningssäkring innan redovisning till staten kan ske, kommer det inte att bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen i andra meningen i samband med
betalningssäkring.
I 19 kap. 2 5 förordningen bemyndigas riksskatteverket att meddela ytterligare föreskrifter rörande förfaran— det hos kronofogdemyndigheterna. Sådana föreskrifter om hur influtna medel skall göras räntebärande har den 2 mars 1972 meddelats av den tidigare centralmyndighe— ten, exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON). Fö— reskrifterna finns intagna i publikationen FAX (Före-
skrifter, anvisningar m.m. för exekutionsväsendet). 1
sättas in på ett kapitalkonto, som är anslutet till kronofogdemyndighetens tjänstepostgirokonto. Före— skrifterna bör i tillämpliga delar gälla också omhän- dertagna medel i betalningssäkringsmål. Kronofogde— myndighet bör emellertid inte vara förhindrad att pla- cera medel som har omhändertagits vid betalningssäk- ring på annat konto med bättre avkastning, om det kan
! Enligt föreskrifterna skall kontant influtna medel ) ske utan större olägenhet för myndigheten. i
Förordningen om ändring i KK om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall
1 och 2 SS Ändringarna innebär att kungörelsen blir tillämplig på förfarandet i mål om skadestånd enligt BtSL. I övrigt
hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.6.
SÄRSKILT YTTRANDE
Särskilt yttrande av experterna Kurt—Allan Egelby och Gunnel Thelning
* Utredningen föreslår att 65 betalningssäkringslagen
1 tillförs en ny bestämmelse om obligatorisk muntlig 1 förhandling då ett beslut om betalningssäkring medde— 1 lats utan att gäldenären har beretts tillfälle att
1 yttra sig.
Vi har för vår del ifrågasatt förfarandet med obliga- torisk muntlig förhandling. Vi anser i stället att gäldenären vid delgivningen av beslutet bör upplysas om möjligheten till muntlig förhandling och att munt— lig förhandling alltid skall hållas om någon av par— terna begär det. Den muntliga förhandlingen blir då ett led i omprövningsförfarandet. I betalningssäk—
, ringslagen bör därför det tredje stycket i 6 5 ha föl- 1 jande lydelse:
Mål om betalningssäkring skall handläggas skyndsamt. Muntlig förhandling skall alltid hållas av länsrätt och kammarrätt om någon part begär det. Parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.
En begäran om muntlig förhandling torde även med nuva- rande regler med största sannolikhet komma att bevil— jas i ett betalningssäkringsärende. Det har i utred—
ningens undersökningar visat sig att det i ca 50 % av de mål i vilka interimistiskt beslut om betalningssäk- ring meddelats utan att gäldenären hörts inte kommit
in något yttrande inför den slutliga prövningen. Mot denna bakgrund kan det enligt vår mening befaras att gäldenären i många fall inte kommer att infinna sig till den muntliga förhandlingen. En sådan förhandling bidrar då inte i någon större utsträckning till att klarlägga omständigheterna i målet.
I detta sammanhang kan nämnas att det av en nyligen utkommen redogörelse från RSV avseende betalningssäk— ringsmål går att utläsa följande. Under år 1984 fatta- des 400 interimistiska beslut i betalningssäkringsmål och i 15 fall förekom muntlig förhandling. Under år 1985 var motsvarande siffror 213 beslut och 3 fall av muntlig förhandling. Under år 1986 slutligen förekom muntlig förhandling endast i 2 fall av 137. Detta ty— der på att gäldenären eller hans ombud endast i ett fåtal fall funnit muntlig förhandling vara ett lämp- ligt inslag i betalningssäkringsprocessen.
En obligatorisk muntlig förhandling i processen kommer att medföra att utredningsresurserna, i ett ofta in— tensivt skede av en utredning, måste tas i anspråk för planläggning, förberedelse och inställelse till en förhandling. Om dessa förberedelser sedan inte för ut— redningen framåt har man skapat en stelbent process— ordning som inte gagnar kravet på flexibilitet i för— farandet. Resurserna skulle bättre kunna utnyttjas
till själva utredningsarbetet.
Betydelsen av den muntliga förhandlingen som hjälpme- del för att uppnå snabbhet och flexibilitet i proces- sen anser vi kan ifrågasättas. De gäldenärer som in— finner sig till en muntlig förhandling kan förväntas ha invändningar som inte utan ytterligare utredning kan bemötas av det allmännas företrädare. De flesta förhandlingar torde av det skälet få uppskjutas i av— vaktan på ytterligare utredning.
; 1 1 1 _| 1
Det är vår uppfattning att de ändringar som utredning- en föreslår i 7 S bättre befrämjar snabbhet och flexi— bilitet i processen än införandet av en bestämmelse i 6 S om obligatorisk muntlig förhandling. Utredningens uppfattning att en muntlig förhandling kan vara till fördel för en prövning av riskrekvisitet anser vi inte utgöra tillräckliga skäl för obligatorisk muntlig för- handling. Flertalet av de omständigheter som skall finnas för att en konkret risk för utebliven betalning skall anses föreligga är direkt objektivt påvisbara. Det förefaller därför inte motiverat att i betalnings- säkringslagen införa en så genomgripande förändring i förhållande till FPL som en obligatorisk muntlig för- handling får anses utgöra.
BILAGA 1
Kommittédirektiv gg
Dir. [98627
Översyn av lagen (1978z880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
Dir. 198627 Beslut vid rcgeringssammanträde 1986—09-25.
Chefen för finansdcparlementet. statsrådet Feldt. anför.
! Mitt förslag
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att göra en översyn av lagen (l978:88(l) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter (betalningssiikringslagcn). | översynen skall undersökas bl.a. hur lagen tillämpas i fall då betalningssäkring sker för en fordran som inte har fastställts. Utredaren skall på grundval av undersökningen föreslå de lagändringar och de övriga åtgärder som kan behövas.
2 Bakgrund
En grundprincip enligt svensk rätt är att en fordran inte får drivas in på exekutiv väg förrän den har blivit fastställd genom ett myndighetsbeslut. Den tid det tar för en borgenär att få sin fordran fastställd på detta sätt kan en gäldenär utnyttja till att göra sin egendom oåtkomlig. För att skydda fordringsägarcn mot denna risk finns sedan länge i vår rättsordningeu system av säkerhetsåtgärder, som är avsedda att trygga kommande verkställighet av
1 ett beslut. Sådana säkerhetsåtgärder finns sålunda inom både civilprocessen och straffprocesscn.
Bland de säkerhetsålgärder som riktar sig mot gäldenärens egendom märks främst kvarstad. Denna åtgärd innebär att så mycket av gäldenärens egendom som svarar mot sökandens fordran tas om hand eller förses med märken som utvisar att den är belagd med kvarstad. Som villkor för ett beslut om kvarstad i en civilprocess gäller bl.a. att sökanden visat sannolika skäl för att han har en fordran. Vidare krävs att det skäligen kan befaras att motparten genom att avvika. skaffa undan egendom eller förfara på annat
138
sätt undandrar sig att betala skulden.
De eivilproeessuella åtgärderna lär inte användas för att säkerställa skattefordringar. l'ä skatteområdet fanns det tidigare inte heller någon annan möjlighet att säkra betalningen av det allmännas fordran under tiden frän det att fordringen uppkommit till dess att den fastställts och betalnings- terminen inträtt, Bristen på säkringsälgärdcr utnyttjades av vissa gäldenärer. Särskilt i sådana fall där det vid en revision hade upptäckts att gäldenären lämnat oriktiga uppgifter i syfte att dra undan skatt förekom det att egendomen gjordes oätkomlig innan fordringen kunde drivas in.
Lagen (|O7S:$St)) om betalningssz'ikring för skatter, tullar och avgifter (betalningssäkringslagen) infördes för att komma till rätta med sådant indrirningssabotage och för att även i övrigt stärka det allmännas ställning som borgenär rid upphörd och indrivning av skattefordringar.
Betalningssäkringen motsvarar i huvudsak kvarstadsinstitutct inom civil- oeh straffproeessen. Som förutsättning för beslut om betalningssäkring gäller att det allmänna har en fordran mot gäldenären på ett betydande belopp och att den tidsperiod till vilken fordringen är att hänföra gått till ända. Vidare skall det föreligga en påtaglig risk för att gäldenären inte vill eller förmår betala fordringen. när den förfaller till betalning. Är fordringen inte fastställd far betalningssäkringen avse det belopp till vilket fordringen med __ hänsyn till omständigheterna kan antas bli fastställd. Möjlighet finns att ställa l säkerhet för betalning av fordringen. Härigenom kan undvikas såväl att beslut om betalningssäkring meddelas som att det verkställs.
Beslut om betalningssäkring meddelas av länsrätt som första instans och | verkställs av kronofogdemyndighet. !
Betalningssäkringen innebär att gäldenären inte får, till skada för det allmänna. förfoga över den egendom som omfattas av beslutet och medför också att staten får förmånsrätt i egendomen. Förmånsrätten gäller från den dag då beslutet om betalningssäkring verkställdes och får åberopas vid efterföljande utmätning och i gäldenärens konkurs.
Betalningssäkringslagen har varit i kraft sedan den 1 januari 1979. Enligt vad jag har erfarit är erfarenheterna på fältet av betalningssäkringen på det hela taget positiva. Den har haft stor betydelse när det gäller att stärka det allmännas ställning och förhindra skatteundandragande. Lagen har emeller- tid också fått kritik. [ olika sammanhang har sålunda framhållits att det förekommit att betalningssäkringsbeslut varit felaktiga och att detta medfört ekonomiska förluster för de drabbade. len motion (1983/84947) till 1983/84 års riksdag yrkades att betalningssäkringslagen skulle utvärderas. Motionä- rerna åberopade ett uttalande som kammarrätten i Stockholm hade gjort i ett remissyttrande över eko-kommissionens betänkande (SOU 198356) Effek- tivare företagsrevision. Domstolen framhöll i det sammanhanget att den i mål om betalningssäkring mer än en gäng funnit att en person blivit felaktigt
utsatt för betalningssäkring och att detta medfört att hans rörelsekapital beskurits och rörelsen därför mäst läggas ned.
Skatteutskottet uttalade att man inte kan bortse från den allvarliga kritik som framförts mot den praktiska tillämpningen av betalningssäkringslagen. Riksdagen begärde i enlighet med utskottets hemställan att betalningssäk- ringsinstitutet skulle utvärderas (SkU WS$/84:35. rskr. 256).
Jag delar uppfattningen att det bör göras en utvärdering och översyn av betalningssäkringslagen. Uppdraget bör ges till en särskild utrednings- man.
3 Uppdraget
Uppdraget bör som antytts omfatta en utvärdering av hur lagen har tillämpats. Därvid bör närmare undersökas bakgrunden till den kritik som framförts. Jag vill framhålla att betalningssäkringsinstitutet har visat sig vara ett vcrkningsfullt medel mot skatteundandragande åtgärder. De missförhål- landen som har påtalats torde i allt väsentligt kunna hänföras till tolkning och tillämpning av enskilda bestämmelser i lagen. Även bristande utbildning och erfarenhet hos handläggarna och det förhållandet att det till en början har saknats vägledande praxis kan ha bidragit till en felaktig tillämpning. Utredningsarbetet bör därför utgå ifrån att de grundläggande principerna i den nuvarande lagen skall bibehållas. ! det följande kommer jag att ta upp några punkter där särskilda problem föreligger.
Mycket av kritiken mot betalningssäkringsinstitutet gäller den situation där betalningssäkring sker för en fordran som inte har fastställts. [ dessa fall måste domstolen dels pröva om det finns grund för fordringen. dels bestämma det belopp till vilket fordringen kan antas bli fastställd. [ det stora flertalet situationer torde domstolen ha goda förutsättningar att bestämma om en fordran föreligger och även dess belopp. Men det har enligt vad jag erfarit förekommit fall där det lång tid efter det att beslutet om betalnings- säkring verkställts visat sig att det betalningssäkrade beloppet varit alltför högt. Utredaren bör därför undersöka om de beviskrav som för närvarande finns för betalningssäkring är till fyllest.
[ detta sammanhang skall framhållas att det är väsentligt att den tid som förflyter mellan betalningssäkringen och det att fordringen fastställs är så kort som möjligt. Enligt nuvarande regler handläggs målet om betalnings- säkring skilt från skattemålet. Även om det i administrativ ordning utfärdats regler om att skattemål angående fordran som har betalningssäkrats skall behandlas med förtur finns exempel på att det tagit mycket lång tid innan gäldenärens skuld fastställts. Det kan ifrågasättas om det är tillräckligt med administrativt utfärdade skyndsamhetsregler. Utredaren bör överväga denna fråga.
l Utredaren bör ocksä överväga och lämna förslag om vilka regler och rutiner som skall gälla för bl.a underrättelser mellan berörda myndigheter i de fall beskattningsbeslut meddelas eller annat inträffar som bör föranleda en begränsning av en redan beslutad betalningssäkring. Enligt uppgift har deti den praktiska tillämpningen förekommit misstag pä detta område.
Som villkor för ett beslut om betalningssäkring gäller bl.a. att det finns en pätaglig risk för att gäldenären inte kommer att betala fordringen. Prövningen av frågan huruvida "påtaglig risk" föreligger kan vara svär att göra. En relativt omfattande dokumentation är nödvändig. Dä länsrätten ställs inför denna fräga har vanligtvis — med hänsyn till att en eventuell verkställighet skulle kunna försvaras — nägon kontakt med gäldenären inte tagits. Länsrätten blir i sädana fall hänvisad till den utredning som presenteras av det allmänna ombudet. Särskilt gäller detta vid interimistiska beslut. Vid översynen av betalningssäkringslagens bestämmelser bör utre- daren särskilt undersöka hur denna riskbedömning har skett och om det finns anledning att. göra några ändringar i lagen på denna punkt. Finns anledning att ändra lagen skall utredaren framlägga förslag till sådana ändringar.
Betalningssäkring utgör ett omfattande ingrepp i gäldenärens förmögen- hetssfär. Det är därför av stor vikt att de tjänstemän som i olika situationer är behöriga att utreda och besluta i frågor om betalningssäkring är kvalifice- rade. Utredaren bör studera dessa kompetensfrågor och överväga om och i så fall föreslå hur befattningshavarkretsen lämpligen skall begränsas.
De allmänna bestämmelserna i 10 och l8 åå förvaltningsprocesslagen (ll)7l:29l) om kommunikation gäller även i mål om betalningssäkring. Det ligger i sakens natur att de i dessa bestämmelser angivna undantagen från skyldigheten att kommunicera ofta behöver tillämpas vid länsrättens handläggning av mål om betalningssäkring på grund av risken att gäldenären skall föra undan sin egendom. Länsrätten kan alltså slutligt besluta om betalningssäkring utan att gäldenären fått tillfälle att yttra sig. Överklagas ett sådant beslut kommer argumentationen att äga rum i kammarrätten. [ ,
. l l
i
praktiken förskjuts alltsä processen i dessa fall till andra instans. Länsrätten har ocksa möjlighet att meddela ett interimistiskt beslut om betalningssäk- ring ((i ä). (")Verklagas det interimistiska beslutet är det naturligt att gäldenären koncentrerar sin argumentation på detta mål. Även här förskjuts alltsa processen till andra instans. Det är naturligtvis inte tillfredsställande om instanstirdningsprincipen urholkas. Utredaren bör vid översynen av de processuella reglerna undersöka möjligheterna att komma till rätta med detta problem och lämna förslag till eventuella ändringar.
Regeringen har i en den ll september 1986 beslutad lagrådsremiss lagt fram ett principförslag till ett nytt taxeringsförfarande. En proposition i ämnet beräknas kunna avlämnas inom kort och riksdagen torde ta ställning till principförslaget under hösten |986. Utredaren bör undersöka om det nya
taxeringsförfarandct bör föranleda några ändringar beträffande betalnings- säkringen.
Justitiekanslern har i ett beslut den I9 december [983 prövat ett skadeståndsanspråk på grund av felaktig hantering av medel som omhän- dertagits genom betalningssäkring. Bakgrunden var att betalningssäkring hade verkställts med högre belopp än som svarade mot den slutligt fastställda skatten. Att det vid återbetalningen inte utgick någon ränta ansågsi och för
1 sig inte skadeståndsgrundande, eftersom någon uttrycklig skyldighet att göra medlen räntebärande inte hade åsidosätts. Men justitiekanslern uttalade sig för att det bör införas en skyldighet för kronofogdemyndigheterna att göra medel som omhändertas vid verkställighet av betalningssäkring räntebäran- de. Jag delar justitiekanslerns uppfattning i frågan. Det bör ankomma på utredaren att föreslå erforderliga bestämmelser. Utredaren bör även i övrigt överväga och lämna förslag om vad som bör göras i fråga om egendom som betalningssäkrats så att egendomens värde inte försämras. Utredaren bör också pröva om det finns anledning att införa några särskilda regler om ersättning för förluster som en gäldenär kan ha åsamkats i samband med
i betalningssäkring.
* Utredningsarbetet skall bedrivas skyndsamt och vara avslutat senast den 1 oktober 1987.
4 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för finansdepartementet att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommittéförordningen (197özll9) — med uppdrag att göra en översyn av betalningssäkringsla- gen. att besluta om sakkunniga. experter, sekreterare och annat biträde åt den i särskilda utredaren. l Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta sjunde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
5 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.
(Finansdepartementet)
BILAGA 2
GÄLLANDE LAGSTIFTNING M.M.
INNEHÅLL 1 BETALNINGSSÄKRINGSLAGSTIFTNINGEN ........ 145 1.1 Förutsättningar för betalningssäkring ... 145 1.2 Handläggning av betalningssäkringsmål .., 148 1.3 Delgivning och verkställighet .... ....... 149 1.4 Rättsverkningar ...... ............ ....... 152 2 INTRESSANTA RÄTTSFALL ........... ....... . 157 Riskrekvisitet ............ ........ ...... 157 2.2 Beviskravet vid betalningssäkring för icke fastställda fordringar . ..... ....... 159 3 PRINCIPFÖRSLAGET TILL ETT NYTT TAXERINGS— FÖRFARANDE .......... .................... 161
FÖRHÅLLANDENA I NÅGRA ANDRA LÄNDER ...... 165
SOU 1987:75
BETALNINGSSÄKRINGSLAGSTIFTNINGEN
Syftet med betalningssäkring är att i en risksituation tillfälligt trygga det allmännas fordringsanspråk till dess att fordringen frivilligt betalas eller kan dri-
vas in.
Betalningssäkring är en säkerhetsåtgärd och inte något substitut för utmätning. För att det allmänna skall kunna få betalning ur den säkrade egendomen måste den först utmätas.
Det allmänna kan använda sig av betalningssäkring vid i stort sett all statlig uppbördsverksamhet inom områ— det för skatter, tullar och avgifter.
Beslut om betalningssäkring meddelas av länsrätt på framställning av ett särskilt förordnat allmänt ombud.
Beslut verkställs av kronofogdemyndighet.
1.1 Förutsättningar för betalningssäkring
En grundläggande förutsättning för betalningssäkring är att det föreligger en fordran på skatt, tull eller avgift. Fordringen skall uppgå till ett betydande be— lopp. Om flera fordringar finns mot samma gäldenär skall de tillsammans uppgå till ett betydande be—
lopp.
För att fordringsbeloppet skall anses betydande bör det i normalfallet i vart fall överstiga ett basbelopp enligt AFL.
Är fordringen hänförlig till en viss tidsperiod skall denna ha gått till ända eller fordringen dessförinnan ha förfallit till betalning, för att betalningssäkring
skall kunna ske.
Om fordringsbeloppet inte är fastställt får beslut om betalningssäkring avse det belopp till vilket ford— ringen med hänsyn till omständigheterna kan antas bli fastställd. En fordran anses vara fastställd när den inom det ordinarie förfarandets ram genom uttryckligt beslut eller på annat sätt har bestämts till det be— lopp som gäldenären har att betala. I det fall belop— pet beräknas på grundval av taxering eller liknande skall med fastställelse förstås debiteringen av skat-
ten eller avgiften.
Frågan om det finns grund för fordringen skall avgöras med ledning av de materiella och processuella bestäm— melser som gäller för att fastställa fordringen. Det skall vid en sådan prövning med skäl kunna antas att
föreliggande omständigheter grundar betalningsskyldig— het till det allmänna. Fordringsbeloppet skall bestäm— mas efter en skälighetsbedömning. Det mått av bevis—
ning som skall presteras för att ett beslut om betal- ningssäkring skall få fattas är avhängigt av hur långt
en eventuell granskning eller i förekommande fall tax—
ering eller fastställelse av avgiftsunderlaget har
framskridit.
Det skall föreligga en påtaglig risk för att gäldenä— ren inte kommer att betala fordringen. Uttrycket på- taglig risk innebär att risken för att gäldenären inte kommer att betala fordringen skall kunna beläggas i det särskilda fallet. Omständigheterna måste tala för att det finns risk för att gäldenären inte kan eller
'( I !
vill göra rätt för sig. I den helhetsbedömning som skall göras av gäldenärens förhållanden för att fast— ställa om villkoren för beslut om betalningssäkring
föreligger skall således en konkret risk för utebliven
betalning kunna konstateras.
Om gäldenären har underlåtit att deklarera eller full- göra sin uppgiftsskyldighet på annat sätt, kan det ta— la för att han inte heller kommer att fullgöra sin be- » talningsskyldighet. Det gäller särskilt om förhållan— dena tyder på att han medvetet har försökt att undgå beskattning för viss inkomst eller förmögenhet.
Det kan också vara så att omständigheterna pekar på
i att gäldenären avser att göra sin egendom oåtkomlig
; för en kommande verkställighet. Han kan t.ex. överlåta tillgångar på familjemedlemmar eller andra närstående personer. Vidare kan det komma fram att han planerar att flytta utomlands. Dessa omständigheter, sammanta— get med det faktum att fordringen betydligt överstiger vad gäldenären normalt brukar vara skyldig i skatt torde ofta vara tillräckligt för att riskrekvisitet skall vara uppfyllt. Om gäldenären tidigare har visat betalningsovilja och försökt att komma från sina be- talningsförpliktelser eller har bristfälliga räkenska— per är också det av betydelse för riskbedömningen.
Beslut om betalningssäkring kan meddelas även vid be— farad betalningsoförmåga, om denna inte är enbart tillfällig. Gäldenärens vilja att göra rätt för sig är alltså inte i och för sig avgörande.
Vid bedömning av riskrekvisitet i fråga om juridiska personer skall hänsyn också tas till omständigheter
som rör företrädaren för den juridiska personen. Hur denne skött sina åligganden i andra betalningssamman- hang har betydelse för bedömningen.
1.2 Handläggningen av betalningssäkringsmål
Mål om betalningssäkring prövas av den länsrätt som är behörig i fråga om gäldenärens taxering till skatt en— ligt lagen om statlig inkomstskatt för det år då fram— ställning om betalningssäkring görs. Det innebär att prövningen som regel företas av länsrätten i det län där gäldenären är mantalsskriven eller har sitt säte det år då framställningen ges in. Görs exempelvis framställning om betalningssäkring under år 1987 är det den länsrätt som har att pröva besvär över 1988 års taxering som är behörig att pröva framställningen. Om det inte finns någon länsrätt som är behörig enligt denna regel, exempelvis vid framställning om betal- ningssäkring avseende handelsbolag, skall målet prövas av länsrätten i det län där verkställigheten av beslu— tet kan äga rum. Är gäldenären inte skattskyldig för inkomst i Sverige, är länsrätten i Stockholms län be— hörig att pröva frågan om betalningssäkring (RÅ 1986
ref. 103).
I betalningssäkringsmål är länsrätten domför med ord- föranden ensam om det inte är påkallat av särskild an— ledning att målet prövas av fullsutten rätt (18 S tredje stycket 2. AFDL).
Mål om betalningssäkring handläggs enligt bestämmel— serna i FPL med de inskränkningar och tillägg som fö-
| reskrivs i BtSL.
Föreligger det fara för att lös egendom som kan bli föremål för betalningssäkring undanskaffas, får granskningsledare ta egendomen i förvar. Han skall omedelbart anmäla förvarstagandet till allmänna ombu— det. Denne skall genast pröva om egendomen skall bli kvar i förvar. Beslutar allmänna ombudet att egendomen skall bli kvar i förvar skall han snarast göra fram— ställning om betalningssäkring hos länsrätten. Gör han inte någon sådan framställning eller lämnas framställ—
ningen utan bifall, skall egendomen omedelbart åter— ställas.
Bestämmelserna i 10 och 18 55 FPL om kommunikation gäller i mål om betalningssäkring. Undantagsreglerna tillämpas emellertid ofta på grund av risken att gäl— denären skall göra sin egendom oåtkomlig.
I de flesta fall är det angeläget att höra gäldenären ; i målet trots att det finns skäl mot kommunikation. ; Rätten har då möjlighet att meddela ett interimistiskt beslut om betalningssäkring utan föregående kommunika- l tion. Sedan beslutet har verkställts kan gäldenären beredas tillfälle att yttra sig i målet innan det av- görs slutligt.
Gäldenären eller allmänna ombudet kan hos länsrätten begära att beslutet om betalningssäkring omprövas. Rätten att begära omprövning är inte tidsbegränsad.
Ett beslut om betalningssäkring skall efter yrkande av någon av parterna hävas när det inte längre finns skäl för beslutet eller beslutet av annan anledning inte längre bör kvarstå. Är förutsättningarna för betal- ningssäkring inte längre uppfyllda skall beslutet gi— vetvis hävas. Samma sak gäller om kronofogdemyndighe— ten har tagit emot erbjuden säkerhet för betalning av fordringen. Beslutet skall också hävas om det vid verkställigheten visar sig att gäldenären saknar ut— mätningsbara tillgångar.
Talan mot länsrättens beslut förs hos kammarrätten.
1.3 Delgivning och verkställighet
Bestämmelserna om underrättelse om beslut i 31 S FPL
gäller i princip beträffande beslut om betalningssäk— ring. Det lagrummet gäller emellertid endast beslut
också interimistiska beslut om bvtnlningnnäkrinq skall
delges gäldenären. Kan dvt bvfnrus aLt gvnumlörundvt
av beslutet skulle avsevärt försvåras gnnom ut! hvslu— tet delges innan det verkställs, hnhövvr bvslutnt inLu delges före förrättningen. ! sådana fall skall krono— varigonom rätten avgör målet. Av 8 5 BtSL lrumqår ull l
fogdemyndighet anlitas för dnlgivningun (9 S BtSF). Länsrätten skall meddelas när delgivning har skett.
Beslut om betalningssäkring [år verkställas genast, dvs. oberoende av att gäldenären har anfört besvär över beslutet eller att besvärstiden inte har löpt ut. Enligt 28 S FPL äger emellertid kammarrätt och roge— ringsrätten förordna att vidare åtgärd för verkstäl— lighet inte får ske.
Det ankommer på allmänna ombudet att hos kronofogde— myndigheten begära verkställighet av beslutet om be— talningssäkring. Behörig kronofogdemyndighet är den som har att driva in den aktuella fordringen, alltså i de flesta fall kronofogdemyndigheten i det distrikt
där gäldenären har sitt hemvist.
....— __..-m.
Beslut om betalningssäkring skall i princip verkstäl— las i den ordning och enligt de villkor som gäller vid utmätning för den fordran, vars betalning beslutet av— ser att säkerställa. Verkställighetsförfarandet är i korthet detta.
Gäldenären skall i princip underrättas i förväg om att verkställighet skall ske. Föreligger det risk att gäl- denären skaffar undan eller förstör egendom eller är saken eljest brådskande behöver han inte underrättas. Verkställighet får ske utan hinder av att gäldenären inte är närvarande, såvida det inte anses nödvändigt att han får tillfälle att yttra sig vid förrättningen.
Vid förrättning skall föras protokoll. Gäldenären är skyldig att lämna de uppgifter om sina tillgångar som
!
behövs i målet. Kronofogdemyndigheten får hålla förhör med gäldenären. Myndigheten får förelägga gäldenären att vid vite inställa sig till sådant förhör. Även tredje man, som är skyldig att lämna upplysningar, får i vid vite kallas till förhör. ) Vid förrättningen skall i första hand tas i anspråk ! egendom som kan användas för att betala fordringen med : minsta kostnad, förlust eller annan olägenhet för gäl- denären. Om egendom har tagits i förvar, bör kronofog- demyndigheten i första hand undersöka om denna egendom skall tas i anspråk för betalningssäkringen. Saknary gäldenären utmätningsbar egendom skall kronofogdemyn— digheten meddela detta till allmänna ombudet.
Sedan kronofogdemyndigheten har bestämt vilken egendom som skall omfattas av åtgärden skall egendomen förkla— ras vara ianspråktagen genom betalningssäkring. Egen— domen skall därefter säkras och värderas.
I regel skall lös egendom säkras genom att den tas om hand och förs från platsen. Pengar och löpande papper skall alltid tas i förvar. Enkla skuldebrev eller kon— trakt skall om möjligt tas om hand. Dessutom skall se— kundogäldenären meddelas förbud att betala till annan än kronofogdemyndigheten. Lösöre får lämnas kvar hos gäldenären, om det kan ske under betryggande former. Tas egendomen inte om hand, skall den förseglas eller märkas som betalningssäkrad, om det inte framstår som obehövligt. Säkrad egendom, som inte tas i förvar el— ler förseglas, får användas av gäldenären, om inte kronofogdemyndigheten beslutar annat. Innehar tredje man gäldenärens lösa egendom med rätt att behålla den, skall han meddelas förbud att utge egendomen eller vidta annan åtgärd med den till skada för det allmän—
na.
Tas fast egendomi.anspråk genom betalningssäkring skall kronofogdemyndigheten genast underrätta inskriv—
ningsmyndigheten, som har att anteckna betalningssäk—
ringen.
Gäldenären skall delges bevis om verkställd betalnings—
säkring.
Besvär över kronofogdemyndighetens beslut rörande verk—
ställigheten förs hos hovrätten.
1.4 Rättsverkningar
Ett verkställt beslut om betalningssäkring inskränker gäldenärens förfoganderätt över egendomen. Vidare upp- kommer förmånsrätt för det allmänna i egendomen.
Inskränkt förfoganderätt
av:...
När egendomen har tagits i anspråk genom betalnings— säkring får gäldenären inte överlåta egendomen eller till skada för det allmänna på annat sätt förfoga över egendomen. Kronofogdemyndigheten får medge undantag från förfogandeförbudet om särskilda skäl föreligger. Anledning att medge undantag kan finnas t.ex. om viss egendom lämpligen bör säljas och bytas ut mot annan egendom som i stället får omfattas av betalningssäk- ringen.
över egendomen medför en förmånsrätt i egendomen som äger företräde vid utmätning eller konkurs framför det allmännas förmånsrätt på grund av betalningssäkringen. Lös egendom som betalningssäkrats får sålunda inte pantsättas, om det inte görs förbehåll om företräde 1 för det allmännas rätt på grund av betalningssäkring— en. Däremot finns det inte något hinder att meddela ( företagsinteckning i den ianspråktagna egendomen eller I att inteckna en fastighet som har betalningssäkrats I
1 & Skada för det allmänna uppkommer bl.a. när förfogandet ]
eftersom dessa säkerheter ges förmånsrätt efter betal— ningssäkring. Har betalningssäkring verkställts i del av fastighet gäller emellertid enligt 22 kap. 3 S 6. JB att inteckning får göras endast om kronofogdemyn- digheten medger det.
Om betalningssäkring har skett i en fastighet skall gäldenären på anmodan lämna över de pantbrev som han innehar. I regel får han bo kvar i fastigheten och
uppbära normal avkastning av den.
Lös egendom som hastigt faller i värde eller behöver alltför kostsam vård får säljas genom kronofogdemyn—
dighetens försorg.
> I | Kronofogdemyndigheten äger rätt att vidta de åtgärder ' beträffande den betalningssäkrade egendomen som behövs * för att det allmännas rätt skall tas till vara. Krono- ! fogdemyndigheten har i detta sammanhang samma befogen- * heter som tillkommer gäldenären. Myndigheten får emel— lertid inte väcka talan vid domstol eller svara i mål
angående egendomen. Som exempel på åtgärd som får vid- ' tas kan nämnas att kronofogdemyndigheten efter betal—
l ningssäkring av aktier kan bevaka den rätt som till- kommer de betalningssäkrade aktierna vid fond- eller
nyemission.
Om gäldenär överlåter egendom som har tagits ianspråk genom betalningssäkring eller om han på annat sätt förfogar över sådan egendom till skada för detallmän- na, kan han enligt 17 kap. 13 S brottsbalken (BrB)dö— mas för överträdelse av myndighets bud till böter el- ler fängelse i högst ett år.
En rättshandling som strider mot förfogandeförbudet blir i princip ogiltig. Vid överlåtelse av lösöre som har betalningssäkrats kan emellertid godtrosförvärv
göras under samma förutsättningar som i allmänhetgäl— ler för sådant förvärv. Däremot kan godtrosförvärv
aldrig göras av en fastighet som har betalningssäk—
rats.
Förmånsrätt
Betalningssäkring ger förmånsrätt i den egendom som har tagits i anspråk.
Vid betalningssäkring av lös egendom inträder förmåns— rätten i och med att beslutet verkställs. Förmånsrätt i fast egendom eller i här i riket registrerat skepp eller luftfartyg m.m. inträder däremot först när ett ärende angående anteckning av betalningssäkringen tas
upp på inskrivningsdag.
Förmånsrätt på grund av betalningssäkring ger företrä— de framför förmånsrätt på grund av företagsinteckning, vilken har sökts samma dag som beslutet om betalnings— säkring meddelades eller senare. Förmånsrätt på grund av betalningssäkring ger vidare företräde framför för— ? månsrätt på grund av annan inteckning, vilken har
sökts samma inskrivningsdag som ett ärende om anteck— ning om betalningssäkringen har tagits upp eller sena- ,
re.
Förmånsrätt på grund av betalningssäkring får åberopas vid en senare utmätning för annan fordran i den betal— ningssäkrade egendomen, om utmätningsfordrinqen har sämre förmånsrätt. Den del av köpeskillingen som på grund av förmånsrätten belöper på den betalningååäkra— de fordringen skall avsättas till dess fordringen har
blivit fastställd och kan drivas in.
Förmånsrätten får även åberopas i gäldenärens konkurs. Enligt 4 kap. 13 5 andra stycket KKL gälleremellertid att förmånsrätt på grund av betalningssäkring går åter, om egendomen har tagits i anspråk senare än tre
månader före fristdagen, dvs. dagen då ansökan om att försätta gäldenären i konkurs kom in.
fjol]
INTRESSANTA RÄTTSFALL
2.1 Riskrekvisitet
; RA80 1:75. Gäldenären, som var företagsledare i ett * famansbolag, hade medverkat till att upprätta två s.k. l luftfakturor på 23.000 kr och 60.000 kr. I målet hade l framskymtat att gäldenären när han drev ett annat fö- * retag skulle ha orsakat det allmänna förluster. Gälde— nären reste invändningar mot detta och framhöll att han inte låtit sig personligen komma någon betalnings— anmärkning till last. Regeringsrätten fann att framför allt gäldenärens förehavanden med de falska fakturorna samt storleken av det belopp som dessa tillsammans uppgick till utgjorde tillräcklig anledning till att anta att påtaglig risk förelåg att gäldenären inte skulle komma att betala det allmännas fordringar.
RÅ83 Aa 29. Gäldenären bedrev kreaturshandel och skogsbruk. Betalningssäkring hade skett till ett be— lopp av 76.543 kr med anledning av uppgifter som kom- mit fram i samband med en kontrollaktion mot gäldenä— , ren. Regeringsrätten fann, delvis med beaktande av att * gäldenären enligt vad som framkommit hade betydande l förmögenhetstillgångar och inte tidigare visat betal— ' ningsförsummelse för det allmännas fordringar, att tillräcklig grund för beslut om betalningssäkring inte förelåg.
RA84 2:26. Gäldenären var delägare och företagsledare 1 ett aktiebolag. Vid revision hos bolaget hade kon— staterats att vissa försäljningslikvider inte hade re— dovisats och att gäldenären tagit ut kapitalvaror ur bolaget utan att erlägga ersättning. Allmänna ombudet hävdade att tillkommande skatt skulle komma att debi— teras gäldenären med 204.569 kr. Gäldenären medgav att likvider om tillhopa 19.998 kr inte hade redovisats. Han lämnade vidare obestritt påståendet om ett varuut— tag på 12.400 kr. Regeringsrätten konstaterade att det av utredningen framgick att gäldenären hade bankmedel på ca 100.000 kr samt att han hade fastigheter vilkas värde sammanlagt torde motsvara det allmännas fordran. Utredningen gav inte vid handen att gäldenären i öv-
rigt inte skött sina betalningar av avgifter och skat— ter. Vid en helhetsbedömning av gäldenärens förhållan— den fann regeringsrätten att det inte förelåg påtaglig risk för att det allmännas fordringar inte skulle be— talas.
RÅ84 Aa 50. Gäldenären var ett aktiebolag i byggvaru— branschen och identisk med det i det föregående rätts— fallet förekommande bolaget. Betalningssäkring medde— lades för att säkerställa betalning för tillkommande inkomstskatt och mervärdeskatt jämte avgifter till ett sammanlagt belopp av 179.365 kr. Regeringsrätten an— . förde bl.a.: "Den omständigheten att bolagets delägare 5 underlåtit att i bolagets räkenskaper redovisa för— säljningslikvider och varuuttag till betydande belopp ger i och för sig anledning att ifrågasätta delägarnas vilja att göra rätt för sig gentemot det allmänna. Be— slut om betalningssäkring får emellertid fattas endast om påtaglig risk föreligger att gäldenären inte kommer att betala fordringen. Såvitt framgår av utredningen har delägarna inte tidigare visat betalningsovilja el— ler sökt undgå sina betalningsförpliktelser och de har tillsammans inte obetydliga förmögenhetstillgångar. Bolaget har numera på spärrat konto i bank inbetalat ; 100 000 kr av det beräknade fordringsbeloppet, 197 365 ? kr, varav 76 234 kr avser genom slutligt beslut fast— ? ställd fordran på mervärdeskatt. — Vid en helhetsbe— ' dömning av bolagets och delägarnas förhållanden har inte framkommit sådan påtaglig risk för betalningsun— derlåtelse som fordras för beslut om betalningssäk— ring."
RÅ84 Aa 152. Gäldenären hade underlåtit att redovisa ( en realisationsvinst vid en fastighetsförsäljning. " skattefordringen beräknades till 85 000 kr. Regerings— rätten konstaterade att det i målet om eftertaxering och vid husrannsakan hos gäldenären hade framkommit väsentliga brister i underlaget för deklarationen och att han hade lämnat oriktiga och ofullständiga uppgif— ter om sina skattepliktiga förmögenhetstillgångar. Vi— dare framgick av utredningen att det aktuella skatte- beloppet betydligt översteg vad gäldenären normalt brukar vara skyldig i skatt. Regeringsrätten ansågxned hänsyn till dessa omständigheter och vad som i övrigt förekommit i målet att påtaglig risk förelåg för att skatteskulden inte skulle betalas.
RÅ84 Ba 20. Gäldenären var ett aktiebolag som bedrev restaurangrörelse. Framställningen om betalningssäk— ring avsåg ett sammanlagt fordringsbelopp på 43.000 kr avseende tillkommande mervärdeskatt och tillkommande arbetsgivaravgifter m,m. I revisionspromemoria uppgavs att bolaget underlåtit att i rörelsen redovisa intäk— ter medåtminstone1.000.000 kr. De oredovisade intäk— terna skulle ha använts för att betala s.k. svarta lö—
ner för de anställda. Bolaget godtog inte beräkningen av oredovisade intäkter och bestred att svarta löner betalts ut. Regeringsrätten fann att det med hänsyn till storleken av fordringarna och till vad som fram— kommit vid polisförhör med nuvarande och tidigare del— ägare i bolaget förelåg påtaglig risk att bolaget inte skulle komma att betala fordringarna. — Vid polisför— hören hade delägarna vidgått att svarta löner hade be— talats ut.
2.2 Beviskravet vid betalningssäkring för icke fastställda fordringar
; RÅ80 2:29 och RA80 Ba 80. Vid taxeringsrevision ansåg ; sig granskningsmannen, enligt en s.k. informationspro— * memoria, ha funnit ett antal falska fakturor som kost— nadsförts i det granskade bolagets räkenskaper. All- l männa ombudet hävdade att företagsledaren tillgodo- * gjort sig de medel som bolaget betalt ut med stöd av fakturorna och att han skulle beskattas för dessa me- del såsom för lön (notismålet). Allmänna ombudet gjor— » de vidare gällande skattekrav avseende den ingående mervärdeskatt på fakturorna vilken kommit bolaget tillgodo (referatmålet). Avgörande för bedömningen av de båda målen var alltså om fakturorna skulle komma att bedömas som falska. Den bedömningen skulle slutli- gen få göras i en eftertaxeringsprocess. Påståendena om de falska fakturorna hade lämnats av företagsledare i de bolag som utställt fakturorna. Det granskade bo— laget och dess företagsledare bestred att fakturorna var falska och kom med bemötanden på ett flertal punk— ter. - Regeringsrättens majoritet förklarade att den föreliggande utredningen "inte med tillräcklig grad av säkerhet" kunde antas grunda fordran på skatt. En le— damot var skiljaktig beträffande motiveringen och me— nade, kort uttryckt, att allmänna ombudet inte hade presenterat de grundläggande uppgifter som erfordrats för att bedöma skattekraven. En annan ledamot var skiljaktig beträffande slutet. Han yttrade bl.a. att det material rörande bolagets och företagsledarens , förhållanden som skulle bedömas inte behövde innefatta något fullständigt klarläggande av att ytterligare skatt skulle komma att påföras. Det var tillräckligt med en viss grad av sannolikhet för beslut om betal— ningssäkring. Sattes beviskravet alltför högt, skulle bestämmelserna om betalningssäkring inte kunna komma att tillämpas i praktiken på fordringar som inte var fastställda. Vid en samlad bedömning av utredningsma— terialet kunde det med skäl antas att omständigheter— na grundade skattskyldighet. Storleken av fordringar— na kunde skäligen beräknas i enlighet med länsrättens beslut.
RÅBO 1:75. Gäldenären, som var företagsledare i ett famansbolag, hade medverkat till att upprätta s.k. luftfakturor. Han påstod emellertid att bolaget haft icke bokförda avdragsgilla kostnader som uppgick till lika stora belopp. — Regeringsrätten yttrade beträf— fande frågan om någon skattefordran skulle uppkomma bl.a. att vad gäldenären hade anfört - särskilt vid det förhållandet att han vidgått sin medverkan i upp— rättandet av falska fakturor — inte kunde leda till att fordringsanspråken skulle betraktas som "så osan— nolika" att de med hänsyn till omständigheterna inte kunde antas bli fastställda.
RÅ84 2:26.Vid taxeringsrevision hade det enligt all— männa ombudet kommit fram att vissa försäljningslikvi— der inte redovisats i det granskade bolagets räkenska— per. Det hade vidare enligt allmänna ombudet konstate— rats att gäldenären,som var företagsledare i bolaget, hade tagit ut kapitalvaror ur bolaget utan att han er- lagt ersättning. Han medgav att vissa försäljningslik— vvider inte hade redovisats och lämnade påståendet om
varuuttag obestritt. — Regeringsrätten, som undanröjde betalningssäkringen eftersom det inte fanns påtaglig risk för att gäldenären inte skulle komma att betala fordringen, fann vad gäller fordringsbeloppet att det "inte kunde anses osannolikt" att fordringsanspråket till stor del skulle komma att fastställas.
RÅ84 Ba 20. Gäldenären var ett aktiebolag som bedrev restaurangrörelse. Enligt en av allmänna ombudet åbe— ropad revisionspromemoria hade bolaget underlåtit att redovisa betydande intäkter från lunchservering och starkölsförsäljning. De redovisade lunchintäkterna ha- de av granskningsmännen uppskattats med ledning av gjord kassakontroll och beräknad åtgång av lunchdryck— er. Starkölsförsäljningen hade beräknats med beaktande av gjorda inköp och redovisad försäljning. De oredovi- sade intäkterna påstods av det allmänna ha använts till att betala svarta löner. Framställningen om be— talningssäkring avsåg tillkommande arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt m.m. på de oredovisade beloppen. Bo— laget godtog inte granskningsmännens beräkning av rö- relseintäkten och bestred att svarta löner hade be- talts ut. — Regeringsrätten yttrade bl.a. att den ut- redning som allmänna ombudet hade åberopat gav vid handen att bolaget underlåtit att redovisa intäkter till avsevärda belopp och att bolaget överfört dessa oredovisade intäkter till delägare och anställda i form av svarta löner. Mot den bakgrunden fick det "an— ses sannolikt" att allmänna ombudets fordringsanspråk skulle komma att fastställas.
PRINCIPFÖRSLAGET TILL ETT NYTT TAXERINGS— FÖRFARANDE
Det ingår i utredningsuppdraget att undersöka om prin— cipförslaget till ett nytt taxeringsförfarande bör föranleda några ändringar i BtSL. I denna bilaga läm- nas därför en kortfattad redogörelse för innehållet i
principförslaget.
Riksdagen antog i december 1986 regeringens princip— förslag till ett nytt taxeringsförfarande (prop. 1986/87:47, SkU 11, rskr. 95). Principförslaget är ett led i strävandena mot ett i hela landet enhetligt och konsekvent uppträdande från skattemyndigheternas sida gentemot de skattskyldiga. Förslaget ger också större möjligheter att snabbt få felaktiga taxeringsbeslut rättade.
Principförslaget innebär i huvudsak följande.
Beslut om taxering skall fattas av de lokala skatte— myndigheterna och länsskattemyndigheterna. Också läns— skattemyndigheterna blir behöriga att meddela beslut om skattetillägg och förseningsavgift liksom beräkning
av pensionsgrundande inkomst och egna avgifter.
De nuvarande taxeringsnämnderna ersätts med förtroen— deorgan, kallade skattenämnder, som skall ingå iskat— temyndigheterna. Skattenämnderna skall för myndighe— ternas räkning fatta beslut i ärenden där ett behovav insyn och inflytande för lekmän gör sig gällande. I andra fall skall tjänstemännen fatta besluten.
Skattemyndigheterna får väsentligt utvidgade möjlighe— ter att ompröva sina beslut. Den skattskyldige får inom fem år efter taxeringsårets utgång begära ompröv— ning av skattemyndighetens beslut. Några särskilda krav för rätt till omprövning på den skattskyldiges initiativ skall i övrigt inte ställas. Omprövning på den skattskyldiges initiativ av samma års taxering och även av samma sakfråga kan ske flera gånger under för— utsättning att saken inte har prövats av domstol.
Beslut om taxeringsändring på skattemyndighetens ini- tiativ till den skattskyldiges fördel får fattas inom fem år efter taxeringsåret utan begränsningar.
Beslut om taxeringsändring till den skattskyldiges nackdel får fattas inom ett år efter taxeringsårets
utgång.
För det fall att den skattskyldige inte har deklarerat i rätt tid skall särskilda regler gälla. Skattemyndig— heten skall i dessa fall oberoende av om förutsätt— ningarna för eftertaxering föreligger ha möjlighet att besluta om taxeringsändring till den skattskyldiges
nackdel under ett år efter det deklarationen lämnades
in. Ändring får emellertid inte göras efter utgången
av femte året efter taxeringsåret.
Den skattskyldige skall få överklaga skattemyndighe— tens beslut, om det gått honom emot, intill utgången av femte året efter taxeringsåret. För beslut som fat- tas strax före eller efter omprövningsperiodens utgång
bör en särskild, relativt kort besvärstid löpa från | delgivningen av beslutet. Skattemyndigheten bör i sam— ' band med att den tar emot ett överklagande vara skyl— . dig att granska det överklagade beslutet och ändra be—
slutet om det framstår som oriktigt.
Skattemyndigheten skall som första instans få fatta beslut om eftertaxering. Det allmänna kan emellertid
vända sig direkt till länsrätt med ett yrkande om ef— tertaxering för att undvika den fördröjning som en ob— ligatorisk prövning av skattemyndigheten skulle ha in— neburit om beslutet med all sannolikhet skulle ha
överklagats.
Att föra det allmännas talan i skattemål skall i prin— cip vara en uppgift för beskattningsmyndigheterna som sådana.
När den enskilde har överklagat ett skatteärende där beslut meddelats av länsskattemyndighet eller lokal skattemyndighet skall länsskattemyndigheten vara hans motpart i processen. Länsskattemyndigheten får om det är lämpligt utse tjänsteman hos den lokala skattemyn- dighet som har meddelat det överklagade beslutet att ? såsom ombud företräda det allmänna.
» Talan om ändring av skattemyndighets beslut skall fö— ; ras av överordnad myndighet. Länsskattemyndigheten * skall således få överklaga beslut av de lokala skatte- myndigheterna medan riksskatteverket skall få överkla— ga beslut av länsskattemyndigheterna.
Frågan om sakprocess eller beloppsprocess skall utre— das vidare.
Siktet är inställt på att införa det nya förfarandeti sin helhet vid 1990 års taxering.
FÖRHÅLLANDENA 1 NÅGRA ANDRA LÄNDER
Norge
Förfarandet vid fastställelse och uppbörd av inkomst— och förmögenhetsskatt följer i stort sett de svenska reglerna. Fastställelse och uppbörd av "merverdiavgif— ter" sker i allt väsentligt enligt samma principer som » gäller för mervärdeskatt.
För att säkra betalning av det allmännas anspråk på skatt, tull och avgift får "arrest" och andra proviso- riska åtgärder beviljas. Arrest kan avse egendom eller person. Åtgärden beviljas av den domstol som prövar talan om fordringen eller av en utsökningsdomstol.
1 Arrest på egendom får beviljas, om sannolika skäl för ! fordringen föreligger och om gäldenärens handlingssätt ger anledning att befara att en kommande verkställig- l het omintetgörs eller i väsentlig mån försvåras. Vid ! fara i dröjsmål får beslut om arrest meddelas även om
* anspråket inte har gjorts sannolikt. Sökanden har då
att ställa säkerhet för den skada som kan komma att tillfogas motparten. Även i andra fall kan beslutet göras avhängigt av att sådan säkerhet lämnas.
Har arrest beslutats utan att sökanden har haft någon exekutionstitel eller innan talan har väckts i huvud- saken, skall domstolen på begäran av gäldenären fast—
ställa en tidsfrist inom vilken sökanden skall väcka
talan. Väcks inte talan inom tidsfristen skall domsto-
len på begäran häva beslutet om arrest.
Beslutet om arrest innebär att gäldenären förlorar rät— ten att råda över den egendom som omfattas avåtgärden. Om beslutet "tinglyses" får det rättsverkan mot tred— je man. Är arrestbeslutet tinglyst kan efterföljande panträtt i egendomen inte göras gällande mot arrest- borgenären. utmätning kan ske i arrestbelagd egendom.
Arrest medför inte förmånsrätt.
Danmark
Förfarandet vid beskattning av inkomst och förmögenhet är i huvudsak utformat efter samma principer som det svenska. Det bör emellertid noteras att skattskyldig som avser att flytta utomlands är skyldig att före ut— resan avge deklaration avseende realisationsvinst samt betala den skatt som påförs honom i anledning av de- klarationen, oberoende av om skatten är förfallen till
betalning.
Förfarandet vid fastställelse och uppbörd av mervärde— skatt liknar i allt väsentligt det svenska systemet.
.m- »-_HM._._M. _ _ ,
Det gäller även punktskatterna.
. ..».
För att säkerställa betalning av det allmännas fordran på skatt, tull och avgift får "arrest" beviljas avse— ende gäldenärens egendom. Institutet motsvarar i prin— cip de svenska reglerna om kvarstad i civilprocessen. Arrest på egendom medför inte skydd mot gäldenärens övriga borgenärer vid utmätning eller konkurs.
För att ett beslut om arrest skall få meddelas skall fordringen vara förfallen till betalning. Är fordring- en inte förfallen till betalning får emellertid beslut om arrest meddelas, om det finns grund "til at befruk— te" att gäldenären, genom att undanhållaeller bortföra
egendom, omöjliggör eller väsentligt minskar möjlighe— ten att verkställa dom avseende betalning av fordring— en. Är saken inte redan anhängiggjord vid domstol,
skall sådan talan väckas inom en vecka.
' Fråga om arrest prövas av "fogden" på ansökan av loka— 1 la skattemyndigheten. Har fogden beslutat om arrest
[ kan gäldenären överklaga beslutet till domstol.
Beslut om arrest medför att gäldenären förlorar för— ? foganderätten över egendomen. Arrest som avser fast ! egendom måste "tinglysas" för att gälla mot godtros- förvärv.
Om sannolika skäl föreligger att den skattskyldige har gjort sig skyldig till brott mot "skattekontrolloven", får beslag meddelas för att säkra betalning av skatte- belopp av icke obetydlig storlek. Beslut om beslag meddelas av domstol och medför samma rättsverkningar som arrest.
Finland
Förfarandet vid taxering och uppbörd av inkomst och förmögenhet sker huvudsakligen efter samma riktlinjer som i Sverige.
Förfarandet vid fastställelse och uppbörd av omsätt— ningsskatten uppvisar stora likheter med det svenska mervärdeskattesystemet. Även i fråga om punktskatter— na och tullarna överensstämmer förfarandet i allt vä- sentligt med motsvarande svenska system.
Enligt lagen om säkerställande av skatter och avgif— , ter i utsökningsväg får Säkringsåtgärd för det all— männas fordringar på skatt, tull och avgift beviljas av överexekutor. Säkringsåtgärd innebär ett förbud för gäldenären att överlåta eller pantsätta egendom
som är föremål för åtgärden. Säkringsåtgärd medför in- te förmånsrätt. Egendom som har belagts med sådan åt—
gärd får utmätas för annan fordran.
Beslut om Säkringsåtgärd får meddelas om fordringsan- språket har gjorts sannolikt såväl till grunden som till beloppet och särskilda skäl föreligger att befara att gäldenären undanhåller eller förstör sin egendom.
Utredningskravet i fråga om de två första villkoren är uppfyllda om företrädare för det allmänna kan förete granskningsprotokoll eller rapport, vari skatten be— räknats preliminärt. Särskilt skäl att befara att gäl- denären undanhåller eller förstör egendom anses i re—
ngel föreligga om denne har begått skattebrott. Att han
har försökt kringgå skattelag utgör däremot inte all- tid grund för Säkringsåtgärd.
Beträffande skatter och avgifter som återkommande de— biteras, krävs att den fordran som skall säkerställas uppgår till osedvanligt stort belopp och att utredning företes om att den betalningsskyldige håller på eller
förbereder att skingra sin egendom.
Säkringsåtgärd får beviljas tidigast sex månader före utgången av den tid inom vilken fordringen eller del därav sannolikt kommer att uppbäras eller betalas. Åt— gärden gäller till dess fordringen har betalats eller utmätning har gjorts, dock högst ett år. Föreligger det synnerliga skäl får tiden förlängas med högst sex
månader.
Överexekutor har rätt att bevilja s.k. provisoriskt beslut om Säkringsåtgärd utan att höra den som berörs av åtgärden. Beslutet gäller i tre veckor och kan ef- ter omprövning förlängas.
75 ! g i & lå
; » 1 !
Myndighet som handlägger ärende angående debitering
eller fastställande av fordran eller besvär över ford- ran får förordna att verkställigheten skall gå åter.
Förbundsrepubliken Tyskland
Direkt beskattning av fysiska personers inkomst sker
|
! genom den allmänna inkomstskatten. Skatten erläggs som ; preliminär skatt under inkomståret. Skatten fastställs ? slutligt genom ett taxeringsförfarande som grundas på
* den skattskyldiges självdeklaration. För skattskyldiga som endast har inkomster av anställning tas en defini— i tiv källskatt ut genom arbetsgivarens försorg. Lönta-
, gare med högre inkomster taxeras emellertid. Under
i vissa förutsättningar kan löntagare medges jämkning av % skatten.
Redovisning och inbetalning av omsättnings— och mer— värdeskatt sker löpande för varje månad och efter var- je kvartal. Efter utgången av kalenderåret skall den skattskyldige avge en årsdeklaration som utgör under- lag för taxeringen. Därefter fastställs den skatt som skall erläggas. Under vissa förutsättningar får skat— temyndigheten interimistiskt fastställa skatten.
För att säkra betalning av det allmännas fordringar på skatt, tull och avgift får skattemyndigheten förordna om "dinglische Arrest" på fast eller lös egendom. Be— slut om arrest får meddelas av myndigheten om det kan befaras att en kommande verkställighet kommer att om- intetgöras eller väsentligt försvåras.
Åtgärden får inte avse framtida anspråk. Det är emel— lertid inte nödvändigt att anspråket redan är belopps- mässigt fastställt. Det räcker att anspråket är väl—
grundat.
Vid bedömningen av om det föreligger förutsättningar för att besluta om arrest skall samtliga relevanta om— ständigheter beaktas. Att gäldenären har dålig ekonomi är inte ett tillräckligt skäl för beslut om arrest.
Arrest på lös egendom medför panträtt i egendomen. Egendomen får i princip inte användas av gäldenären. Arrest på fast egendom grundar genom anteckning i fas— tighetsbok säkerhetshypotek för fordringen.
Får arrestborgenären exekutionstitel för sin fordran räknas vid utmätning prioriteten från tidpunkten för
beslutet om arrest.
Beslut om arrest får verkställas utan att den som be—
rörs av åtgärden dessförinnan har hörts i ärendet.
För att säkra fullgörandet av det allmännas fordrings- krav kan skattemyndigheten vidare hos domstol begära "persönlicher Sicherheitsarrest" av gäldenären.
USA
Inkomstskattesystemet är grundat på ett deklarations— förfarande. Den skattskyldige skall själv räkna ut sin skatt. Löntagare källbeskattas.
Finner skattemyndigheten vid deklarationskontroll att för lite skatt har betalats in, uppmanas den skatt— skyldige att erlägga mellanskillnaden. Denne kan begå— ra att skattemyndighetens beslut prövas av domstol. När besvärstiden har gått till ända utfärdar myndighe— ten ett slutligt beslut rörande skattebeloppets stor— lek. Beslutet ger myndigheten rätt att inteckna den skattskyldiges egendom. Om den skattskyldige har bank—
tillgodohavande utfärdas vanligtvis "levy" på dessa.
Det innebär en skyldighet för banken att överföra
ifrågavarande belopp till skattemyndigheten. Försum—
melse i detta avseende från bankens sida är straffbar.
Anser skattemyndigheten att det föreligger ett omedel— bart behov av att säkra betalning av skatt, får myn— digheten fatta ett interimistiskt beslut härom när som helst under beskattningsförfarandet. Den skattskyldige uppmanas därefter att utan dröjsmål avge deklaration. På grundval av denna meddelas slutligt beslut. Den skattskyldige får överklaga beslutet hos domstol, vil— ket emellertid inte utgör hinder mot indrivning.
Vid sidan av dessa åtgärder får domstol besluta om
förbud för gäldenären att lämna landet. Ett sådant be- slut får meddelas om det föreligger ett omedelbart be- hov av att säkra skattenochdenna uppgår till betydan— de belopp.
BILAGA 3
VÅRA UNDERSÖKNINGAR M.M.
Vi har gjort två undersökningar. Den ena undersökning- en avser själva betalningssäkringsprocessen och den andra den efterföljande skatteprocessen. Undersökning— arna bygger på uppgifter som har lämnats av de allmän- na ombuden, länsrätterna och de lokala skattemyndighe-
terna.
Vi vill emellertid inledningsvis redovisa i vilken om— fattning som betalningssäkring har kommit att använ— das. I tabell 1 anges antalet inkomna betalningssäk- rings— och bevissäkringsmål till länsrätterna fördela- de efter län och år. Bevissäkringsmålen uppgår i ge— nomsnitt till ett tiotal per år i hela landet. Det bör observeras att det varje gång en omprövning begärs av ett beslut om betalningssäkring läggs ett nytt mål
upp. Antalet inkomna mål svarar därför inte mot anta- let betalningssäkringsfall.
Tabellen visar att antalet inkomna betalningssäkrings— mål, efter att ha varit som flest år 1983, har sjunkit kraftigt under senare år. Av tabellen framgår dessutom en påtaglig skillnad mellan olika län vad gäller benä— genheten att använda betalningssäkring.
174
Tabelll Antalet inkmna betalningssäkringmäl (inkl. bevissäk— ring) tilllärsrätternafördeladeefterlänodmår
År Län 791 80 81 82 83 84 85 86 872 Totalt Stockholms 23 49 70 78 89 66 32 31 14 452 Uppsala 6 20 26 39 35 21 18 21 1 187
Södermanlands 14 12 13 15 16 17 4 9 1 101 Östergötlands 5 19 22 48 39 40 28 5 3 209
Jönköpings — 4 16 9 11 11 4 — — 55
Kronobergs 6 4 5 9 10 4 — 3 — 41
Kalmar 2 4 12 48 43 57 56 24 4 250
Gotlands - 4 3 1 2 3 4 — 2 19
Blekinge 6 7 5 - 4 2 2 — — 26
Kristianstads 3 10 11 16 15 10 2 78
Malmöhus 13 23 33 44 38 20 17 6 5 199 A Hallands 2 8 10 9 14 12 7 12 1 75
Göteborgs och 1 Bohus län 19 70 71 86 109 157 73 27 14 626 % Älvsborgs 2 16 13 28 32 21 22 11 6 151
Skaraborgs 3 17 8 8 10 6 4 5 4 65
Värmlands 7 21 24 15 15 15 10 12 3 122
örebro 4 15 8 24 21 11 4 7 — 94
Västmanlands 5 18 6 14 35 15 11 5 3 112
Kopparbergs 6 5 6 4 1 1 15 1 3 17 9 86 . Gävleborgs 5 17 2 1 1 1 8 5 9 14 5 86
Västernorrlands 2 5 9 20 10 27 1 1 24 1 4 122 Jämtlands 5 10 5 1 5 1 3 5 — 35 ; Västerbottens 1 2 5 9 1 3 8 6 7 2 53
Norrbottens — 4 1 4 8 1 0 — — 1 2 39
Totalt 139 364 397 544 605 544 346 249 95 3 283
1 Avser andra halvåret 1979. 2 Avser första halvåret 1987.
För att ge en bild av prövningen i kammarrätt finns i tabell 2 en redovisning av betalningssäkringsmål i kammarrätt under åren 1979 - 1986. Uppgifterna avser besvär av gäldenären över interimistiska beslut, slut— liga beslut och omprövningsbeslut.
Tabell 2 Betalningssäkringsuål i kauuarrätt åren 1979 - 1986. Besvär av gähiaiken
KRNS KRNG KRNJ KRSU 'iOI'ALT antal % antal % antal % antal % antal % Ej prövning 85 34 43 22 38 32 27 28 193 29 Ej ändring 99 39 114 57 58 48 41 42 312 47 Ändring helt eller delvis 68 27 42 21 24 20 29 30 163 24
252 199 120 97 668
Av tabellen framgår att en förhållandevis stor del av besvären (29 %) inte har prövats i sak. Den vanligaste orsaken till det är att länsrätten sedan besvär kommit in till kammarrätten har ersatt det överklagade beslu- tet med ett nytt beslut. Nästan vart fjärde beslut som har överklagats har ändrats till någon del.
( Det bör noteras att varje överklagat beslut blir ett
särskilt mål i kammarrätten. Ett mål i länsrätten kan ge upphov till flera mål i kammarrätten. Man kan allt- så inte genom att ställa tabell 1 mot tabell 2 få nå— got säkert besked om besvärsprocenten i betalningssäk—
ringsmål.
Undersökning av 1985 års betalningssäkringsbeslut
I undersökningen ingår samtliga mål i vilka länsrätten _ meddelade det ursprungliga beslutet om betalningssäk— ri g under år 1985. Mål som avgjordes under år 1985 men gällde omprövning av betalningssäkringsbeslut som hade meddelats tidigare år finns alltså inte med. Un—
dersökningen omfattar inte heller de omprövningar av
1985 års beslut som kan ha skett sedan det s.k. slut— liga beslutet meddelades.
Det första beslutet
Länsrätterna behandlade 214 framställningar om betal- ningssäkring under år 1985. I tabell 3 redovisas läns— vis uppgifter som avser handläggningen och prövningen.
Beslut om betalningssäkring meddelades i 198 fall (93 %) utan att gäldenären hade fått tillfälle att ytt— ra sig. I 189 mål (88 %) var det första beslutet ett interimistiskt beslut. Rätten hade i 196 mål (92 %) förordnat att beslutet inte behövde delges gäldenären innan förrättning för verkställighet ägt rum. Länsrät— ten biföll.helt 202 (94 %) framställningar. Tio bifölls delvis och två framställningar avslogs. Länsrätten an—
såg i båda fallen att riskrekvisitet inte var uppfyllt
'labell3 Handläggnirgenodmwövningenilänsrått—förstabe— slutet
Antal Inte— Ej Del— Helt Del- Av— fram— rim. kamui- giv— bi— vis slag ställ— beslut nioe— ning fall bi-
Län ningar ring KFM fall Stockholm 21 20 20 20 21 0 0 Uppsala 0 0 Södermanlands 0 0 Östergötlands 1 1 1 1 11 11 1 1 0 0 Jönköpings 4 2 2 2 4 0 0 Kronobergs - — — — — — — Kalmar 33 33 33 33 32 1 0 Gotlands 4 0 0 0 3 1 0 Blekinge 2 2 2 0 0 Kristianstads 4 4 4 0 0 Malmöhus 1 2 12 1 2 12 1 1 1 0 Hallands 6 6 6 6 6 0 0 Göteborgs och Bohus län 33 32 32 32 32 1 0 Älvsborgs 19 18 18 18 19 0 0 Skaraborgs 5 5 5 5 3 2 0 Värmlands 5 5 5 5 5 0 0 Örebro 4 4 4 4 4 0 0 Västmanlands 7 5 5 5 7 0 0 Kopparbergs 9 6 7 5 9 0 0 Gävleborgs 8 0 B 8 7 1 0 Västernorrlands 7 7 7 7 6 1 0 Jämtlands 4 4 4 4 4 0 0 Västerbottens 4 1 1 1 0 2 2 Norrbottens — — — — - - — Totalt 214 189 198 196 202 10 2
Procent 88 93 92 94
Av de 212 framställningar som bifölls helt eller del— vis avsåg 190 (90 %) fordringar som inte var fast— ställda.
I mer än hälften av målen avsåg beslutet om betalnings— säkring ett belopp mellan 100 000 kr och 500 000 kr. Den betalningssäkrade fordringen var i 30 fall större än 1 000 000 kr. I Stockholms län förekom elva sådana
betalningssäkringar.
Tabell 4 Fördelningen av fordringsbeloppen — första
beslutet antal mål procent Mindre än 100 000 27 13 100 000 - 499 999 119 56 500 000 — 1 000 000 36 17 Större än 1 000 000 30 14 212 100
I flera fall omfattade beslutet om betalningssäkring flera slag av fordringar. I mer än vartannat betal— ningssäkringsmål förekom fordran på tillkommandeskatt.
Tabell 5 Fördelningen på fordringsslag — första be—
slutet
fordringar målen
' Preliminär skatt 30 14 Kvarstående skatt 38 18 Tillkommande skatt 119 56 Mervärdeskatt 75 35 Arbetsgivaravgifter 45 21
Övriga 12 6
Handläggningstiden mellan allmänna ombudets ansökan
och länsrättens avgörande var i genomsnitt tre dagar.
1 l 1 ! l antal procent av I i i
Besvär över interimistiskt beslut
Av 189 interimistiska beslut överklagades 21 (12 %) till kammarrätten.
Tabell 6 Besvär över interimistiskt beslut
Antal interimistiska beslut 189 Antal besvär 21 Betalningssäkring hävd 1 Betalningssäkring delvis hävd Avslag 10 Ej sakprövning 9
Nio mål prövades inte i sak. I sex fall var orsaken till det att länsrätten hade avgjort målet slutligt innan kammarrätten hade hunnit att pröva det interi-
mistiska beslutet. Två besvär hade återkallats. Ett hade anförts för sent.
Tio beslut ändrades inte. Ett ändrades delvis. Läns- rättens interimistiska beslut upphävdes alltså endast i ett fall. Kammarrätten ansåg att riskrekvisitet in— te var uppfyllt.
1 1 Den genomsnittliga handläggningstiden i kammarrätten för de sakprövande målen var fyra månader.
Inget mål fördes vidare till regeringsrätten.
Slutligt beslut
vid slutligt beslut i länsrätten, dvs. sedan kommu— nikationen i målet avslutats, upphävdes 37 beslut om betalningssäkring. Dessutom ändrades 22 beslut delvis.
Senare i framställningen redovisas skälen till dessa beslut.
I 102 (54 %) av de mål i vilka interimistiskt beslut meddelats utan att gäldenären hade hörts, kom det inte in något yttrande från gäldenären inför den slutliga
prövningen.
Besvär över slutligt beslut
Av de 214 betalningssäkringsmålen var två mål inte av— gjorda i länsrätten vid halvårsskiftet 1987. Till kam- marrätten överklagades 26 slutliga beslut.
Tabell 7 Besvär över slutligt beslut
Antal slutliga beslut 212 Antal besvär 26
Betalningssäkring hävd Betalningssäkring delvis hävd Avslag 10
Ej sakprövning 4 l 1 J
I tre av de fall betalningssäkringen upphävdes visades målen åter till länsrätten, varefter länsrätten beslu— tade om betalningssäkring för ett lägre belopp än ti—
digare.
Den genomsnittliga handläggningstiden i kammarrätten
Regeringsrätten prövade inget mål.
Resultatet efter lagakraftvunna slutliga beslut
I tabell 8 redovisas i vilken utsträckning det allmän- nas ursprungliga framställning om betalningssäkring vunnit bifall efter lagakraftvunna slutliga beslut. var omkring fem månader.' !
Tabell 8 Betalningssäkring efter lagakraftvunna slutliga beslut
Antal Helt Delvis Ej slut— bifall bifall betal— liga till till ningssäkr. bes lut urspr . urspr . Län främst . franst . Stockholms 21 1 0 1 1 0 Uppsala 8 2 6 0 Söderuanlands 4 3 0 1 Östergötlands 1 1 7 2 2 Jönköpings 4 3 1 0 Kronobergs — — - — Kalmar 33 1 9 7 7 Gotlands 2 1 1 Blekinge 2 2 0 0 Kristianstads 2 0 1 Malmöhus 1 1 7 0 4 Hallands 6 3 1 2 Göteborgs och Bohus län 33 26 3 4 Älvsborgs 1 9 1 6 1 2 Skaraborgs 5 1 3 1 Värmlands 5 2 0 3 Örebro 4 4 0 0 Västmanlands 7 6 0 1 Kopparbergs 9 9 O 0 Gävleborgs 8 7 1 0 Västernorrlands 7 5 1 1 Jämtlands 4 3 0 1 Västerbottens 4 2 0 2 Norrbottens — - — - Totalt 212 141 28 43 Procent 67 1 3 20
Av tabellen framgår att var femte betalningssäkring har hävts. Endast en mindre del av hävningsbesluten kan emellertid sägas påvisa att förutsättningar för
betalningssäkring inte har förelegat.
Tabell 9 Skälen för att häva betalningssäkringen
Antal
Utmätningsbara tillgångar saknas eller
konkurs 12 11
Säkerhet mottagits Fordringen restförd 1 Fordringen betald 3 Ingen påtaglig risk 4 Ingen fordran 5 Framställningen återkallad 7
___—_____———————
43
___—_______———————
Som en orsak anges i tabellen att framställningen har återkallats. Det finns naturligtvis i varje enskilt mål ett konkret skäl till varför återkallelse har
skett. Det har emellertid inte gått att få fram.
Riskbedömningen
slutligen fyra av det skälet att det inte förelåg på— taglig risk för utebliven betalning.
I 106 mål (50 %) redovisades inte, varken i det inte— rimistiska beslutet eller i det slutliga beslutet el— ler i därtill fogad handling, vilka konkreta omständig— heter som påvisade att riskrekvisitet var uppfyllt.
I två av målen angav länsrätten att risken för ute— bliven betalning bestod i befarad betalningsoförmåga.
Av 214 framställningar om betalningssäkring ogillades ' i
i
I övriga mål där risken hade konkretiserats var såle— , i
des befarad betalningsovilja skälet till beslut om betalningssäkring.
Studie av taxeringsmål i vilka beslut om betalnings-
% Vi har med utgångspunkt i de beslut om betalningssäk— ring som meddelades under år 1982 och avsåg fordran på tillkommande skatt, studerat den efterföljande tax- eringsprocessen. Dessutom har den efter avslutade tax- eringsprocesser slutligt debiterade skatten jämförts med det av länsrätten ursprungligen beslutade betal- ningssäkringsbeloppet. I de fall, ett tjugotal, där taxeringsbeslutet ännu inte har vunnit laga kraft har den senaste skattedebiteringen använts vid jämförel—
sen.
Länsrätterna beslutade under år 1982 om betalningssäk— ring i 153 mål där det skulle komma att krävas en tax- eringsprocess för att pröva fordringsanspråket. I fyra fall framställde det allmänna aldrig något yrkande om taxeringshöjning eller eftertaxering. Fordringsansprå— ket har i tre fall ännu inte (1987—10—01) prövats av länsrätten.
Handläggningen av taxeringsmålet
I tabell 10 redovisas hur lång tid det förflöt från det att det ursprungliga beslutet om betalningssäk— ring meddelades till dess det allmänna kom in till rätten med sitt yrkande i skattemålet.
Tabell 10 Tidsåtgång mellan det ursprungliga beslutet om betalningssäkring och det allmännas yr— kande i skattemålet
antal mål procent
Yrkande före beslutet om
betalningssäkring 6 4 Inom 3 månader från beslutet 49 33 " 6 "— 72 48 " 9 "— 94 63 " 12 "— 111 74 " 18 "- 125 84 " 24 "— 140 94 " 36 "— 147 99 " 48 "— 149 100
Ett halvår efter beslutet om betalningssäkring hade således talan väckts i knappt hälften av taxeringsmå— len. Efter ytterligare ett halvår i inte fullt tre fjärdedelar av målen. Det dröjde i två fall mer än tre år innan taxeringsmålen hade anhängiggjorts i länsrät—
ten .
Länsrätten prövade en fjärdedel av målen inom ett år från beslutet om betalningssäkring. Inom två år av— gjordes knappt två tredjedelar av målen. Det tog tre år för att få 85 % av målen klara i länsrätten. I tre fall har, som nämnts, skattemålen ännu inte prövats av
länsrätten.
Tabell 11 Tidsåtgång mellan det ursprungliga beslutet om betalningssäkring och länsrättens dom i skattemålet
antal mål procent
Inom 6 månader från beslutet 8 5 " 12 "- 37 25 " 18 "- 76 51 " 24 "— 94 63 " 36 "— 126 85 " 48 "— 137 92 " 60 "— 146 98
Jämförelse mellan beslutad betalningssäkring och de— biterad skatt
Som tidigare har sagts yrkade det allmänna aldrig om fastställande av den betalningssäkrade fordringen i fyra fall. I två fall avslogs det allmännas yrkande. I 70 fall fastställdes fordringen till ett lägre belopp än det som fick betalningssäkras. Fordringen bestämdes till ett högre belopp i 74 fall. Hur stora avvikelser- na var framgår av tabellerna 12 och 13.
Tabell 12 Avvikelse i procent av beslutad betalnings— säkring; fordringen bestämts lägre än be—
talningssäkringen avvikelse, procent antal fall — 10 10 11 — 25 15 26 — 50 20 51 - 75 13 76 — 99 12
70
I 25 fall fastställdes således en fordran som var mindre än hälften av det belopp som hade betalnings— säkrats. Det bör påpekas att jämförelsen avser det ur- sprungliga beslutet om betalningssäkring. Det betal— ningssäkrade beloppet kan och bör därför ha satts ned vid det slutliga beslutet eller vid en omprövning av beslutet.
Tabell 13 Avvikelse i procent av beslutad betalnings— säkring; fordringen bestämts högre än be—
talningssäkringen
avvikelse, procent antal fall — 10 13 11 — 25 20 26 — 50 10 51 — 75 6 76 — 100 8 101 — 17
74
I 17 fall fastställdes således fordringen till ett mer än dubbelt så stort belopp som det som hade betal— ningssäkrats.
Övrigt
Vi har närmare undersökt de 6 fall där någon fordran inte fastställdes och de ytterligare 25 fall där ford— ringen fastställdes till ett belopp som inte uppgick till hälften av det som hade betalningssäkrats.
Av de sex fall där någon fordran inte fastställdes av—
såg fyra fall frågan om fördelning mellan makar av oredovisade intäkter i rörelse. Den fortsatta utred— ningen av dessa fall visade att hustrun, vars egendom hade betalningssäkrats, inte skulle påföras ytterliga— re skatt. I ett annat fall meddelades ett fåmansbolag
beslut om betalningssäkring på grund av oredovisade intäkter i bolaget. De oredovisade beloppen beskatta-
des emellertid sedermera i sin helhet hos företagsle- daren.
Det begärdes aldrig någon verkställighet i ett av må— len. Beslutet om betalningssäkring kunde verkställas fullt ut i 8 av de 31 undersökta fallen.
Kronologisk förteckning
N!—
. Ljud och bild för ellervärlden. U. Otillbörlig efterbildning. Ju. Dödsboägandc och samägande av jordbmksfaslighcl m.m. Ju. Långtidsulrcdningcn ”87. Fl. En ny kyrkolag m. m. Del 1. C. En ny kyrkolag m. m. Del 2. C. Folkslyrclscns villkor. Ju. Barnets rliu. Ju. Svenska försvarsindustrins ullandsvcrksamhct. UD. Det svenska totalförsvaret inför 90-mlct. Fö. lndrivningslag m.m. Fi. . Skydd för del väntade barnet. Ju. Legitimation för vissa kiropraktorer. S. Översyn av rättegångsbalken 3. Ju. Mordet på Olof Palme. .lu. . Miljöskadcfond. ME.
Begravningslag. C. Franchising. Ju.
. Intemalionella familjemusfrägor. Ju. Varannan damernas. A. Läkemedel och hälsa. 5. . Äldreomsorg i utveckling. 5. . Missbrukama Socialtjänsten och Tvångcl. S. . Medicinteknisk säkerhet. S. Produktsäkerhetslag. Fl. Ökat kommunalt väghållningsansvar. K. Enskilda vägar. K. . Skeppslcga Lill utlänning. Tillstånd, dispenser. flaggskifte. K. Bistånd för bättre miljö i u-land. UD. . Stöd till närhgslivet. Fi. Fel i fastighet. Ju. . lnlcgdtelsskyddcl i infomationssamhöllu 4. Ju. För en bätu'e miljö. ME. . Ju mer vi är tillsammans. Del 1. C. Ju mer vi lir tillsammans. Excmpclsamling. Del 2. C. . Ju mer vi lir tillsammans. Underlag för reformer samt förslag. Del 3. C. Rit en bättre miljö. Miljövårdsfamiljen. Myndigheter och mrfalmingar. ME. . Stödet u'll bam- och ungdomsförmingar. C. . Arkiv för individ och miljö. U. Studiemedel. U. Dalorisoring av lullcns cxpon- och imporuulincr. Fi . Fästa Öresundsförbindelsor. K. Miljökonsckvenscr av fasta Öresundsförbindclscr. K Snabbare körkonsingrlpandcn m.m. K. Livsnwdelspriser och livsmedelskvalilet. Jo. . Översyn av mcrvärdeskanen. Dcl Xl. Fl. Översyn av rättegångsbalken 4. .1 u. . Skåliga lokalhyror och trygghet i besittningen. Bo. . En nytt plan- och bostadsmrk. Bo. Svcrigcinl'onnalioncn och vissa publikmioncr. UD. Högskolans joumalislutbildning. U.
52. Ralluörelserms Iona-let och spel. Jo. 53. 54.
55. 56. 57. 58. 59. 60.
61. 62. 63. 64.
65. 66. 67.
68. 69. 70. 71.
72. 73. 74. 75.
Kompctcnsunrecklingm efter läkarexamm. S. Kompctmsutvccklingm cl'lcr läkmcxanm. Huvudbilaga — Målbcskrivningar. S. Efterlcvmdcpaisim. S. Ekonomiskt stöd till arbetslösa. A. Svcrigcbilder-W svenskar ser på Sverige. UD. Ritsäkiingsvösmdcl i framtiden. Fl. Ansvmgmomhron m.m. Ju. Infomationslörsörjmng för vetenskap och teknik. U Knivförwd. Ju. Ny arvs- och gåvoskatwlag. Fl. Vidnrcsändning av salellilprogram i knbclnlll. U. Danmsllkcrha och skydd mot översvämningar. ME. Statistik och prognoser på energiområdet. ME. Arbetsmiljö och sekretess. A. Fmsk-svenska utbildning—nåden riktlinjer och aktuell verksamhet. U. Elhushållning på 1990-talet. ME Elhushållning på 1990-13101. Bilagor. ME. Idrottens forskning och högre utbildning. U. Ruslag till ny ym'c organisation för dammen- tmlcn lör högre utbildning och forskning i Stockholm (QZ). U. Mordet på Olof Palme. Del 2. Ju. lnlcmalionclla lönnyndu'skapsfiågor. Ju. Optisk-elektronisk övervakning. Ju. Översyn av bcmlningssäkringslagm. Fi.
J ustitiedepartementet
Otillbörlig efterbildning. [l]
Dödsboägande och samagande av jordbruksfastighet m.m. [2] _ Folkstyrclsens villkor. [6] Bamcts rätt. [7] Skydd för det väntade barnet. [1 l] Översyn av rättegångsbalken 3. [13] Mordet på Olof Palme. [14] Franchising. [17] Internationella familjerättsfrågor. [18] Fel i fastighet. [30] Integritetsskyddct i inf ormationssamhltllet 4. [31 ] Översyn av rättegångsbalken 4. [46] Ansvarsgenombrott m.m. [59] Knivförbud. [6]] Mordet på Olof Palme. Del 2. [72] Internationella förmynderskapsfragor. [73] Optisk-elektronisk övervakning. [74]
Utrikesdepartementet
Svenska försvarsindustn'ns utlandsverksamhet. [8] Bistånd för bättre miljö i u-land. [28] Sverigeinformationen och vissa publikationer. [49] Svcrigebilder-17 svenskar ser på Sverige. [57]
Försvarsdepartementet Det svenska totalförsvaret inför %&ch [9]
Socialdepartementet
chitimation för vissa kiropraktorer. [12] Läkemedel och hälsa. [20] Äldreomsorg i utveckling. [21] Missbrukarna Socialtjänsten och Tvålnget. [22] Medicinteknisk säkerhet. [23] Kompetensutvccklingen efter läkarexamen. [53] Kompetensutvecklingcn efter läkarexamen. Huvudbilaga — Malbeskrivningar. [54] Efterlevandepcnsion. [55]
Kommunikationsdepartementet
Ökat kommunalt väghållningsansvar. [75] Enskilda vägar. [26] Skeppslega till utlänning. Tillstånd. dispenser, flaggskifte. [27] Fasta Öresundsförbindclscr. [41] Miljökonsekvertser av fasta Öresundsförbindelser. [42] Snabbare körkortsingripandcn m.m. [43]
Finansdepartementet Långtidsutredningen '87. [3]
Indrivningslag m.m. [10] Produktsäkerhelslag. [24] Stöd till näringslivet. [29] Datorisering av tullens export- och imponrutiner.
Systematisk förteckning
Översyn av mervärdeskattcn. Del XI. [45] Försäkringsvåsendet i framtiden. [58] Ny arvs— och gåvoskattelag. [62] Översyn av betalningssäkringslagen. [75]
Arkiv för individ och miljö. [38] Studiemedel. [39] Högskolans joumalistutbildning. [50] Ljud och bild för eftervärlden. [51] Infomationsförsörjning för vetenskap och telmik. [60] Vidaresllndning av satellitprogram i kabelnllt. [63] Finsk-svenska utbildningsrddct: riktlinjer och aktuell verksamhet. [67] Idrottens forskning och högre utbildning. [70] Förslag till ny yttre organisation för datorcen- tralen för högre utbildning och forskningi Stockholm (QZ). [71]
J ordbruksdepartcmentet
Livsmedelspriscr och livsmedelskvalitet. [44] Folkrörelsemas lotterier och spel. [52]
Arbetsmarknadsdepartementet Varannan damernas. [19]
Ekonomiskt stöd till arbetslösa. [56] Arbetsmiljö och sekretess. [66]
Bostadsdepartementet
Skilliga lokalhyror och trygghet i besittningen. [47] Ett nytt plan- och bostadsvcrk. [48 ]
Civildepartementet
En ny kyrkolag m. m. Del 1. [4] En ny kyrkolag m. m. Del 2. [5]
Begravningslag. [16]
Ju mer vi llr tillsammans. Del 1. [33] Ju mer vi är tillsammans. ExempelsamlingDcl 2. [34] Ju mer vi är tillsammans. Underlag för reformer samt förslag. Del 3. [35] Stödet till barn- och ungdomsförcningar. [37]
Miljö- och Energidepartementet Miljöskadefond. [15]
För en bättre miljö. [32] För en bättre miljö. Mil jövärdsfamiljen. Myndigheter och författningar. [36] Dammsäkerhet och skydd mot översvämningar. [64]
! Utbildningsdepartementet [ Statistik och prognoser pa energiområdet. [65]
___—Etmmhaunm på 1990-talet. [68] l K U N G L. anagram gpå 1990—talet. Bilagor. [69] % ?
.-
ALLMÄNNA FÖRLAGET
ISBN 91-38-10108-4 ISSN 0375-250X